KU 1979/80:52

Konstitutionsutskottets betänkande
1979/80:52

med anledning av granskning av statsrådens tjänsteutövning och
regeringsärendenas handläggning

Ärendet

I betänkandet KU1979/80:50 redovisade konstitutionsutskottet sin granskning
av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning.
Vid kammarbehandlingen den 7 maj 1980 beslöt riksdagen att återförvisa
följande av de i betänkandet behandlade frågorna till utskottet:

1. Regeringens handläggning av utlänningsärenden, såvitt avser formerna
för ändring av den nordiska passkontrollöverenskommelsen.

2. Regeringens behandling av riksdagens skrivelser, såvitt avser skrivelser
på de arbetsmarknads- och industripolitiska områdena

3. a) Utbildning i Sverige av libyska medborgare vid Telub AB.

b) Regeringens beslut den I november 1979 rörande taxitrafiken i
Lerum.

c) Regeringens handläggning av ett besvärsärende angående etableringsrätt
för läkare.

I övrigt beslöt riksdagen lägga utskottets anmälan till handlingarna med
gillande av vad utskottet anfört.

Utskottet

Utskottet, som tar upp de sålunda återförvisade frågorna till förnyad
behandling, får med vidhållande av sina tidigare angivna ståndpunkter
anföra följande:

1. Regeringens handläggning av utlänningsärenden, såvitt avser formerna
för ändring av den nordiska passkontrollöverenskommelsen

Utskottet har granskat vissa frågor rörande den nordiska passkontrollöverenskommelsen
som kom till 1957 och i vilken vissa ändringar vidtogs
förra året.

Den nordiska passöverenskommelsen har sedan sin tillkomst år 1957 gett
möjlighet till stickprovsvis passkontroll vid gränsen till ett annat nordiskt
land. Från svensk sida har det också förekommit viss sådan kontroll. Mot
bakgrund av en omfattande illegal invandring till Sverige av assyrier från
Turkiet införde Sverige i början av år 1976 viseringstvång för turkiska
medborgare. Sverige införde i november 1976 en intensifierad stickprovs -

1 Riksdagen 1979/80. 4 sami. Nr 52

KU 1979/80:52

kontroll vid gränsen mot Danmark och delvis även vid den svensk-norska
gränsen.

Mot bakgrund av den ökade invandringen 1977 och 1978 föreslogs från
svensk sida under våren 1979 att det skulle öppnas möjlighet för ett nordiskt
land att i exceptionella situationer och för begränsad tid införa reguljär
passkontroll vid gränsen till ett annat nordiskt land.

Frågan avhandlades på det nordiska planet först vid överläggningar mellan
de danska och svenska statsministrarna den 7-9 maj 1979 och därefter vid ett
möte mellan företrädare för de nordiska regeringarnas utrikes- och
fackdepartement den 18 maj 1979. De övriga nordiska ländernas regeringar
medverkade till de av den svenska regeringen föreslagna ändringarna.
Överenskommelse om ändring av passkontrollöverenskommelsen undertecknades
den 27 juli 1979. Ändringarna, som därefter trädde i kraft den 26
augusti 1979, innebär möjlighet för ett nordiskt land att tillfälligt införa
reguljär passkontroll om detta är nödvändigt för att förhindra ett omfattande
illegalt inresande, som beror på att de berörda länderna har olika
viseringskrav. Beslut om en sådan kontroll gäller för varje gång högst sex
månader. Övriga länder skall underrättas i förväg.

Passkontrollöverenskommelsens nya utformning föregicks inte av informationer
till eller konsultationer med Nordiska rådet och dess organ. Frågan
behandlades sedermera vid Nordiska rådets 28:e session i Reykjavik i början
av mars innevarande år. Som bilaga 10 G till KU 1979/80:50 fogades
betänkande av Nordiska rådets juridiska utvalg i ämnet. Vidare har i bilaga
10 H till KU 1979/80:50 intagits en sammanställning av rapporter om utförd
stickprovskontroll vid internordisk resandetrafik.

Anledningen till att frågan om ändringarna i passkontrollöverenskommelsen
inte behandlades i Nordiska rådet var att berörda regeringar ansåg att
frågan var så brådskande att en diskussion inom rådet inte kunde avvaktas.
Utskottet har inte funnit anledning att ifrågasätta regeringarnas bedömning
på denna punkt och vill endast tillägga att någon skyldighet att i förväg
underställa rådet en fråga av förevarande karaktär inte föreligger.

2. Regeringens behandling av riksdagens skrivelser, såvitt avser skrivelser på
de arbetsmarknads- och industripolitiska områdena

En mera ingående granskning har företagits av regeringens åtgärder med
anledning av riksdagens beslut under 1978/79 års riksmöte på de arbetsmarknads-
och industripolitiska områdena. Utskottets granskning har avsett dels
om regeringen har dröjt för länge med att fatta besluten med anledning av
riksdagsskrivelserna, dels om dessa beslut i tillräcklig utsträckning beaktar
riksdagens ställningstagande. Underlag för granskningen har varit ett
omfattande material som redovisas som bilaga 12 B till utskottets betänkande
1979/80:50.

Utskottet har iakttagit att av de sammanlagt 51 skrivelser som riksdagen

KU 1979/80:52

avlät till regeringen på nämnda områden under föregående riksmöte hade 39
slutbehandlats av regeringen vid mitten av februari 1980. 12 skrivelser stod
således öppna i ett eller flera avseenden. Utskottet har tagit del av innehållet i
flera av dessa ej slutbehandlade skrivelser och de åtgärder som regeringen
hittills vidtagit. Mot bakgrund av denna granskning kan utskottet inte finna
att den tid som förflutit i de aktuella fallen är för lång. Allmänt sett vill
utskottet betona att vad som kan anses vara en lång behandlingstid för en
riksdagsskrivelse varierar beroende på olika omständigheter såsom skrivelsens
innehåll, dess samband med vidtagna och planerade åtgärder från
regeringens sida m. m. Enligt utskottet är det självfallet angeläget att
riksdagsskrivelser handläggs så skyndsamt som dessa omständigheter ger
anledning till.

Inom utskottet har vidare gjorts gällande att regeringen inte tagit tillräcklig
hänsyn till riksdagens beslut. Beträffande två av dessa fall - riksdagens
begäran att frågan om tillfälle för organisationer att yttra sig i bl. a. mål om
könsdiskriminering borde övervägas (AU 1978/79:39 mom. 13) och riksdagens
uttalande om inrättande av nationella utvecklingsbolag (NU 1978/79:59
mom. 32) - har utskottet noterat att regeringen kommit till en annan slutsats
än riksdagen. Regeringen har förelagt riksdagen sin uppfattning i en
proposition (prop. 1979/80:129 s. 15 f. resp. prop. 1979/80:100 bilaga 17
s. 259) och på så sätt erbjudit riksdagen tillfälle att ta upp frågan på nytt.
Beträffande övriga fall, där bristande överensstämmelse mellan riksdagens
och regeringens beslut påståtts föreligga, kan utskottet inte finna annat än att
riksdagens beslut blivit i tillräcklig utsträckning beaktat.

I detta granskningsärende har också aktualiserats frågan om förhållandet
mellan regeringen och de statliga bolagen mot bakgrund av att åtskilliga av de
uttalanden som riksdagen gjort i de granskade ärendena tar sikte på den
statliga företagsamheten. I en kanslipromemoria, bilaga 12 C till utskottets
betänkande KU 1979/80:50, redovisas rättsläget beträffande regeringens
möjligheter att styra verksamheten inom statliga bolag.

Utskottet vill först framhålla att riksdagens möjligheter att påverka
förhållandena inom de statliga bolagen inte är begränsade till uttalanden
riktade till regeringen i samband med behandlingen av propositions- och
motionsärenden. Riksdagen kan även genom lagstiftning eller i samband
med medelsanvisning bestämma under vilka former verksamheten vid
enskilda statliga bolag skall bedrivas. Vidare skall erinras om att riksdagen
varje år utser 18 riksdagsledamöter som får närvara och ställa frågor vid
Statsföretags bolagsstämmor. Statsföretags årsredovisning blir också föremål
för riksdagsbehandling. Motsvarande gäller för Svenska Varvs årsredovisning.
En statlig utredning, den s. k. redovisningsutredningen, vars
betänkande (SOU 1978:63) efter avslutad remissbehandling f. n. bereds
inom industridepartementet, har föreslagit att regeringen varje år skall
överlämna en mer fullständig redogörelse till riksdagen över det statliga
företagsägandet. Med några års mellanrum, t. ex. en gång per valperiod, bör

KU 1979/80:52

rapporten enligt utredningen göras mer omfattande och då innefatta en
principdeklaration från regeringens sida om det statliga företagandets mål
och riktlinjer. Regeringen bör i ett sådant sammanhang redogöra för hur de
statliga företagen levt upp till riksdagens näringspolitiska och arbetsmarknadspolitiska
viljeyttringar. Enligt förslaget skall redogörelsen föranleda
motionsrätt och utskottsbehandling.

Vad sedan beträffar regeringens styrning av de statliga bolagen utövas
denna i formellt avseende vid bolagens stämmor. Genom bl. a. valet av
styrelse och möjligheten att i bolagsordningen föra in särskilda bestämmelser
om exempelvis bolagets målsättning kan regeringens representanter på
bolagsstämman påverka inriktningen av bolagets verksamhet. Utskottet kan
inte finna annat än att regeringen handlat på ett korrekt sätt då den - såsom
skett i de granskade fallen - beslutat bringa riksdagens uttalanden till resp.
bolags kännedom. Utskottet vill tillägga att det inte är utskottets uppgift att
granska bolagens åtgärder med anledning av dessa uttalanden från riksdagens
sida.

3. Övriga frågor

a) Utbildning i Sverige av libyska medborgare vid Telub AB

Inom utskottet har tagits upp fråga om viss teknisk utbildning av ett antal
libyska medborgare vid det helstatliga Telub AB i Växjö. Utbildningen
påbörjades i mars 1980 och avses pågå fyra år. Frågan har gällt regeringens
och enskilt statsråds befattning med ärendet. Utskottet har bl. a. mottagit en
promemoria angående utbildningen i fråga, som upprättats inom krigsmaterielexportkommitténs
sekretariat.

Av nämnda promemoria, som fogats som bilaga 13 A till utskottets
betänkande KU 1979/80:50, framgår bl. a. följande:

Telub AB eller Telub-koncernen, med säte i Växjö men med verksamhet
också på en rad andra håll i landet, är ett av det statliga förenade
fabriksverken (FFV-koncernen) helägt dotterföretag. Bolaget är i hög grad
inriktat på det svenska försvaret. Bl. a. sysslar man med radioutrustning,
optisk materiel, radar och robotsystem för försvarets räkning. Vidare
genomförs kvalificerade tekniska utredningar och utbildningsprogram inom
sådana områden som telekommunikation, datateknik och allmän elektronik.
Denna verksamhet är i första hand inriktad på försvaret, men en
marknadsbreddning mot den civila sektorn har inletts. Ett område gäller
allmän teknikinformation som avser både den militära och den civila sektorn
och ett annat regionalt materielunderhåll med inriktning på kvalificerad
elektronik, såsom dataterminaler och minidatorer.

Telub är aktieägare i det halvstatliga SWEDEC International AB. som
förmedlar svenska utbildningsinsatser och annat svenskt kunnande till
u-länder. Den aktuella utbildningen av libysk personal vid Telub har angetts

KU 1979/80:52

ligga i linje med denna verksamhet. Telub ingick i mars 1979 ett avtal med
libyska staten om att under fyra år utbilda en kontingent om ca 80 libyska
ungdomar i 18-20-årsåldern i tekniska ämnen till en nivå närmast motsvarande
svensk gymnasieutbildning.

Utbildningen i fråga bedrivs i Växjö vid företagets teknikskola. Utbildningen
omfattar - utöver undervisning i engelska som är undervisningsspråk
- grundläggande tekniska ämnen, såsom matematik, fysik, elektricitetslära
och elektronik under minst två år. Under denna period ingår ett stort mått av
praktisk verksamhet, såsom laborationer, enklare apparatbyggen, övningar i
mätteknik, felsökningar och reparationer på konventionell materiel. Efter
hand som elevernas färdigheter och kunskapsnivå medger lämnas undervisning
i tillämpad teknik omfattande radar och telekommunikation, dator- och
reglerteknik m. m.

Utbildningsverksamheten är avsedd att hållas helt åtskild från Telubs
verksamhet för det svenska försvaret. Ingen utrustning som används i
utbildningen utgörs av krigsmateriel eller är underkastad sekretessbestämmelser.
I Telubs åtagande ingår inga leveranser av materiel till Libyen.
Sverige säljer inte - och har i varje fall under de senaste tjugo åren inte sålt -någon krigsmateriel till Libyen på grund av de spända förhållanden som rått
och råder i Mellanöstern.

Inför utskottet har utfrågningar ägt rum med förutvarande utrikesministern
Karin Söder, förutvarande handelsministern Hadar Cars och Telubs
verkställande direktör Benkt Dahlberg. Utskottet har vidare mottagit en
promemoria i ämnet, som upprättats av expeditionschefen i handelsdepartementet.
Promemorian har fogats som bilaga 13 B till utskottets betänkande
KU 1979/80:50. Härvid har bl. a. framkommit följande:

Telubaffären har inte lett till något formellt ärende eller beslut av
regeringen. Hösten 1977 tog Dahlberg kontakt med utrikesdepartementet i
saken. Ärendet föredrogs för utrikesminister Karin Söder den 20 december
samma år. Någon erinran mot projektet i fråga framställdes inte från
utrikesministerns sida med hänsyn till att det rörde sig om utbildning och inte
krigsmaterielexport. Frågan fördes inte vidare till regeringen i dess
helhet.

I oktober 1978, sedan folkpartiregeringen tillträtt, meddelade Dahlberg
handelsdepartementet att Telub förde förhandlingar om utbildning av
libyska tekniker i Sverige med sikte på kompetens för inträde på teknisk
högskola inom vissa teknikområden. Studierna skulle inte vara inriktade på
krigsmateriel. Vid besök i Libyen hade Dahlberg sammanträffat med landets
försvarsminister som därvid uttryckte intresse för kontakter om köp i Sverige
av vissa slag av defensiv försvarsmateriel.

Dahlberg önskade besked om krigsmaterielinspektörens och handelsministerns
inställning till de nämnda utbildningsplanerna och vissa andra
projekt. Något sammanträffande med handelsministern skedde inte hösten
1978. Krigsmaterielinspektören meddelade Dahlberg den 2 november 1978

KU 1979/80:52

att all försäljning av krigsmateriel till Libyen var utesluten.

I bilaga 13 C till utskottets betänkande KU 1979/80:50 redovisas de
uppgifter Cars lämnade vid utfrågningen inför utskottet.

Cars första kontakt med Telubaffären skedde den 9 februari 1979 i
samband med en överläggning på utrikesdepartmentet vid vilken statssekreteraren
i försvarsdepartementet tog upp frågan. Med anledning härav
begärde Cars en orientering i saken, vilken ägde rum den 14 februari. Vid
dessa överläggningar, i vilka förutom Dahlberg bl. a. krigsmaterielinspektören
deltog, framhöll Cars att han ansåg att projektet var olyckligt och att
han avsåg att ta upp frågan till diskussion inom regeringen. Någon tid
därefter anmälde Cars saken för statsminister Ola Ullsten samt utrikesminister
Hans Blix, industriminister Erik Huss och samordningsminister Carl
Tham. Det framgick enligt Cars därvid att ingen av dessa statsråd tidigare
hade varit orienterad i saken. Samtliga delade i sak Cars uppfattning
angående projektet i fråga. Vid fortsatta överväganden ansågs det emellertid
att konstitutionella möjligheter för regeringen att inskrida saknades. Enligt
Dahlberg gav industriministern, sedan han av Telubs styrelseordförande,
generaldirektör Eric Malmberg, fått en orientering angående utbildningen,
uttryck för den uppfattning man kommit fram till och att projektet sålunda
kunde fullföljas. Dahlberg lämnade den 6 december 1979 en redogörelse för
utbildningen till försvarsminister Eric Kronmark som underströk betydelsen
av att sekretess i fråga om svenska försvarshemligheter iakttogs.

I enlighet med riksdagens hemställan vid 1978/79 års riksmöte (UU
1978/79:25, rskr 226) tillkallades den 19 juli 1979 en parlamentarisk
utredning för översyn av riktlinjerna för svensk krigsmaterielexport. I
direktiven till utredningen anges bl. a. att utredningen bör ta upp frågan i vad
mån det är befogat att betrakta övnings- och utbildningsanordningar som
krigsmateriel.

I ett frågesvar i riksdagen den 22 januari 1980 förklarade nuvarande
handelsministern Staffan Burenstam Linder att regeringen inte avser vidta
några åtgärder för att förhindra ifrågavarande utbildningsprojekt. I samma
svar framhölls att den reglering som gäller för svensk export av krigsmateriel
inte omfattar utbildning. Handelsministern hänvisade till att krigsmaterielexportkommittén
kommer att studera i vad mån riktlinjerna för svensk
krigsmaterielexport behöver utvidgas.

Den verkställda granskningen har inte föranlett något särskilt uttalande
från utskottets sida.

b) Regeringens beslut den 1 november 1979 rörande taxitrafiken i Lerum

Utskottet har granskat regeringens beslut den 1 november 1979 rörande
taxitrafiken i Lerum. Besluten och deras bakgrund m. m. redovisas i en
kanslipromemoria som fogats till utskottets betänkande KU 1979/80:50 som
bilaga 22.

KU 1979/80:52

Den företagna granskningen har inte gett anledning till något särskilt
uttalande från utskottets sida.

c) Regeringens handläggning av ett besvärsärende angående etableringsrätt
för läkare

Utskottet har granskat regeringens beslut den 6 september 1979, vari
besvär av två läkare i Arvika över beslut av socialstyrelsen bifallits. Läkarna
har därigenom medgivits att vid etablering som privatpraktiserande läkare få
tillämpa sådana särskilda arvoden som det finns möjlighet till enligt
övergångsbestämmelserna till läkarvårdstaxan (1974:699). 1 granskningspromemorian,
bilaga 23 till utskottets betänkande 1979/80:50, lämnas redogörelse
för gällande regler på området och de uttalanden som regering och
riksdag gjort i frågan.

Den verkställda granskningen har inte föranlett något särskilt uttalande
från utskottets sida.

Den granskning som sålunda slutförts samt resultatet därav får utskottet
för riksdagen

anmäla.

Utskottet hemställer att ärendet avgörs efter endast en bordläggning.

Stockholm den 8 maj 1980

På konstitutionsutskottets vägnar
BERTIL FISKESJÖ

Närvarande: Bertil Fiskesjö (c), Hilding Johansson (s), Anders Björck (m),
Olle Svensson (s), Per Unckel (m), Sven-Erik Nordin* (c), Wivi-Anne
Cederqvist (s), Gunnar Biörck i Värmdö (m). Kurt Ove Johansson (s). Bengt
Kindbom (c), Daniel Tarschys (fp). Kerstin Nilsson (s), Sture Thun (s),
Lahja Exner (s) och Esse Petersson (fp).

* Ej närvarande vid justeringen.

KU 1979/80:52

Reservationer

1. Beträffande avsnittet 1. Regeringens handläggning av utlänningsärenden,
såvitt avser formerna för ändring av den nordiska passkontrollöverenskommelsen,
av Hilding Johansson, Olie Svensson, Wivi-Anne Cederqvist, Kurt
Ove Johansson, Kerstin Nilsson, Sture Thun och Lahja Exner (alla s), vilka
anser att det avsnitt på s. 2 som börjar ”Anledning till” och slutar ”inte
föreligger” bort ha följande lydelse:

Enligt artikel 28 i det s. k. Helsingforsavtalet skall de fördragsslutande
parterna söka bevara och ytterligare utveckla det samarbete som lett till att
deras territorier utgör ett passkontrollområde. Kontrollen av resande som
passerar gräns mellan nordiska länder skall även i övrigt förenklas och
samordnas. I artikel 68 sägs att Nordiska rådet skall beredas tillfälle att yttra
sig innan länderna överenskommer om ändring i avtalet. Det förutsätts även i
artikel 46 att rådet skall höras i frågor av förevarande karaktär.

Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen tillkom ändringarna i den
nordiska passkontrollöverenskommelsen på initiativ av den svenska regeringen.
Ändringarna genomfördes utan hörande av Nordiska rådet och dess
organ. Enligt utskottet är det i detta avseende befogat att rikta kritik mot
handläggningen av frågan.

Vad utskottet anfört ges riksdagen till känna.

2. Beträffande avsnittet 2. Regeringens behandling av riksdagens skrivelser,
såvitt avser skrivelser på de arbetsmarknads- och industripolitiska områdena,
av Hilding Johansson, Olle Svensson, Wivi-Anne Cederqvist. Kurt
Ove Johansson, Kerstin Nilsson, Sture Thun och Lahja Exner (alla s), vilka
anser att den del av utskottets yttrande som på s. 2 börjar ”En mera” och på s.
4 slutar ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill först erinra om de parlamentariska förutsättningar som
gällde under 1978/79 års riksmöte. Efter den första trepartiregeringens
avgång i oktober 1978 kunde riksdagens borgerliga majoritet inte enas om ett
regeringsalternativ. Den folkpartiregering som bildades stöddes endast av 39
av riksdagens ledamöter. Det förutsattes därför att nödvändiga majoriteter i
riksdagen fick skapas från fall till fall.

Det utmärkande för en parlamentarisk demokrati är under normala
förhållanden att politisk samstämmighet råder mellan en majoritet i
parlamentet och regeringen. Denna grundläggande förutsättning var som
nyss framgått inte uppfylld under folkpartiregeringens tid. Därmed kunde
inte heller regeringen göra anspråk på att spela den ledande roll som en
regering normalt innehar i en parlamentarisk demokrati. I stället gick denna
roll över till riksdagen. Regeringens uppgift borde i detta läge enbart ha blivit
att lojalt verkställa de beslut som riksdagen fattat och som i många fall också
hade initierats där. Även den borgerliga trepartiregering som tillkom efter
valet 1979 borde ha respekterat de av riksdagen fattade besluten.

KU 1979/80:52

Utskottets granskning har syftat till att på ett centralt politiskt avsnitt -arbetsmarknads- och industripolitiken - undersöka hur regeringen följt
riksdagens beslut. Granskningen har inneburit att viktigare riksdagsbeslut på
dessa områden har jämförts med regeringens åtgärder med anledning av
dessa beslut. Underlaget för granskningen har varit ett omfattande material
som redovisas som bilaga 12 B till utskottets betänkande 1979/80:50.

Den företagna granskningen visar enligt utskottet, för det första, att i
åtskilliga fall har regeringen ännu inte verkställt riksdagsbesluten. Av de
sammanlagt 51 skrivelser som riksdagen avlät till regeringen under 1978/79
års riksmöte på dessa områden stod 12 skrivelser vid mitten av februari
månad 1980 öppna i ett eller flera avseenden. Bland de beslut som inte har
verkställts är riksdagens begäran hösten 1978 om en lösning av frågan om
anställningsskyddet för vissa långtidssjuka. Frågan borde enligt riksdagen
lösas skyndsamt (AU 1978/79:3). Inte heller har regeringen uppfyllt
riksdagens begäran samma höst att en plan för skogsnäringen snarast skulle
utarbetas. I avvaktan på att denna plan färdigställdes borde enligt
riksdagsbeslutet nedläggningar vid ASSIS:s anläggningar i Piteå inte ske
(NU 1978/79:16 mom. 9.1). Utskottet har inhämtat att på grund av
regeringens overksamhet har några klara besked beträffande dessa anläggningar
inte kunnat lämnas.

Ytterligare ett annat exempel kan nämnas där regeringen ännu inte har
efterkommit riksdagens beslut. Det gäller de s. k. nationella utvecklingsbolag
som enligt riksdagen borde inrättas inom i första hand områdena energi,
miljövård och transportsystem. I beslutet anvisades också medel för detta
ändamål (NU 1978/79:59 mom. 32). I budgetpropositionen 1980 förklarar
industriministern att några nationella utvecklingsbolag inte bör inrättas
nu.

För det andra har regeringen enligt utskottets uppfattning i flera fall inte
handlat i överensstämmelse med riksdagens beslut. Utskottet skall belysa
detta med ett par exempel från olika fält. I varvspropositionen hösten 1978
föreslogs bl. a. dels ökade resurser till de regionala utvecklingsfonderna i de
berörda länen, dels bildande av särskilda investmentbolag för vardera
Göteborgsregionen, Uddevallaregionen och Malmö-Landskronaregionen.
De ökade resurserna borde enligt propositionen främst användas i de
kommuner där särskilt regionalpolitisk! stöd kan lämnas enligt regeringens
beslut. Riksdagen ansåg emellertid att resultatet av de resurser som sätts in
blir bäst om de regionala utvecklingsfonderna, som har kännedom om de
lokala förhållandena, självständigt får avgöra hur medlen skall användas.
Riksdagen beslöt därför, med ändring av propositionen, att samtliga medel
skulle kanaliseras via utvecklingsfonderna (NU 1978/79:17 s. 45). I
regleringsbrevet har på ett sätt som inte överensstämmer med riksdagsbeslutet
handlingsfriheten för utvecklingsfonderna begränsats genom föreskriften
att om regionala investmentbolag bildas får deras verksamhet endast avse
de kommuner som regeringen har ange» i viss förordning.

KU 1979/80:52

Riksdagens beslut i fråga om textilindustrin (NU 1978/79:48) har inte
fullföljts. Så har exempelvis frågan om tekonäringens kulturella värden inte
beaktats, försörjningsberedskapsstödet försvagats och utredningen om
ursprungsmärkning kommit till stånd först i december 1979 trots beslut vid
1977/78 års riksmöte och utredningen består endast av en person. Vidare har
regeringen först efter påstötning från riksdagens sida föranstaltat om
utredning av skinn- och lädervaruindustrin. Uppdraget har trots riksdagens
begäran dock inte gått till en parlamentarisk utredning utan till tekodelegationen.

Regeringens sätt att verkställa riksdagsbeslutet i maj 1979 om lag om
jämställdhet mellan kvinnor och män (AU 1978/79:39) är ytterligare ett
exempel på handlande som strider mot riksdagens beslut. Genom att inte
nödvändiga följdändringar i arbetstvistslagen utarbetades och heller inte den
aviserade informationskampanjen om den nya lagstiftningen kom i gång
under hösten kunde lagstiftningen inte sättas i kraft den 1 januari 1980 som
planerat var. Riksdagen har sedermera beslutat om en ändrad jämställdhetslagstiftning,
men denna skall inte träda i kraft förrän den 1 juli 1980.

Vidare visar granskningen enligt utskottet att regeringen i många fall inte
fullföljt riksdagens beslut när det gäller de statsägda bolagen.

Utskottet vill i detta sammanhang mera allmänt beröra frågan om
förhållandet mellan statsmakterna och de statliga bolagen. I en kanslipromemoria,
bilaga 12 C till utskottets betänkande 1979/80:50 redovisas
rättsläget beträffande regeringens möjligheter att styra verksamheten inom
statliga bolag.

Utskottet vill först framhålla att riksdagens möjligheter att påverka
förhållandena inom de statliga bolagen inte är begränsade till uttalanden
riktade till regeringen i samband med behandlingen av propositions- och
motionsärenden. Riksdagen kan även genom lagstiftning eller i samband
med medelsanvisning bestämma under vilka former verksamheten vid
enskilda statliga bolag skall bedrivas. Vidare skall erinras om att riksdagen
varje år utser 18 riksdagsledamöter som får närvara och ställa frågor vid
Statsföretags bolagsstämmor. Statsföretags årsredovisning blir också föremål
för riksdagsbehandling. Motsvarande gäller för Svenska Varvs årsredovisning.
En statlig utrednding, den s. k. redovisningsutredningen, vars
betänkande (SOU 1978:63) efter avslutad remissbehandling f. n. bereds
inom industridepartementet, har föreslagit att regeringen varje år skall
överlämna en mer fullständig redogörelse till riksdagen över det statliga
företagsägandet. Med några års mellanrum, t. ex. en gång per valperiod, bör
rapporten enligt utredningen göras mer omfattande och då innefatta en
principdeklaration från regeringens sida om det statliga företagandets mål
och riktlinjer. Regeringen bör i ett sådant sammanhang redogöra för hur de
statliga företgagen levt upp till riksdagens näringspolitiska och arbetsmarknadspolitiska
viljeyttringar. Enligt förslaget skall redogörelsen föranleda
motionsrätt och utskottsbehandling.

KU 1979/80:52

Utskottet är väl medvetet om de begränsningar som föreligger i fråga om
regeringens formella möjligheter att styra de statliga bolagen. Utskottet vill
emellertid erinra om att riksdagen i samband med tillkomsten av Statsföretag
år 1969 uttalade att regeringen fortfarande skulle ha huvudansvaret för
skötseln av den statliga företagssektorn. Den föreslagna ansvarsuppdelningen
mellan regeringen och förvaltningsbolaget såg riksdagen som ett
nödvändigt led i en rationell ledning av de statliga företagen (prop. 1969:121,
SU 168).

I flera av de granskade fallen har enligt utskottet regeringen undandragit
sig detta huvudansvar genom att endast passivt vidarebefordra riksdagens
uttalanden till bolagen. Ett exempel på detta är regeringens behandling av
riksdagens uttalanden om verksamheten vid SSAB. Regeringen har här nöjt
sig med att skicka över riksdagens beslut för kännedom till SSAB. Någon
annan åtgärd har icke vidtagits när det gäller riksdagens begäran om en
utvecklingsplan för SSAB, om en utredning med uppgift att skyndsamt
granska den mellansvenska gruvindustrins läge och föreslå lämpliga åtgärder
m. m. (NU 1978/79:43). På grund av denna passivitet från regeringens sida
har t. ex. SSAB-ledningen kunnat inleda MBL-förhandlingar om avveckling
redan i mars 1981 av den malmbaserade metallurgin i Domnarvet, trots
riksdagens beslut att bibehålla denna verksamhet ytterligare ca ett år, längst
till utgången av år 1982.

Andra exempel på att regeringen inte förmått hindra företag att handla i
strid mot riksdagens beslut kan hämtas från varvs- och bryggeriområdena.
Sålunda pågick i praktiken en avveckling av Lödöse varv trots att riksdagen
uttalat att i avvaktan på utredningsarbetet om de mindre och medelstora
varven borde inga åtgärder vidtas som kunde vara av avgörande betydelse för
de olika varvens framtid (NU 1978/79:17 s. 34). På bryggeriområdet har
nyligen en strukturplan utarbetats utan att, såsom förutsattes i riksdagsbeslutet,
hänsyn tagits till regionalpolitiska synpunkter och sysselsättningsaspekter
(NU 1978/79:9 s. 6).

Utskottet måste sammanfattningsvis konstatera att i många fall har
regeringen inte följt riksdagens beslut på de närings- och arbetsmarknadspolitiska
områdena. I stället för att lojalt och så snabbt som möjligt verkställa
dessa beslut har regeringen på viktiga punkter antingen dröjt med sina
åtgärder eller handlat i strid mot riksdagsbeslutet eller inte tillräckligt
energiskt fullföljt riksdagens intentioner.

Utskottet vill peka på två allvarliga konsekvenser av regeringens
försumlighet. Den ena konsekvensen är de svårigheter för olika bygder och
branscher som bristen på följsamhet mot riksdagens beslut fört med sig. Den
mer sysselsättningsfrämjande näringspolitik som riksdagen beslöt under
1978/79 års riksmöte har på viktiga punkter inte omsatts i verkligheten. Den
andra allvarliga konsekvensen är att riksdagens ställning som den främsta
statsmakten riskerar att försvagas. Riksdagen måste i enlighet med
parlamentarismens princip kunna lita på att regeringen lojalt verkställer

KU 1979/80:52

riksdagens beslut. Den mest allvarliga konsekvensen är givetvis risken för att
medborgarnas förtroende för de parlamentariska institutionerna urholkas.

Det anförda ger utskottet riksdagen till känna.

3. Beträffande avsnittet 3. Övriga frågor a) Utbildning i Sverige av libyska
medborgare vidTelub AB, av Hilding Johansson, Olle Svensson, Wivi-Anne
Cederqvist, Kurt Ove Johansson, Kerstin Nilsson, Sture Thun och Lahja
Exner(alla s), vilka anser att den del av utskottets yttrande pås. 6 som börjar
”Den verkställda” och slutar ”utskottets sida” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser sig böra framföra följande kritiska synpunkter på
handläggningen av denna fråga.

Ett mycket stort antal statsråd i tre regeringar har deltagit i överläggningar
om ifrågavarande utbildnings lämplighet från utrikespolitiska, försvarspolitiska,
handelspolitiska och näringspolitiska utgångspunkter. Däremot har
ingen samlad bedömning gjorts av resp. regering i dess helhet. Detta har
skapat en ofta motsägelsefylld bild av de olika regeringarnas inställning.
Sammanfattningsvis vill utskottet uttala att handläggningen av frågan
präglats av stor förvirring och oklara besked. Det har varit ägnat att skapa
osäkerhet hos dem som har sökt råd och anvisningar från medlemmar av
regeringen.

Vad utskottet anfört ges riksdagen till känna.

4. Beträffande avsnittet 3. Övriga frågor b) Regeringens beslut den 1
november 1979 rörande taxitrafiken i Lerum, av Hilding Johansson, Olle
Svensson, Wivi-Anne Cederqvist, Kurt Ove Johansson, Kerstin Nilsson,
Sture Thun och Lahja Exner (alla s), vilka anser att den del av utskottets
yttrande på s. 7 som börjar ”Den företagna” och slutar "utskottets sida” bort
ha följande lydelse:

Enligt gällande bestämmelser om yrkesmässig trafik kan tillståndsgivande
myndighet föreskriva skyldighet för innehavare av tillstånd till taxitrafik att
ansluta sig till en av myndigheten godkänd förening, som har till syfte att
hålla beställningskontor eller ha hand om uppgifter i övrigt för trafiken. I den
proposition om vissa taxifrågor (prop. 1979/80:142) som regeringen nyligen
framlagt för riksdagen föreslås att tillståndshavarna regelmässigt skall vara
anslutna till en gemensam beställningscentral. I sammanhanget uttalas i
propositionen att det i allmänhet inte finns något utrymme för flera
beställningscentraler inom samma trafikområde.

Huvudfrågan i det granskade ärendet har varit om den sedan 1976 gällande
skyldigheten för taxiägarna i Lerums kommun att ansluta sig till en av
tillståndsgivaren godkänd förening för gemensamma trafikändamål skall
bestå eller inte. Regeringen har genom sitt beslut i frågan den 1 november
1979 förklarat att anslutning till föreningen i fortsättningen inte längre skall
vara obligatorisk. Enligt beslutet bör ”åtminstone tills vidare" andra
åtgärder än anslutningsskyldighet prövas för att åstadkomma en för alla

KU 1979/80:52

berörda tillfredsställande ordning. I beslutet uppdrar regeringen samtidigt åt
vederbörande länsstyrelse att fortlöpande följa utvecklingen och vidta de
åtgärder som kan finnas påkallade i syfte att nå ett ändamålsenligt
anordnande av taxitrafiken i Lerum.

Genom sitt beslut har regeringen visserligen formellt avgjort den i ärendet
tvistiga frågan. Med hänsyn till beslutets utformning och innehåll i övrigt har
avgörandet emellertid i realiteten överlämnats till en underordnad myndighet,
nämligen länsstyrelsen. En sådan lösning är enligt utskottets mening inte
förenlig med det ansvar som regeringen har att som högsta besvärsmyndighet
på området vägleda underordnade myndigheter och ge klara besked i tvistiga
frågor.

Det anförda ger utskottet riksdagen till känna.

5. Beträffande avsnittet 3. Övriga frågor c) Regeringens handläggning av ett
besvärsärende angående etableringsrätt för läkare, av Hilding Johansson.
Olle Svensson, Wivi-Anne Cederqvist, Kurt Ove Johansson, Kerstin
Nilsson, Sture Thun och Lahja Exner (alla s). vilka anser att den del av
utskottets yttrande på s. 7 som börjar "Den verkställda” och slutar
”utskottets sida" bort ha följande lydelse:

Som närmare framgår av granskningspromemorian. bilaga 23 till utskottets
betänkande 1979/80:50. har regeringen genom beslut den 6 september
1979 givit två läkare i Arvika tillstånd att vid etablering som privatpraktiker
få tillämpa arvoden som med 20% översteg läkarvårdstaxans (1974:699)
belopp. Detta skedde trots att såväl Värmlands läns landsting som
socialstyrelsen vid vartdera två tillfällen tagit ställning mot att ett sådant
tillstånd meddelades de båda läkarna.

Regeringens beslut inger betänkligheter mot bakgrund av de uttalanden av
regering och riksdag som föregick en ändring i läkarvårdstaxan varigenom
individuell s. k. taxebindning infördes i viss begränsad omfattning (prop.
1977/78:23, SfU 1977/78:12. SFS 1977:1189). Utskottet vill härvid särskilt
peka på uttalandet i nyssnämnda proposition om angelägenheten av att en
eventuell privatpraktikeretablering samordnas med de offentliga sjukvårdshuvudmännens
läkarvårdsresurser. För att säkerställa en sådan samordning
skulle försäkringskassan på orten få medge en särskild taxenivå för en
nyetablerad privatpraktiker endast efter tillstyrkan av socialstyrelsen, som i
sin tur borde tillstyrka endast i de fall berörd sjukvårdshuvudman lämnat sitt
samtycke till etableringen.

Majoriteten i socialförsäkringsutskottet fäste stort avseende vid den
ingående prövningen som måste föregå ett beslut om individuell taxebindning
vid nyetableringar. Denna innebar enligt socialförsäkringsutskottet en
tillfredsställande garanti för att propositionens syfte skulle tillgodoses. Dessa
uttalanden ställde sig riksdagen bakom.

Genom det aktuell regeringsbeslutet har regeringen åsidosatt de riktlinjer
som riksdagen antagit i frågan. Detta är beklagligt inte minst mot bakgrund

KU 1979/80:52

av att den offentliga vården fortfarande lider stor brist på läkare, vilket bl. a.
lett till att ett stort antal nya moderna vårdcentraler inte kunnat utnyttjas till
fullo. Det var, som framgår av det föregående, i första hand sådana hänsyn
som var anledningen till den noggranna prövning som skulle föregå ett
etableringstillstånd med individuell taxebindning.

Det anförda ger utskottet riksdagen till känna.