Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Redogörelse

1978/79:1

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

Redog. 1978/79:1

I Riksdagen 1978/79. 2 sami. Nr I

Innehåll

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

Skrivelse till riksdagen 9

Inspektionsverksamheten 16

Organ för rättsskydd i vissa främmande länder

1. Ombudsmän 20

2. Andra organ 22

I DOMSTOLAR m.m.

Skall ett beslag alltid hävas när frikännande dom meddelas? 28

Sedan avskrift av tingsrätts dom sänts till parterna efter utgången av tiden
för vadeanmälan och talan mot domen därefter förts, har rättens ordförande
åsatt domen nytt datum för att fullföljdsinlagan skulle kunna upptas som

i rätt tid inkommen till domstolen 34

Handläggning av lagsökningsmål 38

Åklagare kan vägra häktad att mottaga besök endast om besöket kan medföra
s. k. kollusionsfara med avseende å brott som den häktade själv miss tänkes

för 40

Samarbete mellan svensk och västtysk säkerhetspolis 44

Ingripande enligt 3 § lagen om tillfälligt omhändertagande får ej registreras

hos polisen om det avsett ordningsstörande beteende 48

Vissa övriga ärenden 54

II FÖRSVARET m.m.

Fråga om erforderliga säkerhetsföreskrifter utfärdats i samband med att en

ny typ av pansarfordon tagits i bruk m.m 80

Fråga om gällande säkerhetsbestämmelser iakttagits vid stridsskjutning .. 87

Försvarets civilförvaltnings handläggning av ärenden om ersättning till

värnpliktiga som skadats under militärtjänstgöring 93

Ändring av bestämmelse om disciplinbots storlek samt nedsättning av disciplinbot
som ålagts vissa värnpliktiga 100

Förbud mot uppsättande av vissa tryckta bilder i logement har ansetts inte

strida mot tryckfrihetsförordningen 101

Förbud mot försäljning av skrifter inom marinens skolor och övriga förband
103

DI VÅRDOMRÅDET
Kriminalvård

I samband med strejk bland intagna på vissa kriminalvårdsanstalter beslutade
kriminalvårdsstyrelsen bl. a. att permissioner inte skulle medges intagna
på dessa anstalter 108

Förutsättningar för beviljande av permission lil

Kritik mot behandlingen av intagen på kriminalvårdsanstalt. Tillika fråga
om tillämpningen av enrumsplacering enligt 50 § lagen om kriminalvård i

anstalt 115

Vissa övriga ärenden 117

Socialvård

14-årig flicka har misshandlats i hemmet. Placering utom hemmet i form av
förebyggande åtgärd enligt 26 § p. 1 bamavårdslagen har ansetts vara mindre
lämpligt 127

Socialförvaltnings handläggning av anmälningarom övergrepp mot 15-årig
flicka. Frågor om skyldighet att företa utredning och att göra polisanmälan 130
Socialförvaltnings underlåtenhet att ingripa för att förhindra misshandel av

en åttaårig pojke 144

Kan föräldrarnas förändrade livssyn och religiösa inriktning utgöra grund

för att omhänderta barnen? 152

Villkorligt upphörande av samhällsvård 159

Vilken befogenhet har ledamot av barnavårdsnämnd att agera i enskilt

ärende? 163

Socialhjälpsnormer är endast vägledande vid bedömning av socialhjälpsbe hov

166

Vissa övriga barnavårdsärenden 167

Sjukvård m.m.

Disciplinär åtgärd mot läkare för olämpligt skrivsätt i remiss 180

Disciplinär åtgärd mot läkare för åsidosättande av föreskrifter för klinisk

prövning av oregistrerade läkemedel 182

Äger sjukhus rätt att omhänderta patients tillhörigheter inför permission eller
utsträckt frigång? 189

IV FÖRVALTNINGEN I ÖVRIGT

JO:s tillsynskompetens m. m 193

Offentlighet och sekretess m.m.

Ledamot av styrelsen för ett riksbankens avdelningskontor har genom
överlämnande av vissa handlingar till länsstyrelsen yppat omfattningen av
den inväxling av mynt som en innehavare av spelautomater företagit vid

kontoret. Åtal för brott mot tystnadsplikt, alternativt tjänstefel 200

Tillgången till offentliga handlingar hos riksbanken. Besökande, som vill ta
del av sådana, får ej avkrävas uppgift om sitt namn eller tvingas underteckna
en beställning 212

Myndighets skyldighet att tillhandagå allmänheten med handlingar och

upplysningar innefattar inte åliggande att bedriva arkivforskning e. d 214

Fråga om vissa handlingar omfattades av den s.k. socialregistersekretes sen.

Dröjsmål vid besvarande av framställning att utfå handlingarna 216

Länsstyrelses skyldighet att lämna uppgift ur personaviregistret 220

Bevakning av bortovarande tjänstemans post 222

Fråga om en promemoria vid försvarsstaben varit att anse som allmän
handling 224

Exekution

Utmätt gods har sålts på auktion trots att överexekutor beslutat om inhibition
230

Dröjsmål vid införsel. Arbetsgivare som utbetalar lön via dator får vara beredd
undantagsvis göra en manuell utbetalning 233

Vissa övriga ärenden 235

Taxering och uppbörd

Affären Ingmar Bergman 242

Olämpligt bedrivna delgivningsförsök i skatteärende. Fråga om innebörden

av s. k. surrogatdelgivning 312

I ett större aktiebolag hade bolagets s. k intemrevisorer upprättat vissa
handlingar. Vid taxeringsrevision hos bolaget uppkom frågan huruvida

dessa handlingar skulle hållas tillgängliga för granskning 315

Vissa övriga ärenden 317

Kommunal självstyrelse

Statligt stöd lämnas till lokal landsbygdstrafik under vissa villkor. Företag
som önskar bidrag har att till kommunen lämna uppgifter om sina affärsoch
driftsförhållanden. Kritik mot kommun som låtit uppgifterna omhändertas
av kommunens bussbolag vilket konkurrerade med enskilda trafikföretag
330

Skolstyrelses befogenhet att till en person, som avgick från befattning hos
kommunen, såsom minnesgåva överlåta vissa tavlor, utgörande inventarier
i skolbyggnader 336

Tjänstemannafrågor

Systemet med fria eller rabatterade biljetter för resor med SAS eller LIN

I Fråga om systemets lämplighet 344

II Den skatterättsliga frågan; en redogörelse för fakta 349

Tjänsteman i statligt verk har låtit bjuda sig på förtäring av företag som

verket anlitat. JO påpekar att tjänstemän bör undvika att ställa sig i tacksamhetsskuld
till utomstående personer som de har att göra med i sin tjänst 353

Helmers-fallet 357

Dokumentation av muntliga upplysningar i tjänstetillsättningsärende 366

Disciplinpåföljd får - även om tillämplig bestämmelse i lag eller avtal saknas
- inte åläggas någon som ej fått tillfälle bemöta den anklagelse som riktas
mot honom. Omfattningen av JO:s prövning av beslutets riktighet i sak 370

O. har på visst sätt figurerat i pressen i samband med en terroristrättegång.
Denna omständighet har ansetts inte kunna åberopas som godtagbart skäl

mot att återanställa henne i telefonväxeln vid ett sjukhus 372

Medbestämmandelagen och myndigheterna. En redogörelse för justitieombudsmännens
iakttagelser från lagens första giltighetstid 377

Byggnads- och planväsendet

Länsstyrelses åtgärder (lagakraftbevis eller besvärshänvisning) i samband
med sådana beslut om fastställelse av plan som enligt länsstyrelsens mening
träffas av det särskilda fullföljdsförbudet i 150 § byggnadslagen 383

Utgångspunkten för beräkning av besvärstid vid klagan över nybyggnads förbud

386

Vissa övriga ärenden 389

Skolärenden

Skyldigheten för skolstyrelse och barnavårdsnämnd att samarbeta och ingripa
när ordningen i skola blir störd av elever och andra ungdomar 391

Visitation av elevskåp 396

Skyldigheten enligt förvaltningslagen att lämna sökanden vägledning om
komplettering av ofullständiga handlingar gäller också i massärenden hos
intagningsnämnd när bristen kan avhjälpas på ett enkelt sätt 397

Övrigt

Frågor om bankinspektionens befogenheter vid tillsyn av fondkommissio närer

och banker m. m 399

Är politiskt parti, som beställer valsedlar, skyldigt att lämna uppgift om
kandidaternas personnummer? Länsstyrelses förfarande i visst fall när sådan
uppgift saknades 442

Beslut om körkortsåterkallelse skall delges körkortshavare personligen

även om denne har ombud 449

Tolkning av dom rörande handikappersättning till blind med ledarhund . . . 452

Hälsovårdsnämnds tillvägagångssätt vid avlivning av katter som vållar sanitära
problem 458

Möjligheten att få disponera kyrka för förrättning i svenska kyrkans ordning
får inte göras beroende av om den kallade prästen är man eller kvinna 462
Förutsättningar för hälsovårdsnämnds ingripande mot slamavskiljare avsedd
för BDT-vatten 465

Länsstyrelsens granskningsskyldighet vid firmaregistrering 468

Handläggning av ärende rörande körkortsåterkallelse 469

Vikten av att befattningshavare i allmän tjänst förhåller sig så - både i gärningar
och ord - att anledning till misstro inte uppkommer om befattningshavarens
integritet och opartiskhet 472

Integritetskränkande undervisningsformer i psykologiundervisningen vid

förutvarande socialhögskolan i Lund 474

Stiftelser förvaltas av länsstyrelse. Frågor om tillsynen och om förvaltningens
överförande till kammarkollegiet 482

Lantbruksnämnds åtgärder vid bristfällig renskötsel i koncessionssameby 483
Länsbostadsnämnds handläggning av besvärsärende rörande ansökan om

bostadsbidrag 492

Hälsovårdsnämnd föreläde en fastighetsägare att anskaffa sopkärl m.m.
Beslutet överklagades. Innan besvären prövats meddelade hälsovårdsnämnden
förnyat föreläggande, denna gång vid vite. Kritik av sistnämnda

åtgärd 495

Försöksverksamheten med samordnad älgjakt. Fråga om naturvårdsverkets
tillämpning av reglerna om registrering av älgjaktsområde 497

V REMISSYTTRANDEN

Yttrande över justitiedepartementets promemoria med förslag till ny sekretesslag
m. m. "Handlingssekretess och tystnadsplikt” 501

Yttrande över socialutredningens slutbetänkande ”Socialtjänst och social försäkringstillägg”

(SOU 1977:40) 503

Yttrande över budgetdepartementets rapport ”Myndigheters skadeståndsansvar
i vissa personalärenden m. m.” 517

BILAGOR

1. Redogörelse för justitieombudsmännens tjänstgöring samt för personalorganisationen
520

2. Förteckning över de ärenden, som varit anhängiga hos regeringen under
tiden den 1 juli 1977-den 30 juni 1978 genom skrivelser från justitieombudsmännen
före den 1 juli 1977 522

3. Sakregister 524

4. Summary in English 541

Till RIKSDAGEN

Jämlikt II § instruktionen för justitieombudsmännen (SFS 1975:1057)
överlämnar vi härmed ämbetsberättelse för tiden den 1 juli 1977-den 30
juni 1978.

Vissa under andra halvåret 1977 meddelade JO-beslut, som vi bedömt
vara av mera allmänt intresse, redovisades i februari 1978 i ett särskilt
tryckt häfte, som hade karaktären av korrekturupplaga. JO Lundvik meddelade
den 28 februari 1978 beslut i den s. k. ”affären Ingmar Bergman”.
Beslutet expedierades i tryckt form. I den nu föreliggande ämbetsberättelsen
återfinns i sin helhet texten såväl i korrekturhäftet som i det särskilt
tryckta beslutet. Pagineringen är dock givetvis en annan.

JO-ämbetets organisation har under verksamhetsåret i stort sett inte undergått
annan ändring än att särskilt avdelningskansli inrättats hos den justitieombudsman
som är administrativ chef. Beslut om kansliets inrättande
hade tidigare fattats men ej kunnat genomföras i brist på lokalutrymme.
Sedan ämbetet under hösten 1977 fått tillgång även till bottenplanet i huset
Västra Trädgårdsgatan 4 har hindret undanröjts. Organisationen överensstämmer
nu med den plan som redovisats i ämbetsberättelsen 1977/78 s.
447, dock har en mindre utökning av kontorspersonalen måst genomföras.

Någon ändring av arbetsordningen för riksdagens ombudsmannaexpedition,
intagen i ämbetsberättelsen 1977/78 s. 448 ff, har inte gjorts. För att
vinna en utjämning av arbetsbördan ombudsmännen emellan har JO Lundvik
genom särskilt beslut den 13 januari 1978 tills vidare övertagit tillsynen
av exekutionsväsendet och tillämpningen av lagstiftningen om statlig lönegaranti
vid konkurs.

Under hösten 1977 utgav vi en illustrerad tryckt broschyr om JO. Broschyren
presenterades vid en presskonferens den 31 augusti 1977.

Beträffande de ärenden som varit anhängiga under tiden den 1 juli
1977-den 30 juni 1978 antecknas

Balans från 1.7.1977 899

Nya ärenden

Remisser och andra skrivelser från myndigheter 14

Klagomål och andra framställningar från enskilda 2 993

Initiativärenden med anledning av inspektioner o. d. 116

Initiativärenden på grund av tidningsartiklar 47

Summa balanserade och nya ärenden 4 069

Härav avgjorda 1.7.1977-30.6.1978 3419

Balans 30.6.1978 650

Månadsöversikt över ärendena

Nya Avgjorda Balans

Juli 221 171 949

Augusti 228 252 925

September 211 304 832

Oktober 326 333 825

November 331 328 828

December 305 319 814

Januari 273 325 762

Februari 260 254 768

Mars 260 282 746

April 288 316 718

Maj 228 267 679

Juni 239 268 650

3 170 3419

Antalet nya ärenden under perioden den 1 juli 1977-den 30 juni 1978
uppgick till 3 170 eller samma antal som under perioden den 1 juli
1976-den 30 juni 1977.1 Av de nya ärendena utgjordes 163 av initiativärenden
och 14 av remisser från departement och riksdagsutskott. Antalet klagoärenden
uppgick således till 2993, en ökning med 60 jämfört med föregående
verksamhetsår.

Nedanstående uppställning visar antalet klago- och initiativärenden under
tiden 1.1.1968 -30.6.1978

År	Klagoärenden	Initiativärenden
1968	2 120	494
1969	2708	393
1970	2606	457
1971	3149	346
1972	3187	357
1973	3219	445
1974	3095	566
1975	3 025	410
1976 t. o. m. 30.6	1622	78
1976/77 1.7-30.6	2933	204
1977/78 1.7-30.6	2993	163

Under perioden den 1 juli 1977-den 30 juni 1978 avgjordes sammanlagt
3419 ärenden. Av dessa utgjordes 3 171 av klagoärenden, 237 av inspektions-
och andra initiativärenden. 9 ärenden avsåg remisser från statsråd.
Remisserna besvarades genom följande utlåtanden.

1 Såtillvida har dock en ökning skett som administrativa ärenden, numera diarieförda
i särskild ordning, inte medräknats. De utgjorde under den redovisade perioden
109 (mot 28 föregående period).

JO Lundvik

1) Över utredningens om den kommunala demokratin betänkande ”Företagsdemokrati
i kommuner och landstingskommuner”

2) Efter samråd med övriga JO över justitiedepartementets promemoria
med förslag till ny sekretesslag m. m. ”Handlingssekretess och tystnadsplikt” 3)

Över budgetdepartementets rapport ”Myndigheters skadeståndsansvar
i vissa personalärenden m. m.”

JO Wigelius

1) Över rikspolisstyrelsens hemställan till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
om vissa åtgärder för att bekämpa organiserad/ekonomisk
brottslighet

2) Över ungdomsfängelseutredningens betänkande ”Tillsynsdom” och
brottsförebyggande rådets rapport ”Nytt straffsystem”

JO Uhlin

Över renhållningskommitténs betänkande ”Ny renhållningslagstiftning” JO

Ekberg

1) Över socialutredningens slutbetänkande ”Socialtjänst och socialförsäkringstillägg” 2)

Över länsdomstolskommitténs betänkande ”Länsdomstolarna”

3) Över ett förslag till ”Lag om viss psykiatrisk vård”, avlämnat av en
inom socialstyrelsen tillsatt arbetsgrupp.

Vidare har JO Lundvik avgivit yttrande till riksdagens konstitutionsutskott
över riksdagens förvaltningsstyrelses förslag till arkivstadga för riksdagen
samt motionen 1976/77: 309 av herr Richardson om riksdagens arkiv.

Av de ovan nämnda utlåtandena har endast de över promemorian
”Handlingssekretess och tystnadsplikt”, rapporten ”Myndigheters skadeståndsansvar
i vissa personalärenden m. m.” och betänkandet ”Socialtjänst
och socialförsäkringstillägg” återgetts i denna ämbetsberättelse,
samtliga i förkortat skick.

Tablå över utgången i de under perioden / juli 1977—30 juni 1978 hos riks -

dagens ombudsmän avgjorda inspektions- och övriga initiativärendena

Sakområde	Avgjorda utan slut-lig anled-ning till kritik	Erinran el. annan kritik	Åtal eller disciplinär bestraffning	Framställn. till riks-dagen eller regeringen	Summa ärenden
Domstolsväsendet	2	3			5
Åklagarväsendet	1	2			3
Polisväsendet	6	4			10
Försvarsväsendet	13	8			21
Kriminalvård	6				6
Bama- och ungdomsvård ...	7	26			33
Social- och sjukvård	6	9			15
Exekutionsväsendet	9	2			1 i
Taxerings- och uppbörds-
väsendet	19	23			42
Övriga förvaltningsärenden .	47	44			91
Summa ärenden	116	121			237

Tablå över utgången i de under perioden den I juli 1977—den 30 juni 1978 hos riksdagens om -

budsmän avgjorda klagoärendena

Sakområde	Avvisn.	Överläm-	Avgjorda	Erinran	Åtal eller Fram-	Summa
	eller av-	nande	efter ut-	eller	discipli- ställning	ärenden
	görande	enl. 18 §	redn.	annan	när be- till riks-
	utan sär-	instr.	utan	kritik	straff- dagen
	skild ut-		kritik		ning eller re-
	redning				geringen
Domstolsväsendet	75	i	154	17		247
Åklagarväsendet	24	22	62	10	1	119
Polisväsendet	84	4	216	38		342
Försvarsväsendet	19	1	38	12		70
Kriminalvård	40	11	253	41		345
Bama- och ungdomsvård	55		97	19		171
Socialhjälp och åldringsvård ...	25		37	2		64
Nykterhets- och narkomanvård	1		3			4
Sjukvård	102	4	102	14	2	224
Allmän försäkring	52	13	89	7		161
Arbetsmarknaden m. m	15	1	25	4		45
Byggnads- och vägärenden	39		23	13		75
Exekutionsväsendet	19		65	7		91
Kommunal självstyrelse	76		38	6		120
Övriga länsstyrelse- och kom-
munikationsärenden	52	2	41	6		101
Taxerings- och uppbörds-
väsendet	127		122	93		342
Utbildnings-, kultur-, kyrko-
frågor m. m	39	3	16	34		92
Jordbruksärenden, miljövård.
hälsovård m. m	49		53	13		115
Tjänstemannaärenden	65	4	39	8		116
Offentlighetsärenden	25		33	12		70
Övriga förvaltningsärenden ....	58		53	8		119
Frågor utanför kompetensom-
rådet och oklara yrkanden ...	138					138
Summa ärenden	1 179	66	1559	364	3	3 171

I 83 fall - därav 23 initiativärenden och 60 klagoärenden - har ärendets
upptagande hos JO lett till att vederbörande myndighet vidtagit rättelse innan
ärendet avgjorts av JO.

Under perioden den I juli 1977—den 30 juni 1978 har åtgärd för disciplinär
bestraffning vidtagits i tre fall, nämligen

1) mot en överläkare vid psykiatriskt sjukhus för olämpligt skrivsätt i
remiss,

2) mot en underläkare vid en forskningsklinik på ett psykiatriskt sjukhus
för åsidosättande av gällande föreskrifter för klinisk prövning av oregistrerade
läkemedel,

3) mot en chefsåklagare för anhållningsbeslut och underlåtenhet att med
den skyndsamhet som varit påkallad skaffa sig tillräckligt underlag för den
fortsatta prövningen av anhållningsbesluten.

Den möjlighet 18 § instruktionen för riksdagens ombudsmän ger att
överlämna klagomål till annan myndighet för prövning och avgörande har
som framgår av tablån utnyttjats i 66 ärenden. Av dessa har 22 överlämnats
till riksåklagaren eller annan åklagare, 4 till polismyndigheter, 11 till
kriminalvårdsstyrelsen, 4 till socialstyrelsen eller medicinalväsendets ansvarsnämnd
och 13 till riksförsäkringsverket eller allmän försäkringskassa.
I övrigt har några eller enstaka ärenden gått till skilda myndigheter.

Beträffande inspektionsverksamheten under tiden den 1 juli 1977—den
30 juni 1978 hänvisas till särskild redogörelse som följer efter denna skrivelse.
I redogörelsen nämns också vissa framträdanden som JO Lundvik
gjort inför invandrare.

Sammanträden med riksdagens JO-delegation ägde rum den 26 oktober
och den 14 december 1977 samt den 10 maj 1978. Sammanträdena under
senhösten 1977 ägnades bl. a. frågor om JO:s anslagsäskanden och internationella
kontakter. I maj 1978 diskuterades främst vissa ekonomiska problem.

Intresset i främmande länder för den svenska JO-institutionen är fortfarande
stort. Många brev med förfrågningar har anlänt och besvarats och
åtskilliga besök har mottagits. Den förutvarande norske civilombudsmannen
Andreas Schei besökte JO i juli 1977 för att inhämta synpunkter för en
utredning om eventuella ändringar i reglerna för det norska ombudsmannaämbete!.
Besök har vidare mottagits av Finlands justitieombudsman Jorma
S. Aalto och biträdande justitieombudsman Aapo Lehtovirta. Nya Zeelands
chefsombudsman G. R. Laking besökte JO i maj 1978. Från the Administrative
Control Department i Egypten kom en tiomannadelegation i
september 1977. Under 1978 har utskott från parlamentet i Ontario, Cana -

da, och från underhuset i Storbritannien besökt JO. I det senare besöket
deltog även Sir Idwal Pugh, Parliamentary Commissioner for Administration
(Ombudsman). Ytterligare besökande har kommit från USA, Ungern,
Frankrike, Tyskland och Portugal.

På inbjudan av Spaniens television besökte JO Lundvik i februari 1978
Madrid och deltog i en estraddebatt om ”Parlamentarism”. JO Lundvik
deltog vidare i mars 1978 i ett möte mellan de nordiska ombudsmännen i
Helsingfors, vartill initiativ tagits av the Reverend Dr Randall Ivany, Ombudsman
i provinsen Alberta, Canada, och ordförande i den vid första internationella
ombudsmannamötet inrättade förbindelsekommittén. Dr Ivany
som deltog i mötet lämnade en redogörelse för planeringen av nästa internationella
ombudsmannamöte som avses äga rum i Jerusalem i oktober
1980. Han redogjorde också för det internationella Ombudsmannainstitut
som upprättats vid universitetet i Edmonton, Alberta, Canada.

Fråga har väckts om att i Sverige upprätta ett internationellt ombudsmannainstitut
liknande det i Edmonton. Institutet kunde eventuellt knytas
till Stockholms universitet. Inom riksdagen har dock ansetts att frågan
borde få vila något i avbidan på erfarenheter från institutet i Edmonton.
För att förebygga att material i form av ämbetsberättelser, riksdagsprotokoll,
vetenskapliga avhandlingar o. d. går förlorat innan det kunnat samlas
vid ett institut i Stockholm tog JO Lundvik i början av år 1978 initiativ till
bildandet av en stiftelse, Internationella Ombudsmannabiblioteket i Stockholm.
O. E. och Edla Johanssons vetenskapliga stiftelse ställde välvilligt
till förfogande en grundplåt om 20000 kr för ändamålet. Den nybildade stiftelsens
styrelse består av JO Lundvik, överbibliotekarien vid riksdagsbiblioteket
Lennart Grönberg och kanslichefen hos JO Ulf Hagström. Verksamheten
kommer tills vidare främst att inriktas på insamling av material
rörande ombudsmannaämbetena. Frågan om stiftelsens bestånd eller fortsatta
verksamhet får givetvis omprövas om ett verkligt internationellt ombudsmannainstitut
skulle komma att bildas i Stockholm.

I detta sammanhang kan även omtalas, att JO Lundvik på inbjudan av
utrikesdepartementet den 7 mars 1978 där höll en föreläsning för de utländska
ambassadörerna i Stockholm och annan ambassadpersonal om
JO-ämbetet.

JO Uhlin har deltagit i sjuttonde nordiska militärjuristmötet i Ekenäs,
Finland, den 23-25 maj 1978.

Som bilagor till denna skrivelse med hithörande redogörelse för ärenden
av mera allmänt intresse fogas dels en översikt av justitieombudsmännens
tjänstgöring samt för personalorganisationen (bilaga 1 ),dels en förteckning
över ärenden, som varit anhängiga hos regeringen under perioden den 1 juli
1977—den 30 juni 1978 genom skrivelser från justitieombudsmännen före
den 1 juli 1977 (bilaga 2), dets ett sakregister till denna ämbetsberättelse

(bilaga 3) och dels en kortfattad redogörelse på engelska språket för innehållet
i ämbetsberättelsen (bilaga 4).

Stockholm i riksdagens ombudsmannaexpedition i oktober 1978.

ULF LUNDVIK ANDERS WIGELIUS

KARL-ERIK UHLIN LEIF EKBERG

Ulf Hagström

Inspektionsverksamheten m. m.

I den närmast föregående ämbetsberättelsen (Redog. 1977/78:1) redogörs
på s. 15 för de regler som gäller för JO:s inspektionsverksamhet och
för vissa uttalanden som gjorts av konstitutionsutskottet under förarbetena
till nu gällande instruktion för justitieombudsmännen. Till denna redogörelse
hänvisas här.

Under det verksamhetsår som förevarande ämbetsberättelse avser (1 juli
1977-30 juni 1978) har inspektionsverksamheten ökat något i jämförelse
med föregående år.

JO Lundvik inspekterade den 1 september 1977 den kommunala invandrarbyrån
i Västerås och sammanträffade på kvällen samma dag med representanter
för olika invandrarföreningar, varvid JO bl. a. berättade om JOämbetet
och dess verksamhet. Delvis hade inspektionen och det efterföljande
sammanträdet till syfte att förbereda ett senare större möte med invandrare
i Västerås med omnejd. Mötet kom till stånd den 30 september
och bevistades av cirka 100 invandrare av skilda nationaliteter. JO Lundvik
höll först ett föredrag på cirka 25 minuter om JO-ämbetet. Anförandet
illustrerades med vissa texter som visades på overhead-projektor. Därefter
fick de som så önskade tala i enrum med JO eller någon av de åtta föredragande
som åtföljt honom till Västerås. Tolkar (finsk, italiensk, serbokroatisk,
turkisk, kurdisk och grekisk) fanns att tillgå. Inalles mottogs 37 besök
under kvällens lopp och 15 klagoskrifter (författade med JO:s eller föredragandenas
hjälp) lämnades in.

I december 1977 inspekterade JO Lundvik länsstyrelsen i Kalmar län. 1
samband därmed anordnades, den 6 december, ett liknande möte med invandrare.
Kvällen inleddes med att JO höll ett föredrag för invandrare från
Kalmar. Senare anlände i av JO förhyrda bussar invandrare dels från
Oskarshamn och dels från Nybro och JO upprepade då sitt anförande. Efter
varje anförande fick de som ville tala i enrum med JO:s föredragande
eller, i den mån tiden medgav, med JO själv. Tolkar fanns att tillgå. Antalet
tillstädeskomna invandrare var mindre än i Västerås, troligen beroende
på dåligt väder (snöstorm); 16 invandrare talade med JO eller någon av
föredragandena. Endast en klagoskrift framlämnades.

Ytterligare ett sammanträffande med invandrare ägde rum den 17 maj
1978, då JO Lundvik inspekterade den kommunala invandrarbyrån i Halmstad
och på kvällen samma dag sammanträffade med ett trettiotal representanter
för de olika invandrargrupperna i kommunen. JO höll därvid ett
föredrag om JO-ämbetet, illustrerat med texter visade på overhead-projektor,
och besvarade frågor från åhörarna. Kvällen avslutades med att kommunen
bjöd på kaffe med dopp.

Syftet med dessa sammanträffanden med invandrare var att sprida kännedom
om JO-ämbetet bland grupper som ännu står mer eller mindre främmande
för det svenska samhället. JO:s framträdanden uppmärksammades
mycket i massmedierna. Att kännedomen om JO spreds också till andra invandrare
än dem som var närvarande vid de olika mötena visas framför allt
därav att antalet klagoskrifter från invandrare i olika delar av landet steg
påtagligt efter mötena.

Som redan framhållits inspekterade JO Lundvik i december 1977 länsstyrelsen
i Kalmar län. Inspektionen hade karaktär av en vanlig rutininspektion,
varvid dock särskild vikt lades vid att få fram vilka erfarenheter
man haft av tillämpningen av lagen om medbestämmande i arbetslivet.

Ytterligare har JO Lundvik inspekterat kronofogdemyndigheterna i
Stockholms och Täby distrikt. Syftet var närmast att granska vissa handläggningsrutiner.
Även här efterhördes erfarenheten från tillämpningen av
lagen om medbestämmande i arbetslivet. Avsnitt av inspektionen i Täby
filmades av ett västtyskt TV-team (Sender Freies Berlin).

JO Wigelius har inspekterat Motala och Mjölby tingsrätter, åklagarmyndigheterna
i Kalmar, Malmö och Motala åklagardistrikt, länspolischefen i
Kalmar län, polismyndigheterna i Kalmar, Motala och Mjölby polisdistrikt,
överexekutorsenheten vid länsstyrelsen i Malmöhus län, kriminalvårdsanstalterna
Kalmar, Malmö, Österport, Mariefred och Österåker, allmänna
häktet i Kalmar och Stockholm, regionkansliet i Malmö kriminalvårdsregion,
övervakningsnämnden i Malmö, rättshjälpsnämnden i Malmö
och allmänna advokatbyrån i Malmö.

Hos tingsrätter, åklagar- och polismyndigheter samt överexekutor har
inspektionerna bedrivits på sedvanligt sätt genom granskning av diarier
och akter. Uppmärksamheten har liksom tidigare huvudsakligen varit inriktad
på rättssäkerhetsfrågor.

Inspektionerna inom kriminalvården har delvis utförts på samma sätt.
Vid besöken på kriminalvårdsanstalterna har JO Wigelius också ägnat
ganska stor tid åt att sätta sig in i de speciella förhållanden som råder på
anstalterna och att studera den verksamhet som bedrivs på dessa. Såväl
företrädare för anstaltspersonalen som intagna har under besöken beretts
tillfälle till samtal med JO.

Inspektionen på allmänna häktet i Stockholm aktualiserades av att en
f. d. anställd på häktet i en tidningsartikel påstått att det från personalens
sida förekom olika former av övergrepp mot intagna på häktet. Med anledning
av påståendena hade JO beslutat att undersöka förhållandena på häktet.

1 somliga fall, t. ex. vid besöken hos länspolischefen i Kalmar län och
rättshjälpsnämnden i Malmö, har inspektionen varit av uteslutande informativ
karaktär. JO har då orienterats om myndigheternas arbetsuppgifter
m.m. Här kan också nämnas besöket på kriminalvårdsanstalten Öster2
Riksdagen 1978/79. 2 sami. Nr I

åker, vilket skedde för att JO önskade skaffa sig en närmare kännedom om
det under våren 1978 igångsatta s.k. Österåkersprojektet, som syftar till
att skapa en drogfri anstaltsmiljö.

Inspektionerna har föranlett endast ett mindre antal remisser. Oftast har
gjorda iakttagelser kunnat klaras upp på platsen och dessa har då bara redovisats
i inspektionsprotokollet.

JO Uhlin har under verksamhetsåret inspekterat följande civila myndigheter: länsstyrelsen

i Malmöhus län, planeringsavdelningen, och
länsstyrelsen i Västerbottens län
samt följande militära myndigheter:

Västerbottens regemente,

Norrlands dragoner med kavalleriets kadett- och aspirantskola,

Norra Smålands regemente.

Göta ingenjörregemente,

Rikshemvärnschefen med hemvärnsstaben samt
hemvärnets stridsskola,

Smålands artilleriregemente,

Livgardets dragoner och Stockholms försvarsområde samt
Försvarets radioanstalt.

Därjämte har tjänstemän på JO Uhlins uppdrag inspekterat Sundsvalls
luftvärnsregemente.

Inspektionen av planeringsavdelningen vid länsstyrelsen i Malmöhus län
avsåg länsstyrelsens verksamhet med avseende på allmänhetens säkerhet
vid olycka i atomanläggning och innebar ett uppföljande av de i föregående
ämbetsberättelse anmälda inspektionerna av statens kämkraftsinspektion
och statens strålskyddsinstitut. Till grund för inspektionen i Malmö låg en
den 5 september 1974 av länsstyrelsen fastställd organisationsplan beträffande
den i länet befintliga anläggningen, kärnkraftverket i Barsebäck. Vid
inspektionen lämnade landshövdingen och andra befattningshavare vid
länsstyrelsen utförliga muntliga redogörelser för länsstyrelsens verksamhet
i förevarande hänseende. Närvarande var också representanter för berörda
polismyndigheter, för brandförsvaret och för medicinal- och veterinärväsendet.
Jämväl företrädare för Kävlinge kommun, inom vilken kärnkraftverket
är beläget, deltog. Inspektionen avslutades med ett besök på
kärnkraftverket.

Inspektionen av länsstyrelsen i Västerbottens län var en ren rutininspektion.

Vid inspektionen av truppförband och andra militära enheter har på sedvanligt
sätt uppmärksamhet ägnats åt rättsvården, beskaffenheten av förläggnings-
och fritidslokaler, mathållningen och personalvården m. m. De
värnpliktiga ledamöterna i förbandsnämnderna, kompaniassistenter och
andra har beretts tillfälle att framföra synpunkter, varjämte upplysningar

inhämtats från personalvårdsofficerare och personalvårdskonsulenter. Besöket
på försvarets radioanstalt är närmast att beteckna som ett studiebesök.

JO Ekberg har inspekterat länsstyrelsen i Älvsborgs län och socialvårdskonsulenten
i samma län. Inspektionerna fördelar sig i övrigt enligt följande.

Socialvården: Socialförvaltningarna i Sigtuna, Motala och Lomma. Statens
vårdanstalt Runnagården med vårdavdelningen Brotorp, Eknäs skolhem
och Hammargårdens yrkesskola. Socialbyrå 6 vid socialförvaltningen
i Göteborg samt socialförvaltningen i Trollhättan har inspekterats av tjänstemän
på JO:s uppdrag.

Sjukvården: Birgittas sjukhus i Vadstena samt utskrivningsnämnden för
Östergötlands län.

Allmän försäkring: Bohusläns allmänna försäkringskassa.

Arbetsmarknad: Yrkesinspektionen i Malmö distrikt.

Skatteväsendet: Lokala skattemyndigheten i Norrköpings fögderi.

Studiesociala frågor: Studiemedelsnämnderna i Umeå och Göteborg
samt vuxenutbildningsnämnderna i Västerbottens län och Göteborgs och
Bohus län.

Inspektionerna har i några fall aktualiserats av kritik som framförts mot
myndigheten i klagomål eller på annat sätt. I vissa fall har inspektionen
varit av rutinkaraktär, t. ex. inspektionen av länsstyrelsen i Älvsborgs län.
I andra fall har inspektionen motiverats av en önskan att studera verksamheten
ute på fältet, att orientera sig om nyheter i lagstiftning och handläggning
samt att genom samtal med olika befattningshavare diskutera skilda
tillämpningsfrågor som är aktuella för myndigheten. Vid inspektionerna
har granskning genomgående skett av myndighetens protokoll, diarier, beslut
och andra handlingar.

Vid besöken hos socialförvaltningarna har särskild uppmärksamhet ägnats
åt barnavårdsärenden. Inspektionerna har föranlett ett större antal
initiativ i sådana ärenden. Beslut i dessa redovisas i viss utsträckning i förevarande
berättelse.

Organ för rättsskydd i vissa främmande länder

1. Ombudsmän

I ämbetsberättelsen 1976/77 lämnas på s. 14 f en redogörelse för ombudsmannainstitutionens
utbredning i världen. Sedan redogörelsen författades
har ytterligare ett antal ombudsmän tillkommit och befintliga institutioner
utbyggts. 1 det följande ges i sammanträngd form en redogörelse för
läget sommaren 1978. En reservation får dock göras för eventuella brister i
underlaget. Det är inte alltid som ombudsmännen i Sverige blir underrättade
om utvecklingen utomlands.

I Norden finns motsvarigheter till det svenska JO-ämbetet (vilket som
bekant tillkom 1809) i Finland sedan 1919, i Danmark sedan 1953 och i
Norge sedan 1962 (en ombudsman för försvaret tillsattes dock redan 1952 i
Norge).

Av övriga länder i Europa var Storbritannien det första som införde ombudsman.
År 1967 tillsattes en parlamentarisk ombudsman för förvaltningen.
Han har senare tillika fått ställning av ombudsman för sjukvården.
Vidare har tillsatts ombudsmän för lokal förvaltning, tre i England, en i
Skottland och en i Wales. 1 Nordirland infördes en parlamentarisk ombudsman
för förvaltningen efter brittisk modell år 1969.

Frankrike införde ombudsmannasystemet år 1973. Vid sidan av den statliga
ombudsmannen utsågs år 1977 en ombudsman för staden Paris. Det senare
ämbetet vilar inte på någon föreskrift i lag utan på ett beslut av Paris’
borgmästare.

I Portugal utsågs år 1976 en ombudsman.

1 Förbundsrepubliken Tyskland finns sedan 1957 en militieombudsman.
Någon justitieombudsman finns inte på förbundsnivå men väl i delstaten
Rheinland-Pfalz. Uppgifter liknande JO:s i Sverige fullgörs i förbundsrepubliken
och i vissa delstater av särskilda parlamentsutskott.

Schweiz har inrättat ett ombudsmannaämbete för försvaret och sedan
1971 finns en ombudsman för staden Zurich. Kantonen Zurich beslöt i september
1977 att inrätta ett ombudsmannaämbete.

Italien har i vissa delar av landet ombudsmän på regional nivå, sålunda
har Toscana och Ligurien ombudsmän sedan några år.

Österrike inrättade år 1977 ett ämbete med tre ombudsmän.

I Sovjetunionen finns sedan länge ett generalprokuratorämbete som utövar
funktioner som delvis överensstämmer med en ombudsmans. Närmast
kan dock ämbetet sägas motsvara en kombination av justitiekanslersoch
riksåklagarämbetena i Sverige. Generalprokuratom står i spetsen för

en stor organisation. — Ett m ^svarande ämbete finns i Polen. - I Jugoslavien
och dess delstater finns däremot ombudsmän som har vissa likheter
med de svenska JO.

I Amerika har ombudsmannainstitutionen vunnit fotfäste framför allt i
Canada och USA. Av Canadas provinser är det numera endast den minsta.
Prince Edward’s Island, som saknar ombudsman. 1 spetsen gick Alberta
och New Brunswick. De införde institutionen år 1967. Förslag föreligger
om inrättandet av en befattning som federal ombudsman. Vissa speciella
ombudsmän på federal nivå finns för övrigt redan, en för de officiella språken
och en för kriminalvården; se också vad som i följande avsnitt sägs om
”the Privacy Commissioner”.

I USA har utvecklingen lett fram till en brokig flora av ombudsmän. Ombudsmän
utsedda av parlamenten (Legislative Ombudsmen) finns i delstaterna
Hawaii (sedan 1969), Nebraska (sedan 1971), Iowa (sedan 1972) och
Alaska (sedan 1975). I andra delstater förekommer ombudsmän utsedda av
guvernören (Executive Ombudsmen), så bl. a. i New Mexico och Missouri.
Ombudsmän för underavdelningar av stater eller för städer förekommer
också, så bl. a. i Seattle - Kings County samt städerna New York och Detroit.
Ombudsmän för fångelseväsendet förekommer bl. a. i Minnesota och
Kansas.

1 Sydamerika synes ombudsman finnas endast i Guyana.

Jamaica samt Trinidad och Tobago har nyligen utsett ombudsmän.

I Afrika förekommer ombudsmannaliknande institutioner (kommittéer,
ofta ledda av en domare) i Tanzania, Nigeria och Zambia. Ön Mauritius i
Indiska Oceanen har också ombudsman (sedan 1969, den förste ombudsmannen
var för övrigt svensk).

I Asien förekommer ombudsmän endast i vissa länder. I Israel utövade
the State Comptroller (närmast motsvarande riksdagens revisorer och
riksrevisionsverket) länge ombudsmannafunktioner. År 1971 lagfästes
denna praxis och en särskild avdelning för klagomål från allmänheten inrättades.
The State Comptroller är alltså tillika ombudsman. Redan dessförinnan
(1967) tillsattes en ombudsman för staden Jerusalem. Ombudsmän
har senare tillsatts också i Tel-Aviv och Haifa. Israel har även militieombudsman.
- I Indien finns ombudsmän ”lokayukta” bl. a. i Bombay
(sedan 1972) och Jaipur (sedan 1973). Förslag föreligger om inrättande av
ett federalt ämbete som överombudsman ”lokpal”. - I Bangladesh och
Pakistan medger grundlagen inrättande av ombudsmannaämbete. Något
beslut i sådan riktning föreligger dock veterligen inte ännu.

Australien inrättade år 1977 ett ombudsmannaämbete på federal nivå.
Ett militärt ombudsmannaämbete inrättades redan 1975. Dessförinnan, under
åren 1972— 1974, hade ombudsmän utsetts i Australiens delstater. Tasmanien
saknar dock fortfarande ombudsman.

Beträffande världen i övrigt skall nämnas att Nya Zeeland var det första
land utanför Norden som införde ombudsman. Det skedde redan 1962. År

1975 blev ämbetet utvidgat. Det finns nu en chefsombudsman och två andra
ombudsmän. - Papua Nya Guinea har sedan några år likaledes en organisation
med en chefsombudsman och två andra ombudsmän. — Fijiöama
har haft ombudsman alltsedan landet blev självständigt. — Guam införde
ombudsmansämbete i januari 1978.

2. Andra organ

Många länder har sedan länge, ofta i internationell samverkan, sökt genom
olika åtgärder skapa skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande
friheter. Ett viktigt led i dessa strävanden har varit att tillse att fri- och
rättigheter kan åtnjutas av var och en utan hänsyn till t. ex. ras, hudfärg eller
kön. Genom lagstiftning eller på andra sätt har man således försökt att
förhindra olika former av diskriminering. I justitiedepartementets PM till
frågan om lagstiftning mot könsdiskriminering (Ds Ju 1975:7) har lämnats
en översiktlig redovisning för bl. a. utländska lagar och erfarenheter som
rör könsdiskriminering. För en utförligare redogörelse i denna fråga hänvisas
till detta arbete.

När man lagstiftningsvägen har försökt komma till rätta med diskriminering,
har olika medel anlitats för att tillse att de lagar som förbjuder diskrimineringen
efterlevs. Straff- eller civilrättsliga sanktioner har anlitats. I
vissa länder har man sedan mitten av 1900-talet inrättat särskilda kommissioner
eller domstolar som fått olika befogenheter för att övervaka tillämpningen
av lagarna. Av de länder som härvid är av särskilt intresse är till en
början USA.

Genom en lag av år 1865 förbjöd Massachusett rasdiskriminering i vissa
offentliga lokaler och inrättningar. Den som bröt mot lagen kunde dömas
till böter. Även andra delstater antog liknande lagar. Den första delstat
som förbjöd diskriminering på arbetsmarknaden var staten New York
1945. I stället för att som tidigare föreskriva straff- eller civilrättsliga sanktioner
införde man nu ett administrativt system för att genomdriva lagstiftningen.
En kommission inrättades som skulle mottaga och undersöka klagomål
om påstådd diskriminering. Andra delstater följde New Yorks exempel
och inrättade liknande kommissioner. Så länge deras uppgift var begränsad
till att förhindra diskriminering på arbetsmarknaden kallades de
ofta Equal Employment Practices Commissions. Lagar mot diskriminering
infördes emellertid successivt även inom andra områden. När något nytt
område blev föremål för lagstiftning fick vanligen de redan inrättade kommissionerna
till uppgift att övervaka tillämpningen även av den nya lagstiftningen.
Härefter ändrades ofta kommissionernas benämning till Commission
Against Discrimination, Human Rights Commission eller liknande.
1960 hade 25 delstater kommissioner av detta slag.

Det stora genombrottet för jämställdhetslagstiftningen i USA kom ge -

nom antagandet år 1964 av den federala Civil Rights Act. Lagen förbjuder
inom olika områden diskriminering på grund av ras, hudfärg, religion och
nationellt ursprung m. m. För att övervaka lagens tillämpning på arbetsmarknaden
inrättades Equal Employment Opportunity Commission.
Kommissionen skall i första hand försöka åstadkomma förlikning, men sedan
1972 har kommissionen även möjlighet att väcka talan vid domstol.

I Canada var provinsen Ontario en föregångare. På olika områden utfärdades
förbud mot diskriminering. År 1962 sammanfördes lagarna i en gemensam
lag. Administreringen av den nya lagen skulle handhas av en Human
Rights Commission. Efter hand införde även övriga provinser liknande
kommissioner. En federal lagstiftning mot olika former av diskriminering
tillkom genom parlamentets antagande 1977 av Canadian Human
Rights Act. Samtliga provinser har lagar av huvudsakligen samma innehåll.
Canadian Human Rights Act har även till syfte att reglera användningen
av personlig information som finns hos olika federala myndigheter
och allmänhetens insyn i sådan information. Denna senare del av lagen
skall här inte närmare beröras. Här skall endast nämnas att en Privacy
Commissioner har utsetts som skall motta och undersöka klagomål och ge
förslag till vederbörande minister om vilka åtgärder som bör vidtas. Om
förslaget inte efterföljs kan Privacy Commissioner avge rapport till parlamentet.

I lagen förbjuds diskriminering på vissa grunder. Dessa är ras, nationellt
eller etniskt ursprung, hudfärg, religion, ålder, kön, civilstånd, den omständigheten
att någon blivit fålld för ett brott men sedermera blivit benådad
och slutligen fysiskt handikapp. Grunden fysiskt handikapp hänför sig
dock endast till arbetsmarknaden. Det är förbjudet att på någon av de angivna
grunderna vägra någon varor, tjänster eller husrum som enligt sedvana
är tillgängliga för allmänheten liksom att vägra någon affärslokaler eller
bostad. På arbetsmarknaden är det förbjudet att vägra någon anställning
eller fortsatt anställning på någon av de diskriminerande grunderna eller
att i samband med anställning annonsera eller ställa frågor som uttrycker
diskriminering. Förbudet mot diskriminering på arbetsmarknaden gäller
dock inte när kön är ett nödvändigt krav för att arbetet skall kunna utföras.
Som exempel kan nämnas en manlig skådespelarroll. På liknande sätt är
det förbjudet för en arbetstagarorganisation att utesluta eller utestänga någon
medlem ur organisationen. Vidare förbjuds arbetsgivare och arbetstagarorganisationer
att ingå avtal som innebär diskriminering. Enligt lagen
betraktas det också som diskriminering att på ett negativt sätt särbehandla
en person eller kategori av personer.

Lagen förbjuder även andra former av diskriminering såsom användandet
av märken eller symboler som uttrycker diskriminering.

För att administrera lagen har inrättats en Human Rights Commission.
Kommissionen har sitt huvudkontor i Ottawa. Även regionala kontor har
inrättats. Kommissionen skall bestå av, förutom Chief Commissioner och

hans ställföreträdare, av tre till sex andra medlemmar. Den skall ge information
om lagen och bedriva studier och forskning om mänskliga rättigheter.
Kommissionen kan utfärda riktlinjer som anger dess uppfattning hur
lagen skall tillämpas i vissa fall. Kommissionen har också till uppgift att
upprätthålla kontakt med liknande kommissioner eller andra myndigheter i
provinserna med vilka kommissionen även kan ingå avtal om övertagande
eller delegation av uppgifter. På förslag av kommissionen kan regeringen
utfärda föreskrifter som bemyndigar kommissionen att utföra uppgifter utöver
dem som finns angivna i lagen.

Var och en som har skäl att anta att någon företar diskriminerande handlingar
kan inge klagomål till kommissionen. Om klagomål inges av annan
än den som utsätts för diskrimineringen krävs dock samtycke av denne.
Även kommissionen kan ta initiativ.

En förutsättning för att kommissionen skall ta upp klagomål är att dessa
har viss anknytning till Canada. I regel krävs att den diskriminerande
handlingen företagits i Canada eller, om den företagits utanför Canada, att
den som utsatts för diskrimineringen var kanadensisk medborgare eller
stadigvarande bosatt i Canada. Kommissionen tar inte upp klagomål om
klaganden inte utnyttjat de möjligheter till rättelses vinnande som finns
och som det skäligen kunnat krävas att han anlitat. Inte heller tas klagomål
upp som lämpligen kan handläggas i annan ordning eller saknar betydelse
eller är gjorda av okynne eller i ond tro.

Kommissionen skall utse en utredningsman för att undersöka klagandens
sak. Utredningsmannen skall för kommissionen framlägga en rapport
om vad som framkommit vid undersökningen. Om kommissionen på
grundval av rapporten finner att klagomålen inte kan anses styrkta skall
klagandens framställning ogillas. I annat fall skall rapporten godtas och
förlikningsman utses, om förlikning inte kommit till stånd redan under undersökningen.
Förlikningsmannen skall försöka åstadkomma en förlikning.
Villkoren för en sådan förlikning skall hänkjutas till kommissionen
för godkännande. Den som bryter mot villkoren i en förlikning kan dömas
till böter.

Kommissionen kan när som helst efter det att klagomål ingetts utse en
Human Rights Tribunal för att undersöka och avgöra klagandens sak.
Domstolen skall bestå av högst tre ledamöter. Domstolen kan hålla förhör
(hearings) och har härvid ungefär samma befogenheter som en kanadensisk
överdomstol. Om domstolen finner att klaganden styrkt sin talan kan
den mot vilken klagomålen riktats genom en "order” åläggas att upphöra
med diskrimineringen och vidta åtgärder för att förhindra att detta upprepas.
Den som utsatts för diskrimineringen har rätt att få tillgång till de rättigheter
eller möjligheter som berövats honom. Han har också rätt till ersättning
för utebliven lön eller andra kostnader som kan ha uppkommit till
följd av diskrimineringen. Har det diskriminerande förfarandet företagits

uppsåtligen eller av vårdslöshet eller kan den utsatte anses ha kränkts i sin
självaktning kan domstolen utdöma skadestånd upp till 5000 dollar.

Domstolens beslut eller ålägganden kan överklagas om den var sammansatt
av mindre än tre ledamöter. I sådana fall utser kommissionen en Review
Tribunal bestående av tre ledamöter. Förfarandet inför Review Tribunal
är ungefär detsamma som inför Human Rights Tribunal. Varje "order"
av dessa domstolar är verkställbar på samma sätt som en "order” av
Federal Court of Canada.

Nya Zeeland införde år 1971 Race Relations Act för att förhindra vissa
former av diskriminering. En förlikningsman, Race Relations Conciliator,
utsågs för att undersöka förhållanden som kunde utgöra olaglig diskriminering.
Förelåg sådan skulle rättelse i första hand sökas på frivillig väg men
om detta inte lyckades kunde talan väckas vid domstol. För att vinna överensstämmelse
med Förenta Nationernas internationella konventioner om
mänskliga rättigheter antogs 1977 Human Rights Commission Act som ger
ett ökat skydd mot diskriminering och kompletterar Race Relations Act.
Lagen skall enligt uppgift träda i kraft den 1 september 1978.

Human Rights Commission Act förbjuder olika former av diskriminering
på arbetsmarknaden liksom vid begagnandet av platser eller transportmedel
som är tillgängliga för allmänheten. För personer som betjänar allmänheten
i fråga om varor eller tjänster är det förbjudet att på något sätt diskriminera
potentiella kunder. Likaså förbjuds diskriminering vid försäljning
eller uthyrning av bostäder. Åtskillnad får härvid inte göras på grund av
kön, civilstånd, religiös eller etisk uppfattning. Race Relations Act förbjuder
i samma utsträckning diskriminering på grund av hudfärg, ras, etniskt
eller nationellt ursprung. Human Rights Commission Act förbjuder vidare
generellt företag med sex eller fler delägare att av skäl som ovan nämnts
vägra någon att bli delägare i företaget eller utesluta eller särbehandla en
delägare. En liknande bestämmelse gäller för fackliga organisationer och
branschorganisationer i förhållande till deras medlemmar. För organ som
har befogenhet att bevilja auktorisationer är det förbjudet att på grund av
vederbörandes kön, hudfärg osv. vägra någon auktorisation eller bevilja
auktorisation på mindre förmånliga villkor. Vidare förbjuds i regel diskriminering
inom undervisning och lärlingsutbildning. Lagen har också förbud
mot annonsering med diskriminerande innehåll.

Från nu angivna förbud gör lagen åtskilliga undantag. Det är med hänsyn
till den personliga integriteten i vissa fall tillåtet att ha institutioner eller inrättningar
avsedda för enbart ettdera könet. Även inom trossamfund godtas
i regel åtskillnad liksom inom privata klubbar. Vidare görs undantag på
grund av de speciella förhållandena inom armén och polisen.

För att övervaka tillämpningen av lagen har inrättats en Human Rights
Commission. Kommissionen skall främja respekten för och iakttagandet
av mänskliga rättigheter. Den skall verka för att lagen efterlevs och att annan
lagstiftning inte strider mot denna. Kommissionen skall även hålla pre -

miärministern underrättad om lagstiftning och internationella konventioner
rörande mänskliga rättigheter. Kommissionen skall bestå av en Chief
Human Rights Commissioner som skall vara ordförande, chefsombudsmannen
eller den ombudsman som utses av denne samt Race Relations
Conciliator. Därutöver skall kommissionen ha högst tre medlemmar.

Enligt lagen har även inrättats en särskild domstol, Equal Opportunities
Tribunal. Den skall bestå av tre ledamöter. Ordföranden utses för en tid av
fem år och vid varje förhandling inför domstolen utser denne ytterligare
två ledamöter.

Human Rights Commission skall undersöka om brott förekommit mot
bestämmelserna om olaglig diskriminering. Kommissionen skall dessutom
fullgöra andra uppgifter såsom att övervaka förhållanden som rör den personliga
integriteten. Undersökning kan inledas antingen på grund av klagomål
eller på kommissionens eget initiativ. Kommissionen tar inte upp klagomål
som saknar betydelse eller är gjorda i ond tro. För att klagomål skall
tas upp krävs vidare att den som påstås ha utsatts för diskriminering inte
motsätter sig en undersökning och att andra lämpliga rättsmedel inte står
till buds. Kommissionen kan höra vittnen och kräva företeende av handlingar.
Om kommissionen efter undersökningen anser att diskriminering
förekommit, skall den försöka åstadkomma förlikning mellan parterna.
Den som gjort sig skyldig till diskriminering kan avkrävas en försäkran mot
upprepning. Lyckas kommissionen inte med detta eller framkommer det
att diskriminering skett i strid mot en avgiven försäkran eller villkoren i en
förlikning kan kommissionen väcka talan vid Equal Opportunities Tribunal.
Även den som utsatts för diskriminering kan under vissa förutsättningar
väcka talan vid domstolen.

Finner domstolen att diskriminering förekommit kan den fastslå att svaranden
begått brott mot lagen och eventuellt utfärda en ”order” som förbjuder
svaranden att fortsätta med det diskriminerande förfarandet. Den
som bryter mot en sådan "order" kan dömas till böter. Domstolen kan
ogiltigförklara avtal som står i strid med lagen och utdöma skadestånd.
Skadeståndet skall i första hand ersätta de kostnader som uppkommit till
följd av diskrimineringen men även ideellt skadestånd kan utdömas. En
dom av Equal Opportunities Tribunal kan överklagas till Nya Zeelands
högsta domstol.

1 Australien antogs år 1975 Racial Discrimination Act som möjliggör federationens
anslutning till Förenta Nationernas konvention av år 1966 om
avskaffandet av alla former av rasdiskriminering. Racial Discrimination
Act ger regler om mottagande och undersökning av klagomål. Särskilda
kommittéer kan inrättas för att åstadkomma förlikning.

Tre av Australiens delstater har under senare år lagstiftat mot olika former
av diskriminering. Tillämpningen ankommer på utredningsmän och
kommissioner (boards).

Ett lagförslag har utarbetats inom federationen, vilket direkt anknyter

till Förenta Nationernas internationella konvention om medborgerliga och
politiska rättigheter. Förslaget lades fram för federationens parlament
första gången 1977. Ett liknande lagförslag hade presenterats redan år 1973
men blev ej antaget.

För lagens tillämpning skall enligt förslaget inrättas en Human Rights
Commission. Denna skall verka för förståelse för de mänskliga rättigheterna
och deras erkännande. Den skall granska lagar och lagförslag och undersöka
andra förhållanden som kan vara oförenliga med konventionens
bestämmelser. Vad som framkommer vid undersökningarna skall rapporteras
till justitieministern. På begäran av denne skall kommissionen även
undersöka olika internationella instrument. Kommissionen skall framlägga
förslag till lagstiftning eller andra åtgärder i frågor som rör mänskliga rättigheter.
Kommissionens undersökning av lagars förenlighet med konventionen
är begränsad till federala lagar och lagar som gäller för territorierna.
Likaså kan den bara undersöka förhållanden som har sin grund i åtgärder
av statsförbundet (Commonwealth) eller som föreligger inom territorierna.
Delstaternas lagar och handlande berörs däremot inte av den föreslagna lagen.

Undersökning av förhållanden som kan tänkas strida mot konventionen
kan inledas på begäran av justitieministern eller på grund av klagomål.
Kommissionen kan själv ta initiativ. Klagomål kan inte föranleda granskning
av lagar eller lagförslag utan endast av andra förhållanden. Klagomål
som saknar betydelse eller är gjorda i ond tro föranleder inte åtgärd. Ej heller
upptas klagomål till prövning, om klaganden kan anlita annat rättsmedel
eller klagomålen lämpligare kan handläggas av den federale ombudsmannen.
Under utredningen kan kommissionen föranstalta om förhör och
begära företeende av handlingar. Kommissionens sanktionsmöjligheter är
begränsade. Den skall underrätta den ansvarige om vad som framkommit
vid undersökningen och ge rekommendationer för att förhindra upprepning.
I sin rapport till justitieministern skall kommissionen ange vilka rekommendationer
den gett och i vilka avseenden dessa efterföljts.

1 Storbritannien infördes år 1965 den första lagen mot rasdiskriminering.
1976 antogs Race Relations Act som ger ett bättre skydd mot sådan diskriminering
än de tidigare lagarna och förbjuder åtskillnad inom de flesta områden.
För att övervaka lagens efterlevnad har inrättats en Commission for
Racial Equality. Den kan på eget initiativ inleda undersökningar och har
befogenhet att utfärda förelägganden. Den som anser sig ha blivit utsatt för
diskriminering kan väcka talan vid domstol. Då saken rör diskriminering
på arbetsmarknaden skall målet tas upp vid någon av de särskilda arbetsdomstolar,
Industrial Tribunals, som finns i Storbritannien. Den enskilde
kan i vissa fall få hjälp av kommissionen att utföra sin talan. Enligt en särskild
lag om könsdiskriminering har vidare inrättats en Equal Opportunities
Commission.

I. Domstolar m. m.

Skall ett beslag alltid hävas när frikännande dom meddelas?

1. Vid JO Wigelius’ inspektion av Örebro tingsrätt den 4-7 augusti 1975
antecknades följande beträffande målet B 403/74.

Målet, som omfattade tre tilltalade, gällde i huvudsak ansvar för olaga
vapeninnehav. Beträffande en av de tilltalade. Lennart G., yrkade åklagaren
ansvar för bl. a. olaga innehav av 35 tändhattar. Åklagaren yrkade också
att tändhattarna, som var tagna i beslag, skulle förklaras förverkade.
Genom dom den 11 mars 1975 ogillade tingsrätten (ordförande, rådmannen
Folke Fredlund) åtalet mot Lennart G. såvitt det avsåg innehavet av tändhattarna.
Även yrkandet om förverkande av tändhattarna ogillades. Tingsrätten
förordnade dock att beslaget av dem skulle bestå till dess domen
vunnit laga kraft.

Vid inspektionen ifrågasatte Wigelius om inte beslaget av tändhattarna
borde ha hävts i domen.

Yttrande inhämtades från tingsrätten.

2. I en skrivelse, som kom in till ombudsmannaexpeditionen den 22 november
1976, hemställde distriktsåklagaren i Borås åklagardistrikt C. M.
Fogelclou om JO:s yttrande i frågan huruvida beslag generellt skall hävas
vid frikännande dom.

JO Wigelius meddelade beslut i ärendena den 30 december 1977. Flärvid
lämnades först följande redogörelse.

I 36 kap. 1-3 §§ brottsbalken (BrB) regleras förutsättningarna för förverkande
av egendom. I 1 och 2 §§ ges bestämmelser om att förverkande
under vissa förutsättningar skall eller kan ske på grund av brott som avses i
BrB. Det gäller utbyte av brott, förlag för brott (1 §) samt hjälpmedel vid
brott, brottsprodukter och egendom som i andra fall har varit föremål för
brott (2 §). I 3 § ges en bestämmelse om att förverkande under vissa förutsättningar
kan ske för att förebygga brottslig användning av föremål som
kan befaras komma till sådan användning. Inom specialstraffrätten förekommer
åtskilliga särbestämmelser om förverkande enligt i huvudsak samma
principer som gäller inom brottsbalkens område.

Enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) får föremål tas i beslag om det
skäligen kan antagas äga betydelse för utredning om brott eller vara genom
brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat. Föremål som skäligen
kan antagas vara förverkat enligt 36 kap. 3 § BrB får tas i beslag enligt 27

kap. 14 a § RB. Enligt 27 kap. 8 § tredje stycket RB skall rätten då målet avgörs
pröva, om beslaget fortfarande skall bestå. En motsvarande regel
finns beträffande kvarstad och skingringsförbud (26 kap. 6 § RB).

I 24 kap. 21 § RB föreskrives beträffande den som är häktad som misstänkt
för brott att om den misstänkte döms för brottet så skall rätten enligt
de i kapitlet angivna grunderna pröva, huruvida han i häkte skall avbida att
domen vinner laga kraft. Vad som föreskrivs i det angivna lagrummet beträffande
häktning äger motsvarande tillämpning beträffande reseförbud
(25 kap. 7 § tredje stycket RB).

I förevarande ärende aktualiseras frågan huruvida rätten får förordna
om fortsatt beslag på beslagtagen egendom oaktat yrkande om förverkande
av egendomen ogillats på grund av att den tilltalade frikänns eller av annan
anledning.

JO Alfred Bexelius har i JO:s ämbetsberättelse 1962 s. 46 intagit den
ståndpunkten att beslag liksom kvarstad och skingringsförbud alltid skall
hävas om den mot den tilltalade väckta talan ogillas. JO Gunnar Thyresson
har därefter i ämbetsberättelsen 1973 s. 111 hänvisat till denna ståndpunkt
som rådande rättsuppfattning samt för egen del lagt till att samma sak bör
gälla, då åtalet bifalles men förverkandeyrkande ogillas.

Den från JO:s sida intagna ståndpunkten grundar sig på vad som förekommit
under förarbetena till RB:s stadganden om beslag, häktning, reseförbud,
kvarstad och skingringsförbud. Såvitt gäller häktning och reseförbud
framgår av 24 kap. 21 § och 25 kap. 7 § att rätten vid målets avgörande
äger förordna om fortsatt tvångsmedel endast om den misstänkte dömts
för brottet. Som skäl för denna ordning, som bestämdes under riksdagsbehandlingen,
uttalades under förarbetena bl. a. att det för den allmänna
rättsuppfattningen måste förefalla stötande om en person som frikändes
för det brott för vilket han varit åtalad ändå skulle av den frikännande
domstolen kvarhållas i häkte.

Vad som förekommit under förarbetena kunde enligt JO Bexelius knappast
anses ge stöd för antagande att det skulle ha varit lagstiftarens mening
att i detta hänseende en annan och för den misstänkte strängare regel skulle
gälla vid kvarstad, skingringsförbud och beslag än vid häktning och reseförbud.
I själva verket torde det, menade JO Bexelius, med hänsyn till det
nära sambandet mellan samtliga dessa tvångsmedel från principiell synpunkt
ligga närmast till hands att, oavsett tvångsmedlets art, en och samma
regel tillämpas i de fall, då talan mot den tilltalade ogillas. Vidare torde
enligt JO Bexelius böra beaktas att det vid tveksamhet om innebörden av
de ifrågakomna stadgandena bäst torde överensstämma med gängse tolkningsgrundsatser
att tolkningen sker till den tilltalades förmån.

Örebro tingsrätt (rådmannen Fredlund) har i sitt yttrande hänvisat till JO
Bexelius’ ovannämnda uttalanden och i anslutning därtill påpekat att det
objektiva intresset hos den häktade respektive den reseförbud ålagde av
att frihetsinskränkningen för honom undanröjs med det snaraste är så yt -

terst betydande, att det från modern rättssäkerhetssynpunkt skulle te sig
stötande, om inte det intresset alltid skulle få bli utslagsgivande vid en frikännande
dom. Rimligen bör detsamma, uttalar tingsrätten, gälla i fråga
om beslag av egendom, varav ägaren är starkt beroende i sin aktuella livsföring
eiler eljest, exempelvis en personbil. Men om egendomen i stället
består av en halvbutelj brännvin lär det enligt tingsrättens mening vara
mycket svårt att skönja någon särskild, på objektiva skäl grundad styrka i
ägarens intresse av att omedelbart återfå sin egendom. Däremot har det
allmänna otvivelaktigt, uttalar tingsrätten vidare, ett intresse av att en i
högre rätt fällande dom resulterar i förverkande av den i beslag tagna egendomen.
— Domstolen bör, menar tingsrätten, få göra en avvägning mellan
tyngden i det allmännas och ägarens respektive intressen, där naturligtvis i
vågskålen för ägaren också bör läggas det faktum, att han frikänts.

Rörande gällande rätt i frågan yttrade tingsrätten följande.

Enligt den lydelse, som givits 24 kap. 21 § och 25 kap. 7 § 3 st RB, är uttryckligen
de krav, som uppställts för användning av häktning och reseförbud,
strängare efter domen än före. Före domen gäller generalindikationen
sannolika skäl för respektive skälig misstanke om att den tilltalade begått
brott av viss svårighetsgrad, medan efter domen kravet stegrats till förefintlighet
av den visshet, som föranleder fällande dom. (”Dömes den misstänkte
för brottet”.) Fortfarande uttryckligen (”enligt de i detta kapitel
angivna grunderna”) har dessutom betonats, att något avkall på specialindikationerna
inte får ske, vid domstillfållet lika litet som tidigare. Lagen
har alltså noga reglerat de bedömningsgrunder rätten har att anlägga vid
prövning i domen av huruvida häktning eller reseförbud skall bestå. Men i
fråga om beslag (liksom beträffande kvarstad och skingringsförbud) lyser
kraven på särskilda bedömningsgrunder för rättens prövning av om beslag
skall bestå efter domen, helt med sin frånvaro i lagtexten. Där sägs endast:
”Då målet avgöres pröve rätten om beslag fortfarande skall bestå”. Det
finns alltså inte ens en motsvarighet till häktningskapitlets krav på att
prövningen skall verkställas ”enligt de i detta kapitel angivna grunderna”.
Ordalagsmässigt tyder obestridligen detta på att rätten har en helt annan
och friare prövningsrätt rörande beslag än i fråga om häktning. Detta ter
sig inte som blott och bart en tillfällighet utan som en tanke.

Tingsrätten yttrade vidare:

Den i det föregående deklarerade principiella inställningen till tolkningen
av 27 kap. 8 § RB ligger bakom tingsrättens förordnande i målet B 403/74
om att beslaget av de 35 tändhattarna skolat bestå till dess domen vunnit
laga kraft. - Den av förevarande beslag berörde tilltalade, Lennart G., invände
gentemot åtalet för olaga innehav av tändhattarna, att dessa var att
hänföra till hagelpatroner och därför enligt 2 § 2 st 1949 års vapenförordning
undantagna från nämnda författnings tillämpning. Åklagaren gendrev
aldrig invändningen, att tändhattarna var att anse som hagelpatroner. Åtalet
till den del det rörde tändhattarna måste därför och på grund av stadgandet
i 2 § 2 st 1949 års vapenförordning, som var tillämplig i målet, lämnas
utan bifall. Den av Lennart G. gjorda invändningen hade, såvitt framgick
av förundersökningsprotokollet, inte framförts under förundersök -

ningen — i varje fall inte på något tillnärmelsevis entydigt sätt - utan framställdes
efter allt att döma först vid huvudförhandlingen. Tingsrätten saknade
kännedom om i vad mån åklagaren satt inne med möjligheter att vid
fullföljd mot domen vederlägga Lennart G:s invändning, ävensom hur
starkt intresse, han kunde anse sig ha att föra målet till hovrätten. Tingsrätten
kunde följaktligen inte bortse från att åklagaren kunde ha fullgoda
skäl till ett överklagande. Tändhattarna hade vidare uppenbarligen inte något
mera betydande värde, och ingenting hade framkommit som tydde på
att Lennart G. av annan anledning hyste något starkare önskemål om att
med ens återfå tändhattarna. För tingsrätten tedde det sig under dessa förhållanden
naturligt att hävande av beslaget fick anstå under vadetiden. Talan
mot domen fullföljdes aldrig. Det torde därför kunna förutsättas, att
Lennart G. återfått tändhattarna strax efter vadetidens utgång. För den
händelse åklagaren överklagat tingsrättens dom skulle visserligen Lennart
G. längre tid ha måst invänta att tändhattarna återställts till honom. Men
det bör observeras att han i sådant fall kunnat när som helst påkalla hovrättens
prövning av frågan om beslagets fortsatta bestånd.

Distriktsåklagaren Fogelclou anförde bl. a. följande i anslutning till JO
Bexelius’ ovannämnda uttalanden i 1962 års ämbetsberättelse:

Vid beslag av föremål för utredning - bevismedel - kan det efter frikännande
dom och beslut om beslagets hävande uppstå olägenheter. - Ett
mordvapen, annat redskap för brottets utförande eller andra betydelsefulla
bevismedel kan kanske förstöras på ett eller annat sätt innan åklagaren tagit
ställning till huruvida förutsättningar finns att i samband med fullföljande
av talan ånyo förordna om beslag. Den tilltalade kan väl knappast i någon
större mån bli lidande på att beslag av bevismedel får bestå tills domen
vinner laga kraft.

Härefter fortsatte JO Wigelius och uttalade därvid följande.

I Gärdes m. fl. kommentar till rättegångsbalken uttalas i anslutning till 26
kap. 6 § RB beträffande kvarstad och skingringsförbud att därest den mot
den tilltalade väckta talan ogillas skall åtgärden alltid hävas (s. 361). Härvid
hänvisas till reglerna om hävande av häktning och reseförbud i 24 kap.
21 § RB respektive 25 kap. 7 § tredje stycket RB. I kommentaren till bestämmelserna
om hävande av beslag i 27 kap. 8 § RB uttalar Gärde att
dessa bestämmelser överensstämmer med vad som stadgas i fråga om reseförbud
samt kvarstad och skingringsförbud i 25 kap. 7 § samt 26 kap. 6 §
RB (s. 369).

Beslagsreglerna i 27 kap. RB skiljer mellan beslag på föremål som kan antagas
äga betydelse för utredning om brott eller vara någon genom brott
avhänt samt beslag på föremål som kan antagas bli förverkade. JO Bexelius
har i det förut nämnda beslutet i JO 1962 s. 46 uttalat att den av honom angivna
synpunkten rörande betydelsen av att det aktuella stadgandet tolkas
till den tilltalades förmån gör sig särskilt gällande när beslaget sker för att
säkra ett eventuellt förverkande på grund av brott. JO Thyresson har i JO
1973 s. 111 till stöd för sin där redovisade ståndpunkt rörande hävande av
beslag vid ogillat förverkandeyrkande uttalat bl. a. att det inte samtidigt

som förverkandeyrkandet ogillas torde kunna anses att den beslagstagna
egendomen skäligen kan antagas vara på grund av brott förverkad.

Den rådande uppfattningen i fråga om beslagets fortbestånd efter ogillad
talan i huvudsaken eller ogillat förverkandeyrkande synes av dessa uttalanden
att döma och med stöd av förarbetena kunna sägas vila främst på
den tanken att domstolen i konsekvens med sin mening i skuld- eller förverkandefrågan
inte genom ett förordnande om fortsatt beslag alltjämt
skall hålla dessa frågor öppna: brottsmisstanke kan inte av domstolen anses
föreligga samtidigt som talan ogillas. För egen del vill jag i linje med de
nyss nämnda tidigare JO-uttalandena ifrågasätta om inte de till grund för
den rådande rättsuppfattningen anförda synpunkterna bör kunna reserveras
för de beslag som sker till säkerställande av förverkande på grund av
brott. För övriga beslag, nämligen de som avser föremål som kan äga betydelse
för utredning om brott, som kan vara avhänt någon genom brott eller
som kan förverkas på grund av sin farlighet, ligger saken enligt min mening
något annorlunda till. Att den frikände eller den som eljest svarat angående
förverkandet i dessa fall får avvakta att avgörandet vinner laga kraft, innan
beslagtagen egendom återfås, kan inte anses så stötande att intresset av
omedelbart hävande är större än de fördelar som onekligen kan vara förknippade
med ett fortsatt beslag.

Den rådande rättsuppfattningen att beslag alltid skall hävas vid ogillat
yrkande torde emellertid få anses ligga så pass fast att tillräckligt utrymme
inte finns för de distinktioner mellan olika sorters beslag som det enligt min
mening kan finnas anledning att göra. Inte heller kan det gärna finnas utrymme
för olika bedömningar beroende på exempelvis den frikändes intresse
av att återfå den beslagtagna egendomen.

Av det anförda framgår att Örebro tingsrätts beslut om fortsatt beslag i
det vid inspektionen uppmärksammade målet strider mot en i stort rådande
rättsuppfattning. Vad som förekommit fordrar i sig inte ytterligare kommentarer
från min sida och jag anser mig även med det sagda ha besvarat
den av Fogelclou direkt framställda begäran om uttalande. Jag vill emellertid
föra de synpunkter som jag nyss gett uttryck för något längre.

Den ordning som enligt det föregående får anses gälla kan, som uttalats
från tingsrättens och Fogelclous sida, leda till att rättegångens genomförande
i högre instans och verkställigheten av ett avgörande i ny riktning
försvåras t. ex. genom att bevismedel eller annan tillvaratagen egendom
förstörs.

Vad beträffar praxis så har jag vid min inspektionsverksamhet noterat
att det inte så sällan förekommer beslut i domstolarna som strider mot den
angivna ordningen. Det kan enligt min mening inte anses onaturligt att
olikheterna mellan lagtexterna om de olika tvångsmedlen kan leda domstolen
till ett motsatsslut att man har möjlighet att genom förordnande om
fortsatt beslag ta hänsyn till intresset av att säkerställa bevisning eller förverkande
i högre instans.

Till dessa svårigheter bidrar också att, då domstolen ogillat förverkandeyrkande
och hävt beslag, utrymmet för förnyat beslag från åklagarens sida
är mycket litet. Formellt är det så att åklagaren, om den tilltalade frikänns
eller förverkandeyrkande ogillas, kan säkerställa det beslagtagna
föremålet för vidare utredning eller förverkande i högre instans genom att
besluta om nytt beslag. Frågan om lämpligheten av ett sådant förfarande
har prövats av JO (JO 1959 s. 157), varvid JO anförde att särskild försiktighet
vid övervägande av frågan om nytt beslag var påkallad sedan rätten
ogillat yrkande om förverkande och hävt beslag. Intrycket av att restriktivitet
skall iakttagas i detta hänseende förstärks, om det antages att man
även här kan ta ledning av vad som gäller i fråga om häktning. Om domstol
beslutat avslå häktningsframställning och förordnat om den misstänktes
frigivande får åklagare inte på nytt anhålla den misstänkte med mindre nya
omständigheter tillkommit som inte varit under domstolens prövning (JO
1954 s. 139, 1963 s. 97). Ett sådant förfarande har ansetts strida mot grundtanken
i RB:s regler om anhållande, nämligen att anhållandet inte skall vara
längre än till dess domstolen blivit i tillfälle att pröva frågan om frihetsberövande.
En liknande tankegång framträder i ett avgörande av högsta domstolen,
där denna beträffande den som frikänts i underrätt ansett att han i
avvaktan på överrätts avgörande ej bör häktas av överrätten med mindre
det har framkommit omständigheter på grund varav han oaktat den frikännande
domen skall anses misstänkt för brottet (NJA 1973 s. 157).

De komplikationer i samband med tillämpningen av reglerna om beslag
som berörts i det föregående innefattar enligt min mening ganska betydande
olägenheter. Det bör också nämnas att det finns åtskilliga närbesläktade
tillämpningsfrågor som visat sig besvärliga, såsom i vad mån det bör ankomma
på domstol som häver beslag att avgöra till vem egendomen skall
utlämnas. Det kan därför förtjäna att övervägas om inte reglerna om beslag
bör ses över med sikte på en klar lagreglering grundad på en avvägning
mellan berörda enskilda intressen och intresset av en effektiv rättegångsordning.

Eftersom jag har mig bekant att man inom justitiedepartementet förbereder
en utredning rörande processuella tvångsmedel, vid vilken möjligen
beslagsfrågan kan böra uppmärksammas, överlämnar jag detta beslut till
departementet för kännedom.

3 Riksdagen 1978179. 2 sami. Nr I

Sedan avskrift av tingsrätts dom sänts till parterna efter utgången av
tiden för vadeanmälan och talan mot domen därefter förts, har rättens
ordförande åsatt domen nytt datum för att fullföljdsinlagan
skulle kunna upptas som i rätt tid inkommen till domstolen

I en skrivelse till JO anförde Jan Bizzozero klagomål mot Sollentuna
tingsrätt. Klagomålen avsåg målet FT 251/77 mellan Katrineholms Kurirens
Tryckeriaktiebolag, kärande och Bizzozero, svarande.

Bizzozero anförde i sin skrivelse bl. a. följande. Den 16 april 1977 fick
han från tingsrätten kopia av domen i målet. I domen angavs att denna
skulle överklagas senast den 12 april 1977 — alltså fyra dagar innan han
fick domen. Han lämnade omedelbart in en fullföljdsinlaga till tingsrätten
men fick vid telefonsamtal med rätten den 20 april 1977 besked om att
överklagandet skett för sent. Han hemställde att JO skulle utreda om tingsrätten
förfarit felaktigt.

Bizzozero ingav till JO en kopia av domen. I domen, som var daterad
den 4 april 1977, angavs att vadeanmälan skulle ske senast den 12 april
1977 och att vadeinlaga skulle ha kommit in till tingsrätten senast den 25
april 1977. Domskopian var försedd med lagakraftbevis, utfärdat den 15
april 1977.

Tingsrättens akt infordrades. Vid genomgång av akten visade det sig att
den dom som fanns i akten var daterad den 15 april 1977. Enligt denna dom
skulle vadeanmälan ske senast den 22 april 1977 och vadeinlaga ha inkommit
till tingsrätten senast den 6 maj 1977. Enligt anteckning på dagboksbladet
hade dom i målet meddelats och expedierats till parterna den 15 april
1977.

Efter remiss inkom lagmannen Arend Nordin vid Sollentuna tingsrätt
med yttrande, varjämte han överlämnade yttrande av rådmannen Gunvor
Bexelius, som handlagt målet.

Bizzozero bereddes tillfälle att yttra sig över vad Nordin och Gunvor
Bexelius anfört men han hörde inte av sig.

Gunvor Bexelius lämnade därefter vid samtal på riksdagens ombudsmannaexpedition
kompletterande upplysningar i saken.

Talan i målet väcktes genom ansökan om betalningsföreläggande. Målet
hänsköts sedan till rättegång såvitt avsåg kostnaderna, 185 kronor. I fråga
om rättegången tillämpades lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om
mindre värden. Målet handlades skriftligen. I sin dom förpliktade tingsrätten
- Gunvor Bexelius - Bizzozero att till bolaget betala 185 kronor.

Gunvor Bexelius anförde i huvudsak följande. Koncept till dom avfattades
med datumangivelsen ”utskriftsdatum”, vilket är brukligt inom tingsrätten.
Sedan domen utskrivits granskade hon utskriften och skrev under
den, varefter hon den 4 april 1977 lämnade domen till tvistemålskansliet.
Domen, som var daterad den 4 april 1977, skulle samma dag kopieras och

expedieras till parterna. Därefter tog hon inte någon befattning med målet
förrän en klagoskrivelse inkom från Bizzozero. Hon uppmärksammade då
att domen - enligt anteckning på dagboksbladet — expedierats till parterna
först den 15 april 1977, alltså efter det att tiden för vadeanmälan gått ut,
och att Bizzozeros klagoskrivelse inkommit för sent. Egentligen skulle hon
då ha avvisat hans vadetalan. Hon ansåg emellertid att Bizzozero inte på
grund av ett fel från tingsrättens sida borde vara betagen sin rätt att klaga.
Att ansöka om återställande av försutten tid var för besvärligt för Bizzozero
ansåg hon. Det märktes nämligen att han inte var van att skriva, och
målet rörde ett så litet belopp att det knappast var idé för honom att anlita
advokat. Hon funderade inte på att själv hjälpa Bizzozero med att ansöka
om återställande av försutten tid. Att använda det rättsmedlet tyckte hon
också var ”mera våld än nöden krävde”. Eftersom det var fråga om ett fel
som tingsrätten begått, ansåg hon att felet också borde rättas till av tingsrätten.
Hon frågade kanslipersonalen om någon hört av sig angående domen
och fick beskedet att så ej var fallet. Att parterna fått domar som var
försedda med lagakraftbevis fick hon inte veta då. Hon fann att det mest
praktiska tillvägagångssättet var att datera om domen. Hon valde datumet
den 15 april 1977, eftersom domen den 4 april 1977 expedierats den dagen.
Hon bedömde förfarandet som en åtgärd som i vart fall var analog med rättelse
av dom. Hon beredde inte parterna tillfälle att yttra sig i saken, vilket
hon naturligtvis borde ha gjort. Kopior av domen den 15 april 1977 skickades
till parterna med en följeskrivelse att denna dom skulle ersätta den tidigare
utsända domen, vilken skulle makuleras. Bizzozeros inlaga kunde
upptagas som i rätt tid inkommen vadeanmälan och eventuellt också vadeinlaga
och handlingarna i målet skickades till Svea hovrätt. Hon gjorde inte
några ändringar på dagboksbladet och talade inte heller med kanslipersonalen
om sådana. Hon är medveten om att hon genom att sätta nytt datum
på en redan meddelad dom förfarit felaktigt. Det är möjligt att hon handlat
på annat sätt om hon vetat att parterna fått domar med lagakraftbevis. Hon
försökte emellertid att på ett så praktiskt sätt som möjligt ordna så att Bizzozero
inte gick miste om sin rätt att klaga på domen. Enligt hennes bedömning
kunde motparten, käranden i målet, inte lida någon rättsförlust
genom åtgärden. Det hade gått för få dagar för att käranden skulle ha kunnat
vidtaga åtgärder för att få domen verkställd. Försummelsen att i rätt tid
expediera domen kan ha berott på en alltför stor arbetsbörda på tvistemålskansliet
och att befattningshavarna på kansliet, vilka var relativt ovana
vid arbetet där, hade svårt att skilja mellan dom som meddelats efter
förhandling och dom som meddelats efter skriftlig handläggning. Efter genomgång
vet nu kanslipersonalen hur expediering av domar skall ske.

Hovrätten fann i beslut den 22 augusti 1977 ej skäl att meddela prövningstillstånd.
Bizzozero överklagade hovrättens beslut.

I beslut den 10 februari 1978 uttalade JO Wigelius följande.

Avgörs mål utan huvudförhandling och inte heller vid sammanträde för
muntlig förberedelse skall enligt 17 kap. 9 § 4 st. rättegångsbalken (RB) underrättelse
om tiden för avgörandets meddelande sändas senast samma
dag till parterna. Enligt 7 st. i samma paragraf skall, när mål avgjorts,
skriftlig underrättelse om utgången i målet snarast ges parterna. 1 5 § kungörelsen
(1974:465) om tillämpning av lagen (1974:8) om rättegången i
tvistemål om mindre värden föreskrivs att avskrift av dom i mål som avses
i lagen skall utan begäran tillställas part genom rättens försorg.

Om avskrift av domen i ett mål som handlagts enligt lagen om rättegången
i tvistemål om mindre värden skickas till parterna samma dag som domen
meddelas, behöver självfallet varken någon särskild underrättelse om
tidpunkten för avgörandets meddelande eller någon särskild underrättelse
om utgången i målet skickas till parterna.

Vad beträffar det nu aktuella målet har avskrift av domen den 4 april
1977 expedierats till parterna först den 15 april 1977 utan att dessförinnan
— såvitt dagboksbladet ger vid handen - vare sig underrättelse om tidpunkten
för meddelandet eller underrättelse om utgången i målet skickats
till parterna. Den i domen utsatta fristen för vadeanmälan hade vid expedieringen
utgått, och den kopia av domen som Bizzozero erhöll var försedd
med lagakraftbevis.

Gunvor Bexelius har uppgivit att hon lämnade ut domen till kansliet den
4 april 1977 i avsikt att den skulle expedieras samma dag. Hon har vidare
uppgivit att försummelsen att genast expediera domen kan ha berott på en
alltför stor arbetsbörda på kansliet och på att befattningshavarna på kansliet,
som var relativt ovana vid arbetet där, hade svårt att skilja mellan olika
slag av domar. Enligt Gunvor Bexelius vet nu kanslipersonalen hur expediering
av domar skall ske. Nordin har i sitt yttrande anfört att någon
risk för ett upprepande nu inte torde föreligga. Jag finner med hänsyn härtill
inte skäl att söka närmare utreda vad som orsakat tingsrättens försummelse
såvitt avser expedieringen och lämnar därför den saken.

Bizzozeros fullföljdsinlaga inkom till tingsrätten den 21 april 1977. Domen
den 4 april 1977, som Bizzozero fullföljde talan mot, hade då vunnit laga
kraft. Tingsrätten skulle därför rätteligen ha avvisat Bizzozeros vadetalan.
Eftersom Bizzozero fick kännedom om domen först efter det att tiden
för vadeanmälan gått ut, torde han få anses ha haft laga förfall för sin underlåtenhet
att i rätt tid fullfölja talan mot domen. Förutsättningar för återställande
av försutten tid enligt 58 kap. 11 § RB synes därför ha förelegat
(se bl. a. NJA 1963:440 och 1967: 595).

Gunvor Bexelius har uppgivit att hon ansåg att det var för besvärligt för
Bizzozero att ansöka om återställande av försutten tid, eftersom han inte
var van att skriva och då det knappast var idé för honom att anlita advokat,
när målet rörde ett så litet belopp. Enligt min mening hade emellertid i den
uppkomna situationen tingsrätten bort kunna hjälpa Bizzozero att skriva en

ansökan om återställande av försutten tid. Gunvor Bexelius har som ytterligare
motiv till sitt handlingssätt anfört att det var "mera våld än nöden
krävde” att använda rättsmedlet återställande av försutten tid. Jag vill
framhålla att det givetvis inte har varit Gunvor Bexelius’ sak att göra en sådan
bedömning. RB:s bestämmelser om sättet att återge en part möjligheten
att överklaga i fall som detta är inte av den naturen att de kan sättas ur
spel av praktiska hänsyn.

För att Bizzozeros fullföljdsinlaga skulle kunna upptas som i rätt tid inkommen
har Gunvor Bexelius satt nytt datum på den redan meddelade domen.
Hon har förklarat att hon bedömde åtgärden som i vart fall analog
med rättelse av dom.

Enligt 17 kap. 15 § RB kan beslut om rättelse meddelas, om rätten finner
att dom till följd av skrivfel, missräkning eller annat dylikt förbiseende innehåller
uppenbar oriktighet. Parterna skall alltid då fråga uppkommer om
rättelse erhålla tillfälle att yttra sig och rättens avgörande sker genom
formligt beslut. Någon sådan oriktighet som avses i nämnda paragraf eller
någon annan oriktighet som kan jämställas därmed har det emellertid inte
varit fråga om i förevarande fall, och paragrafen har därför inte varit tilllämplig
vare sig direkt eller analogivis. Jag noterar för övrigt att Gunvor
Bexelius inte har vidtagit de åtgärder som föreskrivs vid rättelse av dom.

Inte heller eljest har det förelegat någon grund för åtgärden att omdatera
domen. Gunvor Bexelius har alltså förfarit klart felaktigt.

Bizzozero har fått kopia av domen den 4 april 1977 med lagakraftbevis.
Det är antagligt att även bolagets kopia av denna dom varit försedd med
sådant bevis. Ingenting har, oavsett om så var fallet, hindrat bolaget från
att söka verkställighet av nämnda dom. Härtill kommer att bolaget efter
expedieringen av domen den 15 april 1977 fått ännu en exekutionstitel för
samma fordran.

Gunvor Bexelius’ fel kan bl. a. på grund av det sagda inte betraktas som
ringa utan tvärtom framstår hennes handlingssätt som betänkligt. För denna
bedömning saknar det betydelse att hon inte känt till att i varje fall Bizzozeros
kopia av domen den 4 april 1977 expedierats med lagakraftbevis.
Jag finnér det märkligt att en ordinarie domare såsom här skett tar sig för
att handla klart i strid mot gällande ordning. Jag har också övervägt att inleda
ett disciplinärt förfarande mot Gunvor Bexelius för att hon har åsidosatt
vad som ålegat henne i tjänsten. Vid en samlad bedömning av omständigheterna
i ärendet har jag emellertid ansett mig inte böra gå vidare i saken
utan låta det stanna vid den anförda kritiken. Jag har härvid beaktat att
Gunvor Bexelius’ syfte får antagas ha varit att hjälpa Bizzozero till hans
rätt, att hennes handlingssätt inte synes ha lett till någon egentlig rättsförlust
för Bizzozeros motpart i målet och att hon förklarat att hon nu inser att
hon förfarit felaktigt. Vidare utgår jag från att Gunvor Bexelius framdeles
inte på liknande vis sätter sig över de regler som gäller för hennes myndighetsutövning.

Till slut vill jag anmärka att dagboksbladet inte på ett riktigt sätt återger
allt vad som förekommit i målet. Sålunda framgår inte att dom meddelats
den 4 april 1977. Inte heller har det antecknats att den dom som var daterad
den 15 april 1977 har expedierats, vilket kan ha skett tidigast den 21
april 1977. Dagboksbladet ger alltså sken av att endast domen den 15 april
1977 har funnits och att det är den domen som har expedierats till parterna
nämnda dag. Varför anteckningarna på dagboksbladet givits detta missvisande
innehåll är inte klarlagt. Jag nöjer mig därför här med att understryka
vikten av att redovisningen på dagboksbladet utföres korrekt.

Handläggning av lagsökningsmål

Pentti Kinnunen skrev till JO och klagade på att Göteborgs tingsrätt
förelagt honom att svara å ansökan om lagsökning, vari Kinnunen personligen
krävts för ett aktiebolags skuld. Han begärde att JO måtte utreda anledningen
härtill. Kinnunen kritiserade också det sätt, varpå inkassoskrivelser
enligt hans erfarenhet brukade avfattas och föreslog att JO efter utredning
av praxis på området skulle vidta åtgärder så att kravbrev blev lättare
att förstå.

I anledning av klagomålen mot Göteborgs tingsrätt infordrades dess akt i
lagsökningsmål L 3757/77, varav följande framgick. Den 1 november 1977
ingav Familjebostäder i Göteborg AB ansökan om lagsökning med yrkande
att Kinnunen och Mats Östebo måtte förpliktas att solidariskt till sökanden
utge en hyresskuld om 1 254 kr jämte ränta och kostnader. I ansökningen
hänvisades till tidigare i målet L 2937/77 ingivet hyreskontrakt av den 13
november 1974 samt registreringsbevis. Hyresgäldenär enligt kontraktet
var Handelsfirman Kinnunen & Östebo AB. Bolagets firma hade tecknats
av Kinnunen ensam. Registreringsbeviset avsåg ett av Kinnunen och Östebo
bildat handelsbolag, Handelsfirman Kinnunen & Östebo. Tingsrätten
utfärdade den 7 november 1977 föreläggande för envar av Kinnunen och
Östebo att inom sex dagar svara å ansökningen. Den 12 november delgavs
föreläggandet med Östebo, som inkom med bestridande, vari framhölls att
aktiebolaget - som sedermera dock ändrat firma - var rätt gäldenär. Sedan
sökanden härefter den 25 november ingivit återkallelse, avskrev tingsrätten
genast målet i dess helhet. Samma den 25 november delgavs Kinnunen
föreläggandet. I en den 2 december inkommen förklaring bestred Kinnunen
ansökningen på samma grund som förut Östebo.

Sedan klagomålen remitterats till tingsrätten i vad de avsåg denna, avgavs
yttrande av lagmannen Jan Johnsson och tingsfiskalen Mats Koffner.
Till yttrandet hade fogats ansökan om lagsökning i målet L 2937/77, avseende
”Handelsfia Kinnunen & Östebo AB” samt återkallelse därav. Under
hänvisning till dessa handlingar anfördes inledningsvis bl. a. följande.

Registreringsbevis för gäldenärsbolaget hade inte fogats till ansökan och
borgenären anmodades därför att komplettera handlingarna. Registreringsbevis
avseende ”Handelsfirman Kinnunen & Östebo” kom in 1977-09-30. Av beviset framgick att rörelsen upphört 1977-04-15. Borgenären
återkallade lagsökningsansökan L 2937/77 och målet avskrevs 1977-10-31.
Borgenären ansökte därefter 1977-11-01 om lagsökning å Pentti Kinnunen
och Mats Allan Östebo, mål nr L 3757/77.

Det hette vidare i yttrandet.

Sannolikt har vederbörande tjänsteman i mål L 2937/77 förbisett att hyresgästen
var ett aktiebolag och inte ett handelsbolag. Förklaringen torde
vara den påtagliga namnlikheten mellan bolagen. Till misstaget kan ha bidragit
vetskapen om att många vid upprättande av kontrakt brister i noggrannhet,
när det gäller att ange parternas namn, t. ex. i fråga om stavning
och firma. Med de granskningsrutiner som tillämpas vid tingsrätten är sådana
misstag som i förevarande fall ovanliga men torde inte kunna förhindras
helt.

Kinnunen bereddes tillfälle att inkomma med påminnelser.

I beslut den 30 mars 1978 uttalade JO Wigelius följande.

Vad kravskrivelse till gäldenär skall innehålla framgår av 5 § inkassolagen.
Tillsyn över efterlevnaden av inkassolagen utövas av datainspektionen.
JO har ej sådan tillsynsbefogenhet såvitt avser inkassoföretag. Jag
lämnar Kinnunens klagomål i den delen utan åtgärd.

Vad angår handläggningen av lagsökningsmålet vid Göteborgs tingsrätt
vill jag anföra följande.

Ansökan om lagsökning får inte upptagas med mindre åberopade handlingar
innefattar bevis om fordran mot den som sökes. Givetvis kunde varken
Kinnunen eller Östebo lagsökas på grund av det kontrakt Kinnunen
tecknat för aktiebolaget. Då tingsrätten utfärdade förelägganden för Kinnunen
och Östebo att svara å ansökningen förfor tingsrätten sålunda felaktigt.
Detta fel är betänkligt, men kan möjligen i någon mån förklaras av
namnlikheten mellan handelsbolaget och aktiebolaget. Jag kan däremot inte
förstå hur i det tidigare handlagda målet skulle ha kunnat förbises att det
sökta aktiebolaget var rätt part enligt kontraktet, låt vara att namnet ej
återgivits alldeles korrekt i ansökningen. Jag finner tingsrättens yttrande i
den delen föga klargörande, men avstår från att ytterligare fördjupa mig
däri.

Av redogörelsen här ovan framgår att tingsrätten så snart återkallelse inkommit
från sökanden avskrivit målet i dess helhet. Såsom jag i tidigare
ärende angående handläggning av lagsökningsmål uttalat, bör som huvudregel
gälla att återkallelseskriften skall delges med gäldenären innan målet

avskrivs. Härom må hänvisas till JO:s ämbetsberättelse år 1975 sidan 123.
Jag förutsätter att vad där anförts vanligtvis beaktas av tingsrätten. Av
tingsrättens yttrande hit framgår inte vilka överväganden som spelat in vid
bedömningen i detta fall. Att målet handlagts oriktigt måste rimligen ha
stått klart för rätten senast då Östebos skrift inkom. Om denna skrift tolkats
så, att Östebo för sin del betraktade saken som utagerad, och tingsrätten
med beaktande därav bedömt det som överflödigt att sedan delge återkallelsen
med Östebo, vill jag ej rikta kritik däremot. Beträffande Kinnunen
borde enligt min mening i första hand vidare åtgärder för att delge ansökningen
genast ha avstyrts. Risk förelåg nu att Kinnunen skulle komma
att ådraga sig kostnader i målet. Under alla omständigheter borde Kinnunen
ha underrättats om återkallelsen och beretts tillfälle yttra sig innan
målet avskrevs. Genom avskrivningsbeslutet satte sig tingsrätten i stället
ur stånd att pröva eventuella yrkanden från Kinnunen. Jag finnér denna
handläggning i hög grad anmärkningsvärd.

Tingsrätten har anfört att med de granskningsrutiner som där tillämpas
misstag som i förevarande fall är ovanliga men inte helt möjliga att förhindra.
Jag ansluter mig till uppfattningen att fel stundom kan förekomma trots
till synes betryggande handläggningsrutiner. Det finns därför alltid anledning
att skänka även väl etablerade rutiner uppmärksamhet samt att hos
handläggande personal inskärpa vikten av noggrannhet, det sistnämnda så
mycket hellre när erfarenheten visar att ingivna handlingar ofta är behäftade
med brister.

Åklagare kan vägra häktad att mottaga besök endast om besöket kan
medföra s. k. kollusionsfara med avseende å brott som den häktade
själv misstänkes för

I skrivelse till JO uppgav P. i huvudsak följande. Han är intagen i
allmänna häktet Hall. Övervakare och anhöriga har tagit kontakt med PBU
(psykiska barna- och ungdomsvården). Man har tillsammans med vid PBU
tjänstgörande psykologen G. P. enats om att en behandlingsplan skulle
utarbetas beträffande P. — — — Avsikten med utarbetandet av behandlingsplanen
var i första hand att i samband med förhandlingen i Svea
hovrätt framlägga ett alternativ till det tvååriga fängelsestraff P. ådömts i
Huddinge tingsrätt. 1 andra hand avsågs behandlingsplanen innebära en
hjälp för P. att klara en eventuell fängelsevistelse utan psykiska men. En
förutsättning för behandlingsplanens utarbetande var givetvis att psykologen
bereddes tillfälle att besöka P. Vid ett telefonsamtal den 14 juni 1977
med en assistent vid häktet meddelade chefsåklagaren Sven Högberg att

besök av psykologen från PBU inte kunde tillåtas. Högberg kunde möjligen
tänka sig att tillåta bevakade telefonsamtal. Vidare underströks vikten av
att P:s besök även i fortsättningen bevakades. Kollusionsfaran måste i
dagens läge anses vara obefintlig, eftersom huvudförhandlingen i tingsrätten
redan ägt rum och samtliga åtalade avlagt fullt erkännande. Högberg
har som skäl för vidmakthållandet av restriktioner i P:s behandling angivit
att en av P:s bröder, som befinner sig på fri fot, eventuellt kommer att
ställas till svars för häleri. Vid ett tillfälle har Högberg medgivit besök av
brodern. Några dagar efter detta besök utfärdades emellertid besöksförbud
för denne. P. har tillåtits att mottaga besök av sin fästmö, sin syster och en
lärarinna. Inkonsekvenserna i Högbergs agerande är uppenbara.

Genom remiss inhämtades yttrande från Högberg. Denne redogjorde
närmare för huvudåtalet i det mål han handlagt. Det gällde ett fingerat rån
mot ett postkontor, i vilket brott en vid postkontoret anställd person var
delaktig. P. påstods ha medverkat vid brottets begående. Av de pengar han
åtkommit genom brottet hade han överlämnat 3.000 kronor till en bror för
inköp av bil. P. dömdes av tingsrätten den 15 maj 1977 för medhjälp till
grov förskingring m. m. till fängelse två år. Genom dom av hovrätten den
29 juni 1977 nedsattes påföljden beträffande P. till fängelse ett år sex månader.
Högberg yttrade vidare följande.

Sedan P. och målskamraterna gripits, anhållits och häktats, införde jag
brevcensur för samtliga och beslutade även att varje besök hos dem skulle
föregås av prövning av mig, eftersom det var ett allvarligt brott, som begåtts,
och en stor summa pengar fortfarande var borta. Det gällde ju att om
möjligt återanskaffa pengarna.

Beträffande besök hos P. har jag medgivit, att personer, som anmält att
de önskade besöka honom, fått avlägga bevakade besök hos honom. Anledningen
till att jag utfärdade besöksförbud för P:s bror var den, att denne,
som åtalats för häleri bestående i att han 26 mars 1977 vid Kungens
kurva i Huddinge kommun av sin bror P. emottagit 3.000 kronor, vilka P.
frånhänt annan genom brott, oaktat brodern haft vetskap om att pengarna
åtkommits genom brott, vid huvudförhandlingen den 4 maj 1977 inför Huddinge
tingsrätt lämnade helt andra uppgifter än dem han lämnat under förundersökningen.
På grund härav inställdes huvudförhandlingen i denna del
av målet för att polisen skulle få tillfälle att komplettera förundersökningen.
På goda grunder har jag anledning antaga att P. och hans bror haft möjlighet
samtala om, vad brodern skulle säga vid huvudförhandlingen rörande
häleriåtalet och det var för att förhindra ytterligare samtal mellan dem,
som jag icke tillät brodern att sammanträffa med P., innan den kompletterande
polisutredningen verkställts.

Av ett läkarintyg utfärdat den 20 juni 1977 av överläkare G.P. och

ställt till Svea Hovrätt framgår, att redan i juni 1976 erbjöds P. att vända sig
till doktor G.P., men underlät att göra detta. Detta erbjudande har sedan
flera gånger upprepats, men P. har enligt intyget, som bilägges, underlåtit
att vända sig till läkaren, då han var på fri fot.

När P. begärde att en för mig helt okänd läkare ej anställd inom kriminalvården,
skulle utan kontroll få besöka honom i häktet, vägrade jag detta.

Jag hänvisade honom till de läkare och psykologer, som kriminalvården
tillhandahåller, men detta passade icke P.

Min bedömning var denna.

Fortfarande var en stor summa pengar, som kunde misstänkas vara undangömda,
borta. P. tillhörde den krets av personer, som enligt min mening
kunde känna till, var pengarna fanns. Min uppfattning av P. var, att
han, om möjlighet bjöds, icke skulle dra sig för att försöka smuggla ut meddelanden
eller uppgifter till personer utanför häktet med uppgifter rörande
pengarna. För att förhindra detta ansåg jag mig icke kunna medge tillstånd
till obevakade samtal mellan doktor G.P. och P., så länge målet icke handlagts
av hovrätten.

Då målet handlades inför hovrätten den 21 juni 1977 hade de saknade
pengarna icke återfunnits. I detta läge beslutade jag att häva restriktionerna
för P.

Enligt 11 § lagen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. den 20
maj 1976 får häktad mottaga besök i den utsträckning det lämpligen kan
ske. Han får dock ej mottaga besök, som kan medföra fara från säkerhetssynpunkt
eller medföra fara för att bevis undanröjes eller utredning om
brott eljest försvåras.

Som åklagare i målet har jag ägt pröva, vilka personer, som fått besöka
häktade P. Besöksrätt har medgivits i största möjliga utsträckning. I de två
fall, då jag icke medgivit besök, har detta berott på att jag velat förhindra
att bevis undanröjdes och att utredning om det grova brottet försvårades.

Det av G.P. utfärdade till hovrätten ställda läkarintyget innehåller en redogörelse
för G.P:s kontakter med P., hans syster och hans fästmö. I intyget
har uppgivits bl. a. följande: ”Redan juni 1976 erbjöds P. att vända sig
till härvarande rådgivningscentral för sina egna problem. Detta erbjudande
har via system flera gånger upprepats men först den 13/6 1977 ringde han
upp undertecknad och försäkrade sig om att erbjudandet fortfarande gällde.
” Avslutningsvis har i intyget uppgivits följande beträffande P. och
hans fästmö: ”Vår arbetsplats (härvarande rådgivningscentralen) erbjuder
återigen fortsatt kontakt för bägge ungdomarna. Mitt intryck av P:s psykiska
tillstånd är att han allvarligt önskar sig och är i behov av detta stöd.
Ovanstående torde vara av visst värde vid rättens slutgiltiga ställningstagande
till hans fortsatta liv.”

P. bereddes tillfälle att inkomma med påminnelser men lät sig inte avhöra.

Slutligen inhämtades följande kompletterande uppgifter från Högberg.
Troligen var det en tjänsteman vid häktet, som hos Högberg per telefon
gjorde förfrågan, om G.P. fick besöka P. i häktet. Högberg utgick från att
förfrågan gällde obevakat besök och Högberg vägrade detta av de skäl han
angivit i yttrandet. Det var inte tal om bevakat besök. Högberg tänkte då
inte på den möjligheten. Något hinder mot bevakat besök förelåg inte.
Högberg inser nu att han borde ha meddelat detta till tjänstemannen, som
gjorde förfrågan.

JO Wigelius uttalade följande i beslut den 31 oktober 1977.

Av I § lagen (1976: 371) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.
framgår att den som är häktad inte får underkastas mera omfattande inskränkningar
i sin frihet än som påkallas av ändamålet med häktningen
samt ordning och säkerhet. Av 11 § framgår att häktad får mottaga besök i
den utsträckning lämpligen kan ske. Han får inte mottaga besök som kan
medföra fara från säkerhetssynpunkt. Inte heller får den som är häktad på
grund av misstanke om brott mottaga besök som kan medföra fara för att
bevis undanröjes eller utredning om brott eljest försvåras. Det framgår
vidare av 16 § att det ankommer på åklagaren att avgöra om eller i vad mån
hinder för häktad att mottaga besök möter på den grund att åtgärden kan
medföra fara för att bevis undanröjes eller utredning om brott eljest försvåras.
Vad som sägs beträffande häktad har enligt 17 § motsvarande tillämpning
på bl. a. den som har anhållits eller gripits på grund av misstanke om
brott. Det må framhållas att åklagaren med den ansvarsfördelning som numera
gäller endast har att besluta i frågor som rör kollusionsfaran, medan
det ankommer på föreståndaren för häktet att förhindra kontakter som kan
medföra fara från ordnings- eller säkerhetssynpunkt. Enligt 14 § förordningen
(1976:376) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. skall
dock åklagaren hålla föreståndaren underrättad om förhållanden som har
betydelse från säkerhetssynpunkt för behandlingen av den som är intagen
på grund av misstanke om brott.

Högberg har uppgivit att han utfärdat besöksförbud för P:s bror. Denne
hade åtalats för häleri beträffande 3.000 kronor, utgörande en del av de
pengar P. åtkommit genom brott. Av Högbergs uppgifter synes framgå att
han genom beslutet i första hand ville förhindra att utredningen försvårades
beträffande häleriet.

Det ankom på Högberg att beträffande P. avgöra, huruvida hinder förelåg
för besök hos denne i häktet på den grund att besöket kunde medföra
fara för att bevis undanröjdes eller utredning om brott eljest försvårades.
Jag kan inte finna annat än att de restriktioner beträffande besök m. m.
som åklagaren meddelar skall stå i direkt samband med kollusionsfara med
avseende på utredning om brott av den häktade själv. Innebörden i 1 §
första stycket häkteslagen är ju att dessa restriktioner skall vara påkallade
av ändamålet med frihetsberövandet. Riksåklagaren har i cirkulär C 87 anfört
följande, som går tillbaka på uttalanden i förarbetena till gällande häkteslag:
"Åklagarens restriktioner skall i princip också ha stöd i häktningsbeslutet,
om sådant föreligger. Om rätten har beslutat häktning endast på
annan grund än kollusionsfara, får således åklagaren göra inskränkningar i
den häktades rätt bara om det under brottsutredningens gång uppstår sådana
förändringar i utredningssituationen som inte har kunnat beaktas i häktningsbeslutet.
” Liksom P. inte hade kunnat häktas på den grunden att utredningen
beträffande broderns brott försvårades, har inte heller Högberg
på samma grund kunnat vägra P. att mottaga besök av brodern.

Högberg har uppgivit att en stor summa pengar fortfarande var borta
och kunde misstänkas vara undangömda. Brodern hade av P. erhållit en del
av de pengar som P. åtkommit. Den utredning med anknytning till P:s
brott, som avsåg återskaffandet av de saknade pengarna, kunde måhända
försvåras, om P. mottog besök av brodern. Det är möjligt att Högbergs beslut
kan anses försvarligt med hänsyn till detta, som dock ej direkt åberopats
av Högberg.

Vid den förfrågan som gjordes angående besök av G.P. förutsatte tydligen
Högberg att det gällde obevakat besök och tillät inte detta. Med den inställning
Högberg hade borde han ha meddelat att han tillät bevakat besök.
Jag är emellertid förvånad över att Högberg inte närmare tog reda på vem

G.P. var och i vilket ärende han skulle besöka P. Det framgår av Högbergs
yttrande att han var medveten om att besöket inte var av rent privat natur.
Hade Högberg undersökt saken är det väl sannolikt att han hade kunnat
bevilja ett obevakat besök.

Min prövning beträffande nu berörda beslut av Högberg föranleder ingen
åtgärd från min sida utöver de anförda kritiska synpunkterna.

Samarbete mellan svensk och västtysk säkerhetspolis

Med anledning av en artikel i Aftonbladet den 16 juni 1977 med rubriken
”SÄPO spionerar på kända svenskar på uppdrag av västtysk polis” hemställde
JO Wigelius i skrivelse till rikspolisstyrelsen samma dag som artikeln
publicerades att styrelsen ville lämna upplysningar i saken.

I en den 21 juni 1977 till ombudsmannaexpeditionen inkommen skrivelse
från Sveriges Författarförbund (SFF) anhöll förbundet bl. a. om undersökning
av vilka sakliga förhållanden som låg bakom artikeln i Aftonbladet.

Det 6 september 1977 inkom hit en klagoskrivelse från Jan Guillou. Beträffande
innehållet i Guillous skrivelse se nedan.

I skrivelse den 15 juli 1977 anförde rikspolischefen Carl Persson följande.

Frågan om internationellt polissamarbete för att bekämpa terrorism har
utförligt behandlats av statsmakterna i samband med propositionen nr 37
år 1973 med förslag till lagstiftning om åtgärder mot vissa våldsdåd med internationell
bakgrund. Till grund för propositionen låg ett betänkande av
kommissionen för förebyggande av politiska våldsdåd. Kommissionen underströk
bl. a. betydelsen av en intensifiering av Interpols verksamhet och
vidgning av dess arbetsområde i kampen mot den internationella terrorismen.
Vidare framhöll kommissionen angelägenheten av att det internationella
polissamarbetet som äger rum på bilateralt plan med främmande länders
polismyndigheter fortsatte och successivt förstärktes.

I ovannämnda proposition, som godkändes av riksdagen, framhöll föredragande
statsrådet att ett främjande av det internationella polissamarbe -

tet var av grundläggande betydelse i kampen mot den internationella terrorismen.
Han underströk också att rikspolisstyrelsen skulle få i uppdrag att
även i fortsättningen arbeta för att stärka det internationella polissamarbetet
och öka dess effektivitet.

Som framgår av vad ovan återgivits sker samarbete såväl inom ramen
för Interpols verksamhet som bilateralt. Detta samarbete är en absolut
nödvändighet om ett land som Sverige skall ha någon som helst möjlighet
att hejda eller begränsa terroristangrepp mot vårt land. Detsamma gäller
spaning och utredning av andra begångna eller planerade brott av internationell
karaktär. Så t. ex. skulle det för vårt land vara helt förödande om
icke ett ingående internationellt polissamarbete fick förekomma för att försöka
hejda narkotikasmuggling till Sverige. Detta samarbete måste självfallet
för att kunna bli effektivt omfatta polisarbetets samtliga faser dvs. redan
från ett förberedande spaningsarbete till ett slutligt ingripande i konkreta
fall. Skulle Sverige icke anse sig kunna medverka i ett sådant internationellt
polissamarbete blir följden bl. a. att Sverige måste utträda ur Interpol.
Det finns nämligen icke någon som helst principiell skillnad på det polissamarbete
varom nu är fråga och det som bedrivs inom Interpols ram.
Konsekvenserna av en isolering på detta område skulle för Sveriges del bli
katastrofala.

Det samarbete med västtysk kriminalpolis som angripits i Aftonbladet
ligger helt inom ramen för de ovan angivna, av statsmakterna godkända
principerna för internationellt polissamarbete.

Uppgifterna i Aftonbladet utgör lösryckta delar ur ett 18 sidor långt protokoll
som upprättats av en tysk kriminalpolisman. Uppgifterna har inte saklig
täckning i det protokoll som tidningen åberopar och ger därför en helt
missvisande bild av vad som egentligen förekommit. Om man har tillgång
till den tyska polisens protokoll — som Aftonbladet uppenbarligen haft —
framgår med all tydlighet redan av protokollets ingress, att syftet med ifrågavarande
samarbete var att utröna bakgrunden till ett antal incidenter
som berörde tysk ambassadpersonal i Stockholm. Sålunda hade - såsom
framgår av protokollet - sex ambassadtjänstemän vid sina bostäder utsatts
för närgångenhet på sådant sätt att det var uppenbart att deras personliga
säkerhet var i fara. Vad som förekommit beträffande de tyska ambassadtjänstemännen
hade ett självklart intresse för svensk polis med hänsyn
till ansvaret för utländska representationers säkerhet här i landet.

I detta sammanhang bör understrykas att det numera fastslagits att medlemmar
av tyska Baader-Meinhof-rörelsen vid denna tidpunkt var verksamma
i Sverige. Den svenska säkerhetspolisen hade indikationer som pekade
i den riktningen. Det fanns alltså redan då uppenbara skäl att misstänka
att Baader-Meinhof-rörelsen planerade angrepp i Sverige.

Protokollet avslutas med konstaterandet att en lista med 49 svenska adresser
överlämnades till svenska polisen. Dessa adresser hade anträffats
av tyska polisen i samband med utredning om brott som begåtts av Baader-Meinhof-grupper.
Många av adresserna innehåller icke några namn
utan är allmänt hållna såsom t. ex. namn på hotell, större bolag eller liknande,
men de har i förteckningen redovisats i den form som de anträffats.
Av protokollet framgår att uppgifterna överlämnades till svenska polisen
för att polisen skulle få en möjlighet att utreda om någon av dessa adresser
kunde sättas i samband med befarad planläggning av att taga någon vid
härvarande tyska ambassad som gisslan. Svenska polisen fick alltså uppgifterna
som en hjälp i vårt arbete att försöka förhindra i Sverige planerade
angrepp mot västtysk ambassadpersonal. Uppgifterna visade sig i senare

sammanhang bli av stort värde för svenska polisen - däremot icke för den
västtyska polisen - men tyvärr lyckades dock icke säkerhetspolisen att i
tid få fram tillräckligt med information för att förhindra att västtyska ambassaden
sedermera sprängdes.

Aftonbladets påstående om att den svenska säkerhetspolisen skulle för
västtysk räkning "spionera” på 49 "kända svenskar” är sålunda helt felaktigt.

Påståendena om att herrar Elwin m. fl. var några av dessa kända svenskar
är likaledes oriktigt. I det tyska protokollet omnämns herrar Elwin
m. fl. i ett helt annat sammanhang på grund av sina ageranden till förmån
för Bader-Meinhof-medlemmarna vid offentliga sammankomster och någon
uppvaktning vid tyska ambassaden. Vid dessa tillfällen hade förekommit
att tyska Baader-Meinhof-anhängare deltagit, bl. a. den tyske advokaten
Haag, som anses vara en av de ledande inom Baader-Meinhof-rörelsen.
Efter herrar Elwins m. fl. ageranden i olika offentliga sammanhang var således
deras inställning till Baader-Meinhof-rörelsen välkänd för alla och envar,
även för den tyska ambassadpersonalen och andra tyska myndigheter.
Det krävdes ingalunda några polisiära insatser för att klarlägga denna uppfattning.

Rikspolisstyrelsen vill avslutningsvis framhålla att det enligt styrelsens
uppfattning framstår som synnerligen oroande att i samband med tyska polisens
utredning av brott begångna i Tyskland av Baader-Meinhof-anhängare
icke mindre än 49 olika adresser i Sverige anträffats i beslagtaget material
eller eljest i samband med utredningarna. Detta visar med all tydlighet
vilken stark anknytning till Sverige som Baader-Meinhof-rörelsen hade redan
vid denna tidpunkt. Denna anknytning till Sverige harju också sedermera
tagit sig konkreta uttryck bl. a. genom angreppet på västtyska ambassaden
i april 1975 och de långt framskridna förberedelserna på att ta AnnaGreta
Leijon som gisslan våren 1977.

Enligt rikspolisstyrelsens bestämda uppfattning står ifrågavarande samarbete
med västtyska polisen helt i överensstämmelse med de principer
som statsmakterna godtagit.

Ifrågavarande remissärende har redovisats vid plenum i rikspolisstyrelsen
den 14 juli 1977.

JO Wigelius besökte rikspolisstyrelsen och hade därvid ett samtal i saken
med rikspolischefen Carl Persson, avdelningschefen Sven-Åke Hjälmroth
samt byråchefen Olof Frånstedt. Vid besöket tog Wigelius del av det aktuella
protokollet från den västtyska säkerhetspolisen och den i protokollet
omnämnda adresslistan.

Sedan de från rikspolisstyrelsen inhämtade upplysningarna tillställts
SFF, inkom till ombudsmannaexpeditionen två skrivelser från förbundet
och en skrivelse från Göran Elwin. 1 skrivelserna framfördes kritik mot
rikspolischefens uttalanden om "herrar Elwin m. fl.”.

Guillou påstod i sin skrivelse att rikspolischefen i sitt yttrande till JO
sagt att Guillou ("herrar Elwin m.fl.”) på grund av sitt agerande i olika
sammanhang till förmån för Baader-Meinhofligan skulle vara att betrakta
som anhängare till rörelsen i fråga. Enligt Guillou kunde man inte på annat
sätt tolka rikspolischefens påstående att Guillous inställning i detta avseende
skulle vara välkänd för alla och envar.

Guillou påstod vidare att det av det västtyska polisprotokollet framgick
att den svenske polischefen om Guillous person utlämnat uppgiften att han
skulle vara sympatisör till Baader-Meinhofligan samt att Guillou under
1973 varit invecklad i en spionaffår och därefter sedan slutet av 1974
befinner sig i Bagdad.

JO Wigelius uttalade följande i beslut den 10 oktober 1977.

Rikspolisstyrelsen har i sitt yttrande understrukit betydelsen av internationellt
samarbete vid bekämpandet av internationell brottslighet, såsom
terrorism och narkotikasmuggling. Vikten av detta samarbete är för envar
så tydlig att jag inte har anledning att uppehålla mig vid detta. Ett väsentligt
moment i detta samarbete utgörs av att de olika länderna tillhandagår
varandra med upplysningar som gör det möjligt för varje land att inom sitt
område bedriva effektiv spaning såvitt gäller särskilt den internationella
brottsligheten.

Under utredningen i förevarande ärende har jag inte funnit belägg för annat
än att det åsyftade samarbetet med tysk polis bestått däri att denna försett
svenska polismyndigheter med uppgifter som varit av betydelse för
den svenska polisens spaning inom landet. Det förhåller sig alltså inte så
som antytts att den svenska polisen här i landet utfört spaningar för den
tyska polisens räkning. En annan sak är att den svenska polisen under sitt
spaningsarbete kan komma över uppgifter rörande t. ex. tyska medborgare
som vistas här i landet, vilka uppgifter kan vara av betydelse för den tyska
polisen i dess spaningsarbete och som den svenska polisen i enlighet med
sina internationella förpliktelser har att vidarebefordra till den tyska polisen.

Jag har således inte funnit något som givit mig anledning att rikta kritik
mot rikspolisstyrelsen eller någon befattningshavare där för det samarbete
som i förevarande fall ägt rum mellan svensk och västtysk säkerhetspolis.

Jag vill särskilt framhålla att jag inte funnit något som helst stöd för att
ifrågavarande samarbete skulle ha innefattat kränkning av någon av de
grundlagsfästa fri- och rättigheterna. SFF har uttryckt farhågor i den riktningen.

Vad sedan beträffar kritiken mot rikspolischefens uttalande om "herrar
Elwin m.fl.” så kan uttalandet helt naturligt uppfattas olika och därmed
också ges en innebörd som inte varit avsedd. Enligt min mening saknas tillräckliga
skäl för en vidsträcktare tolkning av uttalandet än att därmed endast
menats de åsikter som Elwin och andra framfört offentligt i t. ex. den
allmänna debatten. Det har då, såvitt jag känner till, inte rört sig om
uttryck för gillande av nämnda rörelses metoder utan om ställande av vissa
krav beträffande behandlingen av gripna medlemmar av rörelsen. Jag finner
sålunda att det inte förekommer anledning att rikspolischefen med sitt

uttalande avsett att antyda en välvillig inställning till Baader-Meinhofrörelsen
som sådan. Därmed lämnar jag den nu framförda kritiken mot rikspolischefen.

Avslutningsvis vill jag bara säga att det inte - som Guillou påstått —
framgår av det västtyska protokollet att det från svensk sida utlämnats
några uppgifter om honom.

Ingripande enligt 3§ lagen om tillfälligt omhändertagande får ej
registreras hos polisen om det avsett ordningsstörande beteende

I klagomål till JO uppgavs i huvudsak följande. I en rundskrivelse den 11
februari 1975 angående tillämpningen av lagen om tillfälligt omhändertagande
(LTO) uttalade rikspolisstyrelsen (RPS): ”Ytterligare uppföljning av
tillämpningen och erfarenheter av lagen kan bli aktuell. RPS rekommenderar
därför polisdistrikten att ordna handlingar rörande tillfälliga omhändertaganden
på så sätt att uppgifter kan lämnas utan större omgång och merarbete.
" I samtliga polisdistrikt fanns handlingar ordnade i enlighet med detta
uttalande. 1 Stockholms polisdistrikt var handlingarna ordnade i registerform
hos kriminalpolisens centrala spaningsrotel. Innan polismästaren
Hans Holmér bekräftade detta förhållande, hade emellertid olika befattningshavare
inom polisen i Stockholm förnekat detta. Enligt Holmér förvarades
nu registret inlåst i ett skåp i hans arbetsrum i avvaktan på att det
skulle förstöras. 1 klagoskrivelsen krävdes att JO utredde och ombesörjde

att RPS omedelbart återtog direktiven om registrering av LTO-omhändertagna att

RPS omedelbart förstörde de LTO-handlingar där de gripna nämndes
vid namn

att registret som förvarades i Holmérs arbetsrum omedelbart och offentligt
förstördes

att samtliga berörda tjänstemän inom polisen ställdes till svars för de begångna
felen

att LTO omedelbart upphörde att gälla, då den missbrukats på angivet
sätt.

Efter remiss inkom rikspolisstyrelsen — rikspolischefen Carl G. Persson
— med följande upplysningar och yttrande.

I 11 § lagen om tillfälligt omhändertagande (LTO) stadgas att närmare
föreskrifter för tillämpningen av lagen meddelas av regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer. På uppdrag av regeringen har RPS
1973-09-14 i samråd med socialstyrelsen meddelat tillämpningsföreskrifter
till lagen. Vidare har RPS samtidigt utfärdat föreskrifter om diarieföring
och registrering i anledning av omhändertaganden enligt LTO.

I föreskrifterna för diarieföring och registrering av omhändertagna enligt
LTO har RPS föreskrivit att registrering icke får ske av personer omhändertagna
med stöd av LTO. RPS har därvid hänvisat till vad justitieutskottet
uttalat i sitt utlåtande, JuLJ 1973: 26, sid. 23: ”att ett omhändertagande
för ordningsstörande uppträdande inte skall noteras i RPS:s register eller
register som förs av polischef”. Beslut om omhändertagande av person
med stöd av LTO är ett myndighetsbeslut och skall i enlighet med bestämmelserna
i 11 § allmänna verksstadgan skriftligen dokumenteras i en handling.
Av beslutshandlingen skall framgå beslutsfattare, dag för beslut och
innehållet i beslutet. Med hänsyn härtill och för att få en likformighet i polisväsendet
har RPS framtagit en särskild blankett (omhändertagandeblad)
för beslutsfattandet och antecknandet av övriga uppgifter i ärendet. Detta
står i överensstämmelse med utskottsutlåtandets mening att omhändertagandet
— ingripandet och övriga åtgärder — skall dokumenteras. Dokumentationshandlingarna,
som förvaras i kronologisk ordning, är endast avsedda
att - som utskottet anfört - utgöra ett underlag för en senare bedömning
av om fel eller försummelse eventuellt begåtts i samband med ett
omhändertagande eller för ställningstagande till eventuella skadeståndskrav
i anledning av ett ingripande. Dessutom kan statistiska och andra
uppföljningsuppgifter hämtas ur handlingarna. Polismyndigheterna har
även ålagts skyldighet att lämna underrättelse enligt 10 § nykterhetsvårdslagen
och 93 § barnavårdslagen. Denna underrättelseskyldighet blir ofta
aktuell i LTO-ärenden och erfordrar att polismyndigheterna har dokumenterat
beslut och andra åtgärder i lämplig handling.

Ifrågavarande handlingar får dock inte samlas till ett register.

Vad sedan angår förvaringen av besiutshandlingarna hos polisen har polismyndigheterna
att ställa sig till efterrättelse gällande arkivbestämmelser.
Enligt riksarkivets cirkulär för tillämpning av allmänna arkivstadgan
(3 §) avses med begreppet arkivhandling bland annat en handling som upprättats
hos en myndighet för dess eget bruk. Beslutshandlingen i ett LTOärende
utgör således en arkivhandling hos polisen. I 15 § 2 st. arkivstadgan
föreskrives att en myndighet i princip inte får avhända sig arkivhandlingar
utan dessa skall bevaras för framtiden, för så vitt inte särskilda gallringsbestämmelser
meddelade av riksarkivet medger undantag. Härav framgår
att polismyndigheterna inte får förstöra eller på annat sätt frånhända sig
dokumentationshandlingarna i ett LTO-ärende utan är skyldiga att förvara
handlingarna. Några gallringsregler har inte meddelats beträffande ifrågavarande
handlingar. Detta förhållande stämmer väl överens med bestämmelserna
i tryckfrihetsförordningen om allmänna handlingars bevarande
för att bereda möjlighet att i framtiden ta del av omständigheterna i ett
ärende och skälen till beslutet.

Beträffande personer, som omhändertagits med stöd av 1 § LTO och
som av polisstyrelsen därefter tagits i förvar/om hand jämlikt bestämmelserna
i 33 § barnavårdslagen, 21 § nykterhetsvårdslagen, 7 § lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och 35 § utlänningslagen för
utredning och åtgärd, får registrering med stöd av nämnda lagrum i speciallagstiftningen
ske enligt RPS:s föreskrifter och anvisningar (FAP 441-1) till
lokal polisregistrering.

Enligt sin instruktion åligger det RPS bl. a. att ha inseende över att polisverksamheten
bedrivs rationellt och effektivt. Det ligger därvid i sakens
natur att RPS måste inhämta uppgifter från lokala polismyndigheter om
tilllämpningen av viss lagstiftning, exempelvis LTO. och utfallet av de an 4

Riksdagen 1978179. 2 sami. Nr I

visningar och föreskrifter som RPS utfärdat i fråga om polisverksamheten.
Lokal och regional polismyndighets uppgiftlämnande i detta avseende har
betydande omfattning och kan — vilket RPS är väl medveten om — många
gånger vara betungande och tidsödande. I skrivelse 1975-02-11 (dnr B-001-6371/74) har RPS i uppföljningssyfte sammanställt uppgifter om tillämpningen
av LTO i landets polisdistrikt. För att underlätta för polisdistrikten
att lämna ytterligare uppgifter i framtiden om tillämpningen av LTO rekommenderade
RPS i nämnda skrivelse att polisstyrelserna skulle förvara
handlingar angående LTO-omhändertaganden på sådant sätt att uppgiftslämnandet
skulle kunna ske utan större omgång eller merarbete. Härvid avsågs
att handlingarna kunde förvaras i kronologisk ordning. Ett sådant förfarande
skulle underlätta uppgiftslämnandet, eftersom RPS enbart infordrar
uppgifter om antalet omhändertaganden fördelade på uppgiftsperiodens 12
månader och paragrafer i LTO. Personuppgifter eller andra uppgifter som
berör enskilt omhändertagande är ej av intresse ur de synpunkter RPS har
att beakta.

Enligt RPS:s uppfattning kan det i skrivelsen givna rådet rimligen inte
tolkas som en uppmaning till polisstyrelserna att registrera handlingar rörande
LTO-omhändertaganden. En sådan åtgärd skulle få en motsatt verkan
än den avsedda. Denna bedömning vinner stöd av de iakttagelser som
gjorts i polisdistrikten i samband med inspektioner och andra besök. Generellt
har även handlingarna förvarats på ett sådant sätt som RPS avsett,
dvs. i kronologisk ordning i antingen särskild pärm eller i pärm där också
grundhandlingarna för andra frihetsberövanden (arrestantliggare) förvaras.

Sammanfattningsvis får RPS i denna del uttala att registrering av omhändertagna
personer enligt LTO inte får ske hos polisen och att det av RPS:s
föreskrifter framgår att sådan registrering inte får ske. Vidare har RPS inte
heller funnit belägg för att polisdistrikten i allmänhet skulle föra några
LTO-registrer. Distrikten har däremot samlat handlingarna i kronologisk
ordning på anvisat sätt, vilket inte är att betrakta som ett register, enär
handlingarna inte är ordnade i sökbar form.

Vad sedan avser Stockhlms polisdistrikt får RPS hänvisa till vad polisstyrelsen
i polisdistriktet, polismästare Hans Holmér, anfört i bifogat yttrande.

Den registrering som förekommit i Stockholms polisdistrikt står inte i
överensstämmelse med vare sig RPS:s föreskrifter eller uttalanden i anledning
av tillkomsten av LTO. Orsaken till registreringen uppges ha varit en
uppfattning att registret var erforderligt för polismyndighetens möjlighet
att lämna upplysningar till behöriga myndigheter, exempelvis justitieombudsmannen,
och uppföljningsinformation till RPS. Ett sådant register erfordras
dock som tidigare nämnts inte för att fullgöra nämnda uppgifter.
Något behov föreligger ej heller av ifrågavarande registrering för polisiär
verksamhet i övrigt.

Uppgifter ur registret har inte lämnats ut eller använts vid lämplighetsprövningen
av person, varför registret i realiteten inte synes ha inneburit
något ingrepp i den personliga integriteten. Inte heller synes uppgivet användningsområde
för registret ha utgjort ett faromoment för rättssäkerheten.
Med hänsyn härtill finner styrelsen ingen ytterligare åtgärd påkallad
än att registret förstöres och grundhandlingarna i stället förvaras i kronologisk
ordning i enlighet med arkivbestämmelserna.

I sitt yttrande till rikspolisstyrelsen anförde polisstyrelsen i Stockholms
polisdistrikt - polismästaren Hans Holmér - följande.

Under riksdagbehandlingen 1973 av propositionen med förslag om lag
om tillfälligt omhändertagande framhölls i justitieutskottets betänkande
bl. a., att ett omhändertagande för ordningsstörande uppträdande inte
skulle noteras i rikspolisstyrelsens register eller i register som fördes av
polischef. Samtidigt konstaterade utskottet att ett omhändertagande av olika
skäl måste dokumenteras med angivande av bl. a. den omhändertagnes
namn och vissa övriga data. Den handling i vilken dokumentationen skedde
var dock inte avsedd att utnyttjas för registerändamål.

Inför lagens ikraftträdande meddelade rikspolisstyrelsen i anvisningar
1973-09-14 (B-253-5057/73) om diarieföring och registrering bl. a. att ingripanden
med stöd av 3 § omhändertagandelagen inte fick bli föremål för registrering
i spärregister eller allmänt personregister under hänvisning till
justitieutskottets betänkande i den del som här inledningsvis berörts. Beträffande
ingripanden enligt 2 § meddelades i samma anvisningar att någon
registrering därav inte skulle ske. För polisdistriktets vidkommande meddelades
i A-order 747 (HCA) utfärdad av polischefen 1973-09-28 att registrering
inte fick ske beträffande personer vilka omhändertagits med stöd av
2 eller 3 §§ i lagen.

Under hösten 1976 förekom i massmedia uppgifter om att registrering av
LTO-ingripanden skett bl. a. hos stockholmspolisen i strid med vad som
uttalats vid lagens tillkomst. Vid den undersökning som då skedde framkom
i huvudsak följande.

Före lagens ikraftträdande gällde som en följd av föreskrifter i A-order
nr 707 (DAH) utfärdad av polischefen 1972-11-20 att handlingar, i vilka dokumenterats
ingripanden enligt stadganden utgörande LTOrs tidigare
motsvarighet, skulle överlämnas till kriminalavdelningens centrala spaningsrotel
och förvaras där. Samma förfarande kom vid lagens ikraftträdande
att gälla handlingar avseende LTO-ingripanden. Dessa handlingar
samlades årsvis i kronologisk ordning i särskilda pärmar med olika upplägg
för ingripanden enligt lagens 1, 2 respektive 3 §§. Över handlingarna upprättades
ett särskilt register på namn. Registret fördes på flexoremsor och
ordnades årsvis i bokstavsordning under lagens respektive 1, 2 och 3 §§.
Under den ytterligare utredning som skett med anledning av denna remiss
har jämväl framkommit att uppgifter motsvarande innehållet på de flexoremsor
som upprättades för det särskilda registret även infördes i det centrala
spaningsregistrets namnregister.

Rörande bakgrunden till de registerföringsåtgärder som sålunda vidtagits
har bl. a. genom uppgifter som inhämtats av befattningshavare som vid
tiden för lagens ikraftträdande tjänstgjorde vid spaningssektionen följande
upplysts.

På grund av bl. a. de kontakter som före lagens tillkomst förekommit
med brottskommissionen kunde en utvärdering av den nya lagstiftningens
tillämpning förväntas inom relativt kort tid. En sådan utvärdering måste av
naturliga skäl utgå från den dokumentation av ingripanden som hölls samlad
vid spaningssektionen. Härtill kom att ingripanden enligt tidigare 17 §
polisinstruktionen erfarenhetsmässigt relativt ofta blev föremål för granskning
av JO eller annan myndighet. Motsvarande ingripanden enligt den nya
lagen kunde förväntas leda till en än högre granskningsfrekvens. Bägge
dessa omständigheter pekade på behovet av en innehållsförteckning eller

ett sökregister för att underlätta hanteringen av det relativt omfattande arkivmaterialet
och föranledde således upprättandet av det särskilda namnregistret
över LTO-pärmarnas innehåll. Inom spaningssektionen bedömdes
uppgifter om omhändertaganden även vara av visst värde i spaningssammanhang,
varför jämväl spaningsregistrets namnregister tillfördes
motsvarande uppgifter. Registrets karaktär och gällande gallringsbestämmelser
(18 månader från sista uppgiftsdatum) och sekretess skulle utgöra
garanti för att uppgifterna inte skulle brukas för annat ändamål än spaning.
Till detta ställningstagande hade också bidragit att tidigare åberopade Aorder
om rapportering till centrala spaningsregistret inte undergått någon
ändring vid lagens ikraftträdande. Omfattningen av och innehållet i den information
som inkom till registret hade således inte förändrats.

Beträffande vad som sålunda framkommit får jag för egen del anföra följande.

Vad först angår det särskilda namnregistret över den samlade dokumentationen
av ingripanden enligt LTO har de registreringsåtgärder som där
vidtagits uppenbarligen inte bort ske. Praktiska skäl av olika slag har visserligen
— som ovan redovisats - kunnat åberopas för registrering. Det
skulle således ha varit förenat med ett inte obetydligt merarbete att genomföra
de utvärderingar som påkallats efter lagens tillkomst och att återfinna
de ärenden som blivit föremål för JO:s granskning. Såvitt framkommit har
registret inte brukats på annat sätt än som en innehållsförteckning över de
arkivlagda handlingarna och i de speciella sammanhang som ovan redovisats.
Registret såsom det fungerat kan således inte i och för sig antas ha utgjort
någon direkt fara i rättssäkerhets- eller integritetshänseende. Oavsett
dessa skäl och frågan hur registret rent författningsmässigt är att närmare
bedöma står upprättandet av registret i strid med en uttrycklig föreskrift av
polischefen, som har sin bakgrund i uttalanden från lagstiftarens sida under
lagens riksdagsbehandling. Vad som ytterst åsyftats med utskottets uttalande
har uppenbarligen varit att så långt som möjligt undanröja även en
mer eller mindre ogrundad anledning att misstänkliggöra syftet och inriktningen
av en i vissa avseenden kontroversiell lagstiftning. Det läge som
uppstått genom de uppmärksammade registreringsåtgärderna motsäger
knappast lagstiftarens farhågor därvidlag.

Inte heller borde uppgifter om LTO-ingripanden ha införts i spaningsregistret.
Den information som innefattas i dokumenterade LTO-ingripanden
kan självfallet - liksom allt annat material som är tillgängligt för polisen
— utnyttjas för spaningsändamål, varför tillåtligheten av den systematisering
av materialet som registreringen innebär möjligen skulle kunna
diskuteras. Frågan om registrering i spaningsregister har heller inte närmare
berörts i rikspolisstyrelsens anvisningar såvitt avser ingripanden enligt
3 § LTO. De synpunkter som till äventyrs skulle kunna hävdas till stöd för
registreringsåtgärder i spaningssyfte måste emellertid enligt min uppfattning
vika för de ovan redovisade motiv som ligger bakom utskottets generellt
formulerade registreringsförbud.

Mot bakgrunden av här angivna ställningstaganden har all registrering
grundad enbart på ingripanden enligt LTO upphört. Det särskilda namnregistret
över ingripandehandlingarna förvaras i avvaktan på slutlig handläggning
av detta ärende under lås och är ej tillgängliga för utnyttjande och
kommer att förstöras. 1 spaningsregistret intagna LTO-uppgifter har utgallrats
och förstörts.

Klagandena tillställdes ut dningsmaterialet och inkom med yttrande
däröver.

JO Wigelius uttalade följande i beslut den 31 augusti 1977.

Jag finner att jag i allt väsentligt kan instämma i vad som anförts av rikspolischefen
och polismästaren i Stockholm. Den enligt min mening riktiga
synen på den behandlade frågan kan sammanfattas på följande sätt.

Vid beslutet om antagande av lagen om tillfälligt omhändertagande har
klart fastslagits att ingripanden enligt cenna lag för ordningsstörande beteende
inte skall registreras hos polisen. Innebörden av detta är att uppgifter
om ingripandena inte får antecknas i särskilda register eller i andra redan
existerande belastnings- eller spaningsregister. Vidare bör den dokumentation
som självfallet skall finnas rörande ingripandena lämpligen arkiveras
i kronologisk följd. Det kan inte anses tillåtet att dokumentationen ordnas
på sådant sätt att denna i sig själv kommer att utgöra ett så kallat sökbart
register över de personer som varit föremål för ingripandena.

Såvitt jag kan finna bör det sagda gälla registrering av just ingripandena
i fråga, medan det inte kan anses föreligga något hinder mot att man i t. ex.
spaningsregister tar in uppgifter om iakttagelser som gjorts i samband med
ingripandena, förutsatt att iakttagelserna oavsett sambandet med ingripandena
är sådana att de får och bör noteras. Inte heller kan det anses föreligga
hinder mot att andra myndigheter än polisen på lämpligt sätt registrerar
de underrättelser som de enligt gällande föreskrifter i vissa fall skall erhålla
i anledning av ingripanden enligt lagen om tillfälligt omhändertagande.

Den registrering i strid med det nu anförda som förekommit hos stockholmspolisen
finner jag anmärkningsvärd. Jag utgår emellertid från att registreringen
inte tillkommit som ett medvetet åsidosättande av vad som uttalats
i lagärendet och framgår av rikspolisstyrelsens anvisningar, utan föranletts
av missförstånd om vad som fordras för uppföljning och kontroll av
ifrågavarande ingripanden. På grund härav och då det knappast kan antagas
att det felaktiga förfarandet medfört skada för någon, finnér jag inte
tillräcklig anledning att närmare utreda frågan om vem eller vilka som närmast
bär ansvaret för att registreringen skett. Inte heller finner jag det erforderligt
att ta reda på om liknande oriktiga åtgärder förekommit på andra
håll i landet. Det väsentliga är enligt min mening att de i ärendet anförda
klagomålen lett till att man inom polisväsendet fått uppmärksamheten
väckt för det felaktiga i berörda registreringsrutiner.

Avslutningsvis vill jag nämna att det inte kan anses ankomma på mig att
avgöra om ifrågavarande register nu kan förstöras eller om de bör arkiveras
på lämpligt sätt. Härom torde polisstyrelsen ha att besluta med iakttagande
av gällande bestämmelser om gallring och arkivering av allmänna
handlingar.

Vissa övriga ärenden

Fängelse kan inte ådömas för kortare tid än en månad

Sedan det i några fall uppmärksammats att domstol dömt den åtalade till
fängelse femton dagar, hänvisade JO Wigelius i beslut den 16 maj 1978 till
ett tidigare uttalande av JO Gunnar Thyresson i JO:s ämbetsberättelse
1972 s. 26 ff, vari anfördes följande.

Av 26 kap. 1 § BrB framgår, att fängelse på viss tid skall ådömas för
minst en månad. Denna tid utgör nedre gränsen för fängelse i alla de fall,
där högre minimum för straffet inte uttryckligen angivits i strafflatituden.
Bestämmelsen anger också det absoluta minimum för fängelse, som inte får
underskridas genom tillämpning av bestämmelser om straffnedsättning (se
prop. 1962:10 med förslag till brottsbalk, del C, s. 238-239).

Innebörden av straffnedsättningsbestämmelsen i 34 kap. 3 § 2 st BrB är
att domstolen, när den dömer till särskild påföljd för brott som begåtts innan
tidigare ådömd påföljd börjat verkställas, kan döma till lindrigare straff
än som är stadgat för brottet, dvs. underskrida i straffskalan för det nya
brottet angivet minimum. Om minimistraffet för det nya brottet är högre än
fängelse en månad kan domstolen underskrida detta minimum men inte
ådöma fängelse för kortare tid än en månad. Minimum kan också underskridas
på så sätt, att straffet bestämmes till böter. (Se Beckman m. fl.
Brottsbalken III s. 299.)

Vem svarar för kostnad för kungörelse å bortovarande eller okänd arvinge
(16 kap. I och 2 §§ ärvdabalken)?

En sparbank skrev till JO och frågade om domstol av någon kunde uttaga
ersättning för kostnad för kungörelse enligt 16 kap. 1 och 2 §§ ärvdabalken.
Banken nämnde två tingsrätter som förfor på olika sätt vad gällde sådana
kostnader.

I skrivelse till banken den 24 januari 1978 svarade JO Wigelius följande.

Det torde förhålla sig så att ifrågavarande kungörelsekostnader skall betalas
av dödsboet (jfr Walins kommentar till ärvdabalken, del 1, 1963, s.
301). Av förarbetena till lagen om kungörande i mål och ärenden hos myndighet
m. m., som trätt i kraft den 1 januari 1978, framgår att det sedan tidigare
gällt att enskild (annan än statsverket) skall svara för ifrågavarande
kungörelsekostnader (se prop. 1976/77:63 s. 313 f) och att det allmänt sett
inte ansetts finnas något behov av ändring i fråga om huruvida staten eller
annan skall svara för kungörelsekostnaden (s. 140).

Jag har från tingsrätt inhämtat att man tidigare inte tagit ut ersättning
för kungörelsekostnaderna men att man nu funnit denna praxis felaktig
och i fortsättningen kommer att uttaga ersättning för kostnaderna av
dödsboen.

Felaktigt förfarande vid begäran om utlämning från Norge till Sverige av
person som i sin frånvaro anhållits av åklagarmyndigheten i Stockholms
åklagardistrikt

Den 3 november 1976 anhölls B. i sin frånvaro av jourhavande åklagare
vid åklagarmyndigheten i Stockholm. Den 10 november 1976 kl. 03.30
greps B. av polisen i Oslo. Vid kontroll av den norska polisen framkom att
B. var efterlyst i Sverige. Gripandet av B. anmäldes samma morgon kl.
06.30 per telefon för beredskapsåklagaren F. i Stockholm, som på blankett
för ”beslut om tvångsmedel” beträffande B. antecknade ”Förpassning
Stockholm”. Under förmiddagen ringde en tjänsteman vid polisen i Oslo
till kriminalinspektören J. i Stockholms polisdistrikt och meddelade att B.
inte hade någon erinran mot att bli hemsänd till Stockholm. I anledning av
detta besked samt med stöd av en anteckning som finns på B:s personblad
att F. beslutat att B. skulle föras till Stockholm för förhör jämlikt 24 kap.
8 § rättegångsbalken lät J. avsända ett telexmeddelande till polisen i Oslo.
vari B. begärdes förpassad till kriminalpolisen i Stockholm. B. sändes senare
samma dag till Arlanda med flyg där han hämtades kl. 16.05. Sedan B.
förhörts beslutade kammaråklagaren R. kl. 17.15 att anhållningsbeslutet
skulle kvarstå.

I skrivelser till JO anförde B. bl. a. att han tvångsförpassats från Oslo till
Stockholm.

Utredning och yttrande infordrades från överåklagaren i Stockholm. Per
telefon inhämtades upplysningar från J. Vidare granskades åklagarens akt.

1 beslut den 14 september 1977 uttalade JO Wigelius följande.

Jag vill först klarlägga att det är myndighet i Norge som i detta fall haft
att fatta beslut om huruvida B. skulle utlämnas eller ej. På åklagarmyndigheten
i Stockholm har ankommit att framställa begäran om B:s utlämnande.
Riksåklagaren har i cirkulärskrivelse till rikets allmänna åklagare (cirkulär
nr 107) lämnat anvisningar om hur sådan begäran skall tillgå. Av cirkuläret
framgår bl. a. följande.

Begäran om utlämning kan göras av polis- eller åklagarmyndighet i Sverige
och skall sändas till riksadvokaten eller, om vederbörandes uppehållsort
i Norge är känd, direkt till stadsadvokat eller politimester.

Framställningen skall innehålla upplysning om vederbörandes nationalitet,
hans uppehållsort i Norge, om denna är känd, samt om arten av ävensom
tiden och platsen för den gärning, för vilken utlämning begäres. Signalement
skall om möjligt företes. Framställningen skall vidare åtföljas av
upplysning om de svenska straffbestämmelser som anses tillämpliga på
gärningen.

Av inhämtade yttranden framgår, såsom även överåklagaren anmärkt i
sitt yttrande, att dessa anvisningar ej följts.

Jag kan av naturliga skäl inte ingå på någon prövning av den norska polisens
handlande. Vad som framkommit i ärendet ger mig dock inte anled -

ning till annat antagande än att B. skulle ha sänts till Sverige även om de av
riksåklagaren utfärdade anvisningarna följts. Med hänsyn härtill lämnar
jag B:s klagomål i denna del utan vidare åtgärd.

Gripande på sjukhus av den som misstankes för brott

W. inkom en kväll till akutavdelningen vid narkomanvårdskliniken på ett
sjukhus, där han tidigare vid olika tillfällen vårdats. Avsikten med W:s besök
var att ansöka om intagning för akut vård. Kort tid efter W:s ankomst
anlände två polispatruller till sjukhuset. Tre av polismännen beredde sig
tillträde till avdelningen och grep W. som var misstänkt för tillgrepp av fortskaffningsmedel
och för rattfylleri. W. fördes därefter till kriminalavdelningen.
Under förvaring i en väntarrest tillfogade sig W. skärsår i ena armvecket
i syfte att beröva sig livet. W. fördes därför omedelbart till sjukhus
för vård. Efter erhållen vård och genomgången läkarundersökning angående
eventuell alkoholpåverkan fördes W. åter till kriminalavdelningen.

I skrivelser till JO framförde bland andra t. f. biträdande överläkaren S.
vid narkomanvårdskliniken klagomål mot polisingripandet. S. ifrågasatte
om polismännen haft rätt att bereda sig tillträde till avdelningen mot den
ansvariga sjuksköterskans nekande samt om polismännen haft rätt att gripa
W. och föra honom med sig trots att W. var i behov av adekvat vård för
sina psykiska besvär.

Utredning och yttrande inhämtades från polisstyrelsen i distriktet.

Polisstyrelsen anförde inledningsvis följande i sitt yttrande.

I ärendet hörda personer har i väsentliga delar lämnat samstämmiga
uppgifter. Ostridigt är att sjuksköterskan J., som vid tillfället tog emot polismännen
vid entrédörren, ifrågasatt om de haft rätt att komma in på avdelningen.
att hon till polismännen framfört att hon måste taga kontakt
med jourhavande läkare innan de kunde beredas tillträde men att polismännen
efter att ha först förklarat anledningen till besöket uppgivit att de
inte kunde avvakta detta med hänsyn till flyktfaran och att de därefter gått
in i lokalen.

Polismannen S., som var förman i den patrull som larmats till platsen,
har uppgivit att W. varit lugn och resonabel i samband med gripandet och
att det just då inte funnits något i hans uppträdande som för polismännen
kunde tyda på att han var i behov av akut läkarvård.

Detta har bestyrkts genom de av J. och vittnet lämnade uppgifterna. Av
vad dessa uppgivit framgår också, att något tal om läkarundersökning inte
förekommit utöver J:s inledningsvis gjorda uttalande, att hon måste ta
kontakt med jourhavande läkare.

I beslutet den 30 december 1977 uttalade JO Wigelius följande.

Enligt 24 kap. 7 § rättegångsbalken får polisman gripa den mot vilken
skäl för anhållande föreligger om beslut om anhållande inte utan fara kan

avvaktas. Vidare får den som anträffas på bar gärning eller på flyende fot
gripas av envar om han begått brott varå kan följa fängelse. Föreligger sålunda
skäl för gripande får enligt 28 kap. samma balk husrannsakan företagas
för att eftersöka den som skall gripas. Husrannsakan får företagas dels
hos den mot vilken åtgärden riktar sig, dels hos annan om synnerlig anledning
förekommer att den sökte uppehåller sig där (2 §). Husrannsakan får
företagas av polisman utan särskilt förordnande om åtgärden har till syfte
att eftersöka den som skall gripas, om han följts eller spårats å färsk gärning
(5 §).

Om det således föreligger skäl för ett gripande enligt 24 kap. 7 § och därmed
för husrannsakan enligt 28 kap. 2 § saknar det, enligt min mening, i
princip egentlig betydelse var den misstänkte befinner sig när han grips.
Jag har således inte kunnat finna något formellt hinder för att ett gripande
skulle kunna genomföras på ett sjukhus eller för att husrannsakan skulle
kunna få äga rum där. Vad man däremot måste beakta är att den person
som befinner sig på ett sjukhus vanligen är i behov av mer eller mindre
omedelbar vård från sjukhusets sida. Det berättigade i att gripa en person
på ett sjukhus måste vägas mot personens eventuella vårdbehov vid tidpunkten
för åtgärden. Det ligger därför i sakens natur att den polisman som
har att verkställa gripandet regelmässigt bör kontakta ansvarig läkare för
att utröna personens aktuella tillstånd samt för att inhämta läkarens synpunkter
på att personen grips och förs från sjukhuset.

Läkarens inställning i frågan bör, enligt min mening, tillmätas stor betydelse
och det torde normalt saknas anledning att ifrågasätta hans anvisningar,
varför det bör krävas helt övertygande skäl för att frångå dessa.
Om läkaren förklarar att det ur medicinsk eller annan synvinkel föreligger
hinder eller eljest är synnerligen olämpligt att den gripne föres från sjukhuset,
bör det ankomma på den enskilde polismannen att i första hand kontakta
undersökningsledaren eller ansvarigt polisbefäl för att rådgöra i frågan
innan åtgärden vidtages. Därvid bör övervägas bl. a. möjligheten att på
annat sätt än genom att medföra personen ordna erforderlig bevakning eller
säkra nödvändig bevisning.

Med hänsyn till bl. a. de brott som W. misstänktes för fanns det i detta
fall skäl för att gripa W. Polismännen fick, genom den privatperson som
följde efter W. till sjukhuset, uppgift om att W. befann sig inom sjukhusets
lokaler. Skäl för att verkställa husrannsakan för att eftersöka W. förelåg således.
Det hade därför i själva verket varit ett fel av sjuksköterskan J. om
hon förvägrat polismännen tillträde till avdelningen. En annan fråga är hur
en sådan husrannsakan skall genomföras. Att största möjliga hänsyn mot
övriga på sjukhuset intagna måste visas är uppenbart. Därutöver får det
ankomma på dem som har att verkställa åtgärden att från fall till fall avgöra
hur man skall gå tillväga så att inte olägenhet eller skada förorsakas, utöver
vad som är oundgängligen nödvändigt. Polismännen bedömde risken
för att W. skulle avvika från sjukhuset som uppenbar, varför de ansåg det

angeläget att omedelbart få komma in i sjukhusets lokaler för att få tag i W.
Jag vill med hänsyn härtill samt till vad som upplysts om hur polismännen
beredde sig tillträde till avdelningen inte rikta någon kritik mot polismännen
i denna del.

När polismännen sammanträffade med W. var han, enligt samstämmiga
uppgifter, synbarligen lugn. Polismannen S. har vid förhör uppgivit att det
inte fanns något i W:s uppträdande som gjorde att polismännen bedömde
honom såsom i behov av akut läkarvård. Med hänvisning till vad jag ovan
anfört anser jag dock att frågan i vad mån vårdbehov förelåg beträffande
W. bort överlåtas till den ansvarige läkaren på sjukhuset. Polismännen har
således enligt min mening förfarit olämpligt genom att inte avvakta jourhavande
läkarens ankomst för att samråda med denne om W:s tillstånd. Polisman
S. har här vid förhöret invänt att han inte uppfattat vem J. avsett att
kontakta innan polismännen fick föra med sig W. Något hinder för dem att
få ett förtydligande i denna del synes dock inte ha förelegat. Om läkaren efter
företagen undersökning ansett att hinder förelegat för att föra W. från
sjukhuset eller att det eljest varit olämpligt hade polismännen bl. a. kunnat
överväga om inte den undersökning och blodprovstagning som väl var
mest trängande beträffande W. hade kunnat ordnas vid sjukhuset.

Jag vill avslutningsvis nämna att W., enligt vad utredningen utvisar, låtit
sig medföras utan någon invändning.

Medan två personer är omhändertagna hos polisen enligt 3 § lagen om tillfälligt
omhändertagande (LTO) blir de misstänkta för brott. Fel att gripa
och överföra dem till allmänt häkte när de inte längre kan kvarhållas hos
polisen med stöd av LTO

1 protokoll över inspektion av en polismyndighet antecknades följande
rörande ett ärende.

Två personer (Q. och L.) hade den 9 maj 1977 kl. 22.00 omhändertagits
av polis enligt 3 § lagen om tillfälligt omhändertagande (LTO). De infördes
till polisens arrestavdelning kl. 22.05. Därefter inkom till polisen anmälningar
mot Q. och L. för olaga hot respektive skadegörelse. Åklagaren beslöt
den 10 maj kl. 00.50 att Q. och L. skulle kvarstanna för förhör. Kl.
04.00 respektive 04.10 samma morgon fördes de över till allmänna häktet.
Kl. 08.15 hölls förhör med Q. och L. varefter åklagaren beslutade att Q.
skulle anhållas medan L. frigavs.

JO beslöt att inhämta yttrande från polisstyrelsen rörande dels mot Q.
och L. företagna tvångsåtgärder, dels anledningen till att Q. och L. förts
över till allmänna häktet, dels ock anledningen till att förhör hållits med Q.
och L. först kl. 08.15 dagen efter det de omhändertagits.

När det begärda yttrandet inkom till JO var därtill fogade bl. a. protokoll
över förhör med polisinspektören S., som i egenskap av vakthavande befäl
var ansvarig för de mot Q. och L. vidtagna tvångsåtgärderna.

S. hade vid förhöret uppgivit bl. a. följande.

Klockan 04.00 överfördes L. och klockan 04.10 Q. till allmänna häktet
enligt beslut av S. Männen kunde då ej längre hållas kvar med stöd av
LTO. Att inkalla kriminalpolispersonal vid denna tid ansåg S. icke lämpligt
och ej heller påkallat emedan Q. och L. från och med den tid de överfördes
till häktet var gripna som misstänkta för olaga hot och skadegörelse.

1 det nya polishuset i finns inga polisarrester med bäddbara sängar

- så kallade anhållningsarrester. Endast personer omhändertagna med
stöd av LTO eller lagen om omhändertagande av berusade personer m. m.
(LOB) förvaras därför i polisarresterna.

Såväl Q. som L. underrättades om att de var misstänkta för olaga hot
och skadegörelse i samband med att de överfördes till allmänna häktet.

I beslut den 21 februari 1978 uttalade JO Wigelius följande.

I 24 kap. 7 § rättegångsbalken stadgas bl. a. att polisman må gripa den
mot vilken skäl till anhållande förekommer om beslut om anhållande inte
utan fara kan avvaktas.

I dessa fall innebär gripandet att den misstänkte tas i förvar i avbidan på
ett beslut om anhållande. Som exempel kan nämnas att polismannen beslutar
att gripa den misstänkte då åklagaren inte omedelbart kan anträffas för
ett anhållningsbeslut, om det kan befaras att den misstänkte avviker eller
polismannen eljest inte har rätt att kvarhålla honom.

Q. och L. var sedan kl. 22.00 omhändertagna enligt 3 § lagen om tillfälligt
omhändertagande. De befann sig således i förvar på polisstationen när
anmälningarna mot dem om bl. a. olaga hot inkom till polismyndigheten kl.
22.45. Situationen var då på intet sätt sådan att ett gripande erfordrades eftersom
jourhavande åklagaren var tillgänglig åtminstone fram till kl. 02.00
på natten. Något så kallat skrivbordsgripande av Q. och L. synes heller inte
ha skett vid denna tidpunkt.

Den 10 maj 1977 kl. 00.50 anmäldes ärendet för åklagaren. Han beslöt
därvid att Q. och L. skulle höras när de nyktrat till. Sedan åklagaren sålunda
tagit befattning med ärendet och fattat beslut om den fortsatta handläggningen
kunde, enligt min mening, inte S. gripa Q. och L. när de senare frigavs
från det tidigare omhändertagandet. En sådan åtgärd kan inte anses
ha något stöd i bestämmelserna i 24 kap. 7 § rättegångsbalken, då syftet
med ett gripande här ju är, som jag tidigare nämnt, att vara en provisorisk
säkerhetsåtgärd i de fall där åklagarens beslut i frågan inte kan avvaktas.
S. har därför missbedömt situationen när han lät föra över Q. och L. till allmänna
häktet. Visserligen var Q. och L. skyldiga att kvarstanna under den
i 23 kap. 9 § rättegångsbalken stadgade tiden om åtminstone sex timmar
för de förhör som åklagaren beslutat om, men det kan inte anses tillåtet att
förvara sådana misstänkta på allmänna häktet i avvaktan på att förhören
kan påbörjas. Tiden för kvarhållandet bör. såsom jag uttalat i tidigare ärende
(se JO:s ämbetsberättelse 1975 s. 136 f), räknas från det vederbörande
tillnyktrat eller eljest normalt sett skulle ha fått lämna polisstationen. De

förhör som senare hölls med Q. och L. påbörjades inom denna tid. Jag uttalade
dock i nämnda ärende att det var angeläget att förhören påbörjades
så snart som möjligt och att jag inte kunde finna det försvarligt att kvarhålla
personer i flera timmar i avvaktan på att förhör skulle påbörjas. Med
hänsyn till att S., visserligen felaktigt, ansåg att Q. och L. var att anse som
gripna kan jag dock godtaga den förklaring som lämnats i ärendet till att
förhören påbörjades först efter tjänstetidens början.

Då Q. och L. inte kan antagas ha lidit något förfång genom S:s i och för
sig felaktiga handlande finner jag inte anledning till ytterligare åtgärd från
min sida.

Kontroll av fordon som av polisen misstänkts vara stulet

F. skrev till JO och uppgav bl. a. följande. En dag när han och hans hustru
färdades i en av honom ägd personbil hade de stoppats av polis. Trots
att F. kunde förete handlingar rörande bilen som visade att allt var i sin
ordning hade polisen påstått att fordonet var stulet. Makarna F. hade därför
berövats friheten.

Utredning verkställdes.

I beslut den 27 februari 1978 uttalade JO Wigelius bl. a. följande.

I den av polisen upprättade anmälan rörande gripandet av makarna F.
hade antecknats att ärendet gällde ”misstänkt bilstöld med falskskyltning".
Denna brottsmisstanke synes ha grundat sig på flera omständigheter.
Som en av dessa omständigheter hade angivits att det chassinummer
som fordonets registreringsskylt upptog inte överensstämde med det som
fanns instansat i motorrummet. Vid den följande utredningen hade det
emellertid konstaterats att bilens chassinummer fanns instansat på den
högra rambalken och inte i motorrummet och att numret på rambalken
överensstämde med det som registreringsskylten upptog. Det av polismännen
anträffade numret i motorrummet var således inte fordonets chassinummer.
Det som här inträffat visar att det kan vara svårt att utan vidare
avgöra om ett visst instansat nummer i ett fordon är ett chassi- eller detaljnummer.
Dessa svårigheter kan knappast vara helt okända för den utbildade
polismannen, som därför har att iakttaga stor försiktighet när det gäller
kontroller av påtalat slag. I det föreliggande fallet innehade F. handlingar
som visade att han hade köpt bilen och dessutom stod han i bilregistret antecknad
som ägare till den. Även om det fanns omständigheter som kunde
tyda på att allt inte stod rätt till i sammanhanget fick självfallet inte uppgifterna
från bilregistret och innehållet i köpehandlingarna utan vidare nonchaleras
utan de borde i stället ha föranlett extra stor försiktighet, eftersom
vederbörande polismän tydligen inte satt inne med sådana fackkunskaper
att de med säkerhet kunde uttala sig om var aktuell bilmodells chassinummer
var instansat. Det framstår som angeläget att polisledningen vidtager
åtgärder till förebyggande av förväxlingar av det slag som här förekommit.

Förfarandet i samband med en s. k. fotokonfrontation

En person skrev till JO och begärde undersökning huruvida en polisman
förfarit riktigt vid genomförandet av en fotovisning.

Utredning verkställdes.

I beslut den 28 mars 1978 uttalade JO Wigelius följande.

I förevarande fall hade makarna Å., efter det att själva fotokonfrontationen
avslutats, upplysts om vilka personer som misstänktes för gärningen
och dessutom fått se fotona på dem. Anledningen till att polismännen förfarit
på det sättet hade varit att Å. önskat få veta huruvida den av honom
utpekade personen var identisk med den person som polisen misstänkte.
Frågan om hur man bör förfara i en situation som den nämnda har något
berörts i den av rikspolisstyrelsen utgivna läroboken Allmän Polisiära,
Kriminalpolistjänst, Utredning - Spaning 3, andra upplagan, där följande
återfinns på s. 168. ”Misstänker polisen viss person för brottet och dennes
foto utpekas vid konfrontationen, kan det vara lämpligt att inte avslöja för
målsäganden/vittnet att misstanke redan föreligger mot den utpekade."
Eftersom en åtgärd av det slag som här nämnts tydligen kan innebära en
viss risk för påverkan, missuppfattning eller annat som kan vara till men
vid handläggningen av ett ärende, bör man enligt min mening avstå från
den. Om man som i detta fall ändå företar åtgärden torde man kunna kräva
att den också redovisas i protokollet eller promemorian över förrättningen.

I övrigt anser jag att det kan ifrågasättas om det var helt lämpligt att låta
fru Å. vara närvarande då hennes make tittade på fotografierna. Från flera
synpunkter torde det vara säkrast om endast en målsägande eller ett vittne
i taget får vara i det rum där iakttagelserna skall göras.

Efter polisingripande mot en kvinna har hennes hundar avlivats. Klagomål
häröver från kvinnan. Tillika frågor rörande redovisningen av frihetsberövande!
av kvinnan

I klagomål till JO uppgav en kvinna - H. - att hon omhändertagits av
polis och insatts i arrest och att hon senare överförts till en psykiatrisk avdelning,
där hon fick stanna i två dagar. När hon sedan kom hem hade polis
och veterinär avlivat hennes hund och hundvalpar. Hon ifrågasatte om
det var rätt att avliva djuren och hon krävde ersättning för detta med 1 500
kronor.

I ett från polisen infordrat yttrande uppgavs att H. omhändertagits med
stöd av lagen om omhändertagande av berusade personer m. m. (LOB). Av
yttrandet framgick vidare bl. a. följande. Polis hade beordrats till H:s bostad
i anledning av ett lägenhetsbråk. När polisen kom var H. inte hemma.

Senare då polisen sammanträffade med henne hade hon en lösspringande
S:t Bernhardshund med sig. H. bussade hunden på en kvinnlig polisman.
Hunden gick till angrepp och högg mot polismannens armar och ben. Hunden
angrep även en annan polisman som var med vid tillfället sedan den
manats därtill av H. Polismannen fick flera bett av hunden. H. infördes till
polisstationen klockan 21.00. Förhör med henne hölls påföljande morgon
klockan 09.30. Efter förhöret anhölls hon av jourhavande åklagare såsom
misstänkt för våld mot tjänsteman och försök att tillgripa polismännens
tjänstefordon. Senare på dagen, klockan 14.30, överfördes hon till en psykiatrisk
avdelning. Samma dag beslöt polisstyrelsen att H:s hund och fem
valpar skulle avlivas. Som skäl för att avliva hunden — en tik — anfördes i
beslutet att hunden bitit de två polismän som ingripit mot H. och att tidigare
uppmaningar till H. att hålla hunden under bättre kontroll uppenbarligen
varit resultatlösa. Beträffande hundvalparna grundade sig beslutet på att

H. omhändertagits för vård och att ingen person kunnat anträffas som var
villig att åtaga sig uppfödandet av valparna.

I beslut den 30 augusti 1977 uttalade JO Wigelius följande.

Vad först rör frågan om polisstyrelsens beslut om avlivning av H:s hund
och fem valpar synes det ha funnits fullt stöd för beslutet såvitt det avsåg
tiken. I 2 § lagen om tillsyn över hundar stadgas nämligen bl. a. att hund
som visat benägenhet att bita människor eller hemdjur ej må vara lös utomhus
såvida den inte hålls inom område som är betryggande inhägnat och till
vilket utomstående inte äger tillträde. Enligt 3 § 2 st. samma lag äger polismyndigheten
— i fråga om hund som avses i 2 § och där så finnes nödigt -låta döda hunden. Dessförinnan skall polismyndigheten inhämta yttrande
från veterinär, om det ej är uppenbarligt obehövligt eller fara i dröjsmål.
Mot bakgrund av vad som i detta fall förevarit kan det inte riktas någon anmärkning
mot polisstyrelsens beslut att låta avliva hunden.

I fråga om valparna har som skäl för beslutet om avlivning angivits att
ingen person anträffats som var villig att åtaga sig uppfödandet av dem. I
och med att H. blev berövad friheten blev hon också berövad möjligheten
att själv kunna svara för skötseln av valparna. Ansvaret för att det i den då
uppkomna situationen blev ordnat för djuren synes därvid ha kommit att
vila på polisen. Några särskilda bestämmelser om hur det i ett sådant fall
skall förfaras med djuret finns ej meddelade. Om det visar sig omöjligt att
ordna så att djuret blir omhändertaget för ägarens räkning torde polismyndigheten
böra analogiskt tillämpa de föreskrifter - givna för en något annan
situation - som finns i kungörelsen (1968: 736) om omhändertagande
av djur, m. m.

Härefter upptogs i Wigelius’ beslut en redogörelse för innehållet i 6-9 §§
nämnda kungörelse. Av tredje stycket i 9 § framgår att om polismyndigheten
beslutar att djuret skall dödas och har anledning anta att ägaren önskar
föra talan mot beslutet, detta ej bör verkställas förrän minst en vecka förflutit
från dagen för beslutet. Detta gäller dock ej om djurets tillstånd eller
omständigheterna i övrigt påkallar att djuret dödas omedelbart.

Wigelius fortsatte.

Tydligen tillämpades inte dessa bestämmelser, vilket bl. a. torde ha fått
till följd att H. inte fick möjlighet att föra talan mot beslutet om valparnas
avlivande. Jag finner inte anledning till någon åtgärd i saken eftersom polismästaren
redan hemställt hos rikspolisstyrelsen att H. måtte beviljas ersättning
för valparna.

Vad slutligen rör polisens redovisning av själva frihetsberövandet av H.
bör följande påpekas. I de hit insända handlingarna finns inte mindre än tre
olika uppgifter om formen för ingripandet, nämligen gripen enligt arrestantbladet,
omhändertagen enligt personbladet och medtagen enligt dagrapporten.
Den i remissvaret lämnade uppgiften att hon omhändertagits
med stöd av bestämmelserna i lagen om omhändertagande av berusade
personer m.m. (LOB) återfinns inte i ärendehandlingarna. Sistnämnda
uppgift innebär att omhändertagandet med stöd av LOB kom att vara i nästan
tretton timmar.

Den tid som här redovisats för omhändertagandet har överskridit vad
som egentligen kan anses försvarligt. Jag vill dock inte göra gällande att H.
varit berövad friheten utan laga stöd eftersom det synbarligen förelåg anhåll
ningsskäl i detta fall. Vad som är anmärkningsvärt i ärendet är att vakthavande
befäl tydligen underlät att kontrollera vilka uppgifter som avrapporterande
polismän antecknade i anmälan och arrestantblad. Den begreppsförvirring
som här förekommit torde ha varit en direkt följd av den
uteblivna eller bristfälliga kontrollen. Självfallet kan en dylik bristfällig
handläggning få allvarliga konsekvenser och jag förutsätter därför att polisledningen
snarast kommer att vidtaga åtgärder till förhindrande av att sådant
upprepas.

Delgivning av förundersökningsmaterial

En klagande skrev till JO och anmärkte på formerna för delgivningen
med honom av vissa förundersökningshandlingar. Förundersökningen
gällde frågan om M. vid bilkörning den 19 juli 1975 på Europaväg 6 hade
begått trafikbrott genom att vid omkörning överskrida en spärrlinje.

Efter remiss avgav kriminalkommissarien N. yttrande i ärendet.

1 beslut den 30 september 1977 uttalade JO Wigelius följande.

Enligt 23 kap. 18 § första stycket rättegångsbalken har den misstänkte,
så snart det kan ske utan men för utredningen, rätt att taga kännedom om
vad som har förekommit vid förundersökningen, ange den utredning han
anser önskvärd och eljest anföra vad han aktar nödigt. Underrättelse om
detta skall lämnas eller sändas till den misstänkte, varvid skäligt rådrum
skall beredas honom. Åtal får inte beslutas, innan detta har skett.

För att M. skulle underrättas enligt nämnda lagrum om slutförd förun -

dersökning och beredas tillfälle att taga del av ett tillägg till tidigare upprättade
förundersökningsanteckningar, översände N. tillägget till delgivningscentralen
i Stockholm. Tillägget bestod av protokoll över förhör med
två polismän, tio fotografier och tre skisser. Genom delgivningscentralens
försorg blev M. delgiven underrättelse enligt nämnda lagrum och underrättad
om att de angivna handlingarna fanns tillgängliga hos delgivningscentralen
måndag—fredag kl. 8— 16. Efter telefonsamtal mellan M. och åklagaren
i saken erhöll M. i stället handlingarna per post i rekommenderat brev.

Ett i praxis vanligt förfaringssätt i samband med att underrättelse enligt
23 kap. 18 § rättegångsbalken lämnas är att ett exemplar av förundersökningshandlingarna
översänds eller överlämnas till den misstänkte och i
förekommande fall till hans försvarare. I vissa fall kan den misstänkte och
försvararen beredas tillfälle att i stället taga del av handlingarna i polisens
lokaler. Detta innebär dock i regel ett extra besvär för dem. Kan handlingarna
skickas eller lämnas till dem utan olägenhet, bör det därför hellre ske.
Det kan här erinras om att som allmän princip vid förundersökning torde
gälla att undersökningen bör bedrivas så att den misstänkte inte åsamkas
större olägenhet än vad som krävs för att inte undersökningens behöriga
gång skall motverkas och polisens eller åklagarens arbete avsevärt försvåras
/jämför 5 § första stycket förundersökningskungörelsen (1947: 948)/.

Som skäl till att här aktuella handlingar inte översändes till M. per post
utan att delgivningscentralen i stället anlitades har uppgetts att ärendet
med tanke på förseelsen fått stort omfång. Det kan emellertid inte ha inneburit
några större svårigheter eller ha funnits något annat beaktansvärt hinder
mot att ett exemplar av handlingarna i stället hade översänts till M. per
post. Så skedde också senare. Jag finner att handlingarna från början borde
ha kunnat skickas per post till M.

Frihetsberövad bör som regel ges tillfälle att få övervaka och kontrollera
redovisningen av de medel som omhändertas när han avvisiteras I

en skrivelse till JO gjorde E. gällande i huvudsak följande, i samband
med att han blivit anhållen hade hans plånbok, som innehöll en stor summa
pengar, beslagtagits men han hade inte fått närvara då innehållet i den genomgicks.
Senare hade det konstaterats att en betydande del av pengarna
som förvarats i plånboken försvunnit. En del av dessa pengar hade dock
ersatts med statsmedel. E. ansåg att det var fel att den anhållne inte fick
närvara då hans pengar räknades.

I beslut den 25 november 1977 redogjorde JO Wigelius först för bestämmelserna
om visitation av anhållen dels i 2 § lagen om behandlingen av
häktade och anhållna m. fl. dels i 4 § förordningen om behandlingen av
häktade och anhållna m. fl. Härefter anförde Wigelius följande.

Vidare framgår det av rikspolisstyrelsens anvisningar i saken (FAP 102-

1) att avvisitering om möjligt bör utföras av två befattningshavare. Den
egendom som intagen ej får inneha skall noga förtecknas. Upprättad förteckning
skall underskrivas av den eller de befattningshavare som utfört
åtgärden. Omhändertagen egendom skall förvaras på betryggande sätt.

Den nuvarande lagen och förordningen om behandlingen av häktade och
anhållna m. fl. trädde i kraft den I januari 1977 medan de av rikspolisstyrelsen
meddelade anvisningarna i saken tillämpas från den 15 september
1977.

Som framgått av ovanstående finns det inte någon föreskriven rätt för
den anhållne att närvara då exempelvis hans medel räknas i anslutning till
avvisiteringen. Detta får dock inte tolkas så att han generellt skulle vara
betagen möjligheten att närvara vid en sådan förrättning. Enligt min mening
bör nämligen den frihetsberövade i största möjliga utsträckning beredas
tillfälle att själv övervaka och kontrollera redovisningen av hans medel.
Jag tror mig också veta att en sådan rutin numera tillämpas i de fall där
inte något speciellt som exempelvis berusning lägger hinder i vägen. Mot
bakgrunden härav finnér jag det inte påkallat med något ingripande från
min sida.

Utlämnande av egendom som omhändertagits vid avvisitering. (Jfr JO
1974 s. 123 och JO 1977/78 s. 128)

S. skrev till JO och uppgav följande. Sedan han avvikit från en kriminalvårdsanstalt
greps han tillsammans med en kamrat — L. - då de låg och
sov i S:s bil. De fördes till Kronobergshäktet i Stockholm där de avvisiterades.
Därvid fick S. lämna ifrån sig bland annat nycklar. Sedermera frigavs
L. under det att S. något senare överfördes till en kriminaivårdsanstalt.
När S. skulle utkvittera sina tillhörigheter upptäckte han att två
nycklar — en startnyckel till hans bil av märket Volvo och en garagenyckel
till det garage i vilket bilen stod - saknades. Det visade sig att kriminalinspektören
E. utan S:s tillstånd överlämnat nycklarna till L. när denne frigavs.
S. var nu orolig för att nycklarna kunde komma att missbrukas och
hemställde därför att JO måtte utreda om E. gjort sig skyldig till fel i tjänsten.

Utredning verkställdes.

I beslut den 30 januari 1978 uttalade JO Wigelius följande.

Egendom som omhändertas i samband med avvisitering och som inte tas
i beslag får regelmässigt endast utlämnas till den från vilken egendomen
omhändertagits och som står antecknad som ägare härför i avvisiteringsrapporten.
Med dennes tillstånd kan dock egendomen utlämnas till annan.
Då så sker måste emellertid anteckning om detta göras i rapporten.

1 föreliggande fall har vid avvisitering av S. omhändertagits bland annat
en nyckelring med en garagenyckel och en startnyckel till hans bil. Nyck5
Riksdagen 1978/79.2 sami. Nr I

lama har därefter genom kriminalinspektören E:s försorg på begäran av L.
utlämnats till denne. Utredningen ger vid handen att S. dessförinnan inte
tillfrågats och att inte ens ett försök gjorts att kontakta honom. E. har som
förklaring till detta uppgivit - förutom att L. gjort anspråk på nycklama —
att tidigare utredning givit fog för att L. hade sådan anknytning till garaget
att han borde utfå garagenyckeln samt att det med hänsyn till att S. tidigare
vägrat tala med E. bedömdes vara utsiktslöst att nu fråga honom. Någon
närmare utredning beträffande den andra nyckeln har efter vad som framgår
av E:s uppgifter inte företagits före utlämnandet. Ej heller framgår det
av S:s avvisiteringsrapport att nycklarna utlämnats till L. Jag finnér E:s
handlingssätt anmärkningsvärt. Någon omständighet av beskaffenhet att
befria från skyldigheten att inhämta S:s tillstånd har inte förelegat, vilket
E. numera synes vara medveten om. Med_beaktande av vad som i övrigt
framkommit i ärendet anser jag mig emellertid kunna stanna vid den här
framförda kritiken. Det inträffade ger mig dock anledning att betona vikten
av att egendom som tillfälligt omhändertagits vid avvisitering inte utlämnas
till annan än den berättigade utan dennes tillstånd.

Kritik mot utredning med anledning av polisanmälan från omhändertagen
om att polisen bestulit honom på pengar

E. klagade till JO och uppgav i huvudsak följande. Polisen i Göteborg
hade vid åtskilliga tillfällen omhändertagit honom och därvid påstått att
han var berusad trots att han inte alla gånger varit onykter. Han hade alltid
insatts i arrest och i anslutning därtill avvisiterats. Vid två av dessa tillfällen
hade polisen bestulit honom på pengar. Första gången - den 13 februari
1976 - hade han förlorat 1 000 kronor och andra gången — den 28 mars
1977 - 270 kronor. När han framfört klagomål hade polismännen skrattat
och antagit att han varit så berusad att han slarvat bort pengarna.

Efter remiss inkom polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt med utredning
och yttrande.

I beslut den 25 oktober 1977 uttalade JO Wigelius följande.

Vid omhändertagandetillfället den 13 februari 1976 hade E. då han frigavs
påtalat eller anmält — enligt vad han själv uppgivit — att en tusenkronorssedel
saknades för honom. Detta påpekande från honom hade dock inte
— fortfarande enligt hans egna uppgifter - föranlett någon åtgärd från
polisens sida. E:s uppgifter i detta avseende står oemotsagda eftersom det
vid den tidigare handläggningen av ärendet tydligen inte undersöktes hur
det förhöll sig på den punkten och det numera inte finns någon som kan erinra
sig frigivningen av E. Klart är dock att en anmälan i saken upptogs då
E. den 18 februari 1976 besökte polishuset. Den utredning som då gjordes
synes ha varit något summarisk. Således finns det inte något i handlingarna
som visar att man närmare försökt utreda hur det förhållit sig med de peng -

ar som E. kastat omkring sig i bilen (den polisbil vari E. transporterats vid
omhändertagandet) eller låtit kontrollera fordonet för fastställande av om
någon sedel möjligen hamnat på någon undanskymd plats. Jag har i ett tidigare
av mig avgjort ärende (dnr 2440/76) framhållit vikten av att det efter
varje transport sker en noggrann kontroll i fordonet för att på så sätt säkerställa
att inte något kvarglömts eller undanstoppats. 1 det ärendet hade en
för fylleri omhändertagen person vid frigivningen från polishuset i Göteborg
påtalat att en portfölj som han haft med sig vid omhändertagandet
saknades. Påpekandet hade inte medfört någon omedelbar åtgärd från polisens
sida men fyra dagar senare hade portföljen anträffats i det fordon som
den omhändertagne transporterats i. 1 det nu behandlade ärendet anser jag
det vara en brist, om det inte gjorts en ingående kontroll av fordonet för att
på så sätt få klarlagt om samtliga sedlar som E. kastat i bilen återfunnits.
Vidare kan om den tidigare utredningen sägas att det inte finns någon redovisning
av de närmare omständigheterna vid avvisiteringen och frigivningen
av E. Det finns visserligen två skriftliga redogörelser från de polismän
som verkställde omhändertagandet men dessa redogörelser är på intet sätt
detaljerade eller klarläggande.

Under hänvisning till det anförda kan det ifrågasättas om den utredning
som verkställdes i anledning av E:s anmälan den 18 februari 1976 verkligen
gjordes så noggrant som man har rätt att kräva i ett sådant sammanhang.
Jag har visserligen förståelse för om man vid bedömningen av ärendet kom
fram till att E:s påstående om stöld kunde diskuteras, eftersom han under
utredningen på inte oväsentliga punkter lämnat uppgifter som vid kontroll
visat sig felaktiga och att man därför ansåg att brott inte var styrkt. De felaktiga
uppgifterna, som jag inte finner anledning att i detalj gå in på, visar
att E. vid förhör den 2 mars 1976 tydligen hade en oriktig uppfattning om
bl. a. hur han haft sina pengar förvarade då han omhändertogs och hur
stort belopp han återfått vid frigivandet. Den omständigheten att ärendet
bedömdes som ej brott — en bedömning som svårligen kan kritiseras —
uteslöt inte att E. på annat sätt kunde ha förlorat sin tusenkronorssedel i
anslutning till omhändertagandet. Sistnämnda förhållande, som tydligen
inte beaktades, borde ha varit tillräckligt för att utredningen eller undersökningen
skulle ha fullföljts. Därmed vill jag inte påstå att resultatet skulle
ha blivit ett annat men ärendet med portföljen visar att ordentliga undersökningar
kan ge resultat.

Den nu företagna utredningen har tyvärr inte kunnat bringa klarhet i saken.
E:s påstående om stöld har således inte styrkts. Även om jag är kritisk
mot den i inledningsskedet gjorda utredningen anser jag det inte påkallat
med någon vidare åtgärd från min sida.

Vad därefter rör E:s påstående om stöld av 270 kronor kan det konstateras
att han först i klagoskrivelsen till JO påtalat förlusten och att polisen
därför inte haft möjlighet att tidigare göra en undersökning. Enligt den nu
företagna utredningen innehade E. endast kronor 5:50 i kontanter då han

omhändertogs den 28 mars 1977. Den av E. lämnade uppgiften har således
inte styrkts. Jag finner det inte meningsfullt att ytterligare söka utreda saken
utan lämnar denna del av klagomålen utan vidare åtgärd.

Klagomål bl. a. över att polisen inte underrättat närstående angående omhändertagande
(12 § förordningen (1976:376) om behandlingen av häktade
och anhållna m.fl.)

K. uppgav följande i en till JO den 14 juni 1977 inkommen skrivelse. Hon
är mor till Bo. född den 1 mars 1959. Hon hörde inte av Bo fredag kväll den
3 juni 1977. Han hördes inte heller av på lördagen, varför hon på kvällen
ringde till ordningspolisen och frågade, om de sett honom. Svaret blev nej.
Hon blev allvarligt orolig att han kanske hade råkat ut för en olycka. På
måndagen fick hon av en kamrat till Bo reda på att han satt i häkte. Hon
ringde då till kriminalen och fick bekräftat att ”visst var han där”. Hon
frågade varför de inte hade ringt. Hon fick till svar att det väl blev bortglömt
och att de förresten inte hade någon skyldighet att ringa. På fråga
vad han gjort, fick hon till svar att han ju fått ett straff. När de såg honom
på staden var det deras skyldighet att ta honom med. Det sades också att
han skulle transporteras till anstalt på måndagen. Hon bad polismannen att
ta reda på vart Bo skulle. Efter en del undersökningar fick hon veta vilken
kriminalvårdsanstalt Bo skulle till. Hon frågade, om hon fick besöka Bo innan
han skulle åka. Hon ville tala med honom och ge honom toalettartiklar.
Hon fick då svaret att det inte var nödvändigt, eftersom han skulle bli
uppklädd från topp till tå på anstalten. När hon på tisdagen ringde till en
assistent på anstalten fick hon reda på att Bo kommit dit redan på fredagen.

Efter remiss inkom polisstyrelsen i Karlstads polisdistrikt med upplysningar
och yttrande samt vissa handlingar rörande ärendet. Yttrande inhämtades
också från styresmannen på allmänna häktet i Karlstad.

Av utredningen framgick bl. a. följande. Bo dömdes av Karlstads tingsrätt
den 25 maj 1977 till skyddstillsyn med behandling i anstalt. Tingsrätten
förordnade att behandlingen i anstalt skulle verkställas utan hinder av att
domen å skyddstillsyn inte vunnit laga kraft. Tingsrätten översände domen
till polismyndigheten. Tjänstgörande polismästaren beslöt därefter den 27
maj 1977 att verkställighet skulle ske. Bo anträffades den 3 juni 1977 kl.
11.49 av polisen på en gata i Karlstad. Han omhändertogs och fördes till
polisstationen. Han förpassades därefter till allmänna häktet, där han mottogs
samma dag kl. 12.45.

1 beslut den 14 november 1977 uttalade JO Wigelius bl. a. följande.

Enligt 1 § förordningen (1976: 376) om behandlingen av häktade och anhållna
m. fl. gäller förordningen bl. a. den som har intagits i häkte eller polisarrest
för förpassning till kriminalvårdsanstalt. Av förordningens 12 §
framgår att den som har berövats friheten på annan grund än misstanke om

brott efter intagningen i för'' ringslokalen skall få tillfälle att underrätta
närstående om sin vistelseort. Detsamma gäller efter överflyttning från en
förvaringslokal till en annan.

1 detta fall inträdde den formella skyldigheten att bereda Bo tillfälle att
underrätta närstående, när han intogs i häktet. Enligt min uppfattning borde
han lämpligen därvid ha tillfrågats, om han ville kontakta hemmet. Genom
yttrandet från styresmannen vid häktet har inte klarlagts, om frågan
tagits upp under Bos vistelse där. I likhet med polisstyrelsen anser jag att
det varit lämpligt att Bo redan i samband med omhändertagandet på polisstationen
hade beretts tillfälle att kontakta hemmet. Givetvis hade han
själv kunnat ta initiativet till kontakt i ed modern. Tydligen har han inte
gjort detta. Med hänsyn till Bos ungdom borde det ha varit särskilt angeläget
att man vid polismyndigheten och häktet med honom tagit upp frågan,
om närstående skulle underrättas.

Jag finner det anmärkningsvärt att K. vid telefonsamtalet med polisen
den 4 juni inte fick besked om sonens omhändertagande. Jag delar polisstyrelsens
uppfattning att det i första hand hade ankommit på vakthavande
befäl att göra närmare efterforskningar för att kunna lämna korrekt besked
till K. Det är dock möjligt att beskedet till henne kan ha påverkats av att
det fortfarande var noterat på anslagstavlan på polisstationen att Bo var efterlyst.
Av utredningen framgår inte om återkallelse av efterlysningen
skett i vederbörlig ordning. Jag finner att noteringen om efterlysningen vid
denna tidpunkt inte borde ha funnits på anslagstavlan.

Tillhandahållande av skrivmateriel åt häktad

I ett klagoärende, som rörde behandlingen av intagna i arrestavdelningen
hos en polismyndighet, uttalade JO Lundvik bl. a. följande i beslut den
18 juli 1977.

I 9 § lagen om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. föreskrivs
vad som gäller beträffande tillstånd att mottaga och avsända brev. För att
dessa bestämmelser skall bli en realitet bör den intagne beredas möjlighet
att få disponera skrivmateriel. Det är då önskvärt att sådant tillhandahållande
skall kunna ske utan alltför stora tidsutdräkter.

Polismans skyldighet att uppge sitt namn. (Se JO 1966 s. 134, 1968 s. 83
och 1977178 s. 135)

En person. C., skrev till JO och klagade över ett ingripande som två polismän
företagit mot honom på ett varuhus. C. påstod också att polismännen
trots begäran från C. inte utlämnat sina namn till honom.

Beträffande detta påstående uttalade JO Wigelius följande i beslut den 13
april 1978.

Vid all myndighetsutövning bör eftersträvas en så stor öppenhet som
möjligt och i enlighet härmed äger envar som berörs av ett beslut som meddelats
av en befattningshavare i allmän tjänst rätt att på begäran erhålla vederbörande
beslutsfattares namn. Skyldighet att på förfrågan lämna namnuppgift
gäller i princip också polismän som gör ett ingripande eller någon
annan åtgärd i tjänsten, vilket betonats av JO i tidigare beslut. Det förefaller
självklart att varje person som blir föremål för ett ingripande från polisens
sida har rätt att få upplysning om den ingripande polismannens namn
om han så önskar. Även en inte direkt inblandad person kan emellanåt tänkas
ha berättigad anledning att få veta en viss polismans namn. Emellertid
måste undantag från den allmänna regeln godtas. Som också uttalats i JO:s
tidigare beslut har avsteg från skyldigheten ansetts kunna ske, då någon i
trakasseringssyfte eller eljest utan grundad anledning begär att få veta polismannens
namn eller om trängande tjänsteuppgift eller i övrigt särskilda
omständigheter talar däremot. Med trakasseringssyfte har JO närmast avsett
att själva begäran skulle innebära trakassering. Man kan som exempel
tänka sig att en person utan annat syfte än att irritera polismannen eller
störa honom i hans tjänsteutövning skulle fråga efter dennes namn. 1 en sådan
eller liknande situation kan det enligt min mening inte åligga polismannen
att lämna uppgiften. Jag kan emellertid inte tro annat än att dessa situationer
är ovanliga. I allmänhet torde man kunna utgå från att en person
som begär polismannens namn har en rimlig orsak därtill; om han gör det
med tanke på en eventuell anmälan i anledning av en åtgärd som polismannen
vidtagit, är det självfallet inte fråga om trakasseringssyfte i här avsedd
betydelse. Det är därvid oväsentligt om den tilltänkta anmälan är befogad
eller ej. Den bedömningen får göras senare i vanlig ordning, om det blir aktuellt.
Jag vill alltså understryka vikten av att polisman så långt det är möjligt
tillmötesgår den som önskar få upplysning om vem polismannen är.

I detta ärende har polismännen uppgivit att det kunde befaras att C.
skulle använda deras namn i trakasseringssyfte. 1 enlighet med det nyss
sagda anser jag emellertid att polismännen borde ha uppgivit sina namn på
C:s begäran.

II.

Två polismän utfärdade en parkeringsanmärkning för en personbil. Ägaren
av bilen klagade till JO och frågade om inte polismännen hade varit
skyldiga att på begäran av henne omtala sina namn i stället för att som
skett endast hänvisa till tjänstenumren på parkeringsanmärkningen.

I beslut den 17 augusti 1977 uttalade JO Wigelius följande.

1 detta fall har polismännen i stället för att omtala sina namn, hänvisat
till de tjänstenummer som fanns angivna på parkeringsanmärkningen. Kla -

ganden har därigenom i och för sig fått för identifiering av polismännen tillräckliga
uppgifter. Jag anser dock att polismännen bort uppge sina namn
vid förfrågan från bilägaren trots den något irriterade stämning som tydligen
rådde vid tillfället. Om en polisman utan verkligt starka skäl vägrar att
säga sitt namn kan det lätt uppfattas som ett sådant utslag av oginhet som
det varnas för i 7 § polisinstruktionen.

III.

Ö. skrev till JO och uppgav i huvudsak följande. Vid ett tillfälle då han
förde sin personbil söderut på gator och vägar i Gävle omkördes han av en
polisbil, som överskred den tillåtna hastigheten 50 km/tim. Ö. fick en impuls
att köra efter polisbilen för att försöka prata med polismännen i den.
Ö. var uppe i en hastighet av 92 km/tim. för att kunna följa polisbilen. Polismännen
var inte under utryckning utan skulle tanka bilen. Ö. stannade
bredvid polisbilen, när den kört in på bensinstationen. Han sade till polismännen
att det var dålig stil att inte föregå med gott exempel. När han påtalade
det olämpliga i att åka slalom efter en hårt trafikerad gata utan giltig
anledning, blev han bemött med ett hånskratt. Polismännen hotade med att
se till att hans körkort blev indraget för alltid, eftersom han inte följt gällande
hastighetsregler. Ö. frågade efter polismännens namn för att kunna
tala med polisbefäl om detta men fick till svar att han skulle visa sitt körkort
så att de skulle kunna avlägga rapport. Ö. vägrade detta och uppgav
att han skulle visa upp körkortet på polisstationen.

Utredning verkställdes.

Polismännen uppgav att Ö. inte frågat efter deras namn på bensinstationen.
Ö. hade inte velat visa sitt körkort, innan de legitimerat sig. Polismännen
uppfattade Ö:s yttrande så att han ville att de först skulle styrka att de
var polismän. De ansåg inte detta behövligt, då de hade uniform och åkte
polismålad tjänstebil. Polismännen uppvisade inte legitimation. Ö. begärde
då att få reda på polisbilens registreringsnummer och radioanrop.

I beslut den 30 december 1977 uttalade JO Wigelius bl. a. följande.

Givetvis var det i den aktuella situationen inte erforderligt att polismännen
ytterligare styrkte sin egenskap av polismän. Att Ö. med den kritiska
inställning han hade till polismännens agerande i stället var intresserad av
att få veta deras namn var naturligt och kan inte ifrågasättas. Även om Ö.
inte uttryckligen begärt att få veta polismännens namn utan endast sagt att
han ville se deras tjänstelegitimation, borde avsikten härmed ha varit uppenbar
för dem. Ö:s intresse för polismännens identitet bekräftades också
av att han, då han inte fick se någon tjänstelegitimation, begärde att få reda
på polisbilens registreringsnummer och radioanrop. I vart fall finner jag,
oavsett hur Ö:s begäran kan ha uppfattats, att någon anledning i detta fall
inte förelegat för polismännen att vägra uppvisa tjänstelegitimation.

Lagen om omhändertagande av berusade personer (LOB) torde i vissa fall
kunna tillämpas beträffande berusad bilpassagerare

B. skrev till JO och uppgav bl. a. följande. Vid ett tillfälle när han åkte
taxi i Uppsala uppkom, efter avslutad körning, oenighet mellan honom och
taxichauffören om taxilegans storlek, varför chauffören körde B. till polisstationen.
B. omhändertogs där då han enligt de tillkallade polismännens
uppfattning var så berusad att han inte kunde klara sig själv. När han senare
släpptes från polisstationen behöll polisen en av B. medhavd oöppnad
helflaska vodka. B. ifrågasatte i anledning härav polisens rätt att behålla
spriten.

Efter remiss inkom upplysningar och yttrande från polisstyrelsen i Uppsala
polisdistrikt. I polisstyrelsens yttrande uppgavs att B. omhändertagits
utanför polishuset i Uppsala, Salagatan 18, sedan han kommit dit i taxi.

Av en hos polismyndigheten upprättad promemoria framgick bl. a. följande.

Polisassistenten R. har uppgivit, att han tillsammans med polisassistenten
A. hämtat B. i en taxibil på Salagatan utanför polishuset i nr 18 vid tidpunkt
enligt primärrapport/arrestantblad. B., vilken ej hade medel att fullständigt
erlägga betalning för en genomförd taxiresa, var berusad. Han
kunde visserligen gå utan stöd men så vingligt att han icke kunde tillåtas
röra sigfri» ute i tätortstrafik. Polisinspektören N. bedömde B:s berusning
så höggradig att han skulle omhändertagas. En helbutelj alkohol fråntogs
honom och förverkades, allt enligt bestämmelserna i lagen om omhändertagande
av berusade personer m. m.

Polisstyrelsen uppgav vidare följande. Att alkoholhaltiga drycker fråntages
den som har omhändertagits enligt lagen om omhändertagande av berusade
personer m. m., sker med stöd av 8 § samma lag. Om särskilda skäl
talar emot, skall dock sådan åtgärd ej vidtagas. Något skäl som talade mot
att B. fråntogs spriten, såsom att den tillhörde annan eller eljest ej varit avsedd
för B:s räkning, synes ej ha förelegat. Polisstyrelsen bedömde på
grund av vad som anförts, att förutsättningar förelegat för att förverka den
sprit B. medförde vid omhändertagandet samt att förstöra denna.

1 beslut den 8 mars 1978 uttalade JO Wigelius följande.

Lagen om omhändertagande av berusade pesoner m. m. (LOB) trädde i
kraft den 1 januari 1977 samtidigt som fylleristraffet avskaffades. Därvid
upphävdes även bl. a. förordningen (1841:58 s. 1) emot fylleri och dryckenskap.
Enligt den tillämpning som 1841 års förordning fick i praktiken
ansågs ett omhändertagande av en berusad person med stöd av förordningen
kunna ske endast om den berusade anträffades på allmän plats. Omhändertagande
av berusade personer på andra platser förekom också. Bl. a. ansågs
polisen i vissa speciella fall berättigad att omhändertaga berusade på
enskilda platser med stöd av antingen polisinstruktionen (PI) eller också,
sedermera, lagen om tillfälligt omhändertagande (LTO). Med LOB:s tjll -

komst avsågs bl. a. att om möjligt tillskapa en mera enhetlig reglering av
polisens befogenheter vid omhändertagandet av berusade personer. Det
sågs därvid som mindre tillfredsställande att inte låta regleringen omfatta
sådana i praktiken vanliga fall där vårdintresset var särskilt framträdande.
Såsom exempel nämndes fall där en berusad person anträffades i en port,
en trappuppgång eller liknande utrymme eller annars inom område som
gränsade till allmän plats, dvs. platser som visserligen var öppna och tillgängliga
för vem som helst men som var avsedda endast för en bestämd
krets och därför inte räknades som allmänna. Som en uttrycklig förutsättning
för ett sådant omhändertagande föreskrevs dock att det skulle vara
fråga om fall då den berusade anträffades under förhållanden som gav vid
handen att han uppehöll sig där endast tillfälligtvis. Det var inte avsikten
att LOB skulle kunna åberopas till stöd till ett omhändertagande i fall då en
berusad person anträffades till exempel i sin egen trädgård eller på annat
område som framstod som privat i mera egentlig mening.

Förutsättningarna för ett omhändertagande av en berusad person enligt
LOB regleras i 1 § som har följande lydelse.

Den som på allmän plats, utom- eller inomhus, anträffas berusad av alkoholhaltiga
drycker eller annat berusningsmedel får omhändertagas av
polisman, om han till följd av berusningen är ur stånd att taga vård om sig
eller annars utgör en fara för sig själv eller annan.

Vad som sägs i första stycket har motsvarande tillämpning, om den berusade
anträffas i port, trappuppgång eller liknande utrymme eller annars
inom område som gränsar till allmän plats och omständigheterna ger vid
handen att han uppehåller sig där endast tillfälligtvis.

Det bör nämnas att rikspolisstyrelsen efter särskilt bemyndigande och
efter samråd med socialstyrelsen fastställt föreskrifter för tillämpningen av
LOB.

Av utredningen framgår att de tillkallade polismännen hämtade B. vid eller
möjligen i taxibilen, som stannat på allmän plats utanför polisstationen.
Varken LOB med förarbeten eller tillämpningsföreskrifterna säger något
om i vad mån en berusad bilpassagerare kan omhändertagas med stöd av
LOB. I allmänhet får man väl förutsätta att en bilpassagerare kan påräkna
sådan hjälp av föraren eller medpassagerare att det inte kan sägas att han
är ur stånd att taga vård om sig. Det kan redan därför inte gärna antagas att
en polisman, exempelvis vid en rutinkontroll, äger ingripa mot någon med
stöd av LOB bara därför att han i redlöst tillstånd befinner sig som passagerare
i en bil på allmän plats. Saken ställer sig annorlunda när den som disponerar
över bilen vänder sig till polisen för att bli av med passageraren
och eventuellt, som i vårt fall. anmäla denne för att han underlåtit att betala
för sig. I så fall kan ju vårdbehovet vara fullt klart och den särskilda avskildhet
från omgivningen, som nog i praxis ansetts råda i åtminstone en
täckt bil, kan även anses upphävd. 1 denna situation kan jag för min del inte
finna att det skulle föreligga något principiellt hinder mot att anse ett

omhändertagande enligt LOB tillåtligt vare sig det sker direkt i bilen eller
ute på gatan, sedan passageraren avhysts ur denna.

Jag saknar anledning att ifrågasätta den bedömning som polismännen
gjorde beträffande B:s tillstånd vid omhändertagandet. Med hänsyn härtill
samt till vad jag nyss anfört har jag inte funnit anledning att rikta någon kritik
mot de polismän som omhändertog B. med stöd av LOB.

Jag delar polisstyrelsens uppfattning att förutsättningar förelegat för att
fråntaga B. den sprit som han medförde samt att förstöra spriten.

Lämpligheten av att polisstyrelse beslutat sälja förverkade vapen till polisman
i distriktet

H. hemställde i en skrivelse till JO om utredning angående polisstyrelsens
i Vilhelmina polisdistrikt handhavande av ett vapenärende, vari en
kriminalassistent i polisdistriktet fått tillstånd att förvärva fem förverkade
studsare. H. uppgav att han överklagat polisstyrelsens beslut till länsstyrelsen.

Yttrande inhämtades från polisstyrelsen i Vilhelmina. Av remissvaret
och handlingarna i länsstyrelsens besvärsärende framgick bl. a. följande.

Polisen i Vilhelmina omhändertog i januari 1975 från B. ett större antal
skjutvapen. B. hade tillstånd att inneha dessa vapen. Sedan B. avlidit en
kort tid härefter, anträffades ytterligare fem skjutvapen jämte ammunition,
som B. innehaft dock utan att ha varit berättigad därtill. Dessa vapen togs i
beslag och begärdes förverkade av åklagare. För övriga vapen som B. innehaft
hävdes beslutet om omhändertagande. H. meddelades sedermera i
maj 1975 av polisstyrelsen i Borlänge polisdistrikt tillstånd att inneha fyra
av dessa vapen, medan B:s efterlevande maka fick tillstånd av polisstyrelsen
i Vilhelmina att inneha återstoden av dessa vapen i vad de utgjorde
dödsboets egendom.

Polisstyrelsen i Borlänge lämnade i beslut den 28 maj 1975 H. tillstånd att
inneha de fem skjutvapen som tagits i beslag. Bevis om tillstånden tillställdes
vapenregistret i Vilhelmina polisdistrikt. — Kriminalassistenten S. i distriktet,
som bl. a. ansvarade för beslagtagen egendom vid polisdistriktet,
ansökte den 5 september 1975 hos polisstyrelsen i Vilhelmina om tillstånd
att inneha de beslagtagna vapnen. Ansökan innefattade även en begäran
om att av polisstyrelsen få förvärva vapnen under förutsättning att dessa
förklarades förverkade. I beslut den 9 september 1975 meddelade polisstyrelsen
S. tillstånd att inneha vapnen. Polisstyrelsen beslutade samtidigt
att sälja vapnen till S. för 231 kr, vilket belopp överensstämde med
vapnens värde enligt värderingsintyg.

Lycksele tingsrätt förklarade i dom den 9 september 1975 de beslagtagna
vapnen förverkade. Domen vann laga kraft.

I anledning av H:s besvär över polisstyrelsens beslut om avyttring av

vapnen företog länsstyrelsen utredning, vari bl. a. S. hördes. Länsstyrelsen
fann i beslut den 3 maj 1976 att de uppgifter som S. lämnat i saken inte
kunnat vederläggas och att det därför inte heller kunnat visas att polisstyrelsen
handlat felaktigt. Länsstyrelsen lämnade besvären utan bifall.

1 beslut den 22 november 1977 uttalade JO Wigelius följande.

Bestämmelser om hur med sådan egendom skall förfaras som tillfallit staten
på grund av förverkande lämnas i lagen (1974:1066) om förfarande med
förverkad egendom och hittegods m. m. Lagen trädde i kraft den 1 juli
1975. Enligt 6 § denna lag skall förverkad egendom normalt säljas av förenade
fabriksverken (FFV), om inte egendomen på grund av sin beskaffenhet
eller omständigheterna i övrigt bör säljas i annan ordning genom den
myndighet som förvaltar egendomen. Syftet med denna bestämmelse synes
främst ha varit att åstadkomma ett förbättrat försäljningsresultat för
statsverket. Av förarbetena till lagen (prop. 1974:124 s. 65 f) framgår att
bestämmelsen om försäljning i annan ordning än genom FFV tar sikte på
sådana fall då egendomen på grund av sin beskaffenhet inte får säljas till
annan än viss bestämd köpare eller där egendomens pris inte påverkas av
att den bjuds ut till en bredare köpkrets. Hänsyn bör också tas till om försäljning
genom FFV skulle medföra särskilt stora transportkostnader. I
propositionen uttalades vidare (s. 66) att principen för försäljning på annat
sätt än genom FFV bör vara att sådan försäljning bör inbringa minst samma
nettopris som om FFV skulle ha ombesörjt försäljningen.

De aktuella vapnen hade åsatts ett i sammanhanget tämligen blygsamt
värde. På grund härav och med hänsyn till de transportkostnader som
skulle ha uppkommit vid försäljning genom FFV kan det, med de bestämmelser
som gäller, inte hävdas att polisstyrelsen borde ha låtit FFV sälja
vapnen.

Av det tidigare anförda följer att ett för statsverket gynnsamt försäljningspris
bör eftersträvas också då egendomen skall säljas genom polisstyrelsens
försorg. Från denna synpunkt bör egendomen i regel utbjudas till
försäljning till ett flertal personer. I rikspolisstyrelsens föreskrifter 1975-07-01 rörande förfarande med egendom som tagits i beslag m. m. sägs beträffande
omedelbar försäljning också att sådan bör i möjligaste mån ske
genom ett anbudsförfarande, som kan begränsas till att föremålet muntligen
erbjuds mer än en intresserad köpare. Polisstyrelsen synes i detta fall
inte ha tillämpat något sådant förfarande. Polismästaren har i en skrivelse
den 15 februari 1976 till länspolischefen anfört att anbudsförfarande inte
varit aktuellt eftersom endast S. anmält sitt intresse att förvärva vapnen av
statsverket. Med tanke på att det rört sig om egendom till ett åsatt värde av
drygt 200 kr kan frågan om försäljningsform enligt min mening inte ha haft
någon nämnvärd betydelse för statsverket från de synpunkter som här berörts.

Även av andra skäl bör polisstyrelsens försäljning av förverkad egendom
m. m. i regel ske under öppna former. Egendom som kan vara attrak -

tiv bör nämligen inte säljas under sådana omständigheter att någon kan anta
att köparen gynnats på ett otillbörligt sätt. Detta bör iakttagas särskilt
om det, såsom i detta fall, är en vid polisdistriktet anställd person som begär
att få köpa egendomen. Polisstyrelsen synes vid försäljningen av vapnen
till S. inte heller ha beaktat sådana synpunkter.

Att H. inte underrättats om den tillämnade försäljningen av vapnen synes
ha berott på att polisstyrelsen varit av den uppfattningen att H. inte var
intresserad av att köpa vapnen om dessa blev förverkade. I detta hänseende
kan något direkt fel inte anses ha begåtts vid handläggningen av försäljningen.
Med hänsyn till H:s tidigare kontakter med polisen rörande vapnen
hade det dock varit lämpligt att H. fått reda på att vapnen dömts förverkade
och att polisstyrelsen tänkte sälja dem.

Patient, som efter permission inte återkommit till mentalsjukhus, har ej efterlysts
av polisen på grund av fel på den s. k. bildskärmsterminalen hos
polisen. Kritik mot vakthavande befäl som inte vidtagit åtgärd för att avhjälpa
felet

En patient på ett mentalsjukhus hade inte återkommit dit efter permission.
Saken anmäldes till polisen i Växjö distrikt inom vilket sjukhuset låg.
Vakthavande befäl, polisinspektören S., gav order om lokal efterlysning
av patienten. Efterlysningen skulle ske med hjälp av bildskärmsterminalen
i centralvakten hos polisen. Bildskärmen fungerade dock inte och någon lokal
efterlysning kom inte till stånd genom polisens försorg trots att flera
försök gjordes att komma fram via skärmen. Enligt S. var ”hela datasystemet”
överansträngt. Han vidtog inte någon särskild åtgärd för att få felet
på bildskärmen avhjälpt. S. gav ej heller order om användning av polisens
telexapparat för efterlysning. S. uppgav att apparaten inte fick användas,
enligt besked som lämnats, annat än om dataskärmen var obrukbar och det
dessutom var fråga om en nödsituation. Så var inte fallet här, menade S.,
eftersom patienten inte var farlig. Tjänstgörande personal informerades
om anmälan från sjukhuset. S. tog för givet att han också lämnade underrättelse
om anmälan till det vakthavande befäl som senare avlöste honom.

Utredning och yttrande inhämtades från länspolischefen i Kronobergs
län med anledning av att patienten inte efterlysts av polisen.

JO Wigelius meddelade beslut i ärendet den 20 januari 1978.

I beslutet intogs vissa avsnitt från rikspolisstyrelsens föreskrifter rörande
tillämpningen av efterlysningskungörelsen (FAP 444-2) och från rikspolisstyrelsens
handbok i Telex-Datakommunikation (173-1, s. 33-34). Bl. a.
återgavs följande avsnitt ur handboken.

1.4.2. Förfrågningar

Terminalanvändarna skall i alla situationer, då det uppstår problem med
den datatekniska användningen av terminalerna, vända sig till nätövervak -

ningsgruppen. Det kan gälla uppkomna fel, svårigheter vid handhavandet
av terminal eller problem med enstaka transaktioner. Nätövervakningsgruppen
svarar också för kontakten med de olika serviceorgan (Univac,
TELUB, Televerket, Stansaab), som det kan bli aktuellt att larma.

Från chefen för rikspolisregistraturet, polisintendenten Oscar Heiman,
inhämtades följande upplysningar.

När fel på en dataanläggning anmäls till nätoperatören av den terminalansvarige,
t. ex. vakthavande befäl, lämnar operatören besked huruvida
felet kan avhjälpas omgående eller om det kommer att bli ett längre avbrott.
För användning av telexapparat för lokal efterlysning krävs beslut
om s. k. höjd behörighet. Höjd behörighet begärs av den terminalansvarige
per telefon hos nätövervakningsgruppen. Framställningen skall motiveras.
Sedan höjd behörighet beslutats måste nätoperatören ändra behörighetsnivån,
vilket är en enkel transaktion, för att telexapparaten skall kunna användas
för lokal efterlysning.

Telefonnumret till nätoperatören finns angivet på Blad 1 i den förutnämnda
handboken.

JO Wigelius uttalade härefter bl. a. följande.

Det som framför allt talar mot S. är att han inte tog kontakt med nätoperatören
på grund av felet på bildskärmen. I rikspolisstyrelsens handbok
Telex-Datakommunikation fanns en klar uppmaning till sådan kontakt.
Enligt min mening måste S:s underlåtenhet att kontakta operatören bedömas
som ganska anmärkningsvärd med tanke bl. a. på att felet synes ha varat
under i vart fall större delen av S:s tjänstgöringspass mellan kl. 15.00
och 21.00 den aktuella dagen. I sammanhanget måste naturligtvis också
beaktas att det, förutom att efterlysa patienten, när som helst kunde komma
andra viktiga arbetsuppgifter som krävde en funktionsduglig bildskärmsterminal.
S. kan således inte undgå kritik för att han lät bli att kontakta
nätoperatören. En sådan kontakt skulle med all sannolikhet ha resulterat
i att det kunnat sändas en lokal efterlysning av patienten antingen på
terminalen eller med hjälp av telexapparaten.

Vad gäller telexapparaten vill jag påpeka att såvitt utredningen i ärendet
visar hade S. inte utan att ta kontakt med nätoperatören kunnat sända en
lokal efterlysning på apparaten. För detta fordrades, som framgått, att nätoperatören
ändrade den s. k. behörighetsnivån för användningen av telexapparaten.

Polismän, som inte har någon befattning med ett ärende som handläggs
inne på en polisstation, skall inte blanda sig i detta genom att t. ex. fälla
olämpliga yttranden till den gripne/omhändertagne

Det förekommer ibland klagomål till JO i sådana fall som avses i rubriken.
I ett fall hade en person - R. - införts till polisstationen som miss -

tänkt för tillgrepp av fortskaffningsmedel. R. klagade till JO och kritiserade
bl. a. enskilda polismäns uppträdande mot honom inne på polisstationen.
R. uppgav att olika polismän kom och pratade med honom. Några
uppmanade honom att erkänna. En polisman kallade honom för co-driver.

I beslut den 21 september 1977 uttalade JO Wigelius följande.

Vad därefter rör frågan om de enskilda polismännens uppträdande mot
R. får det av utredningen anses framgå att stämningen redan från början
var irriterad. När det gäller anmärkningarna i stort förefaller det som om
polismän som inte hade med R. att göra ändå blandade sig i saken så tillvida
att någon eller några fällde olika yttranden till honom, bl. a. co-driver.
En sådan opåkallad inblandning i en redan irriterad situation kan knappast
få annan effekt än att läget ytterligare tillspetsas och bör därför undvikas. I
R:s fall hade kriminalinspektören B. tillkallats för att handlägga ärendet
och det var således hon som hade att utreda vad som förevarit.

Fråga om polismyndighet haft skyldighet att i ett lotteriärende översätta
ingivna handlingar som varit avfattade på främmande språk

Finska föreningen i en kommun skrev till JO och frågade om polismyndigheten
- i ett ärende angående tillstånd till lotteri, som föreningen begärt
att få anordna — hade rätt att kräva att föreningen ingav sina stadgar översatta
till svenska språket.

I skrivelse till föreningen, daterad den 7 december 1977, anförde JO Wigelius
följande.

Ifrågavarande spörsmål regleras av 9 § förvaltningslagen (1971: 290) där
följande stadgas:

När myndighet har att göra med någon som ej behärskar svenska språket
eller är allvarligt hörsel- eller talskadad, får myndigheten vid behov anlita
tolk.

Begreppet tolk betecknar både den som tolkar muntligen från ett språk
till ett annat och den som gör en skriftlig översättning av en handling.
Lagstiftningen bygger med vissa undantag på den underförstådda förutsättningen
att svenska språket skall användas av myndigheterna. Fråga
uppkommer då i vilken omfattning myndighet skall översätta handlingar
som är avfattade på främmande språk. Enligt förarbetena till förvaltningslagen
skall hänsyn tas till ärendets beskaffenhet, omfattningen och karaktären
av det material som lämnats in samt kostnaden för översättning sedd
i förhållande till ärendets vikt för den som förebringar materialet (prop.
1971:30 s. 382). I den juridiska litteraturen (se bl. a. Hellners, Förvalt -

ningslagen s. 106) har uttalats att det i ärenden av kommersiell natur ofta
kan vara naturligt att den enskilde själv svarar för översättning till svenska
av sina inlagor i ärendet.

Jag anser mot bakgrund av det nu anförda att det inte förelåg skyldighet
för polismyndigheten att översätta stadgarna.

II. Försvaret m. m.

Fråga om erforderliga säkerhetsföreskrifter utfärdats i samband
med att en ny typ av pansarfordon tagits i bruk m. m.

Av en artikel i tidningen Sydöstran för den 24 september 1975 framgick
att värnpliktige U.G. L. Landberg förolyckats den 22 september 1975 under
en krigsförbandsövning på Revingehed. Landberg tillhörde 15. stridsvagnskompaniet.
Norra skånska regementet (P6), och ingick i en grupp
om sex man. som omhänderhade en brobandvagn 941 (Brobv 941). Vid
olyckstillfället befann sig Landberg på vagnens lastflak. Hans huvud krossades
av vagnens lanseringsbalk.

På begäran inkom polisstyrelsen i Lunds polisdistrikt till JO med ett beträffande
olyckan upprättat förundersökningsprotokoll och ett av chefsåklagaren
i Lunds åklagardistrikt fattat beslut att inte väcka åtal i saken.

Av förundersökningen och åklagarens beslut tycktes framgå att erforderliga
säkerhetsföreskrifter saknats beträffande brobandvagnen och att
särskilt befälen inte fått tillräcklig utbildning på densamma. Vem som bar
ansvaret för dessa brister syntes oklart. Inte heller framgick det av utredningen
vilka åtgärder som vidtagits för att bota bristerna.

På grund härav remitterades ärendet till chefen för armén, som inkom
med utredning och yttrande den 7 februari 1977. Yttrandet var undertecknat
av chefen för sektion 3 i arméstaben på uppdrag av chefen för armén.

JO Uhlin har vid besök den 4 april 1977 på Pansartruppskolan (PS) erhållit
demonstration av en brobandvagn 941 och fått orientering om de prov
som vid skolan utfördes med vagnen innan den togs i bruk vid förbanden.

Vidare har tjänsteman vid ombudsmannaexpeditionen haft samtal i saken
med kaptenen Rolf Nilsson, Skånska dragonregementet (P2).

Brobandvagn 941 är ett bandgående pansarfordon, avsett för transport,
utläggning och upptagning av hopsatt krigsbro i 15,2 m längd. Bron vilar
under transport på broläggningsanordningen ovanpå vagnen. Besättningen
är fyra man, vagnchef, förare, skytt och broman. Vagnskroppen är delad i
en främre och en bakre del, åtskilda av en mellanvägg. 1 den främre delen
finns ett besättningsrum. 1 den bakre delen finns ett lastflak. Flaket har en
bakläm. Broläggningsanordningen består av bl. a. vagga, brostödsbockar,
brostyrningsbalanser och lanseringsbalk med förlängningsdel. Broläggningsanordningen
manövreras med spakar som sitter på ett ställ vid vagnchefens
plats men också är åtkomliga för föraren. Lanseringsbalken med
förlängningsdel, som ligger under bron fungerar som stödbalk för bron vid
utläggning och upptagning. Lanseringsbalken manövreras med spaken

LANSERING på spakstället. Broläggningsanordningen inklusive lanseringsbalken
kan höjas och sänkas. Man säger att broläggningsanordningen
tiltas upp eller ned. Detta sker med spaken TILTN1NG. Tiltningsläget kan
ändras under körning så att framkomligheten i kuperad terräng blir bättre.
När broläggningsanordningen tiltas uppåt till högt läge kommer anordningen
med lanseringsbalken djupt ned på lastflaket. Landberg hade vid sådan
tiltning fått huvudet krossat mellan lanseringsbalken och baklämmen.

Brobandvagnen 941 är ett ganska nytt fordon. Den första befälsutbildningskursen
beträffande vagnen ägde rum vid pansartruppskolan den 9
april-den 11 maj 1973. Kaptenen Rolf Nilsson var elev vid denna kurs.
Lärama vid kursen hade tidigare successivt utbildats av materielverket
och fordonets tillverkare under 1968- 1971 och 1973. Nilsson ledde under
1973-1975 till P2 centraliserad utbildning av värnpliktiga.

En brobandvagngrupp består av sex man. Fyra man skall färdas i besättningsrummet
och två man i följebil (lastbil) som är tilldelad gruppen. En
lastbil hade för nämnda ändamål uttagits för den nu aktuella gruppen. Den
disponerades emellertid inte av gruppen utan synes i stället ha använts av
kompaniet för transport av ved m. m.

Vid gruppens övning den 22 september 1975 var den ordinarie gruppchefen
sjukskriven. Gruppen bestod alltså av fem man. De hade alla under
grundutbildning 1973/74 vid P 2 utbildats på brobandvagn 941. Eftersom
det i besättningsrummet fanns plats endast för fyra man och gruppen inte
disponerade någon följebil placerade sig Landberg på lastflaket. Ställföreträdande
gruppchefen var vagnchef och skötte broläggningsanordningen.
Landberg var kopplad till lokaltelefonsystemet via sin hjälm. Olyckan inträffade
när vagnen kördes mellan två broläggningsplatser. Tiltning hade
då skett en gång uppåt och en gång nedåt utan att någon kontakt dessförinnan
tagits med Landberg. Låndbergs huvud hade klämts mellan lanseringsbalken
och baklämmen.

Chefsåklagaren anförde i sitt beslut följande.

Vad först angår frågan till vilken fordonskategori brobandvagnen skall
hänföras har förste byråingenjören Ingemar Persson upplyst, att denna
icke är avgjord. Men ovissheten härvidlag gäller tydligen om vagnen skall
anses utgöra en typ av stridsvagn eller icke. Detta är utan betydelse i vårt
sammanhang. Ostridigt måste vara att vagnen utgör stridsfordon. Enligt
Militär vägtrafik - Transport av personal (TFG 750235) får transport av
personal ej ske på stridsfordon, som ej tillhör uppräknade undantag. Personaltransport
får alltså ej ske på brobandvagnen.

Brobandvagnen är ett relativt nytillkommet fordon och av utredningen
framgår, att kännedom om fordonet i stort sett saknades hos militär personal
oavsett grad i berörda förband med undantag av de, som särskilt utbildats
på fordonet. Nilsson har varit ledare för brobandvagnsutbildningen på
P 2 sistförflutna två år och de värnpliktiga, som utgjorde vagnbesättningen
vid tillfället, utbildades under denna tid. Nilssons uppfattning om transportfrågan
måste ha kommit till uttryck vid utbildningen.

6 Riksdagen 1978179. 2 sami. Nr I

Nilsson synes väl ha insett att tillräckliga föreskrifter om bland annat säkerheten
saknats och han har också aktivt verkat för att avhjälpa detta. I
avsaknad av bestämmelser har han tydligen ansett sig själv böra bestämma
över hithörande frågor. Nilsson måste anses ansvarig för vad som under de
värnpliktigas grundutbildning inlärts beträffande säkerheten.

Olika uppgifter förekommer i utredningen om vad personalen under utbildningen
fått lära om säkerheten. Nilsson själv har — i strid med bestämmelsen
i TFG 750235 - i särskild promemoria för tjänst med brobandvagnen
under den aktuella övningen angivit, att personal skall medfölja på
vagnens flak under körning. Fanjunkare Glenn Nordholm, som utbildats
av Nilsson och sedan själv lett sådan utbildning, säger att enligt utbildningsplan
- som måste emanera från Nilsson - skall ”bromannen medfölja
på flaket” under körning.

Vagnchefen vid tillfället, värnpliktige furiren Bo Göran Björnänge, säger
sig icke veta om transport på flaket var tillåten eller ej. Han har emellertid
låtit den förolyckade åka där, vilket talar för att han ansåg detta icke vara
förbjudet. Frågan synes icke ha varit på tal bland vagnbesättningen.

Värnpliktige Carlie Karlsson, som tillhörde vagnbesättningen, uppger
att han under grundutbildningen fått lära, att det är förbjudet att åka på flaket.

Av det sagda framgår, att Nilsson, av anledning som måste ha med det
stridsmässiga utnyttjandet av fordonet att skaffa, icke förbjudit åkande på
flaket. Även om det måhända förekommit att sådant förbud meddelats
värnpliktiga vid grundutbildningen står det i vart fall klart, att förbud härom
icke inpräglats hos den nu aktuella vagnbesättningen med sådan skärpa,
att den manade till absolut efterföljd. Hade så skett skulle sannolikt
icke Landgren utan invändning från någon ha tillåtits att placera sig på flaket.
Ansvaret för detta åvilar det befäl, som utbildat dem, Nilsson främst.

Det är anmärkningsvärt, att brobandvagnen tagits i bruk och inordnats i
krigsförband med tillämpningsövningar som en ofrånkomlig följd utan att
vederbörliga säkerhetsföreskrifter utfärdats. Detta och ovissheten om vart
vagnen kategorimässigt skulle hänföras kan lätt ha ingett ansvarig personal
uppfattningen, att avsteg från ovan nämnda bestämmelse i TFG 750235
kunde accepteras. Det ansågs förmodligen ej osannolikt, att eftersom personaltransport
är tillåten på vissa stridsvagnar skulle i de kommande bestämmelserna
ett sådant undantag också göras för brobandvagnen. Med
hänsyn härtill kan Nilssons handlande icke läggas honom till last som
brottslig gärning.

Utredningen visar, att Landgrens huvud klämts vid filtning bakåt och att
han därvid avlidit. Radioförbindelsen mellan manöverutrymmet och Landgren
var intakt under färden. Tiltning bakåt innebär stora risker för åkande
på flaket. Någon varning per radio till Landgren före tiltningen har ej avgivits,
vilket synes anmärkningsvärt. Björnänge var såsom vagnchef ansvarig
härför. Underlåtenheten från Björnänges sida kan emellertid icke läggas
honom till last som brottslig gärning.

Ärendet skall icke föranleda någon ytterligare åklagarens åtgärd.

Militära vägtrafikkungörelsen (MVTK) innehåller särskilda bestämmelser
om bl. a. trafik på väg eller i terräng med fordon som brukas av försvarsmakten.

Enligt 24 § MVTK skall försvarets materielverk efter samråd med statens
trafiksäkerhetsverk meddela särskilda föreskrifter om beskaffenhet

och utrustning av fordon som tillhör staten och är tillverkat för särskilt militärt
ändamål.

Överbefälhavaren har uppdragit åt chefen för armén att bereda och avgöra
ärenden rörande militära vägtrafikkungörelsen och ärenden rörande
tillämpningsföreskrifter till kungörelsen. Chefen för armén har delegerat
handläggningen till tränginspektören.

Genom Militär vägtrafik-Transport av personal (TFG 750:750235) har
överbefälhavaren meddelat bestämmelser om transport av personal på
stridsfordon. Däri anges att transport av personal får ske på vissa angivna
stridsfordon men ej på övriga stridsfordon. Brobandvagn 941 ingår inte
bland de uppräknade stridsfordon på vilka personaltransport är tillåten.

Det finns också andra bestämmelser till förekommande av olycksfall i
försvaret. Enligt nu gällande arbetarskyddslag är visserligen militär övning
undantagen från lagen. Emellertid har genom kungl, brev den 13 januari
1967 utfärdats särskilda bestämmelser om åtgärder till förekommande
av ohälsa och olycksfall inom försvarsmakten (TLA nr 10/1967, TKG
923:710106).

I dessa bestämmelser föreskrivs bl. a. följande. Bestämmelserna äger tilllämpning
på sådan verksamhet inom försvarsmakten som är undantagen
från arbetarskyddslagens tillämpning. Denna verksamhet skall i möjlig omfattning
planläggas och genomföras med beaktande av de syften som tillgodoses
med arbetarskyddslagen. För verksamheten skall i tillämpliga delar
gälla de allmänna föreskrifterna i 2 kap. 7 § arbetarskyddslagen om åtgärder
till förekommande av olycksfall. Närmare föreskrifter och anvisningar
för tillämpningen av bestämmelserna meddelas av överbefälhavaren.
I tillämpningsbestämmelserna har överbefälhavaren föreskrivit bl. a.
följande.

Sådan verksamhet inom krigsmakten, vilken enligt 3 § arbetarskyddslagen
icke faller under nämnda lag (jämför p 1 ovan), skall planläggas och genomföras
under beaktande så långt det med hänsyn till föreliggande särskilda
omständigheter och till målet för verksamheten eller övningen är
möjligt av de syften, som tillgodoses med arbetarskyddslagen och på densamma
grundade särskilda föreskrifter, råd och anvisningar till förebyggande
av ohälsa och olycksfall. Särskilda militära skydds- och säkerhetsföreskrifter
skall vara utformade på sådant sätt, att dessa grundsatser kommer
till klart uttryck däri.

Chefsåklagaren har framhållit, att kännedom om brobandvagnen i stort
sett saknats hos personalen i berörda förband oavsett grad med undantag
för dem som särskilt utbildats på fordonet. Sålunda hade chefen för 15.
stridsvagnskompaniet inte fått någon utbildning på vagnen och inte erhållit
några instruktioner beträffande densamma. Detsamma gällde chefen för
det kompani som brobandgruppen tillfälligt betjänade när olyckan inträffade.

I utredningen ingår två vid P 2 upprättade rapporter om tillbud till yrkesskada.
Den första rapporten avser en händelse den 30 oktober 1973. En
värnpliktig hade uppehållit sig på lastflaket då vagnchefen tiltat broläggningsanordningen.
Därvid hade lanseringsbalken träffat den värnpliktige i
huvudet och ryggen. Vid det andra tillfället, den 6 augusti 1973, hade vagnchefen
tiltat broläggningsanordningen bakåt i samma ögonblick som en
värnpliktig lade ett stativ på lastflaket. Den värnpliktige hade då fått bröstkorgen
i kläm mellan vagnen och broläggningsanordningen. Gruppchefen
observerade detta och tiltade omedelbart tillbaka broläggningsanordningen.

Nilsson har vid förundersökningen uppgivit bl. a. följande. Några säkerhetsbestämmelser
för användningen av brobandvagnen fanns ej utfärdade
från centralt håll. Nilsson hade därför själv meddelat vissa säkerhetsföreskrifter
som han ansåg nödvändiga. Fordonets konstruktion är sådan att
olyckor lätt kan inträffa. Nilsson hade tillskrivit materielverket och begärt
att säkerhetsbestämmelser skulle utfärdas. Han hade bifogat eget förslag
till säkerhetsbestämmelser. Enligt detta förslag fick högst två man transporteras
på lastflaket. Uppehållsplatsen för dessa skulle vara längst fram
till höger på flaket.

Chefen för armén har uppgivit att de av Nilsson utarbetade säkerhetsföreskrifterna
tillämpats vid befälsutbildningskurs vid pansartruppskolan
och vid utbildningen på P 2 och därigenom godkänts av högre myndighet.
Genomgång av säkerhetsföreskrifter hade skett med den aktuella besättningen
under den utbildning som den erhållit vid P 6 i september 1975 före
den aktuella övningen.

Med anledning av olyckan meddelade chefen för armén den 26 september
1975 i fjärrskrift, som synes ha utgått från arméstabens utrustningsavdelning,
förbud mot transport av personal på brobandvagnens flak.

Den 12 november 1975 utgav chefen för arméstabens pansaravdelning
på uppdrag av chefen för armén provisoriska säkerhetsbestämmelser för
brobandvagn 941 innebärande att vid körning eller tiltning högst två man
fick uppehålla sig på flakets högra sida framför brostödsbocken. Dessa bestämmelser
var enligt vad som uppgavs i yttrandet till JO en sammanfattning
av de av Nilsson utarbetade säkerhetsföreskrifterna.

Den 20 maj 1976 utfärdade överbefälhavaren (genom arméstabens trängavdelning)
bestämmelser (TFG 750:760173) innebärande att personal vid
körning eller tiltning inte fick uppehålla sig på flaket. Avsikten med dessa
bestämmelser var att förhindra att personal regelmässigt uppehåller sig på
flaket.

1 skrivelse till materielverket den 20 september 1976 har chefen för
arméstabens utrustningsavdelning på uppdrag av chefen för armén hemställt
om vissa säkerhetsbefrämjande åtgärder på brobandvagn 941. Bl. a.
föreslås att varningsmålning (exempelvis svart/gulrandig) utförs som anger
den del av flaket på vilken personal inte får befinna sig vid transport eller

då vaggan är i rörelse. De föreslagna åtgärderna skulle enligt skrivelsen
möjliggöra en återgång till vad som gällde enligt bestämmelserna den 12
november 1975, nämligen att brobandvagngruppens personal under vissa
förutsättningar får transporteras på flakets högra främre del. Det ansågs
väsentligt att så fick ske vid framryckning från ett utgångsläge i nära anslutning
till den plats där bron skall läggas. All personal i gruppen erfordras
vid broläggningen. Den personal som normalt under längre transporter
(landsvägsmarsch etc.) åker i den i brobandvagngruppen ingående lastbilen
måste från utgångsläge för broläggning transporteras på brobandvagnen
eftersom lastbilen inte har den terrängframkomlighet och det pansarskydd
som brobandvagnen har.

Sammanfattningsvis anfördes i yttrandet till JO följande.

Centralt utfärdade säkerhetsbestämmelser avseende bl. a. transport av
personal på flaket till broband vagn 941 förelåg ej vid tidpunkten för olyckan.

De bestämmelser som tillämpats vid såväl Pansartruppskolan som P 2
avseende personaltransport på brobandvagnsflaket måste anses vara gällande
inom armén vid den aktuella tidpunkten och innebär entydigt att personal
inte får transporteras på flakets bakre vänstra del, d. v. s. den plats
där den förolyckade uppehöll sig.

Både under den centraliserade grundutbildningen och under krigsförbandsövningen
har personal i brobandvagnsgrupperna meddelats erforderliga
bestämmelser, som - om de hade efterföljts - hade förhindrat olyckan.

Vid pansartruppskolans demonstration för JO Uhlin av brobandvagnen
var närvarande skolchefen, översten H. L. Nilsson, chefen för skolans försöksavdelning,
överstelöjtnanten K. H. S. Å. Reinodt, och fanjunkaren B.
Ehn. Reinodt och Ehn hade deltagit i de prov som vid skolan företagits
med brobandvagnen innan den släpptes ut på förbanden. Vid det samtal
som ägde rum i anslutning till demonstrationen framkom följande.

Innan brobandvagnen togs i bruk vid förbanden genomfördes olika prov
m. m. vid försöksavdelningen å pansartruppskolan. Under dessa försök
var det aldrig tal om att sex man skulle ingå i en brobandvagnsgrupp eller
att personal skulle vistas på flaket. Senare lämnades förslag på att gruppen
skulle bestå av sex man, varav fyra utgjorde besättning på brobandvagnen
och två medföljde i lastbil, på vilken viss materiel för broläggning skulle
förvaras. Under den utbildning för befäl vilken ägde rum på pansartruppskolan
1973 var det ej på tal att någon skulle medfölja brobandvagnen på
flaket. Vid denna tid tillämpades ej heller några skriftliga säkerhetsbestämmelser
utöver de som finns i materielverkets beskrivning av brobandvagnen.
Det torde ha varit på grund av de erfarenheter som gjordes ute på förbanden
vid övning med brobandvagn som man fann att det vid vissa moment
krävdes att de två som ej ingick i besättningen skulle medfölja på flaket.
Så kunde exempelvis vara fallet då terrängen fram till broslagnings -

platsen var sådan att lastbilen ej kunde köra fram till denna.

Nilsson har vid sitt samtal med tjänsteman vid ombudsmannaexpeditionen
uppgivit: Han var elev i den kurs beträffande brobandvagn 941 som ägde
rum vid pansartruppskolan under april-maj 1973. De enda bestämmelser
om brobandvagnen som då fanns var de som intagits i materielverkets
utkast till beskrivning av brobandvagnen. Vid kursens slut diskuterades
olika frågor. Nilsson efterlyste bl. a. säkerhetsbestämmelser för broläggning.
— I september—oktober 1973 var Nilsson lärare vid en till P 2 centraliserad
utbildning av värnpliktiga på brobandvagnen. Nilsson utarbetade
då själv olika säkerhetsbestämmelser att användas vid utbildningen. Han
skrev också förslag till säkerhetsbestämmelser, som han skickade till byråingenjören
Hans Sjösten, som vid materielverket var projektledare för brobandvagnen.
Nilssons förslag, som återfinns i JO:s akt, tillämpades också i
praktiken. Nilsson påminde flera gånger Sjösten om sitt förslag och fick till
svar att det överlämnats till arméstaben för utredning.

JO Uhlin anförde i beslut den 1 september 1977 följande.

Av utredningen framgår att brobandvagn 941 är ett fordon vars förande
och hanterande i övrigt fordrar en god utbildning och ett gott omdöme.
Nilsson har också vid förundersökningen framhållit att han som utbildningsledare
fått den uppfattningen att vagnens konstruktion är sådan att
olyckor lätt kan inträffa. Såsom tidigare nämnts hade också före den ifrågavarande
olyckan åtminstone två olyckor eller olyckstillbud ägt rum i
samband med filtning av broläggningsanordningen. Det är, såsom åklagaren
anfört, anmärkningsvärt att brobandvagnen tagits i bruk och inordnats
i krigsförband med tillämpningsövningar som en ofrånkomlig följd utan att
vederbörliga säkerhetsföreskrifter utfärdats. Det hade varit så mycket mer
påkallat med centrala, väl genomtänkta säkerhetsföreskrifter som — åtminstone
vid ifrågavarande krigsförbandsövning — i stort sett endast de
värnpliktiga i brobandvagnsgruppen varit utbildade på vagnen. Befälens
kunskaper om vagnen synes ha varit helt eller nästan helt obefintliga. De
borde ha bibringats åtminstone elementära kunskaper om de risker som
var förbundna med brobandvagnen. Det är ju t. ex. betänkligt att den följebil
som var avsedd för de två man som inte fick plats i besättningsrummet
inte användes för transport av dessa utan i stället för körning av ved o. d.

Nilsson har aktivt verkat för att säkerhetsbestämmelser skulle utfärdas
centralt och när så inte skett själv meddelat sådana. Jag finner därför -utan att ingå på frågan om bestämmelsernas lämplighet — inte anledning
att klandra Nilsson. Jag finner alltså inte heller skäl att ifrågasätta åklagarens
beslut att inte åtala Nilsson.

Det synes mig med skäl kunna ifrågasättas om man vid arméstaben ägnat
erforderlig uppmärksamhet åt de säkerhetsproblem som varit förenade

med användningen av brobandvagn 941. Särskilt betänksam blir man inför
arméstabens agerande efter det olyckan inträffat.

Inom loppet av ett år gjorde sig hos chefen för armén fyra delvis sinsemellan
motstridiga uppfattningar gällande rörande frågan om transport av
personal på brobandvagnens flak. Den 26 september 1975 meddelades sålunda
förbud mot sådan transport (utrustningsavdelningen?). Den 12 november
1975 medgavs sådan transport under vissa förutsättningar (pansaravdelningen).
Den 20 maj 1976 utfärdades förbud mot sådan transport vid
körning och tiltning (trängavdelningen). Den 20 september 1976 gjordes
framställning till materielverket om åtgärder med vagnen för att möjliggöra
personaltransport på flaket (utrustningsavdelningen).

Det är uppenbart att handläggningen av frågan om säkerhetsföreskrifter
för brobandvagnen varit otillfredsställande.

Jag kan nu inte bedöma om den nuvarande ordningen inom arméstaben
för handläggning av ärenden om trafiksäkerhet, arbetarskydd och därmed
sammanhängande frågor är den lämpligaste. Vad som förekommit i detta
ärende synes mig emellertid utgöra anledning för chefen för armén att pröva
om så är fallet. Jag utgår ifrån att chefen för armén kommer att särskilt
tillse att - om så inte skett - definitiva säkerhetsföreskrifter utfärdas för
brobandvagnen till förekommande av ytterligare olyckor med vagnen.

Fråga om gällande säkerhetsbestämmelser iakttagits vid stridsskjutning I

en artikel i Dagens Nyheter den 26 september 1975 under rubriken
”Repgubbar i kulregn” skildrades ett par olyckstillbud som inträffat då två
kompanier - 14. och 16. kompanierna - från Bohusläns regemente (1 17)
under krigsförbandsövning på Remmene skjutfält i Västergötland den 24
september 1975 hade skjutövningar.

1 en skrivelse, som kom till JO den 29 september 1975, anförde värnpliktige
Leif Wikström, som tillhörde 16. kompaniet, klagomål av i huvudsak
följande innehåll. Den 24 september 1975 övade 16. kompaniet försvar av
pansarvärnsfront vid Hagaskog på Remmene skjutfält. På en annan del av
skjutfältet bedrev 14. kompaniet stridsskjutningsövning med skarp ammunition.
Under eftermiddagen blev den pluton Wikström tillhörde utsatt för
beskjutning från stridsskjutningskompaniet. Detta anmäldes för övningsledaren,
kaptenen i Bohusläns regementes reserv Åke Ekstam, som dock ej
vidtog några åtgärder. När kompaniet en stund senare stod uppställt för
genomgång började åter kulor vina över kompaniet. Trots detta fortsatte
Ekstam genomgången ytterligare cirka tio minuter. Enligt vad Wikström
erfarit hade liknande olyckstillbud inträffat vid övningar den 19 september
1975.

Tidningsartikeln och klagomålen föranledde remiss till chefen för I 17
som den 15 november 1975 inkom till JO med utredning och yttrande. Utredningen
hade verkställts av överstelöjtnanten Sven Hallgren.

Härefter remitterades ärendena till chefen för armén, som den 14 juni
1976 inkom med yttrande.

Utredningen kompletterades under hösten 1976 med att personal vid
ombudsmannaexpeditionen höll förhör med - förutom Ekstam - följande
personer: överstelöjtnanten Bror Hansson, majoren Anders Rydebrink,
löjtnanten i reserven Yngve Olsson, värnpliktige sergeanten Owe Olausson
samt värnpliktiga Wikström, Ingemar Löf, Thommy Hermansson och
Börje Jarnedal.

Den 20 december 1976 besökte tjänstemän från ombudsmannaexpeditionen
Remmene skjutfält för att bilda sig en uppfattning om övningsterrängen.
1 samband därmed inhämtades också uppgifter från bl. a. förutvarande
säkerhetsgruppchefen vid skjutfältet fanjunkaren Erik Andersson
och fanjunkaren Bo-Göran Ädehl, vilken under krigsförbandsövningen
tjänstgjort som säkerhetsgruppchef.

Av utredningen framgår följande.

Under hösten 1975 genomfördes vid I 17 krigsförbandsövning med brigad.
En skyttebataljon var för utbildning förlagd till Tånga-Remmene.
Härvid disponerades Remmene skjutfält efter överenskommelse med chefen
för Älvsborgs regemente (I 15), som administrerar verksamheten på
skjutfältet. Chef för bataljonen och ansvarig för planering och genomförande
av övningarna på skjutfältet var överstelöjtnanten Bror Hansson. De olika
skyttekompanierna skulle övas bl. a. i stridsskjutning med skarp ammunition
och i försvar av pansarvärnsfront. Majoren Anders Rydebrink var
övningsledare och säkerhetschef för stridsskjutningsövningarna.

Under förberedelserna ägde samråd rum med den I 15 tillhöriga säkerhetsgrupp
som var förlagd till skjutfältet. Stridsskjutningsövningen utgjordes
av en vid 1 15 använd s. k. standardövning, som innehar bl. a. att kompaniet
skulle anfalla från Samuelstorp beläget vid norra delen av skjutfältet
i sydlig-sydvästlig riktning mot Ekåsen, en sträcka om cirka 1000 meter.
Vid varje pluton fanns en biträdande övningsledare som tillika var säkerhetskontrollant.
Stridsskjutningsövningarna ägde rum under dagarna 19
september och 22 — 24 september 1975.

Samtidigt med dessa övningar genomfördes förbandsövningar i kompani
avseende försvar av pansarvärnsfront. Dessa övningar var förlagda till
trakten av Hagaskog cirka två kilometer sydsydväst Samuelstorp och väster
om det för stridsskjutningsövningarna beräknade riskområdet.

Under övningarna den 19 september 1975 rapporterades till övningsledningen
att rikoschetter hade uppfattats av det kompani som vid det tillfället
genomförde försvar av pansarvärnsfront. Kulorna antogs härröra från
stridsskjutningskompaniets övning och Rydebrink beordrades att kontrollera
säkerheten. För att öka säkerheten flyttade Rydebrink vissa skjut- och
målplatser längre österut.

Den 24 september 1975 bedrev 14. skyttekompaniet stridsskjutning medan
16. skyttekompaniet hade övning i försvar av pansarvärnsfront. Övningsledare
för det senare kompaniet var Ekstam och som kompanichef
tjänstgjorde löjtnanten Yngve Olsson. Under eftermiddagen ryckte den
pluton, till vilken Wikström hörde, i egenskap av förpluton fram till en plats
som låg cirka 200 meter från västra gränsen för riskområdet. Chef för förplutonen
var sergeanten Owe Olausson.

Vid 14-tiden uppfattades inom plutonen vinande ljud från kulor i luften.
Olausson kommenderade skydd och underrättade Olsson, som befann sig
hos kompaniets huvuddel cirka 400 meter sydväst om plutonens uppehållsplats.
via radio om vad som förevarit. Under samtalet med Olsson anlände
Ekstam till platsen, varför det inträffade anmäldes för denne. Ekstam gav
då order om att plutonen skulle dra sig tillbaka enligt de direktiv som gällde
för övningen d.v.s. i en viss ordning och efter viss i förväg rekognoserad
reträttväg. Härefter fortsatte övningen ytterligare någon timme.

Vid 15-tiden samlades kompaniet för genomgång på en plats som låg cirka
200 meter sydväst den plats där förplutonen utsatts för beskjutning. Under
genomgången då de värnpliktiga satt på sina packningar uppfattades
åter ljudet av kulor ovan eller vid sidan av kompaniet. Ekstam fortsatte
dock genomgången ytterligare fem eller tio minuter. Efter övningens slut
anmälde Ekstam det inträffade till Hansson.

Under den av Hallgren verkställda utredningen rekonstruerades den 3
oktober 1975 stridsskjutningsövningens genomförande med deltagande av
bl. a. ett antal värnpliktiga. Hallgren anförde i en sammanfattning beträffande
stridsskjutningsövningen den 24 september 1975 bl. a. att riskområdet
förskjutits i västlig riktning under övningen, varför kompaniet vid Hagaskog
utsatts för eld. Orsakerna härtill angavs vara a) att anbefalld huvudskjutriktning
ej hållits i vissa fall, b) att enstaka skyttar skjutit på mål
som ej motsvarade den egna platsen i skyttelinjen, c) att enstaka skyttar
skjutit på sidogrupps mål samt d) att automateld med automatkarbin 4 i
enstaka fall förekommit. — Några nedslagsmärken eller dylikt i terrängen
vid Hagaskog återfanns ej.

Chefen för armén anförde i sitt yttrande i huvudsak följande.

Planläggningen

Förberedelserna för stridsskjutningen har bl. a. omfattat muntlig stridsövning
i terrängen samt skjutning mot aktuella mål med skarp ammunition
under vecka 37. I denna övning deltog gruppcheferna för de kompanier
som sedermera skulle skjuta. Detta innebar att cheferna var väl orienterade
i terrängen som var öppen och överskådlig samt visste vilka mål som respektive
grupp skulle beskjuta. Förberedelserna har följt Skjutl A Ehv och
Ksp mom 188.

Organisationen med biträdande övningsledare (tillika säkerhetskontrollant)
vid respektive pluton har varit lämplig (Säkl K mom 71). När stridsskjutning
genomförs i pluton och större förband, bör i allmänhet varje

grupp åtföljas av säkerhetskontrollant (Saki K mom 352). Denna anvisning
i Säkl K är att uppfatta som en rekommendation och ej som en föreskrift.
Övningsledaren bedömer självständigt behovet av kontrollanter och biträden
i det särskilda fallet. Underlåtenhet att följa rekommendationen betecknas
ej som brott mot säkerhetsbestämmelserna även om beslutet i efterhand
kan framstå som olämpligt. Det framgår numera av Instruktion övningsfältet
Remmene (I Ö Remmene) att säkerhetskontrollant skall finnas
vid varje grupp. (1 15 skr 1975-10-03 Utbsekt 707).

Genomförande

Skjutningens genomförande framgår av utredningen. Det konstateras
bl. a. att skyttar i de båda främsta plutonerna skjutit snett och mot sidogrupps
mål.

Enligt skjutinstruktion för armén eldhandvapen och markkulsprutor
(Skjutl A Ehv och Ksp) bilaga 2 mom 6 är övningsledaren ansvarig för att
säkerhetskontrollantema kan lösa sina uppgifter. En sådan uppgift är att
kontrollera att grupp skjuter mellan rätta skjutgränser. Enligt utredningen
har biträdande övningsledaren (tillika säkerhetskontrollant) vid 1. respektive
2. skplut ej haft möjlighet att utföra sådan kontroll. 1 detta sammanhang
bör beaktas att vardera plutonerna varit grupperade på c:a 100 meters
bredd. Detta understryker behovet av en säkerhetskontrollant vid varje
grupp.

Ingripande vid fara

Säkl K mom 28 och 52 anger skyldighet att ingripa vid fara. Efter
rapport ägde sådant ingripande rum 19/9 av ställföreträdande bataljonschefen
bl. a. genom att beordra förnyad kontroll av säkerheten. Under övningarna
20/9 och 22/9 inträffade enligt utredningen inga olyckstillbud varför
det fanns anledning anta att de åtgärder som vidtogs 19/9 var tillräckliga.

Under pvfrontsövningen vid Hagaskog 24/9 inträffade ånyo olyckstillbud.
Detta rapporterades till övningsledaren kapten Ekstam som snabbt
bort dels beordra omgruppering av förplutonen, dels under genomgången
för kompaniet beordrat skydd samt därefter förflyttat detta ur farligt område.

Genom skrivelse den 2 februari 1977 underrättades Ekstam om att han
var skäligen misstänkt för tjänstefel jämlikt 21 kap. 18 § brottsbalken i de
hänseenden som framgår av det följande. Samtidigt bereddes Ekstam tillfälle
att inkomma med uppgift om den ytterligare utredning han ansåg
önskvärd och eljest anföra vad han aktade nödigt.

Uddevalla tingsrätt förordnade den 16 mars 1977 advokaten Curt Blomkvist
till offentlig försvarare för Ekstam.

1 skrivelse, som kom in till JO den 27 juni 1977, uppgav Ekstam genom
Blomkvist att han ej påkallade ytterligare utredning i ärendet. Ekstam hemställde
på anförda skäl att åtal inte måtte väckas.

JO Uhlin anförde i beslut den 11 juli 1977 följande.

Som framfår av chefens för armén yttrande synes övningsledningen vid
förberedelserna för ifrågavarande övningar ha i stort följt gällande bestämmelser.
Annat har ej framkommit än att riskområdet beräknats korrekt
med hänsyn till fastställda skjutplatser, skjutriktningar och målplatser. Enligt
dessa beräkningar låg övningsterrängen vid Hagaskog utanför riskområdet.
Under sådana förhållanden synes något hinder ej i och för sig ha
förelegat för att samtidigt med stridsskjutningsövningarna genomföra andra
övningar vid Hagaskog.

Av utredningen framgår emellertid att det vid minst tre tillfällen under
övningsdagarna förekommit eldgivning utanför det beräknade riskområdet.
Som tänkbara orsaker härtill anges i utredningen bl. a. att enstaka
skyttar kan ha skjutit från fel skjutplatser och/eller skjutit mot fel mål. Det
kan med hänsyn härtill ifrågasättas om tillräckliga säkerhetsåtgärder hade
vidtagits för att förhindra eldgivning utanför riskområdet.

Vad som därvid bl. a. är av intresse är frågan om säkerhetskontrollanter
bort finnas vid varje grupp. I Säkerhetsinstruktion för vapen och ammunition
m.m. Krigsmakten (Saki K) moment 352 anges bl. a. att vid stridsskjutning
i pluton eller större förband bör i allmänhet varje grupp åtföljas
av en säkerhetskontrollant. Särskilt med hänsyn till att samtidigt med
stridsskjutningsövningarna pågick andra övningar i omedelbar närhet av
riskområdet kan med fog ifrågasättas om inte sådana gruppkontrollanter
borde ha funnits. Härigenom synes riskerna för felriktad eldgivning kunna
ha begränsats. I vart fall borde Rydebrink, som närmast var ansvarig, ha
vidtagit sådana åtgärder sedan han den 19 september 1975 fått rapporter
om eldgivning utanför riskområdet.

Det kan emellertid ej göras gällande att Rydebrink gjort sig skyldig till fel
av beskaffenhet att föranleda ansvar. - I övningsbestämmelserna för
Remmene skjutfält har numera intagits bestämmelse att säkerhetskontrollant
skall finnas vid varje grupp.

Beträffande det närmare händelseförloppet under eftermiddagen den 24
september 1975 upptages följande.

1 moment 52 Säkerhetsinstruktion för vapen och ammunition m. m.
Krigsmakten (Saki K) föreskrives: Under övning skall var och en utan
dröjsmål ingripa (rapportera) om han uppmärksammar något som han bedömer
kan äventyra säkerheten. Är omedelbar fara för handen ropas eller
ges signal ”Eld upphör” och anbefalls vid behov skydd.

Vid 14-tiden var den av Olausson ledda förplutonen grupperad i ett område
vid Hagaskog cirka 200 meter väster om den västra gränsen för riskområdet.
De värnpliktiga låg i skydd med hjälmar påtagna. I det läget uppfattades
inom plutonen vinande ljud från ett mindre antal projektiler som
träffade lövverket i den dunge där plutonen fanns. Olausson uppfattade situationen
som allvarlig. Han kommenderade skydd och rapporterade omedelbart
det inträffade till kompanichefen Olsson, som dock missuppfattade

meddelandet. Under samtalet kom Ekstam till platsen och Olausson riktade
i stället anmälan till Ekstam i dennes egenskap av övningsledare.

Av Ekstams egna uppgifter framgår att Olausson talade om att plutonen
varit beskjuten med skarp ammunition och att kulorna slagit ned cirka trettio
meter från den plats där plutonen var grupperad. Fara för ytterligare
beskjutning måste anses ha förelegat, varför det ålåg Ekstam att vidta erforderliga
åtgärder.

Ehuru motstridiga uppgifter framkommit under utredningen får Ekstams
uppgift, att han omedelbart beordrat Olausson att dra tillbaka plutonen
godtagas. Genom att tillbakadragandet skedde enligt tidigare givna direktiv
synes visserligen en viss tidsutdräkt ha förekommit men å andra sidan
låg plutonen under denna tid i skydd och vidare kunde reträtten ske i samlad
trupp. Någon kritik kan därför enligt min mening ej riktas mot Ekstams
åtgärder så långt.

Efter reträtten fortsatte emellertid övningen som vanligt även om plutonen
synes ha uppehållit sig något längre bort från riskområdet. Enligt min
mening borde Ekstam i stället ha avbrutit övningen och i enlighet med moment
52 Säkl K utan dröjsmål ha rapporterat det inträffade till bataljonschefen
Hansson eller till Rydebrink. Härigenom hade sannolikt stridsskjutningsövningen
omedelbart avbrutits.

Vad gäller frågan om Ekstam genom sin underlåtenhet att vidtaga nämnda
åtgärder gjort sig skyldig till tjänstefel antecknas följande. Ekstam upplevde
ej själv beskjutningen utan fick endast rapport om den. Elden torde
ha legat mycket nära gränsen för riskområdet. Ekstam var övertygad om
att de åtgärder som vidtagits i anledning av tidigare incident var betryggande.
Han bedömde det därför vara tillräckligt att flytta truppen ut ur det område
som låg närmast gränsen för riskområdet. I efterhand kan visserligen
konstateras att tidigare vidtagna åtgärder ej var tillräckliga och att faran
sannolikt var större än Ekstam bedömde. Vid en slutlig prövning av vad
sålunda förekommit finner jag mig emellertid ej ha tillräckliga skäl att hävda
att Ekstam genom sin bedömning av den föreliggande situationen gjort
sig skyldig till sådan försummelse att den bör medföra ansvar för tjänstefel.

Vid 15-tiden avslutades övningen och kompaniet samlades på ett öppet
fält cirka 200 meter väster om förplutonens tidigare uppehållsplats. De
värnpliktiga satt på sina packningar med hjälmarna avtagna. I det läget
uppfattades åter vinande ljud av kulor i luften ovan eller vid sidan av kompaniet.
Det inträffade föranledde ingen åtgärd från Ekstams sida utan han
fortsatte genomgången cirka fem eller tio minuter. Ekstam har som skäl
härtill angeri att han ej uppfattade situationen som särskilt riskfylld med
hänsyn till att kulorna slog ned på ett relativt långt avstånd från kompaniet,
till att ett skogsparti fanns bakom (norr om) kompaniet och till att skjutledningen
redan tidigare vidtagit säkerhetsåtgärder.

Det kan med skäl ifrågasättas om inte Ekstam också i detta läge i enlig -

het med moment 52 Säkl K bort omedelbart vidta erforderliga åtgärder.
Frågan är närmast om sådan omedelbar fara förelegat att Ekstam bort beordra
skydd och därefter föra ut kompaniet ur området. Det förhållandet
att det inom loppet av två timmar kunnat konstateras i varje fall två skjutningar
utanför riskområdet talar för att fara för ny beskjutning förelegat.
Vidare utgjorde det bakomvarande skogspartiet inget större skydd för de
värnpliktiga som i övrigt satt helt oskyddade på fältet. Som framgått ovan
har också i efterhand kunnat konstateras att tidigare vidtagna säkerhetsåtgärder
ej var fullt tillräckliga. Å andra sidan har under utredningen delade
meningar rått om var den nya beskjutningen ägde rum. Flertalet hörda synes
ha uppfattat beskjutningen som liggande relativt långt över eller vid sidan
av kompaniet och att den därför inte utgjort någon större fara för kompaniet.
Ekstam gjorde uppenbarligen samma bedömning. Ehuru jag närmast
delar chefens för armén uppfattning att Ekstam ändock bort vidta
omedelbara åtgärder till skydd för kompaniet synes Ekstams underlåtenhet
härutinnan ej utgöra försummelse av beskaffenhet att föranleda ansvar
för tjänstefel.

Sammanfattningsvis finner jag alltså att åtal ej skall väckas mot Ekstam.

Vad i övrigt förekommit i ärendet föranleder ej någon åtgärd från min sida.

Försvarets civilförvaltnings handläggning av ärenden om ersättning
till värnpliktiga som skadats under militärtjänstgöring

I en skrivelse, som kom till JO den 7 mars 1977, begärde Karl-Erik Blixt,
ordförande i Sveriges Värnpliktsskadades förening, att JO skulle utreda
försvarets civilförvaltnings handläggning av de ersättningsfrågor som föranletts
av de svåra militärolyckorna på Ravlunda skjutfält 1969 och i Dagsådalen,
Östersund. 1970. 1 en ytterligare skrivelse, som kom den 26 april
1977, anförde Blixt att civilförvaltningen i vissa fall dragit skatt på ersättning,
som utgått enligt kungörelsen den 19 december 1969 (1969: 761) om
särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m.fl., trots att sådan ersättning
är skattefri.

Yttrande avgavs av civilförvaltningen. Handlingar i saken lånades också
in från civilförvaltningen och försvarsdepartementet.

Klaganden bereddes tillfälle att inkomma med påminnelser men lät sig ej
avhöra.

Till den del ärendet avsåg ersättningsfrågor i anledning av Ravlundaolyckan
avgjordes ärendet av JO Uhlin genom beslut den 1 februari 1978.

Klagomålen rörande Dagsådalen-olyckan överfördes till nytt ärende.

Kungörelsen den 19 december 1969 (1969:761) om särskilt olycksfallsskydd
för värnpliktiga m. fl., i det följande kallad 1969 års kungörelse, tillkom
efter förslag i proposition 1969:154. Förslaget torde ha initierats bl. a.
av den svåra Ravlunda-olyckan. I propositionen anförde departementschefen
bl. a. följande.

Den ekonomiska kompensation som militärersättningsförordningen ger
vid sidan av övriga sociala trygghetsanordningar är av stor betydelse. Som
framgår av den tidigare redogörelsen för bestämmelserna i militärersättningsförordningen
får den som skadas under värnpliktstjänstgöring emellertid
inte alltid ersättning som fullt ut motsvarar hans förlorade arbetsförtjänst.
Ersättning utgår inte heller för s. k. ideell skada, dvs. för sveda och
värk samt lyte eller annat stadigvarande men. I särskilda fall kan möjlighet
finnas att skadeståndsvägen få ut kompletterande ersättning av staten. Staten
är emellertid enligt gällande skadeståndsrättsliga regler inte alltid ersättningsskyldig
för en olycka som inträffat under värnpliktstjänstgöring.
Dessutom är förfarandet för prövning av ett skadeståndsanspråk ofta tidsödande.

Frågan om att bereda de värnpliktiga tillfredsställande ersättning för
skador som de ådrar sig under sin tjänstgöring har sedan många år behandlats
i olika sammanhang utan att någon lämplig lösning kunnat nås. Från
riksdagens sida har upprepade gånger framställts önskemål om att statens
ansvar för de värnpliktiga skall utvidgas. Med hänsyn till vad jag nyss anfört
om värnpliktstjänstgöringens natur finns det särskild anledning att en
värnpliktig som skadas får gottgörelse efter generösa grunder. Det allmänna
bör lägga sig särskilt vinn om att i möjlig mån kompensera dem som
drabbas av olycksfall under värnpliktstjänstgöring. Jag betraktar en reform
som ger de värnpliktiga ett förbättrat ekonomiskt skydd som synnerligen
angelägen. Detta skydd bör få formen av ett särskilt olycksfallsskydd. Det
bör omfatta inte bara värnpliktiga utan också vapenfria tjänstepliktiga och
vissa civilförsvarspliktiga som fullgör obligatorisk tjänstgöring.

När det gäller utformningen av det särskilda olycksfallsskyddet är en
möjlig lösning att staten genom lagstiftning åläggs ett strikt ansvar för militärskador
och motsvarande skador samt alt ersättning utgår enligt gällande
skadeståndsregler. Detta alternativ innebär i princip att den skadade eller
hans efterlevande får full kompensation för inkomstbortfall samt ersättning
för sveda och värk och lyte eller annat stadigvarande men oberoende
av om någon är vållande till skadan eller ej. Enligt min mening bör man
emellertid inte nu genomföra en skadeståndsrättslig reform inom detta speciella
område som föregriper eller försvårar en kommande reformering av
gällande regelsystem om ersättning för personskada i allmänhet.

Det särskilda olycksfallsskyddet bör i stället utformas efter mönster av
det frivilliga kollektiva olycksfallsförsäkringssystem som regelmässigt
förekommer inom det civila arbetslivet. Skyddet bör emellertid regleras i
offentligrättslig ordning på samma sätt som det statliga förarskyddet. Med
denna principiella utgångspunkt föreslår jag att olycksfallsskyddet för
värnpliktiga m. fl. utformas enligt följande.

Jag vill i detta sammanhang särskilt betona vikten av att invaliditetsersättningarna
fastställs så snabbt som omständigheterna medger det. Den
invaliditetsgrad som kan förutses bli bestående för framtiden bör i regel
kunna fastställas slutgiltigt senast sedan ett tillvänjningsår förflutit efter

det att den egentliga läkningsprocessen upphört. Skäligt förskott bör utbetalas
i de fall då invaliditetsgraden inte kan fastställas genast. Som förut
sagts bör fastställd slutlig ersättning för nedsatt arbetsförmåga kunna höjas
om arbetsförmågan försämras ytterligare i väsentlig mån till följd av skadan.

Ur 1969 års kungörelse inhämtas följande.

Det högsta ersättningsbeloppet är 150000 kr. Det utgår vid förlust av arbetsförmågan.
Vid nedsättning av arbetsförmågan utgår ersättning med det
lägre belopp som svarar mot nedsättningen. Förlusten av arbetsförmågan
eller nedsättningen av densamma skall kunna antagas bli bestående för
framtiden. (4 §)

Är staten skyldig att utge skadestånd med anledning av den ifrågavarande
skadan får staten avräkna ersättning enligt kungörelsen mot skadeståndet
i den mån summan av ersättningen och skadeståndet överstiger beloppet
av fullt skadestånd. (8 §).

Ersättningen bestämmes och utbetalas av civilförvaltningen efter hörande
av försvarets skaderegleringsnämnd och riksförsäkringsverket. Beslut
om ersättning skall meddelas så snart det kan ske. Föreligger rätt till ersättning
men kan ersättningens storlek ej genast fastställas, skall förskott
utges med skäligt belopp (9 §).

Vidare må i detta sammanhang nämnas följande stadgande i 19 § kommunalskattelagen: Till

skattepliktig inkomst enligt denna lag räknas icke:

Så ock sådan ersättning enligt annan lag eller särskild författning, som
utgått annorledes än på grund av sjukförsäkring, som nyss sagts, till någon
vid sjukdom eller olycksfall i arbete eller under militärtjänstgöring om icke
ersättningen grundas på förvärvsinkomst av 4 500 kronor eller högre belopp.

Engångsbelopp enligt 1969 års kungörelse har ansetts skattefritt även
om det utgjort ersättning för inkomstförlust (se prop. 1976/77:50 s. 46).
1969 års kungörelse upphörde att gälla den 1 juli 1977 då lagen (1977: 266)
om statlig ersättning vid ideell skada trädde i kraft; äldre bestämmelser
skulle dock gälla i fråga om skada som inträffat före ikraftträdandet.

Ravlunda-olyckan inträffade den 16 april 1969. Tre värnpliktiga omkom.
Vidare skadades värnpliktiga Rune Strid, Kjell Josefsson, Gunnar Andersson
och Arne Pihl. Svårast skadade blev Strid och Josefsson.

Civilförvaltningen informerade sig omgående om olyckan och vidtog
därefter vissa åtgärder för att ekonomisk hjälp skulle utgå till de drabbade
utöver den som kunde utgå enligt militärersättningslagen.

För att de skadades förhållanden skulle ordnas så snabbt som möjligt besökte
representanter för civilförvaltningen de skadade i deras hem och tog
kontakt med sociala myndigheter.

Genom beslut den 27 oktober 1969 utbetalade civilförvaltningen å contoersättning
till Strid med 12000 kr. Skaderegleringsnämnden hade förklarat
att det var tveksamt om olyckan enligt gällande rätt kunde medföra skadeståndsskyldighet
för kronan men tillstyrkt utbetalningen av 12000 kr i
avbidan på fortsatt utredning.

I skrivelse till Kungl. Maj:t samma dag hemställde vidare civilförvaltningen
att Kungl. Maj:t skulle förklara att kronan åtog sig skyldighet att till
samtliga skadade vid Ravlunda-olyckan utge ojämkat skadestånd och godkänna
utbetalningen till Strid. Även advokaten Henning Sjöström begärde,
såsom ombud för Strid och Josefsson, att staten utan att avvakta resultatet
av pågående utredningar skulle utbetala fullt skadestånd. 1 beslut den 19
december 1969 föreskrev Kungl. Maj:t att med hänsyn till de särskilda omständigheterna
av statsmedel skulle utges ersättning som om staten varit
skadeståndsskyldig till Strid. Josefsson, Andersson och Pihl samt till dödsbona
efter de omkomna. Avskrift av beslutet expedierades till Sjöström.

Genom beslut den 19 december 1969 utbetalade civilförvaltningen ytterligare
15 000 kr till Strid i avräkning på slutlig ersättning. I skrivelse till
riksförsäkringsverket den 13 januari 1970 anhöll civilförvaltningen om
uppgift snarast på i varje fall den lägsta invaliditetsgrad som kunde beräknas
för Strid så att ersättning kunde utbetalas enligt 1969 års kungörelse.
Riksförsäkringsverket svarade i skrivelse den 26 januari 1970 att ersättningen
enligt kungörelsen torde böra bestämmas såsom vid förlust av arbetsförmågan.

Genom beslut den 6 februari 1970 utbetalade civilförvaltningen till Strid
123 000 kr utgörande högsta ersättningsbeloppet, 150000 kr, enligt ovannämnda
kungörelse med avdrag för tidigare utbetalade förskottsersättningar
å 27 000 kr. De ifrågavarande beloppen synes ha utbetalats till Strid utan
preliminärskatteavdrag.

Till Josefsson utbetalade civilförvaltningen genom beslut den 19 december
1969 15 000 kr i avräkning på slutlig ersättning.

1 sin ovannämnda skrivelse till riksförsäkringsverket den 18januari 1970
anhöll civilförvaltningen också om uppgift på den lägsta beräknade invaliditetsgraden
för Josefsson.

Riksförsäkringsverket anförde i sitt svar den 26 januari 1970:

Vid bestämmande av temporär livränta enligt militärersättningsförordningen
tom oktober 1970 har Riksförsäkringsverket beaktat, att anpassningssvårigheter
kan antagas föreligga under den första tiden av invaliditetstillståndet.
På grund därav ansågs arbetsförmågan tills vidare vara
nedsatt med 80 procent. Josefsson har återgått till sitt tidigare yrke såsom
reparatör av kontorsmaskiner. Om han inte kommer att undergå yrkesutbildning.
som enligt 8 § tredje stycket militärersättningsförordningen blir
att beakta vid invaliditetsbedömningen, torde livsvarig livränta komma att
beräknas efter en invaliditet av 65 procent. Förskott enligt 9 § ovannämnda
kungörelse torde skäligen kunna utges efter en nedsättning av arbetsförmågan
med 60 procent.

Genom beslut den 6 februari 1970 utbetalade civilförvaltningen ytterligare
75 000 kr, dvs. 60 % av maximiersättningen, 150000 kr, enligt 1969 års
kungörelse med avdrag för det tidigare utgivna beloppet 15 000 kr.

I skrivelse till civilförvaltningen den 10 december 1970 meddelade riksförsäkringsverket
att verket tillerkänt Josefsson livsvarig livränta enligt
militärersättningsförordningen efter två tredjedelars invaliditet och föreslog
att civilförvaltningen skulle utge ersättning enligt 1969 års kungörelse
efter samma invaliditetsgrad.

Genom beslut av civilförvaltningen den 28 april 1971 tillerkändes Josefsson
ersättning enligt riksförsäkringsverkets förslag, dvs. med (2/3 x
150000) 100000 kr. Eftersom till Josefsson förskottsvis utgivits 90000 kr,
utbetalades ytterligare 10000 kr till honom.

Även beloppen till Josefsson synes ha utbetalts utan preliminärskatteavdrag.

Det bör måhända också nämnas att ersättningar till Strid och Josefsson
enligt militärersättningslagen utbetalas av riksförsäkringsverket.

I skrivelse till civilförvaltningen den 29 december 1969 hade advokaten
Sjöström meddelat att han i anledning av Kungl. Maj:ts beslut den 19 december
1969 skulle inkomma med detaljerad utredning som stöd för krav
från de av honom företrädda personerna, bl. a. Strid och Josefsson. Någon
sådan utredning inkom inte från Sjöström.

1 skrivelse till Sjöströms advokatbyrå den 15 maj 1973 begärde därför civilförvaltningen
besked huruvida kraven från Sjöströms huvudmän kvarstod.
Civilförvaltningen anförde därvid bl. a.:

Ang. ersättning till R. Strid m.fl. p.g. a. kroppsskada vid skjutolycka
1969-04-16 på Ravlunda skjutfält

I rubricerade ärende har Ni år 1969 anmält krav från Era därvid angivna
huvudmän. Med hänsyn till vad som därefter förekommit i ärendet, har vi
dock utgått från att kraven ej längre kvarstår. För den händelse detta emellertid
inte skulle vara fallet, får vi hemställa om Ert snara besked därom
jämte uppgift på den tid inom vilken Ni kommer att precisera yrkandena
och grunderna därför.

Såsom framgår av bifogade kopia av kommuniké till TT, torde skadekommissionens
däri åberopade slutrapport i september 1970 bekräfta försvarets
skaderegleringsnämnds dessförinnan uttryckta mening att skadeståndsskyldighet
ej visats åvila staten. — Ersättning enligt kungörelsen
(1969:761) om särskilt olycksfall för värnpliktiga m.fl. utgavs i ärendet i
huvudsak i början av år 1970.

I skrivelse den 17 maj 1976 till civilförvaltningen hemställde dåvarande
advokaten Bengt A. Eriksson på Sjöströms byrå ”om en omprövning av tidigare
ställningstagande från Er samt ett slutgiltigt besked på att Kronan
åtager sig fullt och ojämkat skadeståndsansvar gentemot samtliga skadade
och berörda parter”. I svarsskrivelse till Eriksson den 3 juni 1976 erinrade
7 Riksdagen 1978/79. 2 sami. Nr I

civilförvaltningen dels om att civilförvaltningen på grund av Kungl. Maj:ts
beslut den 19 december 1969 utgivit förskottsersättning som om staten varit
skadeståndsskyldig och dels om att advokatbyrån den 29 december
1969 förklarat, att den skulle inkomma med utredning som stöd för skadeståndskrav.
Civilförvaltningen förklarade att den så snart sådan utredning
inkommit var beredd att, som om skadeståndsskyldighet hade förelegat,
utge den ytterligare ersättning som kunde visas skälig. Sådan utredning inkom
inte.

Jag har inhämtat att advokaten Ingemar Wahlquist enligt rättshjälpslagen
förordnats till biträde åt Strid och Josefsson m. fl. Jag har också tagit del av
skrivelser i saken från Wahlquist till civilförvaltningen.

Civilförvaltningen har i sitt yttrande hit anfört:

Sedan ärendet hösten 1971 omlottats på grund av handläggarens sjukdom
och sedermera förtidspension bevakade den nye handläggaren detsamma
med utgångspunkt från de krav på ideellt och ekonomiskt skadestånd
som skäligen kunde ställas från den svårast skadade. Strid. Med hänsyn
till den utgivna ersättningen om 150 000 kr samt utgående periodiska
förmåner och bidrag från riksförsäkringsverket, försäkringskassan och
landstinget, å ena. samt Strids dokumenterade skador respektive hypotetiska
inkomstförlust enligt egna uppgifter hösten 1969, å andra sidan, har
handläggaren funnit det naturligt att ombudet inte - trots civilförvaltningens
påminnelse i maj 1973 - framställt de krav han aviserade i brevet den
29 december 1969. Enligt civilförvaltningens bilagda sammanställning synes
Strids erhållna förmåner sålunda ännu vid utgången av år 1977 överstiga
de bruttokrav som skäligen kan ställas på grund av skadeståndsskyldighet.
Framför allt gäller detta om hänsyn tas till skattefriheten hos vissa av
förmånerna.

Enligt uppgift från advokaten Ingemar Wahlqvist, Stockholm, har denne,
som numera befullmäktigat ombud, i mars 1977 påbörjat fullständig utredning
i ärendet.

Civilförvaltningen har vidare anfört följande. Vid omlottningen av ärendet
hösten 1971 innehöll akten inte Kungl. Maj:ts beslut den 19 december
1969, varigenom staten åtog sig skadeståndsskyldighet. Den nye handläggaren
hade därför trott att när det i ärendet talats om Kungl. Maj:ts beslut
den 19 december 1969 åsyftats 1969 års kungörelse, som utfärdades samma
dag. Sedermera har föreskrivits att dagboksblad skall upprättas i registrerade
ärenden inom juridiska byrån. Därigenom synes större säkerhet ha
uppnåtts att i förekommande fall akt tillföres kopia av regeringsbeslut, som
registreras centralt.

Vid ärendets avgörande den 1 februari 1978 anförde JO Uhlin följande.
Värnpliktstjänstgöringen är inte sällan förenad med risker för liv och
hälsa. Ett särskilt ansvar måste därför anses åligga staten för att dessa ris -

ker begränsas till ett minimum. Om de värnpliktiga trots allt skadas måste
staten göra allt som rimligen kan begäras för att de drabbade skall erhålla
ekonomisk gottgörelse. Ett inte ringa mått av omtanke och insatser av mera
personlig karaktär kan också krävas.

Närmaste tiden efter det att den svåra Ravlunda-olyckan inträffade synes
civilförvaltningen ha gjort föredömliga insatser för att ekonomisk hjälp
skulle utgå till de av olyckan drabbade.

Beklagligtvis har civilförvaltningens aktivitet sedermera avmattats.

Såsom tidigare nämnts meddelade advokaten Sjöström i brev till civilförvaltningen
den 29 december 1969 att han i anledning av "Kungl. Maj:ts
beslut av den 19 december 1969” skulle inkomma med detaljerad utredning
som stöd för krav från de av honom företrädda personerna. Enär några
krav inte inkom påminde civilförvaltningen advokatbyrån om saken i
brev den 15 maj 1973. Möjligen borde civilförvaltningen ha påmint advokatfirman
om ärendet tidigare - tre och ett halvt år hade förflutit sedan
Sjöströms första brev inkom - men kunde ju också med fog utgå från att
ombudet iakttog sina klienters intressen på bästa sätt. Det går emellertid
inte att förneka att civilförvaltningens brev fick ett helt missvisande innehåll.
Av brevet måste ju den slutsatsen dras att civilförvaltningen ansåg att
skadeståndsskyldighet inte ålåg staten och att annan ersättning än enligt
1969 års kungörelse inte kunde utgå från civilförvaltningen. I verkligheten
var ju staten skadeståndsskyldig på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 19
december 1969.

Inte förrän genom brevet från Bengt A. Eriksson den 17 maj 1976 fick civilförvaltningen
svar på sin påminnelse den 15 maj 1973. Tre år har sålunda
förflutit utan att några särskilda åtgärder synes ha företagits från ombudets
sida.

Av Erikssons brev framgår att inte heller han hade klart för sig att staten
genom beslutet den 19 december 1969 åtagit sig skadeståndsskyldighet.
Eriksson torde sålunda inte ha tagit del av nämnda beslut, vilket kan synas
förvånande. Å andra sidan kan ju inte bortses från att han borde kunna lita
på civilförvaltningens uppgifter i brevet den 15 maj 1973.

Civilförvaltningen har som förklaring till det missvisande innehållet i
brevet den 15 maj 1973 anfört att akten inte innehöll Kungl. Maj:ts beslut
den 19 december 1969, varför den nye handläggaren av ärendet trott att
med Kungl. Maj:ts beslut den 19 december 1969 avsetts 1969 års kungörelse,
utfärdad nämnda dag. När Sjöström åberopade Kungl. Maj:ts beslut
skulle alltså handläggaren ha trott att Sjöström åberopade 1969 års kungörelse.
Denna förklaring kan inte godtagas.

Sammanfattningsvis vill jag påstå att Ravlunda-olyckan till en början
föranledde vissa aktningsvärda initiativ från civilförvaltningens sida men
att handläggningen av ärendet sedan kommit att präglas av långsamhet och
bristande noggrannhet, för att inte säga försumlighet. Huruvida de av olyckan
drabbade lidit någon ekonomisk skada härav har jag inte anledning att

100

utreda eftersom deras intressen nu synes bli väl tillvaratagna av deras nya
ombud, advokaten Wahlquist. Det måste dock för dem, jag tänker i första
hand på Strid och Josefsson och deras anhöriga, vara psykiskt påfrestande
att inte ha det ekonomiska mellanhavandet med staten reglerat.

Ändring av bestämmelse om disciplinbots storlek samt nedsättning
av disciplinbot som ålagts vissa värnpliktiga

Av ett av JO Uhlin den 21 mars 1978 avgjort ärende framgår följande.

Inom ombudsmannaexpeditionen upprättades den 3 november 1976 en
promemoria av följande innehåll.

Den 1 juli 1976 infördes - genom ändring av bl. a. 5 § värnpliktsavlöningskungörelsen
- en ny form av kontantersättning för värnpliktiga under
grundutbildning. Det tidigare utgående penningbidraget ersattes då
med s. k. dagersättning om 10 kr. för dag jämte tillägg efter viss tids tjänstgöring.
Den nämnda ändringen i 5 § värnpliktsavlöningskungörelsen föranledde
dock ingen samtidig ändring av 2 § kungörelsen (1973:73) om löneavdrag
vid disciplinbot, enligt vilken bestämmelse löneavdrag vid disciplinbot
för värnpliktig skulle bestämmas för dag till belopp som motsvarade
penningbidraget.

Under hösten 1976 uppmärksammades JO på att det rådde oklarhet om
hur löneavdraget vid disciplinbot i dessa fall skulle bestämmas. Frågan var
om disciplinboten skulle bestämmas för dag till belopp som motsvarade
dagersättningen med eller utan tillägg. JO Uhlin träffade rättschefen i försvarsdepartementet
Carl-Ivar Skarstedt den 27 september 1976. Skarstedt
uppgav i samband därmed bl. a. att enligt hans uppfattning disciplinboten
skulle motsvara dagersättningen utan tillägg, att han snarast skulle ta upp
frågan om förtydligande av bestämmelsen i 2 § kungörelsen om löneavdrag
vid disciplinbot samt att man inom försvarsdepartementet dels skulle låta
undersöka i hur många fall värnpliktiga ålagts disciplinbot överstigande 10
kr fr. o. m. den 1 juli 1976 dels skulle undersöka möjligheterna att i dessa
fall återbetala för högt uttagna belopp.

Efter ändring den 30 september 1976 (SFS 1976:755) av 2 § kungörelsen
om löneavdrag vid disciplinbot föreskrivs numera att löneavdraget vid disciplinbot
för värnpliktig som erhåller dagersättning skall bestämmas till belopp
för dag som motsvarar hans dagersättning utan tillägg. (Bestämmelsen
trädde i kraft den 19 oktober 1976.)

Från försvarsdepartementet har inhämtats att inom försvarsgrenarna utredes
i vilka fall disciplinbot uttagits med högre belopp än 10 kr, att åtgärder
övervägs för återbetalning av de för mycket uttagna beloppen och att
JO skulle underrättas om utredningsresultaten och kommande beslut i
ärendet.

Bestämmelsen om löneavdrag vid disciplinbot återfinns numera i förordningen
1976:1012. Denna förordning trädde i kraft den 1 januari 1977.

Försvarsgrenscheferna redovisade resultaten av företagna utredningar
till försvarsdepartementet. Härav framgick att det under tiden den 1 juli

101

1976-den 19 oktober 1976 förekommit 13 fall i vilka löneavdrag vid disciplinbot
för värnpliktiga, som avlönats med dagersättning, hade bestämts
till högre belopp än tio kr. Av dessa gällde ett fall 20 dagars disciplinbot å
40 kr och två fall 10 dagars disciplinbot å 40 kr. Inom arméns förband hade
man funnit sju fall, inom marinens förband fem fall och inom flygvapnets
förband ett fall. Flertalet beslut hade verkställts.

Utredningsresultaten överlämnades från försvarsdepartementet till försvarets
civilförvaltning för åtgärd. Efter viss kompletterande utredning
hemställde civilförvaltningen i brev till regeringen den 13 oktober 1977 att
regeringen av nåd måtte mildra de ifrågavarande besluten om disciplinbot
så att boten nedsattes till tio kr per dag.

Genom beslut den 2 mars 1978 biföll regeringen samtliga tretton ansökningar.

JO företog ingen ytterligare åtgärd.

Förbud mot uppsättande av vissa tryckta bilder i logement har ansetts
inte strida mot tryckfrihetsförordningen

1 ett brev, som kom in till JO den 23 februari 1977, klagade värnpliktige
P-0 Balkedahl och 42 andra värnpliktiga vid I 20 på en av regementschefen
utfärdad bestämmelse, som innebar att de värnpliktiga ej fick sätta upp
bilder med pornografiskt eller politiskt innehåll på logementsskåpen. De
värnpliktiga ansåg att förbudet stred mot bestämmelserna om spridningsrätt
i tryckfrihetsförordningen.

Efter remiss inkom chefen för armén med eget yttrande jämte yttrande
från chefen för 1 20 översten av 1. graden Dick Löfgren.

Balkedahl avgav yttrande över vad som framkommit.

Regementschefen har i huvudsak uppgivit följande. Under hösten 1976
begärde de värnpliktiga att de skulle få pryda logementen så att miljön blev
trivsammare. Regementschefen medgav muntligen att vissa affischer skulle
få sättas upp på skåpdörrarnas utsida, dock inte bilder med politiskt eller
pornografiskt innehåll.

Chefen för 7 kompaniet har enligt regementschefen uppgivit följande.
En del värnpliktiga vid kompaniet begärde full frihet i fråga om utsmyckningen
av logementen. Kompanichefen avslog denna begäran. Senare
medgav bataljonschefen att soldaterna - efter kompanichefens godkännande
- skulle få sätta upp turistbroschyrer, bilder av bilar m. m., dock inte
på målade ytor; grovporr och politiska bilder fick placeras på skåpens
insida men inte på utsidan. Kompanichefen, som fastställde att inga bilder
med helnakna kvinnor var tillåtna, sade till soldaterna att om de var tvek -

102

samma i frågan om en bild fick sättas upp skulle begära hans tillstånd till
uppsättningen. Systemet fungerade bra till i december 1976, då det visade
sig att några värnpliktiga hade satt upp politiska affischer och nidbilder.
Logementschefen beordrades städa bort bilderna. Kompanichefen meddelade
de värnpliktiga att alla bilder som de ville sätta upp skulle visas upp
för honom. Någon dag därefter klagade en värnpliktig på att någon rivit
ned en bild som kompanichefen "godkänt”. För att hjälpa de värnpliktiga
lovade kompanichefen att sätta en stämpel med sin signatur på bild som
enligt hans mening fick sättas upp.

JO Uhlin anförde i beslut den 11 oktober 1977 följande.

Enligt 1 kap. 2 § andra stycket tryckfrihetsförordningen (TF) får myndighet
eller annat allmänt organ inte på grund av tryckt skrifts innehåll
hindra skriftens spridning bland allmänheten genom åtgärd, som inte äger
stöd i TF. Enligt 1 kap. 5 § äger TF tillämpning endast på skrift som framställts
i tryckpress1; till skrift hänföres karta, ritning eller bild även om den
ej åtföljs av text.

Innehållet i en tryckt skrift får alltså i och för sig inte utan stöd i TF föranleda
något hinder för spridning av skriften. Däremot är sådana ingripanden
tillåtna som dikteras av ordningshänsyn. Därvid torde strängare krav
på ordning kunna uppställas när det gäller av myndighet disponerat område
till vilket allmänheten inte äger tillträde, t. ex. militärt område (se MO:s
ämbetsberättelse 1950 s. 276 och JO:s ämbetsberättelse 1975 s. 169,
1975/76 s. 178).

Regeringen har i bestämmelser om försök med mötesverksamhet m. m.
(TKG 921:740173) föreskrivit, att inom kasernområde får tidningar, flygblad,
stenciler och andra skrifter som inte gäller tjänsten läggas ut endast
på särskilda platser inom kompanilokal eller motsvarande lokaler; sådana
platser anvisas av kompanichef (motsvarande). Enligt överbefälhavarens
kompletterande föreskrifter (TKG 921:740220) till nämnda bestämmelser
skall förbandschefen samordna antalet och typer av platser där skrifter får
läggas ut och förvaras, företrädesvis i gemensamt dagrum (korridor).

Regementschefen vid I 20 har bestämt att tidningar etc. får läggas ut endast
på den särskilda plats inom kompanilokal, som anvisas av kompanichefen.

Såsom tidigare nämnts kan av ordningsskäl ingripande göras mot spridning
av tryckt skrift. Detta gäller givetvis även om den tryckta skriften utgörs
av en bild. Till sådana ordningsskäl kan också hänföras hänsyn till
trivseln i ett rum där människor — med som alltid olika tycken och smak —
bor mer eller mindre av tvång.

1 Fr. o. m. den 1 januari 1978 äger TF tillämpning även på skrift, som mångfaldigas
genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande.

103

Vid bedömning av en sådan ordningsfråga bör givetvis de värnpliktigas
åsikter beaktas. Det slutliga avgörandet tillkommer dock regementschefen.

Jag delar regementschefens och chefens för armén uppfattning att det i
förevarande fall rört sig om en ordnings- och trivselfråga och inte om en
tryckfrihetsfråga.

Förbud mot försäljning av skrifter inom marinens skolor och övriga
förband

I brev, som kom in till JO den 28 juni 1976, klagade Värnpliktiga arbetsgruppen
på att det, till skillnad från vad som gällde inom arméns och flygvapnets
förband, rådde förbud för värnpliktiga att försälja skrifter inom
marinens anläggningar. Förbudet medförde att den av arbetsgruppen utgivna
tidningen Kanonen ej kunde försäljas genom värnpliktiga kontaktmän.
Arbetsgruppen hävdade att förbudet, som skulle ha utfärdats av chefen
för marinen, stred mot de rekommendationer som överbefälhavaren
gett i saken. Klagomålen riktades även mot chefen för Karlskrona örlogsskolor,
vilken meddelat förbud av samma innehåll.

Efter remiss inkom chefen för marinen, viceamiralen Bengt Lundvall,
med upplysningar och yttrande.

Härefter inhämtades yttrande från överbefälhavaren. Yttrandet avgavs
på uppdrag av överbefälhavaren av chefen för försvarsstabens personalvårdsbyrå.

På begäran överlämnades därefter handlingarna i ärendena åter till chefen
för marinen, som inkom med förnyat yttrande.

Arbetsgruppen yttrade sig över vad som framkommit.

Överbefälhavaren har den 26 september 1975 (PV 921) utgivit rekommendationer
angående försäljning av tidskrifter inom militära etablissemang.
Däri anges till en början att rekommendationerna kan behöva kompletteras
av försvarsgrenschef. Vidare anges bl. a. följande.

Förbandschefer (motsv) bör om så inte skett utge särskilda ordningsföreskrifter.
Dessa bör ges lokal anpassning och gälla alla tidningar och tidskrifter.

Inskränkningar får grundas endast på ordningssynpunkter.

Då det gäller försäljning (saluföring) av skrifter finns ej någon centralt
utgiven ordningsbestämmelse (motsvarande de föreskrifter som finns om
utläggande av skrifter).

Lokalt kan finnas ordningsskäl, vilka gör det motiverat att förbandschef
utfärdar en lokal bestämmelse som inskränker rätten till saluföring. En sådan
bestämmelse behöver ej vara densamma som gäller för utläggning av
skrifter.

104

Ordningsföreskrifter bör utgå från att försäljning icke får ske under
tjänst. Vare sig försäljare eller köpare får vara i tjänst.

Försäljning bör därför inte medges bl. a. mellan den dagliga övningstidens
början och dess slut.

Försäljning inom kasemområdet bör dessutom inte tillåtas inom sådana
institutioner och områden där pågående verksamhet kan störas (ex vis
sjukhus, tandläkarmottagningar, andaktsrum, matsalar, förbandsbibliotek
och läsrum, lokaler för musik och musikavlyssning, gymnastiksalar,
idrottsanläggningar o dyl).

Beroende på lokala förhållanden kan även förläggningsutrymmen behöva
undan tas.

För att ej störa vilomöjligheterna i förläggningsutrymmen bör dessa i
varje fall undantas som tillåtna försäljningsställen mellan kl. 21.00 och revelj.

Försvarets materielverk meddelar anvisningar för försäljning genom
marketenteriernas försorg. (Sådana anvisningar har den 7 oktober 1975 utgivits
rörande försäljning av tidskriften Kanonen).

Chefen för marinen anförde i sitt första yttrande bl. a. följande.

Marinens förband består dels av större enheter som örlogsskolor och
KA-regementen dels av mindre enheter såsom fartyg ingående i kustflottan,
isbrytarfartyg, sjömätningsfartyg samt ytterförläggningar vid KA.

På dessa förband sker all affärsverksamhet — utom sådan som sker genom
automater - över marketenteridisk (motsv). Det måste anses angeläget
såväl för den enskilde individen som från tjänste- och ordningssynpunkt
att all försäljning således även försäljning av tidningar och tidskrifter
kanaliseras till vederbörande marketenteri (motsv).

Ett avsteg från denna ordning för en speciell tidning skulle innebära att
framställningar om försäljning av andra tidningar eller tidskrifter svårligen
skulle kunna avslås. Resultatet skulle med andra ord kunna bli att försäljning
kom att äga rum genom ett flertal tidningsförsäljare. Detta kan jag
från ordningssynpunkt icke medverka till.

Med hänsyn till vad ÖB uttalat i rekommendationerna av 1975-09-26 har
jag förelagt mig underlydande chefer utkast till CM kompletterande föreskrift
rörande spridning av skrift vid förband.

Jag är angelägen att framhålla att spridning av skrifter inom marinen
skall kunna ske med stöd av tryckfrihetsförordningen och att någon särbehandling
av enskilda skrifter ej får förekomma.

Något förbud för försäljning av tryckta skrifter har ej utfärdats.

Försäljning av tidningar och tidskrifter sker i dag vid marinens förband
genom marketenteri (motsv).

Det av chefen för marinen angivna utkastet till föreskrifter har följande
innehåll.

1. Marin myndighetschef skall utfärda ordningsföreskrifter angående
spridning inom marinens anläggningar, fartyg och kasemområden (motsvarande)
av skrifter (tryckta skrifter och andra än tryckta skrifter).

2. Föreskrifterna skall utformas i enlighet med ÖB:s rekommendationer i
skrivelse 1975-09-26 PV 921. Därutöver skall föreskrivas att sådan spridning
som sker genom försäljning skall ske genom marketenteri (motsvarande).

105

Överbefälhavaren anförde i sitt yttrande i huvudsak följande.

Chefen för marinen har i sitt yttrande över anmälningarna från värnpliktiga
arbetsgruppen angivit att förfaringssättet vid marinen, att försäljning
av tidningar och tidskrifter sker genom marketenteri (motsv). är med hänsyn
till förhållandena vid marinen betingat av ordningsskäl.

Genom att chefen för marinen givit sin åsikt om hur försäljning skall ske
till känna till honom underlydande chefer (se CM yttrande sid 3) ges inom
marinen icke tillstånd till försäljning av tidningar och tidskrifter på annat
sätt än genom marketenteri (motsv).

Överbefälhavaren delar chefens för marinen uppfattning i vad gäller behovet
av speciella ordningsföreskrifter för verksamheten ombord på fartyg De

rekommendationer beträffande spridande av skrift vid förband som
utfärdats med ÖB skrivelse 1975-09-26 PV 921 avsåg att gälla hela försvarsmakten.

1 det senare yttrandet vidareutvecklade chefen för marinen skälen för att
ej tillåta försäljning av skrifter inom marinen annat än genom marketenteri
(motsv) och anförde därvid bl. a. följande.

I trappor, korridorer samt på gångar och vägar är försäljningsverksamhet
störande för framkomligheten. Allt detta är ordningsfrågor.

Alla byggnader, lokaler, utbildningslokaler, vägar m.m. inom ett militärt
etablissement är avsedda för någon form av verksamhet. Det finns följaktligen
mycket få platser där försäljningsverksamhet ej stör annan verksamhet.
Ett undantag utgör emellertid marketenteriema.

Jag anser att ovanstående förhållanden är allmängiltiga beträffande marinens
förband och skolor. Jag har negativa erfarenheter från tidigare försäljningsverksamhet
inom förband. Vpl har på uppdrag av företag agerat
försäljare inom förband och därvid ej tillfullo kunnat fullfölja ekonomiska
och redovisningstekniska åtaganden. Förbandschef har därvid belastats
med onödiga och ovidkommande problem som stört tjänsten. Det är ordningsskäl
som talar mot annan försäljningsverksamhet inom förband än
den som i ordnade former sker vid marketenteriema.

Försäljningsverksamhet utom marketenteriema utgör vid krigsorganiserade
förband, fartyg, ytterförläggningar och under fältförhållanden i särskilt
hög grad ett störande moment för verksamheten. Detta är en ordningsfråga.
Stor del av grundutbildningen vid marinen bedrivs under sådana
förhållanden. Personalen lever och verkar med sin organisationsbestämmande
materiel på krigsuppehållsplatser inom ramen för sina vapensystem.

Utbildningen inom marinen är starkt centraliserad. Detta innebär att flera
marina förband och skolor utbildar ett stort antal omgångar värnpliktiga
under kortare perioder. Den enskilde värnpliktige är med andra ord vid
förbandet en relativt kort tid. Detta system med ”stationsutbildning” ställer
krav på fasta och entydiga ordningsregler.

De lokala förhållandena vid marinen är i flera avseenden särpräglade.
Det är viktigt att samma regler och bestämmelser gäller inom hela försvarsgrenen.
Därför vill jag utfärda centrala bestämmelser bl. a. för hur
spridning av skrift med hänsyn till ordningen får ske. Detta har också förutsatts
i ÖB bestämmelser.

106

Något som helst förbud att sprida tidskrifter är ej aktuellt. Däremot har
jag begränsat försäljningen till marketenterierna. Alla individer som så
önskar kan köpa tidskrifterna medan de som ej önskar slipper utsättas för
påtryckande försäljning av aktiva försäljare.

Försäljning till allmänheten sker stundom genom att enskilda försäljare
söker upp och propagerar för den vara de vill sälja. Många människor upplever
sådan försäljning som påfrestande och påtvingande. Detta problem
har uppmärksammats vid utvecklingen av konsumentlagstiftningen.

Jag har velat göra denna jämförelse med utvecklingen inom samhället i
övrigt eftersom jag anser att den som önskar slippa bli utsatt för ”aktiv försäljning”
bör få slippa det, även när han gör sin värnplikt. Detta är, när enskilda
individer uppfattar det som störande, en ordningsfråga.

Vid ärendets avgörande den 22 februari 1978 anförde JO Uhlin följande.

I 1 kap. 2 § andra stycket tryckfrihetsförordningen (TF) stadgas bl. a. att
det ej är tillåtet för myndighet eller annat allmänt organ att på grund av
skrifts innehåll genom åtgärd som inte äger stöd i TF hindra skriftens
spridning bland allmänheten. Med spridning förstås också försäljning av
skriften.

Spridningsrätten är emellertid inte obegränsad. Inskränkningar som betingas
uteslutande av ordningsskäl kan göras (se MO:s ämbetsberättelse
1950 s. 276; särskilt s. 298 samt JO:s ämbetsberättelse 1975 s. 169 ff och
1975/76 s. 178 ff i fråga om militära områden).

De av överbefälhavaren givna rekommendationerna till inskränkningar i
rätten att försälja skrifter grundar sig uppenbarligen på ordningsskäl. Av
förbandschef i enlighet med dessa rekommendationer utfärdade föreskrifter
strider därför inte mot TF.

De längre gående inskränkningar som i dag gäller inom marinen, vilka
gäller alla skrifter, har ej sin grund i skrifts innehåll och kan därför ej heller
sägas strida mot TF.

Huruvida sedan de av chefen för marinen åberopade ordningsskälen
verkligen nödvändiggör så långt gående inskränkningar är en bedömningsfråga
där olika meningar kan göras gällande.

Överbefälhavaren har sagt sig dela chefens för marinen uppfattning i vad
avser behovet av speciella ordningsföreskrifter för verksamheten ombord
på fartyg men tillagt att rekommendationerna avsåg att gälla hela försvarsmakten.

Jag tolkar överbefälhavarens yttrande så att de givna rekommendationerna
i regel borde kunna följas inom alla marinens förband frånsett ombord
på fartyg.

För egen del har jag svårt att se att förhållandena vid t. ex. marinens örlogsskolor
och kustartilleriregementen skulle så väsentligt skilja sig från
förhållandena vid arméns och flygets motsvarande förband att de generellt
skulle motivera längre gående inskränkningar än vad överbefälhavaren rekommenderat.

107

I sammanhanget vill jag även beröra frågan om lämpligheten av att försvarsgrenschef
utfärdar ordningsföreskrifter att gälla alla förband inom
försvarsgrenen.

Överbefälhavarens rekommendationer torde ha sin grund i behovet av
att någorlunda enhetliga bestämmelser gäller inom hela försvarsmakten.
Överbefälhavaren har emellertid förutsatt att rekommendationerna kan
behöva kompletteras av försvarsgrenschef. Det kan som följd härav vara
motiverat att chefen för marinen utfärdar riktlinjer t. ex. angående försäljning
ombord på fartyg.

Det är emellertid förbandschefen (motsvarande) som ansvarar för ordningen
inom sitt förband. Som torde framgå av överbefälhavarens rekommendationer
är det på förbandschefen (motsvarande) det ankommer att
meddela de ordningsföreskrifter som kan vara påkallade av lokala förhållanden.

Föreskrifter av chefen för marinen vilka ålägger lokal förbandschef
(motsvarande) att föreskriva att försäljning av skrifter endast skall ske genom
marketenteri synes sålunda inte stå i god överensstämmelse med
överbefälhavarens rekommendationer.

108

III. Vårdområdet

Kriminalvård

I samband med strejk bland intagna på vissa kriminalvårdsanstalter
beslutade kriminalvårdsstyrelsen bl. a. att permissioner inte skulle
medges intagna på dessa anstalter

Till JO inkom klagomål över att kriminalvårdsstyrelsen beslutat om generellt
permissionsförbud vid de anstalter där strejk pågick. Det klagades
också över att intagna som strejkade blev inlåsta i sina celler.

Efter remiss inkom kriminalvårdsstyrelsen med yttrande, vari anfördes
följande.

Den kollektiva arbetsnedläggelse som ägde rum i vissa kriminalvårdsanstalter
under tiden 15 november - 3 december 1976 hade i korthet följande
bakgrund. Sedan en i kriminalvårdsanstalten Hall intagen, som intog en
central ställning i fråga om att driva de intagnas ”fackliga” krav, placerats
jämlikt 50 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) pga. misstänkt
narkotikainnehav, drev en annan intagen fram en kollektiv
arbetsvägran vid kriminalvårdsanstalten Hall i anledning av denna placering.
Intagna i kriminalvårdsanstalten Tidaholm följde exemplet och ett
upprop, där olika krav ställdes, distribuerades till de intagna i samtliga
anstalter. Bl.a. krävde man att få bilda en central organisation för de
intagna. Arbetsvägran spred sig till ytterligare ett antal anstalter och kriminalvårdsstyrelsen
fann att en akut krissituation var under utveckling och
att denna situation snabbt måste bringas under kontroll.

Mot bakgrund härav beslöt kriminalvårdsstyrelsen den 19 november
1976 att vid anstalt där arbetsvägran pågick samtliga strejkande under arbetstid
skulle vara inlåsta i sina bostadsrum, att inga permissioner skulle
medges vid sådana anstalter jamt att styresmännen skulle bemyndigas att,
därest ordningen så krävde, företa inlåsning också under fritid och i övrigt
vidta de åtgärder situationen kunde motivera. Grunderna för de beslutade
åtgärderna var följande.

Personaltilldelningen i anstalterna baseras på förutsättningen att de intagna
är i arbete under dagtid. Ett extraordinärt läge uppkommer om de intagna
under arbetstid vistas i bostadsavdelningarna. För att kunna upprätthålla
ordningen med den personal som fanns tillgänglig var det ofrånkomligt
att under arbetstid företa inlåsning i bostadsrummen av de intagna som
ej iakttog den i lag föreskrivna arbetsplikten. Detta även med hänsyn till
den risk som i dylika situationer erfarenhetsmässigt alltid föreligger för påtryckningar
av olika slag - stundom i förening med våldshandlingar -gentemot dem som önskar följa föreskriven anstaltsrutin. Förhör måste
vidare hållas med de intagna för att utröna bl. a. vilka som deltog i arbetsnedläggelsen
och vilka som var villiga att följa fastställd ordning. Assistentpersonalen
togs helt i anspråk för dessa och andra uppgifter som föranletts
av den uppkomna situationen, varför tid inte fanns för att planera
och förbereda permissioner.

109

Styrelsens beslut att permissioner ej skulle medges vid anstalter där arbetsvägran
förekom är ej att anse som en bestraffningsåtgärd utan var påkallat
av behovet att i den rådande situationen prioritera arbetsuppgifterna
för tillgänglig personal. Det kan sålunda nämnas att som följd härav fritidsaktiviteterna
för de berörda anstalterna kom att fungera i stort sett i vanlig
ordning och att inlåsningen därför kunde begränsas till arbetstid. Förtroenderådens
medlemmar gavs vidare tillåtelse att hålla kontakt med de medintagna
och fick sammanträda i samma utsträckning som före strejken.

Stöd för beslutet om placering i avskildhet har styrelsen hämtat från bestämmelsen
i 20 § första stycket KvaL under hänvisning särskilt till departementschefens
uttalanden om kollektiv arbetsvägran i prop. 1975/76: 165
s. 21. Det bemyndigande som styrelsen gav styresmännen att företa inlåsning
även under fritid samt att i övrigt vidta de åtgärder den uppkomna situationen
kunde föranleda ävensom det tillfälliga generella permissionsförbudet
på de av arbetsnedläggelse drabbade anstalterna grundades på nödfallsbestämmelsen
i 52 § KvaL.

Den 2 december 1976 upphörde arbetsnedläggelsen i samtliga anstalter
där sådan pågått. Dessförinnan hade vissa kontakter tagits med företrädare
för de intagna rörande deras organisationssträvanden.

Klagandena bereddes tillfälle att yttra sig över vad kriminalvårdsstyrelsen
anfört men lät sig inte avhöra.

JO Wigelius uttalade följande i beslut den 12 september 1977.

1 20 § lagen om kriminalvård i anstalt föreskrives följande. Om det är
nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, föreliggande fara för intagens
egen eller annans säkerhet till liv eller hälsa eller för allvarlig skadegörelse
på anstaltens egendom eller för att hindra att intagen utövar menligt
inflytande på andra intagna, får intagen hållas avskild från andra intagna.

Enligt 50 § lagen om kriminalvård i anstalt får under utredning av disciplinärende
intagen tillfälligt hållas avskild från andra intagna i den mån det
är oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen ej skall äventyras.
Åtgärden får i intet fall bestå längre än fyra dagar.

50 § fick sin nuvarande lydelse genom en lagändring som trädde i kraft
den 1 juli 1976. Tidigare föreskrevs i 50 § att intagen fick tillfälligt hållas innesluten
i enrum för utredning av disciplinärende och i avbidan på beslut i
frågan. Sådant omhändertagande fick inte pågå under längre tid än som var
oundgängligen nödvändigt och i intet fall längre än sju dagar.

1 propositionen med förslag till lag om ändring av bl. a. 50 § lagen om
kriminalvård i anstalt uttalade departementschefen (prop. 1975/76: 165 s.
21) följande.

En annan situation som bör uppmärksammas i anledning av den förordade
ändringen av 50 § KvaL är s. k. kollektiv arbetsvägran. Sålunda förekommer
att flera intagna gemensamt, med anledning av t. ex. en plötsligt
uppkommen konflikt med anstaltspersonalen, vägrar arbeta. I en sådan si -

110

tuation brukar den första åtgärden vara att arbetsvägrarna låses in i sina
resp. bostadsrum med stöd av 50 §. Enrumsplaceringen i dessa fall är ofta
förestavad mindre av utredningstekniska skäl än av intresset att förhindra
att konflikten sprider sig till andra intagna eller trappas upp och går över i
våldsamheter från de arbetsvägrandes sida. Efter den nu förordade ändringen
av 50 § kan de arbetsvägrande inte längre placeras i enrum med stöd
av denna paragraf. Jag är medveten om att detta kan få till följd att anstaltspersonalen
i vissa fall kan ställas inför situationer som är svåra att bemästra.
I första hand är det naturligtvis angeläget att anstaltsledningen gör
sig underrättad om den bakomliggande konflikten, söker undanröja eventuella
missförstånd som har gett upphov till denna och även i övrigt söker
— på lämpligt sätt och i avspända former - verka för en återgång till arbetet.
Skulle emellertid situationen utveckla sig därhän att det föreligger en
konkret risk för att de arbetsvägrande begår våldshandlingar eller söker
påverka andra intagna att delta i arbetsvägran, bör som ett yttersta medel
beslut om avskildhet kunna fattas med stöd av 20 § första stycket, nämligen
om det är nödvändigt med hänsyn till föreliggande fara för någons säkerhet
till liv eller hälsa eller för allvarlig skadegörelse på anstaltens egendom
eller för att hindra att de arbetsvägrande utövar menligt inflytande på
andra intagna.

Med hänsyn till vad departementschefen sålunda uttalat och till vad kriminalvårdsstyrelsen
uppgivit i sitt yttrande angående situationen finner jag
inte skäl att rikta någon kritik mot kriminalvårdsstyrelsen för dess beslut
om placering av de strejkande i avskildhet.

Kriminalvårdsstyrelsen har som grund för det generella permissionsförbudet
åberopat 52 § lagen om kriminalvård i anstalt. Enligt denna paragraf
kan, om det är nödvändigt för att upprätthålla ordning och säkerhet inom
anstalten, förmåner som enligt lagen tillkommer intagen tillfälligt inskränkas.

Enligt kriminalvårdsstyrelsens yttrande fanns inte tid att planera och
förbereda permissioner, eftersom det var nödvändigt att i den rådande situationen
prioritera andra arbetsuppgifter på anstalterna.

Det ligger i sakens natur att det i en sådan situation som det här var fråga
om kan vara omöjligt för personalen att hinna med alla sedvanliga arbetsuppgifter
och att viss prioritering därför måste göras. Givetvis kan en sådan
prioritering medföra att de intagnas möjligheter att få permission inskränkes.
Det kan dock ifrågasättas om den prioritering som här ansågs
nödvändig bort komma till uttryck genom ett generellt permissionsförbud.
Jag kan visserligen ha förståelse för att det var nödvändigt att vidta vissa
ingripande åtgärder för att få krissituationen under kontroll. Enligt min
mening hade det emellertid varit lämpligare om kriminalvårdsstyrelsen i
stället utfärdat riktlinjer angående prioriteringen av arbetsuppgifterna på
anstalterna. I så fall hade man på anstalterna kunnat i mån av tid handlägga
permissionsärenden. Till det sagda kommer att det generella permissionsförbudet
kunnat uppfattas som en kollektiv bestraffning av de intagna.

Förutsättningar för beviljande av permission

F. dömdes den lOjanuari 1977 till fortsatt internering med en minsta tid i
anstalt om sex månader med avräkning för anhållnings- och häktningstid.
Verkställigheten började den 12 januari 1977. F. fick särskild permission
den 23 maj 1977 från kriminalvårdsanstalten Umeå men återkom inte efter
permissionstidens slut. Den 11 juli 1977 greps han av polisen och införpassades
till allmänna häktet i Härnösand. Efter gripandet beslöts att F. skulle
placeras på kriminalvårdsanstalten Västerås, dit han kom den 13 juli 1977.
Minsta tiden för anstaltsvården fastställdes — sedan hänsyn tagits till den
tid under vilken F. varit avviken - till den 16 augusti 1977. Efter ankomsten
till Västeråsanstalten meddelades F. att han under tre månader från
den 11 juli 1977 skulle kunna få permission endast för frigivningsförberedelser.
För att ordna sin bostadsfråga fick F. permission den 15 juli 1977
mellan kl. 10.00 och 18.00. Han återkom till anstalten utan anmärkning.
Han hade ny permission nästa dag mellan kl. 10.30 och 22.00 och återkom
enligt anteckning i behandlingsjournalen kl. 22.20. F. fick en tredje permission
den 18 juli 1977 mellan kl. 10.00 och 19.00. Permissionen förlängdes
till kl. 22.00, men F. återkom inte till anstalten. Han greps av polisen den
30 augusti 1977.

Härnösands polisförening anförde i klagomål till JO bl. a. följande. Sedan
F. den 11 juli 1977 gripits av polisen i Härnösand och den 13 juli 1977
överförts till kriminalvårdsanstalten Västerås, framkom genom polisunderrättelser
att F. var efterlyst som avviken i samband med permission den
18 juli 1977. Vid undersökning framkom att F. efter ankomsten till Västeråsanstalten
haft ytterligare två permissioner. De polismän som gripit F.
reagerade omedelbart inför det sätt på vilket anstaltsledningen handlat och
funderade över värdet av att utsätta sig för risken att gripa avvikna personer,
som kan vara beväpnade och som ofta är påverkade av droger. Polismännen
anser att deras arbetsinsatser är utan värde, när en person som
varit avviken under en och en halv månads tid redan någon dag efter återförandet
till anstalt kan få permission. Föreningen önskade få JO:s bedömning
av saken.

Efter remiss inkom yttrande från Lars-Eric Johansson, som var tf styresman
vid kriminalvårdsanstalten Västerås under tiden den 4-31 juli
1977. Han anförde bl. a. följande.

Efter gripandet 77-07-11 bestämdes att F. skulle placeras på kriminalvårdsanstalten
i Västerås. Han hade sina föräldrar boende i Västerås och
hos dem bodde även hans fästmö. Vid ankomsten till Västeråsanstalten
återstod knappt en månad till dess F. skulle friges. Efter förhör med honom
om vad som förevarit under den tid han varit avviken från anstalt
meddelades att han inte kunde få andra permissioner än för frigivningsförberedelser.
F. saknade egen bostad för sig och fästmön. Hos föräldrarna

112

kunde de ej få bo. Arbetsfrågan var klar eftersom han skulle syssla med
kreaturshandel.

Eftersom F:s frigivning var nära förestående och bostadsmarknaden i
Västerås f. n. är hårt pressad inkom han redan 07-14 med en anhållan om
permission för att söka bostad. Han beviljades s. k. lokalanstaltspermission
07-15 kl. 10.00- 14.00. F. lyckades skaffa sig och fästmön en lägenhet
och för att de skulle kunna hinna med att titta på den och ordna med kontrakt
förlängdes permissionen till kl. 18.00. Han återkom då och hade kontrakt
med sig.

Den erhållna bostaden var inte i bästa skick och F., som också är målarkunnig,
skulle själv få utföra vissa arbeten. Han begärde omgående permission
för detta och beviljades ny lokalanstaltspermission 07-16 kl.
10.30-22.00. Han återkom till anstalten på utsatt tid utan anmärkning.

För att lägenheten skulle vara inflyttningsklar vid frigivningen begärde
F. ytterligare en permission för att tillsammans med fästmön köpa möbler.
Han beviljades ny permission 07-18 kl 10.00—19.00. Permissionen förlängdes
till kl. 22.00 efter det F. ringt och meddelat att han inte var klar med
det han skulle göra. Han återkom ej vid utsatt klockslag. Efter denna sista
permission var det tänkt att frigivningsförberedelserna skulle vara tillfredsställande
ordnade för F.

Vid det förhör som hölls med F. vid ankomsten till Västeråsanstalten
förnekade han nya brott utöver olovlig körning vid gripandet. Innan första
permission 77-07-15 gjordes förfrågan hos polisen i Örnsköldsvik om misstanke
mot F. om ytterligare brott fanns. Enl. uppgift från den polisman
som svarade var så ej fallet. F. hade enl. egen uppgift mesta tiden uppehållit
sig i dessa trakter under utevaron från anstalt.

Enligt kriminalvårdslagens intentioner fordras att den intagne innan
han/hon friges skall ha arbete och bostad som kan godkännas av berörda
myndigheter. Dessa förberedelser skall påbörjas i god tid och den intagne
skall i möjligaste mån själv söka arbete och bostad. Problem uppstår alltid
när en intagen förflyttas till annan anstalt alldeles innan frigivning skall ske
och inga förberedelser är gjorda. Vår uppgift som anstaltspersonal är att
dels ansvara för att erforderliga förberedelser kommer till stånd och dels
underlätta för den intagne i dessa göromål. Här uppkommer av naturliga
skäl en brytning mellan polisens synvinkel på problemen och det sätt vi
som anstaltspersonal måste arbeta efter enligt rådande lagstiftning på området.
Jag har full förståelse för polisens reaktion i sådana här fall men anser
mig ej ha handlagt ärendet F. felaktigt med kriminalvårdslagen som rättesnöre.

Polisföreningen inkom med påminnelser, vari anfördes bl. a. följande.

Av styresmannens skrivelse framstår det nu klart för oss, att ett gripande
av en person, som avvikit från en kriminalvårdsanstalt, kan stå tillbaka
för andra tjänsteåtgärder. Det kan inte anses som angeläget att gripa en
person, som för stora kostnader skall transporteras till en för denne lämplig
och begärd kriminalvårdsanstalt för att dagen efter kunna erhålla permission.
Vi ifrågasätter om de bestämmelser som styresmannen åberopar
är riktiga och om så är fallet ifrågasätter vi om det är riktigt av kriminalvårdsenheten
att efterlysa en permittent med vetskapen om den kostnadskrävande
åtgärden, som leder till intet.

113

Vi finnér det även märkligt att F:s skäl för permission — ordnandet av
bostad för sig och fästmön - godtagits. F., som hade sin familj - hustru
och barn — boende i Umeå, hade varit avviken i 1 1/2 månad och kunde då
ha ordnat bostad för sig och fästmön.

Enligt kriminalinspektören Tore Hägglund, Örnsköldsviks polisdistrikt,
fanns det ärenden på F., men på grund av personalsituationen skulle förhör
begäras hos polismyndigheten i Västerås. Vid kontroll på datan framgår,
att F. blev anhållen i sin frånvaro 770826 av polismyndigheten i Västerås.

Av detta torde det stå klart att kriminalvårdens bestämmelser om anstalts
vården direkt motarbetar den polisiära verksamheten.

I beslut den 6 februari 1978 uttalade JO Wigelius följande.

Enligt 32 § lagen om kriminalvård i anstalt kan för att underlätta anpassningen
i samhället intagen beviljas tillstånd att lämna anstalten för viss kort
tid (korttidspermission) om ej avsevärd fara för missbruk föreligger. Korttidspermission
får också ges, om annan särskild anledning föreligger därtill.
För korttidspermission får ställas de villkor som kan anses erforderliga
beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat. Är noggrann tillsyn
behövlig, kan föreskrivas att den intagne under permissionen skall vara
ställd under bevakning.

Närmare föreskrifter om korttidspermission finns i 108-118 §§ kriminalvårdsstyrelsens
cirkulär nr 1/1974, det s. k. vårdcirkuläret. Återkommande
korttidspermission skall enligt 108 § vid längre anstaltstid regelmässigt
ingå såsom ett led i behandlingen (regelbunden permission). Oavsett
anstaltstidens längd kan dock enligt samma paragraf korttidspermission
förekomma, om särskild anledning till permission föreligger (särskild
permission). I 113 § vårdcirkuläret finns föreskrifter om särskild permission.
Sådan permission får ges om särskild anledning därtill föreligger,
t. ex. för att bereda intagen möjlighet att vidta förberedelser inför överförandet
till vård utom anstalt. En annan form av särskild permission är s. k.
lokalanstaltspermission. Intagen i lokalanstalt skall i den mån det är påkallat
med hänsyn till hans personliga förhållanden beviljas permission för att
besöka myndigheter eller personer som kan medverka vid förberedelser
inför överförandet till vård utom anstalt.

Korttidspermission kan ske som bevakad permission eller beledsagad
permission. Enligt 114 § vårdcirkuläret skall innan föreskrift meddelas om
att den intagne under permission skall vara ställd under bevakning noga
övervägas om ej ändamålet med permissionen kan tillgodoses på annat
sätt. Är bevakning ej erforderlig kan enligt samma paragraf som villkor för
permission ställas att den intagne under denna eller del därav åtföljs av
tjänsteman inom kriminalvårdsverket.

Kriminalvårdsstyrelsens rundskrivelse 75/1976 innehåller direktiv för
beviljande och genomförande av bevakade och beledsagade permissioner.
8 Riksdagen 1978/79. 2 sami. Nr I

114

Med hänvisning till 114 § vårdcirkuläret sägs att en gradering av tillsynsbehovet
skall göras. Den striktare formen (bevakad permission) är främst avsedd
att tillämpas då den intagne kan bedömas vara rymningsbenägen men
då permission likväl måste tillgripas på grund av brådskande angelägenhet
som oundgängligen påfordrar den intagnes personliga närvaro. Stor restriktivitet
skall därför iakttas vid beviljande av sådan permission. Vid bevakad
permission skall den intagne åtföljas av minst två tjänstemän ur tillsy
nspersonalen. Den ringare grad av tillsyn som åsyftas i 114 § vårdcirkuläret
(beledsagad permission) är enligt rundskrivelsen tänkt att tillämpas
när rymningsrisken i sig själv bedöms som ringa men risk föreligger att den
intagne genom alkoholförtäring eller liknande kan missbruka permissionen
eller då permittenten eljest för vissa ändamål är i behov av det stöd som
beledsagaren kan lämna. Vid beledsagad permission skall den intagne åtföljas
av tjänsteman inom kriminalvårdsverket. Även övervakare eller annan
lämplig person bör emellertid kunna komma ifråga som beledsagare.

1 4 § lagen om kriminalvård i anstalt sägs att överförande till vård utom
anstalt skall förberedas i god tid. Enligt 16 § samma lag skall vid förberedande
av intagens överförande till vård utom anstalt särskilt eftersträvas
bl. a. att bereda honom lämplig bostad.

När F. kom till Västeråsanstalten återstod cirka en månad av minsta tiden.
Det var därför angeläget att man omedelbart började vidtaga de åtgärder
som behövdes innan han kunde överföras till vård utom anstalt. Enligt
uppgift var F:s arbetsförhållanden ordnade. Han saknade däremot bostad.

1 fråga om särskild permission gäller inget uttryckligt krav på att fara för
missbruk inte föreligger. En avvägning får i stället göras mellan syftet med
den särskilda permissionen och faran för missbruk. Föreligger ett starkt
skäl för permission men det är fara för missbruk kan permissionen ske under
bevakning eller beledsagning. Som nämnts skall dock enligt gällande
föreskrifter stor restriktivitet iakttas vid beviljande av bevakade permissioner.

Med hänsyn till att det får anses vara av värde att den intagne själv aktivt
deltar i frigivningsförberedelsema vill jag inte kritisera anstalten för att
F. fick en särskild permission för att skaffa sig en bostad. Med tanke på att
F. omedelbart dessförinnan hade varit avviken under cirka en och en halv
månads tid, sedan han missbrukat en permission, torde dock fara för missbruk
av permissionen ha förelegat. Därför anser jag för min del att det hade
varit i höggrad påkallat att F. under permissionen stått under tillsyn. Närmast
till hands hade varit att F. blivit beledsagad av en kriminalvårdstjänsteman.

Jag övergår härefter till de två följande permissionerna. F. fick den ena
av dessa permissioner för att utföra vissa arbeten i lägenheten och den
andra för att tillsammans med fästmön köpa möbler. Jag vill starkt ifrågasätta
om det fanns tillräckliga skäl att bevilja F. dessa permissioner. Ifrågavarande
angelägenheter borde han ha kunnat ordna i anslutning till att han

115

överfördes till vård utom anstalt. Under alla förhållanden borde enligt min
mening även dessa permissioner ha ägt rum under tillsyn. Det visade sig ju
också att F. missbrukade permissionen den 18 juli 1977.

Sammanfattningsvis anser jag alltså att Johansson inte kan undgå viss
kritik i ärendet. Någon åtgärd utöver gjorda uttalanden finner jag ej påkallad
utan ärendet är härmed slutbehandlat.

Kritik mot behandlingen av intagen på kriminalvårdsanstalt. Tillika
fråga om tillämpningen av enrumsplacering enligt 50 § lagen om kriminalvård
i anstalt

A., som var intagen på kriminalvårdsanstalten Kumla, skrev till JO och
anförde bl. a. följande. På den avdelning där han var placerad serverades
mat utanför bostadsrummen från en matvagn. Det var förbjudet att gå
utanför bostadsrummet utan att bära skjorta. Torsdagen den 14 april 1977
hade maten serverats A. i hans rum medan han var på annat håll. Det var
varmt i rummet och A. tog därför på sig s. k. T-shirt i stället för skjortan.
Sedan han ätit skulle han sätta ifrån sig tallrik och bestick i matvagnen, vilken
fanns i korridoren, blott ett par steg från rummet. A. blev då av vårdare
tillsagd att först byta om till skjorta. Han fick inte lov att räcka ut tallriken
och besticket genom dörren. Av principiella skäl ville A. inte byta
klädsel, varför han ställde ifrån sig sakerna i rummet. På grund härav fördes
han strax efteråt bort och hölls under tre dygn isolerad. Sedermera hade
i behandlingsjournalen antecknats att han hade gjort sig skyldig till hotfullt
uppträdande samt vägran att följa ordningsregler och order av personal.
Anteckningen var missvisande och kunde vara A. till skada. Han hemställde
därför att JO måtte förordna om ändring av journalanteckningarna.
Den 26 april hade A. på grund av en avslagen ansökan om förflyttning bestämt
sig för att ständigt bära T-shirt i stället för skjorta. I följd därav skulle
han få vara utan mat.

Efter remiss avgav styresmannen för anstalten, Lennart Wilson, yttrande,
till vilket var fogad en redogörelse från tf. inspektören Stig Linderum.
Vidare ingavs för ifrågavarande avdelning gällande s. k. allmänna bestämmelser
med ett den 2 maj utfärdat tillägg samt kopior av de till A:s behandlingsjoumal
hörande daganteckningarna och protokoll i disciplinärende.

Ordningsreglerna i nu förevarande del löd: ”Under fritid skall intagen
alltid använda anstaltens fritidskläder (gröna byxor+skjorta eller jacka)
samt vid vistelse i korridoren skor (slipers).” Tillägget innebar att anstaltens
T-shirts skulle jämställas med skjorta då intagen vistades i korridor
och liknande utrymme.

116

Av daganteckningama samt protokollet i disciplinärendet framgår bl. a.
följande. Den 14 april rapporterades A. för ”hotfullt uppträdande, samt
vägran att följa anstaltens ordningsregler och personalens tillsägelser”.
Det hotfulla uppträdandet hade bestått i att A. sträckt tallrik och bestick
mot en vårdare med en gest, som denne uppfattat som hotfull. A. var placerad
enligt 50 § lagen om kriminalvård i anstalt under tiden 14.4.1977 kl.
16.50-17.4.1977 kl. 14.30. Vid förhör den 17 april förnekade A. att han
uppträtt hotfullt, men vidgick att han på sätt härovan återgivits ur klagoskriften
brutit mot ordningsföreskrifterna och givna tillsägelser. Som skäl
för sin vägran anförde A. att det stred mot hans — taoistiska - religion att
sätta på sig ”en skjorta i ett varmt rum för att lämna ut tallrik och bestick”.
Anstaltsdirektören Wilson beslöt att A. — som fick återgå till sin tidigare
placering - skulle tillsägas ”att följa anstaltens regler och lägga band på
sin taoistiska uppfattning så länge han sitter här på Kumla när denna går i
strid mot anstaltsreglerna”.

Linderum uppgav i huvudsak följande. Den 24 april fick Linderum, vilken
tjänstgjorde som styresman, veta att A. klagat över att han förvägrats
mat därför att han inte ville bära skjorta. Linderum sade då åt personalen
på Ars avdelning att han ej kunde taga något sådant på sitt ansvar. Vid ett
kollegium den 2 maj. då A. var närvarande och påtalade att han ej fått mat,
diskuterades frågan om klädseln. Linderum som icke kunde finna någon
anledning att ej låta de intagna bära T-shirt i korridorerna beslöt samma
dag — trots motstånd från personalen — om tillägget till ordningsreglerna
samt underrättade bl. a. A. om sitt beslut. - Vad angår joumalföringen av
disciplinärendet, så har denna skett i enlighet med en praxis, som innebär
att i journalen intages rapportens ingress, tiden för placering enligt 50 § lagen
om kriminalvård i anstalt och beslutet, medan den fullständiga utredningen
förvaras i akten.

Wilson anförde bl. a. följande. Som framgår av inspektörens skrivelse är
personalen ibland väl hårt bunden av den exakta ordalydelsen i utskrivna
order. Det är ju klart att ordern som sådan var skriven för att de hygieniska
förhållandena skulle vara tillfredsställande (då det hänt tidigare att de intagna
på avdelningen velat hämta maten helt nakna framför matvagnen,
vilket knappast är aptitretande). Däremot kan man ju lätt likställa en Tshirt
med en skjorta utan att de hygieniska förhållandena utsättes för några
störningar.

A. inkom med påminnelser och framhöll bl. a. att han i stort sett hela tiden
den 26 april-2 maj fått vara utan lagad mat på grund av rådande tolkning
av ordningsreglerna i förening med hans egen vägran att bära skjorta i
korridoren.

117

I beslut den 27 januari 1978 uttalade JO Wigelius följande.

Såsom anstaltschefen anfört kan otvivelaktigt föreskrifter angående intagnas
klädsel vid vistelse utanför bostadsrum vara val motiverade. Ordningsföreskrifter
får dock inte utformas eller tillämpas på ett sådant sätt att
det av den intagne med fog kan uppfattas som utslag av kitslighet. Sådant
är varken förenligt med syftet att befrämja ordning och trivsel inom anstalten
eller med den lagfästa principen att den intagne skall behandlas med
aktning för hans människovärde. Jag är kritisk mot den behandling A. blivit
utsatt för med stöd av nu ifrågavarande ordningsregel och är böjd för att
anse att felet därvid legat mera i det sätt varpå regeln tillämpats än i själva
dess avfattning. Med hänsyn bl. a. till att det förtydligande som synbarligen
likväl varit behövligt nu kommit till stånd och att A. själv som led i sin
protestaktion givit saken större proportioner än nödvändigt, finner jag
emellertid inte skäl att vidare uppehålla mig härvid.

I ärendet har framkommit att A. efter händelsen den 14 april förts bort
från sitt bostadsrum och under tre dygns tid hållits avskild med stöd av
50 § lagen om kriminalvård i anstalt. De skäl härför som kan utletas ter sig
föga övertygande. Detta understryker ytterligare ett uttalande sorn jag funnit
skäl anteckna i protokollet vid inspektion av anstalten i april 1977. Jag
anförde därvid bl. a. följande.

Jag har förståelse för att det vid Kumlaanstalten inte alltid är möjligt att
omedelbart hålla förhör med intagna som begått disciplinförseelser. Jag
vill dock framhålla det angelägna i att enrumsplacering enligt 50 § kriminalvårdslagen
inte äger rum i andra fall än då sådan placering är absolut
nödvändig med hänsyn till utredningen. Det är också angeläget att enrumsplacering
i utredningssyfte inte används på ett sådant sätt att den övergår
till att likna en disciplinåtgärd.

Vad A. i övrigt anfört, bl. a. angående anteckningarna i behandlingsjournalen,
föranleder ej något från min sida. Med uttalandena ovan avskrivs
därför ärendet från vidare handläggning.

Vissa övriga ärenden

Förvaring — till dess dom meddelats — av häktad som undergått rättspsykiatrisk
undersökning och bedömts vara i behov av sluten psykiatrisk vård

Sedan Stockholms tingsrätt förklarat P. häktad, väckte åklagaren åtal
mot P. för bl.a. grovt rån. Tingsrätten höll huvudförhandling och förordnade
därefter om rättspsykiatrisk undersökning beträffande P. Han överfördes
därefter från häktesavdelningen Hall till statens rättspsykiatriska
klinik i Stockholm. Där utfördes den rättspsykiatriska undersökningen,
som sedan redovisades till tingsrätten den 12 maj 1976. Enligt undersök -

118

ningsläkarens utlåtande var P. i behov av sluten psykiatrisk vård. Tingsrätten
inhämtade socialstyrelsens yttrande över undersökningen. Socialstyrelsen
beslutade att komplettera ärendet med utlåtande av medlemmen
i socialstyrelsens vetenskapliga råd, professorn Bo Gerle i Lund. P. överfördes
då från rättspsykiatriska kliniken i Stockholm till rättspsykiatriska
kliniken i Lund för att där undersökas av Gerle. Sedan Gerle slutfört sin
undersökning, transporterades P. den 19 juni 1976 till psykiatriska avdelningen
på kriminalvårdsanstalten Hall. Enligt yttrande den 29 juni 1976 till
tingsrätten var P. även enligt socialstyrelsens mening i behov av sluten
psykiatrisk vård. P. vistades på Hall fram till den 12 juli 1976, då han återfördes
till rättspsykiatriska kliniken i Stockholm. Under sin vistelse på
Hall förvarades P. viss tid på observationsavdelningen. Den 16 juli 1976
överfördes han till Sundsvalls sjukhus. 1 dom den 30 juli 1976 dömde tingsrätten
P. för bl. a. medhjälp till grovt rån samt överlämnade honom till sluten
psykiatrisk vård.

P. skrev till JO och anförde klagomål i olika avseenden mot rättspsykiatriska
kliniken i Stockholm och kriminalvårdsanstalten Hall. Han vände
sig framför allt mot att han efter vistelsen i Lund överfördes till Hall.

I anledning av klagomålen infordrades upplysningar och yttranden från
chefen för rättspsykiatriska kliniken i Stockholm och från styresmannen
på kriminalvårdsanstalten Hall.

Den händelse, som av utredningen att döma synes ha varit den huvudsakliga
orsaken till att P. inte återfördes från kliniken i Lund till kliniken i
Stockholm, har P. i klagoskriften beskrivit på följande sätt. Den långa
häktningstiden, en konflikt med anhöriga och oron inför Gerles kommande
utlåtande orsakade ett nervsammanbrott hos P. dagen före transporten till
Lund. Han slog sönder en stol och telefon på avdelning C. Härefter tog
han en sax och rusade ut i personalrummet, där han beordrade en kvinnlig
vårdare att låsa upp dörren till avdelningen och till gården. Tillsammans
med den kvinnliga vårdaren gick han sedan mot ytterdörren, som bevakades
av en ABAB-vakt. När P. kommit fram till ytterdörren, orkade han inte
längre utan överlämnade saxen och föll samman på gården. Han fördes till
avdelning A, där han fick ligga i ett s. k. observationsrum.

Säkerhetschefen på rättspsykiatriska kliniken har angående P:s överflyttning
till Hall uppgivit följande.

Med anledning av att P. vid RP-kliniken i Stockholm tog gisslan, ansågs
överlag från personalhåll, att P. ej efter vistelsen vid RP-kliniken i Lund
skulle direkt återintagas på denna klinik, detta enär polisanmälan gjordes i
vederbörlig ordning och då polisutredningen skulle vara klar innan P. återfördes
till denna klinik och enär klinikens mest säkra avdelning var stängd
för reparation. 1 samråd med överläkare Ann-Marie Jonsson, Hall, då vikarierande
vid denna klinik, kontaktade jag kriminalvårdsanstalten Halls
psykiatriska avdelning, där vi var överens om att P. tillsvidare skulle vistas.

119

I beslut den 5 december 1977 uttalade JO Wigelius bl. a. följande.

1 7 § lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål ges regler om hur
det skall förfaras med en häktad, som undergår eller har undergått rättspsykiatrisk
undersökning. 1 andra stycket av paragrafen regleras förfarandet
med den häktade från den tidpunkt, då utlåtande avgivits till dess dom
meddelas. Den som enligt undersökningsläkarens utlåtande är i behov av
sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus skall enligt bestämmelsen
förvaras i rättspsykiatrisk klinik.

Vid den i ärendet aktuella tiden reglerades behandlingen av häktade i lagen
(1958: 213) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. och i kungörelsen
(1958:214) angående tillämpningen av lagen. Den 1 januari 1977
ersattes dessa föreskrifter med nya bestämmelser. Bestämmelserna om behandlingen
av häktade är tillämpliga på alla häktade oavsett var de befinner
sig, således även på de häktade, som är intagna på rättspsykiatriska
kliniker. Den beslutanderätt, som på allmänna häkten tillkommer häktesföreståndaren,
utövas beträffande häktade på kliniker av klinikchefen.

P. hade efter genomgången rättspsykiatrisk undersökning befunnits vara
i behov av sluten psykiatrisk vård. Vid sådant förhållande kunde han enligt
bestämmelserna i 7 § lagen om rättspsykiatrisk undersökning inte förvaras
på annan plats än rättspsykiatrisk klinik. Det var således felaktigt att efter
undersökningen av P. i Lund överföra honom till psykiatriska avdelningen
på Hall. Oavsett vem som faktiskt fattade beslutet om överflyttningen
måste klinikchefen ytterst anses vara ansvarig härför.

Vad som framkommit i ärendet tyder på att överflyttningen bedömts vara
påkallad av en närmast nödliknande situation. Med anledning härav vill
jag framhålla följande. Rättspsykiatriska kliniker har en för svårhanterligt
klientel särskilt erfaren och välutbildad personal. Svårbemästrade situationer,
av det slag som P. beskrivit i klagoskriften, kan knappast vara ovanliga
för den rättspsykiatriska vården. Härtill kommer att lagen och förordningen
om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. var tillämpliga på
P., varför säkerheten på kliniken torde kunnat tryggas. Enligt min mening
borde därför rättspsykiatriska kliniken i Stockholm haft möjligheter att
återta P. efter hans vistelse i Lund. När man nu bedömde saken så att P.
inte omedelbart kunde återföras, borde situationen ändå ha kunnat lösas
på ett godtagbart sätt varvid medverkan från socialstyrelsens sida kunnat
begäras. Jag menar att P. tillfälligt kunnat vistas på en annan klinik eller att
någon form av personalförstärkning kunnat ordnas. En möjlighet bör väl
också ha varit att efter utfärdande av vårdintyg få P. intagen på sjukhus.
Att överföra P. till Hall, som saknar psykiater och även resurser i övrigt
för en riktig behandling av dylikt klientel, måste bedömas som högst
olämpligt.

Det framgår inte klart av utredningen om styresmannen på Hall kände
till att P. efter rättspsykiatrisk undersökning bedömts vara i behov av sluten
psykiatrisk vård. Jag vill därför inte rikta kritik mot styresmannen för
att han tog emot P.

120

Brevgranskning på kriminalvårdsanstalt

En intagen på kriminalvårdsanstalten Kumla, B., skrev till JO och påstod
att studievägledaren på anstalten öppnat brev ställda till B. från Göteborgs
universitet.

Utredning verkställdes.

Studievägledaren uppgav följande.

Såsom varande studieledare på Skolpaviljongen vid Kva Kumla under
ifrågavarande tidpunkt så öppnades samtlig post till intagna som var avsänd
från någon form av utbildningsanstalt. Detta förfarande motiveras av
flera olika aspekter såsom bl. a. kontroll av studieresultat, uppföljning av
studier och även uppföljning av studieintresse i mer allmän bemärkelse.

Arbete och/eller studier i anstalt är avlönat med kontantersättning varför
viss kontroll faller sig naturlig.

Återigen vill jag poängtera att brevet som B. åberopar icke var att betrakta
som ett privat brev eftersom det var ett brunt tjänstekuvert från Göteborgs
Univ.

Anstaltsdirektören anförde att det enligt hans uppfattning inte framkommit
något ”sorn skulle tyda på tjänstefel från studievägledarens sida."

I beslut den 30 mars 1978 uttalade JO Wigelius följande.

Beträffande granskning av brev stadgas i 25 § lagen om kriminalvård i
anstalt att bl. a. brev mellan intagen och svensk myndighet skall vidarebefordras
utan granskning. I 26 § samma lag stadgas att annat brev till eller
från intagen får granskas om det är påkallat av säkerhetsskäl. I kriminalvårdsstyrelsens
cirkulär nr 1/74, vårdcirkuläret, har lämnats närmare föreskrifter
rörande bl. a. brevgranskning.

Jag vill först konstatera att Göteborgs universitet är att betrakta som en
myndighet. Brev från universitet till intagna skall därför vidarebefordras
utan granskning. Oavsett detta har studievägledarens förfarande att öppna
brev för att bl. a. kontrollera de intagnas studieresultat varit helt felaktigt,
eftersom brevgranskning över huvud taget inte är tillåten i vidare mån än
som påkallas av säkerhetsskäl. Jag finner det märkligt att inte studievägledaren
och till synes inte heller anstaltsdirektören insett detta.

Jag förutsätter att ifrågavarande brevgranskning omedelbart upphör, då
den klart strider mot gällande lag. Den åsyftade kontrollen bör kunna ordnas
på annat sätt.

I tidigare ärende hos JO beträffande brevgranskning (se JO:s ämbetsberättelse
1976/77 s. 131 ff) anförde kriminalvårdsstyrelsen i yttrande bl. a.
att styrelsen inom kort avsåg att i rundskrivelse erinra om de regler som
gäller för brevgranskning vid kriminalvårdsanstalt. Någon sådan skrivelse
har ännu inte kommit till stånd. Jag finner det angeläget att rikta styrelsens
uppmärksamhet på vad som framkommit i detta ärende och överlämnar
därför ett exemplar av beslutet till styrelsen.

121

Laglig möjlighet har saknats att disciplinärt bestraffa intagna i kriminalvårdsanstall
för att de inte återkommit till anstalten i rätt tid efter permissioner Vid

JO Wigelius'' inspektion av en kriminalvårdsanstalt iakttogs i tre fall
att intagna, som hade återvänt för sent till anstalten efter korttidspermissioner,
som varken var bevakade eller beledsagade, hade disciplinärt bestraffats
genom att varning tilldelats dem enligt 47 § kriminalvårdslagen.

JO lät anteckna följande till inspektionsprotokollet. Enligt 47 § kriminalvårdslagen
får disciplinär bestraffning åläggas intagen, som bryter mot anbefalld
ordning eller meddelade anvisningar när han befinner sig inom anstalten
eller utanför anstalten under tillsyn av anstaltspersonal, om det ej
föreligger anledning att han skall låta sig rätta av anvisning eller tillsägelse
eller om gärningen är av sådan beskaffenhet att bestraffning är påkallad av
hänsyn till ordningen eller säkerheten inom anstalten. Enligt samma lagrum
kan som disciplinär bestraffning den intagne tilldelas varning eller förordnande
meddelas att viss bestämd tid, högst tio dagar, icke skall inräknas
i verkställighetstiden för den påföljd som den intagne undergår. Paragrafen
fick denna lydelse genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli
1976. I propositionen som låg till grund för lagändringen (prop.
1975/76:165 s. 17 f) anförde departementschefen bl. a. följande.

En disciplinär förseelse kan begås inte bara inom utan också utanför anstalten.
Det kan t. ex. gälla permissionsmissbruk som består i att den intagna
avviker under permission eller återkommer till anstalten först efter permissionstidens
utgång och då kanske i ett berusat tillstånd. När det gäller
korttidspermission och frigivningspermission så beviljas sådan som ett led
i ansträngningarna att underlätta den intagnes anpassning i samhället. Det
ligger i sakens natur att man därvid ibland tar en kalkylerad risk för permissionsmissbruk.
Det är således inte ägnat att förvåna att intagna med alkoholproblem
ibland berusar sig under permissionen och till följd härav
försummar att inställa sig på anstalten inom föreskriven tid. Ett sådant
misslyckande bör emellertid enligt min mening inte föranleda disciplinära
åtgärder vid sidan av den påföljd som kan sägas ligga i att straffet inte anses
vara verkställt under den tid som den misskötta permissionen omfattar
(35 §). En annan omständighet som verkar avhållande på den som överväger
permissionsmissbruk är naturligtvis att missbruket kan medföra hinder
för eller senareläggning av ny permission därför att avsevärd fara för förnyat
missbruk anses föreligga (32 §).

Enligt min mening bör tillämpningsområdet för disciplinär bestraffning
därför begränsas till situationer där det med hänsyn till ordningen och säkerheten
på anstalten är nödvändigt att inskrida med särskilda disciplinmedel
mot den felande. Det är fallet när den intagne befinner sig inom anstalten.
Härmed förstås inte endast det inhägnade anstaltsområdet utan även
t. ex. sådana fritidsområden i anslutning till det egentliga anstaltsområdet
som regelmässigt utnyttjas av de intagna. Disciplinära åtgärder påkallas
också när den intagne visserligen är utanför anstalten men står under tillsyn
av anstaltspersonal t. ex. i samband med beledsagad eller bevakad permission.

122

Det saknades således i förevarande fall laglig möjlighet att disciplinärt
bestraffa de intagna för att de inte inställt sig i rätt tid efter permissionerna.

/ beslut, innefattande avslag på permissionsansökan från intagen på kriminalvårdsanstalt,
kan inte göras bindande uttalande om viss kvalifikationstid
för erhållande av permission

Sedan E., som var intagen på kriminalvårdsanstalten H., ansökt om regelbunden
permission, avslog kriminalvårdsstyrelsen i beslut den 14 april
1977 ansökningen. Som skäl härför angavs att fara för missbruk ansågs
föreligga på grund av permissionsmissbruk i oktober 1976, efter vilket E.
återkommit till anstalt den 4 november 1976. I beslutet förklarade sig kriminalvårdsstyrelsen
beredd att efter ny ansökan i slutet av juli månad 1977
på nytt pröva frågan om regelbunden permission sedan ny kvalifikationstid
om nio månader förflutit efter återkomsten i anstalt.

1 en till JO inkommen skrivelse anförde E. klagomål över kriminalvårdsstyrelsens
beslut och gjorde därvid gällande att styrelsen utan lagligt stöd
fastställt en ny kvalifikationstid om nio månader.

Efter remiss inkom kriminalvårdsstyrelsen med yttrande.

1 beslut den 16 december 1977 uttalade JO Wigelius följande.

Kriminalvårdsstyrelsens uttalande (i beslutet den 14 april 1977) kan ge
upphov till den missuppfattningen att en ny ansökan om regelbunden permission
från E:s sida inte skulle bli föremål för styrelsens prövning förrän i
anslutning till utgången av den angivna kvalifikationstiden. Något bindande
beslut om viss kvalifikationstid för permission kan emellertid inte meddelas.
Med anledning av Ers klagomål vill jag framhålla att varje ansökan
om korttidspermission skall bedömas på grundval av bestämmelserna i
32 § lagen om kriminalvård i anstalt.

/ kriminalvårdsanstalt intagen har överförts till allmänt sjukhus, där han
vårdats under dagtid. Övrig tid har han fått vistas i hemmet. Har detta
varit förenligt med lagen om kriminalvård i anstalt (37 § jfr. m. 34 §)?

K. böljade den 31 augusti 1976 avtjäna ett honom ådömt fängelsestraff.
Han begärde därefter att få vistas utanför anstalt enligt 34 § lagen om kriminalvård
i anstalt, till en början med placering vid psykiatriska kliniken i
Eskilstuna. Kriminalvårdsnämnden fann i beslut den 7 oktober 1976 att sådana
omständigheter, som kunde motivera vistelse för K. utanför anstalt,
ej förelåg och lämnade därför hans begäran därom utan bifall. Samma dag
beslutade överläkaren vid psykiatriska avdelningen vid kriminalvårdsanstalten
Kumla med stöd av 37 § lagen om kriminalvård i anstalt att K. skulle
överföras till psykiatriska kliniken vid Eskilstuna lasarett. K. intogs på -

123

följande dag på kliniken. Den 25 november 1976 återintogs han på psykiatriska
avdelningen vid kriminalvårdsanstalten Kumla.

I en den 21 oktober 1976 hit inkommen skrivelse anförde N. bl. a. följande.
K. hade överförts till avdelning 23 vid Eskilstuna lasarett. Enligt inhämtad
uppgift är avdelningen en s. k. dagavdelning. Det måste alltså, när
K. överfördes från Kumla till lasarettet, ha förutsatts att han dagtid skulle
vårdas på avdelningen och att han under övrig tid skulle vistas i hemmet.
N. hemställde att JO måtte pröva om det var ett riktigt förfarande att överföra
K. till Eskilstuna lasarett i stället för till något av kriminalvårdens
sjukhus.

I en till justitiekanslern den 6 december 1976 inkommen skrivelse klagade
K. över att han genom ingripande av befattningshavare hos kriminalvårdsstyrelsen
fått avbryta behandlingen vid Eskilstuna lasarett och återgå
till kriminalvårdsanstalt.

Den 13 april 1977 beslöt justitiekanslern att överlämna K:s klagomål till
JO, eftersom de båda ärendena lämpligen borde prövas i ett sammanhang.

JO Wigelius meddelade beslut i ärendena den 18 augusti 1977.

I beslutet redogjordes inledningsvis för innehållet i 34 och 37 §§ lagen
om kriminalvård i anstalt.

34 §:Kan intagen genom vistelse utanför anstalt bli föremål för särskilda
åtgärder som kan antagas underlätta hans anpassning i samhället, kan
medgivande att för sådant ändamål vistas utanför anstalten lämnas honom
under lämplig tid, om särskilda skäl föreligger. För vistelsen skall ställas
de villkor som kan anses erforderliga.

37 §: Vid sjukdom skall intagen vårdas enligt de anvisningar som ges av
läkare. Kan erforderlig undersökning och behandling ej lämpligen ske
inom anstalten, bör den allmänna sjukvården anlitas. Om det behövs, får
intagen föras över till allmänt sjukhus.

Härefter återgavs i beslutet vissa departementschefsuttalanden rörande
34 och 37 §§ (Prop. 1974:20 s. % och s. 151).

Vidare redogjordes för infordrade yttranden från överläkaren vid psykiatriska
avdelningen på kriminalvårdsanstalten Kumla och från kriminalvårdsstyrelsen.

Därefter uttalade Wigelius följande.

Ärendena gäller i första hand frågan huruvida bestämmelsen om överförande
till allmänt sjukhus i 37 § lagen om kriminalvård i anstalt är tilllämplig
i fall då en intagen skall vistas på sjukhuset som s. k. dagpatient.
Varken av paragrafens ordalydelse eller av förarbetena till bestämmelsen
framgår klart hur paragrafen skall tillämpas i ett sådant fall. Det torde dock
ha varit förutsatt att intagen som överföres till allmänt sjukhus skall vistas
på sjukhuset under i princip hela dygnet.

Enligt min mening bör man också se bestämmelsen i 37 § mot bakgrund
av 34 § lagen om kriminalvård i anstalt. Denna paragraf tillåter att intagen i

124

rehabiliteringssyfte vistas utanför anstalt under hela dygnet. Det bör vara
möjligt att tillämpa 34 § också i samband med sjukhusvård.

Jag finnér därför att övervägande skäl talar för kriminalvårdsstyrelsens
uppfattning att en intagen, som med stöd av 37 § vårdas på allmänt sjukhus
som s. k. dagpatient, skall vistas i kriminalvårdsanstalt under den tid han ej
vårdas på sjukhuset. Om den intagne ej kan vistas i anstalt under den tiden
får eventuellt prövas om det finns förutsättningar för att ordna vården med
stöd av 34 §.

Eftersom det kan föreligga vissa svårigheter att bedöma hithörande frågor
vill jag inte rikta någon kritik mot överläkaren vid psykiatriska kliniken
på kriminal vårdsanstalten Kumla för hans beslut att överföra K. till Eskilstuna
lasarett.

I enlighet med vad jag anfört kan inte heller någon kritik riktas mot kriminalvårdsstyrelsen
för dess agerande i saken.

Intagen på kriminalvårdsanstalt får inte kvarstanna i enrumsplacering enligt
50 § kriminalvårdslagen, när detta inte längre bedöms vara erforderligt
av utredningsskäl

A., som var intagen på kriminalvårdsanstalten Kumla, skrev till JO och
klagade på bl. a. följande. Han placerades den 15 november 1977 jämlikt
50 § kriminalvårdslagen avskild från andra intagna för utredning av ett disciplinärende.
Utredningen var klar påföljande dag och föranledde ingen åtgärd.
A. fick trots detta kvarstanna på isoleringsavdelningen under ytterligare
ett dygn. Han placerades därefter mot sin vilja på anstaltens H-hus,
där de intagnas möjligheter enligt A. är reducerade till ett minimum.

Efter remiss inkom styresmannen på Kumla med remisssvar, till vilket
var fogat protokollet i det aktuella disciplinärendet samt ett yttrande av en
kriminal vårdsassistent.

Av protokollet framgick bl. a. följande. En verkmästare vid anstalten hade
den 15 november 1977 rapporterat A. för olämpligt uppträdande. A. förhördes
nästa dag av assistenten. Det antecknades att inget ytterligare förekom
till utredning och styresmannen fattade samma dag beslut i saken. Beslutet
innebar att A. skulle tillsägas att följa anstaltsreglerna och icke skapa
egna regler och att han skulle omplaceras till annat arbete samt att, om
plats inte fanns på normalavdelning, A, skulle placeras på H-huset.

I protokollet angavs att A. var placerad jämlikt 50 § kriminalvårdslagen
under tiden den 15 november kl. 9.10-17 november 1977 kl. 13.30.

I yttrandet från assistenten samt remissvaret från styresmannen anfördes
i huvudsak att eftersom det inte hade funnits plats på vare sig normalavdelningarna
eller H-huset, hade det inte funnits någon annan möjlighet
än att A. hade kvarstannat tills plats erbjöds.

A. bemötte i en skrivelse vad man anfört från anstalten och uppgav att

125

han inte frivilligt hade kvarstannat i isolering tills annan plats hade kunnat
beredas honom.

Kompletterande uppgifter inhämtades från styresmannen, varvid denne
uppgav att A. frivilligt hade kvarstannat tills annan plats erbjöds.

I beslut den 11 maj 1978 uttalade JO Wigelius bl. a. följande.

Beslut i disciplinärendet fattades den 16 november 1977. Det framgår av
utredningen att A. fick kvarstanna i enrumsplacering till nästa dag och att
detta huvudsakligen motiverades av platsbrist. Det får givetvis inte förekomma
att en intagen får kvarstanna i enrumsplacering enligt 50 § kriminalvårdslagen
när detta inte längre bedöms vara erforderligt av utredningsskäl.
Den lämnade förklaringen från anstalten kan inte godtas. Det skulle
ha ålegat styresmannen att tillse att plats fanns tillgänglig för A. när enrumsplaceringen
inte längre bedömdes vara motiverad. Jag har från kriminalvårdsstyrelsen
inhämtat att styrelsen vid en nyligen företagen inspektion
av Kumlaanstalten behandlat den aktuella frågan och därvid fastslagit
att en intagen som är placerad jämlikt 50 § kriminalvårdslagen skall ha
möjlighet att omedelbart gå tillbaka i normal verkställighet, så snart enrumsplacering
inte längre är motiverad av utredningsskäl.

Sättet att avbryta ett besök hos intagen på kriminalvårdsanstalt

En intagen uppgav följande i klagomål till JO: Han meddelade en tillsynsman
på anstalten att hans flickvän skulle komma och besöka honom.
Tillsynsmannen hade inte något att invända däremot. Besöket kom sedan
till stånd. Han uppehöll sig tillsammans med flickan i ett av anstaltens besöksrum.
Efter cirka en timma avbröts besöket genom att dörren till besöksrummet
plötsligt öppnades och en tjänsteman meddelade att besökstiden
var slut. Varken klaganden eller hans flickvän hade då byxor eller underkläder
på sig och situationen var genant för dem. Enligt klagandens
uppfattning bör anstaltspersonalen knacka på dörren i god tid för att undvika
situationer av detta slag.

I beslut den 25 augusti 1977 uttalade JO Wigelius följande.

I 94 § kriminalvårdsstyrelsens cirkulär nr 1/1974, det s.k. vårdcirkuläret,
sägs att anordningarna kring besök skall utfomas med sikte på önskvärdheten
att skapa en god besöksatmosfär och att ostörd samvaro mellan
intagen och hans besökare bör eftersträvas.

För att ett besök skall kunna ske i ostörda former bör besöket inte avbrytas
genom att anstaltspersonal utan förvarning går in i besöksrummet.
Lämpligen kan den intagne och besökaren uppmärksammas på att besökstiden
är slut genom att personalen knackar på dörren och utan att öppna
den meddelar att tiden är till ända. Dörren bör öppnas först om sistnämnda
åtgärd inte leder till att besöket avslutas.

Det torde inte kunna klarläggas om den angivna ordningen har iakttagits
i det aktuella fallet. Jag lämnar därför den frågan.

126

Intagen på kriminalvårdsanstalt har ansetts skyldig att själv betala telefonsamtal
till JO

A., som var intagen på en kriminalvårdsanstalt, skrev till JO och klagade
på att anstaltsdirektören H. nekat honom att få ringa till JO på tjänstetelefon.

Yttrande inhämtades från H.

I beslut den 21 december 1977 uttalade JO Wigelius följande.

I 107 § kriminalvårdsstyrelsens cirkulär nr 1/1974, det s. k. vårdcirkuläret,
föreskrives bl. a. att kostnad för intagens telefonsamtal skall betalas av
den intagne, där ej samtalet är att jämställa med tjänstesamtal eller eljest
särskilda skäl påkallar annat.

H. har i sitt yttrande uppgivit att A. hade tillgång till telefonautomat och
att H. inte bedömde samtalet som jämställt med tjänstesamtal.

Visserligen ger vårdcirkuläret knappast någon närmare ledning vid bedömningen
av vilka telefonsamtal en intagen får göra på kriminalvårdens
bekostnad. Emellertid torde A:s samtal med JO i detta fallet inte vara att
jämställa med tjänstesamtal och inte heller i övrigt kan några särskilda skäl
anses ha påkallat att A. skulle slippa betala samtalet. Med hänsyn till vad
nu sagts finner jag ej skäl till kritik mot H. för hans bedömning i saken.

Tillhandahållande av skrivmateriel åt häktad

Se s. 69

127

Socialvård

14-årig flicka har misshandlats i hemmet. Placering utom hemmet i
form av förebyggande åtgärd enligt 26 § p. 1 barnavårdslagen har
ansetts vara mindre lämpligt

Vid JO Ekbergs inspektion av socialförvaltningen i Helsingborg den
27-29 oktober 1976 antecknades till protokollet bl. a. följande.

D. M., född den 31 januari 1962, blev i samråd med modern den 18 mars
1976 placerad i enskilt hem sedan hon i hemmet misshandlats av modern.
Norra socialvårdsnämnden beslöt den 28 maj 1976 med stöd av 25 § a) och
26 § punkten I barnavårdslagen att bereda flickan fortsatt vård i enskilt
hem.

JO beslöt att inhämta nämndens yttrande angående frågan varför flickan
inte omhändertagits för samhällsvård. Nämnden borde också yttra sig över
vilka principer nämnden följde då den beslöt om ”frivilliga placeringar” i
misshandelsfall.

Efter remiss inkom yttrande från norra socialvårdsnämnden i Helsingborg,
varvid nämnden anförde bl. a. följande.

D. M. var vid tiden för nämndens åtgärd fyllda 14 år. Under utredningen
framkom att det, vid sidan om misshandeln, rådde påtagliga konflikter
mellan D. M. å den ena sidan och moder-styvfadern å den andra. Detta kan
ha varit anledningen till att modern, som var ensam vårdnadshavare, önskade
att flickan skulle placeras i annat enskilt hem. Flickan själv hade samma
önskan: hon ville komma till ett hem där hon tidigare vistats som sommarbarn
och trivts bra.

Av anmälningen och av vad som framkom i samband därmed stod det
klart att D. M. inte skulle vara kvar i hemmet. Därvid diskuterades två alternativ.
Det ena var att göra ett omhändertagande för utredning enligt
30 § BvL med sannolikt beslut om omhändertagande för samhällsvård enligt
29 § samma lag. Det andra var en frivillig placering, alltså en åtgärd i
fullt samförstånd med såväl flickan som hennes mor. Man kunde på synnerligen
goda grunder utgå ifrån att flickan inte på avsevärd tid skulle flytta
tillbaka till moderns hem. Anledningen till den uppfattningen var dels moderns
bestämda besked på den punkten, dels att flickan nått en sådan ålder
att man i praktiken måste ta stor hänsyn till hennes önskan. Ur ekonomisk
synpunkt hade omhändertagande varit mest fördelaktigt, eftersom nämnden
kunnat utfå ersättning enligt 72 § BvL.

Vid bedömningen av frivillighet eller tvång i ärendet togs också hänsyn
till det förhållandet att modern, som är född i en helt annan världsdel och
vistats här bara några år, var särskilt negativ till ett omhändertagande.
Denna hennes reaktion kan vara beroende på bristande kännedom om

128

svenska förhållanden - men detta ändrade inte hennes absolut negativa inställning.
Nämnden vet av erfarenhet att barnen, nära nog oavsett hur
barndomen varit, vill söka sig tillbaka till föräldrarna vid mera vuxen ålder.
Därför gäller det att i sådana ärenden handla på ett sätt som inte omöjliggör
en dylik kontakt i framtiden.

Eftersom en placering med stöd av 25 § a) och 26 § 1 BvL sålunda bedömdes
som lika effektiv som ett omhändertagande enligt 29 § samma lag
och då den förstnämnda formen för placering dessutom bedömdes kunna
hindra uppkomsten av vissa negativa effekter, beslutade nämnden att vidta
den "frivilliga" åtgärden i samförstånd med såväl modern som flickan.

Det har nu förflutit elva månader sedan flickan placerades i enskilt hem.
Ännu har ingenting framkommit som antyder att den bedömning som gjordes
vid tiden för placeringen var felaktig. Det har sålunda inte på något sätt
varit aktuellt att flickan skulle återgå till modern, och modern är fortfarande
mycket lätt att samarbeta med.

Nämnden finner det emellertid angeläget framhålla, att handläggningen
av detta ärende inte skall ges någon principiell räckvidd. Regelmässigt sker
omhändertagande för samhällsvård i misshandelsärenden. men det får inte
hindra att varje ärende får sin särskilda bedömning.

JO Ekberg anförde följande i beslut den 21 september 1977.

Enligt 25 § barnavårdslagen har barnavårdsnämnd att vidta åtgärder
bl. a. om ett barn misshandlas i hemmet eller där behandlas på ett sådant
sätt att hans eller hennes kroppsliga eller själsliga hälsa utsätts för fara.
Enligt 26-29 §S barnavårdslagen skall nämnden i första hand söka åstadkomma
rättelse genom olika slag av förebyggande åtgärder och i andra
hand omhändertaga barnet för samhällsvård. De åtgärder som regleras i
dessa lagrum kan i princip vidtagas oberoende av barnets eller föräldrarnas
samtycke. Åtgärderna skiljer sig härigenom från samhällsvård enligt 31 §
andra stycket barnavårdslagen, vilken förutsätter särskild begäran eller
samtycke från föräldrarnas sida. Samhällsvård enligt detta lagrum får, enligt
uttrycklig föreskrift i lagtexten, inte tillämpas då förhållanden som avses
i 25 § föreligger.

I förevarande fall har konstaterats att en minderårig flicka misshandlats
av sin mor och att förhållandena i hemmet var sådana som avses i 25 § barnavårdslagen.
Det stod även klart att flickan borde skiljas från hemmet.
Mot bakgrund härav borde omhändertagande för samhällsvård enligt 29 §
barnavårdslagen ha varit den naturliga åtgärden. Att i stället genomföra ett
"frivilligt” omhändertagande enligt 31 § i samråd med föräldrarna var inte
lagligen möjligt. Socialvårdsnämnden har emellertid i viss mån åstadkommit
samma resultat som om D.M. omhändertagits enligt 31 §, ehuru man
betecknat arrangemanget som en förebyggande åtgärd enligt 26 § p. I.

Socialvårdsnämndens tillämpning strider visserligen formellt inte mot
barnavårdslagen. Det är inte heller uteslutet att tillämpa 26 § p. 1 bl. a. i
fall av placering i familje- eller anstaltsvård (se t. ex. Romander-Grönlund:
Barnavårdslagen, 4:e uppl., s. 133 ff, och Råd och anvisningar från

129

socialstyrelsen nr 6, s. 46).1 Det bör emellertid hållas i minnet att förebyggande
åtgärder enligt 26-28 §§ i allmänhet inte kan anses medföra tillräckligt
skydd för barn som utsatts för misshandel. 1 Råd och anvisningar från
socialstyrelsen nr 14, s. 20, anges också att ett barn bör omhändertagas för
samhällsvård i fall då kroppslig misshandel konstateras.

En fosterhemsplacering i form av förebyggande åtgärd enligt 26 § blir*,
till skillnad från omhändertagande för samhällsvård enligt 29 §, för sitt genomförande
och fortbestånd helt beroende av att barnets föräldrar samarbetar
lojalt med barnavårdsnämnden. Det säger sig självt att man sällan
kan utgå från detta i fall av konstaterad misshandel mot barnet från föräldrarnas
sida. Av hänsyn till barnet kan man därför i allmänhet inte ta risken
att föräldrarna utan förvarning hämtar hem barnet. Även om barnavårdsnämnden
har sin uppmärksamhet riktad på ärendet kan det vara mycket
svårt för nämnden att hinna ingripa i ett sådant fall. När det gäller yngre
barn anser jag det därför uteslutet att i misshandelsfall tillämpa 26 § när
barnet skall placeras i annat hem.

Beträffande för samhällsvård omhändertaget barn gäller vidare enligt
39 § barnavårdslagen att barnavårdsnämnden noggrant skall följa barnets
utveckling och tillse att det får god vård och fostran samt den utbildning
som kan anses påkallad med hänsyn till barnets personliga förutsättningar
och övriga omständigheter. Om så erfordras skall nämnden bereda barnet
ny placering i annan eller samma vårdform. Detta gäller såväl vid omhändertagande
enligt 29 § som vid omhändertagande enligt 31 §. Samma skyldighet
att bevaka barnets förhållanden åvilar inte nämnden om placeringen
skett i form av hjälpåtgärd enligt 26 §. Om barnet i dylikt fall är att anse
som fosterbarn ankommer det visserligen enligt 49 § på nämnden att ha
tillsyn över fosterhemmet i syfte att trygga god vård och fostran och att
verka för att fosterbarnet får lämplig utbildning. Nämnden träder emellertid
inte såsom i omhändertagandefallen in i föräldrarnas ställe och har således
inte ett lika långtgående ansvar för barnet och dess framtid som i dessa
fall. Inte heller har nämnden lika stora möjligheter att när så finnes lämpligt
välja annan vårdform eller vidtaga andra förändringar i behandlingen
av barnet. När en fosterhemsplacering är avsedd att bli mera varaktig kan
det därför ifrågasättas om inte en placering i form av förebyggande åtgärd
också ur dessa synpunkter är ett för barnet sämre alternativ än samhällsvård,
vare sig samhällsvården är beslutad enligt 29 § eller enligt 31 §.

Jag vill slutligen framhålla att valet av åtgärd i fall som avses i 25 § självfallet
måste träffas enbart med hänsyn till vad som kan antagas vara bäst
för barnet (jfr Romander-Grönlund a. a., s. 133). Det går därför inte alltid
att undvika att socialförvaltningen kommer i motsatsställning till föräldrarna
när det är aktuellt att vidta åtgärder med anledning av att föräldrarna visat
sig olämpliga att vårda barnet. Även om en kraftig reaktion från föräld ''

Se också RÅ 1970 s. 43.

9 Riksdagen 1978/79. 2 sami. Nr I

130

ramas sida kan befaras får dock detta inte avhålla nämnden från att vidta
de åtgärder som kan antagas vara lämpligast för barnet. Det inger därför
betänkligheter att moderns negativa inställning synes ha spelat så avgörande
roll för nämndens beslut att inte omhänderta D.M. för samhällsvård.
Jag har dessutom svårt att inse på vad sätt moderns inställning till tvångsomhändertagande
som sådant skulle kunna försvåra en kontakt mellan
henne och dottern sedan denna nått mera vuxen ålder, såsom antytts i yttrandet.

Sammanfattningsvis anser jag det vara en mindre lämplig tillämpning av
barnavårdslagen att i ett fall som det förevarande bereda barnet placering
utom hemmet i form av förebyggande åtgärd enligt 26 § i stället för att omhändertaga
barnet för samhällsvård enligt 29 §. Nämnden har emellertid
framhållit att den gjort en särskild bedömning i detta fall och att ärendets
handläggning inte skall ges principiell räckvidd. Såväl D.M. som hennes
föräldrar synes vidare ha den bestämda uppfattningen att hon tillsvidare
inte skall återvända till föräldrahemmet. Med hänsyn till att D.M. vid tiden
för nämndens beslut var över 14 år gammal finnér jag därför saken kunna
stanna vid mina ovan gjorda uttalanden. Jag förutsätter att nämnden uppmärksamt
följer D.M.:s förhållanden och utveckling och är beredd att
ingripa med ytterligare åtgärder om så skulle erfordras.

Socialförvaltnings handläggning av anmälningar om övergrepp mot

15-årig flicka. Frågor om skyldighet att företa utredning och att göra
polisanmälan

I en anmälan till JO uppgav journalisten Berit Hedeby att det vid en polisutredning
rörande sexuellt övergrepp mot barn framkommit att flickan i
fråga två gånger vänt sig till social servicecentral 17 i Stockholm (Husby).
Hon hade därvid anmält sin styvfader, i det följande kallad K., för att ha
slagit henne upprepade gånger och för att ha utsatt henne för sexuella närmanden
och tvång. På servicecentralen skulle man ha sagt till flickan att
inte göra polisanmälan. Man hade inte gjort några försök att hjälpa henne.

Efter genomgång av domstolsakter och de berörda personernas socialregisterakter
upprättades inom JO-expeditionen en promemoria, vilken var
av följande lydelse.

Av domstolarnas akter i mål rörande åtal mot K. för misshandel och frihetskränkande
otukt framgick bl. a. följande.

K. var i övre trettioårsåldern. Sedan omkring sex år tillbaka sammanbodde
han med en något äldre kvinna, Ö. Ö. hade två döttrar från ett tidi -

131

gare äktenskap, av vilka den yngsta. A., som var 15 år gammal fortfarande
bodde kvar i hemmet. K. och Ö. hade också ett gemensamt barn i ettårsåldern.
Då den äldsta dottern varit i 15-årsåldern och bott hemma hade K.
gjort sexuella närmanden mot henne. Detta hade dock aldrig polisanmälts.
K. var mycket dominerande i familjen. Han hade även vid många tillfällen
misshandlat Ö., dock inte allvarligt. 1 februari 1976 hade K. agat A. för att
hon inte städat sitt rum. Enligt A:s uppgifter till polisen hade K. slagit henne
både med öppna handen och med knytnäven och knuffat henne i väggen.
Hon hade haft ont i ett par dagar efteråt och var blå på höger axel. A.
hade uppsökt socialbyrån i Husby för att berätta om händelsen. Där hade
man dock sagt till A. att hon inte skulle göra polisanmälan, utan personalen
på socialbyrån skulle tala med hennes mor. Den 20 mars 1976 följde A.
ensam med K. ut till familjens sommarstuga. På kvällen då hon skulle lägga
sig kom K. in till henne och tvingade henne till viss sexuell samvaro
med honom, vilket i brottmålet rubricerats som frihetskränkande otukt. A.
lyckades efter en stund rymma från K. och i bara nattlinnet springa över
till en granne. Hon vägrade sedan att återvända till K. och åkte nästa dag
hem med grannen. A. flyttade därefter till sin äldre syster för att slippa K.
Även efter denna händelse vände sig A. till socialbyrån i Husby, där hon
synes ha varit i kontakt med en tjänsteman vid namn Ingrid Sjödin. På socialbyrån
tillsades A. att det inte var någon mening med att göra polisanmälan,
eftersom handlingarna i alla fall bara översändes till barnavårdsnämnden.
Vidare uppgav Vega Andersson, till vilken A. flytt den 20 mars,
att hon den 22 mars ringt till socialbyrån i Husby och för vederbörande
tjänsteman där omtalat vad som hänt. Enligt vad fru Anderssons make
uppgav till polisen skulle hon även ha blivit lovad en skriftlig bekräftelse
på vad som sagts, men ännu inte hört något från socialbyrån. I mitten av
juni gjorde sig K. skyldig till ny och allvarligare misshandel mot Ö., varvid
Ö. gjorde polisanmälan. Vid polisförhören framkom att K. även gjort sig
skyldig till sexuellt övergrepp mot A. K. dömdes senare till fängelse åtta
månader för nämnda brott, varvid i hovrättens domskäl antecknats att
främst den frihetskränkande otukten varit av allvarlig beskaffenhet.

I de handlingar som lånats in från socialförvaltningen rörande K. och Ö.
finns ingenting antecknat om de anmälningar A. uppger sig ha gjort om de
övergrepp hon utsatts för. Inte heller finns antecknat något telefonsamtal
från fru Andersson. Ö. med barn synes av akten att döma ha blivit aktuell
på servicecentralen först i slutet av april 1976 då hon ansökte om socialhjälp.

Med anledning av vad som framkommit torde utredning och yttrande inhämtas
från sociala centralnämnden i Stockholm angående handläggningen
av de anmälningar om dels misshandel och dels sexuellt övergrepp mot
A. som synes ha gjorts till den angivna sociala servicecentralen.

Efter remiss inkom yttrande från sociala centralnämnden i Stockholm,
varvid nämnden som svar överlämnade ett av socialförvaltningen avgivet
tjänsteutlåtande. Till tjänsteutlåtandet var fogat särskilda yttranden av distriktschefen
Gösta Lannemyr och av socialassistenten Ingrid Sjödin, båda
vid social servicecentral 17. 1 yttrandena anfördes bl. a. följande.

Ingrid Sjödin:

A:s moder är sedan 1974 anställd som städerska vid sociala servicecentralen
i Husby.

132

Onsdagen den 4/2 1976 uppsökte A. sociala sektionen, där jag tog emot
henne för ett samtal. Flickan uppgav därvid följande. Hennes styvfar, K.,
hade samma dag bråkat med henne angående ett par trosor, som låg slängda
på golvet i hennes rum. Han hade vid ett tidigare tillfälle talat om för
henne att om han fick se ett par trosor liggande på golvet i fortsättningen
skulle hon få stryk. Styvfadern hade nu blivit arg och knuffat till A., så att
hon touchade i väggen. Han hade vidare slagit till henne över ansiktet. A.
berättade att hon ofta kom i konflikt med styvfadern, som modern sammanbott
med i 7 år. Styvfadern ställde stora krav på henne i fråga om hemgöromål.
Han var gammaldags i sin uppfostran. A. ville efter dagens händelse
ej återvända hem. Önskelösningen för A. varatt modern och mannen
separerade, så att A. kunde bo tillsammans med modern och lillasyster. A.
uppgav att styvfadern i samband med helgerna ibland drack alkohol och då
blev spänningarna tydligare. A. berättade att hon tills vidare bestämt sig
för att bo hos sin syster i Tensta. Modern visste om detta och hade enligt
A. ingenting häremot. Jag föreslog A. att vi skulle ha ett familjesamtal
kring det som inträffat. A. hade ingen invändning mot detta förslag men
trodde inte heller att det skulle gagna något till. A. fick mitt telefonnummer
och jag talade om för henne att hon kunde komma till mig på byrån närhelst
hon önskade. Frågan om eventuell polisanmälan diskuterades inte
vid detta samtal.

Jag bedömde situationen som att A. och styvfadern haft ett gräl och att
styvfadern enligt A. hade slagit och knuffat till henne, då hon ej städat sitt
rum. A. visade inga tecken på skador, hon hade ej ont någonstans. Däremot
var hon ledsen och arg över det sätt hon blivit behandlad på. Hon ville
nu bo hos systern ett par dagar.

Följande dag gjorde jag rutinmässiga socialregisterkontroller av familjen.
Det visade sig att familjen ej var känd på byrån, och ej heller förekom i
socialregistret. Vid förfrågan hos skolkuratorn framkom att flickan ej var
känd inom elevvårdsteamet. Mannen K. hade en NN-akt men hade ej varit
föremål för någon behandling eller känd för att ha allvarligare alkoholproblem.
Genom mitt samtal med A. hade jag fått ett klart intryck av att styvfadern
inför A. framstod som auktoritär och krävande och att detta också
var anledning till konflikter dem emellan.

Fredagen den 6/2 1976 besökte A. mig spontant på byrån. Hon förklarade
att hon nu återvänt hem och att allt ordnat upp sig. Styvfadern hade bett
henne om ursäkt. Jag frågade om hon kände sig rädd eller orolig på något
sätt, men hon uppgav att det hela ordnat upp sig i och med ursäkten. Familjesamtalet
kändes inte längre angeläget för henne. Vi kom överens om
att hon skulle höra av sig till mig om hon på något sätt fick problem hemma.
Jag bedömde, att den aktuella konflikt som uppstått mellan A. och
styvfadern löst sig inom familjens ramar. Mot bakgrund av att familjen tidigare
ej var känd för några sociala problem och då A. skulle återkomma om
svårigheter i hemmiljön skulle uppstå, beslöt jag mig för att ej vidta ytterligare
åtgärder i ärendet än de samtal jag haft med henne.

Den 22/3 1976 besökte A. mig åter spontant på byrån. Nu tillsammans
med sin äldre syster. A. berättade att hon och styvfadern varit på landet
under helgen 19—21 mars och att styvfadern då gjort sexuella närmanden.
Från mina minnesanteckningar får jag citera följande:

”1 fredags 19/3-76 åkte A. tillsammans med sin styvfar ut till familjens
sommarställe i närheten av Norrtälje. A:s mamma och yngre syster stannade
hemma då de var sjuka. Fredagen på landet gick bra och var trevlig.

133

På lördagskvällen kom styvfc ern in till A. vid 22-tiden och började ta henne
på brösten. A. bad honom låta bli och sa att han inte fick göra så. Styvfadern
sa då att han ville "slicka A:s fitta" vilket A. bestämt nekade honom.
Styvfadern var vid detta tillfälle alkoholpåverkad. A. sade till honom
att han skulle tänka på vad han gjorde och kunde ställa till med och hon
frågade honom varför han ville göra så här. Han hade svarat att han var
”kåt” och därför tänkte göra så här. Fick han inte det tänkte han våldta A.
A. blev rädd och sa att hon mådde illa och måste gå upp och ut ur rummet.
Styvfadern hade sagt att hon kunde spy på mattan, vilket A. vägrade då
hennes rum har heltäckande matta. Då rummet har två dörrar en ut på balkongen
och en till övriga huset gick styvfadern till balkongdörren eftersom
det är den vanligaste vägen ut. A. sprang då mot andra dörren och sprang i
tofflor och nattlinne till en grannfami.j, som tog hand om henne och lät
henne sova över och tog med henne till Stockholm följande dag.”

I telefonsamtal med grannen fru Vega Andersson 22/3 1976 bekräftades
A:s berättelse. Fru Andersson informerades om att därest jag ämnade använda
mig av hennes lämnade uppgifter i en kommande barnavårdsutredning
skulle jag sända henne en kopia av det hon berättat för mig i syfte att
kontrollera att jag återgivit hennes uppgifter korrekt. Då jag ej registrerade
ärendet som ett formellt bvn-ärende, tillsände jag aldrig fru Andersson någon
kopia av det hon uppgav i telefonsamtalet.

A. berättade också att hon bodde hos systern och ämnade göra detta
tillsvidare. Modern var helt införstådd med denna lösning. A. kunde ej tänka
sig någon annan boendeform. Jag talade med henne om andra möjligheter,
t. ex. ungdomshem eller fosterhem om hon ej kunde bo hos systern,
men A. kunde ej tänka sig dessa alternativ. Önskelösningen för A:s del var
att bo hemma tillsammans med modern och minsta barnet. Detta krävde
dock att modern tog ställning för att separera från styvfadern.

Eftersom jag inte hade kännedom om hur modern ställde sig i denna fråga
och ej heller kände till relationerna mellan modern och mannen, ansåg
jag att ett familjesamtal var nödvändigt. Jag frågade A. om hon kunde tänka
sig ett gemensamt samtal med modern och styvfadern. A. ville tänka på
saken. Jag hade beslutat mig för ett samtal med styvfadern och modern i
vilket fäll som helst.

Jag kontaktade modern för att göra upp om tid för samtal. Därvid framkom
att modern inte hade något emot att A. bodde hos sin syster. Den ekonomiska
delen löstes genom att A. uppbar barnpension.

Efter A:s kontakt med mig 22/3 1976 hade jag täta kontakter både med
A. och modern, som dagligen städar servicecentralens lokaler. I samtalen
med dem tog jag upp frågan om minsta barnets säkerhet hemma. Både modern
och A. ansåg det vara riskfritt för minsta barnet. Styvfadern har aldrig
visat någon aggressivitet eller något olämpligt beteende gentemot minsta
barnet.

Efter överenskommelse med berörda parter företogs hembesök den 30/3
1976 för samtal med modern, styvfadern och A. 1 hembesöket deltog från
sociala servicecentralen sekreterare Lilian Boliner. Vid hembesöket samtalade
vi om det som inträffat vid besöket i sommarstugan samt om relationerna
inom familjen. Styvfadern ville ej vidkännas att han begått något
övergrepp mot A. Han skämtade bort det hela och ville nu att A. skulle
återvända hem igen. A. uppgav att hon ej tänkte flytta hem så länge mannen
bodde kvar - hon kände sig rädd för honom. Modern förstod A. och
hade ej någon erinran emot att A. bodde utanför hemmet. Det framkom.

134

att delade meningar rått mellan styvfadern och A. beträffande ordningen i
hemmet och i vilken utsträckning styvfadern ”tafsat” på A. Modern var
besviken på mannen och var angelägen om att reda ut en hel del problem
med honom. Vi föreslog dem därför att kontakta familjerådgivningsbyrån
för att ta ställning till en fortsatt sammanlevnad eller ej. Modern gav ett intryck
av att inte riktigt veta om hon skulle tro på dotterns uppgifter eller på
den version mannen lämnade. Vi ansåg det därför angeläget att inte denna
kväll pressa modern till ett bestämt avgörande angående relationen till
mannen. Resultatet av kvällens samtal blev att modern öppet deklarerade
att hon stöttade A. i hennes önskan att bo hos systern samt att modern inför
mannen lät förstå att en omprövning av deras förhållande kunde bli aktuellt.

I samtalen med A. kom frågan om en polisanmälan av styvfadern upp.
Jag visste inte om modern stöttade A. i att göra en polisanmälan, men jag
bedömde både modern och A. som fullt kapabla att själva avgöra om en
polisanmälan skulle göras eller ej. A. uttalade en viss oro över vad en polisanmälan
skulle kunna medföra för hennes del, dels allmänt och dels i relation
till styvfadern och vad han skulle kunna tänkas göra henne om hon
gjorde en anmälan. Jag diskuterade detta med A. och föreslog henne att inför
polisen berätta om sin rädsla i samband med en ev. polisanmälan. Detta
för att polisen kanske mer skyndsamt skulle påbörja en utredning. Jag
uppgav också, att en polisanmälan ej innebar något för henne rent allmänt.
Polisanmälan skulle beträffande henne personligen bara sändas till servicecentralen
för kännedom och skulle där ej föranleda ytterligare åtgärd från
t. ex. barnavårdsnämndens sida. Sannolikt har A. missuppfattat detta, då
hon i polisutredningen uppgivit, att jag sagt, att en polisanmälan ”bara
översändes till barnavårdsnämnden”. Jag vill här betona, att jag aldrig avrått
A. från att göra en polisanmälan. Däremot bedömde jag det mest lämpligt
att överlåta ansvaret för polisanmälan till modern och A. Nämnas bör
också att A. och även modern hade ett gott stöd i A:s syster i Tensta.

Inom servicecentralen har jag handlagt ärendet som ett s.k. ”icke registrerat
rådgivningsärende”. De nästan dagliga kontakterna med modern
gav mig information om hur modern upplevde det inträffade. Hon var ledsen
och bekymrad och kände stor ambivalens i relationen till mannen. Det
känsliga läget medförde att jag ville gå försiktigt till väga och genom råd
och stöd i första hand hjälpa modern att fatta beslut angående separationen
från mannen. Jag sökte även klarlägga minsta barnets situation och frågade
modern och A. om de upplevde det som riskfyllt för minsta barnet att vistas
hemma tillsammans med styvfadern. De ansåg inte att det var någon fara
för det lilla barnet. Moderns förmåga att sköta minsta barnet på tillfredsställande
sätt har jag aldrig haft anledning att ifrågasätta. Jag bedömde situationen
sådan att det ej fanns skäl för några barnavårdande åtgärder jämlikt
3 och 4 kap. barnavårdslagen. Vid min kontakt med ärendet kände jag
ej till att mannen under årens lopp vid olika tillfällen slagit modern alternativt
misshandlat henne.

Sammanfattningsvis får jag framhålla att min kontakt med modern och
A. varit rådgivande och stödjande till sin karaktär. Jag har bedömt denna
hållning som viktig med tanke på det känsliga klimat, som uppstod i hemmet
efter händelsen 19/3-21/3 och jag har hela tiden sökt inrikta arbetet på
sådana lösningar, som jag bedömt vara till båda barnens bästa (såväl beträffande
A. som barnet fött 1975). De mest akuta riskerna för ett nytt
övergrepp mot A. var undanröjda i och med att hon bodde utom hemmet.

135

Modern och A. har kunnat kontakta mig närhelst de önskat, vilket de också
gjort. A. och även modern har haft ett gott stöd i Ars syster i Tensta. De
har också fått information om möjligheterna till psykologisk och barnpsykiatrisk
rådgivning vid PBU och vid familjerådgivningsbyrån. Jag har, som
jag anser det, haft en förtroendefull kontakt med såväl A. som med modern.
Givetvis kan stöd och hjälp i ärenden av dessa slag lämnas på olika
sätt. För mig har det varit väsentligt att under rådande förhållanden ej vidtaga
andra åtgärder även vad som A. och modern själva ansett vara nödvändiga.

Gösta Lannemyr:

Av redovisningen framgår, att socialassistent Ingrid Sjödin handlagt
ärendet som ett ”icke registrerat rådgivningsärende" vilket förklarar att
Ö:s socialakt ej innehåller några uppgifter om ärendets handläggning.

När det gäller handläggningen av enskilda ärenden inom de sociala servicecentralerna
förekommer två olika ärendebegrepp — registrerade och
icke registrerade ärenden. Den sistnämnda ärendegruppen har tillkommit
för att göra det möjligt för socialtjänstemännen att — t. ex. inom barna- och
ungdomsvårdens område - kunna lämna råd och stöd till föräldrar i olika
barnavårds- och uppfostringsfrågor utan att föräldrarna skall behöva känna
att de eller barnen blir ”anmälda” till barnavårdsnämnden. Detta gäller
också ungdomar, där det ansetts värdefullt att ungdomarna med förtroende
skall kunna vända sig till en socialassistent för rådgivning i olika angelägenheter,
t. ex. rörande relationsproblem till föräldrarna eller problem rörande
studier, arbete och bostad utan att behöva bli ”registrerade” i barnavårdsnämnden.
Denna rådgivningsverksamhet grundar sig författningsenligt
på bestämmelserna i 3 § barnavårdslagen. I de fall vederbörande socialtjänsteman
bedömer att ärendet är av sådan karaktär att ”åtgärd som
ankommer på nämnden kan antagas vara påkallad”, (barnavårdslagen
§ 14) registreras ärendet och den fortsatta handläggningen och beslut om
ev. åtgärder sker jämlikt bestämmelserna i 3 och 4 kap. barnavårdslagen.

Rubricerade ärende har hela tiden handlagts som ett rådgivningsärende
med hänsyn till att åtgärd jäml. barnavårdslagen ej bedömts vara påkallad.
En bidragande orsak till denna bedömning har - enligt socialassistent Ingrid
Sjödin - varit att modern arbetar inom sociala servicecentralen och är
väl känd av de tjänstemän som är verksamma inom centralen.

Givetvis är det mycket angeläget att sociala myndigheter kan lämna information
och rådgivning i olika sociala frågor utan att officiell registrering
måste äga rum. Denna serviceinriktade inställning bör dock inte innebära
att registrering ej sker i ärenden, där svårigheterna är av sådan art som i
det här aktuella fallet. I samråd med sociala sektionen har också beslutats,
att liknande ärenden i fortsättningen skall registreras och redovisas i sociala
distriktsnämnden.

Frågan om huruvida polisanmälan skall ske eller ej i fall av denna art eller
liknande är givetvis svårbedömd. Vid de överläggningar som ägt rum
inom servicecentralen med anledning av det här aktuella ärendet har beslutats,
att i de fall socialtjänstemännen anser att polisanmälan bör ske har
dessa att antingen förvissa sig om att vederbörande klient inger anmälan
till polisen eller själva göra sådan anmälan. I tveksamma fall bör ärendet
redovisas för sociala distriktsnämnden, som då har att taga ställning till
frågan om polisanmälan.

136

Socialförvaltningen anförde för sin del följande.

Handläggande assistenten Ingrid Sjödin har företett minnesanteckningar
från A:s besök på servicecentralen såväl 1976-02-04 som 1976-03-22. Av
skäl som framgår av såväl distriktschefens som Ingrid Sjödins yttranden
har emellertid någon bamavårdsakt inte blivit upplagd för A.

K:s övergrepp mot flickan så som de redovisats i domstolshandlingarna
är av brutal natur. Om assistenten hade uppfattat förhållandena så som de
numera klarlagts inför rätten, hade självfallet utredning enligt 14 § barnavårdslagen
upptagits. Då så inte skett, utan ärendet i stället behandlats såsom
s. k. icke registrerat rådgivningsärende, får detta sin förklaring i att
förhållandena av assistenten inte bedömts vara av den allvarliga natur,
som senare framkommit. Det bör framhållas att även modern tydligen var
osäker om riktigheten av flickans uppgifter. Handläggningen får också ses
mot bakgrunden av den nära dagliga kontakten med modern, som var anställd
vid servicecentralen, samt återkommande samtal med flickan. Med
den möjlighet detta gav att följa utvecklingen är det förklarligt att ärendet
kom att handläggas informellt i enlighet med intentionerna i modern socialvård
- även efter händelsen i mars, då ju flickan omedelbart flyttade hemifrån
och sålunda inte längre riskerade att i hemmet utsättas för övergrepp
från mannen.

Vid en efterhandsbedömning, då man har tillgång till facit, framstår det
som klart att ärendet bort utredas enligt 14 § barnavårdslagen och föreläggas
distriktsnämnden. Det bör framhållas att en sådan handläggning sannolikt
dock inte skulle ha resulterat i ytterligare stödåtgärder än de vidtagna.

Uppgifterna om att flickan skulle avråtts från att göra polisanmälan har
bestämt bestritts av assistenten, som framhållit, att hon ansett det lämpligast
att överlåta ansvaret för polisanmälan på modern och flickan, i synnerhet
som de hade stöd av flickans äldre syster som hon bodde hos efter
händelsen i mars. På det sätt assistenten uppfattat förhållandena i ärendet,
fanns tydligen inte anledning att initiera polisanmälan.

Socialförvaltningen vill ifråga om polisanmälan framhålla de komplikationer
som kan vara förenade härmed såväl för relationerna inom den berörda
familjen som för socialvårdens möjligheter till fortsatt samarbete på
förtroendebasis. Det är därför uppenbart att socialvården måste visa stor
försiktighet vid överväganden härom och noga pröva varje enskilt ärende.
Vid en efterhandsbedömning av det aktuella ärendet anser socialförvaltningen
att frågan om polisanmälan bort hänskjutas till distriktsnämnden
för övervägande.

JO Ekberg anförde följande i beslut den 28 september 1977.

Enligt 14 § första, andra och tredje styckena barnavårdslagen gäller följande.

Åligger det barnavårdsnämnd enligt denna lag eller arman författning att
i anledning av ansökan eller eljest pröva viss fråga eller har nämnden genom
anmälan eller på annat sätt fått kännedom om fall, där åtgärd som ankommer
på nämnden kan antagas vara påkallad, skall erforderlig utredning
inledas utan dröjsmål.

Utredningen skall åsyfta att allsidigt klarlägga de omständigheter som äro
av betydelse för ärendets bedömning. Den skall genomföras så skyndsamt

137

som förhållandena betinga och bedrivas på sådant sätt, att obehag, olägenhet
eller kostnad icke i onödan vållas någon.

Vad som framkommit vid utredningen av betydelse i ärendet skall upptecknas
i protokoll eller tillvaratagas på annat betryggande sätt.

Enligt Stockholms socialförvaltnings handbok gäller vidare för s. k. social
sektion vid social distriktsnämnd bl. a. följande delegationsbestämmelser
ifråga om utredning enligt 14 § barnavårdslagen. Socialassistent med
minst sex månaders erfarenhet får besluta om inledande av utredning i anledning
av anmälan eller annan inkommen information, utfärdande av kallelser,
inhämtande av läkarutlåtande och därmed jämförbara åtgärder. Beslut
att anmälan inte skall föranleda någon åtgärd eller att ärendet skall avskrivas
efter det att utredning verkställts måste däremot fattas av social
sektionschef eller biträdande sektionschef.

Inledningsvis konstaterar jag. i likhet med socialförvaltningen, att förevarande
ärende bort bli föremål för utredning enligt 14 § barnavårdslagen
och föreläggas distriktsnämnden för ställningstagande i sak. Härom torde
numera inte råda några delade meningar. Ansvaret för att utredning inleds
och fullföljs vilar i främsta rummet på vederbörande socialassistent.

Den första frågan som bör prövas är därför när den handläggande socialassistenten,
Ingrid Sjödin, fått kännedom om sådana fakta som medfört
skyldighet för henne att inleda utredning enligt barnavårdslagen eller vidta
annan åtgärd.

Vad först gäller A:s anmälan den 4 februari 1976 om att hon misshandlats
i hemmet m. m. anser jag att Ingrid Sjödins i denna del ganska utförliga
minnesanteckningar bör läggas till grund vid bedömandet av vilka uppgifter
som lämnats till Ingrid Sjödin. Enligt anteckningarna uppgav A. att
styvfadern slagit henne några gånger över ansiktet och stött till henne så
att hon touchat i väggen. När A. skulle gå ut ur rummet hade styvfadern
gett henne ett knytnävsslag i magen. Vidare uppgav A. att hon inte kunde
resonera med styvfadern, som oftast blev arg och utdelade örfilar, luggar
eller slag. Styvfadern uppgavs ha periodvisa alkoholbesvär och det förekom
festande i samband med helger. A. ville vid besöket inte återvända
hem, dels av rädsla för styvfadern, dels för att hon inte trivdes hemma.
Önskelösningen för A. var att modern och hon och lillasystern skulle bo
för sig själva. - Efter vad Ingrid Sjödin uppgivit i sitt yttrande till JO återkom
A. några dagar senare och förklarade att allt ordnat upp sig genom att
styvfadern bett om ursäkt. Ingrid Sjödin bedömde att någon vidare åtgärd
från hennes sida inte var påkallad utöver de redan företagna socialregisterkontrollerna.

Enligt min mening måste den händelse som A. på detta sätt beskrivit för
Ingrid Sjödin utan tvekan karakteriseras som misshandel. Det framgick
även att misshandel av lindrigare art från styvfaderns sida ofta förekom
och att han hade alkoholproblem. Ingrid Sjödin borde därför ha fått klart
för sig att förhållandena i hemmet var otillfredsställande, såväl med tanke

138

på A. som med tanke på det mindre barnet, och att åtgärd från nämnden
kunde antagas vara påkallad. Med hänsyn härtill borde Ingrid Sjödin enligt
min mening redan nu ha inlett utredning enligt 14 § barnavårdslagen. Det
spelar självfallet vid prövningen av denna fråga ingen roll om man får veta
att den förälder som gjort sig skyldig till övergrepp bett om ursäkt. Avgörande
för bedömningen om barnavårdsutredning bör inledas är om barnet
eller barnen kan antagas vara i behov av hjälp från barnavårdsnämndens
sida. När man känner till att ett barn ofta utsätts för misshandel i hemmet,
låt vara lindrig, och alkoholproblem dessutom uppges förekomma måste
det i de flesta fall vara svårt att utan närmare undersökning avfärda frågan
om barnet kan vara i behov av stöd, antingen enligt 3 § barnavårdslagen eller
kanske till och med enligt 25 § bamavårdslagen. Man kan därför i allmänhet
inte underlåta att utreda förhållandena i ett sådant fall.

I det aktuella fallet framgår även klart att A. inte avsett att tala förtroligt
med Ingrid Sjödin på så sätt att det varit en förutsättning att uppgifterna inte
skulle föras vidare. A. accepterade att kontakt kunde tagas såväl med
modern som med styvfadern. Hennes önskan var uppenbarligen inte heller
att åstadkomma försoning med styvfadern under i övrigt oförändrade yttre
förhållanden. A. ville bo tillsammans med sin mor och lillasyster, utan
styvfadern. Det ligger närmast till hands att bedöma A:s kontakt med socialbyrån
som en anmälan. Att döma av den utformning Ingrid Sjödin gett sina
minnesanteckningar synes även hon ha uppfattat saken på detta sätt.
Jag ställer mig därför också undrande till att Ingrid Sjödin underlät att föra
ärendet vidare till sektionschef eller annan högre tjänsteman på socialbyrån.
Rätten att fatta beslut att inkommen anmälan ej skall föranleda någon
åtgärd tillkommer ju inte socialassistent enligt de för socialförvaltningen
gällande delegationsbestämmelserna.

Vad sedan gäller frågan huruvida polisanmälan av denna händelse borde
ske ter sig saken mindre klar. Under förutsättning att barnavårdsutredning
igångsatts så att erforderliga åtgärder från socialförvaltningens sida skyndsamt
kunnat sättas in. hade väl frågan om polisanmälan bort ske kunnat
överlämnas åt A. och hennes mor. Man hade ju vid denna tidpunkt inte anledning
att utgå från annat än att A. ändå skulle komma att bo kvar i hemmet
och att även styvfadern skulle göra detta. En polisanmälan i detta läge
skulle givetvis kunna försämra kontakten mellan A. och styvfadern ännu
mer och försvåra genomförandet av eventuella hjälpåtgärder från socialförvaltningens
sida. Eftersom några åtgärder inte vidtogs från socialförvaltningens
sida för att angripa problemen i familjen, kunde förvaltningen
inte på samma sätt överlåta frågan om polisanmälan på A. och hennes mor.
Med hänsyn till att misshandeln ändå inte var av så allvarlig natur är jag
dock inte beredd att hävda att socialförvaltningen på det material den förfogade
över självmant bort verka för att polisanmälan kom till stånd.

Den 22 mars 1976 besöktes Ingrid Sjödin åter av A., som nu var i sällskap
med sin äldre syster. A. berättade nu att styvfadern i alkoholpåverkat

139

tillstånd utsatt henne för sexuellt närmande och, enligt Ingrid Sjödins egna
anteckningar, även hotat att våldta A. om han inte fick göra som han ville.
A. hade i nattlinnet lyckats fly över till en grannfamilj. Av Ingrid Sjödins
anteckningar, som i denna del är knapphändiga, framgår att hon mottagit
ett telefonsamtal från grannfamiljen samma dag, varvid A:s berättelse bekräftats.

Vid detta besök förklarade A. att hon absolut inte ville återvända hem
utan nu tänkte bo hos sin äldre syster och dennas pojkvän. Den äldre systern
uppgav samtidigt att hon själv flyttat hemifrån till följd av bråk och
handgripligheter med styvfadern och även försök till sexuella närmanden
från dennes sida.

Av Ingrid Sjödins yttrande till JO framgår vidare bl. a. följande. Önskelösningen
för A. var alltjämt att bo hos sin mor och lillasyster. På förslag
av Ingrid Sjödin accepterade hon ett familjesamtal. Vid samtalet, som
skedde den 30 mars 1976, förnekade styvfadern att han begått något övergrepp
mot A. A. uppgav att hon inte ville flytta hem så länge styvfadern
bodde kvar eftersom hon var rädd för honom. Modem vacklade och föreföll
inte veta om hon skulle tro på mannen eller på dottern. - Ingrid Sjödin
synes även ha haft flera särskilda samtal med A., varvid frågan om att polisanmäla
styvfadern kommit upp. A. uttalade därvid viss oro för vad en
polisanmälan skulle innebära för hennes egen del, dels rent allmänt, dels
med hänsyn till vad styvfadern skulle kunna tänkas göra henne om hon
gjorde en anmälan. Ingrid Sjödin bedömde dock A. och hennes mor vara
fullt kapabla att avgöra om polisanmälan skulle göras. — Förutom de informella
kontakterna med A. och med hennes mor, som utförde städningsarbete
på den sociala servicecentralen, vidtog Ingrid Sjödin inga övriga åtgärder.

Hur en erfaren socialassistent kunnat komma till slutsatsen att man inte
ens i detta läge skulle behöva inleda utredning enligt 14 § barnavårdslagen
är för mig obegripligt. Enligt min mening var de uppgifter som Ingrid Sjödin
fått kännedom om alarmerande och mer än tillräckliga för att hon skulle
inse att skyldighet förelåg att utreda barnens förhållanden i hemmet och
deras eventuella behov av hjälp från socialförvaltningens sida. Någon anledning
att ifrågasätta A:s berättelse fanns knappast. Av de senare upprättade
domstolshandlingarna framgår att A. är en lugn och trovärdig flicka.
Hennes berättelse bekräftades dessutom av grannfrun Vega Andersson,
som av allt att döma också velat anmäla det inträffade.

Ingrid Sjödin har motiverat sin handläggning av ärendet med att hon velat
gå försiktigt tillväga med hänsyn till det känsliga läge som uppstått i
hemmet. Ingrid Sjödin ville därför genom råd och stöd i första hand hjälpa
modern att fatta beslut i fråga om separation från mannen. De mest akuta
riskerna för ett nytt övergrepp mot A. var undanröjda genom att A. flyttat
hemifrån. Såväl modern som A. kunde ta kontakt med Ingrid Sjödin närhelst
de önskade.

140

I distriktschefens yttrande till JO framhålls att en bidragande orsak till
bedömningen av ärendet var att modern arbetade inom den sociala servicecentralen
och var väl känd av tjänstemännen där.

Till detta vill jag framhålla följande. Om ett barn — och som sådant måste
den då 15-åriga A. räknas — utsätts för sexuellt övergrepp i hemmet
måste man praktiskt taget alltid räkna med att åtgärder från socialförvaltningens
sida kan vara erforderliga intill dess en utredning eventuellt visar
motsatsen. Man kan vid denna typ av brott inte bortse från risken att saken
kan komma att upprepas. Övergreppet kan vara ett tecken på djupgående
störningar som inte kan lösas inom familjens ram. Om så är fallet kan inte
avgöras utan ingående utredning, varvid även psykologisk undersökning
ofta kan befinnas erforderlig. Ingrid Sjödin har därför, oavsett sin egen
uppfattning om familjens relationer, varit skyldig att föranstalta om att utredning
enligt 14 § bamavårdslagen omedelbart inleddes. När skyldighet
att inleda utredning föreligger enligt barnavårdslagen måste denna utredningsskyldighet
uppfyllas, även om man själv anser sig ha möjlighet att bevaka
ärendets utveckling på något annat, mera informellt sätt. Det föreligger
alltså inte någon valmöjlighet för den handläggande tjänstemannen om
han eller hon skall inleda utredning eller inte. Frågan kan bara uppkomma i
fall när det är tveksamt om barnavårdsutredning verkligen är påkallad. Det
kan då tänkas fall när det är lämpligt att en kortare tid följa ärendet på mera
informellt sätt för att därigenom bilda sig en klarare uppfattning om situationen.
I fall när det är uppenbart att ett barn har utsatts för allvarligt övergrepp
finns det däremot inte något utrymme för en sådan handläggning.
Det följer då direkt av barnavårdslagen att utredning omedelbart skall inledas.

Att man i ett så komplicerat fall som här skulle kunna bilda sig en rättvisande
bild av barnens situation genom att man då och då sammanträffade
med modem som städade på servicecentralen tycks mig dessutom vara ett
naivt resonemang. Det borde ha stått helt klart för Ingrid Sjödin att moderns
bedömning av situationen inte var korrekt och att modem var alltför
labil i sitt förhållande gentemot mannen för att kunna utgöra tillräckligt
stöd för barnen i den situation som uppstått. Att lita till dessa kontakter för
att följa ärendet tycks mig snarare vara ett utslag av att man funnit det obehagligt
att inleda en formell utredning rörande någon man kände personligen.
Att olika principer skall gälla för barnavårdsutredningar beroende på
om föräldrarna arbetar inom socialförvaltningen eller ej tycks mig dessutom
närmast stötande. Barnavårdslagens regler har tillkommit för att tillförsäkra
barn ett visst minimum av skydd mot övergrepp och vanvård.
Man kan inte i ett fall när utredningsskyldighet enligt bamavårdslagen
uppenbart föreligger åsidosätta denna skyldighet utan att ökade risker för
barnen uppkommer. Denna typ av "informell" handläggning i fall när den
ena eller båda av föräldrarna är kända i annat sammanhang för socialförvaltningen
gör på mig mera intryck av partiskhet än av önskan om att värna
om barnens bästa.

141

Jag vill slutligen påpeka att den omständigheten att A. tagit saken i egna
händer och flyttat till sin syster inte påverkade skyldigheten att föranstalta
om utredning enligt barnavårdslagen. Ars flyttning skulle däremot ha spelat
en viktig roll för frågan om hon i annat fall eventuellt bort omhändertas
enligt 30 § barnavårdslagen för att eliminera risken för nya övergrepp.

Ingrid Sjödin har vidare uppgivit att frågan om polisanmälan kommit
upp under samtalen med A., men att Ingrid Sjödin funnit det lämpligast att
överlämna denna sak åt A. och hennes mor.

Om och när polisanmälan bör göras genom socialförvaltningens försorg
är en svårbedömd fråga som måste avgöras med hänsyn till omständigheterna
i varje enskilt fall. När det gäller brott inom familjen finns det ofta
skäl att låta den utsatta parten själv avgöra om polisanmälan skall ske. detta
dock under förutsättning att vederbörande har tillräcklig ålder och mognad
att avgöra detta och att vederbörande inte riskerar repressalier om han
eller hon själv står för en anmälan. Beträffande våldsbrott mot barn, särskilt
om brottet förövats av en vuxen familjemedlem, måste man uppenbarligen
se saken delvis annorlunda. Det kan inte begäras av den som är
underårig att han eller hon själv skall agera genom att göra polisanmälan
för att tillförsäkra sig personlig säkerhet. Det åvilar barnavårdsnämnden
att bevaka att barn inte utsätts för fysiska och psykiska övergrepp. I denna
nämndens omsorgsskyldighet ingår enligt min mening att i kvalificerade
fall göra polisanmälan om övergrepp mot barnet, om barnets vårdnadshavare
underlåter att göra detta. Detta är tydligt när det är vårdnadshavaren
som misstänks ha förövat misshandel. Även i andra fall måste dock nämnden
anses skyldig att överväga om polisanmälan bör göras. Vårdnadshavaren
kan vara olämplig i det avseendet att han eller hon inte inser att barnet
måste skyddas mot nya övergrepp. Vårdnadshavaren och barnet kan också
ha delvis motstridiga intressen genom att vårdnadshavaren av något
skäl inte vill stöta sig med gärningsmannen.

Att polisanmäla en så närstående person som sin styvfar för ett sexuellt
övergrepp förefaller mig över huvud taget vara en orimligt svår uppgift för
en 15-årig flicka. 1 det aktuella fallet hade A. dessutom uttalat rädsla för
repressalier om hon gjorde polisanmälan. Inte heller borde Ingrid Sjödin
ha anförtrott denna uppgift åt A?s mor. Modern hade ju redan tidigare visat
sin labila inställning gentemot mannen och därigenom sin oförmåga att
lämna A. erforderligt stöd i den situation som uppstått. Under sådana omständigheter
anser jag att Ingrid Sjödin borde ha verkat för att polisanmälan
gjordes för att minska såväl riskerna för eventuella repressalier mot A.
som A:s oro därför (se vidare Råd och anvisningar från socialstyrelsen nr
14 sid. 23-24).

Socialförvaltningen anför för sin del att om assistenten uppfattat förhållandena
så som de senare klarlagts inför rätten utredning enligt 14 § barnavårdslagen
självfallet skulle ha inletts. Enligt socialförvaltningen är det
dock förklarligt att ärendet kom att handläggas ”informellt”, bl. a. med

142

hänsyn till den kontakt man hade med modern i egenskap av anställd vid
servicecentralen.

Som jag tidigare framhållit behöver man emellertid inte ta till en efterhandsbedömning
för att konstatera att ärendet handlagts alltigenom felaktigt.
Det är förvånande att socialförvaltningen inte inser detta, särskilt som
Ingrid Sjödin synes ha satt sig över förvaltningens egna delegationsbestämmelser
rörande handläggning av anmälningar enligt barnavårdslagen.

Jag ställer mig även ytterst tveksam till socialförvaltningens påstående
att en korrekt handläggning sannolikt inte skulle ha resulterat i ytterligare
stödåtgärder än de vidtagna. Hade man fått full kännedom om alla omständigheter
i detta ärende borde man enligt min mening inte ha kunnat underlåta
vare sig att göra polisanmälan eller att vidta åtgärder för att försäkra
sig om att inte A. senare kunde komma att utsättas för ytterligare övergrepp
från K:s sida.

Jag vill även något beröra den här tillämpade ordningen att handlägga
barnavårdsärenden som s. k. icke-registrerade rådgivningsärenden. Det
bör nämligen ihågkommas att frågan om ett ärende är ”registrerat” eller
inte endast berör den interna ordningen inom socialförvaltningen. Att ett
ärende registreras innebär således endast att man internt klargjort att ett
ärende enligt bamavårdslagen föreligger. Ett ärende i bamavårdslagens
mening uppkommer emellertid då utredning eller annan åtgärd skall vidtagas
på grund av bamavårdslagens bestämmelser. Om ärendet då inte registreras
som barnavårdsärende innebär detta endast att interna kontrollsvårigheter
kan uppstå inom socialförvaltningen, som ju ansvarar för alla
barnavårdsärenden oavsett om dessa registrerats eller inte. Den handläggande
tjänstemannen kan således inte välja att behandla ett ärende som något
annat än ett barnavårdsärende om barnavårdslagens regler ger vid handen
att utredning skall göras. Detta medför även att eventuella samtalskontakter
eller andra utredningsåtgärder som vidtas i sådana ärenden blir
att anse som led i en utredning enligt barnavårdslagen. Enligt 14 § tredje
stycket skall vad som framkommer vid barnavårdsutredning av betydelse i
ärendet upptecknas i protokoll eller tas till vara på annat betryggande sätt.
Materialet skall alltså färdigställas om så erfordras och tillföras barnavårdsärendet.
Anteckningar av vederbörande tjänsteman kan alltså inte
betraktas som tjänstemannens privata om de innehåller dylika uppgifter. I
den mån minnesanteckningar innehåller material som är av betydelse för
bedömning av ett barnavårdsärende skall de tillföras ärendet (se prop.
1971:30 sid. 442; jfr Romander—Grönlund: Barnavårdslagen, 4:e uppl.,
sid. 90). Om ärendet är registrerat eller ej påverkar således ej dokumentationsskyldigheten
när ett ärende i bamavårdslagens mening faktiskt föreligger.

Det anförda leder i det aktuella fallet till slutsatsen att ett ärende i barnavårdslagens
mening anhängiggjorts redan genom att Ingrid Sjödin i tjänsten
fått mottaga uppgifterna om att A. misshandlades av sin styvfar och att

143

denne även syntes ha alkoholproblem. Detta ärende aktualiserades på nytt
då såväl A. själv som grannfrun Vega Andersson anmält att A. utsatts för
sexuellt övergrepp från styvfaderns sida. Ingrid Sjödin har varit skyldig att
uppteckna dessa anmälningar (se t. ex. Romander-Grönlund: Barnavårdslagen,
4:e uppl., sid. 91). Hennes utförliga minnesanteckningar, vilka innehåller
åtskilliga uppgifter av vikt för ärendets bedömning, borde ha tillförts
ärendet. Övriga omständigheter av relevans för bedömningen, vilka
Ingrid Sjödin fick kännedom om vid familjesamtalet eller eljest, borde också
ha nedtecknats och tillförts ärendet.

Sammanfattningsvis finner jag således att socialassistenten Ingrid Sjödin
på grund av denna sin tjänsteställning har varit skyldig att föranstalta om
utredning enligt 14 § barnavårdslagen eller att hänskjuta frågan om utredning
och åtgärder till avgörande av överordnad befattningshavare eller av
distriktsnämnden. Denna skyldighet har inträtt den 4 februari 1976 och under
alla förhållanden den 22 mars 1976. då Ingrid Sjödin fått kännedom om
K:s övergrepp den 20 mars 1976, dels genom besök av A. och hennes äldre
syster och dels genom telefonsamtal från Vega Andersson. Då Ingrid Sjödin
själv avgjort att åtgärder enligt barnavårdslagen inte var påkallade och
därför beslutat att inte föranstalta om i lagen föreskriven utredning, måste
hon personligen bära ansvaret för denna bedömning. Den underlåtenhet
Ingrid Sjödin gjort sig skyldig till är enligt min mening ytterst betänklig.
Det ter sig i det närmaste meningslöst att anmäla övergrepp mot barn till en
social servicecentral om inte anmälningarna blir föremål för mera omsorgsfull
undersökning än som har skett här. Underlåtenhet att utreda dylika
uppgivna förhållanden medför på längre sikt minskat skydd för barns
personliga säkerhet i hemmet.

Av den ovanstående redogörelsen framgår att jag anser Ingrid Sjödins
underlåtenhet allvarlig. Emellertid anser jag mig inte ha fått belägg för annat
än att Ingrid Sjödin handlat i syfte att hjälpa A., låt vara på ett enligt
min mening felaktigt sätt. Socialförvaltningens riktlinjer för handläggningen
av dylika frågor synes även vara behäftade med brister eftersom inte
endast Ingrid Sjödin utan tydligen även andra tjänstemän hos förvaltningen
allvarligt missuppfattat nämndens skyldigheter enligt barnavårdslagen.
Sociala centralnämnden kan därför inte undgå viss kritik för att inte socialförvaltningens
tjänstemän fått erforderliga instruktioner i de aktuella hänseendena.

Till förebyggande av liknande misstag i framtiden anser jag påkallat att
sociala centralnämnden ser över socialförvaltningens handläggningsrutiner
och instruktioner i fråga om mottagande av anmälningar enligt barnavårdslagen
och utredning därav samt i fråga om eventuell polisanmälan om
övergrepp mot barn.

144

Socialförvaltnings underlåtenhet att ingripa för att förhindra misshandel
av en åttaårig pojke

I en anmälan till JO anförde journalisten Berit Hedeby klagomål mot sociala
centralnämnden i Sigtuna för dess handläggning av ett ärende om
barnmisshandel. Hon hänvisade till en artikel i tidningen Aftonbladet den
25 augusti 1976 vari berättades om en åttaårig pojke som skållats av sin
mor.

Med anledning av anmälningen inlånades socialförvaltningens handlingar
i ärendet. Av handlingarna framgick bl a följande.

Familjen L. hade numera fem barn. P., som varit utsatt för misshandeln,
var född 1967. De övriga barnen var födda 1970, 1973. 1974 och 1976. Modern
kom från Brasilien, där de två äldsta barnen var födda. P. hade en brasiliansk
far medan moderns svenska make var far till de fyra yngre barnen.
Makarna hade gift sig 1972 då modern och de två äldsta barnen flyttat till
Sverige. Familjen hade sedan dess bott i Sigtuna kommun. De blev aktuella
hos socialförvaltningen hösten 1972, då flera lägenhetsbråk rapporterades.
Vid ett polisförhör framkom att modern hade svårt att styra sina aggressioner
och kunde få kraftiga utbrott. Hon agade den äldsta pojken, P.
Mannen syntes i viss utsträckning ta sin tillflykt till alkohol när motsättningarna
i familjen blev för stora. Även i början av 1973 förekom flera lägenhetsbråk.
I februari 1973 slog modern P. med en livrem i några grannars
åsyn. Då dessa försökte ingripa hotade hon dem med kniv. Grannarna
uppgav för socialförvaltningen att modern ställde orimliga krav på P. och
gjorde åtskillnad mellan honom och de andra barnen. Socialförvaltningen
medverkade härefter till att ordna en bättre bostad åt familjen. PBU-kontakt
föreslogs, men kom inte till stånd. I maj 1973 framkom att familjen
kvarlämnat P. i Brasilien efter ett besök där. P. återkom inte till Sverige
förrän i mars 1974. Lekskoleplats ordnades då åt honom. Någon annan
uppföljning av hans förhållanden gjorde socialförvaltningen inte.

Hösten 1974 insjuknade modern i psykisk sjukdom och togs in på Ulleråkers
sjukhus. Barnens förhållanden ifrågasattes men någon utredning
gjordes inte. Efter moderns hemkomst i slutet av 1974 hade man det närmaste
året ingen kontakt med familjen. 1 maj 1975 inkom en rapport om att
modem åter intagits på Ulleråker på egen begäran. Vid polisens besök
fanns förutom barnen en sovande man i lägenheten, vilken antogs vara L.
Det gick inte att väcka honom då han var berusad. Rapporten föranledde
ingen åtgärd från socialförvaltningens sida. I december 1975 gjordes hembesök
på moderns begäran. Barnen verkade pigga men tycktes ha en torftig
miljö. Man beslöt ordna lekskoleplats åt den näst äldsta pojken, D. I januari
1976 gjordes åter hembesök på begäran av modern. Hon var uppretad på
P., som rymt föregående dag och återförts av polisen. Hon beskyllde P.
bl. a. för att vilja skada eller förgifta sina småsyskon och talade om att
adoptera bort honom. P. berättade samtidigt vid enskilt samtal med socialassistenten
att han fick stryk ibland. Modern brukade slå honom med en

145

sko. Assistenten uppfattade P. som strykrädd och ansåg att hans uppgifter
måste tas på allvar. Påföljande dag, den 15 januari 1976, föredrog assistenten
ärendet för sociala centralnämndens ordförande, avdelningschef och
socialinspektör. Dessa synes bl. a. ha övervägt omhändertagande av P.
men avvisat tanken. Ytterligare utredning ansågs erforderlig innan beslut
kunde fattas om eventuella åtgärder. Socialassistenten hade härefter ett
flertal kontakter rörande P. Modern föreslog åter att P. skulle adopteras
bort, men den angivna familjen hade inte något intresse av adoptionen. P:s
lärarinna uppgav att P. sagt att han brukade få stryk hemma. Hon brukade
därför försöka skydda honom och inte framföra något negativt till föräldrarna.
Socialassistenten hade även ett samtal med P. tillsammans med
skolpsykologen. P. berättade härvid om sin vistelse i Brasilien 1973-74,
vilken varit en skräckupplevelse. Han hade bl. a. skickats till en skola där
man slog barnen med piska. P. var mycket rädd för att modern skulle bli så
arg på honom att hon åter skickade honom till Brasilien. Han upprepade att
modern slagit honom med en sko och berättade även om andra hårda bestraffningsåtgärder
från hennes sida.

Den 2 april 1976 inkom flera anmälningar om att P. förts till sjukhus med
svåra brännskador. Enligt moderns uppgift hade P. tänkt begå självmord
genom att lägga sig i skållhett vatten i badkaret. Orsaken skulle vara att
modern hotat att skicka honom tillbaka till Brasilien. Händelsen hade utspelats
på natten då modem var ensam hemma med barnen. Anmälningarna
föranledde inga särskilda åtgärder från socialförvaltningens sida. Den
17 och 18 maj tog barnpsykiatriska kliniken kontakt med socialförvaltningen.
Man upplyste att P. var rädd för föräldrarna och ville till fosterhem.
Vidare hade föräldrarna besökt sjukhuset och modern hade den 18 maj
ställt till en scen. Kliniken begärde att P. skulle omhändertagas för utredning
enligt 30 § bamavårdslagen och att föräldrarna skulle meddelas besöksförbud.
Detta beslutades samma dag. Den 2juni 1976 meddelade barnpsykiatriska
kliniken att P. nu berättat att det var modern som tillfogat honom
brännskadorna genom att tvinga honom ner i det skållheta vattnet.
Den 15 juni beslutade sociala centralnämnden att omhändertaga P. för
samhällsvård. De yngre barnens förhållanden berördes inte i den utredning
som låg till grund för nämndens beslut. Inte heller gjordes andra försök att
utreda hur dessa barn hade det i hemmet.

P. vistades på sjukhus till den 18 augusti 1976 då han placerades i fosterhem.
Han var glad för egen del men berättade att han var orolig för sina
yngre bröder. Enligt P. hade modem tidigare misshandlat den näst äldsta
pojken, D. I socialförvaltningens journal antecknades att fortlöpande kontroll
måste ske av förhållandena i hemmet. Några åtgärder vidtogs dock inte.
I november framkom att modern återigen varit psykiskt sjuk och intagen
på mentalsjukhus. I början av december insjuknade hon på nytt; vid
hembesök var hon inadekvat och ej kontaktbar. Hon fördes i ambulans till
Ulleråkers sjukhus. Mannen låg och sov vid besöket. Den 3 december
10 Riksdagen 1978179. 2 sami Nr I

146

1976, samma dag som modern intagits på sjukhuset, beslutade sociala
centralnämndens ordförande att de fyra barnen i hemmet skulle omhändertagas
enligt 30 § barnavårdslagen för utredning. Senare samma dag besökte
socialchefen och en socialinspektör familjen för att verkställa omhändertagandebeslutet.
Mannen motsatte sig kraftigt ett omhändertagande enligt
30 §. Han var emellertid beredd att acceptera omhändertagande för samhällsvård
enligt 31 § barnavårdslagen beträffandet det minsta barnet (sju
månader gammalt). Man gjorde då som mannen föreslagit och verkställde
ej ordförandens beslut. Senare omhändertogs ytterligare två av barnen
med mannens samtycke enligt 31 § barnavårdslagen. Det fjärde barnet placerade
mannen själv hos bekanta. Modern försöksutskrevs från Ulleråkers
sjukhus i mitten av januari 1977 och återvände då till hemmet. De tre äldre
av barnen återkom hem kort därefter. Det minsta barnet återlämnades till
föräldrarna den 22 februari 1977. Sedan dess syntes socialförvaltningen inte
ha haft någon kontakt med familjen L.

Efter vad som framkommit vid granskningen av handlingarna i ärendet
upprättades inom JO-expeditionen en promemoria, vilken remitterades till
sociala centralnämnden för yttrande. I promemorian ställdes vissa frågor,
bl. a. om skälen till att man inte följt upp P:s förhållanden efter hans hemkomst
från Brasilien 1974 och om skälen till att han inte omhändertagits
omedelbart i anslutning till misshandeln den 2 april 1976. Vidare frågades
om skälen för att man den 3 december 1976 accepterat omhändertagande
enligt 31 § barnavårdslagen i stället för omhändertagande enligt 30 §.

Sociala centralnämnden avgav svar i enlighet med ett av den handläggande
socialassistenten Fred Blomberg upprättat yttrande. I yttrandet
framhölls bl. a. att lekskoleplats ordnats för P. efter hemkomsten från Brasilien.
1 övrigt hade förhållandena i familjen tett sig bättre, varför PBUkontakt
inte ansetts vara lika påkallad som tidigare. Efter vad som framkommit
i januari 1976 hade man vidare genast ordnat plats i eftermiddagsverksamhet
för P. Beträffande dröjsmål med omhändertagande av P. efter
händelsen den 2 april 1976 framhölls att sjukhuset kontaktat socialförvaltningen
först i mitten av maj 1976. varvid det framkommit att P. ”sannolikt
avsiktligt vållats” sina brännskador. Han hade då genast omhändertagits
för utredning. Beträffande beslutet om omhändertagande enligt 31 § barnavårdslagen
i stället för det av ordföranden fattade beslutet framhölls att
den tjänsteman som skulle verkställa beslutet bedömt det så att lagliga förutsättningar
för ingripande med stöd av 25 § a) barnavårdslagen ej förelåg
då mannen ansetts vara fullt i stånd att ta hand om barnen själv.

Vid härefter företagen inspektion av Sigtuna socialförvaltning den
12-13 september 1977 lämnades ytterligare upplysningar om ärendets
handläggning, dels av sociala centralnämndens ordförande Görel Bohlin
och socialchefen Gerd Eriksson, dels av socialinspektören Ulla Berggren
och Fred Blomberg.

Vid samtalen framkom bl. a. följande.

147

Fred Blomberg hade handlagt ärendet sedan augusti 1973. Ingen utredning
hade gjorts om P:s förhållanden under 1973-75. Efter vad som framkom
vid hembesöket den 14 januari 1976 ansåg emellertid Blomberg att det
var klart att P. for illa i hemmet. Han hade då varit inne på att P. borde omhändertagas
för utredning enligt 30 § barnavårdslagen. Han fick emellertid
inte gehör för sitt förslag. Nämndens ordförande hade ansett att försök
borde göras att komma överens med föräldrarna om att omhänderta P. för
samhällsvård enligt 31 § barnavårdslagen. Blomberg hade härefter för avsikt
att genomföra en utredning enligt 14 § barnavårdslagen och tog även
vissa kontakter. Han kunde dock ej fullfölja utredningen på grund av den
stora arbetsbelastning han hade i övrigt. Ärendet kom därför inte att diskuteras
i sociala centralnämnden förrän i maj 1976. Efter det att man fått kännedom
om händelsen den 2 april 1976 vidtogs inga omedelbara åtgärder.
Blomberg trodde för sin del att det måste ha varit modern som åsamkat P.
skadorna. Alla hade emellertid inte denna uppfattning utan ansåg att P.
kunde ha skadat sig själv. Man avvaktade därför vad P:s kontakter med
barnpsykiatriska kliniken skulle leda till. Först sedan P. på sjukhusets begäran
omhändertagits för utredning enligt 30 § barnavårdslagen igångsattes
formellt en utredning. Utredningen berörde endast P. och inte de övriga
barnen. Man hade blivit helt överraskad när modern på nytt insjuknat i
psykisk sjukdom hösten 1976. Sedan modern och barnen återkommit till
hemmet efter sjukdomsperioden hade man inte haft någon kontinuerlig
kontakt med familjen.

Görel Bohlin kunde inte erinra sig om hon den 15 januari 1976 fått klart
för sig att P. tidigare misshandlats av modern. Inte heller mindes hon om
hon fått uppgift om att modern ibland var psykiskt sjuk. Hon hade bl. a.
övervägt hemma-hos-terapi som en lämplig åtgärd med tanke på att det
fanns flera barn i familjen. Detta hade dock inte gått att genomföra. Varken
Görel Bohlin eller Gerd Eriksson fick information om händelsen den 2
april 1976. Det var först vid sociala centralnämndens sammanträde den 15
juni 1976. då barnavårdsutredning förelåg, som de fick situationen helt klar
för sig. Beträffande beslutet om omhändertagande den 3 december 1976
uppgav Gerd Eriksson att man ansett att det inte gick att verkställa beslutet
på grund av mannens kraftiga motstånd. Hon hade emellertid ansett det
klart att arbetet med familjen L. måste fortsätta.

Allmänt uppgav alla tillfrågade att personaltätheten på socialförvaltningen
var för låg, vilket man påtalat för kommunstyrelsen. Socialassistenterna
hade en alltför stor arbetsbörda. Gerd Eriksson förklarade vidare att
man skulle uppmärksamma och strama upp socialförvaltningens rutiner
för bamavårdsutredningar.

P:s mor dömdes den 21 februari 1977 för misshandel och grovt vållande
till kroppsskada till skyddstillsyn. Domen har fastställts av Svea hovrätt
den 16 december 1977.

148

JO Ekberg anförde följande i beslut den 17 februari 1978.

Förhållandena i familjen L. har länge varit kända för socialförvaltningen.
Sedan man kom i kontakt med familjen hösten 1972 har det varje år inträffat
flera händelser som varit ägnade att inge oro för barnens utveckling.
Särskilt gäller detta P., som misshandlades av modern redan 1973. Vad
som därvid framkom pekade på att modern var särskilt sträng mot P. och
behandlade honom annorlunda än de andra barnen. P. hade dessutom annan
far än syskonen, vilket eventuellt också kunde medverka till att han
särbehandlades i hemmet. Det hade därför funnits anledning att redan 1973
utreda P:s förhållanden och därefter följa hans utveckling. Denna uppfattning
stöds också av det förhållandet att modem våren 1974 kvarlämnat P. i
Brasilien och låtit honom stanna där i närmare ett år. Även om socialförvaltningen
inte fick veta förrän senare vilken skräckupplevelse vistelsen i
Brasilien utgjort för P., borde redan den omständigheten att modern för så
lång tid lämnade bort det tidigare misshandlade barnet ha utgjort en varningssignal
för socialförvaltningen. Förhållandet mellan mor och son kunde
med fog befaras vara mindre gott. Att endast ordna lekskoleplats för P.
vid hemkomsten från Brasilien var därför inte en tillräcklig åtgärd. I varje
fall borde man ha sökt utreda om moderns inställning till P. förändrats så
att han inte längre löpte risk att bli särbehandlad och eventuellt misshandlad.

Hösten 1974 insjuknade modem i psykisk sjukdom, varvid barnens förhållanden
ifrågasattes. Enligt min mening borde socialförvaltningen, mot
bakgrund av den kännedom man redan hade om modern och hennes
aggressionsutbrott, i varje fall då ha inlett utredning enligt barnavårdslagen
beträffande alla barnen. I stället tycks man i stort sett ha släppt kontakten
med familjen efter det att modern återkommit hem. En polisrapport i maj
1975 om ny intagning av modern på psykiatriskt sjukhus föranledde inte
heller någon åtgärd från socialförvaltningens sida. Denna rapport synes i
själva verket närmast ha glömts bort — i den senare genomförda utredningen
rörande P. har sålunda antecknats att det var ”lugnt” under 1975 och
att ”ingenting” finns rapporterat förrän i december 1975.

I januari 1976 blev situationen akut. Vid socialassistenten Fred Blombergs
hembesök hos familjen L. den 14 januari framkom uppgifter som
borde ha ingett allvarlig oro beträffande P. Redan moderns uttalanden om
att hon misstänkte den då åttaårige P. för att vilja förgifta sina småsyskon
liksom att hon önskade att P. skulle adopteras bort visade med all önskvärd
tydlighet att P. var i stort behov av hjälp från socialförvaltningens sida.
Därtill kom uppgifterna om att P. fick stryk och utsattes för olika
stränga bestraffningsåtgärder; uppgifter som socialassistenten uppenbarligen
ansåg vara allvarligt grundade. Det har vid mina samtal med socialförvaltningens
tjänstemän framkommit att Blomberg vid sin föredragning av
ärendet den 15 januari 1976 för socialnämndens ordförande, avdelningschefen
och socialinspektören varit inne på att P. borde omhändertagas en -

149

ligt 30 § barnavårdslagen för utredning men att han inte fått gehör för detta
förslag. Att ärendet kommit att bedömas på detta sätt finner jag anmärkningsvärt.
Med den tidigare kännedom man hade om familjen L., och då
särskilt modern, borde man enligt min mening ha förstått att förhållandena

1 familjen var sådana att ett ingripande nu var nödvändigt. Det borde också
ha varit angeläget att säkerställa att P. tillsvidare inte utsattes för aga eller
påfrestande bestraffningsåtgärder. För min del anser jag därför att det hade
legat närmast till hands att omhändertaga P. för utredning enligt 30 §
barnavårdslagen. Att så inte blev fallet kan emellertid bero på att sociala
centralnämndens ordförande och de övriga tjänstemännen inte fick klart
för sig alla relevanta fakta i ärendet vid föredragningen den 15 januari. Det
har sålunda inte gått att utreda om det framkommit vid föredragningen att
modern tidigare varit psykiskt sjuk och att hon tidigare gjort sig skyldig till
misshandel av P.

Jag lämnar därför frågan om skälen till att föredragningen den 15 januari
1976 inte ledde till något ingripande från nämndens sida, men vill i anslutning
därtill dock framhålla följande. De uppgifter som framkommit rörande
P. var sådana omständigheter som avses i 25 § a) barnavårdslagen. Oavsett
vilka åtgärder som kunde övervägas i samband med föredragningen förelåg
därför skyldighet enligt 14 § barnavårdslagen att genomföra särskild utredning
i ärendet. Även om man ansett hemma-hos-terapi eller annan behandling
som tänkbara åtgärder hade man inte kunnat underlåta att föranstalta
om utredning. Endast om den färdiga barnavårdsutredningen pekade på att
detta var den lämpligaste åtgärden hade man bort besluta om t. ex. hemma-hos-terapi.
Utredningskravet får sålunda aldrig åsidosättas i sådana fall
som avses i 25 § barnavårdslagen, oavsett om man samtidigt vidtar stödåtgärder.
Jag vill också i sammanhanget erinra om att samhällsvård enligt
31 § barnavårdslagen lagligen inte får beslutas i fall som avses i 25 § (31 §

2 st.).

Efter föredragningen den 15 januari 1976 hade Blomberg enligt egen uppgift
för avsikt att genomföra en utredning enligt 14 § barnavårdslagen. Han
inhämtade även vissa uppgifter, men slutförde inte utredningen förrän i
samband med omhändertagandet av P. i maj-juni 1976. Med hänsyn till att
de inhämtade uppgifterna ytterligare stödde antagandet att P. for illa i hemmet
kan jag inte underlåta att rikta allvarlig kritik mot Blomberg för att inte
utredningen slutfördes inom rimlig tid och förelädes sociala centralnämnden
för beslut. Jag har dock en viss förståelse för att Blomberg måhända inte
sett utredningen som så brådskande med hänsyn till ordförandens och
de överordnade tjänstemännens bedömning av ärendet i samband med
föredragningen. Härtill kommer att det visat sig att socialassistenterna i
kommunen haft en arbetsbörda som omöjliggjort mera omfattande insatser
i enskilda ärenden. Jag går därför trots allt inte vidare i saken, men vill
starkt understryka att barnavårdsutredningar av allvarligt slag måste ges
erforderlig förtur i förhållande till andra arbetsuppgifter så att de kan ge -

150

nomföras så omsorgsfullt och skyndsamt som lagen kräver. Förevarande
ärende utgör ett tragiskt exempel på vilka risker som kan vara förenade
med att man dröjer med att ingripa i dylika ärenden.

Nästa brist i socialförvaltningens handläggning inträffar den 2 april 1976,
då man från flera håll får höra att P. förts till sjukhus med allvarliga brännskador,
vilka antingen modern tillfogat honom eller han åsamkat sig själv i
ett försök att dränka sig i skållhett vatten. Man tycks inom socialförvaltningen
ha resonerat på så sätt att man skulle omhändertaga P. om han tillfogats
skadorna av modern, men däremot inte om han framkallat skadorna
själv. Eftersom man inte säkert kunde veta vilket, gjorde man ingenting, i
varje fall inte förrän sjukhust den 18 maj direkt påkallade omhändertagande.
Detta resonemang finner jag direkt stötande. Att omhändertagande
skulle ske om modem misshandlat P. är helt uppenbart. Även risken för att
saken förhöll sig på detta sätt borde enligt min mening motivera att P. genast
omhändertogs enligt 30 § barnavårdslagen. Därtill kommer emellertid
att omhändertagande hade varit synnerligen angeläget även i det fallet att
P. hade orsakat skadorna själv. Om ett åttaårigt barn behandlas i hemmet
på ett sådant sätt att han drivs till att försöka begå självmord eller att allvarligt
skada sig själv kan barnet självfallet inte få kvarstanna i hemmet.
Även om orsakerna till ett sådant handlande är oklara måste de närmare
omständigheterna med nödvändighet klarläggas så att inte barnet senare
skadar sig på nytt eller kanske till och med lyckas i sin avsikt att begå självmord.
Jag anser det därför uppenbart att P. omedelbart efter det att socialförvaltningen
fick kännedom om händelsen den 2 april 1976 borde ha omhändertagits
för utredning enligt 30 § bamavårdslagen, alldeles oavsett vilken
förklaring man haft till skadornas uppkomst.

Utredningen i ärendet tyder vidare på att Blomberg inte informerat vare
sig sociala centralnämnden eller dess ordförande om vad som inträffat den
2 april 1976. Däremot synes händelsen ha varit bekant för hans närmaste
arbetsledare, socialinspektören Ulla Berggren. Det hade enligt min mening
åvilat de handläggande tjänstemännen att omedelbart informera nämnden
om vad som hänt P. och framlägga förslag till omhändertagande enligt 30 §
barnavårdslagen. Såväl Blomberg som Ulla Berggren får anses ansvariga
för att detta inte gjorts.

Sedan omhändertagande av P. kommit till stånd på sjukhusets begäran
genomfördes den sedan länge påkallade barnavårdsutredningen, dock endast
beträffande P. Inte heller senare har de yngre barnens förhållanden utretts,
inte ens efter det att modern hösten 1976 åter insjuknat i allvarlig
psykisk sjukdom. Efter allt som inträffat borde man dock inte kunna bortse
från risken att modem, kanske på grund av psykisk insufficiens, kunde
vara olämplig att ha hand även om de övriga barnen. Enligt min mening
borde man därför ha sökt förvissa sig om att inte modems psykiska läggning
kunde innebära fara för barnen innan man släppte kontakten med familjen.
För mig känns det oroande och otillfredsställande att man åt en

151

person, som nyligen dömts för att ha misshandlat och skadat ett av sina
barn så allvarligt som här, utan vidare utredning anförtror vården om fyra
barn i förskoleåldern. Socialförvaltningen måste i ett fall som det förevarande
ansvara för att inte barnens vistelse i hemmet innebär fara för deras
personliga säkerhet eller psykiska hälsa. Att avgöra en sådan fråga utan
närmare utredning ter sig i det närmaste omöjligt. Jag anser alltså att utredning
enligt barnavårdslagen borde ha genomförts även beträffande de yngre
barnen, åtminstone i samband med att modern åter insjuknat hösten
1976.

Slutligen ställer jag mig frågande till de överväganden socialchefen Gerd
Eriksson och en annan tjänsteman gjort då man den 3 december 1976 besökte
familjen L. i syfte att verkställa ett ordförandebeslut om omhändertagande
enligt 30 § barnavårdslagen men frånföll detta, till synes huvudsakligen
på grund av faderns vägran att acceptera beslutet. Om ett omhändertagande
är omedelbart påkallat för att tillgodose barns nödvändiga behov
av omvårdnad och trygghet måste socialförvaltningen självfallet genomföra
åtgärden, även om föräldrarna motsätter sig den. En annan sak är
att man givetvis bör sträva efter att handlägga sådana frågor på ett så smidigt
sätt som möjligt och helst i samförstånd med föräldrarna. Men en sådan
välmotiverad önskan att undvika motsättningar till föräldrarna får inte
leda till att man underlåter att vidta de åtgärder som barnets bästa kräver.
Jag ifrågasätter därför om tjänstemännen haft godtagbar grund för sitt ställningstagande
att inte verkställa ordförandens beslut om omhändertagande
för utredning. Ordföranden själv har emellertid i efterhand förklarat att
hon inte vill klandra tjänstemännens bedömning vad gäller verkställigheten.
Jag konstaterar därför endast det anmärkningsvärda i att tjänstemännen
ansett sig själva kunna avgöra att ett av ordföranden, på nämndens
vägnar fattat beslut, inte kunde verkställas. Inte heller har ordförandens
beslut återkallats eller anmälts för nämnden.

Sammanfattningsvis kan sägas att handläggningen av ärendet rörande
familjen L. varit bristfällig på en rad punkter. Trots att det vid upprepade
tillfällen framkommit uppgifter som tydde på att barnen, och då framförallt
den åttaårige P., hade otillfredsställande hemförhållanden har ingen utredning
gjorts om barnens eventuella behov av hjälp från socialförvaltningens
sida. Inte heller när det kort före den allvarliga misshandeln av P. framkom
att han agades i hemmet och att hans mor var mycket negativt inställd till
honom skedde något ingripande. Hade P. då omhändertagits för utredning
eller hade man åtminstone genomfört skyndsam utredning av hans förhållanden,
hade kanske den senare svåra misshandeln kunnat förhindras.

Ett flertal befattningshavare inom socialförvaltningen delar ansvaret för
handläggningen av ärendet i olika delar. Bristerna kan möjligen till en del
tillskrivas missförstånd mellan handläggande assistent och beslutsfattare.
Även en alltför stor arbetsbelastning för assistenterna synes ha inverkat.
Sociala centralnämnden har förklarat att man i anslutning till omorganisa -

152

tionen av socialförvaltningen skall ytterligare beakta rutinerna för vårdoch
behandlingsfrågor. Jag förutsätter därför att nämnden kommer att vidtaga
de åtgärder som kan erfordras för att säkerställa att allvarliga bamavårdsärenden
i fortsättningen kommer att handläggas på mera tillfredsställande
sätt. Det finns under dessa omständigheter inte tillräckliga skäl för
mig att driva saken längre. Jag avslutar därför ärendet med en erinran om
att sociala centralnämnden hos sina tjänstemän bör inskärpa vikten av att
ärenden rörande barnmisshandel handläggs skyndsamt och målmedvetet
och vid behov ges förtur i förhållande till andra arbetsuppgifter.

Kan föräldrarnas förändrade livssyn och religiösa inriktning utgöra
grund för att omhänderta barnen?

1 en anmälan till JO framförde G. klagomål mot sociala centralnämnden i
Stockholm och uppgav härvid följande.

Hon hade tre barn, L. född 1960, J. född 1965 och H. född i januari 1977.
Samtliga barn hade den 15 februari 1977 omhändertagits för utredning enligt
barnavårdslagen. Först efter två dagar hade G. fått återförenas med H.
som hon ammade och som vid omhändertagandet bara var 18 dagar gammal.
Omhändertagandet av H. hade enligt hennes mening medfört allvarlig
fara för H:s fysiska och psykiska hälsa. Senare hade de båda äldre barnen
omhändertagits för samhällsvård genom beslut av social distriktsnämnd 16
i Stockholm. G. ansåg att den utredning som legat till grund för nämndens
beslut var bristfällig och inte gav vid handen att det fanns några anmärkningar
mot hennes sätt att vårda barnen. Hon uppgav vidare att hon försuttit
sin rätt att överklaga beslutet genom att hon lämnat samtycke till beslutet
utan att inse konsekvenserna därav.

Till anmälningen hade G. fogat en utförlig redogörelse för ärendet, varav
framgick bl. a. följande. Hon var sedan 1976 gift med H:s far. De båda äldre
barnen var barn i tidigare äktenskap. Själv arbetade hon sedan 15 år som
mentalsköterska. Familjen hade tidigare levt helt och hållet som en vanlig
svensk familj, där båda föräldrarna förvärvsarbetade. Man hade inte mycket
tid för varandra och familjegemenskapen lämnade i föräldrarnas tycke
mycket att önska. Hösten 1975 hade G. blivit bekant med en person som
senare blev makarnas meditationslärare. Han var en av grundarna av en
andlig rörelse som bl. a. syftade till inre självförverkligande genom meditation,
studier av vissa skrifter samt praktiskt arbete. Hösten 1976 föreslog
läraren att familjen under en del av 1977 skulle resa till Skottland för att arbeta
och studera i ett kollektiv där. Makarna såg detta som en möjlighet till
en förbättrad familjegemenskap och bestämde sig därför för resan. En bidragande
orsak var att den äldsta flickan L. var alltför mycket borta med

153

olämpliga vänner. Hon drack öl och hade rökt hasch. Detta hade gjort föräldrarna
alltmer betänksamma. De såg resan som ett sätt att bryta med den
gamla tillvaron och ge barnen ett bättre alternativ som byggde på högre
värden. Barnen var till en början varken särskilt negativa eller positiva. Resan
krävde emellertid avsevärda förberedelser. Dessutom avsåg föräldrarna
att försöka leva efter det nya mönstret redan viss tid före avresan. Deras
meditationslärare flyttade under denna tid hem till dem. Man planerade
att resa så snart den väntade babyn var född, men nedkomsten blev fyra
veckor försenad och detta medförde vissa bostadsproblem, eftersom familjen
sagt upp sin ursprungliga lägenhet. L. hade efter hand blivit negativ
till resan men talade inte rent ut om detta. En dag rymde hon, men av en
händelse fick man syn på henne i sällskap med en kamrat. Maken och läraren
hämtade henne. Själv kunde inte G. göra något i sitt tillstånd. L. grät
vid detta tillfälle och sa att hon inte ville följa med på resan. Hon utlovades
sedan att få åka tillbaka till Sverige efter två månader om hon inte trivdes.
L. trodde tydligen inte på detta, ty hon intog vid ett senare tillfälle i början
av februari sex smärtstillande tabletter (Doleron) i syfte att komma in på
sjukhus. G. kunde dock genom sitt yrke behandla lindriga tablettförgiftningar.
L. kom därför inte till läkare. En vecka senare rymde L. genom att
klättra ut från ett fönster på andra våningen med hjälp av ett grovt snöre.
Påföljande dag fick föräldrarna höra att hon skulle ha hämtats av ambulans
efter att ha kastat sig ut genom fönstret. Efter ytterligare en dag infann sig
tre poliser och tre socialassistenter, vilka uppgav att de efter ett samtal
med L. hade allvarliga misstankar mot föräldrarna för bl. a. psykisk misshandel.
Assistenterna tog med sig barnen, även den 18 dagar gamla babyn.
Efter två dagar fick G. tillåtelse att hämta babyn i ett jourfosterhem, varefter
hon och babyn fick vistas på ett mödrahem under utredningstiden. Med
de två äldre barnen hade hon ingen kontakt. Däremot fick J. ha kontakt
med släktingar och vänner som erbjöd honom att stanna hos dem i Sverige.
Även J. tog då ställning mot att följa med på resan. G. förklarade att hon
accepterade barnens ställningstagande men att hon i så fall ville placera J.
hos släktingar medan hon var utomlands. Beträffande L. önskade G. endast
att dottern helst inte skulle bo hos en viss släkting, vars värderingar
hon ej uppskattade. Vid utredningen framkom ingenting negativt om G. eller
hennes make. Trots detta föreslogs att såväl L. som J. skulle omhändertagas
för samhällsvård enligt 25 § a) och 29 § barnavårdslagen. Detta
blev nämndens beslut. Två dagar senare uppsöktes G. för delgivning av
beslutet. Hon var därvid ensam med babyn och mycket uppriven på grund
av att hennes make dagen innan kallats till polisförhör och därefter inte
kommit hem. Det hade gjorts en anonym anmälan rörande återhämtningen
av L. efter hennes första rymning. G. var mycket pressad och orolig, och
skrev därför på delgivningen utan att orka ta ställning till dess innebörd.
Hon ifrågasatte nu riktigheten i beslutet om samhällsvård och önskade att
omhändertagandet av hennes båda äldre barn skulle omvandlas till en fri -

154

villig placering hos släktingar under makarnas utlandsvistelse. Hon hade
fått veta att hon kunde få tillbaka sina barn om hon övergav sin religiösa
övertygelse och livsåskådning och ifrågasatte om detta var förenligt med
religionsfriheten.

Efter remiss inkom yttrande från sociala centralnämnden i Stockholm,
varvid nämnden som svar överlämnade och åberopade ett av socialförvaltningen
den 7 augusti 1977 avgivet tjänsteutlåtande. Till tjänsteutlåtandet
hade fogats yttrande från flera tjänstemän vid social servicecentral 16 vilka
deltagit i handläggningen av ärendet. I detta yttrande, som var undertecknat
av vik. distriktschefen Jan-Olov Thomsgård och sektionschefen SvenGösta
Carlsson, anfördes i huvudsak följande.

Orsaken till att barnen utan förvarning omhändertogs för utredning var
att man hade misstankar om att barnen var utsatta för fysisk och psykisk
misshandel och att familjen var på väg ur landet. Misstankarna grundade
sig på en rapport från socialjouren rörande omständigheterna vid L:s rymning
samt samtal med L. Flickan hade bl. a. uppgivit att hon var rädd att bli
kidnappad från sjukhuset (hon hade fått en lättare skada vid fallet från
fönstret). Hon varnade också socialassistenterna för att männen i familjen
kunde vara farliga. Orsaken till att man omhändertagit även den nyfödda
babyn var att man misstänkte att alla barnen for illa. Situationen ansågs så
allvarlig att ingripandet var nödvändigt för utredning av familjens totala situation.
Delgivningen av distriktsnämndens beslut om omhändertagande
för samhällsvård av L. och J. hade ombesörjts av socialassistenterna Karin
Johannesson och Laura Andersson. Enligt deras mening hade G. gjort
ett lugnt och samlat intryck. Assistenterna hade redogjort för de olika momenten
i beslutet och deras innebörd. De hade även redogjort för innebörden
av samtycke och därmed sammanhängande frågor. De var övertygade
om att G. förstod vad saken gällde när hon skrev under delgivningsblanketten.

Angående grunden för att L. och J. omhändertagits för samhällsvård anförde
socialassistenten Karin Johannesson följande.

Familjens drastiskt förändrade levnadssätt vilket framgår av bifogade
utredningar jämte läkarintyg medförde svåra konflikter för de två äldre
barnen. Levnadssättet var ett medvetet val av de vuxna i familjen. Vid
samtal med G. och hennes make under utredningens gång, framkom aldrig
någon osäkerhet från deras sida vad beträffar familjens möjligheter att
själva klara sin situation. De sade vid flera tillfällen att J. klarade situationen
bra. L:s beteende betraktade de som en omogen revolt. De gav aldrig
uttryck för någon undran över hur barnen klarade den nya livsstilen. Enligt
vår bedömning var familjen inte motiverad för någon förebyggande stödkontakt.
För övrigt planerade familjen att lämna landet, så fort som utredningen
blev klar, oavsett vilket beslut som fattades av distriktsnämnden.

Det omtalade läkarintyget var daterat den 4 mars 1977 och utfärdat av
PBU i Tensta. Av intyget framgick att L. och J. reagerat negativt mot fa -

155

miljens förändrade livsmönster och att detta skapat ångest hos dem. De
vuxna i familjen tycktes inte ha förstått barnens anpassningsproblem. Däremot
fanns ingenting som talade mot att föräldrarna tog väl hand om babyn.
I intyget förordades därför att L. och J. skulle omhändertagas för
samhällsvård medan H. borde förbli i föräldrarnas vård.

För egen del anförde socialförvaltningen följande.

Av yttrandet och till detta fogade bilagor framgår att det varit frågä om
ett ovanligt och komplicerat ärende. Socialförvaltningens strävan har Varit
att så snabbt som möjligt utreda barnens situation och finna en god lösning
på problemen. Handläggarna har också vinnlagt sig om att vid delgivning
av utredningar och beslut noggrant informera föräldrarna om innebörden
av de olika åtgärderna. Förvaltningens uppfattning är att ärendet handlagts
i enlighet med lag och med all tillbörlig hänsyn till barn och föräldrar.

G. kom in med svar och anförde bl. a. att barnen inte borde ha omhändertagits
utan att man först diskuterat L:s uttalanden med föräldrarna. Särskilt
vände hon sig mot omhändertagandet av den ett par veckor gamle H.,
vilket lett till avbrott i amningen och orsakat svåra utslag hos babyn. Vidare
hade det vid utredningen rörande samhällsvård inte framkommit något
som tydde på att barnen utsatts för fysisk eller psykisk misshandel. Det
var vidare felaktigt att föräldrarna inte skulle vara motiverade för familjesamtal
eller ha för avsikt att lämna landet oavsett nämndens beslut. Beslutet
kom som en fullständig chock för föräldrarna, som hela tiden trott att
allt skulle redas upp. Beträffande delgivningen hävdade G. att hon inte fått
veta att hon helt enkelt kunnat underlåta att skriva på och att detta automatiskt
skulle ha fått till följd att beslutet måste prövas av länsrätten.

Som framgått av den tidigare redogörelsen omhändertogs L. och J. för
samhällsvård enligt 25 § a) och 29 § barnavårdslagen enligt beslut den 9
mars 1977 av social distriktsnämnd 16 i Stockholm. Som skäl anfördes att
de i hemmet behandlades på ett sådant sätt att deras kroppsliga och själsliga
hälsa utsattes för fara samt att förebyggande åtgärder bedömdes som
gagnlösa. Omhändertagandet av H. förklarades avslutat. Distriktsnämndens
beslut vann laga kraft genom att G. lämnade sitt samtycke till verkställighet
och har således inte prövats av högre myndighet. Någon framställning
om att samhällsvården skall upphöra har inte gjorts.

JO Ekberg uttalade följande i beslut den 27 februari 1978.

G. har till en början ifrågasatt distriktsnämndens beslut att omhänderta
hennes barn för utredning enligt barnavårdslagen med stöd huvudsakligen
endast av de uppgifter som lämnats av den 16-åriga L. och utan att dessa
uppgifter diskuterats med föräldrarna.

Omhändertagande för utredning är en åtgärd som är avsedd att kunna
användas bl. a. i sådana fall där man har anledning tro att barn far illa och

156

inte anser sig kunna avvakta med ingripande intill dess en utredning slutförts.
Det kan därför i princip inte krävas att de uppgifter, som man anser
motivera omhändertagande för utredning, först skall verifieras. Inte heller
kan det krävas att samtal regelmässigt skall ske med föräldrarna innan ingripandet
görs. En annan sak är att omhändertagande för utredning måste
te sig sakligt motiverat. Detta kan medföra att inkomna uppgifter inte alltid
kan läggas till grund för ett omedelbart beslut, utan först måste kontrolleras
närmare eller kompletteras i olika avseenden. Om och när så måste ske
får bedömas från fall till fall med hänsyn bl. a. till innehållet i uppgifterna,
vem som är uppgiftslämnare m. m. Ju mer svårbedömbara de framförda
anmärkningarna är, ju större anledning finns det att iakttaga försiktighet
innan man beslutar om omhändertagande för utredning. Om man från början
anser det osannolikt att omhändertagande för samhällsvård kommer att
beslutas senare, bör omhändertagande för utredning i allmänhet inte komma
i fråga (se Romander-Grönlund: Bamavårdslagen, 4:e uppl., s. 142 ff).

Utredningen i det aktuella ärendet visar att de uppgifter L. lämnat om
sin familj, som tidigare var okänd för socialförvaltningen, i och för sig var
sådana att omhändertagande av barnen för utredning kunde te sig motiverat.
Uppgifterna gick i huvudsak ut på att barnen den senaste tiden på olika
sätt utsatts för ett oacceptabelt tvång till följd av att föräldrarna börjat ägna
sig åt extrem religionsutövning. Såvitt jag har kunnat finna framkom dock
inte något som tydde på att barnen utsattes för direkt misshandel eller för
vanvård. Detta anser jag borde ha manat nämnden till viss försiktighet. L:s
upprepade försök att rymma från familjen utgjorde å andra sidan symtom
på att förhållandena i familjen inte var i alla avseenden goda. Jag finnér
därför inte tillräcklig anledning att ifrågasätta beslutet om omhändertagande
för utredning såvitt gäller de två äldre barnen.

När det gäller det nyfödda barnet lämnade L. över huvud taget inga negativa
uppgifter. Något religiöst tvång kunde ju knappast komma i fråga
beträffande detta barn. Socialförvaltningen hade därför betydligt större anledning
att handla med återhållsamhet här. Att omhänderta ett i det närmaste
nyfött barn och skilja det från dess ammande mor är också rent allmänt
en vansklig sak, som kan få olyckliga konsekvenser för förhållandet
mellan mor och barn och över huvud taget för barnets utveckling. En sådan
åtgärd bör därför bara tillgripas i de fall där man har grundad anledning
antaga att barnet måste omhändertagas för samhällsvård eller där särskilda
skäl nödvändiggör ett omedelbart ingripande. Om omhändertagande sker
bör man sträva efter att anpassa åtgärden till omständigheterna i varje särskilt
fall så att inte barnet skils från modern i större utsträckning än vad
som är oundgängligen påkallat med hänsyn till skälen för omhändertagandet.

I det aktuella fallet anser jag att socialförvaltningen vidtog en överdriven
och inte helt lämplig åtgärd när den omhändertog även den nyfödda babyn
för utredning med hänsyn till innehållet i de anmärkningar som framställts.

157

Det borde dessutom ha funnits utrymme för att ompröva omhändertagandet
av babyn tidigare än efter 23 dagar som nu skedde. Vid hembesök hade
assistenterna kunnat tala med föräldrarna och själva förvissa sig om babyns
kondition och därigenom få fram underlag för ett omprövningsbeslut.
Jag ställer mig också kritisk till att man inte gjorde ansträngningar för att
genomföra omhändertagandet på ett sådant sätt att babyn och modern inte
skildes åt. Nu dröjde det två dagar innan modern och babyn återförenades
på ett mödrahem och modern kunde återuppta amningen av babyn. Det
borde ha varit möjligt att på ett mera smidigt sätt anpassa åtgärderna med
hänsyn till det nyfödda barnets särskilda behov.

Nästa del av G:s klagomål gäller beslutet att omhändertaga L. och J. för
samhällsvård samt omständigheterna kring delgivningen av detta beslut.

Vad först gäller frågan om delgivningen av beslutet finnér jag mot bakgrund
av socialassistenternas uppgifter ingen anledning att utgå från annat
än att G. i och för sig haft klart för sig innebörden av det lämnade samtycket.
Det är beklagligt om hon på grund av yttre omständigheter inte orkat
tänka igenom alla frågor innan hon undertecknade delgivningen. Samtycke
till beslutets verkställighet får emellertid anses ha blivit lämnat. Detta har
fått till följd att distriktsnämndens beslut om samhällsvård inte prövats av
länsrätten. Jag vill i detta sammanhang erinra G. om möjligheten att hos
sociala distriktsnämnden begära att den beslutade samhälls vården skall
upphöra. Ett eventuellt avslag på ett sådant yrkande kan överklagas i vanlig
ordning och saken kan på detta sätt komma under länsrättens prövning.

Beträffande beslutet i sak att omhändertaga de båda äldre barnen för
samhällsvård gör jag följande överväganden. Distriktsnämndens beslut om
samhällsvård enligt 25 § a) och 29 § barnavårdslagen har genom G:s samtycke
vunnit laga kraft. Oavsett om vårdnadshavaren samtycker eller ej är
emellertid nämnden ansvarig för att dess beslut är materiellt och formellt
riktiga. Särskilt med hänsyn till att förevarande beslut lett till ingripande
åtgärder mot enskilda anser jag mig därför ha anledning att, trots samtycket,
gå in på frågan om beslutets innehåll.

Av distriktsnämndens utredning framgår bl. a. följande. Ingenting framkom
som talade för att barnen utsatts för fysisk eller psykisk misshandel.
Inte heller framkom några särskilda anmärkningar mot föräldrarna eller
deras sätt att vårda barnen. Varken hos föräldrarna eller hos deras meditationslärare
observerades några yttre tecken på religiös fanatism. Orsaken
till konflikten i familjen föreföll vara de båda äldre barnens omställningssvårigheter
till följd av föräldrarnas nya livsstil. Barnen hade ställts inför
nya krav som de hade svårt att leva upp till och som kontrasterade starkt
mot deras tidigare livssituation. Detta hade blivit psykiskt pressande för
dem och framkallat ångest.

Religiös särart hos föräldrarna kan bara i mycket extrema undantagsfall
utgöra skäl för omhändertagande för samhällsvård. Bara om den religiösa
fanatismen tar sig sådana uttryck att barnet därigenom utsätts för fysisk el -

158

ler psykisk fara bör ingripande kunna ske. Något annat skulle vara oförenligt
med den svenska författningens grundläggande skydd för religionsfrihet
och yttrandefrihet.

I propositionen (1960:10) med förslag till barnavårdslag (s. 253-254) anförde
föredragande statsrådet bl. a. följande.

1 enlighet med hittills tillämpad praxis bör ingripande också kunna ske,
om föräldrarna - kanske på grund av sin religiösa uppfattning — underlåter
att ge barnet erforderlig medicinsk vård och behandling.Bland fall där
barn utsättes för psykisk skada eller fara, må framhållas det, där föräldrar
- med påtagliga symptom på psykiska egendomligheter eller på ett sjukligt
betingat reaktionssätt — fostrar sina barn på ett sätt, vilket, som kommittén
uttrycker det, innebär ett slags andlig terror och som så småningom
ofta resulterar i en personlighetsutveckling av icke önskvärt slag hos barnen.
I den mån sådan fostran innebär fara för barnens psykiska hälsa, är
den att hänföra under den bestämmelse, varom nu är fråga (= 25 § a).

I förevarande fall synes det emellertid inte så mycket vara fråga om att
föräldrarnas religiösa uppfattning och levnadssätt som sådant ansetts utgöra
fara för barnens utveckling. Det visas bl. a. av att man inte ansett sig ha
skäl att slutligt omhändertaga babyn, som skulle komma att växa upp under
dessa nya förhållanden och från början anpassa sig till dem. I stället synes
det vara den omständigheten att föräldrarna omvärderat sin tidigare
livssyn som man ansett leda till sådana svårigheter för barnen att man blivit
tvungen att skrida in med omhändertagande.

Jag måste säga att jag ställer mig mycket tveksam till nämndens överväganden
i denna del. I princip måste föräldrar anses ha rätt att fostra sina
barn på det sätt som de anser vara bäst för barnen, även om detta avviker
från omgivningens värderingar. Föräldrar måste rimligen även ha rätt att
ändra religiös uppfattning och därmed sina principer för bl. a. barnuppfostran.
Att sådant kan leda till omställningssvårigheter för barnen är visserligen
sant. Men det finns åtskilliga förändringar i en familjs liv som kan
medföra stora omställningssvårigheter för barn, t. ex. familjen flyttning till
annan ort. I allmänhet kan man inte ifrågasätta föräldrarnas rätt att besluta
om dylika förändringar, trots de för barnen negativa konsekvenserna.
Självfallet kan inte heller vaije större omställning för en familj motivera
ingripanden från socialvårdens sida, även om omställningen övergångsvis
medför problem för olika familjemedlemmar. Särskilt gäller detta när det
är fråga om en så ingripande åtgärd som tvångsvis omhändertagande för
samhälls vård. En sådan åtgärd skall i princip inte behöva komma till användning
för att lösa tillfälliga problem till följd av yttre eller inre omställningar.
Det ligger närmare till hands att anse att socialvården genom olika
stödjande insatser skall underlätta den nödvändiga omställningen. Jag vill
också understryka att det enligt min mening verkligen är fråga om en nödvändig
omställning. Omhändertagande för samhällsvård får givetvis inte
användas för att hindra föräldrarna att fostra barnen i enlighet med sina re -

159

ligiösa värderingar när förhållandena i hemmet objektivt sett inte är sådana
som avses i 25 § a) barnavårdslagen.

Dessa överväganden gör att jag känner stor tveksamhet i frågan om inte
distriktsnämndens beslut att omhänderta de båda äldre barnen för samhällsvård
enligt 29 § barnavårdslagen innebär ett alltför stort intrång i föräldrarnas
rätt att besluta om vilka etiska eller religiösa principer de vill förmedla
till sina barn. Särskilt gäller detta den 11 -årige J., vars inställning till
sådana frågor som föräldrarnas livssyn och familjens utlandsresa knappast
kunnat tillmätas någon avgörande betydelse. Den ångest man konstaterat
hos de båda barnen hade dessutom av allt att döma kunnat mötas genom
stödjande åtgärder i samförstånd med föräldrarna eller genom frivillig samhällsvård
enligt 31 § barnavårdslagen på sätt G. förklarat sig villig till. Såvitt
jag har kunnat utläsa av utredningen visade ingenting på att man kunde
befara att föräldrarna inte skulle vilja samarbeta eller på att man inte skulle
kunna lita på deras uppgifter.

På grund av denna min tveksamhet i fråga om grunden för den beslutade
samhällsvården anser jag det angeläget att socialförvaltningen snarast tar
upp ärendet till ny utredning och prövning av frågan om i vad mån betingelser
för samhällsvård enligt 29 § barnavårdslagen för närvarande föreligger.

Villkorligt upphörande av samhällsvård

1 ett barnavårdsärende uppkom frågan om när det kan anses godtagbart
att låta samhällsvård upphöra villkorligt enligt 43 § barnavårdslagen.

Inom JO-expeditionen upprättades en promemoria i ärendet av följande
lydelse.

I förevarande ärende har uppmärksammats att K., som den 25 juni 1975
omhändertagits för samhällsvård enligt 25 § a) och 29 § barnavårdslagen, i
december 1975 åter placerats i sitt hem, till synes huvudsakligen därför att
något fosterhem inte kunnat ordnas åt honom. Genom beslut den 17 december
1975 förklarades att samhällsvården villkorligt skulle upphöra enligt
43 § barnavårdslagen. Samtidigt förordnades om övervakning. Den sålunda
försöksvis avslutade samhällsvården har inte ansetts kunna upphöra
slutligt. 1 en utredning daterad den 17 december 1976 föreslås avslag på
moderns framställning om slutligt upphörande av samhällsvården.

Fråga har därvid uppkommit om det rätta tillämpningsområdet för 43 §
barnavårdslagen. Det kan sålunda ifrågasättas om avsaknad av fosterhem
är ett godtagbart skäl för att låta samhällsvården upphöra villkorligt när sådana
förhållanden som avses i 25 § a) barnavårdslagen varaktigt föreligger
i hemmet. Det kan även ifrågasättas om 43 § barnavårdslagen bör tillämpas
i fall där ändamålet med samhällsvården inte kan antagas bli uppnått
inom överskådlig tid, bl. a. med hänsyn till de rättssäkerhetsfrågor som då
kan uppstå (jfr 32 § första stycket barnavårdslagen).

160

Yttrande i enlighet med promemorian inhämtades från socialstyrelsen,
som anförde följande.

I 43 § bamavårdslagen återfinns reglerna om villkorligt upphörande av
samhällsvård. Där stadgas, att barnavårdsnämnden får beträffande den,
som omhändertagits enligt 29 § meddela beslut om villkorligt upphörande
av samhällsvården om så anses lämpligt. Sådant beslut innebär, att samhällsvården
försöksvis avslutas, men den kan när som helst återupptagas
om så erfordras för att uppnå vårdens syfte. I samband med ett villkorligt
upphörande av samhällsvården får nämnden meddela en eller flera sådana
föreskrifter som finns angivna i 27 § barnavårdslagen och förordna om
övervakning.

Några närmare uttalanden om i vilken utsträckning villkorligt upphörande
av samhällsvården skall tillämpas synes ej ha gjorts i förarbetena till
barnavårdslagen. Däremot har i den av H Romander - B Grönlund utgivna
kommentaren till bamavårdslagen 1970, sid 177 anförts följande:

”För beslut om villkorligt upphörande av samhällsvård har inte uppställts
annan förutsättning än att åtgärden anses lämplig. Läget behöver inte
vara sådant, att i det närmaste fulla skäl föreligger att låta samhällsvården
definitivt upphöra.” Socialstyrelsen ansluter sig till denna uppfattning.

Till detta kommer att i 44 § bamavårdslagen stadgas att vid beslut om
slutligt eller villkorligt upphörande av samhällsvård barnavårdsnämnden
skall tillse, att den omhändertagne kommer i tillfredsställande levnadsförhållanden.

Det är viktigt att vid beslut om omhändertagande för samhällsvård jämlikt
29 § bamavårdslagen göra klart för sig avsikten med vården. I samråd
med alla berörda parter bör en behandlingsplan fastställas som i princip
kan följas i den fortsatta vården. Om så sker slipper barnet och föräldrarna
leva i ovisshet om vad som skall hända. Personalen på barnhem och/eller
fosterföräldrar får också större möjlighet att arbeta efter de intentioner de
sociala myndigheterna haft med vården.

1 regel försöker man inom barnavården göra vårdtiderna så korta som
möjligt. Särskilt gäller detta i fall, då man redan vid tidpunkten för omhändertagandet
avser att förbättra en bristfällig hemmiljö och anpassa den omhändertagne
i avsikt att snarast återföra honom/henne till hemmet.

En bearbetning av hemmiljön måste dock i vissa fall ta avsevärd tid.
Man kan knappast ha som krav, att hemmiljön skall ha fullt rehabiliterats
för att en återgång till hemmet skall kunna ske. Ofta får man räkna med en
längre tids arbete med barnet och familjen gemensamt i hemmet. Villkorligt
upphörd samhällsvård kan därför användas förutom som prövotid också
som en form av fortsatt rehabilitering av familjen som helhet.

Vad ovan framförts gör att det synes socialstyrelsen svårt att avge ett
generellt yttrande, som täcker olika tänkbara situationer. Det synes därvid
för socialstyrelsen uppenbart, att frågan huruvida lämpligt fosterhem kan
anskaffas inte i och för sig kan vara avgörande huruvida 43 § barnavårdslagen
kan tillämpas. Som socialstyrelsen tidigare anfört måste avgörande beslutsgrund
vara en sammanfattande bedömning av situationen och vad
som därvid kan anses vara den lämpligaste åtgärden för att förverkliga avsikten
med vården. Däremot torde det knappast vara möjligt att redan vid
samhällsvårdens villkorliga upphörande kunna fastställa någon längsta tid
sådant beslut bör gälla, innan samhällsvården skall upphöra slutligt.

161

Ett beslut rörande villkorligt upphörande av samhällsvården kan som
nämnts kombineras med andra åtgärder, varav övervakning är den vanligaste.
Givetvis måste ett ärende, där man beslutat om villkorligt upphörande
av samhällsvård, följas noggrant. Detta är ett rättssäkerhetskrav av
största vikt. Enligt kungörelsen den 28 oktober 1960 (nr 593) om övervakning
enligt barnavårdslagen § 8 skall övervakaren fortlöpande rapportera
till nämnden. Avsikten med uppföljningen är att nämnden snabbt skall
kunna fatta ett riktigt beslut i ärendet t. ex. återupptagande eller slutligt
upphörande av vården. Åtgärderna skall anpassas efter utvecklingen i det
enskilda ärendet.

JO Ekberg anförde i beslut den 27 oktober 1977 bl. a. följande.

Jag kan vad gäller frågan om tillämpningsområdet för 43 § barnavårdslagen
om villkorligt upphörande av samhällsvård enligt 29 § i huvudsak instämma
i de synpunkter som framförts av socialstyrelsen. Därutöver vill
jag dock anföra följande.

Enligt 44 § barnavårdslagen skall barnavårdsnämnden tillse att barnet
kommer i tillfredsställande levnadsförhållanden i samband med beslut om
upphörande av samhällsvård, vare sig denna upphör slutligt eller endast
villkorligt. Detta medför en naturlig begränsning av möjligheten att avsluta
samhällsvården och låta barnet återgå till föräldrahemmet. Om förhållandena
i hemmet varaktigt är sådana som avses i 25 § a) barnavårdslagen och
ingen särskild förändring i detta avseende förväntas, ter det sig för mig
främmande att kalla dessa förhållanden ”tillfredsställande”. Även om man
ser vistelsen i hemmet som en tid för fortsatt behandling och rehabilitering,
är det tveksamt om man kan acceptera att socialförvaltningen placerar barnet
på sådant sätt under längre tid.

Visserligen bör en socialförvaltning ha viss frihet att pröva olika vägar
att behandla barnets problem. Om man emellertid låter ett för samhällsvård
omhändertaget barn återvända till föräldrahemmet och därvid förklarar
samhällsvården endast villkorligt upphörd, måste det krävas att socialförvaltningen
har ett godtagbart syfte därmed. Till ett sådant syfte får till
en början räknas att man på försök låter barnet vistas hemma tillsvidare för
att bättre kunna bedöma om förhållandena i familjen förändrats så att samhällsvård
inte längre erfordras. En sådan försökstid bör inte blir alltför lång
i fall när förhållandena i hemmet inte synes ha ändrats till det bättre. Vidare
kan det som socialstyrelsen framhåller i vissa fall vara rimligt att avsluta
samhällsvården villkorligt och låta barnet återvända till hemmet, om man
har för avsikt att behandla barnet i dess hemmiljö eller barnet och familjen
gemensamt efter viss plan. I sådant fall kan någon tidsgräns för när samhällsvården
senast bör upphöra knappast anges. Däremot bör villkorligt
upphörande av samhällsvård inte få begagnas av det skälet att man finner
det besvärligt eller för dyrt att ordna en sådan placering av barnet som vore
önskvärd. Kravet på att det skall vara ”lämpligt” att låta samhällsvårII
Riksdagen 1978179. 2 sami. Nr I

162

den upphöra måste förstås så att det från en objektiv bedömares synpunkt
skall te sig lämpligt för barnet med hänsyn tagen till omständigheterna i
varje enskilt fall. Jag är alltså för min del inte beredd att acceptera praktiska
eller ekonomiska svårigheter för socialförvaltningen som ett godtagbart
skäl för att låta samhällsvården upphöra villkorligt.

Det finns givetvis fall där det visar sig praktiskt omöjligt att genast genomföra
de åtgärder man ursprungligen avsett. 1 så fall måste emellertid
fortsatta ansträngningar göras att genomföra den ur vårdsynpunkt objektivt
sett bästa åtgärden. Har man vidtagit lagens mest ingripande åtgärd
och beslutat om omhändertagande för samhällsvård, har man också påtagit
sig ett ansvar för den fortsatta behandlingen av barnet. Man är då skyldig
att vidtaga målmedvetna åtgärder för att förbättra barnets situation.

Förevarande fall kan i viss mån tjäna som exempel på det anförda. Socialförvaltningen
har uppenbarligen inte trott att hemmiljön förbättrats eller
skulle komma att förbättras av sig själv när man beslutat att låta samhällsvården
upphöra tillsvidare och barnet återvända hem. Andra, enligt
min mening ganska tveksamma hänsyn var avgörande. Man synes till en
början inte heller ha planerat några särskilda åtgärder för att behandla familjerelationerna
eller på annat sätt söka påverka barnets hemmiljö i positiv
riktning. Övervakning som beslutas rutinmässigt i samband med att
samhällsvården förklaras villkorligt upphörd kan i allmänhet inte uppfattas
som någon sådan särskild behandlingsåtgärd. Den framstår i de flesta fall
huvudsakligen som ett sätt att hålla sig så pass underrättad om barnets förhållanden
att man kan ingripa om dessa försämras. Trots att barnet i förevarande
fall formellt varit omhändertaget för samhällsvård i över två år har
således i realiteten inga andra åtgärder än vanlig övervakning förekommit
under större delen av denna tid. Jag finner detta förhållande otillfredsställande.
Det synes inte heller motsvara socialstyrelsens krav på att det bör
finnas en avsikt med samhällsvården och på att vården bör följa viss behandlingsplan.

Också med tanke på rättssäkerheten inger det betänkligheter att använda
villkorligt upphörande av samhällsvård på det sätt som skett här. Det
bör sålunda observeras att beslut om omhändertagande för samhällsvård
enligt uttryckliga uttalanden i lagens förarbeten inte är avsett att i avbidan
på framtida verkställighet fungera som påtryckningsmedel mot barnet eller
dess vårdnadshavare (se prop. 1960:10 s. 269 ff jfr Råd och anvisningar
från socialstyrelsen nr 6 s. 49). I enlighet härmed gäller enligt 32 § första
stycket barnavårdslagen att beslut om omhändertagande för samhällsvård
förfaller om det inte börjat verkställas inom sex månader från det att beslutet
vann laga kraft. Villkorligt upphörd samhällsvård kommer emellertid
att fungera just som ett sådant påtryckningsmedel om den begagnas utan
samband med särskild behandlingsplan och i avsikt att samhällsvård formellt
skall fortsätta under avsevärd tid. Att kort efter verkställigheten av
ett beslut om omhändertagande för samhällsvård låta samhällsvården upp -

163

höra villkorligt och därefter låta barnet återvända till hemmet under i övrigt
oförändrade förhållanden ter sig för mig i viss mån som ett sätt att
kringgå bestämmelsen i 32 § första stycket.

Vidare kan noteras att 43 § barnavårdslagen saknar hänvisning till 28 §
och dess bestämmelser om årlig omprövning av övervakning. Detta torde
innebära att det inte finns någon i lagen stadgad skyldighet att med vissa
tidsintervall ompröva behovet av övervakning enligt 43 §. Även detta pekar
enligt min mening i den riktningen att villkorligt upphörd samhällsvård
med placering av barnet i dess gamla miljö inte är ett arrangemang som är
tänkt att fortgå under längre tid.

Sammanfattningsvis anser jag att 43 § barnavårdslagen bör tillämpas
med viss försiktighet och inte komma till användning annat än i fall antingen
där man har anledning att antaga att vården inom överskådlig tid skall
kunna upphöra slutligt, eller där åtgärden ingår som ett led i en planerad
behandling av barnet eller dess hemmiljö. I de fall där samhällsvården förklarats
villkorligt upphörd bör enligt min mening omprövning av behovet
av samhällsvård ske med minst samma tidsintervall som gäller beträffande
övervakning enligt 28 §. Att samhällsvård formellt pågår kommer annars
att fungera som ett särskilt i lagen oreglerat påtryckningsmedel mot barnet
och dess anhöriga, vilket inger betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt.
Ur behandlingssynpunkt kan en okritisk tillämpning av 43 § barnavårdslagen
medföra att mindre ansträngningar görs att genomföra de för ett omhändertaget
barn lämpligaste åtgärderna.

Vilken befogenhet har ledamot av barnavårdsnämnd att agera i enskilt
ärende?

En kvinna anförde klagomål över att en ledamot, P., i kommunens barnavårdsnämnd
agerat i en sak som gällde hennes 14-åriga dotter. Hon hade
varit orolig för att dottern kunde utvecklas olämpligt. Hon hade därför
kontaktat ungdomskliniken vid ett sjukhus, som förklarat sig beredd att ta
emot flickan. Då hon inte ville tvinga flickan till kliniken mot hennes vilja,
hade hon vänt sig till barnavårdsnämndens ordförande, som offrat många
timmar på att förmå flickan att frivilligt acceptera den erbjudna hjälpen.
Den 15 mars 1976 blev flickan frivilligt intagen på kliniken. Den 17 mars
hade P. ringt till flickan, betonat att hon skulle komma ihåg att det var hon
som ringde till honom, sagt åt henne att lita på honom och förklarat att han
snarast skulle hjälpa henne att komma ifrån kliniken. Den 20 mars 1976 hade
P. besökt kliniken för att träffa flickan, som emellertid inte varit inne
just då. Han hade dock lyckats få kontakt med henne per telefon och hade

164

då sagt att hennes vistelse på kliniken var "olaglig”, att hon borde flytta
till en familj på annan ort och att modem skulle lämnas utanför saken.

I infordrat remissvar anförde P. i huvudsak följande. Barnavårdsnämnden
hade haft uppe frågan om flickans placering vid sammanträde den 10
mars 1976. Ordföranden hade informerat om att han, modern och flickan
varit på ungdomskliniken. Flickan hade då motsatt sig att vistas där. Ordföranden
hade vidare redogjort för att modern ville ha in flickan på kliniken.
Skälen för intagning hade varit att flickan skulle komma bort från sitt
kamratgäng och att hon skulle få lugn och ro för sina studier. Ordföranden
hade på fråga upplyst att de hade tänkt sig att flickan skulle vara på ungdomskliniken
hela vårterminen. Flickan vistades vid tillfället i fråga i en
skolkamrats familj. "Förslaget” blev att hon skulle vara kvar hos denna
familj tillsvidare. Ordföranden hade dock envisats med att intagning skulle
ske, om flickan gick med på detta frivilligt. P. hade varit emot intagning eftersom
nämnden inte haft någon utredning att gå efter. P. hade därefter erfarit
att flickan lämnats till ungdomskliniken. Han hade då ringt till den familj,
hos vilken flickan befunnit sig, men inte kunnat få besked om skälen
för avresan. Han hade bett familjens dotter, som skulle besöka flickan på
kliniken, att tala om hur hon hade det. Påföljande kväll hade flickan själv
ringt från ungdomskliniken till P. och klagat över att hon vantrivdes. Hon
hade på fråga förklarat att hon trivts mycket väl hos den familj, där hon
vistats. Samtalet hade varit mycket kort. Några dagar senare hade P. begivit
sig till ungdomskliniken. Flickan hade då inte varit där. P. anförde slutligen
att det han reagerat mot var att ordföranden endast lämnat muntlig information
till nämnden. Flickan hade, menade P., vid ett sådant handläggningsförfarande
kunnat påverkas dit man önskat.

I påminnelser anförde flickans mor att flickan inte var anmäld till eller
omhändertagen av barnavårdsnämnden och att nämnden därför inte haft
någon anledning att göra sådan utredning, som P. efterfrågat. Hon anförde
vidare att P. inte, som han uppgivit, bett dottern i den familj, där hennes
flicka hade vistats, att efter sitt besök på ungdomskliniken berätta hur flickan
hade det, utan P. hade sänt med henne ett frågeformulär med frågor
bl. a. om hur flickan trivdes. Det hade vidare varit P. som ringt till flickan.

JO Ekberg avgjorde ärendet genom beslut den 30 september 1977 och
anförde däri följande.

I ett annat ärende har jag haft anledning att närmare pröva barnavårdsärendets
handläggning. Jag har därvid funnit att handläggningen varit bristfällig
i olika hänseenden. Ordföranden har således överskridit sina befogenheter
och föreskriven utredning enligt 14 § barnavårdslagen har inte ägt
rum, fastän skäl för utredning förelegat. P:s förfarande är att bedöma mot
bakgrund av vad sålunda framkommit.

165

En kommunal nämnds an /ar för ärenden som handläggs i nämnden
medför att de förtroendevalda ledamöterna i nämnden har att utöva vissa
kontrollfunktioner avseende ärendenas beredning och verkställighet. Såvitt
gäller barnavårdsärenden är den offentligrättsligt reglerade kontrollen
till en del inbyggd i barnavårdslagens bestämmelser bl. a. om att utredning
skall ske och att beslutsfattande som sker på grund av delegation skall anmälas
till nämnden. Av kommunallagens bestämmelser följer att ledamot i
nämnd är berättigad att framställa de yrkanden som kan föranledas av exempelvis
utredning och anmälan om delegationsbeslut i ett barnavårdsärende.
I vad mån en ledamot är berättigad att på annat sätt än som stadgas
i offentligrättslig lagstiftning skaffa sig information i ärenden, som handläggs
i den nämnd han tillhör, är oreglerat. Det ligger emellertid i sakens
natur att ledamoten på eget initiativ skall kunna skaffa sig den information
han anser sig behöva för fullgörandet av sitt uppdrag i nämnden. Om
nämnden inte fattat beslut om delegation åt ledamoten att i nämndens ställe
fatta beslut i ärendet och nämnden ej heller uppdragit åt ledamoten att
företa verkställighetsåtgärder, får ledamotens initiativ dock inte gå längre
än till ett rent informationsinhämtande. Härav följer att viss försiktighet
måste iakttas av en nämndledamot, som söker att själv skaffa sig information
i ett barnavårdsärende. Iakttas ej detta föreligger eljest risk för att han
kommer i konflikt med de bestämmelser som avser handläggningen på utrednings-
och verkställighetsstadierna. Med befogenheten att framställa
yrkanden i nämnden följer nämligen inte att en ledamot själv kan gå in i ett
ärende med aktivt handlande i själva ärendet.

Mot bakgrund av vad jag nu sagt kan jag inte finna att P:s åtgärd att förhöra
sig i saken och därvid ta kontakt med flickan kan bedömas som felaktig.
Om hans åtgärder emellertid gått längre och han sökt att påverka flickan,
t. ex. intala henne att hennes vistelse på sjukhuset var oriktig och att
hon därför borde därifrån, får saken bedömas icke blott som informationsinhämtande
utan även som en form av verkställighet av åtgärder, som det
tillkom, förutom sjukhuset, möjligen barnavårdsnämnden att besluta om.
Beträffande P:s förfarande i denna-del står emellertid i vissa hänseenden
uppgift mot uppgift om vad som förekommit. Det förfarande P. vidgått kan
inte anses så aktivt att det kan klandras som obehörigt ingripande i barnavårdsärendet.
För att möjligen kunna förändra bevisvärderingen om vad
som förekommit synes ha erfordrats att ytterligare upplysningar inhämtades
direkt från dem, som ärendet berör. Jag har emellertid funnit att ärendets
beskaffenhet inte lämpligen borde föranleda till att de underåriga flickorna,
i den mån det överhuvudtaget varit möjligt, belastades med några
förfrågningar i saken. Jag stannar därför med gjorda uttalanden.

166

Socialhjälpsnormer är endast vägledande vid bedömning av socialhjälpsbehov I

ett inspektionsärende iakttogs att en social centralnämnd avslagit en
ansökan om socialhjälp med motivering att familjen redan fått socialhjälp
överstigande kommunens socialhjälpsnorm. Familjen hade minderåriga
barn. Socialhjälpsbehovet hade delvis framkallats av föräldrarnas oförmåga
att sköta ekonomin.

I beslut den 31 maj 1978 anförde JO Ekberg — efter att ha redovisat
nämndens avslagsmotivering - följande.

Detta ger mig anledning att erinra om innebörden av kommunens skyldighet
enligt 12 § socialhjälpslagen att tillgodose behov av obligatorisk socialhjälp
i fall när fasta socialhjälpsnormer tillämpas. 1 Råd och anvisningar
från socialstyrelsen nr 41 anges i denna del följande (s. 22).

Antagna socialhjälpsnormer får emellertid inte användas på ett schablonmässigt
sätt och framställningar om socialhjälp avslås enbart med motivering
att sökanden haft inkomst som överstiger normalbeloppet för socialhjälp
(normöverskott). Nämnden måste nämligen i alla ärenden rörande
framställning om socialhjälp göra individuella behovsprövningar, eftersom
lagen inte anger något om socialhjälpsnormer. utan där sägs endast att socialhjälp
skall utgå till ”livsuppehälle och den vård som finnes erforderlig”.
Vad som är erforderligt, blir nämndens sak att bedöma från fall till
fall. Socialhjälpsnormerna bör endast tjäna som riktlinje vid skälighetsbedömningen.
Hjälpnormen får således aldrig bli absolut, utan denna bör ses
som ett instrument i hjälparbetet och vara vägledande vid utgivandet av
socialhjälp.

Till detta kommer att om en socialhjälpssökande är i akut behov av hjälp
och i princip uppfyller förutsättningarna för obligatorisk socialhjälp, hans
begäran om hjälp inte gärna kan avvisas av socialnämnden, oavsett orsakerna
till att det akuta behovet uppstått. I varje fall är minderåriga barn berättigade
till obligatorisk socialhjälp även om behovet framkallats av oförmåga
att sköta ekonomin (se härom ovannämnda Råd och anvisningar, s.
32, jfr även JO:s ämbetsberättelse 1977/78 s. 230). Det finns således inget
utrymme för nämnden att i sådana fall hänvisa till att föräldrarna redan fått
socialhjälp upp till norm. Barnens eventuella behov av mat måste under alla
omständigheter tillgodoses. En annan sak är att nämnden kanske inte
utan vidare kan sätta tilltro till en uppgift om att det inte finns mat till barnen
i en familj som i övrigt lever på en hög standard. Om nämnden emellertid
finner sannolikt att familjen faktiskt saknar möjligheter att inhandla mat
åt barnen - så kan ju kanske tänkas vara fallet beträffande familjer som
man vet har dålig förmåga att sköta ekonomiska angelägenheter - kan
nämnden inte undandra sig att vidta erforderliga åtgärder för att säkerställa
att barnen får nödvändigt uppehälle. Nämnden har då ofta anledning att
samtidigt försöka klarlägga orsakerna till familjens ekonomiska problem

167

och på olika sätt försöka stärka föräldrarnas förmåga att hantera dylika frågor.

Vissa övriga barnavårdsärenden

Otillräckliga resurser för utredningar enligt barnavårdslagen

I ett inspektionsärende konstaterades att en socialförvaltning underlåtit
att i visst fall föranstalta om utredning enligt 14 § barnavårdslagen. Anledningen
till att ärendet försummats uppgavs vara att den handläggande socialassistenten
varit alltför belastad av andra överhängande arbetsuppgifter.

JO Ekberg anförde vid ärendets avgörande den 31 maj 1978 bl. a. följande.

Utredningar enligt barnavårdslagen ingår i de normala arbetsuppgifterna
vid en socialförvaltning. Man måste därför ta vederbörlig hänsyn härtill såväl
vid planeringen av arbetet vid förvaltningen som vid fördelning av resurser.
Organisationen måste vara sådan att ett rimligt utrymme finns för
att genomföra också mera komplicerade eller omfattande utredningar. Underlåtenhet
att vidta åtgärder som direkt är påbjudna i lag kan i princip inte
förklaras med att man inte har tid eller möjlighet därtill. Bara om det är fråga
om oförutsebara eller särdeles ovanliga händelser, vilka medför en ökning
i arbetsbelastningen som inte utan vidare kan mötas med normala resurser,
kan en sådan förklaring godtagas. När det gäller normala löpande
arbetsuppgifter - och dit måste man räkna utredningar enligt barnavårdslagen
- måste det finnas en sådan beredskap hos en socialförvaltning att
längre förseningar inte behöver uppkomma. En stor arbetsbelastning på
andra områden får naturligtvis inte leda till att man sänker ambitionerna
inom barnavården. Det bör hållas i minnet att försumlighet i fråga om utredningar
och åtgärder enligt barnavårdslagen direkt äventyrar många utsatta
barns hälsa och utveckling. Det är därför en angelägen uppgift för
varje kommun att bevaka att de barnavårdande funktionerna sköts på ett
tillfredsställande sätt.

Barnavårdsutredning måste genomföras skyndsamt, oavsett om förebyggande
åtgärder vidtas under utredningstiden

Vid inspektion av en socialförvaltning uppmärksammades ett barnavårdsärende
rörande ifrågasatt vanvård av en femårig pojke. Utredning hade
inletts med anledning av en anmälan från barnsjukhus. Anmälningen
hade gjorts mer än ett år före inspektionen. Utredningen var dock ej avslu -

168

tad. Efter remiss till sociala centralnämnden svarade nämnden bl. a. att utredning
hela tiden pågått och att förebyggande åtgärder företagits i stor utsträckning
under utredningstiden.

Vid ärendets avgörande den 6 mars 1978 anförde JO Ekberg bl. a. följande.

Av nämndens svar till JO framgår att ärendet registrerats som barnavårdsärende
redan med anledning av sjukhusets anmälan och att bamavårdsutredning
då genast påbörjats. Ett år och sju månader senare var barnavårdsutredningen
fortfarande inte slutförd. Däremot hade förebyggande
åtgärder vidtagits under utredningens gång. Detta ger mig anledning att
framhålla följande.

Om sådana förhållanden som anges i 25 § barnavårdslagen kan befaras
föreligga beträffande ett barn eller en familj skall en utredning skyndsamt
genomföras som klarlägger dels den faktiska situationen, dels, i förekommande
fall, vilka åtgärder som bör vidtagas. I den mån det kan konstateras
att barnens förhållanden är av det allvarliga slag som avses i 25 § måste utredningen
ges en mera formell karaktär och snarast föreläggas ansvarig beslutsfattare
för avgörande. Av detta följer att sådana utredningar måste genomföras
målmedvetet och avslutas inom rimlig tid.

En barnavårdsutredning har vidare ett visst bestämt ändamål, nämligen
att för den beslutande och i förekommande fall för de politiskt ansvariga
klarlägga de faktiska förhållandena och tillhandahålla ett tillfredsställande
beslutsunderlag. Däremot har en barnavårdsutredning inte i sig till syfte att
utgöra en behandlingsåtgärd eller en ram för olika behandlingsåtgärder,
ehuru det ibland kan vara lämpligt att redan under utredningstiden sätta in
hjälpåtgärder som uppenbart är av godo för barnet eller familjen. Utredningsskyldigheten
påverkas inte heller av om man vidtar olika stödjande
åtgärder. Man är likafullt skyldig att slutföra den formella utredningen
inom rimlig tid och framlägga förslag till beslut.

Följden av att socialförvaltningen bedriver utredningar i det närmaste
permanent är bl. a. att de som bär det yttersta politiska ansvaret för ärendena
aldrig får kännedom om dessa. Också för den berörda familjen ter det
sig negativt att under lång tid tvingas leva i ovisshet om vad som kommer
att hända och ständigt befinna sig "under utredning”. Jag anser vidare att
man med tanke på de berördas rätt till insyn och till att själva få utveckla
sin talan måste kräva att utredningen slutförs så fort som möjligt så att vederbörande
kan få tillfälle att bemöta påståenden i utredningen och eventuella
förslag till åtgärder. Den enskilde blir annars i alltför hög grad utlämnad
åt den utredande tjänstemannens personliga bedömningar.

169

Av domstol begärd vårdnadsutredning får inte avstanna enbart på parts
uppgift att vårdnadsfrågan inte längre är aktuell

Vid inspektion av familjerättssektionen vid en socialförvaltning uppmärksammades
flera fall med lång handläggningstid i ärenden om yttrande
till domstol i mål om vårdnad och om umgängesrätt. I ett sådant inspektionsärende
hade tingsrättens begäran om yttrande inkommit i mars 1975.
Ärendet var ännu i december 1976 inte avslutat. I avgivet remissvar till JO
förklarade socialförvaltningen dröjsmålet bl. a. med att fadern förklarat att
vårdnadsfrågan inte längre var aktuell och att förvaltningen därför uppmanat
honom att ”ta kontakt med sin advokat för att ordna upp frågan och
återkalla utredningen”.

Vid ärendets avgörande den 17 november 1977 anförde JO Ekberg bl. a.
följande.

Parts uppgift att framställt yrkande i målet kommer att återkallas kan
visserligen förtjäna beaktande i tiden närmast efter det uppgiften lämnats.
Sker emellertid ingen återkallelse, vilket ju lätt kan kontrolleras hos vederbörande
domstol, kvarstår domstolens begäran om yttrande oförändrad.
Utredningen kan då inte tillåtas avstanna.

Vid utredning och åtgärder i fall som avses i 25 § a) barnavårdslagen
måste också beaktas situationen för eventuella syskon till barnet

Vid inspektion av en socialförvaltning uppmärksammades ett bamavårdsärende
där efter hand tre syskon blivit omhändertagna för samhällsvård
till följd av moderns grava alkoholmissbruk. Barnens situation hade i
huvudsak klarlagts för sociala centralnämnden redan i samband med den
första utredningen, vilken endast avsåg ett av syskonen, pojken J. Beträffande
de övriga barnen. E. och Å., gjordes ingen utredning och företogs
inga särskilda åtgärder förrän även dessa barn börjat visa symptom på
störningar.

Vid inspektionsärendets avgörande den 25 april 1978 anförde JO Ekberg
bl. a. följande.

1 de fall ett omhändertagande grundar sig på oförmåga hos barnets vårdare
- alltså fall som avses i 25 § a) barnavårdslagen - vidtas åtgärden för
att avvärja den fara för barnets hälsa eller utveckling som de undermåliga
hemförhållandena medför. Till skillnad från de fall när omhändertagandet
grundar sig på den underåriges eget beteende — alltså 25 § b) - är alltså redan
den objektiva risken för att barnet skall komma till skada till följd av
brister i omvårdnaden tillräcklig för att motivera omhändertagande. Att
barnet självt företett tecken på störning krävs inte.

Det finns visserligen fall när en förälder kan visa sig vara kapabel att ta
hand om ett barn men inte om ett annat. Så kan vara fallet t. ex. om ett

170

barn behöver speciell vård eller om det på annat sätt är särskilt krävande
för föräldrarna. Föräldrarna orkar då kanske inte med just det besvärliga
barnet, men väl barnets mindre krävande syskon. Detta är emellertid undantagssituationer.
I allmänhet får antagas att om en förälder visar sig inkapabel
att ha hand om ett visst barn, förhållandet är detsamma beträffande
ett annat barn. Oförmågan sammanhänger då inte med någon speciell
egenskap hos barnet utan beror på en brist hos vårdnadshavaren själv. Om
man kan konstatera en allvarlig brist hos en förälder, vilken har negativa
effekter på ett visst barn. kan man därför enligt min mening aldrig helt
bortse från risken att också förekommande syskon till barnet kan löpa fara
att utvecklas negativt. Dessa barns förhållanden måste i sådana fall utredas
parallellt.

Allvarligt alkoholmissbruk hos vårdnadshavaren innebär i de flesta fall
psykiska påfrestningar för ett barn. Även om man inte uppmärksammat
psykiska sjukdomssymptom hos barnet, föreligger generellt sett en stor
risk för att barnets psykiska hälsa kan komma att påverkas på längre sikt.
Någon möjlighet för en socialförvaltning att enbart avvakta utvecklingen
av sådana ärenden finns därför inte. Man kan försöka att med hjälp av
kraftfulla behandlingsinsatser nedbringa vårdnadshavarens alkoholmissbruk
till en nivå som inte i samma grad påverkar barnet. Men om behandlingsinsatserna
inte snabbt leder till påvisbart resultat måste socialförvaltningen
i allmänhet ingripa till skydd för barnet och genomföra ett omhändertagande
för samhälls vård.

När det gäller avancerat alkoholmissbruk anser jag för min del farorna
vara ungefär desamma för alla barn. Rent allmänt ställer jag mig därför
tveksam till uppfattningen att konstaterat alkoholmissbruk hos en förälder
visserligen kan motivera omhändertagande av ett barn men inte av övriga
barn. För att inta en sådan ståndpunkt måste man enligt min mening ha
klart stöd i form av en utredning som visar att dessa barn löper mindre risk
att utvecklas i negativ riktning till följd av förälderns alkoholmissbruk.

Enligt min uppfattning var den information man fått om familjens förhållanden
i samband med utredningen om pojken J. fullt tillräcklig för att det
skulle finnas skäl att antaga att det var påkallat med någon åtgärd från socialförvaltningens
sida också beträffande de övriga barnen. Det förelåg därför
skyldighet att föranstalta om utredning enligt 14 § barnavårdslagen också
beträffande E. och Å., oavsett om man trodde att flickorna skulle behöva
omhändertagas för samhällsvård eller ej. Om ett barns förhållanden kan
antagas vara sådana som avses i 25 § a) barnavårdslagen måste nämligen
utredning genomföras dels för att klarlägga om så är fallet, dels för att tillhandahålla
erforderligt underlag för bedömningen av vilka åtgärder som i
så fall bör vidtagas. Utredningskravet får således aldrig eftersättas i sådana
fall som avses i 25 § a) barnavårdslagen, även om man vidtar olika stödjande
eller hjälpande åtgärder. Det föreligger i dessa kvalificerade situationer
inte någon valmöjlighet mellan att utreda saken eller att göra något annat.

171

Sociala centralnämnden har därför handlat felaktigt när man inte redan då
utredde även E:s och Å:s förhållanden efter de uppgifter man fått om moderns
allvarliga alkoholmissbruk.

Utredning och uppföljning vid s.k. hemma-hos-terapi

Vid inspektion av en socialförvaltning uppmärksammades ett barnavårdsärende
där en sexbarnsfamilj i flera år fått omfattande familjebehandling
genom sociala centralnämnden i form av s. k. hemma-hos-terapi. Ingen
utredning om behovet och förutsättningarna för behandlingen hade
gjorts innan denna påbörjats. Inte heller hade utfallet av den långvariga behandlingen
utretts av nämnden, trots att förhållandena i familjen inte syntes
ha undergått någon särskild förbättring.

I beslut den 6 juni 1978 anförde JO Ekberg bl. a. följande.

Hemma-hos-terapi är en behandlingsåtgärd som ingriper djupt i en familjs
dagliga liv. Behandlingen pågår oftast ett flertal timmar varje vecka (i
det aktuella ärendet ungefär 10 timmar/vecka) och lämnas i regel i familjens
egen bostad. Terapin kan fortsätta under lång tid. Den syftar i princip
till att förändra familjens sätt att fungera eller dess kontakter utåt (se socialstyrelsens
rapport 1977 Vård eller solidaritet, sid. 108. Jag bortser här
från hemma-hos-arbete som endast syftar till avlastning med praktiska
uppgifter o. dyl.). Detta medför att behandlingen ibland kan komma att beröra
för familjemedlemmarna mycket ömtåliga problem. Det säger sig
självt att sådana frågor måste hanteras med största varsamhet och hänsyn
och att det kan vara svårt att avväga vilken påverkan av den enskilde man
anser sig kunna eller böra utöva. Enligt min mening är det principiellt tveksamt
att igångsätta en behandling i syfte att på något sätt förändra den enskilde
utan att ha redovisat detta syfte samt skälet för detta. Starka integritetsskäl
talar för en sådan ståndpunkt. Jag vill framhålla att den omständigheten
att den enskilde samtycker till behandlingen inte på något sätt gör
det onödigt att analysera behovet av och innehållet i en eventuell behandling.
Oavsett om samtycke lämnas måste sociala centralnämnden vara beredd
att ta sin del av ansvaret för att behandlingen verkligen är motiverad
och för att dess syfte och konsekvenser är acceptabla. Jag kan alltså för
min del inte acceptera att man planlöst prövar familjebehandling i fall där
man helt enkelt är osäker om vad man egentligen skall göra eller vad man
vill uppnå.

För att omhändertaga ett barn för samhällsvård enligt 29 § barnavårdslagen
krävs utredning som visar att åtgärden är nödvändig och inte kan ersättas
av andra mindre ingripande åtgärder. Något liknande bör enligt min
mening gälla i fråga om beslut om omfattande familjebehandling, i synnerhet
om den aktualiseras i en för familjen så allvarlig situation att det finns
formell grund för ingripande enligt 26-29 §§ barnavårdslagen. Man bör då

172

kunna ställa samma krav på de objektiva kriterierna för alternativa åtgärder.
Jag menar då inte att man nödvändigtvis måste ha prövat andra åtgärder
innan man beslutar sig för hemma-hos-verksamhet, men man bör göra
klart för sig att mindre ingripande åtgärder är otillräckliga. Man kan inte
heller nöja sig med ett samtycke till behandlingen från berörda familjemedlemmar.
Ett samtycke som lämnas i en sådan tvångssituation kan nämligen
inte jämföras med en frivillig begäran om hjälp. Dessutom bör hållas i minnet
att de socialt utsatta familjer där hemma-hos-terapi i första hand är aktuell
ofta har särskilda svårigheter att motsätta sig en av socialförvaltningen
föreslagen åtgärd eller att bedöma konsekvenserna därav. Jag anser
därför att en social centralnämnd måste kunna visa att man haft saklig
grund för och ett godtagbart syfte med att besluta om en för den enskilde
så ingripande åtgärd som en på psykologiska faktorer inriktad hemmahos-terapi.

Ur rättssäkerhetssynpunkt är det också angeläget att förslaget förs fram
i en utredning med angivande av skälen för förslaget. Den enskilde får därigenom
tillfälle att ta del av socialförvaltningens överväganden och kan bemöta
förslaget på saklig grund, något som är ägnat att underlätta en riktig
bedömning av ärendet. Om ingen formell utredning görs går den enskilde
miste om sin rätt till insyn i sitt eget ärende och till att yttra sig i frågor som
rör honom själv, vilken rätt förvaltningslagens regler om kommunikation
är avsedda att garantera. Det anförda leder till att en social centralnämnd,
när den beslutar om hemma-hos-terapi hos en familj, måste ha en tillförlitlig
och förutsättningslös utredning att lägga till grund för sitt beslut. Först
därigenom ges nämnden möjlighet att avgöra vilken åtgärd som är den bästa
för den berörda familjen. Nämnden bör även överväga vilket syfte en familjebehandling
bör ha. Det är inte tillfredsställande att en fråga som är av
så stor betydelse för den enskildes integritet helt överlämnas åt en enda
tjänsteman eller uppdragstagare. Ramen för den tänkta behandlingen bör
således bestämmas av nämnden såsom ytterst ansvarig för innehållet i be- *

handlingen.

När hemma-hgs-terapi fortsätter under längre tid bör sociala centralnämnden
också följa upp ärendet och regelbundet undersöka om det fortfarande
finns skäl för terapi. Ibland kan det finnas anledning att överväga
om behandlingsinnehållet behöver förändras. Särskilt om förhållandena i
den behandlade familjen inte tycks förbättras trots terapin, eller kanske till
och med försämras under den pågående behandlingen, måste nämnden vara
uppmärksam på utvecklingen och beredd att ompröva sitt tidigare ställningstagande.
Detta medför att socialförvaltningen måste hålla sig så pass
underrättad om förhållandena i de familjer där behandling pågår att man
kan bedöma behovet av åtgärden.

Jag har med detta inte tagit ställning i frågan om hur långtgående rapporteringsskyldighet
hemma-hos-terapeutema i allmänhet bör ha i förhållande
till socialförvaltningen. Man måste givetvis slå vakt om att terapeuternas

173

arbetssituation är sådan att klienterna vågar anförtro sig åt dem och anser
sig kunna lita på dem. Visserligen måste rapporteringsskyldighet anses
föreligga i sådana fall som omfattas av anmälningsplikten i 93 § barnavårdslagen.
I övrigt måste sociala centralnämnden, som ytterst ansvarig
för innehållet i behandlingen, göra den principiella avvägningen mellan
dessa motstående intressen. Jag anser det dock självklart att familjebehandlarna
inte kan underlåta att svara på direkta frågor från nämnden eller
nämndens företrädare.

Omotiverade uttalanden i barn a vä rds utredning

1 en anmälan framfördes klagomål mot utformningen av en barnavårdsutredning,
som enligt klaganden innehöll ett flertal överdrivna och kränkande
uttalanden om honom och hans barn.

JO Ekberg konstaterade i sitt beslut den 6 mars 1978 att utredningen innehöll
generaliserande uttalanden och värdeomdömen som väl kunnat
upplevas som kränkande. JO Ekberg anförde fortsättningsvis följande.

Det är med en känsla av beklämning man läser en bamavårdsutredning
där utredaren till synes handskas så vårdslöst med enskilda människors
mest ömtåliga förhållanden. Jag är därför inte förvånad över att klaganden
reagerat och känt sig kränkt både för egen och för barnens del. Ordval och
uttryckssätt som på detta sätt leder tanken till att utredningen präglas av
förutfattade meningar hade självfallet bort undvikas. En sådan utformning
kan dessutom ge ett intryck av ovederhäftighet och överdriven generalisering
som får utredningen att verka mindre trovärdig.

En bamavårdsutredning bör kännetecknas av saklighet och opartiskhet
och av hänsyn till de människor som berörs av utredningen. Detta innebär
bl. a. att endast sakligt relevanta uppgifter bör medtagas, något som ibland
kan nödvändiggöra en viss sållning av referenternas uppgifter. I den mån
utsagorna återger rent skvaller bör noga övervägas om det alls finns behov
av att medta uppgifterna i utredningen. Överdrivna och generaliserande uttalanden
från referenter bör heller inte utan vidare återges ordagrant. Det
bör i vart fall framgå i vad mån uttalandet är referentens eget eller utredarens.
Även ordvalet i utredningen bör präglas av saklighet. Man måste
sträva efter att finna uttryck som svarar mera exakt mot vad man vill säga
och avstå från alltför känslomässigt laddade uttryck. Självfallet bör man
också undvika att i onödan uttala sig nedsättande om dem som berörs av
utredningen. Detta gäller oavsett resultatet av utredningen. Måhända är
särskild återhållsamhet påkallad i det fallet att utredningen inte leder till
några egentliga åtgärder från socialförvaltningens sida. En utredning som
innehåller nedsättande omdömen eller lösa spekulationer om t. ex. psykologiska
skeenden kan i princip inte bemötas eller motbevisas annat än om
den föranleder något beslut som kan överklagas. Den negativt färgade ut -

174

redningen kommer inte desto mindre att bevaras inom socialförvaltningen,
vilket kan få negativa effekter i framtiden för den berörde eller i vart fall
upplevas som obehagligt.

Förutsättningar för samhällsvård enligt 31 § andra stycket barnavårdslagen I

en skrivelse till JO uppgav en klagande bl. a. följande. Hösten 1974
dömdes till äktenskapsskillnad mellan henne och hennes make. Maken tillerkändes
vårdnaden om bl. a. makarnas dotter A., född 1967. I november

1976 uppsökte A. modern och bad att få bo hos henne, vilket modern gick
med på. Efter ansökan av fadern beslöt länsrätten den 17 december 1976
att A. omedelbart skulle omhändertas av polismyndighet och överlämnas
till honom. Den 28 december 1976 återfördes flickan till fadern men återvände
strax därefter till modern. Fadern vände sig på nytt till länsrätten
men också till socialförvaltningen i moderns kommun, som den 17 januari

1977 beslöt att flickan skulle omhändertas för samhällsvård enligt 31 § barnavårdslagen.
Beslutet om omhändertagande verkställdes den 21 januari
1977, då A. hämtades i skolan och återfördes till fadern. Samma dag upphävdes
beslutet om omhändertagande. Enligt klaganden var beslutet att
omhänderta A. enligt 31 § barnavårdslagen lagstridigt och tillkommet i syfte
att föregripa eller omintetgöra ett nytt beslut av länsrätten i frågan om
verkställighet enligt 21 kap. föräldrabalken.

Vid ärendets avgörande den 19 juni 1978 anförde JO Ekberg bl. a. följande.

Enligt 31 § andra stycket bamavårdslagen skall samhällsvård - på föräldrarnas
begäran eller med deras samtycke — beredas den, som ej fyllt 18
år och som är i behov av specialvård eller annan vård och fostran utom
hemmet, förutsatt att föräldrarna inte kan bereda honom vården eller eljest
underlåter att tillfredsställande sörja för honom. Med föräldrar avses enligt
97 § vårdnadshavaren i de fall, då vårdnaden om barnet tillkommer endast
den ene av föräldrarna.

1 förevarande ärende var fadern ensam vårdnadshavare för A. Det var
följaktligen förhållandena i hans hem och möjligheterna för honom att
fostra och eljest sörja för A. som skulle läggas till grund vid en prövning av
ett omhändertagande enligt 31 §. Den omständigheten att A. vid tillfället i
fråga vistades hos sin moder innebar inte att moderns hem skulle anses
som A:s hem vid tillämpning av bestämmelserna om omhändertagande för
samhällsvård. Det kan visserligen förekomma att man bedömer icke-vårdnadshavande
förälders hemmiljö som barnets hem. För en sådan bedömning
måste dock krävas att detta hem på objektiva grunder framstår som
den underåriges hem. Vanligen har vårdnadshavaren själv placerat barnet
där eller underlåtit att vidta åtgärder för att flytta det därifrån. Vistelsen

175

måste också ha en viss intensitet och varaktighet. Dessa förutsättningar
var alls icke uppfyllda i förevarande fall. A. vistades hos modern mot faderns
vilja och hade vid tidpunkten för nämndens beslut varit hos modern
endast i sex dagar.

Sociala centralnämndens beslut innebar att A. efter omhändertagandet
skulle placeras hos sin far. Någon anmärkning mot hans hem eller hans
möjligheter att bereda A. vård och fostran förelåg således inte och något
vårdbehov utom hemmet fanns ej. Under sådana förhållanden saknades
möjlighet att omhänderta A. för samhällsvård enligt 31 §. Sociala centralnämnden
har således förfarit felaktigt. Den reella innebörden av beslutet är
- såsom klaganden påpekat - att sociala centralnämnden förordnat om
överflyttning av A. från moderns till faderns hem. En sådan verkställighetsfråga
ankommer det inte på nämnden utan på länsrätten att besluta
om. Fadern hade också redan vänt sig till länsrätten och begärt sådan verkställighet.

Offentligt biträde för barnet i mål om samhällsvård

I samband med inspektion av en socialförvaltning uppmärksammades
ett barnavårdsärende där en tvåårig pojke misshandlats allvarligt av sina
föräldrar vid flera tillfällen. Han hade nyligen för andra gången återlämnats
till föräldrarna efter beslut av vederbörande länsrätt. Målet i länsrätten avsåg
formellt besvär över sociala distriktsnämndens beslut om återupptagande
av samhällsvården. Föräldrarna hade haft juridiskt biträde i målet
(allmän rättshjälp) medan barnet saknat sådant biträde.

JO Ekberg konstaterade i beslut den 14 mars 1978 att övervägande skäl
talade för att rättshjälpslagen borde tolkas så att offentligt biträde för barnet
inte kunde förordnas i mål av detta slag. JO anförde i anslutning härtill.

1 de fall omhändertagande för samhällsvård grundas på föräldrarnas
olämplighet eller oförmåga att vårda barnet eller andra missförhållanden i
hemmet framstår samhällsvården i huvudsak som en skyddsåtgärd för barnet,
riktad mot vårdnadshavama. Det framträder här ofta en klar intressekonflikt
mellan barnet och föräldrarna, i synnerhet som barnets förflyttning
från föräldrarna många gånger kan ha negativa effekter för föräldrarnas
egen personliga utveckling. Man kan i en sådan situation inte hävda
barnets intressen utan att skada föräldrarnas och omvänt. Enligt min mening
är det därför principiellt olämpligt att barn och föräldrar har samma
offentliga biträde, något som jag tidigare framhållit bl. a. i yttrande över socialutredningens
slutbetänkande. Med hänsyn till de allvarliga åtgärder
som är ifråga och till att det ofta rör sig om svåra avvägningar i de kvalificerade
barnavårdsärenden det här gäller måste man dessutom anse att om
den ena parten - barn eller förälder — har juridiskt biträde så finns det behov
av biträde även för den andra parten. Förevarande ärende utgör i viss

176

mån exempel härpå - föräldrarna, som anförde besvär, hade allmän rättshjälp
och biträde av advokat, medan barnet saknade juridiskt biträde. Föräldrarna
fick bifall till sin talan. Målets utgång måste betecknas som ganska
överraskande. I allmänhet får det anses uteslutet att ett litet barn som i
hemmet utsatts för misshandel vid flera tillfällen efter så kort tid återbördas
till hemmet. Jag kan inte bedöma vilken betydelse föräldrarnas biträde
haft för utredningen och därmed för rättens avgörande. Jag upplever det
emellertid som otillfredsställande att en bamavårdsutredning kritiseras bara
ur den synpunkten att föräldrarna önskar återfå barnet och inte ur den
synpunkten att barnet kan behöva skydd för sin fysiska eller psykiska hälsa
elier tillförsäkras en tryggare uppväxtmiljö än föräldrarna kan åstadkomma.

Det bör i detta sammanhang framhållas att det många gånger kan vara
svårt för en social centralnämnd eller distriktsnämnd att med skärpa hävda
barnets intressen gentemot föräldrarnas. Nämnden kan ofta inte underlåta
att ta hänsyn till att man i framtiden måste kunna samarbeta med föräldrarna
för att hjälpa barnet. Om nämndens relationer till föräldrarna skadas
alltför mycket, kan det medföra att fortsatt behandlingsarbete i familjen
blir i det närmaste omöjligt. Särskilt om målet avgörs i den riktningen att
barnet får återvända till hemmet är det viktigt att nämnden inte förstört
föräldrarnas förtroende så att behandlingsåtgärder som måhända förutsatts
av domstolen senare visar sig ogenomförbara. Det kan också vara så att
samarbete med föräldrarna är nödvändigt med hänsyn till att det finns ytterligare
barn i hemmet, för vilka det ännu inte visat sig föreligga fulla skäl
för omhändertagande. Nämnden eller dess tjänstemän kan således ha tungt
vägande skäl för att försöka undvika åtminstone svårare konfrontationer
med föräldrarna. Att detta måste påverka nämndens processföring är givet.

Mot bakgrund av min härovan redovisade uppfattning om innebörden av
41 § 4 punkten rättshjälpslagen föranleder länsrättens handläggning av frågan
om offentligt biträde ingen kritik från min sida. Jag kan dock inte dela
länsrättens i yttrandet till mig uttalade uppfattning att det inte skulle ha
förelegat behov av offentligt biträde för barnet. Det var uppenbarligen fråga
om att göra en svår avvägning mellan två motstridiga intressen, en avvägning
som utföll till barnets nackdel såtillvida att skyddsintresset fick vika.
Enligt min mening är denna situation till sin natur sådan att man för att
erhålla jämvikt i processen måste kräva likvärdiga möjligheter till processföring
och till kritisk granskning av motsidans argument.

Sammanfattningsvis konstaterar jag att det ibland kan finnas ett stort behov
av ett fristående juridiskt biträde för barnet i mål om villkorligt upphörande
av samhällsvård och om återupptagande av samhällsvården. Sådana
mål kommer ofta att gälla andra omständigheter än de som låg till grund för
det ursprungliga beslutet om omhändertagande för samhällsvård och kan
då materiellt sett jämställas med ett nytt omhändertagande. Det är otili -

177

fredsställande om man av formella skäl skall vara förhindrad att förordna
offentligt biträde för barnet om ett materiellt behov därav föreligger på
grund av målets svårighetsgrad och på grund av intressekonflikt mellan
barn och föräldrar. Jag anser det därför önskvärt att man vid det pågående
arbetet med översyn av rättshjälpslagen klargör i vad mån lagtexten i dess
nuvarande utformning tillåter att offentligt biträde förordnas i dylika ärenden
och i annat fall överväger en utvidgning på denna punkt, åtminstone
såvitt avser handläggning i förvaltningsdomstol. Jag tillställer därför justitiedepartementet
ett exemplar av detta beslut.

Vilken kommun har tillsyn över övervakning enligt barnavårdslagen ?

Vid en inspektion observerades att en social centralnämnd, som i visst
fall beslutat om övervakning enligt barnavårdslagen, upphört att utöva tillsyn
över övervakningen efter det att barnets vårdnadshavare flyttat från
kommunen. Barnet vistades då redan hos sin övervakare i en annan kommun.
Något formellt besked om att den andra kommunen övertagit tillsynen
hade inte inkommit.

1 beslut den 31 maj 1978 erinrade därför JO Ekberg om innehållet i 28 §
tredje stycket barnävårdslagen enligt vilket lagrum övervakning skall stå
under tillsyn av den nämnd som beslutat därom. Tillsynen kan överflyttas
till annan nämnd endast om denna nämnd samtycker. JO underströk vidare
vikten av att sociala centralnämnder i olika kommuner bemödar sig om
att samarbeta på ett sådant sätt att några missförstånd eller oklarheter inte
uppstår i fråga om vilken nämnd som skall vidtaga viss åtgärd. Det får
självfallet inte bli så att två nämnder, som båda är behöriga att ingripa, endast
hänvisar till varandra för åtgärder som på detta sätt inte kommer till
stånd i någondera kommunen.

Villkorligt upphörande av samhällsvård när barnet kan antagas vara
utomlands?

Vid en inspektion uppmärksammades i ett barnavårdsärende att sociala
centralnämnden i ett visst fall beslutat om villkorligt upphörande av samhällsvård
trots att man inte visste något om barnets dåvarande förhållanden.
Såväl barnet som modern - båda utländska medborgare — kunde
emellertid antagas befinna sig i sitt hemland.

I beslut den 6 mars 1978 anförde JO Ekberg bl. a. följande.

När nämnden i förevarande fall beslutade om villkorligt upphörande av
samhäll s vården för den då knappt ettårige E. visste man inte var denne befann
sig. Uppenbarligen vistades han emellertid hos sin mor, något som
med hänsyn till moderns alkoholmissbruk måste betraktas som allvarligt
12 Riksdagen 1978/79. 2 sami. Nr I

178

oroande. Ingenting tydde på att förhållandena förbättrats sedan E. omhändertagits
för samhällsvård. Under dessa omständigheter anser jag det vara
felaktigt att besluta om villkorligt upphörande av samhällsvården. Om E.
hade befunnit sig i Sverige hade man rimligen inte kunnat låta samhällsvården
upphöra försöksvis av det skälet att modern fört bort barnet och gömt
det. Så länge man inte kunde utesluta möjligheten att E. var kvar i Sverige
kvarstod således nämndens ansvar för honom och samhällsvården borde
då inte ha avslutats, varken villkorligt eller slutligt.

Jag vill även erinra om att beslut om återupptagande av samhällsvården
inte alltid kan utverkas så snabbt att nämndens ingripande inte försenas
jämfört med om samhällsvården fortfarande pågår. Även möjligheten att
påkalla handräckning eller efterforskning genom polisen påverkas av att
man låter samhällsvården upphöra (94 § barnavårdslagen).

Anmälares anonymitet

I ett ärende om barnavård anförde JO Ekberg i beslut den 14 november
1977 bl. a. följande.

Vid anmälningar i barnavårdsärenden kan anonymitet förekomma i två
olika hänseenden. Den som gör en anmälan kan underlåta att uppge sin
identitet och blir härigenom anonym såväl för den anmälde som för barnavårdsförvaltningens
tjänstemän. Anmälaren kan också avslöja sin identitet
för förvaltningen men begära - och få det respekterat - att uppgiften
inte förs vidare utanför barnavårdsmyndigheten.

I detta ärende framgår att anmälaren till en början uppträtt helt anonymt
och inte uppgivit sitt namn. Hon hade rätt att göra så. I 93 § andra stycket
barnavårdslagen stadgas att den som får kännedom om att någon, som ej
fyllt aderton år, misshandlas i hemmet eller eljest där behandlas på sådant
sätt att hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsättes för fara bör anmäla detta
till barnavårdsnämnd. Något hinder för anmälare enligt detta lagrum att
vara anonym föreligger inte. Varje medborgare som följer anmaningen i
stadgandet är således berättigad att göra sin anmälan utan att lämna sitt
namn. Det ankommer inte heller på barnavårdsmyndigheten eller dess
tjänstemän att forska efter eller dra slutsatser om vem anmälaren kan vara.
Anmälaren bör därför inte pressas att uppge sitt namn. I och med att namnet
blir känt föreligger nämligen begränsade möjligheter att undanhålla anmälarens
namn den ärendet rör. Detta förhållande kan leda till att anmälningar
från allmänheten inte sker i önskvärd omfattning. Även om man
helst ser att anmälaren röjer sin identitet och svarar öppet för sina uppgifter,
kan dock i valet mellan en anonym anmälan och ingen anmälan alls det
förstnämnda många gånger vara att föredraga.

Också en anonym anmälan måste vinna beaktande, om den inte framstår
som uppenbart ogrundad. Den bör tjäna som utgångspunkt för barnavårds -

179

myndigheten att pröva huruvida och på vad sätt utredning bör inledas ex
officio. Av erfarenhet vet man att anonyma anmälare kan vara ute i trakasseringssyfte
och falska angivelser och eljest oriktiga påståenden får givetvis
inte uppmuntras. En anonym anmälan måste därför behandlas med särskild
försiktighet. Det kan också ibland vara motiverat att upplysa den
anonyme anmälaren om de komplikationer som hans önskan om anonymitet
kan medföra ur utredningssynpunkt. Detta får dock inte ske på sådant
sätt att anmälaren därigenom faktiskt tvingas att röja sitt namn.

180

Sjukvård m.m.

Disciplinär åtgärd mot läkare för olämpligt skrivsätt i remiss

Överläkaren Gunnar Aspenström, Lillhagens sjukhus, utfärdade i egenskap
av överläkare för den somatiska vården vid Lillhagens sjukhus den 1
mars 1976 en till urologiska kliniken vid Sahlgrenska sjukhuset ställd remiss
angående en patient S. V. född 1926. Remissen gällde behandling av
patienten på grund av sten i urinblåsan.

Remissen hade följande lydelse.

Hjärnskadesyndrom. Så gott som okontaktbar, motsträvig, aggressiv
person, hos vilken varje komplikation som kunde förmodas förkorta hans
tillvaro skulle hälsas med glädje. Alla livsförlängande åtgärder är här på
sjukhuset förbjudna beträffande honom. Tyvärr har han nu en smärtsam
komplikation som icke kan vara till någon nytta på det sättet, en mycket
stor skiktad solitär i urinblåsan.

Att utreda orsaken till denna är utomordentligt meningslöst med de stora
mödor det innebär att inför varje liten eller större undersökning förlägga S.
i halvnarkos med diazepam. Jag kommer icke att tillåta sådan utredning
här på sjukhuset.

Vi ber bara: förlös honom från stenen snabbast möjligt! Vi tar honom
åter dagen efter operationen. Han är inte ens något dåligt operationsobjekt,
vi kan inte alls hoppas på någon komplikation i samband med ingreppet.

En vid sjukhuset anställd kuratorpraktikant ifrågasatte i skrivelse till JO
om en läkare fick använda sådana formuleringar och anföra sådana synpunkter
som Aspenström gjort i remissen.

I sitt yttrande över klagomålen anförde Aspenström följande.

Inom svensk sjukvård krävs drastiska åtgärder och uttryck för att bespara
de vårdade meningslösa, plågsamma och dyrbara undersökningar, som
icke kan leda till någon för dem gagnelig åtgärd.

Av bifogade svar från den konsulterade kirurgen framgår hur nästan
omöjligt det är att få ta den naturliga genvägen till operation för ett plågsamt
tillstånd utan oändligt tidsödande men meningslösa förberedelser.

Det är för att motverka kirurgens skrivsätt som jag i den fortsatta handläggningen
beskrivit patientens situation så rättframt. Tilläggas kan att patienten
relativt snabbt och helt enligt mina intentioner utan ytterligare utredning
opererats 1976-03-22 utan några komplikationer.

181

Sanningen om långvårdens 1 ärnskadade patienter är tydligen chockerande
för kuratorsaspiranten. Han torde dock icke kunna förbjuda mig att
känna det medlidande som unnar dessa olyckliga att få snabb lindring av
plågsamma tillstånd även till priset av förkortat liv.

Det bifogade utlåtandet från den konsulterade kirurgen hade följande lydelse.

Pat. har tidigare haft en svårinställd hypertoni med en infarkt i dec. -73
och i samband härmed ådragit sig en hjärnskada. Dessutom tidigare haft
kalkvärden i överkant dock utan att man innan -73 fick klara hållpunkter
för hyperparathyreoidism. Buk: mjuk, c im inga palpabla resistenser. Per
rectum: snarast liten prostata av helt benign konsistens.

Den stora biåsstenen behöver otvivelaktigt åtgärdas men dessförinnan
torde det vara indicerat dels med en ny serumkalkserie och dels med en ny
bedömning av hans hjärtstatus med hjärt-lungrtg, ekg och bedömning av
narkos- och operationsrisk. Slutligen skulle en urografi och urethrocystografi
vara av stort värde för att verifiera eller utesluta påtagliga anledningar
till att pat. har fått sin biåssten så att en ev. påtaglig orsak till blåsstensuppkomsten
samtidigt kan åtgärdas.

I ärendet skedde remiss till socialstyrelsen. Styrelsen överlämnade ärendet
till medicinalväsendets ansvarsnämnd, som efter ytterligare utredning
yttrade bl. a. följande.

I socialstyrelsens cirkulär den 14 november 1973 om avfattande av läkarintyg,
läkarutlåtande, journaler m.m. (MF 1973:90) framhålles som
angeläget att läkare bl. a. vid förande av journal, är försiktig vid sitt ordval
samt tillser att handlingen inte onödigtvis ges sådan avfattning eller sådant
innehåll, som kan anses kränkande för den som handlingen avser eller dennes
anhöriga. Vidare föreskrives, bl. a., att läkaren skall - utan att ge upp
kravet på lättfattlighet - uttrycka sig på ett mot patienten så hänsynsfullt
sätt som med hänsyn till handlingens syfte kan vara möjligt. I cirkuläret uttalas
att det är ofrånkomligt att journaler ibland måste innehålla uppgifter
som kan uppfattas som nedsättande av den de gäller, men att läkaren med
handlingens ändamål i åtanke dock bör försöka begränsa sådana uppgifter,
så att endast sådana medtages som är nödvändiga för den bedömning som
skall göras.

Ansvarsnämnden beslöt avgiva följande yttrande över de framställda
klagomålen.

Aspenström får i remissen av den 1 mars 1976 anses ha uttalat, att patienten
S. V. borde kunna opereras för biåssten utan mera omfattande undersökningar
rörande orsaken till stenbildningen. Med hänsyn särskilt till
de svårigheter de ifrågasatta undersökningarna med all säkerhet skulle ha
vållat S. V. finner nämnden anledning till kritik mot Aspenström ej föreligga
för att han haft den angivna uppfattningen om patientens vård och behandling.

Vad härefter gäller skrivsättet i remissen den 1 mars 1976 vill nämnden
till en början uttala att det ovan refererade cirkuläret den 14 november
1973 även gäller för en sådan handling som en remiss, vilken bifogas sjukjoumal.
Följaktligen har skrivsättet eller ordvalet i remissen varit under -

182

kastat de i cirkuläret angivna kraven. Självfallet är att i sådana handlingar
- utöver vad som särskilt påpekas i cirkuläret - skall användas ett vårdat
och korrekt skrivsätt och undvikas stötande formuleringar eller ordval
som ger intryck av cynism. Nämnden finnér mot bakgrunden av vad sålunda
anförts att det påtalade av Aspenström i remissen använda skrivsättet
varit klart olämpligt. Även vid beaktande av vad Aspenström i avgiven förklaring
anfört till sitt försvar finner nämnden att Aspenström gjort sig skyldig
till oförstånd i sin yrkesutövning och är beredd att — om ärendet överlämnas
till nämnden — pröva frågan om disciplinär påföljd härför.

Vid ärendets avgörande den 30 september 1977 anförde JO Ekberg följande.

Jag delar den bedömning som ansvarsnämnden gjort beträffande avfattningen
av den av Aspenström den 1 mars 1976 utfärdade remissen. Genom
sitt skrivsätt har Aspenström gjort sig skyldig till oförstånd i sin yrkesutövning
av så allvarlig art att disciplinpåföljd bör åläggas honom enligt 5 §
kungörelsen (1964: 428) om medicinalpersonal under socialstyrelsens inseende.

Med hänvisning till 6 § lagen (1975:1057) med instruktion för justitieombudsmännen
får jag härmed genom detta beslut anmäla Aspenström till
medicinalväsendets ansvarsnämnd för disciplinär åtgärd.

I beslut den 15 december 1977 fann ansvarsnämnden att Aspenström
gjort sig skyldig till oförstånd i sin yrkesutövning. Med hänsyn till omständigheterna
lät nämnden bero vid att erinra Aspenström om vad som åligger
honom i hans yrkesutövning.

Ansvarsnämndens beslut har vunnit laga kraft.

Disciplinär åtgärd mot läkare för åsidosättande av föreskrifter för
klinisk prövning av oregistrerade läkemedel

I en skrivelse till JO uppgav Patienternas riksförbund genom sin ordförande
Kjell Andersson att läkare vid S:t Lars sjukhus under slutet av år
1975 och början av år 1976 hade behandlat patienten A. N. med läkemedlet
Orap, som tillverkades av Aktiebolaget Leo, utan att A. N. informerats om
att läkemedlet ej var registrerat och att hon deltog i en klinisk prövning.
Andersson anförde vidare bl. a. följande.

183

Enligt uppgifter från socialstyrelsen förekommer "klinisk prövning”,
"klinisk prövning på licens" och ”dispens i det enskilda fallet”. Enligt
samma källa fanns förOrap icke något tillstånd för "klinisk prövning på licens”
och beträffande A. N. inte någon ”dispens i det enskilda fallet”,
varför behandlingen är att betrakta som klinisk prövning. Någon anteckning
om att Orap inte var registrerat eller det var ”klinisk prövning” finns
icke i A. N.:s sjukjournaler, vilket enligt gällande författning skulle antecknats.

1 anledning av klagomålen infordrades läkemedelsavdelningens handlingar
angående Orap från socialstyrelsen. Av det omfattande materialet
framgick bl. a. att anmälan om klinisk prövning av Orap första gången gjordes
av professor Bo Gerle vid S:t Lars sjukhus den 11 februari 1967 med
uppgift att undersökningen beräknades vara avslutad omkring den 1 oktober
1967, att ny anmälan gjordes den 24 oktober 1969 av underläkaren Lars
Nordgren vid samma sjukhus med uppgift att undersökningen beräknades
vara avslutad den 31 december 1970, att undersökningen fördröjdes och
resultatet av densamma sändes in av Leo till socialstyrelsen den 29 januari
1973, att ansökan om registrering av Orap som farmacevtisk specialitet
dessförinnan gjorts av Leo hos socialstyrelsen den 7 juni 1971, att socialstyrelsen
i skrivelse den 2 januari 1974 uppmanade Leo att komplettera ansökan
vid äventyr att ärendet eljest skulle avgöras i befintligt skick, att
Leo härefter kompletterade ansökan med resultatet från utländska undersökningar,
samt att registrering av Orap som farmacevtisk specialitet
skedde den 28 april 1976.

Ärendet remitterades härefter till chefsläkaren vid S:t Lars sjukhus för
utredning och yttrande. Tf. biträdande chefsläkaren Arne Sandahl kom in
med svar, till vilket fanns fogad en av leg. läkaren Mårten Gerle vid forskningskliniken
gjord redogörelse, på vilken klinikchefen professor Eberhard
Nyman tecknat ”vidi”. I redogörelsen anförde Mårten Gerle bl. a.
följande.

Det i anmälan aktuella läkemedlet Orap (generiskt namn pimozid) har
före registrering sedan 1960-talet genomgått klinisk prövning inom Sverige
såväl som internationellt. Orap utgör en farmacevtisk specialitet i Sverige
sedan 1976, något år tidigare har det registrerats i Danmark och Norge.
Undertecknad har de senast 5 åren haft tillgång till en rikhaltig dokumentation
angående preparatet från ett flertal Västeuropeiska länder. Undertecknad
har haft tillfälle att utbyta erfarenheter av preparatet främst i internordiska
sammanhang vid kongresser de senare åren, även vid en internationell
farmakologisk kongress i Paris 1974.

Läkemedelssubstansen pimozid har kliniskt prövats vid olika sjukhus i
Sverige sedan 1960-talet, en del av dessa prövningar har senare publicerats.
Vid S:t Lars sjukhus har professor Bo Gerle, dåvarande chefsläkare,
haft Socialstyrelsens tillstånd till sådan prövning. Vid S:t Lars sjukhus fick
denna prövning initialt rätt liten omfattning eftersom medlet ej ansågs
lämpligt för den grupp av patienter för vilken preparatet utprovades, nämligen
patienter med uttalade svåra psykotiska symtom och framförallt oro

184

och stark ångest (personligt meddelande). Under 1970-talets början utfördes
en klinisk prövning vid Forskningskliniken vid detta sjukhus ledd av
docenterna Göran Eberhard och Lars Nordgren samt psykolog Zvonimir
Cesarec. Denna undersökning bestod i en jämförelse mellan pimozid och
andra s. k. lågdosneuroleptika, undersökningen finns publicerad.

Undertecknad har tjänstgjort som underläkare vid Forskningskliniken,
S:t Lars sjukhus, sedan hösten 1972. Min tjänstgöring omfattade initialt ett
vikariat för docent Lars Nordgren. Detta kom att innebära att undertecknad
fortsatte poliklinisk behandling av flera patienter vilka tidigare behandlats
av docent Nordgren. Bland dessa patienter fanns ett fåtal som ingått
i den ovan nämnda underökningen. På grund av den synnerligen goda
effekten av pimozid i enskilda fall fick några av dessa patienter fortsätta
behandling av pimozid sedan undersökningen var slutförd. Pimozid-tabletter
rekvirerades till sjukhusapoteket från AB Leo i Helsingborg och undertecknad
ombads (om av sjukhusapotek eller AB Leo nu oklart för undertecknad)
att i docent Nordgrens bortovaro signera rekvisitionsblanketter
för pimozid. på vilka blanketter fanns angivet att rekvisitionen var för klinisk
prövning. Detta skildrade speciella vikariatsförhållande initialt kom
en tid att medföra ett missförstånd från undertecknads sida om att docent
Nordgren även utanför den ovannämnda undersökningen hade tillstånd för
användande av pimozid i kliniskt arbete.

Förutom de patienter som enligt ovan erhöll fortsatt behandling med pimozid
har sedan 1972 pimozidbehandling inletts för kortare eller längre tid
i cirka 30 fall, huvudsakligen genom ordination av undertecknad eller av
annan läkare efter samråd med undertecknad. Detta har uppfattats som en
ej helt strukturerad klinisk prövning som fortgående diskuterats med
representanter för AB Leo och professor Bo Gerle. Erfarenheter av denna
användning av pimozid har diskuterats bl. a. vid årliga sammanträden på
AB Leo samt även framförts vid en nordisk kongress i Oslo 1974 av professor
Bo Gerle. Avsikt har förelegat att publicera erfarenheterna särskilt som
den vid Forskningskliniken av professor Eberhard Nyman speciellt utvecklade
schizofreni-diagnostiken medfört möjligheter till mer nyanserade
beskrivningar av läkemedelseffekt. Denna publicering har av tidsskäl ej
ännu kommit till stånd - arbetsförhållandena på kliniken är sådana att den
schemalagda arbetstiden ej tillåter annat än strikt sjukvårdande behandling.
Genomgående vid denna skildrade användning av pimozid har varit
att samtliga patienter ehållit lödig information om preparatets natur som
icke ännu registrerat, om dess effekter och om möjliga biverkningar. Den
nyssnämnda möjligheten till en mer nyanserad bedömning av en läkemedelseffekt
är helt beroende på ett förtroendefullt samarbete mellan läkare
och patient, något som då självfallet inkluderar en noggrann redogörelse
för effekten på psykofarmaka, både av registrerade och icke registrerade
sådana.

Vad gäller den i anmälan aktuella patienten, A. N., vårdades hon vid
Forskningskliniken, S:t Lars sjukhus 75 11 24—75 12 10 Bedömningen
av patientens tillstånd ledde till rekommendation om behandling med
neuroleptika (antipsykotisk medicinering). På grund av patientens tidigare
uttalade obehag i form av biverkningar av annan medicinering föreslog
man pimozid eftersom detta preparat i omfattande dokumentation har lägre
frekvens av biverkningar än de flesta andra medel med likartad effekt.
Av olika anledningar utskrevs patienten för att inläggas i början av 1976 för
medicininställning.

185

I samband med patientens nya inläggning vid Forskningskliniken
24.2.1976 hade undertecknad ett samtal som varade mellan 1 och 2 timmar
tillsammans med patienten och hennes fästman, detta finns delvis refererat
i patientens journal av dr Lena Ljungbergh. Förutom en genomgång av patientens
aktuella symtom ägnades en stor del av detta samtal, som både
fördes den 23.2, dagen före patientens inläggning, samt inläggningsdagen,
åt en utläggning om patientens sjukdomstillstånd som sådant och om hur
detta terapeutiskt kan angripas. Ingående information gavs allmänt om antipsykotiska
mediciner samt om det aktuella preparatet, pimozid. Jag hävdar
bestämt att patienten och hennes fästman vid detta samtal erhöll information
om att pimozid utgjorde en substans som ännu inte var registrerad
som farmacevtisk specialitet, samt en ingående genomgång av de erfarenheter
man haft av preparatet såväl i Sverige som internationellt. Patienten
upplystes dessutom om att preparatet förväntades registreras i Socialstyrelsen
som farmacevtisk specialitet inom den allra närmaste tiden, om att
undertecknad hade en omfattande både praktisk och teoretisk erfarenhet
av preparatet och att den aktuella ordinationen därför inte gjordes som led
i någon egentlig utprovning.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla att patienten innan hon påbörjade
medicinering med det aktuella preparatet erhöll en fullödig information om
preparatets natur och om att det ännu inte var registrerat som farmacevtisk
specialitet. Denna information är ej i någon utsträckning refererad i patientens
journal, vilket ej är till fyllest men kan hänga samman med undertecknads
helt tillfälliga tjänstgöring vid den aktuella avdelningen.

Ärendet remitterades härefter till socialstyrelsen för yttrande. I sitt svar
redovisade styrelsen — med ledning av hos läkemedelsavdelningen förvarade
handlingar - hur den kliniska prövningen på S:t Lars sjukhus av Orap
var upplagd. Styrelsen hänvisade bl. a. till en skrivelse den 2 juli 1971 från
Leo till läkemedelsavdelningen i vilken bolaget upplyste att den kliniska
prövningen blivit fördröjd och beräknades vara avslutad i december 1971.
Socialstyrelsen fortsatte.

Såsom framgår av skrivelsen kunde socialstyrelsens läkemedelsavdelning
ta fasta på att ifrågavarande kliniska prövning skulle vara avslutad i
december 1971. Prövningen har emellertid fortsatt lång tid efter denna tidpunkt,
vilket även vitsordats från S:t Lars sjukhus. Detta förhållande kan
icke anses acceptabelt.

I ärendet har upplysts att doktor Mårten Gerle initialt vikarierat för doktor
Lars Nordgren. I detta läge borde emellertid en ny anmälan inkommit
till socialstyrelsen, utvisande de faktiska förhållandena.

Socialstyrelsen finner det även anmärkningsvärt att läkemedelsfabrikanten
tillhandahållit läkemedlet så lång tid efter den tidpunkt man uppgivit
för prövningens avslutande.

Efter att ha fått del av socialstyrelsens yttrande anförde Mårten Gerle
med ”vidi”-anteckning av Nyman bl. a. följande.

Den läkemedelsprövning, för vilken docent Nordgren m.fl. svarade,
skall enligt Socialstyrelsen ha ansetts vara avslutad december 1971. En

186

grupp av de patienter, som deltog i undersökningen, kom efter undersökningens
slut att även forsättningsvis ordineras pimozid; flera av dem har
behandlats kontinuerligt och görs så än idag, även efter registreringen,
med samma medel. Varför man inte efter den kliniska prövningens upphörande
sökte licenser i de enskilda fallen för fortsatt behandling vet inte jag.
Jag vet bara att vid tiden före min första tjänstgöring på sjukhuset fr. o. m.
1/10 1972 det fanns ett mindre antal patienter som regelbundet använde pimozid.
Flera av dessa patienter ”övertog” jag i poliklinisk behandling under
docent Nordgrens tjänstledighet. Av oförstånd och dålig kännedom om
de aktuella förhållandena såg jag inte det felaktiga i förfarandet. Ej heller
reagerade jag när jag av sjukhusapoteket ombads kontakta AB Leo för ny
leverans av pimozid till sjukhuset. Min underskrift av giftkvitto vid leveranser
hit skedde i god tro. Det förtjänar påpekas att någon annan av docent
Nordgrens patienter behandlades med Amfetamin efter licens i det
enskilda fallet från Socialstyrelsen, jag kom alltså att förskriva Amfetamin
enligt dessa licenser åt någon enstaka patient och kan därför ha trott att
även förhållandena kring pimozid var korrekta.

Förutom de patienter som ovan nämnts, som alltså genom åren kontinuerligt
behandlats med pimozid — Orap, har en mindre grupp patienter, så
gott som uteslutande inneliggande, för huvudsakligen kortare tid behandlats
med pimozid. Detta har givetvis skett med samma omsorg som gäller
vid annan farmakologisk behandling. Vid kontakter med AB Leo, och då
Janssen-Division, har undertecknad diskuterat möjligheten av att genomföra
en ”korrekt” klinisk prövning av pimozid men något resultat har man
inte kommit fram till, någonting som beror både på arbetsbördan på sjukhuset
men också på att de aktuella personer på AB Leo har växlat av olika
anledningar. Jag vill för egen del påpeka att man aldrig har ifrågasatt leveranserna
från AB Leos sida och att det aldrig funnits ens något egentligt
muntligt avtal angående användandet av medlet.

Vid ärendets avgörande den 5 januari 1978 anförde JO Ekberg bl. a. följande.

Enligt 3 § 3) allmänna läkarinstruktionen (1963:341) åligger det läkare
att vid förordnande av läkemedel och vid klinisk prövning av oregistrerat
läkemedel iakttaga vad socialstyrelsen föreskrivit härom. Grundläggande
föreskrifter om förordnande av läkemedel har tagits in i medicinalstyrelsens
kungörelse MF 1965:100, den s.k. receptkungörelsen. Beträffande
oregistrerade farmacevtiska specialiteter finns särskilda föreskrifter intagna
i medicinalstyrelsens kungörelse MF 1963:128 angående förordnande
och licensförsäljning av oregistrerade farmacevtiska specialiteter. Föreskrifterna
ansluter till 13 § kungörelsen (1963:439) om tillämpningen av läkemedelsförordningen,
enligt vilken socialstyrelsen på särskild framställning
kan medge rätt till försäljning (licensförsäljning) av sådan icke registrerad
specialitet, som till sin verkan skall prövas av viss läkare eller varav
viss person befunnits vara i behov med hänsyn till sitt hälsotillstånd. Närmare
bestämmelser angående klinisk prövning av oregistrerade läkemedel
har givits i medicinalstyrelens cirkulär MF 1963:129. 1 cirkuläret skiljes

187

mellan prövning efter överenskommelse mellan tillverkare och viss läkare
och prövning i samband med licensförsäljning. Vid prövning i förstnämnda
fallet åligger det den läkare som har ansvaret för prövningen att innan den
påbörjas göra anmälan därom till socialstyrelsens läkemedelsavdelning.
Till anmälan skall fogas en rad uppgifter angående prövningens genomförande,
m. m. Cirkuläret innehåller också föreskrifter om att förpackning av
läkemedlet skall vara försedd med påskriften ”För klinisk prövning” vid
utlämnandet till sjukhusavdelning och att den för prövningen ansvarige läkaren
skall föra journal över de patienter på vilka prövningen utförs. Vid
prövning i samband med licensförsäljning åligger det läkaren att göra ansökan
till socialstyrelsen före prövningens igångsättande. Beträffande uppgifterna
i ansökan och frågorna om märkning och journalföring gäller i tilllämpliga
delar detsamma som vid klinisk prövning efter anmälan.

Innebörden av de angivna bestämmelserna är att oregistrerad farmacevtisk
specialitet skall kunna komma i bruk dels vid klinisk prövning efter
överenskommelse mellan tillverkare och viss läkare, varvid anmälan till
socialstyrelsens läkemedelsavdelning skall göras, dels vid klinisk prövning
i samband med licensförsäljning, varvid den som tillhandahåller läkemedlet
måste inhämta socialstyrelsens tillstånd till försäljningen och ansvarig
läkare måste göra ansökan om prövningen hos socialstyrelsen, dels ack vid
förordnande till viss person, som ansetts vara i behov av läkemedlet med
hänsyn till sitt hälsotillstånd, varvid skriftlig motivering av vederbörande
läkare skall biläggas licensansökan och socialstyrelsen ge sitt tillstånd till
licensförsäljning.

Av handlingarna i ärendet framgår att den tidigare i vederbörlig ordning
anmälda kliniska prövningen av Orap vid S:t Lars sjukhus, för vilken prövning
Nordgren var ansvarig läkare, avslutades omkring årsskiftet 1971/72
och att resultatet rapporterades till socialstyrelsen i januari 1973. Mårten
Gerle har uppgivit att hans tjänstgöring vid S:t Lars sjukhus inleddes hösten
1972 med ett vikariat för Nordgren, vilket innebar att han fortsatte behandlingen
av flera patienter som tidigare behandlats av Nordgren, däribland
patienter som ingått i den kliniska prövningen av Orap. Dessa patienter
jämte ett 30-tal andra patienter, som inte ingått i Nordgrens kliniska
prövning av Orap, har sedan för kortare eller längre tid efter ordination av
Mårten Gerle, eller annan läkare efter samråd med Mårten Gerle, behandlats
med Orap. Behandlingen har pågått kontinuerligt och förskrivning av
Orap har av Mårten Gerle ägt rum så sent som den 26 februari 1976, vilket
framgår av påskriften på en i ärendet företedd tablettburk.

Mårten Gerle har uppgivit att förskrivningen till Nordgrens tidigare patienter
byggde på ett felaktigt antagande att Nordgren hade tillstånd att även
utanför den kliniska prövningen använda Orap i kliniskt arbete. Förskrivningen
av Orap till nya patienter var enligt Mårten Gerle att uppfatta som
en ej helt strukturerad klinisk prövning, för vilken han på grund av sin arbetsbörda
och okunnighet om gällande bestämmelser inte gjorde någon anmälan.

188

Jag kan således konstatera att Mårten Gerle från hösten 1972 och fram
till början av år 1976 fortlöpande förskrivit Orap till ett flertal patienter på
S:t Lars sjukhus utan att iaktta de föreskrifter om anmälan eller ansökan
som gäller vid klinisk prövning av oregistrerade läkemedel. Mårten Gerle
har inte heller följt de föreskrifter som gäller för förordnande av oregistrerad
farmacevtisk specialitet till viss person. Jag bedömer åsidosättandet av
dessa föreskrifter så allvarligt att disciplinpåföljd bör åläggas Mårten Gerle
enligt 5 § kungörelsen (1964:428) om medicinalpersonal under socialstyrelsens
inseende. Jag kommer därför att genom särskild skrivelse anmäla
Mårten Gerle till medicinalväsendets ansvarsnämnd för disciplinär åtgärd.

I klagomålen görs gällande att det skulle finnas bestämmelser om skyldighet
för läkare att vid klinisk prövning lämna viss information till patienten
samt förvissa sig om att denne godkänner behandlingen. Några sådana
regler finns ej intagna i medicinalstyrelsens cirkulär (MF 1963:129) angående
klinisk prövning av oregistrerade läkemedel. Däremot finns sådana
bestämmelser i socialstyrelsens cirkulär (MF 1972: 69) om klinisk prövning
av läkemedel på människa utan samband med sjukdomsbehandling. Bestämmelser
med samma innebörd finns vidare i den s. k. Helsingforsdeklarationen.
De sistnämnda är dock ej bindande utan endast att betrakta som
rekommendationer. Även i avsaknad av speciella författningsstadganden
får det emellertid anses åligga en läkare att informera patienten om vilka
behandlingsåtgärder som han avser att vidta och bereda patienten möjlighet
att ta ställning till om han är villig att underkasta sig behandlingen.
Mårten Gerle har i sitt yttrande hit bestämt hävdat att den i förevarande
ärende aktuella patienten A. N. erhöll fullödig information om Orap, däribland
det förhållandet att läkemedlet ännu inte var registrerat. Jag saknar
anledning att sätta Mårten Gerles uppgifter i fråga.

I klagomålen görs även gällande att det i patientens sjukjournal skall antecknas
om patienten är föremål för klinisk prövning. Någon sådan anteckningsskyldighet
är inte föreskriven. Det åligger däremot, som framgår av
det redan sagda, den för prövningen ansvarige läkaren att föra journal över
de patienter på vilka prövningen utförs. I den senast utfärdade kungörelsen
angående klinisk prövning (MF 1972:69) har tillagts att journalen skall
föras så att samtliga personer lätt kan anträffas. Lämplighetsskäl torde enligt
min mening kunna anföras för att anteckning om den kliniska prövningen
görs även i patientens egen sjukjoumal. Bl. a. borde antecknas att patienten
informerats om den kliniska prövningen och förklarat sig beredd att
medverka i den. Denna fråga har samband med det arbete som pågår hos
socialstyrelsen i arbetsgruppen för översyn av föreskrifterna för kliniska
prövningar. Vad jag nu sagt bör därför bringas till arbetsgruppens kännedom.

189

I särskild skrivelse anmälde JO Ekberg med hänvisning till 6 § lagen
(1975:1057) med instruktion för justitieombudsmännen Mårten Gerle till
medicinalväsendets ansvarsnämnd för disciplinär åtgärd.

1 beslut den 1 juni 1978 anförde ansvarsnämnden följande. Det är i ärendet
ostridigt, att Mårten Gerle ordinerat ifrågavarande läkemedel utan att
detta varit registrerat eller anmält i verderbörlig ordning. Mårten Gerle har
därmed handlat i strid med ovannämnda i allmänna läkarinstruktionen och
MF 1963:129 meddelade föreskrifter och därigenom gjort sig skyldig till
försummelse i sin yrkesutövning. Ansvarsnämnden finner dock att omständigheterna
i fallet är sådana, att det är tillräckligt att Mårten Gerle för
vad som sålunda ligger honom till last erinras om att för framtiden i yrkesutövningen
iaktta gällande föreskrifter.

Ansvarsnämndens beslut har vunnit laga kraft.

Äger sjukhus rätt att omhänderta patients tillhörigheter inför permission
eller utsträckt frigång?

O. som var intagen på Sundsvalls sjukhus psykiatriska kliniker, frågade i
skrivelse till JO om sjukhuset hade rätt att förbjuda honom att ta med sig
personliga tillhörigheter, såsom radio och bandspelare, när han hade permission.

I yttrande över klagomålen uppgav överläkaren Tord Hasselberg bl. a.
följande.

Denna bestämmelse är av mycket gammalt datum vid kliniken men kom
att aktualiseras vid en genomgång av klinikens allmänna ordningsregler
1975. Bakgrunden till detta var de svårigheter som uppkom när patienterna
tog med sig radioapparater, skrivmaskiner och liknande ”kapitalvaror”
under kortare permissioner. Då patienterna återkom efter skött eller missskött
permission, saknades ofta dessa varor. Att varor av detta slag utgör
gångbar ”valuta” i bl. a. illegal handel med alkohol och narkotika är ju ett
välkänt faktum. Följden blev att vi ofta ställdes inför återkomna patienter
som saknade exempelvis radio vilket vi anser vara ett värdefullt instrument
för allmän information och förströelse i denna för övrigt givetvis
ganska stimulansfattiga tillvaro. Eftersom patienterna här ofta inte har mer
ekonomiska tillgångar än sitt sjukbidrag som i stor utsträckning åtgår till
vårdavgiften blev givetvis svårigheterna att anskaffa nya radioapparater
stora. Kuratorerna försökte då vanligtvis få bidrag från hemortskommunen
till sådana anskaffningar men kommunerna visade sig alltmer återhållsamma
i dessa ärenden. Att vi i detta läge försökte stävja att en sådan handel
sattes i system genom ett generellt förbud finner jag helt naturligt och
så har också fungerat. Vi har emellertid på kliniken hela tiden haft klart för
oss att en sådan form av generell reglering kan ifrågasättas och vi har också
tillämpat regeln med stor flexibilitet och medgivit åtskilliga undantag
när så ansetts lämpligt. En prövning från fall till fall har således i själva

190

verket förekommit hela tiden och kommer i fortsättningen också att vara
regel. Vi har nämligen inom personalgruppen beslutat att avskaffa ovannämnda
generella regel och ersätta den med skyldighet för avdelningen att
utföra en förhållandevis noggrann förteckning över de varor en patient
medför när han reser på permission. Avsikten med våra åtgärder i dessa
sammanhang harju hela tiden endast varit att stävja uppenbart missbruk
och inte att kringskära patienternas personliga frihet i onödan.

Ärendet remitterades därefter till socialstyrelsen, som i yttrande anförde
bl. a. följande.

Enligt 3 § tillämpningskungörelsen till LSPV får särskilda föreskrifter i
samband med tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet avse
vistelseort, bostad, utbildning, arbetsanställning, förfogande över arbetsförtjänst
eller andra tillgångar, förbud att använda alkoholhaltiga drycker
m. m.

Möjligheten att medge och erhålla rätt att vistas utom sjukhusområdet är
att betrakta som ett primärt inslag i strävandena att gradvis anpassa patient
till ett normalt samhällsliv. Tillstånden till rätt att vistas utom sjukhusområdet
måste därför ifråga om tidpunkt, längd och innehåll ges med hänsyn
till den enskilde patientens vård och behandlingssituation och utformas på
ett sådant sätt att de i görligaste mån harmonierar med övriga led i vårdkedjan.
De särskilda föreskrifter som kan meddelas i aktuella sammanhang
måste givetvis även de knytas till den enskilde patientens personliga situation.

Det bör därför stå klart att några generellt verkande föreskrifter i samband
med tillstånd att vistas utom sjukhusområdet inte rimmar med intentionerna
hos förevarande lagstiftning. Visserligen kan som i förevarande
fall konsekvenserna av generella föreskrifter mildras och motverkas genom
dispens in casu. Socialstyrelsen vill ändock hävda att ett sådant förfarande
inte står i överensstämmelse med den individuellt inriktade omvårdnad,
som enligt LSPV:s grundsyn bör utmärka en vårdorganisation med
den enskilde patientens personliga utveckling och välfärd som främsta
kännetecken. Det är enligt styrelsens uppfattning betydelsefullt att onödiga
hinder för en god miljöterapeutisk atmosfär vid de psykiatriska vårdenheterna
undanröjes.

Av uppräkningen i 3 § tillämpningskungörelsen - som är uttömmande -framgår att det här gäller förhållanden som främst tar sikte på patientens
vistelse utanför sjukhuset. De åtgärder som är aktuella i detta ärende är
emellertid av något annat slag. De kan närmast betecknas som åtgärder
som vidtas före vistelsen på egen hand utom sjukhusområdet och som förberedelser
inför denna. Det kan t. ex. framstå som nödvändigt att omhänderta
en större penningsumma för en patient innan denne påbörjar sin vistelse
utanför sjukhuset om han på grund av sitt tillstånd bedöms inte kunna
sköta pengar. Det lagliga stödet för åtgärder av detta slag återfinns i 13 §
LSPV.

191

Vid ärendets avgörande den 31 augusti 1977 anförde JO Ekberg följande.

Enligt 13 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall får
den som är intagen på sjukhus med stöd av lagen hindras att lämna sjukhuset
och i övrigt underkastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn till
ändamålet med vården eller för att skydda honom själv eller omgivningen.
Tvångsåtgärderna skall ses som en del av vården och det ankommer på vederbörande
överläkare att besluta vilka åtgärder som är nödvändiga ur
vård- eller skyddssynpunkt.

Bestämmelserna i 13 § torde i första hand ta sikte på åtgärder som vidtas
då den sjuke rent faktiskt vistas på sjukhuset. Med stöd av bestämmelsen
kan således patientens tillhörigheter omhändertas - vid intagningen eller
senare under sjukhusvistelsen — om det bedöms nödvändigt ur vård- eller
skyddssynpunkt. Ett sådant omhändertagande bör också kunna bestå under
patientens frigång eller permission från sjukhuset. Situationen skulle
möjligen kunna antas vara annorlunda om patienten får förfoga över sina
tillhörigheter när han vistas på sjukhuset men berövas förfoganderätten
när han beviljas utsträckt frigång eller permission. Det är emellertid att
märka att en sådan patient fortfarande är att betrakta som intagen på sjukhuset
med stöd av lagen. Bestämmelserna i 13 § är till följd därav alltjämt
tillämpliga på honom. Jag kommer således till samma slutsats som socialstyrelsen
att ett tillfälligt omhändertagande av patients tillhörigheter mot
hans vilja med anledning av att han beviljats utsträckt frigång eller permission
och därför under viss tid kommer att vistas utanför sjukhuset i princip
kan ske med stöd av 13 §.

En tvångsåtgärd av nu nämnt slag får självfallet vidtas endast under den
förutsättningen att den är påkallad med hänsyn till ändamålet med vården
eller för att skydda patienten själv eller omgivningen. En särskild prövning
i varje enskilt fall måste därför föregå varje beslut om tvångsåtgärder. Något
utrymme för sjukhuset att meddela generella föreskrifter om förbud för
patient att medta vissa ägodelar i samband med utsträckt frigång eller permission
medger således inte lagstiftningen. Av Hasselbergs yttrande framgår
att den generella bestämmelse i frågan som sedan länge funnits vid
Sundsvallssjukhuset numera är avskaffad. Jag finner därför inte skäl till
något ingripande från min sida med anledning av det förhållande som framkommit.

En fråga som också bör tas upp i sammanhanget är om de grunder som
sjukhuset åberopar för omhändertagande av patients tillhörigheter överensstämmer
med 13 §. Hasselberg har hänvisat dels till att här ifrågavarande
kapitalvaror utgör gångbar valuta i bl. a. handel med alkohol och narkotika,
dels till svårigheterna att ersätta varor, som patienten inte återför till
sjukhuset. När det är fråga om patient med sådan sjukdomsbild att man
kan befara att han använder sina medel till exempelvis narkotika- eller alkoholinköp
kan givetvis vård- eller skyddsskäl göra sig gällande. Mera
tveksamt är om enbart bristande resurser att ersätta förkomna ägodelar

192

kan motivera tvångsåtgärder enligt 13 §. I princip äger en patient som är
intagen för sluten psykiatrisk vård själv sköta sin ekonomi under vårdtiden
om inte kontroll är nödvändig av vård- eller skyddsskäl. Sådan kontroll
kan då vara nödvändig för att inte äventyra en patients sociala rehabilitering
men man bör enligt min mening lägga tonvikten vid att åtgärder av
detta slag skall vara nödvändiga med hänsyn till ändamålet med vården
eller för att skydda patienten.

193

IV. Förvaltningen i övrigt

JO:s tillsynskompetens m.m.

Under verksamhetsåret 1977/78 har, liksom tidigare, i åtskilliga ärenden
uppkommit frågor om JO:s tillsynsbefogenhet. Med hänsyn till det förhållandevis
stora antalet klagomål, som avvisats under hänvisning till begränsningen
i JO:s tillsynskompetens, lämnas nedan en relativt utförlig redogörelse
för uppkomna kompetensfrågor.

Klagomål mot regeringen, enskilda statsråd, riksdagen, dess ledamöter
och organ har avvisats då dessa ej står under JO:s tillsyn. Klagomål mot
en ordförande i kommunfullmäktige har även avvisats, då ledamöter av
beslutande kommunala församlingar ej står under JO:s tillsyn (se JO
1976/77 s. 206).

Förmyndare, övervakare vid villkorligt upphörande av samhällsvård,
boutredningsman, testamentsexekutör, bouppteckningsförrättare och
skiftesman i samband med bodelning vid skilsmässa står ej under JO:s tillsyn,
medan däremot klagomål mot överförmyndare prövats i sak.

Ett flertal klagomål har avsett förhållanden i konkurser. JO Wigelius har
därvid i sak prövat klagomål mot konkursdomare och rättens ombudsman
men avvisat klagomål mot interimsförvaltare, konkursförvaltare, god man
och likvidator i aktiebolag. Likaså har klagomål mot Ackordscentralen och
dess chef avvisats.

Privatpraktiserande advokater och jurister, inkassobyråer och deklarationsbyråer
står ej under JO:s tillsyn. Likaså har ej heller upptagits till
prövning klagomål mot privatpraktiserande läkare och tandläkare, företagsläkare
samt förtroendeläkare vid statens vägverk. I ett klagoärende
begärdes utredning rörande omständigheterna i samband med ett dödsfall
på Ersta sjukhus. JO Ekberg uttalade att Ersta sjukhus är ett enskilt vårdhem
och att befattningshavarna vid detta ej omfattas av JO:s tillsyn. Med
anledning av klagomål mot jourkuratorn på telefonnummer 08-90000 uttalade
JO Ekberg följande.

Beträffande kuratorn på telefon 90000 har i klagomålen uppgivits att det
var en kvinnlig kurator. Jag har fått veta att båda de kvinnliga kuratorer
som tjänstgjorde under eftermiddagen den 16 december 1977 inte var befattningshavare
hos den myndighet, som handhar kuratorverksamheten.
JO:s tillsyn omfattar, förutom statliga och kommunala myndigheter, samt
tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndigheter, annan
som innehar tjänst eller uppdrag, varmed följer myndighetsutövning, såvitt
avser denna hans verksamhet. Ingendera av de båda kuratorerna kan anzi
Riksdagen 1978179. 2 sami. Nr I

194

ses ha innehaft tjänst eller uppdrag, varmed följer myndighetsutövning,
när de tjänstgjorde som kuratorer på telefon 90000. Jag kan därför inte
pröva klagomålen mot kuratorn på telefon 90000.

I ett ärende anfördes klagomål mot en patientkontaktmun. Klagomålen
upptogs till prövning, varvid JO Ekberg uttalade bl. a. följande.

B. var ställföreträdande patientkontaktman för Borås primärvårdsområde
under tiden den 1 mars 1975-den 31 december 1976. Av handlingarna i
ärendet framgår att försöksverksamhet med patientkontaktmän startades
av direktionen för Älvsborgs läns landstings södra sjukvårdsdistrikt den 1
mars 1975. Någon instruktion eller arbetsordning för verksamheten finns
inte. Huvuduppgiften för patientkontaktmannen är att utgöra en kontakt
mellan patienter och sjukvårdshuvudmännen. Vid tillkomsten av institutionen
framhölls att arbetsuppgiften borde vara "att lämna kompletterande
information och ge hjälp till rätt personkontakter inom sjukvårdsapparaten,
inte att utöva någon självständigt utredande och dömande verksamhet”.
Kontaktmännen utses bland direktionens ledamöter.

Vid min bedömning av B.:s agerande i ärendet anser jag mig böra fästa
vikt vid att kontaktmannaverksamheten var ett frivilligt åtagande från
landstingets sida, att den vid tidpunkten för ifrågavarande händelse var att
se som en försöksverksamhet, att närmare anvisningar eller utbildning för
verksamheten inte givits och att verksamheten just hade startat när J. först
vände sig till B. Med hänsyn härtill kan inte kraven på B.:s handläggning av
J.:s ärende ställas alltför höga.

Med anledning av en under hand lill JO Uhlin framställd fråga, huruvida
s.k. riksprovplats står under JO:s tillsyn, upprättades inom riksdagens
ombudsmannaexpedition en promemoria. I särskild skrivelse anslöt sig JO
Uhlin till den i promemorian uttalade meningen. I promemorian anfördes
följande.

1. Enligt 2§ lagen (1975:1057) med instruktion för justitieombudsmännen
står med vissa undantag varom nu ej är fråga under ombudsmännens
tillsyn

statliga och kommunala myndigheter;

tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndigheter;
annan som innehar tjänst eller uppdrag varmed följer myndighetsutövning,
såvitt avser denna hans verksamhet.

2. Genom beslut år 1972 har statsmakterna dragit upp riktlinjerna
för hur den officiella provnings- och kontrollverksamheten i landet
skall vara organiserad (prop. 1972: 54, NU 1972: 38, rskr 1972:199). I
anslutning till dessa riktlinjer har viss lagstiftning antagits, bl. a. lagen
(1974: 8%) om riksprovplatser samt kungörelsen (1974: 898) om riksprovplatser
m.m. (prop. 1974:162, NU 1974:52, rskr 1974:349).
Vidare är i detta sammanhang, lagen (1975:444) om beslutanderätt för
riksprovplats som ej är myndighet, av intresse (prop. 1975: 49. NU 20,
rskr 198).

3. Av lagstiftningen följer att riksprovplats skall vara organ som
kan antagas utföra officiell provning på ett opartiskt och sakkunnigt

195

sätt. Riksprovplats kan vara statlig myndighet eller annat organ t. ex.
bolag eller stiftelse vari staten har ett bestämmande inflytande. Riksprovplats
som är statlig myndighet och där verksamma befattningshavare
står alltså utan vidare under JO:s tillsyn enligt 2 § instr.

4. Riksprovplats som ej är statlig myndighet står däremot ej som
sådan under JO:s tillsyn. Till uttrycket statlig myndighet räknas nämligen
ej bolag, stiftelser eller andra organ som är organiserade i privaträttsliga
former, även om staten har ett avgörande inflytande över
dem. Enligt 11 kap. 6 § RF kan emellertid förvaltningsuppgift överlämnas
till bolag, förening, samfällighet eller stiftelse. I den mån förvaltningsuppgift
har överlämnats till sådant organ och därmed följer
myndighetsutövning blir de befattningshavare som utövar denna befogenhet
underkastade tillsyn (KU 1975/76: 22 s. 69 ö).

5. Frågan är då om myndighetsutövning förekommer vid riksprovplats
som ej är statlig myndighet.

I samband med införandet av lagen om beslutanderätt för riksprovplats
som ej är myndighet anförde departementschefen (prop.
1975: 49 s. 110-

"Sorn har anförts i prop. 1974:162 syftar den officiella provningen i
första hand till att ta fram det faktaunderlag som behövs för att man
skall kunna avgöra om en produkt eller en anläggning överensstämmer
med de krav som statlig myndighet har ställt upp till skydd för liv,
hälsa eller egendom. När underlaget föreligger kan man fatta beslut
om den aktuella produkten eller anläggningen kan godkännas eller inte.
Ansvaret för ett sådant beslut ligger på den myndighet som har
meddelat föreskrifterna. Som också har nämnts i prop. 1974:162 kan
det i många fall vara önskvärt att beslut i godkännandefrågan fattas
och meddelas av det provande organet i direkt anslutning till provningen.
Så sker f. n. i stor utsträckning på många områden även när
det provande organet inte är myndighet.

Uppgiften att fatta beslut i godkännandefrågan innebär utan tvivel
myndighetsutövning. Enligt 11 kap. 6§ i den nya regeringsformen
skall överlämnandet av förvaltningsuppgift till bolag, förening, samfällighet
eller stiftelse ske genom lag, då uppgiften innefattar myndighetsövning.

För en stor del av den verksamhet som skall övertas av det föreslagna
bolaget gäller, att beslut i godkännandefrågan meddelas av det
provande organet. Jag anser det angelägen att denna ordning kan bibehållas.
Det bör således öppnas möjlighet att överlåta åt bolaget att
pröva frågor om godkännande av produkter eller anläggningar inom
sitt verksamhetsområde.

Ett direkt behov av att nu reglera frågan om överlämnande av myndighetsutövning
av detta slag föreligger endast såvitt avser tryckkärl
och stationära lyftanordningar. Jag anser emellertid att det finns skäl
att redan i detta sammanhang lösa frågan mera generellt.

I prop. 1974:162 har framhållits att den officiella provningsverksamheten
i själva verket är en myndighetsuppgift. Rent principiellt
ligger det därför närmast till hands att statliga myndigheter utses till
riksprovplatser. Som jag har utvecklat i det föregående bör det emellertid
vara möjligt att anpassa formen för verksamheten till behovet
inom resp. område, såvida inte kraven på opartiskhet och oberoende
därigenom eftersätts. Man får således räkna med att t. ex. bolag eller

196

stiftelser kan komma att utses till riksprovplatser. Enligt min mening
bör hinder inte möta att redan nu ta ett beslut som innebär att riksprovplats
som är bolag eller stiftelse vari staten har ett bestämmande
inflytande får fatta beslut om godkännande och vad som har samband
därmed beträffande produkter eller anläggningar som den har att prova.
I en mån det blir aktuellt att överlämna beslutanderätt även till annat
organ får sådana frågor anmälas i annat sammanhang.

1 enlighet med det anförda har inom industridepartementet utarbetats
förslag till lag om beslutanderätt för riksprovplats som inte är
myndighet.

Beträffande lagförslaget vill jag ytterligare anföra följande. Förslaget
innebär att riksdagen under vissa angivna förutsättningar generellt
samtycker till att myndighetsutövande beslutsfunktioner anförtros åt
riksprovplats som inte är myndighet. Enligt lagförslaget kan detta ske
endast om riksprovplatsen är bolag eller stiftelse vari staten har ett
bestämmande inflytande. Däremot uppställs inte några begränsningar
med avseende på arten av den provningsverksamhet som riksprovplatsen
bedriver. Till alla riksprovplatser av angivet slag kan vissa beslutsfunktioner
överlämnas. För att rätten att besluta skall få utnyttjas
krävs att regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer
meddelat närmare föreskrifter härom. Sådana föreskrifter
meddelas med stöd av 8 kap. 13 § regeringsformen. Överlämnandet
avser sådant beslutsfattande i provningsärendet som innebär myndighetsutövning.
Hit hör prövning av fråga som gäller godkännande av
produkt eller anläggning eller som avser fastställande av avgift för den
utförda provningen.”

Mot bakgrund av det återgivna uttalandet står det alltså klart att
JO:s tillsyn omfattar befattningshavare vid riksprovplats som ej är
statlig myndighet då dessa utövar myndighetsutövande beslutsfunktioner
(t. ex. fattar beslut i godkännandefrågor).

6. Den här intagna ståndpunkten synes överensstämma med överväganden
redovisade i ett av JO Wigelius den 23 mars 1976 avgjort
ärende i anledning av klagomål mot Aktiebolaget Statens Anläggningsprovning,
JO:s ämbetsberättelse 1976/77 s. 205.

Det nybildade Statens Anläggningsprovning AB är avsett att omhänderha
provnings-, kontroll och besiktningsverksamhet, som åtminstone
i viss utsträckning torde innefatta utövning av offentlig
myndighet. Endast i den mån så är fallet torde verksamheten kunna
vara föremål för tillsyn från JO:s sida. B:s klagomål är inte att hänföra
till området för JO:s tillsyn.

AB Statens Anläggningsprovning har genom förordningen
(1976:138) av regeringen utsetts att vara riksprovplats.

7. Sammanfattningsvis torde den till JO Uhlin riktade frågan kunna
besvaras på följande sätt.

Riksprovplats som är statlig myndighet och där anställda befattningshavare
står under JO:s tillsyn.

Annat organ som är riksprovplats står ej som sådant under JO:s tillsyn.

Befattningshavare vid sådan riksprovplats som utövar befogenheter
innefattande myndighetsutövning står under JO:s tillsyn.

197

Klagomål mot allmänna reklamationsnämnden har upptagits till prövning
(jfr JO 1976/77 s. 207, 1977/78 s. 245).

I ett ärende anfördes klagomål mot Uppsala studentkår för underlåtenhet
att återbetala del av kåravgift. JO Uhlin uttalade följande.

Enligt instruktionen för justitieombudsmännen står under ombudsmännens
tillsyn statliga och kommunala myndigheter, befattningshavare vid
dessa myndigheter samt annan som innehar tjänst eller uppdrag, varmed
följer myndighetsutövning.

Då Uppsala studentkår inte är någon myndighet kan klagomålen ej upptagas
till prövning av mig.

Klagomål mot en professor vid Umeå universitet avseende åtgärder vidtagna
i egenskap av inspektor för Umeå studentkår i samband med val till
kårfullmäktige upptogs ej till prövning. JO Uhlin uttalade följande.

Inspektors ställning och befogenheter, bland annat med avseende på
kårval, regleras i stadgar för Umeå studentkår, vilka antagits av kårfullmäktige
att gälla från den 1 juli 1972.

Studentkår vid högskoleenhet och dess olika organ står emellertid ej under
tillsyn av JO. I enlighet härmed kan ej heller åtgärder vidtagna av E. i
hans egenskap av inspektor för studentkåren komma under JO:s prövning.

Med anledning av klagomål mot en rektor angående inarbetning av studiedagar
m. m. anförde JO Lundvik att vad som anförts i klagomålen gällde
tolkningen av en överenskommelse i ämnet mellan vederbörande skolstyrelse
och berörda fackliga organisationer. Sådana frågor borde i första
hand drivas den fackliga vägen och lämpade sig inte väl för en utredning
genom JO.

I klagomål mot en polisman, som upphittat en plånbok och överlämnat
den till en okänd person, uttalade JO Wigelius följande.

Vad JO kan pröva i anledning av klagomålen är endast om någon tjänsteman
som står under JO:s tillsyn gjort sig skyldig till fel vid sin tjänsteutövning.
I förevarande fall har det konstaterats att den polisman som hittade
plånboken var tjänstefri vid tillfället och att han för övrigt inte var anställd
eller tjänstgjorde i det polisdistrikt där fyndet gjordes. Skyldigheten för
tjänstefri polisman att inträda i tjänst regleras i 11 § polisinstruktionen där
följande stadgas.

Även när polisman är tjänstefri är han skyldig att
efter förmans order inträda i tjänstgöring, om det är nödvändigt för
polisverksamhetens behöriga fullgörande,
självmant ingripa för att trygga allmän ordning och säkerhet inom
det polisdistrikt där han är anställd,

självmant anmäla sig hos sin närmaste förman vid utomordentliga
tillfällen, såsom vid upplopp eller andra liknande oroligheter, naturkatastrof
eller vid omfattande brand eller trafikolycka.

198

Eftersom det i föreliggande fall inte var fråga om några sådana förhållanden
som anges i nämnd paragraf kan det inte göras gällande annat än att
polismannen som hittade plånboken därvid handlade i egenskap av privatperson.
Med anledning därav kan jag inte taga upp fallet till prövning utan
lämnar klagomålen utan vidare åtgärd.

Dramatiska institutet står under JO:s tillsyn. Detsamma gäller kommunalanställd
skorstensfejarmästare. Grafiska forskningslaboratoriet — ett
organ som handhar viss av svenska staten och Stiftelsen Grafisk Forskning
gemensamt finansierad forsknings- och utvecklingsverksamhet — har ej
ansetts som sådan myndighet, som avses i den för JO gällande instruktionen
och står följaktligen ej under JO:s tillsyn.

1 ett ärende anfördes klagomål mot Södermanlands läns företagareförening
beträffande handläggningen av en framställning om lån enligt kungörelsen
(1960: 372) om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri.
JO Ekberg uttalade följande i sitt beslut.

Enligt 2 § instruktionen för justitieombudsmännen omfattar JO:s tillsyn
statliga och kommunala myndigheter, tjänstemän vid dessa myndigheter
samt annan som innehar tjänst eller uppdrag, varmed följer myndighetsutövning.

En företagareförening är inte någon myndighet. Inte heller kan behandlingen
av det lån det var fråga om i Ert fall anses innefatta myndighetsutövning.
Era klagomål mot företagareföreningen kan därför inte prövas av
mig.

Jury i tryckfrihetsmål har ansetts stå under JO:s tillsyn.

1 ett flertal anmälningar har klagomål riktats mot innehållet i tidningsartiklar,
radio- och TV-program. Tidningar och deras ansvariga utgivare.
Sveriges radio. Sveriges Lokalradio AB eller enskilda medverkande i radio-
eller TV-program står dock inte under JO:s tillsyn, varför klagomålen
ej tagits upp till prövning.

JO:s tillsyn omfattar ej fackliga och politiska organisationer eller företrädare
för dessa. Klagomål mot Svenska Industritjänstemannaförbundet
(SIF), Distriktsskiljenämnden inom måleriyrket i Stockholm och LO:s ordförande
har således ej upptagits till prövning. I beslut i ett initiativärende
med anledning av att skyddsombud vid en högstadieskola låtit stänga denna
uttalade JO Ekberg inledningsvis följande.

Den uppseendeväckande åtgärden att stänga Gunillaskolan på grund av
våld och hot från elevernas sida har föregåtts av en facklig aktivitet, som
beskrivs bl.a. i det material, som tillförts ärendet. Det ingår inte i JO:s
uppgifter att göra någon värdering av den fackliga verksamheten och jag
kan inte heller ingå i bedömning av skyddsombudets åtgärder att med stöd
av arbetarskyddslagen stänga skolan. Uppenbart är emellertid att man vid
bedömning av myndigheternas handlande i viss mån måste beakta den
fackliga verksamheten.

199

1 ett ärende riktades klagomål mot PK-banken angående underlåten
gottskrivning på personkonto hos banken. JO Uhlin uttalade därvid inledningsvis
i sitt beslut följande.

Enligt 2 § instruktionen för postverket (1969: 736) skall postverket enligt
överenskommelse med PK Banken fullgöra uppgifter i anslutning till bankens
rörelse. Postgirot, avdelningen Personkonton, sköter sålunda om PK
Bankens personkontorörelse. Klagomålet beträffande den underlåtna gottskrivningen
har därför - om än formellt riktat mot PK Banken, som inte är
underkastad JO:s tillsyn - ansetts gälla postverket och därför upptagits till
prövning.

Utan saklig prövning har avskrivits klagomål mot föreningar, förband,
organisationer och stiftelser av olika slag, såsom vägföreningar, bostadsrättsföreningar,
Svenska Travsportens centralförband, Taxi Trafikförening,
Föreningen Skyddsvärnet i Göteborg, Svenska tonsättares internationella
musikbyrå (STIM), HSB.s riksförbund, Hyresgästföreningen i
Norra och Mellersta Skåne, Svenska Kommunförbundet, organisationen
Svenska Folkets väl, Djnrens Vänners riksorganisation, Norrköpings
kommuns stiftelse Hyresbostäder, Stiftelsen Sollentnnahem, Svenska
Riksbyggen, Stiftelsen Motalabostäder, Stiftelsen Teljebostäder i Södertälje,
AMF-Arbetsmarknadsförsäkringar, Kommunernas pensionsanstalt
och Kooperationens pensionsanstalt. Vidare har avvisats ett flertal klagomål
mot aktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag. Som exempel kan
nämnas Nybro bostadsaktiebolag, AB Skövdebostäder, Stockholmshem
AB, Försäkringsbolaget Trygg-Hansa, Ansvar Ömsesidigt Försäkringsbolag
för Helnyktra, Västmanlands läns försäkringsbolag, Folksam, Holmia-Hand
i Hand Försäkring, Arbetsmarknadens Försäkringsaktiebolag,
Vegetebolagen, AB Storstockholms Lokaltrafik (SL), Södertörns Renhållningsverk
AB, Göteborgsregionens Fritidshamnar AB, AB Parkab, Car
Park AB, AB Bokfrämjandet, Kalenderförlagets i Västerås AB, ASEA,
NK, Vägförhättringar AB (ABV), AB Leo och Svenska rymdaktiebolaget.

Slutligen kan nämnas att klagomål mot befälhavare på handelsfartyg och
vakt på Ålands-båt ej upptagits till prövning.

200

Offentlighet och sekretess m.m.

Ledamot av styrelsen för ett riksbankens avdelningskontor har genom
överlämnande av vissa handlingar till länsstyrelsen yppat omfattningen
av den inväxling av mynt som en innehavare av spelautomater
företagit vid kontoret. Åtal för brott mot tystnadsplikt, alternativt
tjänstefel

I oktober 1974 klagade köpmannen Leif Broms hos JO över att riksbankens
avdelningskontor i Nyköping lämnat länsstyrelsen uppgifter om
Broms inväxling av mynt från spelautomater m. m. Uppgifterna hade förts
vidare till polisen och föranlett förundersökning i anledning av misstanke
om skattebrott. Förundersökningen hade senare nedlagts.

Med anledning av klagomålen, som omfattade även andra saker än dem
som här berörts, verkställdes en omfattande utredning. Den 19 augusti
1975 uppdrog härefter JO Lundvik åt dåvarande avdelningsdirektören vid
ombudsmannaexpeditionen Hans Lindberg att vid Nyköpings tingsrätt
väcka och utföra åtal mot ordföranden i styrelsen för riksbankens avdelningskontor
i Nyköping förste länsassessorn Bo Kallenberg för brott mot
tystnadsplikt, alternativt tjänstefel.

Tingsrätten meddelade den 3 mars 1976 dom i målet och dömde därvid
Kallenberg för tjänstefel till femton dagsböter å sjuttio kronor. Kallenberg
förpliktades också att återgälda statsverket den ersättning som utgått för
försvaret av honom i tingsrätten, 2.860 kronor. Domen lyder:

Åklagarens yrkande

Åklagaren har yrkat ansvar å Kallenberg enligt följande påstående: Kallenberg
har i sin egenskap av ledamot - från och med den 1 januari 1974
ordförande - i styrelsen för riksbankens avdelningskontor i Nyköping
självmant genom överlämnande av vissa handlingar till revisionsdirektören
Rune Högström vid länsstyrelsen i Södermanlands län yppat innehållet
i material som angav omfattningen av de inväxlingar av mynt som köpmannen
Leif Broms vid skilda tillfällen företagit hos riksbankens nämnda avdelningskontor.
Överlämnandet har skett vid åtminstone två tillfällen under
åren 1973—1974 samt omfattat vid det första tillfället en slagremsa som
på Kallenbergs begäran upprättats av underordnad personal inom avdelningskontoret
med sammandrag av flera växlingsnotor rörande företagna
inväxlingar avseende tiden den 1 januari-den 20 mars 1973 och vid det
andra tillfället 17 stycken växlingsnotor, vilka av underordnad personal på
Kallenbergs begäran sparats i avdelningskontoret, avseende tiden den 12
juli-den 21 december 1973. Detta material har omfattats av sekretess enligt
35 § riksbankslagen, jämför också 31 § sekretesslagen. Kallenberg har

201

enligt 36 § riksbankslagen varit skyldig att hålla sakförhållandet dolt och
förtegat. Materialet hade fått utlämnas endast under de förutsättningar
som anges i 46 § taxeringslagen och som ej varit för handen eller i allt fall
först efter prövning av behörigt organ inom riksbanken. Kallenberg har
saknat behörighet att utlämna handlingarna. Ansvar yrkas i första hand
jämlikt 20 kap. 3 § brottsbalken för brott mot tystnadsplikt samt i andra
hand jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken i dess före 1.1.1976 gällande lydelse
samt 20 kap. 3 § andra stycket brottsbalken i dess nuvarande lydelse för
tjänstefel.

Kallenberg har bestritt ansvar.

Domskäl

Till utveckling av sin talan har åklagaren anfört:

I lagen för Sveriges riksbank stadgas i 35 § första och tredje styckena
samt 36 § första stycket följande.

35 §

Följande ärenden i riksbanken skola hållas hemliga: kreditärenden och
sådana ärenden, som omförmälas i 14-16 §§, ävensom andra ärenden,
som röra kunders förhållande till riksbanken eller annan kreditinrättning;
ärenden av penningpolitisk natur beträffande vilka fullmäktige finna, att
deras offentliggörande kunde medföra skada för riksbanken; frågor om tillverkning
och kontroll av banksedlar samt om vården av riksbankens behållningar.

Överläggningar och beslut i frågor, som avses i första eller andra stycket,
skola upptagas i särskilt protokoll, vars innehåll ej må yppas förrän
femtio år efter protokollets datum, där ej riksdagens finansutskott, dess revisorer
eller fullmäktige i riksbanken anse sådant tidigare kunna ske utan
skada för riksbanken eller för uppgiftsskyldig som avses i andra stycket.

36 §

Fullmäktig i riksbanken, suppleant för fullmäktig, ledamot av avdelningskontors
styrelse, samt vid riksbanken anställd tjänsteman skola dolt
och förtegat hålla vad enligt denna lag skall hållas hemligt.

I 31 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
(sekretesslagen) stadgas följande.

Handlingar i ärende eller del av ärende, om vars hemlighållande stadgas
i lagen (1934:437) för Sveriges riksbank, må ej utan tillstånd av fullmäktige
i riksbanken eller av riksdagens finansutskott eller revisorer utlämnas tidigare
än femtio år efter handlingens datum.

Vidare finns i 46 § taxeringslagen ett stadgande av följande lydelse.

För taxering erforderlig, i denna förordning icke särskilt omförmäld
handling eller uppgift skall, då så begäres för taxeringskontroll, tillhanda -

202

hållas av statligt eller kommunalt verk, allmän inrättning eller överförmyndare.

Vad nu sagts gäller ej handling, som avses i 1—■4 §§ samt 31 och 33 §§ lagen
d. 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar och som ej må utlämnas till envar.

Är handling, som avses i första stycket, eljest sådan att den enligt vad
därom är stadgat ej må utlämnas till envar, eller är uppgift, som där sägs,
av beskaffenhet att omfattas av tystnadsplikt, må handlingen eller uppgiften
tillhandahållas allenast efter framställning av skattechef. Finnes vid
prövning av sådan framställning att handlingens eller uppgiftens tillhandahållande
skulle, för det allmänna eller med hänsyn till enskilds befogade intressen,
lända till synnerligt men, må framställningen lämnas utan bifall.

Efter ansökan av skattechef må regeringen förordna, att handling eller
uppgift skall tillhandahållas honom utan hinder av vad som stadgas i andra
och tredje styckena.

I allmän självdeklaration avgiven till ledning för 1974 års taxering i Bettna
församling av Flens kommun uppgav köpmannen Leif Broms nettointäkt
av rörelse (uthyrning av spelautomater m. m.) med 91 106 kr. Broms
uppgav sig vara ende ägare av rörelsen. Taxeringsnämnden i Katrineholms
fögderis tredje särskilda taxeringsdistrikt, som fann att Broms drivit rörelsen
i delägarskap med sin fader, uppskattade nettointäkten till 350000 kr,
varav 175 000 kr hänfördes till Broms. Efter besvär av Broms bestämde
länsskatterätten i Södermanlands län (under ordförandeskap av länsassessorn
Mats Lundström) genom beslut den 5 maj 1975 nettointäkten av rörelsen
till 200000 kr varav 100000 kr belöpte på Broms. Länsskatterättens beslut
har sedermera fastställts av kammarrätten.

Kallenberg är och var vid den aktuella tiden länsassessor vid länsstyrelsen
i Södermanlands län och ordförande i länsskatterätten där. I januari
1972 blev Kallenberg ledamot av styrelsen för riksbankens avdelningskontor
i Nyköping och är sedan 1.1.1974 ordförande i styrelsen. Vid en kvartalsinventering
på avdelningskontoret i oktober 1972 uppmärksammade
Kallenberg ett antal påsar innehållande en stor mängd mynt. Han fick veta
att mynten härrörde från Broms och att denne regelbundet 2-3 gånger i
månaden växlade in mynt på banken. Enligt rutin upprättades vid banken i
samband med inväxling av mynt växlingsnotor, som bevarades under en
månad varefter de brändes. Kallenberg fick vetskap om denna rutin. Kallenberg
som tidigare deltagit i skatterättens prövning av mål rörande Broms
taxeringar insåg växlingsnotornas betydelse för taxeringskontroll. Vid ett
sammanträffande med avdelningsdirektören Sven-Olof Printz vid revisionsenheten
på länsstyrelsen omtalade Kallenberg vad han erfarit beträffande
Broms inväxlingar och frågade Printz om Högström hade intresse av
att få uppgifter om inväxlingarna. Printz trodde att Högström skulle vara
intresserad. I slutet av 1972 tog Kallenberg kontakt med bankens kassörska
och bad henne spara de växlingsnotor som upprättades vid Broms inväxlingar.
Så skedde och någon gång efter 20.3.1973 erhöll Kallenberg av

203

kassörskan en slagremsa från räknemaskin utvisande att Broms under tiden
1.1 -20.3.1973 hos banken vid 23 tillfällen inväxlat mynt till ett belopp
av sammanlagt 225 962 kr. I slutet av mars eller början av april 1973 överlämnade
Kallenberg slagremsan till Printz för vidare befordran till Högström.
1 slutet av år 1973 eller i början av år 1974 erhöll Kallenberg i banken
17 växlingsnotor avseende inväxlingar som Broms gjort under tiden
1.7-21.12.1973. Växlingsnotornas sammanlagda belopp uppgick till
198 130 kr. Kallenberg överlämnade notorna till Högström. - I ett till JO i
ärendet avgivet yttrande har riksbanken uttryckligen förklarat att handlingarna
i ett växlingsärende är hemliga enligt 35 § riksbankslagen. Eftersom
dylika handlingar obestridligen rör kunds förhållande till banken är
även enligt JO:s mening klart att sådana handlingar är hemliga. Härav följer
också utan vidare av 36 § riksbankslagen att bankens personal och förtroendemän
i Kallenbergs ställning haft att iakttaga tystnad rörande innehållet
i handlingarna. För taxeringsmyndighetens rätt att få del av handlingarna
har krävts iakttagande av den i 4 § andra och fjärde styckena stadgade
ordningen. Bestämmelserna i 35 § riksbankslagen och 46 § taxeringslagen
jämförda med 31 § sekretesslagen ger, lästa efter orden, ett klart och
entydigt besked härom. När det gäller utlämnande till annan myndighet av
sekretesskyddade handlingar av aktuellt slag innehåller varken riksbankslagen
eller bankoreglementet någon bestämmelse som klargör vilket organ
inom banken som äger fatta beslut om utlämnande av handlingar till annan
myndighet. Den i 31 § sekretesslagen stadgade ordningen är inte tillämplig
vad gäller utlämnande av handlingar myndigheter emellan. Beslut av förevarande
art synes, i allt fall då det inte är uppenbart hur utgången måste
bli, ankomma på riksbankens direktion eller dess fullmäktige. Riksbanken
har också i yttrande till JO i det aktuella ärendet förklarat att för det fall
skattechefen gjort framställning om tillhandahållande av handlingar rörande
Broms inväxlingar hos banken, beslut i frågan om utlämnande skulle ha
fattats i riksbankens direktion. 1 det aktuella fallet har Kallenberg självmant
överlämnat handlingarna utan att det förelegat någon i vederbörlig
ordning gjord framställning. Prövningen av frågan om ett självmant överlämnande
av hemliga handlingar från en myndighet skall ske eller ej måste
emellertid alltid äga rum i behörig ordning och i allt fall ej på lägre beslutsnivå
inom myndigheten än den som varit tillämplig om den andra myndigheten
själv gjort framställning om handlingarnas överlämnande. - I förevarande
fall föreligger en i 46 § taxeringslagen stadgad ordning enligt vilken
taxeringsmyndigheten har att begära överlämnande till sig av hemlig
handling förvarad hos riksbanken. Vidare gäller att frågor om utlämnande
av dylika handlingar måste prövas i behörig ordning inom banken, varvid
det synes vara bankens direktion som kommer i fråga. Likväl hänsköt Kallenberg
i förevarande fall inte frågan om överlämnande till taxeringsmyndighet
av handlingarna till behörigt organ inom riksbanken för den prövning
av saken som enligt det ovan sagda ankom inte på honom utan på

204

myndigheten. Saken behandlades inte ens som ett egentligt ärende inom
avdelningskontorets styrelse. I stället beordrade Kallenberg - som i egenskap
av förtroendeman i banken saknade annan beslutanderätt än den som
kunde tillkomma honom såsom sittande ordförande i avdelningskontorets
styrelse — underordnad personal inom banken att bevara, sammanställa
och till honom överlämna materialet rörande Broms växlingsaffärer i banken.
Kallenberg borde ha insett att det inte var uppenbart att hans egen bedömning
av frågan om lämpligheten av handlingarnas överlämnande till
taxeringsmyndighet - vilken bedömning helt visst påverkats av hans i annan
befattning förvärvade kunskap om Broms förhållanden - utan vidare
skulle ha varit densamma som kunnat komma i fråga om saken hänskjutits
till behörigt organ inom banken. Likväl föregrep Kallenberg bankens behöriga
prövning av ärendet. På eget bevåg och i avsikt att handlingarna
skulle kunna läggas till grund för taxeringskontroll lät han sammanställa
och överlämna materialet till företrädare för länsstyrelsens skatteavdelning.
Handlingarna var hemliga. Kallenberg var skyldig att hålla innehållet
däri dolt och förtegat. Hans tystnadsplikt var ovillkorlig och undantagslös.
Genom sitt förfarande har Kallenberg gjort sig skyldig till brott mot tystnadsplikt.
Skulle till äventyrs uppsåt ej anses till fullo styrkt har Kallenberg
i allt fall gjort sig skyldig till tjänstefel, som efter 1.1.1976 är straffbelagt
enligt bestämmelsen om brott mot tystnadsplikt av oaktsamhet.

Kallenberg har närmare hörd över åtalet uppgivit: Han vitsordar riktigheten
av de uppgifter åklagaren lämnat beträffande hans befattning med
Broms växlingsärenden. Anledningen till att han tog kontakt med taxeringsmyndigheten
var hans kännedom om tidigare taxeringar beträffande
Broms. Man hade då misstänkt men inte haft bevis för att Broms hade högre
inkomster av sin rörelse än han uppgivit och man kunde misstänka att
Broms framtida deklarationer skulle vara felaktiga. Något beslut om taxeringsrevision
under löpande inkomstår fanns ej. Uppgifterna om Broms inväxlingar
var av betydelse för kontroll. Kallenberg hade inte någon tanke
på att uppgifterna i fråga skulle vara hemliga och att de inte kunde överlämnas
till taxeringsmyndighet enligt 46 § första stycket taxeringsförordningen.
Han kände till innehållet i 35 § riksbankslagen som han anser vara
svårtolkad. Han bedömde att sådana in växlingar som det var fråga om ej
kunde vara att hänföra till sådana ärenden som rör kunders förhållande till
riksbanken och som därför är sekretessbelagda. Bankens direktör var informerad
om Kallenbergs begäran att växlingsnotorna skulle sparas. Han
förmodar att bankens personal var informerad om syftet med åtgärden.
Från bankens sida gjordes ej någon invändning mot att Kallenberg erhöll
uppgifterna. Något tal om att uppgifterna kunde vara hemliga fördes ej.
Någon framställning från länsstyrelsen till banken om erhållande om uppgifterna
ifråga gjordes ej. Man fann detta ej nödvändigt eftersom man kunde
få uppgifterna direkt av Kallenberg. — Kallenberg bestrider ansvar i
första hand på den grund att växlingsärendena i fråga icke varit sådana

205

som avses i 35 § riksbankslagen och att han därför ej haft tystnadsplikt beträffande
desamma. Även om så skulle anses vara fallet gör han gällande
att han ej handlat med brottsligt uppsåt eller ens av oaktsamhet. Innehållet
i 35 § riksbankslagen är mycket svårtolkat och om han i detta fall gjort en
felbedömning måste denna anses ursäktlig. Han har endast handlat av intresse
för att Broms skulle bli föremål för en rättvisande taxering.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Broms inväxlingar har haft en sådan omfattning att de måste anses ha
varit att hänföra till sådana ärenden rörande kunders förhållande till riksbanken
som enligt 35 § riksbankslagen skola hållas hemliga, en uppfattning
som också delas av riksbanken i avgivna yttranden till JO och tingsrätten.
Vid sådant förhållande har Kallenberg jämlikt 36 § samma lag haft tystnadsplikt
beträffande sin kännedom om växlingsärendena och ifrågavarande
slagremsa och växlingsnotor omfattats av sekretess enligt 31 § sekretesslagen.
Av 46 § taxeringslagen - före 1.1.1975 taxeringsförordningen -framgår att då så begäres för taxeringskontroll sådana handlingar får tillhandahållas
endast i den ordning som anges i lagrummets andra och fjärde
stycke, vari anges att regeringen - tidigare Kungl. Maj:t - efter ansökan
av skattechef må förordna om sådant tillhandahållande. Riksbanken har
visserligen i sitt yttrande till JO på anförda skäl förklarat sig benägen anse
att trots avfattningen av 46 § taxeringslagen vissa handlingar finns inom
riksbanken, vilka oaktat de omfattas av sekretess enligt 35 § riksbankslagen,
bör kunna utlämnas enligt det enklare förfarande som föreskrives i
46 § tredje stycket samt därvid uttalat att växlingsnotor av ifrågavarande
slag synes vara att hänföra till sådana handlingar. Riksbanken har vidare i
sitt yttrande framhållit att om angiven tolkning av sekretessbestämmelserna
accepteras, riksbanken skulle efter framställning av skattechef i vederbörlig
ordning, genom beslut i riksbankens direktion ha medgivit utlämnande
av Broms växlingsnotor. Av bankens yttrande framgår dock att banken
även vid angiven tolkning av 46 § taxeringslagen i likhet med JO har
den uppfattningen att beslut om tillhandahållande från bankens sida av
sekretessbelagda handlingar efter framställning från taxeringsmyndighet i
vart fall ej får ske av lägre beslutande organ än riksbankens direktion. Under
alla förhållanden är enligt tingsrättens mening uppenbart att behörighet
att göra den prövning som enligt 46 § taxeringslagen skall föregå beslut om
utlämnande av sekretessbelagd handling icke i något fall kan anses tillkomma
en enskild ledamot av styrelse för ett bankens avdelningskontor. Motsvarande
måste självfallet gälla även för det fall att banken självmant utan
sådan framställning som förutsättes i nämnda lagrum önskar utlämna
sekretessbelagd handling. Genom att på sätt skett utlämna slagremsan och
växlingsnotoma har alltså Kallenberg åsidosatt sin tystnadsplikt.

Tingsrätten anser sig sakna anledning betvivla Kallenbergs uppgift att
han handlat i den uppfattningen, att växlingsärendena icke var att hänföra
till sådana ärenden som enligt riksbankslagen skall hållas hemliga. Det kan

206

därför ej anses styrkt att Kallenberg uppsåtligen brutit mot sin tystnadsplikt.
Aktuella sekretessbestämmelser kan emellertid ej anses var så svårtolkade
att Kallenberg icke vid närmare eftertanke bort inse att han icke
var behörig att utan annan prövning än sin egen utlämna handlingarna beträffande
Broms växlingsärenden. Tingsrätten kan väl hysa en viss förståelse
för att Kallenberg, som uppenbarligen endast handlat av intresse för
det allmännas bästa, velat fästa taxeringsmyndighetens uppmärksamhet på
en särskild kunskapskälla vid kontroll av Broms deklarationer. De aktuella
sekretessbestämmelsernas betydelse för den enskildes rättssäkerhet är
emellertid av sådan styrka att den som vill bryta mot därmed förknippad
tystnadsplikt måste kunna åberopa så starka skäl att de kan karaktäriseras
som tvingande. Sådana skäl kan ej anses ha förelegat i förevarande fall.

Rätten finnér på grund av det anförda utrett att Kallenberg genom att
överlämna ifrågavarande slagremsa och växlingsnotor till Högström brutit
mot honom enligt 36 § riksbankslagen åvilande tystnadsplikt. Det kan dock
ej anses styrkt att detta skett annat än av oaktsamhet. Kallenbergs förfarande
är att bedöma som tjänstefel enligt 20 kap. 4 § brottsbalken i dess före
1.1.1976 gällande lydelse. För gärningen skall enligt övergångsbestämmelser
till lag 1975 nr 675 om ändring av brottsbalken dömas till straff enligt
20 kap. 3 § andra stycket brottsbalken i dess nuvarande lydelse.

Kallenberg fullföljde talan till Svea hovrätt och yrkade att hovrätten
måtte frikänna honom från ansvar eller i vart fall befria honom från skyldigheten
att till statsverket återgälda försvararkostnaden.

JO Lundvik bestred bifall till Kallenbergs talan. Sedan fråga uppkommit
att åtalet till viss del skulle vara preskriberat, anförde emellertid JO Lundvik
i skrivelse den 19 december 1977 till hovrätten:

1 stämningsansökningen har det lagts Kallenberg till last att han vid åtminstone
två tillfällen under åren 1973 och 1974 till annan överlämnat sekretessbelagt
material. Överlämnandet hade vid första tillfället omfattat en
slagremsa med sammandrag av växlingsnotor för tiden den 1 januari - den
20 mars 1973. Vid det senare tillfället hade överlämnats växlingsnotor för
tiden den 12 juli — den 21 december 1973.

Kallenberg fick del av åtalet den 4 september 1975. Efter de ändringar i
brottsbalken som trätt i kraft den 1 januari 1976 har åtalspreskription inträtt
för vad som ligger i tiden före den 4 september 1973. Numera föreliggande
utredning ger stöd för antagande att slagremsan överlämnats före
sistnämnda dag.

Jag finner mig vid nu angivet förhållande böra ändra min i hovrätten intagna
ståndpunkt. Jag biträder sålunda Kallenbergs vadetalan i vad angår
överlämnandet av slagremsan med sammandrag av växlingsnotor för tiden
den 1 januari - den 20 mars 1973.

Hovrätten meddelade dom den 15 mars 1978. Hovrätten ändrade tingsrättens
domslut på det sättet att åtalet ogillades beträffande slagremsan
med sammandrag av växlingsnotor för tiden den 1 januari - den 20 mars
1973, att påföljden för vad i övrigt förts Kallenberg till last bestämdes till

207

tio dagsböter å sjuttio kr och att det belopp, som Kallenberg har att återgälda
statsverket för försvararkostnad vid tingsrätten, bestämmes till sjuhundrafemtio
kronor. Kostnaden för försvaret av Kallenberg i hovrätten
skulle stanna på statsverket.

Hovrättens domskäl har följande lydelse:

Hovrätten har tagit handlingarnas innehåll i övervägande.

Kallenberg har i hovrätten anfört bl. a. följande: Av riksbankens yttrande
till JO framgår att ifrågavarande sekretessregler är svårtolkade och att
banken anser att en rimlig tolkning leder till att växlingsnotorna bör ha
kunnat utlämnas enligt det enklare förfarande som föreskrivs i 46 § taxeringslagen.
Riksbanken konstaterar att utlämnande av växlingsnotorna
skulle ha medgivits, om vederbörlig framställning gjorts av skattechef.
Banken har vidare gjort en bedömning som går ut på att något obehörigt intrång
i den sekretesskyddade sfären ej skett. Broms har med andra ord ej
tillskyndats större skada än den som skulle ha drabbat honom, om Kallenberg
kommit till slutsatsen att han måste gå tjänstevägen via skattechefen
om han önskade lämna taxeringsmyndigheterna den avsedda informationen.
Kallenbergs handlande har inte heller rubbat balansen mellan den enskildes
rättssäkerhet och det allmännas krav på rättvis och likformig taxering.
Det bör även beaktas att Kallenberg överlämnade handlingarna till
myndighet som i sin tur hade tystnadsplikt. Tingsrättens bedömning framstår
även ur mera allmänna synpunkter som anmärkningsvärd. Såväl i
straffprocessen som i skatteprocessen har den enskildes rättssäkerhet i
stor utsträckning fått vika för de fiskala intressena. Inte minst mot den
bakgrunden kan det ifrågasättas om det kan vara rimligt att döma Kallenberg
för tjänstefel för att han - med det allmännas bästa för ögonen - fäst
taxeringsmyndigheternas uppmärksamhet på ett anmärkningsvärt och för
Broms’ taxeringar relevant förhållande.

Kallenberg har i hovrätten åberopat en till Nyköpingskontoret den 8 december
1975 inkommen instruktion från riksbankens direktion till avdelningskontorens
styrelser. I denna instruktion uttalas: ”Förekommer skälig
anledning till misstanke att transaktion i riksbanken har samband med
brott eller är av väsentligt intresse för skattekontroll (inväxling av skadade
sedlar kan t. ex. sammanhänga med stöld eller annat tillgreppsbrott, utväxling
av stora belopp i stora valörer kan utgöra förberedelse till valutabrott,
även andra växlingar eller låne- eller premieobligationstransaktioner kan
ha samband med förmögenhetsbrott, skattebrott etc) ankommer det på
kontorsstyrelsen att, utan hinder av eljest föreskriven tystnadsplikt beträffande
kunders förhållanden i riksbanken, underrätta vederbörande myndighet
om vad som förekommit. Kan kontorsstyrelsens beslut ej avvaktas,
får direktör besluta i ärendet. Innan ärendet avgöres, skall detta anmälas
för jurist inom direktionssekretariatet, som om anledning därtill bedömes
föreligga, äger överföra ärendet till direktionens prövning.”

Kallenberg har i detta sammanhang ytterligare anfört: Innehållet i in -

208

struktionen ger starkt stöd för hans ståndpunkt i målet. Stöd finns också i
följande uttalande av juris professorn Håkan Nial i dennes arbete Banksekretessen
(1975), s 23: ”Har banken genom sina iakttagelser fått förvissning
eller stark misstanke att en kund har begått ett brott - han har t. ex. efter
en för banken känd stöld eller förskingring insatt en större penningsumma i
banken eller deponerat stulna värdepapper i banken - ligger saken annorlunda.
Bankens tystnadsplikt kan icke anses sträcka sig så långt att banken
bör genom tystnad skydda personer som enligt bankens egen vetskap eller
misstanke är brottslingar. Om banken i sådant fall - av eget initiativ eller
förfrågan från polismyndighet - lämnar upplysningen, kan det icke sägas
ha skett i oträngt mål”. Om de av Nial angivna teserna skall gälla för de
privata bankerna, så finns det så mycket starkare skäl att de skall gälla för
statens egen bank. Riksbanken har också i sitt yttrande till tingsrätten som
riktpunkt för tolkningen av 20 kap. 3§ brottsbalken antagit att tystnadsplikten
i ifrågavarande avseende ej sträcker sig längre inom riksbanken än
inom bankväsendet i övrigt.

Åklagaren har i genmäle anfört bl. a.: Målet gäller en principiellt viktig
fråga, nämligen om det kan godtagas att en tjänsteman åsidosätter de
grundläggande principerna för hur myndigheternas behöriga utbyte av
hemliga handlingar skall tillgå. Att riksbanken i ett yttrande förklarat att
handlingarna i fråga, om behörig framställning gjorts, skulle ha utlämnats
till taxeringsmyndigheten, bör inte påverka utgången av bedömningen i ansvarsfrågan.
Det måste anses felaktigt och ägnat att inge de största betänkligheter
om en vidgning av möjligheterna att inskrida mot den som misstänks
för felaktig taxering skulle göra det mindre angeläget att prövningen
av utlämnande av hemliga handlingar sker av behörigt organ och i föreskriven
ordning. Riksbanksdirektionens skrivelse i december 1975 utgör ej något
stöd för Kallenbergs sätt att handla. Beslut att underrätta berörd myndighet
skall nämligen enligt skrivelsen fattas av kontorsstyrelsen eller, om
styrelsens beslut ej kan avvaktas, av direktören. Vidare föreskrivs en undantagslös
skyldighet att före avgörande anmäla ärendet till direktionssekretariatet.
Kallenberg tog inte ens upp det aktuella utlämnandet som ett
egentligt ärende i kontorsstyrelsen, ej heller tog han något kontakt med
riksbankens direktion.

Sedan i hovrätten uppkommit fråga huruvida åtalet vore preskriberat beträffande
överlämnande av handlingar mer än två år före dagen för stämningsansökans
delgivning den 4 september 1975 har Kallenberg uppgivit,
att överlämnande av slagremsor och växlingsnotor började i slutet av mars
1973, samt gjort gällande att åtalspreskription inträtt. Åklagaren har därefter
- under uppgift att efter de ändringar i brottsbalken, som trätt i kraft
den 1 januari 1976, åtalspreskription inträtt för vad som ligger i tiden före
den 4 september 1973 - biträtt Kallenbergs vadetalan i vad angår överlämnandet
av slagremsan med sammandrag av växlingsnotor för tiden den 1
januari - den 20 mars 1973.

209

I fråga om åtalet för överlämnandet av slagremsan har, såsom ovan anmärkts,
åklagaren biträtt Kallenbergs vadetalan. Åtalet i denna del skall
ogillas.

Beträffande åtalet i övrigt har Kallenberg ej haft något att invända mot
åklagarens uppgifter om de faktiska omständigheterna. Hovrätten gör i
denna del följande bedömning.

Tingsrätten har dömt Kallenberg i hans egenskap av ledamot av styrelsen
för riksbankens avdelningskontor i Nyköping för tjänstefel och därvid
åberopat 20 kap 4§ brottsbalken i dess lydelse före den 1 januari 1976, 20
kap 3 § 2 st brottsbalken i dess nu gällande lydelse samt övergångsbestämmelser
till lag 1975:675 om ändring av brottsbalken. För tillämplighet av
stadgandet i 20 kap 4 § brottsbalken i dess äldre lydelse krävs att Kallenberg
i angivna egenskap haft fullt ämbetsansvar. Enligt dåvarande 20 kap
12 § 2 st brottsbalken gällde nämligen att den som var förordnad eller vald
till ledamot av beslutande statlig församling skulle vara underkastad ämbetsansvar
enligt 2, 3 och 5-8§§, men däremot icke ansvar enligt 4§, i
samma kapitel. Vissa förtroendemän har emellertid ansetts ha fullt ämbetsansvar
och kunna dömas för tjänstefel enligt sistnämnda lagrum. I 12 §

1 st. 2 p. stadgades att vad som sades om ämbetsmän också skulle gälla om
dem, som var satta att förvalta städers, menigheters eller allmänna av
Konungen stadfästade kassors, verks eller andra inrättningars eller stiftelsers
angelägenheter, om tjänstemän som lyda under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna
och om andra som förordnats att förrätta ämbete eller
tjänsteärende. Detta stadgande har i rättspraxis ansetts medföra fullständigt
ämbetsansvar för åtminstone vissa ledamöter av kommuns valda
nämnder eller styrelser (jfr NJA 1927 B 383, 1928 s. 324 och 1970 s. 9). Vad
angår statliga förtroendemän - Kallenberg har utsetts till uppdraget av
riksbanksfullmäktige — är rättspraxis mindre omfattande och kan inte anses
ge någon säker ledning för bedömandet av huruvida Kallenberg haft
fullständigt ämbetsansvar. Emellertid har tidigare i en särskild ansvarighetslag
(1897 nr 28, s. 5) stadgats fullt ämbetsansvar för ledamot av avdelningskontors
styrelse. Lagen upphävdes av 1936 års riksdag på förslag av
bankoutskottet, som därvid (bet. 1936:81. s. 4) hänvisade till ett förslag
vari anfördes: ”För nämnda styrelseledamöter torde särskild ansvarighetslag
ej vara erforderlig. Någon olägenhet lär nämligen ej uppstå därav,
att, därest ansvarighetslagen upphävdes, forum för dem skulle bliva vederbörande
rådhusrätt och ej, såsom nu är fallet, Svea hovrätt. Tvekan torde
ej förefinnas, att dessa styrelseledamöter lyda under 25 kapitlet strafflagen.
” Sistnämnda uttalande synes visserligen icke kunna grundas på särskilt
utfärdade bestämmelser — instruktion för sådana styrelser synes ej ha
utfärdats och genom lagens upphävande borttogs bestämmelsen att styrelseledamöterna
för förseelser i befattningen skulle straffas så, som i allmän
lag om brott av ämbetsman var stadgat. Med hänsyn till att ledamöterna
omfattas av stadgandet om tystnadsplikt i 36 § riksbankslagen och med
14 Riksdagen 1978/79. 2 sami. Nr I

210

hänsyn till uppdragets beskaffenhet, måste det dock antagas att Kallenberg
för sitt handlande i egenskap av styrelseledamot haft fullständigt ämbetsansvar.

Enligt 35 § 1 st. riksbankslagen skall bl. a. ärenden som rör kunders förhållanden
till riksbanken hållas hemliga. Andra stycket av samma paragraf
stadgar att även vissa andra ärenden skall hållas hemliga. I paragrafens
tredje stycke föreskrivs att överläggningar och beslut i frågor, som avses i
första eller andra stycket, skall upptagas i särskilt protokoll, vars innehåll
ej utan tillstånd må yppas förrän femtio år efter protokollets datum. Stadgandet
får av naturliga skäl anses innefatta även handling, t. ex. växlingsnota.
som upprättas i ärende som omfattas av bestämmelserna, även om
protokoll ej upprättats. 1 23 § riksbankslagen angavs vid den tid åtalet avser
att angående riksbankens skyldighet i fråga om växling och inlösen av
mynt var särskilt stadgat. Denna paragraf, som ej hade någon motsvarighet
i den lydelse av den tidigare riksbankslagen som antogs år 1897 (nr 27), torde
ha syftat på 16 § 1873 års lag om rikets mynt (nr 31) och KK 31.12.1908
(nr 171) ang. myntväxling. Kungörelsen, upphävd år 1973, stadgade att i
varje riksbankens kontor ägde en var att få vilket som helst med tio kronor
delbart belopp av skiljemynt växlat mot guldmynt eller riksbankens sedlar.
Den innehöll även ett stadgande att närmare föreskrifter om myntväxlingen
och villkoren för densamma meddelades av riksbanksfullmäktige och
skulle anslås i varje riksbankens kontor samt införas i allmänna tidningarna
och tidning inom orten minst en gång varje år. Det kan därför anföras
skäl för åsikten att myntväxlingen var föremål för särskild reglering och ej
omfattades av bestämmelserna i 35 § riksbankslagen, som ju stadgade att
överläggningar och beslut i där avsedda frågor skulle upptagas i särskilt
protokoll. Ärenden angående inväxling av mynt avser emellertid otvivelaktigt
ett kundens förhållande till riksbanken och omfattas därmed av ordalagen
i 35 §. Med hänsyn härtill finner hovrätten, att växlingsnotorna.
såsom riksbanken uttalat, omfattas av sekretess enligt 35 § och att Kallenberg
enligt 36 § riksbankslagen hade tystnadsplikt beträffande innehållet i
desamma.

Reglerna i 1937 års sekretesslag rörande utlämnande av allmänna handlingar
har enligt uttalande i prop. 1948:230 s. 123 inte ”omedelbar betydelse
för frågan om tillhandahållande av handlingar mellan myndigheter; uppenbart
är dock att dessa regler kunna återverka även i detta avseende”. I
stort sett saknas för närvarande författningsregler i frågan. I praxis, som
synes ha utformats efter en grundsats att myndigheterna hade skyldighet
att gå varandra till handa med uppgifter, torde tillhandahållande av handlingar
från myndighet till annan myndighet förekomma i ganska stor utsträckning
och ofta ske på hänvändelse eller initiativ av enskild tjänsteman.
Som regel torde det sekretesskyddade intresset inverka på prövningen
huruvida överlämnande skall medges. Självfallet inverkar också det allmännas
intresse av att få tillgång till handlingar för utredning angående

211

t. ex. misstanke om brott eller i skatteärende för utredning angående taxering
(jfr förslaget till ny sekretesslag, Ds Ju 1977:11 del 1 kap. 2, särskilt 6
och 7 §§, samt del 2 s. 255). Överlämnandet myndigheter emellan torde enligt
rådande praxis ofta ske formlöst. Beträffande de få författningsregler
som finns angående överlämnande av sekretessbelagda handlingar myndigheterna
emellan saknas i regel stadganden om att den föreskrivna formen
är den enda som får tillämpas. I allmänhet får det dock av naturliga
skäl antagas att överlämnande ej sker i annan ordning är som må ha föreskrivits,
även om undantag för vissa fall kan tänkas, jfr Förvaltningsrättslig
tidskrift 1976 s. 95.

Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att Kallenberg uppenbarligen
endast handlat av intresse för det allmännas bästa. Anledning saknas
också att betvivla att, om skattechef gjort framställning om utlämnande av
växlingsnotorna. riksbanken skulle ha medgivit utlämnande. Utredningen
visar dessutom att företrädare för länsstyrelsens skatteavdelning förklarat
sig intresserad av att få del av innehållet i handlingarna. Uppgifterna har av
taxeringsnämnden använts vid prövningen av Broms’ allmänna självdeklaration
rörande 1973 års inkomster och synes ha varit orsak till att nämnden
med avvikelse från deklarationen höjde nettointäkten av rörelsen. Även
om det sålunda från det allmännas synpunkt kan synas befogat att uppgifterna
kom till taxeringsmyndigheternas kännedom, skall prövningen av
den åtalade gärningens rättsenlighet ej påverkas därav.

Såsom ovan angivits finner hovrätten lika med tingsrätten att Kallenberg
i egenskap av uppdragstagare hos riksbanken haft tystnadsplikt enligt 36 §
riksbankslagen beträffande innehållet i växlingsnotorna. Oavsett huruvida
i något fall överlämnande till skattemyndighet av handling som avses i 46 §
taxeringslagen må kunna ske utan framställning av skattechef, måste det
beträffande nu ifrågavarande handlingar antagas att överlämnande ej får
ske utan iakttagande av den procedur som stadgas och förutsättes i lagrummet.
1 sistnämnda avseende märks särskilt den prövning som skall
föregå utlämnandet. Som tingsrätten angivit har Kallenberg ej varit behörig
att för kontorets eller dess styrelses räkning ensam göra denna prövning.
Han har därför genom sitt handlande brutit mot sin tystnadsplikt.
Förseelsen har skett åtminstone - såsom tingsrätten funnit — av oaktsamhet.
Lika med tingsrätten finner hovrätten vad Kallenberg sålunda låtit
komma sig till last vara att bedöma som tjänstefel enligt 20 kap. 4 § brottsbalken
i dess före den I januari 1976 gällande lydelse och straff för gärningen
vara att bestämma enligt 20 kap. 3 § 2 st. brottsbalken i dess nuvarande
lydelse.

Med hänsyn bl. a. till gärningens beskaffenhet bör Kallenbergs återbetalningsskyldighet
gentemot statsverket för försvararkostnad vid tingsrätten
jämkas.

Hovrättens dom vann laga kraft.

212

Tillgången till offentliga handlingar hos riksbanken. Besökande, sorn
vill ta del av sådana, får ej avkrävas uppgift om sitt namn eller tvingas
underteckna en beställning

I en anmälan till JO anförde Föreningen för ett bättre samhälle att personer
som besökte riksbanken den 9 maj 1977 för att ta del av allmänna handlingar
vägrats tillträde av en vakt, emedan de inte uppgav sitt namn eller
namn på person som söktes.

Reportrarna vid tidningen Expressen Anders Andersson och Jan Mosander
påtalade i en annan anmälan att de av riksbanken anmodats att
skriftligen begära fram offentliga handlingar samt att registrering gjordes
av dem, tidningen och de begärda handlingarna.

I infordrat yttrande lämnade riksbanken en redogörelse för sekretessbestämmelser
rörande de hos riksbanken förvarade handlingarna samt anförde
därutöver i huvudsak följande.

Genom ett av direktionen i riksbanken utfärdat cirkulär, Dc 131, har
riksbankens kontor meddelats föreskrifter om bl. a. tillämpningen av sekretessreglerna
enligt riksbankslagen och rörande utlåning från statens lånefonder.

Det skall erkännas att vid utfärdandet av sålunda lämnade föreskrifter
har ej uppmärksammats de praktiska problem som kan uppstå när den,
som vill utbekomma allmänna handlingar i riksbanken, önskar vara anonym.
Ej heller har detta beaktats vid utformningen av säkerhetsrutinerna
vid besök i riksbankens nya huvudkontor. Säkerhetsrutinerna förutsätter
nämligen att den besökande uppger sitt namn till vaktpersonalen. Att generellt
medge tillträde för anonyma personer har ej ansetts kunna ske. Före
den episod som redogörs för i skrivelsen av Föreningen för ett bättre samhälle
hade sålunda ej utfärdats några instruktioner om vad som skall gälla
vid besök av anonyma personer som vill ta del av handlingar i riksbanken.
Även hos riksbanken bör det emellertid finnas möjlighet för den som så
önskar att utbekomma allmän handling utan att behöva uppge sitt namn.
Numera har också sådana instruktioner utfärdats till vaktpersonalen.

Självklart är det möjligt att utfå en allmän handling i riksbanken utan
skriftlig framställning därom och varken Anders Andersson eller Jan Mosander
har för övrigt avkrävts någon sådan. Men det är riktigt att när på senare
tid journalister beställt handlingar från valutaavdelningen (inte sällan
gällande ett stort antal personer) man från riksbankens sida ibland bett att
få en skriftlig framställning. Detta har alltså ej varit ett formellt krav och
säkerligen ej heller framställts såsom sådant. Men en skriftlig uppställning
över önskade handlingar har kunnat förefalla de mottagande tjänstemännen
praktisk inte bara för att undvika missförstånd utan också därför att
arkivpersonalen enligt gällande rutiner måste få skriftlig rekvisition på de
handlingar som skall tas fram. Under alla förhållanden måste alltså på ett
papper förtecknas vilka handlingar som begäres från arkivet.

Ej heller är det en förutsättning för utbekommande av allmän handling
att vederbörande uppger sitt namn. Däremot har, vilket framgått ovan, det

213

tidigare blivit en icke avsedd indirekt följd av säkerhetsföreskrifterna vid
huvudkontoret, att namn har måst uppges även av den som vid besök i
riksbanken önskat ta del av allmänna handlingar. Vederbörandes arbetsgivare
eller bakomliggande syfte med framställningen är givetvis helt irrelevant
och uppgifter härom har ej heller avkrävts. Att journalister likväl lämnar
sådana uppgifter är dock vanligt och torde förklaras av missuppfattningen
att dessa skulle vara av någon betydelse vid bedömningen av sekretessfrågan.

Vad klagandena främst synes ha vänt sig mot är att en begäran om utbekommande
av allmänna handlingar också blir en allmän handling som kan
komma att utlämnas till den som önskar få ta del av den. Så blir emellertid
förhållandet oberoende av om framställningen gjorts skriftligen eller muntligen
i den mån sådana framställningar behandlas i valutadirektionen.

Före det besök i riksbanken, vilket omtalas i skrivelsen av Föreningen
för ett bättre samhälle, hade det icke uppmärksammats inom riksbanken,
att det kunde uppstå problem för den som anonymt önskade ta del av allmänna
handlingar. Vaktpersonalen handlade sålunda helt i enlighet med sina
instruktioner när de ej medgav tillträde till den som vägrade uppge sitt
namn. Enligt nu gällande instruktioner skall emellertid den som anonymt
önskar ta del av handlingar i riksbanken hänvisas till personalingången,
där ett härför lämpligt utrymme finns. Vaktpersonalen medverkar till att
efterfrågade handlingar, i den mån de bedöms kunna utlämnas omedelbart,
delges honom. Härigenom har tillmötesgåtts eventuella framtida önskemål
om att anonymt få se handlingar i riksbanken utan att erforderliga säkerhetskrav
eftersättes.

JO Lundvik anförde i beslut den 18 augusti 1977.

De problem som dras upp i förevarande två ärenden har i mycket beröring
med vad jag anfört dels i mitt beslut den 11 februari 1977 (nr 2360/76)
med anledning av klagomål som föreningen anfört mot flygtekniska försöksanstalten
och dels i min skrivelse den 2 mars 1977 (nr 500/77) till regeringen
om behovet av bestämmelser vilka bl. a. inskärper att den som vill
ta del av offentliga handlingar inte behöver uppge sitt namn.1

Jag framhöll i de tidigare ärendena, att det av tryckfrihetsförordningen
framgår att envar skall äga fri tillgång till myndigheternas allmänna och offentliga
handligar och att som en följd härav den som vill ta del av sådan
handling inte skall behöva uppge sitt namn eller syftet med sin begäran att
få ta del av handlingen.

Allmänhetens rätt att fritt få ta del av myndighets offentliga handlingar
kan medföra problem ur säkerhetssynpunkt. Vid många myndigheter tilllämpas
legitimationskontroll för tillträde. Flygtekniska försöksanstalten är
en av dessa myndigheter och föreningens klagomål mot anstalten rörde
just de problem som uppstår när en besökande vill komma in för att läsa
handlingar men vägrar att uppge sitt namn. Jag framhöll i mitt beslut att

'' Se JO:s ämbetsberättelse 1977/78 s. 250.

214

kravet på legitimationskontroll inte får göra allmänhetens rätt att, även
anonymt, ta del av handlingar illusorisk. Hur detta problem borde lösas
såg jag som en rent praktisk fråga. 1 min skrivelse till regeringen nämnde
jag som en tänkbar utväg att myndigheten avdelar ett särskilt rum för ändamålet
nära ingången. Den som vill se handlingar får ta plats där och handlingarna
hämtas till honom.

I nu förevarande fall har riksbanken, enligt vad den uppger, vidtagit åtgärder
för att den som vill få se handlingar skall kunna få det utan att behöva
uppge sitt namn. Jag är tillfredsställd härmed och finner vidare åtgärd i
den delen från min sida inte erforderlig.

Det är inte bara föreskrifter om legitimationskontroll som här kräver
uppmärksamhet. 1 ärendet rörande flygtekniska försöksanstalten hade
man låtit fotografera den besökande som ville se på handlingarna. 1 mitt
beslut kritiserade jag åtgärden och framhöll att grundsatsen att envar äger
ta del av offentliga handlingar utan att uppge sitt namn inte får sättas åsido
genom att man fotograferar vederbörande och därmed möjliggör hans
identifierande. Ett krav på att framställning om att utfå handlingar skall göras
skriftligen och vara undertecknad med vederbörandes namn skulle i än
högre grad sätta berörda grundsats åsido. Något sådant krav får självfallet
inte ställas. Däremot kan det naturligtvis stundom vara mycket praktiskt
att vederbörande får förteckna på ett papper de handlingar han vill se. Det
kan enligt min mening inte anses otillbörligt att myndigheten ber att sökanden
gör upp en sådan förteckning. Därvid får man dock inte kräva att han
också undertecknar den.

Av riksbankens remissyttranden i förevarande ärende framgår att man
är införstådd med de synpunkter jag här utvecklat, dvs. att man inte anser
sig kunna kräva att sökanden undertecknar någon framställning att utfå
önskade handlingar. Jag finner därför ej heller i denna del skäl till ytterligare
åtgärd.

Myndighets skyldighet att tillhandagå allmänheten med handlingar
och upplysningar innefattar inte åliggande att bedriva arkivforskning
e. d.

1 en skrivelse den 18januari 1977 till socialstyrelsen begärde Per Åke Peterson
att på egen bekostnad få avskrifter av meddelanden, anmälningar
och rapporter rörande överläkaren vid Härnösands sjukhus psykiatriska
klinik, Nico Nägele. Petersons framställning syntes avse meddelanden etc.
som inkommit under de senaste tio åren.

1 svarsskrivelse till Peterson anförde socialstyrelsen bl. a. följande. För
att kunna tillmötesgå Petersons framställning erfordrades en genomgång

215

av diarier och arkiv. Socialstyrelsen saknade erforderliga resurser härför.
Så länge det inte förelåg någon närmare precisering av mål eller ärende vilket
riktade sig mot Nägele kunde styrelsen således inte tillmötesgå Petersons
begäran och lämnade den därför utan åtgärd.

Sedan Peterson hos JO anmält socialstyrelsen för att ha vägrat utlämna
efterfrågade allmänna handlingar begärdes yttrande från styrelsen som
bl. a. svarade följande.

En undersökning om någon anmälan mot Nägele finns bland socialstyrelsens
(ansvarsnämndens kanslis) handlingar kan inte ske utan större omgång.
Ansvarsnämndens kansli har tre olika diarier och register. Ett huvuddiarium
med ärendena i diarienummerföljd, ett register med anmälarna
av ansvarsärenden i bokstavsordning och ett annat register med ärendena i
sakordning. Av ärendemeningarna i huvuddiariet vid anmälan mot sjukhusvård
framgår det i allmänhet inte vem eller vilka de anmälda läkarna är,
då anmälningarna oftast riktas mot behandlingen på sjukhuset ifråga utan
angivande av viss eller vissa läkare. I förevarande fall blir det därför närmast
att gå igenom ”sakordningsregistret". Ifrågavarande ärenden som
rör en läkare som är anställd på ett sjukhus hänför sig i registret till slagordet
”sluten vård”. Under detta slagord återfinns de olika sjukhusen i bokstavsordning.

För att tillmötesgå Petersons begäran måste en tjänsteman på kansliet
först ta fram de diarienummer på ärenden som rör Härnösands sjukhus och
undersöka i huvuddiariet när de avgjorts. Därefter måste han gå dels till ett
närbeläget arkiv, där akterna rörande de ärenden som avgjorts under de
senaste tre kalenderåren finns arkiverade, och plocka fram aktuella akter,
dels rekvirera de akter som rör tidigare avgjorda ärenden från socialstyrelsens
huvudarkiv. Petersons framställning omfattar ärendena sedan slutet
av 1960-talet. När tjänstemannen erhållit akterna måste han därefter gå
igenom dessa för att undersöka om Nägele överhuvudtaget förekommit i
något av ärendena. Tilläggas kan att akterna ofta är vidlyftiga.

Petersons klagomål gäller att han av socialstyrelsen förvägrats att ta del
av anmälningar mot Nägele. Så är inte fallet utan styrelsen har endast anfört
att så länge han inte närmare kan precisera, vilken handling han vill ha
utlämnad, kan hans begäran inte villfaras. Styrelsen har nämligen inte resurser
att företa en så omfattande undersökning som Petersons framställning
innebär och den skulle menligt inverka på arbetets behöriga gång. Om
Peterson däremot närmare kan klargöra vilken eller vilka handlingar det är
fråga om och/eller begränsa sin framställning till ett eller ett par år kan saken
komma i ett annat läge.

Vid ärendets avgörande den 1 november 1977 anförde JO Lundvik.

Av 2 kap. tryckfrihetsförordningen framgår att allmän handling, som ej
är hemlig, på begäran skall utlämnas genast eller så snart det är möjligt.
Vidare framgår att den som önskar ta del av sådan handling även äger rätt
att mot fastställd avgift erhålla avskrift av handlingen. 1 uttrycket "på begäran”
ligger att sökanden förväntas göra klart vilken eller vilka handling -

216

ar det är fråga om (se JO:s ämbetsberättelse 1973 s. 335). Av servicecirkuläret
(1972:406) följer att statlig myndighet är skyldig att. om det kan ske
med hänsyn till arbetets behöriga gång, med hjälp av hos myndigheten förvarade
diarier, register och andra handlingar biträda sökanden med upplysningar.
Någon skyldighet att bedriva arkivforskning eller eljest företa
mer omfattande utredning föreligger dock inte.

Av socialstyrelsens remissvar framgår att styrelsens handlingar i ärenden,
varom här är fråga, inte registreras på sådant sätt att det utan avsevärd
efterforskning går att få fram anmälningar som riktar sig mot viss läkare
om inte ärendet närmare preciserats. Mot bakgrund av vad tidigare
sagts anser jag därför inte att någon kritik kan riktas mot socialstyrelsen
för att den ej ansett sig kunna bifalla Petersons framställning.

Avslutningsvis vill jag framhålla att Peterson är oförhindrad att med
hjälp av socialstyrelsens diarier själv söka få fram de ärenden i vilka han
önskar ta del av handlingar samt att han mot särskild avgift kan begära biträde
av kommissionären hos socialstyrelsen för att fä fram efterfrågade
uppgifter och handlingar. Kommissionären är dock inte skyldig att åtaga
sig uppdrag som är av vidlyftig beskaffenhet.

Fråga om vissa handlingar omfattades av den s. k. socialregistersekretessen.
Dröjsmål vid besvarande av framställning att utfå handlingarna I

en skrivelse till JO anförde universitetslektorn Staffan Rylander huvudsakligen
följande. Den 11 november 1976 begärde en elev på socialhögskolan
i Stockholm, Mona Stone, hos socialförvaltningen i Nacka kommun
att få ta del av vissa handlingar rörande förskoleplacering av barn.
Uppgifterna behövdes för en undersökning, där Rylander var handledare.
Beslut över ansökan fattades först den 9 december och Mona Stone delgavs
beslutet först den 15 januari 1977. På grund av denna tidsutdräkt måste
Mona Stone ändra inriktning på sin undersökning.

Med anledning av vad som sålunda inträffat begärde Rylander att JO
skulle pröva om det var rimligt att beslutet dröjt så länge och om underrättelse
av beslutet fick ske så sent. Rylander anförde även klagomål mot att
besvärshänvisning ej meddelats. Vid Rylanders anmälan var fogad kopia
av ett sammanträdesprotokoll fört vid sammanträde den 9 december 1976
med sociala centralnämndens i Nacka administrativa utskott. Under § 207 i
protokollet behandlades Mona Stones anhållan om tillstånd att få del av
ifrågavarande handlingar. Administrativa utskottet beslöt att anmoda Mona
Stone att hos socialstyrelsen ansöka om tillstånd enligt 7 § andra stycket
lagen om socialregister. Vidare var i protokollet antecknat att enligt upp -

217

gift från socialstyrelsen handlingarna kunde vara att jämställa med handlingar
som avsågs i lagen om socialregister.

Med anledning av anmälan begärdes yttrande från sociala centralnämnden
i Nacka. Nämnden översände som remissvar ett av socialkontoret
upprättat förslag till yttrande. 1 detta gavs först en redogörelse för ärendets
handläggning, varvid angavs följande. Den 11 november 1976 gjordes enligt
uppgift i anmälan till JO en ansökan att få del av ifrågavarande material.
Den 15 november beslöt sociala centralnämndens servicedelegation att
hänskjuta ärendet till administrativa utskottet för beslut. Den 9 december
fattade administrativa utskottet beslut i ärendet. Den 17 december justerades
protokollet. Den 20 december tillkännagavs justering av protokollet
genom anslag. Den 14 januari 1977 översändes beslutet till sökanden.

Vidare anfördes följande.

Förvaltningen bedömde det som nödvändigt att få sekretessfrågan prövad
av nämnden. Innan beslut fattades har kontakt tagits med socialstyrelsen.
Sedan ansökan inkommit har beslut fattats vid närmast påföljande
sammanträde och då servicedelegationen som har hand om förtursärenden
ej ansett sig kunna fatta beslut i ärendet har beslutet ej kunnat fattas snabbare
än vad som har skett.

Sedan aktuellt protokoll justerats har 15 arbetsdagar förflutit innan protokollet
sändes till sökande. Med hänsyn till jul- och nyårshelgen har expedieringstiden
blivit längre än vad som annars skulle ha varit fallet.

Beslutet har ansetts vara av den karaktären att besvärshänvisning ej är
nödvändig, då hänvisning givits till socialstyrelsen om att få tillstånd att ta
del av de begärda handlingarna.

Rylander inkom därefter med yttrande över nämndens remissvar och
begärde i en ytterligare skrivelse att JO skulle uttala sig om riktigheten av
administrativa utskottets uppfattning att de av Mona Stone begärda handlingarna
omfattades av socialregistersekretessen.

Vidare begärdes yttrande från socialstyrelsen, som anförde följande.

Det underlag i form av ansökningar m. m. som legat till grund för här aktuella
beslut är inga handlingar som skall tas in i socialregistret. Materialet
är i stället hänförligt till sådan handling rörande barnavårdsnämnds handläggning
som omnämns i 14 § första stycket sekretesslagen (1937: 249). Det
hade därför ankommit på sociala centralnämnden att jämlikt denna lag pröva
frågan om utlämnande av beslutsunderlagen. Då besluten antecknas på
handlingarna innebär ett utlämnande av handlingarna att sökanden får ett
fullständigt material för undersökningen.

Beträffande frågan om platsanvisning i förskola är att beteckna som
hjälp, vilken enligt 2 § socialregisterlagen (1936:56) skall antecknas i registret
är styrelsen med hänsyn till förmånens generella natur av den uppfattningen
att så inte är fallet. Det kan inte komma ifråga att se annorlunda
på platsanvisningar som sker med förtur. Enligt styrelsens mening bör därför
beslut om plats i förskola (och fritidshem) inte antecknas i socialregistret.

218

Från länsstyrelsen i Stockholms län inhämtades att länsstyrelsen ej till
prövning tagit upp av Mona Stone anförda besvär över administrativa utskottets
beslut, enär Mona Stone icke iakttagit den i 76 § kommunallagen
föreskrivna besvärstiden av tre veckor från den dag då verkställd justering
av det över beslutet förda protokollet tillkännagetts.

JO Lundvik anförde i beslut den 19 juli 1977.

För ärendets bedömning är nödvändigt att inledningsvis redovisa gällande
bestämmelser om utlämnande av handlingar från social nämnd. Enligt
tryckfrihetsförordningens bestämmelser äger envar rätt att ta del av myndigheternas
allmänna och offentliga handlingar. Det åligger vederbörande
myndighet att genast eller så snart ske kan på begäran utlämna sådan handling.
Bestämmelser om inskränkning av offentligheten för myndigheternas
allmänna handlingar ges i sekretesslagen. I 14 § sekretesslagen finns sekretessbestämmelser
för bl. a. handlingar hos social nämnd. Där ges sålunda
bestämmelser om sekretess för handlingar i bl. a. ärenden rörande samhällets
barnavård och ungdomsskydd eller eljest barnavårdsnämnds verksamhet.
Sådana handlingar får, i vad de angår enskilds personliga förhållanden,
inte utlämnas utan dennes samtycke. 1 14 § första stycket näst sista
meningen ges dock ett undantag från denna huvudregel. Där sägs följande.
Även utan sådant samtycke skall dock handling som nu sagts utlämnas,
om, med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnade åstundas och omständigheterna
i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att den ej kommer
att missbrukas till skada eller förklenande för den vilkens personliga
förhållanden i handlingen avses eller för hans nära anhöriga. Vid utlämnande
bör erforderliga förbehåll göras. Nu angiven bestämmelse i sekretesslagen
kan bli tillämplig bl. a. vid begäran att för forskningsändamål få
ta del av sådana handlingar som faller under 14 §.

Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är bestämmelsen i 14 §
sista stycket sekretesslagen, där följande sägs. Uppgifter och anteckningar,
vilka tillhör de i kommunerna förda socialregistren, må ej utlämnas i
vidare mån än som följer av lagen om socialregister.

För uppgifter och anteckningar som återfinns i socialregistren gäller således
exklusivt bestämmelserna i socialregisterlagen. Vilka som får ta del
av uppgifter ur socialregister anges i 7 § lagen om socialregister (1936: 56).
Denna rätt tillkommer främst de kommunala organ som har att bedriva
hjälpverksamhet. Vidare har statliga myndigheter och andra organ, som
har uppgiftsplikt till socialregistret, rätt att efter framställning erhålla för
sin verksamhet erforderliga uppgifter beträffande viss angiven person. Genom
tillägg till 7 §'' har vidare regeringen eller myndighet som regeringen

1 Ändrad (SFS 1977:1033)

219

bestämmer bemyndigats att för särskilt fall medge att uppgifter från socialregister
lämnas ut till enskild för vetenskaplig eller annan jämförlig undersökning.
Enligt 1 § 3. kungörelsen (1971: 316)2 om utlämnande för forskningsändamål
av uppgifter om brott m. m. är det socialstyrelsen som har
att pröva ansökan om tillstånd att för forskningsändamål ta del av innehållet
i socialregister.

Avgörande för frågan om sociala centralnämnden i Nacka själv bort behandla
Mona Stones framställning att få del av ifrågavarande handlingar
var huruvida dessa var hänförliga till socialregistret. Om så var fallet ankom
det på socialstyrelsen att pröva ansökningen. Om de begärda handlingarna
inte ingick i nämndens socialregister hade däremot nämnden att
själv pröva ansökan med beaktande av bestämmelsen i 14 § första stycket
näst sista meningen sekretesslagen.

Vad som hör till socialregistret är inte alltid lätt att avgöra eftersom närmare
bestämmelser saknas om förande av socialregister. Registren har i
olika kommuner fått olika omfattning och utformning. 1 prop. (1961:126)
rörande utlämnande av uppgifter ur socialregistren för forskningsändamål
framhöll departementschefen bl. a. att registren på vissa håll hade karaktär
av förteckningar till aktmaterial i ärenden angående understöd och liknande
förmåner medan på andra håll förekom register som innehöll tämligen
utförliga sakuppgifter rörande personliga förhållanden av betydelse för bedömandet
av hjälpbehov. Frågan om vilka handlingar som är att hänföra
till socialregister har tidigare ingående behandlats av JO Alfred Bexelius
(1968 års ämbetsberättelse s. 293 0 sorn uttalat att hur än socialregistret
läggs upp och vilka handlingar som än fogas därtill det dock är uppenbart
att den vidsträckta socialregistersekretessen i 14 § fjärde stycket sekretesslagen
"för uppgifter och anteckningar", vilka tillhör socialregistren endast
kan vara avsedd att tillämpas på själva registret i inskränkt bemärkelse,
dvs. på sammanställning till register av sådana uppgifter rörande hjälpåtgärder,
som enligt socialregisterlagen skall eller må antecknas i registret
ävensom på utifrån kommande uppgifter och meddelanden som upprättats
blott till ledning för sammanställningen och expeditioner innehållande uppgifter
ur registret. Den av Bexelius uttalade uppfattningen delas av socialstyrelsen,
så vitt framgår av styrelsens remissvar. Flera avgöranden av regeringsrätten
bygger också på liknande uppfattning, se t. ex. RÅ 1965 ref.
34 och RRK 1973 R 2:19.

Mona Stone hade begärt att få del av beslut och beslutsunderlag i ärenden
om förskoleplacering av barn enligt 5§ i den nu upphävda lagen om
förskoleverksamhet. Mot bakgrund av vad tidigare sagts om omfattningen
av socialregisterbegreppet finner jag det vara klart att ansökningar och annai
beslutsunderlag i sådana ärenden inte kan ingå i socialregistret. Per telefon
har från socialförvaltningen i Nacka inhämtats att beslut i sådana

2 Upphävd (SFS 1977: 1110)

220

ärenden inte sammanställs i registerform. Enbart på den grunden anser jag
uteslutet att dessa beslut skulle kunna anses ingå i socialregistret. Eftersom
de efterfrågade handlingarna således inte tillhörde socialregistret hade
nämnden att pröva frågan om utlämnande av handlingarna med beaktande
av 14 § första stycket näst sista meningen sekretesslagen. Jag anser därför
att det var felaktigt av nämnden att hänvisa Mona Stone till att göra ansökan
hos socialstyrelsen. Jag vill i sammanhanget understryka att jag härmed
inte tar ställning till om nämnden bort utlämna handlingarna utan endast
uttalar att det var nämnden och icke socialstyrelsen, som hade att pröva
och avgöra ärendet.

Av tryckfrihetsförordningen framgår att en ansökan att få del av allmän
handling skall behandlas skyndsamt. Nämnden har inte behandlat Mona
Stones ansökan som en begäran att få ta del av vissa hos nämnden förvarade
allmänna handlingar utan hänvisat till socialstyrelsen för den särskilda
prövning som skall ske enligt socialregisterlagen. Likväl har all anledning
funnits att påskynda handläggningen. Handläggningen har tagit längre tid
än som varit önskvärt, vilket dock inte kan läggas någon till last som formligt
fel. Någon skyldighet att expediera beslut till sökanden i ett fall som
det förevarande finns inte stadgad. Det är dock önskvärt att så sker och då
i god tid före besvärstidens utgång. Skyldighet att lämna besvärshänvisning
föreligger icke i beslut som överklagas genom kommunalbesvär.

Ärendet är med dessa uttalanden för min del slutbehandlat.

Länsstyrelses skyldighet att lämna uppgift ur personaviregistret

I ett ärende påstods att en länsstyrelse vägrat lämna klaganden telefonledes
begärda upplysningar om ett personnummer såframt klaganden inte
nämnde sitt namn och syftet med sin begäran.

JO Lundvik gjorde vid ärendets avgörande den 15 mars 1978 följande
principiella uttalanden.

Länsstyrelsens personaviregister är en handling som rör folkbokföringen.
Bestämmelser om sekretess för handlingar rörande kyrko- och folkbokföringen
ges i 13 § sekretesslagen. Sådana handlingar får, i den mån de innehåller
upplysning om enskilds personliga förhållanden, ej utan hans samtycke
utlämnas till annan. Av paragrafen framgår dock att utlämnande
även utan sådant samtycke får ske om, med hänsyn till det ändamål för vilket
utlämnande åstundas och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses
vara för handen att det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande
för den enskilde som avses eller för hans nära anhöriga. Vid sådant
utlämnande bör erforderliga förbehåll göras. För personuppgift, som ingår
i sådant personregister som avses i datalagen, gäller vidare att uppgiften ej

221

får utlämnas om det finns anledning antaga att den skall användas för automatisk
databehandling i strid med datalagen. Sistnämnda bestämmelse
saknar betydelse i detta ärende.

Av förarbetena till 13 § framgår att sekretesskyddet i första hand är avsett
att gälla för personliga uppgifter av mera ömtålig karaktär såsom uppgift
rörande utomäktenskaplig börd. I rättspraxis har emellertid sekretessskyddet
ansetts omfatta även personuppgifter av neutral karaktär om anledning
funnits att befara att utlämnande skulle medföra skada för den uppgiften
rör. Sålunda har regeringsrätten i ett fall vägrat utlämnande av begärd
adressuppgift ur länsstyrelsens folkbokföringsregister med motiveringen
att utredning icke förebragts att trygghet kunde anses vara för handen
att de begärda uppgifterna ej skulle komma att missbrukas till skada
för den uppgiften rörde. Av handlingarna i det nu nämnda ärendet synes
framgå att polismyndigheten ansett att den enskilde befunnit sig i en situation
som innebar fara för våld mot person. I ett annat fall har regeringsrätten
vägrat ett religiöst samfund att få del av förteckning på invandrare och
därvid anfört att uppgifterna kunde utnyttjas på ett sätt som innebar sådant
missbruk som avsågs i 13 § sekretesslagen.

Vidare bör nämnas att i ett av justitiedepartementet framlagt förslag till
ny sekretesslag (Ds Ju 1977:11) på förevarande område intagits en regel i 8
kap 15 § med följande innehåll: Sekretess gäller i verksamhet som avser
folkbokföringen eller annan liknande registrering av befolkningen för uppgift
om enskilds personliga förhållanden, om det av särskild anledning kan
antagas att röjande av uppgiften skulle medföra men för den enskilde eller
någon honom närstående.

1 motivuttalanden till förslaget sägs härom bl. a. följande (Del 2 s. 451).

Liksom hittills bör huvudregeln vara att uppgifter om namn, adress,
personnummer, civilstånd och nationalitet skall vara offentliga. Att
förhindra att detta leder till obehörig ADB-registrering ankommer på

datalagstiftningen.

I vissa undantagsfall kan det emellertid vara befogat att — utöver
vad som följer av det sagda - hindra utlämnande av uppgift som regelmässigt
antecknas inom folkbokföringen. Anledning saknas att
bryta med den praxis som härvidlag har utvecklat sig. Därför föreslås
i förevarande paragraf att uppgift av hithörande slag skall kunna hållas
hemlig om det av särskild anledning kan antagas att utlämnande
medför men för berörd enskild eller närstående. En sådan särskild anledning
kan vara att uppgifter begärs om utlänningar med viss nationalitet.
Tyder omständigheterna på att utlämnandet av en dylik förteckning
kan leda till aktioner mot invandrarna som dessa uppfattar
som hotande eller påtagligt obehagliga bör utlämnande av det begärda

urvalet vägras.

Det föreslagna skaderekvisitet inkluderar självfallet också de mera
känsliga uppgifter om personliga förhållanden.

222

Mot bakgrund av förarbetena till nu gällande lagstiftning och nuvarande
rättspraxis anser jag att 13 § sekretesslagen bör tolkas så att till folkbokföringen
hörande ömtåliga uppgifter rörande enskilda endast får utlämnas
om trygghet är för handen att utlämnandet ej leder vederbörande till skada
eller förklenande. Gäller det däremot neutrala uppgifter såsom rörande adress,
födelseår, personnummer etc. saknas anledning vägra utlämnande
om ej särskilda skäl föreligger därför. Jag finner följaktligen att handling innehållande
sådana uppgifter normalt skall utlämnas utan hinder av bestämmelserna
i 13 § sekretesslagen.

Av tryckfrihetsförordningens bestämmelser om rätt att ta del av allmänna
och offentliga handlingar följer att myndigheterna ej får uppställa villkor
för utlämnande av sådana handlingar t. ex. genom att kräva uppgift om
namnet på den som begär att få del av handlingen eller kräva att han redogör
för syftet med sin begäran. Denna princip har numera kodifierats genom
en uttrycklig bestämmelse i allmänna verksstadgan. Mot bakgrund
härav och vad jag nyss sagt om offentligheten för handlingar, som innehåller
uppgifter rörande folkbokföringen, anser jag att myndigheterna, när
fråga är om neutrala uppgifter i folkbokföringen, får kräva att sökanden redovisar
sitt namn och syftet med sin begäran endast om särskilda skäl föreligger
som gör det tveksamt om handlingen får utlämnas enligt reglerna i
13 § sekretesslagen.

Som även framhållits i riksskatteverkets remissvar gäller tryckfrihetsförordningens
och sekretesslagens bestämmelser inte lämnande av muntliga
uppgifter. Dessa bestämmelser är dock i stor utsträckning analogivis
tillämpliga i fråga om myndigheternas rätt och skyldighet att utlämna uppgifter
i annan form än genom att tillhandahålla allmän handling. Vad jag tidigare
uttalat har således i princip även avseende på handläggning av begäran
att få ta del av muntliga uppgifter hos myndigheterna.

Bevakning av bortovarande tjänstemans post

Vid sin inspektion av länsstyrelsen i Kalmar län i december 1977 iakttog
JO Lundvik följande: Manfred P. besvärade sig över en utmätning. Yttrande
inhämtades från kronofogdemyndigheten. P. fick del av yttrandet för
eventuellt bemötande. Han översände sitt till länsstyrelsen ställda yttrande
i rekommenderat brev till föredraganden (namneligen). Föredraganden
var på semester. Brevet utlöstes först efter det länsstyrelsen avgjort ärendet.

JO anförde till protokollet: Det inträffade aktualiserade ett större problem.
Vilken rutin hade man inom länsstyrelsen för att förhindra att brev
som var ställda till viss befattningshavare men hänförde sig till ett hos läns -

223

styrelsen anhängigt ärende, blev liggande obesett för den händelse att den
angivna befattningshavaren var sjuk, hade semester eller eljest var borta?
JO beslöt inhämta länsstyrelsens yttrande i denna fråga.

Länsstyrelsen anförde följande i sitt yttrande.

Det är inte ovanligt att brev med tjänsteinnehåll sändes direkt till handläggaren
eller annan som undertecknat en remissresolution. Däremot är
det ytterst sällan som det inträffat ett fall som det föreliggande.

Vanligtvis är det så att - när någon skall ha semester eller annan ledighet
— hans/hennes vikarie enligt uppdrag tar hand om den tjänstepost, som
är ställd till den som åtnjuter ledighet. Eljest får vederbörande vidtala någon
annan av sina närmaste medarbetare eller någon på diariet att bevaka
posten och i förekommande fall kontakta honom/henne.

Som nämnts är det sällan som handlingar insändes i rekommenderat
brev till vederbörande handläggare. Det inträffade ger emellertid länsstyrelsen
anledning att erinra vederbörande befattningshavare om att vid
bortovaro sörja för att post, som är adresserad till vederbörande, inte blir i
onödan liggande oöppnad eller outlöst.

1 det aktuella fallet var det så att vederbörande tjänsteman utkvitterade
den rekommenderade försändelsen så fort han återkommit i tjänst efter semestern.
När han konstaterat att skrivelsen innehöll påminnelser från P.
och att det aktuella ärendet redan var avgjort, sökte han - på inrådan av
avdelningschefen - omedelbart kontakt med P. Denne var ej anträffbar,
varför tjänstemannen istället meddelade P:s hustru, som var insatt i ärendet,
om vad som förevarit och att, om besvär anfördes till Göta hovrätt,
även P:s påminnelser kunde komma under prövning.

Vid avgörande av ärendet den 18 april 1978 anförde JO Lundvik.

Av tryckfrihetsförordningen följer att handling som inkommer till statsmyndighet
är att anse som allmän handling och såsom sådan i princip tillgänglig
för envar. Handlingens karaktär av att vara allmän ändras inte av
det förhållandet att den adresserats till viss tjänsteman hos myndigheten;
förutsatt att handlingen rör ärende eller annan fråga som ankommer på
myndigheten och ej är avsedd för mottagaren endast som innehavare av
annan ställning, jfr 2 kap. 4 § som i nu gällande lydelse trädde i kraft den 1
januari 1978 men som i stort sett endast återger vad som redan tidigare ansågs
gälla. Allmänna handlingar är enligt huvudregeln offentliga. För den
praktiska tillämpningen av offentlighetsprincipen är det angeläget att handlingarna
utan dröjsmål blir diarieförda eller systematiserade på annat sätt.

Även ur andra synpunkter är det angeläget att en handling som inkommer
till myndighet så snart som möjligt blir vederbörligen omhändertagen
och föremål för handläggning.

En försändelse i ett tjänsteärende bör således inte bli liggande oöppnad
därför att den råkar vara adresserad till en tjänsteman personligen och denne
av någon anledning inte är tillstädes.

224

Å andra sidan får man inte bortse från möjligheten att försändelsen inte
rör tjänsten utan en mottagarens rent privata angelägenhet. Brytandet av
försändelser kan därför komma i konflikt med intresset att slå vakt om privatlivets
helgd, jfr också stadgandet i 4 kap. 9 § brottsbalken om intrång i
förvar.

Vissa myndigheter har för att överkomma dessa svårigheter infört den
ordningen att de anställda får utfärda fullmakt för registrator eller annan
att bryta till myndigheten inkommande, till dem personligen ställda försändelser
som kan antagas röra tjänsteangelägenhet.

Av länsstyrelsens yttrande framgår att vikarierande tjänstemän normalt
tar hand om den tjänstepost, som är ställd till den ledige tjänstemannen.
Det inträffade hade varit ett undantagsfall, som - när det uppdagades -medfört kontakter från länsstyrelsens sida med klaganden. Jag utgår från
att länsstyrelsen med anledning av vad som förekommit utfärdat administrativa
föreskrifter för undvikande av ett upprepande.

Fråga om en promemoria vid försvarsstaben varit att anse som allmän
handling

I beslut den 31 maj 1978 anförde JO Uhlin följande.

1 november 1976 förekom i tidningspressen, bl. a. Vämplikts-Nytt, uppgifter
om att militäröverpsykologen, professor Jan Agrell, och översten Filip
Grudemark på initiativ av överbefälhavaren sysslade med ”hemliga”
undersökningar av värnpliktiga. I Vämplikts-Nytt återgavs en av ”Arbetsgruppen
A G” — dvs. Agrell och Grudemark - till ÖB lämnad rapport kallad
"Höstöversikt angående vpl-krav 76/77”. Enligt Vämplikts-Nytt var
rapporten skriven på ett sådant sätt att den uppfattades negativt av de
värnpliktiga. I Värnplikts-Nytt uppgavs också att det fanns ytterligare
minst sex "hemliga” rapporter eller promemorior, som ÖB vägrade att
lämna ut.

På min begäran inkom ÖB generalen Stig Synnergren med en den 3 december
1976 daterad redogörelse för vad som förekommit i saken.

Vad ÖB anförde föranledde mig att också inhämta yttrande från försvarets
forskningsanstalt (FOA).

Jag har vidare tagit del av akten i ett av regeringsrätten avgjort besvärsmål
rörande utlämnande av vissa av de i detta ärende berörda handlingarna.

Agrell har den 13 oktober 1977 inkommit med ett exemplar, en fotokopia,
av den ovannämnda rapporten. I följeskrivelse har han uppgivit att
han bestyrker kopians överensstämmelse med originalet.

Vidare har tjänstemän vid ombudsmannaexpeditionen den 17 november
1977 besökt Agrell på hans tjänsterum. Vad som därvid förekom har i huvudsak
upptagits i en promemoria.

225

Av utredningen framgår till en början följande.

Agrell var chef för militärpsykologiska institutet (MPI) till den ljuli 1974
då institutet uppgick i FOA. Agrells tjänst som militäröverpsykolog överfördes
till FOA och Agrell ställdes till generaldirektörens förfogande som
utredare.

Enligt 3 § instruktionen för FOA åligger det FOA särskilt att lämna andra
myndigheter och institutioner råd och bistånd i bl. a. beteendevetenskapliga
frågor, som berör totalförsvaret. 1 11 § instruktionen föreskrivs
att tjänsteman är skyldig att tjänstgöra hos bl. a. försvarsstaben.

Enligt överenskommelse under hand mellan dåvarande försvarsministern
Eric Holmqvist, ÖB och chefen för FOA skulle Agrell också tilldelas
vissa uppgifter av ÖB. Arbetet med dessa uppgifter skulle redovisas direkt
till ÖB. Genom beslut av regeringen den 19 april 1974 hade Grudemark
ställts till ÖB:s förfogande för fullgörande av vissa uppgifter inom FOA:s
verksamhetsområde. Enligt ÖB:s beslut skulle Grudemark biträda Agrell.
Från den 1 april 1976, då Grudemark avgick från sin militära tjänst, hade
han också biträtt Agrell; han erhöll som konsult ersättning från FOA:s anslag.

ÖB har i sitt yttrande anfört bl. a. följande.

Ställd till mitt förfogande har professor Agrell som stabsmedlem levererat
enklare och även mer genomarbetade arbetshandlingar som icke varit
del av något ärende som varit under behandling inom Försvarsstaben för
beslut. Dessa handlingar har lästs av mig och i regel överlämnats till försvarsstabschefen.
Denne har i några fall delgett dem till några stabsmedlemmar
inom Försvarsstaben. Några få av de handlingar professor Agrell
överlämnat till mig har jag kvar, dock icke någon av de som omtalats i
Värnplikts-Nytt. De som försvarsstabschefen erhållit har — såsom arbetshandlingar
utan intresse för frågor under handläggning inom Försvarsstaben
- förstörts i samband med den utrensning av handlingar som generallöjtnant
Gunnar Eklund gjorde vid överlämningen till nuvarande försvarsstabschefen
Lennart Ljung.

5/11 1976 ringde professor Agrell mig och föreslog att den genom publicering
i Aftonbladet 4/11 1976 aktuella handlingen skulle offentliggöras i
sin helhet, eftersom endast de delar av handlingen publicerats som kunde
uppfattas som kritiska mot de värnpliktiga, däremot inte de som är positiva.
Jag föreslog att vi skulle vänta med detta.

8/11 besökte representanter för Värnpliktiga arbetsgruppen mig och begärde
att den genom publiceringen i Aftonbladet aktuella handlingen skulle
överlämnas till dem. Av skäl som professor Agrell anförde 5/11 överlämnades
handlingen av honom till arbetsgruppen på eftermiddagen 8/11.

Arbetsgruppen begärde även att övriga av Agrell utarbetade handlingar
skulle överlämnas. Efter samtal med Agrell överenskoms att till mig och
Chefen för Försvarsstaben överlämnade handlingar icke skulle utlämnas,
eftersom de var arbetshandlingar och dessutom icke skulle tillföra den pågående
debatten något av väsentlig betydelse. I detta läge anmäldes till mig
att Justitieombudsmannen begärde förklaring från mig rörande det inträffade.

15 Riksdagen 1978/79. 2 sami. Nr I

226

Den av Agrell utlämnade handlingen var översänd med ett kort missiv.
Enligt uppgift har även en PM om ölfrågan översänts på detta sätt. Jag har
behandlat dessa handlingar på samma sätt som de övriga - som arbetsPM
överlämnade från stabsmedlem. De har sålunda inte registrerats och har
förstörts eller överlämnats till dåvarande försvarssabschef när jag läst
dem. I regel har jag muntligt meddelat försvarsstabschefen min syn på innehållet.

Enligt FOA:s yttrande hade FOA med försvarsstaben tagit upp frågan
om inte Agrell och Grudemark kunde tilldelas tjänsterum i stabens lokaler,
eftersom det kunde förutses att de huvudsakligen skulle arbeta med uppdrag
som tilldelades Agrell av ÖB och chefen för försvarsdepartementet.
På grund av bristen på tjästerum bestämdes emellertid att FOA skulle svara
för lokaler och kontorsservice.

FOA anförde vidare:

Det arbete som Agrell och Grudemark utfört åt ÖB får visserligen anses
falla inom FOA verksamhetsområde, men såsom framgått av redogörelsen
ovan för FOA arbetsformer innebär inte detta förhållande i och för sig att
arbetet utförts inom myndigheten FOA (jfr även formuleringen av Kungl
Maj:ts ovan refererade beslut angående Grudemark). Det avgörande synes
i stället vara att dessa personer stått till myndigheten ÖB förfogande för det
aktuella arbetet. Det sagda kan belysas med ytterligare ett exempel från
Agrells utredningsverksamhet. Sålunda har chefen för Försvarsdepartementet
den 14 mars 1975 uppdragit åt Agrell att fr. o. m. den 1 april samma
år tills vidare biträda honom med vissa arbetsuppgifter inom Försvarsdepartementets
verksamhetsområde. Uppdraget avser närmast en beteendevetenskaplig
studie beträffande värnpliktiga. Även denna uppgift faller
inom FOA verksamhetsområde, men den fullgöres helt utanför FOA.

Det i tidningen Värnplikts-Nytt publicerade missivet till "Höstöversikt
76/77”, betecknat som ”Hbr nr 3/76”, synes visserligen ha avfattats på
FOA brevpapper, men eftersom handlingen inte upprättats inom FOA som
myndighet och inte heller inkommit dit, har missivskrivelsen eller promemorian
inte införts i något FOA diarium. Något arkivexemplar härav finns
därför inte hos FOA.

Av handlingarna i regeringsrättens tidigare nämnda mål inhämtas följande.

I skrivelse till ÖB den 13 januari 1977 anförde redaktörerna Erik Fichtelius
och Bertil Jacobson:

Vi har av ÖB Stig Synnergren begärt men nekats att ta del av de handlingar
om värnpliktsförhållanden som arbetsgruppen Agrell/Grudemark
sedan 1974 tillställt ÖB. Enligt Filip Grudemark och uppgifter i Vpl-nytt rör
det sig om handlingar/PM som berör bl. a. följande förhållanden för de
värnpliktiga: sjukvården, rättsvården, arbetstiden, arbetsmiljön, ekonomin
samt mellanölets försvinnande.

Vi önskar ta del av dessa handlingar samt eventuellt övriga handlingar
som giorts av arbetsgruppen Agrell/Grudemark gällande värnpliktsförhållanden.

227

Vi hänvisar till TF 2 kap. ”Om allmänna handlingars offentlighet” och
begär att myndigheten skyndsamt prövar vår framställan.

ÖB meddelade beslut i saken den 21 januari 1977. I beslutet som på uppdrag
av överbefälhavaren undertecknats av chefen för försvarsstaben generallöjtnanten
Lennart Ljung anfördes:

Eftersom de handlingar Ni efterfrågat inte längre finnes bevarade kan de
följaktligen inte heller utlämnas.

1 en ytterligare skrivelse till ÖB, daterad den 20 januari 1977 och inkommen
till ÖB den 24 januari 1977 anförde Fichtelius och Jacobson.

Vi har tidigare begärt att med stöd av TF 2 kap. få ta del av de rapporter
arbetsgruppen Agrell/Grudemark sedan 1974 tillställt ÖB. Enligt telefonmeddelande
idag menar sig ÖB ha förstört dessa rapporter. Vi vill då ytterligare
precisera vår begäran. I den mån dessa handlingar, eller utkast till
dessa, finns kvar hos någon i arbetsgruppen Agrell/Grudemark, som ju ÖB
i detta ärende tydligen betraktar som stabsmedlemmar, begär vi att dessa
utlämnas till oss. I denna fråga kräver vi ett beslut av myndigheten, med
vederbörlig besvärshänvisning i den mån beslutet skulle gå oss emot.

Vi behöver knappast påpeka att myndigheten har skyldighet att behandla
ärendet skyndsamt.

Fichtelius och Jacobsons ovannämnda skrivelse den 20 januari 1977 föranledde
följande beslut den 26 januari 1977 av ÖB, även detta enligt uppdrag
undertecknat av Ljung.

Överbefälhavarens beslut är att Eder framställan lämnas utan åtgärd.

Fichtelius och Jacobson besvärade sig hos regeringsrätten. Besvärsinlagan
hade följande lydelse.

Vi har med stöd av TF 2 kap. begärt att få ta del av handlingar om Värnpliktsförhållanden
som en arbetsgrupp inom FOA (Arbetsgrupp Agrell/Grudemark)
sedan 1974 tillställt ÖB. Det rör sig om minst 6 rapporter/PM
som berör bl. a. följande förhållanden för de vpl: sjukvården, rättsvården,
arbetstiden, arbetsmiljön, ekonomin samt mellanölets försvinnande.
Dessa rapporter bör ha förvarats och upprättats som allmänna handlingar,
och vi önskar alltså ta del av dem då vi menar att de måste betraktas
som offentliga allmänna handlingar. Vi har begärt detta hos både FOA och
ÖB då rapporterna utarbetats av tjänstemän på FOA för att därefter tillställas
ÖB. Skulle ÖB ha rätt i sin tolkning att handlingarna framställts inom
myndigheten ÖB av FOA-tjänstemännen i egenskap av stabsmedlemmar
menar vi ändå att handlingarna måste betraktas som offentliga.

ÖB hävdar i svar till oss att handlingarna inte längre finns, men enligt
uppgifter från överste Filip Grudemark, FOA, är åtminstone en del av
handlingarna bevarade inom arbetsgrupp Agrell/Grudemark. Vi anför alltså
besvär över ÖB:s och FOA:s beslut att vägra utlämna dessa handlingar,
och begär att den myndighet som bör lämna ut dem också gör det.

228

I ett av regeringsrätten infordrat yttrande anförde Synnergren att hans
inställning till frågan om utlämning av de begärda handlingarna framgick
av hans yttrande till JO den 3 december 1976, vilket bifogades. Vidare anförde
Synnergren: att professor Agrell och överste Grudemark arbetat för
mig som stabsmedlemmar, att aktuella arbetshandlingar inte tillförts något
inom Försvarsstaben slutbehandlat ärende, att interna arbetspromemorior
inte behöver registreras och bevaras, samt att så inte heller skett i detta
fall.

I beslut den 4 maj 1977 lämnade regeringsrätten - utan särskilt angiven
motivering — besvären utan bifall.

Enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (här avses tryckfrihetsförordningen
enligt dess lydelse före den 1 januari 1978) är allmänna handlingar
offentliga, om de inte skall hållas hemliga enligt särskilda lagbestämmelser.

I 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen stadgas att allmänna handlingar är
alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar, vare sig de
till myndigheten inkommit eller blivit där upprättade.

Enligt 2 kap. 4 § skall minnesanteckning eller annan uppteckning, som
hos myndighet verkställts allenast för måls eller ärendes föredragning eller
beredande till avgörande, ej hos myndigheten anses som allmän handling,
om ej uppteckningen, sedan målet eller ärendet hos myndigheten slutbehandlats
omhändertagits förförvaring.

I 2 kap. 5 § anges när handling skall anses inkommen respektive upprättad.

Enligt 5 § första stycket är handlingen inkommen till myndigheten då
den avlämnats till denna eller till befattningshavare, som har att mottaga
handlingen eller eljest taga befattning med mål eller ärende, till vilket
handlingen hänför sig.

Enligt 5 § andra stycket är sådana handlingar som protokoll och därmed
jämförliga anteckningar upprättade då de justerats av myndigheten eller eljest
blivit färdigställda. Andra handlingar, som hänför sig till visst mål eller
ärende, skall anses upprättade då de expedierats eller, om expedition ej
äger rum, då målet eller ärendet blivit slutbehandlat av myndigheten.

Av utredningen framgår att Agrell och Grudemark författat promemorian,
benämnd Höstöversikt etc., i egenskap av tjänstemän ställda till ÖB:s
förfogande. Det var således inte fråga om någon från FOA till ÖB översänd
handling och den kan därför inte anses inkommen till ÖB. Däremot kan diskuteras
om den var upprättad hos ÖB.

Frågan blir då om handlingarna tillhörde visst mål eller ärende hos ÖB.
Av remissvaret framgår att så inte var fallet.

Beträffande handlingar som ej hänför sig till visst ärende gäller att de anses
upprättade när de har justerats av myndigheten eller på annat sätt får -

229

digställts, vilket numera uttryckligen stadgas i tryckfrihetsförordningen
enligt dess lydelse fr. o. m. den I januari 1978.

Med uttrycket på annat sätt färdigställts torde förstås att behörig befattningshavare
hos myndigheten för myndighetens räkning sanktionerat
handlingen eller beslutat om dess omhändertagande för förvaring. Något
sådant har uppenbarligen inte skett. Det synes därför vara klart att promemorian
aldrig blivit upprättad i tryckfrihetsförordningens mening och således
ej heller blivit allmän handling enligt tryckfrihetsförordningens bestämmelser.

Kvarstår frågan om ÖB ägt rätt att förstöra promemorian. I arkivinstruklionen
för försvarsmyndigheterna sägs uttryckligen att bestämmelserna
om arkivering och gallring endast gäller allmänna handlingar. ÖB har därför
som chef varit oförhindrad att efter eget omdöme förfoga över handlingarna.

Vad nu sagts om promemorian Höstöversikt etc. gäller i motsvarande
mån om övriga i ärendet hos JO omnämnda, av Agrell - Grudemark upprättade
och till ÖB överlämnade promemorior liksom om Agrells handbrev.

Jag finner alltså inte anledning till kritik mot ÖB i anledning av vad som
förevarit.

230

Exekution

Utmätt gods har sålts på auktion trots att överexekutor beslutat om
inhibition

Av handlingarna i detta ärende framgår följande.

Kronofogdemyndigheten i Stockholm utmätte den 10 augusti och den 25
november 1976 hos Claes-Henrik W. vissa silverpjäser och andra förmål
för betalning av skulder till olika borgenärer. W:s hustru Annette W. besvärade
sig hos länsstyrelsen i Stockholms län och gjorde gällande att vissa av
silverpjäserna var hennes. Den 9 december 1976 beslöt länsstyrelsen att
vidare fortgång av utmätningen skulle i avbidan på slutligt utslag i målet inställas
såvitt gällde en skål med lock i silver och en silverstånka.

Länsstyrelsens inhibitionsbeslut hann ej beaktas innan de utmätta föremålen
den 13 december 1976 såldes på Stockholms auktionsverk.

Länsstyrelsen meddelade den 22 april 1977 utslag på Annette W:s besvär.
Av utslaget framgår att Annette W. sökt styrka sin äganderätt till skålen,
stånkan och en silverbägare genom företeende av intyg, bland dem ett
av den 9 december 1976 från hennes far. Länsstyrelsen anförde i utslaget
vidare:

Annette W. kan inte genom de av henne åberopade intygen anses ha
styrkt sin äganderätt till skålen med lock i silver och stånkan i silver. Utmätningarna
som numera övergått att gälla den för dessa föremål influtna
köpeskillingen, skall därför bestå. Emellertid får Annette W. genom intyget
den 9 december 1976 anses ha visat sannolika skäl för sitt anspråk. Länsstyrelsen
hänvisar därför Annette W. enligt 69 § utsökningslagen att inom

en månad från dagen för detta utslag väcka talan mot borgenärerna

samt Claes-Henrik W. vid Stockholms tingsrätt vid äventyr att Annette W.
eljest förlorar sin talan mot nämnda borgenärer beträffande köpeskillingen
för skålen med lock i silver och stånkan i silver.

Länsstyrelsens beslut den 9 december 1976 skall inte gälla längre men
köpeskillingen för den sålda skålen med lock i silver och stånkan i silver

får inte redovisas till borgenärerna förrän tvisten om äganderätten

till dessa föremål blivit prövad eller tiden utgått för väckande av talan.

Vad beträffar utmätningarna av bägaren i silver har Annette W. varken
styrkt eller gjort sin äganderätt till denna sannolik. Länsstyrelsen lämnar
därför besvären däröver utan bifall.

Eftersom försäljning ägt rum av de utmätta föremålen föranleder Annette
W:s yrkande att få lösa ut vissa utmätta föremål inget annat länsstyrelsens
yttrande än att klagande i utsökningsmål saknar denna rätt.

Annette W. överklagade länsstyrelsens utslag till Svea hovrätt. Hovrätten
lämnade den 17 juni 1977 besvären utan bifall men bestämde att den
frist inom vilken talan jämlikt 69 § utsökningslagen skulle väckas skulle
räknas från dagen för hovrättens utslag. Hovrättens utslag vann laga kraft.

231

Annette W. väckte också talan hos Stockholms tingsrätt med stöd av
69 § utsökningslagen mot utmätningsborgenärerna och mot sin make. Sedan
Annette W. inte efterkommit föreläggande från tingsrätten att i vissa
angivna hänseenden komplettera sin stämningsansökan inom utsatt tid,
beslöt emellertid tingsrätten den 20 juli 1977 jämlikt 42 kap. 4 § rättegångsbalken
att avvisa hennes stämningsansökan. Beslutet vann laga kraft. Därefter
redovisade kronofogdemyndigheten köpeskillingen till borgenärerna.

Annette W. klagade hos JO över kronofogdemyndighetens åtgärder.

Länsstyrelsen anförde i infordrat yttrande bl. a.

Skäl att inhibera verkställigheten av den överklagade utmätningen förelåg
inte förrän den 9 december 1976 då ett intyg av Annette W:s far inkom
till länsstyrelsen. Av då åberopade handlingar framgick att försäljning av
den utmätta egendomen var utsatt till den 13 december 1976. Genom beslut
den 9 december 1976 inställde länsstyrelsen vidare fortgång av

utmätningen såvitt den avsåg en skål med lock i silver och en silverstånka.
Enligt länsstyrelsens diarier expedierades beslutet till kronofogdemyndigheten
samma dag, en torsdag. Enligt kronofogdemyndighetens inkomststämplar
på inhibitionsbeslutet inkom detta till myndigheten den 13 december
1976, en måndag. Enligt tillskrifter till stämplarna inkom beslutet
till myndighetens tredje fältavdelning kl 14.30 och till diariestationen efter
kl 15.00. - Föredraganden i målet har upplyst att han inte kan erinra sig
om kronofogdemyndigheten underrättats under hand om beslutet men förklarat
att, eftersom underhandskontakt med kronofogdemyndighet regelmässigt
sker när försäljning är nära förestående, har troligen sådan förekommit
i även detta fall. 1 länsstyrelsens akt finns inte någon tjänsteanteckning
om att underhandskontakt förekommit efter inhibitionsbeslutet.

Som kommentar till expedieringen av inhibitionsbeslutet må anföras
följande.

I utmätningsmål måste länsstyrelsen enligt 208 § UL ex officio pröva om
skäl för inhibition föreligger. 1 en inom länsstyrelsens överexekutorsenhet
upprättad introduktionspromemoria föreskrivs att när utmätningsbesvär
inkommer upplysning under hand från kronofogdemyndigheten skall inhämtas
om dag då verkställighet skall ske och i förekommande fall begäras
att det skall anstå någon tid med denna. Då uppgifterna i besvärshandlingarna
vid s. k. tredjemansbesvär därtill ofta är ofullständiga, måste upplysningar
även begäras om utmätningsborgenär och gäldenär, utmätningsfordran,
utmätningsdag och utmätt gods. Eftersom utmätningsbesvär ofta
initieras av att den utmätta egendomen hämtas hos gäldenären för att försäljas
inom kort tid, har i promemorian föreskrivits att kontakten med kronofogdemyndigheten
skall ske omgående. Därefter kan beslut om eventuell
inhibition fattas. Detta meddelas i allmänhet på blankett vari samtidigt
kronofogdemyndigheten anmodas att efter hörande av utmätningssökanden
yttra sig i målet. Inhibitionsbeslutet expedieras naturligtvis omgående.
Om försäljning av det utmätta godset är nära förestående underrättas enligt
länsstyrelsens rutiner kronofogdemyndigheten under hand om beslutet. I
de brådskande målen förekommer således telefonkontakt med kronofogdemyndigheten
två gånger i samband med beslut om inhibition.

1 förevarande fall förelåg inte anledning att kontakta kronofogdemyndigheten
före beslutet om inhibition. Beslutet expedierades vidare fyra dagar
före den utsatta försäljningen och borde ha varit kronofogdemyndigheten

232

till handa den 10 december eller senast på morgonen den 13 december. I
och för sig synes kunna hävdas att beslutet sänts till kronofogdemyndigheten
i sådan tid att försäljningen av de föremål som omfattades av inhibitionsbeslutet
borde ha kunnat stoppas. Med hänsyn till att förseningar i
postgången kan uppstå - och synbarligen uppstått i detta fall — hade emellertid
varit lämpligt att kronofogdemyndigheten meddelats under hand om
beslutet. Det kan inte uteslutas att underhandskontakt med myndigheten
inte förekommit. Med hänsyn härtill måste det inträffade beklagas.

Slutligen kan anföras att vid utbildningen av ny personal framhålls den
stora vikten av att handläggningsrutinerna iakttas, och vid sammanträden
med enhetens personal tas olika frågor upp som har samband med dessa
rutiner. Det inträffade har ändå föranlett att det - till undvikande av varje
möjlighet till rättsförlust - numera föreskrivs att underhandskontakt med
kronofogdemyndighet skall ske varje gång en utmätning inhiberats.

Yttrande inhämtades också från kronofogdemyndigheten, som i en av
kronofogden Chr. Liming undertecknad skrivelse anförde bl. a. följande.

Det är uppenbart att de två silverföremålen inte bort försäljas efter det
länsstyrelsen meddelat sitt beslut om inhibition. Att ett sådant beslut fattats
var dock inte känt på kronofogdemyndigheten. Skulle sådant besked
ha lämnats per telefon hade försäljningen omedelbart stoppats. De mål i
vilka försäljning är förestående bevakas nämligen av vederbörande kronokommissarie
som har målen samlade hos sig. All personal på avdelning för
enskilda mål är väl medveten om att alla upplysningar rörande dessa mål
omedelbart skall lämnas till kommissarien. Anteckning om eventuellt beslut
om inhibition görs på akten och. om anledning till inställande av försäljningen
finns, återtas begäran om försäljning hos auktionsverket, först
per telefon och därefter skriftligen. I det nu aktuella fallet kände varken
kommissarien, undertecknad kronofogde eller den förste kronoassistent
som verkställt utmätningen till att beslut om inhibition förelåg.

Annette W. inkom därefter med ytterligare en skrivelse jämte bilagor. I
skrivelsen frågade hon bl. a. vilka åtgärder hon rättsligen kunde vidta för
att återfå de ifrågavarande silverpjäserna.

I beslut den 16 mars 1978 anförde JO Lundvik.

Såsom framgår av utredningen meddelade länsstyrelsen det ifrågavarande
inhibitionsbeslutet torsdagen den 9 december 1976 och expedierade beslutet
samma dag till kronofogdemyndigheten, dit det dock inte anlände
förrän måndagen den 13 december 1976, dvs. samma dag som försäljningen
av den utmätta egendomen ägde rum på auktionsverket. Det kom dock
kronofogdemyndigheten tillhanda först vid en tidpunkt på eftermiddagen
den 13 december 1976. då försäljningen redan skett.

Med hänsyn till att lördag och söndag kom emellan och till att förseningar
i postgången inte får uteslutas borde länsstyrelsen inte ha nöjt sig med

233

att sända över beslutet till kronofogdemyndigheten med posten utan borde
dessutom genast under hand - genom telefonsamtal eller telegram - ha
underrättat kronofogdemyndigheten om beslutet. Så brukar också enligt
länsstyrelsen ske men synes inte ha skett i detta fall, vilket länsstyrelsen
beklagat.

Då länsstyrelsen numera föreskrivit att underhandskontakt med kronofogdemyndighet
skall ske varje gång en utmätning inhiberats och jag således
utgår från att det inträffade inte upprepas, finner jag ej skäl vidta ytterligare
åtgärder i ärendet.

Vad till sist gäller Annette W:s förfrågan om vilka åtgärder hon rättsligen
kan vidta för att återfå silversakerna vill jag som min mening framhålla att
det i ett fall som det förevarande inte är lagligen möjligt att återkräva sakerna
från en köpare som i god tro ropat in dem på auktionen (jfr. Undén,
Svensk sakrätt, 1 Lös egendom, 8:e uppl. 1973 s. 145). I ett sådant fall kan
på sin höjd möjligen återstå en rätt att lösa egendomen åter av köparen (se
samma bok s. 150). I dessa rent civilrättsliga frågor vill jag rekommendera
att Annette W. rådgör med advokat.

Dröjsmål vid införsel. Arbetsgivare som utbetalar lön via dator får
vara beredd undantagsvis göra en manuell utbetalning

Såsom ombud för Margareta L. anförde jur. kand. Carl Johan Sehlin i
skrifter, som inkom till JO den 21 och 23 december 1977, klagomål mot
kronofogdemyndigheten i Uppsala distrikt. Sehlin anförde bl. a.

Margareta L. hade den 15 september 1977 ansökt hos kronofogdemyndigheten
om införsel i sin makes lön för utfående av underhållsbidrag till
makarnas barn enligt domstols interimistiska beslut, sammanlagt 1.350 kr.
per månad. Kronofogdemyndigheten hade fattat beslut om införsel den 16
november 1977. Arbetsgivaren hade till kronofogdemyndigheten meddelat
att intet kunnat innehållas av novemberlönen på grund av företagets löneutbetalningsrutiner
(data). Kronofogdemyndigheten hade även upplyst
henne om att vad som skulle komma att innehållas av decemberlönen (löneutbetalning
den 22 december) ej skulle kunna vara henne tillhanda förrän
i början av januari 1978. Vid förfrågan av Sehlin den 16 december 1977
hade kronokommissarien Sven Åhlander bekräftat dessa uppgifter. Åhlander
hade vidare svarat honom att arbetsgivaren sagt sig inte kunna göra
särskilda arrangemang för enskilda av de 6000 anställda i företaget.

På grund av det anförda anhöll Sehlin att JO prövade om handläggningsrutinerna
vid kronofogdemyndigheten var tillräckligt effektiva i införselmål
och om handläggningen i målet varit korrekt mot bakgrund av att utbe -

234

talning till den underhållsberättigade syntes komma att ske först omkring
fyra månader efter det ansökan om införsel kom in till myndigheten.

Efter remiss avgav kronofogdemyndigheten yttrande vari anfördes bl. a.

Ärendet inkom till kronofogdemyndigheten 1977-09-15 med begäran om
införsel i den underhållsskyldiges, Hans Sigvard L:s avlöning.

1977-10-20 överlämnades målet för verkställighet till kronokommissarie

Sven Åhlander. Samma dag sändes anmaning till arbetsgivaren att

inkomma med uppgift om gäldenärens inkomstförhållanden och skatteavdrag.

1977-10-31 inkom svar från arbetsgivaren och den 15 november fattades
beslut om införsel. Den 25 samma månad inkom bevis från arbetsgivaren,
att denne mottagit införselbeslutet.

I slutet av september och under oktober pågick intensiva förberedelser
för redovisning till försäkringskassan med anledning av överflyttning av bidragsförskottens
administration till försäkringskassorna. Arbetsbelastningen
på avdelningen var stor och en viss fördröjning av handläggning av
inkommande ärenden var oundviklig. Dock torde i här aktuellt fall
"olycksfall i arbetet" även ha inträffat på så sätt att ärendet för en tid kommit
åt sidan.

Efter en dryg månad upptäcktes förhållandet och ärendet togs omedelbart
upp till behandling. Efter det att beslut om införsel fattats kom en telefonförfrågan
från sökanden med begäran om besked, när någon redovisning
var att förvänta. Som svar nämndes mitten av december.

Några medel från arbetsgivaren, som rörde det aktuella ärendet, inkom
dock inte och när sökanden ånyo efterlyste redovisning kontaktades arbetsgivaren.

Denne meddelade då att löneavdrag ej kunnat göras i november på
grund av företagets löneutbetalningsrutiner (ADB). För att kunna beaktas
måste införselbeslutet ha kommit arbetsgivaren tillhanda senast den 9 eller
10 i månaden.

De medel, som innehållits av decemberlönen, har 1978-01-18 redovisats
av arbetsgivaren och påföljande dag översänts till sökanden.

Sehlin bemötte kronofogdemyndighetens remissvar.

JO Lundvik anförde i beslut den 23 mars 1978.

Det ligger i sakens natur att mål om införsel för underhållsbidrag bör
handläggas utan onödig tidsutdräkt, särskilt när såsom här är fallet bidragsförskott
ej utgår.

Mot denna bakgrund framstår det två månader långa dröjsmålet hos kronofogdemyndigheten
med att meddela beslut om införsel som otillfredsställande.
Med hänsyn till vad kronofogdemyndigheten anfört om skälen
för dröjsmålet vill jag dock inte alltför hårt kritisera myndigheten på denna
punkt.

Det är vidare beklagligt att redovisning och utbetalning av det första införselbeloppet
inte skedde förrän den 18 och 19 januari 1978, dvs. två må -

235

nader efter det att införselbeslutet meddelades och hela fyra månader efter
det att ansökan om införsel gjordes. Kronofogdemyndigheten synes här ha
bort intaga en mer aktiv hållning gentemot arbetsgivaren och ej utan vidare
godtagit dennes hänvisning till sina datarutiner. Tydligt är att inmatningen
i datorn kan medföra fördröjning av utbetalningar i inledningsskedet. Möjlighet
måste finnas att i undantagsfall med förbigående av datorn göra en
s. k. manuell utbetalning. Hur som helst synes arbetsgivaren även med anlitande
av datorn rimligtvis ha kunnat redovisa det första införselbeloppet i
samband med löneutbetalningarna i december 1977, och längre dröjsmål
borde kronofogdemyndigheten inte ha godtagit.

Vissa övriga ärenden

Underrättelse enligt 59 § utsökningslagen vid utmätning av fordran på
skatterestitution

I Stockholm tillämpas följande rutiner vid förtida återbetalning av för
mycket erlagd preliminärskatt. Sedan lokala skattemyndigheten beslutat
om återbetalning, sänds beslutet till kronofogdemyndigheten om sökanden
finnes registrerad där. Efter kvittning av restförd skatt mot återbetalningsbeloppet
eller utmätning i detta skickar kronofogdemyndigheten lokala
skattemyndighetens beslut till länsstyrelsens uppbördsenhet, varifrån
eventuell utbetalning sker till sökanden. Enligt tryckt anvisning på den beslutsblankett
som användes (Riksskatteverket, RSV, 4464) bör handlingen
sändas till länsstyrelsen inom fem dagar. Den korta tiden är ett led i strävandena
att återbetalning skall kunna ske så snabbt som möjligt. Kronofogdemyndigheten
har sålunda rekommenderats att vid utmätning i belopp,
som den skattskyldige enligt lokala skattemyndighetens beslut är berättigad
att återfå, verkställa förrättning inom fem dagar från den dag beslutet
kommit kronofogdemyndigheten tillhanda.

I ett klagoärende hos JO påtalades att kronofogdemyndigheten i Stockholm
i visst fall utmätt återgående preliminär skatt utan att ha i förväg underrättat
gäldenären om målet.

JO Lundvik anförde i beslut den 2 juni 1978, efter att ha redogjort för tilllämpade
rutiner och riksskatteverkets ovannämnda rekommendation,
bl. a. följande.

Enligt min mening kan en allmän rekommendation av detta slag inte tillmätas
den betydelsen att saken alltid måste anses brådskande och att underrättelse
till gäldenären därför kan underlåtas generellt med stöd av 59 §
2 mom. utsökningslagen.

236

Syftet med underrättelse till gäldenären är att denne skall få möjlighet att
bevaka och tillvarata sin rätt. Han kan t. ex. inför en vanlig utmätning betala
sin skuld och därigenom förhindra utmätningen eller anvisa till utmätning
viss lämplig egendom. Vid ifrågasatt utmätning i överskjutande skatt
kan dessa befogenheter synas vara av mindre stor betydelse för gäldenären.
Från huvudregeln i 59 § 1 mom. utsökningslagen att underrättelse om
utmätning skall sändas till gäldenären finns dock inte något undantag som
ger kronofogden rätt att avstå från underrättelse om det kan antas att sådan
skulle vara av ringa eller ingen betydelse för gäldenären. Från rättssäkerhetssynpunkt
anser jag inte heller att det Finns anledning för mig att
föreslå något sådant undantag.

Jag anser således att kronofogden också när utmätning är aktuell i belopp
som avser återbetalning av preliminär skatt och betalningsanmaning
inte inom skälig tid dessförinnan utgått bör följa huvudregeln i 59 § 1 mom.
utsökningslagen och underrätta gäldenären om den förestående utmätningen.
I sådana fall kan det bli nödvändigt att frångå rekommendationen att
redovisa ärendet till länsstyrelsen inom fem dagar.

Personförväxling i utsökningsmål hos kronofogdemyndighet

En person vid namn Jan Sander skrev till JO och klagade över att en kronofogdemyndighet
förväxlat honom med gäldenären i ett utsökningsmål,
vilken också hette Jan Sander. Klaganden och gäldenären hade inte samma
adress.

Yttrande inhämtades från kronofogdemyndigheten.

I beslut den 7 september 1977 uttalade JO Lundvik följande.

Att klaganden fått mottaga skattekrav från kronofogdemyndigheten i
Solna synes enligt utredningen ha från början berott huvudsakligen på att
en vikarierande handläggare hos myndigheten inte tagit del av - i vart fall
inte med tillräcklig noggrannhet — det arbetskorg på vilket fanns antecknat
den adress som gäldenären sannolikt kunde nås på. I stället har befattningshavaren
satt igång med efterforskningar efter gäldenären och därvid
så småningom kommit fram till klagandens adress. Under den vidare handläggningen
hos kronofogdemyndigheten uppmärksammade inte den ordinarie
tjänsteinnehavaren att klagandens adress ej stämde överens med den
adress på gäldenären som fanns antecknad på arbetskortet.

Även om namnkombinationen Jan Sander måste betecknas som ovanlig
anser jag att det borde ha gjorts någon form av kontroll huruvida klaganden
kunde vara identisk med gäldenären. Den uteblivna kontrollen har orsakat
att klaganden fått mottaga obefogade skattekrav. Härtill har även bidragit
att den ordinarie tjänsteinnehavaren i viss mån brustit i uppmärksamhet
genom att förbise att klagandens adress inte stämde med gäldenä -

237

rens adress som fanns antecknad på arbetskortet. Jag beklagar det obehag
som detta medfört för klaganden.

Utöver den kritik som jag här uttalat finner jag ej skäl till någon åtgärd.

Utredningen i ett enskilt utsökningsmål hos överexekutor har inte kommunicerats
med borgenären. Tillika fråga om nödvändigheten av att inhämta
yttrande från kronofogde med anledning av besvär över utmätning

Vid inspektion hos överexekutor på en länsstyrelse uppmärksammades
att någon kommunikation av utredningen i ett utsökningsmål inte hade ägt
rum med borgenären. Då denne kunde sägas vara den egentlige motparten
till klaganden i besvärsmålet kunde det ifrågasättas om det var riktigt av
överexekutor att inte ha hört borgenären. Det observerades också vid inspektionen
att överexekutor i mål angående besvär över utmätning generellt
lät kronofogdemyndigheten yttra sig oavsett om det gällde allmänna
eller enskilda mål eller om kronofogdemyndighetens formella handläggning
av ärendet kritiserats eller inte i besvären.

Yttrande inhämtades från länsstyrelsen angående de gjorda iakttagelserna.

I beslut den 19 oktober 1977 uttalade JO Wigelius följande.

Det vid inspektionen uppmärksammade fallet, vari borgenären inte fick
tillfälle att yttra sig, var ett enskilt mål. Jag begränsar mig därför i fortsättningen
till sådana mål och tar alltså inte ställning till i vad mån de bedömningar
jag här gör bör äga motsvarande tillämpning i allmänna mål.

Det finns inte några uttryckliga regler om kommunikation av besvär
över utmätningsmans förfarande. Stadgandet i 195 a § utsökningslagen har
omedelbart avseende endast på kommunikation av ansökan om kvarstad,
förbud eller annan handräckning.

Hassler (Utsökningsrätt, s. 432) har påpekat att kommunikation alltid
torde äga rum när överexekutor finner att klaganden visat skäl för sin talan
och densamma alltså kan komma att bifallas. 1 anslutning härtill har JO
Lundvik framhållit att det enligt hans mening framstår som ett starkt rättssäkerhetskrav
att ändring inte göres i utmätning e.d. utan att tillfälle till
yttrande beretts den vars rätt kan beröras av åtgärden (JO 1970 s. 328).

Jag anser för egen del att det är en god huvudregel att föranstalta om
kommunikation i sådana fall som Hassler nämnt och jag instämmer också
helt i Lundviks uttalande. Överexekutor bör t. ex. inte upphäva en utmätning
med mindre borgenären fått tillfälle att yttra sig. Oaktat att det kan
finnas starka skäl som talar för att denne inte har något att bidra med till utredningen
i målet, är dock ett upphävande av utmätningen en sak som i så
hög grad berör hans rätt att det får betraktas som obilligt att inte ge honom
tillfälle till yttrande.

Tilläggas kan att lagberedningen i sitt förslag till utsökningsbalk (SOU

238

1973:22) förordat att talan mot kronofogdemyndighets beslut skall föras
genom besvär till hovrätten och att förslaget i 19 kap. upptar föreskrifter
dels i 34 § om att kronofogdemyndigheten under angivna förutsättningar
skall bereda motpart tillfälle att inkomma med förklaring och dels i 40 § att
hovrätt ej utan att motpart haft tillfälle att inkomma med förklaring får göra
ändring i det överklagade beslutet såvitt rör dennes rätt.

Många gånger kan det helt naturligt vara svårt för överexekutor att i ett
nyinkommet besvärsmål ta ställning till om klagandens motpart — borgenären
eller gäldenären - bör få tillfälle att yttra sig. Viss annan utredning
kan först behöva införskaffas.

1 205 § UL sägs att överexekutor. när klagan ägt rum, vid behov skall infordra
protokoll och andra handlingar i målet från utmätningsmannen. Enligt
min mening torde det som regel finnas skäl att ta in utmätningsmannens
akt i målet. Huruvida yttrande dessutom bör infordras från utmätningsmannen
får bedömas från fall till fall beroende på vad klagomålen avser
och akten utvisar. Att regelmässigt begära yttrande kan knappast vara
påkallat. Ett sådant förfarande måste också vara betungande för utmätningsmannen.

Efter granskning av utmätningsmannens akt och eventuellt yttrande från
honom torde överexekutor kunna ta ställning till om klaganden visat skäl
för sin talan och om kommunikation med klagandens motpart bör ske.

Jag vill tillägga att om tredje man klagat på en utmätning, t. ex. under påstående
att den utmätta egendomen rätteligen tillhör honom, bör frågan om
kommunikation bedömas på i princip samma sätt som när det är gäldenären
som klagar på utmätningen. Skäl kan också finnas att låta gäldenären
yttra sig över besvär av tredje man.

Beträffande det vid inspektionen uppmärksammade fallet följer av det
anförda att borgenären borde ha fått yttra sig över besvären innan överexekutor
upphävde utmätningen. - Målet har tydligen främst gällt kronofogdemyndighetens
tillämpning av de s. k. beneficiereglerna i 65 § UL och
jag kan med hänsyn härtill inte finna att det var obehövligt att inhämta yttrande
från kronofogdemyndigheten.

Fråga om förutsättningar förelegat för s. k. pantbrevsutmätning

Vid inspektion av överexekutorsenheten på en länsstyrelse uppmärksammades
att en kronfogdemyndighet vid två tillfällen utmätt en fastighet
till gäldarfde av statsverkets skattefordran om utsprungligen 35 377 kr. vid
vartdera utmätningstillfållet. Exekutiv auktion hölls den 22 mars 1977. Av
handlingarna framgick att fastigheten hade ett taxeringsvärde å 45 000 kr.
och att den åsatts ett saluvärde om 95000 kr. Det s.k. skyddsbeloppet
uppgick enligt sakägarförteckningen till i runt tal 178 500 kr. Vidare utvisade
förteckningen att i fastigheten fanns pantbrev och del av pantbrev som

239

inte utgjorde pant för fordran och därför kunnat tas i anspråk genom utmätning.
- Det var inte någon representant för kronofogdemyndigheten
närvarande vid bevakningssammanträdet eller auktionen. Någon försäljning
av fastigheten kom inte till stånd vid auktionen och något nytt försäljningsförsök
begärdes inte av sökanden (staten genom kronofogdemyndigheten).

Yttrande inhämtades från kronofogdemyndigheten.

I beslut den 10 mars 1978 uttalade JO Wigelius bl. a. följande.

Av kronofogdemyndighetens yttrande framgår att värderingen i december
1976 utvisade ett värde på fastigheten av 95 000 kronor. Den var intecknad
för 165 000 kronor. Som kronofogden uppfattade lånebilden, var
denna sådan att utrymme för pantbrevsutmätning inte fanns. Jag anser att
det för kronofogdemyndigheten i en sådan situation bör stå klart att ett försäljningsförsök
inte leder till något annat resultat än kostnader för statsverket.
Att då driva ärendet till försäljning — vid vilken försäljning någon
representant för kronofogdemyndigheten för övrigt inte var närvarande (jfr
USK 61 §) - anser jag olämpligt.

Vad gäller en eventuell pantbrevsutmätning är jag emellertid av den uppfattningen
att en mera ingående utredning än den kronofogden gjort skulle

ha visat att Föreningsbanks fordran understeg pantbrevsbeloppet

jämte tillägg. Den härvid för utmätning tillgängliga delen uppgick till i runt
tal 9000 kr. Jag anser för min del att om en pantbrevsutmätning med ianspråktagande
av fastigheten hade skett, möjligheterna att få fastigheten
såld och att erhålla utdelning varit förhållandevis goda, bl. a. därför att en
sådan utmätning skulle ha inneburit att skyddsbeloppet kunnat bestämmas
till ca 90000 kr. i stället för som nu till omkring 179 000 kr.

Hos kronofogdemyndighet har skett dubbla exekutiva åtgärder för uttagande
av fordran

En kronofogdemyndighet beslöt den 23 februari 1977 om införsel i J:s
sjukpenning för uttagande av fordonsskatt om 191 kr. Den 16 mars 1977 utmätte
kronofogden överskjutande skatt för uttagande av samma belopp.

J skrev till JO och klagade över att beloppet i fråga hade uttagits två
gånger.

Det infordrades upplysningar från kronofogdemyndigheten och därefter
yttrande från riksskatteverket.

Kronofogden S. uppgav följande.

Beslutet om införsel i J:s sjukpenning - 16 kronor per dag — delgavs försäkringskassan
den 28 februari.

Sedan kronofogdemyndigheten från lokala skattemyndigheten fått kopia
av beslut om återbetalning till J. av preliminär skatt utmättes därav den 16
mars 191 kronor. Samma dag avsändes ett beslut till sjukkassan varigenom

240

införselbeslutet upphävdes. Innebörden av ett sådant beslut är bl. a. att
eventuellt innehållna ännu ej redovisade medel skall utbetalas till gäldenären.

Någon tid därefter framkom det att 191 kronor hållits inne av försäkringskassan
men att beloppet, trots ändringsbeslutet, inte blivit utbetalt till
J. Försäkringskassan upplyste att ändringsbeslutet inte hade någon betydelse
härvidlag. Det första införselbeslutet hade inmatats i försäkringskassans
datasystem och beloppet hade hunnit tagas ut före ändringsbeslutet.
Vid sådant förhållande kunde pengarna utbetalas endast till kronofogdemyndigheten.
Kronofogdemyndigheten skulle, enligt försäkringskassan, få
pengarna via postgirot i vanlig ordning vid månadsredovisningen.

Att som alternativ häva utmätningen av J. tillkommande preliminär skatt
ansågs som meningslöst, eftersom det är veterligt att länsstyrelsen behandlar
dessa ärenden i sitt datasystem. Att få en ändring till stånd efter en inmatning
är praktiskt taget ogörligt.

I detta läge kunde därför kronofogdemyndigheten inte göra mera utan
endast avvakta redovisning på grund av de exekutiva besluten och omgående
utanordna 191 kronor till J. För J:s del skulle detta innebära en försening
om två dagar, något som han nu vill ha skadestånd för med 2 000 kronor.

Den 7 april inflöt 191 kronor från försäkringskassan, vilket utanordnades
via postgirot samma dag till J. Det genom utmätning i preliminär skatt influtna
beloppet krediterades på skatteskulden.

Riksskatteverkets yttrande har här utelämnats av utrymmesskäl.

I beslut den 30 september 1977 uttalade JO Wigelius följande.

Jag finner det beklagligt att ett belopp om 191 kr. kommit att uttagas två
gånger; såväl genom införsel i J:s sjukersättning som genom utmätning i
hans överskjutande skatt. Det är särskilt beklagligt eftersom J. tidigare råkat
illa ut på ungefär samma sätt (se JO:s ärende dnr 2075/76).

Jag finnér det vara en lämplig huvudregel att kronofogdemyndighet före
utmätning av gäldenärs överskjutande skatt eller kvittning av skatten mot
den slutliga delen av gäldenärens totala skuld kontrollerar hos arbetsgivare,
försäkringskassa eller annan huruvida beslutad införsel givit något resultat.
En sådan kontroll kan dock inte alltid vara erforderlig. Är t. ex. gäldenärens
skuld så mycket större än den överskjutande skatten att det utan
vidare är klart att ett belopp motsvarande mellanskillnaden inte kan ha uttagits
genom införsel, är ju en kontroll onödig. Här får kronofogdemyndigheten
sedan i stället beakta i införselärendet hur stor gäldenärens skuld är
efter utmätningen. Sker en kontroll, har myndigheten att med ledning av
vad kontrollen ger vid handen besluta om utmätning skall verkställas, hur
stort belopp som skall utmätas och om införsel skall upphöra.

241

Talan mot överexekutors beslut i anledning av begäran om anstånd med
försäljning av fastighet

Vid inspektion hos överexekutor på en länsstyrelse iakttogs att överexekutor
i fråga om överklagande av beslut över begäran om anstånd med försäljning
av fastighet (11 § fastighetsförsäljningslagen) förordnade att talan
mot beslutet inte fick föras annat än i samband med talan mot auktionen.

JO Wigelius lät anteckna följande till inspektionsprotokollet.

Varken fastighetsförsäljningslagen (11 och 71 §§) eller utsökningslagen
(11 kap.) ger något klart besked om hur talan skall föras mot sådana beslut
som det här är fråga om. Ett stöd för att talan kan föras särskilt får högsta
domstolens beslut den 27 maj 1975 nr SÖ 744 och den 23 april 1976 nr SÖ
809 anses utgöra. I dessa fall hade ansökan om anstånd med exekutiv försäljning
inte medgivits av länsstyrelsen. Besvär däröver — i form av särskild
talan - lämnades utan bifall av hovrätten. HD meddelade inte prövningstillstånd.
- Nämnas bör också att lagberedningen i förslaget till Utsökningsbalk
(SOU 1973:22) föreslagit en bestämmelse att särskild talan
inte skall få föras mot bl. a. beslut som endast innefattar förberedelse till
senare åtgärd och ej rör tredje man (19 kap. 25 §). Enligt lagberedningen
skall till beslut som enbart rör förberedande åtgärd ej räknas beslut varigenom
anstånd med försäljning medges eller vägras (s. 566). - Enligt min
mening torde redan idag särskild talan kunna föras mot beslut som överexekutor
meddelat med anledning av begäran om anstånd med exekutiv
försäljning. Så torde också ha varit fallet enligt äldre rätt (se prop. 1945 s.
41). Yttrande i saken bör inhämtas från länsstyrelsen.

1 yttrandet från länsstyrelsen uppgavs att överexekutor — efter att ha tagit
del av vad som antecknats i inspektionsprotokollet - avsåg att i fortsättningen
meddela besvärshänvisning vid beslut med anledning av begäran
om anstånd med exekutiv försäljning.

16 Riksdagen 1978179. 2 sami. Nr I

242

Taxering och uppbörd

Affären Ingmar Bergman1

JO Lundvik anförde i ett den 28 februari 1978 meddelat beslut följande.

Inledning

Allmän översikt

Under den tid som nu är aktuell ägde regissören Ingmar Bergman samtliga
aktier i Cinematograph Aktiebolag. Bergman ägde också samtliga aktier
i det schweiziska aktiebolaget Persona Aktiengesellschaft, som bildats år
1968 och likviderades under hösten år 1974.

Hos riksskatteverkets kontrollavdelning var tillsatt en speciell arbetsgrupp
för utredning av utlandstransaktioner. I slutet av år 1974 började
gruppen att se på handlingar hos riksbanken rörande Persona. Granskningen
föranledde gruppen att i maj år 1975 upprätta en s.k. förhandspromemoria
rörande Bergmans taxeringar åren 1970-1975. Med åberopande av
denna förhandspromemoria polisanmälde riksskatteverket Bergman i juni
1975 för skatte- och valutabrott. Detta var upprinnelsen till de uppmärksammade
ingripanden som företogs mot Bergman i början av år 1976 och
till de händelser som därefter följde.

Den 30 januari 1976 hämtades Bergman på sin arbetsplats, Kungl. Dramatiska
teatern, av polis till förhör rörande misstanke om skattebrott vid
1971 års taxering.

Den 3 februari 1976 väckte kammaråklagaren Curt Dreifaldt åtal mot
Bergman vid Stockholms tingsrätt för falskdeklaration, alternativt vårdslös
deklaration med avseende å Bergmans år 1971 avgivna deklaration. Dreifaldt
väckte samtidigt åtal mot Bergmans skatterådgivare, advokaten SvenHarald
Bauer, för medhjälp till ettdera av nu nämnda brott. Sedan Bergman
och Bauer begärt att åtalen skulle överprövas, förordnade riksåklagaren att
ärendet skulle handläggas av Anders Nordenadler, länsåklagare för speciella
mål.

Den 24 mars 1976 beslöt Nordenadler att lägga ned åtalen mot Bergman
och Bauer „^mt också att lägga ned förundersökning rörande misstänkta
skattebrott såvitt avsåg Bergmans och Cinematographs deklarationer avgivna
åren 1972-1975.

Den 22 april 1976 publicerade tidningen Expressen ett öppet brev från
Bergman, som däri gick till angrepp mot myndigheternas behandling av
honom; en behandling som Bergman sade föranleda honom att lämna

1 Särskild innehållsförteckning till detta ärende återfinns på s. 311.

243

Sverige för gott. Bergman gav i brevet sin version av hur ingripandena gått
till. Han vände sig särskilt mot att skattemyndigheterna hade försökt
”kohandla” om hans skatter.

Den 27 april 1976 anordnade riksskatteverket en presskonferens. Verket
lämnade därvid upplysningar rörande sin kontrollverksamhet men också
sin version av hur transaktioner mellan Bergman, Cinematograph och
Persona gått till. I anslutning till presskonferensen delade allmänna ombudet
för mellankommunala mål, Bengt Källén, som angripits i Bergmans
öppna brev för ”kohandeln”, i sin tur ut ett öppet brev, riktat till Bergman.
Brevet fick en omfattande publicitet. Samma dag presskonferensen ägde
rum anförde Källén hos mellankommunala skatterätten besvär över Cinematographs
taxeringar år 1975.

Polisingripandet, åtalen, de öppna breven och presskonferensen men
framför allt Bergmans ”landsflykt” åstadkom stort uppseende inte bara
inom landet. I anslutning till Bergman-affären gjorde polis och åklagare
också ett uppmärksammat ingripande mot skådespelerskan Bibi Andersson.
Ett flertal personer framförde klagomål hos JO över myndigheternas
behandling av Bergman och rörande vissa av ovan beskrivna händelser.
Vissa omständigheter i samband med ingripandet mot Bibi Andersson
föranledde klagomål hos JO. Också hos justitiekanslern och hos riksåklagaren
gjordes anmälningar om det inträffade.

Av de klagomål som kom in till JO tog jag upp några, som i huvudsak
riktade sig mot riksskatteverkets presskonferens och mot Källéns öppna
brev. Genom beslut den 13 maj 1976 avskrev jag vissa andra ärenden där
klagomålen rörde samma saker (dnr 1127, 1200 och 1115/76). Dessförinnan
hade jag på eget initiativ tagit upp ett ärende rörande den påstådda ”kohandeln”
om Bergmans taxeringar, dnr 1095/76. Två här anhängiggjorda
ärenden, dnr 787 och 1012/76, beträffande vissa omständigheter i samband
med ingripandet mot Bibi Andersson, avskrevs den 29 april 1976 av JO
Anders Wigelius med hänvisning till att påtalade förhållanden då redan var
föremål för utredning av åklagarmyndighet. 1 beslut den 18 maj 1976
avskrev JO Wigelius med liknande motivering ett annat ärende, dnr 1329/
76, rörande Bibi Andersson. Slutligen inkom till JO den 13 maj 1976 en
skrift från advokaten Lars Rosengren såsom ombud för Bauer, vari Rosengren
framförde klagomål i en mångfald hänseenden mot framför allt riksskatteverkets
agerande i Bergman-ärendet. Det är främst Rosengrens klagomål,
dnr 1320/76, som föranlett den omfattande utredning jag företagit i
Bergman-ärendet. Samtidigt som Rosengren klagade hos JO gjorde han
anmälan till riksåklagaren och till åklagarmyndigheten i Stockholm. Bauer
gjorde vidare för sin del anmälan till justitiekanslern rörande publiceringen
av vissa handlingar som framkommit vid taxeringsrevisioner hos Bergman
eller Cinematograph.

Bibi Andersson anmälde hos riksåklagaren de ingripanden som gjorts
mot henne. Dåvarande chefsåklagaren Axel Morath, som anförtrotts ut -

244

redningen, inledde förundersökning beträffande misstänkt myndighetsmissbruk
m. m. Morath lade ned förundersökningen genom beslut den 30
juni 1976, vari han konstaterade att utredningen inte gav belägg för att
något brott begåtts av polispersonal eller av befattningshavare från riksskatteverket.
Detta beslut samt förundersökningshandlingarna tillställdes
mig efter överenskommelse med Morath.

Kammaråklagare Dreifaldts handläggning av ärendet rörande Bergman
togs upp av riksåklagaren, som i beslut den 10 december 1976 förklarade
att han avsåg att väcka frågan om disciplinärt ansvar för Dreifaldt genom
anmälan till statens ansvarsnämnd. I beslut den 3 maj 1977 tilldelades
Dreifaldt varning för tjänsteförseelse av ansvarsnämnden. Dreifaldts arbetstagarorganisation
har fört talan hos arbetsdomstolen över ansvarsnämndens
beslut. Arbetsdomstolen kommer, enligt vad jag inhämtat, att
meddela dom i mitten av mars månad 1978. Jag har inte tagit upp denna
fråga.

Här skall också nämnas att justitiekanslern i beslut den 10 september
1976 avgjort det av Bauer där anhängiggjorda ärendet. Justitiekanslern
anförde i sitt beslut att den företagna utredningen inte givit någon ledning
rörande vem som skulle kunna vara ansvarig för ett utlämnande av berörda
handlingar. Justitiekanslern förklarade att det därför och med hänsyn till
det stora antal personer, som haft befattning med handlingarna i fråga, inte
var meningsfullt att genom ytterligare utredning söka efterforska eventuella
misstänkta.

Bergman-ärendet hos JO har, framför allt genom Rosengrens klagomål,
kommit att främst inriktas på den befattning, som viss personal från
riksskatteverket tagit med saken. Som ovan sagts har jag dessutom till
handläggning upptagit klagomål mot riksskatteverkets presskonferens och
mot Källéns öppna brev. Vidare har jag, som också nämnts, tagit upp ett
initiativärende angående den påstådda ”kohandeln” om Bergmans taxeringar.

Översikt över taxeringsprocesserna

De taxeringar som här är aktuella är dels Bergmans egna taxeringar åren
1970-1975, dels Cinematographs taxeringar åren 1971-1975. Bergmans
taxeringar år 1970 och 1975 har behandlats av länsskatterätten i Gotlands
län efter framställning om eftertaxering respektive besvär från taxeringsdirektören
Rune Dahlstrand vid länsstyrelsen i Gotlands län. Under ifrågavarande
tid hade Bergman sitt hemvist på Fårö, Gotlands län. Länsskatterätten
biföll inte Dahlstrands talan i något av fallen. Taxeringarna har
numera vunnit laga kraft. Efter framställningar om eftertaxering respektive
besvär från allmänna ombudet Bengt Källén har mellankommunala skatterätten
prövat Cinematographs taxeringar åren 1971-1975. Inte i något av

245

fallen har mellankommunala skatterätten bifallit Källéns talan. Källén har
överklagat besluten och taxeringarna ligger för närvarande för prövning
hos kammarrätten i Stockholm.

Bakgrunden till att det allmänna kommit att framställa yrkanden om
ändringar i Bergmans och Cinematographs taxeringar är som tidigare
nämnts att söka i den kontroll - med början i en rutingranskning hos
riksbanken - som under hösten 1974 inleddes av en riksskatteverkets
arbetsgrupp för utredning av utlandstransaktioner. 1 denna grupp ingick
avdelningsdirektörerna Åke Schoberg och Kent Karlsson samt byrådirektören
Olle Wessén. Gruppen — fortsättningsvis kallad Schoberg-gruppen -upprättade ett flertal promemorior rörande Bergman och Cinematograph.
Dessa promemorior, benämnda förhandspromemoria, delpromemoria,
revisionspromemoria samt tilläggspromemoria, har delvis legat till grund
för Dahlstrands och Källéns yrkanden om taxeringsändringar. Promemoriorna
låg också delvis till grund för de åtal som väcktes av Dreifaldt.

Klagomålen mot riks skatt ev erke t

I en skrift, som inkom till JO den 13 maj 1976, framförde Rosengren på
uppdrag av Bauer klagomål mot riksskatteverkets handläggning av Bergman-affären.
Rosengren anhöll att JO måtte utreda vad som förevarit i
saken rörande Bergman och Bauer, särskilt samarbetet mellan riksskatteverkets
personal och polisen. Rosengren begärde också utredning rörande
brott mot sekretessplikt. Samtidigt begärde dock Bauer själv att justitiekanslern
skulle utreda sekretessfrågan. Som ovan nämnts meddelade justitiekanslern
beslut den 10 september 1976 i anledning av denna Bauers
begäran. Jag går för min del inte in på denna fråga.

I maj 1976 skrev Rosengren dessutom till åklagarmyndigheten i Stockholm
och hemställde om utredning huruvida Schoberg, Karlsson och eventuellt
andra befattningshavare hos riksskatteverket genom vårdslösa skatterättsliga
bedömningar och påståenden, anmälningar om brottsmisstanke
samt genom övriga åtgärder i saken rörande Bergman och Bauer gjort sig
skyldiga till brott. Efter överläggningar mellan mig och chefsåklagaren
Morath överlämnades denna Rosengrens anmälan till mig den 14 juni 1976
för fortsatt handläggning här. Rosengren underrättades om denna åtgärd.

Rosengren har därefter inkommit till JO med ytterligare skrifter, vari
han utvidgat och utvecklat klagomålen mot rikskatteverket och skattemyndigheterna.
Rosengrens klagomål mot riksskatteverkets personal och övriga
taxeringstjänstemän kan sammanfattas i följande punkter.

1. Anmälan om brottsmisstanke gjordes utan föregående taxeringsrevision
eller annan ordentlig utredning. Schoberg och Karlsson syntes medvetet
ha underlåtit att företaga ordentliga taxeringsrevisioner för att i
stället på lösa grunder göra anmälan till polis- och åklagarmyndighet.

246

2. Sådan anmälan i Bergmans fall omfattade inte bara misstanke om
skattebrott utan också om valutabrott, vilket sistnämnda var en bedömning
helt utanför riksskatteverkets kompetensområde. Misstanken om valutabrott
framfördes trots att Schoberg och Karlsson av riksbanken fått ett
uttryckligt besked om att riksbanken inte ansåg valutabrott föreligga.

3. Schoberg och Karlsson fick ej förordnande att göra taxeringsrevision
hos Bergman förrän efter det att de börjat utredningen och framfört misstankar
om brott.

4. Schoberg och Karlsson syntes ha verkat aktivt för att förmå polis- och
åklagarmyndighet att vidtaga straffprocessuella tvångsåtgärder mot misstänkta
samt att åtala Bergman och Bauer för skattebrott.

5. Schoberg och Karlsson underlät att för polis och åklagare omtala att
länsskatterätten i Gotlands län genom beslut den 19 december 1975 underkänt
revisorernas skatterättsliga argumentering och deras påståenden om
oriktig deklaration från Bergman vid 1970 års taxering. Schoberg och
Karlsson syntes ha vilselett Dreifaldt om detta besluts innebörd.

6. Trots att kammaråklagaren Lars Ripe, som först fick hand om anmälningen,
inte fann grundad anledning till ingripanden mot Bergman och
Bauer, framförde Schoberg och Karlsson därefter på nytt samma misstankar
till polis och åklagare i november 1975 och i januari 1976. Revisorerna
påpekade då för åklagaren Dreifaldt att preskriptionsrisk förelåg. Därigenom
förmådde revisorerna Dreifaldt att besluta om husrannsakan och
andra tvångsingripanden samt att väcka åtal. Schoberg och Karlsson syntes
vidare ha sökt påskynda Dreifaldts åtalsbeslut.

7. Bergman fick ej tillfälle att yttra sig över en delpromemoria av den 15
oktober 1975 innan denna sändes till Dahlstrand.

8. Det föreföll som om riksskatteverkets personal tillåtits att fullgöra
rent polisiära funktioner, för vilka den varken hade behörighet eller var
lämpad.

9. De promemorior som upprättats av Schoberg och Karlsson uppfyllde
inte rimliga krav på saklighet och kunskaper i skatterätt. I promemoriorna
förekom lösa antaganden och insinuationer som ej hörde hemma där.
Vidare fanns det rena sakfel. Slutligen var den skatterättsliga argumenteringen
i promemoriorna fullständigt ohållbar.

10. Sedan Nordenadler övertagit utredningen och fått avdelningsdirektören
Stefan Vogel och taxeringsrevisorn Sven Björnesjö till sin hjälp,
fortsatte Schoberg och Karlsson att befatta sig med saken, tydligen bakom
ryggen på Nordenadler. Schoberg och Karlsson försökte förmå Dahlstrand
att begära eftertaxering av Cinematograph på Gotland men då detta inte
lyckades vände Schoberg och Karlsson sig i stället till Källén. Denne
anförde då besvär hos mellankommunala skatterätten.

11. Schoberg och Karlsson har dels i tjänsten dels genom offentlig
polemik försökt rättfärdiga och genomdriva sin ståndpunkt, vilken uttryckligt
underkänts av andra myndigheter, som prövat taxerings- och ansvarsfrågan.

12. Oaktat länsåklagaren Thorsten Rosenberg haft riksåklagarens förordnande
att handlägga bl. a. Bergman-fallet har Schoberg och Karlsson
vänt sig till annan åklagare. Revisorerna, som känt till Rosenbergs förordnande,
har därigenom ”gått bakom ryggen” på denne.

Vad gäller Rosengrens påstående (punkt 8 ovan) att riksskatteverkets
personal i vissa fall kan ha tillåtits att fullgöra rent polisiära funktioner har

247

jag på begäran fått till mig översänd den utredning som Morath gjort
rörande ingripandet mot skådespelerskan Bibi Andersson den 3 och 4
februari 1976. I sistnämnda del har jag låtit hålla kompletterande förhör
med kriminalinspektören Bernt Blomberg.

Ett flertal personer har hörts i anledning av Rosengrens klagomål. Vidare
har upplysningar inhämtats, muntligen och skriftligen, från flera tjänstemän.
Jag har vidare genom besök hos riksbanken försökt bringa klarhet i
vad som förevarit i samband med riksbankens handläggning av valutadelen
i ärendet. Jag har därvid också sökt få fram vilka kontakter som varit
mellan riksbanken och riksskatteverkets kontrollpersonal.

Kontrollaktionen och dess resultat

1. Bergmans taxeringar

a) Förhandspromemorian m. m.

Schoberg och Karlsson gjorde under hösten 1974 en kontroll hos riksbanken
av vissa fysiska och juridiska personers utlandstransaktioner.
Granskningen ledde till att revisorerna den 15 maj 1975 framlade en ”förhandspromemoria”
rörande Bergmans taxeringar åren 1970-1975. I promemorian
sades till en början att Persona var ett s. k. domicilbolag, som ej
hade anställd personal eller egna kontorslokaler. Bolaget syntes varken ha
producerat eller distribuerat någon film utan syntes enbart ha fungerat som
ett faktureringsbolag. Vidare nämndes att i Bergmans ansökan till riksbanken
år 1967 om tillstånd att bilda bolag i Schweiz ändamålet med bolagsbildningen
hade uppgivits vara produktion och distribution av filmer. I
promemorian framhölls vidare att betydande vinstmedel hade uppsamlats
hos Persona. Sålunda uppgick ackumulerade vinstmedel per den 31 december
1973 till cirka 2,2 miljoner kr. Promemorian avslutades på följande
sätt.

Bolaget har åren 1970-1973 till aktieägaren Bergman utbetalat utdelningar
(SFR) med 28000, 74000, 18000 resp. 4500. Bergman har beskattats för
dessa belopp i Sverige. Inga andra belopp från Persona Film AG har
taxeringsåren 1970-1974 deklarerats i Sverige av Bergman .

Med stöd av nu tillgängliga handlingar finns anledning ifrågasätta konstruktionen
med Persona Film AG. Bolaget har tillförts betydande vinstmedel
till synes utan någon motprestation. Närmast bör de belopp som
uppsamlats hos bolaget anses utgöra otillåtna vinstdispositioner från Cinematograph
AB:s sida. Eftersom Bergman äger/ägt aktierna i bägge bolagen
får beloppen i fråga anses ha varit tillgängliga för lyftning för honom
personligen. Detta bekräftas också av vad som skett efter likvidationen
under 1974. I 1975 års allmänna självdeklaration har Bergman under inkomst
av tillfällig förvärvsverksamhet redovisat utskiftning av bolaget
varvid till beskattning upptagits 10 procent av det utskiftade beloppet
2471 754 kronor eller 247 175 kronor. De belopp som tillförts Persona Film

248

AG borde i stället ha deklarerats av Bergman som inkomst av tjänst
taxeringsåren 1970-1974.

Taxeringsrevision har i avvaktan på åklagares bedömning av föreliggande
material inte ännu utförts hos vare sig Bergman eller Cinematograph AB.

I en skrivelse den 19juni 1975 anmälde dåvarande chefen för riksskatteverkets
kontrollavdelning, numera länsrådet C-G Petersson, med kontrasignering
av Schoberg, till polisen i Stockholm att misstanke om skattebrott
och valutabrott förelåg. I anmälan hänvisades till några promemorior
och till viss korrespondens. Vidare sades att av utredningstekniska skäl
hade, för att ej störa eventuellt kommande polisutredning, revision ännu ej
gjorts. För närmare upplysningar hänvisades till Schoberg och Karlsson.

b) Bergmans taxering år 1970

Den 15 oktober 1975 avgav Schoberg-gruppen en delpromemoria avseende
taxeringsrevision hos Bergman rörande taxeringsåret 1970. 1 promemorian
nämndes att taxeringsrevision alltjämt pågick hos Cinematograph.
Vidare redogjordes för Personas konstruktion och dess förvaltning. Revisorerna
gjorde gällande att Cinematograph överfört utlandsrättighetema
till en film, ”Riten”, till Persona, vilket kunde jämställas med en vinstöverföring
från Cinematograph till Persona. Det sistnämnda bolaget redovisade
dels licensintäkter från olika länder för upplåtelse av visningsrätten
till ”Riten”, dels ersättning från AB Svensk Filmindustri för fdmhyra
för samma film. På kostnadssidan fanns en ersättning till Cinematograph
för överlåtelse av visningsrätten till ”Riten”. Denna ersättning uppgick till
exakt 30% av intäkterna från Svensk Filmindustri. Vidare hade Persona
gjort utbetalningar till ett flertal skådespelare bosatta i Sverige. Personas
nettovinst före skatt uppgick därefter till 401371 schweizerfranc (SFR).
Promemorian avslutades enligt följande.

Överförandet av utlandsrättighetema till ”Riten” kan jämställas med en
vinstöverföring från Cinematograph AB till Persona. Denna överföring har
i realiteten utgjort en kostnad i Cinematograph AB:s rörelse. För att kostnaden
skall vara avdragsgill i det svenska bolagets rörelse måste kunna
krävas att Persona utfört någon motprestation gentemot Cinematograph
AB. Så har definitivt inte varit fallet. Av det överlämnade räkenskapsmaterialet
och omständigheterna i övrigt framgår att Persona endast
fungerat som ett slags förvaltningsorgan, som utan motprestation emottagit
och förvaltat inkomster vilka i stället bort redovisas hos Cinematograph
AB.

Vinstöverföringen till Persona bör således inte godkännas. Avdrag för i
Schweiz uppkomna kostnader av 37 273 SFR jämte skatter 58 000 SFR bör
till huvudsaklig del anses utgöra kostnader som uppstått i syfte att kringgå
den svenska skatte- och valutalagstiftningen. Avdrag härför bör inte
medges. Vi motsätter oss dock inte att den här i riket avdragsgilla delen
beräknas till skäliga 10 000 SFR. Skillnaden mellan 435 529 SFR och 10000
SFR bör sålunda anses utgöra den hos Cinematograph AB inte redovisade

249

och deklarerade inkomsten. Eftersom Cinematograph AB:s aktieägare också
ägt aktierna i Persona bör ifrågavarande belopp av 425 529 SFR eller
506000 kr (kurs 1,19) anses utgöra en förtäckt löneförmån för denne.
Beloppet får anses ha varit tillgängligt för lyftning i och med att respektive
likvid inbetalades från utlandet till Persona. Detta har skett under inkomståret
1969. Bergman bör således åsättas eftertaxering för år 1970 för
ett belopp av 506 000 kr. Eftersom Bergmans deklaration inte innehåller
några uppgifter om transaktionerna mellan Cinematograph AB och Persona
Film AG föreligger formella förutsättningar för eftertaxering.

Schoberg-gruppens delpromemoria skickades till länsstyrelsen i Gotlands
län, dit den inkom den 20 oktober 1975. Taxeringsdirektören Rune
Dahlstrand ingav den 31 oktober 1975 till länsskatterätten i Gotlands län en
framställning om eftertaxering av Bergman för taxeringsåret 1970. Dahlstrand
anslöt sig därvid till taxeringsrevisorernas mening i fråga om påstådd
vinstöverföring till Persona och om att Persona ej utfört någon
motprestation. Dahlstrand hade dock ej samma uppfattning som revisorerna
angående det skälighetsuppskattade kostnadsavdraget, vilket Dahlstrand
ansåg ej böra medgivas. Eftertaxeringsyrkandet kom därefter att
avse 518 000 kr. Dahlstrand anslöt sig också till revisorernas uppfattning
om de formella förutsättningarna för eftertaxering.

I beslut, meddelat den 19 december 1975, sade länsskatterätten i Gotlands
län följande.

Bergman har i avgiven självdeklaration under inkomst av tjänst redovisat
lön från Cinematograph AB och på förmögenhetsbilagan redovisat aktieinnehav
i Cinematograph AB och Persona Film AG.

Det kan antecknas att länsskatterätten enligt beslut den 12 augusti 1975
(§§ 488 och 489) avseende 1973 respektive 1974 års taxeringar beskattat
Bergman för utdelning från Persona Film AG.

Länsskatterätten finnér inte det förhållandet, att Bergman i sin självdeklaration
inte redovisat transaktionerna som förekommit mellan de av honom
ägda bolagen Cinematograph AB och Persona Film AG innefatta
sådant oriktigt meddelande som avses i 114 § taxeringslagen och som utgör
grund för eftertaxering.

Länsskatterätten lämnar därför taxeringsintendentens framställning om
eftertaxering utan bifall.

Dahlstrand fullföljde talan till kammarrätten i Stockholm den 16 februari
1976 varvid han, med åberopande av pågående utredningar angående Bergmans
mellanhavanden med Cinematograph, anhöll om anstånd med att
utveckla sin talan intill utgången av april månad 1976. Den 26 mars 1976
återkallade Dahlstrand sina kammarrättsbesvär varefter kammarrätten den
8 april 1976 avskrev målet från vidare handläggning.

c) Bergmans taxeringar 1971 — 1974

Den 30 december 1975 avgav Schoberg och Karlsson revisionspromemorior
dels angående Bergmans taxeringar åren 1971-1975, dels ock rö -

250

rande Cinematographs taxeringar åren 1973 — 1975 i Gotlands kommun. I
promemorian rörande Bergman personligen beskrevs transaktioner liknande
dem som nämnts i delpromemorian rörande 1970 års taxering. De
intäkter och kostnader som redovisats hos Persona gällde filmerna ”Riten”,
”En passion”, ”Beröringen” samt ”The Enclave”. Personas intäkter
bestod dels av licensintäkter från utlandet, dels av hyresersättningar
från Svensk Filmindustri medan kostnaderna utgjordes av ersättningar till
skådespelare, till Cinematograph och till Svensk Filmindustri. Beträffande
filmen ”Beröringen” överfördes Cinematographs produktionskostnader å
2864 345 SFR till Persona, där beloppet krediterades Cinematographs
konto. Revisorerna säger härom: ”Cinematograph fick således en fordran
på Persona.” Promemorian rörande Bergman avslutas på följande sätt.

Överförandet av utlandsrättigheterna till Persona kan jämställas med
vinstöverföringar från Cinematograph till Persona. Dessa överföringar har
i realiteten utgjort kostnader i Cinematographs rörelse. För att kostnaderna
skall vara avdragsgilla i det svenska bolagets rörelse måste kunna
krävas, att Persona utfört någon prestation gentemot Cinematograph. Så
har definitivt inte varit fallet. Av det överlämnade räkenskapsmaterialet
och omständigheterna i övrigt framgår, att Persona endast fungerat som ett
slags förvaltningsorgan, som utan motprestation emottagit och förvaltat
inkomster, vilka i stället bort redovisas hos Cinematograph. Personas
verkliga ledning har utgjorts av företrädesvis advokat S H Bauer, i någon
mån också Bergman. Bilagorna 52-54 belyser väl Personas status såsom
varande en mottagare och förvaltare av medel utan att själv utföra några
prestationer för Cinematograph. De i uppenbart skatteundandragande syfte
godtyckliga vinstöverföringarna till Persona belyses också väl av bilaga
55. Vinstöverföringarna till Persona bör således inte godkännas.

Eftersom Cinematograph och Persona haft samma aktieägare (Bergman)
bör vinstöverföringarna anses utgöra förtäckta löneförmåner för denne.
Beloppen får anses ha varit tillgängliga för lyftning för Bergman i och med
att respektive likvid inbetalades från utlandet till Persona eller gottskrevs
detta bolag på annat sätt.

Bergmans deklarationer för taxeringsåren 1971 -1975 innehåller inte några
uppgifter, som talar om vilka transaktioner som förekommit mellan
Cinematograph och Persona. Formella förutsättningar för eftertaxering
föreligger således. Detsamma gäller för påförande av skattetillägg för taxeringsåren
1972-1974.

Eftertaxeringen föreslås med ledning av nedanstående sammanställning
(nedåt avrundade belopp).

Taxeringsår Belopp i SFR Medelkurs Belopp i kr

1971 434434 120,573 523 000

1972 781908 124,492 973 000

1973 80924 124,912 101000

1974 5588 138,687 7000

Vid bifall till ovanstående eftertaxeringsförslag bör åsatt taxering för
realisationsvinst för 1975 undanröjas.

Några yrkanden rörande 1971 — 1974 års taxeringar framställdes dock
inte från det allmännas sida. Dock yrkade Bergman genom Bauer i oktober

251

1974 och fick i augusti 1975 av länsskatterätten i Gotlands län rättelse av
1973 och 1974 års taxeringar på det sätt att utdelningar från Persona å
92 500 respektive 30 543 kr tillädes Bergmans inkomster i förvärvskällan
kapital. (Jämför nedan vad som under ”Åtalet mot Bergman” sägs härom i
citatet av Nordenadlers beslut den 24 mars 1976.)

Schoberg och Karlsson avgav dessutom två tilläggspromemorior. Den
ena, daterad den 25 februari 1976, rör Bergmans taxering 1971 och har
uppgivits vara upprättad i anledning av ett sammanträde den 26 februari
1976 med Nordenadler. Den innehåller bl. a. ytterligare beskrivning av
transaktioner i samband med ”Riten”. Revisorerna talar därjämte om ”En
passion” för vilken Persona säges ha fått 493 925 SFR i hyresersättning
från SF. Den andra tilläggspromemorian, daterad den 9 mars 1976, rör
både Bergman och Cinematograph. Den anges vara en komplettering till
tidigare promemorior rörande Bergman och Cinematograph (dock sägs
inget om nyssnämnda tilläggspromemoria av den 25 februari 1976). Den
behandlar ytterligare de transaktioner som förevarit mellan Cinematograph,
Persona och Svensk Filmindustri rörande de inledningsvis nämnda
fyra filmerna. Innan revisorerna övergår till att redovisa vissa alternativa
ställningstaganden som kunde komma i fråga säger de bl. a. följande.

Anmärkningsvärt är vidare att man valt ett s. k. domizilbolag. Ifall
verkliga planer på att driva rörelse i Schweiz funnits hade säkerligen
näringstillstånd inhämtats samtidigt som annan status på bolaget valts. Än
märkligare är att man för riksbanken försökt dölja Personas förehavanden.
Jfr bilaga 11. Enligt vår uppfattning har Personas bildande skett av helt
andra orsaker, nämligen av skattemässiga skäl.

I de tidigare upprättade promemoriorna har vi gjort gällande att Persona
endast fungerat som ett slags förvaltningsorgan, som utan motprestation
emottagit och förvaltat inkomster, vilka i stället bort redovisas hos Cinematograph.
Jfr storleken av Personas värdepappersportfölj och bilagorna
16—26. Överförandet av utlandsrättigheterna till Persona ansåg vi kunde
jämställas med vinstöverföringar från Cinematograph. Vi har vidare ansett
att vinstöverföringarna bör betraktas som förtäckta löneförmåner för Bergman.
Vi vidhåller denna ståndpunkt till alla delar.

Denna promemoria kom Dahlstrand tillhanda den 10 mars 1976.

d) Bergmans taxering år 1975

Som ovan nämnts trädde Persona i likvidation under hösten 1974. Därvid
utskiftades bolagets medel till Bergman, som erhöll 2601 846 kr. I sin
självdeklaration till 1975 års taxering upptog Bergman 10 procent av beloppet
(minus 5 procent schweizisk källskatt) såsom inkomst av tillfällig
förvärvsverksamhet. Bergman menade sålunda att han blott skulle realisationsvinstbeskattas.
Taxeringsnämnden följde deklarationen i detta hänseende.

Genom besvär den 24 mars 1976 till länsskatterätten i Gotlands län
yrkade Dahlstrand att Bergman i stället skulle taxeras för ifrågavarande

252

belopp såsom för inkomst av kapital, dvs. att hela summan skulle tagas till
beskattning vid 1975 års taxering. Dahlstrand menade att Persona var ett
sådant förvaltningsföretag, som avses i 64 § 2 mom. kommunalskattelagen
och att Persona därför skulle behandlas som en svensk ekonomisk förening.
Utskiftningen från bolaget skulle därför utgöra skattepliktig inkomst
av kapital.

I beslut, meddelat den 29 juni 1977, lämnade länsskatterätten Dahlstrands
talan utan bifall. Skatterätten fann att det av Dahlstrand åberopade
stadgandet inte var tillämpligt på Persona.

Länsskatterättens beslut har numera vunnit laga kraft.

2. Cinematographs taxeringar

Inledningsvis kan nämnas att sätet för Cinematographs styrelse den 30
juni 1968 flyttades från Stockholm till Fårösunds kommun (numera Gotlands
kommun). Flyttningen registrerades hos länsstyrelsen i Gotlands län
den 16 januari 1969. Bolaget har taxerats både statligt och kommunalt på
Gotland från och med 1971 års taxering (dessförinnan endast kommunalt).
I bolagets deklarationer har först vid 1976 års taxering angivits att rörelse
bedrevs inte bara på Gotland utan också i Stockholm. Den formella grunden
för att Källén anförde besvär hos mellankommunala skatterätten var
att bolaget haft kontor, först i Djursholm och sedan i Stockholm, alltifrån
år 1971.

Schoberg och Karlsson upprättade en promemoria rörande Cinematographs
taxeringar åren 1973 — 1975 den 30 december 1975. Vidare upprättades
den 9 mars 1976 en tilläggspromemoria rörande bolagets taxeringar,
varvid även åren 1971-1972 togs med.

Åberopande dessa båda promemorior anförde Källén den 27 april 1976
besvär hos mellankommunala skatterätten över Cinematographs taxering
år 1975. Källén anförde därvid bl. a. följande.

Vid taxeringsrevisionerna har framkommit att Cinematograph till Persona
utan motprestation från det schweiziska bolagets sida överfört utlandsrättigheter
till olika filmer och därigenom avhänt sig intäkter. Under
här ifrågavarande räkenskapsår har sålunda Persona redovisat licensintäkter
avseende filmen ”Riten” till ett nettobelopp av 5 588 SFR, motsvarande
8 370 svenska kronor. Då intäkterna i fråga hänför sig till verksamhet
bedriven av Cinematograph och inte av Persona, bör beloppet tilläggas vid
beräkning av resultatet för Cinematographs rörelse. Jag åberopar härutinnan
regeringsrättens utslag den 20 maj 1969 i ett jämförbart mål angående
eftertaxering för år 1963 för Teredo Maskin AB (RÅ 1969 not Fi 1084). Jag
hemställer därför att taxeringarna höjs med 8370 kronor.

Vid taxeringsrevisionerna har framkommit att det mellan Cinematograph
och Persona gått en ström av betalningar i form av förskott, lån,
ersättningar enligt avtal m. m. Cinematograph har genomgående haft en
skuld till Persona, för vilken det senare bolaget gottgjorts ränta efter 7 %.

253

Under räkenskapsåret 1973/1974 har Cinematograph härigenom påförts
kostnader för räntor med 122 715 kronor. Av det ovan sagda framgår att jag
inte anser Cinematograph berättigat till avdrag för gjorda utbetalningar till
Persona. Räntekostnader föranledda av att till det schweiziska bolaget
utbetalade medel återlånats bör därför inte heller vara avdragsgilla för det
svenska bolaget. Även i denna del åberopar jag ovanstående rättsfall. Jag
hemställer därför att avdrag för räntekostnaderna i fråga vägras och att
taxeringarna höjs med ytterligare 122 715 kronor.

Nettointäkten av Cinematographs rörelse bör med rättelse i enlighet
med det anförda beräknas till 179947 kronor och den till kommunal inkomstskatt
skattepliktiga inkomsten av rörelsen till 166647 kronor. Sistnämnda
inkomst bör fördelas med 5% till Stockholm för huvudkontorsandel
och återstoden till Gotland.

Bolaget har vid 1975 års taxering till statlig inkomstskatt yrkat och
medgivits förlustavdrag med 46584 kronor hänförliga till underskott vid
1973 och 1974 års taxeringar. Då kostnader och transaktioner liknande
dem som ovan kommenterats förekommit även under räkenskapsåren
1971/1972 och 1972/1973 och med belopp överstigande underskotten, yrkar
jag att förlustavdragen inte medges.

Källén yrkade dessutom att bolaget skulle påföras skattetillägg därför att
oriktiga uppgifter lämnats i dess deklaration.

I oktober 1976 gjorde Källén vidare framställning om eftertaxering av
Cinematograph för taxeringsåren 1971-1974. Skattetillägg yrkades för
taxeringsåren 1972-1974.

I beslut, meddelat den 30 december 1976, ogillade mellankommunala
skatterätten Källéns eftertaxeringsframställning avseende 1971 års taxering.
I beslutet anförde skatterätten bl. a. följande.

I målet är ostridigt att Persona är ett i Schweiz lagligen bildat och
självständigt rättssubjekt. Vidare har inte gjorts gällande annat än att
överlåtelserna av visningsrätterna från Cinematograph till Persona och
från Persona till olika filmbolag grundar sig på oantastliga avtal. De intäkter
Persona erhållit i egenskap av ägare till vissa genom avtalen med
Cinematograph förvärvade immateriella rättigheter har redovisats och beskattats
hos Persona i enlighet med schweizisk lag. De utdelningar som
skett från Persona har beskattats hos Bergman. På grund härav samt med
hänsyn till innehållet i det mellan Sverige och Schweiz ingångna avtalet om
undvikande av dubbelbeskattning ligger beskattningsrätten till Personas
ifrågavarande inkomster i Schweiz. Beskattning, helt eller delvis hos Cinematograph,
för nämnda inkomster kan endast äga rum om de ekonomiska
villkor som tillämpats mellan bolagen avviker från vad som normalt skulle
ha tillämpats vid transaktioner mellan av varandra oberoende näringsidkare.

Allmänna ombudet har gjort gällande att överlåtelserna av visningsrättema
till Persona skett utan motprestation till Cinematograph. Emellertid
har Persona utgivit vederlag till Cinematograph som under tiden 1 juli
1969-30 juni 1974 uppgått till icke obetydliga belopp och som enligt
bolagets mening ej understigit vad som skulle ha utgått i vederlag vid
överlåtelse mellan av varandra oberoende näringsidkare. Med hänsyn

254

härtill samt då i målet icke förebragts närmare utredning om visningsrätternas
värde vid tidpunkten för överlåtelserna till Persona kan i målet inte
anses visat att sådan otillåten vinstöverföring som avses i 43 § 1 mom.
kommunalskattelagen ägt rum. Anledning saknas därför att närmare pröva
bolagets invändning om att huvuddelen av de eftertaxeringsvis yrkade
beloppet avser inkomster som icke är att hänföra till nu aktuellt beskattningsår.

Genom vad som sålunda anförts samt då ej heller annan grund för
eftertaxering visats föreligga kan icke anses utrett att bolaget i sin deklaration
för ifrågavarande år lämnat oriktig uppgift.

Målen rörande eftertaxering av Cinematograph för taxeringarna 1972 —
1974 samt besvär rörande bolagets taxering år 1975 avgjordes av mellankommunala
skatterätten i två beslut, meddelade den 28 april 1977. Med
likartade motiveringar som gavs i målet rörande eftertaxering för år 1971
ogillande skatterätten därvid Källéns framställning om eftertaxeringar
samt hans besvär. Källén har överklagat besluten hos kammarrätten i
Stockholm, som ännu inte meddelat dom i målen.

3. Åtalet mot Bergman

Åtalen mot Bergman och Bauer för falskdeklaration alternativt vårdslös
deklaration, respektive medhjälp till ettdera av dessa brott vid 1971 års
taxering begärdes överprövade av bl. a. Rosengren. Riksåklagaren förordnade
länsåklagaren Nordenadler att verkställa denna överprövning. Genom
beslut den 24 mars 1976 lade Nordenadler ned dels åtalen mot Bergman
och Bauer, dels ock den förundersökning som inletts rörande misstänkta
skattebrott i samband med Bergmans och Cinematographs deklarationer
för taxeringsåren 1972-1975.

I sitt beslut sade Nordenadler bl. a. följande.

Bergman har under inkomståret 1970 inte erhållit någon utdelning eller
annan betalning från Persona. Inte heller har det under detta år förekommit
andra rättshandlingar som Bergman har underlåtit att redovisa i sin självdeklaration
för år 1971. Självfallet är Bergman inte skyldig att i sin personliga
deklaration redovisa rättshandlingar, som har företagits mellan de
juridiska personerna, Cinematograph och Persona. Bergman har alltså inte
lämnat oriktig uppgift i sin deklaration för år 1971. Brott föreligger därför
inte i detta avseende. Vad härefter angår frågan om skattebrott har begåtts
i anslutning till Cinematographs deklaration för år 1971 kan den icke
upptas till åtalsprövning eftersom åtalspreskription har inträtt. De föreliggande
omständigheterna ger dock inte vid handen att någon oriktig uppgift
har meddelats i bolagets deklaration för detta år. I sammanhanget kan
nämnas att de vinstmedel som har fonderats i Persona i huvudsak härrör
från exploateringen av visningsrätterna för de filmer, som Cinematograph
mot vederlag har överlåtit till Persona. Det har av taxeringsintendenten
numera inte ens ifrågasatts att dessa inkomster bort taxeras hos Bergman.

Jag beslutar därför att lägga ned åtalet mot Bergman. Till följd härav
nedlägges även åtalet mot Bauer.

255

Förundersökning har även inletts i fråga om taxeringsåren 1972-1975.
Misstanke om skattebrott under dessa år gäller både Bergmans och Cinematographs
deklarationer.

1 ärendet är ostridigt att Bergman har erhållit utdelningar från Persona
vid tre tillfällen nämligen 1971 med 28 000 SFr, 1972 med 74000 SFr och
1973 med 22 500 SFr. Beloppet om 28 000 SFr har Bergman tagit upp i 1972
års deklaration. Övriga utdelningar har Bergman på egen begäran blivit
taxerad för i efterhand. Begäran om denna taxering gjordes 1974.10.24 men
Bauer hade anmält förhållandena till lokala skattemyndigheten i Visby
fögderi redan i mars 1974.

Utskiftningen av Personas tillgångar på grund av bolagets likvidation —
1626154:21 SFr - har Bergman redovisat i 1975 års deklaration som
inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. Han har därvid på närmare angivna
skäl yrkat att endast 10% av beloppet skall tas upp till beskattning.

Taxeringsintendenten har anfört besvär i fråga om Bergmans taxering för
inkomståret 1974. 1 besvären yrkas att hela det från Persona utskiftade
beloppet skall beskattas hos Bergman som inkomst av kapital.

Bergman har i sina självdeklarationer för taxeringsåren 1973 och 1974
lämnat oriktig uppgift genom att inte ta upp aktieutdelningar från Persona
om 92500 kr resp 30543 kr. Ansvar för skattebrott i dessa avseenden kan
emellertid inte komma ifråga eftersom Bauer i enlighet med bestämmelserna
i 12 § skattebrottslagen redan i mars 1974 frivilligt rättat de oriktiga
uppgifterna.

Den taxeringsprocess, som har inletts mot Bergman avseende taxeringsåret
1975, gäller en bedömningsfråga av rent skatterättslig natur. Bergman
har i detta avseende inte förtigit någon omständighet av betydelse för
denna bedömning. Inte heller i övrigt har det framkommit något som ger
stöd för misstanke om skattebrott i fråga om Bergmans egna eller Cinematographs
deklarationer för taxeringsåren 1972- 1975.

Jag beslutar därför att lägga ned förundersökningen om misstänkta skattebrott
såvitt avser Bergmans och Cinematographs deklarationer för angivna
taxeringsår.

Kori sammanfattning av taxeringsfrågorna

Innan jag går vidare vill jag här lämna en ytterst kort sammanfattning av
den beskattningssituation som varit och delvis ännu är aktuell.

Rättigheter till Bergmans filmer har överlåtits mellan Bergman, Cinematograph,
Persona och i något fall också Svensk Filmindustri AB. Schoberggruppen
och Källén har hävdat att överlåtelserna av dessa rättigheter till
Persona skett utan motprestationer. Dahlstrand har menat att den enda
motprestationen från Personas sida varit utförandet av vissa förvaltningsuppdrag.
Å andra sidan har Nordenadler i sitt beslut sagt att överlåtelserna
ägt rum mot vederlag och samma inställning har kommit till uttryck i
mellankommunala skatterättens beslut.

Jag går inte in på frågan om vederlag lämnats eller inte. Oavsett hur det
förhåller sig med den saken kan följande skattesituation anses ha förelegat.
Visningen av Bergmans filmer inbringade betydande belopp som samlades
hos Persona. För denna intäkt betalade Persona lägre bolagsskatt i

256

Schweiz än vad Cinematograph skulle ha fått göra för motsvarande belopp
i Sverige. Bergman uppbar lön från Cinematograph och skattade också för
lönen. Från Persona har han inte redovisat någon lön. Beträffande utdelningen
från bolagen var förhållandet det motsatta. Cinematograph gav
ingen utdelning. Persona däremot lämnade utdelning till Bergman och för
denna utdelning har Bergman skattat i Sverige efter avräkning av schweizisk
kupongskatt. När Persona under år 1974 likviderats, uppgav Bergman
till beskattning i Sverige 10% av det belopp han då mottog, 2,6 miljoner
kronor (minus 5% schweizisk skatt), enligt reglerna för beskattning av
realisationsvinster. Dahlstrands yrkande, att i stället hela beloppet, 2,6
miljoner kronor, skulle beskattas som inkomst av kapital, har slutligt
ogillats. Källén har yrkat att Cinematograph inte skulle medges avdrag för
belopp som kommit Persona till godo. Därjämte har Källén yrkat skattetilllägg.
Yrkandena har ogillats i första instans men förts vidare till kammarrätten
i Stockholm.

JO: s utredning

Av den fortsatta framställningen kommer att framgå vilka personer som
hörts eller avgivit yttranden i ärendet. Jag vill här särskilt nämna att
förhörsprotokoll och övriga handlingar i ärendet tillställts Schoberg och
Karlsson för yttrande. De avgav detta yttrande genom ombud, advokaten
Bengt O. Gudesjö. Därefter gav jag chefen för riksskatteverket, generaldirektören
Gösta Ekman, tillfälle att inkomma med yttrande över vad som
framkommit under min utredning. Rosengren har dessemellan och därefter,
senast den 9 februari 1978, inkommit med bemötanden.

Efter den inledning, som givits i det föregående, övergår jag nu till att
behandla de klagomål som framförts av Rosengren mot riksskatteverket
och dess personal, främst revisorerna. Mitt beslut har därvid disponerats
på följande sätt.

1. Förfarandet med förhandspromemorior som underlag för åtalsanmälningar
m. m.

2. Valutadelen

3. Revisorernas kontakter och samarbete med polis- och åklagarmyndigheter 4.

Processen vid länsskatterätten i Gotlands län hösten 1975. Underrättelse
om rättens beslut

5. Revisorernas medverkan vid polisingripanden m. m.

6. Innehållet i revisorernas promemorior

257

7. Revisorernas åtgärder sedan Nordenadler övertagit åtalsärendet

8. Påståendet att revisorerna ”gått bakom ryggen” på den särskilt förordnade
åklagaren

Därefter tar jag upp återstående delar av Bergman-ärendet, nämligen 9.
Riksskatteverkets presskonferens, 10. Källéns öppna brev samt 11. ”Kohandeln”
om Bergmans taxeringar. I ett särskilt avsnitt, 12., tar jag upp
riksskatteverkets åtalsrutiner. Sist följer några slutord.

1. Förfarandet med förhandspromemorior som underlag för åtalsanmälningar
m. m.

Rosengren har vänt sig mot det bl. a. i Bergman-ärendet använda förfarandet
att revisorerna låtit förhandspromemorior utgöra underlag för anmälningar
till polis- och åklagarmyndighet. Rosengren har i anslutning
härtill också reagerat mot att Schoberg-gruppen inte hade förordnande att
verkställa revision hos Bergman och Cinematograph när den utredning
gjordes som låg till grund för förhandspromemorian av den 15 maj 1975.

Under utredningen har framkommit att Schoberg och Karlsson fick
tillgång till riksbankens Persona-akt i februari 1975. De skaffade därefter in
vissa uppgifter från Schweiz. Den 11 september 1975 erhöll de förordnanden
att utföra taxeringsrevision beträffande Bergman och Cinematograph.
Den 29 januari 1976 fick de motsvarande förordnande beträffande Bauer.

Rörande systemet med förhandspromemorior har bl. a. följande sagts
under utredningen.

Länsrådet Petersson har berättat att riksskatteverket ursprungligen hade
en specialgrupp för utredning av vinst- och förlustbolagsaffårer. Under
utredningsarbetet fick man en uppfattning om mängden av utlandstransaktioner
som hade samband med dessa affärer. Först fick Schoberg, som
ingick i denna grupp, specialuppgiften att syssla med utlandstransaktionerna.
Sedan Karlsson och Wessén avdelats till Schobergs hjälp uppkom
sålunda en särskild grupp för utredning av utlandstransaktioner. Sedermera,
efter den 1 juli 1975, tillkom ytterligare en sådan grupp, för vilken
avdelningsdirektören Stefan Vogel var chef. Grupperna skulle samarbeta,
varvid Vogel-gruppen skulle ha hand om den teoretiska delen av utredningarna
genom att samla in uppgifter om hur utlandstransaktioner skedde
samt ha kontakter med länsstyrelser och myndigheter i utlandet. Schoberg-gruppen
skulle sköta den praktiska delen genom att utföra revisioner i
upptäckta fall. En stor del av Schoberg-gruppens utredningar gjordes på
grundval av deklarationer och andra handlingar och uppgifter som redan
var tillgängliga. Några generella revisionsförordnanden gavs ej. För vaije
särskilt fall utfärdades på vanligt sätt förordnande om taxeringsrevision
när utredningen behövde drivas längre. Gruppen hade i övrigt mycket fria
händer i sitt arbete och hade inte fått några speciella instruktioner. Sådana
17 Riksdagen 1978179. 2 sami. Nr I

258

ansågs inte erforderliga då gruppen bestod av erfarna och duktiga revisorer.
Petersson framhöll att det var av stor vikt att utredningarna kom i
gång snabbt eftersom man då kunde få tag i material, som eljest skulle ha
försvunnit eller undanskaffats av den skattskyldige. Det var av denna
anledning, som samarbetet med polis- och åklagarmyndigheter inleddes.
Det fanns inte några skrivna instruktioner om hur detta samarbete skulle
bedrivas. Petersson har därutöver tillagt bl. a. följande.

Rent allmänt må först framhållas att samarbete åklagar-polismyndighet
och skattemyndighet vid fall av misstanke om skattebrott hade diskuterats
under en följd av år i början och mitten av 1960-talet. Bl. a. hade frågan
diskuterats vid av justitie- och finansdepartementen och senare riksåklagaren
anordnade kurser för domare, åklagare, poliser och förste taxeringsintendenter
och senare skattechefer i samband med utarbetande av förslaget
till ny skattebrottslag och senare för tillämpning av den nya skattebrottslagen.
Vid samtliga dessa kurser medverkade jag som representant
för riksskattenämndens kontrollbyrå för information om hur skattekontrollen
då drevs i landet i dess helhet. Diskussionerna ledde fram till att man
var helt enig om att alla parter hade fördel av parallella utredningar och att
eljest förekommande dubbelarbete därigenom kunde undvikas. Man var
givetvis helt klar över att resp. myndighet givetvis hade att själv fatta sina
beslut och att det endast var själva utredningarna som skulle ske gemensamt
resulterade i ett förundersökningsprotokoll, vilket åklagaren hade att
utgå från vid sitt ställningstagande till en stämning, och en revisionspromemoria
att lägga till grund för beskattningen.

Man kom också fram till att någon egentlig skriftlig revisionspromemoria
inte behövde föreligga vid tidpunkten då revisorn tog första kontakt med
åklagaren, men att han givetvis måste framlägga klara bevis, som styrkte
att sannolika skäl till misstanke om skattebrott förelåg och att en formlig
anmälan för ev. åtal skedde. Givetvis hade åklagaren att på basis av
företett material självständigt ta ställning till om han kunde gå in och starta
en förundersökning. Att så alltid skedde och att revisorerna således inte
blandade sig i eller kunde blanda sig i detta åklagarens ställningstagande
säger sig självt. Senare framfördes av vissa åklagare att de i vart fall
önskade en förhandspromemoria med beskrivning av föreliggande bevismaterial
samt den skattemässiga bedömningen av vidtagna transaktioner.

Den av revisorerna vid tidpunkten ifråga för mig framlagda redovisningen
av de i Bergmanfallet förekommande utland stransaktionerna liknade ett
flertal andra, vilka de höll på att utreda och vad gällde hela skattefrågan så
överläts den nu som alltid till den taxeringsintendent som senare - då
slutlig revisionspromemoria förelåg - hade att föra skattemålet. Här —
liksom vid andra liknande fall - bedömdes att utredningen behövde ske
snabbt och överraskande och att detta skulle vara möjligt om åklagaren
ansåg att tillräckligt starka skäl kunde anses föreligga för att han kunde
starta en förundersökning. Jag bedömde att de i förhandspromemoriorna
redovisade transaktionerna var av den arten att sannolika skäl förelåg till
antagande att desamma innebar undanhållande av i Sverige skattepliktig
inkomst och att ärendet följaktligen borde överlämnas till åklagare för
bedömning av om åtal borde väckas mot de skattskyldiga då de även
innebar att anledning till misstanke om brott enligt skattestraff- resp.
skattebrottslagen förelåg.

259

Vid tidpunkten för anmälan var enligt min minnesbild den riksskatteverkets
kontrollavdelning av riksåklagaren anvisade åklagaren för mål angående
utlandstransaktioner av olika slag mycket hårt arbetsbelastad —
dels själv och dels den honom tilldelade polisutredningspersonalen - med
dels mål av annan karaktär och dels utlandstransaktionsmål. Han kunde
därför inte ta emot fler ärenden och inom rimlig tid starta förundersökningen.
Kriminalavdelningen vid Stockholms polisdistrikt har sedan gammalt
en väl fungerande utredningsenhet för mål angående skattebrott.
Denna visade sig ha kapacitet att ta emot ärendet och snabbt starta en
förundersökning och därför gjordes anmälan till dem i stället. Vartefter
utredningsmaterial - utöver vid anmälningstidpunkten föreliggande -framkom i samband med revisorernas fortsatta utredning, så översändes
också detta till Stockholms polisdistrikt i avsikt att ge den åklagare som
fått ärendet för handläggning fylligast möjliga beslutsunderlag.

Ekman har i sitt yttrande över utredningen i ärendet sagt följande om
systemet med förhandspromemorior.

I ärenden där det bedömts som angeläget att orientera åklagarmyndigheten
i ett tidigt skede upprättas en förhandspromemoria. Så skedde även i
Bergmanärendet. En sådan promemoria utgör endast en första information
eller rapport och är inte avsedd att ligga till grund för något yrkande i
skatteprocessen. Förre chefen för riksskatteverkets kontrollavdelning, CG
Petersson, har redovisat skillnaderna mellan en förhandspromemoria
och en revisionspromemoria. I korthet är det så att förhandspromemorian
är en information till åklagaren i ett tidigt skede av en utredning, medan
revisionspromemorian utgör resultatet av en genomförd taxerings- och/
eller skatterevision, som därefter skall bedömas av processföraren inför ett
eventuellt yrkande till skattedomstol.

Jag vill även understryka Peterssons uttalande vid samtal med JO att
förhand spromemoriorna tillkom på begäran av åklagarna och att man från
riksskatteverkets sida hade vissa invändningar mot systemet. Av det material
som förelagts mig framgår det enligt min mening att man från åklagarhåll
inte hade en enhetlig uppfattning om systemet med förhandspromemorior
och att därför någon fullt ut genomförd praxis inte kunde tillämpas
vare sig från riksskatteverkets eller länsstyrelsernas sida.

Jag avser att längre fram särskilt att ta upp riksskatteverkets åtalsrutiner.
Jag vill dock redan här nämna att riksskatteverket numera, enligt vad
Nord upplyst, infört följande rutiner för de fall där anmälan kan bli aktuell
vid inledning av revision eller under pågående revision. Granskningsman,
som finner att anmälan kan ifrågakomma, kontaktar omedelbart sektionschefen
(enhetschefen). Orsaken kan exempelvis vara att risk föreligger att
räkenskaper undanskaffas eller förstörs, att vissa åtgärder kan behöva
företas mot tredje man eller att ärendet eljest är av allvarlig natur. Ärenden
av denna art skall handläggas mycket skyndsamt. Bland de åtgärder, som
skall företas, nämns följande. Ärendet prövas av enhetschefen, promemoria
över vad som framkommit - så detaljerad som möjligt - upprättas
och granskas av enhetschefen, konceptanmälan upprättas på visst formu -

260

lär, varefter ärendet överlämnas till avdelningschefen, som beslutar om
anmälan skall ske.

JO:s bedömning

Redan före Bergman-ärendet synes det ha blivit allt vanligare att kontrollmyndigheterna
lät bli att företaga ordentliga taxeringsrevisioner innan
de vände sig till polis och åklagare. Man har motiverat detta förfarande
med vikten av en effektiv kontroll och värdet av snabba, överraskande
ingripanden mot skattskyldiga. Inom detta system har metoden med förhandspromemorior
utvecklats. Av utredningen framgår att dessa tillkommit
på begäran från åklagarhåll. Förfarandet har av allt att döma varit
tämligen lösligt i avsaknad av fasta rutiner. De brister, som otvivelaktigt
funnits, har nu botats. Jag kommer närmare in på denna sak i det följande i
avsnittet om revisorernas kontakter och samarbete med polis och åklagare
samt i avsnittet om riksskatteverkets åtalsrutiner.

Jag vill inte kritisera Schoberg och Karlsson i och för sig för att de i
Bergman-ärendet följt vedertagen praxis och avgivit en förhandspromemoria.

Vad gäller förordnandena för Schoberg och Karlsson att utföra revision
hos Bergman och Cinematograph har dessa utfärdats efter förhandspromemorian
men före delpromemorian. Jag kan för min del inte se något hinder
mot att den högsta kontrollmyndigheten på skatteområdet gör undersökningar
rörande vissa kategorier av skattskyldiga utan att revisionsförordnande
givits beträffande varje enskild skattskyldig. Otvivelaktigt finns
behov av en viss kartläggning innan man ger sig in på formliga taxeringsrevisioner
och därmed griper in på ett mera påtagligt sätt genom att ta
kontakt med den skattskyldige. Petersson har upplyst att revisionsförordnande
utfärdades i de fall där utredningen behövde drivas längre. Så
gjordes också i Bergman-ärendet. Vad som förevarit i denna del föranleder
således ej någon kritik från min sida mot riksskatteverket.

2. Vaiutadelen

År 1967 begärde Bergman riksbankens tillstånd för inköp av valuta för
bolagsbildning i Schweiz. Bergman fick sådant tillstånd, som dock var
förknippat med vissa villkor, s.k. Höganäs-villkor, vilka regelmässigt fogas
till dylika tillstånd av riksbanken. Ett av dessa villkor är att det
ifrågavarande utländska bolaget inte får fondera vinstmedel utomlands i
större utsträckning än vad som är skäligt med hänsyn till arten av verksamheten
utomlands. Ett annat villkor är att balansräkning m.fl. handlingar
rörande bolaget årligen skall avlämnas till riksbanken. Riksbanken upp -

261

märksammar vanligen omfattningen av vinstfondering utomlands genom
den rutinmässiga kontroll som görs av de nämnda handlingarna. Från
riksbanken har upplysts att det inte finns någon fast beloppsgräns i fråga
om omfattningen av vinstfonderingar utomlands, utan det får diskuteras
från fall till fall vad som kan anses vara ”skälig omfattning”. Villkorens
ställning har diskuterats inom riksbanken där man också frågat sig om
villkoren kan läggas till grund för en begäran om domstolsprövning. Sådan
prövning lär hittills aldrig ha förekommit. Beträffande Persona kan nämnas
att riksbanken i samband med ovannämnda rutinkontroller framställde
vissa anmärkningar. Påtalade felaktigheter rättades dock till av bolaget så
småningom och slutligen likviderades Persona under hösten 1974. Jag har
här inte någon anledning att gå in på arten av de anmärkningar riksbanken
gjorde rörande Persona.

Schoberg-gruppen företog under hösten 1974 en kontroll hos riksbanken
av vissa fysiska och juridiska personers utlandstransaktioner. Sedan Schoberg
och Karlsson den 15 maj 1975 upprättat en förhandspromemoria på
grundval av de informationer de fått vid sin granskning hos riksbanken,
anmälde riksskatteverket i skrivelse den 19 juni 1975 till polismyndigheten
i Stockholm att misstanke om skatte- och valutabrott förelåg. I anmälningen,
som undertecknats av dåvarande chefen för riksskatteverkets kontrollavdelning
C-G. Petersson med kontrasignering av Schoberg, hänvisades
bl. a. till nämnda förhandspromemoria. 1 anmälningen påpekades att revision
ännu inte gjorts för att ej störa eventuellt kommande polisutredning.

En punkt i Rosengrens klagomål hos JO avser att riksskatteverket sålunda
gjorde polisanmälan också beträffande valutabrott. Rosengren hävdade
att verket därigenom gjort en bedömning, som låg utanför dess kompetensområde.
Rosengren påstod vidare att misstanke om valutabrott framfördes,
trots att Schoberg och Karlsson av riksbanken fått ett uttryckligt
besked om att riksbanken inte ansåg valutabrott föreligga. Under utredningen
har Schoberg och Karlsson gjort påståenden av innebörd att riksbanken
underlåtit ingripa mot Bergman för att denne var en ”känd kulturpersonlighet”.
Vidare har revisorerna gjort gällande att det tog avsevärd
tid innan de kunde få handlingar rörande Bergman och Persona utlämnade
till dem från riksbanken.

1. Riksskatteverkets anmälan om valutabrott

I denna del har jag inhämtat yttrande från Petersson, som uppgivit
följande.

Klart är att det inte angivits i någon författning, att jag såsom chef för
riksskatteverkets kontrollavdelning och som sådan att jämställa med skattecheferna
i länen, hade att i min tjänst anmäla misstanke om valutabrott.

Rent allmänt må jag först anföra att diskussionerna om vad skattemyndigheten
har rätt att anmäla till åklagare angående misstankar eller i vissa

262

fall bevis om andra brott än skattebrott som framkommer i samband med
taxerings- och skatterevisioner har pågått under mycket lång tid utan att
klarhet kunnat erhållas.

Vissa åklagare gör gällande att skattemyndigheten är i sin fulla rätt att
anmäla till åklagare alla misstänkta brott som till sin karaktär är sådana att
de faller under s. k. allmänt åtal men att viss tvekan kan föreligga vad gäller
misstanke om andra brott. Andra åklagare gör gällande att alla misstankar
om brott - givetvis med bortseende från rena bagatellbrott — skall anmälas
till åklagare och att det sedan på vanligt sätt är denne som har att ta
ställning om brott är begånget och följaktligen skall beivras inför domstol.

Enligt min bedömning förelåg samma situation i Bergmanfallet som i
liknande fall som var föremål för utredning efter anmälan om misstanke om
valutabrott.

Även om jag inte har helt klart minne av den information jag erhöll i
samband med min anmälan så säger det sig självt att jag inte — så som
advokat Rosengren påstår — hade information från riksbanken om att de
inte ansåg att valutabrott förelåg och följaktligen inte avsåg anmäla fallet
till åklagare för utredning. Jag har varit sysselsatt med liknande frågor i för
stor omfattning och under en så lång följd av år med iakttagande av alla
formaliteter och hänsyn till andra myndigheters kompetensområden att
detta är helt uteslutet. Att Schoberg och Karlsson skulle haft denna kännedom
men undanhållit mig informationen därom måste jag likaledes anse
såsom helt uteslutet då de visste att mina kontakter med riksbanken var så
goda att jag vid kontroll i så fall kunnat få visshet om det rätta förhållandet.

Att min anmälan även innehöll misstanke om valutabrott var helt beroende
på att jag ansåg mig ha stöd för den uppfattningen att om jag bedömde
att sannolika skäl talade för att valutabrott förelåg så hade jag en allmän
rätt att påpeka detta för en åklagare som sedan hade att ta ställning till
frågan om vilken utredning som kunde krävas för bevisning i ärendet, och
även om så erfordrades ta kontakt med riksbanken för en formell anmälan.
Dessa tankegångar byggde alltså på den förutsättning att valutabrottet var
ett s. k. allmäntåtalsbrott.

Jag har numera informerats om att detta mitt sätt att se på frågan var helt
felaktigt och att det endast tillkommer riksbanken exklusivt att avgöra om
anmälan till åklagare om valutabrott skall göras eller inte. Tyvärr hade jag
inte kännedom om detta vid tidpunkten för min anmälan. Då frågan var
helt ny för mig kan man kanske ställa krav på att jag bort informera mig
bättre innan anmälan skedde. Beklagligtvis gjorde jag inte detta. Utan att
göra anspråk på att detta skall utgöra försvar för mitt felaktiga handlande
kan dock påpekas att min anmälan i sig på grund av riksbankens exklusiva
rätt till anmälan ju inte kunde föranleda någon åklagarens åtgärd gentemot
den skattskyldige då även åklagaren får anses bunden av denna riksbankens
exklusiva anmälningsrätt för sin utredning i fall av misstanke om
valutabrott. Min anmälan var således i denna del utan verkan och kunde
inte under några förhållanden föranleda något ingripande gentemot I Bergman.

Schoberg har, hörd härom, sagt att ordet valutabrott i polisanmälan
närmast var en upplysning till åklagaren att det kunde röra sig om sådant
brott. Vid denna tid förknippade revisorerna ifrågavarande ärendetyp alltid
med både skatte- och valutabrott.

263

2. Frågan om riksbanken givit revisorerna besked rörande sin inställning i
fråga om eventuellt valutabrott

Rosengren har hävdat att misstanken om valutabrott framfördes trots att
Schoberg och Karlsson av riksbanken fått ett uttryckligt besked om att
riksbanken inte ansåg valutabrott föreligga.

Schoberg har, hörd över detta, sagt sin minnesbild vara den att riksbanken
vid tidpunkten i fråga inte var beredd att lämna ärendet till åtal utan
skulle avvakta den utredning, som Schoberg och Karlsson hade aviserat.
Avvecklingen av Persona höll på vid tillfället och ingen visste heller hur
Bergman avsåg att deklarera de vinster som samlats i Persona. I akten
rörande Persona fanns anteckningar, som tydde på att riksbanken väl hade
haft för avsikt att anmäla bolaget, men anteckningar fanns också om att det
skulle bli mycket väsen om man ingrep mot Bergman som var en känd
kulturpersonlighet.

Karlsson har för sin del bl. a. uppgivit att även han hade sett de anteckningar
Schoberg nämnt. På fråga om revisorerna kände till riksbankens
inställning i fråga om ett eventuellt valutabrott eller om det förekom några
kontakter med riksbanken i denna fråga innan polisanmälan gjordes den 19
juni 1975, uppgav Karlsson att han och Schoberg redovisade sina granskningsresultat
för riksbanken. Karlsson trodde inte att revisorerna diskuterade
någon åtalsfråga med riksbanken eftersom detta inte var revisorernas
angelägenhet men framför allt beroende på de nämnda anteckningarna,
som talade sitt tydliga språk. De uppfattades av Karlsson, enligt vad han
uppgav, definitivt såsom ett riksbankens ställningstagande i en eventuell
åtalsfråga, dvs. att man hos riksbanken inte tänkte ange Bergman till åtal.

Under utredningen har jag vid två tillfällen besökt riksbanken och därvid
hört de tjänstemän, som i något hänseende haft befattning med Personaärendet.
Vid det första besöket, den 1 oktober 1976, samtalade jag med
Per-Fredrik Perenius, som då just avgått med pension från sin tjänst som
avdelningsdirektör och chef för valutaavdelningens kontrollgrupp. I denna
grupp ingick förste byråsekreteraren Hans Harrysson. Vidare tjänstgjorde
i gruppen från augusti 1975 även Sten Söderberg som förste byråsekreterare.
De båda sistnämnda samt riksbanksdirektören Åke Gustafsson och
avdelningsdirektören Robert Sparve var närvarande vid båda mina besök
hos riksbanken. Vid det andra samtalet, den 4 januari 1977, var därutöver
närvarande chefen för valutaavdelningen, bankokommissarien Sven Sommar.
Perenius, som på grund av sjukdom ej kunde höras mer än vid mitt
första besök, avled senare.

Vid ovannämnda samtal sökte jag framför allt få fram ett besked om när
riksbanken först tog ställning till att åtalsanmälan beträffande valutabrott
inte skulle göras. Jag kan redan här säga att jag dock inte kunnat få något
entydigt besked i denna fråga.

Vid mina samtal med befattningshavare hos riksbanken upplystes bl. a.
följande.

264

Sparve uppgav att Persona-ärendet togs upp i direktionen under slutet
av år 1974. Direktionens sammanträden protokollfördes dock inte vid
denna tid. Sparve kunde erinra sig att man kom fram till att riksbanken inte
skulle gå vidare i ärendet om Persona avvecklades. Så skedde också varför
ingen ytterligare åtgärd vidtogs.

Harrysson berättade att han hade sin första kontakt med Schoberggruppen
i oktober-november 1974. Han kände inte till om Persona-ärendet
varit uppe på något direktionsmöte i slutet av år 1974. Under sommaren
1975 — han kunde inte erinra sig datum - deltog han i ett sammanträde
hos chefsåklagaren Tullie Fahlström och kammaråklagaren Lars Ripe.
Tyngdpunkten var därvid inte lagd vid Bergman-ärendet utan Harrysson
var med för att diskutera andra ärenden som fanns hos åklagarmyndigheten.
Harrysson kunde inte erinra sig om något sades om Bergman vid detta
sammanträde.

Beträffande sammanträdet hos Fahlström kan nämnas att Ripe därom
sagt att han inte hade något minne av att det då diskuterades huruvida
riksbanken skulle angiva något valutabrott till åtal. Både Fahlström och
Ripe har uppgivit att detta sammanträde ägde rum den 18 juni 1975, dvs.
dagen innan riksskatteverket gjorde åtalsanmälan.

Söderberg, som började sin tjänstgöring hos riksbanken i augusti 1975,
har berättat följande om sin befattning med ärendet. Han visste om att ett
ingripande mot bl. a. Bergman hade diskuterats i riksbanken innan han kom
dit. Han fick vid ett tillfälle en förfrågan från Schoberg eller Karlsson om
riksbanken ville engagera sig. Söderberg rådgjorde då med Perenius, som
sade att riksbanken klarat upp Persona-ärendet. Schoberg och Karlsson
ville ha besked om riksbankens inställning varför Söderberg, enligt Perenius’
direktiv, föredrog ärendet i valutadirektionen den 5 december 1975.
Valutadirektionen meddelade då att frågan om valutabrott var utagerad för
riksbankens del. Påföljande arbetsdag underrättade Söderberg såväl polisen
som Schoberg och Karlsson om detta besked. Söderberg framhöll
särskilt att uppmaningen att ta ställning i valutadelen kom från Schoberg
eller Karlsson.

Här kan ytterligare tilläggas följande. Sommar har uppgivit att man i
valutadirektionen bestämde sig för att avstå från vidare åtgärder, om
avvecklingen av Persona ägde rum. Sommar kunde inte erinra sig om
valutadirektionen gjorde detta ställningstagande före eller efter det att
Persona likviderats. Gustafsson har för sin del uppgivit att han minns att
någon eller några vid direktionssammanträde eller på hans tjänsterum tog
upp Bergman-ärendet och då nämnde att riksskatteverket skulle sätta igång
med något mot Bergman och därvid frågat om riksbanken skulle vara med.
Gustafsson reagerade mot detta av den anledningen att det inte skulle vara
korrekt från riksbankens sida att begära en rättslig prövning eftersom
Bergman efterkommit riksbankens framställningar rörande Persona. Gustafsson
har sagt sig inte kunnat utesluta att detta hans ställningstagande

265

kan ha gjorts den 5 december 1975, då Söderberg föredrog ärendet i
valutadirektionen.

Gustafsson har vidare tillagt: Det kan förekomma att en åklagare kan
sätta igång förundersökning rörande valutabrott utan att riksbanken dessförinnan
gjort någon angivelse. Sådan gör riksbanken utan underlag i form
av någon utredning, antingen intern eller extern. I Bergmans fall fanns
nästan allt underlag redan i riksbankens handlingar rörande Persona. Den
polisanmälan för bi. a. valutabrott som gjordes av riksskatteverket den 19
juni 1975 ansåg Gustafsson meningslös eftersom riksbanken inte stod
bakom. Perenius har beträffande denna anmälan framhållit att den väckte
reaktion hos riksbanken.

Förutom sammanträdet hos Fahlström har av utredningen framgått att
ytterligare ett sammanträde ägt rum varvid Perenius och Harrysson sammanträffat
med Schoberg och Karlsson samt med kriminalinspektören
Ingvar Kärn vid Stockholmspolisen. Enligt Perenius berättade de senare
att man förberedde en stor aktion mot bl. a. Bergman. Perenius upplyste
dem vid detta tillfälle att man hos riksbanken inte var angelägen att
medverka i en utredning rörande eventuellt valutabrott. Varken Perenius
eller Harrysson, som också tillfrågades, kunde erinra sig tidpunkten för
detta sammanträffande med revisorerna och Kärn.

Kärn har uppgivit följande. Ifrågavarande sammanträffande var troligen
på våren 1975. Anledningen till besöket var att Schoberg och Karlsson
erhållit vissa handlingar från Schweiz rörande Persona som de önskade
kontrollera mot riksbankens akt i saken. Därutöver var det angeläget att få
klarlagt huruvida riksbanken ämnade göra någon åtalsangivelse beträffande
Persona. Kärn kom inte ihåg om man från riksbankens sida sade direkt
nej till en åtalsangivelse eller om man möjligtvis ville avvakta innan slutlig
ställning togs i saken.

Sedan Schoberg och Karlsson fått del av bl. a. protokollen från mina
besök hos riksbanken och Rosengrens påminnelser däröver, yttrade deras
ombud Gudesjö bl. a. följande. Vid sin genomgång av riksbankens akt
rörande Persona kunde revisorerna konstatera att frågan om åtal diskuterats
inom riksbanken. Vid sammanträffandet hos Tullie Fahlström den 18
juni 1975 nämnde Harrysson inte något om att riksbanken skulle ansett
Persona-ärendet utagerat för sin del. I Gullesjös inlaga dras därefter de
slutsatserna av vad som framkommit vid utredningen att det inte finns
saklig grund för Rosengrens antagande ”att riksbankens uppfattning (i
åtalsfrågan) bör ha varit känd för Karlsson och Schoberg redan i slutet av
1974”, att revisorernas medverkan till polisanmälan skedde vid en tidpunkt
då de inte kände till om eller att riksbanken tagit ställning i frågan,
samt att de alltså därefter inte heller kunnat agera för att förmå riksbanken
att ompröva ett för dem okänt ställningstagande.

266

3. Påståendet att riksbanken underlåtit ingripa mot Bergman på grund av
att denne var en känd kulturpersonlighet

Såväl Schoberg som Karlsson uppgav var för sig vid förhör att de bland
riksbankens Persona-handlingar påträffat anteckningar som tydde på att
riksbanken tänkt anmäla Bergman till åtal men låtit detta bero eftersom det
rörde sig om en känd kulturpersonlighet.

Vid mitt andra besök hos riksbanken tog jag särskilt upp denna fråga.
Den av Schoberg och Karlsson åsyftade handlingen utgjordes av ett meddelande
från Sparve till Perenius den 26 augusti, med största sannolikhet år

1974. Sparve tog däri upp frågan om en skrivelse till Bergmans ombud,
advokaten Bauer, angående den uppsamling av vinstmedel som ägt rum i
Persona. 1 meddelandet yttrade Sparve därefter följande.

Som jag ser det skulle det här ärendet lämpa sig väl som ”testcase” för
att vid rättegång få fastställt vilken räckvidd våra investeringsvillkor har.
Men det skulle förstås - om det blev bekant - bli ett väldigt rabalder
eftersom en känd kulturpersonlighet är inblandad. Vi får avvakta vilka
åtgärder adv. Bauer vidtar i anledning av vår skrivelse.

Hörd härom har Sparve uppgivit att det ej var tanken att ta hänsyn till
Bergmans egenskap av kulturpersonlighet. Med uttrycket ”testcase” menade
han att sådana bolag som Persona, där riksbanken uppställt vissa
investeringsvillkor, hade uppmärksammats. Sparve tänkte sig att det kanske
skulle vara lämpligt att i något fall pröva dessa investeringsvillkors
bärkraft och räckvidd, vilket aldrig tidigare förts under domstolsprövning.
Sparve ansåg att man då naturligtvis inte valde ut ett ärende där en känd
person skulle kunna vållas skada på grund av sin ställning.

Gustafsson ville för sin del bestämt framhålla att det alldeles saknades
grund för påståendena om att riksbanken skulle ha tagit någon hänsyn till
person när det gällde frågan om man skulle göra utredning eller låta bli.
Den situation, som uppkom i Persona-fallet, var inte ovanlig på något sätt.
Det förekom att riksbanken hittade något fel, t. ex. att valutabestämmelserna
kunde ha överträtts. Om man då vid en strikt bedömning fann det
vara fråga om ett gränsfall, som var svårt att dra inför domstol, nöjde man
sig med att förhållandena tillrättalädes. Riksbankens uppgift i dylika ärenden
borde inte i första hand vara att driva saken till åtal utan snarare att se
till att valutaregleringen följdes.

Perenius kunde inte höras i denna fråga.

4. Påståendet om svårigheter för revisorerna att få tillgång till Personahandlingar
hos riksbanken

Vid förhören uppgav Schoberg och Karlsson att de fått stöta på vid ett
flertal tillfällen, innan de efter någon månad fick tillgång till vissa Persona -

267

handlingar de bett om. Enligt uttagningslapp i akten var handlingarna
utlånade till en befattningshavare vid riksbanken.

När jag tog upp detta påstående vid besök hos riksbanken uppgav
Sparve att riksskatteverkets personal gjorde förfrågningar om många olika
företag och personer. Det var riktigt att man var intresserad av Bergman
och att revisorerna vände sig till kontrollgruppen. Vid denna tid höll
Sparve själv på med ärendet.

JO:s bedömning

Mina samtal med befattningshavare vid riksbanken har gällt bl. a. arten
av riksbankens medverkan vid utredningar rörande valutabrott. Beträffande
frågan om riksbankens ställning i sådana fall kan följande sägas. Att åtal
inte får väckas för valutabrott utan anmälan eller angivelse från riksbanken
framgår av klara författningsbestämmelser. Däremot är det inte helt klart
om det krävs sådan anmälan eller angivelse för att förundersökning skall få
inledas. Frågan har under år 1977 dragits upp både av fullmäktige i riksbanken
och av justitiekanslern i skrivelse till ekonomidepartementet respektive
justitiedepartementet. I denna tolkningsfråga har vidare JO Anders
Wigelius uttalat sig i beslut den 8 juni 1977, dnr 4/77, och därvid förklarat
sig anse att förundersökning kan bedrivas utan riksbankens anmälan intill
dess åklagaren är beredd meddela beslut i åtalsfrågan. JO Wigelius framhöll
det önskvärda i att riksbankens och justitiekanslerns skrivelser ledde till
önskat förtydligande av rättsläget. Här kan också nämnas att regeringen
den 30 juni 1977 bemyndigat chefen för ekonomidepartementet att tillkalla
en kommitté med uppdrag att utreda med valutaregleringen sammanhängande
spörsmål (Dir 1977:85). Det är att förvänta att frågan kommer att tas
upp av kommittén.

Petersson har, med hänvisning till riksbankens exklusiva ställning som
angivelsemyndighet, oförbehållsamt medgivit att det var felaktigt att göra
anmälan också om valutabrott. Även om det, med hänsyn till ovannämnda
tolkningssvårigheter, inte kan anses felaktigt att annan än riksbanken tar
initiativ till utredning rörande misstänkt valutabrott - särskilt inte om
saken brådskar såsom när vederbörande står i färd med att lämna Sverige
— har jag för min del svårt att inse vad riksskatteverket hade med valutadelen
att göra vid tidpunkten för sin anmälan i Bergman-ärendet. Den förhandspromemoria,
på vilken anmälningen byggde, grundade sig ju i sin tur
så gott som uteslutande på riksbankens eget material. Att riksskatteverket
i detta fall sökte att före riksbanken ta initiativ till utredning rörande
valutabrott måste betraktas som ett övertramp från riksskatteverkets sida.

Rosengren har, utöver påståendet att riksskatteverket överträtt sin behörighet
genom att anmäla också valutabrott, hävdat att denna anmälan
gjordes trots att Schoberg och Karlsson av riksbanken fått uttryckligt
besked om att riksbanken inte ansåg valutabrott föreligga.

268

Utredningen har inte kunnat ge full klarhet i vad som egentligen förevarit
mellan riksbanken och revisorerna. Ett sammanträffande mellan riksbankstjänsteman
och revisorerna har ägt rum sannolikt under våren 1975.
Även Kärn var då närvarande. Kärn har uppgivit att revisorerna då erhållit
vissa handlingar från Schweiz rörande Persona, som de önskade kontrollera
mot riksbankens Persona-akt. Detta tyder på att sammanträffandet i
fråga ägde rum före det att förhandspromemorian av den 15 maj 1975
upprättades. Samma slutsats kan dragas av Schobergs uppgift att avvecklingen
av Persona höll på vid tillfället och att ingen visste hur Bergman
avsåg att deklarera de vinster, som samlats i Persona. Även om sammanträffandet
sålunda sannolikt kan förläggas till en tidpunkt före riksskatteverkets
polisanmälan (den 19 juni 1975) återstår frågan om vad som
sades vid tillfället. Perenius har uppgivit att man från riksbankens sida då
gav besked om att man inte var angelägen om att medverka i en utredning
rörande eventuellt valutabrott. Schoberg har sagt att riksbanken inte var
beredd överlämna ärendet till åtal utan ville avvakta revisorernas utredning.
Kärn har inte kunnat erinra sig huruvida riksbanken sade direkt nej
till en åtalsangivelse eller om man ville avvakta innan slutlig ställning togs.
Schoberg och Karlsson synes vidare — med rätt eller orätt - ha dragit
vissa slutsatser av anteckningar i riksbankens akt. Jag återkommer nedan
till dessa anteckningar. I vart fall Karlsson synes ha uppfattat sagda
anteckningar som ett definitivt ställningstagande från riksbankens sida i en
eventuell åtalsfråga.

Även om det på grundval av föreliggande utredning inte klart kan sägas
att riksbanken givit revisorerna ett uttryckligt besked om att riksbanken ej
ansåg valutabrott föreligga, anser jag mig kunna dra den slutsatsen att
revisorerna inte rimligen kunde åberopa några positiva uttalanden från
riksbankens sida för ett åtal när de informerade Petersson om ärendet. Jag
stannar vid detta konstaterande som bör läsas samman med vad jag nyss
sagt om att det var ett övertramp från riksskatteverkets sida att anmäla
Bergman för valutabrott.

I ärendet har jag med riksbanken särskilt tagit upp frågan om innebörden
av den anteckning, av vilken revisorerna dragit slutsatsen att riksbanken
underlåtit att ingripa mot Bergman på grund av att denne var en känd
kulturpersonlighet.

Från riksbankens sida har man bestämt förnekat att det skulle vara tal
om någon mannamån i Bergmans fall. Jag har för min del inte någon
grundad anledning tro att så varit fallet. Fråga är om ett — låt vara
frispråkigt — internt tjänstemeddelande mellan två relativt underordnade
tjänstemän under handläggningen av ett ärende. (Eftersom meddelandet
tillförts akten är det dock att anse som allmän handling.) Att utifrån
innehållet i detta meddelande dra slutsatsen att riksbanken låtit Bergmans
egenskap av känd kulturpersonlighet slutligt bestämma ett ställningstagande
i åtalsfrågan är att gå för långt. Det kan inte anses felaktigt att, i

269

avsaknad av närmare angivna gränser för de s. k. Höganäs-villkorens
räckvidd, bereda den enskilde tillfälle att efterkomma eventuella påpekanden
från tillsynsmyndigheten innan denna vidtar mera ingripande åtgärder.
Jag vill också tillägga, att det ingalunda är säkert att ett åtal mot Bergman
för valutabrott skulle ha lett till fällande dom.

Vad slutligen gäller påståendet om svårigheter för revisorerna att få fram
handlingar i Persona-ärendet från riksbanken har jag på fråga fått upplysningen
att Sparve vid tillfället själv höll på med ärendet. Jag har inte funnit
anledning att därefter gå vidare i denna del.

Sammanfattningsvis vill jag alltså säga: Att riksskatteverket sökte att
före riksbanken ta initiativ till utredning om valutabrott i Bergman-affären
betraktar jag som ett övertramp. Det är inte visat att riksbanken givit
revisorerna uttryckligt besked att banken ej ansåg valutabrott föreligga. Å
andra sidan har revisorerna inte rimligen kunnat åberopa några positiva
uttalanden från riksbanken i åtalsdelen. Påståendet att riksbanken underlåtit
att ingripa mot Bergman på grund av att denne var en känd kulturpersonlighet
finnér jag överdrivet. Om riksbanken inte genast kunnat ge revisorerna
del av handlingarna i Persona-ärendet beror detta på att handlingarna
behövdes i riksbanken. Jag finnér ej anledning gå vidare i denna del.

3. Revisorernas kontakter och samarbete med polis- och åklagarmyndigheter Rosengren

har hävdat att Schoberg och Karlsson gjort anmälan till polisoch
åklagarmyndighet på lösa grunder utan att dessförinnan ha gjort ordentlig
taxeringsrevision. Syftet därmed skulle enligt Rosengren ha varit
att förmå myndigheterna att företaga husrannsakan och andra tvångsåtgärder
för att säkra bevisning i skatteprocessen. Rosengren har vidare gjort
gällande att Schoberg och Karlsson, trots att Ripe inte fann grundad
anledning till något ingripande mot Bergman och Bauer, därefter på nytt
framfört brottsmisstankar till Dreifaldt i november 1975 och i januari 1976.
De påpekade för Dreifaldt att det var risk för preskription och förmådde
därigenom Dreifaldt att företaga husrannsakan och andra tvångsåtgärder
samt att väcka åtal. Rosengren menade också att Schoberg och Karlsson
syntes ha sökt påskynda Dreifaldts beslut i åtalsfrågan.

Under utredningen har Schoberg och Karlsson hörts ingående rörande
sina kontakter med polis- och åklagarmyndigheterna i Bergman-fallet. Jämväl
Fahlström, Ripe och Dreifaldt har hörts i frågan. Därjämte har Petersson
lämnat vissa upplysningar om bakgrunden till sammanträdet hos Fahlström
och Ripe den 18 juni 1975 (dagen innan polisanmälan gjordes).
Slutligen har generaldirektören Ekman tagit upp saken i sitt yttrande hit.

270

Schoberg har uppgivit följande. Bergman-ärendet föredrogs för Petersson.
Man beslöt därvid att ta kontakt med åklagare. Så gjordes, och vid ett
sammanträde den 18 juni 1975 hos Fahlström diskuterades brottsmålsforum
och beslöts att kammaråklagare Ripe skulle ha hand om fallet.
Schoberg träffade inte Ripe personligen fler gånger. Efter sammanträdet
talades de vid per telefon strax innan Ripe skulle fara på en längre semesterresa.
De diskuterade fallet och Ripe rekommenderade att taxeringsrevision
skulle göras. På fråga om Schoberg och Karlsson vid kontakter med
Ripe begärt att denne skulle besluta om husrannsakan och beslag hos
Bergman och Bauer, har Schoberg svarat att vid de samtal han haft med
Ripe begäran endast framställts om att få åklagarens inställning till om
förundersökning skulle inledas eller inte.

Schoberg tillfrågades därefter om vad som förekommit vid sammanträdet
den 24 november 1975 mellan Schoberg och Karlsson samt polis och
Dreifaldt. Schoberg svarade att han inte kunde komma ihåg vem som
arrangerade sammanträffandet. Vid tidpunkten i fråga hade åklagaren tillgång
dels till delpromemorian av den 15 oktober 1975 dels till revisionspromemorior
rörande vissa skådespelare, som fått ersättning från Persona.
Vid sammanträdet beslöts att en samtidig aktion skulle ske mot Bergman,
Bauer och berörda skådespelare. Dreifaldt beslöt vid tillfället om husrannsakan
och andra tvångsåtgärder beträffande de misstänkta. Schoberg
trodde inte att det fördelades några uppgifter mellan de närvarande eftersom
det fordrades mer polispersonal vid ingripandena. Dreifaldt förutsatte
att Schoberg-gruppen skulle medverka som sakkunniga vid eventuellt ingripande.

Karlsson har för sin del anfört följande. Han träffade Ripe vid ett enda
tillfälle, nämligen vid sammanträdet hos Fahlström. Han hade aldrig varit i
telefonkontakt med Ripe. Beträffande sammanträdet med bl. a. Dreifaldt
den 24 november 1975 föranleddes detta av att revisorerna ville föredraga
en förhandspromemoria rörande några skådespelare. Karlsson hade inget
minne av att man avsett att då diskutera Bergman-ärendet. Det fanns enligt
Karlsson inte något skäl till detta eftersom de tidigare kommit överens med
Ripe om att det skulle göras taxeringsrevision. Det saknades helt och hållet
skäl för revisorerna att begära att Dreifaldt skulle inleda någon förundersökning.
Karlsson kände inte till vilka personer som berördes av Dreifaldts
beslut om husrannsakan och hämtning. Han hade inte något minne av att
det diskuterades någon preskriptionsfråga med Dreifaldt vid tillfället.
Karlsson kunde inte heller erinra sig om han haft något samtal med Dreifaldt
när länsskatterätten i Gotlands län meddelat sitt beslut i december

1975. Karlsson höll för troligt att han inte hade haft kontakt med Dreifaldt
igen förrän någon gång i februari 1976. Karlsson förnekade att det före
ingripandet mot Bergman den 30 januari 1976 hade förekommit något
samtal med kriminalinspektören Stolpe för att, som Rosengren påstått,
påskynda åtalsbeslutet. Vid de samtal han hade med Stolpe — ett flertal

271

under januari 1976 - fick Karlsson uppfattningen att polisen inte skulle
göra något i fråga om Bergmans taxering år 1971 (åtalspreskription inträdde
här i februari 1976). När Stolpe den 30 januari berättade att man skulle
ingripa mot Bergman kom detta som en överraskning för revisorerna.

Fahlström har uppgivit följande. Den 18 juni 1975 kom en hel deputation
från riksskatteverket upp till henne och Ripe. Några personer från riksbanken
var också med. Riksbankstjänstemännen visade henne pärmen med
korrespondens mellan Bauer och riksbanken. Fahlström och Ripe tyckte
att det hela verkade väldigt löst. Ripe sade att det först fick göras en
taxeringsrevision och att man därefter fick se vad som skulle göras. Fahlström
framhöll att man ville ha en formlig anmälan. En sådan korn efter en
kortare tid. Ripe fick då ärendet och handlade det till någon gång under
hösten 1975 då Dreifaldt tog över. Fahlström hade därefter inte någon
mera kontakt med Schoberg och Karlsson.

Ripe har sagt följande. Den 18 juni 1975 fick Fahlström och Ripe besök
av Schoberg och Karlsson från riksskatteverket och möjligen också av en
tjänsteman från riksbanken. Schoberg och Karlsson redogjorde för de fynd
de gjort rörande bl. a. Persona. Enligt Ripe var avsikten med besöket
naturligtvis att informera åklagarmyndigheten, men man var uppenbarligen
också angelägen om att försäkra sig om denna myndighets medverkan
till tvångsåtgärder. Vid sammanträffandet framkom att kriminalpolisens
skatterotel dessförinnan kontaktats av Schoberg och Karlsson, som också
tillsammans med polisen utarbetat en plan för ett ingripande. Beredskapen
var alltså klar. Ripe framhöll att Schoberg och Karlsson ej kunde beskyllas
för att ha varit påstridiga eller ha utövat påtryckningar på åklagarmyndigheten
men Ripe fick intrycket av att de var ”på hugget” och ansåg det vara
bråttom med tvångsåtgärder.

Ripe uppgav vidare att det vid sammanträffandet ej gavs några som helst
besked från åklagarmyndighetens sida. I stället begärdes en formell anmälan
i ärendet. En tid efter sammanträffandet inkom en anmälan, dagtecknad
den 19 juni 1975, och ärendet lottades då på Ripe. Hans arbete
inriktades såväl på valuta- som skattebrottsdelen. Ripe tog del av de hos
riksskatteverket och riksbanken tillgängliga handlingarna.

Ripe uppgav att han fann korrespondensen mellan Bauer och riksbanken
komplett och han fäste sig vid att det föreföll som om riksbanken fått alla
de uppgifter den begärt från Bergman och Bauer, dvs. redovisningen var
helt öppen. Ripe frågade sig därför vad man kunde vinna med en husrannsakan.
1 skattedelen fanns riksskatteverkets förhandspromemoria. Ripe
ansåg materialet litet för magert och bedömde att han först ville ha resultatet
av en taxeringsrevision. Detta framförde han till Schoberg vid ett
telefonsamtal. Schoberg lät sig nöja med detta besked. Därefter hade Ripe
inte haft kontakt med vare sig Schoberg eller Karlsson.

Dreifaldt har uppgivit att hans första sammanträffande med Schoberggruppen
ägde rum den 24 november 1975 på åklagarmyndigheten i Stock -

lil

holm. Därvid diskuterades i första hand ärenden rörande några skådespelare
och advokaten Bauer. Bergman-ärendet berördes, dock utan att några
beslut fattades. Enligt Dreifaldts minnesbild förekom det inte några ytterligare
kontakter med Schoberg och Karlsson före ingripandet mot Bergman.
Dreifaldt framhöll att Schoberg och Karlsson inte vid något tillfälle till
honom framfört yrkande eller krav på ett ingripande mot Bergman.

Gullesjö har för Schobergs och Karlssons del härom sagt att revisorerna
samarbetat med polis och åklagare inom ramen för dels sina instruktioner
dels den praxis som utbildats i fråga om detta samarbete mellan riksskatteverkets
revisorer och polis- och åklagarmyndigheter. Påståendet att revisorerna
utarbetat en plan för ingripande mot Bergman och Bauer vara
oriktigt. Däremot var det riktigt att revisorerna lämnade Ripe uppgifter om
aktuella adresser och om andra sakförhållanden som revisorerna ansåg att
Ripe skulle känna till.

Petersson har i ett yttrande berört samarbetet mellan riksskatteverkets
revisorer och åklagare och därvid sagt följande.

I alla sådana här mål, som avsåg olika slag av transaktioner med utlandet
eller utländska företag, försökte vi få samarbete med åklagarmyndighet så
tidigt som möjligt för eventuell husrannsakan om åklagaren bedömde detta
möjligt just med hänsyn till skattesidans helt omöjliga bevisläge. Varje
möjlighet att i det svenska företaget eller hos dess ägare eller medhjälpare
säkra föreliggande bevismaterial av minsta slag måste tillvaratas, det ansåg
jag vara de granskande revisorernas skyldighet att — givetvis i samarbete
med åklagare och polis — försöka åstadkomma. Bergmanärendet var på
intet sätt något undantag.

Ett samarbete skattemyndigheten - åklagare och polismyndighet har
pågått i många år och kommer att fortsätta på sätt som tidigare beskrivits.
Bevisbördan borde vara omvänd för skattemyndigheten i fall där bevismaterialet
finns hos utländskt företag eller företagare.

Petersson har dessutom, vid samtal på ombudsmannaexpeditionen, sagt
att avsikten med besöket den 18 juni 1975 hos Fahlström var att få en
husrannsakan till stånd.

Ekman har i detta avsnitt sagt bl. a. följande.

Sedan många år samarbetar polis-, åklagar- och skattemyndigheter i
ärenden rörande den ekonomiska brottsligheten. Det praktiska samarbetet
har därvid varit föremål för många och ingående diskussioner mellan
berörda myndigheter. De tidigare omnämnda sammanträffandena med
riksåklagaren skall ses som ett led i riksskatteverkets strävan att utveckla
och effektivisera det samarbetet. Förutsättningen för samarbetet har från
riksskatteverkets sida hela tiden varit att inte ifrågasätta respektive myndighets
ansvarsområde. Riksskatteverkets principiella syn på samarbetet
framgår av verkets yttrande över rikspolisstyrelsens förslag i maj 1977 om
vissa åtgärder för att bekämpa organiserad/ekonomisk brottslighet. Riksskatteverket
uttalar bl. a.:

Självfallet får revisionspersonalen inte tas i anspråk för andra ar -

273

betsuppgifter än att utreda den skattetekniska sidan av den organiserade
ekonomiska brottsligheten.

Riksskatteverket vill betona att även om ett samarbete mellan
skatte-, polis- och åklagarmyndighet införs enligt arbetsgruppens åtgärdsförslag
så torde det vara nödvändigt att varje myndighet ansvarar
för de ärenden som ligger inom myndighetens kompetens- och
ansvarighetsområde. Vidare vill RSV understryka att den av arbetsgruppen
föreslagna organisationen kräver en fast reglering av samarbetsformerna,
såsom exempelvis instruktioner för revisionspersonalen
och fasta rutiner för åtalsanmälningar.

Samarbetet mellan revisorer samt polis- och åklagarmyndighet baseras
på det förhållandet att revisorerna som sakkunniga i skattefrågor biträder
polis- och åklagarmyndigheter i deras utredningsarbete av ifrågasatta brott
mot skattebrottslagen. Expertuppdraget kan i vissa fall även omfatta att
som sakkunnig i skattefrågor biträda polis- och åklagarmyndighet vid en
eventuell husrannsakan. I förekommande fall av expertmedverkan deltager
den revisor eller de revisorer som handlagt eller handlägger den rent
skattemässiga granskningen hos den skattskyldige. För den utredningstekniska
metodiken svarar polis- och åklagarmyndighet. Valet av metod har
varken revisorer eller andra tjänstemän inom skatteförvaltningen rätt att
påverka. Det ligger utanför skattemyndigheternas ansvarsområde.

JO:s bedömning

En effektiv taxeringskontroll är ett allmänt intresse eftersom den ökar
möjligheterna att göra rättvisa och likformiga taxeringar. För att detta
intresse skall kunna tillgodoses måste den enskilde tåla vissa inskränkningar
i sin rätt att ha sina förhållanden, främst de ekonomiska, fredade från
insyn. Mot den, som inte frivilligt underkastar sig denna insyn, måste
tvångsmedel kunna tillgripas. Sådana har länge funnits i samband med
taxeringskontroll. Från början förekom endast vitesinstitutet men sedan
detta visat sig otillräckligt för att förmå tredskande att lämna ut handlingar
för kontroll infördes år 1961 en lag om handräckning vid taxeringsrevision.
Denna lag öppnade möjlighet för kontrollmyndigheterna att påkalla biträde
av utmätningsman för utfående av handlingar från skattskyldig. Vissa
villkor uppställdes för att beslut om handräckning skulle få meddelas. Bl. a.
var det i allmänhet en förutsättning för handräckning att det visat sig att
den skattskyldige inte efterkom föreläggande vid vite att utge den handling
som granskningsmannen ville ha tag i. Efter hand visade det sig dock att
dessa regler var alltför omständliga för att kunna användas på ett effektivt
sätt. Reglerna lär för övrigt ha tillämpats ytterst sällan.

Den 23 december 1975 ersattes handräckningslagen av nu gällande bevissäkringslag.
Enligt denna lag kan beslag, försegling och eftersökning
företas för att säkra material, som skattskyldig har att tillhandahålla för
granskning. För att dessa säkringsåtgärder skall få vidtas måste vissa
villkor vara uppfyllda. Beslut om säkringsåtgärd får fattas utan att den som
18 Riksdagen 1978179. 2 samt. Nr I

274

berörs av beslutet dessförinnan hörts i ärendet. Detta möjliggör snabba
och framför allt överraskande ingripanden mot skattskyldig, något som
knappast kunde ske vid tillämpningen av handräckningslagen.

Som framgått av det sagda har skattemyndigheterna efter hand fått
ökade kontrollbefogenheter gentemot den enskilde. Det bör här nämnas att
handräckningslagen alltjämt gällde under inledningen av Bergman-affåren.
Från riksskatteverkets sida har man, som framgår av framför allt Peterssons
uttalanden, uppenbarligen varit angelägen om att få straffprocessuella
tvångsåtgärder, främst husrannsakan, till stånd för att snabbt få tillgång till
önskat material.

Jag anser detta förfarande betänkligt. Syftet med en taxeringsrevision -och det är åt sådan verksamhet kontrollmyndigheten främst skall ägna sig
— är i första hand att få uppgifter till ledning vid taxeringen. Det bör därför
inte ifrågakomma att påkalla igångsättande av ett straffprocessuellt förfarande
huvudsakligen för sådant ändamål. Jag hänvisar i sammanhanget till
JO:s ämbetsberättelse 1959 s. 391 f (speciellt s. 414 som också nämnts av
Rosengren). Förekommer anledning till misstanke om skattebrott skall
anmälan ske till åklagare. Åtalsanmälan är en allvarlig sak och skall givetvis
föregås av noggranna överväganden. Syftet med anmälan får inte bara
vara det att man vill få t. ex. en husrannsakan till stånd.

Av Fahlströms och Ripes utsagor framgår att åklagarmyndigheten betraktade
kontrollavdelningens hänvändelse dit som alltför löst grundad,
varför man begärde att taxeringsrevision skulle göras. Rosengren har hos
JO hävdat att riksskatteverket i Bergmans fall gjort åtalsanmälan på lösa
grunder bara för att söka få straffprocessuella tvångsåtgärder till stånd.
Utredningen har givit Rosengren rätt.

Som inledningsvis nämnts har kontrollmyndigheterna numera fått ökade
möjligheter att skaffa sig tillgång till skattskyldigs handlingar. Med hänsyn
härtill förutsätter jag att ett förfarande som det nu påtalade inte längre skall
förekomma. Det är därmed inte sagt att bevissäkringslagen utan vidare
varit tillämplig i Bergmans fall.

Rörande Schobergs och Karlssons kontakter med åklagare och polis i
övrigt har under utredningen intet framkommit som ger stöd för påståendet
att de utövat påtryckningar för att få polisutredning eller åtal till stånd.
Både Ripe och Dreifaldt förnekar att något sådant ägt rum.

Revisorerna har uppenbarligen haft ett nära samarbete med polisen. Av
vad som framkommit under utredningen har jag fått intrycket av att det
inte alltid varit så noga med skiljelinjerna mellan revisorernas och polisens
verksamhet. Av Ekmans yttrande kan utläsas att riksskatteverket för sin
del insett riskerna med en sådan, alltför löst reglerad samverkan mellan
revisorer och polis. Man har därför numera dragit upp en skarp gräns
mellan revisorernas och polisens verksamhet. Jag delar Ekmans synpunkter
på revisorernas funktioner i samband med polisutredningar. Vad
sorn framkommit i denna del ger mig inte anledning att utvidga den princi -

275

piel la kritik jag uttalat till att avse kritik även mot Schoberg ock Karlsson
för deras samarbete med polisen som sådant. Jag vill nämna att jag i ett
annat avsnitt tar upp deras medverkan vid vissa polisiära ingripanden.

Sammanfattningsvis vill jag säga att utredningen givit Rosengren rätt i
hans påstående att rikskatteverkets syfte med åtalsanmälan var att söka få
en husrannsakan till stånd. Jag kritiserar detta förfarande och påtalar
därutöver den alltför lösliga praxis som utvecklat sig för samarbetet mellan
revisorer och polis. Sistnämnda förhållande har redan rättats till.

4. Processen vid länsskatterätten i Gotlands län hösten 1975. Underrättelse
om rättens beslut

Den 15 oktober 1975 avgav Schoberg-gruppen en delpromemoria avseende
taxeringsrevision hos Bergman rörande taxeringsåret 1970. Promemorian
skickades till länsstyrelsen i Gotlands län, dit den kom den 20
oktober 1975. Den 31 oktober 1975 ingav taxeringsdirektören Dahlstrand
till länsskatterätten i Gotlands län en framställning om eftertaxering av
Bergman för taxeringsåret 1970. Länsskatterätten meddelade beslut den 19
december 1975 varvid Dahlstrands framställning lämnades utan bifall.
Beslutet har återgivits härovan under Inledning.

Rosengrens klagomål riktar sig bl. a. mot att Bergman inte fick tillfälle att
yttra sig överdelpromemorian innan den skickades till Dahlstrand. Rosengren
har vidare hävdat att Schoberg och Karlsson underlåtit att tala om för
polis och åklagare att länsskatterätten i sitt beslut underkänt revisorernas
skatterättsliga argumentering och deras påståenden om oriktig deklaration
från Bergman till 1970 års taxering. Enligt Rosengren syntes Schoberg och
Karlsson ha vilselett Dreifaldt rörande länsskatterättsbeslutets innebörd.

Dahlstrand har beträffande delpromemorian sagt att utredningen däri
sedermera visade sig vara ofullständig men att han, som vid tillfället
befann sig i tidsnöd, ändock ansåg skäl föreligga för att väcka talan. Också
länsskatterätten hade kort tid på sig för målets avgörande. Dahlstrand hade
haft kontakt med Karlsson per telefon några gånger i anledning av delpromemorian
men därefter inte talat med Schoberg eller Karisson förrän den
18 februari 1976.

Vid mitt besök hos länsskatterätten i Gotlands län granskade jag vissa
handlingar. Jag antecknade att det varken av länsskatterättens diarium
eller eljest framgick till vem rättens beslut den 19 december 1975 hade
expedierats. Den befattningshavare som handhade expedieringsgöromålen
förklarade för mig att beslutet troligen bara expedierats till Dahlstrand och
till Bergman och dennes ombud. Beslutet hade nog inte expedierats till
riksskatteverket.

Karlsson har uppgivit att han fick reda på länsskatterättsbeslutet genom
ett telefonsamtal, troligen från Dahlstrand. Denne skickade sedan över

276

beslutet till Karlsson. Såvitt Karlsson kunde erinra sig skickade revisorerna
sedan beslutet antingen till kriminalpolisen i Stockholm eller till Dreifaldt.
Karlsson visste inte vem som fått det. Karlsson kunde inte heller
erinra sig att han haft någon kontakt med Dreifaldt vid tidpunkten i fråga
utan först någon gång i februari 1976. Karlsson förnekade att han, såsom
Rosengren påstått, sagt till Dreifaldt att länsskatterättsbeslutet inte var
något att fästa sig vid eftersom det rörde en helt annan sak.

Schoberg har beträffande informationen till Dreifaldt angående beslutet
från länsskatterätten sagt att han blev inblandad först i början av februari
1976. Dreifaldt hade då fått kallelse till riksåklagaren och ville därför ha en
kort föredragning om hur revisorerna såg på beslutet. Schoberg redogjorde
då för detta, varefter Dreifaldt bad revisorerna skriva ned några ”stolpar”,
som han kunde ha till ledning vid föredragningen inför riksåklagaren.

Dreifaldt har uppgivit följande. Hans första sammanträffande med Schoberg
och Karlsson ägde rum den 24 november 1975 på åklagarmyndigheten
i Stockholm. Även Wessén var närvarande, liksom kriminalinspektörerna
Kärn och Gustafsson. Därvid diskuterades i första hand ärenden rörande
några skådespelare och Bauer. Ärendet rörande Bergman berördes men
några beslut fattades dock inte däri. I anslutning därtill nämnde någon -Dreifaldt kunde inte erinra sig vem — någonting om en skatteprocess på
Gotland, som dock inte rörde ärendet hos Dreifaldt. Dreifaldt fick uppfattningen
att han inte behövde bekymra sig för ifrågavarande process vid sin
fortsatta handläggning av Bergman-ärendet. Dreifaldt underrättades inte
heller om eller fick del av länsskatterättens beslut och var därför helt
ovetande om detta vid tidpunkten för ingripandet mot Bergman och Bauer.
Efter detta sammanträffande förekom, såvitt Dreifaldt kunde erinra sig,
inte några kontakter mellan honom och revisorerna.

Kriminalinspektören i Stockholms polisdistrikt Bo Stolpe har slutligen
lämnat följande uppgifter. Schonberg eller Karlsson hade översänt länsskatterättsbeslutet
till polisen, där det lagts in i aktuell utredningsakt. Det
fanns inte någon anteckning om när beslutet kom in till polisen. Enligt
Stolpe kunde det dock tidigast ha kommit in den 26 januari 1976 och senast
den 10 februari samma år.

JO:s bedömning

Enligt 56 § 3 mom sista stycket taxeringslagen skall meddelande om
resultat av revision snarast lämna den, hos vilken revisionen skett, i vad
angår hans taxering. Denna huvudregel måste emellertid ibland vidkännas
undantag, t. ex. av tidsnöd. Sådan förelåg onekligen i detta fall på grund av
bestämmelserna i 115 och 116 §§ taxeringslagen. Även om det inte är
särskilt tilltalande med den brådstörtade verksamhet som ibland förekommer
från det allmännas sida i eftertaxeringsfallen torde man få acceptera
att fall som det förevarande inträffar. Det kan med andra ord hända att

277

revisionspromemorian måste sändas direkt till taxeringsintendenten utan
föregående kommunikation med den skattskyldige. Den sistnämnde får ju
därefter under alla förhållanden del av promemorian när han delges taxeringsintendentens
framställning om eftertaxering. Att den skattskyldige får
del av denna framställning är en förutsättning för att skatterätten skall
kunna pröva målet.

Innebörden av länsskatterättens beslut var att Bergmans underlåtenhet
att i sina deklarationer redovisa transaktionerna mellan de av honom ägda
bolagen inte innefattade sådant oriktigt meddelande som kunde föranleda
eftertaxering. Den bakomliggande tankegången framträder ej. Efter orden
ingick länsskatterätten inte i någon bedömning av själva transaktionerna
mellan bolagen. Den slutsatsen ligger dock nära till hands att länsskatterätten
underkände det skatterättsliga resonemang på vilket delpromemorian
byggde.

Länsskatterättens beslut borde otvivelaktigt ha tagits i betraktande vid
den utredning som gjordes hos polis och åklagare i ärendet om Bergman.
Nu kom det av olika anledningar inte att så ske. Av utredningen hos JO
framgår att den då pågående taxeringsprocessen på Gotland kommenterades
vid ett sammanträde där bl. a. Dreifaldt, Schoberg och Karlsson var
närvarande. Det har inte gått att få fram vem som vid detta tillfälle fällde
yttrande av innebörd att processen inte rörde ärendet hos Dreifaldt, vilket
den dock i hög grad får sägas ha gjort. Inte heller har framkommit något,
som tyder på att revisorerna diskuterat länsskatterättens i december meddelande
beslut med Dreifaldt innan denne väckte åtal i februari påföljande
år.

I denna del har således inte framkommit något som ger mig anledning till
kritik mot Schoberg eller Karlsson.

5. Revisorernas medverkan vid polisingripanden m. m.

Rosengren har påtalat att riksskatteverkets revisorer under sitt samarbete
med polisen i vissa fall syntes ha utövat rent polisiära funktioner. Till
detta saknade de behörighet och var absolut inte lämpade. Bl. a. hade
personal från riksskatteverket deltagit aktivt vid hämtning av misstänkta
personer och vid efterföljande polisförhör.

Jag behandlar här endast vissa speciella händelser i samband med ingripandet
mot Bergman. Jag har dessutom funnit mig föranlåten att närmare
gå in på några händelser i samband med polisingripandet mot skådespelerskan
Bibi Andersson den 3 och 4 februari 1976.

Samtidigt som Rosengren anförde klagomål hos JO gjorde han anmälan
till åklagarmyndigheten i Stockholm rörande riksskatteverkets och Dreifaldts
åtgärder mot Bergman och Bauer. Dessförinnan hade Bibi Andersson
hos riksåklagaren framställt anmärkningar mot den utredningspersonal

278

som deltog vid ingripandet mot henne. Utredningen i de båda ärendena
(hos åklagarmyndigheten i Stockholm resp. hos riksåklagaren) anförtroddes
dåvarande chefsåklagaren i Stockholm, Axel Morath. Denne överlämnade
den 14 juni 1976 till mig ärendet rörande Rosengrens anmälan för
fortsatt handläggning hos JO. Genom beslut den 30 juni 1976 nedlade
Morath därefter den förundersökning han inlett rörande misstänkt myndighetsmissbruk
m. m. i anledning av Bibi Anderssons anmälan. I beslutet
anförde Morath bl. a. att utredningen inte gav belägg för att något brott
begåtts av polispersonal eller av någon befattningshavare från riksskatteverket.
Detta beslut samt förundersökningshandlingarna tillställdes mig.

Vid granskning av förundersökningsprotokollet i Bibi Andersson-ärendet
gjordes vissa iakttagelser som föranledde mig att låta anställa förhör med
kriminalinspektören Bernt Blomberg, som lett förhören med Bibi Andersson.
Blomberg uppgav därvid bl. a. följande. Den 3 februari 1976 inställde
han sig på polisens skatterotel sedan han fått order att biträda vid ingripande
mot bl. a. Bibi Andersson. Förutom ytterligare polismän var Schoberg,
Karisson och Wessén närvarande. Efter en genomgång uppdrogs åt Blomberg
och Karlsson att handlägga Bibi Andersson-ärendet. Wessén och en
polisman skulle biträda vid husrannsakan hos Bibi Andersson men de fick
också andra uppgifter. Blomberg hade samarbetat med Karlsson i åtskilliga
liknande ärenden tidigare. Vid sammanträffandet med Bibi Andersson
klargjordes det för henne att Blomberg var polisman och att Karlsson
biträdde som sakkunnig. Vid själva husrannsakan deltog Karlsson inte i
något sökande efter handlingar utan Blomberg visade dessa för honom efter
hand. Karlsson uppgav att det inte fanns något nytt bland uppvisade
handlingar, varför något beslag inte gjordes.

Blomberg fortsatte: Bibi Andersson hade uttryckt önskemål om att aktionen
mot henne skulle ske så diskret som möjligt och att inte fler personer
än nödvändigt skulle blandas in. De personer som samtalade med Bibi
Andersson, sedan hon förts till Täby polisstation, var endast sådana som
förekom i utredningen, dvs. även personal från riksskatteverket. Förhöret
med Bibi Andersson hölls i Karlssons tjänsterum på polisstationen. Blomberg
hade nämligen inte något eget rum där vid tillfället. Vidare fanns alla
aktuella handlingar i Karlssons rum.

Vid några tillfällen lämnade Blomberg rummet och ville då inte lämna
Bibi Andersson ensam. Han såg därför till att hon fick sällskap av någon
annan. På fråga om han därvid gav några direktiv till de personer som
skulle hålla Bibi Andersson sällskap, svarade Blomberg att några direktiv
inte gavs. Han ställde t. ex. frågan till Karlsson: ”Stannar du här medan
jag ringer?” vilket var tillräckligt för att Karlsson skulle stanna kvar och
hålla Bibi Andersson sällskap. Efter några års samarbete behövdes inga
direktiv i sådant läge. Hade Bibi Andersson t. ex. försökt avvika, hade
Karlsson omedelbart hämtat Blomberg i rummet bredvid för ett ingripande
mot henne.

279

Blomberg uppgav vidare att han på morgonen den 4 februari 1976 ringde
ner till arrestavdelningen på polishuset, där Bibi Andersson som anhållen
tillbringat natten. Eftersom han inte fick något svar bad han Karlsson följa
med honom ner. När de kom till arrestavdelningen satt Bibi Andersson i ett
avvisiteringsrum medan den kvinnliga vaktaren befann sig i ett närliggande
utrymme. Blomberg framhöll att Karlsson inte yttrade något till Bibi Andersson
vid tillfället. Blomberg hade med sig Karlsson som vittne därför att
han av princip inte besökte en kvinna ensam i en sådan situation. Anledningen
till att just Karlsson ombads följa med var att Bibi Andersson ju
begärt att så få som möjligt skulle bli inblandade och få kännedom om
hennes belägenhet.

Enligt Blombergs uppfattning förekom det inte att riksskatteverkets personal
agerade utöver vad han som förhörsledare begärde.

Under Moraths förundersökning förhördes bl. a. Wessén, som därvid
uppgav att han vid ingripandet mot Bibi Andersson närmast fungerade som
en fångvaktare. Wessén har hörts ytterligare under JO:s utredning och då
sagt följande. Blomberg, Karlsson och Bibi Andersson höll till i Karlssons
tjänsterum. Wessén hade sitt rum mittemot. Vid olika tillfällen då Blomberg
och Karlsson lämnat rummet höll Wessén Bibi Andersson sällskap. Detta
skedde närmast för att se till att hon inte kom åt de handlingar, som
förvarades i rummet. Beträffande hans yttrande under Moraths utredning
att han närmast fungerat som en fångvaktare ville Wessén nu beteckna
detta ordval som olyckligt. Wessén framhöll att han, som en gång själv varit
polis, arbetat tillsammans med polis sedan 1971 och hade rutinerna fullt
klara för sig. Om Bibi Andersson hade velat lämna rummet hade Wessén
fått hämta Blomberg.

Karlsson har uppgivit följande rörande sin medverkan vid ingripandet
mot Bibi Andersson. Under eftermiddagen den 3 februari 1976 då Bibi
Andersson hämtats till polisstationen gick han, Blomberg och Bibi Andersson
igenom de aktuella skattefrågorna. Man väntade på att Bibi Anderssons
advokat skulle infinna sig. Vid några tillfällen då Blomberg lämnade
rummet för att ringa till advokaten i fråga, satt Karlsson ensam med Bibi
Andersson. Karlsson som berättade att han arbetat länge tillsammans med
Blomberg, ansåg att han inte behövde några direktiv för ett sådant läge.
Skulle något inträffa visste han vad han hade att göra.

Rörande besöket hos Bibi Andersson i arrestavdelningen påföljande dags
morgon uppgav Karlsson att Blomberg, som inte ville gå ensam, hade bett
honom följa med. Det var kutym att man gjorde så och Karlsson hade varit
med om liknande vid åtskilliga tillfällen.

Angående hämtningen av Bergman på Dramaten har Karlsson berättat
att han vid ett sammanträde hos polisen på morgonen den 30 januari 1976
fått till uppgift att följa med två polismän, som fått order att hämta Bergman
till förhör. Sedan skulle husrannsakan ske i Bergmans bostad. Under

280

efterforskningarna av Bergman begav sig Karlsson och de båda polismännen
till Dramaten för att se efter om Bergman fanns där. För färden
användes Karlssons privata bil. Man ville inte använda någon polismålad
bil och då annat tjänstefordon inte fanns, fick Karlsson frågan om han ville
ställa sin bil till förfogande och köra de sträckor som behövdes. Karlsson,
som tidigare vid åtskilliga tillfällen gjort detta gick med på förslaget.
Karlsson hade biltillstånd i tjänsten. Vid ankomsten till Dramaten parkerade
Karlsson utanför huvudentrén. Han satt sedan kvar i bilen medan
polismännen hämtade Bergman. När denne kom ut presenterade Karlsson
sig. Vid det efterföljande förhöret på polisstationen var Karlsson närvarande
som sakkunnig.

Slutligen har Gullesjö, för Schobergs och Karlssons del, bestämt tillbakavisat
påståenden om att revisorernas ovan beskrivna medverkan vid
polisingripanden skulle vara oförenlig med deras ställning.

JO:s bedömning

Schoberg-gruppens medlemmar har engagerats som sakkunniga under
polisutredningen rörande bland andra Bergman, Bauer och Bibi Andersson.
Mot ett sådant förhållande kan i och för sig inte riktas någon kritik. Den
sakkunskap revisorerna besitter dels rent allmänt, dels i det speciella
ärendet bör utnyttjas. Inte heller kan invändningar göras mot att en revisor
biträder vid husrannsakan och därvid talar om vilka handlingar som kan
vara av värde för utredningen. Därigenom undvikes att onödiga handlingar
tas med från förrättningen. Jag vill dock med skärpa framhålla att det bör
göras fullständigt klart för den, mot vilken tvångsåtgärden företas, vem
skatterevisorn är och att denne inte ingår i själva polisstyrkan. Skatterevisorn
skall givetvis också uppträda så att någon tvekan inte kan uppstå i
detta hänseende.

Av utredningen framgår att Karlsson och Wessén i några fall fullgjort
polisiära uppgifter. Sålunda medverkade Karlsson vid verkställigheten av
beslutet att hämta Bergman till förhör. Karlssons närvaro vid polisaktionen
förklaras av att han senare skulle fungera som sakkunnig. Hans medverkan
vid själva hämtningen inskränkte sig till att han körde polismännen och
Bergman i sin bil. Även om Karlssons medverkan sålunda får anses ha varit
av tämligen perifer natur finner jag dock det inträffade otillfredsställande.
Revisors uppgift är inte att fungera som polisman och han bör inte heller
uppträda så att en förväxling blir möjlig.

Beträffande Wesséns och Karlssons medverkan i Bibi Andersson-ärendet
kan liknande invändningar göras. De fungerade tydligen närmast som
vakter vid de tillfällen då polisen lämnade det rum där förhöret med Bibi
Andersson hölls. Att Karlsson var närvarande motiverades inte bara av
hans sakkunskap utan också av att förhöret hölls i hans rum där samtliga
handlingar förvarades. Att Karlsson stannade kvar hos Bibi Andersson när

281

polisen tillfälligt gick ut bör under dessa förhållanden inte kritiseras för
hårt. Mera anmärkningsvärt är att Wessén tillkallades, när även Karlsson
måste gå ut. Bevakning av den som tagits till polisen skall ombesörjas av
polis eller särskilt förordnad vaktpersonal och inte av en sakkunnig som av
någon anledning biträder vid utredningen. Revisorerna har sagt, att deras
handlande främst motiverades av Bibi Anderssons begäran om diskretion.
Detta är dock inte någon fullgod ursäkt.

Karlsson har vidare följt med polisinspektören Blomberg, när denne
besökte Bibi Andersson i arrestavdelningen. Detta förfarande bedömer jag
som olämpligt. En del av kritiken faller på Blomberg, som bad Karlsson
följa med.

Enligt vad som upplysts hade Karlsson och Wessén sedan länge arbetat
tillsammans med polis och även haft sina tjänsterum på en polisstation.
Detta kan vara förklaringen till att de stundom kommit att åtaga sig
närmast polisiära uppgifter. Jag går inte närmare in på dessa saker utan
konstaterar bara att de i ovan angivna fall gått längre än som varit lämpligt.

Sammanfattningsvis vill jag säga att invändningar inte kan göras mot att
taxeringsrevisor biträder som sakkunnig vid husrannsakan eller vid förhör
med misstänkt. En skarp gräns måste dock dragas mellan sådan verksamhet
och rent polisiära funktioner. Jag finner att Karlsson och Wessén i
affärerna Bergman och Bibi Andersson gått längre i polisiär riktning än som
varit lämpligt.

6. Innehållet i revisorernas promemorior

Rosengren har hävdat att de av Schoberg och Karlsson upprättade
promemoriorna inte uppfyllde rimliga krav på saklighet och skatterättsliga
kunskaper. Rosengren har bl. a. sagt att det i promemoriorna förekom lösa
antaganden och insinuationer, som inte hörde hemma där. Vidare förekom
rena sakfel och slutligen var den skatterättsliga argumenteringen fullständigt
ohållbar. Som ett exempel på sakfel har Rosengren nämnt revisorernas
påstående att Personas medel skulle anses ha varit omedelbart tillgängliga
för lyftning för Bergman personligen.

Under utredningen har Schoberg och Karlsson särskilt tillfrågats om
innebörden av och anledningen till vissa uttryckssätt i promemoriorna.
Vissa av de använda uttrycken har därvid konstaterats ha ett direkt samband
med den bedömning Schoberg och Karlsson gjort av det material de
tagit fram under sin utredning. Jag vill redan här säga att jag inte finnér
någon anledning att gå närmare in på riktigheten av de bedömningar och
den argumentation Schoberg och Karlsson fört fram i sina promemorior, i
all synnerhet som skattedomstolarna i första instans nu - i vissa fall
genom lagakraftvunna beslut — redovisat sina ställningstaganden till revi -

282

sionsmaterialet. Jag kommer dock nedan att ge mina principiella synpunkter
på innehållet i revisionspromemorior.

Jag har emellertid funnit anledning att här särskilt ta upp ett par av de
använda uttryckssätten. Det första förekommer i promemorian av den 30
december 1975 beträffande Bergman. Däri sägs följande: "De i uppenbart
skatteundandragande syfte godtyckliga vinstöverföringarna till Persona
belyses också väl av bilaga 55.”

Schoberg har om detta skrivsätt sagt att det vanligaste väl var att man
garderade sig med sådana ord som synes, böra, kunna etc. men att han inte
såg någon anledning till att ej uttrycka sig i klartext om man var säker och
hade ett underlag att hänvisa till.

Karlsson hänvisade till nyssnämnda bilaga 55 till revisionspromemorian.
Bilagan är ett brev från Bauer till Bergman. Enligt Karlsson utvisade brevet
att avsikten från Bergmans och dennes rådgivares sida varit att godtyckligt
föra filmer, som gav ett gott resultat, till Persona och låta filmer med
mindre gott resultat stanna hos det svenska bolaget.

Det andra uttryckssättet återfanns i revisionspromemorian av den 9
mars 1976 beträffande Bergman och Cinematograph, där det under rubriken
”Bakgrunden till bildandet av Persona” stod följande: ”Än märkligare
är att man för riksbanken försökt dölja Personas förehavanden”.

Vid förhöret yttrade Schoberg härom att ett sådant uttryckssätt nog inte
var så vanligt, men i ett fall där skattebrottet nära anknöt till valutabrott
ansåg revisorerna att sådant skulle redovisas.

Karlsson uppgav för sin del att han uppfattat ett yttrande av Bauer i brev
till Bergmans hustru (jfr bilaga 9 och 11 till nämnda revisionspromemoria)
så att Bauer velat dölja de transaktioner som skedde med Cinematograph
och Persona. Enligt Karlsson framgick det av detta brev att Bauer dragit sig
för att komma i kontakt med riksbanken.

Vid den granskning av Bergmans självdeklarationer, som ägde rum vid
ombudsmannaexpeditionen, uppmärksammades följande. Aktierna i Persona
hade ett nominellt värde å 120 kr. Bergman ägde alla 500 aktierna i
bolaget. Ursprungligen redovisade Bergman som förmögenhetsvärde i sin
deklaration det totala nominella beloppet, 60 000 kr. Vid utgången av år
1972 (1973 års deklaration) upptogs aktierna till ett värde av 1 500000 kr.
Enligt revisionspromemoriorna uppgick de fonderade vinstmedlen i Persona
vid 1972 års utgång till 1 576000 kr. Vid förhören tillfrågades Schoberg
och Karlsson om de observerat ovanstående och om de ansett förhållandet
ha någon betydelse för taxeringen eller för revisionspromemoriorna.

Schoberg svarade att han sett förmögenhetsökningen i deklarationerna
men gjort den reflektionen att en taxeringsintendent inte skulle tillmäta
uppgiften sådan betydelse att eftertaxeringsinstitutet inte skulle kunna
användas av den anledningen.

283

Karlsson svarade att revisorerna säkert sett det hela. Karlsson ansåg
emellertid det av Bergman redovisade förmögenhetsvärdet helt ointressant
vid bedömande av om förutsättningar för eftertaxering förelåg. Karlsson
framförde antagandet att förmögenhetsvärdet kunde t. ex. bero på att
bolaget haft helt andra transaktioner för sig.

I min remiss till chefen för riksskatteverket, generaldirektören Gösta
Ekman, framhöll jag särskilt att remissvaret borde innehålla synpunkter på
innehållet i och utformningen av revisions- och andra promemorior i Bergman-ärendet,
särskilt då i vilken omfattning det kunde anses lämpligt att
revisor i promemorior avgav egna omdömen på sätt som gjorts.

Ekman svarade bl. a. följande.

Inledningsvis vill jag citera ur Handledning för taxerings- och skatterevision,
utgiven av riksskatteverket, kapitel 16, som behandlar revisionspromemorian.

Revisorns strävan skall vara att lämna en redogörelse för iakttagna
faktiska förhållanden. Han bör vara återhållsam med subjektiva omdömen
om den skattskyldige och hans räkenskaper. Redogörelse skall
främst lämnas för iakttagelser, som är väsentliga för bedömning av
taxeringsfrågan.

Oavsett vad tidigare sagts måste revisorn i regel själv avge ett
utlåtande, om räkenskaperna enligt hans uppfattning bör kunna läggas
till grund för taxeringen eller inte.

Ur en utredningsrapport, avgiven av riksskatteverket i november 1975,
Effektivare revision, som i vissa delar är att se som en komplettering av
nyss nämnda handledning, citerar jag från avsnitt 3.4.4 Redovisningen av
resultatet av revisionen.

Bilden av revisorn som en opartisk granskningsman kan möjligen ha
varit reell tidigare, då taxeringsrevisionen till huvudsaklig del gällde
revision i samband med skattskyldigbesvär, då det låg i den skattskyldiges
intresse att tillhandahålla räkenskaperna för revision. Med
nuvarande inriktning mot offensiv revisionsverksamhet och den ökning
av initiativrevisioner som föreslagits av RS-utredningen uppfattas
revisorn numera knappast som en opartisk utredningsman av de
skattskyldiga, utan som en skattekontrollant.

De ändrade förhållandena beträffande omfattningen och inriktningen
av skattekontrollen i form av revision utgör enligt arbetsgruppens
mening tillräckliga skäl för att fullt ut låta revisorerna ta ansvaret för
bedömningen av den granskning de utfört. Detta innebär inte att
revisorns handlande kommer i motsatsförhållande till kraven på objektivitet.
Tvärtom ökas möjligheterna att få fram en saklig utredning
om revisorerna tillåts redovisa sina egna slutsatser av den verkställda
revisionen.

Dessa två citat belyser även min generella inställning till frågan om
innehållet i och utformningen av revisionspromemorior i taxeringsprocessen.
De slutsatser som en revisor kan dra av tillgängligt material bör alltså
redovisas i promemorian. Det är viktigt att den skattskyldige får helt klart
för sig hur revisorn bedömer materialet och vilka slutsatser revisorn drar

284

av detta. Detta är ett från rättssäkerhetssynpunkt rimligt krav som den
skattskyldige kan ställa, inte minst för att få möjlighet att på ett adekvat
sätt yttra sig över vad som framkommit vid revisionen.

I fråga om ordval och språklig nyansering uppkommer vissa svårigheter
och risker. Uttryckssätt kan ha olika betydelse, valör eller styrka alltefter
vem som använder dem eller i vilket sammanhang de används. Det är
därför angeläget att revisorer använder ord och uttryck av allmän och
vedertagen betydelse, för att därigenom undvika missförstånd om den
verkliga innebörden. Så litet utrymme som möjligt skall överlämnas till
tolkning av dem som har att befatta sig med promemorian.

Som jag tidigare nämnt skall revisorn redovisa sina slutsatser av det
material som ingår i eller bifogas promemorian. Inte minst med hänsyn till
den praxis som gäller för bedömning av skenrättshandlingar bör, allmänt
sett, revisorn peka på de skattemässiga konsekvenserna av gjorda iakttagelser.
Att en revisor i viss utsträckning gör egna bedömningar ligger
därför i arbetets natur. Frågan gäller på vilket sätt dessa framställs och
riktigheten av dem. Förstärkningsord bör undvikas.

Revisorerna har haft ett omfattande material att bearbeta i Bergmanärendet.
Resultatet är ett flertal promemorior. Tillsammans ger dessa en mycket
bred och fyllig redovisning av ärendets omfattning, svårighetsgrad och
beskattningsproblematik. I revisionspromemoriorna har revisorerna redovisat
sin uppfattning i beskattningsfrågorna. Det kan anmärkas att de
därvid använt väl drastiska formuleringar. Att de i tveksamma frågor gjort
bedömningar, som inte överensstämmer med den skattskyldiges och som
- sedan saken förts fram av taxeringsintendenten - visar sig inte heller
delas av skattedomstolarna, kan inte generellt anses otillbörligt.

JO:s bedömning

Taxeringsrevisorns främsta uppgift är att ta fram och redovisa det material
som har betydelse för åsättandet av en riktig taxering. Frågan huruvida
revisorn skall stanna vid detta eller dessutom göra en skatterättslig bedömning
av vad som framkommit och på grundval därav föreslå tänkbara
beskattningsåtgärder är omdiskuterad, jämför t. ex. Hermanson, m.fl.
Taxeringshandbok, s. 156, där följande sägs.

En ofta diskuterad fråga är om revisionspromemorian bör mynna ut i ett
konkret förslag till taxering eller om den bör vara neutral i det hänseendet
och i princip bara ta upp konstaterade brister. Värdeomdömen kan naturligtvis
inte undvikas helt. Bl. a. bör granskningsmannen rimligtvis få ange
om han anser att förutsättningar föreligger för skönstaxering enligt 21 §
TF. Det kan synas praktiskt och det underlättar TI:s uppgift om promemorian
innehåller förslag till taxering. Diskussionen får omedelbart en så
att säga konkret inriktning. Ordningen har emellertid framför allt principiella
nackdelar. Granskningsmannen, som så långt möjligt bör framstå
som en opartisk bokföringssakkunnig, skjuts i förgrunden som ett slags
motpart till den granskade. I praktiken kan TI hålla sig i bakgrunden och
småningom i eget yttrande eller yrkande helt enkelt hänvisa till vad som
förekommit i skriftväxlingen mellan den granskade och granskningsmannen.
Ett sådant system är inte tilltalande från allmänna processuella syn -

285

punkter och inte ägnat att främja de skattskyldigas tilltro till granskningsmännens
opartiskhet och objektivitet.

Av Ekmans yttrande framgår att man hos riksskatteverket nu förespråkar
att revisorerna skall tillåtas redovisa sina egna slutsatser av den verkställda
revisionen. Ett skäl till denna inställning sägs vara att genom den
ökade omfattningen av offensiva revisioner revisorn knappast ändå uppfattas
som en opartisk utredningsman av den skattskyldige utan som en
skattekontrollant. Ekman har tillagt att det ur rättssäkerhetssynpunkt är
viktigt att den skattskyldige får möjlighet att på ett adekvat sätt yttra sig
över vad som framkommit vid revisionen.

Det kan nog vara riktigt att taxeringsrevisorn numera uppfattas snarare
som en skattekontrollant än som en opartisk granskningsman. Detta får
dock inte medföra att taxeringsrevisorn eftersätter det krav på objektivitet
som följer av hans funktion som utredningsman. Några särskilda lagregler i
detta hänseende finns inte men man kan här låta föreskriften i 23 kap. 4 §
rättegångsbalken få motsvarande tillämpning. Där sägs att vid förundersökning
skall beaktas inte blott omständigheter som talar emot den misstänkte
utan även de som är gynnsamma för honom och att bevis som är till
den misstänktes förmån skall tillvaratagas.

Enligt min mening finns det inte någon större anledning att befara att
tilltron till revisorns objektivitet skulle minska om denne redovisar de
skatterättsliga bedömningar han anser sig kunna göra med stöd av sina
iakttagelser. Däremot bör revisorn avhålla sig från att gå in på långtgående
värderingar av materialet i bevishänseende. Frågan om materialet möjliggör
talans väckande är en fråga för taxeringsintendenten, det allmännas
representant i skatteprocessen. Till det anförda vill jag lägga att det synes
mig lämpligt att revisorn vid sin redovisning gör en klar åtskillnad mellan
objektiva konstateranden och subjektiva värderingar.

Som jag redan inledningsvis nämnt finnér jag inte anledning att gå
närmare in på riktigheten av de bedömningar och den argumentation som
Schoberg och Karlsson lagt fram i sina promemorior. Dahlstrand och
Källén har fört talan som väsentligen varit grundad på promemoriorna, och
skattedomstolarna i första instans har gjort sitt bedömning av vad som
framkommit. Processen rörande Cinematographs taxeringar är för övrigt
ännu inte avslutad. Endast så mycket vill jag säga som att jag inte kan finna
det klandervärt av Schoberg och Karlsson att de kom fram till och redovisade
den ståndpunkt de intagit. Såsom framgår särskilt av mellankommunala
skatterättens beslut rör det sig delvis om en bevisfråga.

Några av de uttryckssätt som revisorerna använt i promemoriorna vill
jag dock reagera emot. Jag går också in på frågan om bedömningen av
vissa uppgifter i Bergmans självdeklarationer.

Ett av de uttryck jag reagerar mot är insinuationen om att vissa vinstöverföringar
ägt rum i uppenbart skatteundandragande syfte. Ett sådant

286

skrivsätt för tanken till en rent straffrättslig bedömning. I en revisionspromemoria
bör undvikas uttalanden av moraliserande innebörd. Än mindre
bör antydan göras om brottsligt förfarande från den skattskyldiges sida.
Vad som kan konstateras i en revisionspromemoria är t. ex. att en skattskyldig
underlåtit att ta upp vissa intäkter men inte att denna underlåtenhet
har ett ”uppenbart skatteundandragande syfte”. Ett sådant omdöme hör
inte hemma i en revisionspromemoria.

Revisorerna har i en promemoria av den 9 mars 1976 sagt att "än
märkligare är att man för riksbanken försökt dölja Personas förehavanden”.
Under den utredning, som gjorts hos JO rörande riksbankens ställningstaganden
i valutabrottsdelen, har framkommit att ett definitivt ställningstagande
gjordes i vart fall den 5 december 1975 då valutadirektionen
gav besked om att frågan om valutabrott var utagerad för riksbankens del.
Det måste med hänsyn härtill ha varit uppenbart för Schoberg och Karlsson,
när de upprättade promemorian i mars 1976, att Persona-ärendet var
uppklarat för riksbankens del. Att i ett sådant läge ändock framföra en
insinuation om att man från Bergmans sida sökt dölja något för riksbanken
finnér jag närmast otillständigt. Anmärkningen saknade för övrigt helt
relevans i skattedelen.

Bergman tog i sina förmögenhetsdeklarationer upp aktierna i Persona till
ett sammanlagt värde som mycket nära överensstämde med summan av de
medel som efterhand samlades i bolaget. Detta förhållande har inte omnämnts
i någon av revisionspromemoriorna. Både Schoberg och Karlsson
har gjort uttalanden av innebörd att detta berodde på att dessa förmögenhetsuppgifter
saknade betydelse vid bedömningen av förutsättningarna för
eftertaxering. Karlsson har tillagt att förmögenhetsökningen kunde bero på
att bolaget haft helt andra transaktioner för sig.

Oavsett vad aktievärdets ökning kan ha berott på finner jag det mindre
konsekvent att såsom revisorerna gjort å ena sidan hävda att Persona var
ett domicilbolag som inte bedrev någon rörelse och å andra sidan underlåta
att nämna en omständighet av förevarande art. Bergman visade ju att något
hände med Persona som gjorde att dess värde ökade år från år. Revisorerna
har förklarat underlåtenheten att ta upp förhållandet i promemoriorna
med att det saknade betydelse vid bedömningen av om eftertaxering skulle
kunna ske. Som jag ovan sagt är det en sak för taxeringsintendenten att
bedöma om materialet möjliggör talans väckande. Revisorn får inte sålla
bort vissa uppgifter i materialet enbart av det skälet att han finner uppgiften
mindre värdefull ur processuell synpunkt. Jag anser att Schoberg och
Karlsson brustit i sitt utredningsansvar genom underlåtenheten att nämna
att Bergman trots allt lämnat vissa uppgifter om tillståndet i Persona.

Sammanfattningsvis vill jag alltså säga: Taxeringsrevisor har skyldighet
att iaktta objektivitet vid sitt arbete. Jag finner det inte klandervärt att
Schoberg och Karlsson kom fram till och redovisade den inställning de
intagit i Bergman-affären. Däremot reagerar jag mot två uttalanden i deras

287

promemorior. Vidare kritiserar jag dem för att de inte redovisade vissa
omständigheter till Bergmans förmån.

7. Revisorernas åtgärder sedan Nordenadler övertagit ätalsärendet

Rosengren har riktat klagomål mot Schoberg och Karlsson för att de
fortsatt att befatta sig med Bergman-ärendet även sedan Nordenadler övertagit
åtalsfrågan och fått hjälp av Björnesjö och Vogel för ytterligare
granskning i taxeringsdelen. Schoberg och Karlsson tycktes ha fortsatt
egna utredningar rörande Bergmans och Cinematographs taxeringar. Bl. a.
hade Karlsson den 24 februari 1976 besökt Cinematographs kontor, från
vilket han tagit med visst bokföringsmaterial för inkomståren 1970-1974.
Karlsson hade vidare per telefon frågat bolagets revisor om Cinematograph
inte haft fast driftställe i lokaler i Stockholm och Djursholm. Schoberg
och Karlsson färdigställde därefter en tilläggspromemoria den 9 mars
1976. 1 denna förklarade de, att de till alla delar vidhöll sin tidigare
ståndpunkt att Bergman personligen borde beskattas såsom för förtäckta
löneförmåner. I denna promemoria tillädes dock att revisorerna gjort en
periodicering av Personas intäkter och kostnader för tidsperioder, som
motsvarade Cinematographs räkenskapsår, detta för att möjliggöra ”alternativa
ställningstaganden".

Rosengren har i detta sammanhang också framhållit att Schoberg och
Karlsson offentligt polemiserat i dagspressen mot Nordenadlers beslut att
lägga ned åtalet. De hade nämligen omedelbart efter det Nordenadler
meddelat sitt beslut framträtt i pressen med påståenden att Nordenadlers
beslut var obegripligt och att en rad liknande mål behandlats vid domstolar
med fällande domar som resultat.

Schoberg och Karlsson har, hörda i denna del, uppgivit att det efter
Nordenadlers inträde i ärendet inte var tal om något utbyte av revisorer
utan om en förstärkning för att Nordenadler skulle kunna slutföra sin
utredning snabbt. Schoberg har tillagt att revisorerna tilldelades olika
uppgifter för att man så snabbt som möjligt skulle kunna få fram allt
väsentligt material. Schoberg har redogjort för denna fördelning. Det var,
enligt Schoberg, Nordenadler som ledde och fördelade detta arbete.

I ärendet har nuvarande chefen för riksskatteverkets kontrollavdelning,
skattedirektören Karl-Erik Nord, hörts. Nord har upplyst att han den 6
oktober 1975 tillträdde sin tjänst såsom efterträdare till Petersson. Rörande
omständigheterna vid Nordenadlers begäran om utredningshjälp uppgav
Nord att Schoberg och Karlsson skulle fullfölja sina arbetsuppgifter i
Bergman-ärendet medan Vogel och Björnesjö skulle arbeta direkt åt Nordenadler
vid dennes åtalsöverprövning. Från Nords sida var det inte tal om
någon avkoppling av Schoberg eller Karlsson. Dessa båda samt Wessén var
närvarande vid vissa sammanträden med Nordenadler.

Också Nordenadler har hörts. Han har uppgivit att han vid samtal den 16

288

februari 1976 med Ekman bett om förstärkning. Nordenadler ville inte ha
med Schoberg och Karlsson och bad därför Ekman se till att dessa fick
andra arbetsuppgifter än Bergman-ärendet. Enligt Nordenadler ”tvingade
sig” emellertid Schoberg och Karlsson med på Nordenadlers överläggningar.
De fick inte några uppdrag av Nordenadler.

Sedan utredningen i denna del tillställts Rosengren inkom denne med
påminnelser, varefter Schoberg och Karlsson genom Gudesjö avgav yttrande.

JO:s bedömning

Schobergs och Karlssons påstående, att något utbyte av revisorer inte
varit avsett, vinner stöd av vad som uppgivits av deras chef, Nord. Att
Nordenadler haft en delvis annan uppfattning kan förmodas bero på att
sämjan inte varit den bästa. Även om sistberörda förhållande kan beklagas
finner jag inte fog för kritik mot Schoberg eller Karlsson i denna del.

Vad gäller eventuell polemik i pressen från Schoberg ock Karlsson mot
bl. a. Nordenadlers beslut är detta en sak som regleras i tryckfrihetsförordningen.
Envar — även en offentlig tjänsteman - kan, med vissa undantag
varom nu inte är fråga, fritt lämna meddelande till tidningspressen i vilket
ämne som helst utan att kunna ställas till ansvar härför. Jag kan därför inte
ta upp Rosengrens klagomål i denna del till prövning.

8. Påståendet att revisorerna ”gatt bakom ryggen” på den särskilt förordnade
åklagaren

Rosengren har sagt bl. a. följande om Schobergs och Karlssons hänvändelser
till åklagare i Bergman-ärendet. Den 1 november 1974 förordnade
riksåklagaren kammaråklagaren Lennart Angelin som speciell åklagare för
förundersökningar i vissa ärenden rörande ifrågasatta valuta- och skattebrott.
I dessa ärenden samarbetade Angelin med Schoberg-gruppen. Sedan
Schoberg och Karlsson under hösten 1974 gått igenom handlingar på
riksbanken och därvid tydligen ansett att vissa personer gjort sig skyldiga
till skatte- och möjligen valutabrott, upprättade de en förteckning över de
misstänkta. Bergman fanns med i denna förteckning, som gavs till Angelin.
Denne översände därefter förteckningen till riksåklagaren och begärde
samtidigt förlängt förordnande som specialåklagare för förundersökningar
beträffande de tidigare och de nu tillkommande misstänkta. Riksåklagaren
biföll dock inte Angelins framställning utan beslöt i stället, den 20 februari
1975, att återkalla Angelins tidigare förordnande och att överföra ärendena
till länsåklagaren för speciella mål, Thorsten Rosenberg. Med anledning av
riksåklagarens beslut gav Rosenberg omedelbart besked till Schoberg och
Karlsson att han övertagit samtliga Angelins ärenden samt begärde redo -

289

visning om vilka ärenden, som var under utredning. Schoberg-gruppen
redovisade då vissa ärenden, av vilka Rosenberg omedelbart avskrev
några såsom icke åtalbara. Schoberg-gruppen redovisade emellertid inte
Bergman-ärendet utan vände sig i detta i stället till annan åklagare. Rosengren
hävdade att Schoberg-gruppen ”gått bakom ryggen” på Rosenberg då
man vände sig till polis- och åklagarmyndigheten i Stockholm i Bergmanärendet.
Det föreföll som om detta skett med vetskap och samtycke av
åtminstone Petersson.

Petersson har i sina yttranden bl. a. sagt att Rosenberg vid tillfället i
fråga hade alltför stor arbetsbörda för att kunna behandla aktuella ärenden
förrän hösten 1975. Petersson ansåg att man inte kunde vänta med erforderlig
utredning tillsammans med åklagarmyndighet så länge. Enligt Petersson
var Rosenbergs förordnande att förstå såsom en förstärkning för
att uppnå fördelen av att så många likartade fall som möjligt av dessa svåra
och ofta komplicerade mål lades på en och samma åklagare. Rosenbergs
förordnande skulle, till skillnad från Angelins, avse vissa, från fall till fall
angivna skatteskyldiga.

Med anledning av Rosengrens klagomål i denna del har jag haft ett
samtal med riksåklagaren Holger Romander, som lämnat följande upplysningar.
På initiativ av generaldirektören Gösta Ekman anordnades den 17
september 1975 ett möte hos riksåklagaren, vid vilket - förutom Romander
och Ekman — även skattedirektören C. G. Petersson, avdelningsdirektörerna
Åke Schoberg och Kent Karlsson, länsåklagaren Thorsten
Rosenberg samt byråcheferna Sigvard Herrlin och Claes Zeime var närvarande.
Till sammanträdet medförde riksskatteverkets personal en lista om
ca 50 ärenden, i vilka preskriptionsrisk uppgavs föreligga. Meningen var
att diskutera hur dessa ärenden skulle fördelas mellan olika åklagare. Den
s. k. Täby-gruppen, i vilken ingick kammaråklagarna Erik Ekström och
Lennart Angelin från åklagarmyndigheten i Göteborg, arbetade ursprungligen
med ett fåtal större mål rörande skatte- och valutabrott. Revisorernas
kontroller innebar dock att verksamheten förgrenade sig och att gruppen
samlade på sig en mångfald ärenden. Detta skedde utanför riksåklagarens
kontroll och innebar flera olägenheter från bl. a. diarieförings-, instansordnings-
och ansvarighetssynpunkt. Därtill kom att Ekström och Angelin
behövdes i Göteborg. Från riksåklagarens sida syntes det lämpligast att
successivt upplösa Täby-gruppen och i största möjliga utsträckning lägga
ut målen på statsåklagarna i länen och länsstyrelsernas revisionsenheter.
Det material, som gruppen samlat på sig, var alltför omfattande för att i sin
helhet överföras på Rosenberg. Denne var hårt arbetsbelastad och skulle
icke behöva ta på sig något större antal nya mål. Diskussionen utmynnade i
att målen i första hand skulle läggas ut på statsåklagarna i länen. Rosenberg
skulle endast anlitas i undantagsfall. Under diskussionen fördes aldrig
Bergman-affären på tal. Romander fick kännedom om denna affär via
massmedierna i början av år 1976. Han kunde inte erinra sig huruvida
19 Riksdagen 1978/79. 2 sami. Nr I

290

något ytterligare sammanträde med personal från riksskatteverket ägt rum
under våren 1975. Romander hade inte några dagboksanteckningar från
något sådant sammanträde men ville inte utesluta att något ytterligare
sammanträde kunde ha ägt rum före septembersammanträdet 1975.

Romander kunde inte uttala sig om huruvida beslutet att återkalla Angelins
förordnande den 20 februari 1975 innebar att bl. a. Bergman-målet
överfördes till länsåklagaren Rosenberg. En utredning inom riksåklagarens
kansli kunde ge klarläggande besked på den punkten.

Efter detta samtal erhöll jag från riksåklagaren en av byråchefen Sigvard
Herrlin upprättad promemoria, vari följande sades.

Den lill 1974 fick kammaråklagare Angelin förordnande av RÅ att
fr. o. m. 1/11 1974 t. o. m. 27/3 1975 handlägga åtalsärenden rörande skatteoch
valutabrott.

I samband med att förordnandet för Angelin meddelades hade jag den
31/10 1974 vid telefonsamtal med Angelin begärt upplysningar om vilka
skatte- och valutaärenden som var aktuella.

Den 6111 1974 inkom från Angelin ”en av riksskatteverket gjord, hemligstämplad
förteckning över nu kända berörda svenska juridiska och fysiska
personer i undersökningen av bolag i Schweiz.” Förteckningen var daterad
4/11 1974. Ingmar Bergman fanns inte med i den förteckningen.

Den 30/12 1974 inkom till RÅ en icke daterad men av riksskatteverket
den 11/11 1974 hemligstämplad förteckning över juridiska och fysiska
personer i undersökningar av bolag i Schweiz. I denna nya förteckning är
Ingmar Bergman upptagen.

Den 2012 1975 återkallar RÅ Angelins förordnande av den 1/11 1974.

Samma dag som förordnandet för Angelin återkallades av RÅ, dvs. den
20/2 1975, meddelade RÅ förordnande för länsåklagare Thorsten Rosenberg
att handlägga de ärenden rörande skatte- och valutabrott som förut
handhafts av Angelin. Annat förordnande än detta har inte av RÅ meddelats
Rosenberg beträffande Bergman-ärendet.

Det skall här nämnas att den förteckning, vari Bergman förekom, kom in
till riksåklagaren den 30 december 1974 samtidigt som Angelins framställning
om förlängt förordnande. Angelin anförde däri bl. a. följande.

Angående förordnande av förundersökningsledare m.m.

Riksåklagaren har 741101 förordnat mig under tiden 1 november 1974—

27 mars 1975 att som extra åklagare handlägga mål mot — 1 rörande

skatte- och valutabrott ävensom i ärenden beträffande likartat brottsligt
förfarande av andra personer som kan komma att uppdagas i samband med
förundersökning i berörda åtalsärenden.

De till utredningsgruppen knutna avdelningsdirektörerna Åke Schoberg
och Kent Karlsson, båda i Riksskatteverket har under pågående utredningsarbete
jämväl granskat ytterligare misstänkta genom kontroll i samråd
med Riksbanken, varvid de funnit anledning till ingripande mot i
bifogade förteckning angivna juridiska och fysiska personer.

1 Bergmans namn förekommer ej här.

291

Jag har gjort den bedömningen att, därest förordnande meddelas mig
jämväl för de nya målen, förundersökningsledarens verksamhet icke kan
avslutas före 31 december 1975.

Under åberopande av ovanstående hemställer jag om befrielse från min
tjänst i övrigt vid Göteborgs åklagardistrikt och förordnande att sköta
angivna mål fram till 31 december 1975.

På Angelins skrivelse finns en av Herrlin underskriven anteckning med
denna lydelse.

Ad acta

Angelins förordnande återkallades den 20 febr. 1975, då de ifrågavarande
skatte- och valutabrottmålen överfördes till länsåkl. Rosenberg.

Den förteckning (upprättad av Schoberg och Karlsson), som avses i
Angelins skrivelse till riksåklagaren, upptar juridiska och fysiska personer
vilkas namn framkommit vid undersökningar av bolag i Schweiz. I den
transumt av förteckningen jag erhållit står: ”Regissör Ingmar Bergman
sannolikt skriven på Gotland”. Länsåklagaren Rosenberg har på förfrågan
härifrån uppgivit att han inte fick kännedom om denna förteckning förrän
efter det att åtal väckts mot Bergman.

Det av riksåklagaren den 20 februari 1975 meddelade förordnandet för
Rosenberg har följande lydelse.

Å klagarförordnande

Riksåklagaren förordnar härigenom Er att fullgöra vad som ankommer
på riksåklagaren underställd allmän åklagare i åtalsärenden rörande [•..
namnen utelämnade] angående skatte- och valutabrott ävensom i ärenden
beträffande sådant likartat brottsligt förfarande av andra personer som kan
komma att uppdagas i samband med förundersökning i berörda åtalsärenden.

I de fall åtalsärende, som handläggs enligt detta förordnande, av Er
befinnes lämpligen böra överföras till åklagarmyndighet, på vars handläggning
ärendet regelmässigt ankommer, äger Ni dit överlämna ärendet för
handläggning.

Bergmans namn förekom ej bland de uppräknade i förordnandet.

I sitt yttrande över utredningen i denna del har Ekman anfört följande.

Det material som framkommit vid JOs utredning av Bergman-ärendet
stöder liksskatteverkets uppfattning vid den aktuella tidpunkten att Rosenbergs
förordnande av den 20 februari 1975 inte omfattade alla ärenden på
den av riksskatteverket upprättade och till riksåklagaren den 30 december
1974 ingivna förteckningen. Bergmans namn förekommer i denna förteckning.

I förordnandet för Rosenberg anges vissa namngivna ärenden samt
sådana som kan komma att uppdagas i samband med förundersökning i
berörda åtalsärenden. Bergman-ärendet, liksom övriga i förteckningen angivna,
utgjorde inte något följdärende till de i förordnandet namngivna.

292

Rosenberg tillställde dåvarande chefen för kontrollavdelningen, C-G Petersson,
en skrivelse daterad 1975-03-17 med det innehållet att Rosenbergs
förordnande inte omfattade den av revisorerna Schoberg och Karlsson
gjorda undersökningen av vissa penningtransaktioner mellan svenska bolag
och deras utländska dotterbolag, som dessförinnan redovisats för Rosenberg.
Rosenberg säger vidare i skrivelsen att ”därest verket anser att
förundersökning skall inledas och att denna bör centralt ledas av länsåklagare
för speciella mål”, bör framställning härom göras till riksåklagaren ”i
vanlig ordning”. Bergman-ärendet hade inte ingått i revisorernas redovisning
till Rosenberg.

Den 19 mars 1975 anhöll riksskatteverket i skrivelse till riksåklagaren att
en gemensam speciell åklagare skulle förordnas att handlägga den typ av
ärenden, som omnämns i riksskatteverkets skrivelse. Något svar på denna
skrivelse har såvitt jag kunnat utreda inte tillställts riksskatteverket.

Kort tid därefter föredrogs för mig ett nytt ärende — Bonnier-ärendet.
Orsaken till denna föredragning inför mig var inte ärendet som sådant.
Riksåklagaren hade inte svarat på riksskatteverkets skrivelse den 19 mars
varför kontrollavdelningen ansåg en föredragning motiverad beträffande
behovet av åklagarinsatser i ärenden av detta slag. Därvid kontaktade jag
riksåklagaren för ett sammanträffande. Detta ägde rum den 8 april 1975.
Bonnier-ärendet diskuterades och informerades riksskatteverket då om att
det skulle handläggas av Rosenberg. Ytterligare åtalsanmälningar översändes
till riksåklagaren en tid därefter. Underhand informerades riksskatteverket
av Rosenberg om att han var hårt arbetsbelastad och att nya
ärenden knappast kunde komma att tas upp till handläggning förrän hösten
1975.

Den 15 maj 1975 förelåg förhandspromemorian i Bergman-ärendet, som
redovisades för chefen för kontrollavdelningen. Mot bakgrund av vad som
framkommit i ärendet bedömdes det finnas anledning till misstanke om
brott, varför ärendet skulle överlämnas till åklagare. Med hänsyn till
Rosenbergs begränsade möjligheter att åta sig nya ärenden beslöts att
kontakt skulle tas med åklagarmyndigheten i Stockholm för att där diskutera
forumfrågan. Det bedömdes som angeläget att ärendet så tidigt som
möjligt underställdes åklagare för bedömning.

Enligt min uppfattning finns det inget stöd för påståendet att man sökt gå
bakom ryggen på Rosenberg, eftersom något generellt förordnande för
honom i ärenden rörande utlandstransaktioner inte har funnits. Handläggningen
av Bergman-ärendet har således inte ankommit på Rosenberg i kraft
av sådant förordnande.

Denna min uppfattning bestyrks av vad som framkom vid det sammanträde,
som på mitt initiativ ägde rum den 17 september 1975 hos riksåklagaren.
Det hade anmälts till mig att ärenden blivit liggande i brist på
resurser hos åklagarmyndigheten. Min avsikt var därför att med riksåklagaren
diskutera om förutsättningar fanns för att förstärka åklagarinsatserna
vad avsåg utredningar i samband med utlandstransaktioner. Från
riksåklagarens sida framfördes den synpunkten att Rosenberg inte borde
anlitas för nya ärenden annat än i undantagsfall och att ärendena i övrigt
borde fördelas till andra åklagarmyndigheter.

Bergman-ärendet diskuterades inte vid något av mina två sammanträffanden
med riksåklagaren under 1975.

Såvitt jag kan bedöma har man från riksskatteverkets sida inte sökt
kringgå vare sig det förordnande som utfärdades av riksåklagaren för länsåklagaren
Rosenberg den 20 februari 1975 och som avsåg en avgränsad

293

grupp ärenden, eller de önske ål, som framfördes av riksåklagaren vid
sammanträdet den 8 april 1975. Med beaktande av dessa förutsättningar
arbetade riksskatteverket med åtalsanmälningar efter en uttalad men ej i
fasta rutiner dokumenterad praxis och i kraft av den behörighet som
tillkom chefen för kontrollavdelningen. 1 de fall åtalsanmälningar inte
gjordes av länsstyrelserna utan från riksskatteverket beslutades de av
chefen för kontrollavdelningen efter föredragning av revisorer och sektionschef.
I princip övertogs dessa rutiner av riksskatteverket från riksskattenämnden
och de tillämpades även under det aktuella året 1975.

Någon kritik har, såvitt mig är bekant, inte framförts från åklagarhåll
mot de av riksskatteverket tillämpade åtalsrutinerna. Riksskatteverket har
sökt tillämpa vedertagna forumregler i åtalsärenden under samtidigt hänsynstagande
till riksåklagarens särskilda förordnanden. Det är därför förvånande
att advokaten Rosengren åberopar samtal med Rosenberg när han
gör gällande att riksskatteverkets personal sökt kringgå gällande forumregler.

JO:s bedömning

Bergmans namn fanns med i den förteckning över vissa skattskyldiga,
som Angelin fogade till sin framställning hos riksåklagaren om förlängt
förordnande. Denna framställning bifölls emellertid inte utan i stället återkallades
det förordnande Angelin redan hade beträffande liknande ärenden.
På den anteckning, som hos riksåklagaren gjorts på Angelins framställning,
finns visserligen angivet att ”de ifrågavarande skatte- och valutabrottmålen”
överfördes till Rosenberg, men i det förordnande som samtidigt
utfärdades för Rosenberg saknas Bergmans namn bland de uppräknade
personerna. Rosenberg har själv uppgivit att han inte sett till någon förteckning,
förrän efter det att åtalet mot Bergman väckts.

Min slutsats av vad som framkommit blir, att det inte funnits någon
särskild. åklagare utsedd som i första hand haft att ta sig an Bergmanaffåren.
Att riksskatteverket, när en åtalsanmälan blev aktuell i juni 1975,
då vände sig till polis- och åklagarmyndigheten i Stockholm ter sig knappast
anmärkningsvärt. Länsåklagaren Rosenberg var, enligt vad man
visste, hårt arbetstyngd, och ärendet hade en naturlig anknytning till
Stockholm. Att Stockholms-myndigheterna anlitades står också i god
överensstämmelse med riksåklagarens, låt vara i efterhand, givna direktiv.
Under alla förhållanden finner jag utredningen inte lämna något stöd för
påståendet att revisorerna försökt gå bakom ryggen på Rosenberg.

9. Riksskatteverkets presskonferens den 27 april 1976

Flera klagomål inkom mot riksskatteverkets åtgärd att anordna en presskonferens
i Bergman-ärendet. John-Henry Sager (dnr 1147/76) ansåg det
oroande att en persons skatteförhållanden inte var sekretesskyddade så
länge fållande dom för skattebrott inte förelåg, Torbjörn Granberg (dnr

294

1166/76) ansåg att det ej fick hända att myndighetspersoner gick till angrepp
mot privatpersoner via presskonferens, medan Bo Risberg (dnr 1210/
76) framhöll att Bergmans deklarationer syntes ha diskuterats offentligt
under ordförandeskap av riksskatteverkets generaldirektör. Risberg ifrågasatte
om inte förfaringssättet stred mot taxeringslagens sekretessbestämmelse
och anhöll att JO måtte pröva om det var förenligt med gällande
förordningar eller myndighets uppgift att anordna presskonferens i taxeringsmål
och därvid icke blott yppa taxeringsuppgifter utan även ge uttryck
för personliga åsikter.

De tre klagoskrifterna remitterades den 11 maj 1976 till riksskatteverket
med en begäran dels om en objektiv redogörelse för vad som förekom vid
presskonferensen, dels ett bemötande av klagomålen mot verket.

Riksskatteverkets svar (till viss liten del också intaget i detta beslut
under avsnittet ”Källéns öppna brev”) innehöll följande.

Presskonferensen

Presskonferensen tisdagen den 27 april 1976 kl 15.00 genomfördes på
följande sätt:

Panelen utgjordes av RSVs generaldirektör, Gösta Ekman, ordförande,
biträdd av chefen för RSVs kontrollavdelning, skattedirektören Karl-Erik
Nord. Deltagare i panelen var även allmänna ombudet för mellankommunala
mål, Bengt Källén.

De närvarande journalisterna erhöll en skriftlig redogörelse, vilken bifogats
detta yttrande som bilaga. Till mellankommunala skatterättens kansli
hade samma dag inkommit besvär, som allmänna ombudet anfört, avseende
Cinematograph Aktiebolags taxeringar år 1975. Kopia av besvären
utdelades samtidigt.

Inledningsvis underströk Ekman att RSV genom sin information avsåg
att lämna en allmän bakgrund till det aktuella ärendet och att lägga fram
vissa fakta i saken. Därefter redogjorde Ekman för innehållet i RSVs
information och påpekade därvid särskilt att skattekontrollen i fråga om
utlandstransaktioner intensifierats under senare år. Särskilda resurser
hade därvid ställts till RSVs förfogande. Ärendet rörande regissören Ingmar
Bergman hade aktualiserats vid en rutinmässig kontroll av sådana
transaktioner.

Efter Ekmans genomgång redogjorde Källén för den tidigare samma dag
till mellankommunala skatterätten inlämnade besvärsskrivelsen rörande
Cinematograph Aktiebolags taxeringar år 1975.

Efter den muntliga presentationen av det tidigare utdelade skriftliga
materialet ställde panelen sig till förfogande för frågor från journalisterna.
Frågorna rörde de olika skattemyndigheternas kompetensområden, processföring
i skattemål, åtalsfrågor, innebörden av begreppet ”oriktig uppgift”
ur skatteprocessuell synpunkt etc.

När Ekman bedömde att det inte fanns flera frågor informerade han om
att Källén hade skrivit ett personligt genmäle till Bergman. Ekman markerade
mycket bestämt att genmälet var Källéns personliga.

Kopior av Källéns genmäle tillhandahölls därefter av två tjänstemän vid
RSV. På en fråga svarade Ekman att tillhandahållandet av Källéns genmäle
endast var ett sätt att distribuera detta och att utlämnandet inte
innebar att verket ställde sig bakom genmälet.

295

Det visade sig dock att det fanns ytterligare frågor från journalisterna
med anknytning till RSVs skriftliga redogörelse och Källéns besvärsskrivelse.
På en fråga som avsåg innehållet i Källéns personliga genmäle
svarade Källén varefter Ekman dock slog fast att genmälet inte skulle
diskuteras.

Presskonferensen avslutades omkring kl 16.30 varefter individuella intervjuer
gjordes med Ekman och Källén av bland annat radio och TV.

Bakgrund till presskonferensen

Sedan flera månader tillbaka hade Bergmans taxerings- och åtalsärenden
varit föremål för en stundtals mycket intensiv bevakning i massmedia.
Publiceringen av Bergmans brev i tidningen Expressen torsdagen den 22
april 1976 medförde en mycket omfattande publicitet och debatt. För att ge
allmänheten möjlighet att i det uppkomna läget själv bedöma saken såg
RSV det som en serviceuppgift att ge en samlad information.

Eftersom det enligt RSVs uppfattning förekom vissa oklarheter och
sammanblandningar vad avser olika myndigheters kompetensområden
fanns det anledning att även klarlägga de olika skattemyndigheternas roll i
ett komplicerat ärende som det aktuella. Vad som framför allt fordrade ett
klarläggande var skillnaden mellan åklagares och skattemyndighets befogenheter
och kompetensområde samt anledningen till att ytterligare en
skattemyndighet - allmänna ombudet för mellankommunala mål - blivit
aktuell i ärendet.

Fredagen den 23 april meddelade RSV i en kommuniké via Tidningarnas
Telegrambyrå (TT) verkets avsikt att under tisdagen den 27 april tillhandahålla
en sammanfattande skriftlig redogörelse för den allmänna bakgrunden
till, utvecklingen av och det aktuella läget i ärendet rörande Bergmans
och hans bolags taxeringar åren 1971-1975. När denna kommuniké skickades
ut var inget beslut fattat om i vilken form informationen skulle
förmedlas. Vid denna tidpunkt visste verksledningen att allmänna ombudet
hade Bergman-ärendet under prövning men saknade kännedom om
resultatet av denna prövning. Det var inte heller känt för verksledningen
när ev besvär i ärendet kunde tänkas bli anförda av allmänna ombudet.
Tisdagen den 27 april valdes som informationstidpunkt därför att den ur
arbetssynpunkt första möjliga dagen för RSV att kunna presentera ett
genomarbetat material.

Beslutet att lämna informationen från RSV i form av en presskonferens
fattades av verkschefen under måndagen den 26 april. Den tidigare aviserade
informationen hade mötts av mycket stort intresse från massmedias
sida. Det bedömdes därför av RSV som sannolikt att informationen skulle
ha så stort allmänt intresse att om någon annan distributionsform användes
detta skulle medföra många förfrågningar och intervjuer via telefon eller
personliga besök av journalister. RSV ansåg därför att en presskonferens
var den för såväl journalisterna som RSVs egen personal mest ändamålsenliga
formen för distribution av informationen. Inbjudan till en presskonferens
i verkets lokaler skickades ut via TT måndagen den 26 april. Det bör
understrykas att Källéns ev. besvär i Bergman-ärendet saknade betydelse
vid planeringen av presskonferensen. Besked om att Källén avsåg att
lämna in besvär till mellankommunala skatterättens kansli och om tidpunkten
härför fick verkschefen vid sammanträde i sitt tjänsterum tisdagen den
27 april kl 13.00.

I detta sammanträde deltog — utom Ekman — Nord, Källén samt pressombudsmannen
Jan Björklund. Vid sammanträdet diskuterades det skrift -

296

liga material, som skulle tillhandahållas journalisterna, vilka som skulle
utgöra panelen vid presskonferensen samt hur konferensen skulle genomföras.

Under sammanträdet meddelade Källén att han aviserat fyra tidningsredaktioner
om att såväl besvären som hans personliga genmäle fanns för
avhämtning kl 14.30 samma dag på hans expedition. Det framstod då som
naturligt att låta besvären ingå som en del av den skriftliga information som
skulle lämnas ut senare samma dag. Eftersom vidare genmälet alltså skulle
vara tillgängligt redan före presskonferensen bedömdes det som en från
servicesynpunkt praktiskt åtgärd att tillhandahålla genmälet åt alla intresserade
i samband med men utanför presskonferensens ram. Härigenom
skulle den situationen undvikas att vissa närvarande journalister hade
tillgång till genmälet men andra inte. Full enighet rådde om att Källéns
personliga genmäle inte hade något samband med RSVs presskonferens
och därför inte skulle delas ut samtidigt med övrigt material utan först efter
det att presskonferensen avslutats.

Sekretess

Den av RSV vid presskonferensen presenterade skriftliga informationen
innehöll en redogörelse för kontrollen av utlandstransaktioner samt för
utvecklingen av det aktuella ärendet. Informationen byggde uteslutande på
offentliga och därmed för allmänheten redan vid presskonferensen tillgängliga
handlingar. Något ytterligare material i taxeringsärendet innehöll inte
RSVs information. Några av sekretess skyddade handlingar lämnades inte
ut vid presskonferensen och inte heller röjdes därvid på annat sätt innehållet
i sådana handlingar.

Utvärdering av presskonferensen

I 8 § allmän verkstadga (SFS 1965:600) sägs att chefen skall tillse att, i
mån av behov, särskilda anordningar vidtagas för att underlätta för parter,
företrädare för nyhetsorganen och andra intresserade att få upplysning om
myndighetens verksamhet.

I RSVs egenskap av central förvaltnings- och tillsynsmyndighet inom
bl. a. skatteområdet ingår som en väsentlig uppgift att förmedla saklig
information om skattelagstiftningens innehåll men även om skatteadministrationens
organisation och arbetsrätt. Denna till allmänheten riktade
verksamhet sker genom t. ex. anvisningar, råd, upplysningar och information
av mer allmän karaktär. Som ett ytterligare led i denna serviceverksamhet
kan information till massmedia ses.

Vid verkets överväganden av vad den beslutade informationen till massmedia
skulle omfatta bedömdes det som angeläget att i första hand generellt
förklara olika skattemyndigheters arbetsområden samt att redogöra
för den utökade skattekontrollen av utlandstransaktioner. Genom denna
allmänna information skulle det av massmedia så bevakade Bergmanärendet
ges en förklarande bakgrund. Enligt RSVs uppfattning hade det
emellertid inte varit realistiskt att i informationen utelämna bakgrunden,
utvecklingen och det aktuella läget i Bergman-ärendet, eftersom det var
just detta ärende som var föremål för massmedias mycket stora intresse. I
RSVs arbetsuppgifter ingår inte att diskutera enskilda taxeringsprocesser.
Vid utformningen av det material som RSV tillhandahöll vid presskonferensen
beaktades mycket noga att dokumentationen inte skulle kunna
uppfattas som en bedömning av eller ett ställningstagande i ett enskilt
taxeringsärende utan endast som en redogörelse för sakläget. Eftersom det

297

rörde sig om komplicerade förhållanden var det RSVs målsättning att göra
redogörelsen så överskådlig som möjligt. RSV var dock medvetet om att
denna redogörelse skulle kunna leda till en närmare diskussion av den
pågående taxeringsprocessen. En sådan diskussion skulle dock enligt
RSVs avsikter hållas på ett sådant plan att den med presskonferensen
avsedda allmänna informationen fortfarande stod i förgrunden.

Mot bakgrunden av det omfattande intresse som Bergman-ärendet visades
i massmedia anser RSV det vara helt klart att någon form av information
från RSVs sida var angelägen att lämna ungefär vid den valda tidpunkten.
Med hänsyn till att Källéns motpart inte fått del av besvären kan
givetvis den exakta tidpunkten för informationen diskuteras. Det bör emellertid
då beaktas att det vid planeringen av informationen inte var känt för
RSVs ledning att besvären skulle läggas samma dag som informationen
lämnades. Formen för informationen kan vara föremål för delade meningar.
RSV bedömde det för sin del så att det var motiverat att vid den valda
tidpunkten hålla en presskonferens. Härför talade bl. a. att det var fråga
om ett svårt ämne, att många journalister var intresserade av saken och att
det fanns en risk att enbart en skriftlig information skulle komma att
missförstås eller anses otillräcklig.

RSV ansåg dessa skäl sådana att det var mest ändamålsenligt att lämna
informationen i form av en presskonferens även om saken rörde förhållandena
i ett enskilt ärende. Vid en presskonferens finns allmänt sett goda
förutsättningar att ämnet blir relativt allsidigt belyst. Ev missförstånd och
oklarheter kan dessutom utredas vid ett och samma tillfälle.

När det gäller informationens innehåll var den i stort sett given i det
aktuella fallet men måste givetvis anpassas till utvecklingen så att material
som var av intresse i fallet men som kom fram först omedelbart före
presskonferensen måste tas med i en eller annan form. Detta ligger i
presskonferensens natur.

RSV anser sig kunna konstatera att verkets syfte med presskonferensen
den 27 april 1976 i stort sett uppfylldes. Det står utom varje tvivel att
massmedias informationsefterfrågan sjönk markant i och med konferensen.
Vidare synes konferensen ha medverkat till att ge den fortgående
debatten om skattekontrollen ett sakligare innehåll än tidigare. Å andra
sidan kan sägas att presskonferensen i viss mån kom att sakna balans
mellan de allmänna frågeställningarna och de som rörde det enskilda
ärendet mer i detalj. Härmed blev det svårt att förhindra uppkomsten av
den oriktiga misstanken att verkets egentliga avsikt med presskonferensen
- trots uttryckliga dementier härom både inledningsvis och under konferensens
gång — likväl var att polemisera och gå i svaromål mot Bergman.
Det visade sig också svårare än väntat att tydligt klargöra de organisatoriska
gränserna och de skilda ansvarsförhållandena mellan RSV å ena sidan
och allmänna ombudet resp åklagarmyndigheten å andra sidan.

Det av Källén som privatperson skrivna och före presskonferensen
offentliggjorda genmälet kom genom den vidare distributionen att på ett
olyckligt sätt sammankopplas med RSVs redogörelse och allmänna ombudets
besvärsskrivelse, som var de två dokument som omfattades av presskonferensen.

Till sitt yttrande fogade riksskatteverket den skriftliga redogörelse, rubricerad
”Riksskatteverket informerar”, som utdelades till journalisterna
vid presskonferensen.

Klagandena bemötte yttrandet.

298

JO:s bedömning

Polisingripandet, åtalet, Bergmans öppna brev och hans ”landsflykt”
tilldrog sig stor uppmärksamhet från massmediernas sida. Det var främst
formerna för myndigheternas ingripanden mot Bergman som diskuterades.
I någon mån intresserade man sig också för de olika taxeringsfrågor som
blivit aktuella och som tedde sig komplicerade för envar som inte var väl
insatt i ämnet.

I detta läge beslöt riksskatteverket, som är central förvaltnings- och
tillsynsmyndighet för skatteväsendet, att anordna en presskonferens. Syftet
med konferensen varatt lämna en allmän bakgrund till Bergman-ärendet
och lägga fram vissa fakta i saken.

Otvivelaktigt förelåg det ett behov av information. En presskonferens
kan sägas vara ett effektivt medel att få ut information. Hitintills har det
inte varit särskilt vanligt att förvaltningsmyndigheter anordnat presskonferenser.
Det förhållandet att presskonferenser varit ganska ovanliga hos
myndigheterna medför att en presskonferens väcker en viss sensation när
den kommer till stånd.

I detta fall tillkom det unika att presskonferensen berörde en enskild
persons skattesituation. Riksskatteverkets åtgärd att kalla till presskonferens
ställde därför verket i en ömtålig situation, där massmediernas och
allmänhetens informationsbehov fick vägas mot Bergmans intresse och
rättighet att få sina taxeringsfrågor behandlade och avgjorda utan otillbörlig
inblandning. Situationen komplicerades dessutom av att Bergman kort
före presskonferensen gått till ett uppmärksammat offentligt angrepp mot
skattemyndigheterna genom sitt öppna brev. Verkets åtgärd att anordna en
presskonferens kunde därför lätt komma att uppfattas som ett försök att
polemisera mot Bergman.

Om än lämpligheten av att anordna en presskonferens i den situation
som förelåg kan diskuteras, vill jag inte direkt kritisera riksskatteverket för
att det beslöt ordna en presskonferens. Vad jag däremot inte kan undgå att
reagera mot är sammansättningen av panelen. Jämte de tjänstemän som
deltog från verkets sida medverkade nämligen i panelen en av Bergmans
motparter i taxeringsprocesserna, allmänna ombudet Källén. Källén deltog
enligt egen uppgift därför att övrig personal inte hade tillräckliga detaljkunskaper.
Källén hörde organisatoriskt inte till riksskatteverket och
framstod vid den aktuella tidpunkten som det fiskala intressets främsta
representant mot Bergman. Enligt min mening var det felaktigt att vid en
förment saklig och objektiv information till pressen låta en företrädare för
det allmänna i en pågående process få framträda och ensidigt presentera
sin talan. Att Källéns genmäle, som delvis innehöll personliga angrepp mot
Bergman, delades ut i anslutning till konferensen gör saken ännu värre.
Källéns närvaro kan inte ha varit nödvändig. Det måste bland riksskatteverkets
personal ha funnits kvalificerade tjänstemän som utan större svå -

299

righet hade kunnat på kort tid sätta sig in i problemen. Det kan tilläggas att
Källén själv, enligt vad han uppgivit för JO, vid det sammanträde hos
riksskatteverket som föregick presskonferensen förklarat att han inte önskade
deltaga i konferensen. Källén har också sagt att han vid detta tillfälle
framhöll att hans närvaro i panelen vid en av riksskatteverket anordnad
presskonferens möjligen kunde leda till missförstånd eftersom han inte var
underställd riksskatteverket på annat sätt än att han i administrativt hänseende
sorterade under verket.

Vid utredningen har inte framkommit något som tyder på att sekretessskyddade
uppgifter lämnats ut vid konferensen. Ej heller kan påstås att
någon befattningshavare vid riksskatteverket därvid skulle ha föregripit
kommande prövning i skattedomstolarna med några egna ställningstaganden
i de aktuella taxeringsfrågorna.

Sammanfattningsvis vill jag säga: Lämpligheten av att anordna en presskonferens
i den situation som förelåg kan diskuteras. Jag vill dock inte
direkt kritisera riksskatteverket för dess åtgärd att anordna en presskonferens.
Däremot reagerar jag mot att Källén fick ingå i panelen. Påståendena
om att sekretesskyddade uppgifter lämnats ut och att skattedomstolarnas
avgöranden föregripits finner jag sakna fog.

10. Källéns öppna brev

1 sitt öppna brev, publicerat i Expressen den 22 april 1976, antydde
Bergman att vissa personer, speciellt inom riksskatteverket, ”förlorat ansiktet”
då Nordenadler lade ner åtalet. Bergman menade att Källéns och
Svenssons åtgärder — Bergman syftade här på den s.k. kohandeln —
vidtagits för att förta den negativa publicetet, som riksskatteverket dragit
på sig och att man räknat med att Bergman skulle falla till föga, varvid
riksskatteverket under alla omständigheter skulle stå som segrare. Bergman
betecknade Källéns och dennes medhjälpare, avdelningsdirektören
Hans Svenssons agerande som hot och utpressning.

I anslutning till riksskatteverkets presskonferens i Bergman-ärendet den
27 april 1977, delade Källén till de församlade journalisterna ut ett av
honom i sin tur författat ”öppet brev” till Bergman. Omständigheterna vid
denna presskonferens har redovisats på annat ställe i detta mitt beslut. Här
kan sägas att riksskatteverket i sitt yttrande angående presskonferensen
anfört bl. a. följande.

300

På en fråga från en journalist rörande Källéns genmäle hade Källén
svarat, varefter Ekman slog fast att genmälet inte skulle diskuteras. Riksskatteverket
anförde vidare att man ansett det vara en ur servicesynpunkt
praktisk åtgärd att tillhandahålla genmälet åt alla intresserade i samband
med men utanför presskonferensens ram. Full enighet hade vid planeringen
av presskonferensen rått om att Källéns personliga genmäle inte hade
något samband med riksskatteverkets presskonferens. Riksskatteverket
framhöll att genmälet var skrivet av Källén som privatperson.

Det kan här nämnas att Källéns öppna brev publicerades, helt eller
delvis, i ett flertal tidningar.

Gustaf Petrén och Stig G. Holmberg framförde klagomål hos JO (dnr
1177 och 1178/76) mot Källéns åtgärd att skriva ett öppet brev till Bergman
och mot innehållet i brevet. Holmberg ifrågasatte om Källéns uppträdande
var förenligt med vad lagar, förordningar, praxis etc. föreskrev om tjänstemäns
sätt att uppträda. Petrén konstaterade för sin del att det var höjt över
varje tvivel att brevets avgivande och publicerande var en åtgärd i Källéns
tjänst. Den omständigheten att brevet lämnats för publicering i periodisk
skrift och också publicerats i dagstidningar kunde enligt Petrén inte hindra
JO från att bedöma lämpligheten av den attityd Källén i brevet angav sig
inta till sin motpart, den enskilde skattskyldige.

Petrén önskade genom sina klagomål få belyst den tjänstemannaetiska
frågan hur en tjänsteman som företräder det allmänna lämpligen skall bete
sig då han blir utsatt för skarp kritik från en uppretad motpart.

Petréns och Holmbergs klagoskrifter remitterades den 11 maj 1976 till
Källén för yttrande, vilket skulle avse även frågan om eventuellt jäv för
Källén fortsättningsvis i processen mot Cinematograph.

I sitt remissvar framhöll Källén att de allvarliga beskyllningarna i Bergmans
brev saknade varje grund. Källén förklarade att han, sedan press och
övriga massmedier engagerat sig alltmer i affären, ansett att Bergmans
utfall mot Källéns person inte kunde stå oemotsagda. Källén ansåg för sin
del att hans genmäle hållits i en lugn och saklig ton. Källén tog upp vissa
formuleringar i genmälet och försvarade ordvalet däri. Källén framhöll att
Bergmans tidningsartikel var ett angrepp på hans person varför genmälet
från Källéns sida var att anse som ett personligt försvar. Vad angår
jävsfrågan bestred Källén att han var jävig.

Klagandena bemötte vad Källén anfört.

JO:s bedömning

Enligt 1 kap. 1 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen står det envar
fritt att, i alla de fall då annat ej är föreskrivet i tryckfrihetsförordningen,
meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande
i tryckt skrift till dess författare eller utgivare eller, om för skriften
finns särskild redaktion, till denna eller till företag för yrkesmässig förmed -

301

ling av nyheter till periodiska skrifter. Av 7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen
följer att inskränkning i meddelarfriheten endast föreligger då fråga är
om meddelande som innefattar vissa angivna brott eller brytande av lagstadgad
tystnadsplikt. Sålunda gäller att envar - även en offentlig funktionär
- kan med angivna undantag fritt lämna meddelande till tidningspressen
i vilket ämne som helst utan att kunna ställas till ansvar härför.

Annorlunda förhåller det sig då frågan är om en av myndigheten organiserad
pressinformation, då meddelanden till pressen lämnas medelst i
tjänsten upprättad presskommuniké eller liknande handling. I sådant fall
får myndighetens företrädare anses ansvarig för sitt beslut rörande informationens
innehåll.

I förevarande fall delade Källén ut sitt öppna brev i omedelbar anslutning
till den av riksskatteverket anordnade presskonferensen. Källén intager
i egenskap av allmänt ombud för mellankommunala mål en självständig
myndighetsställning. Allmänna ombudet kan närmast sägas vara en
”enmansmyndighet”. Frågan är om man skall anse Källéns genmäle mot
Bergman som en information från denna myndighet eller som ett personligt
inlägg från Källén.

Genmälet måste enligt min mening anses vara utformat på sådant sätt att
det bör bedömas såsom ett av Källén personligen avgivet yttrande i polemik
mot Bergman och inte såsom en av myndighet avgiven kommuniké.

Källén har i sitt genmäle inte sagt något som innefattar brott mot lagstadgad
tystnadsplikt. Ej heller innefattar genmälet eljest något som kan bli
föremål för beivran från min sida genom åtal eller anhängiggörande av
disciplinförfarande. Med hänsyn till vad jag förut sagt om meddelarfriheten
och genmälets karaktär av ett personligt yttrande vill jag inte heller anlägga
några tjänstemannaetiska aspekter på Källéns genmäle.

Vid remissen till Källén tog jag särskilt upp jävsfrågan. Jag tänkte då
närmast på s.k. grannlagenhetsjäv, jfr 4 § punkt 5) förvaltningslagen.
Eftersom man från Cinematographs sida inte gjort någon jävsinvändning
mot Källén i processerna rörande bolagets taxeringar finner jag inte anledning
att här särskilt gå in på denna fråga.

Sammanfattningsvis finner jag alltså vad i denna del förevarit inte ge mig
anledning till vidare åtgärd.

11. ”Kohandeln” om Bergmans taxeringar

I inledningen till sitt ”öppna brev” gick Bergman till angrepp mot allmänna
ombudet Källén och avdelningsdirektören Hans Svensson. Bergman
hävdade att Källén ville beskatta Cinematograph för samma pengar,
som Dahlstrand i besvär över Bergmans egen taxering år 1975 velat ha
beskattade, dvs. 2,6 miljoner kr. som utskiftats från Persona. Resultatet
skulle enligt Bergman bli att samma pengar skulle beskattas två gånger med

302

en sammanlagd skatt på 139 procent (85 procent för Bergman och 54
procent för Cinematograph). Grunden för Källéns inställning var enligt
Bergman att Källén ansåg Persona vara en nullitet. Vid ett sammanträffande
den 2 april 1976 mellan Källén och Svensson å ena sidan och Bergmans
ombud, advokaten Rolf Magrell å andra sidan, hade emellertid Källén
enligt Bergman sagt följande. Om Bergman och Dahlstrand kunde komma
överens om att Bergman skulle taxeras såsom riksskatteverket (revisorerna)
först ville, dvs. såsom för lön, skulle man avstå från att taxera Cinematograph
. Bergman förklarade i sitt öppna brev att han vägrade att inlåta sig
på denna ”kohandel”.

Jag fann det angeläget att informera mig om vad som förevarit. Därför
skrev jag den 23 april till Källén och anmodade honom att inkomma med en
redogörelse för vad som förekom vid ovannämnda sammanträffande. Jag
bad också om en kortfattad redogörelse för det eller de skattemål som
föranledde sammanträffandet.

Källén yttrade bl. a. följande. Någon gång i slutet av 1975 fick han —
sannolikt av Schoberg och Karlsson - vetskap om att Cinematograph
under åren 1973 och 1974 utövat filminspelningsrörelse från fast driftställe
inte endast i Gotlands kommun utan också i Stockholm där huvudkontor
funnits. Eftersom bolaget sålunda hade förvärvskälla, som i fråga om
beskattningsort var att hänföra till skilda län, var det mellankommunala
skatterätten som hade att pröva besvär rörande bolagets taxeringar åren
1974 och 1975. Sedermera framkom att bolaget dessförinnan haft huvudkontor
i Djursholm. Källén fortsatte.

Med utgångspunkt från den information i ärendet jag fick av Schoberg
och Karlsson var min ursprungliga bedömning i fråga om Cinematographs
taxeringar att jag som förstahandsyrkande skulle hemställa om oförändrade
taxeringar. I andra hand skulle jag - för att hålla min talan öppen —
hemställa om vissa höjningar. Bakgrunden härtill är följande. Jag utgick
från att Bergman skulle beskattas för vissa bolaget påförda inte avdragsgilla
kostnader — avseende utbetalningar till ett av honom helägt bolag Persona
- såsom för lön, eftersom han varit aktivt verksam i det svenska bolaget
och de sålunda uttagna beloppen inte kunde jämställas med förtäckt utdelning.
En lönekostnad är för bolaget avdragsgill såsom driftkostnad jämlikt
29 § kommunalskattelagen. Anledning för mig att framställa yrkande med
förslag om höjning av bolagets taxeringar skulle därför inte föreligga.
Däremot var ett s. k. reservationsyrkande erforderligt. Så förekommer
alltid, om tveksamhet råder, huruvida en inte avdragsgill kostnad eller en
uteglömd intäktspost hos ett aktiebolag skall tilläggas hos aktiebolaget
eller upptäs till beskattning hos den anställde, i detta fall aktieägaren.

Om ett reservationsyrkande inte framställs, kan den situationen inträffa,
att den anställde (aktieägaren) antingen inte beskattas av länsskatterätten
eller vinner bifall till sina besvär i någon av överinstanserna. Möjlighet att
då framställa yrkande om höjning av bolagets taxeringar föreligger med all
sannolikhet inte, eftersom besvärstiden utgått. Såsom jag framhållit ovan
är reservationsyrkanden av här angivet slag rutin och förekommer i olika

303

slags mål. Även i fråga om taxeringar för andra juridiska personer än
aktiebolag liksom i fråga om taxeringar för fysiska personer förekommer
reservationsbesvär, såsom exempelvis i fråga om ränteavdrag, periodiska
understöd etc., då fråga uppkommer hur beskattning skall ske.

Sedan jag erfarit att taxeringsdirektören Dahlstrand den 24 mars 1976
framställt yrkande till länsskatterätten i Gotlands län att Bergman skall
beskattas för här ifrågavarande uttag från bolaget inte såsom lön utan
såsom utdelning från Persona, kom taxeringsfrågan för Cinematograph i
ett helt annat läge. Jag hade nu att bedöma, huruvida de från Cinematograph
till Persona gjorda utbetalningarna skulle utgöra driftkostnad för
Cinematograph enligt ovannämnda bestämmelser i 29 § kommunalskattelagen
eller ej. Enligt två av Schoberg och Karlsson den 30 december 1975
upprättade revisionspromemorior avseende dels Bergman och dels Cinematograph
var fråga om skattepliktiga intäkter respektive inte avdragsgilla
kostnader. Tillägg borde alltså yrkas hos Cinematograph för de i sammanhanget
undanhållna intäkterna respektive inte avdragsgilla kostnaderna.

Sedan jag från Schoberg och Karlsson mottagit revisionspromemorian
och övrigt material fredagen den 26 mars 1976, satte jag mig samma dag in i
ärendet. Med hänsyn till de kraftiga reaktioner från Bergmans sida, som
blivit följden av en polishämtning på Dramatiska Teatern i Stockholm, den
kritik i TV och övriga massmedia, som likaledes framförts i samband med
hämtningen och ett i samband därmed anställt polisförhör samt dessutom
med hänsyn till en av Bergman likaledes i samband med polisingripandet
iråkad sjukdom, bedömde jag det såsom varande olämpligt att tillställa
Bergman dels ett yrkande om höjning av 1975 års taxering jämte yrkande
om skattetillägg dels ett yrkande om eftertaxering för i vart fall år 1974
jämte yrkande om skattetillägg. Jag beslöt mig därför för att ta kontakt med
Bergmans juridiska ombud, advokaten Rolf Magrell, för ett personligt
sammanträffande. Jag fann det lämpligt att Svensson, som jag utsett att
handlägga taxeringsmålen, skulle närvara vid samtalet.

Vid samtalet, som ägde rum den 2 april 1976, frågade jag Magrell var
Cinematograph haft sitt huvudkontor efter den 1 juli 1969. Magrell uppgav
att han inte hade reda på den saken. Jag förklarade att vi vid diskussionen
kunde utgå från att huvudkontor under hela tidsperioden 1 juli 1969- 30
juni 1974 funnits annorstädes än i Gotlands (tidigare Fårösunds) kommun,
vilket skulle innebära att MKSR skall pröva besvär rörande taxeringarna
för samtliga taxeringsår 1971-1975.

Jag förklarade att min önskan var att medverka till att Bergman och
Cinematograph påfördes materiellt riktiga taxeringar. Dubbelbeskattning
av inkomst, framhöll jag, borde på ovan anförda grunder — nämligen att
Bergman varit aktivt verksam i bolaget - om möjligt undvikas.

Eftertaxering för år 1971

Bergman har inte taxerats såsom för lön för bolaget påförda inte avdragsgilla
kostnader. Dahlstrand har visserligen hos länsskatterätten i Gotlands
län framställt yrkande att Bergman skall eftertaxeras för taxeringsåret
1970, omfattande för Bergmans del kalenderåret 1969, men länsskatterätten
har inte godtagit yrkandet. De besvär Dahlstrand anfört till kammarrätten
i Stockholm över länsskatterättens beslut har han återkallat. Jag förklarade
mig ha för avsikt att framställa yrkande om eftertaxering av bolaget
för år 1971 för belopp, som från räkenskapsårets ingång den 1 juli 1969 till
den 31 december 1969 antingen inte bokförts såsom intäkt, oaktat så

304

rätteligen bort ske, eller påförts rörelsen utan motsvarande tillägg på
rörelsebilagan till deklarationen, trots att kostnaderna inte varit avdragsgilla.

Eftertaxering för åren 1972—1974

Jag förklarade mig skola framställa yrkanden om eftertaxering av bolaget
för belopp, som under räkenskapsåren 1970/1971, 1971/1972 och 1972/
1973 antingen inte bokförts såsom intäkt, oaktat så rätteligen bort ske, eller
påförts rörelsen utan motsvarande tillägg på rörelsebilagan, trots att kostnaderna
inte varit avdragsgilla. Om bolaget kan visa att Bergman beskattats
för här ifrågavarande belopp såsom för lön, förklarade jag mig kunna
överväga att begränsa mig till ett reservationsyrkande för bolagets del.

Vid diskussionen framhölls från Magreils sida att länsskatterätten i
Gotlands län i fråga om eftertaxering för år 1970 förklarat Bergman inte
skola beskattas såsom för lön för belopp liknande dem, varom här vore
fråga. Det vore därför sannolikt att länsskatterätten skulle inta samma
ståndpunkt i fråga om eftertaxering för taxeringsåren 1972-1974. Jag
framhöll att ett godkännande från Bergmans sida möjligen kunde få länsskatterätten
att trots detta tidigare ställningstagande i fråga om eftertaxering
för år 1970 eftertaxera Bergman såsom för lön för 1972-1974 års
taxeringar. Därigenom skulle dubbelbeskattningseffekterna undvikas. Om
en sådan lösning inte vore möjlig, förklarade jag mig förmodligen inte
kunna avstå från att framställa yrkanden om eftertaxeringar. Då oriktiga
uppgifter finge anses ha lämnats, skulle också yrkanden om påförande av
skattetillägg för ifrågavarande tre år kunna aktualiseras.

Höjning av 1975 års taxering

Jag framhöll att samma bedömning borde ske som för taxeringsåren
1972-1974 enligt ovan med den skillnaden att yrkanden om höjning och
påförande av skattetillägg skulle framställas före utgången av april månad
1976.

På fråga av Magrell uppgav jag att avsikten givetvis inte var att han
skulle lämna sin syn på här ifrågavarande taxeringsfrågor redan vid vårt
samtal utan först efter överläggningar med sin huvudman.

Källéns redogörelse tillställdes Magrell, som anförde bl. a. följande.

Vad angår taxeringsfrågan hade denna kommit i ett något annat läge
genom att taxeringsintendenten Dahlstrand ändrat uppfattning. Han hade
frångått yrkandet att taxera Bergman såsom för lön åren 1970-1975 och
yrkade i stället höjning av 1975 års taxering, enär utskiftningen från det
schweiziska bolaget skulle vara att betrakta som utdelning. Då jag kontaktades
av Källén för ett sammanträffande angående Bergmans taxeringar
uppfattade jag detta som positivt såtillvida som att man inte skulle behöva
låsa fast positioner som kanske sedermera skulle bli svåra att försvara eller
frångå, utan att man skulle kunna diskutera igenom problemen grundligt
tillsammans. Sådana diskussioner har så länge jag kan minnas då och då
förts mellan taxeringsintendenten och de skattskyldiga kanske särskilt då
det gällt bolagstaxeringar i mellankommunala skatterätten. Ofta har rimliga
resultat kunnat uppnås utan att rättssäkerheten satts åt sidan.

Omedelbart efter sammanträffandet med Källén och Svensson dikterade

305

jag en konfidentiell promemoria. Denna tillställde jag omedelbart Bergman,
Bauer och Rosengren . Värdet av min promemoria ligger uppenbarligen
i det faktum att den är dikterad omedelbart efter sammanträdet och på
grundval av de anteckningar jag därvid gjorde. Beträffande denna promemoria,
som var avsedd endast för de närmast involverade, vill jag framhålla
att funderingarna angående fast driftställe grundade sig på uppgifter som
jag erhöll omedelbart efter sammanträdet.

I och för sig skiljer sig väl inte Källéns beskrivning av vad som förevarit
så mycket från den som jag gett uttryck för. Resonemanget gick dock ut på
att om Bergman och Dahlstrand kunde komma överens om eftertaxeringar
av Bergman i länsskatterätten i Visby såsom för lön skulle någon dubbeltaxering
inte ifrågakomma. Om däremot sådan eftertaxering icke skedde
tog Bergman risken dels att själv taxeras 1975 för utdelningsinkomst från
Persona och dels att Cinematograph skulle taxeras för i princip samma
inkomst, dessutom med skattetillägg.

Vid samtalet sade Källén även att vid en taxering av Cinematograph
åtalsfrågan skulle kunna komma att tagas upp igen, vilket alltså också
skulle var en anledning att försöka komma överens med Dahlstrand.

Jag framhöll å min sida att om vi inte gick med på någon sådan överenskommelse
(eller om Dahlstrand inte gjorde det) löpte taxeringsmyndigheterna
risken att både Dahlstrands yrkande angående 1975 års taxering och
Källéns yrkanden angående Cinematographs taxeringar skulle komma att
underkännas av skattedomstolarna, varigenom ytterligare skatt över huvud
icke skulle påföras Bergman eller hans bolag.

Beträffande åtalsfrågan genmälde jag att Nordenadler ju hade sett hela
materialet och beslutat att nedlägga förundersökningen även beträffande
Cinematograph.

Vid de samtal jag under utredningen haft med Källén och Svensson
berördes bl. a. deras sammanträffande med Magrell. Källén kunde för sin
del inte erinra sig att frågan om åtal tagits upp. Däremot diskuterades ett
eventuellt skattetillägg. Källén trodde att Magrell missuppfattat detta.
Svensson sade likaledes att man kommit in på frågan om skattetillägg men
att han inte hade något minne av att åtalsfrågan diskuterats.

Magrell fick del av det protokoll, som upprättades vid milt samtal med
Källén. Beträffande åtalsfrägans behandling yttrade Magrell därefter följande.

Jag har ett mycket bestämt minne av att Källén berörde åtalsfrågan.
Exakta ordalydelsen kommer jag inte ihåg, men möjligen sa han att åtalsfrågan
skulle kunna komma att tagas upp igen eller också uttryckte han sig
så att, då kanske åtalsfrågan kommer i ett nytt läge. Jag erinrar mig
bestämt att jag avvisade denna tanke med hänvisning till att Nordenadler
som hade sett hela materialet beslutat att nedlägga förundersökningen
även beträffande Cinematograph. Jag uppfattade det otvetydigt som ett
”skrämskott” som jag i och för sig inte fäste något avseende vid och såsom
en del i försöket att åstadkomma en uppgörelse. Jag tog heller inte med det
i min promemoria, bl. a. därför att jag inte ville irritera Bergman mer än
nödvändigt med någonting som var oväsentligt.

20 Riksdagen 1978179. 2 sami. Nr 1

306

I denna del har jag vidare under utredningen ägnat visst utrymme åt
anledningen till att Källén kom att befatta sig med Cinematographs taxeringar.
I ett yttrande till riksåklagaren i september 1976, samtidigt översänt
till JO, framhöll nämligen Rosengren att Schoberg och Karlsson, sedan
Nordenadler övertagit ärendet, upprättat en tilläggspromemoria den 9
mars 1976. Denna skickade de till Dahlstrand för att förmå denne att
begära eftertaxering av Cinematograph på Gotland. Då Dahlstrand inte
gjorde detta vände Schoberg och Karlsson sig i stället till Källén för att
förmå honom att göra motsvarande framställning hos mellankommunala
skatterätten. Källén tog upp saken.

Dahlstrand har upplyst att han aldrig haft anledning att närmare tänka på
frågan om rätt taxeringsforum för Cinematograph. Från hans sida har det
aldrig varit aktuellt med några yrkanden mot Cinematograph.

Schoberg har för sin del uppgivit att det vid en husrannsakan i månadsskiftet
januari/februari 1976 framkom omständigheter, som tydde på att
Cinematograph haft fast driftställe även i Stockholm. Man tog kontakt med
Källén i början av februari 1976 och i mars samma år efter det att tilläggspromemorian
var klar. Karlsson har tillagt att forumfrågan inte kommit på
tal mellan dem och Källén under hösten 1975.

Källén har sagt att Schoberg och Karlsson vid ett samtal hösten 1975
möjligen nämnt att Källén skulle bli inkopplad, eftersom Cinematograph
haft huvudkontor i Stockholm. Källén fick nämligen vid tillfället reda på
att revisorerna höll på med Bergman och Cinematograph. Under tiden
hösten 1975-mars 1976 förekom inte några kontakter mellan Källén och
revisorerna vad gällde Cinematograph. Vid mitt samtal med Källén framhöll
denne att det inte förekommit några som helst påtryckningar eller
försök därtill mot honom från Schobergs eller Karlssons sida i Cinematograph-ärendet.

Här kan tilläggas att revisorerna, på begäran från allmänna ombudets
sida, den 6 april 1976 upprättat promemoria rörande Cinematographs hyreskostnader
i Stockholm.

Vid mitt besök på länsstyrelsen i Gotlands län under utredningen av
detta ärende hörde jag bl. a. byrådirektören Lars Hellman, som sedan
1960-talet haft befattningar, bl. a. som ordförande, i de taxeringsnämnder
på Gotland som haft att taxera Bergman och Cinematograph. Hellman
uppgav att taxeringsnämnden inte haft en tanke på att Cinematograph drev
verksamhet, t. ex. hade kontor, på något annat ställe än på Gotland.
Deklarationerna, där det finns utrymme för uppgifter om kommuner, där
rörelsen bedrivs, innehöll inte något som gav nämnden anledning till misstankar
i sådan riktning. Något överlämnande av deklarationerna till allmänna
ombudet för eftergranskning, vilket sker beträffande mellankommunala
bolag, hade inte heller ägt rum.

I inledningen till detta beslut har nämnts att Cinematograph i sin deklaration
till 1976 års taxering angivit att rörelsen bedrivits inte bara på Gotland
utan också i Stockholm.

307

JO:s bedömning

Vad först gäller forumfrågan synes i taxeringsprocessen några invändningar
inte ha framställts mot Källéns eller mellankommunala skatterättens
behörighet att handlägga ärenden rörande Cinematographs taxeringar
åren 1971 — 1975. Under utredningen har framkommit att bolaget haft huvudkontor
först i Djursholm och sedan i Stockholm under den aktuella
tiden. Detta förhållande, som inte framgått av bolagets deklarationer,
uppmärksammades av revisorerna i ett tämligen sent skede, enligt vad
Schoberg sagt först efter det att promemorian den 30 december 1975
angående bolaget upprättats. Jag noterar dock att intet sagts i denna fråga i
tilläggspromemorian av den 9 mars 1976. Oavsett vad anledningen därtill
varit, kan någon invändning inte göras mot att Källén, när han väl blivit
uppmärksammad på förhållandet, ansett sig kunna framställa yrkanden
rörande Cinematograph. Källén har framhållit att det inte utövats några
påtryckningar mot honom från Schoberg och Karlsson för att få honom att
ingripa mot Cinematograph. Inte heller i övrigt har något framkommit som
ger mig anledning tro att Källéns yrkanden mot Cinematograph varit
resultatet av att revisorerna sett honom som en utväg att få sin skatterättsliga
argumentering prövad.

Vad sedan angår omständigheterna vid sammanträdet mellan Källén och
Svensson å ena sidan och Bergmans ombud Magrell å andra sidan behandlar
jag först påståendet att man från allmänna ombudets sida därvid tagit
upp frågan om åtal. Varken Källén eller Svensson har kunnat erinra sig att
denna fraga varit uppe vid sammanträdet. Magrell har för sin del bestämt
hävdat att så vore fallet. Uppgift står sålunda mot uppgift. Ytterligare
utredning kan inte bringa klarhet i vad som egentligen sades. I detta läge
finns det inte någon anledning för mig att hävda att det här från det
allmännas sida utövats otillbörliga påtryckningar mot en skattskyldig. Som
sådan hade jag nämligen ansett ett påpekande om straffrättsliga konsekvenser
i en diskussion om Cinematographs taxeringar vid ifrågavarande
tidpunkt.

Vad angår själva sammanträdet som sådant vill jag säga följande. ”Kohandel”
är vanligen benämning på en överenskommelse om kompromissartat
samarbete. Uttrycket har i viss mån en nedsättande innebörd. Även
om de av Källén föreslagna taxeringsåtgärderna förutsatte en kompromiss
mellan det allmänna och främst Bergman kan jag inte se något klandervärt i
att man på detta sätt, innan process inletts, diskuterar tänkbara beskattningskonsekvenser
av olika yrkanden taxeringsintendenten tänkt sig framställa.
Sådana kontakter mellan det allmänna och den skattskyldige kan ha
stor betydelse, främst ur processekonomisk synpunkt.

En annan sak är att Bergman kommit att uppfatta sammanträdet och vad
som där diskuterats som ett försök frän det allmänna att hos Cinematograph
komma åt de pengar man nyss misslyckats med att få honom person -

308

ligen taxerad för. I detta sammanhang vill jag framhålla att Bergman och
hans bolag är skilda skattesubjekt och att de som sådana asätts taxeringar
var för sig. Genom att Bergman ägde alla aktierna i Cinematograph skulle
visserligen en höjning av Cinematographs taxeringar fa resultatmässiga
konsekvenser för Bergman själv, men detta är en följd av systemet med att
fåmansbolag anses som ett skattesubjekt och ägaren som ett annat.

Sammanfattningsvis vill jag alltså säga: Utredningen stöder inte framförda
påståenden att Källéns yrkanden om upptaxering av Cinematograph
berodde på att revisorerna begagnade honom som ett medel för att fä sin
skatterättsliga argumentering prövad. I vad gäller påståendet att Källén
hotat Bergman med åtal under ”kohandeln” står uppgift mot uppgift och
jag finner därför påståendet inte styrkt. Vad angar själva försöket till
”kohandel” som sådant kan jag inte se något klandervärt i vad som
förevarit.

12. Riksskatteverkets åtalsrutiner

Riksskatteverket har numera utfärdat skriftliga anvisningar för åtalsanmälningar.
Sådana anvisningar fanns inte när anmälningen gjordes i Bergman-ärendet.
Här kan också nämnas att 43 § taxeringskungörelsen, som
innehåller bestämmelser om anmälan för skattebrott, fr. o. m. den 1 januari
1977 fått ny lydelse. Riksskatteverket har vidare, den 9 februari 1978, gjort
framställning hos budgetdepartementet om att bestämmelser efter förebild
av 43 § taxeringskungörelsen skall införas på andra centrala skatteområden,
främst ifråga om mervärdeskatt och punktskatter, där det för närvarande
saknas författningsmässig reglering i fråga om åtalsanmälningar.

Riksskatteverkets nu gällande anvisningar för åtalsanmälningar innehåller
bl. a. följande.

Anmälningstidpunkter

Anmälan kan bli aktuell vid fyra olika tidpunkter.

Vid inledning av revision eller under pågående revision.

När promemoria upprättats och eventuella erinringar bemötts.

Sedan riksintendent avgett yttrande.

Efter lagakraftvunnet beslut i mål där riksintendent för talan.

De två förstnämnda fallen torde bli de vanligaste inom avdelningen.
Genom att anmälan sker på tidigt stadium uppnås erfarenhetsmässigt avsevärda
tidsvinster.

Forum för anmälan

I de flesta fall ställs anmälan till länsåklagaren i det län där den skattskyldige
taxerats till statlig inkomstskatt första åtalsåret, om anmälan avser
endast mervärdeskatt, där registrering till mervärdeskatt skett.

För Stockholms län gäller dock beträffande Stockholms kommun att anmälan
ställs till överåklagaren och i övrigt till chefsåklagaren inom respektive
åklagardistrikt.

309

För Göteborgs och Malmö kommuner ställs anmälan till respektive överåklagare
och för dessa län i övrigt till länsåklagarna.

Vissa mai skall handläggas av länsåklagare för speciella mål, som är direkt
underställda riksåklagaren. Anmälan beträffande dessa mål ställs till riksaklagaren.
Bedömningen av vilka mål som skall behandlas på detta sätt kan
ibland vara svår och i sådana fall bör specialåklagare kontaktas innan
anmälan sker.

I tveksamma fall och överhuvudtaget kan synpunkter alltid inhämtas
fran åklagare och från rättsavdelningen.

Anmälan under pågående revision

Granskningsman, som finner alt anmälan kan ifrågakomma, kontaktar
omedelbart sektionschefen eller chefen för distriktskontoret, nedan benämnd
enhetschef. Orsaken kan - mot bakgrund av författningsbestämmelserna
- exempelvis vara att risk föreligger att räkenskaper undanskaffas
eller förstörs, att vissa åtgärder kan behöva företas mot tredje man eller
att ärendet eljest är av allvarlig natur. Dessa ärenden skall handläggas
mycket skyndsamt och följande åtgärder vidtas.

1. Ärendet prövas av enhetschefen.

2. Promemoria över vad som framkommit — så detaljerad som möjligt —
upprättas och granskas av enhetschefen.

3. Konceptanmälan upprättas enligt formulär RPS 403 1.8.

4. Ärendet överlämnas till avdelningschefen jämte övriga handlingar.

5. Avdelningschefen beslutar om anmälan skall ske och vidtar övriga erforderliga
åtgärder som närmare framgår nedan.

Anmälan i övriga fall

1. Om granskningsmannen anser att anmälan bör ske fogas ifylld konceptanmälan
enligt formulär RPS 403 1.8 till granskningsakten. På akten
skall särskilt anges att åtalsanmälan kan ifrågakomma och akten överlämnas
separat till enhetschefen.

Konceptanmälan skall bl. a. innehålla alla de uppgifter som framgår av
bifogade exempel på anmälan. Det skall klart framgå av anmälan vari
brottsmisstanken består samt belopp.

Anni. Samtliga promemorior inom sektion eller distrikskontor skall
genom enhetschefens försorg bedömas ur åtalsanmälningssynpunkt.

2. Ärendet prövas av enhetschefen.

3. Konceptanmälan och övriga handlingar genomgås och kompletteras
med samtliga nödvändiga handlingar såsom inkomstdeklarationer (även
med deklarationen för aret före första atalsåret) mervärdeskattedeklarationer,
revisionspromemoria, erinringar jämte yttranden från revisorn,
uppgift frän LSM om när debiteringslängden undertecknas, ev.
kontrolluppgifter och arbetsanteckning av betydelse osv.

4. Ärendet överlämnas till avdelningschefen.

Biträde som sakkunnig
Begäran om sakkunnigbiträde framställs i regel skriftligt till chefen för
kontrollavdelningen eller enhetschef. Ärendet diarieförs och skriftligt svar
lämnas omgående. Vid mycket brådskande fall kan muntlig kontakt tas
mellan åklagaren och avdelningschefen som sedan skriftligt bekräftas.
Ärendena skall alltså undantagslöst passera avdelningschef eller enhetschef.

Vederbörande granskningsman utför de arbetsuppgifter som åklagaren
anvisar och som regelmässigt är led i en mer eller mindre fullständig

310

revision. Arbetsuppgifterna vid deltagande som sakkunnig vid husrannsakan
anvisas av åklagaren eller den polisman som leder förrättningen.
Rapportering till avdelningschef eller enhetschef skall ske omedelbart efter
förrättningen.

Information till verksledningen

Ärenden som är av principiell natur, mera omfattande eller svårbedömda,
föredras genom avdelningschefens försorg för verksledningen.

JO:.•i bedömning

Riksskatteverket har numera - jag förmodar bl. a. på grundval av de
erfarenheter, som gjorts i Bergman-ärendet - utfärdat skriftliga anvisningar
för bl. a. åtalsanmälningar och rörande kontakter med åklagare, revisors
biträde som sakkunnig samt information till verksledningen. Jag ser de nu
vidtagna åtgärderna med tillfredsställelse och konstaterar att verket därigenom
reglerat sin medverkan i ärenden, där rättsäkerhetssynpunkterna
har stor betydelse.

Jag finner ej anledning till ytterligare uttalanden i denna del.

13. Slutord

Skattetrycket är onekligen hårt i Sverige. Affärsmän och fria yrkesutövare,
som har större möjligheter härtill än löntagare, söker ofta ordna sina
förhållanden så att skatten skall bli så liten som möjligt. Alltid sker detta
inte med lagliga medel och ofta går de så nära gränsen till det otillåtna som
är möjligt. Denna gräns är för övrigt inte alltid skarp.

Att många skattskyldiga försöker minska sin skattebörda med tillåtna
eller otillåtna medel är numera väl känt för skattemyndigheterna. Vetskapen
härom har fått dem att skärpa sin uppmärksamhet och sitt nit. Eftersom
många av de berörda skattskyldiga sysslar med internationella affärer
har skattemyndigheterna inlett samarbete med valutamyndigheten, riksbanken.
De kontakter som de redan tidigare haft med polis- och åklagarmyndigheter
har vidare fått ökad omfattning. Samarbetet har ägt rum i
tämligen lösliga former, vilket medfört sina risker helst som skattemyndigheternas
nit stundom gått för långt. Påståenden har framställts som
senare visat sig ohållbara, skatteprocesser har påbörjats som inte lett till
resultat. Vad som är ännu värre är att det hänt att det fiskala nitet smittat
polis och åklagare så att dessa föranletts till åtgärder och ingripanden som
senare visat sig felaktiga.

Affären Ingmar Bergman bör ses mot den nu skisserade bakgrunden.
Konstruktionen med hans två bolag, varav det ena i Schweiz, och det
förhållandet att vinsten samlades i Schweiz medan det svenska bolaget inte
gav utdelning, har enligt min mening givit revisorerna all anledning att
inleda en undersökning. Att de härvid kom fram till slutsatser och ståndpunkter
som skattedomstolarna i första instans inte kunnat biträda -

311

processen rörande Cinematograph är för övrigt ännu inte slutförd - vill jag
inte klandra dem för. Men vid sin utredning har revisorerna på flera
punkter gått för långt, bl. a. i vad gäller samarbete med polisen och i fråga
om uttalanden till Bergmans nackdel. Särskilt reagerar jag mot den polisanmälan
som gjordes mot Bergman i juni 1975. Den var löst grundad och
borde i allt fall inte ha gällt också valutabrott. Till verkets ursäkt kan i
någon mån åberopas att förfarandet synes ha överensstämt med dåvarande
praxis hos riksskatteverket. Numera har praxis lagts om, vilket jag finner
glädjande. Affären Ingmar Bergman har på denna punkt, liksom pa en del
andra, haft nytta med sig.

Till sist vill jag endast säga att Dreifaldts åtgärd att åtala Bergman -såsom framhållits redan i Inledning - inte tagits upp av mig. Dreifaldt har
varnats av statens ansvarsnämnd och fragan ligger nu under prövning i
arbetsdomstolen.

INNEHÅLL

Inledning 242

Allmän översikt 242

Översikt över taxeringsprocesserna 244

Klagomålen mot riksskatteverket 245

Kontrollaktionen och dess resultat 247

1. Bergmans taxeringar 247

2. Cinematographs taxeringar 252

3. Åtalet mot Bergman 254

Kort sammanfattning av taxeringsfrågorna 255

JO:s utredning 256

1. Förfarandet med förhandspromemorior som underlag för åtalsanmälningar
m. m 257

2. Valutadelen 260

3. Revisorernas kontakter och samarbete med polis- och åklagarmyndigheter
269

4. Processen vid länsskatterätten i Gotlands län hösten 1975. Underrättelse
om rättens beslut 275

5. Revisorernas medverkan vid polisingripanden m. m 277

6. Innehållet i revisorernas promemorior 281

7. Revisorernas åtgärder sedan Nordenadler övertagit åtalsärendet 287

8. Påståendet att revisorerna ”gått bakom ryggen” på den särskilt
forordnade åklagaren 288

9. Riksskatteverkets presskonferens den 27 april 1976 293

10. Källéns öppna brev 299

11. ”Kohandeln” om Bergmans taxeringar 301

12. Riksskatteverkets åtalsrutiner 308

13. Slutord 310

312

Olämpligt bedrivna delgivningsförsök i skatteärende. Fråga om innebörden
av s.k. surrogatdelgivning

Under utredningen av ett JO-ärende, som rörde kungörelsedelgivning
med två makar E. av framställning till mellankommunala skatterätten om
eftertaxering, framkom att försök också gjorts att delge framställningen
med makarnas dotter S. genom s. k. surrogatdelgivning. I en skrivelse till
JO kritiserade advokaten Tryggve Wahlin det sätt på vilket S. efterforskats.
Efterforskningarna hade bedrivits utan hänsyn till hennes person och
på ett sätt som väckt onödig uppmärksamhet och varit till skada för henne.
Framförallt var det enligt Wahlin felaktigt att låta officiellt efterfråga S. och
hennes kamrater på Chalmers tekniska högskola, där S. studerade.

Efter remiss anförde polisstyrelsen i Göteborg följande.

Mellankommunala skatterätten hemställde först hos polismyndigheten
om delgivning jml 7 § delgivningslagen med makarna E. under en viss adress
i Göteborg.

Då denna delgivning misslyckades har uppenbarligen begärts delgivning
jml 12 § delgivningslagen med makarna E:s dotter S., boende under samma
adress. Därefter har S. vid ett flertal tillfällen sökts i bostaden av civilklädd
polispersonal för delgivning utan resultat. Under efterforskningarna
framgick att S. studerade vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg varför
hon vid två tillfällen söktes där personligen av civilklädd polispersonal.
Polismännen hade därvid kontakt med en och samma person vid en av skolans
expeditioner. Polismännen legitimerade sig med tjänstekort och uppgav
att ärendet ej var av allvarlig natur och inte hade något med S:s skolarbete
att göra. Delgivningsförsöken misslyckades enär S. inte fanns i skolan
vid angivna tillfällen.

I förevarande fall åtog sig kriminalinspektören F., enär han var insatt
i ärendet, att verkställa delgivningen med S. Efter att utan resultat ha sökt

S. i bostaden - oaktat överenskommelse vid ett tillfälle träffats per telefon
mellan F. och S. att hon vid viss tidpunkt skulle vara anträffbar — beslöt F.
att S. skulle eftersökas på Chalmers. På grund av andra tjänsteuppgifter
överlämnade F. i detta läge ärendet till kriminalinspektören H. Därefter eftersökte
H. och extra polismannen P. S. på Chalmers som ovan beskrivits.

Av utredningen synes vidare framgå att S. sökt undandra sig delgivning i
bostaden. Praxis i sådana fall är att vederbörande, då eftersökande i bostaden
visat sig resultatlöst, sökes på arbetsplats eller eljest där vederbörande
kan tänkas befinna sig. Delgivning sker av civilklädd personal med all den
hänsyn till den söktes person som är rimlig och möjlig. Så har enligt polisstyrelsens
uppfattning även skett i förevarande ärende.

313

Enligt gällande arbetsordning för Göteborgs polisdistrikt handlägges delgivningsärenden
av en särskild delgivningscentral vid distriktets juridiska
avdelning. Arbetet vid nämnda delgivningscentral skall bedrivas i enlighet
med gällande lagstiftning och för polisdistriktet utfärdade särskilda föreskrifter
för delgivningscentralen, fogade som underbilaga A till tjänsteföreskrift
127 för polisdistriktet.

Det inträffar dock att vissa delgivningar, som skett i detta fall, av olika
anledningar handläggs av polispersonal, vilka i och för sig får anses behöriga
att handlägga dylika ärenden.

Åberopande ovannämnda synpunkter får polisstyrelsen som sin mening
anföra att polismännen i sina försök att delgiva S. förfarit i enlighet med på
området gällande lagstiftning, praxis och lokala föreskrifter samt med vederbörligt
hänsynstagande till den söktes person.

Polisstyrelsen har svårt inse att S. genom det inträffade lidit någon skada
i synnerhet som eftersökandet på skolan helt uppenbart varit beroende av
hennes obenägenhet att följa en träffad överenskommelse att vid viss tidpunkt
finnas tillgänglig i bostaden för delgivning.

JO Ekberg uttalade följande i beslut den 30 september 1977.

I delgivningsärendet synes man ha utgått från att makarna E. haft känt
hemvist på samma fastighet som S., nämligen på villafastigheten med närmare
angiven adress i Göteborg. Frågan om var makarna E. haft sitt hemvist
har betydelse för bedömningen av deras hos kammarrätten i Göteborg
anhängiggjorda taxeringsmål. Frågan är, i vart fall beträffande mannen E.,
tvistig. Jag vill för egen del inte föregripa kammarrättens prövning med något
uttalande i saken. Min prövning i detta ärende kommer därför endast
att omfatta delgivningsförsöken med S. För att denna prövning skall kunna
ske finner jag mig dock - utan att fördenskull ta ställning till om antagandet
är riktigt eller ej - böra utgå från att makarna E. haft sitt kända hemvist
på nämnda fastighet.

Med en sådan utgångspunkt för bedömningen kan i och för sig inte något
hinder anses ha förelegat mot att man sökte överlämna handlingarna till S.,
genom s. k. surrogatdelgivning. Bestämmelser rörande sådan delgivning
ges i 12 § delgivningslagen (1970:428) vari inledningsvis sägs följande.

Har enskild person som sökes för delgivning känt hemvist inom riket
och träffas han ej där, får handlingen lämnas till vuxen medlem av det hushåll,
som han tillhör.

Stadgandet i denna del har utan någon ändring i sak överförts från den tidigare
gällande bestämmelsen i 33 kap. 8 § rättegångsbalken i dess lydelse
före den 1 januari 1971.

Av utredningen framgår att S., som är född 1950, vid ett flertal tillfällen
sökts på fastigheten utan att anträffas. Inte heller någon av makarna E. anträffades
där. Avsikten med dessa besök synes ha varit att verkställa sur -

314

rogatdelgivning genom handlingarnas överlämnande till S. Under förutsättning
fortfarande att föräldrarna alltjämt ansågs ha sitt kända hemvist på
fastigheten har jag så långt intet att erinra mot förfarandet. Sedan S. inte
kunnat anträffas i bostaden, har delgivningsmännen börjat efterforska henne
på Chalmers tekniska högskola där hon bedrev studier. Detta förfarande
finner jag däremot felaktigt. Förutsättningen för att surrogatdelgivning
skall kunna ske är enligt 12 § delgivningslagen att delgivningsmännen vid
sitt besök på den söktes hemvist inte kunnat anträffa honom där men väl
påträffar vuxen medlem av den söktes hushåll. Av detta följer att man vid
vaije delgivningsförsök primärt måste efterfråga den sökte och först när
denne inte är anträffbar kan överväga att överlämna delgivningsförsändelsen
till hushållsmedlem. Det ligger därvid i sakens natur att det endast är
hushållsmedlem som anträffas på den söktes hemvist som kan vara behörig
att ta emot försändelsen. Det saknas stöd i lagstiftningens förarbeten
för att surrogatdelgivningsinstitutet skulle kunna utvidgas därhän att samtliga
vuxna medlemmar av den söktes hushåll skulle kunna efterforskas för
delgivning utanför den gemensamma bostaden.

Det är vidare att märka att anträffad hushållsmedlem inte har någon
skyldighet att ta emot delgivningsförsändelse avsedd för annan. Vägrar
han kan således surrogatdelgivning inte genomföras. Det är mot bakgrund
härav förvånande att polisstyrelsen i sitt yttrande hit som orsak till efterforskningarna
av S. på Chalmers anfört att S. sökt undandra sig delgivning
i bostaden. S. var inte sökt för delgivning. Det var hennes föräldrar som
söktes. S. var därför i sin fulla rätt att vägra ta emot de försändelser som
var ställda till föräldrarna.

Jag kan inte heller dela polisstyrelsens uppfattning att eftersökandet av

S. på Chalmers inte varit till förfång för henne. Just den omständigheten
att hon inte på något sätt var inblandad i det aktuella skatteärendet och inte
hade någon skyldighet att stå till förfogande för delgivning men ändå blev
utsatt för upprepad efterforskning av polis, låt vara civilklädd, på den plats
där hon bedrev studier och på beskrivet närgångna sätt, finnér jag vara till
visst förfång för henne.

Vad som förevarit i S:s fall kan sålunda inte undgå kritik från min sida.
Jag förutsätter att polisstyrelsen vidtar åtgärder för att surrogatdelgivning i
fortsättningen blir korrekt tillämpad i polisdistriktet.

315

I ett större aktiebolag hade bolagets s. k. internrevisorer upprättat
vissa handlingar. Vid taxeringsrevision hos bolaget uppkom frågan
huruvida dessa handlingar skulle hållas tillgängliga för granskning

Under en taxeringsrevision hos Saab-Scania AB. verkställd av personal
från riksskatteverket, uppkom frågan huruvida vissa handlingar, som upprättats
av bolagets internrevisorer, borde vara tillgängliga för granskning.
Sedan riksskatteverket i brev till bolaget förklarat att ifrågavarande handlingar
var att hänföra till sådant material, som lämnade väsentliga upplysningar
om rörelsens resultat och därför borde vara tillgängliga för granskning,
förklarade bolaget i skrivelse till JO att man inte ansåg sig kunna dela
riksskatteverkets mening. Bolaget, som begärde JO:s besked i saken, anförde
bl. a. följande. Aktiebolagslagen skilde mellan ett bolags verksamhet
och granskningen av bolagets verksamhet. För verksamheten svarade bolagets
styrelse och verkställande direktör, för granskningen av verksamheten
svarade bolagets revisorer. Frågan var om internrevisorernas handlingar
var att hänföra till sådana ”andra handlingar rörande verksamheten”,
som nämns i 56 § 1 mom. tredje stycket taxeringslagen. Bolaget fortsatte.

I den mån internrevisorernas handlingar bringats till styrelsens och/eller
verkställande direktörens kännedom och föranlett beslut eller åtgärd av
desamma, anser bolaget att de erhållit natur av handlingar rörande verksamheten.
Övriga internrevisorernas handlingar måste däremot anses upprättade
för granskning av verksamheten, dvs. för revisionsändamål och är
därför ej att betrakta som handlingar rörande verksamheten.

Någon laglig skyldighet för bolaget att upprätta internrevisorernas material
föreligger icke. Ej heller är bolaget enligt bokföringslagen eller taxeringslagen
skyldigt att arkivera sagda material. Bolaget har således hamnat
i den fullständigt orimliga situationen att riksskatteverket kräver att få tillgång
till ett material som bolaget för det första icke har skyldighet att upprätta
och för det andra ej är skyldigt att arkivera.

Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR avgav, efter att ha beretts tillfälle
därtill, yttrande i ärendet. Jämväl riksskatteverket avgav yttrande i
ärendet.

JO Ekberg uttalade följande vid ärendets avgörande den 9 maj 1978.

Vid upprepade tillfällen har man under de senaste decennierna försökt
att förbättra taxeringsmyndigheternas möjligheter till en effektiv taxeringskontroll.
Erfarenheterna har visat att detta varit nödvändigt för att kunna
åstadkomma en i möjligaste mån rättvis och likformig taxering för olika
skattskyldiga. Den tidigare kontrollåtgärden att genomföra en bokföringsgranskning
har från och med 1956 års taxeringslag ersatts med en förstärkt
kontrollåtgärd i form av taxeringsrevision. En sådan omfattar inte endast

316

granskning av bokföringshandlingar i vanlig mening utan möjliggör även en
bred insyn i den granskades förvärvsverksamhet i stort, varvid genomgång
kan ske även av annat material av intresse för taxeringen.

Givetvis måste en taxeringsrevision hela tiden bäras upp och begränsas
av det syfte som revisionen har, nämligen att kontrollera att deklarationsoch
uppgiftsskyldighet enligt taxeringslagen fullgjorts på ett riktigt och uttömmande
sätt eller att eljest bereda beskattningsmyndighet upplysning till
ledning vid beslut om taxering. För att skydda den enskilde mot åtgärder
som medför allt för stor olägenhet för honom har man bl. a. i taxeringslagen
angivit vilka handlingar som får granskas vid taxeringsrevision (56 § 1
mom. tredje stycket). Dessa handlingar utgöres av den skattskyldiges räkenskaper
och anteckningar med därtill hörande verifikationer samt av
korrespondens, protokoll och andra handlingar rörande verksamheten.
Vid bestämmelsens tillkomst uttalade föredragande departementschefen i
anslutning till vissa uttalanden under remissbehandlingen bl. a. följande
(prop. 1955:160, s. 123).

Kritiken mot förslaget att granskningsmannen skall få ta del av korrespondens,
protokoll m. m. synes betydligt överdriven. Granskningsbefogenheten
omfattar självfallet endast sådana handlingar som rör vederbörandes
näringsverksamhet, alltså självfallet icke privatbrev o. dyl. En alltmer
allmän iakttagelse från kontrollarbetet är att själva bokföringen ofta
nog inte ger underlag för ingripanden, medan andra affärshandlingar kan
ge anledning till undersökning huruvida affärstransaktioner vid sidan av
bokföringen ifrågakommit. Det är i själva verket i sistnämnda hänseende,
som en kontroll är särskilt angelägen. För att nå resultat vid granskningen
räcker det således inte att gå igenom själva räkenskaperna och därtill hörande
handlingar. En utvidgning av granskningsbefogenheten till att omfatta
korrespondens, protokoll och andra handlingar rörande verksamheten
synes med tanke härpå välgrundad.

1 Hermansons m. fl. kommentar till taxeringslagen (1973) uttalas att allt
material av betydelse för taxeringskontrollen får granskas och att undantagna
från granskning är endast privata brev o. d. som inte har något direkt
samband med den verksamhet som granskas. Som exempel på handlingar
som kan granskas nämnes i samma kommentar beställningsjournaler och
beställningsböcker, orderböcker och andra orderhandlingar, leveransbesked,
kontrollhandlingar, korrespondens, redovisningshandlingar som
upprättats mellan de anställda i en näring och näringsidkaren, verifikationer
av alla slag, anteckningar rörande kunder, kassakontrollremsor m. m.

Det är med andra ord en mycket bred samling handlingar som kan bli
föremål för taxeringsrevision. Enligt min mening måste man tolka stadgandet
i taxeringslagen i förevarande avseende extensivt och således i princip
anse att varje handling som kan belysa en skattskyldigs verksamhet kan
omfattas av granskning. Härför talar främst det allmänna syfte som ligger
bakom bestämmelserna om taxeringsrevision men också de upprepade lag -

317

ändringar som företagits sedan taxeringslagen kom till i avsikt att skapa
bättre förutsättningar för en effektiv taxeringskontroll (prop. 1961:100,
1972:145). Vid avgörandet av om en handling kan omfattas av revision eller
ej saknar det därvid betydelse om handlingen primärt upprättats för
verksamheten eller för granskning av verksamheten. Taxeringslagen känner
inte till någon sådan distinktion och i och med att handlingen rör verksamheten
och har betydelse för taxeringskon trollen får den granskas. Det
saknar också betydelse för frågans avgörande om det föreligger någon
skyldighet att upprätta handlingen eller ej och om den skall arkiveras. De
invändningar som bolaget framfört i dessa avseenden saknar enligt min
mening relevans.

Det intresse som kan finnas hos en skattskyldig att få handling undantagen
från taxeringsrevision tillgodoses genom stadgandet i 56 § 4 mom.
taxeringslagen. Föreligger synnerliga skäl kan skatterätten på begäran av
den hos vilken revisionen sker besluta att handlingen skall undantas. Härför
torde dock krävas att granskningen skulle innebära avsevärt personligt
obehag eller risker av ekonomisk art för den som revisionen avser eller annan.

Jag kommer således till den slutsatsen att handlingar upprättade av ett
företags internrevisor inte kan generellt undantas från sådana handlingar
som skall tillhandahållas vid en taxeringsrevision. Av riksskatteverkets
yttrande framgår att sådant material vid företagna revisioner visat sig ha
betydelse för genomförandet av revisionen och för det följande taxeringsbeslutet.
Det kan därför med fog hävdas att dylika handlingar allmänt sett
ingår i det material som taxeringsrevisorn får granska. Vill man ha ett undantag
härifrån får man hemställa härom hos skatterätten.

Vissa övriga ärenden

Olämplig formulering av ifrågasatt avvikelse från självdeklaration

I underrättelse till F. om ifrågasatt avvikelse från hans deklaration meddelades
följande.

Yrkat avdrag för facklitteratur har endast medgetts till ett belopp av 100
kr mot yrkat 787 kr. Detta belopp har för Er del fastslagits i taxeringsnämnden.

Rörande den sistnämnda formuleringen anförde JO Ekberg bl. a. följande
i ett beslut, som meddelades den 14 september 1977.

För att syftet med kommuniceringsreglerna i 65 § taxeringslagen skall
bli tillgodosett måste man kunna kräva att underrättelsen om den ifrågasatta
avvikelsen är så utformad att den skattskyldige inte inges det intrycket

318

att det är helt meningslöst att komma in med svar. Enligt min bedömning
uppfyller den ifrågasatta avvikelsen i F:s fall inte detta krav. Den lämnade
motiveringen har en så definitiv karaktär att den inte står i samklang med
underrättelsens tryckta text. F. som känt till det normala förfarandet, har
också, enligt min mening fullt förståeligt, fått den uppfattningen att taxeringen
för hans del redan var slutligt avgjord. Jag kan därför inte underlåta
att kritisera den använda formuleringen.

Utnyttjande av uppgifter från utomstående vid taxering

I ett ärende hade taxeringsnämnden, på grundval av uppgifter som inhämtats
från den skattskyldiga P:s arbetsgivare, vägrat P. avdrag för resor
med egen bil mellan bostad och arbetsplats och i stället medgivit avdrag för
bussresor. Arbetsgivaren hade bl. a. upplyst att de anställda hade s. k.
flextid. P. fick inte del av denna utredning innan taxeringsnämnden fattade
sitt slutliga beslut, vari avvikelsen motiverades med ”eftersom Ni använt
allmänt kommunikationsmedel”. I yttrande till JO anförde taxeringsnämndens
ordförande K. bl. a. att nämnden berett ärendet helt i enlighet med
förvaltningslagen.

Med stöd av intyg från arbetsgivaren uppgav P. hos JO att s. k. flextid
inte varit införd på arbetsplatsen under beskattningsåret. Denna infördes
först under taxeringsåret.

Vid ärendets avgörande den 17 oktober 1977 anförde JO Ekberg följande.

K. har i yttrande hit uppgivit att taxeringsnämnden inhämtade upplysningar
från P:s arbetsgivare angående arbetstidens förläggning. Mot en sådan
åtgärd kan i och för sig inte riktas någon kritik. Därefter lade taxeringsnämnden
dessa upplysningar till grund för sitt beslut utan att dessförinnan
tala om för P. att man fått sådana upplysningar eller varifrån de kommit.
Man uteslöt därigenom P. från möjligheten att kunna bemöta uppgifterna
eller påpeka eventuella felaktigheter i dem. Därigenom förfor nämnden
felaktigt och jag förstår väl P:s förtrytelse över en sådan handläggningsordning.
Om en taxeringsnämnd från utomstående får upplysningar, som
kan tyda på att den skattskyldiges deklaration är oriktig i något avseende,
är nämnden visserligen inte förhindrad att utnyttja uppgifterna, men innan
beslut fattas måste den skattskyldige få tillfälle att yttra sig över vad som
på detta sätt tillförts taxeringsmaterialet. Om denna i förvaltningslagen inskrivna
princip om kommunicering iakttages, ökar möjligheterna för taxeringsnämnden
att fatta materiellt riktiga beslut. Därigenom kan onödiga
länsskatterättsprocesser undvikas.

Också i ett annat ärende grundade en taxeringsnämnd sitt beslut på upplysningar
från utomstående. Den skattskyldige N. skrev till taxeringsnämndens
ordförande J. och begärde att J. skulle ange de källor ur vilka
dessa upplysningar inhämtats. J. vägrade och hänvisade bl. a. till tystnadsplikten.

319

Vid ärendets avgörande den 20 september 1977 anförde JO Ekberg bl. a.
följande.

N:s deklaration innehåller, såvitt jag kunnat finna vid min granskning
därav, inte någon anteckning om vern''som lämnat ifrågavarande uppgifter
om N. till taxeringsnämnden. Eftersom uppgifterna enligt nämndens beslutsmotivering
låg till grund för nämndens slutliga ställningstagande hade
det ålegat J. att dokumentera dem i N:s deklaration. Om sådan dokumentation
funnits i deklarationen hade J. inte kunnat åberopa några sekretesseller
tystnadspliktsbestämmelser till stöd för en vägran att lämna ut uppgifterna
till N. Tystnadspliktsbestämmelserna har ju tillkommit för den
skattskyldiges skydd. Genom sin underlåtenhet att dokumentera uppgifterna
har J. förfarit klart felaktigt.

Det inträffade aktualiserar också frågan om taxeringsnämnd överhuvudtaget
bör grunda sina beslut på uppgifter från personer, som vill vara anonyma
för den skattskyldige. Mitt svar på denna fråga är ett bestämt nej.
Vill inte uppgiftslämnaren att hans identitet skall röjas förden skattskyldige
får nämnden avstå från att använda uppgifterna mot den skattskyldige.
Eljest försvårar man för den skattskyldige att bemöta eller argumentera
mot beslutet.

Taxeringsnämnds tillgång till hjälpmedel vid taxeringsarbetet

Till stöd för ett avdragsyrkande åberopade S. i erinringar mot en underrättelse
om ifrågasatt avvikelse från deklarationen två specificerade utslag
från regeringsrätten i liknande fråga. Taxeringsnämnden vidhöll emellertid
sitt preliminära beslut. Nämnden hade därvid, enligt vad som senare framkom,
inte tagit del av de åberopade rättsfallen. I yttrande till JO framhöll
taxeringsnämndens ordförande, B., att nämnden till sitt förfogande endast
hade litteratur i viss begränsad omfattning.

I beslut, meddelat den 15 september 1977, framhöll JO Ekberg till en
början att prejudikat enligt svensk rätt inte hade någon bindande kraft. En
annan sak var dock att starka lämplighetsskäl talade för att lägre instans i
största möjliga utsträckning rättade sig efter de bedömningar, som gjorts
av högre myndighet. JO Ekberg fortsatte.

Jag är medveten om vilka hjälpmedel som finns omedelbart tillgängliga
för taxeringsnämnderna och betvivlar inte att nämnden i förevarande fall
efter bästa förmåga sökt följa givna anvisningar. Den omständigheten att
nämnden inte förfogar över ett exemplar av regeringsrättens årsbok kan
emellertid inte frita nämnden från skyldigheten att ta del av regeringsrättens
utslag. Om en skattskyldig åberopar ett prejudikat till stöd för ett
framställt yrkande, får nämnden som regel inte avslå yrkandet förrän den
verkställt en jämförelse mellan prejudikatfallet och det aktuella taxeringsfallet.
Skulle prejudikatet vara okänt och inte omedelbart tillgängligt för
nämnden, bör hänvändelse göras till länsstyrelsens taxeringsenhet för att
få hjälp med rättsutredningen. Enligt min mening borde B. redan på ett ti -

320

digt stadium ha utnyttjat denna möjlighet. Att fatta beslut utan att ha prövat
S:s invändningar på sätt som nu skett var felaktigt.

Taxeringsnämnd har utan vägande skäl misstrott skattskyldigs uppgifter

E. ägde tillsammans med annan person en jordbruksfastighet. Sedan
taxeringsnämnden ifrågasatt om inte vissa kostnader, som E. uppgivit sig
ha haft, skulle hälftendelas, svarade E. i erinringar häremot att han dragit
av de kostnader, som under året fallit på hans lott. Taxeringsnämnden vidhöll
dock sitt preliminära beslut.

I beslut den 16 november 1977 anförde JO Ekberg följande om nämndens
tillvägagångssätt.

Nämnden har preliminärt ifrågasatt om verkligen E. ensam stått för uppgivna
utgifter och om han inte dragit av såväl sina egna som den andre
ägarens kostnader för jordbruksfastigheten. E. svarar att de utgifter som
fallit på honom under året också dragits av av honom. Till detta sätter inte
nämnden tilltro utan meddelar, utan att ge E. något ytterligare tillfälle att
yttra sig och utan att ha tillgång till annan utredning, slutligt beslut, vari de
flesta avdragen nedsätts till hälften. Så får det naturligtvis inte gå till. E:s
deklaration och svar på denna punkt borde ha godtagits. Nämnden hade
sedan kunnat överlämna deklarationen till länets skattechef för eftergranskning.
Att i stället utan vägande skäl eller bevis gå rakt emot den
skattskyldiges uppgifter överensstämmer inte med korrekt rättstillämpning
och måste för de skattskyldiga framstå som stötande.

Taxeringsfunktionär har ansett sig förhindrad ta del av räkenskapsmaterial,
som erbjudits av den skattskyldige för bemötande av ifrågasatt skönsuppskattning Den

skattskyldige P. besvarade under taxeringsperioden en förfrågan
från taxeringsinspektören A., som biträdde taxeringsnämnden. Förfrågningen
avsåg en av P. bedriven mindre rörelse, i vilken P. yrkat avdrag för
underskott. I en därefter utfärdad underrättelse om preliminärt beslut uttalade
taxeringsnämnden att man inte kunde godtaga det redovisade underskottet
varför en skönsmässig uppskattning hade företagits. P. erbjöd sig
därpå att för A. uppvisa samtliga handlingar beträffande rörelsen. A. avböjde
emellertid detta erbjudande. I yttrande över P.:s klagomål hos JO
förklarade A. att hon ansåg sig förhindrad att granska de erbjudna räkenskapshandlingarna.
Enligt A.:s uppfattning skulle en sådan granskning vara
att likställa med en revision av räkenskaperna, till vilken fordrades särskilt
förordnande.

Vid ärendets avgörande den 25 oktober 1977 uttalade JO Ekberg bl. a.
följande.

Jag kan inte dela A.:s uppfattning att hon i ett fall som P.:s skulle vara
förhindrad att granska erbjudet räkenskapsmaterial. Det måste nämligen

321

beaktas att en taxeringsnämnd, som i ett sent skede av taxeringsperioden
väljer att på skönsmässiga grunder ifrågasätta en deklaration, ställer den
skattskyldige i ett svårt läge. En skönsuppskattning eller skälighetsbedömning
kan naturligen inte ge upphov till någon längre motivering från nämndens
sida. Den skattskyldige torde ofta i sådant sammanhang få anledning
fråga sig hur han lämpligast bör bemöta nämndens ställningstagande. Om
den skattskyldige - såsom P. gjort — redan besvarat en relativt detaljerad
förfrågan från nämndens sida, är det enligt min mening inte så konstigt om
han i detta nya läge väljer att åberopa sina räkenskaper. Någon annan möjlighet
står ofta inte till buds. Det måste då te sig direkt stötande att man
från nämndens sida vägrar ta del av erbjudna räkenskapshandlingar.
Nämnden bör under alla förhållanden granska materialet så långt att den
kan bilda sig en uppfattning om det berättigade i att frångå deklarationen.
Det kan däremot inte bli tal om att genomföra en formlig taxeringsrevision.

Skattskyldigs begäran om förklaring av en ifrågasatt avvikelse kan inte
jämställas med svar på avvikelsen

I sin självdeklaration år 1976 redovisade S. inkomst av byggnadsrörelse
med drygt 20000 kr. I underrättelse om ifrågasatt avvikelse från deklarationen
meddelades han följande.

Med hänsyn till dels den låga bruttovinsten 84,64% i förhållande till tidigare
år 92,63%, dels att egna uttag av varor i viss mån torde ha skett vid
byggandet av fritidsstuga, har skäliga 2000 kr. såsom eget uttag av varor
tillagts.

S. bad att få avvikelsen förtydligad. Han sade sig inte förstå innebörden
och därför inte ha möjlighet att yttra sig. Den 1 juni sände taxeringsnämndens
ordförande ut underrättelse om slutlig avvikelse. Enligt denna hade
inkommen erinran inte föranlett nämnden att ändra sitt ställningstagande.
Hos JO yttrade nämndens ordförande bl. a. att innebörden av den ifrågasatta
avvikelsen inte var svår att förstå och åberopade även att den skattskyldige
i detta fall anlitade bokföringskunnig expertis.

I sitt beslut den 25 oktober 1977 uttalade JO Ekberg till en början att han
med hänsyn till att taxeringen överklagats inte ville föregripa den ordinarie
besvärsinstansen med ett uttalande i sakfrågan. Han fortsatte.

När det gäller handläggningen hos taxeringsnämnden konstaterar jag
emellertid att nämnden fattat slutligt beslut utan att förvissa sig om huruvida
S. önskade komma in med upplysningar i sak innan nämnden avgjorde
taxeringen. 1 och för sig kan jag hålla med ordföranden om att innebörden i
avvikelsen inte varit alltför svår att förstå. Fråga är här emellertid om ett
skönsmässigt påslag, grundat på ett åtminstone på papperet ganska löst antagande.
Dylika antaganden kan för de skattskyldiga vara nog så svåra att
belägga, och ofta upplevs bevisbördan som orättvis. Det är vidare alls inte
säkert att de skattskyldiga förstår det ofta svepande taxeringsspråket och i
21 Riksdagen 1978/79. 2 sami. Nr I

322

stället uppfattar det som att taxeringsfunktionärema inte vill tala i klartext.
Att en skattskyldig i S:s ställe kommer in med en begäran om förklaring i
stället för en argumentering i sak är därför förståeligt.

Man kan heller inte begära att de skattskyldiga skall gå till expertis med
varje skrivelse från myndigheterna. Experthjälp är dyrbar och man bör så
långt möjligt hjälpa de skattskyldiga att själva kunna klara sina taxeringsärenden.

Att i S:s fall förutsätta att hans begäran om förklaring var allt vad han
hade att komma med i taxeringsärendet var enligt min mening felaktigt.
Det fanns gott om tid för skriftväxling. Taxeringsnämnden borde då inte ha
avgjort ärendet på den utredning, som fanns vid sammanträdet i början på
juni, utan gett S. ytterligare möjlighet att yttra sig innan beslutet fattades.

Skattskyldig, som otvivelaktigt haft vissa avdragsgilla kostnader, har helt
vägrats avdrag för dessa sedan begärt intyg från arbetsgivaren uteblivit

Vid 1976 års taxering begärde en taxeringsnämnd att resemontören B.
skulle förete intyg från arbetsgivaren rörande tjänstgöringsorter, tider för
tjänstgöring på de olika orterna och utbetalda ersättningar. Intyget kom
nämnden tillhanda först efter taxeringsperiodens utgång. Under åberopande
av att intyg inte inkommit i tid vägrade nämnden samtliga de avdrag B.
yrkat i förvärvskällan tjänst, bl. a. för ökade levnadskostnader och för resekostnader.

Vid ärendets avgörande den 14 februari 1978 anförde JO Ekberg, efter
att ha betecknat nämndens åtgärd som uppseendeväckande, följande.

Nämnden godtog B:s uppgift att han av arbetsgivaren erhållit — utöver
lön — resekostnadsersättning med 2.195 kr och traktamentsersättning med
25.595 kr och beskattade honom för dessa belopp såsom inkomst av tjänst.
Nämnden var vidare medveten om att B. var resemontör med vilken tjänst
normalt följer kostnader för resor och uppehälle. Nämnden synes inte heller
i och för sig ha betvivlat att B. hade åsamkats avdragsgilla kostnader.
Nämnden var endast tveksam om storleken på dessa. Nämnden hade vidare
tillgång till föregående års deklaration, av vilken framgick att B. vid 1975
års taxering medgivits betydande avdrag för ökade levnadskostnader och
resekostnader i tjänsten som resemontör. Samtliga dessa omständigheter
talade för att nämnden i brist på begärd utredning borde ha medgivit B. avdrag
med ett såsom skäligt ansett belopp.

Att helt vägra avdrag under åberopande av det uteblivna intyget var däremot
klart felaktigt. En sådan åtgärd måste av de flesta skattskyldiga uppfattas
som utslag av godtycke. Den är direkt ägnad att minska de skattskyldigas
respekt för taxeringsmyndigheternas kunskaper och omdöme. Man
skall också ha i minnet att taxeringsnämndens beslut om fastställd taxering
kan få konsekvenser inte bara för den skatt som skall debiteras utan även
för den skattskyldiges rätt till bidrag av olika slag, m. m. Den oriktiga, för
höga, taxeringen fick enligt B.:s egen uppgift till följd att han gick miste om

323

bostadsbidrag. Jag kan med hänvisning till det nu anförda inte underlåta att
rikta allvarlig kritik mot nämnden för dess beslut.

Olägenheter på grund av tidsnöd i vissa eftertaxeringsmål

Eftertaxering får inte ske med mindre fråga därom prövats inom fem år
efter det år, då taxeringen rätteligen bort verkställas i första instans. Framställning
om eftertaxering skall ha inkommit senast två månader före utgången
av denna tidsfrist, se 115 och 116 §§ taxeringslagen.

I två beslut — i nedanstående hänseende likalydande — meddelade den
30 september 1977, anförde JO Ekberg följande rörande denna tvåmånadersgräns.

Mot bakgrund av vad jag iakttagit i förevarande ärenden kan det enligt
min mening diskuteras om inte den utmätta tiden, två månader, är alltför
kort för att skatterätten skall kunna handlägga eftertaxeringsmål, även
dem av mer komplicerad natur, på ett ur rättssäkerhetssynpunkt helt tillfredsställande
sätt. Det gäller ju för domstolen inte bara att hinna med delgivning
av eftertaxeringsframställningen med den skattskyldige, skriftväxling
mellan parterna, eventuell muntlig förhandling, beslutsfattande och
meddelande av beslut. Domstolen måste också vid skriftväxlingen ge parterna
skäligt rådrum för att bemöta varandras påståenden och för att förebringa
den bevisning de vill åberopa till stöd för sin talan. Detta har särskild
betydelse för den angripna parten, den skattskyldige. Visserligen har
denne i regel tidigare fått ta del av den taxeringsrevision som merendels
åberopas av taxeringsintendenten till stöd för eftertaxeringen. Det är emellertid
först genom framställningen om eftertaxering som den skattskyldige
får intendentens talan preciserad och därmed behovet av sin motbevisning
klarlagd. Det säger sig självt att den skattskyldige kan behöva tid på sig för
att få fram denna bevisning. Detta innebär i sin tur att skattedomstolen kan
hamna i ett bekymmersamt processuellt läge där den å ena sidan måste bereda
den skattskyldige skäligt rådrum och å andra sidan måste se till att
målet avgöres före årets utgång. Till detta kommer att domstolen i mål då
framställning om eftertaxering görs sent har mycket litet utrymme för att
bemästra komplikationer som kan uppstå i samband med delgivning, begäran
om muntlig förhandling, parts sjukdom och liknande.

En förlängning av tvåmånadersfristen skulle minska de olägenheter som
jag nu berört. En sådan skulle kunna åstadkommas antingen genom tidigareläggning
av intendentens sista dag för framställning av eftertaxeringsyrkande
eller genom senareläggning av skatterättens avgörande av målet.
Jag vill för egen del inte ta ställning till vilken lösning som bör äga företräde,
men finner det angeläget att frågan om en lagändring tas upp till övervägande.

324

De båda besluten skickades över till budgetdepartementet för kännedom.
1

Tillämpningen av 76 § tredje stycket taxeringslagen. Taxeringsintendent
har underlåtit ange att fråga var om s. k. reservationsbesvär

B. var delägare i ett fastighetsbolag. Vid 1976 års taxering yrkade han avdrag
för underskott i förvärvskällan annan fastighet. Större delen av underskottet
härrörde från reparationskostnader. Taxeringsnämnden godtog
deklarationen. I besvär, som kom in till länsskatterätten den 29 april 1977,
yrkade taxeringsintendenten A. att det B. medgivna avdraget för underskott
skulle sättas ned. Som skäl för sina besvär anförde A. följande:
”Med ledning av föreliggande uppgifter synes de avdragsgilla reparationskostnaderna
emellertid kunna beräknas inte ha överstigit ... kr.” (beloppet
utelämnat här). A. besvärade sig samtidigt på liknande sätt över 18
andra delägares taxeringar. I yttrande till länsskatterätten över A:s besvär
vände sig B. emot att A. inte angav några som helst skäl utan bara hänvisade
till ”föreliggande uppgifter”. B. anhöll samtidigt att JO måtte granska
A:s handläggning.

I yttrande till JO den 30 augusti 1977 uppgav A. att han samtidigt med
besvärens ingivande hade begärt utlåtande från länsstyrelsens byggnadssakkunnige.
När dennes besiktningspromemoria var färdig, avsåg A. att
komma in med tilläggsbesvär. A. anförde vidare att hans inlaga till länsskatterätten
den 29 april 1977 fick - fastän det inte direkt framgick av innehållet
- ses som reservationsbesvär, som skulle utvecklas senare.

I en från ombudsmannaexpeditionen därefter företagen remiss till bl. a.
skattechefen anfördes bl. a. följande.

176 § tredje stycket taxeringslagen stadgas följande: Taxeringsintendent
äger anföra besvär intill utgången av april månad året efter taxeringsåret.
Han skall inom samma tid angiva yrkanden och grunder för besvärstalan,
om ej med hänsyn till utredningens vidlyftighet eller andra synnerliga skäl
skatterätten medgiver anstånd, dock längst intill utgången av juni månad
samma år.

Rörande bakgrunden till och den närmare innebörden av detta stadgande,
se Hermanson m. fl. Taxeringshandbok, s. 220.

A. har i sitt remissvar till JO uppgivit att det i B:s fall är fråga om s. k. reservationsbesvär.
Han har inte angivit detta i sin till länsskatterätten den
29 april 1977 inkomna besvärsinlaga. Länsskatterätten synes ej ha medgivit
sådant anstånd varom talas i ovannämnda stadgande.

Skattechefen svarade bl. a. följande.

1 Genom lag (1978:196) om ändring i taxeringslagen (1956:623) har 115 och
116 §§ taxeringslagen fått ny lydelse. Ändringen innebär bl. a. att skatterätt
fått ytterligare ett år på sig för prövning av framställning om eftertaxering.

325

Såvitt jag kan bedöma har A. tydligen inte haft klart för sig existensen av
de nya bestämmelserna i 76 § taxeringslagen, vilket naturligtvis inte är
godtagbart. Enligt de informationer jag fått är det inträffade ett enstaka fall
dock enligt vad jag numera också erfarit gällande ett relativt stort antal
skattskyldiga (18 delägare).

Innan JO Ekberg den 22 februari 1978 avgjorde ärendet hade från länsskatterätten
inhämtats att A:s besvär över B:s och övriga delägares taxeringar
dåmera avvisats av länsskatterätten. I sitt beslut yttrade JO Ekberg
bl. a. följande rörande A:s handläggning.

I sina besvär den 29 april 1977 över B:s taxering år 1976 angav A. inte de
närmare grunderna för sin besvärstalan. Sedan B. klagat häröver hos JO,
medgav A. att det var fråga om s. k. reservationsbesvär. Detta angavs
dock inte öppet i besvärsinlagan och inte heller sökte A. däri anstånd med
utvecklande av sin talan på sätt föreskrives i 76 § tredje stycket taxeringslagen.
Härigenom förfor A. felaktigt.

Genom sina förtäckta reservationsbesvär har A. inte bara ställt ett stort
antal skattskyldiga inför arbetet med att söka bemöta ofullständiga besvärsinlagor
från det allmännas representant utan även åstadkommit att
det allmänna nu synes ha försuttit möjligheten att i ordinär väg få de skattskyldigas
underskottsavdrag sakprövade av skattedomstol. Jag finnér att
A. till följd härav allvarligt brustit i sina åligganden som taxeringsintendent.

Underlåtenhet att utreda lättkontrollerbara påståenden från den skattskyldige
har föranlett att sanktionsav gifter felaktigt påförts

Ett bolag avlämnade allmän självdeklaration till 1976 års taxering i U.
kommun. Efter viss skriftväxling med taxeringsnämnden där åsattes bolaget
taxeringar till såväl statlig som kommunal inkomstskatt med 0 kr., vilket
var i enlighet med den ingivna deklarationen. Rätteligen hade emellertid
bolaget bort taxeras såsom hemmahörande i N. kommun. Bolaget blev
också anmanat att deklarera av en taxeringsnämnd i denna kommun. Bolaget
hänvisade i svar på anmaningen att deklaration redan inlämnats i U.
kommun samt uppgav deklarationens löpnummer och namnet på vederbörande
deklarationsgranskare. Trots denna invändning blev bolaget taxerat
(skönstaxering med 5000 kr.) även av taxeringsnämnden i N. kommun.
Lokala skattemyndigheten i det fögderi, vartill denna senare nämnd hörde,
yttrade därefter i ett preliminärt beslut att man övervägde att påföra bolaget
dels dubbel förseningsavgift med 1 000 kr., eftersom deklaration ej inkommit,
dels skattetillägg med motivering att inkomsten uppskattats efter
skön då deklaration ej avlämnats. I erinringar mot det preliminära beslutet
anförde bolaget att deklaration lämnats in i vederbörlig tid samt också behandlats
i det aktuella taxeringsdistriktet i U. kommun. Bolaget uppgav
vidare att man tidigare av lokala skattemyndigheten fått uppgift att dekla -

326

rationen skulle lämnas in till U. kommun. Lokala skattemyndigheten vidhöll
emellertid sitt preliminära ställningstagande. På beslutsblanketten tillskrevs:
Inkomna erinringar har ej föranlett annan bedömning.

Efter besvär från bolaget undanröjde därefter vederbörande länsskatterätt
dels den skönstaxering, som åsatts bolaget, dels de sanktionsavgifter
som påförts. Dessförinnan hade bolaget framfört klagomål hos JO över att
skattemyndigheterna inte beaktat dess invändningar.

I beslut den 29 november 1977 riktade JO Ekberg kritik mot båda de
taxeringsnämnder, som taxerat bolaget, i synnerhet den nämnd som åsatt
skönstaxeringen. Rörande sanktionsavgifterna anförde JO Ekberg följande.

Sanktionsavgifterna handlades av förste fögderisekreteraren L. Rörande
dennes befattning med avgiftsfrågorna anför jag följande. I sina erinringar
mot lokala skattemyndighetens preliminära beslut om dubbel förseningsavgift
och skattetillägg uppgav bolaget att deklaration inlämnats i vederbörlig
tid och att deklarationen även behandlats i det aktuella taxeringsdistriktet.
Det framgick klart av dessa erinringar att detta distrikt låg i U.
kommun. L. yttrade, trots de erhållna beskeden, i lokala skattemyndighetens
slutliga avgiftsbeslut att erinringarna inte föranledde annan bedöming
än den som gjorts i det preliminära beslutet. Lokala skattemyndigheten har
i yttranden hit vidgått att L. inte kontrollerat bolagets invändningar och
betecknat underlåtenheten som beklaglig.

Jag måste för min del framhålla att L:s handläggning inger mig de starkaste
betänkligheter. Bolaget bemötte det ifrågasatta avgiftsbeslutet med
lättkontrollerbara motfakta, vilkas existens utan vidare skulle utgöra
grund för att avgift inte skulle påföras eller efterges. Utan att företaga någon
som helst utredning ansåg sig L. böra vidhålla det preliminära beslutet.
En dylik handläggning måste rimligen inge den skattskyldige en känsla
av djup hopplöshet och vara ägnad att allvarligt rubba hans förtroende för
de myndigheter, som har att påföra sanktionsavgifter. Det är vidare att
märka att dessa avgifter är till för just att brännmärka slarv från skattskyldiga
med att avgiva deklaration och att kontrollera riktigheten av uppgifter,
som lämnas i deklarationen. Enligt min mening måste det ställas höga
krav på den myndighet, som skall handlägga dessa sanktionsärenden så att
inte myndigheten själv gör sig skyldig till liknande slag av slarv.

Även om L. brustit allvarligt i sina skyldigheter som handläggare av bolagets
sanktionsfrågor, har jag med hänsyn till bl. a. vad lokala skattemyndigheten
anfört om myndighetens arbete med dessa frågor, slutligt stannat
för att inte driva ärendet vidare. Jag låter det sålunda bero vid den kraftiga
kritik jag nu riktat mot L.

327

Lokal skattemyndighet har meddelat ”interimistiskt beslut” i ärende om
anstånd med skattebetalning

Vid JO Ekbergs inspektion av en lokal skattemyndighet uppmärksammades
att myndigheten i ett såsom ”interimistiskt” betecknat beslut, medgivit
en skattskyldig anstånd med skattebetalning. Som grund för anståndsansökan
hade åberopats att besvär anförts. Beslutet fattades samma
dag som ansökan kom in, då ansökningen också remitterades till vederbörande
taxeringsintendent för yttrande.

Under utredningen framkom att det i något fall om året förekom att lokala
skattemyndigheten meddelade ”interimistiska beslut” i anståndsärenden.

1 beslut den 28 april 1978 anförde JO Ekberg bl. a. följande därom.

Har anstånd med skattebetalning sökts jämlikt 49 § 1 mom. 2) uppbördslagen
i anledning av att besvär anförts över taxering är den lokala skattemyndigheten
vid sitt avgörande i anståndsärendet bunden av taxeringsintendentens
ställningstagande i besvärsärendet. Är inte någon av de övriga
anståndsgrundande omständigheterna i 48 eller 49 §§ uppbördslagen samtidigt
tillämpliga måste lokala skattemyndighetens beslut att medge anstånd
därför föregås av intendentens muntliga eller skriftliga tillstyrkande.
Någon möjlighet att kringgå detta krav genom meddelande av interimistiskt
beslut på sätt lokala skattemyndigheten gjort finns inte. Härför skulle
enligt allmänna förvaltningsrättsliga grunder ha fordrats uttryckligt stöd i
uppbördslagen. Något sådant föreligger inte.

Om utredningen av besvärsärendet inte är avslutad och om intendenten
med hänsyn härtill eller av annat skäl inte anser sig kunna göra något uttalande
rörande sitt framtida ställningstagande i taxeringsmålet, kan den lokala
skattemyndigheten således inte göra något annat än avslå framställningen
om anstånd med skattens erläggande. Enligt min mening är det inte
lämpligt att i detta läge beteckna ett sådant beslut interimistiskt. Denna beteckning
bör reserveras för beslut tillkomna under ett ärendes beredning i
avvaktan på det slutliga avgörandet. Ett interimistiskt beslut skall också i
princip alltid följas av och ersättas med ett slutligt beslut. Har taxeringsintendenten
besvarat lokala skattemyndighetens förfrågan i anståndsärenden
jämlikt 49 § 1 mom. 2) uppbördslagen förfogar myndigheten i och för
sig över den utredning som erfordras för att myndigheten skall kunna avgöra
ärendet. Detta gäller även om intendenten uttalar att han inte kan yttra
sig i sak. Myndigheten har då att avslå anståndsansökan och ärendet är
därmed i princip slutbehandlat. En annan sak är att myndigheten kan ta
upp ärendet på nytt, om intendenten senare kommer in med tillstyrkande
yttrande. Det kan i vissa fall vara motiverat att i det första beslutet upplysa
den skattskyldige om att en sådan möjlighet kan bli aktuell. Särskilt när
man på goda grunder tror att utgången kommer att bli denna, kan det vara
skäl att göra så. Informationen bör däremot inte ges i den indirekta formen
att man rubricerar det första beslutet som interimistiskt. Bortsett från att

328

sådant beslut som jag tidigare sagt kräver särskilt stöd i uppbördslagen, innebär
det ju också att slutligt beslut i ärendet senare måste fattas. Skulle
intendentens slutliga yttrande bli negativt för den skattskyldige, saknas anledning
att ompröva ärendet. Att då bara för att man rubricerat det första
beslutet som interimistiskt tvingas att göra detta förefaller opraktiskt. Jag
vill därför rekommendera myndigheten att ompröva sin nuvarande praxis i
förevarande hänseende.

Kan preliminär taxering och debitering av preliminär B-skatt ske efter utgången
av löpande inkomstår?

1 ett beslut den 26 april 1978 redovisade JO Ekberg vissa principiella
synpunkter i ovannämnda fråga. Bakgrunden var att en lokal skattemyndighet
den 7 januari 1975 utfärdat debetsedel på preliminär B-skatt avseende
år 1974 för den skattskyldige, O. Därvid föreskrevs att hela preliminärskattebeloppet,
280050 kr., förföll till betalning vid den sjätte uppbördsterminen
(7-14 januari 1975) under uppbördsåret 1974.

JO Ekberg anförde följande i frågan.

Preliminär B-skatt beräknas antingen på grundval av den slutliga skatt
som påförts den skattskyldige året näst före inkomståret eller med ledning
av en särskild preliminär taxering. Den preliminära taxeringen kan i sin tur
grunda sig antingen på en preliminär självdeklaration från den skattskyldige
eller på att skattemyndigheten med stöd av annan uppgift eller upplysning
företar en uppskattning av den skattskyldiges inkomster och förmögenhet
(16 § uppbördslagen). Enligt 4 § uppbördskungörelsen skall den lokala
skattemyndigheten lämna den skattskyldige tillfälle att yttra sig innan
preliminär taxering fastställes till högre belopp än som framgår av den
skattskyldiges uppgifter eller fastställes utan att sådana uppgifter föreligger,
om sådant yttrande inte är uppenbart onödigt. Den preliminära taxeringen
och debiteringen sker för ”inkomståret”, vilket enligt 2 § uppbördslagen
sammanfaller med ett kalenderår. Enligt samma lagrum definieras
”uppbördsår” som ”tiden från och med mars månad ett år till och
med februari månad nästföljande år”. Under uppbördsåret infaller sex
uppbördsterminer, den första i mars månad och den sjätte i januari nästföljande
år. Enligt 26 § andra stycket uppbördslagen skall preliminär B-skatt
förfalla till betalning med lika belopp under envar uppbördstermin under
uppbördsåret eller, vid debitering under inkomståret (min kurs.) under envar
av de återstående uppbördsterminema under uppbörd såret. I 36 § andra
stycket uppbördslagen föreskrives att debetsedel å preliminär B-skatt,
som grundar sig på preliminär taxering verkställd under inkomståret (min
kurs.)... skall översändas till skattskyldig så snart ske kan.

Lagtexten ger således klart uttryck för att det inte är något hinder mot
att preliminär taxering sker först under det inkomstår som den preliminära
skatten avser. Detta är för övrigt vanligt förekommande inte minst därför

329

att preliminär deklaration inte behöver avlämnas förrän den 1 december
året före inkomståret. Preliminär taxering bör i princip kunna förekomma
när som helst under inkomståret. Huruvida taxering kan ske även efter inkomstårets
utgång är inte uttryckligen behandlat i uppbördslagen. Förarbetena
till lagen eller kommentarer till denna ger inte heller någon direkt
ledning för besvarande av frågan. Närmast gäller det att ta ställning till om
preliminär taxering kan ske i tiden mellan inkomstårets utgång och den
sjätte uppbördsterminen, dvs. under de första dagarna i januari månad såsom
skett i 0:s fall. Enligt min mening talar övervägande skäl för att uppbördslagens
definitioner måste tolkas enligt sin bokstavliga lydelse. Preliminär
taxering och debitering av preliminär B-skatt skulle därför inte kunna
ske annat än under löpande inkomstår, dvs. kalenderår. Jag tänker då
främst på de entydiga förklaringar som i 2 § uppbördslagen givits till vissa
uppbördsbegrepp, däribland inkomstår. Det ligger vidare något motsägande
i att använda uttrycket ”preliminär” taxering om ett förfarande, som
grundar sig på en uppskattning av de faktiska förhållandena under inkomståret
och, beträffande förmögenhetstaxeringen, vid detta inkomstårs
utgång.

Viss ledning för tolkningen kan man få genom en jämförelse med reglerna
om jämkning av preliminär B-skatt. Beräkning och debitering av preliminär
B-skatt kan ju också äga rum i samband med jämkning. Sådan kan företas
på lokala skattemyndighetens initiativ. Enligt 45 § 1 mom. uppbördslagen
får jämkning inte verkställas efter inkomstårets utgång med mindre
den preliminära skatten därigenom nedsättes. Rörande denna bestämmelse
yttrade 1949 års uppbördssakkunniga bl. a. följande (SOU 1952:1 s.
201).

Jämkningsbeslut för höjning av skatten bör icke få meddelas senare än
att den skattskyldige kan få del av beslutet i god tid före utgången av sista
uppbördsterminen under uppbördsåret. Rent praktiska skäl tala sålunda
för att dylika beslut icke fattas efter inkomstårets utgång.

Om man i 0:s fall skulle utgå från att han debiterats preliminär B-skatt i
vanlig ordning med förfallotider vid de sex uppbördsterminerna under tiden
från och med mars 1974 till och med januari 1975, hade lokala skattemyndigheten
med hänsyn till det uttryckliga förbudet i 45 § 1 mom. uppbördslagen
inte kunnat meddela ett jämkningsbeslut i början av januari
1975 av innebörd att preliminärskatteuttaget höjdes för O. Enligt min mening
finns det inte några sakliga skäl för att göra skillnad mellan ett dylikt
jämkningsfall och fall där preliminär B-skatt debiteras efter en preliminär
taxering. I båda fallen måste nämligen framhävas den skattskyldiges befogade
intresse av att få skälig tid på sig för att möta ett plötsligt'' skatteanspråk
från det allmänna. Min uppfattning i den tolkningsfråga jag nu behandlat
är således att preliminär taxering och debitering av preliminär Bskatt
inte kan ske efter utgången av inkomståret.

330

Kommunal självstyrelse

Statligt stöd lämnas till lokal landsbygdstrafik under vissa villkor.
Företag som önskar bidrag har att till kommunen lämna uppgifter
om sina affärs- och driftsförhållanden. Kritik mot kommun som låtit
uppgifterna omhändertas av kommunens bussbolag vilket konkurrerade
med enskilda trafikföretag

Ett av JO Lundvik den 20 september 1977 meddelat beslut upptar till en
början följande redogörelse för gällande regler och omständigheterna i det
aktuella fallet.

För att främja en tillfredsställande trafikförsörjning på landsbygden utgår
enligt 1 § kungörelsen (1973: 639) om statligt stöd till lokal landsbygdstrafik
bidrag till sådan icke ekonomiskt bärkraftig lokal trafik på landsbygdslinje
och till sådan lokal kompletteringstrafik på landsbygden som ingår
i en av kommunen antagen lokal trafikförsörjningsplan. I kungörelsen
stadgas vidare bl. a. följande. Statligt stöd utgår i form av statsbidrag till
kommun som lämnar ekonomiskt bidrag till trafik som avses i 1 §. Kommun
som önskar erhålla statsbidrag enligt kungörelsen skall göra ansökan
härom hos länsstyrelsen. I ansökan om statsbidrag skall anges vilket ekonomiskt
utfall under bidragsåret som beräknas för den trafik som avses
med ansökningen, i vilken utsträckning kommunalt bidrag till trafiken avses
utgå och hur stort statsbidrag som påräknas med hänsyn till bestämmelserna
i kungörelsen. Vid ansökan om statsbidrag skall fogas en av kommunen
antagen lokal trafikförsörjningsplan. Av planen skall bl. a. framgå
inriktningen och omfattningen av den lokala trafiken med hänsyn till föreliggande
behov, hur den lokala trafiken är avsedd att utföras organisatoriskt
och drifttekniskt samt den taxa som är avseddd att tillämpas i den lokala
trafiken. Länsstyrelsen granskar inkomna ansökningar om statsbidrag
samt överlämnar till bussbidragsnämnden ett exemplar av handlingarna
med sammanställningar av inkomna ansökningar och eget yttrande. Bussbidragsnämnden
avger därefter förslag till regeringen om hur det anslag
som för ändamålet anvisas av riksdagen bör fördelas mellan länen. Därefter
avgör länsstyrelsen frågan om statsbidrag med beaktande av den medelsram
för länet som fastställts av regeringen.

Handlingar i ärenden om stöd för lokal landsbygdstrafik åtnjuter i viss
utsträckning sekretesskydd. I 21 § sekretesslagen stadgas sålunda att regeringen
- beträffande handlingar, vilka rör statlig stödverksamhet med avseende
å bl. a. transportverksamhet - kan, i den mån handlingarna inne -

331

fattar sådana upplysningar om enskilda företags eller sammanslutningars
affärs- eller driftförhållanden, vilkas offentliggöranden kan lända vederbörande
till men, förordna, att handlingarna ej må utlämnas förrän viss tid,
högst 20 år, förflutit från deras datum. 1 kungörelsen (1939:7 omtryckt
1976:547) med sekretessförordnanden på civilförvaltningens område har
regeringen med tillämpning av 21 § sekretesslagen under 2 § 53. i kungörelsen
meddelat sekretess för handlingar i ärenden angående statsbidrag
enligt kungörelsen om statligt stöd till lokal landsbygdstrafik.

Enligt 22 § kungörelsen om statligt stöd till lokal landsbygdstrafik skall
bussbidragsnämnden meddela närmare föreskrifter för tillämpningen av
kungörelsen samt fastställa formulär till blanketter. Bussbidragsnämnden
utfärdade den 30 maj 1975 föreskrifter och anvisningar avseende ansökan
och förkalkyl för bidragsåret 1976/77. Förkalkyl för resultatberäkning skall
upprättas på blankett BBN 2 varå skall anges beräknade intäkter fördelade
på olika typer av trafik samt beräknade kostnader fördelade på angivna
kostnadsslag. I anvisningarna angående ifyllande av blankett BBN 2 sägs
vidare följande. Om kommun vid förhandlingen med trafikutövare finnér
uppgifterna enligt blankettens uppställning otillräckliga för sin bedömning
av resultatberäkningen, kan kommunen givetvis begära en mer detaljerad
redovisning av underlaget. Trafikutövaren förutsättes i all möjlig mån bistå
med att redovisa det underlag (bokföring, tjänstgöringsschema, vagnomloppsplaner,
trafikräkningar etc.) som legat till grund för hans beräkningar.

Blankett BBN 2 ligger till grund för innehållet i blankett BBN 1, som är en
sammanställning över trafik för vilken statsbidrag söks.

Enligt bussbidragsnämndens anvisningar åtnjuter blankett BBN 2 - men
icke blankett BBN 1 - i ifyllt skick sekretesskydd.

Kommunstyrelsen i Uppsala beslöt den 18 februari 1974 att begära hos
det av kommunen ägda företaget AB Uppsalabuss att bolaget skulle svara
för Uppsala kommuns lokala trafikförsörjningsplaner samt att bolaget
skulle vara kommunens utredande och verkställande organ för lokala kollektivtrafikfrågor.
Bolaget har därefter skött dessa uppgifter.

Trafikföreningen Brunnby-Uppsala driver busstrafik i Uppsala. I en till
JO den 15 april 1976 inkommen skrivelse anmärkte föreningen på ett yttrande
som AB Uppsalabuss avgett till länsstyrelsen i Uppsala län med anledning
av att föreningen anfört besvär över länsstyrelsens beslut angående
turlista för viss busslinje. Föreningen hävdade att yttrandet grundades
på sekretesskyddade uppgifter som föreningen lämnat i samband med kontakter
inom ramen för bussbidragssystemets tillämpning. Detta förhållande
gav föreningen anledning ifrågasätta riktigheten av kommunens beslut
att ge bolaget uppdrag att upprätta förslag till trafikförsörjningsplan och
statsbidragsansökningar för den olönsamma landsbygdstrafiken. Föreningen
begärde med anledning härav JO:s prövning huruvida åtal eller
klander borde riktas mot någon för åsidosättande av gällande sekretessregel
i dessa speciella fall samt om det överhuvudtaget var riktigt eller lämp -

332

ligt att en kommun uppdrog åt ett kommunalt bolag att handlägga frågor
som krävde hantering av sekretesskyddade handlingar av här ifrågavarande
slag, speciellt när det kommunala bolaget bedrev verksamhet av samma
art som och ofta i konkurrens med de företag, vars förhållanden handläggningen
gällde.

Med anledning av klagomålen begärdes yttrande från kommunstyrelsen
i Uppsala.

Som svar på remissen överlämnade kommunstyrelsen ett av stadsjuristen,
Anne-Marie Clémentz, upprättat yttrande. I detta anfördes att de av
föreningen åberopade uttalandena i bolagets yttrande till länsstyrelsen rörde
icke sekretessbelagda förhållanden eller grundades på uppskattningar.
Vidare anfördes följande. Handläggningen av frågor beträffande upprättande
av trafikförsörjningsplan och statsbidragsansökningar för olönsam
landsbygdstrafik var av mycket komplicerad natur. Med anledning härav
hade kommunen funnit nödvändigt att låta kommunens helägda trafikbolag
upprätta dessa förslag. Inom trafikbolaget fanns de erfarenheter och kunskaper
som erfordrades för att kunna handlägga ifrågavarande ärenden.
Beslut i ärende beträffande antagande av trafikförsörjningsplan fattades alltid
av kommunstyrelsen. Ansökan om statsbidrag inlämnades numera av
kommunen och inte av bolaget. Dessa former för handläggning var såvitt
erfarits inte unika för Uppsala kommuns vidkommande utan torde vara det
normala inom kommuner som hade egna trafikföretag av viss storlek, t. ex.
Borås, Linköping och Västerås.

Föreningen inkom därefter med yttrande över kommunstyrelsens remissvar.
Föreningen bestred stadsjuristens uppfattning att innehållet i bolagets
yttrande till länsstyrelsen grundats på offentliga uppgifter. Föreningen
vidfogade till stöd för sin uppfattning en skrivelse från Svenska busstrafikförbundet
vari förbundet anförde följande. Utifrån tillgängliga uppgifter
och den erfarenhet som genom åren samlats i förbundsverksamheten stod
det helt klart att uppgifter, som fanns offentligt tillgängliga i länsstyrelsernas
yrkestrafikregister och i kommunala styrelsers och nämnders beslut,
icke kunde läggas till grund för en preciserad bedömning av omfattningen
av en busstrafikrörelses olika verksamheter.

I kompletterande yttrande från stadsjuristen anförde denna följande.
Upprättande av blankett BBN 2 skulle egentligen ske av respektive trafikutövare.
På grund av svårigheten att förstå och tillämpa gällande bestämmelser
hade trafikutövama hittills behövt hjälp vid blanketternas upprättande.
Upprättandet av blanketten skedde således vanligtvis i samråd med en härför
särskilt utsedd tjänsteman anställd hos bussbolaget. Denne tjänsteman
hade till uppgift att biträda trafikutövarna och granska lämnade uppgifter.
Blankett BBN 2 som i ifyllt skick var sekretesskyddad kom på grund av den
handläggning som kommunen tillämpade aldrig kommunen tillhanda. Blanketten
lämnades direkt från bussbolaget till länsstyrelsen. Blankett BBN 1
överlämnades däremot av bussbolaget till kommunstyrelsen som bilaga till

333

bolagets förslag till lokal trafikförsörjningsplan för kommande trafikår. Efter
det att kommunstyrelsen beslutat antaga trafikförsörjningsplan översändes
ärendet till länsstyrelsen genom kommunstyrelsens försorg.

Vidare begärdes yttrande från bussbidragsnämnden som svarade följande.

Det torde vara svårt att utan tillgång till uppgifter av föreningen själv om
sammansättningen av dess trafik och intäktsfördelningen i denna göra uttalanden
av den karaktär som återfinns i bolagets yttrande till länsstyrelsen
och som föreningen påtalat i sin skrivelse till JO. 1 ärendet bestrids inte
heller att bolagets uttalanden grundar sig på uppgifter av sådant ursprung.

1 vad mån handlingar som innehåller uppgifterna är underkastade sekretess,
när de finns i bidragsärende hos myndighet, är vanskligt att uttala
sig om. Sekretesskyddet gäller ju endast om det kan vara till skada för trafikföretaget
om uppgifterna offentliggörs. I detta hänseende torde det
främst vara i fråga om beställningstrafiken. där konkurrensen regelmässigt
är hård, som skadeverkningar kan antagas bli aktuella vid ett offentliggörande.
Kännedom om konkurrenternas kostnadsläge och driftekonomi
överhuvudtaget ger givetvis ett övertag i konkurrensen vid anbudsgivning,
prissättning, ackvisition av uppdrag etc. inom denna sektor. Skadeverkningar
av insyn kan också tänkas inom den taxebundna linjetrafiken.

1 förevarande fall är fråga om två företag som åtminstone inom beställningstrafiken
konkurrerar med varandra. Sannolikheten talar därför för att
ett offentliggörande av föreningens uppgifter om trafiken är till men för föreningen.
Sekretesskydd för handlingar med uppgifterna (blankett BBN 2)
bör följaktligen ha gällt om handlingarna i bidragsärendet befunnit sig i
kommunal myndighets besittning. Så synes emellertid inte ha varit fallet.
Såvitt kan utläsas av handlingarna i det remitterade ärendet har föreningen
lämnat upplysningarna direkt till bolaget, vilket såsom kommunägt bolag
haft kommunens uppdrag att bereda dess bidragsansökan. Något åsidosättande
från kommunal tjänstemans sida av skyldighet att hemlighålla sekretessbelagda
handlingar skulle således ej ha ifrågakommit.

Bussbidragsnämnden vill i anledning av vad som förekommit i ärendet
tillfoga att det synes nämnden i hög grad olämpligt att kommun uppdrar åt
ett trafikföretag av privaträttslig karaktär, där några sekretessregler inte
gäller, att samla in och bearbeta material om andra trafikföretags driftförhållanden
av sådan art som dessa företag vill skydda från allmänhetens och
framför allt konkurrentföretags insyn. Det ligger i sakens natur att en sådan
ordning motverkar enskilda företags benägenhet att lämna så fullständiga
upplysningar som krävs för att statsstödet till lokal busstrafik skall
kunna utgå i enlighet med statsmakternas intentioner. Att experter utanför
den kommunala förvaltningen anlitas för att utarbeta lokala trafikförsörjningsplaner
ger däremot inte anledning till några betänkligheter. Här är
fråga om en rent trafikteknisk analys av transportbehov och val av sätt att
tillgodose dessa mot bakgrund av en redan etablerad trafikstruktur.

Den påtalade delegeringen av arbetsuppgifter, som innefattar hantering
av sekretesskyddade handlingar, synes förekomma även inom andra kommuner
än Uppsala, bl. a. — såvitt nämnden kunnat finna - i de av stadsjuristen
i Uppsala i yttrande i ärendet 1976-06-08 angivna kommunerna Borås,
Linköping och Västerås. I dessa fall berörs dock - utöver SJ busstrafik
— endast någon enstaka enskild trafikutövare.

334

Härefter fick Svenska kommunförbundet tillfälle att inkomma med yttrande.

I remissvaret från kommunförbundet anfördes bl. a. följande. Måhända
kunde göras gällande att uppgiftsöverföringen stämde mindre väl överens
med de allmänna syften som låg till grund för sekretesslagstiftningens bestämmelser.
Om sekretessreglernas genomslagskraft försvagades genom
den av kommunen i detta ärende verkställda överföringen av uppgifter till
det kommunägda företaget — vilket syntes vara ostridigt — kunde detta givetvis
i framtiden komma att äventyra de berörda trafikföretagens vilja att
lämna för statsbidragsgivningen erforderliga upplysningar om sin verksamhet.
De synpunkter som i denna del framförts av bussbidragsnämnden var
således i och för sig beaktansvärda. Emellertid kunde man vid en allsidig
bedömning inte undanskymma det faktum att den nu redovisade effekten
av kommunala uppgiftsöverföringar till enskilda rättssubjekt inte var något
unikt i den praktiska kommunala verksamheten. Tvärtom fanns grundad
anledning antaga att åtskilliga kommunägda företag i den löpande verksamheten
kunde få tillgång till handlingar som om de hade inkommit till en
kommunal myndighet varit att betrakta som hemliga. 1 sammanhanget borde
påpekas att det från konkurrenssynpunkt knappast kunde föreligga någon
skillnad om den kommunala verksamheten bedrevs genom ett fristående
rättssubjekt eller i form av ett kommunalt verk. I bägge fallen drev ju
kommunen trafik i samma omfattning. Med tanke på den reglering som
fanns i fråga om yrkesmässig trafik saknades anledning antaga att uppgifterna
i statsbidragsansökningama skulle kunna användas obehörigen från
konkurrenssynpunkt. Sammanfattningsvis kunde sägas att hinder från juridisk
synpunkt ej torde möta mot den i Uppsala kommun tillämpade ordningen
för handläggningen av statsbidragsansökningar angående kollektivtrafikfrågor.

Föreningen inkom därefter med förnyat yttrande över inhämtade remissvar.

Sedan även kommunstyrelsen beretts tillfälle avge förnyat yttrande förklarade
styrelsen att den instämde i vad Svenska kommunförbundet anfört.

JO Lundvik gjorde härefter följande bedömning.

Aktiebolaget Uppsalabuss är inte någon statlig eller kommunal myndighet.
Bolagets verksamhet, i vart fall den som nu är ifråga, kan heller inte
anses innefatta myndighetsutövning. Bolaget och dess anställda står därför
med avseende på den aktuella verksamheten inte under JO:s tillsyn, sådana
som gränserna för tillsynen bestämts i gällande instruktion för JO. I den
mån klagomålen riktar sig mot bolaget eller dess anställda kan de alltså inte
upptagas till prövning av mig.

335

Föreningens klagomål bygger på vad som förekommit i ett speciellt fall
där enligt föreningens mening gällande regler i sekretesslagen blivit åsidosatta.
Lagen är tillämplig på vissa hos myndighet förvarade handlingar. 1
förevarande fall har uppgifterna lämnats från föreningen till bolaget och
från bolaget i sin tur direkt till länsstyrelsen. Varken föreningen eller bolaget
är myndigheter. Hos länsstyrelsen har handlingarna varit att anse som
hemliga men det har inte påståtts och kan inte heller antagas att uppgifterna
skulle ha hämtats från länsstyrelsen. Från kommunstyrelsen har uppgifterna
i allt fall inte kunnat hämtas eftersom handlingarna i fråga aldrig passerat
kommunstyrelsen. Utredningen lämnar alltså inte något stöd för antagande
att brott skulle ha förekommit mot reglerna i sekretesslagen.

Om vad föreningen anfört angående det åberopade särskilda fallet sålunda
inte kan föranleda något mitt ingripande, är fallet likväl en god illustration
till den principiella fråga som föreningen också dragit upp, nämligen
om lämpligheten av kommunens åtgärd att till bolaget överlämna uppgifter
som förutsätter hantering av handlingar vilka skulle varit hemliga om de
förvarats hos en myndighet. Problemet tillspetsas av det förhållandet att
bolaget och föreningen driver i viss mån konkurrerande verksamhet.

Hinder möter i allmänhet icke för en kommun att till ett bolag eller annat
privaträttsligt organ överlämna förvaltningsuppgift, förutsatt att uppgiften
inte är förenad med myndighetsutövning. När uppgiften förutsätter hantering
av handlingar som skulle varit hemliga om de förvarats hos myndighet,
är det mera tveksamt om överlämnande får ske. 1 viss utsträckning
förekommer det dock faktiskt att sådan uppgift överlämnas och exempel
saknas inte på fall där åtgärden nog får anses godtagen.

Sekretesskyddet för handlingar i ärenden angående statsbidrag enligt
kungörelsen om statligt stöd till lokal landsbygdstrafik får förutsättas ha till
främsta syfte att förhindra obehörig insyn från konkurrenter. Jag kan därför
— alldeles oavsett hur man vill se på problemet om tillbörligheten att
överhuvud låta uppgifter av förevarande slag handhas av organ som inte är
underkastat sekretesslagens regler — inte beteckna det som annat än betänkligt
och ur principiell synpunkt olämpligt att tvinga ett trafikföretag,
som önskar få ekonomiskt bidrag, att lämna uppgifter om sina affärs- och
driftsförhållanden till ett kommunens bussbolag vilket konkurrerar med
det enskilda trafikföretaget. Kommunförbundet menar att anledning saknas
antaga att uppgifterna i bidragsansökningarna skulle kunna användas
obehörigen från konkurrenssynpunkt. Jag betvivlar att det förhåller sig så.
Om uppgifterna inte kan missbrukas funnes det för övrigt inte anledning att
särskilt nämna dem i sekretesslagstiftning. Härtill kommer också att systemet
att låta det konkurrerande kommunala bussbolaget ta hand om uppgifterna
är ägnat att minska tilltron till förvaltningens opartiskhet.

Från kommunförbundets sida har ifrågasatts om det föreligger någon
skillnad mellan nu berörda fall och det att kommunen själv driver trafikrörelse
genom ett kommunalt verk. Enligt min mening föreligger det två vä -

336

sentliga skillnader. Så länge ärendet handläggs av den kommunala myndigheten,
vare sig av myndighetens egna tjänstemän eller av konsulter som
särskilt anlitats, kommer handlingarna att anses som förvarade hos myndigheten
och därigenom att ha ställning som allmänna handlingar, vilka åtnjuter
sekretesskydd i enlighet med sekretesslagens bestämmelser. Vidare
kan och bör den kommunala myndigheten så länge den förfogar över ärendet
meddela erforderliga föreskrifter rörande hantering av sekretesskyddad
information så att denna inte kan användas på sätt som strider mot de
intressen som givna bestämmelser om handlingssekretess är avsedda att
skydda.

Även med beaktande av de synpunkter som kan anföras till försvar för
uppgiftens överlämnande till bussbolaget kan jag således inte finna annat
än att åtgärden framstår som olämplig.

Skolstyrelses befogenhet att till en person, sorn avgick från befattning
hos kommunen, såsom minnesgåva överlåta vissa tavlor, utgörande
inventarier i skolbyggnader

Skolstyrelsen i Pajala kommun beslöt den 23 juni 1976 om minnesgåva
till en studierektor som skulle flytta från kommunen. Det vid ifrågavarande
sammanträde förda protokollet lyder i denna del sålunda.

På förslag av ledamoten V.T. beslutar skolstyrelsen att såsom minnesgåva
överlämna 10 st. tavlor från skolenheterna Kitkiöjärvi och Muodoslompolo
åt studierektor K.N. i samband med att han nu avflyttar från orten
efter 21 års tjänstgöring i Pajala kommun.

Uppdrages åt ledamoten V.T. att överlämna tavlorna.

I en till JO den 30 augusti 1976 inkommen skrivelse sade sig R.B. vilja att
JO med avseende på nämnda beslut granskade, huruvida det kan anses rätt
och riktigt att konstverk som för kommunala medel eller på annat sätt
(t. ex. gåva) anskaffats för att pryda nämnda skolenheter inom Pajala kommun
ges bort som avskedspresent till en privatperson som lämnar kommunen.
R.B. ifrågasatte om skolstyrelsen brutit mot kommunallagen eller i övrigt
gått utanför sina befogenheter.

Från skolstyrelsen infordrades upplysningar och yttrande över klagomålet.
I sitt svar yttrade skolstyrelsen följande.

Skolstyrelsen i Pajala kommun har vid sammanträde 1976-06-23 beslutat
överlämna minnesgåva om 10 st. tavlor. Skolstyrelsens beslut att lämna
denna form av minnesgåva togs då avgående studierektor avböjt uppvaktning
med blommor. Av bilagda handlingar framgår att mottagaren år 1965
som gåva lämnat bl. a. 122 st. tavlor till skolstyrelsen i gamla Pajala kommun.
Genom nuvarande skolstyrelsens beslut har 10 st. av dessa tavlor
återgått som gåva till tidigare donator. Med hänsyn till ärendets bakgrund

337

fann skolstyrelsen ledamoten V.T:s förslag till gåva vara utomordentligt
gott.

Vidare vill skolstyrelsen påpeka att den 1965 erhållna gåvan icke tillskapats
av kommunala medel. Detta beläggs dels med skrivelse från K.N. 16
maj 1965 till skolstyrelsen och dels med skolstyrelseprotokoll frän den 22
maj 1965. Med hänvisning till upplysningar i bilagda handlingar och i denna
skrivelse kort relaterade bakgrundshistoria hemställer skolstyrelsen i Pajala
kommun att av herr R.B. föranstaltade krav på åtgärder avvisas.

I den av skolstyrelsen åberopade skrivelsen den 16 maj 1965 anförde
K.N.

Härmed får undertecknad i egenskap av f. d. tillsynslärare vid Kitkiöjärvi
skola och som ledare för Kitkiöjärvi S.I.F. inför den förestående
avflyttningen vördsamt erbjuda Skolstyrelsen i Pajala kommun som gåva
de olika saker som förvärvats till skolan och skolområdet enligt särskilt
specificerade bilagor.

Bilaga 1. Konstverk vid Kitkiöjärvi skola

2. Konstverk att skänkas till Muodoslompolo c-skola

3. Div. materiel

4. Växter planterade på skoltomt & bostadstomt.

Ett önskemål är att Skolstyrelsen åtager sig att ta upp det som befinnes
lämpligt i befintliga inventarieböcker samt åtager sig att väl vårda gåvan.

Målet har varit att göra Kitkiöjärvi skola och skoltomt så estetiskt
tilltalande som möjligt och samtidigt ge eleverna en stimulerande och
trivselfrämjande arbetsmiljö, som också ger en naturlig och äkta inställning
till skolans estetiska fostran.

Dessutom är det av stort värde att skolan även i våra dagar ger impulser
till förnyelse på olika fält i vår bygd.

Om ovanstående antydda mål och resultat i någon liten mån uppnåtts är
den personliga insatsen mer än väl motiverad.

Enligt den av K.N. åsyftade bilagan nr I utgjordes konstverken vid Kitkiöjärvi
skola dels av ett antal reproduktioner, dels av original i form av litografier
och — till ett antal av 23 — akvareller, laveringar och tuschteckningar.
Efter förteckningar över det nämnda uppges till slut i bilagan följande.

De flesta reproduktionerna är köpta hos Artes konstförlag, Studenternas
reproduktionsimport, Nordiska Kompaniet, Kungsbokhandeln, Saietz och
Skrivrit.

Ett antal akvareller, tuschteckningar och laveringar - tjugo stycken -har skänkts enligt tidigare meddelande till Skolstyrelsen av Federationen
Sveriges folkskollär.förb. och utgörande originalillustrationer till barnböcker
i Federationens Sagabibliotek. Två större originalakvareller har köpts
av den ftnske konstnären Unto Eloranta.

En pastellskiss, gjord under en teckningslektion med motiv från skolans
omgivning av förre inspektören William Snell har bevarats.

Stadins Glasmästeri, Boden har ombesörjt allt arbete i samband med inramningen.
Den totala kostnaden enligt ovan - inklusive tavlorna till
Muodoslompolo c-skola - har belöpt sig till 4.948:13 kr.

22 Riksdagen 1978/79. 2 sami. Nr 1

338

De för Muodoslompolo c-skola avsedda konstverken utgjorde enligt bilagan
nr 2 av tio reproduktioner av oljemålningar.

Protokollet från skolstyrelsens sammanträde den 22 maj 1965, varvid gåvoerbjudandet
anmäldes, upptar bl. a. följande.

Konstverkens anskaffningsvärde - utöver vissa gåvor - utgör kr.
4.948:13 samt diverse-materielens och växternas kr. 567:60 resp. kr.
3 562:20 = sammanlagt alltihop kr. 8077:93.

Givarens enda önskemål var, att skolstyrelsen måtte låta införa gåvoföremålen
i angivna skolors inventarieförteckningar samt att väl vårda gåvan.

Skolstyrelsen beslöt att med stor tacksamhet mottaga ovan angivna gåvor
till Kitkiöjärvi och Muodoslompolo skolor samt att på bästa sätt försöka
förvalta desamma enligt givarens önskemål.

Till skolstyrelsens yttrande var också fogad en däri ej särskilt omnämnd
till skolstyrelsen ställd och den 27 juli 1976 daterad skrivelse (i kopia) från
K.N. Denne anför bl. a.

Som alla i styrelsen känner till föreslog ledamoten V.T. att skolstyrelsen
skulle överräcka några små penn- och tuschteckningar till mig som minnesgåva
efter mina tjugoett år i kommunen.

Jag vill ge en liten bakgrund till detta. Jag har helt naturligt haft ganska
mycket med den lokale ledamoten att göra. Så oftajag kunnat har jag lämnat
information till V.T. om skolans verksamhet. Han har alltid varit till
ovärderlig hjälp för vår lilla centralskola och alltid arbetat för dess bestånd.
Han känner alltså mig väl och vad jag uträttat för skolan - bättre än
någon annan. Mot den bakgrunden skall hans förslag om minnesgåva ses.
Det var en helt personlig bedömning av mig och såsom förslag enhälligt antogs
av skolstyrelsen.

Då många i skolstyrelsen inte känner till min verksamhet under tio år i
Kitkiöjärvi och som avslutades med att skolstyrelsen mottog som gåra diverse
konstverk m. m. medsänder jag för kännedom fotostatkopior pä min
skrivelse samt utdrag ur skolstyrelsens protokoll. Dessutom bifogar jag en
förteckning, där jag förprickat de tio småtavlor jag erhållit som gåva.

Observera tavlan jag erhöll redan år 1965 av skolstyrelsen: pastellskiss
av f. d. skolinspektören William Snell.

För mig betyder så klart gåvan oerhört mycket. Jag harju själv en gång
införskaffat tavlorna till skolan för medel, som jag på olika sätt tillförde vår
förening. Så klart kan jag erkänna att det förefaller vara ren nostalgi. Men
dessa små teckningar blir för mig en påminnelse om aktiva år uppe i Tornedalen
— en bygd som jag lärde mig älska. Än en gång tackar jag skolstyrelsen
för minnesgåvan och för alla år av gott samarbete.

De tavlor som K.N. angav att gåvan omfattade återfinns i den år 1965
upprättade förteckningen över original av akvareller, laveringar och tuschteckningar.

De har följande beteckningar.

L Moe Prinsen på trollhästen

A Masolle Vlademars lilla Ida

J Nyström Kejsaren och hovmannen

A Sand Rast på färden till Egypten

339

B	Ellström	Herden och fåren
E	Hällgren	Franska soldater landstiger
S	Kock	Johans käraste nöje
K	Aspelin	Bunden vid pålen
D	Ljungdahl	Trälen Torsten och den vise
		mannen
B	Ellström	Slut för dagen

R.B. yttrade sig över vad som sålunda tillförts ärendet och framhöll därvid
följande. K.N. kunde inte anses vara personlig donator till de år 1965
överlämnade tavlorna. I dennes tackbrev den 27 juli 1976 stod sålunda skolan
och dess förening som ägare. Medel för anskaffning hade till största delen
erhållits genom insamlingar. De tjugo originalteckningar, varur de tio
gåvotavlorna valts, hade enligt uppgift i bilaga 1 till K.N:s skrivelse den 16
maj 1965 skänkts av Sveriges folkskollärarförbund. R.B. ville med det anförda
betona att det var fråga om skolans (kommunens) egendom.

Kommunstyrelsen anmodades att, efter hörande av skolstyrelsen i den
utsträckning som kunde erfordras, inkomma med kompletterande yttrande
i de avseenden som angavs i en inom ombudsmannaexpeditionen upprättad
promemoria i ärendet. I denna ställdes frågor om vilket organ som förvaltade
skolbyggnader och inventarier samt om kommunens praxis beträffande
ordningen för utdelning av minnesgåvor och beträffande den utsträckning
och den form som gåvor förekom i. Vidare frågades om tavlornas
värde samt sades att kommunen borde uttala sig i frågan om skolstyrelsens
åtgärd var förenlig med den kommunala kompetensen med hänsyn till
det kommunalrättsliga förbudet mot att gynna enskilda personer ävensom
till föreskriften att kommunens egendom bör så förvaltas att kommunens
förmögenhet ej minskas.

Kommunstyrelsen svarade med att hänvisa till den förklaring som i nedan
intagna skrivelse avgivits av skolstyrelsen samt med att anföra följande.

Enligt de uppgifter som lämnats av den ursprunglige ägaren av tavlorna
(Federationen Sveriges Folkskollärarförbund) har de ett obetydligt värde.
Gåvan måste uppfattas som en minnesgåva. Med hänsyn till det ringa värdet
kan åtgärden inte anses gynna enskild person eller minska kommunens
förmögenhet.

Den skolstyrelsens skrivelse till vilken kommunstyrelsen hänförde sig
upptar i huvudsak följande.

Pajala skolstyrelse förvaltar i regel skolbyggnaderna och däri befintliga
inventarier.

Någon uppskattning av tavlornas värde finns ej. Federationen Sveriges
folkskollärarförbund som efter anhållan av K.N. skänkt dessa små tavlor
till Kitkiöjärvi skola eller skol IF har kontaktats per telefon, men något

340

värde på tavlorna har ej erhållits. Federationens ordf. G.L. uppger dock
att tavlorna repr. ett obetydligt värde.

Skolstyrelsen har anslag för minnesgåvor, blomsteruppvaktningar

o. dyl. i sitt administrationskonto i budgeten. Om penningmedel hade måst
tas i anspråk skulle en utanordning ha fått ske från detta konto. Något
sådant var dock ej aktuellt i förevarande ärende. Ifrågavarande små tavlor
har aldrig inköpts av kommunala medel.

Enligt kommunfullmäktiges beslut skall minnesgåva lämnas efter 25 års
tjänstgöring i kommunen, när denna tid fullgjorts eller vid avgång med pension
om befattningshavare tjänstgjort minst 20 år i kommunen. Protokollsutdrag
från kommunfullmäktige § 83/74 bifogas. Minnesgåvorna består i
regel av ett presentkort på fn. 600 kr. för inköp från ur- eller guldsmedsavdelning.
Då befattningshavare vid avgång tjänstgjort lång tid men kortare
tid än som erfordras för att få minnesgåva är det praxis hos skolstyrelsen
att avtacka befattningshavaren med en blomsterkorg, till ett pris av ca 100
kr. Avsikten var från början att avtacka även K.N. med en blomsterkorg.
Då han emellertid avböjde detta, ville skolstyrelsen överlämna något minne
åt studierektor K.N., som hade arbetat 21 år i kommunens tjänst. Skolstyrelsen
var väl medveten om, att K.N:s arbete i kommunens tjänst har
varit plikttroget och väl utfört och ville som en liten uppskattning av detta
lämna dessa små tavlor. Tavlorna har en gång getts till Pajala skolstyrelse
av K.N. i hans egenskap av tillsynslärare vid Kitkiöjärvi skola och ledare
för Kitkiöjärvi skol IF. Dessa tavlor och massor av andra tavlor och mycket
annat skänktes till skolstyrelsen av K.N. i ovannämnda egenskaper år
1965 (se K.N:s skrivelse 1965-05-16). Att Kitkiöjärvi SF hade så mycket
att ge bort var ett av de många synliga bevisen på K.N:s energiska arbete.
Han hade under åren som lärare vid Kitkiöjärvi skola ordnat massor av
tävlingar, fester, m. m. och även på föreningens och skolans vägnar bett
att få gåvor från olika håll. Det var K.N:s förtjänst, att Kitkiöjärvi skol IF
hade så mycket att skänka skolstyrelsen år 1965. Därför var det en ringa
gengåva skolstyrelsen gav genom att ge tillbaka dessa 10 små tavlor som
minne åt K.N. från Pajala-tiden. Att ge tillbaka en liten bråkdel av vad Kitkiöjärvi
skol IF (K.N.) själv gett åt skolstyrelsen 11 år tidigare, anser
skolstyrelsen vara en ringa gengåva och ett ringa synligt bevis på skolstyrelsens
uppskattning av K.N:s arbete.

Därför anser skolstyrelsen också att denna tråkiga JO-anmälan icke
skall föranleda någon åtgärd från JO:s sida. Inga kommunala medel har sålunda
använts för att förvärva de små tavlorna, som återskänktes.

Kommunfullmäktiges nämnda beslut angående minnesgåvor lyder:

Kommunfullmäktige beslutar

att fastställa följande ändrade normer för avtackning av förtroendemän
och anställda att gälla fr. o. m. 1974-07-01.

Minnesgåva utgår i form av presentkort till ett värde av f. n. 500 kronor,
som görs värdebeständigt genom årlig uppräkning.

Följande huvudregler ska gälla som villkor för minnesgåva med möjlighet
för kommunstyrelsen att om särskilda skäl föreligger göra smärre avvikelser.

Till kommunal förtroendeman, som under en tid av minst 20 år varit ledamot
av kommunalfullmäktige eller kommunal nämnd eller styrelse, när
uppdraget upphör.

341

Till anställd med minst 25 års tjänstgöring hos kommunen när sagda tid
fullgjorts och med minst 20 års tjänstgöring vid avgång med pension.

Tid för förtroendeuppdrag eller anställning ska räknas för samtliga i den
nybildade kommunen ingående kommunerna.

R.B. bereddes tillfälle att yttra sig över vad som sålunda ytterligare tillförts
ärendet men lät sig därvid inte avhöra.

Vid ärendets avslutande den 30 september 1977 uttalade JO Uhlin följande.

Klagomålet angår förfogande över kommuns egendom. Bestämmelser
härom finns i kommunallagen. (1 detta mitt beslut avses härmed kommunallagen
1953:753, vilken numera upphävts genom kommunallagen
1977:180, som trädde i kraft den 1 juli 1977 och inte innehållsligt ändrar de
regler som här kommer att beröras.)

Innan jag går vidare vill jag erinra om att lagligheten av skolstyrelsens
påtalade beslut hade kunnat prövas i den ordning som är stadgad för s. k.
kommunalbesvär [se 76 § kommunallagen jämförd med 53 § skollagen
(1962:319, efter ändringar omtryckt 1970: 1026)].

Beslutet har efter vad jag inhämtat inte överklagats, vilket hade bort ske
om kommunmedlem önskat få lagligheten av skolstyrelsens beslut prövad
av högre instans med bindande verkan. JO kan härvidlag inte ersätta ordinarie
instanser och således inte upphäva ett av myndighet meddelat beslut.

Enligt den för JO gällande instruktionen skall JO vid tillsyn över kommunala
myndigheter beakta de former i vilka den kommunala självstyrelsen
utövas. Detta leder till att JO är återhållsam när det gäller granskningen
av sådana beslut av kommunala organ som ligger inom den kommunala
självstyrelsen.

Vad angår förevarande fall har jag emellertid ansett det kunna vara av
värde att ur rättslig synpunkt belysa de frågor som uppkommit med anledning
av anmälan till JO.

Enligt 3 § kommunallagen äger kommun att själv, efter vad i samma lag
närmare bestämmes, vårda ”sina angelägenheter”. Den på detta sätt angivna
begränsningen av kommuns kompetens innebär att de kommunala
åtgärderna skall tillgodose ett allmänt till kommunen knutet intresse, vilket
ofta är liktydigt med att åtgärderna kommer en stor del av kommunens
medlemmar till godo. I enlighet härmed har kommun i allmänhet inte rätt
att lämna gåvor eller understöd till enskilda kommunmedlemmar. Kommun
har dock ansetts berättigad därtill vid anställnings- eller andra rättsförhållanden
och får sålunda lämna hos kommun anställd person minnesgåva,
julgåva eller gratifikation. (Se Sundberg: Kommunalrätt. 1964, sid.
466-467, Kaijser: Kommunallagarna II, 1975, sid. 79 och 83, och rättsfallet
RA 1955 not. I 46. Även t. ex. RA 1968 not. U 3 och 1972 not. U 28 är av
intresse.)

342

De normer för avtackning av anställda som upplysts gälla för Pajala
kommun synes i och för sig förenliga med vad som sålunda antytts om
rättsläget. Klagomålet rör emellertid en situation som i några hänseenden
skiljer sig från den med normerna avsedda. K.N:s anställningstid har inte
uppgått till den stipulerade, varför skolstyrelsen inte haft rätt att ge sådan
gåva som normerna anger. Den gåva som skett överensstämmer emellertid
inte heller med skolstyrelsens praxis i liknande fall dä kvalifikationstiden
ej uppfyllts, nämligen att avtacka med en blomsterkorg till ett värde av c:a
100 kr. Redan med hänsyn till det nu anförda kan tvivel råda om skolstyrelsen
haft befogenhet att med avvikelse från normer resp. praxis besluta om
gåva på sätt som skett, särskilt om gåvans värde tages i betraktande. Kommunstyrelsen
har på ett. som det förefaller mig, osäkert underlag kommit
fram till att det var ringa. Ifrågavarande tio ”småtavlor” utgör hälften av
de är 1965 till kommunen skänkta originalillustrationerna till barnböcker i
det kända Saga-Biblioteket. För min del håller jag för troligt att tavlornas
värde i vart fall icke obetydligt överstiger priset på den blomsterkorg som
K.N. avböjde att taga emot.

Skolstyrelsens beslut om gåva innebär inte ett utnyttjande av något för
ändamålet avsett anslag utan ett omedelbart överlämnande till K.N. av
kommunen tillhöriga tavlor. Härigenom berörs ytterligare en inskränkning
i kommunala organs handlingsfrihet. I 50 § kommunallagen stadgas sålunda
att vad kommunen tillhör i fast eller lös egendom bör så förvaltas, att
kommunens förmögenhet ej minskas. Skolstyrelsens beslut medför otvivelaktigt
en förmögenhetsminskning, om än av mindre omfattning. Sålunda
kommer genom beslutet vissa — uppenbarligen icke värdelösa — inventarier
(vilka får anses som "anläggningstillgång" enligt tredje stycket i paragrafen,
se Kaijser, a. a. sid. 279) att frångå kommunen utan ersättning.
Skolstyrelsen har i sitt första yttrande i klagoärendet framhållit att ”den
1965 erhållna gåvan icke tillskapats av kommunala medel”. Jag har svårt
att tillmäta detta förhållande principiell betydelse. Denna ståndpunkt ter
sig närmast självklar, om man betänker att kommunens förmögenhet, vari
dess bestånd av inventarier ingår, kan bildas och ökas på olika sätt, av vilka
gåvor till kommunen är ett. Vidare har skolstyrelsen i samma yttrande
åberopat att tavlorna genom dess beslut ”återgått som gåva till tidigare donator”.
En av de handlingar som skolstyrelsen hänvisat till — K.N:s skrivelse
år 1965 — anger dock att ifrågavarande tavlor skänkts av ”Federationen
Sveriges folkskollär.förb.”. I sin skrivelse 1976 säger sig K.N. visserligen
ha "införskaffat tavlorna” — av sammanhanget att döma samma tavlor
- "till skolan för medel, som jag på olika sätt tillförde vår förening”.
Dessa skiftande versioner av bakgrundsbeskrivningen har dock det gemensamt
att tavlorna inte tillhört K.N. En annan sak är att denne tydligen
varit verksam för att gåvor från olika håll skulle komma till stånd. Trots att
R.B. i sitt yttrande påpekat dessa omständigheter, som alltså framgick av
de till det första yttrandet fogade handlingarna, anförs i skolstyrelsens se -

343

nare yttrande att det var ”en ringa gengåva skolstyrelsen gav genom att ge
tillbaka” tavlorna. Jag finner detta anmärkningsvärt, även om det på andra
ställen i yttrandet sägs att tavlorna givits av K.N. ”i hans egenskap av” lärare
och skolföreningsledare.

Gåvobeslutet kan slutligen ifrågasättas med hänsyn till att det är skolstyrelsen
som har fattat det. Enligt 4 § kommunallagen utövas kommuns beslutanderätt
av kommunfullmäktige, medan förvaltning och verkställighet
tillkommer kommunstyrelsen och kommunens övriga nämnder. Vad särskilt
angår skolstyrelsen föreskrivs i 9 § skollagen (se paragrafens lydelse
enligt lagar 1975:159 och 1977:194) att den — såvitt här är av intresse -skall ombesörja de angelägenheter avseende skolväsendet i kommunen,
vilka är att hänföra till förvaltning och verkställighet, i den mån sådant inte
tillkommer annan enligt särskilt beslut. I förevarande fall har upplysts att
skolstyrelsen i regel förvaltar skolbyggnaderna och däri befintliga inventarier.
Den befogenhet för skolstyrelsen som enligt det nu sagda föreligger
kan emellertid inte utan särskilt bemyndigande omfatta överlåtelse av vad
som hör till kommunens förmögenhet. Beslut av sådan innebörd skall i
princip fattas av kommunfullmäktige såsom utövare av kommunens beslutanderätt.
(Se Sundberg, a. a., sid. 403 och 476-477 och Kaijser, a. a., sid.
121 och 124.) — Med hänsyn till att skolstyrelsen i sina yttranden genomgående
skrivit att tavlorna en gång givits "till skolstyrelsen" — vilket måhända
endast är ett övertagande av K.N:s uttryckssätt i skrivelsen år 1965 —
vill jag tillägga att det självfallet inte finns utrymme för en skolstyrelsens
egen förmögenhet skild frän kommunens i stort.

344

Tjärt stemannafrågor

Systemet med fria eller rabatterade biljetter för resor med SAS eller
LIN

Fråga om systemets lämplighet

JO Lundvik anförde i ett den 14 september 1977 meddelat beslut följande.

I början av år 1977 förekom i massmedia uppgifter om att åtskilliga personer,
däribland flera i framskjuten ställning, åtnjöt mer eller mindre omfattande
förmåner i form av fria eller rabatterade resor med Scandinavian
Airlines System (SAS) eller Linjeflyg Aktiebolag (LIN). Uppgifterna avsåg
- förutom en del personer med anknytning till det privata näringslivet
- regeringsledamöter, departementstjänstemän och andra statsanställda.
Bland de senare nämndes särskilt luftfartsverkets chef och andra som ingår
i verkets ledning. I den tämligen omfattande pressdebatt som blossade upp
hävdades att det här rörde sig om otillbörliga förmåner som kunde påverka
mottagarna i deras tjänsteutövning eller i vart fall rubba allmänhetens förtroende
till deras opartiskhet. Också frågan om förmånernas behandling i
skatterättsligt hänseende diskuterades.

1 förevarande ärende går jag inte in på skatterättsliga frågor utan begränsar
min prövning till spörsmålet om de förmåner som utgått kan anses otillbörliga
eller om systemet med fria eller rabatterade resor eljest måste betecknas
som olämpligt med hänsyn till angelägenheten att värna om tjänsteutövningens
integritet.

Jag vill vidare framhålla, att JO:s tillsyn inte omfattar regeringens ledamöter
eller personer i det privata näringslivet. Jag ingår därför inte i någon
bedömning av förmåner som de kan ha mottagit. Enligt ett pressmeddelande
av den 2 mars 1977 har för övrigt de medlemmar av den nuvarande regeringen,
som erhållit frikort från SAS eller LIN, beslutat skicka tillbaka
dem.

De personer under JO:s tillsyn som åtnjutit reseförmåner av nu åsyftat
slag har - med undantag för luftfartsverkets personal - såvitt framkommit
alla fått dem i egenskap av ledamöter eller suppleanter i styrelsen för SAS,
LIN eller SAS:s svenska moderbolag Aktiebolaget Aerotransport (ABA)
eller av ledamöter resp. suppleanter i ABA:s eller SAS:s representantskap.
Ur den synvinkel jag här granskar frågan måste det anses närmast ointres -

345

sant i vilken form företagen ersätter styrelseledamöter o. d. för deras uppdrag.
I och för sig skulle det kunna sättas i fråga om det är så lämpligt att
statstjänstemän får inneha uppdrag i de berörda flygföretagen. Det är
emellertid härvid att märka att SAS ägs till 3/7 av ABA, som i sin tur till
50% ägs av svenska staten. LIN, åter, ägs till hälften av SAS och till hälften
av ABA. Svenska staten har alltså ett betydande intresse i företagen.
Det är därför förståeligt och i överensstämmelse med praxis på andra områden
att staten vill låta sig representeras i företagens organ av sina egna
tjänstemän. Jag vill erinra om att de jävsfrågor som ett sådant arrangemang
kan ge upphov till diskuterades under förarbetena till förvaltningslagen (se
prop. 1971: 30 del 2 s. 341 och 352). Det ansågs härvid att en myndighetsperson
inom förvaltningen inte borde generellt anses på grund av jäv förhindrad
att ta befattning med ett ärende hos myndigheten bara på den
grund att han är styrelseledamot i bolag, stiftelse eller förening som saken
rör. Då jag förutsätter att jävsaspekten i förekommande fall beaktas har jag
inte funnit uppgifterna i massmedia ge mig anledning till ingripande mot de
berörda statsanställda i allmänhet.

Jag vill i detta sammanhang också nämna att det kommit till min kännedom
att enstaka statstjänstemän, mestadels hörande till myndighets informationsenhet,
deltagit i vissa av SAS anordnade s. k. invigningsflygningar.
Jag har inte funnit anledning upptaga denna sak till närmare utredning.

När det gäller förmånerna till personalen i luftfartsverket har jag däremot
ansett mig böra göra en undersökning. I skrivelse den 11 mars 1977
anmodade jag luftfartsverket att lämna en redogörelse för vilka förmåner
verket eller dess anställda uppbar från SAS och LIN och för bakgrunden
till att dessa förmåner utgick, förekomsten av eventuella avtal o. d. Jag frågade
också om inte systemet med fria eller rabatterade resor lämpligen
kunde avvecklas.

Luftfartsverket inkom med begärd redogörelse och yttrande.

Utredningen fullständigades sedermera bl. a. därigenom att jag vid ett
besök hos luftfartsverkets centralförvaltning i Norrköping samtalade med
generaldirektören Henrik Winberg och företrädare för personalorganisationerna
vid verket.

Av vad som framkommit vid utredningen lämnas här följande sammanfattning.

Systemet med fria eller rabatterade resor för luftfartsverkets personal
grundar sig, i vad angår resor med SAS, på en år 1951, i samband med regeringsförhandlingar
om nya skandinaviska koncessioner för SAS:s danska,
norska och svenska moderbolag, träffad överenskommelse mellan
SAS och de skandinaviska luftfartsmyndigheterna. Överenskommelsen
har kompletterats med speciella avtal av år 1958 och 1974. I vissa delar har
förmånerna sedan länge inte utnyttjats. I korthet gäller numera följande.

I. Tillsynsresor. SAS ställer (bokade) fribiljetter till förfogande för tjänsteresor
som luftfartsverkets personal företar för den i koncessionsvillkoren
föreskrivna tekniska tillsynen.

346

II a. Utbildningsresor. SAS ställer (obokade) fribiljetter till förfogande
för flygtrafiktjänstens personal för utbildning. I samband härmed utfärdas i
allmänhet s. k. cockpit permit (tillstånd att medfölja i förarkabinen).

II b. Koordinations- och omflyttningsresor. Förmånen utnyttjas inte
längre. Sådana resor (tjänsteresor) företas numera med fullt betalda biljetter.

II c. Norrlandsbiljett. Personal som är placerad på nordligare bredd än
Sundsvall får efter ett års anställning uttaga en (obokad) biljett per år för
resa till sydligare del av Sverige. Förmånen gäller även för make samt
hemmavarande barn under 21 år (efter 10 års anställning 24 år).

III. Verksledningens förmåner. Generaldirektören, sex avdelningschefer,
en överingenjör och styrelsens ledamöter har haft rätt att två gånger
per år företaga resor på SAS:s linjer för sig, medföljande make och hemmavarande
barn under 21 år (efter 10 års anställning 24 år). Sedan 1967 har
endast rekvirerats s. k. obokade biljetter och sedan hösten 1976 endast i turistklass.
I luftfartsverkets remissvar till mig av den 6 april 1977 upplyses,
att biljetter enligt denna punkt icke längre rekvireras.

IV. Studieresor. SAS ställer varje år 120 (obokade) fribiljetter till luftfartsverkets
förfogande för att ge personalen möjlighet att företa studieresor
inom Europa för utbildningsändamål eller eljest för erhållande av önskvärd
kännedom om luftfartsförhållanden. Kvoten får även tas i anspråk för
en familjemedlem som medföljer på sådan resa.

V. Rabatterade resor. Personalen får i obegränsad omfattning köpa
(obokad) biljett i SAS:s inrikes trafik med 50% rabatt. Förmånen gäller
även familjemedlemmar samt den anställdes föräldrar.

Med LIN föreligger ett avtal från år 1959 med i princip samma regler om
tillsynsresor, utbildningsresor för trafikledningspersonal och norrlandsbiljetter.
LIN ställer årligen 50 (obokade) fribiljetter till förfogande för inrikes
studieresor. Förmånen gäller den anställde och en familjemedlem. Vidare
har luftfartsverkets personal möjlighet att inköpa (obokad) biljett med 50%
rabatt på LIN:s trafiknät.

I fråga om biljetter på SAS och LIN gäller vidare att rabatterad biljett inköps
av resenären själv medan fribiljetter rekvireras genom luftfartsverkets
centralförvaltning. För obokad biljett, som avser resa utom tjänsten,
har resenären att erlägga expeditionsavgift. Resande med sådan biljett är i
prioritetshänseende efterställd vanliga betalande resenärer. Vid mitt besök
hos luftfartsverket framhölls från personalens sida med styrka att obokade
biljetter inte kunde jämställas med fullgoda biljetter. Biljetterna kunde utnyttjas
bara om plats fanns. Fall nämndes där resenärer tvingats lämna planet
och ta in på hotell i flera dagar eller ta sig hem per tåg från utlandet. Till
de vanliga turistmålen var det för övrigt billigare att anlita charterflyg än
att resa med rabatterad biljett.

Luftfartsverket framhöll i sitt remissyttrande i ärendet, att revidering av
avtalen med SAS och LIN sedan någon tid var aktuell. Verket anförde
bl. a.

Luftfartsverket anser för sin del att 1951 års avtal med SAS och motsvarande
avtal med LIN inte haft något inflytande på verkets och dess tjänstemäns
integritet. Avtalet innehåller emellertid flera bestämmelser som från
svensk synpunkt är otillfredsställande och därför helt eller delvis inte till -

347

lämpas. Andra bestämmelser är oklart utformade, vilket kan leda till missförstånd.
Slutligen finns bestämmelser som illa överensstämmer med de
affärsmässiga relationerna mellan luftfartsverket och SAS. Verket anser
därför att ovannämnda revidering av avtalet bör komma till stånd snarast
möjligt.

Luftfartsverket har för sin del genom skrivelse till SAS 1977-03-30

uppsagt 1951 års avtal till upphörande vid den tidpunkt då nytt avtal

i ämnet mellan verket och SAS kan komma att träffas och träda i kraft.
Som underlag för de fortsatta förhandlingarna har verket utarbetat ett utkast
till nytt avtal, innefattande de principer på vilka ett sådant enligt verkets
mening bör grundas. Dessa principer kan kortfattat uttryckas så att alla
resor i tjänsten - med undantag av tillsynsresor enligt § 3 koncessionsvillkoren
och utbildningsresor för flygtrafiktjänstens personal - skall företas
med fullt betalda biljetter medan resor utom tjänsten skall kunna inköpas
till rabatterat pris på kommersiellt försvarbara grunder. Rabattsystemet
med därtill hörande restriktioner bör i tillämpliga delar så nära som
möjligt ansluta sig till vad som vid varje tid gäller för SAS'' personal. Då
det är angeläget att kommande avtal omfattar samtliga skandinaviska luftfartsmyndigheter
kommer verket att vid de fortsatta förhandlingarna beakta
de synpunkter som kan komma att framföras från dansk och norsk sida.

Verket har i sin skrivelse om uppsägning av 1951 års avtal meddelat
SAS, att verket i avbidan på att nytt avtal träffas upphört att rekvirera fribiljetter
enligt punkt lil i 1951 års avtal.

Verket avser att i samband med att nytt avtal träffas med SAS ta initiativ
för att uppnå en överenskommelse med LIN enligt samma principer.

JO Lundvik gjorde härefter följande bedömning.

De förmåner som det här rör sig om har - med undantag i viss mån för
verksledningens förmåner - inte tilldelats individuella, namngivna tjänstemän
direkt av SAS eller LIN. Förmån av fri resa har fördelats genom luftfartsverkets
centralförvaltning. Rabatterade biljetter, åter. har kunnat köpas
av envar bland personalen. Man kan därför se systemet som en förmån
främst för verket som sådant. Tydligast kommer detta fram när det gäller
tjänsteresor som eljest skolat betalas av verket. Men även när det gäller resor
utom tjänsten har systemet varit till fördel för verket. Möjligheten att
utnyttja fria eller rabatterade resor har befrämjat de anställdas trivsel och
ingått som ett led bland andra personalvårdande åtgärder. För luftfartsverket
är det av vikt att dess personal har intresse för och erfarenhet av civil
luftfart. I vissa befattningar är erfarenhet från luftfart en direkt förutsättning
för att vederbörande skall kunna gå i land med sina uppgifter. Men
även eljest måste det vara en stimulans i arbetet att själv ha flugit och sett
något av de problem man kanske sysslar med vid skrivbordet. Att personalen
kunnat få gratisresor eller rabatterade resor och att dessa förmåner
också utnyttjats har därför legat i verkets intresse.

Att förmånerna sålunda främst kan ses som en förmån för luftfartsverket
som sådant och ej för enskilda tjänstemän - i någon mån kan ett sådant be -

348

traktelsesätt nog läggas även på de förmåner som utgått till verksledningen

— innebär dock inte att man får bortse från integritetssynpunkten.

1 den allmänna debatten har framhållits att det föreligger en motsättning
mellan SAS och charterföretagen. SAS ombesörjer reguljär trafik och har
ett naturligt intresse av att charterflyget inte expanderar för mycket. Om
luftfartsverket får förmåner från SAS. kan verket bli benäget - menar man

- att gynna SAS på charterföretagens bekostnad. Från luftfartsverkets sida
hänvisar man till att det dock är regeringen som drar upp riktlinjerna
och att verket för övrigt i görligaste mån försökt liberalisera bestämmelserna
för charterflyg. — En annan synpunkt som kan framföras är att luftfartsverket
har att öva tillsyn över SAS och LIN och att det kan vara olämpligt
att en tillsynsmyndighet står i beroende till dem som skall kontrolleras.

För egen del saknar jag belägg för att systemet med reseförmåner från
SAS och LIN skulle ha påverkat vare sig luftfartsverket som sådant i dess
tillståndsgivning eller verksamhet i övrigt eller enskilda tjänstemän i deras
arbete. Redan det förhållandet att påståenden i sådan riktning tid efter annan
framförts och vunnit publicitet - den debatt som förekom i massmedia
våren 1977 var inte den första — visar dock att systemet inte är invändningsfritt.
Det kan i vart fall sättas i fråga om inte systemet är ägnat att rubba
allmänhetens förtroende för luftfartsverket och dess tjänstemän.

Förmåner av fria resor förekommer även inom statens järnvägar (SJ)
och jämförelser har gjorts mellan järnvägstjänstemännens och luftfartstjänstemännens
resor. Sett ur synvinkeln av risken för tjänstemännens integritet
ligger dock problemet helt annorlunda till inom SJ än inom luftfarten.
SJ ger sina tjänstemän reseförmåner på det egna nätet medan det för
luftfartsverkets del är fråga om förmåner som kommer utifrån och avser
resor med flygföretag som är ställda under verkets tillsyn. Jag finner därför
en parallell med vad som gäller inom järnvägen inte möjlig.

Luftfartsverket har, som jag redan sagt, att öva tillsyn över SAS och
LIN. vilka båda har att utstå konkurrens från företag av vilka flera också
står under luftfartsverkets tillsyn. Jag kan därför inte finna det annat än
principiellt otillfredsställande om verket förskaffar sig eller sina tjänstemän
förmåner i form av fria resor på SAS eller LIN. Det är visserligen sant
att förmånerna inte motsvaras av någon motsvarande belastning för flygföretaget;
platsen skulle i de flesta fallen ha stått tom om inte fribiljett utställts.
Det rör sig ändock om en förmån, låt vara att biljetten i allmänhet är
obokad vilket medför risker för att den inte kan utnyttjas på avsett sätt.

I stort sett är systemet med fria resor nu under avveckling. Enligt det utkast
till nytt avtal som luftfartsverket utarbetat skulle systemet bibehållas
endast för de s. k. tillsynsresorna och utbildningsresor för flygtrafiktjänstens
personal. Tillsynsresorna intar enligt min mening en särställning. Det
är resor som ingår som ett led i tillsynen över vederbörande företag. Vid
vissa av dessa resor följer tjänstemannen med i förarkabinen för att se vad
som där sker. Andra resor har mera karaktär av transportresor men görs

349

för att på ankomstorten kontrollera verkstäder och annan teknisk tjänst
m. m. Jag finner det helt naturligt att kostnaden för dessa resor inte skall
bäras av luftfartsverket utan åtminstone ytterst av vederbörande flygföretag.
Om detta resultat vinnes genom utnyttjande av fribiljetter eller på annat
sätt synes mig likgiltigt ur integritetssynpunkt. — Utbildningsresor för
flygtrafiktjänstens personal företas enbart för studier ombord eller vid trafikledningsorgan
på destinationsflygplatsen. Nyttan, för att inte säga nödvändigheten
av sådana studier ligger i öppen dag. Någon enstaka gång har
sådan resa företagits med utländskt bolag men i regel sker de med SAS eller
LIN. Man kan naturligtvis diskutera varför kostnaden för dessa resor
skall bäras av SAS eller LIN när nyttan av resorna, dvs. att tjänstemännen
lär sig sina saker, kommer allt flyg till godo. Eftersom resorna i regel företas
i förarkabinen och alltså ej under samma villkor som vanliga resor skulle
det emellertid vara svårt att prissätta dem. För SAS och LIN torde de
inte medföra någon nämnvärd belastning. Med betraktande härav och av
det stora svenska statsintresset i SAS och LIN synes mig någon allvarligare
invändning inte böra riktas mot systemets bibehållande i vad gäller
dessa resor. — I övrigt finner jag det tillfredsställande om systemet med
fria resor nu slopas; inte minst gäller detta resorna för personalen i luftfartsverkets
ledning.

De fria resor som alltjämt förekommer skulle enligt föreliggande utkast
till nytt avtal - med nyss angivna två undantag - ersättas av rabatterade
resor. Sådana förekommer, som framgår av det tidigare anförda, redan nu.
Ur principiell synvinkel kan vissa invändningar riktas även mot detta system.
Mycket beror naturligtvis på vilken rabattsats som tillämpas. Hittills
har det varit 50%. Att en storkund — och som sådan kan man nog i detta
sammanhang betrakta luftfartsverket med dess personal - utverkar viss
rabatt är inget ovanligt och det behöver inte ligga något otillbörligt i det. I
förevarande fall tillkommer att det i allmänhet eller uteslutande rör sig om
obokade biljetter vilka medför olägenheter och risker för resenärerna. Sådana
biljetter måste helt naturligt värderas lägre än vanliga biljetter. Ett
system med rabatterade biljetter bör därför enligt min mening inte möta
betänkligheter ur integritetssynpunkt, förutsatt att rabattsatsen inte är alltför
stor, och systemet måste under alla förhållanden anses avgjort bättre
än det med fribiljetter.

Vad som framkommit i ärendet ger mig, med hänsyn till att en omläggning
förestår av systemet med fribiljetter, inte anledning till vidare åtgärd.

Den skatterattsliga frågan; en redogörelse för fakta

Den 29 december 1977 anförde JO Lundvik i ett beslut följande.

År 1951 träffades mellan Scandinavian Airlines System (SAS) och de

350

skandinaviska luftfartsmyndigheterna överenskommelse om att myndigheternas
personal skulle få fria eller rabatterade resor med SAS enligt vissa
regler. Förmåner i form av fria resor kom också att utgå till vissa regeringsledamöter,
departementstjänstemän m.fl. Även Linjeflyg Aktiebolag
(LIN) har lämnat sådana förmåner.

Redan tidigt uppmärksammades frågan om förmånernas skatterättsliga
behandling.

1 november 1956 meddelade förste taxeringsintendenten Sven Holdo vid
dåvarande överståthållarämbetet på förfrågan från SAS:s sida, att uppgift
tills vidare inte behövde lämnas till taxeringsmyndigheterna om fria eller
rabatterade resor med SAS. Meddelandet kan rimligen inte ha grundats på
annan uppfattning än den att förmånerna inte var skattepliktiga.

Under hösten 1960 förekom tidningsskriverier om statsrådens och luftfartstjänstemännens
fria resor. Också skattefrågan bragtes därvid på tal.
Skriverierna föranledde en enskild person att hos JO anföra klagomål mot
luftfartsverket och dess personal.

Efter utredning avlät JO (justitieombudsmannen Alfred Bexelius) den 6
maj 1964 en skrivelse till Kungl. Maj:t, vari JO redogjorde för vad som
framkommit och ifrågasatte om inte en radikal omprövning av friresesystemets
berättigande var motiverad. Klaganden i ärendet hade också framhållit
att åtskilliga av de berörda förmånerna borde vara underkastade beskattning.
JO fann uppenbart att synpunkten var värd beaktande men gick
inte närmare in på hithörande problem.

JO:s skrivelse remissbehandlades men blev sedan liggande i kommunikationsdepartementet
till dess Kungl. Maj:t den 23 november 1973 beslöt
lämna den utan åtgärd.

I början av år 1977 påtalades ånyo i massmedierna att förmåner i form av
fria eller rabatterade resor med SAS och LIN utgick, förutom till personer
i det privata näringslivet, till regeringsledamöter, departementstjänstemän
och andra statsanställda, däribland flera i luftfartsverket. Man menade att
det rörde sig om otillbörliga förmåner. Även skatteaspekter berördes.

1 skrivelse till luftfartsverket den 11 mars 1977 infordrade jag en redogörelse
för vilka förmåner verket eller dess anställda uppburit. Redogörelsen
kompletterades sedan med annan utredning.

Jag avgjorde ärendet den 14 september 1977.1 Jag framhöll att jag i det
ärendet inte gick in på skatterättsliga frågor utan begränsade min prövning
till spörsmålet om de förmåner som utgått kunde anses otillbörliga eller om
systemet med fria eller rabatterade resor eljest måste betecknas som
olämpligt med hänsyn till angelägenheten att värna om tjänsteutövningens
integritet. Jag uttalade sammanfattningsvis att jag inte kunde finna det annat
än principiellt otillfredsställande att luftfartsverket förskaffade sig eller

1 Beslutet har i sin helhet återgivits ovan under I.

351

sina tjänstemän förmåner i form av fria resor på SAS eller LIN. I stort sett
var systemet med fria resor dåmera under avveckling och skulle ersättas
med rabatterade resor. Ur principiell synvinkel - fortsatte jag — kunde
vissa invändningar riktas även mot detta system. Mycket berodde naturligtvis
på vilken rabattsats som tillämpades. Att en storkund — såsom i detta
fall luftfartsverket - utverkade viss rabatt var inget ovanligt och det behövde
inte ligga något otillbörligt i det. I förevarande fall tillkom att det i
allmänhet eller uteslutande rörde sig om s. k. obokade biljetter vilka medförde
olägenheter och risker för resenärerna. Sådana biljetter måste helt
naturligt värderas lägre än vanliga biljetter. Ett system med rabatterade
biljetter borde därför enligt min mening inte möta betänkligheter ur integritetssynpunkt,
förutsatt att rabattsatsen inte var alltför stor, och systemet
måste under alla förhållanden anses avgjort bättre än det med fribiljetter.

- Vad angick förmånerna till regeringsledamöter, personer i det fria näringslivet.
vissa tjänstemän m.fl. konstaterade jag - under hänvisning
bl. a. till reglerna för JO:s tillsynskompetens och till det förhållandet att de
tjänstemän utanför luftfartsverket, som uppburit förmåner, fått dem i
egenskap av ledamöter i SAS:s eller LIN:s styrelse eller annat dylikt organ

— att jag inte kunde ingripa.

Under mellantiden hade skattefrågan dragits upp i flera ärenden hos JO.

1 vissa av dem påtalades, att skattechefen i Stockholm i mars 1977 i en promemoria
rekommenderat taxeringsnämnderna att vid årets taxering inte
vidtaga någon taxeringsåtgärd med anledning av åtnjutna förmåner av förevarande
slag. Skattechefen handlade själv - hette det i promemorian —
denna fråga och skulle låta vidtaga de åtgärder som kunde komma att bli
nödvändiga. Jag framhöll i ett av dessa ärenden (1685- 1977), avgjort den
15 juli 1977, att skattechefen hade tid för ordinarie besvär över 1977 års
taxering intill den 2 maj 1978 och lämnade anförda klagomål utan åtgärd.
Med detta hade jag dock inte släppt skattefrågan ur sikte.

Den 30 juni 1977 innehöll Expressen en artikel varav framgick bl. a. att
förutvarande utrikesministern Sven Andersson av taxeringsnämnden i
Oscars första distrikt i Stockholm blivit taxerad för förmån av fria resor
med SAS. Det sades att Andersson med största sannolikhet skulle komma
att besvära sig hos länsskatterätten. Enligt artikeln hade tidningen fått
uppgifterna av byrådirektören Thorwald Arvidsson som var ledamot av
taxeringsnämnden. Med anledning härav infordrades, under hänvisning till
bestämmelsen i I 17 § taxeringslagen om tystnadsplikt, yttrande från Arvidsson.
I sitt yttrande framhöll Arvidsson att de av tidningen återgivna
uppgifterna svarade mot innehållet i taxeringsnämndens underrättelse till
Andersson om avvikelse från dennes deklaration och att denna underrättelse
var en offentlig handling. Arvidsson gick i sitt yttrande in på frågor
om deklarationens behandling och på skattechefens agerande. I mitt beslut,
meddelat den 4 oktober 1977. fann jag att Arvidssons uttalanden till
Expressen inte kunde föranleda något ingripande från min sida. Med an -

352

ledning av vad Arvidsson sagt om deklarationens behandling och skattechefens
agerande tilläde jag — efter att ha inhämtat att Andersson mycket
riktigt anfört besvär över sin taxering och att skattechefen avsåg att personligen
yttra sig över besvären — följande.

Jag har följt den skatterättsliga frågan men finner ett ställningstagande
från min sida inte vara aktuellt för närvarande. När skattechefen i Stockholms
län avgett yttrande över Sven Anderssons besvär, vill jag överväga
frågan på nytt. 1 nu förevarande ärende går jag alltså inte in på skattefrågan.
Ärendet avslutas därför.

Jag kan nu tillägga att min avsikt var att ta upp den skatterättsliga frågan
i hela dess vidd och därvid eventuellt också göra en framställning till regeringen
om lagändring för att få frågan om skatteplikt för reseförmåner klarlagd.
Anmodan hade under hand utgått till skattechefen att ge mig del av
hans yttrande när det förelåg.

Innan jag fått del av skattechefens yttrande vände sig Medborgarrättsrörelsen
i en skrivelse av den 10 december 1977 till justitiekanslem och hemställde
bl. a. att denne måtte utreda huruvida anledning fanns att vidtaga
disciplinära åtgärder mot offentlig funktionär i anledning av handläggningen
av frågan om beskattningen av SAS-frikort. Skrivelsen har av justitiekanslern
remitterats för yttrande av riksskatteverket och skattechefen i
Stockholms län.

Sedermera, den 23 december 1977, tillställde skattechefen mig kopia av
sitt yttrande till länsskatterätten över Anderssons besvär. Skattechefen
anför där sammanfattningsvis, att laglig grund saknas för inkomstbeskattning
av Andersson för ifrågavarande förmån och att han därför tillstyrker
att besvären bifalles.

Skattechefen har vidare tillställt mig kopia av en den 21 december 1977
dagtecknad skrivelse från honom till budgetdepartementet angående beskattning
av förmån av fria flygresor m. m. Han ger där uttryck för den
uppfattningen att de avsedda förmånerna inte i något fall är skattepliktiga.
Skrivelsen avslutas med följande ord.

Det får anses naturligt att de skattskyldiga som berörs av frågan uppfattar
det som orimligt om man beskattar dem för förmåner som de mottagit i
den tron att de inte varit skattepliktiga. Å andra sidan är det förståeligt om
den vanlige skattebetalaren finner det anstötligt att förmåner av i och för
sig betydande värde inte blir beskattade hos dem som mottagit desamma.

På grund av det anförda anser jag det vara ett rimligt krav att värdet av
förmån av fria resor i samtliga fall beskattas i likhet med andra förmåner av
närbesläktad art.

Enligt min uppfattning kan detta beskattningsspörsmål endast bringas
till en godtagbar lösning genom ändring i gällande lagstiftning.

I det läge som frågan kommit dels genom Medborgarrättsrörelsens fram -

353

ställning till justitiekanslern, dels genom skattechefens skrivelse till budgetdepartementet
finner jag vidare utrymme saknas för någon min åtgärd, i
vart fall i nuvarande läge.

Tjänstemän i statligt verk har låtit bjuda sig på förtäring av företag
som verket anlitat. JO påpekar att tjänstemän bör undvika att ställa
sig i tacksamhetsskuld till utomstående personer som de har att göra
med i sin tjänst

I en skrivelse som inkom till JO den 2 maj 1977 ifrågasatte "Sune Jansson,
Stockholm” om inte tjänstemän vid trafiksäkerhetsverket i fyra i skrivelsen
närmare angivna fall fått eller försökt få otillbörliga förmåner och
han begärde därför att JO skulle undersöka saken. Två av fallen var följande.

1. På kvällen den 20 oktober 1976 hade en av trafiksäkerhetsverket anlitad
reklambyrå i anslutning till en då pågående kurs i Södertälje bjudit där
närvarande tjänstemän från trafiksäkerhetsverket på "en omfattande måltid
med en hel del dryckesvaror och därtill en egen artist”. Enligt uppgift
skulle reklambyrån senare ta ut pengarna av trafiksäkerhetsverket genom
att erhålla attest på en räkning utan utfört arbete.

2. Vid ett tillfälle hade det arrangerats en avskedsfest på restaurang Diana
i Stockholm för en av de anställda på trafiksäkerhetsverkets informationssektion
och den festen hade betalats på samma sätt som tillställningen
i Södertälje.

Uppgifterna i skrivelsen byggde enligt klaganden på upplysningar som
han erhållit av en kontaktman i trafiksäkerhetsverket.

Med anledning av uppgifterna i klagoskrivelsen lät JO Lundvik verkställa
utredning i saken, varvid bl. a. följande framkom.

/. Trafiksäkerhetsverkets kurs i Södertälje i oktober 1976

I vecka 43 1976 anordnade trafiksäkerhetsverket i samarbete med annonsbyrån
Ted Bates en konferens eller kurs på Skogshöjd i Södertälje.
Konferensen avsåg i första hand att informera informationssekreterare och
skolkonsulenter — trafiksäkerhetsverkets fältorganisation — om verkets
huvudkampanj för 1977 ”Till och från arbetet”. Trafiksäkerhetsverket
svarade för mat- och logikostnader för sin personal. 1 anslutning till konferensen
eller närmare bestämt på kvällen den 20 oktober arrangerade annonsbyrån
en överraskning för deltagarna. Överraskningen visade sig vara
en trolleriföreställning och under denna bjöds gästerna på förfriskningar -drink eller juice — samt tilltugg. Kostnaderna för arrangemanget uppgick
till 1 610 kronor. Av misstag kom detta belopp sedermera att debiteras trafiksäkerhetsverket.
Felet uppdagades i anslutning till JO:s utredning i

23 Riksdagen 1978/79. 2 sami. Nr I

354

ärendet och trafiksäkerhetsverket har numera erhållit en kreditnota på beloppet.

2. Restaurang Diana

Den 19 januari 1977 bjöd annonsbyrån Ted Bates personalen på trafikoch
informationsbyråns informationssektion - ett tiotal personer - på
restaurang Diana i Stockholm. Annonsbyrån hade i förväg kontaktat chefen
för informationssektionen Bengt Skoglund och därvid diskuterat lämpligheten
av att arrangera ett informationsmöte för sektionens personal någon
kväll på en restaurang, varvid Skoglund tackat ja. Enligt vad Skoglund
uppgivit ville Ted Bates presentera sin byrå, som var rätt okänd för de flesta
på informationssektionen, och den presentationen eller informationen
kom då att förläggas till restaurang Diana. Sammankomsten på restaurangen
började också med en presentation av byrån och i anslutning därtill serverades
drinkar. Efter presentationens slut bjöds gästerna på en måltid bestående
av förrätt, varmrätt och kaffe. Till maten serverades vin. Kostnaderna
för arrangemanget betalades av Ted Bates.

Vid utredningen framkom inget som tydde på att kostnaderna sedermera
skulle ha övervältrats på trafiksäkerhetsverket. Bland de inbjudna gästerna
var även Skoglunds sekreterare, som dock slutat sin anställning några dagar
innan. Sektionen passade då på att avtacka henne under besöket på
Diana, och det är troligen förklaringen till att det i klagoskrivelsen uppgivits
att det var en avskedsfest.

Beträffande de två återstående klagopunkterna framkom intet som kunde
ge stöd för klagandens påståenden. Fallen förbigås därför här.

Efter remiss inkom trafiksäkerhetsverket med yttrande och anförde därvid.
såvitt nu är i fråga, följande.

TSV.s kurs i Södertälje i oktober 1976

”Janssons” påstående innebär att en av verket anlitad reklambyrå bjudit
verkets tjänstemän på ”en omfattande måltid med en hel del dryckesvaror”
och att verket skulle få betala ”på en räkning utan utfört arbete”.
Såvitt framgår av utredningen har ifrågavarande företag, Ted Bates, avsett
att bjuda på en drink och en enklare trolleriföreställning men att kostnaden
härför kommit att belasta verket, vilket framkommit till följd av utredningen.
Saken har numera rättats till. Vad som framkommit framstår i och för
sig som anmärkningsvärt. Å andra sidan har det enligt verkets mening inte
framkommit sådana omständigheter, som ger anledning att ifrågasätta
brottsligt handlande eller tjänsteförseelse av någon hos verket anställd. 1
övrigt kan påpekas, att initiativet till ”överraskningen” togs av företrädare
för Ted Bates och att ingen hos verket anställd kunde direkt förutse dess
utformning. Den förmån verkets tjänstemän erhöll synes inte jämförbar
med vad som kräves enligt 20 kap. 2 § brottsbalken. Ytterligare synpunkter
av allmän natur lämnas nedan under avsnittet "Restaurang Diana”.

355

Restaurang Diana

Utredningen visar att Ted Bates inbjudit informationssektionen inom
trafik- och informationsbyrån - ett tiotal personer - till ett informationsmöte
kvällstid på restaurang Diana. Den förmån, som tillhandahållits verkets
tjänstemän, har bestått i en drink, förrätt, varmrätt och kaffe samt enligt
uppgift vin till maten. Inbjudan till sammankomsten har riktats till sektionschefen
Bengt Skoglund. Denne får sålunda anses i första hand ansvarig
för att övrig personal på sektionen infunnit sig till mötet med företrädare
för Ted Bates. Trafiksäkerhets verket har träffat avtal den 16 juli 1976
med Ted Bates om medverkan i verkets informationsaktiviteter. Inom ramen
för detta avtal och för att lösa uppgifterna är det både berättigat och
nödvändigt att verkets personal finner lämpliga former för samverkan. Det
är vanligt att verkets tjänstemän, i synnerhet regionalt, arbetar kvällstid i
sina kontakter med organisationer, kommunala företrädare etc. Det kan
också inträffa att verkets tjänstemän i sådana situationer inbjuds att deltaga
i gemensamma måltider med verkets intressenter. Att därvidlag konsekvent
avsvära sig alla former av samvaro skulle te sig stötande och också
stå i strid med verkets målsättning inom informationsområdet. Någon genomgripande
analys av förhållandet mellan verkets tjänstemän och intressenter
i detta avseende har ej skett i den meningen att verket genom tjänsteföreskrifter
preciserat gränserna närmare. Däremot har frågan varit uppe
till muntliga överläggningar med berörda tjänstemän, varvid verket rekommenderat
en restriktiv hållning till allt sådant som skulle kunna uppfattas
som belöningar för tjänsteutövning. Som ytterligare bakgrund kan också
framhållas att rekryteringen till trafiksäkerhetsverket sker från sinsemellan
mycket olika områden. Verket sysselsätter tekniker, datapersonal, jurister,
ekonomer, massmediapersonal etc. 1 likhet med Skoglund, som varit
anställd ca ett år inom verket och hela sitt tidigare yrkesverksamma liv
varit i privat tjänst som reklamman, har många anammat vanor och traditioner
från sin tidigare yrkesverksamhet och naturligen medfört dem till
verket. Skoglund torde, sett mot denna bakgrund, själv funnit det helt naturligt
att kontakten med Ted Bates även kunnat ske i den form som här blivit
fallet.

Enligt verkets uppfattning står dock Skoglunds handlande i strid mot
den restriktiva hållning verkets personal skall inta ifråga om att motta förmåner.
Härvid beaktas särskilt att mötet ägde rum kvällstid på en restaurang.
Det står emellertid klart att Skoglund härvidlag handlat av oförstånd.
Hans uppsåt har endast varit att främja samarbetet mellan Ted Bates och
sektionens personal för att åstadkomma en så bra produkt som möjligt.
För detta talar öppenheten i agerandet och uppgiftslämnandet till utredningsmannen.
Hade Skoglund åsyftat att för egen eller annans räkning åtkomma
belöningar av otillbörlig natur hade han säkert valt andra former
för detta än vad som nu blivit fallet. Sett mot denna bakgrund kan förfarandet
enligt verkets mening inte anses brottsligt, än mindre att Skoglund
skulle ha insett detta. Verket avser emellertid att i kommande tjänsteföreskrifter
belysa dessa frågor närmare och markera ytterligare den restriktiva
hållningen verkets tjänstemän bör inta till frågan om att mottaga förmåner
som skulle kunna tolkas som belöningar i tjänsten. I sista hand måste
dock frågor av detta slag avgöras från fall till fall beroende på omständigheterna.

356

Vid ärendets avgörande den 5 oktober 1977 anförde JO Lundvik.

De i klagoskrivelsen gjorda påståendena om förmåner till tjänstemän vid
trafiksäkerhetsverket har vid den i saken verkställda utredningen visat sig
delvis riktiga. Det har således klarlagts att tjänstemän låtit sig bjudas på
tillställningar dels på Skogshöjd i Södertälje, dels på restaurang Diana i
Stockholm, vilka tillställningar bekostats av annonsbyrån Ted Bates.

Rent allmänt vill jag säga att tjänstemän hos staten eller kommun bör
undvika att ställa sig i tacksamhetsskuld till utomstående personer som de
har att göra med i sin tjänst. Mottagandet av "otillbörlig belöning" för
tjänsteutövningen kan medföra straff enligt 20 kap. 2 § brottsbalken för
mutbrott. Huruvida en belöning är att anse som ”otillbörlig" måste bedömas
från fall till fall. 1 propositionen 1975/76:176 med förslag till nya regler
om mut- och bestickningsansvaret framhålls, att otillbörlig är varje transaktion
som objektivt sett är ägnad att påverka funktionärens tjänsteutövning.
Vidare anför departementschefen (s. 37) följande.

Förmåner som faller inom ramen för vanlig artighet och uppmärksamhet
i umgänget människor emellan - exempelvis blomsteruppvaktning
i samband med högtidsdagar, sjukdom och representation -är givetvis i allmänhet att anse som tillbörliga. Om förmånerna utgörs
av kapitalvaror eller annan dyrbarare egendom bör det för att kravet
på tillbörlighet skall anses uppfyllt föreligga ett djupare vänskapsförhållande
mellan givare och mottagare som inte enbart grundas på förbindelser
i tjänsten. Att en förmån av mera betydande värde omfattas
av s.k. allmän sedvänja eller en på visst samhällsområde accepterad
kutym torde däremot inte utan vidare göra förmånen tillbörlig.

Det anförda har avseende på mutbrott, vilket ju är en straffbar gärning.
En tjänsteman bör undvika att komma i närheten av gränsen för det straffbara.
Även om en förmån eller belöning objektivt sett inte är "otillbörlig",
kan mottagandet av en sådan lätt nog leda till ryktesspridning och medföra
att tjänstemannens eller hela myndighetens anseende blir nedsatt i allmänhetens
ögon. En tjänsteman gör därför klokt i att visa restriktivitet när det
gäller att mottaga förmåner.

Jag återgår till det nu aktuella ärendet.

Vad då först rör annonsbyråns arrangemang på Skogshöjd framgår det
av utredningen att det därvid bjöds på drinkar och underhållning i form av
en trolleriföreställning. Däremot har det inte framkommit något som tyder
på att annonsbyrån skulle ha bjudit på en omfattande middag. Även om
bjudningen således var av betydligt blygsammare slag än vad klaganden
anfört kan det diskuteras huruvida det var alldeles lämpligt att tjänstemän
från trafiksäkerhetsverket deltog i den. Det är många gånger svårt att dra
en bestämd gräns när det gäller vad som kan anses acceptabelt eller inte
acceptabelt i dylika sammanhang. Som trafiksäkerhetsverket anfört i sitt
yttrande bör stor restriktivitet tillämpas ifråga om vad som kan tillåtas. En
sådan restriktivitet har möjligen inte iakttagits i detta fall. Jag anser dock

357

inte att de tjänstemän som del'' >g i tillställningen handlat på ett sätt som
skulle påkalla ett formligt ingripande från min sida.

Vad så rör tillställningen på restaurang Diana framgår det av utredningen
att den tillkom efter det att chefen för informationssektionen inom trafik-
och informationsbyrån Bengt Skoglund tackat ja till en av annonsbyrån
Ted Bates föreslagen informationsträff med efterföljande middag. Det var
således Skoglund personligen som tog ställning i frågan och får därmed,
som trafiksäkerhetsverket också anfört i sitt yttrande, anses ansvarig för
att övrig personal på informationssektionen — ett tiotal befattningshavare
- infann sig till och deltog i informationsträffen och middagen. Jag har full
förståelse för att Skoglund vid förfrågan ."rån Ted Bates fann det angeläget
att hans personal fick tillfälle att lära känna de personer på annonsbyrån
som de skulle samarbeta med och samtidigt fä <*n inblick i byråns organisation.
Hans svar på inbjudningen innebar dock inte bara ett ja till informationsträffen
utan också ett accepterande av att Ted Bates bjöd såväl honom
själv som ett antal av hans medarbetare på restaurang. Skoglund synes inte
närmare ha övervägt huruvida det verkligen var lämpligt att deltaga i den
föreslagna middagen, utan accepterat arrangemanget i den form det föreslogs
från annonsbyråns sida. Det förhållandet framstår som något anmärkningsvärt
med tanke på att den middag det här var fråga om knappast
får ses som en förmån av ringa slag. Det är möjligt att avsaknaden av närmare
tjänsteföreskrifter på det här området i alltför hög grad lämnat fältet
fritt för tjänstemännens egna tolkningar och att dessa tolkningar inte alltid
varit så restriktiva som de bort vara. Ifråga om Skoglunds handlande, som
jag således är kritisk mot. har jag dock inte funnit anledning frångå trafiksäkerhetsverkets
bedömning att det skett av oförstånd och jag anser det
därför inte påkallat med någon åtgärd utöver mina nu gjorda uttalanden.
Jag förutsätter att trafiksäkerhetsverket snarast kommer att belysa hithörande
frågor i tjänsteföreskrifter.

Vad klaganden i övrigt påtalat föranleder inte någon åtgärd från min sida.

Helmers-fallet

1 en skrivelse, vilken inkom till JO den 1 juni 1977, riktade fil. lic. Reinhard
Helmers kritik bl. a. mot JO och föredragande vid ombudsmannaexpeditionen
för beslut som tidigare fattats av JO i anledning av klagomål
från Helmers, främst mot organ och befattningshavare vid Lunds universitet.
Helmers gjorde gällande att JO skulle ha fattat ett ”falskt beslut", att
JO genom sitt ställningstagande i prövade ärenden skulle ha gjort sig skyldig
till skyddande av brottsling samt — med hänvisning till den uppmärksamhet
Helmers sak rönt bl. a. i massmedierna — att JO:s anseende skulle
kräva att en omprövning av de tidigare fattade besluten kom till stånd.

358

Beslut i de av Helmers åsyftade ärendena — sju till antalet — meddelades
under tiden den 9 januari 1973 till den 21 september 1976. Ärendena har
diarienumren 3536/72, 2668/73, 3110/73, 3271/73, 86/74, 228/75 och
1675/76.

I beslut den 2 november 1977 uttalade JO Uhlin inledningsvis följande.

För att så långt möjligt söka undanröja vaije tvivel om att någon relevant
uppgift av förbiseende ej blivit beaktad eller något sakförhållande felaktigt
återgivet vid prövningen av Helmers tidigare klagomål hos JO har jag
granskat hela materialet angående Helmers mångåriga tvister med universitetsmyndigheterna.
Att i detalj gå in på de förhållanden som varit föremål
för prövning här och de överväganden som därvid gjorts skulle emellertid
föra för långt. Jag har därför inskränkt mig till att särskilt redovisa det
ärende som Helmers i sin inlaga av den 1 juni 1977 omnämner som ett
”falskt beslut" och prövat riktigheten av detta påstående. Jag redovisar
också mina överväganden i frågan huruvida materialet rörande Helmers
sak ger stöd för påståendet att Helmers skulle varit utsatt för en ”systematisk
och avsiktlig kampanj i syfte att med rättsstridiga förfaranden skilja
honom från hans tjänst".

Genom beslut den 2 juli 1975 avgjorde ställföreträdande JO Tor Sverne
ett ärende med dnr 3110/73 i anledning av klagomål från Helmers mot professorerna
Richard Dahlbom och Christoffer Rappe rörande innehållet i
två sakkunnigutlåtanden i ett tjänstetillsättningsärende. Beslutet återges i
det följande i dess helhet.

Ställföreträdande JO Tor Sverne:

"Till en år 1972 ledigförklarad tjänst som extra universitetslektor i organisk
kemi vid Lunds universitet anmälde sig som sökande, förutom Helmers.
fil. doktorerna L-O Carlsson, L.G. Gonzalez, S. Nilsson och E.
Sandberg samt fil. mag. I. Wennerbeck. I ärendet avgavs yttranden av den
s. k. tjänstetillsättningsnämnden vid avdelningen för organisk kemi samt
kemiska sektionen. Dessutom inhämtades yttranden från två utanför universitetet
stående sakkunniga, professorn vid Uppsala universitet Richard
Dahlbom och professorn vid Umeå universitet Christoffer Rappe.

Konsistoriet beslöt den 12 oktober 1972 i enlighet med de avgivna yttrandena
att förordna Carlsson till innehavare av tjänsten fr. o. m. den 1 november
1972 tills vidare, dock längst t. o. m. den 30 juni 1973. Ärendet har
efter överklagande prövats av såväl universitetskanslersämbetet som
Kungl. Majit, vilka genom beslut den 30 maj 1973 resp. den 7 juni 1974 ej
funnit skäl ändra konsistoriets ställningstagande.

I en skrift som kom in hit den 1 november 1973 påtalade Helmers att
Dahlbom och Rappe i sina sakkunnigutlåtanden dels förväxlat betygsgraderna
i lärarskicklighet från de olika betygssystem som tillämpats vid lä -

359

rarhögskolornas ämneslärarutbildning, dels ock använt de sökandes betyg
i lärarskicklighet på lärarhögskola som enda urvalskriterium mellan sökandena.

Av utredningen i ärendet framgår att följande betygssystem tillämpats
vid lärarhögskolorna såvitt gäller betyg i lärarskicklighet på ämneslärarlinjen.

Höstterminen 1964— vårterminen 1968:

Betygsgraderna Lämplig, Mycket lämplig och Utmärkt lämplig med avsedd
fördelning 10, 80 och 10 %. Enligt underhandsuppgift blev utfallet 5,
80 och 15 %.

Höstterminen 1968 och tillsvidare:

Betygsgraderna 1, 2 och 3 med avsedd fördelning 60, 25 och 15 %.

Av de i utlåtandena bedömda personer, som genomgått lärarhögskola
(alla utom Sandberg), hade Nilsson och Wennerbeck bedömts enligt det
äldre systemet. Båda hade erhållit betyget Mycket lämplig, vilket i det systemet
utgjorde normalbetyg. Övriga hade bedömts enligt det nu gällande
systemet. Carlsson och Gonzales hade båda fått betyget 2 och Helmers
normalbetyget I.

Inom respektive, dock inte helt jämförbara betygssystem, hade alltså
Helmers, Nilsson och Wennerbeck tilldelats normalbetyget i lärarskicklighet
medan Carlsson och Gonzales erhållit ett högre betyg. Ingen av sökandena
hade fått högsta betygsenheten.

Rappe har i sitt utlåtande förklarat, att såväl Carlsson som Nilsson har
goda betyg från lärarhögskola. Vidare har Rappe kommenterat Wennerbecks
betyg som bra betyg och Helmers betyg som normalbetyg. Rappe
har slutligen funnit Helmers betyg anmärkningsvärt mot bakgrund av dennes
mångåriga undervisningsverksamhet vid Lunds universitet.

Dahlbom har i likhet med Rappe förklarat Carlsson och Nilsson ha goda
vitsord från lärarhögskolan. Dahlbom har vidare uttalat att Helmers har
lägre betyg från lärarhögskolan än övriga sökande, som genomgått denna
utbildning.

Dahlbom och Rappe har efter remiss avgivit yttranden i ärendet.

Beträffande den påstådda betygsförväxlingen förklarade Dahlbom att betygen
enligt de två betygssystemen icke utan vidare kunde jämföras och att
Helmers fått det lägsta betyget av de tre sökande, som prövats enligt det
nu gällande systemet. Rappe åberopade skillnaderna i procenttal mellan de
olika betygssystemen. En jämförelse visade enligt Rappe bl. a. att ingen
kunde erhålla sämre betyg än Helmers i det system som gällde för honom,
medan däremot 15 % av de studerande kunde få sämre betyg än Nilsson
och Wennerbeck i det för dem gällande betygssystemet.

Både Dahlbom och Rappe tillbakavisade kategoriskt under hänvisning
till sina utlåtanden Helmers påstående om att de använt betygssättningen
på lärarhögskolan som enda urvalskriterium för rangordningen mellan de
sökande.

Yttrande har även inhämtats från universitetskanslersämbetet, som däri
anförde bl. a. följande:

360

Bakgrund

I anslutning till regleringen av statsbudgeten har Kungl. Maj:t utfärdat
bestämmelser om extra tjänst som universitetslektor, se statsliggaren VIII
U 1973/74 s. 125. Sådan tjänst inrättas i princip för den grundläggande utbildningens
behov men vederbörande tjänstinnehavare kan dock vid flertalet
fakulteter i vissa fall tjänstgöra även inom forskarutbildningen. Tjänsten
inrättas och tillsätts av konsistoriet. Några befordringsgrunder för
tjänsten är inte föreskrivna utan vid valet mellan flera behöriga sökande
blir en avvägning av deras vetenskapliga och pedagogiska och övriga för
tjänsten betydelsefulla meriter avgörande.

Betyg vid lärarhögskolorna m.m.

Rappe har i sitt yttrande jämställt Carlssons och Nilssons betyg, trots att
Carlsson har högre betyg än normalbetyg och Nilsson normalbetyg. Vidare
har Rappe kommenterat Wennerbecks betyg som bra betyg och Helmers
betyg som normalbetyg, oaktat båda har normalbetyg. Rappe har funnit
Helmers normalbetyg anmärkningsvärt mot bakgrund av dennes mångåriga
undervisningsverksamhet.

Dahlbom har i likhet med Rappe jämställt Carlssons och Nilssons betyg.
Dahlbom har vidare uttalat att Helmers har lägre betyg än övriga sökande,
trots att både Helmers, Nilsson och Wennerbeck har normalbetyg.

Rappe har i sitt yttrande till JO som stöd för de olika värderingarna i sakkunnigutlåtandet
åberopat skillnaderna i procenttal mellan de olika betygssystemen.
vilket innebär att normalbetyget enligt det äldre systemet med
avseende p k fördelningen inte helt motsvaras av normalbetyget enligt det
nya systemet. UKÄ kan för sin del inte finna att denna skillnad motiverar
så pass skilda värderingarom de sökandes betyg som här skett. Utlåtandena
tyder enligt UKÄ:s mening i stället på att de sakkunniga inte uppmärksammat
att övergången till nya betygsbeteckningar vid lärarhögskolorna
också inneburit en ändring av betygssystemets uppbyggnad, som gör att
systemens olika betyg inte låter sig direkt jämföras.

Oavsett det ändrade systemet bör enligt UKÄrs mening inte alltför
långtgående slutsatser dras av jämförelser mellan olika lärarhögskolebetyg,
då det inom varje grupp självfallet måste föreligga inte oväsentliga inbördes
skillnader mellan elevernas pedagogiska skicklighet, inte minst
inom den procentuellt sett stora grupp som tilldelats normalbetyget.

De sakkunnigas urvalskriterier

Dahlbom och Rappe har i sina utlåtanden redovisat de sökandes vetenskapliga
och pedagogiska meriter samt gjort en sammanfattande jämförelse
dem emellan. De har därvid dels berört de sökandes erfarenhet av akademisk
undervisningstjänst, dels angett att de - i brist på lärarprov — beträffande
övriga pedagogiska meriter till stor del varit hänvisade till lärarhögskolebetyg.
Dahlbom har dessutom funnit Helmers undervisningstjänst
vara direkt avgörande för en placering av denne i tredje förslagsrummet
före bl. a. Gonzalez, som erhållit högre lärarhögskolebetyg än Helmers.

UKÄ kan sålunda inte finna att de sakkunniga i sina utlåtanden använt
lärarhögskolebetyg som enda urvalskriterium.

361

UKÄ:s sammanfattande synpunkter

Som framgår av det ovan anförda anser UKÄ att de sakkunniga jämfört
de sökandes lärarhögskolebetyg utan att tillräckligt beakta att betygssystemet
ändrats. Det är givetvis av största vikt att de sökande bedöms efter enhetliga
regler och principer. UKÄ, som i detta avseende anser att de sakkunnigas
handläggning lider av vissa brister, kan å andra sidan inte finna
att detta haft någon avgörande inverkan på utlåtandenas slutsatser eller på
utgången av tillsättningsärendet. Sålunda har de sakkunniga som ovan
nämnts vid sina bedömningar även vägt in andra omständigheter såsom vetenskapliga
meriter och övriga pedagogiska meriter. Vidare har i tillsättningsärendet,
vari utlåtandena åberopats, även andra yttranden avgetts.
Till yttermera visso har ärendet till följd av Helmers påpekanden i sina besvär
till Kungl. Maj:t slutgiltigt prövats med beaktande av de skilda betygssystemen
utan att leda till ändrat ställningstagande i sakfrågan.

De aktuella sakkunnigutlåtandena har — såvitt UKÄ har sig bekant -åberopats i ytterligare ett tillsättningsärende, nämligen tillsättning av en
extra universitetsadjunktstjänst i organisk kemi vid universitetet i Lund.
Även i detta ärende påtalades dock frågan om betygssystemen i samband
med hos Kungl. Maj:t anförda besvär.

Helmers har inkommit med ytterligare skrifter i ärendet. 1 dessa har han
vidareutvecklat sina klagomål och även utvidgat dem till att omfatta vissa
andra personer, framför allt professorn Salo Gronowitz vid Lunds universitet,
från vilken förslaget att tillkalla Dahlbom och Rappe som sakkunniga
i förevarande tillsättningsärende ursprungligen hade kommit.

Inledningsvis vill jag peka på det i och för sig självklara förhållandet att
det inte är JO:s uppgift att i sak överpröva de sakkunnigas förslag och
myndigheternas beslut i tillsättningsärenden, vilket i stället får ske i vanlig
besvärsväg. Det finns nämligen ett ganska stort utrymme för olika värderingar
i ärenden av detta slag. och det kan därför inte entydigt fastslås att
visst förslag eller visst beslut är det enda riktiga och att alla avvikelser innebär
tjänstefel. JO måste här begränsa sig till att övervaka att ärendet
handlagts med tillbörlig noggrannhet och objektivitet och att i övrigt
grundläggande administrativa principer och gällande bestämmelser iakttagits
(jfr JO:s ämbetsberättelse 1970 s. 403). Dahlbom och Rappe har i sina
utlåtanden gjort vissa, ej helt rättvisande jämförelser mellan de olika sökandes
betyg i lärarskicklighet från lärarhögskola. Omständigheterna ger
emellertid inte stöd för Helmers påstående att de handlat i otillbörligt syfte.
Av allt att döma har de uttalanden som de gjort i dessa hänseenden berott
på att betygen satts enligt olika system och att de inte uppmärksammat
att dessa inte var direkt jämförbara. Med hänsyn till omständigheterna vill
jag inte beteckna förevarande misstag som tjänstefel.

De obestyrkta anklagelser som Helmers i övrigt riktat i ärendet mot
Dahlbom och Rappe tar jag över huvud taget inte upp till prövning.

Jag avslutar härmed ärendet med påpekande att detta har nära samband
med ett antal andra klagoärenden som Helmers anhängiggjort hos JO och
som jag avgör i dag samtidigt med förevarande ärende (dnr 2668 och
3271/73 samt 86/74).

362

JO Uhlin:

Innan jag går in i detalj på de anmärkningar Helmers framställt mot det
återgivna JO-beslutet bör för sammanhangets skull här omnämnas att Helmers
vid Uppsala tingsrätt väckt enskilt åtal mot Dahlbom för osant intygande
under följande gärningspåstående.

Dahlbom anlitades sommaren 1972 av kemiska sektionen vid universitetet
i Lund såsom sakkunnig. I sitt votum 1972-09-04 intygar Dahlbom under
ämbetsansvar osant: ”Helmers har vid lärarhögskolan erhållit lägre
betyg än övriga sökande ..Detta osanna intygande är sedan Dahlboms
utgångspunkt för sin rangordning till tjänst, vilket i sin tur lett till att målsäganden
förvägrats det begärda förnyade förordnande som universitetslektor
efter 6 års väl vitsordad tjänstgöring. Gärningen innebar fara i bevishänseende
för den administrativa rättsskipningen och ett förfång för målsäganden.
Lagrum: 15 kap 11 § brottsbalken.

Tingsrätten yttrade i dom den 5 maj 1976 bl. a. följande.

Tingsrättens bedömning

Redan av utlåtandet framgår att Dahlbom jämfört de sökande såväl med
avseende på vetenskapliga meriter som pedagogisk skicklighet. Utlåtandet
lämnar inte utrymme för den av Helmers påstådda tolkningen att Dahlbom
skulle ha funnit de vetenskapliga meriterna jämställda och därefter enbart
jämfört de sökande med avseende på pedagogisk skicklighet varvid betygen
från lärarhögskola skulle ha använts som enda urvalskriterium. Som
redan utretts av andra myndigheter har Dahlbom i och för sig inte beaktat
skillnaderna i de båda betygssystemen. Detta har emellertid saknat betydelse
såväl för förslagen i utlåtandet som i tillsättningsärendet. Då Helmers
sålunda saknar fog för sin talan skall åtalet ogillas.

Helmers överklagade domen till Svea hovrätt och yrkade bifall till sin
vid tingsrätten förda talan. Hovrätten fastställde den 2 februari 1977 tingsrättens
dom.

I revisionsinlaga till Högsta domstolen anförde Helmers bl. a. följande
angående det aktuella sakkunnigutlåtandet och JO:s prövning av detta.

När UKÄ:s befattningshavare efter JO-anmälan insåg konsekvenserna
av det osanna intygandet även för eget vidkommande, företog de ett mycket
grovt maskeringsförsök: 1 UKÄ:s remissvar 1974-06-24 till JO maskeras
ansvarsrekvisitet ”fara i bevishänseende” genom en förfalskad ordningsföljd
för de beslut, som resulterat av den tilltalades tjänsteförslag.
UKÄ konstruerade den falska kausalföljden, enligt vilken den tilltalades
tjänsteförslag inhämtats efter att både nämnden och fakulteten beslutat sina
tjänsteförslag, trots att dessa beslut uttryckligen är motiverade med den
tilltalades tjänsteförslag. UKÄ:s remissvar till JO är ett falskt vittnesmål.

Trots påtalan lät JO sig övertygas av UKÄ:s tjänstemän, enligt vilkajuni
månad 1972 följer efter september 1972. Sålunda förnekade JO att det
osanna intygandet innebar ”Fara i bevishänseende”. Den tilltalades tjäns -

363

teförslag hade enligt JO inte påverkat besluten, som redan fattats dessförinnan.

Osanningen är så grov, att var och en bör upptäcka maskeringsförsöket.

Genom beslut den 7 juli 1977 fann Högsta domstolen ej skäl meddela
prövningstillstånd.

Helmers synes alltså göra gällande att JO vid prövningen av det omnämnda
ärendet ej haft klart för sig i vilken ordning tjänstetillsättningsnämndens,
kemiska sektionens och de sakkunnigas utlåtanden avgivits,
vilket skulle ha berott på att dåvarande universitetskanslersämbetet
(UKÄ) i sitt till JO avgivna remissyttrande över Helmers klagomål vilselett
JO genom att omkasta den tidsföljd i vilken de förstnämnda yttrandena tillkommit.
Härigenom skulle JO, med användande av Helmers terminologi,
ha kommit att fatta ett "falskt beslut”.

Av handlingarna i JO:s akt. bl. a. en av Helmers den 15 juli 1974 avlåten
inlaga, framgår att den ifrågavarande tjänsten som extra universitetslektor
ledigförklarades den 10 maj 1972. Kemiska sektionen beslöt den 16 juni
1972 att utse Rappe och Dahlbom som sakkunniga. Utlåtandena inkom
från Rappe den 5 september 1972 och från Dahlbom den 8 september 1972.
Tjänstetillsättningsnämnden vid avdelningen för organisk kemi avgav yttrande
den 20 september 1972 och anslöt sig därvid till de sakkunnigas bedömning
att annan sökande än Helmers var den för tjänsten mest förtjänte.
Kemiska sektionen tillstyrkte den 28 september 1972 enhälligt framställningen
från tjänstetillsättningsnämnden om förordnande för annan sökande
än Helmers på tjänsten. Konsistoriet fattade beslut vid sammanträde
den 12 oktober 1972.

I sitt remissyttrande till JO den 24 juni 1974 skriver UKÄ inledningsvis
”1 ärendet avgavs yttranden av den s.k. tjänstetillsättningsnämnden vid
avdelningen för organisk kemi samt kemiska sektionen. Vidare (kursiverat
här) inhämtades yttranden från två utanför unversitetet stående sakkunniga
..Under rubriken ”UKÄ:s sammanfattande synpunkter” anförs:

”UKÄ, som ... anser att de sakkunnigas handläggning lider av vissa
brister kan å andra sidan inte finna att detta haft någon avgörande inverkan
på utlåtandenas slutsatser eller på utgången av tillsättningsärendet. Sålunda
har de sakkunniga ... vid sina bedömningar även vägt in andra omständigheter
såsom vetenskapliga meriter och övriga pedagogiska meriter.
Vidare har i tillsättningsärendet, vari utlåtandena åberopats, även andra
yttranden avgetts. Till yttermera visso har ärendet till följd av Helmers påpekanden
i sina besvär till Kungl. Majit slutgiltigt prövats med beaktande
av de skilda betygssystemen utan att leda till ändrat ställningstagande i
sakfrågan.”

Om jag förstått Helmers tankegångar rätt, inlägger Helmers i UKÄ:s
ordval, att UKÄ genom användandet av ordet ”vidare” velat ge JO intrycket
att de sakkunnigas yttranden avgivits efter nämndens och sektionens

364

yttranden (medan det rätta förhållandet var att de avgivits före). Enär
nämndens och sektionens yttranden enligt Helmers endast hänvisar till
Rappes och Dahlboms sakkunnigutlåtanden och alltså saknar självständig
betydelse var detta "falsarium” nödvändigt för att kunna leda fram till
UKÄ:s slutsats att felaktigheterna ej haft någon avgörande inverkan för utgången
av tillsättningsärendet. JO skulle enligt Helmers ha förletts att acceptera
denna beskrivning och de bakomliggande tankegångarna genom
att i reciten till JO-beslutet endast utbyta ordet vidare mot "dessutom" (s.
1 st. 2).

Alldeles oavsett om man delar Helmers uppfattning att de citerade ordvalen
antyder en avsikt att ange ett kronologiskt händelseförlopp — vilket
jag för min del ej kan göra — och oavsett om man tillmäter befattningshavarna
i tjänstetillsättningsnämnden och kemiska sektionen förmågan till
självständigt tänkande i tillsättningsärendet, lider Helmers argumentation
av den enligt min mening avgörande bristen att han brutit ut ett för sina
syften passande avsnitt ur sitt sammanhang. De av Helmers åberopade
meningarna i UKÄ:s yttrande ingår endast som ett moment i övervägandena
av vilken betydelse de sakkunnigas utlåtanden haft i ärendet. Det avgörande
i UKÄ:s resonemang är uttalandet att regeringen vid sin prövning av
Helmers besvär efter dennes erinringar haft det rätta förhållandet klart för
sig utan att detta lett till ändrat ställningstagande i fråga om vem som skulle
förordnas på tjänsten.

Helmers i olika sammanhang framförda påståenden om "ett falskt beslut
enligt vilket juni kommer efter september” visar sig vid en granskning sålunda
helt sakna grund. Detta så mycket mer som JO, vilket framgått av
det ovan återgivna beslutet, ej alls uttalat sig i det hänseende Helmers gjort
gällande, utan vid sin prövning uppehållit sig vid om Rappes och Dahlboms
misstag kunnat läggas dem till last som ansvarsgrundande tjänstefel
eller ej.

Jag övergår härefter till att behandla frågan om en samlad bedömning av
materialet rörande Helmers sak ger stöd för den i massmedierna och i riksdagen
(protokoll 1975/76 nr 64 s. 76 ff) framförda åsikten att Helmers skulle
vara utsatt för en systematisk och medveten personförföljelse. För detta
ändamål har jag. såsom inledningsvis framgått, genomgått samtliga här förvarade
handlingar i saken. Jag har vidare tagit del av de utredningar som
bedrivits av justitiekanslern (dnr AD 32/65, 306/71, 15/74, 993-75-21 och
320-77-21). Jag har härutöver granskat handlingarna till Kungl. Maj:ts (utbildningsdepartementet)
beslut den 7 juni 1974 med dnr 2541/73, 4344/73
och 466/74. Slutligen har jag genomgått Lunds tingsrätts akt i mål B 394/75
samt Högsta domstolens akt B 136/77.

Jag vill först uppehålla mig vid JO:s ärende 86/74 vilket avgjordes genom
beslut av ställföreträdande JO Tor Sverne den 2 juli 1975. I klagomålen
gjorde Helmers gällande att professorerna Gronowitz och Eberson och

365

rektorsämbetet vid Lunds universitet genom en felaktig tillämpning av ett
regleringsbrev om särskild tilldelning av lärarkrafter vid de filosofiska fakulteterna
förorsakat att Helmers friställts från sin tjänst som universitetslektor
under sex månader 1972-73.

Ställföreträdande JO Tor Sverne:

”Helmers vill göra gällande att universitetet medvetet motarbetat honom
och att de olika av honom påtalade åtgärderna och besluten från universitetets
sida i själva verket utgjort led i en utrensningsaktion riktad mot
honom, som framstått som obekväm för universitetet bl. a. på grund av sina
politiska åsikter och radikala idéer om universitetsdemokrati. Vad Helmers
här anfört innefattar allvarliga beskyllningar mot tjänstemän och lärare
vid universitetet för illojal maktanvändning.

Tydligt är att Helmers i flera fall blivit negativt bedömd i tillsättningsärenden
och i andra liknande ärenden vid universitetet. Jag hyser därför
förståelse för att Helmers känt sig motarbetad i sin verksamhet.

Utredningen ger emellertid inte stöd för Helmers påstående att han varit
föremål för personförföljelse eller att mot honom riktade åtgärder och beslut
av negativ innebörd dikterats av ovidkommande hänsyn eller eljest
tillkommit i otillbörligt syfte. Tvärtom framgår av Gronowitz’ och Ebersons
yttrande den 4 oktober 1974 att deras handlande i nu förevarande
ärende dikterats av en önskan att tillgodose yngre forskningsstuderandes
behov av försörjningsmöjligheter under studierna. En annan sak är att deras
uppfattning om att de extra lektoraten var att anse som försörjningstjänster
för doktorander ej var riktig. Att de i detta hänseende hyste en felaktig
uppfattning kan dock ej läggas dem till last som tjänstefel.

Icke ens om Gronowitz'' och Ebersons uppfattning om de extra lektoraten
varit riktig kan det enligt min mening anses tillfredsställande att helt
skilja en person med en sammanlagt så långvarig tjänstetid vid universitetet
som Helmers från hans anställning där. Av utredningen framgår ju att
Helmers under en följd av år innehaft ett-åriga förordnanden på extra universitetslektorat
vid Lunds universitet. Bruket av ett-årsförordnanden i dylika
fall synes ha varit allmänt förekommande inom universitetsvärlden
och i vaije fall ej begränsat till Lund. Detta system tillgodoser uppenbarligen
inte rimliga krav på anställningstrygghet, vilket inte minst Helmers
smärtsamt fått erfara. Numera gäller emellertid reglerna om anställningsskydd
även på detta område (i varje fall såvitt gäller universitetslektor med
föreskriven behörighet, se SFS 1975: 386), varför jag saknar anledning att
vidare uppehålla mig vid den principiella sidan av saken.

Vad därefter angår Helmers’ förhållanden har han efter överklagande
genom beslut av Kungl. Maj:t den 26 juli 1974 erhållit förordnande på en
tjänst som universitetsadjunkt vid Lunds universitet. Han har numera i
denna tjänst den anställningstrygghet, som följer av anställningsskyddslagstiftningens
principer. Det är min förhoppning att detta medfört en förbättring
och stabilisering av förhållandet mellan Helmers och andra företrädare
för universitetet.”

JO Uhlin:

Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till de av Sverne gjorda uttalandena.
Att Helmers i flera fall bedömts negativt i tillsättningsärenden är uppen -

366

bart, att man kan hysa förståelse för att Helmers känt sig motarbetad i sin
verksamhet ligger nära till hands och att det ej är tillfredsställande att skilja
en person med så lång anställningstid som Helmers från hans tjänst står
fullt klart.

En annan sak är emellertid att utifrån det material, som framkommit under
de talrika utredningarna, dra slutsatsen att Helmers på grund av politiska
eller andra överväganden varit utsatt för en komplott med syfte att
skilja honom från tjänsten. Jag för min del har inte kunnat finna att det tillgängliga
materialet ger stöd för ett sådant påstående. Mot detta talar också
att Helmers, för mig icke närmare kända politiska åskådning, dock ej hindrat
att han upprätthåller en tjänst vid universitetet i Lund, låt vara av annat
slag än den han eftersträvat, nämligen som universitetsadjunkt. Med detta
är ärendet av mig slutbehandlat.

Dokumentation av muntliga upplysningar i tjänstetillsättningsärende

Genom beslut den 17 december 1975 förordnade styrelsen för televerket,
i enlighet med ett av verkets centrala personaladministrativa utskott
avgivet förord, driftingenjören Jan Jönsson att vara teledirektör i Fe 25
(chef för Luleå teleområde).

Över beslutet anförde bl. a. driftchefen Rune Wallin besvär hos regeringen.

Televerket yttrade sig över besvären och Wallin avgav påminnelser i anslutning
till verkets remissyttrande.

1 sina påminnelser anmärkte Wallin på att verket inte hade tillämpat sedvanligt
remissförfarande i tillsättningsärendet "för betygssättning och yttrande”.
Han påtalade även att chefen för norra regionkontoret Nils Tell
vid föredragning av tillsättningsärendet i verkets centrala personaladministrativa
utskott hade tillåtits yttra sig muntligen över kandidaternas lämplighet
utan att ha i förväg nedtecknat yttrandet i skrift och tillställt ledamöterna
detsamma och på att yttrandet ej protokollförts hos utskottet. Han
kritiserade vidare bl. a. att verket, som i remissyttrandet bekräftat att kontakter
förevarit med chefer på olika nivåer, inte redovisat vilka chefer som
kontaktats rörande honom. Wallin hemställde mot denna bakgrund bl. a.
att regeringen måtte upphäva överklagade beslutet och återförvisa ärendet
till televerket för förnyad handläggning enligt gällande rutin och praxis.

Med anledning av vad Wallin anfört remitterade kommunikationsdepartementet
ärendet till televerket för förnyat yttrande.

I sitt förnyade yttrande i ärendet anförde televerket bl. a. att kandidater
inom verket till tjänster på ifrågavarande höga nivå i allmänhet — och så
även i detta fall - var väl kända inom verksledningen liksom av personalens
företrädare och att därför något skriftligt remissförfarande rörande

367

kandidaterna till tjänsten ej förekommit. Televerket hävdade bestämt att
verket vid tillsättningen av den aktuella tjänsten förfarit korrekt och ändamålsenligt.
Verket hänvisade i fråga om bedömningen av klagandens
skicklighet för befattningen till ett yttrande av Tell. 1 detta uttalade Tell
sammanfattningsvis att hans uppfattning fortfarande var att Wallin var en
förtjänt och i många avseenden skicklig tjänsteman men att han vidhöll att
Jönsson sammantaget var klart före Wallin för den aktuella tjänsten. Verket
framhöll även att det centrala personaladministrativa utskottet hade
förordat att besvären avstyrktes.

I de påminnelser, som Wallin avgav med anledning av televerkets förnyade
remissyttrande, framhöll Wallin bl. a. att i tillsättningsärendet lämnade
muntliga uppgifter av betydelse för ärendets avgörande ej dokumenterats.
Man visste därför enligt Wallin inte vad som legat som underlag för
verkets bedömning i ärendet och ej heller hade genom senare avgivna yttranden
klargjorts hur verket kommit fram till sitt ställningstagande.

Genom beslut den 24 februari 1977 lämnade regeringen besvären utan bifall.

i en skrift som kom in till JO den 21 mars 1977 hemställde Wallin om JO:s
prövning huruvida televerkets handläggning av tillsättningsärendet kunde
anses ha varit korrekt. Wallin hänvisade därvid till de anmärkningar han
riktat mot televerkets handläggning i akten hos kommunikationsdepartementet.

Ärendet remitterades till televerkets styrelse för yttrande, efter hörande
av regionchefen Tell, med anledning av Wallins klagomål mot att muntliga
uppgifter rörande sökandena i tillsättningsärendet inte dokumenterats.

Televerket anförde i sitt remissyttrande bl. a. följande.

Teledirektörerna sorterar i organisatoriskt avseende direkt under generaldirektören.
Vid tillsättning av tjänster på nivån omedelbart under generaldirektören,
gäller generellt att antalet tjänstemän som kan komma ifråga
är begränsat. Härav följer att kandidaterna nästan alltid på förhand är välkända
och att ett särskilt remissförfarande därför sällan kommer till användning.
Vid tillsättning av teledirektörstjänster har ett sådant förfarande
tillgripits endast undantagsvis.

Upplysningsvis förtjänar nämnas att verket har befogenheter som i
många fall utnyttjas att utan ledigförklarande tillsätta tjänster. Detta tillvägagångssätt
har kommit till användning bl. a. i fråga om tjänster som är direkt
underställda generaldirektören.

Kandidaterna inom verket till den chefstjänst varom nu är fråga var väl
kända inom verket. De var även väl kända av personalorganisationerna
vilka var företrädda i verkets centrala personaladministrativa utskott. Något
skriftligt remissförfarande rörande kandidaterna till ifrågavarande
tjänst bedömdes därför ej erforderligt och verkställdes heller inte.

Tjänst som teledirektör ställer stora krav särskilt på de personliga egenskaperna
hos innehavaren. Vid jämförelse mellan kandidaterna till här ifrågavarande
tjänst fann televerket att Jönsson ifråga om dessa egenskaper
hade ett klart försteg framför de övriga. Vid den genomgång av de olika

368

kandidaterna som ägde rum i centrala personaladministrativa utskottet
konstaterades sålunda enhälligt att Jönssons egenskaper satta i relation till
vad som krävs för att uppehålla den ansvarsfulla och krävande befattningen
som chef för Luleå teleområde, gjorde honom till den bäst skickade av
de olika kandidaterna. Televerket har i sitt yttrande över Wallins besvär redovisat
skälen till sitt ställningstagande i detta tillsättningsärende. Verket
hävdar att Jönsson med hänsyn till förtjänst och skicklighet var den främste,
att dess beslut att utnämna Jönsson var väl motiverat och att tillsättningen
skett enligt grundlagens föreskrifter.

Slutligen vill televerket framhålla att i samband med att besvär anfördes
över televerkets beslut att tillsätta Jönsson som chef för Luleå teleområde
har skälen och de bedömningar som gjordes under den interna överläggningen
inom centrala personaladministrativa utskottet redovisats.

Tell uttalade i det av televerket åberopade yttrandet bl. a.

Wallin har anmärkt på att muntliga uppgifter rörande sökandena inte dokumenterats.
Han torde därvid syfta på två olika problem, nämligen dels
hur uppgifter om de sökande inhämtats, dels hur denna information sammanställts.

Det material, som låg till grund för mitt förord av Jan Jönsson, baserades
på egna iakttagelser och värderingar, kompletterade med synpunkter som
framkommit vid samtal med olika personer, bl. a. i chefsställning. Jag vill
här nämna, att jag har god egen kännedom om de flesta av de sökande.

Erfarenheten visar, att det icke är möjligt att med enbart knapphändiga
skriftliga värderingar som grund få en rättvisande bild av olika sökandes
förmåga i olika avseenden. Dessutom tillkommer de problem som är förknippade
med att det i allmänhet är olika personer som bedömer de olika
kandidaterna. Det är därför inte ovanligt att samtalen med bedömarna
måste bli mycket ingående för att det skall vara möjligt att få fram så korrekta
och objektiva uppgifter som möjligt. Likaså är det ofta nödvändigt
att ha samtalen i etapper, allteftersom resultaten klarnar.

Jag vill understryka, att det i detta fallet gällde en av de mest betydelsefulla
chefstjänsterna i vårt företag och att i sådana fall de personliga egenskaperna
hos de sökande är av största betydelse.

Den primära avsikten med urvalsprocessen har naturligen varit att söka
få fram vem av de sökande som kunde förväntas göra den bästa insatsen
som chef för Luleå teleområde (med allt vad som ligger däri). Att det därvid
är nödvändigt att noga väga olika kandidater mot varandra och ta fram
och analysera skillnader i deras förmåga i olika avseenden är ofrånkomligt
och behöver ej innebära, att de kandidater som ej kommer ifråga ges "underbetyg”.
Endast en kan ju få tjänsten.

Den andra frågan Wallin dragit upp, varför beslutsunderlaget ej dokumenterats
skriftligt, bör väl närmast kommenteras från vår centrala administrations
sida. Själv skulle jag vilja säga följande. Visst hade en skriftlig
dokumentation varit fullt möjlig, tekniskt sett, men även om en sådan hade
förebragts, torde den med hänsyn till frågans stora vikt ha bort kompletteras
med muntliga kommentarer.

369

JO Lundvik anförde vid ärendets avgörande den 28 oktober 1977 följande.

I ett den 8 juni 1976 avgjort ärende har jag tagit ställning i frågan om dokumentation
av muntliga upplysningar i tjänstetillsättningsärenden hos
tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet. Ärendet har redovisats
i JO:s ämbetsberättelse 1976/77 s. 268 f, som jag hänvisar till. Jag
nöjer mig med att här i stora drag återge de uttalanden som jag gjorde sammanfattningsvis
i det ärendet. Jag sade bl. a. att jag fann helt övervägande
skäl tala för att utifrån muntligen inhämtade upplysningar i tjänstetillsättningsärende
borde nedtecknas och bevaras i akten i den mån de var av betydelse
för ärendets avgörande. Det sagda gällde inte bara upplysningar
som inhämtades av den beslutande myndigheten direkt utan också när,
som i det då aktuella fallet, ärendet bereddes av en för ändamålet särskilt
tillsatt nämnd och denna lät komplettera ansökningshandlingarna med
muntligen inhämtade upplysningar. Det sagda hade gällt upplysningar, inhämtade
från utomstående. Frågan om också uppgifter som framkom under
den interna överläggningen inom tjänsteförslagsnämnden behövde dokumenteras
fann jag mer vansklig. Anteckningsskyldighet kunde enligt
min mening här knappast komma i fråga annat än i vad gällde preciserade
uppgifter om händelser, karaktärsdrag e.d. som påverkade nämndens
ställningstagande. Beträffande uppgifter av sådan art fann jag emellertid att
skäl kunde anföras för att även de borde dokumenteras. Jag rekommenderade
avslutningsvis tjänsteförslagsnämnden att, i den mån dess praxis
stred mot vad jag anfört i ärendet, ompröva sin inställning.

Jag vill här inskjuta att tjänsteförslagsnämnden numera följer mina rekommendationer.

Vad jag anfört rörande ärendet hos tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet
gäller i lika hög grad det nu aktuella tillsättningsärendet hos
televerket. De upplysningar om de olika sökandena som Tell införskaffat
och presenterat i ärendet måste antagas ha varit av betydelse för avgörandet
och de borde således enligt min mening ha dokumenterats. De kan
också antagas att vid överläggningarna inom det centrala personaladministrativa
utskottet och inom televerkets styrelse i samband med ärendets
avgörande framkommit uppgifter av sådan art att de lämpligen bort dokumenteras.
En genomläsning av kommunikationsdepartementets akt ger
visserligen vid handen att Tell, berörda utskott och televerkets styrelse ansåg
Jönsson vara överlägsen Wallin i fråga om vissa särskilt angivna, för
tjänsten betydelsefulla egenskaper, men vad de därvid stödde sina omdömen
på finns ej redovisat. Att så inte skett är otillfredsställande av de skäl
som jag utförligt angivit i det förut åberopade ärendet.

Under hänvisning till det anförda vill jag rekommendera televerket att i
fortsättningen följa de riktlinjer rörande dokumentation av muntliga upplysningar
i tjänstetillsättningsärenden, som jag förordat i JO:s ämbetsberättelse
1976/77 s. 268 f.

24 Riksdagen 1978/79. 2 sami. Nr I

370

Disciplinpåföljd får — även om tillämplig bestämmelse i lag eller avtal
saknas — inte åläggas någon som ej fått tillfälle bemöta den anklagelse
som riktas mot honom. Omfattningen av JO:s prövning av beslutets
riktighet i sak

I en skrift som kom in till JO den 23 maj 1977 påtalade Carin B. att kyrkorådet
i Tolfta församling den 6 oktober 1975 tilldelat kontoristen Inga E. en
varning med anledning av hennes tillvägagångssätt i samband med bortovaro
från tjänsten för deltagande i en kurs den 8-10 oktober 1975.

Efter remiss avgav kyrkorådet yttrande. Däri uttalade kyrkorådet bl. a.
att man ansåg sig ha handlagt ärendet helt korrekt från alla synpunkter.
Trots detta hade man emellertid, för att om möjligt undvika en för bägge
parter kostsam och tidsödande process vid domstol, inlett förlikningsförhandlingar
med E., vilken i dessa biträtts av advokat. Ett preliminärt förlikningsavtal
hade enligt kyrkorådet upprättats och underskrivits av kyrkorådet
medan E:s slutliga godkännande ännu saknades. Kyrkorådet ansåg
att ett utlåtande i sak av JO på det stadium ärendet då befann sig skulle
försvåra möjligheterna till en slutlig uppgörelse mellan parterna.

B. bemötte kyrkorådets yttrande.

I beslut den 25 augusti 1977 fann JO Lundvik ej skäl att för det dåvarande
gå vidare i saken, varvid han hänvisade till vad som framkommit i ärendet
och till vad kyrkorådet anfört i remissyttrandet. JO tilläde att det stod
B. och E. fritt att återkomma, om den fortsatta utvecklingen gav anledning
därtill.

I en skrift som kom in den 13 september 1977 anhöll E. att JO tog upp
ärendet till rättslig prövning, varvid hon framhöll att hon inte ämnade underteckna
det preliminära avtal som var ett resultat av förlikningsförhandlingar.

I infordrat yttrande anförde kyrkorådet bl. a.

Enligt kyrkorådets uppfattning har ingenting nytt tillförts ärendet som
skulle kunna motivera en omprövning av JO:s beslut. Visserligen har nu E.
själv tillskrivit JO men några nya för JO tidigare icke kända omständigheter
har därvid inte åberopats.

Kyrkorådet skall emellertid trots detta något kommentera det i och för
sig riktiga påståendet om att E. inte gavs tillfälle att yttra sig innan varningen
meddelades. Vid sammanträdet, då beslutet om varningen fattades, ansåg
sig kyrkorådet redan ha ett tillräckligt underlag för det tilltänkta beslutet.
Man gjorde sålunda den bedömningen att ett yttrande från E. inte skulle
kunna komma att tillföra ärendet något nytt.

Kyrkorådet är numera på det klara med att detta förfarande ur handläggningssynpunkt
var behäftat med vissa brister. Någon avtalsenlig skyldighet
att ge E. tillfälle att yttra sig fanns visserligen inte eftersom parterna inte
var bundna av kollektivavtal. Dock kan sägas att parter i ett avtalsförhållande
som detta, trots avsaknaden av sådant avtal, normalt ändock bör

371

tillämpa de principer som finnas angivna i för ifrågavarande område tilllämpligt
kollektivavtal.

Nämnda förhållande var också en av orsakerna till att kyrkorådet ställde
sig positivt till en uppgörelse i godo parterna emellan. Förlikningsförhandlingar
upptogs och dessa är, som framgått av kyrkorådets tidigare yttrande
till JO, ännu ej avslutade.

Vid yttrandet var fogat förslag till förlikningsavtal, vari kyrkorådet förband
sig att återkalla varningen och till E. betala 5.000 kr.

Ytterligare utredning ägde rum.

Ärendet avgjordes den 20 januari 1978 av JO Lundvik, som därvid anförde.

Enligt vad som sägs i olika författnings- och kollektivavtalsbestämmelser
får ingen åläggas disciplinpåföljd utan att först ha fått tillfälle att yttra
sig över vad som anförs mot honom. Jag åsyftar här i första hand bestämmelserna
i 14 kap. lagen om offentlig anställning och 15 § förvaltningslagen
samt 10 § i det kommunala kollektivavtalet ”Allmänna bestämmelser
för tjäntemän (ABT 75)”.

Det kan emellertid förekomma situationer där nyssnämnda eller andra
liknande uttryckliga författnings- eller kollektivavtalsbestämmelser inte är
tillämpliga och där således disciplinförfarandet är oreglerat. Men inte heller
i sådana situationer får någon åläggas disciplinpåföljd utan att han haft
tillfälle att bemöta den anklagelse som riktats mot honom. Detta följer av
den allmänna och sedan länge erkända rättsgrundsatsen, att ingen får dömas
ohörd. I detta ärende, som ju rör ett kyrkoråd, tillåter jag mig erinra
om den romerska ståthållarens uttalande i Apostlagärningarna 25 kap. 16
v.: Det är icke romersk sed att prisgiva någon människa förrän den anklagade
har fått stå ansikte mot ansikte med sina anklagare och haft tillfälle att
försvara sig mot anklagelsen. Så gammal är alltså den av mig nu åberopade
rättsgrundsatsen.

I ärendet är utrett att E. inte fick tillfälle att yttra sig innan kyrkorådet
tilldelade henne en varning vid sammanträdet den 6 oktober 1975. Kyrkorådet
har försvarat sig med att man vid sammanträdet ansåg sig redan ha
ett tillräckligt underlag för det tilltänkta beslutet och att man alltså gjorde
den bedömningen att ett yttrande från E:s sida inte skulle kunna tillföra
ärendet något nytt.

Teoretiskt kan det måhända tänkas att omständigheterna kring en tjänsteförseelse
i något fall är så fullständigt klarlagda att yttrande från den
misstänktes sida ter sig obehövligt. Icke desto mindre bör den misstänkte
få tillfälle att framlägga sin syn på saken. Ingen kan ju med säkerhet veta
vad som kan komma fram i ett sådant yttrande.

1 förevarande fall har omständigheterna kring E:s bortovaro från tjäns -

372

ten ingalunda varit fullständigt dokumenterade. Inte ens genom den utredning
som gjorts senare i förevarande klagoärende har någon fullständig
klarhet kunnat vinnas. Vad kyrkorådet anfört är därför ingen godtagbar ursäkt.

Jag konstaterar således att kyrkorådet handlade felaktigt, då man underlät
att ge E. tillfälle att yttra sig innan man tilldelade henne varning.

Beträffande frågan om riktigheten i sak av kyrkorådets beslut att ge E.
varning konstaterar jag att frågan härom kunnat dragas under domstols
prövning men att man i stället inledde förlikningsförhandlingar. Under
dessa förklarade sig kyrkorådet berett bl. a. att återkalla varningen och ge
E. ersättning med 5.000 kr. I dessa nu angivna delar står erbjudandet, såvitt
av handlingarna framgår, fortfarande fast.

Vad som i detalj förekom före och i samband med E:s bortovaro från
tjänsten och vad parterna å ömse sidor insåg eller inte insåg har, som jag
nyss antytt, inte blivit till fullo klarlagt i detta ärende. Jag finnér det meningslöst
att från min sida försöka driva utredningen vidare. Även om man
skulle vilja ifrågasätta riktigheten av att ge E. en varning, har nämligen
kyrkorådet genom sitt förlikningserbjudande gått E. så långt till mötes att
jag inte finner utrymme för något ingripande från JO:s sida. Med anledning
av vad E. anfört i ärendet hos JO vill jag tillägga att JO inte är något organ
som kan sätta sig i domstols ställe. Jag vill också påpeka, att fråga inte kan
uppkomma om åtal mot dem som deltagit i beslutet om varningen.

O. har på visst sätt figurerat i pressen i samband med en terroristrättegång.
Denna omständighet har ansetts inte kunna åberopas som
godtagbart skäl mot att återanstälia henne i telefonväxeln vid ett
sjukhus

I ett brev som kom in till JO den 6 september 1977 uppgav Kjell-Olof
Gustafsson, att klinikföreståndaren Gunvor Lundström vid Löwenströmska
sjukhuset avskedat en flicka i sjukhusets telefonväxel och nekat henne
arbete där i fortsättningen, därför att hon enligt uppgifter i pressen hade
bevistat den s.k. terroristrättegången och var vän till en av de tilltalade
och med hänsyn härtill av Lundström betraktades som en säkerhetsrisk.
Gustafsson ansåg att Lundström gjort sig skyldig till ett grovt fel och anhöll
att JO måtte utreda saken.

Efter remiss yttrade sig Lundström över vad Gustafsson uttalat. Hon sade
då bl. a. följande.

Onsdagen den 31 augusti 1977 besöktes jag på min expedition av en tillfälligt
anställd, vid namn Eva O., som under sommaren 1977 (77-06-03-77-08-31) varit sjuk- och semestervikarie vid sjukhusets telefonväxel.

373

0. som efter avslutad tjänstgöring enligt egen utsago vid besöket skulle
bege sig utomlands, förfrågade sig om förnyad anställning i telefonväxeln i
oktober 1977 efter utlandsvistelsen. Något sådant löfte kunde jag av olika
anledningar ej ge.

1. Möjlighet till sjukvikariat fanns ej längre, eftersom tidigare sjukskriven
ordinarie befattningshavare återgått i tjänst.

2. Semesterperioderna för sommaren var avslutade, varför möjlighet till
semestervikariat ej heller förelåg.

3. O. hade under vikariatet vid upprepade tillfällen fungerat mindre tillfredsställande,
varför jag ej såg någon anledning att vid eventuellt senare
återkommande vikariebehov ge henne förnyad anställning i telefonväxeln.

O. erbjöds i stället att söka arbete på vårdavdelning, vilket hon emellertid
förklarade sig vara ointresserad av.

Olyckligtvis tilläde jag under slutet av samtalet med O., att hennes anknytning
till terroristrättegången enligt bilder och artiklar i pressen inte var
särskilt lämplig för anställda i telefonväxel. Mitt yttrande var i första hand
avsett som pekpinne till en något omogen anställd.

Vad som sedermera i press, radio och anmälan till JO sagts och skrivits
har således föga med sanningen att göra. Jag vill avslutningsvis ytterligare
understryka

att O. ej blivit avskedad,

att O. i brist på arbete i telefonväxeln erbjudits annat arbete på sjukhuset,
samt

att ”vad rätt jag sagt fast det var fel" måtte få vara min egen förklaring
till ett obetänksamt uttalande.

Lundströms yttrande sändes över till O., som vid samtal med föredraganden
av ärendet hos JO bemötte vad Lundström sagt. Vid samtalet
uppgav O. inledningsvis, att hon hade tjänstgjort i växeln på Löwenströmska
sjukhuset också under en tidigare period, nämligen under tiden
augusti 1976-februari 1977. Hon vistades därefter i USA från slutet av
februari till slutet av maj. Efter hemkomsten till Sverige fick hon återanställning
i växeln, där hon som Lundström sagt arbetade fr. o. m. den 3 juni
t. o. m. den 31 augusti 1977, då hennes förordnande löpte ut.

I övrigt lämnade O. vid detta och ett senare samtal uppgifter som på flera
punkter stred mot Lundströms uttalanden i remissvaret. O. sade bl. a.
följande.

Både vid ett telefonsamtal den 31 augusti 1977 och vid ett senare personligt
sammanträffande samma dag hade Lundström på frågor av henne sagt
att hon inte fick arbeta i växeln nästa sommar, såsom hon ville, och att anledningen
härtill var att hon avbildats i pressen i samband med att hon bevistade
terroristrättegången. På ytterligare frågor av henne hade Lundström
sagt att hon inte hade några anmärkningar på sig och att hon gärna
kunde få arbeta i en reception men inte i växeln, eftersom växeln var ett
alltför utsatt ställe och man måste vara försiktig med dem man anställde
där. Hon hade sagt till Lundström att det var klart bevisat att hon inte hade
något med terroristaffåren att göra, eftersom hon var i USA från slutet av
februari till slutet av maj 1977. Vidare hade hon berättat för Lundström att
hon hade gått för att lyssna på rättegången, när denna inleddes, och därvid

374

hade hon tagit med sig blommor för att ge till en av de häktade, en flicka,
som varit hennes klasskamrat och goda vän, i stället för att lämna blommorna
till häktet, som hon annars brukat göra, och att hon i samband därmed
blivit fotograferad i tidningen Expressen.

Vid ett bandinspelat samtal med föredraganden uppgav Lundström att
hon vid ett tidigare samtal med O. i mitten av augusti 1977, då O. frågat
om fortsatt arbete i oktober 1977, hade svarat henne att det inte fanns några
vakanser eller restsemestrar då, men att hon kunde få arbete på vårdavdelning
eller eventuellt i reception. Hon hade, enligt vad hon vidare berättade,
vid detta samtal med O. också påpekat för henne att arbetskamrater
hade klagat på att hon bytt arbetspass med dem och att hon inte fick göra
det utan att först meddela arbetsledningen. Beträffande samtalet med O.
den 31 augusti 1977 medgav Lundström först att hon hade sagt åt O. att O.
inte skulle räkna med att få arbete i växeln fortsättningsvis, eftersom hon
hade figurerat i pressen i samband med terroristrättegången. O. hade inte
nämnt något om sina relationer till en av de i rättegången inblandade. - I
ett senare skriftligt yttrande uttalade Lundström emellertid att vad hon
sagt under p. I -3 i det ursprungliga remissvaret var och förblev anledningarna
till att O. ej kunde få förnyad anställning i växeln (vilket f. ö. enligt
Lundström gällde anställning i oktober 1977 och ej, som O. påstått, under
sommaren 1978), medan allt annat - "den onödiga pekpinnen och dispyten
om att O. figurerat i terroristrättegången” - var ovidkommande.

O. bemötte vad Lundström sagt vid nyssnämnda samtal.

Ärendet remitterades därefter till Stockholms läns landsting, hälso- och
sjukvårdsnämnden, för yttrande i frågan, om den omständigheten att O. figurerat
i pressen i samband med terroristrättegången under de förhållanden
som rådde kunde anföras som ett objektivt godtagbart skäl mot att
återanställa henne i telefonväxeln på Löwenströmska sjukhuset.

Till besvarande av remissen överlämnade nämnden yttranden dels från
personalavdelningen, dels från sjukhusdirektören vid Nordvästra förvaltningsområdet.

Personalavdelningen anförde.

Sjukhusväxelns uppgift är att förmedla telefonsamtal inom sjukhuset.
Detta innebär kontakter mellan personal, patienter, anhöriga m.fl. Dessa
arbetsuppgifter är inte på något vis så specifika att de ställer särskilda
krav, utöver vad som är brukligt, på de personer som tjänstgör som växeltelefonister.
En anställning inom en sjukhusväxel kan för övrigt inte anses
utgöra större "säkerhetsrisk" än en anställning som t. ex. sjukvårdsbiträde
dvs. en sådan anställning som O. erbjudits.

Vidare är landstingets anställningspolitik sådan att man inte efterforskar
vad en enskild arbetssökande har för personliga förhållanden och relationer
med andra personer, utöver vad som framkommer vid referenstagningar.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts är ovan nämnda omständighet

375

inte ett godtagbart skäl mot att återanställa O. i telefonväxeln vid Löwenströmska
sjukhuset.

Sjukhusdirektören anförde.

Förvaltningsområdesledningen finner ej att den omständigheten att O.
figurerat i pressen i samband med terroristrättegången under de förhållanden
som skedde kan anföras som ett objektivt godtagbart skäl mot att återanställa
henne i telefonväxeln vid sjukhuset. Några direktiv med sådan innebörd
har ej givits personalanställare inom förvaltningsområdet.

Enligt bestämmelserna i gällande kollektivavtal (LABK) § 3 mom. 2
skall "väl vitsordad föregående tjänstgöring, skicklighet och lämplighet”
utgöra enda kriterier vid anställning i landstingets tjänst.

I detta sammanhang kan nämnas att hälso- och sjukvårdsförvaltningens
centrala driftavdelning efter samråd med länspolischefen och ordningsavdelningen
vid Stockholms polisdistrikt utarbetat bilagda PM 1977-06-29
med råd och anvisningar för sjukhuspersonalens handlande i situationer av
bombhot och annat hot om våldsbrott. I promemorian anbefallda åtgärder
riktar sig bl. a. till personal vid telefonväxel. Denna PM har för kännedom
även tillställts klinikföreståndarna.

På grund av den stora publicitet som massmedia ägnat den aktuella rättegången
och det faktum att O. figurerat i bild i samband därmed kan
Lundströms reaktion ha sin förklaring även om den inneburit en helt felaktig
slutsats.

Yttrandena översändes till Lundström och O. som dock inte hörde av
sig.

I beslut den 24 april 1978 anförde JO Lundvik.

Av utredningen framgår att O. inte blivit avskedad eller på annat sätt
tvångsentledigad, såsom antyds i Gustafssons klagoskrift. Det rätta förhållandet
var i stället att ett tidsbestämt förordnande för O. såsom sjukvikarie
och semestervikarie i telefonväxeln löpte ut den 31 augusti 1977 och att O.
inte anhöll om omedelbar förlängning av detta men däremot hörde sig för
om möjligheterna till fortsatt tjänstgöring i växeln senare, enligt Lundström,
under oktober månad 1977 efter återkomst från utlandsresa men enligt
O. under sommaren 1978.

Utredningen ger vidare vid handen att O. inte haft så lång sammanlagd
tjänstgöringstid på Löwenströmska sjukhuset att hon hade företrädesrätt
till ny anställning enligt reglerna härom i 15 och 25 §§ lagen (1974:12) om
anställningsskydd. Härav följer att O. inte kunde göra gällande några på
lag grundade anspråk på återanställning i telefonväxeln på Löwenströmska
sjukhuset, sedan hennes förordnande upphört den 31 augusti 1977.

Om 0:s förfrågan, såsom hon själv säger, gällde fortsatt tjänstgöring i telefonväxeln
sommaren 1978, var Lundström knappast skyldig att på ett så

376

tidigt stadium som i augusti 1977 ta bestämd ställning i frågan och ge O. besked
härom. Rörde det sig däremot, som Lundström påstår, om fortsatt
tjänstgöring i växeln redan i oktober 1977, måste Lundström ge O. besked i
god tid, så att O. kunde söka annat arbete om hon inte fick komma tillbaka
till växeln. Ett sådant besked gavs också.

Vad det nu gäller är frågan vilka de reella skäl var som föranledde Lundströms
besked att O. inte kunde få återanställning i telefonväxeln.

Lundström påstår, att hon vid ett samtal med O. i mitten av augusti 1977
hade hänvisat till att det inte fanns några vakanser eller semestervikariat
att fylla under den aktuella tiden, om det gällde tjänstgöring i oktober 1977.
Lundström hade dessutom vissa anmärkningar att åberopa mot O. Dessa
anmärkningar var dock inte mera allvarliga än att Lundström kunde erbjuda
O. arbete i reception eller på vårdavdelning i stället för i växeln.

O. har bestritt att Lundström åberopat någon av de nyss angivna omständigheterna
som skäl mot att hon fick återanställning i växeln. I stället
har O. gjort gällande att Lundström helt hade stött sig på att O. figurerat i
pressen i samband med terrori strättegången. Lundström å sin sida har, såsom
framgår av den tidigare redogörelsen, först förnekat att sambandet
med terroristrättegången inverkat på hennes ställningstagande, därefter
medgett att hon vid samtalet med O. den 31 augusti 1977 åberopat detta
förhållande som skäl mot återanställning i växeln och till sist återgått till
sin ursprungliga ståndpunkt.

Det har inte blivit klarlagt om och i vad mån Lundström, så som hon påstår,
vid samtal med O. hänvisat till att det inte fanns ledig plats i växeln
under aktuell tid och till att vissa anmärkningar förelåg. Däremot ger utredningen
starkt stöd för 0:s påstående att Lundström vid samtalet med
henne den 31 augusti 1977 åberopade sambandet med terroristrättegången
som skäl mot fortsatt tjänstgöring i växeln. 1 varje fall torde det knappast,
som Lundström vill göra gällande, ha rört sig uteslutande om ett obetänksamt
uttalande, framkastat i förbigående vid samtalet slut.

Jag delar den från företrädare för hälso- och sjukvårdsnämnden uttalade
uppfattningen att den omständigheten att O. figurerat i pressen i samband
med terroristrättegången under de förhållanden som rådde inte kan anföras
som ett objektivt godtagbart skäl mot att återanställa henne i telefonväxeln
vid sjukhuset.

Vad Lundström exakt har sagt och menat är inte helt klart. Det är möjligt
att hon varit överdrivet försiktig i sin bedömning av det inträffades betydelse
för arbetet i telefonväxeln, kanske av skäl som sjukhusdirektören
pekat på. Något direkt ont uppsåt kan i allt fall inte påvisas. Lundström
har dessutom erbjudit O. annat arbete på sjukhuset än i växeln. Med hänsyn
härtill och då O., som jag sagt förut, inte kunde göra gällande några på
lag grundade krav på återanställning, låter jag det stanna vid nu gjorda uttalanden.

377

Medbestämmandelagen och myndigheterna. En redogörelse för
justitieombudsmännens iakttagelser från lagens första giltighetstid

Lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet trädde i kraft den 1 januari
1977. Justitieombudsmännen kan i sin verksamhet i viss utsträckning
följa lagens tillämpning hos statliga och kommunala myndigheter. Särskilt
JO Lundvik, som bland ombudsmännen närmast har tillsynen över myndigheternas
personaladministration, har vid inspektioner sökt bilda sig en
uppfattning om hur lagen förts ut i praktiken hos myndigheterna. Här skall
redovisas vissa iakttagelser som gjorts vid dessa inspektioner. Några ord
skall också sägas om vad som vid prövning av klagomål framkommit
rörande myndigheternas tillämpning av medbestämmandelagen.

Iakttagelser vid inspektioner

Tillämpningen av medbestämmandelagen granskades av JO Lundvik vid
besök hos datainspektionen i april 1977, länsstyrelsen i Kalmar län i december
1977, kronofogdemyndigheten i Stockholms distrikt i januari 1978
och kronofogdemyndigheten i Täby distrikt i maj 1978. JO Ekberg studerade
frågan bl. a. vid sin inspektion av länsstyrelsen i Älvsborgs län i februari
1978. Härutöver har JO Wigelius och JO Uhlin vid inspektioner förhört sig
om medbestämmandelagens tillämpning.

Vid JO:s besök hos datainspektionen i april 1977 hade medbestämmandelagen
nyligen trätt i kraft. Trots det hade flera lokala förhandlingar mellan
arbetsgivare och fackliga arbetstagarrepresentanter hunnit hållas. Det
hade bl. a. förekommit förhandlingar enligt 11 § medbestämmandelagen rörande
framställning till regeringen om förordnande av ställföreträdare för
generaldirektören, engagerande av konsulter för visst metodutvecklingsarbete
under begränsad tid, bestämmelser om delegering av beslutanderätt,
vikariat, framtagande av personalrapport ur System S inför det årets
planerings- och petitaarbete samt planeringssamtal. Fortlöpande information
enligt 19 § medbestämmandelagen hade lämnats till de fackliga representanterna.
Från arbetsgivarhåll sades att medbestämmandelagen dittills
inte vållat några särskilda problem. Tvärtom ansågs att det nya systemet
med förhandlingar och information var välkommet för myndigheten, eftersom
det gav ytterligare stadga åt verksamheten.

Enligt vad som uppgavs vid inspektionen av länsstyrelsen i Kalmar län i
december 1977 hade de lokala avdelningarna av SF, SACO-SR och ST utsett
representanter som företrädde dem vid lokala förhandlingar enligt
medbestämmandelagen och som tog emot information enligt lagen. Förhandlingar
hölls på den nivå hos länsstyrelsen där beslutanderätten låg.
dvs. hos vederbörande enhetschef, men chefen för administrativa enheten
hade en övergripande funktion för att se till att lösningarna blev enhetliga.
Också informationen enligt medbestämmandelagen lämnades på den nivå,
där beslutet fattades. I sådana frågor där länsstyrelsens styrelse beslutade

378

ansågs informationsskyldigheten fullgjord i och med att de personalrepresentanter,
som ingick såsom ledamöter i styrelsen, fick det material som
sändes ut före varje styrelsesammanträde.

Primära förhandlingar enligt 11 § medbestämmandelagen hade påkallats
av länsstyrelsen bl. a. när det gällde antagandet av ny arbetsordning, organisationsändringar,
nya lokaler och enskild tjänstemans byte av arbetsplats
och arbetsuppgifter, när bytet avsågs bli bestående. Som exempel
nämndes dessutom förhandlingsverksamheten i samband med pågående
förberedelser för upprättandet av en ransoneringsavdelning: det hade då
först varit förhandlingar om själva organisationen, därefter hade diskuterats
vilka individer som skulle ingå i avdelningen, varvid varje enhetschef
först talat med vederbörande för att få dennes personliga reaktion, varefter
åter förhandlingar hållits med facket enligt 11 § medbestämmandelagen.

Facket hade enligt uppgift i vissa fall begärt förhandlingar enligt 12 §
medbestämmandelagen, bl. a. i tjänstetillsättningsärenden, då myndigheten
velat frångå det förslag som en särskild, fackligt sammansatt förordsgrupp
lagt fram.

1 ett par fall hade vidare förekommit förhandlingar enligt 38 § medbestämmandelagen.
Det hade då gällt anlitande av konsult på datasidan och
på planenheten under vissa kortare tider.

Fortlöpande information enligt 19§ medbestämmandelagen hade bl. a.
lämnats i olika etapper av petitaarbetet.

Arbetsgivarpartens allmänna omdöme om den nya lagstiftningen var att
förhandlingarna och informationen fungerade bra på det hela taget och att
samarbetet med facket i stort sett var gott. Ännu hade man dock inte funnit
någon riktigt bra förhandlingsordning. Förhandlings- och informationsarbetet
ansågs vara mycket tidskrävande. Det förekom enligt uppgift ibland
att personalföreträdare i länsstyrelsens styrelse vid behandling av något
ärende invände att ärendet inte behandlats i enlighet med medbestämmandelagen
och begärde att saken skulle bli föremål för förhandlingar. Ärendet
fick då bordläggas i avvaktan på resultatet av dessa. Den förlängda proceduren
kunde i viss mån verka tyngande och besvärande, särskilt i vad gällde
avgivande av remissvar till departement och myndigheter. Vid utsättande
av remisstider tog departement och myndigheter inte hänsyn till att förhandlingar
eventuellt kunde behövas.

Vid inspektionen av kronofogdemyndigheten i Stockholms distrikt i
januari 1978 framkom att informationsskyldigheten enligt 19 § medbestämmandelagen
fullgjordes i myndighetens lokala företagsnämnd. Vid sidan
härav hade kronodirektören regelbundna informationsträffar med de lokala
personalföreträdama som utsetts av facket att förhandla med arbetsgivaren.
Någon primär förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen hade
dittills inte hållits på det lokala planet. Huvudanledningen härtill var enligt
uppgifter från arbetsgivarsidan att en stor del av personalfrågorna avgjor -

379

des centralt och att förhandlingar på central nivå också förekommit. En ytterligare
förklaring var att många frågor löstes under hand i olika partssammansatta
arbetsgrupper under företagsnämnden och vid de nyssnämnda
informationsträffarna. Däremot hade facket påkallat förhandling enligt 12 §
ett par gånger.

Från fackligt håll hävdade man att det också fanns en annan orsak till
den låga lokala förhandlingsaktiviteten vid kronofogdemyndigheten, nämligen
en viss ovilja hos myndigheten mot förhandlingar. Som exempel
nämndes att myndigheten i enstaka fall tagit ut personal till utbildning utan
föregående förhandlingar med facket. De fackliga personalföreträdarna hade
inte fått tillfälle att påverka valet av maskiner till nya dataterminaler.
Nyinrättade tjänster för handläggning av s.k. A-mål rörande parkeringsavgifter
hade inte utlysts, vilket medfört att facket begärt förhandling enligt
12§ medbestämmandelagen. Myndigheten hade avgett remissyttranden till
riksskatteverket över betänkanden innefattande förslag som påverkat personalens
arbete utan att facket fått tillfälle att i förväg lägga sina synpunkter
på förslagen. Informationen hade här kommit i efterhand i företagsnämnden,
när remissyttrandena väl var avgivna. Som exempel nämndes
en departementspromemoria rörande ”Summarisk process” (Ds Ju
1977: 5).

Sammanfattningsvis framhölls dock från facklig sida att samarbetet arbetsgivaren
- facket i stort sett fungerade tillfredsställande. Det påpekades
att myndigheten var mitt uppe i ett mycket omfattande och tidskrävande
omorganisations- och flyttningsarbete, vilket ansågs förklara en del av
de förhandlings- och informationsmissar som påstods ha förekommit.

Kronodirektören uppgav, sedan han konfronterats med dessa uppgifter
från facket, att man från myndighetens sida på intet sätt var negativt inställd
till förhandlingar men att man hittills utan förhandlingar enligt 11 §
medbestämmandelagen kunnat komma överens med facket.

Hos länsstyrelsen i Älvsborgs län hade, enligt vad som framkom vid inspektionen
i februari 1978, de där verksamma avdelningarna av SF,
SACO-SR och ST utsett representanter som företrädde dem vid lokala förhandlingar
med arbetsgivaren enligt medbestämmandelagen.

Information enligt 19 § medbestämmandelagen lämnades till ett partsammansatt
råd, ”lnfo-rådet”, som efterträtt företagsnämnden, när informationen
gällde frågor som var gemensamma för hela länsstyrelsen. Information
som endast berörde en enhet lämnades till särskilda av de fackliga organisationerna
utsedda informationsmottagare. Informationsskyldigheten
fick i undantagsfall anses fullgjord om informationen gavs till ordföranden
eller annan företrädare för den lokala arbetstagarorganisationen och denne
samtyckte till det. lnfo-rådet hade sammanträtt fyra gånger under år 1977.
I övrigt hade informationen getts till fackordförandena.

Myndigheten och facket hade inte kunnat enas om någon förhandlingsordning.
Facket ville förhandla med den som beslutade i ärendet. Detta ha -

380

de avvisats av myndigheten som ville utse sin förhandlingsrepresentant
från fall till fall.

Arbetsgivaren och arbetstagarrepresentanterna hade ockå olika uppfattning
i vissa hänseenden om omfattningen av arbetsgivarens förhandlingsskyldighet.
Statens förhandlingsråd hade sagt att myndigheterna inte hade
någon primär förhandlingsskyldighet enligt 11 § medbestämmandelagen i
fråga om innehållet i remissyttranden. Dock förelåg enligt rådet informationsskyldighet,
och myndigheten var också enligt rådet skyldig att förhandla
enligt 12 § på fackets begäran om innehållet i remissyttranden.
Länsstyrelsen hade följt förhandlingsrådets linje. Facket däremot hade
hävdat att förhandlingsskyldighet enligt 11 § förelåg för myndigheten. Detta
hade lett till att arbetstagarorganisation i ett fall påkallat förhandling enligt
12 § i fråga, som myndigheten enligt organisationens uppfattning borde
ha tagit upp självmant vid förhandling enligt 11 §. Det fall som åsyftades
gällde länsstyrelsens remissyttrande över länsdomstolskommitténs betänkande
"Länsdomstolarna" (SOU 1977:80). I detta hade länsstyrelsen enligt
uppgift från den fackliga sidan till på köpet ifrågasatt om inte länsdomstolen
borde förläggas till Borås, utan att ändå anse primär förhandlingsskyldighet
föreligga.

Det hade enligt fackets mening inte varit så många förhandlingar enligt
11 § medbestämmandelagen som var önskvärt, vilket ansågs bero bl. a. på
myndighetens restriktiva inställning. Det kunde röra sig om 5-7. Antalet
förhandlingar enligt 12 § hade uppgått till 12—15.

Länsstyrelsen hade enligt vad som uttalades från dess sida ännu inte
funnit den bästa vägen när det gällde den praktiska tillämpningen av medbestämmandelagen.
Som exempel nämndes att det ibland kunde vara svårt
att genast se om ett betänkande, som kom på remiss, innehöll frågor som
berörde personalen på ett sådant sätt att information enligt 19 § borde lämnas
och förhandling hållas på begäran av facket enligt 12§. Föredragandena
hade uppmanats att ge akt på detta.

Framför allt hade emellertid enligt myndighetens uppfattning medbestämmandelagen
gjort arbetet mycket tyngre än förr. Landshövdingen
hävdade att den nya arbetsrättsliga lagstiftningen minskat länsstyrelsens
effektivitet med 10-15%. Han anförde till stöd för sin uppfattning att information
och förhandlingar förlängde beredningen av ärenden. Till detta
kom att arbetstagarnas fackliga representanter verkade mycket aktivt vid
tillämpningen av medbestämmandelagen och att det också i vissa fall förelåg
delade meningar om lagens rätta gränsdragning. Genom den minskade
effektiviteten hade det enligt landshövdingen inte gått att undvika att vissa
balanser uppstått, och svårigheter förelåg att arbeta bort dessa. Utan personalförstärkning
torde det knappast gå att komma till rätta med förekommande
balanser. Enligt vad landshövdingen avslutningsvis uttalade krävde
de fackliga organisationerna att nya tjänster inrättades och motsatte sig
tillfällig förstärkning t. ex. i form av beredskapsarbete som lösning på problemet.

381

Vad till sist gäller förhållandena vid kronofogdemyndigheten i Täby
distrikt uppgavs vid inspektionen där i maj 1978 att företagsnämnden i början
av 1977 ersattes med den s. k. MBL-gruppen. Denna bestod av fackliga
företrädare på arbetsplatsen, varav det stora flertalet utsetts av ST. Det
var denna grupp som myndigheten förhandlade med enligt 11 och 12 §§
medbestämmandelagen och som var mottagare av information enligt 19 §.
Myndigheten hade i samråd med MBL-gruppen gjort upp en lista på frågor,
som man alltid borde informera eller förhandla om. Listan tog upp drygt 20
punkter. Bland dem kan nämnas frågor om rekrytering, förord, omplacering,
frånvaro och ledighet, semesterplanering, arbetstidens förläggning,
vikariat, lokaler, inventarieköp, lokalvård, avstängning och disciplinstraff,
petita, jämställdhet, energisparande, organisation, miljö, skydd, utbildning
och arbetsrutiner.

De förhandlingar enligt 11 § medbestämmandelagen som förekommit hade
huvudsakligen gällt förord till tjänster, omplaceringar, frågor om beviljande
av deltidstjänstgöring, vikariat och anslagsfrågor.

Från myndighetens sida uppgavs att det varit ett mycket bra förhållande
mellan chef och personal före medbestämmandelagen och att någon förändring
därvidlag inte skett efter lagens tillkomst. Endast några gånger hade
det blivit lite kritik från personalhåll och det hade då gällt att myndigheten
sett ut korttidsvikarie utan föregående information eller förhandling
enligt medbestämmandelagen.

MBL-gruppen bekräftade att samarbetet med arbetsgivaren enligt medbestämmandelagen
i stort sett gått bra. Gruppen hade aldrig begärt förhandling
enligt 12 §.

Klagoärenden

Under den tid som denna redogörelse omspänner har det inte kommit in
några klagomål till JO som direkt gällt myndigheternas tillämpning av medbestämmandelagen.
Förhållandet får ses mot bakgrund av att det främst är
fackföreningarna som har intressen att bevaka på området och att en fackförening,
som är missnöjd med en myndighet, t. ex. därför att den åsidosatt
sin förhandlingsskyldighet, har andra och kanske mer verksamma medel
till sitt förfogande än en JO-anmälan.

De klagomål som mottagits från enskilda personer har stundom rört
myndighets åtgärd eller beslut i personalärende, t. ex. beslut om omplacering
av personal. Den utredning som dessa klagomål föranlett har också
gett en inblick i hur myndigheterna tillämpat bestämmelserna i medbestämmandelagen.
Därvid har hittills inte framkommit att en myndighet
skulle ha åsidosatt lagens regler.

När enskild arbetstagare hos stat eller kommun är missnöjd med myndighets
beslut som rör honom, har JO stundom rått vederbörande att vända
sig till sin fackförening. 1 ett ärende av denna art anförde exempelvis JO
Lundvik i beslut den 19 januari 1978.

382

För lösande av tvister om kollektivavtal och andra tvister rörande förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare finns anvisad en särskild
ordning, nämligen fackliga förhandlingar och, i sista hand, rättegång enligt
reglerna i lagen (1974:371, omtryckt 1977:530) om rättegången i arbetstvister.
JO är ett extraordinärt organ, vars ingripande inte normalt kan påräknas
i arbetstvister. JO:s tillsyn sträcker sig inte till den privata arbetsmarknaden
men även inom den offentliga sektorn måste JO:s ingripande i
en arbetstvist bli något sällan förekommande. Redan mängden av offentliga
myndigheter av olika slag och tänkbara konfliktanledningar gör en sådan
begränsning ofrånkomlig. Endast om förhållandena i det enskilda fallet
är speciellt anmärkningsvärda eller om eljest alldeles särskilda omständigheter
föreligger bör JO ingripa.

Medan facklig förhandling eller rättegång i arbetstvist pågår ingriper JO
överhuvudtaget inte, om inte alldeles exceptionella omständigheter skulle
föranleda till annat.

När enskild arbetstagare kan få stöd av sin fackförening föreligger alltså
normalt inte anledning för JO att ingripa. Men det kan hända att fackföreningen
inte kan eller vill ge sådant stöd. Situationen kan exempelvis
vara den att myndigheten måste omplacera en av flera arbetstagare, som
alla tillhör samma fackförening, och att fackföreningen accepterat myndighetens
val, att A skall omplaceras och inte B. Eller klagomålen kommer
från en medlem av SACO-SR och gäller ett beslut som fattats av tjänstemän
som tillhör samma organisation. Om organisationen inte anser sig
kunna ingripa, uppfattar medlemmen ofta detta som om han lämnats i sticket.

Den arbetstagare som fått både arbetsgivaren och fackföreningen emot
sig har en vansklig ställning. I samma underläge befinner sig en arbetstagare
som inte är ansluten till någon fackförening. Fall har förekommit
hos JO både när den enskilde påstår sig vara lämnad utan stöd från sin
fackförening och när den enskilde varit oorganiserad. Klagomålen har då
tagits upp till prövning ehuru JO iakttagit en viss restriktivitet. Hittills har
det för övrigt inte framkommit i något fall att myndigheten skulle ha handlat
felaktigt.

JO Lundvik har i visst sammanhang gjort det principiella uttalandet att
organiserade tjänstemäns intressen kan och bör tillvaratagas av fackföreningarna
och att JO därför kan ha anledning att låta ”den normala ordningen"
få verka. Vad angår de oorganiserade framhöll JO Lundvik, att
skäl kunde anföras för att JO inte borde bli någon ”fackförening” för dem;
å andra sidan måste JO vaka över att de inte blev alltför illa behandlade.

383

Byggnads- och planväsendet

Länsstyrelses åtgärder (lagakraftbevis eller besvärshänvisning) i
samband med sådana beslut om fastställelse av plan som enligt länsstyrelsens
mening träffas av det särskilda fullföljdsförbudet i 150 §
byggnadslagen

II50 § tredje stycket byggnadslagen stadgas: Har länsstyrelse till alla
delar fastställt av kommunfullmäktige eller byggnadsnämnd antaget eller
eljest i vederbörlig ordning handlagt förslag rörande generalplan, stadsplan,
byggnadsplan eller tomtindelning, må klagan föras allenast av sakägare
som i ärendet framställt yrkande vilket helt eller delvis lämnats utan
bifall.

Vid JO Uhlins inspektion av länsstyrelsen i Uppsala län den 21-24
februari 1977 antecknades i protokollet följande beträffande två planärenden.

//.082 -2479 -75. I beslut den 18 november 1976 om fastställelse av
stadsplan för Brunnby industriområde. Östuna och Knivsta socknar, Uppsala
kommun, anförde länsstyrelsen bl. a.

I anmärkning mot planförslaget anför Barbro von Rosen att den föreslagna
nya sträckningen av väg 1053 skulle komma alltför nära den
av henne disponerade tomtplatsen.

Tomtplatsen ifråga är belägen inom fastigheten Brunnby 1:1 som
ägs av kommunen. Avståndet mellan bostadshuset på tomtplatsen
och den nya sträckningen av vägen skulle bli ca 18 meter. I planförslaget
föreslås tomtplatsen utlagd som parkmark. Med hänsyn härtill och
till att Barbro von Rosen inte är att anse som sakägare i byggnadslagens
mening bör anmärkningen inte hindra fastställelse av förslaget.

Med stöd av 26 § byggnadslagen fastställer länsstyrelsen stadsplaneförslaget.

Enligt 150 § tredje stycket byggnadslagen får talan inte föras mot
länsstyrelsens beslut.

11.082-343-75. Länsstyrelsen fastställde den 16 juni 1976 ett förslag till
byggnadsplan, varemot vissa föreningar framställt erinringar. I beslutet sades
att enligt 150 § tredje stycket byggnadslagen talan inte fick föras mot
länsstyrelsens beslut.

JO beslöt inhämta yttrande från länsstyrelsen om skälen till att besvärshänvisning
inte meddelats i dessa fall. Enligt 150 § tredje stycket bygg -

384

nadslagen fick visserligen, i det fall länsstyrelse till alla delar fastställt förslag
till bl. a. stadsplan eller byggnadsplan, klagan föras endast av sakägare
som i ärendet framställt yrkande vilket helt eller delvis lämnats utan bifall.
Men kunde inte länsstyrelsens ställningstagande i frågan om viss person
var att anse som sakägare omprövas av regeringen efter besvär (enligt
150 § andra stycket andra punkten byggnadslagen)?

Länsstyrelsen yttrade.

Enligt 21 § andra stycket byggnadsstadgan skall länsstyrelsen utfärda
bevis om att beslut rörande fastställelse av generalplan, stadsplan och
byggnadsplan på grund av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadslagen
vunnit laga kraft. Det ankommer sålunda på länsstyrelsen att avgöra om
klagoberättigad person finns.

I de aktuella ärendena har länsstyrelsen bedömt det uppenbart att såväl
de föreningar som den person, som framställt erinringar mot planförslagen,
inte är att anse som sakägare i byggnadslagens mening.

Yttrande inhämtades därefter från statens planverk, som anförde.

Länsstyrelsen i Uppsala län har 16 juni 1976 och 18 november 1976 till
alla delar fastställt en byggnads- resp. en stadsplan. Anmärkningar har
framställts mot båda förslagen. I fastställelsebesluten har länsstyrelsen
hävdat att anmärkningarna inte har framställts av sakägare, varför talan
mot besluten enligt 150 § tredje st. byggnadslagen inte kan föras. Någon
besvärshänvisning har inte meddelats.

Vem som får anföra besvär över ett av länsstyrelsen till alla delar fastställt
planförslag är exklusivt reglerat i 150 § tredje stycket byggnadslagen.
Av lagrummet framgår att endast sakägare som i ärendet framställt yrkande
vilket helt eller delvis lämnats utan bifall är besvärsberättigad.

Som framgår av Bexelius m.fl. kommentar till byggnadslagstiftningen
avses med sakägare alla markägare samt de övriga som enligt byggnadsstadgan
skall underrättas om utställningen.

Enligt planverkets erfarenhet kan det ibland vara vanskligt att avgöra
var gränsen för underrättelseskyldighet (17 § 4 mom. byggnadsstadgan)
skall dras. Den fastighetsförteckning (15 § byggnadsstadgan) som ligger till
grund för underrättelseförfarandet kan även på grund av detta gränsdragningsproblem
vara ofullständig.

Fastställelsemyndigheten kan självfallet ställas inför samma gränsdragningsproblem,
som inte enbart kan gälla fastighetens belägenhet i förhållande
till planområdet utan även andra behörighetsfrågor.

Byggnadslagens 150 § tredje stycket har tillkommit för att främja en
snabbare handläggning av planärenden. Detta talar dock knappast för att
länsstyrelsen skulle vara sista instans när det gäller dessa många gånger
svårbedömda behörighetsfrågor. Enligt planverkets mening väger rättssäkerhetskravet
tyngre. Besvärshänvisning bör alltså meddelas även om
länsstyrelsen finnér det uppenbart att saklegitimation inte föreligger.

385

JO Uhlin uttalade följande i beslut den 20 december 1977.

Som länsstyrelsen framhållit skall enligt 21 § andra stycket byggnadsstadgan
länsstyrelsen med ledning av stadgandet i 150 § tredje stycket
byggnadslagen utfärda bevis att beslut om fastställelse av plan vunnit laga
kraft. Det innebär att det ifrågavarande fullföljdsförbudet får omedelbar
praktisk betydelse för länsstyrelsen - beslutsmyndigheten - och inte endast
för den myndighet, regeringen, där besvär anförs.

I sitt remissvar synes länsstyrelsen göra gällande att länsstyrelsen anförtrotts
att slutligt avgöra om besvärsberättigad person finns, även om.
såsom i de vid inspektionen iakttagna fallen, någon fört talan i ärendet och
hans yrkande inte bifallits. Enligt min mening är bfefogenheten inte så vittgående.

1 vad 150 § tredje stycket byggnadslagen endast anger att klagan över
länsstyrelsens fastställelsebeslut inte får föras av annan än sakägare, utsägs
inte mer än vad som enligt allmänna regler kan sägas gälla vid förvaltningsbesvär
(jämför 11 § förvaltningslagen). Man kan därför hävda att lagrummets
självständiga betydelse enbart ligger i den inskränkande bestämning
som är knuten till begreppet sakägare. Enligt de allmänna reglerna är
det uteslutande besvärsmyndigheten som avgör besvärsrätten. I den förevarande
ärendetypen anföres besvär hos regeringen.

Med hänsyn till de av planverket belysta rättssäkerhetsaspekterna synes
det mot ovan angiven bakgrund befogat att kräva uttryckliga belägg för att
150 § tredje stycket byggnadslagen jämfört med 21 § andra stycket andra
punkten byggnadsstadgan av lagstiftaren avsetts innebära ett så långtgående
undantag från vad som i allmänhet gäller att regeringen skulle kunna undandragas
prövningen av besvärsrätten även i fall då det i ärendet framställts
yrkande vilket helt eller delvis lämnats utan bifall. Besvärsrättsprövningen
i dessa fall avser ju uteslutande den yrkandes egenskap av sakägare.
Härvidlag kan, såsom planverket anfört, svårbedömda frågor uppkomma.
De fall, däremot, som i övrigt anges i fullföljdsförbudet torde sällan eller
aldrig erbjuda några motsvarande bedömningssvårigheter. Sålunda får
länsstyrelsen anses med lätthet kunna konstatera, huruvida någon överhuvudtaget
framställt yrkande i ärendet och, om så är fallet, i vad mån yrkandet
lämnats utan bifall.

Förarbetena till den ändring av 75 § stadsplanelagen (1931:142) och 21 §
byggnadsstadgan (1931: 364), varigenom de aktuella bestämmelserna infördes
i byggnadslagstiftningen, tar endast upp de sist nämnda lättbedömda
fallen. Utan erinran eller tillägg av föredragande departementschefen eller
av riksdagen anförde sålunda stadsplaneutredningen att den ansåg det
"rimligt att den, som icke senast hos Konungens befallningshavande framställt
erinringar, icke därefter skulle ha rätt att göra sådana gällande”.
(Prop. 1943:153 s. 38. Se även Bexelius m. fl.: Byggnadslagstiftningen, 5:e
uppl., s. 332.) I ett senare skede av lagstiftningsarbetet anförde nämnda utredning
i motsvarande hänseende bl. a.: "Begränsas besvärsrätten på sätt

25 Riksdagen 1978179. 2 sami. Nr I

386

nyss angivits, vinner länsstyrelsens beslut omedelbart laga kraft, därest såsom
mången gång är fallet ingen erinran framställts mot förslaget. Samma
blir förhållandet, om invändning visserligen framställts men denna beaktats
vid byggnadsplanens fastställande. Begränsningen av besvärsrätten
möjliggör för länsstyrelsen att i dessa fall genast teckna lagakraftbevis på
byggnadsplanekartan." (SOU 1945:15 s. 452.) Särskilt det sist citerade tyder
ju på att de åsyftade fallen beskrivits fullständigt.

Av intresse för tillämpningen av den aktuella föreskriften i byggnadsstadgan
är vidare det sammanhang vari den är infogad. Första punkten i
21 § andra stycket lyder sålunda: ”När länsstyrelsen meddelat beslut om
fastställelse beträffande generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, skall
länsstyrelsen samma dag översända underrättelse därom till envar som i
ärendet framställt yrkande, vilket genom beslutet helt eller delvis lämnats
utan bifall." Ändamålet kan sägas vara att de som har rätt att klaga över
länsstyrelsens beslut genom underrättelse därom skall ges praktisk möjlighet
att göra det (se prop. 1959:168 s. 225 f.). Underrättelseskyldigheten är
som synes inte uttryckligen begränsad till att avse sakägare utan underrättelse
anges skola sändas till "envar” etc. (1 Bexelius a. a. s. 415 sägs också
på denna punkt att krav på saklegitimation inte torde kunna uppställas.)
Det förefaller då inte följdriktigt att tillämpa den efterföljande, i förevarande
ärende närmast aktuella, punkten ("Får beslutet på grund av stadgandet
i 150 § tredje stycket byggnadslagen ej överklagas, skall länsstyrelsen
utfärda bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.") så, att bevis
om laga kraft utfärdas, trots att yrkande (som ej bifallits) framställts och
således enbart på den grunden att länsstyrelsen ansett den eller dem som
framställt yrkande sakna egenskapen av sakägare.

Vad ovan anförts leder mig till slutsatsen att länsstyrelsen bör avgöra
frågan om lagakraftbevis omedelbart skall utfärdas utan att stödja sig på
sin bedömning av om någon är sakägare. Det avgörande bör endast vara
förhållandet huruvida yrkande framställts som inte helt bifallits. Om så är
fallet, följer av 18 § förvaltningslagen att besvärshänvisning skall lämnas.

Utgångspunkten för beräkning av besvärstid vid klagan över nybyggnadsförbud Vid

inspektion av länsstyrelsen i Kalmar län i december 1977 iakttog JO
Lundvik att länsstyrelsen i visst fall med stöd av 109 § byggnadslagen
meddelat förnyat förbud mot nybyggnad på vissa fastigheter och sagt att
besvär över beslutet fick föras inom tre veckor från den dag då beslutet tillkännagavs.

387

JO beslöt inhämta yttrande från länsstyrelsen om anledningen till att besvärstiden
beräknades på angivet sätt och inte, enligt huvudregeln i 12 §
förvaltningslagen, från den dag då klaganden fick del av beslutet.

Länsstyrelsen svarade.

Enligt 24 § 1 mom. byggnadsstadgan skall länsstyrelsen när förordnande
meddelas innefattande förbud mot nybyggnad enligt ... 109 § byggnadslagen,
underrätta markägarna därom genom kungörelse i den eller de tidningar,
i vilka kommunala meddelanden för orten intagas, eller "på annat
lämpligt sätt" (vid beslutstidpunkten gällande lydelse).

Såvida fråga ej är om nybyggnadsförbud för område med endast ett fåtal
markägare, underrättar länsstyrelsen markägarna endast genom kungörelse
i angivna tidningar. Personliga underrättelser utsändes inte. Någon
skyldighet för länsstyrelsen att med tillämpning av bestämmelsen i 18 §
första stycket första punkten förvaltningslagen underrätta markägarna om
innehållet i beslutet torde inte föreligga, eftersom förvaltningslagens regler
inte gäller om det i lag eller annan författning meddelats bestämmelser som
avviker från lagen. De regler om underrättelse som meddelats i 24 § I
mom. första stycket byggnadsstadgan tar sålunda över bestämmelse i 18 §
första stycket första punkten förvaltningslagen om underrättelseskyldighet.

Enligt 12 § förvaltningslagen skall besvärstid beträffande andra beslut
än sådana, som avser föreskrift till allmän efterrättelse och som ej delges,
vara tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet.

Nybyggnadsförbud kan visserligen inte anses avse uteslutande föreskrift
till allmän efterrättelse, men enligt byggnadslagstiftningen behöver, som tidigare
anförts, sådant förbud dock inte personligen delgivas utan endast
kungöras i tidning. 1 sådant fall måste besvärstiden räknas från kungörelsedagen,
då av förordnandet berörd får anses ha erhållit del av beslutet. Att i
besvärshänvisning ange att besvärstiden räknas från delfåendet skulle
emellertid, enligt länsstyrelsens mening, kunna ge anledning till missförstånd,
medan däremot kungörelsedagen är en klar och otvetydig utgångspunkt
för besvärstidens beräknande.

Länsstyrelsen, som således anser i aktuella beslutet angiven utgångspunkt
för beräkning av besvärstid vara riktig, finnér emellertid rättsläget
vad gäller delgivning för aktuell typ av beslut, vilka intar en mellanställning
mellan normbeslut och individuella beslut, vara något oklart och i behov
av närmare klarläggande.

I beslut den 26 april 1978 anförde JO Lundvik.

Såsom länsstyrelsen framhållit kan förordnande om nybyggnadsförbud
inte anses avse uteslutande föreskrift till allmän efterättelse. Härav följer
att de bestämmelser som i 12 § förvaltningslagen meddelas för normbeslut,
som ej delges, (tre veckor från den dag då beslutet tillkännagavs) ej är tilllämpliga
beträffande beslut om nybyggnadsförbud, utan besvärstiden skall
i enlighet med huvudregeln i lagrummet räknas från den dag då klaganden
fick del av beslutet. Men att beslutet viss dag kungjorts i tidning är inte lik -

388

tydigt med att klaganden då fick del av beslutet. Att beräkna besvärstiden
med utgångspunkt från den dag då kungörelse skett enligt 24 § 1 mom.
första stycket byggnadsstadgan kan därför enligt min mening ej vara riktigt.

Jag delar länsstyrelsens uppfattning att det beträffande beslut av hithörande
slag är betydelsefullt att man får en klar och otvetydig utgångspunkt
för besvärstidens beräknande. Jag vill i detta sammanhang peka på att det
enligt 3 § kungörelsen (1947: 921) om expediering av beslut angående ändring
i rikets indelning m. m. åligger länsstyrelsen att så snart beslut enligt
bl. a. 109 § byggnadslagen vunnit laga kraft ombesörja vissa expedieringsbestyr.

Mot bakgrund av det anförda framstår det som nödvändigt att beslut
varom här är fråga bringas till markägarnas kännedom genom delgivning.
Jag vill därför något beröra frågan om det finns formella förutsättningar för
att i hithörande ärenden anlita sådant förfarande.

Enligt 1 § delgivningslagen gäller som huvudregel att denna lag är tilllämplig
endast när särskild föreskrift om delgivning meddelats i lag eller
annan författning. Även om sådan föreskrift ej meddelats äger emellertid
delgivningslagen tillämpning i fråga om bestämmelse som avser kallelse,
föreläggande eller annan underrättelse, om det med hänsyn till syftet med
bestämmelsen framgår att delgivning bör ske (se övergångsbestämmelserna
till delgivningslagen).

Byggnadsstadgan saknar föreskrift att underrättelse om förordnande,
som avses i 24 § 1 mom. första stycket, får ske genom delgivning. Eftersom
författningsrummet utsäger att underrättelse skall ske, är det dock
tänkbart att delgivningslagen bör anses tillämplig enligt det nyss berörda
stadgandet i övergångsbestämmelserna. Saken är dock tveksam, eftersom
syftet med bestämmelsen i byggnadsstadgan inte torde vara att skapa utgångspunkt
för en besvärstid.

Delgivningslagen kan vidare bli tillämplig på grund av regeln i 18 § förvaltningslagen
att underrättelse som där avses får ske genom delgivning.
Eftersom - såsom länsstyrelsen framhållit i sitt yttrande — regeln i 18 §
förvaltningslagen om beslutsunderrättelse ej är tillämplig här, är det dock
tveksamt om man kan använda sig av den i lagrummet gjorda hänvisningen
till delgivningslagen.

Även om det sålunda kan diskuteras om formellt utrymme finns för att
vid underrättelse enligt 24 § 1 mom. första stycket byggnadsstadgan tillämpa
delgivningslagen finner jag det försvarligt om länsstyrelsen använder sig
av delgivningsförfarande. Härigenom fullgöres - oavsett om kungörelsedelgivning
eller personlig delgivning användes - den länsstyrelsen i 24 §
byggnadsstadgan ålagda skyldigheten att underrätta markägarna varjämte
en klar utgångspunkt erhålles för beräkning av besvärstid. Enligt vad jag
inhämtat brukar också länsstyrelsen i Stockholms län tillkännage nybyggnadsförbud
som berör en större personkrets genom kungörelsedelgivning.

389

Häremot har jag inte riktat någon erinran.

Jag vill avslutningsvis nämna att jag den 24 oktober 1975 avlåtit en framställning
till regeringen om översyn av reglerna angående kungörande och
delgivning av beslut som rör en större persongrupp och att jag därvid påtalat
bl. a. problemen kring lagakraftvinnandet av förordnande om nybyggnadsförbud
(JO:s ämbetsberättelse 1975/76, s. 468 ff).

Vissa övriga ärenden

Beslut, som innefattar såväl planfastställelse som förordnande om upphävande
av strandskydd, omfattas ej av fullföljdsförbudet i I50§ byggnadslagen
i vad beslutet avser strandskyddet. Avskrift av sådant beslut
bör tillställas naturvårdsverket.

Vid inspektion av en länsstyrelse framkom följande.

Vid fastställelse (i januari 1976) av en stadsplan förordnade länsstyrelsen
med stöd av 15 § tredje stycket naturvårdslagen att i planen ingående
strandområde ej skulle omfattas av strandskydd. 1 den gemensamma beslutshandlingen
hette det avslutningsvis: "Jämlikt 150 § byggnadslagen får
klagan över detta beslut inte föras.” I inspektionsprotokollet anfördes att
den sista meningen föreföll oförenlig med besvärsbestämmelserna i 40 §
naturvårdslagen, enligt vilka naturvårdsverket utan inskränkning äger föra
talan mot beslut enligt samma lag.

Vidare framkom att avgift (kopia) av beslutet inte sänts till naturvårdsverket.
Härom anfördes i protokollet att förhållandet visserligen inte syntes
strida mot uttryckliga bestämmelser i ämnet - se 15 § numera upphävda
naturvårdskungörelsen (1974:1028) och 21 § naturvårdsförordningen
(1976:484) - men likväl framstod som en brist, såvida inte naturvårdsverket
på annat sätt fick del av innehållet i beslutet.

Länsstyrelsen förklarade i infordrat yttrande att man numera beträffande
beslut av ifrågavarande slag meddelade särskild besvärshänvisning till
den del av beslutet som innefattade upphävande av strandskydd och att
man avsåg att fortsättningsvis i planärenden, som innehöll beslut om upphävande
av strandskydd, översända kopior av besluten till naturvårdsverket,
något som dittills inte skett.

Vid ärendets avgörande den 19 oktober 1977 uttalade JO Uhlin att den
ordning som länsstyrelsen enligt yttrandet numera tillämpade i de förevarande
hänseendena syntes korrekt och ändamålsenlig med hänsyn till naturvårdsverkets
besvärsrätt.

390

Länsstyrelses handläggning av ärende som rör besvär över tidsbegränsat
byggnadslov

Den 9 september 1976 meddelade en byggnadsnämnd byggnadslov för
visst byggnadsföretag, vilket lov skulle gälla till och med den 30 april 1977.
I skrivelse till länsstyrelsen den 8 november 1976 anförde en person B. besvär
över byggnadsnämndens beslut. Länsstyrelsen avgjorde ärendet den
20 juli 1977 och yttrade därvid bl. a. att besvären ej föranledde någon vidare
åtgärd från länsstyrelsens sida enär tiden för byggnadslovet utlöpt.

1 klagomål hos JO ifrågasatte B. om länsstyrelsen handlat riktigt då man
låtit ärendet vila till dess det var för sent att göra någonting åt det. Möjligheterna
att genom överklagande få rättelse i ett beslut av byggnadsnämnden
var i så fall illusoriska.

Länsstyrelsen anförde i infordrat yttrande bl. a. att man bedömt prövningen
av byggnadslovsärendet vara avhängig av utgången i ett ärende rörande
stadsplaneändring och att besvärsärendet därför avgjordes först efter
det att länsstyrelsen den 14 juni 1977 fastställt ändringen av stadsplanen.

Vid ärendets avgörande den 19 januari 1978 anförde JO Uhlin bl. a.

Enligt min mening ligger det i sakens natur att ett ärende som rör besvär
över tidsbegränsat byggnadslov bör, där så är möjligt, handläggas med sådan
skyndsamhet att beslut kan meddelas innan lovets giltighetstid gått till
ända. Annars kan ju, såsom B. framhållit, besvärsrätten te sig illusorisk.

Då länsstyrelsen i förevarande fall ansåg det lämpligt att prövningen av
besvärsärendet skulle anstå till dess att beslut förelåg i planärendet — vilket
jag i och för sig har förståelse för - borde man ha sökt påskynda handläggningen
av planärendet så att beslut i båda ärendena kunnat meddelas
innan byggnadslovet upphört att gälla. Om nu detta var ogörligt med hänsyn
till rådande arbetsbelastning anser jag att länsstyrelsen borde ha valt
att avgöra besvärsärendet utan att avvakta beslut i planärendet. Det kan i
detta sammanhang anmärkas att den omständigheten att tillfällig byggnad
strider mot stadsplan ej utgör hinder mot byggnadslov med mindre företaget
prövas avsevärt motverka det med planen avsedda syftet (56§ 2 mom.
andra stycket byggnadsstadgan). Jag vill vidare peka på att det förhållandet
att tiden för överklagat byggnadslov gått till ända ej behöver utesluta
att besvärsmyndigheten uttalar sig i sakfrågan (jfr RÅ 1970 not C 127).

391

Skolärenden

Skyldigheten för skolstyrelse och barnavårdsnämnd att samarbeta
och ingripa när ordningen i skola blir störd av elever och andra ungdomar Gunillaskolan

i Malmberget är en gymnasieskola med cirka 600 elever.
Under hösten 1976 uppstod problem med våld och skadegörelse i skolan.
Personalen vid skolan klagade framför allt över att ej skolpliktiga ungdomar
tog sig in på skolan och där hotade personal och elever samt att en
grupp på åtta utpekade elever försvårade undervisningen, trakasserade lärare
och annan personal och förstörde skolans inventarier. Den 18 oktober
1976 stängdes skolan av skyddsombuden. Den öppnades åter några dagar
senare, sedan yrkesinspektionen tagit ställning till de uppgivna hälsoriskerna
för personalen.

Med anledning av tidningsuppgifter i saken upptog JO Ekberg på eget
initiativ ett ärende i saken. Remiss skedde bl. a. till länsskolnämnden i
Norrbottens län, som hörde skolstyrelsen i Gällivare kommun, och till sociala
centralnämnden i kommunen.

Vid ärendets avgörande den 28 april 1978 anförde JO Ekberg bl. a. följande.

Länsskolnämndens och rektors beskrivningar av Gunillaskolan och dess
miljö i vid bemärkelse understryker att skolstyrelsen haft en krävande
uppgift när det gällt att få till stånd tillfredsställande förhållanden vid skolan
för eleverna och personalen. Om det nu inte gått — av kommunalekonomiska
eller andra skäl av motsvarande beskaffenhet - att minska antalet
elever vid skolan eller differentiera elevernas åldersmässiga sammansättning
och därigenom förbättra arbetssituationen, har skolstyrelsen haft
ett oeftergivligt krav på sig att på annat sätt tillse att verksamheten vid skolan
fortgick enligt gällande föreskrifter (9 § b) skollagen). Häri ligger bl. a.
skyldigheten att tillse att varje elev får tillgång till den lagstadgade undervisning
han är berättigad till.

Om ordnings- och disciplinsvårigheter uppstår av så allvarlig karaktär
att dessa kan äventyra hela undervisningen uppkommer ett läge som inte
kan accepteras och som kräver särskilda åtgärder från skolmyndigheternas
sida. Det är därför nödvändigt att en skolstyrelse och för den delen även
länsskolnämnden fortlöpande håller sig informerad om situationen i skolorna
och, om dylika svårigheter uppstår, snabbt vidtar åtgärder så att svårigheterna
löses. Om det finns anledning befara, kanske redan på grund av

392

elevantalet och de allmänna miljöförhållandena, att utvecklingen i en skola
kan bli negativ, föreligger skäl för skolstyrelsen att söka företa lämpliga åtgärder,
så att den befarade situationen kan förebyggas. Behövs därvid resurser
utifrån - stöd från föräldrarna och åtgärder från andra organ, t. ex.
barnavårdsnämnd, fritidsnämnd och polisväsendet — skall dessa anlitas.
Generella åtgärder av sådant slag torde för det mesta kunna ske inom ramen
för det i cirkuläret den 14 augusti 1970 (1970:513) rekommenderade
intensifierade samarbetet mellan barnavårdsnämnd, polis och skola. Inom
skolan är det väsentligt att erforderlig tillgång finns till t. ex. skolvärdinnor,
skolsköterskor, skolläkare, lärarassistenter, resurslärare, skolkuratorer,
skolpsykologer, yrkesvalslärare och fritidsledare. Det är också väsentligt
att eleverna själva understöds i ordnade aktiviteter. Ytterligare exempel
på sådana åtgärder och på åtgärder som kan initieras av lärarpersonalen
vid en skola har i ärendet beskrivits i en diskussionspromemoria,
som utarbetats av den arbetsgrupp vid länsskolnämnden, som under några
dagar i slutet av oktober 1976 besökte Gunillaskolan.

Det är mig väl bekant att några patentlösningar inte finns när det gäller
vidtagandet av generella åtgärder av nu berört slag för att motverka uppkomsten
av ordningsstörningar inom skolan. Problemen har också dryftats
i många olika sammanhang, t. ex. i betänkandet (SOU 1974: 53) av Utredningen
om skolans inre arbete och i betänkandet (SOU 1976:46) Skolhälsovård.
Senast har offentliggjorts att statsrådet Britt Mogård den 21 april
1978 tillsatt en arbetsgrupp kring normbildning och normöverföring i skolan.
Gruppens arbete torde avse bl. a. sådant som har beröring med ordningsproblemen
i skolorna.

Om det visar sig att det är vissa elever som är allvarligt ordningsstörande
och deras aktivitet inte kan bromsas av de generella åtgärder, som skolan
vidtagit, måste uppenbarligen individrelaterade insatser göras. I första
hand kommer naturligtvis i fråga att ordna undervisningen för dem på
lämpligt sätt, t. ex. i specialklass. Stundom torde svårigheterna emellertid
vara av den art att de inte kan tänkas få en tillfredsställande lösning med
åtgärder endast inom skolan. Enligt 2 kap 2 § skolförordningen har skolstyrelsen
att i viktiga frågor om elevernas uppförande och ordning samarbeta
med barnavårdsnämnden. Skolmyndighet är vidare enligt 93 § barnavårdslagen
förpliktad att ofördröjligen till barnavårdsnämnd anmäla sådant
som den i sin verksamhet erhållit kännedom om av beskaffenhet att föranleda
nämndens ingripande. Detta stadgande kan bli aktuellt i fall, när elever
på grund av eget beteende kan bli föremål för åtgärd av barnavårdsnämnd
(jämför 25 § b) barnavårdslagen). Det kan erinras om att stadgandet
i 25 § b) barnavårdslagen enligt lagens förarbeten avser socialt missanpassade
ungdomar och bland dem "de ordningsstörande elementen, ligisterna,
vilka även i stor utsträckning realiter är kriminella” (prop. 1960:10
s. 252). Det bör dock samtidigt framhållas, att det i första hand är skolans
myndigheter och befattningshavare som har att söka komma till rätta med

393

problem som hänför sig helt eller i allt väsentligt till skolarbetet. Barnavårdsnämnd
bör därför endast ingripa om det visar sig att eleven icke kan
tillrättaföras genom skolans olika anordningar. I rena nödsituationer kan
man också tänka sig att skolan vänder sig till polis.

När det gäller skolstyrelsens i Gällivare ställningstagande till förhållandena
vid Gunillaskolan framgår av skolstyrelsens yttrande till länsskolnämnden
i förevarande ärende att skolstyrelsen alltsedan läsåret 1973 begärt
medel för anställande av lärarassistent, resurslärare, skolkuratorer
och fritidsledare i syfte att komplettera befintliga elevvårdslag. Av yttrandet
framgår också att framställningar från rektorer om inrättandet av skoldaghem
behandlades av skolstyrelsen såväl 1975 som 1976. Vidare framgår
av den till skolstyrelsens yttrande fogade redogörelsen av rektorn att man
under den senaste femårsperioden uppmärksammat en attitydförändring i
Gunillaskolan, som tagit sig uttryck i, förutom skolk och arbetsovilja, vandalisering
och från vårterminen 1976 också handgripligheter mot skolans
personal. Enligt redogörelsen försämrades arbetssituationen ytterligare
under hösten 1976, då de störande eleverna övergick till att också muntligen
hota personal och andra elever. Vidare förekom övergrepp mot elever
och kättingar och knivar kom med i bilden. Det framgår också av det material
som skolstyrelsen tillställt länsskolnämnden och som från nämnden inkommit
hit att rektorn i en skrivelse till skolstyrelsen den 29 juni 1976 anfört
att behovet av särskilda åtgärder för eleverna på Gunillaskolan var
stort. Än vidare framgår att skolstyrelsen den 11 maj 1976 behandlade en
skrivelse från skyddskommittén med uppgifter att lärare vid bl. a. Gunillaskolan
rapporterat speciella arbetsmiljöproblem på grund av vissa svåranpassade
elevers beteende. Under våren 1976 kom också andra skrivelser
skolstyrelsen tillhanda som berörde arbetssituationen vid Gunillaskolan.
Det framgår även att det i mars 1976 förekom flera artiklar i lokalpressen,
som handlade om lärarna och eleverna vid Gunillaskolan.

Det får således anses klarlagt att skolstyrelsen sedan lång tid på olika
sätt fått uppmärksamheten riktad på problemen med störande elever på
Gunillaskolan. Utredningen i ärendet visar emellertid inte att skolstyrelsen
angripit problemen särskilt aktivt. Det framgår visserligen att skolstyrelsen
gjort de nämnda anslagsframställningarna till skolöverstyrelsen och
hos denna också ansökt om medel för delning av tungarbetade teckningsklasser,
men i övrigt endast att skolstyrelsen hade under utredning en skrivelse
från teckningslärarna om arbetssituationen och en, tidigare en gång
avslagen, framställning om inrättande av ett skoldaghem. Dessutom framgår
att skolstyrelsen med anledning av skyddskommitténs nämnda skrivelse
hade beslutat att överlämna denna till skolstyrelsens utskott i en ny
skyddsorganisation, som enligt beslut i februari 1976 höll på att organiseras.
Enligt uppgift konstituerades organet emellertid först i oktober 1976.

Utredningen visar inte heller att skolstyrelsen etablerat något samarbete
med barnavårdsnämnden. Sociala centralnämnden har i sitt yttrande hit

394

uppgivit att nämnden före den 14 oktober 1976 inte varit medveten om att
det fanns svårigheter av den grad, som senare framkom, ehuru gemensamt
behandlingsarbete dock förekom mellan skolkurator och distriktsassistenter
rörande några enskilda elever. Av centralnämndens yttrande framgår
vidare att nämnden efter stängningen av skolan gått in i behandlingsarbete
avseende de elever, som upplevdes som besvärliga, och att dessa i en del
fall ej tidigare var kända samt att det i dessa ärenden insatts kvalificerade
stödåtgärder, t. ex. sociala stödarbetare i hemmet under heltid i flera veckors
tid.

Av vad sålunda framkommit anser jag mig ha visst fog för bedömningen
att skolstyrelsen tagit alltför lätt på sina skyldigheter att vidta åtgärder till
förbättrande av den alarmerande utvecklingen vid Gunillaskolan. Jag kan
inte frigöra mig från intrycket att man - uppenbarligen med öppna ögon -låtit vissa elever fortsätta och till synes öka sitt ordningsstörande beteende
utan att man — också för deras egen skull - tillgripit erforderliga åtgärder
för att säkerställa undervisningen och tillfredsställande arbetsförhållanden
för lärarna och övrig personal. Av en tidningsartikel framgår visserligen att
skolan anordnat lägervistelse för somliga av skolans bråkiga elever under
början av 1976 och den uppgiften synes mig positiv. Enligt min mening
borde emellertid skolstyrelsen långt tidigare än som skedde ha inlett ett aktivt
samarbete på bred bas med sociala centralnämnden för behandlingen
av eleverna. I efterhand kan ju konstateras att skäl för åtgärder, både generella
och individuella, från nämndens sida förelåg i stor utsträckning och
jag kan knappast föreställa mig annat än att detta hade kunnat konstateras
också innan skolan stängdes.

Om behandlingsarbete enligt bamavårdslagen kommit i gång långt tidigare
är det antagligt att detta varit till gagn inte bara för berörda elever och
deras föräldrar utan också för förhållandena i övrigt vid Gunillaskolan.
Härigenom hade också kunnat undvikas den offentliga publicitet kring
dessa ungdomar, som knappast kan ha varit till gagn för dem. Om skolstyrelsen
dessutom låtit vidta åtminstone några av de generella åtgärder, som
länsskolnämndens arbetsgrupp sedermera föreslagit, hade skolstyrelsen
bättre uppfyllt sina förpliktelser enligt skollagen. Om skolstyrelsen haft
svårigheter att finna ut vad som bort göras hade samråd med länsskolnämnden
varit påkallat.

Den bild man nu får av skolstyrelsens insatser är i stället att skolstyrelsen
mer eller mindre dragit sig undan från problemen, bortsett från någon
punktinsats - t. ex. lägret — och den mera rutinmässiga handläggningen
vid framställningarna om anslag för tjänster. Även med beaktande av att
det material, som skolstyrelsen tillfört JO-ärendet, måhända inte helt detaljerat
redovisar allt vad skolstyrelsen gjort är dock mitt bestående intryck
av vad som framkommit att skolstyrelsen inte i tid gjort vad den bort
i syfte att tillse att verksamheten vid Gunillaskolan kunnat fortgå helt enligt
gällande föreskrifter och samtliga elever således kunnat få den under -

395

visning som de var berättigade till.

Länsskolnämnden har inte blivit inkopplad på problemen vid Gunillaskolan
genom skolstyrelsens försorg förrän stängningen av skolan var ett
faktum. Nämnden har inte heller på annat sätt blivit uppmärksammad på
den allvarliga situationen där. I sitt remissvar hit har nämnden beklagat att
kontakterna med Gunillaskolan inte fungerat tillfredsställande och själv till
en del tagit på sig ansvaret härför. Det är givetvis beklagligt om denna bristande
information i sin tur lett till att kraftfulla åtgärder inte sattes in i tid
för att hejda den besvärliga utvecklingen vid Gunillaskolan. Jag anser
emellertid att man inte kan lasta länsskolnämnden fördetta. Det inträffade
ger måhända anledning till vissa överväganden hur man skall kunna förbättra
informationsutbytet mellan nämnden och länets olika skolstyrelser.

De åtgärder som länsskolnämnden vidtog i samband med och efter
stängningen av Gunillaskolan anser jag i stort sett föredömliga.

Vad härefter gäller sociala centralnämnden, anser jag det anmärkningsvärt
att nämnden först den 14 oktober 1976 blev medveten om problemen
för vissa elever vid Gunillaskolan. Till en del kan detta naturligtvis förklaras
med att skolstyrelsen inte gjort någon anmälan i saken. Rapportering
borde dock ha inkommit från BPS-organet (= samarbetsorganet för barnavårdsnämnd,
polis och skola), som ju den 31 mars 1976 behandlade frågan
om lärarnas arbetsmiljö. Centralnämnden har i sitt yttrande hit anfört att
ärendet då ej avsåg Gunillaskolan. Den uppgiften motsägs emellertid av innehållet
i skyddskommitténs framställan och av de tidningsartiklar som
torde ha åsyftats vid föredragningen av ärendet i BPS-organet. Exakt vad
som dryftades vid BPS-organets nämnda sammanträde framgår dock ej av
sammanträdesprotokollet. Oavsett hur det förhöll sig härmed borde dock
redan den omständigheten att det vid en annan högstadieskola rådde en besvärlig
situation, som påkallade ett intensifierat samarbete mellan socialförvaltningen
och elevvårdsteamet vid den skolan, ha föranlett socialförvaltningen
och sociala centralnämnden att ställa sig frågan hur situationen
var vid den andra högstadieskolan - Gunillaskolan. Det är ju också litet
märkligt om den offentliga diskussionen i tidningspressen i slutet av mars
1976 skulle ha undgått envar på den sociala sektorn.

Jag ställer mig därför frågande till varför sociala centralnämnden först i
samband med Gunillaskolans stängning fann anledning att företa något påtagligt
i saken. De knapphändiga upplysningarna i centralnämndens remissvar
om vidtagna individuella åtgärder ger stöd för bedömningen att
skäl förelegat för nämnden att långt tidigare ha ingripit. Enligt 3 § barnavårdslagen
har barnavårdsnämnd bl. a. att göra sig väl förtrogen med barns
och ungdoms levnadsförhållanden samt därvid särskilt uppmärksamma sådana
underåriga som med hänsyn till bl. a. själslig hälsa och utrustning,
hem- och familjeförhållanden samt omständigheterna i övrigt kan anses vara
särskilt utsatta för risk att utvecklas ogynnsamt. 1 förevarande fall har
sociala centralnämnden i Gällivare onekligen varit dåligt uppmärksam.

396

Social centralnämnd har också det yttersta ansvaret för att erforderliga
åtgärder och anordningar vidtas till främjande av goda uppväxtförhållanden
för ungdomen. Nämnden har sålunda att tillse att vad som bör göras
för ungdomen också blir gjort, antingen genom att stimulera andra kommunala
organ att vidta åtgärder eller genom att göra det själv. I vad mån sociala
centralnämnden i Gällivare i detta hänseende fullgjort vad på nämnden
ankommit kan ej bedömas på grundval av det yttrande som nämnden
avgivit hit. Jag utgår emellertid ifrån att händelserna vid Gunillaskolan givit
särskild anledning för nämnden att fortlöpande pröva om ytterligare åtgärder
och anordningar behöver vidtas för att främja goda uppväxtförhållanden
för ungdomen. Saken föranleder i detta hänseende ej något ytterligare
från min sida.

Visitation av elevskåp

1 ett ärende anfördes klagomål över att en rektor vid en centralskola med
hjälp av huvudnyckel öppnat ett elevskåp och beslagtagit öl, som förvarades
i skåpet. Detta disponerades av en elev, som uppträtt ölpåverkad. Eleven
hade vägrat låta lärarna titta i skåpet. Sedan eleven skickats hem hade
skåpet öppnats med huvudnyckeln. Efter remiss avgav länsskolnämnden
och skolöverstyrelsen yttranden i ärendet.

JO Ekberg anförde följande vid ärendets avgörande den 20 mars 1978.

Inom en skola finns ofta slutna förvaringsutrymmen som upplåts för elevernas
disposition, t. ex. klädskåp i omklädningsrum för gymnastik och
skåp för förvaring av läroböcker och annan skolmateriel. Den omständigheten
att skåpen kan låsas och att eleverna i skåpen får förvara också personliga
tillhörigheter kan inte anses betaga skolan rätt att öppna skåpen
som ett led i sin uppgift att förhindra att ordningen i skolan störs. Självfallet
får undersökningen av innehållet i skolskåp inte göras mer ingående än
som är nödvändigt med hänsyn till undersökningens syfte att säkerställa
ordningen i skolan. De i regeringsformen intagna bestämmelserna om
skydd för varje medborgare mot husrannsakan och annat liknande intrång
kan inte anses tillämpliga på undersökningar av förevarande slag. En viss
parallell kan här, som remissinstanserna framhållit, dras till det militära
området, där skåpsvisitation har ansetts tillåten även om uttryckligt lagstöd
härför inte föreligger.

Jag finnér således att rektorn för centralskolan såsom ansvarig för ordningens
upprätthållande i skolan i princip haft rätt att företa undersökning
av de vid skolan upplåtna elevskåpen. Med hänsyn till de befogade misstankar
som förelåg mot den aktuella eleven att han på ett allvarligt sätt

397

överträtt skolans ordningsföreskrifter genom att medföra öl till skolan finnerjag
att rektorn också haft fog för att begagna sig av sin rätt i det förevarande
fallet. Då eleven först bereddes tillfälle att själv öppna skåpet och
då jämte rektor annan lärare deltog i undersökningen kan inte heller det
sätt på vilket undersökningen genomfördes bli föremål för någon kritik.

Avslutningsvis vill jag framhålla att elevs egendom som omhändertagits
givetvis måste återlämnas. Om egendomen kan vara till skada för eleven
torde återlämnandet böra ske till elevens föräldrar.

Skyldigheten enligt förvaltningslagen att lämna sökande vägledning
om komplettering av ofullständiga handlingar gäller också i massärenden
hos intagningsnämnd när bristen kan avhjälpas på ett enkelt
sätt

1 ett ärende anfördes klagomål över att en intagningsnämnd vid behandlingen
av ansökningar till fritidspedagogutbildning inte berett sökandena
tillfälle att avhjälpa brister i ansökningshandlingarna. Sålunda hade en
kvinna, som åberopat vård av egna barn som en merit, inte fått tillträde till
utbildningen på grund av att nämnden inte beaktat uppgiften. Den till hennes
ansökan fogade skrivelsen med uppgift om att hon under viss tidsperiod
vårdat eget barn var nämligen inte bevittnad.

JO Ekberg anförde vid ärendets avgörande den 28 oktober 1977 bl. a.
följande.

Enligt 8 § förvaltningslagen (1971:290), vilken bestämmelse gäller i intagningsärenden
hos intagningsnämnden, skall myndigheten, om ansökningshandling
är ofullständig och bristen kan avhjälpas på ett enkelt sätt,
vägleda sökanden om det behövs för att han skall kunna ta till vara sin rätt.

Den arbetsgrupp inom justititedepartementet som i betänkandet SOU
1968:27 lade fram förslag till förvaltningslag framhöll (s. 110) att det på
områden där ansökningshandlingar kom in i stora mängder kunde vara
omöjligt att i praktiken upprätthålla även en så begränsad anvisningsskyldighet
som den föreslagna utan att en allmän fördröjning av ej önskvärt
slag uppkom. Förfarandeekonomiska avvägningar borde därför tas. I arbetsgruppens
lagförslag angavs till följd därav att vägledning fick underlåtas
om det krävdes av hänsyn till arbetets behöriga gång och intet väsentligt
partsintresse eftersattes därigenom. I prop. 1971: 30 följdes inte detta
förslag (s. 375). Eftersom vägledningsplikten var begränsad till fall då en
brist i en handling kunde avhjälpas på ett enkelt sätt, ansågs det mindre
lämpligt att medge undantag härifrån i den utsträckning som följde av arbetsgruppens
förslag. Enbart den omständigheten att ansökningar av samma
slag förekom i stor mängd hos en myndighet borde inte vara tillräcklig

398

anledning att underlåta att lämna upplysning om brister som uppdagades i
någon eller några av ansökningarna, framhölls det.

Av det anförda följer att, om sökanden behöver få upplysning om att
viss komplettering krävs för att han skall kunna ta till vara sin rätt i visst
avseende, myndigheten har skyldighet att oavsett ärendefrekvensen upplysa
honom härom, såvida bristen kan avhjälpas på ett enkelt sätt. Att förse
intyg med bevittning är en sådan enkel komplettering som avses i stadgandet.
Intagningsnämnden kan därför inte undgå kritik för att den underlät
att upplysa sökanden om att ansökningshandlingarna behövde kompletteras.
Med hänsyn till att hon sedermera antogs till önskad utbildning finnerjag
inte skäl till ytterligare åtgärd.

399

Övrigt

Frågor om bankinspektionens befogenheter vid tillsyn över fondkommissionärer
och banker m. m.

Genom skrivelse som den 16 augusti 1976 inkom till JO framförde professorn
Lars A. E. Hjerner klagomål i flera olika hänseenden mot bankinspektionen
och dess chef, generaldirektören Sten Walberg. Gemensamt för
de flesta av de anmärkningar som framställdes var att de enligt Hjemers
mening utvisade en benägenhet hos Walberg att utvidga sin och bankinspektionens
tillsyn till områden och personkretsar som rätteligen inte
kunde anses underställda sådan tillsyn samt att, där bestämda gränser för
verksamheten icke angivits i lag, ingripa utan laga grund eller på grunder
som framstod som godtyckliga.

Som utgångspunkt för sin kritik tog Hjerner ett beslut av justitiekanslern
den 9 oktober 1973 (AD 218/73).

I ärendet hos justitiekanslern hade påtalats att Walberg - sedan han vid
inspektion hos en fondkommissionär fått kännedom om en aktietransaktion
som utförts av en redaktör och börskommentator hos tidskriften Veckans
Affärer - underrättat tidskriftens chefredaktör om den ifrågavarande
aktietransaktionen. Justitiekanslern fann det stå utom all fråga att börskommentator
inte var underkastad tillsyn av bankinspektionen och
konstaterade också att enligt 48 § i 1919 års lag om fondkommissionsrörelse
och fondbörsverksamhet företrädare för bankinspektionen icke ägde
obehörigen yppa vad han i denna sin egenskap fått sig bekant om någons
affärsförhållanden. I sitt beslut fann justitiekanslern att Walberg genom
hänvändelsen till börskommentatorns arbetsgivare överträtt sin befogenhet
och eftersatt den tystnadsplikt som ålegat honom. Av olika skäl, bl. a.
att Wålbergs avsikt med åtgärden uppenbarligen varit att motverka missbruk
av förtrolig företagsinformation, ansåg sig dock justitiekanslern kunna
låta bero vid den erinran som innefattades i hans uttalanden.

Hjerner åberopade vidare en av Walberg undertecknad, den 19 oktober
1973 dagtecknad framställning, vari bankinspektionen begärde ändring av
38 § lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet. Inspektionen
gjorde därvid gällande att justitiekanslerns i nyssnämnda beslut uttalade
uppfattning inte var riktig. Mot bakgrund av justitiekanslerns tolkning
hemställde emellertid inspektionen om en lagändring i syfte att närmare
precisera inspektionens skyldigheter och befogenheter i fråga om
övervakningen av fondhandeln.

Av nämnda skrivelse och av andra uttalanden av Walberg (se Svensk Juristtidning
1974 s. 117 f) föreföll det Hjerner som om Walberg ansåg inspektionen
ha befogenheter att ingripa under hänvisning helt allmänt till ”etik”

400

eller ”samhällsansvar”. I ett rättssamhälle som vårt krävde dock - som
justitiekanslern understrukit i sitt beslut - intrång i den enskildes rättssfår
uttryckliga författningsregler. Hjerner ville genom sin skrivelse fästa JO:s
uppmärksamhet på förhållanden av likartat slag som de i justitiekanslerns
beslut påtalade för vederbörligt beivrande därav.

Det må här inskjutas, att bankinspektionens av Hjerner åberopade framställning
till regeringen i januari 1974 överlämnades till fondbörsutredningen
att tagas i beaktande vid fullgörandet av dess återstående utredningsuppdrag.
Utredningen framlade sedermera betänkandet ”Om fondkommissionsrörelse
m. m.” med förslag till bl. a. fondkommissionslag (SOU
1976: 54).

Med anledning av klagomålen företog JO Lundvik den 22-26 november
1976 inspektion av bankinspektionen.

Walberg, som den 3 december 1976 anmanats yttra sig över Hjerners anmälan,
avgav den 15 i samma månad skriftligt yttrande. Sedan Hjerner fått
del av Wålbergs yttrande och protokollet från inspektionen, inkom Hjerner
den 7 mars 1977 med en skrivelse vari han vidhöll sina klagomål och framställde
vissa andra anmärkningar mot bankinspektionen. Härefter ägde ytterligare
skriftväxling rum. En skrift inkom också från direktören Jan
Ponsbach.

Vid ärendets beredning hos JO medverkade hovrättslagmannen Anders
Litzén och kanslichefen Ulf Hagström.

JO Lundvik avgjorde ärendet den 22 juli 1977 och anförde då.

Inledning

Enligt sin instruktion (1970:538) har bankinspektionen som central förvaltningsmyndighet
till uppgift att utöva tillsyn över bl. a. bankaktiebolag
och fondkommissionärer. Närmare bestämmelser om denna tillsyn meddelas,
såvitt avser bankaktiebolag, i 147-162 §§ lagen (1955: 183) om bankrörelse
samt, såvitt gäller fondkommissionärer, i 22—25 §§ samt 38 § lagen
(1919:240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet. I ärendet
har åberopats de bestämmelser i sistnämnda lag, 15 och 17 §§,
som reglerar möjligheterna att återkalla tillstånd att idka fondkommissionsrörelse.

Bankinspektionen ledes av en styrelse. Styrelsen består av en generaldirektör,
som är chef för inspektionen tillika styrelsens ordförande, samt sex
övriga ledamöter. Av styrelsen avgöres bl. a. frågor om tillstånd, förbud,
föreläggande, föreskrift eller annan åtgärd i den mån åtgärden kan anses ha
särskild betydelse för inrättning, över vilken inspektionen har tillsyn, eller
för person, som beröres av tillsynen. Ärende, som icke skall avgöras av
styrelsen, avgöres av generaldirektören ensam. Ärende avgöres efter föredragning.

401

Enligt 20 § instruktionen för JO bör ombudsman ej till utredning upptaga
förhållande, som ligger mer än två år tillbaka i tiden, om det ej är från allmän
synpunkt väsentligt att saken utreds. De åtgärder från bankinspektionens
och Wålbergs sida som Hjerner påtalat ligger, med något undantag,
mer än två år tillbaka i tiden.

Hjerner synes göra gällande att vissa av de av honom påtalade åtgärderna
i och för sig skulle kunna vara att bedöma som vårdslös myndighetsutövning
enligt 20 kap. 1 § första stycket brottsbalken, brott mot tystnadsplikt
enligt 3 § samma lag eller överträdelse av 18 § lagen (1937:249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen).

1 vilketdera fallet preskriberas påföljden efter två år enligt 35 kap. 1 §
brottsbalken. Även disciplinpåföljd för tjänsteförseelse bortfaller om inte
arbetstagaren inom två år skriftligen anmanats att yttra sig (lagen 1976: 600
om offentlig anställning 14 kap. 5 §). Den anmodan att yttra sig över Hjerners
klagomål som tillställts Walberg den 3 december 1976, utgör en vanlig
remiss och kan ej betraktas som en sådan anmaning som enligt sistnämnda
lagrum har preskriptionsavbrytande verkan (jfr SOU 1975: 23, s. 161).

Trots att preskription sålunda mellankomma på de flesta punkterna har
jag funnit mig böra upptaga samtliga punkter till granskning. Enligt Hjerners
uppfattning utgör åtgärderna sammantagna tecken på den allmänna
inställning hos bankinspektionen och Walberg som Hjerner vill påtala.
Vidare skulle — såsom Walberg anmärkt - den kritik som Hjerner i ärendet
framfört till följd av hans ställning som juris professor kunna uppfattas som
auktoritativ och därmed skada inspektionen och Walberg. Av dessa skäl
har jag ansett det från allmän synpunkt väsentligt att saken utreds.

De olika anmärkningarna behandlas i det följande var för sig. Med hänsyn
till materialets vidlyftighet redovisas händelseförloppen och Hjerners
resp. Wålbergs argumentation endast i sina huvuddrag.

/. Ingripande mot fondkommissionärs börsombud på grund av aktieinnehav
i bank

Enligt 15 § fondkommissionslagen kan tillstånd att idka fondkommissionsrörelse
i vissa fall återkallas, om innehavaren av tillståndet genom
överträdande av denna lag eller uppenbart åsidosättande av sina uppdragsgivares
intresse eller annorledes visat sig olämplig att utöva sådan rörelse
eller om rörelsen prövas vara till skada för det allmänna.

I 17 § fondkommissionslagen stadgas vidare:

Finnes emellan företag, vars innehavare förvärvat tillstånd att idka
fondkommissionsrörelse, och annat företag, som har till ändamål att
för egen räkning köpa och sälja fondpapper eller att utlåna penningar
mot säkerhet av fondpapper och som icke är underkastat tillsyn enligt
bestämmelserna i denna lag, ett närmare samband antingen så till vida,
att båda företagen ledas av samma eller i huvudsak samma personer,
eller ock så till vida, att den vinst, som må uppkomma av de båda

26 Riksdagen 1978/79. 2 sami. Nr I

402

företagen, är avsedd att helt och hållet eller till avsevärd del direkt eller
indirekt tillfalla samma eller i huvudsak samma personer, må det
innehavaren av förstnämnda företag meddelade tillståndet återkallas,
där fråga är om bankaktiebolag, av regeringen, men eljest av tillsynsmyndigheten,
såframt ej antagas kan, att menliga verkningar icke skola
på grund av nämnda samband uppkomma för företagets kunder eller
för det allmänna.

1 147 § banklagen åläggs bankinspektionen bl. a. att med uppmärksamhet
följa bankbolagens verksamhet i den mån så erfordras för kännedom om de
förhållanden som kan inverka på bolags säkerhet eller eljest är av betydelse
för en sund utveckling av bankverksamheten. Enligt 154 § samma lag
äger tillsynsmyndigheten meddela de erinringar i fråga om bankaktiebolags
verksamhet, som myndigheten kan finna påkallade. Kan verksamheten till
följd av allvarliga missförhållanden beträffande bolagets ledning befaras
komma att bliva till skada för det allmänna, må myndigheten förelägga bolagets
styrelse att vidtaga för ändamålet erforderliga åtgärder.

Av handlingarna i ärendet framgår i förevarande avsnitt i huvudsak följande.

Under år 1972 förvärvade en person — i det följande kallad A. — som var
anställd hos en privat fondkommissionärsfirma och bl. a. fungerade som
börsombud åt firman, för egen räkning en större post aktier i Skaraborgsbanken,
c: a 10% av bankens aktiekapital. Vid ett samtal den 4 september
1972 till vilket Walberg kallat fondkommissionärsfirmans chef och varvid
från bankinspektionens sida utöver Walberg deltog ytterligare fyra av styrelsens
ledamöter, togs bl. a. nämnda förhållande upp till diskussion. Enligt
vid samtalet förda anteckningar uppgav fondkommissionärsfirmans
chef att han bett A. sälja den ifrågavarande aktieposten och att han välkomnade
att bankinspektionen bad honom att vidtaga åtgärder så att han
kunde sätta större kraft bakom orden. Härefter bad Walberg honom att
meddela A. att engagemanget borde avvecklas så snart som möjligt. Walberg
framhöll enligt anteckningarna att bankinspektionen ej kunde neka A.
att äga bankaktier men däremot majoriteten i en bank samt att 5% av aktiekapitalet
borde vara maximum. På egen begäran fick A. därefter den 11
september 1972 ett samtal med bankinspektionen, företrädd av Walberg
och tre andra styrelseledamöter, varvid enligt förda anteckningar Walberg
redogjorde för hur han såg på ärendet och hänvisade till 17 § fondkommissionslagen
samt banklagen. Walberg framhöll att aktierna i banken hade
stor spridning och att ett sådant innehav som A:s i praktiken gav ett mycket
stort inflytande; man kunde säga att intressegemenskap rådde mellan
banken och fondkommissionsfirman, något som kunde bli en fara för banken
och till skada för det allmänna. A. medgav att även om han formellt inte
hade några befogenheter i firman så hade han det reellt. Samtalet avslutades
med att A. berättade att han sålt samtliga sina aktier i banken.

Hjerner anförde i sin anmälan: Att motsätta sig Wålbergs önskemål torde

403

ha förefallit A. alltför oklokt med hänsyn till hans beroende av bankinspektionen
i sin yrkesverksamhet liksom till den ogynnsamma kursutveckling
som kunde bli följden av att Wålbergs påtryckningar till framkallande av
försäljning av en så stor post aktier blev kända i börskretsar. - Fondkommissionärsfirmorna
stod visserligen i vissa avseenden under bankinspektionens
tillsyn, men icke de anställda i dessa vad gällde förvaltningen av
deras privata förmögenhet, där konflikt inte kunde uppstå mellan deras egna
och kundernas intressen. Och aktieägare i bank stod ej under inspektionens
tillsyn. - Wålbergs ingripande kunde därför icke bedömas såsom annat
än ett befogenhetsöverskridande.

Walberg hävdade i sitt yttrande att det icke rört sig om annat än förfrågningar
och påpekanden, inte om något förbud eller annat förpliktande beslut.
Han hänvisade vidare till 17 § fondkommissionslagen, som förutsåg
en analog situation, nämligen att en fondkommissionär ägde eller hade intressegemenskap
med ett sidoföretag, där affärer kunde göras som var förbjudna
för fondkommissionären i denna hans egenskap. Särskilt framhöll
Walberg ett uttalande i 1918 års betänkande (s. 94), som låg till grund för
fondkommissionslagen, varav framgick att ingripande, t. o. m. återkallelse
av tillstånd, kunde ske i den åsyftade situationen redan med stöd av 15 §.
nämligen om en fondkommissionär på grund av sina transaktioner med ett
dylikt sidoföretag blev att betrakta såsom olämplig för yrket. Walberg citerade
vidare följande uttalande i betänkandet (s. 82): ”När två eller flera
personer är intresserade i en fondkommissionsrörelse, torde det nämligen
ofta kunna bliva svårt att avgöra, huruvida en affär avslutats för den gemensamma
rörelsen eller för någon av de däri intresserades privata räkning--.
”

1 sin den 7 mars 1977 inkomna skrivelse anförde Hjerner bl. a.: Det fick
måhända accepteras att generaldirektören eller annan företrädare för tillsynsmyndigheten
i samband med förrättning lämnade råd eller anvisningar
samtalsvis av icke förpliktande karaktär. Då inspektionen eller dess chef i
ett särskilt ärende som detta vände sig till en person med påpekanden, vilka
tydligen var av det överlagda slag att minnesanteckningar därom fördes,
måste myndigheten göra klart för sig grunden för dess ingripande och
fatta beslut därom i föreskrivna former. Det senare, dvs. kravet på föredragning,
erbjöd viss garanti för att beslutet fattades efter moget övervägande.
Eftersom mer eller mindre informella förfrågningar och påpekanden
av de under tillsyn ställda lätt uppfattades som likvärdigt med förbud
eller förpliktande beslut fanns anledning för inspektionen att iakttaga försiktighet
vid sådana framträdanden. Av Wålbergs redogörelse framgick
dock inte att något beslut i saken fattats efter vederbörlig föredragning vid
vilken den föredragande fått tillfälle att anmäla eventuellt avvikande mening.

Walberg uppgav med anledning härav att ärendet beretts genom överläggning
med bankinspektören Torkel Stern och byrådirektören Kjell Thuresson,
varvid full enighet förelåg om de åtgärder som sedan vidtogs.

404

JO:s bedömning

Vad först angår ärendets formella handläggning har ärendet enligt vad
Walberg uppgivit beretts inom bankinspektionen genom överläggning med
två tjänstemän. Vidare har vid samtalet med fondkommissionsfirmans
chef tre bankinspektörer och en byråchef i bankinspektionen varit närvarande.
Eftersom det gällde i första hand ett samtal, varvid - beroende på
vad därvid framkom - påpekanden, råd och anvisningar av olika slag kunde
komma att aktualiseras, framstår det som naturligt att något formellt beslut,
föregånget av föredragning, icke kom att fattas. Frågan om A:s aktieinnehav
ställdes heller aldrig på sin spets, eftersom denne vid sitt samtal
med bankinspektionen uppgav att han redan sålt aktierna. Sistnämnda förhållande
belyser å andra sidan vilken betydelse ett uttalande av tillsynsmyndighetens
företrädare och särskilt av dess chef tillmätes av dem som
står under myndighetens tillsyn eller eljest i sin yrkesutövning är beroende
av dess ställningstaganden, och detta även om uttalandet framförts samtalsvis
och formellt endast haft karaktären av icke förbindande råd eller
påpekande.

När det gäller sakfrågan avser både 17 § fondkommissionslagen och det
uttalande i 1918 års betänkande, s. 94, som Walberg åberopat, samröre med
företag som icke är underkastat tillsyn. Men även i sådana fall skall återkallelse
av tillståndet icke ifrågakomma om det kan antagas att menliga
verkningar på grund av sambandet icke skall uppkomma för företagets
kunder eller för det allmänna (slutet av 17 §). 1 betänkandet (s. 95) anges
som ett sätt att häva eventuella betänkligheter att inspektionen beredes
tillfälle att granska det med fondkommissionsrörelsen samarbetande företagets
böcker och övriga handlingar. 1 fondbörsutredningens redogörelse
för gällande rätt (SOU 1976: 54, s. 51) anges att denna möjlighet, enligt vad
utredningen inhämtat, också i praktiken utnyttjats i fall då fondkommissionsrörelsen
drivits i nära samband med annan finansiell verksamhet men
av organisatoriska skäl förlagts till ett särskilt juridiskt fristående företag. 1
sådana fall har tillsynsmyndigheten beretts full insyn även i närstående företags
verksamhet. I förevarande fall stod ju emellertid banken redan under
inspektionens tillsyn både som bank och som fondkommissionär och
tillfälle till granskning av böckerna fanns därför redan.

Det av Walberg analogivis åberopade stadgandet i 17 § fondkommissionslagen
tar sikte på sådana fall där ledningen eller ägareintressena i de
båda företagen ligger i huvudsakligen samma hand. Här gällde det en anställd
hos en fondkommissionsfirma, som varken tillhörde företagets ledning
eller, såvitt framkommit, hade några ägareintressen i företaget. Även
om han — som han själv uppgivit till bankinspektionen - hade ett visst reellt
inflytande överföretagets verksamhet kan detta icke jämställas med att
leda företaget i den mening som 17 § torde åsyfta. Ej heller har framskymtat
någon avsikt hos A. att genom sitt aktieinnehav inverka på ledningen av
bankrörelsen. Men skulle så ha skett, på något sätt som varit ägnat att leda

405

till skada för det allmänna, hade inspektionen kunnat ingripa med stöd av
banklagen (§ 154). Varken när det gäller fondkommissionärsrörelsen eller
banken synes situationen ha kunnat bli den att vinsten av båda företagen
helt eller till avsevärd del var avsedd att tillfalla i huvudsak samma person
eller personer. Redan vad nu sagts utvisar att 17 § fondkommissionslagen
eller grunderna för detta stadgande icke utgjorde något hållbart stöd för
bankinspektionens ingripande.

Det av Walberg citerade uttalandet i betänkandet (s. 82) om svårigheten
att avgöra för vems räkning en affär avslutats, återfinnes i ett sammanhang
där det gäller att dra upp en gräns mellan enskild person som fondkommissionär
och som delägare i ett fondkommissionärsbolag. Det åsyftar icke
förhållandet mellan ägaren av en fondkommissionsfirma och en anställd
hos firman.

Ej heller banklagstiftningen ger bankinspektionen någon befogenhet att
inskrida mot enskild person i hans egenskap av aktieägare i ett bankbolag
eller överhuvudtaget rätt att påverka aktieägareförhållandena i bank genom
förfrågningar eller påpekanden.

Bankinspektionen och Walberg har sålunda enligt min mening överskridit
sina befogenheter när man i förevarande ärende velat draga upp gränser
för Ars aktieinnehav. Något formligt beslut i denna riktning har dock som
nämnts icke fattats.

Det kan här vara anledning att upptaga till granskning Ars aktieförvärv
även från en annan synpunkt. A. var börsombud åt fondkommissionsfirman.
Frågan om börsombuds rätt att handla för egen räkning har sedermera
behandlats av fondbörsutredningen. I sitt betänkande Om fondkommissionsrörelse
m. m. (SOU 1976: 54) föreslog utredningen en regel om förbud
för bl. a. börsombud att för egen räkning genom köp, byte eller därmed
jämförligt fång förvärva värdepapper annat än för långsiktig förmögenhetsförvaltning.
Vad i förevarande ärende förekommit tyder närmast på att Ars
förvärv av bankaktierna utgjorde ett led i en mera långsiktig förmögenhetsförvaltning
och sålunda från denna synpunkt ej ens enligt de senare föreslagna
reglerna varit ägnat att väcka invändningar.

2. Ingripande mot aktieägare som nominerats till styrelseledamot i bank

Enligt 83 § jämförd med 52 § andra och tredje styckena banklagen får
styrelse ej förfoga över banks tillgångar eller ikläda banken förpliktelser eller
eljest vidtaga åtgärd för ändamål som uppenbarligen är främmande för
föremålet för bankens verksamhet eller för verksamhetens syfte, eller som
innebär att uppenbar fördel beredes vissa aktieägare till nackdel för bolaget
eller övriga aktieägare. Styrelseledamot som åsidosätter dessa bestämmelser
kan bli skadeståndsskyldig såväl i förhållande till banken som i förhållande
till tredje man (Westerlind, Banklagen, s. 279).

Tillsynsmyndigheten skall enligt 147 § övervaka att bankerna i sin verksamhet
ställer sig till efterrättelse bl. a. banklagens bestämmelser. Det ålig -

406

ger vidare tillsynsmyndigheten att jämväl i övrigt med uppmärksamhet
följa bankbolagens verksamhet i den mån så erfordras för kännedom om de
förhållanden som kan inverka på bolags säkerhet eller eljest är av betydelse
för en sund utveckling av bankverksamheten. Den sista punkten tillfogades
under departementsbearbetningen av lagförslaget. Som motivering
anfördes bl. a. att tillsynsfunktionen knappast kunde karaktäriseras såsom
en uppsikt enbart över solvens- och likviditetsförhållandena i inskränkt
mening. Det erinrades om att inom bankrörelsen fanns verksamhetsgrenar
som utan att äga omedelbar betydelse för solvens och likviditet var ägnade
att indirekt kunna influera på bankernas säkerhet. Ett exempel härpå var
den verksamhet som bestod i mottagandet av värdehandlingar till förvaring
och förvaltning. Uppläggningen av notariattjänsten och det för densamma
tillämpade kontrollsystemet borde sålunda inte vara undandragna
tillsynsmyndighetens insyn.

Enligt 150 § andra stycket äger representant för tillsynsmyndigheten närvara
vid bolagsstämma och deltaga i överläggningarna.

I 153 § behandlas det fall att styrelse eller bolagsstämma fattat beslut vilket
står i strid med lag eller bolagsordningen. Härefter stadgas i 154 §
första stycket: ”Ändå att avvikelse från lag eller bolagsordningen icke
skett, äger tillsynsmyndigheten meddela de erinringar i fråga om bankaktiebolags
verksamhet, som myndigheten kan finna påkallade.”

Enligt andra stycket i 154 § kan tillsynsmyndigheten förelägga bolagets
styrelse att vidtaga åtgärder, om verksamheten till följd av allvarliga missförhållanden
beträffande bolagets ledning kan befaras komma att bli till
skada för det allmänna.

I detta avsnitt utvisar handlingarna följande.

Den under 1. nämnda aktieposten kom sedermera i B:s ägo. Vid Skaraborgsbankens
ordinarie bolagsstämma år 1973 nominerades B. till en styrelsepost
i banken. Walberg, som var närvarande vid stämman, begärde
därvid ordet. I ett anförande som bilades stämmoprotokollet förklarade
Walberg att en utredning som bankinspektionen företagit utvisade att B.
icke kunde anses åtnjuta det särskilda förtroende som erfordrades för att
inneha en beslutsfunktion i eller öva inflytande på ledningen i en bank.
Som motivering för denna inställning yttrade Walberg i anförandet bl. a.

Bakom (bank-)lagstiftningen ligger insikten om att en bank förfogar över
så stora ekonomiska resurser, att det är ett oavvisligt samhällsintresse att
rörelsen bedrives så att den blir, som lagen säger, nyttig för det allmänna.
Det ställs också av gammalt högre krav på bankerna i affärsetiskt och samhällsetiskt
hänseende än på andra näringsföretag. Bankinspektionen har att
övervaka att alla dessa krav blir uppfyllda. Det räcker således inte att tillse,
att banken är säker från insättarnas synpunkt och att den iakttager gällande
bestämmelser. Inspektionen måste också förvissa sig om att rörelsens
utveckling är sund och att rörelsen motsvarar högt ställda affärsetiska
och samhällsetiska krav. 1 denna övervakning måste ingå att inskrida, om
någon funktionär i en bank inte kan åtnjuta förtroende, dvs. att man inte

407

kan lita på att han kommer att fullgöra sina uppgifter på sådant sätt att bankens
verksamhet i allo motsvarar de förut angivna kraven. Det rör sig alltså
här om ett särskilt förtroende som inte behöver ha med eventuella lagöverträdelser
eller dylikt att göra. För Bankinspektionen är det i förekommande
fall en tung plikt att tillkännage att en bankfunktionär - tjänsteman,
-styrelseledamot eller revisor — enligt inspektionens mening inte
längre åtnjuter det särskilda förtroende som bankrörelsen förutsätter. Detsamma
kan bli fallet beträffande den som genom nominering eller på annat
sätt kommer ifråga till beslutsfunktion i en bank. Avser ingripandet en sittande
funktionär, kan utredningen få en mer eller mindre förvaltningsprocessliknande
karaktär med förhör av den det gäller. Beträffande den som
inte tillhör banken men som ifrågasättes till en beslutsfunktion i denna, kan
ett sådant förfarande icke anordnas. Inspektionen är hänvisad till att på
andra vägar göra en så omsorgsfull utredning som möjligt. — När det blev
bekant för Bankinspektionen att B. förvärvat en så stor post av aktier i Skaraborgsbanken
att han kunde tänkas göra anspråk på inflytande i banken
var han inte helt okänd för oss. De data som var kända kompletterades
med andra, varjämte underhandsförfrågningar gjordes på olika håll. Resultatet
av utredningen var entydigt.

Walberg tilläde att personer som nominerats av B. och som kunde förväntas
företräda hans intressen inte heller kunde åtnjuta det erforderliga förtroendet.

B. blev härefter icke invald i bankens styrelse.

Hjerner anmärkte i detta avsnitt dels att bankinspektionens befogenheter
såsom tillsynsmyndighet för bankerna och bankverksamheten icke
kunde anses gå så långt som Walberg här gjort anspråk på, dels att ärendet
handlagts formellt otillfredsställande i det att bl. a. legalitetsgrundsatsen,
den ackusatoriska principen och kommunikationsregeln åsidosatts varjämte
den skada ingripandet åstadkom genom att det genast blev offentligt inte
kunde repareras, dels att Walberg efter ingripandet på bolagsstämman i
pressen redovisat det material som låg till grund för beslutet att stoppa B:s
inval i styrelsen och därmed brutit sin sekretessplikt enligt 192 § banklagen
och dels att uppgifterna i pressmeddelandet på flera punkter torde vara
ovederhäftiga.

a) Bankinspektionens befogenheter

I denna del anförde Hjerner i sina klagomål: Det framgick av tillsynsreglerna
i banklagen att det var bankens verksamhet, dvs. själva bankrörelsen,
och bankens säkerhet som var föremål för tillsyn och eventuella förelägganden.
Även den lindrigare formen av ingripande, s. k. erinran, var begränsad
till vad som föranleddes av bankens "verksamhet”. Det var också
för nu angivna ändamål som företrädare för bankinspektionen ägde närvara
vid bolagsstämma. — Det framgick vidare av de återgivna stadgandena
att inspektionens möjligheter att verka genomgående var så begränsade,
att den hade att förmå styrelsen resp. bolagsstämman att vidta de erforderliga
åtgärderna beträffande bankens verksamhet. Att tillsynsmyndighe -

408

ten skulle äga träda i styrelsens ställe eller vid bolagsstämma lägga sig i valet
av styrelseledamöter — vilket ju gällde bankens och aktieägarnas interna
förhållanden och icke hade med ”verksamheten” att göra - hade ingenstädes
förutsatts eller ens satts ifråga. Eftersom styrelsen bestod av ett
stort antal styrelseledamöter, däribland även av Kungl. Maj:t utsedda,
kunde ju icke befaras att, om en större aktieägare tog plats i styrelsen för
att utöva sin i lag förutsatta rätt att förvalta sin egendom, denne ensam
skulle kunna leda bankens verksamhet in på olagligheter eller sådana allvarliga
missförhållanden som kunde ge tillsynsmyndigheten anledning ingripa.
Allra minst kunde någon risk ha förelegat att Skaraborgsbankens
styrelse, som Walberg förklarade ha bankinspektionens odelade förtroende,
skulle, förledd därtill av B. ”börja med tvivelaktiga transaktioner i utkanterna
av brottsbalkens eller banklagarnas domäner” (såsom situationen
beskrevs av Walberg i SvJt 1974 s. 180). Än orimligare var Wålbergs
ståndpunkt att en person, mot vilken eljest inga anmärkningar förelåg,
skulle vara diskriminerad som styrelseledamot därför att han nominerats
eller hans kandidatur understöddes av en aktieägare som Walberg ansåg
icke borde sitta i styrelsen.

Walberg hänvisade i sitt yttrande till ett av JO i början av år 1975 avgjort
ärende (dnr 3524/73), som rörde inspektionens medverkan i avlägsnandet
av verkställande direktörens ställföreträdare, tillika rörelsechef i en sparbank.
JO hade i sitt beslut godtagit inspektionens ståndpunkt att det av
gammalt varit en grannlaga uppgift för inspektionen att tillse, att olämpliga
personer inte tjänstgjorde på poster i bank, där de kunde utgöra en fara för
bankens säkerhet eller sunda utveckling. Walberg anförde vidare: Om det
alltså stod klart att inspektionen kunde ta initiativ till eller eljest medverka
vid avlägsnandet av en olämplig person från en post som denne redan innehade,
följde därav att inspektionen kunde ingripa när en sådan person nominerades
till en viktig post i en bank. I det av Hjerner åberopade fallet ägde
vederbörande samma post om ca 10% av aktierna i banken som var aktuell
under 1. ovan och kunde på grund härav väntas få särskilt stort inflytande
om han också, direkt eller indirekt, kunde agera från en plats i styrelsen.

Beträffande de materiella skälen för ingripandet tilläde Walberg: Enligt
uppgift i en tidningsintervju hade B. efteråt förklarat att han köpt aktierna
för att kunna skaffa pengar i banken för att ”slippa beroendet av andra
som kunde styra mig” (Aftonbladet 26/3 1973), dvs. att kunna ta ut krediter
i banken utan att behöva underkasta sig vanlig kreditprövning.

1 en senare skrivelse androg Hjerner: Tillsynsverksamhet torde innefatta
rätt till insyn, rätt att råda och stödja samt ingripa i anledning av missförhållanden,
men icke att, utan särskilt lagstöd, söka dirigera verksamheten
med mindre grund därför föreligger i aktuella missförhållanden. Det är stor
skillnad på att avlägsna en person från en viktig post på grund av brister
denne ådagalagt just i denna sin verksamhet och att på förhand ingripa mot

409

en person som i den verksamhet det är fråga om icke ådagalagt någon
olämplighet och vars olämplighet grundas på bedömningar och värderingar.

Tillfrågad huruvida det - förutom i detta fall - vid något tillfälle förekommit
att bankinspektionen ingripit på bolagsstämma för att avråda från
inval i styrelsen av därtill föreslagen person anförde Walberg: Ingripanden
på banks bolagsstämma hade förekommit åtskilliga gånger under inspektionens
historia - under senare år mera sällan än tidigare — dock icke, såvitt
Walberg visste, för att avråda från inval i styrelsen av därtill föreslagen
person. Inspektionen hade också ingripit i personfrågor i andra sammanhang
än på bolagsstämmor såväl i fråga om personer som ifrågasatts för
viss post som i fråga om personer som förverkat förtroendet i post som de
innehaft. Situationen i fråga om Skaraborgsbanken hade varit unik. Inspektionen
hade då färsk erfarenhet från utlandet, bl. a. Danmark, om de
faror som hotar en bank, om dess ledning rönte inflytande av det slag som
inspektionen med ledning av sitt material och entydiga uttalanden från omdömesgilla
bankmän hade grundad anledning att befara. Walberg och hans
medarbetare hyste allvarlig oro för det inflytande som vederbörande kunde
komma att utöva i banken och önskade stödja bankens styrelse och
verkställande ledning i deras strävanden att värna om bankens integritet.

b) Ärendets handläggning

Hjerner anförde härom i sin anmälan: ”Förlust av medborgerligt förtroende”
hade som bekant för länge sedan utmönstrats ur det svenska påföljdssystemet.
Walberg ville emellertid, såsom framgick av hans uttalanden
vid bolagsstämman (till vilka han återkommit i ett flertal offentliga
föredrag — se t. ex. SvJT 1974 s. 177) återinföra en sådan påföljd inom området
för bankinspektionens tillsynsverksamhet. — Det var icke blott så
att förutsättningarna för påföljdens inträde var så obestämt angivna som
att vederbörande inte ”motsvarar högt ställda affärsetiska och samhällsetiska
krav”, utan Walberg och bankinspektionen uppträdde därvid såsom
utredare, åklagare, domare och högsta uttolkare av denna etik, allt i en
person. - Det föll tydligen inte Walberg in att också legalitetsgrundsatsen,
den ackusatoriska principen och kommunikationsregeln (audiatur et altera
pars) har en etisk valör kanske t. o. m. högre än Wålbergs bevekelsegrunder
för sina ingripanden. - Även om visst fog för kritik mot B. skulle ha
förelegat — varom Hjerner inte kunde uttala sig - gick Walberg och bankinspektionens
ingripande längre än dess befogenheter som tillsynsmyndighet
sträckte sig. Befogenhetsöverskridandet framstod också som allvarligt
därför att angreppet mot B. tydligen kom helt oväntat för denne utan att
han haft tillfälle att ta del av Wålbergs utredning och yttra sig över denna,
att någon besvärsmöjlighet inte fanns och att den skada ingripandet åstadkom
genom att det genast blev offentligt inte kunde repareras.

Walberg invände i sitt yttrande: Självfallet hade det varken i detta eller

410

andra fall varit fråga om någon påföljd motsvarande förlust av medborgerligt
förtroende, såsom Hjerner ville göra gällande. Walberg hade sin plikt
likmätigt vidtagit en åtgärd till skydd för bankens sunda utveckling när
denna bedömdes vara i fara. En sådan åtgärd kunde jämföras med en körkortsindragning
som inte behövde baseras på visad misskötsamhet utan
t. ex. kunde bero på i och för sig helt ursäktliga omständigheter. - Ett
särskilt problem vid ingripanden av det diskuterade slaget var, att innan
vederbörande nominerats, befogenhet torde ha saknats för inspektionen
att i förväg sätta sig i förbindelse med honom och lämna en redogörelse för
det material som inspektionen hade mot honom och infordra hans yttrande.
Walberg var emellertid beredd att på hans begäran lämna en sådan
redogörelse vid bolagsstämman och gjorde det senare vid ett sammanträde
på inspektionen. Före bolagsstämman hade Walberg dessutom på verderbörandes
förfrågan upplyst honom om att inspektionen skulle komma att
motsätta sig hans kandidatur. Även då var Walberg beredd att på hans
begäran framlägga materialet.

Hjerner anmärkte än vidare: Walberg upplyste inte om i vilken ordning
inspektionens beslut om ingripande på bolagsstämman fattades. Det var ju
icke fråga om blott infordrande av upplysning (som kunde ske utan föredragning)
utan om en åtgärd, om vilken beslutet borde fattas om icke i styrelsen
så dock efter vederbörlig föredragning. I realiteten var ju saken av
den vikt och så unik att beslutet borde ha fattats i en vidare krets.

Walberg uppgav härefter att tiden inte tillåtit behandling av frågan i styrelsen
men att ingripandet föregåtts av överläggningar med dåvarande
bankinspektörerna Torkel Stern och Sven-Georg Vernerson. Enighet hade
därvid, uppgav Walberg vidare, förelegat såväl i fråga om ingripandet som
sådant som beträffande lydelsen av det anförande som Walberg sedermera
höll på stämman. Ingripandet skulle endast ske om det befanns nödvändigt
och avgörandet därvidlag skulle träffas av Walberg själv vid stämman.

c) Brott mot sekretessplikt

Hjerner anmärkte i denna del att det inte var nödvändigt för Walberg eller
inspektionen för fullgörande av sin uppgift att i pressen försvara ingripandet
på bolagsstämman; uppgiften var ju redan fullgjord genom att valet
förhindrats.

Walberg invände att redovisningen i pressen av det material som låg till
grund för ingripandet skett sedan B. förklarat sig önska detta och således
löst inspektionen från sekretessplikten.

Sedan jag hemställt om en närmare redogörelse för när och hur nämnda
önskemål framställts, anförde Walberg: Någon dag efter stämman ringde
redaktören fil.lic. Sven-Ivan Sundqvist i Dagens Nyheter och bad att Walberg
skulle offentliggöra det material som låg till grund för ingripandet.
Walberg avböjde och hänvisade till gällande sekretessbestämmelser.
Sundqvist återkom emellertid någon vecka senare och framförde på veder -

411

börandes uppdrag en begäran om publicering för att möjliggöra ett bemötande.
Eftersom Sundqvist, enligt vad det visade sig vid samtalet, var väl
insatt i frågan och då Walberg från tidigare kontakter visste att han kunde
lita på Sundqvist, sammanställde Walberg och överlämnade den redogörelse
som sedermera publicerades.

JO:s bedömning

De i ärendet åberopade stadgandena i banklagen ger bankinspektionen
möjlighet till ingripande i olika hänseenden i anledning av banks verksamhet.
Val av styrelse på bolagsstämma kan knappast hänföras till banks
verksamhet och något stadgande i lagen som uttryckligen ger bankinspektionen
rätt att söka påverka styrelseval finns inte. Enligt 150 § andra stycket
banklagen äger emellertid, som förut nämnts, representant för inspektionen
närvara vid bolagsstämma och deltaga i överläggningarna. Något
undantag görs inte för överläggningar vid styrelseval. Jag drar därav den
slutsatsen att representant för bankinspektionen i princip äger taga till orda
också vid styrelseval och då ge uttryck åt inspektionens uppfattning om
olika kandidater. En parallell kan för övrigt här dragas med vad som ansetts
gälla vid tillsynen över fondkommissionärsbolag. I 1918 års betänkande
s. 92 förutsattes, att tillsynsmyndigheten äger kräva avlägsnande av
en styrelseledamot vilken väntas komma att intaga en ledande ställning i
bolaget men på grund av föregående verksamhet måste anses olämplig härtill.
Det vore föga rimligt om ingripande måste anstå till dess valet ägt rum.

Om jag sålunda anser att bankinspektionen i princip har rätt att ingripa
på här angivet sätt vid ett styrelseval, är jag samtidigt angelägen understryka,
att befogenheten rimligen inte bör utnyttjas annat än i mycket särpräglade
fall, där bankens verksamhet löper allvarlig fara att komma helt på
sned. Särskilt kan ett ingripande vara motiverat om situationen är sådan
att majoriteten inom styrelsen kan befaras komma i händerna på klart
olämpliga personer. Ett ingripande av avsett slag är en ytterst allvarlig åtgärd
som kan få långtgående verkningar för den eller dem som berörs därav.
Ingripandet kan, som Walberg framhållit, inte ske under förvaltningsprocessliknande
betryggande former. Det kan inte undvikas att ingripandet
omedelbart blir offentligt och möjlighet saknas att genom överklagande
söka ändring. Allt detta talar för att ett ingripande från bankinspektionens
sida för att stoppa viss persons eller vissa personers inval i banks styrelse
inte bör komma i fråga annat än när mycket tungt vägande skäl talar därför.

I förevarande fall gällde ingripandet det föreslagna invalet av en person i
bankens styrelse, som bestod av flera personer. Till försvar för sin åtgärd
har Walberg särskilt åberopat att hans farhågor rörande B:s syfte med sitt
aktieförvärv och sin strävan efter styrelseposten, nämligen att kunna få
krediter till sina företag utan att underkasta sig vanlig kreditprövning, bekräftats
genom uttalanden av B. såväl i en tidningsintervju som under det

412

samtal med B. på bankinspektionen som ägt rum den 30 mars 1973.

Även om B:s syfte varit det angivna — något uttalande härom har icke
antecknats i protokollet från samtalet den 30 mars 1973 - har bestämmelserna
om kreditjäv i 58 och 80 §§ banklagen lagt hinder i vägen för B. både
att såsom styrelseledamot deltaga i beslut om kredit till sig själv eller närstående
företag och att erhålla kredit utan fullgod säkerhet. Med stöd av sina
befogenheter enligt banklagen hade bankinspektionen haft möjlighet att
noga följa bankens verksamhet och att ingripa så snart några tecken visade
sig på olämplig kreditgivning till B. eller honom närstående företag.

Det av Walberg särskilt åberopade skälet för ingripande kan därför knappast
anses tillräckligt. Därutöver har emellertid Walberg, som framgår av
handlingarna, haft även annat att lägga till grund för sin åtgärd. Jag ingår
inte i någon granskning punkt för punkt av vad som andragits mot B. Sammanfattningsvis
konstaterar jag emellertid att åtskilliga omständigheter
framkommit som Walberg inte utan fog kunnat anse tala emot B: s lämplighet
som ledamot av en banks styrelse.

Som jag redan sagt menar jag att ett ingripande av förevarande slag från
bankinspektionens sida inte bör komma i fråga annat än när mycket tungt
vägande skäl talar därför. Olika meningar kan hysas i frågan, om Walberg
haft tillräckligt tungt vägande skäl för sitt ingripande i förevarande fall. För
egen del har jag stannat för att jag inte bör kritisera Walberg för den avvägning
han gjorde.

När det gäller påståendet att publiceringen i pressen av det material,
som legat till grund för inspektionens ingripande, inneburit en överträdelse
av det förbud som 192 § banklagen stadgar mot yppande i oträngt mål av
enskildas förhållande till bankaktiebolag har Walberg invänt, att B. dessförinnan
löst inspektionen från tystnadsplikten. Även om det kunde synas
önskvärt att detta ställningstagande från B:s sida blivit klarare belagt än
vad här skett, har likväl B. själv icke reagerat mot publiceringen. Enligt
min mening föreligger ej skäl till kritik mot bankinspektionen eller Walberg
i detta hänseende.

3. Ingripande mot bankirfirma, tillika fondkommissionär, för lämnande
av kredit mot för högt vederlag

I 22 § fondkommissionslagen stadgas, att tillsynsmyndigheten har att
övervaka att fondkommissionär efterlever denna lag samt att i övrigt ägna
fondkommissionärs verksamhet den tillsyn vartill de i lagen meddelade bestämmelserna
föranleder. Enligt lagens förarbeten åligger det i sistnämnda
hänseende tillsynsmyndigheten bl. a. att vaka över att icke beträffande
fondkommissionär sådana omständigheter är för handen, att det icke längre
bör tillåtas honom att fortsätta sin rörelse. Bland omständigheter som
kan föranleda indragning av tillståndet nämns att innehavaren av tillståndet
visat sig olämplig att utöva fondkommissionärsrörelse.

I 48 § fondkommissionslagen stadgas straff för den som obehörigen yp -

413

par vad han såsom företrädare för eller innehavare av befattning hos tillsynsmyndigheten
fått sig bekant om fondkommissionärs eller annans affärsförhållanden.
Åtal får dock ske allenast efter angivelse av målsäganden.

Enligt 18 § sekretesslagen (1937: 249) får handlingar som inkommit till eller
upprättats hos tillsynsmyndigheten över fondkommissionsrörelse och
fondbörsverksamhet, i vad de rör vederbörande yrkesutövares enskilda affärer
eller andra personers ekonomiska förhållanden, icke utlämnas tidigare
än tjugo år efter handlingens datum, därest icke tillsynsmyndigheten för
fullgörande av sin uppgift så prövar nödigt.

I detta avsnitt framgår av handlingarna i ärendet i huvudsak följande.

En fondkommissionärsfirma, som tillika drev bankirrörelse, lämnade i
augusti 1972 en enskild person ett tremånaders lån å 370000 kr. mot 10%
ränta, varjämte firman debiterade låntagaren ett belopp å 40 000 kr. för
provision eller förväntade kostnader i samband med kreditgivningen eller
kreditens indrivande. Lånet avsåg genomförande av en fastighetsaffär.
Som säkerhet för lånet pantförskrev låntagaren två inteckningar. Härjämte
ställdes borgen för lånet.

Sedan en av borgensmännen anmält affären till bankinspektionen företog
denna utredning, varvid både skriftliga yttranden avgavs och muntligt
förhör hölls.

Under hänvisning till 22 § fondkommissionslagen avgjorde bankinspektionen
ärendet genom beslut den 16 december 1974 och anförde därvid
bl. a. följande.

Utredningen ger inte tillräcklig grund att antaga att låntagaren befunnit
sig i sådana svårigheter att dessa kan karakteriseras som trångmål. Den
ifrågavarande kreditgivningen kan emellertid i andra avseenden göras till
föremål för allvarlig kritik. 1 första hand gäller detta storleken av den ersättning
för krediten som avtalats i form av ränta och provision. Denna ersättning
motsvarar, om hänsyn tas till avtalad amortering, en årsränta av
minst 67%. Oavsett låntagarens förtjänstmöjligheter och de med krediten
förbundna riskerna står denna ersättning i uppenbart missförhållande till
bankirfirmans prestation. Även om en fondkommissionsfirma inte är skyldig
att tillämpa samma ränte- och provisionssatser som bankerna, är det
uppenbart att bankirfirman, genom att avtala om den ifrågavarande ersättningen,
allvarligt åsidosatt sina skyldigheter såsom en av det allmänna
auktoriserad fondkommissionär. I den mån bankirfirman inte ansett sig
kunna bevilja krediten mot vanliga villkor, hade den självfallet inte bort
lämnas.

Vad som förevarit i fråga om provisionen finnér inspektionen så allvarligt
att inspektionen övervägt att återkalla bankirfirmans tillstånd som
fondkommissionär. Emellertid har låntagaren inte hos inspektionen framfört
erinringar mot bankirfirman i ärendet. Såsom i viss mån förmildrande
kan också anses, att kreditgivningen ligger vid sidan om den egentliga
verksamheten som fondkommissionär.

Inspektionen låter därför bero vid en allvarlig erinran till bankirfirman
att för framtiden bättre iakttaga de skyldigheter som följer av ställningen

414

som fondkommissionär och det därmed visade förtroendet från det allmännas
sida.

Mot bakgrund av den allvarliga innebörden av de nu framförda erinringarna
mot bankirfirman samt frågans betydelse från allmän synpunkt finner
inspektionen, under hänvisning jämväl till 48 § fondkommissionslagen och
18 § sekretesslagen, nödigt att offentliggöra sitt beslut i ärendet.

Det tillkännagavs att talan mot beslutet fick av bankirfirman föras hos
Kungl. Majit genom besvär.

Hjerner kritiserade såväl beslutet som dess offentliggörande. I förstnämnda
hänseende anförde han i sin anmälan bl. a. följande: Bankinspektionens
befogenheter enligt fondkommissionslagen var avsevärt mer begränsade
än enligt banklagen. Enligt 22 § i lagen skulle tillsynsmyndigheten
dels övervaka att fondkommissionär efterlevde lagen, dvs. inte överträdde
något av lagens fåtaliga förbud, dels i övrigt ägna fondkommissionärernas
verksamhet den tillsyn vartill lagens bestämmelser kunde föranleda. Med
det senare åsyftades huvudsakligen uppmärksammande av att tillståndet
icke förfallit på grund av någon av de i lagen uppställda angivna omständigheterna,
såsom förlust av en betydande del av det för rörelsen anmälda kapitalet.
Till skillnad från förhållandena enligt banklagen ägde inspektionen
icke förelägga fondkommissionär att vidtaga viss åtgärd. Inte heller förutsattes,
såsom i banklagen, att ”erinringar” skulle kunna ges. I stället underströks
i motiven att tillsynsmyndigheten endast fick följa rörelsens gång
men inte lägga sig i ledningen av denna. Inspektionen ägde endast under
vissa i lagen angivna förutsättningar återkalla tillståndet, men för detta förutsattes
lagbrott, trolöshet mot uppdragsgivare eller andra svåra missförhållanden.
- Inspektionens möjlighet att återkalla tillståndet att bedriva
fondkommissionsrörelse i händelse av ”missförhållanden” medförde dock
icke någon rätt för inspektionen att utfärda föreskrifter hur fondkommissionären
skulle bedriva sin verksamhet. Det senare gällde naturligtvis med
särskild styrka, när fondkommissionär i samma företag som fondkommissionärsrörelsen
bedrev annan verksamhet, såsom bankirrörelse (penningrörelse
och låneverksamhet). Den senare var alltså alls icke underställd
bankinspektionens tillsyn, ehuru inspektionen kunde ha anledning uppmärksamma
förhållandena i denna så att icke kreditgivning uppmuntrar till
osund spekulation i fondpapper men också för bedömningen av företagets
säkerhet, dvs. att icke väsentlig del (1/3) av företagets kapital gått förlorat.

1 anslutning till vad sålunda anförts gjorde Hjerner gällande att inspektionen
med sina i beslutet den 16 december 1974 angivna åtgärder överskridit
sina befogenheter på liknande sätt som i det av justitiekanslern prövade,
inledningsvis anmärkta ärendet. Hjerner fortsatte: Fondkommissionsrörelsen
stod visserligen under inspektionens tillsyn - men icke annan rörelse
såsom i detta fall bankirrörelse. Den nu ifrågavarande krediten låg,
såsom konstaterades i inspektionens beslut, ”vid sidan av den egentliga
verksamheten som fondkommissionär”. Låntagaren torde inte ens ha varit

415

kund i fondkommissionsrörelsen. - Den besvärshänvisning som inspektionen
lämnat firman i anledning av sitt beslut och inte minst offentliggörandet
av beslutet visade att inspektionen betraktat sin ”erinran’'' till firman
såsom en påföljd. Någon sådan disciplinär jurisdiktion hade emellertid
inte tillerkänts inspektionen, inte ens då det gällde förhållanden i den
fondkommissionsrörelse som står under dess tillsyn.

Walberg anförde i sitt genmäle bl. a. följande allmänna synpunkter: Gemensamt
för flertalet av de punkter som upptogs i Hjerners JO-anmälan
var att denna riktade sig mot åtgärder av Walberg och bankinspektionen
som syftade till att motverka osunda företeelser inom inspektionens tillsynsområde.
När Walberg betecknade företeelserna i fråga som osunda var
det inte fråga om bedömningar enbart från inspektionen och dess chef utan
om en allmänt vedertagen uppfattning som klart kommit till uttryck på olika
sätt, bl. a. vid diskussioner med ledande bankmän. Det rörde sig om företeelser,
som inte bara stod i strid med den allmänna opinionens och
statsmakternas önskemål utan även var skadliga för näringslivet självt, i
det att de snedvred konkurrensförhållandena och minskade förtroendet för
detta; de utlöste krav på generella lagstiftningsåtgärder som visserligen tillgodosåg
sitt huvudsyfte men också försvårade sådan affärsverksamhet
som inte var osund. Inspektionens åtgärder grundade sig på lagrum, t. ex.
147 § banklagen och 15 § lagen om fondkommissionsrörelse, som delvis var
av gammalt datum och mycket allmänt utformade och på den praxis som
utformats vid lagrummens tillämpning.

Walberg tillbakavisade Hjerners påstående att om en fondkommissionär
i samma företag som fondkommissionsrörelsen bedrev annan verksamhet,
såsom bankirrörelse, den senare inte skulle vara underställd bankinspektionens
tillsyn. Walberg anförde vidare i denna del; För att under tillsynens
gång kunna förvissa sig om kommissionärens lämplighet måste inspektionen
kunna gå in i rörelsen i dess helhet och kunde enligt 17 § komma att utsträcka
tillsynen även till närstående företag. Att kommissionärens handlande
i de delar, som enligt Hjerner skulle vara undandragna tillsyn, i
själva verket omfattades av denna framgår både av lämplighetskriteriet
som sådant som av olika uttalanden i förarbeten och kommentarer. Nämnas
kunde, att inspektionen 1972 återkallade tillståndet för en fondkommissionär
på grund av affärer som låg helt utanför fondkommissionsrörelsen
(förvärv av bolag med det förvärvade bolagets egna medel). Kungl.
Majit, hos vilken beslutet överklagades, gjorde inte ändring i inspektionens
beslut. Även långt tidigare har ingripanden mot fondkommissionärer
grundats på förhållanden inom bankirrörelsen.

Walberg tilläde: Den fondkommissionsfirma som var i fråga och dess
föregångare med samma huvudintressent hade länge berett inspektionen
bekymmer genom överträdelser av olika slag och genom bristande ordning
i bokföring och valvsvård. Inspektionen såg mycket allvarligt på den nu
ifrågavarande krediten. Låntagaren hade befunnit sig i en brydsam situa -

416

tion. Hjerners uppgifter kunde kompletteras med att av kreditbeloppet
100000 kr. skulle avbetalas redan efter en månad och ytterligare 100000
kr. efter två månader. Ersättningen stod enligt inspektionens uppfattning i
uppenbart missförhållande till vederlaget, dvs. krediten. 1 den mån beloppet
å 40000 kr. skulle vara avsett till förväntade kostnader i samband med
kreditens indrivande, kunde påpekas att det inte var fråga om någon deposition
utan om ett belopp som definitivt skulle tillfalla firman, även om krediten
löstes avtalsenligt. 1 den mån särskilda kostnader uppkomme för indrivning,
var fondkommissionsfirman berättigad att uttaga ersättning härför
av gäldenären utan avräkning på provisionsbeloppet. Firmans handlingssätt
stod en ockersituation nära och innebar en grov överträdelse av
de affärsetiska regler som en av det allmänna auktoriserad fondkommissionär
har att iakttaga. - Inspektionen övervägde allvarligt att återkalla
tillståndet. Emellertid fann inspektionen, att ännu ett försök borde göras
att föra firman till rätta.

Under ärendets handläggning hos JO uppgav Walberg på fråga att bankinspektionen
icke i något tidigare fall beslutat om en erinran till en fondkommissionsfirma
liknande den här avhandlade. Walberg framhöll att, såvitt
han känner till, detta var den enda gång som en fondkommissionsfirma
förfarit på detta sätt. 1 en bank skulle en sådan företeelse vara helt otänkbar.
I samband med ingripandet mot fondkommissionsfirman gjorde inspektionen
undersökningar hos andra fondkommissionsfirmor för att utröna
om där förekommit motsvarande missbruk. Resultatet blev negativt.
Kreditvillkoren var överallt helt normala.

Även offentliggörandet av beslutet den 16 december 1974 innefattade
enligt Hjerners mening ett befogenhetsöverskridande eller ett missbruk av
de i 18 § sekretesslagen och 48 § fondkommissionslagen inrymda befogenheterna.
Hjerner anförde härom i sin anmälan: Ingen hade begärt att denna
handling skulle "utlämnas"; den skulle inte tillställas annan myndighet
som underlag för framställning, statistik eller dylikt. Utlämnandet och än
mindre offentliggörandet i de former som skedde var alltså icke nödigt för
inspektionens fullgörande av sin uppgift som tillsynsmyndighet. — Enda
skälet till det offentliggörande som skedde - inspektionen torde t. o. m. ha
utfärdat en särskild presskommuniké och cirkulärskrivelse i anslutning
därtill - måste vara att inspektionen ansåg ett dylikt offentligt skamstraff
vara en lämplig disciplinär påföljd. - Eftersom någon sådan disciplinär
myndighet inte tillkommer inspektionen fanns det anledning till samma bedömning
av detta Wålbergs och inspektionens handlande som det förut omnämnda
ärendet angående börskommentatorn, där justitiekanslern uttalade
att "inte heller krävde, som Walberg gjort gällande, tjänstens fullgörande
att (H:s aktieaffär) på förevarande sätt offentliggjordes".

Walberg invände att något stöd för den av Hjerner hävdade, med ordalagen
föga förenliga tolkningen av 18 § sekretesslagen inte fanns utan att ett
studium av förarbetena tvärtom gav direkt stöd för inspektionens stånd -

417

punkt. Walberg fortsatte: Inspektionens sekretessplikt hade aldrig varit
ovillkorlig, se uttrycket "obehörigen” i 48 § fondkommissionslagen och ”i
oträngt mål” i 192 § banklagen. Det var även en genomgående princip i fråga
om sekretess — oberoende av särskilda stadganden härom — att sekretess
fick brytas när det var erforderligt med hänsyn till andra intressen. Sålunda
fick sekretessbelagda förhållanden omtalas i inlagor till domstolar
och andra myndigheter och avhandlas i domar och andra beslut, alltså i offentliga
handlingar. - Uttrycklig rätt för inspektionen att utlämna hemlig
handling infördes först genom 1937 års sekretesslag. I prop. 1932:196 s. 12
hänvisas till uttalanden dels i 1912 års betänkande med förslag till tryckfrihetsförordning,
dels till SOU 1927: 2. I 1912 års betänkande anfördes på s.
247: ”Skulle det emellertid, för fullgörande av bankinspektionens uppgift,
under särskilda omständigheter, t. ex. vid skrivelse enligt 83 § i lagen angående
solidariska bankbolag och 76 § i lagen angående bankaktiebolag eller
för vinnande i särskilda fall av behövliga faktiska upplysningar, vara nödvändigt
att bringa till en större eller mindre allmänhets kännedom något
som faller under sekretessbestämmelserna, torde avgörandet härutinnan
lämpligast överlämnas åt bankinspektionen själv.” - I SOU 1927:2, s.
226, anmärktes att upplysningar, som fanns i hemliga handlingar, torde
kunna av myndigheten själv utan hinder av tryckfrihetsförordningen offentliggöras.
”Då emellertid möjlighet kan behöva beredas att utlämna
själva de hemliga handlingarna, torde förbehållet kunna vara av viss betydelse
och har därför upptagits i förslaget.” - I prop. 1932:196 s. 12 uttalar
departementschefen: ”1 likhet med vad som föreslagits i betänkandena
1912 och 1927 har jag funnit lämpligt att stadgande införes därom, att meddelad
sekretessbestämmelse icke utgör hinder för respektive tillsynsmyndighet
att offentliggöra handlingar, därest myndigheten för fullgörande av
sin uppgift så prövar nödigt.”

Vad gäller offentliggörandet av det nu ifrågavarande beslutet anförde
Walberg: Mot bakgrund av att firman tidigare visat en markant ovillighet
att ta rättelse av inspektionens erinringar fann inspektionen nödvändigt att
med begagnande av sin befogenhet därtill häva hemligstämpeln och offentliggöra
sitt beslut. Endast därigenom kunde firman enligt inspektionens
förhoppning, för att använda ordalagen i 1918 års betänkande, bibringas en
riktigare uppfattning om sina skyldigheter. Beslutet fattades enhälligt i plenum.

JO:s bedömning

Vad först gäller frågan huruvida och i vad mån den av fondkommissionären
i förevarande fall vid sidan av fondkommissionsrörelsen bedrivna bankirverksamheten
stod under bankinspektionens tillsyn gör jag följande bedömning.
Tillsynen är i första hand inriktad på fondkommissionärsrörelsen.
Enligt 15 § fondkommissionslagen kan emellertid tillstånd till sådan
rörelse återkallas inte endast vid överträdelse av lagen eller uppenbart åsi -

27 Riksdagen 1978/79. 2 samt. Nr I

418

dosättande av uppdragsgivarnas intressen utan även om innehavaren av
tillståndet ”annorledes visat sig olämplig att utöva sådan rörelse”. Härav
måste följa att sådan olämplighet kan visas även genom åtgärder i verksamhet
som ligger vid sidan av fondkommissionärsrörelsen. Som Walberg
framhållit har också bankinspektionen år 1972 återkallat tillståndet för en
fondkommissionär på grund av affärer som tåg helt utanför fondkommissionsrörelsen
utan att Kungl. Maj:t, hos vilken beslutet överklagades, fann
anledning att göra ändring däri.

Den rätt till tillsyn över eller snarare insyn i annan finansiell verksamhet,
vilken ligger vid sidan av fondkommissionsrörelsen, som sålunda tillkommer
bankinspektionen, måste emellertid anses inskränkt genom det
angivna syftet, att kontrollera att en innehavare av tillstånd att bedriva
fondkommissionsrörelse icke i sidoliggande verksamhet uppträder så att
anledning föreligger att återkalla tillståndet. Härvidlag bör i första hand
uppmärksammas transaktioner som är ägnade att äventyra företagets ekonomiska
ställning och därmed fondkommissionskundemas säkerhet. Men
även sådana åtgärder som kan inverka på bedömningen av tillståndshavarens
personliga lämplighet måste enligt min mening tagas i betraktande (jfr
SOU 1976:54, s. 48, 77 ff, 153).

Utan att ingå närmare på en bedömning av den i bankinspektionens beslut
avsedda lånetransaktionen anser jag att denna var av så uppseendeväckande
natur att inspektionen hade anledning att uppmärksamma den
från nu nämnda synpunkter. I enlighet härmed får den anses ha i och för
sig legat inom bankinspektionens tillsynssfär.

Vad härefter beträffar de åtgärder bankinspektionen vidtagit framgår det
av förarbetena till fondkommissionslagen att inspektionen, om den finner
en fondkommissionär ha gjort sig skyldig till ett otillfredsställande handlingssätt,
i första hand skall ”göra kommissionären föreställningar och söka
bibringa honom en riktigare uppfattning om hans skyldigheter” (1918
års betänkande, s. 92 f). Det ligger också i sakens natur att i bankinspektionens
tillsyn ingår befogenheten att meddela en fondkommissionär råd och
anvisningar hur han skall handla för att undvika att komma i en sådan situation
att inspektionen måhända finner sig föranlåten att återkalla hans
tillstånd. 1 prop. 1919:114 (s. 51) talade också dåvarande departementschefen
om ”varningar” från tillsynsmyndigheten i fråga om vissa såsom otilllåtna
betraktade affärsmetoder.

1 uttrycken råd, anvisningar, föreställningar och varningar kan emellertid
inte anses ligga någon rätt för bankinspektionen att vidtaga formliga
disciplinära åtgärder mot någon som är underställd dess tillsyn. Möjligheterna
till åtgärder mot fondkommissionärer har i lagen noga angivits till innehåll
och förutsättningar och där saknas bestämmelser om disciplinära
befogenheter. Ingripanden med disciplinära åtgärder utgör ett intrång i den
enskildes rättssfär som i ett rättssamhälle som vårt kräver uttryckliga författningsregler.

419

Det beslut, som bankinspektionen under åberopande av den allmänna
tillsynsbestämmelsen i 22 § fondkommissionslagen meddelade, innebär att
fondkommissionsfirman, som ett alternativ till återkallelse av tillståndet,
tilldelades en ”allvarlig erinran”. Beslutet försågs med besvärshänvisning.
Genom sin utformning framstår beslutet som en disciplinär tillrättavisning.
Någon författningsenlig befogenhet att tilldela fondkommissionär sådan
tillrättavisning har emellertid bankinspektionen icke, som redan påpekats.

Även om det, som Walberg framhållit, ankommer på bankinspektionen
att själv avgöra om en handling trots gällande sekretessbestämmelser får
offentliggöras, skall skälet för ett sådant offentliggörande vara att myndigheten
för fullgörande av sin uppgift så prövar nödigt. Som framgår av det
föregående inskränkte sig tillsynsuppgiften i förevarande fall - om man
icke avsåg att återkalla fondkommissionärens tillstånd — rätteligen till att
genom erinringar och föreställningar varna den ifrågavarande fondkommissionären
för liknande affärstransaktioner som den påtalade. Någon anledning
för bankinspektionen att för sådant ändamål offentliggöra sitt uttalande
har icke förelegat, särskilt som en av inspektionen i sammanhanget
gjord undersökning givit vid handen att några motsvarande företeelser icke
förekom hos andra fondkommissionsfirmor.

Enligt min mening har sålunda bankinspektionen genom att ge sitt beslut
formen av en disciplinär tillrättavisning som dessutom offentliggjordes
handlat felaktigt.

4. Allmänna föreskrifter för de privata fondkommissionärerna angående
belåningsvärden, kapitaltäckning m.m. samt enhandskrediter

I skrivelse den 12 januari 1973 till samtliga fondkommissionsfirmor erinrade
bankinspektionen om en år 1937 under inspektionens medverkan träffad
överenskommelse mellan fondhandlareföreningens medlemmar angående
normerna för aktiebelåning. Denna angavs innebära bl. a. att man vid
nybelåning skulle i huvudsak hålla av Bankföreningen fastställda belåningskurser,
samt att undantag fick ske allenast när i särskilda fall omständigheterna
därtill föranledde. I skrivelsen konstaterade inspektionen att
det under senare tid visat sig att man i vissa fall belånat börsnoterade aktier
till kurser väsentligt överstigande de av Svenska Bankföreningen fastställda
belåningskursema. Inspektionen framhöll att denna kreditgivning
måste anses stå i strid mot vad som uttryckligen angivits i motiven till gällande
lagstiftning. Man hänvisade därvid till ett i prop. 1919:114, s. 51,
återgivet yttrande av vederbörande departementschef av innebörd att högbelåning
av fondpapper inte fick användas såsom kundvärvande medel
samt att en på det sättet bedriven kreditgivning stod i uppenbar strid med
lagstiftningens syfte och skulle kunna äventyra rätten att idka fondkommissionsrörelse.
Avslutningsvis anfördes i skrivelsen: ”Bankinspektionen
har med det sagda velat göra klart att belåning av aktier måste ske med

420

iakttagande av att en betryggande marginal erhålles mellan aktiernas marknadsvärde
och kreditbeloppet. De av Svenska Bankföreningen fastställda
belåningskurserna bör därför alltjämt vara normerande.”

Efter överläggningar med representanter för de privata fondkommissionsfirmoma,
varvid enighet dock ej kunde nås på alla punkter, fastlade
bankinspektionen i skrivelse den 25 oktober 1974 dels nya riktlinjer beträffande
inlåningen till fondkommissionsfirmorna, dels normer ifråga om kapitaltäckningsnivån,
i huvudsak överensstämmande med den praxis som
utvecklat sig. Beträffande den å kontoinlåning som förekommer i samband
med värdepappershandeln i kommission föreskrev inspektionen att den
skulle förbehållas medel som utgjorde förskott på värdepappersköp eller
redovisning av värdepappersförsäljning eller avkastning på förvaltade värdepapper
samt att upplåning av finansiell typ (dvs. utan samband med värdepappershandeln)
skulle särskiljas genom att alltid dokumenteras genom
revers. Mottagande av medel för ren förräntning skulle sålunda ej få ske å
konto utan måste ske i reversform. I fråga om kapitaltäckning återgav inspektionen
i en bilaga till skrivelsen de krav som den i sin dittill svarande
praxis under hand hävdat, dvs. för total utlåning 5%, för utlåning utan säkerhet
95%, för överdrag utöver belåningsvärdet 15%, för fastigheter 8%
och för obligationsportföljens dagsvärde 10 %. Beträffande aktieportföljens
dagsvärde fastställdes ett kapitaltäckningskrav på 40% i överenskommelse
med vad som nyligen av kammarrätten i Stockholm skattemässigt godtagits
såsom nedskrivning. Det angavs att i fall där jämte fondkommissionsrörelse
drevs annan verksamhet i koncernbolagsform som hörde samman
med kommissionshandel skulle kapitalkraven liksom dittills tillämpas
även för dessa andra bolag. 1 skrivelsen framhölls vidare att för hela branschen
under senare år skett en mycket betydande ökning av rörelsevolymen,
samtidigt som det risktäckande kapitalet i fleftalet fall bibehållits på
en ursprunglig och knapp nivå. Inspektionen förklarade att den naturligtvis
måste ta hänsyn till den rörelseutveckling hos fondkommissionärer som
faktiskt ägt rum och därvid beakta det allmänna lämplighetskriterium som
kommit till uttryck i 15 § fondkommissionslagen. Om det förelåg en med
hänsyn till riskerna otillräcklig täckning med eget kapital, ansåg sig inspektionen
ej kunna undgå att finna att detta kunde vara till skada för det allmänna.
I skrivelsen föreskrevs ytterligare viss informationsplikt till nya
kontokunder samt viss rapporteringsskyldighet till bankinspektionen.
Slutligen lämnades besvärshänvisning beträffande det beslut som skrivelsen
innehöll.

I skrivelse den 29 januari 1975 till samtliga privata fondkommissionärer
anförde bankinspektionen bl. a.: ”Med beaktande av 15 och 22 §§ 1919 års
lag har inspektionen sedan länge i det löpande tillsynsarbetet motverkat att
för stora krediter på en hand lämnas. 1 enhandskrediter har inspektionen
därvid inräknat även krediter till låntagare som är förbundna med varandra
i väsentlig ekonomisk intressegemenskap. Inspektionen anser att krediter

421

på en hand till belopp överstigande 15% av fondkommissionärsfirmans
riskbärande kapital är i princip betänkliga från risksynpunkt.” Under åberopande
av vissa skäl förklarade bankinspektionen vidare att i enhandskrediter
måste inräknas även krediter mot säkerhet av börsnoterade aktier
inom belåningsvärdena och att det vid beräkningen fanns anledning att
bortse endast från krediter mot säkerhet av svenska obligationer inom av
riksbanken tillämpade belåningsvärden eller medel innestående på bankräkning.
Fondkommissionärsfirmorna hade att för framtiden iaktta de begränsningar
i kreditgivning på en hand för vilka sålunda redogjorts. Förekommande
krediter till belopp överstigande 15% skulle senast med utgången
av september månad 1975 ha nedbringats till angiven nivå. Reglerna
skulle gälla även om fondkommissionsfirman hade verksamheten uppdelad
så att kommissionsrörelsen låg i en juridisk person och kreditgivningen
i en annan. Även i denna skrivelse lämnades besvärshänvisning.

I sin anmälan framhöll Hjerner att alla tre skrivelserna hade karaktären
av normbeslut men att bankinspektionen icke, i vart fall icke i förhållande
till fondkommissionärema, hade myndighet att utfärda förordningar av
detta slag. Hjerner anförde vidare: 1 inspektionens behörighet kunde icke
ingå att fatta normbeslut av generellt slag som avsågs bli bindande för en
större grupp personer. - Inspektionen ägde inte ens — såsom fallet var
med bankerna enligt banklagen — ge fondkommissionär föreläggande att
vidtaga viss åtgärd. Inspektionen ansåg sig förmodligen ha varit skicklig
att knyta upp fondkommissionärema och binda dem vid beslutet genom att
utfärda besvärshänvisning. Fondkommissionäremas tystnad betydde dock
icke deras godkännande. Icke någon av fondkommissionärema, icke ens
de större bankerna, torde drista sig att söka sak med inspektionen och Walberg
genom att överklaga dennes beslut. Därtill var man alltför beroende
av dem i sin fortsatta affärsverksamhet. — Kraven på kapitaltäckning liksom
föreskrifterna om storleken av krediter på en hand avsåg icke ens
fondkommissionärsrörelsen som sådan utan den s.k. bankirrörelsen, som
icke var underställd bankinspektionens tillsyn. Föreskrifterna stod klart
och direkt i strid med uttalanden vid lagens tillkomst att tillsynsmyndigheten
icke hade rätt att deltaga i ledningen av en fondkommissionsrörelse
utan allenast bereddes tillfälle följa rörelsens gång. — Inspektionens maktmissbruk
såvitt avser de båda sistnämnda skrivelserna syntes så mycket
allvarligare som, enligt uppgifter i pressen, överträdelser av ”förbuden”
mot överbelåning och mot enhandskrediter över visst belopp syntes ha
lagts till grund för så allvarliga ingripanden som återkallelse av tillstånd att
idka fondkommissionärsrörelse. - Eftersom skrivelsen angående belåningsvärden
inte innehöll besvärshänvisning och inte i alla avseenden utformats
som ett normbeslut, kunde måhända formellt anmärkning icke riktas mot
denna utan endast mot en onyanserad tillämpning av dess innehåll i fall då
detta lagts till grund för konkreta ”anmärkningar” eller ”varningar” för
överbelåning eller s. k. högbelåning.

422

Walberg tillbakavisade i sitt genmäle Hjemers anmärkningar. Han förklarade
att anvisningarna inte var förpliktande men gav uttryck för vad inspektionen
ansåg förenligt med säkerhet och sundhet i rörelsen.

Hjerner vidhöll i senare skrivelse att skrivelserna den 25 oktober 1974
och den 29 januari 1975 klart framträdde som normbeslut och framhöll att
de t. o. m. var försedda med besvärshänvisning för att utmärka att de var
bindande för kommissionärerna. Hjerner anförde vidare bl. a.: Han ville
gärna framhålla att det enligt hans mening inte kunde riktas anmärkning
mot inspektionen för det den vakade över säkerheten i fondkommissionärernas
rörelse, t. ex. genom att fästa uppmärksamheten på risker förbundna
med stora krediter på en hand med ensidig säkerhet o. dyl., om nämligen
detta fick karaktären av rekommendationer. Av det föregående framgick
emellertid att inspektionen avsett att utfärda bindande föreskrifter.

Walberg genmälde att sådana åtgärder som anvisningar och erinringar till
fondkommissionärer, ingripanden i anledning av missförhållanden inom
fondkommissionärs bankirrörelse samt upprätthållande av fastställda belåningskurser
och av kapitaltäckningsregler gick tillbaka på långvarig, fast
praxis. Walberg anförde vidare: Beträffande besvärshänvisningen kunde
anmärkas, att den tillkommit med tanke på inspektionens ståndpunktstagande
i fråga om fondkommissionärernas inlåning. Givetvis påverkades
icke karaktären av ett beslut av om beslutet försågs med besvärshänvisning.
Inspektionen hade i vissa tveksamma fall föredragit att ge besvärshänvisning
för att därmed underlätta den besvärsprövning, vartill vederbörande
kunde vara berättigad. Anvisningar av i stort sett likartat innehåll
som de vilka upptagits i de tre nu berörda skrivelserna hade tidigare getts
individuellt i samband med undersökningar hos fondkommissionärer. Åtgärden
att sända ut anvisningarna till samtliga fondkommissionärer innebar
i huvudsak endast den nyheten att inspektionens uppfattning i de angivna
frågorna blev känd även för de fondkommissionärer, beträffande vilka
det vid undersökning inte varit aktuellt att meddela densamma. Sådana
generella anvisningar var vanliga i fråga om bankerna.

Även från sakliga synpunkter riktade Hjerner anmärkningar mot innehållet
i de tre ifrågavarande skrivelserna.

a) Belåningsvärden

Hjerner vände sig i sin anmälan mot bankinspektionens hänvisning till
departementschefens yttrande vid fondkommissionslagens tillkomst och
anförde: Bankinspektionens utläggning av detta yttrande var dock en förvrängning
därav. Det framgick sålunda av andra uttalanden av departementschefen
vid samma tillfälle att, ehuru vissa fall av ”högbelåning” vore
att anse som missförhållanden vilka borde motverkas, man ansåg sig
icke kunna närmare ange vad som vore ”högbelåning” och ej heller vad
som vore ”förkastlig” högbelåning och att något formellt förbud mot hög -

423

belåning därför inte kunde komma ifråga. Såsom ett exempel på förkastlig
högbelåning nämndes det fall ”att en fondkommissionär lockar till sig kunder
genom att ombesörja högbelåning av de fondpapper han i kommission
inköper”. - Det fick anses uppenbart att varje belåning som gick utöver
de av bankföreningen fastställda belåningskurserna icke kunde anses som
’ ''högbelåning”, än mindre som ’ ''förkastlig” sådan. Bedömningen måste göras
mera nyanserad; det var sålunda en stor skillnad mellan det fall att
kommissionären lockade till sig kunder genom att utlova belåning utöver
sedvanliga belåningskurser och det fall att en kommissionär avstod från att
driva fram en pantrealisation när till följd av en sänkning av belåningskursen
säkerheten inte längre motsvarade vad som krävs med tillämpning av
bankföreningens lista. Det måste vidare observeras att fondkommissionärer
som samtidigt bedriver penningrörelse har rätt att lämna krediter utan
säkerhet i värdepapper, t. ex. mot borgen eller på grundval av en allmän
kreditvärdighetsbedömning.

Walberg genmälde: Anvisningarna i fråga innebar en aktualisering av tidigare
anvisningar av liknande innebörd, de äldsta från 1930-talet. De var
inte förpliktande men gav uttryck för vad inspektionen anser förenligt med
säkerhet och sundhet i rörelsen. Avvikelser i större omfattning - av annan
anledning än kursnedgångar på börsen - föranledde givetvis påpekanden.
Vidare ökades anspråken på fondkommissionärernas eget kapital. Anvisningarna
hade det dubbla syftet att motverka överdriven spekulation med
lånade pengar, vilket var ett genomgående tema i motiven för fondkommissionslagen,
och att i kundernas intresse värna om fondkommissionärernas
soliditet.

Hjerner erinrade under den fortsatta skriftväxlingen om bankinspektionens
beslut den 7 april 1976, varigenom Jacobson & Ponsbach Aktiebolags
tillstånd att driva fondkommissionsrörelse återkallades. I beslutet - framhöll
Hjerner — upptogs bland de ”överträdelser” som lades aktiebolaget
till last ”överbelåning” av aktier vilket tillsammans med andra förhållanden
föranlett inspektionen att hota med tillståndets indragande. Det anfördes
vidare i beslutet att den överbelåning som förekommit i handelsbolaget
med samma namn måste helt elimineras innan aktiebolaget kunde få tillstånd
att bedriva fondkommissionsrörelse. — 1 sin klagoskrift hade Hjerner
sagt, att enär skrivelsen om belåningsvärden inte i alla hänseenden utformats
som ett normbeslut, anmärkning måhända icke kunde riktas mot
denna som sådan utan endast mot en onyanserad tillämpning av denna då
dess innehåll lagts till grund för konkreta anmärkningar för ”överbelåning”.
De anförda exemplen visade att så varit fallet och att överbelåning
t. o. m. åberopats som grund (tilläggsgrund) för återkallelse utan att någon
prövning företagits huruvida i det enskilda fallet fog för anmärkning förelegat.
Det framgick också att inspektionen tidigare i umgänget med fondkommissionärerna
åberopat föreskrifterna på sådant sätt att de givits intrycket
att det vore fråga om bindande föreskrifter som de måste följa och
icke blott om rekommendationer.

424

b) Kapitaltäckning m. m.

Hjerner anförde i denna del: Bankinspektionens omsorg om fondkommissionärsfirmomas
säkerhet genom att ge detaljerade föreskrifter om
täckning i eget kapital för vissa placeringar kunde visserligen förefalla vällovlig,
men inspektionens befogenheter i dessa hänseenden begränsades
genom innehållet i 12 § 3), 13 § 5) och 14 § 3) i lagen om fondkommissionsrörelse.
Av nämnda stadganden jämförda med 18 och 22 §§ framgick att inspektionen
hade att vaka över att fondkommissionär som var handelsbolag
icke förlorat mer än en tredjedel av det insatta kapitalet respektive en tredjedel
av aktiekapitalet när fondkommissionären var ett aktiebolag. Somliga
tillgångar kunde visserligen ha ett svårbedömt värde och vissa större aktieposter
kunde måhända icke säljas till gällande dagskurser - men det var
att märka att enligt lagen fondkommissionär hade rätt att fylla bristen och
att därför tillfälliga kursfluktuationer ej kunde tas som grund för att tillståndet
skulle vara förfallet eller för förbud enligt 18 § att fortsätta rörelsen.
— Om inspektionen menade att lagens bestämmelser i detta hänseende
var otillräckliga, hade det ålegat inspektionen att enligt 38 § i lagen föreslå
Kungl. Maj:t de åtgärder som inspektionen kunde finna påkallade -men inte att försöka taga lagstiftningsmakten i egna händer genom att utfärda
normbeslut med besvärshänvisningar för de berörda.

Walberg genmälde: Anvisningarnas syfte var att ge samtliga fondkommissionärer
del av de principer för beräkning av den från säkerhetssynpunkt
erforderliga kapitaltäckning som inspektionen av gammalt tillämpat
i förhållande till enskilda fondkommissionärer och som kom till uttryck i
åtskilliga undersökningspromemorior från 1960-talet. Erinran om inlåningen
tillkom, sedan det visat sig att vissa fondkommissionärer dragit till sig
en inlåning på bankmässiga räkningar, främst notariaträkning, som långt
översteg vad som kunde sägas direkt sammanhänga med fondkommissionsrörelsen.
- Nu ifrågavarande anvisningar hade föregåtts av långvariga
förhandlingar med representanter för de privata fondkommissionärerna.
Inspektionen hade därvid sökt uppnå enighet kring ett ändrat system
för beräkning av kapitaltäckning, som vid större kursrörelser skulle vara
fördelaktigare för flertalet fondkommissionärer. Då enighet inte kunde
uppnås — intressena visade sig divergera även mellan olika fondkommissionärer
— bibehöll inspektionen, i avbidan på fondbörsutredningens betänkande,
tidigare beräkningssätt, bortsett från en justering för det egna
aktieinnehavet i anslutning till de nedskrivningsregler som numera tillämpas
i beskattningshänseende.

c) Enhandskrediter

Hjerner framhöll i denna del: Frågan om enhandskrediter var inte särskilt
reglerad i fondkommissionslagen. Det var ändå en helt förbluffande
lagtolkning när inspektionen trodde sig kunna hävda att en bankir - som
tillika innehade tillstånd som fondkommissionär och som i sin bankirrörel -

425

se tillämpade en annan kreditvärdighetsbedömning än som följde av inspektionens
cirkulär — därigenom skulle göra sig olämplig som fondkommissionär.
— Ståndpunkten är desto svårare att försvara som innehållet i
anvisningarna saknar kontakt med en på affärsmässiga grunder företagen
kreditriskbedömning.

Walberg genmälde: Även i detta fall hade inspektionens tidigare praxis i
samband med individuella påpekanden klätts i en generell anvisnings form.
Det borde understrykas, att det här rörde sig om en fundamental säkerhetsfråga,
vilken i banklagstiftningen, som var av senare datum, föranlett
särskilda bestämmelser - se t. ex. 60 § lagen om bankrörelse. Det hade för
inspektionen framstått som naturligt att av fondkommissionärerna, med
deras som regel sämre motståndskraft mot kreditförluster, kräva åtminstone
samma försiktighet med stora krediter på en hand som av bankerna. En
rörelse, i vilken denna grundsats eftersattes i mera betydande omfattning,
torde inte kunna anses sund och dess innehavare kunna komma att bedömas
som olämplig i den bemärkelse 15 § fondkommissionslagen avser.

JO:s bedömning

Fondbörsutredningen har i sitt betänkande Om fondkommissionsrörelse
m. m. (SOU 1976:54, s. 52) under redogörelsen för gällande rätt uttalat, att
bankinspektionen såsom tillsynsmyndighet har både rätt och skyldighet att
lämna råd och anvisningar om hur rörelsen bör bedrivas. Jag kan instämma
i utredningens uppfattning, dock vill jag understryka att det skall röra sig
om icke förpliktande anvisningar. Fondkommissionslagen ger ej bankinspektionen
rätt att utfärda bindande föreskrifter (annat än rörande fondkommissionärs
bokföring).

Fondbörsutredningens uttalanden avser närmast själva fondkommissionsrörelsen.
I enlighet med de överväganden som redovisats under 3
ovan anser jag emellertid att även annan finansiell verksamhet som bedrives
i nära samband med fondkommissionsrörelsen står under bankinspektionens
tillsyn i den mån det erfordras för tillgodoseende av syftet att kontrollera
att en innehavare av tillstånd att bedriva fondkommissionsrörelse
icke i den sidoliggande verksamheten uppträder så att anledning föreligger
att återkalla tillståndet. Rätten och skyldigheten att lämna råd och anvisningar
bör följaktligen gälla även på detta område i den mån det behövs för
att tillgodose nämnda syfte.

De tre skrivelser som Hjerner påtalat innehåller anvisningar som ger uttryck
för inspektionens uppfattning om vad som i olika hänseenden bör beaktas
vid kreditgivning och inlåning för att skydda företagets ekonomiska
ställning och därmed fondkommissionskundemas säkerhet. De bör därför i
och för sig anses ligga inom ramen för inspektionens tillsynsbefogenheter.
Walberg har gjort gällande att alla tre skrivelserna har karaktären av icke
förpliktande anvisningar. Åtminstone de båda senare skrivelserna framstår
emellertid formellt som föreskrifter, vilka fondkommissionsfirmorna hade

426

att för framtiden iakttaga. Intrycket av bindande föreskrifter förstärkes,
som Hjerner anmärkt, av att skrivelserna försetts med besvärshänvisning.
Att de också uppfattats såsom bindande framgår av att en fondkommissionsfirma,
enligt vad som noterats i protokollet från min inspektion,
skriftligen begärt dispens för viss enhandskredit.

Å andra sidan har bankinspektionens svar på den nämnda framställningen
utformats icke som ett formligt dispensbeslut utan så att man funnit sig
böra "tillstyrka” kredit av viss storlek, överstigande vad som skulle följt
vid en tillämpning av de i cirkulärskrivelsen givna reglerna men icke uppgående
till vad sökanden begärt. I det av Hjerner åsyftade beslutet, varigenom
tillstånd att idka fondkommissionsrörelse återkallades, har visserligen
en hög kredit utan säkerhet, utlämnad till en firman närstående låntagare,
lagts fondkommissionsfirman till last, men de nu ifrågavarande skrivelserna
har därvid icke åberopats. Skrivelserna har, enligt vad som uppgivits
vid inspektionen, inte tillämpats hårt utan mera som grund för påpekanden
och önskemål vid undersökningar hos fondkommissionärema.
Vad som iakttagits vid den verkställda inspektionen har ej motsagt dessa
uppgifter. Det anförda visar, att bankinspektionen, trots skrivelsernas formulering
själv inte betraktat de däri upptagna anvisningarna som bindande
för fondkommissionärema.

Som jag redan framhållit tillägger fondkommissionslagen icke bankinspektionen
befogenhet att utfärda bindande föreskrifter om hur fondkommissionärs
rörelse skall bedrivas. De råd och anvisningar som bankinspektionen
äger lämna måste därför få en sådan stilistisk utformning att det
klart framgår att det rör sig om oförbindande anvisningar och inte om förpliktande
normer. Detta har enligt min mening icke iakttagits i åtminstone
de två senare av de nu berörda skrivelserna. Jag finner att bankinspektionen
i dessa fall uttryckt sig på ett sätt som varit ägnat att missleda fondkommissionärerna
angående den verkliga betydelsen av skrivelserna.

Det sakliga innehållet i de tre skrivelserna, betraktade såsom icke förpliktande
anvisningar, ger mig icke anledning till kritik. Det kan för övrigt
nämnas, att fondbörsutredningen i sitt förut nämnda betänkande (SOU
1976: 54) föreslår lagregler rörande fondkommissionärs kreditgivning, kreditsäkerhet
och kapitaltäckning.

5. Avgivande av yttranden på begäran av åklagare i s. k. vinstbolagsmål

Borgs Fabriks Aktiebolag försålde under hösten 1971 sina aktier i helägda
dotterbolaget Aktiebolaget Dieselprodukter till Value Lines AB för 8,5
miljoner kr. Köpeskilling erlades den 2 november 1971 i form av en check
på 0,5 miljoner kr. och en revers på återstoden, 8 miljoner kr. Köparen
övertog aktierna den 18 maj 1972, då även reversen inlöstes. Den ekonomiska
slutuppgörelsen ägde rum samma dag på Länssparbankens kontor i
Solna. Från säljarbolaget var närvarande bolagets verkställande direktör,
här nedan kallad Borg-direktören, och en revisor i bolaget. Köparbolaget

427

representerades av sin verkställande direktör, här kallad Value-direktören.
Närvarande var dessutom en mäklare och en annan person. Tjänstgörande
bankkontorsföreståndare var bankkamreraren E. B. Borg-direktören
fick på banken av Value-direktören en postväxel på 8 miljoner kr. med vilken
den av köparbolaget utställda reversen inlöstes. Därefter överfördes
per telefon 1,265 miljoner kr. från säljarbolagets bankkonto i Norrköping,
och efter att Borg-direktören endosserat postväxeln å 8 miljoner kr. inköptes
en ny postväxel å 9,265 miljoner kr. (= AB Dieselprodukters fordran på
Borgs Fabriks AB enligt försäljningsbalansräkningen). Den sistnämnda
postväxeln överlämnades till Value-direktören, som kvitterade beloppet.
Revisorn erhöll för säljarbolagets räkning i banken kopior av postväxelbeställningarna,
vilka sedan använts som bokföringsallegat.

E. B. uppgav vid polisutredning bl. a. att vid uppgörelsen på banken beställdes
inledningsvis postväxeln å 8 miljoner kr. och efter en stund postväxeln
å 9,265 miljoner kr. Han hade låtit kassabehandla postväxlarna genast
efter beställningarna och väntade därefter på att de skulle betalas. Någon
betalning erhölls dock ej. Endast en överföring av 1,265 miljoner kr.
från banken i Norrköping till Länssparbanken ägde rum. E. B. hade fått intrycket
att affären inte kom till stånd. Då postväxlarna var iordningställda
och kassabehandlade var det nödvändigt att göra en bokföringsmässig
återföring. Detta gjordes på så sätt att postväxlama ”återköptes” av banken,
dvs. de endosserades av betalningsmottagarna och kassabehandlades
som en inlösen.

I september 1972 inleddes under ledning av länsåklagaren Lennart Eliasson
förundersökning i anledning av misstanke om bl. a. skattebedrägeri avseende
1972 års deklaration för Borgs Fabriks Aktiebolag. Eliasson väckte
åtal för medhjälp till grovt skattebedrägeri mot Value-direktören och mäklaren.
Borg-direktören underrättades om misstanke om skattebedrägeri.
Advokaten Nils Olof Lilliehöök biträdde Borg-direktören under förundersökningens
första skede. Riksåklagaren beslöt sedermera att åtal icke skulle
väckas mot Borg-direktören och att åtalen mot Value-direktören och
mäklaren skulle nedläggas.

Med överlämnande av förundersökningsprotokollet hemställde Eliasson
den 2 februari 1973 om bankinspektionens yttrande angående bankmännens
handlande i ärendet, särskilt E. B:s förfarande i samband med sammanträdet
på Länssparbanken i Solna den 18 maj 1972.

I ett brev till Eliasson av den 7 februari 1973 svarade Walberg bl. a. följande.

Det förhåller sig normalt så, att bankinspektionen inte avger yttrande
på begäran av part i fråga som är eller kan väntas bli föremål för rättegång.
Undantag har skett i ett par fall. Inspektionens yttrande har

emellertid då gällt preciserade banktekniska frågor.

Av det sagda torde framgå att inspektionen inte kan besvara en så all -

428

mänt hållen remiss från Dig som den ifrågavarande. Om Du önskar vårt utlåtande
i någon närmare preciserad bankteknisk fråga, skall vi givetvis
överväga saken på nytt.

Efter korrespondens med Lilliehöök vidhöll Eliasson sin hemställan om
yttrande och preciserade därvid sina frågor i tre punkter, av vilka den
första hade följande lydelse.

1) I detta ärende skulle säljaren av aktierna i AB Dieselprodukter i samband
med köpeskillingsuppgörelsen den 18 maj 1972 i länssparbanken i
Solna överlämna Dieselprodukters likvida medel, kontant 9.265.000 kronor,
medan köparen av aktierna skulle erlägga resterande köpeskilling,
kontant 8.000.000 kronor. Om i ett sådant fall kvittning sker och endast en
kontantlikvid förekommer genom att 1.265.000 kronor av säljaren överlämnas
till köparen är det banktekniskt riktigt att medverka till verifikationer
i form av kvitton, postväxlar eller checker å beloppen 9.265.000 kronor
respektive 8.000.000 kronor?

Till den förnyade framställningen bifogade Eliasson en av Lilliehöök
upprättad PM, vilken hade följande lydelse.

PM angående sakkunniguttalande.

Förutsättningar.

Ett bolag A sålde på hösten 1971 samtliga aktier i bolaget B till bolaget C.
Slutuppgörelse ägde rum på våren 1972, därvid A företräddes av sin VD
och firmatecknare a samt av sin revisor b. C företräddes av sin firmatecknare
c. Vid slutuppgörelsen var dessutom närvarande mäklaren x.

Sedan slutförhandlingar om olika villkor genomförts, sammanträffade
parterna på c:s förslag på Länssparbanken i Solna för att fullgöra slutbetalningen.
Tidigare och under förhandlingarna hade bestämts, att ett bolag Y
inom A:s intressesfär efter det att C slutbetalat aktierna skulle från B utköpa
samtliga tillgångar och skulder.

När a, b och x anlände till banklokalen, fanns c där och en postväxel å
slutbetalningen, 8 miljoner kronor, var på c:s begäran utfärdad av banken,
a mottog postväxeln, endosserade denna och överlämnade den till bankens
tjänsteman, a hade från banklokalen telefonledes beställt över kontanter
till belopp av 1,265 miljoner utgörande skillnaden mellan mottagen slutlikvid
och sammanlagd köpeskilling, motsvarande utköpsvärdet av tillgångarna
hos B. De till banken sålunda lämnade tillgångarna användes såsom
betalning för en postväxel å 9,265 miljoner beställd av a. Banken utfärdade
postväxeln å 9,265 miljoner och denna överlämnades till c mot kvitto såsom
betalning för tillgångarna i B.

I samband med polisundersökning på hösten 1972 konstaterades att vederbörande
banktjänsteman troligen i samråd med en eller flera personer
anlitade som finansiärer av c och möjligen även med c ställt ut postväxeln
å 8 miljoner utan betalning från c. Vidare utreddes, att bankkamrern hos
banken låtit anteckna transaktionerna såsom motsvarande beställda postväxlar
å 8 miljoner respektive 9,265 miljoner, vilka därefter återköpts av
banken.

I övrigt bör nämnas, att båda postväxlarna voro korrekta (signerade av

429

två banktjänstemän samt sifferskyddsbehandlade), att banken på begäran
utlämnade genomslagskopior av postväxlarna, samt att A:s representanter
a och b saknade varje kännedom om det egendomliga skeendet bakom kulisserna
och sålunda måste anses vara i god tro.

Frågor:

1) Har A genom sina representanter a och b från c mottagit avtalad slutlikvid
8 miljoner kronor i och med mottagandet av postväxeln å detta belopp? 2)

Har full betalning, 9,265 miljoner kronor, erlagts till B genom överlämnandet
av den av banken utfärdade postväxeln å samma belopp?

I den mån någon av frågorna besvaras nekande, bör motivering varför
postväxlarna i godtroende persons hand icke varit giltiga lämnas.

I sitt yttrande anförde bankinspektionen bl. a. följande.

Bankinspektionen anser sig kunna avge yttrande i målet, sedan numera

precisering skett till vissa frågor av bankteknisk natur. Av skäl som

angivits i bankinspektionens brev den 7 februari 1973 vill emellertid inspektionen
hemställa, att framställningar om yttranden i mål fortsättningsvis
går över riksåklagaren.

Yttrandet hänför sig i fortsättningen till de olika punkterna i Eder framställning.

1. Svaret på frågan är nekande. Parterna hade visserligen sinsemellan
kunnat kvitta 8 milj. kronor, men den första post växeln på detta belopp
(från Value Lines till Borgs Fabriks AB:s order) kunde icke utlämnas av
banken utan att däremot svarande belopp stod till bankens förfogande. Så
var ostridigt icke fallet. Eftersom den första postväxeln icke kunde utlämnas,
kunde den icke heller utgöra dellikvid för postväxeln på 9.265.000

kronor (från Borgs Fabriks AB till Value Lines VD:s order. Det var

således icke banktekniskt riktigt, att medverka till verifikationer på de
ovannämnda båda beloppen.

4. Lilliehööks frågor synes icke vara av sådan renodlad bankteknisk karaktär
att de kan besvaras av bankinspektionen i detta sammanhang.

Med anledning av bankinspektionens yttrande avgav Hjerner på begäran
av Lilliehöök ett utlåtande, vilket tillställdes Eliasson. Denne översände
utlåtandet till bankinspektionen med förfrågan om utlåtandet påkallade något
kompletterande uttalande från bankinspektionens sida. Bankinspektionen
ansåg sig i svarsskrivelse den 21 juni 1973 icke böra göra något ytterligare
uttalande i ärendet.

1 klagomålen till JO redogjorde Hjerner inledningsvis för omständigheterna
i Dieselprodukter-ärendet samt anförde vidare bl. a. följande.

Inspektionens handläggning av detta ärende kan kritiseras till en början
av följande skäl.

1 sak är yttrandet oriktigt eller så ofullständigt att det lätteligen vilseleder
den läsare som icke redan vet svaret på frågorna.

Inspektionens svar är oriktigt - nämligen om förutsättningarna är sådana
som de angivits av Lilliehöök, dvs. att växlarna i god tro mottagits av

430

direktören. Svaret är ofullständigt och på ett förkastligt sätt - nämligen
om det skall anses avgivet under förutsättning att växlarna aldrig utlämnats
till direktören. Även om inspektionen icke ville besvara Lilliehööks
frågor, borde man dock otvetydigt ha upplyst att svaret på Eliassons fråga
1. bleve ett helt annat om förutsättningarna i stället var som Lilliehöök
angivit - allra helst som akten i ärendet var tillgänglig för inspektionen
som ur denna kunde inhämta erforderliga uppgifter av de inblandade om
händelseförloppet, bl. a. den ostridiga uppgiften att växeln på 8 mkr endosserats
av säljaren och alltså såtillvida måste ha varit i hans händer.

Man skulle kunna tro att inspektionen föreställt sig att Eliassons fråga
kunde besvaras som ”en bankteknisk” fråga utan kännedom om och hänsynstagande
till grundläggande växelrättsliga stadganden och regler om
godtrosskydd i svensk rätt — eftersom inspektionen icke med ett ord berör
detta i sitt yttrande. Det måste dock vara känt för Walberg och inspektionen
att en bank icke äger vägra att betala en av banken utgiven växel i godtroende
tredje mans hand under hänvisning till att dess kamrer förfarit
”banktekniskt oriktigt” vid växelns utfärdande. Den bankman som tror
sig på sådan grund kunna vägra att betala växeln förfar — även han —
”banktekniskt oriktigt”. Det kan nämligen icke vara så att ”banktekniken”
i Wålbergs tappning skulle kräva ett visst handlande av en bankkamrer
men svensk lag och växelrätt det motsatta. Om lagen kräver att banken
betalar växeln, måste det också vara både ”god bankteknik” och ”god
banksed” att göra så.

I sin klagoskrivelse berörde Hjerner vidare i korthet en annan vinstbolagstransaktion,
affären ”Olympia-garaget”. Redogörelser för affären
finns i RRK 1974 (R 74 1:11) och i SOU 1975:77 s. 99 ff. Till dessa redogörelser
får här hänvisas.

Hjerner anförde härom.

Samma typ av missuppfattning återkommer i ett annat också av bankinspektionen
på begäran av åklagaren avgivet yttrande i ett s. k. vinstbolagsmål
kallat ”Olympia-garaget”.

Inspektionens av Walberg undertecknade yttrande har i det fallet den innebörden
att en betalning som en bank på uppdrag av en kontohavare
verkställt från kontot till en tredje person skulle vara utan verkan, dvs. aldrig
ha kommit till stånd därför att brist i vederlagsförhållandet mellan uppdragsgivaren
(dvs. kontohavaren) och banken förelåg (någon regelrätt beviljad
kredit till kontohavaren förelåg icke). Inspektionens yttrande är i
detta fall på den avgörande punkten fel därför att inspektionen förbisett
elementära regler om godtrosskydd i svensk rätt.

Hjerner anförde avslutningsvis rörande båda affärerna.

Walberg har tydligen själv varit medveten om det diskutabla i att en statlig
myndighet som bankinspektionen avger sakkunnigyttranden på begäran
av part i rättegångsmål. Om så likväl sker, måste krävas att yttrandena inte
bara är opartiska utan också framstår som opartiska. De måste därför såvitt
möjligt vara fullständiga och får i vart fall icke vara så ofullständiga
och begränsas så, att de därigenom vilseleder läsaren i stället för att upplysa
honom det väsentliga. Gäller det brottmål och yttrande på begäran av

431

åklagare, bör myndigheten liksom åklagaren själv i sin verksamhet vägledas
av stadgandet i 23 kap. 4 § RB, nämligen att även omständigheter som
är gynnsamma för den misstänkte skall beaktas.

Inspektionen kan inte sägas ha iakttagit detta. Den äventyrar alltså sitt
anseende för opartiskhet om den avger yttranden på begäran av part men
vägrar att besvara motpartens frågor i anledning därav. Inspektionen anför
som skäl att försvarets frågor icke skulle vara ”banktekniska" som åklagarens.

I sitt yttrande i Olympia-garaget begränsade emellertid inte inspektionen
detta till banktekniska frågor. Utan att vara tillfrågad därom uttalade inspektionen
att betalning för aktierna i Olympia-garaget (i verkligheten) ej
erlades av köparen — men då Lilliehöök ställer de helt analoga frågorna
huruvida slutlikvid mottagits respektive full betalning erlagts genom direktörens
mottagande av växeln å 8 mkr respektive överlämnande av växeln å
9.265 mkr menar Walberg att väl den förra men inte den senare är en bankteknisk
fråga. Detta är ohållbart och i vart fall inget försvar för att underlåta
att besvara åklagarens fråga på grundval av de faktiska förutsättningar
som Lilliehöök angivit. Om Walberg alls förstått något av det ämne han yttrade
sig i, måste han också ha förstått att han genom att svara på detta sätt
och ej ens beröra betydelsen av att växeln utfärdats och kommit i godtroendes
händer, skadade den misstänkte. När Lilliehöök ville träffa Walberg
för att få denne att förtydliga sitt yttrande, vägrade Walberg t. o. m. att
ta emot Lilliehöök.

Genom att, såsom i Dieselprodukter-ärendet, inte blott vägra att svara
på försvararens frågor utan t. o. m. bortse från de faktiska omständigheter
som försvaret ansåg borde utgöra förutsättningarna för ett yttrande, förverkar
myndigheten sitt anseende för opartiskhet.

I sitt yttrande över Hjemers klagomål i denna del anförde Walberg följande.

Under dessa punkter kritiserar Hjerner två yttranden som inspektionen
avgivit på begäran av åklagare i s. k. vinstbolagsmål. Kritiken synes gälla
dels inspektionens vägran att yttra sig annat än i rent banktekniska frågor,
dels yttrandenas innehåll.

Inspektionen är enligt 4 § allmänna verksstadgan skyldig att på begäran
tillhandagå andra myndigheter med de upplysningar och det biträde som
den kan lämna. I enlighet härmed gör inspektionen utredningar och avger
yttranden till bl. a. domstolar, åklagare, riksbanken, NO och - på senare
tid - datainspektionen. Beträffande enskilda föreskrives i det s. k. servicecirkuläret
endast en skyldighet att tillhandagå med upplysningar i frågor
som rör myndighetens verksamhetsområde.

På enskilds begäran är inspektionen alltså icke skyldig att göra utredningar
och avge yttranden. Däremot föreligger en sådan skyldighet gentemot
åklagare i den mån den kan lämnas, en skillnad som Hjerner inte
synes ha observerat.

Beträffande yttrande till åklagare under förundersökning föreligger särskilda
komplikationer. I den mån förundersökningen resulterar i åtal, är
det enligt inspektionens vid olika tillfällen uttalade mening en riktigare ordning
att yttrande begäres från domstolens sida. Detta omöjliggöres, om inspektionen
tidigare yttrat sig till åklagaren, i vart fall om yttrandet avser
annat än detaljer av rent banktekniskt slag. Härtill kommer, att det materi -

432

al som åklagarna ställer till förfogande — i regel fonogramutskrifter av
mycket svårtolkat slag från polisförhör - är så bristfälligt att det är vanskligt
att bilda sig en säker uppfattning om det. Hypotetiska frågor kan inspektionen
helt naturligt inte anses skyldig att besvara.

Nu antydda svårigheter, bl. a. erfarenheterna från de aktuella målen, har
på inspektionens initiativ lett till en överenskommelse med riksåklagaren
att begäran av åklagare om inspektionens medverkan endast skall göras
med riksåklagarens medgivande. Sedan denna överenskommelse träffats,
har remisserna från åklagare praktiskt taget upphört.

1 de aktuella målen förklarade sig inspektionen i enlighet med de nyss redovisade
synpunkterna beredd att yttra sig i konkreta banktekniska frågor
men inte därutöver. Då, enligt inspektionens bedömning, väl åklagaren
men inte försvararen höll sig inom denna begränsning, avgavs svar till
åklagaren men inte till försvararen. Det var klart angivet att svaren avgavs
från rent bankteknisk synpunkt och alltså icke innefattade ställningstagande
till uppkommande civilrättsliga frågor. De borde därför inte förorsaka
något missförstånd. Inspektionen, som avgav sina yttranden efter bästa
förstånd och samvete, saknar anledning att i vidare mån gå in på Hjemers
kritik av innehållet, som väsentligen synes innefatta plädering i de ifrågavarande
målen.

Jag har tagit del av länsåklagarmyndighetens i Malmöhus län akter Dnr
BDLÅ II S 5/72, 33/72 (Dieselprodukter) och BDLÅ II S 47/72 (Olympiagaraget),
regeringsrättens akt 1595—1972 ang. köpmannen Per Åke Karlssons
inkomsttaxering 1968 samt bankinspektionens akter Dnr H 2/73
(Olympia-garaget) och H 4/73 (Dieselprodukter).

JO:s bedömning

Hjerner har kritiserat bankinspektionen för det sätt varpå inspektionen i
början av år 1973 på begäran av åklagare avgav yttranden i två s. k. vinstbolagsärenden.
Enligt Hjemers mening skulle inspektionen ha varit partisk
i och med att inspektionen i sina yttranden underlåtit att ta ställning till vissa
civilrättsliga frågor angående godtrosskydd.

Bankinspektionen är - såsom påpekats i inspektionens yttrande till JO
- enligt 4 § allmänna verksstadgan skyldig att på begäran tillhandagå andra
myndigheter med de upplysningar och det biträde som den kan lämna. Enligt
det s. k. servicecirkuläret skall vidare myndighet bl. a. i lämplig utsträckning
gå allmänheten till handa med upplysningar i frågor som rör
myndighetens verksamhetsområde.

Av bankinspektionens svar på länsåklagaren Eliassons första begäran
om yttrande i Dieselprodukter-ärendet framgår den restriktiva inställning
bankinspektionen iakttager beträffande dylika framställningar. Inspektionen
avger således icke yttrande på begäran av part i fråga som är eller kan
väntas bli föremål för rättegång med undantag i vissa fall för yttranden beträffande
preciserade banktekniska frågor. Erfarenheterna från bl. a. de i
klagomålen aktuella ärendena har dessutom på inspektionens initiativ lett
till en överenskommelse med riksåklagaren att framställningar till inspek -

433

tionen från åklagare med begäran om yttrande i samband med förundersökning
i brottmål endast skall göras med riksåklagarens medgivande.

Inspektionen har uppenbarligen redan vid sitt första studium av det omfångsrika
förundersökningsprotokollet i Dieselprodukter-ärendet iakttagit,
att materialet innehåller komplicerade frågor på det civilrättsliga planet.
Inspektionen har därför inte ansett sig kunna besvara den allmänt hållna
första remissen från länsåklagaren utan för denne påpekat att utlåtande endast
kan avges i närmare preciserade banktekniska frågor.

De frågor, som Lilliehöök ställt i sin promemoria, är av helt civilrättslig
natur. Jag kan inte finna att inspektionen förfarit felaktigt genom att ej besvara
dessa frågor.

Vad angår det sakliga innehållet i inspektionens nu berörda yttrande vill
jag framhålla följande. Att den första postväxeln, å åtta miljoner kr., under
förhandenvarande omständigheter inte bort utlämnas av banken förefaller
mig helt klart. Vad inspektionen sagt därom i sitt yttrande ger mig inte anledning
till erinran. Behandlingen av den andra postväxeln, å 9 265 miljoner
kr., är mera svårbedömd. Olika uppgifter har lämnats om det faktiska händelseförloppet
och vad de inblandade personerna känt eller bort känna till
har satts i fråga. Bankinspektionens yttrande är kortfattat och klargör inte
på vilka förutsättningar svaret är baserat. Jag kritiserar inte bankinspektionen
för den slutsats den kom fram till men vill som min mening uttala, att
yttrandet skulle haft större värde om det varit mer utförligt motiverat.

Beträffande bankinspektionens yttrande i affären Olympia-garaget inskränker
jag mig till att säga att det inte ger mig anledning till kritik.

6. Förhandsprövning av tilltänkt aktieägare i fondkommissionsaktiebolag

I 3—5 §§ fondkommissionslagen anges de villkor, under vilka enskild
person, handelsbolag eller aktiebolag, som icke driver bankrörelse, kan få
tillstånd att idka fondkommissionsrörelse. Utöver vissa krav på ålder och
utbildning hos sökanden, bolagsmännen respektive styrelseledamöterna
uppställes i alla tre paragraferna förutsättningen att sökanden icke i övrigt
enligt tillgängliga upplysningar finnes olämplig att utöva rörelse av ifrågavarande
slag.

Genom beslut den 7 april 1976 återkallade bankinspektionen det för Jacobson
& Ponsbach AB (Japo) meddelade tillståndet för att bedriva fondkommissionsrörelse
.

Den 9 april 1976 meddelade inspektionen nytt tillstånd för bolaget att bedriva
sådan rörelse, varvid dock förutskickades att tillståndet skulle komma
att återkallas, om ej de i ansökan om nytt tillstånd angivna åtagandena
uppfylldes. Bland dessa åtaganden ingick bl. a. att de tre dittillsvarande aktieägarna
skulle frånträda sina befattningar i Japos verkställande ledning,
att de förbundit sig såsom aktieägare att till styrelse välja personer som
kunde godtas av bankinspektionen samt att de förbundit sig att snarast sälja
aktierna i Japo till person eller personer som inspektionen kunde godkänna.

28 Riksdagen 1978179. 2 sami. Nr 1

434

Bolaget överklagade återkallelsebeslutet hos regeringen. Även beslutet
den 9 april 1976 i vad avsåg de därvid fästade villkoren drogs genom besvär
av de tidigare delägarna under regeringens prövning. De förra delägarna
påtalade vidare genom anmälan till justitiekanslern att Walberg vid samtal
som han den 11 juni 1976 haft med företrädare för de nuvarande ägarna
ingripit i de förra delägarnas anställningsförhållanden genom att motsätta
sig att någon av dem kvarstod som anställd i bolaget annat än övergångsvis
och på konsultbasis.

De sålunda hos regeringen och justitiekanslern anhängiggjorda ärendena
är ännu ej avgjorda.

Eftersom återkallelsebeslutet med mera var föremål för prövning av
andra instanser förklarade Hjerner sig icke påkalla JO:s prövning i dessa
hänseenden. Däremot ville Hjerner fästa JO:s uppmärksamhet på det förhållandet,
att Walberg meddelat en förutvarande styrelsesuppleant i Japo
att denne inte kunde godtas som aktieägare i bolaget.

Av brevkopior, som Hjerner i sammanhanget åberopat, framgick bl. a.
följande: Vid telefonsamtal den 11 maj 1976 förklarade Walberg för den
ifrågavarande styrelsesuppleanten, i fortsättningen benämnd C., att denne
dels inte kunde komma i fråga som delägare i Japo (annat än av en mycket
liten andel), dels inte kunde tänkas få på något sätt taga aktiv del i företagets
skötsel. I brev, som synes ha kommit Walberg tillhanda den 11 juni
1976 erinrade C. om detta samtal och återgav två skäl som Walberg angivit
för sitt ställningstagande. C. hemställde i brevet att Walberg måtte skriftligen
bekräfta sitt beslut samt ange i vilka avseenden och enligt vilka lagrum
C. såsom styrelsesuppleant gjort sig skyldig till felaktigheter. Walberg
svarade i brev samma 11 juni och bekräftade därvid sitt telefonledes
lämnade besked, att han i andra sammanhang, från de synpunkter han
på tjänstens vägnar hade att bevaka, icke hade någon anledning till erinran
mot C. men att dennes föregående i Japos styrelse gjorde honom mindre
lämplig som ägare med inflytande eller såsom aktiv i fråga om företagets
skötsel vid den då aktuella övergången av Japo till nya ägare. Som anledning
angav Walberg att enligt de upplysningar som lämnats dels av C. själv
och dels av övriga Japoherrar, styrelsen och dess medlemmar (även suppleanter)
vid ett sammanträde den 27 augusti 1975 inte tagit uttryckligt avstånd
från en viss lånetransaktion (som åberopats till stöd för indragningen
av Japos tillstånd) och därmed indirekt godtagit densamma. Vidare framhöll
Walberg att den omständigheten (likaledes åberopad som grund för indragningsbeslutet),
att redovisning och valvsvård m. m., trots alla vädjanden
och ingripanden från inspektionens sida, genom åren tillåtits vara så
undermålig att en stor aktieförlust kunnat uppkomma, också kastade sin
skugga över dem som tillhört den gamla styrelsen. Vid en rekonstruktion
av det nu aktuella slaget var det, enligt vad Walberg avslutningsvis anförde,
ett allmänt intresse, som hade stöd i fondkommissionslagen och dess förarbeten,
att alla medverkande i det nya företaget var helt invändningsfria.

435

I sin den 7 mars 1977 till JO ingivna inlaga uttalade Hjerner som sin mening
att det inte tillkom bankinspektionen eller dess chef att uttala vare sig
sitt gillande eller sitt ogillande av tilltänkta köpare av aktier i fondkommissionsbolag
eller bank. Han framhöll att aktieägare inte hade några forvaltningsfunktioner
samt att aktieägarna alltså inte i denna sin egenskap stod
under bankinspektionens tillsyn.

Hjerner fortsatte: Wålbergs prövning syntes vara föranledd av det villkor
om försäljning av aktierna till en av bankinspektionen godkänd köpare som
ägarna av bolaget avkrävdes av bankinspektionen för att bolaget skulle få
tillbaka sitt tillstånd. Bankinspektionens behörighet att uppställa sådant
villkor var f. n. föremål för besvär. Hjerner antog att JO inte tog ställning
till bankinspektionens befogenheter att ställa sådana villkor, så länge saken
var under regeringens prövning och han avstod därför från vidare argumentering
i den delen. - Om man emellertid godtog bankinspektionens
behörighet att ställa sådana villkor, syntes ändå Wålbergs handlande klandervärt.
- Vid prövningen av vederbörandes lämplighet förbisåg Walberg
att suppleant inte hade något ledamotsansvar annat än då suppleanten inträdde
i styrelsen vid förfall för ordinarie ledamot. Walberg syntes inte ens
ha brytt sig om att utreda huruvida vederbörande över huvud deltagit i något
av de beslut som Walberg ville klandra bolaget och dess styrelse för.
Wålbergs benägenhet att statuera exempel utan att dessförinnan utreda förhållandena
fick alltså återigen ta överhanden. Så borde icke få ske.

Walberg hänvisade i sitt svar till följande uttalande i inspektionens yttrande
i besvärsmålet hos regeringen:

Det är väsentligt att man håller i sär förutsättningarna för ett återkallande
av tillståndet och de förutsättningar som måste föreligga för att nytt tillstånd
skall kunna meddelas. Som bankinspektionen tidigare framhållit kan
en fondkommisionär fråntas rätten att utöva fondkommissionsrörelse, om
han visat olämplighet vid utövandet av rörelsen. På motsvarande sätt har
tillsynsmyndigheten att vid prövning av tillstånd att utöva fondkommissionsrörelse
se till att den som önskar erhålla tillståndet inte är olämplig för
verksamheten. Avgörande vid återkallelsebeslutet har varit att Japo visat
sig olämpligt att vara fondkommissionär med hänsyn till de i den föregående
redogörelsen påtalade missförhållandena. Inspektionen har emellertid i
detta sammanhang endast haft möjlighet att återkalla tillståndet. Något
krav på försäljning av ägarnas aktier i Japo har inspektionen däremot inte
kunnat uppställa och inte heller uppställt. Efter indragande av tillståndet
hade Japo sålunda kunnat driva bolaget vidare som bankirrörelse, värdepappersrörelse
och rådgivare i placeringsfrågor. Japos ägare valde emellertid
att undersöka möjligheterna att fortsätta fondkommissionsrörelsen.
Mot bakgrund av de krav lagen ställer på den som vill idka fondkommissionsrörelse
fann inspektionen att som ägare till den nya fondkommisionsfirman
inte kunde ingå personer, som av inspektionen tidigare bedömts
olämpliga att utöva fondkommissionsrörelse. Denna inspektionens prövningsplikt
framgår klart av lagens förarbeten. Härom gäller 5§ fondkommissionslagen,
vid vars tillämpning enligt uttrycklig hänvisning skall iakttas
specialmotiveringen till 4§. Denna innehåller bl. a. följande (sid 76):

436

Vad under 3) i första stycket av förevarande paragraf föreslås motsvarar
bestämmelsen under 4) i 3 § och avser liksom denna att bereda garantier
för att fondkommissionsrörelse icke må utövas av någon, som kan
befaras komma att handla i strid med de syften ifrågavarande lagstiftning
avser att befrämja. Av motiven till 3 § torde framgå, att för bedömande av,
huruvida sökande är olämplig, hänsyn bör tagas icke blott till personliga
egenskaper utan även till andra omständigheter. Detsamma bör gälla om
bolag. Den föreslagna bestämmelsen innebär alltså att vid prövning av
handelsbolags rätt att erhålla tillstånd bör tillses ej blott att icke någon av
bolagsmännen är olämplig att deltaga i fondkommissionsrörelse, utan även
att bolaget såsom sådant icke är olämpligt att driva dylik rörelse.

1 sin kommentar anför Gadde i anmärkning 2 till 5 § följande (sid 17):
Därest ett aktiebolag uppenbarligen tillkommit för att övertaga en fondkommissionsrörelse,
vars innehavare på grund av olämplighet fått sitt tillstånd
jämlikt 15 § återkallat av tillsynsmyndigheten, kunna nog, särskilt
för den händelse den förre innehavaren står bakom det nya företaget, förhållandena
vara sådana att aktiebolaget måste anses olämpligt att idka
fondkommissionsrörelse.

Av de citerade förarbetena framgår klart, att inspektionen även hade att
pröva lämpligheten hos de nya ägarna i fondkommissionsfirman.

Vad angår det av Hjerner påtalade fallet hänvisade Walberg till den förut
återgivna korrespondensen samt anförde vidare: Något beslut behövde inspektionen
aldrig fatta, utan det rörde sig om åsikter som Walberg efter resonemang
med sina medarbetare delgav vederbörande vid konsultationer
på ett förberedande stadium. Efter försäljningen av aktierna till nuvarande
ägaren avbröts helt naturligt dessa konsultationer.

JO:s bedömning

Av fondkommissionslagens bestämmelser framgår att vid tillståndsprövning
skall tagas i betraktande jämväl personliga kvalifikationer hos enskild
sökande och hos de personer som har ledande funktioner i handelsbolag eller
aktiebolag som söker auktorisation. I den till grund för lagen liggande
propositionen (prop. 1919: 114, s. 41) uttalade departementschefen att tillstånd
icke borde lämnas åt personer eller företag, beträffande vilka det på
grund av deras tidigare verksamhet eller på grund av andra faktiska omständigheter
kunde antagas, att de skulle komma att driva rörelsen på ett
olämpligt sätt. Det var vidare enligt departementschefens förmenande tydligt,
att om någon av de i ett bolags ledning deltagande personerna befanns
olämplig för fondkommissionsrörelse, även bolaget som sådant måste anses
olämpligt för sådan rörelse.

Den i ärendet åberopade korrespondensen utvisar, att Wålbergs ställningstagande
avsett C:s lämplighet ”sorn ägare med inflytande eller såsom
aktiv i fråga om företagets skötsel”. Det framstår som naturligt att såväl C.
som Walberg vid sina kontakter åsyftat ett aktieinnehav av en storlek, som
knappast kunde undgå att ge C. ett betydande inflytande över bolagets ledning.
Vid sådant förhållande har det ingått i bankinspektionens åligganden

437

att pröva C:s personliga kvalifikationer för att deltaga i en fortsatt drift av
Japos fondkommissionsrörelse (jfr även SOU 1976:54, s. 80). Huruvida
vid denna prövning C:s engagemang såsom suppleant i den tidigare styrelsen
borde diskvalificera honom från ledande funktioner i det rekonstruerade
företaget kan vara föremål för olika bedömningar. För egen del finner
jag vad som åberopats mot C. knappast utgöra hållbar grund för ett bedömande
att han skulle komma att driva rörelsen på ett olämpligt sätt. Vid en
så radikal rekonstruktion som den bankinspektionen uppenbarligen eftersträvade
kan det emellertid ha tett sig följdriktigt att även en tidigare styrelsesuppleant
uteslöts från vidare medverkan. I allt fall vill jag ej klandra
Walberg för att han preliminärt gav uttryck åt en sådan uppfattning. Frågan
kom ju aldrig att ställas på sin spets i ett formligt beslut.

7. Ingripande mot krediter för olämpliga ändamål

Enligt 147 § andra stycket banklagen åligger det tillsynsmyndigheten
bl. a. att med uppmärksamhet följa bankbolagens verksamhet i den mån så
erfordras för kännedom om de förhållanden som kan inverka på bolags säkerhet
eller eljest är av betydelse för en sund utveckling av bankverksamheten.

154 § andra stycket banklagen ger tillsynsmyndigheten befogenhet att
förelägga ett bankbolags styrelse att vidtaga erforderliga åtgärder om verksamheten
till följd av allvarliga missförhållanden beträffande bolagets ledning
kan befaras komma att bli till skada för det allmänna. Bland missförhållanden,
ägnade att utlösa en tillämpning av dessa bestämmelser, utpekades
i förarbetena såsom exempel att bankbolag genom alltför vidsträckt
kreditgivning medverkade till spridning av osund spekulation i aktier eller
fastigheter (Westerlind, a. a., s. 447).

Vidare stadgas i 192 § banklagen att enskildas förhållanden till bankaktiebolag
ej må i trängt mål yppas. Enligt 18 § sekretesslagen må handlingar
som inkommit till eller upprättats hos tillsynsmyndighet över banker, sparbanker
etc., i vad handlingarna rör enskildas förhållanden till dylik inrättning,
icke utlämnas tidigare än tjugo år efter handlingens datum, därest inte
tillsynsmyndigheten för fullgörande av sin uppgift så prövar nödigt.

I januari 1977 förekom i tidningspressen uppgifter om att bankinspektionen
från borgarrådet i Stockholm Per-Olof Hansson mottagit en s. k. svart
lista över personer som syntes ägna sig åt spekulationsaffärer med fastigheter.

Vid sin den 7 mars 1977 till JO ingivna skrivelse fogade Hjerner fotokopior
av pressklipp härom samt hemställde att Walberg, som syntes ha engagerat
sig för att av etiska skäl hindra kredit till de i listan nämnda personerna,
måtte beredas tillfälle att yttra sig angående sin befattning med detta
ärende. Hjerner anförde, att han väl kunde föreställa sig att åtminstone
någon del av dessa affärer kunde sägas vara ur allmän synpunkt icke önskvärd
men att om de skulle förhindras detta måste ske med andra medel än
Wålbergs.

438

Walberg svarade: Inspektionen hade sedan några år haft sin uppmärksamhet
inriktad på en omfattande korttidsspekulation i fastigheter. Dessa
spekulationsaffärer ingav allvarliga betänkligheter från allmän synpunkt.
Statsmakternas inställning till sådana affärer, i vad angick hyresfastigheter,
hade kommit till uttryck genom den s. k. lex Backström. Det kunde
självfallet inte anses förenligt med en sund utveckling av bankernas rörelse
att stödja sådana affärer genom kreditgivning. Även i fråga om hotell och
andra affärsfastigheter hade spekulationshandel visat sig kunna få konsekvenser
som var oacceptabla från nu berörd synpunkt. Lika viktigt var,
att fastighetshandeln med uppspekulerade värden visat sig innebära risker
för bankerna i deras egenskap av kreditgivare. För inspektionen hade det
därför varit angeläget att vid bankundersökningar klarlägga i vad mån bankerna
gett krediter för att finansiera spekulationsaffärer av den angivna typen.
Dessa krediter var många gånger svåra att identifiera. Såsom en hjälp
vid sökandet fick inspektionen för några år sedan från Stockholms kommun
én förteckning på personer och företag, som i förköpsärenden framträtt
påfallande ofta med korta fastighetsaffärer. Listan var numera inte
aktuell. Den omständigheten att kredit givits till någon som stått på listan
hade givetvis inte medfört att inspektionen av den anledningen reagerat
mot krediten. Så hade skett först i den mån krediterna efter närmare utredning
och vid en samlad bedömning från de synpunkter inspektionen hade
att bevaka hade givit anledning till erinran. — Då listan legat till grund för
undersökningar rörande enskilda personers krediter hos bank och alltså
angått enskilds förhållande till bank, hade den av inspektionen ansetts falla
under banksekretess.

Hjerner fann Wålbergs svaromål på denna punkt ofullständigt och undvikande.
Han anförde: Han kunde inte av vad Walberg andragit se tillräckliga
skäl att hemligstämpla den inkommande skrivelsen. Det framgick inte heller
av svaret vilka åtgärder inspektionen vidtagit i anledning av skrivelsen,
vilka undersökningar som inletts eller vilka föreställningar som gjorts hos
banker i anledning av listan. Walberg anteciperade här lagstiftaren genom
att hänvisa till "statsmakternas inställning” såsom den kommit till uttryck
i senare lagstiftning. Det var möjligt att det bland dessa personer
kunde ha förekommit kreditrisker av sådant slag att de kunde ha äventyrat
bankens ställning och säkerhet. Det var emellertid inte inspektionens sak
att på detta sätt sålla bort dåliga kreditrisker. Om inspektionen fäste bankernas
uppmärksamhet på de kreditrisker som var förenade med en tilltagande
spekulation i fastigheter, var väl icke mycket att invända däremot,
men att på grundval av en sådan lista ingripa mot vissa kunder i vissa
banker kunde inte gärna av vederbörande bank uppfattas annorledes än så
att bankinspektionen ogillar kreditgivning till dessa.

Walberg insände på begäran bankinspektionens akt i ärendet samt anförde:
Såsom framgick av akten började ärendet genom att Walberg fick ett
brev från borgarrådet Hansson, där denne föreslog överläggningar angåen -

439

de kreditgivning till spekulationsbetonade affärer med hyresfastigheter.
Ärendet diariefördes i vanlig ordning. Då krediter av ifrågavarande slag
kunde inge betänkligheter såväl från banketisk synpunkt som från säkerhetssynpunkt,
svarade Walberg, efter överläggning med bankinspektören
Stig Danielsson, positivt på brevet. Ett sammanträffande med Hansson ägde
rum någon tid därefter i närvaro av Danielsson. I anslutning härtill överlämnades
en orubricerad maskinskriven lista som fanns i akten. Inspektionen
hade en datamässigt framställd sammanställning av alla större krediter,
ordnad efter kredittagarens namn. Från denna framtogs krediter som
givits till de ifrågavarande personerna och företagen. Resultatet sammanställdes
i en maskinskriven förteckning. Denna förteckning användes sedan
som underlag vid rutinundersökningar i bankerna, varvid de olika krediterna
blev föremål för närmare utredning. De krediter som inte hade
sammanhang med fastighetsspekulation - och inte heller var av intresse
från andra synpunkter - avfördes från vidare handläggning. Beträffande
övriga krediter upptogs diskussion med bankledningarna. Härvid kunde
ytterligare krediter avföras. Beträffande de återstående krediterna, som sålunda
visat sig avse kortfristig fastighetsspekulation, konstaterades gemensamt
av inspektionen och bankledningama att krediter av detta slag
borde undvikas. Den från Stockholms kommun erhållna listan hade — ehuru
något särskilt beslut därom inte behövt fattas - betraktats som hemlig,
enär den upptog namn på bankkunder och skulle ligga till grund för undersökningar
rörande enskilds förhållande till bank. - Senare erfarenheter
hade föranlett inspektionen att inom ramen för sin serie av meddelanden
till bankcheferna i banketiska frågor gå ut med ett cirkulärmeddelande.

Avskrift av det nämnda cirkulärmeddelandet bifogades Wålbergs inlaga.

1 meddelandet, som var dagtecknat den 27 januari 1977, uttalade bankinspektionen
- med anledning av närmare beskrivna iakttagelser rörande
spekulativ handel med såväl hyresfastigheter som affärsfastigheter och en
under den allmänna debatten härom framförd kritik mot bankerna - sammanfattningsvis
följande:

Vad sålunda förekommit ger inspektionen anledning att understryka vikten
av en noggrann prövning av ansökningar om medverkan med krediter i
samband med överlåtelser av flerfamiljshus och affärsfastigheter. Motsvarande
prövning bör göras, när fråga uppkommer att i sådana sammanhang
medverka med förmedling av krediter.

JO:s bedömning

Av inledningsvis refererade stadganden i banklagen och uttalanden i förarbetena
till denna framgår, att bankinspektionen i sin tillsynsverksamhet
har anledning att uppmärksamma om bankbolag genom kreditgivning medverkar
till osund spekulation i fastigheter. Att bankinspektionen vid verkställda
rutinundersökningar i bankerna använt sig av den erhållna listan

440

och en på grundval därav gjord sammanställning av krediter och fäst bankernas
uppmärksamhet vid dessa kan därför ej föranleda kritik.

Såsom Walberg framhållit får listan i det ärende vari den begagnades hos
bankinspektionen anses röra enskildas förhållande till bank. Bankinspektionen
har därför icke saknat skäl för att betrakta den som hemlig jämlikt
18 § sekretesslagen. Frågan om dess utlämnande har för övrigt, såvitt
framkommit i ärendet, icke ställts på sin spets.

8. Vissa erinringar med anledning av inspektionsprotokollet

Sedan Hjerner fått del av protokollet över min inspektion hos bankinspektionen
framförde Hjerner vissa kommentarer rörande enskilda punkter
i protokollet.

Sålunda hade i protokollet antecknats att den 6 oktober 1976 envar av ledamöterna
i en sparbanks styrelse förelädes vid vite av 1 000 kr att tillse att
begärt yttrande tillställdes bankinspektionen senast viss dag.

Hjerner fann det tvivelaktigt om vite alls fick föreläggas för detta ändamål
och ansåg att vitet i så fall borde avse banken men icke styrelseledamöterna
personligen.

Walberg invände: Vitesföreläggandet grundades på 83 § och 81 § fjärde
stycket sparbankslagen. Enligt sistnämnda lagrum ägde inspektionen generell
befogenhet att förelägga vite vid meddelande av föreskrift eller förbud
enligt sagda lag. Förelägganden av den ifrågavarande typen hade använts
i ett icke ringa antal fall under en lång följd av år med stöd av sagda
båda lagrum. Hjerner tycktes vara okunnig om att vitesföreläggande i fråga
om juridisk person, när annat icke angivits, valfritt fick riktas mot den juridiska
personen som sådan eller mot styrelseledamöter eller verkställande
direktör personligen, se t. ex. Gärdes kommentar till rättegångsbalken s.
81.

JO:s bedömning

Enligt 83 § lagen (1955: 416) om sparbanker åligger det sparbanks styrelse,
utom annat, att ”jämväl i övrigt meddela tillsynsmyndigheten alla de
upplysningar rörande sparbanken, som äskas av myndigheten”. 81 § fjärde
stycket sparbankslagen ger tillsynsmyndigheten befogenhet att förelägga
vite vid meddelande av föreskrift enligt samma lag. I förevarande fall
hade sparbanken icke efterkommit en anmodan att inkomma med yttrande
till bankinspektionen avseende vissa upplysningar rörande sparbanken.
Att bankinspektionen då knutit ett vitesföreläggande vid sin upprepade begäran
om yttrande kan icke väcka invändningar, vare sig från legalitetssynpunkt
eller lämplighetssynpunkt. Som Walberg framhållit äger en myndighet
själv bestämma om ett vitesföreläggande skall riktas mot en juridisk
person som sådan eller mot dess ställföreträdare.

Vad Hjerner i övrigt anfört med anledning av inspektionsprotokollet ger
mig inte anledning till särskilt uttalande.

441

Sammanfattning

Som framgår av det föregående anser jag att Hjerner på vissa punkter
haft fog för sin kritik. Bankinspektionen och Walberg har i några fall gått
utanför de befogenheter som tillkommer dem eller uttryckt sig på sätt som
ingett vilseledande föreställningar om inspektionens kompetens. Vad sålunda
konstaterats har vissa beröringspunkter med det ingripande mot en
börskommentator som i ett tidigare ärende föranlett kritik från justitiekanslern.

I sammanhanget kan finnas anledning erinra om fondbörsutredningens
ställningstaganden med anledning av bankinspektionens förut berörda
framställning om lagändring i syfte att få inspektionens skyldigheter och
befogenheter i fråga om tillsynen över fondhandeln närmare preciserade.
Vad först gäller den allmänna tillsynsbestämmelsen i 38 § fondkommissionslagen
föreslås den skola väsentligen oförändrad överflyttas till den
nya lagen (30 §). Enligt en föreslagen ny bestämmelse (31 §) skall bankinspektionen
för att fullgöra sitt tillsynsåliggande få befogenhet att även av
bl .a. dem som utan att vara fondkommissionäreryrkesmässigt bedriver eller
medverkar vid handel med värdepapper begära upplysning angående denna
handel. 1 motiven till det föreslagna stadgandet anför emellertid fondbörsutredningen:
”Den information som inspektionen erhåller genom svaren
på sina frågor bör uteslutande tjäna som underlag för framställning om
lagändring eller för kontakt med börsstyrelsen för att denna skall kunna få

ett fylligare underlag för beslut om börsstopp eller annan åtgärd.

Den i bankinspektionens skrivelse föreslagna utvidgningen av inspektionens
befogenhet att begära information av andra kategorier än fondkommissionärer
är naturligtvis av något känslig karaktär. Utredningen vill därför
för sin del inta en viss restriktivitet när det gäller den ifrågasatta befogenheten
att göra påpekanden och har ej funnit skäl att ansluta sig till inspektionens
förslag i denna speciella del” (SOU 1976: 54 s. 161 f). Motsvarande
inställning redovisade utredningen även ifråga om en föreslagen ändring
i lagen (1971: 827) om registrering av aktieinnehav, den s. k. insiderlagen
(a. a. s. 166).

Jag vill, samtidigt som jag gör denna hänvisning, å andra sidan framhålla
att det är tydligt, att bankinspektionen och Walberg vid de ingripanden och
andra åtgärder som här kritiserats låtit sig styras av en önskan att slå vakt
om god banksed, sundhet i bankers och fondkommissionärers verksamhet
och höga etiska anspråk på dem som är engagerade i dylik verksamhet.
Som Walberg framhållit innebär reglerna om tillståndsprövning och tillsyn
att det allmänna påtagit sig ett ansvar för att banker, fondkommissionärer
m. fl. motsvarar allmänhetens berättigade krav på säkerhet, lagenligt handlande
och sunda affärsprinciper.

Vad angår tillsynen över fondkommissionärerna har fondbörsutredningen
i sitt förut nämnda betänkande framhållit, att affärsverksamhet utanför den
egentliga kommissionsrörelsen inte heller får ge anledning till erinran från

442

allmänt legala och etiska synpunkter. Enligt utredningen bör det därför
åligga inspektionen att, jämte en kontroll av efterlevnaden av olika lagbestämmelser,
övervaka att fondkommissionsfirmoma driver en från allmän
synpunkt även i övrigt tillfredsställande verksamhet (a. a. s. 153). Beträffande
bankverksamheten har i direktiven för en översyn av banklagstiftningen
den 23 juni 1976 av dåvarande chefen för finansdepartementet uttalats
bl. a. att i bankinspektionens allmänna åligganden att vaka över sundheten
i bankinstitutens utveckling ansetts ligga även att verka för att bankerna
i sin verksamhet uppfyller godtagbara krav på etik och samhällsansvar.
Den för översynen tillsatta kommittén (banklagsutredningen) har
bl. a. fått i uppdrag att närmare ange vilka riktlinjer som bör gälla för inspektionens
fortsatta handlande i detta hänseende.

Även om sålunda i och för sig aktningsvärda motiv får anses ha talat för
de åtgärder som här kritiserats, anser jag dock en betydelsefull synpunkt
vara, att en myndighet inte får gå längre än dess befogenheter sträcker sig
eller uttrycka sig på sätt som inger vilseledande föreställningar om dess
kompetens.

Ärendet är med dessa uttalanden slutbehandlat. Ett exemplar av mitt beslut
skall för kännedom överlämnas till banklagsutredningen.

Är politiskt parti, som beställer valsedlar, skyldigt att lämna uppgift
om kandidaternas personnummer? Länsstyrelses förfarande i visst
fall när sådan uppgift saknades

1 klagomål till JO hemställde Erik Wiman, partiordförande i Hälso- och
Miljöpartiet, under hänvisning till viss skriftväxling med riksskatteverket,
att JO skulle pröva riktigheten i det förfarande som med stöd av riksskatteverkets
anvisningar tillämpats av länsstyrelsen i Gävleborgs län och som
inneburit, att länsstyrelsen vägrat effektuera en beställning av valsedlar till
riksdagsvalet den 19 september 1976 med motivering i huvudsak att valsedelsmanuskriptet
saknade uppgift om personnummer för en av kandidaterna.

Genom remisser infordrades yttranden först från riksskatteverket och
därefter från länsstyrelsen.

Riksskatteverket hänvisade inledningsvis beträffande sakförhållandena
till en skrivelse den 14 september 1976 från länsstyrelsen till Hälso- och
Miljöpartiet av följande innehåll.

I beställning, som inkom till länsstyrelsen 1976-09-13, har Ni beställt 3 000
st valsedlar till riksdagsvalet med partibeteckning Centerpartiet och valkretsbeteckning
Gävleborgs län, listnummer 03635.

443

På valsedelsmanuskriptet har såsom första namn upptagits Gunnel Jonäng,
Riksdagsman, Bollnäs. Uppgift om Jonängs personnummer och postutdelningsadress
saknas. Per telefon har Ni förklarat att Ni inte kan komplettera
med dessa uppgifter men utgår från att länsstyrelsen ombesörjer
kompletteringen. Ni har muntligen underrättats om att länsstyrelsen ej utför
sådan komplettering.

Enligt föreskrifter i 6 kap. 8 § vallagen bestämmer centrala valmyndigheten
den sista dag då beställning av valsedlar skall ha gjorts. Sista beställningsdag
var 1976-05-17. Kommer beställning in senare än centrala valmyndigheten
bestämt, fullgöres leverans endast om betalning erlägges i
förskott och endast under förutsättning att leveransen kan ske före valdagen
och utan att leveransen av tidigare gjorda beställningar försenas.

Nyströms Tryckeri AB i Bollnäs har förklarat sig behöva tre dagar för att
effektuera beställningen. Då emellertid valsedelsmanuskriptet måste kompletteras
innan tryckning kan ske bedömer länsstyrelsen det så, att beställningen
inkommit så sent, att leverans ej kan ske före valdagen. På grund
härav lämnar länsstyrelsen Er valsedelsbeställning utan bifall.

Riksskatteverket (RSV) anförde vidare följande.

RSV får upplysningsvis meddela, att någon prövning i sak ej gjordes av
valprövningsnämnden där besvär i ärendet anfördes av Hälso- och Miljöpartiet
enligt 14 kap. 4 §, jämförd med 7 §, vallagen 1972: 620 (enligt lydelse
1976: 404). Valprövningsnämnden beslöt den 17 november 1976 (dnr
17-1976) att ej uppta de av partiet anförda besvären till prövning med motivering
att en politisk organisation ej såsom sådan är behörig att föra talan
mot beslut varigenom valutgång fastställts.

I 6 kap. 2 § sista stycket vallagen avseende valsedels utformning stadgas: ”Kandidat

skall anges på sådant sätt att det klart framgår vem som
avses. Vid kandidatnamn bör därför utsättas kandidatens personnummer
eller annan identifieringsuppgift.”

Stadgandet i vallagen om personnummer på valsedel utgör sålunda inte
något krav utan endast en rekommendation (se s. 126 prop. 1972:105 med
förslag till vallag m. m.). De uppgifter som trycks på valsedlar syftar till att
underlätta för väljaren att identifiera kandidaterna. Partierna har föredragit
att inte sätta ut personnummer och i stället angett andra uppgifter utöver
namn, t. ex. titel, yrke, adress eller hemort i den mån särskild identifiering
ansetts behövlig eller lämplig.

RSV har enligt SFS 1975: 6, jämförd med 1972: 707, att meddela de närmare
föreskrifter som behövs för verkställighet av vallagarna. I begreppet
”föreskrifter” ligger att de, om ej annat anges, har en bindande karaktär.

Som en bindande föreskrift har RSV i sin handbok för allmänna val, vilken
bl. a. tillställts länsstyrelserna utsagt, att personnummer skall anges i
partis valsedelsmanuskript vid beställning av valsedlar hos länsstyrelse.
Personnummer är nämligen nödvändigt för att säkerställa en korrekt sammanräkning
och mandatfördelning hos länsstyrelsen. Utan personnummer,
som är den enda unika identifieringsuppgiften, försvåras valbarhetskontrollen
och det skulle finnas risk för att andra personer än de som partierna
avsett tilldelas plats. RSV:s föreskrift härom lyder:

444

"För att förväxling av kandidater ej skall kunna ske bör kandidatens
personnummer eller annan identifieringsuppgift utsättas på valsedeln.
Om beställaren önskar att personnumret skall tryckas på valsedeln
skall detta anges på valsedelsmanuskriptet. Något krav på att personnummer
skall sättas ut på valsedeln finns ej. Däremot måste personnummer
anges vid valsedelsbeställning. Detta är nödvändigt för att
inga fel skall uppstå vid sammanräkningen.”

1 huvuddrag innebär valbarhetskontrollen att de för valsedelstryckning
anmälda kandidaterna registreras på ett databand som med hjälp av personnumret
jämförs med röstlängdsbandet för att utröna om villkoren för
valbarhet är uppfyllda. Detta kandidatband ligger sedan till grund för länsstyrelsernas
slutliga sammanräkning vid utseendet av ledamöter och suppleanter.
Den maskinella kontrollen och sammanräkningen är en förutsättning
för att valresultat skall föreligga i sådan tid att de beslutande församlingarna
skall kunna börja fungera (jfr prop. 1972:105 s. 107-108).

1 RSV:s föreskrifter sägs vidare beträffande länsstyrelsens granskning
av valsedelsmanuskript:

"Manuskripten granskas, särskilt på följande punkter:

.- Samtliga kandidaters personnummer skall finnas med.

Om beställning eller manuskript brister i något avseende eller om uppenbart
fel i fråga om kandidatuppgifterna föreligger, kontaktar LST
beställaren för komplettering eller ändring av begärd uppgift. Vid
tveksamhet eller när lämnad uppgift är oklar kontaktas RSV:s valsektion.
Noteringar om förfrågningar kan göras på baksidan av beställningens
blad 2.”

I vilka former en komplettering skall ske finns inte reglerat i RSV:s föreskrifter.
Det allmänna stadgandet i 8 § förvaltningslagen kan därför anses
tillämpligt. RSV har redan i sitt yttrande till valprövningsnämnden antytt,
att en bagatellartad brist av det slag som förelåg i det aktuella fallet, hade
bort kunna rättas till av länsstyrelsen. Självfallet kan en sådan komplettering
dock ej alltid ske om den anmälda kandidatens namn är vanligt och
andra identifieringsuppgifter utom personnummer saknas. Det vore därför
enligt RSV:s mening inte lämpligt att generellt ålägga länsstyrelsen att avhjälpa
eventuella brister vid valsedelsbeställning eftersom detta skulle
äventyra tryckningsförfarandet, valbarhetskontrollen och sammanräkningstiderna.
I beaktande bör även tas den stora tidspress och arbetsbelastning
som normalt råder vid länsstyrelserna i samband med allmänna
val.

Avseende bör också fästas vid partiets mycket sena valsedelsbeställning.
Om tider för sådan stadgas i 6 kap. 8 § vallagen:

"När val skall förrättas, bestämmer centrala valmyndigheten den sista
dag då beställning av valsedlar skall ha gjorts för att leverans skall
kunna ske 45 dagar före valdagen. För särskilda fall får bestämmas senare
dag för beställning och, om det behövs, även senare dag för leverans.
Kommer beställning in senare än centrala valmyndigheten bestämt,
fullgöres leverans endast om betalning erlägges i förskott och
endast under förutsättning att leveransen kan ske före valdagen och
utan att leveransen av tidigare gjorda beställningar försenas.”

RSV har i sina föreskrifter angett att beställning av valsedlar för valen
den 19 september 1976 skulle vara länsstyrelsen tillhanda senast den 17

445

maj 1976 för att valsedlarna skulle kunna levereras senast den 2 augusti
1976. Någon sista dag för valsedelsbeställning efter denna tid har RSV ej
föreskrivit utan möjligheterna till leverans följer av vallagens villkor

- att betalning erlägges i förskott

- att leveransen kan ske före valdagen

- att leveransen ej försenar tidigare gjorda beställningar.

Som framgår av länsstyrelsens skrivelse till Hälso- och Miljöpartiet bedömde
länsstyrelsen att leverans ej skulle kunna ske före valdagen och avslog
på denna grund valsedelsbeställningen.

Vid de uppföljningskonferenser som RSV hade under november-december
1976 med företrädare för länsstyrelserna och vissa valnämnder uttalades
av några länsstyrelser önskemål om att en viss slutdag kort tid innan
valet borde utsättas efter vilken valsedelsbeställning ej skulle få göras.

I förarbetena till stadgandet i 6 kap. 8 § vallagen, vilket i sak oförändrat
överförts från 9 $ lagen 1969: 825 om de allmänna valen den 20 september
1970, uttalades på s. 79 i prop. 1969:148: "Det finns anledning att förutsätta
att även beställningar, som kommer in förhållandevis sent, skall kunna
utföras.” Erfarenheterna från de val, där systemet med valsedelsbeställningar
tillämpats utan någon tidsgräns utöver vad som följer av vallagen,
har varit positiva och anledning torde enligt RSV:s mening saknas till att
fastställa en särskild sista dag. Organisationen och serviceviljan hos länsstyrelser
och tryckerier har tillåtit tryckning även mycket kort tid innan
valet. Självfallet finns det emellertid en praktisk gräns för att tryckning
skall kunna ske och valsedlarna distribueras före valdagen.

Enligt RSV:s mening finns ej någon saklig grund för klagomålen annat
än i vad mån länsstyrelsen handlat i överensstämmelse med 8 § förvaltningslagen.
Detta stadgande syftar emellertid närmast till att framhålla
myndigheternas vägledningsplikt. Av länsstyrelsens skrivelse framgår att
klaganden muntligen underrättats om att länsstyrelsen ej utförde komplettering
av valsedelsbeställningen varav rimligen kan dragas den slutsatsen
att klaganden därigenom blivit vägledd om att det tillkom honom att lämna
de felande uppgifterna. Vad som kan ifrågasättas är att länsstyrelsen genom
sin tillgång till egna befolkningsregister själv borde ha tagit fram uppgifterna.
För en sådan uppfattning kan anföras sökandens påstående att så
skett i motsvarande fall för 20 andra valkretsar. Visst stöd för att komplettering
ej behöver begäras när myndigheten själv har tillgång till felande
uppgifter kan vidare utläsas av motiven till 8 § förvaltningslagen. I prop.
1971:30 s. 375 anförde departementschefen: "Däremot torde det ibland
kunna inträffa att det framstår som uppenbart obehövligt att för en sökande
påvisa en brist i en av honom insänd skrivelse, t. ex. därför att myndigheten
kan överse med bristen med hänsyn till utredningen i övrigt.”

Länsstyrelsen åberopade till en början innehållet i en inom myndigheten
upprättad promemoria däri närmare redogjordes för vad som förevarit i
samband med handläggningen av valsedelsbeställningen. I övrigt anförde
länsstyrelsen följande.

Oavsett vilka föreskrifter riksskatteverket (RSV) utfärdat, är länsstyrelsen
medveten om att det ändå är den som till sist och på eget ansvar har att
avgöra om en valsedelsbeställning skall effektueras eller inte. Härvid gäller
bestämmelserna i 6 kap. 8 § vallagen.

446

Som framgår av handlingarna inkom den aktuella valsedelsbeställningen
till länsstyrelsen endast fem dagar före valdagen. Det är länsstyrelsens bestämda
uppfattning att en valsedelsbeställning, som inkommit efter utgången
av den av RSV fastställda tiden, inte skall effektueras med mindre
än att länsstyrelsen har full garanti för att leverans kan ske före valdagen.
Beträffande den valsedelsbeställning, varom nu är fråga, förelåg enligt
länsstyrelsens mening inte sådan garanti. Tvärtom fanns det all anledning
anta att leverans inte skulle kunna ske i rätt tid. Länsstyrelsen anser sig
därför inte ha förfarit felaktigt eller lagstridigt genom sin vägran att effektuera
beställningen. Såvitt länsstyrelsen kan finna har Hälso- och Miljöpartiet
inte heller lidit någon rättsförlust genom länsstyrelsens förfarande.

Länsstyrelsen har vidare fullt klart för sig att den är skyldig att lämna all
den service som är möjlig till allmänheten och att detta även gäller valärenden.
Länsstyrelsen hävdar dock att den i detta ärende lämnat den service
som var möjlig med hänsyn till det ansträngda arbetsläget vid denna tid
och att ansökningen kom länsstyrelsen så sent tillhanda. Länsstyrelsen
hemställer att ärendet inte skall leda till någon justitieombudsmannens
vidare åtgärd.

Wiman fick del av vad som tillförts ärendet och yttrade sig däröver. Han
framställde därvid även anmärkning mot valprövningsnämndens handläggning
av de i det föregående nämnda valbesvären.

JO Lundvik anförde vid ärendets avgörande den 29 november 1977.

Enligt 2 § instruktionen för justitieombudsmännen (SFS 1975:1057) omfattar
ombudsmännens tillsyn ej riksdagens valprövningsnämnd. Jag tar
därför inte upp klagomålen till prövning i den del de avser valprövningsnämndens
handläggning.

Vad beträffar de av riksskatteverket såsom central valmyndighet utfärdade
föreskrifterna gör jag följande bedömning.

Bestämmelserna i vallagen om valsedlars innehåll riktar sig primärt till
väljaren och utgår från principen om väljarens s. k. fria nomineringsrätt.
Den största praktiska betydelsen får bestämmelserna dock indirekt för de
politiska partierna såsom beställare av valsedlar.

I 6 kap. 2 § vallagen föreskrivs att kandidat skall anges på sådant sätt att
det klart framgår vem som avses. Vidare sägs, att vid kandidatnamn därför
bör utsättas kandidatens personnummer eller annan identifieringsuppgift.
Häremot svarar den i 14 kap. 5 § intagna regeln, att namn på valsedel skall
anses obefintligt om det ej framgår klart vem som avses.

Innebörden av de nu berörda bestämmelserna kan sägas vara, att det
åligger väljaren att på valsedeln ange de uppgifter som behövs för att identifiera
kandidaten och att väljaren vid försummelse härutinnan löper risken
att kandidatnamnet vid sammanräkningen förklaras obefintligt. Det hindrar
inte att rösten kan gälla för partiet och för andra upptagna kandidater.

447

En brist av denna art påverkar överhuvudtaget inte väljarens rätt att avge
sin röst men kan alltså vid röstsammanräkningen få vissa, mer eller mindre
begränsade, verkningar.

Av det nu sagda följer att ur vallagens bestämmelser om valsedlars innehåll
inte kan härledas någon uttrycklig skyldighet för beställare av valsedlar
att ange kandidaternas personnummer. Inte heller kan de grunda befogenhet
för riksskatteverket att utfärda föreskrift av sådan innebörd.

De i 6 kap. vallagen upptagna bestämmelser som avser beställning av
valsedlar ger inte heller de grund för en sådan föreskrift varom här är fråga.
I 7 § första stycket föreskrivs endast skyldighet för centrala valmyndigheten
att utan särskild ersättning förse valsedelsblanketterna med partibeteckning,
kandidatnamn samt valkrets- och valbeteckningar, om beställaren
begär det. 1 andra stycket ges centrala valmyndigheten bemyndigande
att förse valsedelsblanketter och valsedlar med listtypbeteckning.

Den eventuella grunden för riksskatteverkets föreskrift med krav på personnummer
vid beställning av valsedlar skulle snarare vara att söka i reglerna
för sammanräkningsförrättningen som sådan. Riksskatteverket har i
sitt yttrande också framhållit att föreskriften motiveras av det praktiska
behovet av uppgift om personnummer vid själva sammanräkningen och
den därmed sammanhängande valbarhetskontrollen, som numera sker maskinellt
med anlitande av dator och under betydande tidspress.

När det gäller det tekniska genomförandet av sammanräkningen saknas
bestämmelser i vallagen. Detta regleras helt av de verkställighetsföreskrifter
som riksskatteverket med stöd av regeringens bemyndigande
(1975:6) har utfärdat. Av motiven till vallagen framgår också att lagstiftaren
förutsatte att sammanräkningen skulle ske med anlitande av datateknik
och att det skulle ankomma på centrala valmyndigheten att utforma detaljerna.
En följd av denna ordning är emellertid att det författningsmässiga
underlaget för riksskatteverkets nu aktuella föreskrift är minst sagt tunt.

Något uttryckligt stöd för att riksskatteverket skulle ha rätt att såsom
villkor för efterkommande av valsedelsbeställning kräva att sökanden anger
kandidaternas personnummer finns alltså inte. Ett krav av sådant innehåll
har stor betydelse för de politiska partierna och därmed för hela valförloppet.
Föreskriften ifråga är med hänsyn härtill av den karaktär att det
starkt måste ifrågasättas om den kunnat utfärdas med stöd enbart av ett
allmänt bemyndigande att utfärda verkställighetsföreskrifter. För egen del
finner jag det otillfredsställande att riksskatteverket gav en sådan föreskrift
utan klart stöd i lag eller förordning.

Vad angår det praktiska behovet av att uppställa ett krav av antytt innehåll
vill jag erinra om att det åvilar länsstyrelsen såsom sammanräkningsmyndighet
att verkställa valbarhetskontroll liksom kontroll av valsedlarnas
giltighet i övrigt (jfr 14 kap. 2, 4 och 5 §§ vallagen). Detta är ingenting
nytt. Nytt är däremot att personnumren används i den datamaskinella bearbetningen
vid själva sammanräkningen, sättet för utförande av valbar -

448

hetskontroll samt den ökade tidspress som införandet av gemensamma val
och ändring av mandatperioden för riksdagsmännen medfört. Jag vill med
hänsyn härtill inte bestrida att det föreligger ett verkligt behov av att på något
sätt få allmänheten att medverka till att få fram personnummeruppgifterna.
Riksskatteverkets metod synes i och för sig praktisk.

Jag förutsätter att riksskatteverket till nästa val tar upp frågan till nytt
övervägande såväl ur formell som saklig synpunkt. Verket har också bättre
möjligheter än jag att bedöma behovet av en regel av ifrågavarande slag.
Jag vill erinra om att det enligt 1 § instruktionen för riksskatteverket jämfört
med 2 § allmänna verksstadgan ankommer på verket att i förekommande
fall hos regeringen föreslå de författningsändringar eller andra åtgärder
som är påkallade eller i övrigt lämpliga. Jag låter det i denna del
stanna vid det nu anförda.

Beträffande länsstyrelsens befattning med den här aktuella valsedelsbeställningen
vill jag säga följande. När det gäller nybildade partier som uppträder
i val vid sidan av de etablerade partierna och kanske inte kan förväntas
erövra någon plats — särskilt i riksdagsvalet - torde valbarhetskontroll
ofta inte bli nödvändig. Man kan tycka att frågan härom i sådana fall
skulle kunna anstå till själva sammanräkningen. Detsamma kan ofta gälla
även särlistor. I förevarande fall, som rörde just en särlista, förhöll det sig
på det sättet att den person det gällde sedan flera år var ledamot av riksdagen
och synbarligen förekom på annat valsedelsmanuskript hos länsstyrelsen.
Några praktiska svårigheter att få tag på de önskade uppgifterna synes
därför inte ha förelegat. Att sökanden inte tillhandahöll uppgift om personnumret
borde därför inte ha varit avgörande. Detta hade ju kunnat framskaffas
i tid ändå. En annan sak är att valsedlarna, enligt vad som blivit
upplyst om tryckeriets leveransmöjligheter, sannolikt inte skulle ha blivit
färdiga före valdagen även om länsstyrelsen effektuerat beställningen på
snabbast möjliga sätt. Länsstyrelsens beslut kan därför inte betecknas som
felaktigt. Jag vill dock i anledning av vad länsstyrelsen anfört framhålla att
jag inte delar länsstyrelsens uppfattning att frågan om en beställning skall
effektueras eller ej skall bero av att ”full garanti” föreligger för att leverans
kan ske i tid. Enligt min mening bör länsstyrelsen i tveksamma fall
vidarebefordra beställningar till tryckeriet på sökandens risk.

449

Beslut om körkortsåterkallelse skall delges körkortshavare personligen
även om denne har ombud

Vid JO Uhlins inspektion av länsstyrelsen i Uppsala län i februari 1977
överlämnade förste länsassessorn Hans Sjöberg en skrivelse, vari anfördes.

Fråga har uppkommit hur beslut om återkallelse av körkort skall delges
körkortshavaren, när denne har ombud.

Inom länsrätten har beslutats - efter ingående utredning och diskussion
bland länsrättens ordförande och föredragande — att delge ifrågavarande
beslut på sätt framgår av bifogade PM.

Sedan kammarrätten i Stockholm numera i protokoll den 15 februari
1977 uttalat sig i frågan på ett sätt som kan tydas så att återkallelsetiden
skall räknas från det ombudet och inte körkortshavaren fått del av återkallelsebeslutet,
vilket strider mot länsrättens åsikt enligt nämnda PM, får jag
på länsrättens vägnar underställa frågan JO:s prövning.

Det må nämnas att delgivningsbestämmelsen i 55 § körkortskungörelsen
överförts till förslaget till körkortsförordning 38 § (DsK 1976:7 körkortslag).
Det kan ifrågasättas om denna bestämmelse i 38 § är nödvändig med
tanke på att förhållandet är reglerat i 47 § förvaltningsprocesslagen, om inte
med bestämmelsen avses just att markera att personlig delgivning erfordras
i alla beslut om återkallelse.

1 den till skrivelsen fogade PM:an hade antecknats följande.

Beslut om återkallelse av körkort skall delges enligt följande när parten
har ombud:

A. Om körkortet ej är omhändertaget delges parten personligen och ombudet
får en kopia för kännedom.

B. I övriga fall (körkortet omhändertaget av polisen eller återkallat interimistiskt)
räcker det att ombudet delges och parten får kopia av beslutet.

Ovanstående följer redan rådande praxis hos länsrätten. Denna praxis
har diskuterats beträffande ett fall där delgivning enligt A. hade misslyckats.
Frågan var då om parten kunde anses delgiven genom sitt ombud
(ombudet hade bevisligen kännedom om beslutet då han överklagat detsamma).
Resultatet blev att inte ens i detta speciella fallet kunde man frångå
delgivning enligt A. Visserligen är delgivningslagens 11 § (huvudregel:
har part ombud bör delgivningen ske med denne) tillämplig även på körkortsbeslut
men i detta fall träder paragrafens undantagsregel in; från huvudregeln
görs undantag då parten personligen skall fullgöra något. Underlåtenhet
att föra körkortspliktigt fordon, manifesterat av att körkortet
lämnas in till länsstyrelsen, jämställs med att fullgöra något. Att låta bli att
köra bil är något som bara parten själv kan göra.

När det gäller delgivning enligt B. får huvudregeln i 11 § anses gälla. I
dessa fall känner parten redan till att han fråntagits rätten att föra körkortspliktigt
fordon och delgivning av det interimistiska beslutet resp. det slutliga
beslutet kan ske med ombudet. Betydelsen av delgivningen i dessa fall
är främst att besvärstiden börjar löpa.

29 Riksdagen 1978/79. 2 sami. Nr I

450

I det åberopade protokollet från kammarrätten, vilket upprättats i mål
rörande besvär av Krister Sundberg över ett av länsrätten den 28 oktober
1976 meddelat beslut om körkortsåterkallelse, hade följande antecknats.

Kammarrätten har genom dom den 28 januari 1977 avgjort ovannämnda
mål och därvid angivit att den tid inom vilken nytt körkort ej må utfärdas
skall utgöra fyra månader räknat från dagen för delgivningen av länsrättens
beslut. Advokat Kruger, som varit Sundbergs ombud i både länsrätten och
kammarrätten, anför i en till kammarrätten den 8 februari inkommen skrivelse
att fråga kan uppkomma om vilken dag delgivning skett av länsrättens
beslut. Det framgår av handlingarna att polismyndigheten den 10 december
1976 bekräftat mottagandet av Sundbergs körkort. Enligt vad ombudet
uppgivit har han, efter att den 9 december ha fått del av länsrättens
beslut med posten översänt körkortet.

Kammarrätten förklarar till förtydligande av sin ovannämnda dom att
ifrågavarande tid skall räknas från den 9 december 1976.

Ärendet remitterades till länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON),
som yttrade.

Enligt 55 § körkortskungörelsen skall ett beslut om återkallelse av körkort
delges den som avses med beslutet. 47 § förvaltningsprocesslagen,
som äger tillämpning på förfarandet i länsrätt, stadgar att rätten får bringa
handling eller annat till någons kännedom genom delgivning. Närmare bestämmelser
om förfarandet finns i delgivningslagen. Länsrätten i Uppsala
län syns inte heller ifrågasätta att delgivningslagens bestämmelser i princip
är tillämpliga på återkallelsebeslut.

Av 11 § delgivningslagen framgår att, när ombud finns, handling skall
överbringas till ombudet. 1 förarbetena till lagen (prop. 1970:13 s. 138) fastläggs
att part genom att anlita ombud i princip får anses ha gått med på att
delgivning sker med ombudet. Från denna huvudregel görs undantag för
bl. a. det fallet att huvudmannen personligen skall fullgöra något. LON går
inte i detta sammanhang närmare in på frågan, om även en negativ prestation
såsom underlåtenhet att föra körkortspliktigt fordon omfattas av undantagsregeln,
utan anmärker endast att det torde få anses formellt oantastligt
att låta delge ett återkallelsebeslut med parts ombud.

Mot delgivning med ombud kan emellertid anföras vägande praktiska
skäl. Syftet med ett återkallelsebeslut är att snarast möjligt frånta körkortshavaren
rätten att föra körkortspliktigt fordon. Beslutet är också
verkställbart utan hinder av besvär, dvs. förbudet att föra körkortspliktigt
fordon gäller från delgivningen. Vidare räknas återkallelsetiden från delgivningen.
Överträdelser av förbudet medför ansvar för olovlig körning.
Körkortshavaren torde dock intill dess han bevisligen blivit personligen
underrättad om återkallelsebeslutet undgå ansvar för olovlig körning. Delgivning
genom ombudet innebär således, att förbudet att föra körkortspliktigt
fordon träder i kraft och återkallelsetiden böljar löpa, medan konsekvenserna
för körkortshavaren inträder först sedan han genom sitt ombud
personligen underrättats om beslutet. Detta är inte tillfredsställande.

Det anförda leder sålunda till slutsatsen att de nuvarande bestämmelserna
om delgivning av återkallelsebeslut ej är nöjaktiga. Enligt LONs mening
borde en uttrycklig föreskrift om delgivning med körkortshavaren person -

451

ligen tas in i den nya körkortsförordningen (se prop. 1976/77:113, s. 143,
38 §).

Avslutningsvis anmärks att LON saknar tillgång till närmare uppgifter
om länsrätternas praxis beträffande delgivning av återkallelsebeslut. De
uppgifter som inhämtats pekar dock på att delgivning normalt sker med
körkortsinnehavaren personligen.

Sedan tillfälle beretts Sjöberg att yttra sig, anförde han bl. a. att han instämde
i LON:s yttrande och förslag om att föreskrift om delgivning borde
tas in i den nya körkortsförordningen.

Under åberopande av att det vore värdefullt att få ta del av kammarrättens
synpunkter på det underställda spörsmålet anhöll JO Uhlin genom remiss
den 26 augusti 1977 att kammarrätten ville inkomma med yttrande i
saken. I anledning av remissen anförde kammarrätten följande.

Efter det att JO ombett kammarrätten inkomma med yttrande har kammarrätten
under hand inhämtat att ett mål rörande det aktualiserade spörsmålet
var föremål för regeringsrättens prövning. Kammarrätten har, i samförstånd
med JO Uhlin, avvaktat regeringsrättens ställningstagande. Regeringsrätten
har i beslut 1977-11-03 uttalat, att föreskriften i 55 § körkortskungörelsen
om att beslut om återkallelse av körkort skall delges den som
avses med beslutet är att se som sådan bestämmelse som avviker från delgivningslagen
och som enligt 1 § denna lag skall gälla framför vad som är
föreskrivet i lagen. Enligt regeringsrätten skall således återkallelsebeslut
delges körkortshavaren personligen även när denne har ombud.

Genom regeringsrättens ovannämnda beslut har klarhet skapats i rättsläget.
Det kan förutsättas att kammarrätten liksom andra ifrågakommande
myndigheter följer regeringsrättens praxis.

Kammarrätten finnér den tolkning, som regeringsrätten stannat för. ge
ett mer tillfredsställande resultat än som följt av annan uppfattning om bestämmelsernas
innebörd. Kammarrätten vill dock ifrågasätta om det inte
för tydlighetens skull borde tas in en uttrycklig föreskrift om delgivning
med körkortshavaren personligen i den nya körkortsförordningen.

Vid kammarrättens remissvar var fogad kopia av det åberopade regeringsrättsbeslutet.
I beslutet, vilket meddelats i anledning av besvär av Panagiotis
Papadimitriou, har regeringsrätten uttalat bl. a.

Länsrätten i Uppsala län återkallade genom beslut den 28 november
1974 Papadimitrious körkort och föreskrev bl. a. att körkortstillstånd fick
utfärdas först sedan sex månader förflutit från den dag då Papadimitriou
fråntagits rätten att föra körkortspliktigt fordon. Beslutet sändes ut till polismyndighet
för delgivning och återfordrande av körkortet och kopia av
beslutet skickades till Papadimitrious ombud för kännedom.

Ombudet överklagade återkallelsebeslutet hos kammarrätten i Stockholm
genom besvär som inkom dit den 8 januari 1975. Under sådana förhållanden
måste antas att ombudet fått del av beslutet senast denna dag.
Emellertid är i 55 § körkortskungörelsen föreskrivet att beslut om återkallelse
av körkort skall delges den som avses med beslutet och av vad i anslutning
härtill föreskrivits om att körkortshavaren skall överlämna kör -

452

kortet till länsstyrelsen framgår att delgivningen skall ske med körkortshavaren
personligen. Föreskriften är i denna del att se som sådan bestämmelse
som avviker från delgivningslagen och som enligt 1 § denna lag skall gälla
framför vad som är föreskrivet i lagen. Papadimitriou kan alltså inte anses
delgiven länsrättens återkallelsebeslut genom att hans ombud fick del
av detta senast den S januari 1975.

Vid ärendets avgörande den 5 december 1977 anförde JO Uhlin.

Den vid inspektionen framställda rättstillämpningsfrågan har numera besvarats
genom avgörande i högsta besvärsinstans och anledning för mig att
göra något uttalande härutinnan föreligger därför ej.

1 39 § andra stycket andra punkten körkortslagen (1977:477), vilken med
visst undantag träder i kraft den 1 januari 1978, har föreskrivits att domstolsbeslut
om bl. a. återkallelse skall delges den som beslutet rör. 37 § körkortsförordningen
(1977:722), vilken likaledes träder i kraft den 1 januari
1978, upptar föreskrift om att körkortshavaren skall överlämna körkort till
länsstyrelsen. De nämnda bestämmelserna innebär i sak ingen ändring i
förhållande till vad som nu gäller enligt körkortskungörelsen och man kan
därför enligt min mening även vid kommande rättstillämpning hämta ledning
av regeringsrättens förutnämnda beslut. Att jag i detta läge skulle med
stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen för riksdagens
justitieombudsmän väcka fråga om författningsändring kan jag inte
anse motiverat.

Tolkning av dom rörande handikappersättning till blind med ledarhund Sedan

det uppmärksammats att riksförsäkringsverket i anslutning till en
dom av försäkringsdomstolen den 19 oktober 1976 (dnr 2319/75) angående
handikappersättning till blind med ledarhund förklarat att kostnad för ledarhund
inte kunde beaktas vid bestämmande av sådan ersättning, beslöt
JO Leif Ekberg starta en utredning i saken. Till en början upprättades
inom ombudsmannaexpeditionen en promemoria av följande lydelse.

Målet avsåg fråga om handikappersättning till en kvinna, som var blind
och uppbar hel förtidspension. I sin ansökan till försäkringskassan uppgav
hon att hon hade merutgifter bl. a. för ledarhund med 2.425 kr per år. Kassan
tillerkände henne handikappersättning med 60 procent av basbeloppet
men beslöt samtidigt att överlämna ärendet till riksförsäkringsverket för
prövning. Verket fann att det stödbehov som sammanlagt förelåg gav henne
rätt till sådan ersättning med endast 45 procent av basbeloppet per år.
Den försäkrade anförde besvär över verkets beslut hos försäkringsdomstolen.
Sedan verket avgivit ett utförligt yttrande, lämnade domstolen besvären
utan bifall.

453

Domstolens dom har tagits in i en prejudikatsamling som upprättats av
verket och distribueras till försäkringskassorna och till tjänstemän hos
verket. Den kopia av domen som ingår i samlingen har av verket försetts
med en av verket gjord kortfattad uttolkning eller resumé av domen, som
finns påtryckt i övre högra hörnet på första sidan. Denna resumé har följande
lydelse: ”AFL 9:2 Fråga om rätt till handikappersättning/kostnaden
för ledarhund kan ej beaktas/.”

Eftersom domstolens dom inte ger något uttömmande svar på hur man
skall beakta kostnader för ledarhund i angivet hänseende, kan man fråga
sig hur verket i resumén kommit till en så generell slutsats. Enligt uppgifter
som inhämtats under hand från en tjänsteman hos försäkringsdomstolen
har, vad han kände till, inte någon tjänsteman hos domstolen hjälpt till att
uttolka domstolens dom på sätt som skett. I sammanhanget kan pekas på
vad socialförsäkringsutskottet anförde i sitt betänkande 1975/76:36 med
anledning av motioner om vissa handikappfrågor. Ur betänkandet kan citeras
följande.

Uppbär de /blinda personer/ pension erhåller de en generell ersättning
med 30 % av basbeloppet och härutöver ersättning efter
prövning av det ytterligare behovet av stöd. Handikappersättningen
är avvägd så att den skall täcka de merutgifter en blind person kan beräknas
ha på grund av sitt handikapp. I merutgifterna har sålunda inräknats
även sådana extra kostnader som orsakas av svårigheter att
förflytta sig. Även i de fall en blind persons merutgifter blir föremål
för individuell prövning tas hänsyn till sådana kostnader. Kostnader
för ledarhund medräknas därför när man fastställer ersättningen.

Det synes för de berörda försäkrades del och för de handläggande tjänstemännen
hos försäkringskassorna angeläget att rättsläget i angivet hänseende
snarast blir klarlagt. Därför föreslås att i första hand riksförsäkringsverket
får yttra sig över vad som anförts i denna promemoria.

Ärendet remitterades till riksförsäkringsverket, som i sitt yttrande anförde
bl. a. följande.

Enligt 9 kap. 3 § tredje stycket AFL utgår handikappersättning till blind,
som uppbär ålderspension eller hel förtidspension, med 30 procent av basbeloppet
om inte stödbehovet ger anledning till högre ersättning. Riksförsäkringsverket
har tolkat detta stadgande så att försäkrad, som visar att
han till följd av sin synskada har större hjälp- eller vårdbehov eller högre
merutgifter än vad som motsvarar 30 procent av basbeloppet, kan medges
högre handikappersättning (jfr yttrande av verket till försäkringsdomstolen
i ärende B 2188:75, FD:s dom 30.12.1975, dnr 1608/75 samt departementschefens
uttalande i prop. 1974:129 s 101). Såsom sådana merutgifter som
berättigar till högre ersättning än 30 procent har godtagits dietmat på grund
av diabetes samt matkostnader för utbildad ledarhund. Detta synsätt har
delgivits försäkringskassorna bl. a. genom utsändande av verkets beslut i
ärendet B 2126:25 (tillsynsavdelningens praxisserie nr 39/75).

Frågan om merutgifter för utbildad ledarhund är att hänföra till sådana
merutgifter som berättigar en försäkrad, som uppbär pension, till högre ersättning
än 30 procent av basbeloppet hade dock dittills inte varit föremål
för prövning i försäkringsdomstolen. 1 det nu aktuella målet hade emellertid
domstolen att ta ställning i denna fråga. Målet gällde en kvinnlig försäkrad,
som är blind och som uppbar hel förtidspension enligt lagen om allmän

454

försäkring. I sin ansökan om handikappersättning angav hon att hon hade
merutgifter bl. a. för en ledarhund. Kassan beslöt att tillerkänna henne ersättning
med 60 procent av basbeloppet men beslöt samtidigt att underställa
ärendet riksförsäkringsverkets prövning. Verket fann i sitt beslut att den
försäkrades sammanlagda stödbehov berättigade henne till handikappersättning
med endast 45 procent av basbeloppet. I besvär till försäkringsdomstolen
uppgav den försäkrade sig ha ytterligare årliga merutgifter. I yttrande
till domstolen fann verket ej skäl frångå sitt överklagade beslut. Av
yttrandet framgick vidare att verket i enlighet med sin tidigare praxis godtagit
matkostnader för utbildad ledarhund såsom en merutgift som kan
medföra rätt till högre ersättning än 30 procent av basbeloppet. Försäkringsdomstolen
lämnade dock 1976-10-19 i dom dnr 2319/75 de anförda besvären
över riksförsäkringsverkets beslut utan bifall. Denna decision kan
innebära antingen att domstolen i och för sig godtagit verkets bedömning
men inte dess motivering eller att den försäkrade bort erhålla handikappersättning
med endast 30 procent av basbeloppet men att domstolen - med
hänsyn till reglerna om reformatio in pejus - inte kunnat meddela en sådan
dom. Eftersom det förstnämnda alternativet föreföll osannolikt skulle alltså
domstolens skrivning innebära att dess bedömning av den försäkrades
rätt till handikappersättning inte överensstämde med riksförsäkringsverkets.
Om nämligen domstolen tagit hänsyn till kostnaderna för ledarhund,
skulle enbart dessa kostnader ha föranlett domstolen att fastställa handikappersättning
med mer än 30 procent av basbeloppet. I detta läge tog en
av verkets tjänstemän kontakt med en ledamot av domstolen. Därvid bekräftades
att domen skulle uppfattas på så sätt att mat till utbildad ledarhund
inte skall godtas som merkostnad som kan medföra rätt till högre ersättning
än 30 procent av basbeloppet. Eftersom det bedömdes föreligga
stora svårigheter för försäkringskassorna att direkt ur domen utläsa domstolens
syn på dessa merutgifter, vilken således innebar praxisändring,
sändes domen ut i tillsynsavdelningens praxisserie under nummer 97/76
försedd med påskriften "AFL 9:2. Fråga om rätt till handikappersättning
(kostnad för ledarhund kan ej beaktas).”

I och med detta domstolens avgörande får — enligt riksförsäkringsverkets
bedöming - rättsläget för närvarande anses vara klarlagt såtillvida att
merkostnader för utbildad ledarhund inte kan hänföras till sådana merkostnader
som berättigar en försäkrad, som uppbär pension, till högre ersättning
än 30 procent av basbeloppet. I vad mån uttalandet i socialförsäkringsutskottets
betänkande 1975/76:36 angående kostnader för ledarhund
har påverkat försäkringsdomstolens bedömning är inte bekant för verket.

Efter remiss inkom försäkringsdomstolen med följande yttrande.

Handikappersättning har motiverats av de särskilda behov en försäkrads
handikapp föranleder och som medför höjda levnadskostnader för honom.
Till sådana kostnader kan även hänföras blinds kostnader för hållande av
ledarhund. Riksförsäkringsverkets tolkning av nu ifrågavarande dom är
därför oförenlig med lagens syfte och skulle överhuvudtaget icke lämna
något utrymme för en diskretionär bedömning i andra uppkommande fall.
Av domen måste anses framgå att den endast har sin tillämplighet på den i
målet föreliggande situationen. Något annat tolkningsalternativ synes icke
möjligt. 1 en tolkningsfråga, som är av väsentlig betydelse för andra försäkrade
bör, om upplysning inhämtas, detta i vart fall ske på sådant sätt att

455

risk för missuppfattning, med möjliga rättsförluster för försäkrad, icke
uppkommer. Enligt vad ordföranden i den domföra grupp, som avgjorde
målet, kan erinra sig angavs vid samtalet med tjänstemannen i verket emellertid
icke formuleringen av verkets rubricering av domen. Icke heller har
rubriceringen ifråga senare visats för nämnde ordförande eller annan i
domstolen. Vad riksförsäkringsverket åberopar till stöd för sin uppfattning
kan i vart fall icke få företräde som tolkningsalternativ av domen.

Nämnas må att försäkringsdomstolen låter publicera ett antal domar av
mera allmänt intresse i tidskriften Socialförsäkring. Den ifrågavarande domen
har domstolen ej ansett böra publiceras där.

Vid ärendets avgörande den 28 oktober 1977 anförde JO Ekberg följande.

I förevarande socialförsäkringsärende fann riksförsäkringsverket i sitt
beslut inledningsvis att den försäkrade på grund av sin blindhet hade rätt
till handkappersättning med 30 procent av basbeloppet i vilken ersättning
verket inräknade vissa utgifter som blindhet normalt förorsakar. Eftersom
den försäkrade fick vidkännas merutgifter i anledning av handikappet jämväl
för ledarhund, fann verket att det stödbehov som sammanlagt förelåg
berättigade den försäkrade till handikappersättning med 45 procent av basbeloppet.

1 försäkringsdomstolen yrkade den försäkrade att handikappersättning
skulle utgå med 60 procent av basbeloppet under hänvisning till ytterligare
merutgifter på grund av handikappet. Dessa merutgifter blev närmare specificerade.
I yttrande till försäkringsdomstolen över besvären berörde
verket samtliga åberopade merutgifter. Verket godtog därvid kostnader för
mat till ledarhund som merkostnader berättigande till handikappersättning
men inte veterinärkostnader för hunden och övriga merkostnader som den
försäkrade angivit i sina besvär till försäkringsdomstolen.

Försäkringsdomstolen lämnade — utan angivande av egna domskäl - de
av den försäkrade anförda besvären över riksförsäkringsverkets beslut
utan bifall.

1 sitt remissyttrande till JO har riksförsäkringsverket förklarat att domstolens
dom kan innebära antingen att domstolen i och för sig godtagit
”verkets bedömning men inte dess motivering” eller att domstolen ansett
att den försäkrade bort erhålla handikappersättning med lägre belopp än
verket medgivit men att domstolen med hänsyn till reglerna om reformatio
in pejus inte kunnat meddela en sådan dom.

Ett tredje alternativ till domens tolkning skulle vara att domstolen godtagit
verkets bedömning beträffande såväl slut som skäl, när det gällde de av
verket prövade merkostnaderna, men att domstolen underkänt de merkostnader
som den försäkrade först i domstolen åberopat till stöd för sitt
yrkande om högre handikappersättning än den verket beviljat. Enligt min
mening ligger en sådan tolkning nära till hands.

456

Om förhållandet skulle vara det som riksförsäkringsverket antagit, att
domstolen i realiteten ansett att handikappersättningen bort bestämmas till
lägre belopp än verket gjort skulle förklaringen härtill kunna vara antingen
att kostnader för ledarhund över huvud taget inte skall beaktas - verket
anser sig ha fått ett sådant besked vid den muntliga kontakten med domstolen
— eller att kostnaderna för ledarhund i föreliggande fall borde anses
ingå i de merkostnader som omfattas av den lägsta handikappersättningen
om 30 procent av basbeloppet. Den första tolkningen måste uppenbarligen
vara oriktig. Den står såvitt jag förstår i klar strid med lagstiftningens syfte.
Det är i detta sammanhang att märka att riksdagen i samband med behandling
av vissa motioner angående handikappersättning under våren
1976 uttryckligen uttalat att kostnader för ledarhund skall medräknas vid
fastställandet av handikappersättning (socialförsäkringsutskottets betänkande
1975/76:36), ett uttalande som inte borde vara obekant för vare sig
verket eller domstolen. Den andra tolkningen kan i och för sig tänkas. Det
torde dock vara uteslutet att lagstiftaren avsett att ledarhundskostnader
generellt sett skulle inrymmas i 30-procentsnivån.

Av försäkringsdomstolens yttrande hit och domstolens yttrande den 14
oktober 1977 till socialdepartementet över det av riksförsäkringsverket avgivna,
nedan nämnda betänkandet ”Erfarenheter av handikappersättningen”
(Ds 1977:6) framgår att domstolen ansett att ledarhundskostnader på
grund av omständigheterna i det föreliggande målet inte kunde inverka i
sådan grad att handikappersättning kunde utgå med högre belopp än 30
procent av basbeloppet.

Det måste beklagas att domstolen inte uttryckligen redovisade sin uppfattning
i sakfrågan i den avgivna domen. Genom att utan särskild motivering
lämna besvären utan bifall ställdes läsaren av domen utan ledning för
utrönande av domens rätta innebörd. Detta var desto beklagligare som bestämmelserna
om handikappersättning nyligen trätt i kraft och behov av
vägledande uttalanden för rättstillämpningen till följd därav var stort. Förarbetena
till bestämmelsen gav dessutom på många punkter ganska ringa
besked om den rätta gränsdragningen för ersättningsnivåerna. Genom utelämnandet
av egentliga domskäl skapade domstolen också en risk för att
innehållet i domen skulle missförstås, vilket åskådliggörs av detta ärende.

Även om således domens rätta innebörd inte klart framgick av domen
själv, finner jag det dock anmärkningsvärt att riksförsäkringsverket - endast
med en muntlig kontakt med en av de för domen ansvariga ledamöterna
— kunnat tillägga domen en avgörande prejudicerande betydelse. Så
mycket är ju under alla förhållanden klart att domen inte på något sätt innehåller
besked om att kostnader för ledarhund inte kan beaktas vid bestämmandet
av rätt till handikappersättning. Med någon eftertanke borde
det ha stått klart för verket att domen var ett avgörande in casu och inte
avsedd att tilläggas någon prejudicerande verkan.

Om innebörden av en dom inte framstår som helt klar för en rättstilläm -

457

pande myndighet, bör myndigheten av naturliga skäl vara återhållsam med
eller avstå från slutsatser i prejudicerande riktning. Underhandskontakter
med en enskild domare i målet om tolkningen framstår enligt min mening
inte minst av principiella skäl som en tveksam åtgärd. Domstolens avgörande
ligger i den skrivna domen och innebörden av avgörandet skall framgå
av domslut och domskäl. Enskild ledamot i en kollektiv domstol kan uppenbarligen
inte avlämna någon domsförklaring i efterhand eller förse domen
med kompletterande motiveringar. Att förfarandet inrymmer sina risker
illustreras av detta ärende, där frågande tjänsteman från verket och svarande
ledamot av domstolen har skilda uppfattningar om innehållet i det
samtal som förekommit dem emellan. Som jag ser det bör kontakter av detta
slag i huvudsak reserveras för fall där man antar att domen innehåller
någon misskrivning eller annat uppenbart fel som kan rättas av domstolen
själv.

En bidragande orsak till att verket missförstått innehållet i försäkringsdomstolens
dom kan vara den bland överrätter inte sällan förekommande
ordningen att formulera domar som inte innehåller egentliga domskäl på
två olika sätt, varav det ena avser att uttrycka ett gillande av såväl slut som
skäl i det överklagade beslutet och det andra ett gillande av slutet men inte
fullt ut av skälen dock utan att överinstansen sätter egna skäl i det överklagade
beslutets ställe. Man kan sålunda tänka sig att domen i det förstnämnda
fallet formuleras så att överinstansen ”gör ej ändring i (ändrar ej) det
överklagade beslutet” och i det senare fallet att överinstansen "lämnar besvären
utan bifall”. Systemet kan ha sina fördelar ur processekonomisk
synpunkt. Domstolen skall inte behöva lägga ner arbete på att omformulera
domskäl som i huvudsak täcker domstolens ställningstagande men som i
någon mindre del avviker från domstolens ståndpunkt. Om denna del av
domskälen har en underordnad roll eller saknar avgörande betydelse för
helhetsbedömningen kan det framstå som onödigt att skriva om domskälen.

Man kan å andra sidan inte frånkänna systemet vissa risker. Det har
t. ex. förekommit att en och samma formulering tillagts skiftande innebörd
av olika domstolar. Uttrycket "gör ej ändring i överklagade beslutet/domen”
har i vissa fall använts för att markera full fastställelse och i andra
fall för att visa anslutning till slutet men ej helt till skälen. En sådan ordning
kan naturligtvis verka vilseledande för dem som skall ta del av domarna.
Dessa kan också förledas att som i föreliggande fall läsa in mer i en
dom än domstolen själv avsett att ge uttryck åt. Missuppfattningar och feltolkningar
kan bli en följd och risk för rättsförluster för enskilda uppstå.
Av just sådana anledningar har systemet på vissa håll börjat avskaffas. För
de överinstanser som alltjämt har kvar ordningen — och dit torde försäkringsdomstolen
höra - kan det vara anledning att överväga om det finns
fog för en fortsatt tillämpning av detsamma.

Efter utredningen i detta ärende står det helt klart att riksförsäkringsver -

458

ket genom sin rubriksättning på försäkringsdomstolens dom lämnat felaktiga
uppgifter om reglerna för handikappersättning till blinda med ledarhundar.
Tvärtemot verkets uppgift skall således kostnader för ledarhund beaktas
vid prövningen av rätten till sådan ersättning. Domen med ifrågavarande
rubrik har distribuerats till tjänstemän hos verket och samtliga försäkringskassor.
Den felaktiga tolkningen har också flutit in i verkets nyligen
till socialdepartementet överlämnade betänkande ”Erfarenheter av handikappersättningen”.
Det är givetvis av största vikt att anvisningar om rättstillämpningen
blir korrekta. Följden kan eljest bli rättsförluster för den enskilde.
Riksförsäkringsverket har nu att omgående underrätta berörda
tjänstemän om den rätta tolkningen i angivna fråga. Jag utgår också från att
verket låter undersöka om några försäkrade på grund av den felaktiga anvisningen
på domen kommit att uppbära för låg handikappersättning. Om
något sådant fall upptäcks bör erforderliga åtgärder vidtas så att den försäkrade
erhåller den ersättning som han är berättigad till.

Hälsovårdsnämnds tillvägagångssätt vid avlivning av katter som vållar
sanitära problem

I en artikel i tidningen Göteborgsposten den 25 april 1977 redogjordes
under rubriken "Makabert skytterekord i Göteborg. Ägarnas slarv vållar
kattens död" för avlivningen av lösspringande katter i Göteborgs kommun.
Bl.a. uppgavs i artikeln att hälsovårdsnämnden lät skjuta alla lösspringande
katter oavsett om dessa var märkta eller omärkta och att jakten
på katter väckt anstöt hos allmänheten. Med hänvisning till dessa uppgifter
anhöll Västra Sveriges Djurskyddsgrupp att JO måtte utreda om det av
nämnden tillämpade förfaringssättet, vilket syntes strida mot lantbruksstyrelsens
föreskrifter om avlivning av katt, stod i överensstämmelse med gällande
lag.

Efter remiss inkom hälsovårdsnämnden med yttrande. Nämnden anförde
därvid i huvudsak följande.

I lantbruksstyrelsens råd och anvisningar för djurskyddstillsyn (LS
1974: 30) fastslås i kap 3.10.1 i fråga om katters skötsel att katt som hålles i
lägenhet eller motsvarande utrymme får normalt inte lämnas utan tillsyn
under längre tid än ett dygn annat än i undantagsfall. I samma kapitel hänvisas
i fråga om jakt på och avlivande av förvildade tamkatter till jaktstadgan.
Det framhålles även att då hälsovårdsnämnd låter infånga och avliva
katter inom visst område skall allmänheten underrättas.

Enligt lagen om rätt till jakt (SFS 1938:274, 23 §) får katt som vistas
utanför gård eller trädgård där den hör hemma, saklöst dödas av jakträttsinnehavaren
eller hans folk. Inom tätbebyggt område erfordras dock tillstånd
av polismyndigheten.

459

Antalet katter i tätorter har under senare år ökat kraftigt. I flertalet fall
skötes dessa väl, dvs djurhållningen sker enligt djurskyddslagstiftningens
bestämmelser och utan att orsaka sanitär olägenhet. I vissa bostadsområden
förekommer emellertid ett stort antal herrelösa och förvildade katter,
vilka snabbt förökar sig. Dessa katter är hänvisade till att skaffa sig föda på
egen hand samt löper risk att bli överkörda eller drabbas av andra skador. 1
områden med många lösspringande katter upplevs detta av de boende som
en sanitär olägenhet. För allergiskt disponerade personer kan de dessutom
vara en hälsofara.

Hälsovårdsförvaltningen har sedan flera år tillbaka decimerat beståndet
av lösspringande katter genom avskjutning. Fem personer verkställer för
förvaltningens räkning avskjutningen. Dessa personer har lång erfarenhet
av jakt och är goda skyttar. Hälsovårdsnämnden anhåller årligen hos polismyndigheten
om tillstånd för dessa personer att avlossa skott inom tätbebyggt
område. Decimeringsarbetet omfattar förutom katter även duvor,
skator, måsfåglar och andra djur som kan orsaka sanitär olägenhet. Ersättning
till dessa personer utgår enligt speciell överenskommelse.

Skjutningen initieras som regel av att en fastighetsägare anmäler till hälsovårdsförvaltningen
att inom ett speciellt område förekommer ett stort
antal lösspringande katter, vilka förorsakar sanitär olägenhet av olika slag,
och att man önskar få kattbeståndet decimerat. Genom fastighetsägarens
försorg sättes anslag upp i fastigheterna vari meddelas att avskjutning
kommer att ske under en bestämd tidsperiod, vanligen 14 dagar, och att
kattägare uppmanas att under denna tid hålla sin katt under uppsikt. Därefter
verkställes avskjutningen, varvid alla lösspringande katter skjutes,
dock ej katter som bär halsband. 1 de fall märkta katter har avlivats har det
varit fråga om olycksfall i arbetet eller inom områden där det trots upprepade
tillsägelser förekommit ett stort antal lösspringande katter, försedda
med halsband, men utan känd ägare.

U nder 1976 sköts ca 1.000 katter inom Göteborgs kommun. Det har inte
i något fall anmälts till hälsovårdsförvaltningen att någon person saknat sin
katt och misstänkt att den blivit skjuten, detta trots att anslag om avskjutning
satts upp i fastigheterna, vilket måste ses som ett bevis för att det
verkligen varit fråga om herrelösa katter.

I avgivna påminnelser vidhöll klaganden sin kritik mot hälsovårdsnämndens
skjutning av katter och hemställde att JO skulle verka för att denna
stoppades.

Inom ombudsmannaexpeditionen upprättades härefter en promemoria i
vilken bl. a. anfördes.

Enligt 23 § jaktlagen får katt som anträffas utanför gård eller trädgård där
den hör hemma av jakträttsinnehavaren eller hans folk saklöst dödas.
Inom bl. a. stadsplanelagt område fordras för avskjutning tillstånd av polismyndigheten
dels enligt 23 § nämnda lag dels enligt 6§ allmänna ordningsstadgan.
Vidare erfordras tillstånd av fastighetsägaren.

Lantbruksstyrelsen har med stöd av 7§ andra stycket lagen (1944:219)
om djurskydd utfärdat föreskrifter om avlivning av katt LSFS 1977:18 och
1977:17. Av föreskrifterna framgår bl. a. att avlivning av katt genom att i
överdos tillföra preparat med narkotisk verkan är den skonsammaste och
ur djurskyddssynpunkt lämpligaste metoden.

460

Denna metod synes förutsätta att katt först infångas i kattfälla eller liknande
enligt de närmare föreskrifter härom som anges i LS 1974: 30, 3:10.1
och enligt vilka katt som har halsband, öronmärkning eller annat tecken
som kan ge upplysning om vem som är ägare ej bör avlivas utan ägarens
medgivande.

Mot bakgrund av vad ovan upptagits och vad klaganden anfört hos JO
synes det vara av intresse att inhämta lantbruksstyrelsens yttrande över
vilken metod som enligt lantbruksstyrelsens uppfattning bör komma till
användning vid hälsovårdsnämnds avlivning av katt, jämte andra frågor
som kan vara av principiellt intresse i sammanhanget.

JO beslöt att inhämta yttrande från lantbruksstyrelsen. Lantbruksstyrelsen
anförde.

Utöver jaktlagstiftningen, där bl. a. jakt på och avlivande av förvildade
tamkatter regleras, har särskilda bestämmelser om avlivning av katt och
andra sällskapsdjur inte funnits förrän lantbruksstyrelsens nu gällande
kungörelse om avlivning av hund och katt (LSFS 1977:18) trädde i kraft
den 1 juli 1977. Dessförinnan gällde enbart djurskyddslagens allmänna bestämmelser
om att djur skall behandlas väl och såvitt möjligt skyddas mot
lidande. I lantbruksstyrelsens råd och anvisningar för djurskyddstillsyn
(LS 1974:30) finns dessutom rekommendationer om hur hälsovårdsnämnden
skall förfara då kattfällor används för infångande av förvildade eller
herrelösa katter.

Sedan lantbruksstyrelsen fått Kungl. Maj:ts bemyndigande att meddela
bestämmelser om avlivning av djur enligt 7 § andra stycket djurskyddslagen,
utarbetade styrelsen efter hörande av ett flertal sakkunniga på området
ovan nämnda avlivningsbestämmelser för hund och katt. De sakkunniga
var härvid eniga om att avlivning genom att i överdos tillföra preparat
med narkotisk verkan var den skonsammaste och från djurskyddssynpunkt
lämpligaste avlivningsmetoden. Tillkomsten av nämnda kungörelse
får därför ses som ett led i styrelsens strävan efter att söka styra utvecklingen
mot att avlivning i största möjliga utsträckning sker enligt denna metod.
Detta avsågs gälla även hälsovårdsnämndernas avlivande av förvildade
eller herrelösa katter.

Styrelsen är medveten om att de nya bestämmelserna för hälsovårdsnämndernas
del kan innebära vissa svårigheter av praktisk natur. Bland annat
för att motverka detta utarbetade lantbruksstyrelsen samtidigt med avlivningsbestämmelserna
en kungörelse om utlämnande av preparat med
narkotisk verkan för avlivning av hund och katt (LSFS 1977:17). Denna
kungörelse innebär i korthet att hälsovårdsnämnden kan låta någon av sina
tjänstemän få utbildning i den rekommenderade avlivningsmetoden, för att
tjänstemannen därefter under överinseende av veterinär själv skall kunna
utföra avlivningarna. Härigenom undviks besvärliga transporter till veterinär,
vilken kanske dessutom vid vissa tider har svårt att ta emot kattavlivningar
i större mängd. Härutöver torde kostnaderna vid föreslaget förfaringssätt
bli mindre än vid anlitande av veterinär.

Bortsett från de rent djurskyddsmässiga aspekterna på val av avlivningsmetod
anser styrelsen att avlivning med narkotiskt verkande preparat även
av följande skäl är att föredra framför skjutning av katterna på platsen.

Styrelsen ser det som angeläget att kattägare låter öronmärka och hos
länsstyrelsen registrera sina katter. Härigenom underlättas bl. a. uppspå -

461

randet av försvunna katter. Dessutom motverkas eventuell stöld av katter
för försäljning som försöksdjur, genom att förbrukarna av försöksdjur är
skyldiga att med hjälp av påträffade tatueringsnummer kontrollera åtkomsten
av djuren. Styrelsen anser härutöver att hälsovårdsnämnd i samband
med decimering av kattbestånd bör vinnlägga sig om att endast förvildade
eller herrelösa katter avlivas. Detta förutsätter att katterna fångas i fällor,
så att det blir möjligt att undersöka huruvida katterna är märkta eller ej.
Skjutning av katterna sedan dessa först fångats i falla och undersökts på
eventuell märkning är naturligtvis ett tänkbart alternativ, men styrelsen
förordar enligt ovan metoden med narkotiskt verkande preparat.

Styrelsen vill avslutningsvis peka på att avlivning av hund och katt utan
hinder av styrelsens avlivningsbestämmelser får ske med jaktvapen i de
fall där jaktlagen är tillämplig. Styrelsens bestämmelser är inte heller
straffsanktionerade. Som ovan framgått har dock avsikten med bestämmelserna
varit att de i kungörelsen rekommenderade metoderna så långt
möjligt skall komma till användning även vid hälsovårdsnämnds avlivning
av katter. Styrelsen kommer därför att följa utvecklingen, och skulle det
visa sig att bestämmelserna ej efterlevs i tillräcklig omfattning, kommer
styrelsen att vidta åtgärder t. ex. genom framställning till regeringen om
ändring i nuvarande lagstiftning.

Klaganden bereddes tillfälle att avge förnyade påminnelser men begagnade
sig ej härav. Däremot inkom en skrivelse i ärendet från Föreningen
djurens vänner i Göteborg i vilken delvis kritiska synpunkter på lantbruksstyrelsens
föreskrifter anfördes.

Vid ärendets avgörande den 23 november 1977 anförde JO Uhlin.

Förevarande ärende utgör endast ett bland många vari klagomål på senare
tid framförts hos JO mot hälsovårdsnämndernas avlivning av katter.
Klagomålen har regelmässigt gällt det sätt på vilket avlivningen äger rum
och att avlivning sker även av märkta katter. Ett flertal tidningsartiklar i
ämnet vittnar också om att denna verksamhet på olika håll i landet väckt
upprörda känslor hos allmänheten.

Från hälsovårdsnämndernas sida har framhållits, att det växande antalet
katter som på grund av bristande tillsyn eller eljest kommit att bli herrelösa
eller förvildade ofta nog utgör ett sanitärt problem inom tättbebyggda områden
och att hälsovårdsnämnderna enligt hälsovårdsstadgan är skyldiga
att ingripa häremot i en eller annan form.

Vanligen har hälsovårdsnämnderna anlitat ett antal ”kattjägare” vilka
för nämndens räkning verkställt avlivning av katterna genom att skjuta
dem. Detta förfaringssätt är på grund av stadgandet i 23 § jaktlagen - och
under förutsättning att polismyndighetens tillstånd föreligger — fullt lagligt.
Det finns därför inte någon grund för att i detta ärende eller i andra liknande
fall uttala någon kritik mot hälsovårdsnämnderna. Samtidigt måste
konstateras att metoden ur andra än rena legalitetssynpunkter ej framstår
som invändningsfri. Jag tänker då främst på att även katter som ej är herre -

462

lösa, utan tvärtom genom örontatuering eller eljest kan härledas till en ägare,
riskerar att bli avlivade och på att kattjakten i en del fall kommit att utföras
under mindre tilltalande former.

Hittills har det utöver jaktlagstiftningen ej funnits några särskilda bestämmelser
om avlivning av katt. Sedan den 1 juli 1977 är emellertid läget
ett annat genom att lantbruksstyrelsen, såsom framgått av den tidigare redogörelsen,
utfärdat föreskrifter på området. Lantbruksstyrelsen har i sitt
yttrande utförligt redovisat bakgrunden till dessa föreskrifter och de skäl
som förutom de rent djurskyddsmässiga aspekterna talar för att föreskrifterna
vinner ökad tillämpning. För egen del är jag beredd att helt ansluta
mig till de av lantbruksstyrelsen redovisade övervägandena i denna del.

Sammanfattningsvis vill jag alltså förorda att den av lantbruksstyrelsen
rekommenderade avlivningsmetoden kommer till användning av hälsovårdsnämnderna
i de fall kattbeståndet av sanitära skäl behöver begränsas.

Möjligheten att få disponera kyrka för förrättning i svenska kyrkans
ordning får inte göras beroende av om den kallade prästen är man eller
kvinna

I januari månad 1976 mottog dåvarande kyrkoherden i Klara församling i
Stockholm, kontraktsprosten David Svenungsson, en framställning om
upplåtelse av Klara kyrka för en vigsel som skulle förrättas av kyrkoherden
i Engelbrekts församling i Stockholm, Margit Sahlin. Svenungsson avslog
framställningen under hänvisning till sin på Skriften och kyrkans tradition
grundade övertygelse i fråga om kvinnliga präster.

Över Svenungssons beslut anförde en företrädare för kontrahenterna
besvär till Stockholms domkapitel. Domkapitlet yttrade i beslut den 18
februari 1976.

Enligt domkapitlets mening får fråga om upplåtande av kyrkorum för
vigsel förrättad av präst inom svenska kyrkan inte vara beroende av om
prästen är man eller kvinna.

Emellertid är i ärendet inhämtat att vigseln numera bestämts att äga rum
i Storkyrkan. Vidare har klaganden upplyst att vigsel kommer att ske programenligt
i sistnämnda kyrka oavsett utgången i besvärsärendet.

Eftersom vid angivet förhållande frågan om upplåtande av Klara kyrka
för den aktuella vigseln har förfallit, föranleder besvären inte något domkapitlets
vidare yttrande.

Under mellantiden hade klagomål anförts hos JO mot Svenungsson för
hans vägran att upplåta kyrkan. Klagande var dels dåvarande förbunds -

463

ordföranden i Folkpartiets Ungdomsförbund Bonnie Bernström, dels tillsynsläraren
Sten Dahlström.

Sedan yttranden inhämtats från Svenungsson, hemställde JO Lundvik i
skrivelse till ärkebiskopen att denne ville, efter hörande av övriga biskopar,
avge yttrande i saken. I skrivelsen anförde JO bl. a. följande.

Svenungsson har i ärendet hos JO uppehållit sig vid de omständigheterna
att Margit Sahlin icke är präst i Klara församling och att ingen av kontrahenterna
tillhör församlingen. För mig synes det dock alldeles uppenbart
att den verkliga anledningen till Svenungssons vägran var att han ej
velat låta en kvinnlig präst förrätta vigsel i kyrkan.

De hos JO klagande talar om den s. k. samvetsklausulen av år 1958. Frågan
om klausulen alltjämt kan anses gälla är komplicerad och kontroversiell.
Det är måhända inte nödvändigt att i förevarande ärenden ingå härpå.
Ty även om samvetsklausulen alltjämt gäller, kan det ifrågasättas om den
rimligen kan åberopas i ett sammanhang som det förevarande.

Ärkebiskopen Olof Sundby svarade, efter att ha hört övriga biskopar.

Frågan om upplåtande av kyrka regleras dels när det gäller upplåtande av
kyrka för gudstjänst och därmed jämförlig förrättning genom sedvanerätt,
dels när det gäller upplåtande för annat ändamål genom lag 11 oktober 1963
nr 501. Enligt den förra beslutar pastor om upplåtande av kyrkorum, enligt
den senare beslutar kyrkorådet.

Enligt hävdvunnen praxis beslutar alltså pastor om upplåtande av kyrkorum
för gudstjänster och förrättningar. Enligt vanliga förvaltningsmässiga
regler kan pastors beslut i frågan överklagas hos domkapitlet, som då
har att ingå på en sakprövning av frågan. Då uppkommer frågan efter vilka
grunder en sådan prövning skall äga rum.

För att besvara den frågan måste man gå in på frågan om vem som kan
anses ha rätt att få en kyrka upplåten. Det torde här vara väsentligt att skilja
på gudstjänst och förrättning i Svenska kyrkans ordning. När det gäller
gudstjänstlivet är pastor ensam ansvarig för detta och han torde inte kunna
tvingas att anlita någon annan präst än den han själv kallar till sådan. Ifråga
om förrättning ligger emellertid saken annorlunda till. Här måste man skilja
mellan församlingsbor och icke-församlingsbor. Obestridligen har församlingsbo
rätt till förrättning i sin egen hemförsamlingskyrka. 1 och med
att församlingsbo icke längre är skyldig att vid förrättning anlita församlingspräst
måste vederbörande anses ha rätt att till denna kalla den präst
han eller hon själv önskar. Tillgången till kyrkorummet för aktens förrättande
kan sålunda icke göras beroende av viss prästerlig officiant. Pastor
kan i detta fall icke anses ha rätt att vägra upplåtelse av kyrkan. Icke heller
kan han göra detta när det gäller kvinnlig präst under föregivande att han
av principiella skäl är motståndare till kvinnligt prästämbete. Det torde
icke vara möjligt att här anföra samvetsklausulen, som icke är avsedd för
dylika fall. Ett negativt beslut av pastor i denna riktning kan alltså överklagas
hos domkapitlet, som då övertar beslutsrätten. Ett positivt beslut av
domkapitlet är pastor skyldig att ställa sig till efterrättelse. Ett motsatt förfarande
måste betraktas som tjänstefel. 1 det aktuella fallet må noteras att
det icke var fråga om församlingsbor och kyrkoherden ifråga torde icke
därför kunna anses ha begått något tjänstefel. Domkapitlet tog icke ställning
i sakfrågan.

464

När det gäller icke-församlingsbor är emellertid läget ett annat. Det kan
icke hävdas att varje medlem av svenska kyrkan har rätt att disponera vilken
kyrka som helst för förrättningar. Bl. a. de ekonomiska förhållandena
torde visa detta. Församlingsbo har rätt att få sin kyrka upplåten med tillgång
till tjänstgörande personal (präst, kyrkomusiker, vaktmästare) utan
särskild ersättning. Det är bl. a. detta man betalar för genom kyrkoskatten.
Många församlingar tar därför ut särskild avgift för förrättningar för ickeförsamlingsbor.

Detta hindrar givetvis icke att det kan anses rimligt att upplåta en kyrka
för en förrättning, även för en icke-församlingsbo. Skäl till sådan upplåtelse
kan vara att exempelvis kontrahenterna vid en vigsel känner denna kyrka
som sitt andliga hem och är speciellt knutna just till denna. Rimligheten
i de sålunda anförda skälen torde kunna prövas av domkapitlet, om vederbörande
ej åtnöjes med pastors beslut i frågan. Man får då se det så att
domkapitlet övertar pastors prövningsrätt i det aktuella fallet. Ej heller i
detta fall kan emellertid samvetsklausulen åberopas, då den ju närmast avser
att skydda enskild präst mot tvång att behöva tjänstgöra tillsammans
med en kvinnlig präst.

Vid ärendets avgörande, den 4januari 1978, anförde JO Lundvik.

Svenungsson avled i maj 1976. Jag går vid sådant förhållande inte in i någon
prövning av vad som påtalats i klagomålen utan begränsar mig till några
uttalanden av principiell art.

I vad angår möjligheten för enskild att få kyrka upplåten för vigsel eller
annan förrättning i Svenska kyrkans ordning kan jag helt instämma i vad
ärkebiskopen Olof Sundby sagt. Församlingsbo får sålunda anses ha rätt
att disponera sin egen hemförsamlingskyrka för vigsel m. m. Den som inte
är församlingsbo har inte någon sådan rätt. Dock kan det många gånger vara
rimligt att tillmötesgå även en icke-församlingsbos önskan att disponera
kyrkan, såsom när han av någon anledning är speciellt knuten till denna.

Rätten att välja präst till vigsel tillkommer kontrahenterna. Uttryckligt
stadgande härom finns i 4 kap. 3 § giftermålsbalken. Vid jordfästning får
valrätten anses tillkomma de anhöriga eller den som eljest ombesörjer begravningen,
jfr 1 § lagen (1957:585) om jordfästning m. m.

Av det anförda följer att pastor - som enligt sedvanerätt är den som i
första hand beslutar om kyrkas upplåtande för förrättning — i princip har
att fatta sitt avgörande utan sidoblick på vilken präst som skall officiera.

Den fråga som nu uppkommer är om denna princip vidkänns något undantag
för det fall att vederbörande kallat en kvinnlig präst att officiera vid
förrättningen. Har pastor då rätt att vägra upplåta kyrkan?

Den enda grund som skulle kunna åberopas härför är, såvitt jag kan finna,
den s. k. samvetsklausulen av år 1958. Härmed åsyftas de uttalanden
som särskilda utskottet vid 1958 års kyrkomöte gjorde i samband med sitt
tillstyrkande av Kungl. Maj:ts förslag till lag om kvinnas behörighet till
prästerlig tjänst. Klausulen finns återgiven bl. a. i JO:s ämbetsberättelse

465

1972 s. 448 f. De avsnitt som nu kunde tänkas vara aktuella lyder: ”Likaså
vill utskottet som sin samfällda mening framhålla, att präst inte bör åläggas
att i tjänsten utföra sådant, som uppenbarligen skulle kränka hans samvete
på grund av den övertygelse, han hyser i denna fråga. Inte heller får prästlöftena
tolkas så, att den, som ställer sig avvisande till kvinnliga präster,
icke skulle kunna avlägga dem.”

Jag går här inte in på frågan, om samvetsklausulen alltjämt kan anses
gällande. Huru därmed än må förhålla sig framstår det nämligen för mig
som fullt klart att den inte täcker en situation sådan som den förevarande.
Upplåtelse av kyrka är en administrativ åtgärd och pastor behöver inte
personligen medverka vid själva förrättningen. Upplåtelsen är därför inte
en sådan akt som pastor med stöd av samvetsklausulen eventuellt skulle
kunna få undandraga sig. Kontrahenterna, respektive andra berörda, har
rätt att själva välja den präst de vill och denna rätt får pastor inte göra illusorisk
genom vägran att upplåta kyrkan för det fall att de skulle välja en
kvinnlig präst. Det är enligt min mening härvid likgiltigt om det rör sig om
församlingsbor eller inte. Om kyrkan eljest skulle stå öppen, bör den göra
det också när officianten är en kvinna. Jag ansluter mig alltså till den mening
som framgår av Stockholms domkapitels beslut och av ärkebiskopen
Olof Sundbys uttalanden i yttrandet till mig. Liknande ståndpunkt har i ett
tidigare ärende hos JO uttalats av dåvarande ärkebiskopen Gunnar Hultgren
och dåvarande justitieombudsmannen Alfred Bexelius (se JO:s ämbetsberättelse
1962 s. 193 f).

Sammanfattningsvis får jag sålunda som min bestämda mening uttala,
att möjligheten att få disponera över kyrka för förrättning i Svenska kyrkans
ordning inte får göras beroende av om den kallade prästen är man eller
kvinna.

Förutsättningar för hälsovårdsnämnds ingripande mot slamavskiljare
avsedd för BDT-vatten

I en anmälan, vilken inkom till JO den 5 oktober 1977, anförde Turex
Agentur AB att hälsovårdsnämnden i Norrtälje kommun i april 1977 förbjudit
installationer av bolagets slamavskiljare Slam-Mini inom kommunen.
Efter besvär av bolaget hade länsstyrelsen i Stockholms län fattat beslut av
vilket framgick att hälsovårdsnämnden saknade laga grund för sitt ingripande.
Trots detta fortsatte nämnden att förbjuda installationer av slamavskiljaren.
Då förfarandet syntes innebära att nämnden föregrep behandlingen
av anmälningsärenden enligt 42 § hälsovårdsstadgan, hemställde bolaget
om JO:s ingripande.

Det av bolaget åberopade beslutet fattades av länsstyrelsen i Stock -

30 Riksdagen 1978/79. 2 sami. Nr I

466

holms län den 1 juni 1977 (dnr 11.44-372-77). I beslutet uttalade länsstyrelsen
följande.

Sedan Turex Agentur AB hos hälsovårdsnämnden i Norrtälje kommun
hemställt om godkännande av en av bolaget tillverkad typ av slamavskiljare,
benämnd Slam-Mini, beslöt nämnden att tillåta installation av tio sådana
slamavskiljare på prov inom kommunen. Nämnden beslöt vidare att före
slutligt ställningstagande till bolagets hemställan avvakta statens naturvårdsverks
svar på tidigare begärt utlåtande om Slam-Mini och resultatet
av användningen av provanläggningarna. Naturvårdsverket anförde i skrivelse
den 25 mars 1977 till bolaget — efter att ha mottagit en av KTH utförd
testrapport över Slam-Mini och en begäran från bolaget om yttrande
över densamma - bl. a. att verket ej var berett att sanktionera ifrågavarande
slamavskiljare.

Hälsovårdsnämnden beslöt därefter den 4 april 1977, § 100 att meddela
bolaget att nämnden ej godkänner installation av slamavskiljaren SlamMini
inom Norrtälje kommun samt att översända beslutsprotokollet till berörda
rörentreprenörer och återförsäljare inom kommunen för kännedom
och beaktande. Beslutet meddelades med hänvisning till följande i beslutet
återgivna utdrag av naturvårdsverkets skrivelse den 25 mars 1977: "Utvecklingen
mot ett stort utbud av nya typer av slamavskiljare främst av
plast har medfört osäkerhet både hos konsumenter och hälsovårdsnämnder.
För bedömning av nya typer, vilka ej utförts i överensstämmelse med
traditionella två- respektive trekammarbrunnar, bör vissa grundkrav kunna
ställas på tex minsta behandlingsvolym, minsta slamlagringsvolym, åtkomlighet
m. m. Grundkraven bör sedan kompletteras med en testning av
slamavskiljarens förmåga att avskilja suspenderat material. Hur bl. a. denna
testning skall genomföras samt vilken myndighet som skall ansvara och
administrera verksamheten är ej klargjort.

Med hänvisning till vad som ovan anförts är naturvårdsverket ej berett
att sanktionera aktuell slamavskiljare.”

Bolaget har besvärat sig över hälsovårdsnämndens beslut enligt § 100
och yrkat upphävande av beslutet. Till stöd för sin talan har bolaget anfört
i huvudsak följande: Nämnden har tidigare accepterat installation av tio
slamavskiljare av aktuell typ inom kommunen. Provanläggningarna har
varit installerade ett och ett halvt år. Någon erinran mot dem från hälsovårdsnämndens
sida har inte framförts till bolaget. Nämnden har meddelat
sitt beslut på basis av naturvårdsverkets i beslutet återgivna yttrande. Den
tolkning som nämnden gett verkets ifrågavarande uttalande är emellertid
oriktig. Verkets åberopade uttalande utgör endast en generell beskrivning
över hur verket tänker sig framtida bedömningsunderlag när det gäller fastställande
av normer i samband med testningar av slamavskiljare och innebär
inte att verket hävdar att just Slam-Mini har några speciella egenskaper
av negativ art. Naturvårdsverket godkänner eller sanktionerar över huvud
taget inte någon slamavskiljare. Enligt bolagets mening är Slam-Mini bättre
än de slamavskiljare som avses i naturvårdsverkets publikation Råd och
anvisningar 1971:2. Hälsovårdsnämnden har genom det överklagade beslutet
föregripit behandlingen av anmälningsärenden enligt 42 § hälsovårdsstadgan.

467

För anläggande av avloppsledning som ej är ansluten till vattenklosett
fordras inte tillstånd av hälsovårdsnämnd. Före påbörjandet av sluten avloppsledning,
som inte är avsedd att endast föra avloppsvattnet till allmän
avloppsanläggning, skall dock enligt 42 § hälsovårdsstadgan skriftlig anmälan
göras till hälsovårdsnämnden. Hälsovårdsnämnd har att göra en bedömning
av sådan anmälan och meddela de råd och anvisningar eller meddela
det beslut som må kunna erfordras i varje enskilt fall. Det överklagade
beslutet får anses vara endast vägledande för sådana framtida beslut som
kan komma att meddelas med anledning av anmälan enligt 42 § hälsovårdsstadgan.

Då det överklagade beslutet inte är förbindande i förhållande till bolaget
eller annan enskild intressent är det inte heller av beskaffenhet att kunna
överklagas.

Länsstyrelsen tar därför inte upp besvären till prövning.

I anledning av vad bolaget anfört i klagomålen hit infordrades upplysningar
från hälsovårdsnämnden genom remiss den 10 oktober 1977.

I ett av hälsovårdsförvaltningen upprättat, av nämnden antaget tjänsteutlåtande
anfördes bl. a. följande.

Hälsovårdsförvaltningen anser att det ej kan vara de lokala hälsovårdsnämnderna
som skall ta ställning huruvida slamavskiljare som avviker från
Naturvårdsverkets publikationer skall sanktioneras eller ej. Detta måste
givetvis vara en central myndighets angelägenhet. Då detta även är en viktig
fråga för den enskilda konsumenten vore det lämpligt att Konsumentverket
utgav någon form av faktablad beträffande slamavskiljare.

Bolaget inkom med påminnelser och vidhöll den mot hälsovårdsnämnden
framförda kritiken.

Vid ärendets avgörande den 17 januari 1978 anförde JO Uhlin.

Av utredningen i ärendet framgår att bolagets slamavskiljare Slam-Mini
är avsedd att anslutas till avloppsledning för avledande av BDT-vatten
(bad-disk-dusch- och tvättvatten). Fråga är således ej om en anläggning för
avledande av vatten från vattenklosett. Under sådana förhållanden fordras
enligt hälsovårdsstadgan ej att hälsovårdsnämnden lämnar tillstånd till,
"sanktionerar" eller "godkänner", en installation av slamavskiljaren.
Däremot skall anmälan göras till nämnden enligt reglerna i 42 § hälsovårdsstadgan
av den som avser att installera slamavskiljaren. Det nu sagda
framgår också klart av länsstyrelsens ovannämnda beslut av den 1 juni
1977. Det är därför ägnat att väcka förvåning om, såsom bolaget påstått,
nämnden även efter mottagandet av beslutet ansett sig äga rätt att generellt
"förbjuda" installation av Slam-Mini inom kommunen.

Som länsstyrelsen också uttalat i sitt beslut är emellertid hälsovårdsnämndens
beslut ej förbindande i förhållande till bolaget eller annan enskild
intressent som avser att installera slamavskiljaren. Den som så öns -

468

kar kan alltså efter vederbörlig anmälan till hälsovårdsnämnden enligt 42 §
hälsovårdsstadgan låta installera slamavskiljaren utan hinder av hälsovårdsnämndens
den 4 april 1977 fattade beslut. Skulle det senare - efter
en bedömning av de i varje enskilt fall föreliggande förhållandena — visa
sig att slamavskiljaren vållar sanitär olägenhet har hälsovårdsnämnden att
grunda ett eventuellt ingripande häremot på reglerna i 70 och 71 §§ hälsovårdsstadgan.

Sammanfattningsvis står det alltså klart att hälsovårdsnämnden misstagit
sig i fråga om förutsättningarna för ett ingripande mot bolagets produkt.
En bidragande orsak härtill kan naturligtvis vara bolagets vid skilda tillfällen
gjorda ansökningar om "godkännande" av slamavskiljaren, en begäran
som nämnden saknat möjlighet att villfara. Detta ursäktar dock ej nämndens
handläggning av ärendet. Då jag anser mig kunna utgå från att nämnden
fortsättningsvis kommer att bättre iakttaga hälsovårdsstadgans regler
på området har jag emellertid bedömt att ytterligare ingripande från min sida
ej kan anses påkallat. Jag förutsätter därvid att hälsovårdsnämnden på
lämpligt sätt låter underrätta de rörinstallatörer och återförsäljare vilka
kan ha missletts av nämndens tidigare beslut i saken.

Anm.

Genom beslut samma dag avgjorde JO Uhlin ett ärende vari bolaget anfört
liknande klagomål mot hälsovårdsnämnden i Värmdö kommun.

Länsstyrelses granskningsskyldighet vid firmaregistrering

En person, N., hade låtit inregistrera sitt firmanamn hos länsstyrelsen.
Därefter hade en redan tidigare verksam firma upplyst honom om att man
hade ett varumärke av mycket snarlik lydelse inregistrerat sedan något år
hos Patent- och registreringsverket. N. ansåg det vara uteslutet för honom
att behålla sitt firmanamn eftersom båda firmorna var verksamma inom
samma område och han klagade hos JO över att länsstyrelsen inte gjort erforderliga
undersökningar innan registreringsbeviset utfärdades och inte
heller upplyst honom om nödvändigheten av att göra egna efterforskningar
dessutom.

Länsstyrelsen hänvisade i infordrat yttrande till vad som anförts beträffande
länsstyrelses granskningsskyldighet i förarbetena till firmalagen
(prop. 1974:4 s. 182-183) samt uttalade vidare att N:s klagomål föranlett
länsstyrelsen att överväga frågan om att ge förbättrad information om firmaskyddets
omfattning.

469

Vid ärendets avgörande den 20 januari 1978 anförde JO Uhlin följande.

Enligt gällande rätt är länsstyrelsens granskningsskyldighet vid handläggningen
av ärenden om registrering av firma begränsad till länsstyrelsens
egna register. Det åligger den enskilde näringsidkaren att själv kontrollera
att hans tilltänkta firma inte kolliderar med t. ex. aktiebolagsfirma
eller inregistrerat varumärke. Länsstyrelsen har således vid handläggningen
av det aktuella ärendet ej försummat något som åligger länsstyrelsen att
fullgöra. Däremot synes det välbetänkt att länsstyrelsen i enlighet med vad
den anfört förbättrar sin information i detta hänseende.

Handläggning av ärende angående körkortsåterkallelse

I en skrift, vilken inkom till JO den 7 november 1977, uppgav en person
M. att hans körkort återkallats av länsrätten i Malmöhus län. Anledningen
härtill var att M., som av psykiska orsaker var förtidspensionerad, underlåtit
att inkomma med ett läkarintyg. Länsrätten hade meddelat honom att
han kunde återfå körkortet om han kom in med intyget senast den 30 september
1977. Han hade därför redan i maj 1977 besökt läkare för att i god
tid kunna lämna in det begärda intyget. Sedan dess hade han emellertid ej
hört något vare sig från länsrätten eller läkaren. M. hemställde att JO skulle
undersöka om han kunde återfå sitt körkort.

Med anledning av M:s uppgifter infordrades länsrättens akt beträffande
honom. Vid granskning av handlingarna iakttogs bl. a. följande. Länsstyrelsen
i Malmöhus län föreskrev den 15 september 1975 som villkor för
M:s fortsatta körkortsinnehav att denne under februari 1976 hos länsstyrelsen
skulle förete intyg av psykiatriskt skolad läkare. Sedan M. underlåtit
detta, föreläde länsstyrelsen den 13 maj 1976 M. att senast inom en månad
från delfåendet av föreläggandet inkomma med det begärda intyget vid
äventyr att körkortet eljest kunde komma att återkallas. M. underlät att efterkomma
föreläggandet. Med hänvisning härtill återkallade länsrätten
med stöd av 51 § första stycket 8 körkortskungörelsen genom slutligt beslut
den 17 mars 1977 det för M. utfärdade körkortet. I beslutet föreskrev
länsrätten att körkortet kunde komma att återställas till M. om begärt intyg
inkom senast den 30 september 1977. Av handlingarna i akten framgick
vidare att intyg beträffande M. utfärdat av överläkaren vid psykiatriska
kliniken vid centrallasarettet i Norrköping, Svend Tanger, inkom till länsrätten
den 30 september 1977. Tanger tillstyrkte därvid, efter att ha utlåtit
sig angående M:s psykiska status, medicinering m. m., fortsatt körkortsinnehav
för M. Länsrätten översände därefter den 10 oktober 1977 handlingarna
till länsläkaren för yttrande beträffande frågan om M. led av sådan
sjukdom som väsentligen minskade hans förmåga att föra körkortspliktigt

470

fordon. Länsläkaren förordade den 19 oktober 1977 på anförda skäl att socialstyrelsens
yttrande borde inhämtas i frågan. Akten remitterades till socialstyrelsen
den 3 november 1977.

På grund av här relaterade iakttagelser upprättades härefter inom ombudsmannaexpeditionen
en promemoria av följande lydelse.

I anledning av M:s skrivelse till JO har länsrättens i Malmöhus län akt
med dnr 33.041-147-77, vilken den 3 november 1977 remitterats till socialstyrelsen,
inlånats hit för granskning av handlingarna rörande återkallelse
av M:s körkort. Härvid antecknas följande.

Mot bakgrund av stadgandet i 58 § körkortskungörelsen (1972:592) synes
yttrande böra inhämtas från länsrätten angående den rättsliga grunden
för att med stöd av 51 § första stycket p 8 nämnda kungörelse hålla M:s
körkort återkallat oaktat denne inom tid som länsrätten bestämt i återkallelsebeslutet
den 17 mars 1977 inkommit med föreskrivet läkarintyg (jfr
Folkesson, Omprövning av körkort. Stockholm 1969 sid 91 f och där anmärkta
rättsfall).

Länsrätten anmodades genom remiss att avge yttrande över klagomålen
med beaktande av innehållet i promemorian. Länsrätten, genom länsassessorn
Göran Öhlin, anförde följande.

I PM den 18 november 1977 har efterlysts den rättsliga grunden för att
hålla M:s körkort återkallat med stöd av 51 § första stycket p 8 körkortskungörelsen,
oaktat föreskrivet läkarintyg inkommit inom föreskriven tid.
Med anledning härav får jag, som handlagt ärendet i länsrätten, anföra följande.

Enligt det i PM anmärkta lagrummet 58 § körkortskungörelsen skall körkortet
återställas om föreskrivet läkarintyg inkommer. Anledningen till att
så ej skedde omedelbart i förevarande fall var att jag önskade få konstaterat
huruvida annan återkallelsegrund förelåg, innan ställning togs till eventuellt
återställande av körkortet. Målet remitterades därför för yttrande till
länsläkaren. Att återställa körkortet redan innan länsläkaren hörts förefaller
knappast rimligt. Länsrätten hade då riskerat att praktiskt taget omgående
få återkalla det nyligen återställda körkortet. Med hänsyn härtill anser
jag denna tidsutdräkt försvarbar.

Länsläkaren föreslog i sitt yttrande till länsrätten att socialstyrelsen
skulle höras, vilket visar att den medicinska frågan var svårbedömbar. I
detta läge borde emellertid länsrätten ha tagit ställning till om körkortet
skulle återställas eller om det skulle återkallas på annan grund. Att så inte
skedde beror på ett förbiseende från min sida. Till mitt försvar kan emellertid
anföras att den medicinska frågan enligt länsläkarens bedömning uppenbarligen
var tveksam, att socialstyrelsens yttrande i dylika ärenden
brukar komma relativt snabbt samt att M., enligt vad som framgår av läkarintyget,
inte syntes ha något överhängande behov av körkortet. Den
tidsutdräkt som uppkommit genom socialstyrelsens hörande synes därför
inte ha förorsakat någon mera allvarlig olägenhet för M:s del.

Sedan jag numera uppmärksammats på hithörande spörsmål kommer jag
emellertid att för framtiden noga tillse att opåkallade tidsutdräkter inte
uppkommer. Som framgår av bifogade beslut har - sedan socialstyrelsen
tillstyrkt fortsatt körkortsinnehav - länsrätten återställt körkortet till M.
genom beslut den 27 december 1977.

471

M. bereddes tillfälle att avge påminnelser över den företagna utredningen
men begagnade sig ej av denna möjlighet.

Vid ärendets avgörande den 1 februari 1978 anförde JO Uhlin.

1 51 § första stycket 8 körkortskungörelsen (1972:592), vilken var tilllämplig
vid tidpunkten för länsrättens handläggning av ifrågavarande ärende,
föreskrevs att körkort skulle återkallas om körkortshavaren ej följde
föreläggande av bl. a. det slag som avsågs med länsstyrelsens beslut den 13
maj 1976. I 58 § sagda kungörelse stadgades vidare att körkort som återkallats
på denna grund återställdes om körkortshavaren inom tid som länsrätten
bestämt i beslutet om återkallelse vidtagit i föreläggandet angiven åtgärd.
Enligt länsrättens beslut den 17 mars 1977 hade M. att senast den 30
september 1977 inkomma med det begärda intyget. Av handlingarna framgår
att intyget inkom till länsrätten inom utsatt tid. Grunden för länsrättens
beslut att med stöd av 51 8 första stycket 8 nämnda kungörelse hålla M:s
körkort återkallat hade därigenom undanröjts.

I denna situation hade länsrätten antingen omedelbart bort överväga att
återställa körkortet till M. eller - om utredningen beträffande M:s hälsotillstånd
gav länsrätten befogad anledning därtill - att ersätta återkallelsebeslutet
med en återkallelse enligt annat lagrum i körkortskungörelsen, här
närmast 51 § första stycket 7. I ett fall såsom det nu aktuella, då länsrätten
tydligen hyst osäkerhet om den medicinska bedömningen, synes mig det
naturliga ha varit att återkalla M:s körkort interimistiskt med stöd av 54 §
körkortskungörelsen i avvaktan på den ytterligare utredning som länsrätten
ansåg det erforderligt att införskaffa från länsläkaren och socialstyrelsen.
Härigenom hade länsrätten kunnat undvika vad som nu blev fallet,
nämligen att M. utan författningsstöd varit berövad sitt körkort under tiden
den I oktober till den 27 december 1977. Jag kan med anledning av vad
länsrätten uttalat därom i sitt yttrande inte underlåta att särskilt framhålla
att länsrättens bedömning av M:s mer eller mindre starkt uttalade behov
av sitt körkort givetvis saknar varje relevans i sammanhanget.

Länsrättens yttrande ger emellertid vid handen att länsrätten numera synes
införstådd med hur hithörande spörsmål bör behandlas. Då jag sålunda
har anledning att utgå ifrån att liknande fel i handläggningen skall kunna
undvikas för framtiden finner jag att saken kan bero vid den kritik som innefattas
i här gjorda uttalanden.

Anm.

De i beslutet anmärkta lagrummen motsvaras numera av 16 § 8. körkortslagen
(1977:477) och 43 § andra stycket körkortsförordningen
(1977:722).

472

Vikten av att befattningshavare i allman tjänst förhåller sig så — både
i gärningar och ord — att anledning till misstro inte uppkommer
om befattningshavarens integritet och opartiskhet

Den 10 februari 1978 meddelade JO Uhlin — efter att ha infordrat yttrande
från länsstyrelsen i Jämtlands län - beslut i ett ärende, vilket upptagits
med anledning av att det i en artikel i Länstidningen, Östersund, anförts
bl. a. att länsstyrelsen låtit minst fyra stora privata företag bjuda på luncher
och middagar i samband med studieresor inom länet. 1 beslutet sade
JO Uhlin följande.

Att länsstyrelsen anordnar resor av ifrågavarande slag föranleder i och
för sig ingen kritik av mig. Tvärtom anser jag det vara värdefullt ur olika
synpunkter att berörd personal får tillfälle att på detta sätt närmare studera
näringsliv och andra förhållanden inom länet.

Av utredningen framgår att det vid 1975 och 1976 års resor förekommit
att deltagarna bjudits på lunch och middag av privatföretag.

Vad angår luncherna framgår av länsstyrelsens yttrande att det vid båda
tillfällena rörde sig om måltider av enkel beskaffenhet i samband med studiebesök
hos vederbörande företag. Att man vid enstaka tillfällen låter sig
bjudas på luncher av sådant slag kan accepteras. Något annorlunda ställer
det sig med de middagar som förekommit.Dessa har anordnats på resedeltagarnas
inkvarteringshotell. De synes inte ha haft något omedelbart samband
med studier eller information. Middagarna förefaller ej heller ha varit
av helt enkelt slag. Det är i och för sig vanskligt att i sådana här fall dra en
alldeles bestämd gräns mellan vad som är tillbörligt och otillbörligt och jag
är inte beredd att hävda att denna gräns överskridits. Emellertid gör sig
också andra synpunkter gällande. Även om en förmån objektivt sett inte är
otillbörlig kan mottagandet av sådan lätt nog leda till misstro emot myndigheten
och vara ägnad att leda till att myndighetens anseende blir nedsatt i
allmänhetens ögon — något som inte minst för en länsstyrelse är olyckligt
med tanke på dess ställning och betydelse i länet. Jag finner det därför ha
varit riktigast om ifrågavarande middagsbjudningar ej kommit till stånd.
Länsstyrelsen torde vid kommande resor tillse att liknande händelser ej inträffar.
Över huvud taget synes det välbetänkt om länsstyrelsen även eljest
vid planläggningen av kommande studieresor söker undvika inslag av måltider
som bekostas av enskilda.

Vid publiceringen av beslutet den 10 februari 1978 förekom i tidningen
Östersunds-Posten förden 11 februari 1978 följande uttalande av länsrådet
Lars Calleberg:

"Det händer dagligen och stundligen att befattningshavare på länsstyrelsen
bjuds på både lunch och middag. Ingen har någonsin sett något märkligt
i detta."

473

Med anledning härav anmodade JO Uhlin genom remiss den 23 februari
1978 landshövdingen i länet att till JO inkomma med utredning och yttrande
angående den omfattning i vilken tjänstemän vid länsstyrelsen låter bjuda
sig på måltider i andra än rent privata sammanhang. JO Uhlin anförde
vidare att det i yttrandet borde anges vilka tjänstemän vid länsstyrelsen det
gällde, tid och plats för måltiderna samt vilka som varit värdar och att yttrandet
tillsvidare kunde begränsas till att avse år 1977.

Landshövdingen svarade följande.

Vid länsstyrelsen tjänstgör förutom städpersonalen cirka 280 befattningshavare.

Med anledning av Eder remiss har jag infordrat skriftligt svar angående
eventuella bjudmåltider från samtliga tjänstemän i chefskarriären och
handläggarkarriären, som enligt länsstyrelsens arbetsordning har beslutsoch
föredragningsfunktioner. Därutöver har även motsvarande uppgifter
infordrats från de tjänstemän i kontorskarriären, som har föredragningsskyldighet
eller rätt att verkställa materielinköp.

Samtliga 116 tillfrågade har avgivit svar.

Därvid har 40 befattningshavare anmält att de vid åtminstone ett tillfälle
under år 1977 på grund av sin anställning bjudits på måltid. Förutom mig
själv rör det sig om 34 befattningshavare på planeringsavdelningen, 3 på
förvaltningsavdelningen och en vardera på skatteavdelningen och länspolischefens
expedition. Tjänstemännen har i sina svar inte bara upptagit
måltider som bjudits av enskilda, organisationer och kommuner utan även
redovisat måltider som jag personligen i tjänstesammanhang bjudit mina
medarbetare, måltider i samband med representation vid besök av centrala
statliga myndigheter, min och min ställföreträdares representativa uppgifter
samt att befattningshavare i skilda sammanhang ställt sig till förfogande
som föredragshållare eller lärare etc. Av svaren framgår att det ofta gäller
enklare arbetsmåltider.

Det totala antalet måltider under 1977 uppgår till cirka 320 stycken. I cirka
20 fall har av svaret inte kunnat utläsas vad för slags måltider det rör sig
om. Av övriga måltider belöper något mer än två tredjedelar på luncher
och resten på middagar.

Cirka en tredjedel av måltiderna belöper sig på vardera kategorin länsledning
(landshövding, avdelningschefer, länspolischef och administrativ
chef), enhetschefer och övriga befattningshavare.

Till övervägande del förekommer representation gentemot planeringsavdelningens
befattningshavare, vilket är helt naturligt. Avdelningens arbetsuppgifter
inom de regionalpolitiska och näringspolitiska arbetsområdena
samt vad gäller planering och vård av den fysiska miljön medför talrika
kontakter med i första hand kommuner, landsting och organisationer
men även med företag och enskilda.

Vid genomgången av de inkomna svaren har jag inte analyserat arten
och värdet av måltiderna. I utredningsmaterialet framgår tid och plats för
måltiderna samt vem som utövat värdskap.

Detta är så långt jag kan komma när det gäller att presentera omfattningen
av befattningshavarnas erhållna måltider. Jag hoppas att denna redovisning
kan bilda ett tillräckligt underlag för Edert bedömande. Önskas komplettering
finns hela primärmaterialet i mitt förvar.

474

JO Uhlin, som tagit del av det i landshövdingens remissvar omnämnda
primärmaterialet, yttrade i beslut den 19 maj 1978.

Mitt den 10 februari 1978 avgjorda ärende avsåg frågan om länsstyrelsens
personal låtit sig på otillbörligt sätt bjudas på måltider av enskilt företag.
Det var mot bakgrunden härav jag hade att se länsrådet Callebergs uttalande
att det händer dagligen och stundligen att befattningshavare på
länsstyrelsen bjuds på både lunch och middag - underförstått alltså - av
enskilda företag.

Då någon dementi eller något tillrättaläggande av Callebergs uttalande
inte kom till synes i pressen fann jag mig föranlåten att undersöka vad som
låg bakom uttalandet.

Det är mig naturligtvis inte främmande att representanter för länsstyrelserna
ofta måste ställa upp både som värdar och gäster vid luncher och
middagar i samband med allmänna sammankomster och dylikt som ett utflöde
inte minst av länsstyrelsens allmänt planerande verksamhet. Särskilt
gäller detta givetvis landshövdingen i länet och länsråd i Callebergs ställning.
Å andra sidan måste uppenbarligen tjänstemännen på andra avdelningar
inte minst på skatteavdelningen iakttaga en särskild restriktivitet i
sådana hänseenden.

Den utredning som landshövdingen tillställt mig ger inte vid handen annat
än att det lunch- och middagsätande som förekommit under det undersökta
året varit av det slag jag nyss beskrivit och jag har inte anledning att
vidare uppehålla mig vid denna undersökning.

Däremot vill jag med allvar inskärpa vad jag redan i beslutet den 10 februari
1978 framhöll, nämligen vikten av att befattningshavare i allmän
tjänst förhåller sig så - både i gärningar och ord - att anledning till misstro
inte uppkommer om befattningshavarens integritet och opartiskhet.

Integritetskränkande undervisningsformer i psykologiundervisningen
vid förutvarande socialhögskolan i Lund

I en till JO den 4 januari 1977 inkommen skrift redogjorde universitetslektorn
Gunnar Fredriksson för ett fall där en studerande vid socialhögskolan
i Lund till följd av undervisningsformerna i ämnet psykologi ansett sig
tvungen att av psykiska skäl ansöka om överflyttning till socialhögskolan i
Stockholm. Till stöd för ansökan, vilken behandlats av nämnden för socionomutbildning
under våren 1976. hade studeranden ifråga åberopat att den
känsloladdade aggressiva miljön i vilken undervisningen meddelades medfört
en stor psykisk press, som hotade att "knäcka" vederbörande.

Uppgifterna vitsordades i ett intyg avgivet av studentkurator. Enligt intyget
hade såväl läkare som kuratorer inom studerandehälsovården i Lund

475

erfarit att psykologiundervisningen vid socialhögskolan där markant skilde
sig från annorstädes meddelad psykologiundervisning. De gruppövningar
och internatvistelser som ingick i undervisningen hade i flera fall medfört
att sköra människor utsatts för stora påfrestningar och tvingats anlita psykiatrisk
hjälp.

De i intyget vitsordade påfrestningarna angavs av Fredriksson bero på
den allvarliga integritetskränkning som gruppövningar och internatvistelser
utgjorde genom de däri ingående gruppdynamiska övningarna. Fredriksson
hänförde sig till exempel ur facklitteraturen på ifrågavarande övningar.
Enligt Fredriksson var det sammanfattningsvis otänkbart att tolerera
moment i undervisningen, som inte bara innebar allvarliga kränkningar
av den personliga integriteten utan även kunde medföra risker för psykiska
skador. Med hänvisning till det anförda och med åberopande jämväl
av en av justitiekanslern år 1976 företagen utredning i anledning av liknande
klagomål mot socialhögskolan i Stockholm, hemställde Fredriksson att
JO måtte ingripa för att undanröja påtalade missförhållanden.

Genom remiss anmodades styrelsen för socialhögskolan i Lund att inkomma
med upplysningar i anledning av Fredrikssons uppgifter. På uppdrag
av styrelsen och efter samråd med vederbörande psykologilärare anförde
rektorn för socialhögskolan Åke Elmér bl. a. följande.

Sedan 1969 har undervisningen i psykologi vid socialhögskolan successivt
förändrats för att bättre motsvara yrkesutbildningens behov. I grundkursen,
som är gemensam för sociala linjen och förvaltningslinjen, är syftet
främst att utveckla gruppens möjligheter till samarbete för gemensamma
uppgifter, närmast studierna, men i förlängningen också det kommande
yrkesarbetet. Dessutom ges en elementär orientering i psykologi. Undervisningen
är koncentrerad till en fjortondagarsperiod i början av kursen,
varav en vecka upptas av gruppdiskussioner i lärosalen (två arbetspass om
vardera tre timmar per dag) och den andra veckan av litteraturdiskussioner
i smågrupper. För den närmare utformningen hänvisas till bifogad kursplan
samt till en rapport som gjordes 1975 av universitetslektor Michael
Wächter, Örebro.

Efter grundkursen kan eleverna inom vissa gränser själva välja ämnen.
Psykologi är inte obligatoriskt, men eftersom det är ett s k kärnämne på sociala
linjen väljs ämnet av de flesta på denna linje. På förvaltningslinjen läses
det endast undantagsvis. Flertalet deltar endast i ettbetygskursen (en
halv termin). Tvåbetygskursen (ytterligare en termin) brukar läsas av ca
1/3 av eleverna. Ett fåtal ägnar ytterligare en termin åt att läsa tre betyg i
ämnet och medverkar då ofta som assistenter vid den elementära undervisningen.

1 betygskurserna ingår som inledning ett 3—4 dagar långt internat för att
gruppens medlemmar ska lära känna varandra och tillsammans med läraren
planera kursens uppläggning.

I övrigt ingår föreläsningar, gruppdiskussioner och — på två- och trebetygsstadium
- författande av uppsatser (i regel i grupp) vilka diskuteras
vid seminarieövningar. Kursplaner bifogas.

Psykologiundervisningen på grundkursnivå är av kort varaktighet och
försiggår inte under sådana former att någon mer djupgående personlig på -

476

verkan kan förekomma. Efter varje kurs görs en anonym kursvärdering.
Värderingarna har genomgående varit starkt positiva, över genomsnittet
för socialhögskolans ämnen. Men naturligtvis finns det — liksom i andra
ämnen — en och annan som är missnöjd.

Betygsundervisningen pågår under längre tid och innefattar mera av
gruppdynamiska övningar, detta framför allt för att öka medvetenheten om
konsekvenserna av egna och andras handlingar i socialt arbete. Högskolans
psykologilärare är väl utbildade för detta och har långvarig erfarenhet
på området. De torde vara väl skickade både för att leda utbildningen och
för att ingripa till stöd för sådana elever som möter svårigheter under denna.
Även i fråga om betygsundervisningen har kursvärderingarna varit
övervägande positiva. Enstaka elever har yrkat på en mera traditionell undervisning
men de har aldrig varit så många att det ansetts möjligt att
anordna särskild undervisning för dem. Deras problem har dock alltid tagits
upp till särskild diskussion av vederbörande lärare.

Fredriksson inkom härefter med utförliga påminnelser. Fredriksson
hävdade sammanfattningsvis att den i ärendet verkställda utredningen
klart gav vid handen att hans påståenden om integritetskränkande inslag i
psykologiundervisningen var riktiga. Enligt Fredriksson borde tre krav
uppställas för att gruppdynamiska övningar skulle tillåtas ingå i undervisningen.
För det första måste anslutningen till kursen vara helt frivillig. För
det andra måste informationen vara så fullständig som möjligt och i förväg
genom konkreta exempel belysa förekomsten av integritetskränkande inslag
samt med dem förknippade risker. För det tredje måste kursdeltagarna
ha full frihet att närsomhelst avbryta kursen utan att därigenom betagas
möjligheten att få betyg på grundkursen. Inget av de på detta sätt formulerade
kraven uppfylldes av socialhögskolan i Lund.

För att ytterligare belysa den frågeställning som Fredrikssons klagomål
aktualiserat beslöts härefter att yttrande skulle inhämtas från universitetsoch
högskoleämbetet.

Ämbetet fann det för sin del erforderligt att för ärendets bedömning inhämta
kompletterande uppgifter rörande ifrågavarande kursverksamhet.
Ämbetet anmodade därför interimsstyrelsen för universitetet i Lund, dit
socionomutbildningen överförts den I juli 1977 då socialhögskolan där
uppgick i universitetet, att — efter hörande av vederbörande linjenämnd -avge yttrande i ärendet och därvid jämväl besvara vissa i en inom ämbetet
upprättad promemoria angivna frågor.

I denna promemoria angavs följande frågor.

2. I remissyttrandet bör förekommande möjligheter att välja annan form
för tentamen på grundkursen i psykologi eller annan utbildningsform, därest
vederbörande studerande ej finner sig kunna fullfölja kursen i ämnet
på sätt denna för närvarande är upplagd, belysas. Av studieplanen framgår
ej vilka möjligheter, som föreligger i dessa hänseenden, ej heller av remissyttrandet
till JO från socialhögskolan i Lund.

477

3. Har någon opartisk undersökning företagits om huru många studerande,
som i förekommande fall skulle välja en alternativ utbildningsform?

4. Hur informeras de studerande om vad kursen innebär och om hur undervisningen
bedrives, innan kursen påbörjas? Någon uppgift härom förekommer
ej i studieplanen eller i remissyttrandet från högskolan.

5. Sker någon form av fortlöpande kontroll av att ej i enskilda fall kursdeltagares
psykiska hälsa äventyras?

6. Kan studerande få ut betyg på hela grundkursen även om icke psykologiämnet
anses tillfredsställande avklarat? Av remissyttrandet från socialhögskolan
framgår ej hur härmed förhåller sig.

I yttrandet till universitets- och högskoleämbetet anfördes.

(2) Laborationsövningar är ett viktigt inslag i all psykologiundervisning.
Vid socialhögskolan har dessa laborationer inriktats på kunskaper om
människans sociala tillvaro, dvs. relationer, samarbete och konflikter mellan
individer och grupper. Övningsmomenten ger en direkt praktisk erfarenhet
av dessa företeelser. Tentamensformen i psykologi utgörs av obligatoriskt
deltagande i vissa övningar och gruppdiskussioner kring kurslitteraturen.
Liksom i övriga grundkursämnen förekommer inte några alternativa
undervisnings- eller tentamensformer inom ämnet psykologi. 1 det
förra yttrandet redovisades (s. 2 st. 2) att enstaka elever yrkat på en mera
traditionell undervisning men att de aldrig varit så många att det ansetts
möjligt att anordna särskild undervisning för dem. Ekonomiska resurser
har saknats. Givetvis finns möjligheten att diskutera alternativ för elever
som pga giltigt förfall inte kunnat deltaga i psykologiundervisningen. Detta
avgörs då från fall till fall.

I anslutning till ovanstående vill jag även nu understryka att psykologiundervisningen
på grundkursen pågår endast under två veckor och omfattar
40 lektionstimmar. Det skall också tilläggas att psykologiundervisningen
blivit väl mottagen av eleverna, något som framgår av bilagda kursvärderingar
(bilaga 1-3). En liknande psykologiundervisning som den i Lund
tillämpas sedan några år tillbaka även vid andra socialhögskolor.

(3) Någon opartisk undersökning om hur många studerande som i förekommande
fall skulle välja en alternativ undervisningsform har inte företagits.
Undervisningsformen i psykologi ger eleverna ett relativt stort inflytande
på undervisningens uppläggning och fortlöpande diskussioner äger
rum i exempelvis ämnesråd. Av dessa skäl har det inte funnits anledning
att initiera en opartisk undersökning.

(4) Studenterna informeras om psykologiundervisningen före kursstarten.
Det skall då observeras att psykologiämnet inleder grundkursåret. Information
ges genom i förväg utdelade kursplaner samt genom att psykologilärare
lämnat muntlig information i samband med de allmänna introduktionsdagar
som inleder studierna vid socialhögskolan. I denna muntliga information
betonas kravet på elevernas självaktivitet i undervisningen och i
dess utformning. Vid den senaste introduktionsdagen för nyinskrivna elever
(1977-09-02) upptog denna information (inklusive frågor och svar)
ungefär tre kvarts timme.

(5) Någon fortlöpande kontroll av att kursdeltagares psykiska hälsa inte
äventyras sker varken i samband med psykologistudierna eller andra studier
vid skolan. Däremot har man inom psykologiämnet arbetat för att få
till stånd en sådan undervisningsform att kontakterna mellan elever och lä -

478

rare blir så öppna att de svårigheter eleverna har eller får i undervisningen
kan diskuteras. Härigenom kan lösningar sökas gemensamt. Det kan då
exempelvis gälla problem utanför skolan som är hindrande, nervositet inför
tentamina eller rädsla att yttra sig i grupper.

Försök i relativt stor skala att redan från studiernas början skapa öppna
kontakter mellan de nyinskrivna eleverna och flera lärare än psykologilärarna
gjordes höstterminen 1976 då lektorerna i praktisk förvaltningskunskap
och konsulenterna på sociala linjen under den sk psykologi veckan
var närvarande och deltog i arbetet i en undervisningsgrupp i samma omfattning
som eleverna. Då resurser saknas för en konsekvent tillämpning
av denna metod har den nu ersatts av att de nämnda lärarna och konsulenterna
under sk introduktionsdagar för de nyinskrivna försöker etablera
personliga kontakter med eleverna.

I sammanhanget kan också nämnas att en form av uppföljning av den
gruppaktivitet som startas i psykologiundervisningen också genomfördes
under hela läsåret 1976/77. 1 anslutning till övergången mellan de olika ämnena
i grundkursen lämnade lärare i det ämne som skulle påbörjas information
till respektive undervisningsgrupp — varje nybörjarkull delas in i fem
undervisningsgrupper. Vid detta tillfälle deltog även lärare i praktisk förvaltningskunskap,
psykologilärare och lärare i det ämne gruppen just avslutat.
Gemensamt diskuterades de problem och svårigheter eleverna stött
på — enskilt och i grupp - och de lärarna mött samt vad som kunde förväntas
i det kommande ämnet. Erfarenheterna av denna uppföljning var
delade om än i stort sett positiva.

(6) Studerande kan inte få ut betyg på hela grundkursen om inte psykologiämnet
är tillfredsställande avklarat. Psykologiämnet skiljer sig härvidlag
inte från övriga grundkursämnen.

Med överlämnande av den inom ämbetet verkställda kompletterande utredningen
anförde ämbetet (UHÄ) i sitt yttrande till JO.

I den vid socialhögskolan meddelade utbildningen har ingått en för alla
studerande gemensam samhällsvetenskaplig grundkurs, omfattande - förutom
ett antal andra ämnen - psykologi.

För socionomexamen har bland annat krävts, att den studerande genomgått
grundkursen och erhållit betyget godkänt i samtliga däri ingående ämnen.
Det har ankommit på högskolans tidigare styrelse att upprätta planer
över studiegången.

Enligt för läsåret 1975-1976 gällande kursplaner (bifogade) började
grundkursen med psykologiämnet och omfattade gruppträning sammanlagt
40 timmar, koncentrerade till fem hela dagar i följd med krav på obligatorisk
närvaro. Beträffande den närmare utformningen av kursen har den
förutvarande rektorn för socialhögskolan i Lund i sina upplysningar till JO
hänvisat till en rapport från ett studiebesök vid högskolan hösten 1974 av
universitetslektorn Michael Wächter. Kursplanen för höstterminen 1977
(bifogad) är i sak i stort sett överensstämmande. Där har inskärpts, att närvaro
vid samtliga kursmoment är obligatorisk och dessutom oundgängligen
nödvändig. Den inte namngivne studerande som klagomålen närmast berör
har — efter att ha deltagit i grundkursen höstterminen 1975 — av den
förutvarande nämnden för socialhögskolorna medgivits överflyttning till
socialhögskolan i Stockholm. Till stöd för överflyttningen har åberopats
ett intyg av vederbörande studentkurator, vari vitsordas att ifrågavarande

479

studerande genom gruppövningarna i grundkursen i psykologi knäckts,
varför den studerande, som tänkt göra psykologi till sitt huvudämne i socionomexamen,
skrämts från att läsa ämnet på betygsnivå, där internatsövningar
i grupp skulle tillkomma. Den studerande hade därefter befunnit
sig på gränsen till insufficiens. Enligt intyget hade överflyttningen tillstyrkts
av såväl studentläkare som studentpsykiater. 1 intyget har vidare
framhållits att i psykologiundervisningen ingående gruppövningar och internatvistelser
i flera fall medfört, att studerande nödgats söka hjälp hos
studentpsykiatern i Lund eller akut på psykiatriska kliniken. Riktigheten
av dessa uttalanden har i ärendet inte ifrågasatts. UHÄ finner därför ingen
anledning att inte godta desamma. Under angivna omständigheter har
UHÄ inte kunnat undgå att finna det anmärkningsvärt, att ingen av de lokala
remissinstanserna funnit den föreliggande frågan motivera en mera seriös
behandling, dock att interimsstyrelsen för universitetet i Lund överlämnat
avskrift av handlingarna i ärendet till den nya linjenämnden för beaktande
och övervägande av möjliga alternativ till de obligatoriska gruppdynamiska
övningarna inom den till socionomlinjen hörande psykologiundervisningen.

Såsom framgår av ett av JK år 1976 meddelat beslut med anledning av
klagomål rörande bl. a. undervisningen i psykologi vid socialhögskolan i
Stockholm i form av gruppdynamiska övningar, vilket beslut Fredriksson
bifogat sin klagoskrift i förevarande ärende, uttalade JK att han funnit
klagomålen på den punkten - klagomålen avsåg även andra frågor - vara
de allvarligaste och mest oroväckande, eftersom gruppdynamiska övningar
enligt expertis på området kunde vara kränkande för deltagarnas personliga
integritet och skadliga förderas psykiska hälsa. JK förklarade sig i
det sammanhanget utgå från, att skolans ledning — i den mån övningar av
detta slag alls tilläts - skulle utöva en noggrann tillsyn. 1 ärendet hade
nämnden för socionomutbildning i sitt remissyttrande till JK understrukit
bl. a. vikten av att gruppdynamiska övningar skedde under sakkunnig ledning
och att tillgång funnes till terapeut som kunde åtgärda de problem,
som kunde förväntas uppstå genom övningarna. Nämnden hade vidare
framhållit, att de gruppdynamiska övningarna i vissa lägen varit frivilliga
och kunnat ersättas med annan undervisningsform, men att informationen
om innehållet i de olika undervisningsformerna syntes ha bort vara klarare
framställd.

De i ovannämnda JK-ärende redovisade kraven på utformningen av
gruppdynamiska övningar - om sådana alls skall tillåtas — kan UHÄ i
stort sett ansluta sig till. De måste enligt UHÄ:s mening också tillmätas
ökad vikt när det som i nu förevarande fall gäller en strängt obligatorisk
undervisningsform för nybörjare i ämnet psykologi. UHÄ har därför - såsom
inledningsvis berörts - funnit det påkallat att från universitetet inhämta
närmare uppgifter om dessa och andra förhållanden kring den ifrågavarande
grundkursen.

Av den kompletterande utredning som sålunda verkställts framgår, att
några alternativa utbildnings- eller tentamensformer inte föreligger och att
någon opartisk undersökning om hur många studerande som i förekommande
fall skulle välja en annan undervisningsform inte företagits. Som
skäl har prefekten för institutionen för socionomutbildning i sitt yttrande
bl. a. anfört, att enstaka elever visserligen yrkat på en mera traditionell undervisningsform,
men att de aldrig varit så många, att det varit möjligt att
för dem anordna särskild undervisning. Prefekten har också till sitt yttran -

480

de fogat kursvärderingar av eleverna, av vilka han ansett framgå att psykologiundervisningen
blivit väl mottagen. UHÄ vill härtill anmärka, att dessa
värderingar likväl ger vid handen, att såväl vårterminen som höstterminen
1975 omkring 40% av de studerande enligt institutionens egna statistiska
uppgifter lämnat övervägande negativa omdömen om kursen. Redan detta
förhållande synes UHÄ utgöra tillräcklig anledning för införandet av en alternativ
undervisning.

Någon opartisk undersökning om hur många studerande som i förekommande
fall skulle välja en alternativ undervisningsform har efter vad prefekten
i sitt remissyttrande uppgivit inte företagits och någon anledning
härtill har enligt prefekten inte ansetts föreligga, eftersom eleverna hade
ett relativt stort inflytande på undervisningens uppläggning och fortlöpande
diskussioner ägde rum i exempelvis ämnesråd. Till detta vill UHÄ
framhålla, att grupptrycket vid denna undervisningsform är oerhört starkt,
vilket förhållande inte gärna kan vara obekant för vederbörande akademiska
instanser. Det torde därför knappast kunna förväntas, att enskilda elever
skulle vara i stånd att som här antytts genom diskussioner med lärare
och i ämnesråd påverka hela det nuvarande undervisningssystemet.

När det gäller frågan om förhandsinformationen till de studerande har
prefekten i sitt yttrande hänvisat till den information, som gavs i de i förväg
utdelade kursplanerna och av psykologilärarna muntligen i samband
med de allmänna introduktionsdagar, som inledde studierna. Någon närmare
beskrivning av innehållet i denna muntliga information har inte lämnats
och vad beträffar den inledande beskrivning av kursen i psykologi,
som givits i kursplanerna, så är denna tämligen intetsägande när det gäller
de problem som här kan uppstå. UHÄ har vidare uppmärksammat, att i
den tidigare berörda kursvärderingen såväl i de negativa som i en hel del av
de positiva omdömena påtalats bristen på information om vad utbildningen
verkligen avser. UHÄ har därför av vad som i ärendet framkommit inte
blivit övertygat om att informationen till de studerande varit tillfredsställande.
UHÄ vill också framhålla, att kravet på fullgod information måste
ställas även vid ett införande av en alternativ undervisningsform. I annat
fall skulle de studerandes valfrihet bli lika utesluten som om något alternativ
inte funnes.

Beträffande frågan huruvida någon form av fortlöpande kontroll skedde
av att inte i enskilda fall kursdeltagares psykiska hälsa äventyrades har institutionsprefekten
upplyst, att någon sådan kontroll inte ägde rum ”varken
i samband med psykologikursen eller andra studier vid skolan". Detta
uttalande ter sig onekligen egenartat i betraktande av att UHÄ veterligt
några obligatoriska gruppdynamiska övningar inte förekommit i andra ämnen.
Enligt UHÄ:s mening vittnar uttalandet om en brist på vilja eller förmåga
hos de för ifrågavarande utbildning närmast ansvariga att inse med
denna förenade risker. Detta intryck förstärks även av andra uttalanden i
remissärendet. Det förut angivna kravet rörande tillgång till terapeut, som
kan åtgärda genom övningarna uppkomna problem, är alltså här inte tillgodosett.
Detta krav innebär inte den form av uppföljning, som prefekten i
sammanhanget omnämnt i sitt yttrande.

Slutligen upplyser prefekten, att en studerande inte kan få ut betyg på
grundkursen, om inte psykologiämnet är tillfredsställande avklarat, och
tillägger att psykologiämnet därvidlag inte skiljer sig från övriga ämnen i
grundkursen. Även här framträder benägenheten att förbise de gruppdynamiska
övningarnas särart. Det stränga kravet på obligatorisk närvaro vid

481

samtliga kursmoment synes för närvarande innebära, att en studerande inte
skulle kunna avbryta en gruppövning, som vederbörande fann alltför
pressande, utan att därmed gå miste om godkänt betyg på kursen. I brist på
alternativ undervisningsform skulle detta kunna medföra en förlust av en
studietid på ett år. UHÄ finner ett sådant obligatorium utan alternativ
svårligen kunna godtas.

Av det anförda framgår, att UHÄ vid sin granskning av ärendet funnit
Fredriksson ha grund för klagomålen.

Enligt 3 kap 15§ högskoleförordningen ankommer det på UHÄ att fastställa
utbildningsplan för den här avsedda utbildningslinjen i enlighet med
vad i 14 § samma kapitel närmare anges. Sådan utbildningsplan för den sociala
linjen (bifogas) har också fastställts av UHÄ genom beslut 1977-06-08. Det ankommer emellertid enligt 3 kap 17—22 §§ högskoleförordningen
på vederbörande linjenämnd att fastställa lokal plan och kursplan för utbildningslinjen.
Med anledning av vad som i ärendet framkommit är UHÄ
berett att efter hörande av den nya linjenämnden för socionomutbildning
vid universitetet i Lund meddelade ytterligare föreskrifter rörande utbildningen
i fråga, som kan behövas för att i det föregående angivna villkor beträffande
grundkursen i psykologi därstädes skall kunna bli i erforderlig utsträckning
uppfyllda.

Fredkriksson inkom med ytterligare påminnelser. I dessa berörde Fredriksson
frågor om den personliga integriteten inom undervisningsväsendet
och inom viss forskning. Fredriksson hemställde att JO ville göra framställning
till regeringen om tillsättande av en utredning för klarläggande av
sådana frågor.

Vid ärendets avgörande den 28 februari 1978 anförde JO Uhlin.

Fredrikssons klagomål hit aktualiserar en fråga av betydande allmän
räckvidd och av stort principiellt intresse - skyddet för den personliga integriteten.
Utredningen i detta ärende, liksom den av justitiekanslern under
år 1976 företagna utredningen, har visat att hithörande frågor även
inom undervisningssektorn bör ägnas en kontinuerlig uppmärksamhet. Det
kan emellertid enligt min mening ej ankomma på JO att i enskilda fall uttala
sig om hur undervisningen i olika ämnen lämpligen bör utformas. Detta
måste primärt vara en fråga som universitetsorganen inom ramen för gällande
lagstiftning självständigt och på eget ansvar har att taga ställning till.

Universitets- och högskoleämbetet har i sitt yttrande till mig utförligt
och klarläggande redovisat de principiella invändningar som med fog synes
kunna riktas mot den vid socialhögskolan i Lund bedrivna undervisningen
i psykologi. Ämbetet har vidare förklarat sig berett att efter hörande av
den nya linjenämnden för socionomutbildning vid universitetet i Lund
meddela de ytterligare föreskrifter i saken som kan anses erforderliga ur
integritetsskyddssynpunkt. Jag finner med hänsyn härtill ej skäl till vidare
uttalande i denna del.

Beträffande den av Fredrikssons väckta frågan om framställning till rege -

nt Riksdagen 1978/79. 2 sami. Nr I

482

ringen om tillsättande av utredning rörande vissa integritetsfrågor finner
jag mig i allt fall inte för närvarande beredd att väcka något förslag i detta
hänseende. Kopia av detta beslut skall emellertid tillställas statsrådet och
chefen för utbildningsdepartementet.

Stiftelser förvaltas av länsstyrelse. Frågor om tillsynen och om förvaltningens
överförande till kammarkollegiet

I ämbetsberättelsen 1975/76 redogörs på s. 288 f. för ett fall där JO framhöll
att landshövding inte bör vara ordförande i styrelsen för stiftelse som
står under länsstyrelsens tillsyn. Saken löstes i det fallet så att länsstyrelsens
tillsyn upphörde och stiftelsen i stället ställdes under tillsyn av kammarkollegiet.
I berättelsen omnämns på s. 291 att JO även i vissa andra fall
gjort samma påpekande. Även i dessa fall har sedermera saken ordnats så
att kammarkollegiet övertagit tillsynen av stiftelserna (i ett av fallen hade
dock landshövdingen i stället avsagt sig ordförandeskapet i stiftelsen).

Vid inspektion av länsstyrelsen i Kalmar län i december 1977 iakttog JO
Lundvik att tre stiftelser stod under länsstyrelsens förvaltning. Det var
Emily Lundqvists donationsfond (kapital 19.571 kr.), friherre Albert Rappes
donationsfond (kapital 200.254 kr.) och Linnerhielmska pensionsfonden
(kapital 4.296 kr.). Någon särskild revision av själva stiftelserna förekom
ej; däremot var länsstyrelsen som sådan föremål för revision av revisionskontoret
vid länsstyrelsernas organisationsnämnd.

JO beslöt inhämta yttrande från länsstyrelsernas organisationsnämnd i
frågan om den sålunda förekommande revisionen kunde anses tillfyllest.

Organisationsnämnden besvarade frågan med ja. Nämnden överlämnade
en promemoria från sitt revisionskontor vari anfördes bl. a.

Länsstyrelserna förvaltar sammanlagt ett 80-tal donationsfonder. Revisionskontoret
tog under januari 1978 kontakt med kammarkollegiets fondbyrå
för att undersöka om förvaltningen av donationsfonderna eventuellt
kan överföras dit. Fondbyrån har ställt sig positiv till denna tanke. Utredning
av förutsättningarna för en överflyttning pågår.

Organisationsnämnden anförde för egen del.

Från de synpunkter nämnden har att beakta är det positivt om förvaltningen
av donationsfonderna kan överföras till kammarkollegiet. Frågan
om kammarkollegiet kan överta förvaltningen utan tillskott av extra resurser
kan inte bedömas av nämnden.

483

Efter viss ytterligare utredning anförde JO Lundvik i beslut den 5 april
1978.

Åtskilliga rationaliseringsvinster skulle säkert kunna göras om förvaltningen
av de ifrågavarande fonderna överfördes på kammarkollegiets
fondbyrå.

Enligt vad jag inhämtat övar fondbyrån inte någon tillsyn över att vederbörande
donators föreskrifter om avkastningens användning iakttages.
Denna tillsyn ankommer i stället på det revisionskontor vartill myndigheten
hör. Vad angår länsstyrelserna utövas tillsynen av revisionskontoret
vid länsstyrelsernas organisationsnämnd och tillsynen avses — enligt vad
jag inhämtat — fortbestå även om själva förvaltningen av fonderna överflyttas
till kammarkollegiets fondbyrå.

Ur de synpunkter som JO har att företräda kan jag därför tillstyrka att
förvaltningen av fonderna överförs till kammarkollegiets fondbyrå.

Lantbruksnämnds åtgärder vid bristfällig renskötsel i koncessionssameby Efter

beslut av lantbruksnämndens i Norrbottens län rennäringsdelegation
den 18 december 1972 meddelade nämnden tillstånd (koncession) för
Erik och Herbert Sunna att intill utgången av år 1977 driva renskötsel inom
Sattajärvi koncessionsområde/sameby med ett visst antal egna renar samt
I 000 skötesrenar.

I skrivelse till lantbruksnämnden i augusti 1973 sade koncessionshavarna
upp vården av skötesrenarna med omedelbar verkan. Som skäl för uppsägningen
angav de dels att överenskommelse ej kunnat träffas med skötesrenägama
om ersättning för vården av renarna dels att vissa skötesrenägare
i Sattajärvi sameby ej ägde eller brukade jordbruksfastighet inom
koncessionsområdet varför de saknade rätt att enligt rennäringslagen inneha
renar.

Till följd av den uppkomna situationen beslöt lantbruksnämnden den 8
oktober 1973 att lämna samebyns styrelse uppdrag att tills vidare, dock
längst till den 31 mars 1974, ombesörja vården av skötesrenarna. Det för
styrelsen utfärdade interimistiska tillståndet förlängdes härefter vid skilda
tillfällen att gälla intill utgången av år 1975.

Erik och Herbert Sunna anförde besvär över beslutet. Sedan lantbruksstyrelsen
lämnat besvären utan bifall fullföljde de sin talan hos regeringen.

1 en skrivelse till JO riktade Karl Petäjävaara klagomål mot lantbruksnämndens
beslut att uppdra åt samebyns styrelse att handha vården av
skötesrenarna. Petäjävaara hävdade att beslutet stred mot rennäringslagens
bestämmelser då samebys styrelse ej kan ges koncession. Efter före -

484

tagen utredning fann ställföreträdande JO Tor Sverne i beslut den 7 oktober
1974 att lantbruksnämndens åtgärd visserligen torde ha saknat stöd i
rennäringslagen men att han mot bakgrund av de exceptionella omständigheterna
som rådde i samebyn ej ville lägga lantbruksnämnden till last som
tjänstefel att den lämnat ifrågavarande uppdrag till styrelsen.

Under åren 1974 och 1975 gjorde lantbruksnämnden flera försök att
medla och överbrygga rådande motsättningar i samebyn mellan å ena sidan
koncessionshavama Sunna och å andra sidan skötesrenägarna. Några resultat
av dessa försök uppnåddes ej. Efter ansträngningar från samebyns
sida att fä tag i en formellt behörig koncessionshavare som kunde överta
vården av skötesrenama behandlades i rennäringsdelegationen den 1 december
1975 en ansökan från en finsk same om koncession i Sattajärvi
sameby för 1000 skötesrenar och 50 egna renar. Ansökan bifölls av lantbruksnämnden
samma dag för tiden 1.1.1976-31.12.1977.

Den 18 mars 1976 avgjorde regeringen de av Erik och Herbert Sunna
fullföljda besvären över lantbruksnämndens beslut den 8 oktober 1973. Regeringen
fann därvid, med hänvisning till att renskötseln inom samebyn
blivit bristfällig, att lantbruksnämnden enligt 72 § rennäringslagen borde
ha sökt träffa överenskommelse mellan koncessionshavama och samebyns
styrelse och om detta ej lyckats anmäla saken till länsstyrelsen för
förordnande av syssloman. Då lantbruksnämndens uppdrag till samebyns
styrelse att ombesörja vården av renarna emellertid upphört i och med förordnandet
av den finske samén lämnade regeringen besvären utan åtgärd.

Även lantbruksnämndens beslut den 1 december 1975 blev föremål för
besvär av Erik och Herbert Sunna. Sedan den finske samén lagförts i hemlandet
för renstöld återkallades emellertid koncessionen för honom i juni
1976. Lantbruksstyrelsen avskrev med hänvisning härtill de anförda besvären.

Efter hänvändelse av koncessionsinnehavama Sunna till lantbruksstyrelsen
anordnades i juni 1976 överläggningar mellan parterna i avsikt att
uppnå en överenskommelse om renskötseln i samebyn. Närvarande var,
förutom företrädare för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnden, en
representant från svenska samernas riksförbund. De förnyade medlingsförsöken
strandade. Då skötesrenarna i byn saknade juridiskt ansvarig
vårdare efter den finske samén, gjorde lantbruksnämnden framställning
hos länsstyrelsen om förordnande av syssloman för samebyn. Länsstyrelsen
förordnade den 4 november 1976 Fritz Kalla till syssloman för samebyn
intill utgången av år 1977.

Länsstyrelsens beslut är efter besvär för närvarande föremål för kammarrättens
i Sundsvall prövning.

Med hänvisning till bl. a. de förhållanden för vilka ovan redogjorts riktade
Sven-Eric Sunna i en skrivelse till JO den 1 november 1976 i ett flertal
hänseenden klagomål mot lantbruksnämndens agerande i koncessionsfrågan.
Sunna klandrade, liksom tidigare Petäjävaara, lantbruksnämndens

485

uppdrag åt samebyns styrelse att handha vården av skötesrenarna och
hävdade att detta var olagligt. Lantbruksnämnden hade genom beslutet tagit
ställning för skötesrenägarna i konflikten med koncessionshavarna
Sunna. Detta stred mot de krav på opartiskhet vilka kan ställas på en statlig
myndighet. Än märkligare och likaledes olagligt var lantbruksnämndens
beslut att meddela koncession för den finske samén. Enligt klaganden
medgav ej rennäringslagen någon renskötselrätt för utländska samer i Sverige.
Klaganden hävdade att lantbruksnämnden, i stället för de lagstridiga
beslut den fattat i saken, borde ha gjort en framställning till länsstyrelsen
om förordnande av syssloman för samebyn. (Syssloman hade vid tiden för
klagandens anmälan i november 1976 ännu ej förordnats av länsstyrelsen).
Klaganden hemställde att JO skulle pröva lantbruksnämndens åtgärder i
ärendet.

Efter remiss inkom lantbruksnämnden med yttrande i vilket redogjordes
för rådande förhållanden inom Sattajärvi koncessionsområde och lantbruksnämndens
olika beslut i saken.

1 avgivna påminnelser vidhöll klaganden den kritik han framfört mot
nämnden. Han hävdade vidare, att majoriteten av skötesrenägarna i Sattajärvi
sameby saknade rätt att inneha skötesrenar då skötesrenägama ej ägde
eller brukade jordbruksfastighet inom koncessionsområdet.

I anledning av klagandens påståenden infordrades förnyat yttrande från
lantbruksnämnden. I yttrandet vid vilket fogades viss utredning, bl. a. renlängd
för Sattajärvi koncessionsområde för år 1976 och en vid länsstyrelsen
i Norrbottens län upprättad promemoria över skötesrenägarnas fastighetsinnehav
i samebyn, tillbakavisade lantbruksnämnden klagandens uppgifter.
Sålunda framgick enligt lantbruksnämnden att samtliga skötesrenägare
med undantag av två uppfyllde rennäringslagens krav om att äga eller
bruka jordbruksfastighet inom byn.

Klaganden inkom med ytterligare skrifter i saken, vilka innehöll ytterligare
påståenden om fel av lantbruksnämnden i skilda hänseenden.

I ärendet har slutligen upplysts att två koncessionstillstånd sedan den 1
januari 1978 utfärdats för Sattajärvi sameby. Det ena tillståndet innehas av
Herbert Sunna medan annan koncessionshavare handhar vården av byns
skötesrenar.

Regeringens, lantbruksstyrelsens, länsstyrelsens och kammarrättens i
Sundsvall akter i ovannämnda besvärsärenden har varit tillgängliga vid
ombudsmannaexpeditionen under beredningen av förevarande ärende.

Vid ärendets avgörande den 18 april 1978 anförde JO Uhlin.

Innan jag går närmare in på klagomålen vill jag mera allmänt beröra bakgrunden
till och det huvudsakliga innehållet i den nuvarande rennäringslagens
bestämmelser om renskötsel.

486

Rennäringen i Sverige reglerades fram till år 1971 av lagen den 18 juli
1928 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, den s. k. renbeteslagen.
Lagen tillerkände länsstyrelser och den under dem lydande särskilda
administrationen för rennäringen, lappväsendet, vittgående befogenheter
vad avsåg renskötseln. Näringsutövarna - samema - saknade även i
frågor som rörde deras inbördes förhållanden i åtskilliga fall rätt att själva
bestämma. De av länsstyrelserna utfärdade byordningarna innehöll vidare
ett flertal föreskrifter enligt vilka länsstyrelsen eller lappväsendets tjänstemän
hade att besluta rörande lappbyarnas inre angelägenheter.

Denna detaljreglering utsattes mot bakgrund av samhällsutvecklingen i
övrigt efterhand för en allt starkare kritik främst från samernas egna organisationer.
Samerna hävdade att rennäringen och dess utövare var ställda
under statligt förmyndarskap.

1971 års rennäringslag (1971:437) innebar i detta hänseende en ändring
mot vad som tidigare gällt. Ett av huvudsyftena bakom lagen var nämligen
att i största möjliga utsträckning överlåta åt samerna själva att bestämma
om renskötselns organisation och om sina egna ekonomiska angelägenheter.
Den gamla ordningen, med tyngdpunkten förlagd till myndighetsavgöranden,
avlöstes av en tidsenlig självstyrelse för rennäringens utövare.
Den lokala administrationen ankommer sålunda numera på samebyn som
inom vissa ramar bestämmer om sättet för renskötselns utövande. Samebyns
styrelse tillvaratar medlemmarnas gemensamma intressen och företräder
medlemmarna gentemot myndigheter och andra utomstående. Medlemmarnas
rätt att deltaga i handhavandet av samebyns angelägenheter utövas
på bystämma. Organisationen kan sägas bygga på en princip om samverkan
mellan de renskötande medlemmarna i byn liknande den som gäller
i fråga om ekonomiska föreningar.

Enligt 86 § rennäringslagen skall bestämmelserna om sameby och dess
förvaltning i tillämpliga delar gälla även i sameby för koncessionsrenskötsel,
vilken är den typ av renskötsel som bedrivs i Sattajärvi.

Regler om koncessionsrenskötsel infördes första gången i 1928 års renbeteslag
och intogs där under rubriken "Om renskötsel å vissa trakter nedom
lappmarksgränsen” i 57—58 §§. Dessa stadganden innebar lösningen
av en gammal stridsfråga. Under de tidigare renbeteslagarnas giltighetstid
hade renskötsel i Norrbottens län nedanför lappmarksgränsen ej varit tilllåten
under sommartid. Trots förbudet hölls emellertid renar sedvanemässigt
under hela året i vissa socknar nedanför lappmarksgränsen. Sedan försök
att avskaffa denna renskötsel misslyckats valde lagstiftaren att anvisa
lagliga former för näringens utövande.

Av det utredningsarbete som låg till grund för lagstiftningen (prop.
1928:43, s. 173-197) kan utläsas att denna förestavades av sociala skäl.
Renen hade nämligen i dessa områden en icke oväsentlig betydelse för
ortsbefolkningen dels såsom dragdjur dels som ett tillskott till den allmänna
hushållningen. Ortsbefolkningens renar hölls i vård hos de ”skogslap -

487

pär” som vistades på trakten med egna renar och beredde därigenom även
”lapparna” ett ekonomiskt utbyte. Ett förbud mot renskötseln hade sålunda
medfört ekonomiska konsekvenser såväl för ortsbefolkningen som för
”lapparna”.

Enligt 57 § i 1928 års lag kunde hädanefter renskötselberättigad ”lapp”
få tillstånd (koncession) till skogsrenskötsel på sådana trakter i Norrbottens
län nedom lappmarksgränsen där renskötsel av ålder förekommit. En
förutsättning härför var dock att det förelåg behov för en väsentlig del av
traktens befolkning, att renskötsel fortfarande bedrevs på trakten. Detta
krav torde ha haft sin grund i att marken inom koncessionsområdena till
stor del var i enskild ägo och ej som ovanför lappmarksgränsen till övervägande
del ägdes av kronan.

Koncessionsrenskötseln organiserades i lappbyar. Om koncession innefattade
rätt för ”lappen” att inneha skötesrenar fick de som var bosatta
inom lappbyn och där ägde eller brukade jordbruksfastighet på vissa villkor
ha skötesrenar i vård hos ”lappen”, dock ej fler än 20 för hushåll. Skötesrenägarna
ansågs tillhöra lappbyn varav följde att de ägde rätt att deltaga
i byns överläggningar och beslut. Denna rätt var dock begränsad till frågor
som rörde skötesrenägarnas rätt såsom renägare i byn.

De former i vilka koncessionsrenskötseln kom att utövas efter införandet
av bestämmelserna därom i 1928 års lag har belysts i de rennäringssakkunnigas
betänkande (SOU 1968:16) vilket låg till grund för 1971 års rennäringslag.
Enligt de sakkunniga (s. 234) skilde sig formerna för renskötselns
drivande inom koncessionsområdena i viktiga avseenden från vad som tilllämpades
i övriga delar av renskötselområdet. Ehuru tillståndet att driva
ifrågavarande slag av renskötsel lämnades en viss person som måste vara
renskötselberättigad var det i praktiken varken koncessionshavaren eller
lappbyn som huvudsakligen bestämde om renskötseln. I stället hade i de
flesta koncessionslappbyarna inrättats s. k. renägarföreningar som handhade
viktigare med renskötseln sammanhängande frågor. För den löpande
verksamheten svarade föreningens styrelse eller en verkställande ordförande.
Renskötseln inom föreningens verksamhetsområde förestods av en
samisk renvårdare som i egenskap av koncessionshavare var ansvarig för
ordningen i renskötseln. Enligt de sakkunniga saknades anledning att frångå
den ordning för renskötselns bedrivande som utvecklats i koncessionsområdena.
I själva verket innebar de sakkunnigas förslag att även den vanliga
renskötseln avsågs bli organiserad efter de principer som redan tillämpades
i koncessionslappbyarna. Den av de sakkunniga föreslagna renbyorganisationen
(i lagen kallade samebyar) ansågs sålunda vara väl lämpad för
koncessionsrenskötseln med vissa jämkningar.

1 anslutning till kap. 7 § 3 i sitt förslag till rennäringslag uttalade de sakkunniga
härom.

488

I fråga om medlemskapet föreslås den betydelsefulla skillnaden mellan
koncessionsbyarna och övriga renbyar att i de förra skötesrenägarna skall
anses som medlemmar av byn, vilket de ej behöver vara i en vanlig renby.
Skillnaden sammanhänger med att koncessionsrenskötseln i regel är beroende
av att skötesrenägarna, dvs. ägare och brukare av jordbruksfastigheter
inom koncessionsområdet, är villiga att upplåta sina marker till renbetning.
något som knappast kan antagas bli fallet om de ej får möjlighet
att påverka planeringen och ledningen av byns renskötsel. Medbestämmanderätten
bör dock. liksom nu är fallet, endast omfatta frågor som rör
deras rätt som renägare i byn. I sådana frågor avses omröstningen på renbyns
stämma i regel skola ske efter reninnehav. — För att skötesrenägarna
skall få deltaga i avgörandet av ärenden som angår dem föreslås, att de i sådana
frågor skall räknas som renskötande medlemmar.

I förslaget till lagtext uttryckte de sakkunniga saken så att ”skötesrenägarna
får ej deltaga i överläggningar och beslut i andra frågor än som rör
deras rätt som renägare. 1 dessa frågor räknas skötesrenägarna som renskötande
medlem”.

Sammanfattningsvis förordade de sakkunniga att renbeteslagens regler
om koncessionsrenskötsel överfördes till den nya lagstiftningen utan större
sakliga ändringar. I prop. 1971:51 konstaterade dep.chefen att de regler
som de sakkunniga föreslagit för koncessionsrenskötsel i sak väsentligen
överensstämde med renbeteslagens regler härom. Reglerna överfördes till
85-89 §§ rennäringslagen. Av dessa stadganden återges här 85-87 §§.

85 § Den som är renskötselberättigad kan få tillstånd (koncession) att
driva renskötsel i Norrbottens län nedanför lappmarksgränsen inom område
där renskötsel av ålder förekommer under hela året. Koncession kan innefatta
rätt att mottaga skötesrenar från ägare eller brukare av jordbruksfastighet
inom koncessionsområdet.

Koncession får lämnas endast om fortsatt renskötsel inom området är
till gagn för ortsbefolkningen och endast om den som söker koncession kan
antagas komma att driva renskötseln på ett ändamålsenligt sätt.

Koncession meddelas för viss tid, högst tio år.

86 § För renskötseln inom koncessionsområde skall finnas sameby.
Medlem i sådan sameby är koncessionshavaren. dennes make och hemmavarande
barn, renskötselberättigad som biträder koncessionshavaren i
renskötseln och ägare av skötesrenar inom koncessionsområdet.

Bestämmelserna om sameby och dess förvaltning gäller i tillämpliga delar
i fråga om sameby för koncessionsrenskötsel. Skötesrenägare anses
därvid som renskötande medlem. Koncessionshavaren leder under styrelsens
inseende renskötseln inom byn.

87 § Fråga om koncession prövas av lantbruksnämnden.

Beträffande skötesrenägamas ställning i samebyn är här att märka den
utformning andra stycket av 86 § fått jämfört med 7 kap. 3 § i de sakkunnigas
förslag. Lydelsen av 86 § andra stycket jämförd med 59 § p. 2, vilket
senare stadgande i huvudsak endast tillägger renskötande medlem rösträtt
i en vanlig sameby (alltid en same), synes innebära en förändring av skö -

489

tesrenägarnas rättsliga ställning i koncessionssamebyn i förhållande till
vad som gällt enligt renbeteslagen och som föreslogs gälla av de sakkunniga.

Det torde förhålla sig så att medlemmarna i en koncessionssameby till
övervägande del utgörs av icke samer vilka genom innehav av fastighet
äger rätt att ha skötesrenar i vård hos samen/koncessionshavaren. Enär
skötesrenägare i en koncessionsby enligt stadgandet i 86 § andra stycket
skall anses som renskötande medlem blir förhållandena då det gäller inflytandet
över samebyns angelägenheter annorlunda i en koncessionsby än i
en vanlig sameby.

I fråga om rösträtt och beslut på bystämma i vanlig sameby gäller enligt
59 § rennäringslagen i huvudsak följande regler. Varje myndig medlem
(alltid samer) har en röst i fråga som rör t. ex. utseende av ordförande på
bystämma eller av revisor eller beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen. I
övriga frågor tillkommer rösträtt endast renskötande medlem, som därvid
har en röst för varje påbörjat hundratal renar.

Tillämpade på en koncessionsby innebär dessa regler — eftersom skötesrenägare
(icke samer) skall anses som renskötande medlemmar — att
vid utseende av ordförande o. dyl. samerna alltid är minoritet. I frågor av
annat slag — däribland frågor om koncessionshavarens eget reninnehav —
blir inflytandet på bystämman beroende av antalet renar som innehas å ena
sidan av koncessionshavaren och å den andra av skötesrenägarna. Detta
synes kunna leda till bl. a. den konsekvensen att om antalet sameägda renar
är mycket stort i förhållande till antalet skötesrenar inom samebyn får
koncessionshavaren det dominerande inflytandet på bystämman i angelägenheter
av detta slag. Detta kan i sin tur få den följden, att det skydd med
hänsyn till sitt markinnehav som skötesrenägare tillförsäkrats blir begränsat.

Om å andra sidan antalet sameägda renar är mindre eller ungefär lika
stort som sammanlagda antalet skötesrenar och antalet skötesrenägare är
stort får de senare det avgörande inflytandet på bystämman, eftersom redan
innehavet av en enda ren ger en röst.

Jag har ansett det erforderligt att relativt utförligt uppehålla mig vid de
förhållanden som ovan skisserats, då det är svårt att frigöra sig från intrycket
att mycket av vad som i realiteten ligger bakom de djupgående motsättningarna
i Sattajärvi sameby kan hänföras till den oklarhet som synes råda
om samemas och skötesrenägamas ställning i koncessionsbyn och att denna
oklarhet återspeglas i klagomålen mot lantbruksnämnden i detta ärende.

När jag nu mot den angivna bakgrunden övergår till att granska klagomålen
begränsar jag min prövning till de särskilda frågor vilka tidigare redovisats.

490

Uppdraget åt samebystyrelsen

Av utredningen i ärendet framgår att det samarbete mellan en samebys
medlemmar som framstår som en av förutsättningarna för att renskötseln
skall kunna bedrivas ändamålsenligt allvarligt försämrades i Sattajärvi redan
under sommaren 1973 och att motsättningarna mellan koncessionshavarna
och skötesrenägarna därefter ytterligare skärpts. Orsakerna härtill
var, såvitt framgår av de handlingar jag tagit del av, oenighet mellan parterna
dels om den ekonomiska ersättningen till koncessionshavarna dels
om vissa rättsliga tolkningsfrågor sammanhängande med rennäringslagens
regler om medlemsskap i sameby och rösträttsregler vid bystämma.

Då Erik och Herbert Sunna sade upp vården av skötesrenarna stod
dessa utan tillsyn eftersom skötesrenägarna själva saknar renskötselrätt.
Lantbruksnämndens åtgärd att i detta läge uppdra åt samebyns styrelse att
handha vården av skötesrenarna har som nämnts tidigare prövats av JO.
Sedermera har regeringen i sitt beslut av den 18 mars 1976 funnit att lantbruksnämnden
redan vid detta tillfälle bort aktualisera frågan om sysslomannaskap
för samebyn enligt reglerna i 72 § rennäringslagen. Till detta
vill jag för egen del endast tillägga följande.

Av förarbetena till rennäringslagen (prop. 1971:51 s. 193) framgår att
möjligheten att anordna tvångsförvaltning genom syssloman bör tillgripas
endast som en yttersta utväg för att få en bristfällig renskötsel sanerad. En
sådan ordning bör enligt dep.chefen endast anlitas av lantbruksnämnden
då det visat sig omöjligt att på annat sätt vinna rättelse. Sysslomannen,
som ej behöver vara same, övertar nämligen bystämmans och samebystyrelsens
funktioner och får närmast ställning och befogenheter jämförbara
med en konkursförvaltares. Tillgripes denna utväg återstår ju ej mycket av
rennäringslagens intentioner om en ökad självbestämmanderätt för samerna.
Med beaktande härav är det förståeligt att lantbruksnämnden tvekade
att tillgripa denna extraordinära åtgärd. En annan sak är att det mot bakgrund
av den senare utvecklingen kan konstateras att ett sysslomannaförordnande
redan vid denna tidpunkt hade varit att föredra.

Koncessionen till den finske samén

Klaganden har hävdat att lantbruksnämndens beslut att lämna koncession
till den finske samén strider mot rennäringslagen eftersom koncession
endast skulle kunna ges till svenska samer. Rennäringslagen själv ger inget
entydigt besked på denna punkt. Enligt 85 § kan den som är renskötselberättigad
få tillstånd (koncession) att driva renskötsel i Norrbottens län nedanför
lappmarksgränsen i de trakter där renskötsel av ålder förekommer
under hela året.

Renskötselberättigad är i sin tur enligt 1 § rennäringslagen den som är av
samisk härkomst om hans fader eller moder eller någon av hans far- eller
morföräldrar haft renskötsel som stadigvarande yrke. Frågan om endast
svenska samer är renskötselberättigade, är dock härigenom ej besvarad.

491

Ett studium av förarbetena (SOU 1968:16 s. 59—60 jämförd med prop.
1971: 51 s. 154- 155) ger ej mer vid handen än att lagstiftaren avsett att endast
same vars föräldrar eller far-morföräldrar drivit renskötsel här i riket
är renskötselberättigad här. Frågan om svenskt medborgarskap berördes
ej i förarbetena.

Sammanfattningsvis torde det alltså förhålla sig så att en finsk same ej
genom sitt medborgarskap är diskvalificerad att driva renskötsel här i landet.
Förutsättningen för att denna rätt skall föreligga är dock att vederbörandes
föräldrar eller dessas föräldrar haft renskötsel som stadigvarande
yrke i Sverige. Det är naturligtvis tänkbart att en sådan situation förelegat
vad gäller den finske samén men det förefaller dock mindre sannolikt.
Mycket talar alltså enligt min mening för att lantbruksnämnden redan av
sist angivna skäl varit förhindrad att lämna koncession till den aktuelle
finske samén.

Skötesrenägarnas ställning

Enligt 85 § rennäringslagen kan koncession innefatta rätt att mottaga
skötesrenar från ägare eller brukare av jordbruksfastighet inom koncessionsområdet.
Klaganden har hävdat att majoriteten av skötesrenägarna i
Sattajärvi skulle vara olagliga eftersom de ej uppfyller rennäringslagens
ovannämnda krav. Den av lantbruksnämnden förebragta utredningen på
denna punkt ger dock vid handen att klagomålen med något undantag med
hänsyn till gällande rättsregler är ogrundade. Jag uppehåller mig ej vidare
vid denna fråga men hänvisar till vad jag tidigare anfört i detta hänseende.

Sysslomannaförordnande enligt 72 § rennäringslagen

Jag har tidigare redovisat mina principiella överväganden i denna del.
Härtill är endast att lägga att länsstyrelsens förordnande av syssloman för
Sattajärvi i november 1976 är föremål för kammarrättens i Sundsvall prövning.
Frågan synes för övrigt numera ha förfallit i och med att lantbruksnämnden
som nämnts från och med den 1 januari 1978 utfärdat nya koncessionstillstånd
för Sattajärvi sameby.

Avslutning

Som framgått kan invändningar riktas mot vissa av lantbruksnämndens
beslut i den utdragna koncessionstvisten i Sattajärvi sameby. Såväl uppdraget
till samebyns styrelse som koncessionstillståndet för den finske
samén torde sakna stöd i rennäringslagen och framstår i efterhand som
mindre lämpliga åtgärder för att komma till rätta med den uppkomna konflikten.
Mot bakgrund av de motsättningar som rådde i samebyn, på vilka
Erik och Herbert Sunnäs uppsägning av skötesrenarna var ett tecken, hade
lantbruksnämnden på ett tidigare stadium haft fog för att föranstalta om
att syssloman förordnades. Nämndens tvekan att initiera en sådan ingripande
åtgärd framstår dock av skäl som ovan redovisats som förståelig.

492

Jag har inte kunnat finna att utredningen ger stöd för klagandens påstående
att lantbruksnämndens åtgärder förestavats av obehöriga hänsynstaganden
till någon av parterna i konflikten. I stället torde få konstateras att
förhållandena i samebyn ej utgjort en lämplig grundval för bedrivandet av
koncessionsrenskötsel, då det för en ändamålsenlig renskötsel nödvändiga
samarbetet mellan parterna ej stått att åstadkomma.

Det finns sannolikt flera orsaker till de uppkomna misshälligheterna vilka
synes beröra inte enbart Sattajärvi sameby. En tänkbar orsak kan vara
ändrade näringspolitiska förhållanden inom de trakter varom det här är fråga.
Behovet för ortsbefolkningen att hålla ren som dragdjur och som tillskott
till den allmänna hushållningen (prop. 1928: 43) kan ha blivit allt
mindre framträdande. Dessa och andra omständigheter gör att det kan ifrågasättas
om rennäringslagens reglering av skötesrenägarnas ställning i
koncessionssamebyn är helt lämplig med hänsyn till rådande faktiska förhållanden.

Ett visst stöd för en sådan uppfattning synes vara att hämta i ett av lantbruksstyrelsen
till regeringen den 13 oktober 1975 avgivet yttrande i anledning
av en framställning om förhållanden i Muonio, Sattajärvi och Pirttijärvi
koncessionssamebyar. Lantbruksstyrelsen synes i yttrandet ställa sitt
hopp till ett biläggande av tvistigheterna genom klarläggande uttalanden av
kammarrätt och regeringsrätt efter fullföljda besvär.

För egen del har jag svårt att se att någon varaktig lösning på de uppkomna
problemen kan vinnas den vägen. Å andra sidan ger mig det material
jag haft till förfogande inte tillräcklig grund för att bedöma om särskilda
åtgärder kan vara påkallade. Än mindre är det möjligt för mig att ge anvisningar
på tänkbara lösningar. Då förhållandena emellertid är ägnade att
inge bekymmer för framtiden anser jag mig böra för kännedom översända
ett exemplar av detta beslut till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet.

Länsbostadsnämnds handläggning av besvärsärende rörande ansökan
om bostadsbidrag

Förmedlingsorganet i Lidingö kommun beslöt den 18 maj 1977 att avslå
en av Kerstin Eriksson och hennes make gjord ansökan om bostadsbidrag
avseende år 1977 under hänvisning till att makarnas bidragsgrundande inkomst
var för hög. Kerstin Eriksson anförde besvär över beslutet den 25
maj 1977 hos länsbostadsnämnden i Stockholms län (dnr 46-628/77). Hon
åberopade därvid att familjens inkomst för 1977 väntades minska med så
stort belopp att bidrag kunde utgå. 1 en skrift till JO av den 29 januari 1978
uppgav Kerstin Eriksson att länsbostadsnämnden — trots särskild begäran

493

därom - vägrat att fatta beslut i besvärsärendet. Anledningen därtill syntes
vara att Kerstin Eriksson ej efterkommit en anmodan av nämnden att
på visst sätt komplettera besvärshandlingarna.

Genom remiss den 3 februari 1978 anmodades länsbostadsnämnden att
inkomma med yttrande över klagomålen. Nämnden anförde följande.

Besvär över förmedlingsorganets beslut avseende ansökan om bostadsbidrag
för 1977 inkom 1977-05-27. Ärendet översändes 1977-06-02 till kommunen
med begäran att handlingarna i ärendet skulle insändas.

Sedan ärendet återkommit från kommunen skrev nämnden till klaganden
och begärde in komplettering med avskrifter av självdeklarationer för
1975 års inkomster. Vidare skulle de uppgivna inkomstuppgifterna för 1977
styrkas då något intyg från mannens arbetsgivare inte fanns med (på den
blankett som sänts till klaganden från förmedlingsorganet hade strukits för
att uppgifterna om inkomst skulle styrkas).

Vissa kompletteringar inkom från klaganden i augusti 1977, men fortfarande
saknades intyget angående mannens inkomst.

Nytt brev sändes till klaganden med begäran om denna uppgift. Klaganden
har i svar på detta brev förklarat att hon vill att ärendet skulle behandlas
på förefintligt material. 1 oktober 1977 ringde nämnden upp klaganden
och förklarade att nämnden inte kunde taga upp ärendet till prövning då
man enligt anvisningarna till förordningen om bostadsbidrag måste ha
styrkta uppgifter vid omprövning på grund av inkomstminskning. Klaganden
lovade skaffa intyg och skicka in detta.

1978-01-22 skriver klaganden och kräver beslut trots att den begärda
kompletteringen ännu inte inkommit varför nämnden 1978-01-27 meddelat
att behandling av ärendet kan göras när intyget inkommit.

Nämnden har med ledning av klagandens skrivelse till JO ansett att klaganden
inte önskar komplettera ärendet varför nämnden genom beslut
1978-02-20 avskrivit ärendet från vidare handläggning enär erforderliga
uppgifter för bedömning ej inkommit.

Med ledning av klagandens uppgifter om bruttoinkomster för 1975 enligt
insända deklarationer och uppgiven ostyrkt uppgift om inkomst för 1977
skulle familjen ha kunnat beviljats ett statskommunalt bostadsbidrag med
23 kronor i månaden. Nämnden hade därför velat ge klaganden en chans
att få detta bidrag innan ärendet avskrevs.

Det i nämndens yttrande omnämnda avskrivningsbeslutet av den 20 februari
1978 har följande lydelse.

Besvären avser förmedlingsorganets beslut den 18.5.1977 att avslå klagandens
och hennes makes ansökan om bostadsbidrag. Beslutet har motiverats
med att familjens bidragsgrundande inkomst enligt 1976 års statliga
taxering inte medger bostadsbidrag för 2 barn. Omprövning enligt bestämmelserna
i §7 har inte kunnat göras då beräknad bidragsgrundande inkomst
på 60800 kr var för hög och inkomstuppgifterna inte var styrkta.

Klaganden anhåller att ärendet måtte omprövas.

Förmedlingsorganet har den 6.6.1977 översänt ärendet för behandling.

Erforderliga uppgifter för ärendets bedömning har trots påminnelser inte
inkommit till länsbostadsnämnden.

494

Nämnden avskriver därför ärendet från vidare handläggning.
Avskrift av detta beslut tillställes förmedlingsorganet för kännedom.

Kerstin Eriksson yttrade sig över vad nämnden anfört.

Vid ärendets avgörande den 16 maj 1978 anförde JO Uhlin.

I bostadsstyrelsens verkställighetsföreskrifter och anvisningar till 7§
förordningen (1976: 263) om statliga bostadsbidrag till barnfamiljer stadgas
för ett fall som det förevarande att sökanden med intyg från arbetsgivare
e.d. skall styrka de inkomstuppgifter som skall ligga till grund för förmedlingsorganets
prövning. Då Kerstin Eriksson ej styrkt uppgifterna i sin ansökan
om bostadsbidrag har länsbostadsnämnden haft fog för åtgärden att
anmoda henne att komplettera besvärsskrivelsen i angivet hänseende. På
grund av stadgandet i 8§ förvaltningslagen om myndighets vägledningsplikt
var länsbostadsnämnden också skyldig att vägleda Kerstin Eriksson
om vad hon hade att iakttaga för att kunna ta till vara sin rätt i saken. Detta
skedde genom skrivelse från nämnden till Kerstin Eriksson den 4 juli 1977.
Så långt har jag inget att erinra mot nämndens handläggning.

Kerstin Eriksson kompletterade därefter besvären genom att inge kopior
av de efterfrågade självdeklarationerna. Det begärda intyget från arbetsgivaren
ingavs dock ej. Samtidigt hemställde Kerstin Eriksson i skrift
av den 23 augusti 1977 att nämnden skulle fatta beslut i ärendet på föreliggande
utredning. Efter ytterligare skriftväxling upprepade Kerstin Eriksson
sin hemställan den 22 januari 1978. Först efter det att Kerstin Eriksson
vänt sig till JO tog nämnden ställning till besvären då den fattade det ovan
angivna avskrivningsbeslutet.

Länsbostadsnämndens handläggning av besvären efter det att Kerstin
Eriksson begärt att ärendet skulle avgöras i augusti 1977 har varit otillfredsställande.
Dels har handläggningen dragit ut på tiden, dels har nämnden
undandragit sig att i sak ta ställning till besvären, och dels har ärendet
avgjorts utan att besvärshänvisning meddelats.

En myndighet är i princip alltid skyldig att i sak pröva en framställning
eller besvär av en därtill berättigad (saklegitimerad) person. Endast om besvären
är så bristfälliga att de är otjänliga som underlag för ärendets handläggning
kan myndigheten underlåta sakprövning och i stället välja att avvisa
besvären. Detta får dock ske först sedan parten fått tillfälle att bota
vad som brister och underrättats om att underlåtenhet härutinnan kan
medföra att talan ej upptages till prövning, (jfr RÅ 1975:69 och Hellners,
Förvaltningslagen med kommentarer, s. 102).

Uppenbart är att den omständigheten att Kerstin Eriksson ej styrkt inkomstuppgifterna
i ansökan om bostadsbidrag ej kunnat föranleda att hennes
talan avvisades eller att ärendet - såsom nu blev fallet - avfördes från
vidare handläggning (avskrevs). Länsbostadsnämnden borde i stället ha

495

sakprövat besvären varvid nämnden, med hänvisning till att Kerstin Eriksson
ej styrkt ifrågavarande inkomstuppgifter, varit oförhindrad att ogilla
hennes besvärstalan.

Att Kerstin Eriksson ej önskade tillföra ärendet ytterligare utredning till
stöd för sin talan borde ha stått klart för nämnden redan efter hennes skrivelse
i augusti 1977. För att undvika onödigt dröjsmål i handläggningen
skulle nämnden därför redan vid detta tillfälle ha skilt sig från ärendet i enlighet
med det tidigare sagda. Nämnden borde därvid enligt 18 § förvaltningslagen
ha underrättat Kerstin Eriksson om vad hon haft att iakttaga
vid talan mot beslutet. Detta gäller för övrigt även nämndens avskrivningsbeslut
den 20 februari 1978, då beslutet uppenbarligen gått Kerstin Eriksson
emot.

Hälsovårdsnämnd föreläde en fastighetsägare att anskaffa sopkärl
m. m. Beslutet överklagades. Innan besvären prövats meddelade hälsovårdsnämnden
förnyat föreläggande, denna gång vid vite. Kritik
av sistnämnda åtgärd

Sven Jonsson anförde klagomål hos JO mot hälsovårdsnämnden i Nybro
kommun. Han sade sammanfattningsvis: Jonsson äger fastigheten Ebbehult
2:6 i Nybro kommun. Vid sammanträde den 15 augusti 1977 beslöt
hälsovårdsnämnden att förelägga Jonsson i egenskap av fastighetens ägare
att snarast möjligt och senast den 1 september 1977 anskaffa godkända
sopkärl och placera dem på visst angivet sätt på fastigheten. Jonsson anförde
besvär över beslutet hos länsstyrelsen i Kalmar län inom föreskriven
tid och yrkade "befrielse från den kommunala sophämtningen”. Vid nytt
sammanträde den 3 oktober 1977 beslöt hälsovårdsnämnden att vid vite
om 500 kr. förelägga Jonsson att snarast möjligt och senast den 1 november
1977 vidtaga de med föreläggandet av den 15 augusti 1977 avsedda åtgärderna.
Jonsson besvärade sig även över detta föreläggande hos länsstyrelsen.
I klagomålen till JO framhöll Jonsson att nämnden ej ägt meddela
något vitesföreläggande eftersom Jonsson anfört besvär över det första
föreläggandet.

Efter remiss inkom hälsovårdsnämnden med yttrande över klagomålen.
Nämnden anförde därvid bl. a. följande.

Hälsovårdsnämndens protokoll av 1977-08-15 justerades 1977-08-29 och
blev därefter expedierat till mottagaren först 1977-09-09 bl. a. beroende på
en större anhopning av liknande ärenden samt bristande personalresurser.
Försändelsen utkvitterades av mottagaren 1977-09-13.

Besvärsskrivelse i ärendet ingavs till länsstyrelsen 1977-09-30 vilken med
hemställan om yttrande ankom till hälsovårdsnämnden 1977-10-04, dvs.

496

dagen efter det att ärendet blivit föremål för vidare handläggning i hälsovårdsnämnden.
Olyckliga omständigheter har sålunda medverkat till att
den vidare handläggningen i hälsovårdsnämnden föregick en besvärsprövning.

Länsstyrelsen har emellertid sedermera genom beslut 1978-02-06 undanröjt
hälsovårdsnämndens beslut av 1977-10-03 och därmed får hälsovårdsnämndens
tidigare beslut av 1977-08-15 anses gällande i avvaktan på slutlig
prövning i överinstans. Hälsovårdsnämnden har ej framfört erinringar mot
länsstyrelsens beslut.

Jonsson bemötte nämndens yttrande. Beträffande den fortsatta handläggningen
av Jonssons besvär inhämtades, att länsstyrelsen genom två
skilda beslut den 6 februari 1978 avgjort ärendena. Länsstyrelsen undanröjde
därvid hälsovårdsnämndens föreläggande vid vite av den 3 oktober
1977 (11.44-3646-1977). Däremot gjorde länsstyrelsen ej annan ändring i
nämndens föreläggande av den 15 augusti 1977 än att den tid inom vilken
Jonsson skulle ha efterkommit föreläggandet att anskaffa sopkärl bestämdes
till den 15 mars 1978 (11.44-3340-1977). Över det sist nämnda beslutet
anförde Jonsson besvär till kammarrätten i Jönköping. Kammarrätten lämnade
besvären utan bifall.

1 beslut den 25 april 1978 anförde JO Lundvik.

I en uppsats i Förvaltningsrättslig tidskrift 1954 s. 65 ff anför Håkan
Strömberg följande: Om ett föreläggande, som domstol eller myndighet
riktat mot viss person, ej efterkommes, kan det bli nödvändigt att upprepa
föreläggandet för att om möjligt framtvinga åtlydnad. Härvid inställer sig
frågan hur snart efter det första beslutet förnyat föreläggande får meddelas.
Ur allmän synpunkt kan det framstå som önskvärt att så får ske omedelbart
sedan den enskildes tredska konstaterats. Å andra sidan kräver
hänsynen till rättssäkerheten att ett föreläggande ej upprepas, förrän frågan
om dess rättsliga giltighet kan anses avgjord. 1 regeringsrättens praxis
har även fastslagits att förnyat föreläggande vid vite förutsätter att det
föregående föreläggandet vunnit laga kraft eller att däröver anförda besvär
slutligen prövats (regeringsrättens årsbok 1921:72 m.fl. rättsfall). Samma
princip har ansetts tillämplig även i fall såsom det förevarande då det första
föreläggandet ej varit förenat med vite (regeringsrättens årsbok 1944:14).
Det avgörande motivet till principen måste sökas i risken för att myndighetens
ställningstagande i själva sakfrågan kullkastas genom det första beslutets
upphävande, så att därmed grundvalen för det följande föreläggandet
undanrycks.

Jag ansluter mig till den nu redovisade uppfattningen och finner därför
att hälsovårdsnämnden i Nybro kommun förfor felaktigt då den beslöt om
vitesföreläggande för Jonsson den 3 oktober 1977. Hälsovårdsnämnden

497

hade kunnat undvika detta om den, såsom bort ske, hos länsstyrelsen kontrollerat
huruvida det första föreläggandet av den 15 augusti 1977 vunnit laga
kraft eller ej. Det är med andra ord nämndens underlåtenhet att införskaffa
nödvändig utredning som orsakat det oriktiga beslutet.

Även om det inträffade medfört visst besvär för Jonsson har dock någon
rättsförlust inte åsamkats honom eftersom länsstyrelsen undanröjt vitesföreläggandet
genom beslutet den 6 februari 1978. Med hänsyn härtill och då
jag utgår från att hälsovårdsnämnden kommer att tillse att lagakraftbevis
föreligger i ärenden av hithörande slag i framtiden, vidtager jag inte vidare
åtgärder i ärendet utan låter det stanna vid den kritik som innefattas i det
sagda.

Försöksverksamheten med samordnad älgjakt. Fråga om naturvårdsverkets
tillämpning av reglerna om registrering av älgjaktsområde Efter

förslag av en inom jordbruksdepartementet tillsatt arbetsgrupp
framlades i proposition 1975:25 riktlinjer för den framtida älgvården, syftande
till införandet av en samordnad älgjakt i hela landet. Sedan riksdagen
i huvudsak biträtt de i propositionen framlagda riktlinjerna - avsedda att
försöksvis tillämpas under en tid av fem år - genomfördes vissa ändringar
i jaktstadgan, vilka trädde i kraft den 1 januari 1976.

Enligt 13§ jaktstadgan, i lagrummets lydelse enligt SFS 1975:973, får
jakt efter älg (med visst undantag) endast bedrivas inom område som av
länsstyrelse registrerats som älgjaktsområde. Älgjaktsområde skall omfatta
område som har jaktlig betydelse för älgjakt. Med älgjaktsområde förstås
såväl licensområde för älgjakt (13 § 1 mom. andra stycket) som sådant
mindre område som inte utgör licensområde, men där älgjakt får bedrivas
efter generell tilldelning (7 mom. tredje stycket).

Statens naturvårdsverk har med stöd av bemyndigande i 13§ 9 mom.
jaktstadgan den 14 november 1975 meddelat närmare villkor för och föreskrifter
om registrering av älgjaktsområde, om älgtilldelning m. m. Talan
mot länsstyrelses registreringsbeslut förs enligt 48 § b jaktstadgan hos naturvårdsverket.
Mot naturvårdsverkets beslut får talan ej föras.

I en till JO den 4 februari 1977 inkommen skrift riktade Bengt Georén kritik
mot naturvårdsverkets och vissa länsstyrelsers tillämpning av nyssberörda
regler. Georén som ifrågasatte om naturvårdsverkets rättstillämpning
stod i överensstämmelse med riksdagens beslut anförde med hänvisning
till viss bifogad utredning följande.

Statens Naturvårdsverk beslutade den 14 november 1975 om villkor och
föreskrifter med anledning av den nya älgjaktsordningen. Ansökan om älg -

32 Riksdagen 1978/79. 2 samt. Nr I

498

jaktsområden skulle för Västerbottens del inlämnas senast 16.2.77. Naturvårdsverket
har vid prövning av besvär över länsstyrelsens beslut att inte
registrera älgjaktsområden nästan genomgående lämnat besvären utan bifall
med motivering att området tidigare samjagat med annat område och
att ”tillräckligt vägande skäl för en utbrytning ur tidigare jaktlig gemenskap
inte anförts”. I naturvårdsverkets anvisningar finns ej reglerat den situationen,
att område där man 1975 jagat tillsammans men före tiden för
ansökan om älgjaktsområde av något skäl har avbrutit samjakten för att söka
olika älgjaktsområden. Däremot finns reglerat den händelse att jaktarrende
utgår under pågående försöksperiod - då skall områdena registreras
och godkännas varför sig. Vid ansökan om älgjaktsområde krävs bl. a. bevis
om jaktarrende, och det framgår alltså där klart att samjakten upphört
pga ändrade arrendeförhållanden före tidpunkten för ansökan. Naturvårdsverket
har i skrivelse till regeringen (Dnr 260—2182-76 NfJ) sid 2 sista
stycket angivit att "som bärigt skäl kan accepteras upphört jaktarrende,
ny jaktarrendator ...” Enligt jaktpressen har andra länsstyrelser medgivit
registrering av älgjaktsområden trots att man tidigare samjagat, just av
skälet att arrenderingen ändrats före ansökningstillfället. I lagtexten är ej
stadgat att lagen skulle gälla retroaktivt från tiden för ansökan och därför
kan inte undertecknad finna annat än att arrendeförhållandena vid tiden
för ansökan skulle varit den grund på vilket registrering av älgjaktsområden
bort bedömas. Det kan inte åligga länsstyrelse eller Statens Naturvårdsverk
att bedöma "bärigheten av skäl” till att arrende, muntligt eller
skriftligt, upphört eller sagts upp och därmed jaktsamarbetet. Riksdagens
beslut kan inte ha inneburit förbud att säga upp jaktarrende eller tvång att
förlänga tidigare arrende, även om det kan ligga nära till hands att tro att
man skiljts för att få jaga var för sig på olika älgjaktsområden för dispenstilldelning.

Georén hemställde att JO skulle granska saken.

Genom remiss anmodades naturvårdsverket att inkomma med yttrande
över klagomålen. Verket anförde därvid följande.

Försöksverksamheten med samordnad älgjakt (prop 1975: 25) har tillkommit
för att, som namnet antyder, få till stånd en ökad samverkan vid
älgjakten och härigenom en bättre vård av älgstammen och en rättvisare
beskattning av denna med hänsyn till markens jaktliga avkastningsförmåga.

För att jakt efter älg skall få bedrivas krävs enligt 13 § jaktstadgan i dess
nya lydelse (SFS 1975:973) att marken där jakten skall ske är registrerad
såsom älgjaktsområde. Med älgjaktsområde avses såväl licensområde som
sådant mindre område där älgjakt får bedrivas enligt generell tilldelning.

Länsstyrelsen är registrerande myndighet. För att ett område skall kunna
registreras som licensområde är kravet att det skall ha en sådan areal
och arrondering att en biologiskt riktig skötsel av älgstammen möjliggörs. I
praktiken betyder detta att ett område, som är välarronderat och så beskaffat
att det föder en älgstam som tål en beskattning av minst ett vuxet

499

djur per år, skall registreras som licensområde. Arealmässigt kommer härigenom
stora variationer att förekomma såväl inom respektive län som
inom landet i dess helhet. En nedre gräns torde ligga kring 200 ha och en
övre vid drygt 5 000 ha.

Områden som inte fyller dessa krav men ändå har betydelse för älgjakt
skall registreras som älgjaktsområde för generell tilldelning och tilldelas ett
vuxet djur plus minst en årskalv per år. Den arealmässigt nedre gränsen för
dessa områden har kommit att ligga vid ca 5 ha med vissa variationer beroende
på lokala förhållanden.

Det kan förefalla som om det ur älgtilldelningssynpunkt vore synnerligen
fördelaktigt att disponera flera små älgjaktsområden istället för ett
stort. Jakttidens längd varierar dock i realiteten från 20-45 dagar på licensområden
till 2-4 dagar — jakttiden får uppgå till fem dagar men detta
har hittills inte förekommit i något län - på områden för generell tilldelning.
Många har emellertid fäst sig vid den till synes fördelaktiga tilldelningen
av djur på smärre områden. För att motverka en uppsplittring av tidigare
jaktligt samarbete har därför i naturvårdsverkets villkor och föreskrifter
1975-11-14 (bifogas) till 13 § jaktstadgan inskrivits; "Innehar samma
person eller jaktlag jakträtten på två eller flera områden inom samma
älgvårdsdistrikt skall dessa områden i syfte att uppnå ett tillfredsställande
underlag för älgstammens vård tillsammans registreras som ett älgjaktsområde.
Om sökanden begär att få områden registrerade var för sig får det
medges endast om det bedöms som skäligt med hänsyn till föreliggande
jaktliga förhållanden och älgstammens vård inte försvåras härigenom"
(Punkt 1.3.).

Denna lydelse, som naturvårdsverket har hela ansvaret för och som tillkommit
efter noggrann kontroll av att den överensstämmer med intentionerna
i den av riksdagen antagna propositionen och som godtagits av jägarnas
organisationer, är helt och hållet föranledd av en strävan att försöka
förhindra att större områden där samjakt tidigare bedrivits delas upp i flera
små i syfte att erhålla en högre älgtilldelning, samtidigt som älgstammens
vård försvåras, vilket strider mot syftet med den samordnade älgjakten.

Självfallet skall dock inte ett tidigare samarbete vara fullkomligt bindande
för hela försöksperioden fram till den 1 juli 1982. Därför har också i föreskrifterna
angetts att, om ändring sker i fråga om områdets avgränsning,
fastighetsförhållanden eller jakträttsliga förhållanden, skall jakträttsinnehavaren
ansöka om ny registrering (Punkt 1.7.).

Tvärt emot vad klaganden anför har naturvårdsverket klart tagit ställning
till förhållandet vid tiden för ansökan om registrering. Av naturliga
skäl framträder dock en jaktlig samverkan tydligast under den tid älgjakt
pågår och stor vikt har därför lagts vid förhållandena vid 1975 års älgjakt.
Om det emellertid i besvärsskrivelsen framkommit att mellan jakttiden
1975 och ansökningstillfället 1976 förändring har skett i fråga om områdets
avgränsning, fastighetsförhållanden eller jakträttsliga förhållanden, på sådant
sätt att en särregistrering av vissa fastigheter kunnat anses motiverad,
har också verket tagit hänsyn härtill.

I sin anmälan omnämner klaganden två fall.

1. Ture Karlsson, Kåge.

Handlingarna i besvärsärendet bifogas.

Naturvårdsverkets beslut att lämna besvären utan bifall bygger på det
förhållande som framgår av yttrandet från länsjaktvårdsföreningen. En
förändring i de jakträttsliga förhållandena har visserligen skett genom att

500

Karlsson tecknat avtal om nytt arrende på en fastighet, men denna fastighet
har tidigare disponerats av Östanbäcks jaktklubb och de jakträttsliga
förhållandena inom det aktuella området har således i praktiken inte kommit
att förändras.

2. Evert Häggström, Vindeln.

Handlingarna i ärendet bifogas.

1 föreliggande fall åberopas inte ens några förändringar som enligt gällande
villkor och föreskrifter skulle kunna medge en särregistrering enligt
Häggströms önskemål. Han kan själv påverka jaktens förläggning till tid
och rum inom ramen för licensjakttiden. Älgjakten kan för övrigt inte framgångsrikt
bedrivas på och kring klagandens betesmarker varje dag under
20 dagar och det torde inte heller höra till vanligheten att betesdjur tas in
på grund av pågående älgjakt.

Statens naturvårdsverk kan således inte finna att klaganden har fog för
sin anmälan och får därför anhålla att densamma lämnas utan åtgärd.

Georén inkom med påminnelser jämte viss ytterligare utredning.

Vid ärendets avgörande den 12 juni 1978 anförde JO Uhlin.

Vid min granskning av ärendet har jag ej funnit att de av naturvårdsverket
utfärdade anvisningarna till 13 § jaktstadgan eller den därå grundade
och av Georén kritiserade rättstillämpningen står i strid med de syften som
ligger bakom statsmakternas beslut om en samordning av älgjakten.

Jag vill erinra om att fråga är om en försöksverksamhet som skall pågå
under en femårsperiod och att älgjaktens fortsatta utformning därefter avses
bli föremål för förnyade överväganden. I samband med riksdagsbehandlingen
av det framlagda förslaget framhöll jordbruksutskottet (JoU
1975:13) att regeringen efter prövotidens utgång borde underställa riksdagen
vederbörligen utvärderade resultat av det nya systemet och föreslå de
åtgärder som kunde föranledas därav (sid. 8 m). Det kan förutsättas att
eventuella olägenheter av den nu prövade ordningen för registrering av
älgjaktsområden i samband därmed kommer att beaktas.

501

V. Remissyttranden

Yttrande över justitiedepartementets promemoria med förslag till ny
sekretesslag m.m. ”Handlingssekretess och tystnadsplikt”

Genom remiss den 17 augusti 1977 beredde justitiedepartementet riksdagens
ombudsmän tillfälle att yttra sig över rubricerade promemoria (Ds Ju
1977: 11).

Efter samråd med övriga justitieombudsmän avgav JO Lundvik den 30
december 1977 yttrande till departementet. Av yttrandet återges här följande
avsnitt som rör sekretess för JO:s tillsynsverksamhet.

JO arbetar av ålder med stor öppenhet. Reglerna om polis- och förundersökningssekretess
i 10 § nu gällande sekretesslag äger enligt vad som där
uttryckligen sägs inte tillämpning hos JO. Inkomna anmälningar behandlas
med ytterst få undantag som offentliga. Detsamma gäller i fråga om yttranden
som inhämtats från myndighet eller tjänsteman. Inspektionsprotokoll
har under senare år undantagslöst behandlats som offentliga. Detsamma
gäller av JO meddelade beslut. Endast när det gäller myndighets egna
handlingar som inkommit till JO har bedömningen varit en annan. De har
ansetts behålla sin eventuella sekretess även sedan de inkommit till JO.

Förslaget medför ingen större ändring i vad som redan nu gäller. Huvudregeln
i (12 kap. 7 §) andra stycket är att uppgift som JO erhåller från myndighet
behåller sin eventuella sekretess hos JO om ej annat stadgas. Sådana
undantagsregler ges för uppgift i myndighets eller tjänstemans anmälan
(men ej yttrande) till JO och uppgift som inflyter i JO:s beslut.

Tillämpat på handlingar som infordrats från myndighet innebär huvudregeln
ingen ändring mot nuläget och föranleder ej erinran från min sida. I
andra hänseenden medför huvudregeln däremot ökad sekretess.

Som jag redan framhållit kommer det i dag endast undantagsvis i fråga
att sekretessbelägga yttrande (remissvar) som inkommit från myndighet eller
tjänsteman. Det finns enligt min mening inte tillräcklig anledning att gå
så långt i sekretesshänseende som följden skulle bli om förslaget genomförs
på denna punkt. Yttranden från myndighet eller tjänsteman bör kunna
likställas med myndighets eller tjänstemans anmälan, med andra ord sekretess
bör gälla endast om det kan antagas att röjande av uppgiften skulle
medföra avsevärd skada eller betydande men för allmänt eller enskilt intresse
(= förslagets tredje stycke).

JO:s inspektionsprotokoll innehåller i stor omfattning uppgifter som erhållits
från den inspekterade myndigheten eller dess tjänstemän. De kan
även innefatta redogörelse för JO:s iakttagelser m. m. Skäl kan anföras för

502

att inspektionsprotokollen bör följa samma regler i sekretesshänseende
som myndighets yttrande. Att helt utesluta möjligheten till sekretess kan i
vissa speciella fall medföra svårigheter, t. ex. när det gäller att dokumentera
viss information. Jag förordar därför att regeln i tredje stycket första
punkten i förevarande paragraf av förslaget får motsvarande tillämpning
också på inspektionsprotokollen.

Vad gäller anmälningar och andra skrivelser från allmänheten föreslås
sekretess endast enligt 3 kap. och enbart om det kan antagas alt röjande av
uppgiften skulle medföra betydande men för riket. Jag vill föreslå en något
vidgad sekretess. Det gäller dem som är underkastade sekretess på grund
av förordnande enligt rättegångsbalken eller förbehåll enligt sekretesslagen.
Å ena sidan vore det ur rättssäkerhetssynpunkt inte tillfredsställande
om den som ålagts sådan tystnadsplikt, inte skulle kunna anföra klagomål
till JO angående något som omfattas av tystnadsplikten. Å andra sidan bör
den föreskrivna sekretessen rimligen inte få brytas av att uppgifter som
omfattas av sekretessen blir offentliga om de åberopas i en anmälan till JO.
Sekretesskyddet för anmälningar m. m. från allmänheten synes därför böra
utvidgas så att sekretess i nu angivna fall förs vidare när uppgifter som omfattas
av sekretessen förekommer i skrivelse till JO (jfr för övrigt föreslagna
inskränkningar i meddelarfriheten enligt 14 kap. 2§ 4 och 6).

Vad slutligen gäller JO:s beslut föranleder förslaget - att de alltid skall
vara offentliga — ingen erinran från min sida.

I enlighet med vad jag nu sagt föreslår jag att 7 § tredje stycket i förslaget
ersättes av bestämmelser med följande innehåll i sak ( en uppdelning på
flera stycken synes dock motiverad så att ej undantagsregler och självständiga
regler sammanblandas): Sekretess för uppgift i anmälan elier yttrande
från myndighet eller den, som på sätt anges i 1 kap. 3§ är knuten till myndighet,
gäller endast om det kan antagas att röjande av uppgiften skulle
medföra avsevärd skada eller betydande men för allmänt eller enskilt intresse.
För uppgift som någon, som ej är underkastad sekretess enligt 1
kap. 2§ 2, lämnar i anmälan eller annan skrivelse gäller sekretess endast
om uppgiften är sådan att den som lämnar uppgiften är underkastad tystnadsplikt
på grund av förordnande enligt 5 kap. 4§ eller 23 kap. 10§ fjärde
stycket rättegångsballken eller på grund av förbehåll enligt 2 kap. 10§,
11§, 12§ fjärde stycket, 13 § andra stycket eller 15§ denna lag, eller för
uppgiften gäller sekretess enligt 3 kap. och det kan antagas att röjande av
uppgift som sist sagts skulle medföra betydande men för riket. Sekretess
för uppgift i inspektionsprotokoll gäller om det kan antagas att röjande av
uppgiften skulle medföra avsevärd skada eller betydande men för allmänt
eller enskilt intresse. Sekretess gäller ej beslut varigenom ärende avgöres.

Jag vill tillägga, att jag med anmälan, yttrande eller skrivelse åsyftar en
inlaga till JO. Eventuellt därvid fogade bilagor får bedömas för sig. En bilaga,
som utgörs av en självständig sekret handling t. ex. en sjukjournal, bör
ej förändra karaktär därför att den inges till JO. Innefattar däremot bilagan

503

endast en vidarutveckling av tankegångarna i inlagan får den följa samma
regler som denna.

Yttrande över socialutredningens slutbetänkande ”Socialtjänst och
socialförsäkringstillägg” (SOU 1977:40)

Den 31 januari 1978 avlämnade JO Ekberg yttrande över socialutredningens
slutbetänkande "Socialtjänst och socialförsäkringstillägg". I betänkandet
lades fram förslag till en ramlag med allmänna riktlinjer för socialnämndernas
verksamhet (socialtjänstlagen) och till en lag med närmare
bestämmelser om handläggningen i vissa avseenden (socialnämndslagen).
Vidare föreslogs bl. a. en lag med särskilda bestämmelser om vård av underårig
samt ändringar i föräldrabalken och rättshjälpslagen.

JO:s yttrande är alltför omfattande för att återges i sin helhet. Här redovisas
därför endast huvudpunkterna i yttrandet med särskild tyngdpunkt
på de delar som gäller barnavården.

Inledningsvis anförde JO i sitt yttrande.

Uppläggningen av reformen är tilltalande ur många synpunkter. Reformen
innebär också en välkommen modernisering och upprustning av socialvården
i stort. Jag ansluter mig till utredningens grundläggande principer
med dess helhetssyn på socialtjänstens insatser. Förslaget öppnar nya
möjligheter för det sociala arbetet, dels genom att socialtjänsten kan verka
också inom andra områden än de för socialvården traditionella, dels genom
att insatserna kan anpassas mera ändamålsenligt efter behoven i varje
särskilt fall. Sociala synpunkter kan härigenom få större betydelse för samhällsplaneringen,
vilket får anses angeläget. Förslaget lämnar även stort
utrymme för nya initiativ, såväl inom det allmänt förebyggande arbetet
som i fråga om individuella behandlingsinsatser. Detta är på längre sikt ägnat
att förbättra de sociala arbetsmetoderna och därmed utfallet av hela
verksamheten. Jag ansluter mig även till utredningens åsikt att åtgärder
som rör den enskilde bör genomföras i samförstånd med honom, låt vara
att detta såvitt gäller barn och ungdom inte kan gälla reservationslöst. Förslaget
innehåller således många värdefulla moment och kan, rätt utformat,
innebära en förnyelse av socialvården som länge känts angelägen framför
allt inom den traditionella socialhjälpsverksamheten och nykterhetsvården.

Uppläggningen av förslaget medför dock vissa komplikationer i den
praktiska tillämpningen dels genom frånvaron av preciseringar och vägledande
uttalanden i många delar, dels genom den valda lagsystematiken
som innebär att så många olika lagar måste tillämpas samtidigt. I ett flertal
barnavårdsärenden måste t. ex. samtliga de fyra inledningsvis nämnda la -

504

garna tillämpas, liksom bestämmelser i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen.
Man kan inte heller frigöra sig från intrycket att önskemålet
att reglera alla tvångsåtgärder på annat sätt än genom socialtjänstlagen har
fått dominera förslaget i alltför hög grad på bekostnad av de praktiska synpunkterna.
Det kan tilläggas att vissa föreslagna regler fått en direkt
olämplig placering. Man kan inte bli annat än överraskad då man finner
t. ex. bestämmelser om förbud mot att mottaga vistelsebam under kapitlet
om vårdnad i föräldrabalken eller den allmänna bestämmelsen om skyldighet
att anmäla barnmisshandel m. m. i socialnämndslagen.

Den frihet som ramlagen ger socialnämnderna kan ur vissa synpunkter
inge tveksamhet. JO har i sin verksamhet många gånger kunnat konstatera
att värderingarna i den sociala verksamheten kan skifta avsevärt från kommun
till kommun. Det bör inte accepteras att sådana skillnader i värderingar
leder till olika social standard i kommunerna. Enligt min mening lämnar
inte förslaget tillräckliga garantier i detta avseende. Förslaget lägger över
huvud taget en sådan vikt vid stora riktlinjer att de nödvändiga praktiska
tillämpningsreglerna ofta inte fått den uppmärksamhet som varit påkallad.

Mina främsta anmärkningar mot förslaget avser emellertid barnavården.
Hela uppläggningen av reformen tycks bygga på antagandet att man bara
har att göra med vuxna personer, vilka själva kan ta ställning till sitt behov
av hjälp från socialtjänsten. Socialtjänstens relation till de vuxna har fått
träda i förgrunden på ett sådant sätt att samhället avhänder sig mycket av
ansvaret för de barn som inte själva kan ställa krav på socialtjänsten. Denna
tendens framträder på många ställen i förslaget. Tillsammans kan dessa
förslag komma att leda till en försvagning av socialvårdens barnavårdande
funktioner.

Vid behandlingen av förslaget till socialtjänstlag framhöll JO under avsnittet
''Rätten till bistånd m. m." att förslaget inte innehöll några bestämmelser
varigenom kommunen ålades ett direkt ansvar för att erforderliga
hjälpinsatser kom till stånd i det enskilda fallet. Tydligen hade socialutredningen
ansett detta följa bl. a. av den föreslagna grundläggande rätten till
bistånd från socialtjänsten. JO anförde följande.

För min del anser jag dock att kommunens ansvar för att väsentliga individuella
hjälpbehov blir tillgodosedda bör klargöras genom en uttrycklig
anvisning i lagen, inte minst därför att lagen kommer att tillämpas och läsas
av många som saknar juridiska insikter. Frånvaron av bestämmelser
som anger socialnämndens ansvar för att erforderliga åtgärder vidtas i enskilda
fall blir särskilt påfallande vad gäller barnavården. I socialtjänstlagen
finner man ingen motsvarighet till barnavårdslagens regel i 3 § om att
barnavårdsnämnd särskilt skall uppmärksamma sådana underåriga som
med hänsyn till kroppslig eller själslig hälsa och utrustning, hem- och familjeförhållanden
samt omständigheter i övrigt kan anses vara särskilt utsatta
för risk att utvecklas ogynnsamt. I stället finner man allmänna regler

505

om att att socialnämnden skall "verka för" att barn och ungdom växer upp
under goda och trygga förhållanden och att man skall "främja" en allsidig
personlighetsutveckling m. m. (12 §). Närmare bestämmelser ges endast i
fråga om förskole- och fritidshemsverksamhet. Sådan verksamhet är visserligen
av största vikt för en positiv utveckling av barnens förhållanden i
vårt samhälle. Detta får emellertid inte dölja det faktum att vissa barn kan
vara i behov av omfattande hjälp och stöd också i annan form. Det ligger
tyvärr också i sakens natur att just dessa utsatta barn ofta inte har föräldrar
som till fullo förmår tillvarata barnens intressen. Föräldrarna begär kanske
ingen hjälp för barnet. De kanske t.o.m. motsätter sig erbjudanden om
hjälp till barnet från socialtjänsten. Detta fall, som dessvärre inte är alltför
ovanligt, inryms inte särskilt väl under någon av socialtjänstlagens bestämmelser.
Enligt min mening bör därför socialtjänstlagen kompletteras så att
den klart slår fast socialnämndens ansvar för att utsatta barns förhållanden
blir föremål för utredning och eventuella åtgärder oavsett om föräldrarna
begär bistånd åt barnet.

I den föreslagna socialnämndslagen hade socialutredningen tagit in
bl. a. en grundläggande bestämmelse om skyldighet för socialnämnden att
utan dröjsmål inleda utredning av vad som genom ansökan eller på annat
sätt kommit till nämndens kännedom och som kunde föranleda åtgärd av
nämnden (12 §). JO framhöll vikten av att denna bestämmelse ägnades tillräcklig
uppmärksamhet och anförde vidare följande.

I JO:s verksamhet har det kunnat konstateras att ett vanligt misstag som
begås av socialförvaltningarna gäller just inledande av utredning. Betydande
oklarhet synes råda på många håll angående skyldigheten att igångsätta
utredning, främst i barnavårdsärenden. Man verkar inte heller ha klart för
sig nödvändigheten av att ha en utredning till grund innan man vidtar åtgärder.
Det är därför inte ovanligt att JO riktar kritik mot socialnämnder för
att dessa underlåtit att föranstalta om utredning enligt barnavårdslagen
trots att det funnits anledning antaga att åtgärder varit påkallade. Denna
nämndernas tveksamhet får tyvärr ofta till följd att åtgärder uteblir eller
sätts in alltför sent med följd att åtgärden, när den väl sker, kanske måste
bli mer ingripande än om nämnden handlat på ett tidigare stadium. Jag vill
därför särskilt framhålla det angelägna i att den nya lagstiftningen ger klart
besked till socialnämnderna om deras skyldighet att i tid föranstalta om erforderlig
utredning. Den föreslagna bestämmelsen i 12 § fyller inte detta
krav på klarhet. Tanken är att nämnden skall inleda utredning omedelbart
om åtgärder kan bli aktuella enligt den föreslagna lagen med särskilda bestämmelser
om vård av underårig (LVU). Är däremot fråga om stöd- eller
hjälpåtgärd enligt socialtjänstlagen får utredning inledas först sedan den
enskilde genom ansökan eller på annat sätt vänt sig till nämnden (s. 868).
Man ställer onekligen frågan hur socialnämnden med dessa utgångspunkter
skall förfara i barnavårdsärenden där föräldrarna inte vänt sig till nämn -

506

den eller där de inte alls önskar någon utredning. Är omständigheterna sådana
att vård enligt LVU kan komma i fråga får nämnden visserligen sätta
igång utredningen ändå. Men i de flesta fall, där man har anledning att utreda
ett barns förhållande, kan man knappast redan från början förutse att ett
omhändertagande kommer att bli aktuellt. Tvärtom önskar man kanske
framför allt utreda just behovet av andra hjälpåtgärder för barnets del. Av
betänkandet att döma skulle socialnämnden i det fallet inte få inleda och
genomföra utredningen utan föräldrarnas samtycke. Detta inger starka betänkligheter.
Det säger sig självt att många allvarliga barnavårdsärenden
skulle missas, om den mycket stora del av utredningar enligt barnavårdslagen,
som för närvarande görs och som inte syftar till omhändertagande,
skulle få genomföras endast i den omfattning som föräldrarna accepterade
detta. Det är ofta först vid en utredning som det visar sig hur bekymmersam
barnets situation är. Det är vidare just i de fall där bristerna i hemmiljön
är mest framträndande som man riskerar att föräldrarna motsätter sig
utredning. Jag anser det därför nödvändigt att socialnämnderna ges möjlighet
att utreda barnavårdsärenden oberoende av föräldrarnas samtycke
också i fall när vård enligt LVU ännu inte är aktuell. Det bör även framhållas
att en väl underbyggd utredning många gånger kan få föräldrarna att
ändra uppfattning så att de senare accepterar de föreslagna hjälpåtgärderna
för barnet.

Socialtjänstens möjligheter att bedriva utredningar i barnavårdsärenden
skulle vidare enligt JO:s mening påverkas av de förslagna bestämmelserna
om när socialnämnd skulle/it lämna at uppgifter om enskildas personliga
förhållanden (21 § socialnämndslagen). Förslaget innebar i princip att om
inte samtycke förelåg sådana uppgifter inte fick lämnas av socialtjänsten
annat än i vissa särskilt uppräknade fall. JO anförde följande.

Enligt 21 § första punkten bryts sekretessen i det fall detta är nödvändigt
för att tillgodose behov av vård enligt vissa särskilt angivna lagar, bl. a.
den föreslagna LVU. Av specialmotiveringen (s. 872) kan man få intrycket
att tystnadsplikten bryts så snart man har anledning att tro att ett barn far
illa och därför vill göra utredning. Detta synes dock inte följa av av den föreslagna
lagtexten. Motsättningsvis måste förslaget innebära att tystnadsplikt
gäller i alla barnavårdsärenden där man inte har anledning att förutsätta
att omhändertagande enligt LVU kan komma i fråga. Socialnämnden
torde därigenom få avsevärda svårigheter att inhämta information från och
rådgöra med exempelvis barnavårdscentral och daghem i dylika ärenden,
om inte föräldrarnas samtycke härtill kan erhållas. Det torde nämligen ofta
förhålla sig så att nämnden för att få advekat information själv måste lämna
vissa upplysningar om anledningen till förfrågan. Det bör härvid åter framhållas
(jfr ovan vad som anförts angående möjligheterna att utreda barnavårdsärenden
när föräldrarna inte vill medverka) att det just i situationer
där barnet verkligen far illa ofta är särskilt svårt att uppnå samtycke från

507

föräldrarnas sida. Det finns alltså en risk att den föreslagna regleringen
kommer att allvarligt försämra socialnämndernas informationsinsamlande
i barnavårdsärendena och därigenom deras möjligheter att fatta korrekta
beslut. Det kan t.o.m. befaras att socialnämndens möjligheter att ingripa
till barns skydd på ett betänkligt sätt kommer att begränsas till de allvarligare
fallen då ingripande enligt LVU är aktuellt, medan andra fall får lämnas
utan åtgärd i brist på behövligt beslutsunderlag.

En liknande konsekvens är att socialnämnden inte på samma sätt som
nu kan ta vissa förberedande kontakter för att undersöka om det är motiverat
att igångsätta en verklig utredning. Ibland kan man genom sådana undersökningar
konstatera att en anmälan är överdriven eller beror på missförstånd.
Den kan även ha tillkommit i trakasserisyfte. Det är då praktiskt
att på ett snabbt och enkelt sätt kunna avskriva anmälningen. Det kan å
andra sidan även tänkas att innehållet i anmälningen i sig inte är tillräckligt
att föranleda utredning (enligt LVU eller i övrigt), men att kompletterande
uppgifter från exempelvis barnavårdscentral kan sätta saken i ett helt annat
läge. Om föräldrarnas tillstånd saknas kan sådana kontakter knappast
tas med ett meningsfullt resultat som följd. Begränsningen av undantagen
från sekretess kan således också medföra att många fall med barnavårdsproblematik
inte kommer att upptäckas så tidigt som annars kunnat ske.

Jag anser sammanfattningsvis att tystnadsplikten och sekretessen inte
får utformas så att den hindrar socialnämnden från att upptäcka och utreda
barnavårdsärenden på ett sådant stadium att åtgärder från nämndens sida
verkligen kan vara meningsfulla. Förslaget tycks vila på den värderingen
att föräldrarna har bestämmanderätt över vad som får göras eller utredas
angående barnet ända tills situationen blir så ohållbar att ett omhändertagande
enligt LVU är nödvändigt. Jag kan inte dela denna syn. Tvärtom bör
den nya lagstiftningen vila på grundsatsen att socialnämnden bör vara
medveten om sitt särskilda ansvar för barnen i kommunen och beredd att
handla så snart ett barns bästa erfordrar detta. Om socialnämnderna bedriver
en sådan aktiv barnavårdande verksamhet kan många omhändertaganden
undvikas.

Beträffande innehållet i register och personakter föreslog socialutredningen
en generell gallringsskyldighet vilken skulle inträda tre år efter det
att den sista anteckningen i akten gjorts eller efter det att eventuell åtgärd
avslutats (26 § socialnämndslagen). JO anslöt sig till utredningens principiella
uppfattning att känsliga uppgifter om den enskilde av integritetsskäl inte
borde behållas längre än nödvändigt. Vad gällde den generella fristen av
tre år ansåg emellertid JO att en sådan tidsgräns kunde godtagas endast såvitt
avsåg socialtjänstens insatser för sina vuxna klienter. För barnavårdens
del skulle en sådan regel få olyckliga konsekvenser. JO anförde vidare.

Antagandet att äldre uppgifter skulle sakna relevans för bedömningen av

508

ett enskilt ärende kan inte upprätthållas inom barnavården. Den omständigheten
att inga anmärkningar mot ett barns förhållanden inkommit på tre
år utgör ingen garanti för att barnet haft det bra under denna tid. Det är ofta
slumpen som avgör om och när anmälningar görs om t. ex. barnmisshandel
eller andra missförhållanden i ett barns hemmiljö. Beträffande vissa
slag av uppgifter är det vidare av särskilt intresse att kunna bevaka om ett
mönster upprepas. Sådana uppgifter är t. ex. tidigare misshandel eller vanvård
av äldre syskon till barnet. Även vissa psykiska sjukdomstillstånd
hos barnets vårdare eller annan i dess omgivning förtjänar att uppmärksammas.
Det finns praktiska exempel på att sådana tillstånd, t. ex. amningspsykoser,
återkommit hos vårdaren vid senare tillfälle och inneburit
stora faror för ett nytt barn. Har man frånhänt sig alla möjligheter att kontrollera
familjens tidigare förhållanden, kanske man inte förstår att ingripa
i tid för att rädda barnet. Det bör framhållas att många allvarliga brister i
ett barns tidigare förhållanden inte behöver ha lett till varaktigt omhändertagande
av barnet. Vårdaren kan t. ex. tillfriskna från sin sjukdom ehuru
man inte kan utesluta risk för återfall. Det förekommer även varje år flera
fall där barn avlider till följd av misshandel i hemmet. Man kan även tänka
sig att barnet adopteras bort. I samtliga dessa fall kommer socialtjänsten
med den föreslagna regeln att sakna all kännedom om vad som hänt. Detta
kan lätt leda till att man inte i tid inser att ett nytt barn löper risk att utsättas
för allvarlig skada. Ett annat exempel gäller kontrollen av tilltänkta fosterhem.
Om det tidigare konstaterats att barn vanvårdats i ett fosterhem
bör detta hem uppenbarligen inte på nytt godkännas som fosterhem utan
att ingående utredning gjorts som visar att det inte längre finns risker med
att placera barn där. Med den föreslagna bestämmelsen skulle man efter
några år inte längre kunna klarlägga sådana förhållanden och risken är stor
att anmärkningarna inte alls skulle upptäckas.

Den föreslagna lagen med särskilda bestämmelser om vård av underårig
(LVU) innehöll bestämmelser som möjliggjorde tvångsvis omhändertagande
av barn och ungdomar dels på grund av allvarliga brister i omvårdnaden
om barnet, dels på grund av barnets eget behov av vård till följd av drogmissbruk,
kriminalitet eller dylikt. De åtgärder som kunde beslutas med
stöd av denna lag var omhändertagande för vård, i princip med placering
utom hemmet. Det fanns inga åtgärder mellan de rent frivilliga enligt socialtjänsten,
vilka inte kan vidtagas annat än med den enskildes - i barnavårdsärenden
föräldrarnas - samtycke, och ett omhändertagande enligt
LVU. Förslaget saknade alltså motsvarighet till de i nuvarande 26 § barnavårdslagen
reglerade förebyggande åtgärderna, vilka kan företagas oberoende
av samtycke. JO anförde följande.

Av de nuvarande förebyggande åtgärderna saknar förmaning och varning
samt i någon mån föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden
större praktisk betydelse. Hjälpåtgärder, innefattande råd och stöd, och

509

övervakning tillämpas däremot i stor utsträckning såväl med föräldrarnas
samtycke som utan att sådant samtycke föreligger. 1 båda situationerna
har man många gånger på sikt kunnat inregistrera goda resultat av barnavårdsnämndens
insats. Det är visserligen sant att åtgärder av detta slag
knappast kan få någon avgörande betydelse för vården av den unge om han
eller hans föräldrar vägrar att medverka. Förhållandet blir emellertid annorlunda
om den enskilde till en början vägrar att samtycka men, sedan åtgärden
väl beslutats, rättar sig och medverkar. Sådana fall är inte ovanliga.
Om den enskilde följer en föreskrift, trots att han eller hon från början ogillat
föreskriften, kan detta leda till förbättring av situationen och mera ingripande
åtgärder i form av omhändertagande kan undvikas. Det kan också
vara så att den enskilde efter hand ändrar uppfattning om värdet av en förebyggande
åtgärd, t. ex. övervakning. Om kontakten mellan övervakaren
och klienten blir god kan klienten kanske så småningom komma att själv
önska denna kontakt. Även här kan utvecklingen leda till att ett omhändertagande
för samhällsvård blir onödigt. Jag tycker att dessa erfarenheter av
den nuvarande barnavårdslagstiftningen kommit bort i utredningens förslag.
Jag vill mot bakgrund av det nu sagda väcka frågan om man verkligen
bör avhända sig alla möjligheter att vidta åtgärder till barns skydd, om inte
föräldrarnas samtycke redan från början kan erhållas och fulla skäl för omhändertagande
ännu inte föreligger. Såvitt jag förstår blir det genom utredningens
förslag i det närmaste omöjligt för socialnämnden att aktivt ingripa
i ett sådant fall även om barnets förhållanden är långt ifrån tillfredsställande.
Kan socialnämnden alltså inte få föräldrarnas samverkan till stånd, kan
nämnden inte göra annat än sitta och vänta tills dess barnets situation utvecklats
så negativt att ett omhändertagande kan beslutas. En sådan ordning
kan inte accepteras. Ett sätt att komma till rätta med problemet är att
behålla möjligheten att besluta om vissa förebyggande åtgärder även utan
den enskildes samtycke. Detta skulle också indirekt medföra att socialnämnden
får ökade möjligheter att genomföra utredning och ta kontakter
med andra myndigheter m. m. i barnavårdsärenden på sätt jag ovan framhållit
som nödvändigt för ett meningsfullt arbete inom barnavården.

Enligt den föreslagna LVU skulle vården av en omhändertagen underårig
i princip förläggas till annan plats än hans eget hem. Det skulle dock
vara möjligt att placera honom i hemmet även under vårdtiden. Enligt en
särskild bestämmelse skulle vården så snart som möjligt förläggas till den
underåriges eget hem (12 § andra stycket). JO anförde i denna del bl. a.
följande.

JO har i sin verksamhet kunnat konstatera att det ofta förekommer att
barn flyttas hem på ett planlöst och ibland för barnet direkt olämpligt sätt.
Jag tar i princip avstånd från tanken att man generellt skulle kunna uppställa
det kravet att ett omhändertaget barn så snart som möjligt skall vårdas i
det egna hemmet. Ett dylikt riktmärke kommer att leda till många skadliga

510

försök med att flytta hem barnet innan problemen i familjen ännu är lösta.
Resultatet blir bara att socialnämnden på nytt får skilja barnet från hemmet.
Sådana upprepade omhändertaganden kan ge svåra anpassnings- och
utvecklingsproblem hos barnet. Jag är alltså rädd för att förslaget på denna
punkt utformats med föräldrarnas intressen i förgrunden och på bekostnad
av barnens intressen. Vård i den underåriges eget hem med stöd av den
särskilda lagen bör i allmänhet inte komma i fråga när vården föranletts av
att hemmet företett grövre missförhållanden och någon varaktig och väsentlig
förbättring inte konstaterats. Blotta förhoppningen om att förhållandena
i hemmet numera stabiliserats får sålunda inte leda till att barnet flyttas
hem för att vårdas där. Inte heller bör vården få förläggas till den underåriges
eget hem av det skälet att man finner det svårt att anordna den
vård man ursprungligen avsett, t. ex. att man tänkt sig en fosterhemsplacering
men inte kunnat få fram något lämpligt fosterhem. Jag har uppmärksammat
att de nuvarande reglerna om villkorligt upphörande av samhällsvård
ibland kommit till användning i sådana fall och där det objektivt sett
inte varit lämpligt för barnet. Den föreslagna lagstiftningen torde innebära
ännu större risker för att barnet flyttas hem i fall när andra placeringar ter
sig svårare att genomföra. Lagstiftningen måste därför ge klart uttryck för
tanken att socialnämnden är ansvarig för att ett barn som vårdas enligt
LVU kommer i tillfredsställande förhållanden såväl under hela vårdtiden
som när vården upphör.

Enligt förslaget skulle tydligen LVU kunna tillämpas bara i fall när erforderliga
samtycken till vården inte kunnat erhållas. Det var alltså inte, såsom
enligt nuvarande barnavårdslagen, fråga om vård oberoende av samtycke.
Om samtycke lämnades sattes lagen ur spel och man skulle endast
kunna hjälpa barnet genom insatser enligt den på fullständig frivillighet
grundade socialtjänstlagen. Detta skulle enligt JO kunna medföra att socialtjänstens
möjligheter att planera och garantera barnet långsiktig vård
blev avsevärt försämrade. JO anförde bl. a. följande.

Enligt min mening inger det starka betänkligheter att socialutredningen
gjort tillämpningen av LVU helt beroende av om samtycke föreligger eller
ej. Jag ser det också som en brist i betänkandet att denna fråga inte blivit
bättre belyst. Även om det — som jag tidigare anfört - ligger ett värde i att
barnavårdande åtgärder kan genomföras i samförstånd med föräldrarna, så
kan man inte avvara möjligheten för socialnämnden att gå in med åtgärder
med tvång då förhållandena är sådana att en underårigs hälsa eller utveckling
är i fara. Det räcker emellertid inte med att nämnden skall kunna initiera
åtgärder. Den måste också kunna genomföra dem under så lång tid som
behövs för att hjälpa den unge och garantera honom stabila, tillfredsställande
förhållanden. Det planlagda, långsiktiga behandlingsarbetet är mycket
viktigt. Det är just här som utredningsförslaget har sin svaghet. Man
har bortsett från situationen att föräldrarna kan tänka sig att för en kortare

511

tid samtycka till omhändertagande av barnet men ställa sig avvisande till
att omhändertagandet skall pågå så lång tid som är sakligt motiverat av behandlingsskäl.
Man har också bortsett från de talrika fall då föräldrarna till
en början samtycker men sedan ändrar sig och vill ha tillbaka sitt barn.
Man har inte heller beaktat de situationer där föräldrarna vid upprepade
tillfällen frivilligt överlämnar ett barn till fosterhem för att strax därefter ta
det tillbaka. Gemensamt för alla dessa fall är att socialnämnden med utredningens
förslag inte kan inleda ett omhändertagande enlig LVU. Nämnden
kan inte heller garantera att barnet får en välplanerad och långsiktig vård.
Vidare blir nämnden i stor utsträckning beroende av föräldrarna vid sin
planering för barnet och detta även i sådana fall där barnet blivit utsatt för
misshandel eller grov vanvård i hemmet. Det nu anförda talar enligt min
mening för att det skulle vara mycket olyckligt om man genomförde ett
system där lämnat samtycke ovillkorligen skulle få till följd att vård enligt
LVU inte kunde komma till stånd. Föreligger sådana förutsättningar som
beskrivs i LVU bör samhället inte avhända sig möjligheten och rätten att
inskrida med långsiktig hjälp för att skydda en underårig som far illa. Den
risken uppstår om man avstår från en bestämmelse av innehåll att vård enligt
lagen kan beslutas oberoende av samtycke.

Socialutredningen föreslog vidare att vård enligt LVU inte fick överstiga
tre månader. Vårdtiden skulle anges i länsrättens beslut om vård. Beträffande
barn som omhändertogs på grund av brister i omvårdnaden om dem
skulle det dock finnas en möjlighet för länsrätten att förordna att vården
skulle pågå under längre tid än tre månader eller tillsvidare. Det skulle också
vara möjligt att före vårdtidens utgång påkalla nytt beslut av länsrätten,
varigenom vårdtiden skulle kunna förlängas. JO ifrågasatte det föreslagna
systemet med från början maximerade vårdtider och anförde.

Genom förslaget vill utredningen komma till rätta med de nuvarande
långa omhändertagandetiderna. Förslaget har också syftet att inordna institutionell
eller annan vård utom hemmet som ett led i en sammanhållen
behandling och att skapa garantier för att omhändertagandet i annat hem
än det egna inte består längre än vad förhållandena oundgängligen kräver
(s. 442). För dessa motiv bakom förslaget kan man självfallet känna sympati.
Onekligen har man i en del fall kunnat notera omhändertaganden som
av olika skäl blivit bestående utan att kanske förutsättningarna för detta i
realiteten funnits kvar. Jag kan dock inte frigöra mig från intrycket att utredningen
gått alltför långt i andra riktningen och med sitt förslag beskär
vårdtiderna mer än vad som är motiverat. Rent principiellt borde det vara
svårt att förena omhändertagandets karaktär av skyddsåtgärd eller behandlingsåtgärd
med en absolut regel som anger att åtgärden skall upphöra
vid en viss tidpunkt, oavsett om de omständigheter som föranlett vårdbeslutet
alltjämt föreligger. Man har då tagit avsteg från principen att adekvat
vård skall lämnas så länge den behövs, och adekvat vård kommer även i

512

fortsättningen att i många fall bli just vård utom det egna hemmet. Detta
gäller naturligtvis särskilt barn som far illa i hemmet och faller in under 1
punkten i 1 § men kan också gälla för ungdomar som tas om hand enligt 2
punkten. Även om en tidsgräns i sistnämnda fall är lättare att generellt acceptera,
kan man inte bortse från risken att en i förväg bestämd vårdtid
kan för dessa underåriga te sig som ett straff, vars längd är beroende på hur
allvarlig försummelse de gjort sig skyldiga till. Samma upplevelse kan naturligtvis
registreras hos en förälder som får sitt barn omhändertaget enligt
1 punkten. Man kan inte heller bortse från att en vårdtid som är från början
begränsad till en kort tidsperiod, inte alltid kommer att få den positiva effekt
på den enskildes vilja till behandling som socialutredningen antagit.
Det finns en fara att många tvärtom kan resonera så att det inte finns någon
anledning att gå in i en kanske påfrestande behandling när man ändå vet att
vården kommer att upphöra inom en mycket nära framtid. Socialutredningen
föreslår visserligen att vårdtiden skall kunna förlängas efter nytt beslut
av länsrätten även under pågående vård. Värdet av en sådan regel får
dock inte överskattas. Dels föreligger en viss risk att behov av förlängning
förbises eller att utredning och handläggning inte hinner slutföras före
vårdtidens utgång - varför den underårige måste återföras till sitt föräldrahem
— dels ter sig ett sådant förfarande onödigt uppslitande för berörda
parter i alla de fall där förlängning uppenbart måste ske.

Trots den kritik som ligger i det sagda vill jag emellertid inte ställa mig
avvisande till att man för de ungdomar som omhändertas på grund av sitt
eget beteende, d. v. s. omhändertages enligt 2 punkten i 1 §, strävar efter
att ange vårdtidens längd i samband med omhändertagandebeslutet. Jag
ser det emellertid som direkt orealistiskt att i lagen skriva in ett så lågt
maximum för vårdtiden som tre månader. Det är ju att märka att det just är
fråga om ett maximum. Ett sådant bör allmänt sett innehålla en sådan
spännvidd att man inte i den praktiska tillämpningen riskerar att göra
maximum till regel. Jag vill därför förorda att maximum i vart fall inte sätts
lägre än sex månader beträffande nu nämnda underåriga.

När det gäller barn som omhändertas på grund av brister i omsorgen om
dem ger förslaget möjlighet för länsrätten att besluta om längre vårdtid än
tre månader och även om vård tills vidare. Som 3 § LVU utformats framstår
även här tremånaderstiden som huvudregel. Möjligheten att förordna
att vården skall bestå tillsvidare kan nästan uppfattas som en undantagsregel.
Socialutredningen har inte heller i betänkandet närmare diskuterat i
vilka fall vården bör beslutas tillsvidare. Det sägs helt kort (s. 442) att förhållandena
i den underåriges hem kan vara sådana vid tiden för ansökan att
det ej kan förutses om och när barnet kan återvända till hemmet. Detta räcker
självfallet inte som vägledning för de tillämpande myndigheterna. Man
vet alltså inte om utredningen har tänkt sig att man skall göra något mera
markant avsteg från nuvarande praxis i barnavårdsärenden enligt 25 § a)
BvL. Skall man förkorta omhändertagandetiderna för barn med föräldrar

513

som har missbruksproblem, som misshandlar barnen, som eljest vanvårdar
dem eller inte förmår att ge dem en godtagbar hemmiljö och fostran?
Eller skall man inte göra det? Inte heller anges när man skall ange vårdtiden
till ett visst maximum eller när man skall förordna om vård tillsvidare.
Här behövs onekligen klarläggande uttalanden.

Enligt min mening är det uppenbart att man inte från början bör bestämma
viss dag för vårdeps upphörande i alla de fall som vi i dag betraktar som
allvarligare barnavårdsfall, t. ex. där barnmisshandel eller annat övergrepp
av inte alltför lindrig art förekommit eller där grövre vanvård av barn iakttagits.
Detsamma bör gälla där svårare missbruksproblem föreligger hos
föräldrarna eller någon av dem. Inte heller bör man välja en preciserad eller
förkortad vårdtid bara för att gå föräldrarna till mötes och slå sig till ro
med att tiden senare kan förlängas. Ett sådant beslut kan varken gagna föräldrarna
eller barnet. Jag skulle tro att antalet barnavårdsärenden där man
måste förordna om vård tillsvidare kommer att bli förhållandevis stort.
Mycket talar därför enligt min mening för att man beträffande barn som
omhändertas enligt 1 § första punkten vänder på bestämmelsen och gör det
jag ovan betecknat som undantagsregel till huvudregel. Vården bör alltså i
princip bestå tills vidare men länsrätten skall, om den så finner lämpligt,
kunna ange den tid under vilken vården längst får bestå. Denna tid får
självfallet överstiga den maximitid som skall gälla för de underåriga som
anges i 1 § andra punkten. Vid bestämmandet av vårdtidens längd bör man
så långt det är möjligt anpassa denna till vårdbehovet. Att detta är en svår
uppgift framgår inte minst av JO:s erfarenheter. Man torde med fog kunna
påstå att det hör till undantagen att man alls kan förutse en viss tidpunkt
när familjens problem kan antagas vara lösta eller åtminstone så pass lösta
att omhändertagande inte längre är påkallat.

Vård som beslutats med stöd av LVU skulle vidare enligt förslaget upphöra
senast när den underårige fyllde 18 år. JO anförde i denna del följande.

Man kan visserligen anföra starka principiella skäl för att ingripande
med stöd av LVU inte bör kunna göras mot myndiga personer. Jag anser
emellertid att man bör skilja på fall när frågan om ingripande uppkommer
efter det att den unge fyllt 18 år och fall när behandling pågår och den unge
blir myndig under behandlingstiden. I det senare fallet anser jag att övervägande
skäl talar för att den inledda behandlingen eller vården bör få slutföras.
Åtgärdssystemet beträffande de unga lagöverträdarna kommer annars
i stor utsträckning att sättas ur spel. Detta gäller inte bara ungdomar som
fyllt 18 år, utan även dem som närmar sig 18-årsåldem och som enligt nuvarande
regler i allmänhet överlämnas till vård enligt barnavårdslagen. Åldersgränsen
måste även ses i samband med andra av socialutredningen föreslagna
regler om unga lagöverträdare. Till en början kan nämnas den till
tre månader maximerade behandlingstiden, vilken beräknas utan hänsyn

33 Riksdagen 1978179. 2 sami. Nr 1

514

till avbrott i vården på grund av rymningar o. dyl. Enligt den föreslagna lydelsen
av 38 kap. 2 § brottsbalken kommer det vidare knappast att vara
möjligt att förändra påföljden av det skälet att vårdtiden går ut under det
att den unge är avviken och nytt vårdbeslut därefter inte kan erhållas.
Dessa regler kommer tillsammans troligen att verka i den riktningen att såväl
åklagare som domstolar kommer att bli mera tveksamma mot att överlämna
äldre tonåringar till vård inom socialtjänsten. Jag kan således inte
dela socialutredningens uppfattning att ungdomar inte i större utsträckning
kommer att dömas till kriminalvård, utan tror tvärtom att detta kommer att
bli följden av förslaget. Jag förordar därför att, när frågan om vård enligt
LVU uppkommit innan den unge fyllt 18 år, denna vård bör få fullföljas,
vari även ingår att förlängning av vårdtiden i viss utsträckning bör vara
möjlig efter 18-årsdagen.

Enligt förslaget till LVU fanns för vissa särskilt brådskande fall möjlighet
att omedelbart omhändertaga underårig. Sådant beslut skulle i princip
fattas av socialnämnden men skulle inom fyra dagar underställas länsrätten
för prövning. Om beslutet fastställdes skulle nämnden senast inom två
veckor efter det att omhändertagandet gjorts ansöka hos länsrätten om att
den underårige skulle beredas vård enligt LVU. Om det förelåg särskilda
skäl kunde länsrätten förlänga denna tidsfrist till högst fyra veckor.
(7-9 §§). JO diskuterade utformningen av dessa bestämmelser och anförde.

Ur rättssäkerhetssynpunkt är det givetvis av största vikt att frågan om
ett omhändertagande prövas snarast av beslutsmyndigheten. Detta gäller
särskilt de fall där omhändertagande skett redan innan slutligt beslut i saken
fattats. Handläggningen av LVU-ärenden bör därför alltid vara skyndsam
och ges prioritet i förhållande till andra ärenden. Emellertid bör man
inte fastställa maximitider som inte möjliggör en rimlig behandling av ärendena.
De föreslagna tidsgränserna i 8 § beträffande omedelbart omhändertagande
och i 10 § beträffande länsrättens prövning synes mig rimliga. Bestämmelsen
i 9 § att socialnämnden endast har 14 dagar på sig, räknat från
det omedelbara omhändertagandet, att göra ansökan till länsrätten om
vård enligt lagen förefaller mig däremot att vara i snävaste laget. Till detta
bidrar bl. a. att man tagit bort den generella möjligheten till ordförandebeslut
och att beslut om ansökan till länsrätt inte får delegeras inom distriktsnämnden.
I de flesta fall måste således frågan om ansökan till länsrätt hinna
behandlas vid nämndsammanträde. Dessförinnan skall utredning ha
gjorts och färdigställts och kommunikation med parterna ha skett. Detta
betyder att nämnden inte kan lägga ner särskilt mycket tid på själva utredningen.
En väl genomförd utredning är emellertid en första förutsättning
för att länsrättten skall få ett tillfredsställande underlag för sitt ställningstagande.
Bristfälliga utredningar kan leda till allvarliga rättsförluster, både
såtillvida att vård inte beslutas trots att skäl därtill föreligger och att vård

515

enligt LVU kommer till stånd trots att någon annan behandlingsåtgärd hade
varit tillräcklig eller mera ändamålsenlig. Jag anser att man vid avvägningen
mellan å ena sidan önskemålen om skyndsam handläggning och å
andra sidan kravet på en tillförlitlig utredning måste ta fasta på det sistnämnda.
Jag är därför rädd att den föreslagna 14-dagarsregeln kan medföra
en risk för försämrade utredningar. Möjligheten att begära förlängning av
ansökningstiden finns visserligen men förutsätter att särskilda skäl föreligger,
med andra ord att ärendet avviker från normalärendet. Enligt min mening
framstår en utredningstid på upptill fyra veckor som nödvändig även i
många normalfall med hänsyn till de praktiska svårigheter som ofta föreligger
att genomföra detta slag av utredningar. Man skall komma ihåg att socialförvaltningarna
inte har utredningsresurser liknande polisens, varför
det inte är rimligt att dra paralleller med t. ex. häktningsfrister. Jag tycker
också det är viktigt att socialnämnden ges tid att noga överväga den föreslagna
behandlingsplanen så att denna kan bli av verkligt värde för den senare
vården och inte endast en pappersprodukt. Sammanfattningsvis vill
jag alltså förorda en mindre restriktiv reglering av tidsfristen i 9 §.

Socialutredningen föreslog vidare vissa ändringar i föräldrabalken. Bl. a.
hade man där placerat en bestämmelse motsvarande nuvarande 50 § barnavårdslagen,
innebärande möjlighet för socialnämnd att meddela förbud
att flytta fosterbarn från fosterhem inom kommunen om flyttningen skulle
kunna medföra fysisk eller psykisk skada för barnet. I sin kommentar till
bestämmelsen anförde JO bl. a. följande.

Enligt min mening borde utredningen här ha uppmärksammat möjligheten
att samordna prövningen av sådant förbud med en eventuell prövning
om upphörande av vård enligt LVU. Jag har i några fall observerat att onödigt
långdragna och uppslitande processer orsakats av den nuvarande bristande
samordningen i motsvarande situationer. Föräldrarna begär t. ex. att
samhällsvården för barnet skall upphöra. De får inte bifall till sin talan förrän
i kammarrätt eller regeringsrätten. De väntar sig då att få hem barnet,
men möts av ett förbud enligt 50 § barnavårdslagen, varefter en ny lång
process börjar. Under tiden lever alla de inblandade i plågsam ovisshet.
Detta skulle till en del kunna undvikas om den instans som hade att ta ställning
till frågan om upphörande av samhällsvården även gjorde en prövning
av frågan om hinder ändå mötte mot hemtagning av barnet med hänsyn till
barnets anknytning till fosterhemmet. Prövningen skulle således i princip
företas av nämnden i hemkommunen men i förkommande fall lämpligen
ske efter hörande av vistelsekommunen. Ofta kan det dessutom vara samma
kommun som omhändertagit barnet och som är vistelsekommun. Detta
får antagas bli fallet i ännu högre grad i framtiden. Det framstår då som än
mera opraktiskt att man i vissa fall kan behöva föra två långa processer efter
varandra om vad som ur den enskildes synpunkt måste te sig som en
enda sak, nämligen om barnet får komma hem eller inte.

516

Vidare föreslogs ändringar i rättshjälpslagen av huvudsaklig innebörd
att offentligt biträde alltid skulle förordnas när fråga uppkom om omedelbart
omhändertagande av underårig eller om beredande av vård enligt
LVU. Enligt förslaget skulle offentligt biträde förordnas för barnet och föräldrarna
eller annan vårdnadshavare gemensamt. Det fanns dock möjlighet
att också förordna särskilt offentligt biträde för föräldrarna. JO anförde
bl. a. följande.

Föräldrarna kan f. n. inte få offentligt biträde utan endast allmän rättshjälp.
Jag har i och för sig inga invändningar mot att man inför möjlighet att
ge föräldrarna offentligt biträde. Jag vill däremot understryka att man inte
generellt kan genomföra detta på så sätt att biträdet förordnas gemensamt
för barn och föräldrar, utan att man därigenom allvarligt försämrar barnets
rättsliga ställning jämfört med vad som gäller för närvarande. I fall när det
gäller omhändertagande av barn på grund av föräldrarnas förhållanden
föreligger det praktiskt taget alltid en motsättning mellan å ena sidan barnets
och å andra sidan föräldrarnas intressen, vilket i viss mån framgår redan
av att föräldrarna motsätter sig den vård som föreslås för barnet. Det
finns därvid en stor risk att ett biträde som förordnats för barn och föräldrar
gemensamt huvudsakligen kommer att företräda föräldrarnas intressen
på bekostnad av barnets. Jag anser därför att det föreslagna tillägget till
42 § rättshjälpslagen inte kan godtagas. Regeln bör i stället formuleras så
att offentligt biträde inte får förordnas för föräldrar och barn gemensamt,
annat än om det är uppenbart att någon motsättning dem emellan inte föreligger.
Det senare kan närmast bli aktuellt i fråga om ungdomar som omhändertas
på grund av sitt eget beteende. Obligatoriet i 41 § bör knytas till
barnet. Det skall alltså alltid förordnas offentligt biträde för barnet. 1 fråga
om särskilt offentligt biträde för föräldrarna ter det sig tillräckligt att länsrätten,
om så anses behövligt, kan förordna biträde. Om föräldrarna begär
det bör biträde som regel förordnas.

1 frågan om vård av vuxna missbrukare anförde JO bl. a. följande.

Beträffande vården av de vuxna missbrukarna konstaterar jag att det
inom utredningen framförts olika meningar om i vad mån socialtjänsten
bör ha rätt att tillgripa tvångsåtgärder eller inte. Ingen har emellertid satt i
fråga att visst tvång ibland är oundvikligt, låt vara att tvånget i så fall skall
utövas inom den slutna psykiatriska vården och inte inom socialtjänsten.
Det finns uppenbarligen en yttersta gräns när samhället inte längre kan underlåta
att gripa in för att tillförsäkra någon akut vård, när vederbörande
själv till följd av psykisk sjukdom, svårartat missbruk eller liknande inte
längre är i stånd att rätt bedöma sitt tillstånd. Frågan gäller därför närmast
till vilket vårdområde man vill hänföra de tvångsåtgärder som i vissa fall
inte kan undvaras. I denna del anser jag mig inte ha anledning att ta principiell
ställning. Jag vill dock samtidigt framhålla att det, oavsett vilket val
man gör, gäller att begränsa tvångsåtgärderna så att de inte kommer till an -

517

vändni ng schablonmässigt utan bara tillämpas i sådana fall där det är oundgängligen
nödvändigt. Jag tror för min del att det finns goda förutsättningar
att byta ut de flesta tvångsåtgärder gentemot vuxna missbrukare mot intensiva
frivilliga åtgärder. Med den omdaning som förslaget kommer att innebära
för socialtjänstens del ökar möjligheterna att erbjuda sådana verkningsfulla
frivilliga behandlingsåtgärder. Behovet av tvångsåtgärder vid sidan
om dem som i dag finns i lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa fall
tycks mig därför inte vara särskilt stort.

Avslutningsvis uttalade JO följande.

Jag har i det föregående kommenterat olika delar i förslaget. Av dessa
kommentarer framgår att förslaget ger intryck av att vara ett ännu inte helt
avslutat arbete. Många viktiga detaljer är ofullständigt belysta och man
kan förutse betydande praktiska svårigheter om inte förslaget ses över och
kompletteras på åtskilliga punkter innan det läggs till grund för lagstiftning.

Ett annat genomgående drag i förslaget är att det i de flesta avseenden
innebär en väsentlig försvagning av den individuella barnavården. Förslaget
har i alltför stor utsträckning blivit vuxenorienterat. Enligt min mening
måste man därför bearbeta förslaget i det särskilda syftet att stärka barnavårdsfunktionerna.
Man bör därvid även slå fast socialnämndens ansvar
för att barn som far illa får den hjälp som erfordras från samhällets sida.

Yttrande över budgetdepartementets rapport ”Myndigheters skadeståndsansvar
i vissa personalärenden m. m.”

Genom remiss den 25 april 1978 beredde budgetdepartementet riksdagens
ombudsmän tillfälle att yttra sig över rubricerade rapport (Ds B
1978:3).

Med anledning härav avgav JO Lundvik den 19 juni 1978 yttrande till departementet.
Av yttrandet återges här följande del.

Avsnitt A

1 rapporten föreslås i detta avsnitt att skadeståndsansvar införs för offentlig
arbetsgivare, som i ärende om disciplinansvar, avskedande, avstängning
eller läkarundersökning bryter mot föreskrift i lagen om offentlig
anställning eller i författning som meddelats med stöd av denna lag.

Rapporten lämnar inte någon redovisning av i vilken utsträckning det
förekommer att arbetstagare varom nu är fråga, dvs. arbetstagare med
statlig eller statligt reglerad anställning, åläggs disciplinpåföljd, avskedas,
avstängs eller blir föremål för läkarundersökning. JO brukar vid sina inspektioner
av statliga myndigheter fråga om det förekommit några ärenden

518

av här nämnt slag, varvid svaret brukar bli att så inte varit fallet under senare
år. De klagomål i dylika personalärenden som kommit in till JO har
varit få och har under senare år nära nog uteslutande gällt det kommunala
området.

Såvitt jag kan bedöma utifrån mina erfarenheter föreligger alltså knappast
något behov av att införa skadeståndsregler av föreslagen art.

Mot förslagets genomförande kan anföras principiella betänkligheter.
Förslaget framstår som ett led i den utveckling mot en allt större likställighet
mellan den offentliga arbetsmarknaden och den privata som kännetecknat
lagstiftningen inom tjänstemannarätten alltsedan mitten av 1960-talet. Tillkomsten av statstjänstemannalagen år 1965 var det första mycket
betydelsefulla steget. Bland andra etapper kan nämnas ämbetsansvarets
slopande år 1975 och införandet av medbestämmandelagen år 1976.

I remissyttrande överförslaget till statstjänstemannalag m. m. framförde
min företrädare JO Bexelius åtskilliga kritiska synpunkter (se JO:s ämbetsberättelse
1965 s. 565 ff). Själv har jag ställt mig kritisk till framlagda förslag
till ämbetsansvarets slopande (JO:s ämbetsberättelse 1970 s. 484 ff,
där yttrande redovisas av JO Bexelius, JO Henkow och mig, och JO:s ämbetsberättelse
1973 s. 563 ff där ett gemensamt yttrande återges av mig, JO
Thyresson och JO Wennergren). 1 yttrande över det betänkande som föregick
lagen om medbestämmande i arbetslivet (JO:s ämbetsberättelse
1975/76 s. 508 ff) anförde jag bl. a.

Den offentliga verksamheten spänner över ett mycket brett fält. På
många områden skiljer sig förhållandena inte i någon större mån från vad
som gäller inom privat verksamhet och det ter sig då naturligt och lämpligt
att samma arbetsrättsliga regler blir tillämpliga där som på den enskilda
sektorn. På andra områden har emellertid den offentliga verksamheten en
helt annan karaktär än den enskilda. Detta gäller rättskipningen, polisverksamheten,
den exekutiva verksamheten, skatteväsendet osv. Det allmänna
utövar här en tvångsmakt gentemot medborgarna, en makt som har sin
grund i lagarna och är noga reglerad av dem. Karaktären av denna verksamhet
är sådan att - även om ett utrymme finns för viss företagsdemokrati
— en obegränsad avtalsfrihet, en skyldighet att när som helt ingå i förhandling
osv. inte är lämplig. Medborgarna har ett oavvisligt krav på att
myndighetsutövningen skall ske i korrekta och lagliga former. Ansvaret
för att så sker vilar på det allmänna. Avtalsmässig reglering över hela fältet
låter sig inte förena med dessa synpunkter.

Kommittén har inte heller föreslagit en obegränsad avtalsfrihet på den
offentliga sektorn. 1 3§ statstjänstemannalagen och 2§ kommunaltjänstemannalagen
har gjorts vissa undantag. Jag vill ifrågasätta om undantagen
är tillräckligt vittgående såvitt rör den del av den offentliga sektorn som
handhar myndighetsutövning. Stats- och kommunaltjänstemannalagarna
gäller nu generellt för alla som är tjänstemän hos staten eller kommun. Jag
kan förstå att man vill undvika att särbehandla denna stora grupp av arbetstagare
och därför låter undantagen från vad som skall gälla inom den
privata sektorn bli så få som möjligt. Skäl kan emellertid anföras för att
man inom den offentliga sektorn gör en gränsdragning så att de som sysslar

519

med mera utpräglad myndighetsutövning får följa delvis andra regler. Om
en sådan uppdelning av den offentliga sektorn görs, bör enligt min mening
utrymmet för avtalsfrihet, förhandlingsrätt m. m. begränsas såvitt rör den
myndighetsutövande personalen.

Det förslag som nu framlagts tar ytterligare ett steg på den beträdda vägen
att likställa arbetstagare i allmän och privat tjänst. Jag kan fortfarande
inte finna annat än att denna utveckling har sina vådor och att man, åtminstone
när det gäller personal som är betrodd med myndighetsutövning,
inte borde gå så långt. Jag vill också erinra om att under senare tid röster
allt oftare höjts i den offentliga debatten som varnat mot tendensen att likställa
arbetstagare i allmän och enskild tjänst. Inte minst har man därvid
uppehållit sig vid ämbetsansvarets slopande och menat att detta medfört
ett sämre rättsskydd för gemene man. Även om mycket av vad som sagts
härom är överdrivet har i debatten även framförts synpunkter av värde.

Vad som nu särskilt bekymrar mig är följande. Som framgår av vad jag
redan sagt är det i dag ovanligt att myndighet tillgriper disciplinär åtgärd
mot arbetstagare eller eljest ingriper på sätt varom nu är fråga. Jag har närmast
det intrycket att utrymme kunde finnas för mera aktivitet från myndigheternas
sida på området. Om nu varje felgrepp, ursäktligt eller icke ursäktligt,
av en myndighet skall medföra skadeståndspåföljd — och det även
gentemot vederbörandes fackliga organisation — förmodar jag att myndigheterna
kommer att bli än mer försiktiga med att ingripa mot olämpliga arbetstagare.
Detta kan inte ligga i den stora allmänhetens intresse.

Till det anförda kan läggas att ett system med strikt skadeståndsansvar
vid fel i beslut oavsett om beslutet senare undanröjs eller inte, icke harmonierar
med vad som eljest gäller inom offentlig verksamhet. Om en underrätt
dömer till straff men domen efter överklagande upphävs eller ändras i
högre rätt, medför detta normalt inte något skadeståndsansvar för underrätten.
Varför skall då myndighet bli skadeståndsansvarig när den tilldelat
arbetstagare en varning för tjänsteförseelse och arbetsdomstolen i efterhand
bedömer felet som blott ringa och därför undanröjer varningen? Problemet
diskuteras i rapporten på s. 39 f. Jag kan inte finna att de skäl som
där anförs för förslaget - önskan att få allt fler civilrättsliga inslag i det offentliga
anställningsförhållandet — är bärande.

Jag vill ytterligare framhålla att förslaget inte är konsekvent i sin strävan
att likställa arbetstagare i allmän och privat tjänst. Vissa offentligt anställda
blir åtminstone delvis undantagna. Såsom framhålls på s. 45 i rapporten
skulle myndighetsbrott mot t. ex. de speciella ansvarsregler som i en del
fall gäller för krigsmän, medicinalpersonal och veterinärer inte beröras av
den nya ordningen.

Jag kan med hänsyn till det anförda inte tillstyrka förslagets genomförande
.

520

Bilaga I

Redogörelse för justitieombudsmännens tjänstgöring samt för personalorganisationen Justitieombudsmännens

semestrar m.m.

Justitieombudsmannen Lundvik

1-8 juli, 7-18 november 1977, 5-9 januari, 3 februari, 22 och 23 februari
(sjukledighet), 27 februari-2 mars (sjukledighet), 9 mars. 16 och
18 maj 1978.

Justitieombudsmannen Wigelius

11 juli-12 augusti, 2, 6. 8 och 9 september (sjukledighet) 1977, 23 mars,
2 och 3 maj samt 12-30 juni 1978.

Justitieombudsmannen Uhlin

18 juli —12 augusti, 18 oktober, 4 november, 23 december 1977, 10 och
11 april (sjukledighet), 24-28 april 1978.

Justitieombudsmannen Ekberg

1 juli—2 augusti. 4-7 november 1977, 23-31 mars och 26-30juni 1978.

Riksdagens ombudsmäns kansli
Kanslichefen Ulf Hagström
Byråchefen Karl Åke Lundin
Byråchefen Carl Carlsson Norström
Byråchefen Lars Levin
Byråchefen Torsten Johansson
Byråchefen Hans Sandberg
Byråchefen Sten Englund
Byråchefen Per-Håkan Bondestam
Byråchefen Jörgen Bengtsson
Avdelningsdirektören Charlotte Meyer (tji.)

Avdelningsdirektören Tore Samuelsson
Avdelningsdirektören Arne Schöldström
Avdelningsdirektören Bengt Carlsson
Avdelningsdirektören Hans-Erik Jonasson
Avdelningsdirektören Ulla Erlandsson
Avdelningsdirektören Marja Regner
Avdelningsdirektören Lars Kinnander
Byrådirektören Birgitta Hallström.

Såsom föredragande med heltidstjänstgöring har vidare under 1977/78
tjänstgjort:

Hovrättsfiskalen Olof Egerstedt (t. o. m. 28 augusti 1977), hovrättsfiskalen
Urban Sandén (t. o. m. 14 augusti 1977), hovrättsfiskalen Christer Ha -

521

raldsson Fallenius, hovrättsfiskalen Hans Schedin, hovrättsfiskalen Anders
Wikström (fr. o.m. 1 oktober 1977), hovrättsfiskalen Sten Pålsson
(fr. o. m. 1 november 1977), hovrättsfiskalen Håkan Rustand, kammarrättsfiskalen
Annika Sandström (fr.o.m. 1 januari 1978), kammarrättsfiskalen
Margareta Sahlström (t.o.m. 31 mars 1978), kammarrättsfiskalen
Annette Hansson, kammarrättsfiskalen Susanne Stegard (t. o. m. 30 april
1978), kammarrättsfiskalen Bengt Gustavsson, kammarrättsfiskalen Björne
Sjökvist (fr.o.m. 1 augusti 1977) och kammarrättsfiskalen Kerstin Nyström
(fr. o. m. 1 april 1978).

522

Bilaga 2

Förteckning

över de ärenden, som varit anhängiga hos regeringen linder tiden den
1 juli 1977—den 30 juni 1978 genom skrivelser från justitieombudsmännen
före den 1 juli 1977

1. 1958 den 22 november (JO nr 33111956), angående förtydligande av
stadgandet i 22 § andra stycket lagsökningslagen om rätt för borgenär
till ersättning för kostnad i mål om betalningsföreläggande.

Frågan om en reform av den summariska betalningsprocessen övervägs
f. n. inom justitiedepartementet. Lagrådsremiss med förslag till ny lagsökningslag
kommer under hösten 1978 (Justitiedepartementet).

2. 1964 den 18 december (JO nr 425/1962), angående ändring av 6§
passkungörelsen avseende passmyndighets prövningsrätt i vissa
fall, då misstanke om brott föreligger mot passökande.

Frågan är behandlad i proposition med förslag till passlag (prop.
1977/78: 156, Ju U 1977/78:39, rskr 316, SFS 1978:302). Ärendet är därmed
slutbehandlat (Justitiedepartementet).

3. 1970 den 13 mars (nr 2022/1969), angående protokollföring i taxeringsnämnd.

Förslag till ny regel om protokollföring i taxeringsnämnd har lagts fram i
prop. 1977/78: 181. Riksdagen har antagit förslaget (Sk U 1977/78: 55 rskr
362, SFS 1978:316). Enligt 61 § 1 mom. andra stycket taxeringslagen
(1956:623) förs vid sammanträden protokoll enligt de närmare föreskrifter
som meddelas av regeringen. Sådana föreskrifter avses bli intagna i taxeringskungörelsen
(1957: 513) under hösten 1978. De nya reglerna tillämpas
första gången vid 1979 års taxering. Ärendet är därmed slutbehandlat (Budgetdepartementet)
.

4. 1970 den 30 november (nr 2809/1970),angående oberättigade krav på
skatt.

Förslag till ändringar i uppbördslagen (1953:272) kommer att tas upp i den
proposition som under hösten 1978 avses att läggas fram på grundval av
riksskatteverkets och statskontorets utredningsrapport 1977:4: 1 Uppbörd
av direkt skatt - arbetsformer m. m. (Budgetdepartementet).

5. 1973 den 29 januari (nr 323311971), angående rätt för suppleant i
taxeringsnämnd att närvara vid sammanträde i nämnden utan att vara
kallad att tjänstgöra i ordinarie ledamots ställe.

Förslag till nya regler om suppleants närvarorätt har lagts fram i prop.
1977/78: 181. Riksdagen har antagit förslaget (Sk U 1977/78:55, rskr 362,
SFS 1978:316). Ärendet är därmed slutbehandlat (Budgetdepartementet).

523

6. 1975 den 12 februari (nr 395175), angående tillägg till vallagen.

JO: s skrivelse, som rör frågan om rättelse med anledning av personförväxling
vid kommunalval, har remissbehandlats. Den kommitté som f. n. gör
en översyn av vallagen, har fått i uppdrag att överväga den av JO upptagna
frågan, Dir. 1977: 120 (Justitiedepartementet).

7. 1975 den 24 oktober (nr 2836/75), angående översyn av reglerna rörande
kungörande och delgivning av beslut som rör en större persongrupp.

JO: s skrivelse har remissbehandlats. De av JO väckta frågorna övervägs
inom justitiedepartementet (Justitiedepartementet).

8. 1976 den 21 januari (nr 1569/75), angående vissa kostnader i ärenden
om återtagande av avbetalningsgods.

Frågan kommer att tas upp i samband med följdlagstiftningen till det till
lagrådet den 16 mars 1978 remitterade förslaget till utsökningsbalk (Justitiedepartementet).

9. 1976 den 6 maj (nr 1245/76), angående skydd för allmän ordning och
säkerhet vid domstolsförhandlingar.

Ärendet har överlämnats till domstolsverket för utredning enligt regeringsbeslut
den 10 november 1977 (Justitiedepartementet).

10. 1976 den 29 juni (nr 2475/73), angående nöjdförklaring vid villkorlig
dom och skyddstillsyn (38 kap. 1 § brottsbalken).

Framställningen övervägs inom justitiedepartementet (Justitiedepartementet).

524

Bilaga 3

Sakregister

till

Justitieombudsmännens ämbetsberättelser 1976/77-1978/79

Ett alfabetiskt sakregister till JO:s ämbetsberättelser 1967-1975/76 finns
fogat såsom bilaga 3 till ämbetsberättelsen 1975/76 och har även tryckts separat.
I ingressen till detta register har lämnats upplysningar om register
till tidigare ämbetsberättelser.

Aktiebolag, betydelsen av att aktiebolag anmäler fullständig adress till aktiebolagsregistret,
76/77: 289.

Allmänna handlingar, förfarandet när någon vill ta del av offentliga handlingar
som förvaras i lokal dit allmänheten ej har tillträde; besökande har
fått ta del av handlingar ute på gatan och fotograferats oaktat han önskat
vara anonym. Framställning till regeringen om klargörande bestämmelser,
vilka bl. a. inskärper att den som vill ta del av offentliga handlingar
inte behöver uppge sitt namn, 77/78: 250, 253; - den som önskar ta del
av offentlig handling får ej avkrävas sitt namn eller tvingas underteckna
en beställning, 78/79:212; - fråga om planskiss i stadsplaneärende hos
byggnadsnämnd - upprättad av en utomstående arkitekt - kunde anses
utarbetad inom myndigheten och därmed t. v. endast ha karaktär av arbetsmaterial;
tillika fråga om tillämplighet av 8 § sekretesslagen,
77/78:255; - förteckning över kommunala trafikvakter, vilken av Stockholms
gatukontor tillställts polisen, har ansetts vara allmän handling,
varur uppgift på begäran bort lämnas till allmänheten, 77/78: 259; - omfattningen
av socialregistersekretessen; tillika fråga om dröjsmål med
svar på framställning att utfå handlingar, 78/79:216; - sekretess för
handlingar i ärende om stöd för lokal landsbygdstrafik, 78/79:330; - fråga
om skyldighet för länsstyrelse att för vederbörande uppge namnet på
den som anmält honom för förment underlåtenhet att erlägga mervärdeskatt,
77/78:265; — länsstyrelses skyldighet att lämna uppgift ur personaviregister,
78/79:220; — inkommen post bör diarieföras och vara åtkomlig
även om adressaten ej hinner ta befattning med posten,
77/78: 270; — bevakning av post, som rörde tjänsten och var ställd till
tjänsteman, som var på semester, 78/79: 222; — fråga om handling var att
anse som upprättad, 77/78:271; — promemoria vid försvarsstaben har
med hänsyn till omständigheterna ej ansetts som allmän handling,
78/79:224; — fråga om memorialanteckningar och koncept till dom är
allmänna handlingar, 77/78:272; - ordningen för prövning av framställning
om att utfå allmän handling, 77/78:273; — myndighet ej skyldig bedriva
arkivforskning för att kunna utlämna allmän handling, 78/79: 214;
- yttrande över justitiedepartementets PM med förslag till ny sekretesslag
m. m. ”Handlingssekretess och tystnadsplikt”, 78/79:501.

525

Anhållande, kritik mot anhållningsbeslut, 77/78: 83; - se även Tvångsmedel.

Anmälningsskyldighet, se Barnavård.

Anonym anmälan, se Husrannsakan, Polismyndighet.

Anonymitetsskydd, se Barnavård, Kriminalvård.

Arbetstvist, se JO.

Avbetalningsköp, framställning angående vissa kostnader i ärenden om
återtagande av avbetalningsgods, 76/77: 216; - fråga om förutsättningar
förelegat för återtagande av avbetalningsgods; betydelsen av delbetalning
från köparens sida, 76/77:222.

Avskrivningsbeslut, länsbostadsnämnd har utan sakprövning avskrivit besvärsärende
vid utebliven komplettering, 78/79:492; - se även Rättegångskostnad.

Bankinspektionen, se Tillsyn.

Barnavård, polisingripande vid anmäld barnmisshandel. 76/77:100; -skyldighet att göra polisanmälan om övergrepp mot barn, 78/79:130; -fråga om underlåtenhet av socialförvaltning att ingripa vid misstänkt
barnmisshandel, 77/78:196, 78/79:130, 144; - förhållandet i barnmisshandelsfall
mellan omhändertagande för samhällsvård enligt 29 § BvL
och placering utom hemmet i form av förebyggande åtgärd enligt 26 §
BvL, 78/79:127; - fråga om föräldrars förändrade livssyn och religiösa
inriktning kan utgöra grund för att omhänderta barn, 78/79:152; - förutsättningar
för samhällsvård enligt 31 § andra st. BvL, 78/79:174; - utredningsskyldighet
enligt BvL vid övergrepp mot barn, 78/79:130; - barnavårdsutredning
måste genomföras skyndsamt, oavsett om förebyggande
åtgärder vidtas, 78/79:144, 167; - av domstol begärd vårdnadsutredning
får inte avstanna enbart på parts uppgift att vårdnadsfrågan inte
längre är aktuell, 78/79:169; - utredning och uppföljning vid s. k. hemma-hos-terapi,
78/79:171; - vid utredning och åtgärder måste också
beaktas situationen för barnets syskon, 78/79:144, 169; - omotiverade
uttalanden i bamavårdsutredning, 78/79:173; — villkorligt upphörande
av samhällsvård, 78/79:159, 177; — barnavårdsnämnds hjälp- och stödåtgärder
beträffande unga lagöverträdare, 76/77:140; - fråga om vilken
kommun som har tillsyn över övervakning, 78/79:177; - samarbete mellan
socialförvaltning och polis, 77/78:206; - socialförvaltnings registrering
av barn som varit vittne till men ej misstänkt för brott, 77/78: 207; -dokumentation av uppgifter i bamavårdsärende, 78/79:130; - anmälares
anonymitet, 78/79:178; - omplacering av fosterbarn, 77/78:211; - tillvägagångssätt
vid återkrav av bidragsförskott; betydelsen av att beslut
om bidragsförskott delges den underhållsskyldige, 77/78: 218; - motivering
vid avstyrkan av kraveftergift beträffande bidragsförskott,
76/77:146; - förlust av plats i förskolekö när förfrågan från kommunal
myndighet inte besvarats, 76/77; 148; - muntligt förhör inför social centralnämnd
och enskild ledamots yttranderätt vid sådant förhör,
77/78; 216; - befogenhet för ledamot av barnavårdsnämnd att agera i en -

526

skilt ärende, 78/79:163; - otillräckliga resurser för utredningar,
78/79:167; - se även Delegation, Domstolsärende, Offentligt biträde,
Skolan, Socialförsäkring.

Berusad, tillämpning av lagen om omhändertagande av berusade personer,
78/79:72.

Beslag, frågor om beslag eller kvarstad vid omhändertagande av pengar
från person som gripits för brott, 77/78:90; - utlämnande av beslagtagen
egendom, 77/78:128; - beslag vid frikännande dom, 78/79:28. Jfr
Visitering.

Besvär, se Fullföljd av talan.

Besök, se Kriminalvård.

Betyg, tolkning av militära betygsbestämmelser, 77/78:163.

Bostadslån, dröjsmål med förberedande åtgärd vid handläggning av bostadslåneärende,
77/78:414.

Brottmål, redovisning av viss utredning i brottmål, 76/77:94; - dröjsmål
med handläggning av brottmål, 77/78: 55.

Byggnadsförbud, se Fullföljd av talan.

Byggnadslov, ofullständig ansökan om byggnadslov till byggnadsföretag,
som omfattas av det allmänna tätbebyggelseförbudet, bör ej handläggas
som begäran om förhandsbesked utan som ansökan om dispens därest
företedda handlingar utgör tillräckligt underlag för dispensprövning,
77/78:325; - fråga om rättsenligheten av ett system, varigenom införts
en form av köpeskillingskontroll i samband med handläggning av ärenden
om byggnadstillstånd för icke statligt belånade bostadshus,
77/78: 371; - se även Handläggning.

Byggnadsplan, se Fullföljd av talan.

Delegation, iakttagandet av delegationsregler i barnavårdsärende,
78/79:130; — se även Kommunal kompetens.

Delgivning, genom uniformerad polisman, 77/78:137; - av förundersökningsmaterial,
78/79:63; - olämpligt bedrivna delgivningsförsök i skatteärende.
Fråga om innebörden av surrogatdelgivning, 78/79: 312; — av
nybyggnadsförbud, 78/79:386; - beslut om körkortsåterkallelse skall
delges körkortshavaren personligen även om denne har ombud,
78/79:449.

Demonstrationer, omhändertagande av demonstrationsplakat, 77/78: 93.

Disciplinansvar, se Tvångsmedel.

Disciplinbot, ändring av bestämmelse om disciplinbots storlek samt nedsättning
av disciplinbot som ålagts värnpliktig, 78/79:100.

527

Disciplinmål, felaktigt åläggande av straff i disciplinmål, 77/78:151; - se
även Kommunicering, Läkare. Jfr JO, Tillrättavisning.

Djur, avlivning av hund, 78/79:61; - hälsovårdsnämnds tillvägagångssätt
vid avlivning av katter som vållar sanitära problem, 78/79:458.

Dokumentation, se Barnavård, Tjänstetillsättning.

Dom, frångående av beslut om dom och förordnande om fortsatt handläggning,
77/78:121; — avfattning av dom i förenklad form, 77/78:122; —
dom har åsatts nytt datum för att fullföljdsinlaga skulle kunna upptas
som i rätt tid inkommen, 78/79:34; — tolkning av dom rörande handikappersättning,
78/79: 452; - se även Beslag.

Domstolsförhandlingar, felaktigt föreläggande för part att inkomma med läkarintyg,
77/78:120; - framställning angående skydd för allmän ordning
och säkerhet vid domstolsförhandlingar, 76/77:26; - legitimationskontroll
vid domstolsförhandling, 76/77:28; — se även Dom, Vittne, Vittnesförhör.

Domstolsverket, se Rättshjälp.

Domstolsärende, tingsrätts handläggning av vårdnadsärenden, 77/78:124.

Dröjsmål, se Allmänna handlingar. Bostadslån, Brottmål, Handläggning,
Införsel, Åtal.

Dödsfall, se Polismyndighet.

Entledigande, i fall där anställd, som beskyllts för brott mot tystnadsplikt,
själv sagt upp sig har JO rekommenderat att myndigheten låter den anställde
tänka över sin situation och tala med företrädare för facket innan
uppsägningen accepteras, 77/78: 313.

Ersättning, försvarets civilförvaltnings handläggning av ärenden om ersättning
till värnpliktiga som skadats under militärtjänstgöring, 78/79: 93; —
handikappersättning till blind med ledarhund, 78/79: 452.

Ersättningsmål, motivering av beslut i ersättningsmål, 77/78:158.

Exekutiv auktion, vid exekutiv auktion å andel i kommanditbolag skall
iakttagas reglerna om försäljning av utmätt rättighet, 76/77:225; — se
även Utsökningsmål.

Firma, länsstyrelses granskningsskyldighet vid firmaregistrering,
78/79:468.

Flyttningsanmälan, handläggning av flyttningsanmälan från omyndigförklarad,
76/77:296.

Flyttningslagen, tillämpning av lagen (1967:420) om flyttning av fordon,
77/78: 276.

528

Folkbokföringen, omfattningen av folkbokföringsmyndighets prövning av
anmälan om utflyttning från riket, 77/78: 398; - se även Flyttningsanmälan.

Folk- och bostadsräkning, kritik av information beträffande äkta makars
uppgiftslämnande vid folk- och bostadsräkningen 1975, 77/78:405.

Fordon, kontroll av, 78/79: 60.

Fotokonfrontation, genomförande och redovisning av, 76/77:114; - förfarandet
vid, 78/79:61.

Fribiljettsförmån, se Otillbörlig belöning.

Frihetsberövad, Frihetsberövande, redovisning av frihetsberövande,
78/79:61; - se även Visitering.

Fritid, sjukskriven värnpliktigs rätt till fritid, 77/78:153.

Fullföljd av talan, fråga om skyldighet för SJ att meddela besvärshänvisning
i vissa fall, 77/78:410; - fullföljdshänvisning eller lagakraftbevis i
ärenden hos länsstyrelse om fastställelse av byggnadsplan och stadsplan
och om upphävande av strandskydd. Tolkning av fullföljdsförbudet i
150 § byggnadslagen, 78/79: 383, 389; - utgångspunkt för beräkning av
besvärstid vid klagan över nybyggnadsförbud, 78/79:386; - fråga om
hälsovårdsnämnd, som meddelat föreläggande rörande anskaffning av
sopkärl, får meddela förnyat föreläggande, denna gång vid vite, innan
besvär över det första prövats, 78/79:495; - se även Dom, Handläggning.

Förläggning, beskaffenheten av förläggningslokaler, 77/78:162.

Förpassning, se Polismyndighet.

Förseningsavgift, se Taxeringsprocess.

Försäkringsrätt, se Socialförsäkring.

Förundersökning, i kopplerifall, 77/78: 80; - se även Brottmål, Delgivning,
Fotokonfrontation, Personlig integritet, Polismyndighet.

Förvaltningslagen, vägledningsplikt enligt 8 § i massärenden hos intagningsnämnd,
78/79:397; - i besvärsärende hos länsbostadsnämnd,
78/79:492; - se även Fullföljd av talan.

Förvisning, bristfällig förberedelse vid försök att verkställa förvisningsdom,
77/78:110.

Gripande, på sjukhus av misstänkt, 78/79: 56.

Grundlagarna, yttranden över 1973 års fri- och rättighetsutrednings betänkande
"Medborgerliga fri- och rättigheter; regeringsformen”,
76/77: 298.

529

Gåva, se Kommunal kompetens.

Handikappersättning, se Ersättning.

Handläggning, felaktig handläggning i länsstyrelse av ärende angående förordnande
av revisorer i ekonomisk förening, 77/78: 389; - dröjsmål vid
länsstyrelses handläggning av ärende om besvär över tidsbegränsat
byggnadslov, 78/79: 390; - handläggning av ärende om körkortsåterkallelse,
78/79:469; - länsbostadsnämnds handläggning av besvärsärende
rörande bostadsbidrag (dröjsmål, underlåten sakprövning, utebliven besvärshänvisning),
78/79:492; - statlig myndighet har remitterat utredningar
till kommun för yttrande. Remisserna har besvarats av kommunstyrelsen,
ej kommunfullmäktige. Fråga om riktigheten härav,
76/77: 265; — fråga om tjänstemans skyldighet att mottaga och utkvittera
skrivelser ställda till honom under myndighetens adress, 77/78:412; -bevakning av bortovarande tjänstemans post, 78/79:222; — se även
Byggnadslov, Domstolsärende, Ersättning, Flyttningsanmälan, Vapenvägrare.

Handräckning, kritik mot länsstyrelse för handräckning enligt 191 § UL
för flyttad bils återställande till ägaren, 77/78:276.

Hastighetskontroll, se Polismyndighet.

Helikopter, se Polismyndighet.

Hittegods, se Polismyndighet.

Husrannsakan, för eftersökande av efterlyst person 76/77:112; — i personbils
motor- och bagageutrymmen efter anonym anmälan om förmodat
stöldgods i bilen; protokoll över åtgärden ej upprättat, 77/78:129; — se
även Provokation, Tvångsmedel.

Häktad, åklagares rätt att vägra häktad motta besök vid kollusionsfara,
78/79: 40; - tillhandahållande av skrivmaterial åt häktad, 78/79: 69; -förvaring av häktad som undergått rättspsykiatrisk undersökning,
78/79:117.

Häktning, se Tvångsmedel.

Häktningstid, avräkning av, 76/77:40, 77/78: 60.

Hälsovård, förutsättningar för hälsovårdsnämnds ingripande mot slamavskiljare
avsedd för BDT-vatten, 78/79:465; - se även Djur, Fullföljd av
talan.

Identitetskontroll, se Polismyndighet.

Illojal maktanvändning, se Tjänstetillsättning.

Indrivning, kronofogdemyndighets indrivningsåtgärder beträffande skattskyldig
som blivit dubbeltaxerad och besvärat sig häröver samt betalat
den skatt som debiterats med anledning av den ena taxeringen,
76/77: 220.

34 Riksdagen 1978/79. 2 sami Nr I

530

Införsel, framställning angående ändring i 15 § andra stycket införsellagen,
76/77:211; — dröjsmål vid införsel (löneutbetalning via dator),
78/79:233.

Inhibition, förfarandet vid beslut om inhibition i brådskande fall,
77/78:415; - se även Utmätning.

Inkomstbringande åtgärder, myndighets befogenhet att vidta inkomstbringande
åtgärder (medverka vid medalj utgivning), 76/77:292.

Integritet, se Personlig integritet.

Invandrare, se Val.

Jakt, försöksverksamhet med samordnad älgjakt. Naturvårdsverkets tilllämpning
av reglerna om registrering av älgjaktsområde, 78/79:497.

JO, tillsynskompetens 76/77:205, 76/77:263 (taxering), 77/78:242,
78/79:193; - omfattningen av JO:s prövning av riktigheten i sak av beslut
i disciplinärende, 78/79:370; — utrymmet för JO:s ingripande i arbetstvist
inom den offentliga sektorn, 78/79: 377.

Kollekt, åtal mot kyrkoherde för underlåtenhet att pålysa och upptaga föreskrivna
kollekter, 77/78: 347.

Kommunal kompetens, fråga om befogenhet för kommun att i ärende om
statsbidrag till lokal landsbygdstrafik låta kommunalt bussbolag från
konkurrerande enskilda trafikföretag ta emot sådana uppgifter om deras
affärsförhållanden som skulle ha varit hemliga om handlingarna förvarats
hos en myndighet, 78/79:330; - skolstyrelses befogenhet att till avgående
studierektor såsom minnesgåva överlåta vissa tavlor, utgörande
inventarier i skolbyggnader, 78/79: 336.

Kommunal självstyrelse, se Handläggning.

Kommunicering, underlåten kommunicering i disciplinärende, 78/79: 370;
— se även Utsökningsmål.

Konfrontation, se Fotokonfrontation.

Koppleri, se Förundersökning.

Kriminalvård, våldsanvändning på kriminalvårdsanstalt, 76/77:125; - klagomål
från fackligt håll angående uteblivna åtgärder inför befarat rymningsförsök,
77/78:165; — beviljande av särskild korttidspermission för
intagen, 77/78:172; - avvikande under bevakad permission från anstalt,
77/78:182; - permission i samband med strejk bland intagna på kriminalvårdsanstalter,
78/79:108; - förutsättningar för permission,

78/79:111; - uttalande om viss kvalifikationstid för permission,
78/79:122; - intagens rätt till telefonsamtal med advokat, 76/77:129,
77/78:194; - kostnad för telefonsamtal till JO, 78/79:126; - intagens rätt
till samtal med styresman eller annan tjänsteman, 77/78:192; — anonymitetsskydd
för intagen, 77/78:194; — avbrytande av besök hos intagen,

531

78/79:125; - avvisande av besökande, 77/78:193; — brevgranskning vid
kriminalvårdsanstalt, 76/77:131, 77/78:191, 78/79:120; - tillämpningen
av bestämmelserna om disciplinär bestraffning av intagen, 76/77:134; -fråga om disciplinär bestraffning av intagen för försenad återkomst efter
permission, 78/79:121; — fråga om polisanmälan från kriminalvårdsanstalt
rörande där förövat brott, 77/78:195; - besvärshänvisning i disciplinärende
på kriminalvårdsanstalt, 76/77:138; - "missnöjesförklaring”,
77/78:191; — behandlingen av intagen i anledning av dennes klädsel,
78/79:115; - enrumsplacering enligt 50 § kriminalvårdslagen,
78/79:124; — fråga om intagen som överförts till sjukhus får vistas i hemmet
nattetid, 78/79:122; — se även Häktad, Visitering.

Kränkande eller eljest olämpligt yttrande, åtal mot kyrkoherde för kränkande
uttalande under högmässopredikan, 77/78: 347; - se även Läkare.

Kungörelse, kostnad för kungörelse å bortovarande eller okänd arvinge,
78/79: 54.

Kvarstad, se Beslag.

Kyrka, möjligheten att få disponera kyrka för förrättning i svenska kyrkans
ordning får inte göras beroende av om den kallade prästen är man
eller kvinna, 78/79:462.

Körkort, föreläggande enligt 48 § körkortskungörelsen i ärende rörande
s. k. villkorat körkort, 77/78:392; — trafiksäkerhetsverkets krav att förrättningsavgift
för förnyat körkortsprov skall vara inbetald senast en
vecka före omprövningen, 76/77: 286; - se även Delgivning, Handläggning.

Laga kraft, se Fullföljd av talan.

Lagsökning, handläggning av lagsökningsmål, 76/77:108, 78/79: 38.

Legitimation, se Polismyndighet, Trafikvakt.

Litispendens, se Fullföljd av talan.

Läkare, disciplinär åtgärd mot läkare för olämpligt skrivsätt i remiss,
78/79:180; — för åsidosättande av föreskrifter för klinisk prövning av
oregistrerade läkemedel, 78/79:182.

Läkarintyg, jfr Domstolsförhandlingar.

Läkemedel, se Läkare.

Maktmissbruk, se Illojal maktanvändning.

Medbestämmandelagen, redogörelse för JO:s iakttagelser från lagens första
giltighetstid, 78/79: 377.

Mervärdeskatt, kompensation har felaktigt utbetalats för mervärdeskatt på
bostadsbyggande. Fråga om återbetalningsskyldighet för mottagaren,
76/77: 280.

532

Militär övning, se Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder.

Missbruk av förmanskap, åtal mot löjtnant för missbruk av förmanskap,
76/77:117.

Missfirmelse, mot underordnad krigsman, 77/78:138.

Morjärvsfallet, 77/78: 62.

Motivering av beslut, motivering vid avstyrkan av kraveftergift beträffande
bidragsförskott, 76/77:146; - underlåten motivering av hälsovårdsnämnd
i avdragsbeslut i dispensärende, 77/78:409; — se även Ersättningsmål,
Taxeringsnämnd.

Målsägande, hörande av målsägande i mål angående rån, 77/78:123.

Nykterhetsvård, omhändertagande av rusdrycker på vård- och rehabiliteringshemmet
Skarpnäcksgården, 76/77:150.

Nåd, betydelsen av nådeansökan vid avsedd förpassning för straffverkställighet,
77/78:106.

Nöjdförklaring, framställning angående nöjdförklaring vid villkorlig dom
och skyddstillsyn, 76/77:19; - se även Kriminalvård.

Offentligt biträde, för barn i mål om samhällsvård, 78/79:175.

Ombud, se Delgivning.

Omyndig, Omyndighetsförklaring, se Flyttningsanmälan.

Opartiskhet, vikten av att befattningshavare i allmän tjänst förhåller sig så
att anledning till misstro inte uppkommer om hans integritet och opartiskhet,
78/79:472.

Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman, 77/78:138.

Otillbörlig belöning, systemet med fria eller rabatterade biljetter för resor
med bl. a. SAS, 78/79: 344; — fråga om lämpligheten av att tjänstemän i
statligt verk låtit bjuda sig på förtäring av företag som verket anlitat,
78/79: 353.

Parkering, se Flyttningslagen, Handräckning.

Pass, länsstyrelse har vid utfärdande av pass ej ägt att, utöver expeditionsavgift,
uttaga särskild ersättning för visst översättningsarbete,
77/78: 396.

Permission, se Kriminalvård.

Personalärenden, se Skadestånd.

Personförväxling, se Utsökningsmål.

533

Personlig integritet, yttrande ö'' :r utredningens om telefonavlyssning betänkande
”Telefonavlyssning 76/77:321; - integritetskränkande undervisningsformer
i psykologiundervisningen vid socialhögskola,
78/79:474; - se även Opartiskhet, Åsiktsfrihet.

Polisanmälan, se Barnavård, Kriminalvård.

Polismyndighet, transport av skadad person med polishelikopter,
76/77:104; - frihetsberövad har under busstransport till polisstation fått
sitta på golvet, 76/77:116; - klagomål mot polis angående förfarande vid
dödsfall, 76/77:110; - dödsfall i polisarrest, 77/78:134; - hastighetskontroller
med radar, 77/78:97; — landning med polishelikopter på parkeringsplats
i bebyggt område, 77/78:106- - handhavande av ärende angående
förpassning för verkställighet av fängelsestraff, 77/78:106; - handläggning
av hittegodsärenden, 77/78:115, 132; - ingripande mot bussförare
efter anonym anmälan om misstänkt onykterhet, 77/78:131; — polisrazzia
har företagits i fel lokal, 77/78:131; — utlåning av s. k. spaningsfoto
på misstänkt, 77/78:127; — utredning i anledning av ansökan om anställning
som vaktman, 77/78:137; — anteckningar om medicin till den
som är omhändertagen av polisen, 77/78:137; - mindre tillfredsställande
identitetskontroll hos polismyndighet, 76/77:113; - polismans skyldighet
att uppge sitt namn, 78/79: 69; — jourhavande befäl skyldig att uppge
namn på polismän som vidtagit ingripande, 77/78:135; - polismän i
tjänst skall kunna styrka sin identitet, 77/78:136; — utredning av polisanmälan
från omhändertagen om att polisen bestulit honom på pengar,
78/79:66; - försäljning av förverkade vapen till polisman, 78/79:74; -efterlysning av mentalsjukhuspatient, 78/79: 76; - obehörig inblandning
i ärende som handläggs av annan polisman, 78/79: 77; — se även Barnavård,
Berusad, Beslag, Delgivning, Demonstrationer, Djur, Fordon, Fotokonfrontation,
Frihetsberövad, Frihetsberövande, Förvisning, Gripande,
Husrannsakan, Häktad, Tillfälligt omhändertagande. Underrättelse,
Valuta, Vapentillstånd, Visitering, Översättning.

Polisregister, se Tillfälligt omhändertagande.

Provokation, polisman har under husrannsakan företagit åtgärd som ansetts
böra bedömas på ungefär samma sätt som provokation, 77/78:101;
— fråga om provokation till brott, 77/78:126.

Prästämbete, se Kyrka.

Psykiatrisk vård, åtal mot överläkare för beviljande av frigång för person,
som varit att bedöma som farlig för annans personliga säkerhet,
76/77:156; - se även Sjukvård.

Rabatterad biljett, se Otillbörlig belöning.

Radionämnden, dess arbetsformer, 77/78:413.

Remiss, se Utsökningsmål.

Renskötsel, lantbruksnämnds åtgärder vid bristfällig renskötsel i koncessionssameby,
78/79:483.

534

Reseförbud, 76/77:108.

Rese- och traktamentsersättning, behandlingen hos statens vattenfallsverk
av reseräkningar, 76/77: 277.

Rymning, se Kriminalvård.

Rättegångskostnad, mål har avskrivits utan att biträde enligt rättshjälpslagen
tillfrågats angående kostnadsyrkande, 76/77:105.

Rättshjälp, underlaget för bedömning av ansökan om rättshjälp, 77/78:126.

Rättshjälpsnämnd, se Rättshjälp.

Rättspsykiatriska undersökningar, se Häktad.

Sakkunniga, se Tjänstetillsättning.

Sekretess, se Allmänna handlingar.

Sjukvård, sjukvårdspersonals skyldighet att medverka vid abort,
76/77:165; - utlämnande av förvarstagen patient från sjukhus för verkställighet
av utvisning, 76/77:183; — socialstyrelsens befogenhet att ingripa
mot läkares användning av akupunktur, 76/77:193; — nedlagt åtal
mot läkare för vållande till annans död, 77/78:233; - befogenheten för
läkare på socialpsykiatrisk avdelning vid sjukhus att på eget initiativ företa
undersökning av vårdtagare på ålderdomshem m.m., 77/78:235; —
omhänderhavandet av utskriven patients tillhörigheter, 77/78: 240; —
fråga om sjukhus har rätt att omhänderta patients tillhörigheter vid permission
eller frigång, 78/79:189.

Skadestånd, yttrande över budgetdepartementets rapport ”Myndigheters
skadeståndsansvar i vissa personalärenden m. m.”, 78/79: 517.

Skjutning, se Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder.

Skogsvård, skogsvårdsstyrelse kan icke bemyndiga länsjägmästaren att utfärda
slutligt avverkningsförbud, 76/77: 284.

Skolan, fråga om lämpligheten av gymnasieelevers besök på pornografisk
föreställning som ett led i undervisningen i socialkunskap, 77/78: 327; —
vägrad upplåtelse av tryckeriresurser för framställning av skoltidning
med ifrågasatt pornografiskt innehåll, 77/78: 332; — felaktigt förfarande
av rektor att omhänderta stencilerat material, som framställts av en lärare
för undervisning på mellanstadiet i grundskolan, 77/78: 338; - ansvaret
för tillsyn över elever på skolgård omfattar också tid före och efter
själva skoldagen, 77/78:344; — visitation av elevskåp, 78/79:396; —
skyldighet för skolstyrelse och barnavårdsnämnd att samarbeta och ingripa
när ordningen i skola störs, 78/79: 391. Jfr Kommunal kompetens.

Socialförsäkring, yttrande över betänkandet ”Försäkringsrätt och försäkringsöverdomstol”
(SOU 1976:53), 77/78:427; - över söcialutredningens
betänkande ”Socialtjänst och socialförsäkringstillägg” (SOU
1977: 40), 78/79: 503; — se även Ersättning.

535

Socialhjälp, fråga om socialhjälp eller utbetalning av pensionsmedel,
11 lii: 221; - socialnämnds ansvar för att social hjälpsbehov tillgodoses,
11 jli: 230; - socialhjälp till förbättring av bostad, 77/78:232; — felaktigt
återkrav av socialhjälp, 77/78:223; — socialhjälpsnormer endast vägledande
vid bedömning av socialhjälpsbehov, 78/79:166.

Socialtjänst, se Socialförsäkring.

Stadsplan, se Fullföljd av talan.

Stiftelse, frågor om tillsynen över stiftelser som förvaltas av länsstyrelse
och om förvaltningens överförande till kammarkollegiet, 78/79:482.

Straff, betydelsen av att kommande lagstiftning medför att åtalad gärning
blir straffri, 77/78: 55.

Straffmätning, fängelse kan inte ådömas för kortare tid än en månad,
78/79: 54.

Strandskydd, avskrift av länsstyrelses beslut om upphävande av strandskydd
bör tillställas naturvårdsverket, 78/79: 389; — se även Fullföljd av
talan.

Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, säkerhetsföreskrifter för pansarfordon,
78/79: 80; — fråga om gällande säkerhetsbestämmelser iakttagits
vid stridsskjutning, 78/79:87; - se även Domstolsförhandlingar.

Säkerhetspolisen, säkerhetspolisen och sjukvårdsförvaltningen i Göteborg;
fråga om åsiktsregistrering m. m., 76/77: 49; - samarbete mellan svensk
och västtysk säkerhetspolis, 78/79:44.

Taxering, delgivning av anmaning såsom förutsättning för påförande av
dubbel förseningsavgift vid underlåtenhet att avlämna arbetsgivaruppgift,
76/77:249; — betydelsen av att taxeringsnämnd och skattedomstol
klargör om ett frångående av självdeklaration grundar sig på en skönsuppskattning
enligt 21 § taxeringslagen eller endast innefattar ett rättande
av oriktig uppgift; jfr reglerna om skattetillägg, 76/77: 228; — misstag
från taxeringsmyndighetens sida bör rättas snabbt och inte först sedan
den skattskyldige vänt sig till JO, 76/77:254; - yttrande över RS-projektets
delrapport 1976:1, ”Rationalisering av skatteadministrationen”,
77/78:417; — yttrande över skattetilläggsutredningens betänkande (SOU
1977:6), 77/78:436; - utnyttjande av uppgifter från utomstående vid
taxering, 78/79:318; - underlåtenhet att utreda lätt kontrollerbara påståenden
från den skattskyldige, 78/79: 325; - beskattning av förmån av
fria flygresor med bl. a. SAS, 78/79: 344.

Taxeringsnämnd, bristande underrättelse om ifrågasatt avvikelse från
självdeklaration m.m., 76/77:262, 77/78:306, 78/79:317; — skattskyldigs
begäran om förklaring av en ifrågasatt avvikelse kan inte jämställas
med svar på avvikelsen, 78/79: 321; - taxeringsnämndsordförande har i
en deklaration inlagt ett tidningsurklipp med en bild av deklaranten -som begärt skattelindring på grund av sjukdom - spelande golf. Kritik
av taxeringsnämndsordförandens åtgärd och av lokala skattemyndighe -

536

tens vägran att ge deklaranten begärd fotokopia av bilden m. m.,
76/77: 236; - 1975 års fastighetstaxering: otillfredsställande beslutsmotivering
i vissa fall, 77/78: 288; — bristfällig motivering, 77/78: 304; - bedömning
av kontroll material, 77/78:307; — taxeringsfunktionär har ansett
sig förhindrad ta del av räkenskapsmaterial som erbjudits av den
skattskyldige, 78/79:320; - skattskyldig som haft vissa avdragsgilla
kostnader har helt vägrats avdrag för dessa sedan begärt intyg från arbetsgivaren
uteblivit, 78/79:322; — beslutförhet, 77/78:308; - tillgång
till hjälpmedel vid taxeringsarbetet, 78/79:319; - taxeringsnämnd har
utan vägande skäl misstrott den skattskyldiges uppgifter, 78/79: 320.

Taxeringsprocess, formerna för expediering av länsskatterätts beslut,
76/77:256; - befogenheten att granska deklarationer för skattskyldiga,
som anfört besvär till läns skatterätt över sin taxering, 76/77: 246; - utformning
av föreläggande för klagande att fullständiga besvärsinlaga,
76/77:263; - underlåtenhet att påföra förseningsavgift bör skiljas från
eftergift av sådan avgift, 77/78: 309; — olägenheter på grund av tidsnöd i
vissa eftertaxeringsmål, 78/79:323; - tillämpningen av 76 § tredje st.
taxeringslagen. Fråga om förtäckta reservationsbesvär, 78/79: 324. Jfr
Delgivning.

Taxeringsrevision, olämpligt tillvägagångssätt vid taxeringsrevision,
77/78:281; - förfarande vid taxeringsrevision, 77/78:310; - fråga om
taxeringsmyndighet får ta del av läkares patientkort, 76/77: 259; - fråga
om handlingar upprättade av bolags internrevisorer skulle hållas tillgängliga
för granskning, 78/79:315; - affären Ingmar Bergman,
78/79:242.

Tillfälligt omhändertagande, omhändertagande enligt 3 § LTO i ett fall av
djurplågeri, 77/78:134; - prövning om omhändertagande enligt 3 § LTO
skall bestå och om förutsättningar för frigivning förelegat, 77/78:133; -ingripande enligt 3 § LTO får ej registreras hos polisen om det avsett
ordningsstörande beteende, 78/79:48; - gripande och överförande till
allmänt häkte av den som omhändertagits med stöd av 3 § LTO,
78/79:58.

Tillrättavisning, fråga om utegångsförbud omfattar även lunchtid och annan
tid som ej är fritid, 77/78:156.

Tillsyn, överfondkommissionärer och banker m. m., 78/79: 399. Jfr Stiftelse.

Tjänstebrev, jfr Handläggning.

Tjänstefel, åtal för, se Tystnadsplikt.

Tjänstetillsättning, fråga om dokumentation av muntliga upplysningar i
tjänstetillsättningsärenden, 76/77:268, 78/79:366; - fråga om hänsynstagande
till sökandes alkoholvanor vid bedömande av hans lämplighet,
77/78:317; - fråga om oriktiga betygsjämförelser i sakkunnigutlåtanden.
Tillika fråga om illojal maktanvändning (personförföljelse) i tjänstetillsättningsärenden
vid universitet (Helmers-fallet), 78/79:357; - den omständigheten
att en person figurerat i pressen i samband med en terro -

537

risträttegång ej godtagbart skäl mot att återanställa henne i telefonväxeln
vid ett sjukhus, 78/79: 372; - underrättelse om tillsättning av lärartjänst,
77/78: 322.

Trafikvakt, skyldighet för trafikvakt att på fråga uppge sitt namn,
77/78:259.

Tryckfrihet, förbud mot uppsättande av vissa tryckta bilder i logement har
ansetts inte strida mot tryckfrihetsförordningen, 78/79:101; - förbud
mot försäljning av skrifter inom marinens skolor och övriga förband,
78/79:103.

Tvångsmedel, befogenheten av beslutade tvångsåtgärder mot advokat som

misstänkts för brott; fråga om disciplinär påföljd för åklagare och domare,

77/78:19.

Tystnadsplikt, yttrande över tystnadspliktskommitténs betänkande "Tystnadsplikt
och yttrandefrihet”, 76/77:307; - omfattningen av tystnadsplikten
inom social vårdsområdet, 77/78: 263; - tystnadsplikt i ärende
om utseende av kommunal barndagvårdare, 77/78: 275; - ledamot av
styrelsen för ett av riksbankens avdelningskontor har obehörigen överlämnat
vissa sekretesskyddade handlingar till länsstyrelsen. Åtal för
brott mot tystnadsplikt, alternativt tjänstefel, 78/79: 200.

Underrättelse, till anhörig om omhändertagande, 78/79:68; - se även Utmätning.

Undertryckande av urkund, se Tvångsmedel.

Undervisning, se Personlig integritet.

Uppbörd, lokal skattemyndighet har i visst fall jämlikt 75 § uppbördslagen
fastställt att arbetsgivare är jämte arbetstagaren betalningsansvarig för
visst belopp som bort innehållas av lönen som preliminär skatt. Fråga
om arbetstagaren äger besvära sig över beslutet, 76/77: 239, 77/78: 293;

- ansökan om jämkning av skatteavdrag på lön bör behandlas skyndsamt.
Göres ansökan långt före inkomstårets början kan dock hinder
möta häremot, 76/77:253; - lokal skattemyndighet har meddelat ”interimistiskt
beslut” i ärende om anstånd med skattebetalning, 78/79: 327;

— fråga om preliminär taxering och debitering av preliminär B-skatt kan
ske efter utgången av löpande inkomstår, 78/79: 328.

Uppsägning, se Entledigande.

Utegångsförbud, se Tillrättavisning.

Utlämning, felaktigt förfarande vid begäran om utlämning, 78/79: 55.

Utmätning, utmätt gods har sålts på exekutiv auktion trots att överexekutor
beslutat om inhibition, 78/79:230; - underrättelse enligt 59 § utsökningslagen,
78/79:235; - förutsättningar för pantbrevsutmätning,
78/79:238; — se även Utsökningsmål.

538

Utredning, myndighets utredningsansvar (länsstyrelses handläggning av
kilometerskatteärende), 77/78:310; — se även Barnavård, Brottmål, Polismyndighet.

Utsökningsmål, personförväxling i utsökningsmål hos kronofogdemyndighet,
78/79: 236; — kommunikation med borgenär; tillika fråga om inhämtande
av yttrande från kronofogde vid besvär över utmätning,
78/79:237; - dubbla exekutiva åtgärder hos kronofogdemyndighet,
78/79: 239; - talan mot överexekutors beslut vid anstånd med försäljning
av fastighet, 78/79: 241.

Val, kritik av informationsbroschyr för invandrare, utarbetad av invandrarverket
inför valen 1976, 77/78: 363; — fråga om politiskt parti vid beställning
av valsedlar är skyldigt uppge kandidaternas personnummer
och om länsstyrelses förfarande då sådan uppgift saknats, 78/79: 442.

Valuta, handläggning hos polis och åklagare av ärende rörande försök till
valutasmuggling, 77/78: 64.

Vapenfri tjänst, yttrande över 1973 års vapenfriutrednings betänkande
”Rätten till vapenfri tjänst”, 77/78:430.

Vapentillstånd, frågor vid omhändertagande av vapen och återkallelse av
vapenlicens, 76/77:109.

Vapenvägrare, felaktiga inkallelser och bestraffningar av vapenvägrare,
76/77:122, 77/78:160; - klagomål mot åtgärder vidtagna av regemente
och domstol samt polis- och åklagarmyndigheter för skyndsam handläggning
av mål mot vapenvägrare, 77/78:144; - värnpliktigs vapenvägran
bör inte föranleda att den värnpliktige tillfrågas om han tillhör vapenvägrarorganisation
eller politisk förening, 76/77:122.

Visitering, frihetsberövads rätt att kontrollera medel som omhändertas vid
avvisitering, 78/79:64; — utlämnande av egendom som omhändertagits
vid avvisitering, 78/79: 65; — se även Skolan.

Vite, se Fullföljd av talan.

Vittne, Vittnesförhör, ordförande i tingsrätt har efter huvudförhandlings
slut haft telefonkontakt med vittne som hörts vid förhandlingen,
76/77:107.

Vägtrafikskatt, se Utredning.

Yttrandefrihet, militär befattningshavares rätt att lämna upplysningar till
massmedierna, 77/78: 267; — öppet brev rörande uppmärksammad skatteaffär
från taxeringsintendenten i målet (Bergman-affären), 78/79:242;
- presskonferens anordnad av riksskatteverket i Bergman-affären,
78/79:242.

Åklagare, skyldighet att även taga fram omständigheter som talar till tilltalads
förmån, 77/78:123; — se även Häktad, Utlämning, Valuta.

539

Ålderdomshem, se Sjukvård.

Åsiktsfrihet, skyddet för enskilds åsiktsfrihet vid kontroll i ärende om
kommunalt bidrag till ungdomsorganisation, 77/78: 386.

Åsiktsregistrering, se Säkerhetspolisen.

Åtal, dröjsmål med väckande av åtal, 77/78: 55.

Återanställning, se Tjänstetillsättning.

Översättning, av handlingar på främmande språk, 78/79: 78.

541

Bilaga 4

THE SWEDISH PARLIAMENTARY OMBUDSMEN

Report for the period July 1, 1977 to June 30, 1978

Summary in English

Holders of the office of Parliamentary Ombudsman during the current
period havé been Mr. Ulf Lundvik, Mr. Anders Wigelius, Mr. Karl-Erik
Uhlin and Mr. Leif Ekberg.

Mr. Ulf Lundvik, who is also Administrative Director of the Office, is in
charge of matters conceming the access of the general public to official documents,
problems caused by data processing, the way State and municipal
authorities treat their personnel, and the execution of judgments. He
also deals with matters of principle or of political interest, e. g. cases concerning
general elections. Mr. Anders Wigelius supervises the courts of
justiee, the public prosecutors, the police and the prisons. Mr. Karl-Erik
Uhlin supervises the armed forces and all matters concerning civil administration
not supervised by the other Ombudsmen. Mr. Leif Ekberg handles
taxation cases and supervises the field of social welfare.

The present Report was preceded by an Interim Report, published in
February 1978 and accounting for some cases of particular interest completed
by the Ombudsmen during the latter part of 1977. These cases are
also accounted for in the present Report. No separate summary has been
issued of the Interim Report.

During the period July 1, 1977 to June 30, 1978 inspections were made
by the Ombudsmen on a somewhat more comprehensive scale thån previously.
Ombudsman Lundvik, in connection with some of his inspections,
held meetings with immigrants to inform them about the office of the
Ombudsmen. Those who had grievances to submit were invited to do so.

On the initiative of Ombudsman Lundvik an International Ombudsman
Library has been established in Stockholm. The intention is to collect and
store materials about Ombudsmen in various countries, such as Annual
Reports, relevant statutes and books. Eventually these materials will be
transferred to an institute - similar to the International Ombudsman lnstitute
in Edmonton, Canada - which the Ombudsmen hope will be established
sooner or later at the University of Stockholm.

During the current period 3170 new cases were registered with the Ombudsmen;
2993 of them were complaints received and 163 were cases initiated
by the Ombudsmen themselves on the basis of information contained
in newspaper articles, observations made during inspections or on other
grounds. The remaining cases related to organizational matters.

542

Schedule of c ases initiated by the Ombudsmen and finished during the period July 1, 1977—June 30, 1978.

Activity concemed Result

Closed Admonitions Prosecutions Proposals Total

without or other or discipli- to Parlia final

criticism nary procee- ment or the

criticism dings Government

Courts 2 3 5

Public prosecutors I 2 3

Police authorities 6 4 10

Armed forces 13 8 21

Prison administration 6 6

Child welfare 7 26 33

Social and medical care 6 9 15

Execution 9 2 11

Taxation 19 23 42

Miscellaneous 47 44 91

Total 116 121 237

Schedule of complaint cases finished during the period July 1, 1977-June 30, 1978.

Activity concerned	Dismissed without investi- gation	Referred to other agencies or slate organs	No criti-cism after investiga-tion	Admoni-tions or other criticism	Prosecu-tions or discipli-nary pro-ceedings	Proposals to Parlia-ment or the Govemment	Total
Courts	75	1	154	17			247
Public prosecutors	24	22	62	10	i		119
Police	84	4	216	38			342
Armed forces	19	1	38	12			70
Prison administration	40	11	253	41			345
Child welfare	55		97	19			171
Social welfare	25		37	2			64
Care of alcoholics	1		3				4
Medical care	102	4	102	14	2		224
Social insurance	52	13	89	7			161
Labour märket etc	15	1	25	4			45
Plänning	39		23	13			75
Execution	19		65	7			91
Local govemment	76		38	6			120
Communications	52	2	41	6			101
Taxation	127		122	93			342
Education, eulture, State Church	39	3	16	34			92
Agriculture, environmental
management, public health	49		53	13			115
Civil service	65	4	39	8			116
Publicity of official documents	25		33	12			70
Miscellaneous	58		53	8			119
Complaints outside jurisdiction and
complaints of obscure meaning	138						138
Total	1 179	66	1 559	364	3		3 171

It should be noted that the schedule shows cases completed during the
period, not all complaints lodged.

543

The following are some of the cases dealt with by the Ombudsmen.

Superintendence within the traditional judicial system

Complaints against ordinary courts of law and against prosecutors do
not generally lead to action on the part of the Parliamentary Ombudsmen
otherwise thån when rules of procedure or other formal restrictions havé
been disregarded. Some such cases are presented in this year’s report, one
being wrong procedure by a judge in rectifying an office error, another
when a milder penalty of imprisonment had been adjudged thån permitted
by the law. A case is also mentioned in which the Ombudsman initiated
disciplinary procedure against a prosecutor by reason of, in the Ombudsman^
opinion, an incorrect decision to arrest. In accordance with current
practice this case will be reported in detail only when a final decision has
been pronounced on the disciplinary question.

Officials in the police and the penal system are often faced with acute situations
which havé not been specifically foreseen in regulations. There is
therefore a practical need for instructive decisions and recommendations
to meet, which the Parliamentary Ombudsmen try to contribute by reporting
cases which they consider to be of interest in the context. Not seldom
matters relating to the police and the penal system are of such a nature that
the Ombudsman presents to the interested public, in an appropriate way,
circumstances which are normally not published even in the very open
system which prevails in Sweden.

Policeman''s identity

It quite often happens that persons who complain of police actions State
that they had difficulty in learning the policemen’s identity. This year’s report
contains three cases which illustrate the policeman’s duty in this respect.

In one of these cases Ombudsman Wigelius made the following statement.
In all exercise of authority, as much openness as possible should be
striven for and. accordingly, anyone concemed by a decision notified by
an official in public service is entitled, on request, to leam the name of the
person making the decision. The duty to give one’s name on request applies
also in principle to a policeman who intervenes or takes other action,
as emphasized by the Ombudsman in an earlier decision. It appears selfevident
that any person against whom the police takes action has the right
to be informed of the policeman’s name if he so desires. Even a person
who is not directly involved may sometimes havé just reason to leam a
policeman’s name. But exceptions from the general rule must be accepted.
As stated also in the Ombudsman’s earlier decision, the obligation may be
considered to be set aside when a person, with the intention to harass or
otherwise without good reason, requests to know a policeman’s name or if
urgent duty or other special circumstances dictate the contrary. As inten -

544

tion to harass the Ombudsman has chiefly had in mind that the actual request
might entail harassment. One may imagine, by way of example, that a
person without other aim thån to irritate the policeman or to disturb him in
the exercise of his duties, were to ask for his name. In a situation of this
kind, in the Ombudsman''s opinion, the policeman cannot be under an obligation
to give his name. But the Ombudsman couldn’t believe that such situations
were usual. In general one may presume that a person requesting
a policeman’s name has a reasonable cause for doing so; if he does so with
the intention to make a report by reason of the policeman’s action, it is of
course not a matter of harassment in the sense indicated. Whether or not
the intended report is justified has no significance in this context. That is a
question which must be judged later in the ordinary way, if it arises. The
Ombudsman therefore wish to emphasize the importance that a policeman,
as far as possible, comply with the request of a person who wishes to
know his na^ne.

The West German police record

In the summer of 1977 a Stockholm newspaper published an article in
which it was asserted that the special branch of the Swedish police which
is concemed with security questions was spying on known Swedes at the
request of the West German police. On the same day as the article was published
Ombudsman Wigelius requested information on the matter from the
National Police Board. The article was later followed by protests, one
being from the Association of Swedish Authors.

The material for the article proved to havé derived from a record drawn
up by a German detective officer conceming cooperation in investigating
the background to a number of incidents relating to West German embassy
staff in Sweden and considered to be connected with the activities of the
Baader-Meinhof group.

The National Police Board replied to the Ombudsman in a written statement.
The latter also visited the Board and spöke to the National Police
Commissioner and his nearest colleagues concemed with security matters.

In his decision the Ombudsman stated that the importance of international
cooperation in combating international crime such as terrorism and the
smuggling of drugs is evident to all. An essential element in this cooperation
is that the various countries supply one another with information
which permits each country to conduct effective search within its territory
as regards, especially, international crime. The Ombudsman stated, furthermore,
that he had found no evidence showing other thån that the cooperation
referred to with the German police consisted in the fact that the
latter furnished Swedish police authorities with information of importance
for the Swedish police’s search in Sweden. It was thus not the case, as suggested,
that the Swedish police had made searches in Sweden on behalf of
the German police. It was another matter that, in the course of its search,

545

the Swedish police might discover information about German citizens resident
in Sweden which might be of significance for the search operations of
the German police and which the Swedish police, in accordance with its international
obligations, should forward to the German police. The Ombudsman
therefore found no reason to direct criticism against the cooperation
that had taken place. In particular the Ombudsman stated that he
found no evidence whatsoever that the cooperation comprised a violation
of any of the constitutional freedoms and rights. The Association of Swedish
Authors had expressed apprehensions in this respect.

Re Safety regulations for special vehicle used in the Armoured Corps

During manoeuvres in Sweden in September 1975 a fatal accident occurred
with a special vehicle used in the Armoured Corps for quick laying of
bridges. The prosecutor investigated the matter but decided not to bring an
action as no single officer could be held responsible for the accident.

The enquiry revealed, however, that safety regulations covering this
form of vehicle were lacking and that the officers in charge had not received
sufficient training for handling of the vehicle. It was not clear who
bore the responsibility for these deficiencies, nor what measures had been
taken to remedy them.

For this reason Ombudsman Uhlin requested a statement from the Commander-in-Chief
of the Army. Mr. Uhlin also visited a unit where the vehicle
was demonstrated to him.

From the enquiry that was made it appeared that, prior to the fatal accident,
at least two accidents or threats of accidents had occurred with this
vehicle.

In his decision Mr. Uhlin stated that it could rightly be questioned whether
the Army Staff had devoted sufficient attention to the safety problems
involved in the use of the vehicle. He expressed doubts in particular concerning
the action of the Army Staff after the accident had occurred, in
that, in the course of a year, four partly contradictory regulations were
issued concerning the use of the vehicle. Mr. Uhlin stated that obviously
the handling of the question of safety regulations for the vehicle had been
unsatisfactory, but assumed that the Commander-in-Chief would ensure
that definitive safety regulations were issued for the vehicle for the prevention
of future accidents with it.

Re Setting up of certain printed pictures in military quarters

In a letter to the Parliamentary Ombudsmen 43 conscripts at an infantry
regiment complained that, by a prohibition issued by the Regimental Commander,
they were not allowed to set up pictures with a pornographic or
political content on the cabinets in the barrack-room allotted to each conscript
for keeping his equipment and private possessions. The conscripts
considered that the prohibition was contrary to the provisions of the Free 35

Riksdagen 1978179. 2 sami. Nr 1

546

dom of the Press Act granting the right to dissemination of printed publications.

After conducting an enquiry Ombudsman Uhlin stated that, under the
provisions of the Freedom of the Press Act, the content of a printed publication—among
which are classed pictures even if not accompanied by
text-does not (säve but in exceptional cases) constitute a hindrance to its
dissemination. On the other hand such prohibition is permissable if dictated
by considerations of order. Among such considerations of order may
be assigned a regard for well-being in a room where people—with, as always,
different opinions and tastes—live more or less under compulsion.
The present case has related to such a question of order and well-being.
The complaint therefore gave rise to no action.

Treatment of person committed to prison

A., who was interned in Kumla Prison, wrote to the Parliamentary Ombudsmen
and made the following complaint. In the department where he
was placed, food was served outside the cells from a trolley. It was forbidden
to leave the cells without wearing a shirt. On Thursday, April 14th
1977, A’s food had been served in his cell while he was elsewhere. It was
hot in the cell and therefore A. put on a T-shirt instead of an ordinary shirt.
After eating his meal he was to place his plate and eating-implements on
the trolley in the corridor only a couple of steps from the cell. A. was told
by a warder to first changé to a shirt. He was not allowed to pass the plate
and implements through the door. On grounds of principle A. did not wish
to changé clothing, so he left the artides standing in his cell. For this reason
he was immediately thereafter taken away and kept in isolation for
three days.

The Ombudsman requested that the matter be investigated by the Prison
Director. A’s statement was found to be largely correct. An amendment to
the prison regulations had, however, been made on May 2nd 1977 to the effect
that a T-shirt should be considered equivalent to an ordinary shirt. It
also appeared that A. had been reported for ”acting in a menacing fashion
and refusing to comply with the prison regulations and staff orders”. The
menacing act had consisted in the fact that A. had extended a plate and
eating-implements with a gesture that the warder considered menacing.

In his decision Ombudsman Wigelius pointed out that regulations may
not be formulated or applied in a way that an intemee may justifiably feel
to be an expression of captiousness. This would be compatible neither
with the aim of promoting order and wellbeing in the prison nor with the
principle established by law that an intemee shall be treated with respect
for his dignity as a human being. The Ombudsman was critical of the treatment
to which A. had been subjected by reason of the regulation concerned
and considered that the fault lay rather in the manner of its application
thån in its actual framing. In view of the fact, however, that the clarifi -

547

cation, which nevertheless had evidently been needed, had now been
brought about and that A. himself had given the matter more serious proportions
thån necessary, the Ombudsman found no reason to go further into
the matter.

It appeared that, after the event on April I4th, A. had been removed
from his cell and for three days been kept isolated from other internees by
virtue of a statute which permits that a person be kept isolated during investigation
of a disciplinary matter. The reasons for this which could be
discovered, appeared to the Ombudsman to be little convincing. He referred
to an entry he had made in the record on an earlier inspection of the
prison. He had stated on that occasion that he had an understanding for the
fact that at Kumla Prison it is not always possible immediately to arrange
for examination of internees who havé committed disciplinary offences.
He wished, however, to emphasize the desirability that isolation should
not be adopted otherwise thån when absolutely necessary by reason of an
enquiry. The Ombudsman also pointed out that it is important that isolation
for the purpose of enquiry is not adopted in such a way that it instead
resembles a disciplinary measure.

Prohibited leave of absence for striking prisoners

The Parliamentary Ombudsmen received a complaint that the National
Correctional Administration had decided on a general prohibition against
leave of absence at a number of prisons where the internees had organized
strikes in order to lend weight to certain of their demands. Another complaint
was that the strikers had been locked into their cells.

After investigation Ombudsman Wigelius found no reason to criticize the
National Correctional Administration for its decision to place the strikers
in isolation.

As ground for the general prohibition against leave of absence the Administration
had cited a clause in the Act on Correctional Treatment in Institutions.
According to this clause benefits accruing by law to an intemee
may be temporarily restricted if necessary to maintain order and safety in
the institution. According to the Administration^ statement there had not
been time to plan and prepare leave of absence as, in the prevailing situation,
it was necessary to give priority to other duties in the institutions.
The Ombudsman commented in this respect that, in such a situation, it
might evidently be impossible for the staff to deal with all of their customary
duties and that certain priorities must therefore be made. Such assignment
of priorities might naturally lead to a restriction of the internees’ possibility
to obtain leave of absence. It was questionable, however, whether
the prioritization considered necessary in this case should havé come to
expression in a general prohibition against leave of absence. The Ombudsman
appreciated, admittedly, that it was necessary to take certain measures
to get the crisis situation under control. In his opinion, however, it

548

would havé been more appropriate if the Administration had instead issued
guide-lines concerning the priority of duties in the institutions. In such
case the institutions could havé dealt with questions of leave of absence insofar
as time permitted. The general prohibition against leave of absence,
moreover. could be taken as a collective punishment of the intemees.

Child care cases

During this year the inspections made by Ombudsman Ekberg at municipal
social services havé been directed to a great extent to investigations of
the measures taken in cases of reporting of maltreatment of children. It has
appeared in numerous instances that the required investigations havé not
been made or that measures taken havé been wrong and not in accordance
with a correct interpretation of the Child Care Act. The same observations
havé been made in many cases taken up by the Ombudsman in response to
complaints by the public. In other cases, on the other hand, complaints of
measures taken havé dearly often been unwarranted.

In one case investigated it was found that a social welfare office had
failed to arrange for an enquiry. The reason was stated to be that the responsible
official had been overburdened with other urgent duties. The
Ombudsman declared that failure to take action that is directly prescribed
by law could in principle not be excused on grounds of lack of time or of
the possibility of dealing with the matter. The social services must havé
the necessary preparedness for normal, current duties. Among these must
be reckoned investigations under the Child Care Act. Otherwise the health
and development of many vulnerable children may be jeopardized.

Anotherinspection revealed lack of proper care of a 5-year-old boy. This
had been reported from a children’s hospital more thån one year previously.
The investigation had, however, not been completed. The child care
authority stated in reply to the Ombudsman that the matter had all the time
been under investigation and that preventive measures had to a large extent
been taken in the meantime. Ombudsman Ekberg declared that quick
investigation was necessary if it could be apprehended that a child was being
maltreated at home or being treated in such a way as to jeopardize his
physical or mental health, or if his development was jeopardized owing to
the parents’ unsuitability as nurturers of the young. The duty of investigation
is not diminished by the fact that various supporting measures havé
been taken. The object of investigation is to clarify the factual conditions
and provide the information necessary for a decision to be made. If it were
accepted that investigations are continued almost permanently, one consequence
would be that such matters never come to the knowledge of the responsible,
politically elected members of child care committees. It would
also be undesirable for the families concerned to havé to live in prolonged
uncertainty about what was to happen. Their right to be informed and
themselves to present their case requires that the investigation be comple -

549

ted as quickly as possible in order that they may oppose the findings and
the measures proposed.

A woman with three children was a serious alcoholic. The ehild care
committee had made an investigation concerning one of the children and
had taken it in charge for social care. Only when the two others started to
show symptoms of disturbance were investigations made concerning
them. Finally they, too, were taken in charge for social care. Ombudsman
Ekberg criticized the ehild care committee for its handling of the situation.
In general, he said, it must be assumed that, if a parent proves incapable
of looking after a particular ehild, the same applies to another ehild.
The incapacity is due to a defect in the custodian himself or herself. In the
case of advanced alcoholic abuse the danger may be considered to be the
same for all children of a family. The standpoint, in such a case, that only
one of the children need be taken in charge must havé clear support in an
investigation showing that the other children in the family run a smaller
risk. The present investigation should from the outset havé covered all
children in the family.

In another case it was noted that a ehild care committee had decided on
conditional cessation of social care for a ehild although nothing was known
about the child’s circumstances. The ehild and its mother-both
aliens-were, however, believed to be in their home-country. Ombudsman
Ekberg stated that, as long as the possibility that the ehild was still in Sweden
could not be ruled out, the committee’s responsibility for the ehild remained
and social care should not havé been terminated, either conditionally
or finally.

In a case arising out of a journalist’s complaint a police enquiry revealed
that a 15-year-old girl had twice reported her stepfather to a social welfare
office for having repeatedly hit her and subjecting her to sexual advances
and compulsion. According to the complaint the office had made no
attempt to help her. Ombudsman Ekberg investigated the matter. He severely
criticized the responsible social welfare officer for failure to take
action in various respects, among which that no investigation had been
made and that it had been left to the girfs mother to report the sexual assaults
to the police. In the Ombudsman’s opinion the officer should herself
havé ensured that a police report was lodged by the ehild care authority.
The Ombudsman also criticized the authority itself for not giving its
social welfare officials the necessary instruetions and considered that, for
avoidance of similar mistakes in future, the authority should review its
routines and instruetions concerning the reception of reports under the
Child Care Act, and investigation thereof, and in respect of reporting assaults
on children to the police.

550

The film producer and his taxes

The well-known film producer Ingmar Bergman owned two companies,
one incorporated in Sweden and one in Switzerland. The Swedish company
produced his films. The reported net profit was small and the company
never paid a dividend. The company in Switzerland did not produce films
but received the licence fees when Bergman’s films were shown. These
fees amounted to considerable sums.

In 1974the Bank of Sweden-the foreign exchange authority of the country—objected
to the way Bergman used his Swiss company. Bergman then
wound up the company and transferred the capital, 2.6 million kronor, to
Sweden. In his tax return he claimed that only 10 % of the amount should
be considered as income (as a gain on the sale of a capital asset).

By now the tax authorities had become interested and started investigations.
They also informed the police, saying that Bergman could be suspected
of tax fraud and exchange control offences.

In October 1975 a case was entered against Bergman at the tax court of
Gotland. The chief tax inspector moved that the fees received by the Swiss
company in 1969 should be considered as salary paid to Bergman personally
and that Bergman should be taxed for the fees. In its judgment, rendered
on December 19, 1975, the tax court rejected the chief tax inspector’s
claims. The inspector appealed. Lateron he withdrew the appeals. Instead
he started a new action. He claimed that Bergman should pay income tax
for the whole sum, 2.6 million kronor, that he had transferred from Switzerland
(the tax would havé been about 85 % of the sum). In its judgment,
rendered in June 1977, the tax court rejected also this claim. No appeal
was lodged against the judgment.

Meanwhile another tax inspector started a case against Bergman’s Swedish
company at the intermunicipal tax court. He held that the company
should pay tax for the licence fees received by the Swiss company. Furthermore
he claimed that no deduction should be allowed from the reported
profits of the Swedish company for payments to the Swiss company.
The tax inspector löst the case, which now is pending in the Court of Appeal.

In January 1975 a prosecutor in Stockholm decided to prosecute Bergman
for tax fraud. He had the police fetch Bergman at the Royal Dramatic
Theatre, where Bergman was setting up a play, and take him to a police
station for hearing. Bergman, although released the same day, had a nervous
breakdown and later left Sweden, saying that he would settle in
another country.

The Chief Public Prosecutor, acting on complaints received, ordered
another prosecutor to look into the case. This prosecutor decided to discontinue
the prosecution.

All these events caused much publicity. Bergman published an open letter
in a newspaper in which he accused the tax authorities of having tried

551

to force him to pay 139 % of his income as tax (85 % of the aforementioned
sum of 2.6 million kronor and 54 % of the same sum to be paid by
his Swedish company). He also said that a tax inspector had tried to do a
deal with him. This letter caused Ombudsman Lundvik to ask the authority
concerned for an explanation. People also started to lodge complaints
about the various courts. Bergman himself did not complain, but one of his
lawyers did.

After a lengthy examination of the case Ombudsman Lundvik delivered
his decision on February 28, 1978. The decision covers 70 printed pages.
On many points the Ombudsman expressed criticism. He pointed out that
the Bank of Sweden is the only authority competent to denounce exchange
control offences and that the Bank had never expressed willingness to denounce
Bergman for such an offence. The Ombudsman therefore found it
most inappropriate that the tax authorities laid information against Bergman
for exchange control offences. Bergman’s lawyer had asserted that the
reason why the tax authorities laid information against Bergman for tax
fraud was that they wanted the police to search his home. The Ombudsman
concurred with the assertion and criticized the tax authorities for their
proceeding. He also criticized them for assuming duties which should havé
been left to the police. Another point on which the Ombudsman was dissatisfied
was that the tax authorities had omitted to mention facts in Bergman^
favour.

Ombudsman Lundvik summed up with the following words:

The tax pressure is undeniably severe in Sweden. Business men and
members of the professions often try to arrange their affairs so as to pay as
little tax as possible. This is easier for them thån for employees. They do
not always observe legal means and often they go as dose as possible to
the limit of what is permissible. This limit, for that matter, is not always
dearly drawn.

The fact that many taxpayers attempt to reduce their tax burden by permissible
or impermissible means is now well known to the tax authorities.
And this knowledge has made them sharpen their attention and zeal. Since
many such taxpayers are engaged in international business, the tax authorities
havé entered into collaboration with the foreign exchange authority,
the Bank of Sweden. The contacts they havé earlier had with police and
public prosecution authorities, furthermore, havé been extended. The collaboration
has followed rather loose forms, which has entailed risks, especially
as the zeal of the tax authorities has sometimes gone too far. Assertions
havé been made which later proved untenable, tax suits havé been
started which yielded no result. Still worse, it has happened that the fiscal
zeal has infected police and prosecutors, who havé been induced to take
measures and actions which later proved to be erroneous.

The Ingmar Bergman affair should be viewed in this light. The ownership
of two companies, of which one in Switzerland, and the fact that the

552

profit was concentrated in Switzerland, while the Swedish company paid
no dividend, gave the auditors in my opinion every reason to institute an
investigation. That they arrived at conclusions and standpoints to which,
in the first instance, the taxation courts did not accede - the suit conceming
Cinematograph, the Swedish company, has for that matter not yet been
concluded - I do not hold against them. But in their investigation the auditors
havé gone too far in several respects.

The extent of tax auditing

Staff of the National Tax Board carried out tax auditing at a large company.
The question arose as to whether the documents drawn up in the company
by its internal auditors should be made available to the tax auditör.
Ombudsman Ekberg stated that a very wide range of documents may be
subject to tax auditing. In principle it must be considered that every document
that can throw light on the taxpayer’s operations may be subject to
examination by the tax auditör. Since the documents in question had a significance
for conduct of the audit and for the following decision on assessment,
it could be justifiably maintained that the documents, generally
speaking, formed part of the material that the tax auditör might examine.
The Ombudsman, however, pointed to the special possibility that exists
for a taxpayer to request that certain documents be exempted from examination.

The private bus owner and the municipal bus company

In order to promote a satisfactory bus service in rural areas the Swedish
State contributes to the expenses for such service. Those who want subsidies
should send their applications to the municipality. They must also furnish
information about their firms, the cost for the service, etc. The applications
are then sent to the County Administration, which pays out the
money.

In a certain municipality most of the busses were owned by the municipality’s
own company. There were, however, also other bus owners. The
municipality instructed its company to receive and consider applications
from other bus owners who wanted subsidies.

One bus owner complained to the Ombudsman about this system. He
said that he competed with the service run by the municipality’s bus company
and did not want to give it information about his firm.

Ombudsman Lundvik, having investigated the case, severely criticized
the municipality for adopting this system. He found it inappropriate to force
a private firm, wanting subsidies, to disclose its economic situation to a
competing company. The information given by the bus owner was secret
under Swedish law and should not havé been brought to the knowledge of
the municipality’s company.

553

The Bank Inspection Board

In August 1976 a Professor of Law lodged complaints against the Bank
Inspection Board and its Director General. The complaints covered several
quite separate points, which, however, according to the Professor’s statement,
had this in common that they all showed a tendency on the part of
the Director General to enlarge the Board"s field of supervision to spheres
to which the statutes did not accord the Board access and to intervene
without legal authority.

The complaints caused Ombudsman Lundvik to open a lengthy and
complex investigation, in the course of which he also inspected the Board.
Ombudsman Lundvik was assisted by a Justiee of Appeal (President of
Chamber) and the Chief of the Ombudsman’s staff.

Ombudsman Lundvik pronounced his decision in July 1977. The decision
covers 50 printed pages and deals with the matter under ten different
headings. Only a very brief summing-up can be given here.

On several, although far from ali, points Ombudsman Lundvik concurred
with the Professor in his criticism of the Bank Inspection Board. The
Ombudsman, however, emphasized at the same time that it was evident
that the Board, when acting in the way that was criticized, had been inspired
by a desire to safeguard that high ethical standards and sound business
principles prevailed in the banks and among their employees. Although the
Board’s motives could thus be deemed creditable, Ombudsman Lundvik
stressed the importance that Boards do not exceed their powers.

The closed school

According to the Worker’s Protection Act a safety officer shall be appointed
among the employees at work-places with at least five employees.
The safety officer shall represent the employees in safety matters and shall
take steps to ensure satisfactory safety conditions. To this end he shall
supervise the healthiness and safety of work. If a certain job involves
immediate and serious danger to an employee''s life or health and if immediate
rectification is not obtained after notification to the employer, a safety
officer may decide that the work shall cease until the Labour Inspectorate
has pronounced its opinion. This legislation also includes civil servants,
among others in schools. An upper secondary school in a mining
community north of the Arctic Cirele had problems of violence and damage.
Previous pupils entered the school and threatened the staff and pupils.
A group of pupils in the school, which had 600 pupils, hindered the
teaching, harassed the teachers and destroyed furnishings. As implements
they used chains and knives. As a result the teachers’ safety officer closed
the school. It was reopened a few days later after the Labour Inspectorate
had investigated the health risks for the staff. The matter received publicity
in massmedia. Ombudsman Ekberg investigated the matter on his own
initiative.

554

In his decision the Ombudsman stressed that the local education authority
had the responsibility to ensure that every pupil received the teaching
to which he was entitled by law. An education authority must therefore
continually keep informed about the situation in its schools and take quick
action if such serious problems of order and discipline arise as to jeopardize
the entire teaching. The Ombudsman pointed out that resources outside
the school might need to be drawn upon: support from parents and action
by other local and state organs, e.g. the ehild care committee and the
police. It was also important that there should be access to, for example,
doetors, nurses, school welfare officers, psychologists, and reinforcements
in the teaching staff, and that the pupils themselves should be supported
in their regular activities. When measures of a general character
prove insufficient, individually directed measures become necessary, in
the first place inside the school. If these too are ineffective, the education
authority must report the circumstances to the ehild care committee so
that the matter can be dealt with at a sufficiently early stage in the manner
laid down in the Child Care Act. The Ombudsman criticized the education
authority for failing to make such a report. He also criticized the child care
committee in that it took definite action only after the school had been
closed. He emphasized that the child care committee had the ultimate
responsibility for ensuring that the necessary measures were taken to promote
good conditions for young people during their adolescence. In the
Ombudsman’s opinion the child care committee had been insufficiently attentive
to these matters.

Forms of psychology teaching at a university that constitute a violation of
personal integrity

In a letter to the Parliamentary Ombudsmen a university teacher reported
a case of a female student at another university who, owing to the forms of
teaching in the subject of psychology, considered herself forced on
grounds of mental health to apply for transfer to the university where the
complainant was a teacher. In support of her application for transfer the
student had stated that the emotionally aggressive atmosphere in which
the teaching was given imposed a mental stress which threatened to
“break her down”. Her statement was confirmed, inter alia, by a medical
certificate.

The stressful situation was said to be due to the serious violation of integrity
caused by group exercises and boarding-in periods and the groupdynamic
exercises that these included. According to the complainant it
was unthinkable to tolerate certain elements in the teaching, which involved
not only a serious violation of personal integrity but might also entail
risks of psychic injury.

Ombudsman Uhlin instituted an enquiry into the matter. The person
responsible for the criticized psychology teaching stated in reply thereto

555

that the teaching was of short duration and its forms were not such as to be
able to cause any profound effect on the personality.

The National Board of Universities and Colleges, on the other hand,
expressed a very critical attitude to the psychology teaching. Among the
Board’s criticisms were that there was no alternative to the teaching. which
had the character of a basic course in psychology which all students on
that university line must take in order to continue their studies of psychology.
The Board also remarked that no check was exercised that no injury
was done to the students’ health. The Board declared its intention, finally,
by virtue of its powers, to issue special regulations concerning the psychology
teaching in question.

In his decision Ombudsman Uhlin stated that the complaints posed a
question having a wide general purport and involving an important principle.
namely the protection of personal integrity. The enquiry in this instance
has shown that these questions should receive continous attention also in
the educational sector. It can, however, not be incumbent on the Parliamentary
Ombudsman to express an opinion in individual cases concerning
the form teaching should take in different subjects. The Ombudsman concurred
with the criticism directed against this psychology teaching by the
National Board of Universities and Colleges. But as the Board had declared
its intention to issue the additional regulations that may be considered necessary
for protection of personal integrity, the Ombudsman thought that
there was no reason for further action on his part.

Local authority exceeds its powers

A company manufactured and sold an apparatus for purification of waste
water from dishwashing, baths and laundering. The apparatus was intended
chiefly for summer residences.

In a complaint to the Parliamentary Ombudsmen the company stated
that a local public health committee had forbidden installation of the apparatus
in its area. The company had appealed the committee''s decision to
the County Administrative Board, which declared that the public health
committee lacked support in law for its action. The committee nevertheless
continued to forbid installation of the apparatus. The committee had
informed plumbing firms and retailers of its standpoint, which brought
losses to the company.

In his decision Ombudsman Uhlin made the following statement. The
enquiry showed the apparatus to be intended solely for water from baths,
dishwashing and laundry and not from water closets. Under these circumstances
a permit or approval by the public health committee for installation
of the apparatus was not required. Through its decision the committee has
exceeded its powers. The Ombudsman assumed that the committee would
in future better observe current regulations and that, by appropriate

556

means, it would inform plumbing firms and retailers, who may havé been
misled by the committee’s earlier decision in the matter.

According to a notification received thereafter the public health committee
has complied with the pronouncement of the Parliamentary Ombudsman
and informed plumbing firms and retailers thereof.