FiU 1979/80:39

Finansutskottets betänkande
1979/80:39

med anledning av propositionen 1979/80:159 med förslag till lag om
ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel, m. m., jämte
motioner

I propositionen 1979/80:159 har regeringen (ekonomidepartementet) efter
hörande av lagrådet föreslagit riksdagen att anta vid propositionen fogade
förslag till

1. lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel,

2. lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor
vid kontoköp,

3. lag om ändring i konsumentkieditlagen (1977:981).

De i propositionen framlagda lagförslagen är av följande lydelse:

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel

Härigenom föreskrivs att 2. 14—16. 25 och 30 §§ lagen (1974:922) om
kreditpolitiska medel skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

I denna lag förstås med

Föreslå nen lydelse

2 §

1. bankinstitut: bankaktiebolag, sparbank och centralkassa för
jordbrukskredit,

2. försäkringsinstitut: allmänna pensionsfonden och försäkringsföretag
med svensk koncession.

3. kreditinstitut: bankinstitut,
jordbrukskassa, kreditaktiebolag,
försäkringsinstitut, landshypoteks-
och stadshypoteksinstitutionerna.
Svenska skeppshypotekskassan
och Skeppsfartens sekundärlånekassa.

3. kreditinstitut: bankinstitut,
jordbrukskassa, kreditaktiebolag,
finansbolag enlig! lagen
(1980:2) om finansbolag, försäkringsinstitut.
landshypoteks- och
stadshypoteksinstitutionerna.
Svenska skeppshypotekskassan
och Skeppsfartens sekundärlånekassa.

14 §

Förordnande om utlåningsregle- Förordnande om utlåningsreglering

ring kan avse bankinstitut. kan avse bankinstitut eller finans bolag.

1 Riksdagen 1979180. 5 sami. Nr 39

FiU 1979/80:39

Nuvarande lydelse

Med utlåningsreglering avses att
ett högsta belopp (maximibelopp)
fastställes för

1. utlämnade lån.

2. beviljade men ej utlämnade
lån, eller för

3. garantiförbindelser som är
knutna till kreditgivning.

Riksbanken fastställer för viss
tidpunkt (beräkningstidpunkt) eller
för viss tidsperiod (beräkningsperiod)
maximibelopp enligt 15 Si förhållande
till lånens eller garantiförbindelsernas
storlek vid viss tidpunkt
eller på annat sätt. Därvid får
riksbanken ge skilda regler för utlåning
eller garantiförbindelser avseende
olika ändamål.

25 S

Förordnande om räntereglering
kan avse kreditinstitut och, i fråga
om inlåning, även annan som driver
inlåning på räkning av det slag bank
allmänneligen begagnar.

Föreslagen lydelse
S

Med utlåningsreglering avses att
ett högsta belopp (maximibelopp)
fastställs för

1. utlämnade lån.

2. beviljade men ej utlämnade
lån.

3. garantiförbindelser som är
knutna till kreditgivning, eller för

4. värdet av lös egendom, som
finansbolag för att medverka till finansiering
upplåter till nyttjande
(leasingobjekt) sedan ett förordnande
om utlåningsreglering har
trätt i kraft.

Med lån jämställs likvider för
fordringar som finansbolag förvärvar
för att medverka till finansiering.

Riksbanken fastställer för en viss
tidpunkt (beräkningstidpunkt) eller
för en viss tidsperiod (beräkningsperiod)
ett maximibelopp enligt
15 § i förhållande till lånens eller
garantiförbindelsernas storlek eller
leasingobjektens värde vid en viss
tidpunkt eller på annat sätt. Därvid
får riksbanken ge skilda regler för
utlåning, garantiförbindelser eller
leasingobjekt avseende olika ändamål.

Förordnande om räntereglering
kan avse andra kreditinstitut än finansbolag
och. i fråga om inlåning,
även annan som driver inlåning på
räkning av det slag bank allmänt
begagnar.

Särskild avgift skall utgöra, vid åsidosättande av föreskrift i fråga om

I. likviditets- eller kassakrav, ett belopp som svarar mot ränta på underskottet
för tiden från föregående beräkningstidpunkt eller, om tidigare
beräkning ej skett, från det föreskriften trätt i tillämpning, varvid räntesatsen
för år får i fråga om likviditetskrav överstiga riksbankens diskonto med
högst tre procentenheter och i fråga om kassakrav uppgå till högst två
gånger diskontot.

FiU 1979/80:39

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2. utlåningsreglering. ett belopp
som för tiden från föregående beräkningstidpiaikt
eller, om tidigare
beräkning ej skett, frän det föreskriften
trätt i tillämpning eller för
beräkningsperiod svarar mot ränta
på det belopp med vilket utlåningen
överskridit fastställd gräns, varvid
räntesatsen för år får med högst tre
procentenheter överstiga riksbankens
diskonto.

2. utlåningsreglering. ett belopp
som för tiden från den föregående
beräkningstidpunkten eller, om en
tidigare beräkning ej skett, från det
föreskriften trätt i tillämpning eller
för beräkningsperioden svarar mot
ränta på det belopp med vilket utlåningen.
garantiförbindelserna eller
leasingobjektens värde överskridit
den fastställda gränsen, varvid räntesatsen
för år får med högst tre
procentenheter överstiga riksbankens
diskonto.

3. emissionskontroll, högst två procent av hela lånesumman för varje år
av den för lånet bestämda längsta löptiden.

4. allmän placeringsplikt. ett belopp som för beräkningsperiod svarar
mot ränta på den de! av ålagd placeringsplikt för perioden eller för perioden
och tidigare beräkningsperioder sammantagna som ej uppfyllts, varvid
räntesatsen för år får med högst tre procentenheter överstiga riksbankens
diskonto.

5. särskild placeringsplikt. högst fem procent av den del av ålagd placeringsplikt
som ej uppfyllts.

6. räntereglering, två gånger det belopp med vilket räntan avvikit från
den ränta som skolat utgå enligt fastställd räntesats.

Vid tillämpning av första stycket I får utjämning ske mellan överskott
och underskott under två eller flera perioder och räntan beräknas på det
genomsnittliga underskottet.

Denna lag träder i kraft den I juli 1980.

2 Förslag till

Lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor
vid kontoköp

Härigenom föreskrivs följande.

Regeringen får meddela föreskrifter om de betalningsvillkor som säljare
eller kreditgivare skall tillämpa vid kontoköp på kredit av varor, tjänster
eller andra nyttigheter.

Denna lag träder i kraft den I juli 1980.

FiU 1979/80:39

3 Förslag till

Lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977: 981)

Härigenom föreskrivs att 30 § konsumentkreditlagen (1977: 981) skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

30 8

Bestämmelserna i 8 och 9 88 gäl- Bestämmelserna i 8 och 9 88 gäller
ej kreditköp för vilka föreskrif- ler ej kreditköp för vilka föreskrifter
om kontantinsats har meddelats ter om kontantinsats har meddelats

med stöd av lagen (1975:90) med med stöd av lagen (1975:90) med

bemyndigande att meddela före- bemyndigande att meddela föreskrifter
om betalningsvillkor vid skrifter om betalningsvillkor vid

yrkesmässig försäljning av bilar. yrkesmässig försäljning av bilar.

Bestämmelserna gäller inte heller
kreditköp för vilka föreskrifter har
meddelats med stöd av lagen
11980:00) med bemyndigande att
meddela föreskrifter arn betalningsvillkor
vid kontoköp.

Denna lag träder i kraft den I juli 1980.

Avsnittet Övriga frågor i bilaga 4 till propositionen (s. 109-122) behandlas
av näringsutskottet.

I motionen 1979/80:2010 av Wiggo Komstedt (m) och Allan Ekström (m)
hemställs att riksdagen upphäver lagen (1975:90) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av
bilar i den mån samma effekt kan uppnås genom den föreslagna regleringen
av finansbolagens verksamhet.

I motionen 1979/80:2011 av Olof Palme m. fl. (s) hemställs att riksdagen 1.

beslutar att även likviditetskrav och räntereglering enligt lagen
1974:922 om kreditpolitiska medel skall kunna tillämpas på finansbolag,

2. beslutar ge regeringen till känna vad som anförts i motionen om
behovet av kontantinsats samt reglering av betalningsvillkor vid kontoköp,

3. beslutar ge regeringen till känna vad som anförts om behovet av
åtgärder för att begränsa det totala antalet kontokort som en och samma
person kan inneha.

Synpunkter i ärendet har i samband med uppvaktningar inför utskottet
lämnats av Finansbolagens Förening och Motorbranschens Riksförbund.

FiU 1979/80:39

Utskottet har inhämtat yttrande från näringsutskottet över propositionen i
vad avser avsnitten 2.5, 3 och 4. Yttrandet (NU 1979/80:6 y) återfinns som
bilaga till detta betänkande.

Den kreditpolitiska lagstiftningen m. m.

Lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel är en tidsbegränsad s. k.
fullmaktslag. Lagens giltighet har senast förlängts på tre år till utgången av år
1981 (SFS 1978:931). Med stöd av lagen kan regeringen på framställning av
riksbanksfullmäktige förordna att riksbanken får använda ett eller flera
kreditpolitiska medel. Förutsättningen för ett förordnande är att det behövs
för att uppnå de mål som har fastställts för riksbankens penningpolitiska
verksamhet.

De kreditpolitiska medel som anges i lagen är likviditetskrav, kassakrav,
utlåningsreglering, emissionskontroll, allmän placeringsplikt, särskild placeringsplikt
och räntereglering. Av dessa är utlåningsreglering, allmän och
särskild placeringsplikt extraordinära medel. De får användas endast om
synnerliga skäl föreligger. De övriga medlen kan användas som mera
normala inslag i kreditpolitiken. Förordnande om utlåningsreglering eller
räntereglering skall begränsas till viss tid, högst ett år. Ett förordnande om
placeringsplikt eller om något av de ordinära medlen gäller tills vidare, om
inte annat anges.

Förordnande om likviditetskrav kan f. n. avse endast bankinstitut och
innebär att en bank måste hålla ett minsta belopp likvida tillgångar i
förhållande till sina förbindelser, dvs. i första hand inlåningen. Till likvida
tillgångar räknas obligationer som har utfärdats av staten och de bostadsfinansierande
institutionerna. Riksbanken anger det procenttal, högst 50 %,
som skall gälla för likviditetskravet. F. n. gäller olika likviditetskrav på de
olika bankerna. På de större affärsbankerna är kravet f. n. 32-38 %.

Likviditetskravet har huvudsakligen två syften. Det ena är att påverka
bankernas kreditgivningsförmåga genom att tvinga dem att placera medel på
ett sådant sätt att utlåningen begränsas. Det andra är att styra bankernas
kreditgivning till vissa särskilt angelägna ändamål. Med likviditetskrav på
bankerna kan den statliga finansieringen och den långfristiga bostadsfinansieringen
underlättas genom att bankerna placerar i stats- och bostadsobligationer,
som alltid räknas som likvida medel.

Kassakrav innebär att en banks medel som innestår på checkräkning i
riksbanken samt - i den mån riksbanken anger - inneliggande kassa skall
motsvara viss andel, högst 15 %, av bankens förbindelser med vissa
undantag. Kassakrav används framför allt för att påverka räntenivån på
dagslånemarknaden och därigenom också på annan lånemarknad för
kortfristiga lån.

FiU 1979/80:39

Med räntereglering menas att en högsta eller en lägsta ränta fastställs för
inlåning eller att en högsta ränta fastställs för utlåning. Det är ett
extraordinärt kreditpolitiskt medel och får alltså tillämpas endast om
synnerliga skäl föreligger. Räntereglering kan avse kreditinsitut, dvs.
banker, försäkringsbolag, kreditaktiebolag m. fl. och i fråga om inlåning
även annan som driver inlåning på räkning av det slag bank allmänt
begagnar.

Även utlåningsreglering är ett extraordinärt medel. Det får alltså tillämpas
bara när det finns synnerliga skäl. Utlåningsregleringen kan f. n. endast avse
bankinstitut. Regleringen innebär normalt att förändringarna i kreditvolymen
för en tidsperiod begränsas till en kvotdel av kreditvolymen vid en
tidigare tidpunkt. Basvärdet för ett s. k. utlåningstak kan också bestämmas
som t. ex. ett genomsnitt av utlåningsvolymen vid flera tidpunkter.

Emissionskontroll innebär att obligationer, förlagsbevis och andra för den
allmänna rörelsen avsedda skuldebrev inte utan riksbankens tillstånd får ges
ut av annan än riksgäldskontoret. Emissioner av statsobligationer faller alltså
utanför kontrollen. Denna kontroll omfattar såväl kreditinstitut som andra
företag. Riksbanken kan också utöva emissionskontroll såvitt avser andra
skuldebrev, vanligen kallade reverser, som kreditinstitut ger ut. Bankernas
inlåning på motböcker eller övrig inlåning i bank på räkning från allmänheten
undantas dock. Emissionskontrollen kan avse emissionernas volym, räntesatser
och andra villkor. Riksbanken anger vilka slag av värdepapper som
inte får ges ut utan tillstånd och från vilken tidpunkt ett förordnande om
emissionskontroll gäller. Ett förordnande kan gälla för högst tre år. Något
förordnande om emissionskontroll finns inte j. n. Riksbanken upprätthåller
dock i praktiken en fortlöpande kontroll av obligationsutgivningen och
obligationsvillkoren samt av den långfristiga reversupplåningen.

Allmän placeringsplikt syftar till att tillgodose behovet av långfristig kredit
åt staten eller för bostadsbyggandet medan särskild placeringsplikt skall
tillgodose behovet av byggnadskrediter. Riksbanken anger vilka placeringar
som skall göras för att tillgodose dessa syften.

Regeringen har i april månad i år, efter framställning härom från
riksbanksfullmäktige, förordnat om allmän placeringsplikt för försäkringsbolag
samt om räntereglering för försäkringsbolag och banker för en tid av ett
år. Det är första gången dessa båda extraordinära kreditpolitiska medel
direkt tillämpas. Riksbanken har med stöd av förordnandet den 29 april
utfärdat tillämpningsföreskrifter rörande försäkringsbolagens placeringar.
Innebörden av förordnandet om räntereglering är att en formell räntereglering
har avlöst en informell räntereglering som varit gällande under sex
år.

Riksbanken har i sammanhanget också lättat på emissionskontrollen i vad
avser näringslivets obligations- och förlagslån. Emissionsvolymerna kommer

FiU 1979/80:39

att kontrolleras som hittills medan större frihet kommer att lämnas vad gäller
räntesättningen.

Regeringen har den 27 mars 1980 utfärdat direktiv till en översyn av
kreditpolitiken och den kreditpolitiska lagstiftningen (Dir. 1980:35). I
direktiven anför föredragande statsrådet bl. a. följande.

Jag anser att tiden nu är mogen för att granska den förda kreditpolitiken
och dess effekter i stabiliserings-, resurs- och inkomstfördelningsmässiga
hänseenden samt att förutsättningslöst se över kreditpolitikens mål och
medel och den kreditpolitiska lagstiftningens ändamålsenlighet.

För en sådan översyn talar även det förhållandet att den samhällsekonomiska
situationen nu är en helt annan än den som rådde när lagen
(1974:922) om kreditpolitiska medel (LKM) antogs år 1974. Den balansrubbning
som därefter har inträffat yttrar sig bl. a. i en högre inflationstakt
och underskott i bytesbalansen. Bytesbalansunderskotten har framtvingat en
betydande upplåning utomlands samtidigt som den växande utrikeshandeln
gett upphov till en omfattande kommersiell kreditgivning i båda riktningarna
mellan Sverige och utlandet. Variationer i handelskrediterna beror inte
enbart på handelns utveckling utan också på kreditmarknadsläget här
hemma jämfört med i utlandet. Härigenom har vårt beroende av de
internationella kreditmarknaderna ökat väsentligt.

Inom landet återspeglas balansrubbningen också i den kraftiga ökningen
av statens årliga budgetunderskott från betydligt mindre än 10 miljarder kr.
under 1970-talets första hälft till den nuvarande nivån på mer än 50 miljarder
kr. Finansieringen av underskott av denna storleksordning ställer speciella
krav på kreditpolitiken och låneinstrumentens utformning samtidigt som
underskotten som sådana hotar att förstärka balansbristen i samhällsekonomin
genom sin likviditetsskapande effekt.

Förutsättningarna för kreditpolitiken har således ändrats framför allt till
följd av det växande beroendet av utländska kreditmarknader och behovet
av statlig budgetfinansiering. Dessa förhållanden kan också väntas få
långsiktiga effekter på kreditsystemets, i synnerhet banksystemets, struktur
och funktionssätt.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört bör en kommitté tillsättas för översyn
av kreditpolitiken.

De centrala målen för den ekonomiska politiken är att uppnå full
sysselsättning, god tillväxt, låg inflationstakt, jämvikt i de utrikes betalningarna,
regional balans och en rättvis inkomstfördelning. Kreditpolitiken utgör
ett viktigt medel för att nå dessa övergripande mål. Kreditpolitiken kan också
ses som ett medel att uppnå syften av mer speciell karaktär exempelvis att
underlätta bostadsbyggandet, finansiera det statliga budgetunderskottet,
främja vissa regionalpolitiska målsättningar eller underlätta de mindre och
medelstora företagens verksamhet. Såvitt gäller de mindre och medelstora
företagen bör kommittén samråda med den utredning om deras finansiella
situation som föreslås bli tillsatt inom kort.

Kommittén bör vid utvärderingen av den hittills förda kreditpolitiken
undersöka dels i vad mån de uppställda målen nåtts, dels i vad mån negativa
biverkningar uppkommit. Det är också angeläget att kommittén beaktar
erfarenheterna i länder som kan jämföras med Sverige och där kredit- och
penningpolitiken getts en delvis ny roll under senare år.

Kommitténs huvuduppgift bör vara att lägga fram förslag om hur kredit -

FiU 1979/80:39

och penningpolitiken bör utformas inför den samhällsekonomiska utveckling
som kan förutses. Förslagen bör ta hänsyn till den flexibilitet i politiken som
krävs för att möta olika tänkbara situationer.

Mot bakgrund av de fördelar en fri kreditmarknad har bör en allmän
strävan vara att i möjligaste mån avreglera kreditmarknaden. En nackdel
med relativt långtgående regleringar av kreditmarknaden är att den
information om utbud och efterfrågan som i en marknadshushållning
normalt förmedlas vid prisbildningen så småningom går förlorad. Härtill
kommer kostnaden för att kreditmarknaden på sikt riskerar att stelna i ett
oföränderligt mönster och att marknadens förmåga att tillgodose nya
kreditbehov reduceras. Detta motverkar en dynamisk utveckling av kreditmarknaden
och förkväver nya initiativ.

Kommittén bör med hänsyn till de svårigheter som är förknippade med en
övergång till en fri kreditmarknad ange två huvudalternativ.

I det ena förutsätts att detaljreglering kan undvaras och att kreditpolitiken
bedrivs med generellt verkande, marknadsanpassade medel. Kommittén bör
således noggrant pröva förutsättningarna för att kreditpolitiken normalt skall
förlita sig till generella medel, såsom diskontopolitik, marknadsoperationer,
statsskuldspolitik och kassakvoter.

I det andra huvudalternativet förutsätts att en kreditpolitisk reglering
måste bevaras. Kommittén bör då undersöka vilka förändringar som bör
göras i det gällande regleringssystemet.

Propositionen

I propositionen föreslås att utlåningsreglering enligt lagen (1974:922) om
kreditpolitiska medel skall kunna tillämpas på finansbolag, dvs. sådana
factoring-, leasing- och kontokortsföretag m. fl. som omfattas av lagen
(1980:2) om finansbolag. Genom att finansbolagen blir kreditinstitut enligt
den kreditpolitiska lagen kan emissionskontroll avse finansbolagen på
samma sätt som andra kreditinstitut. Förslaget innebär också att finansbolagen
blir skyldiga att lämna riksbanken de uppgifter som behövs för
tillämpningen av de nämnda kreditpolitiska medlen.

Vidare föreslås att regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om
betalningsvillkor vid kontoköp på kredit.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1980.

I huvudfrågan om och i så fall i vilken grad kreditpolitisk reglering av
finansbolagen bör tillämpas anförs i propositionen följande.

Finansieringsbolagskommittén har funnit att finansföretagens kreditutbud
åren 1974-1976 motsvarade 13-17 % av samtliga bankers och 20-25 % av
affärsbankernas krediter till hushåll och företag, bostadsbyggnadskrediter
undantagna. Finansföretagens snabba expansion kan enligt kommittén
förklaras av att de har vidareutvecklat och förbättrat finansieringsformer
som tidigare har funnits hos bankerna och av att de har utvecklat helt nya
kreditformer. Bakom den snabba tillväxten av finansföretagen anser
kommittén även ligga att de arbetar under andra villkor än övriga
kreditinstitut. De behöver inte uppfylla formella säkerhetskrav och - om de

FiU 1979/80:39

inte är bankägda - inte heller några kapitaltäckningskrav. De bankägda
finansföretagen har enligt sina bolagsordningar vissa kapitaltäckningskrav,
vilket har samband med att bankerna har fått tillstånd av regeringen att
förvärva aktier i företagen. En väsentligare orsak till expansionen är dock
enligt kommitténs mening att finansföretagen inte omfattas av den kreditpolitiska
lagstiftningen och sålunda inte har drabbats av en sådan expansionsbegränsning
som den förda kreditpolitiken under långa perioder har
inneburit för bl. a. bankerna.

Kommittén har föreslagit att tre av de kreditpolitiska medlen skall kunna
tillämpas på finansbolagen, nämligen likviditetskrav, utlåningsreglering och
räntereglering. Det kreditpolitiska medlet emissionskontroll kan tillämpas
på alla som ger ut obligationer eller andra för den allmänna rörelsen avsedda
skuldebrev och är alltså redan tillämpligt även på finansbolags upplåning
genom emission av sådana värdepapper. I fråga om den del av emissionskontrollen
som avser kreditinstitutens reservupplåning har kommittén dock
föreslagit att finansbolagen undantas.

Det råder enligt föredraganden enighet om att finansbolagen är ett
värdefullt tillskott till den svenska kreditmarknaden. Finansbolagen spelar
numera en inte obetydlig roll. En viktig orsak till deras tillväxt är att de har
utvecklat nya ändamålsenliga kreditformer och kunnat förbättra tidigare
finansieringsformer. Finansbolagen kan tillgodose finansieringsbehov hos
bl. a. små och medelstora företag genom att som säkerhet utnyttja t. ex.
företagens fakturafordringar. Detta är av värde bl. a. för företag som inte
kan ställa bankmässiga säkerheter. Finansbolagen tillhandahåller också sina
kunder en omfattande administrativ service genom fakturahantering,
inkassering m. m. Finansbolagen fyller härigenom en angelägen uppgift inte
minst för de små och medelstora företagens verksamhet.

För att bedöma finansbolagens samhällsekonomiska betydelse och avgöra
om de skall föras in under den kreditpolitiska lagstiftningen är det viktigt att
veta hur stor finansbolagssektorn är jämförd med bankerna och den grå
kreditmarknaden. Den helt övervägande delen av kreditgivningen på den grå
marknaden sker mellan de icke-finansiella företagen. Finansföretagens
andel har hittills varit tämligen ringa.

Budgetunderskotten kommer sannolikt att ligga på en hög nivå även under
de närmaste åren och fortsätta att ge stora likviditetstillskott. En betydande
del härav dras emellertid åter ur marknaden genom bytesbalansunderskotten
och genom att staten liksom nu lånar tillbaka pengarna från bankerna och
allmänheten. Flur det återstående låneutrymmet fördelas mellan bankerna
och den grå kreditmarknaden avgörs inte av statsskuldspolitiken eller av de
likviditetskrav som ställs på bankerna. För balansen mellan bankerna och
den grå kreditmarknaden spelar i stället ränteförhållandena en avgörande
roll. Vid bestående större ränteskillnader mellan den organiserade och den
grå kreditmarknaden är det risk för att kreditgivningen i allt högre grad
kommer att ske på den grå marknaden.

1* Riksdagen 1979180. 5 sami. Nr 39

FiU 1979/80:39

Det råder delade meningar om i vad mån finansbolagens tillväxt kan
förklaras av att finansbolagen - till skillnad från bankerna och andra
kreditinstitut - inte är underkastade en kreditpolitisk reglering eller annan
kontroll.

Kreditvolymen måste kunna påverkas effektivt för att kreditpolitiken skall
få avsedd verkan. Kreditpolitiken har bl. a. till syfte att tillgodose statens och
bostadssektorns kreditbehov. Med hänsyn till de krav som ställs på förnyelse
och utbyggnad av den utlandskonkurrerande delen av näringslivet har på
senare år även denna sektor fått en prioriterad ställning på kreditmarknaden.

En grundläggande fråga är om de föreslagna åtgärderna beträffande
finansbolagen medför en effektivare kontroll av kreditvolymen. Utvidgas det
kreditpolitiskt reglerade området kan det leda till att det skapas nya
oreglerade kanaler för kreditgivning. Produktionsföretagen kan t. ex. bygga
ut sina finansfunktioner. Detta kan försvåra en från samhällsekonomisk
synpunkt lämplig fördelning av krediter och andra finansiella tjänster. De
små och medelstora företagens kreditförsörjning skulle t. ex. kunna försvåras,
vilket inte kan accepteras.

En annan fråga är om en kreditpolitisk reglering av finansbolagen kan ha
gynnsamma effekter på kreditprioriteringen. Därvid får bedömas om
finansbolagen har en låneinriktning som kan strida mot den samhälleligt
önskvärda. Man kan också ta hänsyn till finansbolagens andel av den totala
kreditgivningen, deras förmåga att självständigt initiera en kreditexpansion
och att bidra till statsbudgetens finansiering. Vidare bör hänsyn tas till den
kontroll och de kostnader som en reglering kräver.

Ett motiv som har framförts för en kreditpolitisk reglering av finansbolagen
är konkurrensneutraliteten mellan bankerna och finansbolagen. Motivets
bärkraft är beroende av i vilken utsträckning bankerna och finansbolagen
konkurrerar med varandra eller kompletterar varandra.

För att kunna bedöma om och i vad mån finansbolagen bör omfattas av den
kreditpolitiska lagen bör man närmare granska vart och ett av de aktuella
kreditpolitiska medlen.

De motiveringar föredraganden redovisar i propositionen för ställningstagandena
i fråga om varje enskilt kreditpolitiskt medel redovisas i anslutning
till utskottets egna ställningstaganden i det följande.

I propositionen diskuteras därefter de åtgärder ifråga om kontokortskrediter
som kan komma i fråga. Efter en redovisning av verksamheten med
kontokort i Sverige och innebörden i riksdagens beslut med begäran om en
övergripande utredning på kontokortsområdet anför föredraganden bl. a.
följande.

Jag vill framhålla att kontokorten otvivelaktigt har vissa fördelar för
konsumenterna. De kan således erbjuda ett bekvämt sätt att betala eller få
kredit. Sedan en kreditgräns har avtalats mellan kontoinnehavaren och
kreditkortsföretaget kan kontoinnehavaren utnyttja krediten när han själv

FiU 1979/80:39

vill genom inköp, amortering och därefter nya inköp. Kreditkorten kan
dessutom ha en viktig utjämnande funktion för fördelningen av konsumtionskrediter
både över tiden och mellan hushåll med bättre eller sämre
bankförbindelser. För detaljhandeln kan kontokorten medföra rationaliseringar
av betalningsrutinerna och hanteringen av konsumtionskrediter. Från
konsumentens synpunkt bör å andra sidan beaktas att den effektiva årsräntan
jämte hanteringskostnaderna för kontokortskrediter kan överstiga 25 %.

Den av riksdagen begärda utredningen på kontokortsområdet kommer
bl. a. att avse de samhällsekonomiska och konsumentpolitiska frågor som jag
nu har berört och ge ett underlag för att avgöra om det behövs mer långsiktiga
åtgärder på området. På kort sikt kan emellertid utvecklingen bli sådan att
åtgärder från samhällets sida kan behövas. I så fall måste givetvis regeringen
vara beredd att omedelbart ingripa. Riksdagens tidigare återgivna uttalande
får också anses innebära att formella möjligheter redan nu bör skapas för att
kunna ingripa på kontokortsområdet med åtgärder som är motiverade av
såväl samhällsekonomiska som konsumentpolitiska skäl.

Beträffande de åtgärder som kan komma i fråga på kontokortsområdet vill
jag peka på att det kreditpolitiska medlet utlåningsreglering, som enligt vad
jag nu föreslår skall kunna tillämpas på finansbolagen, är selektivt med
avseende på utlåningens ändamål. Det kan därför inriktas särskilt på
kontokortskrediterna. Eftersom en del av kontokortsverksamheten - f. n. en
mindre del - ligger utanför finansbolagen kan man med utlåningsreglering
dock inte nå hela kontokortsmarknaden. Utlåningsreglering kan vidare
motiveras bara med kreditpolitiska och inte med konsumentpolitiska skäl.
Därför behövs också andra åtgärder som vid behov kan riktas mot
kontokortsverksamheten. De åtgärder som då bör komma i fråga skall kunna
användas för både samhällsekonomisk och konsumentpolitisk reglering av
verksamheten.

Vad som f. n. kan göras för att tillmötesgå riksdagens önskemål i fråga om
åtgärder på kontokortsområdet är enligt min mening att regeringen får
möjlighet att påverka de betalningsvillkor som tillämpas vid köp med
kontokort. Detta förutsätter ett bemyndigande av riksdagen. Ett bemyndigande
av likartat slag finns vad gäller den yrkesmässiga kreditförsäljningen
av bilar i lagen (1975:90) med bemyndigande att meddela föreskrifter om
betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.

Föreskrifter om betalningsvillkor vid kontokortskrediter är att hänföra till
sådana föreskrifter om enskildas ekonomiska förhållanden som avses i 8 kap.
3 § regeringsformen. Bemyndigande för regeringen att utfärda föreskrifter i
ämnet kan ges med stöd av 8 kap. 7 § 3 regeringsformen, eftersom
föreskrifterna avser näringsverksamhet. Sådana föreskrifter avser också
kreditgivning.

Jag vill således förorda en lag med bemyndigande för regeringen att
meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kontoköp på kredit. Sådana
föreskrifter bör kunna riktas mot säljare som lämnar kontokredit eller mot
kontokortsföretag som tillhandahåller sådan kredit. Jag återkommer i
specialmotiveringen till bemyndigandets närmare omfattning.

De föreskrifter som kan komma att meddelas med stöd av bemyndigandet
kan i första hand tänkas avse krav på viss amortering av utnyttjad kredit eller
krav på en kontantinsats eller en kombination av sådana krav. Vad först
gäller krav på amortering kan konstateras att kontokortskrediterna visserligen
är revolverande, dvs. en amortering skapar utrymme för ny kredit. Ett
krav på större månatliga amorteringar än vad som tillämpas på marknaden

FiU 1979/80:39

bör emellertid kunna leda till en viss åtstramning av kontokortshandeln och
även ha positiva effekter från konsumentpolitisk synpunkt. Ett krav på
kontantinsats kan få samma effekter men är förenat med praktiska
svårigheter vid tillämpningen.

Om regeringen utnyttjar det av mig nu förordade bemyndigandet att
meddela föreskrifter i fråga om kontoköp får detta ske genom en särskild
förordning i ämnet. En sådan förordning bör också innehålla bestämmelser
om tillsyn över att föreskrifterna iakttas och straff för den som överträder
föreskrifterna. Enligt 8 kap. 7 § andra stycket regeringsformen kan därvid
inte annat straff än böter komma i fråga.

Det av mig nu förordade bemyndigandet får ses som ett provisorium som
ger regeringen möjligheter till ett snabbt ingripande om det skulle behövas.
Som jag tidigare har antytt behövs ett bättre underlag för att bedöma om det
på lång sikt behövs åtgärder från samhällets sida och om sådana åtgärder har
några positiva effekter. Det får ankomma på den kommitté om kontokortsmarknaden
som regeringen skall tillkalla att presentera ett sådant underlag
och bedöma behovet av mer långsiktiga åtgärder samt, om ett sådant behov
kan konstateras, föreslå lämpliga åtgärder.

Innan det av mig nu förordade bemyndigandet tas i anspråk av regeringen
kan det finnas anledning att undersöka möjligheterna att genom medverkan
av branschen åstadkomma förändringar på kontokortsmarknaden som kan
tillgodose sådana syften som skulle tillgodoses genom föreskrifter enligt
bemyndigandet. Sådana åtgärder skulle kunna avse exempelvis förbättrad
kreditupplysning i syfte att motverka missbruk av kontokort eller ett system
med mindre krediter för nya kontohavare med stegvisa höjningar av
krediträtten, när det har visat sig att kontohavaren kan uppfylla sina
skyldigheter mot kontokortsföretaget. Jag utgår från att branschen på eget
initiativ överväger om nu antydda åtgärder kan genomföras.

Motionerna

I motionen 2010 hemställs att riksdagen upphäver lagen (1975:90) med
bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig
försäljning av bilar i den mån samma effekt kan uppnås genom den
föreslagna regleringen i finansbolagens verksamhet.

Genom det nu framlagda förslaget till reglering av finansbolagens
verksamhet kommer, anför motionärerna, samhället att erhålla ett kreditpolitiskt
instrument med generell verkan. Regleringen kommer härigenom
att bli konkurrensneutral med avseende på olika varor och kreditformer. I
tider då samhället önskar hålla tillbaka den privata konsumtionen kan
således riksbanken föranstalta om utlåningsreglering för konsumtionsändamål.
Samtidigt kan regeringen genom ändringar i bilkreditförordningen
besluta om skärpningar av betalningsvillkoren vid yrkesmässig försäljning av
bilar. Samhället kommer härigenom att förfoga över två styrmedel - som har
samma syfte - då det gäller krediter för förvärv av bilar. Det är uppenbart att
en sådan ordning är ägnad att inge betänkligheter från olika synpunkter.
Övervägande skäl talar enligt motionärerna för att endast en typ av reglering
bör få förekomma, nämligen den som nu föreslås i propositionen och att den
extrareglering, som bilkreditförordningen innebär, avskaffas.

FiU 1979/80:39

I motionen 2011 (s) erinras om att finansieringsbolagskommittén föreslog
att vissa av de kreditpolitiska medlen även skulle tillämpas på finansbolag, i
första hand likviditetskrav, räntereglering och utlåningsreglering. En betydande
del av remissinstanserna - däribland riksbanksfullmäktige-ställde sig
bakom kommitténs förslag i dessa avseenden.

I den nu föreliggande propositionen har emellertid regeringen stannat för
att föreslå att endast ett av dessa tre medel skall kunna användas på
finansieringsbolagen, nämligen utlåningsreglering. Dessutom föreslås att
även emissionskontroll skall kunna utövas över dessa företag.

De motiv som anförs i propositionen för att avvika från finansieringsbolagskommitténs
och de tunga remissinstansernas uppfattning är enligt
motionärernas mening emellertid svaga. Enligt deras mening bör såväl
likviditetskrav som räntereglering enligt lagen om kreditpolitiska medel
kunna tillämpas på finansbolag vid sidan om den utlåningsreglering som
föreslås i regeringens proposition. De i motionen närmare anförda argumenten
i vad avser de enskilda kreditpolitiska medlen redovisas i anslutning till
utskottets eget ställningstagande i det följande.

I motionen tas också upp särskilda åtgärder ifråga om kontokortskrediter. I
propositionen föreslås nu en lag med bemyndigande för regeringen att
meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kontoköp på kredit, ett
bemyndigande som föreslås gälla tills vidare i avvaktan på resultatet av den
utredning som departementschefen samtidigt anmäler sin avsikt att tillkalla.
Regeringen tar dock inte ställning till om detta bemyndigande i dagens läge
behöver utnyttjas, påpekar motionärerna. Enligt deras mening har emellertid
problemen på kontokortsområdet nu blivit så akuta att ett ingripande är
nödvändigt omedelbart efter det att regeringen erhållit det nu önskade
bemyndigandet.

Det är i dag alltför lätt för personer med en svag ekonomi att via kontokort
ytterligare försämra denna. Därför bör det till regeringen givna bemyndigandet
omedelbart utnyttjas till att ställa krav på kontantinsats vid kontoköp
samt även reglera betalningsvillkoren i övrigt vid kontoköpen.

I detta sammanhang bör även regeringen uppmärksamma de risker som
ligger i att enskilda personer nu kan skaffa sig ett stort antal olika kontokort
och därigenom under mycket kort tid ikläda sig en sammanlagd skuld som de
har svårt att klara. Regeringen bör därför överväga hur man skall begränsa
det totala antalet kontokort som en och samma person kan inneha, anför
motionärerna.

Utskottet

Kreditpolitisk reglering av finansbolagen

Den svenska kreditmarknaden är reglerad. På grundval av de möjligheter
som den kreditpolitiska lagstiftningen ger har riksbanken från tid till annan

FiU 1979/80:39

genom förordnanden eller överenskommelser reglerat kapitalmarknadsinstitutens
placeringar och bankernas kreditexpansion. Åtgärderna har bl. a.
syftat till att trygga bostadsbyggandets kapitalförsörjning, ge förtur för
industrins kapital- och kreditförsörjning framför konsumtionskrediter samt
att anpassa penningmängdens tillväxt till vad som är lämpligt från stabiliseringspolitiska
utgångspunkter. På senare år har de växande budgetunderskotten
ställt kreditpolitiken inför svåra problem. Dessa problem kan väntas
bli bestående under åren framöver. Vidare har de ökande bytesbalansunderskotten
medfört en betydande upplåning utomlands samtidigt som
vår stora utrikeshandel gett upphov till omfattande kommersiell kreditgivning
mellan Sverige och utlandet. Detta ökande beroende av utländska
kreditmarknader ställer också kreditpolitiken inför stora problem.

Riksdagen tog redan år 1979 ställning för att finansbolagen borde omfattas
av den kreditpolitiska lagstiftningen, dock utan att precisera i vilka
hänseenden detta borde ske (FiU 1978/79:12 s. 6, rskr 1978/79:71). En
förutsättning för att kunna komplettera den kreditpolitiska lagstiftningen i
vad avser finansbolagen var dock att dessas verksamhet reglerades genom en
särskild lag. Detta har nu skett genom att riksdagen antagit lagen (1980:2) om
finansbolag.

I propositionen understryks att finansbolagen fyller en angelägen uppgift,
inte minst för de små och medelstora företagen. De har kunnat tillgodose
finansieringsbehov hos dessa genom att som säkerhet utnyttja t. ex.
företagens fakturafordringar, vilket är av värde bl. a. för företag som inte
kan ställa bankmässiga säkerheter. Som framhålls i propositionen tillhandahåller
finansbolagen också sina kunder en omfattande administrativ service
genom fakturahantering, inkassering m. m. Vid en prövning av frågan om
finansbolagen bör omfattas av den kreditpolitiska regleringen måste beaktas
möjligheten att det i så fall skapas nya oreglerade kanaler för kreditgivning.

Häremot måste ställas syftet med den kreditpolitiska regleringen. Som
framhålls i propositionen måste kreditvolymen kunna påverkas effektivt.
Finansbolagen spelar numera en inte obetydlig roll på kreditmarknaden.
Finansbolagens omslutning år 1979 var totalt drygt 15 miljarder kronor.
Expansionen har varit mycket snabb under senare år. Under år 1979 steg
finansbolagens sammanlagda balansomslutning med 25 % och deras konsumtionskreditgivning
med 46 %. I en situation där kreditpolitiken, med
hänsyn bl. a. till de stora budgetunderskotten, måste spela en alltmer
betydelsefull roll i stabiliseringspolitiken är det enligt utskottets mening
uppenbart att finansbolagens kreditexpansion inte kan negligeras.

Finansieringsbolagskommittén har ansett att finansbolagen bör omfattas
av de kreditpolitiska medlen likviditetskrav, räntereglering och utlåningsreglering.

FiU 1979/80:39

Vad först gäller likviditetskrav harfinansieringsbolagskommittén ansett att
ett variabelt likviditetskrav som gäller såväl för bankerna som för finansbolagen
framstår som ett naturligt instrument för att påverka den samlade
utlåningen. Härigenom motverkas även att delar av bankernas verksamhet
flyttas över till finansbolagen, vilket skulle ske om enbart bankerna arbetar
under ett likviditetskravsystem.

Remissinstanserna är splittrade i frågan om likviditetskrav bör införas för
finansbolagen. Fullmäktige i riksbanken betonar i sitt yttrande vikten av att
den kreditpolitiska lagstiftningens bestämmelser om likviditetskrav utvidgas
till att omfatta finansieringsbolag.

I propositionen påpekar föredraganden att likviditetskravet har huvudsakligen
två syften, det ena att påverka kreditgivningsförmågan genom
tvånget att placera medel på ett sådant sätt att utlåningen begränsas, det
andra att styra kreditgivningen till vissa särskilt angelägna ändamål. Ett
likviditetskrav på finansbolagen leder enligt föredraganden inte nödvändigtvis
till att det blir deras utlåning som minskar. Det kan också innebära att de
parerar kravet genom att öka sin upplåning. Detta kan leda till att
kreditgivningen mellan bankerna och övriga sektorer minskar i motsvarande
grad. Från sådana utgångspunkter skulle enligt föredragandens mening den
anpassning av den totala kreditvolymen som är nödvändig i olika konjunkturlägen
kunna uppnås med i huvudsak samma effekt genom att likviditetskrav
liksom hittills riktas enbart mot bankerna.

Föredraganden lägger stor vikt vid den grundläggande skillnad som enligt
hans mening råder mellan bankerna och finansbolagen i fråga om inlåningen.
Bankernas inlåning sker till ca 80 % från allmänheten på vanliga bankräkningar
med jämförelsevis låg ränta, medan ca 20 % utgörs av den dyrare
specialinlåningen. Finansbolagen är däremot praktiskt taget helt hänvisade
till att på den grå marknaden låna upp de medel som behövs till den högre
ränta som gäller på denna marknad. Det är därför främmande för ett
finansbolag att hålla större likvida tillgångar inom företaget än vad som
behövs för rörelsen. Om ett likviditetskrav riktas mot ett finansbolag skulle
detta innebära att bolaget måste hålla upplånade medel placerade i sådana
tillgångar som får räknas som likvida och som har lägre avkastning än
upplåningskostnaden. Detta skulle medföra merkostnader, som till slut
drabbar finansbolagens kunder, bl. a. många små och medelstora företag.

I propositionen pekas också på att ett likviditetskrav på finansbolagen
skulle kunna kringgås genom att det säljande företaget självt ställer sig som
långivare medan finansbolaget handlägger de praktiska och administrativa
frågor som hänger samman med lånet. Vidare hänvisas till att den
kapitaltäckningsregel som numera gäller för finansbolagen begränsar dessas
möjligheter att låna upp medel.

Föredraganden avstyrker mot bakgrund av de redovisade övervägandena
att likviditetskrav skall kunna ställas på finansbolag.

I motionen 2011 (s) invänder man mot föredragandens mening att

FiU 1979/80:39

likviditetskrav på finansbolag skulle kunna bli verkningslöst genom att dessa
kan parera kravet genom att öka sin upplåning. Enligt motionärerna kan man
knappast utgå från att en likviditetsbegränsande åtgärd sätts in isolerat mot
finansbolagen utan att detta i praktiken sker som ett led i en allmänt
likviditetsbegränsande politik. Då blir också finansbolagens möjligheter att
parera dessa krav i motsvarande mån begränsade. Motionärerna riktar också
invändningar mot det i propositionen framförda argumentet att likviditetskrav
skulle tvinga bolagen att hålla upplånade medel placerade i sådana
tillgångar som har lägre avkastning än upplåningskostnaden, något som
skulle drabba kunderna. En sådan konsekvens kan lätt undvikas genom
förändringar av bolagens upplåning, menar motionärerna.

Utskottet ansluter sig till den bedömning som görs i propositionen.
Utskottet anser att det skulle vara en allvarlig inskränkning i finansbolagens
verksamhet att tillämpa likviditetskrav på dem. Med den struktur på
upplåning och utlåning som finansbolagen har är det främmande för dem att
ha en stor del av sina tillgångar i likvida medel. Stora innehav av stats- och
bostadsobligationer skulle fördyra den övriga utlåningen och därmed öka de
små och medelstora företagens kostnader vid finansiering via finansbolagen.
Risken för uppkomsten av nya oreglerade kreditkanaler om finansbolagen
åläggs likviditetskrav måste också beaktas. Utskottet avstyrker med det
anförda att likviditetskrav skall kunna ställas på finansbolag.

Utskottet vill dock inte utesluta att utvecklingen på denna del av
kreditmarknaden kan bli sådan att det blir nödvändigt att på nytt pröva
frågan huruvida finansbolagen bör kunna omfattas av någon form av
selektiva likviditets- eller kassakrav. Utskottet noterar den i propositionen
redovisade uppfattningen att kassakrav, som f. n. kan ställas endast på
bankerna, skulle kunna ha vissa fördelar med en annan konstruktion än den
nuvarande. Föredraganden är emellertid inte beredd att utan närmare
utredning förorda att ett sådant kassakrav införs för finansbolagens del.
Frågan har hänskjutits till den nyligen tillsatta utredningen med uppgift att se
över kreditpolitiken och den kreditpolitiska lagstiftningen (Dir. 1980:35).

Finansieringsbolagskommittén har föreslagit att räntereglering, som är ett
extraordinärt kreditpolitiskt medel, skall kunna tillämpas också på finansbolag.
Riksbanksfullmäktige har tillstyrkt förslaget och påpekar att bestämmelserna
om räntereglering legat till grund för de överenskommelser med
och de rekommendationer till kreditinstituten som fullmäktige har tagit
initiativet till. Enligt fullmäktige är det angeläget att finansbolagen omfattas
av bestämmelserna om räntereglering så att ränteläget på specialinlåningsmarknaden
kan kontrolleras.

Föredraganden erinrar om att finansbolagens kreditgivning normalt är
förenad med större risker och mer varierande villkor än bankernas
kreditgivning. Det har medfört krav på högre ränta än vad bankerna normalt
ställer. Trots detta är enligt föredragandens mening bolagens finansierings -

FiU 1979/80:39

verksamhet till stor nytta för vårt näringsliv. Han befarar att en räntereglering
skulle kunna få den från allmän synpunkt negativa konsekvensen att
finansbolagen begränsade sin i konventionell mening riskfyllda kreditgivning
till näringslivet och i högre grad än f. n. övergick till att lämna kredit mot
traditionella säkerheter.

Föredraganden anser vidare att räntereglering skulle vara svår att tillämpa
gentemot finansbolagen. Deras finansieringsverksamhet är inte enhetlig och
innehåller betydande inslag av olika tjänster. Finansbolagen lämnar i
samband med finansieringen en omfattande administrativ service såsom
bokföring, fakturering, likvidmottagning, inkasso m. m. Det ställer sig
därvid svårt att renodla räntan från annan ersättning, inte minst gäller det vid
leasing. Vad gäller riskerna för en ränteglidning påverkas enligt föredragandens
mening bankernas utlåningsräntor inte direkt av ränteutvecklingen på
specialinlåningsmarknaden.

I propositionen avstyrks mot den anförda bakgrunden att räntereglering
skall kunna tillämpas på finansbolag.

I motionen 2011 invänder man mot de synsätt som kommer till uttryck i
propositionen. Med ränteregleringens hjälp kan man åstadkomma en mera
allmän dämpning av den ränteglidning uppåt som, hävdar motionärerna, inte
minst finansbolagen har bidragit till och som verkar klart kostnadsuppdrivande
för deras lånekunder. Dessutom pekas i motionen på vad man anser
vara utmanande stora vinster som finansbolagen kunnat göra under senare
år. Någon risk för att finansbolagen till följd av en räntereglering skulle
övergå till att lämna kredit endast mot traditionella säkerheter anser
motionärerna inte föreligga. Man hänvisar till att en räntereglering ju måste
utformas med hänsyn till bl. a. olikheterna i riskerna i olika placeringsformer.

Utskottet noterar att fullmäktige i riksbanken i sitt remissyttrande starkt
understrukit den roll bestämmelserna om räntereglering spelar i det
kreditpolitiska lagstiftningskomplexet. Fullmäktige påpekar att lagens
bestämmelser om räntereglering legat till grund för de överenskommelser
med och rekommendationer till bankerna som fullmäktige tagit initiativet
till. Fullmäktige understryker vikten av att det allmänna har kontroll över
räntebildningen på den svenska kreditmarknaden och ser inga skäl att
undanta finansbolagen från bestämmelserna om räntereglering.

Å andra sidan kan det också enligt utskottets mening med fog hävdas att en
tillämpning av räntereglering på finansbolagen som leder till att dessa måste
inskränka sin kreditgivning till mindre och medelstora företag kunde bli till
betydande men för expansionen och nyskapandet inom näringslivet.
Samtidigt finns det risk för att denna kontrollerbara kreditsektor får lämna
plats för annan kreditgivning utanför samhällets direkta kontroll. Härtill
kommer de särskilda svårigheter det skulle innebära att bestämma den årliga
räntan vid en så pass komplicerad och sammansatt kreditgivning som
denna.

FiU 1979/80:39

Vid en sammanvägning av dessa synpunkter har utskottet stannat för att
avstyrka att räntereglering skall få tillämpas gentemot finansbolagen.

Det tredje kreditpolitiska medlet finansieringsbolagskommittén har föreslagit
för finansbolagens del är utlåningsreglering. Den är också ett
extraordinärt medel i den kreditpolitiska lagstiftningen.

Föredraganden framhåller i propositionen att utlåningsreglering till
skillnad från likviditetskrav kan göras selektiv i den meningen att skilda
regler kan meddelas för utlåning för skilda ändamål. Det är således möjligt
att tillämpa utlåningsreglering på krediter för konsumtionsändamål medan
krediter till näringslivet, t. ex. factoring och leasing, undantas. Föredraganden
lägger också stor vikt vid att utlåningsreglering såsom extraordinärt
kreditpolitiskt medel skall användas endast i extraordinära situationer och
under begränsad tid. Till skillnad från vad som kan ske vid tillämpning av ett
permanent medel är det då mindre risk för att nya kreditkanaler arbetas upp
för att kringgå regleringen.

Mot denna bakgrund förordas i propositionen att lagen om kreditpolitiska
medel ändras så att utlåningsreglering kan tillämpas på finansbolagen.

Gentemot de remissinstanser som velat undanta viss typ av kreditgivning
från regleringen, om sådan införs, anför föredraganden att det knappast kan
komma i fråga att i lagen särbehandla en viss del av finansbolagens
verksamhet. Föredraganden uttalar emellertid som sin mening att en
utlåningsreglering i första hand bör avse krediter för konsumtionsändamål
och att finansiering till näringslivet i form av t. ex. factoring och leasing inte
bör omfattas.

Utskottet tillstyrker att utlåningsreglering kan tillämpas på finansbolagen
och att lagen om kreditpolitiska medel ändras i enlighet härmed. Utskottet
har inga invändningar mot vad föredraganden anfört rörande hur detta
medel bör tillämpas.

I fråga om det kreditpolitiska medlet emissionskontroll konstateras i
propositionen att det i praktiken redan nu finns en fortlöpande kontroll av
obligationsutgivningen och obligationsvillkoren som omfattar också finansbolagen.
Någon ändring härvidlag förutsätts inte ske. I fråga om en del av
emissionskontrollen som omfattar enbart kreditinstitutens reversupplåning
ansåg finansieringsbolagskommittén att denna kontroll av upplåningen inte
borde gälla finansbolagen. Denna kommitténs uppfattning får ses mot
bakgrund av de förslag om kontroll i övrigt som kommittén förordade.
Föredraganden anser nu att finansbolagens reversupplåning inte bör
undantas från riksbankens kontroll. Visserligen är finansbolagens upplåning
i dag huvudsakligen kortfristig men man kan, anförs det i propositionen, inte
utesluta att reversupplåningen i framtiden blir mer långfristig. Föredraganden
menar vidare att om emissionskontrollen inte fullt ut omfattade
finansbolagen skulle det kunna leda till att rörelsegrenar inom andra
kreditinstitut omvandlas till finansbolag i syfte att undgå emissionskontrollen.

FiU 1979/80:39

Föredraganden förordar således att också finansbolagens långfristiga
upplåning omfattas av emissionskontrollen och att undantag inte görs för
finansbolagen i lagstiftningen. Det bör enligt föredraganden ankomma på
riksbanken att vid tillämpningen avgöra vad som skall anses som långfristiga
lån.

Utskottet har för sin del inga invändningar utan tillstyrker föredragandens
överväganden i fråga om emissionskontrollen.

Sammanfattningsvis innebär utskottets ställningstaganden i fråga om de
skilda kreditpolitiska medlen att utskottet tillstyrker förslagen i propositionen,
nämligen att finansbolagen bör kunna omfattas av utlåningsreglering
samt att emissionskontrollen kan avse finansbolag på samma sätt som andra
kreditinstitut. Yrkandet 1 i motionen 2011 avstyrks följaktligen.

Utskottet har inga invändningar mot den i propositionen redovisade
lagtexten utan tillstyrker den föreslagna lagen om ändring i lagen (1974:922)
om kreditpolitiska medel.

Ändringarna föreslås i propositionen träda i kraft den 1 juli 1980, dvs.
samtidigt som lagen om finansbolag. Utskottet tillstyrker detta.

Åtgärder i fråga om kontokortskrediter

Riksdagen begärde i december 1979 att regeringen skulle låta en
parlamentariskt sammansatt kommitté utföra en genomgripande utredning
på kontokortsområdet. Samtidigt gav riksdagen till känna att regeringen
utan hinder av utredningsarbetet vid behov omedelbart bör vara beredd att
ingripa med åtgärder av såväl kreditpolitisk som konsumentpolitisk natur
(NU 1979/80:24, rskr 1979/80:136).

Som närmare redovisas i näringsutskottets yttrande (NU 1979/80:6 y) har
direktiv för utredningen nu utfärdats (Dir. 1980:24). Enligt dessa är
kommitténs huvuduppgifter att klarlägga kontokortshandelns verkningar
och betydelse dels från samhälls- och kreditpolitiska synpunkter, dels med
hänsyn till konsumentpolitiska och sociala aspekter för den enskilde
konsumenten, dels också för detaljhandeln och servicenäringarna. Beträffande
de sociala aspekterna anförs bl. a. följande. Kommittén bör söka
belysa i vad mån kontokreditgivningen har lett till eller kan vara ägnad att
leda till att kontoinnehavare tar på sig en med hänsyn till sin långsiktiga
betalningsförmåga alltför stor skuldbörda. Omfattningen av betalningssvårigheter
där kontokort har spelat roll bör kartläggas. De sociala myndigheternas
erfarenheter av kontokortssystemet liksom också de rön som kan ha
vunnits inom bl. a. konsumentverket bör inhämtas och redovisas. Kommittén
skall också bedöma om den kontroll som f. n. utövas vid beviljande av
nya kontokort och vid köp med kontokort kan anses godtagbar. I direktiven
erinras om att näringsutskottet tidigare i år har behandlat två motioner vari
framfördes olika önskemål om utformningen av direktiven för den kommitté
som skulle utreda kontokortsverksamheten. Bl. a. nämndes möjligheterna

FiU 1979/80:39

för den enskilde att skaffa sig flera kreditkort och därav följande risker.
Enligt näringsutskottets betänkande (NU 1979/80:27) över motionerna var
det uppenbart att de frågor som motionärerna hade tagit upp skulle
uppmärksammas i utredningsarbetet och att någon särskild framställning till
regeringen i detta hänseende inte var erforderlig. Det sägs nu i direktiven att
kommittén bl. a. bör bedöma de frågor och synpunkter som har framförts i
nämnda motioner och av näringsutskottet.

Det bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid
kontoköp som regeringen nu begär skall ses mot bakgrund av riksdagens i det
föregående redovisade anmodan till regeringen att vid behov omedelbart
vara beredd att ingripa med åtgärder på kontoköpsmarknaden. Avsikten
sådan den redovisas i propositionen är att föreskrifter på grundval av det
föreslagna bemyndigandet skall kunna riktas mot en säljare eller mot ett
kontokortsföretag som står som kreditgivare. Föreskrifterna kan i första
hand tänkas avse krav på viss amortering av utnyttjad kredit eller krav på en
kontantinsats eller en kombination av sådana krav.

Näringsutskottet finner det väl motiverat att regeringen får det begärda
bemyndigandet och tillstyrker alltså förslaget till lag därom. Likaså tillstyrker
näringsutskottet det anslutande förslaget till lag om ändring i konsumentkreditlagen.

Finansutskottet delar näringsutskottets uppfattning att det begärda
bemyndigandet bör lämnas. Lagförslaget tillstyrkes liksom förslaget till lag
om ändring i konsumentkreditlagen.

I motionen 2011 (s) begärs att riksdagen skall uttala att regeringen
omedelbart bör utnyttja det givna bemyndigandet till att ställa krav på
kontantinsats och att även i övrigt reglera betalningsvillkoren vid kontoköp.
De skäl som motionärerna anför är i första hand av social natur.

Näringsutskottet finner det inte befogat att riksdagen gör ett sådant
uttalande och anser att frågan om när och i vilken utsträckning reglerande
åtgärder beträffande kontoköpen bör sättas in kräver noggranna överväganden
med ett mera omfattande faktaunderlag än riksdagen nu har tillgång till.
Om riksdagen lämnar regeringen ett bemyndigande av angivet slag är det
enligt näringsutskottets mening följdriktigt att regeringen får frihet att - med
sedvanligt ansvar inför riksdagen - avgöra hur bemyndigandet skall
utnyttjas.

Finansutskottet har samma uppfattning i frågan som näringsutskottet.
Även om man har den meningen att en reglering av kontoköpen bör komma
till stånd bör de tänkbara åtgärderna grundas på en bedömning av vad som
kan uppnås och vidare anpassas till det aktuella läget. Om regeringen enligt
riksdagens mening skulle underlåta att utnyttja bemyndigandet i en situation
när detta vore befogat får riksdagen i lämplig form ge regeringen detta till
känna. Några riktlinjer för hur det begärda bemyndigandet skall utnyttjas
bör riksdagen inte nu ange. Yrkandet härom i motionen 2011 avstyrks.

FiU 1979/80:39

I motionen 2011 begärs vidare att riksdagen skall uppmana regeringen att
överväga hur man kan begränsa det totala antalet kontokort en och samma
person kan inneha.

Finansutskottet konstaterar att denna fråga är en av dem som kontokortsutredningen
enligt sina direktiv fått att överväga. Motionens syfte blir
därmed tillgodosett.

I motionen 2010 begärs att den särskilda lagen (1975:90) med bemyndigande
att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning
av bilar skall upphävas ”i den mån samma effekt kan uppnås genom den
föreslagna regleringen av finansbolagens verksamhet”.

Näringsutskottet finner för sin del att det av motionärerna angivna
villkoret inte är uppfyllt. Den föreslagna bemyndigandelagen avser kontoköp
och är alltså inte aktuell i detta sammanhang. Utlåningsreglering enligt
den föreslagna nya lydelsen av lagen om kreditpolitiska medel skall användas
endast i extraordinära situationer. Förordnande därom får, enligt 3 § i lagen,
meddelas endast om synnerliga skäl föreligger. Någon fullständig ersättning
för den speciella lag som gäller betalningsvillkor vid bilförsäljning ger den
nya lagstiftningen alltså inte. Inte heller om ytterligare kreditpolitiska medel
blir tillämpliga på finansbolagen, såsom föreslås i motionen 2011, kommer
den speciella lagen att bli överflödig, anför näringsutskottet i sitt yttrande.

Finansutskottet har kommit till samma slutsats som näringsutskottet,
varför yrkandet i motionen faller.

Finansutskottet har emellertid i likhet med näringsutskottet noterat att
frågan om sambandet mellan bemyndigandet att meddela betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning av bilar, det nu aktuella bemyndigandet att
meddela betalningsvillkor vid kontoköp och de bemyndiganden som lämnas
med stöd av lagen om kreditpolitiska medel kommer att tas upp vid den
översyn av kreditpolitiken och den kreditpolitiska lagstiftningen som nu
påbörjas. Enligt direktiven bör kommittén undersöka möjligheterna att
ersätta sådana speciella bemyndiganden som de avseende bilhandeln och
kontoköpen med generella bestämmelser i lagen om kreditpolitiska medel.
Samråd skall därvid ske med kontokortsutredningen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag
på motionen 1979/80:2011 yrkandet 1 antar vid propositionen
1979/80:159 fogat förslag till lag om ändring i lagen (1974:922)
om kreditpolitiska medel,

2. att riksdagen antar vid propositionen fogat förslag till lag med
bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor
vid kontoköp.

FiU 1979/80:39

3. att riksdagen avslår motionen 1979/80:2011 yrkandena 2 och
3,

4. att riksdagen antar vid propositionen fogat förslag till lag om
ändring i konsumentkreditlagen (1977:981),

5. att riksdagen avslår motionen 1979/80:2010.

Stockholm den 20 maj 1980

På finansutskottets vägnar
ERIC ENLUND

Närvarande: Eric Enlund (fp), Lars Tobisson (m), Torsten Gustafsson (c),
Paul Jansson (s), Arne Gadd (s), Bo Siegbahn (m), Per-Axel Nilsson (s),
Rolf Rämgård (c), Anita Gradin (s), Roland Sundgren (s), Christina
Rogestam (c), Christer Nilsson (s), Mona S:t Cyr (m), Karin Flodström (s)
och Hadar Cars (fp).

Reservation

Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin, Roland
Sundgren, Christer Nilsson och Karin Flodström (alla s) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med "Utskottet
ansluter” och slutar med ”(Dir. 1980:35)” bort ha följande lydelse:

Finansieringsbolagskommittén anförde i sitt betänkande (SOU 1977:97)
tungt vägande skäl varför också finansbolagen måste omfattas av likviditetskrav
i de situationer när detta kreditpolitiska medel måste användas.
Kommittén pekade på att bankerna och finansbolagen i stor utsträckning
konkurrerar om samma inlåning på den grå kreditmarknaden. Ett likviditetskrav,
som gäller för såväl bankinstituten som för finansbolagen, framstod
för kommittén som ett naturligt instrument för att påverka den samlade
utlåningen från banker och finansbolag.

Utskottet delar denna bedömning som enligt utskottets mening är
grundläggande för möjligheterna att bedriva en effektiv kreditpolitik. Såvitt
utskottet kan finna har redan finansieringsbolagskommittén övervägt och
förkastat de argument föredraganden nu lutar sig mot när han avvisar att
likviditetskrav skall kunna ställas på finansbolag. Det bör också kraftigt
understrykas att de av kommittén redovisade motiven för att låta också
finansbolagen omfattas av lagens bestämmelser om likviditetskvoter har
ännu mycket större tyngd år 1980 än år 1977, då kommittén lade fram sina
förslag. Sedan dess har under inverkan av det galopperande budgetunderskottet
kreditpolitiken stramats åt mycket kraftigt samtidigt som finansbo -

FiU 1979/80:39

lagen - i skydd just av åtstramningen vad gäller andra kreditinstitut -expanderat sin utlåning myckef kraftigt. Det gäller särskilt konsumtionskrediterna.
Utskottet finner det anmärkningsvärt att regeringen med dess
övergripande ansvar för penningpolitiken och dess direkta ansvar för den
ökande statsupplåningen lyssnat mer på de invändningar som kommit från
finansbolagen själva än på de mycket tunga argument som fullmäktige i
riksbanken fört fram, när fullmäktige betonat vikten av att den kreditpolitiska
lagstiftningens bestämmelser om likviditetskrav utvidgas till att även
omfatta finansbolag.

Med det anförda avstyrker utskottet propositionen och tillstyrker motionen
2011 i nu aktuell del, att likviditetskrav skall kunna ställas på
finansbolag.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ”A andra” och
på s. 18 slutar med "gentemot finansbolagen” bort lyda:

Utskottet tillstyrker på den grund fullmäktige i riksbanken redovisat att
bestämmelserna om räntereglering kommer att omfatta också finansbolagen.

dels den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med ”Utskottet
tillstyrker” och slutar med ”bör tillämpas” bort lyda:

Utskottet tillstyrker att utlåningsreglering kan tillämpas på finansbolagen
och att lagen om kreditpolitiska medel ändras i enlighet härmed. Tillämpningen
på skilda delar av finansbolagens kreditgivning bör avspegla de
principer som vid varje tillfälle bedöms böra gälla på kreditmarknaden i
övrigt.

dels den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med ”Sammanfattningsvis
innebär” och slutar med ”kreditpolitiska medel" bort lyda:

Sammanfattningsvis innebär utskottets ställningstagande att utskottet
tillstyrker förslagen i motionen 2011, nämligen att finansbolagen förutom av
utlåningsreglering och emissionskontroll bör kunna omfattas av likviditetskrav
och räntereglering.

Förslaget i propositionen om ändring i lagen (1974:922) bör ändras i
enlighet härmed.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med "Näringsutskottet
finner” och på s. 21 slutar med "därmed tillgodosett” bort lyda:

I den avvikande mening som anmälts i näringsutskottets yttrande till
finansutskottet har man funnit det angeläget att riksdagen gör ett sådant
uttalande. De negativa sociala och ekonomiska konsekvenserna av kreditkortssystemet
är väl dokumenterade. Det interpellations- och frågesvar
rörande kontokorten som ekonomiministern lämnade i höstas kännetecknades,
som riksdagen kort därefter uttalade, av en anmärkningsvärd
passivitet inför de stora problem som är förknippade med kreditkortsexpan -

FiU 1979/80:39

sionen. Det är tacknämligt att en utredning om kontokorten nu kommer till
stånd och att regeringen får det bemyndigande att agera omedelbart som
utskottet nyss har tillstyrkt. Bemyndigandet blir emellertid ett slag i luften
om inte regeringen beslutsamt använder det för att styra utvecklingen.
Resonemangen i propositionen vittnar inte om någon sådan beslutsamhet.
Riksdagen bör därför i samband med sitt beslut om den föreslagna
bemyndigandelagen ställa anspråk på att den läggs till grund för snabba
åtgärder från regeringens sida.

Finansutskottet delar den uppfattning som kommer till uttryck i den
avvikande meningen och tillstyrker sålunda bifall till yrkandena 2 och 3 i
motionen 2011.

dels utskottets hemställan under 1 och 3 bort ha följande lydelse:

1. att riksdagen

a. med bifall till motionen 1979/80:2011 yrkandet 1 avslår
propositionen 1979/80:159 moment 1 såvitt avser 25 § i det vid
propositionen fogade förslaget till lag om ändring i lagen
(1974:922) om kreditpolitiska medel och antar ny med följande
som Reservanternas förslag betecknade lydelse av 7 och 8 §§
lagen om kreditpolitiska medel:

Nuvarande lydelse Reservanternas förslag

7 §

Förordnande om likviditetskrav Förordnande om likviditetskrav

kan avse bankinstitut. kan avse bankinstitut eller finansbo lag.

8 §

Med likviditetskrav avses att Med likviditetskrav avses att

bankinstituts likvida medel vid viss bankinstituts eller finansbolags likvi tidpunkt

skall uppgå till ett belopp da medel vid viss tidpunkt skall

som svarar mot viss andel, högst uppgå till ett belopp som svarar mot

femtio procent, av institutets förbin- viss andel, högst femtio procent, av

delser med de avdrag och undantag institutets eller bolagets förbindelser

som riksbanken anger enligt 9 § 4 med de avdrag och undantag som

och 5. riksbanken anger enligt 9 § 4 och

samt antar sådan ändring i ingressen till lagförslaget som
föranleds härav,

b. antar vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i
lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel i den mån förslaget
inte omfattas av vad utskottet hemställt ovan,

3. att riksdagen med bifall till motionen 1979/80:2011 yrkandena 2
och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
motionen om åtgärder i fråga om kontokort.

FiU 1979/80:39 25

-t.. . , Bilaga

Nanngsutskottets yttrande
1979/80:6 y

över viss del av propositionen 1979/80:159 med förslag till lag om
ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel, m. m., jämte
motioner

Till finansutskottet

Finansutskottet har berett näringsutskottet tillfälle att yttra sig över
propositionen 1979/80:159 med förslag till lag om ändring i lagen (1974:922)
om kreditpolitiska medel, m. m., i vad avser avsnitten 2.5, 3 och 4, jämte
motioner rörande dessa avsnitt.

Näringsutskottet får anföra följande.

Propositionen

Förslag

I propositionen föreslås, såvitt här är i fråga, att riksdagen antar
dels (2) förslag till lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om
betalningsvillkor vid kontoköp,
dels (3) förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981).

Huvudsakligt innehåll

Föreskrifter på grundval av det föreslagna bemyndigandet skall kunna
riktas mot en säljare eller mot ett kontokortsföretag som står som
kreditgivare. Föreskrifterna kan i första hand tänkas avse krav på viss
amortering av utnyttjad kredit eller krav på en kontantinsats eller en
kombination av sådana krav. En förordning i ämnet förutsätts komma att
innehålla bestämmelser om straff i form av böter för den som överträder
bestämmelserna.

Syftet med den föreslagna ändringen i konsumentkreditlagen är att det
skall undvikas att likartade krav ställs i fråga om kontohandeln med stöd av
denna lag och med stöd av den föreslagna bemyndigandelagen.

Motioner

Yrkanden

Näringsutskottet tar i detta sammanhang upp följande motioner:

1979/80:2010 av Wiggo Komstedt (m) och Allan Ekström (m), vari
hemställs att riksdagen upphäver lagen (1975:90) med bemyndigande att

FiU 1979/80:39

meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av
bilar i den mån samma effekt kan uppnås genom den föreslagna regleringen
av finansbolagens verksamhet,

1979/80:2011 av Olof Palme m. fl. (s), såvitt gäller hemställan att
riksdagen

2. ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om behovet av
kontantinsats samt reglering av betalningsvillkor vid kontoköp,

3. ger regeringen till känna vad som anförts om behovet av åtgärder för att
begränsa det totala antalet kontokort som en och samma person kan
inneha.

Motivering

I motionen 1979/80:2011 framhålls att regeringen i propositionen inte tar
ställning till om det föreslagna bemyndigandet i dagens läge behöver
utnyttjas. Motionärerna menar att problemen på kontokortsområdet är så
akuta att regeringen omedelbart efter att ha fått bemyndigandet måste
utnyttja detta. Den bör då ställa krav på kontantinsats och även i övrigt
reglera betalningsvillkoren vid kontoköp. Det är, säger motionärerna, alltför
lätt för personer med svag ekonomi att via kontokort ytterligare försämra
denna. En förnedrande handläggning, som ibland slutar med utmätning av
egendom, kan bli följden. Motionärerna vill också att regeringen skall
uppmärksamma de risker som ligger i att en person kan skaffa sig ett stort
antal olika kontokort och därigenom på kort tid ådraga sig stora skulder.

En sådan utlåningsreglering som möjliggörs genom den i propositionen
föreslagna ändringen i lagen om kreditpolitiska medel blir, anförs i motionen
1979/80:2010, giltig för merparten av de finansbolag som är anknutna till
billeverantörer. Motionärerna erinrar om att kontantinsatsens storlek och
kredittidens längd vid avbetalningsköp av bilar sedan länge regleras genom
förordningen (1959:575, omtryckt 1976:63) med föreskrifter om vissa
betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar, en förordning som
numera är baserad på ett i lag (1975:90) lämnat bemyndigande för regeringen
att meddela föreskrifter i ämnet. Under den tid som denna reglering har
funnits har, uppger motionärerna, avbetalningsköpens andel av bilhandeln
sjunkit från ca 75 % till ca 15 %. Bland omständigheter som kan ha bidragit
till denna utveckling nämner motionärerna införandet av dels leasing av
bilar, dels vissa nya låneformer. De påminner också om bestämmelserna i
konsumentkreditlagen om kontantinsats vid kreditköp. Motionärerna hävdar
att den angivna regleringen av betalningsvillkoren inte är konkurrensneutral
och att den alltför lätt kan kringgås. I mindre grad än andra
konsumentkapitalvaror, t. ex. fritidsbåtar, representerar bilarna en lyxkonsumtion,
säger motionärerna. De åberopar miljöskäl, t. ex. krav på bättre
avgasrening, för att bilparken bör förnyas relativt snabbt. Som grund för sitt

FiU 1979/80:39

yrkande anför de betänkligheter mot att staten i fråga om krediter för förvärv
av bilar har två olika styrmedel med samma syfte.

Utredningsuppdrag

Regeringen har den 27 mars 1980 bemyndigat ekonomiministern att
tillkalla en kommitté för att utreda verksamheten med kontokort. Enligt de
direktiv som har angivits (Dir. 1980:24) är kommitténs huvuduppgifter att
klarlägga kontokortshandelns verkningar och betydelse dels från samhällsoch
kreditpolitiska synpunkter, dels med hänsyn till konsumentpolitiska och
sociala aspekter för den enskilde konsumenten, dels också för detaljhandeln
och servicenäringarna. Beträffande de sociala aspekterna anförs bl. a.
följande. Kommittén bör söka belysa i vad mån kontokreditgivningen har
lett till eller kan vara ägnad att leda till att kontoinnehavare tar på sig en med
hänsyn till sin långsiktiga betalningsförmåga alltför stor skuldbörda.
Omfattningen av betalningssvårigheter där kontokort har spelat roll bör
kartläggas. De sociala myndigheternas erfarenheter av kontokortssystemet
liksom också de rön som kan ha vunnits inom bl. a. konsumentverket bör
inhämtas och redovisas. Kommittén skall också bedöma om den kontroll som
f. n. utövas vid beviljande av nya kontokort och vid köp med kontokort kan
anses godtagbar.

I direktiven erinras om att näringsutskottet tidigare i år har behandlat två
motioner vari framfördes olika önskemål om utformningen av direktiven för
den kommitté som skulle utreda kontokortsverksamheten. Bl. a. nämndes
möjligheterna för den enskilde att skaffa sig flera kreditkort och de risker
som följer därav. Enligt näringsutskottets betänkande (NU 1979/80:27) över
motionerna var det uppenbart att de frågor som motionärerna hade tagit upp
skulle uppmärksammas i utredningsarbetet och att någon särskild framställning
till regeringen i detta hänseende inte var erforderlig. Det sägs nu i
direktiven att kommittén bl. a. bör bedöma de frågor och synpunkter som
har framförts i nämnda motioner och av näringsutskottet.

En uppgift för kommittén är att granska sambandet mellan konsumentkreditlagen
och den bemyndigandelag som föreslås i propositionen 1979/
80:159. Regeringen har bemyndigat ekonomiministern att även tillkalla en
kommitté för översyn av kreditpolitiken och den kreditpolitiska lagstiftningen.
En av uppgifterna för den kommittén är att överväga hur åtgärder av det
slag som regleras i den föreslagna bemyndigandelagen och den lag som avser
betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar bör regleras. De båda
kommittéerna skall samordna sina bedömningar i detta hänseende.

Regeringen har i december 1979 uppdragit åt kommerskollegium att
utreda vissa frågor om yrkesmässig försäljning av bilar. I beslutet härom
hänvisas till att det i företag som yrkesmässigt hyr ut bilar kan förekomma
verksamhet som kan jämställas med försäljning och som därigenom kan

FiU 1979/80:39

omfattas av förordningen (1959:575, omtryckt 1976:63) med föreskrifter om
vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar. Gränsdragningen
mellan bilförsäljning och biluthyrning är emellertid oklar och kan förorsaka
svårigheter vid tillämpningen av förordningen. Tillsynsbestämmelserna i
förordningen ger inte kommerskollegium stöd för att utöva en allmän tillsyn
av att biluthyrningsföretagen eller andra företag inte driver verksamhet som
är att anse som försäljning. Kommerskollegium skall utreda de frågor som
hänger samman med tillämpningen av de nämnda bestämmelserna och
gränsdragningen mellan bilförsäljning och biluthyrning. Kollegiet skall
vidare föreslå åtgärder i fråga om bemyndigandet för regeringen och övriga
bestämmelser i syfte att klarlägga lagstiftningens tillämpningsområde och att
tillgodose kravet på en effektiv tillsyn på området.

Näringsutskottet

Riksdagen begärde i december 1979 (NU 1979/80:24, rskr 1979/80:136) att
regeringen skulle låta en parlamentariskt sammansatt kommitté göra en
genomgripande utredning på kontokortsområdet. Direktiv för denna
utredning har nu utfärdats (Dir. 1980:24).

Vid det nämnda tillfället uttalade riksdagen också att regeringen borde
vara beredd att utan hinder av utredningsarbetet vid behov omedelbart
ingripa med åtgärder av såväl kreditpolitisk som konsumentpolitisk natur.
Med hänvisning härtill begär regeringen i propositionen 1979/80:159 ett
bemyndigande av riksdagen som ger den möjligheter att påverka de
betalningsvillkor som tillämpas vid köp med kontokort. Med stöd av detta
bemyndigande skall regeringen kunna ställa krav på viss amortering vid
utnyttjande av kontokredit och på viss kontantinsats.

Det är enligt näringsutskottets mening väl motiverat att regeringen får det
begärda bemyndigandet. Utskottet tillstyrker alltså förslaget till lag därom
och likaså det anslutande förslaget till lag om ändring i konsumentkreditlagen.

Ett av önskemålen i den socialdemokratiska partimotionen 1979/80:2011
är att riksdagen skall uttala att regeringen omedelbart bör utnyttja det givna
bemyndigandet till att ställa krav på kontantinsats och att även i övrigt
reglera betalningsvillkoren vid kontoköp. De skäl som motionärerna anför är
i första hand av social natur.

Näringsutskottet finner det inte befogat att riksdagen gör ett sådant
uttalande. Frågan om när och i vilken utsträckning reglerande åtgärder
beträffande kontoköpen bör sättas in kräver noggranna överväganden med
ett mera omfattande faktaunderlag än riksdagen nu har tillgång till. Om
riksdagen lämnar regeringen ett bemyndigande av angivet slag är det
följdriktigt att regeringen får frihet att - med sedvanligt ansvar inför
riksdagen - avgöra hur bemyndigandet skall utnyttjas. Utskottet tar i detta
sammanhang fasta på ekonomiministerns deklaration i ett interpellations -

FiU 1979/80:39

och frågesvar i december 1979 (RD 1979/80:48 s. 8) att regeringen kommer
att vidta lämpliga åtgärder om det visar sig att kreditkorten i oacceptabel
omfattning medför negativa sociala och ekonomiska verkningar för den
enskilde. Sådana åtgärder behöver inte nödvändigtvis förutsätta att bemyndigandet
tas i anspråk. Som framhålls i propositionen (s. 34) kan det finnas
anledning att dessförinnan söka åstadkomma de avsedda förändringarna på
kontokortsmarknaden genom samverkan med branschen. Det kan t. ex. bli
fråga om förbättrad kreditupplysning i syfte att motverka missbruk av
kontokort eller om införande av ett system med höjningar stegvis av en från
början begränsad krediträtt.

En av avigsidorna med kontokortssystemet är, påpekas i motionen
1979/80:2011, att en person kan skaffa flera olika kontokort med stor
sammanlagd kreditvolym och därigenom ådra sig en skuldbörda som blir svår
att klara. Motionärerna vill att riksdagen skall uppmana regeringen att
överväga hur man kan begränsa det totala antalet kontokort som en och
samma person kan inneha.

Av redogörelsen i föregående avsnitt framgår att detta problem hör till
dem som skall behandlas vid den nya utredningen om kontokorten.
Motionärernas önskemål på denna punkt kan därmed anses vara tillgodosett.

Regeringen har enligt en särskild lag (1975:90) bemyndigande att meddela
föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar. Sådana
föreskrifter - med krav på en kontantinsats av 40 % och en kredittid av högst
två år - finns sedan år 1959. I motionen 1979/80:2010 begärs att riksdagen
skall upphäva den nämnda lagen ”i den mån samma effekt kan uppnås genom
den föreslagna regleringen av finansbolagens verksamhet”.

Enligt vad näringsutskottet finner är det av motionärerna angivna villkoret
inte uppfyllt. Den bemyndigandelag som utskottet har tillstyrkt avser
kontoköp och är alltså inte aktuell i detta sammanhang. Utlåningsreglering
enligt den föreslagna nya lydelsen av lagen om kreditpolitiska medel skall,
som uttryckligen framhålls i propositionen, användas i extraordinära
situationer. Förordnande därom får, enligt 3 § i lagen, meddelas endast om
synnerliga skäl föreligger. Någon fullständig ersättning för den speciella lag
som gäller betalningsvillkor vid bilförsäljning ger den nya lagstiftningen
alltså inte. Inte heller om ytterligare kreditpolitiska medel blir tillämpliga på
finansbolagen, såsom föreslås i motionen 1979/80:2011 (s), kommer den
speciella lagen att bli överflödig. Det bör här noteras att denna lag berörs av
två aktuella utredningsuppdrag (se föregående avsnitt). De frågor som skall
prövas gäller dels sambandet mellan den nu föreslagna bemyndigandelagen
och den särskilda regleringen av bilhandeln, dels de förändringar i den

FiU 1979/80:39

sistnämnda regleringen som den vidgade förekomsten av leasing på
bilområdet kan föranleda.

Stockholm den 13 maj 1980

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Johan Olsson (c), Erik Hovhammar (m),
Hugo Bengtsson (s), Sven Andersson (fp), Margaretha af Ugglas (m), Lilly
Hansson (s), Thage Peterson (s), Bengt Sjönell (c), Lennart Pettersson (s),
Rune Jonsson (s), Ingegärd Oskarsson (c), Sivert Andersson (s), Sven
Munke (m) och Christer Eirefelt (fp).

Avvikande mening

Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Lilly Hansson, Thage Peterson,
Lennart Pettersson, Rune Jonsson och Sivert Andersson (alla s) anser att den
del av utskottets yttrande som börjar med ”Näringsutskottet finner” och
slutar med ”begränsad krediträtt” bort ha följande lydelse:

Näringsutskottet finner det angeläget att riksdagen gör ett sådant
uttalande. De negativa sociala och ekonomiska konsekvenserna av kreditkortssystemet
är väl dokumenterade. Det interpellations- och frågesvar
rörande kontokorten som ekonomiministern lämnade i höstas kännetecknades,
som riksdagen kort därefter uttalade, av en anmärkningsvärd
passivitet inför de stora problem som är förknippade med kreditkortsexpansionen.
Det är tacknämligt att en utredning om kontokorten nu kommer till
stånd och att regeringen får det bemyndigande att agera omedelbart som
utskottet nyss har tillstyrkt. Bemyndigandet blir emellertid ett slag i luften
om inte regeringen beslutsamt använder det för att styra utvecklingen.
Resonemangen i propositionen vittnar inte om någon sådan beslutsamhet.
Riksdagen bör därför i samband med sitt beslut om den föreslagna
bemyndigandelagen ställa anspråk på att lagen läggs till grund för snabba
åtgärder från regeringens sida.

Fil) 1979/80:40

att stå till regeringens förfogande för de ändamål och på de villkor som
förordats i propositionen,

9. bemyndiga regeringen att för budgetåret 1980/81, om arbetsmarknadsläget
kräver det, besluta om utgifter i enlighet med vad som förordats i
propositionen intill ett sammanlagt belopp av 2 500 000 000 kr..

10. godkänna de riktlinjer för den statliga redovisningsrevisionens organisation
och bedrivande som förordats i propositionen.

dels

11. berett riksdagen tillfälle att yttra sig över vad som anförts i
propositionen om en sammanslagning av tre inom arbetsmarknadspolitiken
existerande fonder,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen
beträffande

12. utnyttjandet av finansfullmakten.

13. omprövning och omprioritering, m. m..

14. avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster.

15. revision av affärsverken,

16. förvaltningsrevision inom försvaret.

Vid bilaga 2, Reviderat budgetförslag 1980/81. har fogats som
Bilaga 2.1 Långtidsbudget för perioden 1980/81-1984/85
Bilaga 2.2 Riksrevisionsverkets beräkning av budgetutfallet för budgetåret
1979/80

Bilaga 2.3 Riksrevisionsverkets reviderade inkomstberäkning för budgetåret
1980/81

Bilaga 2.4 Specifikation av statsbudgetens inkomster under budgetåret
1980/81

Bilaga 2.5 Specifikation av anslagsförändringar i förhållande till budgetpropositionen
för budgetåret 1980/81
Bilaga 2.6 Förändringar i förslaget till statsbudget för budgetåret 1980/81
sedan budgetpropositionen
Bilaga 2.7 Lagförslag

Bilaga 2.8 Sammanfattning av riksrevisionsverkets översyn av organisation
och arbetsformer för revision vid revisionskontoren inom
statsförvaltningen jämte remissyttranden häröver
Bilaga 2.9 Sammanfattning av promemorian Förvaltningsrevision inom
försvaret jämte remissyttranden häröver

Propositionen har såvitt avser bilaga 2. Reviderat budgetförslag, moment
3 i hemställan (förslag till lag om storleken av statlig inkomstskatt som ingär i
preliminär skatt för budgetåret 1980/81) hänvisats till skatteutskottet.

Finansutskottet har behandlat bilaga 2. Reviderat budgetförslag 1980/81. i
vad avser hemställan under momenten 10.13.15och 16 i sitt betänkande med