Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1978/79:88 Regeringens proposition 1978/79: 88 om försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång;

beslutad den 25 januari 1979.

Regeringen föreslär riksdagen all ania del förslag som har lagils upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

Pä regeringens vägnar OLA ULLSTEN

SVEN ROMANUS

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föresläs en lag som innebär att del vid vissa domslolar kan anordnas försöksverksamhet med användning av lelefon vid rätte­gång.

Lagen föreslås träda i krafl den 1 april 1979 och gälla lill uigången av år 1980.

1   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 88

 

Prop. 1978/79:88                                                                  2

Förslag till

Lag om försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång

Härigenom föreskrivs följande.

1   § Vid de allmänna domstolar som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket besiämmer får vid handläggning av mäl försöksvis användas telefon i enlighet med vad som anges i denna lag. Beslut om sädan försöksverksamhet får avse högsl tio tingsrätter och högsl två hovrätter.

2   § Vid förhandling enligt 42 kap. 10, 12- 14 § eller 20 § andra stycket rällegångsbalken eller 5 S lagen (1974:8) om rättegången i Ivisiemål om mindre värden får part helt eller delvis utföra sin talan och höras per telefon, i den mån rätten finner del lämpligt och parterna samtycker till det. Detsamma gäller i fråga om huvudförhandling i brottmål, vari anled­ning ej föiekommer all ådöma annan brottspåföljd än böier.

3   S Förhör med viilne eller sakkunnig får hållas per lelefon, i den mån rälien finner del lämpligt saml parterna och den som skall höras samtycker till del. Delsamma gäller förhör i brottmål med målsägande som hörs i anledning av åklagarens talan.

4   § Vid förhandling dä telefon används får även annan åtgärd som står i nära samband med parts utförande av talan eller med hörande av part, målsägande, vittne eller sakkunnig vidtas per telefon.

5 § Under försöksverksamheten får kallelse lill förhandling eller till för­
hör per telefon ske i den ordning rätlen finner lämpligt. I kallelse till den
som skall utföra sin talan eller höras per lelefon får ej utsättas påföljd.

6 § I fråga om rält lill ersättning och förskott på sådan ersältning vid
medverkan i rättegång per telefon tillämpas vad som är föreskrivet om
ersättning och förskott vid inställelse till förhandling.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1979 och gäller till utgången av år 1980.

 

Prop. 1978/79:88                                                                     3

Uldrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET                      PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1978-12-07

Närvarande: statsministem Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Ro­manus, Mundebo, Wikström, Friggebo, Wirtén, Rodhe, Wahlberg, Hans­son, Enlund. Lindahl, Winther, De Geer, Blix, Gabriel Romanus, Tham, Bondestam

Föredragande: statsrådet Sven Romanus

Lagrådsremiss med förslag om försöksverksamhet med användning av tele­fon vid rättegång

1    Inledning

I februari 1977 liUsalles rättegångsutredningen (Ju 1977:06)' med upp­drag atl göra en översyn av rällegängsförfarandet vid allmän domstol. Översynen syftar till alt göra förfarandet mera fiexibell saml såvitt möjligl snabbare, enklare och billigare ulan alt befogade rättssäkerhelskrav sätts ät sidan. Både tvistemål och brottmål omfattas av uppdraget.

Rättegångsutredningen har under sill arbele övervägt möjligheterna att använda lelefon vid rättegång. Inom utredningens sekretariat har en pro­memoria utarbetats i frågan. Utredningen anser alt de i promemorian upptagna förslagen är värda atl pröva innan slutlig ställning las lill frågan. 1 skrivelse den 22 juni 1978 lill regeringen har utredningen därför hemställt att en försöksverksamhet i fråga om användning av lelefon vid rättegång får anordnas i enlighel med vad som föreslås i promemorian. Promemorian bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över framställningen avgetts av riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tings­rätt, Göteborgs tingsrätt, Jönköpings tingsrätt, domstolsverket, statskon­toret, riksrevisionsverket (RRV), Sveriges domareförbund, Sveriges advo­katsamfund. Föreningen Sveriges statsåklagare och Föreningen Sveriges åklagare.

En sammanslällning av remissyttrandena bör fogas lill protokollet i della ärende som bilaga 2.

' Ledamöier justitiekanslem Ingvar Gullnäs, ordförande, ledamöterna chefsråd­mannen Ella Ericsson Köhler, advokaten Lars Laurin, f.d. kommunalrådet Arvid Persson och länsåklagaren Sten Styring.

 

Prop. 1978/79:88                                                                  4

2    Allmän motivering

2.1 Gällande ordning m. m.

Rättegången vid de allmänna domstolarna, dvs. lingsrätlerna, hovrät­terna och högsta domstolen, regleras i rättegångsbalken (RB). Balken byg­ger på principer om rättegångens munllighel. koncentration och omedel­barhet. Innebörden härav brukar sammanfattas på följande säll. Process-materialel skall läggas fram för domsiolen i munllig form vid en förhand­ling. Målels avgörande skall omedelbarl bygga på della material. Della görs möjligl genom all förhandlingen slutförs vid ell enda ränegångstillfälle eller vid rätlegångslillfällen som ligger nära varandra i liden. 1 fråga om bevisningen bygger RB på all fri bevisprövning lillämpas. Della innebär att någon begränsning inte ställs upp i fräga om de kunskapskällor som får användas för sakens utredning och an domstolen vid värderingen av den föreliggande bevisningen inte är bunden av några formella regler.

I fråga om vissa tvistemål har genom lagen (1974:8) om rättegängen i tvistemål om mindre värden (småmålslagen) införts en reglering av rälle­gängsförfarandet som syftar till en mindre kostsam och omständlig proce­dur för tvisllösning vid de allmänna domslolarna.

Tvisiemål och brollmäl skall enligt RB normall avgöras efter en huvud­förhandling vid vilken parterna skall inställa sig inför rätten. När det gäller förberedelsestadiet i tvisiemål har rälien däremoi en viss valfrihei mellan all kalla parterna Ull munllig förhandling och atl läla dem yttra sig skriftli­gen. För förberedelse av huvudförhandling i brotlmäl ger RB inga särskilda regler.

Genom utvecklingen pä telekommunikationernas område finns möjlig­heter alt låta ett sammanträde med tre eller fiera personer ersättas av en s.k. lelekonferens. En sådan kan bestå i atl personer som befinner sig pä olika platser deltar i ett gemensami lelefonsamtal. En annan form av lelekonferens är all man vid ell sammanträde med tvä eller fiera deltagare inhämtar uppgifter frän en person pä annan plats per telefon. Vid RB:s tillkomst torde man inte ha räknai med möjligheten all kunna handlägga mål eller ärenden med utnyttjande av lelekonferens. Delta kommer till uttryck i RB:s terminologi. Bestämmelserna i RB om förhandling i tvistemål och brottmål utgår från att part eller annan ej kan vara närvarande vid förhandling annat än genom att inställa sig vid domstolen.

Även om således RB ej medger lelekonferens vid de förhandlingar som regleras i balken finns likväl ett visst ulrymme för användning av telefon i del ordinära förfarandet vid allmän domstol. Ett vikligl användningsområ­de för telefon i del dagliga domslolsarbelel är självfallel konlakler med parter, vittnen och andra vid exempelvis ulsäliande av mål lill förhandling. Vid vissa konlakler mellan domstol och parter som inie är reglerade i RB såsom förberedelse i brollmäl kan några formella hinder mot lelekonferens knappast anses föreligga.

 

Prop. 1978/79:88                                                                    5

Inom tillämpningsområde! för småmålslagen är läget någoi annorlunda. I förarbetena (prop. 1973:87 s. 164 och 189) förutsätts att åtminstone viss del av målels handläggning kan ske per lelefon. Där uttalas nämligen att om stämningsansökan är bristfällig bör rälten bistå parlen med all avhjälpa brislen, vilkel kan ske per lelefon. Vidare sägs atl om nägon av parterna åberopat muntlig bevisning del ofta lorde vara moliverai all genom ytierli­gare koniaki med parterna, antingen skriftligen eller per lelefon. söka skapa klarhet i om bevisningen verkligen är nödvändig. 1 14 § småmålsla­gen föreskrivs alt yttrande över käromäl får göras skriftligen eller muntli­gen och att muntligt yttrande skall upptecknas genom rättens försorg. Något formellt hinder mot atl yttrandet lämnas per telefon finns inte. 1 övrigi lorde del emellertid vara Iveksaml i vad mån lelefon fär användas i smämålsförfarandei.

2.2       Rättegångsutredningens framställning

I sin framställning föreslår utredningen atl försöksverksamhet med an­vändning av telefon vid rättegång får anordnas i enlighet med vad som sägs i den lidigare nämnda promemorian. Försöksverksamheten föresläs ske vid nägra allmänna domstolar som domstolsverket bestämmer. Enligt pro­memorian bör verksamheten koncentreras till förslagsvis tio tingsrätter och tvä hovrällsavdelningar.

För tvistemålens del föresläs att sammanträde enligt 42 kap. 10, 12- 14 § eller 20 § andra slyckel RB eller 5 S småmålslagen får ulan hinder av vad som annars gäller hell eller delvis hållas per lelefon, om rälien finner del lämpligi och parterna samtycker därtill.

Vidare föreslår ulredningen atl muntlig bevisning i tvistemål och broll­mäl saml utsaga av målsägande i brotlmäl får utan hinder av vad som annars gäller uppläs per telefon, om rätten finner del lämpligi och parterna saml den som skall höras samtycker därtill.

Beiräffande utredningens närmare överväganden hänvisas till prome­morian.

2.3       Remissyttrandena

Utredningens framställning har fåll ett positivt mottagande under re­missbehandlingen. Förslaget tillstyrks i huvudsak av remissinstanserna. Frän fiera håll framförs den uppfattningen att användning av telefon är ägnad all förenkla och förbilliga förfarandet i vissa mål. Å andra sidan pekar fiera instanser på atl problem av teknisk och processuell natur är förenade med en ordning där användning av lelefon delvis ersätter nuva­rande munlliga eller skriftliga handläggning. Försl efter en försöksverk­samhet, framhålls del, är det möjligt all överblicka konsekvenserna i olika hänseenden av telefonanvändning. Några remissinstanser föreslår atl man

 

Prop. 1978/79:88

under försöksverksamheten också får möjlighet att höra tilltalad i brotlmäl per lelefon i vissa fall när del är uppenbart all strängare påföljd än böter inte kommer i fråga. Från några häll ifrågasätts den närmare utformningen av den föreslagna lagen.

En sammanslällning av remissyttrandena finns som nämnls i bilaga 2.

2.4 Behovet av en försöksverksamhet

För egen del villjag försl underslryka all RB:s principerom munllighel, koncenlraiion och omedelbarhel har slorl värde från fiera synpunkier. Principerna är bl.a. ägnade alt medföra en hög grad av rättssäkerhet. Samiidigi är del väseniligi all pröva varje möjlighel lill ett billigare, enklare och snabbare domslolsförfarande ulan all rällssäkerhelen åsidosätts. Tek­niska hjälpmedel för kommunikalion kommer här in i bilden. Tanken atl hell eller delvis ersätta olika slag av inslällelse till förhandling med lelekon­ferens behöver inie vara oförenlig med RB:s grundläggande principer.

Bland länkbara fördelar med lelekonferens märks främst möjlighelerna till kostnadsbesparingar. Jag vill i della sammanhang erinra om den nyligen utfärdade förordningen (1978: 143) om sparsamhet i fråga om statliga tjäns­teresor. Där sägs atl myndighet bör beakta all den utveckling på telekom-munikaiionernas område som har ägl rum de senaste åren också innebär nya möjligheler alt till lägre koslnader ersätta tjänsteresor med telekonfe-renser. Enligt förordningen bör hänsyn särskilt las till vad som anförts i statskontorets tryckta rapport (1977:38) Telekonferenser i statsförvalt­ningen. Utöver kostnadsbesparingar torde telekonferenser vid domstol också i många fall kunna medföra en snabbare och smidigare handläggning än som är fallet vid en vanlig muntlig förhandling.

Vissa problem är ulan ivekan förbundna med användning av lelefon i della sammanhang. Flera remissinsianser pekar på de svårigheler som kan uppstå när del gäller att lillgodose kravel pä offenllighel vid förhandling. Vidare kan risken för felaktiga avgöranden öka om man i alltför stor ulsiräckning gör avkall på kravel på personlig inställelse inför domstolen. Munllig bevisning som upplagils per lelefon kan i en del fall tillmätas mindre värde än motsvarande bevisning som har upptagits pä konventio­nellt sätl.

Bland de övriga problem som dras upp av remissinstanserna kan nämnas frägan hur identifiering av den som skall höras per lelefon skall anordnas.

För egen del anserjag det inte möjligt att ulan närmare undersökning la siällning till behovet och lämplighelen av handläggning per lelefon. De länkbara fördelarna med den föreslagna ordningen motiverar enligt min mening alt sysiemel inie lämnas oprövat. Jag förordar därför i likhel med rällegängsulredningen atl en försöksverksamhet med telefon vid rällegång kommer UU stånd.

 

Prop. 1978/79:88                                                                 7

2.5 Försöksverksamhetens omfattning och inriktning

Rällegängsulredningen föreslår, som tidigare har nämnls, alt försöken skall omfatia dels sammanträde för muntlig förberedelse i tvistemål enligt 42 kap. 10 och 12-14 §§ RB, huvudförhandling i förenklad form i tvistemål enligt 42 kap. 20 S andra stycket RB och sammanträde enligt 5 S småmåls­lagen, dels upplagande av muntlig bevisning i tvistemål och brottmål saml av uisaga av målsägande i brottmål. Den angivna kalegorin förhandlingar förekommer, med undanlag för sammanträde enligt småmålslagen, i prak­tiken bara i tingsrätt. Förhör i bevissyfte kan däremoi förekomma både i tingsrätt och i hovrätt. Som allmänna förutsättningar för lelekonferens skall enligt förslaget gälla att rätlen finner del lämpligt samt att parterna och, vid förhör i bevissyfte, den som skall höras samtycker därtill.

Remissinstanserna har i huvudsak ställt sig positiva till atl telefon får användas under en försöksperiod i den omfattning som utredningen har föreslagil. Flera instanser, däribland RÅ och domareförbundet, föreslår emellertid alt lillämpningsområdel vidgas till att avse tilltalad vid huvud­förhandling i vissa bölesmål. Del anförs på den punkten atl den tilltalade i mål, som enligt 46 kap. 15 § andra stycket RB i princip kan avgöras utan hinder av hans utevaro, bör kunna ges möjlighet att "inställa" sig per telefon. I vart fall bör han beredas lillfälle atl under rättegången yttra sig per telefon.

När det gäller atl bestämma området för lelekonferens villjag framhålla värdel av att man under försöksverksamheten får tillfälle att samla erfaren­heter frän så många delar av rättegängsförfarandet som möjligt. Det är nämligen inte säkert atl erfarenheter från ett begränsat område utan vidare är generellt tillämpliga. Å andra sidan bör man endast med försiktighet utsträcka försöksverksamheten till områden där det av kostnads- eller rättssäkerhetsskäl eller av andra orsaker kan finnas berättigad tveksamhet till telefonanvändning.

Frän dessa utgångspunkter anser jag att tillämpningsområdet inte bör inskränkas i förhållande till utredningens förslag. I stället bör området utan olägenheter kunna vidgas något. Jag delar sålunda den nyss återgivna uppfattningen hos fiera remissinstanser att man i brottmål, där del inte finns anledning att ådöma annan brottspåföljd än böter, försöksvis bör tilläla förhör per telefon med den tilltalade. Det innebär att domstolen i siörre utsträckning än nu skulle kunna underlåta att kalla den tilltalade personligen lill huvudförhandling inför rätlen. Vidare skulle, i fall då den tilltalade har kallals, målet oftare kunna avgöras trots att han inte har inställt sig. Jag vill därför förorda att försöksverksamheten även fär omfat­ta nu angivna fall.

I likhel med ulredningen anserjag atl del som villkor för att lelekonfe­rens skall fä användas i ett mäl mäste krävas att rätten finner det lämpligt. Nägon ovillkoriig rält för partema atl få en lelekonferens till stånd bör

 

Prop. 1978/79:88                                                                    8

alllsii inte finnas. Å andra sidan bör del alltid krävas all parterna och, vid förhör med viiine. sakkunnig eller målsägande som hörs i anledning av åklagarens lalan, den som skall höras lämnar sill samlycke.

Bland omsländigheier som bör lillmälas belydelse vid domstolens lämp­lighetsprövning kan nämnas.

I dispositiva tvistemål kan som regel inte nägra principiella invändningar riktas mol telefonanvändning, om parterna samtycker lill en sädan hand­läggning. I indisposiliva tvistemål och i brottmål, dvs. i mål där rälten har en utredningsskyldighet, blir lämplighetsprövningen däremoi av mer grannlaga natur. Kan användningen av lelefon befaras ävenlyra ulredning­en i målet, bör telefon inie användas.

Särskili vikligl är del alt rätten med urskiljning använder möjlighelen all höra en tilltalad per telefon. Vidare kan det finnas anledning atl iaktta försiktighet när det är fråga om vittnesförhör. Detta gäller framför allt när tilltron lill ell vittne kan ha avgörande belydelse i målel. I andra fall kan emellertid omsländighelerna vara sådana alt en vittnesuppgift utan vidare kan godias. I sädana fall bör del normalt inte finnas någon anledning lill iveksamhel beiräffande användning av lelefon.

Av avgörande belydelse för om telefon skall kunna användas i själva rättegångsförfarande! är atl identiteten hos den person domstolen talar med kan fastställas. 1 en del fall lorde identitetsfrågan inte innebära något problem såsom då lelefonsamtal skall föras med advokat i hans egenskap av ombud för part. I andra fall kan frägan, som påpekas i promemorian, lösas genom all en trovärdig person intygar identiteten hos den person domstolen lalar med. Jag ålerkommer Ull dessa spörsmål i specialmotive­ringen.

Som framhålls i promemorian är del möjligl atl förlikning i tvistemål kan bli svårare att åstadkomma, om domstolen väljer all hålla lelekonferens i stället för alt träffa parterna vid förhandling inför rälien. Vid lämplighets­prövningen bör delta beaktas. I mål enligt småmålslagen - där rätten enligt uttrycklig föreskrift har att söka förlika parterna, om ej särskilda skäl föranleder annat - bör dock den nu berörda omsländigheten tillmätas mindre viki. Del är nämligen angeläget att försöksverksamheten inom smämålens omräde ej blir alltför begränsad.

I promemorian framhålls alt del är oriktigt all uppfatta telefonen bara som ett substitut för direkta personliga sammanträffanden. 1 detta villjag instämma. Telekonferens bör ses också som ett komplement till förhand­ling med personlig närvaro inför rätten. Genom telekonferens kan exem­pelvis skyddskonsulenler, läkare och andra, som annars endasl skulle ha medverkat i rättegången via intyg, komma till tals vid förhandlingen. Eventuella betänkligheter mol atl anordna lelekonferens bör vara betydligt mindre, om den medverkan av part eller annan som man uppnår genom användningen av telefon inte alls eller endast med svårighet hade kunnat åstadkommas på annat sätt. Även detta bör beaktas vid lämplighetspröv­ningen.

 

Prop. 1978/79:88                                                                     9

Under försöksverksamheten bör användningen av telefon säviii gäller ordinära tvisiemål inie vara förbehällen nägon beslämd fas av förtarandei, exempelvis efter en inledande skriftlig handläggning. 1 siällei bör eftersirä-vas att det, inom ramen för försöksverksamhetens allmänna tillämpnings­område, i så många olika situationer som möjligt blir belyst i vad mån del finns behov av lelekonferens. Inte heller bör användningen av telekonfe­rens begränsas på del sättet all förhör med person i bevissyfte får ske endasl när båda parter är närvarande vid domstolen. Nägot krav på alt den som skall höras uppehäller sig inom riket bör ej ställas upp.

Har rätlen i ell enskilt fall beslutat atl anordna telekonferens men visar del sig under målels handläggning mindre lämpligt alt fullfölja förfarandet per lelefon, bör rälien vara oförhindrad all avbryta lelekonferensen och uisälla målel lill handläggning i sedvanliga former.

Som jag lidigare har anfört bör telekonferens inte få anordnas utan all parterna har lämnal sill medgivande. Åierlas medgivande innan ivislen är avgjord, får mälel handläggas pä sedvanligl säll. Däremoi bör pari som ångrar sill medgivande sedan saken avgjorts inte kunna få avgörandet undanröjt pä den grunden all lelekonferens använts i stället för det ordi­nära förfarandet.

Utöver nu redovisade förulsältningar för telekonferens gäller självfallel den allmänna förutsättningen atl kravet på offentlighet vid rättegången kan tillgodoses. Finns åhörare i domslolslokalen, måsle dessa kunna höra allt vad som sägs under lelekonferensen. Kan della i vissl fall ej ske, saknas fömtsättningar alt anordna sådan konferens. Detla följer av 5 kap. RB.

Även kostnadsaspekterna bör tas med i domstolens bedömning. Härvid bör bl. a. beaktas vad som anförs i statskontorets tidigare nämnda rapport Telekonferenser i statsförvaltningen.

I rältegångsutredningens promemoria lämnas en redogörelse för de olika teletekniska hjälpmedel som f.n. finns tillgängliga. 1 promemorian föror­das att konferenstelefon av lägtalande modell kommer lill användning i försöksverksamheten.

Statskontoret har i sitt remissvar framhållit alt del i förvaltningen an­skaffas huvudsakligen höglalande telefoner. Enligt statskontorets uppfatt­ning skulle det vara intressant om försöksverksamheten även omfaltade delta hjälpmedel.

Jag vill för egen del framhålla angelägenheten av atl försöksverksamhe­ten även såvitt avser den tekniska sidan får en så bred inriktning som möjligt. Jag anser därför att det inte är lämpligt alt nu läsa försöken vid en viss teknik. 1 stället bör möjligheten lämnas öppen atl under försöksverk­samheten välja de tekniska hjälpmedel som framstår som lämpligast utifrån de syften som försöken skall lillgodose.

Jag anser - i huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningen före­slagit - atl försöksverksamheten bör koncentreras till högst tio tingsrätter och ivå hovrätter. Det bör ankomma pä regeringen eller, efter regeringens

 

Prop. 1978/79:88                                                                    10

bemyndigande, domstolsverket att närmare bestämma vid vilka domstolar försöksverksamheten skall äga rum. Härvid bör eftersträvas atl verksam­heten förläggs till domslolar som kan antas vara representativa för en större kategori. Sålunda bör bäde stora, medelstora och smä lingsrätier finnas med. Även en geografisk spridning är önskvärd. Domstol med domkreis som omfattar glesbygd med siora avständ bör ocksä ingå i försöken. 1 den mån domsiol är indelad i avdelningar kan i särskild ordning föreskrivas all försöksverksamhelen skall bedrivas vid en eller fiera avdel­ningar.

Under försöksverksamhelen bör del genom domsiolsverkels försorg lämnas råd lill domslolarna när del gäller lekniska problem. Domstolsver­ket bör ocksä fortlöpande följa verksamheten och vid behov sprida infor­mation om gjorda erfarenheter bland de deltagande domslolarna.

De grundläggande reglerna om försöksverksamhelen bör las in i en särskild lag. Komplelterande bestämmelser kan tas in i förordning. För­fattningarna bör träda i kraft den 1 april 1979. Giltighetstiden bör begränsas till utgången av är 1980.

3    Upprättat lagförslag

I enlighet med det anförda har inom jusiiliedepartementet upprättats förslag till

lag om försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång. Förslaget bör fogas lill regeringsproiokollet i detta ärende som bilaga 3.

4    Specialmotivering

1§

Den föreslagna lagen lar endast sikte på vissa angivna delar av rälle­gängsförfarandet. Därmed har inte ställning tagits till möjlighelerna och lämplighelen av alt i andra fall använda sig av lelefon vid handläggning av mäl. I utredningens promemoria nämns bland annat förberedande av broll­mäl som ell lämpligt användningsområde. Planering av blivande huvudför-handlirg i brottmål sker redan f.n. telefonledes. Som framgår av den allmänna motiveringen torde det inte föreligga några formella hinder i RB för lelekonferens under det förberedande stadiet i brollmäl.

Handläggningen per lelefon bör kunna komma lill stånd på initiativ både av rälien och av part. En domare som vill ulnyllja denna möjlighel bör la koniaki med parterna i förväg. Skall nägon höras i bevissyfte per lelefon, bör även denne konlaklas vid planeringen av målels handläggning.

 

Prop. 1978/79:88                                                                   11

2 och 3 S§

Av 2 tj framgår all part får helt eller delvis litföra sin lalan och höras per lelefon vid vissa lyper av förhandlingar inför domstol, om rälien finner del lämpligt och parterna samtycker lill del.

I 3 § har föreskriviis atl förhör med vittne eller sakkunnig fär hällas per lelefon, om rälten finner del lämpligi och om samlycke föreligger från bäde parterna och den som skall höras. Delsamma gäller förhör i brottmål med målsägande som hörs i anledning av åklagarens talan.

Den föreslagna lagen ersäller vissa besiämmelser i RB och småmålsla­gen. Dessutom modifieras tillämpningen av olika regler. Av förevarande paragrafer följer all den som medverkal i rättegången per lelefon skall vid tillämpningen av RB:s och småmålslagens bestämmelser anses ha varil närvarande vid domsiolen. Besiämmelser som föruisäiier vederbörandes närvaro i rättssalen finns i 9 kap. 5§ (rällegängsförseelse), 12 kap. 17, 18 och 22 SS (räliegängshandling av ombud eller rällegångsbiträde i paris närvaro, m. m.), 13 kap. 4 § (ändring av lalan inför rätten), 9 kap. 5 § (bron inför domstol), 36 kap. 16 § (vittnesförhör inför rätta), 36 kap. 18 § (vittnes­förhör i parts ulevaro), 40 kap. 19S (förhör med privat sakkunnig), allt RB. saml 17 och 18 §§ småmålslagen (sammanträde inför rätten).

Principen alt handläggning per telefon är all jämställa med annan hand­läggning enligt RB påverkar även tillämpningen av andra bestämmelser i RB. Della gäller bl. a. bestämmelserna i 11 kap. 5 S och 21 kap. 2 § (person­lig inslällelse). 17 kap. 2§ och 30 kap. 2!} (dom grundas pä vad som förekommii vid förhandling), 21 kap. 9S (kallelse av försvarare lill för­handling), 17 kap. 9§ och 30 kap. 7§ (avkunnande av dom vid huvudför­handling m. m.), 43 kap. 2 S och 46 kap. 2 § (inslällande av huvudförhand­ling).

Av förevarande paragrafer framgår alt förhandling eller förhör per tele­fon kan ske endasl med de berördas samlycke. Della färälerverkningar på lillämpningen av åtskilliga bestämmelser som rör rättegängen. Sålunda kan regler som stadgar påföljd eller annan rättsföljd i anledning av underlälen inslällelse lill förhandling ej lillämpas. Besiämmelser som innehåller regler av nu angivel slag är bl.a. 18 kap. 5-7 och 9S§ saml 31 kap. 4-6§S (kosinadsansvar), 35 kap. 4§ (bevisvärdering vid underläten inslällelse), 36 kap. 20-23 H (påföljd för vittne i anledning av ulevaro m. m.), 44 kap. 1-7§S (påföljd vid parts utevaro m.m.), 46 kap. 14§ (påföljd vid mäls-ägandes utevaro), allt RB, samt I9§ småmålslagen (påföljd vid parts ule­varo).

Några av de angivna bestämmelserna saknar aktualitet under försöks­verksamheten redan på den grunden alt påföljd inträder endast under den förutsättningen all kallelsen upptagit föreläggande om påföljden (jfr 44 kap. RB). Som framgår av 4 S i det följande får kallelse lill förhandling eller förhör per lelefon inte förenas med någon påföljd.

Även i övrigi finns bestämmelser i RB och småmålslagen, som röner

 

Prop. 1978/79:88                                                                    12

inverkan av an krav pä samlycke uppställts för medverkan i mals hand­läggning per telefon, exempelvis 11 kap. 5S och 21 kap. 2 § RB (personlig inslällelse).

Del blir under försöksverksamheten av belydelse för lillämpningen av de nu redovisade reglerna om lelekonferens har beslulals eller ej. Rälien bör därför alllid dokumenlera beslutet exempelvis genom anteckning i akten.

Bestämmelsen i 2§ omfattar alla brottmål, i vilka brottspåföljden kan förutses bli ej annal än böier. Då rätlen prövar lämplighelen av atl lelefon skall användas, har den bl.a. alt beakta atl saken måste kunna nöjaktigt uiredas per lelefon (jfr 21 kap. 2S och 46 kap. 15 S andraslyckei RB). Även åklagare och målsägande omfattas av bestämmelsen. Det torde dock i allmänhet saknas anledning att läla åklagaren medverka i rättegången per lelefon. Kan saken nöjaktigt utredas ulan den misstänktes medverkan vid förhandlingen finns givelvis ingen anledning att höra honom per lelefon.

2 § medger all parisförhör under sanningsförsäkran äger rum i samband med förhandling per lelefon, om rälien finner del lämpligi och parterna samiycker därtill.

Som framgår av den allmänna motiveringen kan rätlen under en förhand­ling per telefon finna atl mälel lämpligen bör handläggas i ordinär form. Part kan också begära alt telefonförhandlingen skall avbrytas. Rätten har i sädanl fall all utsätta mälel lill handläggning i vanlig ordning.

Förhör enligt 3 S kan ske anlingen inom ramen för en sädan förhandling som avses i 2 § eller i samband med annan förhandling i tvistemål eller brottmål.

Förhör med vittne per telefon lorde främsi bli aktuellt i de fall del saknas anledning all ifrågasätta riktigheten av vittnets uppgifier. När det gäller s. k. lilllrosvitinen lorde det ej vara lämpligt atl höra dem per telefon.

Även vid lelefonförhör gäller att handläggningen per lelefon avbryts om nägon av parterna begär detta. Den hörde har också rätt att när som helst avbryta förhöret.

Jag har i den allmänna motiveringen framhållit vikten av atl, om någon medverkar per lelefon, hans idenlilel kan fastställas. När det gäller en person som skall höras i bevissyfte, dvs. vittne, sakkunnig och målsägande som hörs i anledning av åklagarens lalan, bör som huvudregel gälla all han föreläggs all för förhörel inslälla sig hos lämplig myndighet, exempelvis polismyndighet på den ort där han vislas. Denna myndighei får dä ombe­sörja identitetskontroll. Undantag frän denna regel bör dock kunna före­komma, t. ex. om den som skall höras vårdas på sjukhus eller är anslälld ombord pä ett fartyg i utrikes fart. 1 dessa undantagsfall bör pä annat lämpligt sätt domstolen förvissa sig om identiteten, exempelvis genom samtal med läkare på sjukhuset eller befälhavaren på fartyget. 1 en del fall bör kravel på särskild idenlilelskontroll kunna mildras, såsom dä en polis­man skall höras som vittne.

 

Prop. 1978/79:88                                                                   13

Även vid förhör med tilltalad i brottmål är det viktigt att domstolen sörjer för alt idenlitetskontroll sker. Vad nyss sagts om förhör med person i bevissyfte börgälla även förhör med tilltalad. Skall part i tvistemål höras per telefon bör risken för misstag angående partens identitet i många fall inte vara så stor. Kan parten utan olägenhet inslälla sig hos myndighei på annan orl än domstolsorlen bör denna lösning väljas, särskilt om förhör under sanningsförsäkran är aktuellt.

Erforderliga regler om idenlitetskontroll kan meddelas i förordning.

Innan vittne avger sin berättelse skall han som regel avlägga ed (36 kap. 11 S RB) och erinras om bl. a. sin sanningsplikt (36 kap. 14 S RB). Della får vid förhör per telefon ske i början av lelefonförhörel.

1 36 kap, 16 § RB föreskrivs atl vittne skall avlägga sin utsaga muntligen. Skriftlig vittnesberällelse får inte åberopas; dock kan det tillåtas vittnet att anlita skrifilig anteckning lill slöd för minnet. Även beträffande sakkunnig finns viss begränsning när det gäller rätlen att använda skriftligt material vid förhör (40 kap. 10 och 19 §§ RB). Genom alt låta förhörspersonen inställa sig hos myndighei finns möjligheler alt kontrollera efterlevnaden av nu berörda regler. Åven åtgärder i annan ordning för kontroll kan tänkas. 1 dessa hänseenden bör bestämmelser meddelas i förordning.

Som ulredningen föreslär bör bevisningen normalt upptas vid huvudför­handlingen i målet. Del bör dock inte föreligga nägot hinder mot atl -under de förutsättningar som anges i RB för förhör utom huvudförhandling - hälla också lelefonförhör ulom huvudförhandling. I sisinämnda fall blir 35 kap. 9§ RB lillämplig.

4§

Det förhållandel all det krävs medgivande från parter och andra perso­ner som skall höras för all lelefon skall få användas gör all RB:s regler om kallelse till förhandling och påföljd vid Underlätelse all iaktta vad som föreskrivs i kallelse inte kan lillämpas fulll ul. Med hänsyn härtill före­skrivs i förevarande paragraf all kallelse lill förhandling eller förhör per telefon fär ske i den ordning rätlen finner lämpligt. I kallelse till den som skall utföra sin lalan eller höras per lelefon får ej utsättas nägon påföljd.

Rånen har alltsä möjlighel all välja del kallelsesäli som är lämpligasl för varje siiuaiion. Del fär förulsällas all domsiolen innan kallelse utsänds tar kontakt med parter och andra för atl komma överens om förfarandet vid telefonförhandlingen eller lelefonförhörel. I flerialel fall bör kallelse kunna ulfärdas i den form och i den tid som f. n. gäller - med del undanlag som gäller beiräffande utsättande av påföljd. I vissa fall kan behov av lelefon­förhör - exempelvis för all höra ett vittne som åberopals under en för­handling - uppkomm.a med kort varsel. I sådana fall kan självfallel för­höret direkl la sin början ulan något föregående kallelseförfarande.

Genom bestämmelsen atl påföljd inte fär sällas ul undanrycks fömlsält­ningarna all döma exempelvis lill tredskodom, som ju förutsätter alt i

 

Prop. 1978/79:88                                                                   14

kallelsen angivits atl tredskodom kan komma alt meddelas (jfr 44 kap. 2 S RB).

5S

Av särskilda regler i RB och rällshjälpslagen (1972:429) följer alt part eller annan som inställer sig till förhandling vid allmän domstol under vissa förutsättningar är berättigad till ersättning för sin inslällelse. Därjämte finns regler om förskott pä sädan ersättning. Molsvarande rätl till ersäii­ning och förskoll börgälla förden som medverkar i rättegången perielefon i anledning av koslnader m. m. som är förbundna med hans medverkan. En föreskrift härom har tagits in i förevarande paragraf.

Närmare regler om ersättning ges i vittnesersältningskungörelsen (1973: 262) och kungörelsen (1973: 261) om utbetalning av vissa ersättning­ar i mäl eller ärende vid domstol, m. m.

När det gäller själva telefonkostnaderna anserjag liksom ulredningen all de bör stanna pä siaisverkel.

5    Hemställan

Jag hemsläller all lagrädeis yllrande inhämias över förslagei lill lag om försöksverksamhel med användning av lelefon vid rällegång.

6    Beslut

Regeringen besluiar i enlighel med föredragandens hemställan.

 

Prop. 1978/79:88                                                                   ,5

Bilaga 1
Rällegängsulredningen                                                1978-06-22

Promemoria angående användning av telefon vid rättegång

1    Inledning

En av gmndlankarna vid del lagsiiflningsarbeie, som resullerade i vår nu gällande rättegångsbalk, var all låla förfarandet i stor ulsiräckning präglas av munllighel. Tvisiemål och brollmäl skall normall avgöras efter en huvudförhandling vid vilken parterna skall insiällas sig inför rälien. När del gäller förberedelsesladiel i ivisiemål har domaren däremoi en viss valfrihei mellan all kalla parterna lill munllig förhandling och all läla dem yllra sig skriftligen.

Direktiven för rällegängsulredningen (Dir 1977: 10) ägnar stort utrymme ät frågor som rör ett ändrat förhållande mellan skriftligt och muntligt domstolsförfarande. Det framhälls atl inställelser inför rätten i regel är kostsamma och ofta medför betydande lidsuldräki. Allemalivei skriftligi förfarande har emellertid många gånger den nackdelen all parterna "skriver förbi" varandra.

Aliernaliven inslällelse - brev älerspeglar äldre tiders begränsade möj­ligheter alt meddela sig med andra. Numera finns det ytteriigare möjlighe­ler. Sedan RB skapades har del skett en enorm utveckling på telekommu­nikationsområdet. I del följande behandlas frågan i vad män del är möjligt all ocksä i domslolsprocessen lillgodogöra sig de framsteg som har gjorts.

Del är viktigt all särskili uppmärksamma nya och moderna möjligheter alt läla tre eller fiera personer som befinner sig på olika platser delta i lelefonsamtal, s. k. lelefonmölen. Sådana mölen kan tänkas ersätta vissa förhandlingar som nu sker i rättssalen.

I den nyligen utfärdade förordningen (1978: 143) om sparsamhet i fräga om statliga tjänsteresor sägs, att myndigheter bör beakta att den utveckling pä telekommunikationernas omräde som har ägl rum de senaste åren också innebär nya möjligheler all lill lägre koslnader ersätta tjänsteresor med s.k. telekonferenser. Särskilt bör hänsyn las till vad som anförts i stats­kontorets tryckta rapport (1977:38) Telekonferenser i statsförvaltningen.

Ett telefonmöte har sina största fördelar framför ett mera personligt möte när inställelsekostnaderna skulle bli stora genom reseavstånd eller anial resande. Ett telefonmöte går också i allmänhet fortare än ett vanligt sammanträde. Ell lelefonmöte kräver vidare generellt sett ganska litel förarbete på del adminisiraiiva planei och kan anordnas ulan sådan lidsul­dräki, som vanligen är förenad med en inslällelse inför domstol.

Det är emellertid inte bara telefonmöten som är intressania när del gäller användning av telefon vid rällegång. Redan ell vanligi lelefonsamial skulle i många fall kunna medföra betydande rationaliseringsvinster när del gäller att inom ramen för ett vanligi inslällelseförfarande höra en viss person, som av ell eller annal skäl inte kan närvara inför rätten eller som kan inslälla sig endast med stor uppoffring.

 

Prop. 1978/79:88                                                                16

2    Nuvarande möjligheter att använda telefon i samband med rätte­gång

Frägan om telefonens användning vid rällegång kan inte ses bara frän ralionell synpunki. En viss tveksamhet beträffande lekniska hjälpmedel i domslolsarbelel är inroiad hos mänga. Den lorde ätminstone delvis kimna förklaras av all del tidigare endasl har funnits en lekniskl icke godlagbar apparatur alt använda. Utländska erfarenheter visar all lelefonmölenas användning mera aren "försäljningsfråga" än en lämplighelsfräga. I ullan­del (USA) har emellertid rättegångar redan genomförls per telefon och erfarenheterna av det nya hjälpmedlet tycks ha varil posiliva.

När man i dag använder telefonen i domslolsarbelel rör det sig huvud­sakligen endast om enklare uppgifter, främst i samband med måls utsät­tande lill förhandling. De telefonsamtal som faktiskt förekommer hälls nästan uteslutande mellan domstolen och parterna en i sänder. Del är därför naturligt - med hänsyn lill vikten av lilliron lill domslolens opar­tiskhet i sakfrågorna - all vid lelefonsamlalen avhandlas näslan enbart frågor av formell natur. Vill man läla telefonsamtalen omfalia ocksä male­riella och därmed mera känsliga frågor är del viktigt att båda parterna fär vara med samiidigi i ell lelefonmbie.

1 vissa fall kan domslolarna redan i dag hålla lelefonmölen. Flera for­mella hinder förligger dock. När RB skapades hade man inie några lelefon­mölen i tankarna. RB använder därför termer som "komma lillsiädes", "inslällelse" m.m. Man måsle öva vissl våld på del allmänt vedertagna språkbruket för att kunna säga atl begreppen passar in pä telefonmöte.

Inom lillämpningsomrädet förlagen (1974:8) om rättegängen i tvistemål om mindre värden (småmålslagen) förhäller del sig något annorlunda, eftersom man i förarbetena till den lagen ullryckligen angell all ålminsione viss del av målets hantering kan fä ske per telefon. Enligt 5 § småmålslagen skall mäl beredas för avgörande vid sammanträde eller genom skriftlig handläggning. Ell lelefonmöte torde utan svårighet kunna belecknas som sammanträde i småmålslagens mening. Enligt 16 § skall dock part kallas att inställa sig lill sammanträde vid vissl äventyr. Man torde knappasl ha rätl att uppfatta bestämmelsen såsom endasl avseende påföljden för del fall att vederbörande kallas alt inställa sig. För all ett småmålssammanträde skall kunna hällas per lelefon under formelll oantastliga former lorde åtminsto­ne den sist nämnda paragrafen behöva ändras. I 14S sägs atl svaranden kan yttra sig muntligen över käromälet och alt sådant yttrande skall upp­tecknas genom rättens försorg. Nägra formella hinder mol all svaranden härvid yttrar sig per lelefon finns inte.

Del lorde inte vara någonting som hindrar att domstolen efter alt ha uppfylll formella krav pä inställelse eller skriftlig handläggning enligt RB klarar av vissa återsiäende frågor genom ett lelefonmöte. De kontakter som inte är formelll reglerade i RB. såsom förberedelsesladiel i brollmäl, lorde också kunna ske genom telefonmöle.

Någon möjlighel all i bevisningssyfle höra viss person per telefon inom ramen för ell vanligi inslällelseförfarande lorde inie föreligga.

 

Prop. 1978/79:88                                                                17

3   Nya tekniska hjälpmedel

Slalskonlorels förul omnämnda rapport innehåller bl. a. en god beskriv­ning av de tekniska hjälpmedel som f. n. finns tillgängliga. Sammanfatt­ningsvis kan sägas alt telefonsamtal mellan tre personer eller fiera kan föras ulan någon avancerad teknisk utrustning. Var och en kan använda sin vanliga telefon. Sammankopplingen av telefonerna till ett telefonmöte ombesörjs av leleverkel och kan ulan svårighei avse ocksä uiländsk lele­fon. Den som vill ha sammankopplingen lill siånd ringer ell särskili lele-fonnummer (i Siockholm 7807800 och i övriga landet 000) och talar om vilka telefoner som skall kopplas samman och lill vilken tidpunkt. Om möjligl bör också anges den ungefärliga liden för telefonmölel. Beställning bör göras minst en halvtimme i förväg.

Vill man hälla ell telefonmöte i rättegång kommer del ofta att visa sig att det inte räcker med vanliga telefonapparater. Pä domstolssidan kan del på grund av domförhelsreglerna ibland krävas alt fiera personer kan delta i samtalet. Oftast behöver ocksä en protokollförare kunna höra vad som avhandlas. Pä advokat- och åklagarsidan kan parter respektive målsägande vilja della.

Vill man under en domstolsförhandling höra en viss person per lelefon föreligger ell uppenbart behov av all samtalet kan avlyssnas av alla de personer som är närvarande i rättssalen.

Om man vid en telefonanknytning har tvä eller flera personer som vill della i ett telefonsamtal är en särskild apparat behövlig (konferenstelefon). Det finns tvä slags sädana telefoner. En sort är högtalande och uppfattar vad som sägs av alla de som befinner sig inom hörhåll från apparaten. Den högtalande konferenstelefonen, som i kvalitetshänseende inte får sam­manblandas med vanliga snabbtelefoner, är enkel att hantera men har den nackdelen alt höglalarljudet bryts om ljudnivån i rummet blir för hög. Ljudöverfbringen är alltså hela tiden enkelriktad ät någotdera hållet. Här­igenom kan ord falla bort. För atl undvika detta krävs samtalsdisciplin.

En mera avancerad och modern apparat är låglalande. Den som vill delta i samtalet vid en sädan utrustas med hörlurar med fastsatt mikrofon. Upp till tio hörlurar kan kopplas in. Samtalet blir dubbelriktat och risken för att ord inte kan uppfattas blir därför inte större än vid ett vanligt telefonsamtal mellan två personer. Möjligen erbjuder den lågtalande konferenslelefonen vissa praktiska svårigheler. om del till äventyrs finns mänga åhörare i en rättegång och offentligheiskravet skall kunna uppfyllas. Dessa svårigheter kan ätminstone pä sikt lösas genom all en särskild högtalare ansluts på visst avstånd frän hörlurarnas mikrofoner. Även en extra högtalande kon-ferenslelefon kan användas.

Del finns en allmän tendens alt länka pä sofistikerade bildtelefoner när man talar om telefonens användning för rättegångsändamål. Bildtelefoner är numera praktiskt användbara och har ocksä med stor framgång utnytt­jats för rättegångar i USA. Man måsle dock ha klart för sig att bildlelefoni är och kommer all inom överskådlig framtid förbli mycket dyrbar och alt bildtelefonen som sådan inte erbjuder sä stora fördelar som man i förstone kan tro. En vanlig erfarenhet är att själva bilden efter en kort stunds samtal blir oinressant och att skillnaden mol ell vanligt telefonsamtal därför blir ganska liten. Ännu sä länge finns del i Sverige bildielefonimöjligheter endasl mellan Stockholm och Malmö, men inom en snar framtid kommer systemet atl ha utvidgats väsentligt. Ledningar kommer atl dras i försia hand inom stockholmsområdet.

2   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 88

 

Prop. 1978/79:88                                                                    18

Redan kostnadsaspekten lorde föranleda att bildtelefonen hälls i stort sen inanfördel nu pågående reformarbetet pä processrättens omräde. Det är dock värdefullt, om eventuella lösningar beiräffande de vanliga lelefon-samialens lilläilighei lämnar möjlighel lill all i framtiden ocksä utnyttja andra lekniska kommunikationshjälpmedel.

Kostnaderna för de rena ljudöverföringarna är relativt begränsade. För­utom eventuella engångskostnader för apparatinköp eller för leasing av en konferensielefon har man vid lelefonmölen avgifter som är beräknade efter dels anialei inkopplade apparater, dels den lid under vilken samlalel pågår. Eu eniinimessamtal med ire telefoner inkopplade kostar 252 kronor, en relativt blygsam summa jämförd med kostnaderna för resa och tidsspillan vid en vanlig inställelse inför domstol. Priset är detsamma oavsell avstån­det mellan telefonerna.

4    Allmänt om telefonanvändning

De hittillsvarande erfarenheterna av telefonanvändning i domstolsarbete är ringa. Mänga praktiska problem mäsle finna lösningar, särskilt om man vill införa möjligheler all vid telefonmöten med fiera deltagare klara av maleriella tvistefrågor ulan alt ge avkall pä rättssäkerhelsintressel.

Enligt mängas vittnesbörd är del svårare atl leda ell telefonmöte än att leda en vanlig förhandling med samma antal deltagare. Det är viktigt alt ålminsione den som skall leda mölet är väl förberedd och har planerat samtalet ganska ingående. Viss övning behövs. Särskilt gäller delta, om man använder en högtalande konferensielefon, där vissa ord kan falla bort pä grund av att förbindelsen hela liden är enkelriktad. Del behöver inie här uivecklas vilka konsekvenser som kan uppslå i en rällegång där alla ord inte har kunnat uppfattas.

Rätlssäkerhelsintresset talar slarkl för att den högtalande konferenslele­fonen används endast i frågor av relalivi sett mindre betydelse. Även den modernare låglalande telefonen kräver en något högre samtalsdisciplin än en vanlig förhandling, om samtalet skall bli njutbart. Svårighetema är emellertid vanligen mindre än vad man i förstone kan tro. Använder man sig av den låglalande konferenslelefonen, lorde invändningar om vad som har förekommit vid samtalet inte bli vanligare än invändningar om vad som har förekommit vid ett vanligt möte.

Ett telefonmöle eller telefonförhör kan knappasl tänkas komma lill stånd pä annal säll än genom all domaren ringer upp de eller den som skall della. Härigenom är sörjt för en ganska god bevisning om vilka som hörs. Om idenlilelsfrågan kommer upp lill diskussion efter sammanträdet är läget emellertid ett annal. Domaren kan i allmänhet lätt identifiera en person som han har sett framför sig, men han har däremot endast vaga föreställ­ningar om vem han har talat med per lelefon. En bandupptagning av samtalet kan hjälpa. Pä vetenskapens nuvarande nivå anser man sig emel­lertid inte kunna göra nägra bestämda uttalanden om alt en röst som har spelats in pä ett band lillhör viss person - men väl om atl den inte tillhör den personen. Domaren måste därför vid varje samtal pröva om del finns tillräckliga bevis för all samtalet förs av rält person. Redan den omstän­dighelen all vederbörande går in i svaromål från en telefon han står ansvarig för bör emellertid kunna tillmätas stor bevisverkan.

 

Prop. 1978/79:88                                                                    19

Identitelsfrägan vid telefonsamtal kan klaras ut ocksä genom all en helt trovärdig person fär intyga identiteten hos den person domstolen lalar med. Den som skall höras föreläggs alt inställa sig hos I.ex. närmaste offentliga myndighet och domstolen ringer sedan lill myndigheten. För en sjöman ombord på ett fartyg kan t. ex. kaptenen inlyga identiteten.

Skulle någon part i undantagsfall påstå all ell lelefonsamial har förts med fel person kan reglerna i 59 kap. RB om besvär över domvilla bli Ullämpliga.

För bedömningen av i vad män telefonsamtal kan ersätta sammanträden eller inställelser inför domstol bör man förstå pä vad sätl telefonsamtalet kan förändra det slutliga resullai som förväntas. Del har gjorts mänga omfaitande utländska undersökningar i fräga om skillnaderna mellan tele­fonsamtalet och det personliga mötel. Nägra resullai från de ulländska undersökningarna redovisas i bilaga lill denna promemoria (bilaga 1).

En vikiig sluisals som man kan dra av undersökningarna är, all valel av samlalssäll inte är utan betydelse för bedömningen av tilltron lill den man lalar med. Inie heller vid personlig inslällelse inför domsiolen kan man emellertid iakttaga neutralitet pä denna punkl. Lika väl som del fmns förtroendeingivande rösler finns del förtroendeingivande människor. Möj­ligen bör man emellertid inia den sländpunklen all om lilliron lill de hörda parterna är av belydelse (säsom ofta är fallel vid mälels avgörande) par-lerna normall skall vara jämspella. Hörs den ena parlen per lelefon skall alliså även den andra höras på samma säll.

Del är svärl all se något sakligt skäl för atl vissa frågor inie skulle fä avhandlas per lelefon eller för alt vissa typer av tvisiemål och brottmål inte skulle fä avgöras efter en process som hell och hållet förts per telefon. Likväl kan försiktigheten bjuda atl man tills vidare intar en nägot avvak­tande hållning särskilt lill lelefonmölen. Alt avgöra brottmål endasl efter ell lelefonmöte kan synas slötande för mänga, men givelvis bör ell lelefon­samtal många gånger kunna ge mera än om vederbörande enligt 46 kap. 15 § RB döms i sin utevaro efter vad han berättat enligi förundersöknings-prolokollei.

I fråga om lillållighelen av lelefonförhör med vittnen m.fi. har man anledning vara mindre iveksam med hänsyn lill den omfattande lelefonan-vändning som redan nu med framgång förekommer vid förundersökning i brottmål.

Ett vanligt fel när man överväger att använda telefon är att uppfatta telefonen bara som ell subslilui för direkta personliga sammanträffanden. Givetvis kan telefonen användas som ett sädanl substitut, men den kan också användas för all förbättra hanteringen av en fräga. Det blir möjligt atl höra uiomsläende (läkare, rällspsykiatriker, skyddskonsulenter och andra) som man lidigare av hänsynsfullhet inte ansett sig böra kalla annat än i de mest betydelsefulla fallen. Del blir också möjligl all höra personer som vislas utomlands. Vidare öppnar telefonmötet möjligheter atl hålla förberedelse i brollmäl pä ett säll som annars varil mindre lämpligt av kostnadsskäl.

Frågor om lämpligt användningsområde påverkas inte av domförhels­reglerna, om rätten har lillgång lill en konferenstelefon.

Mol någon parts uttryckliga vilja lorde det vara svårt att genomföra ett telefonmöte eller telefonförhör. Part eller annan som hellre vill uppträda personligen inför rätlen bör ha en ovillkorlig rätt härtill. Likväl torde man kunna ifrågasätta om inte även underlåtenhet att delta i vissa fall möjligen kan sanktioneras. Om t.ex. svaranden delgivits stämning med uppmaning

 

Prop. 1978/79:88                                                                    20

all vara anträffbar vid sin lelefon visst klockslag för att delta i ett försia telefonmöte i mälel och sedan inte svarar, borde man eveniuelli kunna ge tredskodom. Den faktiska skillnaden mellan denna situation och den som föreligger när svarande i stället vägrat all infinna sig inför rälien eller vägral atl skriftligen besvara stämningen förefaller nämligen vara hårfin om den över huvud taget finns.

Fräga om lämpligt sankUonssystem vid lelefonmölen och telefonförhör torde i likhet med flera andra frägor inte nöjaktigt kunna utredas förrän man vimnil erfarenhl av hur telefonen praktiskt kan användas i samband med rällegängar.

5    Vissa praktiska frågor angående telefonmöten

Tyvärr är del myckel som talar för alt förlikning i tvistemål kan bli svårare atl åstadkomma, om man väljer atl hälla telefonmöle i stället för all iräffa parterna personligen. Å andra sidan bör rimligen telefonallernativel i della avseende vara bälire än en skrifilig förberedelse. De lidigare nämnda undersökningarna ger vid handen, att de flesta andra syftena med en förhandling i många fall lika väl kan nås vid ett lelefonmöte som på annal säll.

Svärigheten alt förlika ivisiemål per telefon kan behöva föranleda all telefonanvändningen främsi inriklas pä sådana ivisiemål där förlikning inie är tillälen eller på sädana situationer där förlikningsförsök erfarenhetsmäs­sigt inie kan antas bli framgångsrika. Man kan också tänka sig atl man använder telefonmötet som komplettering lill ett vanligt munlligl eller skriftligi domslolsförfarande vid vilkel förlikningsmöjlighelerna uilömls.

1 framliden kan förlikningssvårighelerna möjligen få mindre betydelse i den vanliga tvistemälsprocessen. Rättegångsutredningen arbetar nämligen med frågor om särskilda förlikningsförfaranden (se promemorian (Ds Ju 1976: 8) Översyn av rättegångsförfarandet vid allmän domstol).

Behovei av all hälla lelefonmölen för förberedelse av brollmäl torde närmast avse de siörre brottmål som kan beräknas kräva flera huvudför­handlingsdagar. Antagligen kan ett lelefonmöte även i mindre mål verk­samt bidra till all förkorta förhandlingsliden inför domstolen.

En domare som vill utnyttja möjlighelen all hälla ell telefonmöle bör -ålminsione om samtalsämnet inte är av enklaste slag - underrätta parterna i förväg om mötel och tidpunkten för mötel. Det får sedan ankomma på parterna atl la siällning till om de vill ha målel handlagt på annat sätl.

I vissa fall kan rätten behöva la ställning till frågan om en viss person skall vara närvarande i rättssalen eller höras per telefon. Det kan t.ex. vara svärl all generellt avgöra om lolk bör finnas hos rätten eller hos den som inte kan lala svenska. Atl ett ombud eller en försvarare skall finnas hos sin klient bör vara klan ålminsione säviii gäller normala fall.

Proiokollföringen bör inie bli svårare vid ell lelefonmöte än vid vanlig inslällelse. Givelvis måste prolokolIföraren ha möjlighel all själv höra hela förhandlingen. Helsl bör han också ha möjlighel atl della i samtalet för atl undvika missförstånd. Konferenslelefonerna ger sädana möjligheler. Den lägtalande konferenstelefonen har ell särskili uttag för bandspelare och bandupptagningsmöjlighelerna kan möjligen vara av värde för proiokoll­föringen.

Självklart passar vanliga lelefonsamial mindre väl för sädana samman­träden där en genomgäng av t.ex. kartor, folografier eller rilningar är

 

Prop. 1978/79:                                                                       21

akluell. I många fall kan man emellertid komma lill rälla med problem av del slaget genom atl de inblandade i förväg förses med ett tillräckligt omfatlande skriftligt material.

En utgångspunkt när man skall välja mellan sammanträde eller ett lele­fonmöte är det planerade mötets längd. Erfarenheten visar all lelefonmö­len inie bör översliga 90 minuter. Skälen till denna begränsning är all dellagarna kan bli trötta och att del i längden kan vara svårt all bibehålla möiesdisciplinen. Eftersom deltagarna inte kan se varandra är det län hänt att de faller varandra i lalet. Avsaknaden av "rumskänsla" kan vara Iröllande.

Restid är en annan utgångspunkt i en valsituation. Ju längre resor, desto mer tid stär all vinna genom all välja lelefon. Man bör hälla i minnet alt ett telefonsamtal oftast lönar sig ekonomiskt även vid kortare resor.

6    Vissa praktiska frågor angående telefon förhör

All höra vittnen och andra lorde knappasl erbjuda några allilbr inveck­lade praktiska problem. En edsavläggelse torde sålunda lika väl kunna göras per lelefon som i rättssalen. Möjligen kan del kännas olusligl all höra någon, om man med fog kan misslänka i.ex. all han läser innanlill eller Slår under yttre påverkan. Vill man gardera sig mol sådana evenlualiteler kan man låla den hörde för lelefonsamlalel inslälla sig på exempelvis en annan domsiol, ell kommunalkonlor eller en polisslalion.

Normalt bör vittnen ha informerats om lelefonförhörel innan sådant kan hållas. Del bör emellertid inte vara något hinder mol alt domstolen under pågående förhandling beslutar alt höra vittnet och försöker fä kontakt med vittnet under förhandlingen. En sådan kontakt bör kunna las även under eU pågående lelefonmöte. Telefonisten kan lätt koppla in vittnets telefon till del redan pågående mötet. Går vittnet med pä att genast vittna bör förhörel kunna klaras av, om parterna samtycker till en sädan lösning.

Del kan med hänsyn till resultatet av de tidigare berörda undersökning­ama inte hell uteslutas, atl domstolar kommer atl fästa mindre tilltro till sådana berättelser som har avgetts per telefon än lill de som avgeits i rättssalen. Alt sådana misstankar är riktiga kan komma att visa sig genom all parterna går med på all höra sina vittnen per telefon endasl när fråga är om sädana personer vars tillförlitlighet inte gärna kan sältas i fråga.

7    Försöksverksamhet

Att vid rättegång använda telefonen i den omfallning som tidigare har skisserats är inte problemfritt. Framför allt måste man slälla sig tveksam i fråga om lämpliga lösningar av flera praktiska frägor kring själva anordnan­det av lelefonmölen. Å andra sidan har man anledning hoppas pä atl belydande rationaliseringsvinster kan göras, om telefonen visar sig vara eit användbart hjälpmedel för ålminsione vissa rällegångssiiualioner. Endasl en försöksverksamhel med telefonanvändning torde kunna ge svar pä frågan i vad män de praktiska problem som är förknippade med en ökad användning av telefoner är av sädan art, alt vinsterna av en reform upp­vägs av nackdelar.

Rätlssäkerhelsintresset lorde inte lägga hinder i vägen för en försöks­verksamhet, ätminstone inte om man konsekvent upprätthåller en princip

3   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 88

 

Prop. 1978/79:88                                                                    22

om att försöksverksamhelen skall bygga pä frivillig medverkan. Liksom del mäsle slå domaren fritt all använda lelefonen eller inie bör parter och andra intressenier ha en fullsiändig valfrihet. Under en försöksverksam-helslid bör därför inie nägra påföljder vara knuina lill vägran alt vara anträffbar vid telefon eller lill vägran all medverka vid telefonsamtal. Vägrar nägon fär i stället det vanliga insiällelseförfarandel med del vanliga påföljdssyslemet komma lill användning.

Samma synsätt bör man anlägga också när del gäller personer som gär med på atl telefonmöte eller lelefonförhör äger rum men ändrar sig pä ett senare stadium innan tvistefrågan har avgjorts. Givelvis kan man dock i sädanl fall inte borlse frän vad som faktiskt har förekommii vid telefon­samtalet. Av del nu sagda följer alt de regler som finns om viten och påföljder för underiålenhet i rättegång inte kan bli tillämpliga under för­söksverksamheten eftersom denna hela tiden förutsätter ell samlycke från de inblandade. Inte heller kan nägot bevisvärde enligt 35 kap. 4§ RB tillmätas en parts ovilja alt della. Mol bakgrund av all påföljder inte får användas kan bestämmelsen i 44 kap. 1 S RB om all mälel skall avskrivas om båda parter uieblir från sammaniräde för munllig förberedelse inie lillämpas ulan vidare. Uieblir båda parterna från sammaniräde som hell eller delvis skulle ha hållits per lelefon måsle, innan målel avskrivs, på lämpligt sätt - ev. telefonledes - inhämtas, att parterna med utevaron avsetl att få mälel avskrivet.

En försöksverksamhet kan lämpligen koncentreras till möjlighelerna all förbereda och avgöra ivisiemål per lelefon, att förbereda brottmål per lelefon och att inom ramen för ett vanligt inslällelseförfarande höra särskil­da personer per lelefon.

De Ivisiemål som handläggs enligi småmålslagen lorde vara särskili lämpade för lelefonhaniering med hänsyn till koslnadsersällningsreglernas uiformning. Inie ens en vinnande pari kan nämligen i sådana mäl annal än i begränsad omfallning få ersättning för sina kostnader.

Smämålen har från lelefonanvändningssynpunkl den länkbara nackde­len, att domaren normall kommer alt behöva tala med personer utan domstolsvana. Delta kan komma all försvära domarens processledning men gör värdel av en försöksverksamhel i motsvarande grad högre. Man kan inte heller utesluta möjligheten av all mänga parter lältare kan skaffa en billig bilrädeshjälp för ett sammanträde, om detta hälls per telefon.

Smämålen intar en särställning ocksä i ett annat avseende. Vad som sägs vid ett småmålssammanträde utgör nämligen alltid processmalerial och fär läggas till direkt grund för domen medan vad som förekommer vid ett sammaniräde för munllig förberedelse i ell vanligt tvisiemål inie annat än på indirekt väg (42 kap. 20 § iredje stycket RB) kan bli processmalerial. Man kan därför med visst fog säga, atl vad parterna uttalar vid en små-mälsförhandling har en annan tyngd än om del gäller förberedelsen i ett vanligt mål. Denna omständighet torde emellertid inte vara av den beskaf­fenheten att den bör hindra en försöksverksamhel beträffande smämålen.

1 de vanliga Ivislemälen kommer lelefonmölen ålminsione på målens förberedande stadium i väsentlig omfallning alt ha endasl processvana jurister som huvudagerande, vilket kan antas underlätta telefonmöles ge­nomförande. En ytterligare fördel ligger i atl domaren i allmänhet kommer atl känna dessa personer. Del sagda lalar för all också de vanliga ivislemä­len bör omfattas av försöksverksamhelen.

Såviil gäller tvistemålen bör man under försöksverksamheten i försia hand sikta på all efier ell skriftligt svaromål genom ell enda lelefonmöle

 

Prop. 1978/79:88                                                                    23

klara av hela förberedelsesladiel i ell vanligi ivislemäl (med möjlighel lill omedelbar huvudförhandling) eller hela saken i ell smämål. Del bör emel­lertid ocksä undersökas om telefonmötet ulan omgång lämpligen kan sällas in direkl efter det alt ett skriftligt svaromål uteblivit men saken ändock inte kan avgöras. Vid en försöksverk.samhel bör ocksä undersökas om det finns ett praktiskt och tillgodosebarl behov av all kunna komplettera ell helt eller delvis avsluial ordinärt förfarande med ell lelefonmöle, när vissa mindre frägor förbigäli domsiolen och parterna samt domaren pä grund härav finner nägon del av processmaterialet alllför oklar.

Som lidigare har nämnls lorde lelefonmölen i syfte all förbereda broll­mäl vara formelll oklanderliga redan med nu gällande regler.

Möjlighelerna all höra särskilda personer per lelefon kan under försöks­verksamheten begränsas lill sådana vars irovärdighet inie så läll ifråga­sätts. Det blir med en sädan lösning fråga om expertvittnen, t.ex. statliga Ijänslemän, skyddskonsulenler och övervakare, en läkare (som eventuellt redan har avgetl ell skriftligi läkariniyg), broltsplaisundersökare m. fi.

Behovei av särskilda telefonulsagor från expertvittnen föreligger bl. a. i brollmäl och försöksverksamhelen skulle på denna punkl kunna begränsas till sädana mäl. Man kan emellertid befara all frekvensen av lelefonförhör med en sådan inskränkt lösning blir för lilen för att försöksverksamheten skall kunna anses ge ell tillfredsställande underlag för utredningens slutliga bedömningar. Ulan siörre olägenheter eller risk för rällssäkerhelen lorde man, om parterna och de som skall höras samiycker, kunna gä längre och under försöksverksamhelen hälla lelefonförhör också med personer vilkas irovärdighel inie kan anses given. En sådan försöksverksamhel bör avse bäde tvisiemål och brollmäl. I brottmål bör man kunna höra även en måls­ägande som inlc för lalan.

Förhör av della slag bör under försöksverksamheten normall hällas endasl i sädana fall där parterna är personligen närvarande inför rälien, efiersom man annars kan trassla lill försöken alllför myckel. Bevisningen bör normall uppläs vid huvudförhandlingen i målel men del bör inte föreskrivas något hinder mol all hålla förhör också ulom huvudförhand­ling. 1 sisinämnda fall bör 35 kap. 13 S RB bli lillämplig.

Försöksverksamhelen kan lämpligen koncenireras lill ett mindre antal domare och domstolar. Förslagsvis bör tio tingsrätter och två hovrällsav­delningar omfattas. Det torde knappast vara skäl atl uppslälla nägon for­mell lidsgräns för försöksverksamhelen.

Införandet av möjligheler atl avhandla tvistefrågor per lelefon kommer atl vara förenat med vissa svårigheter. De utländska undersökningarna visar atl särskilt en slarvig presentation av möjligheterna atl använda telefon kan leda lill negativa reaktioner som blir bestående. Det finns enligi uppgifi alldeles för många erfarenheler i den riklningen. Del är därför vikligl att de som skall delta i lelefonmölen under försöksverksamheten får behövlig information. Samtidigt med atl domstolen underrättar parter och andra om all domstolen avser att hälla telefonmöte bör en särskild infor­mationsbroschyr sändas ut.

Vid presentationen av ett telefonsystem mäste beaktas all en vanlig reaktion lär vara all belrakia alla iakltagbara skillnader i effekliviiel mellan lelefonsamtal och personligt möle som negaliva. Möjligheler lill lelefon­samtal blir ofta avsiklligl nedvärderade. Erfarenhelerna från Sverige och uUandel visar emellertid all den som en gång börjal använda hjälpmedlel ofta fortsätter.

Försöksverksamheten bör handhas av domstolsverket. En utvärdering av försöksverksamheten bör göras genom rältegångsutredningens försorg.

 

Prop. I918fl9:88                                                                   24

8   Vissa kostnadsfrågor

Man kan fräga sig vem som skall betala samtalsavgifien för ett telefon­möle i ivislemäl. Som reglerna om rättegångskostnader nu är utformade skulle del vara domstolens sak alt svara för telefonkostnaden medan alla ekonomiska vinsler skulle göras av parterna. Siarka skäl lalar därför för all man föreskriver all parterna skall slä för kostnaderna (jfr 18 kap. 13 8 RB). Kostnaden för ett lelefonmöle är möjlig all beräkna redan i samband med atl samlalel avslutas. Mera förenligt med gällande principer om kostna­derna för domstolens hantering av mål är emellertid att låta statsverket svara. Med sist angivna lösning undviker man vissa gränsdragningspro­blem och byråkrati. Frägor som gäller kostnadsansvar torde kunna bedö­mas bättre sedan en siörre klarhel vunnils om lelefonanvändningens fak­tiska fördelar.

Under en försöksverksamhel av den omfallning som lidigare har skisse-rals behöver man leasa omkring lolv låglalande konferenslelefoner. Detta kostar 13 200 kronor per år. Härtill kommer engångsavgifter om 1 900 kr per telefon. Om man vidare beräknar en summa av bortemot 40000 kronor under ell år för samtalsavgifier lorde försöksverksamhelen kunna få en lämplig omfattning. Oavsell om man anser att parterna eller staten bör svara for kostnaderna för ett telefonmöte i ett tvistemål har man skäl att under ett försöksverksamhetsstadium låla kostnaderna stanna på siaisver­kel.

 

Prop. 1978/79:88                                                                25

Bilaga 1:1

Skillnader mellan samtal vid personlig inställelse och per telefon

Möjlighelerna all i vidare ulsiräckning använda sig av lelekommunika-lioner har pä senare är lilldragil sig ell alli slörte iniresse i ralionaliserings-sammanhang. Utomlands har en intensiv forskning bedrivits i syfte all fä närmare kunskaper om vilka för- och nackdelar som mera generellt är förenade med telefonsamtalet. Utgångspunkten har varil alt sättet all kommunicera har belydelse för resultatet av samlalel.

En sammanslällning av några undersökningar har gjorts av Bruce Chris-tie och Martin Elton vid Communications Studies Group, Joinl Unit for Planning Research, Universily College, London (Department ofthe Envi­ronmeni 1975). Sammanställningens resultat är intresseväckande även om de kanske inte är ovedersägligt bevisade.

Chrislie och Ellon påpekar atl överförandel av information frän en person till en annan givelvis är ett av de främsta syftena med varje samtal. De gjorda undersökningarna visar bl.a. att information kan överföras lika enkelt och säkert vid ell telefonsamtal som vid ett personligt möte. Telefo­nen har inte heller några egentliga nackdelar när det gäller all göra värde­ringar pä grundval av informationen eller atl därefter komma fram lill enklare former av beslul. Här gäller emellertid enligt undersökningarna vissa skillnader mellan del fallet all telefon används och det att personligt möle kommer lill stånd. Användningen av lelefon förändrar nämligen de vägar enligt vilka beslul fallas. Undersökningarna visar sålunda all del vid ett lelefonsamial sägs färre ord före besluiel än vid ell personligl möle. Härtill skall läggas atl det även per tidsenhet sägs färte ord. Samtalen lenderar all bli "mera affärsmässiga" vid lelefonsamial än vid ell person­ligl möle. Del bör fasthällas all vid de gjorda undersökningarna beslutets innehåll varil i huvudsak detsamma oavsell vilket säll samtalen har skett på.

Valet mellan telefon och personligt möte kan enligt undersökningarna påverka möjligheterna atl bedöma den person man skall lala med och möjligheterna att övertala honom till något. Att göra en bedömning av den person man talar med är viktigt vid mänga samtal. Intressant nog tycks bevisen närmast gä i den riktningen all ell lelefonsamtal erbjuder de största möjligheterna till en riktig och rättvis bedömning av den man lalar med. Undersökningarna visar nämligen atl möjlighelen alt se den man lalar med har en benägenhei all leda till en omotiverat positiv uppfattning om honom. Det mä förefalla vara en paradox atl det personliga mölet ger domaren ett störte förtroende för riktigheien i hans slutsatser om den andra personen medan del egentliga förhållandet ofta är ivärlom. Under­sökningsresultatet är dock inte hell enlydigl. Del förefaller vidare mindre iroligi all bedömningen av den man lalar med skulle påverkas i nägon siörre omfallning. Del är emellertid ännu mindre antagligt alt bedömning­en skulle försämras.

När del gäller möjlighelerna atl per lelefon övertala nägon lill något måsle man enligt utförda undersökningarna skilja mellan två fall. Resulta­ten av undersökningarna visar nämligen att möjlighelen all övertala någon all ändra sill uppförande inie påverkas av huruvida man väljer lelefon eller personligl möle medan möjlighelerna alt övertala någon atl ändra äsikl närmasi är slörte vid lelefonsamlalel.

 

Prop. 1978/79:88                                                                    26

Del som har sagls om möjlighelerna all överlala någon per lelefon gäller inie när det är fråga om köpsläende eller underhandlingar där den ena personen försöker överlala nägon all avstå från nägot av värde genom all i utbyte erbjuda någonting annal av värde. Påtagliga skillnader har här visat sig föreligga mellan telefonsamtalet och det personliga mötet. Del person­liga mölet är mest effekiivi. Skillnaden är siörst om den som försöker övertala är personligen anknuten till del han vill underhandla om. Telefon­samtalet kan vara något bätire för den som argumenterar för en ståndpunkt som har tilldelats honom och som inte representerar hans personliga upp­fattning. Skillnaderna i effektivitet kan vidare vara mindre när siörre grupper är inblandade i samlalel.

Vid undersökningarna har Ullfrågade personer angell alt enligt deras uppfattning lelefonsamial lämpar sig särskili väl för ställande av frågor, givande eller mottagande av upplysningar och utbyte av åsikter. Något lägre värden har angetts för givande eller mottagande av order, idéalslring, problemlösning och besluisfallande. Ännu lägre värden har angells för vidmaklhällande av vänskapliga relationer, lösande av meningsskiljaktig-heter, lösande av konflikter och övertalning. Lägsia värden har angetts för köpslående och för möjligheter att lära känna någon.

 

Prop. 1978/79:88                                                               27

Bilaga 1:2

Förslag till lag om försöksverksamhet i fråga om användning av telefon vid rättegång

Härigenom föreskrives följande. 1 § Vid de allmänna domstolar som domstolsverket bestämmer får för­söksvis användas lelefon i enlighel med vad som anges i 2-4 §S. 2§ Sammaniräde enligt 42 kap. 10, 12-I4§§ eller 20§ andra siycket rällegångsbalken eller 5§ lagen (1974:8) om rättegången i Ivislemäl om mindre värden fär utan hinder av vad som annars gäller hell eller delvis hållas per lelefon, om rätlen finner del lämpligt och parterna samiycker därtill.

3§ Munllig bevisning samt utsaga av målsägande får ulan hinder av vad som annars gäller upptagas per lelefon, om rälten finner del lämpligt och parterna saml den som skall höras samiycker därUll. 4§ Under försöksverksamhelen fär kallelse lill telefonmöte eller förhör per telefon ske i den ordning rälien finner lämpligi. 1 kallelse får ej ulsältas påföljd.

Denna lag iräder i kraft den

 

Prop. 1978/79:88                                                                 28

Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden

1    Riksåklagaren

Jag tillstyrker, atl försöksverksamhet kommer till stånd vad avser rälle­gång i tingsrätt. Jag vill dock föreslå atl under försöksverksamhelen ocksä prövas all ge den åtalade i mäl, som enligt 46 kap. 15§ andra slyckel rättegångsbalken i princip kan avgöras ulan hinder av hans ulevaro, möj­lighel all "inslälla" sig per telefon eller i vart fall beredas lillfälle att under rättegången yttra sig per telefon. Del senare skulle också kunnu gälla när den åtalade i rättegången företräds av ombud. I della slag av mål torde mänga gånger de koslnader och besvär som är förenade med en inslällelse vara del avgörande skälet lill alt den åtalade uteblir. Det skulle innebära ökad rältssäkerhel om den åtalade hade möjlighel all yllra sig i rättegången per telefon. Dessutom skulle en sädan ordning ocksä kunna medföra alt domstolen i ett störte antal mäl kunde efterge kravet pä personlig insläl­lelse.

Vad gäller rällegång i hovrätt släller jag mig mera iveksam. Del ligger i sakens nalur, alt förnyade förhör enligt 35 kap. 13 § andra slyckel rätte­gångsbalken regelmässigl mäsle ske genom vittnets eller den sakkunniges personliga inställelse. Då fråga är om ny bevisning lorde i allmänhet del förhålla sig så att denna skall ställas mol annan bevisning som redan lidigare förebringals i målel. Även i en sådan situation torde sedvanlig bevisupptagning krävas. Dock kan i något fall fråga vara om endast kom­plelterande uppgifter av vittne eller sakkunnig. Därvid bör måhända bevis­upptagningen kunna ske per telefon. Även om jag således bedömer möjlig­heterna atl i hovrätt använda telefon för bevisupptagning som mycket begränsade, vill jag dock inte motsätta mig alt försöksverksamhelen om­fattar också rättegång i hovrätt.

Jag förutsätier all domslolverket samråder med riksåklagaren innan beslut fattas om vid vilka domstolar försöksverksamheten skall bedrivas.

2    Svea hovrätt

Som anförs i den promemoria, som ligger lill grund för rältegångsutred­ningens förslag, är en av grundtankarna bakom den gällande rällegångsbal­ken (RB) all förfarandel skall präglas av munllighel. Nära förbundna med munllighelsprincipen är koncenlrationsprincipen och omedelbarhelsprin-cipen. Den helt övervägande delen av dem som är verksamma i domstols-arbete torde anse atl dessa tre principer ulgör hörnpelare i vår process­ordning, som man bör vara försiktig att rucka pä.

Tanken att helt eller delvis ersätta inslällelse till munllig förhandling inför domstol med s. k. telefonmöten eller telefonförhör är i och för sig inte oförenlig med de tre principer som nämndes nyss. Ingen av dessa kan sägas kräva alt parter och förhörspersoner är närvarande i domstolsloka­len, om munllighel, omedelbarhel och koncenlraiion kan åsladkommas pä annat sätt. Att traditionella och praktiska förhållanden kan lägga hinder i

 

Prop. 1978/79:88                                                                   29

vägen är en annan sak, likaväl som all gällande rätt uttryckligen kan förutsätta inslällelse inför domstolen. En mera grundläggande invändning mot en utbredd användning av lelefonen i domstolsförhandlingar kan där­emot riklas frän offenlligheissynpunkl. För allmänhetens och pressens insyn i domslolsarbelel kan telefonförhandlingar - hur tekniskt avancera­de hjälpmedlen än blir - knappast komma all mäta sig med en förhandling där parter och förhörspersoner är personligen närvarande.

När frägan om användning av lelefon vid rättegäng nu las upp är del mot denna bakgrund knappasl frän utgångspunkten all härigenom skulle åstad­kommas en bälire och säkrare rättskipning. Förslaget moliveras huvud­sakligen av önskemålet alt med telefonens hjälp söka göra förfarandel billigare och snabbare. Del älerstär alt pröva om denna hypotes är riktig. Redan på grundval av föreliggande material kan resas en del invändningar mol ell sädanl resonemang, framför alli med uigångspunki frän all lelefon-förhandlingarna skulle fä sä förhållandevis begränsad användning all vins-lerna härigenom skulle bli marginella men även med iKgångspunkl från all en sior del av vinsterna med lelefonförhandlingarna torde vara skenbara. En slutlig vägning av för- och nackdelar kan dock knappast ske utan all de olika aliernaliven har prövais i praktiskt arbete. Hovrätten vill därför inte motsätta sig att en försöksverksamhet i huvudsaklig överensstämmelse med del föreliggande förslaget säils i gäng för senare ulvärdering genom rältegångsutredningens försorg.

Hovrättsrädel Åström anför beträffande den del av rältegångsutredning­ens förslag, som avser bevisupptagning medelsi telefonförhör:

Vissa uttalanden i del remitterade förslagei (exempelvis pä s. 9 och s. 13) synes ge vid handen alt utredningen, vid bedömandet av telefonförhörens värde, kommii till ell posilivi resullai genom all jämföra lelefonförhören med notoriskt dåliga metoder för bevisupptagning. För mig framstår det som naturligare all jämföra värdet av telefonförhör med värdel av sådan bevisupptagning som sker på vanligt sätl enligt rällegångsbalken. Vid denna jämförelse faller enligt min mening följande skäl mol förslagei ome­delbarl i ögonen.

All, såsom utredningen avser, bevis skulle få upptagas per lelefon bara med parternas samtycke innebär knappast ens sannolikhet för att bevis­upptagningen blir ordnad pä det för nägon part bästa sättet. Jag tänker särskilt pä sädana mäl vari en processuellt oerfaren part upplräder ulan juridiskl bilräde. Även för domaren - bl.a. för hovräilsdomaren vid förhör som föranleits av RB 50:23 och 51:23 - blir del en avgjord nackdel all inte kunna även med synen iakttaga ell vittne. Därtill kommer hänsy­nen till de fall. ej hell sällsynta, dä det under ell förhör visar sig att vittnet plötsligt börjar tveka beiräffande en nödvändig personidentifiering. - En­ligt förslaget skulle viilnesed i förekommande fall avläggas per telefon. Hur mänga nya invändningar kan della förfarande ge upphov till i ell eveniuelli menedsmäl? Vittnesförhör, som ofta är ganska klena bevisme­del, tål inie all få sill värde försvagat; tväriom borde man söka efter metoder alt öka deras tillförlitlighet. Den av utredningen anförda omstän­dighelen, alt polisförhör ofta hålles per lelefon, synes påkalla alt en säk­rare meiod användes vid domsiolen. Och om i ell brottmål bevisningen beslår endasl av en mälsägandes och en lilllalads uppgifter, förefaller del vara mindre lämpligi all höra den ene per lelefon men den andre inför rälien.

Om nägoi av dessa eller andra skäl moi det föreliggande förslagei är bärkraftigl: kan del dä godlagas all man - av önskan alt spara tid och

4   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 88

 

Prop. 1978/79:88                                                                    30

pengar - försöksvis utsätter vissa rällegängsparter för risken alt fä en sämre rättegång än andra? För all lillgodose sagda önskan är del bälire all fortsätta längs den redan anträdda vägen att flytta bagatellsaker utanför domstolarnas ansvarskrels. 1 sä fall blir åtminstone inte domstolsväsen­dets funktionsduglighet lidande, såsom följden torde bli om utredningens förslag genomföres.

Enligi min mening skulle ell genomförande av förslagei i denna del innebära ett sädanl åsidosättande av rimliga krav pä en säker rätlsordning, att den ifrågasatta försöksverksamheten beiräffande bevisupptagning bör avstyras.

3    Hovrätten över Skåne och Blekinge

Hovrätten är positiv till alt man genom försök vid vissa domslolar prövar möjlighelen att delvis ersätta nuvarande munlliga eller skriftliga handläggning med lelefonkonferenser mellan domstolen och parterna och all muntlig bevisning upplages genom lelefonförhör. Della ligger väl i linje med den ökade användning telefonen under senare är fått inom domstols-arbetet. Del är angeläget att man vid den pågående översynen av rälle­gängsförfarandet undersöker hur man på olika vägar kan göra förfarandet snabbare och billigare utan att därför rättssäkerheten träds för nära. Ocksä tekniska förbättringar av medlen för kommunikation hör härvid till bilden. Den omständighelen att rättegångsbalken (RB) inte räknar med processfö­ring genom telefon bör inte lägga hinder i vägen för alt man försöksvis undersöker förutsättningarna för en sädan modernisering av formerna för handläggningen. Del är i själva verkei knappasl möjligt att ta slutlig ställ­ning till behovet och lämpligheten av handläggning genom lelefon utan en närmare undersökning av de problem av teknisk och processuell natur som är förenade med en ordning där användning av telefon delvis ersätter nuvarande muntliga eler skriftliga handläggning.

Med hänsyn härtill anser sig hovrätten ime böra gå närmare in på de olika skäl för och emot ökad användning av telefon i rättegång som anförs i promemorian. Utredningens påstående atl någon saklig invändning i och för sig inte kan riklas mol all avgöra alla typer av mål efter enbarl en process i lelefon (s 9) anser dock hovrätten föra väl långt. Gör man avkall på den garanti för riktig bedömning av målet som kravet på personlig inställelse inför domstolen innefattar, ökar risken för felaktiga avgöranden. De problem som möter vid användning av telefonmöten i stället för hittills bmkliga förhandlingar motsvarar därför dem som uppstår vid ersättande av förhandling med skriftlig handläggning resp. vid hållande av förhandling i parts utevaro. Med tanke härpå kan det inte gäma komma i fräga att avgöra mål om t.ex. grova brott efter en process uteslutande i telefon. Däremoi möter enligi hovrällens mening inte något hinder mot atl vid försöksverksamhelen undersöka möjlighelen att ta upp bevisning i mål av nu åsyftade slag genom telefonförhör. Hovrätten vill vidare erinra om att vissa uttalanden i promemorian om användning av lelefonmölen i stället för sammanträden ler sig motsägelsefyllda såviti gäller mål enligt småmåls­lagen (s 15: jfr även s 10 n).

Hovrätten förutsätter atl del krav på offentlig förhandling som kommer lill uttryck i 2 kap. 11 § 2 st. regeringsformen i dess lydelse från den 1 januari 1977 inte åsidosätts vid försöksverksamheten. Vad utredningen anför om möjligheten atl på sikt lösa problemen med åhörare vid rättegång-

 

Prop. 1978/79:88                                                                   31

arna genom all anskaffa särskilda högtalare (s 5) synes inie uigöra tillräck­lig garanti härför. Man börockså vara medveten om alt parieroch vitmen framdeles kan komma alt önska telefonförhandling t.ex. för atl slippa schavoliera offentligt i en rättegång. Det som har anförts nu pekar på att domstol vid prövning om lelefonmöle skall anses lämpligi bör se lill atl offenllighelskravel Ullgodoses pä ell lillfredssiällande säll. Della gäller inie minsl i fräga om mäl, som väcki större uppmärksamhet.

Beträffande utredningens överväganden om formerna för försöksverk­samhelen (avsniii 7) inskränker sig hovränen lill följande synpunkter.

Del synes rikligl all i vart fall under försöksverksamheten bygga på i princip frivillig medverkan. Som utredningen anförl bör vägran all dellaga i lelefonsammanlräde eller lelefonförhör inie vara förenal med sanklioner. Hovrätten ulgär frän all della skall gälla ocksä den som försl förklaral sig önska medverka i lelefon men sedan ulan all meddela sin ändrade insläll-ning eller hell ulan skäl inie är anlräffbar i lelefon. Hovrätten har vidare uppfattal Ulredningen så alt RB:s bestämmelser om förberedelse och huvudförhandling i förenklad form i Ivisiemål saml om munllig bevisning och hörande av målsägande skall äga lillämpning vid telefonkonferenser och lelefonförhör med endasl det undantag som framgår av 4 § i den föreslagna lagtexten, nämligen all påföljd inte får ulsältas i kallelse. Hov­rätten ifrågasätter om det inte från lagteknisk synpunki vore bälire atl göra en uppräkning av de bestämmelser som pä grund härav inie skall äga tillämpning. Denna uppräkning mäsle dä även omfatia andra besiämmelser i RB som berörs av atl vägran alt medverka skall vara sankiionsfri. Exem­pel härpå ulgör 18 kap 6 S RB.

Del är iveksaml om vid förhör enligi 3 § i uiredningcns lagförslag även den hördes medgivande är erforderligl. Anför vittne undanlagsvis något vägande skäl för atl motsätta sig telefonförhör kan delta tillgodoses vid rätlens lämplighetsprövning.

Enligt lagförslaget skall bara huvudförhandling i förenklad form kunna hållas vid telefonmöle. Med denna utgångspunkt innebär förslaget lill försöksverksamhet för hovrätternas del enbart möjlighel atl hålla lelefon­förhör enligt 3 §. Med hänsyn dessulom lill all ett stort antal mål vid hovrätterna avgöres på handlingama blir ulrymmei för försöksverksamhe­ten därför begränsal.

Hovrätten anser del angelägel all resullalen av försöksverksamhelen utvärderas inom en inie alltför avlägsen framtid. Försöksperioden bör därför begränsas i tiden, förslagsvis lill tvä år.

4   Stockholms tingsrätt

Den remitterade promemorian redovisar i en utsträckning som med hänsyn till dess syfte fär anses vara tillfyllest fördelar och nackdelar som är förenade med ell användande av lelefon i samband med rättegång. En del av dessa fördelar och nackdelar är uppenbara. Andra, och detta gäller främsi vissa beiänkligheier som anförts, är av den art atl deras belydelse kan bedömas försl efter en försöksverksamhet. Del kan också antagas, atl en försöksverksamhel ger erfarenheler som hittills ej kunnat förutses. Om del praktiska behovet i alla delar av telefonhandläggning i rättegång är tingsrätten inte övertygad. Man lär väl ej heller kunna undgå alt väga del prakliska behov som kan föreligga mol kosinaderna för all skapa tekniska förutsättningar för processande per lelefon. Tingsrätten vill emellertid av

 

Prop. 1978/79:88                                                                   32

skäl som framgår av del ovan sagda ej motsätta sig alt handläggning per telefon fär äga rum pä försök.

Enligt promemorian (s. 14) kan en försöksverksamhel lämpligen koncen­treras till möjlighelerna atl per telefon förbereda och avgöra tvistemål, förbereda brotlmäl och inom ramen för ett vanligt inslällelseförfarande höra särskilda personer. Med "förbereda brottmål" åsyftas tydligen (s. 11) sädan planering av blivande huvudförhandling som redan nu i stor ut­sträckning sker telefonledes. 1 denna del är del således inte fräga om nägon försöksverksamhel utan snarare om en rekommendation alt vid behov anordna lelefonmöle. I den föreslagna lagtexten förekommer ej heller nägon beslämmelse som avser "förberedande" av brottmål. Vad i övrigi gäller lillämpningsområdel för en försöksverksamhel innehåller prome­morian på en punkl uppgifter som förefaller molslridiga. Sålunda uttalas (s. 10) all svårigheter atl förlika tvistemål per telefon kan behöva föranleda att telefonanvändningen främst inriktas på sådana tvisiemål där förlikning inte är tillålen eller på sädana situationer där förlikningsförsök erfarenhets­mässigt inte kan antas bli framgångsrika. Normalt skulle således enligt denna uppfattning tvistemål som handlägges enligt småmålslagen (FT-mål) - i vilka rälten enligt uiirycklig föreskrifi har all söka förlika parterna, om ej särskilda skäl föranleder annal - ej lämpa sig för handläggning per telefon. Å andra sidan rekommenderas i promemorian (s. 15) all försöks­verksamhelen omfattar även FT-mäl. Tingsrätten ansluler sig lill denna rekommendation och har ej något atl erinra mot den i lagförslaget gjorda avgränsningen av försöksverksamhelen.

5   Göteborgs tingsrätt

Göleborgs Ungsräu har inie nägoi all erinra mol all en försöksverksam­hel med användande av lelefon i rättegång anordnas. Tingsrätten vill dock anmärka följande.

Del är värdefullt all nya tekniska hjälpmedel ställs till domstolarnas förfogande i syfte alt effektivisera arbelel och nedbringa kosinaderna. Då hjälpmedlen kommer att användas av ett flertal mer eller mindre oprak­tiska personer, är det emellertid viktigt, alt hjälpmedlen, i tekniskt hänse­ende, är enkla att handha.

Med hänsyn lill de nackdelar, som är förknippade med den höglalande lelefonen, bör endasl den låglalande lelefonen komma ifråga för använd­ning vid rättegång. Efiersom den lelefonen endasl kan avlyssnas med användning av hörlurar, mäste dock extra utrustning finnas, som ger åhörare möjlighet alt höra vad som sägs. Del är väsentligt atl offenllig­helskravel ej blir åsidosatt.

6   Jönköpings tingsrätt

Tingsrälten har med iniresse lagil del av de synpunkier som i den remitterade promemorian redovisals i fråga om möjlighelen all i ökad ulsiräckning använda lelefonen vid rällegång. De rationaliseringsvinster i domstolsarbetet som en sådan användning kan ge torde - åtminstone på sikt när personalen blir förtrogen med den nya tekniken - bli betydande. För parter, vittnen m.fl. kommer del självfallet i många fall alt innebära stora fördelar att kunna byta ut en betungande inställelseskyldighet mot ett dellagande i en lelefonkonferens.

 

Prop. 1978/79:88                                                                    33

Tingsrällen har en positiv inställning till atl försöksverksamhet inleds pä della omräde och har inie funnil anledning lill erinran mot den föreslagna omfattningen eller uppläggningen av denna verksamhei.

Fräga är dock om det inte kunde vara av intresse alt vid nägon försöks-domstol pröva en högtalande anläggning.

7   Domstolsverket

Domstolsverket stödjer tankarna pä atl i ökad utsträckning använda telefoner vid rättegång i syfte att därigenom bidra till all åstadkomma en snabbare, enklare och billigare domslolsprocess. Domstolsverket har se­dan en lid utnylljal möjlighelerna med telefonkonferenser och har därvid kunnai konstalera all de lekniska föruisätiningarna för sådan telefonan­vändning är goda.

Som ulredningen framhållit, är identitetsfrågan vid telefonsamtal av stor betydelse i samband med domstolsarbele. Detta gäller i särskilt hög grad om bevisning upptas per telefon. Domstolsverket anser därför, att den som skall höras i bevissyfte per telefon normalt sett bör kallas att inställa sig vid lelefon hos myndighei på den orl där han vistas. Undantag från denna regel bör kunna förekomma t.ex. vid sjukdom och hög ålder samt då den som skall höras har svårigheter att inställa sig hos myndighet på grund av barnpassningsproblem eller arbetsförhållanden. 1 dessa undantagsfall bör istället säkerställas att identiteten kan intygas av tjänsteman vid kommunal eller statlig myndighet, t.ex. läkare på sjukhus, föreståndare på ålder­domshem eller socialvärdstjänsleman. Möjligen skulle också den nuvaran­de stämningsmannaorganisationen kunna utnyttjas. Om nu angivet förfa­rande lillämpas kan också riskerna undanröjas för att vittne eller annan läser ur skriftlig uppteckning eller avger sin berättelse under förhällanden, som medför atl han inte vågar fritt utsäga sanningen.

Enligt domstolsverkels uppfattning kan inga principiella invändningar riktas mot att i dispositiva tvisiemål såväl förberedelse som s. k. omedel­bar huvudförhandling hälls i form av telefonsammanträde, om båda parter samtyckt till detta. Parterna disponerar ju över processen i dessa mål och delta bör anses omfatia jämväl frågan om målet kan handläggas och avgö­ras under lelefonsammanlräde. Om båda parter - t. ex. av kostnadsskäl -begär, att målel skall avgöras under telefonsammanträde borde därför i ett nyll syslem rätten endast i undantagsfall kunna vägra detla.

1 indisposiliva tvistemål måste däremot rätten självfallet göra en själv­ständig bedömning av om målet kan avgöras eller åtminstone till en del handläggas under telefonsammanträde. En större försiktighet med använd­ningen av telefonsammanträde lorde vara påkallad i dessa mål jämfört med de disposiliva. Domstolsverket ifrågasätter, om det i indispositiva mål är lämpligt att låta målet avgöras efter enbart telefonsammanträde. 1 flertalet indisposiliva mål är del av viss belydelse för rättens bedömning av saken atl parterna personligen inställer sig inför domstolen. Under en försöks­verksamhel bör erfarenheter kunna vinnas i detta avseende och läggas till grund för ett slutligt ställningslagande. Att muntlig bevisning i dessa mäl uppläs genom telefonanvändning inger däremot inga betänkligheter.

1 brottmål bör enligt domstolsverkets mening telefonanvändning kunna ske i samma utsträckning som i indispositiva tvistemål. I sådana mål, som idag med stöd av 46 kap. 15 § 2 st. rättegångsbalken kan avgöras ulan hinder av all den lUllalade uteblivit, bör dock även den tilltalade kunna höras per lelefon.

 

Prop. 1978/79:88                                                                    34

Enligt domstolsverkels uppfattning kan det finnas skäl alt fräga sig om telefonanvändning bör lillälas endasl i tingsrätt. Hovrätten är ju i prakiiken slutinstans i flerialel mål. Om ell mål gäll vidare lill hovränen och parter eller vittnen m. fl. skall höras ånyo i hovrätten kan möjligen ulredningsskäl lala för all delta sker genom personlig inställelse och ej genom telefonsam­manträde. Om en försöksverksamhel kommer lill stånd bör denna fräga bli föremal för särskild uppmärksamhei vid utvärderingen av försöket.

En fråga som rällegängsulredningen endasl i förbigående berört i della sammanhang är om lelefonanvändningen i föreslagen form är förenlig med reglerna om offenllighel vid domstol. Del kan försl konstateras, alt om telefonanvändningen sker vid förhandling bör den lekniska utrustningen ulföras så atl även eventuella åhörare har möjlighet alt höra vad som avhandlas ä ömse sidor i lelefonsamlalel. Om lelefonanvändningen sker uianför förhandling bör liksom idag vad som därvid avhandlats dokumen­teras i akten för alt pä sä sätt bli lillgängligl för den som vill ta del av materialet.

Domstolsverket tillstyrker all en försöksverksamhel i fräga om använd­ning av lelefon vid rättegång anordnas. Verket vill underslryka vad ulred­ningen i delta sammanhang anförl om alt försöksverksamheten skall bygga på frivillig medverkan från såväl domstol som parter. Domstolsverket delar rältegångsutredningens uppfattning om försöksverksamhetens om­fattning, dock atl säväl tilltalad som målsägande och vittnen bör fä höras per lelefon i sädana fall dä målel med slöd av 46 kap. 15 § 2 si. rättegångs­balken kan avgöras utan hinder av att den tilltalade uteblivit frän huvudför­handlingen.

Domstolsverket är berett att äta sig alt handha försöksverksamheten. Verkei bör på lämpligt sätt medverka jämväl i utvärderingen av försöket.

Domstolsverket bör erhålla särskilda medel för läckande av kosinaderna för försöksverksamhelen. Om lelefonlekniken skall kunna användas i ex­empelvis mål med nämnd lorde den av rättegångsutredningen föreslagna utrustningen (lågtalande konferenstelefon med maximalt tio hörlurar) inte ensam vara tillräcklig. De av utredningen gjorda kostnadsberäkningarna synes därför vara för låga.

Såvitt gäller av rättegångsutredningen avgivet författningsförslag bör av detla framgå, att tilltalad i brottmål fär höras per telefon i sädana fall dä målet med stöd av 46 kap. 15 § 2 st. rättegångsbalken kan avgöras ulan hinder av alt den tilltalade uteblivit frän huvudförhandlingen. I tillämp­ningsbestämmelser bör särskilt regleras hur identiietsfrägoma skall hante­ras. Det bör också framgå alt - och på vilkel sätt - kravel på offenllighel vid domstol skall tillgodoses vid telefonanvändning. Vidare erfordras regler om ersättning till vittne m.fl. som inställer sig vid t.ex. myndighet för atl höras per telefon.

8   Statskontoret

Utifrån de synpunkter som statskontoret har alt beakta tillstyrker verket den försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång som föresläs av rällegängsulredningen.

Staiskonioret anser atl lelefonkonferenser är ell viktigt medel för kom­munikation eftersom användning av telefon är kostnadsbesparande jämfört med personlig inställelse. Verkei ser emellertid telefonkonferenserna som ett komplement lill, snarare än en ersättning för, fysisk närvaro vid en förhandling.

 

Prop. 1978/79:88                                                                    35

Riksrevisionsverkei har i revisionsrapport om tingsrätters handläggning av brollmäl visal på alt mer än en tredjedel av alla brollmäl frän 1975 vid 10 tingsrätter ställts in. Till en del beror detla pä atl tilltalade eller vittnen inte inställde sig trots all personerna blivit delgivna.

Statskontoret anser att försöksverksamheten bör utvisa huruvida man med telefonens hjälp kan öka utnyltjandel av domstolarnas resurser genom all minska anialei inslällda mäl.

Troligtvis innebär del för mänga människor en päfresining all uppträda vid en rällegång och många drar sig därför för all slälla upp som vittne. Möjligen skulle allmänheien bli mer positiv till all vittna om möjlighel finns atl avge vittnesmål per lelefon. Verkei anser därför alt försöksverksamhe­ten bör söka utröna huruvida användning av telefon kan påverka allmänhe­ten i positiv riktning. Även för polispersonal, som ju ofta kallas som vittnen, bör möjligheten alt använda telefon i dessa fall ofta kunna vara lill fördel.

Staiskonioret anser i likhet med utredningen all lelefonkonferenser borde kunna medföra kostnadsbesparingar vid rättegångarna. Vid försöks­verksamheten med all använda telefon i domstolsarbele bör som underlag för slutligt ställningstagande i frågan de prakliska och ekonomiska konse­kvenserna närmare belysas.

Den föreslagna försöksverksamhelen bygger pä användning av lågla­lande konferenstelefon. Det är möjligl all denna utrustning lämpar sig särskilt bra i domslolssammanhang. För övriga delar av förvaltningen anskaffas dock huvudsakligen höglalande telefoner i form av det nya billiga understället som leleverkel nyligen introduceral på marknaden. Della lämpar sig för säväl gruppsamtal som vanliga telefonsamtal. Del skulle vara intressant om försöksverksamheten även omfattade dessa hjälpmedel. De är enkla all ansluta och att använda och årskostnaderna inklusive inträdesavgift uppgår Ull endasl 225 kr.

9   Riksrevisionsverket

Enligt riksrevisionsverkels (RRV) mening torde ett ökal utnyttjande av lelefon enligt utredningens förslag kunna leda till ett för parter och vittnen mindre betungande förfarande samtidigt som de loiala kosinaderna för rättegångarna lorde kunna minskas. RRV fömiser emellertid, i likhet med utredningen, att ett antal prakliska problem kan uppstå vid införandet och tillslyrker därför förslaget om försöksverksamhel.

För atl minska svårigheterna vid introduktionen föreslår RRV alt försö­ken leds av en särskild grupp inom domstolsverket med ansvar för all lämna service när del gäller tekniska och juridiska problem samt för all löpande sprida erfarenhelerna mellan de deltagande domstolarna. RRV vill vidare framhålla betydelsen av att i förväg fastställa en viss period som utvärderingen skall avse. Detla behöver dock inte hindra att försöksverk­samheten fortsätter på oförändrat sätt i avvaktan pä ulvärdering och defi-nilivl beslul.

Beiräffande fördelningen av telefonkostnaderna instämmer RRV i försla­get atl beslul härom bör anslå lill del definitiva beslutet om verksamheien.

 

Prop. 1978/79:88                                                                 36

10    Sveriges Domareförbund

Domareförbundel ställer sig helt positivt lill en försöksverksamhel i fräga om användning av lelefon vid rättegång. Förbundet tror atl telefon-användning vid rättegång kan verksamt bidraga lill all förenkla och förbil­liga rällegängsförfarandet i vissa mäl. Ett införande av ett sådani syslem kommer emellertid all innebära en sä avsevärd förändring i de nuvarande formerna all del är svårt all överblicka konsekvenserna i olika avseenden. Det är därför såsom rättegångsutredningen också föreslår angeläget att della förfarande försl prövas i en försöksverksamhel.

Del är enligt förbundels mening av slörsla viki all användningen av telefon vid rättegång inte leder till en formlöshet, som kan ge intryck av godtycke och leda till bristande förståelse för betydelsen av uttalanden under lelefonhandläggningen. Del är därför önskvärt all telefonanvänd­ningen, även under en försöksverksamhet, regleras i förhållandevis fasta former. Del remitterade lagförslaget uppfyller inte de krav som mäste ställas i della avseende. Förslagei mäsle i varje fall kompletteras med utförliga tillämpningsanvisningar. Med hänsyn lill alt del i åtskilliga av­seenden är fräga om avsteg från lagregler bör ett bemyndigande för rege­ringen atl utfärda sådana lillämpningsanvisningar inlagas i lagförslaget.

En viktig princip i rättegångsförfarandet, som enligt domareförbundets mening inte får äventyras genom telefonanvändning, är offentligheten i rättegången. Användes lelefon vid förhandling enligi 2 S i lagförslaget eller vid upptagande av bevisning enligt 3§ mäsle - om icke i lag föreskrivna sekretesskäl föreligger - allmänheten ha lillfälle all höra vad som före­kommer vid förhandlingen eller bevisuppiagningen. Della är av sådan vikt atl en erinran härom bör intagas i lagen.

Det kan enligt förbundets uppfattning ifrågasättas om inte lagförslaget-bör kompletteras med bestämmelser om vissa ytterligare avvikelser från del vanliga rältegångsförfarandel. Förbundel anser sig inte kunna göra nägon uttömmande uppräkning av vilka frågor som bör upptagas utan inskränker sig lill all peka på följande spörsmål.

Del bör övervägas om inte föreskrift bör finnas, atl huvudförhandling inte behöver inställas om vittne eller annan som kan höras per telefon inte är lillsiädes (jfr RB 43: 2 och 45: 2) och all huvudförhandling får uppskjulas om lelefonförhör av någon anledning misslyckas. Vidare bör klargöras om dom fär meddelas per lelefon i anslutning till lelefonhandläggning och om vid kallelse Ull förhandling, som endast delvis skall hällas per telefon, påföljd för utevaro får föreskrivas för part, som skall komma personligen lillsiädes.

Vidare synes del finnas skäl all överväga om man icke bör öppna möjlighet atl höra tilltalad i brottmål i lelefon i vissa fall, när det är uppenbart att strängare påföljd än böter inte kommer i fråga. Del förekom­mer nu inie så sällan all avlägsel boende UUlalad ringer till domstolen och frågar om han verkligen behöver företaga en lång resa för att framföra sitt bestridande av ell åtal och att han, efter atl ha gjort en avvägning av kostnaderna för resan, förklarar, atl han hellre erkänner än tar på sig dessa koslnader, som enligt hans mening är högre än del värnade bölesslraffel. Naluriigivis fär en möjlighet atl höra den tilltalade per lelefon användas av rälien med slörsla urskiljning. Underdel fortsalla utredningsarbetet synes böra övervägas om sådan möjlighel bör finnas även i mål där påföljden kan bli en annan än böter.

Beiräffande målsägande uttalas i den remitterade promemorian (16 n) all

 

Prop. 1978/79:88                                                                   37

i brottmål bör man i lelefon kunna höra även en mälsägande som inie för lalan. Sisinämnda inskränkning, som dock inie älerfinnes i lagförslagci, synes förbundet onödig.

Förbundel anser det rikligt alt som fömtsättning för atl förhandling enligi 2 § skall kunna hällas per telefon bland annat uppställes det villkoret alt parterna samiycker därtill. Förbundel anser del däremot icke nödvän­digt alt uppslälla della villkor för förhör enligi 3 §. Om domstolen finner ett sådant förhör lämpligt och den som skall höras samtycker därtill, bör en tredskand pari inte ha ovillkorligt rätt att hindra en sådan handläggning. Domstolen måsle pröva om partens invändningar mol lelefonförhör har något fog för sig.

Nägra särskilda regler om protokollföringen vid förhandling eller bevis­upptagning med telefon finnes inte i lagförslaget. Det kan emellertid finnas skäl att, i varje fall under försöksliden, föreskriva alt fonografisk upptag­ning av vad som förekommer regelmässigl skall ske.

11    Sveriges Advokatsamfund

Som ulredningen angell kan man troligen vinna myckel i fråga om bäde tid och koslnader vid användning av telefon vid rättegång. Å andra sidan finns säkert mänga oklara punkter att diskutera såväl principielll som rörande den prakliska lillämpningen av den föreslagna ordningen, kravet pä så fullständig utredning som möjligt i mälen m. m.

Utredningens framställning avser emellertid endasl en försöksverksam­het. Det saknas därför anledning atl i förevarande sammanhang behandla den problemalik som är förenad med användning av telefon. Detla får anslå tills en utvärdering av försöksverksamhelen föreligger.

Samfundet har ingen erinran mot att en försöksverksamhet av det slag ulredningen föreslagil anordnas, särskilt inte som telefonanvändningen fordrar samlycke från de berördas sida.

12   Föreningen Sveriges statsåklagare

1 likhet med utredningen anser föreningen, som begränsar sitt yllrande lill brollmälsprocessen, all del är angelägel alt ta tillvara de möjligheter som finns atl rationalisera handläggningen vid domstol samt öka snabb­heten i förfarandet. Del finns som ulredningen påpekar goda skäl att ania, alt ökad användning av telefon skulle medföra påtagliga fördelar. Värde­fulla erfarenheter skulle under alla förhållanden fäs genom en försöksverk­samhet. Föreningen tillstyrker därför framställningen.

Föreningen har inte heller nägot alt erinra mot all försöksverksamhelen får den omfallning som ulredningen tänkl sig. Varje pari i en brollmälspro-cess har ju enligt utredningens förslag rätt få saken prövad i normal ordning om han sä önskar. Den föreslagna lagtexten ger möjligen utrymme för tvekan om parten - vid samtycke lill telefonförhör - kan som villkor ställa att förhöret t.ex. sker pä viss plats Ofr promemorian, s 12). Ell villkorat samlycke frän en pari bör enligi föreningens mening tolkas som ell nej, om villkorel inie kan uppfyllas.

Frän de synpunkier föreningen närmast har att beakta finns ingel ytterli­gare alt tillägga.

 

Prop. 1978/79:88                                                                38

13    Föreningen Sveriges åklagare

Säsom anförts i utredningens direktiv är inställelser inför rälten kost­samma och medför ofta belydande tidsutdräkt. Det är därför nödvändigi att, sä längl hänsynen till rättssäkerheten medger del. utnyttja den utveck­ling som skett pä telekommunikationsområdet. Föreningen har sålunda i princip inlet all erinra mol länken all ersäiia vissa förhandlingar, som nu äger rum i rättssalen, med s.k. lelefonmölen. Innan ett definitivt ställ­ningstagande sker bör, som föreslagits, en försöksverksamhet äga rum. Föreningen anser all den föreslagna försöksverksamheten fäll en lUlräcklig omfattning och en lämplig inrikining. Erfarenhelerna frän tio tingsrätter och två hovrällsavdelningar lorde ge tillräckligt underlag för fortsatta överväganden och vidare synes begränsningen av telefonmölena till uppta­gande av muntlig bevisning och utsagor av målsägande som ej för lalan samt kravet på parternas samlycke belryggande ur rättssäkerhetssyn­punkt.

Emoi utformningen av förslaget lill lag om försöksverksamhelen har föreningen ingen erinran. Enär lagförslaget är kortfattat bör del komplet­teras med lillämpningsföreskrifier i form av en förordning eller pä annat lämpligi säll, vari praktiska detaljer omkring försöksverksamheten be­handlas, exempelvis frågor rörande idenlitetskontroll, ålgärder lill före­kommande av ytire påverkan på den hörde, den rekommenderade längsta liden för lelefonmölen m. m. Åtskilligt av det som bör inflyta i tillämp­ningsföreskrifterna finns behandlat i den aktuella promemorian.

Slutligen bör enligt föreningens mening försöksverksamheten föregås av all de domare, åklagare och advokater, som närmast blir berörda av försöksverksamhelen, får genomgå en kortare utbildning i telefonmötes-förfarande. Härigenom kan inte bara erforderlig teknisk förtrogenhet med apparaturen erhållas utan också önskvärd likformighet i förfarandet vid försöksdomstolarna främjas.

Under ovan angivna förutsättningar tillstyrker föreningen förslaget.

 

Prop. 1978/79:88                                                                39

Bilaga 3 Det remitterade lagjörslaget

Förslag till

Lag om försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång

Härigenom föreskrivs följande.

1   § Vid de allmänna domslolar som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domslolsverkel besiämmer får vid handläggning av mål försöksvis användas lelefon i enlighel med vad som anges i denna lag. Beslul om sådan försöksverksamhel får avse högsl lio lingsrätier och högsl Ivä hovrätter.

2   S Vid förhandling enligt 42 kap. 10, 12-14§ eller 20§ andra stycket rällegångsbalken eller 5§ lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden får part hell eller delvis ulföra sin talan och höras per telefon, om rätlen finner del lämpligt och parterna samiycker lill det. Delsamma gäller i fråga om huvudförhandling i brottmål, vari anledning ej förekommer atl ådöma annan brottspåföljd än böter.

3   S Förhör med vittne eller sakkunnig får hållas per lelefon, om rälten finner del lämpligt samt parterna och den som skall höras samtycker till det. Delsamma gäller förhör i brottmål med målsägande som hörs i anled­ning av åklagarens lalan.

4   § Under försöksverksamheten fär kallelse lill förhandling eiler lill för­hör per lelefon ske i den ordning rätten finner lämpligt. I kallelse till den som skall utföra sin talan eller höras per telefon får ej utsättas påföljd.

5   § I fråga om rätl till ersättning och förskott på sådan ersältning vid medverkan i rättegång per telefon tillämpas vad som är föreskrivet om ersättning och förskott vid inställelse till förhandling.

Denna lag träder i krafl den I april 1979 och gäller till utgången av är 1980.

 

Prop. 1978/79:88                                                                    40

Uldrag
LAGRÅDET                                              PROTOKOLL

vid sammaniräde 1979-01-19

Närvarande: f.d. regeringsrådet Martenius, regeringsrådet Petrén, justi­tierådet Sven Nyman, justitierådet Knutsson.

Enligi prolokoll vid regeringssammanlräde den 7 december 1978 har regeringen pä hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartemen­tet Sven Romanus beslutat inhämta lagrädeis yttrande över förslag till lag om försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång.

Förslaget har föredragils inför lagrådet av hovrättsassessorn Tomas Stahre.

Förslaget föranleder följande yttrande.

Lagförslaget avser alt möjliggöra alt förhandling enligt RB och småmåls­lagen skall i viss omfattning kunna genomföras på så sätt att vissa i förhandlingen dellagande eller eljesl däri medverkande följer förhandling­en och gör sina inlägg i denna per lelefon. Försöksverksamhelen avser all skaffa erfarenheter av en dylik förhandlingsform, bl. a. i syfte atl klarlägga vilka lagändringar som erfordras för en permanent ordning. Då sålunda avsiklen med lagförslaget icke är all bereda ett fullständigt underlag för den nya förhandlingsformen utan den blivande lagens uppgift blott är att utgöra grund för en tidsbegränsad försöksverksamhet vid några domslolar, kan lagrädeis granskning begränsas med hänsyn härtill.

En förutsättning för användning av telefon vid förhandling är atl rätten finner det lämpligt och atl parterna och upplysningspersonerna samiycker. 1 motiven understrykes att samtycket skall föreligga hela tiden inlill dess förhandlingen avslutals. Denna föruisättning framgår icke med full tydlig-hel av lagtexten. Lämpligen kan i 2 och 3 §§ försia meningarna konjunk­tionen "om" utbytas mot "i den mån". Det framstår vidare som oklart hur det skall förfaras om telefonkonferensen avbrytes lill följd av all samlycke återkallas eller rälien ändrar sin bedömning. Det synes stå öppet, när man skall återgå till handläggning enligt RB:s regler, om förhandlingen skall göras om från början eller om handläggningen skall fortsättas med utgångs­punkt frän det läge vari målet befann sig vid avbrottet.

Den verksamhei som skall lillälas försiggå per telefon beskrivs i lagtex­ten som alt part utför sin talan och hörs per telefon och att förhör med vittne och sakkunnig och i brottmål med målsägande hålls per lelefon. Om denna beskrivning är tillfyllesl kan ifrågasättas. Självklart är atl rätten mäsle kunna utöva sin processledande funktion och tillkännage sina där­med sammanhängande beslul per lelefon.

 

Prop. 1978/79:88                                                                    41

För pari lalan genom ombud och avvisar rälien ombudel. kan ombudel önska föra lalan moi della beslul. Enligi 49 kap. 4 § RB mäsle dä ombudel genast anmäla missnöje med besluiel för all vara bevarad vid sin laleräll. Om ombudet som fört partens lalan per lelefon mottager avvisningsbeslu-let per lelefon, synes del tveksamt om det avvisade ombudet enligt lagför­slagets ordalydelse äger göra missnöjesanmälan per lelefon. Vittne eller sakkunnig som under ell förhör per lelefon fär ell editionsföreläggande befinner sig i en liknande situation. För att läcka fall av denna art kunde lagen utökas med en beslämmelse av innehåll all vid förhandling dä telefon användes jämväl annan åtgärd som slår i nära samband med parts ulföran­de av lalan eller med hörande av part, mälsägande, vittne eller sakkunnig får vidtagas per telefon.

 

Prop. 1978/79:88                                                                    42

Uldrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET                      PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1979-01-25

Närvarande: slalsminislern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Ro­manus, Mundebo, Wikström, Friggebo, Wirtén, Huss, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Lindahl, Winther, De Geer, Gabriel Romanus, Tham, Bondestam

Föredragande: statsrådet Sven Romanus

Proposition om försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång

Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag lill

lag om försöksverksamhel med användning av lelefon vid rättegång.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådel har inledningsvis föreslagil en mindre justering av 2 och 3 §§ första meningarna i syfte att klargöra att förhandling per telefon förutsätier samtycke av berörda personer inte bara vid förhandlingens början utan även därefier fortlöpande under förhandlingen. Jag har ingen erinran här­emot.

Lagrådet tar vidare upp frågan hur handläggningen skall utformas om samtycke återkallas eller rätten ändrar sin bedömning. Enligt min mening kan det inte ges nägra generella regler i detta hänseende. 1 vad män en förhandling skall göras om frän början får prövas i varje enskilt fall. Härvid är anledningen till avbrottet av betydelse. Det kan exempelvis under ett pågående vittnesförhör per telefon där båda parter är närvarande i rättssa­len visa sig att avgörandet i målet beror på tilltron till vissa av vittnets uppgifter. Della kan föranleda part att återta sitt samtycke till telefonför­höret vilket leder till att förhöret avbryts. I sådant fall bör normalt förhand­lingen göras om endast i den del där tilltron har haft betydelse. Skulle å andra sidan en part som hörs per telefon vilja avbryta samtalet eftersom han anser att han inte kan utföra sin talan på ett tillfredsställande sätt per telefon kan det finnas anledning att la om hela förhandlingen från början.

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 7 december 1978.

 

Prop. 1978/79:88                                                                    43

Del bör tilläggas alt man härutöver självfallel har, vad gäller huvudför­handling, all beakla bestämmelserna om fortsatt och ny förhandling i 43 kap. II § och 46 kap. II § RB.

Mol lagrådels förslag i övrigi har jag ingen erinran. Delta föranleder en ändrad paragrafindelning.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslär riksdagen atl anta det av lagrådel granskade lagförslaget med vidtagna ändringar.

Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar atl genom proposiiion föreslå riksdagen all anta del förslag som föredra­ganden har lagl fram.

 

Prop. 1978/79:88                                                               44
Innehåll

Proposilionen......................................................................      1

Proposilionens huvudsakliga innehåll ................................       I

Lagförslag..........................................................................      2

Uldrag av regeringsprolokollel den 7 december 1978........ .... 3

1   Inledning......................................................................... .... 3

2   Allmän molivering............................................................. .... 4

 

2.1    Gällande ordning m.m................................................ .... 4

2.2    Rätlegängsutredningens framställning...................... .... 5

2.3    Remissyttrandena  ....................................................      5

2.4    Behovet av en försöksverksamhet ............................      6

2.5    Försöksverksamhetens omfattning och inrikining.......      7

 

3   Upprättat lagförslag .......................................................    10

4   Specialmoiivering.............................................................    10

5   Hemslällan.......................................................................    14

6   Beslul   ............................................................................    14

Bilagor

Bilaga 1 Rättegångsutredningens promemoria jämte bilagor             15

Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden................... .. 28

Bilaga 3 Del remitterade lagförslaget  ............................... .. 39

Uldrag av lagrådets prolokoll den 19 januari 1979 ............ .. 40

Uldrag av protokoll vid regeringssammanträde den 25 januari 1979 . .         42

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979