KrU 1979/80:6

Kulturutskottets betänkande
1979/80:6

med anledning av motion om förvaltningen av kyrkans egendom
Motionen

I motionen 1978/79:724, vars behandling på förslag av kulturutskottet i
betänkandet 1978/79:34 uppskjutits till riksmötet 1979/80, har Birgitta
Hambraeus (c) och Gunnel Jonäng (c) yrkat att riksdagen hos regeringen
begär översyn av den lag som reglerar förvaltningen av kyrkans egendom så
att det blir tillåtet att ta sociala och ekologiska hänsyn även om avkastningen
därmed beräknas bli lägre.

Den egendom som avses i motionen är kyrkans innehav av mark.

Gällande bestämmelser

Enligt lagen(1970:939)om förvaltning av kyrkligjord 1 § avses med kyrklig
jord löneboställe, prästgård, församlingskyrkas fastighet, prästlönefondsfastighet,
kyrkofondsfastighet, domkyrkas fastighet och biskopsgård.

Löneboställe är fast egendom, vars avkastning är avsedd till församlingspräst
i visst pastorat. Löneboställes skog förvaltas av stiftsnämnden,
löneboställe i övrigt av vederbörande pastorat.

Församlingskyrkas fastighet förvaltas av församlingen och dess avkastning
är avsedd för församlingskyrkas behov.

Prästlönefondsfastighet, kyrkofondsfastighet och domkyrkas fastighet
förvaltas av stiftsnämnden. Lunds domkyrkas fastigheter förvaltas dock av
ett särskilt domkyrkoråd. Avkastningen av egendomen är beträffande
prästlönefondsfastighet och domkyrkas fastighet avsedd till församlingspräster
respektive domkyrkas behov, medan avkastningen från kyrkofondsfastighet
tillförs kyrkofonden (2 och 9 §§).

Förvaltningen av löneboställe, församlingskyrkas fastighet, prästlönefondsfastighet,
kyrkofondsfastighet och domkyrkas fastighet skall enligt 14 §
inriktas på att egendomens avkastningsförmåga tillgodogöres på ekonomiskt
bästa sätt. Naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen skall beaktas i
skälig omfattning.

Enligt 22 § utövar boställsnämnden uppsikt över pastorats förvaltning av
löneboställets jordbruk och av prästgård. Stiftsnämnden utövar uppsikt över
förvaltning av kyrklig jord som inte handhas av boställsnämnden.

Pastorat och kyrkofonden bestrider kostnader för kyrkliga ändamål enligt
lagen (1970:940) om kyrkliga kostnader. Huvudparten av dessa kostnader
utgörs av avlöningsförmåner åt präster och kyrkomusiker. I nämnda lag finns
regler om utjämning via kyrkofonden mellan pastoraten av pastorats
prästlönekostnader.

1 Riksdagen 1979/80. 13 samI. Nr 6

KrU 1979/80:6

Motionärernas motivering

Motionärerna erinrar om att svenska kyrkans egendom enligt gällande lag
skall förvaltas så att bästa ekonomiska avkastning blir följden. Detta krav
kommer enligt motionen ofta i konflikt med önskemål om att kunna ta
särskilt stor hänsyn till sociala och ekologiska faktorer. Motionärerna menar
att en lagändring bör göras så att kyrkan inte anser sig tvingad att t. ex.
använda gifter inom skogsbruket för att få så stort ekonomiskt utbyte som
möjligt. De anser också att kyrkan skulle kunna använda en mer arbetsintensiv
teknik vid förvaltningen av sin egendom, även om det kostar något
mer.

Tidigare kyrkomötesbehandling

1979 års allmänna kyrkomöte behandlade en motion av Gunnel Jonäng
m. fl. om ökad hänsyn till sociala och ekologiska faktorer vid förvaltning av
kyrkans egendom. Hemställan i motionen överensstämmer med den i
motionen 1978/79:724. Även motiveringen för yrkandet är nästan ordagrant
densamma.

Kyrkolagsutskottet, som avstyrkte motionen, anförde i sitt betänkande
KLU 1979:20 följande.

Vid tillkomsten av 1970 års lag om förvaltning av kyrklig jord rådde enighet
om de principer för förvaltningen, som fått sitt uttryck i lagens 14 §.
Förvaltningen har till ändamål att tillhandahålla ekonomiska resurser för
angelägna kyrkliga ändamål, främst avlöning av prästerliga befattningshavare.

Departementschefen anförde 1970 med instämmande av kyrkolagsutskottet
att det kyrkliga skogsbruket borde drivas så att det på lång sikt lämnade
bästa möjliga ekonomiska resultat samtidigt som det gav en från företagsekonomisk
synpunkt godtagbar ekonomisk avkastning. Såväl detta uttalande
som den särskilda hänvisningen till naturvårdens och kulturminnesvårdens
intressen visar, att gällande rätt ingalunda innebär att den ekonomiska
vinningen på kort sikt skall vara ensamt avgörande.

Motionens yrkande om en översyn av gällande lagstiftning måste innefatta
bedömningen att större avvikelser från företagsekonomiskt rationella principer
än vad som ligger i nuvarande 14 § lagen om förvaltning av kyrklig jord
skulle vara försvarliga för den kyrkliga förvaltningens del. Denna bedömning
kan utskottet icke dela. Kyrklig jord bör självfallet förvaltas med noggrant
beaktande av de krav som samhället ställer med hänsyn till naturvård,
arbetsmiljö osv., men att frångå grundprincipen om en företagsekonomiskt
motiverad bedömning som norm för förvaltningen kan icke anses försvarligt.

Kyrkomötet avslog motionen.

KrU 1979/80:6

Skogsvårdslagstiftningen

Ca tre fjärdedelar av kyrkans produktiva mark är skogsmark. Skogsmark på
kyrklig jord är undantagen från tillämpningen av nu gällande skogsvårdslag
(1948:237). Den nya skogsvårdslag som riksdagen antog våren 1979 (prop.
1978/79:110, JoU 1978/79:30, rskr 1978/79:387) och som träder i kraft den 1
januari 1980 kommer däremot att vara tillämplig även på skog som tillhör
staten och kyrkan.

Enligt den nya lagens 1 § skall skogsmark med dess skog genom lämpligt
utnyttjande av markens virkesproducerande förmåga skötas så att den
varaktigt ger en hög och värdefull virkesavkastning. Vid skötseln skall
hänsyn tas till naturvårdens och andra allmänna intressen.

Bakom formuleringen av detta allmänna mål ligger uppfattningen att
skogsbruket måste verka i överensstämmelse med de övergripande samhällsmålen
och i samspel med andra samhällssektorer. I propositionen framhålls i
detta sammanhang bl. a. att skogen är en omistlig tillgång för friluftsliv och
rekreation, inbegripet sådan verksamhet som jakt, bär- och svampplockning
m. m., och att skogen i vissa fall utgör ett viktigt inslag i kulturlandskapet.

Kraven på hänsyn till naturvårdsintressena kommer till uttryck dels i en
erinran i lagens inledande paragraf, dels i föreskrifter som meddelas med stöd
av 21 §, som lyder:

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om den hänsyn som skall tas till naturvårdens intressen vid
skötseln av skog, såsom i fråga om hyggens storlek och utläggning,
beståndsanläggning, kvarlämnande av trädsamlingar och skogsbilvägars
sträckning.

Bemyndigandet medför inte befogenhet att meddela föreskrifter som är så
ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras.

Skogsvårdsstyrelsens naturvårdsbestämmelser har kompletterats med
möjligheter till vissa tvångsåtgärder. Skogsvårdsstyrelserna kan således ge
förelägganden, som förenas med vite, om vilka åtgärder som skall vidtas för
att uppfylla föreskrifterna. Överträdelser av föreskrifterna kan medföra
bötesstraff.

Hanteringen av handelsgödselmedel och bekämpningsmedel

Hanteringen av handelsgödselmedel och bekämpningsmedel regleras med
stöd av lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor. De centrala
bedömningarna enligt denna lag görs av produktkontrollnämnden. Särskilda
bestämmelser om bekämpningsmedel finns i kungörelsen (1973:334) om
hälso- och miljöfarliga varor. Enligt dessa bestämmelser skall bekämpningsmedel
vara registrerat hos produktkontrollnämnden för att få användas.
Nämnden meddelar också de föreskrifter som skall gälla vid spridning av
medlen och andra särskilda villkor till förebyggande av skada. Särskilda

KrU 1979/80:6

bestämmelser finns angående spridning över områden där allmänheten får
färdas fritt, dvs. främst skogsmark. När det gäller hanteringen av handelsgödselmedel
finns, förutom de generella bestämmelser i lagstiftningen om
hälso- och miljöfarliga varor som kan vara tillämpliga, också vissa allmänna
råd och anvisningar från berörda myndigheter.

Jordbruksministern har nyligen tillsatt en utredning med uppgift att
redovisa vilka alternativa metoder som finns för att ersätta kemiska preparat i
jord- och skogsbruk. Utredningens huvuduppgift blir att studera konsekvenserna
av en minskad användning av sådana preparat för sysselsättningen,
ekonomin och miljön.

Utskottet

Den kyrkliga jorden utgörs till största delen av löneboställen och andra
fastigheter, vilkas avkastning är avsedd att tillsammans med vissa skattemedel
täcka samhällets kostnader för kyrkliga ändamål, framför allt löner till
präster i svenska kyrkan. Vid tillkomsten av 1970 års lag om förvaltning av
kyrklig jord underströks det intresse samhället har av att ett så betydande
markinnehav som kyrkans förvaltas väl och att dess avkastningsförmåga
tillgodogörs på ekonomiskt bästa sätt. Huvudmotivet för lagstiftningen var
att göra förvaltningen mera effektiv och att åstadkomma en bättre ekonomisk
avkastning. Enligt lagen skall förvaltningen av egendomen sålunda inriktas
på att egendomens avkastningsförmåga tillgodogörs på ekonomiskt bästa
sätt. Under det långvariga utredningsarbete som föregick lagstiftningen
behandlades emellertid även frågan om naturvården på kyrklig jord. I lagen
stadgas att naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen skall beaktas i
skälig omfattning.

Enligt motionen 1978/79:724 har de krav på ekonomisk avkastning som
ställs i den kyrkliga förvaltningslagen ofta kommit i konflikt med önskemål
om att hänsyn skall tas till sociala och ekologiska faktorer. Motionärerna
hemställer därför om en översyn av lagen.

Lagen om förvaltning av kyrklig jord är en kyrkolag, vilket innebär att den
inte kan ändras utan kyrkomötets samtycke. Som framgår av det föregående
har 1979 års allmänna kyrkomöte med den motivering kyrkolagsutskottet
anfört avstyrkt en motion med samma yrkande som det nu aktuella. Det kan
noteras att kyrkomötet därvid utgick från att begreppen naturvård och
kulturminnesvård kunde ges en vid tolkning.

Sedan motionen 1978/79:724 väcktes och efter det att en motsvarande
motion behandlats av kyrkomötet har riksdagen antagit en ny skogsvårdslag.
Denna lag, som träder i kraft den 1 januari 1980, kommer att göras tillämplig
på all skogsmark och därmed också på kyrkans skog. Enligt den nya
skogsvårdslagen skall skogsmark och dess skog genom lämpligt utnyttjande
av markens virkesproducerande förmåga skötas så att den varaktigt ger en
hög och värdefull virkesavkastning. Vid skötseln skall hänsyn tas till

KrU 1979/80:6

naturvårdens och andra allmänna intressen. Lagstiftningen innebär, som
jordbruksutskottet uttrycker det i sitt betänkande 1978/79:30, i princip vissa
minimikrav i fråga om den enskilde skogsägarens skyldighet att vidta
erforderliga skogsvårdsåtgärder. Däremot är lagstiftningen inte avsedd att
hindra en skogsägare från att vidta mera omfattande skogsvårdsåtgärder,
även om detta skulle innebära att han i sådant fall måste ge avkall på sitt
lönsamhetskrav.

Vid remissbehandlingen av förslaget till ny skogsvårdslag ifrågasattes om
inte det förhållandet att skogsvårdslagen görs tillämplig på den kyrkliga
jorden krävde lagändringar som fordrade kyrkomötets samtycke. 1 denna
fråga anförde jordbruksministern (prop. 1978/79:110, s. 61) att bestämmelsen
i lagen om förvaltning av kyrklig jord om krav på ekonomisk avkastning inte
kunde anses stå i strid med bestämmelserna i den föreslagna skogsvårdslagen,
varför någon ändring av lagen om förvaltning av kyrklig jord inte
behövdes.

Till grund för den nya skogsvårdslagens centrala bestämmelser ligger
uppfattningen att skogsnäringen skall verka i samspel med andra samhällssektorer.
Hänsyn skall tas inte bara till naturvårdens utan också till andra
allmänna intressen. Lagen förutsätter en anpassning och ett hänsynstagande
när det gäller olika åtgärder i skogsbruket. Det står helt klart att naturvårdshänsyn
i vid bemärkelse och det rörliga friluftslivets intressen beaktats
starkare i den nya lagstiftningen än i den kyrkliga förvaltningslagen.

Utskottet finner det uppenbart att en tolkning och tillämpning av den nya
skogsvårdslagen enligt de intentioner som ligger bakom lagstiftningsarbetet
kommer att tillåta förvaltarna av kyrkans skog att i enlighet med motionärernas
önskemål ta sociala och ekologiska hänsyn även i de fall då detta kan
leda till att avkastningen blir lägre. Med den nya lagstiftningen och de
föreskrifter som förutsätts meddelade för dess tillämpning måste rimligen
sådana eventuella konflikter mellan lönsamhetskrav och hänsyn till andra
intressen som motionärerna berört lättare kunna undvikas.

Vad beträffar användning av kemiska medel i jord- och skogsbruk
kommer, som utskottet redovisat i det föregående, en kommitté att studera
olika konsekvenser av en minskad användning av kemiska preparat i jordoch
skogsbruk. Bl. a. skall utredningen gå in på de frågor om användande av
en mer arbetsintensiv teknik som tagits upp i motionen 1978/79:724.

Det framgår av vad utskottet anfört att syftet med motionen 1978/79:724 i
väsentlig grad tillgodosetts framför allt genom tillkomsten av den nya
skogsvårdslagen. Enligt utskottets uppfattning bör riksdagen inte medverka
till att få till stånd olika bestämmelser för olika kategorier av ägare till
skogsmark. Av anförda skäl anser utskottet inte att den översyn av den

KrU 1979/80:6

kyrkliga förvaltningslagen som begärs i motionen bör göras, varför motionen
avstyrks.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1978/79:724.

Stockholm den 6 november 1979

På kulturutskottets vägnar
GEORG ANDERSSON

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Georg Andersson (s). Karl-Eric
Norrby (c), Åke Green (s), Kerstin Anér (fp), Tyra Johansson (s), Ingrid
Diesen (m), Lars-Ingvar Sörenson (s). Olle Eriksson (c). Hans Alsén (s).
Catarina Rönnung (s). Anna Eliasson (c), Bertil Hansson (fp). Elisabeth
Fleetwood (m), Ing-Marie Hansson (s) och Gunnel Liljegren (m).

Särskilt yttrande

av Georg Andersson, Åke Green, Tyra Johansson, Lars-Ingvar Sörenson,
Hans Alsén, Catarina Rönnung och Ing-Marie Hansson (alla s):

Vad beträffar frågan om skogsbesprutning som berörs i motionen vill vi
framhålla att om riksdagen hade bifallit den socialdemokratiska motionen
1978/79:2278 hade kommunerna haft möjlighet att stoppa giftbesprutningar
av skogsmark. Detta förhållande hade gällt beträffande all skogsmark, således
även den som innehas av kyrkan.

GOTAB 62865 Stockholm 1979