JuU 1979/80: 40
Justitieutskottets betänkande
1979/80: 40
med anledning av motion om handläggning av mål om betalningsföreläggande
Motionen
m. m.
I motionen 1979/80: 796 av Rune Carlstein (s) hemställs att riksdagen
begär en översyn av reglerna för tingsrätt att överflytta mål om betalningsföreläggande
till annan tingsrätt.
I motionen erinras om att det saknas regler som gör det möjligt för
en tingsrätt att flytta över mål om betalningsföreläggande till annan
tingsrätt. Detta har enligt motionären lett till att vissa tingsrätter avvisar
en ansökan som har getts in till fel tingsrätt, medan andra flyttar
över en sådan ansökan till den domstol som är behörig att ta upp målet.
Motionären anser att det borde vara en naturlig serviceåtgärd av en
domstol att flytta över en till fel domstol ingiven ansökan till behörig
domstol. För att få en enhetlig och mera rationell handläggning av mål
om betalningsförelägganden i nu berört avseende bör enligt motionärens
mening gällande bestämmelser på området ses över, lämpligen av rättegångsutredningen.
Svenska Inkassoföreningen har i en till utskottet inkommen skrift förklarat
sig instämma i motionsyrkandet.
Gällande bestämmelser m. m.
Betalningsföreläggande kan utverkas i en form av summarisk betalningsprocess
vid allmän domstol för fordringar som avser annat än
skadestånd och som inte grundar sig på skriftligt fordringsbevis. Bestämmelser
härom ges i lagsökningslagen (1946: 808). Förfarandet i mål
om betalningsföreläggande är i allmänhet skriftligt. Om en ansökan om
betalningsföreläggande inte bestrids av gäldenären, utfärdar rätten ett
bevis om detta. Beviset innefattar också en förklaring att utmätning för
fordringen genast får ske.
Betalningsföreläggande har stor frekvens i rättslivet. Sålunda inkom
år 1979 till landets tingsrätter 347 736 mål om betalningsföreläggande.
Enligt 31 § lagsökningslagen gäller i fråga om laga domstol i mål om
betalningsföreläggande vad som är stadgat för tvistemål. För sådana
mål finns bestämmelser om domstols lokala behörighet i 10 kap. rättegångsbalken
(RB). Enligt huvudregeln i 10 kap. 1 § RB är laga domstol
i tvistemål i allmänhet rätten i den ort där svaranden har sitt hemvist.
Den ort där svaranden är mantalsskriven anses som hans hemvist. Saknar
svaranden känt hemvist inom landet får talan väckas mot honom
1 Riksdagen 1979/80. 7 sami. Nr 40
JuU 1979/80: 40
2
vid rätten i den ort där han uppehåller sig eller, vid tvist rörande betalningsskyldighet,
där honom tillhörig egendom finns.
I vissa fall har käranden valfrihet att väcka talan vid annan domstol
än den där svaranden har sitt hemvist. Enligt 10 kap. 5 § RB får t. ex.
den som idkar näringsverksamhet i vissa fall sökas där han har fast
driftställe. Har svaranden dragit på sig en skuld på en ort där han mera
varaktigt befinner sig får enligt 10 kap. 6 § RB talan mot honom väckas
där, så länge han befinner sig på den orten. Denna bestämmelse
möjliggör att talan mot den som har flyttat från en ort till en annan i
viss utsträckning kan väckas på den senare platsen, även innan han har
hunnit bli mantalsskriven där.
Väcks talan vid obehörig domstol utgör detta ett sådant rättegångshinder
att talan skall avvisas av domstolen. Av 10 kap. 18 § RB följer emellertid
att de förut nämnda reglerna om laga domstol i regel är tvingande
i tvistemål bara för det fall att svaranden gör en invändning om att
talan har väckts vid obehörig domstol. Enligt 34 kap. 2 § RB skall svaranden
göra en sådan invändning då han vid rätten första gången för
talan i målet, dvs. i sitt svaromål eller vid första inställelsen. Underlåter
svaranden att göra någon invändning eller sker det för sent anses tvisten
enligt 10 kap. 18 § RB väckt vid rätt domstol, till följd varav rättegångshinder
inte föreligger.
Bl. a. för att svaranden skall kunna göra invändningar om domstolens
lokala behörighet föreskrivs i 42 kap. 2 § RB att stämningsansökan
skall innehålla uppgifter om de omständigheter som betingar rättens behörighet.
RB:s regler om laga domstol gäller som nyss har sagts också mål om
betalningsföreläggande. I sådana mål skall enligt 31 § lagsökningslagen
rätten dock pröva sin behörighet självmant. Prövningen är med andra
ord inte beroende på om gäldenären gör invändning i saken eller inte.
Borgenären skall i sin ansökan om betalningsföreläggande ange de omständigheter
som betingar rättens behörighet och uppgifterna härom
skall av rätten tas för goda, om det inte förekommer anledning att de
är oriktiga.
Har en ansökan om betalningsföreläggande gjorts vid obehörig domstol
skall, i likhet med vad som i princip gäller för tvistemål, talan inte
tas upp till prövning i sak utan i stället avvisas av rätten, 21 § lagsökningslagen.
För sådant fall ges varken i RB eller lagsökningslagen föreskrifter för
domstolen om att ansökningen eller målet kan vidarebefordras till domstol
som är behörig att ta upp målet. Ett skäl till denna ordning kan
såsom uttalas i förarbetena till RB (SOU 1938: 44 s. 154 f.) vara att en
överflyttning strider mot den sidoordnade ställning som olika underrätter
intar till varandra. I praxis torde emellertid förekomma att bl. a.
ansökningar om betalningsföreläggande lämnas över till rätt domstol.
JuU 1979/80: 40
3
På processlagstiftningens område finns i några fall bestämmelser som
ger domstol eller annan myndighet rätt att flytta över ett mål till annan
myndighet. Sådant överflyttande får t. ex. ske mellan allmän domstol
och arbetsdomstolen enligt 2 kap. 5—7 §§ lagen (1974: 371) om rättegången
i arbetstvister. Enligt 3 kap. 7 § föräldrabalken får ett faderskapsmål
flyttas från en domstol till en annan, om det avsevärt skulle
underlätta handläggningen av målet. På utsökningsrättens område finns
i 21 § utsökningskungörelsen (1971: 1098) en bestämmelse om överflyttande
av mål om införsel till behörig kronofogdemyndighet och i det
förslag till utsökningsbalk som den 16 mars 1978 har remitterats till
lagrådet finns en generell bestämmelse av liknande slag i fråga om utsökningsmål
(2 kap. 4 §). För konkursrättens del finns motsvarande
regler i bl. a. 7 § konkurslagen (1921: 225).
Reformarbete
Rättegångsförfarandet vid de allmänna domstolarna ses över av rättegångsutredningen
(Ju 1977: 06) som bl. a. har till uppgift att föreslå åtgärder
för att göra rättegångsförfarandet vid allmän domstol mera
flexibelt samt såvitt möjligt snabbare och billigare.
I anslutning till det arbete som inom justitiedepartementet bedrivs på
en reform av utsökningsrätten har upprättats departementspromemorian
(Ds Ju 1977: 5) Summarisk process. I promemorian föreslås att de nuvarande
instituten lagsökning, betalningsföreläggande och handräckning
enligt 191 och 192 §§ utsökningslagen (1877: 31 s. 1) förs samman till
ett gemensamt förfarande vid allmän domstol, benämnt lagsökning.
Enligt det förslag till ny lagsökningslag som läggs fram i promemorian
föreslås att en ansökan om lagsökning som har gjorts vid obehörig
domstol genast skall lämnas över till den domstol som enligt vad handlingarna
visar är behörig. Bakgrunden till förslaget på denna punkt är
enligt promemorian att nuvarande ordning i många fall framstår som
onödigt formell. När talan väcks vid fel domstol beror detta oftast på
förbiseende eller misstag från sökandens sida beträffande rättens lokala
eller sakliga behörighet. En mera praktisk ordning har därför enligt
promemorian ansetts vara att den domstol som inte är behörig i stället
för att avvisa talan hjälper sökanden att få ansökan till rätt myndighet
genom att lämna över handlingarna till behörig domstol.
I remiss till lagrådet den 28 juni 1979 har på grundval av bl. a. vad
som föreslagits i nyssnämnda promemoria lagts fram förslag till en ny
skriftlig summarisk process vid allmän domstol. Förslaget omfattar dock
inte den summariska betalningsprocessen utan endast förfarandet i
handräckningsmål. Enligt det förslag till handräckningslag som läggs
fram i lagrådsremissen föreslås en bestämmelse (4 §) som innebär att
om det kan antas att en ansökan av misstag har gjorts hos en tingsrätt
JuU 1979/80: 40
4
som inte är behörig handlingarna i målet skall lämnas över till den
tingsrätt som enligt vad handlingarna visar är behörig.
När det gäller den summariska betalningsprocessen anförde föredragande
statsrådet i lagrådsremissen bl. a. att frågan om en reformering
av lagsökningslagen inte borde tas upp i det aktuella lagstiftningsärendet
utan att man först borde avvakta resultatet av rättegångsutredningens
arbete. Skälet härtill var att den summariska processen mer än f. n.
kunde komma att samordnas med det vanliga rättegångsförfarandet
enligt RB.
I specialmotiveringen till den nyss omnämnda bestämmelsen i handräckningslagen
om överflyttande av en ansökan till behörig tingsrätt
framhölls bl. a. att praktiskt taget samtliga remissinstanser hade tillstyrkt
eller lämnat utan erinran den bestämmelse i saken som i promemorian
Summarisk process föreslagits i den nya lagsökningslagen. I frågan
om att införa en liknande bestämmelse för de vanliga tvistemålens
del anförde departementschefen bl. a. följande.
Rättegångsutredningen har upplyst att den under sitt fortsatta arbete
kommer att ta upp frågan om liknande bestämmelser bör införas i den
vanliga tvistemålsprocessen. Frågan har emellertid där delvis andra
aspekter än i den summariska processen. Bl. a. gäller i vanlig process
som huvudregel att domstolen prövar sin behörighet endast efter invändning
(jfr 10 kap. 18 § och 34 kap. 2 § RB). Frågan om överlämnande
måste alltså i fråga om vanlig process avgöras utifrån delvis
andra utgångspunkter. Enligt min mening finns det därför inte någon
anledning att uppskjuta ett ställningstagande för handräckningslagens
del.
Enligt vad utskottet har inhämtat avser rättegångsutredningen i sitt
arbete på en översyn av RB också att ta upp den av motionären aktualiserade
frågan.
Utskottet
I detta betänkande behandlas en motion som gäller handläggningen av
mål om betalningsföreläggande. I motionen begärs en översyn av reglerna
för tingsrätt att till behörig domstol flytta över en ansökan som
har gjorts till obehörig domstol.
Mål om betalningsföreläggande handläggs i en summarisk betalningsprocess
vid allmän domstol. Bestämmelser härom finns i lagsökningslagen.
Betalningsföreläggande kan utverkas för fordringar som avser annat
än skadestånd och som inte grundar sig på skriftligt fordringsbevis.
Processen är i allmänhet skriftlig. Om en gäldenär inte bestrider en ansökan
om betalningsföreläggande, utmynnar förfarandet i en förklaring
från rätten att utmätning för fordringen genast får ske.
År 1979 inkom till landets tingsrätter närmare 350 000 ansökningar
om betalningsföreläggande.
De regel om laga domstol för tvistemål som finns i rättegångsbalken
är tillämpliga också för mål om betalningsföreläggande. Som huvudregel
JuU 1979/80: 40
5
gäller att laga domstol i tvistemål är rätten i den ort där svaranden är
mantalsskriven.
Väcks talan vid obehörig domstol utgör detta i princip ett rättegångshinder,
och talan skall avvisas av domstolen. Frågan om avvisning får
för tvistemålens del i regel tas upp av rätten endast om svaranden gör
invändning därom. I mål om betalningsföreläggande gäller däremot att
rätten självmant skall pröva om talan har väckts vid behörig domstol.
Denna prövning är dock ganska schematisk. Borgenärens uppgifter om
de omständigheter som betingar rättens behörighet skall tas för goda, om
det inte finns anledning anta att de är oriktiga.
För det fall att en ansökan om betalningsföreläggande har gjorts vid
obehörig domstol ges varken i rättegångsbalken eller i lagsökningslagen
några regler om att domstolen kan vidarebefordra ansökningen eller målet
till behörig domstol. I praktiken förekommer olika förfaranden; en
del domstolar avvisar ansökningen, medan andra lämnar över den till
behörig domstol och åter andra uppmanar borgenären att återta ansökningen.
Utskottet finner i likhet med motionären att de skildrade förhållandena
innebär olägenheter, och de motiverar en översyn av de aktuella
reglerna. För en sådan översyn talar också angelägenheten av att enhetliga
handläggningsrutiner tillskapas för domstolarna.
Motionsspörsmålet har emellertid samband med det pågående översynsarbetet
inom rättegångsområdet. Härvidlag bör uppmärksammas att
det i en departementspromemoria år 1977 har lagts fram förslag till en
ny lagsökningslag, som bl. a. upptog regler om att en ansökan som gjorts
vid obehörig domstol skall lämnas över till behörig domstol. Förslaget
har inte lett till lagstiftning vad gäller den summariska betalningsprocessen.
Promemorian innehöll också förslag till ny reglering av handräckningsprocessen.
I detta avseende har regeringen i remiss till lagrådet i
juni 1979 lagt fram förslag till lagstiftning grundad på promemorian. I
det förslaget återfinns en bestämmelse om överlämnande till behörig
domstol av en felaktigt gjord ansökan. En proposition i ämnet beräknas
bli förelagd riksdagen inom kort. Enligt vad som anförs i lagrådsremissen
bör frågan om en reformering av lagsökningslagen samordnas
med den översyn av rättegångsförfarandet vid de allmänna domstolarna
som görs av rättegångsutredningen.
Enligt vad utskottet har inhämtat avser rättegångsutredningen att ta
upp den av motionären aktualiserade frågan. Utskottet anser därför att
det inte är påkallat med någon åtgärd från riksdagens sida med anledning
av motionsyrkandet.
6
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1979/80: 796.
Stockholm den 29 april 1980
På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD
Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Hans
Petersson i Röstånga (fp), Arne Nygren (s), Björn Körlof (m), Gunilla
André (c), Göte Jonsson (m), Helge Klöver (s), Ella Johnsson (c), KarlGustaf
Mathsson (s), Bonnie Bernström (fp), Maja Ohlin (s), Stina Eliasson
(c) och Maja Bäckström (s).
NORSTEDTS TRTCKERI STOCKHOLM 1980