KrU 1979/80:12

Kulturutskottets betänkande
1979/80:12

med anledning av motioner om kostnadsansvaret vid vissa arkeologiska
undersökningar m. m.

Motionerna

I detta betänkande behandlar utskottet följande motioner vilkas behandling
på förslag av utskottet i betänkandet 1978/79:34 uppskjutits till riksmötet
1979/80, nämligen

1978/79: 202 av Anton Fågelsbo (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär en översyn av nu aktuella regler för kostnadsansvar för arkeologiska
undersökningar i anslutning till arbetsföretag,

1978/79: 297 av Bertil Fiskesjö (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
anhåller om förslag till ändrade bestämmelser om kostnadsfördelningen
vid arkeologiska undersökningar i enlighet med vad som anförts i motionen,

1978/79: 298 av Hans Petersson i Röstånga (fp) och Sven Andersson i
Örebro (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna att en översyn bör göras av lagstiftningen om fornminnen med syfte
att annat än statligt arbetsföretag inte därigenom skall kunna belastas med
vare sig indirekta kostnader — såsom avbrott i arbetet o. d. - eller direkta
kostnader för undersökningar m. m.,

1978/79:438 av Lennart Pettersson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen anhåller att regeringen snarast framlägger förslag till sådan
ändring av fornminneslagen att bostadslägenheter icke belastas med kostnader
för arkeologiska undersökningsarbeten,

1978/79: 1305 av Yvonne Hedvall m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att nu aktuella regler för kostnadsansvar vid arkeologiska
utgrävningar av stort samhälleligt intresse blir föremål för omprövning,

1978/79: 1853 av Fritz Börjesson (c) vari yrkas att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till regeringen begära förslag till åtgärder så att icke enskilda
belastas med kostnaderna för grävning och undersökning av fornminnen
samt att kommuner i denna fråga bedöms på samma sätt som enskilda,

1978/79: 1868 av Karl-Anders Petersson (c) och Claes Elmstedt (c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts och framlägger förslag om ändring av lagen om fornminnen
så att kostnader för fornminnes bevarande bestrids av samhället,

1978/79: 1869 av Rune Rydén m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen hos rege -

1 Riksdagen 1979/80. 13 sami. Nr 12

KrU 1979/80:12

2

ringen anhåller om förslag till ändring av lagen om fornminnen för ett ökat
statligt kostnadsansvar vid arkeologiska utgrävningar.

Gällande bestämmelser

Huvudprincipen i lagen (1942: 350) om fornminnen (omtryckt 1976:442)
är att fast fornlämning skall bevaras (1 §). Tillstånd att rubba, förändra
eller borttaga sådan fornlämning kan dock meddelas av länsstyrelsen, om
fornlämningen finnes medföra hinder eller olägenhet som ej står i rimligt
förhållande till dess betydelse. Vid sådant tillstånd får fogas de villkor som
anses skäligen erforderliga (6 §). Om det med anledning av allmänt eller
större enskilt arbetsföretag som berör fast fornlämning erfordras särskild
undersökning av fornlämningen eller särskild åtgärd för att bevara den
skall kostnaden härför åvila företaget, om det inte på grund av särskilda
förhållanden finnes obilligt (9 §).

Tidigare riksdagsbehandling

Vid 1964 års riksdag behandlade tredje lagutskottet i betänkandet nr 38
frågan om behovet av en utredning angående de dittillsvarande verkningarna
av bestämmelserna i fornminneslagens 9 § om skyldighet att bekosta
undersökning av fast fornlämning. Utskottet uttalade bl. a. i fråga om
tillämpningen av undantagsregeln i nämnda paragraf att frågan huruvida
det allmänna i större utsträckning än dittills borde svara för kostnaderna
borde bedömas med försiktighet även om det i enstaka fall kunde vara
motiverat med en ökad insats av allmänna medel. Utskottet framhöll också
att en utvidgning av det allmännas ersättningsskyldighet kunde få olämpliga
konsekvenser. Utskottet ansåg emellertid att utvecklingen på samhällsbyggandets
område finge anses ha gått så långt, att kostnaderna för undersökning
eller bevarande av fast fornlämning i en del fall fått större ekonomisk
betydelse än som kunnat förutses vid fornminneslagens tillkomst.
Utskottet föreslog att man gjorde en utredning för att fä underlag för en
bedömning av huruvida det vore motiverat med en lagändring.

Riksdagen anslöt sig till tredje lagutskottets ståndpunkt och anhöll alltså
om den av utskottet förordade utredningen. Denna genomfördes av 1965
års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65), som i betänkandet (SOU
1972:45) Kulturminnesvård förklarade sig finna att inga principiella skäl
talade för en ändring av fornminneslagens 6 och 9 §§.

Vid riksmötet 1976/77 behandlade kulturutskottet i sitt betänkande
1976/77: 1 två motioner som båda gällde samma problem som tas upp i de
motioner som nu föreligger till behandling. Utskottet anförde därvid bl. a.
följande.

Utskottet vill först konstatera att väsentliga synpunkter på bakgrunden
till de i fornminneslagens 9§ meddelade bestämmelserna om kostnadsan -

KrU 1979/80:12

3

svaret vid undersökning av fast fornlämning anförts av tredje lagutskottet
vid 1964 års riksdag i dess betänkande 38. Behovet av en ändring av
ifrågavarande regler har därefter undersökts av MUS 65. Resultatet härav
blev att de sakkunniga inte ansåg att det fanns anledning att ändra lagreglerna
men däremot att det vore önskvärt att riksantikvarieämbetet hade
större resurser att enligt undantagsregeln i 9§ själv träda in och bära hela
eller en del av kostnaderna.

Utskottet är medvetet om att ifrågavarande bestämmelser i fornminneslagen
ibland kan medföra ganska avsevärda olägenheter för det berörda
arbetsföretaget. Särskilt markant kan olägenheten bli då förekomsten av
en fornlämning, som måste undersökas, medför att hela företaget försenas
och därmed fördyras. Det är också förståeligt att den som belastas med
utgifter av ifrågavarande slag känner sig försatt i en oförmånlig situation i
förhållande till den som inte är i motsvarande läge.

Bakom de bestämmelser i fornminneslagen som nu är i fråga ligger en
medveten strävan att väga olika intressen mot varandra. Undantagsbestämmelsen
i 9 § gör det möjligt att avvika från huvudregeln om kostnadsansvaret.
I vilken utsträckning undantagsregeln kan tillämpas beror givetvis
på vilka resurser man har att på annat sätt bestrida de kostnader som
det aktuella arbetsföretaget blir befriat från. Utskottet som vill betona
angelägenheten av att detta beaktas vid avvägningen av riksantikvarieämbetets
anslag anser inte att riksdagen hos regeringen bör begära förslag om
ändring i nu ifrågavarande bestämmelser.

Även vid riksmötet 1977/78 behandlade kulturutskottet frågan om ansvaret
för de kostnader som uppkommer vid undersökning av fast fomlämning
eller vidtagande av åtgärd för att bevara dylik fornlämning. Utskottet
förklarade i betänkandet KrU 1977/78: 12 att utskottet inte funnit
anledning att inta någon annan ståndpunkt än året dessförinnan. Utskottet
avstyrkte därför en motion om utredning rörande kostnadsansvaret för
undersökning eller åtgärd för att bevara fast fornlämning.

Motionernas motivering

1 motionerna framhålls genomgående som orimligt att kostnaderna för
särskild undersökning av fornlämning eller särskild åtgärd för att bevara
fornlämning i normalfallen skall åvila det arbetsföretag som berör fomlämningen
(9§ fornminneslagen). Motionärerna anser att staten bör ta ett
kostnadsansvar men har något olika meningar om hur långt detta ansvar
bör sträcka sig. I flertalet av motionerna pekas särskilt på att kostnaderna
för arkeologiska undersökningar kan leda till höjda bostadshyror.

Riksantikvarieämbetet och bostadsstyrelsen

Den i motionerna aktualiserade frågan om kostnadsansvaret enligt 9§
fornminneslagen har behandlats av riksantikvarieämbetet dels i ett remiss -

KrU 1979/80:12

4

svar med anledning av en till utbildningsdepartementet ingiven skrivelse
från Svenska kommunförbundet, dels i ämbetets anslagsframställning för
nästa budgetår. I remissvaret har ämbetet framhållit att frågan om kostnaderna
för arkeologisk undersökning vid byggande i vissa tätorter bör
behandlas som en fristående fråga som ej fordrar ändring av fornminneslagens
bestämmelser. Det måste enligt ämbetet stå klart att huvudregeln i 9 §
fornminneslagen om kostnadsansvar alltjämt skall gälla. För att lösa det
omedelbara behovet av åtgärder föreslås följande.

1. Riksantikvarieämbetet ges ökade medel för generell kompensation
till samtliga uppdragsgivare för sådana kostnader som svarar bl. a. mot
verksamhetens andel i myndighetens administrations- och lokalkostnader.

2. Riksantikvarieämbetet ges ökade medel för direkt subvention enligt
bestämmelserna i 9§ fornminneslagen.

3. Lånebestämmelsema för bostadsbyggande m. m. revideras på sådant
sätt att kostnaden för arkeologisk undersökning kan ingå i statligt låneunderlag.

Riksantikvarieämbetet har i sin anslagsframställning för nästa budgetår
ånyo tagit upp frågan om en ökning av medelsanvisningen till bidrag till
undersökning av fast fornlämning. Det belopp som f. n. står till förfogande
för detta ändamål föreslås höjt till 2000000 kr. och anvisat under ett
särskilt riksstatsanslag med reservationsanslags natur och rubriken Bidrag
till undersökning av fast fornlämning.

Även bostadsstyrelsen har i sin anslagsframställning för nästa budgetår
tagit upp frågan om kostnadsansvaret enligt 9 § fornminneslagen. Styrelsen
har påpekat att utgrävningskostnaderna ökar produktionskostnaderna för
resp. byggprojekt. Kostnaderna ingår inte i låneunderlaget vid statlig belåning.
Detta kan leda antingen till att statliga bostadslån ej utgår eller till
att kostnaderna godtas som överkostnader. Båda dessa alternativ är från
bostadspolitisk utgångspunkt olämpliga. De leder till högre boendekostnader.

Inkomna skrivelser

Skrivelser som tar upp den fråga som utskottet behandlar i detta betänkande
har kommit in till utskottet från Sigtuna kommun och Byggnadsfirman
Anders Dios AB samt gemensamt från Hyresgästernas riksförbund.
Sveriges köpmannaförbund. Byggherreföreningen och Sveriges fastighetsägareförbund
.

Utskottet

Frågan om kostnadsansvaret för undersökningar m. m. av fornlämningar
enligt 9§ fornminneslagen har, som framgått av det föregående, övervägts
av riksdagen vid flera olika tillfällen under 1960- och 1970-talen. När den

KrU 1979/80:12

5

nu ånyo aktualiserats i åtta motioner är det för utskottet angeläget att
konstatera att det inte i motionerna anförts något som tyder på en önskan
att minska det skydd för fornlämningarna som lagen avser att ge. Vad
motionärerna önskar är en ändring beträffande det kostnadsansvar som
enligt 9§ åvilar ”allmänt eller större enskilt arbetsföretag” som berör fast
fornlämning. Innebörden av motionerna är att detta ansvar bör, enligt
vissa motioner helt och enligt andra delvis, övertas av staten.

Utskottet vill för egen del framhålla att fornlämningarna är en viktig del
av det svenska kulturarvet och att någon saklig försämring av det skydd
som de f. n. åtnjuter inte får komma i fråga. Det kan i detta sammanhang
förtjäna att påpekas att huvudregeln i 9 § om kostnadsansvaret inte bara
har en rent ekonomisk innebörd. Den ingår i själva skyddssystemet så till
vida som den åsyftar att främja en omsorgsfull planering som tar sikte på
att undvika arbeten som berör fasta fornlämningar.

Utskottet och riksdagen har tidigare avvisat förslag om översyn av
reglerna om kostnadsansvaret. Utskottet har emellertid därvid också gjort
uttalanden som präglas av förståelse för att markexploatörerna kan uppfatta
reglerna som mer än skäligt betungande. Samtidigt har utskottet framhållit
betydelsen av att riksantikvarieämbetets anslag avvägs med tanke på
den undantagsbestämmelse i 9§ enligt vilken ett byggnadsföretag kan
befrias från kostnadsansvaret enligt huvudregeln i samma paragraf.

Tillämpningen av huvudregeln om kostnadsansvaret ger uppenbarligen
mycket olika resultat i olika fall. Ibland är det inte fråga om någon allvarligare
ekonomisk belastning och inte heller om några negativa effekter i
övrigt, exempelvis en försening av byggföretaget. I andra fall är det fråga
om höga kostnader både i absoluta tal och i förhållande till hela kostnaden
för arbetsföretaget. Utskottet anser att det finns anledning att se över
möjligheterna att underlätta för arbetsföretagen att finansiera de undersökningar
och eventuella åtgärder i övrigt som det nu är fråga om.

Utskottet har i ett tidigare sammanhang uttalat att det bakom de nuvarande
reglerna ligger en medveten strävan att väga olika intressen mot
varandra. Den översyn som utskottet nu förordat bör präglas av samma
strävan.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motionerna bör riksdagen som
sin mening ge till känna för regeringen. Utskottet hemställer

att riksdagen som sin mening ger till känna för regeringen vad
utskottet anfört med anledning av motionerna 1978/79: 202, 1978/
79:297, 1978/79:298, 1978/79:438, 1978/79:1305, 1978/79:1853,
1978/79: 1868 och 1978/79: 1869.

Stockholm den 20 november 1979

På kulturutskottets vägnar
GEORG ANDERSSON

KrU 1979/80:12 6

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Georg Andersson (s), Karl-Eric
Norrby (c), Tore Nilsson (m), Åke Green (s), Kerstin Anér (fp), Tyra
Johansson (s), Ingrid Diesen (m), Lars-Ingvar Sörenson (s), Olle Eriksson
(c), Hans Alsén (s), Lars Ahlmark (m), Catarina Rönnung (s), Anna Eliasson
(c), Kerstin Andersson i Kumla (s) och Bertil Hansson (fp).

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979