Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1978/79:85 Regeringens proposition 1978/79;85

med förslag till jordförvärvslag, m. m.;

beslutad den 28 december 1978.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagils i bifogade uldrag av regeringsprotokoil denna dag.

På regeringens vägnar OLA ULLSTEN

ERIC ENLUND

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny jordförvärvslag som skall ersätta den nu gällande jordförvärvslagen (1965: 290). Jordförvärvslagsiifiningen är ett av medlen i jordbrukspolitiken och den nya lagstiftningen syftar till alt tillgo­dose de nya rikUinjer för denna politik som antogs i december 1977. För­slaget innebär bl. a. att släktingars rätt att genom köp, byte eller gåva fritt förvärva jordbruks- och skogsfastigheter begränsas till att avse endasl Överlåtarens make och avkomlingar. Lagen föreslås till skillnad från den nuvarande gälla även vissa markför\'ärv som görs av staten, kommun och kyrkan. Priskontrollen föreslås bli skärpt och tillstånd till förvärv skall vägras, om köpeskillingen inte endast obetydligt överstiger egendomens värde med hänsyn tiil dess avkastning och övriga omständigheter. För­värvstillstånd skall också vägras om förvärvet sker huvudsakligen för ka­pitalplacering. Juridiska personers möjligheter att förvärva fastigheter föreslås bli begränsade, bl. a. på så sätt alt förvärvaren måsle avstå likvär­dig mark. Förvärv skall vidare kunna hindras, om det kan antas medföra all lantbruksförelag, som bör förbli självständiga, förs samman till ett före­tag. Även olämplig uppdelning av lantbruksföretag skall förhindras. För­värv av mindre lantbruksföretag skall kunna vägras av rcgionalpoliliska skäl, om företagel behövs för att stärka annat mindre företag eller om det behövs för att främja sysselsättningen för någon som är bosatt på orten. I vissa fall skall som villkor för förvärvstillstånd kunna ställas att förvärva­ren yrkesmässigt brukar egendomen och även bosätter sig där.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1979. 1    Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 85

 

Prop. 1978/79:85

1    Förslag till Jordförvärvslag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § För förvärv av fast egendom som är laxerad som jordbruksfaslighet
krävs tillstånd enligt denna lag, när förvärvet sker genom

1.    köp, byte eller gåva,

2.    tillskott till bolag eller förening,

3.    utdelning eller skifte frän bolag eller förening,

4.    fusion enligt 14 kap. 1 eller 2 § aktiebolagslagen (1975:1385).

2 §    Förvärvstillstånd enligt 1 § behövs inte,

1.    om egendomen förvärvas från staten genom överlåtelse av lantbruks­
nämnd eller lantbruksstyrelsen,

2.    om egendomen förvärvas av staten genom annan myndighet än sta­tens affärsdrivande verk,

3.    om kommun förvärvar egendomen från staten eller utövar förköps-rätt enligt förköpslagen (1967: 868),

4.    om egendomen förvärvas av kreditinrättning som enligt lag eller en­ligt reglemente eller bolagsordning, som regeringen har fastställt, är skyl­dig att åter avyttra egendomen,

5.    om förvärvaren är gift med överlåtaren och inte heller om förvärva­ren eller, när makar förvärvar gemensamt, någon av dem är överlåtarens avkomling, allt under förutsättning att överlålaren inte är skyldig atl avytt­ra egendomen enligt 16 § eller enligt 7 § lagen (1916: 156) om vissa in­skränkningar i rätten atl förvärva fast egendom m. m.,

6.    om förvärvet skall prövas enligt 1, 2 eller 4 § lagen om vissa inskränk­ningar i rätten att förvärva fast egendom m. m.,

7.    om egendomen ingår i stadsplan eller är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari

1948,

8.    om förvärvet omfattar område som är avsell för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk eller sädan fastighet som har nybildats för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk och som därefter inte har undergått taxering,

9.    om andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma taxeringsenhet hörande andel i fastigheten och som inte är skyldig att av­yttra sisinämnda andel enligt 16 §,

10.   om förvärvet sker genom inrop på exekutiv auktion.

Förvärvstillstånd

3 § Vid prövning av fråga om förvärvstillstånd skall beakias all upp­
komsten och utvecklingen av rationella företag inom jordbruket, skogsbru­
ket och trädgårdsnäringen (lantbruksförelag) främjas.

 

Prop. 1978/79:85                                                      3

4 §    Förvärvslillstånd skall vägras,

1.    om köpeskillingen eller annan ersättning inte endast obetydligt över­stiger egendomens värde med hänsyn till dess avkastning och övriga om­ständigheter,

2.    om det kan antas att förvärvel sker huvudsakligen för kapitalplace­ring,

3.    om egendomen behövs för jordbrukets eller skogsbrukets rationalise­ring,

4.    om förvärvet kan antas medföra att tvä eller flera utvecklade eller ut­vecklingsbara lantbruksföretag, som bör förbli självständiga, förs samman till eit företag,

5.    om förvärvet kan antas medföra att utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksföretag, som bedrivs på mer än en fastighet, delas upp och upp­delningen medför olägenhet av någon betydelse för företaget.

Första stycket 1 gäller inte i fräga om tillstånd att förvärva egendom pä offentlig auktion enligt 17 § eller enligt 8 § lagen (1916: 156) om vissa in­skränkningar i rätlen atl förvärva fasl egendom m. m.

Utöver vad som följer av andra stycket fär förvärvstillstånd lämnas ulan hinder av första stycket, om särskilda skäl föreligger.

5 § Juridisk person får utöver vad som följer av 4 § lämnas förvärvslill­
stånd endast om

1.    förvärvaren avstår eller kan antas komma att avstå egendom som är av betydelse för jordbrukets eller skogsbrukets rationalisering och i storlek eller värde ungefär motsvarar den egendom som avses med förvärvet,

2.    förvärvet medför att egendom som redan tillhör förvärvaren blir mer ändamålsenlig,

3.    egendomen är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk,

4.    annat särskilt skäl föreligger.

Avser förvärvel huvudsakligen skogsmark och är förvärvaren juridisk person som bedriver skogsindustrieli verksamhet i vilken egendomens vir­kesavkastning behövs, får utan hinder av första stycket tillstånd lämnas, om inte egendomen med hänsyn till ortsförhållandena bör ägas och brukas av någon som är bosatt på orten.

Fysisk person som bedriver industriell verksamhet som avses i andra stycket får, om förvärvet avser huvudsakligen skogsmark och sker för verksamheten, lämnas förvärvstillstånd endasl på de i första och andra styckena angivna gmndema.

6 § Fysisk person får utöver vad som följer av 4 och 5 §§ vägras tillstånd
till förvärv av egendom på vilken drivs ett utvecklat eller utvecklingsbart
lantbmksföretag,

1.   om det kan antas att förvärvaren inte kommer att bosätta sig på egen­
domen eller att yrkesmässigt bruka denna,

2.   om det kan antas att förvärvaren inte har sådana yrkeskunskaper som
behövs för att driva lantbruksföretaget.

7 § Om det är av särskild betydelse från regionalpolitisk synpunkt, får
utöver vad som följer av 4 och 5 §§ tillstånd vägras till förvärv av egendom
på vilken inte drivs ett utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksföretag,

I. om egendomen behövs för att stärka annat sådant lantbruksföretag på orten,

 

Prop. 1978/79:85                                                                     4

2. om egendomen behövs för alt främja sysselsättningen för någon som är bosatt på orten.

8 § Kommun får inte vägras tillstånd till förvärv av sådan fast egendom som med hänsyn till den framtida utvecklingen krävs för tätbebyggelse el­ler därmed sammanhängande anordning.

Övriga bestämmelser

9 § Fräga om tillstånd enligt denna lag prövas av lantbruksnämnden, om
inte regeringen föreskriver all prövningen skall göras av lanihrukssiyrel­
sen eller regeringen.

10 § I beslut om tillstånd att förvärva egendom, på vilken drivs eller skall
drivas utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksföretag, eller egendom,
som av regionalpolitiska skäl behövs för att främja sysselsättningen på or­
ten, får tillståndsmyndigheten efter åtagande av förvärvaren föreskriva att
denne skall under en tid av högsl fem år yrkesmässigt bruka egendomen
och, om del fmns särskilda skäl lill det, även att han skall vara bosatt pä
den.

Iakttar förvärvaren inte föreskrifi meddelad enligt första slyckel eller överlåter han egendomen före den föreskrivna tidens utgång, får staten lö­sa egendomen, om det inte är oskäligt.

11 § Tillståndsmyndigheten kan i beslut om förvärvstillstånd ålägga för­
värvaren alt inom viss tid ansöka om viss fastighetsbildning som berör den
egendom som avses med förvärvel eller att vidta åtgärd som behövs för att
förbättra egendomen.

Fullgör inte förvärvaren vad som åligger honom enligt första stycket, kan lantbruksnämnden förelägga honom vite.

Har föreläggande meddelats enligt första siycket och övergår egendo­men till ny ägare, gäller åläggandet i stället denne. Vile som har förelagts gäller inte mot den nye ägaren, men lantbruksnämnden får sätta ut vile för denne.

Tillståndsmyndighet som meddelar åläggande enligt första stycket skall genast sända sitt beslut till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fas-lighetsboken.

12 § Förvärvslillstånd skall sökas inom tre månader från det förvärvel
skedde, om inte frågan om förvärvstillstånd enligt 10 kap. 3 § andra styc­
ket fastigheisbildningslagen (1970:988) skall underställas tillståndsmyndig­
heten av fastighetsbildningsmyndigheten.

Fråga om förvärvstillstånd får ej prövas förrän förvärvel skett utom i fall som avses i 1 § 2-4. Prövning beiräffande förvärv som skett genom köp eller byte får ej heller göras innan det avgjorts huruvida förköp enligt för­köpslagen (1967: 868) äger rum, om det inte är uppenbart att förköpsrätt in­te kommer att utövas. Tillstånd att förvärva egendom på offenUig auktion enligt 17 § eller enligt 8 § lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. lämnas före auktionen.

13 § Görs inte ansökan om förvärvslillstånd inom föreskriven tid och på
föreskrivet sätt eller vägras förvärvslillstånd, är förvärvet ogiltigt.

 

Prop. 1978/79:85                                                                     5

Har lagfart meddelats i strid mot 20 kap. 6 § 8 eller 7 § 11 jordabalken, gäller inte första siycket.

14 § Blir köp ogiltigt till följd av atl förvärvslillstånd vägras enligt 4 §
första stycket 3 eller 7 § I, är staten skyldig an lösa egendomen till det pris
som har avtalats, om säljaren begär del. Sådan skyldighet föreligger dock
inte, om köpeskillingen eller annan ersättning inte endast obetydligt över­
stiger egendomens värde med hänsyn till dess avkastning och övriga om­
ständigheter eller om avtalsvillkoren i övrigi är oskäliga.

Begäran om inlösen skall framställas hos lantbruksnämnden inom tre månader efter det att avslagsbeslutet vunnit laga kraft. Talan om inlösen skall väckas vid den fastighetsdomstol inom vars område egendomen är belägen inom sex mänader från nämnda tidpunkt. Har säljaren fått del av beslutet först sedan detta vunnit laga kraft, räknas dock tidsfristerna frän dagen för delfåendet. Iakttar inte säljaren vad som har sagts nu, föriorar han sin talan.

15   § Talan om inlösen enligt 10 § andra slyckel skall väckas vid fastig­hetsdomstolen före utgången av den lid som har föreskrivits med slöd av 10 § första stycket. I fråga om sådan inlösen gäller i övrigi expropriations­lagen (1972: 719) i tillämpliga delar. Bestämmelsema i 4 kap. 3 § expropria­tionslagen skall tillämpas i fråga om värdeökning som har ägt rum under li­den från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

16   § Egendom som har förvärvals genom inrop på exekutiv auktion un­der sådana förhållanden att förvärvstillstånd skulle ha krävts vid vanligt köp skall åter avyttras inom två år efter det atl auktionen vunnit laga krafl, om inte dessförinnan nämnda förhållanden har upphört eller inroparen har fält lillständ alt behålla egendomen. Har inropet skett för att skydda ford­ran, för vilken inroparen har panträtt i egendomen, eller nägon hans rättig­het som är inskriven i den, får länsstyrelsen på ansökan medge skäligt an­stånd med avyttrandet, om det är sannolikt alt föriust annars skulle upp­komma för inroparen. Avyttras inte egendomen inom föreskriven tid, skall länsstyrelsen på framställning av lantbruksnämnden förordna att egendo­men skall säljas på offentlig auktion enligt 17 §.

Anteckning om bestämmelsema i första stycket skall göras i det köpe­brev som utfärdas med anledning av den exekutiva auktionen och, när lag­fart söks, införas i fastighetsboken, om inte sökanden visar atl avyttrings-skyldigheten har upphört.

I fräga om tillstånd atl behålla egendom gäller i tillämpliga delar bestäm­melsema om förvärvstillstånd i 3-8 §§ med undantag av 4 § första stycket 1 samt i 10 och II §§.

17 § Har länsstyrelsen förordnat om auktion enligt 16 § och har inropa­
ren dessförinnan eller senare avyttrat egendomen, skall förordnandet trots
detta gå i verkställighet, om inte lantbruksnämnden återkallar sin fram­
ställning i ärendet.

I övrigt skall så anses och med ärendet i tillämpliga delar så förfaras som om egendomen hade blivit utmätt för fordran med bästa förmånsrätt efter sådana rättigheter som besvärade egendomen redan vid den exekutiva auktionen och som har företräde framför alla befinUiga fordringar. Även om det i enlighet härmed bestämda skyddsbeloppet täcks, får försäljning

 

Prop. 1978/79:85                                                       6

inte ske, om ej den bjudna köpeskillingen täcker även det värde som i ären­det har åsatts egendomen enligt lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom eller, om ägaren eller innehavare av fordran som är för­enad med panträtt i egendomen i god tid före auktionen har påkallat sär­skild värdering, det värde vartill egendomen kan uppskattas av värderings­män som överexekutor utser. Egendomen får säljas endast till den som har fått förvärvstillstånd eller enligt 2 § I, 2, 4 eller 9 fär förvärva egendomen utan sådant tillstånd. Avges vid auktionen bud som sålunda får antas, skall försäljning ske, även om innehavare av fordran bestrider det. Vad utsök­ningslagen (1877: 31 s. 1) i fråga om fördelning av köpeskilling föreskriver beträffande gäldenären skall i ärende som avses här tillämpas på ägaren.

Kommer försäljning inte till stånd vid auktionen får lantbruksnämnden inom två år efter det att auktionen har vunnit laga kraft hos länsstyrelsen påkalla förordnande om ny auktion. Framställs inte sådan begäran inom föreskriven tid eller avges inte heller vid den senare auktionen bud som får antas, är frågan om försäljning av egendomen förfallen.

Kostnad i samband med auktion som inte har lett till försäljning betalas av statsmedel.

18 § Talan mot lantbruksnämndens beslut enligt denna lag förs hos lant­bruksstyrelsen genom besvär. Mot lantbruksstyrelsens beslut förs talan hos regeringen genom besvär.

1.    Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979 då jordförvärvslagen (1965:290) skall upphöra att gälla.

2.    Äldre bestämmelser skall tillämpas på förvärv som har skett före den Ijuh 1979.

3.    Förekommer i lag eller annan författning hänvisning Ull föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

4.    Lagen skall inte tillämpas på egendom som utgör fideikommiss eller ingår i fideikommissbo under avveckling, om förvärvet sker genom till­skott i samband med teckning av aktier.

5.    Bestämmelsen i 15 § om tillämpning av 4 kap. 3 § expropriationslagen (1972:719) gäller inte i fråga om värdeökning som har ägt rum före utgång­en av juni 1971.

 

Prop. 1978/79:85                                                                 7

2    Förslag till

Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 20 § och 10 kap. 3 § fastighetsbildnings-Icen (1970:988)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

5 kap. 20 §

Om   fastighets   graderingsvärde        Om   fastighets   graderingsvärde ökas med tUlämpning av 18 § första     ökas med tillämpning av 18 § första stycket 3, skall i lag eller annan för-     stycket 3, skall i lag eller annan för­fattning föreskrivna inskränkningar    fattning föreskrivna inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom     i rätten att förvärva fasl egendom äga motsvarande tillämpning. Skul-    äga molsvarande tillämpning. Skul­le tillstånd eller annan prövning av     le tillstånd eller annan prövning av myndighet fordras vid förvärv ge-     myndighet fordras vid förvärv ge­nom köp, skall frågan om tillstånd     nom köp, skall frågan om tillstånd till ökningen underställas myndig-    till ökningen underställas myndig­heten. Underställning med hänsyn     heten. till jordförvärvslagen den  14 maj 1965 {nr 290) behövs dock endast om den fastighet som ökas är av­sedd för jordbruk eller skogsbruk och det finns anledning antaga att egendomen kan med större fördel låggas tiU annan fastighet eller att tillstånd kan vägras enUgt4 § jord­förvärvslagen.

10 kap.

3 §

Avslyckning från fastighei som besväras av tomträtt får ske endast om fastighetsägaren och tomträltshavaren slutit avtal om inskränkning av om­rådet för tomträtten till att avse en av styckningsdelarna och ansökan om inskrivning av avtalet förklarats vilande enbart i avvaktan på fastighets­bildning.

Avser avslyckning område för jordbruk elter skogsbruk och har området kommit i sårskild ägares hand genomfång, som skulle kräva förvärvstillstånd enUgt jordför­värvslagen (1979:000), får avslyck­ning ej ske utan att frågan om för-vårvstlllstånd har understäUts till­ståndsmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

Äldre bestämmelser skall tillämpas på förvärv som har skett före den 1 juli 1979.

' Lagen omtryckt 1971:1035.

 

Prop. 1978/79:85

Uldrag
JORDBRUKSDEPARTEMENTET                  PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1978-09-07

Närvarande: statsministem Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Turesson, Gustavsson, Olsson, Dahlgren, Åsling, Söder, Troedsson, Krönmark, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Dahlgren

Lagrådsremiss med förslag till Jordfiirvärvslag, m. m.

1    Inledning

Jordförvärvslagen (1965:290) trädde i kraft den 1 juli 1965.

Med stöd av regeringens bemyndigande den 28 juni 1974 tillkallade då­varande chefen för jordbruksdepartementet sakkunniga' för att se över bl.a. jordförvärvslagen. De sakkunniga, som antog namnet jordförvärvs­utredningen (Jo 1974:07), avlämnade i december 1977 delbetänkandet (SOU 1977: 93) Ny jordförvärvslag. Till protokollet i detta ärende bör fo­gas utredningens redogörelse för gällande ordning som bilaga I, en sam­manfattning av betänkandet som bilaga 2 och de lagförslag som läggs fram i betänkandet som bilaga 3. Beträffande utredningens närmare övervägan­den hänvisas till betänkandet.

Efter remiss har yttranden över belänkandet avgetts av hovrätten för Övre Norrland, bankinspektionen, kammarkollegiet, lanlbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen, kommerskolle­gium, näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens lantmäteriverk, domän­verket, affärsverksdelegaUonen, samtliga länsstyrelser, Familjejordbru­karnas riksförbund, Hushållningssällskapens förbund. Kooperativa för­bundel (KF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Skogsindustriernas samarbetsuiskolt (SISU), Centralorganisationen SACO/SR, Samarbetsorganet i jordbruks­frågor,   Svenska   kommunförbundei.   Svenska   lanlarbelareförbundet,

' Generaldirektören Ingvar Widén, ordförande, riksdagsledmölerna Filip Johans­son, Gunnar Johansson, John Johnsson, Einar Larsson, Sven Lindberg, Ingrid Lud­vigsson och landstingsmannen Henry Stjerna.

 

Prop. 1978/79:85                                                      9

Svenska skogsarbetareförbundet, Sveriges allmänna hypoleksbank. Såg­verkens rävamförening, Tjänsiemännens centralorganisation (TCO) och Trädgårdsnäringens riksförbund.

Flera av remissinstanserna har överlämnat av dem inhämtade yttranden.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i del­la ärende som bilaga 4.

2   Allmän motivering

2.1 Allmänna utgångspunkter

I den jordpolitiska lagstiftningen har sedan länge uppställts hinder mot vissa förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter i syfte att begränsa jordin­nehavet till vissa ägarkategorier och att underlätta rationaliseringen av fas­tigheterna. Lagstiftningen ger ocksä föreskrifter för skötseln av jordbruk och skogsbruk. I arrendelagstiftningen finns sedan länge bestämmelser med syfte att stärka de aktiva jordbrukamas ställning.

I den jordförvärvslag som tillkom år 1945 och som senare ersattes av omarbetade lagar åren 1948 och 1955 var huvudmålsättningen att bevara jord och skog i den jordbrukande befolkningens ägo. Nu gällande jordför­värvslag, som trädde i kraft den I juli 1965 och ersatte 1955 års jordför­värvslag och 1925 års s. k. bolagsförbudslag, har i vissa avseenden getts en ändrad inriktning. Lagen syftar till att hindra förvärv som motverkar sta­tens insatser till stöd för jordbrukels och skogsbrukets rationalisering. La­gen syftar vidare till att underlätta för aktiva jordbrukare att etablera sig och att vidareutveckla sina företag. Samtidigt markerar lagen en jordpoli-tisk vändpunkt såtillvida att den ger ett visst företräde åt bl. a. förädlings-och distributionsföretag som åsyftar att tillgodogöra sig jordbruks- och skogsprodukter från egendomen i sin rörelse.

En anledning till lagens ändrade inriktning var den starka omdaningspro­cess som pågick inom jordbruket och skogsbruket vid tiden för lagens till­komst. Mänga jordbruk lades ned och man räknade med att nedläggningar­na skulle fortsätta i allt snabbare takt och att utbudet av fastigheter därmed skulle öka väsentligt. Samtidigt hade en omfattande mekanisering inletts inom skogsbruket, vilken motverkades av att fastighetema ofta var små och illa arronderade. Det ansågs därför nödvändigt att ge bl. a. storskogs­bruket tillfälle att ta hand om mark som frigjordes i samband med jordbru­kets tillbakagång.

Enligt de undersökningar som har gjorts av jordförvärvsulredningen har utvecklingen inom jord- och skogsbmket emellertid i vissa avseenden gått helt andra vägar än vad man räknade med vid Ullkomsten av 1965 års jord­förvärvslag. Utbudet av jordbmks- och skogsbruksfasligheter har således inte ökal. I stället har på senare tid allt färre fastigheter bjudits ut på den

 

Prop. 1978/79:85                                                     10

öppna marknaden, vilket bl. a. framgår av atl antalet ansökningar om för­värvstillstånd enligt jordförvärvslagen successivt har minskat. Samtidigt har bl. a. släktförvärven, som ligger utanför lagens kontroll, ökal markant. Betydande arealer mark ägs numera av dödsbon. Enligt den allmänna fas­tighetstaxeringen år 1975 innehade dödsbon omkring 1,5 milj. ha mark som är laxerad som jordbmksfastighei.

Utredningen konstaterar vidare all prisnivån på lanlbmksförelag har sti­git kraftigt under senare år. Detta kan enligt utredningen endast delvis för­klaras av penningvärdets förändring. Inte sällan betalas överpriser för mark i spekulation i kommande prisstegringar och av andra skäl som inte har med markens användning för jord- och skogsbruk att göra. Detta har lell till alt prisstegringen på lanlbmksförelag har varit starkare än den all­männa prisutvecklingen.

Utredningen bedömer att den nuvarande utvecklingen på fastighets­marknaden kommer alt fortsätta om inga åtgärder vidtas. Det innebär alt en allt störte del av marköverlålelserna kommer alt falla utanför jordför­värvslagens kontroll, vilket i sin lur leder lill att allt mer mark kommer att ägas av personer med annan yrkesverksamhet än jordbmk och skogsbruk. Därigenom försvåras en angelägen stmkturrationalisering. Färte utbud av jordbruks- och skogsfastigheter på den öppna marknaden leder också till fortsatta prisstegringar. Höga priser på sädana fastigheter är till olägenhet för jordbmks- och skogsnäringen och för konsumentema och gör det ock­sä svårt för dem som vill etablera sig som jordbrukare att förvärva eller ar­rendera mark.

Jordförvärvslagen ärenligt utredningen ett viktigt styrmedel i jordbruks-och skogspolitiken och lagen måste därför bättre anpassas till den jord­bmks- och skogspoliUska utvecklingen och utformas så atl den blir ett mer effekUvt medel än f. n. att genomföra den beslutade politiken.

Ett av huvudsyftena med lagen bör enligt utredningen vara att tillgodose behovet av rationella företag inom jordbmket, skogsbmket och trädgårds­näringen och av rationella skärgårdsföretag. Utredningen anför atl enligt direktiven för utredningen skall jordförvärvslagstiftningen liksom jord-bmkspolitiken i övrigt inriktas på atl familjelantbruket skall vara den do­minerande företagsformen. Yrkeskunniga förvärvare som har för avsikt att bosätta sig på och själv bmka förvärvsegendomen bör därför enligt utred­ningen ges företräde vid förvärv av familjelantbruk. Vidare bör som villkor för förvärvsUllstånd kunna ställas vissa krav på yrkeskunnande och på att förvärvaren bosätter sig på och bmkar egendomen.

Ett andra huvudsyfte med lagstiftningen bör enligt utredningen vara alt främja anpassningen och utvecklingen av företagen. Behovet av stmkturra­tionalisering är fortfarande stort inom såväl jordbruket som skogsbruket och det är angeläget att företagens stmklur blir sådan att produktionen kan bedrivas effektivt. Även i fortsättningen bör därför förvärvstillstånd kunna vägras, om egendomen behövs för lantbmkets raUonalisering.

 

Prop. 1978/79:85                                                     11

För atl tillgodose angivna syften lägger utredningen fram förslag som i förhållande till gällande lag i huvudsak innebär att släktingars rätl atl fritt förvärva jordbruksfastigheter skall begränsas, att lagen i vissa fall skall gälla även statens, kommuns och kyrkans markförvärv, att priskontrollen vid förvärv av lantbruksförelag skall skärpas, att bolags och andra juridis­ka personers möjligheter att förvärva lantbruksföretag skall begränsas, att förvärvare i vissa fall skall kunna åläggas att bosätta sig på och yrkesmäs­sigt bruka egendomen, att förvärv skall hindras, om det kan antas medföra att lantbruksföretag som bör beslå som självständiga enheter förs samman till en enhet och att förvärv av mindre lantbruksföretag skall kunna vägras av regionalpolitiska skäl, om företaget behövs som tillskott till annat mind­re företag eller som komplement till annan sysselsättning i glesbygd.

För att motverka de senaste årens utveckling pä marknaden för jord­bruksfastigheter är det enligt utredningen dessutom angeläget att utred­ningens arbete kompletteras såvitt avser vissa frågor som har legat utanför utredningens uppdrag. Utredningen föreslår således att en särskild kom­mitté tillsätts med uppgift att närmare utreda dels frågan om en begräns­ning av dödsbons rätt att under en längre tid inneha jordbruksfastigheter, dels frågan om de rättsliga konsekvensema av att göra jordförvärvslagen tillämplig pä vissa förvärv av jordbruksfastigheter genom arv. Enligt utred­ningen är det vidare angeläget att skattelagstiftningen utformas på sådant sätl att den inte gynnar ägare av jordbruksfastigheter som inte själva är verksamma inom jordbruket.

Utredningens förslag har på det hela taget fått ett gynnsamt mottagande under remissbehandlingen. Resultatet av utredningens undersökningar om utvecklingen på fastighetsmarknaden bekräftas av de erfarenheter som många remissinstanser redovisar. Från de allra flesta håll betonas behovet av en skärpt lagstiftning på området. Några remissinstanser anser emeller­tid atl förslagen inte är tillräckligt långtgående och förordar bl. a. att lagens tillämpningsområde vidgas ytterligare såvitt avser släktförvärven. Försla­get om en skärpt priskontroU vid förvärvsprövningen anses värdefullt. Några remissinstanser pekar dock på de problem som är förenade med en sådan kontroll. Vissa remissinstanser kritiserar förslaget att begränsa skogsindustrins och andra juridiska personers möjligheter att förvärva skogsmark. Från flera håll framförs kritik mot att låta kommunemas för­värv av jordbruksfastigheter i vissa fall omfattas av tillståndsprövning en­ligt lagen.

Remissinstansema anser allmänt att det är angeläget att utredningsarbe­tet fullföljs på sätt utredningen föreslagit och att således frägan om döds­bons innehav av jordbmksfasligheter och möjlighelen att utvidga jordför­värvslagen till atl omfatta även förvärv genom arv utreds ytteriigare. Många remissinstanser delar också utredningens uppfattning att det är angelägel atl skattelagstiftningen utformas på sådant sätt att överföringen av jordbmksfastigheier till passiva bmkare via släktförvärven motverkas.

 

Prop. 1978/79:85                                                      12

Jag vill lill en början slå fast atl jordförvärvslagen är ell vikligl styrmedel i jordbruks- och skogspolitiken. Genom beslut av riksdagen i december 1977 (prop. 1977/78:19, JoU 1977/78:10, rskr 1977/78:103) antogs nya rikt­linjer för jordbmkspolitiken, m.m. Inom regeringskansliet förbereds f. n. förslag till nya riktlinjer för skogspolitiken. Enligt förstnämnda beslul bör den framtida jordbmkspolitiken främja ett rationellt utnyttjande av de na­turliga resurserna för jordbmksproduktion. Ralionaliseringspoliliken bör i första hand främja uppbyggandet och vidmaklhållandel av effektiva famil­jeföretag. På så sätt skapas förutsättningar att framställa jordbruksproduk­ter till en acceptabel kostnad och alt uppnå inkomstmålet för dem som är verksamma i jordbmket. En fortsatt strukturrationalisering inom jordbru­ket och skogsbruket är också en nödvändig del i raUonaliseringsarbetel. Dessutom bör samhällets insaiser inom jordbruksseklorn enligt riksdags­beslutet samordnas med och ingå som ett led i en aktiv regionalpoliUk.

I likhet med utredningen och de allra flesta remissinsianserna anserjag all den nuvarande jordförvärvslagen inie längre fyller sin uppgift på ett till­fredsställande sätl. Somjag nyss har redogjort för har utvecklingen i flera avseenden gåtl i en annan riktning än vad som antogs vid lagens tillkomst. Därmed har också vissa syften med lagen, bl. a. syftet att genom ökad kon­kurrens hålla prisnivån på fasUgheter uppe, fått en icke önskvärd effekt. Lagen behöver alltsä omarbetas så att den bättre anpassas till målsättning­arna för jordbmks- och skogspolitiken.

Eftersom jordförvärvslagen är ett av medlen i jordbmks- och skogspoli­tiken bör lagens syften givetvis slå i överensstämmelse med målsällningen för jordbmks- och skogspolitiken. Som framgår av de beslutade nya rikt­linjerna för jordbmkspolitiken skall alltså syftet med lagstiftningen i hu­vudsak vara atl uppnå följande tre huvudmål. Lagstiftningen skall främja uppbyggandet och vidmakthållandet av effektiva familjeförelag och där­med stärka sambandet mellan bmkande och ägande. Lagstiftningen skall vidare främja en fortsalt stmkturrationalisering inom jordbruket och skogsbruket. För det tredje skall lagen stå i överensstämmelse med de rc­gionalpoliliska strävandena. Enligt min mening är utredningens förslag till ny lag väl ägnat att främja dessa syften.

De förslag som utredningen har lagt fram har som nyss nämnts i allmän­het godtagits av remissinstansema. Några av dem har emellertid gjort gäl­lande att förslagen inte är tillräckligt långtgående. Jag vill i det samman­hanget erinra om att en lag som reglerar rätten alt förvärva jordbruksfasUg-heter inte direkt kan påverka utbudet av fasligheter. Prövningen enhgt jordförvärvslagen sker först när ägaren är beredd all självmant avhända sig fastigheten.

För att syftet med jordbruks- och skogspolitiken skall uppnås behöver som utredningen och många remissinstanser framhåUer även andra åtgär­der vidtas än sådana som har ett direkt samband med jordförvärvslagen.

Vissa åtgärder av detta slag är redan föremål för övervägande i annat

 

Prop. 1978/79:85                                                                    13

sammanhang. Jag kan som exempel nämna all del betänkande (Ds Jo 1978:6) Lag om skötsel av jordbruksmark som jordförvärvsutredningen har lagt fram innehåller förslag som syftar till att motverka ett passivt ägande av jordbruksfastigheter. Den översyn av skogspolitiken som f. n. bereds i regeringskansliet är givetvis också av betydelse härvidlag. Vidare bör nämnas att arrendelagskommitién i maj 1978 i betänkandet (SOU 1978:36) Arrenderätt 1 har lagt fram förslag som syftar lill alt underlätta uppbyggandet och vidmakthållandet av ändamålsenliga arrendeställen.

Jag ansluter mig till utredningens och många remissinstansers uppfatt­ning att det är angeläget att närmare utreda frågan om dödsbons rätt att un­der obegränsad tid behålla jordbruksfastigheter. Jag vill också redan nu niimna att frågan om de rättsliga konsekvensema av atl göra lagen tillämp­lig på vissa förvärv genom testamente enligt min mening behöver utredas ytteriigare. Jag har i dessa frågor samrätt med chefen för justitiedeparte­mentet och jag vill anmäla att denne har för avsikt att inom kort lägga fram förslag om att frågorna blir föremål för utredning.

Som utredningen anfört vore det givetvis önskvärt att beskanningsreg-lerna kunde utformas så att de inte gynnar ett passivt ägande av jordbruks­fastigheter. Denna fråga kan emellertid inte tas upp i detta sammanhang.

Vad jag nu har anfört innebär sammanfattningsvis attjag anser att jord­förvärvsutredningens förslag i allt väsentligt kan läggas lill grund för en re­videring av jordförvärvslagstiftningen. Jag kommer i det följande att när­mare behandla utredningens olika förslag.

2,2 Lagens tillämpningsområde

2.2.1 Förvärv genom köp, byte och gåva, m. m.

Den nuvarande jordförvärvslagen gäller förvärv av fast egendom som är taxerad som jordbmksfastighei, när förvärvet sker genom köp, byte eller gåva. Lagen gäller ocksä vissa associalionsrältsliga förvärv, nämligen till­skott till bolag eller förening, utdelning eller skifte frän bolag eller förening och fusion enligt aktiebolagslagen. Lagen gäller däremot inte familjerätlsli­ga (successionsrättsliga) förvärv genom arv eller testamente.

Enligt ulredningen fmns inte anledning att från jordförvärvslagens till-iämpningsområde undanta vare sig köp, byte eller gåva eller något av de associalionsrältsliga förvärv som lagen f. n. omfaiiar.

Ulredningen framhåller all del i och för sig vore bra, om lillslåndsplikten utvidgades lill att avse även vissa förvärv genom arv. Detla skulle emeller­tid innebära betydande ingrepp i arvslagslifiningen, som enligi utredningen inte kan ske utan särskild utredning av konsekvenserna för andra rättsom­råden och behovet av följdlagstiftning. Som lidigare nämnls anser utred­ningen att en sådan utredning bör ske. I avvaktan härpå avstår utredningen från all föreslå någon ändring i fråga om lagens lillämpning på förvärv ge­nom arv.

 

Prop. 1978/79:85                                                                    14

Tillståndsfriheten för teslamentariska förvärv har enligt utredningen ibland utnyttjats för all kringgå lagen. Det förekommer således enligt vad utredningen erfarit att man för att kunna genomföra förvärvel har valt att upprätta ett testamente, i vilkel köparen är insatl som förmånstagare lill den egendom som avses med försäljningen. Under teslalors livslid innehar köparen egendomen som "arrendator". Vid teslalors död övergår egendo­men till förmånstagaren utan att förvärvet prövas enligt jordförvärvslagen. Det har hävdats all den nu angivna ordningen med tillståndsfrihet för tesla­mentariska förvärv är en lucka i lagen som bör täppas till. Mot en sådan lösning kan dock enligt utredningen invändas att den skulle innebära ett så­dant ingrepp i testamentsrätten som inte bör ske annal än i samband med en översyn av arvslagsliftningen. Enligi utredningen är det emellertid an­geläget att del påtalade missförhållandet rättas till och vissa teslamentaris­ka förvärv bör därför läggas under lagen. Tillståndsplikten bör emellertid inte avse alla teslamentariska förvärv utan bör begränsas till att omfatta personer som inte är nära släkt med testalor eller arvsberättigade efter ho­nom. 1 enlighet härmed föreslår utredningen att lagen utvidgas till att om­fatta även förvärv genom testamente, varvid dock undantag bör göras för sådana fall då förvärvaren är gift med testator eller är hans avkomling eller är arvsberältigad efter testator enligt lag.

Utredningen har även behandlat frågan om inte förvärv av aktier och an­delar i aktiebolag, handelsbolag och kommanditbolag som äger jordbmks­fastighei i fortsättningen bör falla under lagens tillämpningsområde. Utred­ningen anser emellertid, bl. a. med hänsyn till de stora svårigheter som skulle uppkomma för handeln med aktier, att det inte är möjligt atl införa ett prövningsförfarande som berör de börsnoterade bolagen eller andra bo­lag med större antal aktieägare. Även om det med hänsyn till jordförvärvs­lagens syfte är angeläget att kunna pröva sädana akUeöverlätelser som i realiteten innebär överlåtelse av jordbruksfastighet är de praktiska svårig­heterna enligt utredningen alltför stora. Vidare är antalet en- och fåmans­bolag som äger jordbruksfastigheter förhåUandevis litet och antalet överlå­telser av aktier i sädana bolag också av ringa omfattning. Överlåtelser av jordbruksfastighet mellan enskild person och bolag är redan föremål för prövning enligt jordförvärvslagen liksom bolagsbildning där jordbruksfas­tighet tillskjuts som apportegendom. Utredningen stannar därför för att in­te föreslå någon inskränkning i rätlen att förvärva aktier eller andelar i bo­lag som äger jordbruksfastighet.

Utredningen har vidare övervägt frägan om det finns behov att genom en uttrycklig bestämmelse i jordförvärvslagen hindra att lagen kringgås ge­nom vissa transaktioner som har samband med överlåtelse av andel i döds­bo. Utredningen konstaterar att vid överlåtelse av jordbruksfastighet från dödsbo till någon som inte är delägare i boet behövs förvärvstillstånd enligt huvudregeln i jordförvärvslagen. Överlåtelse från delägare i dödsbo, som äger jordbruksfastighet, av ideell andel i boet till utomstående är emellertid

 

Prop. 1978/79:85                                                                    15

tillåten utan förvärvslillstånd. Enligt utredningen har frän en del håll ut­tryckts farhågor för att lagen kringgås genom atl lott i boet först överlåts till en utomstående, vilken därefter vid efterföljande arvskifte tillskiftas fastigheten. Utredningen konstaterar emellertid att i den mån syftet med en sådan transaktion är att kringgå tillståndsplikten enligt jordförvärvsla­gen skall den enligt rättspraxis inte godtas. Det finns därför enligt utred­ningens mening inte nägot behov av en särskild bestämmelse för att för­hindra befarat missbruk.

Nägra invändningar mot utredningens förslag att jordförvärvslagen lik­som f. n. i första hand skall vara tillämplig pä förvärv av fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet, när förvärvet sker genom köp, byte el­ler gåva eller genom angivna associalionsrältsliga förvärv, har inte gjorts vid remissbehandlingen. Inte heller jag finner anledning till annan bedöm­ning.

Mot utredningens förslag att göra jordförvärvslagen tillämplig pä sädana teslamentariska förvärv där förmånstagaren inte är arvsberältigad efter testalor har riktats kriUk från många håll. Kritiken går ut pä att förslaget från rättslig synpunkt är oklart på åtskilliga punkter. SärskiU framhålls att frågan om de rättsliga konsekvenserna av att ett sådant förvärv vägras måsle klarläggas ytterligare. Inte heller jag anser all de rättsliga konse­kvenserna av förslaget i denna del är tillräckligt utredda. Förslaget innebär ett väsentligt ingrepp i testamentslagstiftningen och inrymmer en hel del rättsliga problem som inte kan lösas utan ytterligare överväganden. Som jag redan har antytt i avsnitt 2.1 bör frägan således bli föremål för särskild utredning.

Om man i enlighet med utredningens förslag begränsar jordförvärvsla­gens tillämplighet beträffande teslamentariska förvärv till att avse förvärv av personer som inte är arvsberättigade, saknas det anledning att göra jordförvärvslagen tillämplig på förvärv genom arv. Det blir alltså inte aktu­ellt all, som utredningen har föreslagit, utreda frägan om de rättsliga förut­sättningama för en sådan utsträckt tillämplighet.

När det gäller den av utredningen diskuterade frågan om en eventuell tillståndsprövning vid aktieförvärv anserjag i likhet med utredningen och remissinstansema, främst med hänsyn tUl olägenhetema för aktiehandeln, att någon inskränkning i rätten att förvärva aktier eller andelar i bolag som äger jordbruksfastighet f.n. inte kan göras. Skulle det emellertid visa sig att tillständsfriheten i framtiden utnyttjas för att kringgå jordförvärvslagen, bör som några remissinstanser har påpekat frågan om en eventuell till-sländsplikt för vissa sådana förvärv tas upp på nytt.

1 likhet med utredningen anser jag det heller inte vara nödvändigt att i den nya lagen införa regler för att motverka sådana transaktioner i syfte att kringgå lagen som innebär att utomstående, som förvärvat andel i dödsbo, Ullskiftas dödsboet tillkommande jordbmksfastighei. Enligt rättspraxis (NJA 1966 s. 66) godtas inte sådana fingerade arvskiften av domstolama

 

Prop. 1978/79:85                                                                    16

som ett från jordförvärvslagens tillämpning undantaget successionsrätts-ligt fång. Jag utgår vidare från atl frågan kommer att uppmärksammas av den utredning om dödsbon somjag tidigare har förordat.

2.2.2 Statens förvärv och överlåtelser

Statens förvärv och överiålelser av jordbruksfaslighet är f. n. undantag­na från prövning enligt jordförvärvslagen.

De mer betydelsefulla statliga förvärven av jordbruks- och skogsmark görs av de affärsdrivande verken, dvs. domänverket, förenade fabriksver­ken, statens valtenfallsverk, luftfartsverket, postverket, statens järnvägar och televerket. Domänverkei har den mest omfattande inköpsverksamhe­ten. Dess förvärv regleras i förordningen (1975:1021) med instruktion för domänverket. Enligt förordningen skall förvärv eller byte av fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet ha tillstyrkts av lantbruksnämnden eller lantbruksstyrelsen. Härvid bedöms förvärven på samma sätt som om jordförvärvslagen varit tillämplig. Om egendomens värde överstiger 500000 kr., skall förvärvet godkännas av regeringen. I instruktionerna för övriga affärsdrivande verk saknas däremot föreskrifter om atl förvärv av jordbruksfastighet skall prövas från jordpolitisk synpunkt.

Överlåtelser från staten regleras i förordningen (1971:727) om försälj­ning av staten tillhörig fast egendom m.m. Bestämmelserna är inte tillämp­liga på överlåtelser från lantbmksnämnden. Enligt förordningen fär do­mänverket besluta om försäljning av statens fasta egendom när laxerings-eller saluvärdet inte överstiger 1 milj. kr. Bemyndigandet gäller även byte av fasl egendom. För andra statliga myndigheter gäller andra värdegrän­ser. Förfarandet innebär alt den säljande myndigheten vid försäljning av jordbruksfastighet skall inhämta yttrande från lantbmksnämnden. Kan myndigheien därvid inte godta lanlbmksnämndens förslag, skall ärendet hänskjutas till regeringen.

Utredningen anför all den enligt sina direktiv bör eftersiräva atl statens förvärv blir föremål för prövning enligt samma grunder som gäller för and­ra förvärvare. En sådan prövning kan enligt utredningen åstadkommas på i huvudsak två skilda vägar. Ett sätl är att den nuvarande ordningen behålls i princip oförändrad. En annan lösning är atl jordförvärvslagen görs till­lämplig på förvärv som görs av statens affärsdrivande verk. Utredningen har stannat för sistnämnda lösning. Härigenom nås enligt ulredningen en bättre samordning av den jordpolitiska prövningen av förvärv som görs av staten och av enskilda. En sådan samordning är enligt ulredningen särskilt betydelsefull på så sätt att lantbmksnämnden får bättre kontroll över den mark som även i fortsättningen skall användas för jordbruks- eller skogs-bmksändamål.

Enligt utredningen talar nu angivna skäl också för att samtliga överlåtel­ser från staten av jordbruksfastigheter blir föremål för prövning enligt la­gen. Om egendomen förvärvas från staten genom överlåtelse av lantbruks-

 

Prop. 1978/79:85                                                                   17

nämnden, bör dock överlåtelsen liksom nu vara undantagen från prövning. Detsamma bör gälla överiålelser av lanlbruksstyrelsen, eftersoni det före­kommer all lantbmksstyrelsen av bl. a. samordningsskäl ombesörjer såda­na överiålelser. Inte heller bör stålens överlåtelser till kommun vara före­mål för sådan prövning. 1 detla fall bör del enligi ulredningen vara lillräck­ligi om de jordpoliiiska inlressena lillvaraias genom all den myndighei som säljer inhämlar yllrande från lanlbmksnämnden före försäljningen.

Utredningens förslag om införande av lillslåndslväng för vissa statliga förvärv och överlåtelser tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet re­missinstanser. Även jag ansluter mig lill förslaget och förordar således all lagens tillämpningsområde vidgas lill atl avse dels förvärv som görs av sia­iens affärsdrivande verk, dels överiålelser av slalen lillhörig egendom med undanlag för de fall då egendomen överlåls av lanlbmksnämnden eller lanihrukssiyrelsen eller förvärvas av kommun. De föreslagna ändringarna kan sägas vara av i huvudsak formell karaklär men medför samiidigi en en­hetligare prövning för olika slag av förvärvare. Genom samråd mellan be­rörda slailiga myndigheter och lantbmksnämndema i samband med plane­rade förvärv eller överlåtelser bör enligt min mening en tillståndsprövning inte behöva bli mer komplicerad än del nuvarande administrativa förfaran­det.

2.2.3 Kommunala förvärv

Enligt nuvarande jordförvärvslag är kommun, landstingskommun och kommunalförbund undantagna från skyldighet att söka förvärvstillstånd.

Enligt förarbetena till nuvarande jordförvärvslag förutsattes att kommun inte skulle utnyttja sin rätt att fritt få förvärva jordbruksfastigheter utan att försl samråda med lantbruksnämnden eller efteråt så långt möjligt tillmö­tesgå nämndens eventuella önskemål angående egendomens användning.

För att fä en uppfattning om omfattningen av och ändamälet med kom­munernas förvärv av jordbruksfastigheter har utredningen under medver­kan av kommunförbundet genomfört en enkät avseende perioden 1970-1975 hos kommunerna. Enligt vad som framgår av enkäten har hu­vuddelen av förvärven skett för samhällsändamål (bebyggelse, vägar, ge­mensamma anläggningar, rekreationsområden m. m.) men inte obetydliga arealer mark uppges ha förvärvats för annat ändamål.

Utredningen anför all den enligt sina tilläggsdirektiv bör eftersiräva all kommunernas förvärv av jordbmksfasligheter blir föremål för prövning enligt samma grunder som gäller för andra förvärvare. En jordpolitisk prövning av de kommunala förvärven kan enligt ulredningen komma lill stånd antingen genom att samrådsförfarandet mellan kommun och lanl-bmksnämnd görs obligaioriskl eller genom all en verklig prövning görs en­ligi jordförvärvslagen. I del senare fallel bör dock enligt ulredningen un­danlag alllid göras för sådana fall då kommun utövar förköpsrält enligt för­köpslagen. Del kan nämligen enligt utredningen inte gärna komma i fråga 2   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 85

 

Prop. 1978/79:85                                                      18

att kräva tillstånd för sådana förvärv som kommunema enligt annan för­värvslagstiftning genomför tvångsvis.

Vid valet mellan dessa båda alternativ anser ulredningen övervägande skäl tala för att välja den lösning som går ut på en tillståndsprövning enligt jordförvärvslagen. Endast härigenom kan en bättre samordning ske av den jordpolitiska prövningen av olika kaiegorier förvärvares köp av jordbmks-och skogsbruksfasligheter. En sådan lösning ligger också enligt utredning­en i linje med riktlinjerna förden fysiska riksplaneringen. Utredningen un­derstryker emellertid att tillståndsprövningen givetvis måste ske med be­aktande av all kommunerna för sina uppgifier enligt kommunallagen och annan lagsiiftning måste kunna förvärva mark i väsentligen samma ut­sträckning som hittills. När ändamålet med förvärvel är sådani som anges i förköpslagen, bör prövningen bli av mer formell art och förvärvslillstånd skall regelmässigt lämnas. En särskild lagbestämmelse bör därför införas i den nya lagen enligt vilken kommun skall lämnas förvärvslillstånd till för­värv för ändamål som avses i förköpslagen. Kommunala förvärv för annat ändamål bör däremot prövas i vanlig ordning.

Landstingskommuner och kommunalförbund bör enligt utredningens mening alllid vara skyldiga alt söka förvärvstillstånd.

Bland remissinsianserna råder delade meningar om huruvida en jordpoli­tisk prövning av de kommunala förvärven bör komma till stånd genom ett samrådsförfarande eller genom atl en verklig prövning görs enligt jordför­värvslagen. Bl.a. kommunförbundet och flera länsstyrelser anser emeller­tid att övervägande skäl lalar för att kommunernas förvärv av jordbruks­fastigheter prövas enligt jordförvärvslagen i enlighel med utredningens för­slag. Även jag förordar att utredningens förslag genomförs. Utredningens enkät visar all kommunerna har gjort relalivi omfattande markförvärv för andra ändamål än som avses i 1 § förköpslagen, dvs. främst för förvärv av fast egendom som med hänsyn till den framtida utvecklingen krävs för tät­bebyggelse eller därmed sammanhängande anordningar. Därigenom har kommunernas undantagsställning i vissa fall verkat hindrande för stmktur-ralionaliseringen i jord- och skogsbruket. Del bör också framhållas att en­käten inte avser de omfaitande förvärv som kommunerna gjorde före 1968 ärs utgång då realisationsvinstbeskattningen ändrades. I likhet med ulred­ningen vill jag emellertid underslryka atl lillslåndsprövningen inie får in-kräkla på kommunernas möjligheler att fullgöra sina uppgifier enligt kom­munallagen och annan lagsiiftning. I den nya lagen bör därför ullryckligen anges all kommun inte får vägras tillstånd Ull förvärv av sådan fast egen­dom som med hänsyn lill den framtida utvecklingen krävs för tätbebyggel­se eller därmed sammanhängande anordning. Genom den fysiska rikspla­neringen och upprätlandel av kommunöversikleroch markdispositionspla-ner har under senare år tagits fram ett omfatlande material som belyser bl.a. lokaliseringen av den mark som är av intresse för samhällsändamål. Delta material kan enligt min mening bli ell värdefulli hjälpmedel vid den förordade prövningen av kommunernas förvärv.

 

Prop. 1978/79:85                                                                    19

2.2.4 Kyrkans förvärv

Kyrkans förvärv av jordbruksfasligheler liksom försäljning av sädan kyrklig jord är undaniagna från lillsiåndsprövning enligi jordförvärvsla-gen. Sädana ärenden prövas i siällei enligi lagen (1970: 939) om förvaltning av kyrklig jord och i anslutning lill lagen utfärdad förordning (1971:860) om förvaltning av kyrklig jord där del har föreskrivits ett samrådsförfaran­de. 1 alla förvärvsärenden rörande fastigheter skall sliftsnämnden således samråda med lantbmksnämnden. Om sliftsnämnden och lantbruksnämn­den ärav olika mening i frågan om förvärvet bör godkännas enligi grunder­na för jordförvärvslagen, får sliftsnämnden inlc avgöra ärendet utan har atl överlämna det till kammarkollegiet. Motsvarande skyldighet föreligger för kammarkollegiel all samråda med lanlbruksstyrelsen och atl vid oenighet överiämna avgörandet till regeringen.

Ulredningen har genom en enkät hos sliftsnämnderna inhämlai uppgif­ier om kyrkans köp och försäljningar. Enligt vad som framgår av enkälen har kyrkan under perioden 1970-1975 förvärvai ca 39000 ha och säll ca 16000 ha jordbmks- och skogsbruksmark. Kyrkan har således ökal sill markinnehav med i runt tal 23 000 ha. Del är i försia hand den produktiva skogsmarken som har ökat, under del all åkerarealen har minskat.

Enligt ulredningen bör den jordpolitiska prövningen av köp och försälj­ningar som görs av kyrkan ske på samma sätl som för övriga markägarka-legorier. Det finns enligt utredningen inte någon anledning all låta kyrkan inta en särställning i förhållande till slal och kommun som enligt utredning­ens förslag i viss ulsiräckning bör vara underkastade lillslåndspliki enligt jordförvärvslagen. Utredningen föreslår därför alt nuvarande undanlag i jordförvärvslagen för kyrkans förvärv och överlåtelser av jordbruksfaslig­heler upphävs.

Det alldeles övervägande flertalet remissinstanser tillstyrker utredning­ens förslag. Kammarkollegiel förordar emellertid atl del nuvarande sam-rådsförfarandel behålls och anför alt della enligi kollegieis mening har fun-geral väl. För egen del ansluler jag mig lill utredningens förslag och föror­dar således, främst av samordningsskäl, all kyrkans förvärv och överlåtel­ser av fastigheter som är laxerade som jordbruksfastigheter i forlsällning­en blir föremål för prövning enligt jordförvärvslagen. Därigenom ökar för­uisätiningarna för en aktiv medverkan från kyrkans sida i strävandena all förbättra fastighetsstrukluren.

2.2.5    Släktförvärv

Enligt nu gällande lag görs vidsträckta undanlag från skyldigheten all sö­ka förvärvslillstånd för förvärv av släktingar. FörvärvsUllstånd behöver således inte sökas

1. om förvärvaren är gift med överiålaren,

2.    om förvärvaren är avkomling (barn, barnbarn osv.) till överiålaren el­
ler dennes make.

 

Prop. 1978/79:85                                                                    20

3.    om förvärvaren är syskon lill överlålaren eller dennes make.

4.    om förvärvaren är avkomling (barn, barnbarn osv.) lill syskon lill överiålaren eller dennes make,

5.    om makar förvärvar gemensamt och någon av dem slår i sådani släkt­skap lill överlålaren eller dennes make som anges i punklerna 1-4.

Del är all märka all förvärv som sker bakåt i en släktkedja inie är undan­iagna från lillslåndsplikten. Om en person förvärvar en jordbruksfastighet från t.ex. sin son elleretl syskonbarn, fordras sålunda tillstånd.

Enligt en undersökning som utredningen har låtit göra uppgick antalet släktförvärv genom köp, byle och gåva under perioden 1970- 1974 till om­kring 18300 eller 3700 om året. Eftersom undersökningen endasl avsåg förvärv som omfaltade mer än 5 ha åker eller 5 ha skog, är antalet i själva verkei siörre och kan enligt ulredningen totalt beräknas uppgå lill omkring 5 000 om året. Enligt undersökningen var förvärvaren besläktad med över­lålaren enligt följande: make 3%, barn 77%, barnbarn 2%, syskon 10% och syskonbarn 8%.

Ulredningen konstalerar på gmndval av den gjorda undersökningen atl släklskapsundanlagel har myckel sior räckvidd. Stalisliska uppgifier visar också enligi ulredningen att antalet överiålelser till släktingar ökar. Släkt­skapsundantaget har således medfört all jordförvärvslagens reella räck­vidd har blivit alltmer begränsad. Resultatet av de gjorda undersökningar­na skulle enligt utredningens majoritet i och för sig närmasi leda lill slutsat­sen all släklskapsundantagen borde hell avskaffas, om hänsyn enbarl togs lill jordförvärvslagens syften. Enligi ulredningsmajoritelen skulle del dock bl. a. med hänsyn lill gällande familjerätlsliga lagstiftning leda för långt atl föra in förvärv som görs av make eller barn under lagen. Med hänsyn till angelägenheten av all lagens lillämpningsområde utvidgas har utredning­ens majoritet stannat för atl avskaffa lillsiåndsfrihelen för syskon, syskons avkomling och makes avkomling. Endast förvärv av make och avkomling­ar bör således i forlsällningen vara undaniagna frän kravel pä förvärvslill­stånd. Enligt utredningsmajoritetens mening är dock det mer avlägsna släktskapet en omständighet som bör kunna beakias vid tillståndspröv­ning. Är omsländighelerna sådana alt del framgår att syskon, syskons av­komling eller makes avkomling avser att bosätta sig på och bruka egendo­men bör förvärvslillstånd inte vägras utan särskilda skäl. Detta innebär att om man överväger avslag på gmnd av rationaliseringsskäl förutsätts att siarka sådana skäl föreligger. På molsvarande sätt bör sammanboendes ställning kunna beakias vid tillståndsprövningen. Förslagei beräknas få till följd all de från lagen undaniagna släklförvärven genom köp, byte, gåva kommer all minska med nära 20%.

En ledamot av ulredningen reserverar sig mot utredningsmajoritetens förslag och anser all syskon även i fortsättningen bör fritt kunna förvärva jordbruksfastighet och vill dessutom utvidga släklskapsundanlagel utöver vad som gäller f. n. lill atl omfatia även förvärv som görs av föräldrar.

 

Prop. 1978/79:85                                                     21

För egen del villjag framhålla atl utredningens undersökningar visar alt allt färre fastigheter pä senare tid har bjudils ut på den öppna marknaden. Samtidigt har främst släklförvärven, som ligger utanför lagens kontroll, ökat markant bäde till antal och areal. Dessa förvärv har många gånger medfört svårigheter när det gäller att med hjälp av jordförvärvslagen un­deriätta jordbrukets och skogsbrukels rationalisering. Rationaliseringsfas­tigheter behålls ofta av släktingar och av delägare i dödsbon även om dessa inte längre har någon som helst anknytning vare sig till orten eller till jord­bruket eller skogsbruket som näring. Jag anser i likhel med de flesta re­missinstanserna att utredningens förslag till begränsning av det nuvarande släktskapsundantaget innebär en rimlig och godtagbar avvägning mellan ä ena sidan det jordpolitiska intresset att minska det passiva ägandet, som huvudsakligen orsakas av släktförvärven, och ä andra sidan de närmaste släktingamas intresse av att fritt få förvärva släktegendomen. Jag förordar således att släktskapsundantaget inskränks till att gälla dem som är när­mast arvsberättigade, dvs. avkomlingar och make. Släktskapsundantaget bör således i fortsättningen inte omfatia syskon, syskons avkomling och makes avkomling. I likhet med utredningen anser jag emellertid att sist­nämnda, mer avlägsna släktskap liksom sammanboende bör kunna anses som ett särskilt skäl för bifall till förvärvslillstånd även om andra skäl skul­le tala emot förvärvet. Det är också givel att släktingars önskemål att efter avslyckning få förvärva bostad och gärdstomt för fritidsändamål sä långt möjligt bör tillgodoses.

Att som reservanten föreslagit utvidga släktskapsundantaget tUl att om­fatta även föräldrar kan jag inte biträda. Antalet sådana överlåtelser torde också vara mycket begränsat.

2.2.6 Exekutiva auktioner och andra frågor om undantag från jordför-vårvstagen

Enligt nuvarande jordförvärvslag görs undanlag för förvärv av jord­bmksfastighei genom inrop på exekuUv auktion. Undantaget kombineras emellertid med regler om skyldighet för förvärvaren alt efter viss tid avytt­ra egendomen under förutsättning att förvärvel har skett under sädana för­hållanden att tillstånd skulle ha krävts vid vanligt köp och förhållandena inte har upphört inom en tid av tvä år eller tillstånd lämnats att behålla egendomen.

Förvärvstillstånd enligt nuvarande jordförvärvslag behövs inte heller

1.    om egendomen förvärvas av kreditinrättning som enligt lag eller en­ligt reglemente eller bolagsordning, som regeringen har fastställt, är skyl­dig alt åter avyitra egendomen,

2.    om fånget skall prövas enligt I, 2 eller 4§ lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m.,

3.    om egendomen ingår i stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd efter den I januari 1948, är avsedd för annal ändamål än jordbruk eller skogsbmk.

 

Prop. 1978/79:85                                                                    22

4.    om egendomen utgör faslighet som genom avslyckning har bildals för annal ändamål än jordbruk eller skogsbruk och därefier inie har undergåll laxering,

5.    om andel i fasiighel förvärvas av nägon som redan äger lill samma laxeringsenhel hörande andel i fasligheten och inte enligi 12 § jordför­värvslagen är skyldig all avyitra andelen,

6.    om egendomen utgör fideikommiss eller ingår i fideikommissbo un­der avveckling och förvärvet sker genom tillskott i samband med teckning av aktier.

Till dessa frågor som rör undanlag från lillslåndsplikten enligt jordför­värvslagen återkommer jag i specialmoliveringen. Jag vill emellertid redan nu fömlskicka alt jag i likhet med ulredningen anser alt man inie längre bör göra undanlag för förvärv genom inrop på exekutiv auktion, under del alt övriga, nyss angivna undantag bör behållas i princip oförändrade.

2.3 Förutsättningar för förvärvstillstånd

2.3.1 AUmänna riktlinjer

Utredningen anser det vara lämpligt atl, till ledning för tolkningen av de bestämmelser som närmare anger de särskilda förutsättningar som bör gäl­la vid prövningen av förvärvslillstånd, i en inledande paragraf ange den grundprincip efter vilken prövningen skall ske. Enligi ulredningen bör vid lillslåndsprövningen gälla som gmndprincip all behovei av ralionella lanl­bmksförelag särskili beaktas. Förvärv som motverkar tillkomsten av än­damålsenliga lanlbmksförelag som utnyttjar markens produktionsförmåga rationellt skall förhindras genom atl förvärvslillstånd vägras. Ulredningen erinrar om att regeringen i prop. 1977/78:19 om nya riktlinjer för jord-bmkspoliUken, m.m., vilken numera har antagils av riksdagen (JoU 1977/78:10, rskr 1977/78:103), särskilt har framhållit alt den ställiga ralio­naliseringspoliliken bör ha som utgångspunkt atl familjelantbrukel skall vara den dominerande företagsformen och atl ett huvudsyfte med denna politik därför bör vara att främja uppbyggandet och vidmakthållandet av rationella familjeföretag.

Förutsättningarna för jord- och skogsbmkets produktion varierar i olika landsändar och tillämpningen av bestämmelsen måste därför enligt utred­ningen anpassas till de skilda förhållandena. Därvid bör hänsyn las lill den målsättning för jord- och skogsbmket som finns i olika områden. Härav följer å andra sidan atl förvärvstillstånd skall lämnas, när förvärvsegendo­men saknar väsentlig betydelse för lantbmkets rationalisering. Vad som skall anses vara av väsentlig betydelse bör enligt ulredningen ses mot bak­gmnd av nyssnämnda målsättning och förhållandena i övrigt.

Begreppet lantbmksföretag omfattar enligt utredningen företag inom jordbruket, skogsbmket och trädgårdsnäringen. I sådana förelag kan ock­så ingå fiske som har sådan omfattning atl det utgör ett komplement lill an-

 

Prop. 1978/79:85                                                                   23

nan sysselsättning. Lantbruksföretagen indelas enligt de nya riktlinjerna för jordbmkspolitiken i tre olika kaiegorier, nämligen ulvecklade och ul-vecklingsbara. begränsal ulvecklingsbara och ej utvecklingsbara lant­bmksföretag. Till ulvecklade och ulvecklingsbara företag räknas företag som har eller förväntas få en sådan kombination av resurser, att de vid en fortlöpande tillämpning av känd teknik kan producera jordbruksprodukter till lägsta möjliga kostnad, samtidigt som inkomsimålet för i jordbruket sysselsatta kan uppnås. Begränsat utvecklingsbara företag har definierats som företag som har fömtsättningar alt bli bestående under viss tid, men som har sä begränsade utvecklingsmöjligheter att de inte ens efter lämplig investering kan anses vara utvecklingsbara. Övriga företag, som inte är ul­vecklingsbara, har beskrivits som företag som inte har eller efter lämplig investering inte kan anses få en sådan omfattning och kombination av.pro­duktiva resurser, att de kan hänföras varken till gruppen ulvecklade och Ulvecklingsbara förelag eller lill gmppen begränsal utvecklingsbara före­tag.

I likhet med remissinsianserna ansluter jag mig till förslaget atl det bör uppställas som gmndprincip att behovet av rationella företag inom jord­bruket, skogsbmket och trädgårdsnäringen (lantbruksföretag) särskilt be­aktas vid prövning av fråga om förvärvstillstånd. Jag avser att i det följan­de behandla de särskilda fömtsättningar som bör gälla i övrigi.

2.3.2 Priskontroll och kapitalplacering

Ulredningen konstalerar som tidigare nämnts all prisstegringen på lant­bmksföretag under senare år har skett snabbare än den allmänna prissteg­ringen. För sådana förelag betalas ofta priser som betydligt överstiger det värde företaget har i förhållande till dess avkastning. Detta försvårar för lantbrukare ulan tillgång på betydande eget kapital att etablera sig som eg­na företagare. Vidare kan utvecklingen medföra krav på att priserna pä jordbruksprodukter höjs för att medge förräntning av fastighetskapitalet. Även om prisstegringen på skogsmark lill en betydande del har sin orsak i väridsmarknadsutvecklingen på skogsprodukter tenderar också priserna på skogsmark enligt ulredningen all överstiga avkastningsvärdet.

Vid tillämpningen av den nuvarande jordförvärvslagen sker i praxis viss kontroll av priset vid förvärvet. Del förekommer således alt ansökan om förvärvstillstånd avslås med slöd av 4§ lagen när köpeskillingen är så hög an den översliger från jord- och skogsbmkssynpunkt skäligt värde och kan bedömas ha prisdrivande effekt. För en sådan tillämpning av bestämmel­sen finns slöd i förarbetena till lagen och vad som där sägs om markspeku­lation. Möjligheterna till en sådan tillämpning är dock begränsade, efter­som bestämmelsen inte är lillämplig på alla förvärv.

Utredningen anser atl lUlståndsmyndigheten alllid skall ha möjlighet att pröva köpeskillingens eller annat vederiags skälighet. Utredningen före­slår därför alt i lagen införs en uttrycklig bestämmelse som innebär atl för-

 

Prop. 1978/79:85                                                     24

värvstillslånd skall vägras, om köpeskillingen eller annat vederlag inie en­dasl obetydligt översliger egendomens värde med hänsyn särskilt till dess avkastning. Bestämmelsen bör gälla alla förvärv.

Enligt utredningen bör det i försia hand vara avkaslningsvärdel som ul­gör grunden för prövning av köpeskillingens skälighet, eftersom det från samhällssynpunkt är angeläget atl priserna på lanlbmksförelag inte över­stiger den avkastning marken ger vid användning för jordbruks- och skogs-bmksändamål. Prövningen av köpeskillingens skälighet bör således i första hand utgå från egendomens avkastningsvärde vid en för orten nor­mal driftsinriktning. På många lantbmksföretag finns dock värden som inte har samband med jord- och skogsbmket. Exempel härpå är vissa byggna­der, grustag, jakträtt m, m. Värdet pä sädana nyttigheter bör enligt utred­ningen sättas med ledning av marknadsvärdet.

Vid prövning av fräga om köpeskillingen överstiger egendomens värde med hänsyn till dess avkastning torde det enligt utredningen normalt vara tillräckligt med överslagsmässiga värdeberäkningar. Utredningen bedömer atl det endast i ett begränsal antal fall blir nödvändigi alt göra mer nog­granna kalkyler om avkastningen av jordbruksmarken och värdet av den växande skogen. Vid beräkningarna bör de metoder användas som lant­bmksnämndema nu tillämpar när det gäller att faslställa värdet pä lanl­bmksförelag vid prövning av frågan om statligt stöd skall lämnas. Efter­som all värdering är behäftad med osäkerhet anser utredningen atl köpe­skillingar som något överstiger värderingsresultalet kan godtas. Hur stor avvikelse som bör accepteras får bero på omständigheterna i det enskilda fallet.

Utredningen framhåller alt ett av huvudsyftena med jordförvärvslagen bör vara att utvecklade och utvecklingsbara företag i första hand skall för­behållas personer som avser all aktivt ägna sig ät lantbmk. Det är därför angeläget atl kunna förhindra förvärv i spekulaUons- eller kapitalplace­ringssyfte av personer som inte avser atl aktivt bruka företagen. Utred­ningen föreslår därför alt förvärvstillslånd skall vägras om det kan antas alt förvärvet sker huvudsakligen för kapitalplacering. Några generella reg­ler kan svårligen uppställas för vad som skall anses som kapitalplacering. Enligt utredningen får bedömningen av omständigheterna i del enskilda fallet tillmätas avgörande betydelse. Förvärv som görs av sUftelser och fonder, av andra juridiska personer utan anknytning till jord- eller skogs­bmk och av fysiska personer, sopi inte avser att bli yrkesverksamma jord-och skogsbmkare, är regelmässigt att hänföra till kapitalplacering. I vissa fall kan särskilda skäl föreligga för atl ändå tillåta förvärv som huvudsakli­gen sker för kapitalplacering. Ett sådant skäl är atl egendomen saknar in­tresse för jordbmks- och skogsbmksändamål. Ett annat skäl kan vara att lantbruksföretaget är ovanligt stort och kapilalkrävande eller att förvärva­ren förbinder sig att vidta vissa produktionsbefrämjande åtgärder på egen­domen.

 

Prop. 1978/79:85                                                    25

Remissinstanserna släller sig allmänt positiva till förslaget atl i lagen in­föra en bestämmelse som möjliggör en prövning av prisels skälighet. Från flera håll påpekas att syftet med en lagbestämmelse av ifrågavarande slag i första hand bör vara att komma till rätta med de fall dä ell påtagligt över­pris föreligger. Någon remissinstans uttalar emellertid farhågor för all en sådan priskontroll i enskilda fall kan innebära fara för kreditgivarna.

Utredningens förslag att i försia hand avkaslningsvärdel bör ligga lill gmnd för köpeskillingens skälighet har föranlett delade meningar bland re­missinstanserna. Många remissinsianser påpekar alt den föreslagna pris-kontrollbeslämmelsen inrymmer en rad tillämpningsproblem som kan bli svårbemästrade. Som exempel på sädana problem pekas på svärigheten atl bestämma den driftsinriktning som skall läggas till gmnd för avkastnings-värderingen särskilt med hänsyn tjlll de stora skillnaderna pä jordarnas kvalitet såväl mellan olika bmkningsenheter på samma ort som mellan oli­ka ägoskiften inom samma fastighet. Vidare påverkas värdel av många faktorer som är beroende av köparens fömtsättningar, intressen och för­väntningar. Vissa remissinstanser förordar därför atl regeln i nuvarande lag, skäligt marknadsvärde, bör bibehållas men med en striktare tillämp­ning.

Utredningens förslag att förvärvstillstånd skall kunna vägras om det kan antas att förvärvel sker huvudsakligen för kapitalplacering godtas av alla remissinstanser utom en, som ifrågasätter om inte bestämmelsen kan und­varas.

Jag anser för min del att det är angeläget alt jordförvärvslagen ges en sä­dan uiformning att den i samspel med andra åtgärder från samhällets sida mer effektivt än f. n. motverkar omotiverade prisstegringar på jordbmks-och skogsmark och spekulation i sädan mark. Särskilt under perioder dä inflationstakten är hög och det finns förväntningar om fortsatt inflation sö­ker sig kapitalet till realvärden. Eftersom tillgången på mark är begränsad uppstår ett efterfrågetryck pä prisnivån. Erfarenheten har visat att denna prisnivå även vid en optimistisk framtidsbedömning många gånger ligger betydligt över vad som betingas av inflaiionen och lönsamhetsutveckling­en inom näringen. Detta innebär att aktiva lantbrukare, som i huvudsak måste värdera fasUghelerna efter deras avkaslningsvärde och således inte kan lägga skattemässiga och andra värderingar ovanpå detla värde, inte kan konkurtera på lika villkor. Utredningen anför att utvecklingen ocksä kan komma att innebära krav på höjda priser på jordbruksprodukter. Jag förordar således att i lagen tas in bestämmelser som gör del möjligl för lUl­ståndsmyndigheten att pröva köpeskillingens eller annat vederiags skälig­het.

När det sedan gäller frågan vilkel värde som bör tjäna som norm för be­dömningen om köpeskillingen eller annat vederlag skall anses skälig anser jag i likhet med utredningen och flertalet remissinstanser att det i princip bör vara egendomens avkastningsvärde som bör utgöra riktpunkt för be-

 

Prop. 1978/79:85                                                     26

dömningen. Jordbmkspoliiikens mål är ju bl. a. all Ullförsäkra dem som är sysselsatta inom jordbmket i alla delar av landet en ekonomisk och social standard, som är likvärdig med den som andra grupper uppnår samtidigt som konsumenternas berättigade krav på säker tillgång till livsmedel av god kvalitet till rimliga priser tillgodoses. Delta innebär all del är angeläget alt prisel på jordbmksmarken inte översliger det värde som motsvarar en skälig avkastning av marken. Jag vill samtidigt framhålla atl avsikten med den föreslagna prisprövningen inte är att snabbt åstadkomma en radikal förändring av prisnivån på jordbmksfasUgheter. Syftet är i stället atl i första hand bryta de senare årens onormala prisutveckling och nå en bättre anpassning av fastighetsprisernas utveckling till förändringarna i den all­männa prisnivån. Syftei är också atl få ell hjälpmedel att styra stmkturra-lionaliseringen så atl lillgänglig mark kan tillföras enheter som bäst behö­ver förstärkas.

Som utredningen framhåller måste emellertid vissa nyttigheter värderas med ledning av marknadsvärdet. På många lantbruksföretag finns nämli­gen värden som inte har samband med egendomens användning för jord­bmk eller skogsbmk. Exempel härpå är vissa byggnader, grustag, jakträtt m. m. Vid prövningen bör givetvis värdel på sådana nyttigheter sättas med ledning av marknadsvärdet.

Vissa remissinstanser har uttryckt farhågor för all en regel om priskon­lroll som gmndar sig på avkastningsvärdet kommer all innebära svårbe­mästrade problem vid tillämpningen. Jag anser för min del all farhågorna är överdrivna även om jag är medveten om att metoderna att beräkna av­kastningsvärdet är relativt osäkra. Lantbruksnämnderna besitter nämligen stor erfarenhet av värdering av jordbmksfasligheter, varvid värdet av skogsdelen redan i dag grundas på avkastningsvärdet. Den förelagsekono­miska lönsamhetskalkyl som i stor omfattning används av nämnderna vid prövning av ansökningar om stadigt investeringsstöd bör kunna vara väg­ledande även då det gäller att vid tillämpningen av jordförvärvslagen bedö­ma prisels skälighet med hänsyn till egendomens avkastning.

Jag delar utredningens uppfattning an det normalt bör vara tillräckligt med överslagsmässiga värdeberäkningar av avkaslningsvärdel. Fördel fall lantbruksnämnden på gmndval av sådana beräkningar preliminärt kommer till det resultatet att priset är så högt atl tillstånd bör vägras bör dock krä­vas atl lanlbmksnämnden gör mer noggranna kalkyler om avkastningen av jordbruksjorden och värdel av den växande skogen innan definitiv ställ­ning tas i tillståndsfrågan. Eftersom all värdering är behäftad med osäker­het anserjag alt köpeskillingar eller annat vederlag som endast obetydligt överstiger värderingsresultatet kan godtas. Hur stor avvikelse som bör ac­cepteras får bero pä omständigheterna i det enskilda fallet.

Utredningen har utformat regeln om priskontroll som en obligatorisk re­gel enligt vilken tillstånd alltid skall vägras, när köpeskillingen eller annat vederlag för egendomen bedöms vara för hög och skillnaden inte endast är

 

Prop. 1978/79:85                                                                   27

obetydlig. Efiersom det kan förekomma fall då del kan vara motiverat all ge tillstånd trots att priset är högt, bör del finnas möjlighet alt medge un­danlag från huvudregeln, om särskilda skäl föreligger. Ett sådant särskilt skäl kan vara all fasligheten endasl har ringa belydelse från jordbruks- el­ler skogsbmkssynpunkt och andra värden är starkt dominerande.

Mol utredningens förslag till priskontrollregel har invänts att den kan medföra risker för kredilgivama och sänka värdena på vissa fastigheter. Det är svårt att bedöma i vilken utsträckning det verkligen förhåller sig så. Klart är emellertid att de marknadsvärden som i dag förekommer pä vissa håll har en spekulativ karaktär, vilkel har visat sig ge resultat som inte är godtagbara från jordbrukspolitisk synpunkt. Ett konsekvent fullföljande av kritiken mot utredningens förslag på denna punkt skulle leda till att man av hänsyn till markägare och kreditgivare över huvud taget inte skulle kun­na bringa lagstiftningen i bättre överensstämmelse med den jordbrukspoli-liska målsättningen. Sådana hänsynstaganden till angivna intressen kanjag inte biträda.

På gmnd av det nu anförda förordarjag atl i den nya jordförvärvslagen las in en regel all förvärvstillslånd skall vägras, om köpeskillingen eller an­nan ersättning inte endasl obetydligt överstiger egendomens värde med hänsyn lill dess avkastning och övriga omständigheter. Regeln bör kom­pletteras med en undanlagsregel enligi vilken tillstånd ändå får lämnas, om det finns särskilda skäl lill del.

I likhel med remissinstansema ansluler jag mig lill utredningens förslag att förvärvstillstånd skall vägras om del kan antas att förvärvel sker hu­vudsakligen för kapitalplacering. En bestämmelse av motsvarande inne­börd fanns i 1955 ärs jordförvärvslag och en sådan bestämmelse står väl i överensstämmelse med syftei med den nu föreslagna lagen. Om sådana särskilda skäl som utredningen ger exempel på föreligger, bör undantag från bestämmelsen kunna medges. Andra sådana skäl kan vara att egendo­men är av särskild belydelse för naturvården eller kulturminnesvården el­ler att förvärvaren avstår delar av egendomen som är av betydelse för fa-miljelantbmket.

2.3.3 Sammanförande och uppdelning av lantbruksföretag

Bestämmelserna i nuvarande jordförvärvslag är utformade så att ägare av utvecklade och utvecklingsbara lanlbmksförelag i regel inte kan vägras all förvärva närbeläget företag av samma slag i syfte att föra samman före­tagen till en enhet, s.k. addilionsförvärv. Sådan sammanläggning kan sä­gas uigöra ett av lagens syften. Utredningen anför att detta i många fall har försvårat för andra jordbrukare att konkurtera om salubjudna familjeföre­tag, efiersom etablerade jordbmkare med bättre ekonomiska fömtsätt­ningar har haft möjlighet att förvärva dessa företag som tillskott till företag som de redan äger. Genom denna konkurrens har även prisema påverkats uppåt. Även om sammanförande av familjelantbruk ur den enskildes syn-

 

Prop. 1978/79:85                                                     28

vinkel kan vara företagsekonomiskt motiverat är det enligt ulredningen från regional- och befolkningspoliliska synpunkter ett allmänt intresse all del finns möjlighet alt förhindra ell sammanförande, när delta är påkallat. Förelag som var för sig har fömtsättningar all uppfylla målel för rationali­seringspolitiken bör således inte få föras samman till en enhet. Utredning­en framhåller samtidigt att detta givetvis inte innebär att man bör hindra en naturiig utveckling av ett familjeföretag i takt med exempelvis familjens förändring eller den tekniska och ekonomiska utvecklingen.

Utredningen föreslår mot bakgmnd av det anförda all förvärvstillstånd skall vägras, om förvärvet kan antas medföra atl två eller flera utvecklade eller ulvecklingsbara lanlbmksförelag, som bör bestå som självständiga enheier, förs samman lill en enhet. Om särskilda skäl föreligger bör dock förvärvslillstånd få lämnas.

Vid prövning av fräga om särskilda skäl skall anses föreligga för all med­ge förvärv som innebär att två ulvecklade eller utvecklingsbara företag förs samman mäsle enligt utredningen hänsyn tas till de möjligheler som föreligger för de båda företagen att bestå och utvecklas var för sig. Vidare bör hänsyn tas till förhållandena i olika delar av landet och i olika bygder. I vissa väl utvecklade bygder är nämligen de befolknings- och regionalpoli­tiska skälen mot ett sammanförande mindre lungt vägande.

Enligt utredningen bör i likhel med vad som gäller nu även den nya lagen innehålla en särskild bestämmelse som innebär atl en olämplig uppdelning av lanlbmksförelag kan förhindras. Den nu gällande bestämmelsen har fått betydelse främst vid uppdelning av lantbmksföretag som består av flera re­gisterfastigheter, eftersom uppdelning genom försäljning av område av fas-Ughet regleras genom fasUghetsbildningslagen. Utredningen anser atl be­stämmelsen bör avse all överlåtelse av egendom som är taxerad som jord­bmksfastighei och således gälla vare sig det är fråga om förvärv av hel re­gisterfasiighei eller endast del därav. En uppdelning bör emellertid enligt utredningen medges, om den inte medför olägenhet av någon belydelse för företaget. Utan hinder av bestämmelsen bör dock tillstånd kunna ges, om särskilda skäl föreligger.

Remissinstanserna godtar i allmänhet utredningens förslag att införa en bestämmelse som ger möjlighet alt förhindra additionsförvärv. Även jag förordar atl en sådan bestämmelse införs. Flera starka skäl talar härför. Utredningen åberopar främsi regional- och befolkningspolitiska skäl. Jag vill dämtöver framhålla att en utgångspunkt för den statliga rationalise­ringspolitiken enligt 1977 ärs beslut är att familjelantbruket skall vara den dominerande företagsformen. En bestämmelse som hindrar additionsför­värv är en konsekvent följd härav. En sädan regel är också ägnad att mot­verka prisstegringar på jordbmksfasligheter och kapitalplaceringsköp, att hindra uppkomsten av bmkningsenheter med myckel utspritt ägoinnehav och att underlätta kommande generationsskiften.

Jag vill dock framhålla att bestämmelsen inte är avsedd all utgöra ett

 

Prop. 1978/79:85                                                                    29

hinder för utvecklade och ulvecklingsbara förelag all genom lillköp av lämpligt belägen mark anpassa sig lill förändringar av produktionsteknik m. m. Ell av huvudsyftena med jordförvärvslagen är ju all främja jordbru­kels raUonalisering. Men samtidigt villjag underslryka alt ökning av bmk­ningsenheternas storlek är rationell endast till en viss gräns. En sädan upp­byggnad och utveckling av siörre företag som frän allmän synpunkt kan anses värdefull bör inte ske genom all var för sig utvecklade eller ulveck­lingsbara förelag förs samman.

Jag ansluter mig till förslaget alt i den nya jordförvärvslagen ta in en motsvarighel till den bestämmelse i nu gällande lag som gör det möjligl all förhindra förvärv som kan antas medföra atl utvecklat eller utvecklings­bart företag delas upp och detla medför olägenhet av någon belydelse för företagel. Som nägra remissinstanser, bland dem lantmäteriverket, före­slår bör bestämmelsen begränsas till all omfatia fall där uppdelningen av­ser lantbruksföretag som består av flera registerfasligheter och någon eller några av dem avses bli skilda från de andra. Bestämmelser som ger möjlig­hel alt förhindra olämplig uppdelning av en och samma faslighet finns re­dan i 3 kap. 6§ försia slyckel fastigheisbildningslagen och något behov av ytteriigare bestämmelser för dessa fall lorde inte finnas. Dessa bestämmel­ser bör självfallet tillämpas så att de hindrar uppdelning av lantbruksföre­lag som utgör lämplig brukningsenhet. Jag vill i della sammanhang nämna alt jag kommer atl föreslå vissa ändringar i fastigheisbildningslagen som innebär alt underställning till lanlbmksnämnden skall ske i siörre utsträck­ning än som hittills skett. Avslyckning av område för jordbruk eller skogs­bruk som överlåtits kommer således enligt förslaget i regel inte an få ske utan underställning av frågan om förvärvstillslånd.

2.3.4 Juridiska personers förvärv

Enligt 4§ andra stycket 1 nuvarande jordförvärvslag intar företag för förädling av jordbmks- och skogsprodukter eller för distribution av jord­bruksprodukter en prioriterad ställning vid förvärv av mark vars alster skall användas i rörelsen. I praktiken har bestämmelsen fått belydelse främsi för skogsbolag och sågverksföretag vid förvärv av skogsfastigheter. Fram lill år 1965 reglerades de juridiska personernas förvärv genom lagen (1925: 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom (bolagsförbudslagen). Lagen innehöll ett princi­piellt förbud för bolag och andra juridiska personer att förvärva mark. En­dast genom enklavförvärv gavs möjlighet till arealökning. Övriga förvärv skulle i princip motsvaras av en lika stor försäljning av mark. Härvid togs hänsyn inte bara lill arealen utan även till markens produktionsförmåga. För sågverksägare, som inte drev verksamheten i bolagsform, gällde 1955 års jordförvärvslag. I lillämpningen ansågs förvärvstillstånd för sådan för­värvare kunna meddelas endasl om förvärvet var lill övervägande nytta för näringslivet i orien eller om särskilda skäl förelåg.

 

Prop. 1978/79:85                                                     30

Utredningen påpekar att det under de senaste åren har förts en livlig de­batt om de skogsförädlande företagens förvärv av mark bl. a. i syfte att ut­öka råvarubasen för sina industrier. Härvid har anförts alt företagen har medverkat till att avsevärt höja priserna på skogsfasiigheter och att en del förvärv i själva verkei har varil ell slags rolpostköp, där avsikten endast har varil att avverka skogen på fastigheten. De höga priserna i kombina­tion med köparens prioriterade ställning enligt jordförvärvslagen uppges ha försvårat för enskilda lantbmkare atl kunna konkurtera om förvärv av skogsmark som behövs för komplettering av lantbruksföretaget. Det är ocksä uppenbart all ell skogsförelag numera knappasl har möjlighet atl ge­nom köp av skogsmark i nämnvärd utsträckning säkra sill rävambehov. Areal- och därmed kapilalbehovel härför är för slorl.

Den produktiva skogsmarksarealen uppgår sammanlagt till ca 23,5 milj. ha. Sedan länge ägs omkring 50% av skogsmarken av enskilda, 25% av ju­ridiska personer och 25 % av staten m. fl.

Enligt en undersökning som ulredningen har gjort av de juridiska perso­nemas förvärv för åren 1971-1975 har en nettoöverföring av sammanlagt 1 100 ha åker och 36000 ha skog skett från fysiska personer lill skogsföre-tag."NSedan jordförvärvslagen trädde i kraft den 1 juli 1965 och fram till års­skiftet 1975/76 har skogsförädlande företags nettoförvärv av skogsmark uppgått till sammanlagt 117 400 ha.

I fräga om den skogsmark som ägs av enskilda har den förändringen skett att en betydande del av marken numera ägs av personer som inte är bosalla på orten.

Utredningen pekar på att 1972 års jordbmksutredning i betänkandet (SOU 1977:17) Översyn av jordbmkspolitiken har funnil alt kombinatio­nen jordbmk/skogsbmk medför betydande fördelar från flera synpunkter och alt det är angeläget att de kombinationseffekter som dessa företag kan erbjuda tas till vara i ralionaliseringsverksamheien. Många av dessa före­lag finns i områden där det är svårt att utveckla företagens jordbruksdel och där sysselsättningsmöjligheterna utanför jordbmket är begränsade. Kombinationen jordbmk/skogsbmk ger enligt jordbmksutredningen i så­dana områden möjlighet att bygga upp företag där brukaren kan få sin hu­vudsakliga sysselsättning och inkomst. Jordförvärvsulredningen åberopar vidare atl det i prop. 1977/78:19 om nya riktlinjer för jordbrukspolitiken, m. m., vilken somjag tidigare har nämnt numera har antagits av riksdagen, uttalas atl det kombinerade företaget innebär fördelar från jordbrukels synpunkt.

Utredningen föreslår mot bakgmnd av det anförda att den nya lagen skall utformas så att de kombinerade jord- och skogsbmksföretagen skall kunna utöka sina innehav av skogsmark, där detta är önskvärt frän jord-bmkspolitisk eller regionalpolitisk synpunkt. Sädana tillskottsförvärv bör alltså i princip få företräde framför de skogsförädlande företagen.

1 vissa bygder i landet är det vidare av regionalpolitiska och befolknings-

 

Prop. 1978/79:85                                                                   31

politiska skäl angeläget all även främja lillkomslen av sädana skogsbruks-förelag som bmkas av på orten bosalla personer. Även sådana förvärvare bör därför enligi uiredningcns mening ges förelräde framför de skogsföräd­lande förelagen. Del finns dock enligi ulredningen områden där inie all le-digbliven skogsmark behövs för atl tillgodose de nu angivna ägarkalego-riernas behov. I sådana fall bör skogsförädlande förelag Ullålas förvärva skogsmark. Även om dessa förelag i fortsättningen således inte bör ha samma prioriterade ställning som f. n., bör de enligt ulredningen bl. a. från sysselsättningssynpunkt även i fortsättningen under vissa förutsäliningar kunna lämnas lillsiånd all förvärva skogsmark.

Ulredningen föreslår därför all lagen inie skall innehålla någoi ovillkor­iigl förbud för juridiska personer all förvärva mark. Lagen bör i stället ut­formas så all förvärvsUllstånd fär ges om vissa, särskilt angivna förutsäli­ningar är uppfyllda.

En sädan fömtsättning bör enligt ulredningen vara alt den juridiska per­sonen avslår egendom som är av belydelse för lanlbmkels raUonalisering och är av väsenlligen samma storlek eller värde. Atl forisaii bylesverk-samhet kommer lill stånd anser utredningen vara ett allmänt intresse, ef­tersom en rationell fastighetsindelning kan främjas härigenom. Enligt ut­redningen bör i viss utsträckning sådan bytesverksamhet vid lillämpningen av bestämmelsen kunna betraktas som en fortlöpande verksamhei. Varje enskilt byte behöver därför inte innebära alt egendom vid ell och samma lillfälle byts mot annan egendom med samma areal eller värde. Vid bytes­verksamheten bör vidare beaktas atl den inte motverkar rcgionalpoliliska syften.

En annal fall när juridisk person föreslås få möjlighel all få lillsiånd lill förvärv är atl förvärvet medför all lantbmksföretag, som redan tillhör för­värvaren, blir mer ändamålsenligt. Detta kan gälla förvärv av enklaver och arronderingsförvärv av mindre omfattning.

Ett iredje fall bör enligi ulredningen vara alt förvärvel huvudsakligen avser skogsmark som med hänsyn lill förhållandena på orten inte bör ägas och brukas av personer som är bosalla där. Förvärvaren förutsätts i detta fall driva industriell verksamhet för förädling av skogsprodukter och skall kunna antas komma att varaktigt använda egendomens produkter i rörel­sen. Hänsyn bör därvid tas, föruiom till lantbruksföretagens behov av skogsmark, även till befolkningspoliliska skäl och lill utvecklingen i nä­ringslivet i orten. A andra sidan bör också de skogsförädlande företagens belydelse för sysselsättningen i orten beaktas. Enligt uiredningcns mening bör det i princip inte förutsättas att förvärvaren i detla fall avslår skogs­mark i samband med förvärv. Tillslåndsmyndigheten bör dock efter en prövning av omständigheterna i det enskilda fallet ha möjlighet alt ställa som villkor att annan skogsmark skall avstås, om den behöver las i an­språk för rationaliseringsändamäl. I fråga om förvärv av fysisk person som driver industriell verksamhei för förädling av skogsprodukier bör enligt ut-

 

Prop. 1978/79:85                                                                    32

redningen i princip gälla samma fömtsättningar för förvärvstillslånd som för juridisk person med sädan verksamhet.

Ett fjärde fall dä juridisk person bör få förvärva egendom är enligt utred­ningen då egendomen behövs för annat ändamål än jordbruk eller skogs­bmk, exempelvis för industriellt ändamål eller för exploatering. Sådana förvärv förekommer enligt utredningen inte sällan och bör tillåtas även i fortsättningen under förutsäitning att det är klarlagt att egendomen får an­vändas för avsetl ändamål.

Lagen börenligt utredningen ocksä medge att juridiska personer ges för­värvslillstånd, om särskilda skäl föreligger, exempelvis om gemensam-hetsskog behöver utöka sitt skogsinnehav, om egendom är mycket stor och kapilalkrävande eller om förvärvel sker mellan juridiska personer.

I nuvarande lag intar även förelag för förädling eller distribution av jord-bmksprodukler en prioriterad ställning vid förvärv av mark där egendo­mens alster skall användas i rörelsen. Antalet sådana förvärv harenligi ul­redningen varil ytterligt få. Utredningen anser att tillstånd lill förvärv av lanlbmksförelag, som i huvudsak avses för jordbruk, i princip endast bör lämnas fysisk person. I fråga om angivna förelag bör således gälla s?mma regler som för andra juridiska personer.

Flertalet remissinstanser tillslryker utredningens förslag. Några remiss­instanser, bland dem skogsstyrelsen och domänverket, framhåller skogs­industriföretagens belydelse från i;egionalpolilisk och befolkningspolitisk synpunkt och anser atl gällande regler bör behållas för de skogsförädlande företagens del. Vissa remissinsianser uttalar farhågor för att den av utred­ningen förordade bytesprincipen skall komma att motverka rationalise­ringssträvandena inom skogsbmket.

När bolagsförbudslagen upphävdes år 1965 och lillslåndsprövningen i fräga om bolagsförvärv liberaliserades, utgick man från att rätl betydande förskjutningar skulle ske i balansen mellan olika ägarkategorier i fråga om innehavet av jordbmksfasligheter. I första hand räknade man med bety­dande utvidgningar av skogsbolagens innehav främst i avfolkningsbygder. Utredningens undersökningar visar atl en viss sådan förskjutning ocksä har ägl rum.

Jag delar utredningens och flertalet remissinstansers uppfattning att den nuvarande ordningen enligt vilken vissa juridiska personer ges företräde till förvärv av jordbmksfastigheier bör inskränkas. Från bl. a. rcgionalpoli­liska synpunkter bör balansen mellan olika ägarkategorier behållas i stort sett oförändrad. Något absolut förbud mot juridiska personers förvärv bör emellertid inte ställas upp. 1 stället bör som utredningen föreslär i lagen närmare anges vilka riktlinjer som bör gälla för tillståndsprövningen. Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till utredningens förslag till sådana riktlin­jer.

När det gäller förvärv av mark i bygder med enbarl jordbruksföretag el­ler med kombinerade jordbmks- och skogsbmksföretag bör bolagens för-

 

Prop. 1978/79:85                                                                   33

värv i princip tillåtas endasl under förulsäiining all förvärven har byteska­raktär och marken inte är mer lämpad all användas för ait bygga upp eller förslärka enskilda jord- och skogsbmk. Fördetia talar bäde jordbrukspoli­tiska och regionalpolitiska skäl. Tvärtemot vad vissa remissinsianser anför anser jag att bytesprincipen bör främja strukturrationaliseringen i skogs­bmket. Därtill kommer att mark som tillhör juridiska personer som regel inte kan förväntas bli disponibel annal än genom byten. När del gäller kompensationskravet, dvs. kravel pä all juridisk person skall avslå egen­dom av belydelse för jordbmkeis raUonalisering, bör emellertid som ulred­ningen och flera remissinstanser framhåller kravet på överensstämmelse i fråga om storlek eller värde i varje enskild transaktion inte ställas för högt. I så fall kan del finnas risk för atl strukturrationaliseringen försvåras. Det kan dock vara lämpligt alt upprätta en långsiktig plan för bytesverksamhe­ten, varvid lantbmksnämnden kan redovisa sina önskemål. Därmed bör bytesverksamheten kunna ske fortlöpande.

Jag ansluter mig också till förslaget atl juridiska personer bör kunna få förvärvstillslånd, om förvärvel medför all egendom som redan tillhör för­värvaren blir mer ändamålsenlig. Härmed avses främst sådana fall då för­värvaren inte har någon mark av betydelse för lantbmkets rationalisering all avstå, men förvärvet ändå är lämpligt med hänsyn lill att det avser en­klaver i skogsmark eller annal mindre markområde varigenom arronde­ringen förbättras. Juridiska personer bör även få lämnas förvärvstillstånd om egendomen är avsedd för annat ändamål än jordbmk eller skogsbruk eller om sådana särskilda skäl föreligger som utredningen ger exempel på.

Utredningen har vidare föreslagit en regel som enbart avser juridiska personer som driver industriell verksamhet för förädling av skogsproduk­ter, dvs. sågverk, massafabriker, pappersbmk och fabriker för tillverkning av fiberskivor, spånskivor eller plywood, i fortsättningen kallade skogsin­dustrier. Utredningens förslag innebär att skogsindustrierna bör ges ut­rymme all förvärva skogsmark inom sådana områden där skogsmarken med hänsyn till förhållandena på orten inte bör ägas eller brukas av perso­ner som är bosatta på orten.

Jag kan i huvudsak ansluta mig till utredningens förslag. Skogsindustrin bör i vissa fall kunna medverka till en positiv utveckling i en bygd genom atl göra insatser för skogsbmkets utveckling och ge tryggad anställning åt skogsarbetarna. Samtidigt är det emellertid nödvändigi all klart skilja mel­lan å ena sidan sådana bygder som med hänsyn till belägenhet, kommuni­kationer, samhällsservice och andra omständigheter saknar förutsättning­ar för enskilt skogsbmk eller för kombinerat jord- och skogsbruk och å andra sidan övriga bygder där det finns efterfrågan på mark från enskilda, förvärvsberätligade köpares sida. Ett tillskoltsförvärv kan i nyssnämnda bygder för den enskilde jordbmkaren ha avgörande betydelse för hans för­sörjning och sysselsättning och därmed för möjligheterna att bo kvar i om­rådet. Efiersom tillgången på odlad jord är begränsad, ärdet i regel endasl 3   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 85

 

Prop. 1978/79:85                                                                   34

genom utökning av skogsarealen som företaget kan utvecklas. Ofta har samma förvärv ingen eller ringa belydelse för bolagets möjligheter till ett rationellt utnyttjande av tidigare innehav. Som en allmän riktlinje bör såle­des gälla all skogsindustrins förvärv inte får läggas lill andra områden än som klart hör till förstnämnda områden utan alt ett bytesförfarande av nyss nämnd innebörd kommer lill stånd. En marköverföring till skogsin­dustrin får alltså inte motverka de regionalpolitiska strävandena.

2.3.5    Bosättning och brukning m. m.

Enligt 4§ första slyckel nu gällande jordförvärvslag får förvärvstillslånd vägras om det finns anledning ania all förvärvarens huvudsakliga syfte med fånget inte är alt själv yrkesmässigt och varaktigt ägna sig åt jordbruk på förvärvsegendomen eller driva skogsbruk där som slöd ål förvärvaren lillhörigi jordbmk.

1 praxis har bestämmelsen enligt utredningen kommit att lillämpas på förvärv av mindre och medelstora brukningsenheter, dvs. bondebruk av typ en- och tvåfamiljsjordbmk. Som förutsättning för förvärvslillstånd har gälll all förvärvaren kan bedömas komma alt bosätta sig pä förvärvsegen­domen och även ha sin huvudsakliga sysselsättning på egendomen och ta väsentlig del i arbelel där. Bedömningen av sökandens avsikl med förvär­vel är enligt utredningen ofta en grannlaga uppgifi för tillslåndsmyndighe­ten. Framför allt gäller della vid prövning av förvärv som görs av personer med annan yrkesinriktning, men som i sin förvärvsansökan uppger att de avser all byta yrke och bli aktiva jordbrukare på förvärvsegendomen.

Enligt utredningen medför del passiva ägandel i många fall en sämre skötsel av egendomen eftersom en ägare, som inte bor pä egendomen och ägnar sig ät dess brukning, har svårt att utöva samma tillsyn som en aktiv jord- och skogsbmkare. Även om åkerjorden arrenderas ut, blir investe­ringarna ofta eflersalla efiersom en arrendalor, genom den osäkerhei som alllid finns i ett arrendeförhållande, är mindre angelägen all salsa arbete och pengar på investeringar som kanske någon annan får nytta av. Med hänsyn härtill bör enligt utredningen den yrkeskunnige förvärvaren som har för avsikt atl bosätta sig på och själv bruka förvärvsegendomen ges fö­reträde vid förvärv av egendom med utvecklingsbart eller utvecklat lant­bmksföretag.

Utredningen förordar vidare som närmare kommer att framgå av avsnitt

2.3.6    atl - om del är av särskild betydelse från regionalpolitisk synpunkt
- tillstånd får vägras till förvärv av egendom med ej utvecklingsbart eller
begränsat utvecklingsbart lanlbmksförelag eller sådani förelag med fiske
bl.a. om företaget behövs som komplement till annan sysselsättning för
brukare som är bosatt på orten. Utredningen anför att det vid tillämpning­
en av de nu förordade bestämmelserna kommer att uppstå i slorl selt sam­
ma svårigheter att bedöma sökandens avsikt med förvärvet som vid till-
lämpningen av gällande lag.

 

Prop. 1978/79:85                                                     35

Ulredningen föreslår all en beslämmelse som i huvudsak molsvarar be­stämmelsen i 4S försia slyckel nuvarande jordförvärvslag las in i den nya jordförvärvslagen. Fysisk person bör sålunda fä vägras lillsiånd lill förvärv av egendom med utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksföretag, om det kan antas all han inte kommer atl bosätta sig på egendomen och yrkesmäs­sigt bruka den.

För att sä långt möjligt komma ifrån de anlaganden som måste göras i fråga om förvärvarens avsikl med förvärvet föreslår ulredningen vidare alt i den nya jordförvärvslagen skall las in en bestämmelse som gör del möjligl för lillslåndsmyndighelen all uppslälla som villkor för lillsiånd all förvär­varen bosätter sig på egendomen och själv brukar den. Bestämmelsen före­slås bli tillämplig i första hand vid förvärv av utvecklade och utvecklings­bara lantbruksförelag, men bör enligt ulredningen även gälla vid lillämp­ningen av den förordade regionalpolitiska bestämmelsen som avser ej ul­vecklingsbara eller begränsal ulvecklingsbara företag.

Ulredningen föreslåralt tillslåndsmyndigheten skall kunna uppställa så­dant villkor efter prövning av omständigheterna i del enskilda fallel. Vill­koret behöver således inte ställas när det framstår som sannolikt atl köpa­rens avsikt med förvärvet är atl bebo och bruka egendomen. Som exempel åberopar utredningen ansökan från en arrendator atl få friköpa den egen­dom som han brukar. Råder emellertid tveksamhet om en sökandes avsikt med förvärvet verkligen är atl bosätta sig på förvärvsegendomen och själv bruka den börenligt utredningen tillståndet göras beroende av all villkoret uppfylls. Är sökandens verkliga avsikl att ägna sig åt jordbruket på för­värvsegendomen blir åläggandel inte betungande. Del motsvarar ju bara vad han själv önskar. Är avsikten med förvärvet däremot en annan, exem­pelvis kapitalplacering, kan bestämmelsen antas ha viss avhällande ver­kan. Bestämmelsen bör ge prövningsmyndighelen frihet att, beroende på omsländighelerna i del enskilda fallel, ålägga köparen att anUngen bosätta sig på förvärvsegendomen, alt enbart bmka den eller bådadera samtidigt. Åläggandel bör avse en tid av fem är.

För all bosällning skall föreligga bör förvärvaren vara sladigvarande bo­salt på egendomen. Med brukning avser utredningen i fråga om de utveck­lade och ulvecklingsbara förelagen alt förvärvaren slutar en eventuell tidi­gare anställning och lar väsentlig del i arbetet i det företag förvärvel avser. Kravel på bmkning kan enligt ulredningen däremot inte anses uppfyllt om jordbruket eiler huvuddelen av detla helt sköts av anställd arbetskraft eller anlitande av maskinstation.

Om förvärvaren inte fullgör sina skyldigheter enligt åläggandet föreslås staten få möjlighel att lösa egendomen, såvida det inte är oskäligt.

Utredningen anför vidare att det som villkor för statligt stöd i samband med nyetablering enligt de nya riktlinjerna för jordbmkspolitiken, m.m. krävs atl sökanden har lämplig teoretisk och praktisk yrkesutbildning, när stödet avser större garantilån eller lån med uppskjuten ränta. I övriga fall

 

Prop. 1978/79:85                                                                    36

ställs inga formella krav på yrkesutbildning. Sökanden förutsätts dock i siällei ha erforderlig yrkesskicklighel, förvärvad genom teoretisk utbild­ning och praktik eller genom enbarl praklisk erfarenhet. Enligt ulredning­en bör del allmänt vara en förutsättning vid förvärv av utvecklade eller ut­vecklingsbara förelag alt förvärvaren kan visa lämplighet för yrket, var­med avses teoretisk yrkesutbildning och/eller praktisk erfarenhet. Saknas sådan utbildning eller erfarenhet, är den ofullständig eller ligger den myc­ket långt tillbaka i tiden, bör detla vara ett skäl för att förvärvslillstånd får vägras. Utredningen föreslär mol bakgmnd härav all en bestämmelse med denna innebörd införs i den nya jordförvärvslagen. Vid förvärv av makar gemensamt bör det enligt ulredningen vara tillräckligt att en av makarna har erforderlig utbildning eller erfarenhet. Kravet på yrkeskunskaper bör anpassas efter företagets art. Ärdet frågaom tillskottsförvärv bör dock in­ie ställas samma krav på yrkesuibildning som vid nyelablering.

Flertalet remissinstanser godtar utredningens förslag i dessa delar eller lämnar dem ulan erinran. 1 fråga om förslaget att lantbmksnämnd skall ges befogenhei atl i beslul om förvärvstillslånd ålägga förvärvaren alt vara bo­sall på eller yrkesmässigl bmka egendom framhålls dock atl del är bruk-ningspliklen som är det centrala i sammanhanget medan kravet pä bosätt­ning har mindre betydelse. Några remissinstanser avstyrker förslaget så­vitt avser bosällningskravel. Andra remissinsianser anser all kravet bör avse bosättning på orten i stället för på egendomen, åtminstone när det gäl­ler skogsdominerade företag.

Utredningens förslag att utvecklade och ulvecklingsbara lantbruksföre­lag i första hand skall förbehållas aktiva jordbrukare som har för avsikt att bosätta sig pä egendomen och yrkesmässigl bruka den slår somjag lidigare har anfört hell i överenssiämmelse med målsätlningarna för jordbruks- och skogspoliliken och därmed också med syfiet för jordförvärvslagstift­ningen, nämligen syftei all främja uppbyggandel och vidmakthållandet av effektiva familjeföretag. Jag ansluler mig till förslaget och förordar således att i lagen las in en bestämmelse som gör det möjligt att vägra förvärv som stär i strid med della syfte.

När det gäller förslaget alt ge lillslåndsmyndighelen rän all i beslul om förvärvslillstånd ålägga förvärvaren viss bosättnings- och bmkningsplikl ärdet otvivelaktigt så atl prövningsmyndighelen ibland har svårt alt bedö­ma förvärvarens motiv och avsikter med förvärvet. Det gäller särskilt i frå­ga om förvärvare som vid tiden för förvärvel ägnar sig åt annan verksam­het än jordbmk eller skogsbmk men ändå har sådana yrkeskunskaper som behövs för att driva lantbruksföretaget. Det förhållandet att två makar allt oftare är verksamma inom olika yrken har utan tvivel ökat svårigheterna att göra bedömningarna. Jag ansluter mig till utredningens förslag i denna del men jag vill samtidigt framhålla atl sädana förelägganden främst bör re­serveras för sädana fall dä avslag på förvärvsansökningen närmast skulle komma i fråga men tvekan ändå råder. Del kan vidare antas att möjlighe-

 

Prop. 1978/79:85                                                                   37

len att meddela förelägganden om bosättning och brukning kommer all molverka förvärv där förvärvaren har andra avsikter än att bosätta sig på och yrkesmässigt bmka egendomen. Jag delar vissa remissinstansers upp­fattning all det är bmkningspliklen som är del väsenlliga i della samman­hang även om del samtidigt oftast innebär atl en förvärvare måste vara bo­satl pä egendomen för att yrkesmässigt och effektivt kunna bruka den. Om förvärvaren redan är bosatt pä orten eller bosällning på egendomen inte är lämplig, blir föreläggande om bosätlningsplikt inie akluelll. Jag förordar således alt en beslämmelse om bruknings- och bosättningsplikl införs i la­gen. I fråga om den närmare utformningen av bestämmelsen villjag hänvi­sa till specialmoliveringen.

Jag tillstyrker på de skäl som utredningen har anfört förslaget alt till­stånd bör kunna vägras till förvärv av egendom med utvecklat eller utveck­lingsbart lantbruksföretag, om det kan antas all förvärvaren inte har såda­na yrkeskunskaper som behövs för atl driva lanlbmksförelagel. Kravel mäsle givelvis anpassas efter förelagels art. Stor vikt bör läggas vid förvär­varens praktiska erfarenheter.

2.3.6 Regionalpolitiska överväganden

Utredningen framhåller viklen av att jordförvärvslagen utformas så atl den slår i överensstämmelse såväl med de allmänna regionalpolitiska må­len som med speciella mål för de areella näringarna. Utredningen anför att det som regel inte finns möjlighel att i utpräglade glesbygder bygga upp hellidsförelag av typen utvecklade eller ulvecklingsbara lanlbmksförelag. Sysselsättning i lantbmk är i stället ofta basen för eller komplement lill an­nan verksamhei. Det är därför enligt utredningens mening angeläget atl kunna förbehålla begränsal utvecklingsbara och ej ulvecklingsbara förelag som komplement till annan sysselsättning för brukare som är bosatta på orten. Utredningen föreslår atl i lagen tas in en bestämmelse som gör del möjligl alt av regionalpolitiska skäl prioritera ortsbefolkningens förvärv av lämpliga lantbmksföretag inom vissa regioner i landet. Bestämmelsen bör tillämpas även pä lantbmksföretag med fiske under föruisättning all fiskel har sådan omfattning att det kan uigöra ett komplement till annan syssel­sättning för den bofasta befolkningen. Om del är av särskild belydelse från regionalpolilisk synpunkt, bör tillstånd således få vägras till förvärv av egendom med ej utvecklingsbart eller begränsat utvecklingsbart lantbruks­företag eller sådana företag med fiske, om förelagel behövs som lillskotl ull annat sådant företag eller om företaget behövs som komplement lill an­nan sysselsättning för bmkare som är bosatt på orten.

Enligt utredningen bör de föreslagna bestämmelserna tillämpas inom områden som är av särskild betydelse från regionalpolitisk synpunkt. Ut­redningen anför att 1972 års jordbmksutredning har föreslagil att särskilt regionalpoliliskl jordbmksstöd skall kunna utgå i vissa områden. Vidare anförs att särskilt stöd utgår till företag i skärgårdarna på öar utan fast

 

Prop. 1978/79:85                                                                    38

landförbindelse och i områden med likartade förhållanden. Enligt jordför­värvsutredningens mening är det i försia hand i nyss angivna områden som de särskilda rcgionalpoliliska bestämmelserna skall kunna användas.

Utredningens förslag till särskilda regionalpolitiska bestämmelser till­styrks eller lämnas ulan erinran av remissinsianserna. Flera remissinstan­ser framhåller all de områden, inom vilka de särskilda rcgionalpoliliska be­stämmelserna skall lillämpas, behöver preciseras. Med hänsyn till atl jord­förvärvslagens allmänna bestämmelser skall tillämpas med beakiande av förhållandena i olika områden av landet anser några remissinsianser, bland dem lantbruksstyrelsen, del vara mest konsekvent alt de särskilda regio-nalpoliUska bestämmelserna tillämpas endast i områden där andra rcgio­nalpoliliska samhällsinsatser görs pä lantbrukets område. Därför förordas att ifrågavarande bestämmelser tills vidare bör gälla endast inom områden som kommer att omfattas av bestämmelserna om särskilt stöd lill lant­bmksföretag m. m. i vissa glesbygder samt områden som omfattas av be­stämmelserna om skärgårdsslöd. Andra remissinstanser anser att de sär­skilda regionalpolitiska bestämmelserna inte får snävt avgränsas till ett visst stödområde i landet, i huvudsak delar av inre stödområdet, utan mås­le kunna användas varhelsl de rcgionalpoliliska problemen är särskilt på­tagliga.

Innan jag närmare behandlar utredningens förslag vill jag erinra om de regionalpolitiska ställningstaganden som gjorts i samband med besluten om nya riktlinjer för jordbmkspolitiken och om särskilt stöd till lantbmks­företag m. m. i vissa glesbygder.

1977 års beslut om nya riktlinjer för jordbrukspolitiken innebär att jord­bmkspolitiken skall ha en sådan inriktning atl jordbruket och därtill knutna verksamheter kan medverka i en aktiv regionalpolitik. Vad gäller ralionali­seringspoliliken skall denna kunna fungera som ett regionalpoliliskl insiru­meni. Detta skall bl. a. kunna ske genom att uppbyggnaden av kombinera­de företag som omfattar jordbmk, skogsbmk och eventuell ytterligare verksamhei såsom fiske ges stöd i områden med svagare förutsättningar för jordbruket. Jag vill också erinra om att särskilt prisstöd utgår till jord­bmk i norra Sverige. Detta prisstöd medverkar lill atl upprätthålla produk­tionen i området och har en betydande regionalpolitisk effekt. Vidare utgår som ett komplement till det allmänna rationaliseringsstödet ell regionalt slöd i norta Sverige. Även detta stöd kan ses som ett led i aktiv regionalpo­litik. 1977 års beslut fullföljdes våren 1978 genom beslutet om särskilt stöd till lantbmksföretag m. m. i vissa glesbygder. Syftei med detta slöd är att främja sysselsättningen i de delar av landet där förutsättningarna för ett livskraftigt näringsliv är mindre goda och där som följd därav befolkningen i aktiv ålder minskar starkt.

Som villkor för stödet gäUer att det frän allmän synpunkt är angeläget att området är befolkat och att tillräckliga sysselsättningsmöjligheter saknas inom rimligt avstånd. Stödet, som ulgår i form av statsbidrag och/eUer kre-

 

Prop. 1978/79:85                                                                   39

ditgarantier, lämnas till investeringar i lantbruksföretag och verksamheter som kan bedrivas i kombination med sådani företag. Slöd lämnas även till förvärv av mark exempelvis i samband med nyetablering.

Stödverksamheten omfattar områden av utpräglad glesbygdskaraktär av det slag som främst förekommer inom inre stödområdet. Men även områ­den med likartade förhällanden och problem inom landet i övrigt omfattas av siödet. Efter beredning och förslag av lantbruksnämnden och efter sam­räd med resp. kommun beslutar länsstyrelsen om omrädesavgränsningen inom inre stödområdet. I fråga om område utanför inre stödområdet beslu­tar regeringen om avgränsningen efter förslag från länsstyrelsen.

För egen del villjag anföra följande. Somjag inledningsvis har nämnt bör samhällets ålgärder på jordbrukets omräde samordnas med och ingå som ett led i en aktiv regionalpolitik. Sädana åtgärder har, somjag tidigare har redovisat, vidtagits inom såväl pris- som rationaliseringspolitiken. Därav följer att även jordförvärvslagstiftningen bör slå i överensstämmel­se med de regionalpolitiska strävandena. I den nuvarande lagstiftningen saknas sådana hänsynstaganden, vilket har bidragit tiU den negativa be­folkningsutveckling som kännetecknat delar av vårt land. Jag ansluter mig till utredningens uppfattning att man vid tillämpningen av jordförvärvsla­gens allmänna regler mäste ta större hänsyn än hittills till de regionalpoli­tiska förutsättningarna. Jordbrukets betydelse för det samlade näringslivet och sysselsättningen varierar mellan olika delar av vårt land. I vissa regio­ner är övrigt näringsliv svagt utvecklat och många skäl talar för att en väl differentierad jordbruksproduktion upprätthålls inom dessa områden. Prövningen bör således alltid göras mot bakgrund av ortens förhållanden och förutsättningar för lantbruk.

Som utredningen har anfört räcker emellertid inte dessa generella hän­synstaganden för att främja tillkomsten av lantbruksförelag inom områden där detta är särskilt angeläget från regionalpolitisk synpunkt. De allmänna bestämmelsema i lagen tar nämligen främst sikte på utvecklade och ut­vecklingsbara företag. Lagen bör därför utformas så att i sädana områden etablering och utveckling främjas även av sådana lantbruksföretag som är begränsat utvecklingsbara eUer som ej är utvecklingsbara.

I likhet med utredningen och remissinsianserna anserjag därför att i la­gen bör tas in en bestämmelse som gör del möjligl alt av regionalpoliUska skäl förbehålla begränsal utvecklingsbara och ej utvecklingsbara företag åt bmkare som är bosatta på orten, om företagen behövs som komplement till annan sysselsättning. Vidare bör det vara möjligt atl vägra förvärvstill­stånd om egendomen behövs som tillskott till ett begränsat utvecklingsbart eller ej utvecklingsbart företag. Vid prövning av förvärv som avser nyeta­blering på ej utvecklingsbara eller begränsat utvecklingsbara jordbruk måste givetvis de regionalpoliUska synpunkterna vägas mot behovei av marktillskott till inom området redan etablerade jordbmkare.

Som några remissinstanser framhåller bör de särskilda regionalpolitiska

 

Prop. 1978/79:85                                                     40

bestämmelserna kunna användas inom alla områden som har särskilt på­tagliga regionalpolitiska problem. Frågan om avgränsning av sådana områ­den har behandlats i samband med beslulen om slöd till skärgärdsförelag och särskilt slöd lill lantbmksföretag m. m. i vissa glesbygder. Givetvis bör jordförvärvslagens regionalpolitiska bestämmelser samordnas med dessa beslut. Någon remissinstans framhåller dock atl bestämmelserna inte får ges för snäv avgränsning tiU vissa stödområden så att de huvudsakligen kommer alt omfatta delar av inre stödområdet.

Föregen del anserjag att det vid lillämpningen av jordförvärvslagens re­gionalpolitiska bestämmelser inte är nödvändigi att arbeta med i förväg klart angivna gränser. Dessutom är det knappasl möjligl att på ett rättvist sätl fastställa gränser för bestämda områden inom vilka särskild hänsyn skall tas lill regionalpoliUska skäl vid förvärvsprövningen. Tillståndsmyn­digheten bör här kunna ges viss handlingsfrihet. Syftet bör vara alt främja Ullkomsten av företag som är av särskild belydelse från regionalpolitisk synpunkt. Befintliga länsplaner och kommunala planer bör ingå bland det material som läggs till gmnd för bedömningen.

Inom vissa områden finns det speciell anledning att lillämpa de särskilda regionalpolitiska bestämmelserna i jordförvärvslagen. Jag avser då de om­råden som kommer att omfattas av särskilt stöd till lantbmksföretag m. m. i vissa glesbygder. Del gäller både de områden som ligger inom det inre stödområdet och vars gränser skall fastställas av länsstyrelserna och de delar av landet utanför inre stödområdet, vilkas avgränsning efter erfor­derlig beredning och förslag frän resp. länsstyrelse skall fastställas av rege­ringen. Inom här angivna områden bör de särskilda regionalpolitiska be­stämmelsema i jordförvärvslagen alltid vara tillämpliga.

När det gäller stöd till skärgårdsföretag kan sådant lämnas på öar med eller utan fast landförbindelse eller i kustnära områden. Villkor för att slöd skall utgå är dock att förhållandena pä öar med fast landförbindelse och inom de kustnära områdena är jämförbara med dem som råder på öar utan fast landförbindelse. Även inom sådana områden bör de regionalpolitiska bestämmelserna i jordförvärvslagen alltid kunna tillämpas.

3   Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom jordbruksdepartementet upprättats förslag till

1.   jordförvärvslag,

2.   lag om ändring i fastigheisbildningslagen (1970: 988).

Det under 2 angivna förslaget har upprättats i samråd med statsrådet Olsson, som i chefens för jusUtiedepartementets ställe föredrar lagstift­ningsärenden som rör fastighetsbildning.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5.

 

Prop. 1978/79:85                                                               41

4    Specialmotivering

4.1    Förslaget till jordförvärvslag

1  §

Paragrafen, som motsvarar 1 § i utredningens förslag och 1 § första styc­ket i nuvarande lag, anger vilken egendom som faller inom lagens lillämp­ningsområde och de förvärv som är tillståndsplikliga.

En fömtsättning för att förvärv av fast egendom skall falla inom lagens tillämpningsområde är atl egendomen är taxerad som jordbmksfasUghet. I begreppei fast egendom ligger att det inte behöver vara fråga om sådan en­het som skall redovisas som fasUghet i faslighetsregistret. Även dei av och ideell andel i fastighet innefattas i begreppei. Enligt 7§ kommunalskatiela­gen (1928: 370) är det användningssättet som är avgörande för om en fastig­het skall taxeras som jordbmksfastighei eller som annan fastighet. An­vänds fasUghelen för jordbmk eller skogsbruk, skall den laxeras som jord­bmksfasUghet. Detsamma gäller för fastighei som ligger oanvänd, såvida del inte är påtagligt atl den är avsedd alt användas för annat ändamål. Med jordbruk avses även binäringar till jordbmk.

Som jag har anförl i den allmänna motiveringen bör lagen liksom f.n. omfatta förvärven köp, byle, gåva, tillskott till bolag eller förening, utdel­ning eller skifie från bolag eller förening och fusion. Bestämmelsen om för­värv genom fusion har anpassats lill den nya aktiebolagslagen (1975:1385) som trädde i kraft den 1 januari 1977. I 1 § 4 anges sålunda atl lagen är Ull-lämplig på fusion enligt 14 kap. 1§ nya aktiebolagslagen. Denna fusions­form molsvarar fusion enligt 175 § lagen (1944:75) om aktiebolag. Lagen har också gjorts tillämplig på den nya fusionsformen kombination enligt 14 kap. 2 § nya aktiebolagslagen. Denna form av fusion kan sägas ha karaktä­ren av bolagsbildning med rätt att teckna akUer mot apport.

2  §

Paragrafen, som motsvarar 2 § i utredningens förslag och 1 § andra styc­ket i nuvarande lag, tar upp vissa generella undantag från lagens tillämp­ningsområde.

Enligt punkterna I och 2 som delvis motsvarar I § andra stycket 1-2 nu­varande lag fordras inte tillstånd när egendomen förvärvas frän staten ge­nom överlåtelse av lantbmksnämnden eller lantbruksstyrelsen eller när an­nan statlig myndighet än statens affärsdrivande verk är förvärvare. Efter­som egendom som tillhör staten i vissa fall, bl. a. då överlåtelsen omfattar egendom i mer än ett län, av samordningsskäl sker genom överlåtelse av lanlbruksstyrelsen, har punkt 1 i utredningens förslag kompletterats med en undantagsbestämmelse för överiålelser genom lantbmksstyrelsen. I frå­ga om motiveringen i övrigt till bestämmelserna hänvisas till vad jag tidiga­re har anfört (avsnitt 2.2.2). Statens affärsdrivande verk är f. n. domänver-

 

Prop. 1978/79:85                                                     42

ket, förenade fabriksverken, statens vattenfallsverk, luftfartsverket, post­verket, statens järnvägar och televerket.

I punkt 3, som är likalydande med punkt 3 i utredningens förslag, anges i vad mån kommunala förvärv är undantagna från lagens tillämpning. Även rörande denna punkl hänvisas lill den allmänna motiveringen. Det kan an­märkas atl undanlag inte längre görs för förvärv av landsUngskommun el­ler kommunalförbund.

I punkt 4, som är likalydande med punkt 4 i utredningens förslag och 1 § andra stycket 4 i nuvarande lag, görs undantag för vissa kreditinrättningars förvärv. Skälet härtill är att dessa förvärv kontrolleras på betryggande sätl bl. a. genom annan lagstiftning.

Punkt 5, som överensstämmer med punkt 5 i utredningens förslag, inne­håller det i prakiiken mest betydelsefulla undanlaget, släktskapsundanta­get. Frågan har behandlats i den aUmänna motiveringen (avsnitt 2.2.5) tiU vilken jag hänvisar. Det bör anmärkas atl barn utom äktenskap och adop-Uvbarn jämställs med avkomlingar i övrigt. Tillståndsfrihet för make fömt­sätter att äktenskapet består.

Punkt 6, som är likalydande med punkt 6 i utredningens förslag och som överenssiämmer med I § andra slyckel 6 i nuvarande lag, undantar förvärv som skall prövas enligt 1916 års lag. Vid den prövning som sker enligt 1916 års lag skall enligt förarbetena till lagen förvärvet prövas även enligt i prin­cip samma grunder som gäller för förvärv enligt jordförvärvslagen. I likhet med ulredningen utgår jag från all motsvarande prövning i fortsättningen kommer atl ske enligt grundema för den nya jordförvärvslagen.

Enligt punkt 7, som är likalydande med punkt 7 i utredningens förslag och punkt 8 i I § andra slyckel i nuvarande lag, fordras inte förvärvstill­stånd, om egendomen ingår i stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd efter den I januari 1948, är avsedd för annal ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Sädan mark kan utan olägenhet lämnas uianför förvärvskon­trollen. Enligt uppgift finns fortfarande byggnadsplaner som har fastställts före den 1 januari 1948.

Enligt punkt 8 görs undantag för förvärv av dels område som är avsett för annat ändamål än jordbmk eller skogsbmk, dels fastighet som har ny­bildats för annal ändamål än jordbmk eller skogsbruk och som därefier in­te har blivit taxerat. Bestämmelsen motsvarar punkt 8 i utredningens för­slag. I nuvarande lag finns i 1 § andra stycket punkl 9 motsvarighet Ull un­danlaget såvitt avser fastighet som avstyckats för angivna ändamål men därefter inte har undergått taxering. Däremot saknas motsvarighet till un­dantaget för områdesförvärv som är avsett för angivna ändamål. Undantag bör av naturliga skäl göras även i fortsättningen för fastigheter som har ny­bildals för annat ändamål än jordbmk eller skogsbmk men som ännu inte har hunnit bli taxerade som annan fastighet. Sådana fastigheter kan utan olägenhet lämnas utanför förvärvskontrollen. I begreppet "nybildats" lig­ger att bestämmelsen är tillämplig inte bara i fråga om fasUghet som har av-

 

Prop. 1978/79:85                                                     43

styckats utan även fastighet som har bildats exempelvis genom klyvning. Inte heller områden som ännu inte har varil föremål för fåsligheisbildning, men som är avsedda all användas för annal ändamål än jordbruk eller skogsbruk, behöver omfattas av lagen.

Enligt punkt 9, som motsvarar punkl 9 i utredningens förslag, fordras in­te lillständ, om andel i fastighet förvärvas av nägon som redan äger andel i fastigheten. Punkten molsvarar I § andra slyckel 10 i nuvarande lag, där dock som villkor gäller att förvärvaren inte är skyldig all avyttra den sist­nämnda andelen enligt 12 §, dvs. enligt bestämmelsema om vidareöverlä­telse av egendom som förvärvats genom inrop på exekutiv auktion. Som jag strax skall komma till bör i enlighet med utredningens förslag undantag inte längre gälla för förvärv genom inrop på exekutiv auktion och aiigivet villkor bör därför utgå.

Nuvarande lag undantar vidare i I § andra siycket 11 egendom som utgör fideikommiss eller ingår i fideikommissbo under avveckling, om förvärvet sker genom tillskott i samband med teckning av aktier. Såsom utredningen föreslagit har bestämmelsen överförts till lagens övergångsbestämmelser.

Jag vill i anslutning till denna paragraf erinra om att i I § andra stycket 7 nuvarande jordförvärvslag görs undantag för förvärv som sker genom in­rop på exekutiv auktion. Undantaget har motiverats med att prövningen enligt jordförvärvslagen inte kan genomföras vid en exekuUv auktion, ef­tersom auktionsförrättaren måste omedelbart anta eller förkasta det bud vid vilkel utropet stannat och atl olägenheter lätt kan uppkomma för ford­ringsägare, om försäljningen sedermera blir ogiltig. Vidare har hänsynen till kreditgivarna ansetts kräva att panlrällshavare och andra rätUghetsha-vare inte utesluts från möjligheten atl ropa in egendomen för att skydda sin rält även om sådana omständigheter föreligger som enligt lagen utgör hin­der mot förvärvstillstånd. Har egendomen förvärvats genom inrop på exe­kutiv auktion under sådana förhållanden att Ullständ skulle ha krävts vid vanligt köp skall egendomen emellertid åter avyttras inom två år, om inte förhållandena inom denna tid upphört eller tillstånd lämnals atl behålla egendomen. Enligt utredningen är denna ordning otillfredsställande, efter­som förvärvaren under denna lid kan vidta sådana dispositioner på egen­domen som förändrar fömtsättningama för den kommande jordpolitiska bedömningen vid Ullståndsprövningen. Det har således inträffat att skog kalhuggs eller att hus byggs, repareras eller bortförs.

Enligt en av utredningen gjord enkät hos länsstyrelsema skedde i hela landet år 1975 totalt 23 försäljningar av jordbmksfasligheter på exekutiv auktion. Tio av de Ullfrågade länsstyrelserna uppger att någon exekutiv försäljning över huvud taget inte skett det angivna året, nio redovisar en försäljning vardera, medan övriga fem uppger sig ha haft två till fyra för­säljningar.

Med hänsyn till det ringa antalet förvärv som numera sker genom inrop på exekutiv auktion och de påtalade ölägenheterna anser utredningen att

 

Prop. 1978/79:85                                                                   44

undanlagd bör avskaffas. Utredningen redovisar samtidigt att förslaget kan medföra vissa olägenheier. Eftersom förvärvstillstånd måste sökas på vanligt sätt efter auktionen kan fördelningssammanlräde inte hållas förrän tillstånd har lämnals. Avslås inroparens förvärvsansökan kan, om besvär anförs, relalivi lång lid förflyla innan frågan slutligen avgörs. Vid avslag på förvärvsansökan måste ny auktion hållas. Dessa olägenheier bör emeller­tid enligt utredningen inte överskattas. Utredningen utgår från all det i de flesta fall kommer att vara mer ändamålsenligt att i stället välja utvägen att sälja egendomen under hand enligt bestämmelserna i 57-61 §§ lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom. Det kan också antas att lantbruksnämnden i många fall är intresserad av att förvärva egendo­men.

Enligt min mening fårde skäl som talar mot all förvärv genom inrop pä exekutiv auktion blir tillståndspliktigt vägas mot de nackdelar som kan uppstå om ett sådant förvärv undantas från lagstiftningens tillämpningsom­råde. Som framgåti av den allmänna motiveringen förordar jag all en skärpt priskonlroll införs vid förvärv av lantbruksföretag. Främst med hänsyn härtiU är del angeläget att även förvärv på exekutiv aukUon blir till-ståndsplikUga. Annars finns risk för alt den åsyftade priskontrollen kring­gås genom artangerade exekutiva auktioner.

Antalet inrop på exekutiv auktion av jordbruksfastigheter är som utred­ningen påpekat också litet. Frågan om undantag från tillsiåndspliki för för­värv på exekutiv auktion synes således sakna större praktisk betydelse. Om en jordbmksfastighei ändå skulle komma att utbjudas exekutivt, får en eventuell spekulant före auktionen under hand inhämta ullståndsmyndig-hetens besked om tillstånd kan komma alt lämnas eller inte. På så sätt bör eventuella olägenheter kunna begränsas. Jag vill också erinra om att de flesta kreditinrättningars förvärv enligt punkt 4 är undantagna från lagens tillämpningsområde liksom f. n. På gmnd av del nu anförda förordarjag att det angivna undantaget i nuvarande jordförvärvslag inte tas upp i förslaget till ny jordförvärvslag.

3 §

Paragrafen, som motsvarar 3 § i utredningens förslag, ger uttryck för den gmndprincip som skall gälla vid prövning av fråga om förvärvsUllstånd en­ligt lagen. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.1) till vilken jag hänvisar. Där anges ocksä innebörden av begreppet lantbruksföretag och av den uppdelning i olika kategorier lantbmksföretag som ligger lill grund för vissa bestämmelser i lagen.

4 §

Paragrafen, som motsvarar 4 och 5§§ i utredningens förslag, anger olika fall när förvärvslillstånd i princip skall vägras. Som framgår av paragrafens andra stycke kan dock tillstånd ges, om särskilda skäl föreligger.

 

Prop. 1978/79:85                                                                   45

Bestämmelserna i första slyckel punklerna I och 2, som anger köpeskil­lingens storlek och kapitalplacering som gmnd för all vägra förvärvslill­stånd, saknardirekt motsvarighel i nuvarande lag. Bestämmelserna är till­lämpliga på alla förvärv som faller under lagen ulom sädana kommunala förvärv som avses i 8§. Enligt punkt 1 skall i överensstämmelse med vad jag har förordat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2) förvärvstill­slånd vägras när köpeskillingen eller annan ersättning inte endasl obetyd­ligt översliger egendomens värde med hänsyn till dess avkastning och övri­ga omständigheter. Frågan om beräkningen av avkaslningsvärdel och övri­ga därmed sammanhängande frågor har också behandlats i den allmänna motiveringen lill vilken jag hänvisar. Enligi punkt 2 skall förvärvstillslånd vägras, om del kan antas atl förvärvel sker huvudsakligen för kapitalplace­ring. Även denna punkl har behandlats i den allmänna motiveringen (av­snitt 2.3.2).

Bestämmelsen i första stycket punkl 3 har motsvarighet i 5 § första styc­ket nuvarande lag. Tillstånd till förvärv skall liksom f. n. i princip alllid vägras, om förvärvsegendomen behövs för rationaliseringsändamål. Hit­hörande frågor har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.1).

Bestämmelsen i första slyckel punkl 4 har ingen motsvarighel i nuvaran­de lag. Somjag har framhållit i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.3) skall förvärvslillstånd i allmänhet vägras om tvä eller flera ulvecklade eller ulvecklingsbara lanlbmksförelag, som bör bestå som självständiga enhe­ter, förs samman till en enhel. Bestämmelsen är som utredningen anför ocksä lillämplig när förhållandena är sädana alt det framstår som sannolikt all avsiklen med förvärvel är atl inom en och samma familj sammanföra två företag lill en bmkningsenhel. Innebörden av begreppen utvecklade och ulvecklingsbara lanlbmksförelag anges i avsnilt 2.3.1.

Bestämmelsen i första stycket punkl 5 har motsvarighet i 6§ nuvarande lag. Den utgör ett skydd mot att de ulvecklade och utvecklingsbara företa­gen försämras genom att en eller flera fastigheter som ingår i enheten överlåts. Avser överlåtelsen endast del av fastighei, i vilket fall fastighets­bildning krävs, blir villkoren i fastighetsbildningslagen tillämpliga.

5 §

Paragrafen, som motsvarar 6§ i utredningens förslag, anger vissa ytterli­gare förutsättningar, ulöver de som anges i 4§, som skall gälla för juridiska personers förvärv och i visst fall även för fysiska personers förvärv. Som jag har anförl i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.4) innebär bestäm­melserna bl. a. all den prioriterade ställning som de s. k. förädlingsförela-gen intar enligt 4§ andra stycket 1 nuvarande lag inskränks.

Bestämmelserna gäller för alla slags juridiska personer. Fömtom förvärv som görs av bolag, förening, stiftelse, samfällighel eller dödsbo regleras således även statens och kommuns förvärv, i den mån sädana förvärv skall tillsländprövas, samt kyrkans förvärv i paragrafen. Kommuns förvärv för

 

Prop. 1978/79:85                                                     46

sådant ändamål som avses i 1§ förköpslagen (1967:868) omfattas dock, som framgår av 8§, inte av bestämmelserna. Det bör anmärkas all juridis­ka personers förvärv i vissa fall enligt 2 S punkt 6 inte faller under jordför­värvslagen.

I försia stycket punkt 1 ges föreskrifter om det kompensationskrav som enligt vad jag har anfört i den allmänna motiveringen i allmänhet bör gälla för att juridisk person skall lämnas förvärvslillstånd. För förvärvstillstånd krävs således alt förvärvaren avslår egendom som är av belydelse för lant­bmkets raUonalisering och som i storlek eller värde ungefär motsvarar den egendom som förvärvet avser. Med värde avses i fråga om skogsmark markens produktionsförmåga. Somjag har anförl i den allmänna motive­ringen behöver delta krav inte fullgöras i omedelbar anslutning lill förvär­vet utan kan få ställas på framtiden. Del krävs alltså inte all likvärdig egen­dom skall avslås vid varje särskild iransaklion. Delta har markerats i lag­texten där det sägs alt det för Ullstånd krävs att förvärvaren avstår eller kan antas komma att avstå likvärdig egendom.

Enligt punkt 2 får förvärvstillslånd lämnas om förvärvel medför all egendom som redan tillhör förvärvaren blir mer ändamålsenlig. Bestäm­melsen avser som framgår av den allmänna motiveringen i försia hand så­dana fall då förvärvaren inte har någon mark för lanlbmkels rationalisering atl avslå, men förvärvet ändå är lämpligt med hänsyn till alt del avser en­klaver och arronderingsförvärv av mindre omfattning. Även andra från ra­tionaliseringssynpunkt lämpliga förvärv bör kunna tillåtas med stöd av denna bestämmelse.

I punkt 3 ges alla kategorier av juridiska personer möjlighet alt förvärva fastighet som är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk, ex­empelvis industriområden, mark för bostadsbebyggelse eller gmstag m. m. Som utredningen anför skall del på ett eller annal sätt vara klariagi att mar­ken kommer atl fä användas för det uppgivna ändamålet.

Enligt punkt 4 skall förvärvsUllstånd kunna meddelas om andra i lagtex­ten inte närmare angivna särskilda skäl föreligger. Som exempel på sådana skäl kan nämnas förvärv mellan olika juridiska personer eller förvärv av mycket stora och kapilalkrävande förelag. Andra särskilda skäl kan vara att gemensamhetsskog önskar utöka sitt innehav eller alt ett livsmedels-producerande företag vill förvärva mark för försöksodling.

I andra stycket ges företag som bedriver skogsindustrieli verksamhet möjlighet all kompensalionsfritl förvärva skogsmark som med hänsyn till ortsförhållandena inte bör ägas och bmkas av fysisk person som är bosatt på orten, om företaget behöver egendomens virkesavkastning i sin verk­samhet. De förelag som avses är sågverk, massafabriker, pappersbruk och fabriker för tillverkning av fiberskivor, spånskivor eller plywood.

Tredje stycket jämställer fysisk person som driver skogsindustrien verk­samhet som nyss nämnts med de juridiska personerna som driver sådan verksamhet. Härmed avses bl.a. sägverksföretag som inte drivs i bolags­form.

 

Prop. 1978/79:85                                                                   47

6 §

Paragrafen, som molsvarar 7§ i utredningens förslag, har viss motsva­righel i 4 § försia stycket nuvarande lag. Paragrafen är tillämplig på förvärv av egendom med utvecklat eller utvecklingsbart lantbmksföretag som görs av fysisk person. Även förvärv av rena skogsfasiigheter omfattas av be­stämmelserna. Det ligger emellertid i sakens natur atl bestämmelserna fär betydelse främst för kombinerade jordbruks- och skogsförelag eller enbart för jordbmksföretag. Förvärvstillslånd får vägras, om det kan antas atl förvärvaren inte kommer att bosätta sig på eller yrkesmässigt bruka egen­domen eller inte har nödvändiga yrkeskunskaper.

Den närmare innebörden av de krav pä bmkning, bosällning och yrkes­kunskaper som uppslälls har behandlals i avsnitt 2.3.5. Vid bedömningen av om kraven är uppfyllda bör som någon remissinstans har framhållit be­aktas om förvärvaren lidigare genom vanvård eller misskölsel av lant­bmksföretag visat sig vara olämplig att inneha sådant förelag. Kravet pä yrkeskunskaper måste anpassas efter förelagets ari. Pågående utbildning som bedöms bli fullföljd inom rimlig tid skall kunna belraklas som genom­förd. Stor vikt bör läggas vid förvärvarens praktiska erfarenheter.

7  §

Paragrafen, som motsvarar 8§ i utredningens förslag, har inte nägon motsvarighel i nuvarande lag.

Bestämmelsen, som har behandlals i avsnitt 2.3.6,gördet möjligt att, om det är påkallat av regionalpolitiska skäl av särskild betydelse, vägra till­stånd lill förvärv av egendom med lanlbmksförelag som inte är utveck­lingsbart eller som är begränsal utvecklingsbart. Förutsättningen härför är atl förelagel behövs anlingen som lillskotl lill annal sådani företag eller som komplement lill annan sysselsättning för brukare som är bosatt på or­ten.

Det bör anmärkas att med lantbmksföretag av nu nämnda slag avses även sädana förelag med fiske. En förutsättning är dock all fiskel har så­dan omfattning att det kan utgöra ett komplement till annan sysselsättning för den bofasta befolkningen.

8 §

Enligt denna paragraf, som molsvarar 9§ i utredningens förslag, får kommun inte vägras förvärvstillslånd lill förvärv av sådan fasl egendom som med hänsyn lill den framlida utvecklingen krävs för tätbebyggelse el­ler därmed sammanhängande anordning. Detla innebär alt de avslagsgrun­der som anges i 4, 5 och 7 §§ inte blir tillämpliga pä sådana förvärv. Förvär­var kommun egendom för annat ändamål, blir emellertid dessa bestämmel­ser tillämpliga i vanlig ordning. Är den förvärvade egendomen endast till viss del avsedd för sådant ändamål som avses i förköpslagen, bör enligt min mening frägan i regel kunna lösas på så sätt alt den del som inte be-

 

Prop. 1978/79:85                                                     48

hövs för ändamål enligt förköpslagen avslås till lantbruksnämnden eller all lantbruksnämndens önskemål angående egendomens användning tillgodo­ses på annat sätt.

Som utredningen har anfört bör den omsländigheten all kommunalbe­svär kan ha anförts över kommunens beslut inte utgöra hinder mot att frå­gan om tillstånd enligt jordförvärvslagen avgörs dessförinnan, eftersom delta inte innebär nägot ställningstagande till lagligheien av det kommuna­la beslutet.

9 §

Enligt paragrafen, som molsvarar 10§ i utredningens förslag, skall fråga om förvärvstillstånd prövas av lantbmksnämnden, om inte regeringen fö­reskriver annal. Till skillnad från utredningsförslaget framgår det således redan av lagen atl lantbruksnämnden i allmänhet är tillståndsmyndighet. Jag avser att senare föreslå regeringen all ulfärda en särskild förordning med lillämpningsföreskrifier lill lagen. Jag kan redan nu fömlskicka atl jag kommer bl. a. att föreslå alt regeringen liksom f. n. skall pröva tillstånd lill större förvärv som görs av vissa juridiska personer.

10       §

Paragrafen, som motsvarar II § i utredningens förslag, innehåller be­stämmelser om tillståndsmyndighets möjlighet att i beslut om förvärvstill­slånd ålägga förvärvaren bruknings- och bosättningsplikt.

Enligt första stycket kan tillståndsmyndigheten i beslul om förvärvstill­stånd ålägga förvärvaren att yrkesmässigt bruka egendomen och, om det finns särskilda skäl Ull det, även att vara bosatt där. Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.5) är bestämmelsen avsedd att i första hand tillämpas i de fall då det är tveksamt om förvärvaren verkligen kom­mer att yrkesmässigt bruka egendomen men den skall även kunna tillgripas bl. a. när det finns goda förutsättningar att vara bosatl pä egendomen och förvärvaren inte redan är bosatt så nära egendomen att det inte kan antas inverka menligt på kravel om yrkesmässig brukning. I beslutet skall be­stämmas en viss sammanhängande tid, högst fem är, som föreläggandet skall avse.

Bestämmelsen är i första hand tillämplig vid förvärv av utvecklade och utvecklingsbara lantbruksföretag men avser även förvärv av ej utveck­lingsbara eller begränsat utvecklingsbara företag i de fall förvärvet står i överensstämmelse med de regionalpolitiska strävandena.

Beträffande innebörden av begreppet bosatt och yrkesmässig brukning hänvisas tiU specialmotiveringen tiU 6§.

Andra stycket innehåller bestämmelser för det fall förvärvaren inte ef­terkommer åläggande eller överlåter egendomen innan den föreskrivna ti­den gått tiU ända. 1 likhet med utredningen och remissinstanserna föreslår jag att staten i sådana fall får möjlighet att påkalla inlösen av egendomen.

 

Prop. 1978/79:85                                                                   49

om det inte är oskäligt. Har förvärvaren godlagbar ursäkt för att inte ställa sig åläggandet till efterrättelse, bör inlösen inte ske. Detta kan tänkas vara fallet vid offentligt uppdrag, långvarig sjukdom, makes frånfälle och andra liknande omständigheter. Föreligger sådana omständigheter kan tillstånds­myndigheten också befria fastighetsägaren från älagd bosättnings- eller brukningsplikt. Bestämmelser om förfarandet vid inlösen finns i 15 §.

11       §

Paragrafen motsvarar 12 § i utredningens förslag. Bestämmelsema i första stycket har viss motsvarighel i 7 och 8 §§ nuvarande lag och ger till­ståndsmyndigheten möjlighet att förena förvärvslillstånd med villkor om att ansökan om viss fastighetsbildning som berör förvärvsegendomen skall göras. Åläggandet kan avse antingen enbart förvärvsegendomen eller för­värvsegendomen och annan egendom som redan tillhör förvärvaren. Av­sikten med bestämmelsema är atl tillslåndsmyndigheten skall ha möjlighet att förhindra att en strukturförbättring som uppnås genom förvärvet senare omintetgörs t. ex. genom att en brukningsenhet som består av flera regis­terfastigheter delas upp mellan arvingar. Sedan fastighetsbildning skett, skyddas den nybildade fastighetens fortsatta bestånd genom de villkor för fastighetsbildning som finns i 3 kap. fastighetsbildningslagen (1970:988).

Första stycket ger också möjlighet att ålägga förvärvaren att inom viss tid vidta åtgärd som behövs för att förbättra produktionsfömtsättningama för jordbruket eller skogsbmket på egendomen. Som exempel på åtgärder som avses kan nämnas dikning och täckdikning av åkerjord, förbäitring av byggnad som används i lantbruket, upprättande av skogsbruksplan, utfö­rande av skogsförbättringsåtgärder m. m.

Enligt andra stycket kan förvärvare föreläggas vite, om han inte fullgör skyldighet som har ålagts honom med stöd av första stycket. Vitesbelop­pet får bestämmas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Försuttet vite döms ut av domstol.

Enligt tredje stycket blir beslul med åläggande om åtgärder gällande mot ny ägare av egendomen. Härigenom förhindras att åläggandet görs verk­ningslöst genom överlåtelse till t.ex. någon som inte behöver förvärvsUll­stånd. Med hänsyn till vitets karaktär av sanktion vid tredska bör emeller­tid beslut om vite inte gälla mot ny ägare. Nytt vite får, om det behövs, sät­tas ut för den nye ägaren.

12       §

Paragrafen motsvarar 2 § första stycket och 3 § nuvarande lag och 13 § i utredningens förslag.

Ansökan om förvärvstillstånd skall enligt paragrafen göras inom tre må­nader frän det fånget skedde. De ytterligare föreskrifter som kan behövas i fråga om t. ex. innehåUet i ansökan kan meddelas av regeringen. 4   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 85

 

Prop. 1978/79:85                                                     50

Utredningen föreslår alt den möjlighet som f. n. finns atl avgöra frågan om förvärvstillstånd innan det tillämnade förvärvet har ägt rum, s. k. för­handstillstånd, inte längre bör finnas. Enligt utredningen gär en sädan ord­ning inte att förena med de bestämmelser om priskontroU som utredningen föreslår. Priskontrollen förutsätter att förvärvshandlingen företes. 1 likhet med utredningen och de allra flesta remissinstansema anser jag av skäl som ulredningen har anfört det inte vara möjligt att behälla den nuvarande ordningen med förhandstillständ. De eventuella olägenheter som detta medför bör dock kunna begränsas genom att lantbruksnämnderna i större utsträckning än f. n. under hand lämnar besked, som dock inte blir bindan­de, om lillständ kan påräknas eller inte.

Från den nu angivna huvudregeln om att ansökan om förvärvslillstånd skall göras och atl viss tidsfrist gäller görs dock undantag för det fall frågan om förvärvstillstånd enligt 10 kap. 3 § andra stycket fastighetsbUdningsla-gen (1970:988) skall underställas tillständsmyndigheten av fasiighelsbild­ningsmyndigheten. Somjag strax ämnar återkomma till föreslårjag vissa ändringar i fastighetsbildningslagen som innebär bl.a. att vid avslyckning för jordbruk eller skogsbruk sådan underställning alltid skall ske, om av-styckningen avser område som har kommit i särskUd ägares hand genom fång som skulle kräva förvärvstillslånd enligt jordförvärvslagen. Frägan om tillstånd enligt jordförvärvslagen kommer därför i dessa fall att utan särskild ansökan anhängiggöras hos tillståndsmyndigheten sedan ansökan om avslyckning gjorts. Sådan ansökan skall enligt 4 kap. 7 § jordabalken göras inom sex månader efter förvärvet. Sker det inte blir förvärvet ogU-tigt. Även om denna tidsfrist är längre än den som gäller enligt jordför­värvslagen bör till undvikande av misstag och därmed risk för rättsförlus­ter några särskilda regler om ansökningsförfarandet inte stäUas upp när un­derställning skall ske. Ogiltighetspåföljden enligt 13 § första stycket gäller således inte för det fall underställning skall ske.

13 §

I första stycket anges alt förvärvel blir ogilligt, om ansökan inte görs inom rält tid eller på föreskrivet sätl. Molsvarande besiämmelser finns i 9§ andra siycket nuvarande lag och i 14 § första stycket utredningsförslaget.

En fråga som berörts av någon remissinstans är samordningen mellan prövningen enligt jordförvärvslagen och prövningen enligt förköpslagen (l%7:868). Sådana bestämmelser finns i 2§ andra stycket nuvarande lag och innebär atl fråga om förvärvstillstånd i allmänhet inte får prövas innan det har blivit avgjort om förköp med stöd av förköpslagen kommer att ske och all förköpsrätlen går förlorad, om förvärvstillstånd meddelas innan förköpsfrågan avgjorts. Motsvarande bestämmelser har tagils in som ett andra stycke i paragrafen.

Tredje siycket molsvarar 9 § andra stycket nuvarande lag och 14 § andra slyckel utredningsförslaget.

 

Prop. 1978/79:85                                                     51

14       §

Bestämmelsen molsvarar 15 § i utredningens förslag. Bestämmelser med motsvarande innehåll finns i 10 § nuvarande lag. Statens skyldighet att lösa egendom har dock utvidgats lill att omfatta även fall då tillstånd vägras med slöd av 7 § I. Som förutsättning gäller enligt paragrafen att säljaren yr­kar inlösen inom tre mänader efter det avslagsbeslutel har vunnit laga kraft. Liksom enligi nuvarande lag skall inlösen ske till det pris som köpa­ren har ulfäst.

Enligt andra stycket föreligger inte inlösenskyldighel om avtalsvillkoren är oskäliga. Som exempel på sådant skäl kan nämnas all egendomens vär­de har minskal belydligt eller besväras av inteckningar till högre belopp än priset.

15      S

Paragrafen, som molsvarar 16 § i utredningens förslag, innehåller närma­re bestämmelser om förfarandet vid inlösen i fall som avses i 10§.

I likhel med utredningen och remissinstanserna föreslårjag att bestäm­melserna i expropriationslagen bör gälla i tillämpliga delar. Den av utred­ningen föreslagna bestämmelsen har kompletterats med en bestämmelse enligt vilken talan om inlösen inte får väckas efter utgången av den tid som har föreskrivits i föreläggandet.

I paragrafen har vidare tagils in en bestämmelse om all den s. k. presum-tionsregeln i 4 kap. 3 § expropriationslagen skall avse värdeökning som har ägl rum under tiden frän dagen tio år före det talan väcktes vid dom­stol. Övergångsvis gäller dock viss begränsning enligt punkt 5 i övergångs­bestämmelserna.

16       §

I paragrafen, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, har tagits in besvärsbestämmelser som molsvarar 15 § i nuvarande lag.

Ikraftträdande m. m.

Lagen bör träda i kraft den 1 januari 1979. Den bör givelvis inte gälla för­värv som har skett före ikraftträdandet.

Punkt 4 i övergångsbestämmelserna har berörts i specialmotiveringen U112§.

1 överensstämmelse med vad som föreskrivs i punkl 13 i övergångsbe­stämmelserna till expropriationslagen (1972:719) föreskrivs i punkt 5 alt bestämmelserna i I5§ om tillämpning av presumtionsregeln inte skall gälla värdeökning som har inträffat före utgången av juni 1971.

 

Prop. 1978/79:85                                                               52

4.2 Förslaget till ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

Enligt 5 kap. 20 § fastighetsbildningslagen skall vid fastighetsreglering underställning med hänsyn till jordförvärvslagen ske, om den fastighei som ökar är avsedd för jordbmk eller skogsbruk och det finns anledning anta alt egendomen med större fördel kan läggas till annan fastighet eller atl tillstånd kan vägras med stöd av 4 § jordförvärvslagen.

I överensstämmelse med utredningens förslag har angivna begränsning­ar i fråga om underställningsskyldigheten med hänsyn lill jordförvärvsla­gen enligt 5 kap. 20§ fastigheisbildningslagen tagits bort. Underställning skall alltså i det angivna fallet alltid ske om den fastighet som ökar är av­sedd för jordbruk eller skogsbruk.

På förslag av utredningen har i 10 kap. 3S andra stycket fastighetsbild­ningslagen föreskrivits att avslyckning av område för jordbruk eller skogs­bmk inte får ske utan all frågan om förvärvslillstånd har underställts till­slåndsmyndigheten, om området har kommit i särskild ägares hand genom fång, som skulle kräva förvärvslillstånd enligt jordförvärvslagen. Bestäm­melsen, som innebär en ulvidgning av undersiällningsskyldigheien vid av­slyckning för angivel ändamål, moliveras bl. a. av atl den medför en bälire överblick från jordbmkspolitisk synpunki över markrörelserna vid områ­desförvärv.

5   Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen til

1.   jordförvärvslag,

2.   lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970: 988).

6   Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

 

Prop. 1978/79:85                                                                53

Bilaga I

Gällande ordning Jordförvärvslagen (1965:290)

Jordförvärvslagen irädde i krafl den I juli 1965 (prop. 1965:41, 3LU 1965: 22, rskr 1965: 211). Lagen ersätter 1955 års jordförvärvslag och 1925 års bolagsförbudslag. Lagens syfte är främsi atl hindra markförvärv som motverkar statens insatser till slöd för jordbrukets och skogsbrukels raUo­nalisering. Den skall vidare skydda etablering och vidareutveckling av sådana jordbruks- och skogsbruksförelag vilkas tillkomst staten enligt gällande jordpolitiska riktlinjer stöder ekonomiskt. Lagen syftar dessutom till all ge vissl förelräde till förvärv av jord och skog ål företagare som pä ett från samhällelig synpunkt rationellt sätl kan tillgodogöra sig jordbruks-och skogsbruksprodukler.

Enligt huvudregeln får jordbruks- och skogsfasiigheter inte förvärvas av fysisk eller juridisk person ulan tillstånd av lantbruksnämnden. Lagen gäller förvärv genom köp, byte eller gåva och vissa associalionsrältsliga förvärv, nämligen lillskotl lill bolag eller förening, utdelning eller skifte frän bolag eller förening och fusion enligt aktiebolagslagen. Andra fång är däremot fria, bl. a. arv, testamente och bodelning. Även förvärv pä exeku­tiv auktion är fria men förvärvaren är skyldig att inom tvä år åler avyitra egendomen.

Staten, kommuner och kyrkan är undantagna från kravet på förvärvstill­slånd. Inte heller förvärv från staten eller kyrkan är underkastade Ull-slåndslvång. Vidare är vissa nära anförvanter till överlåtaren undantagna, nämligen hans make och hans eller hans makes avkomling, syskon och syskons avkomling. Utomäklenskapligt bam och adoptivbarn är jämställt med avkomling. Vidare är den som redan äger andel i förvärvsegendomen i allmänhet undantagen. Tillstånd behövs inte om egendomen ingår i stads­plan eller enligt byggnadsplan, fastställd efter år 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Detsamma gäller i fråga om fastighei som har avstyckats för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk.

Jordförvärvslagen innehåller inte något absolut förvärvshinder. I stället anges olika fall när förvärvstillstånd får vägras. I princip finns möjlighet att vägra eller bevilja förvärvstillslånd efter prövning av omständigheterna i det särskilda fallet. Enligt 4 § första stycket får förvärvstillstånd vägras, om det finns anledning till antagande att förvärvarens huvudsakliga syfte med fånget inte äralt själv yrkesmässigt och varaktigt ägna sig åt jordbruk pä egendomen eller driva skogsbruk där som stöd åt förvärvaren tillhörigt jordbruk. Tillstånd fär emellertid inte vägras med stöd av 4 § första stycket i följande fyra fall, nämligen

1.    om förvärvaren här i landet driver industriell eller kommersiell verk­samhet för förädling av jordbruks- eller skogsprodukter eller för distribu­tion av jordbruksprodukter och får antagas med fånget huvudsakligen åsyfta atl varaktigt tillgodogöra sig egendomens alster i rörelsen,

2.    om fånget avser en för rationellt skogsbmk lämpad brukningsenhet och förvärvaren får antagas med fånget huvudsakligen åsyfta att bereda sig sladigvarande inkomst genom eget skogsarbete på egendomen,

3.    om fånget avser jordbruk som uppenbarligen varken i befintligt skick eller efter tekniskt och ekonomiskt rimliga rationaliseringsåtgärder kan ge sin innehavare tillfredsställande försörjning,

4.    om fånget medför att brukningsenhet som redan tillhör förvärvaren vinner i ändamålsenlighet.

 

Prop. 1978/79:85                                                                    54

Bestämmelserna enligt de nu nämnda punkterna 1-4 gäller inte när fånget avser skogsmark av någon betydenhet och inte är ägnat atl tillgodo­se kraven på rationellt skogsbruk och ändamålsenligt utnyttjande av av­kastningen och inte heller när andra särskilda skäl föreligger mot atl godta fånget.

Förvärvstillstånd kan alltid vägras med stöd av 5 §, om egendomen behöver tas i anspråk för atl underlätta bildandet av brukningsenheter med ändamålsenlig storlek och ägoanordning. Om ett köp blir ogiltigt till följd av att förvärvstillstånd vägras enligt 5 §, är staten på yrkande av säljaren skyldig att lösa egendomen till det pris köparen har ulfäst. Sädan skyldig­het föreligger dock inte, om prisel uppenbart översliger egendomens värde eller egendomen häftar för intecknad gäld lill högre belopp än priset. Inlösenfrågan prövas av fastighetsdomstol. Förvärvstillstånd kan också vägras med stöd av 6 § för atl förhindra skadlig uppdelning av lämplig brukningsenhet som består av flera fastigheter eller sämjelotler.

Ansökan om förvärvstillstånd skall göras hos lantbruksnämnden inom tre månader från det fånget skedde. Har köpekontrakt utfärdats räknas i allmänhet tremänadersfristen från dagen fördess upprättande. Försummas ansökningstiden eller avslås ansökningen, är förvärvet ogiltigt.

Jordförvärvskungörelsen (1965:292) innehåller bestämmelser om förfa­randet vid tillståndsprövningen.

Fastighetsbildningslagen (1970:988)

Bestämmelser om fastighetsbildning finns i fastighetsbildningslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1972.

Med fastighetsbildning avses åtgärder som syftar till att åstadkomma ändring av fastighetsindelningen. Häri inbegrips säväl ny- som ombildning av fastigheter.

Fastigheter kan nybildas genom avslyckning, klyvning eller samman­läggning. Avslyckning innebär alt ett område avskiljs från en fastighet. Genom sammanläggning sammanförs tvä eller flera fastigheter till en fas­tighet. Klyvning går ul på att dela en fastighet mellan olika delägare.

För ombildning av fastigheter finns institutet fastighetsreglering. Fas­tighetsreglering syftar till förbättring av fastighetsbeståndet. Genom fas­tighetsreglering kan mark överföras frän en fastighet lill annan sädan enhel mot vederlag i mark eller pengar. Sädan marköverföring kan innebära antingen omarrondering eller storleksförändring. Ett särskilt fall av fas­tighetsreglering i storleksrationaliserande syfte är inlösen. Fastighetsreg­lering kan också innefatta bildande av samfällighet, t. ex. gemensamhets­skog, och bildande av servitut.

För varje fastighet som nybildas eller ombildas mäste vissa villkor med hänsyn till allmänna intressen vara uppfyllda. 1 första hand gäUer ett krav all fastighetsbildning skall ske så att varje fastighet som nybildas eller ombildas blir varaktigt lämpad för sitt ändamål (3 kap. I §). Jordbmksfas­tighei skaU för att anses lämpad för sitt ändamål ha sådan storlek, samman­sättning och utformning att den medger tillfredsställande lönsamhet hos det företag som skall bedrivas pä fastigheten (3 kap. 5 § första stycket). Skogsbruksfastighet skall för att anses lämplig ha sådan storlek och ut­formning att den medger ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift (3 kap. 5 § andra stycket). Fastighetsbildning får äga rum utan hinder av de nu berörda lämplighetskraven om åtgärden innebär att fasUghetsindelningen förbättras och en mer ändamålsenlig indelning inte motverkas (3 kap. 9 §).

 

Prop. 1978/79:85                                                                    55

Bland övriga villkor med hänsyn till allmänna inlressen kan nämnas vissa särskilda regler lill skydd för jordbruksnäringen och skogsbmkel. Fastig-helsbildning som berör jordbruksfastighet får således äga rum bara om åtgärden är till övervägande nytta för jordbruksnäringen. Åsyftas med fastighetsbildningen att nybilda eller förbättra fastighei avsedd för annat ändamål än jordbruk, får åtgärden ske om den inte medför olägenhet av någon betydelse för jordbruksnäringen (3 kap. 6 §). Mark som är avsedd för skogsbruk får inte indelas på sådant sätt atl möjligheten alt ekonomiskt utnyttja skogen undergår försämring av någon betydelse (3 kap. 7 §).

De nämnda lämplighets- och skyddsreglerna skall vid tillämpningen ges en innebörd som står i överensstämmelse med den gällande jordbrukspoli­tiken. I della syfte skall samråd ske i behövlig utsträckning med lantbruks­nämnden.

Fastighetsbildningslagen innehåller bestämmelser om prövning vid fas­tighetsreglering med hänsyn till jordförvärvslagstiftning (5 kap. 20 §). Om faslighets graderingsvärde ökas i vissa fall, skall gällande inskränkningar i rälten atl förvärva fast egendom äga motsvarande tillämpning. Bestämmel­sen innebär att om förvärvstillstånd skulle fordras vid förvärv genom köp, skall frägan om tillstånd till ökningen underställas lantbruksnämnden. Un­derställning behövs dock bara om den faslighet som ökas är avsedd för jordbmk eller skogsbruk och det finns anledning anta alt egendomen kan med större fördel läggas till annan fastighet eller att tillstånd kan vägras enligt 4 § jordförvärvslagen.

Genom avslyckning avskiljs viss ägovidd från fastighei. Bestämmelser härom finns i 10 kap. fastigheisbildningslagen. Av betydelse i samman­hanget är också 3 § jordförvärvslagen som i huvudsak innebär följande.

Konstateras området vara avsett för jordbruk eller skogsbruk fär av­slyckning inte Ullålas utan att förrättningsmannen har underställt lant­bruksnämnden frågan om förvärvslillstånd. Sådan underställning får emel­lertid underlåtas om området skall sammanläggas med fastighet som för­värvaren redan äger och anledning inte finns till antagande atl området kan med större fördel läggas till annan fastighet eller att förvärvslillstånd skulle kunna vägras enligt 4 § jordförvärvslagen. Bestämmelsen innebär således att alla förvärv av områden som avstyckas för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk faller utanför jordförvärvslagen och att dessutom vissa förvärv för jordbruk eller skogsbruk också faller utanför kravet pä pröv­ning enligt jordförvärvslagen.

 

Prop. 1978/79:85                                                                 .56

Bilaga 2

Sammanfattning av utredningens förslag

Förvärv av jordbruksfastigheter har under hela efterkrigstiden reglerats genom särskild lagstiftning. Nu gällande lag irädde i kraft den 1 juli 1965. Den syfiar främst till all hindra förvärv som motverkar statens insatser till stöd för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering. Lagen skall vidare skydda etablering och vidareutveckling av sådana jordbruks- och skogs­bruksföretag vilkas tillkomst staten enligt gällande jordpoliiiska riktlinjer stöder ekonomiski. Den syfiar också till att ge visst förelräde till förvärv av jord och skog åt företagare som pä ett från samhällelig synpunkt rationellt sätl kan tillgodogöra sig jordbruks- och skogsprodukter.

Under senare år har utvecklingen inneburit alt allt färre lantbruksföretag bjudits ut på den öppna marknaden och antalet ansökningar om förvärvs­lillstånd har minskat. Samtidigt har släktförvärven, som ligger uianför lagens kontroll, ökat.

Om inga åtgärder vidtas kommer enligt utredningens bedömning den nuvarande utvecklingen pä fastighetsmarknaden att fortsätla och allt mer mark kommer att ägas av personer med annan yrkesverksamhet än jord­bruk och skogsbruk. Angelägen strukturrationalisering kommer härigenom också att försvåras eller rent av förhindras.

I prop. 1977/78:19 om nya riktlinjer för jordbrukspolitiken, m. m. fram­hålls bl.a. atl den statliga rationaliseringspolitiken bör ha som utgångs­punkt atl familjelantbruket skall vara den dominerande företagsformen och att ett huvudsyfte med den statliga ralionaliseringspoliliken därför bör vara att främja uppbyggandet och vidmakthållandet av rationella familjeföretag. Samma utgångspunkt återfinns i utredningsdirektiven. Enligt dessa skall jordförvärvslagstiftningen inriktas på att familjelantbruket skall vara den dominerande företagsformen.

Enligt utredningens mening bör jordförvärvslagen utformas så att vid prövning av frågor om förvärvstillslånd behovet av rationella företag inom jordbruket, skogsbruket och trädgårdsnäringen (lantbruksföretag) skall särskilt beaktas.

För alt tillgängen pä mark för aktiva lantbrukare skall tryggas behöver lagens tillämpningsområde vidgas. Utredningen föreslår därför att släkt­skapsundantaget inskränkes till alt gälla de som är närmast arvsberätti­gade, dvs. make och avkomling. Härigenom avskaffas den nuvarande tillståndsfriheten för syskon, syskons avkomling och makes avkomling.

Statens och kyrkans förvärv och överlåtelser samt kommuns förvärv är i nu gällande jordförvärvslag undantagna från prövning enligt jordförvärvs­lagen. För att fä en bättre samordning och kontroll över den mark som även i fortsättningen skall användas för jordbruks- och skogsbmksändamål föreslår utredningen att lagens tillämpningsområde vidgas till att omfatta förvärv som görs av statens affärsdrivande verk, kyrkan och kommun. Utredningen föreslår vidare att kommun skall lämnas tillstånd till förvärv för ändamål som avses i förköpslagen. Beträffande kommun görs det un­dantaget att förvärvstillstånd ej behövs om kommun utövar förköpsrätt enligt förköpslagen (1967:868) och ej heller när kommun förvärvar mark av staten.

Av samordningsskäl föreslås också att statens och kyrkans överlåtelser

 

Prop. 1978/79:85                                                                   57

av jordbruksfastighet blir föremål för prövning enligt jordförvärvslagen. Självfallet bör dock överlåtelser genom lantbruksnämnderna vara undan­tagna sådan prövning.

I nuvarande lag görs undantag från förvärvsplikten för förvärv som sker genom inrop på exekutiv auktion. Då antalet exekutiva försäljningar är få föreslår utredningen att undantaget avskaffas.

Priserna på lantbruksföretag har stigit kraftigt under senare år. Prissteg­ringen har varit starkare än den allmänna prisutvecklingen och köpeskil­lingarna överstiger inte sällan avkastningsvärdet. Detta försvårar för per­soner som vill ägna sig åt lantbruk alt etablera sig som egna företagare.

Vid tillämpningen av den nuvarande jordförvärvslagen sker i praxis viss kontroll av priset vid förvärven. Möjligheterna är dock begränsade bl. a. pä grund av att bestämmelserna härom ej är tillämpliga på alla förvärv. Ulredningen föreslår att tillståndsmyndigheten alltid skall pröva köpeskil­lingens skälighet. Förvärvstillslånd skall därför vägras om köpeskillingen eller annat vederlag inte endast obetydligt överstiger egendomens värde med hänsyn särskilt till dess avkastning.

Då de utvecklade och utvecklingsbara lantbruksföretagen i första hand bör förbehållas personer som avser att aktivt ägna sig ät lantbruk föreslår utredningen att tillstånd skall vägras i fråga om förvärv som huvudsakligen sker för kapitalplacering. Föreligger särskilda skäl skall sådana förvärv i vissa fall kunna tillålas.

I jordbrukspolitiken läggs vikt vid atl staten skall främja lantbmkets rationalisering och 1972 års jordbruksutredning understryker behovet av fortsatt medverkan från statens sida. Jordförvärvsulredningen finner det därför uppenbart att jordförvärvslagen även i fortsättningen bör innehålla en beslämmelse som direkl främjar storleksrationalisering och arron-deringsförbättring av lantbruksföretagen. Utredningen anser att bestäm­melsen bör utformas så att förvärvstillstånd skall vägras, om egendomen behövs för lantbrukets rationalisering. Bestämmelsen skall medverka till atl förbättra produktionsförhållandena genom atl förhindra olämpliga för­värv. Tillämpningen av bestämmelsen mäste anpassas efter utvecklingen inom jord- och skogsbruket. Vid ett konkurrensförhållande bör de utveck­lingsbara lantbruksföretagen ges företräde framför de redan utvecklade.

Bestämmelserna i nuvarande jordförvärvslag utgör inte hinder för ägare lill utvecklade och utvecklingsbara lantbmksföretag aU få tillstånd till förvärv av närbelägna företag av samma kategori. Detta har enligt utred­ningens mening i många fall försvårat för andra jordbrukare atl konkurrera om salubjudna familjeföretag genom att etablerade jordbrukare med bättre ekonomiska förutsättningar har haft möjlighet att förvärva företag som lillskotl till redan ägda företag.

Då del från bl. a. regional- och befolkningspolitiska synpunkter kan vara ett allmänt intresse att kunna förhindra detta föreslår utredningen att förvärvstillstånd skall vägras om förvärvet kan antagas medföra att två eller flera utvecklade eller utvecklingsbara lantbruksföretag, som bör bestå som självständiga enheter, förs samman lill en enhet. Om särskilda skäl föreligger bör dock förvärvstillstånd få lämnas.

Utredningen föreslår vidare en bestämmelse som innebär att uppdelning av utvecklade och utvecklingsbara företag i regel skall kunna förhindras vare sig det gäller hel registerfastighet eller del av fastighei.

KombinaUonen jordbruk-skogsbruk medför betydande fördelar och ut­redningen anser det angeläget att de kombinationseffekter dessa företag kan erbjuda tas till vara i rationaliseringsverksamheten. Mol bakgmnden

 

Prop. 1978/79:85                                                     58

bl. a. härav finner utredningen att jordförvärvslagen bör utformas så att de kombinerade jord- och skogsbruksföretagen kan utöka sina innehav av skogsmark där detta är önskvärt från jordbrukspolitisk eller regionalpoli-'tisk synpunki. Sådana tillskottsförvärv fär alltsä förelräde framför de skogsförädlande företagens behov. I vissa bygder är det vidare av regional­politiska och befolkningspolitiska skäl angeläget atl vid förvärv av skogs­bruksföretag ge företräde ät brukare, bosatta på orten, framför de skogs­förädlande företagen. Några bärande invändningar finns dock enligt utred­ningens mening inte mot att låta de skogsförädlande företagen förvärva skogsmark som inte erfordras för de enskilda brukarnas behov.

Utredningen föreslår inte något ovillkorligt förbud för juridiska personer att förvärva mark. Lagen föreslås i stället bli utformad så atl juridiska personer får ges förvärvstillstånd om vissa skäl föreligger.

Ett sådant skäl är att den juridiska personen avstår redan ägd egendom som är av betydelse för lantbrukets rationalisering. Att fortsalt bytesverk­samhet främst i fråga om skogsmark kommer till stånd anser utredningen vara ett allmänt intresse, eftersom härigenom en rationell fastighetsindel­ning av skogsmark mellan olika ägarkategorier kan främjas. Förvärv av enklaver och mindre arronderingsförvärv är ett annal skäl för att ge för-värvstillstånd. Ett tredje skäl är det ovan omnämnda förhällandet att förvärvet huvudsakligen avser skogsmark som med hänsyn till förhållan­dena på orten inte bör ägas och brukas av brukare som är bosatta på orten. 1 övrigt föreslås att juridisk person får förvärva mark när förvärvet avser fastighet som är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk eller när andra särskilda skäl föreligger.

En förutsättning för att lämna enskild person förvärvslillstånd i fråga om utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksförelag bör enligt utredningens mening vara att vederbörande dels kommer att bosätta sig på egendomen eller yrkesmässigt bmka den och dels alt vederbörande har teoretisk utbildning och/eller prakUsk erfarenhet av ett lantbruks skötsel. Om så inte är fallet kan detta vara skäl för att förvärvstillslånd vägras.

Det finns som regel inte möjligheter atl i de utpräglade glesbygderna bygga upp heltidsföretag av typ utvecklade eller utvecklingsbara lant­bmksföretag. Sysselsättningen inom lantbruket utgör i stället ofta basen för eller ett komplement till annan verksamhet. Det är enligt utredningens mening angeläget att i dessa bygder kunna förbehålla begränsat utveck­lingsbara och icke utvecklingsbara företag ät de i orten bosatta brukarna. Det behövs därför en regionalpolitisk bestämmelse av angiven innebörd.

Utredningen föreslår även en regionalpolitisk bestämmelse som gör det möjligt att vägra tillstånd till förvärv av företag om detta behövs som tillskott till ett ej utvecklingsbart eller begränsat utvecklingsbart lantbruks­företag.

Nu gällande jordförvärvslag innehåller inte nägon bestämmelse som gör det möjligt för tillståndsmyndigheten att uppställa som villkor för tillstånd att förvärvaren bosätter sig på egendomen och själv bmkar den. För all i möjligaste mån komma ifrån de antaganden som därför måste göras i fråga om förvärvarens avsikt med förvärvel bör krav kunna uppställas på atl bosättning och brukning skall ske under viss lid framöver. Ulredningen föreslår därför att Ullståndsmyndigheten ges möjlighet att uppställa villkor om bosättning och/eller brukning efter prövning av omständigheterna i det enskilda fallet. Åläggandet bör omfatta en tid av fem är.

Om förvärvaren inte fullgör sina skyldigheter enligt åläggandet, föreslår utredningen att staten skall få möjlighet alt lösa egendomen, såvida detta inte är obilligt.

 

Prop. 1978/79:85                                                                   59

Vidare finner utredningen att nuvarande bestämmelser, som ger till­ståndsmyndigheten möjlighet att ålägga förvärvaren att förbättra produk­tionsförhållandena på förvärvsegendomen, har ell värde och därför bör behållas även i fortsättningen.

Blir köp ogiltigi på grund av att förvärvstillstånd har vägrats därför att egendomen behövs för rationaliseringsändamäl, är slalen enligi nuvarande lag skyldig atl fösa egendomen om säljaren begär del. Enligt utredningens mening bör lösenskyldigheten för stålen behållas när förvärvstillstånd vägras i fråga om egendom som behövs för lantbrukels rationalisering. Lösenskyldigheten bör vidare vidgas till att gälla även vid den föreslagna särskilda bestämmelsen av ralionaliseringskaraktär med regionalpoliliskl syfte.

Mol uiredningcns förslag har i fråga om släktskapsundanlagels räckvidd reservation avgetls av ledamoten Gunnar Johansson som ansett alt även syskon och föräldrar bort undantagas från tillståndsplikten.

 

Prop. 1978/79:85                                                                   60

Bilaga 3 Utredningens lagförslag

1    Förslag till Jordförvärvslag

Härigenom föreskrives följande.

Inledande bestämmelser

1 §    Förvärv genom köp, byte eller gåva av fast egendom, som är taxerad
som jordbruksfastighet, får ej ske utan särskilt tillstånd enligt denna lag.

Vad som sagts nu gäller även förvärv genom

1. tillskott till bolag eller förening,

2.    utdelning eller skifie från bolag eller förening,

3.    fusion enligt 14 kap. 1 eller 2 § aktiebolagslagen (1975: 1385),

4.    testamente.

2 §    Förvärvstillstånd enligt 1 § behövs ej

1.    om egendomen överlåtes genom lantbruksnämnden,

2.    om annan statlig myndighet än statens affärsdrivande verk är förvär­vare,

3.    om kommun förvärvar egendomen från staten eller utövar förköps­rätt enligt förköpslagen (1967:868),

4.    om egendomen förvärvas av kreditinrättning vilken enligt lag eller enligt reglemente eller bolagsordning, som regeringen har fastställt, är skyldig alt åter avyttra egendomen,

5.    i fall som avses i I § försia stycket, om förvärvaren är gift med överlåtaren och ej heller om förvärvaren eller, när makar förvärvar gemen­samt, en av dem är överlåtarens avkomling, allt under förutsättning atl överlåtaren ej är skyldig alt avyttra egendomen enligt 7 § lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m.,

6.    om förvärvel skall prövas enligt 1, 2 eller 4 § lagen om vissa inskränk­ningar i rätten att förvärva fast egendom m. m.,

7.    om egendomen ingår i stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk,

8.    om förvärvet omfattar sådant område som är avsett för annat ända­mål än jordbruk eller skogsbruk, eller egendomen utgör sådan fastighet som har nybildats för annat ändamål än jordbmk eller skogsbruk och som därefter ej har undergått taxering,

9.    om andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma taxeringsenhet hörande andel i fastigheten,

10.    i fall som avses i I § andra stycket 4, om förvärvaren är gift med
testator eller är hans avkomling eller är arvsberältigad efter testator enligt
lag.

 

Prop. 1978/79:85

Forvärvstillstånd

3   § Vid prövning av fråga om förvärvstillslånd skall behovei av ralio­nella förelag inom jordbruket, skogsbruket och trädgårdsnäringen (lant­bruksförelag) särskilt beakias.

4   §    Förvärvslillstånd skall vägras,

1.    om köpeskillingen eller annat vederlag ej endasl obetydligt översliger
egendomens värde med hänsyn särskilt till dess avkastning,

2.    om det kan antagas att förvärvet sker huvudsakligen för kapitalpla­
cering.

Om särskilda skäl föreligger, får förvärvstillstånd lämnas utan hinder av första siycket 2.

5 §    Förvärvstillstånd skall vägras,

1.   om egendomen behövs för lantbmkets rationalisering,

2.   om förvärvet kan antagas medföra atl tvä eller flera utvecklade eller ulvecklingsbara lantbruksföretag som bör bestå som självständiga enheter föres samman till en enhet,

3.   om förvärvet kan antagas medföra att utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksföretag delas upp och uppdelningen medför olägenhet av nägon betydelse för förelagel.

Om särskilda skäl föreligger, får förvärvstillstånd lämnas utan hinder av försia stycket.

6 §   Juridisk person får lämnas förvärvslillstånd endast om

1.   förvärvaren avstår egendom som är av belydelse för lantbmkets rationalisering av väsentligen samma storlek eller värde,

2.   förvärvet medför att egendom som redan tillhör förvärvaren blir mer ändamålsenlig,

3.   förvärvet huvudsakligen avser skogsmark som med hänsyn till förhål­landena i orten ej bör ägas och brukas av brukare som är bosatl på orten och förvärvaren driver industriell verksamhet för förädling av skogspro­dukter och kan antagas komma att varaktigt använda egendomens pro­dukter i rörelsen,

4.   egendomen är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk,

5.   andra särskilda skäl föreligger.

Första stycket gäller i tillämpliga delar i fråga om fysisk person som driver industriell verksamhet för förädling av skogsprodukter och kan antagas komma att varaktigt använda egendomens produkter i rörelsen.

7 § Fysisk person får vägras tillstånd till förvärv av egendom med ut­
vecklat eller utvecklingsbart lantbruksföretag,

1.   om det kan antagas att förvärvaren ej kommer att bosätta sig på egendomen eller yrkesmässigt bruka denna,

2.   om förvärvaren ej gör sannolikt att han har sådana yrkeskunskaper som behövs för att driva lantbruksföretaget.

8 § Om det är av särskild betydelse från regionalpolitisk synpunkt, får
tillstånd vägras till förvärv av egendom med ej utvecklingsbart eller be­
gränsat utvecklingsbart lantbruksföretag eller sådana företag med fiske,

1.   om företaget behövs som tillskott till annat sådant företag,

2.   om företaget behövs som komplement till annan sysselsättning för bmkare som är bosatt på orten.

 

Prop. 1978/79:85                                                                    62

9 §    Kommun skall utan hinder av 4-6 och 8§§ lämnas tillstånd till förvärv för ändamål som avses i 1 § förköpslagen (1967: 868).

Övriga bestämmelser

10   § Fråga om tillstånd enligt denna lag prövas av regeringen eller myn­dighet som regeringen bestämmer.

11   § Tillständsmyndigheten kan i beslut om förvärvstillslånd ålägga för­värvaren att vara bosatt på eller yrkesmässigt bruka egendomen under en tid av fem år.

Fullgör förvärvaren ej sin skyldighet enligt första stycket eller överlåter han egendomen innan den tid som föreskrivits har gäll till ända, får staten lösa egendomen, om det ej är obilligt.

12 § Tillslåndsmyndigheten kan i beslut om förvärvstillstånd ålägga för­
värvaren atl ansöka om sammanläggning av den egendom som avses med
förvärvet med annan egendom eller att vid vite vidtaga åtgärd för förbätt­
ring av egendomen.

Sökes ej sammanläggning i fall som avses i första stycket, får tillständs­myndigheten förelägga förvärvaren vite.

Har åläggande enligt första stycket givits och övergår egendomen lill ny ägare, gäller åläggandet i stället denne. Vite som har förelagts med stöd av första eller andra stycket gäller ej mot den nye ägaren, men tillståndsmyn­digheten får sätta ut vite för denne.

13   § Förvärvstillstånd skall sökas inom tre mänader från det fånget sked­de. Vad som sagts nu gäller ej, om frågan om förvärvstillstånd enligt 10 kap. 3§ andra stycket fasUghetsbildningslagen (1970:988) skall understäl­las tillståndsmyndigheten av fastighetsbildningsmyndigheten.

14   § Göres ej ansökan om förvärvstillstånd inom föreskriven Ud och pä föreskrivet sätl eller vägras förvärvstillstånd, är fånget ogilUgt.

Har lagfart meddelats i strid mot 20 kap. 6§ 8 eller 7§ II jordabalken, äger första stycket ej tillämpning på fånget.

15 § Blir köp ogiltigt Ull följd av alt förvärvslillstånd vägras enligt 5 § 1
eller 8 § I är staten skyldig lösa egendomen till det pris köparen har utfäst,
om säljaren yrkar det. Yrkande om inlösen skall framställas inom tre
månader efter det avslagsbeslutet har vunnit laga kraft.

Skyldighet att lösa egendomen enligt första stycket föreligger ej om egendomens värde har minskat eller andra särskilda skäl föreligger.

16 § Talan om inlösen enligt 11 § skall väckas vid fastighetsdomstolen. I
fråga om sådan inlösen gäller i övrigt expropriationslagen (1972:719) i
tillämpliga delar. Bestämmelsema i 4 kap. 3 § expropriationslagen äger
lillämpning i fråga om värdeökning som har ägt rum under tiden från dagen
tio är före del talan väcktes vid domstol.

1. Denna lag träder i kraft den I januari  1979 då jordförvärvslagen (1965:290) skall upphöra att gälla.

 

Prop. 1978/79:85

63

2.    Lagen äger ej tillämpning på förvärv eller ansökan om förvärvstill­stånd som har skett före den 1 januari 1979.

3.    Lagen äger ej tillämpning, om egendomen utgör fideikommiss eller ingår i fideikommissbo under avveckling och förvärvet sker genom tillskott i samband med teckning av aktier.

4.    Bestämmelsen i 16 § om tillämpningen av 4 kap. 3 § expropriationsla­gen (1972:719) gäller ej i fräga om värdeökning som har ägt rum före utgången av juni 1971.

2   Förslag till

Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

Härigenom föreskrives att 5 kap. 20 § och 10 kap. 3 § fastighetsbildnings­lagen (1970:988)' Kil)ia nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 kap. 20 S

Om faslighets graderingsvärde ökas med tillämpning av 18 § första stycket 3, skall i lag eller annan för­fattning föreskrivna inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom äga motsvarande tillämpning. Skul­le tillstånd eller annan prövning av myndighet fordras vid förvärv ge­nom köp, skall frågan om tillstånd till ökningen underställas myndig­heten. Underställning med hånsyn till jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290) behövs dock endast om den fastighet som ökas är av­sedd för jordbruk eller skogsbruk och det finns anledning antaga att egendomen kan med större fördel läggas till annan fastighet eller att tiUstånd kan vågras enligt 4 § jord­förvärvslagen.

Om fastighets graderingsvärde ökas med tillämpning av 18 § första siycket 3, skall i lag eller annan för­fattning föreskrivna inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom äga motsvarande tillämpning. Skul­le Ullständ eller annan prövning av myndighet fordras vid förvärv ge­nom köp, skall frägan om tillstånd till ökningen underställas myndig­heten.

10 kap.

3 §

Avslyckning från fastighet som besväras av tomträtt får ske endast om fastighetsägaren och tomträlts­havaren sluUt avtal om inskränk­ning av området för tomträtten till

Avslyckning från fastighet som besväras av tomträtt får ske endast om fastighetsägaren och tomträtts-havaren slutit avtal om inskränk­ning av området för tomträtten Ull

' Lagen omtryckt 1971: 1035.

 

Prop. 1978/79:85

Nuvarande lydelse

alt avse en av slyckningsdelarna och ansökan om inskrivning av av­talet förklarats vilande enbart i av­vaktan på fastighetsbildning.

64

Föreslagen lydelse

atl avse en av slyckningsdelarna och ansökan om inskrivning av av­talet förklarats vilande enbart i av­vaktan på fåsligheisbildning.

Avser avslyckning område för jordbruk etter skogsbruk och har området kommit i sårskild ägares hand genom jång. som skutte kräva förvärvstillstånd enligt jordför­värvslagen (1978:000). får av-styckning ej ske utan all frågan om förvårvstiUstånd har understäUts tltlslånåsmynålghelen.

Denna lag träder i kraft den I januari 1979.

 

Prop. 1978/79:85                                                                  65

Bilaga 4

Sammanställning av remissyttrandena, upprättad inom Jordbruks­departementet

Allmänt

De flesta remissinstanserna godtar huvudprinciperna i förslaget. Till dessa remissinstanser hör lanlbruksstyrelsen, flertalet länsstyrelser, Fa­miljejordbrukarnas riksförbund. Hushållningssällskapens förbund, Lands­iingsförbundei och LRF. Flera av remissinstanserna föreslår dock förtydli­ganden och modifieringar av förslagen i vissa enskilda frågor.

Lantbruksstyrelsen anför alt marknadsfömtsältningarna för handeln med jordbruksfasligheler i vissa avseenden har blivit väsentligt annorlunda än vad som antogs vid tillkomsten av 1965 års jordförvärvslag. De mest karakteristiska dragen i utvecklingen är ett minskande utbud av jordbruks­fasligheler på den öppna marknaden och en kraftigt stigande prisnivå. Utvecklingen har också medfört atl en allt mindre andel av överlåtelserna blir föremål för prövning enligt jordförvärvslagen beroende främst pä släklskapsundanlagel i nuvarande lag. Som en följd av denna uiveckling har möjlighelerna att uppnå lagens syfte, vilkel främst är atl hindra mark­förvärv som motverkar statens insaiser lill slöd för jordbrukets och skogs­bmkets rationalisering, blivit allt mindre. Möjlighelerna alt med nuvarande jordförvärvslag motverka en för såväl lantbruksnäringen som konsumen­terna skadlig prisstegring på lantbruksföretag är vidare enligt lanlbruks­styrelsens mening alltför smä. Behovei av en översyn av jordförvärvslagen är med hänsyn lill della påtagligt. Lantbruksstyrelsen understryker vidare behovet av en fortsatt areell strukturralionalisering. Jordförvärvslagen bör därför, liksom hiltills, i försia hand syfta till alt främja uppbyggnaden av rationella företag inom jord- och skogsbruket samt vidmakthålla sädana företag. Därigenom skapas förutsättningar atl framställa jordbrukspro­dukter till rimliga koslnader och samtidigt uppnå inkomsimålet för de i jordbruket yrkesverksamma. I enlighet med riksdagens beslut bör utgångs­punkten därvid vara att familjelantbruket skall vara den dominerande företagsformen, anför styrelsen.

LRF delar utredningens uppfattning, atl den yrkeskunnige förvärvaren, som har för avsikl att bosätta sig på och själv bruka förvärvsegendomen, bör ges företräde vid förvärv av familjelantbruk. Familjelantbruken finns lill sior del i gruppen ulvecklade och utvecklingsbara lantbruksföretag, där huvuddelen utgörs av de utvecklingsbara. Ett av huvudsyftena med jord­förvärvslagsiifiningen blir således all dessa förelag i försia hand skall förbehållas personer som avser att ägna sig ät aktivt lantbruk. Som förul­säiining för förvärvslillslånd bör därvid kunna ställas vissa krav på yrkes­kunnande och på bosällning och brukning. LRF delar vidare utredningens uppfattning atl ett andra huvudsyfte med lagstiftningen bör vara alt främja anpassningen och utvecklingen av förelagen. Därför skall även fortsätt­ningsvis förvärvstillslånd kunna vägras om egendomen behövs för lantbru­kets rationalisering. LRF delar också utredningens uppfattning, att lagens lillämpningsområde bör vidgas för att tillgängen på mark för personer som aktivt ägnar sig åt lantbruk skall tryggas. Utredningens uppfattning, att prisets skälighet skall prövas i jordförvärvsärenden delas av LRF. Förbun­det välkomnar vidare, all ulredningen föreslår ändring av vissa förädlings-5    Riksdagen 1978179.1 saml. Nr 85

 

Prop. 1978/79:85                                                                    66

och distributionsföretags prioriterade ställning och atl särskilda bestäm­melser i regionalpoliliskl syfte föreslås. LRF uttalar vidare sin positiva syn i huvudsak på utredningens förslag.

Länsstyrelsen 1 Ålvsborgs län erinrarom att nu gällande jordförvärvslag, som Irädde i kraft den 1 juli 1965, har tre huvudsyften. Den skall hindra förvärv som motverkar jord- och skogsbrukels rationalisering, den skall skydda etablering och vidareutveckling av ulvecklade och utvecklingsbara familjeföretag, den skall också ge ett visst företräde till förvärv av jord och skog ät företagare som rationellt kan tillgodogöra sig jordbruks- och skogs­produkter. 1 det nu reviderade förslaget lill lagstiftning kvarstår de båda försia huvudsyftena med den skillnaden att skyddet av familjeföretagen förslärkts. Däremot har förädlingsföretagens (t.ex. skogsbolagens) priori­terade ställning tagits bort. Denna nya inriktning står i överensstämmelse med riktlinjerna för den nya jordbrukspolitiken att familjelantbruket skall vara den dominerande förelagsformen och förbehållas personer som avser alt ägna sig åt aktivt lantbruk. Länsstyrelsen anser alt den långsiktiga målsättningen för en jordförvärvslagsliftning bör vara all främja utveck­lingen av rationella jord- och skogsbruksföretag och att prioritera förvär­vare som har förutsättningar att pä bästa sätl tillvarata markens produk­tionsförmåga. Utredningens förslag tillgodoser denna målsättning.

Liknande synpunkter framförs av andra remissinstanser.

Kritiska eller negativa till förslaget är domänverket, länsstyrelsen i Väslmanlands län, KF och SISU som anser alt den nuvarande lagen behöver ändras endasl på några punkter men i övrigt kan behällas oföränd­rad. Till stöd för denna ståndpunkt anförs i huvudsak att den nya lagen enligt utredningens förslag kommer atl få ett tillämpningsområde som endast är obetydligt större än den nuvarande lagens och atl förslaget, särskilt bestämmelserna i fräga om juridiska personers förvärv, snarasi innebär en försämring i förhållande till vad som gäller i dag.

Även de remissinstanser som är i huvudsak positiva till förslaget betonar ganska allmänt att jordförvärvslagen även i fortsättningen kommer att ha en begränsad räckvidd. Man delar därför utredningens uppfattning att ytterligare utredningar bör företas, bl.a. av konsekvenserna av en till­ståndsprövning av vissa arv. Från nägra häll föreslås att en sådan under­sökning bör avse möjligheterna att lillslåndspröva samtliga släktförvärv, oavsett om de sker genom arv eller ej. Remissinstanserna förordar också utredning av möjligheterna atl begränsa dödsbons möjligheter att inneha lantbruksföretag under längre tid och av ändring av skattelagstiftningen, så att denna inte gynnar ägandet av sädana lantbruksföretag som saknar betydelse för ägarens försörjning. Det framhålls vidare att dessa undersök­ningar är angelägna och atl del är av vikt atl de utförs skyndsamt.

Förvärv genom köp, byte och gåva m. m.

Förslaget att lagen enligt huvudregeln även i fortsättningen skall vara tillämplig på förvärv av fast egendom, som är taxerad som jordbruksfas­tighet, när förvärvet sker genom köp, byte, gåva, tillskott till bolag eller förening, utdelning eller skifte frän bolag eller förening och fusion enligt aktiebolagslagen lämnas utan erinran av remissinstanserna.

Med hänsyn till behovet av att vidga jordförvärvslagens tillämpningsom­råde och angelägenheten av att ge lagen en sädan utformning att den inte kan kringgås, borde förvärv av aktie i en- och fåmansbolag enligt lant-bruksstyretsen i och för sig vara tillståndsplikUgt på samma sätl som gäller

 

Prop. 1978/79:85                                                                   67

för förvärv av aktie i bolag som äger hyresfastighet enligi lagen (1975: 1132) om förvärv av hyresfaslighel m. m. Med hänsyn till de praktiska svårighe­terna och de övriga skäl utredningen anfört kan slyrelsen dock tillstyrka atl sådan tillsiåndspliki inte införs nu. Vid en eventuell ökad tendens atl ulnyllja denna möjlighel all kringgå jordförvärvslagen bör emellertid en komplettering av lagstiftningen ske, varvid de praktiska frågor som sam­manhänger med prövning av aklieöverlålelse i en- och fåmansbolag först bör uiredas, anför styrelsen. Liknande synpunkter framförs av LRF. Låns­styrelsen I Västmanlands tån föreslår dock atl sådana förvärv skall vara lillslåndspliktiga.

Utredningens uppfattning att det inte är nödvändigi att förvärv av andel i dödsbo, som äger jordbruksfastighet underkastas tillsiåndspliki enligt den nya lagen kritiseras av vissa remissinstanser.

Lantbruksstyrelsen förordar således att tillständsplikt för sådant förvärv införs och anför atl utredningens ställningslagande synes innebära att det skall ankomma på inskrivningsmyndigheten att vid prövning av ansökan om lagfart bedöma om fånget kan godias. Styrelsen erinrar om alt fall har förekommit under senare tid då lagfart har beviljats på grund av arvskiftes­handling, trots atl ansökan om förvärvstillstånd avslagits. Nära hälften av lantbruksnämnderna har enligt styrelsen förordat atl tillsiåndspliki införs för ifrågavarande förvärv. Lantbmksstyrelsen anser det olämpligt att an­svaret för denna tillåtlighelsprövning skall åvila annan myndighei än den ordinarie tillslåndsmyndigheten. Enligt styrelsens mening bör därför för­värv av jordbruksfastighet genom arvskifte, varvid ej arvsberältigad an-delsförvärvare tillskiftas fastigheten, prövas enligt jordförvärvslagen. Sty­relsen framhåller samtidigt alt även om lillslåndspliki införs i enlighet med vad nyss föreslagits, kvarstår möjligheten för ej arvsberältigad person att genom förvärv av samtliga andelar i dödsbo som äger jordbruksfastighet få dispositionsrätt över fastigheten utan förvärvstillslånd.

LRF intar samma ståndpunkt som lanlbruksstyrelsen och ifrågasätter starkt om den av utredningen angivna allmänna principen om arvskiftens ogiltighet utgör ett tillräckligt skydd mot metoden att genom förvärv av andel i dödsbo med efterföljande arvskifte förvärva jordbruksfastighet. I sådana fall där dödsbo innehar också annan egendom än jordbruksfastighet lorde inskrivningsdomaren i praktiken ha mycket små möjligheter att vägra lagfart. LRF framhåller vidare att, även om vissa förvärv genom arvskifte läggs under jordförvärvslagens tillståndsplikt, sä har problemet med förvärv av jordbruksfastighet genom förvärv av samtliga andelar i dödsbo ändå inte undanröjts. LRF fömtsätter atl förvärv av jordbruksfas­tighet genom förvärv av andelar i dödsbon eller arvskifte skall prövas enligt jordförvärvslagen.

Länsstyrelserna i Gotlands, Hatlands, Jämttands, Södermantands och Västerbottens tån framför liknande synpunkier och förordar lillslåndspliki för ifrågavarande förvärv.

Lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, LRF, flera länsstyrelser, Hushåll­ningssällskapens förbund och Landstingsförbundet är i princip positiva också till förslaget att vissa förvärv genom testamente skall tillståndsprö-vas.

Lantbruksstyrelsen och nägra andra remissinstanser anser dock att del är nödvändigi med en precisering av tidpunkten när ansökan om tillstånd skall göras och av följderna av underlåtenhet att söka tillstånd inom före­skriven Ud och av avslag på ansökan. Enligt styrelsens mening bör vidare reglerna utformas så att förmånstagaren tillförsäkras ett legat motsvarande den testamenterade fastighetens värde, om förvärvslillstånd vägras.

 

Prop. 1978/79:85                                                                   68

Även LRF föreslår viss modifiering av utredningens förslag. Om den blivande jordförvärvslagen kommer atl innefatta en inskränkning i lill­siåndsfrihelen, kan delta förhällande komma atl medföra atl en testa­mentstagare inte får den jordbruksfastighet som testamentet tillerkänner honom. LRF förutsätter atl delta förhållande inie får lill följd a» tesla­menlsiagaren i något fall går miste om del ekonomiska värdel av fastighe­ten. Möjligen kan frågan lösas genom all staten inlöser fastigheten om förvärvstillstånd vägras. LRF förutsätter atl frågan får sin lösning i del fortsatia lagstiftningsarbetet. LRF delar vidare utredningens uppfattning all omfattningen av lillsiåndsfrihelen skall vara lika vid arv och vid lesta-mente. Ett motsatt förhällande skulle kunna komma atl medföra problem i rällslillämpningen. En lestamenlslagare kan således även vara närmaste arvtagare till testalor, vilket väcker frägan om han vid tillämpningen av jordförvärvslagen skall anses ha förvärvai fasligheten genom arv eller testamente.

Länsstyrelsen i Malmöhus län vill gä längre än utredningen och ifråga­sätter om inte alla förvärv genom testamente bör tillståndsprövas.

Kammarkollegiel avstyrker förslaget all förvärv genom testamenten i vissa fall skall prövas enligt lagen och anser alt del från civilrältslig synpunkt finns åtskilligt att invända mot de föreslagna reglerna och beto­nar viklen av atl dessa övervägs ytterligare. Även bankinspektionen av­styrker förslaget. Nägon undersökning av omfattningen av dylika förvärv synes inte ha gjorts, anför inspektionen. Till försvar för ett sådant ingrepp i teslamenlsfriheten hänvisar utredningen endasl till 12 kap. 12 § ärvdabal­ken enligi vilken förvärv genom legal som innebär atl vissl område kom­mer i särskild ägares hand är gilligl bara om fåsligheisbildning sker i överensstämmelse med legatel i viss angiven ordning. Bestämmelsen är avsedd all förhindra irreguljär fastighetsbildning i ett specialfall och har inte samma övergripande räckvidd som ell allmänt krav på atl teslamenta­riska förvärv skall vara underkastade förvärvsUllstånd enligt jordförvärvs­lagen. För de situationer då tillstånd lill förvärv genom testamente har vägrats hänvisar ulredningen lill de allmänna reglerna på arvslagstift­ningens område som blir tillämpliga när testamente inte kan verkställas. Dessa regler innebäratt del leslamentariska förordnandet blir utan verkan, om inte med hänsyn till förordnandets syfte och övriga omständigheter annal får anses följa av förordnandet. Inspektionen finner atl förslaget i denna del innebär ett så väsentligt ingrepp i lestamentslagstiftningen att del inte bör genomföras utan ytteriigare överväganden med särskilt beak­tande av de leslamenlsrältsliga konsekvenserna. Förslaget avstyrks alltså i denna del.

Statens förvärv och överlåtelser

Utredningens förslag om införandet av lillslåndspliki för vissa statliga förvärv och överlåtelser tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet av de remissinstanser som tar upp frågan. Till dessa remissinstanser hör lunthruksstyretsen, skogsstyrelsen, domänverket. länsstyrelserna i Ble­kinge, Gotlands, Jönköpings. Kalmar, Kopparbergs, Malmöhus, Söder­manlands, Västerbottens, Ålvsborgs, Örebro och Östergötlands tån, Fa-miljejordbrukarnas riksförbund. Hushållningssällskapens förbund, LO, Landstingsförbundet, LRF, SISU, kommunförbundet, lantarbetareför­bundet och Sågverkens råvaruförening.

Luntbruksstyretsen har ingenting atl erinra mot att tillständsplikt införs

 

Prop. 1978/79:85                                                                    69

för statens affärsdrivande verk enligt utredningens förslag. Ändringen fär anses vara av i huvudsak formell karaktär med syfte atl medföra en enhetlig prövning för olika slag av förvärvare. Genom samråd mellan berörda statliga verk och lantbruksnämnden i samband med planerade förvärv bör enligt slyrelsen en tillståndsprövning inte bli mer komplicerad än del nuvarande administrativa förfarandet. Övriga statliga förvärv av jordbruksfastighet för t.ex. skjutfålt, naturvärdsändamål, motorvägar m.m. kommer enligt utredningens förslag atl liksom hittills falla utanför jordförvärvslagens tillämpningsområde. Sådana förvärv, vilka ofta omfat­tar betydande arealer, kommer dock liksom f. n. all prövas i annan ord­ning, varvid olika samhällsintressen - bl. a. jord- och skogsbrukets inlres­sen - vägs samman. Länsstyrelsen i Kalmar tån framhåller atl förslaget har vissa fördelar ur mera strikt handläggningssynpunkt och länsstyrelsen har därför ingen erinran mol del. 1 fråga om de undanlag som föreslås för förvärv av annan statlig myndighei än affärsdrivande verk kan man där­emot enligt länsstyrelsen ställa sig tveksam. Utredningen har inte anfört några andra skäl för sitt förslag på denna punkt än att dessa förvärv har liten omfattning. Dessa skäl har emellertid inte hindrat utredningen atl föreslå ändringar i fastighetsbildningslagen för att uppnå en mera strikt och enhetlig prövning. Pä samma sätt kunde man nu enligt länsstyrelsen tycka atl förvärv av annan slallig myndighei än siaiens affärsdrivande verk skulle prövas i vanlig ordning. Även länsstyrelsen i Södermanlands lån underslryker att förslagei har fördelar från såväl bedömnings- som hand­läggningssynpunkt. Även om man på administrativ väg kan nå i huvudsak samma resultat finns det enligt länsstyrelsens mening inga skäl som här skulle motivera avsteg från tillståndsprövning enligt samma grunder som gäller för andra förvärvare. Landstingsförbundet konstaterar atl den utvid­gade lillslåndspliki som utredningen föreslär ligger helt i linje med de övergripande motiven för en ändring av jordförvärvslagen. Bärande skäl att molsäila sig förslagei saknas därför enligt förbundet. LRF tillstyrker för­slaget. Införs lillslåndspliki för förvärv som görs av de affärsdrivande verken uppnäs å ena sidan att de från jordbrukspolitisk synpunkt betydel­sefulla förvärven kommer att prövas och å andra sidan att förvärven från övriga statliga verk faller utanför lagens räckvidd. Vidare delar LRF utred­ningens uppfattning atl samtliga överlåtelser från staten inkl. allmänna arvsfonden blir föremål för prövning. Särskilt värdefullt anser LRF det vara att försäljning av arvsfondsfastigheter härigenom kommer i samma läge som övriga förvärv. LRF finner det vidare självklart att överlåtelser genom lantbruksnämnderna undantas från lagstiftningen.

Kammarkollegiet, lånsstyrelserna i Norrbottens, Stockholms och Upp­sala län samt KF avstyrker förslaget.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner förslaget betänkligt frän principi­ell synpunki. Jordbrukets intressen bör enligt länsstyrelsens mening i erforderlig utsträckning beaktas genom samråd med lantbruksnämnden och formerna härför regleras i verksinstruktioner. Vid dessa samräd kan naturligtvis delade meningar uppkomma om lämpligheten att ta i anspråk viss jordbruksmark för de verksamheter som de statliga affärsdrivande verken skall ombesörja. Om denna intressekonflikt inte kan biläggas vid samrådet bör frägan hänskjutas till länsstyrelsen som bör göra intresseav­vägningen utifrån en samlad regionalpolitisk bedömning. Den samordning som skulle uppnås om utredningens förslag genomförs torde knappast ha nägon positiv elTekt pä struklurralionaliseringen.

Lånsstyrelsen i Stockholms län anför att lantbmksnämnden i länet föror-

 

Prop. 1978/79:85                                                                    70

dar ell administrativt förfarande - liknande del som nu gäller - varigenom pä enklasi möjliga sätt skall kunna göras en prövning av förvärvels för­enlighet med de jordbrukspolitiska reglerna. Länsstyrelsen delar lant­bruksnämndens uppfattning. Länsstyrelsen i Uppsala län anser atl den av ulredningen eftersträvade samordningen kan ske utan alt staten åläggs att ansöka om förvärvstillstånd. Länsstyrelsen avstyrker därför utredningens förslag i denna del och föreslår all del nuvarande undantaget för statens förvärv behälls.

KF konstaterar att man genom de föreslagna reglerna vinner en viss enhetlighet i bedömningen och atl del är positivt atl statens affärsdrivande verk jämställs med andra företag. Förslaget medför dock ett ökat admini­strativt förfarande. Enligt KF:s mening har utredningen inte styrkt att fördelarna överväger nackdelarna. KF vill därför inte tillstyrka förslaget i denna del.

Kammarkollegiet ställer sig kritiskt till förslaget och pekar pä konse­kvenserna vid försäljning av egendom som tillfallit allmänna arvsfonden. Ett förfarande enligt förslaget där en köpare, som genom beslut av länssty­relsen eller regeringen har förvärvai en arvsfondsfastighet, skall vara ivungen att ansöka om förvärvslillstånd hos lantbruksnämnd leder till två olika förvaltningsförfaranden - det ena enligt förordningen om försäljning av staten tillhörig fasl egendom m. m. och det andra enligt jordförvärvsla­gen. Ett sådant handläggningsförfarande är enligt kollegiet olämpligt och kan även beträffande arvsfondsfastighet leda till att regeringen kan fatta olika beslut rörande samma försäljning. Om man trots det ovan sagda inför bestämmelser om tillståndsprövning för förvärv av arvsfondsfastighet, bör ett sådant beslul föregås av förslag lill ändringar av den nuvarande för­säljningsordningen. Det torde dock enligi kollegiet vara svårt att finna ett annat förfarande som fyller samma förvaliningsrättsliga krav som del nuvarande. I detta förfarande är arvsfondens och jordbrukels inlressen förelrädda av jämställda myndigheter på så säll, atl konflikter dem emellan som de inte kan lösa själva skall underställas regeringens prövning.

Kommunala förvärv

Utredningens förslag att vissa kommunala förvärv skall vara underkas­tade prövning enligt jordförvärvslagen har föranlett delade meningar bland remissinstanserna. Till dem som ställer sig posiliva till förslaget hör lant­bruksstyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelserna I Gotlands, Jönköpings, Kalmar, Kristianstads, Stockholms, Södermanlands, Västerbottens och Ålvsborgs län. Familjelantbrukarnas riksförbund. Hushållningssällska­pens förbund, LRF, kommunförbundet, SISU och Sågverkens råvaruför­ening.

Lantbruksstyrelsen uppger atl flera av lantbruksnämnderna har framhål­lil att kommunerna har gjort relativt omfaitande markförvärv för annan användning än samhällsändamål. Flertalet av lantbruksnämnderna tillstyr­ker därför utredningens förslag. Även lanlbruksstyrelsen tillstyrker försla­get av de skäl utredningen anförl. Styrelsen framhåller vidare att det inte synes vara avsikten atl kräva mera ingående utredningar och detaljplaner som underlag för lantbruksnämndernas prövning. Genom den fysiska riksplaneringen och upprätlandel av kommunöversikler och markdisposi-tionsplaner har under senare år framtagits ett omfattande material som belyser bl. a. lokaliseringen av den mark som är av intresse för samhällsän­damål. Della material kan enligt styrelsen utgöra ett lämpligt hjälpmedel vid nämndernas prövning.

 

Prop. 1978/79:85                                                                   71

Länssiyrelsen i Gotlands lån säger sig ha övervägt om inte jordbruks­intresset skulle kunna tillgodoses på ett adminisirativi enkelt men ändå effektivt säll genom all kommun vid förvärv av jordbmksfaslighel gjordes obligatoriskt skyldig att samräda med lantbruksnämnden, varvid nämn­dens representant skulle ha rätt att kräva formell tillståndsprövning av förvärvet hos lantbruksnämnden. Länsstyrelsen pekar på atl en liknande lösning har valts i 23 § anläggningslagen i fråga om fastighetsbildningsmyn­dighets samråd med byggnadsnämnd. Vid övervägande av olika alternativa lösningar har länsstyrelsen emellertid inte funnit tillräckliga skäl atl frångå utredningens förslag. Lånsstyrelsen i Kristianstads lån delar utredningens uppfattning att del av hänsyn till bl. a. behovei av en bättre samordning av den jordpolitiska prövningen av olika kategorier förvärvares köp av mark är rimligt att kommunala förvärv av jordbruksfastigheter i princip skall prövas enligt jordförvärvslagen. Länsstyrelsen understryker emellertid atl kommunerna är beroende av all kunna föra en aktiv markpolitik i sam-hällsutbyggnaden och alt på ett tidigt stadium kunna förvärva den mark som behövs. Den överblick som fordras för alt kunna bedöma frågor om kommunernas behov av markförvärv kan enligt länsstyrelsen inte alltid förulsällas finnas hos lantbruksnämnderna. I sådana frågor bör lantbruks­nämnden därför regelmässigt inhämta yttrande från länsstyrelsen, som är högsia planmyndighet i länet. Den ståndpunkt som länsstyrelsen därvid intar bör lantbruksnämnden följa. Om länsstyrelsen och lantbruksnämn­den inte har samma uppfattning bör ärendet avgöras av regeringen. Även länsstyrelsen i Södermanlands lån förordar att lantbruksnämnden skall samråda med länsstyrelsen vid kommunala förvärv.

Behovet av en likartad jordpolitisk prövning av alla de offentliga förvär­ven understryks även av länsstyrelsen I Ålvsborgs tån.

LRF erinrar om alt kommun vid frivilliga förvärv för att tillgodose sådana ändamål som avses i I § förköpslagen skall meddelas förvärvstill­stånd enligt förslaget. LRF förutsätter alt kommunen endast får möjlighet att förvärva markområde som i sin helhet omgående erfordras för sådant ändamål. Enligt LRF synes utredningsförslaget innebära atl lantbruks­nämnderna inte utan prövning skall godta kommunens uppgift om alt ändamålet med det förvärvet är det av kommunen angivna. Det kan med hänsyn lill den möjlighel som föreligger för kommuninnevånare atl anföra kommunalbesvär över kommunens förvärvsbeslut förefalla tveksamt, om lantbruksnämnderna verkligen bör kunna pröva riktigheten av kommunens uppgifi om ändamålet med förvärvel närmare. Resultatet av en sådan prövning kan enligt LRF bli att frågan om ändamålet med kommunens förvärv (lälbebyggelseändamål) blir föremål för slutlig prövning i två in­stanser, nämligen hos regeringsrätten, då fråga är om kommunalbesvär, och hos regeringen, då fråga är om tillstånd enligt jordförvärvslagen. En sådan "kompetenstvist" måste undvikas. Förutsättningarna synes numera vara goda genom att lantbruksnämnderna skall medverka vid upprättandet av kommunala markanvändningsplaner. Vid markförvärvsärendets be­handling i kommunfullmäktige bör undantagslöst lantbruksnämndens ytt­rande över tänkt förvärv föreligga. LRF tillstyrker med dessa förtydligan­den utredningens förslag.

Kommunförbundet erinrar om alt i de kommunala uppgifterna bl.a. ingår att föra en aktiv markpolitik för att tillgodose samhällsbyggandets behov. Förbundet finner dock att övervägande skäl talar för att kommuna­la förvärv underställs tillståndsprövning i enlighet med utredningens för­slag. Detta är helt i linje med de övergripande motiven för en ändrad

 

Prop. 1978/79:85                                                                    72

jordförvärvslagsliftning och som även avser att gagna jordbruket som näringsgren inom kommunerna. Det kan dock enligt förbundel ifrågasättas om inte frågor om kommunala markförvärv bör underställas länsstyrelsen om lantbruksnämnden inte har biträtt kommunens framställning.

Lånsstyrelsen i Kalmar län, som finner det följdriktigt att kommunala förvärv prövas, ifrågasätter om inte ocksä kommuns förvärv frän staten borde tillståndsprövas.

Hovrätten för Övre Norrland ställer sig tveksam till förslaget och anför atl den föreslagna ordningen är principielll mindre lämplig. Antingen bör man kräva tillstånd för alla kommunala förvärv eller också hälla de kom­munala förvärven utanför förvärvslagens tillämpningsområde. Hovrätten kan inte finna några avgörande principiella invändningar mot någotdera alternalivet.

Länsstyrelsen i Stockholms län pekar på att utredningsförslaget inte innehåller någon beslämmelse om all prövningen av förvärvsUllstånd skall vila lill dess frågan om kommunens förköpsrält avgjorts. Enligt länsstyrel­sen är del lämpligt alt den nya lagen förses med en bestämmelse av denna innebörd. Samordningen kan lämpligen lösas på samma sätt som gäller i fråga om den nuvarande jordförvärvslagen och förköpslagen.

Länsstyrelserna 1 Blekinge, Gävleborgs, Göteborgs och Bohus, Hal­lands, Kopparbergs, Kronobergs, Norrbottens, Skaraborgs, Uppsala, Värmlands, Västernorrlands, Västmanlands, Örebro och Östergötlands tån, KF, LO, tantarbetareförbundet och Landstingsförbundet är negativa till förslaget.

Lånsstyrelsen i Uppsala tån avstyrker förslaget och föreslär att del nuvarande undantaget för bl.a. kommunala förvärv behålls. Enligt län.s­styrelsen i Värmlands län skulle en tillständsplikt för kommunala förvärv innefatta ett intrång i den kommunala självstyrelserätten. Länsstyrelsen framhåller också atl kommunerna hittills i allmänhet inte förvärvat annan mark än som behövs för tätbebyggelseändamäl. Länsstyrelsen i Örebro lån framhåller att det föreslagna prövningsförfarandet innefattar bedömningar om kommunernas behov av mark för samhällsutbyggnaden. Lantbruks­nämnderna torde som regel sakna kompelens för alt gå in på sådan pröv­ning och blir därför hänvisade till alt godta kommunernas uppgifier. Pröv­ningen fyller under sådana omsländigheier ingen funktion men medför administrativt krångel för bl.a. kommunerna. Länsstyrelsen anser därför atl primärkommunala förvärv bör hållas utanför jordförvärvslagen. Läns­styrelsen utgår härvid ifrån att kommunernas markpolitik kommer att följa översiktliga markanvändningsplaner vilka upprättats i samråd bl.a. med lantbruksnämnden.

Länsstyrelserna i Blekinge, Gävleborgs, Göteborgs och Bohus och Hal­lands lån framhåller att en tillståndsprövning enligt förslaget kommer att medföra ökal administrativt arbete för kommunerna. Enligt länsstyrelser­na är det tillräckligt alt de jordpolitiska intressena tillgodoses genom ett obligatoriskt samrådsförfarande mellan kommun och lantbmksnämnd. Ett sådant samrådsförfarande förordas därför i stället för den föreslagna Ull-ståndsplikten. Enligt länsstyrelsen I Gävleborgs lån bör lantbmksnämnden få möjlighet att få ärendet prövat av regeringen om kommunen inte följer den jordpoliiiska bedömningen. Länsstyrelsen i Västernorrlandsriän erin­rar om att man vid tillkomsten av den nuvarande lagen fömtsatte att samråd skulle komma till stånd mellan kommun och lantbmksnämnd vilket var orsaken till att man avstod från att då införa tillständsplikt vid kommu­nala förvärv. Enligt uppgift från lantbmksnämnden har sådana samråd

 

Prop. 1978/79:85                                                                   73

dock inte förekommit i länet. Länsstyrelsen har mot denna bakgrund i och för sig förståelse för atl lantbmksnämndema vill införa lillslåndspliki för kommunerna. Länssiyrelsen har dock efter atl ha övervägt olika alternativ stannat för all ell samrådsförfarande är all föredra. I den män en kommun upprättar markförsörjningsprogram bör samrådet kunna ske beiräffande detta program och därmed anses fullgjort för alla förvärv som överens­stämmer med programmet. Av särskild betydelse från länsstyrelsens syn­punkt är atl restmarker, som inte behövs för samhällsbyggandet, kan slå till slmkturtationaliseringens förfogande.

Enligt tånsstyretsens 1 Norrbottens tån uppfattning är det principielll olämpligt att lantbruksnämnden som seklorsorgan inom jordbruksområdel skall vara den myndighet som avgör om mark skall anses vara behövlig för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande ändamål. Länsstyrelsen ut­går ifrån all kommun inte motverkar jordbruksralionaliseringen genom att förvärva mark med mindre ett sammanväg! samhällsintresse gör sig gällan­de med siörre styrka än rationaliseringsintressel. Sammanvägningen av jordbruksintresset och övriga samhällsbyggnadsintressen sker i samband med den kommunala översikts- och detaljplaneringen och i de fall samför­siåndslösningar ej kan uppnås ankommer det pä länsstyrelsen resp. rege­ringen att fatta de avgörande besluten.

Länsstyrelsen 1 Malmöhus län anför att kommunernas framtida markför­värv i huvudsak lorde komma all ske inom områden som i översiktliga markanvändningsplaner är avsedda för lälortsutbyggnader och därmed sammanhängande anordningar, dvs. förvärven kommer att omfatta egen­dom som avses i förköpslagen. Markanvändningsplanerna torde i vissa fall komma att behandlas som generalplaner enligt byggnadslagstiftningen. Länsstyrelsen anseratt kommuns markförvärv inom bebyggelseområden i markanvändningsplan som fastställts som generalplan bör undanlas från lagens lillämpningsområde. Vidare bör övervägas möjligheterna att finna former för att medge undantag för kommuns förvärv inom bebyggelseom­råden i markanvändningsplan som tillkommit i samråd med länsstyrelsen efter hörande av lantbruksnämnd och skogsvärdsstyrelse.

Till de remissinsianser som avstyrker förslaget hör LO och lantarbetare-förbundet som i stället förordar ett samrådsförfarande. Även Landstings­förbundet avstyrker förslaget och framhåller att kommunernas behov av mark nästan helt och hållet är betingat av deras ansvar som huvudmän för den fysiska riksplaneringen. Kommunala markförvärv är därför närmasi att betrakta som led i en process där fortlöpande planering av t.ex. tät­ortsutvecklingen inte bör få hindras av särskilda prövningsförfaranden vars motiv inte förefaller ha tillräcklig bärkraft. Övervägande skäl talar enligt förbundet för att kommunernas markförvärv även fortsättningsvis undanlas frän prövning enligt jordförvärvslagen.

Kyrkans förvärv och överlåtelser

Flertalet av de remissinsianser som har yitral sig i frägan ställer sig positiva till förslaget att kyrkans förvärv och överlåtelser skall vara under­kastade tillståndsplikten i den nya jordförvärvslagen. Till dessa remissin­stanser hör lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Blekinge, Gotlands, Jönköpings, Kalmar, Kopparbergs, Malmöhus, Söderman­lands, Västerbottens, Ålvsborgs, Örebro och Östergötlands lån. Familje­jordbrukarnas riksförbund. Hushållningssällskapens förbund, LO, Lands­tingsförbundet, LRF, SISU, lanlarbelareförbundet och Sågverkens råva-

 

Prop, 1978/79:85                                                                    74

ruförening. Dessa remissinstanser ansluter sig i huvudsak till de skäl som utredningen här åberopat för sitt ställningstagande.

Kammarkollegiel och KF avstyrker förslaget. Kammarkollegiet föror­dar att det nuvarande samrådsförfarandel behälls och anför att della enligi kollegiets mening har fungerat väl. Det är därför iveksaml om bälire ordning uppnås genom den av ulredningen föreslagna lillslåndsprövning­en. Ulredningen anför som moiiv lill förslagei endasl all, även om man kan nå i huvudsak samma resultat på administrativ väg, en prövning enligt joidförvärvslagen möjliggör en bättre samordning av markrörelserna än vad som nu är fallet. Del är enligt kollegiet svårt all förslå varför en prövning enligi jordförvärvslagen skulle möjliggöra en bälire samordning av markrörelserna än del nuvarande samrådsförfarandel, efiersom detta i praktiken är bindande för den myndighet som skall avgöra ärendet. Om samrådsförfarandel ersätts med tillståndsprövning, leder detta vidare till att samma ärende skall handläggas både enligt reglerna i jordförvärvslagen och i den kyrkliga förvaltningslagen. Det är då tänkbart att samma ärende vid olika tidpunkter kan provas av regeringen både i jordbruks- som kommundepartementei. Inte minsl från den enskildes synpunki mäste det te sig egendomligt att ett och samma ärende fordrar tillstånd från två olika myndigheter, framför allt om den ena myndigheten är regeringen. Vid avgörande av försäljnings- och förvärvsärenden bör enligt kollegiets me­ning i stället en och samma myndighet fatta det formella beslutet rörande ärendet i sin helhet. Kollegiet förordar därför atl kyrkliga försäljnings- och förvärvsärenden även i framtiden prövas enligt grundema för jordförvärvs­lagen med det samrådsförfarande som föreskrivs i den kyrkliga förvalt­ningsförordningen. Kammarkollegiel pekar vidare på att om samrådsför­farandet ändå avskaffas mäste förvaltningsförordningen omarbetas och bestämmelser meddelas om vilken instans - sliflsnämnd, pastoral eller församling - som i besvärsärende enligt jordförvärvslagen skall företräda den kyrkliga jorden.

KF anser att förslaget kommer att medföra ett ökat administrativt förfa­rande och anser inte att utredningen har styrkt att fördelarna med den föreslagna ändringen överväger nackdelarna.

Släktförvärv

Utredningens förslag att begränsa släktskapsundantagen till atl avse endasl make och avkomlingar tillstyrks av de allra flesta remissinstanser­na. Till de remissinstanser som uttryckligen tillstyrker eller lämnar försla­get i huvudsak utan erinran hör lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, låns­styrelserna i Gotlands, Gävleborgs, Kronobergs, Skaraborgs, Söderman­lands, Värmlands och Ålvsborgs lån. Hushållningssällskapens förbund, KF, LO, Landstingsförbundet, LRF, lantarbetareförbundet och TCO. Från flera håll understryks samtidigt att förslaget kommer att innebära en endast marginell ulvidgning av lagens tillämpningsområde och man ställer sig därför i allmänhet positiv till de ytterligare utredningar angående för­värv genom arv och dödsbons innehav av jordbruksfastigheter som jord­förvärvsutredningen har föreslagit. Några remissinstanser vill gå längre än utredningen medan några är tveksamma till en begränsning av undantagen.

Enligt lantbruksstyrelsen medför det ökande passiva ägandet, som i huvudsak orsakas av släktförvärven, betydande negativa konsekvenser från såväl samhällsekonomisk som regionalpolitisk synpunkt. Styrelsen delar därför utredningens uppfattning atl en begränsning av släktskapsun-

 

Prop. 1978/79:85                                                                   75

dantaget bör ske. Styrelsen är ä andra sidan medveten om atl en sådan begränsning berör grundläggande familjerättsliga förhållanden och innebär ingrepp i den fria dispositionsrätten för en begränsad kategori av samhälls­medborgare. Flertalet av lantbruksnämnderna delar enligi lanlbruksstyrel­sen utredningens bedömning och tillstyrker förslaget, i vissa fall med reservation frän enstaka ledamöier. Ett fåtal nämnder anser all släktskaps­undantaget bör avskaffas helt. Enligt styrelsen är del uppenbart all släkl­skapsundanlagel i jordförvärvslagen utgör ett hinder mot att uppnå målen för jordbrukspolitiken enligt de av statsmakterna nyligen beslutade riktlin­jerna och all därför siarka skäl i och för sig kan anföras för att detta undanlag avskaffas. Efter ingående prövning har dock lantbruksstyrelsen med hänsyn till den gällande familjerättsliga lagstiftningen inte funnit det möjligt att nu föreslå en sädan uiformning av jordförvärvslagen. Styrelsen tillstyrker därför utredningens förslag till ny utformning av släklskapsun­danlagel.

Flera andra remissinsianser som tillstyrker förslaget anför i huvudsak samma skäl som lantbruksstyrelsen.

LRF anför att när det gäller den konkrela utformningen av en ny jordför­värvslag har utredningen inte gått så långt i fräga om släktförvärven som de analyserade problemen i och för sig skulle kunna motivera. Utredningen har dock enligt LRF:s uppfattning funnit en väl avvägd linje mellan olika intressen, även om den inte hell överensstämmer med kraven från unga etableringsintresserade jordbrukare. Den föreslagna inskränkningen fär dock enligt LRF:s mening inte innebära något hinder för sådana anför­vanter som enligt gällande lag inte behöver förvärvstillslånd att erhålla förvärvstillslånd, om de avser atl bosätta sig på en släktgård och bruka den. Genom att tillämpa lagen på det sätt som ulredningen föreslår bör det nämligen vara möjligt att ta de hänsyn som ett släktskapsförhållande eller likartal förhållande innebär när frågan om förvärvstillslånd prövas. Utred­ningen har anfört att förvärvslillstånd inte bör vägras utan särskilda skäl om sådan förvärvare avser atl bosätta sig på och bruka egendomen. LRF förutsätier alt det här bör vara fräga om mycket starka skäl. Sä bör t. ex. i de fall, då förvärvaren lidigare under en längre period har varit bosatt på gården och deltagit i brukningen särskilda skäl få anses föreligga för att förvärvstillslånd skall kunna lämnas till annan än släkting (syskon eller syskonbarn) lill ägaren. Regler härom bör införas i en särskild paragraf i lagen.

Familjejordbrukarnas riksförbund ställer sig tveksamt till en begräns­ning av släktskapsundantaget och anser att utredningsförslaget i denna del är diskutabelt. Även Trädgårdsnäringens riksförbund uttalar tveksamhet i fråga om del rikliga i att inskränka tillståndsfriheten vid släktförvärv. Avskaffas tillståndsfrihelen för makes avkomling, syskon och syskons avkomling skulle detta enligt förbundet nämligen kunna bli ett hinder i rationaliseringsverksamheten genom att man i så fall inväntar arv. Medve­tenheten om att egendomen får drivas vidare av en nära anhörig är ofta för äldre brukare en sporre till ytterligare förbättringar av egendomen. Samar­betsorganet för jordbruksfrågor är negativt och anför atl de motiv utred­ningen har anfört för en begränsning av undantaget till att gälla de som är närmast arvsberättigade inte är så entydiga att de bör tas till intäkt fördetta ingripande i gällande arvslagstiftning.

Bankinspektionen kritiserar förslaget att avskaffa tillståndsfriheten för förvärv av syskon. Den nuvarande undantagsbestämmelsen beträffande syskonförvärv baserar sig på den samhörighet som finns mellan syskon

 

Prop. 1978/79:85                                                                    76

och det förhållandel alt syskon kan ha växt upp på fastigheten eller brukat den tillsammans. Att dä ell sädanl syskon enligi förslaget skall vara skyl­digt söka tillstånd till förvärv av fasiighelen kan enligt inspektionen te sig slötande. Enligt utredningens beräkningar skulle de från lagen undaniagna släktförvärven härigenom komma att minska med ca 10%. Enligt inspek­tionens mening är detta inte ell tillräckligt skäl för atl kräva tillstånd för förvärv av syskon. Inspekiionen avstyrker därför förslaget i denna del. Däremot vill inspekiionen inte motsätta sig att tillstånd skall krävas då syskons avkomling är förvärvare.

Länsstyrelsen i Gollands län anmärker att ett avskaffande av tillstånds-friheten för makes barn i allmänhet kommer atl få mindre belydelse, eftersom en successionsöverlåtelse via maken i regel kan ske utan till­ståndsprövning. Endasl om maken avlidil kommer barn, som inte är barn till överlåtaren, atl behöva förvärvslillstånd, anför länsstyrelsen. Liknande synpunkier framförs av länsstyrelsen i Östergötlands län.

Några av remissinsianserna vill gä längre än ulredningen föreslår. Låns­styrelsen i Kopparbergs län anser alt det bör övervägas, om inte även makes eller bröstarvingars förvärv av jordbruksfastighet skall underkastas särskild tillståndsprövning. Det får dock enligt länsstyrelsen anses ligga i sakens natur att vid en sådan prövning tillstånd till förvärv skall ges om inte särskilda skäl talar mot detla.

För alt det jordbrukspolitiska målet skall kunna uppnås inom överskåd­lig tid när det gäller markfrågan anser länsstyrelsen i Norrbottens län alt en lillsiåndsprövning bör vara obligalorisk när det gäller alla enskilda förvär­vare, detta även vid förvärv genom arv. Länsstyrelsen uttalar dock förstå­else för att de villkor som gäller för förvärvslillstånd bör utformas i viss utsträckning annorlunda då det är fråga om förvärv av make eller avkom­ling. Det vore nämligen enligt länsstyrelsens mening olämpligt om förvärvstillstånd skulle kunna vägras make eller avkomling på den grunden alt fasligheten behövs för rationalisering i sådana fall då maken resp. avkomlingen har för avsikl att fortsätta fastighetens drift om än denna sker på en icke utvecklingsbar fastighei. Å andra sidan finner länsstyrelsen del stötande att förvärv som sker enbart i spekulationssyfte skall accepteras enbart på den grunden att del sker av make eller avkomling. En sådan konstruktion motverkar den strävan efter likhet inför lagen som känne­tecknar modern lagsiiftning. Även länsstyrelsen i Västmanlands län anför att släktskapsundantaget bör avskaffas helt.

Sågverkens råvaruförening anför att del är mindre viktigt vem som äger skogen än hur den brukas. Därför bör samhället, när man valt att gå in och reglera fastighetsmarknaden, styra jordförvärvaren så alt köpare utan kompetens och avsikt atl driva korrekt skogsbruk vägras förvärvstillslånd. Råvaruföreningen anser därför alt alla förvärv skall prövas mot ett övergri­pande kompetenskrav, såväl släktförvärv, fysiska personers som juridiska personers förvärv, där köparens förutsättningar och avsikter alt driva kortekt skogsbruk bedöms.

Exekutiva auktioner och andra frågor om undantag för jordförvärvslagen

Utredningens förslag att införa lillslåndspliki för förvärv vid exekuUva auktioner tillstyrks bl. a. av lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen.

Om del ur samhällsekonomisk synpunkt är angeläget med en kontroll av priserna på jordbruksfastigheter är det å andra sidan enligt länsstyrelsen i Gävleborgs län omotiverat atl godta överpris uppnådda vid exekutiva

 

Prop. 1978/79:85                                                                   77

auktioner. Det bör därför vara möjligl för exekuiionsmyndighelen alt försälja utmätt egendom under hand sedan särskild värdering företagits efter samma grund som tillämpas vid tillståndsprövning. I sådant samman­hang bör uppträdande spekulant kunna utverka förhandstillstånd från lant­bruksnämnden i fråga om den prövning ulöver prisel som skall företas. Innan underhandsförsäljning företas bör ha klarlagts att fastigheten enligt lantbruksnämnden inte behövs för rationaliseringsändamål eller att kom­mun inte har för avsikt att utöva förköpsrätlen beiräffande densamma.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån konstaterar atl försäljning av jordbruks­fasligheler på exekuiiv auktion inte är sä ofta förekommande. Länsstyrel­sen vill därför inie motsätta sig atl den särställning som förvärvare genom sådan auktion nu har avskaffas, även om vissa olägenheter kan uppstå i sammanhanget som i.ex. alt fördelningssammanträde måsle invänta för­värvslillstånd. Länsstyrelsen i Östergötlands lån har i princip ingenting atl erinra mol utredningens förslag. Den av ulredningen förordade ordningen som medför atl lidpunkten för tillträde av fastigheten kan komma att hållas svävande skapar emellertid osäkerhet hos fordringsägare och andra och slår enligi länssiyrelsen också i strid med ett antal bestämmelser som reglerar del exekutiva förfarandet.

Länsstyrelserna i Blekinge och Hallands län förordar all konsekvenser­na av utredningens förslag blir föremål för ytterligare utredning.

Förslaget inger enligt LRF:s uppfattning betänkligheter. LRF finner atl utredningen inte har framlagt tillräckligt starka skäl för sill förslag om att avskaffa nuvarande regler om undantag för förvärv genom inrop på exeku­tiv auktion. Alt de exekutiva auktionerna haft låg frekvens under senare år är enligt LRF inget motiv för att nu ändra gällande regler. Del kan förutsät­tas all utredningens förslag på denna punkt kommer alt inverka menligt beiräffande viss kreditgivning lill lantbruket. För atl förhindra atl olämpli­ga dispositioner företas på egendomen, bör i siällei sådana regler införas i jordförvärvslagsiifiningen atl inte gagnvirkesuttag ulan endast skogsvår­dande åtgärder får ske på en fasiighel under tiden till dess förvärvslillstånd har beviljats. Det vore en fördel om denna regel kunde införas att gälla vid all förvärvsprövning. LRF föreslär därför all nuvarande regler blir gällan­de även i den nya jordförvärvslagen samtidigt som en regel införs om avverkningsförbud på den faslighet som är föremål för förvärvsprövning.

Bankinspektionen finner inte klarlagt att nackdelarna uppvägs av de fördelar som kan ligga i att förvärven prövas enligt jordförvärvslagen och anser för sin del att det nuvarande undanlaget för exekutiva försäljningar bör behållas. Även länsstyrelserna i Örebro och Uppsala län avstyrker förslaget. Enligt länsstyrelsen i Uppsala län kommer stora olägenheter att uppslå för överexekutor och allmänhet om utredningens förslag genomförs pä säll föreslagits. Fördelningssammanträde kan dä inte hållas förrän efter det förvärvslillslånd har lämnals. Om inroparens förvärvsansökan avslås kan lång lid förflyta innan frågan slutligt avgörs, om besvär anförs. Vid avslag på förvärvsansökan måste ny auktion hållas. Det kan dröja lång tid innan ett ärende avslutas och lagakraftvunnen försäljning har skett, efter­som flera köpare kan vägras förvärvstillstånd. Under tiden måste överexe­kutor se till att fastigheten förvaltas pä nöjaktigt sätt. Kosinaderna för förvaltningen mäste sedan tas ur köpeskillingen och påverka försälj­ningspriset och utdelningen till borgenärerna. Även andra olägenheter uppkommer. Vidare skulle såviti länsstyrelsen kan bedöma införande av lillslåndspliki kunna skada jordbruksfastigheters kreditvärde.

Remissinstanserna godtar allmänt utredningens förslag att behålla nuva-

 

Prop. 1978/79:85                                                                    78

rande undantag för vissa kreditinrättningars förvärv, för förvärv som skall tillståndsprövas enligt 1916 års lag, för förvärv av egendom som ingår i stadsplan eller byggnadsplan eller av fastighet som nybildats för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk, för vissa andelsförvärv och för förvärv av egendom som ulgör fideikommiss eller ingår i fideikommissbo under avveckling.

Allmänna förutsättningar för förvärvstillstånd

Remissinsianserna godtar i allmänhet den grundprincip som enligt ulred­ningen bör gälla vid prövning av fråga om förvärvstillstånd, nämligen att behovet av raUonella lantbruksföretag inom jordbruket, skogsbruket och trädgårdsnäringen särskilt skall beaktas.

Lantbruksstyrelsen underslryker belydelsen av forisatt areell struktur­rationalisering och anför alt jordförvärvslagen, liksom hittills, i första hand bör syfta till att främja uppbyggnaden av rationella företag inom jord- och skogsbruket samt att vidmakthålla sådana företag. Därigenom skapas för­utsättningar atl framställa jordbruksprodukter till rimliga koslnader och samtidigt uppnå inkomstmålet förde i jordbruket yrkesverksamma. I enlig­het med riksdagens beslut bör utgångspunkten därvid vara att familjelant­bruket skall vara den dominerande företagsformen.

LRF hävdar atl jord och skog i slörsla möjliga utsträckning skall ägas av den lanlbrukande befolkningen. Jordförvärvslagsiifiningen bör därför ul-formas så och ges en sådan lillämpning att denna målsättning befrämjas. Enligt LRF:s mening utgör ett familjeföretagsbaseral lantbruk en förutsätt­ning för bevarandet av en levande landsbygd. Förvärvslagstiflningen bör främja tillskapandet av rationella enheter inom det enskilda jord- och skogsbruket. Lagstiftningen bör vidare utformas så att den blir ett hinder för sammanläggning av var för sig bärkraftiga och utvecklingsbara fastig­heter.

Länsstyrelsen i Jönköpings lån anför att det med hänsyn till det antal större lantbruksföretag (större än familjejordbruk) som redan finns och som är lämpligt ur bl.a. priskonkurrenssynpunkt inom jordbruket inte synes vara något alt erinra mot atl förvärvslagstiftningen grundas på mål­sättningen om familjelanlbruk. Ur bl.a. regional- och befolkningspolitisk synpunkt torde denna målsättning ha stor betydelse. Länsstyrelsen under­stryker samtidigt att det är önskvärt all samarbetsformer mellan olika familjelantbruk exempelvis vid inköp av större kapilalkrävande maskiner utvecklas för att priserna på jordbrukets produkter i möjligaste mån skall hållas nere.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner det angeläget att ansträngningarna fortsätter för att skapa rationella brukningsenheter. Förvärv och byten som syftar till förbättrad arrondering är mycket viktiga. Länsstyrelsen ifrågasätter i sammanhanget om inte lantbruksnämnden i samband med tillståndsprövningen även borde ges rätt att ställa krav pä förvärvarens medverkan för att undanröja påtagliga arronderingsmässiga oformligheter, t.ex. att vid tillskottsförvärv avstå från ett omräde som med hänsyn till belägenhet uppenbart borde tillföras annat lantbruksföretag. Härigenom skulle handläggningen förenklas och behovet att vägra förvärvstillslånd på grund av rationaliseringsbehov minska.

Länssiyrelsen i Norrbottens län erinrar om att jordförvärvslagsUfining-en enligt direktiven till utredningen skall, liksom-jordbmkspolitiken i öv­rigt, inriktas på att familjejordbmket skall vara den dominerande företags-

 

Prop. 1978/79:85                                                                   79

formen. I förslaget lill lagtext hardock detla inte kommii till klart uitryck. I 3§ anges endast atl vid prövning av frågan om förvärvslillstånd skall särskilt beakias behovet av rationella företag inom jordbruket, skogsbru­ket och trädgårdsnäringen. Enligt länsstyrelsens mening bör denna para­graf kompletteras så atl det klart framgår all när del gäller del enskilda lanlbruksförelaget skall del raUonella familjeföretaget prioriteras. Det torde ocksä vara önskvärt atl familjeförelaget definieras som förelag där huvuddelen av arbetet utförs av den egna familjen.

Enligt lånsstyrelsen i Värmlands lån är en starkare betoning av rationali­sering önskvärd i lagen. I annat fall finns del enligi länssiyrelsen risk all del svenska jordbrukets allmänt erkända höga rationalitet försämras och konkurrenskraften gentemot utlandet minskar.

Domänverket är kritiskt till de allmänna förutsättningar som ligger till grund för förslaget. Jordbruks- och skogsbmkspoliliken måsle enligt do­mänverkels mening ha ett vidare perspektiv och baseras på en totalsyn på utnyltjandel av landets markresurser. De ursprungliga direktiven gav en enligt domänverkels mening riklig anvisning om utredningsarbetets inrikt­ning mot en jordförvärvslag ägnad alt "stödja en sådan hushållning med våra marktillgångar, att ett effektivt jord- och skogsbruk kan bedrivas i vårt land". Genom tilläggsdirektivens anvisning att utgångspunkten för det fortsatta arbelel borde vara atl familjelantbruket skall vara den domineran­de företagsformen förenklades utredningens arbete men försämrade för­modligen resultatet. Enligt domänverkets mening ger en jordbruks- och skogsbruksnäring med skiftande förelagsstoriekar och företagsformer den stimulans lill effektivisering och förnyelse som måste krävas inom alla näringar. En sådan sammanställning på förelagen inom näringen medför därjämte ett variationsrikt utbud pä arbetstillfällen.

Även lantmäteriverket kritiserar förslaget. Den föreslagna lagen innehål­ler en portalparagraf som allmänt anger atl behovei av rationella förelag särskilt skall beaktas vid förvärvsprövningen. Denna lanke följs upp i lagens materiella prövningsvillkor bl. a. genom regler som skall underlätta lantbruksföretagens komplettering med skog och regler som speciellt tar sikte på skogsförvärv som görs av skogsinduslriella förelag och i övrigt av juridiska personer. Däremot ställer lagen inte upp några riktlinjer för prövningen av enskilda personers skogsförvärv i fall då skogen inte behövs som stöd för jordbruket. Detta är en brist i lagstiftningen som bör avhjäl­pas. Det skulle alltså från slrukturralionaliseringssynpunkl ha varit önsk­värt att utredningsarbetet och lagförslaget hade inriktats i högre grad på sådana aspekter. Ser man saken enbarl från rationaliseringssynpunkl sy­nes den föreslagna jordförvärvslagen inte innebära något väsentligt nytt jämfört med den nuvarande, bortsett från de föreslagna nya bestämmelser­na om regionalpolitiska hänsynstaganden, vilka lantmäteriverket ser posi­tivt på.

Priskontroll och kapitalplacering

Remissinstanserna ställer sig ganska allmänt positiva till förslaget att i lagen införa en bestämmelse som möjliggör en prövning av prisels skä­lighet. Lantbruksstyrelsen anför således att lantbruksnämnderna i sina yttranden till slyrelsen har understrukit de svårigheter som prisutveckling­en pä jordbruksfastigheter medför för säväl etablering som rationalisering inom lantbruket och har framhållit behovei av bestämmelser som ger bättre möjligheter än de som finns i nuvarande jordförvärvslag att mot ver-

 

Prop. 1978/79:85                                                                    80

ka en fortsatt samhällsskadlig prisutveckling. 1 likhet med lantbruksnämn­derna anser lanlbruksstyrelsen atl behov föreligger av en uttrycklig lagbe­stämmelse som medför möjlighet att vägra förvärvstillslånd med hänvis­ning lill köpeskillingens storlek.

LRF uttalar sin tillfredsslällelse över möjlighelen lill priskontroll och tillstyrker införandet av en sådan bestämmelse i jordförvärvslagen.

Några av remissinstanserna är emellertid tveksamma eller negativa lill en bestämmelse om priskonlroll. Förslaget kritiseras av bankinspektionen som anser att en sådan kontroll i enskilda fall kan innebära fara för kreditgivaren. I all synnerhet gäller della om en kredit har lämnals av bank eller annan och därvid baserats på de försäljningsmöjligheler som ansetts föreligga med nu gällande lagstiftning. Dessa försäljningsmöjligheter kan komma att minska väsentligt genom den nya lagstiftningen. Utredningen ger dock enligt inspektionen inte tillräckligt material för atl bedöma i vad mån farhågor av det här angivna slaget är berättigade. Redan ovissheten härom ger anledning till stark tveksamhet inför förslaget. Inspektionen anser sig inte kunna la ställning till frågan innan en sådan bestämmelses inverkan på redan lämnade krediter närmare har undersökts.

Enligt lantmäteriverket synes behovet av prisregeln vara ganska begrän­sat efiersom det i de fall där lillämpningen av regeln kan bli aktuell oftast torde vara så all också annan avslagsgrund är tillämplig, t.ex. regeln om kapitalplacering. Tillsammantagna ger detta anledning till viss Iveksamhel när del gäller frågan om prisregeln skall införas.

Domänverket pekar pä atl utredningen föreslär ändringar i jordförvärvs­lagen som avses leda till ett ökat utbud och minskad efterfrägan pä lanl­bmksförelag - ulbudsökning genom inskränkt förvärvsfrihet och efterfrå-geminskning genom restriktivare bedömning av vissa förvärv. I motsats till utredningen anser domänverket all dessa förslag är tillräckliga för alt dämpa prisstegringen på lantbmksföretag. Domänverkei anser vidare all den föreslagna bestämmelsen om priskontroll kan leda till minskat utbud av lantbruksföretag.

NO förutsätter alt bestämmelsen endast kommer alt tillämpas i undan­tagsfall. Härför talar även alt prisreglering kan kringgås genom skenarran­gemang och den negativa effekt på underhåll och investeringar som erfa­renhetsmässigt följer av samhällelig reglering av denna art.

Uiredningcns förslag all avkaslningsvärdel i första hand bör utgöra grunden för prövning av köpeskillingens skälighet har föranlett delade meningar. Till dem som tillstyrker eller lämnar förslaget i princip utan erinran hör lantbruksstyretsen, jordbruksnämnden, länsstyrelserna i Ble­kinge, Gävleborgs, Jämtlands, Kalmar, Kopparbergs, Kronobergs, Skaraborgs, Södermanlands, Värmlands och Västmanlands län. Familje­jordbrukarnas riksförbund, Hushållnlngssållskapens förbund, KF, LO, LRF och lantarbetareförbundet.

Enligt lanlbruksstyrelsens mening bör syftei med en lagbeslämmelse av ifrågavarande slag vara att i första hand komma till rätta med de fall då ett påtagligt överpris föreligger. Del kan nämligen på grund av den osäkerhei som föreligger i fråga om värdering av jordbruksfastigheter inte anses rimligt atl ställa krav på en mera exakt prövning av priset. Styrelsen har inget all erinra mot utredningens principiella syn atl ett avkastningsvärde bör uigöra grunden för prövningen av köpeskillingens skälighet. Under normala samhällsekonomiska förhållanden och med en tillståndsprövning i övrigt som i huvudsak utestänger köpare som inte har för avsikt att bosätta sig pä eller bruka lanlbmksförelagel bör marknadsvärdena också ha god

 

Prop. 1978/79:85                                                                   81

anknytning till avkaslningsvärdel. En fastighets värde för en viss köpare påverkas emellertid av mänga faktorer som är beroende av köparens förulsältningar, inlressen och förvänlningar. Lantbruksnämnderna besit­ter omfattande erfarenhet av värdering av jordbruksfastigheter, varvid värdel av skogsdelen grundas på avkastningsvärdet, medan jordbruksde­len och övriga nyiligheier värderas med ledning av erfarenhets- eller marknadsvärden. Enligt lantbruksstyrelsens mening bör en prövning av köpeskillingens skälighet även i fortsättningen kunna ske i huvudsak enligt hittills tillämpade värderingsmetoder. Den företagsekonomiska lönsam­hetskalkylen, som i stor omfanning används av nämnderna vid prövning av ansökningar om statligt investeringsstöd, bör även kunna vara till vägledning då det gäller att bedöma prisets skälighet med hänsyn lill egendomens avkastning. Vid en prövning av köpeskillingens skälighet med del syfte styrelsen tidigare anfört, nämligen all i första hand komma till rätta med de mer påtagliga överpriserna, bör överslagsmässiga värdebe­räkningar vara tillräckliga i flertalet fall. Endasl i de fall avslag övervägs med hänvisning till köpeskillingens storlek, krävs mera ingående värde­ring. Enligt styrelsens uppfattning är avsikten med den föreslagna pris-prövningen inie att snabbt åstadkomma en radikal förändring av prisnivån på jordbruksfastigheter. Syftet bör i stället i första hand vara att bryta de senare årens onormala prisutveckling och nå en bättre anpassning av faslighelsprisernas utveckling lill förändringarna i den allmänna prisnivån. Lantbruksstyrelsen tillstyrker utredningens förslag.

Liknande synpunkter framförs av LRF som erinrar om atl det mot bakgrunden av LRF:s markpolitiska program är förbundets principiella uppfattning alt för fastighetsförvärv inte bör accepteras högre priser än ett beräknal avkastningsvärde. Som utredningen anger torde det vara svärl atl vid prövning exakt fastställa var övre gränsen ligger för en godtagbar köpeskilling. Frägan får avgöras från fall till fall. Detta förhållande medför alt lagen måste tillämpas på ett förnuftsmässigl sätt i enlighet med lagstifta­rens intentioner. Det är enligt LRF inte alltid möjligt alt ta begreppei avkastningsvärde bokstavligt, eftersom del erfarenhetsmässigt är mycket svårt atl fastställa ell sådant värde. Det väsentliga är att prislopparna kapas så att det blir möjligt för enskilda personer, som ämnar bedriva jordbruk eller skogsbruk och ha detta som huvudsaklig inkomstkälla, att konkurrera med kapitalstarka förvärvare. vilkas syfte är ett passivt ägande i värdebeständig tillgång. Med de kalkylmetoder som i dag förekommer i samband med prövningav kreditslöd lill jordbrukets rationalisering liksom med de uppskattningsmetoder man använder inom skogsbruket torde det enligt LRF:s mening vara möjligt för lantbruksnämnderna atl ange rimlig­heten av en avtalad köpeskilling.

En obligatorisk prövning av köpeskillingens skälighet så som utredning­en förordat bör enligt jordbruksnämndens uppfattning kunna medverka till all dämpa prisuppgängen på jordbmksfasligheter. Den föreslagna lagens utvidgade lillämpningsområde kan också vänlas medföra att kretsen av köpare minskas. Detla kan på sikt också verka dämpande på fastighelspri-serna. Nämnden understryker dock atl effekterna av de av utredningen föreslagna åtgärderna för att dämpa fastigheisprisstegringarna lorde få verkan på jordbmkspriserna först på längre sikt.

Länsstyrelsen i Blekinge tån anser att den föreslagna lagtexten behöver mjukas upp sä att i vissa fall förvärvstillslånd kan lämnas, även om värde­ringen lyder på ett för högt pris. Eftersom en fastighets avkastningsvärde är beroende av en hel mängd faktorer, såsom ägarens duglighet, produk-6   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 85

 

Prop. 1978/79:85                                                                    82

tionsinriklning, jordmån, nederbörd m.m., är del angeläget all en grund läggs för ett värderingsförfarande som ger ett så likformigt och rättvisande resultat som möjligt. I tillämpningsanvisningarna till den nya lagstiftningen måste därför värderingsfrågorna noga penetreras, framhåller länsstyrel­sen. Länsstyrelsen i Gävleborgs tån finner det nödvändigt all lillämpa en viss schablonering vid värderingen. Som exempel anger länsstyrelsen den värderingsmetodik som har utarbetats inom lantbruksorganisationen be­träffande skogsfastigheter och som har vunnit vidsträckt tillämpning inom skogsbruket. Behovet av anvisningar och riktlinjer för värderingen under­stryks av ytterligare remissinsianser, bl.a. länsstyrelserna i Kronobergs, Skaraborgs och Södermanlands län saml Hushållningssällskapens för­hund.

Lånsstyrelsen i Västerbottens lån ifrågasätter om inte samtliga fall där avslag övervägs på grund av för hög köpeskilling måste föregås av en noggrann värdering. Då varje värdering kommer att ha en viss osäkerhet blir det svårt att avgöra huruvida del avialade prisel "ej endast obetydligt" översliger avkaslningsvärdel. Lagen bör därför utformas sä att endast förvärv till uppenbara överpriser skall förhindras.

Flera av remissinsianserna uttalar tveksamhet i fråga om utformningen av den föreslagna bestämmelsen. Till dessa hör NO, lantmäteriverket, skogsstyrelsen, domänverket, affärsverksddegationen, lånsstyrelserna i Gollands, Göleborgs och Bohus, Jönköpings, Kristianstads, Malmöhus, Stockholms, Örebro och Östergötlands län.

Enligt lantmäteriverket inrymmer den föreslagna priskontrollbestäm-melsen en rad tillämpningsproblem som kan bli svårbemästrade och som inte närmare berörts av jordförvärvsutredningen. Svårigheterna hänger till stor del samman med atl det enligt förslaget är ett avkastningsvärde som skall bestämmas. När del gäller sådani värde är del större svårigheter än vid marknadsvärdering att finna stöd i prisstatistik och liknande. Som exempel på problemen kan pekas på svårigheler i många fall, bl.a. vid förvärv av mindre fasligheter, att bestämma den driftsinriktning som skall läggas till grund för avkastningsvärderingen. Ett annal exempel är värde­ring av fastigheter där bostadsbyggnaden tillmäts särskild betydelse.

Skogsstyrelsen stöder i princip utredningens synpunkt all en köpeskil­ling, som betydligt överstiger avkastningsvärdet för egendomen ävensom förvärv i huvudsak i kapitalplaceringssyfte, bör utgöra förvärvshinder. Del är från såväl samhälls- som konsumentsynpunkt önskvärt all priserna pä lantbruksförelag inte överstiger avkaslningsvärdel. De praktiska möjlighe­terna att utnyttja avkastningsvärdet som prövningsgrund måsle dock enligt styrelsen anses såsom mycket begränsade. Prövning av köpeskillingens skälighet skulle komma alt inrymma många grannlaga värderingsproblem inte minst då det gäller skogsbruket. En tänkbar möjlighet är att införa nägon form av normvärdering med på vissl sätt definierat avkastnings­värde som grund. En sådan lösning torde dock motivera ändrade värde­ringsregler även i näslkommande fastighetstaxering. Värderingsfrågor om möjligheterna att utforma praktiskt tillämpbara regler bör försl uiredas innan ställning kan tas till lagstiftning om prövning av köpeskillingens skälighet.

En priskontroll av lantbruksföretag på det sätl utredningen föreslår kommer enligt domänverkets mening att fä vissa negativa effekter som borde ha analyserats och beaktats. Således föreligger enligt verket en uppenbar risk att olika prisnivåer kommer att utbildas för lantbruksföreta­gen. En prisnivå för företag som inte prövas enligt jordförvärvslagen, en

 

Prop. 1978/79:85                                                                   83

officiell prisnivå för förelag som prövas enligt jordförvärvslagen och en inofficiell prisnivå för samma företag (köpeskilling enligt avtal jämte "pengar under bordet" eller annat oredovisat vederlag). Värdering av fast egendom med utgång från dess avkastning kan vidare ge vitt skilda resultat beroende pä valet av driftsinriklning, uppfallningen om de framlida av-kaslningarnas nettovärden, räntekravel (kalkylräntan) m. m. Utredningens uppfattning är visseriigen att del för prövningen om köpeskillingen över­sliger egendomens värde med hänsyn till dess avkastning normall lorde vara lillräckligi med överslagsmässiga värdeberäkningar. Ell avslag pä en förvärvsframställning därför atl köpeskillingen anses överstiga egendo­mens värde kommer emellertid med hänsyn till följderna för köpare och säljare atl i många fall anses alltför bristfälligt underbyggt om del vilar endasl på en överslagsvärdering. Ändlösa diskussioner om värderingsprin­ciper och värdebestämmande fakiorer samt överklagande blir oundvikliga. Den ovan berörda svårigheten alt uppnå ett enhetligt och någorlunda rättvisande värderingsunderlag för skogs- och jordbruksegendomar kom­mer dessutom att medföra en betydande rättsosäkerhet för parterna och ge utrymme för godtycke från myndigheterna. Delta anser verket vara den allvarligaste konsekvensen av utredningens förslag. Del sagda innebär inie all domänverkei hell avvisar länken på en priskontroll vid förvärv av lantbruksföretag. En kontroll ungefärligen av den omfattning som till-lämpas f.n. ulgör en rimlig avvägning med hänsyn till behov och konse­kvenser.

Länsstyrelsen i Gotlands län anför all lanlbmksnämnden i länet i sill yttrande har pekat på osäkerheten i de företagsekonomiska lönsamhetskal­kylerna och svårigheterna på Golland alt faslställa "en för orten normal driftsinriktning" särskilt med hänsyn till de stora skillnaderna på jordarnas kvalitet säväl mellan olika brukningsenheter pä samma orl som mellan olika ägoskiften inom samma fastighet. Skogsvårdssiyrelsen har för sin del pekat på skogsmarkernas svårberäknade avkastningsvärde. Länsstyrelsen vill dock inte motsätta sig den föreslagna "skälighelsprövningen" av kö­peskilling eller annat vederlag, eftersom del är angelägel atl molverka en "onormal" prisutveckling på lantbruksförelag.

Enligt länsstyrelsens 1 Göteborgs och Bohus län uppfattning är del i tveksamma fall inte möjligt för de beslutande myndigheterna att upprälla övertygande kalkyler som visar atl köpeskillingen ej endasl obetydligt översliger det beräknade avkaslningsvärdel. Om förvärvstillstånd nekas pä denna grund finns del därför anledning förmoda alt besvär anförs i många fall, dä tvivel uppstår om tillföriitlighelen av den använda beräk­ningsmetoden och det rättvisa i därpå grundat avslag. För tillämpning av denna regel fordras därför atl vissa i beräkningsmetoden ingående faktorer anges i detaljerade anvisningar, såsom kapitaliseringsprocenl m.m. Även om detta sker, kommer regelns praktiska lillämpning enligt länsstyrelsen all ställa mycket stora krav på tillslåndsmyndighelerna. Toleransgrän­serna mäsle av naturliga skäl bli ganska vida och länsstyrelsen anser att risk föreligger atl regeln inte får den avsedda prisreglerande effekten. Enligt länsstyrelsen kan det dessutom ifrågasättas om inte regeln borde omformuleras så alt den får en positiv innebörd t.ex. på följande sätt: "Om köpeskillingen eller annal vederlag belydligt överstiger egendomens värde - - —".

Länsstyrelsen 1 Malmöhus tån pekar på att om I.ex. kapitaliseringspro-centen sätts lill sex eller älta procent blir skillnaden i avkastningsvärde 33 proceni. Visserligen kan slaismakterna bestämma kapitaliseringsprocen-

 

Prop. 1978/79:85                                                                    84

ten och andra ingångsvärden för beräkningarna, men osäkerheten i dessa lorde ändå kunna variera inom vida gränser. Del bör därför övervägas om inte uitrycket "endasl obetydligt" bör utbytas mol "väsentligt".

Lånsstyrelsen 1 Jönköpings län ser med oro på prisutvecklingen på jordbruksfasligheler under främsi 1970-talet även om en viss dämpning har skett under de senaste åren, men är samtidigt av principiella skäl betänk­sam över vad den skärpta priskontrollen kommer att innebära. Ell avkast­ningsvärde kan, om exempelvis marknadsmässig lön till brukaren skall gälla, komma att leda till mycket låga värden på i synnerhet de bebyggda mindre jordbruksfastigheterna. Dessa fasligheter har bl.a. ett väsentligt värde genom den boslad som ingår i jordbruksfastigheten och då bostadsfastigheter icke är underkastade någon priskontroll kan det komma atl leda till väsentligt olika prisnivåer på de olika slagen av fastigheter. Tveksamt är även om avkastningsvärdet skall beräknas efter objektiv grund och inte i stället subjektiva faktorer skall medräknas exempelvis annan planerad driftsinriktning som köparen avser, egendomens läge i förhällande till tätort och i allmänhet egendomens trivselvärde för köpa­ren. Ett speciellt problem är avkastningsvärdet för skogsbruksfastighel och vem som skall tillgodoräknas värdel av avverkningsbar skog vid försäljningstillfället, då denna skog kan försäljas till marknadsvärde. Ett avkastningsvärde är även ett lägre värde än del som gäller vid inlösen enligt 16 § förslaget. Siarka invändningar kan resas mol en sirikl lill-lämpning av avkaslningsvärdel som prisnorm. Stor hänsyn måste också tas till marknadsvärdet. Skäl talar därför för all regeln i nuvarande lag -marknadsvärde enligi vad som kan anses skäligt - borde bibehållas, men med en striktare tillämpning.

Länsstyrelsen 1 Stockholms län anför atl lantbruksnämnden har föresla­git att bedömningen av köpeskillingens skälighet bör avse en kontroll av normal marknadsvärdenivå. Förvärvshinder bör enligt nämnden föreligga om det är uppenbart att köpeskillingen överstiger det normala marknads­värdet och det samtidigt är troligt atl förvärvet sker i kapitalplacerings-syfte.

Förslaget avstyrks av SISU med hänvisning till de problem och kompli­kationer som detta för med sig. För det första är egendomens avkastning och värde i praktiken olika för olika köpare alltefter dessas speciella fömtsättningar (olika byggnadsbestånd, olikheter i driftsinriktning, nyeta­blering eller tillskottsförvärv etc). Lantbmksnämndema mäste däremot vid beräkningen av avkastningsvärdet arbeta med schablonerade metoder, som inte kan ta hänsyn Ull dylika olikheler. Meloderna att beräkna avkasl­ningsvärdel är relativt osäkra och felmarginalerna ganska stora, särskilt när det gäller skogsmark. Beräkningsarbetet är tidskrävande och kommer därför all häri belasla lanlbmksnämndernas resurser. Utredningens anta­ganden om att det normalt skulle vara lillräckligi med överslagsmässiga värdeberäkningar måsle ifrågasättas. Lantbruksnämnderna kommer all ställas inför besvärliga avvägningsproblem när det gäller hänsynstagandet lill köparens och säljarens intressen. En priskonlroll torde fordra atl möj­lighet finns att pröva prisets skälighet vid fastighetsdomstol och att skyl­dighet föreligger för staten att inlösa fastigheten när domstolen fastställer ett högre pns. Vid bristande balans mellan köpar- och säljarsidans intres­sen kan utbudssiluationen komma all påverkas negativi. Risken atl olika metoder utnyttjas för atl kringgå lagen får anses betydande. Risk finns också att en marknad med dubbla prisnivåer kommer att utvecklas. Även andra komplikationer än de här angivna kan väntas uppträda. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Väsiernorriands län.

 

Prop. 1978/79:85                                                                   85

Utredningens förslag i fråga om förvärv som sker för kapilalplacering kommenteras endasl i lilen ulsiräckning av remissinstanserna och har i allmänhet lämnals ulan erinran. Länsstyrelsen i Östergötlands län ifråga­sätter dock om inie den föreslagna bestämmelsen skulle kunna undvaras hell. Beiräffande utredningens förslag rörande förvärv i kapitalplacerings-syfte kan nämligen ifrågasättas om inte förvärvstillstånd i sädana fall kan nekas på annan grund, anför länsstyrelsen. Vid bedömningen av om fysisk persons förvärv sker i kapitalplaceringssyfte skall enligt utredningens för­slag hänsyn las lill om förvärvaren avser alt bli yrkesverksam jord- eller skogsbrukare. Sådan prövning skall emellertid ske även enligt 7§ i försla­get. Krav på bruknings- och bosätlningsplikt kan dessutom åläggas enligt 11 S i förslaget. I förslaget till utformning av 4S bör därför punkl 2 utgå.

Sammanförande och uppdelning av lantbruksföretag

Utredningens förslag att sammanförande av utvecklade eller utveck­lingsbara lantbruksförelag lill en enhet i vissa fall skall kunna förhindras tillslyrks eller lämnas utan erinran bl. a. av lantbruksstyrelsen, länsstyrel­serna i Jönköpings, Stockholms, Västmanlands och Östergötlands län. Familjejordbrukarnas riksförbund, Lundsiingsförbundet och"LRF.

Lantbruksstyrelsen understryker alt bestämmelsen självlällel inie får uigöra hinder mol de ulvecklade eller ulvecklingsbara förelagens nödvän­diga anpassning till förändringen av produklionsleknik m.m. Slyrelsen framhåller också att bestämmelsen inte är avsedd all hindra uppbyggnad och utveckling av företag med siörre arbetskraftsresurser än enfamiljsföre-lagen i de fall förutsättningarna härför är lämpliga.

LRF framhåller att påtaglig brist i gällande lag har varil all inga hinder uppställls för s.k. additionsförvärv. Förbundet tillstyrker därför utred­ningens förslag om förbud mot sådana förvärv. Ägare av utvecklat företag bör alliså inte få förvärva fasiighel av annal slag, om den senare fastighe­ten behövs för uppbyggande av annat utvecklat eller utvecklingsbart före­tag. Bristsituationen i fråga om åkermark är påtaglig på många håll och addilionsförvärven bidrar ytterligare till att skärpa denna situation till förfång för unga jordbrukare. Företrädesvis i skogs- och mellanbygderna, där förulsältningar för bildandel av utvecklade enheter är små och de regionalpolitiska skälen väger tungt, bör även sammanslagning av begrän­sat ulvecklingsbara enheter i allmänhet inte få ske. Vid bedömningen bör beaktas enheternas byggnadsbestånd, framhåller LRF.

Skogsstyrelsen anser att utredningens förslag i vissa fall kan vara mindre lämpligt när förvärven avser skogsdominerade förelag. Enligt skogsstyrel­sens mening bör i första hand bmkningsmässiga förhållanden beaktas i dessa fall. Omständigheter som skogsskiftens lägen i förhållande lill natur­liga drivningsområden och befintligt vägnät samt virkesförrådets ålder och sammansättning bör i dessa fall väga lungl. En sådan lillämpning för rena skogsförelag och skogsdominerade förelag kan knappasl ha några negativa konsekvenser ur regional- och sysselsältningspoliliska synpunkier.

Länsstyrelsen i Stockholms län tillslyrker i princip utredningens förslag men anser att del genom tillämpningsföreskrifter lill lagen närmare bör exemplifieras när särskilda skäl kan föreligga för sammanföring av nämnt slag. Enligt länsstyrelsens mening bör möjligheter öppnas alt tillåta sam-manköp t.ex. för atl kunna bereda befintlig arbetskraft sysselsättning. Länsstyrelsen i Blekinge lån förutsätter att bestämmelsen inte skall behöva tolkas snävt vid tillämpningen utan atl framålsyftande och utvecklings-

 

Prop. 1978/79:85                                                                   86

främjande ställningstaganden skall vara möjliga. Länsstyrelsen i Göte­borgs och Bohus lån delar i princip utredningens uppfattning men vill ändå framhålla svårigheterna atl praktiskt tillämpa bestämmelsen i olika delar av landet. Den innebär nämligen alt rationaliseringsintressena i vissa bygder kan komma att hållas tillbaka, anser länsstyrelsen. Delta kan särskilt bli fallet i sådana landsdelar där fastighetsbeståndet storleksmäs­sigt sett är mindre väl utvecklat. All bedöma om en frislående enhel skall behållas eller om den bör sammanföras med en annan sådan till en mer rationell brukningsenhet, blir en svär och grannlaga uppgift för lantbruks­nämnderna. Det gäller att i det enskilda fallel inlc bara la ställning lill vilken driftsinriktning som skall tillämpas med erforderligt arealunderlag ulan även att göra överväganden av i viss män regionalpolilisk natur. Härtill kommeratt den tekniska och ekonomiska utvecklingen på jordbru­kels område i dag går myckel snabbi med bl. a. ändrad driftsinriklning som följd. Länssiyrelsen anser del väseniligi atl de särskilda skäl, som kan medföra avsteg från bestämmelsen, närmare anges och att tillämpnings­föreskrifterna görs detaljerade lill ledning för nämndernas verksamhei. Behovet av tillämpningsföreskrifter understryks också av länsstyrelsen i Skaraborgs lån, som anser att den föreslagna bestämmelsen är alltför kalegoriskl avfattad.

TCO släller sig tveksam till den föreslagna bestämmelsen som enligt TCO: s mening endast bör lillämpas i undantagsfall.

LO framhåller atl den progressive brukaren med lejd arbetskraft inte bör förvägras en arealförstärkning, om detta ur allmänna samhällssynpunkter bedöms som värdefullt. Luntarbetareförbundet anför all utredningens för­slag visserligen inte innebär ell absolul förbud mot sammanförande av utvecklade enheter. Del är emellerUd ytterst angelägel att vid prövning av dylika ärenden hela den rcgionalpoliliska delen bedöms. Därvid måste den anställda arbetskraftens situation bedömas lika med familjeföretagarens. Betydelsen av ett rationellt företags önskan om att ytterligare utveckla sitt markinnehav måsle också ges en positiv tolkning vid prövningen av för­värvslillstånd. Förbundet pekar också pä angelägenheten av främjande av sambruksföretag. Där en rationell enhel kan bildas genom sammanförande av redan utvecklade företag och där intresse förefinns för startande av samjordbruk, bör dessa inlressen priorileras.

KF kriliserar förslaget och anför alt motivet till huvudregeln anges vara regional- och befolkningspolitiska synpunkter. Emellertid synes detta en­ligi KF medföra en snedvridning av jordbrukspolitiken genom att man kan komma atl upprätthålla brukandel av enheter, som med hänsyn till de lokala förutsättningarna inte är rationella. Det leder också till att ägor, som med hänsyn till belägenhet och beskaffenhet borde brukas extensivl, bibe­hålls i en intensiv brukning. Enligt förbundets mening hårde regionalpoli­tiska skälen överbetonats i ulredningen. Om man genom sammanslagning av enheter av ifrågavarande slag kan skapa rationella enheter, bör sådan sammanslagning medges. Vägran bör komma i fräga endasl då särskilda regionalpolitiska skäl föreligger och då företrädesvis i glesbygd. Även om familjejordbruket alltjämt kommer att vara den dominerande företagsfor­men, vill KF framhålla att målel bör vara att åstadkomma effektiva jord­bruksföretag, där inte bara markresurserna blir ändamålsenligt utnyttjade utan ocksä arbetskraft och kapital. Detta kan uppnås både inom familje­jordbruk och i siörre driftsenheter. Även befolkningspolitiska skäl talar för andra former än familjejordbruk, då det finns människor som vill finna sysselsättning inom jordbruket utan atl för den skull vara egna företagare.

 

Prop. 1978/79: 85                                                                   87

Förslaget atl en uppdelning av utvecklat eller utvecklingsbart lantbruks­förelag skall förhindras tillstyrks eller lämnas utan erinran bl.a. av lant­bruksstyretsen, lånsstyrelserna i Blekinge, Jönköpings, Stockholms, Värmlands, Västmanlands och Östergötlands län.

Lantmäteriverket och lånsstyrelserna i Skaraborgs och Värmlands lån anser det angelägel att det sker en bättre samordning av jordförvärvslagen och fastigheisbildningslagen. Enligt 5 § 3 förslaget får förvärvslillslånd vägras om del kan antas all förvärvel medför all uivecklal eller ulveck-lingsbarl lantbruksföretag delas upp och uppdelningen medför olägenhet av någon belydelse för förelagel. Molsvarande regler för fåsligheisbildning finns i 3 kap. 6§ fåsligheisbildnlngslagen. Enligi 3 kap. 6§ försia slyckel denna lag får emellertid fåsligheisbildning som berör jordbruksfaslighet ske endast om det är lill övervägande nytta för jordbruksnäringen. I 3 kap. 6§ andra stycket samma lag föreskrivs vidare atl fastighetsbildning för annal ändamål än jordbmk får ske om den inte medför olägenhet av nägon belydelse för jordbmksnäringen. Faslighelsbildningslagens krav är således strängare än den föreslagna bestämmelsen i jordförvärvslagen. Det krävs nämligen en positiv netloeffekl för jordbmksnäringen för att fasUghelsbild-ningen skall kunna ske. Delta krav gäller även för ofullständiga fasiigheier. Motsvarande krav finns inte i utredningsförslaget. Förvärvslillslånd skulle alliså kunna beviljas för ell köp som vid fastighetsbildningen inte bedöms vara till övervägande nytta för jordbruksnäringen. Fastighetsbildningen kan därför inte genomföras.

Juridiska personers förvärv

Utredningens förslag tillstyrks eller lämnas i huvudsak utan erinran av lanlbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Blekinge, Göteborgs och Bohus, Jön­köpings, Kronobergs, Malmöhus, Stockholms, Uppsala, Värmlands, Väs­iernorrlands och Östergötlands lån. Familjejordbrukarnas riksförbund. Hushållningssällskapens förbund, LRF och lantarbetareförbundet.

Lantbruksstyrelsen har i huvudsak ingenting alt erinra mot utredningens förslag till regler för juridiska personers möjlighet att erhälla förvärvslill­stånd. Vad gäller kravet på att juridisk person som villkor för tillstånd skall avstå egendom av betydelse för jordbrukets rationalisering (6§ försia stycket 1 lagförslaget), anser styrelsen väsentligt atl kravet på överens­stämmelse i varje enskild transaktion inte drivs för långt. Som framhållits av flera lantbruksnämnder har bytesverksamhet mellan juridiska personer och nämnderna under en följd av år medfört att betydande rationaliserings­effekter har kunnat uppnäs. Det fär anses angeläget atl sädan bytesverk­samhet kan bedrivas även i fortsättningen, varvid det finns skäl att se verksamheten i ett längre perspektiv. Vid jämförelse mellan bytesobjekten bör vidare, utöver storlek och värde, tas hänsyn till den rationaliseringsef­fekt som kan uppnås. I fråga om förvärv som medför att egendom som redan tillhör förvärvaren blir mer ändamålsenlig (6 § första stycket 2 lagför­slaget) avses härmed i första hand juridiska personers innehav och förvärv av skogsmark som utgör enklaver och arronderingsförvärv av mindre omfattning. Då det gäller utvecklade och utvecklingsbara jordbruksföretag som ägs av juridiska personer bör det enligt styrelsens mening vara möjligt atl godta även andra från raUonaliseringssynpunkl lämpliga förvärv. Dessa företags möjligheter till anpassning med hänsyn till teknisk och ekonomisk utveckling skulle annars komma alt försvåras eller förhindras, vilket inte kan anses önskvärt från samhällsekonomisk synpunkt. Det tredje fallet då

 

Prop. 1978/79:85                                                                    88

förvärvstillslånd enligt utredningens förslag får lämnas juridisk person ulgörs av förvärv som huvudsakligen avser skogsmark som med hänsyn lill förhållandena på orlen inte bör ägas och brukas av brukare som är bosatt på orlen (6S försia slyckel 3 lagförslagci). Denna punkl i lagförslaget har berörts av vissa lantbruksnämnder som särskilt framhållit de mindre, skogsförädlande företagens betydelse från regionalpolitisk synpunki. Lantbruksstyrelsen anser att även om den yrkeskunnige förvärvaren som har för avsikl att bosätta sig på och själv bruka förvärvsegendomen i princip skall prioriteras så måste, som även utredningen anfört, de regiona­la sysselsättningsaspekterna väga tungt i många områden med ett svagt utvecklat näringsliv. De mindre, skogsförädlande företagen utgör ofta ett betydelsefullt komplement till jord- och skogsbruket som bas för ett till­räckligt befolkningsunderlag i dessa bygder. Enligt lanlbruksstyrelsens mening bör således en regionalpolitisk helhetssyn anläggas vid lillämpning­en av här ifrågavarande bestämmelse.

LRF anför att i betänkandet refereras den diskussion som under senare år förekommit om bolags rätt att förvärva jordbruksfasligheler. LRF har för sin del funnit atl bolagsförvärven skett på ett sådani sätt att en långsik­tig strukturrationalisering försvåras. Del har därför länge från LRF:s sida hävdals att åtminstone inom bygder med permanent bosättning bolagens prioriterande förvärvsrätt av befolknings- och sysselsältningspoliliska skäl måsle upphöra helt. Såväl kortsiktigt som långsiktigt kan ett tillskottsför­värv av skogsmark för den enskilde ha avgörande betydelse för hans försörjning och sysselsättning och därmed för möjligheterna atl bo kvar i området. Oftast har samma förvärv kortsiktigt ringa eller ingen betydelse för bolagets möjligheter till ett rationellt utnyttjande av tidigare innehav. LRF har vidare hävdat all i likhel med vad som gäller för lämpliga kombi­nerade jord- och skogsbmksläsligheler även för sitt ändamål lämpliga rena skogsbruksfasligheter endast borde fä förvärvas av enskilda personer, som har för avsikt att bosätta sig på fastigheten och aktivt ägna sig åt driften av densamma.

Utredningens förslag synes i huvudsak tillgodose de krav och önskemål som LRF framfört i fråga om bolagsförvärven och tillslyrks därför. Genl­emoi 6§ 1 i uiredningcns lagförslag har LRF inga erinringar att göra. LRF kan även godta de skäl till förmån för tillstånd för skogsförädlande förelag som avses i punkterna 2 och 3. Förutsättningen härför är emellertid att en omsorgsfull slruklurprövning sker, vilken visar atl marken inte lämpligen kan disponeras för alt bygga upp eller struklurförbättra enskilda jord- och skogsbruk i bygden.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att de undanlagsregler som upp­slälls i 6§ förslaget synes kunna ge bolag och övriga juridiska personer tillräckliga möjligheter till förvärv av skogsmark när det gäller överiopps-skogsmark, vid arronderingsskäl, för stärkande av en orts näringsliv m.m. Visst närhetssamband när det gäller ett förädlingsförelag för skogspro­dukter mellan förädlingsplatsen och den förvärvade skogsmarken synes dock alltid böra föreligga.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser del mycket angeläget att de posiliva effekierna av kombinationen jordbruk-skogsbruk föreslås bli beaktade i tillståndsgivningen. Speciellt i den norra länsdelen fyller de kombinerade företagen en viktig funktion. Företräde vid Ullståndsgivningen föreslås ges ål jordbrukare bosatta på orten framför skogsförädlande företag/juridiska personer. Länsstyrelsen anser att förslaget är bra, men vill framhålla atl del är viktigt atl virkesleveranser tryggas till skogsförädlande företag som

 

Prop, 1978/79:85                                                                   89

är etablerade i orlen. Della bör dock inte ske genom köp av skogsfastig­heter där dessa behövs för atl ge utkomstmöjlighet ät brukare pä orten. Enligt lantarbetareförhundel torde det vara ostridigt att kombinationen jordbruk-skogsbruk i många sammanhang medför belydande fördelar för det enskilda förelaget. Del torde emellertid vara lika klart alt de skogsför­ädlande företagen i mänga trakter, främst i sådana med relativt svagt utvecklat näringsliv, har en stor och samhällsviktig betydelse. Del är därför av stor vikt alt dessa förelag även fortsättningsvis ges möjlighet att förvärva mark för upprätthållande av sin verksamhet, vilket kan ha stor betydelse för bygdens utveckling. Utredningen avser heller inte med sitt förslag förhindra möjlighelen till förvärv, men väl inskränka den nuvaran­de prioriteten. Det är angeläget att tillämpningsföreskrifterna i detta sam­manhang ger möjlighet till en generös tolkning till förädlingsföretagens förmån, anser förbundet. Länsstyrelsen i Norrbottens län understryker betydelsen av all storskogsbruket ges möjlighet atl förvärva sådan skog som inte behövs för att komplettera lantbruksförelag av familjeföretags sioriek. Särskilt i fråga om Norrbotten där s. k. överskottsskog kommer att finnas i myckel stor omfattning är det angeläget att denna skog överförs till sådana ägare- och förvaltningsformer som gagnar den regionalpolitiska målsättningen och tryggar en jämn råvaruförsörjning till industrierna.

Juridiska personers förvärv synes inom vissa områden av landet ha haft en stark prishöjande effekt framhåller länsstyrelsen i Värmlands län. In­köp av roiposter inkl. mark lill höga priser har också förekommii inom länet men varil av liten omfattning. Det är främst de rena sågverksförela-gen som varil inlresserade av dessa inköp. De siörre markägarna har under hela den nuvarande lagens giltighetstid varit återhållsamma beträffande markinköp och försökt att anpassa sina inköp så att fastighetsstrukluren förbättrats. Länsstyrelsen har i sak inte något att invända mot de föreslag­na bestämmelserna.

Enligt länsstyrelsen 1 Västemorrlands län ägs skogsmarken i Väsier­norriands län till 45% av aktiebolag. Dessa har till helt övervägande del också skogsindustrien verksamhet. Innehaven är spridda i siörre delen av länel, dock med klar övervikt för de inre och mer höglänta delarna. Bolagen driver ett kvalificerat och intensivt skogsbruk. Bolagsskogarna har därför stor belydelse både för sysselsättningen i skogsbruket och för näringens utveckling i vetenskapligt och tekniskt avseende. Också för den kontinuerliga tillgången på råvaror för industrierna är givelvis bolagsinne­haven betydelsefulla. Speciella restriktioner mot skogsmarksförvärv från skogsbolagens sida ter sig mol denna bakgrund inte särskilt angelägna. Härtill bidrar också att några strävanden frän storskogsbrukets sida att utvidga sitt totala innehav inte kan förmärkas. Däremot sker kontinuerligt förvärv, försäljningar och byten för att nä bättre arrondering. Denna verk­samhet bör på allt sätt främjas. De av jordförvärvsutredningen föreslagna reglerna om villkor för att juridiska personer skall ges förvärvstillstånd synes emellertid i stort sett möjliggöra de förvärv som skogs- och såg­verksföretagen gör i vårt län, framhåller länsstyrelsen. Liksom lantbruks­nämnden vill länsstyrelsen dock framhålla atl kompensationskravet i 6§ första stycket 1 inte får utformas sä rigoröst att en i liden fortgående bytesverksamhet försvåras. Regeln bör vidare utformas sä atl det kan ankomma pä lantbruksnämnden att avgöra om kompensation skall krävas i det enskilda fallet. Länsstyrelsen I Stockholms län understryker att det är nödvändigt all kompensationsregeln i 6§ 1 i lagförslaget får verka även längre lidsperioder, eftersom krav på omedelbar markkompensation vid förvärv kan leda till atl strukturrationaliseringen försvåras.

 

Prop, 1978/79:85                                                                    90

Kammarkollegiet, skogsstyrelsen, NO, domänverket, affärsverksdele­gationen, lånsstyrelserna i Gävleborgs och Västmanlands lån, KF, LO, SISU, Samarbetsorganet i jordbruksfrågor och skogsarbelareförbundet är kritiska mot förslaget och avstyrker detta eller föreslår atl det modifieras.

Skogsstyrelsen anför atl juridiska personers nettoförvärv av skogsmark har varit av ringa omfattning och har även minskat under senare år. Ur skogsbrukets synpunki är det angelägel alt skogsmarken brukas så effek­tivt som möjligl - oavsett ägarkategori. Skogsstyrelsen är av den uppfatt­ningen atl sambruk jord/skog i regel är till fördel för båda verksamhets­grenarna. Denna brukandeform förenad med boende på brukningsenheten är i många fall även ur skogsbrukels synpunki den lämpligaste formen. Många jordbruksfastigheter beslår dock av enbart skogsmark och är dess­utom i vissa fall belägna inom områden där inte all ledigbliven skogsmark behövs för att tillgodose de kombinerade företagen. I sådana fall borde skogsförädlande förelag vara jämställda med andra köparkategorier. Även om kombinationen jord/skog är en ändamålsenlig brukningsform i många fall bör även det naluriiga sambandet skog/skogsindustri beaktas. Om en prövning av köpeskillingens skälighet genomförs föreligger inte heller risk för att kapitalstarka företag skall konkurrera ut andra köparkategorier. Skogsindustnföretagen har ofta stor betydelse för sysselsättningen i skogs­bygderna. Med hänsyn lill de belydande variationer i varuutbud som förekommer kan det med hänsyn lill bl.a. sysselsättningsaspekten vara önskvärt att dessa företag har viss egen råvarubas. Skogsstyrelsen anser därför att 6 8 i lagförslaget inte borde avse juridisk eller fysisk person som driver industriell verksamhet för förädling av skogsprodukier. Paragrafen kunde lämpligen kompletteras med en beslämmelse av den innebörden att om ett förvärv av ett skogsförädlande förelag avser fasiighel, som pä grund av en ändamålsenlig kombinalion av jord och skog är specielll lämpad för bestående bondebruk kan förvärvstillstånd vägras.

NO anser att det begränsade antal förvärv som sker med stöd av 4 § andra stycket punkt 1 nuvarande lag inte kan ha någon avgörande betydel­se på den allmänna prisbildningen för jord- och skogsbruksfastigheter. NO anser därför att det finns anledning att hävda att en häremot svarande föreskrift bör tas in även i en ny jordförvärvslag. Det är angeläget atl man inte genom en särreglering inom jordförvärvslagstiftningens ram åstad­kommer konkurtensbegränsningar som på sikt kan få menligt inflytande på effektiviteten inom jord- och skogsbruket, anför NO vidare.

Enligt domänverkets mening finns del en tendens all överbetona förde­larna med kombinaUonen jordbruk - skogsbruk. De båda näringarna har sedan ett par decennier utvecklats var för sig mot specialisering i fråga om teknik, maskinell utrustning, arbetskraft m. m. Det är även tveksamt om nägra säsongmässiga fördelar när det gäller arbetskraften kan påvisas för de kombinerade företagen. Utredningens förslag alt de skogsförädlande företagen allUd skall slå tillbaka för de kombinerade företagens tillskolts­förvärv av skogsmark är oroande. Även skogsförädlande företags förvärv kan ge fördelar ur regional- och befolkningspolitisk synpunkt. Förslagets bestämmelser om förvärvstillstånd för juridiska personer är utformade efter mönsier från 1925 års bolagsförbudslag. Domänverket beklagar att utredningen föreslår ett återinförande av bytesprincipen. Detta kan kom­ma atl förstöra klimatet i det samarbete i rationaliseringssträvandena som har etablerats mellan företagen inom slorskogsbruket och lantbruksnämn­derna. Utredningens mening tycks vara alt juridisk person för förvärvstill­slånd i vissa situationer (6: 1) skall avstå likvärdig egendom. För andra

 

Prop. 1978/79:85                                    i                               91

situationer (6: 2-3) förutsätts atl förvärvare i princip inte skall avstå skogs­mark, dock med möjlighet för tillståndsmyndigheten all ställa villkor med sådant innehåll. För en tredje situation (6:4-5) tycks avsikten vara atl lillslåndsmyndighelen inie skall kunna slälla krav på kompensationsmark, dvs. vid förvärv av mycket stora och kapilalkrävande skogsbruksföretag ävensom vid förvärv mellan juridiska personer. Detla borde ha kommit till klarare utiryck i betänkandet. Affärsverksddegationen instämmer i allt väsentligt i de synpunkter domänverket framfört. Delegationen vill särskilt stryka under risken för att den nya lagen kan komma att försvåra skogsbru­kels storleksraiionalisering i de former del bedrivits med tillämpning av nuvarande lag.

Enligt länsstyrelsens i Gävleborgs lån mening har man både i utredning­en och i direktiven överbetonal effekten av skogsbolagens förvärv under senare är. Utredningen visar att bolagens nelloförvärv under liden 1971-1975 i hela riket utgjorde 36000 ha skogsmark, vilkel molsvarar ca 1 1/2 promille av loiala skogsiillgången i landet. Del skulle således ta ca 30 år innan skogsbolagens andel av den loiala skogsmarken i Iandel ökade med en proceni. Under de senaste fem åren avyttrade del kombinerade jord-och skogsbruket 550000 ha enligt lanlbmksräkningarna 1971 och 1976, vilken areal huvudsakligen överförts till fysiska markägare som inte är yrkesutövare inom jordbruk eller skogsbruk. Det förefaller som om skogs­bolagen fått bära skulden för denna senare för de kombinerade företagen mer alarmerande utveckling. Inom Gävleborgs län har sedan 1960-talel med skogsbolagens medverkan genomförls intressearronderingar som in­nebär atl de egentliga jordbruksbygderna och till dessa hörande skogsom­råden numera i många socknar saknar inslag av bolagsskiften. Samtidigt har storskogsbrukets innehav koncentrerats. Det är rimligt att de av olika ägarkategorier accepterade gränserna för såväl enskilda innehav som storskogsbrukets i huvudsak uppehålls. Vid andra uppkommande intresse­konflikter bör ocksä uppmärksammas aktiviteten inom det enskilda jord-och skogsbruket. Enligt länsstyrelsens mening synes nägon skärpning av kraven för juridisk person att få förvärva jordbruksfastighet f. n. inte vara påkallad.

Länsstyrelsen i Västmanlands län avstyrker de föreslagna reglerna för juridiska personers markförvärv. Prövning av juridiska personers förvärv enligt lagens allmänna regler är samtidigt till fördel för handeln med lant­bruksfastigheter och därmed för jord- och skogsbrukets rationalisering samt anknyter till de ställda kraven på att utnyttja produktionsförmåga och alt priserna konlrolleras. Därutöver torde t.ex. kommuners förvärv av juridiska personers mark för annal samhällsändamål än jord- och skogs­bmk underlättas om man avstår från de föreslagna särskilda förvärvsreg­lerna, framhåller länsstyrelsen.

SISU finner förslagens innebörd nägot oklar på en del punkter. Huvud­intrycket är emellertid att förslagen kommer alt medföra avsevärt försäm­rade förvärvsmöjligheter för skogsföretagen. Bl.a. med hänsyn till att några nämnvärda neltoöverföringar av skogsmark från enskilda till skogs­företagen inte har kunnat påvisas och med tanke på de förändringar som ägl rum inom den privata skogssektorn framstår utredningens förslag att inskränka skogsföretagens förvärvsmöjligheter såsom svagt underbyggda ur saklig synpunkt. En viktig konsekvens kan väntas bli att arbetet med att förbättra arronderingsförhållanden i skogsbruket bromsas upp högst avse­värt. Erfarenheterna från den före är 1965 gällande lagstiftningen visar att ett framgångsrikt arbete på struktur- och arronderingssidan förutsätter att

 

Prop. 1978/79:85                                                                   92

olika parter kan delta på någorlunda lika villkor. Mark mäsle kunna förvär­vas utan omedelbara krav på kompensation och respekten för olika pariers intressen vara sådan att varje enskild part kan lita på att balans i markutby­tet kommer atl åstadkommas över längre perioder.

Även Sågverkens råvaruförening kritiserar den föreslagna regeln att juridiska personer kan komma i fråga för köp, endast om man någon annanstans säljer av en motsvarande areal skogsmark. Härigenom skulle en mycket stor del av den medelstora sågverksindustrin uteslängas från fastighetsmarknaden och därmed låsas till en oerhört känslig utbudsbe­roende verksamhet. Sågverk med kompetent skogsavdelning bör av flera skäl kunna få köpa skogsfasiigheter inom sitt naluriiga råvarufångstom-råde, anför föreningen. Dels minskar en viss andel egen råvara det nyck­fulla beroendet av ojämnt virkesutbud, särskilt under tidig hösl, dels kan man jämna ut sin skogsavdelnings sysselsättning över året med skogsvård o. d., dels önskar man för speciella trävaruförsäljningar löpande ha tillgång till egen skog för snabba specialapteringar. Ett träförädlingsförelag med vissa skogsmarkstillgängar behandlas f. ö. mer positivt av bankerna än ett företag utan egen råvara, allt annat lika. I takt med den växande virkesbris­ten har de induslriägande skogsägargrupperingarna valt atl i första hand förse sin egen industri med råvara. Samhället har mycket atl vinna på att den skogsbygdslokaliserade sågverksindustrin råvaruförsörjs, jämfört med alternativet virkestransport och förädling i kustläge. Varje ansats till bätire råvaruförsörjning för köpsägverken ligger således i samhällets intresse, hävdar föreningen.

Enligt KF har utvecklingen efter tillkomsten av 1965 års jordförvärvslag inte inneburit någon väsentlig överföring av mark frän enskilda till juridis­ka personer. Den från visst håll påtalade effekten på prisbildningen, som den liberalare inställningen skulle ha inneburil, fömlsäiier KF kunna be­mästras med den föreslagna prövningen av köpeskillingars skälighel i samband med förvärvsprövningen. Kravet på ett effektivare skogsbruk med stark inriktning pä skogsvärd har blivit allt mer framträdande. Samti­digt vet man att fastighetsstrukluren inom skogsbruket med en stark parcellering utgör ett stort hinder för ett rationellt skogsbruk. Därför måste varje åtgärd som innebär ett förbättrande av skogsbrukets produktionsför­utsättningar tillvaratas. Hittillsvarande regler beträffande juridiska perso­ners förvärv har verkat i denna riktning. KF anser sålunda att gällande regler i fråga om juridiska personers förvärv företrädesvis i avseende på skogsmark skapar bättre förutsättningar för ett rationellt Ullvaratagande av markresurserna än de av utredningen framlagda.

Enligt LO:s mening bör en målsättning för jordförvärvslagstiftningen vara atl ge företräde åt förvärvare som har förulsältningar atl på bästa sätt tillvarata markens produktionsförmåga. Det förslag som utredningen nu presenterar ligger enligt LO knappasl i linje med denna målsättning. Tvärt­om kan utredningens förslag visa sig bli besvärande hinder för ett rationellt och lönsamt skogsbruk, genom att bl. a. flexibiliteten i arronderingsarbetet kan befaras komma att minska. LO vill därför direkl avvisa utredningens förslag att juridiska personer får lämnas förvärvstillstånd endast om exem­pelvis förvärvaren avstår egendom som är av väsenlligen samma storlek eller värde. LO vill ocksä i övrigt, i likhel med flera av utredningens experter, betona nödvändigheten av att jordförvärvslagstiftningen i fräga om förvärv av skogsmark står i samklang med riktlinjerna för skogspolili­ken. Innan dessa riktlinjer fastslagits, efter förslag av 1973 års skogs­utredning, anser LO det felaktigt att prioritera någon speciell ägarkategori.

 

Prop. 1978/79:85                                     '                              93

Enligi kammarkollegiet kan den skärpning av möjlighelerna alt förvärva jord som 6§3 innehåller medföra atl församlingar och pastorat i framliden blir obenägna all avyttra orationella fastigheter om de inte samiidigi får möjlighet alt återplacera köpeskillingsmedlen i jord. Detta kan enligt kolle­giet komma atl i vart fall försvära en från allmän synpunkt önskvärd rationalisering.

Bosättning och brukning m. m.

Förslaget atl införa en bosättnings- och brukningsplikt tillslyrks i princip av lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Gotlands, Gävle­borgs, Jönköpings, Kopparbergs, Malmöhus, Södermanlands, Uppsala och Värmlands län. Hushållningssällskapens jörbund, KF, Landstingsför­bundet, lantarbetarejörbundet, LRF och SISU.

Enligt LRF är del ett nytt inslag i den svenska jordförvärvslagstiftningen atl lantbruksnämnd som villkor i tillsländsbeslul skall kunna föreskriva en bosättnings- och brukningsplikt för förvärvaren under viss lid. Atl så lidigare inte har kunnat ske har enligt LRF:s uppfattning utgjort en brist. Bestämmelserna om bosättnings- och brukningsplikt tillslyrks därför. LRF anser alt dessa villkor bör göra det möjligt att komma till rätta med en förvärvare som döljer sina verkliga avsikter vid förvärvsprövningen. Vik­tigt är också all myndighelerna inie tvekar att lillämpa lagens sanktioner, om det visar sig att förvärvaren inte uppfyller villkoren.

Från flera häll framhälls att förslaget är angeläget och atl det kommer att motverka del passiva ägandel. Lånsstyrelserna i Södermanlands och Värmlands lån finner emellertid tiden på fem år för kort och förordar att den utsträcks till tio år. Då åläggandet inte innebär några negativa konse­kvenser för köpare vars verkliga avsikt med förvärvet är att bebo och bruka egendomen belönar länssiyrelsen i Södermanlands län att det inte föreligger några skäl för en restriktiv tillämpning av bestämmelsen.

KF anför atl den föreslagna regeln om bosättnings- och brukningsplikt har betydelse närmast i de fall där kapitalplaceringsförvärv inte uppenbar­ligen föreligger, men tveksamhet finns, om förvärvaren blir en seriös brukare. Bestämmelsen synes nödvändig för ett konsekvent uppföljande av ett uppställt mål.

Enligt skogsstyrelsen bör för skogsdominerade företag villkor om yrkes­mässig brukning i de flesta fall vara tillräckligt medan kravet på bosättning i dessa fall borde avse bosättning på orten i stället för bosättning på egendomen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att de föreslagna reglerna om bosättnings- och brukningsplikt är ändamålsenliga. Möjligen kan det an­märkas alt då de lantbruksförelag som avses enligt 7 § oftast är av större omfallning och därför måsle brukas med hjälp av anställda och främmande arbetskraft en viss generositet bör föreligga när det gäller tillämpningen av regeln.

Lantbruksstyrelsen anför atl frågan om vilken sanktion som bör tillgri­pas mot förvärvare som inte fullgör sina skyldigheter enligt föreskrivet villkor har övervägts av styrelsen. Styrelsen anser, liksom flera lantbruks­nämnder, utredningens förslag på denna punkt mindre lämpligt. Lant­bruksstyrelsen föreslär i stället i likhet med dessa nämnder att förvärvare som inte uppfyller villkoret skall kunna föreläggas alt vid vite inom viss lid avyttra egendomen. Sker överlåtelse till förvärvare som inte behöver förvärvslillstånd, bör föreläggandet kunna överföras på denne. Enligt sly-

 

Prop. 1978/79:85                                                                    94

relsens mening bör vidare anges en lidsgräns inom vilken sanktionen får tillgripas. Länsstyrelserna i Södermanlands och Värmlands lån framför samma synpunkter.

Kravet pä yrkesmässig brukning av förvärvsegendomen bör vid fysiska personers förvärv enligt länsstyrelsens 1 Kronobergs län mening även kopplas till regeln att förvärvstillstånd skall vägras om egendomen behövs för lantbrukets rationalisering. Della bör ske så all förvärvslillsländel avseende lillskollsförvärv bör kunna vägras person som äger utvecklings­bart företag till förmån för ägare av utvecklingsbart företag som är bosatt pä detta och dessulom yrkesmässigl brukar förelagel, anser länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län godtar ulredningsförslagel vad gäller införande av skyldighet för förvärvaren atl bruka egendomen. Förslaget om bosältningslvång har emellertid principiella aspekter. Länsstyrelsen anser inte att det föreligger tillräckliga skäl alt ge myndigheter rätl att föreskriva var människor skall bo. Länsstyrelsen avstyrker därför försla­get i denna del.

Inte heller länsstyrelsen i Örebro län finner det särskilt tilltalande med ell bosällningskrav. Ett sådani krav är dessulom onödigt långtgående. Enligt länsstyrelsens bedömning kommer nämligen kravet på yrkesmässigl brukande att i det stora flertalet fall leda till att förvärvaren bosätter sig på egendomen. Är förhållandena sädana att förvärvaren kan uppfylla kravel pä yrkesmässigl brukande ulan atl vara bosalt pä egendomen, bör ett sådant arrangemang inte hindras. Från samhällets synpunki är kravet på brukande primärt och länsstyrelsen anser liksom utredningen bestämmel­ser härom som ett nödvändigi inslag i jordförvärvslagen. Då del däremot gäller bosättningen bör denna liksom hittills överlämnas lill den enskilde att förfoga över.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ställer sig tveksam till att det läng tid efter det alt fastigheten förvärvals skall vara möjligl atl aktualisera en inlösen om villkor om bosättning eller brukning inte har uppfyllts. Enligt länsstyrelsens mening bör det räcka med atl lantbruksnämnden vid sin prövning av förvärvstillständet lägger särskild vikt vid all undersöka all en allvarlig avsikl föreligger alt slå sig ner och bruka fasligheten. Det bör dock därvid även för förvärvstillstånd förutsättas att avsikten med hög grad av sannolikhet kan antas bli förverkligad.

Länsstyrelsen i Ålvsborgs län anför atl bestämmelsen knappast torde bli aktuell atl lillämpa i fråga om förvärv av utvecklade eller utvecklingsbara familjeföretag. I sådana fall avser köparen som regel atl bosätta sig på gården och bruka denna. Om köparen inte är jordbrukare, kan ansökan avslås med stöd av bestämmelserna i förslagels 7 §2 (yrkeskunskaper saknas). Vid förvärv av mindre företag (ej utvecklingsbara eller begränsat utvecklingsbara) kan ett bosättnings- och/eller brukningsvillkor vara på­kallat frän regionalpolilisk synpunki. Bestämmelsen kan därför få en viss betydelse i sysselsätlningssvaga bygder. Den blir emellertid svår att tilläm­pa och kräver kontrollåtgärder och ivångsingripande om köparen inie uppfylll villkoret.

Enligt länsstyrelsens i Östergöilanås lån mening brister förslaget i vissa avseenden. Det bör således närmare preciseras i tillämpningsföreskrifter i vilka fall villkor bör föreskrivas. En sådan precisering är önskvärd med hänsyn till dels atl bedömningen av förvärvarens avsikter att yrkesmässigl driva jordbruket på ett helt annat sätt än tidigare kan medföra avslag på förvärvsansökan och dels med hänsyn till att åläggande enligi 11 § är försett med sanktion. Krav pä bosällning och brukning kommer oavsett

 

Prop. 1978/79:85                                                                    95

om det utformas generellt eller selektivt alt medföra kontroll. Enligt läns­styrelsens mening är det en brist att utredningen inte närmare övervägt hur denna skall utformas.

Enligt LO:s uppfattning är bmkningspliklen del centrala i detta samman­hang medan bosätlningsplikten spelar en underordnad roll. Ell krav på bosättning torde dessutom i prakiiken bli svårt att upprätthålla. Med den stora flexibilitet i prövningen av de enskilda fallen som ulredningen före­slår uppkommer också en betydande rättsosäkerhet. LO vill därför förorda att utredningens förslag i dessa delar övervägs ytterligare i samband med den översyn av jordhävdslagen som f. n. pågår.

Sågverkens råvarujörenlng ifrågasätter om inte alla skogsmarksförvärv bör ges villkorligt under en tid av åtminstone fem är under vilken tid köparen äger visa sin kompetens och avsikt all sköta skogen kortekt. Skogsvårdssiyrelserna, som naturligen skulle få uppdraget atl följa förvär­varen under "kvalificeringstiden", skulle tillsammans med köparen upp­rätta skogsbruksplan för fastigheten om sådan saknas. Skogsbruksplanen skulle följas under femårsperioden, varefter köparen definitivt ges förvärvstillstånd. Fastigheter under prövning skulle automatiskt åläggas avverkningsförbud intill dess skogsbruksplaner upprättats och "prelimi­närt" förvärvstillslånd givits.

Trädgårdsnäringens riksförbund vänder sig mot alt bostadsplikl skall av lillständsbeviljande myndighet kunna kopplas till förvärvstillslånd. Ofta är brukarens bostad, då det gäller irädgårdsförelag, belägen på annan plats än egendomen i övrigt. Denna trädgårdsnäringens speciella karaktär bör be­aktas.

Förslaget att krav på yrkeskunskaper skall uppställas har inte föranlett några invändningar.

LRF framhåller atl krav om yrkeskunskaper har funnits med i tidigare lagsiiftning men har i det nya lagförslaget skärpts. LRF bedömer det vara lill nylta för lagens tillämpning all en sådan uppstramning genomförs. Många väl utbildade yngre lantbrukare konkurrerar i dag om salubjudna fastigheter. Det bör då vara självklart att dessa skall priorileras före personer som inte skaffat sig tillfredsställande yrkeskunskaper inom jord-och skogsbruk. Kraven bör naluriigtvis stå i relation till lantbruksföreta­gets storlek och produktionsförutsättningar. Väl vitsordad praktisk erfa­renhet bör väga tungt vid förvärvsprövningen.

Skogsstyrelsen framhåller att kravet på yrkeskunnighet även skall gälla skogsbruket i de fall detta har betydelse för förelaget. En erinran härom bör enligt styrelsens mening lämpligen tas in i specialmoliveringen till den aktuella paragrafen. Vidare bör det anges atl bestämmelserna är använd­bara mol förvärvare som genom lidigare vanvård eller misskölsel av lanl­bmksförelag har dokumenterat sin olämplighet all inneha sådani företag.

Även lantbruksstyretsen, LO och Hushållningssällskapens förbund är posiliva lill förslaget i denna del.

Regionalpolitiska synpunkter

Utredningens förslag till bestämmelser med regionalpolitisk karaklär tillslyrks eller hälsas med tillfredsställelse av lanlbruksstyrelsen, skogs­styrelsen, fiskeristyrelsen, länsstyrelserna i Blekinge, Gotlands, Gävle­borgs, Göteborgs och Bohus, HaUands, Jönköpings, Kalmar, Krono­bergs, Norrbottens, Södermanlands, Väsiernorrlands och Östergötlands län. Hushållningssällskapens jörbund samt LRF.

 

Prop. 1978/79:85                                                                    96

Lanlbruksstyrelsen finner mot bakgrund av statsmakternas beslut om nya riktlinjer för jordbrukspolitiken och om särskilt slöd till lantbruksföre­tag i vissa glesbygder naturligt att även jordförvärvslagen utformas så att den kan utgöra ett verksamt instrument i samhällets strävanden att nå de regionalpolitiska målen. Styrelsen tillstyrker därför utredningens förslag till särskilda bestämmelser med detta syfte och underslryker utredningens uttalande att de allmänna bestämmelserna i lagen bör tillämpas med beak­tande av förhållandena i olika områden.

Liknande synpunkter framförs av LRF som betonar atl del i dag finns en starkare politisk vilja alt vidta åtgärder som stärker glesbygderna och underlättar dessa bygders utveckling. En målmedveten och konsekvent satsning på dessa regioner i landet måste enligt LRF också prägla utform­ningen av de jordbrukspolitiska instrument, som nu görs tillgängliga efter hand som riksdagen fattar beslut. Det är sålunda nödvändigt att jordför­värvslagen i sin utformning och tillämpning anpassas till de nya riktlinjer förden framtida jordbrukspolitiken, som antogs av riksdagen hösten 1977, samt till det riksdagsbeslut som fattas om särskilt stöd till lantbruksföretag m. m. i vissa glesbygder.

Skogsstyrelsen pekar på att bestämmelserna i icke oväsentlig grad kan bidra till struklurralionaliseringen i skogsbruket. Skogsfasiigheter med ringa areal kan, ulan alt de ligger inom räckhåll för ulvecklingsbara före­tag, successivt inlemmas i större enheter. Inte minst små fastigheter av kategorin "icke utvecklingsbara" är i dag eftersökta fritidsobjekl. Antalet enheter av den här typen är av en sådan storleksordning att de tillsammans har stor belydelse för råvaruförsörjningen och därför bör inlemmas i ett aktivt och rationellt skogsbruk.

Fiskeristyrelsen finner det värdefullt att fisket vägs in vid de rcgionalpo­liliska överväganden som lagförslagets 8§ ger uttryck för. Frågan om förvärvstillstånd mäste enligt styrelsens mening i dessa fall avgöras i nära samarbete med länens fiskenämnder.

Enligt lantbruksstyrelsen är det nödvändigt för tillämpningen atl en närmare precisering sker av de områden inom vilka jordförvärvslagens regionalpolitiska bestämmelser skall kunna tillämpas. Detta har även fram­hållits av vissa lantbmksnämnder. Med hänsyn till all jordförvärvslagens allmänna besiämmelser skall lillämpas med beaktande av förhållandena i olika områden av landet, får det enligt lantbruksstyrelsens uppfattning anses mest konsekvent atl de särskilda regionalpoliUska bestämmelserna endast äger tillämpning i områden som blir föremål även för andra re­gionalpolitiska samhäUsinsatser på lanlbmkels område. Styrelsen förordar således alt ifrågavarande bestämmelser tills vidare endast bör gälla inom områden som kommeratt omfattas av bestämmelserna om särskilt stöd lill lantbruksförelag m. m. i vissa glesbygder samt områden som omfattas av bestämmelserna om skärgårdsstöd. När statsmaklerna tagit ställning till frågan om särskilda regionalpolitiska stödåtgärder bör här berörda bestäm­melser lillämpas i samma områden som kommer atl omfattas av dessa stödåtgärder.

LRF understryker att 8 § i jordförvärvslagen inte får ges en snäv av­gränsning till visst stödområde i landet (i huvudsak delar av inre stödområ­det) utan måste kunna komma till användning varhelst de regionalpoliUska problemen är särskilt påtagliga.

Behovet av en precisering av de områden inom vilka de regionalpolitiska bestämmelserna skall tillämpas understryks av flera länsstyrelser.

 

Prop. 1978/79:85                                :                              97

Bilaga 5

De remitterade lagförslagen

1    Förslag till Jordförvärvslag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § För förvärv av fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet krävs tillstånd enligt denna lag, när förvärvet sker genom

1. köp, byte eller gåva,

2.    tillskott till bolag eller förening,

3.    utdelning eller skifte från bolag eller förening,

4.    fusion enligt 14 kap. 1 eller 2 § aktiebolagslagen (1975:1385).

2§   Förvärvstillstånd enligt 1 § behövs inte,

1.    om egendomen förvärvas från staten genom överlåtelse av lantbruks­nämnd eller lantbruksstyrelsen,

2.    om egendomen förvärvas av staten genom annan myndighet än stålens affärsdrivande verk,

3.    om kommun förvärvar egendomen från staten eller utövar förköpsrätt enligt förköpslagen (1967:868),

4.    om egendomen förvärvas av kreditinrättning som enligt lag eller enligt reglemente eller bolagsordning, som regeringen har fastställt, är skyldig att äter avyttra egendomen,

5.    om förvärvaren är gift med överlålaren och inte heller om förvärvaren eller, när makar förvärvar gemensamt, någon av dem är överlätarens avkomling, allt under förutsättning alt överlåtaren inte är skyldig att avytt­ra egendomen enligt 7§ lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten atl förvärva fast egendom m. m.,

6.    om förvärvet skall prövas enligt 1, 2 eller 4§ lagen om vissa inskränk­ningar i rätten att förvärva fasl egendom m. m.,

7.    om egendomen ingår i stadsplan eller är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari 1948,

8.    om förvärvet omfattar omräde som är avsetl för annal ändamål än jordbruk eller skogsbruk eller sådan fastighet som har nybildals för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk och som därefter inte har undergått taxering,

9.    om andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma taxeringsenhet hörande andel i fastigheten.

Förvärvstillstånd

3§ Vid prövning av fråga om förvärvstillstånd skall behovei av ralionella företag inom jordbruket, skogsbruket och trädgårdsnäringen (lantbruksfö­retag) särskilt beaktas.

7   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 85

 

Prop. 1978/79:85                                                                    98

4§    Förvärvstillstånd skall vägras,

1.    om köpeskillingen eller annan ersättning inte endasl obetydligt över­stiger egendomens värde med hänsyn till dess avkastning och övriga om­ständigheter,

2.    om det kan antas alt förvärvet sker huvudsakligen för kapilalplacering,

3.    om egendomen behövs för lantbrukets rationalisering,

4.    om förvärvet kan antas medföra atl två eller flera utvecklade eller utvecklingsbara lantbruksföretag, som bör beslå som självständiga enhe­ter, förs samman lill en enhet,

5.    om förvärvet kan antas medföra att utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksföretag som består av mer än en fastighei delas upp och uppdel­ningen medför olägenhet av nägon belydelse för företagel.

Om särskilda skäl föreligger, får förvärvslillslånd lämnas ulan hinder av första stycket.

5§ Juridisk person får utöver vad som följer av 4 § lämnas förvärvstill­slånd endast om

1.    förvärvaren avstår eller kan antas komma att avstå egendom som är av betydelse för lantbrukets rationalisering och i storlek eller värde ungefär molsvarar den egendom som avses med förvärvet,

2.    förvärvet medför att egendom som redan tillhör förvärvaren blir mer ändamålsenlig,

3.    egendomen är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk,

4.    annal särskilt skäl föreligger.

Avser förvärvet huvudsakligen skogsmark och är förvärvaren juridisk person som bedriver skogsindustrien verksamhet i vilken egendomens virkesavkastning behövs, fär utan hinder av första stycket tillstånd lämnas om inte egendomen med hänsyn till ortsförhållandena bör ägas och brukas av någon som är bosatt på orten.

Första och andra styckena skall även tillämpas, om förvärvaren är fysisk person som bedriver industriell verksamhet som avses i andra stycket.

6 § Fysisk person får utöver vad som följer av 4 och 5 §§ vägras tillstånd till förvärv av egendom med utvecklat eller utvecklingsbart lantbmksföre­tag,

1. om det kan antas atl förvärvaren inte kommer att bosätta sig pä egendo­
men eller att yrkesmässigt bruka denna,

2. om det kan antas att förvärvaren inte har sådana yrkeskunskaper som
behövs för att driva lantbruksföretaget.

7§ Om det är av särskild betydelse från regionalpolitisk synpunki, fär utöver vad som följer av 4 och 5 §§ tillstånd vägras till förvärv av egendom med lantbruksföretag som inte är utvecklingsbart eller som är begränsat utvecklingsbart,

1.   om företagel behövs som tillskott till annat sådant företag,

2.   om företagel behövs som komplement till annan sysselsättning för någon som är bosatt på orten.

8§ Kommun får inte vägras tillstånd till förvärv av sådan fasl egendom som med hänsyn till den framlida utvecklingen krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning.

 

Prop. 1978/79:85                                                               99

Övriga bestämmelser

9§ Fråga om tillstånd enligt denna lag prövas av lantbruksnämnden, om inte regeringen föreskriver annat.

10        § Tillståndsmyndigheten kan i beslut om förvärvstillstånd ålägga för­
värvaren att under en lid av högst fem år yrkesmässigt bruka egendomen
och, om det finns särskilda skäl till del, även all vara bosatt där.

Bryter förvärvaren mot åläggande som han meddelats med slöd av första stycket eller överlåter han egendomen före den föreskrivna tidens utgång, får stålen lösa egendomen, om del inte är oskäligt.

11        § Tillslåndsmyndigheten kan i beslul om förvärvslillslånd ålägga för­
värvaren all inom viss lid ansöka om viss fåsligheisbildning som berör den
egendom som avses med förvärvel eller all vidla ålgärd som behövs för all
förbättra egendomen.

Fullgör inte förvärvaren vad som åligger honom enligt första stycket, kan tillståndsmyndigheten förelägga honom vite.

Har föreläggande meddelats enligt första stycket och övergår egendo­men lill ny ägare, gäller åläggandet i stället denne. Vile som har förelagts gäller inte mol den nye ägaren, men tillständsmyndigheten får sälta ut vite för denne.

12 § Förvärvstillstånd skall sökas inom tre månader från del förvärvet skedde, om inte frågan om förvärvstillstånd enligt 10 kap. 3 § andra stycket fastighetsbildningslagen (1970:988) skall underställas tillständsmyndighe­ten av fasiighelsbildningsmyndigheten.

13 § Görs inte ansökan om förvärvstillstånd inom föreskriven tid och på föreskrivet sätt eller vägras förvärvstillstånd, är förvärvet ogiltigt.

Fråga om tillstånd till förvärv genom köp eller byte får inte prövas innan det har avgjorts, huruvida förköp enligt förköpslagen (1967: 868) äger rum, om det inte är uppenbart atl förköpsrält inte kommer atl ulövas.

Har lagfart meddelats i strid mot 20 kap. 6§ 8 eller 7§ 11 jordabalken, gäller inte första stycket.

14§ Blir köp ogiltigt till följd av att förvärvstillstånd vägras enligt 4§ 3 eller 7§ 1, är staten skyldig atl lösa egendomen till det pris som har avialals, om säljaren yrkar del. Yrkande om inlösen skall framslällas inom tre månader efter det avslagsbeslutel har vunnit laga kraft.

Skyldighet att lösa egendomen enligt försia stycket föreligger inte, om avtalsvillkoren är oskäliga.

15 § Talan om inlösen enligt 10 § andra stycket skall väckas vid fastig­hetsdomstolen före utgången av den lid som har föreskrivits med slöd av 10 § första stycket. I fråga om sädan inlösen gäller i övrigt expropriations­lagen (1972:719) i tillämpliga delar. Bestämmelserna i 4 kap. 3§ expropria­tionslagen skall tillämpas i fråga om värdeökning som har ägt rum under tiden från dagen tio år före del lalan väckles vid domsiol.

16 § Talan mol lanlbmksnämndens beslul enligi denna lag förs hos lanl­bruksstyrelsen genom besvär. Mot lantbmksstyrelsens beslut förs lalan hos regeringen genom besvär.

 

Prop. 1978/79:85

100

1.     Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979 då jordförvärvslagen (1965: 290) skall upphöra att gälla.

2.     Äldre bestämmelser skall tillämpas på förvärv som har skett före den 1 januari 1979.

3.     Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

4.     Lagen skall inte lillämpas på egendom som utgör fideikommiss eller ingår i fideikommissbo under avveckling, om förvärvel sker genom till­skott i samband med teckning av aktier.

5.     Bestämmelsen i 15 § om tillämpningen av 4 kap. 3 § expropriationslagen (1972:719) gäller inte i fråga om värdeökning som har ägt rum före utgång­en av juni 1971.

2   Förslag till

Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

Härigenom föreskrives att 5 kap. 20 § och 10 kap. 3 § fastighetsbildnings­lagen (1970:988)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 kap. 20 §

Om fastighets graderingsvärde ökas med tillämpning av 18 § försia stycket 3, skall i lag eller annan för­fattning föreskrivna inskränkningar i rätten atl förvärva fast egendom äga motsvarande tillämpning. Skul­le tillstånd eller annan prövning av myndighet fordras vid förvärv ge­nom köp, skall frågan om tillstånd lill ökningen underställas myndig­heten. Underställning med hånsyn till jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290) behövs dock endast om den fastighet som ökas år av­sedd för jordbruk eller skogsbruk och det finns anledning antaga att egendomen kan med större fördel läggas till annan fastighet eller att tiUstånd kan vägras enligt 4 § jord­förvärvslagen.

Om fastighets graderingsvärde ökas med tillämpning av 18 § första stycket 3, skall i lag eller annan för­fattning föreskrivna inskränkningar i rätten att förvärva fasl egendom äga motsvarande tillämpning. Skul­le tillstånd eller annan prövning av myndighet fordras vid förvärv ge­nom köp, skall frägan om tillstånd till ökningen underställas myndig­heten.

Lagen omtryckt 1971:1035.

 

Prop. 1978/79:85                                                                  101

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

10 kap.

3§ Avslyckning från fasUghet som besväras av tomträtt får ske endast om fasUghetsägaren och tomträltshavaren slutit avtal om inskränkning av om­rådet för tomträtten till alt avse en av styckningsdelama och ansökan om inskrivning av avtalet förklarats vilande enbart i avvaktan på fasUghets-bildning.

Avser avslyckning område för jordbruk eller skogsbruk och har området kommit i särskild ägares hand genom förvärv, som skulle kräva förvårvstiUstånd enligt jord­förvärvslagen (1978:000), får av­slyckning ej ske utan att frågan om förvårvstiUstånd har underställts lUlståndsmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979.

Äldre bestämmelser skall tillämpas på förvärv som har skett före den 1 januari 1979.

 

Prop. 1978/79:85                                                    102

Utdrag
LAGRÅDET                                    PROTOKOLL

vid sammanträde 1978-10-23

Närvarande: f. d. regeringsrådet Martenius, regeringsrådet Petrén, justitie­rådet Sven Nyman, justitierådet Knutsson.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 7 september 1978 har re­geringen på hemställan av dåvarande chefen för jordbmksdepartemenlet, statsrådet Dahlgren, beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1.   jordförvärvslag,

2.   lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Gunnar Holmgren.

Förslagen föranleder följande yttranden.

Förslaget till jordforvärvslag

Lagrådet:

Enligt förslagets 1 § bestäms lagstiftningens tillämpningsområde till att gälla förvärv av vissa slag beträffande fast egendom som är taxerad som jordbmksfastighei. Enligt 7 § kommunalskattelagen skall som jordbmks­fastighei taxeras fastighet som används för jordbmk eller skogsbmk. Un­der jordbmk inbegripes binäring till jordbmk. Även oanvänd fastighet skall taxeras som jordbmksfastighei, såframl det inte är påtagligt all den är avsedd att användas för annat ändamål än jordbmk eller skogsbmk. Så­som binäring till jordbmk räknas enligt anvisningarna till 21 § kommunal­skattelagen bl.a. jakt, fiske och biskötsel. Trädgårdsskötsel räknas enligt samma anvisningar Ull jordbmk, då den drives Ullsammans med annat jordbmk.

Enligt riksskatteverkets "Handledning för allmän fastighetstaxering 1975" gäller såvitt fråga är om gränsdragningen i förhållande till småhus­fastighet bl.a. följande. Fastighet med bostadshus, vars produktiva mark understiger 5 hektar och vars åkerareal understiger 2 hektar, taxeras som annan fastighet. Uppgår den produktiva marken till minst 5 hektar taxeras fastigheten normalt som jordbruksfastighet, likaså om åkerarealen översti­ger 2 hektar.

Vad angår gränsdragningen mellan jordbmksfastighei och industrifastig­het vid irädgårdsbmk gäller nyssnämnda arealregel (5 hektargränsen) be­träffande fastighet pä vilken bedrives fmktodling, plantskola eller fähmäs-sig grönsaksodling. Vid växthusodling blir frägan om taxeringen beroende

 

Prop. 1978/79:85                                                                  103

av bl. a, växthusens yta. Innehåller fasligheten mindre än 5 hektar produk­tiv mark, taxeras den i regel som industrifastighet. Fastigheter med Iräd­gårdsbmk kan sålunda vara taxerade endera som jordbmksfastighei eller som annan fastighet.

Uppmärksammas bör vidare atl registerfasiighei normalt ulgör taxe­ringsenhet. Registerfastigheten kan dock uppdelas så att en del kommeratt laxeras som jordbmksfastighei, medan en annan del av fastigheten, vilken tas i anspråk för annat ändamål än jordbmk eller skogsbmk, jämte tillhö­rande byggnader taxeras som annan fastighei.

Även sammanförande av registerfastigheter till en taxeringsenhet före­kommer. Vid bildande av s. k. skogliga taxeringsenheter utgår man från brukningsenheten. Skogsmark som ligger inom samma kommun och har samma ägare anses regelmässigt vara en bmkningsenhel och bildar också en taxeringsenhet.

Som underlag vid ställningstagandet till olika i lagrådsremissen föreslag­na regler är vissa uppgifter om de fastigheter, vilka taxeras som jordbmks­fastighei, av intresse. Enligt tillgänglig statistik från 1975 års fastighets­taxering fanns då 328000 taxeringsenheter taxerade som jordbmksfastig­hei. Av dessa enheter hade 80000 ingen åker och 48000 ingen skog. Minst 200000 taxeringsenheter kan således antagas vara fastigheter med bäde åkermark och skogsmark. Antalet rena skogsfasiigheter torde enligt upp­gift frän riksskatteverket utgöra omkring 85 000. Av de 328000 taxerings­enheterna var omkring 250000 försedda med byggnader. Med tanke på de utvecklade och utvecklingsbara företagens betydelse kan nämnas att vid 1975 ärs fastighetstaxering hade 77000 taxeringsenheter mer än 10 hektar äker och 195 000 enheter mer än 10 hektar skog. Av det anförda framgår att gmppen taxeringsenheter med bara åker, gmppen med bara skog och gmppen som har bäde åker och skog alla är av betydande storlek.

Av statistiska centralbyråns statistik avseende lagfarna fång framgår att i cirka 30000 fall fastigheter, taxerade som jordbmksfastighei, bytt ägare under år 1975. Fånget var i cirka 10000 fall köp. Om man bortser från släktköp (cirka 5000) och vissa andra köp t. ex. mellan stat och kommun, återstår under detta år cirka 4400 köp som omfattades av jordförvärvslag­siifiningen. Av dessa köp var endast något mer än 1 000 sådana som ingått i centralbyråns prisstaUstik, vilken avser förvärv av normala självständiga jordbmksfasligheter med ett taxeringsvärde över 5000 kronor. Antalet av lantbmksnämndema förvärvsprövade ärenden uppgick för åren 1970-74 tUl cirka 5 000 per år.

Sammanfattningsvis kan sägas att de förvärv, på vilka den föreslagna lagstiftningen i själva verket kommer att tillämpas, utgör ett tämligen be­gränsat antal sett mol bakgmnd av det totala antalet fastigheter vilka om­fattas av lagstiftningen och av hela antalet fång.

Det remitterade förslaget till ny jordförvärv slag bygger på ett antal be­grepp som det är av vikt att innehållsmässigt bestämma och närmare av-

 

Prop. 1978/79:85                                                     104

gränsa i förhållande till varandra. Det gäller dels lagstiftningens föremål dels de olika slagen av näringsverksamhet som berörs.

1 1 § anges såsom inledningsvis anförts som ram för lagstiftningen fast egendom taxerad som jordbmksfastighei. Vid taxering bildar registerfas-Ugheterna utgångspunkten. 1 3 § införes begreppet förelag som det för lagstiftningen egentligen intressanta begreppet. Hämtöver begagnas i 2 § 9 taxeringsenheten som utgångspunkt för en viss regels tillämplighet och i 4 § första stycket 4 förekommer uttrycket enhet. Allmänt kan om dessa be­grepp anmärkas följande.

Då lagstiftningen sysslar med förvärv av fastighei och förvärv normalt sett mäste avse registerfastighet eller markområde som är avsett att bilda eller ingå i registerfastighet, utgör en eller flera registerfastigheter regel­mässigt beslutsföremålet i vaije ärende enligt lagen. Om ärendets objekt brukas dock i lagförslaget genomgående icke ordet fastighet utan termen egendom. Denna term betecknar sålunda den eller de registerfasligheter eller det område, som omfattas av det förvärv för vilket tillstånd söks. Ter­minologin torde icke ge anledning till vanskligheter i rättstillämpningen.

Icke heller finns anledning att uppehålla sig vid uttrycket taxeringsen­het. Detta begrepp är - liksom vad gäller om registerfastighet - klart av­gränsat, i detta fall i skattelagstiftningen. VUka taxeringsenheterna är framgår omedelbart av den av fastighetstaxeringsnämnden iordningstäUda fasUghetsIängden.

Ordet enhet torde i 4 § första stycket 4 bmkas synonymt med företag. Det kan ifrågasättas om termen enhet erfordras i lagen vid sidan av det i övrigt bmkade uttrycket företag. Enklast synes vara att utbyta "enhet" mot "företag".

I lagförslaget spelar företagsbegreppet en dominerande roll. Fastighe­tens allmänna funktion och förvärvets behandling bedömes enligt lagen ut­ifrån det företag som fömtsätts drivas på fastigheten.

Del synes som om lagförslaget bygger på det betraktelsesättet atl det på varje registerfastighet - oavsett hur den är beskaffad - finns ett företag. Detta synsätt skulle möjligen kunna hämta visst stöd i reglerna om beskatt­ning av inkomst av jordbmksfastighei i 21-23 §§ kommunalskattelagen. 1 nämnda 21 § stadgas att till intäkt av jordbmksfastighei hänförs allt vad som av fastighet som taxerats såsom jordbmksfastighei kommit ägaren el­ler bmkaren till godo, såsom värde av bostad, intäkt av jordbmk med binä­ringar, intäkt av skogsbruk eller intäkt av annat slag. Härifrän får enligt 22 § ifrågavarande lag avdras driftkostnadema, varefter nettointäkten av fastigheten framkommer enligt påföljande 23 §. Med någon tUIspetsning skulle dessa skatteregler kunna sägas skissera ramen för ett på varje tcixe-ringsenhet drivet "företag". Det finns emellertid fastigheter som icke läm­nar några intäkter och icke heller föranleder några driftkostnader. Det går ej att göra gällande att det existerar något företag på dylika fasUgheter. Det skulle strida mot normalt språkbmk att tala om ett företag, då någon verk-

 

Prop, 1978/79:85                                                    105

samhet som ger intäkter eller föranleder utgifter ej förekommer. Flertalet fastigheter, som taxeras som jordbmksfastighei därför att de ligger oan­vända, kan förmodas sakna företag.

Det kan anmärkas att på samma fastighei kan förekomma flera jord­bmksföretag. Om fastighetsägaren utartenderat jordbmket driver, som framgår av de ovan återgivna reglerna ur kommunalskattelagen, ägaren och bmkaren eller, om bmkarna är flera, dessa var och en sitt eget företag.

Företagsbegreppet får ocksä belysning i reglema i fastighetsbildningsla­gen om tillkomsten av nya fastigheter. För fastighetsbildning gäller enligt huvudregeln i 3 kap. 1 § nämnda lag att fastighet som nybildas eller ombil­das skall vara varaktigt lämpad för sitt ändamål. Om jordbmksfastighei -därmed förstås fastighet avsedd för jordbmk - stadgas i 3 kap. 5 § samma lag särskilt att fastigheten skall utformas så atl den medger tillfredsställan­de lönsamhet för det företag som skall bedrivas på den. Om skogsbmksfas-tighet sägs i samma paragraf i motsvarande del att den skall medge ekono­miskt tillfredsställande skogsdrift. I den mån fastighetsbildningen icke har till syfte att åstadkomma en jordbmksfastighei eller en skogsbmksfastig-het, blir givetvis dessa regler om viss verksamhet ej tillämpliga.

Av motiven till stadgandena i 3 kap. fastighetsbildningslagen framgår atl, när i kapiUet termen jordbmksfastighei bmkas, därmed avses inte en­dast fasligheter med enbart jordbmk utan även fastigheter med kombinerat jordbmk och skogsbmk. För att en skogsbmksfastighet skall anses förelig­ga mäste skogen vara dominerande och förekommande jordbmk vara icke utvecklingsbart.

Det är tänkbart att fastighet taxerad som jordbmksfastighei utgörs vä­sentligen av vattenområde; särskilt fiskeföretag kan då drivas på fastighe­ten. Samma kan förhällandet vara om betydande fiskerätUgheter UUhör jordbmksfastighei. Det vanliga torde dock vara att fisket utgör en binäring till jordbmket och därmed ingår i jordbmksföretaget och ej bildar ett själv­ständigt fiskeföretag. I fastighetsregistret upptaget särskilt fiskeri skall en­ligt 7 § kommunalskattelagen ej taxeras som jordbmksfastighei utan som annan fastighet.

Trädgårdsodling förekommer ofta som binäring till jordbmk och tUIhör då jordbmksföretaget. Härjämte förekommer i betydande omfattning fri­stående företag för Irädgårdsbmk. Om trädgårdsföretaget består av plant­skola eller fmktodling eUer annan frilandsodUng, torde det i allmänhet dri­vas på fastighet som är taxerad som jordbmksfastighei; den bmkade area­len kan förmodas oftast överstiga 2 hektar. De 1975 existerande 5600 före­tagen med frilandsodling hade en medelareal av 2,5 hektar. För växthusod­ling gäller liknande arealgränser, och även bland dessa trädgårdsföretag kan ett betydande antal förmodas drivas på fastigheter som är taxerade som jordbmksfastighei. Övriga självständiga Irädgårdsförelag som utnytt­jar mindre arealer verkar i huvudsak på annan fastighei och torde regel­mässigt taxeras som rörelse.

 

Prop, 1978/79:85                                                    106

Vid bestämmande av om tillstånd all förvärva viss fastighet skall lämnas eller ej blir ofta avgörande hur det företag som avses skola drivas på fastig­heten är beskaffat. Därvid mäste observeras, att ett företag utgör en eko­nomisk enhet med mänga komponenter. Den mark med byggnader som bildar taxeringsenheten är bara en produktionsfaktor bland andra, som samverkar i företaget, t. ex. maskiner och övriga döda inventarier, djurbe­sättningar m. m. Företaget betungas av kostnader för annat kapital som be­hövs i verksamheten än marken och byggnaderna, liksom för arbetskraf­ten.

1 detla sammanhang måste observeras att jordbmksföretag kan drivas utan att företagaren över huvud förvärvat någon fastighet. 1 hela gmppen jordbmksföretag med en åkerareal över 2 hektar utgjorde andelen företag som ägde hela den bmkade marken 53%, artendeföretagen 15% och före­tag med både ägd och arrenderad mark 32%. Antalet jordbmksföretag med mer än 10 hektar åker utgjorde 1975 cirka 75000, vilket antal ganska nära ansluter till antalet taxeringsenheter av samma storleksordning (77000). Det är att märka att det enligt lagförslaget är förvärvets konse­kvenser för olika företag och icke för fastigheten som sådan som skall be­aktas i förvärvsärendet. Företagsstmkturen skall via lagens tillämpning påverkas i den av lagstiftaren avsedda riktningen.

Lagrådet har med det nu anförda velat mera allmänt belysa företagsbe­greppets betydelse för lagstiftningen. Nästa fråga gäller beteckningen av de olika slagen av företag.

1 lagförslagets inledande 3 § införes begreppet lantbmksföretag. Det an­vändes där som en samlande beteckning för företag inom jordbmket, skogsbmket och trädgårdsnäringen. "Lantbmk" ges i denna sammansätt­ning en vid innebörd liksom när ordet eljest bmkas i lagförslaget.

Redan från början möter en svårighet däri att lagförslaget i I § utgår från begreppet "jordbmksfastighei" i 7 § kommunalskattelagen. Det täcker där, som redan nämnts, fastigheter av mycket skiftande natur. Kommunal­skattelagen skiljer vidare, såvitt gäller använda fastigheter, mellan de fas­tigheter som används för jordbmk och dem som används för skogsbmk. Jordbmk innefattar i detta sammanhang även jordbmkets binäringar men också t. ex. Irädgårdsbmk. Ordet jordbmk har sålunda i kommunal skatte­lagen en betydelse i sammansättningen jordbmksfastighei och en annan då eljest talas om jordbmk.

I förslaget vUl man som sammanfattande benämning för en fastighets bmkande för odlingsändamål använda ordet lantbmk. Det täcker dä såväl jordbmk, inklusive Irädgårdsbmk, som skogsbmk. Denna terminologi har på sistone böljat komma Ull användning även i författningar men torde knappast ännu vara godtagen i allmänt språkbmk. Lagrådet kan se ett praktiskt behov finnas av en terminologi som har ett sammanfattande ord för all näringsverksamhet som innebär odling av mark, t. ex. lantbmk.

 

Prop. 1978/79:85                                                                  107

Denna term har förordats av tekniska nomenklaturcentralen. ' Skall den brukas i denna betydelse, bör emellertid användningen vara konsekvent såväl i lagstiftning som i administrativa sammanhang.

Skulle man godta "lantbmk" som det sammanfattande ordet, vore ett första steg att ändra terminologin i kommunalskattelagen, sä alt man där inför "lantbmksfastighet" som del övergripande begreppet i 7§. Termen jordbmk kan då förbehållas odlingsverksamhel i vilken åkermark är hu­vudsaklig produktionsfaktor och termen skogsbmk odling inom vilken skogsmark är den produkUva faktorn. Trädgårdsbmket kan, om man så vill, skiljas ut som ett särskilt slag av lantbmk.

En annan konsekvens av en ny terminologi är att benämningen pä de oli­ka myndigheter, i vilka ordet lantbmk ingår som del, får omprövas. I 2 § instruktionen för lantbmksstyrelsen och lantbmksnämndema (1967:425) heter del all lantbmksstyrelsen är ceniral förvaltningsmyndighet för ären­den om lantbmket och lantbmkets rationalisering. Enligt 22 § samma in­stmklion har lantbmksnämndema att följa lantbmkets tillstånd och ut­veckling. Samtidigt stadgas i instruktionen för skogsstyrelsen (1965 :796) att den är central förvaltningsmyndighet för ärenden om skogsbmket på viss närmare angiven mark. Om lantbmk skall vara en övergripande be­nämning innefattande även skogsbmket, måste lantbmksstyrelsens och skogsstyrelsens kompetensangivande författningar ses över. Med all san­nolikhet har en ny terminologi med "lantbmk" som övergripande begrepp konsekvenser på en rad andra författningsområden vilka lagrådel nu ej kan överblicka.

Lagrådet kan för sin del icke tillstyrka att man i nuvarande skede i en ny jordförvärv slag inför en terminologi, där "lantbmk" begagnas som sam­manfattande uitryck. Ett sådant språkbmk synes icke heller i detta ärende medföra några egentliga fördelar ur lagleknisk synpunkt. Sålunda kan i för­slagets 4 och 5 §§, där del talas om lantbmkets rationalisering, i stället sä­gas jordbmkets eller skogsbmkets rationalisering. Därtill finns så mycket större anledning som man på andra ställen i lagförslaget (2 § 7 och 8 samt 5 § första stycket 3) just bmkar uttrycket jordbmk eller skogsbmk, tydli­gen synonymt med lantbmk.

Slutsatsen blir atl man i jordförvärvslagen bör godta kommunalskatlela­gens uppdelning av alla använda fastigheter taxerade som jordbmksfastig­hei i sådana som används för jordbmk och sådana som används för skogs­bmk. Trädgårdsnäringen behöver dä - som ingående i jordbmk - ej sär­skilt nämnas. Man bör då icke heller använda "lantbmk" som övergripan­de beteckning i sammansättningen lantbmksföretag. Dessa får uppdelas i jordbmksföretag och skogsbmksföretag.

Lagförslaget utgår frän en uppdelning av lantbmksföretagen i tre katego-

'Se Tekniska nomenklaturcentralen, Skogsordlista, andra uppl., Stockholm 1978, s. 382.

 

Prop. 1978/79:85                                                    108

rier. 1 4 § första stycket 4 och 5 talas om utvecklade eller utvecklingsbara lantbmksföretag. Förslagets 6 § gäller likaså endasl beiräffande utvecklat eller utvecklingsbart lantbmksföretag, medan 7 § är tillämplig beträffande lantbmksföretag tillhörigt nägon av de andra tvä kategoriema, dvs. företag som inte är utvecklingsbart eller som är begränsat utvecklingsbart. Såvitt lagrådel känner till är det försia gången denna indelning av företag avses skola lagfästas. Det fömtsätts att myndighelerna i tillämpningen skall kun­na från varandra klart avgränsa olika kategorier företag.

I fråga om indelningen i nämnda tre gmpper hänvisas i motiven till lag­förslaget till de vid 1977/78 års riksmöte antagna riklUnjema för jordbmks­politiken. Indelningen har begagnats av 1972 års jordbruksutredning (se SOU 1977:17 s. 331-332). Denna utredning säger uttryckligen att indel­ningen endast avser bmkningsenheter inom jordbmket. Den har med andra ord icke avseende på sådana som jordbmksfastighei taxerade regis­terfastigheter, som icke utgör underlag för bmkningsenheter inom jordbm­ket. Indelningen utgår nämligen från målet att producera livsmedel tUl lägsta möjliga kostnad samtidigt som i jordbmket sysselsatta får del av den allmänna standardstegringen. Med hänsyn härtill uppdelar utredningen de ifrågavarande bmkningsenheterna i tre gmpper, utvecklade och utveck­lingsbara företag, begränsat ulvecklingsbara företag och företag som inte är utvecklingsbara. I riksdagsbeslutet (se prop. 1977/78:19 s. 206 och JoU 1977/78:10 s. 30-31) godtogs denna indelning, dock endast som ett hjälp­medel för atl underlätta bedömningen vid rationaliseringspolitikens ge­nomförande. Departementschefen anförde härom följande:

Jag delar remissinstansernas uppfattning att det inte kan dras klara gränser mellan de tre företagsgmppema. Fömtsättningama varierar mel­lan olika områden och förändras även från tid till annan. Uppdelningen av företagen i tre gmpper bör dock enligt min mening underlätta bedömning­en av vilka företag som har förutsättningar att uppfyUa målet för ralionali­seringspoliliken på kort resp. lång sikt.

1 det remitterade lagförslaget vidgas indelningens användningsområde från atl gälla bmkningsenheter inom det livsmedelsproducerande jordbm­ket till att avse alla slag av företag som kan förekomma på fastigheter som omfattas av lagen; se SOU 1977:93 s. 107 jämte härUU anslutande uttalan­den i lagrådsremissen. Medan de livsmedelsproducerande jordbmksföre­tagen med stöd av allmänna uttalanden kan ungefärligen uppdelas på de tre kategoriema, finns icke hos jordförvärvsutredningen eller annorstädes nå­gon vägledning för hur exempelvis skogsbmksföretag och företag inom trädgårdsnäringen skall fördelas på de tre gmppema. Förarbetena (SOU 1977:93 s. 60) innehåller i denna del inte annat än hänvisningar lUl pågåen­de utredningar och några allmänna uttalanden om behovet av artondering av vissa skogsfastigheter.

Kategoriindelningen har utformats endasl med hänsyn Ull livsmedels-

 

Prop. 1978/79:85                                       :<                        109

producerande bmkningsenheter. 1 detta lagstiftningsärende har icke med en tillfylleslgörande tydlighet angivits kriterier för uppdelning av andra fastigheter, på vilka finns vad som kallas lantbmksföretag, på de tre före-tagslyperna. Uppdelningen kan enligt lagrådets mening i ifrågavarande lagstiftningssammanhang blott ifrågakomma beträffande jordbmksföretag, däremot ej beträffande företag inom skogsbruket.

Viss tvekan gör sig gäUande om indelningens användbarhet även på jordbmksområdei. Det har, när indelningen gjordes, uttryckligen sagts ifrån att den icke är avsedd att vara någon nyckel för strikt fördelning av förekommande företag, utan att den endast skall tjäna som riktpunkt i ra­tionaliseringsarbetet. Trots att del i nuläget ej finns några i offentlig ord­ning fasUagda kriterier som kan läggas till gmnd för en rättstUlämpning, lorde det emellertid vara möjligt för beslutsmyndigheterna att använda den ifrågavarande indelningen. I själva verket är det nämligen vid tillämpning­en av den föreslagna lagen endast fräga om att skilja mellan å ena sidan ut­vecklade och utvecklingsbara förelag och å andra sidan övriga företag. Lagrådel har därför ingen erinran mot att indelningen bmkas i lagen beträf­fande jordbmksföretag.

Av vad lagrådet Udigare anfört framgår att jordbmksföretag kommer att omfatia ocksä trädgårdsföretag. Även om de angivna kriteriema närmast har avseende på jordbmk i egentlig mening, förutsätter lagrådet att indel-ningsgmnden kan användas också beträffande trädgårdsföretag vid lagens tillämpning.

Lagrådet återkommer under de särskilda paragraferna till vad här inled­ningsvis berörts dä fråga blir om de olika paragrafemas avfattning.

1 §
Lagrådet:

Ett förvärv av fast egendom avser i allmänhet en eller flera registerfas­tigheter. Enligt 7 § andra stycket och 8 § 2 mom. tredje stycket kommunal­skatielagen kan en och samma registerfasiighei komma att uppdelas i två eller flera taxeringsenheter, av vilka en taxeras som jordbmksfastighei och den eller de andra som annan fastighet.

Enligt lagförslaget behövs icke förvärvstillstånd för den del av fastighe­ten som är taxerad som annan fastighet men väl i övrigt. Då köpeskillingen normaU avser hela fastigheten och icke är delad på de olika taxeringsenhe­terna, kan svårigheter uppstå i tillslåndsärendel vid prövning av priset en­ligt 4 § första stycket 1. Det fär i dylikt fall ankomma på tillståndsmyndig­heten att till ledning för sin bedömning fördela köpeskillingen och annan ersättning på de olika taxeringsenheterna.

2 §
Lagrådet:

Enligt gällande jordförvärvslag fordras inte förvärvstillstånd när staten överlåter eller förvärvar jordbmksfastighei. Det remitterade förslaget in-

 

Prop. 1978/79:85                                                     110

nebär en ändring härvidlag såtillvida att förvärvstillslånd skall krävas dels om jordbmksfastighei överiåts av annan statlig myndighet än lantbmks­nämnd eller lantbmksstyrelsen dels om sådan fastighet förvärvas av sta­tens affärsdrivande verk.

Om överiålelser från slalen finns bestämmelser i förordningen (1971:727) om försäljning av staten tillhörig fast egendom m. m. Enligt för­ordningen kan regeringen och vissa statliga myndigheter under angivna fömtsättningar sälja staten tillhörig fast egendom. Därvid gäller som hu­vudregel att ceniral förvaltningsmyndighet får sälja sådan egendom - som förvaltas av myndigheten - om värdet av egendomen inte överstiger en viss gräns. Är värdet högre tillkommer det regeringen att med viss högre värdemässig begränsning besluta om försäljning. Vad angår försäljning av sådan staten liksom aUmänna arvsfonden tillhörig fast egendom, som är taxerad som jordbmksfastighei, stadgas i förordningen (18 §) att den säl­jande myndigheten skall inhämta yttrande från den lantbmksnämnd, inom vars verksamhetsområde egendomen är belägen, angående sättet för den ifrågasatta försäljningen. Om myndigheten inte kan godta lanlbmksnämn­dens förslag, skaU ärendet hänskjutas Ull regeringen.

Den nu beskrivna försäljningsordningen innebär alt alla på försäljningen inverkande omständigheter prövas i samma förvaltningsförfarande. Sålun­da prövas även omständigheter av jordpolitisk natur av försäljningsmyn­digheten, varvid denna hämtar ledning från bestämmelserna i jordför­värvslagen. En enhetlig prövning av delta slag skall ej ske enligt det remit­terade förslaget. Den jordpolitiska prövningen av den statliga försäljningen av jordbmksfasligheter avses i stället skola göras inom ramen för ett hell annat förvaltningsförfarande, nämligen det som anvisas av jordförvärv sla­gen.

Det sagda äger motsvarande tillämpning pä försäljning av kyrkliga jord­bmksfasligheter, vilken nu äger mm enligt lagen (1970:939) om förvaltning av kyrklig jord och i anslutning därUll utfärdad förordning (1971:860) om förvaltning av kyrklig jord.

Avgörandet om försäljning av statliga eller kyrkliga jordbmksfasligheter skall komma till stånd fattas i inte ringa omfattning av regeringen, i vissa fall - avseende statens fastigheter - sedan riksdagens samtycke inhäm­tats. Det remitterade förslaget fömtsätter för att tillståndsprövning skall komma lill stånd att ett förvärv har skett. Regeringen mäste således fatta ett försäljningsbeslut enligt någon av de författningar som reglerar försälj­ning av jord varom här är fråga. Eventuellt måsle dessförinnan riksdagens samtycke inhämtas. Del får antagas alt regeringen i en sådan situation för sin egen bedömning av försäljningsärendet gör sig undertättad om till-ständsmyndighetens uppfattning om försäljningens lämplighet från jordpo­litisk synpunkt. Denna aspekt kommer sålunda att vägas in i regeringens beslul redan i delta skede. En efterföljande tillståndsprövning enligt jord­förvärvslagen blir då endast av formell natur. Regeringen avgör också så-

 

Prop. 1978/79:85                                     .                             111

som besvärsmyndighet i sista hand frågor om förvärvstillstånd och skulle alltså komma att få pröva besvär av köparen om denne förvägrats sådant tillstånd.

Även när försäljningen skall beslutas av annan myndighet än regeringen får del antagas att myndigheten, liksom för närvarande, kommer att skaffa sig kännedom om tillståndsmyndighetens inställning Ull förvärvel och ta hänsyn till denna vid avgörandet av försäljningsfrågan. Också i detta fall skulle en efterföljande tillståndsprövning framstå som en formalitet.

Enligt lagrådets mening talar vad nu sagts för att den nuvarande ord­ningen beträffande den jordpolitiska prövningen av statens försäljningar av fast egendom samt kyrkliga försäljningar enligt förordningen om förvall­ning av kyrklig jord bibehålls. Den jordpolitiska prövningen bör sålunda även i fortsättningen ske i försäljningsärendet.

Vad angår statens affärsdrivande verks förvärv av jordbmksfastigheier är det genom bestämmelser i instruktionerna för de verk som gör förvärv av någon betydelse sörjt för att dessa i viktigare fall prövas av regeringen ur allmän och jordpoliUsk synpunkt. Kyrkliga förvärv av jordbruksfastig­het är underkastade säväl allmän som jordpolitisk prövning enligt förord­ningen om förvallning av kyrklig jord. Även denna prövning kan i sisla hand ankomma på regeringen. Enahanda skäl som ovan anförts till stöd för bibehållandet av nuvarande försäljningsordning beträffande statliga och kyrkliga jordbmksfasligheter får anses tala för all gällande ordning för jordpolitisk prövning av förvärv av sådana fastigheter behälls.

Vad 1 § andra stycket 3 nuvarande lag innehåller om att förvärvstillstånd ej fordras "om egendom enligt medgivande av regeringen förvärvas för kyrkligt ändamål" torde efter lillkomslen av 1971 års förordning om för­valtning av kyrklig jord vara överflödigt. Lokutionen bör därför inte med­tagas i en ny bestämmelse avseende frihet från förvärvslillstånd om förvär­vet prövats enligt lagen om förvaltning av kyrklig jord.

Beaktas vad lagrådet anförl bör paragrafens tre första punkler erhälla följande lydelse:

"Förvärvstillslånd enligt I § behövs inte,

1. om egendomen förvärvas från staten eller staten är förvärvare,

2.    om förvärvet har prövats enligt lagen (1970:939) om förvaltning av
kyrklig jord,

3.    om kommun utövar förköpsräll enligt förköpslagen (1967:868),"
För den händelse punkl 3 i denna paragraf skulle bibehållas i den i remis­
sen föreslagna lydelsen bör påpekas atl tvekan kan uppstå om innebörden
av ordet kommun i detta sammanhang. Denna term förekommer nämligen
i tvä olika betydelser i svensk lagstiftning. I 1 kap. 7 § och 8 kap. 5 § rege­
ringsformen förstås med kommun säväl primärkommuner som landstings­
kommuner. I kommunallagen användes kommun enbart i betydelsen pri­
märkommun och ställs mot landstingskommun. I förta fallel utgör sålunda
termen en sammanfattande beteckning för såväl primärkommun som

 

Prop, 1978/79:85                                                    112

landstingskommun, i senare fallel avserden endast primärkommun.

I förevarande paragraf kunde det ligga nära till hands att anta att termen kommun bmkades i den vidare betydelsen, då det förefaller naturligt atl primärkommun och landsUngskommun behandlas på enahanda sätt vid markförvärv. Av motiven framgår emellertid att endast primärkommuns förvärv är avsedda alt undanlas från lillslåndsplikten. Då man kan utgå från att det kommer att stå klart för landstingskommunerna, att de enligt den nya lagen är pliktiga söka förvärvstillstånd vid förvärv av jordbmks­fastighei, lorde termens tvetydighet i detla fall inte vålla egentlig olägen­het.

Alltsedan Ullkomsten av lagstiftningen om jordförvärvstillstånd 1945 har gällt att förvärv på exekutiv auktion varit undantagna liilståndstvångel. I lagrådsremissen föreslås att detta undanlag slopas. Den som förvärvai fas­Ughet på exekutiv auktion skall sålunda därefter söka och erhålla förvärvs­lillstånd för att fånget skall bli bestående.

1 det svenska fastighetskreditsystemet ingår möjligheten att på exekutiv aukUon försälja iniecknad fasUghet som ett vikUgi elemeni. Även om så­dan auktion, som framgår av lagrädsremissen, mera sällan äger rum beträf­fande som jordbmksfastighei taxerad fastighei, ger möjligheten därtiU kre­dilgivama som erhållit panträtt för sina fordringar i fasligheten en yttersta garanti. De kan i sista hand på exekuiiv aukUon förvärva fasUghelen, om de vill förhindra att panträtten i fastigheten för deras fordringar helt gär förlorad. Skall fastigheten tas i anspråk föratt täcka en annan fordran som har företrädesrätt, har den som har fordran med sämre rätt tillfälle att vid försäljningen på exekutiv auktion själv ropa in fastigheten. SkuUe fastighe­ten pä aukUonen försäljas till ett pris som ej täcker denna fordran, förloras panträtten för den i fastigheten.

Lagförslaget borttager visserligen icke möjligheten till exekutiv auktion av jordbmksfastighei, men institutets roll i fastighetskreditsyslemet för­ändras på ett avgörande sätt. Den högstbjudande mister sin ovillkorliga rätt alt efter förvärvel behålla fasligheten, om hans bud enligt tillständs­myndigheten ligger för högt eller annat hinder för förvärvet föreligger. Konsekvenserna av en sådan förändring kan inte överblickas på det före­liggande materialet. Förslaget har uppenbara vådor för fastighelskredilen.

Om den på auktionen högstbjudande vägras tillstånd, blir enligt förslaget hans förvärv ogiltigt (13 § första stycket). Som framhålles i lagrådsremis­sen kan det komma atl ta avsevärd lid innan det blir slutligt avgjort att för­värvet vid auktionen blivit ogiltigt. I detta fall måste en ny auktion anord­nas. Förslaget synes i och för sig öppna möjlighet til! en ändlös serie av exekutiva auktioner.

För exekutiv auktion finns detaljerade regler i lagen (1971:494) om exe­kuUv försäljning av fast egendom. Vissa av dessa berörs av att förvärv på

 

Prop, 1978/79:85                                      ■                         113

exekutiv auktion underkastas en efterföljande tillståndsprövning.

1 samband med att exekutiv auktion kungörs skall också tillkännages när sammanträde för fördelning av köpeskillingen skall äga mm (20 § första siycket nyssnämnda lag). Dagen för detta sammanträde har betydelse i oli­ka hänseenden. Den skall räknas som tillträdesdag för inroparen (36 § försia stycket). 1 den sakägarförteckning som skall upprältas inför auktio­nen skall fordringarna tas upp med de belopp lill vilka de beräknas uppgå på tillträdesdagen (27 § första stycket). Senast vid fördelningssammanträ­det skall inroparen betala den del av den kontanta köpeskillingen som överstiger eriagd handpenning (35 § fjärde stycket). Om han inte gör del är inropet ogiltigt (41 § iredje siycket). Fullgör köparen sin betalningsskyldig­het får han tillträda fastigheten på tillträdesdagen, och därefter svarar han för de skyldigheter som åligger faslighetens ägare (46 §). Även om auktio­nen överklagas skall inroparen fullgöra sin betalningsskyldighet. Han får också tillträda fastigheten, såvida inte inhibition har beslutats före tillträ­desdagen (48 §). När auktionen har vunnit laga kraft utfärdas köpebrev pä fastigheten (44 §).

Vissa regler i utsökningslagen måste också observeras. Vid fördelnings­sammanträdet skall i princip influtna medel fördelas och utbetalas (145 § nämnda lag). Fördelningen sker i första hand enligt sakägarförteckningen (143 § 1 mom.). Innan auktionen har vunnit laga kraft får dock utbetalning ske endasl efter köparens medgivande eller mot ställande av säkerhet (156 §). 1 avvaktan på ulbetalning skall influtna medel göras räntebärande i bank (160 §).

Som nämnts kan frågan om förvärvstillslånd skall meddelas komma alt slå öppen under ganska läng tid. I lagrådsremissen fömtsätts att fördel­ningssammanträdet inte skall hållas förtän tillstånd har lämnats. Däremot redovisas inte hur det skall gå till härvid. Det kan inte gärna komma i fråga atl vid varje auktion på jordbmksfastighei frän början sätta ut fördelnings-sammanträdet och därmed också tillträdesdagen så långt fram i tiden att utrymme ges för en prövning i sista instans av frågan om förvärvstillstånd. Den exekutionsrättsliga lagstiftningen ger för närvarande inte någon möj­lighel att skjuta fram tidpunkten för fördelningssammanträdet. En sådan möjlighet är också svär att passa in i systemet. Däremot finns vissa regler om hur man skall förfara då auktionen överklagas. En möjlighet kunde va­ra all anknyta till dessa regler. Härigenom skulle bland annat vinnas den fördelen från borgenärernas synpunkt att den kontanta delen av köpeskil­lingen betalades senasi vid det urspmngligen utsatta fördelningssamman­trädet. Delta torde emellertid kräva ändringar i den exekutionsrällsliga lagstiftningen. Härvid aktualiseras också frågan om del behöver öppnas någon möjlighet alt hindra inroparen från att tillträda fastigheten innan till­ståndsfrågan är avgjord.

En annan fråga blir hur det skall förfaras med eriagd handpenning, om köpet blir ogiltigt på gmnd av atl förvärvstillslånd inte meddelas. Om inrop 8   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 85

 

Prop. 1978/79:85                                                                   114

blir ogilligt på gmnd av atl inroparen inte fullgör sin betalningsskyldighet senast vid fördelningssammanträdet, skall handpenningen tas i anspråk för atl läcka kostnader och annan förlust som orsakas av att köpel inte blir be­stående (43 § försäljningslagen). En motsvarande ordning för fall då för­värvstillslånd vägras kan i vissa fall te sig oskälig mol inroparen och kan minska benägenheten att ropa in jordbmksfasligheter på exekutiv auktion. Om å andra sidan inroparen vid vägrat lillständ alltid berättigas att få tillba­ka handpenningen, kan detla gå ul över borgenärerna. Man kan inte heller helt bortse från risken att exekutionen saboteras genom aft nägon som sak­nar fömtsättningar att få förvärvslillslånd ropar in fastigheten till ett pris som ligger över vad en seriös köpare är beredd att betala. Det är att märka att överexekutor inte kan vägra att godta ett inrop på den gmnden att inro­paren inte kan väntas få förvärvstillstånd.

Det är enligt lagrådets mening uppenbart alt en ordning innebärande att förvärvstillstånd fordras för köp på exekutiv auktion kräver en omfattande översyn av de berörda exekutionsrättsliga reglerna. Bestämmelsema i bl. a. lagen om exekuUv försäljning av fasl egendom och utsökningslagen mäste anpassas till det nya rättsläge som en jordförvärvslag utformad en­ligt lagrådsremissen skuUe skapa.

Åtskilliga remissinstanser har varnat för de praktiska svårigheterna be­träffande en exekutivt försåld fastighets förvaltning och dagliga tillsyn un­der hela den tid då oklarhet råder om förvärvet kommer att bestå.

Avgörande för departementschefens förslag atl låta tillståndsplikten om­fatta förvärv på exekutiv auktion synes vara farhågor för att den i lagen in­förda priskontrollen skulle kunna kringgås genom artangerade exekutiva auktioner. Lagrådet har svårt att bedöma hur stor faran är för en sådan ut­veckling. Försök att illojalt utnyttja reglema om exekutiva auktioner är dock inte ulan risker. Bland annal kan pekas på de möjligheler som öppnas för iitomstående att fräda in vid budgivningen. Det förefaller vidare inte troligt att ett undantag från priskontrollen vid exekutiva auktioner skulle i någqn märkbar grad motverka huvudsyftet med denna kontroll, som är att hälla nere den allmänna prisnivån pä jordbmksfasligheter.

Med hänsyn till de vittgående och icke överblickbara konsekvenserna av lagrädsremissens förslag om att föra in förvärven på exekutiv aukUon under lillståndstvänget ser lagrådet sig nödsakal att avstyrka detta och för­orda att nuvarande ordning bibehålls. Skulle erfarenheterna ge vid handen att möjligheten lill försäljning på exekutiv auktion missbmkas på ell sätt som kräver lagstiftarens ingripande, får en närmare utredning göras av vil­ka möjligheter som finns atl genom ändrade regler motverka sådant miss­bmk utan alt allvarligt skada andra behöriga inlressen och hur sådana reg­ler skall inpassas i den exekutionsrättsliga lagstiftningen.

Gällande lag innehåller i 12 och 13 §§ utförliga regler om hur det skall förfaras när egendom har ropals in på exekuiiv auktion och förhållandena är sådana alt förvärvstillstånd skulle ha krävts vid vanligt köp. Förvärva-

 

Prop. 1978/79:85                                                                  115

ren ges då viss tid, i princip två är. för alt åter avyttra egendomen om han inte fär tillstånd att behälla den. Tillstånd ges av lantbmksnämnden enligt samma grunder som gäller i fräga om förvärvslillstånd. Iakttar förvärvaren inte sin skyldighet alt avyttra egendomen kan denna säljas på offentlig auk­tion. Härvid får egendomen ropas in endast av köpare som har fått för­värvstillstånd eller inte behöver sådant tillstånd.

En tänkbar möjlighel att vid ett bibehållande av gällande ordning minska de olägenheter som departemenischefen berör skulle vara att förkorta den tväärstid som förvärvaren har lill förfogande för alt åler avyttra fastighe­ten. Lagrådet har inte underiag för att lägga fram något förslag i detta hän­seende.

Beträffande den närmare utformningen av reglerna om förvärv på exeku­tiv auktion vill lagrådet i della sammanhang anföra följande. Med hänsyn till syftet med en försäljning på exekutiv auktion bör priskontroliregeln i 4 § första stycket 1 inte tillämpas vid prövningen av frägan om förvärvaren skall få behälla egendomen efter inropet. Tillstånd härtill bör med andra ord vägras endast om något annal hinder för förvärvstillstånd föreligger enligt lagen. Vid den auktion som skall hällas om förvärvaren vid uteblivet lillständ inte fullgör sin skyldighet att åter avyttra egendomen får som nämnts inrop göras endast av den som har fått förvärvstillstånd eller som inte behöver sådant tillstånd. Eventuellt förvärvstillslånd måste alltså meddelas före auktionen. Eftersom ett förhandstillstånd till förvärv pä auktion inte rimligen kan förenas med föreskrift om visst högsta pris som inte fär överskridas, bör undantag även här göras från priskontroliregeln i 4 § första stycket 1.

Om jordbmksfastighei har inropals på exekutiv auktion av uUändsk medborgare eller uUändsk juridisk person eller sådan svensk juridisk per­son som avses i 2 § lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m., blir inte jordförvärvslagens regler om avytt-ringsskyldighel tillämpliga. Sådan persons förvärv skall nämligen inte till­ståndsprövas enligt denna lag. 1 stället gäller motsvarande regler i 7-9 §§ 1916 års lag. Vid auktion som skall äga rum om förvärvaren inie frivilligt avyttrar egendomen eller får förvärvstillslånd skall enligt 8 § nämnda lag egendomen kunna ropas in bl. a. av den som har fått förvärvstillstånd en­ligt jordförvärvslagen. De här förordade särreglerna om tillstånd till inköp på offentlig auktion enligt jordförvärvslagen bör därför avse också sådan auktion som äger rum enligt 1916 års lag.

Lagrådet föreslår alltså att till uppräkningen i 2 § fogas följande punkt:

"10. om förvärvet sker genom inrop på exekutiv auktion".

Motsvarigheter lill 12 och 13 §§ i gällande lag bör tas upp i lagförslaget närmasi före besvärsregeln i 16 §.

1 2 § punkten 5, som innehåller bestämmelser om släktköp. bör göras en hänvisning till den regel om avyttringsskyldighet efter förvärv på exekutiv auktion som föreslås införd i lagen. Detla kan ske genom atl senare delen

 

Prop. 1978/79:85                                                                   116

av punkten får följande lydelse: "allt under förutsäitning alt överlåtaren inte är skyldig att avyttra egendomen enligt 16 § eller enligt 7 § lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten atl förvärva fast egendom m. m."

Till den närmare utformningen av de regler som föranleds av vad som har anförts här återkommer lagrådel vid 4, 12 och 16 §§.

3  §
Lagrådet:

Vid prövning av tillståndsfråga skall enligt den föreslagna lagtexten be­hovet av rationella företag inom jordbmket, skogsbmkel och trädgårdsnä­ringen särskilt beaktas. Den princip vilken man härmed velat uttrycka tor­de emellertid böra anges klarare.

Vad som skall förstås med begreppet rationellt förelag är icke en gång för alla fastslaget. Svaret blir beroende av de riktlinjer för rationaliserings-verksamheten inom de berörda områdena som statsmakiema angivit skola gälla vid varje särskild tidpunkt.

Av skäl som redan anförts avråder lagrådet från bmkel av termen lant­bmksföretag i denna lag. I begreppet företag inom jordbmket ingår redan de Irädgårdsförelag som etablerats pä fastigheter vilka taxeras som jord­bruksfastighet. Därför skulle nämnandet här av företag inom trädgårdsnä­ringen framför allt innebära att tillslåndsmyndigheten skall beakta hur för­värvet av den jordbruksfastighet, varom är fråga, inverkar ocksä pä träd­gårdsföretag som drivs på som annan fastighei taxerad fastighet. Dä en så­dan verkan icke torde vara avsedd bör ordel trädgårdsnäringen utgå.

Innebörden av lagförslaget fär anses vara att förvärvaren har en rätt att erhälla tillstånd, om inte något i lagen angivet skäl för vägran föreligger. Det är av vikt atl fastslå att förvärvare har denna rätt. Gmndsatsen bör därför komma till direkl utiryck i lagtexten.

Under hänvisning till det anförda föresläs att paragrafen erhåller följan­de lydelse:

"Vid prövning av fråga om förvärvstillstånd skall beaktas att uppkoms­ten och utvecklingen av rationella företag inom jordbruket och skogsbm­ket främjas.

Föreligger i tillslåndsärendel ej sådani skäl till vägran som anges i 4-7 §§, skall förvärvslillstånd lämnas."

4  §
Lagrådet:

Enligt 4 § första stycket 1 och 2 skall förvärvslUlstånd vägras, om köpe­skillingen eller annan ersättning inte endast obetydligt översliger egendo­mens värde med hänsyn till dess avkastning och övriga omständigheter resp. om det kan antas atl förvärvet sker huvudsakligen för kapitalplace­ring. Vid behandlingen av dessa regler har säväl utredningen och remissin-

 

Prop, 1978/79:85                                                    117

stanserna som departementschefen naturligt nog varit inriktade på förvärv av mark som är av intresse för jordbmket eller skogsbmkel. Syftet med reglerna är uppenbarligen att motverka kraftiga prisstegringar på sädan mark och hindra att den utnyttjas som objekl för kapitalplacering. Bland de fastigheter som är laxerade som jordbmksfastighei och därmed faller inom lagens tillämpningsområde finns emellertid åtskilliga som saknar betydelse för jordbmket eller,skogsbmket. Det är inte klart i vilken mån priskonlrol­len och förbudet mot kapitalplacering är avsedda att tillämpas även vid för­värv av sådana fastigheter.

Enligt utredningens förslag fanns inte nägot utrymme för undanlag frän priskontroliregeln. I sitt belänkande anförde utredningen endast att be­stämmelsen borde gälla alla förvärv (SOU 1977:93 s. 81). Beträffande för­budel mot förvärv för kapitalplacering ansågs det däremot motiverat att medge undantag om det förelåg särskilda skäl. Som exempel pä ett sådant särskilt skäl anförde utredningen att egendomen saknar intresse för jord­bmks- och skogsbmksändamål (s. 82). 1 lagrådsremissen har undantaget för fall då särskilda skäl föreligger utvidgats att omfatta också priskontroli­regeln. Departementschefen anför härom, atl del kan förekomma fall då del kan vara motiverat att ge tillstånd trots att priset är högt. Som exempel på vad som kan utgöra ett särskilt skäl för undantag från huvudregeln näm­ner han, att fastigheten endast har ringa betydelse frän jordbmks- eller skogsbmkssynpunkt och andra värden är starkt dominerande.

De återgivna molivultalandena kan synas tyda på att det inte är avsett att priskontroll- och kapitalplaceringsreglerna skall lillämpas pä fastigheter som saknar betydelse från jordbmks- eller skogsbmkssynpunkt. Om så är fallet, kan ifrågasättas om inte detta borde komma lill tydligt uttryck i la­gen.

Av skäl som har anförts vid 2 § bör priskontroliregeln i 4 § försia stycket 1 inte gälla i fråga om tillstånd att förvärva egendom genom inrop på of­fentlig auktion som äger mm med anledning av att den som har ropat in egendomen på exekutiv auktion inte har rätt att behälla den. Motsvarande skall enligt den av lagrådet föreslagna 16 § gälla beträffande tillstånd att behälla egendom som inropats på exekutiv aukUon.

Beträffande priskonlrollregelns lagtekniska utformning vill lagrådet an­märka, att den föreslagna regeln bygger på atl egendomens värde med hän­syn till dess avkastning och övriga omständigheter kan beräknas tämligen exakt. Eljest kan nämligen inte anges vad som "endast obetydligt översli­ger" detta värde. Emellertid är uppenbart att varje värdeberäkning är be­roende på ell flertal faktorer som var och en för sig är ganska ovissa, t. ex. kapitaliseringsfaktorn. Det måste därför i själva verket lämnas störte ut­rymme för en skönsmässig värdering än vad lagtexten tillsynes medger.

I enlighet med vad lagrådet inledningsvis har anfört bör uttrycket "lant­bmkets rationalisering" i punkten 3 bytas ut mot "jordbmkets eller skogs­bmkets raUonalisering" samt ordet "lantbmksföretag" i punktema 4 och

 

Prop. 1978/79:85                                                    118

5 ersättas med "jordbmksföretag" och ordet "enhet" i punkten 4 med "företag".

Vidare bör punkten 3 ges sådan formulering att det framgår atl den syf­tar på annan rationalisering än den som förvärvel kan medföra.

Lagrådet föreslåratt i paragrafen försia stycket punktema 3-5 med näg­ra redaktionella ändringar ges följande lydelse:

"3. om egendomen behövs för annan jordbmkets eller skogsbmkets ra­tionalisering än sådan som förvärvet kan medföra,

4.   om förvärvet kan antas medföra alt två eller flera ulvecklade eller ut­vecklingsbara jordbmksföretag, som bör förbli självständiga, förs samman till ett företag,

5.   om förvärvet kan antas medföra att utvecklat eller utvecklingsbart jordbmksföretag, som bedrivs på mer än en fastighet, delas upp och upp­delningen medför olägenhet av någon betydelse för förelaget."

Lagrådet föreslår vidare att förslagets andra siycke ersätts av följande tvä stycken:

"Första stycket 1 och 2 skall inte tillämpas om egendomen saknar bety­delse för jordbmket eller skogsbmkel. Första stycket 1 gäller ej heller i frå­ga om tillstånd att förvärva egendom pä offentlig auktion enligt 17 § eller enligt 8 § lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m.m.

Utöver vad som följer av andra stycket får förvärvslillstånd lämnas utan hinder av första stycket, om särskilda skäl föreligger."

Petrén:

Vår samhällsekonomi bygger i princip på marknadshushållningen. Gäl­lande rättsordning bildar gmnden för delta ekonomiska syslem, låt vara att marknadshushållningen i praktiken är underkastad åtskUliga modifikaUo-ner. Införande av en offentligrättslig priskontroll vid förvärv av fast egen­dom som är taxerad som jordbmksfastighei utgör ett betydelsefullt avsteg från sålunda rådande ekonomiska ordning. Prisstopp och liknande prisreg­lerande ingrepp har hos oss i allmänhet varil av övergående natur och van­ligen tidsbegränsade. Den nu föreslagna regleringen avses däremot skola vara permanent.

Skälen för ingreppet är de vid all priskontroll vanliga, nämligen att hålla tUlbaka prisstegringar på den förnödenhet varom är fråga, i detta fall viss fast egendom, lill hjälp för berörda konsumenter, i detta fall köpare av pro­duktiv mark. Om delta mål nås med lagstiftningen är ovisst. Den allmänna erfarenheten av permanent priskontroll är icke särskilt gynnsam. Vanligen slår marknadskrafterna genom på ett eller annat sätt. Vidare bmkar utbu­det av varor minska på den priskonlrollerade marknaden.

Av motiven framgår att priskontrollen främsi har jordbmksmarken och skogsmarken till föremål. Vad först gäller jordbmkets produkter är huvud­delen av dessa inordnade i ett statligt system för prissättning omfattande

 

Prop. 1978/79:85                                                                  119

flertalet baslivsmedel. I det är inbyggt en konstant prisreglering. Det ligger därför en viss logik i att även den viktigaste inhemska produktionsfaktom vid livsmedelsframställningen, åkeijorden och vad därtill hörer, också läggs under en permanent priskontroll, låt vara att man med förslaget icke når mycket mer än 20% av de fång genom vilka mark omsattes. Även om det synes vara åkeijorden som lagstiftaren vill nä med prisregleringen i 4 § första stycket 1, är bestämmelsen sä utformad att även all skogsmark inbe­gripes. För denna gäller dock en hell annan prisbildningsmekanism än för jordbmksmark. Rävamprodukterna från skogen ulgör basen för svensk trävaru-och skogsindustri, vars slutprodukter ej priskontrolleras. Prisbild­ningen på dessa är framför allt beroende av internationella marknadsför­hållanden.

Motiven för ett så genomgripande avsteg från rådande rättsordning som att lägga all mark i Sverige ulom den som är taxerad som annan fastighet under priskontroll kan sägas vara ganska sparsamt angivna i lagrädsremis­sen. Huvudskälet är att den som vill etablera sig som familjejordbmkare skall kunna köpa en brukningsenhet till ett rimligt pris. Skälen för den före­slagna priskontrollen beträffande skogsmarken är mera oklara. Kontrollen kan också, som påpekats i lagstiftningsärendet, i många fall lätt kringgås genom att i stället för marken skogen säljs i roiposter. Inga skäl för pris­konlroll på sådan mark som ej kommer i fråga för jordbmk eller skogsbmk har anförts i ärendet.

Allvariigt är att det - såvitt handlingarna ger vid handen - icke utförts nägon riktig analys av hur detla ingrepp i en avtalsfrihet som rått i sekler verkar på ett både ekonomiski och lagsttftningsmässigt så centralt område som den berörda delen av fastighetsmarknaden. En följd härav är att lagrå­det i det föregående måste ingående uppehålla sig vid svårigheterna, för att inte säga omöjligheten att förena ett administrativt priskontrollsystem med vår sinnrikt utformade ordning för fastighetskredit. Denna ordning som är fmkten av långa tiders utveckling bygger på att den högstbjudande i sisla hand har en rätt att på exekutiv auktion överta berörd fastighet. I detta system finns ej plats för myndigheter som administrativt lägger tak på fas-tighetsprisema och därmed sätter exekutionsordningen ur spel.

Lagrådet har icke haft praktisk möjlighet att själv göra den efterfrågade analysen av den marklagstiftning som kan tänkas bli berörd av den före­slagna priskontrollen. Slumpvis kanjag peka på regeln i 24 § andra stycket lagen (1970:939) om förvallning av kyrklig jord. Där stadgas att Ullstånd till avhändelse av kyrklig jord får lämnas endast om avhändelsen kan ske mot vederlag som motsvarar fastighetens värde med hänsyn särskilt till or­tens pns och fastighetens avkastning. Läget i ett sådant försäljningssam­manhang kan uppenbarligen vara att ortens pris pä fasUghelen ligger avse­värt över det värde, mätt efter avkastningen, varifrån priskontroUen enligt 4 § första stycket I lagförslaget har att utgä. Resultatet vid konflikt mellan dessa båda lagregler blir att, om ortens pris avsevärt översliger det jordför-

 

Prop, 1978/79:85                                                     120

värvskontrollerade priset, en försäljning av kyrklig jord som i och för sig bort ske ej kan komma till stånd.

Det är icke möjligt för lagrådel att i detta ärende bilda sig en klar uppfatt­ning om i vad män konfliktsituationer av denna art mellan olika lagar kan uppkomma. Tekniskt sett kan givetvis alltid hänvisas lill att 4 § andra styc­ket lagförslaget innehåller en regel av innebörd all tillslåndsmyndigheten vid särskilda skäl alltid kan bortse frän att den avtalade köpeskillingen lig­ger över det högst tUlåtna prisel. En lagstiftningsteknik av denna art där man förlitar sig på att särskilda-skäl-klausuler skall klara överraskande svårigheter som bort kunna fömtses är knappast rekommendabel.

En priskontroll mäste alltid utgå frän ett normalpris. Ibland kan detta va­
ra det faktiska prisel en viss angiven dag. Vanligen tillämpas något slag av
generella normer. Enligt lagförslaget skall emellertid förvärvspriset vägas
mot ett värde som myndigheien bestämmer individuellt beiräffande vaije
egendom som förekommer i ett förvärvstillståndsärende. Detla värde skall
gmnda sig på egendomens avkastning och övriga omständigheter. Av mo­
tiven framgår att avkastningen skall beräknas i varje särskilt fall utifrån en
genomsnittlig driftsinriktning pä fastigheten. "Övriga omständigheter"
åsyftar enligt motiven det förhållandet all marknadsvärdet behöver kunna
användas vid uppskattningen av vissa nyttigheter, som inte har samband
med egendomens användning för jordbmk eller skogsbmk, såsom vissa
byggnader, gmstag eUer jakträtt. 1 råga om dessa nyttigheter uträknas
marknadsvärdei.         I

Del förefaller ha bort ligga nära till hands all, i stället för alt beiräffande varje fastighet räkna fram ett individuellt värde, utnyttja del värde som re­dan finns bestämt beträffande varje taxeringsenhet, nämligen taxerings-'  värdet. Det skall enligt 9 § kommunalskatielagen sättas tUl del belopp som motsvarar 75% av taxeringsenhetens marknadsvärde. Marknadsvärdei bestäms av det allmänna prisläget vid viss tidpunkt. Taxeringsvärdena har den fördelen i sammanhanget all de är noggrant underbyggda och fastställs genom en rättslig procedur i vilken förvallningsdomstol har avgörandet. Det är sålunda omgärdat med helt andra rättssäkerhetsgarantier än bedöm­ningar in casu av ett rent administrativt organ. I lagrådsremissen anges ej varför man icke vill för priskontrollen utnyttja de redan befinUiga i rättslig ordning bestämda taxeringsvärdena. Av tillgänglig statistik framgår alt de genomsnitUiga prisema på sådana jordbmksfasligheter varom nu är fräga bmkar ligga ganska nära ett värde tvä gånger taxeringsvärdet, än någon tiondel över än någon tiondel under denna gräns. Taxeringsvärdet förefal­ler därför vara ett värde som i och för sig väl skulle kunna bmkas som ut­gångspunkt för en priskontroll. Köpeskillingar högre än två gånger taxe­ringsvärdet skulle t. ex. normall icke medges. Ett sådani högsta pris skulle också ha den fördelen att det alllid vore för parterna känt. Särskilda för­handsbesked skulle ej behövas.

Taxeringsvärdet är självfaUet även det behäftat med svagheter. Framför

 

Prop. 1978/79:85                                                    121

allt blir del - om icke fastighetstaxering, allmän eller särskild, just ägt mm - en indikator, som speglar ett förflutet värde. Ett aktuellt värde skulle dock tämligen enkelt kunna framräknas med hjälp av ett fastighetsprisin­dex.

Taxeringsvärdet bygger på marknadsvärdet. Detta underkänns emeller­tid i lagrädsremissen, där avkastningsvärdet skjuts i förgmnden. Ell så­dant värde kan självfallet bara fås fram beträffande fastighet som ger nå­gon avkastning. Saknas avkastning, blir lillslåndsmyndighelen på gmnd av lagförslagets brist på regler för denna situation hänvisad lill godtyckliga uppskattningar. Rimligt vore om ätminstone för dessa fall funnits en lag­stadgad regel om skyldighet att bmka marknadsvärdet.

Marknadsvärdet inrymmer normalt också eventuellt förekommande för­väntningsvärden. Dä lagstiftaren vill utesluta dessa, har han nödgats i stäl­let lagfästa regler som öppnar möjlighet till mycken godtycklighet. Det är att märka alt de tillämpande myndigheterna är rent administrativa. De skall i sin verksamhet ledas av den för stunden rådande uppfattningen om vad som är rationellt. Yllersl bestämmer regeringens mening härom, till-lämpad på det särskilda fallet.

Avkaslningsvärdel som gmnd för värdeberäkningen rymmer i sig många osäkerhetsfaktorer. I denna del kan hänvisas Ull vad experten Olle Mill-gård anfört i jordförvärvsutredningen (se SOU 1977:93 s. 129 - 131). Ett värde gmndat pä avkastningen framgår närmast som resultatet av en kapi­talisering av avkastningen dels efter de vid förvärvstillståndstiden gällande priserna på de dä frambragta produktema dels ock efter de priser som kan förväntas för framtida produkter under den tidsperiod som kapitalisering-en gäller. All företa en sådan räkneoperation på gmndval av jordbmks-vampriser, vilka är resuhatet av åriiga förhandlingar, förefaller ej lätt. Än vanskligare syns reglernas tUlämpning bli med avseende på skogsfasiighe­ter. I denna del blir värdet av den växande skogen bestämmande faktor. Avkastningsvärdet är här formellt sett endast värdel på skogsmarken som produktionsfaktor. Skogsmarkvärdet är emellertid blott en ganska ringa del av det totala värdet på en skogsfastighet, där normalt den växande sko­gen utgör den stora värdefaktorn. Med hänsyn lill återplanleringsskyldig-hel kan skogsmarksvärdet rent av vara negativt. Det är skogen som är den egentliga avkastningen, och värdet av den måsle då frånräknas priset för att man skall få fram själva fastighetens avkastningsvärde. Skogsuttagen görs icke årligen pä en fastighet utan vid enstaka tillfällen med kanske flera decenniers mellanmm. Värdet blir beroende av priset vid en sådan framti­da avverkning och engångsförsäljning av virke. För varje någotsånär rele­vant beräkning av priset på en skogsfastighet fordras en noggrann känne­dom om skogsbeståndet på fastigheten.

Andra osäkerhetsfaktorer vid värdeberäkning enligt avkastning är läng­den av den tid som kapitaliseringen skall avse och den räntefot efter vilken kapitaliseringen görs. VanaUoner härvidlag leder till högst olika värden.

 

Prop. 1978/79:85                                                                   122

1 de fall då fastighetens avkastning icke består av jordbmks- eller skogs-bmksvaror blir det än vanskligare alt tillämpa regeln om avkastningen som värderingsgmnd. 1 den icke ovanliga situationen dä en köpare förvärvar en icke utvecklingsbar jordbmksfastighei för fritidsändamål har fastigheten givetvis ett mycket lågt avkastningsvärde, om jordbmksavkastningen skall vara normerande, och ett helt annat, om man beaktar den mindre substan-Uella avkastning fastigheten ger då den används för fritidsbmk. Det synes i dessa icke sällsynta fall ovisst huruvida marknadsvärdet skall få tas ut eller allenast ett pris beräknat med hänsyn till jordbmkets ringa avkastning.

Vidare bör anmärkas att i de fall, då den aktuella fasligheten är helt be­vuxen med avverkningsmogen skog, priskontrollen i realiteten gäller icke fastigheten utan skogen. Verkningarna av alt pä detta sätt en del av utbu­det av skog prisregleras på en i övrigt fri marknad, har ej blivit klarlagda i lagrådsremissen.

Enligt min mening vore från rättssäkerhetssynpunkt en analys av helt annan bredd behövlig för att klarlägga de för priskontrollen gmndläggande faktorerna. Utrymmet för administrativ godtycklighet måste i ett rättssam­hälle på ett så viktigt område som det förevarande göras så litet som möj­ligt.

Genom lagstiftningen återinföres som gmnd för vägran att lämna för­värvslUlstånd att förvärvet sker huvudsakligen för kapitalplacering. Även denna gmnd kan befaras i tUlämpningen föranleda osäkerhet i betänklig grad. Jordförvärvsulredningen (SOU 1977:93 s. 82) anger som vägledande vid bedömningen om ett förvärv skall vägras av detta skäl omständigheter­na i det särskilda fallet. Departementschefen ansluter sig allmänt tUI utred­ningens förslag.

Ett inköp av en skogsfastighet med växande skog får i de flesta fall anses vara en form av kapitalplacering. Någon avverkning kan ju icke komma att ske på kanske många år. Inköps ett markområde, t. ex. ett fjällområde utan avkastning, för framtida exploatering innefattar köpel givetvis en placering av kapital. Då varje förvärv av ett markområde i regel har ett moment av placering av kapital, lorde vägransgmnden få tUlämpas så att vid regelns tolkning avgörande vikt fästes vid ordet huvudsakligen. Däri får då inläg­gas ett krav på att förvärvaren ej får ha för avsikt atl begagna eUer utveckla fastigheten på något sätt, t. ex. genom att själv bebo den eller bmka den, att exploatera den eller att annorledes låta den bli led i någon av honom be­driven verksamhet. Även beträffande denna vägransgmnd saknas klargö­rande analys. Lösa exempel kan ej ersätta en sådan.

De under första stycket 1 och 2 upptagna vägransgmndema fordrar en mer inträngande behandling, innan reglema görs tiU lag.

5 § Lagrådet:

1 försia stycket I hör orden "lantbmkets raUonalisering", på skäl som

 

Prop. 1978/79:85                                                    123

förut anförts, ersättas med "jordbmkets eller skogsbmkets rationalise­ring".

Fysisk person, som bedriver i andra siycket angiven verksamhet, bör icke utanför denna verksamhet behandlas annorlunda än annan fysisk per­son, när han skall söka förvärvstillstånd. Tredje stycket bör därför omfor­muleras, förslagsvis på följande sätt.

"Fysisk person som bedriver industriell verksamhet som avses i andra stycket fär, om förvärvel avser huvudsakligen skogsmark och sker för verksamheten, lämnas förvärvslillstånd endast på de i första och andra styckena angivna gmndema."

6 § Lagrådet:

Enligt paragrafen får fysisk person, utöver vad som följer av 4 §, vägras tillstånd till förvärv av egendom med utvecklat eller utvecklingsbart lant­bmksföretag, om det kan antagas att förvärvaren inte kommer att bosätta sig pä eller yrkesmässigt bmka egendomen eller inte har sädana yrkeskun­skaper som behövs för att driva lanlbmksförelagel. I specialmotiveringen anföres att även förvärv av rena skogsfasiigheter omfattas av bestämmel­serna, men alt det ligger i sakens natur att de får betydelse främst för kom­binerade jordbmks- och skogsföretag eller enbart för jordbmksföretag. Genom alt de föreslagna bestämmelserna har gjorts tillämpliga också på förvärv av rena skogsfastigheter synes de komma att få ett vidare tillämp­ningsområde än som betingas av det allmänna syftet med den nya jordför­värvslagen sådant som detla anges i den allmänna motiveringen (2.3.1). Det synes också svårt att finna en rimlig Ullämpning av paragrafens be­stämmelser beträffande förvärv av rena skogsfastigheter. Pä gmnd härav och då inskränkningarna i rätten att förvärva fast egendom ej bör ges stör­re omfattning än som är strängt nödvändigt, förefaller det naturligt att be­gränsa stadgandet till alt avse endast förvärv av jordbruksfasUghet, såväl sådan med kombinerat jordbmks- och skogsföretag som med rent jord­bruksföretag, men ej förvärv av rena skogsfastigheter. Denna begränsning av stadgandets omfattning synes kunna ske genom atl "lantbmksföretag" ersätts med "jordbmksföretag" och "lanlbmksförelagel" med "jord­bruksföretaget".

Skulle oavsett vad sålunda anförts det befinnas oundgängligen erforder­ligt med bestämmelser av förevarande slag beiräffande förvärv av rena skogsfasiigheter, möter avsevärda svårigheter vid utformandet av sådana bestämmelser. Uppenbarligen kan lokuUonen "utvecklat eller utveck­lingsbart företag" ej komma Ull användning, eftersom på sätt i det föregå­ende anförts dessa kriterier utformats uteslutande med sikte på jordbmks­företag och därför ej är användbara ifråga om rena skogsfastigheter. Vida­re är som nämnts de i paragrafen upptagna gmndema för tillständsvägran svåra att Ullämpa på sådana fastigheter. Del är icke av lagrådsremissen

 

Prop. 1978/79:85                                                    124

klart vilka yrkeskunskaper som behövs för att driva skogsbruk. Icke heller framgår det av remissen vad som krävs för att man skall anses yrkesmäs­sigt bmka en skogsfastighet. Med hänsyn till moderna metoder i skogsbru­ket kan knappast vara fråga om att fordra fortlöpande personliga arbetsin­satser av yrkesmässig art i skogen, t. ex. för skogsplantering, skogsvård el­ler avverkning. Lagrådel har icke varit i stånd att på föreliggande material utforma någon regel om tillståndsvägran avseende rena skogsfastigheter pä de grunder som behandlas i denna paragraf.

7 § Lagrådet:

Ur regionalpolilisk synpunki kan anledning finnas all vägra tiUstånd till förvärv av viss fastighei oavsett om del finns nägot förelag på fastigheten eller ej. Redan på gmnd härav och då termen lantbmksföretag av skäl som fömt anförts inte bör komma till användning krävs en omformulering av paragrafen. Indelningen i ulvecklade m. fl. förelag kan ej heller bmkas för andra än jordbmksföretag. Ordet "lantbmksföretag" bör därför bytas ut mol "jordbmksföretag".

Syftet med bestämmelsen torde vara att främja sysselsättningen på orter där detla av regionalpolitiska skäl är särskilt påkallat. Delta syfte avses kunna tillgodoses genom att egendomen utnyttjas för jordbmks- eller skogsdrift i sambmk med ett redan befintligt företag av samma slag och därigenom förstärker detla företag (punkt I). Ett annat alternativ är att egendomen skall kunna bmkas självständigt av någon som i övrigt sysslar med annan verksamhet och som genom detla tillskott får ett ökat försörj­ningsunderlag (punkt 2). Eftersom i fråga om skogsfasiigheter någon gmnd för uppdelning i störte eller mindre fastigheter ej anges i remissen kommer, när paragrafen avses skola gäUa även skogsfastigheter, alla sädana fastig­heter att formellt omfattas av paragrafen. Det torde emellertid vara uppen­bart att med hänsyn till det rcgionalpoliliska syftet vägran på de i paragra­fen angivna gmndema i fräga om skogsfasiigheter blott kan ifrågakomma beträffande mindre fastigheter. Likaså torde det med hänsyn till det regio­nalpolitiska syftet inte kunna ifrågakomma att vid tillståndsprövningen be­akta annat än mindre skogsföretags behov.

Lagrådet föreslår med hänvisning till vad sålunda anförts atl paragrafen ges följande avfattning.

"Om det är av särskild belydelse från regionalpolitisk synpunki, får ut­över vad som följer av 4 och 5 §§ tillstånd vägras tiU förvärv av egendom, på vilken ej drivs ett utvecklat eller utvecklingsbart jordbmksföretag,

1.   om egendomen behövs för att stärka företag på orten inom jordbmket
eller skogsbmket,

2.   om egendomen behövs för att främja sysselsättningen för någon som
är bosatt på orten."

 

Prop, 1978/79:85                                                    125

9 §
Lagrådet:

I nuvarande lag anges i 1 och 16 §§ vilka myndigheter som är Ullständs-myndigheler. Tillräckliga skäl alt frångå ordningen att i själva lagen be­stämma dessa myndigheter har ej framkommit. Om den föreslagna full­maktsregeln likväl antages, måste besvärsreglema i förslagets 16 § anpas­sas härtill. Lagrådet föreslår atl paragrafen ges följande lydelse.

"Fråga om tillstånd enligt denna lag prövas av lantbmksnämnden, om regeringen inte förskriver all prövningen skall göras av lantbmksstyrelsen eller regeringen."

10 §
Lagrådet:

Enligt 2 kap. 8 § regeringsformen gäller atl varje medborgare är Ullför-säkrad frihet att förflytta sig inom riket och att lämna detta. Ett åläggande av myndighet att under viss tid upp till fem år vara bosatt på viss fastighet strider mot delta gmndlagsstadgande, även om åläggandet kan ses som en följd av en frivillig ansökan om att få förvärva fastigheten. Begränsning i rörelsefriheten blir dock tillåUig enligt 2 kap. 12 § regeringsformen, om den görs endast för att tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokra­tiskt samhälle. Ett åläggande av föreslagen art torde rymmas inom denna gräns, men det får dä enligt samma gmndlagsbud icke gä utöver vad som är nödvändigt med hänsyn Ull det avsedda ändamålet. Då syftet får anses va­ra inskränkt till att säkerställa alt ett utvecklat eller utvecklingsbart jord­bmk kommer att bmkas och i vissa fall bebos av ägaren själv, måsle tvångsstadgandets räckvidd begränsas och avpassas till syftet.

Bestämmelsen kan lämpligen anknytas till reglerna i 6§. Den bör emel­lertid utformas så, att den kan tillämpas även vid förvärv av fastighet på vilken visseriigen icke drives ett utvecklat eller utvecklingsbart jordbmks­företag men som i förvärvarens hand är avsedd att tillsammans med annan fastighet utgöra underlag för sådant företag.

Lagrådet utgår från alt beslut om ivångsbmkande resp. tvångsbosätt­ning blott får meddelas på gmndval av den berördes eget åtagande. Para­grafen bör omformuleras så att myndighets beslut om tvång för förvärva­ren att bmka och bebo viss fastighei förutsätter alt denne i förväg åtagit sig förpliktelser i förevarande hänseende.

Med hänvisning till det anförda föreslår lagrådet att paragrafen får föl­jande lydelse.

"I beslut om tillstånd att förvärva egendom, pä vilken dnvs eller skall drivas utvecklat eller utvecklingsbart jordbmksföretag, får Ullståndsmyn­digheten efter åtagande av förvärvaren föreskriva att denne skall under en tid av högst fem år yrkesmässigl bmka egendomen och, om det finns sär­skilda skäl till det, även att han skall vara bosatt pä den.

Iakttar förvärvaren inte föreskrifi meddelad enligt försia stycket eller

 

Prop. 1978/79:85                                                                  126

överlåter han egendomen före den föreskrivna tidens utgång, får slalen lö­sa egendomen, om det inte är oskäligt."

11 § Lagrådet:

1 paragrafens andra stycke sägs atl om förvärvaren inte fullgör vad som äligger honom enligt första stycket kan tillståndsmyndigheten förelägga honom vite.

Tillståndsmyndighet kan fömtsältas bli regeringen, lantbmksstyrelsen eller lantbmksnämnd. Med hänsyn till att förstnämnda Ivå Ullslåndsmyn-digheter får antas i regel ha skilt sig från Ullslåndsärende som här avses när fråga om vitesföreläggande uppkommer, synes det alltid böra ankomma på lantbmksnämnden att förelägga vite. Ordet lUlståndsmyndigheten bör så­ledes utbytas mot lantbmksnämnden.

Om tillståndsmyndigheten i beslut om förvärvslUlstånd ålagt förvärva­ren att inom viss tid ansöka om viss fastighetsbildning som berör den egen­dom som avses med förvärvet eller att vidta åtgärd som behövs för att för­bättra egendomen och egendomen därefier övergår till ny ägare, gäller en­ligt tredje stycket åläggandet i stället denne.

Den belastning som sålunda i praktiken kommer att åvila fastigheten kan vara betungande och det måste vara av intresse för såväl kreditgivare som ny ägare att få kännedom om denna. Nödig publicitet om förhållandet bör därför komma till stånd genom anteckning i fastighetsboken. Ett stadgande därom, som bör intas i själva lagen som ett Qärde stycke till denna para­graf, kan få följande lydelse.

"TiUståndsmyndighet som meddelar åläggande enligt första stycket skall genast sända sitt beslut till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken."

Beträffande utformningen av tillämpningsföreskrifter till det föreslagna stycket hänvisas till lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovHgt byggande m. m. Lagrådet erinrar vidare om atl i 19 kap. 22 § jorda­balken fmns regler om avförande av anteckning i fasiighetsboken.

12 och 13 §§ Lagrådet:

Enligt förslaget avses den möjlighet som nu finns att få tillståndsfrågan prövad före förvärvel skola upphävas. Ansökan om förvärvstillslånd för­utsätts inte kunna göras förtän förvärvet har ägt mm. Om tillstånd vägras är förvärvet ogiltigt.

Förslaget sammanhänger i denna del med den priskontroll som skall ingå som ett viktigt led i tiUståndsprövningen. För att kunna bedöma prisets skälighet behöver lUlståndsmyndigheten ha kännedom om samtliga avtals­villkor, och detta förutsätter att förvärvshandlingen kan företes. För av­talsparterna måsle borttagandet av möjlighelen UU förhandsUllständ fram-

 

Prop. 1978/79:85                                                                  127

stå som en nackdel. De kan dä inte dröja med att sluta ett bindande avtal till dess tillståndsfrågan är avgjord. Olägenheterna därav kan dock begrän­sas genom att parterna i avtalet tar in villkor, som innebär att överlåtelsens fullbordan görs beroende av att förvärvstillslånd ges.

När det gäller de associationsrättsliga förvärv som avses i 1 § 2-4 med­för emellertid förslaget särskilda komplikationer som inte har berörts i lag­rädsremissen.

Vid bildande av aktiebolag kan aktieteckning ske mot tillskott av annan egendom än pengar (apport). Detta skall anges i slLftelseurkunden, som ocksä skall innehålla redogörelse för de omständigheter som kan vara av vikt för alt bedöma apportegendomens värde. Härvid skall bland annat uppges till vilket värde egendomen beräknas komma att tas upp i balans­räkningen (2 kap. 3 § aktiebolagslagen). Sedan aktieteckning har skett och beslut fattats om bolagets bildande skall detta anmälas för registrering. Så­dan anmälan skall göras senast sex månader efter stiftelseurkundens un­dertecknande. Annars är frågan om bolagets bildande förfallen. Som vill­kor för att bolaget skall fä registreras gäller bland annat att all apportegen­dom har tillförts bolaget och att revisor intygar att egendomen inte i sliflel-seurkunden har värderats högre än dess verkliga värde för bolaget. Genom registreringen fastställs aktiekapitalets storlek (2 kap. 9§). Registreringen medför vidare att bolaget får rättskapacitet.

Apport kan också förekomma i samband med nyemission av aktier. Re­dogörelse för apportegendomens värde skall då tas in i beslutet om ny­emission och åtföljas av yttrande från bolagets revisorer (4 kap. 6 §). Beslu­tet om nyemission skall anmälas för registrering inom sex månader. För re­gistrering krävs bland annat att all apportegendom har tillförts bolaget. Ak­tiekapitalet är ökat när regislrering har skett (4 kap. 12 §).

I många fall lorde ett väsentligt syfte med en bolagsbildning eller en ny­emission vara just att tillföra bolaget viss egendom genom apport. Med den i lagrådsremissen föreslagna ordningen kan ansökan om förvärvstillstånd beträffande apportegendomen inte göras förrän denna har tillförts bolaget. Av formella och praktiska skäl kan bolaget inte vänta med att anmäla bo­lagsbildningen eller nyemissionen för registrering lill dess beslut i till-ständsfrågan föreligger, om prövningen drar ut på Uden. Registrering kan alltså komma atl ske innan tillständsfrägan är slutligt avgjord. Om seder­mera tillstånd vägras försätts bolaget i en situation för vilken aktiebolagsla­gen inte anvisar någon lösning.

Fusion enligt 14 kap. 1 och 2§§ aktiebolagslagen innebär att ett bolag upplöses utan likvidation och ett annal bolag övertar samtliga dess till­gångar och skulder resp. atl två eller flera bolag förenas genom alt bilda ett nytt bolag som övertar deras tillgångar och skulder. Fusion sker genom av­tal mellan bolagen. För att avtalet skall fä verkställas krävs rättens lill­ständ. När sådant tillstånd har lämnals och blivit registrerat övergår över­låtande bolags tillgångar och skulder till det övertagande bolaget (14 kap. 5

 

Prop. 1978/79:85                                                                   128

§). Först då föreligger alltså ett förvärv och därmed fömtsättning för ansö­kan om förvärvstillstånd enligt den nu föreslagna lagen. Skulle i denna si­tuation tillstånd vägras uppkommer liksom i apportfallet utomordentligt svårlösta problem.

Även när det gäller förvärv genom utdelning eller skifte av bolags till­gångar är den föreslagna ordningen ägnad atl vålla svårigheler. Särskilt gäller detla vid utskiftning efter likvidation.

Problem molsvarande dem som här har berörts i fråga om aktiebolag kan uppkomma beiräffande handelsbolag och ekonomiska föreningar.

1 lagrädsremissen anförs att de eventuella olägenheter som slopandet av reglerna om förhandstUlständ kan medföra bör kunna begränsas genom all lantbmksnämndema under hand lämnar oförbindande förhandsbesked. Detta är dock knappast någon tillfredsställande ordning. För de associa­tionsrättsliga förvärv som avses i 1 § 2-4 synes del finnas goda skäl alt be­hälla möjligheten till förhandstUlständ. För de fall där en priskontroll över huvud laget kan tänkas komma i fråga, såsom vid apport och åtminstone vissa fusionsfall, torde för övrigi möjligheterna härtill inte bli större genom att tillståndsprövningen äger rum efter del formella förvärvet.

Huvudregeln om atl fråga om förvärvstillstånd inte får prövas förtän för­värvet skett bör komma till utiryck i lagtexten. På de skäl som ovan an­förts bör undanlag dock göras för förvärv som avses i 1 § 2-4. Bestämmel­ser härom kan fogas såsom ett andra stycke till 12 §. Hit bör då ocksä över­föras reglerna i 13 § andra siycket i förslaget. Som anförts vid 2 § ligger del i sakens natur atl förvärvstillslånd för inrop pä offentlig auktion, som skall hållas när den som har ropat in jordbmksfastighei på exekutiv auktion inte har rätt atl behålla egendomen, måste lämnas före den offentliga auktio­nen.

Mot bakgmnd av det nu anförda föreslås att till 12 § fogas ett andra styc­ke av följande innehåll.

"Fråga om förvärvstillstånd fär ej prövas förrän förvärvel skell utom i fall som avses i I § 2-4. Prövning beträffande förvärv som skett genom köp eller byle får ej heller göras innan det avgjorts huruvida förköp enligt för­köpslagen (1967:868) äger rum, om det inte är uppenbart atl förköpsrätt inte kommer alt utövas. Tillstånd att förvärva egendom på offentlig auk­tion enligt 17 § eller enligt 8§ lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. lämnas före auktionen."

Härav följer att 13 § andra slyckel skall utgå.

14 § Lagrådet:

Om köp blir ogiltigt till följd av alt förvärvslillstånd vägras enligt 4 § första siycket eller 7 § I, är staten skyldig atl lösa egendomen till del pris som har avtalats, om säljaren yrkar det.

Grunden liU lösningsskyldigheten torde vara atl kretsen av spekulanter

 

Prop, 1978/79:85                                                                  129

på egendom som avses i 4 § första stycket 3 (egendom behövlig för lantbm­kets rationalisering) och i 7 § 1 (ej utvecklingsbart eller begränsat utveck­lingsbart lantbmksföretag, som behövs som tUlskott lill annal sådant före­tag) starkt begränsas genom lagens föreskrifter och att man därför velal be­reda ägaren möjlighet att avyttra egendomen till skäligt pris.

Väsenlligen samma skäl för lösningsskyldighet lorde emellertid ofta föreligga beträffande egendom som avses i 7 § 2 (ej utvecklingsbart eller begränsat utvecklingsbart företag om företaget behövs som komplement till annan sysselsättning för bmkare som är bosalt på orten) och i 5 § andra stycket (skogsmark som med hänsyn tUl ortsförhållandena bör ägas och bmkas av person som är bosatl på orten). I båda dessa fall föranledes väg­ran av önskemål att främja sysselsättningen på orten. Det kan synas mind­re skäligt atl en markägare skall åsamkas olägenhet härav.

Lagrådet vill med hänsyn lUl det anförda ifrågasätta om inte lösnings­skyldigheten bör utvidgas till att omfatta även fall då tillstånd vägras på gmnd av bestämmelsema i 7 § 2 och 5 § andra slyckel.

Inlösen enligt denna paragraf skall ske till det pris som parterna har avta­lat. Enligt motsvarande regel i gällande lag (10 §) föreligger inte lösnings­skyldighet om priset uppenbarligen överstiger egendomens värde. Nägon direkt motsvarighet till detta undantag finns inte i den nya bestämmelsen. Som skäl härför har anförts, att föreskrifien om avslag på ansökan om för­värvsUllstånd på gmnd av att priset är för högt (4 § första stycket 1 i det re­mitterade förslaget) skall tillämpas, även om avslag i och för sig hade kun­nat meddelas enligt någon av de gmnder som inlösenregeln hänvisar UU (SOU 1977 :93 s. 99). Tanken synes alltså vara, att frågan om avslag enligt priskontroliregeln skall prövas först, och att avslag pä någon gmnd som anges senare i samma paragraf eller i någon av de följande paragrafema skall komma i fråga bara om priskontroliregeln inte ger anledning alt vägra förvärvstillstånd. Lagförslaget är emellertid så utformat att tillslåndsmyn­digheten fär avslå ansökningen på vilken som helst av de i 4 § angivna grunderna.

Avses att myndigheten i tillståndsärende alltid i första hand skall ta ställ­ning till prisfrågan, erfordras en uttrycklig regel härom i lagen. Det kan emellertid ifrågasättas om en sådan regel är påkallad. Om del stär klart att en viss avslagsgrund, som inte kan medföra lösningsplikt för staten, är Ull-lämplig, förefaller det knappast motiverat att tillståndsmyndigheten skulle vara förhindrad atl avslå ansökningen på denna grund utan att först ha för­vissat sig om att priset är godtagbart enligt 4 § första siycket 1. Önskemålet atl staten inte skall bli skyldig all inlösa egendom enligt 14 §, om priset överstiger vad som kan godtas vid en prövning enligt nyssnämnda regel, kan tillgodoses genom ett tillägg lill 14§. Della bör lämpligen innehålla samma kriterier som gäller beträffande priskontrollen enligt 4 § första styc­ket 1.

Rörande förfarandet vid inlösen i fall motsvarande dem som förslaget 9   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 85

 

Prop, 1978/79:85                                                                   130

reglerar i 14 § finns närmare föreskrifter i 11 § första stycket gällande lag. Där sägs att yrkande om inlösen skall delges lantbmksnämnden inom två månader efter det att avslagsbeslutet vann laga kraft och alt talan skall väckas vid vederbörande domstol inom sex månader från samma tidpunkt. Har säljaren fått del av avslagsbeslutel först sedan delta vunnit laga kraft, räknas tidsfristerna från dagen för delfåendet. Om säljaren inte iakttar fö­reskrivna lider har han föriorat sin talan.

I den nu förslagna paragrafen sägs endast att yrkande om inlösen skall framställas inom tre månader efter det avslagsbeslutel har vunnit laga kraft. Avsikten torde vara alt sådant yrkande skall framställas hos lant­bmksnämnden. Säljaren bör emellertid även i fortsättningen ha rätt all vända sig till domstol, om nämnden motsätter sig hans begäran om inlösen.

På gmnd av del nu anförda föreslås alt 14 § ges följande uiformning:

"Blir köp ogiltigt till följd av att förvärvslillstånd vägras enligt 4§ första stycket 3 (, 5 § andra stycket) eller 7 § 1 (eller 2), är staten skyldig atl lösa egendomen till det pris som har avtalats, om säljaren begär det. Sådan skyldighet föreligger dock inte, om köpeskillingen eller annan ersättning inte endasl obetydligt överstiger egendomens värde med hänsyn till dess avkastning och övriga omständigheter eller om avtalsvillkoren i övrigt är oskäliga.

Begäran om inlösen skall framställas hos lantbmksnämnden inom tre månader efter det att avslagsbeslutel vunnit laga krafl. Talan om inlösen skall väckas vid den fastighetsdomstol inom vars område egendomen är belägen inom sex månader från nämnda tidpunkt. Har säljaren fäll del av beslutet först sedan detta vunnit laga kraft, räknas dock tidsfristerna från dagen för delfåendet. Iakttar inte säljaren vad som har sagls nu, förlorar han sin lalan."

16 § Lagrådet:

Innan lagrådet behandlar de i 16 § i det remitterade förslaget upptagna besvärsbestämmelserna vill lagrådel i enlighet med vad som har anförts vid 2 § föreslå att före dessa bestämmelser införs Ivå nya paragrafer av nedanstående lydelse. De har utformats med beakiande av de ändrings­förslag som lagrådet framlagt i detta yttrande.

"16 §

Egendom som har förvärvats genom inrop på exekutiv auktion under så­dana förhållanden att förvärvstillstånd skulle ha krävts vid vanligt köp skall äter avyttras inom två år efter det att auktionen vunnit laga kraft, om inte dessförinnan nämnda förhållanden har upphört eller inroparen har fått tillstånd alt behålla egendomen. Har inropet skett för att skydda fordran, för vilken inroparen har panträtt i egendomen, eller någon hans rättighet som är inskriven i den, fär länsstyrelsen på ansökan medge skäligt anstånd

 

Prop, 1978/79:85                                                                  131

med avyttrandet, om det är sannolikt att föriust annars skulle uppkomma för inroparen. Avyttras inte egendomen inom föreskriven tid, skall läns­styrelsen pä framställning av lantbruksnämnden förordna atl egendomen skall säljas på offentlig auktion enligt 17 §.

Anteckning om bestämmelserna i försia siycket skall göras i del köpe­brev som utfärdas med anledning av den exekutiva auktionen och, när lag­fart söks, införas i fastighetsboken, om inte sökanden visar atl avylirings-skyldigheten har upphört.

I fråga om tillstånd alt behälla egendom gäller i tillämpliga delar bestäm­melserna om förvärvstillslånd i 3-8 §§ med undantag av 4§ försia stycket 1 samt i 10 och 11§§.

17 §

Har länsstyrelsen förordnat om auktion enligt 16 § och har inroparen dessförinnan eiler senare avyttrat egendomen, skall förordnandet trots delta gå i verkställighet, om inte lantbruksnämnden återkallar sin fram­ställning i ärendet.

I övrigt skall sä anses och med ärendet i tillämpliga delar sä förfaras som om egendomen hade blivit utmätt för fordran med bästa förmånsrätt efter sädana rättigheter som besvärade egendomen redan vid den exekutiva auktionen och som har företräde framför alla befinUiga fordringar. Även om det i enlighet härmed bestämda skyddsbeloppet täcks, får försäljning inte ske, om ej den bjudna köpeskillingen täcker även det värde som i ären­det har åsatts egendomen enligt lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom eller, om ägaren eller innehavare av fordran som är för­enad med panträtt i egendomen i god tid före auktionen har påkallat sär­skild värdering, det värde vartill egendomen kan uppskattas av värderings­män som överexekutor utser. Egendomen får säljas endast till den som har fält förvärvslillstånd eller enligt 2§ 1, 2, 4 eller 9 får förvärva egendomen Ulan sådani tillstånd. Avges vid auktionen bud som sålunda får antas, skall försäljning ske, även om innehavare av fordran bestrider det. Vad utsök­ningslagen (1877:31 s. 1) i fräga om fördelning av köpeskilling föreskriver beträffande gäldenären skall i ärende som avses här tillämpas på ägaren.

Kommer försäljning inte till stånd vid auktionen får lantbruksnämnden inom två år efter det att auktionen har vunnit laga krafl hos länsstyrelsen påkalla förordnande om ny auktion. Framställs inte sådan begäran inom föreskriven tid eller avges inte heller vid den senare auktionen bud som får antas, är frågan om försäljning av egendomen förfallen.

Kosinad i samband med auktion som inte har lett till försäljning betalas av statsmedel."

Den i remissen som 16 § upptagna bestämmelsen bör härefter betecknas 18§.

 

Prop, 1978/79:85                                                    132

I 11 § andra och tredje styckena lagförslaget meddelas bestämmelser om föreläggande av vite. Inom förvaltningsrätten anses såsom huvudregel bö­ra gäUa, atl besvär ifråga om föreläggande av vite prövas av förvaltnings­domstol. Anledning att i förevarande lag frångå denna regel torde inte fin­nas, så mycket mindre som föreläggande enligt 11 § andra stycket har som fömtsättning underiålenhet alt fullgöra viss förpliktelse. Lagrådet förordar därför att paragrafen får följande lydelse:

"Talan mot lantbmksnämnds beslut om vitesföreläggande enligt II § andra eller tredje stycket förs hos kammarrätten genom besvär. Mot annat beslut av lantbruksnämnd enligt denna lag förs lalan hos lanlbruksstyrel­sen genom besvär. Mot lantbmksstyrelsens beslut förs talan hos regering­en genom besvär."

Övergångsbestämmelserna Lagrådet:

Fastighetsförvärv har hiltills skett under den fömlsättningen att ett marknadsmässigt pris alltid kan erhållas vid en framlida försäljning av fas­tigheten. Den genom den nya lagen införda priskontroUen undanröjer den­na fömtsättning. Detta kan leda till oskäliga konsekvenser för den enskilde markägaren. Om denne före lagens ikraftträdande har köpt fastigheten tiU ett marknadsmässigt pris som överstiger vad som skulle ha godtagits enligt den nya priskontroliregeln, kan han riskera förlust vid en senare försälj­ning beroende på att en tillämpning av denna regel leder till att det högsia pris som kan godtas ligger under inköpspriset. Sådana förluster skulle kun­na undvikas genom en särskUd övergångsbestämmelse av innebörd att ett pris som inte överstiger inköpspriset skall godtas vid försäljning under nu angivna förhållanden. En sådan övergångsbestämmelse måste emellertid kompletteras med reglerom hänsynstagande till de förändringar som skett på fastigheten under liden mellan de båda försäljningarna. Fastigheten kan t.ex. ha förändrats på ett sätt som minskar dess värde. Med hänsyn tiU dessa svårigheter har lagrådet avstått från atl föreslå en övergångsbestäm­melse. Del fömtsattes all de intressen varom här är fråga kan tillgodoses genom tillämpning av den allmänna undantagsregeln i 4 § för fall dä särskil­da skäl föreligger.

Övergängsbestämmelserna punkt 2 ger anledning till följande påpekan­de. Avfattningen av 1 § i förslaget medför att, även om tillstånd meddelats beträffande visst förvärv före den 1 januari 1979 enligt hittills gällande lag, detta tillstånd saknar verkan efter nämnda lidpunkt, om ej förvärvet hunnit ske före denna dag.

Förslaget till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

Lagrådel lämnar förslaget utan erinran.

 

Prop, 1978/79:85                                                                  133

Utdrag
JORDBRUKSDEPARTEMENTET                PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1978-12-28

Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Romanus, Mundebo. Wikström, Friggebo, Wirtén, Huss, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, Winther, De Geer, Blix, Cars, Gabriel Roma­nus, Tham, Bondestam

Föredragande: statsrådet Enlund

Proposition med förslag Ull jordförvärvslag, m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1.   jordförvärvslag,

2.   lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970: 988). Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådel diskuterar inledningsvis vissa begrepp som används i lagförsla­get. Som lagrådet anför är förelagsbegreppet av grundläggande betydelse för förslaget. Lagförslaget bygger på tanken att det är förvärvets konse­kvenser för de olika företag inom jordbruket, trädgårdsnäringen och skogsbruket som bedrivs på jordbmksfasligheter, som skall beaktas i för­värvsärendet och alltså inte dess konsekvenser för fastighetema som såda­na. 1 förslaget görs av skäl som framgår av lagrådsremissen skillnad mellan ä ena sidan ulvecklade och utvecklingsbara företag inom jordbruket, träd-gärdsnäringen och skogsbruket och ä andra sidan begränsat utvecklingsba­ra och icke utvecklingsbara sådana företag. Kategoriindelningen överens­stämmer med den indelning i olika företag inom jordbruket som används i prop. 1977/78:19 om nya riktlinjer för jordbrukspolitiken, m. m. Efter riks­dagens beslul om dessa rikUinjer (JoU 1977/78:10, rskr 1977/78:103) har indelningen också legat till grund för bestämmelsema om statligt slöd till jordbrukels rationalisering. Lagrådet har ingen erinran mot att indelningen används i lagen beträffande jordbruksförelag och fömtsätter alt indel-ningsgmnden kan användas också beträffande Irädgårdsförelag. Däremot kan uppdelningen enligt lagrådet inte komma i fräga beträffande företag inom skogsbruket. Som skäl åberopas att kategoriindelningen har utfor­mats endast med hänsyn till livsmedelsproducerande brukningsenheter.

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 7 september 1978.

 

Prop, 1978/79:85                                                    134

Enligt min mening är det ingenting som hindrar att indelningen används även beträffande skogsbruksföretag. Avgörande är nämligen inte om före­tagel är livsmedelsproducerande eller inte. Grunden för uppdelningen är i stället ett förelags förutsättningar atl ge sin innehavare en tillfredsställande försöijning med hänsyn till företagets samlade resurser i form av åker, be­tesmark, skog, byggnader m. m. Jag vill i detta sammanhang nämna att de­partementschefen i nyss nämnda proposiiion har uttalat att villkoren för statligt stöd till nyetablering på utvecklade och utvecklingsbara jordbruks­förelag i tillämpliga delar bör gälla även för skogsbruksförelag i vissa om­råden av landet. Det innebär att sådani statligt stöd skall kunna utgä även till rena skogsbruksföretag som har förutsättningar att ge innehavaren en tillfredsställande försörjning.

Därtill kommer atl det som ocksä lagrådet påpekar vid tillämpningen av den föreslagna lagen i själva verket endast är fråga om att skilja mellan å ena sidan utvecklade och utvecklingsbara företag och å andra sidan övriga företag. Skiljelinjen går med andra ord mellan sådana företag som redan ger eller väntas kunna ge sin innehavare en tillfredsställande försörjning och sädana företag som saknar dessa förutsättningar. Den ytterligare in­delning som har gjorts beträffande jordbruksföretagen har sin gmnd i atl det beträffande dessa företag finns ett behov av att vid bedömningen av frågor om statligt stöd dessutom la hänsyn till om företagen har förutsätt­ningar att uppfylla effeklivitetsmälet på lång eller kort sikt.

Pä grund av det anförda förordarjag alt man även för skogsföretagens vidkommande anknyter till den för jordbruksföretagen gängse indelningen i stället för att beträffande skogsbruksföretagen använda andra beskriv­ningar för att ange nämnda skiljelinje.

Lagrådet riktar vidare invändningar mot användningen av begreppet lantbruk. Av lagtekniska skäl är det enligt min mening lämpligt atl i enlig­hel med vad som föreslås i 3 § som en sammanfattande benämning på före­tag inom jordbruket, trädgårdsnäringen och skogsbruket använda ordet lantbruksföretag. Ordel lantbruk bör dock inte begagnas annat än i sam­mansättningen lantbruksföretag. I 4 och 5 §§ bör som lagrådet förordar or­den "lantbrukets rationalisering" bytas ut mot jordbrukets eller skogsbru­kets rationalisering.

1   § Jag instämmer i det uttalande i en tillämpningsfråga som lagrådel har gjort under denna paragraf.

2   § Lagrådel anseratt den nuvarande ordningen beträffande den jordpo­litiska prövningen av säväl statens försäljningar av fast egendom som kyrkliga försäljningar enligt förordningen om förvaltning av kyrklig jord bör behällas. Enligt lagrådet bör även den gäUande ordningen för jordpoli­tisk prövning av statens affärsdrivande verks förvärv av jordbruksfastighe­ter och av kyrkliga förvärv av sådana fasligheter behällas.

 

Prop, 1978/79:85                                                    135

Jag är inte beredd atl frångå förslaget i denna del. I lagrädsremissen an­ges de skäl som enligt min mening talar för att den jordpolitiska prövningen i angivna fall bör ske enligt jordförvärvslagen. De administrativa olägenhe­ter som enligt lagrådet uppkommer i de fall då del ankommer på regeringen all beslula om försäljning enligt förordningen om försäljning av staten till­hörig fast egendom eller enligt lagen om förvaltning av kyrklig jord och i anslutning därtill utfärdad förordning kan enligt min mening undanröjas, om regeringen i sådana fall med stöd av 9 § i det remitterade förslaget för­behåller sig även den jordpoliiiska prövningen. Jag delar inte heller lagrå­dets uppfattning att en efterföljande tillståndsprövning enligt jordförvärvs­lagen kommer att framstå som en formalitet i de fall dä försäljningen skall beslutas av andra myndigheter än regeringen. Lagrådet synes utgä från att myndighetema kan skaffa sig säkra förhandsbesked av lantbruksnämnden om dess bedömning av alla de omständigheter som påverkar den jordpoli­tiska prövningen. Enligt min mening kan sådana besked i mänga fall inte lämnas.

Lagrådet avstyrker lagrädsremissens förslag att slopa det undantag från tillståndstvång som enligt nuvarande lag gäller i fräga om förvärv genom inrop på exekutiv auktion. Lagrådet anför på angivna skäl atl förslaget får vittgående och icke överblickbara konsekvenser och kräver en omfattande översyn av bl. a. lagen om exekuiiv försäljning av fast egendom. Jag från­går därför förslaget i denna del. Jag är emellertid angelägen att framhålla att, om erfarenhetema skulle ge vid handen att möjligheten till försäljning pä exekuiiv auktion missbrukas, får en närmare utredning göras av vilka möjligheler som finns att genom ändrade regler motverka sådant missbruk.

Nuvarande ordning beträffande förvärv pä exekutiv auktion bör alltså behållas och jag kan i huvudsak ansluta mig till lagrådets förslag till ut­formning av de regler som föranleds härav. TUI uppräkningen i 2 § bör så­ledes fogas ytterligare en punkt med den av lagrådet föreslagna lydelsen och närmast före besvärsregeln i 16 S bör motsvarigheter till 12 och 13 §§ i gällande lag tas upp. Vidare bör undantag göras frän priskontroliregeln i 4 § första siycket i enlighet med lagrådets förslag. I 2 § punkt 5 bör på sätt lagrådet föreslår göras en hänvisning till den regel om avyttringsskyldighet efter förvärv på exekutiv aukUon som föreslås införd i lagen. Motsvarande hänvisning bör också införas i 2 § punkl 9. Slutligen bör i 12 § tas in en re­gel som slår fast att förvärvslillstånd för inrop på offenUig auktion, som skall hällas när den som ropat in faslighet på exekuiiv auktion inte har rätt alt behålla egendom, måste lämnas före den offenUiga aukUonen.

3 §    Av skäl som redan anförts bör termen lantbruksförelag enligt min mening behåUas som en sammanfattande benämning på företag inom jord­bruket, trädgårdsnäringen och skogsbruket. Lagrådets förslag lill redaktio­nell jämkning av texten biträder jag. I 4-7 §§ anges under vilka fömtsättningar som förvärvstillstånd skall el-

 

Prop, 1978/79:85                                                     136

ler får vägras. Därav följer moisättningsvis och med tillräcklig tydlighet atl förvärvaren har rätt all erhälla tillstånd, om inte något i paragrafema angi­vet skäl till vägran föreligger. Jag anser det därför inte vara nödvändigt att som lagrådet föreslår i lagen också skriva in atl förvärvstillstånd skall läm­nas, om inte något angivet skäl till vägran föreligger.

4 § Lagrådet anför att del inte är klart i vilken mån regeln om en skärpt priskonlroll på jordbruksfastigheter och regeln om förbud att förvärva så­dana fastigheter för kapitalplacering är avsedda att lillämpas vid förvärv av jordbrukrfastigheter som saknar betydelse för jordbruket eller skogsbru­ket.

I lagrådsremissen anförs i anslutning till den regel som medger undantag från nämnda huvudregler att det kan förekomma fall då det kan vara moti­verat att ge tillstånd trots att priset är högt. Som exempel på sådana fall an­förs att fasligheten endast har ringa betydelse från jordbruks- eller skogs-brukssynpunkt och andra värden är starkt dominerande.

För tydlighetens skull vill jag uttala alt denna regel om undantag frän priskontroll- och kapitalplaceringsreglema är avsedd att tillämpas även pä fastigheter som helt saknar betydelse från jordbruks- och skogsbrukssyn­punkt. Jag anser emellertid inte atl delta som lagrådet ifrågasätter behöver komma till närmare uitryck i lagen.

Lagrådet har beiräffande priskonlrollregelns lagtekniska uiformning an­märkt att det för tillämpningen av regeln krävs att större utrymme lämnas för en skönsmässig värdering än vad lagtexten tillsynes medger.

Som framhålls i lagrädsremissen är syftet med regeln i första hand atl bryta de senaste årens onormala prisutveckling och nå en bättre anpass­ning av fastighetsprisemas utveckling till förändringama i den allmänna prisnivån. Enligt min mening är det en fördel alt regeln ges en förhållande­vis snäv utformning. Om man som lagrådel förordar inför en regel som ger siörre utrymme för skönsmässiga värderingar, visar erfarenheten att del finns risk för atl i praxis sä småningom kommer att godtas priser som vä­senUigt överstiger det beräknade avkastningsvärdet. Jag kan därför inte bi­träda lagrådels förslag.

Som lidigare nämnts bör som lagrådet förordat priskontroUregeln i 4 § försia stycket I inte gälla i fråga om tillstånd att förvärva egendom genom inrop på offentlig auktion som äger rum med anledning av all den som har ropat in egendomen på exekutiv auktion inte har rält all behålla den. Mot­svarande bör gälla beträffande tillstånd att behålla egendom som inropats på exekutiv auktion enligt den av lagrådet föreslagna 16 §. Som lagrådet anför bör priskontroliregeln inte heller avse sådan auktion som äger rum enligt 8 § 1916 års lag.

Jag föreslår vidare vissa språkliga ändringar av paragrafen.

En ledamot i lagrådet riktar invändningar mot förslagen om en skärpt priskonlroll och om förbud mot kapitalplacering. Enligt min mening är lag-

 

Prop, 1978/79:85                                                    137

rädsremissens förslag i dessa delar av stor betydelse från jordpolitisk syn­punkt och de är också väl underbyggda. Jag är alltså inte beredd att frångå dem.

5   §   Jag biträder lagrådets ändringsförslag.

6   § Enligt lagrådets mening bör paragrafens bestämmelser inte göras till­lämpliga på rena skogsfastigheter. 1 lagrådsremissen anförs atl bestämmel­sema i och för sig är tillämpliga även pä rena skogsfastigheter men att de enligt sakens natur fär betydelse främst för jordbruksföretag. Detta utta­lande får emellerUd inte las som intäkt för alt bestämmelsema saknar bety­delse för skogsbruksföretag. Ett av huvudsyftena med den föreslagna lag­stiftningen är att stärka sambandet mellan ägande och brukande av jord­bruksfastigheter och det gäller även rena skogsfasiigheter. Jag kan därför inte godta lagrådets förslag till begränsning av paragrafens tillämplighet. Kraven pä yrkeskunskaper och pä yrkesmässig brukning kommer enligt min mening inte att välla nägra svårigheter i tillämpningen. Givetvis måste kraven som anförs i lagrädsremissen anpassas efter företagens art. Somjag tidigare har anfört bör begreppet lantbruksföretag behällas.

7   § Indelningen i ulvecklade m.fl. företag bör somjag tidigare har anfört användas även i fråga om företag inom skogsbmket. Ordet "lantbmksföre­tag" bör behållas. Jag biträder lagrådets förslag till språkliga ändringar av paragrafen.

9 § Jag har ingen erinran mot förslaget atl i paragrafen ange vilka myn­
digheter som är tillståndsmyndigheter.

10 § Enligt lagrådet fär syftet med de ålägganden som avses i paragrafen
anses vara inskränkt UU alt säkerslälla att ett utvecklat eller utvecklings­
bart jordbruk kommer all brukas och i vissa fall bebos av ägaren själv.
Lagrådet föreslär därför att bestämmelsens räckvidd begränsas och anpas­
sas till delta syfte.

I lagrådsremissen framhålls att bestämmelsen i försia hand är avsedd alt lillämpas vid förvärv av ulvecklade och utvecklingsbara lantbruksföretag men att den även skall kunna tillämpas vid förvärv av ej utvecklingsbara eller begränsat utvecklingsbara företag i sådana fall då förvärvet slår i överensstämmelse med de regionalpolitiska strävandena. Avsikten är såle­des att tillslåndsmyndigheten skall ha möjlighel att meddela föreskrifter av föreslagen art för att säkerslälla alt egendom, som inom vissa områden i landet av regionalpolitiska skäl behövs för att stärka icke utvecklingsbara lantbruksförelag eller för all annars främja sysselsättningen, kommer UU användning för avsett ändamål. Enligt min mening är bestämmelsen av värde bl. a. från regionalpolilisk synpunkt och jag är därför inte beredd atl

 

Prop. 1978/79:85                                                     138

inskränka dess tillämplighet på sätt lagrådel förordar. Däremot bör som lagrådet föreslår paragrafen omformuleras så att del klart framgår att ett åläggande fömtsätter all förvärvaren i förväg har åtagit sig förpliktelserna i fräga.

11-13 §§   Jag biiräder lagrådets förslag till ändringar.

14 § Som lagrådet anför är grunden för statens inlösningsskyldighet en­ligt paragrafen den att lagens föreskrifter i vissa fall medför atl kretsen av spekulanter blir starkt begränsad och alt det därför är rimligt att ägaren också i dessa fall har möjlighet att avyitra egendomen till skäligt pris. Till dessa fall hör emellertid enligt min mening inte de fall som avses i 7 § 2 och 5 § andra stycket. Jag är därför inte beredd att förorda atl lösningsskyldig­heten i enlighet med lagrådets förslag utvidgas till att omfatta även dessa båda faU.

Jag anser liksom lagrådet atl del är befogat med ett klarläggande av frå­gan om myndigheien i ett tillslåndsärende alltid i försia hand skall ta ställ­ning lill prisfrågan eller inte. Jag delar lagrådets uppfattning alt, om det står klart atl en viss avslagsgmnd, som inte kan medföra lösningsplikl för staten, är tillämplig, bör lUlståndsmyndigheten inte var förhindrad atl av­slå ansökningen på denna grund utan alt först ha förvissat sig om all priset är godtagbart enligt 4 § första stycket 1. Önskemålet att staten inte skall bli skyldig att inlösa egendomen enligt 14 §, om priset överstiger vad som kan godtas vid en prövning enligt nyssnämnda regel, bör tillgodoses genom ett tillägg till 14 § i enlighet med lagrådels förslag.

Rörande förfarandet vid inlösen är avsikten den att ett yrkande om inlö­sen skall framslällas hos lantbruksnämnden och att säljaren liksom enligt gällande lag skall ha rält att vända sig Ull domstol, om nämnden motsätter sig hans begäran om inlösen. Jag biträder därför lagrådets ändringsförslag i denna del.

16 § Som anförts vid 2 § bör före de i 16 § i det remitterade förslaget upptagna besvärsbeslämmelsema tas in tvä nya paragrafer, 16 och 17 §§. De är föranledda av atl undantaget för förvärv genom inrop pä exekutiv auktion behåUs.

1 fråga om besvärsbeslämmelsema föreslår lagrådet att talan mol lant­bruksnämnds beslut om vite enligt 11 § andra eller tredje siycket skall prö­vas hos förvaltningsdomstol.

Enligt 7 § gällande jordförvärvslag skall i vissa fall i tillståndsbeslul säl­las ut vite för underlåtenhet av förvärvaren att infria gjord utfästelse. Så­dana vilesbeslut har ansetts ha sä nära samband med tillståndsfrågan att besvär rörande vitesbeslutet bör prövas i samma ordning som tillståndsfrå­gan. Detsamma gäller enligt min mening nu ifrågavarande vitesbeslut. Jag är därför inte beredd alt godta ändringsförslcet.

 

Prop, 1978/79:85                                                    139

Övergångsbestämmelserna. Jag instämmer i de uttalanden som lagrådet har gjort.

Den föreslagna lagen bör träda i kraft den 1 juli 1979.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen alt

antaga de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändring­ar.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredra­ganden har lagt fram.

 

Prop. 1978/79:85                                                                   140

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll................................       1

Propositionens lagförslag...................................................       2

Utdrag av prolokoll vid regeringssammanträde den 7 september 1978          8

1   Inledning.........................................................................       8

2   Allmän motivering ...........................................................       9

 

2.1    Allmänna utgångspunkter ........................................ ..... 9

2.2    Lagens tillämpningsområde.......................................     13

 

2.2.1    Förvärv genom köp, byte och gåva, m.m........... ... 13

2.2.2    Statens förvärv och överlåtelser ....................... ... 16

2.2.3    Kommunala förvärv............................................ ... 17

2.2.4    Kyrkans förvärv.................................................. ... 19

2.2.5    Släktförvärv....................................................... ... 19

2.2.6    Exekutiva auktioner och andra frågor om undantag frän jordförvärvslagen               21

2.3 Förutsättningar för förvärvstillslånd...........................     22

2.3.1    Allmänna rikUinjer.............................................. ... 22

2.3.2    Priskontroll och kapitalplacering......................... ... 23

2.3.3    Sammanförande oCh uppdelning av lantbruksföretag....    27

2.3.4    Juridiska personers förvärv................................     29

2.3.5    Bosättning och brukning m.m.............................     34

2.3.6    Regionalpolitiska överväganden........................     37

 

3   Upprättade lagförslag.....................................................     40

4   Specialmotivering............................................................ ... 41

 

4.1    Förslaget till jordförvärvslag...................................... ... 41

4.2    Förslaget Ull ändring i fastighetsbildningslagen (1970: 988)                  52

 

5   Hemställan...................................................................... ... 52

6   Beslut ............................................................................. ... 52

Bilaga 1. Gällande ordning ................................................ ... 53

BUaga 2. Sammanfattning av utredningens förslag........... ... 56

Bilaga 3. Utredningens lagförslag...................................... ... 60

Bilaga 4. Sammanställning  av   remissyttrandena,   upprättad   inom

jordbruksdepartementet...................................... ... 65

Bilaga 5. De remitterade lagförslagen................................ ... 97

Utdrag av lagrådets protokoll den 23 okiober 1978  ......... 102

Utdrag av prolokoll vid regeringssammanträde den 28 december 1978         133

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979