Lagutskottets betänkande 1979/80:12

med anledning av propositionen 1979/80:5 om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden jämte motion

Ärendet

I propositionen 1979/80:5 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit riksdagen att anta

1. lag om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden,

2. lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område.

Över lagförslaget under I har lagrådets yttrande inhämtats. I ärendet behandlar utskottet vidare den med anledning av propositionen väckta motionen 1979/80:75.

Lagförslagen

Lagförslagen har följande lydelse.

1 Riksdagen 1979/80. 8 saml. Nr 12

LU 1979/80:12

LU 1979/80:12. 2

Förslag till

Lag om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden

Härigenom föreskrivs följande

1 § En lagakraftvunnen dom som har meddelats iDanmark, Finland, Island
eller Norge och som avser faderskap lill barn gäller även i Sverige.

Med dom jämställs i denna lag foriikning som har ingåtts infor domstol i Danmark.

2 § En faslställelse av faderskap i annan form än genom dom gäller i Sverige, om fastslällelsen har skett i Danmark, Finland, Island eller Norge.

3 § En dom eller faslställelse som avses i 1 och 2 §5 gäller dock inte i Sverige,

1. om domen eller fastslällelsen slår i strid med en här i landet giltig dom i
en rättegång som påbörjades innan den andra rättegången inleddes eller
innan fastslällelsen skedde,

2. om domen eller fastslällelsen står i strid med en här i landet giltig faslställelse av faderskap i annan form än genom dom. såvida denna faslställelse skedde innan rättegången påbörjades eller innan den andra fastslällelsen skedde,

3. om det här eller utomlands pågår en rättegång angående faderskapet som kan leda lill en dom som gäller i Sverige och denna rättegång påbörjades innan den andra rättegången inleddes eller innan fastslällelsen skedde,

4. om det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna förden svenska rälisordningen att erkänna domen eller fastslällelsen.

4 § Väcks vid en svensk domstol talan angående faderskapet till ett barn men
pågår redan en rättegång angående faderskapet i Danmark, Finland, Island
eller Norge, skall talan avvisas eller förklaras vilande i väntan på lagakraft
vunnen dom i den utländska rättegången.

Pågår en rättegång om faderskap i Danmark, Finland, Island eller Norge, får en svensk barnavårdsnämnd inte godkänna ett erkännande av faderskapet.

Denna lag träder i kraft den I januari 1980.

Lagen tillämpas även på en dom som har meddelats före lagens ikraftträdande och på en faslställelse som dessförinnan har skell i annan forni än genom dom. Delta gäller dock inte om domen eller fastslällelsen står i strid med en annan dom eller faslställelse som också har kommit lill stånd före ikraftträdandet, antingen i Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige eller, när den senare domen eller fastslällelsen är giltig här i landet, i något annat land.

Nuvarande lydelse

Med dom jämställes i denna lag

1. utslag varigenom överexekutor i Finland efter lagsökning har ålagt någon betalningsskyldighet,

2. finsk betalningsorder,

3. av norsk åklagarmyndighet ui-färdal föreläggande av ersäiinings-skyldighei, vilkei har godkänts av den som avses med föreläggandet,

4. beslut om ersättning för rättegångskostnad i tvistemål, om dom i målet skulle omfattas av denna lag, och i brottmål, om ersättningen skall utgå till enskild part.

5. beslut om ersättning lill vittne eller sakkunnig i tvistemål eller brottmål,

6. beslut om återbetalning till sta-\en av förskott på sådan ersättning för inställelsekosinad, som har utbe-talals till vittne, målsägande eller part.

Finskt lagsökningsutslag mol vilket besvär ej har anförts anses ha vunnit laga kraft, även om liden för .stämning om återvinning ej har gått ut.

Föreslagen lydelse

Med dom jämställes i denna lag

1. utslag varigenom överexekutor i Finland efter lagsökning har ålagt någon betalningsskyldighet,

2. finsk betalningsorder,

3. av norsk åklagarmyndighet utfärdat föreläggande av ersättningsskyldighet, vilket har godkänts av den som avses med föreläggandet,

4. beslut om ersättning för rättegångskostnad i tvistemål, om dom i målet skulle omfattas av denna lag eller lagen (1979:000) om erkännande av nordiska fäderskapsavgöranden. och i brottmål, om ersättningen skall utgå till enskild part,

5. beslut om ersättning till viiine eller sakkunnig i tvistemål eller brottmål.

6. beslut om åierbeialning till staten av förskott på sådan ersättning för inställelsekostnad, som har utbetalats till vittne, målsägande eller pari.

Finskt lagsökningsuislag mol vilkei besvär ej har anföns anses ha vunnii laga kraft, även om liden för stämning om återvinning ej har gått ui.

Regeringens förslag

En dom eller faslställelse som avses i 1 och 2 §§ gäller dock inle i Sverige,

1. om domen eller fastslällelsen står i strid med en här i landet giltig dom i en rättegång som påbörjades innan den andra rättegången inleddes eller innan fasLställelsen skedde,

2. om domen eller fastslällelsen slår i strid med en här i landet giltig fastställelse av faderskap i annan form än genom dom, såvida denna fastställelse skedde innan rättegången påbörjades eller innan den andra fastslällelsen skedde,

3. om del här eller utomlands pågår en rättegång angående faderskapet som kan leda lill en dom som gäller i Sverige och denna rättegång påbörjades innan den andra rättegången inleddes eller innan fastslällelsen skedde,

4. om det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna for den svenska rättsordningen att erkänna domen eller fastslällelsen.

Motionärernas förslag

3 §

En dom eller fastställelse som avses i I och 2 §§ gäller dock inte i Sverige,

1. om domen eller fastslällelsen står i strid med en här i landet giltig dom i en rättegång som påbörjades innan den andra rättegången inleddes eller innan fastslällelsen skedde,

2. om domen eller fastslällelsen står i strid med en här i landet giltig faslslällelse av faderskap i annan form än genom dom, såvida denna faslställelse skedde innan rättegången påbörjades eller innan den andra fastslällelsen skedde,

3. om det här eller utomlands pågår en rättegång angående faderskapet som kan leda till en dom som gäller i Sverige och denna rättegång påbörjades innan den andra rättegången inleddes eller innan fastslällelsen skedde,

4. om det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att erkänna domen eller fastslällelsen,

5. om de regler som ligger till grund för domen eller fäslstältcisen skiljer sig från de i Sverige gällande och detta uppenbart är ägnat att öka risken för materiellt oriktigt innehåll i dom eller fastställelse.

LU 1979/80:12 5

Utskottet

Svensk rätt saknar bestämmelser som anger hur internationella faderskapsfrågor skall behandlas. Den domstolspraxis som förekommer är delvis oklar. Osäkerhet råder sålunda om vilken behörighet svensk domstol har att la upp och avgöra internationella faderskapsmål och om vilket lands faderskapsregler som skall tillämpas. Utländska faderskapsdomar gäller i allmänhet inle i Sverige, och det är inle helt klarlagt vilken verkan utländska faderskapserkännanden har i vårt land. I praktiken torde dock åtminstone nordiska faderskapsavgöranden ofta godtas av barnavårdsnämnder och andra myndigheter.

Vid föregående riksmöte prövade utskottet med anledning av en motion frågor som rörde fastställande av faderskap i mål och ärenden med internationell anknytning. I sitt av riksdagen godkända betänkande (LU 1978/79:4) konstaterade utskottet att den osäkerhet som rådde på området hade inneburit avsevärda svårigheter för tillämpande myndigheter, t. ex. barnavårdsnämnderna när det gällde erkännande av barn. Socialstyrelsen hade inte heller funnit sig kunna utfärda någon form av anvisningar till nämnderna hur de borde förfara i dylika fall. Utskottet konstaterade vidare att osäkerheten om vad som är gällande rätt på området självfallet innebar betydande nackdelar för berörda barn. Härtill kom att rättspraxis ståndpunkt när det gällde lagvalsfrågan i vissa fall fått ett från barns synpunkt olyckligt resultat. Utskottet förordade med hänsyn till det anförda att en utredning skulle komma till stånd rörande de internationellt privat- och processrällsliga reglerna på faderskapsrätlens område. Utskottet ansåg det vidare angeläget au utredningsarbetet bedrevs i nordiskt samförstånd. I delta sammanhang erinrade utskottet om att det inom de nordiska justitiedepartementen pågick ett arbete med au få till stånd likalydande lagar om erkännande av faderskapsavgöranden i annat nordiskt land och alt försvensk del planerades en proposition härom under våren 1979.

Den sålunda aviserade propositionen har nu förelagts riksdagen. I proposilionen föreslås att en faderskapsdom som har meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge skall gälla även i Sverige. Också en fastställelse av faderskap genom erkännande skall gälla här i landet, om fastslällelsen har skett i något av de andra länderna. Förslaget innebär att ett faderskapsavgörande från något av de andra nordiska länderna i princip jämställs med ett svenskt avgörande. Detta betyder att avgörandet kan få rättsverkan exempelvis vid bedömningen av en fråga om arv eller underhåll här i landet. Lagförslaget är ett led i det nordiska lagstiftningssamarbetet på familjerättens område. Avsikten är alt motsvarande förslag skall läggas fram i de övriga länderna.

Med hänsyn till den stora osäkerhet som råder om när utländska domar angående faderskap eller utländska faderskapserkännanden skall anses giltiga i Sverige är det enligt utskottets mening tillfredsställande att det nu slås

LU 1979/80:12 6

fast all i varje fall nordiska faderskapsavgöranden skall ha giltighet här i riket. Den föreslagna lagstiftningen kan, framför allt när det gäller erkännande av faderskap, i huvudsak betraktas som ett lagfästande och en precisering av vad som anses som gällande rält.

Såsom framhålls i propositionen råder mellan de nordiska länderna i stor utsträckning rättsgemenskap när det gäller faderskapsfrågor. Sålunda bygger de olika ländernas materiella regler om fastställelse och upphävande av faderskap på i huvudsak samma principer. I vissa detaljer förekommer det dock olikheter.

I motionen 75 berörs ett område där svensk rätt skiljer sig från de övriga nordiska ländernas rätt, nämligen reglerna om presumlion av faderskap. Enligt svensk rätt skall, om modern vid barnets födelse är gift, mannen i äktenskapet anses vara far till barnet. Om barnet fölls efter äktenskapets upplösning men inom sådan tid alt del kan vara avlat dessförinnan, skall mannen i äktenskapet också presumeras vara far till barnet under förutsättning att äktenskapet upplösts genom mannens död. Har äktenskapet upplösts genom skilsmässa finns efter en lagändring år 1976 inte någon faderskaps-presumtion. I sådana fall skall faderskap alltid fastställas genom erkännande eller dom på samma sätt som när modern är ogift vid barnets födelse. De övriga nordiska länderna har däremot kvar regeln om faderskapspresumiion även vid äktenskaps upplösning på grund av skilsmässa.

I motionen framhålls alt de svenska reglerna bättre garanterar materiellt riktiga avgöranden. Enligt motionärerna ärdei betydligt svårare att utifrån en presumtionsregel föra bevisning att faderskap inte föreligger än att utifrån ett rörutsältningslösl läge göra en utredning och därefter föra bevisning om faderskap. Motionärerna anser att det skulle vara direkt otillfredsställande, om man i Sverige nödgades acceptera faderskap som är materiellt oriktiga och som vid svenskt förfarande inle skulle ha kommit till stånd. Mot bakgrund av bl. a. det anförda föreslås i moiionen alt till 3 § lagen om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden skall fogas ett tillägg av innebörd att en dom eller fastställelse av faderskap i annat nordiskt land ej skall gälla i Sverige, om den grundar sig på bestämmelser som skiljer sig från svensk rätt och detta förhållande uppenbart är ägnat all öka osäkerheten om det materiella innehållets riktighet.

Utskottet vill till en början erinra om att det nu aktuella lagförslaget tillkommit efter nordiska överläggningar och att avsikten är att väsentligen likalydande lagförslag skall läggas fram i de övriga nordiska länderna. Enligt utskottets mening kan därför en förändring av någon betydelse inte göras i lagförslaget utan att förnyade nordiska överläggningar kommer till stånd. Motionärernas yrkande får därför närmast ses som ett yrkande om avslag på proposilionen och en begäran om nya deparlementsförhandlingar i det syfte som angivits i motionen.

Utskottet vill vidare peka på all lagförslaget endast behandlar frågan om giltigheten här i riket av nordiska domar och vissa andra nordiska fader-

LU 1979/80:12 7

skapsfastställelser. Lagen behandlar däremot inte frågan om vilket lands lagstiftning som skall vara tillämplig i en viss situation. Om t. ex. ett barn fölls i Norge kon tid efter det att moderns äktenskap upplösts genom skilsmässa gäller i Norge faderskapspresumiion utan dom. Flyttar sedan barnet till Sverige blir för frågan, om här skall ske en faderskapsfaslställelse, avgörande huruvida norsk eller svensk rätt skall tillämpas, något som alltså inte regleras i det nu föreliggande lagförslaget.

Det i moiionen väckta spörsmålet kan således bli aktuellt endast när i något av de övriga nordiska länderna talan förs om att mannen i äktenskap ej skall vara far till ett barn som fötts efter det makarna fåll skilsmässa (negativ fastställelseialan). Utskottet konstaterar härvid att i sådana mål beviskraven är lindriga när de äkta makarna levat åtskilda under den lid barnet kan ha avlats. Det är således endast i de mycket fåtaliga fall, där makar levat samman, när barnet avlades, och där negaliv fastställelseialan förs vid annat nordiskt lands domstol som det kan föreligga en något större risk för materiellt oriktigt avgörande än om faderskapsfrågan avgörs enligt svensk lag.

Enligt utskottets mening är det inte möjligt att tillskapa en ordning som helt utesluter risken för oriktiga faderskapsavgöranden. Vid utformande av bestämmelser om faderskapsfaslställelse måste hänsyn därför las till vad som är praktiskt möjligt eller lämpligt att kräva i utredningshänseende.

Som exempel kan nämnas att, när det gäller att bryta faderskapspresum-lionen i fråga om barn som fötts under äktenskapet, förenklades reglerna 1976. Tidigare fordrades alltid domstolsavgöranden. Enligt de nya reglerna kan annan man än den äkta mannen erkänna faderskapet med verkan att presumtionen för den äkta mannens faderskap hävs. För att erkännandet skall få denna verkan skall det dock ha godkänts av modern, av barnavårdsnämnden, om barnet är omyndigt, och av moderns make. Även om risken för felaktigt materiellt avgörande här är med hänsyn lill barnavårdsnämndens medverkan liten kan den onekligen anses något större än vid ett domstols-förfarande där blodundersökning förekommit. Vid riksdagsbehandlingen av de nya reglerna framhölls detta också av motionärer som yrkade avslag på förslaget. Regeringen hade i likhet med fiertalet remissinstanser funnit förslaget innebära en praktisk lösning som kunde accepteras med hänsyn till den ringa risken för materiellt felaktiga avgöranden. Riksdagen anslöt sig till denna uppfattning. Utskottet kan tillägga att, om barnet uppnåu myndig ålder, ersätts barnavårdsnämndens godkännande med godkännande av barnet. I sådana fall medverkar således över huvud taget inga myndigheter vid faderskapsavgörandet.

När det gäller att få till stånd internationella överenskommelser om giltighet av främmande lands domar står man alltid inför problemet att olika länders lagstiftning endast i undantagsfall är likalydande. För att över huvud taget få till stånd en överenskommelse om utländska domars giltighet måste varje land i någon mån avslå från att påkalla företräde för sina lagregler.

LU 1979/80:12 8

I detta fall är, som utskottet ovan anfört, risken obetydlig för att olikheterna i presumtionsreglerna skall leda lill att ett godkännande av en nordisk dom, som innebär ogillande av talan om brytande av faderskapspresumiion, får till följd att här i riket blir gällande ett faderskapsavgörande som annars.inte kommit till stånd. Vidare är det, som utskottet har framhållit, av stor betydelse att man nu får till stånd en reglering av nordiska faderskapsdomars giltighet i Sverige och därigenom undanröjer den osäkerhet som rått i dessa frågor. Med hänsyn till det anförda finns det enligt utskottets mening inte någon anledning alt på nytt la upp nordiska förhandlingarom erkännande av faderskapsavgöranden. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen.

Den rättsgemenskap som utskottet i del föregående framhållit råder i faderskapsfrågor gäller även beträffande de processuella reglerna. Utskottel vill dock anmärka att man i Norge har ett i viss mån avvikande förfarande när det gäller fastställande av faderskap utan dom. I norsk rätt kan ett sådant fastställande ske även genom ett slags passivt erkännande från den utpekade fadern. Sålunda kan en man bli att anse som far till ett barn, om han underlåter att svara på ett föreläggande från myndighet att yttra sig över ett påstått faderskap.

Enligt utskotlets mening kan det anses i viss mån tveksamt om en sådan fastställelse skall ges iäitsverkan även i Sverige. Av den i propositionen intagna redogörelsen för norsk rätt (s. 50) framgår emellertid att förfarandet är omgärdat med formföreskrifter. Bl. a. kan del inte tillämpas om den uppgivne fadern är bosatt utanför Norge. Vidare konstaterar utskottet att man från norsk sida har upplyst dels att en utredning föreslagit att institutet skall upphävas, dels alt en proposition i ämnet beräknas kunna framläggas våren 1980. Med hänsyn härtill och då vid de nordiska överiäggningarna enighel rått om att fastställelser av detta slag bör gälla också i de övriga nordiska länderna anser utskottet att riksdagen bör godta förslaget även i denna del.

Lagförslagen föranleder i övrigt inga särskilda uttalanden från utskottets sida.

Avslutningsvis vill utskottet peka på att regeringen den 15 november 1979 har beslutat tillkalla en utredningsman att verkställa den av riksdagen begärda utredningen om en mer allmän reglering av de internationellt privat-och processrällsliga frågorna rörande faderskap till barn. Enligt direktiven skall utredningen omfatta både frågan om svensk domstols behörighet i faderskapsmål, spörsmålet om vilket lands lag som skall tillämpas beträffande faderskap samt frågan om giltigheten här i landet av utomnordiska faderskapsdomar och fastställelser i annan form.

Utskottet hemställer

1. au riksdagen med avslag på motionen 1979/80:75 antar det i propositionen 1979/80:5 framlagda förslaget till lag om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden.

LU 1979/80:12 9

2. au riksdagen antar förslaget lill lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område.

Stockholm den 27 november 1979

På lagutskottets vägnar LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s), Bernt Ekinge (fp). Elvy Nilsson (s)*, Joakim Ollen (m), Arne Andersson i Gamleby (s), Martin Olsson (c), Ingemar Konradsson (s)*, Olle Aulin (m), Owe Andréasson (s), Marianne Karisson (c), Bengt Silfverstrand (s), Margot Håkansson (fp), Margareta Gärd (m), Stina Andersson (c) och Ingrid Segerström (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.