Prop. 1978/79:62 8

nalvårdsstyrelsen, kriminalvårdsnämnden, interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden, övervakningsnämnden i Örebro, första avdelningen, övervakningsnämnden i Norrköping, övervakningsnämnden i Skövde, postverket, bankinspektionen, utredningen (Ju 1976:07) om isolering inom kriminalvården. Landsorganisationen i Sverige (LO), Centralorganisationen SACO/SR, Tjänsiemännens centralorganisation (TCO), Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen styresmän och assistenter m.fl, vid kriminalvårds-anstalterna (SAK), Övervakarnas riksförbund. Föreningen Sveriges polischefer samt Riksförbundet narkotikafritl samhälle (RNS).

RÅ har överlämnat yttranden från överåklagarna i Stockholms och Göteborgs åklagardistrikt samt från länsåklagarna i Hallands, Örebro samt Västernorrlands län och Jämtlands län, LO har bifogat yttrande av Statsanställdas förbund.

Jag avser atl nu behandla förslagen i promemorian. Samtidigt villjag ta upp vissa frågor om kroppsvisilation och kroppsbesiktning av intagna på kriminalvårdens anstalter liksom av häktade och anhållna m. fl. Dessa frågor har aktualiserats av regeringsformens bestämmelser om att påtvingat kroppsligt ingrepp och kroppsvisilation fär företas endast med stöd av lag.

1 detla sammanhang villjag också ta upp frågan om urinkontroll av intagna
på kriminalvårdens anstalter för atl fastställa eventuell narkotikapåverkan.
Frågan har aktualiserats i prop. 1977/78:105 (s.54) i samband med önske
målen om en differentiering efter narkotikaberoende av de intagna på kri
minalvårdens anstalter,

2 Permissioner

2.1 Gällande rätt m. m.

1 promemorian redovisas gällande bestämmelser om permission. Vidare lämnas vissa statistiska uppgifter. Jag hänvisar i dessa delar till bilaga 1 (avsnitt 2 och 3),

2.2 Arbetsgruppens överväganden och förslag

Arbetsgruppen menar att permissionsinstitutet kan utgöra ett värdefullt medel i behandlingen av dem som är intagna i anstalt. De undersökningar arbetsgruppen låtit utföra ger inte belägg för att permissioner missbrukas i sådan omfattning eller på sådant sätt aU en allmän skärpning av permissionsbestämmelserna är motiverad. Av undersökningarna framgår emellertid att en mindre grupp intagna, omfaitande tvåhundra-trehundra personer som är tidigare starkt kriminellt belastade, i mycket stor utsträckning begår nya brott under permissioner. Undersökningsmaterialet antyder också att denna grupp erhåller permission i större omfattning än övriga in-

Prop. 1978/79:62 9

tagna. Att en intagen som tillhör denna grupp regelbundet och ofta erhåller permission som utnyttjas för brottslig verksamhet är enligt arbetsgruppens mening otillfredsställande. Arbetsgruppen anser därför att permissionsbestämmelsen i 32 § första stycket KvaL bör ändras så att möjligheten att vägra permission vid risk för fortsatt brottslig verksamhet särskilt markeras. Bestämmelsen bör enligt arbetsgruppen utformas så att korttidspermission kan beviljas, om inte påtaglig fara för fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd fara för annat missbruk föreligger. Avgörandet om en intagen skall vägras permission på gmnd av risken för fortsatt brottslig verksamhet förutsätts ske efter en noggrann prövning i det enskilda fallet. Vid bedömningen av missbmksfaran får en rad fakiorer vägas mot varandra såsom arten och omfattningen av tidigare kriminalitet, verkställighetens längd, återstående strafftid, pågående narkotikamissbruk etc. Den väsentligaste faktorn vid bedömningen av faran för fortsatt brottslig verksamhet måste emellertid enligt arbetsgruppen vara utfallet av tidigare permissioner.

Enligt 7 § Iredje stycket KvaL skall intagen som dömts till fängelse i lägst två år eller till internering med en minsta tid av två år placeras på sluten anstalt, om det med hänsyn till att den intagne saknar fast anknytning till riket eller av andra skäl kan befaras att han är särskilt benägen att avvika och fortsätta en brottslig verksamhet, vilken på gmnd av omfattning och inriktning är av särskilt allvarlig karaktär. Intagen som avses i 7 § tredje stycket och på skäl som anges där är placerad i sluten anstalt får under vissa förutsättningar hållas avskild från andra intagna (20 § andra stycket KvaL) och får beviljas korttidspermission endast om synnerliga skäl föreligger därtill (32 § andra stycket KvaL).

Arbetsgmppen konstaterar att den brottslighet som begås i samband med permissioner och rymningar har mycket liten betydelse för den totala brottsnivån. För en del brott är betydelsen dock större. Detta gäller särskilt väpnade rån mot post- och bankkontor. Andelen sådana brott som begicks av permittenter och rymlingar från kriminalvårdens anstalter under år 1976 har beräknats till 16-20%.

Arbetsgruppen menar att bestämmelsen i 7 § tredje stycket KvaL i praxis har erhållit ett alltför snävt tillämpningsområde. Det torde enligt gruppens mening inte ha varit avsett att bestämmelsen enbart skulle gälla brottslingar med internationell anknytning och narkotikabrottslingar. Arbetsgruppen anser aU bestämmelsen i 7 § tredje stycket KvaL bör utvidgas till att kunna omfatta även intagna som ägnat sig åt organiserad eller systematisk kriminell verksamhet av särskilt samhällsfariig art och detta även om deras brottslighet saknar internationell anknytning. Arbetsgruppen föreslår att den åsyftade ändringen kommer till stånd genom att orden "med hänsyn till att han saknar fast anknytning till riket eller eljest" utgår ur 7 § tredje stycket KvaL. I sin nya lydelse bör bestämmelsen omfatta inte endast personer som begått grova narkotikabrott eller brott med interna-

Prop. 1978/79:62 10

tionell anknytning ulan även lagöverträdare som ägnat sig åt annan brottslighet av särskilt allvarlig karaktär och därigenom visat likgiltighet för annans liv eller hälsa eller särskild hänsynslöshet. Såsom exempel på avsedd brottslighet nämner arbetsgruppen väpnade bank- eller postrån samt annan förmögenhetsbrotlslighel vid vilken gärningsmannen visat hänsynslöshet genom att t.ex. använda sprängmedel. Arbetsgruppen framhåller atl prövningen huruvida en intagen skall hänföras lill den kategori brottslingar som avses i 7 § tredje stycket KvaL liksom hittills förutsätter en noggrann individuell bedömning av samtliga de faktorer som enligt bestämmelsen inverkar på frågan.

De undersökningar arbetsgruppen haft som gmnd för sina ställningstaganden har pekat på vissa brister i den praktiska tillämpningen av permissionsbestämmelserna. I syfte all få en bälire ordning till stånd föreslår arbetsgruppen bl.a. följande. Kvalifikationstiderna för regelbunden permission bör iakttas mera strikt. Samtidigt menar arbelsgruppen att kvalifikationstiderna i vissa fall är onödigt långa. Del stora flertalet intagna i lokalanstall och öppen riksanslall borde kunna beviljas regelbunden permission redan efter tre månader (i stället för fyra) och sådana intagna borde också kunna beviljas regelbunden permission en gång per månad (i stället för varannan månad). Särskilda permissioner bör inte beviljas slentrianmässigt och arbetsgruppen föreslår att närmare anvisningar meddelas beträffande förutsättningarna för sådana permissioner. Praktiska anvisningar behövs också beträffande förberedelse av permissioner i allmänhet liksom mer detaljerade anvisningar om hur bevakade och beledsagade permissioner skall planeras och genomföras. 1 fråga om beslutanderätten beträffande permissioner anser arbetsgruppen att det skulle innebära vissa fördelar om bemyndigande av regionchef till styresman för anstalt att fatta beslut om korttidspermission beträffande intagen i lokalanstalt automatiskt återgår, om den intagne gör sig skyldig till permissionsmissbruk som inte är ringa eller till rymning.

Till arbetsgruppen har såväl från kriminalvårdens sida som från polisens sida framhållits att samarbetet dem emellan i vissa avseenden inte fungerar helt tillfredsställande. Från kriminalvården har således pekats på att man ofta inte erhållit besked om brott som intagna gjort sig skyldiga till under permission. Det anges vidare att polisen i regel inte utreder sådan brottslighet utan enbart sänder den intagne åter till anstalten. Polisen har anfört atl den många gånger inte, och i vart fall nästan regelmässigt för sent, får besked om när permission beviljats intagna som gjort sig skyldiga till grov brottslighet.

Arbetsgruppen menar att samarbetet mellan kriminalvården och polisen bör väsentligt utökas. Denna fråga torde få närmare övervägas vid överiäggningar mellan kriminalvårdsstyrelsen och rikspolisstyrelsen. Arbetsgruppen riktar dock uppmärksamheten på vissa åtgärder som snarast bör kunna vidtas och som har direkt samband med permis-

Prop. 1978/79:62 11

sionsinstituiet. Bl.a. föreslår arbelsgruppen all en kontaktman utses vid varje polismyndighet och kriminalvårdsansialt. Kontaktmannen skall handha den rapportering som är föreskriven och i övrigi lämna erforderlig information av belydelse för beslut om eller genomförande av permission. För att kriminalvårdsmyndighelen skall kunna göra en riklig och från rättssäkerhetssynpunkt godtagbar bedömning av faran för fortsatt brottslig verksamhet enligt 32 S KvaL i dess föreslagna lydelse är den i behov av så fullständig information som möjligt beiräffande brott begångna under permissioner. Arbelsgruppen vill därför starkt betona önskvärdheten av all brott begångna under permissioner blir föremål för polisutredning i större omfallning än f. n. är fallet.

2.3 Remissyttrandena

Piomemorieförslagen har under remissbehandlingen fåll ett övervägande gynnsamt mottagande.

De i promemorian föreslagna ändringarna av 7 och 32 §§ KvaL har av flertalet remissinstanser tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Endast en remissinstans. Övervakarnas riksförbund, har helt avstyrkt förslaget i dessa delar.

RÅ ansluter sig i huvudsak lill vad arbetsgruppen anför och anser det värdefullt inte minst för anstaltsklienielets del atl fastare normer införs för reglering av permissioninstiiulet. RÅ påpekar dock att de överväganden som gjorts möjligen bör ges ett tydligare utiryck i författningstexten, å ena sidan till vägledning för de iniagna och å andra sidan för att motverka en alltför liberal praxis från kriminalvårdsmyndigheternas sida, vilken hittills kanske varit alltför slentrianmässig. Lagstiftningen bör alltså inte i alltför stor mån vila på motivuttalanden. Exempelvis nämner RÅ att borttagandet av uttrycket "med hänsyn till atl han saknar fast anknytning till riket" i 7 § trejde stycket KvaL inte utan vidare ger anvisning om att man nu vill understryka viklen av att särskild restriktivitet bör iakttas beträffande en annan grupp av lagöverträdare. RÅ biträder förslaget om en skärpning av praxis när det gäller korttidspermission och förutsätter då att detla kommer till uttryck i lagtexten och författningsanvisningar beiräffande samarbetet mellan kriminalvårds- och polismyndigheter.

Enligt överklagaren i Göteborgs åklagardistrikt måste vid sidan av utfallet av tidigare permissioner arlen och omfattningen av tidigare brottslighet tillmätas avgörande belydelse vid bedömningen av faran för fortsatt brottslig verksamhet under permissioner. Vid t.ex. grov narkotikabrottslighet finns det anledning att tro att en person som ägnar sig åt en sådan sorts organiserad och mestadels väl genomtänkt brottslighet på grund av etablerade kontakter med säljare av narkotika, den förhållandevis lilla risken att bli upptäckt samt möjligheten atl snabbi förtjäna stora pengar utsätts för kraftiga frestelser och dessutom många gånger påtryckningar atl fortsätta sin

Prop. 1978/79:62 12

brottslighet. Sådana brott kan dessutom mycket väl begås under permissioner utan att dessa därvid missköts i övrigi. Det är överåklagarens uppfattning att man över huvud taget när det gäller personer som är väl etablerade inom ett vissl brottsområde måste vara särskilt vaken för riskerna av fortsatt brottslig verksamhet i samband med permission.

Länsåklagaren i HaUands län påpekar att om lagstiftaren finner skäl att begränsa permissionerna för det starkt brottsbenägna anstaltsklienlelet så kan del kanske vara lämpligt att lagstiftaren samtidigt också uttrycker sitt gillande av en utveckling mot en liberalare tillämpning av permissionsbestämmelserna för övriga iniagna. Därigenom understryks samhällets vilja att motverka nackdelarna för de intagna av frihelsberövandet samtidigt som man mycket starkt framhäver avståndstagandet till den form av permissionsmissbruk som består i ny brottslighet under verkställighetstiden. Svea hovrätt instämmer i allt väsentligt i de sakliga överväganden som redovisas i promemorian. Inte minst vad i promemorian anförs rörande lillämpningen av permissionbestämmelserna m. m. (avsnitt 4.3) synes vara av stor betydelse för att komma till rätta med vissa påvisade brister i systemet. Över huvud taget ger den i promemorian redovisade analysen anledning till den bedömningen att en omdömesgill praktisk tillämpning av gällande regler är det i sammanhanget f. n. mest väsentliga. Vid tillämpningen av permissionsbestämmelserna bör, enligt hovrätten, i enlighet med vad som föreslås i promemorian ökad uppmärksamhet ägnas åt risken för fortsatt brottslig verksamhet. Det är därvid uppenbart att särskild restriktivitet är påkallad i fråga om personer med benägenhet att begå allvarliga brott. Vad angår utformningen av de föreslagna lagändringarna har hovrätten inte någon erinran såvitt avser 7 § KvaL. 1 fråga om 32 § KvaL anser hovrätten det tveksamt om det föreslagna tillägget rörande "påtaglig fara för fortsatt brottslig verksamhet" är nödvändigt. Det synes stå utom allt tvivel att vad som åsyftas täcks av den nuvarande lydelsen och alltså kan tillämpas utan någon formell ändring av bestämmelsen. Tillägget gör dessutom ett något klumpigt intryck från redaktionell synpunkt. Om en särskild markering av risken för fortsatt brottslig verksamhet likväl anses påkallad vid sidan av rekvisitet missbruk förordar hovrätten i vart fall att ordet "påtaglig" utgår. Det innebär enligt hovrättens mening en alltför stark begränsning av möjligheten att vägra permission i fall av fara för fortsatt brottslig verksamhei och är ägnat att försvåra tillämpningen av detta rekvisit. Det torde i sammanhanget ändå framstå som uppenbart att en sådan tillämpning inte får gmndas på lösa misstankar utan skall ha täckning i den intagnes tidigare beteende eller andra konkreta omständigheter,

Övervakningsnämnden i Norrköping ifrågasätter beträffande ändringen i 7 § KvaL om det inte vore lämpligare att redan i författningstexten direkt ange vilken typ av brott som åsyftas än atl markera skärpningen genom att låta den angivna exemplifieringen utgå och hänvisa tillämpningen till motivuttalanden. Den på föreslagna sätt åstadkomna ändringen ger intryck av att vara av mer redaktionell än saklig natur.

Prop. 1978/79:62 13

Övervakningsnämnden i Skövde reagerar mol uttalandel all utfallet av tidigare permissioner måste vara den väsentligaste faktorn vid bedömningen av faran för fortsalt brollsig verksamhet. Nämnden anser atl man vid denna bedömning lika myckel skall ta hänsyn lill den intagnes sinnesändring och beleende under pågående anstaltsvistelse. Den föreslagna ändringen av 7 § KvaL finner nämnden onödig eftersom lagrummet redan nu är tillämpligt på de intagna som ändringen avser.

Utredningen om isolering inom kriminalvården ställer sig tveksam till den föreslagna ändringen av 32 § KvaL. Även intagna som regelmässigt utnyttjar permissioner för ny brottslighet bör ges möjlighet till att regelbundet komma utanför anstalten. Detta önskemål kan tillgodoses genom atl de beviljas bevakade permissioner. Om en permission görs bevakad kan nämligen fara för fortsatt brottslig verksamhet sällan föreligga. Att en liten grupp iniagna ges tillfälle att under läla permissioner begå omfaitande brottslighet kan emellertid också i stor ulsiräckning förhindras genom alt gällande bestämmelser och kvalifikationstider iakttas och genom att inte ringa permissionsmissbruk beivras på så säll alt kommande permission se-nareläggs. Utredningen ställer sig bakom förslaget om en förkortning av kvalifikationstiderna för vissa grupper iniagna. Om en sådan förkortning genomförs och om kvalifikationstiderna strikt iakttas torde behovet av en skärpning av permissionsbestämmelserna bli väsentligt mindre. För att kvalifikationstiden skall kunna förkortas och beviljade permissioner förberedas bättre lorde emellertid krävas ett tillskott av assistenter till kriminalvården. Ulredningen släller sig tveksam även lill den föreslagna ändringen av 7 § KvaL. Enligt utredningen har arbetsgruppen inte särskilt beaktat atl en intagen som hänförs till 7 § tredje slyckel KvaL kan hållas avskild från andra intagna enligt 20 § andra stycket KvaL. Mot samhällets behov av skydd skall vägas inte blott den s. k. behandlingen av den intagne såsom gjorts i promemorian utan även de krav humanitära hänsyn ställer. Med hänsyn härtill ifrågasätter utredningen om inte den brottslighet som skall omfattas av bestämmelsen i 7 § tredje stycket KvaL fått alltför vid omfattning. Förutom narkotikabrottslighet och brott med internationell anknytning kan brott som utförts med vapen eller vid vilka gärningsmannen visat särskild hänsynslöshet omfattas. Däremot bör inte blott det faktum att den intagne visat sig oemottaglig för påverkan att upphöra med sin brottslighet i och för sig utgöra tillräcklig grund för att hänföra honom till bestämmelsen. Den utvidgning av möjligheterna atl hålla intagen avskild från andra intagna som förslaget till ändring av 7 § tredje stycket KvaL innebär bör närmare övervägas. På samma sätt som kriminalvårdsnämndens praxis i ärenden om villkorlig frigivning inte avses påverkas av den föreslagna ändringen av 7 § tredje stycket KvaL bör också avskildhetsbeslämmelsen i 20 § andra stycket Kval nu lämnas oförändrad. Utredningen kommer att i samband med en total översyn av avskildhelsbeslämmelserna i KvaL pröva också omfattningen av detta stadgande.

Prop. 1978/79:62 14

Bankinspektionen understryker behovei av alt ändringar i permissions-bestämmelserna i enlighet med promemorian genomförs när det gäller sådana intagna som gjort sig skyldiga lill väpnade rån mot bank- och postkontor. Med sådana brott bör jämställas rån mot värdetransporter samt sprängningar av serviceboxar. Inspekiionen ifrågasätter dock om bestämmelsen i 7 § tredje stycket KvaL efter den föreslagna ändringen verkligen kommer atl lillämpas på hela den avsedda kategorin. Enligt promemorieförslaget skall det alltjämt krävas atl den befarande brottsliga verksamheten skall vara ""av särskilt allvarlig karaktär". Ordet "särskilt" bör enligt inspektionen utgå. Vidare ifrågasätter inspektionen om inte stadgandet i 32 § andra slyckel KvaL, som anger alt permission för ifrågavarande kategori skall vara en undantagsföreteelse, bör skärpas genom att man tillfogar det ytterligare villkoret att permissionen kan anordnas på sådant sätt att risken för missbruk är obetydlig.

Advokatsamfundet anser all det föreslagna tillägget i 32 § KvaL snarast ger intryck av alt en skärpning av möjligheten för iniagna i allmänhet att få permission är åsyftad. Detta eftersom den lilla grupp som ändringen i 32 § KvaL främst tar sikte på i allmänhet också kommer alt omfattas av 7 § tredje stycket KvaL i dess i promemorian föreslagna lydelse. Samfundet framhåller dock att det i och för sig ställer sig bakom tanken att permission skall kunna vägras då påtaglig fara för fortsalt brottslig verksamhet föreligger.

SAK anser att den totala missbruksfrekvensen av permissioner är avsevärt högre än vad statistiken visar. Det finns anledning att förmoda att per-miitenters delaktighet vid ouppklarade brott är inte oväsentlig. Insmuggling och langning av narkotika vid återkomst från permission kan med sannolikhet bedömas som mycket vanligt förekommande. SAK anser att kriterierna på missbrukad eller misskött permission är vagt formulerade i permissionsbestämmelserna. Därför varierar praxis vid bedömningen från anstalt till anstalt. SAK påtalar särskilt den stora oreda som skapades i samband med introduktionen av KvaL. Begreppet "höjd toleransnivå" innebärande bl. a. atl man på anstalterna inte skulle fästa så stor vikt vid om per-mittenten var full eller på annal sätt påverkad vid återkomst från permission har skapat stor osäkerhet hos ansialspersonalen. Personalen upplever mycket påtagligt att den hamnat i ett normkaos. Man är över huvud glad för varje intagen som återkommer efter permission. Detla har också medfört högst olika praxis i vilka fall styresmän anser sig böra hos kriminalvårdsstyrelsen begära prövning enligt 35 § KvaL. SAK förmodar att ell okänt antal misskötta permissioner (för sen ankomst, sprit- och narkotika-berusning) inte rapporteras. SAK tillstyrker de föreslagna lagändringarna men ifrågasätter om inte den intagnes skötsamhet i anstalt bör vägas in vid prövningen av permissionsärende.

Övervakarnas riksförbund anser att de föreslagna ändringarna av 7 och 32 §§ KvaL inte bör genomföras. Förslagen medför att de skadliga verk-

Prop. 1978/79:62 15

ningarna av ett frihetsstraff ytterligare ökar. Ändringen av 32 § KvaL skulle få lill följd att ell flertal iniagna vägras ett från behandlingssynpunkt nödvändigt avbrott i fängelsevistelsen. Om man vid bedömningen av faran för fortsall brottslig verksamhei går tillbaka och ser efter hur den intagne tidigare skött sina permissioner kommer della alt få lill följd atl en intagen som lidigare misslyckats med permissioner kommer atl löpa en ännu siörre risk alt misslyckas i framtiden, dä fängelsestraffet kommer atl drabba honom ännu hårdare på grund av uteblivna permissioner. Den föreslagna ändringen av 7 § KvaL kan komma atl leda till atl gruppen ""broltsfixera-de'" växer saml lill att den s, k, återanpassningen av de intagna som tillhör denna grupp avsevärt försvåras.

Föreningen Sverige polischefer tillstyrker de föreslagna lagändringarna. Föreningen framhåller särskilt att den uppfattat innebörden av ändringen i 32 § KvaL bl, a, vara den att prövningen av permissionsansökningar skall ske med särskild noggrannhet i de fall den intagne dömts för svåra våldsbrott, grova narkotikabrott och liknande grövre brott. Permissioner åt intagna tillhörande denna gmpp har förorsakat avsevärda problem inte bara för polisen ulan vad värre är även för allmänheten, I begreppei permissioner inbegriper föreningen även dellagande i sådana särskilt svårövervaka-de aktiviteter som idrollslävlingar utanför inhägnat område etc. Visserligen föreligger för den avsedda gruppen av intagna de starkaste skälen för en aktiv återanpassningsinriktad vård men allmänhelens skyddsinlresse bör dock inte tvingas i bakgrunden av den anledningen. Särskilt påfallande blir problematiken då fråga är om dömda med långa frihetsstraff som inte skall återanpassas till det svenska samhället utan förpassas ur rikel,

RNS förordar alt 7 § tredje stycket KvaL får en sådan lydelse att bestämmelsen kan tillämpas på alla som dömts för grovt narkotikabrott, dvs, även på intagna som ådömts ett frihetsstraff på mellan ett och två år. Vidare bör enligt RNS möjligheten att vägra permission kunna utnyttjas i högre grad än vad som föreslagits i promemorian. Permission bör sålunda kunna förvägras även andra än dem som bevisligen regelmässigt utnyttjat permissionerna till atl begå brott. Följden blir annars atl bevissvårigheler vid per-mfssionsmissbruk leder till att den dömde beviljas ny permission trots atl han ofta eller kanske t, o, m, vanligen missbrukar sina permissioner. Vid bedömningen av om fara för fortsatt brottslig verksamhei föreligger eller inte förtjänar ett aktuellt narkotikamissbruk myckel stor uppmärksamhet. Stor kriminell belastning är mycket ofta nära förknippad med narkotikamissbruk. Då en permittenl med aktuellt missbruk synes ha påtagligt svårt att undvika återfall i såväl missbruk som brott ifrågasätter RNS om sådana interner över huvud tagel skall beviljas permission på egen hand. Vidare bör insmuggling av narkotika till anstalterna betraktas som ett mycket allvarligt permissionsmissbruk vilket på ett mera uttryckligt sätt bör framgå av själva lagen.

Beträffande de frågor som i promemorian tas upp rörande tillämp-

Prop. 1978/79:62 16

ningen av permissionsbestämmelserna m.m. samt samarbetet mellan kriminalvården och polisen har ett övervägande antal remissinstanser, i den mån de yttrat sig över dem, tillstyrkt förslagen eller lämnat dem utan erinran,

RÅ avstyrker förslaget till tätare permissioner vid lokalanstalter och öppna riksanstalter, RÅ menar atl förslaget i denna del saknar tillräckligt underlag i utredningen beiräffande avvägningen mellan fördelarna för de iniagna och kostnaderna för dessa och för del allmänna. RÅ hänvisar till vad som om della anförts i betänkandet Kriminalvård i anstalt (SOU 1971:74) sid. 154 f RÅ anför vidare.

Beträffande samarbetet mellan kriminalvården och polisen är det som arbetsgruppen påpekat uppenbart att delta f. n. inte är helt tillfredsställande, vilkel synes ha sin grund i dels alt uttryckliga föreskrifter saknas för polisens vidkommande, dels att de anvisningar som gäller för kriminalvården inte iakttas fullt ut. Jag vill understryka de synpunkter som lämnats om frågans snara lösning. Jag ställer mig dock tveksam till antydningen atl ofullständiga brottsutredningar skulle få utgöra beslutsunderlag för kriminalvårdsmyndighet i permissionsfrågor på annat sätt än att fortsatt permission bör kunna vägras i avbidan på atl utredningen görs fullständig. Från rättssäkerhetssynpunkt kan hävdas att endast klart utredda och erkända brott borde fä beaktas. Jag är mol denna bakgrund inte främmande för att polisen åläggs att tidsmässigt söka prioritera utredningar av brott begångna under permission. Vidare kan ifrågasättas om inte åklagarinträde alltid bör ske före underrättelse till kriminalvårdsmyndighet. Härigenom skulle man få vissa garanti för all meddelandel är tillräckligt välgrundat från rättssäkerhetssynpunkt. Praktiskt sett syfterjag exempelvis på att man bör undvika den konfliktsituationen att en polisrapport om brottsmisstanke, som föranleder permissionsindragning, senare inte leder till beslut om åtal eller Underlätelse härav på grund av att brott ej kan anses styrkt. En viss fara ligger nämligen erfarenhetsmässigt i att det hårt belastade klientel som det här är fråga om - låt vara inte oberättigat - i regel å priori utsätts för misstanke om brott på permissionsorten, i synnerhet när polisen på förhand fått underrättelse om deras vistelse.

Lånsåklagaren 1 Örebro län anför atl det självfallet endast ankommer på åklagare atl avgöra om brott begångna under rymning kan medföra ytterligare påföljd. Förslaget att polisen i vissa fall skall göra utredningar med lägre ambitionsgrad att användas enbart av kriminalvårdsmyndighet som beslutsunderlag avvisas.

Kriminalvårdsstyrelsen upplyser att en omarbetning av gällande anvisningar för permission f. n. pågår inom styrelsen. Omarbetningen, som sker enligt de riktlinjer som anges i promemorian, beräknas vara slutförd i samband med alt lagändringarna träder i kraft. Vid samma tidpunkt bör riktlinjer ha dragits upp för hur ett närmare samarbete mellan polis och kriminalvård i permissionsärenden skall utformas. Kriminalvårdsstyrelsen betonar att det inte minst vid bedömning av om ny permission skall beviljas vid misstanke om att brott begåtts under tidigare permission är angeläget att

Prop. 1978/79:62 17

samarbetet med polisen fungerar tillfredsställande. Vid en sådan bedömning skall en avvägning göras mellan å ena sidan risken för fortsatt brottslig verksamhet och å andra sidan den enskilde intagnes rältssäkerhetsin-tresse. Det är därvid av största vikt att kriminalvårdsmyndigheterna har tillgång till fullständigast möjliga information från polisen rörande grunden för misstanken. Kriminalvårdsstyrelsen anför vidare atl det beträffande de särskilda permissionerna är angeläget atl man för visst fall inte hårdrar resonemanget om atl permissionen kan tillgodoses på annat sätt. Särskilda permissioner fyller en inte oväsentlig funktion inför många intagnas frigivning. Främst för lokalanstalternas del bör det även fortsättningsvis finnas utrymme för särskilda permissioner inför frigivningen.

Z,0 ansluter sig i och för sig till förslagen om ett förbättrat informationsutbyte mellan kriminalvård och polis och bätire utredning av brott begångna under permission, men konstaterar att del i promemorian inte gjorts några beräkningar av vilka resurser det kräver att genomföra förslaget. Lö anser också all rättssäkerhetsaspekterna behandlas alltför knapphändigt. Tillfredsställande rättssäkerhetsgarantier för den enskilde intagne måste skapas innan förslaget genomförs. LO är vidare tveksam till tanken på att vid lokalanstalter permissionsmissbruk skall leda till att beslutanderätten beträffande permissioner återgår till regionchefen. Förslaget rymmer risk för byråkrati och fördröjning av besluten. Man bör inte minska kraven på anstaltscheferna utan se till att dessa verkligen tar på sig det fulla ansvaret.

Statsanställdas förbund menarall en minskning av kvalifikationstiderna för erhållande av regelbunden permission medför behov av mer personal inom kriminalvården.

SACOISR betonar all vad som saknas inom kriminalvården är möjligheter atl inbegripa permissionsinslitutet i ett psykosocialt behandlingssammanhang. SACO/SR stöder förslaget att frivårdsorganisationen bör bistå en intagen redan under anstaltstiden under förutsättning atl psykologorganisationen inom frivården får mera resurser för att kunna hinna med arbetet också på lokalanstalterna. Även flera riksanstalter har behov av egna psykologtjänsler. Enligt SACO/SR är vidare förslaget om alt beslutanderätten vid misskött permission vid lokalanstall skall återgå till regionchefen inte hell invändningsfrilt. Risk föreligger för en omfattande byråkratisering.

7"CO understryker att det förslag som läggs fram om att även misstanke om brott skall ligga som grund för beslut om permission inte får användas på sådant sätl atl rättssäkerheten kan ifrågasättas. Vidare bör samarbetet mellan polis och kriminalvård kunna ske på sådana villkor atl exempelvis polisens uppfattning om den intagnes förhållanden under den tid han varit avviken från anstalt las med i bedömningen då ny permission skall beviljas.

Föreningen Sveriges statsåklagare finner del vanskligt från rättssäkerhetssynpunkt att polisen i fall då skuldfrågan inte är klarlagd lill kriminal-

2 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 62

Prop. 1978/79:62 18

vården rapporterar misstankar mot en intagen om brottsligt förfarande och atl sådant material läggs till grund för en skärpning i behandlingen av den intagne. Såsom underlag för kriminalvårdsmyndighets bedömning av faran för fortsau brottslig verksamhet bör tjäna åtalsbeslut och åtalsunderlåtelse som på sedvanligt sätt kan fås genom personbladsrutinen inom Rl-syste-met.

Föreningen Sveriges åklagare ifrågasätter om inte åklagare alltid bör inträda som fömndersökningsledare innan underrättelse om brott som intagen misslänks ha begått under permission avges till kriminalvårdsmyndighet. Härigenom skulle viss garanti erhållas för att meddelande endast lämnas i sådana fall då misstanken är från rättssäkerhetssynpunkt tillräckligt välgmndad.

SAK ställer sig i princip positiv till förslaget att förkorta kvalifikationstiderna för erhållande av regelbunden permission. En sådan utvidgning av permissionsinstitutet innebär dock ökade kostnader för statsverket dels för mer personal på anstaltssidan, dels för täckning av de intagnas ulgifter i samband med permission, SAK är vidare allmänt positiv till vad som anförs i promemorian om beslutanderätten beträffande permissioner, men vill inte oförbehållsamt instämma i förslaget att bemyndigande om att besluta i permissionsärende vid lokalanstall skall återgå efter missbruk. Omgången med att begära prövning av permissionsärenden hos högre instanser underlättar på intet sätt styresmännens resp, assistenternas arbetsuppgifter. Vad beträffar inte endast riksansialterna utan också lokalanstaller-na anser SAK det viktigt att de inspekteras av personal från kriminalvårdsstyrelsen, SAK anser slutligen att det efter ändringen år 1976 av 47 § KvaL, som medförde att permissionsmissbruk inte längre kan disciplinärt bestraffas, blivit svårare för intagna att återkomma i rätt tid efter permission. Många intagna ser det nu närmast som en rättighet alt ta "semester" på lämplig tidpunkt.

2.4 Överväganden

1973 års kriminalvårdsreform innebar bl. a. att man i ökad utsträckning satsade på öppna vårdformer och andra åtgärder såsom generösa permissionsbestämmelser i syfte att underlätta de intagnas anpassning i samhället. Därmed ökades också möjligheterna för de intagna att avvika från anstalterna genom rymningar eller genom att inte återvända efter permission. Mot bakgrund av en stigande brottslighet och i ljuset av vissa uppmärksammade rymningar och frilagningar har man i den allmänna debatten ibland gjort gällande atl de nya reglerna inte tillgodoser samhällets behov av skydd mot det mest brottsakliva klientelet. Man har även ifrågasaU om inte 1973 års kriminalvårdsreform med dess mera liberala permissionsbestämmelser är en av orsakerna till den ökande brottsligheten.

Mol denna bakgrund tillsattes hösten 1976 inom justitiedepartementet

Prop. 1978/79: 62 19

en arbetsgrupp med representanter även för kriminalvårdsstyrelsen och rikspolisstyrelsen. Gruppen fick i uppdrag atl kartlägga permissionsbe-slämmelsernas lillämpning och effeki och pröva behovet av ålgärder för all begränsa eventuellt permissionsmissbruk. Gruppen har i december 1977 presenterat sina överväganden i en departementspromemoria, Permissioner inom kriminalvården.

I promemorian läggs fram förslag rörande permissionssystemel. Förslagen syftar till all minska riskerna för alt permissioner missbrukas. Arbetsgruppen har därvid koncentrerat sig pä det missbruk som består i att den intagne begår nya brott. I promemorian förslås ändringar i 7 och 32 §§ KvaL. Vidare framläggs förslag rörande tillämpningen av permissionsbe-slämmelserna saml samarbetet mellan kriminalvården och polisen.

Promemorian har remissbehandlats. Den har därvid fåll ett övervägande positivt mottagande. Även jag anser promemorieförslaget vara väl ägnat atl läggas lill grund för lagstiftning.

I promemorian konstateras att den brottslighet som begås i samband med permissioner och rymningar betyder mycket litet för den totala brottsnivån. Arbetsgruppens undersökningar visar också att det vidgade per-missionsinstitulet som infördes genom KvaL för de flesta intagna har visat sig fungera väl. Omkring 90% av permissionerna sköts. Med hänsyn härtill kanjag ansluta mig lill arbetsgruppens uppfattning atl det inte är påkallat med en sådan skärpning av permissionsbestämmelserna som skulle leda till en allmän minskning av antalet beviljade permissioner. Permissionsinslitutet kan uigöra ett värdefullt medel i behandlingen av dem som är intagna i anstalt. Arbetsgruppens undersökningar ger snarast stöd för uppfattningen atl det bör vara möjligl alt ytterligare liberalisera permissionsbestämmelserna för vissa grupper intagna. Till denna fråga återkommer jag i del följande.

Även om således permissionerna i allmänhet utnyttjas av de intagna på avsett sätt visar arbetsgruppens material att en mindre grupp intagna, uppskattningsvis omfattande tvåhundra - trehundra personer som är tidigare starkt kriminellt belastade, i mycket stor utsträckning begår nya brott under permissioner. Undersökningsmaterialet antyder också att denna grupp tycks erhålla permission i större omfattning än övriga intagna. En sådan ordning är självklart inte tillfredsställande. Jag biträder därför arbetsgruppens förslag om en skärpning av permissionsbestämmelsen i 32 § första stycket K v a L så att möjligheten att vägra permission vid risk för fortsatt brottslighet särskilt markeras.

Förslaget innebär att korttidspermission skall kunna beviljas, om inte påtaglig fara för fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd fara för annat missbruk föreligger.

Under remissbehandlingen har det föreslagna tillägget "påtaglig fara för fortsatt brottslig verksamhet" fått viss kritik dels för att det inte skulle vara tillräckligt klargörande, dels för att tillägget inte skulle vara nödvändigt.

Prop. 1978/79:62 20

En remissinstans har vidare förordat atl ordet påtaglig skall utgå efiersom del innebär en alltför stark begränsning av möjligheten alt vägra permission i fall av fara för forisatt brottslig verksamhet och dessutom är ägnat att försvåra tillämpningen av detta rekvisit. För egen del godtar jag arbetsgruppens lagtekniska lösning. Genom kravel på atl faran för fortsalt brottslig verksamhet skall vara påtaglig klargörs att tillägget tar sikte främst på den begränsade grupp av kriminellt aktiva intagna som mera regelmässigt utnyttjar permission för ny brottslighet. Någon allmän skärpning av möjligheten för de intagna att erhålla permission är, somjag nyss nämnt, inte avsedd. Den valda formuleringen är enligt min mening nödvändig för att förebygga missförstånd pä denna punkl.

Arbetsgruppen menar att man vid prövningen av missbruksfaran får väga en rad fakiorer mol varandra såsom arlen och omfattningen av tidigare kriminalitet, verkställighetens längd, återstående strafftid, pågående narkotikamissbruk etc. Den väsentligaste faktorn måste dock enligt arbetsgruppen vara utfallet av tidigare permissioner. Dessa uttalanden har föranlett vissa remissinstanser att framhålla andra faktorer som mera avgörande för bedömningen. För egen del vill jag understryka att del av hänsyn till rättssäkerheten givetvis är nödvändigi alt kriminalvårdsmyndigheierna gör en så noggrann prövning av del individuella fallel som är möjlig varvid samtliga relevanta fakiorer får vägas mot varandra. Del ligger därvid i sakens natur alt man lar särskild hänsyn lill vad som har förekommit i samband med tidigare permissioner, Mol bakgrund av den ökade risk för brottslighet som ofta hänger samman med ett pågående, intensivt narkotikamissbruk bör den aktuella situationen i delta hänseende också noga beaktas. Jag ansluter mig i allt väsentligt till arbetsgruppens överväganden på denna punkl.

För att kriminalvårdsmyndigheterna skall kunna göra en från olika synpunkter tillfredsställande bedömning av faran för fortsalt brottslig verksamhet behövs ökade insatser av polisen för atl uireda brott begångna under permissioner. Vidare behövs ett bättre och utvidgat informationsutbyte mellan polis och kriminalvård. Till dessa frågor återkommer jag i det följande.

Den nyssnämnda minst sagt förvånande uppgiften att del särskilt brottsintensiva klientelet synes ha fått permission i större omfattning än andra intagna kan bl. a. bero på att de i större utsträckning än normalklienielet ansöker om särskild permission enligt 32 § första stycket andra punkten KvaL. Som arbetsgruppen påpekar bör särskild permission inte beviljas med mindre den verkligen fyller en väsentlig funktion som inte kan tillgodoses på annat sätt. Framför allt när det föreligger fara för missbruk av permission bör man enligt min mening noga undersöka om inte ändamålet med permissionen kan tillgodoses på annal sätt. Och om man finner atl särskild permission bör ges - som kriminalvårdsstyrelsen påpekar fyller särskilda permissioner en inte oväsentlig funktion inför många intagnas fri-

Prop. 1978/79: 62 21

givning - måte denna förberedas och planeras så noggrant och detaljerat som möjligl. Ullalade risker för missbruk bör vidare kunna uppvägas av att den intagne under permissionen ställs under bevakning.

Arbetsgruppen konstaterar att en större andel brott begås under frigiv-ningspermissioner än under andra former av vistelse utanför anstalt och efter rymningar. Med hänsyn bl.a. lill syftei med institutet frigivningspermission delar jag emellertid gruppens mening att det inte finns anledning föreskriva atl man vid prövningen av fråga om sådan permission skall la hänsyn till faran för missbruk. Det finns dock anledning atl poängtera atl i fall då risken för missbruk under frigivningspermission bedöms vara särskilt framträdande ökad omsorg bör läggas ned på att förbereda permissionen.

Som jag tidigare har nämnt tyder arbetsgruppens material på atl den brottslighet som begås i samband med permissioner och rymningar har en mycket liten betydelse för den totala brottsnivån. För en speciell brottstyp är förhållandet dock helt annorlunda, nämligen väpnade rån mot post- och bankkontor. Andelen sådana brott i hela landet som begicks av permittenter och rymlingar från kriminalvårdens anstalter under år 1976 har beräknats utgöra 16-20%, Av arbetsgruppens material framgår att intagna som dömts till långvariga frihetsberövanden inte sällan har missbmkat förmånen av permission genom atl avvika och begå allvarliga brott.

Enligt 7 § tredje stycket KvaL skall intagen som har dömts till fängelse lägst två år eller till internering med en minsta tid av två år placeras på sluten anstalt, om det med hänsyn till atl han saknar fast anknytning till riket eller av andra skäl kan befaras att han är särskilt benägen atl avvika och fortsätta en brottslig verksamhet, vilken på grund av omfattning och inriktning är av särskilt allvariig karaktär. Intagen som avses i 7 § tredje stycket kan enligt vissa bestämmelser i KvaL särbehandlas på olika sätt. Således kan han under vissa omständigheter hållas avskild från andra intagna, om det kan befaras atl han planlägger rymning eller all annan planlägger fritagningsförsök och avskildheten är nödvändig för atl hindra alt sådan plan sätts i verket (20 § andra stycket KvaL). Vidare får, som tidigare har nämnls, sädan intagen beviljas kortlidspermission endast om synnerliga skäl föreligger (32 § andra stycket KvaL). Intagen som omfattas av 7 § iredje stycket hör också som regel till del klientel som enligt kriminalvårdsnämndens praxis inte kan påräkna villkorlig frigivning efter halva strafftiden ulan friges villkorligt först när han har avtjänat två tredjedelar av denna.

Enligt förarbetena lill KvaL utgörs del klientel som avses med 7 § tredje stycket av lagöverträdare som har ägnat sig åt organiserad eller systematisk kriminell verksamhei av särskilt samhällsfarlig natur, inte sällan med internationell anknytning. Främst avses personer som har ägnat sig ål grov narkotikabrottslighet.

Arbetsgruppen menar atl bestämmelsen i 7 § tredje stycket KvaL i

Prop. 1978/79: 62 22

praxis har erhållit ett något för snävt tillämpningsområde. Det har inte varit avsett alt bestämmelsen enbart skulle avse brottslingar med internationell anknyining och narkolikabrollslingar. Arbetsgruppen anser att bestämmelsen i 7 § tredje stycket KvaL bör utvidgas till atl kunna omfatta även intagna som har ägnat sig åt organiserad eller systematisk kriminell verksamhei av särskilt samhällsfarlig art och detta även om deras brottslighet saknar internationell anknytning eller avser annat än grova narkotikabrott. Arbetsgruppen föreslår att det sker genom att orden "med hänsyn lill all han saknar fasl anknytning till riket eller eljest" utgår ur 7 § tredje stycket KvaL. Med denna lydelse bör bestämmelsen omfatta inte endast personer som begått grova narkotikabrott eller brott med internationell anknyining ulan även lagöverträdare som har ägnat sig ål annan brottslig-hel av särskilt allvarlig karaktär och därigenom visal likgiltighet för annans liv eller hälsa eller särskild hänsynslöshet. Såsom exempel på avsedd brottslighet nämner arbetsgruppen väpnade bank- eiler postrån samt annan förmögenhetsbrottslighet vid vilken gärningsmannen visat hänsynslöshet t.ex. genom att använda sprängmedel. Arbetsgruppen framhåller att prövningen huruvida en intagen skall hänföras till den kategori brottslingar som avses i 7 § tredje stycket liksom hittills förutsätter en noggrann individuell bedömning av samtliga de faktorer som enligt bestämmelsen inverkar på frågan.

Arbetsgruppens förslag har mottagils positivt av remissinstanserna. Endast en remissinstans avstyrker hell. För egen del ansluter jag mig till uppfattningen all bestämmelsen har fått ett väl snävt tillämpningsområde. 7 § tredje stycket KvaL bör därför ändras.

Arbetsgruppens förslag att orden "med hänsyn till att han saknar fast anknytning till riket eller eljest" skall utgå ur bestämmelsen har mött viss kritik under remissbehandlingen.

Övervakningsnämnden i Norrköping förordar att man i författningstexten direkt anger vilken typ av brott som åsyftas. Liknande synpunkter framförs av RÅ. För egen del godtar jag arbetsgruppens lagiekniska lösning. Det är enligt min mening inte lämpligt att uttryckligen låsa bestämmelsen tiil vissa brott. Därmed skulle man riskera en automatik i tillämpningen knuten till brottstypen i stället för en noggrann individuell prövning av rymnings- och återfallsrisk. Bestämmelsen tar liksom hittills främst sikte på personer som har ägnat sig åt grov narkotikabrottslighet eller brott med internationell anknytning. Trots alt lagrummet även i fortsättningen bör tillämpas med stor försiktighet bör emellertid även lagöverträdare som har ägnat sig åt annan brottslighet av särskilt allvarlig karaktär och därigenom visat likgiltighet för annans liv eller hälsa eller särskild hänsynslöshet kunna omfattas av bestämmelsen. Som exempel på avsedd brottslighet kan nämnas väpnade bank- eller postrån samt annan förmögenhetsbrottslighet vid vilken gärningsmannen visat särskild hänsynslöshet genom att t. ex. använda sprängmedel. Som arbetsgmppen framhåller kan hänsyns-

Prop. 1978/79: 62 23

lösheten även manifesteras i en långvarig och mycket frekvent kriminalitet av allvariig beskaffenhet genom vilken den intagne har visat sig oemottaglig för påverkan all upphöra med sin brottslighet. Prövningen humvida en intagen skall hänföras till den nu angivna kategorin brottslingar fömtsätter liksom hittills en noggrann individuell bedömning av samtliga relevanta faktorer. Det skall således föreligga en klart uttalad risk för all den intagne skall avvika och dessutom för att han skall fortsätta en brottslighet av särskilt allvarlig karaktär.

Den nu förordade ändringen får betydelse för möjligheterna såväl alt avskilja en intagen från övriga intagna enligt 20 § andra stycket KvaL som atl meddela korttidspermission enligt 32 § andra stycket KvaL. Däremot bör som arbetsgruppen påpekar kriminalvårdsnämndens praxis i ärenden om villkorlig frigivning inte påverkas av lagändringen.

Jag har i det föregående antytt vikten av att särskilda permissioner och frigivningspermissioner noga förbereds i syfte att förebygga återfall i brott. Arbetsgruppen föreslår också att närmare anvisningar meddelas beträffande särskilda permissioner liksom i fråga om permissioner i allmänhet. Särskilt anges att kvalifikationstiderna för regelbunden permission bör iakttas mera strikt än som synes ske f. n. Mera detaljerade anvisningar anses också behövas om hur bevakade och beledsagade permissioner skall planeras och genomföras. Beträffande den närmare innebörden av arbets-gmppens förslag i dessa delar hänvisar jag till bilaga I (avsnitt 4.3.1-4.3.4). Förslagen har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Åven jag finner dem välbetänkta. Det ankommer på kriminalvårdsstyrelsen att meddela sådana anvisningar. Av styrelsens remissyttrande framgår att arbetet med att omarbeta gällande anvisningar för permission redan har påbörjats. Omarbetningen sker enligt de riktlinjer som har angivits i promemorian och beräknas vara slutförd i samband med att de föreslagna lagändringarna kan träda i kraft.

Arbetsgruppens undersökningar ger som nämnts visst stöd för uppfattningen att det bör vara möjligt att ytterligare liberalisera permissionsbestämmelserna för vissa grupper av intagna. Arbetsgruppen menar sålunda att del stora flertalet intagna vid lokalanstalt och öppen riksanslall borde kunna beviljas regelbunden permission efter tre månader i stället för som nu efter fyra månader. Vidare kan enligt arbetsgruppen övervägas om inte vid lokalanstalt och öppen riksanstalt regelbunden permission borde kunna beviljas en gång per månad. 1 dag beviljas sådan permission en gång varannan månad. Dessa förslag har under remissbehandlingen i stort sett lämnats utan erinran. RÅ avstyrker dock att de intagna vid lokalanstalter och öppna riksanstalter skulle erhålla regelbunden permission med kortare mellanrum än f. n. RÅ menar att förslaget i denna del saknar tillräckligt underlag i utredningen beträffande avvägningen mellan fördelarna för de intagna och kostnaderna för dessa och för det allmänna. Några ytterligare remissinstanser har också betonat att en minskning av kvalifikationstiderna

Prop. 1978/79:62 24

för erhållande av regelbunden permission kommer alt medföra ökade kostnader för statsverket. För egen del villjag ånyo understryka permissionernas värde för de intagnas anpassning i samhället. Åven humanitära skäl talar för en liberal syn i dessa frågor. De merkostnader som ett genomförande av förslaget kan medföra är svåra att beräkna men torde knappast vara av en sådan storlek atl man av kostnadsskäl bör avstå från den föreslagna ändringen. Jag biträder därför arbetsgruppens förslag. Det ankommer på kriminalvårdsstyrelsen att meddela föreskrifter om permissionsfrekvens m. m.

Arbetsgmppen tar också upp frågan om beslutanderätten beträffande permissioner. Gruppen förordar en föreskrifi som innebär att ett bemyndigande av regionchefen till styresman för lokal anstalt att falla beslul om korttidspermission automatiskt återgår, om den intagne gör sig skyldig till permissionsmissbruk som inte är ringa eller till rymning. Detta förslag innefattar enligt LO och SACO/SR risker för ökad byråkrati m. m. För egen del menar jag att riskerna härför inte bör överbetonas. 1 en del regioner går redan i dag beslutanderätten i dessa fall åter till regionchefen. Som arbelsgruppen betonar är det viktigt att permissionsmissbruk beivras, om man skall kunna upprätthålla ett permissionssystem med ofta återkommande permissioner. De intagna torde komma att uppfatta en återgång av beslutanderätten som en sanktion i sig. En återgångsregel skulle också skapa förutsättningar för en enhetligare permissionspraxis inom regionen och bättre garantier för att kvalifikationstiderna för erhållande av ny permission efter missbruk iakttas. Jag biträder därför arbetsgruppens förslag. Det ankommer på kriminalvårdsstyrelsen alt meddela erforderliga föreskrifter.

Beiräffande riksansialterna överväger arbetsgruppen en ordning som motsvarar vad som nyss har förordats beträffande lokalanstalterna nämligen all beslul om kortlidspermission efter missbruk överflyttas från styresmannen till kriminalvårdsstyrelsen. Tanken avvisas emellertid av gruppen. Jag har samma uppfattning. Ett sådant förfarande skulle bli för administrativt tungrott för atl i praktiken fungera väl. Som arbelsgruppen framhåller är det emellertid angeläget atl kriminalvårdsstyrelsen genom inspektioner och på annat sätt fortlöpande kontrollerar att de gällande reglerna för permission efterlevs och detta på såväl anstalts- som regionnivå.

Den ändring i 32 § andra stycket KvaL somjag har förordat i det föregående förutsätter ett förbättrat samarbete mellan kriminalvården och polisen bl.a. för att säkra ett gotl beslutsunderlag åt kriminalvårdens myndigheter vid prövning av fråga humvida påtaglig fara för fortsatt brottslig verksamhet utgör hinder för bifall till permissionsansökan. Arbetsgruppen menar att frågan om ett närmare samarbete mellan kriminalvården och polisen får övervägas vid överläggningar mellan kriminalvårdsstyrelsen och rikspolisstyrelsen. Enligt vad jag har erfarit pågår sådana överläggningar f. n. Arbetsgruppen riktar vidare uppmärksamheten på vissa åtgärder som snarast bör kunna vidtas och som har direkl samband med

Prop. 1978/79:62 25

permissionsinslitutet. Bl. a. föreslår arbetsgruppen atl en kontaktman utses vid varje polismyndighet och kriminalvårdsanstalt. Kontaktmannen skall handha den rapportering som är föreskriven och i övrigi lämna erforderlig information av belydelse för beslut om eller genomförandet av permission. Frågan om sådana kontaktmän samt omfattningen av den rapportering som bör ske övervägs vid överläggningarna mellan kriminalvårdsstyrelsen och rikspolisstyrelsen.

Arbetsgruppen tar särskilt upp frågan i vilken omfattning polisen skall utreda brott begångna av permittenter. 1 dag är förhållandet det atl sådana brott ofta inte blir föremål för utredning, om ej permitienien har tagils på bar gärning eller erkänner brottet. Anledningen härtill är följande. Polisen har inte resurser att utreda alla brott. En prioritering måste därför göras. Inom polisen har man den uppfattningen att brott begångna under permission många gånger inte medför någon ytterligare påföljd för permitienien. Av denna anledning underlåter man i tveksamma fall atl starta en vidlyftig utredning. Arbetsgruppen understryker att del naluriigtvis är önskvärt att brott begångna under permissioner utreds på ett sådant sätt att skuldfrågan blir klarlagd. Men även om brottsutredningen inte görs fullständig torde det dock vara av stort värde för kriminalvårdsmyndigheten att den som underiag för sitt agerande får ett så fylligt utredningsmaterial som möjligt. Flera rätt väl grundade misstankar om brottslig verksamhei under permission bör kunna vara tillräckligt för att kriminalvårdsmyndigheten skall kunna fatta ett från rättssäkerhetssynpunkt godtagbart beslut om avslag på en permissionsansökan.

Arbetsgruppens sistnämnda uttalande har föranlett viss remisskritik. RÅ har ställt sig tveksam till antydningen alt ofullständiga brottsutredningar skulle få utgöra beslutsunderlag för kriminalvårdsmyndighet i permissionsfrågor på annat sätt än att fortsatt permission bör kunna vägras i avbidan på atl utredningen görs fullständig. Från rättssäkerhetssynpunkt kan hävdas att endast klart utredda och erkända brott borde få beaktas. RÅ är mot denna bakgrund inte främmande för att polisen åläggs att tidsmässigt söka prioritera utredningar av brott begångna under permission. Vidare kan enligt RÅ ifrågasättas om inte åklagarinträde alltid bör ske före underrättelse till kriminalvårdsmyndighet. Härigenom skulle man få viss garanti för atl meddelandel är tillräckligt välgrundat ur rättssäkerhetssynpunkt. Länsåklagaren i Örebro län. Föreningen Sveriges statsåklagare samt Föreningen Sveriges åklagare har anfört liknande synpunkter. TCO har understrukit att det förslag som läggs fram om att även misstanke om brott skall kunna läggas som grund för beslut om vägrad permission inte får användas på sådant sätt att rättssäkerheten kan ifrågasättas. Även LO har tryckt på rättssäkerhetsaspekten.

För egen del vill jag erinra om att en väsentlig faktor vid bedömningen av faran för fortsatt brottslig verksamhet bör vara utfallet av tidigare permissioner. Har den intagne missbrukat dessa genom att begå nya brott är

Prop. 1978/79:62 26

faran för fortsatt brottslig verksamhet mera påtaglig. Vad som har sagts nu måste dock vägas mot rättssäkerhetsaspekterna. Det är naluriigtvis önskvärt av rättssäkerhetsskäl att skuldfrågan är klarlagd. Rättsväsendets resurser är emellertid begränsade och det är inte realistiskt atl räkna med att alla misstankar om brott blir föremål för en grundlig polisutredning och åklagarprövning. Med hänsyn till att arbetsgruppens förslag synes ha blivit föremål för olika tolkningar vid remissbehandlingen vill jag understryka att den som prövar permissionsfrågan måste ha mer än vaga misstankar om att brott har begåtts all lägga till grund för ett beslut om avslag på permissionsansökan. Däremot kan rättssäkerhetsskälen inte motivera en ordning som innebär att permissioner beviljas personer som på mycket goda grunder kan antas ha begått brott under tidigare permissioner men där full bevisning därom inte stått att uppbringa. Flera välgrundade misstankar om brottslig verksamhet under permission bör enligt min mening vara tillräckligt för att kriminalvårdsmyndigheten skall kunna fatta ett från rättssäkerhetssynpunkt godtagbart beslut om avslag på en permissionsansökan. Jag vill emellertid i likhel med arbetsgruppen starkt betona önskvärdheten av att brott begångna under permission blir föremål för polisutredning i större omfattning än som f. n. är fallet. Kriminalvårdsstyrelsens och rikspolisstyrelsens nyss nämnda överläggningar avser bl. a. den frågan.

3 KroppsvisitaUon m. m.

3.1 Inledning

Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen i den lydelse som trädde i kraft den 1 januari 1977 är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot bl. a. påtvingat kroppsligt ingrepp, kroppsvisilation och husrannsakan. Inskränkning i dessa grundläggande fri- och rättigheter får enligt 12 § första stycket samma kap. göras endast genom lag. Enligt övergångsbestämmelserna till regeringsformen äger emellertid äldre författning eller föreskrift fortsatt giltighet utan hinder av att den inte har kommit till i den ordning som skulle ha iakttagils vid tillämpning av regeringsformen i dess nya lydelse. En sådan äldre författning eller föreskrift får däremot inte längre ändras i samma ordning som den har tillkommit. Nya bestämmelser i ämnet får meddelas endast med iakttagande av regeringsformen i dess nya lydelse. Det innebär att om en myndighet vill ha en ändring till stånd beträffande bestämmelser som myndigheten före utgången av år 1976 har ulfärdal om rätt att företa t. ex. kroppsvisilation eller kroppsbesiktning så kan ändringen ske endast genom lag.

Bestämmelserna i 2 kap. 6 § regeringsformen gäller i princip också i förhållande ull intagna i kriminalvårdsanstalt, häktade, anhållna m.fl. utan hinder av atl de har berövats friheten. Redan tillkomsten av de nyssnämn-

Prop. 1978/79:62 27

da bestämmelserna i regeringsformen motiverar enligt min mening alt man prövar frågan om en reglering i lag av husrannsakan, kroppsvisilation och kroppsbesiktning på kriminalvårdsanstalter, häkten och liknande institutioner. En sådan prövning aktualiseras dessutom av kriminalvårdsverkets önskemål om att ersätta det s.k. vårdcirkulärel [Kriminalvårdsstyrelsens cirkulär nr 1/1974 Föreskrifter i anslutning till lagen om kriminalvård i anstalt (KvaL) och Kungl. Maj:ts kungörelse med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen om kriminalvård i anstalt (KvaLK)] med ett nytt. Vårdcirkuläret innehåller sådana betämmelser om kroppsbesiktning och kroppsvisilation som numera kräver lagform.

3.2 Nuvarande ordning

Bestämmelsema om husrannsakan hos samt kroppsvisilation och kroppshesikining av intagna i kriminalvårdsanstalt återfinns i 7 och 130-132 §§ vårdcirkuläret. I 7 § första stycket föreskrivs sålunda atl i samband med intagningen skall visitenng ske av kläder och annan egendom som skall föras in i anstalten. Vidare föreskrivs i 130 § första stycket att de intagnas bostadsrum och där befintlig egendom skall visiteras för att förebygga, uppdaga eller uireda rymningsförberedelser, innehav av otillåten egendom eller andra förhållanden som kan äventyra säkerheten inom anstalten. För nyss angivna ändamål får enligt 130 § andra stycket även kroppsvisitalion och kroppsbesiktning ske av intagen. 113) och 132 §§ ges slutligen vissa bestämmelser om tillvägagångssättet vid kontrollerna samt om beslutsordningen m. m.

Motsvarande bestämmelser gäller för dem som har häktats, anhållits eller på liknande sätt berövats friheten. Enligt 2 § första stycket första meningen häkleslagen skall sålunda häktad visiteras senast vid ankomsten till förvaringslokalen. I 83 § första och andra styckena i det s. k. häktescirku-lärel I (Kriminalvårdsverkets författningssamling 1977:1) finns dessutom föreskrifter som motsvarar dem i 130 § första och andra styckena vårdcirkulärel. Ytterligare föreskrifter rörande tillvägagångssättet och beslutsordningen m. m. återfinns i 2 § häkteslagen, 4 § förordningen (1976:376) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. (häktesförordningen) samt 84 och 85 §§ häktescirkuläret I.

3.3 Överväganden

Det är uppenbart all sådana kontrollåtgärder som husrannsakan hos samt kroppsvisitalion och kroppsbesiktning av dem som har berövats friheten måste kunna vidtas för att uppdaga innehav av otillåten egendom eller andra förhållanden som kan äventyra säkerheten inom förvaringslokalen. Som framgår av det föregående är dessa krav också tillgodosedda inom ramen för den nuvarande författningsregleringen, och det är i princip

Prop. 1978/79: 62 28

endasl föreskrifterna i regeringsformen i dess lydelse fr. o. m. den I januari 1977 som föranleder mig alt nu ta upp dessa frågor. När så sker, villjag emellertid passa på atl föreslå en del smärre ändringar.

Till en början skall jag något beröra begreppsbildningen när det gäller kontrollåtgärder. Begreppet "visitering"" används exempelvis i häktescirkuläret I som samlingsmbrik för å ena sidan undersökning av de intagnas bostadsrum m. m. och å den andra kroppsvisilation eller kroppsbesiktning. I 7 § vårdcirkuläret används begreppei så att det närmasi utesluter i varje fall kroppshesikining. Vidare brukas i 4 § häktesförordningen begreppet "visitaiion"' på ett sätt som i första hand för tankarna till kroppsvisitalion samtidigt som det måste anses åtminstone delvis innesluta kroppsbesiktning och utesluta husrannsakan. Jämsides med begreppen visitering och visilation förekommer alltsä dessutom de mera preciserade begreppen "kroppsvisitalion" och ""kroppsbesiktning". Begreppet "husrannsakan" förekommer däremot inte i detla sammanhang.

Det är mol bakgrund av vad jag nu har sagt klart att man vid författningsregleringen av kontrollåtgärderna i samband med frihetsberövanden till en del har avvikit från terminologin i t. ex. rättegångsbalkens bestämmelser om tvångsmedel med anledning av misstanke om brott. När det gäller begreppet "husrannsakan" har jag - somjag strax skall utveckla - förståelse för avvikelserna från den gängse terminologin. Vad angår begreppen "kroppsvisitalion" och "kroppsbesiktning" är dessa emellertid mycket väl lämpade som beteckning på sådana kontrollåtgärder som avses här, inte minst emedan de genom auktoritativa uttalanden i skilda sammanhang måste betraktas som förhållandevis noggrant definierade. Jag anser därför att en lagreglering av de kontrollåtgärder som direkl rör den kroppsliga integriteten helt bör bygga på begreppen "kroppsvisitalion"" och "kroppsbesiktning'".

Somjag har nämnt tidigare gäller skyddet enligt 2 kap. 6 § regeringsformen i princip även dem som i laga ordning har berövats friheten. Såvitt angår skyddet för den kroppsliga integriteten vållar kravet på en uttömmande reglering av kontrollåtgärderna inte heller några särskilda problem. När det gäller husrannsakan och liknande intrång ställer sig saken något annorlunda. Själva frihelsberövandet får således anses innebära en rättighetsinskränkning av så övergripande och vittgående slag att undersökningar av förvaringslokalen eller av egendom inom denna som de intagna inte bär på eller med sig i jämförelse därmed framstår som helt underordnade åtgärder. De intagna kan i förhållande till myndigheterna självfallet inte heller tillerkännas någon egentlig besittningsrätt eller ens dispositionsrätt över förvaringslokalen.

Följaktligen ligger det enligt min mening i sakens natur att undersökningar av lokaler som nyttjas för förvaring av dem som har berövats friheten får företas utan särskilt författningsstöd i den utsträckning som behövs för ett effektivt vidmakthållande av frihetsinskränkningen. Detsamma gäl-

Prop. 1978/79: 62 29

ler i fråga om all den egendom som finns inom förvaringslokalen så länge den kan undersökas utan att de inlagnäs kroppsliga integritet samtidigt träds för när. Någon skillnad härvidlag behöver inte heller göras mellan egendom som finns i gemensamma utrymmen inom förvaringslokalen och egendom som de intagna har hos sig i bostadsrummen. Jag ämnar således inte lägga fram något förslag till lagreglering av dessa kontrollåtgärder, utan jag förutsätter atl kriminalvårdsstyrelsen också i fortsättningen kommer att meddela erforderliga föreskrifter i detta hänseende.

Vad härefter angår kroppsvisitalion och kroppsbesiktning av intagna i kriminalvårdsanstalt bör reglerna härom tas upp i KvaL,

Kroppsvisitalion skall i princip alltid ske vid ankomsten till anstalten.

Efter ankomsten bör intagen fä kroppsvisiieras för eftersökande av förbjudna föremål endast under vissa särskilt angivna förutsättningar. Ett första typfall bör vara när det finns anledning till misstanke om att han bär sådant föremål på sig. Del måste alltså föreligga en konkret misstanke härom. Styrkan i misstanken behöver dock inte vara särskilt stor.

Ett andra typfall då kroppsvisitalion bör få ske under pågående anstalts-vistelse är i anslutning till sådana större undersökningar som av säkerhetsskäl ibland görs av t.ex. de särskilda visitationspatruller som finns inom kriminalvården. De fortlöpande kontroller som mer eller mindre dagligdags görs av t.ex. de intagnas bostadsrum bör däremot inte kunna läggas till grund för en rutinmässig kroppsvisitalion av inlagen. I lagtexten bör uttrycket "större undersökning" användas för att markera att undersökningen skall avse hela avdelningar eller i varje fall grupper av iniagna. Men ytterligare en begränsning bör göras. En större undersökning av exempelvis den för alla intagna gemensamma matsalen bör inte grunda rätt alt rutinmässigt företa kroppsvisitalion av samtliga intagna. Endast om den intagne har eller har haft särskild anknytning till utrymme som berörs av en sådan större undersökning bör han få underkastas kroppsvisitalion ulan särskild anledning till misstanke om atl han innehar förbjudet föremål.

En förutsättning för en liberal tillämpning av besöks- och permissionsbestämmelserna är att besöken och permissionerna inte utnyttjas för smuggling av narkotika, vapen och andra otillåtna ämnen eller föremål. Ytteriigare typfall då kroppsvisitalion av den intagne rutinmässigt bör få ske är därför när den intagne skall mottaga eller har haft ett obevakat besök liksom då den intagne återkommer till anstalten efter vistelse utanför denna.

Jag har hittills uppehållit mig vid kroppsvisitalion i egentlig mening, dvs. undersökning av en persons kläder eller något denne bär med sig t. ex. en handväska. En lindrigare variant av kroppsvisitalion sker genom s.k. skyddsvisitation. Den består i att kriminalvårdspersonalen genom all känna utanpå kläderna övertygar sig om alt den intagne inte bär pä t. ex. föremål som kan användas som tillhygge mot andra intagna eller vårdpersonalen. En så jämförelsevis lite ingripande visilation bör kunna företas slump-

Prop. 1978/79:62 30

vis eller rutinmässigt t. ex. i samband med transporter av de intagna inom eller utom anstalten. Jag förordar därför en särskild regel om atl vårdpersonalen även när inte något av de typfall för vilka jag har redogjort i det föregående är för handen får företa sådan ytlig kroppsvisitalion som bedöms nödvändig av säkerhetsskäl och som endast avser kontroU av eventuellt innehav av vapen eller annat farligt föremål.

De bestämmelser som jag nu har förordat om kroppsvisitalion bör tas upp i KvaL i en särskild paragraf, 9 a §.

Kroppshesikining är en åtgärd som innebär avsevärt större risk för integritetskränkning än kroppsvisitalion. Självklart måste man därför vara mycket restriktiv när del gäller möjligheterna till kroppsbesiktning. Helt kan man emellertid inte avstå från sådana åtgärder.

Kroppsbesiktning måste sålunda kunna företas när anledning förekommer atl den intagne i t.ex. någon kroppshålighet förvarar en förpackning narkotika eller annat förbjudet föremål. Liksom vid kroppsvisitalion bör del alltså föreligga en konkret misstanke om otillåtet innehav innan kroppshesikining företas.

Man kan emellertid inte stanna vid detta. På vissa säkerhetsavdelningar finns i dag särskilt rymningsbenägna intagna av del slag som avses i 7 § tredje stycket KvaL. Somjag kommer att utveckla i del följande (avsnitt 4) har statsmakterna vidare våren 1978 beslutat om en differentiering efter narkotikaberoende av vissa intagna. De som på grund av sitt narkotikamissbruk är starkt störande för övriga intagna eller som deltar i narkotikahantering inom anstalterna skall skiljas från övriga intagna och placeras på avdelningar med större säkerhetsgrad och slutenhet. Uppenbarligen kan förhållandena på en anstalt eller avdelning av anstalt - kanske tillfälligt beroende på den aktuella sammansättningen av de intagna - vara sådana att man måste kunna rutinmässigt eller stickprovsvis företa även så ingripande åtgärder som kroppsbesiktning. I enlighel härmed förordarjag att, om del är oundgängligen påkallat med hänsyn till ordningen och säkerheten på anstalten, kroppshesikining får ske på sluten anstalt även i följande fall, nämligen när

- det sker i anslutning till större undersökning som av säkerhetsskäl görs av utrymmen inom anstalten och den intagne har eller har haft särskild anknytning till utrymme som berörs av undersökningen

- den intagne skall mottaga eller har haft obevakat besök

- den intagne efter vistelse utanför anstalten återkommer till denna.

De bestämmelser om kroppsbesiktning somjag nu har förordat bör tas upp i en särskild paragraf, 9 b §.

Att det är kriminalvårdsstyrelsen som har beslutanderätten i fråga om kroppsvisitalion och kroppsbesiktning följer av 58 § KvaL, Regeringen kan emellertid enligt 60 § KvaL förordna om överflyttning av kriminalvårdsstyrelsens befogenhet till tjänsteman inom kriminalvården. 1 fråga om kroppsvisitalion bör sålunda beslutanderätten utan vidare kunna dele-

Prop. 1978/79:62 31

geras till styresmannen på anstalten eller den han förordnar. Kroppsbesiktning återigen rymmer stor risk för integritetskränkning. Beslut om kroppsbesiktning på grund av misstanke om förbjudet innehav bör därför fattas av styresmannen på anstalten utan möjlighet till delegering för annat fall än då fara är i dröjsmål. När det gäller beslutanderätten i frågor om m-finmässig eller stickprovsvis kroppsbesiktning bör det dock alltid ligga på kriminalvårdsstyrelsen att efter en noggrann avvägning av integritetshänsyn och säkerhetsskäl bestämma på vilken anstalt eller avdelning sådan kroppshesikining skall ske och hur omfattande kontrollen skall vara. Däremot bör det ankomma på styresmannen för anstalten att bestämma den närmare ordningen för genomförandet av beslutad sUckprovskonlroll. Jag avser att i annat sammanhang föreslå att bestämmelser rörande beslutsordningen skall föras in i KvaLK.

Kroppsvisitalion och kroppsbesiktning är som nyss nämnts åtgärder som lätt uppfattas som integritetskränkande av dem som blir föremål för åtgärden. Självfallet bör kroppsvisitalion eller kroppsbesiktning inte få göras mer ingående än vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med åtgärden. All den hänsyn som omständigheterna medger skall iakttas. Om möjligt skall vittne närvara. Jag förordar att bestämmelser härom tas in i KvaL. Jag vill i anslutning till dessa bestämmelser anmärka att kroppsbesiktning bör utföras av sjukvårdsutbildad personat, om sådan finns tillgänglig. Kroppsvisilation eller kroppsbesiktning av intagen kvinna bör inte heller få verkställas eller bevittnas av annan än kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska. Också i dessa hänseenden avser jag att i annat sammanhang föreslå bestämmelser i KvaLK, Vidare bör i KvaL föreskrivas att föremål som inlagen inte får inneha skall tas om hand och förvaras för hans räkning. Jag vill erinra om atl i 63 § KvaL finns bestämmelser om att omhändertagna bemsningsmedel m.m. skall förverkas. De nu förordade bestämmelserna bör tas upp i en särskild paragraf, 9 c §.

Huvudregeln är all vittne alltid skall närvara vid kroppsvisilation och kroppsbesiktning. Vittne ger den undersökte ett skydd mot atl visitationen eller besiktningen utförs på ett otillböriigt sätt. Lika viktigt är atl vittnet kan skydda den undersökande personalen mol anklagelser för övergrepp eller annal missbruk. Från arbetarskyddssynpunkl kan det också vara angeläget att förrättningsmannen har en kollega närvarande vid kroppsvisitalion eller kroppsbesiktning.

Det finns emellertid undanlagsfall där det idag inte är möjligt atl upprätthålla principen atl vittne alltid skall vara närvarande. Den i del föregående förordade regeln all kroppsvisilation eller kroppsbesiktning av kvinna får verkställas eller bevittnas endast av kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska innebär exempelvis med den nuvarande könsfördelningen bland personalen på kriminalvårdens anstalter - liksom på institutioner där häkteslagen är lillämplig - att man måste räkna med att det ibland inte går att fä lag i ell kvinnligt vittne till en undersökning som av säkerhetsskäl måste

Prop. 1978/79: 62 32

företas omedelbart. 1 sådani fall bör - i likhet med vad som gäller idag -åtgärden få vidtas ulan vittne. Man kan heller inte utesluta situationer där det över huvud laget inte är möjligl all uppbringa ett vittne.

Häktade, anhållnam.fl. på vilka häkteslagen är tillämplig befinner sig i en situation som företer många likheter med kriminalvårdsklienielets. Vissa skillnader finns dock. Även om det bland häklesklientelet ingår dömda som tillfälligt har placerats på häkte är det övervägande flertalet inte övertygade om brott och många. t. ex. de som har omhändertagits enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m., sätts inte ens i samband med brott. Förvaringen i häkte sker också under strängare avskildhet än vad som är regel i kriminalvårdens anstalter. De korta omhändertagandetiderna för häktesklientelet medger ofta inte heller tillfälle att förbereda och genomföra smuggling. Även om man således kan peka på skillnader i villkor mellan häktes- och kriminalvårdsklientelei som i viss mån talar för att del bör vara möjligt all begränsa utrymmet för kroppsvisitalion och kroppshesikining av häklesklientelet jämfört med vad som måste gälla på kriminalvårdens anstalter överväger enligt min mening likheterna och jag förordar atl man i häkleslagen upptar bestämmelser som motsvarar vad jag har föreslagit beträffande KvaL.

I enlighet härmed föreslårjag alt i 2 och 2 a §§ häkteslagen upptas direkta motsvarigheter till vad jag har förordat beträffande 9 a och 9 b §§ KvaL. Jag hänvisar till vad jag anförde i det sammanhanget.

Bestämmelserna i 9 c S KvaL bör på samma sätt få sin motsvarighet i 2 b § häkteslagen. I sammanhanget förtjänar att påpekas atl innehållet i den föreslagna paragrafen lill stora delar överensstämmer med nuvarande 2 § häkleslagen. Jag vill vidare förutskicka att tillämpningsföreskrifterna i 4 § häktesförordningen kommer atl behöva justeras bl. a. med anledning av den ändrade terminologin i fråga om kroppsvisitalion m. m. Dessa föreskrifter bör sålunda utformas i överensstämmelse med vad jag lidigare har förordat skall föras in i KvaLK.

4 Urinprov

4.1 Nuvarande ordning

Gällande lag medger inte att inlagen föreläggs lämna urinprov för att t. ex. utröna eventuell påverkan av narkotika. Däremot förekommer frivillig urinkontroll i dag på vissa anstalter som eu led i narkotikabekämpningen. Intagna som vill undvika kontakt med narkotika under straffverkställigheten har således fått förbinda sig au frivilligt lämna urinprov. Förbindelsen utgör förutsäitning för de intagnas placering på viss avdelning saml för deltagande i särskilda behandlingskedjor. Konstaterat missbruk eller vägran att lämna prov kan leda till omplacering. Verksamheten bedrivs f.n. inom särskilda avdelningar vid kriminalvårdsanstalterna Österåker, Hall, Malmö och Hinseberg.

Prop. 1978/79:62 33

4.2 Överväganden

Frågan om kontroll av narkotikamissbruk genom urinprov på intagna i kriminalvårdens anstalter aktualiseras av den synnerligen svåra narkotika-situationen på vissa anstalter. Jag skall inte här lämna en redogörelse för det aktuella tillståndet utan hänvisar till vad regeringens ledningsgrupp för narkotikafrågor anfört härom i promemorian (Ds S 1978: 2) Åtgärder mot narkotikamissbruk (prop. 1977/78:105 bilaga s. 96 ff). För att få till stånd en bätire ordning förordade chefen för socialdepartementet i samråd med mig en försöksverksamhet som innebär alt de intagna i kriminalvårdens anstalter i ökad ulsiräckning differentieras med hänsyn till narkotikaberoende. Förslaget innebär bl. a. atl grava missbrukare vid upprepad narkotikapåverkan skall kunna skiljas från övriga iniagna och placeras på avdelningar med större säkerhetsgrad och slutenhet. Åtgärder som syftar lill ökad säkerhet och slutenhet skall endast avse dem som på grund av sitt narkotikamissbruk är starkt störande för övriga intagna eller som deltar i narkotikahantering inom anstalterna. På de nu ifrågavarande säkra och slutna avdelningarna skall erbjudas olika former av åtgärdsprogram t.ex. social färdighetsträning med bl. a. användning av särskilda videoprogram.

En förutsättning för en verklig differentiering efter narkotikaberoende är atl del objektivt kan fastsläs om den intagne är påverkad av narkotika. Del medel som i della hänseende står till buds är urinanalys. 1 nyssnämnda prop. 1977/78:105 (s. 54) erinrade departementschefen om atl ledningsgruppen tillstyrkt ett förslag från kriminalvårdsstyrelsen att man genom lagstiftning skapar möjlighel alt vid misstanke om narkoiikapåverkan avkräva intagen urinprov för narkotikaanalys. Jag förordar atl kriminalvårdsstyrelsens förslag nu genomförs.

I enlighet härmed föreslårjag atl i 9 d § första stycket KvaL upptas en regel om atl inlagen som kan misslänkas vara narkotikapåverkad får föreläggas att lämna urinprov. Endasl när omständigheterna i det särskilda fallet ger anledning lill misstanke om narkotikapåverkan får föreläggande ges. Något slumpmässigt urval av intagna som föreläggs lämna urinprov får således inte ske med stöd av denna bestämmelse.

Den nu föreslagna bestämmelsen är avsedd atl lillämpas på intagna i allmänhet. Inom kriminalvården pågår somjag lidigare har nämnt redan s. k. kontraktsvård inom särskilda avdelningar vid kriminalvårdsanslalterna Österåker, Hall, Malmö och Hinseberg. De intagna på dessa avdelningar har förbundit sig alt frivilligt lämna urinprov. Den föreslagna bestämmelsen begränsar självfallet inte möjlighelerna atl avkräva dessa intagna urinprov enligi förbindelsen.

Utöver den s.k. kontraktsvården och den lidigare nämnda differentieringen av de iniagna avses emellertid liknande ålgärder bli genomförda från ytterligare en utgångspunkt. Kriminalvårdsstyrelsen planerar sålunda alt på vissa ännu inte bestämda anstalter placera intagna som kan antas ha

7, Rik.sdagen 1978179. I saml. Nr 62

Prop. 1978/79:62 36

Innehåll

Sid.

Förord................................................................................ ... 37

Förslag till lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt 39

1 INLEDNING .................................................................... ... 41

2 NUVARANDE ORDNING..................................................... 43

2.1 Allmänt...................................................................... 43

2.2 Permissionsbestämmelser ....................................... .. 44

2.2.1 Korttidspermission ............................................ .. 44

2.2.2 Frigivningspermission......................................... 48

2.3 Beräkning av verkställighelstid.................................. 49

2.4 Beslut........................................................................ .. 49

2.4.1 Beslut om kortlidspermission ............................ .. 49

2.4.2 Beslut om frigivningspermission......................... .. 50

2.5 Anvisningar för personal vid permission..................... 51

3 STATISTISKA UPPGIFTER M.M........................................... 51

3.1 Sambandet mellan samhällelig broltsnivå och permissioner och

rymningar från kriminalvårdens anstalter ................ .. 52

3.2 Tillämpningen av gällande permissionsregler............ .. 54

3.3 Vissa övriga statistiska uppgifter............................... 56

4 ÖVERVÄGANDEN ÖCH FÖRSLAG ..................................... .. 60

4.1 Förutsättningar för beviljande av permission............ 60

4.2 Bestämmelsen i 7 § iredje slyckel KvaL...................... 66

4.3 Tillämpningen av permissionsbestämmelserna m.m.. .. 70

4.3.1 Kvalifikationstider för regelbunden permission 71

4.3.2 Särskilda permissioner...................................... .. 72

4.3.3 Förberedelse av permissioner........................... 72

4.3.4 Bevakade och beledsagade permissioner......... . 73

4.3.5 Beslutanderätten beträffande permissioner...... . 73

4.4 Samarbetet inellan kriminalvärden och polisen.......... . 74

Bilaga I. Klippkori på kriminalen-problemet med de ständigt återkommande lagöverträdarna. En studie av sambandet mellan samhällelig brottsnivå samt permissioner och rymningar från kriminalvårdens anstalter.

Bilaga 2. Promemoria om permissioner, uteblivanden m. m.'

' Bilagorna uteslutna här.

Prop. 1978/79:62 41

1 Inledning

Den 1 juli 1976 befann sig 447 personer som var inskrivna vid våra kriminalvårdsanstalter på fri fot efter att ha rymt eller uteblivit efter permission. Av dessa personer hade 83 varil frånvarande i mer än sex månader. Del totala antalet inskrivna på anstalterna var vid samma tid 3075. Drygt \4%av de inskrivna hade således avvikit och var på fri fot vid halvårsskiftet.

Enligt lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) kan en kriminalvårdsansialt vara antingen riksanslall eller lokalanstall. Såväl riks- som lokalanstalt liksom avdelning av anstalt kan vara öppen eller sluten. Vid val mellan placering i öppen och sluten anstalt gäller som huvudregel all inlagen skall placeras i öppen anstalt, om inte annan placering är påkallad med hänsyn lill flyklfara, säkerhets- eller behandlingskkäl,

I den delvis ganska livliga debatt som fördes under sommaren 1976 i anledning av vissa uppmärksammade rymningar och frilagningar från kriminalvårdsanstalter ifrågasattes bl. a. om det mest belastade klientelet verkligen förvaras på ett sådant sätl atl samhällets behov av skydd tillgodoses. Man gjorde i det sammanhanget också gällande att nuvarande permissionsbestämmelser är alltför liberala och missbrukas i alltför stor utsträckning. En viss oklarhet förelåg samtidigt angående omfattningen av missbruket.

Debatten har främst gällt del kriminalvårdsklientelei som normalt förvaras på de slutna riksansialterna. Av de inledningsvis nämnda 447 intagna som olovligen befann sig på fri fot vid halvårsskiftet hade 142 rymt eller uteblivit från slutna riksanstalter under första halvåret 1976. Nära 12% av dem som vid halvårsskiftet var inskrivna på slutna riksanstalter befann sig olovligen på fri fot. Härtill kommer några som avvikit redan under år 1975.

Av dem som sålunda avvikit från slutna riksanstalter har endast en mindre del rymt i egentlig mening. Av dem som rymmer från sådana anstalter är det mindre än hälften som genomför en flykt direkl från anstalten medan resten avviker medan de i andra sammanhang befinner sig utanför anstaltsområdet. Under första halvåret 1976 ägde sålunda sammanlagt 110 rymningar rum från slutna riksanstalter varav endast 46 skedde direkt frän anstalten. Övriga skedde i samband med vistelse i utelag, under transport eller från sjukhus (43), under frigång jämlikt 11 § KvaL (I) eller vid vistelse utom anstalt enligt 14 eller 34 § KvaL (20).

Även om del inte föreligger några uppgifier om hur de ovannämnda 142 personerna avvikil från de slutna riksanstalterna kan man utgå från att det övervägande flertalet inte har återvänt efter permission. Under det första halvåret 1976 påbörjades sammanlagt 5023 permissioner från de slutna riksanstalterna varav 4587 var kortlidspermissioner. I 625 fall, motsvarande drygt 12% av samtliga permissioner, uteblev den intagne vid permissionens slut. Lägger man till detta all i 127 fall permissionen missköttes på annat sätt kan man säga att permissionerna under det första halvåret 1976

Prop. 1978/79: 62 42

från de slutna riksanstalterna misslyckades till 15%.

I detta sammanhang bör ocksä nämnas den kritik som kriminologen Leif Persson i en studie av inbrottstjuvar i Stockholm' riklat mot 1973 års kriminalvårdsreform. Enligt Persson svarade 1467 personer för omkring 70% av samtliga inbrott som klarades upp i Stockholms polisdistrikt under år 1975. Uppskattningsvis en tredjedel av alla fordonslillgrepp och omkring 90% av alla grövre inbrott i bostäder, affärer och kontor inom Stockholms polisdistrikt under år 1975 har enligt Persson begåtts av medlemmar i denna grupp. Dessa 1467 personer har i regel en omfattande och lång lidigare brottsbelastning, 1 genomsnitt har varje person meddelats domar eller åtalsunderlåtelser för ett våldsbrott, 20 förmögenhetsbroit och fyra brott mot allmänheten under den senaste tioårsperioden. Till detta skall läggas dom eller ålalsunderiåtelse på i genomsniii ett narkotikabrott och sex kvalificerade trafikbrott.

Trots att denna grupp genomgående är så högt brottsbelastad är del ändå möjligt atl urskilja en "brollsclit"" inom den. 10% av gruppen, 144 personer, svarar nämligen för lika många grövre förmögenhetsbrott under åren 1974-75 som de övriga 90% tillsammans. Denna grupp har också en tidigare genomsnittlig registrerad kriminalitet som dels är ungefär dubbeU så hög som för hela materialet, dels är starkt koncentrerad under den senaste femårsperioden, I genomsnitt har varje person av de 144 dömts eller meddelats ålalsunderiåtelse för ett våldsbrott, 48 förmögenhetsbrott och tre brott mot allmänheten. Mer än 90% av dessa brott hänför sig till den senaste femårsperioden. Till denna brottslighet skall läggas dom på i genomsnitt ett narkotikabrott och dom. åtalsunderlåtelse eller godkänt strafföreläggande på åtta grova trafikbrott under samma tid.

Persson pekade på att 1973 års kriminalvårdsreform fått till resultat alt bl. a. permissionsbestämmelserna blivit mer liberala än tidigare. Det är enligt Persson troligt att detla som en av flera samverkande orsaker fått som konsekvens atl de faktiska brollsmöjlighelerna kraftigt ökat för den lilla, ofta hårt institutionsbelastade grupp som enligt hans undersökning ligger bakom en majoritet av inbrotten, Della skulle förklara varför del just är de grövre inbrotten i storstäderna, och speciellt Stockholm, som visat en närmast explosionsartad ökning under senhösten 1974 och under år 1975.

Mot bakgrund av de här i korthet redovisade förhållandena tillsattes i augusti 1976 inom justiliedepartenientel en arbetsgrupp med representanter även från kriminalvårdsstyrelsen och rikspolisstyrelsen. Gruppen fick i uppdrag att göra en kartläggning av gällande permissionsreglers tillämpning och effekt saml all med utgångspunkt i detla material pröva om särskilda åtgärder var påkallade för atl begränsa permissionsmissbrukel inom kriminalvården.

' Inbrottstjuvar i Stockholm - en studie av individuell brottsbelastning, samhällelig brottsnivå och brotlsutveckling. Svensk Juristtidning 1976 sid, 527 ff.

Prop. 1978/79:62 43

2 Nuvarande ordning

2.1 Allmänt

Gällande regler för kriminalvård i anstalt finns i KvaL och i kungörelsen (1974:248) med vissa föreskrifter rörande lillämpningen av KvaL (KvaLK). Den praktiska tillämpningen av reglerna framgår framför allt av kriminalvårdsstyrelsens vårdcirkulär (C 1/1974) med föreskrifter i anslutning till KvaL och KvaLK samt av kriminalvårdsstyrelsens anvisningscirkulär (C 2/1974) med anvisningar och föreskrifter i anslutning till vårdcirkulärets bestämmelser för personal inom kriminalvårdsverkel. Tillämpningsföreskrifter för permissioner återfinns vidare i kriminalvårdsstyrelsens rundskrivelse nr 95/1974 angående intagning, förflyttning, permission och frigäng i vissa fall saml i rundskrivelsen 75/1976 angående bevakade och beledsagade permissioner.

KvaL bygger på grundtanken atl ansiallsvården redan från början skall inriktas på konkreta åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten, allt i den utsträckning det kan ske utan atl kravel på samhällets skydd blir eftersatt. Lagen syftar också lill en ökad integrering mellan anstaltsvård och frivård. Vidare betonas vikten av samverkan mellan kriminalvård och andra samhälleliga organ (4,5§§).

Anstaltssystemet består som inledningsvis har nämnts av riksanstalter och lokalanstalter av sluten eller öppen lyp. Meningen är atl den som ådömts fängelse i högst ett år skall placeras i lokalanstalt som skall erbjuda vidgade möjligheter för de intagna alt under arbetstid utföra arbete eller della i annan särskilt anordnad verksamhei utanför anstalten (s. k. frigång) och ökad kontakt med samhällets stöd- och hjälporgan (6,11 §§). Den som ådömts fängelse i mer än ett år, ungdomsfängelse eller internering skall företrädesvis placeras i riksanstalt.

Även intagna med länga strafftider, som frän början placerats i riksan-sialier skall emellertid kunna föras över till lokalansialter när det behövs för en ändamålsenlig förberedelse av frigivning eller övergång till vård utom anstalt (6S).

Vid fördelningen av de intagna mellan öppen och sluten anstalt gäller att intagen bör placeras i öppen anställ, om inte annan placering är påkallad med hänsyn till rymningsfara eller andra säkerhetsskäl eller med hänsyn till atl möjlighel bör beredas honom lill sådani arbele eller sådan undervisning, utbildning eller särskild behandling som inte lämpligen kan anordnas i öppen anstalt (7S).

Skärpta regler gäller för en speciell kategori intagna som dömts till långa straff Det gäller brottslingar vilka dömts till fängelse i lägst två år eller internering med minsta tid av två år eller mer. En brottsling med sådan strafftid skall placeras på sluten anstalt, om det med hänsyn lill att han saknar fast anknyining lill Sverige eller av andra omständigheter kan befaras

Prop. 1978/79: 62 44

att han är särskilt benägen att rymma och fortsätta en brottslig verksamhet, vilken på grund av omfattning och inrikining är av särskilt allvarlig karaklär (7 § iredje stycket), Avgränsningen av denna kategori intagna har skett med ledning av de riktlinjer som dragits upp i prop, 1972: 67 med förslag till vissa åtgärder mot narkotikamissbruket m, m. Del är fråga om lagöverträdare som ägnat sig åt organiserad eller systematisk kriminell verksamhet av särskilt samhällsfariig natur, inte sällan med internationell anknytning. Främst avses personer som ägnat sig ål grov narkotikabrottslighet. I många fall saknar lagöverträdarna i denna kategori annan anknytning till Sverige än den som betingas av deras brottsliga verksamhet. Fömlsältningarna för en positiv påverkan genom skilda kriminalvårdande åtgärder är i dessa eller liknande fall ytterst begränsade. Allmänt gäller därför att vård i öppen anstalt inte skall förekomma annal än i myckel begränsad utsträckning för denna kategori brottslingar. Prövningen huruvida vissa intagna skall hänföras till den kategori brottslingar som 7 § tredje stycket direkt tar sikte på förutsätter givetvis en individuell bedömning av samtliga de faktorer som enligt bestämmelsen inverkar på frågan.

KvaL innebar vidare ökade möjligheler till permissioner av olika slag jämfört med tidigare. Samtidigt infördes emellertid särskilda bestämmelser om att en strängare praxis skall iakttas när del gäller alt bereda korttidspermissioner för dem som avses i 7 § tredje stycket (32 §).

2.2 Permissionsbestämmelser

Bestämmelserna om permission finns införda i 32 och 33 §§ KvaL. Man skiljer mellan två slag av permissioner: korttidspermission (32 §) och frigivningspermission (33 §).

2.2.1 Kortlidspermission

För att underlätta anpassningen i samhällel kan intagen beviljas tillstånd atl lämna anstalten för viss kort lid. om inte avsevärd fara för missbruk föreligger. Korttidspermission får också ges, om annan särskild anledning föreligger därtill. Intagen som omfattas av bestämmelsen i 7§ tredje stycket KvaL och som därför är placerad i sluten anstalt får emellertid beviljas korttidspermission endasl om synneriiga skäl föreligger därtill. För korttidspermission får ställas de villkor som kan behövas beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annal. Är noggrann tillsyn behövlig kan föreskrivas att den intagne under permissionen skall vara ställd under bevakning.

Närmare föreskrifier angående korttidspermission finns i 108-117 §§ vårdcirkuläret. Återkommande korttidspermissioner skall vid längre anstaltstid regelmässigt ingå såsom ett led i behandlingen (regelbunden permission). Oavsett anslaltstidens längd kan dock korttidspermission förekomma om särskild anledning till permission föreligger (särskild permis-

Prop. 1978/79:62 45

sion). Regelbunden permission får inte beviljas, om den intagnes bostadsförhållanden under permissionen inte är ordnade. Permissionstiden skall, när permission försia gången beviljas, omfatia högst 48 timmar jämte restid saml, när permission därefter beviljas, högsl 72 timmar jämte restid (I08§).

För den som vistas i anstalt för att undergå fängelse eller internering gäller i fråga om regelbunden permission följande kvalifikationslider. Vid lokalanstalt och öppen riksanslall beviljas permission efter fyra månader, om inte synnerliga skäl föreligger däremot. Vid sluten riksanstalt bör permission beviljas tidigast efter sex månader. Ny permission bör beviljas efter två månader från den senaste permissionens början (109S), För den som vistas i anstalt för atl undergå ungdomsfängelse gäller att permission bör beviljas försia gången efter tre månader. Ny permission bör beviljas efter två månader från den senaste permissionens början (I I0§).

I kvalifikationslid för regelbunden permission skall inräknas häktnings-tid i anslutning lill den aktuella domen. Inlagen bör dock inte beviljas regelbunden permission förrän verkställigheten av påföljden pågått under en sammanhängande tid av två månader, räknat från verkställighetens början enligt strafftidsresolutionen (111 §),

Enbart på grund av rymning eller permissionsmissbruk får intagen inte förvägras ny permission under längre lid från återkomsten till anstalt eller från det verkställigheten annars återupptagits än som motsvarar kvalifikationstiden för första permissionen (112 §),

Särskild permissio'n får ges, om särskild anledning föreligger. Så som exempel på sådan anledning anger cirkuläret inställelse inför domstol enligt kallelse, vistelse utom anstalt under kortare tid av dagen i samband med besök eller besök hos närstående som är svårt sjuk. En annan form av särskild permission är s, k, lokalanstallspermission. Intagen i lokalanstall skall i den mån del är påkallat med hänsyn lill hans personliga förhållanden beviljas permission för att besöka skyddskonsulent eller assistent inom frivården, sociala myndigheter, sjukvårdsinrättningar, övervakare, tilltänkta arbetsgivare eller andra som kan medverka lill förberedelser inför frigivningen eller överförandet till vård utom anstalt (113 §).

Kortlidspermission kan äga rum som bevakad permission eller beledsagad permission. Innan föreskrift meddelas om alt den intagne under permissionen skall vara ställd under bevakning skall noga övervägas om inte ändamålet med permissionen kan tillgodoses på annat säll (114 §).

Särskilda bestämmelser om korttidspermission för intagen som dömts till fängelse i lägst två år eller internering med minsta lid av två år eller mer har meddelats av kriminalvårdsstyrelsen i rundskrivelse 95/1974. Speciella bestämmelser, som medger tätare permissioner än vad som följer av vårdcirkuläret, gäller för kriminalvårdsanstalterna Tillberga och Skogome,

I den nyssnämnda rundskrivelsen 95/1974 ges närmare anvisningar betr, behandlingen i vissa hänseenden av intagna som dömts lill fängelse i lägst

Prop. 1978/79:62 46

två år eller internering med en minsta lid av två år eller mer. Med formuleringen "'dömts till"" avses atl den dom eller någon av de domar som föreligger för verkställighet är av lägst två års varaktighet. Någon sammanläggning av flera kortare påföljder eller förverkanden för atl uppnå tvåårsgränsen har inte avsetls. Beträffande den särskilda kategori av intagna som avses i 7 § tredje stycket KvaL sägs all för bedömningen om en inlagen skall hänföras under bestämmelsen skall särskilt uppmärksammas rymningsfaran och risken för fortsatt brottslighet av speciellt farlig natur. Bestämmelsen i 7 S tredje stycket KvaL avser inte enbart utländska medborgare. Principiellt skall likställighet råda mellan alla intagna oberoende av nationalitet. Bestämmelsen syftar främst på sådana som saknar annan anknytning till Sverige än som följer av atl de begått brott här och vars brottslighet även i övrigt är av mer eller mindre intemalionell karaklär. Omständigheterna kring en förvisningsdom och dess verkställighet har också belydelse. Avgöranden beiräffande denna kategori intagna har förutsatts inte komma atl ske efter schematiska grunder. 1 del särskilda fallet kan hänsyn tas till speciella förhållanden.

I rundskrivelsen finns ett särskilt avsnitt om permission. Där anges bl. a. För samtliga kategorier iniagna gäller att permission inte får beviljas, om avsevärd fara för missbruk föreligger. Vid bedömning av missbruksfaran får en rad olika faktorer vägas mot varandra såsom arten och omfattningen av kriminaliteten, verkställighelslidens längd, återstående strafftid, anknytning lill rikel, förvisningsdom, ulfall av tidigare permissioner, den intagnes personlighelsutveckling, beteenden i olika situationer på och utom anstalten, alkohol- och narkotikavanor, ligalillhörighel, familjeband och andra relationer till omgivningen etc. För den kategori som avses i 7 § tredje stycket KvaL gäller därutöver att permission får beviljas endast om synnerliga skäl föreligger. Det ankommer på den som ansöker om permission och den som tillstyrker densamma atl visa alt synnerliga skäl för permission föreligger och atl faran för missbruk inte är avsevärd. De minsta kvalifikationstider som anges i 109 och II2§§ vårdcirkuläret är inte tilllämpliga på denna kategori. De kan således inte åberopas som synnerliga skäl för permission. Intagens mentalhygieniska behov av någon form av avbrott i en myckel långvarig vistelse på sluten anstalt kan i vissa fall utgöra synnerligt skäl av nyss angiven art (s. k. lufthålspermission). Behovet av permission för s. k. ulslussningsträning i slutskedet av verkställigheten eller för en ändamålsenlig förberedelse av föreslående frigivning eller överföring till vård utom anstalt kan också godtas som synnerliga skäl. När del gäller synnerligen samhällsfariiga narkolikabrollslingar eller eljest internationellt yrkesverksamma lagöverträdare kan permission över huvud taget inte komma i fråga annat än undantagsvis och i samband med speciella förhållanden.

Vidare anges i rundskrivelsen atl för kortlidspermission får ställas de villkor som kan anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyl-

Prop. 1978/79:62 47

dighet eller annal. Bevakad eller beledsagad permission kan komma i fråga. Skrivelsen hänvisar vidare till uttalanden i förarbetena till KvaL i vilka understryks att man bör göra stora ansträngningar för att fä till stånd permissioner i lämpliga former så att en tillfredsställande avvägning sker mellan intresset av alt de iniagna bevarar kontakten med samhällel och intresset av atl de allmänna säkerhets- och skyddssynpunktema blir tillgodosedda.

Även om permissionsmöjligheterna för det grövsta klientelet således är begränsade, är avsikten inte att i praktiken helt avskära dem frän möjlighet all få permission. Avsikten är i stället främst alt skapa garantier för att frågan om permission i dessa fall alltid blir föremål för en myckel noggrann och allsidig prövning. Bevakad permission kan sålunda ifrågakomma för de kategorier lagöverträdare som är underkastade särskilda restriktioner i fråga om korttidspermission.

Kriminalvårdsstyrelsens rundskrivelse 75/1976 innehåller direktiv för beviljande och genomförande av bevakade och beledsagade permissioner. Under hänvisning lill 114 § vårdcirkulärel anförs all en gradering av tillsynsbehovet i samband med permission skall göras. Den striktare formen

- bevakad permission - är främsi avsedd att tillämpas när den intagne
kan bedömas vara rymningsbenägen men permission ändå måste tillgripas
på grund av brådskande angelägenhet som oundgängligen kräver den in
tagnes personliga närvaro. Stor restriktivitet skall därför iakttas vid bevil
jande av bevakad permission. Innan bevakad permission beviljas skall sty
resmannen noga pröva om syftei med permissionen inte kan tillgodoses på
annal sätt. Del åligger härvid fri vårdspersonal att lämna erforderlig hjälp
när så lämpligen kan ske. Bistånd kan också sökas hos t. ex. socialvården
eller polisen. I en del fall torde även hjälp kunna påkallas från anhöriga till
den intagne. Vid bevakad permission skall den intagne åtföljas av minst
två Ijänslemän ur tillsynspersonalen.

Beiräffande den ringare grad av lillsyn som åsyftas i 114§ vårdcirkulärel

- beledsagad permission - sägs att den är tänkt att tillämpas när rym
ningsrisken i sig själv bedöms som ringa men risk föreligger alt den intagne
genom alkoholförläring eller liknande kan missbruka permissionen eller då
permitienien eljesl för vissa ändamål är i behov av det stöd som beledsaga-
ren kan lämna. Vid företrädesvis lokalanslallema kan dessutom beledsa
gade permissioner förekomma i stor utsträckning som ett normalt led i be
handlingsarbetet. Vid beledsagad permission skall den intagne åtföljas av
tjänsteman inom kriminalvårdsverkel. Även övervakare eller annan lämp
lig person bör emellertid kunna komma i fråga som beledsagare. - För in
lagen som av säkerhetsskäl under lång lid inte kunnat medges regelbunden
permission men som i ett senare skede av verkställigheten bedöms böra
ifrågakomma för sådan permission kan som en förberedelse härför beviljas
en eller flera dagspermissioner under tillsyn. 1 sådant fall är beledsagad
permission vanligen att föredra framför bevakad.

Det poängeras i rundskrivelsen atl permission alltid skall föregås av en

Prop. 1978/79: 62 48

noggrann planering. Om permission skall ske till privat boslad är särskild försiktighet erfarenhetsmässigt påkallad. Permission för sådani ändamål bör därför beviljas med yttersta restriktivitet. Innan sådan permission beviljas, skall styresmannen låta kontrollera bostadens karaklär, förslagsvis genom den lokala polismyndigheten, om detla inte uppenbarligen är obehövligt. År det fråga om lufthålspermission eller permission som förberedelse för regelbunden permission eller permission som annars inte beviljas för särskilt ändamål, skall permissionsplan upprättas i samråd med den intagne med angivande av vart permissionen skall gå, de aktiviteter som planeras och de villkor som i övrigt skall iakttas. Av säkerhetsskäl kan del dock i vissa fall finnas anledning att den intagne inte informeras om detaljplaneringen. Del framhålls att permissioner vars huvudändamål är restaurangbesök inte får beviljas. Om permission förläggs lill lid som gör det omöjligt för den intagne atl få mat i anstalten skall han få lillfälle alt äta på lämpligt näringsställe, Alkoholhaltiga drycker får inte förtäras. Tiden för permission skall inte sträckas utöver vad som är nödvändigi för alt tillgodose syfiet. Det åligger styresmannen alt i god tid före bevakad eller beledsagad permission noggrant informera åtföljande bevakningspersonal eller beledsagare om ändamålet med permissionen samt om de villkor som skall gälla. Också den intagne skall informeras härom,

2.2.2 Frigivningspermission

Till förberedande av frigivning eller överförande till vård utom anstalt kan inlagen som undergår fängelse eller dömts till ungdomsfiingelse eller internering beviljas permission under viss längre tid. Den som undergår fängelse på högsl fyra månader och för vilken villkorlig frigivning därför inte kan komma i fråga får beviljas frigivningspermission endast om synnerliga skäl föreligger. Annan som undergår fängelse och den som dömts till internering får inte beviljas frigivningspermission före den dag då villkorlig frigivning eller överförande lill vård utom anstalt tidigast kan ske. För frigivningspermission får ställas de villkor som kan anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annal (33 § KvaL),

Frigivningspermission ulgör ett led i förberedelserna för den intagnes frigivning eller övergång lill vård utom anstalt. Genom sådan permission bereds den intagne möjlighet atl själv medverka aktivt i delta förberedelsearbete. Närmast gäller det här att ordna arbete och andra praktiska angelägenheter som ingår bland förutsättningarna för beviljande av villkorlig frigivning eller övergång till vård utom anstalt. Eftersom frigivningspermission normalt bör kunna övergå direkt lill vård i frihet bör i princip sådan permission inte beviljas förrän övriga förutsättningar för övergång till frivård föreligger. Som nämnts krävs synnerliga skäl för atl den som ådömts fängelse i högst fyra månader skall kunna beviljas frigivningspermission. Sådana skäl kan enligt förarbetena föreligga om den intagne genom sådan permission kan få en arbetsanställning. undervisning, ulbild-

Prop. 1978/79:62 49

ning e. d. som är alldeles särskild lämpad för honom och som han skulle gå miste om i fall permissionen inte beviljades. Ingen tidsbegränsning finns för frigivningspermission men i förarbetena framhälls atl permissionen alllid skall beviljas för viss bestämd lid. som kan förlängas, om förhållandena påkallar det,

2.3 Beräkning av verkställighetstid

Enligt 35 § KvaL skall lid för vistelse utanför anstalt enligt 32 och 33 §§ KvaL inräknas i verkställighetstiden, om inte särskilda skäl talar däremot. Sådana särskilda skäl kan vara återfall i brott eller rymning i samband med permissionen. Del har ansetts vara rimligt atl den som pä detla eller liknande sätl missbrukar den lättnad i verkställigheten som permission ulgör, skall fä vidkännas den konsekvensen all liden utom anstalten helt eller delvis inte inräknas i verkslällighetstiden.

2.4 Beslut

Beslutsfunktionerna rörande permission regleras i KvaL och KvaLK.

2.4.1 Beslut om kortlidspermission

Enligt 58 § KvaL beslutas kortlidspermission av kriminalvårdsstyrelsen. Regeringen kan dock förordna om delegering av kriminalvårdsstyrelsens beslutsbefogenhet (60§ KvaL). Så har skell genom 33§ KvaLK. Sålunda meddelas beslul i fråga om korttidspermission beträffande intagen i lokal-anstalt av regionchef eller, efter hans bemyndigande, styresmannen och beiräffande intagen i riksanslall av styresmannen. Kriminalvårdsstyrelsen beslutar dock i fråga om korltidspermission beträffande i sluten anstalt intagen som dömts lill fängelse i lägst två år eller lill internering med en minsta tid av två år eller mer. I de fall kriminalvårdsstyrelsen finner lämpligt kan dock beslut i fråga om korltidspermission beträffande intagen som nu sagts meddelas i den ordning som gäller för vanliga iniagna. Enligt 42 § KvaLK kan regionchef ändra vad tjänsteman vid lokalanstalt har beslutat och kriminalvårdsstyrelsen ändra vad tjänsteman inom kriminalvården beslutat. Kriminalvårdsstyrelsens beslut i särskilt fall kan överklagas i kammarrätt (59S KvaL).

I rundskrivelsen 95/1974 ges närmare anvisningar om beslutsfunktionen. Inledningsvis anförs all kriminalvårdsstyrelsen beslutar bl. a. om intagning i eller förflyttning lill öppen anstalt och permission från sluten anstalt för den som dömts lill fängelse i lägst två år eller till internering med en minsta lid av två år eller mer. Beslutanderätten kan i de fall kriminalvårdsstyrelsen finner lämpligt delegeras till regionchef/styresman för riksanslall. I ell särskilt avsnitt om delegation sägs alt kriminalvårdsstyrelsen, efter individuell prövning i varje särskilt fall, kommer att delegera beslutanderätten be-

4 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 62

Prop. 1978/79:62 50

träffande sådana långiidsdömda som inte tillhör den kategori som avses i 7 S iredje stycket KvaL. Har beslutanderätten delegerats, gäller vad som föreskrivs i 108-113 SS vårdcirkulärel, Delegationsbeslul upphör och beslutanderätten återgår automatiskt till kriminalvårdsstyrelsen, om den intagne gör sig skyldig till permissionsmissbruk som inte är ringa eller rymmer från anstalt, I alla de fall kriminalvårdsstyrelsen skall besluta skall ärendet överlämnas till slyrelsen så snart placeringen eller permissionen aktualiserats av den intagne eller på annat sätt och erforderlig utredning hunnit verkställas,

2.4.2 Beslut om frigivningspermission

Enlig 54 S KvaL och kungörelsen (1965: 625) om inskränkning i övervakningsnämnds befogenhei alt pröva fråga om villkorlig frigivning beslutas frigivningspermission av

1. kriminalvårdsnämnden beträffande den som undergår fängelse i mer än ett år.

2. den övervakningsnämnd till vars verksamhetsområde anstalten hör beträffande den som undergår fängelse i högst ett år,

3. ungdomsfängelsenämnden beträffande intagen som undergår ungdomsfängelse,

4. interneringsnämnden beträffande intagen som undergår internering.
Regeringen kan dock förordna om delegering av beslutsfunktionen (55 S

KvaL). Så har skell genom bestämmelser i KvaLK. Dessa bestämmelser innehåller i huvudsak följande.

1 fråga om frigivningspermission kan

1. kriminalvårdsnämnden delegera sin beslutsfunktion till övervakningsnämnd, som i sin lur kan delegera beslutsfunktionen lill styresmannen vid anstalt i brådskande fall eller när det annars finns särskild anledning lill del (34S).

2. övervakningsnämnd delegera sin beslutsfunktion till styresmannen vid anstalt i brådskande fall eller när del annars finns särskild anledning till del(35§),

3. ungdomsfängelsenämnden och interneringsnämnden delegera sina beslutsfunktioner lill övervakningsnämnd, som i sin lur kan delegera beslutsfunktionen lill styresmannen vid anstalt i brådskande fall eller när det annars finns särskild anledning till del (36§),

Enligt 37 S KvaLK skall styresman som meddelar beslut med stöd av bemyndigande enligt 34-36 §§ snarast underrätta övervakningsnämnden därom. Övervakningsnämnd skall snarast underrätta vederbörande centrala nämnd om beslul som övervakningsnämnd eller styresman meddelat med stöd av bemyndigande enligt 34 eller 36 S. Enligt 40 § KvaLK kan övervakningsnämnden ändra vad styresman beslutat i fall som avses i 34-36§§. Enligt 55 S KvaL kan den intagne påkalla prövning av beslut som övervakningsnämnden meddelat efter bemyndigande av kriminalvårdsnämnden.

Prop. 1978/79:62 51

ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämnden hos resp. centrala nämnd. Prövning av övervakningsnämnds beslut i övrigt kan av den intagne påkallas hos kriminalvårdsnämnden. Mol ungdosmfängelsenämndens, inlerneringsnämndens och kriminalvårdsnänindens beslul fär talan inte föras (57 S KvaL),

2.5 Anvisningar för personal vid permission

Anvisningar för personal vid permission finns i 35-37 SS anvisningscir-kuläret. När permission beviljas skall styresmannen ombesörja atl permissionssedel utfärdas. Om del behövs skall genom styresmannens försorg underrättelse om permissionen lämnas till polismyndigheten på den ort där den permitlerade huvudsakligen skall vislas under permissionen. Sådan underrättelse skall alllid lämnas vid frigivningspermission förden som vislas i anstalt för alt undergå undomstängelse eller internering samt vid kortlidspermission för den som vislas i anstalt för all undergå internering och är dömd för brott mol annans personliga säkerhet.

Finner styresmannen atl lid för vistelse utanför anstalt med anledning av kortlidspermission och - såvitt avser inlagen som undergår fängelse - frigivningspermission inte bör inräknas i verkslällighetstiden eller att det är tveksamt om sådan inräkning bör ske, skall han ofördröjligen göra anmälan härom till kriminalvårdsstyrelsen. Sådan anmälan skall styresmannen göra såvitt avser frigivningspermission för intagen som undergår undgoms-fängelse eller internering till undomsfängelsenämnden resp. interneringsnämnden, I samtliga nu avsedda fall skall såvitt avser frigivningspermission anmälan även göras lill vederbörande övervakningsnämnd.

Har permitlerad uteblivit efter permission eller har intagen avvikit, skall slyresmannnen ombesörja att närmaste lokala polismyndighet omedelbart underrättas per telefon. Därefter skall efterlysning begäras skriftligen hos kriminalvårdsstyrelsen.

3 Statistiska uppgifter m.m.

För alt undersöka hur brollslighelen i samband med permissioner och rymningar påverkar den loiala broilsnivån i samhället samt för alt belysa tillämpningen av gällande reglerom permission har arbetsgruppen initierat vissa undersökningar. Kriminologen Leif Persson har sålunda studerat permillenters och rymlingars inverkan på den totala broilsnivån. Inom kri-minalvårsstyrelsen har lillämpningen av gällande peimissionsreglcr undersökts. Beträffande den fullständiga redovisningen av imdersökningsnieto-derna och resultaten hänvisas till bilagorna I och 2'. Här skall endast lämnas en sammanfattning.

' Bilagorna uleslutna hiir.

Prop. 1978/79:62 52

3.1 Sambandet mellan samhällelig brottsnivå och permissioner och rymningar från kriminalvårdens anstalter (bilaga 1)

Syftei med studien har varil all undersöka hur brottslighet i samband med permissioner och rymningar påverkar den totala brottsnivån i samhällel. Med permissioner avses såväl kortlidspermissioner som frigivningspermissioner.

Undersökningens material utgörs av de mest belastade lagöverträdarna i Siockholm under år 1976. sammanlagt 966 personer. Av dessa utgjordes 860 av män (89 %). Den åldersmässiga tyngdpunkten i materialet ligger mellan 18-35 är. Sammanlagt 70 % av samtliga återfinns i detta åldersin-lervall. Mer än en tredjedel är mellan 18 och 26 år.

Inslaget av missbrukare i materialet är mycket högt. De skattningar som gjorts visar atl andelen som har ett pågående missbruk av narkotika överstiger 50 %. Andelen alkoholmissbmkare ligger kring 25 %.

Personernas tidigare brottsbelastning är utomordentligt hög. Den totala regisirerade brottsmängden för hela materialet kan skattas till mer än 90000 brott mol brottsbalken (BrB) (huvudsakligen stölder), c:a 15 000 brott mot trafikbroltslagen och c:a 3 000 narkotikabrott, Detla ger en genomsnittlig känd belastning på mer än 100 brott per individ. Den mest belastade personen i undersökningsmaterialet finns antecknad i det centrala person- och belastningsregistrel för bl, a, c:a 900 brott mot BrB,

De rättsliga åtgärder som samhället satt in mot dessa personer är av mycket stor omfattning. Fram t,o,m, maj 1977 hårde meddelats c:a 8000 domar i anledning av sin brottslighet. Antalet åtalsunderlåtelser, godkända strafförelägganden och kvarstående skäliga misstankar uppgår vid samma tidpunkt lill närmare 5 000. Skattningar visar atl de dessutom berövats friheten genom gripanden, anhållanden och häktningar vid 30000 - 40000 tillfällen samt atl de tvångsvis omhändertagits med slöd av socialrältslig lagstiftning (exempelvis barnavårdslagen och nykterhetsvårdslagen) vid i vart fall några lusen lillfällen.

Den mest belastade personen har dömts till frihetsberövande påföljd inom kriminalvården (fängelse, ungdomsfängelse, internering, skyddstillsyn med behandling i ansiall) vid 33 tillfällen, I materialet finns personer som dömts till fängelse eller annan frihetsberövande påföljd vid fyra tillfällen eller mer under ell och samma år.

Drygt hälften av hela materialet (54 %) ulgörs av personer som avtjänat frihetsberövande påföljd inom krinimalvården någon gång under år 1976, Genonisnittligi är deras kända brottslighet ungefär tre gånger så hög som för resten av materialet. Andelarna missbrukare är också avsevärt högre, C:a 75 9? i denna grupp beräknas således ha ett pågående narkotikamissbruk.

Hela det undersökta materialet svarar för väsentliga andelar av den totala brottsligheten i Stor-Slockholmsomrädel när del gäller vissa traditionel-

Prop. 1978/79: 62 53

la brott som inbrottsslölder, enklare bedrägerier, våldsamt motstånd och liknande. Mellan 5 och 57 % av den totala uppklarade brollslighelen för olika brottstyper i området under 1976 kan hänföras lill de undersökta personema. Relativt sett har de mindre betydelse för våldsbrotlslighelen. större betydelse för inbroilsstölder och bilslölder och siörst belydelse för de brott som beslår i olika konfrontationer med företrädare för polisen, ordningsvakter o. d.

Det visar sig också att de personer som avtjänat frihetsberövande påföljd inom kriminalvården någon gång under år 1976 har en registrerad brottslighet under de perioder som de vistats i frihet som är tre gånger så hög som för de som inte varit berövade friheten under samma år.

Trots materialets höga brottslighet och dess betydelse för den totala broilsnivån för vissa speciella brott visar ulredningen all den brottslighet som begås i samband med permissioner och rymningar i mycket liten utsträckning påverkar den totala broilsnivån i Stockholms län och Stockholms polisdistrikt. Resultaten visar således all:

(a) högsl 7 %, av den totala uppklarade brottsligheten mol 3-7 kap BrB i Slor-Stockholmsområdet under år 1976 har begåtts av rymlingar eller permittenter från krinimalvårdens anstalter

(b) högst 3 % av den totala uppklarade brottsligheten mot 8-12 kap BrB under samma tid och i samma område har begåtts av denna grupp

(c) högst 3 % av den totala brottsligheten mot 3- 17 kap, BrB som klarats upp i området under år 1976 har begåtts i samband med permissioner eller rymningar från kriminalvårdens anstalter.

För fyra speciella brottsgrupper har dock rymlingama och permitlenter-na större belydelse än så. nämligen för väpnade rån mot post och banker, inbrott i bosläder, affärer, kontor etc, tillgrepp av fordon samt vissa enklare bedrägerier (uttag av pengar på stulna och förfalskade checker och posllöneblanketter etc).

Vad beträffar väpnade rån mot post och banker torde andelen sådana brott i hela landet som begicks av permittenter och rymlingar från kriminalvårdens anstalter utgöra c:a 16-20% under det aktuella året. För inbrotten utgör andelen högst 8%,

Trots den ringa betydelse som permittenter och rymlingar enligt undersökningen har för den totala brottsnivån antyder dock resultaten att en mindre grupp (c:a 200-300 i hela landet) av de som är intagna på kriminalvårdens anstalter kontinuerligt gör sig skyldiga lill brottslighet i samband med permissioner eller rymningar. Materialet antyder även alt denna grupp har väsentligt fler permissioner än grupper av intagna med lägre missbruk och kriminalitet.

En slutsats av undersökningen är att den ökade användningen av permissioner samt det faktum atl även antalet rymningar ökat under 70-talel förklarar förhållandevis litet av den totala brottsutvecklingen. Under perioden 1970-76 kan således permissions- och rymningsfaktorerna maximall

Prop. 1978/79: 62 54

förklara c:a 10 % av ökningen av inbroitsstölderna i Slor-Stockholmsområdet.

3.2 Tillämpningen av gällande permissionsregler (bilaga 2)

Syftet med undersökningen har varit att kartlägga hur utevistelser och avvikanden (från anstalt eller i samband med utevistelser) varierar bland de intagna saml att beskriva resultatet av tillämpningen av KvaL:s regler beträffande vistelser utom anstalt. Däremot har inte frågan om brottslig verksamhei under olika former av utevistelser eller under den tid den intagne varit avviken behandlats. Undersökningen baseras på ett urval av peisoner som avgick från anstalt under liden maj-juli 1976. Totalt avgick under dessa månader 2 722 personer från kriminalvärdsanstalerna. I undersökningen har dessa med hänsyn lill påföljd och strafflid grupperats i sex grupper. Grupperna är

skyddstillsyn med behandling i anstalt

fängelse upp till fyra månader

fängelse fyra lill tolv månader

fängelse mer än tolv månader

ungdomsfängelse

internering.

Från varje grupp gjordes ett systematiskt urval. Sammanlagt undersöktes 307 personer. Genomgången av dessa personers behandlingsjournaler har tidsmässigt begränsats lill alt omfatia perioden mellan frihelsberövandet i samband med senaste domen och avgången från anstalt.

Med "avvikande" avses i undersökningen samtliga former av otillåten frånvaro, således även rymning direkl från anstalt. Med ""uteblivande"" avses all den intagne inte inställt sig inom föreskriven lid efter någon form alt beviljad utevistelse enligt KvaL på egen hand. Försen ankomst har inte räknats som avvikande eller uteblivande om inte efterlysning hunnit utfärdas.

57 av de undersökta personerna hade inie vid något lillfälle under den tid undersökningen avsåg tillåtits att vistas utom anstalt.

Det totala antalet avvikanden för de undersökta personerna är 396. Den procentuella andelen iniagna som någon gång avvikil är för de olika grupperna följande

skyddstiUsyn med behandling i anstalt 46 %

fängelse upp till fyra månader 7 %

fängelse fyra till tolv månader 58 %

fängelse över tolv månader 60 %

ungdomsfängelse 84 %

internering 74 %.

Det genomsnittliga antalet avvikanden per person är följande:

skyddstillsyn med behandling i anställ 0,63

Prop. 1978/79: 62 55

fängelse upp lill fyra månader 0,11

fängelse fyra lill tolv månader 1,39

fängelse över tolv månader 1,23

ungdomsfängelse 3,13

internering 1,74,

Beträffande de som ådömts fyra till lolv månaders fängelse har 78 % av avvikandena skett under utevistelse på egen hand och 22 % genom rymning eller i samband med bevakad eller beledsagad utevistelse. Avvikandena har i nästan 60 % av fallen skett i samband med särskild permission enligt 32 § KvaL. Över huvud taget är avvikande för samtliga grupper vanligast i samband med särskilda permissioner.

Enligt en skattning som gjorts i undersökningen svarar gruppen fängelse fyra lill tolv mänader för 47 % av samtliga avvikanden inom krinimalvården under ett år. Grupperna ungdomsfängelse och internering, som har höga avvikandefrekvenser, svarar, genom atl de är antalsmässigt så små, för endast 14 % av avvikandena. Den antalsmässigt dominerande gmppen, dömda till högst fyra månaders fängelse, svarar för 13 % av avvikandena.

Av undersökningens 307 personer har 237 haft någon utevistelse på egen hand under observationsperioden. Av dessa 237 har 60 %■ uteblivit någon gång.

I betydligt mindre än hälfien av fallen har utevistelse på egen hand förekommit före avvikandet. Lägsta frekvensen utevistelser på egen hand före avvikandet uppvisar grupperna med kortaste strafftiden. Den avtjänade liden lill försia utevistelsen på egen hand efter dom eller lill försia utevistelsen på egen hand efter avvikande är i många fall mycket kort och underskrider ofta de enligt vårdcirkuläret gällande kvalifikationstiderna. Även med hänsyn laget lill alt exempelvis föregående avvikande kan ha varit kortvarigt och följts av egen inställelse eller till atl särskilt skäl kan ha funnits för att bevilja permission synes del dock som om i stor utsträckning vårdcirkulärels bestämmelser om kvalifikationslider inte efterievs.

Den genomsnittliga avbrotlsliden i straffverkställigheten på gmnd av avvikande är förhållandevis kort. Med undanlag för gruppen fängelse mer än tolv månader är avbrotten korlare än sju dagar i mer än hälften av de undersökta fallen. Med samma undantag överstiger tiden i mindre än 10 % av fallen 30 dagar.

I omkring en tredjedel av de undersökta fallen har den intagne efter avvikandel själv inställt sig för fortsatt verkställighet. Högsia frekvensen egna inställelser. 40 %, redovisar gruppen fängelse fyra till tolv månader. I övriga fall har inställelsen skett efter gripande av polis. Resullalei av undersökningen lyder på all i hela Iandel 3 500-4000 personer på ett år, eller 10 - 11 personer om dagen, grips av polisen och återförs till anstalt.

Prop. 1978/79:62 56

3.3 Vissa övriga statistiska uppgifter

Inom kriminalvårdsstyrelsens utvecklingsenhet har ulförts en undersökning i syfte atl beskriva brotlsbilden (antal brott och typer av brott) för kriminalvårdsklienter vilka gripits av polisen i Stockholm och som vid tidpunkten för gripandet undergick frihetsberövande påföljd (kriminalvårdsstyrelsens Rapport nr 23 1977. Gripna i Stockholm). Alla personer registrerade som gripna under april, maj och juni 1976 hos Stockholmspolisen undersöktes för alt utröna vilka som hade en pågående kriminalvårdspåföljd.

Av ulredningen framgår bl.a. följande. Polisen i Stockholms kommun gjorde under den undersökta perioden totalt 2 835 gripanden. Kriminal-vårdsklienier, såväl personer inom frivården som personer med frihetsberövande påföljd, svarade för totalt 1050 av dessa gripanden (37 %). An-slallsklienlerna svarade för 8 % (228) av samtliga polisingripanden under perioden och frivårdsklienter för 29 %. 192 anslaltsklienter greps på grund av efterlysning för rymning, uteblivande efter permission, på annal sätt misskött vistelse utanför anstalten eller på gmnd av att de var misstänkta för brott. 47 % av anslaltsklienterna hade missbrukat särskild permission, II % frigivningspermission och 17 % hade rymt. 62 av de 192 anstalts-klienterna greps för brott eller misstanke om brott vid 69 tillfällen av totalt 2835. C:aen tredjedel av anstaltsgruppen svarade således för brott vid 2 % av samtliga polisingripanden under perioden. Av dessa 62 personer svarade 56 för 158 brott. Sex personer svarade för 100 brott, samtliga i samband med bedrägeribrott. De vanligast förekommande brotten var, förutom be-drägeribrollen, slöld och olovlig körning. En förhållandevis belydligt större andel brott begicks under frigivningspermissioner än under andra former av vistelser utanför anstalt och efter rymningar. Vad beträffar permillenters och rymlingars betydelse för den totala brottsligheten föreligger således hög överensstämmelse mellan resultaten av denna och den lidigare under 3.1 redovisade undersökningen.

Inom kriminalvårdsstyrelsen har för arbetsgruppens räkning gjorts vissa ytteriigare undersökningar av permissioner. En undersökning avsåg intagna i anstalt vid årsskiftet 1976/77 som avtjänade straff på sammanlagt minsl två års fängelse eller internering med en minsta tid av två år. Undersökningsmaterialet omfattade ursprungligen 262 personer. 15 personer bortföll då de avtjänat mindre än sex månader av de ådömda straffen, varför observationstiden ansågs för kort. Av de återstående 247 personerna avtjänade 123 straff på sammanlagt fyra år (härmed och i fortsättningen avses såväl fängelse i fyra år som intemering med en minsta tid av fyra år) eller mer. För 36 av dessa fanns förvisningsbeslut i domen. Av övriga 124 personer som avtjänade straff på mellan två och fyra år hade 35 förvis-ningsbeslul i domen.

Den lid undersökningen av de olika personerna avsåg fördelar sig enligt följande. För 7 % omfattade den en verkställighelstid mellan sex och nio

mänader, för 17 % nio till tolv månader, för 14 % tolv till femton månader, för 11 % femton till aderton månader, för 14 % aderton till tjugofyra månader saml för 37 % mer än tjugofyra månader,

I undersökningen används ""uteblivande"" för de fall då permittenl efter särskild permission pä egen hand eller regelbunden permission ej återkommit vid permissionstidens utgång. Med ""avvikande"" avses de fall då permittenl efter bevakad eller beledsagad permission ej återkommit vid per-missionslidens utgång. ""Rymning"" avser övriga fall av illegal frånvaro.

Av de undersökta personerna hade fram till den 1 januari 1977 38 (15 %) ännu inte beviljats någon permission. 45 personer (18 %) hade beviljats endast bevakad eller beledsagad permission.

Av de 38 personer som inte beviljats någon permission hade 10 stycken rymt någon gång.

Rymnings- och avvikandefrekvensen bland de 45 personer som enbarl beviljats bevakad eller beledsagad permission framgår av följande uppställning.

Kategori	Personer	Personer	%	Personer		Summa	Missbruks-
	totalt	som av-		som en-		miss-	tillfällen
		vikit		bart	rymt	brukare %
Förvisade
4 år eller mer	14	4	29	-		29	4
Ej förvisade
4 år eller mer	9	6	6/	-		67	6
Förvisade
mindre än 4 är	15	2	13	1		20	3
Ej förvisade
mindre än 4 år	7	2	29	-		29
Summa	45	14	31	1		33	15

Missbmksfrekvensen (rymning, avvikande eller uteblivande) i gruppen som beviljats någon permission på egen hand. 164 personer, är 39 %, Fördelningen efter kategori m, m, är följande.

Kategori	Personer	Personer	%	Personer		Missbruka-	Missbruks-
	totalt	som ute-		som	rymt	re lolalt	tillfallen
		blivit		eller	av-	%
		(även i		vikit
		kombina-
		tion med
		rymn el
		avv)
Förvisade
4 år eller mer	13	4	31	_		31	7
Ej förvisade
4 år eller mer	63	25	40	4		46	65
Förvisade
mindre än 4 år	10	3	30	_		30	3
Ej förvisade
mindre än 4 år	78	26	33	2		36	38
Summa	164	58	35	6		39	113

164 personer hade således haft någon permission på egen hand. För 48 av dessa var första permissionen på egen hand särskild permission och för 116 regelbunden permission. Av nedanstående tabeller framgår liden till första permission pä egen hand. Tiden är mätt från häktningsdatum lill beslutsdatum, I båda grupperna har omkring 30 % beviljats permission mindre än sex månader efter häklningsdatum. De personer som undersökningen omfattar tillhör det klientel som så gott som undantagslöst placeras på slutna riksanslalier. Anmärkas bör dock all undersökningen hänför sig till heslutsdaium för permission och inte lill datum då permission påbörjats.

Särskild permission som försia permission på egen hand. Tid mellan häktning och heslutsdaium för permissionen.

		Tidi	i månader
		> 6	>12	>I8
Kategori	«6	«I2	s:\|8	=s24	>24	Summa
Förvisade
4 år eller
mer	-	1	4	2	3	10
Ej förvisa-
de 4 är el-
ler mer	2(1)	5	4	4	■>	17
Förvisade
mindre än
4 år	KO)	5	1	_	_	7
Ej förvisa-
de mindre
än 4 år	11(6)	2	1	-	-	14
Summa	14(7)	13	10	6	5	48
%	29(15)	27	21	13	10	100

Uppgift inom parentes anger personer för vilka liden är mindre än fem månader.

Regelbunden permission som försia permission på egen hand. Tid mellan häktning och beslutsdatum för permissionen

		Tid	i månadi	er
		> 6	>12	>18
Kategori	s;6	s;12	sl8	«24	>24	Summa
Förvisade
4 år eller
mer	-	-	-	2	1	3
Ej förvisa-
de 4 år el-
ler mer	4(1)	20	11	8	3	46
Förvisade
mindre än
4 år	-	2	1	-	-	3
EJ förvisa-
de mindre
än 4 år	33(14)	29	T	-	-	64
Summa	37(15)	51	14	10	4	116
%	32(13)	44	12	9	3	100

Uppgift inom parentes anger personer för vilka tiden är mindre än fem månader.

För den grupp personer som beviljats någon permission och i samband med denna eller därefter uteblivit, avvikil eller rymt framgår tiden från gripande eller från egen inställelse lill heslutsdaium för försia permission pä egen hand därefier och liden mellan beslutsdatum och två tredjedelsdatum av verkslällighetstiden (återstående lid) av nedanstående labell. Sammanlagt har 37 personer som haft nägon permission beviljats permission pä egen hand efter missbrtik. Missbruket är i 25 fall uteblivande, i tre fall avvikande och i nio fall rymning.

Tid till permission pä egen hand

>2 mån >4 mån > 6 mån >1 år 5S2 mån «4 mån s:6män =sl2måb 2 är Summa

Åter-	s; 6 mån	_	1	2	2	_	5
stå-	> 6 mån
ende	=sl2mån	-	4	2	-	-	6
lid	> 12 mån
	SS 18 mån	5	1	0	3	-	11
	> 18 mån
	«24 män	-	I	2	1	-	4
	> 2år
	s 3 år	1	-	3	1	2	7
	> 3 år	-	-	1	-	3	4
	Summa	6	7	12	7	5	37

Sammanlagt 12 personer som haft regelbunden permission och i samband med denna uteblivit eller därefier avvikit eller rymt har beviljats ny regelbunden permission. Tiden mellan gripande eller egen inställelse och heslutsdaium för den nya regelbundna permissionen och liden mellan heslutsdaium och ivå tredjedelsdalum av verkställighetstiden (återstående lid) framgår av följande uppställning.

Prop. 1978/79:62 60

hade enligt uppgifi från rikspolisstyrelsen 41 inie begått brott eller misstänkts för brott under den aktuella verkslällighelsperioden. De feslerande 46 personerna var misstänkta för brott i olika omfattning. Av dessa 46 bortföll 8 personer på grund av vissa ofullständigheler i materialet. Av de återstående 38 personema hade 16 gjort sig skyldiga lill brott vid ett brottstillfälle (detla kan omfatta flera brott vilka dock begåtts under en och samma frånvaroperiod), 17 vid två, tre vid tre och två vid fyra brottstillfällen. Tiden räknat från häktningsdatum till den första permissionen de i undersökningen ingående personerna beviljats varierar mycket. Längsta lid är 29 månader och 21 dagar (påföljd internering minsta tid sex år). Bland de kortare tiderna förekommer även en del under sex månader.

15 personer hade inte beviljats någon permission före försia brottstillfället. Tvä personer hade en permission före första brottstillfället, åtta personer hade två permissioner, tvä personer tre till fem permissioner och tio personer mer än fem permissioner före försia brottstillfället.

Av brotten vid första brotlstillfället begicks tre av intagna under tid för obevakad permission, 21 intagna gjorde sig skyldiga lill brott i samband med uteblivande efter permission, sju efter rymning och sju på anstalten. Motsvarande siffror vid andra brottstillfällen var en intagen under obevakad persmission, elva vid uteblivande efter permission, fyra efter rymning samt fem på anstalt.

Beträffande de uppgifier som vidare redovisas i undersökningen rörande avtjänad tid mellan häktningsdatum och första brollstidpunkt och lid till permission efter de olika brotlstidpunkterna saml den redovisning som ges av de olika brott som begåtts eller brottsmisstankar som förelegat spänner dessa över ett vill fäll för de olika personerna. Eftersom någon redovisning ej sker av anledningen till att permission beviljats är del svårt atl av materialet dra nägra generella slutsatser. I ell par fall har misstankar om brott funnits, som senare resulterat i dom eller åtalsunderlåtelse, ulan atl anteckning om misstankarna finns i behandlingsjournalerna. I dessa fall har det tydligen brustit i kontakten mellan polis och kriminalvård. I några fall finns anteckningar i behandlingsjournalerna om brott rubricerade som narkotikabrott, olaga narkotikainnehav eller narkotikaförseelser vilka sedermera resulterat i ålalsunderiåtelse. En del av dessa brott har begåtts på anstalt. Regelmässigt har i dessa fall obevakad permission beviljats efter mycket kort tid, högst en dryg månad och lägst elva dagar.

4 Överväganden och förslag

4.1 Förutsättningar för beviljande av permission

Systemet med korttidspermission infördes i vårt land i slulel av 1930-lalet. Olika regler gällde därvid för dem som dömts till ungdomsfängelse

Prop. 1978/79:62 61

och övriga iniagna. Den förra kategorin kunde få tillstånd atl för kortare tid vistas utanför anslallen, om del prövades vara lill gagn. Övriga iniagna kunde enbart få permission för atl besöka närslående som var svårt sjuk eller föratt bevista närståendes begravning. Tillstånd lill .sädan särskild permission fick inte ges i annat fall än dä siarka skäl förelåg och fara för missbruk ansågs utesluten.

I förarbetena till 1945 års verkställighetslag hänvisade strafflagberedningen till atl permissionsinstitutet fungerat tillfredsställande sedan flera år tillbaka. Beredningen föreslog därför all permissionsgrunderna skulle vidgas till att omfatta även andra fall än de nyss nämnda. De nya permissionsskäl som därvid kunde komma i fräga exemplifierades pä följande sätl. En intagen kunde behöva bevaka sina intressen vid t.ex. en civil rättegäng eller behöva delta i undervisning eller studiecirkel som hölls utanför anslallen. Vidare kunde del ur efiervårdssynpunkl vara önskvärt all en inlagen någon lid före frigivningen eller ulskrivningen genom personlig hänvändelse lill arbetsgivare fick möjlighet all söka anslällning. Beredningen ansåg vidare alt permission skulle kunna beviljas av mer privata skäl såsom för alt undvika risken för en inveriering av sexuallivet. Permissioner ansågs likväl inte kunna komma i fråga för alla iniagna. Farliga eller rymningsbenägna fångar skulle inte fä möjlighet till permission. Varje enskilt fall borde noga prövas och permission ges endast då fara för missbmk inte kunde anses föreligga.

Permissionsbestämmelsen i verkställighetslagen gavs den utformningen all inlagen kunde meddelas lillständ att besöka närslående som var svårt sjuk eller bevista närståendes begravning samt också i annal fall, då med hänsyn till strafftidens längd eller eljest starka skäl var därtill, lämna an-stallen för viss kort lid. En allmän förutsättning för permissionen var dock att fara för missbruk inte kunde anses föreligga.

Permissionsbestämmelserna i verkställighetslagen överfördes med endast vissa redaktionella jämkningar lill 1964 ärs behandlingslag.

Oaktat den lagtext som reglerade möjligheterna lill kortlidspermission således var i sak oförändrad fr.o.m. den I juli 1946 och lill dess KvaL trädde i kraft den I juli 1974 ökade antalet kortlidspermissioner under denna tidsperiod i avsevärd grad. Ökningen berodde på atl kriminalvårdsstyrelsens praxis fortlöpande liberaliserades när det gällde alt bedöma vad som skulle anses vara '"starka skäl'" för att en intagen skulle få lämna anstalten för viss kort lid. Under förarbetena lill verkställighetslagen hade denna fräga väckt slorl iniresse. Frän olika håll betonades atl permission skulle beviljas med återhållsamhet. Utvecklingen blev dock en annan. Redan år 1949 skedde en uppdelning av korttidspermissionerna i särskilda permissioner och regelbundna permissioner. Under år 1960 beviljades lo-tall 5082 permissioner. Motsvarande siffra var under år 1965 8 729, är 1970 14281 samt år 1973 21784. Samiidigi sjönk del genomsnittliga antalet intagna från 4480 år 1960 lill 4218 år 1973.

Prop. 1978/79: 62 62

Enligt KvaL (32 S) kan man för all underlätta intagens anpassning i samhället bevilja honom tillstånd att lämna anstalten för viss kort lid (korltidspermission), om ej avsevärd fara för missbmk föreligger. Korltidspermission får också ges, om annan särskild anledning föreligger därtill. Sedan KvaL:s tillkomst har antalet permissioner fortsalt att öka kraftigt. Sålunda beviljades år 1974 26 377 permissioner, år 1975 36 864 samt år 197642663, I uppgifterna ingår även frigivningspermissioner. Antalet sådana var 1906 under år 1976, Del genomsnittliga antalet intagna var år 1974 3 600 och år 1976 3 362,

Det procentuella antalet misskötta permissioner har sedan år 1960 varit tämligen konstant och pendlat mellan 11 och 9 %, Procentandelen permissioner som misskötts genom alt den intagne uteblivit vid permissionens slut har under samma lid varierat mellan 6 och 9 %,

Det under år 1976 totala antalet beviljade permissioner fördelar sig mellan olika anstaltslyper och mellan kortlidspermissioner och frigivningspermissioner enligt följande. Från slutna lokalanslalier beviljades 10 123 kortlidspermissioner samt 690 frigivningspermissioner. Av dessa missköttes genom uteblivande 999. dvs, 9,2 % av det totala antalet permissioner. Från öppna lokalanstalter beviljades 17 534 korttidspermissioner samt 279 frigivningspermissioner. Av dessa missköttes genom uteblivande 946 (5,3 %). Från slulna riksanslalier beviljades 8486 korttidspermissioner samt 825 frigivningspermissioner. Genom uteblivande missköttes 1207 (13,0%), Från öppna riksanslalier slutligen beviljades 4614 kortlidspermissioner samt 112 frigivningspermissioner. Antalet misskötta permissioner genom uteblivande var här 250 (5,3 %),

I flera av de utredningar som föregick 1973 års kriminalvärdsreform betonades slarkl värdel av koritidspermissionerna. Sålunda framhöll kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården (KAIK; SOU 1971: 74) all det stora antalet permissioner i och för sig medför risker för missbruk men atl frägan huruvida permissionsinslitutet ytterligare borde utvidgas fick bedömas enbart med hänsyn till de fördelar från behandlingssynpunkt som ell ökat antal permissioner kunde föra med sig, Beiräffande de regelbundna korttidspermissionerna framhöll KAIK atl dessa i synnerhet för iniagna med längre anstallstider utgjorde ett positivt inslag i behandlingen. Genom att den intagne kunnai förutse när han kunde påräkna sådan permission minskade den psykiska pressen som anstaltsvistelsen innebär. De intagna fick genom dessa permissioner också möjlighet att upprätthålla en direkl och personlig koniaki med sina anhöriga och med yttervärlden i övrigt.

Liksom KAIK ansåg kriminalvårdsberedningen (SOU 1972: 64) alt kortlidspermission utgjorde ell värdefullt medel all både förhindra skadliga verkningar av anslaltsisoleringen och att hjälpa de iniagna alt behålla kontakten med anhöriga och andra som kan bidra till deras resocialisering.

I propositionen (prop. 1974:20) till KvaL betonade dåvarande departe-

Prop. 1978/79:62 63

mentschefen de regelbundna kortlidspermissionernas värde såsom ett vikligl led i kriminalvårdens åtgärder för att underlätta den intagnes anpassning i samhället. Kortlidspermissionernas värde var från denna synpunki enligt depariemenischefen så betydande all avgörande hinder inte borde föreligga mot en ordning som innebäratt en inlagen skulle kunna fä komma i åtnjutande uv sådana permissioner även om del föreligger en viss risk för missbruk. Permission borde däiför i regel vägras endasl om faran för missbruk var avsevärd. Vad gällde kortlidspermission av annan särskild anledning, t. ex. för alt den intagne skulle kunna besöka närstående som är svårt sjuk, borde beakias atl det kunde föreligga speciellt starka skäl för permission i sådani fall vaiför mera påtagliga risker för missbruk i regel borde kunna neutraliseras genom all den intagne ställdes under bevakning. Departementschefen menade däiför att frånvaro av risk för missbruk inte borde uppställas som en uttrycklig förutsättning för sädan korltidspermission som kan ges av särskild anledning.

Enligt arbetsgruppens mening kan permissionsinslitutet utgöra ett värdefullt medel i behandlingen av dem som är intagna i anstalt. De regelbundna koritidspermissionerna ärden del av permissionsinslitutet som utifrån denna synpunki har slörsi belydelse. Bortsett från intagna med mycket korla strafftider och från iniagna som avses i 7 S iredje stycket KvaL ingår regelbundna korttidspermissioner som ett normalt led i ansiallsvården. Möjligheten att på grund av avsevärd fara för missbruk vägra korltidspermission lillämpas i prakiiken sä gott som uteslutande beträffande det klientel med lägst två års strafftid beiräffande vilket beslutanderätten ligger hos kriminalvårdsstyrelsen.

Det vidgade permissionsinslitut som infördes genom KvaL har för de flesta intagna visal sig fungera väl. Omkring 90 % av permissionerna sköts. En skärpning av permissionsbestämmelserna som leder till en allmän minskning av antalet beviljade permissioner skulle enligt arbetsgruppen innebära betydande nackdelar. De negativa effekierna av fängelsevis-lelser är väl dokumenterade. De intagnas anknytning till icke kriminella normer, som ofta är mycket svag, riskerar att minskas ytterligare om de i högre grad än nu är fallel avskärmas från samhällel i övrigi. Under sådana förhållanden innebär anslallsvislelsen att de intagnas anpassning i samhällel inte främjas ulan försämras. En annan följd av en allmän minskning av antalet permissioner skulle med all sannolikhet bli en försämring av klimatet i anstalterna, vilkel i sin tur försämrar personalens möjligheter att påverka de intagna i positiv riktning. En ytteriigare allvarlig effekt av en minskning av permissionerna kan bli att de disciplinära problemen ökar, kanske med ökade inslag av våld mol personal och medintagna. Med en minskning av antalet permissioner följer också risken för att rymningarna direkt från anstalterna skulle öka.

Vid utformningen av ett lämpligt permissionsinslitut gällerdet ytterst atl göra en rimlig avvägning mellan å ena sidan permissionernas belydelse för

Prop. 1978/79:62 64

de intagnas hälsa och anpassning i samhällel och å andra sidan samhällets krav på skydd. De statistiska och andra undersökningar som arbelsgruppen låtit utföra ger vid en sådan bedömning inte belägg för atl permissioner missbrukas i en sådan omfattning eller på sådant sätl att en allmän skärpning av permissionsbestämmelserna är motiverad.

En permission kan betecknas som misskött av flera olika anledningar. Missköisamhelen kan beslå i all den intagne återkommer berusad till an-stallen, alt han återkommer någon timme upp till något dygn för sent, att han är borta en längre tid men dock inställer sig frivilligt, att han definitivt försöker undandra sig straffverkställigheten, all han utnyttjar en särskild permission för annat ändamål än för vilkel den beviljats, all han vid återkomsten lill anstalten försöker smuggla in otillåtna föremål eller narkotika, all han begår nya brott under permission, Missköisamhelen spänner således över ell vill fäll från lindriga ordningsförseelser lill allvarlig broilslig-hel.

Del missbruk som från samhällets synpunkt är allvarligast är atl den intagne begår nya brott. En inlagen bör dock inte kunna fråntas möjligheten till permission endasl på den grund atl viss risk för fortsatt brottslig verksamhet föreligger. Av de undersökningar arbelsgruppen låtit utföra framgår emellertid alt en mindre grupp intagna, omfattande tvåhundra-trehundra personer som är lidigare slarkl kriminellt belastade, i mycket stor utsträckning begår nya brott under permissioner. Undersökningsmaterialet antyder ocksä all denna gmpp tycks erhålla permission i större omfattning än övriga iniagna. Alt en intagen som tillhör denna gmpp regelbundet och ofta erhåller permission som utnyttjas för brottslig verksamhet är enligt arbetsgruppens mening otillfredsställande. Samhällets krav på skydd mol fortsall brottslig verksamhei av den som dömts lill frihetsberövande påföljd kan beiräffande denna grupp inte anses tillgodosett i rimlig utsträckning. Permissionsinslitutet fyller i dessa fall inte heller sin funktion som ett led i de intagnas anpassning i samhällel utan bidrar fastmer lill att antslalts-vistelserna ständigt förlängs genom nya domar för brott begångna under pemiission eller under avvikande i samband med permission.

Arbelsgruppen anser alt permissionsbeslämmelsen i 32 S första stycket KvaL bör ändras så att möjligheten att vägra permission vid risk för fortsatt brottslig verksamhet särskilt markeras. Arbelsgruppen föreslår atl bestämmelsen utformas så all kortlidspermission kan beviljas, om inte påtaglig fara för fortsall brottslig verksamhei eller avsevärd fara för annat missbruk föreligger. Det föreslagna tillägget om fara för fortsatt brottslig verksamhet lar främst sikle pä den lilla grupp av iniagna som regelmässigt utnyttjar permissioner för ny brottslighet. Någon allmän skärpning av möjligheten för de iniagna att erhålla permission är inte avsedd. Atl viss risk för fortsall brottslig verksamhet föreligger skall, liksom hittills, inte medföra atl permission inte beviljas. Det är i de fall då risken mot bakgrund av den intagnes tidigare brottslighet och misskötsamhet framstår som särskilt

Prop. 1978/79:62 65

påtaglig som den föreslagna bestämmelsen blir tillämplig. Avgörandet av om en inlagen skall vägras permission på gmnd av risken för fortsatt brottslig verksamhet förutsätts ske efter en noggrann prövning av det individuella fallel. Vid bedömningen av missbmksfaran fåren rad olika faktorer vägas mot varandra såsom arten och omfattningen av tidigare kriminalitet, verkställighetens längd, återstående strafflid, pågående narkotikamissbruk etc. Mol bakgmnd av den stora svårighet som alltid föreligger när det gäller att ställa prognoser beiräffande en persons framtida agerande måste emellertid den väsentligaste faktorn vid bedömningen av faran för fortsatt brottslig verksamhet vara utfallet av tidigare permissioner. I detta sammanhang bör inte endasl erfarenheterna från tidigare permissioner under den pågående verkslällighelsperioden vägas in ulan även utfallet av permissioner under tidigare, i tiden näraliggande verkställighetsperioder.

För att kriminalvårdsmyndigheterna skall kunna göra en från olika synpunkter tillfredsställande bedömning av faran för fortsaU brottslig verksamhet behövs ökade insatser av polisen för att utreda brott begångna under permissioner. Vidare behövs ell bättre och vidgat informationsutbyte mellan polis och kriminalvård. Arbetsgmppen återkommer till dessa frågor under avsnitt 4.4.

En avsevärd del av de permissioner som f.n. beviljas den begränsade gmpp av brottsaktiva intagna som den föreslagna bestämmelsen tar sikte på är särskilda permissioner enligt 32 § första stycket andra punkten KvaL. Beträffande sådana permissioner gäller f. n. att en avvägning får göras mellan syftet med den särskilda permissionen och faran för missbmk. Något missbmksrekvisit har inte upptagils i lagtexten. Med hänsyn till att det skall föreligga speciella skäl för atl erhålla särskild permission har arbetsgmppen inte funnil anledning föreslå någon ändring i förhållande till nu gällande ordning beträffande denna permissionslyp.

Arbetsgruppen vill dock beträffande de särskilda permissionerna framhålla följande. 1 113§ vårdcirkuläret ges en uppräkning av anledningar som kan motivera särskild permission. Uppräkningen är inte avsedd alt vara uttömmande men ger en uppfattning om styrkan av de skäl som skall finnas föratt särskild permission skall kunna beviljas. Särskild permission bör således inte beviljas med mindre den verkligen fyller en väsentlig funktion för den intagne som inte kan tillgodoses på annat sätt. Framför allt när del föreligger fara för missbmk av permissionen skall noga undersökas om inte ändamålet med permissionen kan tillgodoses på annat säll, eventuellt genom biträde av kriminalvårdens tjänstemän vid anstalter eller inom frivården, övervakare, polis, sociala myndigheter eller andra samhällsorgan. Om man finner alt särskild permission bör ges måste denna förberedas och planeras så noggrant och detaljerat som möjligt. Uttalade risker för missbmk bör vidare kunna uppvägas av alt den intagne under permissionen ställs under bevakning.

Frigivningspermission enligt 33§.KvaL utgör ett led i förberedelserna

5 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 62

Prop. 1978/79: 62 66

för den intagnes frigivning eller överförande lill vård utom anstalt. Avsikten är atl bereda den intagne möjlighet atl själv aktivt delta i strävandena att ordna arbete och bostad eller liknande och härigenom medverka lill atl föruisätiningarna inför frigivningen blir sådana alt risken för återfall i brottslighet minskar. Frågan om frigivningspermission prövas av kriminalvårds-, ungdomsfängelse- eller interneringsnämnden eller av övervakningsnämnd. Såsom konstaterats under 3.3 begås relativt sett en större andel brott under frigivningspermissioner än under andra former av vistelser utanför anstalt och efter rymningar. Av under år 1976 totalt beviljade 42663 permissioner var 1906 frigivningspermissioner. Med hänsyn till syftet med institutet frigivningspermission och lill att sådan inte får beviljas före den dag då villkorlig frigivning eller överförande till vård utom ansiall lidigast får ske, anser arbetsgmppen del inie vara lämpligt alt föreskriva atl vid prövningen av fråga om sådan permission hänsyn skall las lill faran för missbruk. Arbetsgruppen vill dock poängtera att i fall då risken för missbruk under frigivningspermission bedömes vara särskilt påtaglig bör detta leda till att ökad omsorg läggs ned på att förbereda permissionen. Frivårdsorganisationen, som efter den villkorliga frigivningen eller överförandet till vård utom anstalt skall bistå den intagne, bör underrättas och hjälpa honom redan under permissionen. Om intagen under frigivningspermission gör sig skyldig till nya brott, bör della vägas in vid bedömningen av om kortlidspermission skall beviljas under en därpå följande verkslällig-hetsperiod.

4.2 Bestämmelsen i 7 § tredje stycket KvaL

Enligt 7 S tredje stycket KvaL skall intagen som dömts till fängelse i lägst två år eller till internering med en minsta tid av två år placeras på sluten anstalt, om del med hänsyn lill atl den intagne saknar fast anknyining till riket eller av andra skäl kan befaras att han är särskilt benägen att avvika och fortsätta en brottslig verksamhet, vilken på gmnd av omfattning och inriktning är av särskilt allvarlig karaktär. Detta gäller dock inte om annan placering krävs för en ändamålsenlig förberedelse av förestående frigivning eller överföring till vård utom anstalt eller eljest synnerliga skäl föreligger för placering i öppen anstalt.

Inlagen som avses i 7 § tredje stycket KvaL och på skäl som där anges är placerad i sluten anstalt får hållas avskild från andra intagna, om det kan befaras att han planlägger rymning eller att man planlägger fritagningsförsök och avskildheten är nödvändig för alt hindra alt sådan plan sätts i verket (20 § andra stycket KvaL). Sådan intagen får beviljas kortlidspermission endast om synnerliga skäl föreligger därtill (32 § andra stycket KvaL). Intagna som avses i 7 § tredje stycket hör vidare som regel till det klientel som enligt kriminalvårdsnämndens praxis inte kan påräkna villkorlig fri-

Prop. 1978/79: 62 67

givning efter halva strafftiden ulan friges villkorligt först när de avtjänat två tredjedelar av denna.

Enligt förarbetena lill KvaL utgörs det klientel som avses med 7 S tredje stycket av lagöverträdare som ägnat sig åt organiserad eller systematisk kriminell verksamhei av särskilt samhällsfariig natur, inte sällan med internationell anknyining. Främsi avses personer som ägnat sig åt grov narkotikabrottslighet.

I domstolspraxis har 7 S iredje stycket kommit atl tolkas jämförelsevis restriktivt. I en uppmärksammad dom den 2 mars 1977 har regeringsrätten tagit upp lill prövning huruvida en intagen kunde anses hänföriig till den kategori intagna som avses i 7 S tredje stycket. Regeringsrätten konstaterade atl den intagne var starkt belastad i kriminellt hänseende. Efter domar på ungdomsfängelse och fängelse under 1960-talel hade han dömts till internering första gången år 1969. Under verkställigheten av interneringen hade han avvikit vid fem olika tillfällen. Han hade därvid begått nya brott och den ådömda inlerneringspåföljden hade genom olika domar förklarats skola avse även de nya brotten. Den brottslighet som den intagne gjort sig skyldig till avsåg bl. a. urkundsförfalskning, tillgrepp av fortskaffningsmedel och grova stölder, i några fall medelst inbrott i bank. Brotten som ofta avsett betydande värde hade i allmänhet förövats tillsammans med två eller flera andra personer. Regeringsrätten anförde atl faslän det måste befaras att den intagne var särskilt benägen atl avvika och fortsätta en brottslig verksamhei, som är av omfattande och svårartad karaktär, så kunde dock med hänsyn till innehållet i förarbetena lill KvaL hans brottslighet inte bedömas vara av den särskilda beskaffenhet som åsyftas i 7 § tredje stycket. Regeringsrätten torde därmed ha åsyftat all hans brottslighet som saknade internationell anknyining och inte heller avsåg narkotika inte kunde betecknas som varande av '"särskilt allvarlig karaktär".

De nuvarande bestämmelserna om placering i sluten anstalt, avskildhet och permission beträffande intagen som avses med 7 § tredje stycket grundar sig pä vissa riktlinjer som drogs upp i en år 1972 framlagd och av riksdagen godkänd proposition med förslag till vissa åtgärder mot narkotikamissbruket m. m. (prop. 1972:67). Propositionen innebar att lagöverträdare med strafftider på lägst två år som ägnat sig åt organiserad eller systematisk kriminell verksamhet och beträffande vilka samhälleliga stödåtgärder kan förväntas sakna effekt inte skulle beviljas permission eller få förmånen av vård i öppen anstalt i samma omfattning som dittills. Bakgmnden till förslaget var det stigande antalet rymningar under pågående verkställighet i eller utan samband med permissioner som företagits av personer -ofta ulan fasl anknyining lill Sverige - vilka dömts till långvariga frihetsstraff, i många fall för grova narkotikabrott. Som grund för särbehandlingen av denna grupp intagna anfördes i propositionen bl. a. följande.

Det gäller en gmpp av brottslingar som i många avseenden skiljer sig från majoriteten av dem som vi återfinner på våra fångvårdsanstalter. Det

Prop. 1978/79:62 68

är personer som vid planeringen av sin brottsliga verksamhei noga kalkylerar med såväl riskerna för upptäckt som möjligheterna att genom avvikande undandra sig verkställigheten av det frihetsberövande som väntar om de blir upptäckta. Många är till skillnad från det övriga brottslingsklientelet inte åtkomliga för en aktiv kriminalvård, baserad på sociala stödåtgärder m.m. Med hänsyn till deras bestämda attityd till fortsatt brottslig verksamhet är förutsättningama för en positiv påverkan genom skilda kriminalvårdsåtgärder i dessa fall över huvud taget ytterst begränsade. Del är därför från kriminalpolitiska synpunkter i allmänhet av mindre betydelse om de kommer i åtnjutande av vård i öppen anstalt, permissioner och tidig villkorlig frigivning i samma utsträckning som anses bör vara normalt. Ett väsentligt syfte med att döma dessa personer till långvariga frihetsberövanden måste därför vara - förutom att tillgodose allmänpreventiva hänsyn -all för avsevärd lid hindra dem att fortsätla sin brottsliga verksamhet. Frihelsberövandet måsle med andra ord i första hand få karaktären av en skyddsåtgärd.

Som konstaterats ovan under 3.1 betyder den brottslighet som begås i samband med permissioner och rymningar myckel litet för den totala broilsnivån. För en speciell brottstyp är betydelsen dock större, nämligen väpnade rån mot post- och bankkontor. Andelen sådana brott i hela landet som begicks av permittenter och rymlingar från kriminalvårdens anstalter under år 1976 torde utgöra 16-20%. Av de staustiska undersökningar som ulförts inom kriminalvårdsstyrelsen framgår att intagna som dömts tili långvariga frihetsberövanden inte sällan missbmkat förmånen av permission genom att avvika och begå nya allvarliga brott.

Enligt arbetsgruppens mening har bestämmelsen i 7 § tredje stycket i praxis erhållil ett väl snävt tillämpningsområde. Avsikten torde inte i 1972 års proposition och inte heller vid KvaL: s tillkomst ha varil att bestämmelsen enbart skulle avse brottslingar med internationell anknytning och narkolikabrottslingar. Del finns inom kriminalvården en mindre gmpp intagna som i samband med rymningar och avvikanden under permissioner i mycket stor omfattning gör sig skyldiga till allvarlig brottslighet, som inte avser narkotika och som saknar internationell anknytning. Det rör sig oftast om intagna som i princip kontinueriigt är föremål för anstaltsvård. Delta speciella brottsfixerade klientel kan inte bedömas vara åtkomligt för en aktiv kriminalvård eller för sociala stödåtgärder. Beträffande åtskilliga i den nu nämnda gmppen är förhållandena sådana att det enligt arbetsgruppens mening är nödvändigt atl möjligheter tillskapas för att i möjligaste mån effektivt hindra dem från atl under den tid de avtjänar frihetsstraff begå nya brott. Behandlingen av den intagne måste i dessa fall vika för samhällets behov av skydd. Dessa uttalanden kan inte anses strida mot tankegångarna bakom 1973 års kriminalvårdsreform,

Arbelsgruppen anser att bestämmelsen i 7 § tredje stycket bör utvidgas till att kunna omfatta även intagna som ägnat sig åt organiserad eller systematisk kriminell verksamhet av särskilt samhällsfarlig art och detta även om deras brottslighet saknar intemalionell anknytning. Arbetsgruppen

Prop. 1978/79:62 69

föreslår att bestämmelsen i 7 § tredje stycket första punkten ändras så atl intagen som dömts till fängelse i lägst två år eller till internering med en minsta lid av två år eller mer skall placeras i sluten anstalt, om det kan befaras att han är särskilt benägen att avvika och fortsätta en brottslig verksamhet, vilken på grund av omfattning och inriktning är av särskilt allvarlig karaktär. Främst avses, såsom hittills, personer som ägnat sig åt grov narkotikabrottslighet eller brott med internationell anknytning. Trots att lagrummet även i fortsättningen bör lillämpas med stor försiktighet bör emellertid även lagöverträdare som ägnat sig åt annan brottslighet av särskilt allvariig karaklär och därigenom visat likgiltighet för annans liv eller hälsa eller särskild hänsynslöshet kunna omfattas av bestämmelsen. Såsom exempel på avsedd brottslighet kan nämnas väpnade bank- eller postrån saml annan förmögenhetsbrottslighel vid vilken gärningsmannen visal hänsynslöshet genom att t.ex. använda sprängmedel. Hänsynslösheten kan även manifesteras i en långvarig och mycket frekvent kriminalitet av allvarlig beskaffenhet genom vilken den intagne visal sig oemottaglig för påverkan att upphöra med sin brottslighet.

Det bör framhållas att prövningen huruvida en intagen skall hänföras till den kategori brottslingar som avses i 7 § tredje stycket liksom hittills förutsätter en noggrann individuell bedömning av samtliga de faktorer som enligt bestämmelsen inverkar på frågan. Det skall således föreligga en klart uttalad risk för atl den intagne skall avvika och dessutom för all han skall fortsätta en brottslig verksamhet av särskilt allvarlig karaktär. Denna bedömning får främst göras utifrån tidigare erfarenheter av den intagnes uppförande inom kriminalvården. Åven för intagna som undergår sitt försia frihetsstraff kan dock situationen, med hänsyn lill straffets längd och den intagnes särskilda förhällanden, vara sådan att bestämmelsen undantagsvis kan bli tillämplig.

Såsom ovan nämnls hör intagna som avses i 7 § tredje stycket i dess nuvarande lydelse som regel lill det klientel som enligt kriminalvårdsnämndens praxis inte kan påräkna villkorlig frigivning efter atl ha avtjänat halva strafftiden. Denna praxis gmndar sig på ett uttalande i propositionen 1972:67 där föredragande statsrådet fann det angelägel att möjligheterna till frigivning efter halva verkställighetsuden tillämpas med största återhållsamhet i fråga om lagöverträdare som undergår långvariga fängelsestraff för grov narkotikabrottslighet eller i övrigi för grova brott som ulgör led i en yrkesmässig eller på annal sätt i organiserade former bedriven kriminell verksamhet. Det poängterades att detla särskilt gällde lagöverträdare som saknar fast anknytning till Sverige.

Arbetsgmppen har i det föregående givit uttryck för en vårdpessimism beiräffande det brottsintensiva klientel som ägnar sig ål brottslighet av särskilt allvarlig natur och förordat att samhällsskyddet här skall komma i första rummet. Risken för fortsalt brottslig verksamhet är för detla klientel särskilt stor. Det ligger nära till hands att som en konsekvens av denna in-

6 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 62

Prop. 1978/79:62 70

ställning förorda alt detta klientel inte heller skall komma i åtnjutande av förmånen av halvtidsfrigivning.

Genom atl knyta kriminalvårdsnämndens praxis i ärenden om villkorlig frigivning så nära som möjligt till bestämmelsen i 7 § tredje stycket KvaL når man också en i och för sig önskvärd klarhet i påföljdssyslemet. Det förtjänar emellertid att påpekas att fullständig överensstämmelse inte är möjlig att nå. Bl. a. saknar rymningsrisken all betydelse vid prövning av fråga om villkorlig frigivning men spelar en avgörande roll vid klassificeringen enligt 7 § tredje stycket KvaL.

Frågan om frigivningsinstitutets utformning är f.n. under diskussion. Brottsförebyggande rådets kriminalpolitiska arbetsgmpp har i november 1977 publicerat en rapport om vårt påföljdssystems framtida utformning (Nytt straffsystem - idéer och förslag. Brottsförebyggande rådets rapport 1977:7). Frigivningsinstitulet behandlas också inom nordiska straffrätts-kommittén med sikte på att söka få till stånd enhetliga regler i de nordiska länderna beträffande villkorlig frigivning. Arbetet är långt framskridet och ett betänkande kan väntas under år 1979.

Med hänsyn lill del arbete som sålunda pågår och som syftar till att öka tillämpningen av halvtidsfrigivning stannar arbetsgmppen för att förorda att kriminalvårdsnämndens praxis inte nu skall påverkas av den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet för 7 § tredje stycket KvaL. När ställning tas lill brottsförebyggande rådels och nordiska straffrättskom-mitléns förslag beträffande villkorlig frigivning finns det anledning att på nytt ta upp frågan om en samordning av kriminalvårdsnämndens praxis och 7 § tredje stycket KvaL och därvid överväga om den nuvarande särbehandlingen hos kriminalvårdsnämnden av vissa intagna skall läggas fast i lag.

4.3 Tillämpningen av permissionsbestämmelserna m.m.

Kriminalvårdens permissionssystem har kritiserats mer eller mindre häftigt alltsedan 1973 års kriminalvårdsreform trädde i kraft. För att permissionerna skall fylla sin funktion i strävandena att anpassa de intagna till samhället och atl molverka allvarliga skadeverkningar av frihetsberövanden kan man visserligen inte inskränka dem till enbart fall där risken för missbruk är obefintlig. Det ligger i sakens natur att man för att nå resultat även i svåra fall måsle la en viss risk för bakslag i samband med permission. Många av de intagna har exempelvis alkoholproblem och det är inte ägnat alt förvåna alt några av dem återvänder alkoholpåverkade efter permission. Det förtjänar att understrykas att många av de registrerade permissionsmissbruken är av denna eller liknande jämförelsevis lindrig natur. Men del måsle samtidigt konstateras alt det förhållandet att permissioner i inte obetydlig omfattning direkt används för kriminell verksamhet inte kan

Prop. 1978/79:62 71

anses tillfredsställande frän samhällets synpunkt. Det mäste således enligt arbetsgruppens mening konstateras aU den inledningsvis nämnda kriuken mol permissionssystemel har vissl fog för sig.

Arbelsgruppen har i det föregående föreslagit en justering av 32 S KvaL. Därigenom skapas enligt arbelsgmppens mening bätire möjligheter än f. n. till en lämplig avvägning mellan önskemålen att anpassa de intagna till samhället och samhällets behov av skydd mol broUslighel. Därutöver fordras emellertid vissa ytteriigare åtgärder. Det arbetsmaterial som arbetsgmppen haft som grund för sitt arbete har pekat på vissa brister i den praktiska tillämpningen av permissionsbestämmelserna. Arbelsgruppen kommer i det följande att lägga fram vissa förslag för atl få en bättre ordning till stånd.

4.3.1 Kvalifikationstider för regelbunden permission

De närmare bestämmelserna om kvalifikationstider för regelbunden permission finns i 109-112 §§ vårdcirkulärel. Kvalifikationstiden för erhållande av permission är vid lokalanstall och öppen riksanstalt fyra månader och vid sluten riksanstalt sex månader. För den som dömts till ungdomsfängelse gäller en kvalifikationstid på tre månader. Ny permission bör beviljas efter två månader från den senaste permissionens början. Enbart på gmnd av rymning eller permissionsmissbmk får intagen inte vägras ny permission under längre lid från återkomsten till anstalt än som motsvarar kvalifikationstiden för första permission.

Dessa regler tillämpas i prakiiken högsl varierande. Arbelsgruppen anser att kvalifikationstiderna striktare bör iakttas. Regelbunden permission bör i princip inte beviljas förrän kvalifikationstiden gått ut. Det kan emellertid övervägas om inte tiderna i vissa fall är onödigt långa. Det stora flertalet intagna vid lokalanstalt och öppen riksanslall borde kunna beviljas regelbunden permission efter tre månader. För de slutna riksanstallemas del synes skäl inte föreligga för någon ändring av gällande kvalifikationstider. Vidare kan övervägas om inte vid lokalanstall och öppen riksanstalt regelbunden permission borde kunna beviljas en gång per månad. Den väsentligaste bristen i efterlevnaden av reglema om kvalifikationslid är att efter missbruk av permission ny permission i många fall erhålls mycket snabbt. En misskött permission synes ofta inte innebära någon som helst konsekvens för den intagne. Enligt arbelsgmppens åsikt är det av stor betydelse för upprätthållandet av ett permissionssystem med ofta återkommande permissioner atl misskötsamhet beivras. Risk föreligger annars för åtgärder som går ut över de intagna som är skötsamma och som utnyttjar sina permissioner på avsetl vis. Om en permission missbrukats i icke ringa grad bör detta få till följd att kommande permissioner senareläggs. Detta gäller om inte missbruket är av så allvariig art att regelbunden permission enligt 32 § KvaL helt bör förvägras den intagne. Om så inte är fallet bör besked lämnas den intagne att han under viss tid, normalf ej understigande kvalifi-

Prop. 1978/79:62 72

kalionstiden för första permission, inte kan påräkna regelbunden korltidspermission. Beträffande det klientel med en verkställighetstid av två år eller mer som kriminalvårdsstyrelsen beslutar om kortlidspermission för, bör de nu nämnda kvalifikationstiderna för erhållande av permission - om än efter en individuell prövning i varje enskilt fall - ställas i lämplig relation lill verkställighetens längd. Ringa missbruk, såsom för sen ankomst med någon limmes lid, bör inte föranleda någon mera ingripande åtgärd med mindre del upprepas.

4.3.2 Särskilda permissioner

Såsom berörts ovan under 4.1 beviljas särskilda permissioner i stor omfattning. Arbetsgruppen har fått intrycket atl särskilda permissioner ofta beviljas slentrianmässigt och utan närmare undersökning av syftet med dem eller möjligheten atl i stället avvakta nästa regelbundna permission. Arbetsgmppen finner det angeläget all närmare anvisningar för särskilda permissioner utfärdas. I anvisningarna bör mer detaljerat anges under vilka förhållanden särskilda permissioner får beviljas samt råd ges för hur onödiga särskilda permissioner kan undvikas genom att ändamålet med permissionerna tillgodoses på annat sätt. Många av de angelägenheter för vilka särskild permission nu beviljas torde kunna klaras upp genom kontakter per telefon, hjälp av anhöriga eller sociala myndigheter eller i samband med regelbundna permissioner.

4.3.3 Förberedelse ar permissioner

Genom all permissioner ordentligt förbereds minskar risken för missbmk. Att i detalj förbereda samtliga permissioner är dock varken nödvändigt eller möjligt. Ju svårare personlig och social situation den intagne har desto väsentligare är dock förberedelsearbetet. Della gäller främsi då en intagen första gången erhåller permission samt vid särskild permission för den som ej erhåller regelbunden sådan. Den intagne måsle ha såväl lämplig bostad atl vistas i under permissionen som tillräckliga medel för sill uppehälle. Kontakt bör vid förberedelsearbetet tas med frivårdsorganisationen och även med, vid behov, sociala myndigheter. Även i denna fråga fordras närmare praktiska anvisningar. Arbetsgruppen vill som sin mening uttala att det synes lämpligt atl ålägga regionchefen att i samband med fastställande av behandlingsplanen - av vilken permissionerna ulgör en viktig del - också ta ställning till tidpunkten och sätiet för genomförandet av den första permissionen beträffande intagna som tillhör del s. k. normalklienielet, dvs. iniagna som undergår fängelse i mer än fyra månader men högsl ett år. Planeringen bör därvid ske i nära samarbete med vederbörande frivårdstjänstemän och eventuell övervakare liksom med den intagnes anhöriga. Regionchefen bör vidare genom kontinueriig inspektionsverksamhet eller på annat lämpligt sätt förvissa sig om att följande permissioner ges i

Prop. 1978/79:62 73

överensstämmelse med gällande regler och i enlighet med upprättad behandlingsplan.

4.3.4 Bevakade och beledsagade permissioner Kriminalvårdsstyrelsens nuvarande anvisningar för bevakade och beledsagade permissioner återfinns i mndskrivelse 75/1976. I rundskrivelsen ges vissa knapphändiga direktiv för beviljande och genomförande av sådana permissioner (se ovan under 2.2.1). Av rundsknvelsen framgår att detaljerade anvisningar rörande bevakade och beledsagade permissioner är under utarbetande inom kriminalvårdsstyrelsen. Justitieombudsmannen har i senaste ämbetsberältelsen (Justitieombudsmännens ämbetsberättelse 1977/78 s. 172 ff och 182 fO riktat kritik mot planeringen och genomförandel av bevakade permissioner. Otvivelaktigt är de anvisningar som nu finns otillräckliga såväl vad gäller förberedelsen av permissioner av detta slag som genomförandet av dem. Arbetsgruppen finner angeläget all mer detaljerade anvisningar snarast utfärdas.

4.3.5 Beslutanderätten beträffande permissioner

Beslul i fråga om korltidspermission beträffande intagen i lokalanstalt meddelas av regionchef eller efter hans bemyndigande av styresman för anstalt. Sådant bemyndigande lill styresman lämnas vanligtvis. Om den intagne gjort sig skyldig lill permissionsmissbmk, kvarligger beslutanderätten hos styresmannen i en del regioner under det att i andra beslutanderätten återgår till regionchefen. Beträffande den som dömts till fängelse i lägst två år eller lill internering med en minsta tid av två år och är intagen i sluten anstalt beslutar kriminalvårdsstyrelsen om kortlidspermission. I de fall kriminalvårdsstyrelsen finner lämpligt kan dock beslul som nu sagts delegeras lill regionchef eller styresman för riksanstalt. Delegationsbeslutet upphör dock och beslutanderätten återgår automatiskt till styrelsen, om den intagne gör sig skyldig till permissionsmissbruk som inte är ringa eller rymmer från anstalt (mndskrivelse 95/1974). Ett motsvarande förfarande beiräffande beslut om kortlidspermissioner vid lokalansialter skulle innebära vissa fördelar. De intagna skulle troligen uppfatta en återgång av beslutanderätten som en sanktion i sig. Styresmännens arbete skulle underlättas, om de kunde hänvisa iniagna som missbrukat permission till att beslut om ny permission fattas av regionchefen. Regionchefen skulle kunna verka för att en enhetligare praxis kommer till stånd inom regionen och för all kvalifikationstiderna för erhållande av ny permission efter missbruk iakttas. Regionchefen skulle också få en bättre information om vilka anstalter inom regionen som har speciella problem med permissionsmissbruk. Arbetsgmppen anser alt en föreskrift, som innebär atl ell bemyndigande av regionchefen till styresman att fatta beslut om korttidspermission automatiskt återgår, om den intagne gör sig skyldig till permissionsmiss-

Prop. 1978/79:62 74

bmk som inte är ringa eller till rymning, bör övervägas av kriminalvårdsstyrelsen.

Beslut om korttidspermission för intagen i riksanslall meddelas, med det undantag som ovan nämnts, av styresmannen. En bestämmelse som innebär atl sådant beslut efter missbmk överflyttas på kriminalvårdsstyrelsen anser arbetsgruppen i och för sig kunna innebära fördelar av det slag som nyss anförts beträffande förhållandena vid lokalanslallema. Ett sådant förfarande skulle dock bli för administrativt lungroit för atl i prakiiken kunna fungera väl. Arbelsgruppen vill dock mol bakgmnd av sina iakttagelser beträffande tillämpningen av nu gällande bestämmelser framhålla del angelägna i att kriminalvårdsstyrelsen genom inspektioner och på annat sätt fortlöpande kontrollerar atl de gällande reglerna för permission efterlevs och detta på såväl anstalts- som regionnivå. Arbetsgmppen fömtsätter att frågor om resurser och organisation för kriminalvårdsstyrelsens inspektionsverksamhet blir föremål för övervägande inom utredningen (Ju 1976:06) om kriminalvårdsstyrelsens organisation, m. m.

4.4 Samarbetet mellan kriminalvården och polisen

Till arbetsgruppen har såväl från kriminalvårdens sida som från polisens sida framhållits att samarbetet dem emellan i vissa avseenden inte fungerar helt tillfredsställande. Från kriminalvården har således pekats på att man ofta inte erhållil besked om brott som intagna gjort sig skyldiga till under permission. Det anges vidare att polisen i regel inte utreder sådan brottslighet utan enbart sänder den intagne åter till anstalten. Polisen har anförl att den många gånger inte, och i vart fall nästan regelmässigt för sent, får besked om när permission beviljas intagna som gjort sig skyldiga till grov brottslighet.

1 författning fmns, med undantag för allmänna uttalanden i 4 § allmänna verksstadgan (1965:600) och 3 § polisinstmktionen (1972:511), inte några föreskrifter om samarbetet mellan kriminalvården och polisen. Däremot finns i kriminalvårdsstyrelsens anvisningscirkulär en skyldighet för styresman vid kriminalvårdsansialt all i begränsad omfattning underrätta polismyndighet om intagens permission (35 § anvisningscirkuläret). Således skall genom styresmannens försorg underrättelse om permissionen lämnas till polismyndigheten på den ort där den permitlerade huvudsakligen skall vistas under permissionen. Sådan underrättelse skall alltid lämnas vid frigivningspermission för den som vistas i anstalt för att undergå ungdomsfängelse eller internering samt vid kortlidspermission för den som vistas i anstalt för atl undergå internering och är dömd för brott mot annans personliga säkerhet, I 37 § anvisningscirkuläret föreskrivs dessutom att styresmannen, om permittenl uteblivit efter permission, skall ombesörja att närmaste lokala polismyndighet omedelbart underrättas per telefon.

Det kan vidare nämnas att en rekommendation om visst samarbete med

Prop. 1978/79: 62 75

polismyndighet vid bevakade och beledsagade permissioner finns i kriminalvårdsstyrelsens rundskrivelse 75/1976, Samarbetet syfiar till atl onödig-göra särskild permission genom all permissionsändamålet tillgodoses på annat sätl. Kriminalvårdsmyndigheterna kan exempelvis påkalla polisens hjälp för kontroll av om ett påstått inbrott i en intagens lägenhet verkligen har ägt rum. Ett annal syfte med samarbetet är atl kriminalvårdsmyndigheterna med polisens hjälp skall få upplysningar rörande den tänkta permissionsplatsen för att därigenom undvika att permissionen sker till en s. k. knarkarkvart eller annan plats som för polisen är känd som tillhåll för ell kriminellt klientel.

Frågan om rutiner för och omfattningen av en rapportering av permissioner till polismyndighet inom ramen för Rl-systemet är föremål för överläggningar mellan kriminalvårdsstyrelsen och rikspolisstyrelsen. Enligt ett förslag som föreligger skall uppgifter om samtliga permissioner databehandlas. Sedanden 11 januari 1977 sker databehandling av frigivningspermissioner, iransportpermissioner, uteblivanden efter permission saml av-bmtna frigivningspermissioner. F. n. sker således ingen maskinell bearbetning av uppgifter om korttidspermissioner. När systemet är utbyggt avses den lokala polismyndigheten i vissa fall, beroende på vilken typ av brottslighet den intagne gjort sig skyldig till, få direkt rapport om permissioner.

Rikspolisstyrelsen har i en enkät till landets samtliga polisstyrelser ställt vissa frågor angående samarbetet mellan kriminalvården och polisen i samband med permissioner. Svar på enkäten har inkommit från landets samtliga 118 polisdistrikt. Av svaren framgår bl, a, följande, I 9 polisdistrikt har det under år 1976 förekommii att kriminalvårdsmyndighet inhämtat yttrande från polisen innan permission har beviljats intagen. Frågan hur många meddelanden enligt 35 § anvisningscirkuläret som under november månad 1976 inkom till distriktet lämnades obesvarad av 92 distrikt. Delta troligtvis beroende på att meddelandena i de flesta distrikt inte arkiveras för sig utan läggs i personakterna och således är svåra att få fram. 24 distrikt uppgav atl meddelanden inkommit. Stockholms polisdistrikt hade erhållit 20 meddelanden och de övriga ett varierande antal under 10 stycken. 36 meddelanden (för Stockholms distrikt 10) hade inkommit före permissionens början. En tendens synes vara att meddelandena inkommer först samma dag permissionen skall påbörjas eller efter permissionens början. 57 distrikt uppgav alt utredning inte sker om avvikna permillenters förehavanden under den tid de hållit sig undan. I 8 distrikt sker sådan utredning alltid, medan 51 distrikt uppgav att utredning verkställs endast i vissa fall, och då främsi när misstanke om brott föreligger. 84 distrikt meddelar alltid vederbörande kriminalvårdsmyndighet när misstanke föreligger atl permittenl gjort sig skyldig till brott. 8 distrikt gör det aldrig medan 23 distrikt gör det i vissa fall, enligt svaren vid "anhållande" eller "gmndad misstanke om brott". På fråga vilken åtgärd som vidtas när en påträffad permittenl brutit mot en med permissionen förknippad före-

Prop. 1978/79:62 76

skrift (exempelvis angående vistelseort) uppgav 83 distrikt att kriminalvårdsanstalten underrättas. 7 distrikt vidtar ingen åtgärd medan 23 distrikt uppgav atl problemet inte varit aktuellt. 21 distrikt anser atl samarbetet mellan kriminalvårdsmyndighet och polismyndighet fungerar mycket bra. 68 distrikt atl del är bra/tillfredsställande. 12 anser det vara dåligt och 3 mycket dåligt. 10 disiriki har uppgivit atl samarbete ej förekommer.

Avsikten med underrättelse enligt 35 § anvisningscirkuläret är atl polisen skall vara förberedd på att något kan komma att inträffa. Vid en förfrågan från kriminalvårdsstyrelsen till ett antal kriminalvårdsanstalter om hur 35 S anvisningscirkuläret lillämpas har betydande brister framkommit. På flera anstalter förefaller det som man närmast helt underlåter den rapportering som är föreskriven. Även i de fall rapportering sker i viss utsträckning, händer del inie sällan atl sådan underlåts, om de första permissionerna utfaller väl. De anställer som har del mest brollsbelastade klientelet är å andra sidan de som i störst ulsiräckning fullgör sin rapporteringsskyldighet. Från anstaltshåll har framförts alt det ofta verkar som om polismyndigheten inte har något intresse av den rapportering som sker.

Del är enligt arbetsgruppens mening uppenbart att samarbetet mellan kriminalvården och polisen inte är helt tillfredsställande. Samarbetet bör väsentligt utökas och fasta mliner för det tillskapas. Samarbetet synes brista inte enbarl i de delar del berör permissioner från kriminalvårdsanslalterna utan även på andra områden. Frågan i sin helhet torde närmare få övervägas vid överläggningar mellan kriminalvårdsstyrelsen och rikspolisstyrelsen. Vid dessa överläggningar får man undersöka vilken information som behövs och hur denna skall förmedlas för att effektivt kunna användas. Härvid bör även polisens funktion vjd bevakade och beledsagade permissioner övervägas.

Arbelsgruppen vill i det följande rikta uppmärksamheten på vissa åtgärder som snarast bör kunna vidlas och som har direkt samband med permissionsinstitutet.

Från kriminalvårdens sida bör man, i avvaktan på att ett maskinellt rapporteringssystem inom ramen för Rl-systemet kan tas i bmk, se Ull att 35 S anvisningscirkuläret iakttas. Det är därvid angeläget att meddelande lämnas i god tid innan permission påbörjas. Om liden är knapp bör utöver skriftligt meddelande även ett muntligt besked lämnas. Den obligatoriska rapportskyldigheten bör utvidgas till att omfatta permissioner för intagna som ådömts frihetsberövande påföljd och som gjort sig skyldiga till grov narkotikabrottslighet eller grov våldsbrottslighet eller förmögenhetsbrottslighel av särskilt allvariigt slag, såsom organiserad seriebrotlslighet, bank-eller postrån eller bankboxsprängningar. Det är dock väsentligt att rapportskyldigheten inte blir för omfattande utan läggs på en nivå som är praktiskt hanterlig.

Från polisens sida bör rapportering alltid ske till vederbörande kriminalvårdsanstalt i de fall då en permittenl misstänks för nya brott. Rapporte-

Prop. 1978/79:62 77

ringen som kan ske muntligen bör snarast följas av den skriftliga dokumentation som polismyndigheten anser sig kunna överlämna.

Vid varje polismyndighet och kriminalvårdsansialt bör kontaktman utses för att handha den rapportering som är föreskriven och för att i övrigt lämna erforderlig information av betydelse för beslut om eller genomförande av permission. Även när den maskinella rapporteringen via data är utbyggd, kvarstår ett behov av munflig rapportering av permissioner i alla de fall permissionsbeslut meddelas i ett sent skede.

Ett problem som får särskild aktualitet genom den av arbetsgruppen föreslagna ändringen i 32 § KvaL är i vilken omfattning polisen skall utreda brott begångna av permittenter. I dag är förhållandet det atl sådana brott ofta inte blir föremål för utredning, om ej permitienien tagils på bar gärning eller erkänner brottet. Anledningen härtill är följande. Polisen har inte resurser alt utreda alla brott. En prioritering måsle därför göras. Inom polisen har man den uppfattningen atl brott begångna under permission många gånger inte medför någon ytterligare påföljd för permittenten. Av denna anledning underiåter man i tveksamma fall att starta en vidlyftig utredning. Brottets svårhetsgrad har naturligtvis betydelse vid denna bedömning. Den angivna ordningen är otillfredsställande av flera anledningar. Arbetsgruppen vill endast betona den som har betydelse för 32 § KvaL i den föreslagna lydelsen. För att kriminalvårdsmyndigheten skall kunna göra en riktig och från rättssäkerhetssynpunkt godtagbar bedömning av faran för fortsatt brottslig verksamhet är den i behov av så fullständig information som möjligt beiräffande brott begångna under permissioner. Såsom anförts ovan under 4.1 blir den väsentligaste faktorn vid bedömningen av faran för fortsatt brottslig verksamhet utfallet av tidigare permissioner som den intagne beviljats. Har han missbmkat dessa genom att begå nya brott medför del att faran för att han skall göra sig skyldig till fortsalt brottslig-hel under permissioner framstår som mer påtaglig. Den som prövar permissionsfrågan måste dock ha något mer än vaga misstankar om att brott har begåtts att grunda ett beslut om att vägra permission på. Önskvärt är naluriigtvis att brott begångna under permissioner utreds på ett sådant sätt au skuldfrågan blir helt klarlagd. Men även om brottsutredningen inte görs fullständig torde det dock vara av stort värde för kriminalvårdsmyndigheten atl den som underlag för sitt agerande får ett så fylligt utredningsmaterial som möjligt. Flera rätt väl gmndade misstankar om brottslig verksamhet under permission bör kunna vara tillräckligt för att kriminalvårdsmyndigheten skall kunna fatta ett från rättssäkerhetssynpunkt godtagbart beslut om avslag på en permissionsansökan. Kontakt bör i tveksamma fall tas mellan polis och kriminalvård innan en brottsutredning läggs ner. öm ett brott begånget under permission utreds på ett sådant sätt att kriminalvårdsmyndigheten erhåller ett godtagbart beslutsunderiag, torde detta också innebära en viss arbetslättnad i framtiden för polisen genom att den intagne under viss tid inte erhåller permission. Arbetsgmppen vill med

7 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 62

Prop. 1978/79: 62 9

Bilaga 2

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt

dels au 7 och 32 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels all i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 9 a, 9 b, 9 c och 9 d S§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

7 §

Vid fördelning av de intagna mellan öppna och slutna anstalter iakttages följande.

Inlagen bör placeras i öppen anstalt, om icke annan placering är påkallad med hänsyn till föreliggande fara för aU han avviker eller eljest av säkerhetsskäl eller med hänsyn till att möjlighet bör beredas honom till sådant arbete eller sådan undervisning, utbildning eller särskild behandling som icke lämpligen kan anordnas i öppen anstalt.

Den som dömts till fängelse i Den som dömts till fängelse i
lägst två år eller till internering med lägst två år eller till internering med
en minsta tid av två år eller mer en minsta lid av två år eller mer
skall placeras i sluten anstalt, om skall placeras i sluten anstalt, om
del med hänsyn till att han saknar det kan befaras att han är särskilt
fast anknytning till riket eller eljest benägen att avvika och fortsätta en
kan befaras att han är särskilt bena- brottslig verksamhei, vilken på
gen att avvika och fortsätla en grund av omfattning och inriktning
brottslig verksamhet, vilken på är av särskilt allvariig karaktär,
grund av omfattning och inriktning Vad som sagls nu gäller dock ej om
är av särskilt allvarlig karaktär. annan placering kräves för en ända-
Vad som sagts nu gäller dock ej om målsenlig förberedelse av föreslå-
annan placering kräves fören ända- ende frigivning eller överföring till
målsenlig förberedelse av förestå- vård utom anstalt eller eljest syn-
ende frigivning eller överföring till nerliga skäl föreligger för placering
vård utom anstalt eller eljest syn- i öppen anstalt,
neriiga skäl föreligger för placering
i öppen anstalt.

9 a §

Om det inte är uppenbart obehövligt, skaU den som intages 1 kriminalvårdsanstalt vid ankomsten till anstalten kroppsvisiieras för eftersökande av föremål som han ej får inneha enUgt denna lag eller bestämmelse som har meddelats med stöd av lagen. Efter ankomsten får

Prop. 1978/79:62 84

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1978-10-31

Närvarande: justitierådet Hesser, regeringsrådet Hamdahl, justitierådet Höglund, justitierådet Hessler.

Enligt utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 28 september 1978 har regeringen på hemställan av statsrådet Romanus beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt,

2. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Axel Lundqvisl och kammaråklagaren Jan Danielsson. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

7 §

Enligt nuvarande lydelse av tredje slyckel i förevarande paragraf skall, med vissa angivna undantag, den som dömts till fängelse i lägst två år eller till internering med en minsta tid av två år eller mer placeras i sluten anstalt om det "med hänsyn till att han saknar fasl anknytning lill rikel eller eljest kan befaras atl han är särskilt benägen atl avvika och fortsätta en brottslig verksamhet, vilken på grund av omfattning och inriktning är av särskilt allvarlig karaktär". Enligt lagens förarbeten avses med bestämmelsen lagöverträdare som har ägnat sig åt organiserad eller systematisk kriminell verksamhei av särskilt samhällsfarlig natur, inte sällan med internationell anknytning. Främst har avsetls personer som har ägnat sig åt grov narkoti-kabrollslighet. Enligt vad som anförs i remissprolokollel och den därtill fogade departementspromemorian har bestämmelsen i praxis fått ett väl snävt tillämpningsområde. Behov föreligger därför av en utvidgning av till-lämpningsområdet, så att bestämmelsen kommer att omfatta även intagna, som har ägnat sig ål organiserad eller systematisk kriminell verksamhet av särskilt samhällsfarlig art utan att brottsligheten har internationell anknytning eller avser grova narkotikabrott. 1 detla syfte föreslås, att orden "med hänsyn till atl han saknar fasl anknyining lill rikel eller eljest" får utgå ur lagtexten. Därmed avses bestämmelsen kunna omfatta inte bara personer som begått grova narkotikabrott eller brott med internationell anknyining utan också lagöverträdare som har ägnat sig åt annan brottslighet av sär-

Prop. 1978/79: 62 85

skilt allvarlig karaktär och därigenom visat likgiltighet för annans liv eller hälsa eller särskild hänsynslöshet. Som exempel nämns väpnade bank- eller postrån saml annan förmögenhetsbrotlslighet vid vilken gärningsmannen visal hänsynslöshet, t. ex. genom att använda sprängmedel.

Den föreslagna ändringen kan visserligen tänkas medföra en utvidgning av tillämpningsområdet såtillvida, att uppmärksamheten inte längre inriktas just på intagna med anknytning till främmande land. Den utformning lagtexten fått enligt förslaget ger emellertid närmast intryck av alt bestämmelsen avser intagna som genom sitt beteende ådagalagt rymningsbenä-genhei, t.ex. genom tidigare rymningar eller rymningsförsök. Syftet lorde dock vara alt bestämmelsen fortfarande skall ta sikte även på t. ex. sådana intagna som med hänsyn till den typ av brottslighet som ligger dem till last kan antas ha sådana förbindelser att fara föreligger för frilagning eller annan medhjälp lill avvikande. För att bestämmelsen skall genom sin lydelse bättre behålla ett sådant vidare tillämpningsområde förordar lagrådet, alt de uteslutna orden får kvarstå och att till dessa görs ett tillägg som anger den åsyftade utvidgningen av bestämmelsens tillämpningsområde. Ett sådant tillägg lorde böra få ett innehåll som antyder rymningsbenägenhet med hänsyn till arten av den intagnes brottslighet. 1 samband med alt ett sådant tillägg görs synes lämpligt att den i det senare ledet av bestämmelsen gjorda hänvisningen till den fortsatta brottslighetens omfattning och inriktning får utgå såsom obehövlig.

I enlighet med det anförda föreslår lagrådet, att bestämmelsen i tredje stycket första meningen får det innehållet att den som dömts till någon av där angivna påföljder skall placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn till att han saknar fast anknytning till riket eller till arten av hans brottslighet eller eljesl kan befaras alt han är särskilt benägen att avvika och fortsätta en brottslig verksamhet av särskilt allvarlig karaktär.

9 a-9 d§S

1 dessa paragrafer föreslås en lagreglering av kroppsvisitalion och kroppsbesiktning saml bestämmelser om föreläggande att lämna urinprov. Placeringen av de nya paragrafema närmast efter 9 §, som inleder 2 kap. med närmare bestämmelser om kriminalvården i anstalt och som följs av flera andra paragrafer med allmänna riktlinjer för vården, synes mindre lämplig. Lagrådet föreslår att bestämmelserna får sin plats i slutet av 2 kap., närmasi efter 52 §, och betecknas 52 a-52 d §§.

9a §

1 de föreslagna 9 a - 9 c §§ meddelas bestämmelser om eftersökande av föremål, som den intagne ej får inneha enligt förevarande lag eller bestämmelse som har meddelats med stöd av lagen, samt om omhändertagande och förvaring av sådana föremål. Lagen innehåller inte någon uttrycklig regel om förbud aU inneha viss egendom. Hänvisningarna i 9 a -

Prop. 1978/79:62 86

9 c SS torde emellertid avse bestämmelserna i 24 §, i vilka det får anses underförstått atl den intagne inte får inneha egendom i vidare mån än som där anges. Då något direkt förbud inte är uttalat i 24 S, synes den redaktionellajämkningen böra vidtagas att bestämmelserna i 9 a - 9 c SS får avse föremål, som den intagne enligt vad som följer av lagen ej får inneha. Första meningen i 9 a S första stycket bör ändras i enlighel härmed.

Andra meningen synes lämpligen böra bilda ett nytt andra stycke. Andra stycket i det remitterade förslaget får, med därav föranledd jämkning, bilda ell tredje stycke.

9 bS

Försia stycket bör ändras på molsvarande sätt som 9 a § försia stycket försia meningen.

Andra stycket synes böra direkt innehålla den åsyftade materiella regeln, att den som är inlagen i sluten anstalt får kroppsbesiktigas även i de fall som avses i 9 a S första slyckel 2-4 i del remitterade förslaget, om det är oundgängligen påkallat av hänsyn till ordningen och säkerheten i anstalten. Närmare föreskrifter om kroppsbesiktning med stöd av bestämmelsen kan meddelas av regeringen enligt 8 kap. 13 S första stycket I regeringsformen eller av myndighet, till vilken regeringen delegerat sin beslutanderätt enligt tredje stycket i samma paragraf

9 c S

I 28 kap. 13 § rättegångsbalken, som gäller kroppsvisitalion och kroppsbesiktning, finns en särskild regel om förfarandet då åtgärden avser kvinna. En motsvarande bestämmelse finns i 4 § förordningen (1976: 376) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. Lagrådet föreslår, att föreskrift i ämnet las in i förevarande lag och sålunda inte, såsom avsetts, i lill-lämpningskungörelsen. Bestämmelsen, som bör få sin plats i ett andrastycke av förevarande paragraf, kan ges del innehållet att annan kroppsvisilation än som avses i 9 a S andra stycket i det remitterade förslaget eller kroppsbesiktning ej får, när åtgärden gäller kvinna, verkställas eller bevittnas av annan än kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska.

Iakttas vad lagrådet nu föreslagit, får andra stycket enligt del remitterade förslaget bilda ett tredje stycke. Beträffande räckvidden av bestämmelsen i detla stycke synes viss tveksamhet kunna råda, 1 detta sammanhang torde det inte vara lämpligt att reglera förfarandet i fråga om andra föremål än sådana som anträffats vid kroppsvisilation eller kroppsbesiktning. Ett särskilt förfarande skall iakttas beträffande alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel enligt 63 §, Även i övrigt kan av särskilda regler följa all del i förevarande bestämmelse angivna förfarandet inte skall till-lämpas. En erinran härom bör göras. Vidare bör göras den jämkning som angivits vid 9 a §, Lagrådet föreslår att bestämmelsen får det innehållet, att föremål, som anträffas vid kroppsvisitalion eller kroppsbesiktning och

Prop. 1978/79:62 90

Innehåll „..

Sid.

Propositionen..................................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll................................ I

Lagförslag ........................................................................ 2

Utdrag av prolokoll vid regeringssammanträde den 28 september 1978 7

1 Inledning......................................................................... 7

2 Permissioner .................................................................. 8

2.1 Gällande rätt m.m...................................................... 8

2.2 Arbelsgmppens överväganden och förslag............... 8

2.3 Remissyttrandena .................................................... .. 11

2.4 Överväganden ........................................................ .. 18

3 Kroppsvisitalion m.m....................................................... .. 26

3.1 Inledning................................................................... .. 26

3.2 Nuvarande ordning.................................................... 27

3.3 Överväganden ......................................................... 27

4 Urinprov.......................................................................... 32

4.1 Nuvarande ordning................................................... 32

4.2 Överväganden ......................................................... .. 33

5 Hemställan...................................................................... .. 34

6 Beslut ............................................................................. .. 34

Bilaga 1 Departementspromemorian (Ds Ju 1977:13) Permissioner

inom kriminalvården ......................................................... 35

Bilaga 2 De remitterade lagförslagen................................. 79

Utdrag av lagrådets protokoll den 31 oktober 1978 ........ 84

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 2 november 1978 88

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1978

Aler-	äS 6 mån
stå-	> 6 mån
ende	=sl2mån
lid	> 12 mån
	s 18 mån
	> 18 män
	«24 mån
	> 2år