Civilutskottets betänkande
1979/80:2

med anledning av propositionen 1978/79:214 om ändring i förköpslagen
(1967:868), m. m., jämte motioner
1 Propositionen

Regeringen har i propositionen 1978/79:214 (justitiedepartementet), beslutad
den 5 april 1979, föreslagit riksdagen att anta förslag till

1. lag om ändring i förköpslagen (1967: 868),

2. lag om ändring i expropriationslagen (1972:719),

3. lag om ändring i lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att
förvärva fast egendom m. m.,

4. lag om ändring i lagen (1973: 188) om arrendenämnder och hyresnämnder,

5. lag om ändring i jordförvärvslagen (1979: 000),

6. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988).

I propositionen sammanfattas dess huvudsakliga innehåll sålunda.

Enligt förköpslagen har kommun i vissa fall förköpsrätt vid försäljning
av fast egendom. I propositionen föreslås vissa ändringar i lagen. Bl. a.
föreslås att reglerna om hembud avskaffas och att skyldigheten för kommunen
att erlägga dröjsmålsränta till köparen skall inträda vid en senare
tidpunkt.

I propositionen föreslås vidare ändringar i expropriationslagen. Fastighetsägaren
får möjligheter att i vissa fall tvinga den exproprierande att
tillträda fastigheten i förtid. Den exproprierande ges rätt att även mot
fastighetsägarens bestridande utge förskott till denne i avräkning på den
slutliga expropriationsersättningen.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1979.

2 Motionerna

Utskottet har i detta sammanhang behandlat

dels de under allmänna motionstiden väckta motionerna 1978/79:

778 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk) vari, såvitt nu är i
fråga, föreslås att riksdagen hos regeringen hemställer om sådan ändring
av byggnads- resp. expropriationslagstiftningen att kommunernas möjligheter
att få tillgång till lämpliga lokaler för barnstugeändamål väsentligt
förbättras.

1 Riksdagen 1979/80. 19 sami. Nr 2

CU 1979/80:2

1066 av Olle Östrand (s) och Ivar Nordberg (s) vari, såvitt nu är i fråga,
hemställs

1. att en översyn bör göras av förköpslagen för att

a. öka möjligheterna till förköp då planförutsättningama är ovissa,

b. möjliggöra prisprövning inom expropriationsförfarandets ram efter
förköp,

1602 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller om förslag till ändring av expropriationsregeln så att
förhandstillträde kan påkallas av en fastighetsägare då expropriationstillstånd
sökts,

1603 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen beslutar
upphäva lagen om kommunal förköpsrätt fr. o. m. den 1 januari 1980,

1669 av Gösta Bohman m.fl. (m) vari, såvitt nu är i fråga och med
hänvisning till motionen 1978/79:1108 avsnittet ”Mark- och bostadspolitik”,
hemställs att riksdagen

8. hos regeringen anhåller om förslag till avskaffande av den s.k. presumtionsregeln
i expropriationslagen,

2087 av Oskar Lindkvist (s) och Stig Gustafsson (s) vari föreslås att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en översyn bör
göras av reglerna om expropriation och inlösen av vanvårdade eller eljest
bristfälligt förvaltade bostadshus enligt de riktlinjer som anges i motionen,

2097 av Lars Schött (m) vari hemställs att riksdagen beslutar att förköpslagen
ändras så att säljare skall kunna häva köpet om kommunen vill utöva
sin förköpsrätt,

dels den med anledning av propositionen 1978/79: 85 med förslag till
jordförvärvslag, m.m., väckta motionen 1978/79:2162 av Gösta Bohman
m. fl. (m) vari, såvitt nu är i fråga, hemställs att riksdagen vid behandlingen
av propositionen 1978/79: 85 beslutar

4. att 1967 års förköpslag ändras så att jord- och skogsbruksmark icke
må omfattas av kommunal förköpsrätt,

dels den med anledning av den här behandlade propositionen 1978/
79:214 väckta motionen 1978/79:2709 av Martin Olsson m.fl. (c) vari
hemställs att riksdagen beslutar att avslå förslaget i propositionen 1978/
79: 214 om ändring av släktskapsundantaget i 3 § punkt 4 förköpslagen,

dels den med anledning av propositionen 1978/79:214 i oktober 1979
väckta motionen 1979/80:14 av Sven Eric Åkerfeldt (c) och Kerstin Andersson
i Hjärtum (c) vari föreslås att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att förslag snarast bör läggas fram om ändring i
expropriationslagen som ger fastighetsägare möjlighet att påkalla förhandstillträde
så snart expropriationstillstånd meddelats.

CU 1979/80:2

3 Tidigare överväganden m. m.

3.1 Förköp

3.1.1 Upphävande av eller inskränkningar i den kommunala förköpsrätten

Utskottet avstyrkte i betänkandet CU 1975/76:11 (s. 4) ett förslag i

partimotion (m) att förköpslagen skulle upphävas. Utskottet anförde:

Förslaget i motionen 1975/76:2037 (m), yrkandet 1, att FL upphävs,
avstyrks. De värderingar som åberopas som grund för förslaget har tidigare
prövats och avvisats av riksdagen vid flera tillfällen, senast i anslutning
till betänkandet CU 1975: 16.

Reservanter (m) anförde (s. 8-9):

Som tidigare utvecklats i motioner från moderata samlingspartiet är
även förköpslagen ett uttryck för strävanden att på doktrinära grunder
skapa ett kommunalt markmonopol. Vidgningen år 1974 och nya förslag
om ytterligare vidgningar av ändamålsbestämningarna är djupt oroande.
En utgångspunkt för markpolitiken måste vara att legalt skapade intressen
skall kunna påräkna ett legalt skydd och att nödvändiga inskränkningar i
enskilds rätt till fast egendom skall kunna göras endast efter domstolsprövning
i enlighet med före år 1971 gällande expropriationsregler. Förköpslagen
bör därför snarast upphävas. Riksdagen bör som sin mening ge
regeringen detta till känna.

Reservanterna föreslog att riksdagen som sin mening borde ge regeringen
till känna vad utskottet anfört. Riksdagen följde utskottet.

Vid behandling av motionsförslag (m) om hävningsrätt då förköp påkallades
resp. upphävande av förköpsrätt till jordbruksmark anförde utskottet
i betänkandet CU 1977/78: 23 (s. 6):

I motionen 1977/78: 847 (m) föreslås att förköpslagen ändras så att säljaren
får hävningsrätt då förköp påkallas.

Ett bifall till förslaget skulle praktiskt innebära att förköpslagens syfte -att under vissa förutsättningar överföra mark i kommunens ägo - inte kan
fullföljas. Utskottet kan inte ansluta sig till motionärernas angivna grund
för förslaget, nämligen att utövande av förköpsrätt måste anses vara helt
oacceptabelt från rättssynpunkt. Motionsförslaget avstyrks. Enligt vad
utskottet erfarit pågår en översyn av förköpslagstiftningen i regeringens
kansli. Frågan om hävningsrätt kommer därvid att behandlas.

Förslaget i motionen 1977/78: 1718 (m), yrkandet 2, syftar till att förköpsrätten
skulle upphävas beträffande jordbruksmark.

Förköp av jordbruksmark som inte kommer att användas för tätbebyggelse
eller därmed sammanhängande anordning är uteslutet redan enligt
gällande förköpslag. En regel som undantar all jordbruksmark från förköp
och sålunda även jordbruksmark som skall få annan användning kan enligt
utskottets mening inte motiveras enbart med hänsynen till markägarnas
intressen. I den mån riktlinjerna för hushållning med jordbruksmark inte
tillåter ett ändrat användningssätt för jordbruksmarken skyddas jordbruksintressena
genom att dessa riktlinjer hävdas i kommunal fysisk planering
eller senast vid prövningen av tillstånd till förköp.

CU 1979/80:2

Utskottet avstyrkte enhälligt motionsförslagen. I särskilt yttrande (m)
anfördes dock (s. 10-11):

Som framhålls i motionen 1977/78: 1718 (m) kan det inte anses nödvändigt
att behålla den kommunala förköpsrätten beträffande jordbruksfastigheter.
Det finns ur allmän synpunkt inte skäl att bibehålla förköpslagstiftningen
i dessa fall. Kommunerna bör — i den mån behov av jordbruksmark
finns - uppträda på fastighetsmarknaden i konkurrens med andra
köpare. Finns tillräckligt bärande motiv för kommunen att få tillgång till
viss mark finns möjligheten att utnyttja expropriationslagstiftningen. Förköpslagen
är ett uttryck för strävanden att skapa ett kommunalt markmonopol,
något som i tidigare motioner från moderata samlingspartiet kritiserats
med eftertryck. Denna principiella inställning kvarstår.

I motionen 1977/78: 847 (m) föreslås förköpslagen ändras så att säljare
skall kunna häva ett köp om kommunen vill utöva sin förköpsrätt. Som
anförs i motionen kan särskilda skäl föreligga för en viss person att få köpa
en fastighet - en omständighet som kan betyda ett icke marknadsmässigt
försäljningspris med hänsyn till den specielle köparen.

Frågan om hävningsrätt kommer att behandlas vid den översyn av
förköpslagstiftningen som pågår i regeringens kansli. Det kan därför finnas
anledning att åter aktualisera frågan när resultatet av denna översyn föreligger.

Frågan om kommunala förvärv av jordbruksmark har behandlats i den
av riksdagen antagna nya jordförvärvslagen (prop. 1978/79:85 s. 17, JoU
1978/79:19 s. 15).

3.1.2 Återkallelse av ansökan om förvärvstillstånd m. m.

Den av riksdagen (prop. 1978/79: 85, JoU 1978/79: 19) antagna nya jordförvärvslagen
har promulgerats som SFS 1979: 230.

Riksdagen har (prop. 1978/79: 164, CU 1978/79: 38) antagit förslag till
ändring i lagen om förvärv av hyresfastighet m. m., förköpslagen, lagen om
arrendenämnder och hyresnämnder samt lagen om vissa inskränkningar i
rätten att förvärva fast egendom m. m. Ändringarna har utfärdats som SFS
1979: 307, 308, 309 resp. 310.

3.1.3 Släktför\’ärv

Då förköpslagen tillkom (prop. 1967:90, 3LU 1967:54) hade 1963 års
markvärdeskommitté föreslagit att överlåtelser mellan släktingar i vissa
fall skulle vara undantagna från förköpsrätten. Undantaget hade angetts
snävare än i lagen om arrendators förköpsrätt och jordförvärvslagen. I
propositionen (s. 83) hänvisade emellertid justitieministern bl. a. till önskvärdheten
att i detta hänseende ha överensstämmande regler i jordförvärvslagen
och i förköpslagen. Han anförde att i övervägande antalet fall
de förvärv som omfattas av förköpsrätten också var underkastade tillståndsplikt
enligt jordförvärvslagen. Man skulle därför uppnå en inte obetydlig
förenkling om undantagsfallen så långt det går blev desamma i båda
lagarna. Detta blev också regeringens förslag, vilket i denna del godtogs
utan erinringar från riksdagens sida.

CU 1979/80:2

Den av riksdagen (prop. 1978/79: 85, JoU 1978/79: 19) antagna nya jordförvärvslagen
innehåller enligt regeringens förslag ett släktskapsundantag
som inskränkts till att gälla avkomlingar och make. Om makar förvärvar
gemensamt, skall liksom tidigare tillstånd inte krävas om endera är överlåtarens
avkomling. 1 motioner föreslogs såväl utvidgningar som inskränkningar
i regeringens förslag. Jordbruksutskottet fann att förslaget i propositionen
innebar en rimlig och godtagbar avvägning mellan de rent jordpolitiska
intressena å ena sidan och å andra sidan de närmaste släktingarnas
intressen. Utskottet hänvisade vidare (s. 18-19) till att släktskap i vissa
fall kan vara ett särskilt skäl för tillstånd. Reservanter (m) hävdade att
släktskapsundantaget borde omfatta även syskon eller syskons avkomling.

Lagen om förvärv av hyresfastighet m. m. har ändrats med ikraftträdande
den 1 juli 1979 (prop. 1978/79: 164, CU 1978/79:38). Samtidigt
ändrades även 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom m. m. Ändringarna innebar att lagarna i fråga om släktförvärv
anpassades till den nya jordförvärvslagen. Bostadsministern anförde i
propositionen (s. 27):

Enligt tillståndslagen gäller undantag från skyldighet att söka tillstånd
vid viss släktskap mellan överlåtare och förvärvare. Motsvarande släktskapsundantag
finns i jordförvärvslagen (1965:290) och lagen (1916:156)
om viss inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. I förslaget
till ny jordförvärvslag inskränks dock släktskapsundantaget till att gälla
dem som är närmast arvsberättigade, dvs. make och avkomling (prop.
1978/79:85 s. 19-21 och 49). Från släktskapsundantaget utesluts alltså
syskon, syskons avkomling och makes avkomling.

I promemorian föreslås att tillståndslagen anpassas till den nya jordförvärvslagen.
Förslaget har lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Utredning saknas om omfattningen av släktförvärv av hyresfastigheter.
Jag anser det emellertid vara önskvärt att släktskapsundantaget i de tre
förvärvslagama stämmer överens och förordar därför att tillståndslagen
och 1916 års lag (jfr SOU 1978:73 s. 590) ändras i anslutning till den nya
jordförvärvslagen. Jag kommer att senare ta upp frågan om motsvarande
ändring i förköpslagen på grundval av förslag i departementspromemorian
Ds Ju 1978: 9.

Förslaget i denna del mötte inga invändningar i motioner eller under
utskottsbehandlingen.

3.1.4 Ovisshet om planförutsättningar

I betänkandet CU 1978/79: 23 lämnades en översiktlig redovisning för
ändamålsbestämmelserna när det gäller förköp. I det nämnda betänkandet
behandlades även ett motionsförslag (s) som i princip hade samma inriktning
som det i detta betänkande behandlade förslaget i motionen 1978/
79:1066 (s) yrkandet 1 a. Utskottet avstyrkte motionsförslaget och anförde
bl. a.:

Vaije för någon tid bestående ovisshet om planeringsförutsättningarna
är, också enligt utskottets mening, till nackdel för samhällsbyggandet.
tl Riksdagen 1979/80. 19 sami. Nr 2

CU 1979/80:2

Motionärernas utgångspunkt är därför förståelig och självfallet särskilt
märkbar i områden där större översiktliga bedömningar pågår för att få en
grund för mer konkreta bedömningar. Regeringen har i den av motionärerna
beskrivna situationen vid prövning av frågan om tillstånd till förköp
självfallet att utgå från egna bedömningar av hur den slutliga planeringen
kommer att konkret utfalla. Det kan således inte sägas föreligga en undantagslös
regel att tillstånd skall vägras för vatje förköp som berör jordbruksmark
i aktuella områden. Det är däremot naturligt att regeringens bedömningar
präglas — och bör prägas - av viljan att inte föregripa och kanske
försvåra en önskvärd slutlig konkretisering av de av riksdagen antagna
riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen. En önskan om att förköpa viss
mark är ju ofta grundad på en kommunens vilja att förändra markanvändningen
i något hänseende. En avvägning mellan eventuella olägenheter för
kommunerna i denna del, aktualiserade i ett begränsat antal fall, och risken
för att genomförandet av skyddet för jordbruksmarken hindras eller försvåras
leder då naturligt till att de mer långsiktiga perspektiven ställs i
förgrunden. Utskottet är sålunda inte berett att tillstyrka motionsförslaget
med dess faktiska innebörd att riktlinjerna för hushållning med mark och
vatten inte skall tillämpas i förköpsärenden förrän de preciserats i kommunal
planering. Motionärernas syfte kan med hänsyn till omständigheterna i
rimlig omfattning tillgodoses inom ramen för nu gällande bedömningsgrunder.

Reservanter (s) föreslog riksdagen att som sin mening ge regeringen till
känna vad de anfört, nämligen:

Så länge som ovisshet råder om vad riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen
konkret kan komma att innebära för viss mark, så länge uppstår
naturligen också ovisshet vid regeringens prövning av ärenden om tillstånd
till förköp. En grundläggande fråga blir därför att söka främja takten i den
översiktliga planering som måste föregå mer konkreta och ytterst kommunala
ställningstaganden. I ett ovisshetsläge har regeringen att välja mellan
att lita till de kommunala bedömningarna eller att regelmässigt vägra
förköp i avvaktan på ett bättre beslutsunderlag. Följer regeringen de kommunala
bedömningarna har den inte tagit någon risk — ändring av markanvändningen
av någon betydelse kan i alla fall inte ske förrän planförutsättningar
föreligger. Vägrar regeringen att ge tillstånd till förköp går under
alla förhållanden ett förvärvstillfälle förlorat. Detta handlande medför också
indirekt att kommunerna blir passiva - de upplever en planeringsförlamning
eftersom initiativ i allmänhet inte godtas. De svårigheter som
kommunerna upplever när det gäller detaljplanerna är självfallet de mest
besvärande, men detta får inte tas till intäkt för att omöjliggöra ägarövergångar
som inte uppenbart syftar till en olämplig markanvändning. Vad
utskottet anfört i denna del bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna med anledning av motionen 1977/78:1371 (s).

Riksdagen följde utskottet.

3.1.5 Prisprövning efter förköp

Frågan om en möjlighet att pröva priset efter förköp har senast behandlats
i betänkandet CU 1975: 16 (s. 4). Utskottet avstyrkte ett förslag i sådan
riktning och anförde:

CU 1979/80:2

Utskottet har tidigare (CU 1971:6, s. 11, 1971:36, s. 27) intagit den
ståndpunkten att en prisprövningsmöjlighet inte bör byggas in i den nuvarande
förköpslagen utan att expropriation bör användas i de fall då priset
bedöms som högre än en tillämpning av expropriationslagens värderingsregler
skulle ge. Förslaget i motionen 303 (vpk) syftar emellertid längre och
synes utgå från att även expropriationsreglerna ger ett för högt markpris.
Syftet torde sålunda även vara att de föreslagna till förköpslagen knutna
värderingsreglerna skulle avvika från expropriationslagens regler, vilka
utgår från principen om full ersättning för marknadsvärdet, begränsad i
vissa fall av presumtionsregeln. Hittillsvarande erfarenheter av den nya
expropriationslagstiftningen är emellertid ännu alltför begränsade för att ge
underlag för att bedöma behovet av en ny översyn av värderingsreglerna
vid tvångsförvärv.

I reservation (vpk) anfördes:

Erfarenheterna av förköpslagens tillämpning - belysta i motionerna 303
(vpk), 964 (s) och 967 (s) - visar tydligt att förköpslagens avsedda innehåll
urholkas genom att markprisutvecklingen inte kan hållas tillbaka. I många
fall tvingas kommuner avstå från legal förköpsrätt av dessa skäl. Enligt
utskottets mening bör sålunda i förköpsfallen stå till buds en administrativt
enkel prisprövningsmöjlighet formellt knuten till förköpslagen eller expropriationslagen.
Värderingsgrunderna bör självfallet vara lika vid samtliga
tvångsförvärv. Därmed aktualiseras också en härtill anknuten översyn av
expropriationslagens värderingsgrunder. Målet måste vara att värdering
skall ske på sådant sätt att inträffade höjningar av förväntningsvärdena
tillförs samhället, så att en acceptabel prisnivå uppnås. Vad utskottet
anfört bör ges regeringen till känna.

3.2 Expropriation m. m.

3.2.1 Presumtionsregeln

Förslaget att den i 4 kap. 3 § expropriationslagen intagna s. k. presumtionsregeln
skall upphävas fördes senast fram i motioner (m) till 1975/76
års riksmöte. Utskottet (CU 1975/76: 11) avstyrkte förslaget med hänvisning
till tidigare bedömningar.

Reservanter (m) anförde:

Förslaget i motionen 1975/76:2037 (m), yrkandet 3, om att presumtionsregeln
bör upphävas tillstyrks. Regelns direkta och avsedda syfte är att
hindra att full ersättning för exproprierad egendom utgår efter marknadsvärdet.
Regeln får därmed ett konfiskatoriskt innehåll som medför att ett
ekonomiskt värde — som ibland t. o. m. godtagits av samhället som underlag
för skatteuttag — endast delvis ersätts. Detta kan inte förenas med de
grundläggande rättsbegrepp som fortfarande omfattas av majoriteten av
medborgarna. Målet för all expropriationsvärdering måste vara att sätta
markägaren i samma ekonomiska läge som före tvångsförvärvet. En annan
ordning kan medföra att även samhällets obestridda rätt att i vissa undantagssituationer
hävda intressen i strid mot den enskildes kan komma att
mötas med misstro i fråga om angelägna syften.

CU 1979/80:2

Motsvarande förslag, begränsat till expropriation av jordbruksmark,
behandlades i betänkandet CU 1977/78: 19 där det avstyrktes enhälligt. I
särskilt yttrande (m) noterades att man avstått från bifall syrkande i avvaktan
på rättighetsskyddsutredningens förslag.

3.2.2 Expropriation för barnstugor

2 kap. 10 § expropriationslagen medger expropriation för att tillgodose
behov av utrymme för byggnad, lokal eller annan anläggning som bl. a. har
att tillgodose eller som annars är av väsentlig betydelse för riket eller orten
eller för viss befolkningsgrupp.

Vid lagrummets införande anfördes (prop. 1972: 109 s. 216):

För egen del anser jag att några principiella invändningar inte kan riktas
mot att expropriation får ske för ändamål som det ankommer på staten
eller kommun att tillgodose. Hit hör exempelvis behovet av utrymme för
allmänna byggnader, samlingslokaler för överläggningar, undervisningsoch
fritidsverksamhet o. d., personalbostäder, barnstugor och serviceanläggningar
i anslutning till sjukhus och andra offentliga inrättningar m. m. I
stor utsträckning kan visserligen dessa behov tillgodoses inom ramen för
bestämmelserna om expropriation för tätbebyggelse, men vissa
begräsningar gäller för tillämpningen av dessa regler som gör att en allmän
bestämmelse om expropriation för statliga och kommunala ändamål ändå
behövs.

Stockholms kommunstyrelse har i skrivelse den 21 mars 1979 hos regeringen
föreslagit sådan ändring i lagen med särskilda hyresbestämmelser
för vissa orter (bristortslagen) att bostadslägenhet kan tas i anspråk för
barnstugor utan särskild prövning i hyresnämnden. Frågan övervägs inom
bostadsdepartementet.

3.2.3 Tillträde splikt för den exproprierande

Vid tillkomsten av nu gällande expropriationslag (prop. 1972:109, CU
1972: 34) togs upp även frågan om hur man skulle tillgodose fastighetsägarens
intresse av att få en expropriationsfråga avgjord. En given tidsfrist för
att fullfölja expropriationen vid fastighetsdomstol skall kunna förlängas
endast om särskilda skäl föreligger. Fristen skall kunna förkortas om
fastighetsägaren begär det och visar att hans olägenhet av att frågan hålls
öppen avsevärt har ökat.

I fråga om en rätt för fastighetsägaren att väcka talan vid domstol
anfördes i propositionen (s. 228-229):

Enligt nuvarande bestämmelser är det i regel bara den exproprierande
som har talerätt. Endast om den exproprierande har tillträtt egendomen får
fastighetsägaren eller annan sakägare, vars rätt berörs av tillträdet, väcka
talan. Denna huvudregel bör inte frångås. Som tidigare framhållits måste
den exproprierande ges en viss handlingsfrihet, när det gäller att avgöra
huruvida expropriationstillståndet skall utnyttjas eller ej.

Vissa remissinstanser har föreslagit att man skall utvidga fastighetsägarens
rätt att väcka talan till att avse även det fallet att det har förflutit viss
tid utan att expropriationstillståndet har utnyttjats av den exproprierande.

CU 1979/80:2

Mot detta förslag kan invändas att det åligger den myndighet som prövar
frågan om expropriationstillstånd eller om förlängning av tillstånd att göra
en omsorgsfull avvägning av alla berörda parters intressen. Det beslut om
tidsfrist som därvid meddelas bör i princip inte kunna rivas upp genom att
fastighetsägaren vänder sig till domstol. Det kan därför inte komma i fråga
att införa en så utvidgad talerätt för fastighetsägaren som har föreslagits
under remissbehandlingen.

Däremot kan det övervägas att ge fastighetsägaren rätt att väcka talan i
det nyss berörda fallet att det efter tillstånds- eller förlängningsärendets
avgörande inträffar omständighet som inte har förutsetts och som avsevärt
försämrar fastighetsägarens ställning. Inte heller i detta fall anser jag
emellertid att fastighetsägaren bör kunna vända sig till domstol. En sådan
ordning skulle innebära att domstolen före den egentliga expropriationsprocessen
skulle behöva göra en prövning av fastighetsägarens talerätt
som ibland skulle kunna bli förhållandevis omfattande. Prövningen skulle
dessutom innebära lämplighetsavvägningar av en art som normalt inte bör
ankomma på domstol.

I motioner (fp, c, m) resp. (m) hade föreslagits att fastighetsägaren skulle
fått rätt att ett år efter det att tillstånd getts hos domstolen begära expropriationens
fullföljande. Utskottet (s. 43) fann en sådan ordning helt oförenlig
med den exproprierandes berättigade intresse av att få en tillräcklig
tidsfrist för att kunna ta ställning till om den medgivna expropriationen
skulle fullföljas. Vidare föreslogs i motion (fp) att tidsfristen för fullföljd
skulle anges till ett år och att förlängning skulle kunna medges av särskilda
skäl, dock högst med tre år. I motion (c) föreslogs en högsta sammanlagd
tidsfrist om tre år. Motionerna avstyrktes av utskottet.

Reservanter (c, fp) anförde:

Även om den i propositionen föreslagna ordningen - i förhållande till
gällande rätt — innebär en förstärkning av fastighetsägarnas rättsskydd
kvarstår likväl vissa nackdelar för dessa. Den i motionerna 1972:1761 och
1972: 1762 föreslagna lösningen, att fastighetsägaren skall efter ett år äga
föra talan vid domstol om expropriationsersättning finner utskottet dock
orealistisk. En så kort tidsfrist som ett år måste anses helt oförenlig med
den exproprierandes behov av tillräcklig tid för att kunna överväga om
expropriationen skall fullföljas. Nämnda motioner bör därför avslås.

Enligt utskottets mening synes den enda lösningen på problemet med de
långvariga expropriationstillstånden vara att i enlighet med förslag i motionerna
1972:1765 och 1972: 1766 införa en maximigräns. Denna bör såsom
föreslagits i motionen 1972:1766 bestämmas till fyra år men villkoras av att
fastighetsägaren bestrider förlängning av tidsfristen. En tidsfrist på fyra år
anser utskottet fullt tillräcklig för att tillgodose den exproprierandes berättigade
intresse av att få en rimlig tidsfrist för att kunna ta ställning til frågan
huruvida den medgivna expropriationen skall fullföljas.

Utskottet vill i detta sammanhang även biträda förslaget i motionen
1972: 1766 att tillståndsbeslutet bör innehålla en bestämmelse om att talan
inom ett år skall väckas vid domstol. Nämnda tidsfrist överensstämmer
med gällande praxis. I propositioner anförs att denna praxis bör bibehållas.
Utskottet anser i likhet med motionärerna att det skulle vara värdefullt om
denna praxis regleras i lag.

CU 1979/80:2

På grund av det anförda tillstyrker utskottet att riksdagen med bifall till
motionen 1972:1766 och i anledning av motionen 1972:1765 för sin del
antar 3 kap. 6 § första stycket i lagförslaget med den lydelse som framgår
nedan av utskottets hemställan i denna del. Mot övriga bestämmelser i
förevarande stadgande har utskottet ingen erinran.

I reservation (m) anfördes:

Det praktiska värdet av den nu föreslagna reformen finnér utskottet vara
tvivelaktigt eftersom lagförslaget inte innehåller någon tidsgräns för uppskovsmöjlighetema.
Enligt utskottets mening är det oacceptabelt att en
domstolsprövning av ett expropriationsärende kan uppskjutas på obegränsad
tid. 1 motionerna 1972: 1765 och 1972: 1766 har i syfte att avhjälpa
missförhållandena föreslagits införandet av maximitider på tre respektive
fyra år. Även dessa maximitider ger den exproprierande alltför långa
tidsfrister. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna. Den enda
lösningen på förevarande allvarliga problem synes utskottet vara att den
enskilde sakägaren, såsom föreslagits i motionerna 1972: 1761 och
1972: 1762, får möjighet att, ett år efter det expropriationstillstånd gavs,
väcka talan vid fastighetsdomstolen angående expropriationsersättning.

3.2.4 Inlösen vid vanvård m. m.

Enligt 2 kap. 7 § expropriationslagen får expropriation ske för att försätta
eller hålla fastighet i tillfredsställande skick, när grov vanvård föreligger
eller kan befaras uppkomma. Det torde krävas att man kan konstatera dels
brister på fastigheten, dels brister med avseende på ägarens person såvitt
avser skötseln av fastigheten. Reglerna i 2 kap. 1 § expropriationslagen
avser - när det gäller tätbebyggd mark - situationen då bebyggelsen skall
mer eller mindre omdanas. De gäller däremot inte expropriation av enstaka
bostadsfastigheter därför att dessa är i behov av fömyelseåtgärder.

Bostadssaneringslagen ger hyresnämnd möjlighet bl. a. att ålägga en
fastighetsägare att vidta åtgärd som behövs för att bostadslägenhet skall få
lägsta godtagbara standard, s. k. upprustningsåläggande. En förutsättning
för detta är att fastigheten med hänsyn till kostnaden för åtgärden kan
beräknas ge skäligt ekonomiskt utbyte. Åläggandet får förenas med vite.
Utförs inte avsedd åtgärd kan fastigheten ställas under tvångsförvaltning.
Är förhållandena sådana att åtgärden kan antas inte bli utförd under
tvångsförvaltning får kommunen lösa fastigheten, om inte åtgärden avser
arbete av endast ringa omfattning.

Bostadsforvaltningslagen öppnar möjlighet för hyresnämnd att besluta
ålägga fastighetsägare att överlämna fastighet till särskild förvaltare (förvaltningsåläggande).
Kan det antas att sådant åläggande inte är tillräckligt
för att uppnå en tillfredsställande förvaltning skall nämnden i stället besluta
att ställa fastigheten under förvaltning av särskild förvaltare (tvångsförvaltning).
Är fastighet ställd under tvångsförvaltning men är förhållandena
sådana att en tillfredsställande förvaltning inte därvid kan uppnås, får
kommunen lösa fastigheten.

CU 1979/80:2

I samband med att bostadsförvaltningslagen antogs (prop. 1976/77:151,
CU 1976/77: 1) och därmed kommun fick möjlighet att lösa in fastighet som
stod under tvångsförvaltning diskuterades även en i förhållande till tvångsförvaltningsförfarandet
mer fristående lösenrätt. Sådana förslag hade förts
fram i remissyttranden över bostadsförvaltningsutredningens förslag (Ds
Ju 1976: 14) av Hyresgästernas riksförbund, majoriteten i Kommunförbundets
styrelse och en minoritet inom Stockholms kommunstyrelse. Näringslivets
byggnadsdelegation, Malmö kommun och Svenska riksbyggen förordade
att förvaltaren ges befogenhet att under kontrollerade former ombesörja
försäljning av en tvångsförvaltad fastighet.

1 det till propositionen fogade regeringsprotokollet (s. 74-79) aviserade
föredragande statsrådet Friggebo en direkt inlösenmöjlighet liksom alternativet
med försäljning genom förvaltaren. Hon anförde vidare:

Under remissbehandlingen har det också förts fram allmänt hållna krav
på att man bör öka samhällets möjligheter att gripa in med tvångsinlösen,
när fastighetsägare grovt missköter sina hyresfastigheter. Med anledning
av detta vill jag erinra om att bostadsförvaltningslagen är avsedd att i första
hand tillgodose de boendes intressen, medan instrument för samhällets
bostadssociala insatser i princip bör regleras i annan lagstiftning. Bostadsförvaltningslagen
bygger på att ingripande i en fastighets förvaltning skall
kunna ske i de särskilda fall där förvaltningen inte fungerar tillfredsställande.
Om det visar sig att ett överlämnande av förvaltningen till särskild
förvaltare inte är tillräckligt för att skapa tillfredsställande boendeförhållanden,
är det naturligt att det inom lagens ram finns möjlighet att överföra
fastigheten i allmän ägo för att därigenom bl. a. skapa helt nya förutsättningar
för sanering av fastighetens ekonomi. Jag vill i sammanhanget
understryka att inlösen enligt lagförslaget vanligen torde ställa sig mindre
kostsamt för kommunen än expropriation i motsvarande fall. Själva förfarandet
är också enklare genom att regeringens tillstånd inte behöver inhämtas.

Det synsätt på bostadsförvaltningslagens funktion som jag här har gett
uttryck för har också legat till grund för utredningens arbete. Det finns
därför i detta lagstiftningsärende inte tillräckligt underlag för att man skall
kunna ta ställning till frågan om det från allmänna bostadspolitiska utgångspunkter
föreligger ett behov av att ytterligare öka samhällets möjligheter
att ingripa med tvångsinlösen av misskötta hyresfastigheter. Jag
erinrar om att den lagstiftning som härvidlag främst kommer i blickfånget
är av sent datum. Expropriationslagen trädde i kraft den 1 januari 1973 och
bostadssaneringslagen ett år senare. De praktiska erfarenheterna är ännu
mycket begränsade, särskilt i fråga om den senare lagen. Såvitt jag känner
till har det ännu inte avdömts något mål om inlösen vid fastighetsdomstolarna.
Ja finner det lämpligt att avvakta vilka erfarenheter tillämpningen av
de angivna båda lagarna kommer att ge. På grundval av dessa erfarenheter
kan man sedan bättre bedöma om en utbyggnad av systemet med tvångsinlösen
är önskvärd och i vilka former detta i så fall bör ske. Jag är alltså inte
beredd att f. n. ta ställning till frågan om det från samhällets synpunkt
behövs förbättrade möjligheter till inlösen.

Lagförslaget antogs enhälligt av riksdagen.

CU 1979/80:2

Utredningen om en ny plan- och byggnadslagstiftning (PBL-utredningen)
har föreslagit nya underhållsbestämmelser (SOU 1979:65 —66 s. 292-293).
De innebär bl. a. att en byggnad skall underhållas så att bärförmågan och
stadgan hos de bärande delarna, anordningarna till skydd mot brand,
olycksfall och fukt samt anordningarna för handikappsanpassning, trevnad,
hygien, energihushållning och avfallshantering i skälig utsträckning
hålls i stånd. Byggnads yttre skall hållas i vårdat skick. Byggnadsnämnden
skall (s. 295) kunna hävda detta krav med åtgärdsförelägganden som kan
förenas med vite eller föreskrift om tvångsutförande.

4 Utskottet

4.1 Förköp

4.1.1 Upphävande av eller inskränkningar i den kommunala förköpsrätten

Förslag om att helt slopa resp. att begränsa den kommunala förköpsrätten
förs fram i tre motioner (m). Längst går förslaget i motionen 1978/
79:1603 (m) att förköpslagen upphävs med utgången av innevarande år. I
partimotionen 1978/79:2162 (m), yrkandet 4, föreslås lagen ändras så att
den inte skall gälla jord- och skogsbruksmark — kommunala anspråk bör
enligt motionen hävdas med frivilliga köp eller genom expropriation då
starka samhälleliga behov föreligger. Slutligen föreslås i motionen 1978/
79: 2097 (m) att förköpslagen ändras så att säljare skall kunna häva ett köp
om kommunen beslutar utöva förköpsrätt. Köpet skall enligt förslaget då
återgå och förköpsrätten därmed förfalla.

Åsikten att förköpslagen helt bör upphävas har senast förts fram i en
reservation (m) till civilutskottets betänkande CU 1975/76:11. Reservanterna
förde där vidare ett motsvarande förslag i partimotion (m). Under
den senaste mandatperioden har här behandlade frågor endast behandlats i
betänkandet CU 1977/78:23. Ett enhälligt utskott avstyrkte då enskilda
motionsförslag (m) att begära upphävande av förköpsrätt till jordbruksmark
och att ge säljaren en hävningsrätt som skulle hindra kommunala
förköp. I ett särskilt yttrande (m) till utskottets betänkande har noterats att
den principiella inställningen mot förköpslagen kvarstår och att frågan om
en hävningsrätt skulle aktualiseras senare, efter då pågående översyn av
förköpslagstiftningen. En redogörelse för nämnd tidigare behandling har
ovan getts under avsnittet 2.1.

Det är enligt utskottets mening helt uteslutet att slopa den kommunala
förköpsrätten genom att upphäva förköpslagen eller införa en hävningsrätt
som i praktiken sätter lagstiftningen ur kraft. Förslaget att slopa förköpsrätt
till jord- och skogsbruksmark förs fram i ett jordbrukspolitiskt sammanhang
och anges syfta till att förbättra lantbrukarnas förvärvsmöjligheter.
För att jordbruksmark skall kunna förköpas måste den emellertid ha

CU 1979/80:2

ansetts krävas för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning.
Jordbruksintresset har då vägts in i planmässiga bedömningar och
getts tyngd genom riktlinjer i den fysiska riksplaneringen. Det finns därför
inte heller anledning att tillstyrka detta senare förslag.

4.1.2 Återkallelse av ansökan om förvärvstillstånd m. m.

Enligt jordförvärvslagen, lagen om förvärv av hyresfastighet m. m. och
lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m.m.
skall tillstånd sökas resp. anmälan göras inom tre månader från det förvärvet
skedde. Om inte ansökan görs inom rätt tid, blir förvärvet ogiltigt.
Kommunen kan då inte utöva förköpsrätt. I propositionen redovisas att en
förvärvare genom att återkalla sin ansökan om förvärvstillstånd har kunnat
åstadkomma att förvärvet blir ogiltigt innan kommunen har kunnat utöva
sin förköpsrätt. Regeringen förordar nu att ogiltighet enligt de nämnda
förvärvslagama skall inträda först i och med avskrivningsbeslutet efter
återkallelsen och då endast om kommunen inte utövar förköpsrätt. Om
förköp sker behövs ingen förvärvsprövning. Bestämmelser härom föreslås
införda i 5 § lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast
egendom m.m., 12 § nya jordförvärvslagen samt 16 b § fjärde stycket
lagen om arrendenämnder och hyresnämnder (nämndlagen).

Vidare föreslår regeringen att i 16 b § nämndlagen som ett nytt femte
stycke också tas in en bestämmelse som undanröjer möjligheten att hindra
förköp genom att förvärvaren inte följer ett hyresnämndens föreläggande
om ansökan om tillstånd att förvärva hyresfastighet.

Utskottet har ingen erinran mot vad regeringen anfört och tillstyrker
lagförslagen i här behandlade delar.

4.1.3 Släktförvärv

Förköpsrätt får enligt 3 § förköpslagen inte utövas, om det föreligger viss
släktskap mellan säljare och köpare. Ett motsvarande släktskapsundantag
gäller i fråga om skyldighet att söka tillstånd enligt de ovan under 4.1.2
nämnda tre förvärvslagama. Undantaget har gällt dels make och avkomling,
dels syskon, syskons avkomling och makes avkomling. I den nya
jordförvärvslagen som gäller fr. o. m. den 1 juli 1979 har undantaget inskränkts
att gälla endast den förstnämnda gruppen. I samband med ändringarna
i lagen om förvärv av hyresfastighet m. m. har motsvarande
inskränkningar gjorts också i nämnda lag och i lagen om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom m.m. Ställningstagandena i dessa
delar redovisas ovan under 3.1.3.

I propositionen föreslås att motsvarande inskränkning i släktskapsundantaget
i 3 § förköpslagen skall göras så att undantaget endast skall gälla
make och avkomling. Häremot ställs motionen 1978/79:2709 (c), vari
föreslås att riksdagen avslår detta propositionsförslag.

CU 1979/80:2

Förslaget i propositionen innebär att regeringen för vidare det förslag i
den bakomliggande departementspromemorian som tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av flertalet remissinstanser. Några remissinstanser har
dock invänt att förköpslagen och förvärvslagama har olika syften. Regeringens
förslag motiveras framför allt av att den anser det i hög grad
önskvärt att släktskapsundantaget har samma omfattning i de här aktuella
lagarna. Motionärerna å sin sida ansluter sig till de negativa remissinstanserna
och anser att några motiv för ändringen inte anförts och att även den
praktiska nyttan skulle vara liten.

Utskottet kan i och för sig dela uppfattningen att förköpslagen och de tre
förvärvslagama inbördes har skilda motiv och att det därför inte är självklart
att släktskapsundantaget skall vara detsamma i alla lagarna. De
allmänna motiven för ett släktskapsundantag är dock likartade. Därtill
kommer att en enhetlig gränsdragning medför praktiska fördelar, särskilt i
de många fall där såväl förköpslagen som en förvärvslag samtidigt är
tillämplig. Utskottet tillstyrker därför den av regeringen föreslagna ändringen
i 3 § punkt 4 förköpslagen och avstyrker sålunda motionsförslaget.

4.1.4 Ovisshet om planförutsättningar

En av de grundläggande förutsättningarna för att förköpsrätt skall kunna
utövas beträffande en överlåten fastighet m. m. är att någon del därav med
hänsyn till den framtida utvecklingen behövs för tätbebyggelse eller därmed
sammanhängande anordning. Frågan huruvida så är fallet avgörs av
regeringen (bostadsdepartementet) om säljaren eller köparen bestrider förköpsrätten
och kommunen söker tillstånd därtill.

I motionen 1978/79: 1066 (s), yrkandet 1 a, föreslås att riksdagen begär
en översyn av förköpslagen för att öka möjligheterna till förköp då planförutsättningama
är ovissa. Motionärernas utgångspunkt är att ovisshet om
den framtida användningen av viss mark uppstår med hänsyn till osäkerhet
om preciseringen av riktlinjer i den fysiska riksplaneringen i förening med
starkt restriktiva tolkningar. Denna ovisshet leder till att tillstånd till förköp
inte ges, vilket i sin tur leder till att kommunerna även i andra fall
avstår från att göra sin förköpsrätt gällande.

Det ligger i sakens natur att de av motionärerna angivna svårigheterna
bortfaller om frågan om markens framtida användning är klargjord i en
fullföljd översiktlig planering. Även för det fall att så inte skett krävs inte
av den tillståndssökande kommunen att fullständig utredning eller planering
skall föreligga — det räcker med att plansyftet gjorts sannolikt. De
svårigheter som motionärerna åberopar är närmast knutna till de fall där
regeringen finner viss sannolikhet för att av kommunen avsett utnyttjande
av marken står i strid mot riksintressen som hävdas i den fysiska riksplaneringen.

Motionärerna hävdar att även i de närmast här ovan angivna fallen
kommunens bedömning skall godtas intill dess en fullföljd planering visar

CU 1979/80:2

motsatsen. Denna åsikt utgår i sin tur från att förköpet som sådant inte ger
kommunen någon rätt till ändrad markanvändning och att förköpet därför
inte påverkar framtida överväganden från regeringens sida om riksintressets
precisering. Ett vägrat tillstånd däremot gör att förköpstillfället går
kommunen ur händerna.

Med anknytning till tidigare bedömningar i betänkandet CU 1977/78: 23
(se ovan under 3.1.4) vill emellertid utskottet fortfarande hävda att angivna
olägenheter för kommunen, aktualiserade i ett begränsat antal fall, väger
lättare än intresset att inte principiellt föregripa de slutliga bedömningarna
vid t. ex. en fastställelseprövning. Motionsförslaget innebär i sak att de
nämnda riksintressena inte alls skulle bevakas när det gäller tillstånd till
förköp — detta trots att dessa förköp regelmässigt aktualiseras på grund av
kommunens avsikt att ändra markanvändningen från t. ex. jordbruk till
tätbebyggelse. Anknytningen till motsvarande bedömningar då tillstånd till
expropriation söks får också beaktas. Motionsförslaget avstyrks därför.

4.1.5 Hembud

En fastighetsägare kan skriftligen erbjuda kommunen att till bestämt pris
och på i övrigt angivna villkor förvärva en fastighet. Om kommun inte
inom tre månader underrättat fastighetsägaren om att hembudet antagits
eller om den avvisar erbjudandet kan kommun förköpa fastigheten under
de närmaste två åren endast om priset är lägre eller villkoren i övrigt
tillsammantagna avsevärt ogynnsammare för ägaren än enligt hembudet.
Regeringen föreslår nu att hembudsregeln slopas genom att 4§ första
stycket förköpslagen upphävs. Detta föranleder förslag till följdändringar i
9 och 15 §§ samma lag.

Utskottet har ingen erinran mot förslaget och tillstyrker lagändringarna.

4.1.6 Dröjsmålsränta

När ett förköp fullbordats skall kommunen ersätta köparen för vad
denne enligt åtagande i köpeavtalet fullgjort dessförinnan och för nödvändig
kostnad i samband med köpet. Kommunen skall dessutom ersätta
köparen för nödvändig kostnad som han lagt ner på egendomen utöver vad
som skäligen motsvarar värdet av avkastningen.

Kommunen skall betala ränta på de förstnämnda beloppen enligt 5§
räntelagen (riksbankens diskonto med tillägg av två procentenheter) till
dess köpet fullbordats och enligt 6§ räntelagen s. k. dröjsmålsränta (riksbankens
diskonto med tillägg av fyra procentenheter) för tiden därefter. På
det sistnämnda ersättningsbeloppet utgår ränta enligt 6 § räntelagen från
det förköpet fullbordats.

Kommunen har i allmänhet inga praktiska möjligheter att betala redan
den dag förköpet fullbordats. I propositionen föreslås därför att kommunens
skyldighet att betala den högre dröjsmålsräntan skall inträda senare —

CU 1979/80:2

första vardagen i andra månaden efter det att förköpet fullbordats. Detta
får uttryck i ändring av 13 § första stycket förköpslagen.

Utskottet tillstyrker förslaget.

4.1.7 Prisprövning efter förköp

I motionen 1978/79: 1066 (s) yrkandet 1 b har föreslagits en översyn för
att möjliggöra prisprövning efter förköp. Utskottet har inte funnit anledning
att gå ifrån sina tidigare bedömningar att förköpet bör bibehållas som
en enkel forvärvsform. I de fall där kommunen anser att ett utfäst pris är
för högt finns redan nu möjlighet att använda expropriation och därmed
förenade möjligheter till domstolsprövning av ersättningen. Motionsförslaget
avstyrks.

4.2 Expropriation m. m.

4.2.1 Presumtionsregeln

I partimotionen 1978/79:1669 (m), yrkandet 8, föreslås att riksdagen hos
regeringen anhåller om förslag till avskaffande av den s. k. presumtionsregeln
i expropriationslagen.

Utskottet avstyrker motion sförslaget med hänvisning till tidigare ställningstaganden
i ämnet. Dessa redovisas under 3.2.1 ovan.

4.2.2 Expropriation för barnstugor

Förslaget att riksdagen begär sådan ändring i expropriationslagstiftningen
att kommunernas möjligheter att få tillgång till lämpliga lokaler för
bamstugeändamål väsentligt förbättras förs fram i motionen 1978/79: 778
(apk). Motionen i vad den avser motsvarande ändring i byggnadslagstiftningen
har behandlats i betänkandet CU 1978/79: 30.

Motionärerna utgår närmast från syftet att få tillgång till lokaler vid
sanering av privatägda fastigheter. Enligt 2 kap. 10 § expropriationslagen
får expropriation ske för att tillgodose behov av utrymme för byggnad,
lokal eller annan anläggning för verksamhet som staten, kommun, landstingskommun
eller kommunalförbund har att tillgodose. Hit hör t. ex.
behovet av utrymme för barnstugor. Hinder torde inte föreligga att utnyttja
regeln för att åstadkomma en nyttjanderätt till ett utrymme där sådana
verksamheter kan bedrivas. Motionärernas syfte får i denna del anses
tillgodosett.

4.2.3 Tillträde splikt för den exproprierande

I propositionen föreslås att fastighetsägaren - när den exproprierande
fört saken till domstol — skall på samma sätt som den exproprierande
kunna få till stånd enkelt förhandstillträde genom beslut av fastighetsdomstolen
under tiden för handläggningen av målet fram till dess expropriationen
är fullbordad. En sådan begäran bör enligt förslaget beviljas, såvida

CU 1979/80:2

den exproprierande inte visar att det skulle vara till avsevärd olägenhet för
honom. Om den exproprierande inte följer beslutet skall påföljden vara att
expropriationstillståndet i den aktuella delen skall vara förfallet. Vidare
ges fastighetsägaren i en sådan situation rätt till ersättning för skada.

I den under allmänna motionstiden och sålunda före beslutet om propositionen
väckta motionen 1978/79: 1602 (m) föreslås riksdagen begära förslag
till lagändring så att förhandstillträde kan påkallas av fastighetsägaren
redan då expropriationstillstånd sökts och sålunda utan att invänta att
saken förts till domstol. Vidare har i den i höst väckta motionen 1979/80: 14
(c) föreslagits att riksdagen begär förslag snarast till lagregler som ger
fastighetsägare möjlighet att påkalla förhandstillträde så snart expropriationstillstånd
getts. Motionärerna anför att i anslutning därtill även bör
ytterligare övervägas möjligheten att därvid få till stånd kvalificerat och
inte endast enkelt förhandstillträde.

Det genom propositionen framlagda lagförslaget ligger inom motionsyrkandenas
ram och har inte heller i övrigt mötts av invändningar. Utskottet
tillstyrker därför förslaget till ett nytt andra stycke i 5 kap. 17 § expropriationslagen.
Utskottet tillstyrker även förslagen till ändringar av detta lagrum
i övrigt och av 3 kap. 6 § samt 5 kap. 16 och 18-20 §§ expropriationslagen.

Kvar står därmed frågan om ytterligare förslag skall påkallas så att
fastighetsägarens begäran om tillträdesplikt kan framställas tidigare - då
expropriationstillstånd sökts (m) eller då sådant tillstånd getts (c).

I motionen 1978/79: 1602 (m) anförs att det inte torde finnas några starka
skäl som talar emot en möjlighet för fastighetsägaren att påkalla förhandstillträde
redan när expropriationstillstånd sökts. Detta uppfattas endast
som en formaliserad möjlighet för fastighetsägaren att acceptera ett kommunalt
övertagande mot ersättning enligt expropriationsreglerna. I propositionen
anförs i denna del (s. 24) den invändningen mot en sådan lösning
att ett beslut om förhandstillträde innan tillståndsfrågan avgjorts skulle
föregripa eller i vart fall uppfattas som ett ställningstagande i själva tillståndsfrågan.
Utskottet ansluter sig till denna bedömning. Det bör erinras
om att expropriationstillståndets innehåll bör prövas även om det står klart
att fastighetsägaren medger ansökningen. Ett klart medgivande i tillståndsfrågan
från markägarens sida skulle emellertid i de fall som motionärerna
avser avsevärt förkorta handläggningstiden i tillståndsärendet. En sådan
möjlighet står öppen redan nu. Utskottet har inte funnit tillräckliga skäl för
att förorda förnyade överväganden i denna del.

När det gäller lämpligheten av ytterligare överväganden i syfte att fastighetsägaren
efter ett expropriationstillstånd skall kunna påkalla
förhandstillträde har utskottet gjort följande bedömningar. Liksom bostadsministem
(prop. s. 25) anser utskottet att en sådan lösning i och för
sig skulle vara tänkbar. Lämpligheten därav får avgöras mot bakgrund av
skälen för och emot denna lösning. Om en begäran om tillträdesplikt får

CU 1979/80:2

framställas innan expropriationen fullföljts genom stämning till domstol
skulle detta i sak innebära att man vill förkorta den tidsfrist som den
exproprierande nu har när det gäller att avgöra om tillståndet skall utnyttjas
eller inte. Då motsvarande fråga behandlades i samband med tillkomsten
av expropriationslagen (se ovan 3.2.3) godtog utskottets majoritet att
frågan om tidsfristens längd skulle prövas med beaktande av även fastighetsägarens
intresse men utan tidsramar. Reservanter (c, fp) anförde att en
så kort låst tidsfrist som ett år efter tillståndet var helt oförenlig med den
exproprierandes behov av tillräcklig tid för att kunna överväga om expropriationen
skall fullföljas. En maximitid på fyra år föreslogs i stället.
Reservanter (m) föreslog den lösningen att fastighetsägaren fick möjlighet
att ett år efter tillståndet väcka talan angående ersättning. De godtagna och
nu gällande reglerna innebär bl. a. att fastighetsägaren, ett år efter det
tillstånd meddelats, kan få förkortning av en utsatt frist om han visar att
hans olägenhet av att expropriationsfrågan hålls öppen avsevärt har ökat
sedan det senaste beslutet om tidsfrist fattades. Bostadsministem har vidare
uttalat (prop. s. 25) att det kan vara befogat att skärpa kraven på de
särskilda skäl som kan utgöra grund för att förlänga en tidsfrist. Enligt
utskottets mening bör motionärernas syfte tillgodoses genom en så snabb
hantering som möjligt i tillståndsärendet och genom att tidsfristerna inte
sätts längre än som är oundgängligen nödvändigt. Det bör noteras att
grundläggande frågor om byggnadsförbud m. m. behandlas i förslaget till
en ny plan- och byggnadslagstiftning. Med hänsyn till det anförda har
utskottet inte funnit anledning att tillstyrka förslaget i motionen 1979/80: 14
(c).

4.2.4 Förskott på ersättning enligt fastighetsbildningslagen

Utskottet tillstyrker de föreslagna ändringarna i 5 kap. 30 § fjärde
stycket och 30 a § andra och tredje styckena fastighetsbildningslagen.

4.3 Formella ändringar

Förslaget att anpassa 2 § och 9 § första stycket punkt 1 förköpslagen
samt 2 kap. 1 § expropriationslagen till den nya indelningslagen tillstyrks.

4.4 Inlösen vid vanvård m. m.

Förslaget i motionen 1978/79: 2087 (s) syftar till att påkalla en översyn av
reglerna om expropriation och inlösen av vanvårdade eller eljest bristfälligt
förvaltade bostadshus. Nuvarande regler har sammanfattats i avsnitt 3.2.4.
Denna fråga aktualiserades senast i samband med tillkomsten av bostadsförvaltningslagen.
Utskottet och riksdagen lämnade då - hösten 1977 -utan invändning ställningstagandet att ytterligare erfarenheter av tillämpningen
av expropriationsbestämmelserna och bostadssaneringslagen borde

CU 1979/80:2

avvaktas. Sådana ökade erfarenheter skulle ge grundval för en bättre
bedömning av om en utbyggnad av systemet med tvångsinlösen är önskvärd
och i vilka former detta i så fall bör ske.

Enligt utskottets mening är det fortfarande för tidigt att aktualisera
överväganden i dessa frågor. Även tillämpningen av bostadsförvaltningslagen,
som trädde i kraft den 1 januari 1978, bör avvaktas. Utskottet är
därför inte berett att nu påkalla en begärd översyn.

4.5 Ikraftträdande m. m.

Utskottet föreslår att lagändringarna träder i kraft den 1 januari 1980.
Föreslagna övergångsbestämmelser tillstyrks.

4.6 Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande upphävande av eller inskränkningar i den kommunala
förköpsrätten

att riksdagen avslår motionerna 1978/79: 1603, 2097 och 2162
yrkandet 4,

2. beträffande släktförvärv

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på
motionen 1978/79: 2709 antar det vid propositionen fogade förslaget
till ändring i förköpslagen (1967: 868) såvitt avser ingressen
och 3 §,

3. beträffande förköp då planförutsättningarna är ovissa
att riksdagen avslår motionen 1978/79:1066 yrkandet 1 a,

4. beträffande prisprövning efter förköp

att riksdagen avslår motionen 1978/79: 1066 yrkandet 1 b,

5. beträffande presumtionsregeln

att riksdagen avslår motionen 1978/79: 1669 yrkandet 8,

6. beträffande expropriation för barnstugor

att riksdagen avslår motionen 1978/79:778 i motsvarande del,

7. beträffande begäran om ytterligare förslag rörande tillträdesplikt
för den exproprierande

att riksdagen avslår motionerna 1978/79: 1602 och 1979/80: 14,

8. beträffande inlösen vid vanvård m.m.

att riksdagen avslår motionen 1978/79:2087,

9. beträffande lagförslagen

att riksdagen antar de vid propositionen fogade lagförslagen i de
delar som inte behandlats i hemställan under 2 utom såvitt avser
ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna,

CU 1979/80:2

10. beträffande ikraftträdandet av lagförslagen

att riksdagen antar de föreslagna ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna
med den ändringen att orden ”1 juli 1979”
ersätts med ”1 januari 1980”.

Stockholm den 25 oktober 1979

På civilutskottets vägnar
KJELL A. MATTSSON

Närvarande: Kjell A. Mattsson (c), Per Bergman (s), Rolf Dahlberg (m),
Oskar Lindkvist (s), Lars Henrikson (s), Thure Jadestig (s), Elvy Olsson
(c), Bertil Danielsson (m), Birgitta Dahl (s), Magnus Persson (s), Bertil
Dahlén (fp), Jan Eric Virgin (m). Per Olof Håkansson (s), Eivor Nilson (c)
och Kerstin Ekman (fp).

Reservationer

Per Bergman, Oskar Lindkvist, Lars Henrikson, Thure Jadestig, Birgitta
Dahl, Magnus Persson och Per Olof Håkansson (alla s) har reserverat sig
mot betänkandet i följande delar.

1 Ovisshet om planforutsättningar

Reservanterna anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar ”Med anknytning”
och slutar ”avstyrks därför” bort lyda:

När det gäller att avgöra om förköpsrätt föreligger eller inte i ett visst
ärende gäller det vanligen att besvara frågan om marken med hänsyn till
den framtida utvecklingen krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande
anordning. Detta behov skall ha gjorts sannolikt. Bevisningen
eller argumenteringen kan göras på skilda sätt och utan krav på en fullföljd
planläggning. I t. ex. det fall när kommun fullt entydigt uttalat en sådan
planavsikt kan emellertid regeringen anse att riktlinjer i den fysiska riksplaneringen
hindrar att dessa avsikter fullföljs medan kommunen har en
motsatt uppfattning. Det förekommer emellertid också motsvarande situationer
där regeringens bedömning i sak innebär endast att det är möjligt
men ännu inte fastlagt att restriktionerna kommer att hindra den avsedda
kommunala planeringen. I dessa situationer blir utgången av prövningen
regelmässigt den att förköpsrätt inte föreligger därför att markbehovet inte
gjorts sannolikt. När det gäller riktlinjer av den typ som beslutats för
jordbruksmark kan detta ovisshetstillstånd dra ut över flera år. Förköps -

CU 1979/80:2

tillfället går därmed kommunen ur händerna även i de fall där det slutliga
avgörandet visar att tätbebyggelsen m. m. kan tillåtas. Denna olägenhet
blir nu markant när starka skyddsambitioner leder bedömningarna i departementsbehandlingen
av ärendet och därmed intressesektom utvidgas.

Enligt utskottets mening bör inte en i övrigt visad sannolikhet för markbehovet
kunna uppvägas av annat än direkt sannolikhet för att restriktioner
inom den fysiska riksplaneringen hindrar en fullföljd. I ovisshetsfallen
- där regeringen endast ser en allmän möjlighet att hävda restriktioner -bör förköpsrätt anses föreligga. Detta synsätt är också bäst förenligt med
förköpslagstiftningens i huvudsaken gällande grundmotiv. Skulle det visa
sig att en restriktion trots allt slutligen blir aktuell riktar den sig mot
marken med samma tyngd vare sig denna ägs av kommunen eller enskild.
Ingen skada har därmed drabbat riksintresset.

Det anförda har lett utskottet till att tillstyrka förslaget i motionen 1978/
79: 1066 (s) yrkandet 1 a.
dels utskottet under 3 bort hemställa

3. beträffande förköp då planförutsättningarna är ovissa
att riksdagen med bifall till motionen 1978/79: 1066 yrkandet 1 a
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2 Inlösen vid vanvård m. m.

Reservanterna anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar ”Enligt utskottets”
och slutar ”begärd översyn” bort lyda:

Förslaget i motionen 1978/79: 2087 (s) innebär att riksdagen bör begära
en översyn av de regler som gör det möjligt att expropriera eller lösa in
vanvårdade eller eljest bristfälligt förvaltade bostadshus. Motionärernas
avsikt är att inlösenmöjligheter skulle föreligga i ett tidigare skede än nu -redan när det konstaterats att en fastighetsägare brustit i sin förvaltning så
att bostadsförvaltningslagens eller bostadssaneringslagens bestämmelser
om tvångsåtgärder blir tillämpliga. Fastighetsägaren har därmed också
förverkat sin rätt att senare fortsätta eller återfå förvaltningen.

Enligt utskottets mening talar starka skäl för att den förordade ändringen
belyses i en särskild översyn. Det primära är inte att öka antalet tvångsförvärv
— viktigast är att en sådan ordning genom sin existens skall förhindra
allvarliga brister i förvaltningen. Det finns inte skäl att avvakta ytterligare
erfarenheter av tillämpningen av nu gällande regler. Frågan är närmast av
principiell natur. Det gäller att finna tillräckligt kraftigt verkande medel för
att förebygga vanvård och brister i förvaltningen. Det kan knappast hävdas
att en fastighetsägare har en ovillkorlig rätt att bibehållas vid sitt ägande
om han inte uppfyller de minimikrav på förvaltningen som ställs upp i
lagstiftningen. Översynen torde få utvisa om expropriationsreglema bör

CU 1979/80:2

ändras eller om ändringar skall göras i bostadssanerings- och bostadsförvaltningslagama.
Utskottet tillstyrker sålunda motionsförslaget.

dels utskottet under 8 bort hemställa:

8. beträffande inlösen vid vanvård m. m.
att riksdagen med bifall till motionen 1978/79:2087 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1 Upphävande eller inskränkningar i den kommunala förköpsrätten

Rolf Dahlberg, Bertil Danielsson och Jan Eric Virgin (alla m) anför:

Från moderata samlingspartiets sida har upprepade gånger förts fram
förslag om att den kommunala förköpslagen skall ändras eller upphävas. I
detta betänkande behandlas tre motioner (m) där dessa förslag åter tas
upp. Vår principiella inställning beträffande förköpslagen kvarstår. Med
hänsyn emellertid till de stora förändringar beträffande kommunernas
ställning i plan- och byggsammanhang som kan bli följden av den s. k. PBLutredningens
förslag avstår vi från att nu yrka bifall till de aktuella motionsförslagen.

2 Presumtionsregeln

Rolf Dahlberg, Bertil Danielsson och Jan Eric Virgin (alla m) anför:

Förslaget om att den s. k. presumtionsregeln som finns intagen i 4 kap.
3§ expropriationslagen skall upphävas förs fram i partimotionen 1978/79:
1669 (m) yrkandet 8. Motsvarande förslag har även tidigare behandlats av
riksdagen med anledning av motioner (m).

Enligt vår mening bör en förutsättning för expropriation vara att ersättning
betalas för de förluster som inte sällan uppkommer genom expropriationen.
Det finns sålunda ingen anledning att i expropriationslagen behålla
regler som innebär att samhället skall förutsättas ha del i värdestegringen
eller av andra skäl.

I den nyligen framlagda s. k. PBL-utredningen läggs fram föslag om bl. a.
ny plan- och bygglag. I detta sammanhang föreslås ändringar även i vissa
nu gällande lagar i syfte att anpassa dessa till en ny byggnadslagstiftning.
Sålunda föreslås ändring i 4 kap. 3 § expropriationslagen beträffande expropriationsersättningens
grunder.

PBL-utredningen remissbehandlas f. n. Remisstiden utgår den 2 juni
1980. Utredningen har föreslagit att en ny plan- och bygglag skall träda i
kraft den 1 januari 1985.

Vår principiella inställning till att presumtionsregeln skall avskaffas
kvarstår. Då emellertid frågan om ersättningsbestämmelserna i expropria -

CU 1979/80:2

tionslagstiftningen kommer att behandlas vid remissarbetet med anledning
PLB-utredningen och därefter övervägas i regeringskansliet avstår vi från
att yrka bifall till förslaget i motionen 1978/79:1669 (m) yrkandet 8.

3 Tillträdesplikt för den exproprierande

Kjell A. Mattsson (c), Rolf Dahlberg (m), Elvy Olsson (c), Bertil Danielsson
(m), Jan Eric Virgin (m) och Eivor Nilsson (c) anför:

Utskottet har enhälligt tillstyrkt förslaget i propositionen att fastighetsägaren
— när den exproprierande fört saken till domstol - skall kunna få
till stånd enkelt förhandstillträde genom beslut av fastighetsdomstolen.
Syftet är att därmed stärka fastighetsägarens rätt och motverka de olägenheter
som följer av bl. a. långvariga expropriationsförfaranden.

I motionerna 1978/79: 1602 (m) och 1979/80: 14 (c) har hävdats att den
nämnda förbättringen inte är tillräcklig och att fastighetsägarens rätt att
påkalla förhandstillträde borde inträda i ett tidigare skede i expropriationsförfarandet.
Motionärerna förordar ytterligare överväganden i sådan riktning.

Vi ställer oss bakom det grundläggande motivet för motionsförslaget —
nämligen att fastighetsägarna bör tillförsäkras ett rimligt skydd för sina
berättigade intressen i samband med expropriation. Vi har också förutsatt
att utvecklingen följs med största uppmärksamhet och att nya överväganden
initieras så snart denna utveckling ger ökad anledning därtill. De
deklarationer som gjorts i propositionen om en skärpt praxis vid förlängning
av tillståndstiderna anger också en viljeinriktning av samma art som
den av motionärerna uttryckta. Därtill kommer att det vid nuvarande
tillämpning av den nya expropriationslagen får antas att det inte på samma
sätt som vid tidigare tillämpning av reglerna i byggnadslagen uppkommer
lika komplicerade situationer som kräver en lång handläggningstid.

Vi har också förutsatt att ytterligare uppmärksamhet riktas på möjligheterna
att kunna få till stånd inte endast enkelt utan även kvalificerat
förhandstillträde på begäran av fastighetsägaren. Det förhållandet att svårigheter
kan uppkomma i vissa fall bör inte hindra att möjligheter finns i
andra.

Vi vill också fästa uppmärksamheten på att fastighetsägarens svårigheter
inte endast knyts till det formella expropriationsförfarandet. Vissa
uppmärksammade fall belyser att oacceptabla förhållanden inträder genom
en kombination av formella byggnadsförbud, kommunala köp och ett
utdraget inlösenförfarande. Arbetet på en ny byggnadslagstiftning tar upp
grundläggande frågor om långvariga byggnadsförbud. Hela den praktiska
kommunala förvärvsprocessen får ses som en helhet.

CU 1979/80:2

Innehåll

1 Propositionen 1

2 Motionerna 1

3 Tidigare överväganden m. m 3

3.1 Förköp 3

3.1.1 Upphävande av eller inskränkningar i den kommunala
förköpsrätten 3

3.1.2 Återkallelse av ansökan om förvärvstillstånd m. m 4

3.1.3 Släktförvärv 4

3.1.4 Ovisshet om planförutsättningar 5

3.1.5 Prisprövning efter förköp 6

3.2 Expropriation m. m 7

3.2.1 Presumtionsregeln 7

3.2.2 Expropriation för barnstugor 8

3.2.3 Tillträdesplikt för den exproprierande 8

3.2.4 Inlösen vid vanvård m. m 10

4 Utskottet 12

4.1 Förköp 12

4.1.1 Upphävande av eller inskränkningar i den kommunala
förköpsrätten 12

4.1.2 Återkallelse av ansökan om förvärvstillstånd m. m 13

4.1.3 Släktförvärv 13

4.1.4 Ovisshet om planförutsättningar 14

4.1.5 Hembud 15

4.1.6 Dröjsmålsränta 15

4.1.7 Prisprövning efter förköp 16

4.2 Expropriation m. m 16

4.2.1 Presumtionsregeln 16

4.2.2 Expropriation för barnstugor 16

4.2.3 Tillträdesplikt för den exproprierande 16

4.2.4 Förskott på ersättning enligt fastighetsbildningslagen ... 18

4.3 Formella ändringar 18

4.4 Inlösen vid vanvård m. m 18

4.5 Ikraftträdande m. m 19

4.6 Hemställan 19

Reservationer

1. Ovisshet om planförutsättningar (s) 20

2. Inlösen vid vanvård m. m. (s) 21

Särskilda yttranden

1. Upphävande eller inskränkningar i den kommunala förköpsrätten
(m) 22

2. Presumtionsregeln (m) 22

3. Tillträdesplikt för den exproprierande (c, m) 23

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979