Justitieutskottets betänkande 1979/80:26

med anledning av propositionen 1979/80:66 med förslag till lag om ändring i brottsbalken (häleri m. m.) jämte motion

Propositionen m. m.

1 propositionen 1979/80:66 har regeringen (justitiedepartementet) efter hörande av lagrådet föreslagit riksdagen att anta ett i propositionen framlagt förslag till lag om ändring i brottsbalken.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till vad som anförs nedan under rubriken Utskottet.

I samband med propositionen behandlar utskottet den under den allmänna motionstiden väckta motionen 1979/80:274 av Jan Bergqvist m. fl. (s), vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lag om godlrosförvärv av lösöre alt den ursprungliga ägaren får starkare skydd samtidigt som häleri försvåras.

Rörande motionsmotiveringen hänvisar utskoitet till vad som anförs nedan under rubriken Utskottet.

Lagutskottet har avgett yttrande över motionen. Yttrandet fogas som bilaga till betänkandet.

Det vid propositionen fogade lagförslaget är av följande lydelse.

Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 11 § och 9 kap. 6 och 7 §§ brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

1 Riksdagen 1979180. 7 saml. Nr 26

JuU 1979/80:26

JuU 1979/80:26 3

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7§
Om gärningsmannen i fall som i 6 § Om gärningsmannen i fall som i 6 §
sägs icke insåg men hade skälig första stycket sägs icke insåg men
anledning antaga att brott förelåg, hade skälig anledning antaga alt
dömes för häleriförseelse till brott förelåg, dömes för häleri-
böter eller fängelse i högst sex måna- förseelse till böter eller fängelse i
der. högst sex månader.

För häleriförseelse skall ock dömas.

om den, som på sätt i 6§ första stycket sägs medverkat vid del brott varigenom egendomen frånhändes annan, ej insåg men hade skälig anledning antaga att brott förövades.

För häleriförseelse skall ock dömas, om den, som på sätt i 6 § sägs medverkat vid det brott varigenom egendomen frånhändes annan, ej insåg men hade skälig anledning antaga att brott förövades.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

Utskottet

Inledning

Inom ramen för den översyn av lagstiftningen mot den organiserade och den ekonomiska brottsligheten som pågår inom brottsförebyggande rådet (BRÅ) lade i september 1978 en arbetsgrupp fram promemorian (BRÅ PM 1978:1) Sakhäleri m. m. I promemorian föreslogs lagstiftning i syfte att försvåra avsättningen av stöldgods. Vidare lade en särskild handläggare inom BRÅ i december 1978 fram en promemoria (BRÅ PM 1978:7) Åtalsprövning vid vållande till kroppsskada m. m. I promemorian föreslogs upphävande av kravet på angivelse från målsäganden för åtal vid vållande till kroppsskada eller sjukdom som inte är grovt brott. De båda promemoriorna har remissbehandlats av justitiedepartementet och ligger till grund för de förslag till lagändringar som läggs fram i propositionen.

Häleri

Bestämmelser om ansvar för häleri och häleriförseelse finns i 9 kap. 6 och 7 §§ brottsbalken (BrB). För häleri kan den dömas som köper något, som är frånhänt annan genom brott, eller som tillgodogör sig egendomen eller annars tar befattning med den som är ägnad all försvära dess återställande. Detsamma gäller den som bereder sig otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv eller som genom krav, överlåtelse eller på annat dylikt sätt hävdar genom brotl tillkommen fordran. Straffet kan uppgå till fängelse i högst två

JuU 1979/80:26 4

år eller, om gärningen är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Om brottet är grovt skall straffet bestämmas till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år. Om gärningsmannen inte insåg men hade skälig anledning anta att egendomen frånhänts annan genom brotl kan han dömas för häleriförseelse till böter eller fängelse i högst sex månader.

Straffbestämmelserna om häleri och häleriförseelse förutsätter att egendom har frånhänts annan genom brott. Denna förutsättning- kravet på s. k. styrkt förbrott - innebär att åklagaren i hälerimål måste visa att ett sådant brott föregått hälerigärningen. Situationen är emellertid ofta sådan att egendomen inte kan härledas till viss brottsplats eller viss ägare. Den som innehar egendoinen kan då inte fällas till ansvar även om omständigheterna i visst fall i övrigt starkt talar för atl det är frågan om brottsligt åtkommen egendom.

Kravet på styrkt förbrott har i rättstillämpningen ansetts leda till mindre tillfredsställande resultat. Med hänsyn härtill och med hänsyn till häleribrottslighetens stora omfattning (det beräknas att stöldgods till ett marknadsvärde om ca en miljard kr. årligen omsätts i Sverige) föreslås i propositionen att straffansvaret för häleri utvidgas på det sättet att kravet på styrkt förbrott slopas i vissa fall.

Sålunda föreslås att 9 kap. 6 § BrB kompletteras med ett nytt stycke, i vilket det föreskrivs straffansvar för häleri även om det inte kan visas att den egendom som avses med åtalet har frånhänts någon genom brott. Del utvidgade ansvaret skall gälla den som förvärvar eller, på sätt som är ägnat att försvåra ett återställande, mottar något som skäligen kan anlas vara frånhänt annan genom brott. Som förutsättning för straffbarhet föreskrivs enligt förslaget att befattningen med godset sker i näringsverksamhet eller som led i en verksamhet, som bedrivs vanemässigl eller annars i större omfattning.

Enligt utskottets mening har det i lagstiftningsärendet övertygande visats att statsmakterna genom lagstiftning bör ingripa mot den ökande häleri-brottsligheten. Om de föreslagna ändringarna i häleribestämmelserna genomförs ökar möjligheterna att lagfora dem som förvärvar stöldgods, och en ändring i sådan riktning bör enligt utskottels mening genomföras. Utöver vad nu sagts vill utskottet med anledning av en inom utskottet uppmärksammad fräga om den straffrättsliga bedömningen av visst förfarande med stulna motorfordon anföra följande.

Såsom en förutsättning för straffansvar föreskrivs i den föreslagna bestämmelsen i 9 kap. 6 § andra stycket BrB atl mottagandet skall vara ägnat att försvåra etl återställande. Lagrådet har beträffande den nämnda begränsningen erinrat om tidigare molivullalanden lill gällande häleribestämmelser enligt vilka ett mottagande av en sak för vanlig reparation eller i en resgodsinlämning normall faller utanför häleribestämmelserna (SOU 1940:20 s. 148). Utskottet vill härtill anmärka att de åberopade motivuttalandena inte torde ta sikte på fall då någon i reparationsverksamhet

JuU 1979/80:26 5

systematiskt tar emot gods för all genom ändringsarbeten - t. ex. omlåck-ering av bil eller utplånande av bils chassinummer - underlätta för en orättinätig innehavare att avyttra godset.

Utskottet, som inte har någon erinran mot den laglekniska utformningen av förslaget, tillstyrker regeringens förslag i denna del.

Vållande till kroppsskada eller sjukdom

Enligt 3 kap. 11 § andra stycket BrB får brottet vållande till kroppsskada eller sjukdom, om det inte är grovt, åtalas av åklagare endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

För att öka möjligheterna för de rätlsvårdande myndigheterna att ingripa mot arbetsmiljöbrott föreslås i propositionen alt kravet på angivelse från målsäganden upphävs för fall då skadan eller sjukdomen har åsamkats målsäganden i verksamhet som arbetstagare.

Utskoitet har ingen erinran mot lagförslaget i denna del.

Godtrosförvärv

I motionen 274 tas upp frågan om ändring av gällande rätt när det gäller godtrosförvärv av lösöre. Mofionärerna begär förslag lill lagstiftning med stärkt skydd för ägaren av egendomen. Förslaget syftar till att försvåra häleribrottslighet.

Enligt svensk rätt gäller sedan länge att den som i god tro genom köp, byte eller gåva förvärvar lös egendom från den som har egendomen i sin besittning blir ägare till egendomen, även om överlåtaren inte ägde eller annars hade rätl att disponera över den. Genom godlrosförvärvel har den ursprunglige innehavarens äganderätt till egendomen utslocknat. I allmänhet har han dock rätt att lösa lill sig egendomen.

Rörande den närmare innebörden av gällande svensk rätt, nordisk rätt i övrigt, tidigare lagförslag och riksdagsbehandling av frågan hänvisas till lagutskottets bifogade yttrande.

I brottsförebyggande rådets förut nämnda promemoria (BRÄ PM 1978:1) Sakhäleri rekommenderades atl statsmakterna förutsättningslöst skulle pröva frågan om en inskränkning av möjligheterna till godlrosförvärv beträffande stöldgods.

I samband med remissbehandlingen av BRÅ:s promemoria remissbehandlades också ett inom justitiedepartementet i september 1973 utarbetat utkast till lagrådsremiss med förslag till lag om godtrosförvärv av lösöre.

Under remissbehandlingen stödde åtskilliga remissinstanser tanken atl i brottsbekämpningens intresse modifiera möjligheterna atl göra godlrosförvärv av stöldgods. En del remissinstanser var emellertid tveksamma till

JuU 1979/80:26 6

lagstiftning i ämnet.

Frågan tas upp i den nu aktuella propositionen. Enligt departementschefen finns det i förevarande lagstiftningsärende inte tillräckligt underlag för att föreslå de kraftiga avsteg från nu gällande regler beträffande godlrosförvärv som erfordras för att en ändring i rättsläget skall fä någon kriminalpolilisk betydelse. Frågan får enligt departementschefen övervägas vidare i lämpligt sammanhang.

I motionen framhålls all Sverige intar en särställning när del gäller rätten att få behålla stöldgods som förvärvals i god tro. Det står enligt motionärerna klart att det starka godlrosskyddel i vårt land bidragit lill atl öka stöldbrottslighelen. De anser alt del behövs en skärpning av bestämmelserna om godtrosförvärv av lösöre. Det rimligaste förefaller motionärerna vara att rättigheterna stärks för den som blivit frånhänd egendom såväl vid tillgreppsbrott som vid brott i övrigt, alltså även vid t. ex. förskingring. Det är vidare, framhåller motionärerna, viktigt att riksdagen snarast tar ställning till förmån för alt godirosreglerna ändras så alt stöld och häleribroltslighet motverkas och den ursprunglige ägaren får ett ökat skydd.

Justitieutskottet anser i likhet med vad lagutskottet ullalar i sitt yttrande atl de skäl som tidigare har åberopats mot en ändring av gällande ordning fortfarande har bärkraft. Del måste, som lagutskottet framhåller, emellertid beaktas att del finns skäl som talar för att den rätte ägaren bör behandlas gynnsamt i sådana fall då han förlorat sin egendom genom brott. Den som lånar ut sin egendom eller deponerar den hos annan eller överlämnar den till en avbetalningsköpare mot äganderättsförbehåll avslår därigenom frivilligt från den omedelbara kontrollen över egendomen och tar en viss risk för atl mottagaren obehörigen överlåter den till en godtroende tredje man. Den som blir bestulen framstår i jämförelse härmed typiskt sett som i särskilt hög grad oskyldig till sin förlust, och från skälighetssynpunkl kan del ligga nära till hands atl för sådana fall lägga större vikt vid ägarens intresse av atl få tillbaka den stulna egendomen än vid en godtroende förvärvares intresse av att få behålla den. Av de remissyttranden som inhämtats i förevarande lagstiftningsärende kan utläsas att del numera inte torde anses lika självklart som tidigare atl godtrosförvärvaren alltid bör få behålla egendomen.

Vidare är det, som lagutskottet uttalar, otvivelaktigt så att avsättningen av egendom sotn åtkommils genom brotl i viss mån underlättas av del skydd som godtrosförvärvaren åtnjuter enligt nuvarande ordning, och en modifiering av reglerna oin godtrosförvärv skulle kunna leda till en ökad försiktighet hos allmänheten när det gäller handel med egendom som utbjuds på ovanligt förmånliga villkor och som därför kan misstänkas vara stöldgods.

I enlighet med det anförda och på de skäl som i övrigt åberopas av lagutskottet anser justitieutskottet att det finns skäl som talar för att en ändring av reglerna om godtrosförvärv bör komma till slånd. Frågan har

JuU 1979/80:26 7

emellertid, vilket också framgår av departementschefens anförande, flera andra aspekter och rymmer flera problem än dem som har berörts i detla lagstiftningsärende. En utredning bör därför göras för atl utröna förutsättningarna för en ändring av den nu gällande ordningen. Utredningen bör ske ulan onödigt dröjsinål.

Det bör an komma på regeringenatt bestämma formerna fördel föreslagna utredningsarbetets bedrivande. 1 likhet med lagutskottet vill justitieutskottet dock betona vikten av att arbetel bedrivs i nordiskt samförstånd med sikte på atl få till stånd en mer enhetlig reglering beträffande godtrosförvärv av stöldgods m. m. i de nordiska länderna.

Vad utskottet sålunda med anledning av motionen 274 anfört beträffande utredning av rättsreglerna vid godtrosförvärv bör såsom riksdagens mening ges regeringen till känna.

Övrigi

I övrigt föranleder propositionen och moiionen inte något yttrande från utskottels sida.

Utskottets tieinstättan

Utskottet hemställer

1. atl riksdagen antar det i propositionen 1979/80:66 framlagda förslaget till lag om ändring i brottsbalken,

2. atl riksdagen beträffande godtrosförvärv av stöldgods m. m. med anledning av motionen 1979/80:274 ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en utredning av reglerna om sådana förvärv.

Stockholm den 28 februari 1980

På justilieutskoltets vägnar LISA MATTSON

Närvarande: Lisa Mattson (s), Åke Polslam (c). Eric Jönsson (s), Hans Petersson i Röstånga (fp). Arne Nygren (s), Björn Körlof (m), Lilly Bergander (s), Gunilla André (c). Hans Pettersson i Helsingborg (s), Göte Jonsson (m), Helge Klöver (s), Ella Johnsson (c), Karl-Gustaf Mathsson (s) och Maja Ohlin (s).

JuU 1979/80:26 8

Bilaga

Lagutskottets yttrande

1979/80:1 y

med anledning av motion om översyn av reglerna om godtrosförvärv

Till justitieutskottet

Efter samråd med justitieutskottet har lagutskottet beslutat att till justitieutskottet överlämna motionen 1979/80:274 av Jan Bergqvist m. fl. (s) om översyn av reglerna om godtrosförvärv. Lagutskottet avger följande yttrande.

Motionsyrkande

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lag om godlrosförvärv av lösöre alt den ursprungliga ägaren får starkare skydd samtidigt som häleri försvåras.

Gällande rätt

I svensk rätt har sedan länge gällt att i god tro gjorda förvärv av lösöre från den som har egendomen i sin besittning blir gällande även i vissa fall då överlåtaren inte var egendomens ägare eller eljest hade rätl att disponera över den. Med god tro avses att förvärvaren varken insåg eller bort inse att överlåtaren saknade befogenhet atl företa rättshandlingen. En förulsättriing för alt godtrosförvärv skall vara giltiga är att överlåtaren uppträtt som om han ägde rätt att förfoga över egendomen. Vidare skall förvärvarén kunna stödja sig på ett laga fång, dvs. köp; byte eller gåva. Även pant- och retentionsrätt kan grundas på godtrosförvärv. Slutligen gälleratt förvärvaren måste ha fått egendomen överlämnad till sig.

Om förutsättningarna för ett godtrosförvärv är uppfyllda anses äganderätten till egendomen ha övergått till förvärvaren. Han blir därmed skyddad mot anspråk från den ursprunglige rättsinnehavaren på att återfå egendomen. Dennes rätt utslocknar helt; dock har han i allmänhet rätt att lösa till sig egendomen. Nuvarande ordning innebär vidare bl. a. alt om förvärvaren i sin tur överlåter egendomen blir den nye innehavaren skyddad även om han känt till de faktiska förhållandena vid godlrosförvärvel, exempelvis att förvärvet avsåg stöldgods.

Reglerna om godtrosförvärv har i huvudsak utbildats i praxis och är tillämpliga i många olika typer av situationer, t. ex. vid tvesalu, vid disponerande över egendom som åtkommils genom ett civilrättsligt ogiltigt fång och vid förfogande över lösöre, som stulits från ägaren.

JuU 1979/80:26 9

Principen att den godtroende förvärvarens intresse har företräde framför den ursprunglige ägarens kallas exslinktionsprincipen. I Danmark tillämpas en motsatt princip, vindikationsprincipen, som innebär atl den ursprunglige ägaren har rätt att få tillbaka egendomen från den godtroende förvärvaren utan att betala någon ersättning till denne. Den finska rätlen och en i Norge nyligen antagen lag om godlrosförvärv bygger liksom den svenska rätten på exslinktionsprincipen. I både Finland och Norge gäller emellertid atl godtrosförvärv inte äger rum i lösöre som frånhänts den rätte ägaren genom stöld eller vissa andra förmögenhetsbrott.

Som framgår av motionen har frågan om förvärv av lösöre, som frånhänts ägaren genom brotl, också en slraffrättslig aspekt. Den som i ond tro förvärvar stöldgods och annan egendom som åtkommils genom brott kan ådra sig ansvar för häleri enligt 9 kap. 6 § brottsbalken. För all straff skall kunna ådömas förvärvaren krävs bl. a. att han känt till atl egendomen frånhänts ägaren genom brott. Är förhållandena sådana atl förvärvaren inte insett men väl haft skälig anledning anta atl brotl förelåg kan han straffas för häleriförseelse enligt 9 kap. 7 § brottsbalken. Alt förvärvaren saknat sådan god tro som skulle ha gjort hans förvärv till ett godlrosförvärv är inte i och för sig tillräckligt för straffbarhet. För att ansvar för häleriförseelse skall ifrågakomma ställs högre krav på förvärvarens oaktsamhet. Utanför del straffbara området faller den ovan berörda situationen då lösöre blivit föremål för godtrosförvärv och sedan överläs av en person som känner till eller har anledning misstänka att egendomen frånhänts ägaren genom brott.

Nordiskt lagstiftningsprojekt angående godtrosförvärv

I en skrivelse lill de nordiska ländernas regeringar 1959 hemställde Nordiska rådets presidium att dessa,skulle inleda gemensamt utredningsarbete i syfte atl nå fram till mera enhetliga regler än de nuvarande beträffande verkan av god tro vid förvärv av lös egendom i de fall ursprunglige ägaren eller innehavaren gör anspråk på att återfå egendomen.

Med anledning av framställningen från Nordiska rådet tillkallades i Danmark, Finland. Norge och Sverige särskilda sakkunniga med uppdrag att kartlägga gällande regler samt att åtminstone i princip föreslå de lagändringar som lämpligen kunde anses böra komma i fråga för att uppnå rättslikhet i de nordiska länderna på området.

Efter några års utredningsarbete lades betänkanden fram i Danmark, Finland och Sverige. Det svenska betänkandet (SOU 1965:14) Godlrosförvärv av lösöre innehöll ett lagförslag som nära överensstämde med motsvarande förslag från de danska och finska utredningarna. Förslaget byggde på exslinktionsprincipen. Huvudregeln var alt den som i god tro förvärvat lösöre och fått det i sin besittning fick full äganderätt till egendomen. Denna huvudregel kompletterades med särregler för två olika

JuU 1979/80:26 10

fall. Den ena av dessa gällde egendom som frånhänts den ursprunglige ägaren genom stöld eller rån. För att godtrosförvärv skulle komma till stånd i ett sådant fall krävdes att förvärvaren kunde visa atl han med skälig noggrannhet hade undersökt överlålarens åtkomst. Den andra särregeln var tillämplig vid förvärv av sådan egendom som allmänt säljs på kredit med äganderättsförbehåll och innebar att förvärvaren skulle ha en viss plikt alt. undersöka säljarens rätt att överlåta egendomen. Lagförslaget upptog vidare regler om rätt i vissa fall för den ursprunglige ägaren att återlösa egendom som varit föremål för godtrosförvärv.

Vid remissbehandlingen av de tre betänkandena utsattes dessa för åtskillig kritik i de olika länderna.

Karakteristiskt för kritiken var att remissinstanserna i vart och ett av länderna ansåg där gällande rätl vara tillfredsställande och motsatte sig ändring samt fann alt de sakkunnigas förslag innebar en olämplig kompromiss. Särregeln för stöldgods mötte hårt motstånd hos de svenska remissinstanserna, som ansåg att den på ett betänkligt sätt luckrade upp exslinktionsprincipen, eftersom förvärvaren inte hade någon möjlighet att i förvärvsögonblicket avgöra om egendomen var av det slag som särregeln var . tillämplig på. I Danmark och Finland ansågs det å' andra sidan inte acceptabelt att gå ifrån vindikationsprincipen när det gällde stöldgods.

Sedan del visat sig att någon samnordisk lagstiftning på området inte skulle komma till stånd, ansågs från svensk sida något behov av atl gå vidare med detla lagstiftningsärende inte föreligga. Kungl. Maj;t beslöt därför 1973 att avskriva frågan från vidare handläggning. Dessförinnan hade emellertid ärendet framskridit så långt alt man inom justitiedepartementet utarbetat etl utkast till lagrådsremiss med förslag till lag om godtrosförvärv av lösöre. Lagförslaget innebar närmast en kodifiering av gällande rätt. Det saknade motsvarigheter till de i utredningsförslaget intagna särreglerna om förvärvarens undersökningsplikt. Lagrådsremissen skilde sig från innehållet i gällande rätt på i huvudsak två punkter. För det första begränsades rätten för den som blivit frånhänd egendom genom brott att lösa till sig egendomen till de fall där frånhandandel skett genom stöld eller annat tillgreppsbrott. För det andra slogs fast alt lösenbeloppet skulle fastställas enligt vederlagsprincipen, dvs. skulle motsvara vad förvärvaren utgett för egendomen. I denna del innebar lagrådsremissen närmast ett klarläggande. Enligt gällande rätt är det nämligen osäkert om lösenbeloppet skall beräknas enligt vederlagsprincipen eller om det skall motsvara egendomens värde vid inlösningstillfället (värdeprincipen).

Förslag angående godtrosförvärv från brottsförebyggande rådet

Frågan om godtrosförvärv av egendom som frånhänts ägaren genom brott har tagits upp i en promemoria från brottsförebyggande rådet, (BRÅ PM 1978:1) Sakhäleri m. m. 1 promemorian, som BRÅ överlämnat till justitie-

JuU 1979/80:26 11

departementet, framlades förslag till lagstiftning som syftade lill att försvåra avsättningen av stöldgods. Förslagen innebar atl det nuvarande kravet på styrkt förbrott vid häleriförseelse enligt 9 kap. 7 § brottsbalken skulle slopas samt atl en följdändring skulle ske i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m. m. I promemorian rekommenderades också alt statsmakterna förutsättningslöst skulle pröva frågan om en inskränkning av möjligheterna till godtrosförvärv beträffande stöldgods. Enligt promemorian skulle en försiktig nedtoning av exslinktionsprincipen i vissa fall kunna förstärka den allmänpreventiva effekten av de föreslagna ändringarna i brottsbalken och stöldgodslagen. Det framhölls alt den som tvekar om ett "förmånligt erbjudande" får ytterligare anledning atl avslå från affären, om han vet att han inte kan göra ett godtrosförvärv utan måste lämna ifrån sig egendomen, om det visar sig vara fråga om stöldgods. Vidare anfördes att man vid en lösning av frågan om godtrosförvärv av stöldgods kan välja mellan en rad mer eller mindre långtgående allernaliv. För statsmakternas ställningstagande skulle enligt promemorian en remissbehandling av 1973 års utkast till lagrådsreniiss vara av värde.

Promemorian har remissbehandlats, varvid yttranden även inhämtats över utkastet till lagrådsremiss.

Tanken atl i brottsbekämpningens intresse modifiera möjligheterna all göra godlrosförvärv av stöldgods har fått stöd av åtskilliga remissinstanser. Röster som är kritiska mot lagstiftning i ämnet saknas dock inte. Av de instanser som intar en positiv hållning uttalar sig några till förmän för innehållet i utkastet till lagrådsremiss, andra ansluter sig lill principerna i betänkandet (SOU 1965:14) Godtrosförvärv av lösöre och en tredje grupp anser atl den nya norska lagstiftningen i ämnet utgör en lämplig förebild. Även andra lösningar förordas. Huvuddelen av de positivt inställda remissinstanserna begränsar sig dock lill atl instämma i rekommendationen att ändra reglerna så att de bidrar till att motverka stöld- och häleribroltslighet.

Pä grundval av BRÅ-promemorian har i propositionen 1979/80:66 framlagts förslag till ändringar i bl. a. brottsbalkens bestämmelser om häleri. I propositionen tar departementschefen också upp frågan om godtrosförvärv av lösöre (s. 9). Enligt departementschefen står del klart att en ändring av rättsläget i enlighet med utkastet lill lagrådsremiss knappast skulle få någon kriminalpolilisk effekt. Vidare uttalas att tillräckligt underlag saknas för att i lagstiftningsärendet föreslå några ändringar efter den norska förebilden eller i enlighet med 1965 års betänkande och atl frågan om godtrosförvärv får övervägas vidare i lämpligt sammanhang. Enligt departementschefen kan erfarenheterna av den norska lagstiftningen i ämnet också ge anledning till nya nordiska överläggningar.

JuU 1979/80:26 12

Tidigare riksdagsbehandling

Motioner angående skärpning av förutsättningarna för godtrosförvärv av stöldgods behandlades av riksdagen 1974 och 1977. Vid båda tillfällena avslogs motionerna på hemställan av lagutskottet (LU 1974:3 och 1976/ 77:16). 1977 framhöll utskottet atl kraven på den goda tron avsevärt skärpts i rättspraxis under senare år när det gäller förvärv av egendom som frånhänts annan genom brott. Del var sålunda vanligt all domslolarna krävde en särskilt hög grad av aklsamhet vid förvärv av egendom, som erfarenhetsmässigt visat sig särskilt "känslig". 1 vissa fall hade enligt utskottet praxis trots bristen på uttryckliga bestämmelser härom infört en tämligen långtgående undersökningsplikt. Tendensen framträdde med särskild styrka i etl antal avgöranden av högsta domstolen beträffande förvärv av begagnade bilar.

Mot bakgrund av den utveckling, som reglerna om godlrosförvärv under senare år genomgått, ansåg utskottet atl förvärv på gator eller i offentliga lokaler av sådan egendom, som inte vanligen brukar utbjudas på dylika platser, endast undantagsvis torde kunna bedömas ha ägt rum i god tro. Åtminstone gällde detta när överlåtaren var okänd för köparen. Om egendomen dessutom utbjöds till påfallande lågt pris, fortsatte utskottet, torde regelmässigt anledning till stor försiktighet från köparens sida anses föreligga. I nu berörda fall syntes ofta förutsättningarna för inträdande av straffansvar för häleri eller häleriförseelse vara uppfyllda.

Den skärpning av förutsättningarna för godtrosförvärv som ägt rum innebar enligt utskottet att den som frånhänts egendom genom brott hade möjlighet att i större utsträckning än tidigare hävda sin rätt gentemot den som förvärvat egendomen. Utvecklingen på området hade härigenom i praktiken medfört etl visst närmande lill vad som gällde i övriga nordiska länder.

Vid en bedömning av spörsmålet måste, framhöll utskottet, hänsyn vidare tas lill föreliggande försäkringsmöjligheter för den som berövas egendom genom stöld och för den som förvärvar sådan egendom. Den förstnämnde har regelmässigt möjlighet att försäkra sig mot egendomsbrott och därigenom få ersättning för vad han förlorat. Någon motsvarande möjlighet alt skydda sig försäkringsvägen ansåg utskottet inte finnas för den som i god tro förvärvar stöldgods och sedan blir tvungen att avslå godset till dess rätte ägare.

Motionsmotivering

I motionen framhålls att häleribrottslighelen i vårt land är rikt förgrenad, välorganiserad och svårupptäckt. Åtskilligt tyder på atl den också är i starkt växande. Både samhället och många enskilda drabbas enligt motionärerna av stora förluster på grund av denna brottslighet. Häleri är ofta förbundet med

JuU 1979/80:26 13

andra brott som t. ex. stöld, rån, bedrägeri, skattebrott, osant intygande, urkundsförfalskning. Även narkotikabrottsligheten är nära lierad med hälerimarknaden. Därför anser motionärerna det helt nödvändigt alt häleri och därmed förknippad brottslighet bekämpas med effektivare metoder än för närvarande. En viktig punkt i ett program mot häleribrottsligheten är enligt motionärerna en skärpning av den lagstiftning som rör befattningen med stöldgods.

Det framhålls att Sverige intar en särställning när det gäller rätten att få behålla stöldgods som förvärvats "i god tro". Det slår i dag klart att det starka godlrosskyddel i vårt land bidragit till atl öka stöldbrottslighelen. Motionärerna anser vidare att reglerna inte innebär en rättvis avvägning mellan de motstridande intressen som gör sig gällande vid godtrosförvärv av stulen egendom. Att den ursprungliga ägaren till skillnad från godtrosförvärvaren delvis kan skydda sig genom försäkringar ändrar enligt motionärerna inte denna slutsats. Detla har övertygande visats i remissvar över BRÅ;s promemoria från polisen och från försäkringsbranschen.

Motionärerna anser att det behövs en skärpning av bestämmelserna om godtrosförvärv av lösöre. Därvid kan man välja mellan en rad mer eller mindre långtgående alternativ. Vid remissbehandlingen av BRÅ;s promemoria har olika synpunkter och förslag förts fram. Men det rimligaste förefaller motionärerna vara alt rättigheterna stärks för den som blivit frånhänd egendom såväl vid tillgreppsbrott som vid brott i övrigt, alltså även vid t. ex. förskingring.

Under alla omständigheter, framhåller motionärerna, är det viktigt all riksdagen snarasl lar slällning till förmån för atl godirosreglerna ändras så att stöld och häleribrottslighet motverkas och den ursprunglige ägaren får etl ökat skydd.

Utskottet

I motionen yrkas att regeringen skall förelägga riksdagen förslag till lag om godtrosförvärv av lösöre som innebär att den som frånhänts egendom genom brott får ett starkare skydd samtidigt som häleri försvåras.

Utskottet erinrar om att en grundläggande princip i svensk rätt sedan länge är atl den som i god tro förvärvar lösöre av annan än egendomens ägare blir skyddad mot anspråk från den "rätte" ägaren på att återfå egendomen. Genom godlrosförvärvel blir förvärvaren ägare till egendomen och den föregående ägaren har endast rätl att lösa till sig denna. För all etl godtrosförvärv skall bli gällande mot den ursprunglige rättsinnehavaren krävs att överlåtaren haft egendomen i sin besittning och att denna överlämnats till förvärvaren. Bakgrunden till rättsläget är alt besittningen av lösöre i den allmänna omsättningens intresse anses legitimera besittaren att förfoga över egendomen.

Reglerna om godtrosförvärv är lillämpliga även på gods som frånhänts

JuU 1979/80:26 14

ägaren genom brott. Del starka skydd som svensk rätt ger godtrosförvärvare av stöldgods och annan egendom som åtkommils genom brott skiljer sig i avsevärd mån från vad som gäller i Danmark, Finland och Norge. I dessa länder kan sådan egendom inte bli föremål för godtrosförvärv och den rätte ägaren har alltså rätt att ulan ersätining återfå egendomen. Utvecklingen av praxis i Sverige när det gäller kraven på god tro vid förvärv av stöldgods och liknande har emellertid medfört ett visst närmande till vad som gäller i de övriga nordiska länderna. Det är sålunda numera vanligt att domstolarna kräver en särskilt hög grad av aklsamhet vid förvärv av egendom, som erfarenhetsmässigt visat sig särskilt "känslig" eller som bjuds ut- till försäljning under ovanliga former eller till påfallande lågt pris. Denna skärpning av förutsättningarna för godtrosförvärv innebär att den som frånhänts egendom genom brott har möjlighet att i större utsträckning än tidigare hävda sin rätt gentemot den som förvärvat egendomen.

Som närmare framgår av redogörelsen ovan har frågan om en modifiering av reglerna om godtrosförvärv av stöldgods m. m. tidigare aktualiserats i olika sammanhang. Någon ändring av rättsläget har dock inte kommit till slånd. En anledning härtill är att det ansetts strida mot svensk rättsuppfattning att den som i god tro förvärvat egendom och därvid iakttagit den omsorg som skäligen kunnat krävas av honom skall gå förlustig egendomen, därför att det senare visar sig att den frånhänts ägaren genom brott. Vidare har det ansetts att något behov av ändrade regler inte föreligger med hänsyn lill den utveckling beträffande kraven på den goda tron som ägt rum i praxis. En annan synpunkt som förts fram är att den som berövas egendom genom brott i allmänhet kan försäkra sig mot egendomsbrott medan någon motsvarande möjlighet att skydda sig försäkringsvägen inte torde finnas för den som i god tro förvärvar stöldgods och sedan tvingas avstå godset till rätte ägaren.

Enligt utskottets mening har de skäl som sålunda åberopats mot en ändring av gällande ordning fortfarande bärkraft. Samtidigt måsle emellertid beaktas att det finns skäl som talar för atl den rätte ägaren bör behandlas gynnsamt i sådana fall då han förlorat sin egendom genom brott. Den som lånar ul sin egendom eller deponerar den hos annan eller överlämnar den till en avbetalningsköpare mot äganderättsförbehåll avstår därigenom frivilligt från den omedelbara kontrollen över egendomen och tar en viss risk för atl mottagaren obehörigen överlåter den till en godtroende tredje man. Den som blir bestulen framstår i jämförelse härmed typiskt sett som i särskilt hög grad oskyldig till sin förlust och från skälighetssynpunkl kan det ligga nära till hands att för sådana fall lägga större vikt vid ägarens intresse av att få tillbaka den stulna egendomen än vid en godtroende förvärvares intresse av atl få behålla den. Enligt utskottets uppfattning torde mot bakgrund av det ökade antalet lillgreppsbrott under senare är en viss förskjutning ha inträtt i den allmänna rättsuppfattnmgen till förmån för den rätte ägaren. Det torde numera inte anses lika självklart som tidigare att godtrosförvärvaren alltid bör få behålla egendomen. Att en opinionssvängning skett belyses bl. a. av

JuU 1979/80:26 15

de remissyttranden som inhämtades över det ovan redovisade betänkandet SOU 1965:14 och de som inhämtats över brottsförebyggande rådets promemoria 1978:1 om sakhäleri m. m. Vid remissbehandlingen av 1965 års betänkande ställde sig sålunda flertalet remissinstanser negativa till en ändring av reglerna om godtrosförvärv medan remissutfallet beträffande BRÅ-promemorian visar att det övervägande antalet remissinstanser stöder tanken alt modifiera möjligheterna till godtrosförvärv.

I anslutning till det anförda vill utskottet även beröra de kriminalpoliliska aspekterna på frågan om godtrosförvärv av stöldgods m.m. även om det i och för sig inte ankommer på ulskotiei all behandla spörsmål angående behovel av åtgärder mot tillgrepps- och häleribrottsligheten. Enligt utskottets mening är det otvivelaktigt så att avsättningen av egendom som åtkommils genom brott i viss mån underlättas av det skydd som godtrosförvärvaren åtnjuter enligt nuvarande ordning. En modifiering av reglerna om godtrosförvärv bör kunna leda till en ökad försiktighet hos allmänheten när "det gäller handel med egendom som utbjuds på ovanligt förmånliga villkor och som därför kan misstänkas vara stöldgods. Som framhållits i både BRÅ-promemorian och motionen torde därför en viss inskränkning av skyddet för godtrosförvärvaren få betydelse för brottsbekämpningen. En förstärkning av den rätte ägarens ställning skulle därjämte kunna medföra alt skillnaderna mellan Sverige och övriga nordiska länder på detta område minskade och således tillgodose intresset av nordisk rättslikhet.

I enlighet med det anförda anser utskottet atl det finns skäl som talar för att en ändring av reglerna om godtrosförvärv nu bör komma till stånd. En lagstiftning på området är emellertid förenad med åtskilliga problem inte minsl när det gäller avvägningen mellan de olika intressen som gör sig gällande. Med hänsyn härtill förordar utskottet alt frågan om godtrosförvärv av stöldgods m. m. blir föremål för utredning. Del bör ankomma på regeringen att bestämma formerna för utredningsarbetets bedrivande. Utskoitet vill dock betona vikten av atl arbetet bedrivs i nordiskt samförstånd med sikte på att få till stånd en mer enhetlig reglering beträffande godtrosförvärv av stöldgods m. m. i de nordiska länderna.

Stockholm den 19 februari 1980

På lagutskottets vägnar LENNART ANDERSSON