KU 1979/80:22

Konstitutionsutskottets betänkande
1979/80:22

med anledning av motion om öppen redovisning av de politiska
partiernas finansiering

Motionen

I motionen 1978/79:1089, yrkande3, av Gösta Bohmanm. fl. (m) hemställs
att ”riksdagen hos regeringen anhåller om utredning och förslag om öppen
redovisning av de politiska partiernas finansiering”. I motiveringen, som
återfinns i motionen 1978/79:1108 (s. 296), anförs bl. a. att den av riksdagen
tidigare efterfrågade utredningen om partiernas finansiering snarast bör
tillsättas. Vidare bör enligt motionen en frivillig överenskommelse mellan de
politiska partierna om öppen redovisning av samtliga bidrag från juridiska
personer snarast träffas.

Frågans tidigare behandling

Tidigare riksdagsutlalanden m. m.

Förslag om att politiska partier skall åläggas att offentligt redovisa sina
inkomster och utgifter väcktes i riksdagen vid flera tillfällen under 1930- och
1940-talen. Fram till 1949 avslog riksdagen yrkanden om utredning i ämnet.
Vid 1949 års riksdag bifölls emellertid motioner med önskemål om utredning
av frågan om organisationer som bedriver politisk propaganda borde åläggas
bokföringsskyldighet samt förpliktas att offentligen låta redovisa sina
inkomster och utgifter. Frågan utreddes av partifinansieringssakkunniga som
år 1951 avlämnade betänkandet Om offentlig redovisning av den politiska
propagandans finansiering (SOU 1951:56). De sakkunniga ställde sig avvisande
till en lagstadgad skyldighet för partierna att offentligt redovisa sina
inkomster och utgifter. Enligt de sakkunniga hade partierna ställt sig positiva
till en mer omfattande frivillig redovisning av sina finansiella förhållanden
under förutsättning att enighet om vissa villkor om likformighet i redovisningens
fullständighet m. m. kunde uppnås. De sakkunniga ansåg därför att
förutsättningar borde föreligga för att partierna utan lagstiftning i framtiden
kontinuerligt skulle komma att lämna allmänheten viss inblick i formerna för
sin finansiering.

Sedan 1951 har frågan aktualiserats genom motioner vid tre tillfällen,
nämligen åren 1964,1966 och 1973.1 första lagutskottets utlåtande 1964(1LU
1964:19) anförde utskottet som sin principiella uppfattning att det är
värdefullt från demokratisk synpunkt att bereda insyn i finansieringen av de
politiska partiernas verksamhet. Betänkligheter kunde dock enligt utskottet
anföras mot lagstiftning på området. Utskottet framhöll att partierna

1 Riksdagen 1979/80. 4 sami. Nr 22

KU 1979/80:22

2

redovisar sina inkomster och utgifter antingen i årligen utgivna verksamhetsberättelser
eller i samband med regelbundet återkommande större
partisammankomster. Utskottet antog därför att det förelåg en allmän
beredvillighet hos partierna att på ett eller annat sätt redovisa sina ekonomiska
förhållanden. Problemet var enligt utskottet emellertid att de lämnade
uppgifterna inte lämpade sig för jämförelse mellan partierna och att det
saknades enhetliga normer för publicering av de olika partiernas redovisningar.
Utskottet ansåg att en framkomlig väg var att partierna träffade
överenskommelse om sättet och tiden för redovisningen. Enligt utskottet
kunde det förväntas att partiernas ledningar skulle bemöda sig om att få till
stånd erforderliga överenskommelser om formerna för redovisning. Utskottet
tilläde emellertid att om det skulle uppkomma svårigheter för partierna att
åstadkomma sådana överenskommelser fick det ankomma på Kungl. Maj:t
att överväga om något initiativ borde tas i syfte att främja en lösning av
redovisningsproblemet.

I enlighet med utskottets enhälliga hemställan gav riksdagen Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet anfört (rskr 1964:154). Några åtgärder med anledning
av denna riksdagsskrivelse har regeringen ej vidtagit. Skrivelsen anges i den
senaste redogörelsen för behandlingen av riksdagens skrivelser (skr 1978/
79:102) som ännu ej slutbehandlad.

Frågan om redovisning av partiernas finansiering m. m. aktualiserades
även i motioner vid 1966 års riksdag. I sitt utlåtande (KU 1966:15) hänvisade
konstitutionsutskottet till första lagutskottets betänkande från 1964 samt
framhöll att efter 1964 beslutet om statsbidrag till de politiska partierna
tillkommit. En av de grundprinciper på vilka detta beslut byggde var att
någon som helst statlig kontroll av medelsanvändningen inte skulle förekomma.
Utskottet avstyrkte därför enhälligt i motionerna framförda yrkanden
om utredning rörande partiernas inkomster och utgifter. Riksdagen
beslöt i enlighet med utskottets förslag.

I detta sammanhang bör nämnas att principen att det inte skall förekomma
någon offentlig kontroll av hur partierna använder partistödet inte har
ifrågasatts när partistödet senare diskuterats i riksdagen. 1971 års partistödsutredning
utgick i enlighet med sina direktiv från att denna princip skulle
ligga fast. Vid behandlingen av prop. 1972:126 med förslag till lag om statligt
stöd till politiska partier, vilken överensstämde med utredningens förslag,
föranledde principen ingen kommentar från utskottets sida (KU 1972:55).

1 motionen från 1973 framhölls att några överenskommelser av det slag
som åsyftades i riksdagsuttalandet 1964 inte hade kommit till stånd.
Motionärerna hemställde därför att riksdagen hos regeringen aktualiserade
frågan om lagstadgad skyldighet för politiska partier att offentligt redovisa
bidrag från juridiska personer. Utskottet (KU 1973:41)ansåg att det är av stort
allmänt intresse att väljarna får kännedom om vilka organisationer, företag
och andra juridiska personer som ger ekonomiskt stöd till de olika partierna.
Det var därför värdefullt om en bättre offentlig redovisning kunde komma till

KU 1979/80:22

3

stånd. Enligt utskottet var i likhet med vad riksdagen tidigare uttalat en
frivillig överenskommelse mellan partierna att föredra. Då emellertid några
överenskommelser mellan partierna inte kommit till stånd ansåg utskottet att
tiden nu var mogen att ånyo överväga om en lagstiftning i ämnet borde
införas. Enligt utskottet fordrade emellertid frågan ingående överväganden
av principiell och lagteknisk natur. Utskottet fortsatte härefter:

Mot tanken att genom lagstiftning ålägga partierna att offentligt redovisa
olika juridiska personer som bidragsgivare har anförts att en redovisningsskyldighet
lätt skulle kunna komma i konflikt med valhemligheten. Enligt
utskottet är det en självklar förutsättning för en lagstiftning på detta område
att valhemligheten inte äventyras.

Exempel från andra länder där partierna i lag ålagts redovisningsskyldighet
för sina inkomster visar att det är svårt att utforma lagregler i ämnet som inte
kan kringgås. En lagreglering som i praktiken lätt kan sättas åt sidan är
självfallet av föga värde.

Allmän enighet råder i vårt land om att det ur demokratisk synpunkt är
angeläget att de politiska partierna själva får besluta om sin organisation och
sina inre arbetsförhållanden. Detta måste beaktas vid prövning av frågan om
en lagstadgad redovisningsskyldighet för partierna bör införas.

Utskottet föreslog att riksdagen borde ge regeringen till känna vad
utskottet anfört. En reservation (2 m) avgavs beträffande viss del av
utskottets yttrande. Enligt reservanterna borde utskottet ha förklarat att dess
ställningstagande för förnyade överväganden beträffande lagstiftning i ämnet
kunde få konsekvenser på ett annat område som också gällde partiernas
verksamhet och finansiering, nämligen kollektivanslutningen av partimedlemmar.
Tanken på en lagstiftning härom hade enligt reservationen ibland
avböjts just under hänvisning till att frivilliglinjen först bör prövas innan man
tillgriper lagstiftning. I ett särskilt yttrande (3 c, 2 fp) erinrades om att
riksdagen mindre än fem månader tidigare gjort ett uttalande om kollektivanslutningen
och att det därför var varken önskvärt eller nödvändigt att
begära ett nytt uttalande av riksdagen med en delvis annan innebörd än det
tidigare.

Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr 1973:292). Inte heller denna
riksdagsskrivelse har föranlett några åtgärder från regeringens sida. Skrivelsen
betecknas som ännu ej slutbehandlad.

Från senare år kan vidare nämnas att riksdagen våren 1976 (prop.
1975/76:174, JuU 46) beslöt avskaffa stadgandet i 19 kap. 13 § brottsbalken
enligt vilket ”den som av främmande makt eller någon som handlar i dess
intresse tar emot pengar eller annan egendom för att genom utgivande eller
spridande av skrifter eller på annat sätt påverka den allmänna meningen om
statsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse” straffades för
tagande av utländskt understöd.

KU 1979/80:22

4

Interpellationer och frågor

En interpellation och två frågor som behandlat de politiska partiernas
finansiering har besvarats i riksdagen under senare år.

Hösten 1975 frågade herr Werner i Tyresö (vpk) justitieministern om han
var beredd att framlägga förslag till lagstiftning angående redovisningsskyldighet
för penningbidrag till de politiska partierna och om deras anslag och
bidrag till andra organisationer. Dåvarande justitieministern Geijer besvarade
denna interpellation den 18 november (prot. 1975/76 nr 23 s. 111-127)
gemensamt med en interpellation från herr Björck i Nässjö (m), som frågat
statsministern om denne ville dels lämna en redogörelse för det verkliga
händelseförloppet när medel överfördes från Västtyskland och från en svensk
facklig organisation till Finland för att användas där i fackliga valsammanhang,
dels ge sin principiella syn på frågan om mottagande av bidrag från
utländsk källa till politisk eller facklig organisation liksom lämnande av
sådana bidrag till utlandet.

Beträffande herr Björcks interpellation framhöll justitieministern först att
det enligt hans mening inte ankom på statsministern eller annat statsråd att i
interpellationssvar lämna redogörelse för händelseförloppet vid överförandet
av medel till Finland. I principfrågan hänvisade justitieministern till att
utredningen för översyn av brottsbalkens bestämmelser om brott mot rikets
säkerhet föreslagit upphävande av den straffbestämmelse, tillkommen under
andra världskriget, som avser tagande av utländskt understöd. Justitieministern
ansåg mycket tala för utredningens förslag i denna del.

Beträffande herr Werners interpellation refererade justitieministern riksdagens
ställningstagande till frågan om en offentlig redovisning av de
politiska partiernas finansiering hösten 1973 och förklarade att frågan fick
övervägas av regeringen i lämpligt sammanhang. Justitieministern ställde sig
däremot avvisande till tanken på en lagstiftning angående redovisningsskyldighet
för partiernas anslag och bidrag till andra organisationer.

Svaren föranledde ett längre meningsutbyte.

I januari 1976 ställde herr Werner i Tyresö (vpk) med anledning av en
inträffad händelse ånyo en fråga till justitieministern om införande av
lagstadgad skyldighet för politiskt parti att redovisa penningbidrag. Justitieministern
förklarade att ingenting inträffat som gett honom anledning att
göra någon annan bedömning än i november (prot. 1975/76 nr 57
s. 79-80).

I maj 1977 frågade herr Hellström (s) statsminister Fälldin om han hade för
avsikt att ta initiativ som syftade till en avveckling av bidrag till regeringspartier
från privata företag. Statsministern anförde i sitt svar att av
regeringspartierna tar centerpartiet och folkpartiet inte emot några bidrag från
företag. Vidare hade moderata samlingspartiet förklarat hösten 1976 att
partiet hade för avsikt att avstå från sådana bidrag efter utgången av år 1977.
Någon anledning till att ta initiativ i denna fråga fanns enligt statsministern
inte (prot. 1976/77 nr 141 s. 205-208).

KU 1979/80:22

5

Utskottet

Frågan om en offentlig redovisning av de politiska partiernas finansiering
har behandlats av riksdagen vid åtskilliga tidigare tillfällen. Våren 1964
uttalade riksdagen att frågan i första hand borde lösas genom frivilliga
överenskommelser mellan partierna. Mot bakgrund av att några sådana
överenskommelser inte kommit till stånd förklarade riksdagen år 1973 i ett
tillkännagivande till regeringen att tiden var mogen för förnyade överväganden
om lagstiftning i ämnet. I sitt av riksdagen godkända betänkande
framhöll konstitutionsutskottet att frågan fordrade ingående överväganden
av principiell och praktisk natur. I motionen föreslås att riksdagen på nytt
skall anhålla hos regeringen om utredning och förslag om öppen redovisning
av de politiska partiernas finansiering.

Utskottet konstaterar att ett uttalande av den innebörd som föreslås i
motionen gjordes år 1973. Något nytt uttalande är därför inte erforderligt.

Utskottet hemställer

att riksdagen förklarar motionen 1978/79:1089, yrkande 3, besvarad
med vad utskottet anfört.

Stockholm den 27 november 1979

På konstitutionsutskottets vägnar
BERTIL FISKESJÖ

Närvarande: Bertil Fiskesjö (c). Hilding Johansson (s), Anders Björck (m),
Torkel Lindahl (fp), Olle Svensson (s)*, Per Unckel (m)*. Gunnar Biörck i
Värmdö (m), Kurt Ove Johansson (s). Bengt Kindbom (c), Daniel Tarschys
(fp)*, Kerstin Nilsson (s), Britta Hammarbacken (c), Sture Thun (s), Bo
Södersten (s)* och Hans Gustafsson (s)*.

* Ej närvarande vid justeringen.

■

.

■

GOTAB 64050 Stockholm 1979