LU 1979/80:18

Lagutskottets betänkande
1979/80:18

med anledning av propositionen 1979/80:9 om konsumentförsäkringslag
jämte motioner

Ärendet

I propositionen 1979/80:9 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen att anta i propositionen framlagda förslag till

1. konsumentförsäkringslag,

2. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,

3. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),

4. lag om ändring i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse,

5. lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän.

Över lagförslagen har lagrådets yttrande inhämtats.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisas till vad utskottet
anför på s. 19-21.

I ärendet behandlar utskottet vidare de med anledning av propositionen
väckta motionerna 1979/80:63 och 1979/80:82. Motionsyrkandena redovisas
på s. 18.

Med anledning av propositionen har till utskottet inkommit skrivelser från
Försäkringstagarnas riksförbund och en enskild person. Vidare har företrädare
för justitiedepartementet, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
försäkringsbolagen Skandia, Folksam och Vegete samt länsförsäkringsbolagen
inför utskottet redovisat synpunkter på förslaget till konsumentförsäkringslag.

Lagförslagen

Lagförslagen har följande lydelse.

1 Riksdagen 1979/80. 8 sami. Nr 18

LU 1979/80:18

2

1 Förslag till
Konsumentförsäkringslag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag tillämpas på försäkringar som konsumenter tecknar hos
försäkringsbolag för huvudsakligen enskilt ändamål och som kan hänföras
till någon av följande försäkringsformer, nämligen

1. hemförsäkring,

2. villaförsäkring,

3. fritidshusförsäkring,

4. reseförsäkring,

5. trafikförsäkring eller annan motorfordonsförsäkring,

6. båtförsäkring.

I fråga om trafikförsäkring tillämpas lagen dock ej, om annat följer av
trafikskadelagen (1975:1410).

Lagen tillämpas inte på försäkringar som grundas på kollektivavtal eller
som grundas på gruppavtal och handhas av företrädare för gruppen. Lagen
tillämpas inte heller på försäkringar som avser all framtid.

2 § Med försäkringstagare förstås i denna lag den som har tecknat försäkring
hos ett försäkringsbolag. Försäkrad kallas den vars intresse har försäkrats mot
skada eller på vars person en försäkring har tecknats.

3 § Försäkringsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är
till nackdel för försäkringstagaren, den försäkrade eller annan ersättningsberättigad
är utan verkan mot denne, om inte annat anges.

4 § 1 förhållande till annan än försäkringstagaren tillämpas 25,54-58,86-88,
95 och 96 samt 122 och 123 §§ lagen (1927:77)om försäkringsavtal även i fråga
om försäkringar som avses i denna lag. Vid tillämpningen av dessa
bestämmelser gäller även 3 § första stycket lagen om försäkringsavtal.

Om tillsyn över att försäkringsvillkor är skäliga finns bestämmelser i lagen
(1948:433) om försäkringsrörelse.

Information

5 § Innan en försäkring tecknas skall försäkringsbolaget lämna den information
om sina premier och andra försäkringsvillkor som konsumenten behöver
för att kunna bedöma kostnaden för och omfattningen av försäkringen.

LU 1979/80:18

3

Informationen skall utformas så att den underlättar valet av försäkringsform.

Information behöver inte lämnas om konsumenten förklarar att han avstår
från den eller om det möter särskilt hinder.

6 § Sedan försäkringen har tecknats skall försäkringsbolaget, om det inte har
skett tidigare, snarast i skriftlig form lämna försäkringstagaren tydlig
information om sådana försäkringsvillkor som innebär viktigare begränsning
av försäkringens omfattning i förhållande till vad konsumenter i allmänhet
har anledning att räkna med.

Om försäkringsbolaget enligt 17 § andra stycket eller 19 § första stycket
begär ändring av försäkringsvillkoren i avtalet, skall bolaget samtidigt
skriftligen ange skälen för detta och lämna uppgift om de nya villkoren.

Om försäkringstagaren begär det är försäkringsbolaget under försäkringstiden
också i övrigt skyldigt att lämna information om premien och andra
villkor som rör försäkringen.

7 § I samband med att en skada regleras skall försäkringsbolaget, om det inte
med hänsyn till omständigheterna är obehövligt, upplysa den som begär
försäkringsersättning om vilka möjligheter som finns att få en tvist om
ersättningen prövad. Finns det risk för att rätten till försäkringsersättning
skall gå förlorad på grund av preskription,skall bolaget också erinra om detta.
Informationen skall lämnas skriftligen.

8 § I fråga om underlåtenhet att lämna information enligt 5-7 §§ skall
tillämpas vad som föreskrivs i marknadsföringslagen (1975:1418) om underlåtenhet
att lämna information vid marknadsföring.

Ett åläggande att lämna information enligt 5 § eller 6 § tredje stycket får
innehålla att informationen skall lämnas i skriftlig form.

Rätten att teckna försäkring

9 § Ett försäkringsbolag får inte vägra en konsument att teckna en försäkring
som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten.

Första stycket gäller ej, om försäkringsbolaget med hänsyn till risken för
försäkringsfall, den sannolika skadans omfattning elier annan omständighet
har särskilda skäl att inte meddela försäkringen.

Försäkringstiden

10 § Försäkringstiden är den tid för vilken avtal om en försäkring träffas.
Den får inte överstiga ett år, om det inte finns särskilda skäl för en längre
försäkringstid.

LU 1979/80:18

4

11 § Försäkringstiden börjar vid den tidpunkt som har avtalats eller som
framgår av omständigheterna.

Kan försäkringstidens början inte fastställas enligt forsta stycket, börjar
försäkringstiden löpa från och med dagen efter den då försäkringstagaren
lämnade meddelande till försäkringsbolaget att han ville teckna försäkringen.
Om försäkringen skall tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien,
börjar dock försäkringstiden löpa först från och med dagen efter den dag då
premien betalades. Detsamma gäller om försäkringen i annat fall är giltig
endast under förutsättning att premien betalas innan försäkringstiden
börjar.

12 § Vid försäkringstidens utgång förnyas försäkringen i de fall och på de
villkor som anges i 14-17 ij§.

Försäkringstiden för en förnyad försäkring börjar när den tidigare försäkringstiden
går ut.

13 § Försäkringsbolagets ansvarighet för inträffade försäkringsfall inträder
vid försäkringstidens början och varar till försäkringstidens slut eller till dess
att försäkringen på grund av uppsägning eller av annan anledning upphör att
gälla. Genom avtal kan ansvarigheten dock bestämmas för en annan tid, om
det finns skäl för det med hänsyn till försäkringsbehovet.

Försäkringstagaren är skyldig att betala premie endast för den tid under
vilken försäkringsbolaget är ansvarigt.

Förnyelse av försäkringen

14 § En försäkring förnyas, om den inte har sagts upp att upphöra vid
försäkringstidens utgång och försäkringstagaren inte vid denna tidpunkt har
tecknat en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag.

Första stycket gäller ej, om det framgår av avtalet eller omständigheterna
att försäkringen inte skall förnyas.

15 § Försäkringsbolaget får säga upp försäkringen till försäkringstidens
utgång endast om bolaget har särskilda skäl att inte längre meddela
försäkringen.

Försäkringsbolagets uppsägning får verkan endast om ett skriftligt meddelande
om uppsägningen avsänds till försäkringstagaren senast fjorton dagar
före försäkringstidens utgång. Gör försäkringstagaren sannolikt att detta
meddelande har försenats eller inte kommit fram på grund av omständigheter
som han inte har kunnat råda över, upphör dock försäkringen tidigast en
vecka efter den dag då meddelandet kom honom till handa och senast tre
månader efter den dag då försäkringsbolaget avsände meddelandet till
honom.

LU 1979/80:18

5

16 § Vill försäkringstagaren säga upp försäkringen till försäkringstidens
utgång, får han göra uppsägningen när som helst dessförinnan.

17 § En försäkring förnyas för den vanligen tillämpade försäkringstid som
närmast svarar mot den senast gällande försäkringstiden och på de villkor i
övrigt som har gällt under denna tid.

Har försäkringsbolaget begärt ändring av försäkringsvillkoren i ett skriftligt
meddelande som har avsänts till försäkringstagaren senast fjorton dagar före
försäkringstidens utgång, gäller den förnyade försäkringen för den tid och på
de villkor i övrigt som bolaget har erbjudit.

Upphörande i förtid m. m.

18 § Försäkringsbolaget får säga upp försäkringen att upphöra före försäkringstidens
utgång, om försäkringstagaren eller den försäkrade grovt har
åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsbolaget eller om det finns andra
synnerliga skäl.

Försäkringsbolagets uppsägning får verkan fjorton dagar efter den dag då
försäkringsbolaget avsände ett skriftligt meddelande till försäkringstagaren
om uppsägningen. Gör försäkringstagaren sannolikt att detta meddelande
har försenats eller inte kommit fram på grund av omständigheter som han
in'e har kunnat råda över, upphör dock försäkringen tidigast en vecka efter
den dag då meddelandet kom honom till handa och senast tre månader efter
den dag då försäkringsbolaget avsände meddelandet till honom.

Beträffande uppsägning på grund av dröjsmål med betalningen av premie
gäller vad som föreskrivs i 25 §.

19 § På begäran av försäkringsbolaget kan försäkringsvillkoren ändras under
försäkringstiden, om försäkringstagaren eller den försäkrade har åsidosatt
sina förpliktelser mot försäkringsbolaget uppsåtligen eller genom oaktsamhet
som ej är ringa eller om det finns synnerliga skäl. Ändringen får verkan
fjorton dagar efter den dag då försäkringsbolaget avsände ett skriftligt
meddelande till försäkringstagaren om ändringen.

Har försäkringsbolaget begärt ändring av försäkringsvillkoren enligt första
stycket, får försäkringstagaren säga upp försäkringen till den tidpunkt då
ändringen annars skulle få verkan. Uppsägningen skall göras före denna
tidpunkt.

20 § Försäkringstagaren får säga upp försäkringen att upphöra med omedelbar
verkan, om försäkringsbehovet faller bort eller om det inträffar en annan
liknande omständighet.

Haren försäkring förnyats enligt 14 § eller har försäkringsvillkoren ändrats

1* Riksdagen 1979/80. 8 sami. Nr 18

LU 1979/80:18

6

under försäkringstiden enligt 19 § första stycket, kan försäkringstagaren
innan han har betalt någon del av fordrad premie säga upp försäkringen att
upphöra med omedelbar verkan. En förnyad försäkring upphör också
omedelbart, om försäkringstagaren utan att betala premie för denna försäkring
tecknar en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag.

Betalning av premie

21 § Första premie för en försäkring skall betalas inom fjorton dagarefter den
dag då försäkringsbolaget avsände ett skriftligt meddelande till försäkringstagaren
med krav på premien.

Första stycket gäller ej, om försäkringen skall tecknas genom att försäkringstagaren
betalar premien eller om försäkringen i annat fall är giltig endast
under förutsättning att premien betalas innan försäkringstiden börjar.

22 § Premien för en förnyad försäkring skall betalas senast den dag då den
nya försäkringstiden börjar. Premien behöver dock inte betalas tidigare än en
månad efter det att försäkringsbolaget har avsänt ett skriftligt meddelande till
försäkringstagaren om betalningen.

23 § Har flera premieperioder avtalats, skall premien för varje period efter
den första betalas senast på periodens första dag. Premie som avser längre tid
än en månad behöver dock inte betalas tidigare än en månad efter det att
försäkringsbolaget har avsänt ett skriftligt meddelande till försäkringstagaren
om betalningen.

24 § Betalas inte premien i rätt tid, får försäkringsbolaget i den mån det är
skäligt ta ut en förseningsavgift enligt vad som kan ha bestämts i försäkringsavtalet.

25 § Vid dröjsmål med betalningen av premien får försäkringsbolaget säga
upp försäkringen att upphöra fjorton dagar efter den dag då ett skriftligt
meddelande avsändes till försäkringstagaren om uppsägningen. Gör försäkringstagaren
sannolikt att detta meddelande har försenats eller inte kommit
fram på grund av omständigheter som han inte har kunnat råda över, upphör
dock försäkringen tidigast en vecka efter den dag då meddelandet kom
honom till handa och senast tre månader efter den dag då försäkringsbolaget
avsände meddelandet till honom.

Försäkringen upphör ej, om premien betalas innan den tid som anges i
första stycket har löpt ut. Försäkringstagaren skall erinras om detta i
meddelandet om uppsägningen.

Försäkringen upphör ej heller enligt första stycket om försäkringstagaren
inte har kunnat betala premien i rätt tid därför att han harblivit svårt sjuk eller

LU 1979/80:18

7

berövats friheten eller därför att han inte har fått ut pension eller intjänad lön
från sin huvudsakliga anställning. Detsamma gäller om någon annan
liknande oväntad händelse har hindrat försäkringstagaren att betala premien i
rätt tid. När hindret faller bort skall försäkringstagaren omedelbart betala
premien. Gör han inte det, upphör försäkringen. Om dröjsmålet har varat i tre
månader, upphör försäkringen även om hindret finns kvar.

26 § Betalar försäkringstagaren premien efter det att försäkringen har
upphört enligt 25 §, skall han därigenom anses ha begärt en ny försäkring från
och med dagen efter den då premien betalades. Vill försäkringsbolaget inte
meddela försäkring enligt försäkringstagarens begäran, skall en skriftlig
underrättelse om detta avsändas till försäkringstagaren inom fjorton dagar
från den dag då premien betalades. Annars anses en ny försäkring ha tecknats
i enlighet med försäkringstagarens begäran.

Betalning av tilläggspremie

27 § Har den avtalade premien höjts under försäkringstiden, skall tilläggspremien
betalas inom fjorton dagar efter den dag då försäkringsbolaget
avsände ett skriftligt meddelande till försäkringstagaren med krav på
tilläggspremien.

28 § Om en tilläggspremie som är en följd av att försäkringens omfattning
har utökats under försäkringstiden inte betalas i rätt tid, får försäkringsbolaget
med tillämpning av 25 § säga upp försäkringen i den del den har
utökats.

Om en annan tilläggspremie inte betalas i rätt tid, får försäkringsbolaget
räkna om försäkringstiden för den ändrade försäkringen med hänsyn till den
premie som har betalts. Sedan en skriftlig underrättelse om en sådan
omräkning av försäkringstiden har avsänts till försäkringstagaren, gäller
försäkringen under den kortare tid som följer av omräkningen, dock minst
under fjorton dagar efter det att underrättelsen har avsänts.

Avkortning av premie

29 § Om en försäkring upphör i förtid, har försäkringsbolaget endast rätt till
den premie som skulle ha bestämts om försäkringen från början hade
tecknats förden tid under vilken den har gällt. Upphören förnyad försäkring i
förtid, har försäkringsbolaget dock inte rätt till högre premie än den som
svarar mot den risk som försäkringen har täckt.

Har försäkringstagaren betalt högre premie än försäkringsbolaget har rätt
till enligt första stycket, skall bolaget betala tillbaka överskjutande belopp.

LU 1979/80:18

Nedsättning av försäkringsersättningen

8

30 § Har försäkringstagaren när försäkringen tecknades uppsåtligen eller
genom oaktsamhet som inte är ringa lämnat en oriktig uppgift eller förtigit en
omständighet av vikt, kan ersättning från försäkringen sättas ned i fråga om
varje försäkrad. Nedsättningen görs efter vad som är skäligt med hänsyn till
det verkliga förhållandets betydelse för försäkringsfallet och för omfattningen
av skadan samt till försäkringstagarens uppsåt eller oaktsamhet och omständigheterna
i övrigt.

31 § Har den försäkrade uppsåtligen eller genom oaktsamhet åsidosatt sina
åligganden enligt försäkringsvillkoren, kan ersättning från försäkringen
sättas ned såvitt gäller honom. Nedsättningen görs efter vad som är skäligt
med hänsyn till försummelsens betydelse för försäkringsfallet och för
omfattningen av skadan samt till den försäkrades uppsåt eller oaktsamhet
och omständigheterna i övrigt.

Med den försäkrade jämställs annan som har handlat med hans samtycke.
Också den som beträffande försäkrad egendom har en väsentlig ekonomisk
gemenskap med den försäkrade jämställs med denne. Detsamma gäller den
som i den försäkrades ställe eller tillsammans med denne har haft tillsyn över
försäkrad egendom, om förbehåll om detta har gjorts i försäkringsvillkoren.

32 § Har den försäkrade uppsåtligen framkallat ett försäkringsfall, lämnas
inte ersättning från försäkringen såvitt gäller honom.

Har den försäkrade framkallat försäkringsfallet genom grov vårdslöshet,
kan försäkringsersättning som ej avser skadestånd sättas ned såvitt gäller
honom. Har den försäkrade framkallat försäkringsfallet genom annan
oaktsamhet som ej är ringa, kan försäkringsersättning som ej avser skadestånd
sättas ned såvitt gäller honom, om förbehåll om nedsättning har gjorts i
försäkringsvillkoren. Sådant förbehåll får göras endast om det är påkallat för
att förebygga försäkringsfall eller det annars finns särskilda skäl. Nedsättningen
görs efter vad som är skäligt med hänsyn till den försäkrades
oaktsamhet och omständigheterna i övrigt.

Med den försäkrade jämställs annan som har handlat med hans samtycke.
Också den som beträffande försäkrad egendom har en väsentlig ekonomisk
gemenskap med den försäkrade jämställs med denne, om inte särskilda skäl
talar mot detta.

33 § Även om försäkringstagaren eller den försäkrade har handlat på ett sätt
som enligt 30-32 §§ kan föranleda att ersättning från försäkringen sätts ned
eller inte lämnas, tillämpas inte dessa bestämmelser om han var i ett sådant
sinnestillstånd som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken eller under tolv år.

LU 1979/80:18

9

Vid tillämpningen av 31 § andra stycket eller 32 § tredje stycket skall den
som var i ett sådant sinnestillstånd som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken eller
som var under tolv år jämställas med den försäkrade endast om han har
handlat med dennes samtycke.

34 § Har den ersättningsberättigade efter ett försäkringsfall uppsåtligen eller
genom grov vårdslöshet oriktigt uppgett eller förtigit eller dolt något av
betydelse för bedömningen av hans rätt till ersättning från försäkringen, kan
den ersättning som han annars skulle ha varit berättigad till sättas ned efter
vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Underförsäkring

35 § Skall försäkringsbeloppet enligt försäkringsvillkoren motsvara värdet av
försäkrad egendom eller annat försäkrat intresse och understiger beloppet i
betydande mån detta värde, kan ersättning från försäkringen för skada på
egendomen eller på det andra intresset sättas ned i förhållande till underförsäkringen.

Dubbelförsäkring

36 § Har samma intresse försäkrats mot samma fara hos flera försäkringsbolag,
är varje försäkringsbolag ansvarigt mot den försäkrade som om det
bolaget ensamt hade meddelat försäkring.

Den försäkrade har dock inte rätt till högre ersättning från försäkringsbolagen
än som sammanlagt svarar mot skadan. Överstiger summan av
ansvarsbeloppen skadan, fördelas ansvarigheten mellan försäkringsbolagen
efter förhållandet mellan ansvarsbeloppen.

Skadereglering

37 § Sedan ett försäkringsbolag har fått underrättelse om ett försäkringsfall,
skall bolaget utan uppskov vidta de åtgärder som behövs för att skadan skall
kunna regleras. Skadan skall regleras skyndsamt och med iakttagande av den
ersättningsberättigades och annan skadelidandes behöriga intressen.

Försäkringsvillkoren skall innehålla regler om värderingen av skadad
egendom och annan förlust till följd av försäkringsfallet.

38 § Försäkringsersättning skall betalas senast en månad efter det att den
ersättningsberättigade har anmält försäkringsfallet och lagt fram den utredning
som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras av honom.
Detta gäller dock ej ersättning som avser livränta och ej heller i den mån

LU 1979/80:18

10

rätten till ersättning är beroende av att egendom återställs eller återanskaffas,
att en myndighet meddelar ett visst beslut eller att någon annan liknande
händelse inträffar efter utgången av den tid som nyss har angetts.

Harden som begär försäkringsersättning uppenbarligen rätt till ersättning
med åtminstone visst belopp, skall detta belopp genast betalas i avräkning på
den slutliga ersättningen.

Preskription

39 § Den som vill kräva ut försäkringsersättning förlorar rätten till ersättning,
om han inte väcker talan mot försäkringsbolaget inom tre år från det att
han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall
inom tio år från det att fordringen tidigast hade kunnat göras gällande.

Har den som vill kräva ut försäkringsersättning anmält skadan till
försäkringsbolaget inom tid som har angetts i första stycket, har han alltid sex
månader på sig att väcka talan sedan försäkringsbolaget har förklarat att
slutlig ställning har tagits till ersättningsfrågan.

Har fordran på ersättning från en båtförsäkring kommit under dispaschörs
behandling, anses därigenom talan om fordringen väckt.

40 § Ett försäkringsbolag förlorar rätten till obetald premie sedan sex
månader har förflutit från det att premien skulle ha betalts, om inte
försäkringen dessförinnan har sagts upp av bolaget eller har upphört att gälla
av annan anledning än på grund av en uppsägning från bolagets sida.

Tvist om rätten att teckna eller behålla en försäkring

41 § Har ett försäkringsbolag i strid mot 9 § vägrat en konsument att teckna
en försäkring, skall domstol på yrkande av konsumenten förklara att han har
rätt att teckna försäkringen. Domstolen får förklara att försäkringstiden skall
börja vid den tidpunkt som skulle ha gällt om försäkringsbolaget hade bifallit
konsumentens begäran om försäkring.

Talan om förklaring enligt första stycket skall väckas inom en månad från
den dag då försäkringsbolaget meddelade konsumenten sitt beslut och angav
skälen för beslutet samt erinrade konsumenten om vad han skall iaktta om
han vill få beslutet prövat.

Iakttas inte den tid som anges i andra stycket, är rätten att föra talan
förlorad.

42 § Har ett försäkringsbolag sagt upp en försäkring i strid mot 15, 18 eller
25 §, skall domstol på yrkande av försäkringstagaren förklara uppsägningen
ogiltig.

Talan om förklaring enligt första stycket skall väckas inom en månad från

LU 1979/80:18

11

det att försäkringsbolaget har avsänt dels meddelandet om uppsägningen,
dels ett skriftligt meddelande om skälen för uppsägningsbeslutet med erinran
om vad försäkringstagaren skall iaktta om han vill fä beslutet prövat. Tiden
för att väcka talan går dock aldrig ut före den tidpunkt då uppsägningen skulle
fä verkan.

Iakttas inte den tid som anges i andra stycket, är rätten att föra talan
förlorad.

43 § Domstolen kan på yrkande meddela förklaring enligt 41 eller 42 § att
gälla för tiden intill dess att det föreligger ett avgörande som har vunnit laga
kraft. En sådan förklaring får dock inte meddelas utan att försäkringsbolaget
har beretts tillfälle att yttra sig över yrkandet.

Innan en tvist som avses i 41 eller 42 § avgörs skall domstolen inhämta
yttrande från försäkringsinspektionen, om det inte är obehövligt.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

2. En försäkring förnyas efter ikraftträdandet i de fall och på de villkor som
anges i 14-17 §§, även om den har tecknats före denna tidpunkt. För den
förnyade försäkringen gäller den nya lagen.

3. Om försäkringsbolaget eller försäkringstagaren till stöd för att en
försäkring sägs upp eller annars skall upphöra i förtid eller för att försäkringsvillkoren
skall ändras under försäkringstiden åberopar ett förhållande som
har inträffat efter ikraftträdandet, tillämpas 18-20 §§ även om försäkringen
har tecknats före denna tidpunkt. Upphör försäkringen i förtid efter
ikraftträdandet, tillämpas också 29 §.

4. Skall en premie betalas efter ikraftträdandet, tillämpas 21-25 samt 27
och 28 §§ även om försäkringen har tecknats före denna tidpunkt.

5. Har ett försäkringsfall inträffat efter ikraftträdandet, tillämpas 30-38 §§
även om försäkringen har tecknats före denna tidpunkt.

6. Bestämmelserna i 39 § tillämpas även på fordran som har tillkommit
före ikraftträdandet och som inte vid denna tidpunkt är preskriberad enligt
äldre bestämmelser. Skall en premie betalas efter ikraftträdandet, tillämpas
40 § även om försäkringen har tecknats före denna tidpunkt.

7. Vid tillämpningen av 2-6 gäller även 3 §.

LU 1979/80:18

12

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Denna lag äger tillämpning å
avtal, varigenom försäkring meddelas
av någon, som driver försäkringsrörelse.

Vad här stadgas äger icke tillämpning
ä återförsäkring eller försäkring,
som meddelas av allmän sjukkassa
eller av erkänd arbetslöshetskassa, ej
heller å avtal, som slutes i enlighet med
föreskrifterna i lagen om frivillig statlig
pensionsförsäkring eller i lagen om
yrkesskadeförsäkring.

Å trafikförsäkring är denna lag
tillämplig i den mån annat ej följer av
vad om sådan försäkring är särskilt
stadgat.

Föreslagen lydelse

Denna lag äger tillämpning på
avtal, varigenom försäkring meddelas
av någon som driver försäkringsrörelse.

Lagen gäller inte återförsäkring
eller försäkring som avses i lagen
(1962:381) om allmän försäkring,
lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,
lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
eller lagen (1979:84)
om delpensionsförsäkring.

Lagen tillämpas inte på försäkringar
som avses i konsumentförsäkringslagen
(1979:000). I förhållande till
annan än försäkringstagaren tillämpas
dock25,54-58, 86-88, 95 och 96 samt
122 och 123 §§ även ifråga om sådana
försäkringar. Vid tillämpningen av
dessa bestämmelser gäller även 3 §
första stycket.

Lagen tillämpas inte heller på trafikförsäkringar
i den mån annat följer
av trafkskadelagen (1975:1410).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981. På försäkringar som har
tecknats före denna tidpunkt tillämpas inte lagen (1927:77) om försäkringsavtal
i den mån konsumentförsäkringslagen (1979:000) är tillämplig enligt
övergångsbestämmelserna till den lagen.

1 Senaste lydelse 1954:245.

LU 1979/80:18

13

3 Förslag till
Lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)

Härigenom föreskrivs att 5,6 och 17 §§ trafikskadelagen (1975:1410)' skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Trafikförsäkring meddelas av försäkringsanstalt som har fött tillstånd
därtill av regeringen. Försäkringsanstalt som har fått sådant tillstånd är
skyldig att på begäran meddela trafikförsäkring och att utfärda bevis därom
enligt formulär som försäkringsinspektionen fastställer.

I tillstånd som avses i första stycket kan skyldigheten att meddela
trafikförsäkring begränsas till att gälla försäkring åt personer som tillhör viss
yrkesgrupp eller intressegrupp eller som är bosatta inom visst område.

Återkallar regeringen tillstånd för
försäkringsanstalt att meddela trafikförsäkring,
skall den som har tagit
trafikförsäkring hos anstalten och som
är skyldig att ha sådan försäkring taga
ny trafikförsäkring för fördonet inom
en månad efter det att beslutet om
återkallelse har kungjorts i Post- och
Inrikes Tidningar.

A vtal om trafikförsäkring för motordrivet
fordon som är registrerat här i
landet upphör att gälla tidigast när
myndighet som regeringen bestämmer
har fått anmälan från försäkringsanstalten
om att avtalet har blivit uppsagt
eller att annan anledning till dess
upphörande har inträtt. Avtalet får
dock bringas att upphöra tidigare, om
ny trafikförsäkring för fordonet har
blivit gällande eller om skyldigheten att
hålla försäkring har upphört.

I fall som avses i 5 § tredje stycket
upphör försäkringsavtalet senast vid
utgången av den där angivna fristen.

1 Omtryckt 1977:949.

6 §

Återkallar regeringen tillståndet för
en försäkringsanstalt att meddela
trafikförsäkring, skall den som har
tagit trafikförsäkring hos anstalten och
som är skyldig att ha sådan försäkring
taga ny trafikförsäkring för fordonet
inom en månad efter det att beslutet
om återkallelse har kungjorts i Postoch
Inrikes Tidningar.

I fall som avses i första stycket
upphör den tidigare trafikförsäkringen
senast vid utgången av den angivna
månadsfristen.

1** Riksdagen 1979180. 8 sami. Nr 18

LU 1979/80:18

14

Nuvarande lydelse

Skadelidandes rätt till trafikskadeersättning
får, utöver vad som anges
i denna lag, inskränkas endast på
grund av omständighet som har
inträffat efter skadehändelsen och
som enligt lagen (1927:77) om
försäkringsavtal kan medföra begränsning
av försäkringsgivarens
skyldighet att utge försäkringsbelopp.

Föreslagen lydelse

17 §

Skadelidandes rätt till trafikskadeersättning
får, utöver vad som anges
i denna lag, inskränkas endast på
grund av omständighet som har
inträffat efter skadehändelsen och
som enligt lagen (1927:77) om
försäkringsavtal eller konsumentförsäkringslagen
(1979:000) kan medföra
begränsning av försäkringsgivarens
skyldighet att utge försäkringsbelopp.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

LU 1979/80:18

15

4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse

Härigenom föreskrivs i fråga om 282 § lagen (1948:433) om försäkringsrörelse dels

att 2 mom. skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i paragrafen skall införas ett nytt moment, 3 morn., av nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

282 §'

2 morn. I bolag, som meddelar försäkring av annat slag än i 1 mom. sägs,
åligger det styrelsen och verkställande direktören att med hjälp av fortlöpande
statistik eller annorledes övervaka att premiesättningen är skäligt avvägd
med hänsyn till den risk, som försäkringen är avsedd att täcka, nödiga
omkostnader för försäkringen samt omständigheterna i övrigt. Statistik må
upprättas för två eller flera bolag gemensamt. Det åligger därjämte styrelsen
och verkställande direktören att till försäkringsinspektionen, för tidrymd som
inspektionen bestämmer, insända redogörelse förden metod som använts för
övervakning av premiesättningen och för erfarenheter av övervakningen.

Vad i första stycket är stadgat skall
ej äga tillämpning på verksamhet,
som bedrives i utlandet. / fråga om
sjö- eller transportförsäkring, som
bedrives här i riket, gäller första
stycket endast om försäkringen tecknas
av en konsument huvudsakligen
för enskilt ändamål.

3 morn. Styrelsen och verkställande
direktören för försäkringsbolag skall
beträffande verksamhet som bedrivs
här i riket övervaka att även andra
försäkringsvillkor än premien är skäliga
med hänsyn till det skydd försäkringen
är avsedd att ge och omständigheterna
i övrigt. Styrelsen och
verkställande direktören skall lämna
försäkringsinspektionen alla upplysningar
som inspektionen behöver för

1 Senaste lydelse 1961:610.

Vad i första stycket är stadgat skall
ej äga tillämpning å verksamhet,
som bedrives i utlandet, ej heller å
sjö- eller transportförsäkring, som
bedrives här i riket.

LU 1979/80:18

16

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

att granska all tillämpade villkor är
skäliga. Vid granskningen bör inspektionen
ägna särskild uppmärksamhet
åt villkoren för försäkringar som
konsumenter tecknar huvudsakligen
för enskilt ändamål.

Ifråga om sjö- och transportförsäkringar
gäller första stycket endast om
försäkringen tecknas av en konsument
huvudsakligen för enskilt ändamål.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

LU 1979/80:18

17

5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän

Härigenom föreskrivs att 3 a § lagen (1929:145) om skiljemän sr all ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 a §'

Kan tvist mellan näringsidkare och konsument prövas av tingsrätt och rör
tvisten vara, tjänst eller annan nyttighet som tillhandahållits för huvudsakligen
enskilt bruk, (år före tvistens uppkomst träffat avtal att tvist skall
hänskjutas till skiljemän utan förbehåll om rätt för parterna att klandra
skiljedomen göras gällande endast om tvisteföremålets värde är högre än som
anges i 1 § lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden eller
hinder enligt 3 § nämnda lag möter mot lagens tillämpning.

Första stycket gäller ej om tvisten Första stycket gäller ej om tvisten
rör avtal mellan försäkringsgivare rör avtal mellan försäkringsgivare

och försäkringstagare och ej heller och försäkringstagare om försäkring

om annat följer av Sveriges interna- som grundas pä kollektivavtal eller

tionella förpliktelser. som grundas pä gruppavtal och hand has

av företrädare för gruppen och ej
heller om annat följer av Sveriges
internationella förpliktelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Äldre bestämmelser gäller i fråga om avtal om avgörande av skiljemän som
har träffats före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse 1977:453.

LU 1979/80:18

18

Motionsyrkandena

I motionen 1979/80:63 av Ulla Ekelund (c) yrkas att riksdagen inte antar de
i propositionen 1979/80:9 framlagda förslagen till konsumentförsäkringslag,
m. m. förrän frågan om nordisk rättslikhet på försäkringsrättens område
ytterligare övervägts i enlighet med vad som anförs i motionen.

I motionen 1979/80:82 av Joakim Ollén m. fl. (m) yrkas

1. att riksdagen avslår propositionen 1979/80:9,

2. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag på förevarande
område i enlighet med vad som anförts i motionen.

Utskottet

Inledning

Rättsförhållandet mellan parterna i ett försäkringsavtal regleras i lagen
(1927:77) om försäkringsavtal (FAL) som trädde i kraft 1928. Lagen kom till i
nordiskt samarbete och stämmer i väsentlig mån överens med motsvarande
lagar i Danmark, Finland, Island och Norge.

FAL är av grundläggande betydelse på försäkringsrättens område. Den
äger tillämpning på alla slag av försäkringar, exempelvis liv-, olycksfalls- och
sjukförsäkringar, ansvarsförsäkringar, villa- och hemförsäkringar. Beträffande
trafikförsäkringar gäller dock FAL:s bestämmelser endast i den mån
särskilda regler inte finns i trafikskadelagen (1975:1410). FAL innehåller i
stor utsträckning tvingande bestämmelser, särskilt när det gäller skyddet för
försäkringstagarna. Av naturliga skäl reglerar lagen dock inte alla frågor som
kan uppkomma vid försäkring. De allmänna försäkringsvillkor som tillämpas
av bolagen är därför av stor betydelse för försäkringstagarna. Villkoren
innebär i många fall preciseringar och kompletteringar av FAL:s regler och
är ofta mer gynnsamma för försäkringstagarna än lagreglerna. Beträffande
vissa typer av mycket vanliga skadeförsäkringar har försäkringsbolagen
utarbetat gemensamma regler. Av särskild betydelse är de allmänna
bestämmelser för hem-, villa-, fritidshus-, rese-, motorfordons- och båtförsäkringar
som kom till 1976 och numera tillämpas av alla bolag som
tillhandahåller sådana försäkringar åt enskilda konsumenter.

Regler om försäkringsbolag finns i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse,
som innehåller associationsrättsliga bestämmelser samt föreskrifter om hur
försäkringsverksamhet skall bedrivas och om offentlig tillsyn över verksamheten.
Tillsynen utövas av försäkringsinspektionen. Frågor rörande den
offentliga tillsynen över försäkringsverksamheten övervägs f. n. av utredningen
(E 1977:05) angående översyn av lagen om försäkringsrörelse
m. m.

FAL är sedan tillkomsten i allt väsentligt oförändrad. Det har sedan länge
ansetts att FAL är föråldrad, i synnerhet när det gäller skyddet för

LU 1979/80:18

19

försäkringstagarna och att en genomgripande översyn av lagen bör komma
till stånd. Sålunda har riksdagen vid flera tillfällen (se t. ex. 1LU 1970:14 och
LU 1974:22) ställt sig positiv till en sådan översyn och därvid framhållit att
den borde ske i nordiskt samarbete. Även Nordiska rådet har 1971
konstaterat att det förelåg reformbehov på försäkringsområdet.

I Sverige tillkallades år 1974 försäkringsrättskommittén med uppdrag att
se över försäkringslagstiftningen. Enligt utredningsdirektiven borde arbetet
bedrivas i etapper och borde sådana allmänna regler som direkt avsåg att
stärka konsumenternas ställning behandlas med förtur. Vidare skulle
utredningsarbetet ske i samarbete med övriga nordiska länder. Kommittéer
med uppgift att se över försäkringsavtalslagarna har sedermera tillsatts i
Danmark, Finland och Norge.

Försäkringsrättskommittén avlämnade 1977 delbetänkandet (SOU
1977:84) Konsumentförsäkringslag. Betänkandet har efter remissbehandling
lagts till grund för de förslag som framläggs i propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att försäkringsavtalslagen på ett viktigt område
skall ersättas av en särskild konsumentförsäkringslag. Syftet är, förutom att
modernisera lagstiftningen, att ge konsumenterna en starkare ställning i
förhållande till försäkringsbolagen. Den nya lagen är därför också till största
delen tvingande mot försäkringsbolagen.

Konsumentförsäkringslagen avses bli tillämplig på de vanligaste skadeförsäkringar
som tecknas av konsumenterna för privatändamål, nämligen
hemförsäkringar, villaförsäkringar, fritidshusförsäkringar, reseförsäkringar,
motorfordonsförsäkringar och båtförsäkringar. Utanför lagen faller bl. a.
livförsäkringar samt fristående olycksfalls- och sjukförsäkringar.

Konsumentförsäkringslagen innehåller regler om bl. a. informationen till
konsumenterna, rätten att teckna försäkring, förnyelse av försäkringen,
premiebetalning, möjligheterna att sätta ned försäkringsersättningen, när
den försäkrade inte har uppfyllt sina förpliktelser, samt skadereglering.

Ett försäkringsbolag som en konsument vänder sig till för att få en
försäkring skall på eget initiativ informera konsumenten om vad försäkringen
omfattar och vad den kostar. Informationen skall utformas så att det
blir lättare för konsumenten att välja den försäkring som passar honom eller
henne bäst. Om det av särskilda skäl inte går att lämna information i förväg,
skall bolaget så snart som möjligt i skriftlig form underrätta försäkringstagaren
om sådana begränsningar i försäkringsskyddet som man kan anta att
konsumenten inte utan vidare räknar med.

Elar den försäkrade drabbats av en skada och är försäkringsbolaget inte
villigt att ge hela den ersättning som begärs, skall bolaget upplysa den
försäkrade om de möjligheter som finns att få tvisten prövad, t. ex. i
allmänna reklamationsnämnden eller vid någon av försäkringsbranschens

LU 1979/80:18

20

egna nämnder. Finns risk för preskription, skall också det påpekas för
konsumenten.

Konsumenten får i princip rätt att teckna och behålla en försäkring hos ett
bolag som på marknaden erbjuder den aktuella typen av försäkring.
Konsumenten blir inte hänvisad till bolagets ensidiga beslut i frågan utan kan
få detta prövat av domstol.

När försäkringstiden går ut, blir försäkringen i regel automatiskt förnyad,
om den inte sägs upp eller försäkringstagaren tar en annan, motsvarande
försäkring i ett annat bolag. Detta innebär att den försäkrade tills vidare
behåller sitt skydd, även om han inte skulle ha fått någon ny premieavi eller
om han skulle ha glömt att betala premien.

Enligt den föreslagna lagen skall försäkringstagaren alltid ha minst en
månad på sig att betala premien för en försäkring som förnyas. Redan ett
dröjsmål som sådant medför inte att försäkringsskyddet tar slut. Först sedan
en uppsägning har sänts till försäkringstagaren och fjorton dagar har gått
därefter utan att betalning har kommit, upphör försäkringen. Försäkringstagaren
får alltså alltid två underrättelser innan försäkringsskyddet faller
bort. Vid dröjsmål med premiebetalningen får försäkringsbolagen rätt att ta
ut en skälig förseningsavgift.

I undantagsfall kan fristen för att betala premien bli längre. Om bl. a.
dröjsmålet beror på att försäkringstagaren har varit allvarligt sjuk eller råkat
ut för något annat liknande hinder upphör försäkringen i allmänhet inte
förrän hindret har fallit bort.

Försäkringstagarna har också andra förpliktelser mot försäkringsbolaget
än att betala premien. De skall exempelvis lämna riktiga upplysningar när
försäkringsavtalet ingås, följa uppställda säkerhetsföreskrifter, t. ex. om
låsning av dörrar, och rapportera vissa förhållanden till försäkringsbolaget.
Har en försäkringstagare åsidosatt en sådan förpliktelse mot försäkringsbolaget
kan försäkringsersättningen enligt nu gällande regler sättas ned. Aven
enligt den föreslagna konsumentförsäkringslagen skall nedsättning kunna
komma i fråga. De nya nedsättningsreglerna ger ganska stort utrymme för en
skälighetsbedömning. I allmänhet skall endast grövre oaktsamhet leda till
reduktion, men kraven på aktsamhet skall kunna ställas högre vid
åsidosättande av säkerhetsföreskrifter och vid speciella typer av försäkring.
Hänsyn måste nämligen tas inte bara till intresset av att ge ett gott
försäkringsskydd utan också till önskemålet om att förebygga skador och
hålla nere premierna.

Skaderegleringen skall enligt den nya lagen göras skyndsamt och så att
försäkringsbolagen självmant iakttar också de försäkrades intressen. Försäkringsersättningen
skall i regel betalas ut senast en månad efter det att
skadeanmälan har gjorts och behövlig utredning presenterats för bolaget.

Förslagen i propositionen innebär vidare att försäkringsinspektionens
granskning av att försäkringsvillkoren är skäliga skall intensifieras. En
uttrycklig bestämmelse om denna granskning föreslås i lagen om försäkrings -

LU 1979/80:18

21

rörelse.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1981.

Lämpligheten av en delreform på konsumentförsäkringsområdet

I motionen 1979/80:82 yrkas att riksdagen skall dels avslå propositionen,
dels hos regeringen begära ett nytt förslag till lagstiftning i enlighet med vad
som anförs i motionen. Enligt motionärerna kan kritik anföras mot
propositionen från två utgångspunkter. För det första anser motionärerna att
det är tvivelaktigt huruvida förslaget till konsumentförsäkringslag utformats
så att det i verkligheten tillgodoser konsumenternas intressen. De invändningar
som härvidlag förs fram behandlar utskottet i följande avsnitt. För det
andra ifrågasätter motionärerna om konsumentförsäkringarna lämpligen bör
bli föremål för en särreglering nu.

Motionärerna hänvisar till att åtskilliga remissinstanser förordat att hela
försäkringsavtalslagen revideras i ett sammanhang och att en lagstiftning om
konsumentförsäkringar bör anstå i avvaktan härpå. I motionen framhålls att
denna ståndpunkt intagits av bl. a. Svea hovrätt som ansett att det inte f. n.
föreligger något starkt behov av särskilda regler för konsumenterna med
hänsyn till de allmänna bestämmelserna för hem- och villaförsäkringar m. fl.
som numera tillämpas av försäkringsbolagen. Enligt motionärerna måste
hänsyn tas till att dessa bestämmelser i realiteten trätt i stället för
försäkringsavtalslagen när man bedömer behovet av en delreform av
försäkringsavtalsrätten. Motionärerna pekar också på att i remissyttrandena
tagits upp andra omständigheter som är av betydelse vid denna bedömning.
Sålunda har Svea hovrätt kritiserat att den nya lagen endast blir tillämplig på
konsumenter och framhållit att även andra, exempelvis hantverkare och
småföretagare, kan ha samma behov av skydd. Försäkringsinspektionen har
å sin sida framhållit att det helt övervägande antalet försäkringsbolag är
konsumentägda och självstyrda. Näringsfrihetsombudsmannen har ifrågasatt
om inte den önskvärda lagstiftningstekniken i förevarande fall bör vara
att reglerna förs in i den grundläggande lagstiftningen på området.
Nödvändigheten av en delreform har vidare ifrågasatts av Försäkringsanställdas
förbund som härvid framhållit att begränsningen av lagens tillämpningsområde
kommer att medföra problem när det gäller att avgöra huruvida
en försäkring i det enskilda fallet skall anses vara en konsumentförsäkring
eller ej.

Av måhända än större intresse är enligt motionärerna vad som anförs av en
ledamot i lagrådet beträffande upprätthållande av den nordiska rättslikheten.
Denne lagrådsledamot pekar bl. a. på att Sverige enligt den s. k.
Helsingforsöverenskommelsen från 1962 förbundit sig att fortsätta det
nordiska lagsamarbetet i syfte attuppnå största möjliga överensstämmelse på
privaträttens område. Överenskommelsen är enligt ledamoten att tolka så att
det måste finnas särskilda skäl av nationell art för att ett land skall anses

LU >979/80:18

22

befriat från sitt åtagande att upprätthålla den nordiska rättslikheten.
Motionärerna anser att det knappast finns grund för att påstå att det
föreligger särskilda skäl för Sverige att nu bryta sig ur den nordiska
rättsgemenskapen och genomföra den aktuella lagstiftningen. Enligt motionärerna
är det angeläget att det nordiska samarbetet på lagstiftningsområdet
värnas.

Ett annat skäl som talar för att en lagstiftning bör anstå i avvaktan på den
samlade översynen på försäkringsavtalsområdet är enligt motionärerna att -som lagrådets majoritet uttalat - det nu framlagda lagförslaget är att betrakta
som ett provisorium.

Sammanfattningsvis anser motionärerna att förslaget till konsumentförsäkringslag
varken fyller de krav som kan ställas utifrån försäkringstagarnas
synvinkel eller de krav som från rättspolitiska utgångspunkter kan ställas på
ny lagstiftning. Det förstärkta skydd som försäkringstagarna otvivelaktigt är i
behov av bör således ges en annan form, och förslag härom bör presenteras
samtidigt med att översynen av försäkringsavtalslagen i sin helhet slutförts.

Även i motionen 1979/80:63 framförs önskemål om bevarande av den
nordiska rättslikheten på försäkringsområdet. Motionären konstaterar att
propositionen innebär att rättsgemenskapen nu skall brytas genom en ensidig
svensk åtgärd och att man således på ännu ett område underlåter att fullfölja
de harmoniseringssträvanden som varit vägledande för nordiskt lagstiftningssamarbete
under mer än ett århundrade. Man frångår därmed också de
folkrättsliga förpliktelser som Sverige åtagit sig enligt Helsingforsöverenskommelsen.
Med hänsyn till angelägenheten av det nordiska samarbetet är
det enligt motionären ett mycket allvarligt steg som nu tas. Förslaget om en
delreform står vidare i strid med riksdagsuttalandet 1970 (1LU 1970:14) att
en översyn av försäkringsavtalslagen om möjligt borde ske i samverkan med
övriga nordiska länder.

I nära anslutning till vad som framhållits i det ovan berörda yttrandet av en
av lagrådets ledamöter anför motionären att Sverige inte utan starka skäl bör
lämna den nordiska rättsgemenskapen på försäkringsrättens område. Några
akuta missförhållanden som omedelbart måste avhjälpas föreligger enligt
motionären knappast på detta område. Någon olägenhet för försäkringstagarna
uppstår därför inte om riksdagsbehandlingen av lagförslaget får anstå
någon tid. Det bör således vara möjligt för vederbörande utskott att ta
kontakt med våra grannländer och närmare undersöka vad som ännu kan
göras för att bevara den nordiska rättslikheten på försäkringsrättens
område.

Med hänvisning till det anförda yrkas i motionen att riksdagen inte antar
förslaget till konsumentförsäkringslag förrän frågan om nordisk rättslikhet
på försäkringsrättens område ytterligare övervägts i enlighet med vad som
anförs i motionen.

Utskottet vill för sin del framhålla att det privata försäkringsväsendet

LU 1979/80:18

23

spelar en betydelsefull roll i samhället från både sociala och ekonomiska
synpunkter. Ett väl utvecklat försäkringsväsen ger privatpersoner, företag,
organisationer m. fl. möjligheter att skydda sig mot risker för förluster av
olika slag. Inte minst de olika typer av skadeförsäkringar som meddelas av
försäkringsbolagen är av stor vikt för den enskildes ekonomiska trygghet.
Särskilt vanliga former av skadeförsäkringar är hem-, villa-, fritidshus-,
rese-, motorfordons- och båtförsäkringar. Enligt uppgifter i propositionen
utgjorde 1977 det totala antalet försäkringar som hör till dessa kategorier
över nio miljoner, och samma år betalades mer än två miljarder kronor ut
från dessa försäkringar.

Som utpkottet inledningsvis berört har de grundläggande reglerna om
försäkringsavtal i FAL sedan länge ansetts föråldrade och i behov av en
modernisering. Bl. a. kan det skydd som lagen ger försäkringstagarna inte
anses motsvara dagens krav. Utvecklingen har också gått därhän - särskilt
när det gäller de vanligaste formerna av skadeförsäkringar som tecknas av
konsumenter - att åtskilliga av lagens regler i realiteten inte längre tillämpas
utan har ersatts av försäkringsvillkor, som används gemensamt av alla
försäkringsbolag. Dessa villkor liksom bolagens praxis i övrigt är betydligt
förmånligare för försäkringstagarna än FAL:s bestämmelser. I detta
sammanhang vill utskottet vidare i likhet med departementschefen understryka
att försäkringsbolagen driver sin verksamhet i känsla av ansvar inför
uppgiften och med betydande hänsyn tagen till konsumenternas behov och
intressen.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att det med visst fog kan
hävdas att - rent allmänt sett - konsumenternas intressen är tämligen väl
tillgodosedda på försäkringsområdet trots att lagreglerna är otidsenliga. Vid
en bedömning av behovet av nya regler om konsumentförsäkringar måste
emellertid samtidigt beaktas att, som departementschefen framhåller,
konsumentförsäkringarna representerar en avtalstyp där avtalsvillkoren är
starkt standardiserade och där konsumenten har begränsade möjligheter att
påverka avtalsinnehållet. Även i övrigt, särskilt sedan ett försäkringsfall
inträffat, kan den försäkrade ha svårigheter att hävda sig gentemot
försäkringsgivaren. Utskottet vill också peka på att det ofta är svårt för
konsumenten att skaffa sig en överblick över utbudet av försäkringar och den
närmare innebörden av skilda försäkringsvillkor. I likhet med departementschefen
anser utskottet vidare att rådande rättsläge inte heller kan sägas vara
helt tillfredsställande. Utskottet vill härvidlag bl. a. peka på att reglerna om
premiebetalning inte helt motsvarar de krav som kan ställas från konsumentskyddssynpukt.
Vidare kan nuvarande ordning i fråga om nedsättning av
försäkringsersättning i flera avseenden anses otidsenlig. Enligt utskottets
mening framstår det således som angeläget att konsumenternas rättsställning
på försäkringsområdet förbättras. Från principiella utgångspunkter kan
vidare framhållas att det ter sig mindre tillfredsställande när, såsom fallet är
beträffande konsumentförsäkringarna, praxis i hög grad avviker från

LU 1979/80:18

24

lagregleringen, även om detta är till konsumenternas förmån. Även från
andra synpunkter framstår det som angeläget att lagreglerna bringas i bättre
överensstämmelse med den praxis som utbildats. Det kan sålunda inte anses
godtagbart att försäkringskonsumenterna uteslutande skall vara hänvisade
till villkor som försäkringsbolagen ensidigt ställer upp. Konsumenterna bör
som departementschefen framhåller kunna stödja sig direkt på lag i sina
mellanhavanden med försäkringsbolagen.

Sammanfattningsvis anser utskottet att det föreligger ett uppenbart behov
av ändrade regler på konsumentförsäkringsområdet, något som utskottet för
övrigt konstaterade redan år 1974 med anledning av en motion (LU
1974:22).

Som berörts i motionen 82 har under remissbehandlingen förordats att en
lagändring skall anstå i avvaktan på den allmänna översynen av FAL. Denna
uppfattning kan utskottet inte dela. Försäkringsrättskommitténs arbete
avser hela försäkringsavtalsrätten. De återstående delarna av utredningsuppdraget
är omfattande och innefattar problem av komplicerad beskaffenhet.
Slutresultatet av arbetet kan därför dröja många år. Även om det i och
för sig är förenat med vissa nackdelar att konsumentförsäkringarna bryts ut
till en särskild lagstiftning anser utskottet att behovet av ett förbättrat
konsumentskydd på försäkringsområdet är så starkt att en reform inte bör
uppskjutas. I anslutning härtill vill utskottet erinra om att metoden att
genomföra stora lagstiftningsprojekt etappvis inte är ny utan ofta tillämpats
på olika rättsområden.

En av nackdelarna med en lag om konsumentförsäkringar är givetvis att
småföretagare och andra utsatta grupper av försäkringstagare inte får sitt
behov av skydd tillgodosett. Avgränsningen av lagens tillämpningsområde
till försäkringar som tecknas av enskild konsument kan också ge upphov till
gränsdragningsproblem i vissa fall, särskilt när det gäller motorfordons- och
båtförsäkringar. Ett exempel härpå är när en motorfordonsförsäkring gäller
ett fordon som används både privat och i näringsverksamhet. Dessa
nackdelar utgör emellertid inte hinder för att de enskilda konsumenternas
ställning nu förbättras. Skyddsbehovet hos andra utsatta grupper av
försäkringstagare får beaktas under det fortsatta reformarbetet. Utskottet
vill understryka vikten av att så också sker. Det kan vidare framhållas att
konsumentförsäkringslagen i praktiken kan komma att medföra ett bättre
skydd också för andra försäkringstagare än konsumenter. Försäkringsbolagen
torde sålunda vara oförhindrade att tillämpa konsumentförsäkringslagen
även på andra försäkringstagare än enskild konsument, åtminstone när det är
fråga om försäkringar som inte endast förekommer i näringsverksamhet.
Enligt utskottets mening kan det antas att försäkringsgivarna av praktiska
skäl kommer att i viss utsträckning utnyttja denna möjlighet. Det finns vidare
anledning förvänta att det synsätt som präglar konsumentförsäkringslagen
även eljest kommer att färga av sig på bolagens praxis i fråga om andra
försäkringsformer.

LU 1979/80:18

25

Utskottet övergår härefter till frågan om det nordiska lagsamarbetet. I
likhet med motionärerna anser utskottet det angeläget att den rättslikhet som
uppnåtts på olika områden i största möjliga utsträckning bevaras och att man
strävar efter att utveckla lagsamarbetet och harmonisera rättssystemen på de
områden där förutsättningarna härför är goda. Sverige har också genom den
s. k. Helsingforsöverenskommelsen förbundit sig att fortsätta lagsamarbetet
i syfte att uppnå största möjliga överensstämmelse på privaträttens område.
Som utskottet framhöll i samband med 1973 års reform på äktenskapsrättens
område (se LU 1973:20, s. 70) får dock önskemålet om rättslikhet inte vara
ett självändamål. Ett krav på att man inom varje enskilt rättsområde skall
försöka skapa eller bibehålla en nära nog fullständig rättslikhet skulle
nämligen kunna innebära att en fortsatt samhällsutveckling betydligt
försenas. Även om de nordiska länderna har en likartad utveckling och i stort
sett nås av samma problem händer det inte sällan att problemen blir aktuella
vid olika tidpunkter. Vad som i ett eller flera av länderna kan upplevas som
ett angeläget reformkrav kan i övriga länder få stå tillbaka för andra problem
som fördem är viktigare. Om i varje enskild fråga, där nordiskt lagsamarbete
förekommer, samtliga nordiska länder skulle vänta på det land där frågan sist
blir aktuell, skulle det enligt utskottets mening kunna leda till ett
reformstopp. Inom varje ämnesområde måste därför önskemålet om att
skapa en ökad nordisk rättsgemenskap vägas mot möjligheterna att i sak och
inom rimlig tid genomföra en önskad reform i nordiskt samarbete.

Vad särskilt gäller lagsamarbetet på försäkringsområdet hade det enligt
utskottets mening självfallet varit värdefullt om den uppnådda rättslikheten
kunnat bevaras. Några överenskommelser härvidlag har emellertid inte
kunnat uppnås trots att försäkringsrättskommittén under sitt arbete hållit
flera överläggningar med de motsvarande kommittéerna i de andra nordiska
länderna. Av propositionen framgår vidare att fortlöpande kontakter hållits
mellan justitiedepartementen i de nordiska länderna under lagstiftningsärendets
beredning i regeringskansliet. Enligt vad utskottet inhämtat har
lagstiftningssamarbetet på bl. a. försäkringsområdet också diskuterats så
sent som vid ett sammanträde i november i år mellan Nordiska rådets
juridiska utskott och medlemsländernas justitieministrar.

Beträffande reformarbetet i övriga nordiska länder kan nämnas att några
förslag till särskild konsumentförsäkringslag inte lagts fram i något av
länderna. I Danmark synes arbetet närmast vara inriktat på att förslag till en
helt ny försäkringsavtalslag, innefattande eventuella regler till skydd för
konsumenter, skall läggas fram i ett sammanhang. Arbetet härmed
kompliceras av att hänsyn måste tas till harmoniseringssträvanden inom EG.
Inte heller i Norge är arbetet inriktat på en särskild konsumentförsäkringslag.
Vad slutligen gäller Finland synes man där ännu inte ha bestämt sig för
om konsumentförsäkringsregler skall tas in i en särskild lag eller arbetas in i
en ny försäkringsavtalslag.

Med hänsyn till det anförda och till vad utskottet tidigare anfört angående

LU 1979/80:18

26

angelägenheten av att de enskilda försäkringstagarnas ställning förbättras
anser utskottet det försvarligt att den nu föreslagna delreformen på
försäkringsområdet genomförs. Några försök från utskottets sida i enlighet
med önskemålen i motionen 63 att få till stånd en nordisk samordning synes i
sakernas nuvarande läge inte fruktbart. Utskottet vill i detta sammanhang
också framhålla att den nu aktuella etappen av reformarbetet visserligen
berör mycket vanliga typer av försäkringar, men att de väsentliga delarna av
reformarbetet ännu inte slutförts. I propositionen framhåller departementschefen
att det är angeläget att det fortsatta lagstiftningsarbetet på försäkringsrättens
område bedrivs i nära samarbete med de andra länderna.
Utskottet delar denna uppfattning och vill i likhet med departementschefen
understryka att det är ett väsentligt intresse att man så långt möjligt
återställer enhetligheten i den nordiska försäkringslagstiftningen i samband
med att översynen av denna lagstiftning slutförs.

Utskottets i detta avsnitt gjorda ställningstaganden innebär att utskottet
inte kan ansluta sig till de uttalanden som gjorts i motionen 82 angående
lämpligheten av den föreslagna delreformen. Motionen avstyrks alltså i
denna del. Utskottet avstyrker också bifall till motionen 63.

Kostnadskonsekvenser m. m.

Som berörts i föregående avsnitt ifrågasätts i motionen 82 huruvida
förslaget till konsumentförsäkringslag i verkligheten tillgodoser konsumenternas
intressen. De invändningar som härvidlag förs fram riktar sig i
huvudsak mot de nya förutsättningarna för att den försäkrade skall få
ersättning vid försäkringsfall då han åsidosatt sina förpliktelser mot
försäkringsgivaren.

Försäkringstagarens huvudförpliktelse enligt försäkringsvillkoren är att
betala premier till försäkringsbolaget. Han har emellertid normalt också
flera andra skyldigheter mot bolaget. Sammanfattningsvis kallas de vanligen
försäkringstagarens biförpliktelser. Sådana skyldigheter kan åvila även
annan än försäkringstagaren som har rätt till ersättning från försäkringen.

Till biförpliktelserna hör försäkringstagarens skyldighet att när försäkringen
tecknas lämna korrekta uppgifter om sådana förhållanden som
försäkringsbolaget behöver veta för att meddela försäkringen (försäkringstagarens
s. k. upplysningsplikt). Under försäkringstiden kan vidare den
försäkrade ha en fortlöpande skyldighet att upplysa bolaget om vissa
förhållanden som medför att risken för skada har ökat (s. k. fareökning).
Han får inte heller åsidosätta sådana säkerhetsföreskrifter (t. ex. att ha
föreskrivna lås) som kan ha tagits in i försäkringsvillkoren. När ett
försäkringsfall är förestående eller har inträffat måste han vidta de åtgärder
som behövs för att avvärja eller begränsa skada (s. k. räddningsplikt). Sedan
ett försäkringsfall har inträffat skall han på olika sätt underlätta skaderegleringen
och lämna korrekta uppgifter om förhållanden som har betydelse för

LU 1979/80:18

27

hans ersättningsrätt. Även andra biförpliktelser kan förekomma. Till
reglerna om biförpliktelser räknas ofta också de som rör uppsåtligt och
oaktsamt orsakande av försäkringsfallet.

FAL innehåller ett flertal regler om biförpliktelser. I vissa avseenden,
t. ex. beträffande försäkringstagarens upplysningsplikt, är bestämmelserna
gemensamma för alla försäkringsformer. Åtskilliga biförpliktelser regleras
dock olika allt efter försäkringsformen. Särskilda biförpliktelser kan också
följa av villkoren i försäkringsavtalet. Påföljden för att biförpliktelse
åsidosätts är att försäkringsersättningen reduceras eller i vissa fall inte alls
utgår. En förutsättning härför är dock i regel att överträdelsen skett
uppsåtligen eller av oaktsamhet.

I propositionen föreslås att de nuvarande bestämmelserna förenklas och
förs samman till några få huvudregler, som tar sikte på de i konsumentförsäkringsförhållanden
mest betydelsefulla typfallen, nämligen åsidosättande
av upplysningsplikt vid försäkringsavtalets ingående, överträdelser av
föreskrifter enligt försäkringsvillkoren, framkallande av försäkringsfallet
och lämnande av oriktiga uppgifter vid skaderegleringen. De nya bestämmelserna
har utformats så att de ger utrymme för en nyanserad bedömning av
omständigheterna i varje enskilt fall och av i vilken mån ersättningen bör
sättas ned. Till skillnad från vad som ofta gäller f. n. skall man alltså inte
behöva välja mellan full ersättning eller ingen alls. För att nedsättning över
huvud taget skall kunna komma i fråga förutsätts att försäkringstagaren eller
annan försäkrad handlat uppsåtligen eller av oaktsamhet. Oaktsamhetskravet
är olika i de fyra typfallen. Vid åsidosättande av uppgiftsplikten eller
framkallande av försäkringsfallet krävs att oaktsamheten ej är ringa. Vid
åsidosättande av förpliktelser enligt försäkringsvillkoren skall även en ringa
oaktsamhet kunna föranleda nedsättning. Beträffande oriktiga uppgifter vid
skaderegleringen har däremot gränsen dragits vid grov vårdslöshet.

Ett spörsmål med nära anknytning till frågorna om biförpliktelser är hur
sådana villkor skall behandlas som utåt sett framstår som en begränsning av
försäkringens omfattning, men som i verkligheten ålägger den försäkrade att
handla på visst sätt. Ett exempel på sådana omfattningsvillkor eller
ansvarsbegränsningar är villkor som innebär att försäkringen täcker stöld ur
låst lokal men inte ur olåst, Villkoret kan lika väl utformas som en
säkerhetsföreskrift av innebörd att den försäkrade skall se till att försäkrad
egendom förvaras i låst lokal. Ett annat exempel anförs i det remissyttrande
som avgivits av Båtorganisationernas försäkringskommitté. Enligt en utvidgning
1977 av försäkringsskyddet för fritidsbåtar täcker försäkringen båtskada
även i fall då skadan inte orsakats genom haveri, grundstötning eller andra
liknande händelser, dock endast under den förutsättningen att den försäkrade
iakttagit aktsamhet.

Om ett villkor skall betraktas som ett omfattningsvillkor eller som en
biförpliktelse kan få stor betydelse. Principen beträffande omfattningsvillkor
är att försäkringen inte alls gäller, om det föreskrivna villkoret inte är

LU 1979/80:18

28

uppfyllt. Om det däremot är fråga om en biförpliktelse kommer en
överträdelse av villkoret att bedömas enligt de tvingande nedsättningsreglerna
i konsumentförsäkringslagen.

Enligt departementschefen bör lagreglerna inte kunna sättas åt sidan
endast därför att ett villkor rent formellt har utformats som ett omfattningsvillkor
och inte som en nedsättningsbestämmelse. Han förordar därför att
överträdelser av omfattningsvillkor som i realiteten innebär en förpliktelse
för den försäkrade skall bedömas enligt regeln om nedsättning vid
åsidosättande av föreskrifter enligt försäkringsvillkoren.

Under remissbehandlingen har särskilt från försäkringshåll riktats kritik
mot utformningen av nedsättningsreglerna. Det har framhållits att försäkringsbolagen
inte i framtiden får tillräckligt utrymme för att genom
ansvarsbegränsningar och andra villkor söka påverka de försäkrade att
förebygga skador. Vidare har gjorts gällande att förslaget öppnar alltför stort
”slarvutrymme” och underlättar missbruk. Konsekvenserna av förslaget
blir, har det hävdats, ökade kostnader för försäkringsbolagen som föranleder
höjningar av premienivån. Liknande synpunkter har inför utskottet framförts
från företrädare för försäkringsbranschen.

Dessa tankegångar följs upp i motionen 82. Motionärerna kritiserar att
kraven på aktsamhet från den försäkrades sida inte har satts högre och att
omfattningsvillkor jämställs med biförpliktelser. Det framhålls att under
senare år nya försäkringstyper lanserats som i vissa fall uppställer långtgående
aktsamhetskrav eller innefattar preciserade förutsättningar för ersättning.
I gengäld har försäkringstagaren kunnat erbjudas gynnsamma premier.
Enligt motionärerna skall utvecklingen ses mot bakgrund av de snabba
ökningarna av försäkringspremierna under senare år. För konsumenterna
kan det således ofta var av större intresse att få en avgränsad försäkring till ett
rimligt pris och med en rimlig självrisk än att få ett mycket vidsträckt
försäkringsskydd till ett pris som gör att många kanske avstår från försäkring.
Motionärerna hänvisar till uttalanden av departementschefen om att
konsumentförsäkringslagen kan komma att leda till vissa premiehöjningar
men att dessa inte blir så omfattande att någon avhålls från att teckna
försäkring. Enligt motionärerna bygger bedömningen inte på någon djupare
analys och det finns därför skäl att ifrågasätta riktigheten av den, särskilt mot
bakgrund av utvecklingen på försäkringsmarknaden. Med hänsyn till den
informationsskyldighet för försäkringsgivarna som förslaget innebär anser
motionärerna det tvivelaktigt om konsumenterna vinner något på att
avtalsfriheten begränsas när det gäller nedsättning av försäkringsersättning.

Utskottet vill för sin del framhålla att storleken av försäkringspremierna
har stor inverkan på de enskilda konsumenternas benägenhet att skaffa sig
ett tillfredsställande försäkringsskydd. Det ligger därför både i konsumenternas
och samhällets intresse att premienivån är rimlig.

Som departementschefen framhåller har premierna för de vanliga

LU 1979/80:18

29

försäkringarna stigit oroväckande under senare år. Som exempel kan nämnas
att - enligt vad som upplysts inför utskottet - årspremien för en ordinär
hemförsäkring i Stockholmsområdet stigit från 60 kronor år 1969 till 500
kronor år 1979. Höjningarna av premienivån torde främst ha sin förklaring i
den allmänna kostnadsutvecklingen och den kraftiga ökningen av antalet
skadefall. Även försäkringsbedrägerier och annat missbruk torde emellertid
ha haft en betydande inverkan. Något underlag för en bedömning i vad mån
redan den nuvarande premienivån lett till att enskilda konsumenter
inskränkt sitt försäkringsskydd saknas. Utskottet vill dock i sammanhanget
peka på att enligt uppgift har det vid stickprovsundersökningar i storstadsområdena
visat sig att ca 20 procent av hushållen saknar hemförsäkring.
Otvivelaktigt föreligger det en risk för att nya kraftiga höjningar av
premienivån leder till att många konsumenter antingen helt avstår från sitt
försäkringsskydd eller också medvetet underförsäkrar sig. En sådan utveckling
är inte acceptabel från social synpunkt. 1 sammanhanget bör också
beaktas att det ligger i försäkringsväsendets natur att ökade kostnader för
försäkringsgivarna måste övervältras på försäkringstagarna som kollektiv
och att försäkringsbolagens möjligheter att genom olika åtgärder begränsa
verkningarna av kostnadsökningarna är förhållandevis små.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att stor hänsyn måste tas till
konsekvenserna för premienivån vid en reform på konsumentförsäkringsområdet.
Också brottsförebyggande synpunkter och önskemålet att förebygga
skador måste beaktas. Som utskottet ovan berört har skadeutvecklingen
en stor inverkan på premiesättningen. Men även eljest är det ett starkt
samhällsintresse att försäkringsreglerna utformas så att försäkringstagarna
inte ger avkall på aktsamheten och i onödan orsakar en ökning av antalet
skadefall. Från brottsförebyggande synpunkt är det vidare angeläget att
försäkringsbedrägerierna motverkas liksom att försäkringstagarna har
anledning att försöka förhindra annan brottslighet genom att vidta preventiva
åtgärder beträffande sin egendom. Vad särskilt gäller spörsmålet om
åtgärder mot försäkringsbedrägerierna kan här nämnas att brottsförebyggande
rådet (BRÅ) tagit upp denna fråga.

I anslutning till det sagda finns det emellertid skäl att erinra om att även
andra omständigheter än försäkringsreglernas utformning är av betydelse i
preventionshänseende. Som departementchefen framhåller kan redan risken
att tillfogas en skada många gånger ha en tillräckligt förebyggande effekt,
trots att försäkringsersättning lämnas om skadan inträffar. Vid försäkringsfall
kan den försäkrade drabbas av förluster som inte ersätts av försäkringen.
Han får också stå för självrisken. I vissa fall tjänar vidare straffrättsliga
påföljder som påtryckningsmedel på den försäkrade att fullgöra sina
förpliktelser enligt försäkringsavtalet.

Intresset att hålla nere premierna samt önskemålen att förhindra brott och
uppkomsten av skador måste emellertid enligt utskottets mening vägas mot
den försäkrades intresse av att reglerna om nedsättning av försäkringsersätt -

LU 1979/80:18

30

ning har en rimlig utformning. FAL medger i vissa fall att hårda krav i fråga
om aktsamhet ställs på de försäkrade när det gäller förutsättningarna för
rätten till ersättning vid försäkringsfall. I likhet med departementschefen
anser utskottet att de försäkrade särskilt vid svåra skador i betydande
utsträckning bör ha försäkringsskydd även om de varit oaktsamma. En
uppmjukning av nedsättningsreglerna bör därför ske.

Enligt utskottets mening innebär förslaget till konsumentförsäkringslag en
rimlig avvägning mellan de olika intressen som gör sig gällande. Den nya
regleringen har i stor utsträckning grundats på försäkringsbolagens praxis,
vilken i många avseenden är betydligt förmånligare för försäkringstagarna än
FAL:s regler. Utskottet anser därför att de farhågor för en ökning av
missbruket och skadorna, som förts fram i olika sammanhang, är överdrivna.
Vad särskilt gäller den kritik som i motionen riktats mot bestämmelsen om
nedsättning av försäkringsersättning vid överträdelse av säkerhetsföreskrifter
och andra försäkringsvillkor vill utskottet erinra om att regeln utformats
så att även en ringa oaktsamhet skall kunna föranleda reducering av
ersättningen. Som närmare framgår av propositionen (s. 72 och 148 f.) kan
således försäkringsbolagen även i framtiden meddela uttryckliga och
preciserade säkerhetsföreskrifter med höga aktsamhetskrav på de försäkrade
och därigenom påverka dessa att förekomma skador. Enligt utskottets
mening får försäkringsbolagen också tillräckligt spelrum att utforma
omfattningsvillkor. Så till vida innebär dock propositionen en begränsning av
nuvarande möjligheter härvidlag att omfattningsvillkor som i realiteten
innebär åläggande av en biförpliktelse kan komma att bedömas enligt de nya
nedsättningsreglerna och därigenom förlora sin hittillsvarande rättsverkan
att ersättning helt uteblir. Med hänsyn till att lagens tvingande regler inte bör
kunna kringgås får enligt utskottets mening denna begränsning accepteras.

Även i övrigt anser utskottet att erforderlig hänsyn tagits till brottsförebyggande
synpunkter och till önskemålet att förhindra uppkomsten av
skador. Utskottet vill erinra om att BRÅ i sitt remissyttrande över
kommittéförslaget särskilt betonat vikten av preventionsintresset och funnit
att detta får anses tillgodosett. Som BRÅ också framhållit blir det dock först
genom utformningen och tillämpningen av försäkringsvillkoren möjligt att
bedöma vilka effekter förslaget kan få från denna utgångspunkt.

Osäkerheten angående förslagets effekter på skadeutvecklingen gör det
självfallet svårt att bedöma konsekvenserna för premienivån. Någon
närmare analys av förslagets verkningar i fråga om premiekostnaderna görs
inte i propositionen. Enligt departementschefens bedömning bör dock
premiehöjningen bli så begränsad att den knappast kommer att resultera i
något bortfall av försäkringar eller annars få några allvarliga följder. Inför
utskottet har företrädare för departementet uppgivit att beräkningar under
propositionsarbetet givit vid handen att premiehöjningen kan väntas bli
högst 10 procent. Från försäkringshåll har däremot hävdats att konsument -

LU 1979/80:18

31

försäkringslagen kommer att medföra sådana ökade kostnader att premierna
måste höjas med ca 30 procent, varav 20 procent som en direkt följd av de nya
nedsättningsreglerna.

Enligt utskottets mening är det beklagligt att något underlag för en
bedömning av förslagets konsekvenser i premiehänseende inte lämnats
varken i propositionen eller från försäkringshåll. Att en höjning av
premierna blir ofrånkomlig står klart. Såvitt utskottet kan bedöma torde
emellertid denna höjning, även om den skulle komma att något överstiga vad
som antagits inom justitiedepartementet, inte behöva leda till några mera
allvarliga följder. Med hänsyn till vikten av att premienivån hålls på en rimlig
nivå förutsätter utskottet att regeringen med uppmärksamhet följer utvecklingen
och tar de initiativ som kan bli erforderliga om den nya lagen för med
sig sådana ökningar av premiekostnaderna att konsumenter avstår från sitt
försäkringsskydd.

Sammanfattningsvis anser utskottet således att varken verkningarna på
premienivån eller preventionsintresset lägger några hinder i vägen för att de
föreslagna nedsättningsreglerna genomförs. Utskottet tillstyrker därför
propositionen i denna del och avstyrker bifall till motionen 82.

Övrigt

I samband med utskottsbehandlingen av propositionen har från försäkringshåll
framförts farhågor för att bestämmelserna om förnyelse av
försäkring i vissa fall kan ge upphov till praktiska problem. De nya reglerna
innebär att en försäkring förnyas vid försäkringstidens utgång, såvida inte
uppsägning sker från försäkringsbolaget eller försäkringstagaren. Har
försäkringstagaren tecknat en motsvarande försäkring hos annat bolag krävs
dock inte någon uppsägning för att försäkringen skall upphöra. Från
försäkringshåll har det gjorts gällande att problemen skulle kunna undvikas
om försäkringstagarna hade skyldighet att anmäla byte av försäkringsbolag
till sitt tidigare bolag och önskemål har framförts om att en osanktionerad
regel med denna innebörd förs in i lagen.

Utskottet har i och för sig förståelse för de problem som kan uppstå för
försäkringsbolagen till följd av de nya reglerna. Enligt utskottets mening
torde emellertid en anmaning i samband med premieavin om att bolagsbyte
bör anmälas ha betydligt större effekt på försäkringstagaren än den
föreslagna bestämmelsen. Med hänsyn till att lagtexten inte i onödan bör
tyngas med detaljbestämmelser kan utskottet inte tillgodose önskemålet.
Utskottet vill emellertid understryka vikten av att försäkringsbolagen
utnyttjar möjligheten att i premieavierna ta in en anmaning till försäkringstagarna
att anmäla byte av försäkringsbolag.

Konsumentförsäkringslagen ger försäkringstagarna rätt att i vissa fall föra
talan vid domstol mot försäkringsbolagens beslut. Närmare bestämmelser
härom finns i 41 och 42§§. Enligt 41 § kan konsument påkalla domstols

LU 1979/80:18

32

prövning av beslut varigenom försäkringsbolag vägrat honom teckna
försäkring och i 42 § ges regler om domstols prövning när försäkringsbolag
sagt upp en försäkring. Talan som avses i 41 § skall väckas inom en månad
från den dag då försäkringsbolaget meddelade konsumenten sitt beslut och
angav skälen för beslutet samt erinrade konsumenten vad han skall iaktta om
han vill få beslutet prövat. Även enligt 42 § är klagotiden begränsad till en
månad. Tiden räknas dock från det att försäkringsbolaget avsänt dels
meddelande om uppsägningen, dels ett skriftligt meddelande om skälen för
uppsägningsbeslutet med erinran om vad försäkringstagaren skall iaktta om
han vill få beslutet prövat. I båda fallen gäller att rätten till talan går förlorad
om inte tidsfristen iakttas.

Avsikten med bestämmelsen i 41 § är uppenbarligen att klagotiden skall
räknas från den tidpunkt konsumenten mottog meddelandet från försäkringsbolaget.
Med hänsyn till den betydelse iakttagandet av klagotiden har
och till att tidsfristen enligt 42 § har en annan utgångspunkt anser utskottet
att 41 § bör jämkas i redaktionellt hänseende så att det klart framgår att
klagotiden utgår först en månad efter det att konsumenten mottog
meddelandet från försäkringsbolaget.

Utöver vad utskottet ovan anfört i betänkandet föranleder propositionen
inga särskilda uttalanden från utskottets sida.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionerna 1979/80:63 och 1979/80:82,

2. att riksdagen antar det i propositionen 1979/80:9 framlagda
förslaget till konsumentförsäkringslag med den ändringen att
41 § erhåller följande som utskottets förslag betecknade
lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

41 §

Har ett försäkringsbolag i strid mot 9 § vägrat en konsument att teckna en
försäkring, skall domstol på yrkande av konsumenten förklara att han har
rätt att teckna försäkringen. Domstolen får förklara att försäkringstiden skall
börja vid den tidpunkt som skulle ha gällt om försäkringsbolaget hade bifallit
konsumentens begäran om försäkring.

Talan om förklaring enligt första Talan om förklaring enligt första
stycket skall väckas inom en månad stycket skall väckas inom en månad

från den dag då försäkringsbolaget från den dag då konsumenten mottog

meddelade konsumenten sitt beslut meddelande från försäkringsbolaget

och angav skälen för beslutet samt om beslutet och om skälen för det

LU 1979/80:18

33

Regeringens förslag Utskottets förslag

erinrade konsumenten om vad han med erinran om vad han skall iaktta

skall iaktta om han vill få beslutet om han vill få beslutet prövat,

prövat.

Iakttas inte den tid som anges i andra stycket, är rätten att föra talan
förlorad.

3. att riksdagen antar övriga i propositionen framlagda lagförslag.

Stockholm den 11 december 1979

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s). Bernt Ekinge (fp), Inger Lindquist (m),
Stig Olsson (s), Elvy Nilsson (s), Joakim Ollén (m), Arne Andersson i
Gamleby (s), Martin Olsson (c), Ingemar Konradsson (s), Olle Aulin (m),
Owe Andréasson (s), Marianne Karlsson (c), Bengt Silfverstrand (s), Margot
Håkansson (fp) och Stina Andersson (c).

Reservation

Inger Lindquist, Joakim Ollén och Olle Aulin (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 23 med "Som
utskottet” och slutar på s. 26 med ”motionen 63" bort ha följande
lydelse:

Som utskottet inledningsvis berört har de grundläggande reglerna om
försäkringsavtal i FAL sedan länge ansetts föråldrade och i behov av en
modernisering. Bl. a. kan det skydd som lagen ger de enskilda försäkringstagarna
inte anses motsvara dagens krav. I den allmänna debatten har också
under senare år den nuvarande ordningen kritiserats. Man har därvid bl. a.
pekat på att det ofta är svårt för konsumenten att skaffa sig överblick över
utbudet av försäkringar och den närmare innebörden av skilda försäkringsvillkor.
Som anförs i motionen 82 finns därför goda skäl för att försäkringstagarnas
ställning bör stärkas i olika avseenden.

Vid bedömningen av behovet av en delreform beträffande konsumentförsäkringar
måste emellertid beaktas att åtskilliga av reglerna i FAL i realiteten
inte längre tillämpas beträffande de vanligaste formerna av skadeförsäkringar
som tecknas av enskilda utan har ersatts av försäkringsvillkor, som
används gemensamt av alla försäkringsbolag. Dessa villkor liksom bolagens

LU 1979/80:18

34

praxis i övrigt är betydligt förmånligare för försäkringstagarna än FAL:s
bestämmelser. De har också bildat utgångspunkten i viktiga avseenden för
förslaget till konsumentförsäkringslag. I detta sammanhang vill utskottet
vidare, i likhet med departementschefen, framhålla att försäkringsbolagen
driver sin verksamhet i känsla av ansvar inför uppgiften och med betydande
hänsyn tagen till konsumenternas behov och intressen.

En annan omständighet av vikt är - som påpekats av försäkringsinspektionen
- att det helt övervägande antalet försäkringsbolag är ömsesidiga
bolag, dvs. ägs av sina försäkringstagare. Ser man bara till riksbolagen är
flertalet av dem ömsesidiga.

Till det anförda vill utskottet lägga att den kritik som i olika sammanhang
riktats mot försäkringsväsendet inte så mycket rört innehållet i försäkringsvillkoren
utan snarare avsett den enskildes möjligheter att komma i
åtnjutande av sin rätt och att få oriktiga beslut ändrade samt svårigheterna
över huvud taget för den enskilde att hävda sina rättigheter. Några väsentliga
förbättringar härvidlag synes propositionen inte innebära.

Enligt utskottets mening kan det således med fog hävdas att det inte
föreligger något omedelbart behov av en sådan reform som föreslås i
propositionen. Några hinder att med hänsyn till konsumenternas intressen
låta reformen anstå tills översynen av försäkringsavtalslagen i sin helhet
slutförts föreligger därför inte. Åtskilliga remissinstanser har också förordat
att hela försäkringsavtalslagen revideras i ett sammanhang. Utskottet delar
denna uppfattning. Resultatet av den fortsatta översynen av FAL kan
komma att medföra att de föreslagna reglerna om konsumentförsäkringar -om de genomförs - måste ändras, kanske i väsentliga avseenden, inom en
snar framtid. Att en lag på detta sätt med täta mellanrum skall underkastas
genomgripande förändringar är enligt utskottets mening inte tillfredsställande
från rättssäkerhetssynpunkt.

Även från andra utgångspunkter framstår den föreslagna delreformen som
olämplig. Det är sålunda förenat med flera nackdelar att bryta ut konsumentförsäkringar
till en särskild lag. En av dessa olägenheter är givetvis att
småföretagare och andra utsatta grupper av försäkringstagare inte får sitt
behov av skydd tillgodosett. Som framhålls i motionen 82 är det ägnat att
skapa obalans i lagstiftningen att just egenskapen av enskild konsument skall
medföra särskilt skydd. Avgränsningen av lagens tillämpningsområde till
försäkringar som tecknas av enskild konsument kan också ge upphov till
gränsdragningsproblem i vissa fall, särskilt när det gäller motorfordons- och
båtförsäkringar. Ett sådant exempel är när en motorfordonsförsäkring gäller
en bil som används både privat och i näringsverksamhet. En påtaglig
olägenhet är vidare att den nya lagen föreslås bli tillämplig endast på vissa
konsumentförsäkringar, låt vara de allra vanligaste. Utanför lagens tillämpningsområde
faller således åtskilliga specialförsäkringar som ofta tecknas av
konsumenter, exempelvis försäkringar av hundar, kameror och ur. Behovet
av skydd mot oförmånliga försäkringsvillkor kan vara lika stort vid sådana

LU 1979/80:18

35

försäkringar som vid dem konsumentförsäkringslagen avser. Från den
enskilde konsumentens synpunkt framstår det vidare som otillfredsställande
att olika regler skall gälla för olika försäkringsformer. Att en sådan ordning i
vissa fall kan leda till rättsförluster är uppenbart.

Av avgörande betydelse vid ett ställningstagande till den föreslagna
reformen är vidare hänsynen till det nordiska lagsamarbetet. Enligt
utskottets mening är det av stor vikt att den nordiska rättslikheten, som
uppstått på olika områden, bevaras och att man strävar efter att utveckla
lagsamarbetet och harmonisera rättssystemen. Sverige har också genom den
s. k. Helsingforsöverenskommelsen förbundit sig att fortsätta lagsamarbetet
i syfte att uppnå största möjliga överensstämmelse på privaträttens område.
Som närmare utvecklats i det yttrande som avgivits av en lagrådsledamot
medger dock Ffelsingforsöverenskommelsen att åtagandet frångås om det
föreligger starka nationella skäl.

Vad gäller försäkringsrättens område har rättslikhet sedan länge rått
mellan de nordiska länderna. Jämsides med den svenska försäkringsrättskommittén
arbetar f. n. kommittéer i Danmark, Finland och Norge med en
översyn av försäkringsavtalslagarna. I Norge och Danmark synes arbetet
bedrivas med inriktning på att regler om konsumentförsäkringar skall föras
in i de nya försäkringsavtalslagarna och inte tas upp i en särskild lagstiftning.
Utskottet anser att några särskilda skäl för Sverige att nu bryta rättslikheten
och sålunda frångå sina åtaganden enligt Helsingforsöverenskommelsen inte
föreligger. Härtill kommer att den föreslagna delreformen får anses strida
mot riksdagens uttalande 1970 om att översynen av försäkringsavtalslagen
borde ske i nordiskt samarbete.

Sammanfattningsvis anser utskottet således att det varken är försvarligt
med hänsyn till det nordiska samarbetet eller är lämpligt från andra
synpunkter att en delreform nu genomförs på försäkringsområdet. Som
utskottet närmare kommer att utveckla i följande avsnitt, talar också andra
skäl mot reformen. Propositionen bör därför avslås och förslag till ny
lagstiftning föreläggas riksdagen i samband med att översynen av försäkringsavtalslagen
slutförts. Ställningstagandet innebär att utskottet tillstyrker
bifall till motionen 82 i aktuell del. Det innebär vidare att önskemålen i
motionen 63 om nordisk rättslikhet tillgodoses.

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 28 med ”Sorn
departementschefen” och slutar på s. 32 med ”utskottets sida”, bort ha
följande lydelse:

Som departementschefen framhåller har premierna för de vanliga
försäkringarna stigit oroväckande under senare år. Som exempel kan nämnas
att - enligt vad som upplysts inför utskottet - årspremien för en ordinär
hemförsäkring i Stockholmsområdet stigit från 60 kr. år 1969 till 500 kr. år
1979. Höjningarna av premienivån torde främst ha sin förklaring i den
allmänna kostnadsutvecklingen och ökningen av antalet skadefall. Även

LU 1979/80:18

36

försäkringsbedrägerier och annat missbruk torde emellertid ha haft en
betydande inverkan. Något underlag för en bedömning i vad mån redan den
nuvarande premienivån lett till att enskilda konsumenter inskränkt sitt
försäkringsskydd saknas. Utskottet vill dock i sammanhanget peka på att
enligt uppgift har det vid stickprovsundersökningar i storstadsområdena visat
sig att ca 20 % av hushållen saknar hemförsäkring. Enligt utskottet föreligger
det otvivelaktigt en risk för att nya kraftiga höjningar av premienivån leder
till att många konsumenter antingen helt avstår från sitt försäkringsskydd
eller också medvetet underförsäkrar sig. En sådan utveckling är inte
acceptabel från social synpunkt. I sammanhanget bör också beaktas att det
ligger i försäkringsväsendets natur att ökade kostnader för försäkringsgivarna
måste övervältras på försäkringstagarna som kollektiv och att försäkringsbolagens
möjligheter att genom olika åtgärder begränsa verkningarna av
kostnadsökningarna är förhållandevis små. De möjligheter som härvidlag
står till buds är- bortsett från slopandet av vissa moment i försäkringsskyddet
- i huvudsak höjningar av självrisken samt införandet av omfattningsvillkor
och säkerhetsföreskrifter. Försäkringsbolagen har under senare år i allt
större utsträckning gjort det möjligt för försäkringstagarna att mot en
reducering av premien välja högre självrisker. Detta alternativ har dock sina
begränsningar, eftersom det särskilt för betalningssvaga försäkringstagare är
av betydelse att ha god täckning även för småskador. Även det andra
alternativet har i ökande utsträckning utnyttjats av försäkringsbolagen,
främst som ett medel att hålla nere skadekostnaderna och därigenom
begränsa premiehöjningarna. Att omfattningsvillkor och säkerhetsföreskrifter
har kunnat införas tämligen obehindrat har också gynnat utvecklingen av
nya försäkringsformer och andra utvidgningar av försäkringsskyddet. Ett
exempel härpå har lämnats i remissyttrandet från Båtorganisationernas
försäkringskommitté.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att stor hänsyn måste tas till
konsekvenserna för premienivån vid en reform på konsumentförsäkringsområdet.
Också brottsförebyggande synpunkter och önskemålet att förebygga
skador måste beaktas. Som utskottet ovan berört har skadeutvecklingen
en stor inverkan på premiesättningen. Men även eljest är det ett starkt
samhällsintresse att försäkringsreglerna utformas så att försäkringstagarna
inte ger avkall på aktsamheten och i onödan orsakar en ökning av antalet
skadefall. Från brottsförebyggande synpunkt är det vidare angeläget att
försäkringsbedrägerierna motverkas liksom att försäkringstagarna har
anledning att försöka förhindra annan brottslighet genom att vidta preventiva
åtgärder beträffande sin egendom.

Som tidigare berörts innebär de nya nedsättningsreglerna en betydande
uppmjukning av de aktsamhetskrav som i dag kan ställas på försäkringstagarna.
I och för sig kan hävdas att nuvarande bestämmelser i det enskilda
fallet kan vara alltför hårda mot försäkringstagarna när det gäller förutsättningarna
för rätten till ersättning vid försäkringsfall. Den nu föreslagna

LU 1979/80:18

37

regleringen synes emellertid inte innefatta någon rimlig avvägning mellan de
olika intressen som gör sig gällande. Att försäkringstagarna i så betydande
utsträckning, som föreslås i propositionen, skall tillförsäkras rätt till
ersättning när de varit oaktsamma står enligt utskottets mening i strid med
intresset att förhindra skador. Inte heller har de brottsförebyggande
synpunkterna beaktats i erforderlig grad. Detta gäller bl. a. utformningen av
bestämmelsen om nedsättning av ersättning på grund av oriktiga uppgifter
vid skaderegleringen. Att de föreslagna reglerna innebär risker för en ökning
av skadefallen och därmed kan leda till höjningar av premiekostnaderna står
i uppenbar dager. Som brottsförebyggande rådet framhållit i sitt remissyttrande
blir det dock först genom utformningen och tillämpningen av
försäkringsvillkoren möjligt att bedöma vilka effekter förslaget kan få.

Även den begränsning av möjligheterna att ställa upp omfattningsvillkor,
som konsumentförsäkringslagen i praktiken innebär, kan få allvarliga
konsekvenser för premienivån. Som utskottet ovan berört har nämligen
sådana villkor i ökande utsträckning kommit till användning som ett medel
att begränsa skadekostnaderna. Även andra olägenheter är förknippade med
den föreslagna ordningen. Bl. a. kommer den att hämma utvecklandet av
nya förskringsformer och göra det svårt för försäkringsbolagen att i olika
avseenden utvidga försäkringsskyddet.

De nya nedsättningsreglernas effekter på premienivån kan inte i detalj
bedömas. Att vissa premiehöjningar måste ske står dock klart, som utskottet
nyss uttalat. Någon närmare analys av förslagets verkningar i fråga om
premiekostnaderna görs inte i propositionen. Enligt departementschefens
bedömning bör dock premiehöjningen bli så begränsad att den knappast
kommer att resultera i något bortfall av försäkringar eller annars få några
allvarliga följder. Inför utskottet har företrädare för departementet uppgivit
att beräkningar under propositionsarbetet givit vid handen att premiehöjningen
väntas bli högst 10 %. Från försäkringshåll har däremot hävdats att
konsumentförsäkringslagen kommer att medföra sådana ökade kostnader
att premierna måste höjas med ca 30 %, varav 20 % som en direkt följd av de
nya nedsättningsreglerna.

Enligt utskottets mening är det beklagligt att något underlag för en
bedömning av förslagets konsekvenser i premiehänseende inte lämnats vare
sig i propositionen eller från försäkringshåll. Varje försök till uppskattning
från utskottets sida måste därför bli osäkert. Ett försiktigt antagande kan
dock vara att höjningen i inte oväsentlig mån kommer att överstiga vad som
antagits inom justitiedepartementet.

Redan det förhållandet att betydande osäkerhet råder om reformens
kostnadseffekter talar enligt utskottets mening mot att reformen genomförs.
Detta särskilt som ökade kostnader direkt kommer att drabba försäkringstagarna
i form av premiehöjningar. Härtill kommer emellertid att de troliga
premiehöjningarna inte står i rimlig proportion till de fördelar konsumentförsäkringslagen
innebär för försäkringstagarna. Utskottet vill också fram -

LU 1979/80:18

38

hålla att premiehöjningar kan leda till bortfall av försäkringar. Risken för
sådant bortfall föreligger redan vid premieökningar som har sin grund i
kostnadsutvecklingen och andra omständigheter. Skulle därutöver försäkringstagarnas
premieutgifter öka som en följd av konsumentförsäkringslagen
kan detta leda till att många konsumenter avstår från försäkringsskydd. En
sådan effekt är som utskottet ovan uttalat inte acceptabel från social
synpunkt.

Sammanfattningsvis anser utskottet således i likhet med motionärerna i
motionen 82 att förslaget till konsumentförsäkringslag inte uppfyller de krav
som kan ställas från försäkringstagarnas synpunkter. Det förstärkta skydd
som försäkringstagarna är i behov av bör således ges en annan utformning.

Utskottets ställningstagande i förevarande hänseende liksom beträffande
de frågor som behandlats i föregående avsnitt innebär att utskottet tillstyrker
motionen 82 och avstyrker propositionen.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

1. att riksdagen med bifall till motionen 1979/80:82 yrkandet 1 och
med anledning av motionen 1979/80:63 avslår propositionen
1979/80:9,

2. att riksdagen med bifall till motionen 1979/80:82 yrkandet 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
angående framläggande av nytt förslag till reform av försäkringsavtalslagen.

Särskilt yttrande

Martin Olsson, Marianne Karlsson och Stina Andersson (alla c) anför:

Behov föreligger av att i lag förstärka försäkringstagarnas ställning
gentemot försäkringsbolagen. Föreliggande lagförslag ger försäkringstagare
som räknas till konsumenter ett ökat skydd, Småföretagare, hantverkare
m. fl. enskilda företagare, vilka har behov av motsvarande skydd även i sin
funktion av företagare, kommer tyvärr inte att omfattas av den föreslagna
lagen. Gränsdragningsproblem torde bli oundvikliga när olika bestämmelser
således skall tillämpas beroende på om vederbörande försäkringstagare
räknas som konsument eller som näringsidkare. Det är vår förhoppning att
det fortsatta arbetet på reformering av försäkringslagstiftningen skall leda till
att uppdelningen i olika kategorier försäkringstagare försvinner.

Varje förbättring av försäkringstagarnas ställning, vilken innebär ökade
kostnader för försäkringsbolagen, leder till högre premier för samtliga
försäkringstagare. En svaghet i propositionen är att det saknas av både
departementet och försäkringsbolagen godtagna beräkningar av de merkostnader
som konsumentförsäkringslagen kan komma att medföra. Enligt vår
mening är det otillfredsställande att man nu skall behöva ta ställning till ett

LU 1979/80:18

39

förslag vars kostnadskonsekvenser man inte vet något om, detta särskilt som
ytterligare höjda premiekostnader kan medföra att andelen personer eller
familjer som underlåter att hålla sig med erforderligt försäkringskydd
ökar.

Enligt gällande lagstiftning kan försäkringsersättning nedsättas eller helt
utebli om den försäkrade åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsbolaget,
t. ex. i form av felaktiga uppgifter i samband med inträffad skada. Dessa
regler har ansetts vara särskilt värdefulla ur brottsförebyggande synpunkt.
Enligt lagförslaget minskar riskerna för nedsatt eller utebliven ersättning för
den som lämnar felaktiga uppgifter. I stället framhålls i propositionen att
man för att motverka försäkringsbedrägerier i första hand bör lita till de
vanliga straffrättsliga sanktionerna. För att detta skall vara möjligt fordras
enligt vår uppfattning att samhällets resurser mot denna typ av brottslighet
blir tillräckliga, så att inte den nya lagens regler leder till ökning av
försäkringsbedrägerierna och annat missbruk.

Enligt vår uppfattning är det av största betydelse att lagens tillämpning
noga följs dels när det gäller konsekvenserna för kostnadsutvecklingen och
tendenser till minskat försäkringsskydd, dels beträffande effekterna i
brottsförebyggande hänseende. Vid den fortsatta översynen av lagstiftningen
inom området måste dessa erfarenheter beaktas.