Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1978/79:73 Regeringens proposition

1978/79:73

om åtgärder för arbetshandikappade

beslutad den 7 december 1978

Regeringen föreslår riksdagen atl anta de förslag som har upptagils i bi­fogade utdrag av regeringsprotokoll denna dag.

På regeringens vägnar OLA ULLSTEN

ROLFWIRTÉN

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av förslag från sysselsällningsutredningen (A 1974:02) och nya utredningen (A 1978:04) om yrkesinriktad rehabilitering m.m. läggs förslag fram om en reformering av de arbelsmarknadspoliliska stödåtgär­derna för arbetshandikappade saml om en förändrad organisation för yr­kesinriktad rehabilitering och vissa former av skyddat arbete.

Svenskt näringsliv har under de senaste decennierna genomgått en snabb stmkturrationalisering, vilket rest ökade krav på människorna till anpassning i arbetslivet. Förändringarna har på olika sätt skapat svårighe­ter för människor med fysiska, psykiska, sociala och intellektuella arbets­handikapp. Samtidigt har målsättningen för samhällets sysselsältnings-och arbetsmarknadspolitik förskjutits från all gälla ett förverkligande av full sysselsättning till att avse rätlen till arbete åt alla. Mot denna bakgmnd har en rad olika former av arbetsmarknadspolitiska åtgärder byggts ut för att stödja personer med arbetshandikapp. Åtgärderna har i allt högre grad inriktats mot alt även de svaga gmpperna skall kunna erhålla och behålla anställning vid arbetsplatser på den reguljära arbetsmarknaden. Trots de omfattande arbetsmarknadspolitiska insatserna kommer många arbetshan­dikappade ändå inom överskådlig framtid atl av olika skäl vara utestängda från den reguljära arbetsmarknaden. På gmndval av regeringens proposi­tion 1977/78:30 om skyddat arbete och yrkesinriktad rehabilitering m.m. har riksdagen beslutat (AU 1977/78:16, rskr 1977/78:74) att verksläder för skyddat arbete, kontorsarbetscentraler, industriella beredskapsarbeten och hemarbete skall föras samman i regionala stiftelser för skyddat arbete som bildas gemensamt av staten och landstingen inom varje län. Staten skall ensam svara för kostnadema för verksamheten. För den yrkesinrikta-1    Riksdagen 1978179. I saml. Nr 73

 

Prop. 1978/79:73                                                      2

de rehabiliteringen beslöts samtidigt om en samordning av verksamheten under statligt huvudmannaskap och kostnadsansvar. Hur en samordnad organisation för den yrkesinriktade rehabiliteringen i princip skuUe byggas upp och administreras skulle dock prövas först sedan sysselsättningsutred­ningen framlagt sina förslag.

I denna proposition föreslås resursförstärkningar såväl beträffande per­sonal som de arbetsmarknadspolitiska hjälpmedlen för arbetshandikappa­de. Förslag läggs fram om en enheUig organisation för yrkesinriktad reha­bilitering — arbetsmarknadsinstitut - som skall svara för den verksamhet som i dag bedrivs vid arbetspsykologiska institut, kommunala institut för arbetsprövning och arbelsträning samt den likartade verksamheten vid ar­betsmarknadsutbildningen. Ett nytt institut för metodutveckling och forsk­ning föreslås. Vidare läggs förslag fram om förbättringar av de arbetsmark­nadspolitiska hjälpmedlen för handikappade och svårplacerad arbetskraft. Bl.a. föreslås vissa förbättringar ifråga om näringshjälp till eget företag. De nuvarande sysselsättningsformema arkivarbete och halvskyddad syssel­sättning föreslås bli sammanförda till en enhetiig verksamhetsform kallad anställning med lönebidrag. Den nya organisationen för yrkesinriktad re­habilitering beräknas kunna träda i krafl tidigast den 1 januari 1980 och sysselsällningsformen anställning med lönebidrag fr.o.m. den 1 juli 1980. Frågan om medel för här föreslagna reformer kommer att tas upp i 1979 års budgetproposition.

 

Prop. 1978/79:73

1   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:12) om anställningsskydd

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1974:12) om anställningsskydd skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

1§ Denna lag äger tillämpning på arbetstagare i allmän eller enskild tjänst.

Lagen gäller ej

1.   arbetstagare med förelagsledande eller därmed jämförlig ställning,

2.   arbetstagare som är medlem av arbetsgivarens familj,

3.   arbetstagare som är anstäUd för arbete i arbetsgivarens hushåll,

4.   arbetstagare som av arbets- 4. arbetstagare som av arbets­marknadsmyndighet meddelats ar- marknadsmyndighet meddelas ar­betslöshetshjälp i form av bered- betslöshetshjälp i form av bered­skapsarbete, arkivarbete eller mu- skapsarbete eller som anvisats ar-sikerhjälp eller .som anvisats arbete     bete i verkstad inom arbetsvärden.

i verkstad inom arbetsvärden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

2   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning

Härigenom föreskrivs att I kap. 6 § lagen (1976:600) om offentlig anställ­ning ' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

1 kap. 6§ Lagen gäller ej arbetstagare som     Lagen gäller ej arbetstagare som av av arbetsmarknadsmyndighet med-     arbetsmarknadsmyndighet  medde-delas arbetslöshetshjälp i form av     las arbetslöshetshjälp i form av be-beredskapsarbete, arkivarbete eller     redskapsarbele eller som har anvi-musikerhjälp eller som har anvisats     sats arbete i verkstad inom arbets-arbete i verkstad inom arbetsvår-     vården, den.

Denna lag träder i kraft den 1 Juli 1980. ' Lagen omtryckt 1977:1047

 

 

 

Prop. 1978/79:73

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1978-12-07

Närvarande: statsminister Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Ro­manus, Mundebo, Wikström, Friggebo, Wirtén, Rodhe, Wahlberg, Hans­son, Enlund, Lindahl, Winther, De Geer, Blix, Gabriel Romanus, Tham, Bondeslam

Föredragande: statsrådet Wirtén

Proposition om åtgärder för arbetshandikappade

1    Inledning

Sysselsättningsutredningen tillsattes efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 22 mars 1974. Den har tidigare avgivit delbetänkandel (SOU 1975:90) Arbete åt alla. Den 30 juni 1977 erhöll utredningen tilläggsdirektiv med uppgift att utreda arkivarbetets framtida utformning och inriktning.

Utredningen har den 14 december 1977 avlämnat delbetänkandet (SOU 1978:14) Arbete åt handikappade, som i sammanfattning återfinns som bi­laga I.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgelts av följande myndig­heter och organisationer, nämligen kriminalvårdsstyrelsen, överbefälhava­ren (ÖB), socialstyrelsen, riksförsäkringsverket (RFV), postverket, tele­verket. Statens Järnvägar (SJ), statens vägverk, sjöfartsverket, luftfarts­verket, statistiska centralbyrån (SCB), statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), statens avtalsverk (SAV), statens personalnämnd (SPN), universi­tets- och högskoleämbetet (UHÄ), skolöverstyrelsen (SÖ), lantbmkssty­relsen, skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk, överstyrelsen för ekono­miskt försvar (ÖEF), AMS efter hörande av länsarbetsnämnderna, statens arbetsklinik, arbelarskyddsstyrelsen, statens invandrarverk (SIV), bo­stadsstyrelsen, statens planverk, statens industriverk (SIND), statens val-tenfallsverk (Vattenfall), domänverket, statens handikappråd, styrelsen för vårdartjänst, förelagshälsovårdsutredningen (A 1976:01), kommittén (A 1977:01) för översyn av anslällningsskyddslagstiftningen.

Vidare har samtliga landstingskommuner samt följande primärkommu­ner beretts tillfälle yttra sig: Stockholm, Södertälje, Uppsala, Norrköping,

 

Prop. 1978/79:73                                                      6

Jönköping, Lessebo, Golland, Malmö, Trelleborg, Göteborg, Skövde, Borlänge, Gävle, Ragunda, Piteå.

Beretts tillfälle avge yttrande har även Arbetspsykologiska uivecklings-gmppen i Malmö, Arbetsvårdschefernas förening. Centerns kvinnoför­bund, Centerns ungdomsförbund (CUF), Arbetslivscentmm, Centralorga­nisationen SACO/SR, decentraliseringsutredningen, De handikappades riksförbund (DHR), Elevförbundet, Estniska kommittén, expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU), expertgruppen för utrednings­verksamhet i arbetsmarknadsfrågor (EFA), Folkpartiets kvinnoförbund, Folkpartiets ungdomsförbund (FPU), Föreningen Sveriges Socialchefer, Företagareföreningarnas förbund, Handikappförbundens centralkommitté (HCK), Handikappinstitutet, Institutet för psykologisk-pedagogisk kon­sultverksamhet i Uppsala, Institutet för social forskning (SOFI), lOGT-NTO, Kommunistisk ungdom. Konsulterande psykologer (F.d. Lennart Petersen AB i Malmö), Kooperativa förbundet (KF), LO, Landstingsför­bundet. Lantbrukamas riksförbund (LRF), Malmö Psykologbyrå AB, Mo­derata samlingspartiets kvinnoförbund. Moderata ungdomsförbundet (MUF), Nämnden för samhällsinformation (NSI), Psykologisk yrkesråd­givning AB i Solna, Psykotekniska institutet i Göteborg AB, Psykotekniska institutet vid Stockholms universitet (PTI), Riksidrotlsförbundet, Rådet för personal- och arbetslivsfrågor, Statsföretag AB, Svenska arbetsgivare­föreningen (SAF), Svenska föreningen för studie- och yrkesvägledning. Svenska kommunförbundet, Svenska Naturskyddsföreningen, Svenska Turistföreningen (STF), Sveriges elevers centralorganisation (SECO), Sveriges folkhögskoleelevers förbund, Sveriges förenade studentkårer (SFS), Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Sveriges in­dustriförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Sveriges soci­aldemokratiska ungdomsförbund (SSU), TCO, Verdandi nyklerhelsorga-nisalion, Riksförbundet för Hjälp åt Läkemedelsmissbmkare (RFHL), de­legationen för glesbygdsfrågor, Sveriges AMU-elevers riksförbund, Syn­skadades Riksförbund, MS-förbundet, Hörselfrämjandels Riksförbund, delegationen för ungdomens sysselsättningsfrågor (DELFUS), Riksför­bundet mot Allergi, Sveriges Dövas Riksförbund, Unga Synskadade, Riks­förbundet för social och mental hälsa. Ensamståendes Intresseorganisa­tion, Synskadades förbund i Uppsala län. Riksförbundet För Utvecklings­störda Barn, Ungdomar och Vuxna samt omsorgskommittén.

En sammanställning av remissyttrandena återfinns som bilaga 2.

Genom beslut den 30 mars 1978 bemyndigades chefen för arbetsmark­nadsdepartementet all tillkalla en kommitté med uppdrag atl utarbeta för­slag till och förbereda en ny organisation för den yrkesinriktade rehabilite­ringen. Kommittén, som antog namnet nya utredningen (A 1978:04) om yr­kesinriktad rehabilitering m.m. (NYR), har avgivit sina överväganden och förslag i rapporten (Ds A 1978:3) Arbetsmarknadsinstitut, som i samman­fattning återfinns som bilaga 3.

 

Prop. 1978/79:73                                                      7

I föreliggande proposition ges också förslag om den framtida utform­ningen av näringshjälp till egen rörelse. Till grund ligger överväganden som gjorts av utredningen om näringshjälp i dess betänkande (SOU 1977:22) Arbete med näringshjälp. Utredningens överväganden och förslag jämte remissyttranden över dessa återges som bilaga 4.

2   Bakgrund

2.1 Tidigare utredningar

De handikappades arbetsmarknadssituation och olika åtgärder för att bereda sysselsättning åt svårplacerade arbetssökande har utretts i flera sammanhang under främst 1970-talel, Genom beslut den 15 augusti 1968 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för inrikesdepartementet att tillkalla sakkunniga med uppdrag att utreda förutsättningarna för en utbyggnad och effektivisering av den skyddade sysselsättningen. Utredningen avlämnade i augusti 1972 sitt betänkande (SOU 1972:54) Skyddat arbete.

Remissbehandlingen av betänkandet visade atl inställningen till utred­ningens förslag om landstingskommunall huvudmannaskap var splittrad. Mot denna bakgrund bemyndigades genom beslut den 22 mars 1974 chefen för arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla sakkunniga för en översyn av vissa former av arbetsmarknadspolitiskt motiverad industriell verksam­het. Kommittén - organisationskommittén (A 1974:03) för skyddat arbete (OSA) - avlämnade i september 1975 sitt betänkande (SOU 1975:82) Or­ganisation för skyddat arbete. Genom beslut den 22 mars 1974 bemyndiga­de regeringen dåvarande statsrådet Anna-Greta Leijon att tillkalla sakkun­niga för översyn av den yrkesinriktade rehabiliteringen med uppgift atl fin­na former för en samordnad organisation av denna verksamhet. Utred­ningen avlämnade i Juli 1976 sitt belänkande (SOU 1976:38) Yrkesinriktad rehabilitering.

På grundval av de ovannämnda utredningarna lade regeringen i proposi­tion 1977/78:30 fram förslag om ny organisation för skyddat arbete och yr­kesinriktad rehabilitering m.m.

Enligt propositionen skall verkstäder för skyddat arbete, kontorsarbets­centraler, industriella beredskapsarbeten och hemarbete få ett mellan landstingskommunerna och staten delat huvudmannaskap genom att regio­nala stiftelser för skyddat arbete bildas inom varje län. För vissa övergri­pande frågor föreslås inrättandet av en central stiftelse. Staten föreslås en­sam svara för kostnaderna för den skyddade sysselsättningen. Regering­ens proposition antogs av riksdagen den 13 december 1977 (AU 1977/78:16, rskr 1977/78:74).

Beträffande den yrkesinriktade rehabiliteringen föreslogs en samordning av verksamheten under statligt huvudmannaskap och kostnadsansvar.

 

Prop. 1978/79:73                                                                     8

Starka skäl talade också för atl delar av den arbetspsykologiska verksam­heten samordnades under statligt huvudmannaskap. Hur en samordnad organisation för den yrkesinriktade rehabiliteringen i princip skulle byggas upp och administreras skulle prövas närmare av sysselsällningsutred­ningen. För såväl den skyddade sysselsättningen som den yrkesinriktade rehabiliteringen föreslogs särskilda organisationskommittéer bli tillsatta. Sysselsättningsutredningen fick också i uppdrag atl pröva frågan om ut­formning av forskningen och metodutvecklingen gällande den yrkesinrik­tade rehabiliteringen. Den nya organisationen för skyddat arbete och yr­kesinriktad rehabilitering föreslogs träda i kraft tidigast den I januari 1980.

De arbetshandikappades problem togs första gången upp av sysselsäll­ningsutredningen i delbetänkandel (SOU 1975:90) Arbete åt alla. Härvid behandlas bl.a. frågan om halvskyddad sysselsättning. På gmndval av ut­redningens förslag om sysselsättningspolitikens framtida inriktning beslöt riksdagen (prop. 1975/76:211, AU 1976/77:7, rskr 1976/77:79) i huvudsaklig överensstämmelse med förslagen i propositionen. I delbetänkandel (SOU 1978:14) Arbete åt handikappade, som ligger till gmnd för de övervägan­den och förslag som framläggs i del följande, har sysselsällningsutred­ningen fördjupat sin behandling av de arbetshandikappades situation på ar­betsmarknaden. På gmndval av utredningens förslag har den organisa­tionskommitté som arbetar med den yrkesinriktade rehabiliteringen - nya utredningen om yrkesinriktad rehabilitering m.m. (NYR) - i en rapport (Ds A 1978:3) Arbetsmarknadsinstitulet den 2 oktober 1978 framlagt för­slag lill framtida utformning av den yrkesinriktade rehabiliteringen samt om metodutveckling och forskning pä området.

Näringshjälp till egen rörelse är en arbetsmarknadspolitisk stödform som till övervägande delen utnyttjas för sökande med arbetshandikapp. Förslag om den framtida utformningen av slödel har lämnats i betänkandet (SOU 1977:22) Arbete med näringshjälp.

Dämtöver har frågor rörande arbetsvärd och yrkesinriktad rehabilite­ring behandlats bl.a. av riksrevisionsverket i en särskild revisionsrapport Arbetsmiljö, anpassning och arbetsvärd.

Rehabiliteringsproblem har i en rapport till statens handikappråd den 15 november 1977 redovisats av en särskild utredningsman.

2.2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för arbetshandikappade

Av arbetsmarknadsverkets totala kostnader för arbetsmarknadspoliti­ken utgör anslaget lill särskilda åtgärder för arbetsanpassning ungefär en femtedel. För budgetåret 1978/79 har verket tiUdelats 1 581,5 milj. kr. för åtgärder som avser arbetssökande med särskilda svårigheter på arbets­marknaden.

Detta innebär att en avsevärd del av de totala arbetsmarknadspolitiska resursema är inriktade på stödåtgärder för arbetshandikappade. Dessa ar-

 

Prop. 1978/79: 73                                                                   9

betssökande får givelvis även del av sådana insatser som inte särskilt för­behålls sökande med arbetshandikapp, t.ex. arbetsmarknadsutbildning, beredskapsarbeten och kontant arbetsmarknadsstöd.

De särskilt anslagna medlen avser rehabiliterings- och stödåtgärder för svårplacerade samt olika sysselsättningsskapande åtgärder.

En stor del av de åtgärder som vidtas för sökande med arbetshandikapp kan ha rehabiliterande effekt. Anslagsmässigt utgörs de direkta rehabilite-ringsålgärdema av Utbildning för svårplacerade saml Arbetsprövning/ar-betsträning. För budgetåret 1978/79 har ,171,2 milj. kr. anvisats för dessa ändamål.

Därtill kommer utredande och kartläggande verksamhet i form av kur­serna Arbetsliv och utbildning (ALU-kurser) och psykologiska konsultin­satser som bekostas över anslag lill arbetsmarknadsutbildning resp. ar-belsmarknadsservice. Under budgetåret 1978/79 beräknas kostnadema för dessa verksamheter uppgå till ca 135 milj. kr.

Utbildning av svårplacerade omfattar särskilda kurser för omställning och träning, som inriktas på specificerade handikappgmpper, exempelvis med syn- eller hörselhandikapp, svårare rörelsehinder eller psykisk ut­vecklingsstörning. Försök pågår också med kurser för psykiskt och social­medicinskt arbetshandikappade.

Kurserna har starka inslag av utredning och kartläggning, som syftar till att klargöra kursdeltagarens fömtsättningar för arbete eller vidare utbild­ning. De innefattar också träning och anpassning till handikappet. Under­visningen bedrivs såväl teoretiskt som praktiskt, bl.a. i vissa fall i form av praktik i arbetslivet. Kurserna ingår i den av skolöverstyrelsen anordnade arbetsmarknadsutbildningen. För utbildning i företag av svårplacerade äldre och handikappade kan bidrag utgå till arbetsgivare med 8 kr. för varje anställd och utbildningslimme. I enstaka fall kan bidraget jämkas uppåt vid utbildning av person med särskilt svårt handikapp. Som villkor för bidrag gäller bl.a. att arbetstagaren har avtalsenliga förmåner.

Stöd till introduktionsutbildning av anställda vid arbetsvårdsverkstäder utgår till huvudman för verksamheten med 10 kr. per utbildningstimme.

Arbetsprövning/arbetsträning syftar till atl genom medicinsk, psykolo­gisk och social utredning och praktiska arbetsprov kartlägga den arbets­handikappades intressen och fömtsättningar samt systematiskt träna upp och utveckla den psykiska och fysiska prestationsförmågan. Verksamhe­ten bedrivs av kommunala huvudmän, huvudsakligast landstingen, som er­håller statsbidrag tiU anordnande och drift av verksamheten. Till elevema utgår bidrag motsvarande ersättningen vid arbetsmarknadsutbildning. Kostnadema för eleversättningen delas av huvudmannen och arbetsmark­nadsverket.

Många arbetshandikappade deltar också i ALU-kurser som innebär en form av yrkesorientering och en fördjupning av arbetsförmedlingens insat­ser som förberedelse för arbetsplacering eller utbildning. Kurserna omfat-

 

Prop. 1978/79:73                                                                   10

tar som regel fyra veckor. För socialt arbetshandikappade anordnas sär­skilda kurser om 20 veckor. För invandrare anordnas en lioveckorskurs.

Arbetsmarknadsverket anlitar sedan länge fristående arbetspsykologis­ka institut för psykologisk konsultverksamhet i olika former. För arbets­förmedlingen utgör psykologkonsullalionen främst ett led i utrednings- och vägledningsarbetet och ett led i den individuella sysselsättningsplane­ringen.

Stödet till sysselsättningsskapande åtgärder för svårplacerade uppgår under innevarande budgetår till 410,3 milj. kr.

Anslaget avser kostnader för anordnande av arkivarbete, halvskyddad och skyddad sysselsättning, näringshjälp till verksamhet som egen företa­gare saml olika arbelshjälpmedel ål handikappade.

Beredskapsarbeten för svårplacerade finansieras från anslaget Syssel­sättningsskapande åtgärder, delprogrammet Särskilda beredskapsarbeten, som för innevarande budgetår uppgår till 750 milj. kr. Vid dessa arbeten sysselsätts till ca 70 % äldre och/eller lokalt bunden arbetskraft. Dessutom sysselsätts vid AMS arbetsplatser för specialanvisad arbetskraft personer med olika slag av socialmedicinska eller psykiska arbetshandikapp. Ar­betsuppgifterna utgörs i huvudsak av byggnadsverksamhet, natur-, land­skaps- och kulturminnesvård eller industriellt arbete.

Arkivarbete kan anordnas hos statlig eller kommunal arbetsgivare samt hos allmännyttiga inslilulioner för att sysselsätta sådana arbetslösa som in­te kan få lämplig anställning på den reguljära arbetsmarknaden på grund av ålder, nedsatt arbetsförmåga eller andra särskilda förhållanden. Till kom­munala arbetsplatser utgår statsbidrag med 33 % av lönekostnaden för den arkivarbelsanslällde, lill övriga utgår statsbidrag med hela lönekostnaden.

Från den 1 januari 1978 får totalt 15 500 arkivarbetsplatser finnas inrät­tade.

Arbetsgivaransvaret ligger vad gäller de arkivarbetsanställda hos arbets­marknadsverket. Lön utgår enligt ett särskilt arkivarbelsavlal som tecknas meUan å ena sidan AMS/statens avtalsverk och Statstjänstemannaför­bundet inom TCO å den andra.

Personlig tjänst kan inrättas för den som är sysselsatt i arkivarbete hos statlig myndighet eller institution och som under minst fem år med stor duglighet fullgjort tjänstgöring på arbetsplatsen. AMS har f n. bemyndi­gande alt inrätta högst 650 sådana personliga tjänster.

Skyddad sysselsättning kan beredas handikappade, som inte kan få ar­bete på den reguljära arbetsmarknaden. Verkstäder för skyddat arbete drivs för närvarande av landstingskommunerna, kommuner och ett antal enskilda föreningar och stiftelser. Inom ramen för den skyddade verksam­heten anordnas också hemarbete för sådana arbetstagare som på grund av sitt handikapp inte kan ta sig till en arbetsplats.

Statsbidrag utgår till huvudmännen för anordnande och drift av verkstä­der inom arbetsvärden. Under innevarande budgetår får beslut om anord-

 

Prop. 1978/79:73                                                                    11

nande av verkstäder meddelas intill ett belopp av 40 milj. kr. med bemyn­digande för regeringen atl vid behov öka ramen.

Huvudmannaskapet för den skyddade verksamheten övergår enligt riks­dagsbeslut i december 1977 tidigast från den I januari 1980 lill regionala stiftelser, bildade av stat och landsting.

Inom ramen för arkivarbetsverksamheten driver länsarbetsnämnderna nu särskilda kontorsarbetscentraler, som sysselsätter ca I 600 arbetstaga­re. Arbetsuppgifterna består främst av kontorsservicearbete. Genom att man också vid de kommunala verkstäderna för skyddat arbete successivt byggt upp produktionsavdelningar med sådan inriktning har dessa båda verksamhetsformer kommit att jämställas lill såväl syfte som innehåll. En­ligt det nyss nämnda riksdagsbeslutet skall verksamheten vid konlorsar-betscentralerna överföras från arbetsmarknadsverket till de regionala stif-telsema för skyddat arbete.

Detsamma gäller de industriella beredskapsarbeten, som tillkommit för att bereda sysselsättning åt personer som friställdes vid främst förelags-nedläggelser och för vilka traditionella beredskapsarbeten var mindre väl lämpade. Denna typ av beredskapsarbeten har framför allt kommit till stånd på orter med svagt utvecklad arbetsmarknad, vilket också haft lill följd alt de blivit svåra atl avveckla. De har med tiden fått betydande inslag av personer med arbetshinder bland de anställda. Utvecklingen har fört med sig att de kommit att få i huvudsak samma arbetsmarknadspolitiska syfte och inriktning som verkstäderna för skyddat arbete.

Hemarbete bedrivs av primär- och landstingskommmuner som ett led i den skyddade sysselsättningen under AMS tillsyn. Dessutom bedrivs med statens industriverk som tillsynsmyndighet försöksverksamhet med stat­ligt stöd till hemarbete åt personer bosatta i skogslänens glesbygder. Båda dessa hemarbetsformer kommer alt överföras till de regionala stiftelserna för skyddat arbete.

Stöd till halvskyddad sysselsättning har tillkommit för att stimulera en­skilda arbetsgivare, kommuner, landsting och stadiga affärsdrivande verk att bereda sysselsättning åt arbetshandikappade, som inte kan få arbete på vanliga villkor. 1 vissa fall kan redan anställd överföras till halvskyddad sysselsättning, om begränsningen i arbetsförmågan är så betydande atl ve­derbörande annars inte skulle kunna behålla sin anställning. Denna möjlig­het skall dock utnyttjas restriktivt och bara under fömtsättning att arbets­givaren samtidigt ställer plats till förfogande för nyanställning av annan ar­betshandikappad. Som villkor för statsbidrag gäller bl.a. också att place­ringen i halvskyddad sysselsättning sker i samråd med de fackliga organi­sationerna på arbetsplatsen.

Bidrag utgår till arbetsgivaren under det första anställningsåret med 75 % av den anställdes lön enligt avtal, inkl. lönebikostnader. Under andra året utgår 50% av lönekostnaden och under de två därpå följande åren med 25% av lönekostnadema. 1 god lid före utgången av det fjärde året skall prövas om bidrag skall utgå i fortsättningen.

 

Prop. 1978/79:73                                                                   12

Som en försöksverksamhet kan förhöjt bidrag utgå vid anställning av ungdomar under 25 år med svåra fysiska handikapp eller psykisk utveck­lingsstörning som medfört att de förtecknats enligt lagen (SFS 1967:940) angående omsorgerom vissa psykiskt utvecklingsstörda. 1 dessa fall utgår bidrag under det första året med 90% av lönekostnadema och med 50% under de därpå följande tre åren. 1 de fall manefter prövning finner att fort­satt bidrag bör utgå kan detta uppgå till 50 eller 25% av lönekostnaden.

,'nlalet placerade i halvskyddat arbete uppgår för närvarande till drygt 11 700. Trots ökade resurser för verksamheten har något större volymmäs­sig ökning av den halvskyddade sysselsättningen inte kunnat ske främst p. g. a. den mycket svaga efterfrågan på arbetskraft som rått.

Näringshjälp till verksamhet som egen företagare kan utgå enligt arbets­marknadskungörelsen (1966:368, omtryckt 1977:141) med högst 15000 kr. helt eller delvis som bidrag eller räntefritt lån. Om särskilda skäl föreligger kan handikappad som börjar verksamhet som egen företagare även erhålla lån med högst 30000 kr.Näringshjälp för fortsatt verksamhet som egen fö­retagare kan utgå till handikappad om synnerliga skäl föreligger.

Antalet personer som under ett budgetår erhåller stöd i form av närings­hjälp kan uppskattas till ca 400 personer. Stödformen har i takt med att andra åtgärdsformer byggts ut haft en volymmässigt minskande relativ be­tydelse.

Till handikappad som behöver speciella arbetstekniska hjälpmedel för atl kunna utöva sitt arbete kan bidrag utgå till kostnaden för delta intill 25000 kr. per hjälpmedel. Bidrag kan också utgå till arbetsgivare för sådan särskild anordning på arbetsplatsen som en handikappad behöver för att kunna ulföra arbetet. Bidrag kan även utgå till egen företagare eller fri yr­kesutövare som är handikappad.

Bidrag kan utgå med hela kostnaden, dock högst 30000 kr., i de fall anordningen saknar värde för annan än den arbetshandikappade arbetsta­garen. I annat fall kan lägst halva och högst hela kostnaden utgå.

Bidrag kan också utgå till expertundersökningar i ärenden som gällerar-betstekniska hjälpmedel eller anordningar på arbetsplatsen. Bestämmelser om dessa stödformer återfinns i arbetsmarknadskungörelsen.

Bidrag till arbetsbiträde åt synskadad eUer annan svårt handikappad per­son får utgå till offentlig eller enskild arbetsgivare, om denne åsamkas ut­gifter för sådant biträde i en utsträckning som väsentligt överstiger vad som kan anses normalt för befattningen. Bidrag utgår efter prövning med högst 5 000 kr. per person och halvår. Bestämmelser om bidrag lill arbetsbi­träde har meddelats i ämbetsskrivelse den 29 maj 1969 senast ändrade i regleringsbrev den 8juni 1978.

Från den 1 juli 1978 gäller att bidrag till arbetstekniska hjälpmedel, sär­skilda anordningar på arbetsplatsen och till arbetsbiträde också kan utgå i samband med att handikappade ungdomar fullgör praktisk yrkesoriente­ring, praktikljänstgöring eller annan tillfällig anställning.

 

Prop. 1978/79:73                                                                 13

3    Föredragandens överväganden

3.1 Arbete åt handikappade

Under de senaste årtiondena har ökad insikt Vunnits om arbetets bety­delse för människan. Arbetet är inte bara ett medel för att trygga indivi­dens försörjning ulan också en väsentlig faktor för att uppnå social gemen­skap och egenvärde. Målet för sysselsättnings- och arbetsmarknadspoliti­ken har därmed kommit att förskjutas från att gälla ett förverkligande av full sysselsättning till att avse rätten till arbete åt alla. Insikten om arbetets betydelse som ett gmndläggande medel för alt tillgodose mänskliga behov genom all utveckla och berika tillvaron har också fått konsekvenser för sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitikens utformning. Grupper som tidigare endast i liten utsträckning väntades ingå i arbetskraften ställer idag anspråk på arbete.Samhällets ambition måste vara att tillgodose alla män­niskors berättigade krav på arbete. Det är mot bl.a. denna bakgmnd de av mig här framförda förslagen skall ses.

Svenskt näringsliv har de senaste decennierna genomgått en mycket snabb strukturrationalisering, vilken rest ökade krav på människornas an­passning i arbetslivet. Strukturförändringarnas verkningar möttes under 1960-talet med olika åtgärder för att stimulera den geografiska och yrkes­mässiga rörligheten. Bl.a. utvidgades arbetsmarknadsutbildningen kraftigt, vilket haft stor betydelse för de arbetshandikappade. Olika insatser inom den yrkesinriktade rehabiliteringen byggdes också upp. Därtill skedde en förhållandevis snabb utbyggnad av den skyddade sektorn i arbetslivet. Strukturomvandlingen på arbetsmarknaden har medfört starka krav på ökad anställningstrygghet, bättre arbetsmiljöer och ett mer demokratiskt beslutsfattande i näringslivet. Den tekniska utvecklingen har i sig också skapat bättre förutsättningar för en god arbetsmiljö. Utvecklingen har stötts genom den omfattande arbetsmarknadslagsliftning som under stor politisk enighet har antagits under 1970-talet, bl.a. lagen om anställnings­skydd, lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder, lagen om medbe­stämmande i arbetslivet, arbetsmiljölagen, lagen om facklig förtroende­mans ställning på arbetsplatsen och lagen om styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar. De bättre förutsättning­ar som härigenom skapats bör rimligen på sikt leda till en minskad utslag-ning från den reguljära arbetsmarknaden p.g.a. handikapp och yrkesska­dor. Utslagningen från företag eller från arbetsmarknaden är, som syssel­sättningsutredningen påpekar, ofta en långt utdragen process. Sambandet mellan å ena sidan arbetshandikapp och behov av anpassningsåtgärder är påtagligt.

Den tidigare snabba utbyggnaden av olika former av skyddad sysselsätt­ning har under senare år i stället i allt högre grad ersatts med försök att fin­na lösningar på den reguljära arbetsmarknaden. Åtgärderna, som dock del-

 

Prop. 1978/79:73                                                                14

vis motverkats av den djupa och långvariga konjunktursvackan, har syftat till att även de svaga gruppema skall kunna erhålla och behålla anställning vid arbetsplatser på den reguljära arbetsmarknaden.

1 propositionen (1977/78:30) om skyddat arbete och yrkesinriktad reha­bilitering m.m. erinrade föredraganden om den ökade insikt som vunnits om betydelsen av kontinuitet mellan yrkesinriktad rehabilitering och den rehabilitering som föregår denna. En tidigt insatt rehabilitering är oftast mest positiv för individen. Den är också fördelaktig ur samhällsekonomisk synvinkel. För att åstadkomma kontinuitet i rehabiliteringsarbetet krävs en god kontakt mellan arbetsförmedlingen och övriga parter, t.ex. arbets­givaren och de fackliga organisationerna.

Det är mot denna bakgrund man bl.a. skall se den reformering som un­der senare år skett av arbetsförmedlingens arbetsformer och inre organisa­tion, likaså tillkomsten av distriktsarbetsnämnderna och försöken med in­tensifierad samverkan mellan arbetsförmedling, försäkringskassa och soci­alvård samt anpassningsgmppemas verksamhet. Syftet med anpassnings-gmppema är bl.a. att försöka anpassa arbetssituationen i det ordinarie ar­betslivet till arbetstagamas förutsättningar.

Sysselsättningsutredningen har i sill delbetänkande (SOU 1978:14) Ar­bete åt handikappade framhållit de arbetshandikappades svårigheter på ar­betsmarknaden och föreslagit åtgärder för att öka möjligheterna för dessa sökande att få och behålla ett arbete. Utredningens förslag har i huvudsak fått stöd av remissinstansema. Jag delar utredningens uppfattning att de arbetshandikappades ställning på arbetsmarknaden under en följd av år re­lativt sett har försämrats. Detta har också gällt de år efterfrågan på arbets­kraft varit hög.

Jag kommer därför i det följande atl föreslå ytterligare resursförstärk­ningar beträffande såväl personal lill arbetsmarknadsverket som de arbets­marknadspolitiska medlen för arbetshandikappade. För att ytterligare stär­ka de svaga gruppemas ställning på arbetsmarknaden kommer Jag också att lägga fram förslag till en enhetlig organisation - arbetsmarknadsinstitut - för den verksamhet som idag bedrivs vid arbetspsykologiska institut, kommunala institut för arbetsprövning och arbelsträning samt den likarta­de verksamheten inom arbetsmarknadsutbildningen. Ett nytt institut för metodutveckling och forskning inom den yrkesinriktade rehabiliteringen föreslås. Vidare lägger jag fram förslag om förbättringar av de arbetsmark­nadspolitiska hjälpmedlen för handikappade och svårplacerad arbetskraft.

Trots de omfattande arbelsmarknadspoliliska insatserna kommer många arbetshandikappade ändå inom överskådlig framtid att av olika skäl vara utestängda från den reguljära arbetsmarknaden. För dessa grupper är sär­skilda sysselsättningsskapande åtgärder nödvändiga. Behovet av bl.a. skyddad och halvskyddad sysselsättning i olika former kan därför beräk­nas kvarstå. Mot den bakgmnd jag här redogjort för får dessa sysselsätt­ningsformer främst ses som ett uttryck för samhällets ansvarstagande när

 

Prop. 1978/79:73                                                                   15

det gäller atl möjliggöra för dessa grupper att delta i arbetslivet och samti­digt tillvarata de arbetshandikappades resurser. Däremot bör de inte be­traktas som ett mått på arbetsförmedlingens möjligheter eller svårigheter att placera handikappade utan särskilt stöd på den reguljära arbetsmarkna­den.

1 det följande kommer jag att framlägga förslag om omvandling av arkiv­arbete, musikerhjälp och halvskyddad sysselsättning lill en enhetlig verk­samhetsform benämnd anställning med lönebidrag. Jag har i detta sam­manhang inte för avsikt att närmare gå in på verkstäderna för skyddat ar­bete eftersom riksdagen fattat beslut om ett förändrat huvudmannaskap för dessa och ett omfattande organisationsarbete pågår. Däremot lägger jag fram förslag om viss reformering av näringshjälpen.

De förändringar som nu förordas beträffande den yrkesinriktade rehabi­literingen och den skyddade sysselsättningen innebär en genomgripande förändring av den arbetsvårdsorganisalion som, efter förslag från kom­mittén för partiellt arbetsföra, den s.k. KJellman-kommittén, beslutades av riksdagen år 1950.

3.1.1 Arbetsmarknadsutvecklingen

Strukturrationaliseringar inom olika industrisektorer samt Jord- och skogsbruket har varit nödvändiga förutsättningar för ett ökat materiellt välstånd. En viktig uppgift för arbetsmarknadspolitiken har varit och är atl värna om den enskilda individens intresse av trygghet vid den nödvändiga omställningen. Stora insatser har också gjorts, men dessa har inte helt kun­nat förhindra atl enskilda människor drabbats av omställningarna. Utred­ningen menar också att kraven på samhällsinsatser efter hand har ökat och att en fortsatt rationalisering och förnyelse av näringslivet är nödvändig. Processen måste också underlättas av en fortsalt satsning på all främja rör­ligheten på arbetsmarknaden.

Jag kan för min del helt ansluta mig till utredningens synsätt. Omställ­ningarna på svensk arbetsmarknad har, om man ser del i historiskt per­spektiv, väsentligen varit förorsakade av ändrade intemationella konkur­rensförhållanden, den tekniska utvecklingen osv. Sverige är med sin lilla hemmamarknad i hög grad exportberoende. Nästan hälften av vad tillverk­ningsindustrin framställer exporteras. Till detta kommer att den solidaris­ka lönepolitiken sedan början av 1960-talet i hög grad präglat svensk ar­betsmarknad, något som inneburit atl löneutvecklingen i vårt land inte va­rit direkt relaterad lill de enskilda branschernas bärkraft. Om Sverige skall kunna upprätthålla en fortsalt hög levnadsstandard är det omöjligt alt iso­lera sig från den internationella utvecklingen. Kraftfulla åtgärder måste i stället vidtas för atl Sverige skall kunna bibehålla och stärka sin internatio­nella konkurrensförmåga inom de branscher där vi har de största förutsätt­ningarna. Detta förutsätter i ett samhälle av vår typ en fortgående omställ­ning av industrin. Företag måste ges möjligheter att utvecklas kring nya produkter och idéer, medan icke konkurrenskraftiga verksamheter läggs

 

Prop. 1978/79:73                                                                   16

ner. Utvecklingen, som innebär att resurserna fördelas dit de bäst behövs inom den konkurrensulsatta delen av svenskt näringsliv, ställer i vissa fall krav på arbetstagarna i form av byte av anställning, vidareutbildning och geografisk rörlighet. För att möta dessa krav och stärka den enskildes ställning krävs effektiva arbelsmarknadspoliliska och sysselsättningspoli­iiska åtgärder.

Utvecklingen i näringslivet har under de senaste årtiondena lett lill en obalans i sysselsättningen såväl mellan olika regioner som branscher. In-duslrisysselsättningen har, med undantag för åren 1973-1975, sjunkit se­dan mitten av 1960-talet.

Effektema av strukturomvandlingen har under senare år blivit särskilt markerade genom att fiera betydande branscher samtidigt fått accentuera­de problem. Det gäller t.ex. varvs-, stål- och tekoindustrierna. Omvand­lingen har förstärkts av den långa lågkonjunktur som bestått sedan år 1975. Strukturproblem och lågkonjunktur har tillsammans lett till ett osedvanligt stort antal varsel om nedläggningar eller andra förändringar i förelagen.

Som en följd av denna utveckling har under den senaste treårsperioden omkring 80000 arbetstillfällen försvunnit inom industrin, trots atl mycket betydande åtgärder satts in för alt möjliggöra för företagen alt behålla ar­betskraften under lågkonjunkturen. Antalsmässigt har sysselsättnings­minskningen inom industrin mer än väl balanserats genom en kraftig ex­pansion inom den offentliga sektorn, huvudsakligen inom sjuk- och åld­ringsvård, barnomsorg och undervisning. Det måste emellertid konstate­ras att utbyggnaden av de offentiiga tjänsterna endast till en mindre del har kunnat lösa sysselsättningsproblemen för de personer som berörts av in­dustrins tillbakagång. Expansionen inom tjänstesektorn har främst möj­liggjort en fortsatt ökning av den kvinnliga förvärvsverksamheten. För de äldre männens del har förvärvsfrekvensen i stället minskat under hela den senaste tioårsperioden. Bl.a. beror detta på pensionsreformerna såväl vad gäller den allmänna pensionsålderssänkningen den I juli 1976, som ändra­de regler för förtidspensionering.

Erfarenhetsmässigt vet man att det bland dem som friställs vid företags-nedläggelser eller andra stmklurförändringar finns en grupp av främst äld­re och handikappade människor som trots omfattande arbetsmarknadspo­litiska åtgärder inte på nytl kan få eller behålla arbete på den reguljära ar­betsmarknaden. För dessa grupper har samhället fått gå in med betydande insatser i form av främst skyddad sysselsättning. Under konjunkturav-mattningen har efterfrågan på arbetskraft varit låg. Detta i kombination med att de anställda som härden kortaste anställningstiden först fått lämna förelagen vid permitteringar o.dyl. har lett lill hög arbetslöshet bland dem som för första gången söker sig in på arbetsmarknaden, särskilt ungdomar.

Lågkonjunkturens långvarighet har accentuerat ungdomens problem på arbetsmarknaden. Delta gäller i särskilt hög grad ungdomar vilkas arbets­förmåga varit nedsatt p.g.a. arbetshandikapp. I många sammanhang har

 

Prop. 1978/79:73                                                                    17

omvittnats hur arbetslöshet och utslagning från arbetsmarknaden lett till isolering, psykiska och sociala problem oberoende av den enskildes ålder.

Det är mot den bakgmnd jag här beskrivit lätt atl förslå alt motståndet mot förändringar i näringslivet idag är större än tidigare. Statliga subven­tioner till existerande industrier är ett allt vanligare krav vid hot om ned­läggning av en industri. Denna reaktion mot förändringar bottnar i den otrygghet som följer med omställningama. Detta kan bara mötas med ett ökat ansvarstagande från företagens sida när det gäller att trygga omställ­ningar för den enskilde samt genom arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder.

Sysselsättningsutredningen konstaterar att utslagningen från arbetslivet i princip sker på två sätt. För det första genom atl hela eller delar av ar­betsplatsen läggs ned och att de personer som är äldre och/eller har särskil­da handikapp fär svårt att finna ny anställning. För det andra genom atl vissa arbetstagare slutar eller tvingas sluta sin anställning därför alt arbets­uppgiftema inte är anpassade till individens förutsättningar. De största problemen vid företagsnedläggelser eller driftinskränkningar uppstår när företagen sysselsätter en stor del äldre eller handikappad arbetskraft sam­tidigt som den lokala arbetsmarknaden där företaget finns är begränsad.

Om ett företag som har en stor del äldre arbetskraft lägger ner sin verk­samhet och om det samtidigt är dominerande på en lokal arbetsmarknad blir utslagningen ofta mycket stor. Marginella förändringar i produktions­resultat och förluster för företag eller delar av företag skall enligt syssel­sällningsutredningen ställas i relation lill de personliga tragedier och de stora samhällsekonomiska förluster som blir resultatet av en sådan ned­läggning. Utredningen anser därför att man bör diskutera om del inte bor­de finnas möjligheter till mera systematiska samhällsekonomiska bedöm­ningar innan nedläggning görs.Om det vid en sådan bedömning står klart att samhällsekonomiska skäl talar för att bibehålla företaget bör det enligt utredningen finnas tillgång till särskilda medel för att finansiera en fortsatt verksamhet. Formerna för detta avser utredningen återkomma till i sitt slutbetänkande.

Jag finner utredningens tankegångar intressanta och vill erinra om alt statsmaktema i flera fall har gjort särskilda insatser för nedläggningshola-de företag med utgångspunkt i bedömningar av delta slag.

Utan att föregripa utredningens arbete vill jag för min del emellertid er­inra om de problem som är förknippade med ett mer allmänt tillämpande av utredningens tankegångar. Som statens industriverk påpekat i sitt re­missvar är samhällsekonomiska kalkyler myckel svåra att utföra med god precision. För det första är det svårt enbart att peka ut vilka typer av sam­hällsekonomiska konsekvenser som är att vänta p.g.a. en åtgärd, för det andra är det kanske ännu svårare att kvantifiera dessa konsekvenser. Inte minst viktigt att uppmärksamma i detta sammanhang är den konflikt som kan föreligga mellan sysselsättningsbevarande insatser och målen för den långsiktiga utvecklingen på arbetsmarknaden. Besväriiga gränsdragnings-2   RiLsdagen 1978179. 1 saml. Nr 73

 

Prop. 1978/79:73                                                                   18

problem kan tänkas uppkomma när del gäller å ena sidan ambitionen att bi­behålla sysselsättningen vid ett befintligt företag på en ort, och å andra si­dan strävan att underlätta en fortsatt produktivitetstillväxt i näringslivet.

Flera olika faktorer gör att expansionen inom en sektor av näringslivet inte i full utsträckning kan utnyttjas för all ge sysselsättning åt personer som mister sina anställningar i en annan sektor. Det föreligger stora hinder av yrkesmässig art, där bl.a. de traditionsbundna uppfattningarna om yr­kesval spelar in. Av stor betydelse är naturligtvis att de arbetstillfällen som tillkommer ofta är lokaliserade på annat sätt än de som försvinner. De stu­dier som sysselsättningsutredningen gjort visar t.ex. på ett klart samband mellan förtidspensionering och rationaliseringen inom jord- och skogsbru­ket när denna inom vissa regioner inte kombinerats med tillräcklig indu­strialisering. Samma förhållande uppstår när industrins tillbakagång inte ersätts med nya och för den berörda arbetskraften passande arbetstillfäl­len.

De uppkomna effekterna av sysselsättningstillfällenas ojämna regionala fördelning och den bristande röriigheten på arbetsmarknaden kan illustre­ras av statistiken över förtidspensionerade, som i stora drag utgör en spe­gelbild av sysselsätlningsförhållandena. De delar av landet som har låg sysselsättningsgrad har också en hög andel förtidspensionerade.

Anledningarna till att utslagningen har störst omfattning bland männen kan vara flera. Sysselsättningsutredningen pekar på atl männen i större ut­sträckning utsätts för hårda arbetsmiljöer. Vissa av de utsatta arbetena är typiskt manliga. Det gäller tunga arbeten med stor förslitning. De nya arbe­tena har kommit i yrkesområden som traditionellt rekryterar kvinnor. Ten­denserna till utslagning i storstäderna kan ha andra orsaker bl.a. sociala problem till följd av mer eller mindre social isolering. Sysselsättningsut­redningen har med instämmande av flertalet remissinstanser konstaterat att arbetet med atl förbättra den fysiska och psykiska arbetsmiljön måste byggas ut och göras mer systematiskt. Till hjälp i detta arbete bör finnas systematiska kartläggningar av arbetsmiljöer och arbetsuppgifternas krav. En företagshälsovård inriktad på förebyggande och arbelsanpassande verksamhet har mycket viktiga uppgifter.

Jag kan för min del också helt ansluta mig lill utredningens och många remissinstansers, däribland LO, TCO och HCK, konstaterande att irygg-helslagstiftningen i hög grad bidragit till att minska utslagningen från före­lagen av bl.a. äldre och arbetshandikappade. Jag återkommer i det följan­de till lagstiftningsfrågorna.

3.1.2 Vem är arbetshandikappad? Rätten till arbete

Sysselsättningsutredningen konstaterar att förvärvsarbetet spelar en central roll när det gäller att forma förutsättningarna för sociala relationer, aktiviteter utanför arbetet. Utredningen utgår från att nästan alla män­niskor har förmåga att bidra till den gemensamma produktionen av varor

 

Prop. 1978/79:73                                                                    19

och tjänster. Jag anser, liksom min företrädare gjorde i propositionen 1977/78:30, att det är svårt alt se någon bestämd gräns för hur liten en per­sons arbetsförmåga skall vara för att det inte skall vara aktuellt för samhäl­let atl försöka lösa sysselsättningsfrågan i vid mening. Slutsatsen måste därför bli att alla människor skall ha rätt till någon form av sysselsättning. När det gäller personer med mycket stor nedsättning i arbetsförmågan blir det närmast i form av sysselsältningsterapi med en glidande skala över lill fullt deltagande i den ordinarie produktionen. Det räcker enligt min mening inte med att arbeta med de öppet arbetssökande arbetshandikappade. Am­bitionen måste vara att förbättra samhälletsmöjligheter all stödja även de handikappade som är dolt arbetslösa, t.ex. bland de förtidspensionerade, så alt de på sikt kan erbjudas arbete.

Sysselsättningsutredningen understryker atl de arbetshandikappade inte är en lätt definierad minoritet på arbetsmarknaden. Ett stort antal män­niskor är eller riskerar att komma i en situation där de kan behöva särskild hjälp och stöd för att få arbetsuppgiftema anpassade efter sin förmåga eller möjligheter att utveckla sin förmåga. Enligt utredningens definition är den arbetshandikappad som på gmnd av fysiskt, psykiskt, förståndsmässigt el­ler socialmedicinskt handikapp har eller kan förväntas få svårigheter atl få eller behålla arbete på den reguljära arbetsmarknaden.

Remissinstansemas åsikter har gått starkt isär när det gäller definitionen av arbetshandikapp. SAF anser att man i stället bör använda begreppet '"betingat arbetsför" föratt rikta uppmärksamheten till vars och ens faktis­ka arbetsförmåga och understryka det relativa i situationen. LO menar t.ex. atl definitionen är alltför statisk för att belysa ett förhållande mellan individen och samhället. SACO/SR betonar att handikapp inte i och för sig är något generellt arbetshinder. DHR, HCK, socialstyrelsen m.fi. avstyr­ker utredningens förslag främst på den grunden all arbetshandikapp är omöjligt att definiera. För egen del har jag stor förståelse för de senare re­missinstansernas inställning. Alla arbetstagare har någon begränsning i sitt arbetsutbud. Det kan gälla begränsningar som hänför sig lill geografisk rör­lighet, ålder, utbildning osv. En person som varit borta från arbetsmarkna­den under lång tid t.ex. på grund av hemarbete kan ha mer begränsningar i sina arbetsförutsättningar än en fysiskt handikappad person som fått en med hänsyn till handikappet adekvat yrkesutbildning och praktik. En män­niskas arbetsförutsättningar beror också på förhållandena pä arbetsplat­sen, inte minst när del gäller arbetsanpassning, arbetsmiljö osv. Det är från dessa utgångspunkter föga meningsfullt att definitionsmässigi försöka slå fast vilka människor som är arbetshandikappade. Enligt min mening måste alla människor som är i behov av samhällets service för att få och behålla ett arbete få den hjälp som behövs oavsett om de i formell mening kan be­traktas som arbetshandikappade eller inte. Detta utesluter självfallet inte att vissa stödformer kan behöva förenas med villkor som innebär att mål­gruppen inom arbetskraften definieras.

 

Prop. 1978/79:73                                                                   20

Jag anser också atl rätten till sådan hjälp bör understödjas av ett erkän­nande av den positiva insats för det gemensamma folkhushållet som även gravt handikappade personer kan bidra med om de ges möjligheter att del­ta i arbetslivet. Insatsens storlek måste naluriigtvis, som utredningen framhåller, variera med hänsyn till den enskildes förutsättningar; delta gäl­ler ju även för den arbetskraft som sysselsätts utan särskilda åtgärder från samhällets sida. När del gäller de grupper av handikappade som inte kan få arbete utan särskilda insatser, bör det vara samhällets uppgift att se till att rätten till arbete så långt som det är möjligt manifesteras i sysselsättning som är meningsfull även i den bemärkelsen atl den medför ett positivt re­surstillskott till samhällsekonomin.

Det är uppenbart atl den enskildes möjligheter att få arbete är beroende bl.a. av de insatser samhället gör för alt undanröja hinder för att en anställ­ning skall komma till stånd, antingen på den öppna marknaden eller i sär­skilt anpassade arbetsformer. Men det är också viktigt alt understryka atl dessa insatser samtidigt frigör resurser som annars inte skulle tas tillvara.

De kalkyler över de samhällsekonomiska konsekvenserna av olika insat­ser som utredningen redovisar tyder på att dessa åtgärder också kan vara lönsamma sett i ett samhällsekonomiskt perspektiv. Detta måste dock ses i relation till de mer övergripande sysselsättningspolitiska mål för arbets­handikappade som jag här har angeit.

När jag i del följande använder begreppet arbetshandikapp får det, mot bakgmnd av vad jag här har sagt, inte ses som någon definition, utan när­mast som en avgränsning av den krets av arbetssökande som p.g.a. psykis­ka, fysiska, intellektuella eller sociala handikapp har sådana begränsningar i sina arbetsförutsättningar att de för att kunna hävda sig mot andra arbets­sökande, måste ges möjligheter till särskilda ekonomiska och andra stödåt­gärder.

Med hänsyn till behovet av uppföljningar av arbelsmarknadspoliliska in­satser finns det också skäl all bibehålla särskilda statistiska redovisningar av arbetssökande med arbetshandikapp liksom över förmedlingens insat­ser för dessa gmpper. Jag räknar med atl del melodutvecklingsinstitul som föreslås i det följande skall söka få lill stånd system för uppföljning och ut­värdering av olika insatser för svårplacerade på arbetsmarknaden.

3.2 Den reguljära arbetsmarknaden

I det föregående har jag belyst den ändrade inriktning som arbetsmark­nadspolitiken fått — från att ha gällt full sysselsättning för dem som redan tillhörde arbetskraften till att också avse aktivering av grupper som står utanför och i vissa fall inte själva aktivt söker arbete. Vi talar nu om allas rätt till arbete. Vi har under en lång följd av år haft en ökning av antalet personer i arbetskraften om än i något avmattad takt under de senaste årens dämpade konjunktur. Det är angeläget atl sysselsäitningsnivån ock-

 

Prop. 1978/79:73                                                                   21

så fortsättningsvis höjs, så atl resurserna hos de grupper som i dag slår utanför arbetslivet i ökad utsträckning kan tas till vara. Av avgörande be­tydelse härvidlag är atl näringslivet utvecklas på sådant sätt all fler arbets­tillfällen kommer till stånd på den reguljära arbetsmarknaden.

Riksdagen har bl.a. i samband med behandlingen av propositionen 1977/78:30 uttalat att insatserna för de arbetshandikappade i allt högre grad måste inriktas på alt finna lösningar på den reguljära arbetsmarknaden.

Arbetsmarknadsutbildningen har breddals och byggts ut och kommit att bli ett instrument som effektivt når de grupper som har det största utbild­ningsbehovet. Inom arbetsmarknadsutbildningen har särskilda kurser för omställning och träning tillkommit för att förbereda olika handikappgmp-pers inträde eller återgång i arbetslivet. Arbetsprövning och arbelsträning är andra resurer för sådan förberedelse. En rad stödformer har dämtöver tillskapats för att underlätta för de arbetshandikappade att fä och behålla ett arbete. Arbetstekniska hjälpmedel och särskilda anordningar på arbets­platsen ger möjlighet till en sådan arbetsanpassning att handikappade skall kunna fungera i arbetssituationen. Bidrag till arbetsbiträde och motorfor­don för handikappade har liknande syften.

Andra stödåtgärder syftar till atl stimulera arbetsgivare att anställa sö­kande med arbetshandikapp. Det sker genom kompensation för en nedsatt arbetsförmåga eller genom att bidrag lämnas till utbildning inom företaget. Jag kommer i del följande alt närmare beskriva flertalet av dessa stödåt­gärder i anslutning till mina förslag om utveckling och förbättring av dem.

Jag har inledningsvis kort berört den reformering som skett av arbetsför­medlingen och som haft väsentlig betydelse för möjligheterna atl bereda sysselsättning för gmpper med svårigheter på arbetsmarknaden.

Arbetsförmedlingens organisation och arbetsformer har under de senas­te tio åren förändrats i betydande delar och anpassats till de förändringar som skett på arbetsmarknaden. Vid utgången av budgetåret 1977/78 fanns sammanlagt 240 arbetsförmedlingskontor, varav 78 distriktskontor och 162 lokalkontor. Under år 1977 har också distriktsarbetsnämnder på försök in­rättats vid varje distriklskontor.

Genom en omorganisation år 1974 upplöstes de tidigare särskilda arbets­värds- och yrkesvägledningsexpeditionema. 1 stället organiserades gmp­per med arbetsförmedlare, arbetsvårdare och yrkesvägledare som gemen­samt har att svara för förmedlingsservice till de sökande. Tillkomsten av distriktsarbetsnämnderna innebär en närmare kontakt mellan arbetsför­medlingen, partema på arbetsmarknaden och närsamhällel. Samverkan med socialvård och försäkringskassa har byggts ut genom inrättande av s.k. rehabiliteringsgrupper.

Under slutet av 1960-talel inleddes försök med öppen förmedling. Med öppen förmedling menas dels öppen platsinformalion med tillhandahållan­de av platslistor och dels kundmottagning. Denna öppna förmedling har under åren modifierats och kommit all innebära alt möjlighet skall finnas

 

Prop. 1978/79:73                                                                   22

för var och en som besöker förmedlingen att fritt la del av platsutbudet. Förmedlingens arbetsformer har sedan successivt förändrats ytterligare i samband med användningen av ADB-ieknik i platsförmedlingen.

År 1973 producerades den första dagliga platslistan med hjälp av ADB-teknik och sedan våren 1978 har hela landet tillgång till länsvisa ADB-pro-ducerade platslistor. Att producera platslistoma med ADB-teknik innebär stora lidsvinster med en väsentligt högre aktualitet av listorna. Vidare har plalsinformationen i listorna ökat med ca 30% och spridningen sker sedan inom hela produktionsområdet. Allt detta innebär stora fördelar för både arbetssökande och arbetsgivare. Den ADB-teknik som används vid list-framställning ligger sedan som grund för en försöksverksamhet med en än­nu mera avancerad teknik som innebär att arbetsförmedlingen med hjälp av en terminal kan komma i kontakt med landels hela utbud av lediga plat­ser och att den arbetssökandes önskemål matchas mot nytillkomna lediga platser.

För att ge arbetsförmedlingen en bredare täckning av plalsutbudet på ar­betsmarknaden och samtidigt stimulera fler arbetssökande att anlita för­medlingen har försök med obligatorisk anmälan av lediga platser till ar­betsförmedlingen införts i tio län. Detta har medfört en ökning av antalet till arbetsförmedlingen anmälda platser med ca 40% i dessa län. Den för­bättrade platsinformationen och de försök som bedrivs med allmän plats­anmälan är förändringar som bör kunna få ökad betydelse i framliden. Be­träffande plalsinformationen vill jag framhålla betydelsen av att den utfor­mas så, att sökande med arbetshandikapp får för dem relevant information om arbetsmiljö och arbetskrav. Möjligheterna till arbetsanpassning bör be­aktas i sammanhanget.

Av särskilt intresse och vikt för de arbetshandikappade är den nyligen inledda mera systematiska verksamhetsplaneringen av förmedlingens ar­bete. Den innebär bl.a. en planmässig inriktning av förmedlingsverksam­heten pä grupper med särskilda behov. Utgångspunkten för denna plane­ring är arbeisförmedlingsstalisliken, som ger information om aktuella sö­kandegrupper på förmedlingen. I förmedlingsstatistiken särredovisas bl.a. de arbetssökandes särskilda fömtsättningar, ålder, kön, eventuella arbets­hinder, etc. Utifrån dessa uppgifter har förmedlingen att göra bedömningar av situationen för de sökande och planera förmedlingsinsalserna. Verk­samhetsplaneringen fastställs av distriktsarbetsnämnderna, där kommuner och partema på arbetsmarknaden är företrädda. Delta ger större fömtsätt­ningar alt på bredare front arbeta med alt genomföra insatserna. Allt efter­som man får ökade erfarenheter av verksamhetsplaneringen bör den kunna effektiveras och bli ett instrument för en praktisk arbetsmarknadspolitik på det lokala planet. På del regionala planet har länsarbetsnämnderna motsvarande ansvar, medan ansvaret centralt åvilar AMS.

För att klara sina arbetsuppgifter, som i hög grad präglats av en kraftig utökning av sådana arbelsmarknadspoliliska insatser som utbildning och

 

Prop. 1978/79:73                                                                   23

beredskapsarbeten, har arbetsförmedlingen under 1970-talet fått kraftiga personalförstärkningar. Under 1970-talel har arbetsmarknadsverket till­förts ca I 800 nya tjänster. Dessa har i huvudsak tillkommit för att förstär­ka den egentliga platsförmedlingen och det allt större behovet av indivi­duella förmedlingsinsalser.

AMS har genomfört en särskild bearbetning av förmedlingssiatistiken vad gäller ca 65 000 aktuella sökande med arbetshandikapp under år 1977. Av undersökningen framgår atl omkring 12 % eller ca 7 500 av dessa sö­kande placerades i arbete på den reguljära arbetsmarknaden under året. Av dessa har knappt 2000 erhållit halvskyddad sysselsättning. Variatio­nerna är stora mellan olika handikappgrupper liksom mellan olika delar av landet. Sökande med fysiska handikapp dominerar bland dem som place­ras i reguljära anställningar, medan de förståndshandikappade har den största andelen utplacerade i halvskyddad och skyddad sysselsättning.

Till de sökande som registreras som arbetshandikappade kan man lägga ett stort antal fall, då den sökande visserligen har något arbetshinder eller handikapp, men detta inte bedöms medföra behov av särskilda arbets-vårdsinsatser eller andra åtgärder, som förbehålls arbetshandikappade sö­kande. 1 dessa fall sker i allmänhet ingen särskild notering om arbetshandi-kappet i förmedlingsstatistiken. Detta är en riktig och önskvärd utveck­ling, som innebär en ökad normalisering av förmedlingsarbetet för dessa sökande. 1 de fall en sökandes handikapp inte utgör ett hinder atl få eller behålla en anställning finns inte skäl atl särskilt notera handikappet.

3.2.1 Anpassningsverksamheten

Utöver de förhållanden som jag här tagit upp har framförallt verksamhe­ten med anpassningsgrupper stor betydelse för de arbetshandikappades möjligheter till arbete på den reguljära arbetsmarknaden.

Tillkomsten av anpassningsgmpperna, vilkas verksamhet direkt syftar till all underlätta för äldre och arbetshandikappade all få eller behålla ett arbete, är en betydelsefull förändring i förmedlingsverk-samheten under 1970-talet. 1 anpassningsgrupperna, som har sin grund i förarbetena lill la­gen (1974:13) om vissa anslällningsfrämjande åtgärder (främjandelagen), sker ett organiserat samarbete mellan arbetsförmedling, personalorganisa­tioner och arbetsgivare. Antalet grupper har successivt ökat från ca 200 år 1972 till ca 5 000 i början av år 1978. Gruppema har under de förhållandevis få år de funnits hunnit bli erkända och etablerade, även om de täcker en begränsad del av arbetsmarknaden och aktiviteten är av varierande om­fattning. Verksamheten har i hög grad varit inriktad på åtgärder för att fö­rebygga utslagning av redan anställda. 1 nya riktlinjer för verksamheten har AMS angivit alt förmedlingens insatser primärt bör avse åtgärder för att inplacera äldre och arbetshandikappade som står utanför arbetsmark­naden. Partema bör i huvudsak ansvara för åtgärder för redan anställda. Förmedlingen har dock en viktig roll genom att den tillhandahåller de ar-

 

Prop. 1978/79:73                                                                   24

betsmarknadspolitiska stödåtgärder som erfordras i det enskilda fallet för att förhindra en utslagning.

3.2.2 Anpassningsgruppernas ställning

Som jag inledningsvis berört har förtidspensioneringen ökat betydligt. 1 särskilda rapporter lill sysselsättningsutredningen har bl.a. utvecklingen av förtidspensioneringen redovisats. Där konstateras bl.a. att antalet per­soner med förtidspension eller sjukbidrag ökat från drygt 160000 år 1966 till 296000 år 1976. Detta är en markant ökning, även om Sverige jämfört med övriga nordiska länder ligger lägst vad gäller andelen förtidspensione­rade. Klara samband finns mellan den lokala sysselsättningssituationen och förtidspensioneringen. En tydlig tendens är den minskade sysselsätt­ningen bland män i storstadsområdena.

Att förhindra utslagning från arbetsplatsen är ofta detsamma som atl för­hindra en utslagning från arbetslivet, anför sysselsättningsutredningen. Mot den bakgmnden tilldelas förelagshälsovården en viktig roll. Ett samlat grepp om de arbelsmiljövårdande insatserna på arbetsplatserna är nödvän­digt anför utredningen vidare och föreslår att anpassningsgmpperna bör vara det centrala organet för att leda arbetet med att förhindra utslagning. För alt delta skall kunna ske krävs atl man inte bara arbetar uteslutande med individuella fall utan också genomför systematiska kartläggningar av arbetsplatsernas krav på fysisk och psykisk förmåga och möjligheten att påverka dessa krav. För egen del vill jag erinra om de väsentligt vidgade möjligheter som den nya arbetsmiljölagstiftningen ger, när det gäller att an­passa arbetsförhållandena till människans fömtsättningar.

Den nya arbetsmiljölagstiftningen trädde i krafl den 1 juli 1978. Lagstift­ningen innebär bl.a. atl arbetsmiljöbegreppet vidgas till att omfatta alla slag av hälso- och säkerhetsrisker — såväl fysiska som psykiska. En grund­läggande föreskrift i lagen (2 kap, 1 § andra stycket) stadgar att arbetsför­hållandena skall anpassas till människans förutsättningar i såväl fysiskt som psykiskt avseende. I propositionen (1976/77:149) med förslag lill ar­betsmUjölag redogjorde föredraganden närmare för motiven till denna be­stämmelse. Avsikten är alt lagen skall tjäna som underlag vid strävandena efter en arbetsmarknad med stor variation på arbetsuppgifter där var och en kan få sysselsättning efter sina fysiska och psykiska fömtsättningar.

I lagen finns också en särskild bestämmelse (3 kap. 3 § andra stycket) som bör ha stor betydelse när det gäller atl främja sysselsättningsmöjlig­heterna för personer med arbetshandikapp. Bestämmelsen lyder: "Det åligger arbetsgivare att taga hänsyn till arbetstagarens särskilda fömtsätt­ningar för arbetet. Vid arbetets planläggning och anordnande skall beaktas atl människors förutsättningar att utföra arbetsuppgifter är olika". Vid pla­nering av arbetsmiljön måste man alltså beakta att människor är olika och att arbetshandikapp är vanliga i arbetslivet. I motiven till lagen betonas därför att arbetsmiljön bör utformas så att inte stora gmpper av arbetstaga­re utestängs.

 

Prop. 1978/79:73                                                                   25

Del innebär att arbetsförhållandena i så stor utsträckning som möjligt skall planeras så att alla människor som vill förvärvsarbeta också skall kunna tas emot i arbetslivet. Samtidigt som arbetsmiljölagstiftningen refor­merats har såväl arbetarskyddsstyrelsen som yrkesinspektionen byggts ut kraftigt under 1970-talet. Antalet tjänster har mer än fördubblats: Före­tagshälsovården har också byggts ut väsentligt.

1 likhet med vad min företrädare uttalade i propositionen om arbetsmil­jölag anser jag atl det är värdefullt om det bland ledamöterna i en anpass­ningsgmpp också ingår personer som tillhör den lokala skyddsorganisatio­nen. På det sättet kan man fä en mer enhetiig och allsidig bedömning av frågor som gäller anpassning av arbetet och arbetsmiljön till olika arbetsta­gares förutsättningar. Om skyddsorganisationen har erfarenheter av verk­samheten i anpassningsgrupper börden i ännu högre grad kunna medverka till att arbetsplatsema generellt sett utformas så att sysselsättningsmöjlig­heterna främjas. En uppgift för den lokala skyddsorganisationen i detta av­seende är att öva inflytande över att åtgärder vidtas så att inte utformning­en av arbetslokalema reser onödiga hinder för gmpper med handikapp. Den lokala skyddsorganisationen bör vidare verka för att sysselsättnings­möjlighetema för gmpper med olika arbetssvårigheter tas till vara. Även planering av allmänna åtgärder för att främja nyanställning av arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga kan behöva göras av den lokala skyddsorgani­sationen.

För min del vill jag tillägga att anpassningsgmpperna även framdeles bör vara en form för nära samverkan mellan förelag, fackliga organisationer och arbetsförmedling, främst när del gäller att lösa sysselsättningsproblem för enskilda personer. Även om syftet med anpassningsgmpperna i hu­vudsak har varit att främja nyanställning och vid behov omplacering av äldre och arbetshandikappad personal inom företagen, vill jag erinra om att gmppema också kommit att ses som en viktig länk i arbetsförmedling­ens primära uppgift att förmedla arbete. Genom gmppema har arbetsför­medlingen fått en bättre inblick i företagens allmänna personalpolitik. Öka­de kunskaper om de interna arbetskraftsflödena bör underlätta förmedling­ens strävan att placera arbetshandikappade.

F.n. anordnar AMS endagskonferenser för ledamöter i anpassnings-gmpper för alt informera om verksamhetens syfte samt om de arbelsmark­nadspoliliska hjälpmedlen m.m. Från LO och TCO har krav framförts om en fördjupad utbildning för ledamöterna i anpassningsgmpperna. Enligt min mening bör det ankomma på AMS atl närmare pröva detta behov och framlägga eventuella förslag.

3.2.3. Anpassningsverksamhet inom statlig förvaltning

Sysselsättningsutredningen har bedrivit särskild försöksverksamhet med inplaceringar av arbetssökande på den statliga och kommunala sek­torn. Beträffande den statliga sektorn har utredningen en rad preciserade

 

Prop. 1978/79:73                                                                   26

förslag. Bl.a. föreslås alt särskilda direktiv bör utgå lill de statliga myndig­heterna där deras ansvar för att medverka i anpassningsarbetet klart slås fast. För att få en uppföljning av sådana direktiv bör myndigheterna åläg­gas att i samband med sina petila avge särskilda redogörelser för anpass­ningsarbetet under året. Redogörelserna bör överiämnas lill AMS för sam­manställning och vidare åtgärder.

Utredningen pekar också på möjligheten att låta arbelsmarknadspolilis­ka hänsyn få större vikt vid tjänstetillsättningar och hänvisar härvid lill för­arbetena till regeringsformen. Genom regeringsbeslut i ett besvärsärende i fråga om tjänstetillsättning har ett sådant synsätt kommit till uttryck.

SPN har i sill remissyttrande över utredningsförslaget ansett att det i särskilda petitaanvisningar skall anges hur stor andel arbetshandikappade som myndighetema bör ta emot. Myndigheterna skulle i dessa anvisningar åläggas atl planera och genomföra anställningar i en omfattning som över­ensstämmer med de mål sysselsättningsutredningen anger för nyanställ­ningar inom statsförvaltningen.

En allmän utgångspunkt bör vara att statliga arbetsgivare på samma sätt som kommunala och enskilda har ansvar för att arbetshandikappade be­reds sysselsättning. Frågan huruvida detta ansvar kan eller bör konkretise­ras i kvantitativa termer anknyter till utredningens förslag om utfärdande av anvisningar eller riktlinjer till främjandelagen. Jag återkommer senare lill denna fråga. De insatser som myndighetema gör för att anställa arbets­handikappade liksom andra anpassningsåtgärder bör redovisas av myndig­hetema. Sådana redovisningar kan ge ett värdefullt underlag för planering av olika åtgärder. Det ankommer på regeringen all avgöra i vilken form dessa redovisningar skall ske.

Jag finner det naturligt atl nära samråd sker mellan AMS och SPN - se­nare statens arbetsmarknadsnämnd - bl.a. i frågor som rör främjandet av nyanställningar hos statliga arbetsgivare av arbetshandikappade sökande. I den mån AMS och SPN så anser bör även berörda arbetstagarorganisa­tioner och statens arbetsgivarverk kunna innefattas i ett sådant samarbete.

Efter samråd med statsrådet Wahlberg avser jag att i annat sammanhang föreslå regeringen atl uppdra ål SPN och AMS att gemensamt utarbeta för­slag till riktlinjer för hur det anställningsfrämjande arbetet bör bedrivas inom den statliga sektom på arbetsmarknaden.

Utredningen föreslår också att en särskild aktiveringsgrupp med parts­representation bör tillsättas centralt på AMS för anpassningsverksamhe­ten på den statliga sektorn.

AMS har redan etablerat samråd med berörda parter för arbetet med an­passningsverksamheten. Som jag nyss nämnt avser jag att föreslå regering­en atl uppdra ål SPN och AMS alt utarbeta riktlinjer för bl.a. anpassnings­arbetet inom statlig förvaltning. De båda myndigheterna har enligt vad SPN meddelat i sitt remissyttrande en gemensam arbetsgrupp som bl.a. ar­betar med former för kontakt dem emellan i hithörande frågor. Det bör an-

 

Prop. 1978/79:73                                                                   27

komma på AMS och i detta fall SPN all avgöra vilka instanser i övrigt som skall delta i samråd beträffande den statliga anpassningsverksamhelen. Även vad gäller sysselsätlningsutredningens förslag om centrala aklive-ringsgrupper för anpassningsverksamhelen inom resp. den primärkommu­nala, landstingskommunala och enskilda sektorn på arbetsmarknaden bör gälla, att AMS får bedöma i vilka former ett samråd bör ske.

SPN har i sitt yttrande framhållit atl det för staten som arbetsgivare är li­ka nödvändigt alt verka för bibehållande i anställning av statsanställda som blir arbetshandikappade som för nyanställning av arbetshandikappade. SPN understryker vidare alt myndigheterna måste ges reella fömtsättning­ar i form av bl.a. medicinsk och psykosocial expertis för att kunna bedriva ett aktivt arbete i dessa båda avseenden.

Utredningens synpunkter alt arbetsmarknadspolitiska hänsyn bör vägas in i bedömningen vid ijänstetillsätlningsärenden har också kommenterats av SPN. Man anför i denna fråga dels att arbetsförmedlingen bör anvisa sökande lill statliga myndigheter i så stor utsträckning som möjligt med hänvisning till arbetsmarknadspolitiska skäl föratt därigenom skapa förut­sättningar för att det tidigare nämnda regeringsbeslutet blir praxis.

Vidare hänvisar SPN till framställningar lill regeringen om en utvidgning av omplaceringsförordningen (1974:1006), så att rekryteringsbegräns­ningar på statliga tjänster skall kunna införas även med motiv att placera arbetshandikappade. Regeringen har medgivit SPN att tillämpa omplace­ringsförordningen för placering av arbetshandikappade vid myndigheter som omfattas av sysselsättningsutredningens försöksverksamhet inom statsförvaltningen. SPN skall under hösten redovisa en utvärdering av dessa försök. Därtill kommer all parterna i medbestämmandeavtalet på det statliga avtalsområdet har kommit överens om att omplaceringsfrågorna bör göras lill föremål för fortsatt centralt partsarbete. Målet bör vara att så långt det är möjligt vidga omplaceringsansvaret och omplaceringsverksam­heten.

Mot den bakgrunden anser Jag mig inte för närvarande kunna la ställning till SPN:s förslag beträffande utvidgning av omplaceringsförordningen. Del får ankomma på regeringen all senare meddela de anvisningar som kan föranledas av de erfarenheter SPN kommer att redovisa från försöksverk­samheten eller av andra förhållanden.

Som jag tidigare framhållit har platsinformationens utformning stor be­tydelse vad gäller de arbetshandikappade. Utredningen föreslår atl statliga myndigheter bör ha skyldighet att lill arbetsförmedlingen anmäla lämpliga arbetsuppgifter för arbetshandikappade. Jag vill i korthet kommentera och ge vissa principiella synpunkter på detta förslag.

Skyldighet all anmäla lediga platser föreligger redan nu enligt den för­ordning om lediganmälan av stadig tjänst som trädde i kraft den 1 januari 1977 och därvid ersatte tidigare bestämmelser. Detta gäller även de affärs­drivande verken. Anmälan skall bl.a. innehålla uppgift om möjliga åtgärder för anpassning till arbetshandikappade.

 

Prop. 1978/79:73                                                                   28

För egen del har jag vissa principiella invändningar mot atl man skall sö­ka få fram arbetsuppgifter som är särskiU lämpade för arbetshandikappa­de. Det handlar här om en heterogen grupp sökande där de enskilda indivi­derna har vitt skilda arbetsförutsättningar. Det är en orimlig för att inte sä­ga omöjlig uppgift att söka avgränsa särskilda arbeten som speciellt lämpa­de för handikappade. Ett sådant synsätt är dessutom enligt min uppfatt­ning felaktigt. För de arbetshandikappade liksom för andra sökande bör ut­gångspunkten vara den sökandes önskemål och resurser - inte de begräns­ningar som vederbörande kan ha i särskilda avseenden. Styrelsen för vår­dartjänst har på denna punkt fört fram en viktig invändning, då man beto­nar att det föreslagna systemet innebär risk för att vissa arbeten betecknas som handikapparbeten. 1 stället bör strävan vara att finna arbetsuppgifter av sådan art att en övergång till reguljär anställning underlättas. Självfallet bör erforderliga anpassningsåtgärder vidtas i dessa sammanhang.

Slutligen vill jag i fråga om anpassningsverksamheten också hänvisa lill de förändringar som kommer att ske med anledning av beslut som fattats om en ny organisation av den skyddade verksamheten liksom av förslag som jag i det följande lägger fram om inrättande av arbetsmarknadsinstitut. Dessa organisationsförändringar kommer att få konsekvenser för arbets­fördelning och organisation inom AMS. Anpassningsåtgärder ute på ar­betsplatserna kommer att utgöra en viktig del av arbetet vid de föreslagna arbetsmarknadsinstituten. Jag finner det därför naturligt att anpassnings-frågomas handläggning på AMS beaktas i samband med den översyn av styrelsens organisation, som jag i del följande kommer atl föreslå.

3.3 Lagstiftningsåtgärder

Utredningen för en utförlig diskussion om skilda lagstiftningsåtgärder för att skydda de anställda, förhindra utslagning och underlätta nyanställ­ningar av arbetshandikappade. Man konstaterar att en tämligen omfattan­de lagstiftning i dessa frågor redan finns. Det gäller t.ex. lagstiftning om ar­betsmiljö samt byggnadslagstiftning.

Lagstiftningsåtgärder av mera tvingande slag, t.ex. kvotlagstiftning, dis­kuteras likaså. I dess mest långtgående variant ålägger en sådan lagstift­ning arbetsgivare att anställa en viss andel personer med arbetshandikapp. Sådan kvotlagstiftning finns framför allt i länder med krigserfarenhet. Som utredningen konstaterar är en sådan typ av lagstiftning ett trubbigt instru­ment. Den är svår att tillämpa för andra än rent fysiskt handikappade. Den fömtsätter också en omfattande registrering av arbetshandikappade. Ett annat,icke önskvärt fenomen i samband med strikt kvotlagstiflning är alt den kan locka arbetsgivarna att söka klassificera redan anställda som ar­betshandikappade.

Vi har i Sverige valt en annan väg. Genom lagen (1974:12) om anställ­ningsskydd (LAS) har, som jag inledningsvis berört, en reell garanti ska-

 

Prop. 1978/79:73                                                                   29

päls mot inte sakligt grundade uppsägningar samtidigt som de anställda vid uppsägning garanterats en rimlig omställningstid. Uppsägningstidemas längd utgör också en viktig rådmmstid förarbetsförmedlingama i deras an­strängningar att hjälpa till nytt arbete.

LAS och främjandelagen trädde i krafl den 1 juli 1974. LAS syftar till atl väma om redan anställda och deras trygghet i arbetet. Främjandelagen skall komplettera den genom atl hävda de intressen och behov som finns bland äldre och arbetshandikappade som står utanför arbetsmarknaden. Lagen är uppbyggd på sådant sätt alt den ger möjlighet till mjuka ingripan­den som efterhand kan trappas upp.

Som ett första steg kan länsarbetsnämnden begära uppgifter om t.ex. personalens sammansättning vad gäller ålder, kön, antalet arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga, rekryteringsplaner osv. Arbetsgivarna har också enligt lagen skyldighet att överlägga med länsarbetsnämnden om oli­ka åtgärder för att förbättra förhållandena på arbetsplatsen. Om länsar­betsnämnden bedömer det nödvändigt kan den därefter meddela anvis­ningar för hur möjlighetema att anställda äldre eller arbetshandikappade skall öka. Man kan t.ex. ange att andelen anställda med visst arbetshandi­kapp bör ökas. Skulle arbetsgivaren inte följa nämndens anvisningar kan frågan hänskjutas till AMS. Styrelsen kan som en yttersta åtgärd föreskri­va atl arbetsgivaren inte får anställa annan personal än den arbetsförmed­lingen anvisar.

Sysselsättningsutredningen hävdar att främjandelagens tvingande be­stämmelser knappast tillämpats, eftersom AMS inte i något fall behövt till­gripa tvångsåtgärder och heller ingen länsarbetsnämnd aktualiserat såda­na. AMS har på initiativ av sysselsättningsutredningen genomfört en enkät bland länsarbetsnämnderna i denna fråga. Av resultaten framgår att åtta nämnder har haft överläggningar om främjandelagen i plenum och alt två har utfärdat anvisningar till förmedlingarna om tillämpningen. Två nämn­der har begärt eller haft överläggningar med företag under hänvisning till lagen. Flera av nämnderna har hänvisat lill atl behov av atl nyttja lagen in­te förelegat samt att del i förarbetena till lagen sagts att frivilliga lösningar i första hand bör eftersträvas.

Sysselsättningsutredningen ser klara fördelar i främjandelagens upp­byggnad och förordar därför inte någon ändring av lagen som sådan. Däre­mot menar utredningen atl en effektivare tillämpning av lagen är en förut­sättning för atl uppnå att fler arbetshandikappade får arbete. Utredningen förordar tre vägar i syfte atl uppnå en effektivering av tillämpningen:

-  anvisningar/riktlinjer som om möjligt i kvantitativa termer anger arbets­
givarnas ansvar för sysselsättning av arbetshandikappade,

-  särskilda tjänstemän bör försöksvis på några länsarbetsnämnder avde­
las för atl arbeta med lagens tvingande delar och

-  några länsarbetsnämnder bör likaså försöksvis förstärkas med utred­
ningspersonal för att ta fram underiagsmaterial från arbetsgivare för la­
gens tillämpning.

 

Prop. 1978/79: 73                                                                  30

I samband med att LAS och främjandelagen infördes år 1974 betonades all enskildheter i lagstiftningen lorde kunna komma alt bli föremål för en översyn efter det att erfarenheter av lagarna vunnits. Den kommitté som f n. arbetar med dessa frågor har enligt sina direktiv att beakta både LAS och främjandelagen. Anställningsskyddskommiltén (A 1977:01) har också i sitt yttrande framhållit alt det material sysselsättningsutredningen lagt fram i denna fråga har intresse för kommitténs fortsatta arbete.

Även om jag i likhet med sysselsättningsutredningen finner främjandela­gen väl uppbyggd är jag inte främmande för att åtgärder kan behöva vidtas i framliden för alt ytterligare stärka de svagastes ställning på arbetsmark­naden. Jag ansluter mig dock till utredningens slutsats att någon förändring i främjandelagen inte bör vidtas nu. Vad LAS beträffar kommer de änd­ringar som i del följande föreslås om skyddat arbete att medföra vissa lag­ändringar (I § andra stycket). Jag vill också erinra om alt riksdagen nyligen har uttalat sig för ett påskyndande av förslag till ändringar i 33 § LAS, inne­bärande ett förstärkt anställningsskydd för långtidssjuka (AU 1978/79:3). Även i det hänseendet kan det alltså bli aktuellt med lagregler som förstär­ker de arbetshandikappades situation på arbetsmarknaden. Härtill kom­mer den mera övergripande utvärdering av den lagfästa anställningstrygg­heten som det ankommer på anställningsskyddskommittén att göra. Också lagen (1976:600) om offentiig anställning (LOA, ändrad senast 1977:1047) bör nu ändras.

Utredningens förslag om att anvisningar eller riktlinjer lill främjandela­gen skall utfärdas stöds av flera remissinstanser, däribland LO, DHR och statens handikappråd. AMS framhåller i sitt yttrande att styrelsen våren 1978 utfärdat vissa anvisningar. MUF, SHIO och SAF avstyrker utred­ningens förslag och SAF menar därvid att lagen redan nu tillämpas på det sätt som är mest ändamålsenligt. För egen del vill jag framhålla att lagen självfallet bör användas på ett sådant sätt att dess syfte att främja anställ­ning av äldre och arbetshandikappade kan nås. Som jag redan nämnt finner jag inte anledning att föreslå ändringar i lagstiflningen. Del förhållandel att lagens tvingande bestämmelser inte har kommit till användning innebär in­te nödvändigtvis att lagen är otillräcklig. Å andra sidan tycks lagen i ringa utsträckning ha använts i arbetsförmedlingens arbete med att främja ny­anställningar av äldre och arbetshandikappade. För min del anser jag att främjandelagen bör tillämpas på ett mera målmedvetet sätt. Som jag tidiga­re framhållit har de arbetshandikappade stora svårigheter på arbetsmark­naden också under tider med stor efterfrågan på arbetskraft. För att öka deras möjligheter till arbete - och därmed också söka förverkliga målet ar­bete åt alla - krävs särskilda insatser för atl ta fram arbetsplatser just för dessa grupper. En förutsättning för att konkreta resultat skall kunna nås är alt riktlinjer tas fram för hur lagen skall kunna användas i läns- och di-strikisarbetsnämndernas verksamhetsplanering liksom i det praktiska för­medlingsarbetet.

 

Prop. 1978/79:73                                                                   31

De andra vägar utredningen vill pröva i fråga om främjandelagen är all försöksvis förslärka ett antal länsarbetsnämnder för att dels kunna avsätta särskild personal för att handlägga lagens tvingande delar, dels la fram bakgrundsmaterial från arbetsplatserna för lagens tillämpning. Vid remiss­behandlingen har förslagen mötts av ett blandat mottagande. Det tillstyrks av bl.a. kriminalvårdsstyrelsen, AMS, LO, TCO, SACO/SR och HCK. Från HCK:s sida finner man det dock otillfredsställande att enbart några länsarbetsnämnder skall bli föremål för försöken och förordar atl de skall omfatta alla län. Negativa till förslaget är SAF, Landstingsförbundet, SHIO och MUF, medan RRV, arbetslivscentrum och SSU finner det märkligt att utredningen föreslår en försöksverksamhet kring en fyra år gammal lag. För egen del finner jag det principiellt fel att regering och riks­dag skall besluta om försöksverksamhet i denna fråga. Ett av skälen är att regering och riksdag inte i detalj avgör arbetsmarknadsverkets fördelning av personalresurserna. Detta är en fråga som har överlåtits till verket. Till sin hjälp har man härvid en allsidigt sammansatt styrelse och i varje län resp. distrikt en på motsvarande sätt sammansatt nämnd. Jag finner det därför naturligt atl myndigheten själv får bestämma hur man vill bedriva en intensifierad verksamhet av detta slag. Enligt min mening kan del finnas anledning pröva sig fram på olika vägar för att få erfarenhet. De av syssel­sättningsutredningen föreslagna arbetssätten kan härvidlag utgöra exem­pel. Från AMS sida har man pekat på behovet av resurser för en verksam­het av detta slag. Jag utgår därför från att behovet av resurser för främjan­delagens tillämpning beaktas vid fördelningen av det personaltillskott till arbetsmarknadsverket som jag kommer att föreslå längre fram.

3.4 Utbildning, arbetshjälpmedel m.m.

Som jag tidigare har framhållit är en av de viktigaste delarna i ansträng­ningama atl ge handikappade arbete atl sätta in åtgärder för att kompense­ra arbetshandikappet. Det kan ske dels genom insatser, som innebär en anpassning av arbetsmiljö och andra arbetsförutsättningar, dels genom att den enskildes förutsättningar stärks. Sysselsättningsutredningen har tagit upp båda dessa sidor och föreslagit förbättringar av vissa arbetsmarknads-politiska stödåtgärder.

Arbetsmarknadsutbildningen har visat sig vara ett effektivt medel för att underiätta för arbetssökande att komma ut i arbetslivet. Ca 25% av delta­garna i arbetsmarknadsutbildning utgörs av sökande med registrerade ar­betshandikapp. Uppföljningsundersökningar visar beträffande dessa kurs­deltagare att ca 40% av dem som fullföljt yrkesinriktad utbildning har ar­bete sex månader efter utbildningens slut.

1 arbetsmarknadsutbildningen finns dessutom särskilda kurser, som är inriktade på speciella handikappgruppers behov, s.k. OT-kurser. Jag åter­kommer något senare till dessa. ALU-kurser som syftar till atl orientera

 

Prop. 1978/79:73                                                     32

om yrken och arbetsförhållanden och förbereda arbets- och yrkesval an­vänds i betydande utsträckning som förberedelse för bl.a. arbetshandikap­pade. Härutöver finns det inom arbetsmarknadsutbildningen möjlighet lill utbildning i företag av äldre och handikappade. Enligt nu gällande regler utgår till företag som anställer och utbildar äldre eller arbetshandikappade bidrag med 8 kr./tim. i högst sex månader. För personer med grava handi­kapp kan bidraget jämkas upp till 100 % av lönekostnaden inkl. lönebikost­nader. Sysselsättningsutredningen gör härvid jämförelser med andra bi­drag av likartat slag och de bidrag som utgår vid beredskapsarbete för ung­dom. Mot denna bakgmnd menar utredningen att det är väsentligt alt stö­det till de arbetshandikappade är mer förmånligt än de som utgår i andra sammanhang. Man föreslår därför att bidraget bör omformas och höjas till 75% av de totala lönekostnaderna samt att jämkning skall kunna ske till 100% vid grava handikapp.

Jag delar helt utredningens uppfattning atl insatserna förde arbetshandi­kappade måste vara kraftfullare än för andra grupper och förordar därför atl bidraget vid utbildning av arbetshandikappade förändras och höjs lill 75% av de totala lönekostnadema. Liksom hittills bör möjlighet finnas att vid särskilt grava handikapp jämka bidraget lill 100%. Enligt min mening bör dock en sådan prövning ske restriktivt och ej annat än i undantagsfall avse hela utbildningsperioden. Med hänsyn till att kommunerna och lands­tingen bör kunna ta emot fler arbetshandikappade än idag förordar jag att ifrågavarande bidrag skall kunna utgå också lill dessa arbetsgivare. Vidare finner jag det naturligt att en anpassning sker till det sex månade rsbegrepp som gäller för övrig arbetsmarknadsutbildning i företag, nämligen 960 tim­mar.

Utredningen har i sammanhanget också tagit upp det stöd på 8 kr./tim. som utgår för praktikanställning i högst tre månader. Från utredningens si­da har man föreslagit att de nyss nämnda förändringarna skall gälla även detta stöd. För denna stödform erfordras inte all den anställde har en tills­vidareanställning hos arbetsgivaren, vilket är en av förutsättningarna vid företagsutbildning för äldre och arbetshandikappade. En annan skillnad mellan sådan praktikanställning och företagsutbildning är atl läroplan i det föiTa fallet inte erfordras. Stödet har i sin nuvarande utformning utnyttjats i mycket ringa utsträckning. Jag biträder däför utredningens förslag om att även detta bidrag skall kunna utgå med 75 %. Begreppet praktikanställning har diskuterats bl.a. i samband med förslag om åtgärder för ungdom. An­ställningsskyddskommittén har emellertid atl ta ställning till de arbetsrätts-liga bedömningar som hänger samman med praktikbegreppet. Det finns mot denna bakgrund anledning att senare återkomma till stödformen. Kostnadsökningarna för de föreslagna förändringarna har jag beräknat till 7,5 milj. kr. för budgetåret 1979/80.

Vid sidan av utbildningsåtgärder och åtgärder för att underlätta för ar­betshandikappade att komma in på arbetsmarknaden behövs många gång-

 

Prop. 1978/79:73                                                                   33

er åtgärder för atl ändra på arbetsplatserna eller för atl genom särskilda hjälpmedel bistå den anställde. Jag har tidigare behandlat de möjligheter den nya arbetsmiljölagstiftningen ger när det gäller atl anpassa arbetsplat­serna så att de ger möjligheter för alla människor att delta i arbetslivet och få del av den gemenskap detta ger.

Även om åtgärder vidtas för att generellt anpassa arbetsplatsema lill ar­betshandikappades behov kan det många gånger vara nödvändigt med sär­skilda insatser för att tillmötesgå de krav som ställs för en enskilds räk­ning. I delta syfte kan f n. bidrag utgå till särskilda anordningar på arbets­platsen och till speciella arbetstekniska hjälpmedel. Sysselsättningsutred­ningen har föreslagit vissa förbättringar av dessa stödformer. Jag vill i lik­het med flertalet remissinstanser bl.a. AMS, DHR, Hörselfrämjandels Riksförbund och SAF understryka vikten av att man på detta sätt kan stödja en individuellt upplagd anpassning av arbetsplatser och hjälpmedel. Utredningen föreslår alt bidraget till arbetstekniska hjälpmedel skall höjas från 25 000 kr./hjälpmedel till 50000 kr. Jag finner en sådan kraftig höjning motiverad bl.a. med hänsyn lill att en ambitiös arbetsmarknadspolitik medför att allt fler arbetshandikappade ser en möjlighet atl få ett arbete. Ju mer framgångsrika dessa strävanden är, dess större blir behovet av an­passningsåtgärder. Mot bakgrund av vad man kan uppnå med dessa insat­ser är det önskvärt att möjligheterna till sådan anpassning ökas.

Förutom till arbetstekniska hjälpmedel kan i dag bidrag utgå för särskil­da anordningar på arbetsplatsema. Skillnaden mellan de två stödformerna kan enkelt beskrivas så att särskilda anordningar avser förändringar som arbetsgivaren utför på arbetsplatsen medan hjälpmedel som regel avser ett redskap eller dylikt som arbetslagaren själv äger och kan la med sig lill en ny arbetsplats. Den nuvarande beloppsgränsen för bidrag till särskilda anordningar föreslår utredningen höjd lill 50000 kr. för vaije handikappad som anställs. Inga remissinstanser har rest några invändningar mot försla­get och jag anser att det finns all anledning all biträda utredningens förslag. De försök som utredningen gjort vid bl.a. Volvo visar alt åtgärder av detta slag har god effekt. Även om kostnaderna för flertalet arbetshjälpmedel och anordningar väl ryms inom nuvarande bidragsgränser är del enligt min mening av vikt alt man i särskilda fall också skall kunna lösa anpassnings-frågorna för personer med betydande arbetshinder.

Utredningen har också föreslagit atl försök skall göras i två län med kol­lektivt förberedande åtgärder på arbetsplatser i syfte att anpassa dem för att ta emot arbetstagare med speciellt arbetshandikapp. Förslaget innebär att arbetsplatsen systematiskt anpassas för en viss grupp arbetshandikap­pade. Det kan vara fråga om ombyggnader eller enklare åtgärder. Endast ett fåtal av remissinstansema har tagit upp detta förslag. De som har kom­menterat det har dock genomgående tillstyrkt försök av detta slag. Riks­förbundet mot Allergi framhåller att allergikergruppen borde vara en lämp­lig gmpp att rikta in sig på och LRF har framhållit att försöken också bör omfatta egenföretagare. 3   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 73

Prop. 1978/79:73                                                                   34

Erfarenheterna av detta slags åtgärder är ännu begränsade och jag anslu­ter mig därför till utredningens bedömning att fortsatta försök bör göras. Jag vill dock i sammanhanget betona att en verksamhet av denna art inte fär innebära att vi skapar särskilda arbetsplatser för personer med visst slag av arbetshandikapp. Den grundläggande principen måste vara att vi på varje arbetsplats ger människor med skilda förutsättningar möjlighet atl ar­beta sida vid sida. Arbetshandikappade bör i samma utsträckning som and­ra beredas möjlighet till ett fritt val av arbete utifrån sina resurser och de möjligheter arbetsmarknaden ger. All på förhand begränsa denna försöks­verksamhet av detta slag till vissa län finner jag mindre lämpligt varför jag förordar att AMS fär inkomma till regeringen med förslag på arbetsplatser vid vilka kollektivt förberedande åtgärder bör vidtas. En utgångspunkt bör dock vara att stödåtgärder inte beviljas för sådana insatser som arbetsgiva­ren normalt har alt svara för enligt lag eller avtal.

Många arbetshandikappade, t.ex. synskadade, kan göra en normal ar­betsinsats, om vissa anpassningsålgärder vidtas. Därutöver kan särskilda åtgärder behövas för att kompensera för arbetshandikappet, exempelvis genom insatser av ett arbetsbiträde. Del är en arbetskamrat eller en person utifrån som hjälper lill med vissa moment i arbetet eller den dagliga livsfö­ringen på arbetsplatsen. Del kan exempelvis gälla leckentolk fören döv ar­betstagare eller inläsning på ljudband av skriftlig information för en syn­skadad. För atl kompensera en arbetsgivare för den merkostnad som ar­betsbiträdet utgör kan i dag utgå bidrag med högst 10000 kr./år. Sysselsäll­ningsutredningen menar att ett fixerat bidrag av detta slag har den nackde­len alt del måste justeras med hänsyn lill löneförändringar. Enligt utred­ningen är del därför rimligt alt relatera bidraget till de totala lönekostna­derna för arbetsbiträdet. Man förordar mot denna bakgmnd att bidraget lill arbetsbiträde i fortsättningen skall kunna utgå med högst 25% av de totala lönekostnadema för arbetsbiträdet. Vidare föreslår utredningen atl för personer med grava handikapp skall bidrag till arbetsbiträde kunna kombi­neras med halvskyddat arbete (anställning med lönebidrag).

Utredningens förslag har tillstyrkts av flertalet remissinstanser, men vis­sa kritiska synpunkter har framförts mot bidragskonsiruktionen. Synska­dades Riksförbund, Unga Synskadade, AMS och statens handikappråd har alla pekat på atl för många arbetshandikappade och då framförallt syn­skadade gäller att den som fungerar som arbetsbiträde inte alltid är anställd hos samma arbetsgivare som den handikappade. Detta innebär atl ett bi­drag direkt relaterat till arbetsbiträdets lön inte kan tillämpas i dessa fall. Synskadades Riksförbund och Unga Synskadade menar atl ett bidrag som är relaterat till antalet timmar vore att föredra. Jag anser för min del alt de synpunkter som framförts av bl.a. de synskadades organisationer i hög grad talar för ett bibehållande av ett bidragssystem med nuvarande upp­byggnad. Del nuvarande systemet har visserligen den olägenheten att jus­teringar behövs allt eftersom kostnaderna för arbetsbiträdet ökar men det

 

Prop. 1978/79:73                                                                   35

inrymmer å andra sidan möjligheter lill smidiga lösningar i individuella fall. Eftersom jag finner del angelägel alt denna smidighet bibehålls vill jag för­orda atl nuvarande syslem behålls men att högslbeloppet höjs från 10000 till 20000 kr./år. Inom delta bidragsbelopp torde i flertalet fall ca 25% av lönekostnaden för arbetsbiträdet kunna läckas.

Utredningens förslag alt bidrag till arbetsbiträde skall kunna kombineras med halvskyddad anställning, eller som Jag senare kommer alt föreslå an­ställning med lönebidrag, finns del anledning att närmare diskutera. Bidrag lill halvskyddad sysselsättning utgår i syfte att kompensera en arbetsgivare för den nedsättning av arbetsförmågan som arbetshandikappet medför. Ef­tersom svårigheterna kan väntas vara speciellt stora i ett inledningsskede är bidraget då högre. Ersättningen vid halvskyddad sysselsättning innefat­tar också de merkostnader som kan vara föranledda av att den arbetshan­dikappade har särskilt behov av arbetsledarinsatser, särskild handledning etc. Bidraget till arbetsbiträde är direkt avsett för atl kompensera för en mera varaktig funktionsnedsättning av specifikt slag hos en arbetstagare som i övrigt fullgör en normal arbetsinsats.

Jag finner det angelägel att stödet till halvskyddad sysselsättning klart avgränsas frän bidrag till arbetsbiträde. Även om det i enskilda fall då det gäller svårt handikappade finns behov av såväl kompensation för nedsatt arbetsförmåga och merkostnader för arbetsledning m.m. som för särskilda insatser för biträde i arbetet, är jag f n. inte beredd att medverka till att en kombination av stödformerna blir generellt möjlig. Däremot finner jag del angeläget att denna möjlighet står öppen för gravt handikappade ungdomar under 25 år som behöver viss personlig assislens, exempelvis i samband med måltider, förflyttningar på arbetsplatsen och liknande.

AMS har i anslagsframställning för budgetåret 1979/80 föreslagit att bi­drag skall kunna utgå för inläsning på ljudband av litteratur för synskada­de. Jag vill erinra om atl möjlighet finns för synskadade som genomgår ar­betsmarknadsutbildning att få facklitteratur inläst på band. Det är enligt min mening därför angeläget alt en sådan möjlighet också öppnas för syn­skadad anställd som genomgår personalutbildning, varför Jag avser atl föreslå alt 500000 kr. får användas för sådan verksamhet under budgetåret 1979/80.

Jag vill även förorda att utbildningen i teckenspråk för arbetsbiträde ål döva får fortsätta i enlighet med vad AMS föreslagit i sina anslagsfram­ställningar för budgetåret 1979/80.

AMS har vidare föreslagit att bidrag till arbetsbiträde bör få omfatta alla arbetshandikappade. Enligt nuvarande föreskrifter utgår bidrag till offent­lig eller enskild arbetsgivare för fortlöpande arbetsbiträde åt synskadad el­ler annan svårt handikappad person. Bidraget skall möjliggöra för handi­kappad person atl med hjälp av biträde utföra en i stort sett normal arbets­insats. 1 enlighet härmed bör, som jag tidigare anfört bidrag till arbetsbiträ­de utgå för atl kompensera en mera varaktig funktionsnedsättning av spe-

 

Prop. 1978/79:73                                                                   36

cifikt slag hos en arbetstagare som i övrigt fullgör en normal arbetsinsats. Bidrag till arbetsgivare i de fall en arbetstagare har nedsatt arbetsförmåga eller särskilt behov av arbetsledning bör i förekommande fall utgå i form av bidrag lill halvskyddad sysselsättning (lönebidrag).

Jag beräknar att de förbättringar som jag föreslagit i fråga om särskilda anordningar på arbetsplatsen, arbetstekniska hjälpmedel och bidrag till ar­betsbiträde skall ge en merkostnad för dessa åtgärder om 7 milj. kr. för budgetåret 1979/80.

Sysselsättningsutredningen har under arbetets gång gjort försök med handledare/faddrar. Försöken har varit koncentrerade till den statliga och kommunala sektorn. Bidrag har utgått med upp lill 5 000 kr. per person och år lill den som fungerat som handledare. Denne har haft till uppgift att bistå den arbetshandikappade både på och utanför arbetsplatsen. Utredningen framhåller att bidragen till handledarna haft underordnad betydelse men de har upplevts som positiva eftersom de har kompenserat för de utlägg under fritiden som uppdraget medfört. Den viktigaste effekten av verksamheten har varit att förståelsen för de arbetshandikappades problem har ökat på arbetsplatsema. Det har givetvis också inneburit stort stöd för den arbets­handikappade själv.

Utredningen förordar en fortsall försöksverksamhet samt att handledar­na skall erhålla viss utbildning för alt kunna klara sin uppgift. De remiss­instanser som har yttrat sig över förslaget har varit positiva, bl.a. AMS, LO, TCO, SAF och Hörselfrämjandets riksförbund. Synskadades Riksför­bund och Unga Synskadade betonar i sina yttranden viklen av alt den ar­betshandikappade kan få ett aktivt stöd även under sin frilid.

Enligt min mening har utredningen inte tillräckligt belyst och diskuterat konsekvenser och ansvarsfördelning vad gäller denna stödform. Bl.a. bör mera noggrant klargöras avgränsning och eventuell kombination med and­ra ersättningar av likartat slag, exempelvis övervakararvoden. Det är hel­ler inte självklart att stöd på arbetstagarens fritid skall finansieras som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Bl.a. torde ett visst ansvar härvidlag åvila andra samhällsorgan. Utredningen har funnit att "faddern" i flertalet fall medverkat utifrån ett personligt engagemang mer än av ekonomiska skäl. Noteras kan att de lokala fackliga organisationerna i åtskilliga fall har tagit på sig ett särskilt ansvar på detta område. Särskilt samarbete finns också mellan parterna vad gäller arbetstagare med missbruksproblem. Strävan­dena alt genom anpassning av arbetsplatser och arbetsuppgifter skapa en fysisk och social arbetsmiljö som tar ökad hänsyn lill människors skilda förutsättningar gagnas enligt min mening inte av att bidrag utgår till enskil­da personer som på arbetsplatsen tar sig an arbetskamrater med skilda svå­righeter. 1 stället bör förändringen av arbetsmiljön ske på ett sådant sätt alt både arbetskamrater och arbetsledning kommer att betrakta insatser av detta slag som naturliga inslag i arbetslivet. Mot denna bakgmnd är jag därför inte beredd tillstyrka fortsatta försök enligt den modell som tilläm­pats.

 

Prop. 1978/79:73                                                                   37

Bidrag till motorfordon har inte behandlats av sysselsällningsutred­ningen. För betydande grupper med i huvudsak rörelsehandikapp är denna stödform av väsentlig betydelse för deras möjligheter att förvärvsarbeta. Bidragsvillkoren har fortlöpande förbättrats. Krav på kraftigare förbätt­ringar såväl av stödbeloppels storlek som i fråga om inkomstgränser för att erhålla stödet har framförts från handikapprörelsen. AMS har i sin anslags­framställning begärt en uppräkning av stödbeloppen. Jag vill därför föreslå alt inkomslgränsen för helt bidrag sätts vid 31000 kr. jämfört med nuvaran­de 28000 kr. Den övre inkomstgränsen för reducerat bidrag blir då 47000 kr. Vid flera tillfällen har framförts, bl.a. från de handikappade själva, alt det är otillfredsställande att handikappersättning skall räknas som in­komst, i samband med den inkomstprövning som sker vid ansökan om bi­drag till motorfordon.

Även jag anser detta förhållande klart otillfredsställande. Det rör sig här om en grupp människor i inkomstlägen som gör det svårt för dem att klara kostnadema för bilköpet. I stor utsträckning är det de som har svåra handi­kapp som drabbas. Handikappersättning är ett samhällsstöd som avser alt kompensera för de merkostnader som den handikappade åsamkas på gmnd av sin funktionsnedsättning. Möjlighetema att erhålla stödet har ny­ligen vidgats till att omfatta flera grupper av handikappade. Mot denna bakgmnd bör ersättningen enligt min mening fortsättningsvis inte betrak­tas som inkomst vid beräkning av bidrag och lån till motorfordon. 1 detta sammanhang vill jag även erinra om att riksdagen har begärt förslag från regeringen om vidgade möjligheter för handikappade att få tillgång till egen bil (SfU 1977/78:25, rskr 1977/78:249). Jag har av statsrådet Lindahl in­hämtat att hon ämnar föreslå regeringen att hithörande frågor utreds när­mare.

3.5 Ungdomar med arbetshandikapp

Under 1970-talet har arbetslösheten bland ungdomar (16-24 år) med un­danlag för vissa år successivt vuxit. I oktober i år var 38000 ungdomar ar­betslösa enligt SCB:s arbetskraftsundersökningar (AKU). Regeringen har också nyligen vidtagit en rad både kort- och långsiktiga åtgärder för att motverka ungdomsarbetslösheten.

Den grupp ungdomar som har svårast att få fotfäste på arbetsmarknaden är de arbetshandikappade. Deras svårigheter är stora i en normal arbets­marknadssituation och i en konjunktur med låg efterfrågan på arbetskraft totalt blir deras möjligheter till arbete mycket små. Enligt RFV:s statistik uppgick det totala antalet personer med förtidspension eller sjukbidrag i ål­dersgruppen 16-34 år till ca 25000 ijanuari 1977. Gruppen utgjorde därmed knappt 10% av samtliga förtidspensionerade. Andelen i befolkningen med hel förtidspension eller helt sjukbidrag utgjorde vad gäller denna ålders­grupp knappt I %. Yngre personer beviljas inte pension på grund av ar-

 

Prop. 1978/79:73                                                                   38

betsmarknadsskäl, utan av andra orsaker. Förtidspensioneringen bland unga har inte ökat under senare år, snarare har en viss nedgång skett.

I en särskild rapport till sysselsättningsutredningen (SOU 1977:88) För­tidspensionärernas situation redovisas vissa uppgifter om de yngre förtids­pensionerade. Bl.a. framhålls all diagnoserna i samband med pensionering i de yngre åldersgrupperna skiljer sig avsevärt från diagnoserna i samband med äldre pensionsfall. 1 de äldre gruppema dominerar de fysiska sjukdo­marna, i de yngre de psykiska. En särskild studie utförs f n. av de yngre förtidspensionäremas situation.

RFV:s statistik rörande pensionsbeslutens fördelning pä diagnoser för nybeviljade pensioner år 1976 för åldersgruppen 16—34 år visar alt nästan 68% av männen pensionerades på grund av mentala sjukdomar, varav ca 23 procentenheter avsåg psykisk utvecklingsstörning och övriga psykoser och neuroser. För kvinnornas del var andelen pensionsbeslul föranledda av mentala sjukdomar ca 53%, varav 17 procentenheter avsåg psykisk ut-vecklingsstöming. För båda könen svarade diagnosgruppen psykoser, neuroser m.m. för tillsammans ca 40%, psykisk utvecklingsstörning för ca 20% och rörelsehinder och olycksfallsskador m.m. för ca 18%.

Sysselsättningsutredningen har också sett på arbetsförmedlingens unga sökande med arbetshandikapp och funnit alt omkring en fjärdedel har rö­relsehinder, ca 18% psykiska arbetshandikapp och 27% socialmedicinska arbetshandikapp. De utvecklingsstörda utgjorde ca 6 %. Dessa siffror av­ser sökande i åldern 16-34 år som var anmälda vid arbetsförmedlingen i oktober 1977. Om man ser till hela gruppen unga förtidspensionerade torde alla dessa inte efterfråga arbete. Delvis kan detta sammanhänga med att man bedömer möjligheterna alt få anpassad sysselsättning som små. San­nolikt skulle en del av dem trots allt kunna få ett arbete om tillräckliga an­passnings- och rehabiliteringsåtgärder kunde sättas in. Utredningen har här anvisat några vägar.

Utredningen föreslår alt de förtidspensionärer som får ett förvärvsarbe­te, oavsett ålder skall ha rätt till vilande förtidspension under en viss lid. Detta skulle innebära att de som inte kan fortsätta att arbeta återfår sin för­tidspension genom ett förenklat prövningsförfarande. Förslaget tillstyrks av flertalet remissinstanser däribland bl.a. postverket, statens handikapp­råd, Vattenfall, luftfartsverket, DHR, glesbygdsdelegationen. Folkpartiets Kvinnoförbund, Centerpartiets Kvinnoförbund och Arbetsvårdschefernas Förening. LO anser att nuvarande regler om pension bör vara utgångs­punkt för nytt förtidspensionssystem. Även TCO anför liknande synpunk­ter. RFV framhåller att det redan lör närvarande finns regler som ger möj­lighet till vilande förtidspension även för yngre förtidspensionärer. Verket har dock ingen erinran mot utredningens förslag om en utvidgad tillämp­ning av dessa regler.

Enligt min mening skulle vidgade möjligheter till vilande pension få stor

 

Prop. 1978/79:73                                                                   39

betydelse särskilt för unga förtidspensionerade. De som tar ett arbete bör också ha möjlighet att utan komplicerad prövning återfå sin förtidspen­sion. Det uppföljningsarbete av förtidspensionerade som de s.k. rehab-gruppema skall svara för bör vara av särskild betydelse för förtidspensio­nerade ungdomar. 1 detta sammanhang finns det också anledning att beto­na att gruppernas arbete måste ske från skilda infallsvinklar. Arbetsmark­naden och den enskildes förutsättningar måste givetvis primärt bli föremål fören ingående prövning. Man får dock inte härvid underskatta de psyko­logiska spärrar som kan finnas, både hos den enskilde och i dennes när­maste omgivning, bl.a. hos föräldrar. Detta medför också behov av en me­todik för den yrkesinriktade rehabiliteringen som syftar till atl skapa moti­vation, självförtroende och ansvar för den egna situationen hos dem, som i unga år ställts utanför arbetslivet.

Utredningen pekar också pä alt det i vissa fall kan inträffa alt en person som har god pension då han påbörjar en yrkesinriktad rehabilitering, efter denna kan få ett arbete med sämre lön än pensionen. De förtidspensionera­de som rehabiliterats och får arbete bör enligt utredningen inte förlora eko­nomiskt på detta. Därför föreslås att RFV får i uppgift att konstruera ett system som dels kompenserar förlusten i de fall lön av arbete understiger tidigare pensionsbelopp, dels innebären påtaglig stimulans att arbeta. Lön och stimulans bör tillsammans utgöra en summa som motsvarar pensions­beloppet plus ytterligare ett visst belopp.

Frågorna kring ett eventuellt system för alt kompensera förlusten i det fall lön av arbete kommer att undersliga tidigare pensionsbelopp, är dock betydligt mer komplicerade än vad gäller vilande förtidspension. Proble­men gäller inte enbart förtidspensioner. De finns även inom andra delar av socialförsäkringssystemet.

Sysselsättningsutredningen har dock inte utvecklat de nyss nämnda för­slagen närmare. Dessa frågor kräver därför ytterligare utredning. Jag avser att efter samråd med chefen för socialdepartementet i annat sammanhang återkomma till frågan om vidare utveckling i dessa hänseenden.

Inom gruppen arbetshandikappade ungdomar skiljer sig utbildningsnivå­erna markant. Bland de fysiskt arbetshandikappade finns en stor grupp re­lativt välutbildade, medan del förde socialmedicinskt arbetshandikappade oftast gäller att utbildningsnivån är låg. För ungdomar med fysiska handi­kapp gäller i stor utsträckning att deras möjligheter är begränsade att delta i de arbetslivskonlakter som drivs inom skolans ram. Detta är otillfreds­ställande inte minst mot bakgrund av atl just dessa ungdomar har särskilt stort behov av utvecklade arbetslivskontakter som erbjuds inom skolan.

Från och med den 1 juli 1978 gäller dock att bidrag till arbetshjälpmedel kan utgå även vid korta anställningar och vid praktisk yrkesorientering. De förbättringar Jag har föreslagit i fråga om arbetshjälpmedlen - arbetstek­niska hjälpmedel, anordningar på arbetsplatsen och bidrag till arbetsbiträ­de - bör ytterligare stärka möjligheterna för ungdomar med fysiska handi­kapp att fä arbetslivskonlakter.

 

Prop. 1978/79:73                                                                   40

Handikapporganisationerna har i sina yttranden framfört krav på åtgär­der för atl garantera de arbetshandikappade arbetslivserfarenhet. I synner­het har man framhållit ungdomarnas behov. Från flera remissinstanser har man också pekat på de stora svårigheter som föreligger för svårt arbets­handikappade, bl.a. utvecklingsstörda, alt över huvudtagel få en möjlighet att komma in på en arbetsplats. Jag vill i detta sammanhang peka på de möjligheter som finns atl genom beredskapsarbete ge arbetslivserfarenhet och därvid praktiskt pröva olika yrken. Under de senaste åren har bered­skapsarbeten för ungdomar haft stor omfattning. De har också visat sig va­ra värdefulla i övergången mellan skola och arbete. Upp till mellan 65 — 80% av de ungdomar som haft enskilda beredskapsarbeten har genom dessa fåll fast arbete.

Möjligheterna för arbetshandikappade ungdomar att genom beredskaps­arbete få arbetslivserfarenhet måste enligt min mening utnyttjas i högre grad än hittills. Beredskapsarbete skall givetvis inte vara den naturliga in­körsporten lill arbetsmarknaden, men för många arbetshandikappade kan det vara en av vägarna. Genom det nya statsbidragssystemet för bered­skapsarbete har möjlighet öppnats alt för bl.a. arbetshandikappade justera bidraget upp till 90% av lönekostnaderna inkl. sociala kostnader. Det för­höjda bidraget bör väsentligt stärka de arbetshandikappade ungdomamas möjligheter att få erfarenhet från arbetslivet, vilket bör underlätta deras möjligheter lill arbetsplacering. 1 de fall en arbetsplacering inte kan erbju­das bör arbetsförmedlingen efter prövning i varje enskilt fall kunna för­länga beredskapsarbetet utöver de sex månader som normall gäller. 1 dessa fall bör strävan vara atl den enskilde får byta arbetsplats eller uppgif­ter i syfte all bredda arbetslivserfarenheten. 1 detta sammanhang vill jag särskilt framhålla de förtidspensionerade ungdomarna. Jag kommer längre fram att föreslå en samordnad organisation för den yrkesinriktade rehabili­teringen. En angelägen uppgift bl.a. för den föreslagna rehabiliteringsverk­samheten bör vara alt stimulera och aktivera handikappade ungdomar till arbete i de fall de står utanför arbetslivet, och t.ex. uppbär förtidspension. I proposition 1977/78:30 har min företrädare betonat att rehabiliteringsin-satsema i högre grad än för närvarande måste förläggas till arbetsplatser på den reguljära arbetsmarknaden. Som ett komplement till de möjligheter som kommer att ges inom ramen för den yrkesinriktade rehabiliteringen bör också beredskapsarbeten kunna användas för att ge dessa ungdomar arbetslivserfarenhet och underlag för val av arbete och yrke. Jag vill erinra om de möjligheter som finns att i den centrala och de regionala arbets-vårdsdelegationerna inhämta handikappiorganisationernas synpunkter be­träffande målgrupper och utformning av verksamheten.

För halvskyddad sysselsättning gäller i dag att förhöjt bidrag försöksvis kan utgå för ungdomar under 25 år med grava fysiska handikapp eller psy­kisk utvecklingsstörning. Bidrag utgår då med 90% av de totala lönekost­nadema under det första året och med 50% de tre därpå följande åren.

 

Prop. 1978/79:73                                                                   41

Sysselsällningsutredningen har föreslagit att den möjligheten skall gälla också ungdomar (under 25 år) med grava socialmedicinska och psykiska arbetshandikapp samt förtidspensionerade i åldrarna 26—35 år.

Förslaget har tillstyrkts av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan, bl.a. kriminalvårdsstyrelsen, LO, SACO/SR, AMS, Landstingsförbundet och Unga Synskadade. Flera av dem - AMS, SACO/SR, Landstingsför­bundet och Unga Synskadade - menar all ingen övre åldersgräns bör gälla eftersom problemen alt få arbete snarare lorde tillta med åldem. Omsorgs­kommittén är tveksam lill om en åtgärd av detta slag är tillräcklig för atl ge de utvecklingsstörda arbete.

Jag kommer i det följande all förorda att halvskyddad sysselsättning er­sätts av anställning med lönebidrag, men vill redan nu ta upp denna för de arbetshandikappade ungdomarna viktiga fråga.

För egen del vill jag inte bestrida riktigheten i atl svårighetema för ar­betshandikappade alt få ett arbete torde öka med stigande ålder. Atl inte sätta en åldersgräns vore mot denna bakgmnd helt i sin ordning. Å andra sidan finner jag det angeläget att i ett läge med begränsade reformresurser särskilt stödja dem som för första gången söker sig ut på arbetsmarknaden. Mot denna bakgmnd vill jag därför förorda att den av utredningen föreslag­na möjligheten till förhöjt bidrag tills vidare förbehålls de unga arbetshan­dikappade under 25 år med grava fysiska, psykiska eller socialmedicinska arbetshandikapp samt för psykiskt utvecklingsstörda, i de fall åtgärden ut­gör ett altemativ lill en förtidspensionering. Möjligheten att få till stånd en arbetsplacering ulan särskilt stöd eller med reguljärt bidrag lill halvskyd­dad sysselsättning bör alllid i första hand undersökas. Jag fömtsätter att försöksverksamheten också fortsättningsvis begränsas till ungdomar un­der 25 år med svåra handikapp. Detta bör vad gäller socialmedicinskt han­dikappade avse gmpper med svårare missbruksproblem. En förutsättning för beslut om förhöjt bidrag bör vara att det finns läkarutlåtande som styr­ker handikappets art.

Sysselsättningsutredningen har i samarbete med Södertälje kommun med understöd som regeringen har beviljat från allmänna arvsfonden drivit försök med speciella insatser för ungdomar med sociala arbetshandikapp, det s.k. Södertäljeförsöket. Ett tjugotal ungdomar har erhållit beredskaps­arbeten inom kommunförvaltningen efter egna önskemål. Var och en av dem har en handledare på arbetsplatsen. Särskild personal har svarat för insatser under fritid. Därutöver har psykologer, läkare, arbetsförmedlare, yrkesvägledare m.fl. deltagit i arbetet. Avsikten är alt genom samlade in­satser stötta upp och träna ungdomama för ett arbete pä öppna markna­den. Försöksverksamheten i Södertälje skall pågå även år 1979. Utred­ningen menar att resultaten från den hittills genomförda verksamheten är så goda att ytterligare försök av detta slag bör inledas. Man föreslär en vidgning till fem orter i storstadsregionerna.

Flertalet remissinstanser är positiva till en vidgad försöksverksamhet.

 

Prop. 1978/79:73                                                                   42

Tillstyrker gör bl.a. socialstyrelsen, AMS. Landstingsförbundet, LO, TCO, DHR och HCK. AMS menar dock atl försöken inte bör inskränkas till storstadsregioner, medan HCK önskar försök i alla kommuner. Statens handikappråd förordar att även fysiskt arbetshandikappade skall omfattas av försöken. För egen del finner Jag försöksverksamheten intressant och positiv. Att på detta sätt stödja ungdomar med omfattande problem är lov­värt. Emellertid finner Jag alt mycket talar för att man gör en mer ingående utvärdering innan fortsatta försök startas. Frågan om statens resp. kom­munernas ekonomiska roll i verksamhet av detta slag behöver också bely­sas.

3.6   Yrkesinriktad rehabilitering

Den yrkesinriktade rehabiliteringen är en del av samhällets arbetsmark­nadspolitik och ett nödvändigt instrument för atl ordna arbete åt männi­skor med särskilda svårigheter på arbetsmarknaden. Olika åtgärder har byggts ut för att förhindra utslagning och stärka de arbetshandikappades ställning på arbetsmarknaden. Insatserna har, som jag tidigare berört, allt­mer förskjutits till att avse åtgärder med nära anknytning till arbetsplatser på den öppna arbetsmarknaden.

Detta gäller såväl sysselsättningsskapande åtgärder som den yrkesinrik­tade rehabiliteringen och övriga arbetsförberedande åtgärder. Ett flertal remissinstanser framhåller också atl den yrkesinriktade rehabiliteringen måste bedrivas nära arbetsmarknaden och samordnas med övriga arbels­marknadspoliliska åtgärder. Enligt min mening måste därför huvudkravet vara att den yrkesinriktade rehabiliteringen ges en sådan organisation och inriktning atl den på ett effektivt sätt kan användas såväl i arbetsförmed­lingens sedvanliga verksamhet som i dess fältarbete, t.ex. i anpassnings­grupper eller för att tillsammans med andra samhällsorgan stödja och akti­vera människor till arbete.

Ålgärdsformerna ute i förelagen på den reguljära arbetsmarknaden bör därför byggas ut och vidareutvecklas. Detta innebär emellertid inte att be­hovet av kartläggande och förberedande verksamheter skulle minska. Den här förordade målsättningen innebär i stället att dessa verksamheter måste arbeta i närmare samverkan med det egentliga förmedlingsarbetet och till vissa delar förläggas ute i arbetslivet. För många arbetssökande - inte minst bland de arbetshandikappade - finns ett starkt behov av att få pröva och träna sig fram i direkt arbete och alt få sådan arbetslivserfarenhet som kan leda till en starkare förankring på arbetsmarknaden. Erfarenheterna visar alt åtgärder av denna typ många gånger kan leda till en stadigvarande anställning i ordinarie former eller i halvskyddad sysselsättning. Kontak­terna kan också leda lill att den sökandes behov av en yrkesutbildning eller av andra arbetsförberedande åtgärder klarläggs. För arbetshandikappade som är nytillträdande eller som under långa tider varit frånvarande från ar-

 

Prop. 1978/79:73                                                                   43

betsmarknaden på gmnd av sjukskrivning, rehabilitering eller andra orsa­ker, är behovet särskilt stort att få pröva sig fram i arbete utanför institu­tionernas skyddade tillvaro, men ändå i former där kraven på arbetspresta­tion, arbetstider etc successivt kan anpassas till arbetsförmågans utveck­ling. Genom åtgärder i den reella miljön kan också den yrkesinriktade re­habiliteringen påverka, förändra och anpassa arbetstillfällena till de arbets­handikappades krav och förutsättningar.

All rehabiliteringsverksamhet måste utgå från en helhetssyn på indivi­den. Som jag tidigare framhållit utgör den yrkesinriktade rehabiliteringen en viktig del av arbetsmarknadspolitiken. Den yrkesinriktade rehabilite­ring som direkt syftar lill atl möjliggöra för handikappade att erhålla och behålla anställning måste därför bedrivas nära arbetsmarknaden och utgö­ra en resurs för arbetsmarknadsmyndigheterna. Det ökade behovet av yr­kesinriktade rehabiliteringsåtgärder bör enligt min mening inte i första hand ses som orsakad av brist på resurser inom andra rehabiliteringsområ­den, utan som ett ullryck för ambitionerna att förverkliga rätten till arbete även för de grupper som har svårt att hävda sig på arbetsmarknaden. För­ändringar i arbetslivet måste självfallet också tillmätas en stor betydelse.

Som jag nyss framhållit, måste alla människor som är i behov av att få si­na arbetsförutsättningar kartlagda eller som önskar få hjälp med att förbe­reda sig för arbetslivet få den hjälp som behövs, oavsett om de i egentiig mening kan betraktas som arbetshandikappade eller inte.

Vid arbetsförmedlingen bedöms de sökandes behov av yrkesinriktad re­habilitering eller andra arbetsförberedande åtgärder. Inom förmedlingen finns också bl.a. möjligheter lill medicinska och arbetspsykologiska kon­sultationer.

Arbetsmarknadsverket anlitar sedan länge fristående arbetspsykologis­ka institut för psykologisk konsultverksamhet i olika former. Denna verk­samhet har till syfte att med hjälp av arbetspsykologiska metoder öka ef­fekten av arbetsmarknadsverkets åtgärder för individen i olika val- och an­passningssituationer. För förmedlingen utgör psykologkonsullalionen främst ett led i utrednings- och vägledningsarbetet och ett stöd i den indivi­duella sysselsättningsplaneringen. Den kan tillsammans med övrig infor­mation även ge säkrare underlag för beslut om mer djupgående insatser inom yrkesinriktad rehabilitering, arbetsmarknadsutbildning osv. Denna resurs står helt till förfogande för arbetsförmedlingens tjänstemän. Av samtliga sökande som genomgår anlagsundersökningar i någon form är nä­ra hälften arbetshandikappade.

I propositionen (1977/78:30) om skyddat arbete och yrkesinriktad reha­bilitering m.m. framhölls också bl.a. atl arbetsprövning och arbelsträning länge var de enda formema av kartläggande och förberedande åtgärder som stod till förfogande vid sidan av de resurser förmedlingen själv hade. Dessa åtgärder växte med början under 1950-talet fram som en del av ar-betsvårdsorganisationen som har sina rötter i den kommunala socialvår-

 

Prop. 1978/79:73                                                                   44

den och med stark anknytning till sjukvården. Åtgärderna förbehölls per­soner vars svårigheter på arbetsmarknaden antogs bero på arbetshandi­kapp i medicinsk bemärkelse. Läkarutlåtanden användes för att fastställa vilka personer som skulle få del av de särskilda arbetsvårdsålgärdema.

Vid kommunala eller landslingskommunala arbetsvårdsinstitul kan per­soner få genomgå arbetsprövning och arbelsträning om de på grund av fy­siskt, psykiskt, intellektuellt eller socialt handikapp är i behov av all fä sin arbetsförmåga kartlagd och/eller om de behöver förbereda sig inför ell ar­bete. F.n. finns 32 arbetsvårdsinstitul med sammaniagl ca 2700 platser för arbelsträning och arbetsprövning. Arbelsvårdsinstilut finns i varje län ut­om Kalmar län. I några län finns flera institut. Arbetsprövning sker också vid statens arbetsklinik. Vid arbetsvårdsinstituten tjänstgör föreståndare, läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster, kuratorer, psykologer, administra­tiv personal, instruktörer, arbetsledare m.fl. Vid instituten är också arbets­vårdare från arbetsförmedlingen placerade. Till landstingskommun och kommun, som anordnar arbetsprövning och arbelsträning utgår idag stats­bidrag i form av anordnings- och driftbidrag. Liksom vid verkstäder för skyddat arbete står platsema vid instituten till arbetsförmedlingens förfo­gande.

Arbetsmarknadspolitikens resurser byggdes ut kraftigt under 1960-lalet. Det gällde inte minst arbetsmarknadsutbildningen. Denna verksamhet kom att omfatta ell stort antal människor med mycket skiftande bakgrund. Erfarenhetema visar atl t.ex. människor som inte är handikappade i strikt medicinsk bemärkelse, i en omställningssituation eller inför inträde på ar­betsmarknaden behöver stöd i form av kartläggande eller förberedande åt­gärder. Lång bortovaro från arbetsmarknaden, bristfällig teoretisk utbild­ning, bristande självtillil etc. kunde vara reella arbetshinder som behövde kompenseras med särskilda insatser. Arbetsmarknadsutbildningen expan­derade därför kraftigt under 1960- och 1970-talen. Årligen påbörjar ca 100000 personer arbetsmarknadsutbildning varav ca hälften vid AMU-center. Också för de arbetshandikappade har arbetsmarknadsutbildningen fått allt större betydelse. Ungefär en fjärdedel av kursdeltagama utgörs av sökande som registrerats som arbetshandikappade. Vid sidan av arbets­vårdsinstituten har arbetsmarknadsutbildningen därför kommit att bli en tämligen dominerande rehabiliteringsform för de arbetshandikappade. Skolöverstyrelsen är huvudman för verksamheten vid AMU-centra och svarar för kursemas pedagogiska innehåll saml för planering och drift av verksamheten. Arbetsmarknadsverket bedömer behovet av kurser, deras yrkesinriktning, omfattning, lokalisering samt vilka arbetssökande som är berättigade till arbetsmarknadsutbildning.

För vissa handikappgrupper - synskadade, döva, hörselskadade, rörel­sehindrade, intellektuellt arbetshindrade samt psykiskt handikappade -ordnas inom arbetsmarknadsutbildningen särskilda anpassningskurser benämnda Omställning och träning (OT-kurser). Kursema syftar till att ge-

 

Prop. 1978/79:73                                                                   45

nom klarläggande av anlag och intressen, social träning samt studie- och yrkesorientering m.m. underlätta för kursdeltagarna atl tillvarata sina ut­vecklingsmöjligheter och därigenom kompensera sitt handikapp. Kurserna skall bl.a. förbereda för vidare yrkesutbildning. Vid kurserna arbetar per­sonalen i lag bestående av utbildningsman, lärare, psykolog, kurator, sjuk­gymnast, arbetsterapeut, fritidsledare, sjuksköterska, läkare, boendeper-sonal samt kontaktman från arbetsförmedlingen. Metodiken i kursemas praktiska yrkesorientering påminner mycket om den prövningsverksamhet som finns vid arbetsvårdsinstituten. F.n. finns 23 OT-kurser vid 19 kursor-ler i landet. Plalsanlalet per kurs är vanligtvis 30. Under budgetåret 1977/78 har ca 950 personer påbörjat OT-kurs. Många arbetshandikappade deltar också i kurserna Arbetsliv och utbildning (ALU-kurser), som är en form av yrkesorientering och en fördjupning av arbetsförmedlingens insat­ser som förberedelse för arbete eller utbildning. Dessa kurser står alltså öppna för arbetssökande som av olika anledningar känner sig osäkra i yr­kesvalet. Kurserna omfattar i princip fyra veckor, varav tre veckor utgörs av praktik. Dessa kurser kan förlängas med två veckor efter individuella behov. Fyraveckorskurser får undanlagsvis förlängas till högst tio veckor. Särskilda kurser omfattande 20 veckor anordnas för socialt arbetshandi­kappade och för invandrare omfattande 10 veckor. Under budgetåret 1977/78 har ca 11 000 personer genomgått ALU-kurser.

3.6.1 Inrättande av arbetsmarknadsinstitut

Den yrkesinriktade rehabiliteringens framlida utformning har varit före­mål för utredning i flera omgångar. 1 juli 1976 lämnade utredningen rörande viss yrkesinriktad rehabiliteringsverksamhet m.m. (YR-utredningen) sitt betänkande (SOU 1976:38) Yrkesinriktad rehabilitering. Remissbehand­ lingen av detta belänkande visade en bred anslutning lill utredningens dis­kussioner om behovet av en samordnad organisation för den yrkesinrikta­de rehabiliteringen under ett stadigt huvudmannaskap. Remissinstanserna var dock inte eniga när det gällde utredningens förslag att föra samman de­lar av de resurser Jag nyss har redogjort för till särskilda enheter för yrkes­prövning inom arbetsmarknadsutbildningen. 1 propositionen (1977/78:30) om skyddat arbete och yrkesinriktad rehabilitering m.m. konstaterade föredraganden att arbetsmarknadspolitikens framtida inriktning med hän­syn till de arbetshandikappades behov, liksom formerna för arbetsförmed­lingens service i dessa avseenden, då prövades inom ramen för sysselsätt­ningsutredningens arbete. Föredraganden fann det därför naturiigt alt frå­gan om den yrkesinriktade rehabiliteringens principiella utformning och in­nehåll inom ramen för statligt huvudmannaskap prövades sedan sysselsätl­ningsutredningens delbetänkande avlämnats.

Föredraganden framhöll vidare att en samordnad organisation borde kunna ge ökade möjligheter alt snabbt och effektivt anpassa insalsema ef­ter den enskildes behov och fömtsättningar och även att fortlöpande kun­na anpassa verksamheten till utvecklingen på arbetsmarknaden.

 

Prop. 1978/79:73                                                     46

Föredraganden instämde i YR-utredningens uttalanden att alla männi­skor som är i behov av att få sina arbetsförutsättningar kartlagda eller som önskar fä hjälp med att förbereda sig för arbetslivet skall få den hjälp som behövs oavsett om de i formell mening kan betraktas som arbetshandikap­pade eller inte, samt viklen av att man inom ramen för verksamheten ak­tivt försöker motivera människor för arbete. YR-utredningen framhöll att del ur samhällsekonomisk synvinkel inte är rationellt atl de dyrbaraste och mest kvalificerade utredningsresurserna tas i anspråk i de fall då det är up­penbart orealistiskt att tänka sig att den sökande skall kunna gå tillbaka till arbetet. Några remissinstanser var kritiska till YR-utredningens uttalande att yrkesinriktad rehabilitering i första hand skall erbjudas människor som själva önskar komma ut på arbetsmarknaden.

Föredraganden delade utredningens uppfattning i den meningen att de mest kvalificerade och kostsamma resurserna i första hand måste använ­das som ett instrument för arbetsmarknadsverkets ansträngningar att hjälpa människor till arbete. Detta fick emellertid inte utesluta atl det i komplicerade ärenden kan vara nödvändigt och riktigt med en tids arbets-marknadsinriktad prövning och träning för att klargöra den arbetssökan­des möjligheter på arbetsmarknaden. Nya utredningen för yrkesinriktad rehabilitering m.m. (NYR) har, som jag i det följande kommer att redogöra för, i sin rapport (DsA 1978:3) anfört liknande synpunkter. Jag gör samma bedömning.

Sysselsällningsutredningen har i delbetänkandel (SOU 1978:14) Arbete åt handikappade föreslagit att OT- och ALU-kursema förs samman med arbetsvårdsinsliluiens resurser i nya enheter, kallade arbetsmarknadsinsti­tut. Utredningen föreslår vidare att psykologresurser knyts till de nya ar­betsmarknadsinstituten. Instituten bör knytas till länsarbetsnämnderna men ha särskilda styrelser i vilka ingår företrädare för olika intressen. Där­med anser utredningen att ett sammanhållet ansvar uppnås förde arbetssö­kande med anknytning till förmedlingsverksamheten och arbetsmarkna­den. Möjligheten att avväga de olika resursinsatserna anses också under­lättas genom den nya organisationen. 1 varje län skall under länsarbets­nämnden finnas ett eller flera arbetsmarknadsinstitut som har ansvar för ALU-kurser, anlagsundersökningar och prövnings/träningsverksamhel, dels i institutionell miljö men framför allt på träningsplatser på den reguljä­ra arbetsmarknaden. Utredningen föreslår vidare att det forsknings- och metodutvecklingsarbete som nu bedrivs vid statens arbetsklinik och Psy­kotekniska institutet samordnas i ett metodutvecklingsinstitut som knyts till AMS men haren självständig ställning. Institutet föreslås faen särskild styrelse som svarar för den löpande verksamheten. Utvecklingsarbetet föreslås ha en bred inriktning, främst på frågor om anpassningsproblem på arbetsmarknaden, anpassningsgruppernas arbete, utveckling av hjälpme­del etc, men dess huvudsakliga inriktning skall vara all vidareutveckla ar­betsmarknadsinstitutens metoder för individinriktad service.

 

Prop. 1978/79:73                                                                   47

Sedan sysselsätlningsutredningens delbetänkande avlämnats har rege­ringen i enlighet med riksdagens beslut med anledning av propositionen 1977/78:30 tillsatt en särskild organisationskommitté som antagit namnet nya utredningen för yrkesinriktad rehabilitering m.m. (NYR). För atl den tidsmässiga samordningen med det förändrade huvudmannaskapet för skyddat arbete skall bli möjlig, har organisationskommittén, på sätt som anmäldes i propositionen fått påbörja sitt arbete ulan alt behöva avvakta riksdagens ställningslagande till förslagen i anledning av sysselsättnings­utredningens delbetänkande rörande de arbetshandikappade. NYR har på­börjat sitt arbete genom att närmare studera de tre olika organisalionsalter-nativ som utredningen diskuterade. I likhet med flertalet remissinstanser som yttrat sig över sysselsätlningsutredningens delbetänkande biträder NYR sysselsätlningsutredningens huvudalternativ att särskilda arbets­marknadsinstitut skall inrättas inom arbetsmarknadsverket. De övriga al­ternativ som sysselsällningsutredningen övervägt var dels en anknytning till AMU-centra, dels en anknytning till de regionala stiftelserna för skyd­dat arbete som planeras om möjligt inrättas fr.o.m. år 1980. NYR har vida­reutvecklat sysselsätlningsutredningens tankegångar och i rapporten DsA 1978:3 lagt fram förslag beträffande organisation och huvudmannaskap för arbetsmarknadsinstituten. Till instituten föreslås således föras dels den ar-betsprövnings- och arbetslräningsverksamhet som nu bedrivs vid lands­tings- och primärkommunala arbetsvårdsinstitul, dels de OT- och ALU-kurser som bedrivs vid AMU-centra. Vidare föreslås på samma grunder som framhölls i proposition 1977/78:30 att de arbetspsykologiska konsultin­satserna skall inordnas i de nya instituten.

Som Jag nyss nämnt, har förslaget om inrättande av arbetsmarknadsin­stitut inom arbetsmarknadsverket fått ett starkt gensvar från remissinstan­serna, däribland socialstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, AMS, SPN, do­mänverket. Landstingsförbundet, KF, LO, TCO, SACO/SR.

NYR framhåller att en samordning av väglednings- och rehabiliterings­resurserna bör skapa förutsättningar för en fortsatt, mer samlad och inten­siv utveckling och en bättre anpassning till arbetsförmedlingens och de ar­betssökandes behov. Förde sökande kan instituten bli en lättare tillgänglig resurs inom arbetsförmedlingen och erbjuda en sammanhållen men samti­digt rikt differentierad service. Segregering av utsatta grupper undviks och möjligheterna till mera individuell handledning och behandling ökas. Man får ett sammanhållet ansvar för sökanden under hela processen fram lill ar-betsplaceringen. Samordningen bör främja en bättre resursavvägning, som leder till rätt insats på rätt nivå. Fler sökande kan också få tillgång till spe­cialistresurser. Personalen kan arbeta med gemensam grundsyn och med stöd av enhetlig ledning. Huvudskälet till ett inordnande i arbetsm.arknads-verkets organisation är atl del ger en nära anknytning lill arbetsförmedling­en och arbetsmarknaden och markerar verksamhetens arbetsförberedande funktion.

 

Prop. 1978/79:73                                                                   48

NYR föreslår att organisationen ska omfatta ett eller flera institut i varje län. I fråga om kursen Omställning och träning, som har specifika målgrup­per och flera län som upptagningsområde, bör integration i arbetsmark­nadsinstitut ske, men särskilda hänsyn bör tas i det fortsatta organisations­arbetet till de förutsättningar som gäller för kurserna och målgrupperna. En väsentlig utgångspunkt är t.ex. atl dövblinda och döva och andra grup­per som kräver samhörighet inte splittras, en annan alt alltför stora institu­tioner för vissa grupper kan ha en ogynnsam inverkan.

NYR föreslår vidare all det inom varje län skall finnas en styrelse under länsarbetsnämnden, med en bred representation för att främja verksamhe­ten och tillgodose olika intressen. En länsansvarig chef skall finnas för ar­betsmarknadsinstituten vilken skall svara för planerings- och samord­ningsuppgifter och vara ansvarig för personalutbildning och metodutveck­ling. Chefen är föredragande i styrelsen i frågor som rör verksamheten och sammanställer bl.a. underlag för anslagsframställning. Institutets löpande personal- och ekonomiadministration skall anknytas till länsarbetsnämn­dens administrativa enhet. Till den länsansvariga chefen skall knytas en särskild tjänst för utbildnings- och utvecklingsfrågor samt två berednings­grupper, en för personalutbildning och en för metodutveckling. Vid varje institut skall finnas en planeringsgmpp med företrädare för institutet och arbetsförmedlingen. För varje institut utses en föreståndare som har eget budgetansvar och ansvar för institutets verksamheter.

Verksamheten skall enligt NYR:s förslag ha en bred inriktning mot såväl yrkesobestämda som arbetshandikappade arbetssökande. Samordningen av nuvarande resurser för vägledning och rehabilitering bör syfta till en in­tegrering så alt förutsättningar skapas för utveckling av nya arbetsformer och ny metodik. En hasorganisation av små arbetslag (2-4 personer) bör förutom att svara för direkta vägledningsinsatser ha ett sammanhållet an­svar för genomförande och uppföljning av den individuella planen. Nuva­rande prövnings- och iräningsavdelningar sammanförs till ett flexibelt sta­tionssystem för teoretiska och praktiska övningsuppgifter och andra akti­viteter. Väsentligt utrymme ges för gruppverksamhet. NYR förordar vida­re en kraftig ökning av utåtriktad verksamhet i form av praktik och s.k. prövning/träning i reell miljö. Frågan om ekonomisk ersättning eller annan kompensation lill arbetsgivare skall i detta sammanhang övervägas. Till den utåtriktade verksamheten hör också institutets insatser på arbetsför­medlingen, främst i form av psykologmedverkan och samarbete med övri­ga samhällsorgan.

All personal, ca 2000 anställda, inom nuvarande verksamhet bör enligt NYR:s förslag i princip erbjudas fortsatt anställning i den nya organisatio­nen. Med hänsyn till verksamhetens speciella inriktning och omfattning föreslår NYR en kraftig satsning på personalutbildningen, särskilt i igång-sältningsskedet. NYR förordar att det av utredningen föreslagna institutet för metodutveckling och forskning får ansvar för personalutbildningen. Jag

 

Prop. 1978/79:73                                                                   49

förutsätter i likhet med NYR atl all berörd personal i samband med organi­sationsförändringen ges erforderlig utbildning och introduktion för sina nya arbetsuppgifter.

För egen del anser jag att verksamhetens karaktär av kvalificerad ar-betsförberedelse för sökande med svårigheter på arbetsmarknaden måste vara den grundläggande utgångspunkten vid valet av organisatorisk lös­ning för verksamheten. Jag ansluter mig därför till NYR:s förslag att ar­betsmarknadsverket skall vara huvudman för de nya arbetsmarknadsinsti­tuten. De OT-kurser som f n. anordnas vid AMU-centra för olika handi­kappgrupper har betydande inslag av handikappanpassning och social trä­ning. De som undervisar vid kurserna har i många fall unik erfarenhet och kunskap inom resp. handikappområden. Från bl.a. handikapporganisatio­nernas sida har framförts att denna verksamhet också i fortsättningen mås­te bedrivas i former som är särskilt anpassade till målgruppemas behov. För egen del anser jag att NYR:s förslag i fråga om OT-verksamhetens framtida organisation och former är så utformat att det bör vara ägnat att tillgodose dessa krav.

Inom arbetsmarknadsutbildningen anordnas f.n. korta anpassningskur­ser s.k. kortkurser - för främst äldre synskadade. Dessa kurser har ingen egentlig arbetsmarknadsanknytning utan syftar främst till alt lära de syn­skadade alt klara sig i hem och samhälle. NYR har i särskild framställning till arbetsmarknadsdepartementet den 29 september 1978 anhållit att rege­ringen måtte uppdra åt SÖ och AMS atl i samråd med Synskadades Riks­förbund, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet planera för att denna kursverksamhet överförs till folkhögskoleorganisationen i enlig­het med förslag från Synskadades Riksförbund. Efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet vill jag förutskicka att jag inom kort avser föreslå regeringen att lämna ett sådant uppdrag.

Sysselsätlningsutredningens och sedermera NYR:s förslag om arbets­marknadsinstitut innebär, i enlighet med de gmnder som anfördes i prop. 1977/78:30, att också den arbetspsykologiska konsultverksamheten som nu bedrivs för arbetsmarknadsverkets räkning tillförs den nya organisatio­nen. Förslaget har tillstyrkts av flertalet remissinstanser däribland PTI, LO, TCO och AMS. AMS betonar dock atl psykologresurserna vid insti­tuten måste medge fortsatta insatser på förmedlingarna. SACO/SR, som i Psykologförbundet organiserar berörda arbetspsykologer, framhåller bl.a. all den arbetspsykologiska verksamheten sedan länge varit ett naturligt led i arbetsförmedlingens arbete. Det framstår därför som helt konsekvent att arbetsmarknadsverket ges del fulla ansvaret i framtiden. Förslaget har där­emot avstyrkts av ägare till nuvarande institut saml SAF m.fl.

Som jag tidigare redogjort för, innebär tillkomsten av arbetsmarknads­instituten ett nytt inslag i svensk arbetsmarknadspolitik. Dessa institut skall arbeta såväl med den sökande som med vederbörandes arbetssilua-

4   Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 73

 

Prop. 1978/79:73                                                                   50

tion i placeringsskedet. Härigenom vinns, som NYR påpekat, att onödigt remissförfarande mellan olika samhällsorgan kan undvikas och atl åtgär­derna kan sättas in på ett tidigt stadium. Arbetsmarknadsinstitutens perso­nal, bl.a. psykologer, skall således tjänstgöra i jourverksamhet direkt på förmedlingarna och kunna hjälpa de sökande. På motsvarande sätt skall t.ex arbetsförmedlare, instruktörer eller psykologer från arbetsmarknads­instituten kunna följa med den sökande ut på den nya arbetsplatsen och där på ett mer ingående sätt hjälpa till med den sökandes inpassning i verk­samheten. Ett bibehållande av de nuvarande arbetspsykologiska instituten skulle inte bara innebära en splittring av nuvarande resurser utan också försvåra ett effektivt utnyttjande av dem. Bl.a. vill jag som PTI anfört peka på de arbetsrättsliga svårigheter som kan uppstå om psykologer anställda vid privatägda institut kontinuerligt skall arbeta på arbetsförmedlingar och arbetsmarknadsinstitut. Härtill kommer att vid de nuvarande arbetsvårds­instituten och OT-kurserna redan fmns psykologer som kommer alt ingå i den nya organisationen.

En uppbyggnad av arbetsmarknadsinstituten i enlighet med sysselsält-ningsutredningens förslag som innebär att vägledningsinsatser för de ar­betssökande på ell flexibelt sätt skall kunna avvägas efter den sökandes behov förutsätter att också psykologresurserna samordnas i enlighet med utredningsförslaget. Ett bibehållande av nuvarande organisationsformer skulle enligt min mening inte bara väsentligt försvåra arbetsmarknadsinsti­tutens möjligheter till individuell vägledning ute i arbetslivet utan också in­nebära direkta nackdelar för den berörda personalen vid nuvarande arbets­psykologiska institut. Skälet härtill är bl.a. att i det tillstånd av resurs­knapphet i samhällsekonomin, som vårt land torde få vidkännas under yt­terligare några år, kommer det atl bli helt nödvändigt att också inom ar­betsmarknadspolitiken göra hårda prioriteringar mellan behoven. 1 ett läge då arbetsmarknadsinstituten är under uppbyggnad synes det nödvändigt att styra mesta möjliga tillgängliga resurser till arbetsmarknadsinstituten för att dessa så snabbt som möjligt skall få de förväntade förutsättningarna att hjälpa arbetssökande inför och i samband med utträdet på arbetsmark­naden.

Detta måste, tillsammans med del faktum atl del under alla förhållanden kommer att finnas psykologresurser vid arbetsmarknadsinstituten, leda till att underlaget för de nuvarande arbetspsykologiska instituten på sikt vä­sentligt försvagas och därigenom också situationen för de anställda där. Enligt min mening är del viktigt atl på sätt som anfördes i prop. 1977/78:30 finna sådana övergångslösningar atl den arbetspsykologiska verksamheten på ett smidigt sätt kan övergå til den nya organisationen och att man därvid särskilt beaktar situationen för de anställda. Jag förordar därför att den ar­betspsykologiska verksamheten redan från början inordnas i den nya orga­nisationen med arbetsmarknadsinstitut.

Ett statligt övertagande av kostnadsansvaret för den arbelsprövnings-

 

Prop. 1978/79:73                                                                   51

och arbetslräningsverksamhet som nu bedrivs av landstingskommuner och kommuner kan enligt riksdagens beslut accepteras endast om det i sin hel­het motsvaras av minskade statliga åtaganden inom andra kommunala verksamhetsområden samt atl ekonomiska uppgörelser kan träffas om övertagande av de nuvarande huvudmännens lösa och fasta egendom.

Regeringen har genom beslut den 23 februari 1978 uppdragit ål statens förhandlingsnämnd att uppta förhandlingar i dessa frågor med Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet. Förhandlingama har också avsett verkstäderna för skyddat arbete. Jag har för avsikt atl föreslå rege­ringen alt uppdra ål statens förhandlingsnämnd att även uppta förhandling­ar med nuvarande ägare till de arbetspsykologiska instituten om överta­gande av lokaler och andra tillgångar.

NYR har förordat att i princip all personal inom hittillsvarande verksam­heter skall erbjudas fortsatt anställning i den nya statliga organisationen. För anställda inom AVI med rent produktionsinriktade arbetsuppgifter föreslås dock erbjudandet gälla anställning vid arbetsmarknadsinstitut el­ler inom de regionala stiftelserna för skyddat arbete. För egen del anser jag atl frågan om övertagande av befintlig personal i den nya organisationen dels får diskuteras mellan nuvarande huvudmän och statens förhandlings­nämnd vid centrala och lokala förhandlingar i samband med övertagandet av tillgångarna, dels i MBL-förhandlingar med berörda personalorganisa­tioner. Jag utgår från atl den personal som nu sysselsätts inom dessa verk­samheter i princip skall erbjudas tbrtsatt anställning hos den nya huvud­mannen. Statens avtalsverk bör få i uppdrag att i den utsträckning som be­hövs förhandla med personalorganisationerna om anställnings- och arbets­villkor för berörd personal. Tilläggas kan att personalens tjänstgöringsför­hållanden hos nuvarande huvudmän till vissa delar är oklara. Det finns så­ledes vissa kategorier som tjänstgör endast några få timmar per vecka och har denna tjänstgöring förenad med anställning hos annan arbetsgivare. Gränsema för de nuvarande huvudmännens administration av t.ex. arbets­vårdsinstitul å ena sidan och skyddade verkstäder å den andra är också oklar. Det synes därför lämpligast att man på den regionala nivån söker träffa överenskommelser i här berörda frågor. 1 enlighet med sina direktiv ankommer det på NYR alt biträda såväl statens förhandlingsnämnd som avtalsverket vid dessa förhandlingar.

SÖ har i sitt remissyttrande uttalat att man snarast vill få tillstånd en lo­kalmässig åtskillnad mellan den kursverksamhet som skall övergå till ar­betsmarknadsverket och övrig verksamhet vid AMU-centra. Erfarenhets­mässigt vet man att verksamheten vid AMU-centra med hänsyn till föränd­ringarna på arbetsmarknaden omstruktureras relativt snabbt. I samband med sådana förändringar bör enligt min mening den lokalmässiga omflytt­ning som ALU- och OT-kursernas inordnande i AMI innebär kunna ge­nomföras. Under en övergångstid bör emellertid med OT- och ALU-verk-samhet kunna vara lokaliserad till AMU-centra. I dessa fall får överens-

 

Prop. 1978/79:73                                                                   52

kommelse träffas mellan skolöverstyrelsen och länsarbetsnämnden om fördelning av kostnader, överlagande eller upprättande av hyreskontrakt etc. Jag delar dock uppfattningen att ALU- och OT-kurserna på sikt bör knytas till ett AMI.

3.6.2    Arbetsanskaffning

NYR föreslår att de regionala stiftelserna för skyddat arbete skall ansva­ra för arbetsanskaffning till arbetsmarknadsinstituten. Med hänsyn till be­tydelsen av all minska antalet statliga och kommunala huvudmän som sysslar med arbetsanskaffning och försäljning av industriellt tillverkade produkter har jag ingen erinran mot detta förslag. Det får ankomma på den kommande centrala stiftelsen för skyddat arbete och AMS atl utforma principema för ett samarbete mellan arbetsmarknadsinstituten och den nya organisationen för skyddat arbete.

3.6.3    Arbetsmarknadsinstitutens ledning

Enligt sysselsätlningsutredningens förslag skall arbetsmarknadsinstitu­ten ha en fristående ställning under länsarbetsnämnderna. Vid länsarbets­nämnden skall finnas en särskild styrelse för arbetsmarknadsinstituten, där länsarbetsdirektören, arbelsvårdsföredraganden, parterna på arbets­marknaden, socialvårdens och sjukvårdens huvudmän samt försäkrings­kassan är företrädda. Utredningen föreslår att det dessutom skall finnas en anknytning lill arbetsmarknadsutbildningen eller till kursstyrelsen för AMU i styrelsen.

NYR föreslår att länsarbetsdirektören blir ordförande i styrelsen för ar­betsmarknadsinstituten. Som ledamöter skall ingå företrädare för arbets­marknadens parter, handikapporganisationer, kommunerna - bl.a. i deras egenskap av huvudmän för socialvård och skolväsende, landstinget i egen­skap av huvudman för sjukvård och omsorgsverksamhel, kriminalvården, försäkringskassan och AMU-cenier i länet. Arbetsvärds- och yrkesvägled­ningsföredragande bör vara adjungerade i styrelsen. Personalen vid arbets­marknadsinstituten föreslås likaledes bli företrädd.

För egen del ansluter jag mig till NYR:s förslag om sammansättning av styrelserna för arbetsmarknadsinstituten. Det får ankomma på länsarbets­nämnderna alt efter förslag från resp. organisation och myndighet utse le­damöterna i styrelsen.

Företrädare för personalen vid arbetsmarknadsinstituten skall finnas i styrelsen enligt de bestämmelser som finns om personalföreträdare i statli­ga styrelser. Föreståndare vid arbetsmarknadsinstitut i länet bör ha yttran­de- och förslagsrätt vid styrelsens sammanträden. Länsansvarig chef för arbetsmarknadsinstituten i länet föreslås vara föredragande i styrelsen.

 

Prop. 1978/79:73                                                                   53

3.6.4 Institut för metodutveckling och forskning

1 propositionen 1977/78:30 förordade föredraganden atl ett fristående in­stitut för metodutveckling och forskning skulle upprättas. Institutet borde ha en fast anknytning till den yrkesinriktade rehabiliteringen på såväl ar­betsförmedlingen som på arbetsplatsen. Särskilt viktigt var atl metodut­vecklingsarbetet direkt kunde ske i anknytning till den praktiska verksam­heten inom organisationen för den yrkesinriktade rehabiliteringen. I likhet med vad som gäller för statens arbelskliniks verksamhet borde institutet fi­nansieras över statsbudgeten. 1 detta sammanhang borde del enligt före­draganden ankomma på sysselsällningsutredningen atl pröva bl.a. möjlig­heten att utveckla och samordna statens arbelskliniks och Psykotekniska institutets (PTI) resurser. En vidgning och reformering av dessa institutio­ners verksamhet under ett gemensamt huvudmannaskap skulle enligt före­draganden kunna utgöra en god gmnd för metodutvecklingen inom den yr­kesinriktade rehabiliteringen. Sysselsättningsutredningen skulle i detta sammanhang också beakta det utvecklingsarbete som bedrevs vid övriga arbetspsykologiska institut.

Enligt sysselsätlningsutredningens förslag bör en sammanläggning ske av de delar av verksamheten vid statens arbetsklinik resp. PTI som är in­riktade på forskning och metodutveckling. Arbetsprövning, anlagsunder­sökningar och annan klienlinriklad verksamhet hos de båda institutionerna föreslås bli sammanförd till ett lokall institut i Stockholms län, lokalmäs-sigi knutet lill metodutvecklings- och forskningsinstitutet.

Förslaget har i princip mött positiva reaktioner från remissinstanserna, bl.a. från statens arbetsklinik och PTI. Några av remissinstansema har dock betonat vikten av alt metodutveckling och forskning bedrivs decen­traliserat och inte samlas till ell centralt institut i Stockholm.

Sysselsättningsutredningens organisationsförslag har vidareutvecklats av NYR. 1 organisationsförslaget markeras den decentraliserade metodut­vecklingen och forskningen, medan del centrala institutet tilldelas en sam­manhållande och samordnande roll. NYR framhåller behovet av en sådan samlande instans som verkar fören rehabiliteringsforskning utifrån ett ar­betsmarknadsperspektiv. Man pekar också på behovet av att bättre följa upp den praktiska verksamheten. Tidigare har sysselsättningsutredningen och RRV betonat behovet av ell bättre informationssystem vad gäller re­sultaten av arbetsvärdens insatser.

För egen del vill jag betona att ökade kunskaper om effekter för individ och samhälle av olika arbelsmarknadspoliliska åtgärder är väsentliga för planeringen av åtgärder för arbetshandikappade och andra vägledningssö­kande. Likaså är sådana kunskaper nödvändiga för metodutvecklingen inom väglednings- och rehabiliteringsområdena. Hittills har resurserna för en sådan uppföljning varit otillräckliga. Atl följa upp de sökande och se vil­ka faktiska effekter insatta åtgärder haft, att analysera orsakerna till miss-

 

Prop. 1978/79:73                                                                   54

lyckanden och hinder för att den önskade effekten kunnat uppnås bör vara en viktig uppgift för ett centralt institut med melodutvecklingsuppgifler. NYR har också framhållit alt verksamhetens inriktning skall ha sin tyngd­punkt i metodutvecklingen. Denna förutsätts i hög grad äga rum i form av försöksverksamhet och uppföljningar vid arbetsmarknadsinstituten.

NYR:s förslag om att de olika projekten för metodutveckling och forsk­ning skall bedrivas decentralicerat på arbetsmarknadsinstituten finner jag ägnat att främja en vilalisering och utveckling av den arbetsmarknadsinrik-tade rehabiliteringen.

Del förekommer nu att man inom fältorganisationen initierar försök med nya metoder eller särskilda arbetsformer. En brist i det nuvarande syste­met är att sådana försök inte alltid kan utvärderas och dokumenteras och kunskapen om dem spridas till andra som verkar inom området. Därför är det angeläget alt ett centralt institut också tar lill vara och hjälper lill med alt utveckla och genomföra sådana initiativ inom fältverksamhelen och se­dan svarar för dokumentation och informationsspridning. Institutet bör därtör vara den instans som har den samlade överblicken över utveckling­en på området.

Enligt NYR:s förslag skall institutets verksamhetsområde avse problem för individen i svåra val-, omställnings- och anpassningssiluationer på ar­betsmarknaden och metoder all lösa sådana problem. Tillämpningen bör enligt NYR innefatta arbetsmarknadsverkets interna väglednings- och re­habiliteringsinsatser, dess externa samverkansformer i dessa frågor och förhållanden på arbetsmarknaden med tydlig relevans för rehabiliterings-och vägledningsarbelet.

Som Jag redan uttalat bör tyngdpunkten enligt min mening ligga på den praktiska metodutvecklingen inom arbetsmarknadsverkets område. Detta innefattar också samverkan med andra organ som berörs av väglednings-och rehabiliteringsinsatser för enskilda individer. Institutet bör också ar­beta med frågor som gäller individens förhållanden på arbetsplatsen och åtgärder där för all underlätta för den enskilde sökanden alt få eller behålla ett arbete, eller förbereda sig inför ett utträde på arbetsmarknaden. An­passningsverksamhelen är följaktligen ett område som institutet bör ägna uppmärksamhet.

Med den inriktning av verksamheten som jag här förordat måste också forskningsinsatserna vara klart inriktade på den praktiska verksamheten med vägledning och rehabilitering. Det är enligt min mening angeläget all verksamheten vid institutet avgränsas från den arbetsmarknadsforskning, som nu utförs av andra organ. Därför bör, enligt min mening, inriktningen och omfattningen av forskningsverksamheten vid inslilulei i den mån den inte avser praktisk metodutveckling studeras närmare och då i relation lill annan forskning inom arbetsmarknadsområdet. Jag kommer att beröra denna fråga i det följande.

Sysselsättningsutredningens förslag om ett avskiljande av den individin-

 

Prop. 1978/79:73                                                                   55

riktade verksamheten vid arbetskliniken och PTI får stöd av NYR. Jag vill därför förorda en organisation som innebär atl den praktiskt inriktade verksamheten hos de båda institutionerna får uppgå i den regionala organi­sationen med arbetsmarknadsinstitut i Stockholms län, medan metodut­vecklings- och forskningsverksamheten sammanförs till ett institut för me­todutveckling och forskning.

En expert i utredningen har i ett särskilt yttrande lill NYR förordat ett bibehållande av praktisk verksamhet i anslutning lill det centrala institutet. Mot bakgrund av vad jag här anfört om behovet av en decentraliserad me­todutveckling och forskning anser jag atl institutet bör repliera på den praktiska verksamheten ute i landet och inte ha egen individinriktad verk­samhet.

Enligt sysselsättningsutredningens förslag skall sådan verksamhet som nu finns vid PTI, men som inte har arbetsmarknadsinriktning övertöras till andra statliga myndigheter och institutioner. Enligt min uppfattning bör del ankomma på den nuvarande huvudmannen att ge förslag om hur denna verksamhet framdeles skall bedrivas.

Vad jag tidigare anfört beträffande personalfrågornas behandling i sam­band med inrättande av de regionala arbetsmarknadsinstituten äger i hu­vudsak giltighet även för metodutvecklingsinstitutet. Del bör ankomma på NYR att pröva hur nuvarande personalresurser vid PTI och statens arbets­klinik bör fördelas mellan det nya institutet och den regionala organisatio­nen. Del bör också ankomma på NYR att pröva i vad mån de metodut­vecklings- och utbildningstjänster som finns vid övriga arbetspsykologiska institut och arbetsvårdsinstitul skall inrymmas i den nya organisationen. Härefter får frågan behandlas i MBL-förhandlingar med berörda personal­organisationer.

1 NYR:s förslag har det centrala institutet tilldelats viktiga och omfattan­de utbildningsuppgifter genom alt det föreslås svara för vidareutbildning inom området yrkesinriktad rehabilitering av personal, främst vid arbets­marknadsinstituten, men även för förmedlingspersonalen. Jag ansluter mig till förslaget. I dag finns en särskilt utformad fortbildning för resp. perso­nalgrupp som kommer all ingå i verksamheten vid arbetsmarknadsinstitu­ten. Att det centrala institutet får ansvaret för alt utveckla och driva utbild­ningen för den personal som gemensamt skall verka inom arbetsmarknads­instituten måste vara en riktig lösning.

En viktig del i arbetet med att sprida kunskap om och dra nytta av erfa­renheterna från metodutveckling och forskning är en väl fungerande infor­mations- och dokumentationsverksamhet. NYR-utredningen föreslår att institutet skall svara för denna, men är ännu inte beredd atl ge förslag till utformningen av verksamheten. Jag vill här erinra om all regeringen nyli­gen bemyndigat arbetslivscentrum att överta och vidareutveckla den do­kumentationscentral (PADOC) som tidigare funnits pä PA-rådet. Arbets­livscentmm avser bl.a. all inrätta en funktion mellan dokumenlationscen-

 

Prop. 1978/79:73                                                                   56

trålen och dess nyltjare. Personalen där skall bl.a. hjälpa praktikema atl dra nytta av forskningen inom området.

Självfallet bör den metodutveckling och forskning som institutet bedri­ver på olika sätt dokumenteras och föras ut i den praktiska verksamheten. I en verksamhet inriktad på atl stödja och utveckla det praktiska arbetet måste information och dokumentation vara nödvändiga tillskott till andra former av erfarenhetsspridning. Enligt min mening talar mycket för att knyta det nya institutets dokumentationsverksamhet till arbelslivscent-rums dokumentationssystem, Arbetslivsinformalion och dokumentation. (AID)

3.6.5 Institutets ledning

Det centrala institutet för metodutveckling och forskning skall enligt sysselsätlningsutredningens förslag ha en självständig ställning inom ar­betsmarknadsverket och ledas av en särskild delegation. I denna delega­tion skall AMS vara företrädd, liksom partema på arbetsmarknaden, han­dikapporganisationerna, karolinska institutet, tekniska högskolan och kommun- och landslingsförbunden.

Flera av remissinstanserna, bl.a. RRV, arbelarskyddsstyrelsen och SAF uttalar sig för att institutet ges en fristående och självständig ställning. Ar­belarskyddsstyrelsen förespråkar atl institutet direkt underställs arbets­marknadsdepartementet.

NYR har i sina överväganden kommit fram till att institutet skall ingå i arbetsmarknadsverket. Institutet föreslås ledas av en föreståndare och en särskild delegationsslyrelse med företrädare för arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, skolöverstyrelsen, universitets-och högskoleämbetet, riksförsäkringsverket, landstings- och kommunför­bunden, partema på arbetsmarknaden och handikapprörelsen. AMS gene­raldirektör föreslås bli delegationens ordförande.

Delegalionsstyrelsen har enligt NYR:s förslag att fatta beslut i alla de frågor som rör institutets verksamhet, utom i ärenden som rör viktigare förfaltningsfrågor och förslag till anslagsframställning för verksamheten. Dessa ärenden ankommer på AMS atl handlägga. Institutels styrelse skall kunna delegera beslut lill föreståndaren för institutet. Delegationsstyrelsen föreslås få en viss självständighet gentemot AMS i anslagsfrågor som gäl­ler forsknings- och utvecklingsverksamheten, genom att den får rätt att be­sluta om prioriteringar inom ramen för anvisade medel.

Jag kan i huvudsak ansluta mig lill NYR:s förslag beträffande institutets organisatoriska hemvist och ledning. Enligt min mening bör dock även personalen vid institutet vara företrädd i delegationsstyrelsen.

Genom att institutet får en egen delegationsstyrelse med bred samman­sättning och egna beslutsbefogenheter markeras dess självständighet gent­emot AMS. Sammansättningen av styrelsen bör ge möjligheter till en mer allsidig belysning av problem och till ett brett erfarenhetsutbyte mellan oli-

 

Prop. 1978/79:73                                                                   57

ka samhällsorgan. Den samlade kunskap som kommer alt finnas i delega­tionsstyrelsen bör m.a.o. vara en värdefull resurs i metodutvecklingsarbe­tet.

3.6.6    Institutels organisation

NYR föreslår atl institutet skall ledas av en föreståndare och förutom av ett kansli beslå av två enheter, en för personalutbildning och en för forsk­ning och metodutveckling. Inom den senare enheten föreslås finnas veten­skaplig expertis, bl.a. tre professorer med bakgrund i ämnesområdena psy­kologi, sociologi och medicin och med anknytning till fakultet liksom ex­pertis med särskild erfarenhet av praktiskt utvecklingsarbete. NYR före­slår en organisation med 41 tjänster, fördelade med nio tjänster inom insti­tutets kansli, nio inom personalutbildningsenhelen och 23 inom forsk­nings- och metodutvecklingsenheten.

Jag ansluter mig lill NYR:s förslag vad gäller de organisatoriska delama. Jag förordar att tjänster inrättas vid institutet inom en kostnadsram av högst 5 milj. kr. för helt budgetår, saml alt institutet tilldelas särskilda medel för utbildning och metodutveckling. Inriktningen av dem bör vara sådan atl tyngdpunkten läggs på de funktioner som gäller service åt fältor­ganisationen med utbildning, information och dokumentation samt metod­utveckling. Föreståndaren för institutet bör tillsättas av regeringen.

Jag är för närvarande inte beredd att ta ställning till NYR:s förslag om inrättande av tre professurer vid institutet. Som jag tidigare betonat bör verksamheten i huvudsak vara inriktad på praktisk metodutveckling inom arbetsmarknadsverkets område. Inriktning och omfattning av forskning inom området bör enligt min mening studeras ytterligare och då relateras till annan forskningsverksamhet på arbetsmarknadsområdet. Jag avser att i annat sammanhang återkomma i denna fråga.

3.6.7    Fortsatt utredning

Under förutsättning av riksdagens bifall till propositionen börjar en ny fas i NYR:s arbete. Då skall organisationsplanerna konkretiseras och de­taljerna i organisationen utformas så atl den kan träda i kraft den I januari 1980 eller vid det eventuellt senare datum den nya organisationen för skyd­dat arbete kan träda i kraft. Detta omfattande arbete måste i stor utsträck­ning bedrivas ute i länen.

Skulle det fortsatta organisationsarbetet ge vid handen att tidpunkten för den nya organisationens genomförande måste senareläggas bör riksdagen föreläggas förslag om föriängning av medelstilldelningen lill nuvarande or­ganisation. Jag förutsätter därvid att även de fristående arbetspsykologis­ka instituten i sådant fall kan bereda de anställda fortsalt arbete.

Enligt min mening bör del regionala organisationsarbetet ledas av läns­arbetsnämnderna i nära samråd och samarbete med de institutioner som berörs av förändringen. Som NYR också framhållit, bör självfallet företrä-

 

Prop. 1978/79:73                                                                   58

dåre för de personalorganisationer som organiserar den nuvarande perso­nalen medverka i detta arbete. Det ankommer på NYR atl i enlighet med sina direktiv på riksplanet svara för organisationsarbetet. Arbetet bör be­drivas i nära samråd med AMS.

I direktiven betonas atl såväl i det centrala som det regionala organisa­tionsarbetet bör man söka finna sådana övergångslösningar att berörd verksamhet vid statliga och kommunala institutioner på ett smidigt sätt kan övergå till den nya organisationen med staten som huvudman.

Sedan man vid förhandlingama mellan nuvarande huvudmän och sta­tens förhandlingsnämnd klargjort om staten skall överta arbetsvårdsinsti­tuten eller ej bör man i god tid före den nya organisationens ikraftträdande kunna överblicka vilka arbetsvårdsinstitul som skall ingå i organisationen.

Utredningsarbetet bör både på central och regional nivå bedrivas i nära kontakt med nya organisationskommittén för skyddat arbete och med and­ra berörda organ.

3.6.8 Kostnadsberäkning och finansiering

I propositionen 1977/78:30 konstaterade föredraganden atl det då inte fanns tillräckligt underlag för atl kunna ta ställning lill de eventuella kost­nadsförändringar som en samordnad organisation för yrkesinriktad rehabi­litering skulle medföra. Föredraganden utgick dock från atl eventuella för­ändringar skulle hålla sig inom den ekonomiska ram som med dåvarande penningvärde totalt gällde för verksamheten.

Kostnaderna för den nuvarande organisationen framgår av följande sam­manställning.

De verksamheter som föreslås ingå i arbetsmarknadsinstituten och i in­stitutet för metodutveckling och forskning bekostas nu under tolfte huvud­titeln enligt följande.

B I Arbeismarknadsinformalion. psykologiska konsultinsatser, anslag \91W926.4 milj. kr.

B 2 Arbetsmarknadsutbildning, kostnader för ALU-kurser, ca 98 milj. kr. beräknad kostnad 1978/79 samt vissa utredningskoslnader (psykolo­ger vid ALU-kurser), ca 11 milj. kr. Beräknad kostnad sammanlagt \91W9l09milj.kr.

C4Stalens arbetsklinik. anslag budgetåret 1918119 3 976 000 kr.

C 5 Utbildning av svårplacerade, exkl. företagsutbildning av handikappade (totalt ca 10 milj. kr f n.). Anslag för 1978/79 lOSmilj. kr., varav 85 milj. faller på SÖ.

C5 Arbetsprövning/arbetsträning, anslag 1978/79 J/,6 milj. kr.

C 5 För delprogrammet gemensamma förvaltningskostnader (totalt 1978/79 4,6 milj. kr.) uppskattningsvis 4 milj. kr. Därtill kommer de kostnader som kommuner och landsting har för ar­betsvårdsinstitul. Dessa utgjorde räkenskapsåret 1977 88,8 milj. kr. Till

 

Prop. 1978/79:73                                                                   59

detta kommer vissa inlematkostnader, för vilka statsbidrag ej utgått, ca 5 milj. kr. Med löne- och prisomräkning skulle kostnadema för närvarande kunna uppskattas till ca 100 milj. kr.

Även jag utgår från atl den nya organisationen med arbetsmarknadsin­stitut och institutet för metodutveckling och forskning vid sin start totalt sett skall hålla sig inom den sammanlagda kostnad som hitintills gällt för verksamheten.

Del fortsatta utredningsarbetet har givit vid handen all en lolalfinansie-ring av metodutvecklingsinstitutet över statsbudgeten på sätt som föror­dats i prop. 1977/78:30 är mindre lämplig med hänsyn till alt metodutveck­lings- och utbildningsverksamheten skall bedrivas integrerad med de regio­nala arbetsmarknadsinstitutens verksamhet.

Jag avser därför alt i 1979 års budgetproposition föreslå ell nytt pro­gramanslag för arbetsmarknadsinstitutens och metodinstitutets verksam­het, varvid de olika verksamhetema fördelas på två delprogram. De medel som efter sedvanlig budgelbehandling av behov av tjänster m.m. anvisas programmet bör tillföras arbetsmarknadsutbildningsfonden för alt tillsam­mans med inflytande arbetsgivaravgifter bekosta den samordnade organi­sationen för den yrkesinriktade rehabiliteringen. Jag vill erinra om alt riks­dagen uttalat sig för en fondfinansiering av den yrkesinriktade rehabilite­ringen saml atl utbildningsbidrag bör utgå till samtliga elever.

3.7 Skyddat arbete

Med skyddat arbete menas sådant arbete som anordnas för arbetshandi­kappade eller andra svårplacerade som trots olika stödåtgärder inte kan få eller behålla anställning på den reguljära arbetsmarknaden. Detta är alltså en åtgärd som aktualiseras först efter det arbetsförmedlingen konstaterat alt det inte genom förmedlingsinsatser, yrkesinriktad rehabilitering, an-passningsåtgärder på arbetsplatsen eller halvskyddad sysselsättning etc. går atl få en anställning lill stånd. Skyddat arbete skall således främst ses som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd i syfte att värna om de handikappa­des rätt till avlönat arbete.

Begreppet skyddat arbete skall förstås så att de anställda är skyddade från konkurrens från personer ulan arbetshinder när det gäller atl erhålla och behålla ett arbete. Det betyder också att arbetsplatserna i görligaste mån bör vara anpassade till de arbetshandikappades förutsättningar. Det skyddade arbetet skall betraktas som en tillgång för vårt lands samlade nä­ringsliv. I enlighet med vad Jag inledningsvis nämnt vill jag framhålla att de människor som arbetar i verksamheten producerar angelägna varor och tjänster och därigenom bidrar till utvecklingen av vårt samlade välstånd.

Flera former av skyddat arbete finns idag, som jag i det följande närmare redovisar. Det kan ordnas i form av verkstäder för skyddat arbete eller hemarbete som drivs av landsting och primärkommuner samt i vissa fall

 

Prop. 1978/79:73                                                                   60

ideella organisationer. Kontorsarbetscentraler och industriella bered­skapsarbeten som drivs av AMS har i huvudsak samma innehåll och syfte som verkstäderna för skyddat arbete. I särskilda beredskapsarbeten sys­selsätts arbetshandikappade i betydande utsträckning. Arkivarbete och halvskyddad sysselsättning är andra verksamhetsformer.

För statliga arkivarbetsplatser och för platser hos ideella organisationer utgår statsbidrag med hela lönekostnaden för den arkivarbelsanslällde. Till kommunalt arkivarbete utgår 33 % statsbidrag. Lönevillkor vid statliga och enskilda arkivarbetsplatser fastställs i särskilda avtal som tecknas mel­lan å ena sidan statens avlalsverk i samråd med AMS och Statstjänsteman­naförbundet inom TCO på den andra. Arbetsgivaransvaret åvilar AMS. Enligt 1 § LAS gäller inte lagen arbetstagare som av arbetsmarknadsmyn­dighet har meddelats arbetslöshetshjälp i form av beredskapsarbete, arki­varbete, musikerhjälp eller som har anvisats arbete i verkstad inom arbets­värden. Anställda i arkivarbete och vid skyddade verkstäder åtnjuter dock i realiteten en hög grad av anställningstrygghet.

Halvskyddad sysselsättning är en form av sysselsättning som anordnas på den reguljära arbetsmarknaden och som innebär att staten ger stöd till arbetsgivare som anställer personer med nedsatt arbetsförmåga. Bidrag till halvskyddad sysselsättning utgår nu med 75% av den anställdes lön inkl. lönebikostnader under det första anställningsåret. Under det andra året är statsbidraget 50% och under de tredje och fjärde åren 25%. I god tid före fjärde årets utgång skall prövas om fortsatt bidrag bör utgå. Som ell led i en särskild försöksverksamhet kan förhöjt bidrag utgå vid anställning av imgdomar under 25 år med grava fysiska handikapp eller som är förteckna­de enligt lagen om omsorger om psykiskt utvecklingsstörda.

Halvskyddat arbete utförs på den reguljära arbetsmarknaden och kan i princip avse alla slag av arbeten. För halvskyddat arbete gäller alt arbets­tagaren är anställd på arbetsplatsen av samma arbetsgivare och enligt sam­ma avtal som övriga anställda. Den halvskyddade sysselsättningen har un­der den senaste tioårsperioden vuxit från drygt 500 platser till 11 700 år 1978. Under de senaste årens konjunkturavmattning har ökningstakten av­tagit till följd av den allmänt svaga efterfrågan på arbetskraft.

3.7.1 Anställning med lönebidrag

Genom tilläggsdirektiv fick sysselsällningsutredningen år 1977 regering­ens uppdrag atl överväga ny benämning av arkivarbetsverksamheten och samtidigt pröva möjligheterna atl ersätta arkivarbetel med ett system av samma principiella uppbyggnad som för den halvskyddade sysselsättning­en.

Utredningen konstaterar att arkivarbetsformen har vissa brister i förhål­lande till den halvskyddade sysselsättningen. 1 första hand gäller delta den arbetsrättsliga och lönemässiga sidan. Eftersom arkivarbetet är en form av arbetslöshetshjälp omfattas inte personer i verksamheten av LAS. Anställ-

 

Prop. 1978/79:73                                                                   61

ningsskyddel är dock i praktiken stort, eftersom arbetsförmedlingarna har kunnat anvisa arkivarbele hos annan myndighet eller organisation, i del fall en tidigare placering har upphört. För personer i arkivarbete tillämpas särskilda avtal som inte överensstämmer med de avtal som gäller för övri­ga anställda hos den arbetsgivare där vederbörande är verksam.

Enligt del förslag som sysselsällningsutredningen lagt fram skall arkiv­arbete, halvskyddad sysselsättning och musikerhjälp upphöra och ersättas av en ny stödform kallad anställning med lönebidrag. För personer som i dag har halvskyddat arbete sker inga förändringar i och med utredningens förslag. Skillnaderna mot nuvarande ordning berör dem som i dag har ar­kivarbete.

En skillnad som nu finns mellan arkivarbete och halvskyddad sysselsätt­ning gäller målgrupperna. Bidrag till halvskyddad sysselsättning avser ar­betstagare som efter arbetsvårdsutredning befunnits ha sådan nedsättning i arbetsförmågan all det särskilda bidraget bedöms vara motiverat. Arkivar­bete däremot kan också beviljas arbetslösa utan särskilda handikapp eller funktionsnedsältningar, som på grund av ålder eller andra personliga för­hållanden inte kan få arbete på den reguljära arbetsmarknaden.

Enligt min uppfattning bör anställning med lönebidrag i huvudsak avse samtliga de grupper som nu kan komma i fråga för arkivarbele eller halv­skyddad sysselsättning. I fråga om musikerhjälpen delar Jag den uppfatt­ning som sysselsällningsutredningen framfört atl motsvarande stöd bör ges i form av beredskapsarbete eller inom ramen för systemet med lönebi­drag.

Till skillnad från vad som gäller i fråga om arkivarbete och musikerhjälp-föreslås alt den som anställs med lönebidrag skall omfattas av gällande ar­betsrättsliga lagstiftning, bl.a. LAS och få gängse lön och övriga förmåner. Ingen remissinstans har avstyrkt de föreslagna huvudprinciperna för löne­bidrag och även jag ansluter mig helt till utredningens förslag. Enligt min mening har det föreslagna systemet stora fördelar gentemot det syslem som gäller i dag. Inte minst finns del anledning betona den normalisering av anställningarna som blir följden. Alla kommer atl som anställda ha sam­ma villkor och därtill fä en yrkesbenämning som ansluter till det arbete man utför. Vidare uppnås ett enhetligt arbetsgivaransvar. Det företag eller den myndighet eller organisation som har anställda med lönebidrag får del fulla arbetsgivaransvaret. Detta ansvar åvilar i dag vad gäller arkivarbete arbetsmarknadsverket, medan arbetsplatsen har ansvar för arbetsledning, tillsyn och liknande.

De invändningar som trots allt rests mot anställning med lönebidrag be­rör den statliga sektorn. SPN och överstyrelsen för ekonomiskt försvar har förordat ett system som går ut på att de statliga myndigheterna och verken skall få möjlighet att överskrida sina personalstater. Jag anser för min del all detta skulle innebära en annan finansieringsform för statsförvaltningen än för arbetsmarknaden i övrigt och innebära risker för en sektorsindel-

 

Prop. 1978/79:73                                                                   62

ning, som kan vara svårförenlig med verksamhetens arbelsmarknadspoli­liska syfte. Utgångspunkten bör i stället vara att individens behov och för­utsättningar i första hand skall vara styrande vid valet av arbetsplats. En­ligt min mening ligger det också stora fördelar i ett likformigt system för hela arbetsmarknaden. De av sysselsällningsutredningen föreslagna prin­cipema bör därför gälla även för den statliga sektorn.

Efter samråd med statsrådet Wahlberg föreslår jag alt de arbetstagare som f n. har arkivarbete eller musikerhjälp och som i fortsättningen an­ställs med lönebidrag skall, i den mån de blir offenlliganställda, omfattas av LOA på samma sätt som andra offenlliganställda.

Att LOA hittills inte har gjorts tillämplig på arbetstagare med arkivarbe­
le eller musikerhjälp - eller på dem som har anvisats beredskapsarbete el­
ler arbete i verkstad inom arbetsvärden - har motiverats med atl det här
har gällt extraordinära åtgärder inom ramen för samhällets arbetsmark­
nadspolitik, i allmänhet främst avsedda som en temporär lösning av den
enskildes sysselsättning (prop. 1975/76:105 bil. 2 s. 238). Som jag tidigare
nämnt, har emellertid arbetstagare med arkivarbete eller musikerhjälp i
realiteten numera fått en bättre anställningstrygghet. För deras del kan den
anvisade sysselsättningen därför inte längre anses utgöra en temporär lös­
ning. Inte heller i övrigt finns skäl att för framtiden särbehandla dem i
LOA.                          ,

1 kap. 6 § LOA bör alltså ändras i enlighet med det anförda.

Mitt förslag innebär att särskilda arvodestjänster i fortsättningen bör in­rättas för dem som anställs med lönebidrag i statligt reglerad anställning. Dessa tjänster behöver inte kungöras lediga till ansökan (9 § första stycket

2 anställningsförordningen 1965:601, ändrad senast 1978:544), vilket ligger
väl i linje med förslaget i övrigt.

Sysselsättningsutredningen har inte tagit ställning till när systemet med anställning med lönebidrag skall genomföras. Med hänsyn till atl det nya systemet kräver viss planeringstid för de arbetsgivare som i dag har an­ställda i arkivarbete och musikerhjälp eller avser utnyttja möjlighetema till anställning med lönebidrag förordar jag ett genomförande från den 1 juli 1980. Jag utgår från att i princip alla personer som vid utgången av budget­året 1979/80 är anställda i arkivarbete eller musikerhjälp kommer att över­gå till anställning med lönebidrag. Jag återkommer strax till vissa över­gångsbestämmelser.

1 och med att ett enhetligt arbetsgivaransvar erhåUs för anställda med lö­nebidrag bör enligt utredningen krav ställas att anställda med lönebidrag skall omfattas av kollektivavtal och erhålla avtalsenlig lön. Remissopinio­nen är här delad. Förslaget tillstyrks av flertalet remissinstanser bl.a. LO, SACO/SR, TCO, HCK, Riksförbundet för utvecklingsstörda Bam, Ung­domar och Vuxna, FPU och Verdandi. LRF och SAF ställer sig avvisande till förslaget av principiella skäl. SAF finner det emellertid rimligt att före­lag som inte omfattas av kollektivavtal tillämpar sådana löne- och anställ­ningsvillkor som är normala för branschen.

 

Prop. 1978/79:73                                                     63

Atl arbetsgivaren skall ha fullt arbetsgivaransvar för alla anställda är en­ligt min mening helt klart och några invändningar har inte heller riktats här­emot. Det är också enligt min mening självklart att anställda med lönebi­drag skall åtnjuta lön och övriga förmåner i överenstämmelse med gällande kollektivavtal. Jag är för min del inte beredd att verka för att statliga bidrag används lill att stödja en anställning som inte uppfyller dessa krav. Å andra sidan skulle det innebära krav på organisationstillhörighet att föreskriva atl den anställde skulle omfattas av kollektivavtal. Jag kan därför inte bi­träda utredningens förslag på denna punkt. Del bör dock vara naturligt att ställa kravet atl den anställde uppbär lön och andra anställningsförmå­ner som är jämförbara med dem som utgår enligt kollektivavtal inom branschen.

Enligt utredningens förslag skall lönebidraget till arbetsgivarna utgå en­ligt följande. Statliga myndigheter, verk och institutioner skall fä full kost­nadstäckning och allmännyttiga organisationer bidrag med 90%. För kom­muner, landstingskommuner, enskilda företag och organisationer saml statliga affärsdrivande verk skall statsbidrag utgå med 75% under det första året, 50% under det andra och 25% under de båda därpå följande åren. De föreslagna bidragsbestämmelsema har lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser och jag ansluter mig till utredningens förslag vad gäller de föreslagna procentsatserna för statsbidrag. Kritiska synpunkter har framförts av LO, HCK, Synskadades Riksförbund, Estniska kom­mittén och Verdandi. HCK och Synskadades Riksförbund ifrågasätter om statliga myndigheter skall särbehandlas på så sätt att de får full kostnads­läckning. Man uttrycker därvid farhågor för att en övergång till reguljär anställning skall försvåras. LO, Estniska kommittén och Verdandi föror­dar alt 100 % bidrag även i fortsättningen skall utgå lill allmännyttiga orga­nisationer. Man pekar härvid på alt det kan bli svårt för små organisationer att klara ens 10 % av de totala lönekostnaderna för den anställde.

De farhågor som HCK och Synskadades Riksförbund har uttryckt i sina yttranden har utförligt behandlats i utredningen. Av flera skäl bl.a. budget­mässiga har utredningen inte ansett sig kunna föreslå ett system där de statliga myndigheterna successivt tar över en del av kostnadsansvaret. Jag delar denna uppfattning men vill samtidigt framhålla vikten av att myndig­heterna aktivt arbetar för atl anställda med lönebidrag överförs lill reguljär anställning. Detta bör klart framgå av de bestämmelser och riktlinjer för bl.a. myndighetemas anpassningsarbete som jag tidigare har behandlat. Vad gäller nivån på bidraget lill de allmännyttiga organisationerna har någ­ra remissinstanser pekat på att ett arbetsgivaransvar för dessa organisatio­ner ulan koppling till visst ekonomiskt ansvar är mindre tillfredsställande. Sysselsällningsutredningen har också konstaterat att de studier utredning­en gjort tyder pä att organisationema har sådan ekonomi att de också kan la ett visst ekonomiskt ansvar. Man har också pekat på atl arbetsgivaran­svaret härigenom lorde bli större. Jag flnner mot denna bakgmnd inte an-

 

Prop. 1978/79:73                                                                   64

ledning förorda ändring av de bidragsbestämmelser utredningen föreslagit för anställning med lönebidrag. I sammanhanget vill jag erinra om de för­höjda bidrag som enligt vad jag tidigare har förordat skall utgå till gravt handikappade ungdomar.

Vid övergången till de nya bestämmelserna kommer emellertid vissa problem atl uppslå för de allmännyttiga organisationer som i dag har arkiv­arbete med full kostnadsläckning. Utredningen har pekat på detta förhål­lande och förordat att full kostnadstäckning övergångsvis får utgå för de personer som vid det nya systemels införande finns i arkivarbete. De re­missinstanser som varit kritiska mot den föreslagna bidragsnivån för orga­nisationema har på denna punkt framfört motsvarande synpunkter. Flerta­let remissinstanser har inte uttalat sig i frågan. TCO betonar dock all över­gångsperioden inte bör bli för utdragen i tiden. För egen del anser jag det befogat att en relativt lång övergångsperiod ges. Detta för att organisatio­nerna skall ges rådrum och tid att förbereda sig inför de krav på ekonomis­ka förstärkningar som kan vara nödvändiga. Jag förordar därtÖr atl för per­soner i arkivarbete hos allmännyttiga organisationer för vilka full kost­nadstäckning utgår bör denna kvarstå t.o.m. utgången av budgetåret 1982/83. Det är vidare angeläget atl organisationsförändringen genomförs på sådant sätt alt försämrade ekonomiska förmåner för den enskilde ar­betstagaren så långt möjligt undviks.

F.n. jämställs försäkringskassorna i bidragshänseende med allmännytti­ga organisationer. Utredningen föreslår att kassorna vad gäller lönebidrag skall jämställas med statliga myndigheter. Jag har inga erinringar mot detta förslag. Frågan om antalet lönebidragsanställningar hos stat och försäk­ringskassor får behandlas i budgetpropositionen 1980.

Enligt gällande bestämmelser för halvskyddat arbete kan en redan an­ställd överföras till halvskyddad sysselsättning om samtidigt en arbetshan­dikappad nyanställs. Denna möjlighet gäller inte de statliga affärsdrivande verken. Utredningen föreslår atl överföring av redan anställda till anställ­ning med lönebidrag skall gälla även de affärsdrivande verken. Förslaget tillstyrks av bl.a. SJ, televerket, postverket och SAF. Synskadades Riks­förbund och LO tillstyrker också men betonar att stor restriktivitet bör gäl­la. Även RRV uttalar tveksamhet mot bakgmnd av behovet av likformig-hel i omplaceringsfrågor inom den statliga sektorn. Jag vill för egen del an­sluta mig till den av TCO redovisade inställningen atl staten som arbetsgi­vare bör la fullt ansvar för den anställda personalen och kan därför inte bi­träda utredningens förslag.

Inte heller anser jag mig kunna förorda förslaget alt arbetshandikappad som har anställts under de senaste sex månaderna och därvid visat sådan begränsning atl denne riskerar alt inte kunna behålla sin anställning skall kunna överföras till anställning med lönebidrag. Ett skäl härför är att det är bättre för den enskilde att övergå till anställning med lönebidrag än atl stäl­las utan arbete. Jag ser dock en uppenbar risk för att arbetsgivarnas ansvar

 

Prop. 1978/79:73                                                                   65

för de anställda skulle urholkas genom det föreslagna systemet. I de fall tveksamhet råder om en persons arbetsförmåga förordar Jag i likhet med TCO och RRV atl andra åtgärder prövas. Jag vill här nämna möjlighetema till prövning/träning i reell miljö eller lönebidrag från anställningens bör­jan. Eftersom detta bidrag skall omprövas i förhållande lill arbetsförmågan bör risken för "onödiga" bidrag vara liten.

1 anslutning till bl.a. förslaget om anställning med lönebidrag har utred­ningen tagit upp vissa anställnings-, löne- och pensionsfrågor inom den statliga sektorn. Man har förordat alt anställning med lönebidrag skall till­godoräknas som merit vid tjänsletillsättningar. Jag finner delta vara natur­ligt eftersom de personer det här gäller skall omfattas av samma villkor som gäller för andra på den aktuella arbetsplatsen. Efter samråd med stats­rådet Wahlberg får jag meddela atl jag ämnar föreslå regeringen att uppdra åt statens avtalsverk atl i samarbete med de fackliga organisationema klar­lägga denna fråga. Verket bör också få i uppdrag att närmare studera ut­redningens synpunkter vad gäller det statliga tjänste- och lönesystemet samt behovet av samordning av skilda pensionssystem. Jag vill också an­mäla att jag ämnar föreslå regeringen atl uppdra åt AMS att i samråd med statens avtalsverk och de fackliga organisationema närmare klarlägga för vilka anställda med lönebidrag hos myndigheter och institutioner etc. som full kostnadstäckning i framtiden bör utgå. 1 detta sammanhang bör även det framtida arbetsgivaransvaret för vissa grupper av arbetstagare i arkiv­arbele - främst s.k. arkivvårdare - utredas.

Jag vill i detta sammanhang vidare anmäla att jag har för avsikt atl i 1979 års budgetproposition föreslå att den särskilda utbildningen av arbetsleda­re vid arbetsplatser med halvskyddade arbetsplatser som AMS bedriver skall få fortsätta även under budgetåret 1979/80.Jag har för avsikt alt sena­re föreslå regeringen atl ge AMS i uppdrag all i sin anslagsframställning för budgetåret 1980/81 ge förslag om hur denna verksamhet fortsättningsvis skall bedrivas mot bakgmnd av vad jag här föreslagit i fråga om anställning med lönebidrag. Bl.a. bör styrelsen redovisa i vilken utsträckning utbild­ning av detta slag kan integreras i den ordinarie utbildningen av arbetsleda­re.

De reformförslag utredningen lagt fram vad gäller anställning med löne­bidrag innebär inga kostnadsförändringar. Utredningen har dock förutsatt en volymmässig ökning av anställning med lönebidrag. Enligt utredningen hören årlig ökning med 25% eftersträvas, vilket innebär att antalet anställ­da med lönebidrag skulle öka från i dag ca 25000 lill 75000 under en fem­årsperiod. Enligt min mening bör del av mig förordade systemet väsentligt öka de arbetshandikappades möjligheter till arbete och därmed också leda lill en volymmässig tillväxt av antalet anställda med lönebidrag. Med hän­syn till atl jag förordat en övergång till det nya systemet fr.o.m. budgetåret 1980/81 är jag dock inte nu beredd la ställning till det medelsbehov som kan erfordras. Det ankommer på AMS att i sina anslagsframställningar re-5   Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 73

 

Prop. 1978/79:73                                                                   66

dovisa behovet av medel för verksamheten, varefter frågan i sedvanlig ordning får behandlas i budgetpropositionen 1980.

3.7.2 Verkstäder inom arbet.svården

Verkstäder för skyddat arbete drivs av primär- och landstingskommuner och i några fall av ideella organisationer. Arbetet består av produktion inom olika branschområden. Statsbidrag utgår för anordnande och drift av verksamheten enligt kungörelsen 1966:370 med senare ändringarom stats­bidrag till verksläder inom arbetsvärden. Verksamheten har expanderat kraftigt sedan böljan av 1960-lalet. Åren 1960, 1970 och 1978 fanns 1600, 10500 resp. 15 700 platser, varav ca 600 avser hemarbete.

Kontorsarbetscentralerna, som formellt är en form av arkivarbete har idag ett syfte och innehåll som i allt väsentligt överensstämmer med verk­städerna för skyddat arbete. I verksamheten, som administreras av länsar­betsnämnderna och AMS, sysselsätts f.n. ca I 600 personer.

Industriella beredskapsarbeten med AMS som huvudman böljade anordnas i slutet av 1960-talet. Flertalet industriella beredskapsarbeten som startats i samband med strukturförändringar har med tiden fått ett be­tydande inslag av personer med arbetshinder bland de anställda. I verk­samheten, som administreras av AMS finns f.n. ca I 800 arbetstagare.

Hemarbete drivs sedan många år av vissa primär- och landstingskom­munala huvudmän som ett led i den skyddade sysselsättning som står un­der AMS tillsyn. Sedan budgetåret 1968/69 har dessutom försöksverksam-hel bedrivits med statligt stöd till hemarbete ål personer bosatta i skogslä­nens glesbygd. Statens industriverk är tillsynsmyndighet för denna verk­samhet och närmast ansvariga är utvecklingsfonderna i berörda län. Totalt sysselsätts ca 2 300 personer i regionalpolltiskt hemarbete.

Enligt riksdagens beslut skall de här nämnda verksamheterna tidigast fr.o.m. år 1980 samordnas i regionala stiftelser för skyddat arbete vilka skall bildas av stat och landsting gemensamt. De regionala stiftelsernas verksamhet kommer att samordnas under en central stiftelse. Denna stif­telse skall dels ha ett övergripande ansvar för planering, budgetarbete och ekonomi saml personal- och rehabiliteringspoliliska frågor dels bistå de re­gionala stiftelserna med produktionsteknisk och marknadsmässig rådgiv­ning m.m.

Den nya organisationen för skyddat arbete, som totalt kommer alt sys­selsätta mer än 22000 arbetstagare i skyddat arbete och närmare 5000 tjänstemän, kommer i sin helhet att finansieras med statsmedel.

Under ledning av nya organisationskommittén för skyddat arbete (NO­SA) och dess regionala underkommittéer, pågår f.n. ett omfattande organi­sationsarbete. Jag avser inte att nu närmare behandla denna verksamhet. Beträffande den principiella målsättningen för verksamheten liksom bak­grunden till och motiven för den beslutade organisationsförändringen hän­visar jag till vad min företrädare anförde i prop. (1977/78:30) om skyddat

 

Prop. 1978/79:73                                                                   67

arbete och yrkesinriktad rehabilitering m.m. Sysselsällningsutredningen framlägger dock vissa förslag beträffande verksamhetens utformning.

Enligt utredningens uppfattning bör en framtida utbyggnad av verksam­heten i första hand syfta till alt få till stånd en regional utjämning av plats-antalet och till atl inplaceringsmöjligheterna ökas genom större omsätt­ning, dvs. förbättrad utplaceringsverksamhet. På så sätt anser utredningen att flera platser kan göras tillgängliga. Ett första mål kunde vara atl försöka få upp utplaceringsprocenlen till 10 % per år. För övrigt bör enligt utred­ningen både befintliga och nya verksläder tillgodose behoven hos personer med mycket svåra handikapp och sådana gmpper som i vissa fall har sär­skilda behov av specialinsatser som är svåra all åstadkomma på den regul­jära arbetsmarknaden.

Med anledning av utredningens synpunkter vill jag erinra om vad före­draganden i nyssnämnda proposition anförde i denna fråga. Föredragan­den ansåg atl skyddat arbete självfallet måste utformas och bedrivas så, att det åtminstone på längre sikt förstärker de anställdas möjligheter atl kunna la steget över till annat arbete. Föredraganden erinrade också om att då den skyddade verksamheten började byggas upp sysselsattes i hög grad människor med traditionella fysiska handikapp. 1 takt med atl bl.a. yrkes­inriktad och annan rehabilitering byggts ut och möjligheten alt anpassa ar­betsplatsema pä den ordinarie arbetsmarknaden förstärkts har dessa grup­per i allt större utsträckning kunnat få arbete på den öppna marknaden. I stället har alltmer gravt fysiskt handikappade eller människor med andra typer av handikapp kunnat beredas arbete inom bl.a. verksläder för skyd­dat arbete. Många av de anställda har också fler än ett handikapp. En bety­dande del av dem som i dag sysselsätts i verksläder för skyddat arbete har aldrig tidigare haft något avlönat arbete. Del gäller bl.a. många psykiskt ut­vecklingsstörda, gravt fysiskt handikappade och personer med sociala pro­blem. En del av dessa arbetstagare kan åtminstone på sikt ha möjligheter all la arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Andra har så väsentligt nedsatt arbetsförmåga att de knappast under några fömtsättningar kom­mer ifråga för sådant arbete.

För egen del anser Jag att sysselsättningsutredningens tankegångar om en avsevärt förbättrad utplaceringsverksamhet och de samtidigt framförda kraven om atl verkstäderna för skyddat arbete skall tillgodose behoven för personer med mycket svåra handikapp delvis är svåra att förena. Ofta an­vänds också ulplacering som det enda måttet för rehabiliteringen av de an­ställda i skyddat arbete. Detta mått är enligt min mening inte rättvisande då gravt handikappade många gånger genomgår en hög grad av rehabilite­ring enbart genom all kunna klara ett arbete vid en verkstad för skyddat ar­bete. I en rapport lill sysselsällningsutredningen (SOU 1977:44) Skyddad verkstad, halvskyddad verksamhet, pekar man bl.a. på detta förhållande. Rapporten som bl.a. bygger på en intervjuundersökning vid några verkstä­der för skyddat arbete visar att de anställda vid verkstäderna i allmänhet

 

Prop. 1978/79:73                                                                   68

anser att arbetet har haft en positiv inverkan på deras utveckling och reha­bilitering. De anställda i skyddat arbete var också mer positiva lill sina ar­beten m.m. än de anställda i halvskyddat arbete, som också omfattades av undersökningen.

1 likhet med vad som anförts i prop. 1977/78:30 anser jag att del förhål­landet alt en allt större del av de anställda stannar kvar i skyddat arbete in­te får tolkas som något misslyckande för verksamheten. Tvärtom kan ut­vecklingen ses som en höjd ambitionsnivå och en vidgning av rätlen till ar­bete. Liksom min företrädare vill jag i detta sammanhang också erinra om atl löne- och anställningsvillkoren i skyddat arbete successivt kommit all jämställas raed vad som gäller på den reguljära arbetsmarknaden. De som är sysselsatta vid verkstäder för skyddat arbete behöver därför inte av lö­neskäl känna sig tvingade atl söka sig ut på den reguljära arbetsmarkna­den.

Sysselsällningsutredningen anser all både ekonomiska skäl och rehabili-teringsskäl talar för atl verksläder för skyddat arbete knyts så nära till den ordinarie produktionen som möjligt. Utredningen anser därför att man bör pröva möjligheterna att anknyta en del verksläder för skyddat arbete mer direkt lill förelag. Genom särskilda kontrakt skulle företag för en viss sum­ma förbinda sig att driva verksamheten, dvs. svara för alt det fanns syssel­sättning och för marknadsföring av produktionen etc. Finansieringen av verksamheten borde enligt utredningen knytas lill samma finansierings­form som kommer all gälla för de föreslagna stiftelserna för skyddade verkstäder.

För egen del vill jag framhålla atl det sedan länge funnits några verkstä­der för skyddat arbete som varit integrerade i förelag. Erfarenheterna har i huvudsak varit goda. Det bör dock framhållas all integrering av en verk­stad för skyddat arbete i förelag i och för sig inte behöver innebära bättre möjligheter till rehabilitering och integrering än vad som är fallet vid en se­parat verkstad för skyddat arbete ute i samhället. Man kan t.ex., som bl.a. påpekas från handikapprörelsen, inte bortse från de risker för segregering som kan uppkomma inom företagel. Enligt min mening bör det, på sätt som angavs i prop. 1977/78:30 ankomma på den nya organisationen för skyddat arbete atl i samråd med AMS bedöma lämpligaste lokalisering av förelag för skyddat arbete.

Sysselsättningsutredningen diskuterar också en samordning av de löne-och pensionsförmåner som f n. finns intagna i kollektivavtal som reglerar löne- och anställningsvillkoren för arbetstagare vid verksläder för skyddat arbete. Utredningen anger atl det i avtal på den kommunala sektom finns inskrivet bestämmelser om atl arbetsförmågan skall uppgå till minst 30% hos de anställda i skyddade verkstäder.

Detta innebär m.a.o. alt personer som erhåller full pension enligt lagen om allmän försäkring, och således har en arbetsförmåga som bedöms vara lägre än 30% inte varaktigt skall sysselsättas i verksläder för skyddat arbe-

 

Prop. 1978/79:73                                                                   69

te. Sysselsättningsulredningen ifrågasätter om en sådan gräns skall vara utslagsgivande för de arbetshandikappades rätt atl kräva arbete på den skyddade sektorn. För egen del anser jag all hithörande frågor även fram­deles bör regleras genom kollektivavtal Enligt prop. 1977/78:30 ankommer det på statsföretagens förhandlingsorganisation (SFO) all företräda den nya organisationen i förhandlingar med berörda löntagarorganisationer. Därigenom skapas en samordning mellan löne- och pensionssystemen på sä sätt atl arbetstagare i skyddat arbete inte skall riskera alt få arbeta en­bart för symbolisk lön, samtidigt som huvudmännen för verkstäderna inte i form av löner får ta över kostnader som i realiteten borde åvila pensions­systemet eller vårdinstitutioner m.fl. Vad jag nu har sagt innebär inte något ställningstagande till frågan om vilken lägsta arbetsförmåga som skall gälla för rätt lill skyddat arbete. Tvärtom anser jag alt man även framdeles bör ha en hög ambitionsnivå så atl allt fler gravt arbetshandikappade ges möj­lighet till en produktiv insats och därmed egen försörjning. Den omständig­heten atl man genom kollektivavtal eller på annat sätt söker åstadkomma en samordning mellan löne- och pensionssystemen för de anställda får så­ledes inte utesluta att man under relativt lång lid låter gravt handikappade människor pröva på att arbeta vid verkstäder för skyddat arbete för atl därigenom klargöra vederbörandes möjligheter lill varaktig anställning.

Tilläggas bör alt chefen för socialdepartenientet avser all föreslå rege­ringen att lägga förslag till riksdagen om att möjlighet skall öppnas för dem som uppbär förtidspension atl tjäna in pensionspoäng för ATP på förvärvs­inkomster vid sidan av pensionen. Samma möjlighet föreslås öppnad även för dem som under del av år har uppburit hel ålderspension. Vidare före­slås att villkoren för beräkning av förtidspension med anlagandepoäng mildras. Detta innebär bl.a. vidgade möjligheter för arbetstagare i skyddat arbete, vilka har förtidspension som är samordnad med lön, atl bygga upp ett framlida pensionsskydd inom ATP-systemet.

3.8 Arbete med näringshjälp

Bestämmelser om näringshjälp finns i arbetsmarknadskungörelsen (1966:368, omtryckt 1977:141) och i föreskrifter som regeringen utfärdat i regleringsbrev. Stödet kan utgå vid start av verksamhet som egen företaga­re eller för fortsatt drift av sådan verksamhet med upp lill 15000 kr. som bidrag eller räntefritt lån. Därutöver kan, om särskilda skäl föreligger, rän-lebelagt lån utgå vid start av verksamhet med upp till 30000 kr., såvida inte visst annat statligt kreditstöd kan beviljas.

Under budgetåret 1977/78 erhöll 400 personer näringshjälp till egen rö­relse. Antalet beviljade bidrag uppgick till 400 och antalet lån till 135. Kostnadema för stödet var under budgetåret 8 375000 kr. Anslaget till nä­ringshjälp har under senare år varit oförändrat 9.5 milj. kr.

 

Prop. 1978/79:73                                                                   70

Stöd för alt börja verksamhet som egen företagare är en av de äldsta for­merna för hjälp ål handikappade att klara sin försörjning. Sedan mer än 60 år tillbaka har medel beviljats till verktyg eller maskiner åt "vanföra eller sjuka" som hade yrkesutbildning eller som fick utbildning. 1 många fall har stöd lämnats för start av kioskrörelse eller annan mindre affärsverksam­het. Sedan år 1962 utgår stöd i form av näringshjälp genom arbetsmark­nadsverket.

Den kraftiga utbyggnad av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder som skett under 1960- och 70-talen har medfört att andra stödformer kommit att dominera när det gällt alt bereda handikappade arbete. Genom uppbyggna­den av olika resurser för yrkesinriktad rehabilitering och en kraftigt utökad och breddad arbetsmarknadsutbildning har arbetshandikappade kunnat förberedas för arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Bidraget till halv­skyddad sysselsättning, som höjdes avsevärt vid årsskiftet 1976/77, har liksom bidrag till arbetstekniska hjälpmedel och till olika anordningar för att tekniskt anpassa arbetsplatser till handikappades särskilda behov un­derlättat för dem att erhålla och behålla ett arbete. Behovet av näringshjäl­pen som arbetsmarknadspolitiskt instrument har därigenom minskat. Sam­tidigt har ökande krav ställts på egna företagare ekonomiskt och admini­strativt. 1 de fall företagaren har anställd personal innebär detta ett särskilt ansvar.

Mot denna bakgrund tillkallade dåvarande chefen för arbetsmarknads-departmenlet i september 1975 en sakkunnig för all utreda frågor om nä­ringshjälp m.m. Utredningsmannen skulle bl.a. överväga om näringshjäl­pen borde behållas som särskild arbetsmarknadspolitisk stödform. Sam­spelet mellan arbetsmarknadsverket och företagareföreningarna - som nu ombildals till regionala utvecklingsfonder - skulle särskilt studeras. Utred­ningen avgav i maj 1977 sill betänkande (SOU 1977:22) Arbete med nä­ringshjälp.

3.8.1 Näringshjälpen bibehålls

Enligt utredningens förslag bör näringshjälpen också fortsättningsvis finnas som ett medel för arbetsförmedlingen att skapa sysselsättning för arbetshandikappade, i de fall arbete på den reguljära arbetsmarknaden inte kan erbjudas dem. Utredningen får här stöd av en stark remissopinion.

Även Jag finner att starka skäl talar för atl näringshjälpen bibehålls som arbetsmarknadspolitiskt instrument även om stödet också framdeles behö­ver utnyttjas i förhållandevis få fall. För flertalet av arbetsförmedlingens sökande med arbetshandikapp bör finnas andra vägar all lösa sysselsätt­ningsfrågan. Verksamheten vid de arbetsmarknadsinstitut jag nyss föror­dat skall vara klart inriktad på att fä till stånd arbetsplaceringar på den re­guljära arbetsmarknaden och bedrivas så all detta syfte så långt möjligt kan nås. Men jag delar den uppfattning, som förs fram av utredningen och av flera remissinstanser, att det finns behov av det särskilda stöd som nä-

 

Prop. 1978/79:73                                                                   71

ringshjälpen kan utgöra. Alt avskaffa stödformen innebär alt man avhän-der sig en möjlighet till individanpassat stöd, som i det enskilda fallet kan­ske är den enda möjligheten att ge en sökande sysselsättning och försörj­ning. Därtill kommer alt stödet visat sig ha särskild betydelse i glesbygder, där tillgången till andra arbetsmöjligheter ofta är begränsad. Utredningen har dessutom funnit att stödet i vissa fall kan ha sekundära sysselsättnings­effekter genom atl arbetstillfällen tillkommer i näringshjälpsföretagen.

Dock finner jag att de påpekanden som görs av bl.a. RRV, Företagare­föreningarnas förbund och sysselsättningsulredningen värda atl beakta. De framhåller alt ett bibehållande av stödet inte får innebära risk för över­etablering i branscher som saknar utrymme för nyetableringar eller att handikappade dras in i orealistiska projekt.

För egen del vill jag betona alt stödets syfte är all skapa en möjlighet för den arbetshandikappade att klara sin försörjning eller ge ett väsentligt till­skott till försörjningen. Därav följer all förutsättningar måste finnas alt dri­va verksamheten så att syftet kan förverkligas. Detta gäller såväl de eko­nomiska förutsättningarna som stödtagarens personliga förmåga och kun­skaper.

Jag är enig med de remissinstanser, som framfört atl även sociala hän­syn måste tas vid bedömningen av dessa ärenden. Ett sådant hänsynsta­gande behöver dock inte stå i motsatsförhållande lill ett krav på att de eko­nomiska förutsättningama för företagets fortbestånd skall vara tillfreds­ställande. Att ta sociala hänsyn måste också innebära att man beaktar de risker för misslyckande och skuldsättning som ett olönsamt projekt inne­bär.

3.8.2 Målgrupp Jör näringshjälp

Näringshjälp kan nu beviljas medelålders, äldre och handikappade, som inte kan få lämpligt arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Utredningen föreslår atl målgruppen i framtiden skall benämnas arbetshandikappade.

Förslaget motiveras med att man inte vill utpeka särskilda grupper. För­slaget får stöd av flertalet remissinstanser, men några av dem, bl.a. social­styrelsen och RFV, förutsätter att begreppet arbetshandikapp innebär en vidgning av möjlighetema alt erhålla stödet. Flera länsarbetsnämnder framför alt stödet också i fortsättningen måste kunna beviljas medelålders och äldre sökande, vilkas sysselsättningsfråga man inte kan lösa på annat sätt.

Jag finner inte de skäl utredningen anför tillräckliga för alt motivera en ändring av nuvarande bestämmelser om vilka som kan beviljas närings­hjälp. Även om förslaget i princip tillstyrks av remissinstanserna tyder de­ras kommentarer på atl en ändrad benämnning kan ge upphov till oklarhet om vilka som är berättigade till stödet. I likhet med flertalet länsarbets­nämnder anser jag atl medelålders och äldre arbetslösa även framdeles skall vara berättigade till näringshjälp. Jag finner det därför mest ända-

 

Prop. 1978/79:73                                                                   72

målsenligt att detta också i fortsättningen klart utsägs i bestämmelserna. En ändring av det slag som utredningen föreslår innebär dessutom att man indirekt accepterar att enbart att ha uppnått en viss levnadsålder skall be­traktas som ett arbetshandikapp. Enligt min uppfattning finns således inte skäl atl ändra nuvarande bestämmelser vad gäller målgrupper för stödet.

Förslag från AMS och några länsarbetsnämnder att näringshjälp skall kunna beviljas sökande upp till 65 års ålder finner jag vara ägnat att undan­röja oklarhet om hur länge sökande skall kunna beviljas näringshjälp. Jag föreslår därför att 65 år sätts som övre åldersgräns för att erhålla stödet.

Socialstyrelsen föreslår i sitt remissyttrande att näringshjälpäven skall kunna beviljas flyktingar och andra invandrare som har svårigheter på ar­betsmarknaden. Jag finner det naturiigt att näringshjälp skall kunna bevil­jas invandrare i samma utsträckning och efter samma principer som gäller för andra arbetssökande. Åtskilliga invandrare har yrkeserfarenhet som hantverkare eller småföretagare från sina hemländer. Mot bakgrund av de särskilda svårigheter som invandrama ofta har på arbetsmarknaden bör det i exempelvis sådana fall vara en god lösning på deras sysselsättnings­problem att bevilja näringshjälp.

Näringshjälp till start av Jordbruk har beviljats bara i ett fåtal fall årligen. Det ställs i dag stora krav på den som skall etablera sig som jordbrukare — fysiskt, kunskapsmässigt och inte minst ekonomiskt - vilken medför att detta bara i undanlagsfall är ett länkbart altemativ fören handikappad per­son, som behöver sysselsättning. Detta framhålls också av flera remissin­stanser. Jag delar dock den uppfattning som förs fram av lantbruksslyrel-sen, att möjligheten till stöd för start av jordbruk inte bör uteslutas.

Jag finner det naturligt att man vid start av jordbruksrörelse i första hand prövar möjligheterna alt erhålla härför särskilt avsedda stödformer. Dämt­över skall näringshjälp inom här föreslagna ramar kunna utgå i den omfatt­ning, som är lämplig i del enskilda fallet. Ärenden som gäller näringshjälp lill start av Jordbruksrörelse bör handläggas i nära samarbete mellan lant­bruksnämnd och länsarbetsnämnd. Bl.a. är det angeläget att de ekonomis­ka förutsättningarna klargörs och att låntagarens sammantagna åtaganden ter sig realistiska. Undantagsvis bör näringshjälp kunna beviljas för start av jordbruksrörelse utan att annat stöd samtidigt utgår, förutsatt all rörel­sen ändå bedöms kunna ge godtagbar försörjning.

3.8.3 Förslag om förbättrad näringshjälp

Enligt nuvarande bestämmelser kan näringshjälp utgå med högst 15000 kr. helt eller delvis som bidrag eller räntefritt lån. Om särskilda skäl före­ligger kan handikappad som börjar verksamhet som egen företagare utöver näringshjälp erhålla räntebelagt lån med högst 30000 kr. Utredningen före­slår dels en kraftig höjning av stödet, dels en i princip annorlunda utform­ning av del. Näringshjälp föreslås kunna utgå som ett partiellt avskriv­ningslån med upp till 100000 kr. Utredningen diskuterar också ett andra al-

 

Prop. 1978/79:73                                                                   73

lernaliv, som innebär att nuvarande stödform bibehålles med uppräknade stödbelopp. Enligt utredningens förslag skall en tiondel av lånet avskrivas under vart och ett av de tre första åren, då även amorterings- och ränlefri-het skulle gälla.

Utredningen och ett flertal av remissinstansema har framhållit att det finns ett klart behov av att bättre anpassa stödets storlek lill de ekonomis­ka fömtsättningar som råder. Det är idag förenat med väsentliga kostnader att etablera sig som egen företagare, även om betydande skillnader givet­vis finns mellan olika branscher och områden.

Ett stort antal remissinstanser har invändningar mot utredningens för­slag lill utformning av näringshjälpen. Genom att avskrivningsdelen av det föreslagna näringshjälpslånet görs proportionell mot lånets storlek kom­mer stödtagare med stora lånebehov och kostnadskrävande projekt atl gynnas på bekostnad av dem, som har ett mindre kapitalbehov. Konstruk­tionen får som följd atl näringshjälpstagare med behov av lägre stödbelopp får ett försämrat stöd jämfört med nuläget.

Invändningar av detta slag har bl.a. socialstyrelsen, AMS, Svenska kommunförbundet, LO, Företagareföreningarnas förbund, statens handi­kappråd, handikapporganisationerna och ett stort antal länsarbetsnämn­der. Flera av dem förordar en fast avskrivningsdel. AMS säger i sitt re­missyttrande alt avskrivningsdelen inte bör vara beroende av den totala lå­nedelen. Liksom hittills bör därför ett grundbidrag alllid kunna utgå. Detta bör enligt styrelsen förslagsvis vara högst 30000 kr. Ovanpå bidraget bör läggas en lånedel, som bör vara amorterings- och räntefri under de tre första åren.

Mot bakgrund av vad remissinstanserna anfört angående utredningens förslag lill utformning av näringshjälpen är jag inte beredd förorda utred­ningens huvudförslag. 1 stället vill jag föreslå, alt man i enlighet med utred­ningens alternativförslag och de synpunkter som remissinstanserna fört fram. söker genomföra förbättringar av nuvarande stödformer. Del är en­ligt min mening angeläget atl en anpassning av stödnivån görs till de ökade investeringsbehov som i dag fmns för atl starta verksamhet som egen före­tagare. Den grupp sökande det här gäller har dessutom i många fall svårt alt fä sina lånebehov tillgodosedda på den allmänna kredilmarknaden. Jag vill därför förorda att nuvarande högstbelopp för näringshjälpslån fördubb­las från högst 30000 lill 60000 kr. Detta innebär att upp till 75000 kr. kan beviljas sammaniagl som bidrag och lån vid start av näringshjälpsförelag. Med del knappa reformulrymme som f.n. finns är Jag däremot inte beredd atl föreslå någon höjning av gällande bidragsbelopp.

Jag kommer i del följande atl föreslå en utökad medverkan av de regio­nala utvecklingsfonderna i näringshjälpsföretagen. En sådan utökad med­verkan bör bl.a. medföra att länsarbetsnämnderna säkrare kan bedöma fö­retagens investeringsbehov och ekonomiska möjligheter. Därigenom bör också förutsättningar finnas för alt en utökad lånemöjlighet också innebär

 

Prop. 1978/79:73                                                                   74

ökade möjligheter att etablera näringshjälpsförelag. som ger slödtagama en god försörjning.

Utredningens förslag om amorterings- och räntefrihet under de tre första åren får stöd av flertalet remissinstanser. Beträffande amorteringstiden har däremot flera av dem uttalat sig för atl den skall vara längre än den av ut­redningen föreslagna sju år. Några anser att anstånd med amorteringar skall kunna beviljas i betydande omfattning.

Med tanke på den målgrupp det här gäller kan jag ansluta mig till remiss­organens bedömning atl återbetalning av lånedelen bör fördelas över en något längre lidperiod. Jag förordar därför att amorteringstiden utsträcks till tio år efter de tre första ränte- och amorteringsfria åren.

Med hänsyn till de svårigheter och orättvisor som användningen av an­stånd kan medföra vill jag förorda en likformig och restriktiv handläggning av sådana ärenden. Anstånd bör bara kunna beviljas i de fall stödtagarens handikapp medför särskilt behov härav, dock under fömtsättning att före­laget härigenom bedöms få möjlighet att bestå. I tveksamma fall bör detta prövas av utvecklingsfonden eller annan företagsekonomisk expertis.

Jag har ingen erinran mot utredningens förslag beträffande säkerhet för statens fordran i samband med näringshjälpslån. De synpunkter som fram­förs av Företagareföreningarnas förbund är dock värda att beakta. För­bundet framhåller att säkerheter av del slag som utredningen föreslår inte alltid kan erhållas. Man pekar också på det administrativa merarbete som uppstår om säkerheter skall tas ut för den stora mängden mindre lån.

Jag föreslår därför alt länsarbetsnämnderna inte skall behöva kräva sä­kerhet i form av företagsinleckning eller pantbrev i de fall lånen understi­ger 25 000 kr., om inte särskilda skäl talar föratt säkerhet bör utkrävas.

3.8.4 Stöd till fortsatt drift

Näringshjälp för att fortsätta verksamhet som egen företagare utgår till handikappad, om synnerliga skäl föreligger och den fortsatta verksamhe­ten med sådan hjälp kan antagas bli lönsam och ge honom goda försörj­ningsmöjligheter. Utredningens förslag alt stöd till fortsatt drift av företag fortsättningsvis inte bör utgå har mött negativa reaktioner från remissin­stansema däribland AMS, ett stort antal länsarbetsnämnder, statens han­dikappråd. Svenska kommunförbundet. Företagareföreningarnas för­ening, SHIO, HCK, DHR och Folksam. AMS framhåller all stödtagare kan drabbas av försämrad hälsa som ger behov av ytterligare stöd. De som startat en rörelse med egna medel kan drabbas av handikapp som nödvän­diggör en omställning för att de ska kunna fortsätta rörelsen. Stöd lill fort­satt drift bör därför finnas kvar enligt de regler och inskränkningar som nu gäller.

1 likhet med AMS förordar jag att näringshjälp i vissa fall skall kunna ut­gå för forlsalt drift enligt nuvarande regler.

Enligt nuvarande föreskrifter kan stöd till fortsatt drift av en redan eta-

 

Prop. 1978/79:73                                                                   75

blerad jordbruksrörelse inte utgå. Som framhållits av lantbruksstyrelsen och några lantbruksnämnder har möjligheteraa atl få bidrag lill arbetstek­niska hjälpmedel och särskilda anordningar på arbetsplatsen fått stor bety­delse när del gäller all kompensera ett handikapp för en verksam jordbru­kare. Jag delar utredningens och lantbruksslyrelsens uppfattning att andra stödformer än näringshjälp i första hand måste bli aktuella. Styrelsen har här bl.a. framhållit stödformer, som numera gäller till följd av de nya rikt­linjer för jordbrukspolitiken som riksdagen antagit i anledning av prop. 1977/78:19. LRF däremot förordar utökade möjligheter lill stöd åt verk­samma Jordirukare. Bl.a. framhåller man, all nuvarande stödbelopp lill hjälpmedel och anordningar är otillräckliga. Jag vill erinra om all stödet till särskilda anordningar på arbetsplatsen är höjt med 50 % i förhållande till vad som gällde då LRF avgav sitt yttrande saml alt jag i det föregående förordat ytterligare höjningar av bidragen lill arbetstekniska hjälpmedel och särskilda anordningar på arbetsplatsen.

Mot bakgrund av vad jag här anfört finner jag inte anledning att ändra nuvarande föreskrifter om näringshjälp till fortsatt drift av jordbruksrörel­se.

3.8.5 Medverkan av de regionala utvecklingsfonderna

Utredningen föreslår att företagareföreningarna - vilkas uppgifter nu övertagits av de regionala utvecklingsfonderna - i ökad utsträckning skall anlitas av länsarbetsnämdnerna i näringshjälpsärenden. Denna medverkan skall gälla utredning av de företagsekonomiska förutsättningarna för nä-ringshjälpsprojektet, yttrande över dessa till länsarbetsnämnden, ombe­sörjande av reverser, försäkringar, eventuellt juridisk dokumentation, utanordnande av medel och handläggning av återkrav, som länsarbets­nämnden beslutat samt uppföljning m.m. Dessutom föreslås medverkan med viss rådgivning lill företagen.

Förslaget har tillstyrkts av flertalet remissinstanser. Enligt Företagare­föreningarnas förbund är föreningarna i princip positiva till att medverka i låneadminislralionen under förutsättning alt de erhåller ersättning för sina kostnader.

Jag finner alt en medverkan från de regionala utvecklingsfonderna på det sätt som utredningen föreslår är önskvärd. En sådan medverkan bör ligga inom ramen för den rådgivnings- och konsultverksamhet som fonder­na bedriver. Insatserna bör debileras länsarbetsnämnderna. Som framhål­lits av Företagareföreningarnas förbund bör samverkan mellan länsarbets­nämnden och utvecklingsfonden utformas så, att den anpassas till de ruti­ner och arbetsformer som finns hos de olika fondema. AMS bör därför snarast söka få till stånd överenskommelser om avgifter och utformning av rutiner för samarbete med fondema med beaktande av alt sådan anpass­ning bör ske. Rådgivning till näringshjälpsförelag bör kunna ske inom ra­men för den service som fonderna ger.

 

Prop. 1978/79:73                                                                   76

Utredningar och yttranden vad gäller förutsättningar för visst projekt bör även kunna utföras av annat organ med branschkunskaper på det aktu­ella området.

Vad gäller utredningens förslag all en särskild tjänsteman vid länsarbets­nämnden skall svara för näringshjälpsärenden och kontakter med utveck­lingsfonden anser jag det få ankomma på arbetsmarknadsverket att avgöra hur man önskar handlägga dessa ärenden. 1 likhet med flertalet remissin­stanser finner jag alt beslut i näringshjälpsärenden också fortsättningsvis skall ligga inom arbetsmarknadsverket.

3-8.6 Avskrivning av statens fordringar

Möjlighet lill avskrivning av statens fordringar finns nu i det fall omstän­digheterna ger vid handen att vederbörande inte kan betala sin skuld och heller inte beräknas kunna göra detta i framtiden eller då bevakning och in­drivning av fordran bedöms förenat med sådana kostnader att del inte ter sig lönsamt att driva in skulden. Bestämmelser härom finns i avskrivnings­kungörelsen (1965:921 ändrad senast 1978:654) samt i föreskrifter utfärda­de i regleringsbrev.

Jag vill i detta sammanhang peka på att vissa ärenden om avskrivning av fordringar visat atl företaget kunnat hållas i gång endast under kort tid. Stödlagaren har då kanske tvingats till konkurs och därigenom ställts i ett svårare läge än innan stödet beviljades. En utökad medverkan från utveck­lingsfonderna bör enligt min mening bidra lill alt bedömningen av närings­hjälpsärenden blir sådan att människor inte i onödan försätts i sådana si­tuationer. Med hänsyn till den målgrupp det här gäller kommer emellertid situationer att uppstå då avskrivning av statens fordran blir aktuell även om projektet från början tett sig realistiskt. I de fall människors handikapp förvärras eller de drabbas av sjukdom kan nedläggning av rörelsen bli nöd­vändig. I åtskilliga fall torde en försäljning av rörelsen inte inbringa så mycket att kvarstående skuldbelopp till arbetsmarknadsverket kan täckas. Möjligheten lill avskrivning av statens fordran bör därför finnas kvar för de stödtagare, som inte bedöms ha möjlighet atl återbetala sina skulder lill statsverket.

3.8.7 Kostnader

Utredningen har uppskattat kostnadema för sitt förslag lill 19,5 milj. kr., varav 1,5 milj. avser utvecklingsfondernas medverkan. Man förutsätter atl stödformen i fortsättningen skall utnyttjas i ungefär oförändrad omfatt­ning. Även jag räknar med atl näringshjälpen skall utgå i ungefär oföränd­rad omfattning.

AMS har i sina anslagsäskanden för budgetåret 1979/80 beräknat alt verkets utgifter för näringshjälpen skall uppgå till 9,5 milj. kr., vilket är oförändrat belopp jämfört med 1978/79. Jag uppskattar merkostnaden för hiir föreslagna förbättringar av stödet till 4 milj. kr.

 

Prop. 1978/79:73                                                                77

3.9 Resurser för stöd åt arbetshandikappade

I det föregående har jag redovisat min syn på de åtgärder som sysselsätt­ningsulredningen förordat. Del är min övertygelse att de åtgärder som jag föreslagit med anledning av utredningens överväganden väsentligt skall öka förutsättningama atl förverkliga målet arbete åt alla.

En bärande linje i de förslag jag fört fram har varit alt de arbetshandikap­pades svårigheter på arbetsmarknaden i princip måste angripas på två sätt. För det första måste utslagningen av dem som har ett arbete förhindras. För det andra måste kraftfulla åtgärder sättas in för att skaffa arbete åt dem som står utanför arbetsmarknaden.

När det gäller åtgärder för att förhindra utslagningen från arbetsplatser vill jag som tidigare framhålla den stora betydelse LAS har haft. Genom denna lagstiftning kompletterad med åtgärder av typ lagerstöd, 25-kronan och en rad andra insatser inom arbetsmarknadspolitikens ram har vi under den senaste lågkonjunkturen förhindrat en utslagning som för många en­skilda skulle kunna ha inneburit stora problem atl åter få ett arbete. Jag vill i detta sammanhang också betona betydelsen av insatser på arbetsmiljö-området som under stor politisk enighet genomförts under 1970-talet och som lett lill ett starkt ökat medvetande om problemen i arbetsmiljön. Den lokala skyddsverksamheten vid företagen har byggts ut och fått ökade be­fogenheter. Därmed har den också fått förstärkta möjligheter alt förebygga utslagning p.g.a. brister i arbetsmiljön.

Sysselsättningsutredningen betonar i sitt betänkande vikten av atl åtgär­der sätts in redan på arbetsplatserna. Det är åtgärder inom skydds­kommittéernas verksamhetsområde, inom företagshälsovården och inte minst inom ramen för anpassningsgmppemas arbete som man tänker på. Detta arbete har som jag tidigare betonat en avgörande betydelse för hur vi skall kunna möta de rättmätiga krav som ställs på samhället från de arbets­handikappades sida. En förstärkning av anpassningsgmppemas resurser handlar som utredningen framhållit i mycket stor utsträckning om perso­nella resurser. Men det handlar inte enbart om arbetsförmedlingamas per­sonalresurser utan minst lika mycket om förelagens och de fackliga organi­sationernas insatser. En aldrig så kraftig förstärkning av arbetsförmedling­amas insatser i anpassningsgruppema leder knappast till avgörande för­ändringar om inte övriga intressenter kan förstärka sina insatser.

Utredningen har som jag nämnt betonat anpassningsgruppernas arbete när det gäller all förebygga uppkomsten av arbetshandikapp. Som jag nyss framhållit delar jag denna uppfattning. Jag vill dock i likhet med RRV och arbelarskyddsstyrelsen peka på alt utredningen i viss mån har bortsett från det resultat i del förebyggande arbetet som ett effektivt arbetarskydd inne­bär. En förstärkning av arbetsförmedlingarnas resurser för anpassnings­verksamheten kan enligt min mening inte ses isolerad från den planmässiga utbyggnaden av arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen som ägt

 

Prop. 1978/79:73                                                                   78

rum under 1970-talet och som Jag tidigare berört. Antalet tjänster vid arbe-larskyddsverkel har under denna period fördubblats samtidigt som verket fått kraftigt ökade medel för bl.a. forskning och information. Det kan i del­ta sammanhang nämnas atl det centralt inom arbetarskyddsverket finns en funktion som skall bevaka arbeismiljöfrågor rörande fysiskt handikappa­de. Denna innefattar bl.a. utarbetande av föreskrifter, förmedlandel av in­formation om handikappfrågor inom och utom verket saml ansvar för kon­takter med myndigheter och handikapporganisationer. Den lokala skydds­organisationen vid företagen har byggts ut kraftigt. Totalt finns nu i landet ca 120000 skyddsombud. Utbildningen av personal inom företagshälsovår­den har utökats avsevärt.

Utredningen har på flera punkter föreslagit att särskild personal skall av­sättas för viss verksamhet. Del gäller för försök i anslutning till främjande­lagen och för samordning av verksamheten med lönebidrag vid allmännyt­tiga organisationer. Vidare har man uttalat atl om utplaceringsprocenlen vid verkstäder för skyddat arbete skall kunna höjas till 10% behövs en ar­betsförmedlare på ca 100 anställda. Sammantaget har utredningen kommit fram till alt arbetsmarknadsverket under en femårsperiod behöver perso-nalförslärkningar med sammanlagt 2400 nya tjänster. Av dessa skulle 35 tillfalla verket centralt och övriga den lokala och regionala organisationen.

Flertalet remissinstanser har vitsordat att väsentliga personalförstärk­ningar bör sättas in för att arbelsförmedlingama skall kunna fungera på det sätt som utredningen har föreslagit. AMS pekar på att med ökade perso­nalresurser följer också ett växande behov av lokaler. Tveksamma till en så snabb utbyggnad av arbelsförmedlingama är SAF, RRV och Statsföre­tag. SAF menar atl man bör pröva möjligheterna att disponera om befintlig personal innan förstärkningar vidtas.

För egen del vill jag betona all en förutsättning för alt kunna nå målet ar­bete åt alla är en väl fungerande arbetsförmedling. Inte minst för de arbets­handikappade spelar arbetsförmedlingen en central roll. För att en sökan­de med arbetshandikapp skall ha möjlighet till ett arbete behövs som regel individanpassad förmedlingsservice. I takt med att samhällets sysselsätt­ningsambitioner ökar växer samtidigt andelen sökande med grava handi­kapp. Ju fler arbetshandikappade som söker förmedlingens hjälp desto fler arbetsförmedlare erfordras för all ge service åt dem.

Som jag tidigare framhållit har arbetsmarknadsverket under 1970-talel byggts ut i snabb takt. Jag tänker då inte enbart på antalet förmedlare ulan även på organisatoriska och tekniska förbättringar.

Ansträngningama atl förbättra arbetsmarknadspolitiken måste fortsätta och ett viktigt led häri är alt föra arbetsförmedlingarna in på arbetsplatser­na. Anpassningsgrupperna har här som jag tidigare nämnt central betydel­se. Även om gruppema, som sysselsättningsutredningen påpekar, på vissa håll fungerar mindre bra gör man på andra håll ell gott arbete. De personal-förstärkningar som arbetsmarknadsverket hittills fått under 1970-lalet har

 

Prop. 1978/79:73                                                     79

bidragit härtill. Som jag tidigare sagt har verket tillförts ca 1 800 nya tjäns­terunder 1970-ialel, vilket innebär ca 200 per år. Vid jämförelse med andra statliga organs personalförstärkningar är detta en kraftfull satsning.

Satsningen på förmedlingsverksamheten och stödet för utsatta gmpper måste fortsätta. Regeringen har därför för innevarande budgetår bemyndi­gat AMS all nyanställa 300 aspiranter utöver normal aspiranlanlagning. Detta innebär 600 nya aspiranter under budgetåret 1978/79. Vidare kom­mer jag atl förorda att regeringen i budgetpropositionen för 1979/80 beräk­nar medel för ytterligare 350 tjänster. Jag fömtsätter därvid att dessa för­stärkningar huvudsakligen kommer den egenUiga platsförmedlingen till­godo och där i väsentliga delar används för atl tillgodose behovet av för­medlingsinsatser och andra anställningsfrämjande åtgärder för arbetshan­dikappade och ungdomar med särskilda behov. Jag utgår från att AMS i detta sammanhang också prövar behovet av specialislfunktioner utöver de resurser för delta ändamål som kommer att finnas inom arbetsmarknads­instituten. Den närmare fördelningen av verkels personalresurser från tid lill annan är dock en fråga som enligt min mening bäst avgörs av AMS. Jag vill erinra om all jag tidigare framhållit all länsarbetsnämnderna redan i dag har möjlighet att organisera arbetet med anknytning till t.ex. främjan­delagen på ett sådant sätt som utredningen föreslagit.

De avvägningar och prioriteringar som ofta måste göras inom arbets­marknadsverket underlättas bl.a. genom den utbyggda partsmedverkan som finns. Hos AMS finns förutom en partssammansalt styrelse också en särskild arbetsvårdsdelegalion. Den partssammansatta styrelsen fullföljs regionalt genom läns- och distriktsarbetsnämnderna.

3.10 Organisatoriska frågor inom AMS

Tillkomsten av den nya organisationen med arbetsmarknadsinstitut och ell centralt metodutvecklings- och forskningsinstitut kommer atl direkt och indirekt medföra avsevärda förändringar i AMS arbete med den yrkes­inriktade rehabiliteringen. Även den nya organisationen för skyddat arbete och införandet av systemet med lönebidrag kan beräknas innebära föränd­ringar i AMS verksamhet. En central stiftelse för skyddat arbete avses att tidigast från den 1 Januari 1980 överta främst de planerings- och samord­ningsuppgifter som nu i huvudsak ligger pä styrelsens industrienhet och på delar av dess arbelsvårdsenhel. När arkivarbetet omvandlas till en del av systemet med lönebidrag frigörs AMS från den omfattande hanteringen med löneärenden m.m. Detta berör främst personalenheten samt styrel­sens ekonomifunktioner.

Frågor rörande yrkesinriktad rehabilitering handläggs i dag på flera en­heter. Arbetsvårdsenheten svarar för alla frågor rörande arbetsprövning och arbelsträning, arbetstekniska hjälpmedel m.m. Frågor gällande psyko-loginsalser faller på yrkesvägledningsenhetens psykologseklion, medan huvudansvaret för OT- och ALU-verksamhelen ligger på AMS utbild-

 

Prop. 1978/79:73                                                                   80

ningsenhet. Anpassningsfrågoma som får en avsevärd tyngd i arbetsmark­nadsinstitutens arbete handläggs nu främst inom arbelsförmedlingsenhe-ten.

Den centrala handläggningen inom AMS i frågor som berör arbetsmark­nadsinstituten är således splittrad på en rad enheter. Enligt min mening måste del vara mindre ändamålsenligt med hänsyn till den praktiska verk­samheten vid arbetsmarknadsinstituten med en sådan uppdelning av del centrala ansvaret som skulle bli fallet om nuvarande organisation och ar-betsansvarsfördelning behålls inom AMS. Härtill kommer som nämnts att organisalionsförändringama inom del skyddade arbetet kan beräknas in­nebära all personalresurser kan frigöras. Vilka personalresurser som på detta sätt kan frigöras kan dock först bedömas sedan bl.a. den centrala stif­telsen för skyddat arbete trätt i funktion och rekryteringen dit avslutats. F.n. handläggs frågor rörande verksläder för skyddat arbete, kontorsar­betscentraler, industriella beredskapsarbeten och hemarbete vid arbets­vårdsenheten, industrienhelen, personalenheten, ekonomienheten och in-tendenturenhelen. Mot den bakgmnd jag här har anfört anser jag att starka skäl föreligger för en mer genomgripande organisationsöversyn av styrel­sens verksamhet.

Efter samråd med chefen för ekonomi- och budgeldepartementen vill jag därför förorda atl ett sådant översynsarbete bör utföras av AMS i sam­verkan med statskontoret och i samråd med berörda personalorganisatio­ner. Översynen bör samordnas med det utrednings- och utvecklingsarbete som AMS och statskontoret bedriver avseende platsförmedlingsarbetet och dess organisailon.

Förslaget om inrättande av arbetsmarknadsinstitut under länsarbets-nämndema kan i viss utsträckning komma att medföra behov av en ändrad organisation vid nämndernas kanslier. Det ankommer på NYR alt inom ra­men för sina direktiv i samråd med arbetsmarknadsverket behandla dessa frågor.

3.11 Finansiering

Det framtida finansieringssystemet för arbetsvårdsverksamheten bör enligt sysselsättningsulredningen utformas så atl rationella val kan göras mellan olika handlingsalternativ utan hänsyn till atl del finns olika finansie-ringsfömtsättningar. Sambanden mellan ökade kostnader för förebyggan­de åtgärder och minskande kostnader i andra led bör markeras. De ekono­miska konsekvensema av olika alternativ skall enligt utredningen helst kunna avläsas i det enskilda förelaget eller förvaltningen. Delta skulle kun­na innebära all kostnadema för arbelsvårdsinsalser läcks ur samma finan­sieringskällor som allernaiivkostnaderna för främst förtidspensionering, långtidssjukskrivning och arbetslöshetsersättning.

Riksdagens revisorer har vid sin granskning av arbetsmarknadspolitiken varit inne på tankegångar som innebär att förtidspensioneringen kostnads-

 

Prop. 1978/79:73                                                     81

mässigt lill en del bör betraktas som en arbetsmarknadspolitisk utgift. Kostnaderna för förtidspensionering bör således sammanbindas med de arbelsmarknadspoliliska kostnaderna. Revisorerna påpekar bl.a. atl kost­naderna för den arbetsmarknadsmässigt betingade förtidspensioneringen inte ingår i redovisningen av kostnaderna för de arbetsmarknadspolitiska insatserna. Enligt revisoremas mening bör kostnadema för den arbets­marknadsmässigt betingade förtidspensioneringen redovisas med regional fördelning. De förtidspensionerade måste således delas upp i två gmpper; de som pensionerats av arbetsmarknadsskäl och de som pensionerats av medicinska skäl. Kostnadsutveckingen för såväl de arbetsmarknadspoli­tiska åtgärderna som för den allmänna försäkringen skulle enligt verkets bedömning härigenom klarare kunna följas.

Sysselsällningsutredningen hävdar däremot atl det inte är möjligtalt sär­skilja de personer som förtidspensionerats av arbetsmarknadsskäl från gmppen medicinskt förtidspensionerade. Utredningen anser att det i själva verket inte existerar några sådana klara gränser. Däremot anser utredning­en atl det är rimligt alt samhäUet på något sätt gör en bindning mellan de kostnader inom socialförsäkringssystemet som är en följd av att arbets­marknaden inte tar emot personer med olika typer av handikapp och kost­naderna för arbetsvärden. Detta förutsätter emellertid alt det inte endast är frågan om en tekniskt statistisk redovisning utan atl också resurserna i verkligheten kan användas på ell altemalivl sätt. Flertalet remissinstanser däribland RRV, vägverket, statens handikappråd, kommenterar med en positiv inställning utredningens tankegångar.

För egen del vill jag erinra om atl finansieringsfrågorna diskuterades i prop. (1977/78:30) om skyddat arbete och yrkesinriktad rehabilitering m.m. När det gällde finansieringen av verkstäder för skyddat arbete fram­höll föredraganden med anledning av ett utredningsförslag om alt finansie­ra verksamheten genom en särskild arbetsgivaravgift, atl det pågick flera utredningar inom områden som nu har denna finansieringsform. Med hän­visning lill delta framhöll föredraganden att valet av finansieringsmetod borde prövas i ett mer övergripande sammanhang. Eftersom kostnaden för skyddad sysselsättning från samhällets sida kunde ses som ell alternativ till olika former av arbetslöshetsunderstöd och arbetsmarknadspolitiska insatser avsåg föredraganden atl senare återkomma med förslag om finan­siering av den skyddade verksamheten. Föredraganden fann det emellertid naturligt att kostnadema för en samordnad organisation för den yrkesinrik­tade rehabiliteringen borde läckas på samma sätt som arbetsmarknadsut­bildningen, dvs. över arbetsmarknadsutbildningsfonden varigenom bud­getmedel och arbetsgivaravgifter samordnas.

Även jag delar denna uppfattning. Härutöver vill jag emellertid framhål­la all finansieringen av de arbetsmarknadspolitiska insalsema generellt in­te är ordnad på något enhetligt sätt. Arbetsmarknadsutbildningen bekostas via en särskild fond, som i sin tur finansieras genom arbetsgivaravgifter 6   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 73

 

Prop. 1978/79:73                                                                   82

och genom bidrag över statsbudgeten. Utbildning av svårplacerade, inom arbetsmarknadsutbildningens ram, har däremot helt bekostats över stats­budgeten. Kostnadema för den hittiUsvarande arbelsprövnings- och ar-betsträningsverksamheten har delats mellan stal och kommun.

För atl trygga arbetslagarnas lönefordringar i företag som gått i konkurs finns sedan år 1971 en särskild lagstiftning om statlig lönegaranti vid kon­kurs. Kostnadema härför finansieras via en särskild arbetsgivaravgift. Alla åtgärder för anpassning av arbetsplatsema, arbetstekniska hjälpmedel, ar­betsbiträde osv. finansieras helt via statsbudgeten. Delsamma har i hu­vudsak gällt för beredskapsarbete, halvskyddad sysselsättning, arkivarbe­te, kontorsarbetscentraler, industriella beredskapsarbeten och liknande verksamhet. Kostnaderna för verkstädema för skyddat arbete har hittills delats mellan staten och de olika huvudmännen. Arbetslöshetsförsäk­ringen och det kontanta slödel vid arbetslöshet finansieras över statsbud­geten och av en särskild arbetsgivaravgift.

Den splittrade finansieringen av de arbelsmarknadspoliliska åtgärderna är en olägenhet inte bara när del gäller alt underlätta en flexibel använd­ning av samhällsresursema för arbetshandikappade. Frågan är enligt min mening också av väsentlig betydelse för hela del arbelsmarknadspoliliska ålgärdssyslemel p.g.a. den förändrade inriktning som arbetsmarknadspoli­tiken i ökande grad givits under 1970-lalel. Åtgärderna har således alltmer inriktats på all uppkommande sysselsättningsproblem av konjunktureli el­ler strukturell art måste mötas redan inom företaget. Tanken är att man härigenom bl.a. skall kunna undvika att försämra produktionsfömtsätt-ningarna för i och för sig livskraftiga företag som fått sysselsättningspro­blem till följd av konjunkturavmattning eller andra övergående orsaker. För företag som drabbats av långsiktiga stmkturella problem och där om­daningar är nödvändiga, t.ex. inom teko- och stålindustrin, har målsätt­ningen varit alt övertalig personal genom arbelsmarknadspoliliska åtgär­der skall kunna undgå arbetslöshet. För såväl de berörda arbetslagarna som för samhället har en sådan politik ofta stora fördelar genom all anställ­ningstryggheten kan värnas. Kostnadema för samhället för åtgärder med denna inriktning är oftast också lägre än för mera traditionella arbelsmark­nadspoliliska insatser som beredskapsarbete, arbetsmarknadsutbildning osv. eller för lokaliseringspoliliska insatser.

De medel som använts för att förebygga friställningar har bl.a.varit ut­bildningsinsatser inom företagen - främst den s.k. 25-kronan - stöd lill la­gerproduktion, sysselsättningsbidrag för permitteringshotad personal (det s.k. 75%-bidraget), sysselsältningsstöd för äldre arbetstagare inom tekoin­dustrin m.fl. Inom ramen för lokaliseringspolitiken har också betydande medel salsats för all strukturella omdaningar i existerande företag skall kunna genomföras i socialt acceptabla former.

De förebyggande åtgärderna för atl förhindra arbetslöshet för redan an­ställda har kombinerats med en rad kraftfulla insatser för nytillträdande på

 

Prop. 1978/79:73                                                    83

arbetsmarknaden — främst ungdomar och kvinnor — som p.g.a. den låga efterfrågan på arbetskraft fått särskilda problem. För nytillträdande och arbetslösa har utbildningsinsatser kommit lill stånd i myckel stor omfatt­ning främst inom ramen för arbetsmarknadsutbildningen men också inom del reguljära skolväsendel. Även insatserna med beredskapsarbeten har i hög grad förändrats. Majoriteten av de arbetslösa som i dag sysselsätts i beredskapsarbeten, finns i dagsverksbilliga arbeten inom bl.a. service- och vårdsektorerna. Beredskapsarbeten har också i vissa fall kombinerats med utbildningsinsatser.

Sammantaget har dessa insatser lett till alt vårt land haft en internatio­nellt sett mycket låg arbetslöshet trots den djupa lågkonjunkturen. Sats­ningen på arbelsmarknadspoliliska åtgärder av skilda slag, som inneburit alt periodvis upp emot 5 % av totala antalet personer i arbetskraften omfat­tats av arbelsmarknadspoliliska insatser, har också fått konsekvenser av finansiell natur. De mycket betydande utbildningsinsatserna har t.ex. lett till stora påfrestningar på arbelsmarknadsutbildningsfonden. Brislen på fondmedel har fått läckas med statsmedel. Av lättförståeliga skäl har ock­så fonden för statlig lönegaranti vid konkurser varit hårt belastad. Riksda­gen har vid ett par tillfällen under de senaste åren fått besluta om höjning av avgiftsuttaget från arbetsgivama. Arbelslöshetsfonden och de frivilliga arbetslöshetskassoma har däremot haft en relativt sett god utveckling, med i de flesta fall fortsatt fonduppbyggnad som en följd av all arbetslös­heten har kunnat hållas på en förhållandevis låg nivå.

De synpunkter som sysselsättningsulredningen fört fram belräffandede ökade möjligheterna lill en flexibel resursanvändning inom arbetsvärden som skulle följa av en mer enhetlig finansiering är jag, mot den bakgrund jag här har skisserat, beredd atl utsträcka till att gälla i huvudsak alla indi-vidinriktade stödåtgärder inom arbetsmarknadspolitiken. 1 vilken ut­sträckning en sådan mer enhetlig finansiering bör ske genom arbetsgivar­avgifter är jag dock inte beredd atl nu ta ställning lill. Frågan om en mer enhetlig finansiering har också fått särskild aktualitet genom det förslag till allmän arbetslöshetsförsäkring som överlämnats till mig och över vilken remissbehandlingen nyligen avslutats.

Inom regeringskansliet arbetar f.n. en interdepartemental arbetsgrupp med en rad frågor kring arbetsmarknadspolitikens framtida finansiering. Härvid studeras också sysselsätlningsutredningens förslag om en bindning mellan de arbelsmarknadspoliliska kostnaderna för pensioner och lång­tidssjukskrivning.

Målsättningen är att ett förslag om en mer enhetlig finansiering av de ar­betsmarknadspolitiska insatserna om möjligt skall kunna läggas fram i samband med atl riksdagen föreläggs förslag om allmän arbetslöshetsför­säkring. Del är önskvärt att en sådan enhetlig finansiering också kan vinna tillämpning samtidigt som en allmän arbetslöshetsförsäkring träder i kraft.

Detta innebär emellertid atl en eventuellt ändrad finansieringsmetod un-

 

Prop. 1978/79:73                                                     84

der alla förhållanden inte kan träda i kraft förrän i början av 1980-talel. Tills vidare bör därför finansieringen av de arbelsmarknadspoliliska insal­sema för bl.a. arbetshandikappade i huvudsak ske enligt nuvarande ord­ning. Beträffande den yrkesinriktade rehabiliteringen har dock, som tidiga­re nämnts, riksdagen beslutat atl denna skall finansieras på samma sätt som arbetsmarknadsutbildningen och atl deltagarna skall erhålla utbild­ningsbidrag.

Den nya stiflelseorganisationen för verkstäder inom arbetsvärden bör tills vidare i sin helhet finansieras över statsbudgeten. Jag avser atl åter­komma i denna fråga i budgetpropositionen för 1979/80.

4   Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom arbetsmarknadsdeparte­mentet upprättats förslag till

1.     lag om ändring i lagen (1974:12) om anställningsskydd,

2.     lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning.

Det under 2 angivna förslaget har upprättats i samråd med statsrådet Wahlberg.

5   Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen dels atl anta förslagen till

1.   lag om ändring i lagen (1974:12) om anställningsskydd

2.   lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning dels alt

3.   godkänna de av mig förordade allmänna riktlinjema angående åt-

gärder för arbetshandikappade inom arbetsmarknadspolitiken

4. godkänna de av mig förordade grunderna för ekonomiskt stöd till

arbelshjälpmedel m.m. för personer med arbetshandikapp att gälla fr.o.m. den I juli 1979

5. godkänna de av mig förordade förändringarna beträffande bidrag

vid utbildning m.m. i företag av äldre och handikappade all gäl­la fr.o.m. I juli 1979

6. under förbehåll av alt uppgörelse kan träffas mellan statens för-

handlingsnämnd och berörda huvudmän och en grund för refor­men därigenom skapas godkänna de av mig förordade grunder­na för inrättande av arbetsmarknadsinstitut inom arbetsmark­nadsverket

 

Prop. 1978/79: 73                                                   85

7.         godkänna de av mig förordade grunderna för inrättande av ett in-

stitut för metodutveckling och forskning inom den yrkesinrikta­de rehabiliteringen

8.         godkänna den av mig förordade omvandlingen av arkivarbete,

musikerhjälp och halvskyddad sysselsättning till anställning med lönebidrag att gälla fr.o.m. den 1 juli 1980

9.         godkänna de av mig förordade särskilda insatserna för ungdomar

med arbetshandikapp att gälla fr.o.m. den 1 juli 1979 10. godkänna de av mig förordade förslagen rörande näringshjälp att gälla fr.o.m. den I juli 1979

6   Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar alt genom proposition föreslå riksdagen atl anta de förslag som föredragan­den har lagt fram.

 

Prop. 1978/79: 73                                                                  86

Bilaga I

Sammanfattning    av    sysselsättningsutredningens    delbetänkande    (SOU 1978:14) Arbete åt handikappade

KAPITEL 1. HANDIKAPP OCH ARBETE - BAKGRUNDS­BESKRIVNING

Sysselsättningsulredningen hänvisar inledningsvis till sitt delbetänkande (SOU 1975:90) Arbete ål alla. I detta hade utredningen konstaterat de stora svårigheter som förelegat att även under högkonjunktur bereda sysselsätt­ning åt handikappade. I nämnda betänkande skrev utredningen:

"Del är därför viktigt alt åstadkomma förbättringar av möjligheterna att stödja dessa grupper på arbetsmarknaden. Lösningen av deras sysselsätt­ningsproblem är en förutsättning för atl målet arbete åt alla skall kunna uppnås."

1 det här aktuella delbetänkandet Arbete ål alla behandlar utredningen hela frågan om de arbetshandikappades sysselsättning. Utredningen säger samtidigt atl man förutsätter att delaljförslag senare kommer atl utformas av arbetsmarknadsdepartementet och AMS och i vissa fall av särskilda or­ganisationskommittéer.

De arbetshandikappade

Enligt AMS definition är en person arbetshandikappad som p.g.a. fy­siskt, psykiskt, förståndsmässigt eller socialmedicinskt handikapp har el­ler förväntas få svårigheter all erhålla eller bibehålla ett arbete på den re­guljära arbetsmarknaden. Ett handikapp behöver således inte mer eller mindre automatiskt leda till all en sökande skall betecknas som arbetshan­dikappad. Sysselsättningsutredningen använder samma definition.

De arbetshandikappade som hos arbetsförmedlingen fåll fördjupad ut­redning genom arbetsvärden kallas arbetsvårdssökande. Antalet arbets-vårdssökande uppgår lill ca 70000/år. I arbetsförmedlingens statistik inde­las de arbetshandikappade i åtta olika delgrupper efter arbetshandikapp. Gmpperna är bjärt-, lung- och kärlsjukdom, hörselskada, synskada, rörel­sehinder, övriga fysiska handikapp, psykiska arbetshandikapp, förstånds­handikapp saml socialmedicinska handikapp.

Arbetsmarknadssituationen för arbetshandikappade belyses genom ar­betsmarknadsverkets statistik. Denna statistik är dock ofullständig och ger endast en ögonblicksbild av arbetslösheten och strömmarna genom olika institutioner. För att få en mer fullständig bild av de arbetshandikappades situation på arbetsmarknaden måste också statistik om förtidspensionering och uppgifter från handikapporganisationerna tas med. Utredningen anser alt det finns stort behov av alt få fram heltäckande undersökningar av de arbetshandikappades arbetsmarknadssituation.

Resultaten av arbetsvärden

För perioden april 1976-mars 1977 uppskattas att knappt 10% av de ar­betshandikappade hade fått arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Den utveckling mot minskad andel arbelsplacerade på den reguljära arbets­marknaden som konstaterats sedan 1960-lalet tycks fortsätta. De synska­dade och socialmedicinskt handikappade möter de största svårigheterna på arbetsmarknaden.

 

Prop. 1978/79:73                                                                   87

En arbetsvårdssökande kan avregistreras från arbetsförmedlingen där­för att han har fått arbete eller utbildning i någon form, men också av s.k. negativa anledningar. Negativa avregistreringsorsaker är bl.a. arbetsoför­måga - sjukvård - anstalts vård, ofta kombinerat med förtidspensione­ring.

Vem är arbetshandikappad?

Svårigheten att ge en klar och entydig definition av arbetshandikappade hänger samman med att det inte finns några entydiga kriterier som avgrän­sar gruppen. Olika individers arbetsförmåga i en viss arbetsuppgift kan variera p.g.a. olika arbetshinder. Det behöver inte heller vara hinder hos den enskilde utan yttre förhållanden t.ex. brist på barntillsyn eller dåliga kommunikationer som utgör arbetshinder. Också vissa förhållanden i ar­betslivet utgöra hinder: arbetsmiljö, utbildning, arbetshinder, krav på yr­keserfarenhet etc. Vissa individer övervinner dessa hinder. De är attrakti­va på arbetsmarknaden. Andra klarar inte hindren och allra svårast är det för dem som har varaktiga fysiska, psykiska, förslåndsmässiga eller social­medicinska handikapp.

Det är viktigt alt understryka att arbetshandikappade inte är en lätt defi­nierad minoritet på arbetsmarknaden utan att ett stort antal människor är eller riskerar - i.ex. med stigande ålder - all komma i en situation där de kan behöva särskild hjälp och stöd för att få arbetsuppgifterna anpassade efter sin förmåga, eller möjligheter atl utveckla sin förmåga. Med en viss förenkling kan man hävda atl om arbetsmarknaden var anpassad till alla in­dividers förutsättningar skulle ingen hindras alt göra arbetsinsatser efter sin förmåga.

Arbete åt alla

Förvärvsarbetet upptar endast en mindre del av en människas livstid, men spelar en central roll för att forma förutsättningarna för sociala rela­tioner, aktiviteter utanför arbetet etc.

Sysselsättningsulredningen utgår ifrån all nästan alla människor har för­måga att bidra till den gemensamma produktionen av varor och tjänster. Alt bidraget varierar är självklart. Del är då enligt utredningen svårt att se någon bestämd gräns för hur liten en persons arbetsförmåga skall vara för alt det inte skall vara aktuellt för samhället atl försöka lösa sysselsättnings­frågan i vid mening. Alla skall alltså ha rätt lill någon form av sysselsätt­ning. När det gäller personer med mycket stor nedsättning i arbetsförmå­gan, närmast i form av sysselsältningsterapi - men sedan i glidande skala över till fullt dellagande i den ordinarie produktionen.

Utvecklingen på arbetsmarknaden

Del finns enligt utredningen klart negativa drag när det gäller utveckling­en av de handikappades möjligheter atl få arbete på den reguljära arbets­marknaden under de senaste 10-15 åren. Sysselsällningsutredningen dis­kuterar här många förklaringar.

Sättet att mäta lönsamhet och effektivitet i företag, myndigheter och or­ganisationer tar liten eller ingen hänsyn till samhällsekonomiska effekter utanför företagen. Detta förhållande måste enligt utredningen förändras om de arbetshandikappades sysselsättningssituation skall kunna lösas. Vidare ställer den moderna tekniska utrustningen allt större krav på de in­divider som skall handha den. Å andra sidan kan teknisk utveckling också ge möjlighet till arbete för någon som aldrig haft detta genom all arbetshan­dikappet kan kompenseras.

 

Prop. 1978/79:73                                                                   88

Förbättringar av socialförsäkringssystemet, i första hand pensionerings-möjlighelema, ligger bl.a. också till grund för den förändring som har skett på arbetsmarknaden. Människor som tidigare av ekonomiska skäl var tvungna att under myckel svåra förhållanden försöka göra en arbetsinsats för atl försörja sig, har nu fått en möjlighet atl med rimliga ekonomiska för­utsättningar välja att inte arbeta.

Fackföreningsrörelsens låglönesatsning bmkar ibland framhållas som en väsentlig förklaring lill utslagningen från arbetsmarknaden och svårighe­tema atl sysselsätta personer med nedsatt arbetsförmåga. En sådan effekt kan enligt utredningen inte uteslutas, men atl göra det till huvudförklaring tycks emellertid vara dåligt underbyggt. Utvecklingen är inte specifik för Sverige ulan förekommer också i flertalet västländer trots att man i dessa inte bedrivit en medveten solidarisk lönepolitik. Statistiken visar också atl del t.ex. inom jordbmket och skogsbmket har skett en omfattande utslag­ning och denna kan knappast hänföras till den solidariska lönepolitiken. Snarare finns förklaringarna all söka i rationaliseringar och arbetsskador.

Första ledet i en politik för arbete åt arbetshandikappade måste enligt ut­redningen vara att förhindra utslagningen. De som söker arbete genom ar­betsvärden har ofta lång arbetslivserfarenhet och har haft ell arbete som de av olika skäl inte kan ha kvar. Det är därför nödvändigt atl insatser för all förbättra anpassning och förhindra utslagning sätts in redan på ett tidigt stadium. Del räcker emellertid inte med att arbeta med de arbetshandikap­pade som är öppet arbetslösa. Ambitionen måste också vara atl förbättra samhällets möjligheter atl erbjuda arbete så att dold arbetslöshet bland de arbetshandikappade, t.ex. bland de förtidspensionerade, kan mätas.

KAPITEL 2. UTSLAGNINGEN FRÅN ARBETSMARKNADEN

I en vidare mening beskriver uttrycket utslagning en process som gör alt en person inte kan behålla eller erhålla ett förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden. Utredningen har begränsat begreppet utslagning till alt gälla en process som gör att personer som har haft ett förvärvsarbete inte längre kan behålla del och inte heller erhålla ett nytt.

Sverige har totalt sett haft en myckel god sysselsättningsutveckling un­der de senaste tio åren. Kvinnoma har ökat sin sysselsättningsgrad mycket kraftigt. För männens del har andelen sysselsatta dock minskal, framför allt i åldrarna 55-64 år, samt i sysselsättningssvaga delar av landet. En minskning i förvärvsfrekvens för ensamslående yngre män kan också konstateras i storstadsområden. Allvarliga sociala problem kan här antas finnas med i bilden. Spegelbilden av sysselsättningsutvecklingen för män finns i statistiken över förtidspensionerade.

Förtidspensionering

De förtidspensionerade har ökat kraftigt sedan slutet av 1960-talel. An­talet förtidspensionärer i åldem 16-64 år har ökat från 145000 år 1967 lill 247000 år 1976. Av de sistnämnda är 33 000 under 40 år. Möjlighetema tiU förtidspensionering har utvidgats under senare år och detta kan till en del ses som en förklaring till den ökade förtidspensioneringen. Den är dock också enligt utredningen en konsekvens av en ökad utslagning på arbets­marknaden. 1 en rapport (SOU 1977:88) till sysselsättningsutredningen Berglind: Förtidspension eller arbete? visas ell klart samband mellan för­tidspension och sysselsättningsmöjligheter i olika län och kommuner. Om­råden som domineras av jord- och skogsbmk och som samtidigt har en

 

Prop. 1978/79:73                                                                   89

svag industriell utbyggnad har också en hög andel förtidspensionärer. SkiUnader i andelen förtidspensionerade meUan kommunema kan förkla­ras genom arbetslöshetsnivå, andel ogifta i befolkningen och i storstads­områdena även genom sjukledighetens omfattning. Rapporten visar också att Sverige vid en nordisk jämförelse ligger lägst när del gäller andelen för­tidspensionerade. Svag sysselsättning, omfattande arbetslöshet och stort inslag av jord- och skogsbruk tycks också vid internationella jämförelser förklara all ett land har en stor andel förtidspensionerade. Den väl utbygg­da arbetsmarknadspolitiken i Sverige är troligen en väsentlig förklaring till den intemalionellt sett lägre andelen förtidspensionerade.

Delas förtidspensionärerna in efter diagnosgmpper finner man atl den vanligaste sjukdomsgmnden för pensionering är rörelsehinder. Därefter följer cirkulationsorganens sjukdomar, psykoser och neuroser. Diagnos-gruppema varierar mycket starkt med ålder. Som exempel kan nämnas atl för personer i åldrama 15-35 år som år 1975 beviljades förtidspension, förekom diagnosen psykoser, neuroser m.m. i 42% av fallen. Vidare kan konstateras att ca 80% av de förtidspensionerade saknar utbildning utöver folkskola.

Också socialhjälpssitualionen kan ge vissa ledtrådar när det gäller all förklara tendensema till ökad utslagning från arbetsmarknaden. Antalet ensamstående män med socialhjälp har ökat med 80% från år 1966 lill år 1975. Särskilt i storstadsområdena är denna utveckling markant, nu också i yngre åldrar än tidigare. Genom att sammanställa folkräkningsuppgifter med uppgifter om förtidspensionering, socialhjälp och långtidssjukskriv­ning kan man få en uppfattning om försörjningssituationen och utslagning­en i olika åldersgrupper. De äldre männen och också i stor utsträckning äldre kvinnor i hela landet dominerar. Det tycks också finnas en tendens till utslagning av medelålders och yngre personer, i första hand män i stor­stadsområdena. Ökningstakten är oroande.Sociala problem och arbels­marknadspoliliska problem följs här åt.

Orsaker till utslagning

En mycket stor andel av de arbetsvårdssökande på arbetsförmedlingar­na har lång arbetslivserfarenhet. I de undersökningar utredningen gjort be­träffande skyddad och halvskyddad sysselsättning i Göteborg och Skövde, SOU (1977:44) Skyddad verkstad, halvskyddad verksamhet har 42-50% en arbetslivserfarenhet som omfattar tio år och mer. Mer än 50% av de in­tervjuade anser alt deras nuvarande situation beror på sjukdom eller skada orsakad av något tidigare arbete.

Arbetsmiljön kan dels direkt ge upphov tiU skador, sjukdomar eller för­slitning som leder till utslagning, dels indirekt medverka till utslagning ge­nom all inte medge den önskvärda och nödvändiga anpassningen av ar­betsförhållandena. En rad arbetsmiljösludier under senare år visar på fak­torer som kan antas ligga lill gmnd för utslagning. Tunga lyft, enformiga arbetsrörelser, buller, damm, är exempel på fysiska arbetsmiljöfaklorer som i hög grad ger arbetstagarna besvär. På senare år har också de psyko­logiska och sociala inslagen i arbetsmiljön uppmärksammats. Inflytande i arbetslivet och självbestämmande över arbetstakt och arbetsmetoder är av central betydelse för möjligheterna all uppleva arbetsglädje. Upplevelsen av överblick och mening i arbetet liksom samarbete och gemenskap med arbetskamrater är andra faktorer av stor betydelse.

Sysselsättningsulredningen har tillsammans med Volvo genomfört en försöksverksamhet via anpassningsgrupperna på Volvo Torslandaverken

 

Prop. 1978/79:73                                                                   90

och Volvo Skövdeverken. 1 en rapport från försöket (SOU 1977:89) Beting­at arbetsföra redovisas en särskild uppföljning vid Skövdeverken bland de betingat arbetsföra (arbetshandikappade enligt utredningens definition) vars anställning upphört. Var femte av dessa blev förtidspensionerad. Un­der den period uppföljningen avsett blev var tredje betingat arbetsför som slutat sin anställning utslagen eller utslagningshotad, enligt den definition som använts. Enligt definitionen har inte någon av de förtidspensionerade bedömts som utslagen. De direkt utslagna, ej förtidspensionerade, är främst unga män, invandrare med kort anställningstid och psykosociala problem. De från företaget förtidspensionerade är äldre, har längre anställ­ningstid, är svenskar och har fysiska arbetshinder. 1 undersökningen fram­går klart sambandet mellan arbetshandikapp och utslagningsrisk, liksom sambandet mellan sjukfrånvaro och arbetshandikapp. Långlidssjukdom är sex gånger så vanligt bland betingat arbetsföra och hög korttidsfrånvaro dubbelt så vanlig. Både långtids- och korttidsfrånvaro har starka samband med svårigheter p.g.a. sjukdom i arbetet liksom med den allmänna triv­seln.

Överväganden och förslag

Utredningen framhåller i fråga om utslagning all man kan skilja på ut­slagning från en arbetsplats och utslagning från arbetsmarknaden. Atl bli utslagen från en arbetsplats är ett första steg i en utslagning från arbets­marknaden. Den senare inträffar dock först sedan olika försök med arbets­placering, rehabilitering m.m. har misslyckats. Atl förhindra utslagning från arbetsplatser är mot denna bakgrund i många fall det effektivaste sät­tet alt förhindra utslagning från arbetsmarknaden, inte minst för grupper med psykiska och sociala handikapp. För atl uppnå delta måste förebyg­gande eller rehabiliterande åtgärder sättas in på ett sä tidigt stadium som möjligt.

Utslagningen från en arbetsplats sker i princip på två sätt, genom atl hela, eller en del av en arbetsplats läggs ned, eller genom alt vissa individer slutar eller tvingas sluta sin anställning därför att man inte lyckats anpassa arbetsuppgifterna till individens fömtsättningar. De största problemen vid företagsnedläggelser eller driflminskningar uppstår när företagen syssel­sätter en stor andel äldre arbetskraft och den lokala arbetsmarknaden där företaget finns är begränsad. 1 detta fall blir också ofta de förelagsekono­miska kalkyler som ligger bakom en förelagsnedläggning mycket avvikan­de från det resultat en samhällsekonomisk kalkyl skulle ge. Det bör därför diskuteras om det inte skulle finnas möjligheter atl göra mer systematiska samhällsekonomiska bedömningar innan en nedläggning görs och i vilka former och med vilka finansieringsmetoder ett ingripande skall ske.

När det gäller utslagningen från existerande arbetsplatser framhåller ut­redningen atl irygghelslagstiftningen i hög grad bidragit till all minska ut­slagningen av äldre och arbetshandikappade. De förtidspensionerade tycks komma från yrken med förhållandevis stora fysiska krav och från nä­ringsgrenar med små företag och/eller få yrken representerade. Särskild uppmärksamhet borde ägnas åt hur utslagning i dessa branscher skall mö­tas.

Arbetet med den fysiska och psykiska arbetsmiljön måste byggas ut och göras mer systematiskt. En förelagshälsovård inriktad på förebyggande och arbelsplatsanpassad verksamhet har här myckel viktiga uppgifter. De långtidssjukskrivna bör kontinuerligt följas upp och behov av arbetsan­passning, som gör det möjligt att efter sjukdomens slut återkomma lill ar­betet,  diskuteras  tillsammans  med  anpassningsgmpperna.   Ett  samlat

 

Prop. 1978/79:73                                                     91

grepp om de arbetsmiljövårdande resurserna på arbetsplatserna är nöd­vändigt. Anpassningsgrupperna bör vara det centrala organet för att leda arbetet med atl förhindra utslagningen. Inte bara arbetet med individuella fall är viktigt, utan också systematiska kartläggningar av arbetsplatsernas krav på psykisk och fysisk förmåga, saml möjlighetema all påverka dessa krav. Det bör särskilt observeras atl utslagning förekommer också från Ijänstemannaarbetsplatser och från statiiga och kommunala myndigheter även om anställningstryggheten där traditionellt sett är mycket stor. Större uppmärksamhet bör också ägnas den psykiska miljön på arbetsplatserna.

Utslagningen representerar stora ekonomiska värden. Insalsema för atl bekämpa den måste ses i relation till delta. 1 ett räkneexempel belyser ut­redningen hur ojämnt förtidspensioneringen är fördelad regionalt. Ut­gångspunkten har varit att ta fram det län som har den lägsta andelen för­tidspensionerade i varje åldersgmpp. Vidare har antagils alt alla andra län skulle kunna uppnå denna lägre pensioneringsgrad. Resultatet av räkneex­emplet är atl man med de gjorda antagandena skulle haft ca 77000 färre förtidspensionärer år 1975, som varit beräkningsår. Del genomsnittliga an­talet år till den allmänna pensionsåldern för de 77000 förtidspensionärerna är ca 11. Om man antar atl en förtidspensionär i genomsnitt kostar ca 20000 kr.(netto efter skatt) i utgifter för stat, kommun och socialförsäk­ringssystem blir den årliga kostnaden för 77000 personer ca 1,5 miljarder kr. Beräkningar av allernalivkoslnader har utgått från halvskyddad syssel­sättning. Detta kan sägas vara ett mellanting kostnadsmässigl mellan helt skyddade sysselsättningar och de mindre kostsamma och ekonomiskt mer gynnsamma insatser som innebär placering på den reguljära arbetsmarkna­den med olika introduktionstider. Lönen har antagits vara 45 000 kr./år.

Skillnaden mellan förtidspensioneringsalternativet och halvskyddad sysselsättning blir 2,5 miljarder kr./år. Detta skall relateras till atl AMS ut­gifter för rehabilitering och stödåtgärder uppgår till 100 milj. kr. För den enskilde individen skulle konsumtionsökningen öka med 1000 kr./månad efter skall. Om produklionstillskollet antas vara skillnaden mellan den lo-tala lönekostnaden och den statliga subventionen blir tillskottet 3,3 miljar­der kr. Också det samhällsekonomiska tillskottet skulle alltså vara stort.

KAPITEL 3. YRKESINRIKTAD REHABILITERING - UPPGIFTER, RESURSER OCH ORGANISATION

Den yrkesinriktade rehabiliteringen har till uppgift att stärka ställningen för personer som har svårt atl få eller behålla ett arbete på arbetsmarkna­den. Enligt denna definition är yrkesinriktad rehabilitering detsamma som arbetsvärd. Begreppet arbetsvärd avser såväl insatser lill stöd för den en­skilde individen som ingrepp på arbetsplatsen.

Den enskildes arbetsförmåga och arbetshinder kan utredas och kartläg­gas på olika nivåer och med olika resursinsatser. Detta kan ske genom samtal på arbetsförmedlingen, i psykologiska anlagsundersökningar, ge­nom arbelsprövning/lräning på kommunala arbetsvårdsinstitul eller i ut­rednings- och träningskurser (OT- och ALU-kurser) med yrkesförbere-dande praklikinslag vid AMU-cenler eller på arbetsplatser.

Vid arbetsvårdsinstituten och i samband med träningskurserna eftersträ­var man att systematiskt träna upp handikappade personers fysiska och psykiska arbetskapacitet. Ell vanligt sätt att söka kompensera arbetshan­dikapp är utbildningsinsatser och omskolning till yrken där det primära ar­betshandikappet inte spelar någon roll. 1 samband med en arbetsplacering

 

Prop. 1978/79:73                                                                   92

kan handikappet kompenseras genom olika arbetsmarknadspolitiska åtgär­der som bidrag till arbetsbiträde, arbetstekniska hjälpmedel m.m.

En central uppgift i rehabiliteringsprocessen är atl försöka finna en ar­betsplats för den arbetsvårdssökande som så långt som möjligt är anpassad lill hans förutsättningar och önskemål. Hjälpmedel för detta är platsför­medling, ackvisition hos arbetsgivaren, kontakter med anpassningsgrup­pema och slutligen främjandelagens olika påtryckningsmöjligheler.

Med utgångspunkt från olika statistiska uppgifter kan man göra en unge­färlig uppskattning av vad som händer med de personer som kommer till arbetsvärden för rehabilitering. Skattningar ger vid handen att ca 17 % går tiU arbete på den reguljära arbetsmarknaden och 4 % lill halvskyddat arbe­te. Sådana ibland efter utbildning eller prövning och träning. Drygt 30% går lill skyddad sysselsättning. Arbetsplaceringama uppgår således lill drygt 50%.

Arbetshandikappade ungdomar

Utslagningen från arbetslivet drabbar allt yngre åldersgrupper. Därtill kommer all många av de arbetshandikappade ungdomarna aldrig har för­värvsarbetat. Efter ett omfattande utrednings- och rehabiliteringsarbete förtidspensioneras många av ungdomama efter kort eller ingen yrkesverk­sam tid. Knappt 25 000 ungdomar i åldem 16-34 år är förtidspensionerade. Bland de nybeviljade pensionema har omkring 40% huvuddiagnosen "psy­koser, neuroser m.m.".

Fömtom de psykiskt och socialmedicinskt arbetshandikappade har främst de utvecklingsstörda och gravt rörelsehindrade ungdomarna stora svårigheter att komma ut på arbetsmarknaden. Gemensamt för dessa grup­per är att deras arbetsrehabililering måste innehålla en samordning av oli­ka rehabiliteringsresurser som angriper deras totala situation.

Genom ett initiativ från sysselsältningsutredningens sida och med me­del från Allmänna arvsfonden bedriver Södertälje kommun sedan år 1977, i nära samarbete med arbetsförmedlingen, en försöksverksamhet med spe­ciella insatser för ungdomar med socialmedicinska arbetshandikapp. Ell antal ungdomar har placerats på beredskapsarbeten inom kommunförvalt­ningen. Socialarbetare, fritidspedagoger, psykologer och arbetskamrater främst s.k. faddrar etc. stöttar ungdomarna. Förutom arbetserfarenheter är social träning ute i samhället samt studie- och fritidsaktiviteter viktiga inslag för alt bryta ungdomarnas isolering.

1 samband med försöksverksamheten har en fristående ekonom sökt be­lysa de finansiella effekterna som de rehabiliterande insalsema i samband med försöket kan få på den offentliga ekonomin under en tio-årsperiod.

Resultaten presenteras i en rapport Finansiella kalkyler för rehabilite­ringsinsatser för 22 ungdomar i Södertälje. Sämsta utfall för ungdomarna i samband med projektet har jämförts med bästa utfall ulan projektet. För den offentliga sektorn totalt beräknas försöket ge ell betydande finansiellt överskott (ca en halv milj. kr.).

Ö\'erväganden och förslag

1 regeringens proposition 1977/78:30 om bl.a. den yrkesinriktade rehabi­literingen lämnades frågan om dennas organisation öppen i avvaktan på sysselsätlningsutredningens betänkande. Utredningen har mot denna bak­gmnd ägnat stor uppmärksamhet ål dessa frågor.

En gmndfömtsällning för lyckad rehabilitering är alt den enskilde indi­viden är motiverad för en rehabilitering. Delta är en myckel viktig uppgift

 

Prop. 1978/79:73                                                                   93

för arbetsvärden. Det är enligt utredningens uppfattning vidare angelägel all få ell bättre informationssystem om resultaten av arbetsvärdens insat­ser. Detta bör bygga på regelbundna uppföljningar av de arbetsvårdssö­kande, t.ex. stickprovsundersökningar. Det är naturligt all del metodut-vecklingsinslitui som föreslås, får ansvar för uppföljningarna.

En förbättrad yrkesinriktad rehabilitering förutsätter atl arbetsvärden får resurser, en mer sammanhållen organisation och alt ansvaret för den enskilde individen inom systemet blir mer enhetligt. En gmndläggande frå­ga är hur lång tid en arbelsförmedlingsljänsteman kan använda för atl skaf­fa ell lämpligt arbete åt en gravt handikappad. Om de arbetsvårdssökande i genomsnitt skulle kunna räkna med en veckas arbetsinsatser från arbets­förmedlingen skulle det krävas cirka 2000 tjänstemän bara för dessa upp­gifter. Förmedlingens resurser måste enligt utredningens uppfattning ökas så atl det blir bättre balans mellan den fysiska och psykiska rehabilitering­en, de karlläggande och utredande insatserna å ena sidan och de insatser som sedan görs för alt skaffa ett lämpligt arbete, å andra sidan.

Samma resonemang kan föras om resursema för att anpassa den enskil­da arbetsplatsen lill individens behov. Delta gäller inte bara den fysiska anpassningen utan också introduktion, utbildning, information etc. Del finns f.n. möjligheter att ge bidrag till arbetsgivare, 8 kr./ timme, vid ut­bildning av arbetshandikappade och vid s.k. praktikanställning. Bidraget kan vid utbildning jämkas upp lill full täckning av arbetskraftskostnaden för personer med grava handikapp. Utredningen föreslår all grundbeloppet för både utbildning i förelag och praklikanslällning höjs till 75 % av de tota­la lönekostnaderna med möjligheter atl jämka bidraget upp till full kost­nadsläckning vid grava handikapp. Kostnadsökningen härför beräknas till 6 milj. kr.

Utredningen föreslår vidare att den modell för samverkan mellan olika rehabiliterande institutioner som prövats i Södertälje, bör bilda utgångs­punkt för en vidgad försöksverksamhet för ungdomar med socialmedicins­ka handikapp i fem kommuner i storstadsregionerna. Försöken bör pågå i minst två år och melodulvecklingsinslitulel föreslås utvärdera försöken. För de fortsatta försöken beräknas ett medelsbehov om 2 milj. kr., varav 1 milj. kr. för utvärdering.

Fr.o.m. den 1 januari 1977 utgår lill halvskyddad sysselsättning bidrag som motsvarar 90 % av den totala lönekostnaden under det första året och 50% under de tre följande åren till arbetsgivare som anställer svårt fysiskt handikappade eller psykiskt utvecklingsstörda under 25 år. Sysselsäll­ningsutredningen föreslår, mot bakgrund av att gruppen ungdomar med psykiska och socialmedicinska arbetshandikapp ökar snabbt, atl denna bi­dragsform utsträcks lill all omfatta även gravt socialmedicinskt och psy­kiskt arbetshandikappade under 25 år.

Unga förtidspensionerade är en växande grupp, ca 25000 under 35 år. De har visserligen fått sin ekonomiska situation tryggad, men detta är inte en tillräcklig lösning på deras problem. Utredningen föreslår därför alt även yngre förtidspensionerade i åldem 26-35 år omfattas av möjligheten till förhöjt statsbidrag vid halvskyddad sysselsättning. RFV föreslås få i uppdrag atl konstruera ett system som dels kompenserar förlusten i de fall lön av arbete understiger tidigare pensionsbelopp vid övergång från för­tidspension lill arbete, dels stimulerar till arbete. Samtidigt bör också för-tidspensionsbestämmelserna ses över för dem som arbetar i skyddad verk­stad med lön och bibehållen förtidspension. Målsättningen bör vara atl den som förvärvsarbetar får lön på vanligt sätt.

 

Prop. 1978/79:73                                                                   94

Utredningen föreslår också all förtidspensionärer som tar ett arbete skall ha rätt lill vilande förtidspension under viss tid. Detta skulle innebära atl de som inte kan fortsätta att arbeta återfår sin förtidspension genom ett enkelt anmälningsförfarande.

Representanter för arbetsförmedling, socialvård, sjukvård och försäk­ringskassa diskuterar tillsammans i s.k. rehabiliteringsgmpper behov av rehabiliteringsinsatser bl.a. i samband med beslut om förtidspensionering. Utredningen föreslår att rehabiliteringsgmppema också får i uppdrag atl ta årliga rehabilileringskonlakter med de redan förtidspensionerade och dis­kutera deras möjligheter att komma tillbaka till arbetslivet.

Rehabiliteringen är inte avslutad i och med en arbetsplacering. Det reha­biliteringsarbete som måste fortsätta inne i företagel fömtsätter en utbygg­nad av företagens möjligheter all medverka i rehabiliteringsprocessen. En fortsall satsning på arbetsvärden genom arbetsförmedling och särskilda in­stitutioner måste, för atl bli effektiv, kompletteras med en kraftig utbygg­nad av förelagens möjligheter att medverka i rehabiliteringsprocessen. Om arbetsgivarna skall la större ansvar för rehabiliteringen måste samhäl­let på olika sätt garantera detta. Det kan I.ex. ske genom lagstiftning och/eller bidrag till särskilda åtgärder. Båda vägarna diskuteras av utred­ningen.

Försök inom den statliga och kommunala sektom med faddrar/handle­dare för arbetshandikappade har gett goda resultat. Handledare har till uppgift all stödja den arbetshandikappade både på och utanför arbetsplat­sen. Utredningen föreslår att AMS får i uppdrag alt på riksnivå bedriva försök med bidrag lill sådana handledare. Bidragen bör uppgå till högst 5000 kr./år och person och kostnaden härför beräknas lill 2 milj.kr. för 400 faddrar.

Det är angeläget att företag och förvaltningar medverkar i rehabilite­ringsverksamheten genom att ställa platser lill förfogande för prövning och träning i reell miljö. Utredningen förutsätter att ett tillräckligt antal irä-ningsplatser kan las fram på frivillig väg. Om detta, mot förmodan, inte skulle visa sig möjligt, bör det finnas en beredskap för lagstiftningsåtgär­der. Den ekonomiska frågan kan enligt utredningen lösas genom atl den som genomgår träning liksom nu får sin lön betald enligt de regler som gäl­ler vid arbetsmarknadsutbildning. Ett annat sätt är all lön utbetalas genom arbetsgivaren som därefter erhåller kompensation för huvuddelen av kost­naden genom arbetsmarknadsverket. Härutöver kan man enligt utredning­en diskutera om bidrag skall utgå till arbetsgivama för administrativa mer­kostnader.

På större arbetsplatser bör del vara möjligt att bygga upp särskilda re­surser för prövning och träning som kunde utnyttjas i första hand för de in-lema behoven. De bör också kunna användas för icke anställda bl.a. efter­som det på vissa håll finns köer till arbetsvårdsinstituten. Till företag som på detta sätt bygger upp resurser för prövning och träning skulle det enligt utredningen utgå visst bidrag som kompensation för merkostnader för I.ex. administration, lakar- och kuralorskostnader etc. Utredningen föror­dar atl en försöksverksamhet av delta slag inleds i samband med utbyggna­den av den nya arbetsvårdsorganisationen. Melodulvecklingsinstitutet föreslås svara för genomförande och utvärdering och försöken bör pågå i minst två år. Kostnaden härför beräknas till 1 milj.kr. varje år, dvs. 2 milj. kr.

1 regeringens proposition (1977/78:30) om skyddat arbete och yrkesin­riktad rehabilitering m.m., som antogs av riksdagen i december 1977, läm-

 

Prop. 1978/79:73                                                                   95

nas centrala avsnitt öppna med hänvisning till sysselsätlningsutredningens väntade belänkande. Det gäller frågan om den yrkesinriktade rehabilite­ringens organisation vid arbetsvårdsinstituten. Propositionen lar endast ställning till att instituten skall ha stadigt huvudmannaskap. Också frågor­na om organisationen av psykologmedverkan, liksom Psykotekniska insti­tutet (PTI) och statens arbelskliniks framlida ställning lämnas öppna med hänvisning lill sysselsällningsutredningen. Utredningen diskuterar tre al­ternativ lill organisation och huvudmannaskap för den yrkesinriktade re­habiliteringen;

-    skolöverstyrelsen (AMU-centra)

-    anknytning till de regionala stiftelserna för skyddat arbete

-    inordnande i arbetsmarknadsverket.

Av dessa alternativ förordas arbetsmarknadsverket. Skälen härtill är bl .a. alt ett sammanhållet ansvar för de arbetsvårdssökande erhålls liksom en knytning lill förmedlingsverksamheten den reguljära arbetsmarknaden. Därtill får man möjlighet till avvägning av olika resursinsatser mot varand­ra.

Den prövnings/träningsverksamhel som i form av OT- och ALU-kurser bedrivs vid AMU-cenler har samma målsättning som den yrkesinriktade rehabiliteringen vid arbetsvårdsinstituten. Utredningen föreslår därför att OT- och ALU-kursema förs samman med arbetsvårdsinsliluiens resurser i nya enheter, som kallas arbetsmarknadsinstitut. ALU-kursema bör dock även i fortsättningen kunna anordnas lokalmässigl decentraliserat eller i anslutning till AMU-cenler. Utredningen föreslår vidare att psykologre-sursema knyts lill de nya arbetsmarknadsinstituten. Härigenom skulle flexibilitet uppnäs i användningen av psykologmedverkan och samtidigt fömtsättningar skapas för atl flera psykologer får kontakt med förmed­lingsarbetet.

Någon kostnadsökning bör enligt utredningen inte följa av ett inrättande av arbetsmarknadsinstituten.

Arbetsmarknadsinstituten bör få en självständig ställning under länsar-betsnämndema, med särskilda styrelser som företräder olika intressen. I vaije län skall under länsarbetsnämnden finnas ett eller flera institut som har ansvar för ALU-kurser, anlagsundersökningar och prövnings/tränings­verksamhel, dels i institutionell miljö men framför allt på Iräningsplatser på den reguljära arbetsmarknaden. Det är viktigt att understryka att orga­nisationsformen innebär att instituten får tillgång till alla de hjälpmedel som förmedlingen har till sitt förfogande, t.ex. i form av bidrag till arbetsgi­vare.

Behovet av forskning kring hjälpmedel och metoder i den yrkesinriktade rehabiliteringen understryks av utredningen. Enligt direktiven skall utred­ningen också pröva frågan om en central organisation för forskning och metodutveckling inom denna sektor. I likhet med direktiven anser utred­ningen all fördelar finns med en samordning av statens arbetsklinik och PTI.

Mot bakgrund av risken för att praktisk prövning och träning tar över­hand i en institution som har både praktisk verksamhet och metodutveck­ling anser sig utredningen inte kunna förorda en fullständig sammanslag­ning av statens arbetsklinik och PTI. Ett sådant sammanslaget institut skulle därtill bli mycket stort.

1 stället föreslår utredningen all ett centralt institut för forsknings- och utvecklingsarbete rörande yrkesinriktad rehabilitering bildas genom alt ar-betsklinikens resurser för metodutveckling sammanförs med vissa forsk-

 

Prop. 1978/79:73                                                                   96

nings- och utvecklingsinriklade delar av PTI. Del nya metodutvecklings-institutet föreslås bli organisatoriskt knutet till AMS. men få en frislående ställning under ledning av en särskild delegation. Konstruktionen kan ses som en parallell till arbetslöshetsförsäkringsdelegalionen. Till metodul-vecklingsinstilutel bör knytas såväl sociologisk som psykologisk och me­dicinsk expertis. Institutet skall ägna sig ål dokumentation och information om resultaten av det utvecklingsarbete som bedrivs, i.ex. i form av egna skriftserier. Det skall också delta i planering av och medverka vid utbild­ning av personal vid de nya arbetsmarknadsinstituten.

Den nuvarande provningsverksamheten vid statens arbetsklinik och motsvarande verksamhet vid PTI föreslås sammanförd och bilda stommen i ett fjärde arbetsmarknadsinstitut inom Stockholmsregionen. Denna pröv­ningsverksamhet knyts lokalmässigt till det nya melodulvecklingsinsti­tutet.

Vid PTI bedrivs vissa projekt - i.ex. kring handikappade barns sociala rehabilitering, kring arbeismiljöfrågor i vid mening, arbets- och idrottspsy­kologiska frågor etc. De forskare som arbetar med projekt av detta slag bör organisatoriskt knytas till de statliga myndigheter och institutioner där så­dant utvecklingsarbete kan drivas inom ramen för dessa myndigheters och institutioners verksamhet.

Vidare bör enligt utredningen de konsullationsprojekt, vid PTI, som inte organisatoriskt kan föras lill myndigheters och institutioners verksamhet kunna knytas till I.ex. verksamheten vid Statskonsult AB.

Utöver de medel som idag avsätts för de verksamheter som föreslås in­gå i det centrala institutet fordras enligt utredningen ytterligare 4 milj. kr.

KAPITEL 4. DEN REGULJÄRA ARBETSMARKNADEN

Sysselsättningsutredningen har under åren 1976 och 1977 haft försöks­verksamhet inom både den privata och den offentliga sektom i syfte att un­dersöka möjlighetema all förbättra de arbetshandikappades sysselsätl-ningssitualion. Huvudintresset har varit inriktat på inplacering av arbets­handikappade, men även på åtgärder för att underlätta för redan anställd personal med arbetshandikapp.

Försöksverksamheten på den privata sektorn genomfördes vid två Vol-voenheler. Arbetet där koncentrerades i stor utsträckning på redan anställ­da arbetshandikappade. Av 197 ärenden som gällt anställda med i många fall långa sjukskrivningsperioder och som behandlats i anpassningsgrup­pen, har 112 lett till en arbetsplacering. Effekterna av delta kan bl.a. avlä­sas i en väsenUigt minskad sjukfrånvaro. Värdet samhällsekonomiskt upp­skattas lill netto på 250000 kr. och en företagsekonomisk vinst på 185 000 kr. Då har kostnaderna för försöksverksamheten med anpassningsgruppen dragits av.

1 verksamheten har också ingått försök med tekniska förändringar på ar­betsplatsema. Även dessa har givit god ekonomisk utdelning. Den sam­hällsekonomiska vinslen beräknas lill 800000 kr. och den företagsekono­miska tiU 50000 kr.

Resultaten av försöken inom den offentliga sektorn visar, att ca hälften av de arbetsvårdssökande som aklimaliserals för medverkan i försöket har fått arbete. Resterande är under handläggning, i utbildning eller i prövning. Detta skall ses i relation till de arbetsplaceringar som normalt sker bland arbetsvårdssökande på förmedlingen. Under ett år får ca 10 % arbete på den reguljära arbetsmarknaden.

 

Prop. 1978/79:73                                                                   97

Enkät om främjandelagen

Främjandelagen i sin nuvarande utformning trädde i krafl den I juli 1974 och är ett komplement till lagen om anställningsskydd. Främjandelagslifl-ningen skall markera samhällets möjligheter att i undanlagsfall kunna ingri­pa med tvångsmedel för atl åstadkomma lösningar av de äldres och de ar­betshandikappades problem. Lagen ålägger arbetsgivarna att ge informa­tion om rekryieringspolilik etc. till länsarbetsnämnden. Den ger också länsarbetsnämnden möjligheter att lämna anvisningar i personalrekryte­ringsfrågor till företag och myndigheter. Om inte anvisningarna följs kan arbetsgivarna åläggas atl betala böter. Ärendet kan också hänskjutas till AMS som kan ålägga företag och myndigheter atl inte anställa annan än den som anvisas av den offentliga arbetsförmedlingen. Sysselsättnings­ulredningen har gjort en enkät om tillämpningen av främjandelagstiftning­en lill länsarbetsnämnderna. Av svaren på enkäten framgår alt ingen nämnd har använt lagens möjligheter att ålägga företag att lämna uppgifter lill länsarbetsnämnden. Följaktligen har heller inga nämnder använt sig av lagstiftningens andra möjligheter lill alt ge tvingande anvisningar till föie-tagen. Som skäl för detta anger i allmänhet nämnderna att det i förarbetena lill lagen har konstaterats att gemensamt accepterade lösningar är bästa ga­rantin för alt tillfredsställande resultat skall uppnås.

Överväganden och förslag

Om målet arbete ål alla skall kunna förverkligas också för de arbetshan­dikappade räcker det inte med att förstärka olika arbelsvårdsinsalser, re­surser på arbetsförmedlingarna, rehabilileringsmöjligheler, förbättrade bi­drag etc. Sådana insatser är viktiga. De kan ändå aldrig bli effektiva, om de inte kombineras med förändringar av den reguljära arbetsmarknadens sätt atl fungera.

Utredningen konstaterar inledningsvis alt den första fömtsättningen för arbete åt arbetshandikappade är alt del finns tillräckligt antal arbetstillfäl­len. En generellt hög efterfrågan på arbetskraft är dock inte tillräcklig. Ef­terfrågan måste förändras så all de arbetshandikappade inte efterfrågas i sista hand. Del är givelvis ell samhällsintresse atl företag och förvaltningar fungerar effektivt. En rekryieringspolilik som håller många arbetshandi­kappade utanför arbetsmarknaden kommer dock ofta all slå i direkt mot­satsställning lill andra samhällsintressen. Det gäller såväl intresset av all tillgodose de arbetshandikappades grundläggande rättighet lill arbete och social gemenskap som övergripande samhällsekonomiska mål.

Samhället har påtagit sig ett försörjningsansvar för alla medborgare. Det innebär all alla får konsumera en viss del av den samlade produktionen oavsett om de förvärvsarbetar eUer inte. Del tillskott lill produktionen som måste göras av en person som står utanför arbetskraften för alt samhället som helhet skall tjäna på det uppgår lill skillnaden mellan hans nuvarande konsumtion och den konsumtion han skulle få efter inträdet i arbetslivet. När den för alla garanterade konsumlionsandelen höjts tenderar denna skillnad all bli mindre och mindre.

Ekonomins sätt alt fungera gentemot de arbetshandikappade - och för övrigt också mot andra grupper med svag ställning på arbetsmarknaden -tenderar alltså att bli allt mer orimlig sett ur samhällsekonomins och den offentliga ekonomins synpunkt. En huvudinriktning för politiken "arbete åt alla" måste därför vara att försöka påverka de ekonomiska fömlsält-7   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 73

 

Prop. 1978/79:73                                                                   98

ningarna för myndigheternas och företagens kalkyler, så att deras effekti­vitets- och lönsamhetstänkande kommer att ta hänsyn lill de övergripande samhällsekonomiska effekterna.

Alternativen till arbete på den reguljära arbetsmarknaden för arbetshan­dikappade, bl.a. olika former av skyddat arbete och förtidspensionering, ger ofta mycket höga kostnader. Dessa kostnader vilar naturligtvis ytterst på produktionen. Effekten av att de arbetshandikappade ställs utanför den reguljära arbetsmarknaden blir mindre effektivitet i den samlade produk­tionen, mindre samlad produktion, större kostnader på förelagen, sämre lösningar för de arbetshandikappade och deras rätt till meningsfullt arbete och social gemenskap. Del är därför väsentligt att de ekonomiska samban­den tydligt klarläggs. Fördelningen av kostnaderna kan ske på flera olika sätt, genom lagstiftning och/eller avgifter och bidrag till förelagen. Enligt utredningens uppfattning måste de olika metoderna kombineras.

Enligt sysselsätlningsutredningens uppfattning har uppbyggnaden av främjandelagstifiningen klara fördelar. Utredningen menar atl en effektiv tillämpning av främjandelagstiftningen är en förutsättning för atl klara an­ställningen av arbetshandikappade. Olika vägar bör prövas för att åstad­komma delta. Det bör finnas någon form av anvisningar som anger riktlin­jer för i vilken utsträckning i.ex. olika typer av arbetsgivare bör anställa arbetshandikappade. Dessa riktiinjer bör vara utgångspunkt för diskussio­ner och förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetsmarknadsverket. An­märkningsvärda avvikelser från dessa riktlinjer och ovilja atl ange godtag­bara förklaringar lill den anställningspolilik som man för, skulle kunna leda lill att främjandelagens tvingande bestämmelser tillämpades. Försök bör också genomföras med all dels förstärka fyra länsarbetsnämnder med två tjänstemän vardera, för att arbeta med främjandelagens tillämpning och dels också i något eller några av dessa försök koncentrera handläggningen av främjandelagens tvingande delar till vissa tjänstemän. Kostnaderna för dessa försök beräknas till I milj. kr. per år.

Kostnaderna för atl ge arbetshandikappade sysselsättning måste bäras av hela produktionen på samma sätt som kostnadema för de icke syssel­satta, I.ex. förtidspensionerade. Samtliga kostnader för arbetsvårdsorgani­sationen och för sysselsättningsskapande åtgärder för arbetshandikappade bör bilda underlag för en ny arbetsgivaravgift som bestäms av de faktiska kostnadema. Sambandet mellan bristande insatser på den reguljära arbets­marknaden och kostnaderna för sysselsättningsskapande insatser och ar­belsvårdsinsalser kommer härigenom alt klarare framhävas. En ytterligare markering av sambandet mellan arbetsmarknadspolitiska insatser och so­cialförsäkringssystemet skulle kunna åstadkommas genom en gemensam arbetsgivaravgift. Utredningen framhåller viklen av att de beskrivna sam­banden klart åskådliggörs.

I fråga om stöd till arbetsgivare som anställer personer med arbetshandi­kapp föreslår utredningen alt bidragen till särskilda anordningar på arbets­platsen höjs från 30000 lill 50000 kr. per handikappad. Slödel för speciella arbetstekniska hjälpmedel föreslås höjt från 25000 lill 50000 kr. för varje enskih hjälpmedel. Kostnaderna för de föreslagna förbättringarna beräk­nas vid en 25-procentig tillväxt av antalet bidrag till 6 milj. kr. Bidraget lill arbetsbiträde som idag kan uppgå till högst 10000 kr. per år föreslås för­ändrat så all del kan utgå med högst 25 % av den totala lönekostnaden för personer som fungerar som arbetsbiträde. Likaså föreslås all det skall kun­na kombineras med bidrag lill halvskyddad sysselsättning när det gäller personer med grava handikapp och starkt nedsatt arbetsförmåga. Utred-

 

Prop. 1978/79:73                                                                   99

ningen räknar med att antalet arbetsbiträden kommer att växa från 550 lill 1000 vilket medför en ökning av medelsbehovet om 6 milj. kr.

Utredningen föreslår vidare atl försök görs i två län med bidrag till kol­lektivt förberedande ombyggnad av arbetsplatser med sikte på anställning av personer med specifika typer av arbetshandikapp. Kostnadema härför beräknas lill 2 milj. kr.

F.n. finns drygt 5000 anpassningsgrupper och utredningen räknar med att antalet inom de närmaste åren kommer atl växa till 6 - 7000. Aktivite­ten inom anpassningsgrupperna är synnerligen skiftande. Ett litet antal fungerar enligt de intentioner som finns för verksamheten och ger också resultat när det gäller anställning av arbetshandikappade. I en stor del av gmppema, förmodligen en klar majoritet, är aktiviteten myckel liten. En del anpassningsgrupper fungerar förhållandevis ganska väl när det gäller den interna omplacerings verksamheten. De sysslar däremot i liten eller ingen utsträckning med frågan om nyanställning av arbetshandikappade.

Utredningens försöksverksamhet har understrukit alt den viktigaste för­utsättningen för att anpassningsgmpperna skall kunna fungera är alt det finns personella resurser för verksamheten. Delta gäller inte minst möjlig­heterna för arbetsförmedlingens tjänstemän atl delta. Behovet av tid måste bedömas i förhållande till företagens storlek etc. och utredningen föreslår en omfattande förstärkning av arbetsförmedlingarnas personalresurser. En sådan förstärkning är nödvändig för atl kunna leva upp till åtminstone vis­sa minimikrav när det gäller insalsema i anpassningsgmpperna. Utred­ningen understryker emellertid också att del är viktigt all personella sats­ningar görs också från arbetsgivarsidan och från de fackliga organisatio­nerna.

En myckel diskuterad fråga när del gäller anpassningsgmppemas verk­samhet är avvägningen mellan arbetsförmedlingens medverkan i omplace­rings-resp. inplaceringsverksamhelen. Med nuvarande resurser är del inte möjligt för arbetsmarknadsverket alt ens i tiUräcklig utsträckning medver­ka för alt klara inplaceringarna. Det är då naturligt att denna verksamhet prioriteras. Utredningen har dock samtidigt uppfattningen alt om arbets­marknadsverkets medverkan för att stödja inplaceringen av handikappade skall bli verkligt effektiv krävs att man i viss utsträckning har möjlighet delta i hela omplaceringsverksamhelen i förelaget.

Anpassnings verksamheten för de redan anställda är viktig bl.a. för sätt att förhindra utslagning. Bland de anställda finns många långtidssjukskriv­na där rehabiliteringsbehovel är myckel stort. Vid dimensioneringen av ar­betsmarknadsverkets resurser för anpassningsverksamhet bör därför be­hovet av medverkan när det gäller insatser för redan anställda också tas med i bilden.

En annan fråga av intresse är i vilken utsträckning anpassningsgmpper­na också skall syssla med mer övergripande arbetsmiljöfrågor etc. Enligt utredningens uppfattning är det inte möjligt att dra någon skarp gräns mel­lan de insatser som görs av allmänt förebyggande karaktär och insatser i de individuella fallen. Gränsdragningar mellan olika organ inom företagen och deras ansvarsområden är nödvändiga, men informationen mellan organen måste fungera. Det är viktigt att anpassningsgmppemas verksamhet inte­greras i företagens normala personalpolitiska insatser. Företagshälsovår­den är I.ex. myckel viktig i anpassningsarbetet, och får inte ses som en iso­lerad del styrd utifrån snäva medicinskautgängspunkter, ulan som en in­tegrerad del i det anpassningsarbete som måste försiggå i alla företag. De största insatserna för att öka de arbetshandikappades sysselsällningsmöj-

 

Prop. 1978/79:73                                                                  100

ligheter måste göras inom den offentiiga sektorn. Den offentliga ekonomin har allt att vinna på en förändrad anställningspolilik när del gäller arbets­handikappade. Till de statliga myndigheterna bör särskilda direktiv gå ut, där myndigheternas ansvar för all medverka i anpassningsarbetet klart fastslås. Direktiven bör följas upp genom åläggande för myndighetema atl i samband med sina anslagsframställningar avge redogörelser för anpass­ningsarbetet under året. Dessa redogörelser bör därefter överlämnas till AMS för sammanställning och åtgärder.

En gmndläggande svårighet för anställning av arbetshandikappade inom den statliga sektorn är atl man på myckel stora områden har en starkt ut-bildningsbunden personalrekrylering, fasta behörighetsregler, "förtjänst och skicklighet". En vidgning av förtjänstbegreppels innebörd bör efter­strävas, så all "förtjänst" skall avse även andra områden än statlig. Dis­kussioner bör las upp med partema på den statliga arbetsmarknaden om förslag till regler och rutiner för att anpassa det statliga tjänste- och löne­systemet så att arbetshandikappade i ökad utsträckning kan anställas.

När det gäller den statliga sektorn av arbetsmarknaden är denna hittills så obearbetad, atl en stor del av insalsema under den närmaste liden mås­te få karaktären av försöksverksamhet i stor skala. Del är viktigt att erfa­renheter om arbetsmarknaden etc. får snabb spridning inom arbetsmark­nadsverket och som ett led häri bör därför AMS tillsätta en särskild akti ve-ringsgmpp med partsrepresentalion för anpassningsverksamheten på den statliga sektom. Ett mål för aktiveringsgruppen bör vara att skapa fler an-passningsgmpper och decentralisera verksamheten så atl anpassnings-gmppema får arbeta med konkreta problem. En fömtsättning för atl an­passningsverksamheten skall fungera är atl arbetsgivarna ställer upp med tillräckliga personalpolitiska resurser. Dessa är inom många verk små eller i del närmaste obefintliga. SPN:s roll och ansvar för vissa övergripande personalfrågor bör närmare preciseras. RRV har lämnat synpunkter till den särskilda utredning som arbetar med arbetsfördelning i vissa avseen­den mellan centrala administrativa myndigheter.

På samma sätt som på den statliga sektom bör centrala aktiveringsgrup­per bildas även på de kommunala och privata sektorema.

KAPITEL 5. SKYDDAT ARBETE

Med skyddat arbete avses enligt gängse definitioner sådan sysselsätt­ning som anordnas ät arbetshandikappade eller annan svårplacerad arbets­kraft som inte kan få anställning på den reguljära arbetsmarknaden. Att sysselsättningen benämns skyddad hänger samman med att anställningen är skyddad från konkurrens från andra arbetssökande och alt det inte ställs samma krav som på den reguljära arbetsmarknaden.

Skyddat arbete ordnas i form av särskilda arbetsplatser, verkstäder för skyddat arbete, eller finns insprängt i den reguljära arbetsmarknaden där vissa arbeten är förbehållna personer med arbetshandikapp. Del senare gäller främst arkivarbete och halvskyddat arbete. Vid arkivarbete som anordnas vid statliga myndigheter och allmännyttiga organisationer utgår bidrag från arbetsmarknadsverket som motsvarar hela lönekostnaden. Om arkivarbele anordnas vid kommunal myndighet utgår statsbidrag med 1/3 av totala lönekostnaden. Halvskyddat arbete kan anordnas hos enskilda arbetsgivare, statliga affärsdrivande verk, kommuner och landsting. Stats­bidrag utgår därvid med 75 % av den totala lönekostnaden under första året, 50 % under andra årei och med 25 % under iredje och fjärde åren. För

 

Prop. 1978/79:73                                                                  101

redan anställda som överförs lill halvskyddat arbete utgår statsbidrag med 25 %. Vid statliga affärsdrivande verk kan redan anställda dock inte över­föras. För ungdomar under 25 år som har svåra fysiska handikapp eller är psykiskt utvecklingsstörda kan bidrag vid halvskyddat arbete utgå med 90% under första året och med 50% under de tre därpå följande åren.

Vid verksläder för skyddat arbete och hemarbete finns ca 16000 platser, i form av halvskyddat arbete finns ca 11 000 platser och i arkivarbete ca 15000 platser. Därutöver finns olika former av s.k. särskilda beredskaps­arbeten i vilka ca 13000 personer är sysselsatta.

1 regeringens proposition (1977/78:30) om skyddat arbete och yrkesin­riktad rehabilitering m.m. föreslås atl verksläder för skyddat arbete, kon­torsarbetscentraler, industriella beredskapsarbeten och hemarbete skall få ett mellan staten och landstingen delat huvudmannaskap i form av regiona­la stiftelser. För vissa övergripande frågor föreslås atl en central stiftelse skall inrättas.

I undersökningen Lönar sig skyddade verkstäder? (Bexelius och Kjellén) finns en kostnads/intäklsanalys av skyddade verksläder. Sammanlaget ger kalkylen till resultat atl de skyddade verkstäderna samhällsekonomiskt sett inte är lönsamma och att man har haft en negativ ekonomisk utveck­ling under 1970-lalet. Analysen visar dock alt om rehabilileringsgraden ha­de varit högre, så skulle kalkylen visat på samhällsekonomisk balans mel­lan intäkter och kostnader.

Överväganden och förslag

Sysselsättningsulredningen har anslutit sig till tre huvudmål för det skyddade arbetet:

1,    Bereda meningsfull sysselsättning åt dem som arbetar inom den skyd­dade sektom.

2,    Under sysselsättningen i del skyddade arbetet förbättra den enskildes arbetsförmåga samt i övrigt bidra lill rehabilitering för atl den enskilde på sikt skall få möjlighet all ta ell arbete på den reguljära arbetsmark­naden.

3, Bidra lill att fylla samhällets behov av varor och tjänster.
Utredningen diskuterar också vilka målgmpper - handikappgmpper -

som den skyddade verksamheten skall vända sig lill och vilken arbetsför­måga man skall förutsätta hos dem som skall arbeta på verksläder för skyddat arbete. Utredningen anser del inte är rimligt att dra någon skarp gräns mellan de skyddade verkstädemas produktion och mer renodlade te-rapiarbelen. De skyddade verkstädema har lill uppgift all sysselsätta per­soner med den allra minsta arbetsförmågan. Del är dock naturligt all som hittills ha avgränsningar mellan skyddat arbete och lerapiarbelen av admi­nistrativa skäl. Sjukvårdsinrättningar etc. bör således driva sin terapiverk­samhet som hittills.

För att de som har någon form av skyddad anställning på sikt skall kun­na överföras till reguljära anställningar är det viktigt atl den skyddade verksamheten läggs i så nära anslutning tiU den ordinarie produktionen som möjligt. Sysselsättningsulredningen föreslår att man bör pröva möjlig­heten att anknyta en del skyddade verkstäder direkt till företag. SärskUda kontrakt skulle skrivas med förelagen där man för en viss summa förband sig att driva verksamheten i skyddade verksläder, svara för alt det fanns sysselsättning, svara för marknadsföring etc. av produktionen. Finansier­ingen borde knytas lill samma finansieringsform som kommer alt gälla för de föreslagna stiftelserna för skyddat arbete. Styrelserna borde kunna för-

 

Prop. 1978/79: 73                                                                 102

handla med förelagen om sådana lösningar som alternativ lill egen produk­tion. Bedömning av behovet av platser vid olika former av verksläder för skyddat arbete liksom anvisning av arbetskraft bör dock ske genom arbets­marknadsverket.

Sysselsättningsulredningen föreslår vidare alt halvskyddat arbete och arkivarbete ersätts med anställning med lönebidrag. Den nuvarande bi­dragskonsiruktionen som gäller för halvskyddat arbete hos enskilda ar­betsgivare, statliga affärsdrivande verk, kommuner och landsting, bör kvarstå. Vid statliga myndigheter föreslås alt lönebidrag utgår med 100% av den totala lönekostnaden och vid allmännyttiga organisationer med 90%. Länsarbetsnämnderna bör ha personal som kan samordna verksam­heten med lönebidrag vid allmännyttiga organisationer. Utredningen före­slår också att försäkringskassoma bör vara jämställda med statlig myndig­het vad gäller anställning med lönebidrag.

Anställning med lönebidrag kommer följaktligen att kunna ske hos ar­betsgivare över hela arbetsmarknaden, men med olika bidragsnivåer. Det gmndläggande syftet med anställning med lönebidrag är att öka de arbets­handikappades möjligheter all få anställning på den reguljära arbetsmark­naden. De som har anställning med lönebidrag skall omfattas av samma kollektivavtal som övriga anställda på arbetsplatsen och får därmed även samma anställningsförmåner som de övriga. Härav följer att arbetsgivar­ansvar för anställda med lönebidrag skall åvila berörd arbetsgivare och in­te AMS. Utredningen beräknar kostnadema för lönebidrag till 1 630 milj. kr., vilket dock motsvaras av kostnadsminskningar i nu motsvarande verk­samhet. Denna kostnadsberäkning är grundad på en 25-procentig tillväxt av antalet lönebidrag.

Statliga myndigheter bör ha skyldighet att lill arbetsförmedlingen anmä­la om det finns lämpliga arbetsuppgifter tillgängliga för arbetshandikappa­de. Vidare bör anpassningsgruppema vid de statliga myndigheterna aktivt arbeta för alt de som är anställda med lönebidrag efter hand får reguljär tjänst vid myndigheten. De bör också åläggas atl årligen redovisa hur många som fått annan tjänst. Anställning med lönebidrag skall kunna till­godoräknas som merit vid tjänstetillsättningar vid myndigheterna.

Utredningen föreslår vidare att till landsting, kommuner, enskilda ar­betsgivare och statliga affärsdrivande verk bör lönebidrag kunna utgå med 75% av den totala lönekostnaden om arbetshandikappad som har anställts under de senaste sex månaderna visar sådan begränsning i arbetsförmågan atl vederbörande annars inte kan behålla sin anställning.

Överföring av redan anställd till anställning med lönebidrag med 25 % föreslås kunna ske även vid statiiga affärsdrivande verk. Reglerna om att överföring endast får ske i samband med nyanställning av arbetshandikap­pade föreslås kvarstå.

Lönebidrag bör också kunna utgå med 90% första året och 50% de där­på följande tre åren för ungdomar under 25 år med psykiska eller social­medicinska handikapp samt för yngre förtidspensionerade i åldern 26-35 år.

För de personer som vid övergången till formen lönebidrag har arkivar­bete vid allmännyttiga organisationer föreslås atl 100% statsbidrag utgår men alt i övriga avseenden de villkor och förmåner som följer med anställ­ning med lönebidrag tillämpas.

Utredningen lar också upp vissa andra övergångsbestämmelser. På den statliga sidan förordas en samordning av lilläggspensionssyslemen så all alla som skulle få sämre pensionsförmåner med statlig pension bör få vara

 

Prop. 1978/79:73                                                                  103

kvar i STP-försäkring. Gruppen skall dock ha statlig reglerad anställning med lönebidrag och därmed i andra avseenden de anställningsförmåner som följer med statligt reglerad anställning. På motsvarande sätt bör pen­sionsfrågorna lösas för den som i allmännyttig organisation överförs från arkivarbete till anställning med lönebidrag.

Sysselsättningsutredningen anser atl anställning med lönebidrag är en viktig väg all öka sysselsättningsmöjligheterna för arbetshandikappade. De förbättrade bidragsmöjligheterna är ett sätt atl försöka bereda syssel­sättning för personer som i dag är hänvisade lill andra försörjningsallerna-tiv I.ex. förtidspensionering. En utbyggnad av anställning med lönebidrag innebär atl man gör väsentliga besparingar, när det gäller kostnaden för förtidspensionering. Behovet av utbyggnad är stort men måste ske succes­sivt för att man skall få tid att göra nödvändiga insatser på bl.a. arbetsplat­sema. Utredningen föreslår en utbyggnad av anställningar med lönebidrag med 25% per år under en femårsperiod, vilket skulle innebära en ökning från f n. ca 25 000 tiU ca 75000 platser.

Utbyggnaden av verksläder för skyddat arbete bör ske försiktigt. Inrikt­ningen måste främst vara atl få en regional utjämning av plalsanlalet och att tillgången på platser ökas genom förbättrad utplaceringsverksamhet. För att detta skall kunna genomföras anser utredningen att arbetsförmed-lingsinsatsema bör förslärkas. Vid de skyddade verkstäderna bör del fin­nas tillgång till en arbetsförmedlare per 100 anställda, dvs ca 200 förmedla­re.

Musikerhjälpen hårde senaste åren endast berört ett fåtal personer. Den fyller i princip inte längre någon funktion och föreslås därför helt utgå. Sysselsättningsskapande åtgärder för temporärt arbetslösa musiker bör kunna ske med olika former av beredskapsarbete.

KAPITEL 6. ARBETSVÄRD OCH ARBETSFÖRMEDLING -ORGANISATION, RESURSER OCH FINANSIERING

De mål som utredningen ställt upp för de arbetshandikappades syssel­sättning kräver organisatoriska förändringar och resursförstärkningar som är direkt relaterade till målen. Frågan om de arbetshandikappades syssel­sättning måste organisatoriskt och resursmässigt ses som ett sysselsäll-ningspolitiskl problem. Det innebär inte att man kan undvara en indivi­duell behandling av de arbetshandikappade. Större resurser måste ställas till förfogande för all göra det möjligt atl ta ökade individuella hänsyn vid arbetsplacering. Sådana individueUa resurser är inte tillräckliga. Därut­över krävs att del finns politiskt förankrade planer som anger på vilket sätt de arbetshandikappade skall beredas sysselsättning. Först då kan man för­vänta sig genomgripande resultat.

Planering för arbetshandikappade

Ett skäl för atl diskutera de arbetshandikappade i termer av planering är atl de åtgärder som måste vidtas ofta är alternativa. Åtgärder för atl för­hindra utslagning är altemativ till senare rehabiliteringsinsatser. Tidiga re­habiliteringsinsatser av olika slag är alternativ till behov av större insatser i ett senare skede. Uteblivna arbelsvårdsinsalser leder lill ökade behov av sjukskrivning eller förtidspensionering. Uteblivna sysselsättningsmöjlig­heter på den reguljära arbetsmarknaden har;ofla som alternativ utbyggd skyddad sysselsättning i olika former. För att kunna lösa de arbetshandi­kappades sysselsättningsproblem är det därför nödvändigt alt få en så full-

 

Prop. 1978/79:73                                                    104

ständig överblick som möjligt av behoven av åtgärder och de alternativa lösningar som kan förekomma. Det är då också viktigt atl belysa vilka mänskliga, sociala och ekonomiska konsekvenser som följer av olika alter­nativa lösningar. Detta skall vara inriktningen på planeringsverksamheten.

En åtgärdsplanering för arbetshandikappade innebär inte något radikalt nytt. I de flesta avseenden är del fråga om en systematisering och förstärk­ning av vad som kan anses normall för en statlig budgetbehandling.

Den naturliga utgångspunkten är de arbetshandikappades efterfrågan på arbete. Denna efterfrågan kan uppskattas från uppgifter om antalet arbets­handikappade personer som är föremål för olika arbetsvårdande åtgärder och uppgifter från de handikappades egna organisationer. Man bör beakta atl de förbättrade sysselsättningsmöjligheterna kommer all leda till atl fler frågar efter arbete. Planeringen som av förklarliga skäl blir relativt summa­risk, bör innehålla en bedömning av i vilken utsträckning och i vilka former de handikappade kan få sina behov och önskemål tillgodosedda. Planerna bör också ange vilka medel och resurser som skall användas för att uppnå målen. Ett annat självklart underlag för planeringen för de arbetshandikap­pade är situationen på den reguljära arbetsmarknaden dvs. i företag och hos offentliga arbetsgivare.

Ålgärdsplaneringen bör knyta an till den verksamhetsplanering som finns inom arbetsmarknadsverket. De förslag lill åtgärdsprogram som görs upp behandlas av dislriktsarbetsnämndema, som med sin förankring hos arbetsmarknadens parter och hos kommuner skall medverka vid genomfö­randet av verksamheten. Förslagen till ålgärdsplanering skall sammanstäl­las länsvis och slutligen tjäna som underlag för AMS petila. När ramarna för arbetsmarknadspolitiken har fastställts centralt skall dessa fördelas mellan län och distrikt och där tjäna som utgångspunkt för kommande bud­getårs verksamhetsplanering och åtgärdsprogram. Den från den lokala ni­vån uppbyggda ålgärdsplaneringen har sålunda två huvudsakliga syften;

1. den utgör en del av det material som ligger lill grund för politikemas be­
slut om resurser och

2. den skall vara vägledande för genomförandet av de konkreta insatser­
na, dvs. visa hur resursema bäst skall utnyttjas.

Planeringen för arbetshandikappade har emellertid också som en viktig uppgift att dra upp riktlinjer för behovet av anställningar av arbetshandi­kappade på olika sektorer av arbetsmarknaden. Dessa riktlinjer som i första hand bör baseras på de arbetshandikappades behov och det förvän­tade rekryteringsbehovet hos olika arbetsgivare skall sedan kunna använ­das som stödjepunkter vid diskussioner som arbetsförmedlingen kan begä­ra med förelagen eller de ytterligare åtgärder som främjandelagen ålägger arbetsmarknadsverket att vidta.

En avgörande förutsättning för att insalsema skall bli effektiva är all pla­neringen ger underlag för politiska beslut på riksnivå om ambitionsnivån och om resurser för att uppnå denna. Underlaget härför måste emellertid tas fram på den lokala nivån där man har fortlöpande kontakt med arbets­handikappade och kunskaper om åtgärdsbehovet. Det är nödvändigt alt planeringen arbetar med både ett kortsiktigt och ett mer långsiktigt per­spektiv . I det kortsiktiga perspektivet handlar det om hur befintliga resur­ser bäst skall utnyttjas. 1 det mer långsiktiga skall ställning las till utveck­lingen av resurserna. Det långsiktiga perspektivet ger också underlag för bedömning av de samhällsekonomiska konsekvenserna.

 

Prop. 1978/79:73                                                                  105

Skyddat arbete och anställning med lönebidrag

Administrationen liksom drivandet av vissa delar av skyddat arbete kommer enligt utredningens förslag atl ligga direkt hos arbetsmarknads­verket, nämligen de särskilda beredskapsarbetena. Här finns också ansva­ret för planeringen av anställning med lönebidrag, som ersätter halvskyd­dat arbete och arkivarbete. Däremot skulle i den nya organisationen för­valtningen och driften av de skyddade verkstäderna i sin nya form ligga på särskilda regionala stiftelser, där arbetsmarknadsverket enligt propositio­nen skall få två adjungerade representanter i styrelsema. Det bör betonas att det är en funktionell uppdelning av de olika formema av skyddat arbe­te. Den industriellt inriktade produktionen kommer att ligga inom stiftel­serna medan arbete med inriktning på skogs-, vägarbeten etc. ligger kvar inom arbetsmarknadsverket. Ansvaret för bedömningen av behovet av skyddat arbete bör emellertid ligga odelat pä arbetsmarknadsverket.

En viktig del i samarbetet med stiftelsema för skyddat arbete blir arbets­förmedlingens insatser för arbetsplaceringar av personer på den reguljära arbetsmarknaden. Det måste finnas ett betydande antal arbetsförmedlare som direkt på de skyddade verkstädema har ansvaret för denna ulplace­ring.

Arbetsvärden och arbetsförmedlingen

Arbetsförmedlingarna och länsarbetsnämnderna får en central roll för samordning av hela arbetsvårdsverksamheten. Planeringsfunktionema blir i den nya organisationen viktiga. Del gäller att bedöma behovet av olika former av utrednings- och rehabiliteringsinsatser, göra prioriteringar mel­lan dem, liksom att ge underlag för all ta fram platser med lönebidrag saml beställning av platser i verkstäder för skyddat arbete. En annan viktig del i den nya arbetsvårdsorganisationen är anpassningsgmppema. Ett ansvar för att bygga upp, initiera och utbilda anpassningsgmpper bör liksom nu ligga hos arbetsmarknadsverket. Sysselsällningsutredningen föreslår bety­dande personalförstärkningar, bl.a. för verksamheten med anpassnings­gmpper. En viktig uppgift inom arbetsförmedlingen är all samordna bl.a. plalsackvisilionen genom anpassningsgrupperna med de behov av arbets­platser som kommer fram hos de sökande i den utredande verksamheten. Kopplingen mellan platsförmedling och arbetsvärd är en av de väsentligas­te beståndsdelarna i organisationen.

Personalförstärkningarna kommer ändå inte att vara tillräckliga. Arbets­förmedlingens resurser måste också i fortsättningen i första hand koncen­treras på inplacering av arbetshandikappade. I vissa förelag kan emellertid situationen vara sådan att insatser för atl få förändringar lill stånd och att förhindra utslagning är ur helhetens synpunkt det mest angelägna. En all­män regel bör då inte hindra atl arbetsförmedlingen ibland koncentrerar sig på sådana insatser. Också andra prioriteringar blir nödvändiga, t.ex. när det gäller de personella insatserna inom olika sektorer av arbetsmarkna­den. Det är naturligt att insatsemas omfattning bedöms utifrån ex. arbets­platsens storlek, personalomsättning etc, även med hänsyn till betydelsen av olika sektorer i.ex. kommunal i förhållande till privat sektor. Man bör överväga atl på länsnivå organisera särskilda grupper av förmedlare som har stor erfarenhet av verksamheten med uppgift all göra koncentrerade insatser i vissa företag i.ex. starta anpassningsgrupper och se till att verk­samheten kommer igång.

Främjandelagen blir ett av de viktigaste instmmenten för att förverkliga de planer som görs för de arbetshandikappades sysselsättning. Utgångs-

 

Prop. 1978/79:73                                                                  106

punkten bör också i fortsättningen vara ett frivilligt samarbete inom an­passningsgmppemas ram och lagstiftningen bör kompletteras med olika riktlinjer för dess tillämpning. Dessa riktlinjer bör ha sin utgångspunkt i den åtgärdsplanering som skisserats.

Planeringen bör innehålla riktlinjer för hur stor del av de arbetshandi­kappade som bör placeras inom stat, kommuner och landsting och inom olika delar av den privata sektom. Detsamma gäller planeringen av lönebi­dragen. Här har utredningen också utgått ifrån att det som en del i åtgärds-planeringen skall finnas angivelser om hur stort antal anställningar med lö­nebidrag som bör finnas inom olika sektorer. Utredningen har tidigare fö­reslagit att försök skulle göras med alt särskilda tjänstemän får följa upp främjandelagstifiningen. 1 något eller några av de försök som skall göras bör man pröva en viss anknytning av dessa tjänstemän lill arbelsvårdsdele-gationerna. Arbetsvårdsdelegationema är ett lämpligt fomm för att disku­tera verksamheten med de utanför stående rehabiliteringsorganisationerna och att vara kontaktorgan med de olika handikapporganisationerna. Vid en förstärkning av arbetsmarknadsverkets personalresurser på det sätt som utredningen föreslår i fortsättningen, finns det också skäl som talar för att några tjänstemän kan specialisera sig på de större handikappgmppernas särskilda behov. Uppgiften skulle vara att stödja verksamheten på förmed­lingarna med specialisthjälp.

Resursbehov och kostnader

Avgörande för möjligheterna att uppnå de mål som ställts upp för syssel­sättning åt arbetshandikappade är de resurser som kan sältas in. Utred­ningen menar att det inte är fråga om atl göra marginella resursförstärk­ningar utan att mycket väsentliga insatser måste till. Det kommer att krä­vas betydande ökningar av anslagen till arbetsmarknadspolitiken. Genom ökade insatser inom arbetsvärden kan man som visats göra stora bespa­ringar inom andra delar av ekonomin, i.ex. socialförsäkringssystemet. Det är alltså inte fråga om att öka samhällets totala kostnader för de arbetshan­dikappade utan alt skifta över resursema till åtgärder som ur såväl sociala som ekonomiska synpunkter är mer angelägna. Sysselsättningsulred­ningen har visat att den sysselsättningspolitik för arbetshandikappade som vi har skisserat bör vara synnerligen lönsam för samhällsekonomin.

Personalbehovet inom arbetsmarknadsverket bör i detta sammanhang bedömas i förhållande lill de uppgifter som verket har när det gäller de ar­betshandikappade och verksamheten i anpassningsgmpperna. De under 1970-lalet förbättrade möjlighetema till försörjning genom förtidspensione­ring och sjukförsäkring samt utbyggnaden av möjlighetema till sysselsätt­ning i skyddat arbete har inte motsvarats av en satsning på personal vid ar­betsförmedlingen. Möjligheterna alt förmedla arbetsplatser på den reguljä­ra arbetsmarknaden har samtidigt försvårats.

Motiv för en ökning av arbetsmarknadsverkets personal, liksom för öv­riga förbättringar som utredningen föreslår, är i första hand hänsynen till den enskilde individens och de handikappades grundläggande rättigheter, men del förtjänar alt framhållas att en sådan satsning också har mycket klara samhällsekonomiska och finansiella motiv. Satsningen på ökade per­sonalresurser inom arbetsmarknadsverket för de arbetshandikappade är antagligen en av de mest lönsamma investeringar som kan göras.

De personalökningar som utredningen föreslår i det följande skall alltså ses mot bakgrund av personalålgången inom andra samhällsorgan för om­sorg och rehabilitering av handikappade.

 

Prop. 1978/79:73                                                    107

Arbetsförmedlingarna: Utredningen föreslår att 400 tjänster avseende insatser för arbetshandikappade tillföres arbetsförmedlingen varje budget­år under en femårsperiod. De ökade kostnaderna beräknas till ca 30 milj. kr. för vart och ett av budgetåren. Sammanlagt skulle ökningen i slutet av perioden aUtsä uppgå till 150 milj. kr. Med hänsyn till de uppdämda beho­ven av insatser, vore del ytterst angeläget all man, om del är praktiskt möjligt, kunde göra något större insatser under de första åren och sedan successivt genomföra de ytterligare förstärkningar som svarar mot utred­ningens bedömning av behovet av insatser.

Länsarbetsnämnderna: Personalbehovet på länsarbetsnämnderna ligger framför allt på det utredande och planerande området. Dessa bör i genom­snitt utökas med tre handläggande tjänster och tre biträden per länsarbets­nämnd. Det skulle innebära ca 70 handläggare och 70 biträden för landet i sin helhet. Kostnaderna beräknas till ca 12 milj. kr.

Utredningen har tidigare framhållit att det på länsnivå bör finnas tillgång till vissa specialister för större handikappgmpper, ex. syn- och hörselska­dade, socialmedicinska, psykiska, intellektuella och fysiska handikapp­gmpper. Man kan beräkna ett behov av fem a sex handläggare med specia­listfunktion inom varje län, alltså sammanlagt omkring 125 handläggare. Nödvändig biträdespersonal beräknas till ca 60, det skulle innebära ökade kostnader på knappt 16 milj. kr./år. Förstärkningen kan alternativt ske med en handläggare och biträdesresurser per år under en femårsperiod. Detta skulle innebära en årlig ökning med drygt 3 milj. kr. till länsarbels-nämndema för detta ändamål.

AMS: I och med att arbetsmarknadsverket tillföres huvudmannaskapet för de nya arbetsmarknadsinstituten måste också personal för denna verk­samhet finnas på AMS. Utredningen räknar med atl del behövs fem hand­läggare och tre biträden för dessa uppgifter. Central åtgärdsplanering och uppgifter kring tillämpningen av främjandelagen kräver fem handläggare + bilrädespersonal. Specialislfunktioner för olika handikappgrupper, tio handläggare och tre biträden. Slutligen förde centralaakliveringsgmpper-na fem handläggare -I- bilrädespersonal (en handläggare för statliga, en för kommuner, en för landsting och två för enskilda företag). Den sammanlag­da kostnaden beräknas lill 3 milj. kr.

Sammanlagt skulle alltså utredningens förslag till personalförslärkningar innebära all ytterligare 2000 tjänster tillfördes arbetsförmedlingen under en femårsperiod med vardera ca 400 under de fem budgetåren. Länsarbets-nämndema skulle under samma period tillföras ca 325 tjänster och AMS centralt 35 tjänster. Sammanlagt skulle personalförslärkningen uppgå lill ca 2400 tjänster lill arbetsmarknadsverket.

De sammanlagda kostnadema för utredningens förslag under det första budgetåret redovisas i nedanstående sammanställning.

Förslag                                          Kostnadsökning

milj.kr

Företagsulbildning och praktikanställning       6

Fadderverksamhet                                    2

Försök med handikappade ungdomar             2

Försök med stöd lill prövning/träning i företag I

Melodutvecklingsinstitul                             4

Försök med aktivering av främjandelagen       I
Arbetstekniska hjälpmedel/särskilda anordningar

på arbetsplatsen                                    6

 

Prop. 1978/79:73                                                                  108

Kollektivt förberedande åtgärder                        2

Bidrag till arbetsbiträde                                      6

Lönebidrag                                                      200
Personalökningar                                            48

Summa 278

Kostnadsökningen vid full utbyggnad efter fem år skulle uppgå till 184 milj. kr. för personalförstärkningar och till I 630 milj. kr. för lönebidrag. Övriga förslag uppskattas kosta 40 milj. kr., sammanlagt I 854 milj. kr.

Som utgångspunkt för diskussionen om finansieringsfrågorna redovisar utredningen kostnadsutvecklingen för förtidspensionering och långlids-sjukskrivning. Den sammanlagda arbetsgivaravgiften för sjukpenning till långtidssjukskrivning mer än 90 dagar och förtidspensionerade har ökat från ca 3,7% år 1970 tiU ca 6,8% år 1976. Ökningen uppgår aUtså tiU mer än tre procentenheter.

Utredningen har tidigare understmkit alt de finansiella och ekonomiska sambanden måste markeras. Del framlida finansieringssystemet för ar­betsvårdsverksamheten bör ha som utgångspunkt alt man skall kunna göra rationella val mellan olika handlingsalternativ utan att behöva ta hänsyn lill olika finansieringskällor. Handlingsaltemaliven är i huvudsak arbels­vårdsinsalser - därmed ökade sysselsättningsmöjligheter på den reguljära arbetsmarknaden - eller långtidssjukskrivning och förtidspensionering.

Systemet bör samtidigt ha ett pedagogiskt syfte. De olika sambanden mellan ökade kostnader för förebyggande åtgärder och minskade kostna­der i andra led bör markeras som utgångspunkt för den politiska debatten.

Utredningen föreslår att de samlade arbelsvårdsinsatsema inkl. verkstä­dema för skyddat arbete får en gemensam finansieringskälla i en arbetsgi­varavgift för arbetsvärd. Utredningens förslag leder emellertid inte till alt arbetsgivaravgiften totalt sett behöver ökas. Behovet av avgifter skulle tvärtom kunna reduceras genom minskade kostnader, framför aUt i social­försäkringssystemet. Utredningen föreslår inte någon formell samordning av arbetsgivaravgiften för hela arbetsvärden med avgifiema för långtids­sjukskrivning och förtidspensionering. I stället föreslås alt riksförsäkrings­verket får till uppgift alt i samband med budgetarbetet redovisa kostnads­utvecklingen för långtidssjukskrivning och förtidspensionering separat och atl också göra prognoser för utvecklingen av dessa kostnader. En sådan särredovisning av kostnadsutvecklingen gör det möjligt för regering och riksdag att vid sin bedömning av behovet av resurser till den förebyggande verksamheten göra den mot bakgmnd av behovet av arbetsgivaravgifter som helhet.

 

Prop. 1978/79:73                                                                  109

Bilaga 2

Remissyttranden över delbetänkandet (SOU 1978:14) Arbete ät handikappa­de

Handikapp och arbete

Den som p.g.a, fysiskt, psykiskt, förståndsmässigt eller socialmedi­cinskt handikapp har eller förväntas få svårigheter att få eller behålla ett arbete på reguljära arbetsmarknaden, är idag arbetshandikappad enligt AMS definition. Sysselsättningsutredningen har i sitt delbetänkande an­vänt samma avgränsning av begreppet. Meningarna om denna definition av begreppet arbetshandikapp går starkt isär bland remissinstansema. Den stöds av bl.a. Riksförbundet för social och mental hälsa och glesbygdsde­legationen. SCB framhåller nödvändigheten av att utveckla begreppet, ef­tersom del f n. är otillräckligt som grund för statistikproduktion. Flera av handikapporganisaiionema anser begreppet arbetshandikapp vara omöj­ligt att definiera. DHR tar helt avstånd från definitionen och menar atl i denna inbegrips stora grupper som inte nödvändigtvis är handikappade i en arbetssituation. I den omfattas också grupper som kan få sysselsättning ge­nom andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder än rent arbetsvårdande. HCK betonar att möjligheten att arbeta till största delen är beroende av ar­betsuppgifterna och arbetsmiljön och att del idag är arbetslivets utform­ning som avgör vem som betraktas som arbetshandikappad. Synskades riksförbund finner det ointressant att definiera ordet "arbetshandikap­pad", då arbetshandikapp inte är något som finns hos individen, utan sna­rare är en effekt av brister i omgivningen. Statens handikappråd ser ut­trycket som ett administrativt samlingsbegrepp, som bör användas med stor försiktighet. De handikappades sysselsättning får enligt handikapprå­det inte ses som ett individuellt vårdproblem utan som en fråga om arbets­livets utformning. Även LO menar att arbetshandikappade inte utgör en klart avgränsad gmpp, utan att handikapp är ett förhållande mellan indivi­den och det omgivande samhället. Som arbetshandikappade bör därför en­ligt LO räknas endast de som har en nedsatt produktionsförmåga även se­dan man gjort allt som går atl göra för att anpassa arbetet till människan. SAF menar att utredningen har koncentrerat sig alltför mycket på indivi­dens svårigheter och begränsningar, istället för att diskutera hur man bäst lar tillvara olika personers möjligheter och faktiska arbetsförmåga. För att understryka det relativa i situationen och därmed markera ell positivt syn­sätt, bör enligt SAF begreppet "betingat arbetsför" användas.

Utredningens förslag om ett bättre informationssystem vad gäller resul­taten av arbetsvärden, stöds av remissinstansema. Unga Synskadade be­tonar vikten av en gmndlig och regelbunden uppföljning av de arbetsvårds­sökande. Detta i syfte att dels bedöma resultaten av olika åtgärder, dels i tid klara av problem som uppstår på arbetsplatsen och förhindra ny utslag­ning.

Att systematiska samhällsekonomiska bedömningar bör föregå beslut om nedläggning av en arbetsplats, tillstyrks av bl.a. AMS, LRF, DHR, Synskadades Riksförbund, SSU, FPU, LO, TCO och SACO/SR. LO me­nar atl det utifrån samhällsekonomisk synpunkt är slöseri att ställa männi­skor utanför arbetslivet, då försörjningen ändå måste bekostas ur produk­tionen. TCO framhåller alt strukturförändringar och rationaliseringar ock­så har positiva sidor och ibland är nödvändiga för att trygga framtida sys­selsättning, men att dessa måste genomföras i socialt acceptabla former.

 

Prop. 1978/79:73                                                                  110

För att få fram tillförlitiiga samhällsekonomiska kalkyler är del, enligt RRV och SIND nödvändigt att utveckla och standardisera metodiken för sådana beräkningar. Kompetens måste också byggas upp hos det eller de organ som skall ha ansvar för utveckling och tillämpning av kalkylema. PA-rådet föreslår förelagsekonomiska redovisningsmodeller där samhälls-och regionalekonomiska "vinster" vägs in. HCK menar atl företagens brist på långsiktig planeringoch strävan efter kortsiktigt höga vinster måste ersättas av en ekonomi som i första hand ser till de totala samhälleliga ef­fektema av olika verksamheter. För att uppnå detta krävs en övergripande kontroll från samhällets sida. SAF betonar å andra sidan att företagens lön­samhet måste tillåtas nå en rimlig nivå samt den privata kapitaltillväxten främjas inom företagen, detta i syfte alt säkra en nödvändig ökningstakt av investeringama och därmed sysselsältningstrygghelen.

Anpassningsverksamhet

Flera remissinstanser, däribland postverket, vägverket, SPN, ÖB, AMS, LO, TCO, DHR och FPU tillstyrker förslaget alt anpassningsgrup­pema skall ses som länken mellan företagens personalpolitik och åtgärds­planering samt vara det centrala organet för arbetsanpassning. LO och TCO kräver i delta sammanhang stadigt bidrag för utbildning av fackliga ledamöter i anpassningsgruppema. De framhåller vidare att verksamheten för att bli effektiv, inte enbart bör få ökade resurser, ulan också vidgade befogenheter. Delta kan ske bl.a. genom atl grupperna får möjlighet att ta del av företagens personalplanering och inblick i rekryteringsplanerna. Te­leverket och luftfartsverket är mycket tveksamma till förslaget om anpass­ningsgmppemas centrala roll. De menar alt gruppema bör betraktas som en resurs i en större arbetsgemenskap, bestående av företagsrepresentan­ter, hälsoråd, skyddsombud, skyddskommitté osv. Gmppernas verksam­het bör därför integreras i företagens normala personalpolitiska insatser. RRV kan inte heller helt dela utredningens uppfattning om gmppemas roll. För atl kunna ta ställning till frågan om ett centralt organ för alt förhindra utslagning, efterlyser verket en försöksverksamhet med samarbete mellan anpassningsgrupper och andra organ verksamma inom området, I.ex. yr­kesinspektionen och skyddskommittéer. Vattenfall anser att gmpperna bör uppfattas som hjälporgan och komplement till den förefintliga organi­sationen. Arbetslivscentrum finner del orealistiskt alt tillskriva anpass­ningsgmppema en övergripande roll, eftersom del inte föreligger någon ut­trycklig skyldighet all inrätta anpassningsgmpper. När det gäller den lö­pande bevakningen av arbetsmiljön i vid mening, så har skyddsombuden och skyddskommittéerna genom lagstiftning den starkaste ställningen. SAF anser sig inte heller kunna biträda utredningens förslag, utan menar atl anpassningsarbetet i första hand bör åvila den närmaste arbetsledning­en och att gmppema är och bör förbli ell samarbetsorgan mellan arbetsgi­varen, arbetstagarna och arbetsmarknadsmyndigheterna.

Förslaget att särskilda direktiv skall utgå lill statiiga myndigheter om medverkan i anpassningsarbetet, stöds av bl.a. kriminalvårdsstyrelsen, sjöfartsverket, SPN, AMS, HCK och SSU. LO gör dessutom del tillägget atl regeringen varje år för riksdagen skall redovisa anpassningsverksamhe­ten på den statliga sektorn. Denna redovisning bör utgöra underlag för en åtgärdsdiskussion. Skogsstyrelsen delar utredningens uppfattning atl nu gällande direktiv till myndighetema bör kompletteras och förtydligas, men ställer sig tveksam till rapportering i samband med petila. De uppgifter AMS kan behöva bör enligt skogsstyrelsen kunna erhållas på ett bättre och

 

Prop. 1978/79:73                                                                  111

effektivare sätt, ex. genom specialenkäler eller liknande. Även lantbruks-styrelsen är tveksam lill en rapportering eftersom denna av sekretesskäl torde få bli synnerligen summarisk. Televerket menar att anpassningsverk­samhelen alltjämt bör vara en fråga mellan arbetsgivare och personalorga­nisationer och atl parternas handlingsfrihet inte bör begränsas genom lag­regler vare sig beträffande verksamhetens organisation eller dess bedri­vande.

Utredningen anser vidare atl statliga myndigheter bör ha skyldighet att till arbetsförmedlingen anmäla lämpliga arbetsuppgifter för arbetshandi­kappade. I detta instämmer y4A5, LO, TCO m.fl. RRV pekar på att man i sin revisionsrapport föreslagit atl särskilda "anpassningsplaner" upprättas av statliga myndigheter. Dessa planer bör kunna underlätta utredningens förslag om uppgiftslämnande. Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna, menar atl möjligheten till nedbrytning av vissa ar­betsmoment bör uppmärksammas vid inventeringen av lämpliga arbets­uppgifter. Detta i syfte alt tillsammans med information och tekniska hjälpmedel ge utvecklingsstörda fler valmöjligheter. Styrelsen för värdar-tjänst avvisar bestämt förslag om åtgärder, som kan innebära risker för en återgång lill en situation där vissa arbeten betecknades som särskilda han­dikapparbeten. Domänverket framhåller alt de affärsdrivande verken inte bör åläggas större skyldighet än motsvarande privata företag, men all verken genom sin anknytning till statsförvaltningen och statens personal­politiska värderingar kan anse det lämpligt atl göra åtaganden utöver vad privat företagsamhet finner rimligt.

Förslaget om atl AMS centralt bör tillsälta särskilda aktiveringsgmpper, för att utveckla arbetet i anpassningsgrupperna lämnas ulan erinran av flertalet remissinstanser. Tillstyrker gör bl.a. SPN, AMS, Landstingsför­bundet, Svenska Kommunförbundet, LO och TCO. LO ifrågasätter om in­te primärkommunal och landstingskommunal verksamhet bör ses som en gemensam sektor. AMS menar alt det framförallt är nödvändigt att utveck­la gmppemas organisation och uppgifter inom den offentiiga sektom. Det­ta mot bakgmnd av att möjligheterna till anställning för arbetshandikappa­de lorde vara störst inom denna sektor genom att den är i tillväxt. RRV är kritiskt mot förslaget och menar alt det inte är tillräckligt genomarbetat för att ligga till grund för ell ställningstagande. En förutsättning för all anpass­ningsverksamhelen skall få större betydelse är enligt RRV att den först ges en fastare organisatorisk förankring i arbetsmarknadsverket, t.ex. genom en särskild anpassningsenhet på AMS. På regional och lokal nivå, bör läns­arbetsnämndemas styrelser och dislriktsarbetsnämndema kunna spela en betydande roll framförallt med hänsyn lill att de redan är etablerade och partsammansatta. SJ ifrågasätter starkt behovet av ytterligare en organisa­tionsenhet och menar atl vad som främst behövs är att AMS satsar tillräck­liga resurser för all aktivt delta i befintliga anpassningsgmpper. SAF av­styrker förslaget om en central akliveringsgmpp på den privata sektorn, då det enligt deras mening inte finns någon saklig grund för inrättande av en sådan grupp.

SPN:s roll och ansvar för vissa övergripande frågor bör enligt utredning­en närmare preciseras. Denna fråga har endast berörts av SPN som menar atl regering och riksdag redan tagit ställning lill att ett centralt omplace­ringsorgan är nödvändigt. SPN pekar här på att regeringen i proposition 1977/78:157 föreslagit inrättandet av statens arbetsmarknadsnämnd. Det är däremot enligt SPN befogat atl försöka finna ändamålsenliga former för kontakter mellan AMS och SPN. Ett sådant arbete har redan startat ge­nom atl en gemensam arbetsgmpp ser över dessa frågor.

 

Prop. 1978/79:73                                                                  112

Lagstiftning

Utredningen diskuterar ingående främjandelagen och föreslår att anvis­ningar till främjandelagen utfärdas. Dessa bör om möjligt i kvantitativa ter­mer ange förelagens och förvallningamas ansvar för sysselsättningen av arbetshandikappade. Förslaget har mött blandat mottagande hos remiss­instansema. Det stöds av flera remissinstanser, däribland statens handi­kappråd, Svenska Kommunförbundet, DHR, HCK, LO, SRF, Verdandi, Föreningen Sveriges Socialchefen och SSU. DHR menar alt det krävs en uttalad vilja från regeringens och AMS sida för att lagen skall tillämpas. Denna vilja kan markeras genom att man förtydligar och förstärker de mål och medel som anger hur lagen skall användas och vilka åtgärder som skall vidtagas för alt säkerställa arbete ål alla. HCK föreslår att AMS förutom detaljerade föreskrifter tillsätter en utvärderingsgrupp med uppgift att ana­lysera effekterna av en konsekvent tillämpning av lagen. AMS påpekar atl riktlinjer gällande olika arbetsgivares ansvar för anställning av arbetshan­dikappade redan har utarbetats av styrelsen och publicerats som riktlinjer för anpassningsverksamheten. En komplettering av främjandelagen med omplaceringsförordningen skulle enligt SPN ge starkare påtryckningsmöj­ligheler inom den statliga sektom än främjandelagen ensam kan ge. TCO anser att en kvotlagsliftning är diskriminerande och skulle uppfattas nega­tivt av såväl arbetsgivare och befintlig personal som av arbetssökande. Fömtsättningama för en god arbetsgemenskap gmndläggs inte genom kvo­tering. Skulle del visa sig att tillämpningen av främjandelagen inte får av­sedd verkan, kan frågan om kvotering åter bli föremål för prövning. SAF motsätter sig att lagen skärps och menar alt den redan nu tillämpas på det mest ändamålsenliga sättet, samt atl det förefaller sora om utredningen vill tona ned betydelsen av samförståndslösningar till förmån för myndighets­utövning. Även MUF avvisar en skärpning, eftersom man enligt förbun­dets åsikt inte kan komma till rätta med problemen genom tvång.

Utredningen föreslår vidare, att fyra länsarbetsnämnder på försök för­stärks med två tjänstemän vardera, för all arbeta med främjandelagens till-lämpning. Positiva till förslaget är bl.a. ÖB, kriminalvårdsstyrelsen och SACOfSR. Även AMS instämmer, men pekar samtidigt på all försök med aktivering av främjandelagen kräver utökade utredningsresurser saml per­sonal för aktivering av arbetsförmedlingens insatser i anpassningsgmpper­na. En förstärkning med två tjänstemän måste därför betraktas som otill­räcklig. LO och statens handikappråd menar atl försöksverksamheten inte får bli ett skäl för andra länsarbetsnämnder att inte tillämpa lagen. Den gäl­ler och bör tillämpas effektivt i hela landet. HCK vill att särskilda tjänster inrättas på samtliga länsarbetsnämnder med uppgift att syssla enbart med tillämpning av främjandelagen. TCO tillstyrker förslaget om atl under en försöksperiod förslärka fyra länsarbetsnämnder, men delar inte utredning­ens uppfattning när det gäller all lägga arbetet med lagens tvingande delar skilt från den ordinarie förmedlingsverksamheten. Även Landstingsför­bundet menar att diskussioner och överläggningar i frågor som rör de tvingande delarna, bör skötas genom kontakter mellan landstingen och de lokala förmedhngstjänstemännen. RRV, arbetslivscentrum och SSU fmner det egenartat och omotiverat av utredningen atl föreslå en försöksverk­samhet kring en lag som funnits sedan 1974. SSU förordar att lagen snarast omarbetas för att stärka de tvingande momenten, som enligt förbundet up­penbarligen varit för svaga. Anställningskyddskommilten framhåller att den inom ramen för sina direktiv avser följa utfallet av sysselsätlnings­utredningens föreslagna och redan vidtagna åtgärder. Kommittén säger

 

Prop. 1978/79:73                                                                  113

vidare att i den män statsmaktema finner det angeläget att föreslå ändring­ar i främjandelagen, för att underlätta anställningsmöjligheterna för olika grupper, är det särskilt viktigt att sysselsätlningsutredningens förslag om förstärkning av länsarbetsnämndemas resurser och ökade satsningar på anpassningsgruppemas verksamhet genomförs.

Förbättrande bidrag

Bidrag föreslås enligt sysselsällningsutredningen utgå med 75% av den totala lönekostnaden vid utbildning och praklikanslällning av arbetshandi­kappade. Möjlighet skall vidare finnas att jämka lill 100% vid grava handi­kapp. Förslaget lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Tillstyr­ker gör bl.a. ÖB, AMS, Synskadades Riksförbund, Landstingsförbundet, LO och SAF. Unga Synskadade vill att procentsatsen skall vara flexibel och inte knytas till den enskildes handikapp, utan till dennes produktions­förmåga i den speciella arbetssituationen.

AMS, LO, TCO, SAF, Hörselfräinjandet, statens vägverk, Synskades Riksförbund. Landstingsförbundet m.fl. uttalar sig positivt om de föreslag­na bidragen till faddrar/hand ledare, vilka skall stödja den arbetshandikap­pade på och utanför arbetsplatsen. Statens vägverk ser en utvidgning av verksamheten som angelägen. Synskadades Riksförbund menar att hand-ledama kommer alt få en viktig roll när det gäller atl lösa svårigheter som kan komma upp i relationerna till arbetsledare och arbetskamrater och atl de bör få utbildning för sitt arbete. Synskadades Riksförbund pekar också på att personer med mycket grava handikapp kan behöva stöd även på sin fritid. Ytterligare försöksverksamhet bör bedrivas. Landstingsförbundet stöder fortsatt och utvidgad verksamhet med handledare, men anser rent principiellt att direkta statliga bidrag inte bör utgå till anställda för intro­duktion och inskolning av arbetshandikappade.

Utredningen föreslår höjda bidrag till arbetstekniska hjälpmedel och sär­skilda anordningar. Remissinstanserna har inte haft något att invända mot förslagen. Synskadades Riksförbund framhåller att del bör finnas möjlig­het till undantag från begränsning av bidragsbeloppet när särskilda skäl föreligger. Dessutom bör bidraget indexregleras så att del följer kostnad­sutvecklingen. Unga Synskadade anser atl stöden skall utgå såväl vid praktik- och vikariattjänstgöring som vid fast anställning.

Förslaget om ändrade bidragsbestämmelser för arbetsbiträden stöds av bl.a. ÖB. Svenska kommunförbundet, SACO/SR, SAF, Sveriges Dövas riksförbund, FUB och Statsföretag AB. Socialstyrelsen pekar på vikten av att bidraget även kan utnyttjas av psykiskt sjuka och socialt handikappade. Också AM5 menar att alla handikappgrupper skall ha rätt lill arbetsbiträde då det föreligger behov av det, samt atl hänsyn måste tas till egenföretaga­re eller motsvarande där arbetsbiträdet inte har sin anställning knuten till ett företag. Samma frågor uppmärksammas av statens handikappråd, och Unga Synskadade, som anser att reglerna måste utformas så alt de inte förutsätter ett anställningsförhållande för den som skall fungera som ar­betsbiträde. Detta kan uppnås genom att bidraget utgår i förhållande till antalet arbetade timmar. En knytning till lönen begränsar enligt bl.a. Syn­skadades Riksförbund användningen av arbetsbiträde. RRV föreslår att bi­draget skall utformas så flexibelt att det blir möjligt för en enda person att på heltid ägna sig åt en hel grupp arbetshandikappade. DHR säger alt kost­nadema inte får vara maximerade, ulan alt anslag måste utgå efter indivi­duell prövning, då omfattningen av den hjälp arbetsbiträdet lämnar är myc­ket skiftande. Arbetsplatsens utformning och arbetets karaktär spelar här 8   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 73

 

Prop. 1978/79:73                                                                  114

stor roll. Svenska kommunförbundet fömtsätter atl bidragsbeloppet fortlö­pande anpassas till förändringarna i den allmänna kostnadsnivån och SAF menar att det maximala beloppet bör utgå endast i nödfall.

Vidare föreslår utredningen atl halvskyddad sysselsättning och bidrag lill arbetsbiträde skall kunna kombineras för gravt handikappade personer. Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. RRV framhåller i sammanhanget att de flesta individinriktade bidragen bör slås ihop till ett bidrag, att utgå till företagen och användas i enlighet med en plan för anpassningsverksamhelen vid företaget.

De pågående försöken med att ge bidrag till kollektivt förberedande ål-gärder på arbetsplatsen för vissa specifika typer av handikapp bör enligt utredningens förslag få fortsätta i två län. Förslaget tillstyrks av AMS, Synskadades Riksförbund. Riksförbundet mot Allergi, LRF m.fl. Riksför­bundet mot Allergi framhåller allergikerna som en lämplig grupp för en för­söksverksamhet, då allergisjukdomarna i hög grad är miljöbetingade och förorsakar många onödiga ulslagningar. LRF menar att bidraget bör utvid­gas till att omfatta även egna företagare.

Förtidspensionerade

Ansvaret för efterkonlroll av yngre förtidspensionärer bör enligt utred­ningen ligga på de rehabiliteringsgmpper för samverkan arbelsförmedling-socialvård-sjukvård, försäkringskassa, som f.n. håller på att byggas upp. Förslaget stöds av mänga remissinstanser, däribland socialstyrelsen, SÖ, statens handikappråd. Styrelsen jör Vårdartjänst, Landstingsförbundet, LO, TCO, DHR. HCK, Synskadades Riksförbund, och Arbetsvårdsche­fernas Förening. HCK menar alt även de ungdomar som går i utbildning eller uppbär sjukbidrag bör omfattas av förslaget. SACOjSR som är tvek­samt till förslaget förordar atl ansvaret även fortsättningsvis bör ligga kvar på försäkringskassan. RFV framhåller att f.n. sker kontakter i genomsnitt vart tredje år och det är lämpligt alt dessa, liksom enligt nuvarande praxis, bedöms med hänsyn till förhållandena i vaije enskilt fall. Verket avser emellertid all i samband med utarbetandet av nya föreskrifter rörande re­habiliteringsgmppema, beakta frågor som gäller rehabilitering av personer som fått förtidspension eller sjukbidrag.

Utredningen föreslår, att förtidspensionerade, oavsett ålder, som tar ett arbete skall ha rätt till vilande förtidspension under viss lid. Remissinstan­serna är häreniga med utredningen. DHR menar, att lika viktigt som det är all lämna en pension, är det atl få garantier för atl kunna återfå den även efter en relativt lång tid i arbete. Osäkerheten inför detta kan göra atl många tvekar atl la ett erbjudet arbete. LO och TCO föreslår atl nuvarande regler för deltidspension tas till utgångspunkt för ett nytt förtidspensions­system. På så sätt skulle flexibiliteten öka all anpassa pensionen lill arbets­tagarnas önskemål och förutsättningar. RFV påpekar all del redan nu finns regler som innebär atl förtidspension som upphör kan återfås genom ett förenklat förfarande inom en treårsperiod. Verket menar all dessa regler inte är strikt begränsade till äldre personer, utan kan tillämpas även i fråga om yngre förtidspensionärer. Denna möjlighet bör enligt verket komma till användning i större utsträckning än vad som sker nu.

För att inte förlora ekonomiskt på en återgång till arbete föreslår utred­ningen alt RFV får i uppdrag atl konstruera ett system, som dels kompen­serar förlust i de fall lön av arbete understiger tidigare pension, dels stimu­lerar till arbete. Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar förslaget utan erinran. Landstingsförbundet menar att det är viktigt att frågan om

 

Prop. 1978/79:73                                                                  115

samordning av löneförmåner och andra förmåner klarläggs vid återgång i arbete. Synskadades Riksförbund finner utredningens tankar om garanti för inkomstförstärkning intressant. En person som önskar återfå sin pen­sion, måste garanteras atl eventuellt mellanliggande år med lägre pensions­poäng än tidigare inte kommer att medföra lägre förtidspension än vid första pensionslillfället. DHR anser atl viss del av pensionen bör utgå även vid arbete, för alt ge vederbörande bättre ekonomisk situation än som pen­sionär. Delpensionen får inte heller medföra förlust av ATP-poäng på den totala inkomsten. Försäkringskasseförbundet pekar på att det är vanligt alt även andra socialförsäkringsförmåner än pension är högre än eventuell lön. Kompensationssystemet bör därför utvidgas till atl läcka även sådan förlust. RFV å andra sidan menar atl förslaget medför en rad betydande svårigheter och ifrågasätter starkt lämpligheten i alt inordna en ersättning av den här arten i den allmänna försäkringen. Istället anser verket alt del inom del arbetsmarknadspolitiska systemets ram borde skapas ett särskilt stimulansbidrag för de fall som avses.

Förslaget om att personer som arbetar vid verksläder för skyddat arbete skall ha rätt till avtalsenlig lön, tillstyrks av bl.a. Landstingsförbundet, som anser atl RFV bör ges i uppdrag alt tillsammans med de kommande stiftelserna för skyddad sysselsättning se över bestämmelserna för förtids­pensionerade personer som arbetar i skyddade verkstäder. Statens handi­kappråd och LO tillstyrker också förslaget men betonar att det inte får leda till försämringar, utan all hänsyn måste las till de lilläggsförmåner en pen­sionär är berättigad till. RFV menar att del finns flera skäl som talar för en förändring av nuvarande regler. Del kan vara svårt atl göra en korrekt be­dömning av rätten till förtidspension av en viss storlek för den som arbetar i skyddad verkstad. Samordningsreglerna medför också atl utgående pen­sion verkar reducerande på den sjukpenninggrundande resp. pensions-gmndande inkomst som den försäkrade annars skulle haft av arbetet. Verket biträder utredningens förslag om alt bestämmelserna skall ses över, samt att inriktningen bör vara alt personer som arbetar vid skyddad verkstad skall få lön på vanligt sätt.

Yrkesinriktad rehabilitering

Utifrån hittills gjorda erfarenheter av del s.k. Söderläljeförsöket, före­slår utredningen en vidgad försöksverksamhet. Denna skall enligt förslaget omfatta fem orter belägna i storstadsregioner. Flertalet remissinstanser ställer sig positiva till förslaget. Av dessa kan nämnas ÖB, socialstyrelsen, Landstingsförbundet, TCO, Verdandi och Svenska föreningen för studie-och yrkesvägledning. Kriminalvårssiyrelsen vill ha åldersgränsen höjd till 25 år, för alt ytterligare kriminalvårdspatienler med allvarliga socialmedi­cinska arbetshandikapp skall kunna ingå i den föreslagna verksamheten. Statens Handikappråd och DHR finner det angeläget med försök även för fysiskt handikappade ungdomar. AMS och Synskadades Riksförbund framhåller att samverkansformerna bör prövas även på mindre och medel­stora orter. HCK anser att medel bör anvisas, så atl denna typ av verksam­het kan genomföras i landels samtliga kommuner. LO som också tillstyr­ker förslaget framhåller angelägenheten av att orsakerna lill atl de socialt och psykiskt handikappade ökar blir mer ingående undersökta. SAF som är tveksam till utvidgade försök menar atl ytterligare utvärdering av de på­gående försöken bör göras, innan nya påbörjas.

Utredningen föreslår vidare, all bidrag, som idag utgår lill arbetsgivare som anställer förståndshandikappade och gravt fysiskt handikappade per-

 

Prop. 1978/79:73                                                                  116

söner under 25 år, även skall utgå till gravt socialmedicinskt och psykiskt arbetshandikappade, samt förtidspensionärer i åldem 26-35 år. Delta lill-slyrks av bl.a. kriminalvårdsstyrelsen, ÖB, statens vägverk, LO, TCO, Verdandi. AMS, SACOfSR och Unga Synskadade anser atl den övre ål­dersgränsen bör slopas, då svårigheten att finna arbete efter 25 resp. 35 år knappast minskar. Unga Synskadade föreslår vidare atl stödet bör prövas från fall lill fall och denna prövning skall ulföras av en nämnd knuten till di­striktsarbetsnämnderna där representanter från handikapprörelsen har ett avgörande inflytande. Socialstyrelsen ifrågasätter om inte ett högre bidrag kommer atl erfordras, för att stimulera till anställning av förtidspensionä­rer. Även Landstingsförbundet tar upp åldersvillkoren och menar all bi­draget bör utgå i samtliga fall oavsett ålder. Styrelsen menar att konse­kvenserna av utredningens förslag annars blir, att olika bidragsnivåer kom­mer atl tillämpas för samma handikappgrupp och det är enligt förbundet förmodligen inte lättare atl rehabilitera och arbetsplacera personer över 25 år, vars arbetshinder är av socialmedicinsk eller psykisk natur, än de som är yngre med samma problem.

Förslaget om bidrag till arbetsgivare, som ställer platser till förfogande och bygger upp särskilda resurser för prövning och träning i reell miljö, stöds av flertalet remissinstanser, däribland kriminalvårdsstyrelsen, AMS, domänverket, Landstingsförbundet, DHR, HCK, Föreningen för utveck­lingsstörda Barn Ungdomar och Vuxna, och Arbetsvårdschefernas för­ening. Vattenfall understryker vikten av atl ekonomisk gottgörelse till­kommer de affärsdrivande verken på samma sätt som det privata näringsli­vet. Lantbruksstyrelsen är i och för sig positiv till förslaget, men menar atl altitydema hos omgivningen måste vara färdigbearbetade innan tränings-platserna besätts. LO och TCO anser, liksom utredningen, att beredskap för lagstiftning genom tillägg till främjandelagen bör finnas om inte företa­gen på frivillig väg ställer tillräckligt antal platser till förfogande, medan Synskadades Riksförbund, Unga Synskadade och Styrelsen för Vårdar­tjänst tror atl lagstiftning blir nödvändig, för alt garantera handikappade möjlighet lill prövning och träning. SAF menar å andra sidan att frivillighet är en förutsättning för verksamheten och atl tvingande bestämmelser är helt oacceptabla.

Remissinstanserna är eniga med utredningen om inrättande av arbets­marknadsinstitut, med självständig ställning under länsarbetsnämnderna och med tillgång lill arbetsförmedlingens alla instrument. AMS finner det angelägel all gränsdragningen mellan arbetsuppgifterna i arbetsförmed­lingens utredningssektion och del nya arbetsmarknadsinstitutet blir före­mål för utredning. Kristianstads läns landsting menar all en anknytning av den yrkesinriktade rehabiliteringen till de planerade stiftelserna för skyd­dat arbete borde diskuteras. Socialstyrelsen och Försäkringskasseförbun­det betonar betydelsen av nära samverkan med andra rehabiliteringsorgan och UHÄ framhåller samarbetet med den medicinska rehabiliteringen. Samtliga underremissinstanser till UHÄ anser all organisationen med ar­betsmarknadsinstitut är riktig och all anknytningen till sjukvårdshuvud­männen bör ske så, alt medicinsk expertis kan tjänstgöra inom arbetsvär­den och samordning härigenom ske med den medicinska rehabiliteringen. HCK framhåller att handikapporganisationerna bör vara representerade i institutens styrelser. Kriminalvårdsstyrelsen menar all detta bör gälla även kriminalvårdens regionala organisation.

Utredningen föreslår vidare, alt de psykologiska konsultinsatserna läggs samman med arbelsprövningsverksamheten vid arbetsvårdsinstituten. Förslaget tillstyrks av flertalet remissinstanser. SACO/SR säger i sitt

 

Prop. 1978/79: 73                                                                 117

yttrande, alt då den arbetspsykologiska verksamheten sedan länge varit ett naturligt led i arbetsförmedlingamas service, framstår det som helt konse­kvent alt arbetsmarknadsverket tar över ansvaret. PTI menar, att kontak­ten mellan AMS och de arbetspsykologiska instituten formellt betecknas som en upphandling av tjänster, men all del i realiteten är AMS som yt­terst avgör ekonomiska och andra betingelser för verksamheten. PTI fin­nerdel av flera skäl. bl.a. arbetsrätlsliga, önskvärt all man inlemmar de ar­betspsykologiska institutens personal i arbetsmarknadsverket.

Flera av de privata instituten önskar bevara de självständiga arbetsfor­merna. De är dessutom kritiska lill utredningens behandling av den före­byggande vården. Malmö Psykologbyrå menar i.ex. atl förslaget innebär en klar förskjutning från yrkesvägledning och arbetsförmedling lill arbets­värd och arbetsprövning. Detta kommer enligt byrån att innebära negativa konsekvenser för stora grupper, framförallt ungdomar och kvinnor, som söker sig ut på arbetsmarknaden. Några institut. Psykotekniska institutet i Göteborg AB, Psykologsik yrkesrådgivning AB och PA-rådet anser att yt­teriigare klargöranden och utredningsarbete bör ske innan beslut fattas om statligt arbetsgivaransvar för psykologinsatserna. Man förordar härvid ocks försök med andra syslem för upphandling av psykologtjänster. SAF tycker att nuvarande system är all principiellt föredra, men att organisa­tionskommittén bör överväga formema för psykologinsalsema i verksam­heten. MUF avvisar helt förslaget.

Till instituten skall också ALU- och OT-kurserna knytas organisato­riskt. SÖ menar alt vissa skäl talar emot ell överförande, men motsätter sig inte alt kurserna förs över lill en ny huvudman. Därvid fömtsätter SÖ atl verksamheten blir lokalmässigt skild från AMU-centren. AMS föreslår ett successivt överförande av ALU- och OT-kurserna. Styrelsen för Vår­dartjänst vill gå längre än utredningsförslaget och menar all om alla resur­ser för yrkesinriktad rehabilitering skaU samlas under en huvudman, bör man överväga att föra över hela arbetsmarknadsutbildningen till arbets­marknadsinstituten. TCO framhåller att ansvaret för den pedagogiska verksamheten skall åvila SÖ. DHR tar särskilt upp OT-kurserna och beto­nar att dessa bör förläggas till små friliggande enheter, även om de organi­satoriskt lyder under de nya arbetsmarknadsinstituten.

Kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, RRV, AMS, Landstingsför­bundet, Svenska Kommunförbundet, LO, TCO, SACOjSR, PTI, statens arbetsklinik, DHR och HCK m.fl. stöder förslaget om bildande av ett cen­tralt institut för forskning och metodutveckling. SÖ delar utredningens uppfattning om behovet av forskning, men anser att de organisatoriska for­merna bör övervägas i ett större sammanhang. Föreningen Sveriges so­cialchefer, PA-rådet och Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnderna vid Lunds och Uppsala universitet avstyrker förslaget och menar att forsk­ningen istället bör ligga på universitet, högskolor, arbetspsykologiska in­stitut, eller andra organ ute i landet.

När del gäller förslaget att föra samman prövningsverksamheten vid statens arbetsklinik och PTI lill ett fjärde arbetsmarknadsinstitut, anser statens arbetsklinik atl delta behöver utredas ytterligare. Den praktiska prövningen bör inlemmas i den centrala organisationen för all ge institutet den resurstillgång varje forsknings- och utvecklingsorgan enligt klinikens mening behöver.

PTI finner förslaget om att föra över viss forskningsverksamhet vid PTI lill flera huvudmän, mindre lämpligt. Personalen bör ha möjlighet all stan­na inom universitetet eller övergå lill arbetsmarknadsverket.

 

Prop. 1978/79:73                                                                  118

Melodulvecklingsinstitutet skall enligt förslaget organisatoriskt vara knutet till AMS, men ha en självständig ställning under ledning av en sär­skild delegation. Detta förslag stöds awflertalet remissinstanser. RRV och arbetarskyddsstyrelsen föreslår dock att institutet fär en fristående ställ­ning direkt underställd arbetsmarknadsdepartementet, medan SAF menar atl konstruktionen med ett fristående institut kan innebära att forskningen avskärmas alltför mycket från sitt praktiska tillämpningsområde.

När det gäller styrelsens sammansättning, anser/?/?V atl arbelarskydds­styrelsen bör vara representerad och LO understryker utredningens för­slag om alt löntagarorganisationerna skall tillförsäkras inflytande. Försäk­ringskasseförbundet önskar bli representerat i styrelsen och PTI föreslår . att också skolans syo-organisation skall ingå. Socialstyrelsen framhåller vikten av all institutet får en vetenskaplig ledning och alt det finns en ank­nytning till universitetet i syfte atl underlätta tillgången till kvalificerade forskare vid institutet.

Skyddat arbete

1 fråga om verksläder för skyddat arbete föreslår utredningen att vissa av dem bör kunna knytas direkt till företagen genom särskilda kontrakt. Förslaget lämnas utan erinran eller tillstyrks a\ flertalet remissinstanser, däribland kriminalvårdsstyrelsen, Statens handikappråd. Svenska Kom­munförbundet, TCO, SACOISR. Försäkringskasseförbundet, SAF, HCK, LRF och Statsföretag AB. Landstingsförbundet menar att tankegångarna är intressanta, men att del bör bli en fråga för närmare överväganden i de kommande stiftelserna för skyddad sysselsättning i samråd med arbets­marknadsverket. AMS delar i princip utredningens förslag, men anser atl definitiv ställning lill direkt företagsanknulna skyddade verkstäder, kan tas först sedan försöksverksamhet ägt rum. Både AMS och Styrelsen för vårdartjänst föreslår däremot en ökad möjlighet lill individuell integrering, med bibehållen anställning och oförändrade löneförmåner. Synskadades riksförbund vill ha till stånd en försöksverksamhet med integrerade skyd­dade avdelningar inom helt vanliga företag. LO stöder utredningens för­slag, förutsatt all del inte utvecklas till ett slags allmän provanställning för vissa grupper av arbetssökande. Arbetsvårdschefernas förening är tvek­sam till förslaget och förordar istället en utvecklad produktionssamverkan, samt bättre möjlighet till pryo-placering och anställning med lönebidrag. Arbetslivscentrum anser att de arbetsrätlsliga konsekvenserna av kontrak-lering bör utredas närmare innan konlraktformen prövas. Man pekar bl.a. på att arbetsvillkoren för dem som skulle arbeta i en sådan verkstad be­stäms av förhållanden vid det kontrakierade företaget. Samtidigt är stiftel­sen dessa arbetstagares motpart rent arbetsrättsligt.

Arkivarbete och halvskyddat arbete skall ersättas med anställning med lönebidrag, enligt utredningens förslag. De remissinstanser som har när­mare gått in på detta förslag har i positiva ordalag tillstyrkt förändringen. Några kritiska synpunkter har dock framförts. SPN bedömer risken som stor, att man med lönebidragsfinansiering kommer att få ell stort antal ar­betshandikappade som statlig reservarbeiskrafl och föreslår istället att myndigheterna i första hand skall utnyttja tjänster inom ordinarie perso­nalstat. I avvaktan på sädana tjänster, bör inrättande av extra tjänster kun­na ske genom anslagsöverskridande. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar är tveksam till anställning med lönebidrag inom den statliga sektorn och anser all ett generellt tillstånd till överskridande av löneanslag vid anställ­ning av arbetshandikappade vore ett mindre byråkratiskt tillvägagångssätt.

 

Prop. 1978/79:73                                                    119

SHIO tillstyrker förslaget men betonar det angelägna i alt övergången till det föreslagna systemet blir så smidig atl inte plötsliga kostnadsökningar uppstår.

Utredningens förslag till bidragsnivåer för anställning med lönebidrag lämnas mestadels utan erinran av remissinstanserna. HCK varnar dock för att 100 % bidrag till lönekostnaden för statliga myndigheter kan medföra svårigheter för den arbetssökande atl erhålla en reguljär anställning. Ar­betsmarknadsmyndigheterna bör därför enligt HCK vara mycket obser­vanta när det gäller begäran om lönebidrag från dessa arbetsgivare. 5y/i-skadades Riksförbund menar atl viljan att premiera arbetsgivarna inte får gå så långt, alt myndigheter och förelag kan komma att spekulera i lönsam­het när det gäller atl anställa arbetshandikappade. Synskadades Riksför­bund ser heller inget skäl att särbehandla statliga myndigheter då dessa, liksom affärsdrivande verk och privata företag, bör ta sitt eget kostnad­sansvar för de arbetshandikappade. RRV anser att utredningen inte pre­senterat tillräckliga skäl, för atl lönebidrag skall utgå med 100% lill statliga myndigheter. RRV förordar istället ett system som präglas av likformighet över alla områden på arbetsmarknaden. LO föreslår, atl erfarenheterna av den allmänna bidragskonstruktionen, med 75% första året, skall utvärde­ras för att se om en långsammare avirappning av bidraget eventuellt är önskvärd. Möjligheten till förenklade bidragsregler bör också undersökas.

För att underlätta övergången från gällande regler för arkivarbele lill an­ställning med lönebidrag föreslår utredningen all 100% statsbidrag bör ut­gå lill dem som för närvarande har arkivarbele hos allmännyttiga organisa­tioner. Meningarna om det riktiga i ett 90%-igt bidrag och övergångsbe­stämmelser går starkt isär bland remissvaren. LO befarar all övergången till 90%-igt statsbidrag för dessa organisationer kommer att få negativa konsekvenser både för de arbetshandikappade och för flera organisatio­ner, då dessa inte har möjlighet alt ta en så stor andel av lönekostnaden som 10%. Det bör enligt LO gå alt skapa arbetsgivaransvar trots alt bidrag utgår med 100% även i fortsättningen. Estniska kommittén påpekar alt in­vandrar- och andra minoritetsorganisationer helt saknar ekonomiska möj­ligheter att betala den föreslagna kostnaden. Lönen bör därför liksom tidi­gare betalas av arbetsmarknadsverket, för all dessa organisationer inte skall tvingas upphöra med sin verksamhet. Också Verdandi avstyrker för­slaget, av samma skäl. Del är viktigt anser TCO att organisationerna infor­meras i god lid om förändringen, för alt fä möjlighet att planera sin ekono­mi. Det är också önskvärt all övergången lill den nya bidragsformen inte blir alltför utdragen i tiden, då arbetsgivaransvaret kan förväntas öka först med del ekonomiska ansvaret.

Utredningen föreslår, all arbetsgivaransvaret som nu åvilar AMS vad gäller de arkivarbetsanställda i stället skall åvila arbetsgivaren på arbets­platsen saml alt anställda med lönebidrag skall omfattas av kollektivavtal och erhålla avtalsenlig lön. Förslaget stöds av bl.a. ÖB, kriminalvårdssty­relsen, LO. TCO, SACOjSR, Försäkringskassejörbundet, HCK, Svenska föreningen för studie- och yrkesvägledning. TCO anser att kollektivavtal måste ingå som ett krav i bestämmelserna om anställning med lönebidrag. SAV ifrågasätter dock, om inte arbetsmarknadsverket alltjämt bör vara ar­betsgivare för arbetshandikappade som sysselsätts vid vissa mindre ar­betsplatser, typ allmännyttiga organisationer, där kollektivavtal saknas. LRF är helt avvisande till förslaget, liksom SAF, som av principiella skäl inte kan tillstyrka ett kolleklivavtalsvillkor. SAF finner det däremot rim­ligt, atl företag som ej omfattas av kollektivavtal, tillämpar sådana löne-och anställningsvillkor som är normala för branschen.

 

Prop. 1978/79: 73                                                                 120

Remissinstanserna lämnar förslaget atl försäkringskassorna, vad gäller lönebidrag, skall jämställas med statliga myndigheter utan erinran.

Utredningens förslag att överföring av redan anställda lill anstäUning med lönebidrag skall få förekomma även inom de affärsdrivande verken, tillstyrks av bl.a. SAF. Föreningen menaratt denna möjlighet måste finnas då den stimulerar förelagen all anställa exempelvis äldre personer, vars ar­betsförmåga efter en tid förväntas bli så nedsatt atl de uppfyller kraven för anställning med lönebidrag. Synskadades Riksförbund betonar atl överfö­ring som inte är kopplad lill nyanställning bör kunna ske endast under mycket speciella omständigheter. LO förordar också restriktivitet, men anser all nyanställning, noggrann arbetsvårdsutredning saml fackligt god­kännande skall vara en förutsättning för överföring. RRV ställer sig också tveksamt till förslaget, dels med hänsyn lill den restriktivitet som bör till-lämpas vid överföringar, dels med hänsyn till behovet av likformighet i omplaceringsfrågor inom den statliga sektom. TCO avstyrker helt, med motiveringen att staten bör agera som mönslerarbelsgivare och ta sitt an­svar för den anställda personalen.

Utredningen förordar vidare vad gäller lönebidragen att arbetshandikap­pad som anställts under de senaste sex månaderna, skall kunna föras över till anställning med lönebidrag. Flertalet remissinstanser har ingenting att invända mot förslaget. AMS menar att det sannolikt kommer att medföra vissa förbättringar, även om antalet personer som kan komma ifråga för en sådan åtgärd antagligen är begränsat. LO tillstyrker, under förutsättning att de krav som annars gäller ifråga om arbetsvårdsutredning och fackligt godkännande tillämpas också i dessa fall. TCO anser det vara en tveksam åtgärd och föreslår atl man i alla osäkra fall redan från början går in med lö­nebidrag som stimulerande åtgärd. RRV anser sig inte kunna stödja för­slaget, då det inte framgår av utredningen om arbetsvårdsutredning skall föregå ett beslut. Verket menar att del finns risk för alt företagets egna ekonomiska hänsyn blir utslagsgivande för tillämpningen.

För att arbetshandikappade i större utsträckning skall kunna anställas inom det statliga området föreslår utredningen atl diskussioner tas upp med partema på arbetsmarknaden, dels för att anpassa det statliga tjänsle-och lönesystemet lill de arbetshandikappades förutsättningar, dels för atl uppnå atl anställning med lönebidrag skall utgöra en merit vid ijänstetill-säitningar. Få remissinstanser har yttrat sig om förslagen. SPN menar atl förarbetena till grundlagen ger tillräckligt stöd för att statliga tjänster skall kunna tillsättas med hänsyn tagen lill arbelsmarknadspoliliska skäl. Man framhåller dock del önskvärda i all en praxis utvecklas, så alt myndighe­tema får vägledning i sitt rekryterings- och omplaceringsarbete. Unga Synskadade anser alt utredningen borde ha avgivit förslag till lösningar på den offentliga sektorn och inte överlåta det lill parterna på arbetsmarkna­den. Regeringen bör nu enligt Unga Synskadade ge klara riktiinjer för hur den offentliga sektom skall expandera när det gäller anställning av arbets-sig om vilka möjligheter del finns för individuell anslutning lill de olika pensionssystemen.

Utredningen föreslår en 25-procentig tillväxt av anställningarna med lö­nebidrag under en femårsperiod. Flertalet remissinstanser tillstyrker för­slaget, bl.a. kriminalvårdsstyrelsen, statens handikappråd. Svenska Kom­munförbundet LO, TCO, HCK, Riksförbundet mot Allergi, Unga Synska­dade, Föreningen för utvecklingsstörda Barn Ungdomar och Vuxna och Verdandi. Många betraktar det dock som en minimitillväxt. AMS påpekar att arbetsförmedlingen samtidigt måste erhålla tillräckliga resurser, efter-

 

Prop. 1978/79:73                                                                  121

som det kommer att krävas omfattande förmedlingsarbete atl skaffa fram lämpliga arbetsuppgifter ute i förelagen för de sökande. SPN menar att de statliga myndighetema bör få personaladministrativa resurser i en omfatt­ning som gör del möjligt att svara upp mot de ökade kraven. Synskadades Riksförbund ser del som absolut nödvändigt att öka antalet platser med lö­nebidrag i snabbare takt, medan Landstingsförbundet anser utredningens förväntningar, åtminstone då det gäller ökningen av anställningar inom landstingen, vara för högt ställda. Målsättningen bör snarast ses som ett riktmärke. RRV tycker det är tveksamt om utredningens syften kommer att infrias med förslaget, då de nya platsema inte ens motsvarar hälften av vad man i utredningen kallar "överpensioneringen". Verket menar också att utredningen borde gjort en systematisk utvärdering av den halvskydda­de sysselsättningen och arkivarbetsformen med avseende på deras effekti­vitet som arbetsmarknadspolitiska medel.

Utplaceringsprocenlen vid verkstäder för skyddat arbete bör enligt ut­redningen höjas till 10%. Vidare bör utbyggnaden av skyddade verkstäder ske försiktigt och med inriktning på en regional utjämning av platsantalet. AMS instämmer i utredningens förslag och betonar att utjämningen av den regionala obalansen är viktig. LO och Kommunförbundet anser också att en ökad tillgång på platser bör uppnås genom en ökad genomströmning vid de skyddade verkstädema. HCK, Synskadades Riksförbund och Unga Synskadade menar all ambitionsnivån 10% är för låg och att man genom atl salsa mer resurser på genomströmning kan få en successiv avveckling av den skyddade verksamheten. Landstingsförbundet och RRV framhåller att utgångspunkten för en utbyggnad av de skyddade verkstädema bör va­ra behovet av platser i de olika regionema och inte de regionala olikheter­na. RRV pekar vidare på atl när del gäller höjning av utplaceringsprocen­len, så ger utredningen ingen ledning i hur detta skall gå till. Statens handi­kappråd menar atl en ökad ulplacering är önskvärd, men beroende av till­gången på arbete inom andra sektorer. Styrelsen för vårdartjänst menar att utredningen överbetonat möjligheten att få arbete på den reguljära arbets­marknaden, men atl delta självfallet skall vara målet. Avgörandet måste emellertid alltid ligga hos arbetstagaren själv. TCO håller med om alt skyd­dat arbete bör vara av tillfällig karaktär, men utslussningen lill den reguljä­ra arbetsmarknaden får inte bli ett självändamål. Förväntningarna bör en­ligt TCO tonas ned, då erfarenheterna visar att möjligheten lill ulplacering av arbetshandikappade totalt sett är mycket liten. SACOjSR anser atl man måste acceptera att somliga arbetshandikappade kan behöva vara anställ­da vid skyddade verkstäder under många år. Accepteras inte det, finns risk för att de svårast handikappade ställs utanför verksamheten. Vid utbygg­naden av nya verksläder måste man enligt SACO/SR också beakta beho­vet av skiftande arbetsuppgifter. SAF framhåller alt det avgörande, för all kunna placera betingat arbetsföra på den reguljära arbetsmarknaden, är alt skapa gmndfömlsällningar för en hög efterfrågan på arbetskraft.

Förslaget alt den nya organisationskommittén för skyddat arbete (NO­SA) ytterligare bör överväga formema för samverkan mellan arbetsmark­nadsverket och de regionala stiftelsema för skyddat arbete, har inte föran­lett några kommentarer från remissinstanserna.

Arbetsvärd och platsförmedling

AMS bör enligt utredningen närmare studera kopplingen mellan arbets­värd och platsförmedling i den nya organisationen. Flertalet remissinstan­ser har ingenting att erinra mot förslaget, däribland SÖ, LO, TCO,

 

Prop. 1978/79:73                                                                  122

SACOjSR, SAF, Försäkringskassejörbundet. DHR, HCK och Unga Syn­skadade. Landstingsförbundet betonar vikten av att rehabilileringskedjan inte bryis p.g.a brisiande resurser för arbelsförmedlingsverksamheten inom arbetsvärden. AMS framhåller det värdefulla i all stärka "enhetsan­svaret" men säger samtidigt, att det dels är myckel personalkrävande, dels kan ha avigsidor av organisatorisk natur. Del kan I.ex. vid prövning av sö­kande i reell miljö på ett större företag innebära, atl ett antal förmedlare samtidigt har kontakt med samma företags personalfunktion. RRV menar alt arbetsplacering på öppna marknaden är rehabiliteringskedjans svagaste länk och att en specifik arbetsplacering bör vara beslutad innan övriga åt­gärder sätts in. Rehabiliteringen bör enligt RRV så långt som möjligt vara föriagd lill arbetsplatsen. Arbetsförmedlingens främsta uppgift skulle där­vid bli att ansvara för en sammanhållen anpassnings- och rehabiliterings­planering, samt kontrollera genomförandet. En sådan ordning skulle inne­bära en minskad resursinsats från förmedlingens sida, framhåller RRV.

Å tgärdsprogram

Utredningens förslag om åtgärdsprogram inom arbetsmarknadsverket för arbetshandikappade, tillstyrks av bl.a. AMS. Synskadades Riksjör-bund, LO, TCO och Centerns kvinnoförbund. HCK och Unga Synskadade menar att även om stor hänsyn måste tas lill de handikappades särställning på arbetsmarknaden, så får inte planeringsverksamheten isoleras utan måste integreras i den totala sysselsättningspolitiken. Självklart måste denna planering ske i samarbete med de handikappades egna organisatio­ner. RRV anser all i den planering som görs av anpassningsgrupperna skall ingå bedömning av åtgärder, dels för redan anställda, dels för dem som slår utanför arbetsmarknaden. Åtgärderna skall kostnadsberäknas och ingå i länsarbetsnämndemas bedömning av hur stor del som bör bekostas av sta­ten. Planerna bör alltså utgöra ett underlag för arbetsmarknadsverkets re­guljära budgetarbete. Statens handikappråd säger att en allmän sysselsäit-ningsplanering är nödvändig för att få företag och förvaltningar alt föränd­ra sin rekryieringspolilik och därmed ta hänsyn lill arbetskraftens faktiska sammansättning. Enligt SPN är planering en förutsättning för att de före­slagna resursökningarna skall kunna ge effekt. Behovet av insatser måste • bedömas utifrån synsättet att samhället under alla omständigheter har ett försöijningsansvar för de arbetshandikappade.

Personal till arbetsmarknadsverket

Förslaget om förstärkning av arbetsförmedlingamas personalresurser med 400 tjänster per år under fem år, stöds a\/jlertalet remissinstanser. däribland ÖB, SCB, SPN, skogsstyrelsen, statens handikappråd. Svenska KommunjÖrbundet, Styrelsen för vårdartjänst, LO, TCO, SACOjSR, Syn­skadades Riksförbund, glesbygdsdelegationen och CUF. Socialstyrelsen hoppas atl utökningen av arbetsförmedlingens personal även skall medföra att sjukhus, vård- och behandlingsinslitutioner samt den primärkommuna­la socialvården skall få bätlre kontaktverksamhet med arbetsförmedling­en. AMS betraktar personaltillskoilel som ett minimiförslag, eftersom för­bättrade sysselsällningsmöjligheter leder lill atl allt fler kommer att fråga efter arbete och förmedlingsservice. Personalutbyggnaden medför också att nya kontor måste inrättas. Därvid måste enligt AMS viss omorganisa­tion vidtas för all garantera platsförmedlingsfunklionen en rimlig andel av de totala resurserna.

Kritiska eller tveksamma lill de föreslagna personalförstärkningarna är

 

Prop. 1978/79:73                                                                  123

bl.a. arbetarskyddsstyrelsen, statens naturvårdsverk. Statsföretag. Cen­terns kvinnoförbund, RRV och SAF. Arbetarskyddsstyrelsen framhåller att utredningen i stort sett bara föreslagit ökade satsningar på gamla områ­den, t.ex. personalökningar inom arbetsmarknadsverket. Styrelsen saknar en analys av möjligheten lill en större satsning på förebyggande arbetsmil­jöåtgärder. För atl eventuella resursökningar skall kunna disponeras på rätt sätt, måste enligt styrelsen först ansvarsfördelningen klargöras mellan å ena sidan arbelarskyddsstyrelsen, skyddsinspektionen och skyddsorga­nisationema i företagen och å andra sidan AMS och anpassningsgrupper­na. Statens naturvårdsverk menar att omfattningen av personalförslärk­ningen bör prövas successivt med ledning av gjorda erfarenheter. Eventu­ellt kan verksamheten byggas ut länsvis i etapper. Landstingsförbundet ser personalförstärkningar som nödvändiga, men de bör inte ske på grund­val av centralt angivna normer, utan genomföras flexibelt utifrån regioner­nas olika förutsättningar. Statsföretag AB är tveksamt lill en så snabb ut­byggnad och Centerns kvinnoförbund påpekar risken för ökad byråkratise­ring vid en så kraftig ökning av antalet tjänster. RRV menar att personalök­ningar och kostnadsberäkningar vilar på relativt schablonmässiga bedöm­ningar och förutsätter därför, att möjligheten lill omdisponeringar av redan befintlig personal kommer atl bli grundligt belyst i utredningens slutbetän­kande. Genom en annorlunda arbetsfördelning borde enligt RRV arbets­förmedlare kunna frigöras från administrativa göromål. RRV tar också upp frågan om arbetarskyddels roll i sammanhanget. SAF säger i sitt remiss­svar, att utredningen i alltför hög grad koncentrerat sig på förslag om ex­pansion av arbetsmarknadsverket. Resurserna för platsförmedlingen mås­te ökas, men samtidigt effektiviseras och det vore enligt SAF önskvärt om man inom verket sökte klariägga de rationaliseringar och omfördelningar som är möjliga för att förbättra den platsförmedlande verksamheten.

Finansiering

Utredningen föreslår i fråga om finansieringen all alla insatser som görs för atl hjälpa de arbetshandikappade lill sysselsättning skall finansieras av en gemensam arbetsgivareavgift. Majoriteten av remissinstanserna, bl.a. LO, TCO, SACOjSR, Landstingsförbundet, HCK, Synskadades Riksför­bund, Unga Synskadade, Föreningen för utvecklingsstörda Barn Ungdo­mar och Vuxna, FPU, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och RRV stöder förslaget och det bakomliggande resonemanget om att ökade resurser för arbetsvärden leder till minskade kostnader för förtidspensio­ner och sjukskrivningar. Centerns kvinnojörbund menar atl formerna för finansiering av arbets vården noga måste övervägas, då ytteriigare uttag av arbetsgivareavgifter kan få en hämmande verkan på företagens utveckling och därmed inneära kärvare arbelsmarknadslörhållanden för arbetshandi­kappade. SAF och SHIO anser att kostnadema bör täckas på annat sätt. exempelvis genom en höjning av momsen, då höjning av arbetsgivareavgif­ten skulle få negativa konsekvenser för sysselsättningen, konkurrenskraf­ten och expansionsförmågan för det svenska näringslivet. MUF avstyrker av principiella skäl förslaget om finansiering genom en arbetsgivareavgift.

RFV bör enligt utredningen få i uppdrag atl separat redovisa kostnadsut­vecklingen för långtidssjukskrivning och förtidspensionering. Flertalet re­missinstanser lämnar förslaget utan erinran. Bland dem som tillstyrker är RRV, statens handikappråd, statens vägverk, FPU och TCO. De framhål­ler bl.a. att en sådan redovisning skulle ge riksdag och regering ett förbätt­rat beslutsunderlag. Synskadades Riksförbund och Unga Synskadade tror

 

Prop. 1978/79:73                                                    124

inte att dessa åtgärder är tillräckliga för alt uppnå detta pedagogiska syfte, utan menar att man måste finna bättre metoder. RFV påpekar atl man re­dan nu lämnar redovisning av kostnadsutvecklingen inom sjukförsäkring­en och förtidspensioneringen, samt långtidsbedömningar och prognoser för framtida kostnadsutveckling. Där tas emellertid ingen hänsyn till even­tuella framlida förändringar i intensiteten av sjukskrivningar och förtids­pensioneringar. Verket bedömer del som i det närmaste omöjligt att göra tillförlitliga prognoser för att isolerat belysa förväntade kostnadseffekter inom sjukförsäkringen på grundval av om utredningens föreslagna åtgärder vidtas eller ej. Prognoserna måste baseras på arbetsmarknadsmässiga för­hållanden och bör därför göras av arbetsmarknadsverket. Utifrån dessa kan sedan RFV göra altemativa beräkningar av framtida kostnader.

 

Prop. 1978/79:73                                                    125

BUaga3

Sammanfattning av nya utredningens om yrkesinriktad rehabilitering m.m. (NYR) rapport (DsA 1978:3) Arbetsmarknadsinstitut.

Genom beslut den 30 mars 1978 tillkallades en kommitté med uppdrag all föreslå utformning av och förbereda en ny organisation för den yrkesin­riktade rehabiliteringen m.m. med utgångspunkt från riksdagens beslut (prop. 1977/78:30, AU 1977/78:16, rskr 1977/78:74) och sysselsätlnings­utredningens betänkande (SOU 1978:14) Arbete åt handikappade. Utred­ningen har antagit namnet nya utredningen om yrkesinriktad rehabilitering m.m. (NYR). Med rapport lill statsrådet och chefen för arbetsmarknadsde­partementet den 2 oktober 1978 har NYR slutfört den del av sill uppdrag som avsåg en fördjupad studie av organisationens förutsättningar och kon­sekvenser. Rapporten ger en beskrivning av de verksamheter som föreslås ingå i den nya organisationen, de behov som den förväntas tillgodose och vissa utvecklingsmöjligheter inom en samordnad organisation. Frågan om nytl huvudmannaskap och organisationens principiella utformning har ut­retts. Förslag avges"enligt sysselsätlningsutredningens riktlinjer till organi­sation av arbetsmarknadsinstitut och institut för metodutveckling, forsk­ning och personalutbildning.

Här återges rapporten i sammanfattning. NYR är enhällig i sina förslag men särskilt yttrande har lämnats av experten Kari-David Lundgren. 1 yttrandet hävdas främst alt praktisk verksamhet även bör ingå i det centra­la metodutvecklingsinslitulets organisation, medan NYR förordar att det praktiska utvecklingsarbetet helt förläggs lill fältorganisationen.

I    ARBETSMARKNADSINSTITUT Organisation

Arbetsmarknadsinstitut inrättas i enlighet med sysselsätlningsutred­ningens förslag genom en samordning av verksamheterna inom nuvarande arbetsvårdsinstitul, kurserna Omställning och träning och Arbetsliv och utbildning i arbetsmarknadsutbildningen vid AMU-center samt arbetspsy­kologiska institut.

Organisationen ska omfatta ett eller flera institut i varje län. En sprid­ning efter behov på mindre enheter i anknytning lill arbetsförmedlingens dislriktsorganisalion eftersträvas. Även om endast något eller några insti­tut i varje län till en början får en fullständig resurstilldelning ska de mindre enheterna kunna erbjuda såväl väglednings- som rehabilileringsmöjlig­heler. I fråga om kursen Omställning och träning, som har specifika mål­gmpper och flera län som upptagningsområde, bör integration i arbets­marknadsinstituten eftersträvas. 1 del fortsalla organisationsarbetet får dock hänsyn las till de förutsättningar som gäller för varje kurs och för oli­ka målgrupper. En väsentlig utgångspunkt är t.ex. att dövblinda och döva och andra grupper som kräver samhörighet inte splittras, en annan all allt­för stora institutioner för vissa grupper har en ogynnsam inverkan.

Arbetsmarknadsinstituten ska ha statligt huvudmannaskap och inordnas i arbetsmarknadsverkels organisation. De resurser som samordnas står lill arbetsförmedlingens förfogande. Huvudskälet lill ett inordnande i arbets­marknadsverkets organisation är alt det ger en nära anknytning till arbets­förmedlingen och arbetsmarknaden och markerar verksamhetens arbets­förberedande funktion.

 

Prop. 1978/79:73                                                                  126

Inom varje län ska finnas en styrelse och en länsansvarig chef för arbels-marknadsinsliluten som under länsarbetsnämnden svarar för verksamhe­ten. Genom styrelsen markeras en viss självständighet för instituten inom verkels organisation. Styrelsen ska ha en bred representation för att främja verksamheten och tillgodose olika intressen. Den föreslås få följande sam­mansättning:

Länsarbetsdirektören (ordförande), företrädare för arbetsmarknadens parter, handikapporganisationer, kommuner, landsting, kriminalvård, för­säkringskassa och AMU-center inom länet. Föredragandena vid länsar­betsnämnden i arbetsvärds- och yrkesvägledningsärenden adjungeras. Representation i styrelsen för de anställda erbjuds. Länsansvarig chef för arbetsmarknadsinstituten är ledamot och föredragande i styrelsen.

Till den länsansvariga chefen för arbetsmarknadsinstituten är knutna en särskild tjänst för utbildnings- och utvecklingsfrågor saml två berednings-gmpper, en för personalutbildning med företrädare för institut och perso­nalorganisationer, och en för metodutveckling med företrädare för institut, länsarbetsnämnd och personalorganisationer. I de större länen kan flera tjänster för dessa arbetsuppgifter vara erforderliga.

Vid varje institut ska finnas en planeringsgrupp med företrädare för in­stitutet och arbetsförmedlingen.

Administration

Den länsansvariga chefen för arbetsmarknadsinstituten svarar för plane­rings- och samordningsuppgifter och har särskilt ansvar för personalutbild­ning och metodutveckling. I större län ska denna tjänst vara frislående (dock eventuellt med lokalanknytning lill ett av länels institut) medan i öv­riga län den länsansvariga chefen samtidigt är föreståndare för ell av insti­tuten. TiU chefen knyts ett mindre kansli för länsövergripande uppgifter, bl.a. tjänsten med särskilt ansvar för personalutbildning och metodutveck­ling.

Chefen är föredragande i styrelsen för länets arbetsmarknadsinstitut i frågor som rör arbetsmarknadsinstitutens verksamhet och sammanställer bl.a. underlag för anslagsframställning. Institutets löpande personal- och ekonomiadministration ska anknytas till länsarbetsnämndens organisation vilket fömtsätter viss förstärkning av denna. För varje institut utses en föreståndare som har eget budgetansvar och ansvar för institutets verk­samheter.

Frågor om deltagarurval och resursutnyttjande i anknytning lill arbets­förmedlingens verksamhetsplanering behandlas i den nämnda planerings-gmppen. Beslutsordning och former för den löpande in- och utskrivningen bör närmare utredas i samverkan mellan NYR och den nya huvudmannen.

Verksamhet och metodik

Verksamheten ska ha en bred inriktning mot såväl yrkesobestämda som arbetshandikappade arbetssökande.

Samordningen av nuvarande resurser för vägledning och rehabilitering bör syfta till en integrering så atl förutsättningar skapas för utveckling av nya arbetsformer och ny metodik. En individuell probleminventering och planering ska ligga till grund för väglednings- och rehabiliteringsarbetet och en hasorganisation av små arbetslag (2—4 personer) bör fömtom att svara för direkta vägledningsinsatser ha ett sammanhållet ansvar för ge­nomförande och uppföljning av den individuella planen. Nuvarande pröv­nings- och träningsavdelningar sammanförs och förändras till ett flexibelt

 

Prop. 1978/79:73                                                                  127

staiionssystem för teoretiska och praktiska övningsuppgifter och andra ak­tiviteter av uppbyggande och motivationsskapande karaktär. Väsentligt utrymme ges för gruppverksamhet i anslutning lill vad som i NYR:s rap­port beskrivits som fysisk, psykisk och social träning.

NYR förordar vidare en kraftig ökning av utåtriktad verksamhet i form av praktik och s.k. prövning/träning i reell miljö. 1 del fortsatta organisa­tionsarbetet får fömtsättningama för sådan verksamhet närmmare utre­das. Del gäller tillgången på praktik- och prövnings/träningsplatser, även inom den skyddade verksamheten och arbetsmarknadsutbildningen vid AMU-cenler. Vidare gäller det metodiken för ackvisition av sådana platser och för introduktion och uppföljning på arbetsplatserna. Frågan om ekono­misk ersättning eller annan kompensation till arbetsgivare skall i detta sammanhang övervägas. Till den utåtriktade verksamheten hör också in­stitutets insatser på arbetsförmedlingen, främst i form av psykologmedver­kan, och samarbetet med övriga myndigheter och organisationer. 1 det fortsatta organisationsarbetet bör former för psykologmedverkan utredas och prövas tillsammans med den nya huvudmannen. Samverkan med övri­ga organ i rehabiliteringsarbetet bör i större utsträckning ske i form av ge­mensamma projekt nära utsatta individers eller gruppers miljöer.

De i rapporten föreslagna arbetsformerna och metodema bör ses som ett riktningsgivande underlag för fortsalla överväganden i anslutning tiU orga­nisationens genomförande.

Personal och personalutbildning

All personal inom nuvarande verksamhet bör i princip erbjudas fortsatt anställning i den nya organisationen. Beträffande viss personal med rent produktionsinriktade uppgifter vid arbetsvårdsinstituten bör dock särskil­da förhandlingar upptas.

All personal med heltidstjänst bör ha normalarbetsvecka. Särskilda för­handlingar bör upptas beträffande personal med lärartjänst.

En fömtsättning för atl även på sikt tillförsäkra verksamhetenkvalifice-rad personal är all anställningsvillkoren generellt anpassas tiU vad motsva­rande uppgifter på andra områden erbjuder.

Personal som har arbetsuppgifter med likartad inriktning bör sammanfö­ras till en personalkategori med gemensam benämning. Här avses bl.a. prövningsledare och avdelningsinslmklörer vid arbetsvårdsinstitul, pryo-lärare och ADL-assislenter vid OT-kurser, handledare vid ALU-kurser och provledare inom den arbetspsykologiska verksamheten.

Psykologtjänstema förutsätter kompelens motsvarande legitimerad psy­kolog.

1 fråga om läkarresurserna föreslås att möjligheter håUs öppna lill olika former av anställning eller köp av tjänster från landstingen.

Behovet av förmedlingspersonal inom verksamheten uppskattas till ca 260 heltidstjänster.

Med hänsyn lill verksamhetens speciella inriktning och omfattning - ca 2000 anställda - krävs en kraftig satsning på personalutbildningen, inte minst i igångsätlningsskedet. NYR förordar att det centrala institutet för metodutveckling och forskning (se nedan) får ansvar och särskilt anslag för personalutbildningen.

Beträffande framtida grundutbildning och nyrekrytering av personal bör vissa ställningstaganden ske inom kommittén under det fortsatta organisa­tionsarbetet.

 

Prop. 1978/79:73                                                                  128

Lokaler och utrustning

Särskilda förhandlingar pågår i lokalfrågoma. Härutöver får i det fortsat­ta organisationsarbetet beaktas de krav på lokalutrymmen och lokaldispo­sition som den föreslagna samordningen av flera verksamheter ställer. Be­hovet av särskilda förläggningar (internal) och andra fomner av boende för deltagarna under inslilutsvislelsen bör utredas tillsammans med den nya huvudmannen.

Behovet av nya lokaler för alt kunna genomföra den förordade decentra­liseringen till mindre enheter i varje län behöver närmare utredas.

Genom förhandlingar ska avgöras i vilken utsträckning utrustning m.m. kan övertas av den nya organisationen från nuvarande huvudmän.

Särskilt ulruslningsanslag får under det fortsalla organisationsarbetet beräknas för arbetsmarknadsinstituten och det centrala institutet för me-lodutveckhng och forskning inom ramen för huvudanslaget till verksamhe­ten. Såväl centralt som regionalt krävs särskilda administrativa resurser hos den nya huvudmannen för inköp och distribution av apparatur, hjälp­medel, material m.m.

Med den ökade inriktningen på prövning och träning i reell miljö och en mindre produktionsstyrd intern verksamhet bör kostnaderna för maskiner m.m. kunna nedbringas. Samtidigt kräver en decentralisering av verksam­heten vissa nytillskott.

2   CENTRALT   INSTITUT  FÖR  METODUTVECKLING,   FORSK­NING OCH PERSONALUTBILDNING

För metodutveckling, forskning och personalutbildning inom verksam­hetsområdet inrättas ett centralt institut som bygger på en sammanslagning av delar av statens arbetsklinik och Psykotekniska institutet vid Stock­holms universitet och motsvarande resurser i övrigt inom de nuvarande verksamhetema. Det centrala institutet knyts till AMS men får en själv­ständig ställning genom en delegationsslyrelse. I denna styrelse föreslås generaldirektören för AMS bli ordförande och institutets föreståndare le­damot och föredragande. Styrelsen i övrigt ska ha en bred samhällelig representation med företrädare för arbetsmarknadens parter, handikapp­rörelsen, arbelarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, riksförsäkringsverket, skolöverstyrelsen, universitets- och högskoleämbe­tet. Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet.

Till institutet ska knytas två beredningsgrupper, en för personalutbild­ning och en för metodutveckling, med företrädare för AMS, personalorga­nisationerna och institutet.

Institutet ska fömtom föreståndare och kansli bestå av två enheter, en-för personalutbildning och en för metodutveckling och forskning. Inom den senare enheten ska finnas expertis med särskild erfarenhet av prak­tiskt utvecklingsarbete samt vetenskaplig expertis, bl.a. tre professorer med bakgrund i ämnesområdena psykologi, sociologi och medicin och med anknytning lill fakultet i form av delad tjänstgöringsskyldighet. Arbetet inom enheten organiseras som projektverksamhet. Fömtom administrativt anslag bör institutet ha särskilda anslag för personalutbildnings­verksamheten och för metodutvecklings- och forskningsverksamheten. Till projektarbetet ska kunna knytas personal från fältorganisationen och utomstående experter.

Institutet har ansvar för personalutbildning och metodutveckling inom den regionala organisationen. I fråga om näraliggande personalutbildning

 

Prop. 1978/79:73                                                                  129

för förmedlingspersonalen samverkar institutet med AMS personalutbild-ningssektion. I melodfrågor samverkar institutet med enheter inom AMS avdelning för arbeismarknadsservice, som utfärdar föreskrifter och anvis­ningar för fältorganisationen. NYR förordar atl frågor gällande arbets­marknadsinstituten samlas inom en enhet inom AMS, som bör få viss per­sonalförstärkning även för den centrala administrationen.

Verksamhetens inriktning har sin tyngdpunkt i metodutvecklingen. Den­na förutsätts i hög grad äga rum i form av försöksverksamhet, uppföljning­ar o.dyl. vid de regionala arbetsmarknadsinstituten. Föratt uppnå huvud­syftet all främja och stödja den praktiska verksamheten är del av vikt att personal inom fältorganisationen engageras redan på planeringsstadiet. Ömsesidighel i styrningen av institutets verksamhet bör eftersträvas och kan bl.a. åstadkommas genom de centrala och regionala beredningsgrup­perna. Även den av del centrala institutet bedrivna personalutbildningen kan delvis ses som ett led i utvecklingsarbetet.

Verksamhetsområdet kan avgränsas till att gälla problem för individen i svåra val-, omställnings- och anpassningssiluationer på arbetsmarknaden och kunskaper och metoder för att lösa sådana problem. Tillämpningen in­nefattar arbetsmarknadsverkets interna vägledningsoch rehabiliteringsin­satser, dess externa samverkansformer i dessa frågor saml förhållanden på arbetsmarknaden med tydlig relevans för rehabiliterings- och väglednings-arbetet.

En viktig uppgift för institutet är självfallet även dokumentation av ut­vecklings- och forskningsinsatserna och övrig forskningsbevakning och forskningsinformation. Dokumenlalionsfrågorna måste närmare utredas under det fortsatta organisationsarbetet.

NYR föreslår en organisation med 41 tjänster, fördelade med 9 tjänster inom institutets kansli, 9 inom personalutbildningsenhelen och 23 inom metodutvecklings- och forskningsenheten. Såväl institutels storlek som fö­reslagna särskilda anslag bör ses mot bakgrund av fältorganisationens om­fattning - ca 2 000 anställda - och de större krav på tidsödande utåtrikta­de kontakter som verksamhetens inriktning medför. Ett avgörande skäl för dimensioneringen är givelvis också atl utvecklings- och forskningsarbetet inom della område varit starkt eftersatt och saknar förankring i någon an­nan institution.

NYR förordar att del centrala institutet förläggs till de lokaler som nu disponeras av Psykotekniska institutet. De ligger i anknytning lill bl.a. Ar­betslivscentmm och STU:s miljölaboratorium (Styrelsen för teknisk ut­veckling) och kan ge möjligheter lill samarbete och gemensamt utnyttjande av vissa servicefunktioner, t.ex. dokumentationstjänst.

3   VISSA FÖRSLAG INFÖR ORGANISATIONENS IKRAFTTRÄDANDE

1 del föregående har på flera punkter hänvisats till överväganden eller ål-gärder som måste följas upp i det fortsatta organisationsarbetet. NYR vill här erinra om vissa förutsättningar som bör beaktas inför genomförandel av den nya organisationen.

I riksdagens beslut den 13 december 1977 (prop. 1977/78:30, AU 1977/78:16, rskr 1977/78:74) har fastställts att den samordnade organisatio­nen ska finansieras på samma sätt som arbetsmarknadsutbildningen, dvs. över arbelsmarknadsutbildningsfonden. NYR vill understryka vikten av att resurstilldelningen till verksamheten ges sådana former atl en smidig 9   Riksdagen 1978J79. 1 saml. Nr 73

 

Prop. 1978/79:73                                                    130

anpassning i förhållande lill arbetsförmedlingens behov möjliggörs på sam­ma sätt som gäller för resurserna till arbetsmarknadsutbildningen. Den nya organisationen har till uppgift att ta sig an dem som är sämst ställda på ar­betsmarknaden och svårigheterna för dessa utsatta grupper har nära sam­band med förändringar i arbetsmarknadslägel såväl lokalt som totalt. En utjämning av resurserna för verksamheten bör också ske så atl län som nu har ett påtagligt sämre utgångsläge får en viss förstärkning redan vid orga­nisationens ikraftträdande.

Enligt riksdagens beslut ska totalkostnaderna för den nya organisatio­nen ligga inom den ekonomiska ram som i nuvarande penningvärde gäller för verksamheten. Det faller således inte inom NYR:s uppdrag att föreslå förändringar som går utöver denna ram. Under utredningsarbetet har NYR konstaterat bristande resurser på delta område och uttalade krav på förstärkningar såväl från AMS och andra myndigheter och organisationer som från handikapprörelsen. Den nu föreslagna samordningen bör enligt NYR:s bedömning kunna medföra en kvalitativ förstärkning av verksam­heten. Däremot kan den inte i nämnvärd grad ge kvantitativa tillskott. Or­ganisationen blir alltjämt klart otillräcklig i förhållande lill de behov som gett sig lill känna och som kan förväntas ytterligare öka. I synnerhet mot bakgrund av den ambitionsnivå för sysselsättningen och för den yrkesin­riktade rehabiliteringsverksamhelen som kommit till uttryck i sysselsätl­ningsutredningens betänkanden finner NYR det därför ändå angelägel att framhålla alt den nya organisationen inte kommer att kunna tillgodose det faktiska behovet av sådana insatser som organisationen ska svara för. NYR avser atl i det fortsatta utredningsarbetet försöka närmare precisera detta behov.

Speciella svårigheter kan förutses inför överförandet av den arbets- psy­kologiska verksamheten till den nya organisationen. Underlaget för de ar­betspsykologiska institutens sysselsättning är helt beroende av de löpande uppdragen från arbetsmarknadsverket. Det är för den nya organisationen av största vikt alt instituten inför en eventuell avveckling inte tvingas skä­ra ned personalresurserna. Dels skulle del kunna innebära en betydande förlust av speciellt kunnig personal, dels skulle det pä många håll medföra svåra rekryteringsproblem. Med de förutsättningar som nu gäller spelar psykologerna en nyckelroll i flera av de verksamheter som ska ingå i orga­nisationen. En nedskärning av institutens kapacitet skulle dessutom drab­ba den löpande service lill arbetsförmedlingen som på grund av begränsad anslagstilldelning redan nu är otillräcklig. NYR vill framhålla atl del är nödvändigt atl AMS får tilldelning av medel för den arbetspsykologiska verksamheten så att den kan bibehållas i minst nuvarande omfattning fram till den nya organisationens ikraftträdande.

Det fortsatta organisationsarbetet kommer alt kräva omfattande infor­mationsinsatser för vilka vissa medel redan avsatts. Eftersom det gäller atl en ny organisation med en integration av olika verksamheter och i bety­dande utsträckning nya arbetsformer och arbetsuppgifter sammanföra per­sonal från helt skilda organisationer och med mycket olika bakgrund är det självklart att även stora utbildningsinsatser måste göras. NYR har tidigare understrukit personalutbildningens särskilda betydelse i den nya organisa­tionen. Om organisationen ska kunna fungera tillfredsställande från ikraft­trädandet är det dock enligt NYR:s bedömning nödvändigt att kraftfulla ut­bildningsinsatser kommer lill stånd redan under sista halvåret 1979.

Av samma skäl är det en absolut nödvändighet för en smidig och effek­tiv organisationsförändring alt vissa nyckeltjänster besätts i förväg, senast

 

Prop. 1978/79:73                                                                  131

den 1 juli 1979. Det gäller i första hand länsansvariga chefer för arbets­marknadsinstituten och vissa tjänster inom AMS saml chefstjänster och viss expertis vid det centrala institutet där ju en helt ny verksamhet ska in­ledas.

4   KOSTNADSBERÄKNINGAR

Totala kostnader för arbetsmarknadsinstituten

Anslag (eller motsvarande) 1978/79 för yrkes-        Milj. kr.

inriktad rehabilitering                                               ca 400

varav:

arbelsprövning/lräning (landslingens och
kommunernas andel ca 103 milj. kr.; anslaget
C 5 51,6 milj. kr.                                                        155

Statens arbetsklinik (anslaget C4)                              4

ALU-kurser (anslaget B2 Bidrag till arbets­
marknadsutbildning)                                                  98
OT-kurser (anslaget C5 Särskilda åtgärder
för arbetsanpassning)                                                                105
Psykologinsalser (anslaget Bl Arbetsmark­
nadsservice programmet Arbetsmarknadsinfor­
mation 26,4 milj. kr och B 2 Bidrag lill

arbetsmarknadsutbildning 11 milj. kr.)                      37,4

Pris- och löneomräkningar redovisade av AMS
och SÖ i anslagsframställningar för budgetåret
1979/80                                                                        13

Kostnader för utökning av antalet elevveckor
vid OT-kurser enligt AMS. anslagsframställning
för 1979/80                                                                  48,8

Utökad omfattning av psykologinsalser före­
slagen i AMS anslagsframställning för budget­
året 1979/80                                                                  4,9
NYR:s förslag om länsvis utjämning av resurser                          23

Summa (avrundad)        490

Kostnaden för verksamheterna inom den yrkesinriktade rehabiliteringen med nuvarande organisation har beräknats lill 400 milj. kr. Av delta belopp utgör statens andel 300 milj. kr. och 100 milj. kr. kostnader för kommuner och landsting. För statens kostnader gäller alt del är fråga om anslagen för budgetåret 1978/79. De kommunala kostnadema uttrycks i ett uppskattat prisläge 1978-07-01.

1 sina anslagsframställningar för budgetåret 1979/80 har AMS resp. SÖ redovisat pris- och löneökningar för ifrågavarande verksamheter med ca 13 milj. kr. varvid kostnaden skulle uppgå till 413 milj. kr.

Vidare har AMS i sin petila för 1979/80 föreslagit vissa omfattningsfö­rändringar för OT-kurserna som innebär en kostnadsökning på 48,8 milj. kr. samt för psykologverksamheten en ökning på 4,9 milj. kr.

Vissa förändringar planeras också inom landslingen fram till år 1980, bl.a. ett arbetsvårdsinstitul i Kalmar och en arbelsprövningsavdelning i Uppsala. Den i viss mån ojämna fördelningen av resurser! relation till bl.a. folkmängd och arbetssökande som idag finns mellan länen behöver också utjämnas. Bland annat behöver resurserna förstärkas i S, T och BD län.

 

Prop. 1978/79: 73                                                                 132

Sammanlagt skulle planerade förändringar och en mer likartad fördelning av resurser kosta uppskattningsvis 23 milj. kr. varvid totalkostnaden för yrkesinriktad rehabilitering skulle uppgå till 490 milj. kr. per budgetår i nu­varande prisläge.

En mer detaljerad kostnadsredovisning kan göras först när del praktiska arbetet med all utforma arbetsmarknadsinstituten ute i länen kommer igång.

Kostnader för centralt institut för metodutveckling, forskning och perso­nalutbildning

Administrationskostnader                                         Milj. kr.

Lönekostnader (9 personer i kansliet samt arvoden
till delegalionsstyrelsen)                                             1,2

Lokalkostnader (inklusive lokalvård)                          0,6

Resor                                                                         0,3

Expenser (inklusive trycksaker)                                  0,6

Utbildningskostnader

Lönekostnader (9 personer vid personalutbildnings­
enhelen)                                                                      1,1
Utbildningsanslag (inlematkostnader, kursmaterial,
föreläsararvoden m.m.)                                                              4
Utvecklingskostnader

Lönekostnader (23 personer vid enheten för metod­
utveckling och forskning)                                            3,7
Utvecklingsanslag (projekteringsmedel, experter
etc.)                                                                            2

Summa    13,5

En mer exakt beräkning av lönekostnaderna kan göras först efter för­handlingar om löneinplacering av befattningshavarna vid institutet.

Lokalkostnaderna utgår ifrån ett övertagande av nuvarande Psykotek­niska institutets lokaler.

Om även de gemensamma adminislrationskoslnadema (2,7 milj. kr.) för­delas på Utbildningskostnader resp. Utvecklingskostnader blir kostnaden 6 milj. kr. för utbildning och 7,5 milj. kr. för utveckling.

Det har inte varit möjligt att få exakta uppgifter om nuvarande kostnader för personalutbildning inom samtliga verksamhetsområden, men en väl­gmndad uppskattning ger ca 5 milj. kr. Härav faller 2 milj. kr. på OT, 1,5 milj. kr. på den arbetspsykologiska verksamheten, ca 1 milj. kr. på AVI och ca 500000 kr. på ALU. En viss uppräkning — NYR föreslår 6 milj. kr. — motiveras av de krav verksamheten ställer och av att personalutbild­ningen varit delvis eftersatt inom arbetsvårdsinstituten och otillräcklig inom ALU-verksamheten.

Nuvarande kostnader för metodutveckling och forskning innefattar de­lar av verksamhetema vid statens arbetsklinik och Psykotekniska institu­tet, beräknat lill I milj. kr. av institutens totala omsättning på 8 milj. kr., anslag till metodutveckling inom den arbetspsykologiska verksamheten med ca 1,5 milj. kr. (därvid oberäknat utvecklingsinsatser som bekostats av instituten själva) saml vissa utvecklingskostnader inom OT med ca 800000 kr. och ALU med ca 200000 kr. 1 sysselsättningsutredningens be-

 

Prop. 1978/79:73                                                                  133

länkande (SOU 1978:14) Arbete åt handikappade bedömdes behovet av ell intensifierat metodutvecklingsarbete kräva ett tillskott med ca 4 milj. kr.

NYR vill särskilt framhålla såväl personalutbildningens som metodut­vecklingens betydelse för en väl fungerande praktisk verksamhet. De bör ses som ell naturligt led i denna verksamhet och därför beräknas som en nödvändig del av de totala kostnadema.

Nuvarande utbildningskostnader        Nuvarande utvecklingskostnader

Milj. kr.                                        Milj. kr.

OT                            2                STAK, PTI                   I

Psykologverksamheten  1,5       Psykologverksamheten  1,5

ALU                          0,5             OT                             0,8

AVI                            1               ALU                           0.2

Summa      5                                Summa      3,5

N YR:s förslag           6                                                 7,5

Ökning enligt NYR:    -i-1                                           +4

Förberedelsekostnader

NYR har planerat särskilda insatser i fråga om information och utbild­ning inför organisationens genomförande. Vissa medel har avsatts i kom­mitténs budget men hämtöver erfordras ca 50000 kr. för skriftlig informa­tion (broschyr m.m.) om NYR:s arbete. Muntlig information kommer atl ges i anslutning till all NYR medverkar i del regionala organisationsarbe­tet.

För atl möjliggöra all en samordnad verksamhet kan bedrivas från den I juni 1978 krävs enligt NYR:s bedömning fömtom information även utbild­ningsinsatser för den personal som ska ingå i den nya organisationen. Per­sonalen kommer att ställas inför nya samarbetsformer och delvis ny verk­samhetsinriktning. Därför bör under hösten 1979 återkommande samman­komster läggas upp under exempelvis 2-3 dagar och vid ungefär fem till­fällen. Till detta krävs utarbetande av studie- och diskussionsmalerial, re­gional planering samt viss central utbildning av handledare. Räknat på hela personalstyrkan, 2000 anställda, behövs 100—150 ulbildningsgmpper för atl varje grupp inte ska bli för stor. Medel för central planering av utbild­nings- och informationsinsatser har beräknats i kommitténs budget. För materialkostnader och viss expertmedverkan vid utarbetandet av utbild­ningsmaterial beräknas 75 000 kr. och för central utbildning av ca 35 hand­ledare under en vecka behövs likaledes 75 000 kr. 1 dessa kostnader ingår ej lönekostnader för dellagarna.

NYR har även förutsatt atl vissa nyckeltjänster bör tillsättas i god lid fö­re den nya organisationens ikraftträdande, senast den 1 juli 1979. Här av­ses samtliga länsansvariga chefer saml chefstjänsterna och viss expertis vid det centrala institutet, förslagsvis fem tjänster och en tjänst som kans­list eller motsvarande. Under första delen av budgetåret 1979/80 bör sär­skilda medel anslås till detta. Kostnaden för sex månader uppgår lill ca 2 milj. kr.

Den nya verksamheten kommer under första halvåret 1980 dessutom att kräva viss komplettering av maskiner och annan utmstning i de lokaler som ska användas. Närmare beräkningar kan ske först sedan det regionala organisationsarbetet kommit igång. Det belopp det här blir fråga om torde kunna avräknas mot den investeringsram som AMS idag disponerar ge­mensamt för arbelsvårdsinstilut och verkstäder för skyddat arbete.

 

Prop. 1978/79:73                                                                  134

Bilaga 4

Sammanfattning   av   utredningens   om   näringshjälp   betänkande   (SOU 1977:22) Arbete med näringshjälp, med remissyttranden.

Genom beslut den 4 september 1975 bemyndigade regeringen chefen för arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla en sakkunnig med uppdrag att utreda frågorom näringshjälp m.m.

Enligt sina direktiv skulle utredningen företa en översyn av näringshjäl­pen och därvid bl.a. överväga i vad mån utbyggnaden av andra arbets­marknadspolitiska åtgärder för arbetshandikappade påverkat behovet av näringshjälp som särskild arbelsvårdsåtgärd. På grundval av utvärdering­ens resultat skulle utredningsmannen överväga dels huruvida näringshjäl­pen borde behållas som särskild stödform inom arbetsmarknadspolitiken, dels i vilken form och utsträckning andra nu existerande stödåtgärder kan komma till användning. Samspelet mellan arbetsmarknadsvetket och före­tagareföreningarna i ärenden rörande stöd till mindre företag skulle särskilt studeras.

Utredningen har i maj 1977 avgivit belänkandet (SOU 1977:22) Arbete med näringshjälp.

Över betänkandet har följande anmodats avge yttrande:

Socialstyrelsen, riksförsäkringsverket (RFV). statskontoret, riksrevi­sionsverket (RRV), riksskatteverket, lanlbruksstyrelsen, efter hörande av lantbruksnämnderna i den omfattning styrelsen fann lämpligt, AMS, efter hörande av länsarbetsnämnderna i den omfattning styrelsen fann lämpligt, statens industriverk (SIND), statens handikappråd, socialutredningen, sysselsättningsutredningen.

Beretts tillfälle avge yttrande har Svenska kommunförbundet, Lands­tingsförbundet, Sveriges Hantverks- och Industriorganisation, (SHIO), Lanlbrukamas Riksförbund, (LRF), TCO, LO, SACO/SR, SAF, Företa­gareföreningarnas Förbund, Företagareföreningen i Jönköpings län. Före­tagareföreningen i Kalmar län. Företagareföreningen i Malmöhus län, Fö­retagareföreningen i Värmlands län, Företagareföreningen i Gävleborgs län. Företagareföreningen i Västerbollens län, Handikappförbundens Centralkommitté, (HCK), De handikappades Riksförbund, (DHR), AB Handelskredit, AB Jämhandelskredit, AB Svensk Hotell och Restaurang­kredit, AB Textilkredil, Folksam ömsesidig sakförsäkring (Folksam), Kiosk- och Servicehandelns Kreditinstitut

Sammanfattning av utredningens förslag

Utredningen om näringshjälp föreslår att näringshjälpen med delvis ny utformning behålles som ell bland andra selektiva arbelsmarknadspolilis­ka hjälpmedel. Stödet skall enligt utredningsförslaget kunna beviljas ar­betshandikappad för alt starta verksamhet som egen företagare. Det skall kunna utgå som ett näringshjälpslån om högst 100000 kr., utformat som ett partiellt avskrivningslån.

Företagareföreningarna föreslås medverka på ett mera omfattande sätt, bl. a. med utredning, uppföljning och rådgivning.

Man föreslår att stöd lill fortsatt drift ej skall kunna utgå i framliden, men att i stället anstånd med amortering skall kunna lämnas i särskilda fall.

Vid länsarbetsnämnderna bör en särskild tjänsteman ansvara för nä-ringshjälpsfrågorna.

Utredningen har uppskattat att antalet näringshjälpslån kommer alt upp-

 

Prop. 1978/79:73                                                                  135

gä till 300 per år. Kostnaderna för stödet beräknas uppgå till 18 milj. kr. Därtill kommer 1,5 milj. kr. för utökad medverkan av företagareförening­arna. Vid kostnadsberäkningarna har hänsyn ej tagils till att medel återgår lill statsverket i form av räntor och amorteringar.

Remissyttranden

Remissinstanserna är helt eniga i sin tillstyrkan av alt näringshjälpen bi­behålles som arbetsmarknadspolitiskt hjälpmedel.

RRV, Företagareföreningarnas förbund och Kiosk- och Servicelian-delns kreditinstitut AB betonar dock all problem kan uppstå om stöd läm­nas lill etablering i branscher som ej har utrymme för nyetablering samt att de som beviljas stöd måste ha personliga och ekonomiska förutsättningar atl driva verksamheten. Sysselsättningsutredningen framhåller atl stödet måste utformas så atl arbetshandikappade ej dras in i orealistiska projekt. Dock pekas på behovet att även la sociala hänsyn vid bedömningen av nä­ringshjälpsärenden. Denna aspekt tas upp av bl.a. socialstyrelsen, statens handikappråd. HCK, DHR. Företagareföreningarnas förbund, LO, LRF. Folksam samtjlera länsarbetsnämnder.

Målgrupp

Enligt nuvarande bestämmelser i arbetsmarknadskungörelsen (1966:368, omtryckt 1977:141) kan näringshjälp för att börja verksamhet som egen företagare utgå lill handikappad, medelålders eller äldre arbets­tagare som inte kunnat få lämpligt arbete på den öppna arbetsmarknaden.

Utredningen föreslår att målgruppen som helhet i stället benämns ar­betshandikappade, med motivering alt man inte vill utpeka särskilda grup­per.

Flertalet remissinstanser är positiva till della förslag, bl.a. SAF, social­styrelsen. RFV, lantbruksnämnden i Göteborgs och Bohus län, länsar­betsnämnderna i Södermanlands, Blekinge, Alvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Norrbottens län.

Socialstyrelsen och RFV anger att man förutsätter alt förslaget innebär en vidgning av möjlighetema att erhålla stödet. Socialstyrelsen framhåller att det även bör kunna utgå lill flyktingar och andra invandrare som har svårigheter på arbetsmarknaden. Flera länsarbetsnämnder bl.a. ; Öster­götlands, Jönköpings, Gotlands och Malmöhus län, betonar att medelål­ders och äldre arbetssökande även i fortsättningen bör kunna beviljas nä­ringshjälp.

Statskontoret anser att användningen av begreppet "arbetshandikap­pad" bör begränsas så mycket som möjligt.

Stödets utformning

Utredningen diskuterar tre alternativ vad gäller stödels utformning. Ett av dem innebär en fördubbling av nuvarande stödbelopp som är 15 000 kr. som bidrag och högst 30000 kr som lån. En annan möjlighet är att öka stödbeloppen i något lägre grad. Utredningen stannar dock för det tredje alternativet som innebär alt stöd i form av näringshjälpslån skall kunna ut­gå med högst 100000 kr. Det skulle utformas som ett partiellt avskrivnings­lån med amorterings- och räntefrihet under de tre första åren. Under vart och ett av de tre inledningsåren skulle en tiondel av lånet avskrivas. Av-skiiivningsdelen skulle därigenom bli proportionell mot storleken av stö­det.

Behovet av en höjning av stödbeloppet understryks av bl.a. socialstyrel-

 

Prop. 1978/79:73                                                                  136

sen, AMS, LO, TCO, LRF ochflera länsarbetsnämnder.

Statskontoret anser alt underlaget för att bedöma förslaget i fråga om stödbelopp och lånekonstruktion är otillräckligt. RRV anser all man bör eftersträva en större överensstämmelse mellan näringshjälpen och andra stödformer, I.ex. halvskyddad sysselsättning. Liknande tankegångar förs fram av ett par länsarbetsnämnder, bl.a. nämnden i Västernorrlands län, som även pekar på alt andra stödformer ger förhållandevis högre kostna­der för samhället.

En stark remissopinion vänder sig mot den föreslagna utformningen av det partiella avskrivningslånet. Det som flertalet instanser invänder mot är, att avskrivning föreslås ske med en procentuell andel av lånebeloppet. Därigenom gynnas mera kostnadskrävande projekt på bekostnad av före­tag med lägre lånebehov. För vissa stödtagare med lånebehov upp lill 50000 kr. innebär förslaget en försämring jämfört med nuläget, då upp till 15000 kr kan beviljas som bidrag. Påpekanden av della slag görs av bl.a. socialstyrelsen, RRV. AMS, Svenska Kommunförbundet, LO, Företaga­reföreningarnas förbund, HCK. DHR, Folksam och ett antal länsarbets­nämnder.

I stället förordas från remissinstansema ett system med en faslbidrags-del eller en garanterad avskrivningsdel som inte bör understiga det nuva­rande bidragsbeloppet på 15000 kr. Flera länsarbetsnämnder talar för en bidragsdel på upp till 25-30000 kr.

Återbetalning av näringshjälpslån

Utredningen föreslår all näringshjälpslånet skall vara ränte- och amorte­ringsfritt under den första treårsperioden. Efter del tredje året återstår 70% av lånet jämte ränta att amortera på sju år. Räntan föreslås utgöra dis­kontot -1-3%.

RRV påpekar att den föreslagna räntenivån innebär ett ytterligare bidrag om totalt 5 milj. kr. Om ett sådant system väljes bör AMS dels redovisa be­räknad kostnad för ränlefrihelen i sina anslagsframställningar, dels i efter­hand följa upp den verkliga räntekostnaden.

En rad remissinstanser framför farhågor beträffande stödtagamas möj­ligheter att klara av räntor och amorteringar med den utformning förslaget har. Man pekar särskilt på de svårigheter som kan uppstå för sökande med ringa restarbetsförmåga, som har rörelseinkomslen som ett komplement till hel eller delvis pension och som skulle kunna uteslängas från stöd ge­nom alt de får särskilt svårt att klara lånekostnadema.

Socialstyrelsen och länsarbetsnämnden i Göteborgs och Bohus län an­ser att amorteringsdelen helst bör vara räntefri. En längre periods amorte­rings- och räntefrihet eller en betydande generositet med betalningsan-slånd förordas av bl.a. AMS och länsarbetsnämnderna i Östergötlands och Malmöhus län samt av LO.

Längre amorterings- och avskrivningstider än de föreslagna förordas av LRF och bl.a. länsarbetsnämnderna i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Hallands, Örebro och Västmanlands län samt av de lant­bruksnämnder som har yttrat sig.

Utredningen föreslåratt amorteringsanstånd skall kunna beviljas stödta­gare som behöver tillfälligt stöd p.g.a. sitt arbetshandikapp. Amorterings­tiden skall då förlängas i motsvarande omfattning. En förutsättning för amorteringsfriheten bör dock vara att företaget härigenom bedöms kunna bestå. Förutsättningarna fördetia bör prövas av företagareföreningarna in­nan man beslutar om en sådan speciell insats.

Förslaget om anstånd tillstyrks av AMS, SAF. HCK och länsarbets-

 

Prop. 1978/79:73                                                                  137

nämnderna i bl.a. Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Jönköpings, Hallands, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län. Några länsar­betsnämnder och lantbruksnämnder föreslår atl lånet utformas som ett an-nuitetslån.

Stöd till fortsatt drift

Under senare år har omkring 30-40% av näringshjälpsärendena avsett stöd till fortsatt drift av egen rörelse. Utredningen föreslår alt möjligheter­na till stöd för redan etablerade rörelser skall upphöra. De sökande får i stället ulnyltja vanliga kreditinstitut eller de särskilda låneformer som till­skapats för småföretagare.

Flertalet remissinstanser uttalar sig mot della förslag. Bland dem som anser att stödet till fortsalt drift skall bibehållas är AMS, ett stort antal länsarbetsnämnder, statens handikappråd. Svenska Kommunförbundet, Företagareföreningarnas Förening, SHIO, HCH, DHR och Folksam.

Några av remissinstanserna föreslår alt stödmöjligheten maximalt skall kunna uppgå till den del av högslbeloppet 100000 kr., som inte tagils i an­språk från början.

Socialstyrelsen och sysselsättningsutredningen ställer sig tveksamma till utredningens förslag om borttagande av stödet, men vill inte motsätta sig detta.

RFV och Landstingsförbundet anser att visst utrymme bör finnas för stöd till fortsatt drift.

SAF och länsarbetsnämnderna i Hallands, Skaraborgs och Koppar­bergs län tillstyrker förslaget att stöd lill fortsatt drift upphör.

Statskontoret anser att tillräckligt underiag saknas för en bedömning av förslaget.

Krav på säkerhet för näringshjälpslån

Utredningen föreslår att företagel skall lämna viss säkerhet för statens fordran, i första hand i form av företagsinleckning.

Förslaget får stöd a\ flera länsarbetsnämnder, bl.a. / Stockholms, Jön­köpings, Kronobergs, Hallands, Värmlands och Kopparbergs län, samt av sysselsättningsutredningen, SAF och jöretagarejöreningarna i Jönkö­pings och Malmöhus län.

Företagareföreningarnas Förbund framhåller atl företagsinteckning inte lorde kunna erhållas i vissa fall och heller inte pantbrev i de fall stödlaga­ren inte har industrifastighet. Man anser all säkerheter inte bör utlas för mindre lån på förslagsvis upp till 25 000 kronor. Den administrativa hand­läggningen skulle också underlättas om man avstod från alt ta ut speciella säkerheter för den stora mängden mindre lån.

LRF anser alt kravet på säkerheter kan leda lill en väsentlig minskning av antalet sökande som har möjlighet alt starta ett företag med närings­hjälp.

Beskattning

Utredningen anser att dess förslag till konstruktion av näringshjälpen bör underlätta en enhetlig skattemässig behandling.

I denna fråga säger/?5V i sitt remissyttrande atl 1973 års lagstiftning om den skatlemässiga behandlingen av statsbidrag innebar att klarhet vanns i fråga om hur bl.a. näringshjälp skall behandlas vid beskattning. Man hän­visar lill vissa anvisningar till 19 § kommunalskattelagen (1928:370) i fråga om näringshjälpen. Om näringshjälpen skulle utformas enligt utredningens

 

Prop. 1978/79:73                                                                  138

förslag föreslår RSV att visst förtydligande tillägg till dessa anvisningar skall göras.

RSV uttalar också, att skäl saknas all införa särskilda föreskrifter om uppgiftslämnande frän arbetsmarknadsverket till taxeringsmyndighelerna.

Avskrivning av fordran

Näringshjälpsutredningen anser all de nuvarande möjligheterna lill av­skrivning av statens fordringar bör finnas även för stödformen närings­hjälpslån. Länsarbetsnämnden i Skaraborgs län tillstyrker förslaget om näringshjälpslån med hänvisning till nämndens möjligheter alt bevilja om­fattande amorteringslillslånd och till rätten atl skriva av vissa fordringar. Avskrivningsfrågorna har inte berörts av remissinstanserna i övrigt.

Medverkan av företagareföreningarna

Utredningen föreslår atl förelagareföreningama i ökad omfattning anli­tas av länsarbetsnämnderna i näringshjälpsärenden. Utöver medverkan med företagsekonomiska bedömningar skall de också svara för utanord-ning av lån, rådgivning, uppföljning, företagamlbildning, fortbildning m.m. För sina tjänster skall företagareföreningarna ersättas av arbets­marknadsverket. Ett centralt avtal bör om möjligt slutas mellan AMS och lämplig företrädare för föreningarna.

Förslaget om ökad medverkan av förelagareföreningama tillstyrks av socialstyrelsen, statskontoret, RRV .flertalet länsarbetsnämnder, SIND, statens handikappråd, sysselsättningsutredningen, SHIO, SAF. LO och Folksam.

Socialstyrelsen pekar på vikten av samråd med de sociala myndigheter­na, RSV pekar på kontakterna med kronofogdemyndigheterna. SHIO be­tonar atl företagareföreningarna bör kontakta den lokala hantverks- och industriföreningen eller annat aktuellt branschorgan, sä att överetablering inom viss bransch kan imdvikas. SIND föreslår samarbete med verkstä­derna för skyddat arbete i fråga om marknadsföring.

HCK, DHR, LRF och LO för på olika sätt fram uppfattningen all enbart förelagsekonomiska aspekter ej får vara avgörande för bedömningen av ansökningar.

Landstingsförbundet anser atl även beslut om näringshjälp skall fattas av företagareföreningarna och länsarbetsnämnden i Stockholms län anser att stödmedel bör kunna ställas direkt lill företagareföreningarnas disposi­tion och ej rekvireras av dem från länsarbetsnämnderna.

Vissa företagareföreningar är tveksamma lill förslaget på grund av del tidskrävande merarbete som det innebär. Utredningen har bedömt alt det finns behov av stöd och uppföljning för omkring 1 000 företag per år. Man uppskattar kostnaderna för detta till ca 700 000 kr. Bokföringshjälp till om­kring 200 företag uppskattas lill ca 2000 kr. per rörelse.

Företagareföreningarna betonar att de måste få full kostnadstäckning för sitt arbete.

Företagareföreningarnas jörbund har samma uppfattning och tillägger attdet också gäller ersättning för administration av lånen. Förbundet anser dessutom atl utredningens beräkningar av tidsåtgång och timersättningar tagits lill för lågt. Ersättningen bör indexregleras eller ses över årligen.

Man anser också att kostnader för bokföring bör vara en normal drift­kostnad för företagen, som de själva bör finansiera. Företagareföreningar­na kan heller inte lämna sådan service - den måste köpas från bokförings­företag och revisorer.

 

Prop. 1978/79:73                                                                  139

Personal- och utbildningsfrågor

Vid ett tiotal länsarbetsnämnder finns nu särskild personal som sysslar med näringshjälpsärenden. Utredningen föreslår all en särskild tjänsteman för dessa ärenden bör finnas vid varje nämnd. Man pekar också på behovet av utbildning i dessa frågor för arbetsmarknadsverkets personal.

AMS delar utredningens uppfattning och framhåller att den föreslagna förändringen av näringshjälpen kräver ökade personalresurser. Länsar­betsnämnderna ansluter sig helt lill utredningens uppfattning.

Näringshjälp till jordbruksrörelse

Utredningen föreslår all näringshjälp skall kunna utgå vid start av jord­bruksrörelse. Förutsättningarna skall prövas enligt de villkor som gäller för jordbruksstöd från lantbruksnämnden. Man skall kunna betrakta nä­ringshjälpen som en del av Jordbrukarens egen kapitalinsats och som en kompensation för det hinder arbetshandikappet utgör i yrkesutövningen. Lantbruksnämnd och länsarbetsnämnd skall var för sig göra en prövning och sedan gemensamt pröva ärendet i dess helhet. Undantagsvis skall nä­ringshjälp kunna utgå utan att lantbruksnämnden lämnat stöd, i de fall etableringen kan ge en godtagbar försörjning och inga andra sysselsätt-ningsaltemativ finns.

Däremot anser utredningen inte atl näringshjälp skall beviljas i de fall en yrkesverksam jordbrukare drabbas av handikapp. Man pekar på möjlighe­ten att bevilja arbetshjälpmedel och på befintliga stödformer inom jordbru­ket.

Lantbruksstyrelsen och LRF anser att jordbruket inte bör särbehandlas ifråga om möjligheter till näringshjälp. Lantbruksstyrelsen pekar på de för­ändringar som skett beträffande stödformer på lantbruksområdet och på de särskilda regionalpolitiska stödålgärdema, vilka man anser kommer att minska behovet av näringshjälp för fortsatt drift. Lantbruksnämnderna i Uppsala och Älvsborgs län anser att näringshjälpslån för start av jord­bruksföretag måste bli ett stöd med obetydlig omfattning, bl.a. med tanke på de särskilda krav som yrket ställer ekonomiskt, fysiskt och utbildnings-mässigl. Länsarbetsnämnden i Hallands län framför liknande synpunkter.

Ett stort antal lantbruksnämnder tillstyrker i princip utredningens för­slag.

Att stöd skall kunna beviljas även för fortsatt drift av jordbruksföretag anser LRF. lantbruksnämnden iJämilands län och länsarbetsnämnderna i Gävleborgs och Jönköpings län.

Lantbruksslyrelsens uppfattning att befintliga stödformer ger ell min­skat behov av stöd till fortsatt drift av Jordbruksrörelse förs också fram från lantbruksnämnderna i Malmöhus, Gävleborgs och Västerbottens län. Flera lantbruksnämnder framhåller den betydelse som arbetshjälpmedlen har i de fal| lantbrukare drabbas av handikapp.

Kostnadsberäkningar

Utredningens kostnadsberäkningar utgår från att antalet stödtagare skall öka från c:a 225- 250 per år till omkring 300. Man bedömer att stödbelop­pet i genomsnitt kommer att ligga kring 60000 kr. Del budgetmässiga beho­vet av medel skulle då uppgå till c:a 18 milj. kr. Den faktiska kostnaden blir lägre eftersom sju tiondelar av lånet skall återbetalas på sju år.

Ersättning för företagareföreningamas kostnader beräknas till 450000 kr. Beräkningen bygger på antagandet atl varje utredning tar omkring nio tim. och att sammanlagt högst 500 utredningar kommer att göras åriigen. Timersättningen för utredningsarbetet har beräknats till 100 kr.

 

Prop. 1978/79:73                                                                  140

Statskontoret anser alt utredningen borde ha analyserat hela den grupp-som kan komma i fråga för stöd och bl.a. också studerat hur slödels stor­lek kan komma att påverka efterfrågan, hur många avslag som lämnas och orsaker till detta. Man skulle också ha sett på de totala kostnadema för alt skapa en arbetsplats genom näringshjälpen och ställt dessa i relation lill andra stödformer, exempelvis halvskyddad sysselsättning. Närings- och lokaliseringspoliliska effekter borde också ha diskuterats.

Liknande synpunkter förs fram av RRV, som också anser alt man borde ha undersökt kapitalbehov för att starta företag inom olika branscher.

LRF tror att utredningen underskattat antalet ansökningar om närings­hjälp. De kommer sannolikt att väsentligt översliga de 300 utredningen räknat med om lånebeloppet höjs och stöd kan beviljas för fortsatt drift. Man pekar också på att de kostnadema måste bli lägre än vad utredningen beräknat eftersom merparten av stödet skall återbetalas.

Länsarbetsnämnden i Kopparbergs län bedömer atl man måste räkna med högre kostnader om bidragsdelen kommer att uppgå till 30000 kr. Fö-retagareföreningarnas Förbund anser den föreslagna timersättningen på 100 kr. vara orealistisk. Den ger inte full kostnadsläckning enligt förbun­det, som också anser atl lidberäkningen är för snålt tilllagen. Länsarbets­nämnden i Östergötlands län har liknande synpunkter beträffande utred­ningstiden per ärende. Även restider, kontakter med länsarbetsnämnden m.m. måste räknas in i utredningstiden, säger nämnden.

 

Prop. 1978/79:73                                                                  141

Innehåll                                                                       Sid.

Propositionen .................................................................        1

Propositionens huvudsakliga innehåll.............................         I

Förslag till lag om ändring i lagen (1977:12) om anställningsskydd .. 3
Förslag lill lag om ändring i lagen (1976:600) om offentiig anställ­
ning ................................................................................ ....... 3

1   Inledning ..................................................................... ....... 5

2   Bakgrund...................................................................... ....... 7

 

2.1       Tidigare utredningar..............................................         7

2.2       Arbelsmarknadspoliliska åtgärder för arbetshandikappade .     8

3 Föredragandens överväganden ..................................       13

3.1  Arbete åt handikappade........................................       13

3.1.1    Arbetsmarknadsutvecklingen........................       15

3.1.2    Vem är handikappad? - Rätten till arbete  ....       18

3.2  Den reguljära arbetsmarknaden...........................       20

3.2.1    Anpassningsverksamhelen............................       23

3.2.2    Anpassningsgruppernas ställning ................       24

3.2.3    Anpassningsverksamhel inom statlig förvaltning               25

 

3.3       Lagstiftningsåtgärder............................................       28

3.4       Utbildning, arbelshjälpmedel m.m .........................       31

3.5       Ungdomar med arbetshandikapp..........................       37

3.6       Yrkesinriktad rehabilitering ................................... ..... 42

 

3.6.1    Inrättande av arbetsmarknadsinstitut..........       45

3.6.2    Arbetsanskaffning ........................................ ..... 52

3.6.3    Arbetsmarknadsinstitutens ledning............... ..... 52

3.6.4    Institut för metodutveckling och forskning.... ..... 53

3.6.5    Institutets ledning......................................... ..... 56

3.6.6    Institutets organisation................................ ..... 57

3.6.7    Fortsatt utredning  .......................................       57

3.6.8    Kostnadsberäkning och finansiering..............       58

3.7  Skyddat arbete  ....................................................       59

3.7.1    Anställning med lönebidrag ..........................       60

3.7.2    Verkstäder inom arbetsvärden......................       66

3.8  Arbete med näringshjälp.......................................       69

3.8.1    Näringshjälpen bibehålls...............................       70

3.8.2    Målgrupp för näringshjälp..............................       71

3.8.3    Förslag om förbättrad näringshjälp...............       72

3.8.4    Stöd för fortsatt drift.....................................       74

3.8.5    Medverkan av de regionala utvecklingsfonderna               75

3.8.6    Avskrivning av statens fordringar..................       76

3.8.7    Kostnader......................................................       76

 

3.9       Resurser för stöd åt arbetshandikappade............ ..... 77

3.10    Organisatoriska frågor inom AMS..........................       79

3.11    Finansiering........................................................... ..... 80

 

4   Upprättade lagförslag ................................................. ..... 84

5   Hemställan  ................................................................. ..... 84

6   Beslut...........................................................................       85

 

Prop. 1978/79:73                                                    142

Bilaga I        Sammanfattning av sysselsättningsutredningens
delbetänkande (SOU 1978:14) Arbete åt handi­
kappade ............................................        86

Bilaga 2        Remissyttranden över delbelänkandet(SOU 1978:14)

Arbete åt handikappade.........................       109

Bilaga 3        Sammanfattning av nya utredningens om yrkesinrik­
tad rehabilitering (NYR) rapport (DsA 1978:3)
Arbetsmarknadsinstitut..........................       125

Bilaga 4        Sammanfattning av utredningens om näringshjälp

betänkande (SOU 1977:22) Arbete med näringshjälp,

med remissyttranden ............................       134

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1978