Konstitutionsutskottets'
1979/80:37

röel

KU 1979/80:37

etänkande

med anledning av propositionen 1979/80:2 med förslag till sekretesslag
m. m. jämte motioner

I detta ärende behandlas propositionen 1979/80: 2, följdmotionerna 1979/
80:95, 96, 97, 98 och 99 och de under de allmänna motionstiderna 1979 och
1980 väckta motionerna 1978/79: 406, 1682 och 1696 samt 1979/80:765 och
1056.

Propositionen

Hemställan

I propositionen hemställs att riksdagen skall anta följande lagförslag:

1. sekretesslag,

2. lag om ändring i rättegångsbalken,

3. lag om ändring i brottsbalken,

4. lag om ändring i förvaltningslagen (1971: 290),

5. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291).

I propositionen läggs fram förslag till en ny sekretesslag som skall
ersätta lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar. Lagförslaget reglerar också omfattningen av tystnadsplikt
för offentliga funktioner och ersätter därmed skilda författningsbestämmelser
i detta ämne. Vidare föreslås ändringar i rättegångsbalken,
brottsbalken, förvaltningslagen (1971:290) och förvaltningsprocesslagen
(1971:291).

I propositionen anges propositionens huvudsakliga innehåll på följande
sätt:

Sedan gammalt gäller hos våra myndigheter och andra allmänna organ
principen att allmänheten skall ha fri insyn i verksamheten. Ett uttryck för
denna princip är det regelsystem som innebär att de handlingar som förvaras
hos statliga och kommunala myndigheter i regel är tillgängliga för
envar. Handlingsoffentligheten är grundlagsfäst i 2 kap. tryckfrihetsförordningen.
Regler om begränsningar i offentligheten finns främst i 1937 års
sekretesslag. Ett annat uttryck för principen om fri insyn är den förhållandevis
vidsträckta yttrandefrihet som de offentligt anställda har även om
tjänsteangelägenheter. De begränsningar i deras yttrandefrihet som har
ansetts nödvändiga finns f. n. spridda i flera hundra författningar med
bestämmelser om tystnadsplikt.

I propositionen föreslås att 1937 års sekretesslag och de många utspridda
reglerna om tystnadsplikt för offentliga funktionärer skall ersättas med en
enda sekretesslag som reglerar både handlingssekretess och tystnadsplikt.
1 Riksdagen 1979180. 4 sami. Nr 37

Kartong: S. 1, Hemställan rad 8 Står: lagen om Rättat till: rätten att utbekomma

KU 1979/80:37

En grundläggande tanke bakom förslaget är att sekretessbehovet i princip
är detsamma vare sig en uppgift är dokumenterad i en allmän handling eller
inte.

Den nya sekretesslagen är uppdelad på 16 kapitel som tillsammans
innehåller 129 paragrafer. I det inledande kapitlet finns bestämmelser av
allmän räckvidd. Av bestämmelserna där framgår vad det innebär att en
uppgift är sekretessbelagd. Där anges också regleringens tillämpningsområde.
Bl. a. framgår det att reglerna bara gäller i allmän verksamhet. Å
andra sidan gäller de inte bara förhållandet mellan myndigheterna och
allmänheten utan i princip också förhållandet mellan myndigheterna inbördes.

1 2-10 kap. följer sedan de särskilda sekretessreglerna. De är ordnade
med utgångspunkt i tryckfrihetsförordningens sekretessgrunder. I 11 kap.
finns vissa särregler om sekretessen hos regeringen, riksdagen, justitieombudsmännen
och justitiekanslern och i 12 kap. särskilda regler om sekretessen
hos domstolarna. Jämfört med gällande ordning har regleringen
av domstolssekretessen förenklats och samordnats bättre med bestämmelserna
om offentlighet vid domstolsförhandling.

1 13 kap. ges bestämmelser om överföring av sekretess i vissa fall och i
14 kap. allmänna regler om begränsningar i sekretessen. Reglerna i 14 kap.
avser bl. a. möjligheterna att lämna sekretessbelagda uppgifter till andra
myndigheter. 1 kapitlet finns också bestämmelser som innebär att sekretessen
på vissa punkter får vika för medbestämmandelagen och lagstiftningen
om arbetsmiljön.

Reglerna i 15 kap. gäller huvudsakligen allmänna handlingar. De avser
diarieföring, hemligstämpling, myndigheternas skyldighet att lämna uppgifter
till allmänheten och till varandra, besvär mot myndighets beslut
m. m.

I det avslutande 16 kap. finns regler om vilka tystnadspliktsföreskrifter
som skall ha företräde framför grundsatsen i tryckfrihetsförordningen att
envar har rätt att lämna meddelanden för publicering i tryckta skrifter.
Dessa regler är föranledda av vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen
som antogs av riksdagen år 1976. Den grundläggande utgångspunkten vid
utformningen av reglerna har varit att en vidsträckt meddelarfrihet skall
gälla. Jämfört med gällande rätt innebär förslaget på flera områden en
väsentlig förstärkning av meddelarfriheten.

Såvitt gäller det sekretesskyddade området kan rent allmänt sägas att
det är mindre enligt förslaget än enligt gällande rätt. Men sekretessen har
inte förändrats uteslutande i minskande riktning. Skyddet för den enskildes
integritet stärks på flera punkter. Som exempel kan nämnas att sekretess
utan motsvarighet i gällande rätt föreslås inom elevvården, myndigheternas
personalsociala verksamhet och försvarsmaktens personalvård.

De nya reglerna är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1981.

Motionerna

Motionerna innehåller följande yrkanden:

Motionen 1978/79:406 av Sven-Erik Nordin (c) och Martin Olsson (c)
”att riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om förslag till sådan
ändring av kommunallagen att kommunal- och landstingsråds beredningsansvar
preciseras på sådant sätt att offentlighets principerna garanteras”.

KU 1979/80: 37

Motionen 1978179:1682 av Gunnel Jonäng (c) ”att riksdagen hos regeringen
begär förslag om ändrade sekretessbestämmelser för läkemedel
enligt vad i motionen angivits”.

Motionen 1978179:1696 av Knut Wachtmeister m. fl. (m, fp, c, vpk, apk)
”att riksdagen hos regeringen begär förslag, syftande till sådan skärpning
av bestämmelserna för utlämning av sjukjoumaler som i motionen anförts”.

Motionen 1979180:95 av Hilding Johansson m. fl. (s) ”att riksdagen
beslutar ge regeringen till känna vad som i motionen anförs om innehållet i
och tidpunkten för förslag till ändringar och kompletteringar av propositionsförslaget
till ny sekretesslag”.

Motionen 1979/80:96 av Mårten Werner (m) ” att regeringen vad gäller
proposition 1979/80:2 vidtar sådan jämkning av lagtexten i 7 kap. 12 § att
sekretessen för vapenfrinämndens utredningsrapporter inte går förlorad i
fall då handlingen överlämnas till militär myndighet”.

Motionen 1979180:97 av Mårten Werner (m) ”att riksdagen beslutar att
utlämnande av namn och personuppgifter beträffande misstänkt under
förundersökning i brottmål undantas från meddelarfriheten och hänförs till
brott mot 'kvalificerad’ tystnadsplikt enligt 16 kap. i lagförslaget”.

Motionen 1979/80:98 av Bonnie Bernström (fp) "att riksdagen beslutar
göra de lagändringar som behövs så att patientens ovillkorliga rätt att ta del
av sin egen sjukjournal kommer till uttryck i sekretesslagstiftningen”.

Motionen 1979180:99 av Lars Werner m. fl. (vpk) 1. "att riksdagen
beslutar avslå propositionen 1979/80:2, 2. att riksdagen hos regeringen
hemställer om utarbetande av ett nytt förslag till lag i enlighet med de
principer som anförs i motionen benämnd Offentlighetslag”.

Motionen 1979180:765 av Kurt Hugosson (s) "att riksdagen beslutarom
sådant tillägg till 38 kap. 8 § RB, enligt den i propositionen 1979/80:2 med
förslag till sekretesslag m. m. föreslagna lydelsen, att uppgifter hos myndighet
för framställning av statistik, vilka avser enskilds personliga eller
ekonomiska förhållanden, undantas från skyldigheten att tillhandahållas
enligt detta stadgande”.

Motionen 1979/80:1056 av Olle Svensson (s) och Kurt-Ove Johansson
(s) "att riksdagen antar de ändringar i prop. 1979/80: 2 med förslag till
sekretesslag m. m. som föranleds av motionen”.

Beträffande motiveringarna hänvisas till motionerna.

Utskottet har under ärendets beredning erhållit yttranden från socialutskottet,
skatteutskottet och riksdagens besvärsnämnd. Yttrandena bifogas
betänkandet som bil. 3-5.

Vidare har utskottet mottagit skrivelser i ärendet från olika organisationer
och enskilda. Representanter för några av dessa organisationer har
ocksårföreträtt inför utskottet.

KU 1979/80:37

Utskottet

1. Inledning

Rätten för envar att ta del av allmänna handlingar är av grundläggande
betydelse för kontrollen av det allmännas verksamhet och för en fri samhällsdebatt.
Denna rättighet har sedan länge varit grundlagsfäst genom
bestämmelserna i 2 kap. tryckfrihetsförordningen (TF). Inskränkningar i
handlingsoffentligheten får enligt TF göras endast om det är nödvändigt
med hänsyn till vissa särskilt angivna intressen. Inskränkningarna finns
intagna i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar, den s. k. sekretesslagen, och i några därtill anknutna
regeringsförfattningar, de s. k. sekretesskungörelserna.

1937 års sekretesslag har länge ansetts bristfällig. Den har på grund av
den snabba utvecklingen inom den offentliga sektorn ändrats mycket ofta
och de nya bestämmelserna har inte alltid kunnat på ett tillfredsställande
sätt anpassas till lagens ursprungliga systematik. Detta har lett till att
regleringen blivit svåröverskådlig och svårtolkad. Samtidigt har anpassningen
till TF urholkats.

Det förslag till ny sekretesslagstiftning som nu förelagts riksdagen är
resultatet av ett mycket långvarigt utredningsarbete. Redan i propositionen
med förslag till ny tryckfrihetsförordning (1948:230) gav departementschefen
uttryck för uppfattningen att frågan om en revision av sekretesslagstiftningen
borde upptas särskilt. Den första utredningen i ämnet -offentlighetskommittén (OK) — tillsattes 1960. Kommittén avlämnade år
1966 betänkandet Offentlighet och Sekretess (SOU 1966: 60). Betänkandet
ledde emellertid inte till lagstiftning. I stället tillsattes år 1969 offentlighetsoch
sekretesslagstiftningskommittén (OSK), som enligt sina direktiv skulle
göra en översyn av sekretesslagstiftningen och därvid beakta det material
som OK lagt fram och remissinstansernas syn på OK:s förslag. OSK
avlutade sitt arbete år 1975 genom betänkandet Lag om allmänna handlingar
(SOU 1975:22).

Det grundlagsskydd som yttrandefriheten erhöll genom 1974 års regeringsform
(RF) fick vissa konsekvenser i vad avser offentliga funktionärers
tystnadsplikt. Med den innebörd som RF ger åt begreppet yttrandefrihet är
tystnadsplikt för offentliga funktionärer att se som en begränsning i denna
frihet. Härav följer i sin tur att sådan tystnadsplikt, liksom andra inskränkningar
i de medborgerliga fri- och rättigheterna, kan göras gällande av det
allmänna endast med författningsstöd. För införande av tystnadsplikt gäller
också numera de begränsningar som anges i 2 kap. RF. I detta hänseende
bör här särskilt erinras om att tystnadsplikt enligt 12 § andra stycket
aldrig får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål
som har föranlett den.

Ett regeringsförslag om en anpassning av förekommande tystnadsplikts -

KU 1979/80:37

bestämmelser till RF:s regelsystem godtogs inte av riksdagen (prop.
1975:8, KU 1975:10). Tystnadspliktsregler förekommer därför fortfarande
i författningar på olika konstitutionella nivåer. Innan RF började tillämpas
den 1 januari 1975 ansågs vidare s. k. oreglerade tystnadspliktsbestämmelser
gälla i ganska betydande omfattning. Den kanske viktigaste av
dessa avsåg innehållet i hemlig handling.

Som en följd av 1975 års riksdagsbeslut tillsattes tystnadspliktskommittén
(TK), som samma år lade fram förslag till lagstiftning om offentliga
funktionärers tystnadsplikt.

Vid 1976/77 års riksmöte antog riksdagen slutligt en ny utformning av 2
kap. TF om allmänna handlingars offentlighet. I propositionen (1975/
76: 160) till denna lagstiftning ställde sig den dåvarande justitieministern
positiv till tanken på att sammanföra reglerna om handlingssekretess och
tystnadsplikt i en gemensam lag. I sitt av riksdagen godkända betänkande
anslöt konstitutionsutskottet sig till tanken på en samordning (KU 1975/
76:48). Detta ledde till att man inom justitiedepartementet utarbetade en
promemoria med förslag till ny sekretesslag, som omfattade både handlingssekretess
och tystnadsplikt för offentliga funktionärer (Ds Ju
1977:11). Promemorian remissbehandlades och fick beträffande principen
att sammanföra de båda sekretessformerna ett i huvudsak gynnsamt mottagande.
Även i övrigt godtogs i väsentliga delar de principer som förslaget
i promemorian innebar. Nu föreliggande proposition bygger därför i sina
grunddrag på promemorian.

Det bör tilläggas, att den nya utformningen av 2 kap. TF, som trädde i
kraft den 1 januari 1978, föranledde vissa ändringar i 1937 års sekretesslag i
syfte att uppnå överensstämmelse mellan denna och TF (prop. 1977/78:38,
KU 1977/78: 19).

En fråga av stor betydelse vid en reform av sekretesslagstiftningen är
förhållandet mellan denna lagstiftning och den s. k. meddelarfriheten. Med
meddelarfrihet avses rätten att straffritt lämna normalt sekretessbelagda
uppgifter för publicering i tryckt skrift, radio eller TV (1 kap. 1 § tredje
stycket TF, 5 § andra stycket radioansvarighetslagen (1966:756) och 1 §
lagen (1978:480) om försöksverksamhet med närradio).

Vissa undantag från denna grundsats stadgas i 7 kap. 3 § TF, vartill den
övriga lagstiftningen hänvisar. Även 7 kap. 5 § TF är av intresse i sammanhanget.
Regelsystemet innebär att meddelarfriheten inte gäller och ansvar
således kan utkrävas vid vissa grövre brott mot rikets säkerhet, vid offentliggörandet
av allmän sekretessbelagd handling och vid brott mot tystnadsplikt
i de fall som anges i särskild lag.

De nuvarande reglerna i TF på området tillkom genom grundlagsändringar
1976 (prop. 1975/76:204, KU 1975/76:54). Ändringarna trädde i
kraft den 1 januari 1978. I anslutning härtill antog riksdagen lagen
(1977: 1035) om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för brott mot
tystnadsplikt. Denna lag var avsedd som ett provisorium i avvaktan på den

KU 1979/80:37

nya sekretesslagstiftningen. Frågan föreslås nu reglerad genom bestämmelser
i 16 kap. sekretesslagen. Härvid har man valt metoden att uttryckligen
ange vilka av i lagförslaget och vissa andra lagar upptagna tystnadsplikter
som bryter meddelarfriheten och således även gäller gentemot
massmedierna.

Vidare bör i detta sammanhang nämnas, att massmedieutredningen år
1975 lade fram förslag till en massmediegrundlag (SOU 1975:49), som
skulle ersätta TF. Förslaget ledde inte i sin helhet till lagstiftning men
föranledde vissa ändringar i TF, bl. a. de nyss nämnda. År 1977 tillsattes
yttrandefrihetsutredningen, som fick i uppdrag att företa en mera genomgripande
reform av yttrandefrihetsregleringen i grundlag. Utredningen har
under 1979 framlagt ett debattbetänkande (SOU 1979: 49). Enligt direktiven
bör det ingå i utredningsarbetet att undersöka möjligheterna till en
samordning av lagreglerna om meddelarfrihet vid utlämnande av allmän
handling och vid brott mot tystnadsplikt. Denna fråga har emellertid inte
tagits upp i debattbetänkandet utan avses behandlas senare under utredningsarbetet.

2. Allmänna överväganden

Det viktigaste kravet på en sekretesslagstiftning är att den skall ge ett
nödvändigt skydd för den enskildes och det allmännas intressen samtidigt
som den i minsta möjliga utsträckning skall inkräkta på möjligheten till
insyn i och kontroll av den offentliga verksamheten. Det är självfallet en
mycket svår uppgift att samtidigt tillvarata båda dessa intressen. De avvägningar
som i detta hänseende gjorts i propositionen grundas på ett långvarigt
utredningsarbete med flera remissomgångar. Det kan därför enligt
utskottets mening förutsättas, att problemen blivit väl belysta och genomarbetade
innan propositionen förelädes riksdagen. Utskottet vill emellertid
understryka, att det här är fråga om en mycket komplicerad lagstiftning,
vars konsekvenser knappast kan i alla delar överblickas förrän den varit i
tillämpning någon tid. Det finns därför enligt utskottets mening anledning
framhålla vikten av att man från statsmakternas sida uppmärksamt följer
rättsutvecklingen på området. Särskilt avseende fäster utskottet självfallet
vid att den nya lagstiftningen bättre än det nuvarande regelsystemet kommer
att tillgodose offentlighetsintresset, sådant det kommer till uttryck i
grundlag.

2.1 Myndighetsbegreppet i sekretesslagen

Innan utskottet går närmare in på innehållet i förslaget vill utskottet
något uppehålla sig vid en fråga av mera grundläggande betydelse, nämligen
på vilka organ i samhället offentlighetsprincipen är tillämplig.

Sekretesslagen riktar sig till myndigheter och offentliga funktionärer,
dvs. de männniskor som är anställda vid en myndighet eller har ett uppdrag

KU 1979/80:37

vid myndigheten. Även personer som på grund av tjänsteplikt eller på
annan liknande grund för det allmännas räkning deltar eller har deltagit i
myndighetens verksamhet och därvid har fått kännedom om en hemlig
uppgift omfattas av lagstiftningen.

Myndighetsbegreppet definieras inte närmare vare sig i TF eller i förslaget
till sekretesslag. I 1 kap. 8 § RF stadgas, att det för rättskipningen finns
domstolar och för den offentliga förvaltningen statliga och kommunala
förvaltningsmyndigheter. I såväl 2 kap. TF som förslaget till sekretesslag
(1 kap. 8 §) är riksdagen, allmänt kyrkomöte och beslutande kommunal
församling att jämställa med myndighet. Vidare anges i sekretesslagen, att
lagen är tillämplig även på handlingar hos notarius publicus och, såvitt
avser verksamhet för officiell provning av fordon, Aktiebolaget Svensk
Bilprovning.

I propositionen (1975/76: 160) med förslag till ändring av 2 kap. TF
uttalades (s. 134) att det knappast var ändamålsenligt att räkna upp vilka
statliga och kommunala organ som är myndigheter. En uppräkning skulle
sålunda inte kunna göras fullständig och skulle t. ex. inte kunna omfatta
alla sådana organ som kommittéer, nämnder, skolor, sjukhus osv. som är
myndigheter i TF:s mening men som allmänheten inte betraktar som
sådana. Därmed skulle uppräkningen verka mer förvillande än klargörande.

Nu förevarande proposition ansluter sig som framgår av det föregående
till TF med det ovannämnda tillägget. Detta är som framgår av propositionen
förutsett genom motivuttalanden i samband med reformen av 2 kap.
TF (prop. 1975/76: 160 s. 135).

Utskottet instämmer beträffande myndighetsbegreppet i uttalandet i
propositionen att det inte är lämpligt att låta sekretesslagen vara tillämplig
på andra organ än sådana som f. n. med säkerhet kan anses omfattas av
offentlighetsprincipen. Den lösning som valts i propositionen måste med
hänsyn härtill godtas. Utskottet vill i sammanhanget framhålla, att en
utvidgning av offentlighetsprincipen till nya områden, t. ex. till enskilda
subjekt som anförtrotts viss myndighetsutövning, kan bli aktuell i framtiden.
Detta förutskickades redan i propositionen 1975/76: 160 (s. 18 och 74).
En kommitté som fått till uppgift bl. a. att göra en sådan utredning tillsattes
1978 (Kn 1978:01).

2.2 Lagförslagets systematik

Som framgått av det föregående ställde sig utskottet redan i samband
med riksdagsbehandlingen av det nya regelsystemet i 2 kap. TF positivt till
tanken att i en gemensam lagstiftning sammanföra reglerna om handlingssekretess
och offentliga funktionärers tystnadsplikt. De båda områdena
har ett klart naturligt samband. Detta har förstärkts ytterligare genom att
det konstitutionella synsättet på frågorna numera är likartat. Tystnadsplikten
behandlas i RF som en inskränkning i den medborgerliga yttrandefrihe -

KU 1979/80:37

ten. Det är vidare en klar vinst att få även tystnadspliktsreglerna samlade i
en lag i stället för att de som nu är splittrade på en mängd lagar och
författningar. Det nära sakliga sambandet mellan de båda sekretessformerna
motiverar också att bedömningen om uppgift får lämnas ut görs
efter samma kriterier antingen röjandet sker genom att en handling hålls
tillgänglig eller genom att uppgiften lämnas muntligen.

Lagförslaget har systematiserats så att sekretessbestämmelserna grupperats
i särskilda avsnitt efter de i TF uppräknade ändamålen för vilka
handlingsoffentligheten får begränsas (2-10 kap.). Detta får enligt utskottets
mening anses vara den mest naturliga dispositionen. Att denna systematik
inte kunnat genomföras helt hänger i huvudsak samman med de
föreslagna områdena för sekretessens räckvidd. Hithörande problem behandlas
ingående i propositionen under avsnittet Sekretessens räckvidd
och spridning (s. 72 ff.). Utskottet, som hänvisar till dessa uttalanden, vill
endast framhålla, att sekretessen enligt lagförslaget knutits till den skyddsvärda
uppgiften och att sekretessen inte följer uppgiften utanför det s. k.
primära sekretessområde (t. ex. viss angiven myndighet eller verksamhet),
som angetts i sekretessbestämmelsen.

Vissa myndigheter får emellertid regelmässigt ta emot uppgifter från
många olika myndigheter. Dit hör domstolarna, JO och JK samt myndigheter
med revisions-, tillsyns- eller arkivverksamhet. För dessa områden
gäller i viss utsträckning särskilda regler om överföring av sekretessen.
Regler härom har intagits i kapitlen 11-13.

Även andra avvikelser från systematiken förekommer. Vissa stadganden
innehåller således regler om att en uppgift behåller sekretesskyddet
om den lämnas till en annan myndighet (6 kap. 1 § och 8 kap. 8 §). Vidare
är den särskilda regleringen av domstolssekretessen i 12 kap. inte uttömmande
för domstolarnas vidkommande. Det finns således regler i 7—9 kap,
som tar sikte just på domstolarna.

De anförda avvikelserna kan självfallet komma att innebära svårigheter
vid tillämpningen. Såvitt utskottet kan finna är det emellertid inte möjligt
att i ett så komplicerat ämne som det förevarande ha en fullständigt
enhetlig systematik. Flertalet myndigheter behöver för övrigt i sin verksamhet
endast tillämpa ett fåtal av sekretessreglerna. Detta är enligt utskottets
mening ägnat att dämpa farhågorna för tillämpningsproblem i
berört hänseende.

2.3 Skaderekvisitet

Utgångspunkten i regeringsförslaget är att sekretessen inte får gå längre
än som är oundvikligen nödvändigt med hänsyn till det intresse som
sekretessen skall skydda. Detta är som utskottet i det föregående framhållit
en grundläggande förutsättning. Mot denna bakgrund är det värdefullt
att gränsdragningen av sekretessen enligt förslaget i det flesta fall skall
grundas på en skadebedömning. Två slags skaderekvisit förekommer, ett
rakt och ett omvänt. Det raka innebär en presumtion för offentlighet, dvs.

KU 1979/80: 37

sekretess gäller endast om en viss skaderisk kan bedömas föreligga. Det
omvända utgår däremot från sekretess som huvudregel, dvs. sekretessen
viker endast om det står klart att det är ofarligt att lämna ut en uppgift.

Vid riksdagsbehandlingen av prop. 1977/78: 38 med förslag till vissa
ändringar i 1937 års sekretesslag framhöll utskottet, att förekomsten av ett
skaderekvisit fick anses förutsätta en värdering från lagtillämparens sida i
varje enskilt fall. Detta kunde enligt utskottet medföra vissa svårigheter.
Utskottet utgick emellertid från att det under det fortsatta lagstiftningsarbetet
skulle bli möjligt att göra preciseringar som kunde vara till vägledning
vid rättstillämpningen (KU 1977/78: 19). I propositionen (s. 80 f.) görs
uttalanden av den innebörd som utskottet uttryckte önskemål om.

Avsikten är att skadebedömningen vid ett rakt skaderekvisit i huvudsak
skall kunna göras med utgångspunkt i själva uppgiften. Frågan om sekretess
gäller eller ej skall således inte i första hand knytas till en skadebedömning
i det enskilda fallet. Avgörande skall i stället vara om uppgiften
som sådan är av den arten att ett utlämnande typiskt sett kan vara ägnat att
medföra skada för det intresse som sekretessregeln avser att skydda. Om
uppgiften är av det slag att den genomsnittligt sett måste betraktas som
harmlös, skall den alltså normalt anses falla utanför sekretessen. Härigenom
vinner man enligt propositionen den fördelen att den som begär en
uppgift hos en myndighet i allmänhet inte skall behöva legitimera sig och
tala om varför han vill ta del av en uppgift. Det framhålls emellertid, att
konstruktionen med skaderekvisit medför att frågan om vem som begär en
uppgift eller ändamålet med begäran kan ha betydelse vid ställningstagandet
till om en uppgift skall lämnas ut. Det är dock inte meningen att den
enskilde tjänstemannen normalt skall avkräva den som begär att få ut en
uppgift sådan upplysningar. Detta skall ske endast när det finns anledning
anta att särskilda omständigheter föreligger i det enskilda fallet. Sålunda
kan en normalt öppen uppgift, där möjlighet till sekretesskydd föreligger,
på grund av kännedom om den som begär uppgiften ge anledning till
antagande att uppgiften skall användas på ett för den enskilde besvärande
sätt. Detta kan t. ex. gälla i fråga om utlämnande av utlännings adress. Å
andra sidan kan en normalt sekretessbelagd uppgift med hänsyn till sökandens
identitet och ändamålet med hans begäran leda till antagandet att
någon skaderisk inte föreligger. I nu angivna fall anser föredragande statsrådet
det inte kunna betraktas som stötande, om den som begär att få ut en
viss uppgift ställs inför valet att antingen avstå från uppgiften eller tala om
vilket ändamål han har med sin begäran.

Även beträffande s. k. massuttag är enligt propositionen nu återgivna
uttalanden tillämpliga. Det framhålls dock att situationen här i viss mån är
en annan med hänsyn till att den berörde tjänstemannen knappast kan
bilda sig någon uppfattning om den skaderisk som kan vara förenad med
att en enskild uppgift, som ingår i massuttaget, lämnas ut. I dessa fall är
emellertid beställarens identitet alltid känd liksom som regel ändamålet

KU 1979/80:37

med uppgifterna. Dessa kunskaper i förening med en bedömning av den
typiska skaderisken bör enligt propositionen vara tillräckliga för att avgöra
utlämnandefrågan. Det framhålls dock att frågan om massuttag bör ägnas
ytterligare uppmärksamhet och att det kan bli anledning att ta upp dessa
problem till diskussion när resultatet av datalagstiftningskommitténs arbete
föreligger.

Det omvända skaderekvisitet innebär enligt propostionen att den som
skall tillämpa lagen har ett ganska begränsat utrymme för sin bedömning.
Detta leder till att en uppgift som omfattas av en sådan sekretessregel ofta
inte kan lämnas ut utan att vetskap erhålls om mottagarens identitet och
om dennes avsikter med uppgiften.

Nu återgivna uttalanden om hur skadebedömningen skall göras bör
kunna vara vägledande för hur lagen skall tillämpas såtillvida att de grundläggande
principerna för tillämpningen anges. Enligt utskottets mening är
det knappast möjligt att komma längre genom motivskrivning. De problem
som ändå kan uppstå vid lagtillämpningen måste, såvitt utskottet kan
finna, överlämnas åt rättspraxis att lösa.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att en fri tillgång till allmänna
handlingar enligt 2 kap. 1 § TF innebär att den som vill ta del av en allmän
offentlig handling inte behöver ange något skäl härför och inte heller
behöver uppge sitt namn. Det är således endast beträffande handlingar
som kan vara hemliga med stöd av sekretesslagen som sökandens identitet
eller ändamålet med hans begäran i vissa fall kan ha betydelse för bedömningen
av utlämnandefrågan.

När det gäller skyddet för enskildas förhållanden används i lagförslaget i
de flesta fallen uttrycken ”skada” och ”men” för att beskriva den olägenhet
som röjandet kan befaras medföra. Samma teknik användes i justitiedepartementets
promemoria. Vid remissbehandlingen av denna riktades
viss kritik mot det sätt på vilket uttrycken begagnades. Även lagrådet tog
upp frågan och förordade, att en definition av begreppen togs in i lagtexten.
Föredragande statsrådet anser emellertid att en sådan definition kan
vara vilseledande med hänsyn till att uttrycken skada och men inte bara
används i samband med röjande av personliga och ekonomiska förhållanden
utan också i en mera vidsträckt mening. Med hänsyn främst till de
uttalanden som lagrådet gjort anser han, att det inte bör råda någon tvekan
om innebörden av dessa begrepp.

Enligt de åsyftade motivuttalandena skall ”men” hänföra sig till olägenhet
av icke-ekonomisk och ekonomisk art, som vållas av röjande av
uppgift om personligt förhållande, ”skada” till ekonomisk förlust men inte
annan olägenhet som vållas av röjandet av uppgift om ekonomiskt förhållande.
Härav följer, att till skydd för en juridisk person endast kan åberopas
en rent ekonomisk skada som skäl för sekretess, eftersom en juridisk
person inte kan sägas ha några personliga förhållanden.

De återgivna motivuttalandena får enligt utskottets mening så långt det

KU 1979/80:37

är möjligt anses klargöra skillnaden mellan begreppen ”skada” och
”men”. Skulle det visa sig att frågan vållar svårigheter vid rättstillämpningen
får den tas upp till förnyade överväganden.

2.4 Tidsgränserna i lagförslaget

Förutom genom skaderekvisitet begränsas sekretessen i lagförslaget
liksom i promemorieförslaget och i OSK:s förslag av tidsgränser. Dessa
gäller endast uppgifter i allmänna handlingar. Utskottet ansluter sig till
föredragande statsrådets uttalande, att frågan om en handling skall utlämnas
eller inte alltid skall avgöras utifrån en reell prövning av skaderisken.
Härav följer, att de angivna tiderna skall fungera som maximitider och inte
som standardtider. Det kan självfallet ifrågasättas om det är konsekvent
eller ens nödvändigt att ha särskilda tidsgränser tillsammans med skaderekvisit.
Utskottet delar emellertid den i propositionen framförda uppfattningen
att det av praktiska skäl kan vara nödvändigt med yttersta tidsgränser
för sekretessen. Under remissbehandlingen har heller inga invändningar
riktats mot systemet med tidsgränser. Tiden räknas enligt 1 kap. 9 §
förslaget till sekretesslag från handlingens tillkomst.

Hur länge en tystnadsplikt skall bestå får i allmänhet bedömas med
ledning av skaderekvisitet. Under inga omständigheter kan naturligtvis
tystnadsplikten om innehållet i en allmän handling gälla längre än den
längsta tiden för hemlighållandet av handlingen enligt samma sekretessbestämmelse.

Beträffande de olika sekretesstidernas längd följer regeringsförslaget i
allt väsentligt promemorieförslaget, dock att tiderna inom de mera integritetskänsliga
områdena i 7 och 9 kap., t. ex. hälso- och sjukvårdssekretessen
och sekretessen hos datainspektionen, höjts från högst 50 till högst 70
år. En sådan förlängning förordades av flera remissinstanser och av lagrådet.
Även utskottet anser att 50 år i vissa fall kan vara för kort tid för att
utgöra tillräckligt skydd för den enskildes intregritet.

2.5 Sekretessen mellan myndigheter

Frågan om sekretessreglernas giltighet mellan skilda myndigheter har
hittills med något undantag varit oreglerad. I viss utsträckning har dock
1937 års sekretesslag tillämpats även mellan myndigheter inbördes. Reglerna
om offentliga funktionärers tystnadsplikt har i princip gällt även
gentemot andra offentliga funktionärer.

Såväl OS K som TK förslog särskilda regler för sekretessen mellan
myndigheter. I justitiedepartements promemoria vidareutvecklades dessa
bestämmelser till en förhållandevis ingående reglering av ämnet.

Vid remissbehandlingen riktades viss kritik mot promemorieförslaget på
denna punkt. Kritiken tog närmast sikte på att reglerna var svårtillgängliga
och att förslaget inte var tillräckligt underbyggt. Propositionen har tagit
fasta på remisskritiken och det föreslås således att frågan om sekretess

KU 1979/80:37

mellan myndigheter skall utredas vidare. Det framhålls, att frågan har nära
samband med det arbete som bedrivs av datalagstiftningskommittén och
att det därför kan visa sig lämpligt att uppdra åt denna att göra den
utredning som behövs. 1 avvaktan härpå föreslås en allmän bestämmelse
om att sekretessen också gäller myndigheter emellan liksom mellan olika
verksamhetsgrenar inom samma myndighet (1 kap. 3 §). Undantagen från
denna huvudregel anges i 14 kap. Förutom vissa specialfall innehåller detta
kapitel en generalklausul för att tillgodose den självklara principen om
myndigheternas skyldighet att samarbeta i frågor där utbyte av information
ingår som ett viktigt led. Utlämnande skall således enligt huvudregeln i 14
kap. 3§ kunna ske, om det är uppenbart att intresset av att uppgiften
lämnas har företräde framför det intresse sekretessen skall skydda.

Syftet med att en sekretessregel också skall gälla mellan myndigheter
inbördes är i första hand att värna om den enskildes integritet. Utskottet
vill i sammanhanget erinra om den oro som — framför allt på dataområdet
— kommit till uttryck när det gäller omfattningen av myndigheternas
information om den enskilde. Det är emellertid ofrånkomligt att sekretess
myndigheter emellan också inverkar hindrande på myndigheternas möjligheter
att samarbeta. Detta kan i sin tur leda till otillfredsställande dröjsmål
i myndigheternas ärendebehandling och andra olägenheter av liknande art,
som medför att myndigheternas service gentemot allmänheten försämras.

Det är mot bakgrund av det anförda enligt utskottets mening välgrundat
att frågan om sekretess mellan myndigheter blir föremål för ytterligare
överväganden. Utskottet förutsätter att regeringen tar initativ till detta
snarast. Under tiden godtar utskottet att frågan får en provisorisk lösning.
Den metod som valts i propositionen föranleder kommentarer från utskottet
endast i ett hänseende.

Enligt propositionen skall sekretess mellan myndigheter gälla inte bara
mellan olika myndigheter utan också mellan olika verksamhetsgrenar inom
samma myndighet. Regeringsförslaget överensstämmer härvidlag med
promemorieförslaget. Propositionen medger dock, som framgår av det
föregående, undantag från principen i större utsträckning än promemorieförslaget.

Under remissbehandlingen av promemorieförslaget riktades från flera
håll kritik mot förslaget på denna punkt. Bl. a. framhölls att en regel om
sekretess mellan skilda verksamhetsgrenar inom en myndighet skulle kunna
ge upphov till stora tolkningsproblem. Man efterlyste därför klargörande
uttalanden om hur gränsdragningen i dessa fall skulle göras.

I propositionen har som nyss sagts tagits hänsyn till remisskritiken
såtillvida som att frågan om sekretess mellan myndigheter förutskickas bli
föremål för ytterligare utredning. Så långt det är möjligt bör emellertid,
framhålls det, sekretessens räckvidd mellan myndigheterna och inom en
myndighet regleras. Detta gäller särskilt sekretessen till skydd för enskild.
Man måste därför enligt propositionen eftersträva en verklig prövning om

KU 1979/80:37

en uppgift skall lämnas ut till en annan myndighet eller till en annan
verksamhetsgren inom myndigheten. En sådan regel kan emellertid, anförs
det vidare, inte ges någon närmare konkretisering. Vad som skall förstås
med dessa begrepp får avgöras från fall till fall. Det framhålls därvid, att
uppdelningen inom en myndighet på skilda organisatoriska enheter i allmänhet
borde lämna tillräcklig ledning.

Även utskottet fäster självfallet stor vikt vid att en sekretesskyddad
uppgift, som rör ett för den enskildes integritet känsligt område, blir känd i
en så snäv personkrets som möjligt. Detta är huvudsyftet med att sekretessen
föreslås gälla även mellan olika verksamhetsgrenar inom samma myndighet.
Som framhållits under remissbehandlingen av promemorieförslaget
finns det emellertid anledning befara, att en sådan regel leder till svårigheter
både av praktisk och rättslig natur. Dessa svårigheter är enligt utskottets
mening så betydande att utskottet ifrågasätter om en sekretessregel av
denna innebörd går att tillämpa innan en närmare precisering gjorts av vad
som skall avses med skilda verksamhetsgrenar.

En bestämmelse av den föreslagna innebörden bör vidare ses i förhållande
till den i 2 kap. 8 § TF intagna regeln att en handling inte blir att betrakta
som allmän när den överlämnats till annat organ inom samma myndighetsorganisation
med mindre de olika organen uppträder som självständiga i
förhållande till varandra.

I propositionen 1975/76: 160 gjordes uttalanden till ledning för bedömningen
av när ett organ skulle anses som självständigt i förhållande till
andra organ inom samma myndighetsorganisation. Det framhölls därvid
(prop. s. 152) att omständigheter av betydelse för denna bedömning kunde
vara, att organet självständigt förvaltade viss egendom, hade viss handlingsfrihet
inom en angiven ekonomisk ram eller i övrigt kunde vidta vissa
faktiska åtgärder självständigt och på eget ansvar. Det kunde också förhålla
sig så att ett visst organ endast i speciella hänseenden intog en så
självständig ställning i förhållande till modermyndigheten att utväxlade
handlingar blev att anse som allmänna. Vidare underströks att den aktuella
bestämmelsen inte avsåg att åstadkomma någon ändring i rådande rättsläge
i fråga om bedömningen av handlingar som växlas mellan olika organ
inom den offentliga sektorn utan snarare fick anses ge uttryck för de
tankegångar som kunde urskiljas i rättspraxis på området.

Av de uttalanden som i ifrågavarande sammanhang gjordes och som
lämnades utan erinran vid riksdagsbehandlingen vill utskottet vidare peka
på vad som sades om utväxlingen av handlingar mellan skilda departement.
Det framhölls härvid, att departementen enligt RF ingår i en större
enhet, regeringskansliet, och att heller inte detta är ett självständigt organ
utan får ses som en kansliorganisation till regeringen. Även när handlingar
korsar departementsgränserna under beredningen av regeringsärenden
måste de därför anses som myndighetsinterna. Varje enskilt departement
fungerar emellertid också som kansliorganisation åt sin departementschef i

KU 1979/80:37

de frågor där denne beslutar självständigt och i eget namn. Som exempel
på sådana frågor nämndes bl. a. tillsättning av viss personal inom departementet
och förordnande av ledamöter m. m. i kommittéer. En handling i en
fråga av detta slag som passerar mellan det beslutande statsrådets departement
och regeringskansliet i övrigt borde därför bli allmän. Enligt utskottets
mening kan motsvarande resonemang i stor utsträckning tillämpas på
förhållandet mellan olika grenar av den kommunala verksamheten.

Som exempel på myndighetsorganisationer med organ som i betydande
utsträckning är att betrakta som självständiga i förhållande till varandra
angavs i nyssnämnda proposition sådana myndigheter som postverket och
televerket, vilka förutom en omfattande centralförvaltning innefattar organ
på såväl regional som lokal nivå. För sådana förvaltningsområden fick
man, framhölls det, hämta närmare ledning för hur man i det särskilda
fallet skulle bedöma frågan i de bestämmelser som gäller för de olika
organens organisation, beslutsbefogenheter m. m.

Utskottet har uppehållit sig så förhållandevis ingående vid grundlagsregleringen
rörande handlingsoffentlighetsprincipens tillämplighet mellan olika
grenar inom samma myndighet därför att denna enligt utskottets mening
bör vara vägledande för sekretessregleringens utformning på samma område.
Det sagda innebär inte, att utskottet anser att TF lägger hinder i vägen
för den lösning som valts i propositionen. Men mot bakgrund av vad
utskottet i det föregående framhållit om de tolkningssvårigheter som på
denna punkt kan följa av regeringsförslaget, anser utskottet det vara mest
klargörande och konsekvent att i avvaktan på den i det föregående aviserade
utredningen om sekretessen mellan myndigheter låta sekretessgränserna
när det gäller förhållandet inom en och samma myndighet sammanfalla
med motsvarande begränsningar i vad gäller handlingsoffentligheten.
Utskottet förordar således, att sekretesslagen görs tillämplig mellan olika
verksamhetsgrenar inom samma myndighet endast när dessa är att betrakta
som självständiga i förhållande till varandra. När detta skall anses vara
fallet får bedömas med ledning av de i det föregående återgivna motivuttalandena
i propositionen 1975/76: 160.

I bil. 1 lägger utskottet fram förslag till ändrad lydelse av 1 kap. 3 §
förslaget till sekretesslag i enlighet med det anförda.

2.6 Förhållandet mellan tystnadsplikt och meddelarfrihet

Som inledningsvis i korthet berörts reglerar lagförslaget också förhållandet
mellan sekretess och meddelarfrihet, dvs. rätten för bl. a. offentliga
funktionärer att straffritt lämna normalt sekretessbelagda uppgifter för
publicering i tryckt skrift, radio eller TV. Den metod som valts i propositionen
är att låta i lagen angivna tystnadsplikter bryta meddelarfriheten
endast i särskilt uppräknade fall.

Med hänsyn till att ämnet är förhållandevis svårtillgängligt finner utskottet
det vara motiverat att först närmare redogöra för innebörden av meddelarfriheten.

KU 1979/80:37

Rätten att lämna meddelande till tryckt skrift slås fast redan i inledningsstadgandet
till TF. Enligt 1 kap. 1 § tredje stycket står det således envar
fritt att meddela uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst för
offentliggörande i tryckt skrift till skriftens författare eller utgivare. Liknande
regler finns intagna i radioansvarighetslagen och lagen om ansvarighet
i försöksverksamhet med närradio. Också rätten att offentliggöra allmänna
handlingar garanteras i 1 kap. 1 § TF.

Meddelarfriheten är emellertid inte oinskränkt, utan får vika för vissa
slags meddelanden. Vilka meddelanden som avses framgår av 7 kap. 3 och
5 §§ TF. Förstnämnda stadgande behandlar meddelanden avsedda för
publicering, medan 5 § behandlar vad som skall anses som otillåtet offentliggörande.
Enligt dessa stadganden omfattar det tryckfrihetsrättsliga
skyddet inte meddelande eller publicering av uppgifter som innebär, att
den som lämnar uppgifterna gör sig skyldig till

1) vissa mycket allvarliga brott som hotar landets säkerhet, t. ex. landsförräderi
och spioneri;

2) utlämnande resp. publicering av allmän handling som inte är tillgänglig
för envar, dvs. sekretessbelagd;

3) uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i de fall som anges i särskild
lag.

För att en tystnadsplikt skall bryta meddelarfriheten måste den således
särskilt anges i en speciell lag. Avsikten är att 16 kap. i förslaget till
sekretesslag skall vara den speciella lag som TF kräver i detta hänseende.

7 kap. TF erhöll sin nuvarande lydelse genom grundlagsändringar 1976.
Ändringarna trädde i kraft den 1 januari 1978. Dessförinnan gällde, att all
lagstadgad tystnadsplikt för offentliga funktionärer bröt meddelarfriheten,
medan tystnadsplikter i författning av lägre valör inte hindrade att meddelande
lämnades till massmedierna.

Med hänsyn till det nya kravet i TF att en tystnadsplikt för att bryta
meddelarfriheten skall anges i en särskild lag infördes lagen (1977:1035)
om ansvar på tryckfrihethetens område för brott mot tystnadsplikt. Enligt
denna lag, som var tänkt som ett provisorium i avvaktan på den nya
sekretesslagstiftningen, bryter följande tystnadsplikter för offentliga funktionärer
meddelarfriheten:

1) lagstadgade tystnadsplikter, beslutade gemensamt av Kungl. Maj:t
och riksdagen före den 1 januari 1975,

2) av riksdagen beslutade tystnadsplikter under tiden 1 januari 1975 till
den 1 januari 1978,

3) efter sistnämnda tidpunkt av riksdagen beslutade tystnadsplikter,
som särskilt anges i lagen 1977: 1035.

Av intresse i förevarande sammanhang är också att något beröra TF:s
regler om anonymitet. Dessa regler innebär bl. a. att personal på bokförlag,
tidningsredaktioner och nyhetsbyråer inte får röja vem som är författare,
meddelare m. m. om denne vill vara anonym. Undantag från denna regel

KU 1979/80:37

gäller i vissa angivna fall. Särskilt bör nämnas att anonymitetsskyddet kan
vika inför domstol, när det är fråga antingen om straffbart utlämnande av
allmän handling, som är hemlig, eller om brott mot en meddelarfrihetsbrytande
tystnadsplikt. Anonymitetsskyddet innebär vidare förbud för offentliga
organ att efterforska vem sorn är meddelare i fall där meddelaren inte
gjort sig skyldig till straffbar handling genom att lämna meddelandet, t. ex.
till brott mot en lagstadgad tystnadsplikt.

Bakgrunden till att tystnadspliktsregleringen för offentliga funktionärer
inte har samma genomslagskraft när det gäller meddelande till massmedierna
som andra former av meddelanden är den för vår samhällssyn grundläggande
inställningen till betydelsen av en fri och allsidig debatt, där
särskilt tidningspressen spelar en huvudroll. Denna grundsyn belyses enligt
utskottets uppfattning väl av följande uttalande i propositionen 1975/
76:204 (s. 94) med förslag till vissa ändringar i TF:

Utmärkande för ett demokratiskt samhälle är den fria debatten om
samhälls- och kulturfrågor och den offentliga granskningen av dem som i
allmän eller enskild befattning övar inflytande. För denna debatt och
bevakning spelar det tryckta ordet, särskilt tidningspressen, en huvudroll.
En förutsättning för att tryckfriheten skall kunna fylla sin funktion i det
demokratiska systemet är uppenbarligen att tillgången till information om
skilda samhällsförhållanden är riklig. Ibland kan det visa sig nödvändigt att
i tryckta framställningar öppet ventilera också omständigheter av tämligen
känslig art. I varje fall behöver författare och journalister ofta initierad
kunskap som underlag för kommentarer och information till allmänheten.

Det framhölls vidare i nyssnämnda proposition, att inskränkningar,
t. ex. i form av tystnadsplikt, i friheten att lämna meddelanden till andra
utgjorde begränsningar i den i RF förankrade medborgerliga yttrandefriheten
och att det redan härav följde att sådana inskränkningar måste vara
restriktiva. Men även de inskränkningar som RF medger i den allmänna
meddelarfriheten skulle, anfördes det vidare, säkerligen få ogynnsamma
följder för det önskvärda nyhetsflödet till publicister och författare, om
dessa inskränkningar tillämpades fullt ut också gentemot dessa. Det framhölls
att faran inte bara bestod i att meddelanden som med tanke på
informationsintresset var önskvärda eller försvarliga drabbades av straff.
Det förelåg också en risk att t. ex tystnadspliktsregleringarna skulle verka
hämmande på tjänstemäns och andras benägenhet att lämna upplysningar
även utanför det område som med en strikt juridisk tolkning var att anse
som sekretessbelagt. Det underströks därvid att även om en sådan diskretion
i vissa sammanhang var naturlig kunde den i förhållande till massmedierna
bli ett hinder för den fria opionionsbildningen.

Mot bakgrund av bl. a. nu återgivna uttalanden framhölls det i propositionen
1975/76: 204 (s. 101) att det inte kunde komma i fråga att för
framtiden tillämpa tystnadspliktsbestämmelser lika för meddelanden i
tryckt skrift och för andra meddelanden. Utgångspunkten skulle i stället

KU 1979/80:37

vara att ansvaret för brott mot tystnadsplikt genom publiceringsmeddeianden
skulle vara avsevärt begränsat i förhållande till vad som annars gäller.

Vid bedömningen av vilka tystnadsplikter som skall gälla före meddelarfriheten
måste enligt utskottets mening nu återgivna uttalanden, som
riksdagen ställt sig bakom, ligga som grund. Så har uppenbarligen också
skett i propositionen. (Jfr prop. s. 105.) I stor utsträckning har man i
propositionen liksom i justitiedepartementets promemoria utgått från gällande
rätt. Därvid har en allmän strävan varit att för de fall där meddelarfrihet
hittills förelegat låta den kvarstå, trots att ämnet omfattas av tystnadsplikt.
Däremot har större försiktighet iakttagits när det gäller att bibehålla
rättsläget beträffande de tystnadsplikter som hittills genombrutit meddelarfriheten.
Den allmänna riktlinjen har därvid varit att normalt utesluta
meddelarfrihet för uppgifter som lämnats av enskild i en förtroendesituation,
medan meddelarfrihet som regel skall föreligga i fråga om uppgifter
som hänför sig till myndighetsutövning.

Nu angivna riktlinjer innebär emellertid enligt utskottets mening inte att
man undviker svåra avvägningsproblem i förhållandet mellan meddelarfrihet
och tystnadsplikt. För många slags uppgifter finns det samtidigt starka
skäl såväl för att skydda den enskildes integritet som för att ge bättre insyn
i myndighetsutövningen. Hur man skall göra dessa avvägningar ställs i
förevarande lagstiftningsärende för första gången på sin spets. Som framhålls
i propositionen (s. lil) har undantag från meddelarfriheten i många
fall tillkommit utan att frågan övervägts närmare. Huvudsyftet med att ta
in en tystnadsplikt i en lag i stället för i en författning på lägre nivå har
således som regel inte varit att bryta meddelarfriheten.

Det förhållandet att problemet nu satts i förgrunden har lett till att frågan
ägnats särskilt intresse såväl under remissbehandlingen av justitiedepartementets
promemoria som under utskottsbehandlingen. Utskottet har således
särskilt tagit upp regleringen av meddelarfriheten i skatteärenden (9
kap. 1 §) och vid förundersökning i brottmål (9 kap. 17 §) samt i ärenden
som anges i 8 kap. 6, 7 och 9§§ i förslaget till sekretesslag. Beträffande
dessa frågeställningar vill utskottet anföra följande.

Förslaget i propositionen att sekretessen för skatteärenden skall undantagslöst
genombryta meddelarfriheten kritiseras i motionen 1979/80: 1056
av Olle Svensson och Kurt-Ove Johansson (båda s). Det pekas här särskilt
på att behovet av meddelarfrihet på skatteområdet är stort med hänsyn till
att det är fråga om den mest omfattande myndighetsutövningen i samhället.
Även om handlingar i skatteärenden kan vara av mycket integritetskänslig
natur måste det enligt motionen i än högre grad ligga i den enskildes
intresse att myndighetsutövningen och därmed också rättstillämpningen i
skatteärenden blir föremål för sådan insyn och debatt att felaktigheter och
orättvisor både i det enskilda fallet och i skattesystemet som sådant kan
rättas till.

2 Riksdagen 1979/80. 4 sami. Nr 37

KU 1979/80:37

Frågan om meddelarfrihet på skatteområdet har diskuterats ingående i
propositionen. Mot bakgrund av att såväl tystnadspliktskommitténs förslag
som promemorieförslaget gick ut på att meddelarfrihet skulle gälla på
hela skatteområdet utom för s. k. tredjemansuppgifter, konstateras i propositionen
att intresset av insyn på skatteområdet får anses stort och att
skattemyndigheternas beslut typiskt sett får anses vara betydligt mer ingripande
än de flesta andra beslut som innefattar myndighetsutövning. Samtidigt
får emellertid integritetshänsynen anses väga tungt på detta område.
Vid en jämförelse av dessa båda motstridiga intressen kommer föredragande
statsrådet fram till att insynsintresset på området får tillgodoses på
annat sätt än genom att meddelarfrihet införs. Till en del tillgodoses behovet
av insyn genom att beslut om taxering och skatt föreslås undantagna
från det sekretessbelagda området.

Utskottet har inhämtat skatteutskottets yttrande beträffande sekretessen
på skatteområdet, innefattande även det föreslagna undantaget från
meddelarfriheten. Skatteutskottet, vars yttrande i sin helhet intages som
bil. 4 till detta betänkande, har enhälligt ställt sig bakom propositionens
förslag och således avstyrkt att meddelarfrihet införs på skatteområdet.

I motionen 1978/79:97 av Mårten Werner (m) yrkas, att namn och andra
personuppgifter beträffande misstänkt under förundersökning i brottmål
skall undantas från meddelarfriheten.

Propositionens förslag innebär i likhet med gällande rätt att meddelarfrihet
i huvudsak skall gälla för uppgifter i förundersökning i brottmål och
andra åtgärder som polisen företar i brottsförebyggande syfte.

Det kan tilläggas, att i den av Pressens samarbetsnämnd 1978 utgivna
skriften "Spelregler för press, radio och TV” upptas under rubriken "Var
försiktig med namn” följande punkter av särskilt intresse i för det i motionen
upptagna problemet:

* Avstå från namnpublicering, som kan skada, om inte ett uppenbart
allmänintresse kräver att namn anges. Detta gäller bl. a. till offentliga
myndigheter anmälda, för brott misstänkta eller dömda personer.

* Om inte namn anges undvik att publicera bild eller att lämna uppgift
om t. ex. yrke, titel, ålder, nationalitet, kön, som gör det möjligt att
identifiera vederbörande.

* Omnämn inte att personer dömts i tidigare brottmål, om inte särskilt
starka skäl föreligger.

* Granska kritiskt uppgifter om personer som är efterlysta vid polisutredning.

* Observera att hela ansvaret för namn- och bildpublicering faller på
den som återger materialet.

Det förhållandet att tystnadsplikten föreslås bryta meddelarfriheten i
fråga om sekretess enligt 8 kap. 9§ i ärenden som avser uppdrag som
enskild lämnat till statlig myndighet, har kritiserats i flera framställningar
till utskottet. Kritiken har avsett sekretessen för sådan forskning som på

KU 1979/80: 37

uppdrag av enskild utförs vid universitet och högskolor. Härvid har bl. a.
framhållits vikten av största möjliga insyn på detta område eftersom offentlighet
och öppet idéutbyte mellan forskare är grundläggande för all
forskning.

Bestämmelserna i 8 kap. 6 och 7 §§ har angripits från motsatt utgångspunkt
i en skrivelse från Sveriges industriförbund m. fl. näringslivsorganisationer.
Organisationerna har härvid hävdat, att den omfattande meddelarfriheten
på detta område - som de anser vara en utvidgning i förhållande
till gällande rätt — kan vara till skada för enskildas affärsintressen.
Särskilt har handlingar vid marknadsdomstolen, hos statens pris- och
kartellnämnd och konsumentombudsmannen samt produktregistret angetts
som mycket insynskänsliga.

De särskilda sekretessområden som nu tagits upp utifrån meddelarfrihetssynpunkter
är enligt utskottets mening samtliga exempel på fall där
tungt vägande skäl kan anföras såväl för massmediernas möjligheter till
insyn som för motsatt ståndpunkt. De belyser således väl de svåra avvägningar
som i detta hänseende måste göras av lagstiftaren. Som framgår av
det föregående är utskottets grundläggande inställning, att meddelarfriheten
skall sträcka sig så långt det är möjligt. Utskottet ställer sig därför inte
främmande till att det kan finnas utrymme för en ytterligare utvidgning av
området för meddelarfriheten i förhållande till propositionens förslag. Det
kan emellertid inte heller bortses från risken att den meddelarfrihet som
föreslagits i propositionen i vissa fall kan sträcka sig för långt i förhållande
till i första hand den enskildes berättigade integritetskrav.

Yttrandefrihetsutredningen har bl. a. i uppdrag att överväga om grundläggande
regler angående innehållet i den särskilda lag som anger i vilka
fall en tystnadsplikt skall bryta meddelarfriheten bör tas in i TF eller i en
ny yttrandefrihetsgrundlag. Utredningen skall också undersöka möjligheterna
att införa samma lagregler på meddelarfrihetens område för utlämnande
av allmän hemlig handling som för brott mot tystnadsplikt. Utskottet
förutsätter, att utredningen därvid kommer att göra en noggrann genomgång
av de enskilda sekretessbestämmelsernas förhållande till meddelarfriheten.
Detta bör ges regeringen till känna.

Innan resultaten av yttrandefrihetsutredningens arbete föreligger anser
utskottet inte att det finns tillräckligt tungt vägande skäl för att göra några
ändringar i propositionens förslag angående relationen mellan tystnadsplikt
och meddelarfrihet. På grund av det anförda avstyrker utskottet dels
yrkandet i motionen 1979/80: 1056 om införande av ökad meddelarfrihet på
skatteområdet dels motionen 1979/80:97. Beträffande sistnämnda motion
vill utskottet tillägga att de i det föregående återgivna pressetiska reglerna
är ägnade att i huvudsak tillgodose motionens syfte. Utskottet återkommer
i specialmotiveringen till motionen 1056 i övrigt.

Med det anförda godtar utskottet i huvudsak propositionen och avstyrker
således motionen 1979/80:99 av Lars Werner m.fl. (vpk), vari
yrkats avslag på propositionen.

KU 1979/80:37

Utskottet vill understryka att ämnets komplicerade natur gör lagstiftningen
ovanligt svårttillgänglig. Det är därför viktigt, att statsmakterna
noga följer rättsutvecklingen på området och efter hand överväger de
ändringar i lagstiftningen som kan komma att visa sig nödvändiga på olika
områden. Utskottet förutsätter också att man från regeringskansliets sida
tar initiativ till information bland myndigheterna om lagstiftningens innehåll.

1 det följande behandlar utskottet de särskilda stadgandena i lagförslaget
och i anslutning därtill de övriga i ämnet väckta motionerna.

3. Specialmotivering

Utskottet tar först upp motionen 1978/79:406 av Sven-Erik Nordin och
Martin Olsson (båda c), eftersom denna i huvudsak berör den tryckfrihetsrättsliga
regleringen. Därefter behandlar utskottet i anslutning till de särskilda
stadgandena i den föreslagna lagstiftningen motionerna i ärendet och
de under utskottsbehandlingen särskilt berörda frågorna.

Motionen 1978/79:406 syftar till att nå ett klargörande i vilken omfattning
offentlighetsprincipen är tillämplig för heltidsarbetande förtroendevalda
politiker i vad avser handlingar som faller utanför vederbörandes
beredningsområde.

Utskottet vill först erinra om innehållet i 2 kap. 4§ TF. Enligt detta
stadgande skall brev eller annat meddelande som är ställt personligen till
den som innehar befattning vid myndighet anses som allmän handling, om
handlingen gäller ärende eller annan fråga som ankommer på myndigheten
och ej är avsedd för mottagaren endast som innehavare av annan ställning.

Vid riksdagsbehandlingen av den nya utformningen av 2 kap. TF (KU
1975/76:48) gjordes i motioner gällande, att 4§ gav möjlighet till inte
önskvärda offentlighetsinskränkningar. Utskottet framhöll därvid vikten
av att offentlighetsprincipen inte skulle kunna åsidosättas genom att korrespondens
med myndigheter fick formen av till befattningshavare personligen
ställda meddelanden. Huvudregeln måste enligt utskottet vara, att ett
till en befattningshavare personligen ställt brev eller meddelande som
avsåg ett ämne inom myndighetens verksamhetsområde skulle vara allmän
handling. Mot bakgrund av att fackliga och politiska förtroendemän i ökad
omfattning förekommer inom den offentliga förvaltningen fann utskottet
emellertid anledning understryka att befattningshavare, hänförlig till någon
av nyssnämnda kategorier, självfallet borde kunna motta brev i denna sin
egenskap utan att brevet under alla omständigheter måste ges offentlighet.
Som allmän riktlinje kunde man enligt utskottet ange, att skrivelser angående
myndighets verksamhet i visst konkret fall skulle behandlas som
allmänna handlingar med däremot inte skrivelser som uppenbarligen avsåg
fackligt eller partipolitiskt agerande. Enligt utskottet måste man emellertid
acceptera att en lagregel som den ifrågavarande kunde ge upphov till
gränsdragningsproblem.

KU 1979/80:37

1 ett nyligen avgjort ärende har JO uttalat sig angående frågan om ett
brev som ett kommunalråd erhöll i en kommunal angelägenhet utanför sitt
verksamhetsområde var att betrakta som alllmän handling. JO kom fram
till att så var fallet. Han underströk emellertid att denna slutsats inte var
självklar mot bakgrund av dels kommunalrådets egna uppgifter om att hon
begärt de upplysningar som fanns i brevet i sin egenskap av privatperson
och politiker, dels att brevet inte gällde ett ämne som hon svarade för
enligt den arbetsfördelning som rådde mellan kommunalråden i kommunen.
JO ansåg, att 2 kap. 4§ TF inte var lättolkad och att någon klar
ledning inte kunde hämtas i förarbetena eller praxis.

Av särskilt intresse för den i motionen upptagna frågan är i vilken mån
bedömningen av om en handling i ett ärende vid en myndighet är att
betrakta som allmän skall påverkas av att handlingen ställts till en person,
som är verksam inom den berörda myndigheten men inte i sin verksamhet
har att ta befattning med den fråga som behandlas i skrivelsen.

Enligt utskottets uppfattning kan förevarande fråga inte besvaras entydigt
utifrån TF: s regelsystem. Samma slutsats synes JO ha kommit till i
nyssnämnda ärende.

Viss ledning ger emellertid regeln i 2 kap. 8§ TF, att en handling som
överlämnats från organ, som ingår eller är knutet till en myndighetsorganisation
till annat organ inom samma myndighetsorganisation inte skall
anses som allmän i annat fall än då organen uppträder som självständiga i
förhållande till varandra.

Det ligger mot bakgrund av denna bestämmelse närmast till hands att i
princip betrakta en myndighetsorganisation som en enhet även i ett sammanhang
som det nu aktuella. Ett sådant synsätt ligger också mest i linje
med offentlighetsprincipen. Någon avgörande betydelse bör således enligt
utskottets mening inte kunna tillmätas den omständigheten att handlingen
ställts till en person inom myndigheten som inte har att ta befattning med
ärendet i sin verksamhet.

Som utskottet framhöll vid riksdagsbehandlingen av de nya bestämmelserna
i 2 kap. TF är det knappast möjligt att på det ifrågavarande området
åstadkomma en lagreglering som inte ger upphov till gränsdragningsproblem.
Det väsentliga är emellertid att en presumtion för offentlighet föreligger
enligt TF och att denna princip inte utan särskilda skäl kan åsidosättas.
Självfallet har denna princip lika stor giltighet på det kommunala
området som på det statliga.

Mot bakgrund av det anförda finnér utskottet inte skäl biträda motionsyrkandet
om en ytterligare precisering i kommunallagen av kommunal- och
landstingsråds beredningsansvar för att ytterligare garantera offentlighetsprincipen.

I kap.

I detta kapitel behandlas de mera övergripande förutsättningarna för
lagens tillämpning. Utskottet har i huvudsak behandlat dessa frågor i de

KU 1979/80:37

allmänna övervägandena. I förevarande sammanhang tar utskottet därför
endast upp den särskilda fråga angående sekretess mellan myndigheter
som behandlas i motionen 1979/80:95 av Hilding Johansson m. fl. (s).

Enligt motionen innebär den föreslagna regleringen av sekretessen mellan
myndigheter, att möjligheterna för informationsutbyte och samarbete
mellan de myndigheter som i första hand har att bekämpa ekonomisk
brottslighet försvåras i förhållande till dagsläget. En sådan ordning kan
enligt motionen inte accepteras. Tvärtom är det nödvändigt att förstärka
och underlätta detta samarbete. Det förutsätts i motionen, att det inom
regeringskansliet aviserade utredningsarbetet för att komplettera sekretesslagstiftningen
i berört hänseende bedrivs så skyndsamt att riksdagen
kan föreläggas förslag dels till bestämmelser om informationsutbyte och
anmälningsplikt mellan myndigheter dels ändringar eller kompletteringar
av förslaget till sekretesslag i sådan tid att bestämmelserna kan träda i kraft
den 1 januari 1981. Skulle förutsättningar härför saknas kan propositionen
inte godtas.

Under utskottsbehandlingen har inhämtats, att brottsförebyggande rådet
på uppdrag av regeringen hösten 1979 tillsatt en arbetsgrupp med uppgift
att inom ramen för översynen av lagstiftningen mot den organiserade och
den ekonomiska brottsligheten se över bestämmelserna om informationsutbyte
och anmälningsskyldighet mellan myndigheter. Arbetsgruppen
skall föreslå erforderliga lagstiftningsåtgärder och utarbeta förslag till bestämmelser
som kompletterar den nya sekretesslagen avseende sekretessen
mellan myndigheter på det aktuella området. Avsikten är att gruppen
skall arbeta skyndsamt med sikten på att en författningsreglering i detta
hänseende skall vara färdig till dess den nya sekretesslagen träder i kraft
den I januari 1981. Skulle detta trots allt inte bli möjligt kommer arbetsgruppen
att lägga fram förslag till regler som innebär att informationsutbytet
mellan myndigheter i hithörande fråga inte försämras i förhållande till
gällande rätt.

Utskottet delar den i motionen framförda uppfattningen om betydelsen
av informationsutbyte och samarbete myndigheter emellan för att förstärka
möjligheterna att bekämpa den ekonomiska brottsligheten och finner
motionsyrkandet tillgodosett genom de redovisade åtgärderna. Motionen
får anses besvarad med vad utskottet anfört.

2 kap.

2§

Med hänsyn till att lagen (1971:1078) om försvarsuppfinningar kan ge
upphov till mål om ansvar eller ersättning enligt lagen bör sista meningen i
första stycket ändras så att den inte bara omfattar ärenden utan också mål
enligt den lagen. Förslag till lagtext lämnas i bil. 1.

KU 1979/80:37

5 kap.

1§

Enligt första stycket i detta stadgande gäller sekretess i bl. a. åklagarmyndighets
och polismyndighets verksamhet för att förebygga, uppdaga,
utreda eller beivra brott. Huruvida sekretess gäller för uppgifter, som
hänför sig till sådan verksamhet men som finns hos andra myndigheter,
beror på om någon annan sekretessbestämmelse är tillämplig. Ofta torde
detta inte vara fallet. F. n. är handlingar som rör verksamhet av här avsett
slag hemliga var de än förekommer (10§SekrL). Förslaget innebär alltså
en begränsning av sekretessen utan att detta synes ha varit avsett (jfr prop.
s. 139). Enligt utskottets mening kan en sådan begränsning knappast anses
lämplig. Utskottet föreslår därför att första stycket i 5 kap. 1 § i förslaget
ändras så att sekretessen får samma omfattning som gäller för handlingssekretess.
Därvid bör andra stycket i paragrafen jämkas redaktionellt. I
bil. 1 lägger utskottet fram förslag till en ny utformning av paragrafen.

7 kap.

1§

Frågan om rätt att ta del av sjukjournaler tas upp i motionen 1978/
79:1696 av Knut Wachmeister m. fl. (m, fp, c, vpk, apk). Motionen syftar
till en skärpning av gällande regler beträffande utlämnande av sjukjournaler
till annan myndighet.

Enligt det nu aktuella stadgandet skall sekretess gälla inom hälso- och
sjukvården för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga
förhållanden om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde eller någon honom närstående lider men.

Som framgår av utskottets allmänna överväganden gäller sekretessen
enligt huvudregeln i lagförslaget till skillnad från 1937 års sekretesslag
också mot andra myndigheter. Den s. k. generalklausulen i 14 kap. 3 §
föreslås inte gälla för bl. a. sjukvårdsområdet, vilket innebär att en sekretessbelagd
uppgift inom denna sektor inte får utlämnas till annan myndighet
ens om det är uppenbart, att intresset av att uppgiften lämnas ut har
företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda. Endast i vissa
speciella undantagsfall (1 kap. 5 §, 14 kap. 1 och 2 §§) öppnar lagförslaget
möjlighet för utväxling av handlingar mellan olika myndigheter även inom
sjukvårdsområdet. Det bör dock framhållas att sekretessen inte hindrar,
att en sjukjournal överlämnas från en sjukvårdsinrättning till en annan i
syfte att underlätta behandlingen av en patient. I ett sådant fall kan utlämnande
ske på den grund att en skaderisk kan uteslutas.

Propositionens förslag innebär således som framgår av det anförda, att
den förändring av rättsläget som motionen syftar till väsentligen kommer
att genomföras. Motionen bör därför avslås.

KU 1979/80:37

I och 4§§

Som närmare framgår av socialutskottets yttrande, bil. 3, kan den föreslagna
sekretessen inom hälso- och sjukvården och inom socialvården i
viss utsträckning hindra polisanmälan om brott mot underårig. Utskottet
delar socialutskottets uppfattning att möjligheterna att polisanmäla olika
former av våldsbrott mot den som inte fyllt aderton år inte bör begränsas
jämfört med gällande rätt. Utskottet hänvisar beträffande motiveringen till
socialutskottets yttrande. Den lagändring vartill detta föranleder har med
hänsyn till lagförslagets systematik närmast sin plats i 14 kap. Utskottet
återkommer under detta kapitel till den närmare utformningen av lagtexten.

3§

Enligt motionen 1979/80:98 av Bonnie Bernström (fp) bör en patient ha
en ovillkorlig rätt att ta del av sin sjukjoumal eller andra sekretessbelagda
uppgifter om sitt hälsotillstånd. Motionären godtar således inte bestämmelsen
i förevarande stadgande om att sekretessen även skall gälla gentemot
den vård- eller behandlingsbehövande själv, om det med hänsyn till ändamålet
med vården eller behandlingen är av synnerlig vikt att uppgiften inte
lämnas till honom.

Gällande rätt medger, att handling, som omfattas av sjukvårdssekretess,
får undanhållas den som handlingen gäller, om den angår någons intagning,
vård eller behandling på anstalt eller inrättning eller någons vård eller
behandling av läkare annorstädes än på anstalt och det finns grundad
anledning anta, att ändamålet med vården eller behandlingen skulle motverkas
genom handlingens utlämnande. Däremot torde det enligt gällande
rätt inte finnas någon tystnadsplikt motsvarande denna handlingssekretess
utan frågan i vilken utsträckning en läkare skall underlåta att lämna upplysningar
till en patient av hänsyn till dennes bästa får i stället bedömas på
grundval av etiska och medicinska överväganden.

Enligt justitiedepartementets promemoria borde det endast i rena undantagsfall
komma i fråga att en myndighet under hänvisning till den enskildes
bästa vägrar honom att ta del av uppgifter om sig själv. Eventuella skadeverkningar
borde i stället i största möjliga utsträckning förebyggas genom
att den som gör anteckningar i journalen utformar dessa med beaktande av
att patienten kan komma att läsa den. Det kunde emellertid enligt promemorian
inte uteslutas att det i undantagsfall kunde föreligga ett medicinskt
betingat behov av en möjlighet att låta journalsekretessen gälla också i
förhållande till patienten själv. En sådan regel borde emellertid utformas
mycket restriktivt och inte omfatta tystnadsplikt.

Promemorieförslaget utsattes för kritik under remissbehandlingen. De
flesta remissinstanser som yttrade sig i frågan ansåg att förslaget tog alltför
liten hänsyn till de problem som föreligger på vårdområdena.

I propositionen har tagits hänsyn till remisskritiken såtillvida att sek -

KU 1979/80:37

retessen föreslås utvidgad till att också omfatta tystnadsplikt. Detta motiveras
i första hand med fördelarna av att även på detta område samordna
handlingssekretess och tystnadsplikt. Det framhålls att en sådan samordning
bl. a. får den praktiska konsekvensen, att t. ex. deltagarna i ett
behandlingsteam kan bli skyldiga att hålla inne med uppgifter som man vid
diskussion inom teamet kommit överens om att inte meddela patienten.

Utskottet instämmer i den bedömning som gjorts i propositionen att en
regel av det föreslagna innehållet inte kan undvaras med hänsyn till patientens
bästa men att en sådan bestämmelse måste ha en mycket restriktiv
avfattning och inte tillämpas annat än i särskilda undantagsfall. Det bör
framhållas, att det endast är uppgifter som direkt hänför sig till den enskildes
hälsotillstånd som kan sekretessbeläggas med stöd av denna regel.

Det bör tilläggas, att vissa slags uppgifter, som även kan förekomma i
sjukjournaler, gjorts till föremål för en särskild reglering i 7 kap. 6 §. Enligt
detta stadgande gäller sekretess inom hälso- och sjukvården och inom
socialtjänsten för anmälan eller annan utsaga av enskild om någons hälsotillstånd
eller andra personliga förhållanden, om det finns risk för att den
som lämnat uppgifterna eller någon honom närstående utsätts för våld eller
annat allvarligt men, om uppgiften röjs. I den mån uppgifter av sådant slag
tagits in i en sjukjournal kan alltså sekretess komma att gälla även mot den
behandlingsbehövande själv för den del av sjukjournalen där dessa uppgifter
återfinns.

Med det anförda avstyrker utskottet yrkandet i motionen 1979/80:98.
Det bör tilläggas att stadgandet kritiseras från samma utgångspunkter i
motionen 1979/80:99 av Lars Werner m. fl. (vpk), dock utan att omfattas av
något yrkande.

12 §

Motionen 1979/80:96 av Mårten Werner (m) behandlar den sekretess
som ärenden hos vapenfrinämnden åtnjuter enligt förevarande stadgande.
I motionen framhålls att sekretessen går förlorad om de handlingar som
tillförts ärendet överlämnas till annan myndighet, där de inte längre är att
hänföra till ett ärende om vapenfri tjänst. Som exempel på fall där sekretessen
enligt motionen går förlorad är när vapenfrinämnden efter ett
avslagsbeslut översänder utredningen till vederbörande militära myndigheter.
Skälet till en sådan åtgärd kan vara att utredningen kan innehålla
uppgifter exempelvis om sjukdom eller psykisk läggning som kan vara av
betydelse för den värnpliktiges militära tjänstbarhet.

Det sekretesskydd för ärenden angående vapenfri tjänst, som föreslås i
propositionen, är en nyhet i förhållandet till vad som nu gäller. 1 propositionen
(s. 206) uttalas att arbetsmarknadsstyrelsens och andra myndigheters
befattning med saken får anses vara sådan, att sekretessen i vapenfriärenden
bör gälla också hos dessa myndigheter.

Utredningen i ett ärende hos vapenfrinämnden anses således vara att

KU 1979/80:37

betrakta som ett vapenfriärende även hos andra myndigheter än vapenfrinämnden
i vad gäller en vapenfri tjänstepliktigs tjänstgöring.

För det fall att ansökan om vapenfri tjänst avslagits och utredningen i
ärendet översänds till vederbörande värnpliktskontor är det sannolikt inte
längre fråga om ett vapenfriärende. Däremot kan handlingarna i ärendet
ändå åtnjuta sekretesskydd enligt 12 §. Sådant skydd föreligger nämligen
även för uppgift om enskilds personliga förhållanden i ärende angående
inskrivning, frikallelse från värnplikt, undantagande från tjänstgöringsskyldighet
eller anstånd med värnpliktstjänstgöring.

Med hänsyn till det anförda får enligt utskottets mening lagförslaget i
möjligaste mån anses tillgodose motionskravet. Motionen avstyrks följaktligen.

14 §

Under ärendets beredning i utskottet har fråga väckts om införande av
möjligheter till sekretess i medborgarskapsärenden, vilket inte omfattas av
propositionens förslag.

Enligt gällande rätt föreligger sekretesskydd i ärenden rörande kontroll
av utlänningar som vistas här i landet eller som söker tillträde hit. I praxis
har bestämmelsen enligt vad som under remissbehandlingen av justitiedepartementets
promemoria uppgivits av invandrarverket tillämpats även på
medborgarskapsärenden.

Enligt första stycket i förevarande stadgande i lagförslaget gäller sekretess
för uppgift som rör utlänning, om det kan antas, att röjandet av
uppgiften skulle medföra fara att någon utsätts för övergrepp eller annat
allvarligt men som föranleds av förhållandet mellan utlänningen och utländsk
stat eller myndighet eller organisation av utlänningar. Såvitt utskottet
kan finna kan bestämmelsen i enstaka fall vara tillämplig även på
medborgarskapsärenden. I det stora flertalet ärenden kan emellertid denna
bestämmelse inte läggas till grund för sekretesskydd i dessa ärenden.

Andra stycket i paragrafen ansluter nära till gällande rätt. Prövningen
föreslås ske efter ett omvänt skaderekvisit. Vid sina överväganden rörande
skaderekvisitets utformning understryker föredragande statsrådet det starka
intresset av insyn i utlänningsärendena dels med hänsyn till den myndighetsutövning
som sker i dessa ärenden dels till det allmänna intresset av
insyn i invandrarpolitikens praktiska tilllämpning. Under sina fortsatta
överväganden uppehåller han sig vid det särskilda sekretessbehov som
ofta föreligger i utlänningsärenden. Uttalandena i denna del som är av
intresse även för medborgarskapsärendena, har bl. a. följande innehåll:

Mot det offentlighetsintresse som således finns i fråga om utlänningsärenden
måste dock ställas det obestridliga behov av sekretess som föreligger
för de uppgifter om enskilds personliga förhållanden som kommer
fram. Vissa uppgifter, om t. ex. hälsotillstånd, religiös och politisk uppfattning,
är sådana att de också i ett annat sammanhang skulle åtnjuta ett

KU 1979/80: 37

starkt sekretesskydd. Andra uppgifter som hos oss normalt kan anses som
tämligen harmlösa kan för den som kommer från annat land uppfattas som
ytterst ömtåliga och sådana att deras röjande skulle kunna få menliga
följder för utlänningen eller för hans närstående i hemlandet. Detta är
något som man också måste ta hänsyn till vid utformningen av sekretessbestämmelserna
på området.

Sekretessbestämmelsen i andra stycket är tillämplig i verksamhet för
kontroll över utlänningar. Härmed avses inte bara förvaltningsärenden om
t. ex. visering, bosättningstillstånd, arbetstillstånd, avvisning, förpassning
eller utvisning utan också kontrollåtgärder ellen annan löpande tillsyn. Till
verksamhet för kontroll över utlänningar kan däremot inte räknas domstols
handläggning i brottmål av fråga om förvisning och inte heller ärenden
om svenskt medborgarskap.

Från det sekretesskyddade området i paragrafens andra stycke undantas
beslut.

Som framhålls i invandrarverkets remissvar innehåller medborgarskapsärenden
ofta samma uppgifter, t. ex. redogörelse för sökandens levnadsförhållanden,
som förekommer i andra utlänningsärenden. Dessa uppgifter
kan enligt utskottets mening vara av så integritetskänslig natur, att de bör
kunna åtnjuta sekretesskydd. Med hänsyn till uttalandet i propositionen,
att medborgarskapsärenden inte är hänförliga till stadgandets andra stycke,
får det med den motsatta bedömning som utskottet gör anses påkallat
att särskilt omnämna medborgarskapsärendena i lagtexten. Utskottet lägger
i bil. 1 fram förslag till ändrad lydelse av 14 § andra stycket i enlighet
härmed.

Under utskottsbehandlingen har vidare uppkommit fråga om sekretess
vid de kommunala invandrarbyråerna. Utskottet vill beträffande dessa
framhålla att de enligt 7 kap. 4 § tredje stycket åtnjuter samma sekretess
som övriga ärenden inom socialtjänsten. Härav följer att sekretessen som
regel också kommer att avse den hjälpsökandes personliga ekonomiska
förhållanden. Det förtjänar vidare erinras om den ytterligare sekretessmöjlighet
som föreligger beträffande utlännings förhållanden enligt 7 kap. 14 §.

8 kap.

Utskottet har beträffande bestämmelserna i detta kapitel funnit anledning
att särskilt beröra 2, 6, 7 och 9 §§. Med hänsyn till sambandet mellan
bestämmelserna behandlar utskottet dem i ett sammanhang.

2 §

Enligt 2 § föreslås sekretess gälla bl. a. för uppgift i ärende enligt lagstiftning
om arbetsmiljön såvitt avser enskilds affärs- och driftförhållanden,
om det kan antas att den enskilde lider men om uppgiften röjs. Stadgandet
motsvarar 19 § och 19 a § i 1937 års sekretesslag samt ett antal tystnadsplikter,
i huvudsak lagstadgade. Bland dessa bör nämnas 7 kap. 13 §

KU 1979/80:37

arbetsmiljölagen (1977: 160), enligt vilket den som har tagit befattning med
tillsyn enligt lagen eller utsetts till skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté
ej får obehörigen yppa vad han under uppdraget eller i tjänsten
har erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförhållanden m. m. Motsvarande
tystnadsplikt gäller för ledamot i styrelse för facklig organisation rörande
vad denne har fått veta genom bl. a. skyddsombud. I ärende enligt lagstiftning
om arbetsmiljön kan regeringen för särskilt fall förordna om undantag
från sekretessen.

6 och 7 §§

I 6 och 7 §§ föreslås sekretesskydd för en rad statliga och kommunala
verksamhetsområden inom vilka enskild har att lämna uppgifter till det
allmänna. Det är fråga om verksamhet som tar sikte på bl. a. utredning,
tillståndsgivning och tillstånds- eller stödverksamhet med avseende på
produktion, handel, transportverksamhet eller näringslivet i övrigt. Sekretessen
avser att skydda enskildas affärs- och driftförhållanden, uppfinningar
eller forskningsresultat. För tredje man, dvs. den som trätt i affärsförbindelser
eller liknande med den som är föremål för myndighetens
verksamhet, avser sekretesskyddet även andra ekonomiska eller personliga
förhållanden än de nu uppräknade. För sekretess i statlig verksamhet
förutsätts särskilt förordnande av regeringen. För den av åtgärderna direkt
berörde uppställs som villkor för sekretessen, att den enskilde kan antas
lida skada om uppgiften röjs, ett s. k. rakt skaderekvisit, medan tredje man
föreslås få ett absolut skydd för sina ekonomiska och personliga intressen.

Regeringen skall kunna medge undantag från sekretessen i statlig verksamhet,
dock inte för uppgift som berör tredje man. Förslaget motsvarar
beträffande handlingssekretessen 20 och 21 §§ sekretesslagen och flertalet
punkter i 2 § civilförvaltningens sekretesskungörelse samt ett mycket stort
antal tystnadsplikter i såväl lagar som författningar av lägre valör.

9 §

Enligt 9 § föreligger sekretesskydd hos myndighet för uppgifter som
avser provning, bestämning av egenskaper eller myckenhet, värdering,
vetenskaplig, teknisk eller statistisk undersökning eller annat sådant uppdrag
som myndigheten utför för enskilds räkning. Ett villkor för sekretessen
är att det måste antas, att uppdraget har lämnats under förutsättning att
uppgiften inte röjs. Liksom enligt 2 och 6 §§ kan regeringen förordna om
undantag från sekretessen om den finnér det vara av vikt att uppgiften
lämnas ut.

Beträffande 2 och 9 §§ framgår av 14 kap. 7 § att sekretess, hänförlig till
något av dessa stadganden, inte hindrar att myndighet fullgör vad som i lag
är föreskrivet om skyldighet att lämna information till företrädare för
arbetstagarorganisation eller till skyddsombud.

Frågor som berör de nu aktuella sekretesstadgandena har tagits upp dels

KU 1979/80:37

i motionen 1978/79:1682 av Gunnel Jonäng, dels i olika framställningar till
utskottet.

I motionen 1682 understryks offentlighetsintresset beträffande sammansättning
och marknadsföring av läkemedel och kritiseras de möjligheter
som enligt gällande rätt finns till sekretessbeläggning på detta område.

Landsorganisationen i Sverige (LO) har vid uppvaktning inför utskottet
framhållit angelägenheten av att skyddsombud, fackliga organisationer och
forskare, får bättre underlag för sitt arbete med att kartlägga och undanröja
risker inom arbetsmiljöområdet. Dessa kategorier borde därför ha tillgång
till sådana uppgifter hos arbetarskyddsstyrelsen och produktkontrollnämnden
som de behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter.

Som framgår av utskottets allmänna överväganden (s. 19) har Sveriges
industriförbund m.fl. näringslivsorganisationer i skrivelse till utskottet
framhållit vissa enligt deras uppfattning negativa konsekvenser av att
meddelarfriheten på de områden som omfattas av 6 § skulle ha utvidgats i
förhållande till gällande rätt. Skrivelsen berör också produktkontrollnämndens
register angående hälso- och miljöfarliga ämnen. Det framhålls att
frågan om sekretess för dessa uppgifter bör bli föremål för en särskild
författningsreglering med hänsyn till de speciellt känsliga uppgifter som
detta register innehåller.

Meddelarfriheten på berörda områden har som också framgår av utskottets
allmänna överväganden tagits upp även i andra framställningar till
utskottet. Beträffande 9 § har också pekats på att sekretess för s. k. uppdragsforskning,
som är en nyhet i svensk rätt, föreslås gälla oberoende av
eventuell skada och att den föreslagna längsta sekretesstiden på området —
20 år — är längre än nödvändigt.

Utskottet vill framhålla, att det är ett mycket vidsträckt område, som
omfattas av de föreslagna bestämmelserna i 8 kap. Utskottet kan i sammanhanget
erinra om det stora antal tystnadspliktsföreskrifter och bestämmelser
i civilförvaltningens sekretesskungörelse som skall ersättas av dessa
bestämmelser och av regeringsföreskrifter utfärdade med stöd av bemyndigandet
i 6 § (se särskilt prop. s. 226, 234 och 238).

Det viktigaste syftet med sekretesskyddet för ifrågavarande områden är
att undvika konkurrensnedsättande eller andra negativa effekter för näringslivet
och företagssamheten genom samhällets olika tillsyns- och
planeringsfunktioner. Liksom på andra områden måste lagstiftaren här
göra en avvägning mellan olika motstridiga intressen — å ena sidan den
viktiga kontroll som ligger i insyn i den offentliga verksamheten och å
andra sidan den enskildes berättigade krav på att inte förorsakas ekonomiska
förluster vid fullgörandet av sin uppgiftsskyldighet gentemot det
allmänna. De avvägningar som i nämnda hänseenden gjorts i propositionen
bygger i vad gäller 8 kap. på huvudprinciperna i gällande rätt och får enligt
utskottets mening accepteras mot bakgrund av de erfarenheter härav som
hittills vunnits.

KU 1979/80:37

Beträffande den fråga som tagits upp i motionen vill utskottet framhålla,
att läkemedelsförordningen (1962:701) föreskriver, att läkemedel vid utlämnandet
skall vara fullständigt deklarerat med avseende på sammansättning
samt halt av ingående beståndsdelar, om ej socialstyrelsen medgivit
annat. Detta innebär enligt vad utskottet erfarit, att den fullständiga sammansättningen
på registrerade läkemedel är tillgänglig för envar. Vad som
åsyftas i motionen torde heller inte vara detta utan i stället de handlingar
som avses i 2 § 2. i civilförvaltningens sekretesskungörelse (1939: 7) nämligen
rapporter och andra handlingar avseende socialstyrelsens kontroll av
och tillsyn över läkemedel m. m. Enligt detta stadgande som är utfärdat
med stöd av bemyndigande i 21 § 1937 års sekretesslag får dock handling
utlämnas om det är påkallat av hänsyn till det allmännas intresse.

Utskottet, som utgår från att liknande föreskrifter kommer att utfärdas
med stöd av 8 kap. 6 § förslaget till sekretesslag, anser att en sekretessregel
av denna innebörd är svår att undvara med hänsyn till att röjande av
sådana uppgifter som det här är fråga om kan medföra ekonomisk skada
för enskild. Utskottet vill emellertid peka på den rätt som stadgandet ger
regeringen att meddela undantag från sekretessen, om den finner det vara
av vikt att uppgiften lämnas. Med det anförda avstyrker utskottet motionen.

Produktkontrollnämndens handlingar är enligt gällande rätt sekretessskyddade
jämlikt 21 § 1937 års sekretesslag och 2 § 31. i civilförvaltningens
sekretesskungörelse. Någon ändring av gällande rätt på området torde
inte vara avsedd. Samma sekretess kommer således att gälla med stöd av
en enligt 8 kap. 6 § utfärdad regeringsförordning. Sekretessen skall emellertid
inte hindra insyn för arbetstagarorganisation eller skyddsombud i
frågor på den egna arbetsplatsen som har anknytning till arbetsmiljölagstiftningen.
Detta följer av 14 kap. 7 § jämfört med 8 kap. 2 §. Härmed kan
det bli möjligt för skyddsombud och facklig representant vid ett företag att
få tillgång till information angående sammansättningen av i arbetsmiljön
förekommande material. Däremot torde motsvarande insynsmöjlighet inte
föreligga i vidsträcktare mening och således inte för andra produkter än de
som ingår i arbetsmiljön i det konkreta fallet.

Det bör nämnas, att LO och Tjänstemännens centralorganisation (TCO)
den 12 november 1979 inkom med en framställning till regeringen att få del
av sekretesskyddade uppgifter på arbetsmiljö- och produktkontrollområdet.
Dessförinnan hade regeringen dels den 29 mars 1979 givit produktkontrollnämnden
i uppdrag att i samband med det fortsatta arbetet med produktregistret
närmare utreda vissa frågor av betydelse för den fortsatta
uppbyggnaden av registret, dels den 31 maj 1979 tillkallat en särskild
utredare för att lägga fram förslag om hur en väl fungerande och kvalificerad
bevakning samt en god informationsspridning rörande arbetsmiljörisker
skulle genomföras. I förstnämnda uppdrag ingår bl. a. att redovisa
de erfarenheter i fråga om sekretess som görs i det aktuella skedet av

KU 1979/80:37

uppbyggnaden av registret och att överväga den framtida utformningen av
sekretessen för uppgifter som lämnas till registret. Det förutsattes att
produktkontrollnämnden under utredningsarbetet skulle samråda med berörda
myndigheter och arbetsmarknadsorganisationer. Genom beslut den
13 december 1979 överlämnade regeringen LO:s och TCO:s framställning
till nu berörda utredningar för beaktande i det fortsatta utredningsarbetet.

Frågan om insynen i produktkontrollnämndens register för hälso- och
miljöfarliga ämnen är som framgått av LO:s framställning till utskottet av
stor betydelse för arbetstagarorganisationerna med hänsyn till dessas behov
av en god information om riskerna i arbetsmiljön. Även näringslivsorganisationerna
har i sin skrivelse till utskottet fäst stort avseende vid
frågan med hänsyn till den speciellt känsliga natur som materialet i registret
har.

Mot bakgrund av det anförda är det enligt utskottets mening värdefullt
att berörda frågor blir mera allsidigt belysta genom de utredningar till vilka
regeringen hänvisat LO:s och TCO:s skrivelse. I avvaktan på utredningsresultaten
godtar utskottet propositionens förslag, som ju innebär att insyn
i registret kan möjliggöras för skyddsombud och arbetstagarrepresentanter
i det enskilda arbetsmiljöärendet.

I anslutning till det föreslagna regelsystemet i 8 kap. 6 § vill utskottet
också något beröra de s. k. etiska kommittéer som under senare år instiftats
inom vissa högskoleområden, i förekommande fall med inslag av
representanter för det allmänna. Enligt vad utskottet erfarit är dessa kommittéers
ställning under utredning, varvid det dock står klart enligt ett
avgörande från regeringsrätten (R 79 2:11) att en sådan kommitté var att
betrakta som myndighet i TF:s mening. Utskottet förutsätter att frågan om
sekretess för handlingar vid dessa kommittéer kommer att övervägas i
anslutning till den förordning som enligt bemyndigandet i 8 kap. 6 § skall
utfärdas av regeringen.

Bestämmelsen i 9 § omfattar bl. a. forskning vid universitet och högskolor
som utförs för enskilds räkning. På detta område föreligger enligt
gällande rätt sekretesskydd endast för undersökningar och utredningar
som görs vid lantbruksuniversitet.

Frågan om sekretessens utvidgning till universitets- och högskoleområdet
i dess helhet har inte närmare diskuterats i propositionen. Under
remissbehandlingen av justitiedepartementets promemoria tog universitets-
och högskoleämbetet (UHÄ) upp problemet och underströk därvid
betydelsen av öppenhet och insyn på detta område, eftersom det grundläggande
för all vetenskaplig forskning är offentlighet och öppet idéutbyte
forskarna emellan. För att även den industriella uppdragsforskningen skulle
främjas och underlättas föreslog dock UHÄ att en möjlighet till sekretess
skulle införas för uppdragshandlingar i de fall då uppdragsgivaren och
läroanstalten särskilt enades om detta i avtalet rörande uppdraget. Om
läroanstalten senare skulle finna att det allmännas intresse krävde offent -

KU 1979/80:37

lighet skulle läroanstaltens styrelse enligt UHÄ kunna förordna om detta.
Liknande uppfattning redovisades av Lunds universitet.

De forskningsuppdrag som universitet och högskolor erhåller från enskilda
får enligt utskottets uppfattning anses vara ett viktigt led i vetenskaplig
utveckling med hänsyn till den stimulans och de resurser som på
detta sätt kommer forskningen till godo. Eftersom uppdragsforskningen i
många fall går ut på att vidareutveckla uppdragsgivarens produkter kan det
vara naturligt om denne inte alltid vill bringa uppdraget eller forskningsresultatet
till offentligheten. Sekretess kan därför vara en förutsättning för
att uppdraget skall ges till en forskare eller ett forskningslag vid en offentlig
undervisningsanstalt.

Å andra sidan är det som särskilt UHÄ framhållit mycket viktigt med
offentlighet och insyn i forskningen både för att upprätthålla allmänhetens
förtroende för forskningen och för att stimulera ett fritt idéutbyte mellan
olika forskare.

Enligt utskottets mening kan man trots de starka skäl som föreligger för
full insyn i forskningen inte bortse från att sekretess ofta kan vara en
förutsättning för att uppdraget över huvud taget skall gå till ett offentligt
organ som ett universitet eller en högskola. Möjlighet till sekretess måste
därför enligt utskottets mening finnas.

Förslaget i justitiedepartementets promemoria gick ut på att den enskilde
kundens begäran om sekretess alltid skulle respekteras. Däremot skulle
enligt promemorian till skillnad från vad OSK föreslagit sekretess inte
kunna uppkomma redan på den grund att uppdragsgivaren med säkerhet
måste ha avsett detta. Promemorieförslaget innebar således, att den uppdragsgivare
som ville åtnjuta sekretess måste ha framställt en uttrycklig
begäran härom, t. ex. i det avtal som träffats mellan honom och myndigheten.

Föredragande statsrådet anser, efter viss remisskritik av promemorieförslaget,
den lämpligaste lösningen på problemet vara att sekretesskydd
skall föreligga om det måste antas att uppdraget har lämnats under förutsättning
att uppgiften inte röjs. Han framhåller, att en sådan formulering
understryker att det är fråga om en sekretess av närmast förtroendekaraktär.
Sekretesskyddet måste dock framstå som så väsentligt för uppdragsgivaren
att han utan detta skydd skulle ha avstått från att lämna uppdraget.

Sekretesstiden i 9 § - med ett undantag längst 20 år - är densamma som
för flertalet stadganden i 8 kap. Såväl i promemorian som i propositionen
anses det lämpligt med en sådan enhetlig sekretesstid.

Enligt utskottets mening kan man utgå från att ett forskningsuppdrag
som lämnas från en enskild till en forskare eller forskningsinstitution vid
ett universitet eller en högskola normalt ges formen av ett skriftligt avtal.
Som framhålls i propositionen (s. 52) kan det emellertid enligt grundlag inte
anses tillåtet att ålägga sekretess i allmän verksamhet genom avtal. Detta
skulle enligt utskottets mening bli den reella innebörden av en föreskrift

KU 1979/80:37

som gick ut på att den enskildes begäran om sekretess alltid skulle respekteras.
Den utformning 8 kap. 9 § fått i propositionen får därför anses stå i
bättre överensstämmelse med grundlag än en lagkonstruktion som förutsätter
att sekretessfrågan blir föremål för diskussion mellan parterna innan
uppdraget lämnas. Sistnämnda ordning skulle vidare vara mindre lämplig
för många av de andra uppdrag som omfattas av stadgandet eftersom
uppdraget i dessa fall kan ha en så vardaglig karaktär att det normalt inte
finns anledning att särskilt aktualisera sekretessfrågan när uppdraget ges.

Med det anförda ansluter utskottet sig till propositionens förslag att
sekretess enligt 8 kap. 9 § skall gälla om det måste antas att uppdraget
lämnats under förutsättning att uppgiften inte röjs. Utskottet vill tillägga,
att denna bedömning självfallet skall göras av den som har att pröva
utlämnandefrågan.

Med hänsyn till det särskilda insynsintresse som allmänt kan anses
finnas för forskningsresultat är det enligt utskottets mening värdefullt att
stadgandet ger regeringen rätt att i det enskilda fallet medge undantag från
sekretessen. Utskottet anser vidare, att offentlighetsintresset när det gäller
forskning motiverar en kortare sekretesstid i förhållande till andra fall som
omfattas av stadgandet. Enligt utskottets mening finns det inte anledning
anta, att sekretessbehovet på detta område kan kvarstå längre tid än 10 år
efter det att uppdraget avslutats.

Utskottet lägger i bil. 1 fram förslag till ändrad lydelse av 8 kap. 9 § i
enlighet med vad utskottet nu förordat.

9 kap.

I och 2 §§

I dessa stadganden behandlas sekretessen i skatteärenden, varmed
avses skatt på inkomst eller förmögenhet, omsättningsskatt, tull och annan
indirekt skatt. Med skatt jämställs bl. a. arbetsgivaravgift och skattetillägg.

Huvudregeln är att sekretess gäller i myndighets verksamhet som avser
bestämmande av skatt och dithörande frågor för uppgift om enskilds personliga
eller ekonomiska förhållanden. Sekretessen skall här inte föregås
av en prövning, om utlämnandet är förenat med någon skada. Undantag i
sistnämnda hänseende medges dels för uppgift hos tullverket, som får
lämnas ut, om det står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde
lider skada eller men, dvs. ett omvänt skaderekvisit, dels för uppgift i mål
hos domstol, där sekretessen i princip gäller endast om det kan antas, att
den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs, dvs. ett rakt skaderekvisit.
Från sekretessen är bl. a. taxeringsbesluten i princip undantagna.

Under utskottsbehandlingen har fråga väckts om inte ett omvänt skaderekvisit
borde införas även på det område som enligt förslaget är belagt
med absolut sekretess. Ett yrkande av samma innebörd har framställts i
motionen 1979/80: 1056 av Olle Svensson och Kurt-Ove Johansson (båda
s).

3 Riksdagen 1979180. 4 sami. Nr 37

KU 1979/80:37

Frågan har också tagits upp i en av de i det föregående omnämnda
skrivelserna till utskottet.

Enligt gällande rätt avser sekretesskyddet på skatteområdet vissa handlingar,
t. ex. självdeklarationer och revisionspromemorior, medan, som
framgår av det föregående, propositionens förslag innebär, att alla uppgifter
som rör enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden inom den
egentliga beskattningsverksamheten sekretessbeläggs oavsett i vilken
handling de finns.

Propositionen bygger i nämnda hänseende på det förslag som lades fram
i justitiedepartementets promemoria. Enligt denna skulle dock utlämnandet
bedömas med ledning av ett omvänt skaderekvisit.

Enligt föredragande statsrådet talar övertygande skäl för att behålla den
nuvarande sekretessnivån på skatteområdet. Särskilt beaktansvärt anser
han detta vara med hänsyn till de skattskyldigas långtgående plikt att
lämna uppgifter angående sina privata förhållanden. Insynsintresset kan,
anförs det vidare, beaktas på annat sätt, t. ex. genom att undanta beslut om
taxering och skatt m. m. från sekretess.

Utskottet har inhämtat skatteutskottets yttrande i fråga om sekretessens
styrka på skatteområdet. Skatteutskottet, vars yttrande återges i sin helhet
i bil. 4, ansluter sig till propositionens förslag.

Utskottet har med hänsyn till den omfattande myndighetsutövning det är
fråga om på skatteområdet viss förståelse för de krav som rests på att
möjliggöra en ökad insyn genom att på området i dess helhet göra sekretessen
beroende på en skadebedömning. Enligt utskottets mening tillgodoses
emellertid insynsbehovet i inte obetydlig utsträckning genom att skattemyndigheternas
beslut i huvudsak är offentliga. Vidare är insynsmöjligheterna
i skattedomstol väsentligt större än i första instans genom att sekretessen
där görs beroende av om ett röjande kan antas medföra skada
eller men för den enskilde.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet sig böra godta propositionens
förslag, som bygger på önskemål från ett flertal remissinstanser och
som också har stöd av ett enhälligt skatteutskott. Utskottet avstyrker
följaktligen motionen 1979/80:1056 av Olle Svensson och Kurt-Ove Johansson
(båda s) vad gäller yrkandet om införande av ett skaderekvisit.

4 §

I detta stadgande regleras sekretess i verksamhet som avser framställning
av statistik m. m. Förslaget innebär absolut sekretess, alltså utan
skaderekvisit, för sådan särskild verksamhet hos myndighet som avser
framställning av statistik, eller efter regeringens förordnande annan därmed
jämförlig undersökning, som utförs av myndighet. Det krävs för att
den absoluta sekretessen skall gälla, att uppgifterna avser enskilds personliga
och ekonomiska förhållanden och att de kan hänföras till den enskilde.
Är inte sistnämna krav direkt uppfyllt eller rör det sig om vissa andra

KU 1979/80:37

uppgifter, som t. ex. angår avliden eller behövs för forskning, gäller sekretess
om det inte står klart, att uppgifterna kan lämnas utan att den som
uppgiften rör eller någon honom närstående lider skada eller men.

Ifrågavarande sekretess är inte undantagen från generalklausulen i 14
kap. 3 § och en uppgift kan således lämnas till annan myndighet, om
intresset av att uppgiften lämnas uppenbarligen har företräde framför
sekretessintresset. Sekretessen hindrar heller inte domstol att jämlikt 38
kap. 8 § rättegångsbalken förordna att handlingen skall tillhandahållas
rätten.

Sistnämnda förhållande kritiseras i motionen 1979/80: 765 av Kurt Hugosson
(s), som framhåller att det finns starka skäl att jämställa uppgifter
som lämnats till statistik myndighet med övriga slags handlingar, t. ex.
sådana som lämnats till försvaret, som undantas från huvudregeln i 38 kap.
8 § rättegångsbalken. Det är nämligen här fråga om en motsvarande förtroendesitution.

Bakgrunden till den förhållandevis starka sekretessen för statistik var
enligt promemorian, som regeringsförslaget i detta hänseende bygger på,
bl. a. att offentlighetsintresset på området är svagt medan integritetsintresset
är desto starkare, särskilt med hänsyn till att uppgifter lämnade för
statistik kan sammanställas med andra uppgifter om den enskilde. Det
pekas på att statistiska centralbyrån ensam har ett hundratal personregister.

Den fråga som aktualiserats i motionen har inte närmare berörts i propositionen
och synes inte heller ha beaktats av remissinstanserna. Det är
därför svårt att överblicka vilka konsekvenser en ändring i detta hänseende
skulle ha. Enligt utskottets mening kan en ytterligare inskränkning i
domstols rätt att förordna om utlämnande av allmän handling inte göras
utan att frågan först blir föremål för närmare överväganden inom regeringskansliet
eller i t. ex. den s. k. rättegångsutredningen.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att regeringsförslaget f. n.
får godtas men att möjligheterna att ytterligare utvidga statistiksekretessen
för uppgifter som kan hänföras till enskild bör undersökas av regeringen.
Detta bör ges regeringen till känna. Motionen får anses besvarad härmed.

8§

Enligt paragrafens andra stycke gäller sekretess inom televerket för
uppgift som angår särskilt telefonsamtal eller annat telemeddelande.

Televerket har i skrivelse till utskottet påpekat att den föreslagna lydelsen
av stadgandet inte medför tystnadsplikt beträffande innehållet i enskildas
telefonsamtal för totalförsvarets sambandspersonal när de uppehåller
sig i televerkets anläggningar och utför kopplingar i nätet.

Utskottet ansluter sig till televerkets uppfattning att den föreslagna
tystnadsplikten bör omfatta även nämnda personkrets och lägger i bil. 1
fram förslag till ett nytt fjärde stycke i paragrafen i enlighet härmed.

Kartong: S. 46, raderna 21 och 22 Står: 10 Rättat till: 11

KU 1979/80:37

11 §

Paragrafen omfattar bl. a. sekretess hos nämnden för internationella
adoptionsfrågor för uppgift i ärende angående utredning åt enskild m. m.

Förbundet adoptionscentrum har i skrivelse till utskottet och vid uppvaktning
inför utskottet framfört krav på att sekretessen också skall omfatta
uppgifter på förbundets utlandskontakter, vilka infordras från nämnden
för internationella adoptionsfrågor.

Som ifrågavarande stadgande utformats är det enligt utskottets mening
svårt att i bestämmelsen lägga in ett sekretesskydd för dessa utlandskontakter.
Utskottet anser emellertid att reglerna i 7 kap. 14 § i viss utsträckning
möjliggör sekretess för detta slags uppgifter. Utskottet vill härvid
särskilt understryka vad som anförts i propositionen att ett offentliggörande
av uppgifter, som här i landet kan te sig harmlöst, kan vara ytterst
ömtåligt utomlands och få menliga följder för en utlänning eller hans
närstående.

11 kap.

Detta kapitel innehåller särskilda föreskrifter om sekretess hos regeringen,
riksdagen, riksdagens ombudsmän och justitiekanslern.

1 § och 3 § andra och tredje styckena

För riksdagens och regeringens vidkommande finns inte någon allmän
regel om sekundär sekretess. En uppgift som är sekretessbelagd hos annan
myndighet åtnjuter därför inte utan vidare motsvarande skydd hos riksdagen
och regeringen. För att sekretess för en uppgift skall bestå, när t. ex.
besvär anförs hos regeringen, fordras det sålunda att uppgiften enligt det
tillämpliga sekretesstadgandet åtnjuter sekretess också hos regeringen. 1
vissa stadganden anges detta uttryckligen.

Det föreslagna regelsystemet, som är en följd av den princip sekretesslagen
bygger på, nämligen att sekretessen inte gäller utanför det s. k. primära
sekretessområdet, om det inte särskilt anges, innebär att sekretesskyddet
för handlingar hos regeringen och riksdagen blir mindre omfattande än
enligt gällande rätt, som ju i princip kan sägas innebära, att sekretessen
följer handlingen. Som utskottet framhållit i sina allmänna överväganden
är denna princip i lagförslaget ägnad att tillgodose offentlighetsintresset.
Självfallet får detta intresse anses ha en särskild tyngd när det gäller de
båda högsta statsorganen.

1 ett hänseende gäller sekundär sekretess även hos riksdagen och regeringen,
nämligen när dessa erhållit en uppgift från en annan myndighet just
för att pröva frågan om utlämnande av uppgiften. Det är enligt utskottets
mening uppenbart, att en sådan regel måste finnas.

Utskottet har endast i ett hänseende invändningar att göra mot det
föreslagna regelsystemet vad beträffar sekretess hos riksdagen. Det gäller
den sekretess som följer av 8 kap. 6 §.

KU 1979/80: 37

I detta stadgande förutsätts särskilt förordnande av regeringen för att
den verksamhet som omfattas av stadgandet skall få sekretesskydd. Paragrafen
kommer således som tidigare framhållits att ge upphov till en
regeringsförordning som motsvarar civilförvaltningens sekretesskungörelse
på samma område.

För att sekretess för samma verksamhet skall kunna gälla även på
riksdagsområdet erfordras det enligt utskottets mening en särskild regel
om detta. Utskottet syftar härvid i första hand på de utredningar angående
enskilds affärsförhållanden och liknande som under utskottsbehandlingen
av ärenden med anknytning till näringslivet ofta lånas in från regeringskansliet.
För sådana utredningar är det enligt utskottets mening nödvändigt
att ha ett sekretesskydd även i riksdagen. Problemet synes kunna
lösas genom ett nytt stycke i 11 kap. 2 §, av innebörd att sekretesskydd för
handlingar hos regeringen består om de överlämnas till riksdagen.

Utskottet lägger i bil. 1 fram förslag till ändrad lydelse av 11 kap. 2 § i
lagförslaget i enlighet med det anförda.

II kap. 1 § andra stycket föreskriver att regeringen i särskilt fall kan
besluta att sekretessbelagd uppgift i regeringsärende får lämnas ut. Som
anförs i propositionen (s. 294) behövs denna bestämmelse för att regeringen
skall ha samma möjlighet som f. n. att offentliggöra sekretessbelagda
uppgifter i regeringsärenden.

2§

I 2 § första stycket behandlas de särskilda sekretessregler som gäller för
riksdagsledamöter. Det kan därvid först konstateras, att sekretesslagen i
princip inte föreslås tillämplig på riksdagens ledamöter för uppgifter som
de erhåller vid utövandet av sitt uppdrag. På detta område gäller i stället de
i regeringsformen (RF) och riksdagsordningen (RO) intagna tystnadspliktsbestämmelserna,
nämligen 10 kap. 7 § RF om viss tystnadsplikt för ledamot
av utrikesnämnden, 2 kap. 4 § RO om sammanträde med kammaren
inom stängda dörrar, 4 kap. 15 § RO om tystnadsplikt för ledamot, suppleant
eller tjänsteman i utskott angående vad som enligt beslut av regeringen
eller utskottet skall hållas hemligt med hänsyn till rikets säkerhet eller av
annat synnerligen viktigt skäl, som betingas av förhållandet till främmande
stat eller mellanfolklig organisation, samt 8 kap 5 § RO om viss tystnadsplikt
för ledamot, suppleant eller tjänsteman i riksdagens lönedelegation.

Beträffande uppgifter i kammarens protokoll följer det av riksdagsordningen
att sekretess kan föreligga endast om riksdagen sammanträtt inför
stängda dörrar. Detta kan enligt 2 kap. 4 § RO endast ske om det påkallas
av hänsyn till rikets säkerhet eller förhållandet till annan stat eller mellanfolklig
organisation. Den utformning andra stycket andra meningen i regeringsförslaget
fått ger emellertid sken av att kammarens protokoll skulle
kunna sekretessbeläggas även när det gäller de områden som avses i 6 kap.
5 och 6 §§, nämligen uppgifter som skall användas vid facklig förhandling

KU 1979/80:37

eller fackliga stridsåtgärder. För att undvika en sådan feltolkning lägger
utskottet i bil. 1 fram förslag till en ändrad lydelse av 11 kap. 2 § andra
stycket som innebär att sekretesskydd för protokoll som innehåller sådana
uppgifter som anges i 6 kap. 5 och 6 §§, kommer att gälla endast för andra
riksdagsprotokoll och beslut än kammarens.

3 § första stycket

I denna bestämmelse öppnas möjlighet för riksdagen att på samma sätt
som regeringen meddela undantag från sekretessregler när det gäller riksdagen
och dess verk. Beslutanderätten föreslås här tilläggas det utskott
som bereder ärenden rörande myndigheten. Detta innebär, att finansutskottet
skall pröva ärenden hänförliga till riksbanken, riksgäldskontoret
och riksdagens revisorer, medan konstitutionsutskottet skall göra rpötsvarande
prövning när det gäller riksdagens ombudsmän och Nordiska rådets
svenska delegation. Beträffande uppgifter inom riksdagen innebär förslaget
att frågan om undantag från sekretess skall prövas av det organ hos
vilket uppgiften förekommer. Detta leder till att vederbörande riksdagsutskott
skall pröva uppgift hos utskottet. För kammarkansliets vidkommande
bör i konsekvens härmed prövningen ankomma på talmannen.

14 kap.

2§

Som utskottet anmärkt i sin kommentar till 7 kap. 1 och 4 §§ måste
lagförslaget öppna möjlighet till polisanmälan av olika former av våldsbrott
mot underårig. En sådan bestämmelse, som lämpligen bör intas som ett
nytt tredje stycke i 14 kap. 2 §, bör föreskriva att sekretess inom sjukvårdsoch
socialvårdsområdena inte hindrar att anmälan görs till polis- eller
åklagarmyndighet om brott enligt 3, 4 och 6 kap. brottsbalken mot den som
inte fyllt aderton år. Utskottet lägger i bil. 1 fram förslag till lagtext i
enlighet med det sagda.

15 kap.

I detta kapitel lämnas bestämmelser om registrering och utlämnande av
allmänna handlingar m. m., däribland regler om besvärsordningen i sekretessärenden.
Vad gäller registrering av allmänna handlingar bör erinras
om att utskottet vid åtskilliga tillfällen under senare år understrukit vikten
av att allmänna handlingar diarieförs. Enligt utskottet är det värdefullt att
klara regler för registrering av allmänna handlignar nu utarbetats. Reglerna,
som kompletterar TF.s bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet,
innebär att myndigheterna med vissa avgränsade undantag är skyldiga
att hålla sina handlingar registrerade eller så ordnade att det utan
svårighet kan fastställas om en handling har kommit in eller upprättats.

Som nyss sagts behandlas vidare i detta kapitel besvärsordningen i
sekretessärenden. Enligt 15 kap. 7 § i förslaget får sålunda talan genom

KU 1979/80:37

besvär föras mot beslut varigenom myndighet har avslagit enskilds begäran
att få ta del av handling eller lämnat ut allmän handling med förbehåll,
som inskränker sökandens rätt att yppa dess innehåll eller annars förfoga
över den. I allmänhet förs besvär hos vederbörande kammarrätt varefter
överprövning kan ske — utan s. k. prövningstillstånd - hos regeringsrätten.
Ett undantag från besvärsreglerna gäller allmänna handlingar som
finns hos allmän domstol. Besvär av enskild mot beslut av tingsrätt att
avslå begäran om att få ut sekretessbelagd handling förs hos hovrätt och
därefter hos högsta domstolen.

Beträffande utfående av sekretessbelagda handlingar myndigheter emellan
finns regler om besvärsordningen i 8 §. Där stadgas att talan får föras
mot beslut varigenom myndighet har avslagit annan myndighets begäran
att få ta del av handling. Sådan talan förs i samma ordning som enligt 7 §
om beslutet meddelats av icke statlig myndighet, t. ex. kommunala
nämnder och styrelser. Har beslutet meddelats av statlig myndighet, förs
talan av annan statlig myndighet genom besvär hos regeringen. Reglerna
innebär att tvister mellan myndigheter, t. ex. där endera eller båda myndigheterna
är kommunala, går till domstol. Vägrar exempelvis en kommunal
socialnämnd att utlämna en sekretessbelagd handling till skolöverstyrelsen
kan skolöverstyrelsen genom besvär hänskjuta frågan till vederbörande
kammarrätt och därefter till regeringsrätten. Omvänt gäller att den kommunala
socialnämnden har möjlighet att klaga hos kammarrätt och regeringsrätten
över ett motsvarande beslut av skolöverstyrelsen. Samma besvärsordning
gäller som nyss framgått om myndigheterna i fråga båda är
kommunala. Har beslutet om sekretess fattats av allmän domstol sker som
nämnts besvärsprövningen hos hovrätt och därefter högsta domstolen.
När det gäller rent statliga myndigheter skall som nyss sagts tvisten avgöras
av regeringen. Mot beslut av riksdagen, regeringen, högsta domstolen
eller iegeringsrätten får inte talan föras.

Vad gäller riksdagen och dess myndigheter skall erinras om att enligt 2 §
i riksdagens besvärsstadga (RFS 1970: 03) talan får föras genom besvär hos
regeringsrätten i fråga om beslut av följande riksdagsmyndigheter om
avslag på begäran av enskild att få ut eller ta del av hemlig handling,
nämligen förvaltningsstyrelsen eller förvaltningskontoret, riksbanks- eller
riksgäldsfullmäktige, riksdagens revisorer och Nordiska rådets svenska
delegation. Bestämmelserna gäller alltså inte justitieombudsmännen, riksdagens
utskott eller kammarkansliet. Mot beslut av dessa organ kan alltså
inte talan föras.

Den nu aktuella propositionen innehåller inte något förslag till ändrad
ordning i nu angett avseende. I 11 kap. förslaget till ny sekretesslag lämnas
som tidigare nämnts vissa allmänna bestämmelser om sekretess hos regeringen,
riksdagen samt riksdagens ombudsmän och justitiekanslern. Härav
framgår bl. a. (11 kap. 3 §) att den befogenhet som enligt sekretesslagen
tillkommer regeringen att för särskilt fall förordna om undantag från sekre -

KU 1979/80:37

tess skall beträffande uppgift hos riksdagen eller myndighet under denna, i
stället tillkomma riksdagen eller det riksdagsutskott som bereder ärenden
som rör myndigheterna. Finansutskottet kan alltså ge dispens i sekretessfrågor
vad avser riksbanken, riksgäldskontoret och riksdagens revisorer.
Motsvarande befogenhet tillkommer konstitutionsutkottet vad gäller övriga
myndigheter under riksdagen.

Som framgått under specialmotiveringen till 11 kap. har utskottet inte
funnit anledning till erinran mot vad som föreslagits på denna punkt. Det
bör i klarhetens intresse tilläggas att det här inte är fråga om en besvärsprövning
utan en dispensgivning som lagts på utskotten.

Propositionens förslag vad gäller besvärsordningen i sekretessärenden
aktualiserar vissa överväganden beträffande de myndigheter som lyder
under riksdagen. Denna fråga har efter remiss från utskottet behandlats av
riksdagens besvärsnämnd. Som framgår av nämndens yttrande, som i sin
helhet bifogas detta betänkande (bil. 5), förelås ingen ändring i nu gällande
ordning för prövning av besvär av enskild mot beslut av myndighet under
riksdagen. Beträffande förhållandet riksdagsmyndigheter emellan och till
statliga myndigheter utanför riksdagen föreslås att riksdagens besvärsnämnd
på motsvarande sätt som nyss angetts beträffande regeringen skall
bli besvärsmyndighet i fråga om beslut som meddelats av myndighet under
riksdagen med undantag för justitieombudsmännen där ingen ändring föreslås.
Det bör tilläggas att om myndighet under riksdagen vänder sig till
myndighet utanför riksdagen med begäran att utfå sekretessbelagd handling
och förvägras detta gäller de regler för vilka inledningsvis redogjorts —
dvs. i förekommande fall domstolsprövning eller prövning av regeringen.
Slutligen bör framhållas att av 11 kap. 3§ följer, att en sekretessbelagd
uppgift som besvärsnämnden erhåller från annan myndighet är underkastad
sekretess även hos nämnden.

Utskottet, som inte funnit anledning till erinran mot besvärsnämndens
förslag, lägger i bil. 2 fram förslag till ändring av besvärsstadgan på denna
punkt.

16 kap.

Beträffande innehållet i detta kapitel, som utskottet ingående uppehållit
sig vid i den allmänna motiveringen (s. 14 ff), föranleder propositionens
förslag endast vissa ändringar av teknisk natur. Undantag från meddelarfriheten
bör beträffande sjuk- och socialvårdssekretessen endast omfatta 7
kap. 1, 4 och 6 §§ och inte som föreslås i propositionen 7 kap. 1—6 §§.
Detta innebär ingen saklig ändring av propositionens förslag, eftersom de
övriga stadgandena. 2, 3 och 5 §§, måste anses sakna betydelse i fråga om
meddelarfriheten. Vidare måste punkterna 7 och 8 ändras med hänsyn till
senare gjorda lagändringar.

Utskottet lägger i bil. 1 fram förslag till de ändringar i propositionens
lagtext som det anförda föranleder till.

KU 1979/80:37

Övergångsbestämmelserna
Utskottet ansluter sig till propositionens förslag att den nya sekretesslagen
bör träda i kraft den 1 januari 1981. Utskottet har heller ingen erinran
mot övergångsbestämmelserna i övrigt.

Förslag till ändring i rättegångsbalken (RB)

Utskottet vill beträffande de föreslagna ändringarna beträffande förhandlingssekretessen
allmänt framhålla, att förslaget inte är avsett att
medföra några ändringar av betydelse i förhållande till gällande rätt angående
allmän domstols rätt att hålla förhandling inom stängda dörrar.

1 § I första stycket i 5 kap. 1 § RB föreslås bl. a. att förhandlingar skall
kunna ske inom stängda dörrar när uppgift skall förebringas som är hänförlig
till vissa angivna stadganden i sekretesslagen. Däribland uppräknas 8
kap. 16 §, dvs. uppgift i ärende om sjöförklaring och liknande undersökningar.
Möjligheten att förordna om stängda dörrar i sådana mål regleras
emellertid i sjölagen. 8 kap. 16 § bör därför utgå ut ur uppräkningen i 5 kap.

1 §. I bil. 1 lägger utskottet fram förslag till den ändring i propositionens
lagförslag som följer av det sagda.

Utskottet hemställer
att riksdagen

1. beträffande yrkandet om avslag på propositionen 1979180:2
med förslag till ny sekretesslag m.m. och nytt förslag

avslår motionen 1979/80: 99,

2. beträffande sekretessen mellan myndigheter

a) med anledning av propositionen antar den lydelse av 1 kap.
3 § sekretesslagen som anges som utskottet förslag i bilaga 1,

b) förklarar motionen 1979/80:95 besvarad med vad utskottet
anfört angående informationsbyte m. m. mellan myndigheter i
vad avser bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten,

c) avslår motionen 1978/79: 1696,

3. beträffande försvars sekretessen

med anledning av propositionen antar den lydelse av 2 kap. 2 §
sekretesslagen som anges som utskottets förslag i bilaga 1,

4. beträffande sekretessen med hänsyn främst till intresset av att
förebygga och beivra brott

med anledning av propositionen antar den lydelse av 5 kap. 1 §
sekretesslagen som anges som utskottets förslag i bilaga 1,

5. beträffande hälso- och sjukvårdssekretessens giltighet gentemot
den behandlingsbehövande själv

med bifall till propositonen och med avslag på motionen 1979/
80: 98 antar den lydelse av 7 kap. 3 § sekretesslagen som föreslagits
i propositionen,

KU 1979/80:37

6. beträffande sekretessen i ärenden angående inskrivning av
värnpliktig m.m.

med bifall till propositionen och med avslag på motionen 1979/
80: 96 antar den lydelse av 7 kap. 12 § sekretesslagen som föreslagits
i propositionen,

7. beträffande sekretessen i ärenden angående svenskt medborgarskap med

anledning av propositionen antar den lydelse av 7 kap. 14 §
sekretesslagen som anges som utskottets förslag i bilaga 1,

8. beträffande sekretessen för frågor med anknytning till arbetsmiljön med

bifall till propositionen antar den lydelse av 8 kap. 2 och
4§§ sekretesslagen som föreslagits i propositionen,

9. beträffande sekretessen för läkemedel

med bifall till propositionen och med avslag på motionen 1978/
79: 1682 antar den lydelse av 8 kap. 6 § sekretesslagen som
föreslagits i propositionen,

10. beträffande sekretessen för uppdrag som myndighet åtagit sig
för enskilds räkning

med anledning av propositionen antar den lydelse av 8 kap. 9 §
sekretesslagen som anges som utskottets förslag i bilaga, 1,

11. beträffande sekretessen i skatteärenden

med bifall till propositionen och med avslag på motionen 1979/
80: 1056 i vad gäller yrkandet om införande av ett skaderekvisit
antar den lydelse av 9 kap. 1 § sekretesslagen som föreslagits i
propositionen,

12. beträffande post- och telesekretessen

med anledning av propositionen antar den lydelse av 9 kap. 8 §
sekretesslagen som anges som utskottets förslag i bilaga 1,

13. beträffande sekretessen hos riksdagen

med anledning av propositionen antar den lydelse av 11 kap. 2 §
sekretesslagen som anges som utskottets förslag i bilaga 1,

14. beträffande visst undantag för sekretessen pä hälso- och sjukvårds-
samt socialvårdsområdena

med anledning av propositionen antar den lydelse av 14 kap. 2 §
sekretesslagen som anges som utskottets förslag i bilaga 1,

15. beträffande förhållandet mellan tystnadsplikt och meddelarfrihet a)

med anledning av propositionen och motionerna 1979/80:97
och 1056 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört angående inriktningen av yttrandefrihetsutredningens (Ju
1977: 10) arbete,

b) avslår motionen 1979/80: 97,

c) avslår motionen 1979/80: 1056,

AU 1979/80:37

båda i vad de inte behandlats i det föregående,

d) med anledning av propositionen antar den lydelse av 16 kap.

1 § p. 3, 7 och 8 sekretesslagen som anges som utskottets förslag
i bilaga 1,

16. beträffandeförhandlingssekretessen

med anledning av propositionen antar den lydelse av 5 kap. 1 §
rättegångsbalken som anges som utskottets förslag i bilaga 1,

17. beträffande vittnesplikten

med anledning av propositonen antar den lydelse av 36 kap. 5 §
rättegångsbalken som föreslagits under beteckningen utskottets
förslag i bilaga 1,

18. beträffande skyldighet att i rättegång tillhandahålla allmän
handling

med anledning av propositionen som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört om utredning av frågan samt
förklarar motionen 1979/80:765 besvarad med vad utskottet
anfört,

19. beträffande propositionen i övrigt

med bifall till propositionen antar de i propositionen framlagda
förslagen till sekretesslag samt till lag om ändring i rättegångsbalken,
brottsbalken, förvaltningslagen (1971:290) och förvaltningsprocesslagen
(1971: 291),

20. beträffande offentlighetsprincipens tillämplighet i visst hänseende avslår

motionen 1978/79:406,

21. beträffande besvärsstadgan för riksdagen och dess verk
antar i bilaga 2 intaget förslag till lag om ändring i besvärsstadgan
(TFS 1970: 3) för riksdagen och dess verk.

Stockholm den 26 februari 1980

På konstitutionsutskottets vägnar
BERTIL FISKESJÖ

Närvarande: Bertil Fiskesjö (c), Hilding Johansson (s), Anders Björck
(m), Torkel Lindahl (fp), Olle Svensson (s), Yngve Nyquist (s), Sven-Erik
Nordin (c), Wivi-Anne Cederqvist (s), Gunnar Biörck i Värmdö (m), KurtOve
Johansson (s). Bengt Kindbom (c), Daniel Tarschys (fp), Kerstin
Nilsson (s). Sture Thun (s) och Allan Ekström (m).

Reservationer

1. beträffande sekretessen för frågor med anknytning till arbetsmiljön
av Hilding Johansson, Olle Svensson, Yngve Nyquist, Wivi-Anne Cederqvist,
Kurt-Ove Johansson, Kerstin Nilsson och Sture Thun (alla s) vilka
anser

KU 1979/80:37

dels att den del av utskottets yttrande på s. 31 som börjar ”Mot bakgrund”
och slutar ”enskilda arbetsmiljöärendet” bort ha följande lydelse:
Som framgår av det föregående möjliggör lagförslaget insyn för representanter
för arbetstagarorganisationer och skyddsombud i produktkontrollnämndens
register för hälso- och miljöfarliga varor när det gäller ett
särskilt ärende med anknytning till arbetsmiljölagstiftningen. Detta är enligt
utskottets mening värdefullt. Det finns emellertid ett mera vidsträckt
insynsintresse när det gäller frågor som berör arbetsmiljön. Ett viktigt
syfte med produktregi stret är att det skall ge skyddsombud, arbetstagarorganisationer
och forskare bättre underlag i deras verksamhet med att
kartlägga och undanröja de risker som arbetsmiljön kan innebära för dem
som vistas där. Detta angelägna arbete kräver enligt utskottets mening att
nämnda kategorier ges möjlighet till en bredare insyn i registret.

Det är tillfredsställande att frågan har blivit föremål för utredning. 1
avvaktan härpå anser utskottet emellertid att sekretessen bör mildras i
förhållande till propositionens förslag. Detta kan ske genom att skaderekvisitet
utformas annorlunda än i propositionen. Utskottet föreslår således
att för sekretess i ärenden angående arbetsmiljön i 8 kap. 2 § skall
krävas, att det är uppenbart att den enskilde lider avsevärd skada om
uppgiften röjs. Vidare bör sekretessen för uppgifter i produktregistret
regleras direkt i sekretesslagen och inte sammanföras med andra uppgifter
för vilka enligt 8 kap. 6 § bemyndigande lämnas till regeringen att föreskriva
om sekretess. Om sekretessen för uppgifter i produktregistret i stället
tas upp i samma bestämmelse som sekretessen för kartellregister, dvs. i 8
kap. 4 §, uppnår man, att sekretessen endast kommer att gälla under
förutsättning att den som uppgiften rör lider avsevärd skada om uppgiften
röjs.

dels att utskottets hemställan i mom. 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande sekretessen för frågor med anknytning till arbetsmiljön
med anledning av propositionen antar följande lydelse1 av

a) 8 kap. 2 § förslaget till sekretesslag:

Sekretess gäller i ärende om arbetsskadeförsäkring och om arbetstillstånd
för utlänning för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden,
om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. I ärende
enligt lagstiftning om arbetsmiljön och om reglering av arbetstid gäller
sekretess för motsvarande uppgifter om det är uppenbart att den enskilde
lider avsevärd skada om uppgiften röjs. Såvitt avser ärende enligt lagstiftning
om arbetsmiljön kan regeringen för särskilt fall förordna om undantag
från sekretessen i fråga om uppgift som nu har nämnts, om den finner det
vara av vikt att uppgiften lämnas.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

1 Kursiverad text innebär ändring i förhållande till propositionens förslag.

KU 1979/80:37

b) 8 kap. 4 § förslaget till sekretesslag1:

Sekretess gäller för uppgift i produktregister och kartellregister om det
kan antas att den som uppgiften rör lider avsevärd skada, om uppgiften
röjs, och att sekretess inte nämnvärt motverkar syftet med registret. Regeringen
kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen, om den
finner det vara av vikt att uppgiften lämnas.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

2. beträffande sekretessen på skatteområdet

av Hilding Johansson, Olle Svensson, Yngve Nyquist, Wivi-Anne Cederqvist,
Kurt-Ove Johansson, Kerstin Nilsson och Sture Thun (alla s) vilka
anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som börjar ”Utskottet
har” och slutar ”ett skaderekvisit” bort ha följande lydelse:

Utskottet har ingen erinran mot propositionens förslag att sekretessen
till skillnad från vad som f. n. gäller skall omfatta alla skyddsvärda uppgifter
i skatteärenden, oavsett i vilken handling de återfinns. Detta överensstämmer
enligt utskottets mening bäst med de principer för sekretessregleringen
som lagförslaget i sin helhet vilar på.

Den valda lösningen leder emellertid till att det område inom vilket
sekretess kan förekomma utvidgas i förhållande till gällande rätt. Härtill
kommer att sekretessen i skatteärenden i första instans görs oberoende av
om ett utlämnande kan medföra skada. Sammantaget innebär detta att ett
vidsträckt och mycket viktigt område av det allmännas verksamhet kommer
att undantas från offentlighetsprincipen, om propositionens förslag
genomförs.

Enligt utskottets mening skulle nu angivna effekter motverkas, om man,
som föreslås i motionen 1056, införde ett omvänt skaderekvisit även för de
uppgifter som avses i 9 kap. 1 § första meningen, dvs. i huvudsak uppgifter
hos taxeringsnämnderna. Med ett omvänt skaderekvisit har, som utskottet
framhållit i sina allmänna överväganden, den som skall tillämpa lagen ett
mycket begränsat utrymme för sin bedömning. Sekretess skall i dessa fall
vara huvudregel och får vika endast om det står klart att uppgiften kan
röjas utan skada och men för den enskilde. Ofta leder detta, som framhålls
i propositionen, till att en uppgift inte kan lämnas ut utan att vetskap
erhållits om mottagarens identitet och om dennes avsikt med sin begäran
att få ut uppgiften. En så restriktiv prövning är enligt utskottets mening
nödvändig i skatteärenden. Utskottet ansluter sig vid denna bedömning till
vad skatteutskottet framhållit i sitt yttrande till konstitutionsutskottet,

1 Se not s. 44.

KU 1979/80:37

nämligen att behovet av sekretess är starkt på skatteområdet med tanke på
att detta varje år berör större delen av befolkningen och att i dessa ärenden
kan redovisas för den enskilde ömtåliga personliga eller ekonomiska förhållanden.

Det kan givetvis hävdas att skillnaden mellan att pröva sekretessfrågan
efter ett omvänt skaderekvisit och att inte lämna möjlighet till någon
prövning alls kan te sig marginell. Enligt utskottets mening är det emellertid
principiellt mycket viktigt att en sekretessregel inte omfattar mera än
vad som är sakligt påkallat. Detta följer redan av regeln i 2 kap. 2 § TF att
begränsning av rätten att ta del av allmänna handlingar skall anges noga.
Enligt utskottets mening skulle sekretessregleringen på skatteområdet inte
på ett tillfredsställande sätt ansluta till denna grundsats, om man som
föreslås i propositionen lägger absolut sekretess på så gott som ett helt
förvaltningsområde.

Utskottet vill tillägga, att ett skaderekvisit kan öppna möjlighet till s. k.
massuttag, syftande till att ge en bild av rättstillämpningen inom ett myndighetsområde
utan att för den skull avslöja den enskildes förhållanden.
En sådan möjlighet till inblick i skatteärendena ligger enligt utskottets
mening i hög grad i den enskildes intresse genom den kontroll av myndighetsutövningen
som på detta sätt kan komma till stånd.

dels att utskottets hemställan i mom. 11 bort har följande lydelse1:

11. beträffande införande av ett skaderekvisit på skatteområdet
med avslag på propositionen och med bifall till motionen
1979/80: 1056 i motsvarande del antar följande lydelse av 9 kap.
1 § förslaget till sekretesslag:

Sekretess gäller i myndighets verksamhet, som avser bestämmande av
skatt eller som avser taxering eller i övrigt fastställande av underlag för
bestämmande av skatt, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska
förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde lider skada eller men. För uppgift i mål hos domstol gäller sekretessen
endast om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om
uppgiften röjs. Har uppgiften erhållits från annan myndighet och är den
sekretessbelagd där, gäller dock denna sekretess hos domstolen, om uppgiften
saknar betydelse i målet.

Med skatt avses i detta kapitel skatt på inkomst eller förmögenhet samt
omsättningsskatt, tull och annan indirekt skatt. Med skatt jämställs arbetsgivaravgift,
prisregleringsavgift och liknande avgift samt skatte- och
avgiftstillägg och förseningsavgift. Med verksamhet som avser bestämmande
av skatt jämställs verksamhet som avser bestämmande av pensionsgrundande
inkomst.

Sekretessen gäller inte beslut, varigenom skatt eller pensionsgrundande

' Se not s. 44.

KU 1979/80:37

inkomst bestäms eller underlag för bestämmande av skatt fastställs, såvida
inte beslutet meddelas i ärende om

1. förhandsbesked i taxerings- eller skattefråga,

2. befrielse från tillämpning av bestämmelserna om beräkning av skattepliktig
realisationsvinst vid avyttring av aktier och liknande egendom i
samband med strukturrationalisering,

3. rätt att erhålla avdrag vid taxeringen för avsättning till särskild nyanskaffningsfond,

4. rätt att erhålla avdrag vid taxeringen för kostnad för exportkredit.
Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad som

föreskrivs i lag om förfarandet vid beskattning.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Särskilt yttrande

av Gunnar Biörck i Värmdö (m)

1 utskottets betänkande (s. 7) erinras om organ, ”sorn är myndigheter i
TF:s mening men som allmänheten inte betraktar som sådana”. Sådana
”organ” är bl. a. våra sjukhus. ”Allmänheten” förväntar sig när den
vårdas på sjukhus, i öppen eller sluten vård, att läkare och annan personal
har ”tystnadsplikt” och att vad patienten i förtroende meddelar läkaren
och vad som i övrigt förekommer under vården stannar mellan de berörda.
Man tar också för givet att skriftliga uppgifter i journaler förvaras så att de
ej blir tillgängliga för obehöriga. All sjukvårdande verksamhet bygger på
en underförstådd överenskommelse om dessa premisser. Den offentligrättsliga
uppfattningen att sjukjournaler är ”allmänna handlingar” har
därför ifrågasatts av läkarna, som icke själva ser sig som ”myndighetsutövare”
gentemot sina patienter utan snarare som deras företrädare gentemot
andra myndigheter. I vissa hänseenden kan läkarens relation till sin
patient jämföras med försvarsadvokatens till dennes klient eller prästens
till den som som biktar sig - två förtroendesituationer till vilka lagstiftningen
tar speciell hänsyn.

Motiveringen för ”offentlighetsprincipen” i svensk lagstiftning baseras
på föreställningen om medborgarens behov av och rätt att kontrollera
myndigheterna. Något medborgerligt behov av, eller någon rätt, att göra
intrång i andra medborgares personliga integritet föreligger däremot inte.
Den del av verksamheten vid sjukvårdsinrättningar, som icke innefattar
egentlig ”myndighetsutövning” i formell mening, borde därför icke heller
tillhöra det område, inom vilket ”offentlighetsprincipen” är tillämplig.
Den insyn i verksamheten, som kan anses erforderlig, möjliggöres av att
socialstyrelsen, ansvarsnämnden, JO och JK kan begära in handlingar eller
höra de inom sjukvården anställda.

KU 1979/80:37

När det gäller ”handlingar”, upprättade hos myndigheter, tycks man
skilja på ”arbetspapper” och färdigställda — och därmed ”allmänna” —
handlingar. Sjukjournalen har karaktären av arbetspapper — ett stöd för
läkarens minne och en informationskälla för andra, som kan komma att få
befattning med patienten. För varje avgränsat vårdtillfälle kan det göras
gällande att journalen vid en viss tidpunkt är ”avslutad”, men med nuvarande
utveckling av sjukvårdsdokumentationen (bl. a. genom datorer) kan
det också hävdas att det är ett kontinuerligt dokument, som inte avslutas
förrän vid patientens död.

Hittills har läkarsekretessen uppdelats i en mera absolut sekretessomgärdad
del, omfattande vad patienten i förtroende meddelat, och en något
mindre sekretesskyddad (”ej i oträngt mål”), omfattande läkarens egna
iakttagelser.

Nu föreslås en enhetlig sekretessprincip, baserad på iakttagande av ett
”omvänt skaderekvisit”. Därmed har det lagts i händerna på envar, som
har tillgång till efterfrågad information om patienter, att avgöra om en
uppgift rörande en enskild patient kan lämnas ut utan risk för skada -märk väl icke för denne själv utan för en ”typisk” patient. Såvitt jag
förstår är detta en kautschukparagraf, som kan leda till svåröverskådliga
konsekvenser. Diagnoser innehåller ofta samtidigt en upplysning om prognosen.
Kännedom om denna kan ha mycket olika betydelse för ”allmänheten”,
beroende på vem patienten är.

Den nu föreslagna utformningen av sekretesslagen skapar sannolikt en
ökad osäkerhet om hur ”vattentät” sjukvårdssekretessen är och kommer
att bli, både genom utvidgningen av området för skönsmässiga bedömningar
av enskilda befattningshavare, ofta i underordnad ställning, och genom
bemyndigandet för regeringen att i vissa fall upphäva sekretessen. Den
befogade oro, som databehandlingen av sjukhusjournaler, det okontrollerbara
bruket av dataterminaler och samkörningen av dataregister har väckt,
kan härigenom ytterligare förstärkas. En effekt härav kan bli att dokumentationen
i sjukjournaler avsiktligt begränsas till förfång bl. a. för den på
psykologiska och sociala aspekter byggda ”helhetssynen” på patienten. 1
den utsträckning patienter verkligen blir medvetna om svagheterna i handlingssekretessen
inom sjukvården, skulle säkert många bli mera sparsamma
med spontana upplysningar om personliga förhållanden eller i varje
fall ta löfte - som nu emellanåt redan sker - av sin läkare att icke
anteckna vissa förhållanden, som framkommit vid undersökningen.

Enligt min uppfattning utgör sjukjournaler en särskild kategori av handlingar
i förvar hos ”myndigheter”. De har genom sitt tillkomstsätt -många tillkommer ju under journätter eller på pressade poliklinikmottagningar
- typiskt karaktären av ”arbetspapper”, och den omständigheten
att de efter patientens utskrivning registreras och arkiveras borde inte i och
för sig nödvändigtvis — som med nu rådande tolkning av TF är fallet —
förvandla dem till ”allmänna handlingar”. Det vore också rimligt att

KU 1979/80:37

patienten själv finge avgöra, huruvida han/hon medger att journalens innehåll
helt eller delvis får matas in i ett datasystem. Lika litet som ett
bemyndigande av regeringen kan lösa en präst från hemlighållande av vad
han under bikt erfarit, lika litet borde regeringen emot en patients önskan
kunna frisläppa innehållet i en sjukjournal med stöd av bemyndigande i
sekretesslagen.

Jag har velat markera dessa synpunkter i ett särskilt yttrande. Endast
med hänvisning till utskottets uttalanden att det här rör sig om ”en mycket
komplicerad lagstiftning" vars konsekvenser knappast kan överblickas
förrän den varit ”tillämplig någon tid” samt att det därför är ”viktigt att
statsmakterna noga följer rättsutvecklingen på området och efter hand
överväger de ändringar i lagstiftningen som kan komma att visa sig nödvändiga
på olika områden”, har det varit mig möjligt att i huvudsak biträda
det här föreliggande betänkandet.

4 Riksdagen 1979180. 4 sami. Nr 37

KU 1979/80:37

Bilaga I

1 Förslag till
Sekretesslag

/ propositionen föreslagen lydelse Av utskottet föreslagen lydelse

I kap.

Inledande bestämmelser

3 § Gäller enligt denna lag sekretess
för uppgift som förekommer
hos viss myndighet, får uppgiften
inte röjas för annan myndighet i
andra fall än som anges i denna lag
eller i lag eller förordning till vilken
denna lag hänvisar.

Vad som sägs om myndighet i
denna paragraf, 5 §, 13 och 14 kap.
samt i särskilda bestämmelser i
denna lag om överföring av sekretess
mellan myndigheter gäller också
i förhållandet mellan olika verksamhetsgrenar
inom samma myndighet.

2 kap.

Sekretess med hänsyn främst till rikets säkerhet eller dess förhållanden till
annan stat eller mellanfolklig organisation

2 § Sekretess gäller för uppgift
som angår verksamhet för att försvara
landet eller planläggning eller
annan förberedelse av sådan verksamhet
eller som i övrigt rör totalförsvaret,
om det kan antas att det
skadar landets försvar eller på annat
sätt vållar fara för rikets säkerhet
om uppgiften röjs. I ärende enligt
särskild lag om försvarsuppfinningar
gäller dock sekretess för
uppgift om sådana uppfinningar enligt
föreskrifter i den lagen.

1 fråga om uppgift i allmän handling
gäller sekretessen i högst fyrtio
år. Om särskilda skäl föranleder
det, får dock regeringen föreskriva
att sekretessen skall gälla under
längre tid.

Begäran att få ta del av handling
som har upprättats av statens lantmäteriverk
eller sjöfartsverk och
som innehåller kart- eller flygbild -

2 § Sekretess gäller för uppgift
som angår verksamhet för att försvara
landet eller planläggning eller
annan förberedelse av sådan verksamhet
eller som i övrigt rör totalförsvaret,
om det kan antas att det
skadar landets försvar eller på annat
sätt vållar fara för rikets säkerhet
om uppgiften röjs. I mål eller
ärende enligt särskild lag om försvarsuppfinningar
gäller dock sekretess
för uppgift om sådana uppfinningar
enligt föreskrifter i den lagen.

I fråga om uppgift i allmän handling
gäller sekretessen i högst fyrtio
år. Om särskilda skäl föranleder
det, får dock regeringen föreskriva
att sekretessen skall gälla under
längre tid.

Begäran att få ta del av handling
som har upprättats av statens lantmäteriverk
eller sjöfartsverk och
som innehåller kart- eller flygbild -

KU 1979/80:37

/ propositionen föreslagen lydelse Av utskottet föreslagen lydelse

material av betydelse för totalförsvaret
eller uppgift ur verkets geodetiska
arkiv skall, vid tillämpningen
av denna paragraf, prövas av det
verk som har upprättat handlingen.

5 kap.

Sekretess med hänsyn främst till intresset att förebygga eller beivra brott

1 § Sekretess gäller i

1. förundersökning i brottmål,

2. angelägenhet, som avser användning
av tvångsmedel i sådant
mål eller i annan verksamhet för att
förebygga brott,

3. åklagarmyndighets, polismyndighets
eller tullmyndighets verksamhet
i övrigt för att förebygga,
uppdaga, utreda eller beivra brott

för uppgift i verksamheten, om
det kan antas att syftet med beslutade
eller förutsedda åtgärder motverkas
eller den framtida verksamheten
skadas om uppgiften röjs.

Motsvarande sekretess gäller i
annan myndighets verksamhet för
att gå åklagarmyndighet, polismyndighet
eller tullmyndighet till handa
med att uppdaga, utreda eller beivra
brott.

1 fråga om uppgift i allmän handling
gäller sekretessen i högst fyrtio
år.

1 § Sekretess gäller för uppgift
som hänför sig till

1. förundersökning i brottmål,

2. angelägenhet, som avser användning
av tvångsmedel i sådant
mål eller i annan verksamhet för att
förebygga brott, eller

3. åklagarmyndighets, polismyndighets
eller tullmyndighets verksamhet
i övrigt för att förebygga,
uppdaga, utreda eller beivra brott

om det kan antas att syftet med
beslutade eller förutsedda åtgärder
motverkas eller den framtida verksamheten
skadas om uppgiften röjs.

Motsvarande sekretess gäller i
annan verksamhet hos myndighet
för att biträda åklagarmyndighet,
polismyndighet eller tullmyndighet
med att uppdaga, utreda eller
beivra brott.

I fråga om uppgift i allmän handling
gäller sekretessen i högst fyrtio
år.

7 kap.

Sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds personliga förhållanden -

14 § Sekretess gäller för uppgift
som rör utlänning, om det kan antas
att röjande av uppgiften skulle medföra
fara för att någon utsätts för
övergrepp eller annat allvarligt men
som föranleds av förhållandet mellan
utlänningen och utländsk stat
eller myndighet eller organisation
av utlänningar.

Utöver vad som följer av första
stycket gäller sekretess i verksamhet
för kontroll över utlänningar för
uppgift om enskilds personliga förhållanden,
om det inte står klart att

Kartong: S. 53, efter rad 24 Tillkommer: I fråga om tjugo år.

KU 1979/80:37

I propositionen föreslagen lydelse Av utskottet föreslagen lydelse

uppgiften kan röjas utan att den enskilde
eller någon honom närstående
lider men. Sekretessen gäller
dock inte beslut i ärende.

I fråga om uppgift i allmän handling
gäller sekretessen i högst femtio
år.

uppgiften kan röjas utan att den enskilde
eller någon honom närstående
lider men. Motsvarande sekretess
gäller i ärende om svenskt
medborgarskap. Sekretessen gäller
dock inte beslut i ärende som avses
i detta stycke.

I fråga om uppgift i allmän handling
gäller sekretessen i högst femtio
år.

8 kap.

Sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds ekonomiska förhållanden -

9 § Sekretess gäller hos myndighet
för uppgift som avser provning,
bestämning av egenskaper eller
myckenhet, värdering, vetenskaplig,
teknisk, ekonomisk eller statistisk
undersökning eller annat sådant
uppdrag som myndigheten utför
för enskilds räkning, om det
måste antas att uppdraget har lämnats
under förutsättning att uppgiften
inte röjs. Regeringen kan för
särskilt fall förordna om undantag
från sekretessen, om den finnér det
vara av vikt att uppgiften lämnas.

I fråga om uppgift i allmän handling
gäller sekretessen i högst tjugo
år eller hos statens skeppsprovningsanstalt
i högst femtio år.

I fråga om uppgift i allmän handling
gäller sekretessen i högst tjugo
år. Hos högskoleenhet gäller sekretessen
dock i högst tio år och hos
statens skeppsprovningsanstalt i
högst femtio år.

9 kap.

Sekretess med hänsyn till skyddet för enskilds förhållanden av såväl personlig
som ekonomisk natur

8 § Sekretess gäller inom postverket
för uppgift som angår särskild
postförsändelse. Om sekretess
inte följer av annan bestämmelse,
får dock sådan uppgift lämnas
till den som är försändelsens avsändare
eller mottagare. Sekretess gäller
inom postverket även för uppgift
om enskilds förbindelse med
postgirorörelsen eller bank.

Sekretess gäller inom televerket
för uppgift som angår särskilt telefonsamtal
eller annat telemedde -

KU 1979/80: 37

I propositionen föreslagen lydelse

lande. Om sekretess inte följer av
annan bestämmelse, får dock sådan
uppgift lämnas till den som har tagit
del i telefonsamtalet eller annars är
telemeddelandets avsändare eller
mottagare eller som innehar apparat
som har använts för telemeddelandet.

Sekretess gäller hos postverket,
televerket och annan myndighet
som handhar allmän samfärdsel för
uppgift som angår enskilds förbindelse
med samfärdselverksamheten
och som inte avses i första eller
andra stycket, om det inte står klart
att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde lider skada eller men.

I fråga om uppgift i allmän handling
gäller sekretessen enligt första
stycket tredje meningen och tredje
stycket i högst tjugo år.

Av utskottet föreslagen lydelse

lande. Om sekretess inte följer av
annan bestämmelse, får dock sådan
uppgift lämnas till den som har tagit
del i telefonsamtalet eller annarsär
telemeddelandets avsändare eller
mottagare eller som innehar apparat
som har använts för telemeddelandet.

Sekretess gäller vidare för uppgift
vid särskild sambandstjänst
inom totalförsvaret, om uppgiften
avser telemeddelande som utomstående
utväxlar på allmänt telenät.

I fråga om uppgift i allmän handling
gäller sekretessen enligt första
stycket tredje meningen och tredje
stycket i högst tjugo år.

II kap.

Särskilda bestämmelser om sekretess hos regeringen, riksdagen samt
riksdagens ombudsmän och justitiekanslern

2 § Föreskrifterna i 1 kap. 2-4 §§
gäller inte för ledamot av riksdagen
såvitt avser uppgift som han har erhållit
under utövandet av sitt uppdrag.
Föreskrifter om tystnadsplikt
för sådan ledamot och för tjänsteman
i riksdagen finns i 10 kap. 7 §
regeringsformen samt 2 kap. 4 §, 4
kap. 15 § och 8 kap. 5 § riksdagsordningen.

För uppgift om vad som har förekommit
vid sammanträde med riksdagens
kammare gäller sekretess
enligt denna lag endast om sammanträdet
har hållits inom stängda
dörrar. För uppgift som har intagits
i kammarens protokoll eller annat
riksdagens protokoll eller beslut
gäller sekretess enligt denna lag en -

För uppgift om vad som har förekommit
vid sammanträde med riksdagens
kammare gäller sekretess
enligt denna lag endast om sammanträdet
har hållits inom stängda
dörrar. För uppgift som har intagits
i kammarens protokoll gäller sekretess
enligt denna lag endast i fall
som avses i 2 kap. För uppgift i

KU 1979/80:37

/ propositionen föreslagen lydelse Av utskottet föreslagen lydelse

dast i fall som avses i 2 kap. och 6
kap. 5 och 6 §§.

annat riksdagens protokoll eller beslut
gäller sekretess enligt denna
lag endast i de fall som avses i 2
kap. samt 6 kap. 5 och 6 §§.

Erhåller riksdagen från regeringen
uppgift som är sekretessbelagd
där, gäller sekretessen också hos
riksdagen.

14 kap.

Bestämmelser om vissa begränsningar i sekretessen och om förbehåll

2 § Sekretess hindrar inte att
uppgift i annat fall än som avses i
1 § lämnas till myndighet, om uppgiften
behövs där för

1. förundersökning, rättegång,
ärende om disciplinansvar eller
skiljande från anställning eller annat
jämförbart rättsligt förfarande
vid myndigheten mot någon rörande
hans deltagande i verksamheten
vid den myndighet där uppgiften förekommer.

2. omprövning av beslut eller åtgärd
av den myndighet där uppgiften
förekommer, eller

3. tillsyn över eller revision hos
den myndighet där uppgiften förekommer.

Sekretess hindrar inte att uppgift
lämnas i muntligt eller skriftligt yttrande
av sakkunnig till domstol eller
myndighet som bedriver förundersökning
i brottmål.

2 § Sekretess hindrar inte att
uppgift i annat fall än som avses i
1 § lämnas till myndighet, om uppgiften
behövs där för

2. omprövning av beslut eller åtgärd
av den myndighet där uppgiften
förekommer, eller

3. tillsyn över eller revision hos
den myndighet där uppgiften förekommer.

Sekretess hindrar inte att uppgift
lämnas i muntligt eller skriftligt yttrande
av sakkunnig till domstol eller
myndighet som bedriver förundersökning
i brottmål.

Sekretess enligt 7 kap. 1 och 4 §§
hindrar inte, att anmälan görs till
åklagarmyndighet eller polismyndighet
angående misstanke om
brott enligt 3, 4 och 6 kap. brottsbalken
mot den som inte fyllt aderton
år.

KU 1979/80:37

I propositionen föreslagen lydelse

Av utskottet föreslagen lydelse

16 kap.

Om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för brott mot tystnadsplikt

1 § Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen
att meddela och offentliggöra uppgifter
i vissa fall är begränsad framgår av 7 kap.
3 § första stycket 1 och 2 samt 5 § 1 och 2 samma
förordning. De fall av uppsåtligt åsidosättande
av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt
7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 3 tryckfrihetsförordningen
i övrigt är begränsad, är de där
tystnadsplikten följer av

1. beslut enligt 10
kap. 7 § tredje stycket
andra meningen regeringsformen 2

kap. 4§ andra
stycket riksdagsordningen
eller beslut enligt
4 kap. 15 § riksdagsordningen 2.

3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen,

9§ radioansvarighetslagen
(1966:756) eller
1§ lagen (1978:480)
om ansvarighet i försöksverksamhet
med
närradio

3. denna lag enligt

2 kap. 1 §

såvitt avser uppgift
vars röjande kan antas
sätta rikets säkerhet i
fara eller annars skada
landet allvarligt

3 kap. 1 §
5 kap. 1 §

5 kap. 2—4 §§
7 kap. 1—5§§

såvitt avser uppgift
vars röjande kan antas
sätta rikets säkerhet i
fara eller annars skada
landet allvarligt

såvitt avser uppgift
hos riksbanken

såvitt avser uppgift
om kvarhållande av
försändelse på befordringsanstalt
eller
om telefonavlyssning
på grund av beslut av
domstol, undersökningsledare
eller åklagare såvitt

avser uppgift
om annat än verkställigheten
av beslut om
omhändertagande eller
beslut om vård
utan samtycke

1. beslut enligt 10
kap. 7 § tredje stycket
andra meningen regeringsformen 2

kap. 4 § andra
stycket riksdagsordningen
eller beslut enligt
4 kap. 15 § riksdagsordningen 2.

3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen,

9 § radioansvarighetslagen
(1966:756) eller
!§ lagen (1978:480)
om ansvarighet i försöksverksamhet
med
närradio

3. denna lag enligt

2 kap. 1 §

såvitt avser uppgift
vars röjande kan antas
sätta rikets säkerhet i
fara eller annars skada
landet allvarligt

3 kap. 1 §
5 kap. 1 §

5 kap. 2-4 §§

7 kap. I eller 4 §§

såvitt avser uppgift
vars röjande kan antas
sätta rikets säkerhet i
fara eller annars skada
landet allvarligt

såvitt avser uppgift
hos riksbanken

såvitt avser uppgift
om kvarhållande av
försändelse på befordringsanstalt
eller
om telefonavlyssning
på grund av beslut av
domstol, undersökningsledare
eller åklagare såvitt

avser uppgift
om annat än verkställigheten
av beslut om
omhändertagande eller
beslut om vård
utan samtycke

KU 1979/80:37

I propositionen föreslagen lydelse Av utskottet föreslagen lydelse

7 kap. 6§
7 kap. 9 §

7 kap. 11 § första eller
andra stycket, 12 §
andra stycket eller
14 § första stycket
7 kap. 21 §

8 kap. 3 §, 5 § första
stycket 2, 6§ första
stycket 2, 7 § första
stycket 2 eller 8 § första
stycket
8 kap. 8 § andra
stycket

8 kap. 9, 12, 13 eller
15 §

9 kap. 1 —4 §§

9 kap. 6§

9 kap. 7§, 8§ första
eller andra stycket, 9 §
eller 10 § första
stycket 1
9 kap. 11 §

12 kap. 5 eller 7 §

4. förbehåll enligt 14
kap. 9 eller 10 § denna
lag

5. förordnande med
stöd av 5 kap. 4 § eller
23 kap. 10 § fjärde
stycket rättegångsbalken -

såvitt avser uppgift
som hänför sig till annat
än ärende om tillrättaförande
av elev
eller skiljande av elev
från vidare studier

såvitt avser uppgift
vars röjande kan antas
medföra fara för att
någon utsätts för våld
eller annat allvarligt
men

såvitt avser uppgift
som hänför sig till
myndighets affärsmässiga
utlåningsverksamhet -

såvitt avser uppgift
om registrerad s förhållanden -

såvitt avser uppgift
som hänför sig till
ärende om annat än
ekonomiskt bistånd
till enskild

7 kap. 6§
7 kap. 9 §

7 kap. 11 § första eller
andra stycket, 12 §
andra stycket eller
14 § första stycket
7 kap. 21 §

8 kap. 3 §, 5 § första
stycket 2, 6§ första
stycket 2, 7 § första
stycket 2 eller 8 § första
stycket
8 kap. 8§ andra
stycket

8 kap. 9, 12, 13 eller
15 §

9 kap. 1 —4 §§

9 kap. 6 §

9 kap. 7 §, 8 § första
eller andra stycket, 9 §
eller 10 § första
stycket 1
9 kap. 11 §

12 kap. 5 eller 7 §

4. förbehåll enligt 14
kap. 9 eller 10 § denna
lag

5. förordnande med
stöd av 5 kap. 4§ eller
23 kap. 10 § fjärde
stycket rättegångsbalken -

såvitt avser uppgift
som hänför sig till annat
än ärende om tillrättaförande
av elev
eller skiljande av elev
från vidare studier

såvitt avser uppgift
vars röjande kan antas
medföra fara för att
någon utsätts för våld
eller annat allvarligt
men

såvitt avser uppgift
som hänför sig till
myndighets affärsmässiga
utlåningsverksamhet -

såvitt avser uppgift
om registrerads förhållanden -

såvitt avser uppgift
som hänför sig till
ärende om annat än
ekonomiskt bistånd
till enskild

KU 1979/80:37

I propositionen föreslagen lydelse

Av utskottet föreslagen lydelse

6. 8 kap. 4§ första
stycket tredje meningen
rättegångsbalken

7. 7 kap. 2 § kyrkolagen -

8. 3 § lagen (1975:
100) med vissa bestämmelser
för personal
inom hälso- och
sjukvård m.fl.

6. 8 kap. 4§ första
stycket tredje meningen
rättegångsbalken

7. lagen (1979:926)
om tystnadsplikt för
präst inom svenska
kyrkan

8. 6 § lagen
(1980:11) om tillsyn
över hälso- och sjukvårdspersonalen
m.fl.

2 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

att 5 kap. 1 § och 36 kap. 5 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Av utskottet föreslagen ly delse 5

kap.

1 §'

Förhandling vid domstol skall vara offentlig.

Kan det antagas, att vid
förhandling skall förekomma
något, som är stötande för
anständigheten och sedligheten,
eller att till följd av
offentligheten något kan uppenbaras,
som med hänsyn
till rikets säkerhet bör hållas
hemligt för främmande
makt, äge rätten förordna,
att förhandlingen skall hållas
inom stängda dörrar. Förordnande,
som nu sagts, må
ock meddelas, om anledning
förekommer, att till följd av
offentligheten yrkeshemlighet
skulle röjas.

1 Senaste lydelse 1975: 240.

5 Riksdagen 1979/80. 4 sami. Nr 37

Kan det antagas att vid
förhandling kommer att förebringas
uppgift, för vilken
hos domstolen gäller sekretess
som avses i sekretesslagen
(1980:000), må rätten,
om det bedömes vara av synnerlig
vikt att uppgiften ej
röjes, förordna att förhandlingen
i vad den angår uppgiften
skall hållas inom
stängda dörrar. Även i annat
fall må förhandling hållas
inom stängda dörrar, om
sekretessen gäller enligt 7
kap. 22 §, 8 kap. 17§ eller 9
kap. 15 eller 16 § sekretesslagen
eller, i vad avser domstolsförhandling
under förundersökning
i brottmål eller
därmed likställt mål eller
ärende, enligt 5 kap. 1 § eller
9 kap. 17 § samma lag.

KU 1979/80:37

Nuvarande lydelse Av utskottet föreslagen ly delse I

mål om ansvar för utpressning,
brytande av posteller
telehemlighet, intrång i
förvar eller olovlig avlyssning
samt i mål om ersättning
för skada i anledning av
sådant brott må rätten förordna,
att förhandling skall
hållas inom stängda dörrar,
om rätten finnér att offentligheten
skulle vara till men
för enskild. Förhandling,
som under förundersökning i
brottmål äger rum vid domstol,
skall hållas inom
stängda dörrar, om den
misstänkte begär det eller
rätten finner, att offentligheten
skulle vara till men för
utredningen. I brottmål
skall, när skäl äro därtill,
förhandling som angår personundersökning,
sinnesundersökning
eller annan utredning
rörande den tilltalades
levnadsomständigheter
och personliga förhållanden
i övrigt, äga rum
inom stängda dörrar.

Förhör med den som är under femton år eller lider av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller
annan rubbning av själsverksamheten må hållas inom stängda dörrar.

Är eljest för särskilt fall föreskrivet, att förhandling må hållas inom stängda dörrar, vare det
gällande.

36 kap.

5 §2

Ej må någon höras som vittne angående något, som han Den som tillföljd av 2 kap.
enligt lag eller annan författning är pliktig att hemlighålla, 1 eller 2 § eller 3 kap. I § sekmed
mindre den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäller, retesslagen (1980:000) eller
samtycker därtill. bestämmelse, till vilken hän visas

i något av dessa lagrum,
ej äger lämna uppgift
må ej höras som vittne därom
utan tillstånd från den
myndighet i vars verksamhet
uppgiften har inhämtats.

2 Senaste lydelse 1979:927. (Denna lagändring tillkommen efter det att prop. 1979/
80:2 förelädes riksdagen.)

KU 1979/80:37

Nuvarande lydelse

Av utskottet föreslagen ly delse -

Ej heller eljest må advokat, läkare, tandläkare, barnmorska,
sjuksköterska, kurator vid familjerådgivningsbyrå,
som drives av kommun, landstingskommun, församling eller
kyrklig samfällighet, eller deras biträden höras angående något,
som på grund av denna deras ställning förtrotts dem eller
de i samband därmed erfarit, med mindre det är i lag medgivet
eller den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäller, samtycker
därtill.

Ej heller må advokat, läkare,
tandläkare, barnmorska,
sjuksköterska, kurator vid
familjerådgivningsbyrå, som
drives av kommun, landstingskommun,
församling eller
kyrklig samfällighet, eller
deras biträden höras angående
något, som på grund
av denna deras ställning förtrotts
dem eller de i samband
därmed erfarit, med mindre
det är i lag medgivet eller
den, till vilkens förmån tystnadsplikten
gäller, samtycker
därtill.

Rättegångsombud, biträde eller försvarare må ej höras som vittne om vad för uppdragets
fullgörande förtrotts honom, med mindre parten medgiver, att det må yppas.

Utan hinder av vad i andra eller tredje stycket sägs vare annan än försvarare skyldig att
avgiva utsaga i mål angående brott, för vilket icke är stadgat lindrigare straff än fängelse i två
år.

Om tystnadsplikt för präst inom svenska kyrkan är särskilt stadgat. Präst inom annat
trossamfund än svenska kyrkan eller den som i sådant samfund intager motsvarande ställning
må icke höras som vittne om något som han vid enskilt skriftermål eller under själavårdande
samtal i övrigt har erfarit.

Att den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § tryckfrihets- Den som har tystnadsplikt
förordningen eller 9 § radioansvarighetslagen (1966: 756) i vis- enligt 3 kap. 3 § tryckfrihets sa

fall må utan hinder därav höras som vittne om förhållande förordningen, 9 § radioan som

tystnadsplikten avser, därom stadgas i nämnda lagrum. svarighetslagen (1966: 756)

eller / § lagen (1978:480) om
ansvarighet i försöksverksamhet
med närradio må höras
som vittne om förhållande
som tystnadsplikten avser
endast i den mån det stadgas
i nämnda lagrum.

KU 1979/80:37

Bilaga 2

Förslag till

Lag om ändring i besvärsstadgan (RFS 1970:3) för riksdagen och
dess verk1

Riksdagen föreskriver att 2 och 3 §§ besvärsstadgan (RFS 1970: 3) för
riksdagen och dess verk skall ha nedan angivna lydelse.

Gällande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Talan får föras

såvitt gäller samtliga myndigheter: mot beslut som grundar sig på lagen
(1977:600) om offentlig anställning eller bestämmelser som meddelats med
stöd av lagen eller mot beslut om avtalsbart anställningsvillkor om annat ej
följer av lagen (1965:276) om inskränkning i rätten att föra talan mot
offentlig arbetsgivares beslut,

såvitt gäller annan myndighet än såvitt gäller annan myndighet än

riksdagens ombudsmän: mot beslut riksdagens ombudsmän: mot beslut

varigenom myndighet har avslagit varigenom myndighet har avslagit

enskilds begäran att få taga del av enskilds begäran att få taga del av

handling eller utlämnat allmän handling eller utlämnat allmän

handling med förbehåll som in- handling med förbehåll som inskränker
sökandens rätt att yppa skränker sökandens rätt att yppa

dess innehåll eller annars förfoga dess innehåll eller annars förfoga

över den, över den samt mot beslut varige nom

myndighet avslagit annan
myndighets begäran att få taga del
av handling,

såvitt gäller riksdagens förvaltningsstyrelse eller förvaltningskontor och
fullmäktige i riksgäldskontoret: därjämte mot annat beslut som rör enskild
person.

Talan får dock icke föras mot beslut om tillsättning av tjänst i lägst
lönegrad F 24 hos riksdagens kammare eller utskott.

3 §

Av regeringsrätten prövas besvär
över beslut varigenom myndighet
vägrat utlämna handling eller utlämnat
allmän handling med förbehåll
som inskränker sökandens rätt
att yppa dess innehåll eller annars
förfoga över den.

Besvär över annat beslut prövas
av riksdagens besvärsnämnd.

Besvär över beslut prövas av
riksdagens besvärsnämnd.

Regeringsrätten prövar dock besvär
över beslut varigenom myndighet
avslagit enskilds begäran att
få taga del av handling eller utlämnat
allmän handling med förbehåll
som inskränker sökandens rätt att
yppa dess innehåll eller annars förfoga
över den.

Regeringsrätten prövar även beslut
varigenom myndighet avslagit
annan myndighets begäran att få
taga del av handling. Om talanförs

1 Senaste lydelse RFS 1979:7.

KU 1979/80:37

Gällande lydelse Föreslagen lydelse

av statlig myndighet prövas dock
besvären av riksdagehs besvärsnämnd.

Besvärsnämnden prövar även besvär över beslut av statens personalpensionsverk
i pensionsärende som avser anställningshavare hos riksdagen
och dess verk.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Kartong: S. 61, rad 2 Står: statlig Rättat till: av statlig

KU 1979/80:37

Bilaga 3

Socialutskottets yttrande
1979/80:1 y

över propositionen 1979/80:2 med förslag till sekretesslag m. m.,
såvitt avser vissa anmälningar om barnmisshandel m. m.

Till konstitutionsutskottet

Socialutskottet får härmed avge yttrande över propositionen 1979/80:2
med förslag till sekretesslag m. m., såvitt avser frågan om rätt för
myndigheter och befattningshavare inom hälso- och sjukvård och inom
socialtjänsten att göra polisanmälan om brott mot någon som inte fyllt 18

år.

Det nu framlagda förslaget till sekretesslag innebär i många hänseenden
viktiga förändringar i förhållande till gällande rätt. Några av dessa kan
komma att spela stor roll för handläggningen av vissa ärenden inom sjukvård
och socialvård. Sålunda kommer sekretessreglerna att gälla även i förhållandet
mellan myndigheter. För sjukvårdens del försvinner den särskilda
regleringen för uppgifter som lämnats i förtroende till läkare m. fl. och
ersätts av en enhetlig reglering för alla uppgifter i verksamheten. Samtidigt
försvinner den möjlighet till intresseavvägning som tidigare funnits inom
såväl sjukvård som socialvård beträffande uppgifter som inte omfattas av
sådan s. k. förtroendesekretess.

7 kap. förslaget till sekretesslag innehåller regler om sekretess med hänsyn
främst till skyddet för enskilds personliga förhållanden. Enligt 7 kap. 1 §
gäller med vissa undantag sekretess inom hälso- och sjukvården för uppgift
om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte
står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom
närstående lider men. Enligt 7 kap. 4 § gäller en på samma sätt utformad
sekretess inom socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga förhållanden.
Skaderekvisitet enligt dessa båda lagrum omfattar således inte endast
den som är aktuell för åtgärder inom sjukvård eller socialvård utan även
dennes anhöriga. Denna förändring jämfört med gällande rätt innebär
emellertid vissa problem i fall när det finns en intressemotsättning mellan ett
barn och dess vårdnadshavare. Att men för närstående hindrar uppgiftslämnande
till annan myndighet kan nämligen här innebära att möjligheterna att
tillvarata barnets intressen försämras.

Särskilt tydligt blir detta i fall när fråga uppkommer om att göra anmälan
till polismyndighet om att ett barn utsatts för misshandel eller annat straffbart
övergrepp. Sådan anmälan är, bortsett från förtroendesituationerna, tillåten
enligt gällande rätt inom såväl sjukvård som socialvård. Dylika uppgifter
omfattas visserligen av de nu gällande särskilda tystnadspliktsbestämmelserna.
Dessa bestämmelser är emellertid genomgående konstruerade så att
undantag medges för sådant uppgiftslämnande som inte framstår som

KU 1979/80:37

obehörigt. En polisanmälan i barnets intresse anses inte obehörig i denna
bemärkelse. Denna möjlighet till intresseavvägning faller för sjukvårdens
och socialvårdens del bort i det nu framlagda förslaget till sekretesslag.

Undantagsbestämmelserna i 14 kap. i förslaget till sekretesslag är inte
möjliga att tillämpa på detta slag av uppgiftslämnande från sjukvård och
socialvård. Någon skyldighet att polisanmäla brott mot barn finns sålunda
inte. Visserligen följer viss anmälningsskyldighet av brottsbalken, som i detta
hänseende får anses ta över sekretesslagens regler (se t. ex. 3 kap. 10 §
brottsbalken). Denna omfattar dock endast brott som är ”å färde” och gäller
dessutom bara beträffande vissa angivna grova brott. Misshandel som ej är
grov, de olika sedlighetsbrotten m. fl. brott faller utanför. Att utöver dessa
brottsbalkens regler konstruera en generell anmälningsplikt beträffande
brott förövade mot barn ter sig dock förenat med betydande svårigheter. På
sjukvårdens och socialvårdens område finns starka skäl som talar mot att
införa en sådan anmälningsskyldighet. Utskottet anser det därför tveksamt
om det är möjligt eller lämpligt att i lag eller förordning formulera en sådan
allmän anmälningsplikt för det sociala området. I vart fall kräver denna fråga
närmare överväganden. Av detta följer att 14 kap. 1 § i förslaget till sekretesslag
inte för närvarande kan erbjuda någon lösning på problemet.

Förslaget till sekretesslag innehåller inte heller någon hänvisning till någon
lag eller förordning på sjukvårds- eller socialvårdsområdet, som skulle
möjliggöra att undantagsbestämmelser togs in i en sådan lag i enlighet med
vad som sägs i 1 kap. 3 § i förslaget.

Utskottet vill här också ta upp frågan om räckvidden av det resonemang
som förs i propositionen rörande tillämpligheten av 1 kap. 5 § i här aktuella
fall (s. 123). Enligt det angivna lagrummet gäller att sekretess inte utgör
hinder mot att uppgift lämnas ut om det är nödvändigt för att den utlämnande
myndigheten skall kunna fullgöra sin verksamhet. I propositionen hävdas att
socialnämnds polisanmälan av barnmisshandel skulle gå in under denna
bestämmelse. Det anförs sålunda att det ligger i socialnämndens intresse att
få utrett huruvida misshandel verkligen har förekommit och i vissa fall måste
nämnden se till att brottet beivras.

Av dessa uttalanden drar utskottet slutsatsen att man inte haft för avsikt att
inskränka nuvarande möjligheter att göra polisanmälan om misshandel och
andra allvarliga brott mot barn. Emellertid finns det åtskilliga situationer när
det måste anses ytterligt tveksamt om det går att göra gällande att en sådan
polisanmälan är nödvändig för socialnämndens verksamhet. Det är ju
nämligen ingen förutsättning för åtgärder från nämndens sida att en eventuell
misshandel blir utredd och beivrad. Situationen kan vara sådan att det även
med bortseende från misshandeln finns tillräckliga skäl för att t. ex.
omhänderta barnet för samhällsvård eller besluta om vård enligt den
föreslagna lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Det kan
också vara så att det över huvud taget inte erfordras några åtgärder från
nämndens sida, t. ex. om barnet och gärningsmannen flyttar ifrån varandra i

KU 1979/80:37

samband med skilsmässa eller på grund av att vårdnaden överflyttas. Det ter
sig i sådana situationer främmande att söka finna laglig grund för en
polisanmälan i att en sådan skulle vara nödvändig för nämndens verksamhet.
För sjukvårdens del ter sig ett sådant resonemang än mer långsökt.
Uppenbarligen är det huvudsakligen andra skäl som motiverar att man oftast
önskar polisanmäla åtminstone allvarligare brott mot barn. Det skulle t. ex.
te sig egendomligt om sådana brott inte beivrades trots att de kommit till
myndigheternas kännedom.

Sammanfattningsvis lämnar förslaget ett mycket begränsat utrymme för
socialvården att göra polisanmälningar om olika brott mot barn, och för
sjukvårdens del knappast något.

Utskottet anser att riksdagen bör rätta till denna tveksamhet i förslaget.
Det vore stötande om sekretessregler i vissa fall skulle kunna tvinga
socialvård och sjukvård att medverka till att dölja även allvarliga brott som
barn utsatts för av sina vårdnadshavare eller andra familjemedlemmar.
Lagtexten bör därför utformas på ett sätt som ger de berörda myndigheterna
frihet att själva bedöma vad som är lämpligast i varje särskilt fall med hänsyn
främst till barnets bästa. Utskottet vill här också nämna att det i allmänhet ju
föreligger vittnesplikt beträffande detta slag av uppgifter. Endast i den mån
de omfattas av en på särskilt sätt angiven förtroendesekretess för läkare
m. fl. bryts den allmänna vittnesplikten. Det är naturligt om rätten att göra
polisanmälan utan hinder av tystnadsplikt utformas så att den inte blir mera
inskränkt än vittnesplikten.

Det kan också erinras om det nyligen antagna förslaget till ändring i
föräldrabalken, varigenom aga blivit formellt förbjuden. I sitt av riksdagen
godkända betänkande LU 1978/79:11 anförde lagutskottet därvid bl. a. att
det trots viss oklarhet om bestämmelsens räckvidd fick anses värdefullt att
lagtexten gav uttryck för att hänsyn måste tas även till barns integritet och
egenvärde (s. 6). Samma betraktelsesätt kan anläggas på den här aktuella
frågan. Utskottet anser det således inte minst värdefullt att lagtexten ger
uttryck åt att samhället inte accepterar misshandel och andra övergrepp mot
barn och vid behov är berett att ingripa häremot.

Med hänvisning till det anförda får socialutskottet föreslå att konstitutionsutskottet
utarbetar och förelägger riksdagen förslag till sådan ändring av
den i propositionen föreslagna sekretesslagen att möjligheterna att polisanmäla
brott mot någon som inte fyllt 18 år inte begränsas jämfört med gällande
rätt. Enligt socialutskottets mening bör en sådan ändring kunna göras genom
en ändrad formulering av 14 kap. 3 § sekretesslagen.

Stockholm den 11 december 1979

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

KU 1979/80:37

Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp), Karl Leuchovius
(m). Rune Gustavsson (c), Anna-Greta Skantz (s), John Johnsson (s), Ivar
Nordberg (s)*, Blenda Littmarck (m), Sven-Gösta Signell (s), Kersti Swartz
(fp). Anita Bråkenhielm (m), Stig Alftin (s), Karin Israelsson (c), Lena
Öhrsvik (s) och Sigvard Persson (c).

* Ej närvarande vid yttrandets justering.

KU 1979/80:37

Bilaga 4

Skatteutskottets yttrande
1979/80:4 y

över propositionen 1979/80:2 med förslag till sekretesslag m. m.

Till konstitutionsutskottet

Med anledning av att konstitutionsutskottet i enlighet med översänt
protokollsutdrag berett skatteutskottet tillfälle att yttra sig över propositionen
1979/80:2 med förslag till sekretesslag m. m. såvitt avser reglerna för
sekretess i skatteärenden (9 kap. 1-3 §§ och 16 kap. 1 § i lagförslaget) samt
det förslag till ändringar av propositionen i denna del som framförts under
behandlingen i konstitutionsutskottet får skatteutskottet anföra följande.

Förslaget i propositionen innebär i fråga om skatteområdet i stort sett att
nuvarande sekretessregler bibehålls oförändrade. Ändring föreslås egentligen
endast beträffande uppgifter i mål hos domstol där det f. n. gäller
fullständig sekretess i fråga om de uppgifter som är sekretessbelagda då de
kommer domstolen till handa men där någon motsvarande sekretess inte
utan särskilt förordnande gäller i fråga om uppgifter som tillförs ärendet
under behandlingen i domstolen. Som en generell regel föreslås i propositionen
bl. a. att sekretessen vid skattedomstol skall gälla med s. k. rakt
skaderekvisit, dvs. att uppgift skall vara sekretessbelagd endast om det kan
antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Har uppgiften
erhållits från annan myndighet och är den sekretessbelagd där gäller denna
sekretess hos domstolen, om uppgiften saknar betydelse i målet.

Av en bilaga till protokollsutdraget från konstitutionsutskottet framgår att
det ändringsförslag som framförts under behandlingen i utskottet går ut på
att den absoluta sekretessen på skatteområdet ersätts med skattesekretess
med omvänt skaderekvisit, dvs. att sekretessen är en huvudregel som endast
får frångås om man med viss grad av sannolikhet kan utgå från att
utlämnandet av en uppgift är ofarligt. Samtidigt har föreslagits en väsentligt
vidgad s. k. meddelarfrihet på skatteområdet, dvs. ökade möjligheter att
med åsidosättande av i övrigt gällande tystnadsplikt utan påföljd kunna
lämna uppgifter till exempelvis pressen om enskildas skatteförhållanden.

De inom konstitutionsutskottet framförda ändringsförslagen överensstämmer
till viss del med förslagen i den inom justitiedepartementet
upprättade promemoria vilken efter remissbehandling legat till grund för
propositionen. Frågeställningen är följaktligen ingående behandlad av
remissinstanserna och föredragande departementschefen, som därvid med
beaktande av de invändningar som framförts av flera remissinstanser inte
ansett sig kunna biträda promemorieförslaget om minskad skattesekretess.
Skatteutskottet kan för sin del ansluta sig till föredragandens bedömning att
nuvarande sekretessnivå på skatteområdet bör behållas. Detta innebär i
princip att uppgifterna i inkomst- och förmögenhetslängderna blir offentliga

KU 1979/80:37

liksom taxeringsnämnds beslut om avvikelse från självdeklaration men att
övriga uppgifter i samband med den årliga taxeringen blir sekretessbelagda.

När man bedömer frågan om sekretesskyddets styrka på skatteområdet
måste man beakta att det i flertalet fall föreligger skyldighet att lämna
uppgifterna och att uppgiftsskyldigheten är straffsanktionerad. I andra fall
föreligger i och för sig inte någon skyldighet att lämna vissa uppgifter, men
uppgifterna behövs för att visst avdrag e. d. skall kunna beviljas. För att en
rättvis och likformig beskattning skall kunna ske är det nödvändigt att dessa -ofta ingående - uppgifter lämnas. Uppgifterna berör en mycket stor del av
befolkningen. Vidare kommer uppgifterna i stor utsträckning att registreras i
det nya ADB-systemet för skatteområdet. De möjligheter som därigenom
uppkommer till samköming och massuttag av uppgifter ger upphov till ett
skyddsintresse även för sådana uppgifter som tagna var för sig kan sägas vara
ganska harmlösa. Som framhållits i propositionen kan man inte heller bortse
från att det av den stora mängden skattskyldiga skulle upplevas som
integritetskränkande att uppgifter i deras självdeklarationer kom till
offentligheten, även om uppgifterna i och för sig är av tämligen alldaglig
beskaffenhet. Det finns enligt skatteutskottets mening en uppenbar risk för
att införandet av skaderekvisit i fråga om verksamheten i första instans
kommer att medföra att uppgifter i självdeklarationerna lämnas ut i en del
fall där den enskilde upplever det som integritetskränkande.

Det rör sig här om dels ett stort antal personer (bl. a. i 3 000-4 000
taxeringsnämnder) som skall tillämpa den nya sekretessregeln och som har
skiftande förutsättningar att tillgodogöra sig och bedöma sekretessfrågor,
dels ett stort arbetsmaterial (bl. a. årligen ca 6 miljoner självdeklarationer
med tillhörande kontrolluppgifter) innehållande uppgifter med olika grader
av integritetskänslighet. Taxeringsnämnderna och skattemyndigheterna
skall årligen sätta sig in i ett omfattande informationsmaterial i olika
skattefrågor. Arbetet sker under tidspress. Man kan utgå från att en
information om tillämpningen av skaderekvisit i fråga om de olika
uppgifterna i skattehandlingarna kommer i bakgrunden.

Ett i princip absolut sekretesskydd för uppgifterna i deklarations- och
kontrollmaterialet är därför av största vikt för att skattesystemet skall
fungera tillfredsställande. Får de enskilda medborgarna - med rätt eller orätt
- uppfattningen att sekretesskyddet har urholkats finns det risk för att detta
kommer att återverka på fullgörandet av uppgiftsskyldigheten. Den enskilde
kan av sekretesskäl bli benägen att lämna ofullständiga uppgifter. En sådan
utveckling är till skada inte bara för skattesystemet utan också för de enskilda
genom att de kan träffas av sanktioner eller extra kontrollåtgärder om
uppgiftsskyldigheten inte fullgörs.

Vad som här har framförts mot införande av ett omvänt skaderekvisit på
skatteområdet gäller i än högre grad i fråga om införandet av vidgad
meddelarfrihet.

KU 1979/80:37

Det finns utan tvivel önskemål från massmedia att få ta del av uppgifter i
deklarationer och av annat kontrollmaterial. Som framhållits i propositionen
kan man inte bortse från vad allmänhetens pressombudsman har uttalat om
risken av att meddelarfrihet på skatteområdet kan leda till en omfattande
publicering av detaljerade uppgifter om enskildas ekonomi.

När man från politiska utgångspunkter diskuterar brister i skattesystemet
kan meddelarfriheten knappast tillmätas någon nämnvärd betydelse. De
beskattningsuppgifter som pressen skulle kunna ha glädje av i sådant
sammanhang måste bygga på ett säkrare statistiskt underlag än vad den kan
erhålla genom ett mera begränsat läckage inom skatteförvaltningen. Att en
vidgad meddelarfrihet skulle kunna tillföra skattedebatten några betydelsefulla
argument förefaller skatteutskottet därför högst osannolikt.

Sammanfattningsvis finner skatteutskottet att kravet på offentlighet i
frågor om beskattningen måste anses vara i tillräcklig grad tillgodosett genom
tillgången till skattelängder och avvikelsebeslut, genom de ändringar som
föreslås i propositionen i fråga om sekretessreglerna vid domstol, genom
skattestatistiken och inte minst genom de politiskt valda nämndernas insyn.
Det bör i detta sammanhang understrykas att skattesystemet också i många
andra hänseenden är konstruerat för att utan kostnader för den skattskyldige
tillgodose kraven på rättssäkerhet och att de i propositionen föreslagna
sekretessreglerna inte lägger hinder i vägen för den betydelsefulla övervakning
av myndighetsutövningen som ankommer på JO-ämbetet.

Skatteutskottet kan därför i allt väsentligt ansluta sig till förslagen i
propositionen i vad gäller beskattningsområdet, och utskottet avstyrker
alltså de inom konstitutionsutskottet diskuterade ändringsförslagen.

Stockholm den 17 januari 1980

På skatteutskottets vägnar
ERIK WÄRNBERG

Närvarande: Erik Wärnberg (s). Knut Wachtmeister (m). Stig Josefson (c).
Valter Kristenson (s). Rune Ångström (fp). Rune Carlstein (s), förste vice
talmannen Ingegerd Troedsson (m)*. Olle Westberg i Hofors (s). Tage
Sundkvist (c). Curt Boström (s)*. Ingemar Hallenius (c)*, Bo Forslund (s).
Wilhelm Gustafsson (fp), Bo Södersten (s) och Bengt Wittbom (m)*.

* Ej närvarande vid yttrandets justering.

KU 1979/80:37

Bilaga 5

RIKSDAGENS BESVÄRSNÄMND PROTOKOLL

YTTRANDE

1980.01.24

Till rikdagens konstitutionsutskott

Konstitutionsutskottet har den 9 januari 1980 beslutat inhämta besvärsnämndens
yttrande beträffande frågan om besvärsmyndighet vid talan mot
beslut meddelat av myndighet som lyder under riksdagen enligt det i prop.
1979/80: 2 framlagda förslaget till sekretesslag.

Besvärsnämnden får härmed anföra följande.

I 2 § besvärsstadgan (RFS 1970:3) för riksdagen och dess verk föreskrivs
bl. a. att talan får föras mot beslut av annan myndighet än riksdagens
ombudsmän varigenom myndighet har avslagit enskilds begäran att få
ta del av handling eller utlämnat allmän handling med förbehåll som inskränker
sökandens rätt att yppa dess innehåll eller annars förfoga över
den. Besvären prövas enligt 3 § besvärsstadgan av regeringsrätten.

Besvärsstadgan reglerar inte rätten för myndighet att anföra besvär över
beslut av riksdagsmyndigheter i fråga om utlämnande av handling.

I förslaget till ny sekretesslag föreslås beträffande beslut varigenom
myndighet har avslagit enskilds begäran att få ta del av handling m. m. att
talan mot beslutet får föras av sökanden genom besvär. Talan skall föras
hos kammarrätten, eller såvitt gäller kammarrätts beslut i där väckt
ärende, hos regeringsrätten. Har beslutet meddelats av tingsrätt och rör
det handling i domstols rättskipande eller rättsvårdande verksamhet, skall
talan mot beslutet föras hos hovrätten. Talan mot motsvarande beslut av
hovrätt i där väckt eller dit fullföljt ärende förs hos högsta domstolen.
Förslaget innebär att de nuvarande reglerna i 40 b § 1937 års sekretesslag
utan ändring i sak upptas i den nya lagen (15 kap. 7 §). Beträffande rätt att
föra talan mot beslut av myndighet som lyder under riksdagen hänvisas till
vad som är särskilt föreskrivet.

Enligt besvärsnämndens mening ger förslaget till sekretesslag i denna
del inte anledning till ändring av regleringen i besvärsstadgan beträffande
talan av enskild mot nu ifrågavarande beslut av myndighet som lyder under
riksdagen. Sådan talan bör således även fortsättningsvis föras direkt hos
regeringsrätten.

Beträffande tvister mellan myndigheter föreslås i propositionen en ny
reglering (15 kap. 8 §). Förslaget innebär att mot beslut varigenom myndighet
har avslagit annan myndighets begäran att få ta del av handling talan får
föras genom besvär. Sådan talan förs i samma ordning som föreslås gälla i
fråga om besvär över beslut med anledning av enskilds begäran att utfå
handling. Har beslutet meddelats av statlig myndighet, skall dock talan av

KU 1979/80:37

annan statlig myndighet föras genom besvär hos regeringen. Reglerna
gäller inte för beslut av riksdagen, regeringen, högsta domstolen eller
regeringsrätten. I fråga om beslut som har meddelats av myndighet som
lyder under riksdagen hänvisas till vad som är särskilt föreskrivet.

Förslaget beträffande besvärstalan av myndighet förutsätter enligt det
sagda en särskild reglering på riksdagsområdet. Någon sådan reglering
finns inte nu, men bör enligt besvärsnämndens mening tillskapas i samband
med antagandet av den nya sekretesslagen.

Beträffande utformningen av den ifrågasatta regleringen vill besvärsnämnden
anföra följande.

Grunden för den i 15 kap. 8 § föreslagna ordningen är att regeringen själv
ansetts böra avgöra tvister mellan ”sina” myndigheter medan tvister mellan
regeringens myndigheter och andra (kommunala) myndigheter lämpligen
ansetts kunna avgöras av domstol. Vidare har det angetts att det ibland
kan innebära en svår och känslig avvägning att lösa tvister mellan statliga
myndigheter i frågor som det här gäller och att de rent rättsliga aspekterna
mera sällan träder i förgrunden vid denna avvägning (prop. s. 365). Om
myndighet som lyder under riksdagen vill föra talan mot beslut meddelat
av myndighet under regeringen synes, eftersom det i båda fallen är fråga
om statliga myndigheter, enligt förslaget regeringen bli besvärsinstans.
Detta synes enligt besvärsnämndens mening inte helt stämma med grunderna
för stadgandet, men bör accepteras med hänsyn till arten av de
avvägningar som kan förväntas bli aktuella i besvärsärenden av denna typ.

De skäl som anförts för att tvister mellan statliga myndigheter ej bör
lösas domstolsvägen kan enligt besvärsnämndens mening åberopas beträffande
beslut av såväl myndigheter under regeringen som myndigheter
under riksdagen. Beträffande beslut som meddelats av sistnämnda myndigheter
bör därför i konsekvens med förhållandena på regeringssidan
införas en ordning som innebär att besvär av annan statlig myndighet över
sådant beslut skall föras hos riksdagen och av andra myndigheter hos
domstol.

I fråga om vilket riksdagsorgan som bör anförtros den föreslagna prövningen
vill besvärsnämnden anföra följande.

Med hänsyn till att sekretesslagen föreslås innehålla vissa bestämmelser
som ålägger utskott särskilda uppgifter i sekretessammanhang skulle det
kunna hävdas att besvärsprövningen bör förläggas till utskott. Besvärsnämnden
åsyftar då den i 11 kap. 3 § sekretesslagen föreslagna bestämmelsen
att utskott (konstitutionsutskottet, finansutskottet) för särskilt fall
skall kunna förordna om undantag från sekretess hos riksdagens myndigheter.
Sådant förordnande får enligt 14 kap. 8 § göras när det särskilt anges
i bestämmelse om sekretess och när det är påkallat av synnerliga skäl.
Besvärsnämnden vill framhålla att prövning enligt 14 kap. 8 § inte är en
besvärsprövning i vanlig bemärkelse, och ordningen för den prövningen
behöver därför inte leda till att också den nu diskuterade besvärsprövning -

KU 1979/80:37

en anförtros utskott. Enligt besvärsnämndens mening är det tveksamt om
utskottens arbetsformer lämpar sig för handläggning av förvaltningsärenden.
En naturligare lösning är att besvärsprövningen anförtros besvärsnämnden,
som redan enligt gällande ordning anförtrotts uppgiften som
besvärsinstans beträffande vissa beslut av riksdagens myndigheter. Nämnden
torde genom sin sammansättning med politiker och juridisk sakkunskap
vara lämplig att göra de bedömningar som kan förväntas bli aktuella.

Med en ordning med besvärsnämnden som besvärsinstans bör tillses att
sekretessbelagda uppgifter som blir föremål för prövning i besvärsnämnden
behåller sin sekretess hos nämnden. Möjligen blir så fallet redan på
grund av den föreslagna bestämmelsen i 11 kap. 3 § andra stycket sekretesslagen.

Besvärsnämnden föreslår med hänvisning till det anförda konstitutionsutskottet
att hemställa att riksdagen antar följande

Förslag till

Lag om ändring i besvarsstadgan (RFS 1970: 3) för riksdagen och dess verk

Riksdagen föreskriver att 2 och 3 §§ besvärsstadgan (RFS 1970:3) för
riksdagen och dess verk skall ha nedan angivna lydelse.

Gällande lydelse Föreslagen lydelse

2 S

Talan får föras

såvitt gäller annan myndighet än såvitt gäller annan myndighet än
riksdagens ombudsmän: mot beslut riksdagens ombudsmän: mot beslut

varigenom myndighet har avslagit varigenom myndighet har avslagit

enskilds begäran att få taga del av enskilds begäran att få taga del av

handling eller utlämnat allmän handling eller utlämnat allmän

handling med förbehåll som in- handling med förbehåll som inskränker
sökandens rätt att yppa skränker sökandens rätt att yppa

dess innehåll eller annars förfoga dess innehåll eller annars förfoga

över den, över den samt mot beslut varige nom

myndighet avslagit annan
myndighets begäran att få taga del
av handling,

såvitt gäller riksdagens förvaltningsstyrelse eller förvaltningskontor och
fullmäktige i riksgäldskontoret: därjämte mot annat beslut som rör enskild
person.

Talan får dock icke föras mot beslut om tillsättning av tjänst i lägst
lönegrad F 24 hos riksdagens kammare eller utskott.

KU 1979/80:37

Gällande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Besvär över beslut prövas av
riksdagens besvärsnämnd.

Regeringsrätten prövar även beslut
varigenom myndighet avslagit
annan myndighets begäran att få
taga del av handling. Om talan förs
av statlig myndighet prövas dock
besvären av riksdagens besvärsnämnd.

Besvärsnämnden prövar även besvär över beslut av statens personalpensionsverk
i pensionsärende som avser anställningshavare hos riksdagen
och dess verk.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

På besvärsnämndens vägnar:

Leif Ekberg

Nils-Olof Berggren

Besvär över annat beslut prövas
av riksdagens besvärsnämnd.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980