LU 1979/80:12

Lagutskottets betänkande
1979/80:12

med anledning av propositionen 1979/80:5 om erkännande av
nordiska faderskapsavgöranden jämte motion

Ärendet

I propositionen 1979/80:5 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen att anta

1. lag om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden,

2. lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av
nordiska domar på privaträttens område.

Över lagförslaget under 1 har lagrådets yttrande inhämtats.

I ärendet behandlar utskottet vidare den med anledning av propositionen
väckta motionen 1979/80:75.

Lagförslagen

Lagförslagen har följande lydelse.

1 Riksdagen 1979/80. 8 sam!. Nr 12

LU 1979/80:12

2

Förslag till

Lag om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden

Härigenom föreskrivs följande

1 § En lagakraftvunnen dom som har meddelats i Danmark, Finland, Island
eller Norge och som avser faderskap till barn gäller även i Sverige.

Med dom jämställs i denna lag förlikning som har ingåtts inför domstol i
Danmark.

2 § En fastställelse av faderskap i annan form än genom dom gäller i Sverige,
om fastställelsen har skett i Danmark, Finland, Island eller Norge.

3 § En dom eller fastställelse som avses i 1 och 2 §§ gäller dock inte i
Sverige,

1. om domen eller fastställelsen står i strid med en här i landet giltig dom i
en rättegång som påbörjades innan den andra rättegången inleddes eller
innan fastställelsen skedde,

2. om domen eller fastställelsen står i strid med en här i landet giltig
fastställelse av faderskap i annan form än genom dom, såvida denna
fastställelse skedde innan rättegången påbörjades eller innan den andra
fastställelsen skedde,

3. om det här eller utomlands pågåren rättegång angående faderskapet som
kan leda tillen dom som gäller i Sverige och denna rättegång påbörjades innan
den andra rättegången inleddes eller innan fastställelsen skedde,

4. om det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska
rättsordningen att erkänna domen eller fastställelsen.

4 § Väcks vid en svensk domstol talan angående faderskapet till ett barn men
pågår redan en rättegång angående faderskapet i Danmark, Finland, Island
eller Norge, skall talan avvisas eller förklaras vilande i väntan på lagakraftvunnen
dom i den utländska rättegången.

Pågår en rättegång om faderskap i Danmark, Finland, Island eller Norge,
får en svensk barnavårdsnämnd inte godkänna ett erkännande av faderskapet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

Lagen tillämpas även på en dom som har meddelats före lagens ikraftträdande
och på en fastställelse som dessförinnan har skett i annan form än
genom dom. Detta gäller dock inte om domen eller fastställelsen står i strid
med en annan dom eller fastställelse som också har kommit till stånd före
ikraftträdandet, antingen i Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige
eller, när den senare domen eller fastställelsen är giltig här i landet, i något
annat land.

LU 1979/80:12

3

Förslag till

Lagom ändring i lagen (1977:595) oni erkännande och verkställighet
av nordiska domar på privaträttens område

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet
av nordiska domar på privaträttens område skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse

Med dom jämställes i denna lag

1. utslag varigenom överexekutor
i Finland efter lagsökning har ålagt
någon betalningsskyldighet,

2. finsk betalningsorder,

3. av norsk åklagarmyndighet utfärdat
föreläggande av ersättningsskyldighet,
vilket har godkänts av
den som avses med föreläggandet,

4. beslut om ersättning för rättegångskostnad
i tvistemål, om dom i
målet skulle omfattas av denna lag,
och i brottmål, om ersättningen skall
utgå till enskild part,

5. beslut om ersättning till vittne
eller sakkunnig i tvistemål eller
brottmål,

6. beslut om återbetalning till staten
av förskott på sådan ersättning
för inställelsekostnad, som har utbetalats
till vittne, målsägande eller
part.

Finskt lagsökningsutslag mot vilket
besvär ej har anförts anses ha
vunnit laga kraft, även om tiden för
stämning om återvinning ej har gått
ut.

Föreslagen lydelse

Med dom jämställes i denna lag

1. utslag varigenom överexekutor
i Finland efter lagsökning har ålagt
någon betalningsskyldighet,

2. finsk betalningsorder,

3. av norsk åklagarmyndighet utfärdat
föreläggande av ersättningsskyldighet,
vilket har godkänts av
den som avses med föreläggandet,

4. beslut om ersättning för rättegångskostnad
i tvistemål, om dom i
målet skulle omfattas av denna lag
eller lagen (1979:000) om erkännande
av nordiska faderskapsavgöranden,
och i brottmål, om ersättningen skall
utgå till enskild part,

5. beslut om ersättning till vittne
eller sakkunnig i tvistemål eller
brottmål,

6. beslut om återbetalning till staten
av förskott på sådan ersättning
för inställelsekostnad, som har utbetalats
till vittne, målsägande eller
part.

Finskt lagsökningsutslag mot vilket
besvär ej har anförts anses ha
vunnit laga kraft, även om tiden för
stämning om återvinning ej har gått
ut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

1* Riksdagen 1979180. 8 sami. Nr 12

LU 1979/80:12

4

Motionen

I motionen 1979/80:75 av Jörn Svensson m. fl. (vpk) yrkas att riksdagen,
med godkännande av propositionen i övrigt, beslutar att 3 § i förslaget till lag
om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden skall ha följande såsom
Motionärernas förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag

En dom eller fastställelse som
avses i 1 och 2 §§ gäller dock inte i
Sverige,

1. om domen eller fastställelsen
står i strid med en här i landet giltig
dom i en rättegång som påbörjades
innan den andra rättegången inleddes
eller innan fastställelsen skedde,

2. om domen eller fastställelsen
står i strid med en här i landet giltig
fastställelse av faderskap i annan
form än genom dom, såvida denna
fastställelse skedde innan rättegången
påbörjades eller innan den
andra fastställelsen skedde,

3. om det här eller utomlands
pågår en rättegång angående faderskapet
som kan leda till en dom som
gäller i Sverige och denna rättegång
påbörjades innan den andra rättegången
inleddes eller innan fastställelsen
skedde,

4. om det skulle vara uppenbart
oförenligt med grunderna för den
svenska rättsordningen att erkänna
domen eller fastställelsen.

M o t ion är er nas förslag

§

En dom eller fastställelse som
avses i 1 och 2 §§ gäller dock inte i
Sverige,

1. om domen eller fastställelsen
står i strid med en här i landet giltig
dom i en rättegång som påbörjades
innan den andra rättegången inleddes
eller innan fastställelsen skedde,

2. om domen eller fastställelsen
står i strid med en här i landet giltig
fastställelse av faderskap i annan
form än genom dom, såvida denna
fastställelse skedde innan rättegången
påbörjades eller innan den
andra fastställelsen skedde,

3. om det här eller utomlands
pågår en rättegång angående faderskapet
som kan leda till en dom som
gäller i Sverige och denna rättegång
påbörjades innan den andra rättegången
inleddes eller innan fastställelsen
skedde,

4. om det skulle vara uppenbart
oförenligt med grunderna för den
svenska rättsordningen att erkänna
domen eller fastställelsen,

5. om de regler som ligger till grund
för domen eller fastställelsen skiljer sig
frän de i Sverige gällande och detta
uppenbart är ägnat att öka risken för
materiellt oriktigt innehåll i dom eller
fastställelse.

LU 1979/80:12

5

Utskottet

Svensk rätt saknar bestämmelser som anger hur internationella faderskapsfrågor
skall behandlas. Den domstolspraxis som förekommer är delvis
oklar. Osäkerhet råder sålunda om vilken behörighet svensk domstol har att
ta upp och avgöra internationella faderskapsmål och om vilket lands
faderskapsregler som skall tillämpas. Utländska faderskapsdomar gäller i
allmänhet inte i Sverige, och det är inte helt klarlagt vilken verkan utländska
faderskapserkännanden har i vårt land. I praktiken torde dock åtminstone
nordiska faderskapsavgöranden ofta godtas av barnavårdsnämnder och andra
myndigheter.

Vid föregående riksmöte prövade utskottet med anledning av en motion
frågor som rörde fastställande av faderskap i mål och ärenden med
internationell anknytning. I sitt av riksdagen godkända betänkande (LU
1978/79:4) konstaterade utskottet att den osäkerhet som rådde på området
hade inneburit avsevärda svårigheter för tillämpande myndigheter, t. ex.
barnavårdsnämnderna när det gällde erkännande av barn. Socialstyrelsen
hade inte heller funnit sig kunna utfärda någon form av anvisningar till
nämnderna hur de borde förfara i dylika fall. Utskottet konstaterade vidare att
osäkerheten om vad som är gällande rätt på området självfallet innebar
betydande nackdelar för berörda barn. Härtill kom att rättspraxis ståndpunkt
när det gällde lagvalsfrågan i vissa fall fått ett från barns synpunkt olyckligt
resultat. Utskottet förordade med hänsyn till det anförda att en utredning
skulle komma till stånd rörande de internationellt privat- och processrättsliga
reglerna på faderskapsrättens område. Utskottet ansåg det vidare angeläget
att utredningsarbetet bedrevs i nordiskt samförstånd. 1 detta sammanhang
erinrade utskottet om att det inom de nordiska justitiedepartementen pågick
ett arbete med att få till stånd likalydande lagar om erkännande av
faderskapsavgöranden i annat nordiskt land och att försvensk del planerades
en proposition härom under våren 1979.

Den sålunda aviserade propositionen har nu förelagts riksdagen. 1
propositionen föreslås att en faderskapsdom som har meddelats i Danmark,
Finland, Island eller Norge skall gälla även i Sverige. Också en fastställelse av
faderskap genom erkännande skall gälla här i landet, om fastställelsen har
skett i något av de andra länderna. Förslaget innebär att ett faderskapsavgörande
från något av de andra nordiska länderna i princip jämställs med ett
svenskt avgörande. Detta betyder att avgörandet kan få rättsverkan exempelvis
vid bedömningen av en fråga om arv eller underhåll här i landet.
Lagförslaget är ett led i det nordiska lagstiftningssamarbetet på familjerättens
område. Avsikten är att motsvarande förslag skall läggas fram i de övriga
länderna.

Med hänsyn till den stora osäkerhet som råder om när utländska domar
angående faderskap eller utländska faderskapserkännanden skall anses
giltiga i Sverige är det enligt utskottets mening tillfredsställande att det nu slås

LU 1979/80:12

6

fast att i varje fall nordiska faderskapsavgöranden skall ha giltighet här i riket.
Den föreslagna lagstiftningen kan, framför allt när det gäller erkännande av
faderskap, i huvudsak betraktas som ett lagfästande och en precisering av vad
som anses som gällande rätt.

Såsom framhålls i propositionen råder mellan de nordiska länderna i stor
utsträckning rättsgemenskap när det gäller faderskapsfrågor. Sålunda bygger
de olika ländernas materiella regler om fastställelse och upphävande av
faderskap på i huvudsak samma principer. I vissa detaljer förekommer det
dock olikheter.

1 motionen 75 berörs ett område där svensk rätt skiljer sig från de övriga
nordiska ländernas rätt, nämligen reglerna om presumtion av faderskap.
Enligt svensk rätt skall, om modern vid barnets födelse är gift, mannen i
äktenskapet anses vara far till barnet. Om barnet fötts efter äktenskapets
upplösning men inom sådan tid att det kan vara avlat dessförinnan, skall
mannen i äktenskapet också presumeras vara far till barnet under förutsättning
att äktenskapet upplösts genom mannens död. Har äktenskapet upplösts
genom skilsmässa finns efter en lagändring år 1976 inte någon faderskapspresumtion.
I sådana fall skall faderskap alltid fastställas genom erkännande
eller dom på samma sätt som när modern är ogift vid barnets födelse. De
övriga nordiska länderna har däremot kvar regeln om faderskapspresumtion
även vid äktenskaps upplösning på grund av skilsmässa.

I motionen framhålls att de svenska reglerna bättre garanterar materiellt
riktiga avgöranden. Enligt motionärerna är det betydligt svårare att utifrån en
presumtionsregel föra bevisning att faderskap inte föreligger än att utifrån ett
förutsättningslöst läge göra en utredning och därefter föra bevisning om
faderskap. Motionärerna anser att det skulle vara direkt otillfredsställande,
om man i Sverige nödgades acceptera faderskap som är materiellt oriktiga och
som vid svenskt förfarande inte skulle ha kommit till stånd. Mot bakgrund av
bl. a. det anförda föreslås i motionen att till 3 § lagen om erkännande av
nordiska faderskapsavgöranden skall fogas ett tillägg av innebörd att en dom
eller fastställelse av faderskap i annat nordiskt land ej skall gälla i Sverige, om
den grundar sig på bestämmelser som skiljer sig från svensk rätt och detta
förhållande uppenbart är ägnat att öka osäkerheten om det materiella
innehållets riktighet.

Utskottet vill till en början erinra om att det nu aktuella lagförslaget
tillkommit efter nordiska överläggningar och att avsikten är att väsentligen
likalydande lagförslag skall läggas fram i de övriga nordiska länderna. Enligt
utskottets mening kan därför en förändring av någon betydelse inte göras i
lagförslaget utan att förnyade nordiska överläggningar kommer till stånd.
Motionärernas yrkande får därför närmast ses som ett yrkande om avslag på
propositionen och en begäran om nya departementsförhandlingar i det syfte
som angivits i motionen.

Utskottet vill vidare peka på att lagförslaget endast behandlar frågan om
giltigheten här i riket av nordiska domar och vissa andra nordiska fader -

LU 1979/80:12

7

skapsfastställelser. Lagen behandlar däremot inte frågan om vilket lands
lagstiftning som skall vara tillämplig i en viss situation. Om t. ex. ett barn fötts
i Norge kort tid efter det att moderns äktenskap upplösts genom skilsmässa
gäller i Norge faderskapspresumtion utan dom. Flyttar sedan barnet till
Sverige blir för frågan, om här skall ske en faderskapsfastställelse, avgörande
huruvida norsk eller svensk rätt skall tillämpas, något som alltså inte regleras i
det nu föreliggande lagförslaget.

Det i motionen väckta spörsmålet kan således bli aktuellt endast när i något
av de övriga nordiska länderna talan förs om att mannen i äktenskap ej skall
vara far till ett barn som fötts efter det makarna fått skilsmässa (negativ
fastställelsetalan). Utskottet konstaterar härvid att i sådana mål beviskraven
är lindriga när de äkta makarna levat åtskilda under den tid barnet kan ha
avlats. Det är således endast i de mycket fåtaliga fall, där makar leVat
samman, när barnet avlades, och där negativ fastställelsetalan förs vid annat
nordiskt lands domstol som det kan föreligga en något större risk för
materiellt oriktigt avgörande än om faderskapsfrågan avgörs enligt svensk
lag.

Enligt utskottets mening är det inte möjligt att tillskapa en ordning som
helt utesluter risken för oriktiga faderskapsavgöranden. Vid utformande av
bestämmelser om faderskapsfastställelse måste hänsyn därför tas till vad som
är praktiskt möjligt eller lämpligt att kräva i utredningshänseende.

Som exempel kan nämnas att, när det gäller att bryta faderskapspresumtionen
i fråga om barn som fötts under äktenskapet, förenklades reglerna
1976. Tidigare fordrades alltid domstolsavgöranden. Enligt de nya reglerna
kan annan man än den äkta mannen erkänna faderskapet med verkan att
presumtionen för den äkta mannens faderskap hävs. För att erkännandet
skall få denna verkan skall det dock ha godkänts av modern, av barnavårdsnämnden,
om barnet är omyndigt, och av moderns make. Även om risken för
felaktigt materiellt avgörande här är med hänsyn till barnavårdsnämndens
medverkan liten kan den onekligen anses något större än vid ett domstolsförfarande
där blodundersökning förekommit. Vid riksdagsbehandlingen av
de nya reglerna framhölls detta också av motionärer som yrkade avslag på
förslaget. Regeringen hade i likhet med flertalet remissinstanser funnit
förslaget innebära en praktisk lösning som kunde accepteras med hänsyn till
den ringa risken för materiellt felaktiga avgöranden. Riksdagen anslöt sig till
denna uppfattning. Utskottet kan tillägga att, om barnet uppnått myndig
ålder, ersätts barnavårdsnämndens godkännande med godkännande av
barnet. I sådana fall medverkar således över huvud taget inga myndigheter
vid faderskapsavgörandet.

När det gäller att få till stånd internationella överenskommelser om
giltighet av främmande lands domar står man alltid inför problemet att olika
länders lagstiftning endast i undantagsfall är likalydande. För att över huvud
taget få till stånd en överenskommelse om utländska domars giltighet måste
varje land i någon mån avstå från att påkalla företräde för sina lagregler.

LU 1979/80:12

8

I detta fall är, som utskottet ovan anfört, risken obetydlig för att olikheterna
i presumtionsreglerna skall leda till att ett godkännande av en nordisk dom,
som innebär ogillande av talan om brytande av faderskapspresumtion, får till
följd att här i riket blir gällande ett faderskapsavgörande som annars inte
kommit till stånd. Vidare är det, som utskottet har framhållit, av stor
betydelse att man nu får till stånd en reglering av nordiska faderskapsdomars
giltighet i Sverige och därigenom undanröjer den osäkerhet som rått i dessa
frågor. Med hänsyn till det anförda finns det enligt utskottets mening inte
någon anledning att på nytt ta upp nordiska förhandlingar om erkännande av
faderskapsavgöranden. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen.

Den rättsgemenskap som utskottet i det föregående framhållit råder i
faderskapsfrågor gäller även beträffande de processuella reglerna. Utskottet
vill dock anmärka att man i Norge har ett i viss mån avvikande förfarande när
det gäller fastställande av faderskap utan dom. I norsk rätt kan ett sådant
fastställande ske även genom ett slags passivt erkännande från den utpekade
fadern. Sålunda kan en man bli att anse som far till ett barn, om han
underlåter att svara på ett föreläggande från myndighet att yttra sig över ett
påstått faderskap.

Enligt utskottets mening kan det anses i viss mån tveksamt om en sådan
fastställelse skall ges rättsverkan även i Sverige. Av den i propositionen
intagna redogörelsen för norsk rätt (s. 50) framgår emellertid att förfarandet är
omgärdat med formföreskrifter. Bl. a. kan det inte tillämpas om den uppgivne
fadern är bosatt utanför Norge. Vidare konstaterar utskottet att man från
norsk sida har upplyst dels att en utredning föreslagit att institutet skall
upphävas, dels att en proposition i ämnet beräknas kunna framläggas våren
1980. Med hänsyn härtill och då vid de nordiska överläggningarna enighet
rått om att fastställelser av detta slag bör gälla också i de övriga nordiska
länderna anser utskottet att riksdagen bör godta förslaget även i denna
del.

Lagförslagen föranleder i övrigt inga särskilda uttalanden från utskottets
sida.

Avslutningsvis vill utskottet peka på att regeringen den 15 november 1979
har beslutat tillkalla en utredningsman att verkställa den av riksdagen
begärda utredningen om en mer allmän reglering av de internationellt privat -och processrättsliga frågorna rörande faderskap till barn. Enligt direktiven
skall utredningen omfatta både frågan om svensk domstols behörighet i
faderskapsmål, spörsmålet om vilket lands lag som skall tillämpas beträffande
faderskap samt frågan om giltigheten här i landet av utomnordiska
faderskapsdomar och fastställelser i annan form.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen med avslag på motionen 1979/80:75 antar det i
propositionen 1979/80:5 framlagda förslaget till lag om erkännande
av nordiska faderskapsavgöranden,

LU 1979/80:12

9

2. att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i lagen (1977:595)
om erkännande och verkställighet av nordiska domar på
privaträttens område.

Stockholm den 27 november 1979

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s). Bernt Ekinge (fp), Elvy Nilsson (s)*.
Joakim Ollén (m), Arne Andersson i Gamleby (s), Martin Olsson (c), Ingemar
Konradsson (s)*, Olle Aulin (m), Owe Andréasson (s), Marianne Karlsson (c),
Bengt Silfverstrand (s), Margot Håkansson (fp). Margareta Gard (m), Stina
Andersson (c) och Ingrid Segerström (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB Stockholm 1979