Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1978/79:3 Regeringens proposition

1978/79:3

om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet;

beslutad den 15 juni 1978.

Regeringen föreslår riksdagen alt antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll denna dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

SVEN  ROMANUS

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en särskild lag om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet. Lagen bygger på 1964 års europarådskon­vention rörande övervakning av villkorligt dömda eller villkorligt fri­givna personer. I propositionen förordas att Sverige tillträder konventio­nen med visst förbehåll.

Lagförslaget öppnar möjlighet att under vissa förutsättningar här i Sverige verkställa utländsk dom i brottmål som innebär kriminalvård i frihet. Det innebär att personer med hemvist i Sverige som ställs under åtal utomlands kan dömas till en påföljd motsvarande skyddstillsyn un­der hänvisning till att påföljden kan effektivt verkställas i hemlandet. På motsvarande sätt kan svensk dom på skyddstillsyn som meddelas någon med hemvist utomlands enligt lagförslaget verkställas i hans hem­land.

Lagförslaget tar också sikte på personer som döms till frihetsberövande påföljd och därefter villkorligt friges eller annars överförs till kriminal­vård utom anstalt. Det blir även i sådana fall möjligt atl anordna övervak­ning m. m. i det land där den dömde har hemvist.

Förslaget förutsätter vissa ändringar i brottsbalken och andra författ­ningar. Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1979.

1    Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 3

 

Prop. 1978/79: 3                                                                  2

1    Förslag till

Lag om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag äger enligt förordnande av regeringen tillämpning vid
samarbete rörande kriminalvård i frihet med stat, som har tillträtt den
europeiska konventionen den 30 november 1964 rörande övervakning av
villkorligt dömda eller vUlkorligt frigivna personer, eller annan stat, med
vilken Sverige har ingått överenskommelse om sådant samarbete.

Om synnerliga skäl föreligger, kan regeringen för visst fall förordna att samarbete enligt lagen skall äga rum även om förordnande som avses i första stycket ej har meddelats.

2 §   Samarbete enligt denna lag avser

1.    verkställighet i Sverige av

a)   utländsk brottmålsdom, varigenom den dömde har erhållit villkor­ligt anstånd med ådömande av straff eller verkställighet av frihetsstraff eller på annat liknande sätt ålagts att under en prövotid undergå kriminal­vård i frihet,

b)  utländsk brottmålsdom avseende frihetsberövande påföljd, sedan den dömde enligt beslut i den främmande staten har frigivits villkorligt eller annars överförts till kriminalvård utom anstalt,

2.    verkställighet i främmande stat av

a)    svensk dom på skyddstillsyn, dock ej såvitt avser behandUng enligt 28 kap. 3 § brottsbalken,

b)   svensk dom på fängelse, ungdomsfängelse eller internering, sedan den dömde enligt beslut här i landet har frigivits villkorligt eller överförts till vård utom anstalt.

Vad som föreskrivs i denna lag om utländsk brottmålsdom gäller även i fråga om annat avgörande i främmande stat som har meddelats efter rättegång i brottmål.

3 § Vid samarbete som anges i 2 § överlämnar den stat i vilken domen
har meddelats åt den andra staten att antingen anordna kriminalvård i
frihet enligt domen (begränsad verkställighet) eller helt övertaga verk-
stäUigheten av denna (fullständig verkställighet).

Verkställighet i Sverige av utländsk brottmålsdom

Allmänna bestämmelser

4 § Verkställighet i Sverige av utländsk brottmålsdom får ske endast
efter framställning av den främmande staten.

Framställningen får ej bifaUas

1.    om domen ej har vunnit laga kraft eller om påföljden ej får verk­ställas i den främmande staten,

2.    om gärning som påföljden avser ej motsvarar brott enligt svensk lag eller gärningsmannen, om gärningen begåtts här i landet, på annan grund än som avses i 5 § 3 ej skulle ha kunnat ådömas påföljd för brottet.

 

Prop. 1978/79; 3                                                                     3

3.    om den dömde ej har eller lar hemvist i Sverige,

4.    om verkställighet i Sverige skulle vara oförenlig med grunderna för rättsordningen här i landet eller annat väsentligt svenskt intresse,

5.    om dom i mål om ansvar för gärning som påföljden avser har med­delats här i landet eller här utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot för samma gärning har godkänts,

6.    om fråga om ansvar för gäming som påföljden avser har prövats genom lagakraftägande dom i annan stat än den som har gjort framställ­ningen och hinder mot lagföring för gärningen här i landet lill följd härav skulle ha förelegat enligt 2 kap. 5 a § brottsbalken,

7.    om gärning som påföljden avser utgör eller har samband med po­litiskt brott eller utgör militärt brott,

8.    om gärning som påföljden avser utgör fiskaliskt brott, såvida ej an­nat föranleds av överenskommelse mellan Sverige och den främmande staten,

9.    om en tillämpning av 35 kap. 8—10 §§ brottsbalken skulle innebära att påföljden bortfallit,

10.   om verkställighet i Sverige i annat hänseende än som förut har
nämnts skulle strida mot den överenskommelse mellan Sverige och främ­
mande stat som ligger till grund för framställningen.

5  §    Framställningen kan avslås

1.    om gärning som påföljden avser omfattas av här i landet väckt åtal, utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot eller medde­lat beslut att åtal ej skall väckas eller fullföljas,

2.    om domen har meddelats utan att den dömde har varit person­ligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol,

3.    om den dömde vid tiden för brottet ej hade fyllt femton år,

4.    om domen av annat skäl än som förut har angivits måste anses oför­enlig med principerna för tillämpning av svensk strafflag,

5.    om det med hwinsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är lämpligast att verkställighet här i landet anordnas enligt annan i 3 § angi­ven samarbetsform än som avses i framställningen.

6  § Avser den utländska domen två eller flera brott och föreligger hin­
der mot verkställighet såvitt avser något eller några av dem, får framställ­
ningen bifallas såvitt avser övriga brott endast om

1.    i domen eller framställningen har angivits vilken del av påföljden som avser detta eller dessa brott, eller

2.    det är uppenbart att del eller de brott, beträffande vilka hinder mot verkställighet föreligger, har varit utan nämnvärd betydelse för påföljds­bestämningen i den främmande staten.

7 §    Framställning om verkställighet inges till utrikesdepartementet.
Finner regeringen  uppenbart  att framställningen ej  gäller utländsk

brottmålsdom som avses i 2 § 1 eller att hinder mot verkställighet möter enligt 4 § andra stycket 1—6 eller 9, skall framställningen omedelbart avslås.

Regeringen prövar om framställningen skall avslås på grund av för­hållande som avses i 4 § andra stycket 7, 8 eller 10 eller 5 § 5. Regeringen kan avslå framställningen, om det är uppenbart att förhållande som avses i 5 § 1—4 föreligger.

 

Prop. 1978/79: 3                                                                      4

Begränsad verkställighet

8    § Framställning om begränsad verkställighet här i landet av utländsk brottmålsdom skall, om regeringen inte avslår framställningen, överläm­nas till kriminalvårdsstyrelsen för handläggning.

9    § Kriminalvårdsstyrelsen prövar om annat hinder mot verkställighet föreligger än som avses i 4 § andra stycket 7, 8 eller 10 eller 5 § 5.

 

10    § Finner kriminalvårdsstyrelsen att hinder ej möter mot verkställig­het, beslutar styrelsen att kriminalvård i frihet skall anordnas här i landet. I beslutet skall anges vilken övervakningsnämnd som skall handha kri­minalvården.

11    § Föreskrift om prövotid för den dömde och om hans åligganden under denna tid, som följer av domen eller av särskilt beslut som under prövotiden har meddelats i den främmande staten, gäller här i landet, om motsvarande föreskrift skulle ha kunnat meddelas eller eljest skulle ha kunnat gälla enligt svensk lag. I den mån så ej är fallet, skall föreskriften jämkas av övervakningsnämnden. Sådan jämkning får dock ej innebära att föreskriften skärps.

12    § 1 den mån annat ej följer av domen eller särskilt beslut som har meddelats i den främmande staten, skall den dömde under prövotiden stå under övervakning. Bedöms övervakning ej längre vara erforderlig, skall förordnas om dess upphörande. Så länge prövotiden varar, får den dömde, när det finns skäl till det, ånyo ställas under övervakning. Beslut som nu avses meddelas av övervakningsnämnden.

Meddelas i den främmande staten beslut som innebär att kriminalvår­den i frihet skall upphöra, äger beslutet giltighet här.

13 § Med avseende på övervakningsnämndens handhavande av krimi­
nalvården och den dömdes åligganden under prövotiden tillämpas i övrigt
26 kap. 12—18 §§ brottsbalken.

Föreskrift enligt 26 kap. 15 § brottsbalken får dock ej innebära skärp­ning i förhållande till vad som har bestämts i den främmande staten.

14 § Om den främmande staten begär upplysning om hur den dömde
har förhållit sig under prövotiden, skall kriminalvårdsstyrelsen lämna
upplysning härom på grundval av uppgifter som styrelsen infordrar från
övervakningsnämnden.

Begår den dömde nytt brott och döms han under prövotiden av svensk domstol för brottet till påföljd som avses i 2 § första stycket lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister, skall kriminalvårdsstyrelsen sörja för att den främmande staten underrättas om domen.

Har den dömde i annat fall än som avses i andra stycket allvarligt åsido­satt sina åligganden och finner övervakningsnämnden på grund härav på­kallat att åtgärd i fråga om den ådömda påföljden beslutas av myndighet i den främmande staten, skall nämnden göra anmälan härom till krimi­nalvårdsstyrelsen. Styrelsen skall sörja för att den främmande staten un­derrättas om sådan anmälan.

Fullständig verkställighet

15 § Framställning om fullständig verkställighet här i landet av utländsk
brottmålsdom skall, om regeringen inte avslår framställningen, överläm­
nas till riksåklagaren för handläggning.

 

Prop. 1978/79: 3                                                       5

16 § Sedan framställningen om verkställighet har överlämnats till riks­
åklagaren, gör denne hos rätten ansökan om dess prövning av framställ­
ningen. Rörande sakens handläggning gäller i tUlämpliga delar vad som
är föreskrivet om brottmål i allmänhet, om annat ej följer av denna lag.
Rättens avgörande av saken sker genom dom.

Vid förhandling i målet skall den dömde höras personligen, om han begär det. Är den dömde berövad friheten i den stat där domen har med­delats, får dock förhandling äga ram i hans frånvaro, även om han har begärt att bli hörd personligen.

17 § I mål som avses i 16 § prövar rätten om annat hinder mot verk­
ställighet möter än som avses i 4 § andra stycket 7, 8 eller 10 eller 5 § 5.

Ny prövning av frågan huravida uen dömde är skyldig till brottet får ej ske i målet.

18 § Finner rätten hinder ej möta mot verkställighet här i landet, skall
rätten bestämma ny påföljd enligt svensk lag för brott som avses i fram­
ställningen. Den nya påföljden får dock ej innebära att den dömde berö­
vas friheten. Ej heller får påföljden bestämmas till enbart böter. Detta
gäller även om annan påföljd än böter ej enligt svensk lag kan följa på
motsvarande brott.

Har förhandling i saken enligt 16 § andra stycket andra meningen ägt ram i den dömdes frånvaro, får ny påföljd ej bestämmas förrän den dömde har varit i tillfälle att bli personligen hörd.

19    § Laga domstol i mål som avses i 16 § är Stockholms tingsrätt. An­sökan får dock upptagas även av den rätt, där den dömde skall svara i tvistemål i allmänhet, eller rätten i den ort, där den dömde mera varaktigt uppehåller sig, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

20    § Undanröjs villkorlig dom eller skyddstillsyn, som har ådömts en­Ugt 18 §, ooh döms i stället till fängelse på viss tid, skall den dömde, i den mån det med hänsyn till omständighetema prövas skäligt, räknas till godo dels vad han kan ha utstått av frihetsberövande påföljd som ådömts ge­nom den utländska domen för brott som omfattades av framställningen om verkställighet, dels tid varunder han med anledning av sådant brott varit anhållen eller häktad i den främmande staten. Därvid får bestämmas lindrigare straff än vad som är föreskrivet för gärningen.

Verkställighet utomlands av svensk dom

Allmänna bestämmelser

21 § Fråga om verkställighet i främmande stat av svensk dom enligt
denna lag upptas i fall som avses i 1 § första stycket av kriminalvårdssty­
relsen. Framställning om verkställighet får göras endast om den dömde
har eller tar hemvist i den främmande staten och det ej med motsva­
rande tillämpning av 4 § andra stycket eller 5 § 1—4 kan antagas före­
ligga hinder mot verkställighet i den staten.

Har regeringen med stöd av 1 § andra stycket förordnat att verkställig­het av påföljd i visst fall får anförtros åt myndighet i främmande stat, ombesörjer kriminalvårdsstyrelsen att framställning om verkstälUghet görs i den främmande staten.

 

Prop. 1978/79: 3                                                       6

22 § Framställning som avses i 21 § jämte den dom varigenom påföljden har ådömts och övriga handlingar i ärendet överlämnas till utrikesdepar­tementet, som vidarebefordrar framställningen till behörig myndighet i den främmande staten.

Begränsad verkstälUghet

23    § Bifalls framställning om begränsad verkställighet utomlands, skall övervakningsnämnden, om övervakning har anordnats här i landet, ent­lediga övervakaren för den dömde.

24    § Beslutas i den främmande staten ändrade föreskrifter om vad den dömde har att iaktta under prövotiden eller tiden för vård utom anstalt, har beslutet giltighet här i den mån motsvarande beslut skulle ha kunnat meddelas enligt svensk lag och beslutet ej innebär skärpning för den döm­de i förhållande till vad som har bestämts här i landet.

Sedan kriminalvården överflyttats, får åtgärd i fråga om den ådömda påföljden beslutas här i landet endast om den dömde här övertygas om annat brott eller behörig myndighet i den främmande staten hit hänskjuter ärende om sådan åtgärd. Hänskjutet ärende upptas av den övervaknings­nämnd som handhade övervakningen vid tiden för överflyttningen.

Upphör den dömde att ha hemvist i den främmande staten, kan krimi­nalvårdsstyrelsen förordna att verkställighet i den staten ej längre skall äga rum. Görs ej i anslutning därtill framställning om verkställighet av domen i annan främmande stat, skall styrelsen förordna att verkstälRg-heten skall återapptas här i landet av den övervakningsnämnd som sist handhade övervakningen.

Fullständig verkställighet

25 § Bifalls framställning om fullständig verkställighet utomlands, skall kriminalvårdsstyrelsen förklara verkställigheten överförd till den främ­mande staten. Sedan sådan förklaring har meddelats, får verkställighet av påföljden inte längre ske här i landet. Ej heller får här beslutas annan åtgärd enligt brottsbalken i fråga om påföljden.

Frånträder den främmande staten sitt åtagande beträffande verkstäl­ligheten, får kriminalvårdsstyrelsen förordna om verkställighetens åter­upptagande här i landet.

Fullföljd talan

26 § Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut i fråga som avses i 10 §, 21 § första stycket, 24 § tredje stycket eller 25 § andra stycket föres hos regeringen genom besvär. Mot annat beslut av kriminalvårdsstyrelsen en­ligt denna lag får talan ej föras.

Om den dömde, i fall då begränsad verkställighet har anordnats här i landet, ej är nöjd med övervakningsnämnds beslut om prövotid, över­vakning, förordnande av övervakare, föreskrift, vaming eller anmälan enligt 14 § tredje stycket, kan han hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av beslutet. Övervakningsnämnds beslut som nu avses länder dock omedelbart till efterrättelse, såvida ej annorlunda förordnas.

Mot kriminalvårdsnämndens beslut enligt denna lag får talan ej föras

 

Prop. 1978/79: 3                                                      7

Särskilda bestämmelser

27    § Riksåklagaren får i den omfattning regeringen bestämmer för­ordna annan åklagare att fullgöra vad som enligt denna lag åligger riks­åklagaren.

28    § Skall påföljd, som har ådömts någon i främmande stat, enligt denna lag verkställas i Sverige, får åtal för gäming, som påföljden avser, ej i något fall väckas här i landet. Har åtalet redan väckts när framställ­ningen om verkställighet bifalls, skall detta förhållande anses utgöra rätte­gångshinder i brottmålet.

29    § Av allmänna medel utgiven ersättning till offentlig försvarare samt kostnad för rättshjälp enligt 36 § rättshjälpslagen (1972: 429) skall stanna på statsverket, om ej den dömde av särskilda skäl bör återgälda ersätt­ningen.

30    § Denna lag gäller ej i fråga om verkställighet eller annan åtgärd som regleras genom lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979.

2    Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 34 kap. 18 § brottsbalken skall ha nedan an­givna lydelse.

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

34 KAP 18 §1 Uppkommer fråga om utlämning till Sverige för verkställighet av dom, varigenom någon dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller internering som gemensam påföljd för två eller flera brott, och kan utlämning enligt den främmande statens lagstiftning ej ske för alla brotten, skall domstol, efter anmälan av åklagare, undanröja den gemensamt ådömda påföljden och döma tUl påföljd för den brottslighet, för vilken utlämning kan äga rum.

Vad som föreskrives i första styc- Vad som föreskrives i första styc­
ket skall även gälla, då frågan upp- ket skall även gälla, då frågan upp­
kommer om att svensk brottmåls- kommer om att svensk brottmåls­
dom, som avser två eller flera brott, dom, som avser två eller flera brott,
skall verkställas utomlands i enlig- skall verkställas utomlands i enlig­
het med lagen (1972: 260) om in- het med lagen (1972: 260) om inter-
ternationellt samarbete rörande nationellt samarbete rörande verk­
verkställighet av brottmålsdom och ställighet av brottmålsdom eller la-

' Senaste lydelse 1975: 293.

 

Prop. 1978/79: 3

hinder mot verkställighet förelig­ger enligt den främmande statens lagstiftning såvitt avser något eller några av brotten.

gen (1978: 000) om internationellt samarbete rörande kriminlvård i frihet, och hinder mot verkställig­het föreligger enligt den främman­de statens lagstiftning såvitt avser något eller några av brotten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979.

3    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister

Härigenom föreskrivs att 6 och 13 §§ lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6 §>

I registret skall anteckning göras om uppgift, som enligt till rikspolis­styrelsen inkommet meddelande intagits i allmänt danskt, finskt, isländskt eller norskt kriminalregister beträffande svensk medborgare eller den som har hemvist här i riket eller beträffande svensk dom eller svenskt beslut, såvitt uppgiftens innehåll motsvarar vad i 2—5 §§ här ovan avses. Detsamma skall gälla om uppgift, som enligt överenskommelse mellan Sverige och annan stat lämnas från den staten.

I registret skall ock antecknas beslut av myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge om överflyttning från Sverige till den staten av verkstäUighet av fängelse eller övervakning av den som vill­korligt frigivits eller dömts till skyddstillsyn.

Har svensk domstol eller myn­dighet jämlikt 5, 10, 14, 17 eller 21 § lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norj igående verkställighet av strafl      m. fattat beslut om verk-

I registret skall ock antecknas beslut av myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge om överflyttning från Sverige till den staten av verkställighet av fängelse eller övervakning av den som vill­korligt frigivits eller dömts till skyddstillsyn. Detsamma skall gäl­la beträffande annat beslut av myndighet i främmande stat om verkställighet i den staten av här i landet ådömd påföljd som avses i 2 §. Skall enligt därom meddelat förordnande beslut som nu har sagts ej längre gälla, skall även uppgift om sådant förordnande antecknas i registret.

Har svensk domstol eUer myn­dighet jämlikt 5, 10, 14, 17 eUer 21 § lagen (1963:193) om sam­arbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verk­stäUighet av straff m. m. fattat be-

' Sei     e lydelse 1970: 421.

 

Prop. 1978/79: 3                                                                      9

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

ställighet, övervakning, undanrö- slut om verkställighet, övervakning,
jande eller förverkande, skall be- undanröjande eller förverkande e/-
slutet antecknas i registret. I fråga ler jämlikt 10 § lagen (1978: 000)
om den dom eller det beslut som om internationellt samarbete rö-
meddelats i den andra staten skola rande kriminalvård i frihet fattat
bestämmelserna i 2—5 §§ här ovan beslut om kriminalvård i frihet,
äga motsvarande tillämpning.     skall beslutet antecknas i registret.

I fråga om den dom eller det be­slut som meddelats i den andra staten skola bestämmelserna i 2— 5 §§ här ovan äga motsvarande tillämpning.

13 §-"

Till utländsk myndighet må enligt föreskrifter, som meddelas av rege­ringen, redovisas anteckningar i registret rörande medborgare i den sta­ten eller den som har hemvist där.

Har verkställighet av frihetsstraff eller övervakning av den som vill­korligt dömts eller villkorligt frigivits eller dömts till skyddstillsyn över­flyttats hit från Danmark, Finland, Island eller Norge eller härifrån till någon av nämnda stater, må, även i annat fall än i första stycket sägs, i den ordning regeringen bestämmer till myndighet i den stat från eller till vilken överflyttning skett redovisas anteckningar rörande den som avses med beslutet om överflyttning. Detsamma skall gälla i fråga om anteckning, som gjorts rörande tillämpningen av 14 eller 21 § lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkstäl­lighet av straff m. m.

Har verkställighet av påföljd överflyttats hit från främmande stat eller härifrån till sådan stat enligt lagen (1972: 260) om inter­nationellt samarbete rörande verk­ställighet av brottmålsdom eller la­gen (1978: 000) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet, äger andra stycket motsva­rande tillämpning.

Regeringen äger bemyndiga rikspolisstyrelsen att, då det för utredning i brottmål begäres av utländsk domstol eller åklagarmyndighet eller av poliscentral i Danmark, Finland eller Norge, meddela uttdrag av registret.

På framställning av utländsk myndighet må i annat fall än förat sagts utdrag av registret meddelas, såframt regeringen givit tillstånd därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979.

' Senaste lydelse 1975:13.

 

Prop. 1978/79: 3

10

4    Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429)

Härigenom föreskrivs att 38 § rättshjälpslagen (1972; 429)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

38 §

Bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för tilltalad eller an­nan att till statsverket återbetala kostnad som enligt rättens beslut utgått av allmänna medel äger motsvarande tillämpning i fråga om kostnad för rättshjälp enligt 36 §.

I fall som avses i 19 § andra styc­ket lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångsbalken, 18 § la­gen (1957: 668) om utlämning för brott, 14 § lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, 7 och 13 §§ lagen (1964: 450) om åtgär­der vid samhällsfarlig asocialitet samt 39 § lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom gäl­ler vad där är föreskrivet.

I fall som avses i 19 § andra styc­ket lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångsbalken, 18 § la­gen (1957: 668) om uUämning för brott, 14 § lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, 7 och 13 §§ lagen (1964: 450) om åtgär­der vid samhällsfarlig asocialitet, 39 § lagen (1972: 260) om interna­tionellt samarbete rörande verkstäl­lighet av brottmålsdom samt 29 § lagen (1978:000) om internatio­nellt samarbete rörande kriminal­vård i frihet gäller vad där är före­skrivet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979.

Lagen omtryckt 1976: 626.

 

Prop. 1978/79:3                                                                       •'

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET                        PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1978-03-02

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Olsson, Dahl­gren, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström, Johansson

Föredragande: statsrådet Romanus

Lagrådsremiss om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

1    Inledning

Inom Europarådet har utarbetats en konvention om övervakning av vilUcorligt dömda eller viUkorligt frigivna personer (övervakningskonven­tionen). Den har till syfte att göra det möjligt för medlemsstaterna att ge varandra ömsesidig hjälp vid verkställigheten av påföljder som innebär kriminalvård i frihet. Konventionen, som öppnades för undertecknande den 30 november 1964 och trädde i kraft den 22 augusti 1975, har hittills undertecknats av Belgien, Danmark, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Turkiet och Österrike. Av dessa stater har Belgien, Frankrike, Italien och Luxemburg även ratifice­rat konventionen.

Frågan om anslutning till övervakningskonventionen behandlades vid nordiska departementsöverläggningar redan under år 1965. 1 dåvarande läge kom arbetet emellertid inte att leda fram till beslut om tillträde från någon nordisk stats sida.

Vid nya överläggningar mellan företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland, Norge och Sverige år 1976 har saken tagits upp på nytt. Därvid har man fi-ån dansk, norsk och svensk sida enats om att åter aktualisera frågan om ett tillträde till konventionen. Enighet har också nåtts om att visst förbehåll bör avges vid en eventuell ratifikation.

1 en inom justitiedepartementet upprättad promemoria (Ds Ju 1977:4) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet föreslås att Sverige tillträder övervakningskonvenlionen. 1 promemorian återges de engelska och franska originaltexterna till konventionen jämte svensk över­sättning. Promemorian innehåller också förslag till en särskild lag om

 

Prop. 1978/79:3                                                                      12

internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet och till vissa följd­ändringar bl. a. i brottsbalken (BrB). Promemorian bör fogas till protokol­let som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över departementspromemorian avgetts av riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, kriminalvårdsnämnden, övervakningsnämnden i Stockholms norra förorter, övervakningsnämnden i Göteborg, första av­delningen, statens invandrarverk, länsstyrelsen i Stockholms län, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges stats­åklagare och Föreningen Sveriges åklagare.

Remissinstanserna har överlämnat yttranden, Svea hovrätt från Han­dens, Stockholms, Södertälje och Västerås tingsrätter, övervaknings­nämnden i Stockholms norra förorter från skyddskonsulenten hos nämn­den saml länsstyrelsen i Stockholms län från Stockholms kommun, po­lisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt och socialvårdskonsulenten i Stock­holms län.

2    Allmän motivering

2.1 Sveriges tillträde till övervakningskonventionen

I takt med livligare kommunikationer mellan länderna har brottsligheten blivit alltmer internationell. Bl. a. rörligheten på den europeiska arbets­marknaden medför också atl de rättsvårdande myndigheterna allt oftare får ta ställning till fall då gärningsmannen är hemmahörande i främmande land eller då brott har begåtts utomlands. Som framhållits i många sam­manhang har denna utveckling skapat behov av ett intensifierat samarbete mellan olika stater när det gäller åtgärder mot brottslighet.

Strävandena efter en vidgad internationell samverkan på detta område har tagit sig olika uttryck. 1 detta sammanhang finns särskild anledning att peka på det arbete som har bedrivits inom Europarådet, där hithörande frågor sedan flera år tillbaka har ägnats stor uppmärksamhet och betydan­de ansträngningar.

Det första större resultatet av europarådssamarbetet på det straffrättsli­ga fältet var 1957 års europeiska utlämningskonvention. Till denna kon­vention, som fortfarande får betecknas som den praktiskt mest betydelse­fulla av de europeiska överenskommelserna på området, har numera för­utom Sverige femton stater anslutit sig. Andra principieUt viktiga europaråds­konventioner som lar sikte på samarbete när det gäller åtgärder mot brott och som har tillträtts av Sverige är 1959 års konvention om inbördes rättshjälp i brottmål, 1964 års konvention om straff för vägtrafikbrott, 1970 års konvention om brottsmålsdoms internationella rättsverkningar (brottsmålsdomskonventionen), 1972 års konvention om överförande av

 

Prop. 1978/79:3                                                       13

lagföring i brottmål och 1977 års konvention om bekämpande av terrorism.

Sveriges anslutning till de berörda konventionerna har i flera fall föran­lett särskild lagstiftning. Detta är förhållandet bl. a. med brottsmålsdoms­konventionen som har len till antagandet av lagen (1972:260) om interaa-tionellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (intemationella verkställighetslagen, IVL). Brottmålsdomskonventionen och IVL avser samarbete i fråga om frihetsberövande påföljder, böter och förverkande. Verkställigheten av sådana påföljder kan med stöd av konventionen och lagen under vissa förutsättningar flyttas från den stat där domen har meddelats till annan stat.

Mellan de nordiska länderna har etablerats ett ännu längre gående sam­arbete. Genom enhetlig lagstiftning har man bl. a. i betydande utsträck­ning gjort det möjligt alt inom Norden verkställa domar och beslut i brottmål i annat land än domslandet. För Sveriges del är dessa frågor reglerade i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. (nordiska verkställig­hetslagen, NVL). Vidare kan lagföring för brott med stöd av det s. k. nordiska samarbetsavtalel flyttas över till annat nordiskt land där den misstänkte är bosalt eUer, i vissa fall, där han uppehåUer sig.

Det nordiska verkställighetssamarbetet avser även frågor som rör kri­minalvård i frihet. Inom ramen för det europeiska samarbetet regleras motsvarande frågor av 1964 års övervakningskonvention. Samarbetet en­ligt denna konvention består i övervakning i syfte att dels underlätta villkorligt dömda eller villkorligt frigivna personers anpassning i samhället, dels kontrollera deras uppförande för att kunna ingripa om de skulle missköta sig. Konventionen lar sikte på fall när någon har dömts i en konventionsstat men har hemvist i en annan konventionsstat eller flyttar dit efter domen. Den är tillämplig i fråga om personer som har erhållit villkorligt anstånd med ådömande av påföljd eller som meddelats villkorlig dom avseende frihetsberövande påföljd eller dom vars verkställighet har uppskjutits antingen vid liden för domen eller senare. Verkställighetssam-arbetei kan ske i olika former som i huvudsak går ut på antingen att själva övervakningen av den dömde flyttas till det land där han hör hemma, varvid domslandet behåller möjligheten att bedöma hur övervakningen utfaller, eller också att hemviststalen helt övertar verkställigheten av den dom som har föranlett övervakningen. Det skall redan här anmärkas all begreppet villkorlig dom enligt svensk rätt inte har samma innebörd som i flertalet övriga europeiska rättssystem. Den svenska fri vårdspåföljd som närmast svarar mol konventionens syfte är i stället skyddstillsyn.

Övervakningskonventionen är den enda av de inom Europarådet utar­betade straffrättsliga konventionerna som Sverige ännu inte har tillträtt. Vid sidan av det nordiska verkställighetssamarbetet har Sverige inte heller ingått någon annan internationell överenskommelse om samverkan i fråga om kriminalvård i frihet. F. n. saknas därför möjlighet att överföra verk-

 

Prop. 1978/79:3                                                                       14

ställigheten av sådan kriminalvård från Sverige till utomnordisk stat eller omvänt.

Som nämnls i inledningen har inom justiliedepartementel upprättats en promemoria (Ds Ju 1977:4) om internationelii samarbete rörande kriminal­vård i frihet, i vilken frågan om Sveriges tillträde till övervakningskonven­tionen behandlas. I promemorian (avsnitt 3) lämnas också en närmare redogörelse för konventionens huvudsakliga innehåll.

1 promemorian framhålls att ett utvidgat internationellt samarbete i fråga om kriminalvård i frihet otvivelaktigt skulle vara förenat med fördelar från kriminalpolitiska och humanitära synpunkter. Enligt promemorian bör Sverige inte ställa sig utanför del europeiska samarbetet på detta område. I promemorian förordas sålunda att Sverige tillträder övervakningskonven­tionen.

Vid remissbehandlingen har rått allmän enighet om värdet av alt möjlig­heterna till vidgat internationellt samarbete i fråga om kriminalvård i frihet tas tillvara. Samtliga remissinstanser har också tillstyrkt att Sverige tillträ­der övervakningskonventionen. RÅ framhåller att den möjlighet som kon­ventionen erbjuder att anförtro återanpassningsarbeiel lill myndigheter och organ i den dömdes hemland utgör ett inte oväsentligt bidrag lill det internationella samarbetet på brottsbekämpningens område. Även Svea hovrätt anser att ett tillträde till konventionen skulle medföra åtskilliga kriminalpolitiska fördelar. Kriminalvårdsstyrelsen påpekar att en svensk anslutning skulle komplettera IVL och NVL samt att det föreslagna inter­nationella samarbetet är angeläget, särskilt med hänsyn till att brottspå­följder som innebär kriminalvård i frihet har kommit att användas i ökad utsträckning under senare år inte bara i Sverige utan även i andra europa­rådsländer. Stockholms tingsrätt framhåller som ett särskilt skäl för en anslutning från svensk sida att konventionen kan tjäna som underlag för ett värdefullt internationellt utbyte av idéer och uppslag på frivårdens område saml fruktbärande kontakter mellan olika staters kriminalvårdsorgan. Övervakningsnämnden för Stockholms norra förorter, Södertälje tingsrätt och Sveriges domareförbund pekar på den fördel som ligger i att person med hemvist i konventionsstat som har gjort sig skyldig till brott i Sverige kan dömas till fri vårdspåföljd, eventuellt i kombination med förvisning. Även övriga remissinstanser ställer sig positiva till förslaget. Från flera håll påpekas dock att man måste räkna med alt det praktiska tillämpningsom­rådet kan bli begränsat.

1 likhet med remissinstanserna delar jag uppfattningen att övervaknings­konventionen utgör ett värdefullt komplement till de överenskommelser om internationellt samarbete på området som Sverige tidigare har biträtt. Som har påpekats vid remissbehandlingen måste det betecknas som en fördel om domstolarna far vidgad möjlighet att tillämpa brottspåföljd som innebär frivård även vid lagföring av personer som hör hemma i främmande stat. Från svensk synpunkt ökas sålunda förutsättningama för att tillämpa skyddstUlsyn beträf-

 

Prop, 1978/79:3                                                                       15

fande personer som saknar hemvist inom riket, inte minst i fall där förordnan­de om förvisning skall meddelas i domen. På samma sätt torde samverkan från svensk sida efter de linjer som anges i konventionen öka möjlighetema för svenska medborgare som begått brott utomlands att där erhålla vUlkorlig dom eller motsvarande påföljd. När det gäller personer som avtjänar frihetsstraff i annan stat än hemviststaten kan också myndighetema tänkas vara mera benägna att besluta om eller tidigarelägga villkoriig frigivning eUer motsvaran­de åtgärd, såvida tUlfredsställande övervakning kan anordnas i deras hemland. Vad angår fall då den som står under övervakning flyttar till annan stal under övervakningstiden kan det, som påpekas i promemorian, vara värdefuUt från kontrollsynpunkt, om övervakningen kan överföras till hans nya hemland. De problem som övervakningskonventionen på detta sätt söker komma tUI rätta med har med den ökade röriigheten över gränsema och den tilltagande inter­nationella brottsligheten fått en allt större aktualitet.

Det finns sålunda all anledning att från svensk sida ställa sig positiv till ett internationellt samarbete av det slag som avses med övervakningskon­ventionen. Vid de inledningsvis berörda nordiska departementsöverlägg-ningama år 1976 har man från dansk och norsk sida redovisat samma inställning. Konventionen har kommit att bli ganska invecklad tUl sin upp­byggnad, något som förklaras av att den skaU kunna fogas in i olika staters rättssystem och tillgodose kraven på betryggande rättssäkerhet. Som har framhålUts vid remissbehandlingen av departementspromemorian måste man också sannolikt räkna med att dess praktiska tillämpning åtminstone UU en början blir förhållandevis begränsad. Detta bör emellertid inte utgöra något skäl mot att Sverige tUlträder konventionen. Det kan anmärkas att en särskild underkommitté till Europarådets kommitté för brottslighetsfrågor (CDPC) f. n. överväger vissa åtgärder för att öka den praktiska användbarheten av de olika europarådskonventionema på det straffrättsliga området.

Under hänvisning lill vad som har anförts nu biträder jag i likhet med remissinstanserna förslaget i departementspromemorian att Sverige skall tillträda övervakningskonventionen. Detta förutsätter lagstiftning i vissa avseenden. Jag återkommer till denna fråga i del följande.

2.2 Förbehåll och förklaringar

Som jag nyss har nämnt erbjuder övervakningskonventionen olika sam­arbetsformer. En av dessa innebär i huvudsak att övervakningen flyttas till den dömdes hemland men atl domslandet behåller möjligheten att bedöma hur övervakningen utfaller (del 11 av konventionen). Enligt detta alternativ ankommer det sålunda på domslandet att besluta om åtgärder med anled­ning av eventuell misskötsamhet från den dömdes sida, varvid del förut­sätts att beslutet skall grunda sig på underrättelser från den stat som har övertagit övervakningen. I en annan, mera utvidgad form innefattar sam­arbetet också en skyldighet för den stat som har övertagit övervakningen

 

Prop. 1978/79:3                                                                      16

att sörja för verkställighet av det straff som kan komma att beslutas eller den straffåterstod som kan förklaras förverkad i domslandet med anledning av den dömdes misskötsamhet (del 111). En tredje samarbetsform slutligen innebär atl den anmodade staten helt övertar tillämpningen av den dom som har föranlett övervakningen (del IV). Därvid förutsätts att en omvandling av påföljden sker i verkställighelsstaten i överensstämmelse med den statens lagstiftning.

Av art. 38. I jämförd med bilagan till konventionen framgår att fördrags­slutande stat har möjlighet att göra förbehåll i fråga om de båda sistnämnda samarbetsformerna. Däremot får förbehåll inte göras mol den samarbels-form som avses i del II.

1 promemorian framhålls att ett samarbete enligt del 11 av konventionen kan tänkas medföra vissa praktiska problem med hänsyn till den under­rättelseskyldighet mellan statema som förutsätts och tUl det förhållandet att frågan om påföljder vid misskötsamhet skall bedömas i domslandet och alltså inte i den stat där den dömde är bosatt. Enligt promemorian är även den samarbetsform som regleras i del 111 av konventionen förenad med vissa olägenheter. Också enligt detta alternativ förutsätts att frågan om förverkande av det villkorliga anståndet prövas av myndighet i domslandet. En anslutning till del III innebär emellertid dessutom att myndighetema i den dömdes hemland, som normalt har de bästa möjlighetema att bedöma ft-ågan om förverkande, blir ovUUcorUgt bundna av det avgörande som i detta hänseende träffas i det andra landet. 1 promemorian konstateras att denna ordning vid de nordiska departementsöveriäggningama har ansetts väcka sådana betänklig­heter att man från dansk, norsk och svensk sida har enats om att förorda att förbehåll görs mot del 111 vid en ratifikation.

Den från både effektivitets- och rättssäkerhetssynpunkt mest lämpliga samarbetsformen är enligt promemorian den form som regleras i del IV av konventionen. I promemorian påpekas att denna samarbelsform nära an­sluter till den ordning som förutsätts i brottsmålsdomskonventionen och IVL. Det konstateras i promemorian atl samarbete enligt detta alternativ har den fördelen atl den stal som har övertagit övervakningen svarar för tillämpningen av domen i dess helhet. Några underrättelser behöver sålun­da inte lämnas till domslandet om den dömde skulle missköta sig under prövotiden, utan del blir myndigheterna i hans hemland som får befogen­heten att avgöra vilka konsekvenser som skall inträda i ett sådant fall.

Den diskussion som förs i promemorian mynnar ut i det förslaget att Sverige bör godta del 11 - som är obligatorisk - och del IV av konventionen men göra förbehåll mot del 111. Förslaget stämmer överens med den rekom­mendation som har gjorts vid de nordiska departementsöveriäggningama.

Praktiskt taget alla remissinstanser som har gått in på frågan - bl. a. RÅ, Svea hovrätt, rikspolisstyrelsen, Stockholms och Västerås tingsrätter och Sveriges domareförbund - tillstyrker promemorieförslaget i denna del. Länsstyrelsen i Stockholms län anser del II av konventionen vara mindre ändamålsenlig och förordar all den svenska anslutningen begränsas till del

 

Prop. 1978/79:3                                                                      17

IV. Kriminalvårdsstyrelsen framhåller atl en anslutning endasl lill del IV visserligen skulle vara lämpligast från såväl praktiska som effektivitets-mässiga synpunkter men är likväl benägen alt godta promemorieför­slaget med hänsyn tiU att en av de stater som ratificerat konventionen har anslutit sig endast till del 11. Kriminalvårdsnämnden, som tillstyrker pro­memorieförslaget, påpekar däremot att en tillämpning av del II i vissa fall kan vara att föredra från efTeklivitets- och rättssäkerhetssynpunkter. Nämnden tänker därvid på fall där den dömde återvänder till domslandei efter det att den procedur som förutsätts i konventionen har avslutals.

För egen del anser jag i likhet med remissinstanserna att del i promemo­rian har anförts övertygande skäl för all Sverige bör ansluta sig till del IV av konventionen men göra förbehåll mot del III. Av vadjag har anfört i det föregående framgår att konventionen inte medger att förbehåll görs mot del II. Som kriminalvårdsstyrelsen har påpekat har en av de stater som hittills tillträtt konventionen - Frankrike - begränsat sin anslutning till del 11, och man måste räkna med möjligheten av att motsvarande ståndpunkt kan intas av andra stater vid framtida ratifikationer. Härtill kommer att det som kriminalvårdsnämnden har anfört inte kan uteslutas att en tillämpning av del II kan vara att föredra i vissa speciella fall. Under hänvisning till vad som nu har sagts biträder jag förslaget i promemorian att Sverige godtar del II och del IV av konventionen men gör förbehåll mot del III.

I art. 27 föreskrivs att framställning och svar på framställning skall sändas resp. mottas av konventionsstaternas justitiedepartemenl. Andra meddelanden enligt konventionen får utväxlas på samma sätl eller direkt mellan vederbörande myndigheter. Fördragsslutande stat kan genom för­klaring avvika från dessa regler. I promemorian föreslås all framställningar och andra meddelanden för svensk del i enlighet med praxis bör sändas och tas emot av utrikesdepartementet. Jag tillstyrker promemorieförslaget i denna del.

Föreskrifter om översättning av handlingar som har samband med lill-lämpningen av konventionen finns i art. 29. Enligt artikeln får konven­tionsstat genom förklaring förbehålla sig rätten att kräva alt framställningar och därvid fogade handlingar skall åtföljas av översättning antingen till dess eget språk eller till något av Europarådets officiella språk - engelska eller franska - eUer till det av dessa språk som den anger. Enligt promemo­rian bör Sverige med stöd av denna artikel förbehålla sig rätt att kräva atl framställningar och därvid fogade handlingar som är avfattade på annat språk än danska, norska eller svenska skall vara översatta till svenska eller engelska språket. Jag biträder förslaget som stämmer överens med vad som gäller i fråga om andra europarådskonventioner på det straffrättsliga området som Sverige förut har tillträtt. Jag vill tillägga alt det översätt­ningsarbete som kan behöva utföras här i landet enligt praxis i allmänhet torde få ske genom utrikesdepartementets försorg samt bekostas i samma ordning som gäller för bl. a. framställningar om utlämning. 2   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 3

 

Prop. 1978/79:3                                                                        18

Enligt överenskommelse vid de nordiska departementsöveriäggningama bör ett tilllräde till konventionen inte påverka det nuvarande nordiska verkställighetssamarbelet. Detta har ansetts böra bedrivas i samma former som förat, dvs. på grandval av enhetlig lagstiftning i de olika nordiska länderna. I överensstämmelse med vad som har förordats i promemorian bör Sverige därför med stöd av art. 37.3 avge förklaring att konventionen skall tillämpas i förhållandel mellan Sverige och de övriga nordiska länder som har tillträtt konventionen endast i den mån det är fråga om verkställig-hetssamarbele som inte faller in under den nordiska verkställighetslagstifl-ningen. Det bör uppmärksammas att konventionen därmed blir tillämplig i förhållandet mellan de nordiska länderna såvitt gäller överförande av kri­minalvård i frihet inom ramen för tidsobestämda påföljder (för Sveriges del ungdomsfängelse och internering). Dessa påföljder omfattas nämligen inte av det nuvarande nordiska samarbetet. Jag återkommer till denna fråga.

2.3 Av konventionen föranledd lagstiftning i huvuddrag

2.3.1 Lagstiftningens form och tillämpningsområde

Ett tillträde till övervakningskonventionen aktualiserar särskild lagstift­ning i ämnet.

När del gäller metoden atl införliva internationella överenskommelser med svensk rätt finns olika möjligheter. Man kan omarbeta överenskom­melsen till lag med användning av svensk lagstiftningsteknik och svenskt språkbruk (transformationsmetoden) eller införliva överenskommelsen genom en lagstiftningsakt av innebörd att överenskommelsens bestämmel­ser skall gälla som svensk lag (inkorporeringsmetoden).

1 promemorian förordas transformationsmetoden under hänvisning till att denna metod i allmänhet har använts vid lagstiftning som är föranledd av konventioner på det straffrättsliga området och till att den har praktiska fördelar vid tillämpningen. Övervägande skäl anses vidare tala för atl den reglering som behövs vid ett tillträde till övervakningskonventionen bör få formen av en särskild lag. Att inarbeta regleringen i IVL bedöms i nuva­rande läge vara förenat med praktiska olägenheter.

Promemorians ståndpunkt i dessa frågor har tiUstyrkts eUer lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. RÅ, Svea hovrätt och Stockholms tingsrätt framhåller att transformationsmetoden är lämpligast med hänsyn till den aktuella konventionens kraktär. Övervakningsnämnden för Stock­holms norra förorter pekar på att det vid användning av den metoden allmänt sett finns en risk för att de som skall tillämpa lagen måste skaffa sig kännedom både om konventionen och om den svenska lagen för att rätt förstå bestämmelsernas innehåll. Den i promemorian föreslagna lagtexten har dock enligt nämnden fått en sådan utformning att detta inte synes behöva bli fallet. På grund härav och då metoden tidigare tillämpats har nämnden ingen erinran mot att transformationsmetoden används. Över-

 

Prop. 1978/79:3

19

vakningsnämnden har vidare förståelse för de praktiska svårigheter som aktualiseras om de nya lagbestämmelserna skulle inarbetas i IVL men uttrycker en förhoppning om atl det pågående arbetet på all samordna de straffrättsliga europarådskonventionerna kommer att skapa förutsättning­ar för ett sammanförande av de olika svenska lagar som bygger på dessa konventioner.

1 likhet med remissinstanserna biträder jag för egen del förslaget i promemorian att den reglering som behövs vid ett svenskt tillträde till övervakningskonventionen bör få formen av en särskild lag. Också i fråga om den nya lagens allmänna uppbyggnad ansluter jag mig till promemo­rieförslaget.

Enligt promemorian behöver den nya lagens användningsområde inte nödvändigtvis begränsas till samarbete med stat som har tillträtt övervak­ningskonventionen. Det bedöms nämligen inte vara uteslutet atl det kan bli aktuellt att träffa särskild överenskommelse om kriminalvård i frihet över gränserna även med annan stat. Enligt promemorian finns det vidare anledning anta att det i vissa fall kan uppkomma behov att av humanitära, sociala eller andra skäl få till stånd en överflyttning av verkställighet även i förhållande till stat med vilken Sverige inte har ingått någon generell överenskommelse. I fall då t. ex. en svensk medborgare har blivit dömd till ett långvarigt frihetsstraff utomlands, kan det tänkas inverka på vederbö­rande myndighets beslut angående villkorlig frigivning, om man från svensk sida kan ställa upp garantier för att den dömde blir underkastad övervakning i Sverige efter sådan frigivning. Med tanke på sådana och likartade situationer föreslås i promemorian att den nya lagen skall ge möjlighet för regeringen att, när synneriiga skäl föreligger, förordna om samarbete för ett visst konkret fall även i förhållande till stat med vilken generell överenskommelse inte föreligger. I promemorian hänvisas till att motsvarande lösning har valts i IVL (jfr prop. 1972:98 s. 47 och 85-86).

Promemorians ställningstaganden i dessa delar har tillstyrkts eller läm­nats utan erinran av samtliga remissinstanser. Kriminalvårdsstyrelsen an­ser det angeläget att den nya lagen i enlighet med promemorieförslaget ger mojligheter till överenskommelser också i särskilda fall. Även jag ansluter mig till promemorieförslaget i de delar som nu har berörts.

Övervakningskonventionen är som nämnts tillämplig i fråga om lag­överträdare som i konventionsstat har av domstol övertygats om brott och erhållit villkorligt anstånd med ådömande av påföljd eller som meddelats villkorlig dom avseende frihetsberövande påföljd eller dom vars verkstäl­lighet har villkorligt uppskjutits antingen vid tiden för domen eller senare (art. 2). En allmän förutsättning för samarbetet som jag återkommer till är vidare att den dömde har hemvist i den stat till vilken verkställigheten skall överflyttas.

1 promemorian (avsnitt 5.3.1 och bilaga A) lämnas en närmare redogö­relse för de olika former av frivårdspåföljder och villkorlig frigivning som

 

Prop. 1978/79:3                                                                      20

förekommer i europarådsslalerna samt för vissa uttalanden som under förarbetena till övervakningskonventionen har gjorts i fråga om tolkningen av art. 2. Med stöd av vad som har anförts i dessa hänseenden förordas i promemorian att den nya lagen skall öppna möjlighet för verkställighet här i landet av utländskt avgörande i två olika typfall. Del ena fallet föreligger när den dömde har erhållit villkorligt anstånd med ådömande av påföljd eller verkställighet av frihetsstraff eller på annat liknande sätt ålagts att under en prövotid undergå kriminalvård i frihet. Det andra typfallet är för handen när någon som har börjat avtjäna frihetsberövande påföljd i främ­mande stat har frigivits villkoriigt eller annars har överförts till kriminal­vård utom anstalt. 1 likhet med remissinstanserna ansluter jag mig till förslaget om en reglering efter dessa linjer liksom till de allmänna övervä­ganden som ligger till grund för förslaget i detta hänseende.

En särskild fråga som diskuteras i promemorian är i vad mån konventio­nen trots sin rubrik skall anses vara tillämplig också när påföljden utgör vad som brukar kallas "plain" eller "simple suspension of senience", dvs. när en villkorlig dom visseriigen innebär att en prövotid bestäms för den dömde men särskilda föreskrifter om övervakning eller om den dömdes åligganden under prövotiden inte fastställs och det inte heller förutsätts att den dömde på annat sätt skall stå under speciell kontroll eller i särskild ordning få hjälp eller stöd under prövotiden. Denna typ av villkorlig dom förekommer, förutom i de nordiska länderna, i bl. a. Frankrike och Stor­britannien. Frågan bedöms i promemorian vara närmast teoretisk, efter­som det knappast är sannolikt att konventionsstat skulle begära överflytt­ning av verkställigheten av en sådan villkorlig dom. Med utgångspunkt i konventionens förarbeten konstateras i promemorian att avsikten från början var att villkorliga domar av denna typ även formellt skulle falla utanför konventionens tillämpningsområde. Förarbetena tyder emellertid enligt promemorian på atl man slutligen stannade för den uppfattningen atl konventionen i princip skulle anses omfatta även villkorliga domar av detta slag. Även i sådan form ansågs nämligen en villkoriig dom innebära ett slags övervakning, låt vara i vidare mening. Jag kan för egen del ansluta mig till de uttalanden i denna tolkningsfråga som har gjorts i promemorian.

När det sedan gäller frågan i vilka fall det skall vara möjligt att från svensk sida överföra verkställigheten av en påföljd till främmande stat, bör anmärkas att en anslutning lill konventionen inte i detta hänseende medför några direkta förpliktelser för Sverige. Det är emellertid självfallet önsk­värt att möjligheterna till sådant samarbete tas tillvara i den utsträckning det är praktiskt motiverat.

1 promemorian förordas till en början alt den nya lagen bör öppna möjlighet att till främmande stat överflytta kriminalvård i frihet beträffande den som här i landet har dömts lill skyddstillsyn eller villkorligt frigivits från fängelsestraff, såvida den dömde har hemvist i den främmande staten. I promemorian konstateras att verkställigheten av fängelse därmed kom-

 

Prop. 1978/79:3

21

mer att kunna överföras både enligt IVL och den nya lagen. Delta innebär emellertid enligt promemorian ingen dubbelreglering, eftersom lagarna tar sikte på olika situationer. Med hänsyn till att IVL inte avser överflyttning av kriminalvård i frihet, kan sålunda den lagen inte utnyttjas sedan den dömde har villkorligt frigivits.

Enligt promemorian talar vidare flera skäl för att den nya lagen bör öppna möjlighet att medge verkställighet utomlands också av sådan vård utom anstalt som äger rum inom ramen för de tidsobestämda påföljdema ungdomsfängelse och internering. Det påpekas atl verkställigheten av dessa påföljder visseriigen kan överföras till annat land med stöd av FVL men att detta kan ske bara i påföljdens frihetsberövande skede. När den dömde är överförd till vård utom anstalt kan däremot verkställigheten f n. inte överfö­ras ens till nordiskt land, eftersom den samordnade nordiska verkstäUighets-lagstiftningen inte omfattar tidsobestämda påföljder. I promemorian forordas att den nya lagen bUr tiUämplig även i fråga om dessa påföljder sedan den dömde har överförts tUI vård utom anstalt. 1 detta hänseende föreslås lagen reglera även förhållandet mellan Sverige och de övriga nordiska länder som tiUträder övervakningskonventionen.

Promemorieförslagen har i dessa delar allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Två remissinstanser, Västerås tings­rätt och övervakningsnämnden för Stockholms norra förorter, betecknar det dock som en brist att lagförslaget inte medger att verkställigheten av en i Sverige meddelad villkorlig dom kan överflyttas till främmande stat. Sistnämnda remissinstans anser däremot i likhet med kriminalvårdsstyrel­sen det vara en avgjord fördel att i enlighet med promemorieförslaget öppna möjlighet alt överföra kriminalvård i frihet inom ramen för tids­obestämda påföljder mellan de nordiska länderna. Kriminalvårdsstyrelsen upplyser att behov härav har framträtt under åren, låt vara antalsmässigt inte i någon större omfattning.

Den enda fråga som i denna del har föranlett erinringar under remissbe­handlingen är sålunda huruvida den nya lagen bör ge utrymme för alt till främmande stal överföra verkställigheten av en villkorlig dom som har meddelats i Sverige. 1 denna del bör först anmärkas att del som jag tidigare har nämnt är uppenbart atl skyddstillsyn är den svenska frivårdspåföljd som svarar mot konventionens allmänna syftning. En svensk villkoriig dom är aldrig förenad med övervakning i egentlig mening. Som framgår av vad jag nyss har anfört i fråga om tolkningen av övervakningskonventio­nen torde det dock i och för sig vara förenligt med konventionen alt öppna möjlighet för ett verkställighetssamarbete även med avseende på en vill­korlig dom av svensk typ. En annan fråga är emellertid i vad mån detta skulle vara ändamålsenligt. Med hänsyn till att de rättsverkningar som följer av en svensk villkorlig dom är rätt begränsade och till att man åtminstone t. v. måste räkna med en viss administrativ omgång när del gäller att överföra verkställigheten av en påföljd tiU främmande stat anser

 

Prop. 1978/79:3                                                        22

jag för egen del att det skulle föra för långt att låta frivårdssamarbetet omfatta även en här i landet meddelad villkorlig dom. Jag vill anmärka att del inte ens inom ramen för det nordiska samarbetet har ansetts finnas utrymme för något verkställighetssamarbete med avseende på den svenska villkoriiga domen (jfr prop. 1964:90 s. 87). Jag ansluter mig alltså till promemorieförslaget i denna del. Också i övrigt godtar jag promemorians lösningar när det gäller frågan vilka här i landet ådömda påföljder som bör kunna överföras till främmande stal med stöd av den nya lagen.

Som jag redan har nämnt uppställer konventionen (art. 5.1) som förut­sättning för överflyttande av övervakning eller verkställighet från ett tand till ett annat att den dömde har hemvist i den stat till vilken överflyttning skall äga rum. I promemorian föreslås att denna förutsättning anges i lagen. I fråga om den som skall villkorligt friges från frihetsstraff måste enligt promemorian konventionens hemvistbegrepp rimligen ges en sådan tolkning att förfarande enligt lagen bör kunna inledas, om den dömde med avbrott för anstaltsviselsen har haft hemvist i den främmande staten och det vidare står klart att han efter frigivningen kommer att återvända till sitt hemland och vara bosatt där.

Promemorians uttalanden i denna del har föranlett kommentarer från några remissinstanser. Enligt kriminalvårdsstyrelsen kan det ifrågasättas om inte kravet på anknytning blir för strängt. Styrelsen påpekar att man kan tänka sig den möjligheten att någon som har dömts till krimi.nalvård i frihet i ett land därefter flyttar till det land i vilket hans maka är medborga­re för att bosätta sig där. 1 detta fall skulle övervakningen inte kunna flyttas över till det nya bosättningslandet efiersom den dömde inte har haft hemvist där. Styrelsen föreslår atl övervakning skall kunna anordnas även när den dömde utan att ännu ha hemvist i landet likväl har stark anknyt­ning till detta. Statens invandrarverk framhåller att en utländsk medborga­re som har vistelsetillstånd här i riket regelmässigt också har sitt hemvist här, varför ett överförande av vården från Sverige till annat land inte kan komma i fråga. Har han hemvist i annat land, bör emellertid det svenska visteisetillståndel i och för sig ej utgöra hinder för sådant överförande. Vad angår överförande av vård till Sverige framhåller verket vikten av att man innan en framstäUning bifalls beträffande utländsk medborgare ser till att vederbörande har tillstånd att vistas här enligt utlänningslagen. Enligt Stockholms tingsrätt kan del antas atl vissa tolkningsproblem kan upp­komma vid avgörandet av domicilfrågan i det enskilda fallet.

För egen del vill jag påpeka atl konventionens föreskrift om att den dömde måste ha hemvist i det land till vilket verkställigheten skall över­flyttas innefattar ett strängare krav på anknytning än vad som gäller enligt vissa andra av de straffrättsliga europarådskonventionema. T. ex. medger brottmålsdomskonventionen att straffverkstälUghet oberoende av den döm­des hemvist kan överföras lill annan stat när verkställighet i den staten kan antas förbättra den dömdes möjlighet till återanpassning. Övervaknings-

 

Prop. 1978/79:3                                                                      23

konventionen medger emellertid inte något undantag från kravet på hem­vist, och den svenska lagstiftningen bör utformas i enlighet härmed. I kravet på att den dömde skaU ha sitt hemvist - "ordinary residence" - i den anmodade staten torde regelmässigt ligga alt han skall vara fast bosatt där. Klart är å andra sidan att konventionens hemvislbegrepp måste tolkas med beaktande av konventionens syfte och av de situationer i vilka den är avsedd att tillämpas. Från denna utgångspunkt kan jag ansluta mig till promemorians ståndpunkt atl den som undergår fängelse i Sverige bör anses i konventionens mening ha sitt hemvist i främmande stal, om han med avbrott för anstaltsvistelsen har varit fast bosatt där och det vidare står klart att han efter den villkorliga frigivningen kommer atl återvända till sitt hemland. Däremot kan konventionen inte anses förplikta fördragsslu­tande stat att överta verkställigheten av en påföljd enbart på grund av atl den dömde har för avsikt att flytta till den staten. Detta hindrar emeller.id självfallet inte att man i en situation av det slag som avses i kriminalvårds­styrelsens exempel vidtar åtgärder för att förbereda verkställighetens överförande, varvid det i mycket angelägna fall kan länkas finnas möjlighet atl få ett förhandsbesked från den anmodade statens sida. De synpunkter på frågan om innebörden av hemvistbegreppet som har förts fram av statens invandrarverk kan jag ansluta mig till.

2.3.2 Verkställighet i Sverige av utländskt avgörande

Jag har i det föregående tillstyrkt promemorians förslag att Sverige skaU ansluta sig till övervakningskonvenlionen såviti avser de i del 11 och del IV reglerade samarbetsformerna. Enligt promemorians terminologi till vilken jag kan ansluta mig benämns samarbete enligt del 11 begränsad verkställig­het medan samarbete enligt del IV betecknasfullständig verkstälUghet.

I promemorian föreslås att den nya lagen skall ange vissa hinder mot verkställighet här i landet av utomlands ådömd påföljd. Promemorieförsla­get innebär i denna del väsentligen en direkt Iransformering av konven­tionstexten.

Enligt promemorieförslaget bör i lagen uttryckligen anges att verkstäl­lighet här i landet av utländskt avgörande - vare sig det är fråga om begränsad eller fullständig verkställighet - får ske bara efter framställning av behörig myndighet i den främmande staten. 1 överensstämmelse med konventionen förordas vidare att avslag alltid skall ske, om avgörandet inte har vunnit laga kraft eller påföljden inte får verkställas i den främman­de staten (art. 3), om gärning som påföljden avser inte motsvarar brott enligt svensk lag (art. 4), om den dömde inte har hemvist i Sverige (art. 5 och 6) eller om den gärning som påföljden avser utgör eller har samband med politiskt brott eller utgör militärt brott (art. 7.1.c). I promemorian föreslås med stöd av art. 7.1 vissa ytterligare obligatoriska avslagsgrunder som jag avser att närmare beröra i specialmotiveringen.

1 art. 7.2 anges vissa grander som av den anmodade staten fakultativt

 

Prop. 1978/79:3                                                                      24

kan åberopas till stöd .för avslag på framställning från annan stat. Fram­ställningen får sålunda avslås, om myndighet i den anmodade staten har beslutat atl inte väcka åtal eller att nedlägga redan väckt åtal för gärningen (7.2.a), om den gärning som avses med domen är föremål för rättegång även i den anmodade staten (7.2.b) eller om domen har meddelats i den tilltalades utevaro (7.2.c). 1 promemorian förordas att de nu angivna omstän­dighetema även i lagen tas upp som fakultativa avslagsgrander.

Enligt art. 7.2.d gäller vidare att framställning får avslås i den utsträck­ning som den anmodade staten finner domen oförenlig med de principer som gäller för tillämpningen av dess egen strafflag, särskilt om lagöverträ­daren på grund av sin ålder inte skulle ha kunnat dömas i den anmodade staten. Enligt promemorian bör med stöd av denna artikel införas en bestämmelse som ger möjlighet till avslag på en framställning om verkstäl­lighet för det fall atl den dömde vid liden för brottet inte hade fyllt 15 år. I detta avseende hänvisas i promemorian till att det i enlighet med vad som framhölls under förarbetena till IVL (prop. 1972:98 s. 114) kan tänkas förekomma fall då det från humanitär synpunki är särskilt angeläget all det finns möjlighet att utan hänsyn till den svenska straffbarhetsåldern kunna överta verkställigheten av en utländsk brottmålsdom avseende en svensk medborgare som inte har fyllt 15 år. 1 promemorian förordas därför alt den nu berörda avslagsgrunden, liksom motsvarande bestämmelse i IVL (6 § första stycket 7), skall vara fakultativ. Om däremot gärningsmannen av annat skäl än minderårighet inte skulle ha kunnat dömas till påföljd för brottet i Sverige, bör detta enligt promemorieförslaget liksom enligt IVL (5 § andra stycket 2) vara ett absolut hinder mot verkställighet här i landet.

1 de delar som nu har berörts har promemorian tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Även jag ansluter mig i dessa hänseenden till förslaget.

I art. 7.3 föreskrivs att konventionen har tillämpning på fiskaliska brott -dvs. främst brott av skatterättslig natur - bara i den utsträckning de fördrags­slutande staterna har bestämt det beträffande varje brott eller brottskate­gori. Något beslut med stöd av denna bestämmelse har hittills inte medde­lats. I promemorian hävdas att den berörda bestämmelsen har ringa prak­tisk betydelse, och alt det från svensk synpunki inte finns någon särskild anledning att vägra verkställighet beträffande fiskaliska brott. Någon på art. 7.3 grundad regel om verkställighetshinder behöver därför enligt pro­memorian inte tas upp i den nya lagen.

Promemorians ställningstagande har i denna del kritiserats av Sveriges domareförbund som påpekar att den aktuella bestämmelsen avser såväl fall då verkställighet begärs i Sverige av utländskt avgörande som situatio­ner då verkställighet begärs utomlands av svenskt avgörande. Förbundet ifrågasätter om man kan underlåta att i lagen ange att verkställighetshinder kan föreligga vid fiskaliska brott.

Jag kan för egen del ansluta mig lill domareförbundets bedömning. 1

 

Prop. 1978/79:3                                                       25

sammanhanget bör anmärkas att Sverige i olika sammanhang har verkat för att de internationella straffrättsliga konventionerna skall bli tiUämpliga även på fiskaliska brott. Eftersom emellertid övervakningskonventionen är så att förstå att den omständigheten att ett brott är fiskaliskt utgör verkställighetshinder intill dess annat har bestämts av de fördragsslutande staterna, bör detta komma till uttryck också i den svenska lagen. 1 denna bör sålunda anges atl framställning som gäller fiskaliskt brott får bifallas endast om Sverige i förhållande till den främmande staten har förbundit sig att bifalla framställning som har avseende på sådan gärning.

1 art. 5.3 föreskrivs att fördragsslutande stat kan avslå framställning som avser viss samarbetsform enligt konventionen, om staten med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet anser annan samarbetsform vara lämpligare. 1 sådant fall är den amodade staten skyldig alt ange vilken åtgärd den är villig att vidta.

I promemorian hänvisas i denna del till att det förfarande som regleras i del IV av konventionen - fullständig verkställighet - erbjuder den från svensk synpunkt lämpligaste samarbetsformen. Det torde ofta framstå som en fördel om verkställighet här i landet kan ske inom ramen för denna samarbetsform, eftersom samarbete enligt del II ibland kan tänkas vara förenat med vissa praktiska komplikationer. Det bör därför enligt prome­morian finnas en möjlighet att från svensk sida avslå en framställning om begränsad verkställighet enligt del II och i stället erbjuda sig atl överta hela verkställigheten av det uUändska avgörandet. 1 promemorian förordas atl detta anges genom en uttrycklig bestämmelse i den nya lagen.

Promemorieförslaget har i denna del föranlett särskilda uttalanden av några remissinstanser. Kriminalvårdsstyrelsen understryker att tillämp­ningen av del II kan vålla praktiska problem, bl. a. till följd av del kommu­nikationsförfarande som förutsätts. Styrelsen anser i överensstämmelse med promemorieförslaget att ett fullständigt övertagande av verkställig­heten bör komma i första hand. Övertagande av begränsad verkställighet bör enligt styrelsen komma ifråga endast om möjlighet inte finns att få till stånd ett fullständigt övertagande av verkställigheten. Även kriminal­vårdsnämnden delar i princip uppfattningen att fullständig verkställighet framstår som den lämpligaste samarbetsformen. Nämnden påpekar emel­lertid att det också kan tänkas förekomma fall där begränsad verkställighet är lämpligast från effektivitets- och rättssäkerhetssynpunkter. Enligt vad som framgår av nämndens yttrande avses därvid situationer där den döm­de flyttar tillbaka till domslandet efter det att övervakningen har överförts till annan stal. Nämnden ifrågasätter om inte möjligheten bör stå öppen att från svensk sida avslå en framställning även i det fallet atl framställningen avser fullständig verkställighet men det med hänsyn lill omständigheterna är lämpligast att endast begränsad verkställighet anordnas här i landet. Sveriges domareförbund framhåller att promemorians uttalande om före­träde för fullständig verkställighet inte kan tillmätas generell betydelse.

 

Prop. 1978/79:3                                                                      26

eftersom i så fall samtliga framställningar om begränsad verkställighet skulle avslås.

För egen del ansluter jag mig i likhet med kriminalvårdsstyrelsen till uppfattningen i promemorian atl det när Sverige skall överta verkställig­heten av ett utländskt avgörande i allmänhet är lämpligast att det sker i den form som avses i del IV av konventionen, förutsatt givelvis att den främ­mande staten har tillträtt konventionen i denna del. Av vad som har sagts i det föregående framgår emellertid alt det kan tänkas förekomma fall där en begränsad verkställighet enligt del II skulle vara alt föredra. Med hänsyn härtill och då det måste vara en fördel atl man på svensk sida tillförsäkras den handlingsfrihet som konventionen medger, biträder jag kriminalvårds­nämndens förslag. Jag förordar därför att i den nya lagen tas in en före­skrift av det innehållet att en framställning om verkställighet här i landet kan avslås, om det med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är lämpligast att verkställigheten anordnas enligt annan samarbetsform än som avses i framställningen.

Utöver vad som följer av det anförda bör enligt promemorian i en särskild regel anges att en framställning om verkställighet skall avslås, om den i annat hänseende än som har nämnts särskilt strider mot övervakningskonvenlionen eller den överenskommelse med främmande stat som annars ligger till grund för framställningen. Promemorieförslaget har i denna del avstyrkts av RÅ som anser att regeln skulle innebära ett avsteg från transformationsmetoden. Jag har viss förståelse för denna kritik men anser det likväl svårt att undvara en sådan bestämmelse. Kon­ventionens regler är delvis komplicerade, och det kan inte uteslutas att det i praktiken uppkommer fall där en tolkning av konventionen leder till att en framställning skall avslås på skäl som inte nu kan förutses. Härtill kommer att de stater som tillträder konventionen kan komma alt göra förbehåll av olika slag som måste beaktas vid prövningen av en framställning och att svårigheter kan möta att ta in häremot svarande bestämmelser i lagen eller i verkställighetsföreskrifter till denna. Som framgår av vad jag förut har anfört kan det också tänkas bli aktuellt att Sverige träffar avtal om verk­ställighetssamarbete med stat som inte har tillträtt övervakningskonven­tionen. Nu angivna förhållanden talar enligt min uppfattning för alt en generalklausul av förevarande slag las in i lagen. Några olägenheter synes inte vara förenade härmed, om man i enlighet med promemorieförslaget förbehåller regeringen att göra den prövning som påkallas av bestämmel­sen. En sådan ordning är också naturiig mot bakgmnd av att den syftar tUl att säkerstäUa att Sverige uppfyUer sina folkrättsliga förpliktelser. Under hänvis­ning tiU vad som har anförts nu tiUstyrker jag promemorieförslaget på denna punkt. Jag viU anmärka att motsvarande lösning har valts i IVL (jfr 5 § andra stycket 8 IVL och prop. 1972:98 s. 88).

Jag har därmed kommit in på frågan hur själva prövningsförfarandet bör utformas för fall då främmande stal gör ansökan hos Sverige om tillämp-

 

Prop. 1978/79:3                                                                     27

ning av övervakningskonvenlionen. I detta hänseende innehåller konven­tionen inte några särskilda bestämmelser. Det står alltså i princip fritt för fördragsslutande stat att utforma prövningsförfarandet på lämpligt sätt.

I promemorian förordas i överensstämmelse med den ordning som till-lämpas i andra liknande sammanhang att en framställning om verkställig­het enligt övervakningskonvenlionen alltid i första hand skall prövas av regeringen. Del bör enligt promemorian tillkomma regeringen ensam alt avgöra om en framställning skall avslås därför alt den avser politiskt eller militärt brott ( art. 7.1 .c). Som nyss har framgått avses detsamma gälla för fall där framställningen i annat hänseende än som har nämnts särskilt i lagen strider mot den överenskommelse med främmande stat som åbero­pas i ärendet. Också när det gäller att avgöra om en framställning angående begränsad verkställighet skall avslås därför att det med hänsyn till omstän­digheterna i det särskilda fallet är lämpligare att Sverige övertar hela verkställigheten bör enligt promemorian regeringen ha exklusiv prövnings­rätt. I övrigt förordas atl regeringens prövning på samma sätt som enligt IVL begränsas till en förstahandsgranskning med möjlighet att avslå fram­ställningen, om det är uppenbart att avslagsgrund föreligger.

Vad angår det förfarande som skall äga rum efter regeringens preliminä­ra prövning förordas i promemorian en ordning som innebär att man skiljer mellan fall då den främmande staten endast begär begränsad verk­stälUghet enligt del II av konventionen å ena sidan och situationer där det begärs att Sverige skall överta hela verkstäUigheten av det utländska avgörandet enligt del IV å den andra. I sistnämnda situation förutsätter konventionen att en omvandling av påföljden skall ske här i landet och att Sverige därefter skall helt överta tillämpningen av domen. Denna om­vandling bör enligt promemorian uppenbariigen ske av allmän domstol, varvid föreslås att talan skall föras av RÅ eller åklagare som denne förord­nar. När däremot framställningen endasl avser begränsad verkställighet, inskränker sig de åtgärder som skall företas här i landet i princip till att anordna kriminalvård i frihet i överensstämmelse med den utiändska do­men. I promemorian förordas att ett sådani beslut meddelas i administra­tiv ordning på samma sätl som enligt NVL, dvs. av kriminalvårdsstyrel­sen.

Promemorieförslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Ett par alternativa förslag har dock förts fram. Sålunda anser domstolsverket att det inte i promemorian har anförts övertygande skäl för den föreslagna kompetensfördelningen mellan regeringen och kri­minalvårdsstyrelsen vid prövning av frågor om begränsad verkställighet. Till skillnad från motsvarande prövning enligt nordiska verkställighetsla­gen - som görs av kriminalvårdsstyrelsen - kan det, påpekar domstolsver­ket, i detta sammanhang bli fråga om en tolkning av utländska rättsord­ningar som i avsevärd utsträckning skUjer sig från de nordiska. Verket anmärker att Sverige kan komma att träffa genereUa överenskommelser

 

Prop. 1978/79:3                                                       28

om verkställighet av kriminalvård i frihet även med utomeuropeiska stater. Om kriminalvårdsstyrelsen avslår en begäran om begränsad verkställighet, torde ärendet efter besvär kunna underställas regeringens prövning. Med hänsyn härtill och till det relativt ringa antal ärenden som kan förväntas, ifrågasätter verket om inte prövningen i dess helhet bör göras av regering­en. Alternativt skulle förfarandet kunna anordnas efter de linjer som har föreslagits för prövningen vid framställning om fullständig verkställighet. En synpunkt som delvis går i motsatt riktning förs fram av RÅ. Enligt RÅ finns visserligen skäl som talar för promemorians lösning. RÅ ifrågasätter dock om allmän domstol behöver kopplas in i ärenden som gäller fullstän­dig verkställighet. RÅ påpekar att det oavsett om begränsad eller fullstän­dig verkställighet begärs i realiteten blir fråga om att föranstalta om krimi­nalvård i frihet på grandval av förordnande härom i utländsk dom. I synnerhet ligger det enligt RÄ nära tiU hands att framställning som avser övertagande av frivård av vUlkorligt frigiven inte prövas av allmän domstol. RÅ anser därför att man eventuellt bör överväga om det inte kan anförtros åt administrativ myndighet - kriminalvårdsstyrelsen - att företa hinderspröv­ningen och bestämma formen för kriminalvård i frihet även i de faU när frågan om förverkande av kriminalvård i frihet skall avgöras här i landet.

För egen del anser jag att ett starkt argument till förmån för promemori­ans förslag är att man därmed så långt det är praktiskt möjligt når huvud­saklig överensstämmelse med de beslutsordningar som gäller enligt NVL resp. IVL. Med anledning av vad domstolsverket har anfört villjag erinra om att en lösning efter promemorieförslagets linjer innebär att regeringen skall göra en förstahandsprövning av framställningen och därvid alltid har möjlighet att avslå denna, om det är uppenbart att annat verkstälUghets-hinder föreligger än sådant beträffande vilket regeringen förbehålls exklu­siv prövningsrätt. Det kan sålunda förutsättas att framställningar om tiU-lämpning av konventionen redan vid den handläggning som avses ske inom regeringskansliet underkastas en noggrann granskning på grundval av det material som därvid föreligger. Bl. a. med hänsyn till att den dömde regelmässigt måste höras över framställningen kan emellertid ytterligare omständigheter komma fram som i sin tur kan leda tiU behov av exempel­vis skriftväxling med myndighet i den främmande staten eller komplette­ring av framställningen i ett eller annat hänseende innan slutlig ställning kan tas till frågan om verkställighet i Sverige skall äga rum. Denna fort­satta handläggning bör inte lämpligen ske inom regeringskansliet. Vid fråga om begränsad verkställighet - då den åtgärd i sak som skall vidtas från svensk sida ofta består endast i att förordna övervakare - anser jag över­vägande skäl tala för att den fortsatta handläggningen anförtros åt krimi­nalvårdsstyrelsen i enlighet med vad som gäller enligt den nordiska verk­ställighetslagstiftningen. Förslaget har i denna del också lämnats utan erinran av styrelsen. RÅ:s förslag innebär som nämnts att även fråga om fullständig verkstäl-

 

Prop. 1978/79:3                                                       29

lighet skulle avgöras i administrativ ordning av kriminalvårdsstyrelsen. Vid denna samarbetsform förutsätts emellertid (art. 23) att den i den främmande staten fastställda sanktionen omvandlas till frivårdspåföljd en­ligt svensk lag. Atl låta del ankomma på administrativ myndighet att besluta om sådan påföljd med de rättsverkningar ett sådant beslut skulle komma att få synes tveksamt från principiella synpunkter. Eftersom den som är underkastad kriminialvård i frihet i vissa situationer kan berövas friheten genom beslut av övervakningsnämnd och således utan domstols­prövning, torde den föreslagna ordningen inte utan vidare vara förenlig med 2 kap. 9 § regeringsformen (jfr prop. 1975/76:209 s. 149-150). Under hänvisning till det anförda anser jag att en lösning efter promemorians linjer är all föredra.

Vissa avvikelser i förhållande tUl promemorieförslaget som jag har för­ordat i det föregående vad gäller de omständigheter som skall utgöra hinder mot verkställighet här i landet återverkar emellertid också på frågan om kompetensfördelningen mellan regeringen och kriminalvårdsstyrelsen resp. domstol. Enligt min uppfattning bör frågan om en framställning skall avslås på den grunden atl brottet är av fiskalisk natur exklusivt prövas av regeringen. Detsamma bör gälla i fråga om den prövning som skall ske enligt den av mig förordade föreskriften att en framställning om verkstäl­lighet här i landet kan avslås, om del med hänsyn till omständigheterna är lämpligast alt verkställigheten anordnas enligt annan samarbetsform än som avses i framställningen. Med dessa avvikelser är jag för min del beredd att godta promemorieförslaget i den del som nu har diskuterats.

Del anförda innebär sålunda att den förstahandsprövning som skall ske genom regeringens försorg får samma omfattning vare sig den främmande staten har begärt begränsad eller fullständig verkställighet. Vad angår det förfarande som därefier skall äga rum när fråga är om begränsad verkstäl­lighet innebär promemorieförslaget i huvudsak följande. Framställningen skall, om den inte avslås av regeringen, överlämnas till kriminalvårdssty­relsen för handläggning. Styrelsen skall därvid pröva om det föreligger annat verkställighetshinder än sådant beträffande vilket regeringen har exklusiv prövningsrätt. Finner styrelsen att hinder inte möter mot verk­ställighet, skall styrelsen besluta atl kriminalvård i frihet skall anordnas här i landet och utse övervakningsnämnd att handha kriminalvården. Det föreslås ankomma på övervakningsnämnden att förordna övervakare när detta skall ske, vilket föratsätts i regel vara förhållandet. Nämnden skall vidare enligt förslaget svara för den anpassning av det utländska avgöran­det till svenska förhållanden som är förutsatt i konventionen och får i enlighet härmed befogenhet att jämka de föreskrifter som i den främmande staten har meddelats om prövotid för den dömde och om dennes åliggan­den under prövotiden, i den mån sådan föreskrift skulle vara oförenlig med svensk lag. Vidare föreslås att vissa allmänna regler i BrB om övervak­ningens organisation och om den dömdes skyldighet att iaktta skötsamhet m. m. blir tillämpliga i fråga om kriminalvård som anordnas inom ramen

 

Prop. 1978/79:3                                                                     30

för denna samarbetsform. Kriminalvårdsstyrelsen föreslås svara för den underättelseskyldighet gentemot den främmande staten som åvilar Sverige enligt konventionen. För en närmare redogörelse för förslaget i denna del får jag hänvisa till avsnitt 5.3.2.2 i promemorian.

I dessa hänseenden har promemorieförslaget lämnats praktiskt laget helt utan erinringar vid remissbehandlingen. Även jag kan i allt väsentligt ansluta mig till promemorians lösningar och till de överväganden som har legat till grund för dessa. I anslutning till de enskilda bestämmelserna återkommer jag till vissa speciella frågor, bl. a. omfattningen av den un­derrättelseskyldighet som kommer alt åvila Sverige vid samarbete enligt detta alternativ.

Skall Sverige övertafullsiändig verkstälUghet av ett udändskt avgöran­de enligt konventionen, innebär detta som nämnts att den utomlands bestämda påföljden skall omvandlas till den påföljd som enligt svensk lag skulle ha bestämts för brottet, om det hade begåtts här (art. 23.1). Påfölj­den får dock inte vara strängare än den som har bestämts i den främmande staten (art. 23.2).

I fråga om förfarandet vid framställning om fullständig verkstäUighet här i landet föreslås i promemorian att framställningen efter regeringens preli­minära prövning skall överlämnas till RÅ för handläggning. Det skall sedan enligt förslaget ankomma på RÅ - eller annan åklagare som denne förord­nar - alt hos allmän domstol göra ansökan om prövning av framställningen. Domstolens prövning skall till en början omfatta frågan om annat verkstäl­lighetshinder föreligger än sådant beträffande vilket regeringen ensam svarar för prövningen. Någon ny bedömning av själva skuldfrågan får härvid inte äga rum. Om verkställighetshinder inte föreligger, skall det ankomma på domstolen att bestämma påföljd enligt svensk lag.

Vad angår påföljdsbestämningen diskuteras i promemorian först det fallet att den utomlands bestämda påföljden är villkorlig dom eller därmed jämställd frivårdspåföljd. Det ligger enligt promemorian i sådant fall när­mast till hands att påföljden bestäms lill skyddstillsyn. Detta bör emellertid inte vara det enda alternativet. Möjlighet bör också finnas att döma till annan påföljd som innebär frivård, varvid närmast villkorlig dom kommer i fråga. Det bör emellertid inte heller vara uteslutet att den dömde överiäm­nas till särskild vård, såvida inte detta innebär att han berövas friheten och påföljden därmed framstår som en skärpning. Föreskriften i art. 23 att den nya påföljden inte får vara strängare än den tidigare måste nämligen enligt promemorian anses innebära ett förbud mot att här ådöma en ny påföljd som innebär att den dömde berövas friheten. Vidare bör enligt promemori­an gälla att påföljden inte skall få bestämmas till enbart böter. En tolkning av art. 23 i enlighet med konventionens huvudprinciper sägs nämligen ge vid handen att den anmodade staten är skyldig att bestämma en ny påföljd som innebär att den dömde i en eller annan form ställs under tillsyn eller att i varje fall en prövotid fastställs för honom.

Praktiskt taget alla remissinstanser har tillstyrkt promemorieförslaget i

 

Prop. 1978/79:3

31

dessa delar eller lämnat det utan erinran. Såvitt gäller frågan om den dömde skall kunna överlämnas till särskild vård har domstolsverket dock anmärkt att domstol saknar möjlighet att föreskriva atl frihetsinskränkning inte får äga ram vid överlämnande till vård enligt bamavårdslagen (1960:97) eUer lagen (1954:579) om nykterhelsvård. Hinder bör därför enligt verket föreligga mot att överlämna den dömde till sådan vård.

Jag kan för egen del ansluta mig till uppfattningen i promemorian att art 23 måste anses hindra ett ådömande av en påföljd som innebär att den dömde berövas friheten. Detta innebär givetvis till en början att val av fängelse, ungdomsfängelse eller internering som påföljd är uteslutet, såvi­da inte förordnande enligt 34 kap. 1 § 1 BrB meddelas om att tidigare ådömd sådan påföljd skall avse även del aktuella brottet. Detsamma bör gälla överlämnande till sluten psykiatrisk vård, däremot inte i fråga om öppen sådan vård. I enlighet med vad som sägs i promemorian torde i allmänhet skyddstillsyn eller villkorlig dom framstå som det mest naturliga påföljds valet. Vad angår frågan om den dömde skall kunna överlämnas till vård enligt barnavårdslagen eller lagen om nykterhetsvård, villjag erinra om att dessa påföljdsbestämningar måste föregås av att domstolen inford­rar yttrande från vederbörande vårdorgan. 1 yttrandet skall anges vilka vårdåtgärder som avses komma att vidtas. Anges i sådant yttrande att frihetsberövande åtgärd planeras - dvs. inskrivning i ungdomsvårdsskola eller tvångsintagning i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare - bör enligt min uppfattning hinder föreligga mot att den dömde överlämnas till den särskilda vården. I annat fall bör emellertid överiämnande kunna äga rum utan hinder av att vårdorganet kan komma att ändra sin bedömning, som ju skall grundas på den tillämpliga socialrättsliga vårdlagen och i princip inte är beroende av domstolens förordnande. Jag kan således i dessa avseenden ansluta mig till promemorians ståndpunkt. Det bör tilläggas att BrB:s bestämmelser om överiämnande till särskild vård kan komma atl undergå förändringar med anledning av förslagen i betänkandena (SOU 1977:23) Psykiskt störda lagöverträdare och (SOU 1977:40) Socialtjänst och socialförsäkringstUlägg, vilka f n. övervägs inom regeringskansliet.

Jag kan vidare liksom remissinstanserna godta bedömningen i promemo­rian att påföljden inte bör få bestämmas till enbart böter. Övervaknings­konventionen tar nämligen som förut har konstaterats enligt sin allmänna inriktning sikte på påföljder som innebär att den dömde underkastas tillsyn i en eller annan form eller att en prövotid blir gällande för honom. Det skulle därför knappast vara förenligt med konventionens principer att vid den påföljdsomvandling som skall ske här i landet låta påföljden stanna vid ett bötesstraff.

I promemorian behandlas härefter frågan hur påföljdsbestämningen vid den svenska domstolen skall ske i fall där den dömde har villkoriigt frigivits från frihetsstraff utomlands. Därvid diskuteras till en början ett alternativ som skulle innebära atl domstolen tilläggs befogenhet all be-

 

Prop. 1978/79:3                                                                      32

stämma ett fängelsestraff enligt våra slraffmätningsprinciper saml utfärda någon form av förklaring, att den dömde skall anses villkorligt frigiven från detta fängelsestraff med en viss bestämd återstående strafflid. Sistnämnda tid skulle enligt promemorian i så fall rimligen få sättas i relation till det här i landet bestämda fängelsestraffets längd saml svensk praxis i fråga om villkorlig frigivning, förutsatt atl den sålunda valda konstruktionen inte innebär någon skärpning.

En lösning efter dessa linjer bedöms dock i promemorian som tämligen komplicerad. 1 promemorian påpekas att det inte är någon praktisk nöd­vändighet att man redan i samband med omvandlingen bestämmer den strafftid som den dömde skall vara skyldig att avtjäna om han begår nytt brott eller annars missköter sig. Tvärtom sägs det från praktiska synpunkter när­mast vara en fördel om man inte behöver ta ställning tiU den frågan i annat faU än om den blir aktuell. 1 promemorian förordas i stället att den nya påföljden skall kunna bestämmas till skyddstillsyn, vUlkorlig dom eller överlämnande tiU sådan särskild vård som inte innebär frihetsberövande även när situationen är den att den dömde utomlands har villkoriigt frigivits från frihetsstraff.

Promemorieförslaget har i denna del föranlett vissa erinringar vid re­missbehandlingen. Handens tingsrätt anser det förstnämnda av de båda i promemorian diskuterade alternativen vara principiellt mera välgrundat än den lösning som har valts i förslaget. Samma uppfattning har Västerås tingsrätt och övervakningsnämnden för Stockholms norra förorter. Svea hovrätt påpekar att konstruktionen i promemorieförslaget visserligen stämmer mindre väl överens med svenskt straffrättsligt synsätt men att de båda diskuterade alternativen får anses praktiskt sett likvärdiga. Hovrät­ten anser att förslaget kan godtas i denna del. Domstolsverket ifrågasätter om inte med den i promemorian valda lösningen en uttrycklig föreskrift bör införas om rätt för den dömde att avräkna frihetsberövande som kan ha ägt rum i den främmande staten.

För egen del vill jag i likhet med vad ett par remissinstanser har anfört framhålla att den förstnämnda av de båda i promemorian diskuterade lösningarna otvivelaktigt har vissa förtjänster från principiell synpunkt. Klart är emellertid samtidigt att en reglering efter sådana linjer skulle bli rätt komplicerad och i en del fall ställa domstolarna inför tämligen vanskli­ga avgöranden. Härtill kommer att det ingalunda alltid kan förutsättas atl ett utländskt kriminalvårdsbeslut är direkt överförbart till den svenska straffrättsliga systematiken. Situationer kan tänkas uppstå där det inte utan vidare står klart huravida avgörandet i den främmande staten skall jämställas med svensk villkorlig frigivning eller i stället anses ha övervä­gande karaktär av en självständigt ådömd frivårdspåföljd. 1 sådana fall skulle man uppenbariigen hamna i svårigheter, som däremot inte upp­kommer med den lösning som har valts i promemorieförslaget. Under hänvisning till vad som har anförts nu anser jag liksom Svea hovrätt och flertalet övriga remissinstanser att promemorieförslaget bör godtas. Där-

 

Prop. 1978/79:3                                                                     33

med når man den fördelen att samma regler blir tillämpliga för den svenska domstolen oavsett formen för den dom eller det kriminalvårdsbeslut som har meddelats i den främmande staten. Till den synpunki som har förts fram av domstolsverket återkommer jag strax.

Sammanfattningsvis förordar jag en regel om påföljdsomvandlingen av det innehållet atl domstolen, om den inte finner verkställighetshinder föreligga, skall bestämma ny påföljd enligt svensk lag för det brott som avses i den främmande statens framställning saml all den nya påföljden dock inte får innebära att den dömde berövas friheten och inte heller bestämmas till enbart böter. Som har framhållits i promemorian bör det avgörande, som domstolen sålunda träffar i påföljdsfrågan, till sina rätts­verkningar vara i alla avseenden likställt med en dom i vanligt brottmål.

Domstolsverket har ifrågasatt om inte lagförslaget bör kompletteras med en föreskrift om rätt för den dömde atl avräkna frihetsberövande som har ägt rum i den främmande staten. Med anledning härav villjag framhålla alt någon avräkning i egentlig mening inte kan komma i fråga, om den svenska domstolen bestämmer påföljden till skyddstUlsyn, villkorlig dom eller överiämnande till särskild vård. Däremot kan den situationen uppstå att skyddstillsyn eller villkorlig dom som ådömts vid påföljdsomvandlingen sedermera undanröjs. Om påföljden därvid bestäms till fängelse, bör den dömde tillgodoräknas frihetsberövande i den främmande staten. En avräk-ningsregel bör alltså införas som tar sikte på sådana situationer. Jag åter­kommer till frågan i specialmotiveringen.

Vad härefter angår frågan vid vilken allmän domstol talan om överfö­rande av verkställighet skall kunna föras bör anmärkas att enligt 35 § IVL Stockholms tingsrätt är exklusivt behörig att uppta mål eller ärende som avses i den lagen. Enligt promemorian bör också framstäUningar om verk­ställighet enligt övervakningskonventionen alltid kunna prövas av Stock­holms tingsrätt. I promemorian hävdas emellertid att del inte är nödvän­digt att på samma sätt som enligt IVL låta denna tingsrätt vara ensam behörig domstol. En sådan ordning bedöms kunna leda till onödiga kost­nader för enskilda parter med hänsyn till att del vid tillämpning av över­vakningskonventionen i regel inte är fråga om personer som har berövats friheten. På grund härav förordas i promemorian att framställning om verkställighet enligt den nya lagen även skall kunna upptas av rätten i den ort inom riket där den dömde har sitt hemvist eller mera varaktigt uppe­håller sig (jfr 19 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken).

Promemorieförslaget har i denna del kommenterats av flera remissin­stanser. Västerås tingsrätt ifrågasätter om det finns tillräcklig anledning att medge altemativa regler om forum. Södertälje tingsrätt framhåller att antalet framställningar om verkställighet inte kan väntas bli särskilt stort. För att få en likformig och snabb behandling i domstolen synes en koncent­ration av ärendena till en eller några få domstolar vara av värde. Om Stockholms tingsrätt inte anses böra vara ensam behörig, kan enligt tings-3   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 3

 

Prop. 1978/79:3                                                                      34

rätten en lämplig medelväg vara atl ge behörighet åt tingsrätterna i samtliga hovrättsstäder. Enligt Svea hovrätt förtjänar det övervägas om inte Stock­holms tingsrätt bör vara exklusivt forum i likhet med vad som gäller enligt IVL. Å andra sidan sägs beaktansvärda skäl föreligga även för den i promemorian föreslagna ordningen. Hovrätten vill därför inte avstyrka förslagets forumregel. Om denna väljs, kan det emellertid vara lämpligt att, sedan erfarenheter vunnits av handläggningen, frågan om koncentration av målen till en enda domstol prövas på nytt.

Ett par remissinstanser för fram synpunkter som delvis går i motsatt riktning. Domstolsverket förordar att forumregeln utformas så att den dömdes allmänna tvistemålsforum eller vistelseforum i första hand skall vara rätt domstol medan Stockholms tingsrätt skall vara reservforum. Därvid fäster domstolsverket särskilt avseende vid promemorians uttalan­de att merparten av de dömda torde vara på fri fot vid den svenska domstolsprövningen. Enligt vad verket framhåller torde RÅ:s befogenhet, såvitt gäller utförande av talan vid domstol, kunna delegeras till distrikts­åklagare i den dömdes hemort. Något skäl som talar för en centralisering av dessa mål till Stockholms tingsrätt finns därför inte enligt verkets mening. Verket erinrar i sammanhanget om det uttalande som gjorts i förarbetena till IVL (prop. 1972:98 s. 90) av innebörd att regeln om Stock­holms tingsrätt som exklusivt forum enligt nämnda lag skulle kunna om­prövas efter viss tid. Även Föreningen Sveriges statsåklagare förordar att forumregeln utformas på sådant sätt att den domstol vid vilken den dömde skall svara i tvistemål i aUmänhet blir behörig i första hand.

Som framgår av vad som sålunda har anförts vid remissbehandlingen finns skäl både för och emot en ordning som innebär att mål om verkstäl­lighet enligt den nya lagen skall handläggas vid en och samma domstol. Jag kan mot denna bakgrund inte finna annat än att den lösning som promemo­rieförslaget innefattar utgör en godtagbar kompromiss. Den innebär atl möjlighet alltid finns att anhängiggöra talan enligt den nya lagen vid Stock­holms tingsrätt, som handlägger motsvarande mål enligt IVL, samtidigt som utrymme skapas för att välja en annan lösning när detta med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet framstår som ändamålsenligt. Intresset av att kunna göra en central uppföljning av den nya lagens tillämpning äventyras inte härigenom, eftersom de framställningar som nu avses alltid kommer att överlämnas av regeringen lill RÅ. Under hänvis­ning till det anförda tillstyrker jag för egen del promemorieförslaget, som också har lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.

Till frågan om rättegångsbestämmelser i övrigt återkommer jag i speci­almotiveringen.

2,3.3 VerkstäUighet utomlands av svensk brottmålsdom

1 promemorian betonas att ett tillträde till övervakningskonventionen inte medför någon förpliktelse för konventionsstat att låta verkställa in-

 

Prop. 1978/79:3                                                                     35

hemska domar, som innebär kriminalvård i frihet, i annan konventionsslal. Man öppnar möjligheter att under vissa förutsättningar begära sådan verk­ställighet. Reglerna i den svenska lagen om när verkställighet skall begäras utomlands bör därför enligt promemorian inte vara obligatoriska utan medge en diskretionär prövning om framställning i del särskilda fallet lämpligen bör göras. Jag kan liksom remissinstanserna ansluta mig till denna bedömning.

Inom ramen för det nordiska samarbetet görs framställningar om anord­nande av kriminalvård i frihet utomlands av övervakningsnämnd. Mot bakgrund av önskemålet om en enhetlig tillämpning bör det emellertid enligt promemorian åtminstone t. v. liksom enligt IVL ankomma på krimi­nalvårdsstyrelsen att pröva fråga om överförande av verkställighet till främmande stat enligt den nya lagen. Sådan fråga skall enligt förslaget kunna upptas av styrelsen på anmälan av övervakningsnämnd eller av central nämnd. Med hänsyn till att behov av brådskande beslut i vissa fall kan tänkas föreligga, föreslås dock styrelsen även få möjlighet att ta upp frågan självmant. Ett i promemorian anfört exempel på sådana fall erbju­der den situation som uppstår om svensk domstol har dömt en person med hemvist i konventionsstat till skyddstillsyn jämte förvisning. Om domsto­len i sådant fall gör kriminalvårdsstyrelsen uppmärksam på förhållandel, skall styrelsen enligt förslaget kunna ta upp frågan om kriminalvårdens överförande utan att avvakta anmälan av övervakningsnämnd.

Förslaget har i denna del kritiserats av kriminalvårdsnämnden som framhåller att det föreslagna förfarandet förefaller att bli onödigt omständ­ligt. Det finns enligt kriminalvårdsnämnden inte anledning anta att krimi­nalvårdsstyrelsen skulle kunna göra annan bedömning än resp. nämnd, som har den omedelbara kännedomen om fakta i de enskilda ärendena. Det skulle innebära en tidsbesparande förenkling, om nämnderna tillades befogenhet att själva besluta om framställning. En sådan ordning synes enligt kriminalvårdsnämnden också stå i överensstämmelse med nu rådan­de principiella uppdelning av beslutsfunktionerna i övrigt inom frivården mellan nämnderna och kriminalvårdsverkets myndigheter. Svea Hovrätt, Handens tingsrätt och domstolsverket lämnar förslaget utan erinran i vad det innebär att kriminalvårdsstyrelsen skall pröva hithörande frågor men anser att det lämpligen bör finnas uttryckliga regler om skyldighet för domstol att göra anmälan hos kriminalvårdsstyrelsen om fall där tillämp­ning av konventionen kan komma i fråga. Enligt domstolsverket bör be­stämmelser i ämnet meddelas i administrativ ordning.

För egen del anser jag de synpunkter som kriminalvårdsnämnden har fört fram vara beaktansvärda. Åtskilliga skäl talar för en förenkling i proceduren av det slag som nämnden har föreslagit. Mot en sådan ordning kan å andra sidan anföras det förat berörda intresset av att åtminstone under ett inledningsskede skapa förutsättningar för en uppföljning av den nya lagens tUlämpning. Det kan vara av betydelse att erfarenheter av olika

 

Prop. 1978/79:3                                                       36

tänkbara komplikationer vid verkställighetssamarbetet kan samlas cent­ralt, något som i sin lur kan ge möjlighet för övervakningsnämnderna att förhöra sig hos kriminalvårdsstyrelsen bl. a. vad gäller de olika staternas praxis vid tillämpning av övervakningskonventionen. Dessutom kan det tänkas bli aktuellt att från svensk sida lämna uppgifter om gällande rätt och praxis här i landet till myndighet i främmande stal. Det är också angelägel atl man söker nå fram till en enhetlig praxis vad gäller form och innehåll i de svenska framställningar om verkställighet utomlands som kommer att göras. Mot denna bakgrund anser jag för egen del övervägande skäl tala för atl prövningen av frågor om verkställighet utomlands i enlighet med pro­memorieförslaget bör ske centralt hos kriminalvårdsstyrelsen. Det kan emellertid vara lämpligt att detta ställningstagande omprövas, sedan när­mare erfarenhet av den nya lagstiftningen har vunnits.

Jag ansluter mig till uppfattningen att det bör införas regler beträffande domstols skyldighet att underrätta kriminalvårdsstyrelsen om fall där en tillämpning av den nya lagstiftningen anses böra komma i fråga. Det är nämligen angeläget alt styrelsen får kännedom om dessa fall så skyndsamt som möjligt, inte minst i den i promemorian berörda situationen att dom­stolen dömer en utländsk medborgare med hemvist i konventionsstat till skyddstillsyn jämte förvisning. En sådan underrättelse från domstolens sida kan uppenbarligen översändas först sedan dom har meddelats och domstolen har skilt sig från själva målet. Underrättelsen kan sålunda inte anses utgöra ett led i den dömande verksamheten utan får betraktas som en expedilionsåtgärd. Hinder föreligger därför inte mot att underrättelseskyl­digheten, som domstolsverket har föreslagit, regleras genom verkställig­hetsföreskrifter. I samma ordning bör regleras den skyldighet för kriminal­vårdens nämnder atl göra anmälan hos kriminalvårdsstyrelsen som försla­get förutsätter.

I överensstämmelse med promemorieförslaget förordar jag att det skall ankomma på kriminalvårdsstyrelsen atl ombesörja att framställning om verkställighet kommer till stånd även i den situationen att regeringen på grund av synnerliga skäl har förordnat om samarbete enligt lagen för visst fall i förhållande lill stal med vilken generell överenskommelse om samar­bete inte föreligger.

Jag kan ansluta mig till vad som anförs i promemorian om de formella förutsättningarna för alt framställning om verkställighet skall få göras. 1 enlighet härmed bör en sådan förutsättning till en början vara att den dömde har hemvist i den främmande staten. 1 fråga om innebörden av hemvistbegreppet får jag hänvisa till vad jag i det föregående allmänt har anfört om den nya lagstiftningens tillämpningsområde. Det är inte uteslutet alt hemvist i främmande stat i vissa fall kan anses föreligga även när den dömde vid tiden för beslutet faktiskt uppehåller sig i Sverige. Vidare bör en förutsättning för framställning vara att den inte strider mot grunderna för de svenska bestämmelserna om verkställighetshinder. Man bör med andra

 

Prop. 1978/79:3                                                                     37

ord hypotetiskt pröva hur förfarandet skulle gestalta sig om rollerna var ombytta och framställningen gjordes av den främmande staten. Om man skulle ha avslagit en sådan framställning från svensk sida, så bör Sverige också avstå från att själv göra framställning hos annan stat om verkställig­het där.

När det i övrigt gäller bedömningen av frågan om verkställighet utom­lands lämpligen bör begäras framhålls i promemorian atl spörsmålet får avgöras på grundval av en prövning av omständigheterna i det särskilda fallet. Vad angår situationer då svensk domstol har dömt en person med hemvist i konventionsstat till skyddstillsyn, bör dock enligt promemorian huvudprincipen vara att framställning görs såvitt detta är möjligt och inga särskilda skäl talar mot det. En förutsättning för att ett tQlträde tUl konventionen skall öka domstolamas valfrihet när det gäller att bestämma påföljd för person med hemvist i främmande stat anses nämligen vara att domstolama kan förlita sig på att det system som konventionen för­utsätter också tillämpas i praktiken.

Remissinstanserna har lämnat dessa uttalanden utan erinran. Övervak­ningsnämnden för Stockholms norra förorter understryker särskilt vikten av att en domstol, som överväger att döma en i en annan konventionsstat bosatt person till kriminalvård i frihet jämte förvisning, kan vara förvissad om att försök kommer att göras att ge den dömde en meningsfylld krimi­nalvård i hemlandet och att en överflyttning verkligen kommer tiU stånd.

Jag kan för egen del ansluta mig till promemorians och övervaknings­nämndens ståndpunkt. Om domstol i fall som nu avses väljer skyddstillsyn som påföljd, måste detta nämligen regelmässigt antas bygga på förutsätt­ningen att samarbete enligt konventionen skall komma till stånd. Att kriminalvårdsstyrelsen följer domstolens intentioner är sålunda väsentligt för att konventionssamarbetet skall tillvinna sig förtroende vid den prak­tiska tillämpningen.

Vad angår konventionens tillämpning vid svensk villkorlig frigivning bör erinras om att huvudregeln om sådan frigivning (26 kap. 6 § BrB) innebär att villkorlig frigivning kan ske när två tredjedelar av strafftiden har avtjänats. Om särskilda skäl föreligger kan frigivning ske efter halva strafftiden. Villkorlig frigivning förutsätter dock alltid att fyra månader har avtjänats i anstalt. 1 beslut om villkoriig frigivning skall fastställas en prövotid på minst ett och högst tre år eller, om reststraffet överstiger tre år, högst fem år (26 kap. 10 § BrB).

När det gäller fall då en person med hemvist i konventionsstat skall villkorligt friges, får enligt promemorian avgörandet av frågan om fram­ställning skall göras i stor utsträckning bli beroende av en diskretionär bedömning av samtliga omständigheter. I promemorian framhålls att den dömdes behov av hjälp- och stödåtgärder efter frigivningen liksom intres­set av att kunna kontrollera hans skötsamhet självfallet bör beaktas vid denna prövning. Man kan således inte utgå från att framställning aUtid

 

Prop. 1978/79:3                                                                      38

görs så snart den villkorligt frigivne har hemvist i konventionsstat. Å andra sidan hävdas i promemorian att möjligheten att få till stånd övervakning i den dömdes hemland i vissa fall kan tänkas öka förutsättningarna att tillämpa villkorlig frigivning före utgången av två tredjedelstiden i fråga om personer med hemvist i annan stat. I promemorian påpekas alt del i de fall som här kan bli aktuella ofta föreligger förordnande om förvisning i domen. Enligt promemorian bör dock ett tillträde till övervakningskonvenlionen inte medföra någon ändring av nuvarande praxis i vad denna innebär alt särskild återhållsamhet med halvtidsfrigivning- iakttas när det gäller lag­överträdare som undergår långvariga fängelsestraff för grov narkotikabrottslighet eller i övrigt för grova brott som utgör led i en yrkesmässigt eller på annat sätt i organiserade former bedriven kriminell verksamhet (jfr prop. 1972:67 s. 32).

Promemorians uttalanden i denna del har utförligt kommenterats av kriminalvårdsnämnden, som framhåller att nämnden vid sin prövning av frågan om villkorlig frigivning så långt det är möjligt bortser från om den intagne är svensk eller utländsk medborgare. För villkorlig frigivning innan två tredjedelar av strafftiden har gått till ända krävs därmed även i fråga om utländsk medborgare bl. a. att frigivningsförhållandena skall vara ordnade. Att som intagen skaffa arbete och ordna bostad ställer den som är hemmahörande i ett annat land inför speciella svårigheter. Nämnden på­pekar vidare atl den omständigheten att många av dem som är ådömda förvisning friges villkorligt först efter två tredjedelar av strafftiden också sammanhänger med brottslighetens art. Mot denna bakgrund har nämnden svårt att föreställa sig att ett samarbete enligt konventionen skulle kunna öppna möjligheter för nämnden att vidga sin frigivningspraxis. Däremot ser nämnden ett värde i de ökade möjligheter till rehabilitering som en i hemlandet anordnad övervakning kan erbjuda, särskilt för den som förvi­sas efter ett långvarigt straff. Denne har nu inte möjlighet all som andra intagna slussas ut via frigivningspermission eller vistelse utanför anstalt, och bland dem som forvisas förekommer det ofta ett ännu större behov av stöd efter frigivningen än som föreligger bland dem som stannar kvar här i landet. Antalet intagna för vilka det föreslagna samarbetet skulle kunna få praktisk betydelse är visserligen ringa, men samarbetet torde i det enskilda fallet kunna medföra väsentiiga fördelar. Till dem hör att den intagne bör kunna räkna med en större aktivitet än f n. från myndigheter­na i hemlandet när del gäller frågan om hans villkoriiga frigivning och hans förhållanden efter denna. Härtill kommer att en övervakning i hemlandet kan vara av värde även från kontrollsynpunkt.

För egen del kan jag i huvudsak ansluta mig till vad kriminalvårdsnämn­den har anfört i sitt yttrande. Det är uppenbart att möjligheten till frivårds-samarbete med främmande stater endast i begränsad utsträckning kan antas ge ökat utrymme för en tidigareläggning av villkorlig frigivning när det gäller den krets av intagna för vilka sådana frågor prövas av kriminal-

 

Prop. 1978/79:3                                                                      39

vårdsnämnden, dvs. personer som undergår fängelse i mer än ett år. För att detta skall kunna ske torde få förutsättas att speciella omständigheter föreligger, såsom exempelvis att den främmande staten själv har aktualise­rat en tillämpning av övervakningskonventionen och i samband härmed även har förebringat sådan dokumentation angående frigivningsförhållan­dena som enligt praxis krävs för halvtidsfrigivning. Jag vill i detta sam­manhang också anmärka all jag ansluter mig till promemorians uttalande atl den nu aktuella lagstiftningen inte kan anses skapa förutsättningar för en ändring i nämndens nuvarande praxis i vad denna innebär att särskild återhållsamhet med halvtidsfrigivning iakttas när det gäller den kategori av lagöverträdare som utpekades i samband med 1972 års ändringar i narkoti-kastrafflagstiftningen. Vad som har anförts nu hindrar emellertid, som nämnden har anfört, inte att ett konveniionssamarbete ofta kan vara av värde från andra synpunkter.

Om Sverige ansluter sig till övervakningskonventionen i den omfattning som har förordats i det föregående, innebär detta att man också när det gäller överflyttning av kriminalvård från Sverige till annan stat kan välja mellan två samarbetsformer, nämligen ett överförande av verkställighet i begränsad form (del II) och ett fullständigt överförande av verkställigheten (del IV). Som förut har framgått ansluter jag mig till promemorians upp­fattning att det därvid i allmänhet är en fördel att välja den sistnämnda samarbetsformen. Undantag kan dock föreligga, dels självfallet i förhål­lande till främmande stat som inte har anslutit sig till del IV i konventio­nen, dels i vissa speciella situationer såsom exempelvis när den dömde är svensk medborgare eller det av annat skäl inte kan uteslutas att han återvänder hit under verkställighetstiden. Det förtjänar i sammanhanget att påpekas att domstol eller nämnd inom kriminalvården givetvis inte kan med­dela svensk medborgare föreskrift om att han skaU vara bosatt i viss främman­de stat (jfr 2 kap 7 § regeringsformen).

Rättsverkningarna av att en svensk framställning om överförande av verkställighet bifalls av främmande stat behandlas i promemorian, varvid skilda regelsystem föreslås bli tillämpliga beroende på om fråga är om begränsad eller fullständig verkställighet. Promemorians förslag i dessa delar har praktiskt taget genomgående tUlstyrkts vid remissbehandlingen. Eftersom även jag i huvudsak godtar promemorians lösningar, kan jag i dessa avseenden hänvisa till promemorian (avsnitt 5.3.3.2 och 5.3.3.3). Jag åter­kommer emellertid tUl hithörande frågor i specialmotiveringen där jag också tar upp vissa detaljfrågor, bl. a. spörsmålet i vad mån reglema i 34 kap. BrB blir tillämpliga för det faUet att den dömde gör sig skyldig till ny brottslighet här i landet.

1 specialmotiveringen behandlas vidare vissa följdändringar som bör göras i BrB, lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister och rättshjälps­lagen (1972:429).

 

Prop. 1978/79:3                                                                     40

2,3.4 Ikraftträdande m. in.

Den nya lagstiftningen bör träda i kraft den 1 oktober 1978. Några särskilda övergångsbestämmelser lorde inte vara nödvändiga.

Frågan i vad mån den aktuella lagstiftningen kan antas leda till ökade utgifter har vid remissbehandlingen diskuterats av några remissinstanser. Kriminalvårdsstyrelsen anser det troligt att ärenden angående överflyttan­de av övervakning kommer att bli relativt komplicerade och tidskrävande. Med anledning härav vill styrelsen redan nu framhålla atl man räknar med att en tjänst för byrådirektör och tjänst för kontorsbiträde måste inrättas vid vårdbyråns registersektion. Stockholms tingsrätt har uttalat som sin upp­fattning atl en omfördelning av resurserna meUan sluten kriminalvård och frivård torde bli nödvändig vid ett tiUträde till övervakningskonventionen, om inte den totala kostnadsramen kan vidgas.

Med anledning av vad kriminalvårdsstyrelsen har anfört i denna del får jag med hänvisning till vad jag har anfört i det föregående framhålla att antalet ärenden om överflyttande av verkställighet åtminstone till en bör­jan kan antas bli myckel begränsat, bl. a. med hänsyn till att ännu så länge förhållandevis få stater har ratificerat övervakningskonventionen. Detta anlagande bestyrks av erfarenheterna från de straffrättsliga europaråds-konventioner som Sverige förut har tillträtt. Det är inte f n. aktuellt för Sverige atl ingå någon bilateral verkställighetsöverenskommelse. Under dessa förhållanden är någon sådan förstärkning av personalresurserna på kriminalvårdsstyrelsens registersektion som styrelsen har ifrågasatt inte behövlig i nuvarande läge. Av samma skäl finner jag del uppenbart atl den aktuella lagstiftningen knappast under överskådlig tid kan antas påverka kriminalvårdens resursbehov i övrigt.

Frågan om ett tillträde från svensk sida till den europeiska övervakning­skonventionen och om antagandel av den lagstiftning som föranleds därav kan enligt min uppfattning prövas av riksdagen ulan iakttagande av sådan besluts­ordning som finns föreskriven i 10 kap. 5 § regeringsformen. Den omständig­heten att konventionen öppnar möjlighet för svensk myndighet att i särskilda fall begära verkställighet utomlands av svensk dom i brottmål kan nämligen inte anses innebära ett överförande av rättskipnings- eUer förvaltningsuppgift till annan stat i den mening som avses i andra stycket av nämnda lagram.

3    Upprättade lagförslag

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprät­tats förslag till

1. lag om internationelii samarbete rörande kriminalvård i frihet,

2.    lag om ändring i brottsbalken,

3.    lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister,

4.    lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429).

Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärenden som bilaga 2.

 

Prop. 1978/79:3                                                                   '♦'

4   Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

Lagens rubrik

Övervakningskonventionen avser enligt sin officiella rubrik övervakning av villkorligt dömda eller villkoriigt frigivna personer. Eftersom begreppet villkorlig dom inte har samma innebörd enligt svensk rätt som i flertalet övriga europeiska rättssystem, bordet inte lämpligen användas i den nya lagens rubrik. I överensstämmelse med promemorieförslaget förordar jag att lagen i stället benämns "lag om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet". Att lagen i enlighet med vad jag har konstaterat i den allmänna motiveringen formellt kommer att bli tillämplig även såviti gäller överförande till Sverige av villkorlig dom utan särskilda kriminal­vårdande insatser torde inte hindra en sådan benämning.

Inledande bestämmelser

1 §

EnMgtförsta stycket avses lagen vara tillämplig i förhållande till stat som har tillträtt övervakningskonventionen liksom också annan stat med vilken Sverige har ingått samarbetsöverenskommelse rörande kriminalvård i fri­het. På samma sätt som i 1 § lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott har förutsatts att regeringen för varie stat som ansluter sig till konventionen eller (ill särskild överenskommelse förordnar om lagens tUlämpning i förhållande lill den staten (jfr prop. 1975/76:3 s. 147).

Andra stycket ger liksom 3 § IVL regeringen möjlighet att för vissl konkret fall förordna om samarbete enligt lagen även i förhållande till stat med vilken generell överenskommelse inte föreligger. För ett sådant förord­nande krävs synnerliga skäl. Som framgår av vad som har anförts i den allmänna motiveringen har därvid närmast åsyftats att starka skäl av humanitär eller social natur skall vara för handen. Det bör anmärkas att lagen inte öppnar möjlighet för regeringen att i nu avsett fall meddela särskilda föreskrifter om verkställighet som avviker från lagens regler. En sådan ordning skuUe nämligen vara mindre väl förenlig med de principer för normgivningen som den nya regeringsformen bygger på. Däremot står det enligt förslaget regeringen fritt att vid förordnande om samarbete för speciellt fall välja mellan de två samarbetsformer som lagen erbjuder, dvs. begränsad resp. fullständig verkställighet.

2 §

Paragrafen anger de typer av brottmålsavgöranden som kan bli föremål för verkställighetssamarbete enligt lagen.

Punkt I a innebär att verkställighet i Sverige, om förutsättningar härför i övrigt är för handen, kan äga rum beträffande de olika i europarådsstaterna

 

Prop. 1978/79:3                                                       42

förekommande typerna av brottmålsavgöranden som har karaktären av villkorlig dom med prövotid. Detta gäller vare sig den dömde har erhållit villkorligt anstånd med ådömande av påföljd eller med verkställigheten av ådömd påföljd. Vad avser sistnämnda fall krävs dock att den påföljd vars verkstäUighet har uppskjutits är frihetsberövande. Enligt punkten kan verk­stäUighet vidare ske, om den dömde på annat liknande sätt ålagts att under en prövotid undergå kriminalvård i frihet. Härmed åsyftas i främsta mmmet fall då den utländska domstolen har dömt till kriminalvård i frihet som en själv­ständig påföljd, t. ex. genom en "probation order" av den typ som förekom­mer bl. a. i Storbritannien. Däremot avses domar som har karaktären av ren påföljdseftergift faUa utanför tillämpningsområdet (t. ex. det italienska insti­tutet perdono giudiziale). Över huvud taget krävs att påföljden har det för villkorlig dom mest karaktäristiska inslaget, nämligen att en särskild prövotid fastställs för den dömde eller blir gällande för honom enUgt lag.

Enligt punkt I b kan vidare verkställighet här i landet ske av utländsk dom som avser frihetsberövande påföljd, vars verkställighet har påbörjats i den främmande staten, under fömtsättning att den dömde är vUUiorUgt frigi­ven. Med hänsyn tUl att övervakningskonventionen enhgt dess förarbeten är avsedd alt omfatta även tidsobestämda brottspåföljder har punkten utformats så att den ger klara anvisningar om att det finns möjUghet att i Sverige verkställa utländsk brottmålsdom på tidsobestämt frihetsstraff när den dömde på annat sätt än genom villkorlig frigivning i teknisk mening har överförts tUl vård utom anstalt.

Enligt punkt 2 a kan samarbete som avser verkställighet av svensk brottmålsdom utomlands ske beträffande dom på skyddstillsyn. Ett un­dantag har dock gjorts för det fallet att den dömde enligt meddelat förord­nande skall undergå anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 § BrB. 1 denna situation är nämligen påföljden frihetsberövande, och frågan om verkstäl­lighet utomlands regleras därför formellt sett genom IVL, låt vara att det i praktiken knappast kommer i fråga atl tillämpa den lagen i ett sådant fall (jfr prop. 1972:98 s. 106). Om den dömde redan har undergått anstaltsbe­handlingen, utgör emellertid detta inte i och för sig något hinder mol att den fortsatta verkställigheten av skyddstillsynen anförtros åt främmande stat enligt den nya lagen.

1 punkt 2 b anges att verkställighet utomlands kan ske även av svensk dom på fängelse, ungdomsfängelse eller internering, om den dömde är villkorligt frigiven eller överförd till vård utom anstalt. Punktens avfattning avses inte hindra att framställning om samarbete görs under tid då den dömde alltjämt vistas i kriminalvårdsanstalt i avbidan på villkoriig frigiv­ning eller överförande till vård utom anstalt. Det är nämligen som krimi­nalvårdsnämnden har påpekat i allmänhet en fördel om besked angående möjligheten att få verkställigheten överförd föreligger redan när frågan om villkoriig frigivning skall prövas. Det faktiska överförandet av verkställig­heten kan självfallet dock ske först sedan villkorlig frigivning eller överfö-

 

Prop, 1978/79:3                                                                      43

rande till vård utom anstalt har ägt rum. Det bör anmärkas att lagen varken i denna eller i annan situation ger något stöd för att tvångsvis överföra den dömde till främmande stat. En annan sak är att det i praktiken ofta torde föreligga förordnande om förvisning i domen när tillämpningen av den nya lagen aktualiseras.

I andra stycket anges att lagens föreskrifter om utländsk brottmålsdom gäller även i fråga om annat avgörande efter rättegång i brottmål som har meddelats i främmande stat. Detta skall ses mot bakgrund av att villkorlig dom i form av "suspension of senience" enligt anglosaxisk modell inte anses utgöra en dom i teknisk mening utan ett beslut. Konventionen är tillämplig även i fråga om ett sådant avgörande (art. 2.2).

3  §

1 avsnitt 2.2 har jag förordat att Sverige tUlträder övervakningskonven­tionen såvitt angår de i del II och IV reglerade formema för verkställig­hetssamarbete. Samarbete enligt del II innebär i huvudsak att själva över­vakningen flyttas från domslandet till hemvistlandet men att domslandet behåller möjligheten att bedöma hur övervakningen utfaller. Enligt del IV sker samarbetet på det sättet att hemvistlandet helt övertar verkställighe­ten av det avgörande som har meddelats i den främmande staten. För en närmare redogörelse angående innebörden av de båda samarbetsformerna hänvisas till vad som har anförts i den allmänna motiveringen.

I denna paragraf anges de båda samarbetsformer som lagen erbjuder. Sålunda kan verkställighet i Sverige av dom eller annat beslut som avses i 2 § 1 antingen begränsas till atl avse anordnande av kriminalvård i frihet här i landet (begränsad verkställighet) eller också ske genom att Sverige övertar hela verkställigheten av avgörande (fullständig verkställighet). På motsvarande sätl kan överförande till främmande stat av verkställigheten av svensk dom som avses i 2 § 2 begränsas till att avse överflyttande av kriminalvården i frihet eller ske genom att verkställigheten i dess helhet anförtros myndighet i den främmande staten.

Verkställighet i Sverige av utländsk brottmålsdom

AUmänna bestämmelser

4 §

Paragrafen innehåller regler om krav på framställning om verkställighet och om absoluta hinder mot verkställighet här i landet.

\ första stycket föreskrivs att verkställighet i Sverige av utländsk brott­målsdom får ske endast efter framställning av behörig myndighet i den främmande staten. Enligt huvudregeln i art. 27 skall framställning göras genom vederbörande justitiedepartementets försorg, men konventionsstat har i detta hänseende rätt att anta avvikande regler. Stycket motsvarar 5 § första stycket IVL.

 

Prop. 1978/79:3                                                                      44

I andra stycket anges de absoluta hindren mot bifall till framställning om verkställighet här i landet.

Enligt pttrt; / får verkställighet här inte ske, om inte domen har vunnit laga kraft och dessutom är verkställbar i den främmande staten. Punkten hänför sig till art. 3 och motsvarar 5 § andra stycket I IVL. Den avses täcka även fall då domen inte är verkställbar i domslandei på grund av preskription enligt det landets lagstiftning eller beslut om nåd eller amnesti som har meddelats där (art. 7.1 d och e). Dessa fall behöver sålunda inte nämnas särskilt i lagen.

I punkt 2 uppställs krav på dubbel straffbarhet. Bestämmelsen motsva­rar art. 4 och 5 § första stycket 2 IVL. Enligt punkten får utländsk brotlmålsdom inte verkställas i Sverige, om inte den gärning som omfattas av domen motsvarar brott enligt svensk lag. Verkställighet får inte heller ske, om gärningsmannen, för det fall att gärningen hade begåtts i Sverige, på annan grund inte skulle ha kunnat dömas till påföljd för gärningen här i landet. Uttryckligt undantag har dock gjorts för det fallet atl gärningsman­nen på grund av sin ålder inte skulle ha kunnat lagforas här i landet. Av skäl som har angetts i den allmänna motiveringen avses nämligen den omständigheten utgöra endasl fakultativt hinder mot verkställighet i Sveri­ge.

För att kravet på dubbel straffbarhet skall vara uppfyllt fordras inte atl brottsbeteckningarna i Sverige och den främmande staten är identiska. Det är på samma sätt som inom ullämningsrätten tillräckligt att själva gär­ningstypen är kriminaliserad här i landet. 1 motsats till vad RÅ har anfört vid remissbehandlingen anser jag för egen del att de s. k. allmänna straffri-hetsgrunderna, t. ex. nöd, nödvärn och samtycke, måste beaktas vid prövningen av frågan om gärningens straffbarhet i Sverige (jfr prop. 1972:98 s. 110). Däremot skall reglerna om åtalspreskription inte beaktas i detta hänseende (jfr nedan vid punkt 8). Hinder mot verkställighet enligt förevarande bestämmelse kommer sålunda att föreligga bara i fall då gär­ningsmannen på grund av gärningens beskaffenhet och omständigheterna vid dess begående över huvud taget inte skulle ha kunnat fällas till ansvar här i landet.

Enligt punkt 3, som bygger på ingressen till art. 5 och på art. 6, får verkställighet i Sverige ske bara om den dömde har hemvist här i landet. Det uppställs alltså ett krav på stadigvarande bosättning i Sverige. Där­emot krävs det inte att den dömde är svensk medborgare, utan verkställig­het kan tänkas komma i fråga även beträffande utländsk medborgare som är stadigvarande bosatt här i landet. För att en framställning om överfö­rande av verkställighet till Sverige skall kunna bifallas i fråga om utländsk medborgare måste det dock som jag har påpekat i den allmänna motive­ringen tillses att denne har de tillstånd som enligt utlänningslagstiftningen behövs för att han skall få stanna kvar i Sverige. Framgår detta inte av handlingarna, bör i regel yttrande inhämtas från statens invandrarverk.

 

Prop. 1978/79:3                                                       45

Bestämmelser härom kan utfärdas i administrativ ordning.

I vissa fall bör en framställning om verkställighet kunna prövas även om den dömde när framställningen görs ännu inte har begivit sig hit, t. ex. om en svensk medborgare är berövad friheten utomlands men står inför atl bli villkorligt frigiven inom en snar framtid. Avgörande för bifall till framställ­ningen bör i denna situation vara om han före straffverkställigheten har haft hemvist i Sverige och del står helt klart atl han kommer att återvända hit efter frigivningen. Övervakningskonventionen torde nämligen medge att framställning om övertagande av verkställighet efter villkorlig frigiv­ning bifalls redan innan frigivningen faktiskt har ägt rum.

Enligt punkt 4 får verkställighet här i landet inte ske, om detta skulle vara oförenligt med grunderna för rättsordningen här i landet ("ordre public") eller annat väsentligt svenskt intresse. Punkten motsvarar art. 7.1.a och 5 § första stycket 4 IVL.

1 överensstämmelse med art. 7.1 .b och 5 § första stycket 6 IVL får enligt punkt 5 verkställighet här i landet av utländskt avgörande inte ske, om dom i mål om ansvar för brott som påföljden avser har meddelats här i landet eller här utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot för samma gärning har godkänts. Punkten täcker också fall då här i landet har meddelats beslut om nåd eller amnesti (art. 7.Le), eftersom ett sådant beslut förutsätter att en dom eller ett motsvarande rättsligt avgörande föreligger.

Punkt 6 grundar sig på art. 7.1 .a och tar sikte på fall då fråga om ansvar för gärning som påföljden avser har meddelats även i "tredje stat", dvs. annan främmande stat än den som har gjort framställningen. 1 överens­stämmelse med de principer för utländska brottmålsdomars rättskraft som Sverige tillämpar får i denna situation framställningen inte bifallas, om domen i den tredje staten enligt 2 kap. 5 a § BrB skulle ha utgjort hinder mot lagföring här i landet. 1 fråga om detta verkställighetshinder får jag ytterligare hänvisa till framställningen i promemorian (avsnitt 5.2). Punk­ten har motsvarighet i 5 § första stycket 7 IVL och 10 § tredje stycket allmänna utlämningslagen.

Punkt 7, som motsvarar art. 7.1.c, förbjuder verkställighet av påföljd för gärning som utgör eller har samband med politiskt brott eller utgör militärt brott. Punkten har delvis motsvarighet i 6 § första stycket IVL.

1 punkt 8 föreskrivs atl framställningen skall avslås om gärningen utgör fiskaliskt brott och Sverige inte i förhållande till den främmande staten har förbundit sig att bifalla framställning som har avseende på sådant brott. Punkten skall ses mot bakgrund av att övervakningskonventionen enligt art. 7.3 är tillämplig på fiskaliska brott endast i den utsträckning de för­dragsslutande statema har bestämt det beträffande varje brott eUer brotts­kategori.

Enligt punkt 9, som motsvarar art. 7.1.d och 6 § första stycket 8 IVL,

 

Prop. 1978/79:3                                                       46

skall verkställighet vägras, om den påföljd som har ådömts genom den utländska domen är preskriberad enligt svenska preskriptionsregler. Framställning om verkställighet kan däremot inte avslås på den grunden att brottet skulle ha varit preskriberat enligt våra regler om åtalspreskrip­tion (jfr prop. 1972:98 s. 114). Eftersom svensk rätt saknar bestämmelser om preskription av skyddstillsyn och villkorlig dom får bestämmelsen praktisk betydelse bara för fall då i den främmande staten har dömts till frihetsberövande påföljd och framställningen går ut på atl Sverige skall överta verkställigheten efter villkorlig frigivning. Till skillnad från brott­målsdomskonventionen innehåller övervakningskonventionen ingen före­skrift om alt preskriptionsavbrytande åtgärd som har vidtagits i den främ­mande staten skall ha samma verkan här i landet som enligt den främman­de statens lagstiftning (jfr 6 § andra stycket IVL). Någon sådan bestäm­melse har därför inte tagils upp i förslaget.

Punkt 10 slutligen innehåller en allmän bestämmelse om att framställ­ningen skall avslås, om verkställighet i Sverige i annat fall än som har nämnts särskilt skulle strida mot den överenskommelse mellan Sverige och främmande stat som ligger till grund för framställningen. Punkten motsva­rar 5 § andra stycket 8 IVL.

5 §

Paragrafen innehåller en uppräkning av de fall i vilka en framstäUning om verkställighet kan - men inte nödvändigtvis skall - avslås.

Första stycket punkt I hänför sig till art. 7.2.a-b och motsvarar i huvud­sak 6 § första stycket 3 IVL. Enligt punkten finns möjlighet att vägra bifall till en framställning om verkställighet, när gärningen omfattas av här i landet väckt åtal eller utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot. Har åtal redan väckts för brottet i Sverige, kan sålunda framställningen avslås efter en diskretionär prövning, t. ex. om ett bifall skulle te sig olämpligt i betraktande av att kostnader och arbete har lagts ned på förundersökningen här i landet. Detta får emellertid förutsättas vara en ovanlig situation med hänsyn till att den utländska domen i allmän­het utgör hinder för lagföring i Sverige enligt bestämmelsema i 2 kap. 5 a § BrB. Punkten ger emellertid också möjlighet att vägra bifall, om beslut här i landet har meddelats om att åtal ej skall väckas eller fullföljas. 1 denna del täcker punkten inte bara fall då sådant beslut har meddelats av åklagare utan också den situationen att regeringen med stöd av 11 kap. 13 § andra stycket regeringsformen har förordnat om s. k. abolition.

Bestämmelserna i denna punkt skall ses mot bakgrund av att ett bifall till en framställning om verkställighet avses utgöra hinder mot att åtal här i landet därefter väcks för det brott som framställningen avser. En föreskrift härom har tagits upp i 28 §.

Punkt 2, som motsvarar art. 7.2.c, avser fall då domen har meddelats i den dömdes utevaro. Åtminstone såvitt gäller en del av de påföljder som

 

Prop. 1978/79:3                                                                      47

avses i konventionen strider en sådan ordning mol grundläggande princi­per för en svensk rättegång, och det kunde därför övervägas att göra avslagsgrunden obligatorisk. Delta skulle emellertid kunna tänkas hindra ett övertagande av verkställigheten från svensk sida i fall då delta är särskilt angeläget från humanitär synpunkt. Med hänsyn härtill har liksom enligt konventionen denna avslagsgrund gjorts fakultativ.

Bestämmelsen i punkt 3 ger möjlighet all vägra bifall till en framställning om den dömde vid tiden för brottet inte hade fyllt 15 år. Punkten motsvarar sista ledet i art. 7.2.d och 6 § första stycket 7 IVL. Beträffande denna avslagsgrund hänvisas till vad som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2) och ovan vid 4 § andra stycket punkt 2.

Punkt 4 innehåller en allmän regel om att framställning kan avslås, om det utländska domstolsavgörandel i annat hänseende än som har nämnls särskilt måste anses oförenligt med principema för tillämpning av svensk strafflag. Punkten, som bygger på första ledet i art. 7.2.d, ger möjlighet till avslag bl. a. i fall då den påföljdsbestämning som har skett i den främman­de staten avviker så avsevärt från svensk lag eller praxis alt del skulle te sig stötande eller olämpligt all anordna verkställighet här i landet på grund av domen.

Punkt 5 skall ses mot bakgrund av art. 5.3, som ger fördragsslulande stat möjlighet att avslå framställning som avser viss samarbetsform under förutsättning att staten i stället erbjuder sig att anordna verkställighet enligt annan av samarbetsformerna i konventionen. För alt den handlings­frihet som konventionen sålunda medger skall föreligga vid den prövning som skall ske på svensk sida har i punkten föreskrivits att framställningen kan avslås, om det med hänsyn lill omständigheterna i det särskilda fallet är lämpligast att verkställighet här i landet anordnas enligt annan i 3 § angiven samarbetsform än den som avses i framställningen. Som har konstaterats i den allmänna motiveringen framstår del IV av konventionen - fullständig verkställighet - normalt sett som den från svensk synpunkt lämpligaste formen för samarbete. Denna samarbetsform kan dock själv­fallet utnyttjas bara i förhållande till konventionsslal som för sin del har anslutit sig till del IV av konventionen.

6 §

Man måste räkna med att en dom, som enligt övervakningskonventionen begärs verkställd i Sverige genom framställning från främmande stat, ofta kan omfatta flera gärningar. I denna situation kan verkställighetshinder tänkas föreligga beträffande något eller några av brotten men inte i fråga om de övriga. Ett av brotten kan t. ex. vara en utomlands begången ordningsförseelse som inte motsvarar brott enligt svensk lag.

Verkställighet i sådana fall bör emellertid ändå kunna ske under vissa förutsättningar. Med sikte på situationer av denna typ har i förevarande paragraf föreskrivits att, om påföljden avser två eller flera brott och hinder

 

Prop. 1978/79:3                                                       48

mot verkställighet föreligger såviti avser något eller några av brotten, verkställighet får ske i två fall. Det ena fallet (punkt 1) är atl i domen eller framställningen har angetts vilken del av påföljden som avser brott för vilket verkställighetshinder inte föreligger. 1 denna del motsvarar bestäm­melsen 7 § IVL. En sådan uppdelning av påföljden torde dock endast sällan vara möjlig när det gäller påföljder av det slag som övervaknings­konventionen avser. Med hänsyn härtill och till alt verkställighet bör vara möjlig även i andra situationer, har i paragrafen ytterligare angetts (punkt 2) att framställningen dessutom får bifallas, om det är uppenbart att det eller de brott, beträffande vilka verkställighetshinder föreligger, har varit utan nämnvärd betydelse för påföljdsbestämningen i den främmande sta­ten. Med stöd av sistnämnda bestämmelse kan sålunda kriminalvård på begäran anordnas här i landet, t. ex. i det fallet att en svensk medborgare utomlands har erhållit villkorligt anstånd med ådömande av straff för dels ett grövre brott, dels en helt obetydlig förseelse som inte skulle ha varit straffbar i Sverige.

7 §

I överensstämmelse med vad som har anförts i den allmänna motive­ringen innehåller denna paragraf regler om att en framställning om verk­ställighet skall göras hos utrikesdepartementet och i första hand prövas av regeringen. I fråga om räckvidden av regeringens prövning ansluter sig reglema nära tUl motsvarande bestämmelser i 8 § IVL. Regeringen skall sålunda alltid omedelbart avslå ansökningen, om framställningen uppenbarli­gen inte gäller dom eUer avgörande som avses i 2 § 1, Uksom också om det är uppenbart att absolut verkställighetshinder föreligger. Regeringen får vidare avslå framställningen efter diskretionär prövning, om det är uppenbart att sådant förhållande föreUgger som grandar fakultativt verkstäUighetshinder enligt 5 § 1-4.

I tre fall har regeringen enligt förslaget förbehållits exklusiv prövnings­rätt. Det är sålunda regeringen ensam som avgör om en framställning skall avslås därför att den avser gärning som utgör eller har samband med politiskt brott eller utgör militärt eller fiskaliskt brott eller därför att den i annat hänseende än som har nämnts särskilt strider mot antingen övervak­ningskonventionen eller också den överenskommelse med främmande stat som eljest ligger till grund för framställningen (4 § andra stycket 7, 8 och 10). Slutligen är det enligt förslaget endast regeringen som skall bedöma om en framställning skall avslås av det skälet att det med hänsyn till omständigheterna är lämpligare att verkställigheten här i landet anordnas enligt annan samarbetsform än den som framställningen avser (5 § 5).

Med anledning av ett uttalande vid remissbehandlingen bör anmärkas att det även ankommer på regeringen atl förvissa sig om att framställningen om verkställighet har gjorts av behörig myndighet i den främmande staten (jfr 4 § första stycket). Detta är självfallet en förutsättning för att framställ-

 

Prop. 1978/79:3                                                                      49

ningen över huvud taget skall kunna prövas i sak. Någon uttrycklig be­stämmelse om denna prövning från regeringens sida torde inte behövas.

Begränsad verkställighet

I 8-14 §§ har upptagits regler för fall då den främmande staten begär tillämpning av den samarbetsform som avses i del II av övervakningskon­ventionen, dvs. begränsad verkställighet.

8-9 §§

Ett bifaU till en framställning om begränsad verkställighet innebär inte att någon ny prövning av påföljdsfrågan skall ske här i landet. Vad Sverige åtar sig är i princip endast att anordna kriminalvård i överensstämmelse med den utländska domen. Som anförts i den allmänna motiveringen har därför den prövning som skall äga rum efter regeringens förstahands­granskning ansetts kunna ske i administrativ ordning av kriminalvårdssty­relsen, som avgör motsvarande frågor vid tillämpning av NVL.

I enlighet med del anförda föreskrivs i 8 § att regeringen, om den inte avslår framställningen, skall överlämna den till kriminalvårdsstyrelsen för handläggning. Styrelsen skall därvid ta ställning till om annat hinder för verkställighet föreligger än sådant som avses i 4 § andra stycket punkt 7 eller 8 (politiskt, militärt eller fiskaliskt brott), samma stycke punkt 10 (verkställighet i strid mot konventionen i annat hänseende än sådant som har nämnts särskilt) eller 5 § 5 (lämplighetsprövning av den begärda sam­arbetsformen). Tillämpningen av dessa avslagsgrunder ankommer endast på regeringen. I frågan om övriga förutsättningar för bifall till framställ­ningen är uppfyllda skall däremot kriminalvårdsstyrelsen göra en själv­ständig prövning. Inträffar det under styrelsens handläggning någon om­ständighet som skulle ha föranlett avslag, om den hade förelegat vid tiden för regeringens prövning, bör del som RÅ har anfört åligga styrelsen att anmäla detta hos regeringen. Bestämmelser härom kan meddelas i admini­strativ ordning (jfr prop. 1972:98 s. 115 och 5 § förordningen (1977:178) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställig­het av brottmålsdom).

Angående förfarandet vid kriminalvårdsstyrelsens handläggning är be­stämmelsema i förvaltningslagen (1971:290) tillämpliga. Härav följer bl. a. alt styrelsen regelmässigt är skyldig att bereda den dömde tillfälle atl yttra sig i ärendet. Från denna regel gäller dock vissa undantag, bl. a. för fall då ärendets avgörande inte kan uppskjutas (15 § förvaltningslagen).

Finner kriminalvårdsstyrelsen att verkställighet inte kan ske, bör under­rättelse härom sändas lill den främmande staten via utrikesdepartementet. Föreskrift härom bör meddelas i verkställighelsföreskrift till lagen.

10 §

Enligt denna paragraf skall kriminalvårdsstyrelsen, om verkställighets­hinder inte bedöms föreligga, besluta atl kriminalvård i frihet skall anord-4   Riksdagen 1978179. I .saml. Nr 3

 

Prop. 1978/79:3                                                                     50

nas här i landet. I beslutet skall anges vilken övervakningsnämnd som skall handha kriminalvården. Vilken övervakningsnämnd som skall utses får bli beroende av omständigheterna i det särskilda fallet. I allmänhet bör det självfallet bli nämnden på den ort där den dömde har hemvist.

11  §

Övervakningskonventionens bestämmelser om begränsad verkställighet vilar på den grundtanken att vad som i domslandet gäller eller särskilt bestäms om prövotid och om den dömdes åligganden under prövotiden i princip skall gälla även i det land som har övertagit övervakningen (ari. 10). Sådana övervakningsvillkor avses emellertid enligt art. 11 kunna jäm­kas till överensstämmelse med den anmodade statens lagstiftning, om det är nödvändigt och inte innebär någon skärpning.

1 enlighet härmed föreskrivs i första meningen av denna paragraf som huvudregel att föreskrift om prövotid för den dömde och om dennes åligganden under prövotiden som följer av domen eller av särskilt beslut som har meddelats i den främmande staten skall gälla här i landet. Med uttrycket "följer av domen" avses såväl bakomliggande författningsbe­stämmelser som i domen intaget beslut. En föratsättning är att motsvarande beslut skuUe ha kunnat meddelas enligt svensk lag. Om detta inte är faUet, skaU föreskriften enUgt andra meningen jämkas av övervakningsnämnden. Sådan jämkning får dock inte innebära att föreskriften skärps. Med stöd av paragrafen kan nämnden sålunda förkorta prövotiden, om denna skuUe vara längre än vad som är medgivet enligt de tillämpliga svenska bestämmelsema i BrB. Däremot avses prövotiden inte kunna förlängas även om den skulle ha bestämts tUl kortare tid än vad som far ske enligt dessa bestämmelser. På motsvarande sätt far utomlands meddelad föreskrift om den dömdes särskUda åligganden under prövotiden som inte är förenlig med svensk lag jämkas tUl överensstämmelse med 26 kap. 15 § BrB. Inte heller en sådan jämkning far emeUertid innebära en skärpning för den dömde. De beslut som här avses bör meddelas av övervakningsnämnden i samband med att nämnden utser över­vakare eller eljest tar ställning tUl hur kriminalvården bör ske. Beslutar fri-vårdsmyndigheten i den främmande staten om ändrade föreskrifter, bör över­vakningsnämnden ta ställning till frågan om jämkning av de nya föreskriftema så snart som möjligt.

Med anledning av ett uttalande vid remissbehandlingen villjag anmärka att även en föreskrift om fullgörande av skadeståndsskyldighet kan tänkas få giltighet här i landet enligt förevarande paragraf i vad föreskriften innebär en anvisning till den dömde om vad som åligger honom i sådant hänseende. En förutsättning är att motsvarande föreskrift skulle ha kunnat meddelats enligt svensk lag, något som bl. a. innebär att den dömde måste ha genom dom förpliktats utge skadestånd på grund av brottet. Detta innebär emellertid inte att det utländska avgörandet får civilrättslig exigi-biUtet.

 

Prop. 1978/79:3

51

12 §

I första stycket föreskrivs som huvudregel atl den dömde skall slå under övervakning under prövotiden, i den mån annat inte följer av domen eller av särskilt beslut som har meddelats i den främmande staten. Övervakare för den dömde skall sålunda i regel utses. Om det undantagsvis skulle framgå av den främmande statens framställning alt avsikten inte är alt den dömde skall stå under särskild övervakning (s. k. simple suspension), följer emellertid av stycket alt övervakare inte skall förordnas. Hur krimi­nalvården i sådani fall skall utformas får avgöras med hänsyn lill de föreskrifier som kan ha meddelats den dömde och övriga omständigheter. Det är åtminstone teoretiskt sett tänkbart att de åtgärder som vidtas här i landet då får begränsas lill att den främmande staten underrättas i den händelse att den dömde återfaller i brott under prövotiden (14 § andra slyckel). Förevarande stycke innebär vidare att om det i den främmande staten har fastställts en särskild övervakningstid som är kortare än prövo­tiden, övervakningen inte skall fortgå under längre tid än som följer därav.

I överensstämmelse med föreskrifterna i 26 kap. 11 § andra stycket och 28 kap. 5 § andra stycket BrB har vidare angetts att nämnden, om över­vakning inte längre behövs, skall förordna om dess upphörande. Sist­nämnda bestämmelse grundas på art. II, som enligt konventionens förar­beten avses medge anmodad stal rätt att avbryta övervakningen i sådant fall. När det gäller frågan om behovet av övervakning har upphört får sålunda nämnden göra en självständig bedömning. I stycket föreskrivs vidare på samma sätt som i de nyss berörda bestämmelserna i BrB att övervakningsnämnden så länge prövotiden varar på nytt får ställa den dömde under övervakning, om det finns skäl till det. Jag har ansett det mindre lämpligt att, som har förordats från något håll, ta in en hänvisning lill bestämmelsen i 28 kap. 5 § tredje stycket BrB om att övervakningen i regel skall upphöra utan särskilt förordnande efter två år. Jag vill dock påpeka att detta inte bör utesluta möjligheten av en i huvudsak motsvaran­de tillämpning av ifrågavarande bestämmelse liksom av föreskrifterna i 28 § frivårdsförordningen (1977:329).

I andra stycket föreskrivs att ett i den främmande staten meddelat beslut som innebär, att kriminalvården i frihet skall avbrytas har giltighet här. Ett sådant beslut kan beroende på den främmande statens lagstiftning länkas bli meddelat under olika förutsättningar och behöver inte grundas på atl behovet av övervakning har upphört. Ett tänkbart fall är sålunda att myndighet i den främmande staten på grund av misskötsamhet från den dömdes sida förklarar det villkorliga anståndet förverkat. Även ett beslut av detta slag innebär regelmässigt att övervakningen skall upphöra. Myn­dighet i den främmande staten kan naluriigtvis också tänkas meddela beslut om atl den här i landet anordnade övervakningen skall avbrytas, om den dömde återvänder till domslandet och tar hemvist där.

 

Prop. 1978/79:3                                                                       52

13 §

I paragrafen anges atl 26 kap. 12-18 §§ BrB har motsvarande tillämp­ning, när begränsad verkställighet anordnas här i landet på grund av utländsk dom. Härigenom kommer de allmänna reglerna om övervakning­ens organisation m. m. atl gälla även i ett sådant fall.

Hänvisningen till de ifrågavarande bestämmelserna i 26 kap. BrB inne­bär sålunda bl. a. att övervakare skall förordnas av övervakningsnämnden eller, interimistiskt, av skyddskonsulenten, och atl övervakningen regel­mässigt skall stå under inseende av skyddskonsulent (12 §). Den dömde skall upprätthålla förbindelse med övervakaren och hålla denne underrät­tad om bostad och arbetsanställning (13 §). Vidare blir den dömde skyldig att iaktta skölsamhet, efter förmåga söka försörja sig och i övrigt ställa sig till efterrättelse vad som åligger honom enligt lag eller meddelad föreskrift (14 §). Övervakningsnämnden får även meddela den dömde föreskrift om vad han har att iaktta under prövotiden och ändra meddelad föreskrift (15 och 16 §§). Det kan sägas följa av 11 § men har för tydlighetens skull uttryckligen angetts att sådan föreskrift inte får innebära någon skärpning i förhållande till vad som har bestämts genom den utländska domen eller i den främmande staten meddelat beslut. Om den dömdes utveckling och personliga förhållanden föranleder till det, avses å andra sidan nämnden kunna ändra meddelad föreskrift i mildrande riktning, även om den ur­sprungligen har beslutats av myndighet i den främmande staten.

Hänvisningen till 26 kap. 17 och 18 §§ BrB innebär slutligen att överva­karen kan meddela anvisningar om verkställandet av föreskrift och medge tillfällig lättnad eller omedelbart erforderlig jämkning samt att övervak­ningsnämnden får befogenhet att meddela den dömde varning.

Däremot har hänvisning inte gjorts till 26 kap. 19-24 §§ eller 28 kap. 8-11 §§ BrB. Härav följer att övervakningsnämnden i de fall som nu avses inte får förklara utomlands meddelat vUUcorligt anstånd förverkat eUer föra talan hos svensk domstol om undanröjande av den påföljd som har be­stämts i den främmande staten eller om anstaltsbehandling (26 kap. 19 § resp. 28 kap. 8 §). Departementsförslaget innebär vidare, till skillnad från vad någon remissinstans har förordat, att övervakningsnämnden inte heller får förordna om tillfälligt omhändertagande av den dömde (26 kap. 22 § resp. 28 kap. 11 §). Av att hänvisning inte har gjorts till 34 kap. BrB framgår slutligen att de i det kapitlet meddelade bestämmelserna om sam­manträffande av brott och förändring av påföljd inte blir tillämpliga när begränsad verkställighet har anordnats här i landet.

14 §

I denna paragraf ges vissa föreskrifter om underrättelseskyldighet för Sverige gentemot den främmande staten i fall då begränsad verkställighet har anordnats inom ramen för den samarbetsform som avses i del II av

 

Prop. 1978/79:3

53

övervakningskonventionerna. Föreskrifterna har upptagits med hänsyn till bestämmelserna i art. 8, 12.3, 13 och 14.

Första stycket tar sikte på fall då behörig myndighet i den främmande staten begär upplysning om hur den dömde har förhållit sig under prövoti­den. Enligt stycket är kriminalvårdsstyrelsen i detta fall skyldig an lämna upplysning därom på grundval av uppgifter som styrelsen infordrar från övervakningsnämnden. Stycket har viss motsvarighet i 11 8 andra slyckel kungörelsen (1963:194) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av NVL.

Enligt art. 13 föreligger skyldighet alt från svensk sida självmant under­rätta den främmande staten bl. a. i del fallet att fråga skulle uppkomma om förverkande av det utomlands meddelade villkorliga anståndet därför atl den dömde har begått nytt brott. Denna fråga kan i praktiken knappast tänkas komma upp i annat fall än om vederbörande här i landet döms till frihetsberövande påföljd för del nya brottet. Promemorians förslag innebär också att underrättelseskyldigheten vid fall av ny brottslighet begränsats till sådana situationer. Som har påpekats vid remissbehandlingen bör emellertid domslandet underrättas även i fall där den dömde på grund av ny brottslighet döms till påföljd som innebär kriminalvård i frihet, bl. a. med hänsyn till att det i sådant fall är önskvärt att den på grund av den utländska domen anordnade övervakningen upphör. Jag har för egen del ansett del mest följdriktigt att låta den aktuella uppgiftsskyldigheten om­fatta alla påföljder som avses i 2 § första stycket lagen om allmänt kriminal­register. Andra stycket i förslaget har utformats i enlighet härmed.

1 fall där den dömde har gjort sig skyldig till ny brottslighet i Sverige kan det som kriminalvårdsstyrelsen har framhållit föreligga svårigheter för den svenska domstolen att vid straffmätningen la hänsyn till atl myndighet i den främmande staten kan komma att besluta om förverkande av villkor­ligt medgivet anstånd. Detta kan som styrelsen också har påpekat innebära en nackdel för den dömde, eftersom det här i landet bestämda straffet för den nya brottsligheten kanske skulle ha blivit lägre, om domstolen samti­digt haft att bedöma frågan om förverkande av villkorligt anstånd. Styrel­sen har föreslagit att domstolen i delta läge skall kunna göra anmälan till styrelsen, som i sin tur skulle kunna aktualisera frågan hos domslandet genom utrikesdepartementet om ett fullständigt övertagande av verkstäl­ligheten. Jag har för egen del förståelse för kriminalvårdsstyrelsens syn­punkt men finner det knappast motiverat med en särskild regel om anmäl­ningsskyldighet för dessa, säkerligen rätt sällsynta fall. Med hänsyn bl. a. till att det i flertalet av de fall då begränsad verkställighet anordnas här i landet kan förutsättas att vederbörande främmande stat inte har tillträtt övervakningskonventionens bestämmelser om fullständig verkställighet, torde en sådan regel endast sällan kunna leda till åsyftat resultat. Jag vill emeUertid peka på möjligheten av att man i vissa situationer av denna typ från svensk sida kan verka för ett övertagande av verkställigheten av den

 

Prop. 1978/79:3                                                                      54

utomlands förverkade straffålerstoden enligt IVL.

Underrättelseskyldigheten enligt den förut berörda art. 13 i övervak­ningskonventionen är inte begränsad lill fall av ny brottslighet. Den avser också situationer då fråga om förverkande aktualiseras på grund av att den dömde inte har iakttagit vad som har ålegat honom under prövotiden. I detta hänseende motsvarar artikeln de svenska bestämmelserna i 26 kap. 19 S och 28 kap. 8 § BrB, enligt vilka övervakningsnämnd kan förklara villkorligt medgiven frihet förverkad resp. föra talan hos domstol om undanröjande av skyddstillsyn i fall då den dömde allvarligt har åsidosatt sina åligganden och inte kan antas låta sig rätta genom åtgärd som nämn­den äger vidta. Med tanke på sådana situationer har i tredje stycket angetts att övervakningsnämnden via kriminalvårdsstyrelsen skall göra anmälan till behörig myndighet i den främmande staten, om den dömde på annat sätl än genom ny brottslighet har allvarligt åsidosatt sina åligganden och nämnden därför finner påkallat att åtgärd i fråga om den ådömda påföljden beslutas av myndigheten. En sådan anmälan behöver inte nödvändigtvis gå ut på att den tidigare ådömda påföljden skall undanröjas eller att det villkorliga anståndet skall förverkas utan kan också tänkas avse t. ex. förlängning av prövotiden.

Enligt vedertagen praxis bör ulrikesdeparlemenlet svara för förmedling­en av sådana underrättelser som här avses till behörig myndighet i den främmande staten. Detta kan anges i verkställighetsföreskrifter till lagen.

Fullständig verkstälUghet

Bestämmelserna i 15-19 §§ avser fall då den främmande statens fram­ställning går ut på att Sverige skall överta hela verkställigheten av det utomlands meddelade avgörandet. Del är sålunda därvid fråga om tillämp­ning av den samarbetsform som avses i del IV av konventionen.

15      §

I överensstämmelse med vad som har föreslagits i den allmänna motive­ringen innehåller denna paragrafen regel om att regeringen, om den inte avslår framställningen om verkställighet, skall överlämna denna till RÅ för handläggning. Inträffar det efter det att framställningen har vidarebeford­rats till RÅ någon omständighet som skulle ha föranlett avslag om den hade varit känd för regeringen, bör RÅ kunna anmäla förhållandet hos regering­en för förnyad prövning. Bestämmelser härom kan meddelas i administra­tiv ordning.

16      §

Paragrafen innehåller bestämmelser om anhängiggörande av mål om verkställighet vid domstol och om rättens handläggning av sådant mål. Den motsvarar 9 § IVL och har utformats på i huvudsak samma sätt som denna paragraf.

 

Prop. 1978/79:3                                                                     55

Sedan regeringen överlämnat framställning om verkställighet till RÅ, ankommer det enWgt första stycket av förevarande paragraf på denne att göra ansökan hos rätten om dess prövning av framställningen. I stycket anges vidare att bestämmelserna i rättegångsbalken (RB) om rättegången i brottmål i tillämpliga delar gäller rörande sakens handläggning. Dessutom har angetts att rättens avgörande av saken sker genom dom. Hänvisningen till RB omfattar både de allmänna reglerna om rättegången i brottmål och de särskilda reglerna om rättegången i de olika instanserna. Delta innebär bl. a. att tingsrätts avgörande i mål som avses här kan överklagas på vanligt sätt.

I andra stycket ges regler om den dömdes rätt all höras personligen vid domstolsförhandling med anledning av framställning om verkställighet. Enligt stycket skall den dömde höras personligen om han begär det. På samma sätt som i 9 § andra stycket IVL har emellertid undantag gjorts för det fallet att den dömde är berövad friheten i den stat där avgörandet har meddelats. Det är nämligen inte uteslutet att man från främmande stats sida kan komma att begära tillämpning av konventionen beträffande en person som vid tiden för framställningen alltjämt undergår frihetsstraff men som skall villkorligt friges inom en snar framtid. Man måste också i övrigt räkna med möjligheten av atl den dömde i en eller annan form kvarhålls i den främmande staten i avbidan på att man från svensk sida lämnar besked huruvida verkställigheten kan överföras hit. Den dömde bör dock ha en ovillkorlig rätt att vara personligen närvarande, när dom­stolen efter atl ha godkänt framställningen bestämmer ny påföljd för brot­tet. En föreskrift härom har tagits upp i 18 § andra stycket.

17 §

I första stycket anges omfattningen av rättens prövning av fömtsättning arna för verkställighet. Det föreskrivs att rätten skall pröva samtliga förut­sättningar med undantag för dem som anges i 4 § andra stycket 7, 8 och 10 samt 5 § 5 (jfr ovan vid 8-9 §§). Rätten är därvid inte bunden av regeringens preliminära bedömning som i princip inte innebär annat än att det inte finns hinder mot alt framställningen underställs domstols prövning.

I andra stycket föreskrivs att rätten inte får göra någon ny prövning huruvida den dömde är skyldig till brottet. Föreskriften motsvarar 10 § andra stycket IVL.

I överensstämmelse med vad som har uttalats vid 9 § bör i administrativ ordning utfärdas föreskrifter om att den främmande staten skall underrät­tas om resultatet av domstolsprövningen.

18 §

Första stycket innehåller regler om påföljdsomvandlingen. 1 överens­stämmelse med vad som har anförts i den allmänna motiveringen före­skrivs att rätten, om den inte finner verkställighetshinder föreligga, skall

 

Prop. 1978/79:3                                                                      56

bestämma ny påföljd enligt svensk lag för del eller de brott som avses i framställningen. Den nya påföljden får dock inte innebära att den dömde berövas friheten och inte heller bestämmas lill enbart böter. De påföljder som därmed kan komma i fråga är i första hand skyddstUlsyn eller villkor­lig dom. Påföljden kan vidare bestämmas lill överlämnande till särskild vård, dock inte sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för utvecklingsstörda liksom inte heller vård enligt barnavårdslagen eller lagen om nykterhelsvård, om det redan vid tiden för domen kan konstateras atl vården kommer att innebära frihetsberövande. Förordnande enligt 34 kap. 1 § BrB all tidigare ådömd påföljd skall avse även det nya brottet kan likaledes meddelas, såvida det inte innebär att den dömde berövas friheten. Det är sålunda inte tUIåtet att, i samband med förordnande alt tidigare ådömd internerings- eller ungdomsfängelsepåföljd skall avse även det aktuella brottet, besluta att den dömde skall åierinlas i anstalt. Däremot möter inte i och för sig något hinder att låta frihetsberövande påföljd som verkställs i anstalt när frågan om överföring prövas omfatta även den gäming som avses med överfö­ringen. Vid intemering kan dock ny minsta tid för fortsatt anstaltsvård inte beslutas i sådant fall.

Föreskriften att den nya påföljden inte får vara frihetsberövande får i fråga om skyddstillsyn den ytteriigare konsekvensen att domstolen inte i domen kan förordna om anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 § BrB. Det föreligger emellertid inte i och för sig något hinder mot alt domstol under verkslällighetstiden förordnar om sådan anstalstbehandling på särskild talan enligt 28 kap. 8 § BrB.

Det avgörande som domstolen träffar i påföljdsfrågan avses i alla hänse­enden bli likställd med en vanlig brotlmålsdom, där annat inte följer av särskilda regler i lagen. I fråga om den fortsatta verkställigheten blir sålunda de allmänna bestämmelserna i 34 kap. BrB om sammanträffande av brott och förändring av påföljd tillämpliga. Delta skall beröras närmare under följande paragraf.

Som framgår av vad som har anförts i den allmänna motiveringen grun­das föreskriften att påföljden inte får vara frihetsberövande på art. 23.2 i övervakningskonventionen, där det föreskrivs att den nya påföljden inte får vara strängare än den tidigare. Det bör anmärkas att någon ytteriigare på art. 23.2 grundad begränsning av domstolens handlingsfrihet inte har tagits in i förslaget. Eftersom Sverige till skillnad från flertalet europaråds­stater inte tillämpar systemet att sätta ut en bestämd strafftid i en villkorlig dom, skulle en allmän föreskrifi om alt den nya påföljden inte får vara strängare än den tidigare inte få någon praktisk betydelse. Konventionen syftar nämligen inte till några exakta, formella jämförelser mellan utländs­ka och svenska frivårdspåföljder, utan avsikten med den samarbetsform som regleras i del IV är att den anmodade staten skall kunna tillämpa sitt eget frivårdssystem. Det står sålunda vid denna samarbetsform inte i strid med konventionen att den dömde här i landet underkastas t. ex. en längre

 

Prop. 1978/79:3                                                                     57

prövotid än som följer av domen i den främmande staten. Enligt de sven­ska reglerna finns ju f. ö. ingen möjlighet för domstolen att bestämma prövotid från fall lill fall, utan domstolen är i detta hänseende bunden till de prövotider som enligt lag gäller vid villkoriig dom och skyddstillsyn.

Som har angetts vid 5 § 3 finns möjlighet att i fall som framstår som angelägna från humanitär synpunkt bifalla en framställning om verkställig­het här i landet även om den dömde vid tiden för brottet inte hade fyllt femlon år. Det kan sålunda i denna situation på samma sätl som enligt IVL tänkas undantagsvis bli aktuellt att tillämpa BrB:s påföljdssystem även i fråga om den som inte är straffmyndig enligt våra regler. Att påföljden i en sådan situation måste bestämmas med tillbörlig hänsyn till den unges ålder och regelmässigt bör gå ut på att han överlämnas till vård enligt barna­vårdslagen är givet.

Föreskriften atl den nya påföljden inte får bestämmas till enbart böter gäller enligt stycket också för fall då annan påföljd än böter inte enligt svensk lag kan följa på brottet. Som har anförts vid 5 § första stycket 4 finns emellertid möjlighet atl efter diskretionär prövning avslå framställ­ningen i fall då den påföljdsbestämning som har skett i den främmande staten avviker så avsevärt från svensk lag eller praxis alt det skulle te sig stötande eller olämpligt att anordna verkställighet här i landet på gmnd av domen. Vid övervägande av om en framställning skall avslås med hänvis­ning till denna bestämmelse kan sålunda beaktas om brottet enligt svensk lag skulle ha förskyllt enbart böter.

Det bör anmärkas att de allmänna bestämmelserna om personundersök­ning avses gälla även när ny påiföljd skall bestämmas enligt denna paragraf. Detta innebär att personundersökning måste ske i målet, om inte utredning som avses därmed på annat sätt är tillgänglig för rätten (2 § lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål). Om myndighet i den främ­mande staten har tillhandahållit personutredning i ärendet, synes delta i regel kunna medföra att ny personundersökning inte behöver äga rum (jfr art. 26.2 sista meningen).

I andra stycket har, som anförts vid 16 §, tagits upp en föreskrift som avser det fallet att förhandling med stöd av 16 § andra stycket har hållits i den dömdes frånvaro därför atl han har varit berövad friheten i främmande stat. Vid en sådan förhandling avses domstolen kunna meddela ett särskilt beslut under rättegången av innebörd atl den främmande statens framställ­ning godkänns. Däremot får enligt stycket inte ny påföljd bestämmas vid sådan förhandling, utan denna fråga måste uppskjutas till dess den dömde har lämnats tillfälle att bli personligen hörd vid domstolen.

19 §

Enligt denna paragraf, som motsvarar 19 § promemorieförslaget, är Stockholms tingsrätt laga domstol i mål om fullständigt övertagande av verkställighet. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt IVL. 1 enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen har emel-

 

Prop. 1978/79:3                                                                     58

lertid dessutom föreskrivits att ansökan får tas upp även av den rätt där den dömde skall svara i tvistemål i allmänhet eller rätten i den ort där han mera varaktigt uppehåller sig, såvida rätlen med hänsyn lill utredningen saml kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt (jfr 19 kap. I § tredje stycket RB).

20 §

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i promemorieförslaget, be­handlar tillgodoräknande av tid för undergående av påföljd eller processu-ellt frihetsberövande i främmande stal.

Något tillgodoräknande i egentlig mening kan inte bli aktuellt när påföljd skall bestämmas enligt 18 §, efiersom varken frihetsberövande påföljd eller böter får ådömas enligt den bestämmelsen. I förslaget har därför inte tagits upp någon direkt motsvarighet till 13 § IVL.

Förevarande paragraf tar i stället sikte på fall där villkorlig dom eller skyddstillsyn har ådömts enligt 18 § men påföljden senare undanröjs. Vid ny brottslighet kan detta ske med stöd av 34 kap. 1 § 3 BrB. Därvid kan bl. a. fängelse komma i fråga som gemensam påföljd för den nya brottsligheten och det brott som omfattades av den främmande statens framställning. I prome­morian har föratsätts att domstolen i sådant faU med stöd av 2 kap. 6 § BrB skaU tiUgodoräkna den dömde frihetsberövande påföljd som han har undergått utomlands. Detta lagram torde emellertid inte vara direkt tillämpligt i mål där någon prövning av skuldfrågan inte sker (jfr prop. 1972:98 s. 119). Det har därför ansetts motiverat att ta in en självständig avräkningsbeslämmelse för fall som nu avses i den nya lagen.

I paragrafen föreskrivs att om villkorlig dom eller skyddstillsyn som har ådömts enligt 18 § undanröjs och det därvid i stället döms till fängelse på viss tid, den dömde skall räknas till godo frihetsberövande i den främman­de staten i den mån det med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. En skälighetsbedömning förutsätts alltså av samma slag som vid tillämp­ning av 33 kap. 6 § BrB (jfr prop. 1972:146 s. 65). Tillgodoräknandet kan omfatta dels vad den dömde har utstått av frihetsberövande påföljd som ådömts genom den utländska domen för det brott som omfattades av framställningen om verkställighet, dels processuellt frihetsberövande i den främmande staten med anledning av sådant brott. Paragrafen är tillämplig även vid undanröjande av villkorlig dom eller skyddstUlsyn med stöd av 27 kap. 6 Seller 28 kap. 9§ BrB.

Liksom motsvarande regler i 13 § IVL och 2 kap. 6 § BrB innebär paragrafen att tillgodoräknandet skall ske vid själva påföljdsbeslämningen och alltså inte genom en föreskrifi om verkställigheten. På samma sätt som i de nämnda bestämmelserna har erinrats om atl tillgodoräknandet kan medföra att lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet ådöms. I de fall som paragrafen tar sikte på kan det däremot inte i praktiken bli aktuellt att efterge påföljd. Någon bestämmelse härom har därför inte tagits in i paragrafen.

 

Prop. 1978/79:3                                                                      59

Skulle i samband med undanröjande av villkorlig dom eller skyddstUlsyn den nya påföljden bestämmas lill ungdomsfängelse eller internering, lorde man kunna räkna med all hänsyn lill frihetsberövande som den dömde har undergått utomlands tas vid bedömning av frågan om den dömdes överfö­rande till vård utom anstalt (jfr prop. 1972:98 s. 147).

Verkställighet utomlands av svensk dom

Allmänna bestämmelser

21  §

Paragrafen motsvarar 20 § promemorieförslaget.

I överensstämmelse med vad som har anförts i den allmänna motive­ringen ankommer det enUgt första stycket på kriminalvårdsstyrelsen atl bestämma huruvida i ett enskilt fall verkställigheten av svensk dom skall begäras överförd lill stat med vilken Sverige har ingått generell överens­kommelse om samarbete. Det har förutsatts att frågan regelmässigt skall tas upp efter anmälan av domstol eller någon av kriminalvårdens nämnder. Föreskrifter om anmälningsskyldighet för domstol och nämnder avses bli meddelade i administrativ ordning.

I stycket föreskrivs vidare att framställning får göras endast om den dömde har hemvist i den främmande staten och det inte med motsvarande tillämpning av 4 § andra stycket eller 5 § 1 kan antas föreligga hinder mot Verkställighet i den staten. Vad angår de omständigheter som bör beaktas vid den diskretionära prövningen av frågan om framställning bör göras får jag hänvisa till vad som har anförts i den allmänna motiveringen.

Kriminalvårdsnämnden har påpekat att det såvitt gäller villkorlig frigiv­ning kan vara angeläget att besked i frågan om den främmande staten är beredd atl överta verkställigheten föreligger redan vid den tidpunkt då frigivningen skall beslutas. Med anledning härav villjag anmärka att över­vakningskonventionen enligt min mening inte kan anses hindra att en framställning om verkställighet bifalls redan innan definitivt beslut om villkorlig frigivning har fatlats, låt vara atl verkställigheten inte kan fak­tiskt överföras förrän frigivningen har ägt rum. Det är emellertid självfallet vanskligt att göra säkra uttalanden om hur de olika staterna kommer att tolka konventionen i detta hänseende. Det torde vara nödvändigt att i fall som nu avses vid en framstäUning om verkställighet från svensk sida foga åtminstone ett s. k. principbeslut angående tidpunkten för den villkorliga frigivningen. Motsvarande gäller om framstäUning görs på initiativ av annan nämnd inom kriminalvården än kriminalvårdsnämnden.

I överensstämmelse med vad som har anförts vid 9 § är förvaltningslagen tillämplig på förfarandet vid kriminalvårdsstyrelsens handläggning.

Andra stycket tar sikte på det fallet att regeringen med stöd av 1 § andra stycket har förordnat att i visst fall här i landet ådömd påföljd får verkstäl­las i främmande stat med vilken generell överenskommelse inte föreligger.

 

Prop. 1978/79:3                                                       60

Enligt stycket skall kriminalvårdsstyrelsen i sådant fall sörja för att formell framställning om verkställighet görs i vederbörande stat. Denna ordning överensstämmer med vad som gäller enligt 26 § tredje stycket IVL.

22  §

1 paragrafen, som motsvarar 21 § promemorieförslaget, anges att fram­ställning om verkställighet utomlands skall överlämnas till utrikesdepar­tementet för vidare befordran till den främmande staten. I enlighet med vederlagen praxis bör det ankomma på departementet att avgöra vilka övriga handlingar i ärendet som bör åtfölja framställningen och att sörja för översättning av handlingarna.

Begränsad verkställighet

Bestämmelserna i 23 och 24 §§ motsvarar 22 och 23 §§ promemorieför­slaget. De avser fall då vederbörande myndighet i den främmande staten har bifallit framställning om begränsad verkställighet, dvs. en framställning från svensk sida som innebär att kriminalvården i frihet skall anordnas i den främmande staten men att den ådömda påföljden i princip behåller sina rättsverkningar i övrigt. Detta innebär sålunda att BrB:s regler i fråga om den ådömda påföljden aUtjämt kommer att gälla, dock med de avvikelser som betingas av att övervakningen blir anordnad utomlands.

23  §

1 denna paragraf ges den i och för sig självklara föreskriften att övervak­ningsnämnden skall entlediga här i landet förordnad övervakare sedan den främmande staten har bifallit en framställning om atl övervakningen skall överflyttas dit. Som framgår av 24 § andra stycket kan emellertid övervak­ningsnämnden även efter övervakningens överflyttande i vissa fall med­dela beslut enligt BrB angående den ådömda påföljden.

24  §

Första stycket avser fall då kriminalvården har överflyttats och myndig­het i den främmande staten därefter beslutar ändrade föreskrifter om vad den dömde har att iaktta under prövotiden eller liden för vård utom anstalt. Beslutet har då enligt stycket giltighet här i landet. Detta gäller dock bara om motsvarande beslut skulle ha kunnat meddelas enligt svensk lag - dvs. 26 kap. 15 § BrB - och beslutet inte innebär någon skärpning för den dömdes förhållande till vad som har beslämts här i landet.

I andra stycket, som motsvarar 15 § tredje stycket och 22 § tredje stycket NVL, anges de förusätlningar under vilka åtgärd i fråga om skyddstillsynen eller den villkoriiga frigivningen får beslutas av svensk domstol eller nämnd trots att övervakningen har överflyttats till främman­de stal. Det ena fallet är om den dömde här i landet övertygas om nytt brott. Domstolen har då att i vanlig ordning tillämpa reglerna i 34 kap. BrB

 

Prop. 1978/79:3                                                                     61

om sammanträffande av brott och förändring av påföljd. Vidare får enligt stycket åtgärd i fråga om den ådömda påföljden beslutas, om behörig myndighet i den främmande staten hit hänskjuter ärende om sådan åtgärd, t. ex. förverkande av viUkoriigt medgiven frihet. Det torde dock endast undantagsvis vara lämpligt atl ett sådant förverkandebeslut meddelas, om den dömde inte har återvänt till Sverige. Hänskjutet ärende upplages av den nämnd som hade hand om övervakningen här i landet (jfr 15 § tredje stycket och 22 § tredje stycket NVL).

Beslutas här i landet åtgärd i fråga om den ådömda påföljden sedan kriminalvården har överflyttats, bör den främmande staten underrättas om beslutet. Föreskrift härom kan meddelas i verkställighetsföreskrift till la­gen.

Fullständigt överförande av verkstäUighet

25 §

Paragrafen, som motsvarar 24 § promemorieförslaget, avser fall då en svensk framställning om fullständigt överförande av verkställighet - dvs. samarbete enligt del IV av övervakningskonvenlionen - har bifallits av främmande stat.

Enligt/öwra stycket skall kriminalvårdsstyrelsen vid bifall till en sådan framställning förklara verkställigheten överförd till den främmande staten. Som har anförts i den allmänna motiveringen skall den främmande staten sedan verkställigheten överförts dit omvandla påföljden till överensstäm­melse med sin egen lagstiftning och därefier svara för en fullständig till-lämpning av domen som om den hade meddelats av någon av dess egna domstolar (art. 23-24). Ett bifall till framställningen innebär sålunda att Sveriges rätt att verkställa påföljden upphör (art. 25). Med hänsyn härtill har i stycket föreskrivits att verkställighet av påföljden inte längre får ske här i landet, sedan kriminalvårdsstyrelsen har meddelat förklaring om att den överförts till den främmande staten. Enligt stycket får inte heller annan åtgärd i fråga om påföljden därefter beslutas här i landet. Påföljden får sålunda inte undanröjas av svensk domstol.

Promemorieförslaget innebär att en möjlighet skulle slå kvar för svensk domstol att enligt 34 kap. I § 1 BrB förordna att den ådömda påföljden skall avse även annat brott. I promemorian har föreslagits en särskild föreskrift härom. Den har motiverats med att det av praktiska skäl kan vara lämpligt att ett sådant förordnande meddelas, t. ex. i fråga om brott som den dömde har begått före den tidigare domen men som av en eller annan anledning inte har kommit att omfattas av denna.

Vid remissbehandlingen har Sveriges domareförbund påpekat att pro­memorieförslaget i denna del står i viss motsättning till principen att ingen åtgärd i fråga om den ådömda påföljden får beslutas här i landet sedan verkställigheten har förklarats överförd. Jag ansluter mig till domareför­bundets bedömning. De praktiska fördelarna med den föreskrifi som har

 

Prop. 1978/79:3                                                                      62

förordats i promemorian torde vara begränsade. Snarare skulle en sådan föreskrifi vara ägnad att medföra komplikationer, eftersom ett förordnan­de enligt 34 kap. I § 1 BrB rimligen skulle få översändas lill den främmande staten, varvid det är ovisst vilken rättsverkan man i den staten skulle tillägga förordnandet. 1 departementsförslagel har sålunda inte lagiis upp någon motsvarighet till promemorians förslag. Någon tillämpning av 34 kap. BrB avses i enlighet härmed över huvud taget inte kunna komma i fråga sedan verkställigheten av påföljden har överförts enligt första styc­ket. Jag vill emellertid peka på den möjlighet som kan föreligga att i fall av den typ som avsågs i promemorian överföra lagföringen till den främmande staten med stöd av lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott.

Ett par remissinstanser har uppmärksammat den situation som kan tänkas uppstå om den dömde, efter det att verkställigheten har överförts med stöd av första stycket, återvänder lill Sverige och tar hemvist här. Kriminalvårdsnämnden har ifrågasatt om beslutet om verkställighet i så­dant fall kan återkallas. Saken lär knappast kunna få någon praktisk aktualitet i annat fall än om den dömde är medborgare i nordiskt land.

Jag vill för egen del anmärka att frågan närmast gäller en tolkning av art. 25, där det som nämnts föreskrivs att den anmodande statens rätt att verkställa domen upphör vid bifall till en framställning om fullständig verkställighet. Något undantag från denna regel har inte tagits in i konven­tionen, och man skulle därför vara benägen att tolka den så att ett beslut att överta verkställigheten inte kan återkallas. Det kan emellertid påpekas att den vid remissbehandlingen väckta frågan också har uppmärksammats av den särskilda expertkommitté inom Europarådet som enligt vad jag förut har nämnt har till uppdrag att överväga åtgärder för atl öka den praktiska användbarheten av de straffrättsliga europarådskonventionerna. Vid ett sammanträde år 1976 har kommittén konstaterat att konventionen inte innehåller någon bestämmelse med sikte på fall där den dömde återvänder till domslandet men ansett det onödigt att komplettera konventionen i detta hänseende. Ställningstagandet har motiverats med att den anmoda­de staten under sådana omständigheter i praktiken torde komma att begära hos domslandet att detta skall återta verkställigheten. Art. 25 skall enligt uttalandet inte tolkas som ett hinder mot ett sådant förfarande.

Det är något ovisst vilken vikt man bör tillmäta det berörda uttalandet, som sålunda har gjorts efter konventionens tillkomst. Klart är emellertid att man med tanke på vad som har sagts av expertkommittén måste räkna med möjligheten att den anmodade staten i praktiken kan komma att återkalla sitt beslut att överta verkställigheten, om den dömde skulle återvända till Sverige och bosätta sig här. Jag har därför ansett det motive­rat att i lagen ta in en föreskrift med sikte på detta fall. I andra stycket av förevarande paragraf har därför upptagits en bestämmelse av innehåll att första stycket inte gäller, om den främmande staten återkallar sitt bifall till

 

Prop. 1978/79:3                                                                      63

framställningen (jfr 4 § 1 lagen om internationellt samarbete rörande lagfö­ring för brott). Verkställigheten avses sålunda i den angivna situationen komma att återupptas enligt den ursprungliga domen. Del bör ankomma på kriminalvårdsstyrelsen atl la emot och registrera en återkallelse av detta slag. Föreskrifter härom kan meddelas i administrativ ordning.

Med hänsyn lill att det här gäller en tveksam tolkningsfråga och till atl saken har ringa praktiska betydelse har jag inte ansett skäl föreligga att i lagen ta in någon särskild bestämmelse med sikte på del omvända fallet, dvs. om någon efter del att dom enligt 18 § har meddelats och fullständig verkställighet sålunda anordnats här i landet återvänder till domslandei och lar hemvist där. Jag vill dock anmärka att lagen inte hindrar att framställning om verkställighet i sådant fall från svensk sida begärs hos den främmande staten under åberopande av den dom som har meddelats enligt 18 §.

FullföIjd av talan 26 §

Paragrafen motsvarar 25 och 26 §§ i promemorieförslaget.

I fall då kriminalvårdsstyrelsen har beslutat om anordnande av övervak­ning enligt 10 § eller om framställning angående överförande av verkstäl­lighet enligt 21 § bör den dömde kunna föra talan mot beslutet. Besvärs­myndighet i motsvarande situationer är enligt NVL kammarrätt och enligt IVL regeringen. Det synes mest följdriktigt all i de fall som nu avses samma besvärsordning gäller som enligt IVL. Med hänsyn härtill har i första stycket av denna paragraf föreskrivits atl talan mot styrelsens beslut om anordnande av övervakning enligt 10 § eller om framstäUning enligt 21 § första stycket föres genom besvär till regeringen.

Vad avser fall då allmän domstol prövar fråga om verkställighet här i landet enligt 16-19 §§ framgår av vad som har anförts vid 16 § att samma ordning för fullföljd av talan gäller som beträffande brottmål i allmänhet. Någon särskild föreskrift härom behövs alltså inte.

I fall då svensk domstol enligt 18 § har bestämt ny påföljd för brott som omfattas av utländsk dom avses vanliga regler gälla i fråga om rätten att begära omprövning av övervakningsnämnds beslut rörande den här i lan­det bestämda påföljden. Som framgår av 11-13 §§ ankommer det emeller­tid på övervakningsnämnd att meddela vissa beslut även i fall då endast begränsad verkställighet har anordnats och någon ny påföljd sålunda inte har beslämts här i landet. Sådant beslut kan avse prövotid, övervakning, förordnande av övervakare, föreskrift eller varning. Om den dömde är missnöjd med ett beslut i någon av dessa frågor, bör han kunna påkalla omprövning av beslutet. För fall där domen har meddelats i Sverige sker motsvarande omprövning beroende på påföljdens art av kriminalvårds­nämnden, ungdomsfängelsenämnden, interneringsnämnden eller hovrätt. Till skillnad från någon remissinstans har jag i enlighet med promemo-

 

Prop. 1978/79:3                                                                      64

rieförslaget ansett det mest ändamålsenligt alt kriminalvårdsnämnden i nu aktuella fall blir överinstans oavsett vilken påföljd som har bestämts i den främmande staten. Svårigheter kan nämligen som jag förut har påpekat i vissa fall tänkas föreligga när det gäller att avgöra vilken svensk påföljd som den utomlands bestämda sanktionen närmast skall anses motsvara. I enlighet härmed har i andru stycket föreskrivits alt den dömde äger all hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av övervakningsnämnds beslut i hithörande frågor. Någon särskild klagotid behöver inte iakttas.

Utöver vad som följer av det anförda bör den dömde kunna begära omprövning hos kriminalvårdsnämnden av övervakningsnämnds beslut i ytterligare ett fall, nämligen om nämnden enligt 14 § tredje stycket har beslutat göra anmälan till främmande stat om allvarlig misskötsamhet från den dömdes sida. En sådan anmälan kan nämligen tänkas leda lill att del villkorliga anstånd som den dömde har erhållit i den staten mer eller mindre automatiskt förklaras förverkat. Enligt andra stycket kan sålunda den dömde påkalla kriminalvårdsnämndens prövning även av ett sådant beslut. Inte heller i detta fall har det ansetts nödvändigt att meddela någon särskild föreskrift om klagotid, men det är uppenbart atl en begäran från den dömdes sida om omprövning av beslutet knappast kan leda till något resultat efter det att den främmande staten har vidtagit åtgärd på grund av övervakningsnämndens anmälan.

1 tredje stycket har slutligen föreskrivits att talan inte får föras mot kriminalvårdsnämndens beslut enligt den nya lagen.

Särskilda bestämmelser

27 §

I paragrafen föreskrivs att RÅ i den omfattning regeringen bestämmer får förordna annan åklagare att fullgöra vad som enligt den nya lagen ankommer på RÅ. Föreskriften motsvarar 37 § IVL.

28 §

Om ett utländskt avgörande skall verkställas här i landet enligt den nya lagen, torde i de flesta fall redan bestämmelserna i 2 kap. 5 a § BrB hindra att åtal här i landet sker för del brott som avgörandet avser. I fall då Sverige övertar hela verkställigheten av avgörandet skall enligt 18 § ny påföljd bestämmas för brottet. Som har anförts vid nämnda paragraf kom­mer den dom varigenom den nya påföljden har bestämts i alla avseenden att vara likställd med dom i vanligt brottmål. Domen kommer därmed enligt aUmänna regler att få fullständig res-judicata-verkan.

Med tanke på fall då begränsad verkställighet skall anordnas i Sverige och ålalshinder inte föreligger enligt 2 kap. 5 a § BrB behövs emellertid en särskild regel som hindrar att åtal här väcks för brott som omfattas av det utländska avgörandet. 1 överensstämmelse med 38 § IVL har därför i

 

Prop. 1978/79:3                                                                     65

första meningen av förevarande paragraf föreskrivits att om påföljd som har ådömts någon i främmande stat enligt den nya lagen skall verkställas i Sverige, åtal inte i något fall här i landet får väckas för gärning som påföljden avser. I andra meningen regleras det fallet att åtalet här redan har väckts när den främmande staten gör framställning om verkställighet. Enligt meningen skall i denna situation ett bifall till framställningen anses innebära rättegångshinder i brottmålet. Regeln motsvarar i detta hänseen­de 25 § andra stycket lagen (1957:668) om utlämning för brott.

29 §

I ärenden angående verkställighet utomlands enligt NVL eller IVL kan i vissa fall offentligt biträde förordnas med stöd av rättshjälpslagen (1972:429). Detta gäller dock bara om det är fråga om verkställighet utom­lands av frihetsberövande påföljd (41 § 15 rättshjälpslagen). För fall då påföljden inte är frihetsberövande har enligt de principer som gäller på andra områden någon möjlighet för den dömde att få offentligt biträde inte ansetts behöva införas (prop. 1972:132 s. 180-182). Med hänsyn härtill och då den nya lagen inte avser överförande av verkställighet i fråga om frihetsberövande påföljder har jag lill skillnad från Sveriges advokatsam­fund ansett tillräckliga skäl saknas att införa särskilda bestämmelser om rätt till offentligt biträde i verkställighetsärenden enligt denna lag.

I fall då Sverige skall överta hela verkstäUigheten av utländskt avgöran­de enligt 15-19 §§ och ny påföljd sålunda skall bestämmas av svensk domstol, kommer emellertid den dömde enligt allmänna regler att kunna erhålla offentlig försvarare liksom också rättshjälp enligt 36 § rättshjälpsla­gen. I sådana fall bör, i överensstämmelse med vad som gäller enligt 39 § IVL, ersättningen till offentlig försvarare och kostnaden för rättshjälp stanna på statsverket, om inte den dömde av särskilda skäl bör återbetala ersättningen. I denna paragraf har tagits in en föreskrift härom. Ett särskilt skäl att låta den dömde betala tillbaka ersättningen kan vara t. ex. att denne onödigtvis har försvårat genomförandel av verkställighelsförfaran-det (jfr prop. 1972:98 s. 141).

30 §

I överensstämmelse med vad som har anförts i den allmänna motive­ringen anges i denna paragraf att den nya lagen inte gäller i fråga om del verkställighetssamarbete inom Norden som för Sveriges del regleras ge­nom NVL. Eftersom emellertid NVL inte är tUlämplig på överförande av sådan kriminalvård i frihet som anordnas inom ramen för tidsobestämda påföljder (för Sveriges del ungdomsfängelse och internering), avses lagen i detta avseende gälla även i förhållande mellan Sverige och de övriga nordiska länder som tillträder konventionen. 5   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 3

 

Prop. 1978/79:3                                                                   66

4.2      Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

34 kap. 18 §

I andrastycket av denna paragraf finns f. n. en regel som tar sikte på fall då fråga uppkommer om att svensk brottmålsdom, som avser två eller flera brott, skall verkställas utomlands enligt IVL men hinder mot verkställighet därvid föreligger enligt den främmande statens lagstiftning såviti avser något eller några av brotten. 1 denna situation får domstol på anmälan av åklagare undanröja den gemensamt ådömda påföljden och döma till sär­skild påföljd för den brottslighet för vilken verkställighet utomlands kan äga rum. Stycket kan tillämpas i fråga om såväl frihetsberövande påföljder som bötesstraff Beträffande domstolens handläggning av sådan fråga finns regler i 38 kap. 4, 6, 8 och 9 §§ BrB.

Den möjlighet som sålunda föreligger att underiäita verkställighetssam­arbete i vissa fall har självfallet sin största betydelse när det gäller frihets­berövande påföljder. Men även vid tillämpning av den nya lagen om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet kan det tänkas uppkomma situationer då behov föreligger av ett sådant förfarande som avses med de nyss berörda bestämmelserna. I fall då verkställighet av en svensk skyddstillsynsdom bör överflyttas till annan stat kan t. ex. skydds­tillsynen avse dels ett grövre brott, dels en ordningsförseelse som inte skulle ha varit straffbar i den främmande staten. Med hänsyn till sådana och likartade situationer innebär föreliggande förslag att tillämpningsom­rådet för 34 kap. 18 § andra stycket BrB utvidgas lill att avse också verkställighet enligt lagen om internationellt samarbete rörande kriminal­vård i frihet.

4.3      Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:197) om aUmänt kriminalre­
gister

6 §

I andra stycket av denna paragraf föreskrivs f. n. att anteckning i krimi-nalregislret skall ske beträffande beslut av myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge om överflyttning till den staten av verkställighet av fängelse eller övervakning av den som villkorligt frigivits eller dömts lill skyddstillsyn. Ändringsförslaget innebär att detsamma skall gälla i fråga om annat beslut av myndighet i främmande stat om verkställighet i den staten av här i landet ådömd påföljd som avses i 2 §. Stycket blir därmed tillämpligt såväl när verkställigheten av frihetsberövande påföljd överförs enligt IVL som när kriminalvård i frihet överförs enligt den nya lagen. I fråga om internering och ungdomsfängelse avses tillägget täcka även överförande av verkställighet till nordisk stat enligt någon av dessa lagar.

I fråga om verkställighetssamarbele enligt den nya lagen bör formen för de anteckningar som skall göras i kriminalregistret i samband med utfär­dandet av verkstäUighetsföreskrifter regleras på det sättet atl det kommer

 

Prop. 1978/79:3                                                                     67

att framgå av registret, om överförandet avser endasl begränsad verkstäl­lighet eller om den främmande staten har övertagit hela verkställigheten av den här ådömda påföljden.

Vid fullständigt övertagande av verkställigheten av utländskt avgörande enligt 15-19 §§ förslaget lill lag om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet skall ny påföljd bestämmas här i landet. Denna avses då bli antecknad i kriminalregistrel enligt vanliga regler. För fall då krimi­nalvårdsstyrelsen vid begränsad verkställighet med stöd av 10 § har för­ordnat om kriminalvård i frihet här i landet behövs emellertid en särskild regel om anteckning i kriminalregistrel. Denna kan lämpligen införas i 6 § tredje stycket kriminalregisterlagen, som i förslaget har ändrats i enlighet härmed.

13 §

Enligt första stycket av denna paragraf får anteckningar i kriminalregi­stret rörande medborgare i främmande stat eller den som har hemvist där redovisas till den staten enligt föreskrifter av regeringen. Andra stycket innebär att anteckningar ur registret även i annat fall får i den ordning regeringen föreskriver redovisas till främmande stal inom ramen för det nordiska verkställighetssamarbetet.

Också vid tillämpningen av lagen om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet kan det bli aktuellt att till främmande stat lämna uppgift ur kriminalregistret även i annat faU än när den dömde är medbor­gare i den staten eller har hemvist där. Ett exempel på sådana fall erbjuder uppgifter enligt 14 § andra stycket förslaget. Uppgift kan behöva lämnas även vid samarbete enligt IVL (jfr t. ex. art. 18 i brottmålsdomskonventio­nen, prop. 1972:98 s. 161). Med hänsyn härtill har i ett nytt tredje stycke föreskrivits att andra stycket har motsvarande tillämpning i fall där verk­ställighet har överflyttats hit från främmande stat eller härifrån till främ­mande stat enligt IVL eller lagen om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet.

4.4 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

38 §

Enligt huvudregeln i första stycket av denna paragraf har RB:s bestäm­melser om återbetalningsskyldighel gentemot statsverket motsvarande tillämpning i fråga om kostnad för rättshjälp enligt 36 § rättshjälpslagen. I andra stycket har tagits in en erinran om alt avvikande regler om återbetal­ningsskyldighel gäller enligt vissa författningar. Med hänsyn till att en särskild regel om återbetalningsskyldigheten avses gälla enligt 29 § försla­get till lag om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet, föreslås andra stycket i 38 § rättshjälpslagen utvidgat till att omfatta även sådant fall.

 

Prop. 1978/79:3                                                                  68

5   Hemställan

Jag hemställer all lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1   lag om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

2   lag om ändring i brottsbalken

3   lagom ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister

4   lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

6   Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

 

Prop. 1978/79: 3                                                      69

Utdrag
LAGRÅDET                                               PROTOKOLL

vid sammanträde 1978-04-06

Närvarande: f. d. justitierädet Brunnberg, regeringsrådet Petrén, justitie­rädet Sven Nyman, justitierädet Knutsson.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 2 mars 1978 har rege­ringen på hemställan av chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ro­manus, beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1.    lag om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet,

2.    lag om ändring i brottsbalken,

3.    lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister,

4.    lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Johan Munck.

Förslagen föranleder följande yttranden:

Förslaget till lag om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

Petrén:

Det framlagda lagförslaget innehåller visserligen regler som avses skola vara generellt normerande för kriminalvård i frihet i internatio­nella sammanhang, men det har enligt sin 1 § dock främst till syfte att möjliggöra svensk medverkan i det frivårdssystem som Europarådets s. k. övervakningskonvention viU skapa. Det är därför rimligt att i främsta rummet granska lagförslaget med utgångspunkt från denna konvention.

Det samarbete mellan två stater som övervakningskonventionen avser att åstadkomma i de enskilda fallen bygger på att ett avtal träffas mellan staterna om vården i varje särskilt fall. Den ena staten tar genom en framstäUning (request, demande) initiativet tUl en överflyttning av straffverkställigheten beträffande viss person från sitt land till ett annat. Den andra staten kan antingen möta framställningen med avslag (refu-sal, refus), i vilken händelse givetvis intet avtal kommer till stånd, eller med bifall (acceptance, acceptation), varigenom en överenskommelse träffas mellan ländema.

Enligt konventionen avses uppenbarligen den överenskommelse som

 

Prop. 1978/79: 3                                                     70

uppnåtts skola vara av bestående natur. Den kan i princip icke sättas ur kraft på annat sätt än genom uppsägning. Möjligen kan den i vissa lägen omedelbart frånträdas av endera parten. Några stadganden om hävande av ett träffat avtal innehåller ej konventionen, varför i denna del all­männa folkrättsliga principer måste gälla.

Det remitterade lagförslaget företer vissa oklarheter i de nu berörda hänseendena. Sålunda framgår icke av det föreslagna regelsystemet med tillbörlig tydlighet hur och vid vilken tidpunkt en mellanstatlig över­enskommelse kommer till stånd i det enskilda fallet och därmed om och när verkställigheten helt eller delvis överförs från det ena landet till det andra. Däremot upptar lagförslaget på några punkter regler om det läge som inträder när en överenskommelse om verkställighetssamarbete i ett enskUt fall hävs av den ena avtalsparten.

Konventionen utgår från att den anmodade staten antingen avslår el­ler formeUt bifaller en mottagen framställning. Den bifallna framställ­ningen bUdar grunden för vidtagande av olika åtgärder för verkställig­hetsöverflyttningen. I art. 9 förbinder sig envar kontraherande part att som anmodad stat ofördröjligen underrätta den anmodande staten om vad den åtgjort i anledning av framställningen. I>en anmodade staten får sålunda anses skyldig att besvara varje emottagen framställning. Om svaret innebär att framställningen avslagits, skall det enligt art. 9 inne­hålla skälen för detta beslut. Ett svar kan givetvis också gå ut på att framställningen bifallits. Ett tredje altemativ är ett preliminärt svar, vari den anmodade staten redovisar de åtgärder den vidtagit för att bli i stånd att senare avge ett definitivt svar om avslag eller bifall. Konven­tionen måste förstås så att den anmodande staten har anspråk på att inom rimlig tid — det gäller ju ofta ärenden vilka på grund av sakens natur icke kan få dra ut på tiden alltför mycket — få ett besked om den anmodade statens slutliga ståndpunkt. I det remitterade lagförslaget sy­nes mig denna synpunkt icke ha i tillräcklig grad beaktats vid utform­ningen av reglerna om hithörande ärendens handläggning.

Vad först gäller förfarandet vid begränsad verkställighet i Sverige av utländsk straffdom skall enligt 7 § lagförslaget tillgå sålunda. Framställ­ningen från den främmande staten inkommer till regeringen, som gör en första prövning. Om denna icke leder till avslag, överlämnas framställ­ningen enligt 8 § lagförslaget till kriminalvårdsstyrelsen för handlägg­ning. Denna fattar därefter beslut i ärendet. Om hur det skall förfaras, därest denna prövning leder tUl ett negativt slut, uttalar sig ej lagförsla­get.

Av motiven framgår att lagförslaget skall förstås så att kriminalvårds­styrelsen skall i administrativ väg bemyndigas att för Sveriges räkning besvara den främmande statens framställning. Blir det ett avslag, sänder kriminalvårdsstyrelsen den främmande staten besked härom. Om åter bifall blir utgången, synes kriminalvårdsstyrelsen ej skola fatta något

 

Prop. 1978/79: 3                                                     71

särskilt beslut härom som svar på den främmande statens framställning, utan styrelsen går omedelbart i gång med de praktiska åtgärderna och beslutar att kriminalvård i frihet skall anordnas och utser övervaknings­nämnd. Lagen innehåller ingenting om hur styrelsen skall förhålla sig till den främmande staten som gjort framställningen. Detta förfarings­sätt synes icke stå i god överensstämmelse med art. 12 i konventionen. Den där beskrivna ordningen förutsätter att den anmodade staten — Sverige — först skall reglera sitt förhållande till den anmodande staten, dvs. åtaga sig verkställigheten genom bifall till framställningen. Artikeln föreskriver, sedan beslut härom fattats av den anmodade staten, föl­jande åtgärder: 1. besked om bifallsbeslutet till den anmodande staten, 2. kontakt med de inhemska myndigheter i den anmodade staten som skall ha övervakningen om hand och 3. underrättelse till den anmodan­de staten om de verkställighetsåtgärder som vidtagits.

Den i lagförslaget föreslagna ordningen lämnar öppet när besked om bifall skall kunna lämnas den anmodande staten. Beaktas måste, att kri­minalvårdsstyrelsens beslut att anordna kriminalvård i frihet i Sverige är överklagbart enligt 26 § lagförslaget. Besvärstiden är för den dömde tre veckor från det att man lyckats delgiva beslutet med honom. I många fall befinner sig denne i det anmodande landet. Det kan ta avsevärd tid innan han blir delgiven kriminalvårdsstyrelsens beslut. Enligt förslagets ordalag torde något besked om att Sverige bifallit framställningen icke kunna lämnas förrän kriminalvårdsstyrelsens beslut vunnit laga kraft. Skulle besvär anföras, kommer hela frågan tillbaka till regeringen be­svärsvägen.

Departementschefen utgår i motiven från att regeringens prövning skall inskränkas till en förstahandsgranskning med möjlighet att besluta avslag samt ett begagnande av dess exklusiva kompetens att besluta be­träffande vissa avslagsgrunder. Denna ordning förefaller diskutabel ur konventionssynpunkt och är knappast heller särskilt praktisk. Det före­faller vara mera rationellt att följa den linje som domstolsverket föresla­git under remissbehandlingen och som överensstämmer med vad som enligt lagen om utlämning för brott tiUämpas i utlämningsärenden, näm­ligen att låta det alltid ankomma på regeringen att avge svar på fram­ställning om begränsad verkställighet. Framställning, som regeringen icke finner sig böra omedelbart avslå, bör då remitteras till kriminal­vårdsstyrelsen som har att komplettera utredningen och på grund av ett fullständigt material i sitt svar antingen tillstyrka eller avstyrka fram­ställningen. Regeringen kan med utgångspunkt härifrån svara den an­modande staten. Om svaret innefattar bifall bör regeringen samtidigt låta ärendet gå tUlbaka till kriminalvårdsstyrelsen för vidtagande av er­forderliga åtgärder.

Någon större omgång skulle ett sådant förfarande icke innebära. Kri­minalvårdsstyrelsens svar till den främmande staten får även enligt lag-

 

Prop. 1978/79: 3                                                      72

förslagets ordning antas skola passera regeringskansliet. Skillnaden blir att regeringen fattar ett formeUt beslut. Det skulle garantera en enhetiig behandling av ärendena. Vidare undvikes de praktiska svårigheter som den enligt 7 § förslaget delade prövningskompetensen föranleder. Rege­ringen får alltid beslutsansvaret. Kriminalvårdsstyrelsen skuUe visserli­gen i bifallsfallen belastas med varje ärende i två omgångar, först för att avge yttrande och sedan för att besluta om vården. Detta innebär emel­lertid blott att de två led i prövningen, som nu beskrives i 9 och 10 §§ i lagförslaget, uppdelas på två ärenden i stället för att som i lagförslaget tas i ett sammanhang. Skulle det visa sig att regeringen i alltför hög grad betungas av att fatta det slutliga beslutet i aUa ärenden, kan senare nå­gon form av delegation övervägas. Det förtjänar påpekas att också en­ligt förslaget regeringen nödgas fatta åtminstone ett beslut i varje ärende. Någon nämnvärd ökad belastning på regeringen skulle därför den här förordade lösningen ej innebära.

Att den dömde enligt den nu förordade lösningen ej blir i tiUfälle att klaga över kriminalvårdsmyndighetens beslut att hinder att överflytta verkställigheten till Sverige ej föreUgger kan ej föranleda erinran. Den möjlighet klaganden måste ges att markera sin inställning till överflytt­ningen bör förläggas tiU det land som begär överflyttningen. Den klago-rätt varom kan bli fråga bör därför i första hand utövas i det land som överväger att göra framstäUning om överflyttning, ej i det land som har att svara å denna framställning.

Vad härefter gäller ordningen vid fullständig verkställighet ligger sa­ken något annorlunda till. Visserligen kan åtskilliga av de erinringar som framförts beträffande den i remissen föreslagna ordningen vid be­gränsad verkställighet göras även vid fullständig verkställighet, men man måste särskilt beakta att enligt art. 25 den anmodade statens bifall till framställningen utsläcker den anmodande statens rätt att verkstäUa den dom varom är fråga. Den anmodade staten synes därför knappast kunna lämna sitt formella bifall förrän det blivit helt klart, att en om­vandling av straffet skett i detta land. Sverige kan som anmodad stat icke lämna bifall utan att vara säkert på att straffet kan omvandlas här. Visshet därom kan erhållas först genom att svensk domstol dömer tUl påföljd enligt svensk lag. Straffverkställigheten i det anmodande landet, som upphör genom ett svenskt bifallsbeslut, måste därför fortsättas tUl dess ny verkställighet tar vid i Sverige genom en här meddelad laga­kraftägande dom.

Lagförslaget lämnar öppet vilken myndighet i Sverige som skall med­dela det anmodande landet att dess framställning bifallits, liksom när ett bifaUsbeslut skall fattas. Lagförslaget kan tänkas innebära såväl att riks­åklagaren som att den domstol som i sista hand dömt rörande påfölj­dens omvandling har att svara den anmodande staten. Av skäl som ovan anförts synes naturligast att det bUr regeringen som, sedan målet om

 

Prop. 1978/79: 3                                                      73

straffomvandlingen slutförts, får bedöma den uppkomna situationen och svara den anmodande staten vilken inställning Sverige slutligen intager till dess framställning. Skulle regeringen, trots att en dom om straffom­vandling föreligger, komma till det resultatet att framställningen måste avslås — exempelvis därför att regeringen bedömer gärningen som avses med framställningen vara förknippad med ett politiskt brott — måste åtgärd kunna vidtas för att undanröja den i detta läge meningslösa svenska påföljdsdomen. Det bör ankomma på riksåklagaren att ingripa i sådant syfte. Han får därvid begagna ordinära eller extraordinära rätts­medel alltefter det processuella läget. Den i 58 kap. 2 § 3 rättegångs­balken angivna resningsgrunden får antas kunna komma till användning i ett sådant läge.

En utformning av förfarandet i verkställighetsärendena efter här för­ordade huvudlinjer medför vissa begränsade ändringar i första hand i lagförslagets 7—10 och 15—18 §§ samt därutöver några följdändringar. Härtill blir det tillfälle återkomma vid de olika paragraferna.

Såsom redan nämnts behandlar konventionen överhuvud icke frågan vad som skall ske om ett mellan två stater träffat avtal rörande verkstäl­lighetens överflyttande i ett enskilt fall häves. I lagförslaget behandlas sådana situationer på två ställen, i 12 § andra stycket och 25 § andra stycket. Det första lagrummet syftar på det fall att Sverige övertagit be­gränsad verkställighet av en utländsk dom och motsidan tar tillbaka sitt beslut om kriminalvård i frihet och det andra lagrummet på det fall att främmande stat övertagit full verkställighet av en i Sverige meddelad dom men frånfaller detta beslut.

Det rättsliga läget får anses vara olikartat allteftersom fråga är om avtal om begränsad verkställighet eller om fullständig verkställighet.

Vad gäller begränsad verkställighet är utgångspunkten den att det pri­mära ansvaret för domens verkställighet kvarligger hos domslandet. Den anmodade staten har blott åtagit sig att medverka vid verkställigheten varvid grundförutsättningen är att den dömde skall ha eller ta hemvist i det anmodade landet. Om denna förutsättning skulle brista, så att den dömde exempelvis återflyttar till domslandet, är det naturligt att verk­ställigheten i det anmodade landet upphör och domslandet självt återtar verkställigheten. Det är denna grundsats som för visst fall slår igenom i den föreslagna regeln i 12 § andra stycket. Där anges som för svensk rätt normerande att, om domslandet beslutat att kriminalvården i frihet överhuvud skall upphöra, förfaller därmed — oavsett vilken grunden för beslutet kan vara — underlaget för svenska myndigheters verkstäl­lighetsåtgärder. Dessa skall därför bringas att omedelbart upphöra.

Däremot saknas i lagförslaget en regel för den parallella situationen då Sverige träffat avtal med främmande stat om att denna skall överta begränsad verkställighet av en i Sverige meddelad dom. Det kan då in­träffa att förutsättningarna för överflyttningen av vården till det främ­mande landet upphör, t.ex. därför att den dömde återflyttar från den

 

Prop. 1978/79: 3                                                     74

främmande staten till Sverige. I detta fall måste möjlighet finnas för Sverige att meddela den främmande staten att Sverige frånträder den träffade överenskommelsen, vilken ingåtts under betingelsen att den dömde vistas i denna stat, och förklarar sig vilja självt fortsätta verkstäl­ligheten. Läget kan också vara det att svensk myndighet får vetskap om att den dömde tagit hemvist i ett tredje land. Fråga kan då uppkomma om att flytta verkställigheten från det första främmande landet till det andra främmande landet. Bestämmelserna bör utformas med en viss flexibUitet så att svenska myndigheter får befogenhet att ingripa och besluta i olika lägen av denna art.

Rättsläget är annorlunda vid fuUständig verkställighet. Enligt art. 25 i konventionen upphör domslandets rätt att vidare ta befattning med verkställigheten sedan denna överflyttats till den anmodade staten. Kon­ventionen kan knappast förstås annorlunda än att därigenom domslan­dets befattning med saken utsläckts. Därest behov av nya åtgärder upp­kommer, t. ex. därför att den dömde lämnar det land som övertagit den fulla verkställigheten av domen, ankommer det på denna stat och icke på domslandet att vidta därav betingade åtgärder för verkstäUighetens fortsättande. Det omvandlingsbeslut som meddelats i den främmande staten får tjäna som grand för initiativ till en ny överflyttning av verk­ställigheten tUl tredje stat eller ,tiU en återflyttning till domslandet alltef­ter vad det faktiska läget fordrar.

Regeln i 25 § andra stycket syftar på det fall att efter en överflyttning för fullständig verkställighet den dömde återvänder till Sverige. Såsom det ursprungliga domslandet skall enligt den ifrågavarande bestämmel­sen Sverige då äga återuppta verkställigheten, oaktat Sverige en gång de­finitivt avhänt sig densamma. I lagförslaget anges förutsättningen vara att den stat som övertagit verkställigheten återkallar sitt bifall tUl fram­ställningen. Därmed torde förstås att denna stat frånträder det en gång träffade avtalet om verkstäUighetens övergång. En regel avsedd för detta fall borde få en mera allmän utformning och gå ut på att, om det visar sig att verkställigheten i verkligheten upphört, svensk myndighet får, med medgivande av den stat som övertagU verkställigheten, återuppta denna.

Till de ändringar i lagförslagets avfattning, som ett godtagande av vad ovan anmärkts föranleder, blir det anledning återkomma vid de olika paragraferna.

4 § Lagrådet:

I första stycket anges som en allmän förutsättning för att verkställig­het av utländsk brottmålsdom skall kunna anordnas i Sverige att fram­ställning härom gjorts av behörig myndighet i den främmande staten. Denna föratsättning ingår bland de vUlkor som skall prövas vara upp-

 

Prop. 1978/79: 3                                                      75

fyllda för att vederbörande svenska myndighet skall kunna fatta ett po­sitivt beslut i verkställighetsfrågan. Enligt 9 § lagförslaget skall kriminal­vårdsstyrelsen pröva om vissa hinder mot verkställighet i Sverige före­ligger, då fråga är om begränsad verkställighet. Motsvarande hinders­prövning göres vid fullständig verkställighet enligt 17 § av den rätt som har att ta ställning tiU riksåklagarens ansökan i verkställighetsären­det. Ett av dessa hinder är att framställningen ej gjorts av behörig myn­dighet i den främmande staten. I motiven till 7 § förutsattes, att rege­ringen prövar om framställningen gjorts av sådan myndighet. Lagförsla­get är emellertid ej utformat på sådant sätt.

Kriminalvårdsstyrelsen respektive rätten kan direkt av framställ­ningen utläsa vilken myndighet i det anmodande landet som gjort denna. Enligt art. 26 i övervakningskonventionen skall nämligen fram­ställningen innehålla upplysning om vilken myndighet som utställt den. Det måste emellertid för kriminalvårdsstyrelsen respektive rätten vara förenat med avsevärda svårigheter att utreda huruvida denna myndighet enligt interna regler i det andra landet varit behörig att göra framställ­ningen. Det kan därför allvarligt ifrågasättas om de berörda svenska myndigheterna skall belastas med att företa denna prövning.

Det föreligger knappast heller något egentligt behov av en sådan prövning hos den svenska myndighet som skall besluta i verkställighetsä­rendet. Enligt art. 27.1 i konventionen skall nämligen framställning från det främmande landet sändas genom landets justUiedepartement. Det får antagas att detta departement gör den behörighetsprövning som kan behövas och icke till annat land vidarebefordrar en framställning som kommer från en obehörig myndighet. Under hänvisning till det anförda föreslås att orden "behörig myndighet i" utgår i första stycket. Det vä­sentliga, nämligen att framställningen gjorts av den främmande staten, kommer då att tydligt framgå av lagtexten.

I motiven till andra stycket punkt 2 i paragrafen kommenterar depar­tementschefen det i lagtexten uppställda kravet på dubbel straffbarhet. Därvid uttalas, att enligt departementschefens mening de s. k. allmänna straffrihetsgrunderna, t. ex. nöd, nödvärn och samtycke, måste beaktas vid prövningen av frågan om gärningens straffbarhet i Sverige. Samma ståndpunkt har intagits i motiven till den likartade bestämmelsen i 5 § första stycket 2 IVL.

Lagrådet har intet att invända mot att i princip de allmänna straffri­hetsgrunderna beaktas i sammanhanget. Den föreslagna lagtexten ger också utrymme för en sådan tillämpning. Ett påpekande synes emeller­tid böra göras.

Regeln om dubbel straffbarhet är i konventionen uttryckt i art. 4, där det heter att den ifrågavarande gämingen skall vara straffbar enligt lag­stiftningen i såväl den anmodande som den anmodade staten. Det kan förtjäna understrykas att i fråga om straffrihetsgrunderna prövningen

 

Prop. 1978/79: 3                                                     76

skall avse rättsreglerna i de båda staterna, inte de faktiska omständighe­terna vid gärningens begående. Om därför i den främmande staten, på grand av uttrycklig lag eller eljest, en sådan omständighet som nödväm erkännes som allmänt straffrihetsgrundande i samma utsträckning som enligt svensk rätt och i den utländska domen fastslagits att gärnings­mannen ej handlade i nödväm, får framställningen om verkställighet i Sverige ej avslås med motiveringen att utredningen i målet dock visar att en nödvämssituation förelåg. Annorlunda kan förhållandet vara om rättsreglerna i de båda statema bestämt skiljer sig åt. En sådan skiUnad torde även kunna bestå i olika domstolspraxis, en omständighet av sär­skild betydelse på detta område där reglerna i skriven lag vanligen är allmänt håUna.

För att en framställning om verkställighet här skall kunna bifallas, krävs enligt andra stycket punkt 3 att den dömde har hemvist i Sverige. Uttrycket "hemvist" motsvarar konventionstextens "residence habi-tueUe" ("ordinary residence"). Termen "residence habituelle" förekom­mer i många intemationella konventioner och brukar vid överföring till svensk lag återges med "hemvist". Emellertid talas i övervakningskon­ventionen — tUl skillnad från exempelvis i brottsmålsdomskonventionen och i lagföringskonveationen — inte om att den dömde "a sa residence habituelle" ("is ordinarily resident") i den anmodade staten utan att han "établit sa residence habituelle" ("establishes his ordinary resi­dence") där. Syftet med denna formulering måste antas vara att verk­ställighet skall kunna anordnas beträffande den som, efter att tidigare ha haft hemvist på annat håll, bosätter sig i den anmodade staten under sådana förhållanden att han kan anses ta hemvist där. Att reglema dess­utom är tillämpliga när den dömde redan har hemvist i den anmodade staten sägs visserligen inte uttryckligen men ligger i sakens natur. För att lagtexten bättre skall återge konventionens innebörd i detta hän­seende föreslås att punkten ges formuleringen "om den dömde ej har eller tar hemvist i Sverige".

Begreppet hemvist ("residence habituelle") är av central betydelse i olika internationellrättsliga sammanhang. I begreppet ligger att det skall vara fråga om en faktisk bosättning av stadigvarande karaktär. Det kan givetvis synas önskvärt att begreppet ges samma innebörd i de olika sammanhang där det förekommer. Detta torde dock knappast låta sig göra. Vid bedömningen av vilken grad av anknytning som skall krävas tUl ett visst land för att en person skall anses ha hemvist där lär man inte kunna bortse från om det gäller att exempelvis välja tillämplig lag i en familjerättslig statusfråga eller en förmögenhetsrättsUg tvist eller att bestämma en domstols behörighet eller, som här, att avgöra var krimi­nalvård i frihet skall anordnas för en lagöverträdare. Belysande är att, när en definition av hemvistbegreppet år 1973 infördes i 7 kap. 2 § lagen (1904: 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhåUanden rörande äk-

 

Prop. 1978/79: 3                                                     77

tenskap och förmynderskap, föredragande statsrådet — samtidigt som han betonade intresset av att man inom den internationella familjerätten kan arbeta med ett så enhetligt hemvistbegrepp som möjligt (prop. 1973: 158 s. 80) — framhöll att man inte helt kan bortse från olika reg­lers syfte när det gäller att bestämma graden av anknytning som krävs för att hemvist skall anses föreligga (prop. s. 121).

När det gäller att ta ställning till om en person som avses med en framställning enligt den nu föreslagna lagen uppfyller denna lags krav på hemvist i Sverige, synes det naturligt att ställa sig frågan om hans bo­sättning här är av tillräckUgt stadigvarande karaktär för att det skall vara meningsfullt att anordna kriminalvård i frihet i Sverige. Härvid blir bl. a. den tid kriminalvården skall omfatta av intresse. Finns det till­räcklig anledning att räkna med att hans bosättning här kommer att be­stå åtminstone under en väsentlig del av denna tid synes kravet på hem­vist böra anses tillgodosett. Om den dömde redan är fast bosatt i Sverige bör han anses ha hemvist här i lagens mening, såvida det inte finns på­taglig anledning att räkna med att han inom kort kommer att lämna lan­det. I detta sammanhang bör, med anledning av vissa uttalanden i re­missprotokollet, framhåUas att den omständigheten, att en person som har hemvist i visst land begår ett brott under tillfälligt besök utomlands och därför blir kvarhållen och får avtjäna frihetsstraff där, inte i och för sig kan innebära att hans hemvist förändras. Gäller framställningen nå­gon, som inte är bosatt här men som flyttar hit eller uppger sig ämna flytta hit, blir bedömningen givetvis svårare. I många faU bör dock de särskilda omständigheterna kunna ge fog för slutsatsen att den dömde kommer att vara bosatt här under så lång tid att kravet på hemvist i la­gens mening uppfylls. Om den dömde är en svensk medborgare, som flyttar tillbaka till Sverige efter att ha varit bosatt utomlands, bör man sålunda i allmänhet kunna utgå från att bosättningen här är avsedd att bli stadigvarande. Även i andra fall bör man stundom kunna göra sam­ma bedömning, exempelvis om den dömde genom familjeband eller på annat sätt har stark personlig anknytning till Sverige. Över huvud taget synes ändamålet med den föreslagna lagen tala mot en sträng tillämp­ning av kravet på hemvist.

5 § Lagrådet:

Föreskriften i punkt 2 hänför sig till art. 7.2.c i konventionen, där det talas om att domen har meddelats "in absentia" ("par défaut"). Motsva­rande uttryck förekommer i brottmålsdomskonventionen. Denna inne­håUer i art. 21.2 en definition av uttrycket, vilken ligger till grund för definitionen av det något mer omfattande begreppet utevarodom i 4 § andra stycket IVL. Det remitterade förslaget synes böra anpassas tUl formuleringen i IVL. Lagrådet föreslår att punkten ges lydelsen "om do-

 

Prop. 1978/79: 3                                                      78

men har meddelats utan att den dömde har varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol". Denna formulering täcker inte bara det fallet att domen har meddelats efter förhandling vid vilken den tilltalade inte har varit personligen närvarande utan också det fallet att någon förhandUng över huvud taget inte har ägt rum (jfr prop. 1972: 98 s. 109).

7 § Lagrådet:

I första stycket anges att framställning skall göras hos utrikesdeparte­mentet. Den valda avfattningen förutsätter att utrikesdepartementet har någon prövningsuppgift. Så är emellertid icke avsett. Stycket bör ändras till att framställning om verkställighet inges till utrikesdeparte­mentet. I och för sig torde en regel av denna art ha sin plats bland verk­ställighetsföreskrifterna. Då regeln emellertid även utmärker att avsteg gjorts från den i art. 27.1 i konventionen fastlagda regeln att framställ­ningar skall sändas genom justitiedepartementen, kan det vara försvar­ligt att markera avvikelsen genom att lagfästa den.

Petrén:

Av skäl som framgår av vad jag anfört inledningsvis bör regeringen formellt besluta om varje framställning. Det föreslås därför att det i ett andra stycke stadgas att regeringen beslutar om framställningen. Härtill bör anslutas regeln om förhandsgranskning i paragrafens andra stycke med den förkortade lydelsen att om regeringen finner uppenbart att framställningen ej gäller utländsk brottmålsdom som avses i 2 § eller att hinder mot verkställighet eljest möter, framställningen skall omedelbart avslås. Därefter bör följa en tredje mening angivande att regeringen ej får bifalla framställning om begränsad verkstäUighet utan att yttrande inhämtats från kriminalvårdsstyrelsen och framställning om fullständig verkställighet utan att lagakraftägande dom om ny påföljd för brott som avses med framställningen föreligger.

Då regeringen alltid skall företa den slutliga prövningen erfordras ej kompetensregeln i paragrafens tredje stycke.

8 § Petrén:

Under hänvisning till vad jag inledningsvis anfört föreslås att lagrum­met erhåller den utformningen att om regeringen bifaller framställ­ningen ärendet skall överlämnas till kriminalvårdsstyrelsen för fortsatt handläggning.

 

Prop. 1978/79: 3                                                                     79

9 och 10 §§
Petrén:

Med av mig föreslagen ordning bör reglerna om kriminalvårdsstyrel­sens prövning ändras. Om denna i remissärendet funnit kriminalvård i frihet kunna anordnas och därför tillstyrkt framställningen och om intet nytt tillkommit, behöver styrelsen i praktiken icke företaga ny prövning. Styrelsen kan direkt övergå till att formellt besluta att kriminalvård i fri­het skall ordnas i landet och utse den övervakningsnämnd som skall handha kriminalvården.

Den föreslagna regeln i lagförslagets 9 § om kriminalvårdsstyrelsens prövning kan sålunda utgå och ersättas med de stadganden som ingår i förslagets 10 §.

Till 10 § kan i stället regeln i 12 § andra stycket lämpligen överföras. Denna bestämmelse avser det fall att den främmande staten meddelat att kriminalvården skall upphöra. Det får antagas att ett meddelande härom av regeringen vidarebefordras till kriminalvårdsstyrelsen. Det får då ankomma på denna att bringa kriminalvården i Sverige att upphöra. Stadgandet kan lämpligen få den lydelsen att, om i den främmande sta­ten meddelas beslut att kriminalvården i frihet av den dömde skall upp­höra, kriminalvårdsstyrelsen beslutar att den här i landet anordnade kri­minalvården av honom likaledes skall upphöra.

10 §

Brunnberg, Sven Nyman och Knutsson:

Kriminalvårdsstyrelsens beslut om kriminalvård i frihet enligt denna paragraf innebär att den främmande statens framställning om verkstäl­lighet här har bifallits från svensk sida. Beslutet skall emellertid enligt 26 § första stycket kunna överklagas genom besvär till regeringen. Detta innebär att något slutligt övertagande av verkställigheten inte kan ske förrän beslutet har vunnit laga kraft. Med hänsyn till den i konventio­nen föreskrivna underrättelseskyldigheten torde den främmande staten böra underrättas såväl när beslutet har meddelats som när det har vun­nit laga kraft.

12 § Lagrådet:

1 första stycket av denna paragraf regleras frågan om övervakning, då begränsad verkställighet skall äga rum i Sverige. Beslut i denna fråga kan meddelas såväl av domslandets organ som av den svenska övervak­ningsnämnden. Beträffande samordningen mellan olika sådana beslut torde att döma av lagtext och motivuttalanden följande vara avsett att gälla. Om av domen eller särskUt i den främmande staten meddelat be­slut eller av framstäUningen om begränsad verkställighet framgår att övervakning ej skall förekomma eller skall äga rum under endast en del

 

Prop. 1978/79: 3                                                     80

av prövotiden, är detta bindande för de svenska myndigheterna. I annat fall skall den dömde stå under övervakning, dock med vissa möjligheter för den svenska övervakningsnämnden att förordna om upphörande och även om återupptagande av övervakningen.

I sistnämnda hänseende synes beslut om att övervakningen skall så­som ej längre erforderlig upphöra kunna meddelas och genomföras utan hinder av dom eller beslut i den främmande staten. Stöd för denna me­ning torde finnas i art. 11.1 i konventionen. Något medgivande från den främmande staten behöver tydligen inte inhämtas.

Om övervakning upphört efter beslut av den svenska övervaknings­nämnden, får enligt tredje meningen i paragrafens första stycke den dömde ånyo ställas under övervakning, om det finns skäl därtill och prövotiden alltjämt varar. Härvid får emellertid vissa begränsningar an­ses gälla. Andra stycket i 12 § innefattar den självklara regeln att ett be­slut i den främmande staten om alt kriminalvården i frihet skall upphöra medför att övervakning i Sverige ej kan äga rum. Och vidare torde av första stycket första meningen följa att ett förordnande i den främ­mande staten — meddelat i domen eUer i särskilt beslut — som innebär att övervakning inte längre skall förekomma, ehuru prövotiden kanske består, utgör hinder för övervakningsnämnden att besluta om ny över­vakning. Här kan även hänvisas tiU art. 11.2 i konventionen, som stad­gar att föreskrifter som tillämpas i den anmodade staten icke i något fall får vara strängare till sin natur eller varaktighet än de som meddelats i den anmodande staten.

14 § Lagrådet:

I denna paragraf anges i vilka fall upplysningar från svensk sida skall lämnas om den dömde tUl det land som begärt Sveriges medverkan vid verkställigheten. I lagrummet sägs att det är kriminalvårdsstyrelsen som skall vara den svenska parten vid uppgiftslämnandet, medan motsidan betecknas som "behörig myndighet i den främmande staten". I de i mo­tiven åberopade artiklarna 8, 12.3, 13 och 14 anges endast att upplys­ningar skall växlas mellan de fördragsslutande parterna eller de berörda staterna. Mot preciseringen i den svenska lagstiftningen att motparten skall vara "behörig myndighet" i det främmande landet kan invändas — på samma grund som anförts vid 4 § — att det för långt att ålägga i detta fall kriminalvårdsstyrelsen att klarlägga vilken myndighet som en­ligt det främmande landets rätt är behörig mottagare av upplysningarna. Vidare kan förtjäna framhållas att frivården i vissa länder är ordnad på sådant sätt att det icke kan tagas för visst att det alltid är en myndighet som skall vara mottagare av upplysningama.

Med hänvisning tUl det anförda och mot bakgrund av konventionens avfattning får det anses tillfyllest om i den svenska lagen anges att den

 

Prop. 1978/79: 3                                                                    81

främmande staten begär upplysning eller att den främmande staten skall underrättas om det faktum varom är fråga. Det får ankomma på den främmande staten att anvisa det organ som är behörigt att begära upp­lysningar och att mottaga sådana å den främmande statens vägnar.

Lagrådet föreslår sålunda att orden "behörig myndighet i" på tre stäl­len i paragrafen utgår.

15 §
Petrén:

I enlighet med vad jag inledningsvis förordat bör förevarande para­graf få den lydelsen, att om regeringen inte omedelbart avslår framställ­ning om fullständig verkställighet här i landet av utländsk brottmåls­dom, skall den överlämna framställningen till riksåklagaren för hand­läggning.

16 §
Lagrådet:

I första stycket andra meningen stadgas "Rörande sakens handlägg­ning gäller i tillämpliga delar rättegångsbalkens bestämmelser om rätte­gången i brottmål, om annat ej följer av denna lag". Saken utgörs av riksåklagarens ansökan hos rätten om dess prövning av framställning om fullständig verkställighet här i landet av utländsk brottmålsdom.

Meningen synes emellertid vara att även andra till rättegång i brott­mål hänförliga bestämmelser än sådana som ingår i rättegångsbalken skall äga tillämpning vid handläggningen. Det sagda måste t. ex. gälla rättshjälpslagens stadganden om rättshjälp åt misstänkt i brottmål efter­som 29 § lagförslaget innehåller en bestämmelse om att kostnad för rättshjälp enUgt 36 § rättshjälpslagen skall kunna stanna på statsverket.

Med hänsyn till det anförda bör orden "rättegångsbalkens bestämmel­ser om rättegången i brottmål" utbytas mot "vad som är föreskrivet om brottmål i allmänhet". Det kan tiUäggas att en formulering av samma innebörd som den sistnämnda i ett jämförligt fall kommit till använd­ning i 18 § tredje stycket lagen om utlämning för brott.

Petrén:

Enligt den av mig förordade lösningen skall riksåklagaren, då han mottagit framställningen om fullständig verkställighet, pröva om hinder möter mot bifall tiU denna. Denna prövning skall riksåklagaren grunda på en fullständig dokumentation i saken. Finner han vid denna genom­gång av ärendet att hinder föreligger mot överflyttning av verkställighe­ten till Sverige, skall han anmäla detta resultat av sin bedömning till re­geringen. Denna blir då i tillfälle att redan på detta stadium avslå fram­ställningen och underrätta den anmodande staten härom. Skulle åter

6    Riksdagen 1978/79.1 samt. Nr 3

 

Prop. 1978/79: 3                                                      82

granskningen leda till att riksåklagaren bedömer en överflyttning möjlig har han att bringa saken inför domstol så att dom om ny påföljd kan meddelas. Detta sker genom att riksåklagaren hos rätten gör ansökan härom.

Regler av detta innehåll bör bilda ett första stycke i denna paragraf. De i 16 § första stycket i lagförslaget intagna reglema om handlägg­ningen bör bilda ett andra stycke i paragrafen. Ett tredje stycke bör and­ra stycket i lagförslagets utformning av paragrafen utgöra. Som ett fjärde stycke kan lämpligen regeln i 17 § andra stycket lagförslaget ingå.

17 och 18 §§ Petrén:

I ansökningsärendet har rätten att också för sitt vidkommande pröva att hinder ej möter mot verkställighetens överflyttning till Sverige. Då denna fråga vid det laget redan förhandsgranskats av regeringen och därefter efter en mera fullständig granskning ånyo prövats av riksåkla­garen, bör i flertalet fall förutsättningarna vara för handen för en över­flyttning. Nya omständigheter kan dock framkomma vid rättens be­handling av riksåklagarens ansökan vilka föranleder att ansökan ej kan bifallas. I huvuddelen av fallen torde emellertid rättens prövning främst komma att vara inriktad på den bedömning rörande gärningens art som erfordras enligt art. 23 i konventionen samt att finna lämplig påföljd för den dömde.

De i 18 § första stycket lagförslaget intagna reglerna i detta ämne föreslås med blott smärre jämkningar skola överföras till ett första stycke i 17 §.

I lagförslagets 18 § andra stycke finns införd en regel om att ny på­följd ej får bestämmas av den svenska domstolen, om förhandlingen i saken äger rum i den dömdes frånvaro och om han begärt att bli per­sonligen hörd men icke varit i tillfälle därtill. Denna regel synes kunna leda till att överföringen av verkställigheten kan helt blockeras. Om, så­som förutsattes, den dömde är berövad friheten i den stat där domen meddelats och han därifrån begär att bli personligen hörd inför den svenska domstolen, kan någon dom om ny påföljd icke meddelas av den svenska domstolen om han icke överföres till Sverige för att där höras. Sverige kan ej bifalla framställningen förrän dom meddelats. Om verk­ställigheten i detta läge överhuvud skall kunna överföras, måste myndig­heterna i domslandet frigiva den dömde och låta honom resa till Sverige för att här höras, vilket dock sker utan säkerhet för att Sverige kommer att bifalla framstäUningen.

Stadgandet synes under angivna förhåUanden kunna tillstyrkas i före­slagen form endast om det kan tillämpas så att den dömdes personliga hörande kan äga rum även i domslandet t. ex. under medverkan av svensk konsulär myndighet.

 

Prop. 1978/79: 3                                                                    83

Domstolens dom måste bringas till regeringens kännedom, så att rege­ringen kan besvara det anmodande landets framställning. Det får lämp­ligen ankomma på riksåklagaren som mottagit ärendet från regeringen att fullgöra denna upplysningsplikt. En regel härom kan intas i 18 § som ett nytt första stycke.

Som framgår av vad jag inledningsvis anfört erfordras härutövei också en regel om hur det skall förfaras därest regeringen, trots at< domstolen ådömt ny påföljd, skulle finna sig böra avslå framställningen. I ett andra stycke intas lämpligen en regel om att det i detta fall är riks­åklagaren som har att hemställa om domens undanröjande.

18 §

Brunnberg, Sven Nyman och Knutsson:

Vad vi har anfört vid 10 § om kriminalvårdsstyrelsens beslut ägei motsvarande tillämpning i fråga om rättens avgörande enligt föreva­rande paragraf. Detta innebär bl. a. att något slutligt övertagande av verkställigheten inte sker förrän den svenska domen vinner laga kraft. Om den dömde överklagar domen såvitt rör påföljdsbestämningen men godtar den i vad avser överflyttningen av verkställigheten till Sverige, får domen anses ha vunnit laga kraft i den delen, vilket torde innebära att verkställigheten definitivt har överförts hit (art. 25; jfr dock den svenska översättningen av art. 24).

I det fall som åsyftas med 18 § andra stycket, dvs. att förhandling har hållits i den dömdes frånvaro därför att han har varit berövad friheten i den främmande staten, kan slutligt avgörande meddelas först sedan den dömde har varit i tillfälle att bli personligen hörd inför den svenska domstolen. Enligt specialmotiveringen förutsätts att domstolen i ett så­dant fall vid den första förhandlingen kan godkänna den främmande statens framställning genom ett beslut under rättegången. Mot ett sådant beslut får — i avsaknad av särskild föreskrift av annat innehåll — talan föras endast i samband med talan mot domen (49 kap. 8 § första stycket rättegångsbalken). Beslutet vinner alltså inte laga kraft förrän även på­följdsfrågan har behandlats. Man bör dock kunna räkna med att den främmande staten tar fasta på det svenska beslutet när det gäller att be­stämma om den dömdes frigivning. Denne kan för övrigt alltid själv åstadkomma att saken blir slutbehandlad vid den svenska domstolen genom att ta tillbaka sin begäran att få bli personligen hörd.

20 § Petrén:

Hänvisningen tUl 18 § skall, om vad jag föreslagit under 17 och 18 §§ godtages, ändras att gälla 17 §.

 

Prop. 1978/79: 3                                                      84

21 § Lagrådet:

Av skäl som har anförts vid 4 § föreslås att uttrycket "om den dömde har hemvist i den främmande staten" ändras tUl "om den dömde har el­ler tar hemvist i den främmande staten". Till vad som vid 4 § har an­förts om tillämpningen av hemvistkravet må fogas att det, om domen in­nebär att den dömde förvisas från Sverige, åtminstone får anses stå klart att han inte skall ha hemvist här. I sådant fall torde därför alltid finnas anledning att undersöka om han kan antas komma att ta hemvist i stat till vilken verkställigheten kan överflyttas.

24 §

Brunnberg, Sven Nyman och Knutsson:

Det kan tänkas att den dömde, sedan verkställighet har anordnats i stat där han har hemvist, flyttar därifrån och tar hemvist i domslandet eller i något tredje land. Konventionen och lagen innehåller inte några regler som direkt tar sikte på denna situation. Med hänsyn till reglering­ens syfte måste det emellertid vara möjligt att i ett sådant fall överföra verkställigheten till den stat dit den dömde flyttar, om denna är en kon­ventionsstat.

I specialmotiveringen till 25 § berörs det fallet att fullständig verkstäl­lighet har övertagits och att den dömde därefter tar hemvist i domslan­det. Här diskuteras två tillvägagångssätt. Det ena innebär att verkstäUig-hetslandet frånträder sitt åtagande att svara för verkställigheten med följd att denna återgår till domslandet. Här sker alltså förändringen genom ett ensidigt beslut från verkställighetslandets sida. I 25 § andra stycket föreslås en regel som innebär att Sverige skall godta ett sådant förfarande från en främmande stat. Det andra alternativet förutsätter att påföljden har omvandlats genom en dom i verkställighetslandet och innebär att verkställigheten på grundval av denna dom överförs vidare enligt konventionens regler, dvs. genom en framställning från verkstäl­lighetslandet vUken bifalls av den andra staten. Som departementschefen påpekar lägger den föreslagna lagen inte hinder i vägen för att detta förfarande anlitas om det blir fråga om att överföra verkställighet som har anordnats i Sverige. Förfarandet kan användas för överföring an­tingen till domslandet eller till annan konventionsstat.

Vad härefter gäller det fallet att endast begränsad verkställighet har anordnats i hemvistlandet torde verkställigheten inte kunna överföras därifrån genom beslut av den staten. Däremot synes konventionen inte lägga något hinder i vägen för att den stat där domen har meddelats be­slutar att verkställigheten i det andra landet skall upphöra. Härigenom återgår verkstäUigheten till domslandet, som därefter i förekommande fall kan vidta åtgärder i syfte att få den överförd till ett tredje land. Av 12 § andra stycket följer att begränsad verkställighet, som har anordnats

 

Prop. 1978/79: 3                                                                    85

här i landet, kan upphöra genom beslut av myndighet i domslandet. I specialmotiveringen tUl paragrafen anges att ett sådant beslut kan för­anledas av att den dömde återvänder till domslandet och tar hemvist där. Däremot diskuteras inte i lagrådsremissen hur man från svensk sida skall handla, om det uppstår anledning att hit eller till en tredje stat flytta verkstäUigheten av en här meddelad dom från det land där be­gränsad verkställighet har anordnats. Om fråga om sådan överflyttning tas upp av myndighet i den främmande staten synes 24 § andra stycket kunna bli tillämpligt. Saken skall då prövas av övervakningsnämnden. Det förefaller emellertid mindre följdriktigt att övervakningsnämnd, som inte får besluta i fråga om överföring av verkställighet till främ­mande stat, skall ha sådan befogenhet när det gäUer att återföra verk­ställigheten därifrån. Även i detta fall synes beslutanderätten böra till­komma kriminalvårdsstyrelsen. Vidare bör frågan kunna tas upp även om den aktualiseras här på annat sätt än genom en hänvändelse från den stat där verkställighet har anordnats, t. ex. om det på annan väg kommer till svenska myndigheters kännedom att den dömde har tagit hemvist här.

Med hänsyn till det nu anförda föreslås att till 24 § fogas ett nytt tredje stycke av följande lydelse:

"Om anledning därtill förekommer, kan kriminalvårdsstyrelsen be­sluta, att verkställigheten i det främmande landet skall upphöra. Görs icke i anslutning därtill framställning om verkställighet av domen i an­nan främmande stat, får styrelsen besluta att verkställigheten skall åter­upptagas här i landet och bestämma vilken övervakningsnämnd som skall handha övervakningen."

Petrén:

Under hänvisning till vad jag anfört inledningsvis om behovet av en regel som ger Sverige möjlighet att besluta om upphörande av begränsad verkställighet i annat land förordar jag, med instämmande i vad lagrå­dets övriga ledamöter yttrat, att ett stadgande med av dem föreslagen ly­delse införes i lagen. Då ett sådant stadgande saknar sammanhang med bestämmelserna i 24 § lagförslaget, vilka reglerar övervakningsnämnds befogenheter, bör det ges plats i en egen paragraf omedelbart efter 24 §.

25 § Lagrådet:

Andra stycket åsyftar det fall att en fränunande stat som övertagit fullständig straffverkställighet av en svensk dom förklarar sig icke längre vilja fortsätta denna verkställighet. Vid det laget har kriminal­vårdsstyrelsen normalt redan förklarat verkställigheten överförd från Sverige till den främmande staten enligt paragrafens första stycke. Detta kan i och for sig ej göras ogjort. I det rent faktiska läget att den mellan 7    Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 3

 

Prop. 1978/79: 3                                                      86

Sverige och den främmande staten träffade verkställighetsöverenskom­melsen genom den främmande statens frånträdande av detta avtal upp­hört att gälla, synes praktiska skäl tala för att verkställigheten återupp­tas i Sverige. Lämpligen bör kriminalvårdsstyrelsen fatta ett nytt beslut av sådant innehåll. Ett stadgande som tar sikte på denna situation kan lämpligen erhålla följande utformning: "Frånträder den främmande sta­ten sitt åtagande beträffande verkställigheten, får kriminalvårdsstyrelsen besluta att verkställigheten skall återupptagas här i landet och vidtaga därav föranledda åtgärder."

26 § Lagrådet:

Om förslaget att införa ett nytt tredje stycke i 24 § och förslaget till omformulering av 25 § andra stycket godtas, bör i 26 § första stycket föreskrivas att talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt sagda lag­ram förs hos regeringen genom besvär.

Det torde inte vara avsett att talan skall få föras mot andra kriminal­vårdsstyrelsens beslut än de i paragrafens första stycke nämnda. Sålunda bör talan ej få föras mot styrelsens förklaring enligt 25 § första stycket första meningen. I tydlighetens intresse bör till 26 § första stycket fogas följande mening: "Mot annat beslut av kriminalvårdsstyrelsen enligt denna lag får talan ej föras".

Enligt andra stycket äger den dömde hos kriminalvårdsnämnden på­kalla prövning av vissa beslut av övervakningsnämnd. I 37 kap. 7—9 §§ brottsbalken stadgas för där avsedda fall om klagorätt över beslut av övervakningsnämnd av samma slag som de i förevarande paragraf an­givna. Enligt 37 kap. 10 § brottsbalken länder de i 7—9 §§ samma kap. avsedda besluten omedelbart till efterrättelse, såvida ej annorlunda för­ordnas. Motsvarande verkställighetsbestämmelse synes böra finnas be­träffande övervakningsnämnds beslut enligt 26 §. En regel därom kan lämpligen ha sin plats i slutet av andra stycket.

Petrén:

Första styckets stadgande om överklagande skall, om vad jag föresla­git vid 9 och 10 §§ godtages, icke gälla kriminalvårdsstyrelsens beslut om anordnande av kriminalvård i frihet enligt 10 §.

Formen för lagens antagande Lagrådet:

' '■emissprotokollet berörs frågan huruvida den föreslagna lagen kom­mer att utgöra grund för en sådan överlåtelse av rättskipnings- och för­valtningsuppgift till annan stat som avses i 10 kap. 5 § andra stycket re­geringsformen (RF). För överlåtelse av uppgift krävs enligt nämnda lag­ram att riksdagen förordnar därom genom ett beslut, varom minst tre

 

Prop. 1978/79: 3                                                     87

fjärdedelar av de röstande förenar sig, eller genom beslut i den ordning som gäller för stiftande av grundlag.

Det ankommer på riksdagen att själv ta ställning till frågor om sina beslutsformer. Lagrådet vill emellertid icke undandra sig att också för sin del göra en bedömning av frågan huruvida 10 kap. 5 § RF skall till-lämpas i förevarande fall. Lagrådet har trott sig böra tämligen utförligt redovisa sina överväganden i frågan.

I motiven till 10 kap. 5 § andra stycket RF har inte närmare utveck­lats vilka slag av uppgifter som åsyftas i lagrummet. Grundlagstiftaren har vid styckets utformning främst inriktat sig på att avgränsa det där avsedda området från det som behandlas i paragrafens första stycke. I sistnämnda stycke är fråga om beslutanderätt, som enligt RF tillkommer riksdagen, regeringen eller annat i RF angivet organ. Sådan beslutande­rätt kan överlåtas blott till mellanfolklig organisation eller till mellan-folklig domstol.

I andra stycket åter är fråga om rättskipnings- eller förvaltningsupp­gift som ej enligt RF tillkommer riksdagen, regeringen eller annat i RF angivet organ. I detta stycke har också kretsen av dem till vilka uppgift kan överlåtas bestämts vidare. Överlåtelse kan sålunda ske till annan stat, mellanfolklig organisation och utländsk eller internationell inrätt­ning eller samfällighet. I lagrådsremissen gäller frågan överlåtelse av vis­sa uppgifter till annan stat.

Motiven ger icke heller någon egentlig vägledning då det gäller alt av­göra vilka slag av uppgifter som åsyftas i 10 kap. 5 § andra stycket RF. Det enda praktiska exemplet på överlåtelse av uppgift som departe­mentschefen nämner är den samverkan som försiggår i form av nordiskt gränstullsamarbete. Med stöd av lagen (1959: 590) om gränstullsam­arbete med annan stat har Sverige för vissa fall överlåtit åt finsk eller norsk myndighet att på svenskt territorium för svensk räkning fullgöra svenska förvaltningsuppgifter allt enligt svenska regler. Av att just detta exempel anförts får icke dras den slutsatsen, att grundlagsbestämmelsen icke tar sikte på överlåtelse av andra rättskipnings- och förvaltningsupp­gifter än sådana som skall utövas i Sverige med tUlämpning av svensk lag. Fråga om en uppgiftsöverlåtelse till annan stat av så speciell art kan av naturliga skäl uppkomma endast i sällsynta undantagsfall, närmast inom ramen för ett direkt gränssamarbete. Som nyss nämnts medger grundlagsregeln överlåtelse av uppgift även till mellanfolklig organisa­tion. Det torde knappast komma i fråga att till sådan organisation över­lämna att inom området för svensk territorialhöghet handlägga svenska förvaltningsuppgifter med tillämpning av svensk rätt. Vid överlåtelse av uppgift till mellanfolklig organisation som ej har sitt säte i Sverige måste det rimligen gälla uppgift som organisation har att fullgöra utan­för Sverige och med tUlämpning av de särskilda regler som organisatio­nen har att följa.

 

Prop. 1978/79: 3                                                      88

Det är uppenbart att grundlagsbestämmelsen omfattar också svenska rättskipnings- och förvaltningsuppgifter som Sverige lämnar exempelvis till annan stat att fullgöras av denna efter de regler som denna stat tUl-lämpar I dylika angelägenheter.

Av departementschefens yttrande vid grundlagens antagande rörande stadgandet (prop. 1973: 90 s. 365—366) framgår att han haft i tankarna skilda uppgifter, som inom ramen för ett växande internationellt samar­bete ej sällan överlåtes från en stat till en annan. Uppgifterna förutsattes kunna vara av varierande slag. Beträffande uppgifternas kvalitet säger departementschefen att det kan antas bli fråga om uppgifter som i stort sett torde vara av mer alldaglig natur, samtidigt som han framhåller att bestämmelsen också skall medge överlåtelse av ganska betydelsefuUa funktioner. Det rör sig med andra ord om uppgifter inom en tämligen vid skala.

Grundlagstiftaren har antagit regler om två huvudtyper av offentliga uppgifter: de högsta statsfunktionerna, underkastade reglerna i 10 kap. 5 § första stycket RF, och ett lägre skikt av funktioner, avsedda att be­handlas enligt föreskrifterna i lagrummets andra stycke. Det får emeller­tid förutsättas att härutöver finns ytterligare en grupp av mera bagatell-artade uppgifter, vilka kan överlåtas till annan stat utan att 10 kap. 5 § RF över huvud blir att tillämpa. Inom ramen för löpande internationellt samarbete förekommer på en mängd områden, t. ex. inom kommunika­tionsväsendet, på det kulturella fältet och även inom rättsvården, att Sverige erhåller biträde av annan stat för genomförande av allehanda smärre förvaltningsuppgifter. Inom rättsvården kan man peka på sådana uppgifter som att främmande stat för svensk myndighets räkning verk­ställer delgivning av dokument med person som befinner sig på den främmande statens territorium. Det får hållas för visst att biträdesupp­gifter av denna karaktär kan för svensk räkning ombesörjas av interna­tionellt organ eller främmande stat utan att beslut därom fattats i den ordning 10 kap. 5 § andra stycket RF stadgar. Det praktiska spörsmålet i förevarande ärende är hur gränsen skall dras mellan uppgifter som åsyftas i det nämnda lagrummet och uppgifter av lägre dignitet.

Vid lösande av detta gränsdragningsproblem ligger det nära till hands att söka viss ledning i huvudregeln i 10 kap. 2 § första stycket RF. Där föreskrives att riksdagens medgivande fordras för ingående av för riket bindande överenskommelse, om överenskommelsen förutsätter att lag ändras eller upphävs eller ny lag stiftas eller om den i övrigt gäller ämne i vilket riksdagen skall besluta. Om det för ratificering av en över­enskommelse krävs att rättskipnings- eller förvaltningsuppgift som ej avses i 10 kap. 5 § första stycket RF överlåtes till främmande organ och det enligt bestämmelserna i 8 kap. RF fordras att denna uppgiftsregle­ring sker i lag, synes naturligt att utgå från att uppgiften är av den kva­litet att paragrafens andra stycke blir tillämpligt och att lagen som nor-

 

Prop. 1978/79: 3                                                     89

merar uppgiftsöverlåtelsen därför skall antas i den i nämnda lagrum stadgade ordningen. Det ter sig vidare naturligt att i fortsättningen av denna tankelinje tillämpa RF så att det lämnas regeringen fritt att till främmande stat eller mellanfolkligt organ överlåta sådan mindre för­valtningsuppgift vilken icke ligger inom området för riksdagens norm-givningskompetens. Det kan nämnas att konstitutionsutskottet nyligen dragit en liknande parallell mellan 2 och 5 §§ i 10 kap. RF (LU 1977/78: 10 s. 70).

I det föreliggande lagförslaget är fråga om överlåtelse till annan stat av två olika funktioner, nämligen dels av begränsad verkställighet av straffpåföljd dels av fullständig verkställighet av sådan påföljd. I det förra fallet behåller Sverige huvudansvaret för verkställigheten, men det praktiska utförandet övergår i stort sett på den andra staten och följer dess regler. I det senare fallet avhänder sig Sverige i princip definitivt den fortsatta verkställigheten av påföljden. De rättskipnings- och för­valtningsuppgifter vilka sålunda skall kunna överlåtas till främmande stat enligt det remitterade lagförslaget är av den art att de måste regle­ras i lag.

Enligt lagförslaget begränsas i skiftande omfattning svenska myndig­heters befattning med dem eljest åliggande uppgifter med att verkställa påföljder vid kriminalvård i frihet. Det överlämnas i stället åt en annan stat att följande sin egen lagstiftning verkställa den i Sverige ådömda på­följden. Räckvidden av överlämnandet är betydande, i synnerhet när verkställigheten överlåtes fullständigt. En i Sverige dömd person kan, ef­ter det att verkställigheten överflyttats till det andra landet, i samband med frivårdens genomförande där göras till föremål för frihetsberö­vande åtgärder, inte omedelbart men som sanktion om han missköter sig. Härav framgår att det ligger också en rättskipningsuppgift inneslu­ten i det uppKlrag som den främmande staten erhåller från Sverige vid avtal om full verkställighet.

Med hänvisning till det anförda kan det slås fast att de uppgifter, om vilkas överlämnande är fråga, är av kvalificerad art. De går väl in under departementschefens kategoribeteckning "ganska betydelsefulla funktio­ner".

Såvitt är känt för lagrådet har regeln i 10 kap. 5 § andra stycket RF hittills tillämpats blott en gång. Det skedde när riksdagen den 15 febru­ari 1978 fattade beslut rörande en reform av patentlagstiftningen. Riks­dagen beslöt då med i lagrummet angiven majoritet (minst 3/4 av de röstande biföll utskottets hemställan) att dels godkänna konventionen den 19 juni 1970 om patentsamarbete dels ock i anslutning därtUI anta ny lydelse av 3 kap. patentlagen. Reglerna i nämnda kapitel innebär bl. a. att Sverige kan överlåta till främmande stats myndighet eller tiU mellanfolklig organisation att företa den nyhetsgranskning som ingår som ett nödvändigt led i patentförfarandet. Detta fullföljes sedan av den

 

Prop. 1978/79: 3                                                      90

patentsökande inför svensk myndighet, varvid resultatet av den intema­tionella nyhetsgranskningen dock inte är bindande för den svenska pa­tentmyndigheten. I patentlagstiftningsärendet yppades icke någon tve­kan om att 10 kap. 5 § andra stycket RF skulle tillämpas såvitt gällde denna del av ärendet.

Den verkställighetsuppgift beträffande en i Sverige meddelad brott­målsdom som enligt lagförslaget skall kunna överlåtas till främmande stats myndigheter synes lagrådet utgöra ett längre gående ingrepp i svensk suveränitet än det suveränitetsintrång som kan ligga i att arbetet med nyhetsgranskningen i patentärenden överlåtes på en främmande stats myndighet eller på ett internationellt organ.

Enligt lagrådets mening kan det icke råda någon tvekan om att de uppgifter som enligt lagförslaget skall kunna överlämnas till främmande stat i och för sig är av det slag som avses i 10 kap. 5 § andra stycket RF. Möjligen skulle kunna ifrågasättas att, om Sverige överlämnar till annan stat att efter sina regler fullgöra en uppgift, det icke längre är fråga om en svensk uppgift. Om den stat, till vilken överlåtelsen sker, har starka intressen av att själv fullgöra uppgiften och Sveriges intresse av att uppgiften blir fullgjord är motsvarande svagare, skulle det enligt detta synsätt ej längre vara fråga om överlåtelse av sådan svensk förvaltnings­uppgift, som grundlagsbestämmelsen åsyftar. Tillämpat på förevarande ärende skulle det enligt detta sätt att se framför allt vara hemvistlandet som har intresse av att en verksam övervakning kommer till stånd och att den dömde iakttar vad som åligger honom under prövotiden. Att sör­ja för verkställigheten skulle då vara en uppgift mera för hemvistlandet än för domslandet. Med detta synsätt skulle det inte vara en svensk för­valtningsuppgift att svara för kriminalvård i frihet beträffande den som har hemvist utomlands och som ej kan nås av svensk tvångsmakt. Följ­aktligen skulle överföring av sådan uppgift inte vara ett ärende som om­fattas av 10 kap. 5 § andra stycket RF.

Man kan inte utesluta att situationer kan uppkomma där resonemang av denna art bör godtas. Emellertid får det anses uteslutet att tillämpa dem i förevarande lagstiftningsärende. Det måste alltid vara en svensk uppgift — för övrigt med inslag av både förvaltning och rättskipning — att tillse att en svensk brottmålsdom blir verkställd. Sverige kan icke ställa sig likgiltigt till om en svensk brottmålsdom blir verkställd eller ej. Att det sker, i eller utom Sverige, är ett primärt svenskt intresse.

Genom att ratificera övervakningskonventionen förpliktar Sverige sig icke till att i något bestämt fall överlåta verkställighet av påföljd tUl annat land. Det kommer sålunda alltid att, om lagförslaget antages, an­komma på svensk myndighet att efter eget gottfinnande hos annan stat ansöka om övertagande av verkställighetsuppgift från Sverige. Det skulle med hänsyn härtill kunna invändas, att riksdagen genom lagens antagande icke binder Sverige vid en förpliktelse att genom uppgifts-

 

Prop. 1978/79: 3                                                     91

överlåtelse avstå någon del av sin suveränitet och att riksdagsbeslutet därför ej behöver fattas i den ordning som stadgas i 10 kap. 5 § andra stycket RF. Ett dylikt resonemang saknar dock enligt lagrådets mening bärkraft. Avgörande är nämligen att riksdagen genom lagens antagande bemyndigar regeringen eller annan myndighet att efter eget beprövande överlämna en viktig förvaltningsuppgift med inslag av rättskipning till annan stat. Riksdagen har, sedan lagen väl antagits, icke längre någon möjlighet att kontrollera i vad mån uppgift överlåtes på annan stat.

Syftet med grundlagens krav på kvalificerad majoritet i detta fall är i främsta rummet att suveränitetsinskränkning ej får godtas utan att en hög grad av samstämmighet om avståendet föreligger i riksdagen. Li­kaså bör, om en offentlig uppgift berör en eller flera medborgare på ett mera kännbart sätt och det överlåtes till en främmande stat att ombesör­ja uppgiften, en stor del av riksdagen vara enig om åtgärdens lämplighet och riktighet. Dessa synpunkter äger obestridligen tillämplighet i det föreliggande ärendet.

Under hänvisning till vad lagrådet nu anfört finner lagrådet, både vid en mera formell granskning av reglerna i 10 kap. RF och vid en sak­lig värdering av de uppgifter som enligt lagförslaget skall kunna över­låtas till annan stat, att det uppgiftsöverlämnande varom stadgas i lagen gäller uppgifter av sådan art som avses i 10 kap. 5 § andra stycket RF. Uppgiften att verkställa en svensk straffdom får också anses så betydel­sefull att behov föreligger av det grundlagsfästa skydd såväl för den svenska suveräniteten som för svenska medborgare, vilket ligger i de al­ternativa kraven i nyss nämnda lagrum på kvalificerad majoritet eller på grundlagsstiftningsformen. Riksdagens antagande av det remitterade förslaget till lag om internationellt samarbete rörande kriminalvård i fri­het bör sålunda enligt lagrådets mening ske i den i 10 kap. 5 § andra stycket RF angivna ordningen.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt krimi­nalregister

Lagrådet:

Om förslaget att införa ett nytt tredje stycke i 24 § lagen om interna­tionellt samarbete rörande kriminalvård i frihet godtas, bör i 6 § lagen om allmänt kriminalregister införas föreskrift att beslut jämlikt sagda stycke om upphävande av verkställighet som har anordnats utomlands skall antecknas i kriminalregistret.

Övriga lagförslag

Lagrådet:

Förslagen lämnas utan erinran.

 

Prop. 1978/79: 3                                                      92

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET                PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1978-06-15

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahl­gren, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Wikström, Jo­hansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Romanus

Proposition om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1.    lag om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet,

2.    lag om ändring i brottsbalken,

3.    lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister,

4.    lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429). Föredraganden redogör för lagrådets yttrande.

Det remitterade förslaget till lag om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet innebär, i nära anslutning till vad som gäller enligt motsvarande bestämmelser i IVL, att en framställning om verkställighet i Sverige av utländsk brottmålsdom alltid skall i första hand prövas av regeringen. Det tillkommer enligt förslaget därvid regeringen att ensam pröva vissa grunder som kan tänkas föranleda ett avslag på framställ­ningen, t. ex. frågan om framställningen skall avslås därför att den rör politiskt brott. I övrigt har regeringens prövning begränsats till en första­handsgranskning med möjUghet att omedelbart avslå ansökningen, om det är uppenbart att avslagsgrund föreligger. Avslår inte regeringen framställningen, ankommer den slutliga prövningen på kriminalvårds­styrelsen vid begränsad verkställighet och allmän domstol vid fullständig verkställighet.

Flertalet av lagrådets ledamöter har lämnat det remitterade lagför­slagets allmänna uppbyggnad utan erinran i denna del. En ledamot har emellertid — med hänvisning till att samarbete enligt övervakningskon­ventionen bygger på att ett avtal träffas mellan de båda berörda sta­terna — förordat att lagstiftningen utformas på ett sådant sätt att det alltid skall ankomma på regeringen att i sista hand fatta beslut med

1 Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 2 mars 1978.

 

Prop. 1978/79: 3                                                     93

anledning av en framställning från främmande stat liksom att lämna den främmande staten besked huruvida dess framställning bifalls eller avslås.

Som jag har konstaterat i remissprotokollet innehåller övervaknings­konventionen inte några bestämmelser om hur prövningsförfarandet skall anordnas i den anmodade staten. Det blir alltså i princip en intern fråga för fördragsslutande stat att utforma prövningsförfarandet på det sätt som den finner lämpligast. I detta hänseende skiljer sig konventio­nen från brottmålsdomskonventionen. Enligt sistnämnda konvention, som ligger till grund för IVL, är det obligatoriskt för anmodad stat att överlämna en framställning om verkställighet av utländsk brottmålsdom tiU domstolsprövning. Enligt min uppfattning ligger det en fördel i att utforma de bestämmelser som föranleds av ett tillträde till övervak­ningskonventionen på ett sådant sätt att man når största möjliga över­ensstämmelse med den beslutsordning som gäller enligt IVL. Detta talar för att den slutliga prövningen av en framställning om fullständig verk­ställighet enligt den nya lagen bör ankomma på allmän domstol. Med denna utgångspunkt ligger det nära till hands att inte heller beträffande en framställning om begränsad verkställighet förlägga den slutliga pröv­ningen hos regeringen utan att i stället anförtro denna prövning åt kri­minalvårdsstyrelsen, som beslutar i motsvarande frågor enligt NVL. Jag kan inte se att några avgörande olägenheter skulle vara förenade här­med och anser mig därför böra vidhålla det remitterade förslaget i de hänseenden som har berörts nu.

Det bör emellertid anmärkas att jag, som framgår av mina uttalanden till remissprotokollet, har utgått från att det i enlighet med praxis skall ankomma på utrikesdepartementet att till främmande stat befordra un­derrättelse eller annat meddelande som skall sändas från svensk sida enligt lagen eller konventionen. Bestämmelser härom har jag ansett kunna meddelas som verkställighetsföreskrifter till den nya lagen, jfr 14 § förordningen (1977: 178) med vissa bestämmelser om internatio­nellt samarbete rörande verkställighet av brottsmålsdom och 21 § för­ordningen (1978: 108) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott. Svar på en framställning från främmande stat enligt övervak­ningskonventionen kommer sålunda alltid att lämnas av utrikesdeparte­mentet på den svenska regeringens vägnar.

I fråga om 4 § första stycket förslaget till lag om internationellt sam­arbete rörande kriminalvård i frihet har lagrådet föreslagit en smärre justering, mot vilken jag inte har någon erinran. Jag har inte heller något att invända mot vad lagrådet har uttalat i anslutning till andra stycket punkt 2 i samma paragraf

Enligt 4 § andra stycket punkt 3 i det remitterade förslaget får en framställning om verkställighet av utländsk brottmålsdom här i landet inte bifallas, om den dömde inte har hemvist i Sverige. Lagrådet har

 

Prop. 1978/79: 3                                                                94

påpekat att konventionens originaltext såvitt gäller kravet på hemvist använder uttrycket att lagöverträdaren "establishes his ordinary resi­dence" ("établit sa residence habituelle") i den anmodade staten (art. 5.1 och 6). För att lagtexten bättre skall återge konventionens innebörd i detta hänseende föreslår lagrådet att punkten får formuleringen "om den dömde ej har eller tar hemvist i Sverige".

Förarbetena till konventionen ger vid handen att den expertkommitté, som har utarbetat konventionstexten, i sitt ursprungliga förslag använde uttrycket "is ordinarily resident" i fråga om kravet på hemvist i den anmodade staten. Den slutliga avfattningen tUlkom efter ett påpekande av Europarådets kommitté för brottslighetsfrågor vid dess åttonde ple-narmöte i april 1962. Orsaken till ändringen angavs vara att den ur­sprungliga texten inte gav tydligt uttryck för att konventionen skulle bli tillämplig inte bara på fall när lagöverträdaren vid tiden för domen har hemvist i annan konventionsstat utan också i situationer där han flyttar till annan stat efter domen. Däremot synes förarbetena inte ge något stöd för att man avsett att ge avkall på kravet att den dömde skall ha hemvist i den anmodade staten vid tiden för framställningen om verkstäl­lighet. Mot denna bakgrund anser jag det för egen del tveksamt om de aktuella konventionsbestämmelserna kan tUläggas den innebörd som lagrådet har antagit. Konventionen får emellertid anses vara oklar på denna punkt, och det är enligt min mening från saklig synpunkt en för­del, om lagstiftningen kan erhålla det vidare tillämpningsområde som skuUe följa av lagrådets förslag. Detta skulle bl. a. ge ökade möjligheter till verkställighetssamarbete i situationer av den typ som kriminalvårds­styrelsen vid remissbehandlingen av departementspromemorian angav som exempel på fall där överflyttning borde kunna komma i fråga (jfr avsnitt 2.3.1 i lagrådsremissen).

Med hänvisning till det anförda anser jag mig böra godta lagrådets förslag till ändrad lydelse av 4 § andra stycket punkt 3. Med denna lydelse av bestämmelsen markeras att det inte är en absolut förutsätt­ning för bifall till framställningen att den dömde har hemvist i Sverige vid den tidpunkt då framställningen tas upp tiU prövning men att det, om så inte är fallet, måste föreligga godtagbar utredning om att han kommer att ha hemvist här under åtminstone en väsentlig del av den tid kriminalvården i frihet skall pågå. En motsvarande justering bör som lagrådet har påpekat göras i 21 §.

De formella ändringar som lagrådet har förordat beträffande 5, 7, 14, 16, 25 och 26 §§ anser jag på de av lagrådet anförda skälen böra godtas med någon jämkning av redaktionell natur. Även i övrigt bör vissa redaktionella jämkningar göras i lagförslaget.

Jag kan ansluta mig till vad lagrådet har anfört vid 12 § liksom till vad tre av lagrådets ledamöter har anfört vid 10 och 18 §§.

I anslutning till 24 § har lagrådet, med anledning av vissa uttalanden

 

Prop. 1978/79: 3                                                     95

från min sida tUI remissprotokollet, uppmärksammat den situation som kan tänkas uppstå om begränsad verkställighet har anordnats utom­lands på grund av svensk dom men den dömde därefter tar hemvist i domslandet eller i en tredje stat under verkställighetstiden. En motsva­rande fråga uppmärksammades under förarbetena till NVL, men det ansågs i det sammanhanget inte nödvändigt att tynga lagtexten med en särskild regel angående sådana fall

Jag vill emellertid inte motsätta mig lagrådets förslag tUl en uttryck­lig bestämmelse om att kriminalvårdsstyrelsen i här avsedda situationer kan förordna att verkställigheten i den främmande staten skall upphöra och i samband därmed återflytta verkställigheten hit eUer göra fram­ställning om verkställighet i tredje stat. Därvid bör det dock enligt min mening komma tUl klart uttryck i lagtexten att en förutsättning för ett sådant förordnande skall vara att den dömde upphör att ha hemvist i den främmande stat till vilken verkställigheten har överflyttats. Skall verkställigheten överflyttas hit, bör det ankomma på den övervaknings­nämnd som sist handhade övervakningen att återuppta denna. Med de jämkningar som föranleds av vad jag nu har anfört godtar jag den av lagrådet föreslagna bestämmelsen. Denna bör, i enlighet med den stånd­punkt som har intagits av flertalet inom lagrådet, placeras som ett tredje stycke tUl 24 §.

I fråga om förslaget till lag om ändring i lagen om allmänt kriminal­register har lagrådet föreslagit ett tUlägg till 6 § av innebörd att även förordnande enligt det nya tredje stycket i 24 § lagen om internatio­nellt samarbete rörande kriminalvård i frihet om upphävande av verk­ställighet som har anordnats utomlands skall antecknas i kriminalre­gistret. Jag godtar förslaget och förordar att tillägget utformas så att det täcker även förordnande enligt 25 § andra stycket nämnda lag lik­som de beslut av motsvarande innebörd som kan meddelas vid tillämp­ningen av NVL.

I enlighet med vad som har förordats vid remissen till lagrådet bör Sverige genom ratifikation tillträda övervakningskonventionen, varvid förbehåll bör göras mot del III av konventionen samt förklaringar avges enligt artiklarna 27.4, 29.2 och 37.3.

Tiden för ikraftträdande av den nya lagstiftningen bör flyttas till den 1 januari 1979.

Formen för ärendets behandling i riksdagen

I 10 kap. 5 § andra stycket regeringsformen (RF) föreskrivs att rätt­skipnings- och förvaltningsuppgift som inte enligt RF tillkommer riks­dagen, regeringen eller annat i regeringsformen angivet organ kan över­låtas till annan stat, till mellanfolklig institution eller till utländsk eller internationell inrättning eller samfällighet, om riksdagen förordnar om det genom ett beslut, varom minst tre fjärdedelar av de röstande för-

 

Prop. 1978/79: 3                                                      96

enar sig, eller genom beslut i den ordning som gäller för stiftande av grundlag. Vid remissen till lagrådet anförde jag att frågan om ett till­träde från svensk sida till den europeiska övervakningskonventionen och om antagandet av den lagstiftning som föranleds därav enligt min me­ning skulle kunna prövas av riksdagen utan iakttagande av sådan be­slutsordning som finns föreskriven i denna grundlagsbestämmelse. Den omständigheten att konventionen öppnar möjlighet att i särskilda fall begära verkställighet utomlands av en svensk dom i brottmål kunde nämligen, enligt vad jag uttalade i sammanhanget, inte anses innebära ett överförande av rättsskipnings- eller förvaltningsuppgift till annan stat i den mening som avses i 10 kap. 5 § andra stycket RF.

Lagrådet har i sitt yttrande utförligt uppehållit sig vid frågan om for­men för lagstiftningsärendets prövning i riksdagen. Lagrådet konstate­rar att grundlagen, såvitt är av intresse i detta sammanhang, innehåller regler om två huvudtyper av offentliga uppgifter: de högsta statsfunk­tionerna, som är underkastade reglerna i 10 kap. 5 § första stycket RF, och ett lägre skikt av funktioner, avsedda att behandlas enligt föreskrif­terna i lagrummets andra stycke. Enligt lagrådet får det emellertid förut­sättas att det härutöver finns ytterligare en grupp av mera bagatellar­tade uppgifter, vilka kan överlåtas till annan stat utan att 10 kap. 5 § regeringsformen Över huvud taget blir att tillämpa. Den praktiska frå­gan i förevarande ärende sägs vara hur gränsen skall dras mellan upp­gifter som avses i andra stycket av nämnda lagrum och uppgifter av lägre dignitet.

I detta avseende hänvisar lagrådet bl. a. till att regeln i 10 kap. 5 § andra stycket RF hittills har tillämpats endast en gång, nämligen när riksdagen beslöt att godkänna 1970 års konvention om patentsamarbete och att i anslutning härtill anta förslag till ny lydelse av 3 kap. patent­lagen (prop. 1977/78: 1, LU 1977/78: 10, rskr 1977/78: 126). Lagrådet uttalar därvid att de uppgifter, som enligt det nu aktuella lagförslaget skall kunna överlåtas till främmande stat, synes utgöra ett längre gående ingrepp i svensk suveränitet än det suveränitetsintrång, som kan ligga i att enligt patentsamarbetskonventionen arbetet med nyhetsgranskningen i patentärenden överlåts på en främmande stats myndighet eller på ett internationellt organ.

Med anledning av vad lagrådet sålunda har anfört vill jag för min del framhålla följande.

Det är otvivelaktigt förenat med svårigheter att avgöra hur vidsträckt tillämpningsområdet för 10 kap. 5 § andra stycket RF har avsetts vara. Den tolkning som lagrådet har kommit fram till, nämligen att bestäm­melsen avser vissa förvaltningsuppgifter av någorlunda kvalificerad art men inte sådana uppgifter av lägre dignitet, synes dock inte ha något stöd i vare sig lagrummets ordalydelse eller dess förarbeten. Snarare förefaller den att strida mot uttalanden som gjordes i samband med

 

Prop. 1978/79: 3                                                     97

RF:s tillkomst. I propositionen rörande ny regeringsform uttalade näm­ligen dåvarande chefen för justitiedepartementet (prop. 1973: 90 s. 365 och-366) att 10 kap. 5 § andra stycket RF kunde väntas huvudsakligen komma till användning vid överlåtelse av uppgifter av mer alldaglig natur och att bestämmelsen omfattar varje rättskipnings- och förvalt­ningsuppgift som inte i RF är knuten tUl ett där angivet organ.

Jag har därför svårt att godta lagrådets uppfattning att vissa förvalt­ningsuppgifter på grund av sin låga dignitet skulle kunna överlåtas till utländskt organ utan att riksdagen har förordnat om det genom beslut i den särskilda ordning som är föreskriven i 10 kap. 5 § andra stycket RF. Enligt min mening måste man vid avgränsningen av lagrummets tUlämpningsområde söka sig fram på andra vägar.

Lagrådet har gått in på frågan om bestämmelsen i 10 kap. 5 § andra stycket RF kan anses tillämplig bara i sådana fall där riksdagen genom sitt beslut binder Sverige vid en förpliktelse att genom uppgiftsöver­låtelse avstå någon del av sin suveränitet. Ett sådant fall förelåg vid riksdagens godkännande av konventionen om patentsamarbete, vilken inte bara innebär att arbetet med nyhetsgranskning i patentärenden kan ske utomlands utan också att en patentansökan som tas upp av en ut­ländsk eller internationell myndighet under vissa förutsättningar får samma rättsverkan här i riket som en svensk patentansökan. Med en sådan tolkning skulle grundlagsbestämmelsen inte vara tillämplig när — såsom i föreliggande fall — riksdagsbeslutet bara innebär att svensk myndighet ges möjlighet att i särskilda fall överflytta uppgifter av an­givet slag.

Denna tolkning synes visserligen inte vara oförenlig med lydelsen av 10 kap. 5 § andra stycket RF. Jag kan emellertid dela lagrådets mening att de syften som ligger till grund för bestämmelsen närmast talar för att den bör anses ha tillämpning också i fall av den typ som nu avses. Det kan nämligen hävdas att det skulle bli alltför lätt att sätta det av­sedda skyddet för den svenska suveräniteten och för svenska intressen i övrigt ur spel, om en konstruktion av denna typ skulle falla utanför grundlagsbestämmelsens tillämpningsområde.

EnUgt min mening kommer man vid tillämpningen av 10 kap. 5 § andra stycket RF med nödvändighet in på frågan vad som är naturliga uppgifter för Sverige och vad som rimligen bör ankomma på annat land. När det i lagrummet talas om överlåtelse av rättskipnings- eller förvaltningsuppgift, måste givetvis avses överlåtelse av svensk rättskip­nings- eller förvaltningsuppgift. Vad som är svenska rättskipnings- och förvaltningsuppgifter kan emellertid inte anges generellt och en gång för alla. Det beror på vilka uppgifter som ges åt svenska myndigheter i vår lagstiftning.

En viss ledning för bedömningen av vad som skall anses falla inom ramen för de svenska rättskipnings- och förvaltningsuppgifterna kan

 

Prop. 1978/79: 3                                                     98

otvivelaktigt hämtas från de principer som är vedertagna inom folk­rätten. Sverige kan t. ex. inte göra anspråk på att få utöva offentlig myndighet eller tvångsmakt på en främmande stats territorium. Om Sverige i utlämningsavtal med annan stat träffar en överenskommelse som innebär att den främmande staten skall inom sitt område sörja för att en efterspanad brottsling grips på svensk begäran eller med anled­ning av här i landet utfärdad efterlysning, torde detta därför inte kunna innebära att Sverige överlåter egna uppgifter på den främmande staten. Av samma skäl torde regelmässigt avtal mellan Sverige och annan stat om samarbete med delgivning av handlingar falla utanför tiUämpnings-området för 10 kap. 5 § andra stycket RF. Jag anser mig emellertid inte kunna hävda att ett sådant resonemang leder tUl någon bestämd slutsats i frågan huruvida grundlagsbestämmelsen skall anses vara tUl-lämplig i det nu föreliggande ärendet.

Sverige måste emellertid även av andra än folkrättsliga skäl kunna sätta gränser för sina rättskipnings- och förvaltningsuppgifter. I en fråga som berör både Sverige och annat land kan Sverige inta ståndpunkten att de aktuella befogenheterna har så stark anknytning tUl det andra landet att det får anses vara en uppgift för det landets myndigheter att bestämma. Om det finns starka anknytningspunkter till det andra lan­det, kan man inte säga att Sverige i sådana situationer överlåter en svensk rättskipnings- eller förvaltningsuppgift till det andra landet. Vad Sverige gör är att sätta en gräns för sina uppgifter.

Bestämmelsen i 10 kap. 5 § andra stycket RF bör enligt min mening inte anses tillämplig, om Sverige på ett rimligt sätt begränsar sina rätt­skipnings- eller förvaltningsuppgifter och låter ett annat land bestämma i frågor där det finns en stark anknytning tUl det landet. Bara om an­knytningen till Sverige är stark och anknytningen till ett annat land är svag, torde man med det nämnda synsättet med fog kunna hävda att regleringen innebär ett kringgående av det skydd för den svenska suverä­niteten och för svenska intressen i övrigt som bestämmelsen i 10 kap. 5 § andra stycket RF skall utgöra.

Lagrådet utesluter inte att situationer kan uppkomma där resone­mang av denna art bör godtas. Lagrådet anser det emellertid uteslutet att på denna väg komma fram till att 10 kap. 5 § andra stycket RF inte äger tillämpning i det nu föreliggande ärendet. Enligt lagrådets mening måste det alltid vara en svensk uppgift att tillse att en svensk brottmåls­dom blir verkställd. Att detta sker, i eller utom Sverige, är enligt lag­rådets uppfattning ett primärt svenskt intresse.

Såvitt jag kan finna är tillämpligheten i nu föreliggande ärende av 10 kap. 5 § andra stycket RF främst beroende av huruvida man kan säga att Sverige har ett så starkt intresse av att den som vistas i annan stat blir föremål för kriminalvård i frihet efter det att en svensk brott­målsdom har meddelats, att man kan tala om en överlåtelse av en svensk

 

Prop. 1978/79: 3                                                     99

rättskipnings- och förvaltningsuppgift och inte bara karakterisera situa­tionen så att Sverige helt eller delvis avstår från vidare befattning med verkställigheten därför att den främmande staten har det dominerande intresset i sammanhanget.

SärskUt med beaktande av syftet med det verkställighetssamarbete som avses i övervakningskonventionen — att underlätta den dömdes anpassning i samhället och att sörja för kontroll av hans uppförande under övervakningstiden — kan det enligt min mening väl sättas i fråga om det är domslandet som har det primära intresset av verkställig­het i annat land av en dom på kriminalvård i frihet. Vid sådant förhål­lande saknas inte skäl för den i remissen framförda uppfattningen att den beslutsordning som föreskrivs i 10 kap. 5 § andra stycket RF inte behöver iakttas vid det aktuella ärendets prövning i riksdagen. Själv­fallet är det emellertid riksdagen som avgör i vilken ordning beslut skall fattas i det föreliggande ärendet.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att rege­ringen föreslår riksdagen att

dels antaga de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar,

dels godkänna den europeiska konventionen den 30 november 1964 rörande övervakning av villkorligt dömda eller vUlkorligt frigivna personer med det förbehåll och de förklaringar som jag har angett.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslu­tar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

NORSTEDTS TRYCKERI    STOCKHOLM H7e 780037

 

 

 

Prop. 1978/79: 3

Bilaga 1

PM

om internationellt samar­ bete rörande kriminalvård i frihet

Ds Ju 1977:4

1   Riksdagen 1978/79.1 saml. Nr 3. Bilaga 1—2

 

Prop. 1978/79: 3                                                     102

Innehåll

1   Inlednmg   .......................................................   103

2   GäUande svensk rätt m. m................................... . 103

 

2.1    Brottmålsdoms  intemationella  rättsverkningar   . . 103

2.2    Annat intemationellt samarbete i brottmål ......... . 108

 

2.2.1    Utiämnmg    ..........................................   108

2.2.2    Trafikbrottskonventionen   .......................   110

2.2.3    Nordiska samarbetsavtalet........................   110

2.2.4    Lagföringskonventionen   ......................... . 111

 

3   Övervakningskonventionens huvudsakliga innehåll..... . 112

4   Frågans tidigare behandling ................................. 116

5   Överväganden och förslag.................................... 117

 

5.1    Sveriges tUlträde till övervakningskonventionen .. 117

5.2    FörbehåU och förklaringar............................... 120

5.3    Av konventionen föranledd lagstiftning i huvuddrag   124

 

5.3.1    Lagstiftningens form och tillämpningsområde 124

5.3.2    Verkställighet i Sverige av utländskt avgörande                    129

 

5.3.2.1     Allmänna principer   ........................ 129

5.3.2.2     Begränsad verkställighet   ............... 132

5.3.2.3     Fullständig verkställighet.................. m

5.3.3                                                             Verkställighet utomlands av svensk brottmålsdom .. 137

5.3.3.1     Allmänna principer   ........................ 137

5.3.3.2     Begränsad verkställighet  ................ 139

5.3.3.3     Fullständig verkstäUighet................. 140

5.3.4.......................................................... Följdändringar i annan lagstiftning                140

5.4    Upprättade lagförslag .................................... 141

5.5    Specialmotivering ......................................... 141

Bilaga A Europeisk konvention rörande övervakning av villkorligt

dömda eller vUlkorligt frigivna personer.......... 142

Bilaga B  Författningsförslag     .............................. 161

Bilaga C Översiktlig redogörelse för kriminalvården i frihet i vissa

europarådsstater....................................... 169

 

Prop. 1918/19: 3                                                     103

1    Inledning

Inom Europarådet har utarbetats en konvention om övervakning av villkorligt dömda eUer villkorUgt frigivna personer (övervakningskon­ventionen). Konventionen har till sitt huvudsakliga ändamål att göra det möjligt för medlemsstatema att ge varandra ömsesidigt bistånd i ar­betet på att återanpassa lagöverträdare till samhället. I detta syfte inne­håller den regler om samarbete rörande verkstäUighet av påföljder som innebär kriminalvård i frihet. Konventionen, som öppnades för under­tecknande den 30 november 1964, har hittiUs undertecknats av Belgien, Danmark, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Italien, Luxemburg, Nederländema, Turkiet och Österrike. Av dessa stater har Belgien, Frankrike, Italien och Luxemburg ratificerat konventionen, som numera har trätt i kraft. Konventionen är i engelsk och fransk originaltext jämte utkast till svensk översättning fogad tiU promemorian som bilaga A.

I denna promemoria behandlas frågan om Sveriges tiUträde till över­vakningskonventionen och om lagstiftning som föranleds därav. Ut­arbetade lagförslag är fogade till promemorian som bilaga B.

2   Gällande svensk rätt m. m.

2.1 Brottmålsdoms intemationella rättsverkningar

Bestämmelserna i brottsbalken (BrB) ger inte svensk myndighet nå­gon allmän befogenhet att verkstäUa utländsk brottmålsdom eller att begära verkställighet i annan stat av brottmålsdom som har meddelats här i landet. Enligt särskild lagstiftning kan emellertid i betydande ut­sträckning brottmålsdom som har meddelats i ett nordiskt land verk­ställas i ett annat nordiskt land. Genom den av Sverige år 1973 till­trädda europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms intemationeUa rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen) har möj­lighet öppnats till samarbete för verkställighet av vissa brottmålsdomar även utanför Norden.

Det nordiska samarbetet rörande verkställighet av brottmålsdomar regleras genom enhetlig lagstiftning i de olika nordiska länderna. För Sveriges del regleras dessa frågor i lagen (1963; 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. (NVL) och i kungörelsen (1963: 194) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av nämnda lag (NVK). Samarbetet omfattar verk­ställighet av ådömda böter och viten, förverkande av egendom, ordinärt frihetsstraff samt anordnande av övervakning av villkorligt dömd och villkorligt frigiven.

Dom varigenom någon har dömts till böter eller vite eller egendom har förklarats förverkad eUer varigenom någon har ålagts att utge er-

 

Prop. 1978/79: 3                                                     104

sättning för rättegångskostnad i brottmål kan enligt 1 och 4 §§ NVL på begäran verkställas här i landet. Motsvarande gäller i fråga om verk­stäUighet i annat nordiskt land av dom eller beslut som har meddelats i Sverige (3 § NVL). VerkstäUighet här i landet sker enligt svensk lag. Böter eUer vite som har ådömts i annat nordiskt land får dock inte för­vandlas (2 § NVL).

När det gäUer frihetsstraff omfattar NVL dom varigenom någon dömts tiU ordinärt frihetsstraff, dvs. fängelse och dess motsvarigheter i de andra nordiska länderna. Lagen gäUer också ådömt förvandlingsstraff för böter. På begäran av domslandet kan verkstäUighet ske i det land där den dömde är medborgare eller har sitt hemvist eUer, om det med hänsyn till omständighetema finnes lämpligast, i det land där han uppe­håUer sig (5 § och 8 § första stycket NVL). Det straff som har ådömts onn-äknas vid verkställighet i Sverige till fängelse på Uka lång tid (6 § NVL). VerkstäUigheten sker i princip i enlighet med de svenska regler­na i lagen (1974: 203) om krimuialvård i anstalt.

NVL innehåUer som nämnts också bestämmelser om samarbete rö­rande kriminalvård i frihet (10—23 §§). Övervalcning kan sålunda an­ordnas här i landet av den som bUvit vUlkorligt dömd i Danmark, Fin­land, Island eUer Norge med föreskrift om övervakning eller som blivit vUlkorligt frigiven efter att i något av dessa länder ha avtjänat ordinärt frihetsstraff. Övervakningsnämnden i den ort, där den dömde eller fri­givne uppehåller sig eUer kan antas komma att uppehålla sig, utses därvid att ha hand om övervakningen. Det som i det andra landet är bestämt om prövotid och övervakningstid gäller såsom om domen givits eller frigivningen ägt ram här i landet. Föreskrifter angående den döm­des eller frigivnes åligganden som meddelats i anslutning till domen eUer den villkorliga frigivningen tiUämpas, om inte övervakningsnämn-den förordnar annat. I övrigt äger bestänmielsema i BrB om skyddstUl­syn resp. vUlkorlig frigivning motsvarande tillämpning. Förordnande om behandling i anstalt enligt 28 kap. 3 § av den som ådömts skyddstillsyn eller om förlängning av prövotiden för den som har frigivits villkorligt får dock inte meddelas. Uppkommer fråga om åtgärd beträffande den dömde eUer frigivne men anses frågan lämpligen böra prövas i det land där domen meddelats eller frigivningen skett, får frågan hänskjutas tUl behörig myndighet i det landet. Meddelas i det andra landet beslut om ändrade bestämmelser beträffande domen eller den viUkorliga frigiv­ningen eller om förverkande av anståndet eller den villkorligt medgivna frUieten, äger beslutet giltighet här i landet.

På motsvarande sätt kan övervakning av den som här i landet har dömts till skyddstillsyn eUer villkorUgt frigivits efter avtjänande av fängelse, flyttas över tUl annat nordiskt land. Beslut som därefter med­delas i det andra landet om ändrade bestämmelser i fråga om skydds-tiUsynen eller den villkorhga frigivningen eller om undanröjande av

 

Prop. 1978/79: 3                                                    105

skyddstUlsynen eller förverkande av den villkorligt medgivna friheten äger giltighet här i landet. Även sedan övervakningen överflyttats får åt­gärd beträffande skyddstUlsynen eller den vUlkorliga frigivningen be­slutas här i landet, nämligen om den dömde eller frigivne här övertygas om annat brott eller om behörig myndighet i det andra landet hän­skjuter ärende om sådan åtgärd till svensk myndighet.

Svensk domstol kan vid ny brottslighet undanröja vUlkorlig dom som har meddelats i annat nordiskt land eUer förverka i sådant land villkor­ligt medgiven frihet, även om övervakningen av den dömde eller fri­givne inte överflyttats hit. På samma sätt godtas i Sverige beslut i annat nordiskt land om undanröjande av svensk villkorlig dom eller skyddstill­syn eller förverkande av här villkorligt medgiven frihet, även om över­vakningen inte överflyttats tiU det andra landet.

Framställning om verkställighet i Sverige av brottspåföljd eller om anordnande här i landet av övervakning av villkorligt dömd eller fri­given prövas av kriminalvårdsstyrelsen (25 § första stycket NVL). När det gäller böter och viten prövas dock framställningen av riksskatteverket (4 a § NVK). Ingen omprövning sker av skuldfrågan eller straffmät­ningen. Framställning om verkställighet av frihetsstraff i aiman nor­disk stat görs av kriminalvårdsstyrelsen, medan övervakningsnämnd gör framställning i fråga om anordnande av övervakning (25 § andra stycket NVL). Riksskatteverket gör framställning om verkställighet av bötes-och vitespåföljder.

Som förat nämnts har genom Sveriges tUlträde till brottmålsdoms­konventionen möjlighet öppnats till samarbete för verkstäUighet av brottmålsdomar även utanför Norden. Konventionen är tillämplig i frå­ga om påföljder som innebär frihetsberövande samt böter och förver­kande. Däremot omfattar konventionen inte verkställighet av påföljd som avser kriminalvård i frihet.

Stat som önskar överföra verkställighet av dom till annan konven­tionsstat kan enligt konventionen göra framställning härom hos den staten. Framställning kan alltid riktas till den stat där den dömde har sitt hemvist. Även andra omständigheter kan åberopas till grund för framställning om verkstälUghet i viss stat, bl. a. att den dömde kan antas få bättre möjligheter tiU social återanpassning, om domen verkställs i den staten. Den dömande staten är inte skyldig att begära överflyttning av verkställighet till annat land. Stat som har mottagit framstäUning är däremot i princip skyldig att överta verkställigheten. Härför krävs dock bl. a. att den gärning som omfattas av domen också skulle ha varit straffbar, om den hade begåtts i den anmodade staten, och att lagöver­trädaren hade kurmat ådömas straff, om han hade begått gärningen där. Det krävs således dubbel straffbarhet i det konkreta fallet. I konventio­nen anges dessutom åtskilliga grunder vUka berättigar den anmodade staten att avslå framställningen, t. ex. att verkställigheten skulle strida

 

Prop, 1978/79: 3                                                     106

mot grundläggande pruiciper i den anmodade statens rättsordning eller att domen avser politiskt eller mUitärt brott. Är den gäming som domen avser redan föremål för lagföring i den anmodade staten eUer beslutas lagföring i samband med begäran om verkstäUighet, kan begäran om överflyttning av verkstälUghet också avslås.

Framställning om straffverkstäUighet, som inte omedelbart avslås, skall prövas av domstol i den anmodade staten. Prövnuigen kan över­låtas åt annan myndighet, om det endast är fråga om böter eller förver­kande. Vid sin prövning är domstolen eller myndigheten bunden av bevisbedömningen i den ursprungliga domen men skall tUlämpa det egna landets påföljdsregler och aUtså ersätta den ådömda sanktionen med den påföljd som enligt dessa regler skulle ha ådömts för samma brott. Påföljden får dock inte göras strängare än den påföljd som först ådömts.

I fråga om verkstäUighet av dom som har meddelats i den dömdes utevaro eller i form av bötesföreläggande gäUer särskilda regler. Den dömde har möjlighet att få målet omprövat i dess helhet, aUtså även bevisbedömningen, antingen i domslandet eller i den anmodade staten.

I konventionen finns också regler om brottmålsdoms rättskraft i annan konventionsstat än den stat där domen har meddelats. Enligt dessa regler — de s. k. "ne bis in idem"-reglema — får den som har dömts i en konventionsstat varken åtalas eller dömas eller imderkastas verk­stäUighet av påföljd för samma gärning i annan fördragsslutande stat, om 1. han har frikänts, 2. den ådömda påföljden har verkstäUts eller verkställighet pågår, 3. påföljden varit föremål för nåd eller amnesti i sin helhet eller tUl del som inte verkstäUts, 4. påföljden inte kan verk­ställas på grand av preskription eller 5. domstolen har förklarat den dömde skyldig utan att ådöma påföljd. Stat som inte själv har begärt lagföringen är dock fritagen från förpliktelsen att erkänna brottmåls­domens rättskraft bl. a. i faU då gämingen i fråga var riktad mot per­son i offentlig stäUning eller institution eUer aimat som har offentiig karaktär i den staten. Den stat där gämingen har begåtts är mte heller förpliktad erkänna brottmålsdomens rättskraft, om inte staten i fråga själv har begärt lagföringen. Om ny rättegång inleds mot någon som har dömts för samma gäming i annan konventionsstat, skaU tiden för varje frihetsberövande, som har verkställts på grand av sådan dom, avräknas från den påföljd som kan komma att åläggas. Konventionsstat är vidare skyldig att i viss omfattning tiUerkänna dom från annan konventionsstat rättsverkan i senare rättegång mot samme gärningsman angående annat brott.

Vid tillträdet till brottinålskonventionen gjorde Sverige förbehåU mot konventionens bestämmelser om "ne bis in idem" i två hänseenden, näm­ligen dels såvitt bestämmelserna innebär huider mot lagföring i Sverige för brott för vUket det Undrigaste straff som är föreskrivet i svensk lag

 

Prop, 1978/79: 3                                                    107

är fängelse i fyra år eUer däröver, dels såvitt bestämmelsema innebär hinder mot verkställighet i Sverige av här i landet ådömd eller ålagd påföljd för brott (prop. 1972: 98 s. 215).

I samband med riksdagens beslut om Sveriges tUlträde till brottmåls­domskonventionen antogs lagen (1972:260) om internationellt sam­arbete rörande verkställighet av brottmålsdom (IVL). Enligt denna lag, som väsentligen iimebär en överföring till lagtext av konventionsbestäm­melserna, kan Sverige efter överenskommelse med främmande stat åta sig att på begäran verkstäUa utiändsk brottmålsdom. Verkställigheten får avse böter, förverkande eller frihetsberövande påföljd. En föratsättning för att verkställighet skaU få ske här i landet är att den dömde har sitt hemvist här eller annan närmare anknytning hit.

Framställning om verkstäUighet sker på diplomatisk väg. Avslås inte framstäUningen, överlämnas den till riksåklagaren (RÅ) för vidare hand­läggning. RA gör ansökan till Stockholms tingsrätt om dess prövning av framställningen. Tingsrätten har därvid bl. a. att bestämma ny påföljd enligt de svenska påföljdsreglema. Avser framställningen endast verk­ställighet av böter eller förverkande, kan domstolsförfarandet i viss ut­sträckning ersättas med att RA utfärdar strafföreläggande för brottet. Verkställigheten sker enligt svenska verkställighetsregler.

Det är också möjligt att från svensk sida begära verkställighet i främ­mande stat av svensk brottmålsdom på motsvarande vUlkor. Detta kan ske i fråga om påföljd som är frihetsberövande och ej avser överlämnan­de till särskild vård samt böter och förverkande. Även böter och förver­kande som har ålagts genom godkänt strafföreläggande eller föreläggan­de av ordningsbot kan verkställas i denna ordning. Det ankommer på kriminalvårdsstyrelsen eller i vissa fall regeringen att pröva frågor om överflyttning av verkställighet.

IVL har inte begränsats till att gäUa samarbete med stat som har till­trätt brottmålsdomskonventionen. Överflyttande av verkställighet kan enligt lagen ske också i förhållande tUl annan stat med vilken Sverige har ingått överenskommelse i ämnet. Om synnerliga skäl föreligger, öppnar lagen vidare möjlighet för regeringen att, även 1 fall då generell överenskommelse inte föreUgger, för visst konkret fall förordna att fri­hetsberövande påföljd som utomlands har ådömts svensk medborgare eller utiänning med hemvist i Sverige får verkstäUas här liksom att verk­ställighet av sådan påföljd som här i landet har ådömts medborgare eller någon som har hemvist i främmande stat får anförtros myndighet i den staten.

Bestämmelserna i IVL gäller inte i fråga om verkställighet eller annan åtgärd som regleras genom NVL. Eftersom NVL inte är tillämplig på annan frihetsberövande påföljd än fängelse, omfattas emeUertid verk­ställigheten av ungdomsfängelse och internering av IVL även såvitt avser förhållandet mellan de nordiska länderna.

 

Prop. 1978/79: 3                                                     108

Med anledning av Sveriges tUlträde tUl brottmålsdomskonventionen ändrades även bestämmelsema i 2 kap. BrB om tUlämpligheten av svensk lag. Bl. a. infördes en ny paragraf — 5 a § — enligt vilken ut­ländsk brottmålsdom i viss utsträckning utgör hinder för ny rättegång här i landet om ansvar för samma gäming. Har ansvarsfrågan prövats genom lagakraftägande dom i stat där gärningen har förövats eller i stat som har tUlträtt brottmålsdomskonventionen, får sålunda enligt 5 a § första stycket lagföring här i landet inte ske, om den tUltalade har fri­känts från ansvar cUer förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts. Detsamma gäUer om ådömd påföljd har verkstäUts i sin helhet eUer verkställigheten pågår eller om ådömd påföljd har bortfallit enligt lagen i den fränmiande staten. Från det nu angivna förbudet mot lagföring görs i andra stycket av 5 a § vissa undantag. Om inte lagfö­ringen i den främmande staten har skett på begäran av svensk myndig­het, utgör sålunda den utländska domen inte hinder mot lagföring i fråga om brott som har begåtts eller kan antas vara begånget här i lan­det, brott som har förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet eller svensk allmän inrättning, brott som avses i 2 kap. 3 § 5 BrB (bl. a. kapning av luftfartyg) och brott för vUket det lindrigaste straffet enligt svensk lag är fyra år eUer däröver. Enligt 5 a § tredje stycket krävs förordnande av regeringen eller den regeringen bemyndigar för att åtal här i landet skall få väckas för brott som omfattas av tidigare meddelad dom i främmande stat i faU då inte hinder mot lagföring föreligger enligt första eUer andra stycket samma paragraf.

2.2 Annat internationellt samarbete i brottmål

2.2.1 Utlämning

Sverige har tiUträtt den europeiska utlämningskonventionen den 13 december 1957 och har dessutom särskUda utlämningsavtal med vissa stater.

Bestämmelser om utlämning finns dels i lagen (1957: 668) om utläm­ning för brott (allmänna utiämningslagen), dels i lagen (1959: 254) om utiämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge (nordiska utlämningslagen).

EnUgt allmänna utlämningslagen kan regeringen besluta att den som i främmande stat är misstänkt, tUltalad eller dömd för där straffbelagd gärning och som uppehåller sig här i landet skaU utlämnas till den främ­mande staten. Svensk medborgare får dock inte utlämnas. Det brott för vilket utlämning begärs måste motsvara brott för vilket enligt svensk lag är stadgat fängelse i mer än ett år. Begärs utlämning på grand av dom, måste den ådömda påföljden utgöra frihetsstraff eller annat om­händertagande i minst fyra månader. Utiämning får dock ske även för mindre allvarligt brott, om utiämning samtidigt begärs för flera brott

 

Prop. 1978/79: 3                                                     109

och ett av dem uppfyller de angivna kraven på svårhetsgrad. En särskild regel finns för faU då gemensam påföljd har ådömts.

Utlämning får inte ske för politiska eUer militära brott och får inte heller avse person som därigenom på grand av sin härstamning, till­hörighet tUl viss samhäUsgrapp, reUgiösa eUer politiska uppfattning eUer eljest på grund av politiska förhållanden riskerar att utsättas för för­följelse. Om här i landet har meddelats dom beträffande det uppgivna brottet eller med stöd av 20 kap. 7 § rättegångsbalken (RB) har med­delats beslut att inte åtala brottet eller om preskription har inträtt enligt svensk lag, får utiämning inte ske. Utiämningsförbud gäller också under vissa förutsättningar, om ansvarsfrågan har prövats genom lagakraft­ägande dom i annan stat än den som gjort utlämningsframställningen och brottet är förövat i den först nämnda staten eller denna stat har till­trätt den europeiska utlämningskonventionen, brottmålskonventionen el­ler lagföringskonventionen (betr. sistnämnda konvention se nedan under 2.2.4).

När utiämning bevUjas, skall vissa i lagen angivna vUlkor ställas upp, såsom att den utiämnade inte annat än under vissa särskilda föratsätt-ningar får dömas för annat före utiämningen begånget brott än det som utiämningen avser och inte dömas tiU döden.

Framställning om utiämning skall ske på diplomatisk väg. Avslås inte ansökningen, överlämnas ärendet tiU RÄ för utredning. Häktning och andra tvångsmedel får vid behov användas. RÄ överlämnar sin utred­ning till högsta domstolen (HD), som har att pröva om uUämning kan bevUjas. Sedan HD:s beslut meddelats beslutar regeringen om utiäm­ning skall ske. Har HD funnit hinder möta mot utlämning, är rege­ringen bunden därav.

Den som i främmande stat är efterlyst för brott som kan föranleda utiämning får i avvaktan på framställning om utlämning anhållas eller åläggas reseförbud.

Enligt nordiska utlämningslagen kan även svensk medborgare utiäm-nas, om han sedan två år vistas i den ansökande staten eller gärningen är av viss aUvarligare beskaffenhet. I övrigt gäller bl. a. att utlämning inte får ske för enbart bötesbrott. Utlämning kan i vissa fall ske för politiskt brott. Vid utlämning inom Norden krävs i vissa fall medgi­vande av regeringen för att den utlämnade skall få dömas för andra brott som har begåtts före utiämningen. Det gäller här fall då den ut­lämnade är svensk medborgare eller då det är fråga om politiskt brott.

Framställning om utlämning enligt nordiska utiämningslagen skall göras av polis- eller åklagarmyndighet i den ansökande staten antingen hos RA eller, om gärningsmannens uppehållsort här i landet är känd, direkt hos stats- eller distriktsåklagare. Åklagaren har att skyndsamt utreda ärendet. På särskUd begäran av den som avses med utlämnings­framställningen prövar HD om utlämning lagligen kan ske. Anser HD

 

Prop. 1978/79: 3                                                     HO

hinder möta mot utlämning, får framställningen inte bifallas. Åklagare kan under vissa förutsättningar besluta om utlämning när den som be­gärs utlämnad har samtyckt. Annars avgörs frågan av regeringen.

2.2.2   Trafikbrottskonventionen

I syfte att genom intemationellt samarbete öka möjligheterna att ef­fektivt och smidigt beivra trafikbrott som har begåtts av trafikant vid tillfällig vistelse utanför hemlandet har inom Europarådet utarbetats en konvention om straff för vägtrafikbrott, vUken tiUträtts av Sverige (trafikbrottskonventionen). I konventionen ges regler om lagföring för trafikbrott och verkställighet av dom beträffande sådant brott i fall då gärningsmannen har sitt hemvist i annan konventionsstat än den stat där brottet begåtts. Hemviststaten förpliktas att på begäran av gärnings-staten pröva frågan om lagföring för brottet eller att på begäran av gärningsstaten verkstäUa dom som har meddelats i den staten.

FramstäUning om lagföring eller verkställighet av straff för vägtrafik­brott får inte göras med mindre gämingen är straffbar enligt både gär­ningsstatens och hemviststatens lagstiftning. Dubbel straffbarhet krävs sålunda för konventionens tiUämpning.

Hemviststatens egen lag skall tUlämpas när den staten har övertagit lagföring eller verkstälUghet. Konventionen förutsätter sålunda i första hand att hemviststatens egen trafikstraffrätt har sådant innehåll att den kan tUlämpas på brott som begås utomlands. Men konventionen för­pliktar dessutom hemviststaten att i vissa fall lägga de trafikregler som gäller på gärningsorten till grund för den straffrättsliga bedömningen.

När framställning om lagföring har gjorts får gärningsstaten inte längre vidta åtgärder mot gämingsmannen för att beivra brottet. Gär­ningsstaten får emellertid tillbaka sin behörighet i detta hänseende, om hemviststaten inte vidtar någon åtgärd i konventionens mening eller om gärningsstaten återkallar framstäUningen på vissa grunder.

Vid sin anslutning tUl trafikbrottskonventionen har Sverige godtagit dess bestämmelser om lagföring men gjort förbehåU mot reglema om Överförande av verkstälUghet. Sådant överförande kan dock även be­träffande trafikbrott komma i fråga i förhållande tUl stat som har tiU­trätt brottmålsdomskonventionen enligt reglema i denna konvention.

I samband med beslutet om tUlträde till trafikbrottskonventionen an­togs en särskUd lag (1971: 965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands. Lagen innehåller bl. a. en föreskrift om att samtliga bestäm­melser i lagen (1951: 649) om straff för vissa trafikbrott skall gälla även i fråga om brott som har begåtts utomlands.

2.2.3   Nordiska samarbetsavtalet

Inom Norden förekommer i ganska stor utsträckning att åtal för brott som har begåtts i ett land väcks i det land där den misstänkte

 

Prop. 1978/79: 3                                                     111

vistas. I syfte att underlätta samarbetet i sådana fall har de högsta åklagarmyndigheterna i de nordiska länderna den 6 februari 1970 ingått ett samarbetsavtal om lagföring i annat nordiskt land än det där brottet har förövats. I avtalet, som anknyter till tidigare praxis, anges bl. a. efter vilka grander åklagare skaU pröva i vUket land lagföring bör ske. Avtalet är i sin svenska version intaget i RA:s cirkulär C 65 den 25 september 1970. Vid tiUämpningen av överenskommelsen skriftväxlar berörda myndigheter direkt med varandra.

2.2.4 Lagföringskonventionen

Inom Europarådet har utarbetats en konvention om överförande av lagföring i brottmål (lagföringskonventionen), som öppnades för under­tecknande den 15 maj 1972. Syftet med denna konvention är att bereda medlemsstatema möjlighet att i varje särskilt fall förlägga lagföringen för ett brott till den stat där det med hänsyn tUl samtliga omständig­heter framstår som mest ändamålsenligt att den äger rum. Konventionen, som år 1976 ratificerades av Sverige, har ännu inte trätt i kraft.

I samband med beslutet om Sveriges tillträde tiU konventionen (prop. 1975/76: 3, JuU 1975/76:14, rskr 1975/76: 22) antog riksdagen en lag (1976: 19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott (in­ternationella lagföringslagen). Denna lag mnebär att Sverige hos stat, som har tillträtt lagföringskonventionen, kan göra framställning om över­förande av lagföring för brott mot svensk lag. En förutsättning är där­vid att den misstänkte har hemvist i den främmande staten eller annan närmare anknytning dit. EnUgt lagen kan överförande av lagföring ock­så ske efter det att dom har meddelats här. Detta gäUer dock endast om domen inte kan verkstäUas och utlänmingsförfarande inte heller kan komma till stånd. FramstäUning om överförande av lagföring med­för enligt lagen hinder mot att åtal väcks här. Har åtal hunnit väckas medför framställningen rättegångshinder. På motsvarande sätt medför en framställning om överförande av lagföring att här i landet meddelad dom inte får verkställas. Framställning medför även att tiden för åtals­preskription här förlängs med sex månader.

Enligt lagen blir det också möjligt för annan stat, som har tillträtt lagföringskonventionen, att i Sverige begära lagföring för brott enUgt dess lag på motsvarande viUkor. Vid prövningen av en sådan framställ­ning upprätthålls kravet på dubbel straffbarhet. Lagen ger också bety­dande utrymme för en diskretionär prövning av framställningen. Kom­mer lagföring tiU stånd här, skall svensk strafflag tUlämpas.

Liksom brottmålsdomskonventionen innehåUer lagföringskonventio­nen bestämmelser som innebär att dom som har meddelats i konven­ tionsstat i stor utsträckning skall tillerkännas rättskraft i annan konven­tionsstat. Sverige har gjort samma förbehåll mot dessa regler i lagfö-ruigskonventlonen som i fråga om motsvarande bestämmelser i brott-

 

Prop, 1978/79: 3                                                     112

målskonventionen (prop. 1975/76: 3 s. 156). I övrigt har Sverige god­tagit de nu berörda reglema. Med anledning härav har i samband med antagandet av internationella lagföringslagen gjorts ett tiUägg till 2 kap. 5 a § BrB. Tillägget innebär att lagakraftägande brottmålsdom i stat som har tUlträtt lagföringskonventionen tillerkänns rättskraft här i landet under samma förutsättningar som dom i stat som har tillträtt brottmåls­domskonventionen. Detta tiUägg (SFS 1976: 20) träder Uksom intema­tionella lagföringslagen i kraft den dag regeringen bestämmer.

I samband med de nordiska överläggningar som har föregått tUlträdet till lagföringskonventionen har ingåtts ett tUläggsavtal tiU det i föregå­ende avsnht nämnda nordiska samarbetsavtalet. Tilläggsavtalet avser bl. a. att reglera vissa frågor i förhållande till nordiska länder av vilka båda eller bara det ena är bundet av lagföringskonventionen.

3    Övervakningskonventionens huvudsakliga innehåll m, m.

Konventionen består av sex huvuddelar. Del I har rabriken "Grund­läggande principer" och innehåller art. 1—9. Del II "Övervakning" be­står av art. 10—15. Del III, som har rabrUcen "VerkstäUighet av dom", innehåller art. 16—21. Del IV med rabriken "Överlåtande av verk­ställighet" består av art. 22—25 och del V, som har rabriken "Gemen­samma bestämmelser", av art. 26—32. Del VI slutiigen, "Slutbestämmel­ser", innehåller art. 33—40. Till konventionen är fogad en bUaga som anger i vUka hänseenden förbehåU får göras mot konventionen.

Huvudsyftet med konventionsbestämmelsema är att göra det möjligt för anslutna stater att lämna varandra bistånd för återanpassning av lag­överträdare som har dömts eller frigivits vUlkorligt. Detta ändamål kommer till uttryck i art. 1, som också föreskriver att biståndet skall bestå av övervakning som är ägnad att underlätta sådana personers sköt­samhet och anpassning i samhäUet samt kontroll av deras uppförande i syfte att vid behov kunna undanröja den vUlkorliga domen eller verk­ställa redan ådömd påföljd.

Art. 2 innehåUer definitioner av vissa uttryck som används i konven­tionen. Med "lagöverträdare" förstås sålunda den som av domstol har övertygats om brott och erhållit viUkorligt anstånd med ådömande av påföljd eUer meddelats villkorlig dom som avser frihetsberövande på­följd eller dom vars verkstälUghet vUlkorligt uppskjutits helt eUer delvis, antingen vid tidpunkten för domen eller senare. I art. 3 och 4 fastslås att avgörande som läggs tiU grund för framstäUning enligt konventionen måste vara slutligt och verkställbart samt att gäming som avses med sådan framställning skall vara straffbar enligt lagstiftningen i både den anmodande och den anmodade staten (principen om dubbel straffbar­het).

Enligt art. 5 och 6 har den stat där domen har meddelats rätt att på-

 

Prop. 1978/79: 3                                                     113

kalla bistånd av den stat på vars område lagöverträdaren har sitt hem­vist och därvid välja mellan tre olika former av bistånd. Den första for­men (del II av konventionen) innebär att övervakningen flyttas tUl den anmodade staten och där anordnas i principiell överensstänunelse med de vUlkor och föreskrifter som har meddelats i den aimiodande staten. Den andra samarbetsformen (del III) kompletterar den första så till vida att den stat som har övertagit övervakningen också får behörighet och skyldighet att verkställa straffet eUer straffåterstoden, om det viUkorliga anståndet på grand av den dömdes misskötsamhet förklaras förverkat i den stat där domen har meddelats. I sin tredje form (del IV) innebär samarbetet att den anmodade staten helt övertar verkstäUigheten av den vUlkorUga domen eUer den dom som har lett tUl villkoriig frigivning. Denna samarbetsfonn benämns i konventionen fuUständig tillämpning av dom (complete appUcation of the sentence).

I art. 7 anges de grander på vilka en framställning om övervakning, verkställighet eller fullständig tUlämpning av dom kan avslås av den an­modade staten. EnUgt artikeln är avslag i vissa faU obligatoriskt. Detta gäller om den anmodade staten anser framstäUningen kränka dess su­veränitet, äventyra dess säkerhet eUer strida mot grandema för dess rättsordning eller andra väsentiiga intressen eller om framstäUningen avser ett brott beträffande vUket slutiig dom har meddelats i den an­modade staten. Avslag skaU vidare ske om gämingen av den anmodade staten anses antingen som ett poUtiskt brott eller som ett brott förknip­pat med ett politiskt brott eller som ett rent miUtärt brott, om straffet preskriberats enligt den anmodande eller den anmodade statens lag eller om den dömde har fått nåd eUer amnesti i någon av de båda statema.

Art. 7 tar också upp vissa faU då den anmodade staten fakultativt kan vägra bifaU till en framställning. Det gäUer här fall när myndighet i den anmodade staten har beslutat att åtal inte skall väckas för gärningen eller att åtal skaU nedläggas, när gämingen är föremål för rättegång i den staten och när domen har meddelats i den dömdes frånvaro. Fram­ställning får vidare avslås i den mån den anmodade staten finner domen vara oförenlig med de principer som gäUer för tillämpningen av dess egen strafflag, särskilt om den dömde på grand av sin ålder inte skulle ha kunnat bli lagförd där.

I del II (art. 10—15) regleras den samarbetsform som avser endast överflyttande av övervakning. Bestämmelsema härom innebär i huvud­sak att den stat där den dömde eller frigivne har sitt hemvist anordnar övervakning i principiell överensstämmelse med de föreskrifter som meddelats I den andra staten samt håUer denna underrättad om den dömdes uppförande imder prövotiden, medan sistnämnda stat beslutar om förverkande eller annan åtgärd, om den dömde inte följer medde­lade föreskrifter eller på annat sätt missköter sig under prövotiden. Enligt art. 10 åligger det den anmodande staten att underrätta den an-

 

Prop. 1978/79: 3                                                               114

modade staten om de viUkor som gäller för övervakningen av den döm­de och om de särskUda föreskrifter som kan ha meddelats honom. Sist­nämnda stat får, om det är nödvändigt, anpassa föreskriftema till sin egen lagstiftning. Sådana föreskrifter får dock enligt art. 11 inte göras strängare än de föreskrifter som har meddelats i domslandet.

När den anmodade staten åtar sig att anordna övervakning skall den enligt art. 12 underrätta den anmodande staten om sitt beslut liksom också om alla vidtagna åtgärder och verkningarna därav. Den anmo­dande staten skaU vidare enligt art. 13 underrättas, så snart fråga upp­kommer om förverkande av det viUkorliga anståndet på grund av att den dömde har begått nytt brott eller på annat sätt har åsidosatt vad som åUgger honom under prövotiden. EnUgt art. 14 äger den anmodan­de staten vid övervakningstidens utgång erhåUa alla erforderliga upp­lysningar. Domslandet är enUgt art. 15 ensamt behörigt att pröva om den dömde fuUgjort sina skyldigheter under prövotiden och att i enlighet med sin egen lagstiftning besluta om åtgärder med anledning av hans misskötsamhet.

Del III (art. 16—21) av konventionen behandlar samarbete i fråga om verkstälUghet av straff eUer annan frihetsberövande påföljd i den händelse det vUlkorliga anståndet förklaras förverkat i den anmodande staten. I art. 17 föreskrivs att den anmodade staten i sådant fall skall verkställa domen i enlighet med sin egen lagstiftning. Straffet skall enligt art. 19, om det erfordras, ersättas med det straff eller den påföljd som enligt verkstälUghetslandets lag föreskrivs för liknande brott men skall därvid tUl sin art så nära som möjligt överensstämma med det straff eUer den påföljd som har ådömts i den anmodande staten. Omvand­lingen får inte innebära en skärpning av straffet. Bifall tiU framstäU­ningen medför enligt art. 20 att verkställighet inte kan ske i domslandet.

Enligt bestämmelsema i del IV (art. 22—25) har den anmodade staten att helt överta tUlämpningen av domen. För detta ändamål skall enligt art. 23 påföljden omvandlas tUl överensstämmelse med den anmodade statens lagstiftning. Omvandlingen får dock inte medföra någon straff­skärpning. Sedan påföljden omvandlats övertar enligt art. 24 den an­modade staten helt och hållet tUlämpningen av domen som om den hade meddelats av någon av dess egna domstolar. Enligt art. 25 medför bifall tiU en framställning om fullständig tillämpning av dom att verk­stäUighet inte längre kan ske i domslandet.

Konventionen upptager vidare i del V gemensamma bestämmelser om skriftväxling (art. 26 och 27), rätt att begära kompletterande upplysning­ar (art. 28), översättning av handlingar (art. 29) och kostnader (art. 31 och 32).

Del VI (art. 33—40) innehåller slutbestämmelser om bl. a. anslutning, ikraftträdande och förhåUandet till andra konventioner. Konventionen är öppen för undertecknande av Europarådets medlemsstater. Rådets

 

Prop, 1978/79: 3                                                    115

ministerkommitté kan inbjuda även andra stater att ansluta sig. Konven­tionen träder i kraft tre månader efter deposition av det tredje ratifika­tionsinstrumentet. I förhåUande tiU stat som ansluter sig därefter sker ikraftträdandet tre månader efter den dag då dess ratiflkationsinstrament deponerades hos rådets generalsekreterare.

Enligt art. 37 inverkar konventionen inte på åtagande i någon annan befintiig eUer framtida konvention mellan två eller flera fördragsslu­tande parter rörande utlämning eUer annan form av inbördes rättshjälp i brottmål (punkt 1). Enligt punkt 2 i samma artikel får de fördragsslu­tande partema mte ingå bilaterala eller multUaterala överenskommelser med varandra i ämnen som behandlas i konventionen utom för att göra tUlägg tUl konventionens bestämmelser eller underlätta tUlämpningen av dess principer. Om två eller flera fördragsslutande stater redan har ge­nomfört eUer sedermera genomför en enhetiig lagstiftning i frågor som regleras av konventionen, hindrar denna emellertid inte att de även i fortsättningen reglerar dessa frågor meUan sig på detta sätt (punkt 3). Stater som upphör att tUlämpa konventionens bestämmelser på sina in­bördes förhåUanden skaU underrätta generalsekreteraren om detta. Kon­ventionen gäller t. v. Uppsägning sker genom anmälan till generalsekre­teraren och träder i kraft sex månader från dagen för anmälan.

Enligt bilagan tiU konventionen får fördragsslutande part förbehålla sig rätten att inte alls eller bara delvis godtaga bestämmelsema om verk­ställighet eller fullständig tUlämpning av dom Uksom att inte godtaga bestämmelsen i art. 37 andra punkten om förbud för de fördragsslu­tande partema att ingå bUaterala eller multUaterala överenskommelser med varandra i ämnen som behandlats i konventionen.

Övervakningskonventionen trädde i kraft den 22 augusti 1975, då Italien som tredje stat ratificerade den. ItaUen godtog därvid konven­tionen i dess helhet. De tre övriga stater som hittills har ratificerat kon­ventionen — Frankrike, Belgien och Luxemburg — har däremot gjort förbehåll. Frankrike har sålunda inte godtagit vare sig del III eller del IV av konventionen. Belgien har gjort förbehåll mot del III i kon­ ventionen. Vidare har Belgien förklarat att man kommer att avslå er framställning om fullständig tillämpning av dom (enligt del IV i kon­ventionen), om den dömde genom lagakraftägande dom i annan stat än den som gjort framställningen har dömts för gämingen och på­följden har verkstäUts eUer håller på att verkställas eller den dömde har befriats från påföljd för gämingen. Belgien har också förklarat att bestämmelsema i del II och del IV i konventionen inte av Belgien kom­mer att tiUämpas på domar som har meddelats i den dömdes frånvaro. Slutligen har Belgien förklarat att Belgien inte godtar förbudet mot sidoöverenskommelser (art. 37 punkt 2) med hänsyn till att ett särskUt verkstäUighetssamarbete har anordnats mellan Benelux-ländema. Luxem­burg har gjort samma förbehåll och förklaringar som Belgien.

 

Prop. 1978/79: 3                                                      116

4    Frågans tidigare behandling

Frågan om godkännande av övervakningskonventionen och om lag­stiftning med anledning därav behandlades vid departementsöverlägg­ningar mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige i januari 1965. Därvid enades man frän dansk, norsk och svensk sida om att man borde söka etablera samarbete med konventionsländerna i fråga om övervakning, dvs. enligt del II i konventionen, men att ett mera långt­gående samarbete enligt delarna III och IV t. v. borde anstå. Man var vidare ense om att konventionen inte borde gälla mellan de nordiska länderna inbördes.

Inom justitiedepartementet upprättades i aprU 1965 en promemoria (stencU Ju 1965: 7) med redogörelse för konventionen och utkast tiU lag om samarbete med vissa länder angående övervakning av personer dömda till påföljd för brott. Efter remiss avgavs yttranden över prome­morian av RÄ, Svea hovrätt, hovrätterna för Västra Sverige och Övre Norrland, kriminalvårdsstyrelsen, kriminalvårdsnämnden, rikspoUssty-relsen, statens utlänningskommission, utlänningsnämnden, överståthål-larämbetet, länsstyrelsen i Malmöhus län, rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö, Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges häradshövdingar. Föreningen Sveriges stadsdomare. Föreningen Sveriges skyddskonsulenter och skyddsassistenter samt Svenska fångvårdssäUska-pet. Remissinstanserna överlämnade yttranden, RA från överåklagarna i Stocidiolm, Göteborg och Malmö, överståthållarämbetet från pohsmäs-taren i Stockholm samt länsstyrelsen i Malmöhus län från polismästaren i Malmö och skyddskonsulenten i Lunds distrikt.

I promemorian uttalades att det från svensk synpunkt skuUe vara värdefullt att införa möjlighet att även utom de nordiska länderna an­ordna övervakning av dem som döms till skyddstillsyn eller friges vill­korligt. Härigenom skulle förutsättningarna ökas att tillämpa skyddstiU-syn beträffande utlänningar som saknar stadigt hemvist i riket och att begränsa anstaltstidens längd för dem när de har ådömts fängelse. På motsvarande sätt skulle enligt promemorian samverkan från svensk sida efter de linjer som dragits upp i konventionen öka möjligheterna för svenska medborgare som begått brott i annat land att där erhålla vill­korligt anstånd med avtjänande av frUietsstraff. Det konstaterades vi­dare i promemorian att förutsättningarna syntes vara goda för att ett samarbete skuUe komma tUl stånd i fråga om överflyttning av övervak­ning från ett land till ett annat. Däremot ansågs den form av samarbete som avser verkställighet av frihetsstraff eUer arman frihetsberövande på­följd vara svårare att genomföra. En samverkan från svensk sida av det slag som avses i delama III och IV i konventionen borde därför enligt promemorian inte ske i dåvarande läge.

Flertalet remissinstanser tiUstyrkte eller ställde sig positiva till att

 

Prop. 1978/79: 3                                                               117

Sverige skulle ansluta sig till konventionen och etablera samarbete i fråga om övervakning enligt bestämmelsema i del II av denna. Från ett par håll ifrågasattes dock — främst med hänsyn till olikheterna i län­dernas rättssystem — det praktiska värdet av att ett sådant samarbete kom till stånd.

Frågan om samarbetet borde begränsas till övervakning eUer omfatta även verkställighet enligt någon av delarna III och IV i konventionen var föremål för delade meningar. Flera instanser — bland dem RÄ, hovrätten för Övre Norrland, Stockholms rådhusrätt och Sveriges ad­vokatsamfund — delade åsikten att samarbetet med konventionsländer­na t. v. borde begränsas tiU övervakning. Samma uppfattning hade hov­rätten för Västra Sverige, som dock samtidigt underströk att samarbetet borde fortsättas och utbyggas ytterligare så att från svensk sida en an­slutning kunde ske även till delarna III och IV. Kriminalvårdsnämnden, överståthållarämbetet och polismästaren i Stockholm fann frågan vara i viss mån tveksam. Kriminalvårdsnämnden Ifrågasatte sålunda om Inte Sverige borde tillträda konventionen i dess helhet. Med hänsyn tUl de praktiska svårigheterna vid verkställighet av frihetsberövande påföljder var nämnden dock införstådd med att samarbetet från svensk sida t. v. begränsades enligt förslaget. Kriminalvårdsstyrelsen däremot ansåg att betydande olägenheter skulle vara förenade med att begränsa samarbetet tiU enbart övervakning enligt del II i konventionen. En svensk anslutning till konventionen borde därför omfatta även verkstälUghetsreglema. Som skäl för sin uppfattning anförde styrelsen bl. a. att vissa beslutsfunktio­ner beträffande verkställigheten annars skulle komma att ligga kvar i domslandet, något som skulle kunna leda tiU praktiska problem av skU­da slag, bl. a. kommunikationssvårigheter. Liknande synpunkter anför­des också av Föreningen Sveriges skyddskonsulenter och skyddsassisten­ter samt skyddskonsulenten i Lunds distrikt.

1965 års promemoria föranledde inte någon lagstiftningsåtgärd från svensk sida. Inte heller något annat nordiskt land har hittills tillträtt övervakningskonventionen. Av de nordiska länderna är det f. n. bara Danmark som har undertecknat konventionen.

5   Överväganden och förslag

5.1 Sveriges tillträde tiU övervakningskonventionen

Den internationella rörligheten påverkar i dag skilda områden av samhällslivet. Sålunda har även brottsligheten fått en alltmer internatio­nell karaktär. Till följd bl. a. av de livligare kommunikationerna mellan länderna inträffar det allt oftare att brott begås i annan stat än den där gärningsmannen har sitt hemvist.

Nu angivna förhållanden ger utslag bl. a. i kriminalstatistiken. Av de

2   Riksdagen 1978/79.1 saml. Nr 3. Bilaga 1—2

 

Prop. 1978/79: 3                                                     118

brottmålsdomar och beslut om åtalsunderlåtelser som år 1973 meddela­des i Sverige avsåg ca 8 800 eller drygt 10 % utländska medborgare. Omkring 1000 av dessa domar och beslut gällde utomnordiska medbor­gare som inte var kyrkobokförda här i landet. Under år 1975 intogs drygt 1 800 tUl fängelse dömda utiändska medborgare i svensk kriminal­vårdsanstalt. Av dessa hade mer än en tredjedel dömts tUl fyra måna­ders fängelse eller däröver. I 36 % av fallen förelåg förordnande om förvisning i domen.

Det förekommer också att svenska medborgare är berövade friheten i utiändska fängelser. F. n. finns i utomnordiska fängelser såvitt känt något tiotal svenska medborgare som avtjänar frUietsstraff. Strafftiden varierar i dessa faU mellan ett par månader och flera år.

BrottsUghetens ökade intemationaUsering har skapat behov av ett mtensifierat samarbete mellan staterna när det gäller olika brottsbekäm-pande åtgärder, däribland verkställighet av utländska brottmålsdomar. Inom Norden förekommer sedan år 1963 ett långtgående samarbete i fråga om domsverkställighet som regleras genom enhetiig lagstiftning. För Sveriges del är huvudbestämmelsema om detta samarbete intagna i den s. k. nordiska verkställighetslagen (1963:193, NVL). Det nordiska samarbete som grundas på denna lag omfattar verkställighet av böter, ordinärt frihetsstraff, förverkande på grand av brott samt anordnande av övervakning av viUkorligt dömd och villkorligt frigiven.

Under en följd av år har vidare inom Europarådet bedrivits arbete på att få tUl stånd en omfattande samverkan mellan medlemsstaterna på brottsbekämpningens område. Verksamheten har haft som mål att åstadkomma att medlemsstaternas resurser för hindrande och beivrande av brott blir utnyttjade på bästa möjliga sätt. Den har dessutom syftat tiU att tillvarata den brottsliges rättigheter och främja hans återanpass-nuig.

Europarådets arbete på detta område har lett fram tiU en rad kon­ventioner som har tillträtts av Sverige, Ar 1957 tillkom en konvention om utlämning för brott, som ratificerades av Sverige år 1959. Bestäm­melser om rättshjälp i brottmål finns i den s. k. rättshjälpskonventionen från år 1959, som för Sveriges del trädde i kraft år 1968. Den inne­håller regler om samverkan beträffande delgivning, bevisupptagning och vissa andra begränsade åtgärder. I 1964 års trafikbrottskonvention, som också har tillträtts av Sverige, finns bestämmelser om samverkan för bl. a. lagföring i fråga om vägtrafikbrott. Sverige har vidare anslutit sig tiU 1970 års brottmålsdomskonvention och 1972 års lagföringskon­vention.

Av de nu berörda konventionema är det i främsta rummet brottmåls­domskonventionen som reglerar samarbete i fråga om domsverkstäUig-het. Enligt denna konvention och den med anledning av Sveriges till­träde antagna lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande

 

Prop. 1978/79:3                                                     119

verkstäUighet av brottmålsdom (IVL) kan Sverige åta sig att efter fram­ställning verkstäUa brottmålsdom som har meddelats i konventionsstat och som avser frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande. Det är också möjligt att från svensk sida begära verkställighet i annan konven­tionsstat av frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande som har ådömts här i landet. IVL erbjuder möjUghet att förordna om överflytt­ning av verkstälUghet även i förhållande till stat som inte har anslutit sig till brottmålsdomskonventionen, såvida Sverige har ingått överenskom­melse med staten om verkställighetssamarbete. När synnerliga skäl före­Ugger kan regeringen slutligen under vissa fömtsättningar förordna att verkställigheten av frihetsberövande påföljd skall överflyttas i visst konkret fall utan att generell överenskommelse med den främmande staten föreUgger.

Varken brottmålsdomskonventionen eller IVL avser kriminalvård i frihet. Utanför det nordiska verkstälUghetssamarbetet saknas sålunda f. n. möjlighet att flytta sådan kriminalvård från Sverige till annat land eller omvänt. Inom ramen för det europeiska samarbetet regleras denna fråga av 1964 års övervakningskonvention som inte har tillträtts av Sverige. Samarbetet enligt denna konvention består i övervakning i syfte att dels underlätta viUkorligt dömda eUer vUlkorligt frigivna personers anpassning i samhället, dels kontroUera deras uppförande för att kunna ingripa om de skulle missköta sig.

Frågan om anslutning tUl övervakningskonventionen behandlades vid nordiska departementsöverläggnmgar redan under år 1965. I dåvarande läge kom arbetet emellertid inte att leda fram till beslut om tiUträde från någon nordisk stats sida.

Vid nya överläggningar meUan företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland, Norge och Sverige år 1976 har saken tagits upp på nytt. Därvid har man från dansk, norsk och svensk sida enats om att åter aktualisera frågan om ett tillträde till konventionen, låt vara med vissa förbehåll.

Från kriminalpolitiska och humanitära synpunkter är ett utvidgat in­ternationellt samarbete även i fråga om kriminalvård i frihet otvivel­aktigt förenat med fördelar. En betydelsefull vinst är att domstolama därigenom får vidgad möjlighet att tillämpa brottspåföljd som innebär frivård även vid lagföring av personer som hör hemma i främmande stat. Från svensk synpunkt ökas sålunda fömtsättningama för att till-lämpa skyddstillsyn beträffande utlänningar som inte har hemvist inom riket. På samma sätt torde samverkan från svensk sida efter de linjer som anges i konventionen öka möjligheterna för svenska medborgare som har begått brott utomlands att där erhåUa viUkorlig dom eller motsvarande påföljd. När det gäUer personer som avtiänar frUietsstraff i annan stat än hemviststaten kan också myndighetema tänkas vara mera benägna att besluta om eller tidigarelägga vUlkorlig frigivning eUer mot-

 

Prop, 1978/79: 3                                                     120

svarande åtgärd, såvida tillfredsställande övervakning kan anordnas i deras hemland. I fall då den som står under övervakning flyttar tiU an­nan stat under övervakningstiden, kan det givetvis även från kontroU-synpunkt vara värdefullt, om övervakningen kan överföras tUl hans nya hemland. Det måste över huvud taget vara önskvärt att de olika sta­tema inte i kampen mot brottsligheten begränsar sina kriminalvårdande åtgärder tiU personer som har dömts I det egna landet utan att ett ökat samarbete Över gränserna kommer till stånd i den utsträckning det är praktiskt möjUgt.

Som framgår av det anförda har övervakningskonventionen en Inte oväsentlig uppgift att fylla i det internationella samarbetet på straff­rättens område. Ett mellanstatUgt samarbete av det slag som konven­tionen föratsätter kan självfallet tänkas ge upphov tUl en del praktiska problem i tiUämpningen. De goda erfarenheterna av den samverkan som har ägt rum inom ramen för andra europarådskonventioner liksom av det nordiska verkställighetssamarbetet talar emellertid för att sådana problem bör kunna bemästras utan alltför stora svårigheter. Visserligen föreligger påtagliga skiljaktigheter mellan rättssystemen i europaråds-staterna, men villkorUgt anstånd med ådömande eller verkstäUighet av frihetsberövande påföljd är en allmänt erkänd reaktionsform i de oUka statemas rättssystem. I praktiskt taget alla dessa stater förekommer ock­så institutet villkorlig frigivning. Att frivården har organiserats på olika sätt i skilda stater behöver inte vara något hinder mot ett samarbete i den form som övervakningskonventionen avser.

Övervakningskonventionen, som har tUlträtts av fyra stater, har nu­mera trätt i kraft. Ytterligare fem stater har undertecknat konventionen och inom Europarådet har en uppmaning riktats tUl de stater som ännu inte har anslutit sig att vidta åtgärder för att ett tillträde skall bli möj­ligt. För konventionens praktiska effektivitet är det önskvärt att den får en så bred anslutning som möjligt. Sverige bör inte ställa sig utanför detta samarbete utan ta tillvara de möjligheter som konventionen er­bjuder till samverkan mellan europarådsländerna även i fråga om kri­minalvård i frihet. När nu anslutning kan påräknas även från dansk och norsk sida, bör Sverige sålunda tillträda konventionen och genomföra den lagstiftning som behövs för tillträdet.

5.2 Förbehåll och förklaringar

Övervakningskonventionen erbjuder tre olika samarbetsformer. Den ena innebär i huvudsak att övervakningen flyttas till det land där den dömde hör hemma men att domslandet behåller möjligheten att bedöma hur övervakningen utfaller (del II av konventionen). Enligt detta alter-

1 En översiktlig redogörelse för kriminalvården i frihet i vissa europaråds­stater lämnas i bilaga C.

 

Prop, 1978/79:3                                                      121

nativ ankommer det sålunda på domslandet att besluta om åtgärder med anledning av en eventuell misskötsamhet från den dömdes sida, varvid det förutsätts att beslutet skall grunda sig på underrättelser från den stat som har övertagit övervakningen. I den andra, mera utvidgade formen innebär samarbetet även skyldighet för den stat som har över­tagit övervakningen att sörja för verkställighet av det straff eUer den straffåterstod som kan komma att beslutas eller förverkas i domslandet med anledning av den dömdes misskötsamhet (del III). När sådan verk­ställighet begärs får den anmodade staten visserligen om det behövs bestämma nytt straff, men detta skall tiU sin art så nära som möjligt stämma överens med vad som har bestämts i domslandet. Den tredje samarbetsformen påminner närmast om vad som gäller enligt brottmåls­domskonventionen. Samarbetet innebär nämligen att det anmodade lan­det helt övertar tUlämpningen av den dom som har föranlett övervak­ningen (del IV). Därvid föratsätts på samma sätt som enligt brottmåls­domskonventionen att en omvandling av påföljden sker i verkställighets­landet redan i samband med att detta övertar verkställigheten.

Enligt art. 38.1 jämförd med bilagan till konventionen har fördrags­slutande stat rätt att göra förbehåll, helt eller delvis, i fråga om de båda sistnämnda samarbetsformema. Samarbete enligt del II är däremot ovill­korligt efter en anslutning.

I den promemoria som upprättades i samband med att Sveriges till­träde aktualiserades år 1965 föreslogs att en anslutning från svensk sida skulle begränsas till del II av konventionen. Sedan 1965 års promemoria upprättades har emellertid det intemationella samarbetet på brottsbe­kämpningens område utvidgats och förbättrats. Av särskild betydelse i förevarande hänseende är tillkomsten av brottmålsdomskonventionen och IVL. Frågan om vilken omfattning ett samarbete enligt övervak­ningskonventionen bör ha för svensk del har därför kommit i ett annat läge.

Härtill kommer att ett samarbete som begränsas till övervakning enligt del II av konventionen kan tänkas medföra vissa praktiska pro­blem. I faU då Sverige har övertagit övervakningen föreligger sålunda en skyldighet att från svensk sida hålla domslandet underrättat bl. a. om eventuell misskötsamhet från den dömdes sida under prövotiden. Underrättelserna kan leda till att man i domslandet förklarar det vill­korligt medgivna anståndet förverkat. Därmed blir den dömde skyldig att avtjäna straff eller straffåterstod i domslandet. För att straffet skall kunna verkstäUas uppkommer då ofta fråga om utlämning av den dömde från Sverige. Både humanitära och kriminalpolitiska skäl kan emellertid tänkas tala mot att den som har hemvist här i landet skall utlämnas för att undergå ett sådant straff utomlands. Och i den situation som kan förutsättas bli den praktiskt sett vanligaste, nämligen då den dömde är

 

Prop, 1978/79: 3                                                     122

svensk medborgare, får utlämning tUl utomnordiskt land över huvud taget aldrig äga rum.

Även den samarbetsform som regleras i del III av konventionen är förenad med olägenheter från praktiska och principiella synpunkter. Också enligt detta altemativ föratsätts att frågan om förverkande av det viUkorliga anståndet prövas av myndighet i domslandet. En anslutning till del III innebär emeUertid dessutom att myndighetema i den dömdes hemland, som normalt har de bästa möjligheterna att bedöma frågan om förverkande, blir oviUkorligt bundna av det avgörande som i detta hänseende träffas i det andra landet. Denna ordning har ansetts väcka sådana betänkligheter att man vid de nordiska överläggningama från dansk, norsk och svensk sida har enats om att förbehåU bör göras mot del III.

Den från både effektivitets- och rättssäkerhetssynpunkt mest lämpliga samarbetsformen är den som regleras i del IV av konventionen. Den an­sluter nära tiU den ordning som föratsätts i brottmålsdomskonventionen och IVL. Samarbete enligt detta altemativ har den fördelen att den stat som har övertagit övervakningen svarar för tUlämpningen av domen i dess helhet. Några underrättelser behöver sålunda inte lämnas tiU domslandet om den dömde skulle missköta sig under prövotiden, utan det blir myndighetema i hans hemland som får befogenheten att avgöra vUka konsekvenser som skall inträda i ett sådant fall.

I överensstämmelse med det ställningstagande som har gjorts vid de nordiska överläggningama föreslås sålunda att Sverige godtar del II och del IV av konventionen men gör förbehåU mot del III.

Övervakningskonventionen upptar i art. 7 de grunder som anmodad stat kan åberopa tUl stöd för avslag på en framställning om tiUämpning av konventionen. Därvid anges både obUgatoriska och fakultativa av­slagsgrander. TUl följd av konventionens avfattning kan dessa avslags­grander tillämpas utan att konventionsstat gör särskilt förbehåll därom vid anslutningen.

Det är i denna del vidare att märka att konventionen saknar särskilda regler om rätt för anmodad stat att avslå en framstäUning om överfö­rande av verkställighet för det fallet att dom beträffande brottet har meddelats även i annan främmande stat än den som har gjort fram­ställningen. Sverige har emeUertid vid sui anslutning tiU brottmålsdoms-och lagföringskonventionema förbundit sig att i viss omfattning tUler-känrta rättskraft åt brottmålsdomar som har meddelats i stat som har tUlträtt någon av dessa konventioner. Detta innebär bl. a. att den som har dömts i sådan stat inte får — utom i vissa undantagsfaU — under­kastas verkställighet här i riket av påföljd som avser samma gärnmg, om han i den främmande staten har frikänts från ansvar, om han har för­klarats skyldig tUl brottet utan att påföljd har ådömts, om ådömd påföljd har verkställts i sin helhet eUer verkstäUigheten pågår eUer om ådömd på-

 

Prop. 1978/79: 3                                                     123

följd har bortfaUit enligt lagen i den staten (jfr art. 53 i brottmålsdoms­konventionen, prop. 1972: 98 s. 179, och art. 35 i lagföringskonventio­nen, prop. 1975/76: 3 s. 119). Enligt de internationellt straffrättsUga principer som Sverige följer tillerkänns samma rättsverkan åt dom som har meddelats i den främmande stat där brottet har förövats. Bestämmel­ser om utiändsk doms rättskraft i nu berörda fall har tagits in i 2 kap. 5 a § BrB (ändrad senast 1976: 20).

Av det anförda följer att man från svensk sida i vissa fall kan tänkas bli förhindrad att efterkomma en framstäUning om verkställighet enligt övervakningskonventionen med hänsyn till att dom beträffande brottet har meddelats även i annan främmande stat än den som har gjort fram­stäUningen. Frågan i vad mån anmodad stat skall anses ha rätt att avslå en framställning på sådan gmnd behandlades under förarbetena tiU konventionen. Enligt den därvid uttalade uppfattningen skulle ett av­slagsbeslut i nu avsett faU kunna grandas på art. 7.1 a, där det före­skrivs att den anmodade staten skall avslå en framstälhiing bl. a. om den anses strida mot grundema för dess rättsordning eller andra väsent­liga intressen. Detta betraktelsesätt torde kunna anläggas även för svensk dels med hänsyn tUl att principen om utländska brottmålsdomars rätts­kraft har införlivats med den svenska rättsordningen genom bestämmel­serna i 2 kap. 5 a § BrB. Detta innebär att särskUt förbehåll inte behöver göras på grand av Sveriges åtaganden enUgt brottmålsdoms- och lag­föringskonventionema. I sammanhanget bör erinras om att förbehåll över huvud taget inte kan göras beträffande del II av konventionen.

Enligt art. 27 i övervakningskonventionen skall framställning och svar på framstäUning sändas resp. mottas av konventionsstatemas justitiede­partement. Andra meddelanden enligt konventionen får utväxlas på samma sätt eller direkt mellan vederbörande myndigheter. Fördrags­slutande stat kan genom förklaring awlka från dessa regler.

Vid Sveriges tUlträde tUl rättshjälpskonventionen, brottmålskonventio­nen och lagföringskonventionen avgavs förklaring att framställningar och andra meddelanden för svensk del bör sändas resp. mottas av ut­rikesdepartementet. Med hänsyn tiU den praxis som sålunda tUlämpas på andra områden bör sådan förklaring avges även nu.

Art. 29 upptar bestämmelser om översättning av handlingar som har samband med tillämpningen av konventionen. Artikeln ger möjlighet för konventionsstat att genom förklaring förbehålla sig rätten att kräva att framställningar och därvid fogade handlingar skall åtföljas av över­sättning antingen till dess eget språk eller till något av Europarådets officiella språk eller tUl det av dessa språk som den anger.

Sverige har vid tUlträde till andra europarådskonventioner brakat för­behålla sig att få framstäUningar och andra handlingar översatta till svenska eller engelska. Beträffande konventioner som avsetts bli till­lämpliga inom Norden har dock undantag gjorts för handlingar som har upprättats på danska eller norska språket.

 

Prop. 1978/79:3                                                      124

Förevarande konventlon avses som strax skaU beröras få viss tiU-lämpning även inom Norden. I enlighet med vedertagen praxis bör Sve­rige sålunda med stöd av art. 29.2 förbehåUa sig rätt att kräva att fram­ställningar och därvid fogade handlingar som är avfattade på annat språk än danska, norska eller svenska skall vara översatta till svenska eller engelska språket.

Enligt art. 37.2 får de fördragsslutande parterna inte ingå bUaterala eller multUaterala överenskommelser med varandra i ämnen som be­handlas i konventionen utom för att göra tUlägg tUl konventionens be­stämmelser eUer underlätta tUlämpningen av dess principer. Mot denna bestämmelse får enligt bilagan tUl konventionen fördragsslutande stat göra förbehåll.

Vid de nordiska departementsöveriäggningama har enighet uppnåtts om att ett tUlträde tUI konventionen inte bör påverka det nordiska verk­stälUghetssamarbetet utan att detta bör bedrivas i samma former som förut. Av denna anledning behöver emellertid inte något förbehåll göras. Enligt art. 37.3 är nämligen två eller flera fördragsslutande parter, som redan har reglerat sina inbördes förhållanden på grundval av enhetlig lagstiftning eller som gör det i framtiden, berättigade att tUlämpa sådan reglering utan hinder av bestämmelsema i konventionen. Något behov av sidoöverenskommelse med annan konventionsstat föreligger inte för svensk del. Förbehåll bör sålunda inte göras mot art. 37.2. Däremot bör Sverige med stöd av art. 37.3 avge förklaring att konventionen skall tillämpas i förhållandet mellan Sverige och de övriga nordiska länder som har tUlträtt konventionen endast i den mån det är fråga om verk­ställighetssamarbete som inte faller in under den nordiska verkställig­hetslagstiftningen. Därmed bUr konventionen tUlämplig i förhållandet mellan de nordiska ländema endast såvitt gäller överförande av krimi­nalvård i frihet inom ramen för tidsobestämda påföljder (för Sveriges del ungdomsfängelse och intemering).

5.3 Av konventionen föranledd lagstiftning i huvuddrag

5.3.1 Lagstiftningens form och tillämpningsområde

Ett tUlträde till övervakningskonventionen kräver särskUd lagstiftning. När det gäUer metoden att införliva konventionen med svensk rätt finns olika möjligheter. Antingen kan konventionstexten omarbetas till lag med användning av svensk lagstiftningsteknik och svenskt språkbrak (transformationsmetoden) eller också kan i en författning hänvisning göras till konventionen med förklaring att dess bestämmelser skall gäUa som lag (inkorporeringsmetoden).

Hittills har transformationsmetoden i allmänhet använts vid lagstift­ning som är föranledd av konventioner. På det straffrättsliga området har denna metod senast använts i fråga om lagföringskonventionen (se

 

Prop. 1978/79: 3                                                    125

prop. 1975/76: 3 s. 17). Med hänsyn tUl de praktiska fördelarna vid tiU-lämpningen bör även övervakningskonventionen omarbetas till lag.

Från systematisk synpunkt skulle det vara en fördel, om de nya lag­bestämmelser som behövs kunde inarbetas i IVL. Både IVL och den reglering som blir aktuell vid ett tUlträde tiU övervakningskonventionen avser nämligen verkstäUighet i en stat av brottmålsdom som har med­delats i annan stat. Mot att arbeta in den nya regleringen i IVL talar emellertid flera skäl. Brottmålsdomskonventionen, på vilken IVL bygger, och övervakningskonventionen är i åtskilliga hänseenden olikartat utfor­made. Skillnader föreligger såväl i fråga om förfarandereglerna som be­träffande de gnmder som av anmodad stat får åberopas till stöd för av­slag på framställning från annan stat. En samlad reglering skulle därför bli mycket svåröverskådlig.

Härtill kommer att de stater som tillträder brottmålsdomskonventio­nen inte kan föratsättas bli desamma som de vilka har tillträtt eller kom­mer att tillträda övervakningskonventionen. Vid ett sammanförande av konventionsbestämmelsema tUl en gemensam lag skuUe denna sålunda komma att i olika delar bli tUlämplig i förhåUande tUl skilda stater, något som uppenbarligen skulle kunna leda tUl praktiska problem.

Det nu anförda talar för att den reglering som behövs vid ett tUlträde till övervakningskonventionen bör ges formen av en särskild lag. Det bör emellertid anmärkas att man inom Europarådets kommitté för brottslighetsfrågor (ECCP) nyligen har inlett ett förberedande arbete på att undersöka möjlighetema för ett sammanförande av de gällande straffrättsliga europakonventionerna till en gemensam "European Code of Penal Procedure". I den mån detta arbete leder tUl resultat — något som dock kan beräknas ta avsevärd tid — kan frågan om ett samman­förande av de svenska lagar som bygger på de olika konventionema komma att aktualiseras.

Övervakningskonventionen avser enligt sin officiella rabrik övervak­ning av villkorligt dömda eller vUlkorligt frigivna personer. Eftersom begreppet vUlkorlig dom inte har samma irmebörd enligt svensk rätt som i flertalet övriga europeiska rättssystem, bör det inte användas i den nya lagens rabrik. Lagen synes i stället lämpligen kunna benämnas "lag om intemationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet".

Den nya lagens användningsområde behöver inte nödvändigtvis be­gränsas tUI samarbete med stat som har tillträtt övervakningskonven­tionen. Det är inte uteslutet att det kan bli aktuellt att träffa särskild överenskommelse om kriminalvård i frihet över gränserna även med utomeuropeisk stat. I den mån en sådan överenskommelse kan anpas­sas tUl det system som föratsätts i övervakningskonventionen bör lagen kunna bli tUlämplig också i sådant faU.

I överensstämmelse med vad som anfördes under förarbetena till IVL  (prop.  1972: 98  s.  47 och 85—86) finns det emeUertid vidare

 

Prop. 1978/79: 3                                                     126

anledning anta att det i vissa enskUda fall kan uppkomma behov av att humanitära, sociala eller andra skäl få tUl stånd en överflyttning av verkställighet även i förhåUande till stat med vUken Sverige inte har ingått någon generell överenskommelse. Behovet av en sådan möj­lighet är självfallet inte lika framträdande vid kriminalvård i frihet som när det gäUer frihetsberövande påföljder. Men i fall då t. ex. en svensk m.edborgare har blivit dömd till ett långvarigt frihetsstraff utom­lands, kan det tänkas inverka på vederbörande myndighets beslut an­gående villkorlig frigivning, om man från svensk sida kan ställa upp garantier för att den dömde blir underkastad övervakning i Sverige efter sådan frigivning. Med tanke på sådana och likartade situationer bör den nya lagen liksom IVL ge möjlighet för regeringen att, när synnerliga skäl föreligger, förordna om samarbete för ett visst konkret fall även i förhållande tiU stat med vUken generell överenskommelse inte föreligger.

Övervakningskonventionen är enligt art. 2 tUlämplig i fråga om lag­överträdare som i konventionsstat har av domstol övertygats om brott och erhållit viUkorligt anstånd med ådömande av påföljd eller som meddelats vUlkorlig dom avseende frihetsberövande påföljd eller dom vars verkställighet har vUlkorligt uppskjutits antingen vid tiden för domen eller senare.

Villkorlig dom med prövotid förekommer i olika former inom samt­liga europarådsstater under skUda benämningar (t. ex. "bedingter Strafnachlass, "bedingte Verurteilung", "sursis avec mise å Tepreuve", "probation"). Av en inom Europarådet utarbetad redogörelse i ämnet framgår att man här har att räkna med tre huvudformer. Den första av dessa kännetecknas av att domstolen i domen förordnar om vUl­korligt anstånd med ådömande av straff för brottet. Om förverkande av det viUkorliga anståndet blir aktuellt på grund av den dömdes miss-skötsamhet under prövotiden, fastställer domstolen straffet i detta sammanhang. Den andra huvudformen motsvarar vad som gäUde i Sverige före ikraftträdandet av BrB. Den innebär att domstolen fast­ställer en frihetsberövande påföljd i domen men samtidigt förordnar om viUkorligt anstånd med verkställigheten av påföljden. Om det vUl­korliga anståndet förverkas under prövotiden genom förordnande av domstol eller annan myndighet, innebär detta att den dömde är skyldig att undergå det straff som har bestämts i den ursprangliga domen. Den tredje huvudformen är den som närmast motsvarar det nuvarande svenska skyddstUlsynsinstitutet. I denna form innebär domen att en prövotid ("probation") faststäUs som en självständig straffrättslig på­följd. I händelse av misskötsamhet från den dömdes sida kan denna påföljd undanröjas eller förverkas och ersättas med ett frihetsberö­vande straff.

1 Se närmare bilaga C.

 

Prop. 1978/79: 3                                                     127

Övervakningskonventionen är avsedd att kuima tUlämpas i fråga om vilken som helst av dessa tre former av vUlkorlig dom. Enligt vad som uttryckligen framgår av förarbetena tUl konventionen har emellertid tanken varit att begränsa tillämpningsområdet tUI straffrättsliga reak­tionsformer. Har övervakning mom ramen för exempelvis barnavården beslutats på grand av brott men utan rättegång, kan övervakningen så­lunda inte överflyttas med stöd av konventionen. Denna förutsätter över huvud taget för sin tUlämpning att dom eller motsvarande rättsligt avgörande har meddelats av domstol (art. 2). Beslut om krimuialvård i frUiet som har meddelats av åklagare i samband med åtalseftergift — en möjlighet som föreligger i några europarådsstater — omfattas aUtså inte av konventionen. Art. 2 torde vidare vara så att förstå att konventionen inte heller kan tUlämpas på fall då domstol har förordnat om viUkorligt anstånd med verkstäUighet av bötesstraff.

Under förarbetena tUl övervakningskonventionen uppmärksammades frågan om konventionen skulle anses tUlämplig också vid faU av s. k. "plaln" eller "simple suspension", dvs. när den viUkorliga domen visser­ligen innebär att en prövotid bestäms för den dömde men särskUda föreskrifter om övervakning eller om den dömdes åligganden under prövotiden inte fastställs och det inte heller föratsätts att den dömde på annat sätt skaU stå under specieU kontroll eUer i särskUd ordning få hjälp eller stöd under övervakningstiden. Denna typ av villkorlig dom förekommer, förutom i de nordiska länderna, i bl. a. Frankrike och Storbritannien. Frågan är närmast teoretisk, eftersom det knappast är saimolikt att konventionsstat skuUe begära överflyttning av verkstäl­ligheten av en sådan vUlkorlig dom. Från början var avsikten att vUl­korliga domar av deima typ även formellt skuUe falla utanför konven­tionens tUlämpningsområde. Förarbetena tUl konventionen tyder emel­lertid på att man slutligen stannade för den uppfattningen att konven­tionen I princip skuUe anses omfatta även vUlkorliga domar av detta slag. Även i sådan form ansågs nämUgen en vUlkorlig dom innebära ett slags övervakning, låt vara i vidare menuig.

Vad härefter angår villkorUg frigivning finns det i praktiskt taget alla europarådsstater en på lagstiftalng grandad möjlighet att under vissa föratsättnuigar förordna att den som har börjat avtjäna en frihets­berövande påföljd efter viss minhnitid I anstalt skall friges med vUl-korUgt anstånd i fråga om avtjänandet av straffåterstoden. (Det enda undantaget uppges vara Malta, där fängelsedirektionen dock har viss diskretionär rätt att besluta om frigivning före strafftiden utgång.) Ett beslut om viUkorlig frigivning innebär regelmässigt att en prövotid fastställs för den dömde och att denne kan ställas under övervakning. Beslut om viUkorlig frigivning meddelas i vissa stater av administrativ myndighet (den centrala kriminalvårdsstyrelsen, justitiedepartementet eller lokal förvaltoingsmyndighet). I andra stater avgörs frågan i ju-

 

Prop. 1978/79: 3                                                    128

diciell ordning, dvs. av allmän domstol, av en särskild domstol eUer domare eller av allmän åklagare. Slutiigen förekommer i några stater samma system som i Sverige, nämligen att den vUlkorliga frigivningen bestäms av en särskUd nämnd. Övervakningskonventionen är avsedd att omfatta samtliga dessa typer av vUlkorlig frigivning. Konventionen är vidare enligt vad som har uttalats i förarbetena i princip tUlämplig ock­så på tidsobestämda påföljder, låt vara att dess allmänna inriktning tar sikte i första hand på påföljder av ordinär typ.

I enlighet med det anförda bör genom den nya lagen möjlighet öppnas för verkstäUighet här i landet av utländskt avgörande i två olika typ-faU. I det ena faUet har den dömde erhåUit viUkorligt anstånd med ådömande av påföljd eller verkstäUighet av frihetsstraff eller på annat liknande sätt ålagts att under en prövotid undergå kriminalvård i frihet. Det andra typfallet är för handen när någon som har börjat avtjäna frihetsberövande påföljd i främmande stat har frigivits vUlkorligt. Med hänsyn till att konventionen som nyss nämnts är tillämplig även på tids­obestämda påföljder bör härmed jämställas även andra faU då den dömde har överförts tUl kriminalvård utom anstalt. Som närmare skall beröras i det följande är vidare en allmän föratsättning för verkställig­het i Sverige att den dömde har hemvist här i landet.

När det sedan gäller att från svensk sida överflytta kriminalvård i fri­het tUl annan stat med stöd av konventionen, bör denna möjlighet kunna utnyttjas i fråga om den som här har dömts tiU skyddstlUsyn eller har villkorligt frigivits från fängelsestraff, såvida den dömde har hemvist i den främmande staten. Det bör anmärkas att verkstäUigheten av fängel­se därmed kommer att kunna överföras både enligt IVL och den nya lagen. Detta innebär emellertid ingen dubbelreglering eftersom lagarna tar sikte på olika situationer. Med hänsyn tiU att IVL inte avser över­flyttning av kriminalvård i frihet, kan sålunda den lagen inte utnyttjas sedan den dömde har vUlkorligt frigivits.

Flera skäl talar vidare för att den nya lagen bör öppna möjlighet att medge verkställighet utomlands också av sådan vård utom anstalt som äger rum inom ramen för de tidsobestämda påföljdema ungdomsfäng­else och internering. Verkställigheten av ungdomsfängelse eller interne­ring kan överföras till annat land med stöd av IVL men bara i påfölj­dens frihetsberövande skede. När den dömde är överförd till vård utom anstalt kan däremot verkställigheten f. n. inte överföras ens till nordiskt land, eftersom den nordiska verkstäUighetslagstiftningen inte omfattar vare sig ungdomsfängelse eUer internering. Det praktiska behovet av att kunna överföra verkstäUigheten får visserligen I fråga om dessa påfölj­der bedömas som tämligen obetydligt, eftersom det är mycket ovanligt att ungdomsfängelse eller Internering ådöms person med hemvist i främ­mande stat. Det kan emellertid inte uteslutas att det undantagsvis kan uppkomma behov av ett sådant överförande. Att ett förordnande om

 

Prop. 1978/79: 3                                                     129

överförande tiU vård utom anstalt tekniskt sett i vissa hänseenden skiljer sig från ett beslut om viUkorUg frigivning kan då inte anses vara något avgörande hinder mot att låta den nya lagen omfatta även ungdoms­fängelse och internering, i synnerhet som dessa påföljder i praktiken har kommit att förlora mycket av sin från början tidsobestärada karaktär. På grund härav föreslås att den nya lagen bUr tiUämplig även i fråga om dessa påföljder sedan den dömde har överförts tiU vård utom anstalt. I detta hänseende bör lagen reglera även förhåUandet meUan Sverige och de övriga nordiska länder som tiUträder övervakningskonventionen. Som nyss har berörts uppställer konventionen som förutsättning föi överflyttande av övervakning eUer verkstäUighet från ett land till ett annat att den dömde har hemvist i den stat tiU vilken överflyttning skall äga rum. I princip ställs aUtså upp ett krav på fast bosättning i sistnämnda stat. Detta är ett strängare krav på anknytning än vad som följer av föreskriftema i brottmålsdomskonventionen (jfr. art. 5 sist­nämnda konvention; prop. 1972: 98 s. 152—153). I fråga om den som skall viUkorligt friges från frihetsstraff måste dock övervakningskon­ventionen rimhgen ges en sådan tolkning att förfarande enligt lagen bör kunna initieras, om den dömde med avbrott för anstaltsvistelsen har haft hemvist i den främmande staten och det vidare står klart att han efter frigivningen kommer att återvända tiU sitt hemland och vara bosatt där.

5.3.2 Verkställighet i Sverige av utländskt avgörande 5.3.2.1 Allmänna principer

I det föregående har föreslagits att Sverige skall ansluta sig till över­vakningskonventionen såvitt avser de i del II och del IV av konventionen reglerade samarbetsformerna. Samarbete enligt del II — som i princip innebär endast att övervakning skall anordnas i den anmodade staten — benämns i det följande begränsad verkställighet. Samarbete enligt del IV, som går ut på att den anmodade staten skaU ta över hela verkstäl­ligheten av det avgörande som har meddelats i domslandet, betecknas i fortsättningen fullständig verkställighet.

I den svenska lagen bör uttryckligen anges att verkställighet här i lan­det av utländskt avgörande — vare sig det är fråga om begränsad ellei fuUständig verkställighet — får ske bara efter framstäUning av behörig myndighet i den främmande staten. Vidare bör anges i vilka fall en så­dan framställning skall avslås. I överensstämmelse med konventionens regler bör avslag alltid ske, om avgörandet inte har vunnit laga kraft eller påföljden inte får verkställas i den främmande staten (art. 3), om gärning som påföljden avser inte motsvarar brott enligt svensk lag (art. 4) eller om den dömde inte har hemvist i Sverige (art. 5 och 6).

Framställningen bör vidare avslås, om någon av de i art. 7.1 uppräk­nade obligatoriska avslagsgranderna föreligger. Den redaktionella ut­formningen av bestämmelserna om verkställighetshinder liksom vissa sär-

 

Prop, 1978/79:3                                                      130

skUda frågor i anslutning därtUI behandlas i specialmotiveringen.

I art. 7.2 anges vissa ytterligare grunder som av den anmodade staten fakultativt kan åberopas till stöd för avslag på framställning från annan stat. Framställningen får sålunda avslås, om myndighet i den anmodade staten har beslutat att inte väcka åtal eller att nedlägga redan väckt åtal för gärningen (7.2 a), om den gärning som avses med domen är fö­remål för rättegång även i den anmodade staten (7.2 b) och om domen har meddelats i den tilltalades utevaro (7.2 c). De nu angivna omständig­hetema bör även i lagen tas upp som fakultativa avslagsgrander.

Enligt art. 7.2 d gäller vidare att framställning får avslås i den ut­sträckning som den anmodade staten finner domen oförenlig med de principer som gäller för tiUämpningen av dess egen strafflag, särskUt om lagöverträdaren på grand av sin ålder inte skulle ha kunnat dömas i den anmodade staten. Med stöd av derma artikel bör införas en be­stämmelse som ger diskretionär möjUghet till avslag på en framställ­ning om verkstäUighet för det faU att den dömde vid tiden för brottet inte hade fyUt 15 år. Eftersom den som har begått brott innan han fyUt 15 år enUgt 33 kap. 1 § BrB inte får dömas tUl påföljd här i landet, kan det ifrågasättas om inte denna avslagsgrund bör göras obligatorisk. I en­lighet med vad som framhöUs under förarbetena tiU IVL (prop. 1972: 98 s. 114) kan det emellertid tänkas förekomma fall då det från humanitär synpunkt är särskilt angeläget att det finns möjlighet att utan hänsyn till straffbarhetsåldern kunna överta verkstäUigheten av en utländsk brott­målsdom avseende en svensk medborgare som inte har fyllt 15 år. Den nu berörda avslagsgrunden bör därför, liksom motsvarande bestämmelse i IVL (6 § första stycket 7), vara fakultativ. Om däremot gärningsman­nen av annat skäl än minderårighet inte skulle ha kunnat dömas tiU på­följd för brottet i Sverige, bör detta liksom enligt IVL (5 § andra stycket 2) vara ett absolut hinder mot verkställighet här i landet.

I art. 7.3 föreskrivs att konventionen har tillämpning på fiskaliska brott bara i den utsträckning de fördragsslutande staterna har bestämt det beträffande varje brott eller brottskategori. Deima bestämmelse sy­nes ha ringa praktisk betydelse, och det finns från svensk synpunkt ingen särskild anledning att vägra verkstäUighet beträffande brott av denna typ. Någon på art. 7.3 grundad regel om verkställighetshinder behöver därför inte tas upp i den nya lagen.

EnUgt art. 5.3 gäller ytterligare att konventionsstat är berättigad att avslå framställning som avser viss samarbetsform enligt konventionen, om staten med hänsyn tiU omständigheterna i det särskilda fallet anser annan samarbetsform vara lämpUgare. I sådant faU är den anmodade staten skyldig att ange vilken åtgärd den är vUlig att vidta.

Som fömt har konstaterats erbjuder det förfarande som regleras i del IV av konventionen — fuUständigt övertagande av verkstälUghet — den från svensk synpunkt lämpligaste samarbetsformen.  Det torde ofta

 

Prop, 1978/79: 3                                                    131

framstå som en fördel om verkstäUighet här i landet kan ske inom ra­men för denna samarbetsform, eftersom samarbete enligt del II ibland kan tänkas vara förenat med vissa praktiska komplikationer. Det bör där­för finnas en möjlighet att från svensk sida avslå en framställning om begränsad verkstäUighet enUgt del II och i stäUet erbjuda sig att överta hela verkställigheten av det utiändska avgörandet. Detta bör anges ge­nom en uttryckUg bestämmelse i den nya lagen.

Utöver vad som följer av det anförda bör I en särskUd regel anges att en framstäUning om verkstälUghet skall avslås, om den i annat hän­seende än som har nämnts särskUt strider mot övervakningskonventio­nen eller den överenskommelse med främmande stat som annars ligger till grund för framställningen (jfr. 5 § andra stycket 8 IVL).

Vad därefter gäller själva prövningsförfarandet kan konstateras att övervakningskonventionen — I motsats till brottmålsdomskonventionen — inte InnehåUer några särskilda regler i detta hänseende. Det står alltså i princip fritt för fördragsslutande stat att inom ramen för kon­ventionsbestämmelsema utforma prövningsförfarandet på lämpligt sätt.

För svensk del bör i överensstämmelse med den ordning som till-lämpas i andra liknande sammanhang en framställning om verkställig­het enligt övervakningskonventionen alltid i första hand prövas av rege­ringen. Det bör tillkomma regeringen ensam att avgöra om en fram­ställning skall avslås därför att den avser politiskt eller militärt brott (art. 7.1 c) eller därför att den i annat hänseende än som har nämnts särskilt i lagen strider mot den överenskommelse med främmande stat som åberopas i ärendet (jfr 8 § IVL). Också när det gäller att avgöra om en framstäUning angående begränsad verkställighet skall avslås därför att det med hänsyn tiU omständigheterna i det särskilda fallet är lämp­ligare att Sverige övertar hela verkställigheten bör regeringen ha exklu­siv prövningsrätt. I övrigt bör regeringens prövning på samma sätt som eiUigt rVL begränsas till en förstahandsgranskning med möjlighet att av­slå framställningen, om det är uppenbart att avslagsgrand föreligger.

När det gäller det förfarandet som skaU äga rum efter regeringens preliminära prövning bör man i den nya lagen skilja mellan fall då den främmande staten endast begär begränsad verkställighet enligt del II av konventionen och faU då det i stället begärs att Sverige skall överta hela verkställigheten av det utiändska avgörandet enligt del IV. I sistnämnda situation fömtsätter konventionen att en omvandling av påföljden skall ske här i landet och att Sverige därefter skall helt överta tillämpningen av domen. Denna omvandling bör uppenbarligen ske av allmän dom­stol. När däremot framställningen endast avser begränsad verkstäUighet, inskränker sig de åtgärder som skaU företas här i landet I princip till att anordna kriminalvård i frihet i överensstämmelse med den utländska domen. Ett sådant beslut bör kunna meddelas i administrativ ordning på samma sätt som enligt NVL, dvs. av kriminalvårdsstyrelsen.

 

Prop. 1978/79: 3                                                     132

5.3.2.2 Begränsad verkställighet

I enlighet med det nyss anförda föreslås att en framstäUning som gäller begränsad verkstäUighet — dvs. endast anordnande av kriminal­vård i frihet här i landet — efter regeringens förstahandsgranskning skall överlämnas till kriminalvårdsstyrelsen för handläggning. Styrelsen bör därvid ha att pröva om det föreligger annat verkstäUighetshinder än sådant beträffande vilket regeringen har exklusiv prövningsrätt. Fin­ner styrelsen att hinder inte möter mot verkstäUighet, bör styrelsen be­sluta att kriminalvård i frihet skall anordnas här i landet och utse över-vakningsnänmd att handha kriminalvården.

Konventionens bestämmelser om samarbete inom ramen för det för­farande som avses i del II vUar på den grandtanken att vad som i doms­landet bestämts — i samband med domen eUer senare under verkstäUig­heten — om prövotid för den dömde och om dennes särskilda åligganden under denna tid i princip skall gälla även i det land som har övertagit övervakningen. Enligt art. 11.1 skall sistnämnda land dock, om det är nödvändigt, anpassa övervakningsvillkoren efter sin egen lagstiftalng. Denna reglering får emellertid inte innebära att domslandets föreskrifter skärps. De föreskrifter som tiUämpas av den anmodade staten får inte i något fall vara strängare än de som har meddelats i domslandet (art. 11.2).

Konventionens bestämmelser om att meddelade föreskrifter inte får skärpas är av intresse bl. a. när det gäller frågan om övervakare för den dömde skall förordnas här i landet även när sådant förordnande inte har meddelats i den främmande staten. I detta hänseende måste bestämmel­serna tolkas med beaktande av konventionens syfte och mot bakgrund av att kriminalvården i frihet har organiserats på olika sätt i skilda sta­ter. I vissa stater förekommer det att man på samma sätt som i Sverige förordnar särskUd övervakare för den dömde. I andra stater har man emellertid valt andra former för övervakningen, såsom exempelvis att den dömde blir skyldig att hålla kontakt med en nämnd eller med en privat frivårdsorganisation eller ställs under kontroll av polisen eller åklagarmyndighet. Konventionen bygger på förutsättningen att varje stat skall anordna övervakning med användande av sin egen organisa­tion för ändamålet. Det kan med hänsyn härtill i allmänhet inte anses innebära en skärpning i konventionens mening att man här i landet för­ordnar särskild övervakare för den dömde även i fall då övervak­ningen enligt den främmande statens lagstiftning sker i andra former. I fall då begränsad verkställighet anordnas här i landet bör sålunda i regel utses övervakare för den dömde. Det bör ankomma på övervak­ningsnämnden att förordna övervakare.

Som förut har berörts torde emellertid konventionen vara tiUämpUg även vid fall av s. k. simple suspension, dvs. när den utländska villkor­liga domen visserligen innebär att en prövotid har bestämts för den

 

Prop. 1978/79: 3                                                     133

dömde men särskilda övervakningsvillkor inte har fastställts och det inte heller har föratsätts att den dömde på annat sätt skall stå under speciell kontroll eller i särskild ordning få hjälp eUer stöd under prövotiden. Att den främmande staten skulle begära överförande av verkställighet i frå­ga om en sådan viUkorUg dom är visserligen osannoUkt; i den kommen­tar (explanatory report) till konventionen som har utgetts genom Euro­parådets försorg nämns denna eventuaUtet som ett "hypotetiskt" fall. Skulle emellertid detta inträffa — något som i så fall enligt art. 10 skall framgå av den främmande statens framställning — torde förbudet mot skärpning i art. 11 vara så att förstå att övervakning inte heller skall anordnas i Sverige.

De särskilda föreskrifter om den dömdes förpliktelser under prövoti­den som kan ha meddelats i den främmande staten — såsom exempelvis angående utbUdning, läkarvård eller skadeståndsskyldighet — avses som nyss har nämnts gälla även här i landet i den mån de skulle ha kunnat meddelas enligt svensk lag. I vissa stater kan emellertid den dömde åläggas att iaktta särskilda föreskrifter av en typ som inte skulle ha kun­nat meddelas här i landet, t. ex. förbud mot tobaksrökning eller förplik­telse att betala bidrag till en välgörenhetsorganisation. Art. 11 ger för sådana fall stöd för en jämkning till överensstämmelse med svensk lag. Av konventionens förarbeten framgår att art. 11 även har avsetts ge den anmodade staten rätt att förkorta prövotiden, om denna skulle vara längre än den inhemska lagstiftningen medger. Det har vidare i anslut­ning till konventionens tillkomst uttalats att artikelns avfattning inte av­ses utgöra hinder för den anmodade staten att under loppet av prövo­tiden förordna om övervakningens upphörande eller ändra annan före­skrift i mildrande riktning.

Den anpassning av det utiändska avgörandet till svenska förhållanden som i enlighet härmed är förutsatt bör ske genom övervakningsnämn­dens försorg. Det bör sålunda ankomma på nämnden att jämka de före­skrifter som i den främmande staten har meddelats om prövotid för den dömde och om dennes åligganden under prövotiden, i den mån sådan föreskrift skulle vara oförenlig med svensk lag. Övervakningsnämnden bör vidare i överensstämmelse med 26 kap. 11 § andra stycket och 28 kap. 5 § andra stycket BrB kunna förordna att övervakning skall upp­höra under prövotiden, såvida behov av övervakning inte längre bedöms föreligga. En i huvudsak motsvarande tillämpning av bestämmelsema i 32 a § kungörelsen (1964: 632) med vissa bestämmelser om vård i frihet av dem som dömts till påföljd för brott (frivårdskungörelsen) bör också kunna komma I fråga. Meddelas beslut om att övervakning skall upphöra eller har nämnden på grund av särskilda skäl redan från början avstått från att förordna övervakare, bör det stå nämnden fritt att så länge prö­votiden varar på nytt förordna övervakare, om det behövs. I övrigt bör de allmänna reglerna i BrB om övervakningens organisation och om den

3    Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 3. Bilaga 1—2

 

Prop. 1978/79: 3                                                     134

dömdes skyldighet att iaktta skötsamhet m. m. vara tUlämpliga även i fråga om kriminalvård som anordnas inom ramen för denna samarbets­form. En närmare redogörelse för vad som avses gälla i dessa hänseen­den lämnas i anslutning till de enskilda bestämmelserna.

VerkstäUighet inom ramen för denna samarbetsform medger inte svensk myndighet befogenhet att i händelse av misskötsamhet från den dömdes sida förklara det i den främmande staten meddelade villkorliga anståndet förverkat. Denna fråga skall i stället avgöras av myndighet i domslandet på grandval av de upplysningar och uppgifter i övrigt som lämnats från svensk sida (art. 15). I enlighet härmed föreUgger för svensk del viss underrättelseskyldighet gentemot domslandet (art. 12— 14). Bl. a. skall domslandet erhålla underrättelse, om fråga skulle upp­komma om förverkande av det vUlkorliga anståndet därför att den döm­de har åtalats eller dömts för nytt brott eller därför att han inte har iakt­tagit vad som åUgger honom.

För att uppfylla konventionens föreskrifter om underrättelseskyldig­het bör i den nya lagen föreskrivas skyldighet för kriminalvårdsstyrel­sen att på begäran av behörig myndighet i den främmande staten lämna upplysning om hur den dömde har förhåUit sig under prövotiden. Sådan upplysning bör grundas på uppgifter som styrelsen infordrar från över­vakningsnämnden. Kriminalvårdsstyrelsen bör vidare ha att självmant underrätta myndighet i den främmande staten, om den dömde under prövotiden skuUe dömas tiU fängelse, ungdomsfängelse eller internering här i landet på grund av nytt brott. Om den dömde i annat fall har all­varligt åsidosatt sina åligganden under prövotiden och övervaknings­nämnden av den anledningen finner att det viUkorliga anståndet bör för­klaras förverkat, bör det ankomma på nänmden att göra anmälan om förhållandet till kriminalvårdsstyrelsen. Styrelsen bör i sådant fall vara skyldigt att underrätta myndighet i den främmande staten om övervak­ningsnämndens anmälan. Samma ordning bör tillämpas om övervak­ningsnämnden skulle finna annat beslut av myndighet i den främmande staten påkaUat, t. ex. förlängning av prövotiden.

Underrättelserna från Sverige kan medföra att myndighet i den främ­mande staten ändrar föreskrifterna för den dömde. De nya föreskrifter­na blir då gäUande här i landet men övervakningsnämnden kan som tidi­gare nämnts jämka dem i mildrande riktning.

Om myndigheten i den främmande staten förklarar det villkorliga anståndet förverkat eller meddelar annat beslut av motsvarande inne­börd, får detta tiU följd att den kriminalvård som har anordnats här i landet skaU upphöra. Den dömde blir emeUertid därvid regelmässigt skyldig att undergå straff eller straffåterstod i domslandet. Detta kan I sin tur föranleda att den dömde begärs utlämnad tiU detta land, en fråga som då får bedömas enligt reglerna i lagen (1957: 668) om utläm­ning för brott (allmänna utlämningslagen).

 

Prop. 1978/79:3                                                     135

En anslutning från Sveriges sida till övervakningskonventionen med­för emellertid inga särskilda förpUktelser att bifaUa en framställning om utlämning i den nyss berörda situationen. Såvida inte annat följer av gäl­lande utlämningsavtal, kan aUtså denna fråga i vanlig ordning prövas inom ramen för regeringens diskretionära prövningsrätt, i den mån inte hinder mot utiämning föreligger redan enligt allmänna utlämningslagen. I vissa faU kan det vidare tänkas vara lämpligare att verkställighet här i landet med stöd av IVL anordnas i fråga om det straff eller den straff­återstod som har bestämts i den främmande staten än att den dömde utiämnas dit. Det har redan förat påpekats att utlämning tUl utomnor­disk stat över huvud taget aldrig får ske i den situation som kan förut­sättas bli den praktiskt sett vanUgaste, nämUgen då den dömde är svensk medborgare (2 § allmänna utiämningslagen).

5.3.2.3 Fullständigt övertagande av verkställighet

Ett fullständigt övertagande av verkställigheten av utländsk brott­målsdom enligt del IV i konventionen föratsätter att en omvandling av den utomlands bestämda påföljden sker här i landet (art. 23). Detsamma är i regel förhåUandet vid verkstäUighet av europeisk brottmålsdom en­ligt IVL. Med hänsyn härtUI är det lämpligt att prövningsförfarandet utformas i nära anslutning till motsvarande förfarande enligt IVL.

I enlighet härmed föreslås att framstäUningen efter regeringens preli­minära prövning skaU överlämnas tUl RA för handläggning. Det bör sedan ankomma på RA — eller annan åklagare som denne förordnar — att hos allmän domstol göra ansökan om prövning av framstäUningen. Domstolen har därvid att pröva om annat verkställighetshinder förelig­ger än sådant beträffande vilket regeringen ensam svarar för pröv­ningen.

Om verkställighetshinder inte föreUgger, följer av art. 23.1 att den utomlands bestämda påföljden skall omvandlas till den påföljd som en­ligt svensk lag skulle ha bestämts för brottet, om det hade begåtts här. Påföljden får dock enligt art. 23.2 inte vara strängare än den som har bestämts i den främmande staten.

Fastän det inte uttryckligen har angetts i konventionen måste art. 23 vila på den tanken att någon ny prövning av skuldfrågan inte får äga rum i den stat som övertar verkstäUigheten. Detta bör på samma sätt som har skett i 10 § andra stycket IVL uttryckligen anges i den nya lagen.

När det gäller själva omvandlingen av påföljdsbestämningen har av­sikten otvivelaktigt varit att lämna den stat som övertar verkställigheten viss frihet vid bestämmandet av ny påföljd. Till skiUnad från art. 19 iimehåller art. 23 inte någon föreskrift om att den nya påföljden skall till sin art så nära som möjligt överensstämma med den påföljd som har bestämts i den främmande staten. I ett förberedande utkast tiU konven-

 

Prop, 1978/79: 3                                                     136

tionstext innehöll artikeln en sådan föreskrift, som dock senare fick utgå för att möjUggöra en bredare anslutning till konventionen. Detta skall ses mot bakgrunden av att de i olika europarådsstater förekommande påföljder som innebär kriminalvård i frihet, är svåra att jämföra med varandra. Även om den exakta innebörden av art. 23 är i viss mån oklar, torde emellertid en tolkning av artikeln i enlighet med konventio­nens huvudprinciper och dess förarbeten ge vid handen att den anmo­dade staten är skyldig att bestämma en ny påföljd som innebär att den dömde i en eller annan form ställs under tillsyn eUer att i varje faU en prövotid fastställs för honom. Vad gäUer föreskriften i art. 23.2 att den nya påföljden inte får vara strängare än den tidigare, får denna för svensk del inte samma betydelse som för stat som tillämpar systemet att utsätta bestämd strafftid i en villkorlig dom. Föreskriften måste dock anses innebära ett förbud mot att här ådöma en ny påföljd som innebär att den dömde berövas friheten.

Om den utomlands bestämda påföljden är viUkorlig dom — vare sig i form av viUkorligt anstånd med ådömande eUer verkstälUghet av straff eUer i form av s. k. probation — ligger det med nyss angivna utgångs­punkter närmast till hands att här bestämma påföljden till skyddstUl­syn. Detta bör emellertid inte vara det enda alternativet. Möjlighet bör också finnas att döma tUl annan påföljd som innebär frivård, varvid närmast viUkorlig dom kommer i fråga. Det bör emeUertid inte heller vara uteslutet att den dömde överlämnas tUl särskild vård, såvida inte detta innebär att han berövas friheten och påföljden därmed framstår som en skärpning i konventionens mening.

Vad härefter angår fall då den dömde utomlands har vUlkorUgt fri­givits från frihetsstraff öppnar konventionen möjUghet för oUka lös­ningar. En tänkbar utväg skulle vara att domstolen tUlades befogenhet att bestämma ett fängelsestraff enligt våra straffmätningsprinciper samt utfärda någon form av förklaring, att den dömde skulle anses viUkorligt frigiven från detta fängelsestraff med en viss bestämd återstående straff­tid. Sistnämnda tid skulle i sådant fall rimligen få sättas i relation tUl det här i landet bestämda fängelsestraffets längd samt svensk praxis i fråga om vUlkorlig frigivning. Samtidigt skulle domstolen vara skyldig tUlse att den sålimda valda konstraktionen inte innebar någon skärpning.

En lösning efter de nu angivna linjerna framstår dock som tämUgen kompUcerad. Det är inte heller någon praktisk nödvändighet att man re­dan i samband med omvandlingen bestämmer den strafftid som den döm­de skaU vara skyldig att avtjäna för den eventualiteten att han begår nytt brott eUer annars gör sig skyldig tUl misskötsamhet. Det är tvärtom från praktiska synpunkter närmast en fördel om man inte behöver ta ställ­ning till den frågan i annat fall än om den kommer upp.

Den lämpligaste lösningen synes i stället vara att den nya påföljden bestäms tiU skyddstillsyn, villkorUg dom eller överlämnande tUl sådan

 

Prop, 1978/79: 3                                                     137

särskild vård enligt 31 kap. BrB som inte innebär frihetsberövande även när situationen är den att den dömde utomlands har villkorligt frigivits från frihetsstraff. Därmed tillgodoser man principen att den påföljd som be­stäms vid omvandlingen skall innebära att den dömde ställs under tillsyn eller underkastas en prövotid. Det avgörande som domstolen sålunda träffar i påföljdsfrågan bör i alla avseenden vara likställt med dom i vanligt brottmål. I fråga om undanröjande på grund av nytt brott eller av annan anledning kommer då BrB:s regler att gälla. Undanröjs den vid omvandlingen bestämda påföljden och döms i stället till fängelse för det brott som omfattas av den utländska domen, blir domstolen emeller­tid enligt de allmänna bestämmelserna i 2 kap. 6 § BrB skyldig att till­godoräkna den dömde vad han har undergått av det frihetsstraff som har bestämts utomlands.

Sammanfattningsvis förordas i enUghet med det anförda en regel om påföljdsomvandlingen av det innehållet att rätten, om den inte finner verkställighetshinder föreligga, skall bestämma ny påföljd enligt svensk lag för det brott som avses i den främmande statens framställning samt att den nya påföljden dock inte får innebära att den dömde berövas friheten. Med hänsyn tUl att det inte kan anses stå i överensstämmelse med konventionens principer att låta den nya påföljden stanna vid ett bötesstraff, bör ytterligare anges att påföljden inte får bestämmas till enbart böter.

Enligt IVL är Stockholms tingsrätt exklusivt behörig att uppta mål eller ärende som avses i den lagen. Också framställningar om verkställig­het enligt övervakningskonventionen bör kunna prövas av Stockholms tingsrätt. Det är emeUertid inte nödvändigt att på samma sätt som en­ligt IVL låta denna tingsrätt vara ensam behörig domstol. En sådan ord­ning skulle kunna leda tiU onödiga kostaader för enskilda parter med hänsyn tiU att det vid tillämpning av övervakningskonventionen i regel inte är fråga om personer som har berövats friheten. På grand härav förordas att framställning om verkställighet enligt övervakningskonven­tionen även skall kunna upptas av rätten i den ort inom riket där den dömde har sin hemvist eller mera varaktigt uppehåller sig (jfr 19 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken).

Frågan om rättegångsbestämmelser i övrigt behandlas i specialmoti­veringen.

5.3.3 Verkställighet utomlands av svensk brottmålsdom 5.3.3.1 AUmänna principer

Ett tUlträde till övervakningskonventionen medför givetvis inte någon som helst förpliktelse för konventionsstat att låta verkstäUa inhemska do­mar, som innebär kriminalvård i frihet, i annan konventionsstat. Man öppnar möjligheter att under vissa förutsättningar begära sådan verk-

 

Prop. 1978/79: 3                                                     138

stälUghet. Reglema I den svenska lagen om förutsättningarna för att be­gära verkstäUighet bör sålunda inte vara obligatoriska utan medge en diskretionär prövning om framställning i det särskUda fallet lämpligen bör göras.

Inom ramen för det nordiska samarbetet görs framställningar om an­ordnande av kriminalvård i frihet utomlands av övervakningsnämnd. Mot bakgrund av önskemålet om en enhetlig tUlämpning bör det emel­lertid åtminstone t. v. lUcsom enligt IVL ankomma på krimmalvårdssty-relseu att pröva fråga om överförande av verkstäUighet tUl främmande stat enligt den nya lagen. Sådan fråga bör emeUertid regelmässigt upp­tas av styrelsen endast på anmälan av övervakningsnämnd eUer av cen­tral kriminalvårdsnämnd. Med hänsyn tiU att behov av brådskande be­slut i vissa faU kan tänkas föreligga, bör dock styrelsen även ha möjUg­het att ta upp frågan självmant. Ett exempel på sådana faU erbjuder den situation som uppstår om svensk domstol har dömt en person med hem­vist i konventionsstat tiU skyddstUlsyn jämte förvisning. Om domstolen i sådant faU gör kriminalvårdsstyrelsen uppmärksam på förhåUandet, bör det inte vara uteslutet för styrelsen att ta upp frågan om kriminalvår­dens överförande utan att avvakta anmälan av övervakningsnämnd.

Om regeringen på grund av synnerliga skäl har förordnat om sam­arbete enUgt lagen för visst faU i förhåUande till stat med vilken genereU överenskommelse inte föreligger, bör det ankomma på kriminalvårdssty­relsen att ombesörja att framställning om verkstäUighet kommer till stånd.

En föratsättning för att framstäUning skall få göras bör vara att den dömde har hemvist i den främmande staten och att inte med motsva­rande tiUämpning av den svenska lagens bestämmelser om verkställig­hetshinder sådant hinder kan antas föreligga från den främmande sta­tens synpunkter.

Som nyss har sagts bör frågan om verkställighet utomlands skall be­gäras avgöras på grundval av en prövning av omständighetema i det sär­skUda faUet. Vad angår situationer då svensk domstol har dömt en per­son med hemvist i konventionsstat till skyddstiUsyn, bör dock huvud­principen vara att framstäUning görs såvitt delta är möjligt och inga sär­skilda skäl talar mot det. En föratsättning för att ett tiUträde tUl kon­ventionen skall såsom avsett öka domstolarnas valfrihet när det gäller att bestämma påföljd för person med hemvist i främmande stat är näm­ligen att domstolama kan förlita sig på det system som konventionen förutsätter också tillämpas i praktiken.

När det gäller fall då en utiänning med hemvist i konventionsstat har villkorligt frigivits, får avgörandet av frågan om framställning skall gö­ras I större utsträckning bil beroende av en diskretionär bedömning av samtUga omständigheter. Vid denna bedömning bör den dömdes behov av hjälp- och stödåtgärder efter frigivningen liksom intresset av att

 

Prop. 1978/79: 3                                                     139

kunna kontrollera hans skötsamhet självfallet beaktas. Man kan således inte utgå ifrån att framställning alltid görs så snart den villkorligt frigivne har hemvist i konventionsstat. A andra sidan kan möjligheten att få till stånd övervakning i den dömdes hemland i vissa fall tänkas öka förut­sättningama att tUlämpa villkorlig frigivning före utgången av två tred­jedelstiden i fråga om personer med hemvist i annan stat. I de fall som här kan bli aktuella föreligger ofta förordnande om förvisning i domen. Självfallet avses dock ett tillträde till övervakningskonventionen inte medföra någon ändring av nuvarande praxis I vad denna innebär att särskild återhållsamhet med s. k. hälftenfrigivning iakttas när det gäller lagöverträdare som undergår långvariga fängelsestraff för grov narko­tikabrottslighet eller i övrigt för grova brott som utgör led i en yrkes­mässigt eller på annat sätt i organiserade former bedriven kriminell verksamhet (jfr prop. 1972: 67 s. 32).

Om Sverige ansluter sig tUl övervakningskonventionen i den omfattning som har förordats i det föregående, innebär detta att man också när det gäller överflyttning av kriminalvård från Sverige till annan stat kan välja mellan två samarbetsformer, nämligen ett överförande av verkställig­het i begränsad form (del II) och ett fuUständigt överförande av verk­ställigheten (del IV). Av skäl som har anförts i det föregående är det därvid i allmänhet en fördel att välja den sistnämnda samarbetsformen. Detta kan dock såvitt angår konventionsstater ske bara i förhållande till stat som har anslutit sig tUl del IV. I förhållande till Frankrike, som har gjort förbehåll mot den delen av konventionen, kan f. n. samarbete kom­ma i fråga bara enligt del II.

5.3.3.2 Begränsad verkställighet

Bifalls en framställning om begränsad verkställighet, innebär detta att det i fortsättningen ankommer på den främmande statens myndigheter att utöva den faktiska övervakningen. I den mån övervakare har förord­nats för den dömde, bör övervakaren entledigas, övervakningsnämnden, ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämnden skall därefter i princip inte behöva vidta några ytterligare åtgärder i övervakningsären­det. Formellt avförs emellertid inte ärendet förrän prövotiden eller verk­ställighetstiden gått tiU ända. Med de avvikelser som betingas av att den faktiska övervakningen har överflyttats bör vidare BrB:s regler fortfa­rande vara tillämpliga. Detta innebär bl. a. att påföljden kan undanröjas av svensk domstol enligt 34 kap. 1 § 3 BrB, om den dömde övertygas om nytt brott i Sverige. Om annan allvarlig misskötsamhet från den dömdes sida skulle rapporteras hit från det land som har övertagit övervak­ningen, har vidare övervakningsnämnden möjlighet att förklara villkor­ligt medgiven frihet förverkad eller föra talan hos svensk domstol om undanröjande av skyddstillsynen enligt de allmänna reglerna i 26 kap. 19 § och 28 kap. 8 § BrB. På motsvarande sätt kan sådana rapporter

 

Prop. 1978/79: 3                                                     140

föranleda intemeringsnämnden eller ungdomsfängelsenämnden att för­ordna att den dömde skall återintas i anstalt.

I fråga om förutsättningarna för att svensk domstol eller nämnd efter överflyttningen skaU få vidta åtgärd beträffande den här i landet ådöm­da påföljden bör gäUa samma princip som för motsvarande situation har slagits fast i 15 § tredje stycket och 22 § tredje stycket NVL. I den nya lagen bör sålunda föreskrivas att, sedan övervakningen har överflyttats, åtgärd i fråga om skyddstillsynen eller den villkorliga frigivningen får beslutas här i landet bara om den dömde här övertygas om annat brott eller behörig myndighet i den främmande staten hit hänskjuter ärende om sådan åtgärd. Hänskjutet ärende bör tas upp av ungdomsfängelse­nämnden, intemeringsnämnden resp. den övervakningsnämnd som for­mellt har hand om övervakningen.

Det kan tänkas förekomma att myndighet i den främmande staten faststäUer ändrade föreskrifter om vad den dömde har att iaktta under prövotiden. Beslutet bör då i princip ha giltighet här i landet men bara om motsvarande föreskrift skulle ha kunnat meddelas enligt svensk lag och föreskriften inte innebär någon skärpning för den dömde.

5.3.3.3 Fullständig verkställighet

Vid bifall tiU en framstäUning om fullständig verkställighet bör krimi­nalvårdsstyrelsen förklara denna överförd tUl den främmande staten. Verkställighet eller fortsatt verkställighet av påföljden får därefter inte ske här i landet (art. 25). Med hänsyn till att den främmande staten av­ses omvandla påföljden i enlighet med sin egen lagstiftning och sedan svara för en fullständig tillämpning av domen såsom om den hade med­delats av någon av dess egna domstolar (art. 23, 24), bör påföljden inte heller kunna undanröjas av svensk domstol ens vid lagföring för nya brott. Inte heller bör annan åtgärd i fråga om påföljden kunna beslutas av svensk domstol eller nämnd.

Det nu anförda bör dock inte anses utgöra något hinder mot att svensk domstol med stöd av 34 kap. 1 § 1 BrB förordnar att den här i landet ådömda påföljden skall avse även annat brott som den dömde har gjort sig skyldig till. Det kan nämligen av praktiska skäl vara lämpligt att ett sådant förordnande meddelas t. ex. i fråga om brott som den dömde har begått före den tidigare domen men som av en eller annan anledning inte har kommit att omfattas av denna.

5.3.4 Följdändringar i annan lagstiftning

Övervakningskonventionen medför inte någon generell förpliktelse för ansluten stat att tillerkänna rättskraft åt brottmålsdom som har medde­lats i annan konventionsstat. Något tillägg tUl 2 kap. 5 a § BrB påkal­las därför inte av ett tUlträde till konventionen från svensk sida. I syfte att underlätta möjligheterna att anordna verkställighet utomlands i vissa

 

Prop. 1978/79: 3                                                    141

speciella fall bör däremot ett tillägg göras tiU 34 kap. 18 § andra stycket BrB. Detta ändringsförslag behandlas närmare i specialmotiveringen. I övrigt ger ett tUlträde till konventionen inte anledning till ändringar i BrB.

I specialmotiveringen behandlas vidare vissa följdändringar i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister och rättshjälpslagen (1972: 429).

De närmare föreskrifter som behövs för verkställighet av den nya la­gen om intemationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet bör med­delas av regeringen. Förslag till sådana föreskrifter läggs inte fram i denna promemoria.

5.4      Upprättade lagf örslag

I enlighet med det anförda läggs i promemorian fram förslag till

1.    lag om intemationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet,

2.    lag om ändring i brottsbalken,

3.    lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister,

4.    lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429).

5.5      Specialmotiveringi

1 Avsnittet har uteslutits här.

 

Prop. 1978/79: 3

142

Bilaga A

European Convention on the supervision of conditionally sentenced or conditionally released offenders

PREAMBLE

The member States of the Council of Europé, signa-tory hereto,

Considering that the aim of the Council of Europé is to achieve greater unity among its Members;

Being resolved to take concerted action to combat crime;

Considering that, to this end, they are in duty bound to ensure, in the tertitory of the other Contracting Parties, either the social re-habilitation of offenders given suspended sentences or released conditionally by their own courts, or the en-forcement of the sentence when the prescribed condi-tions are not fulfilled,

Have agreed as follows:

Convention européenne pour la surveillance des personnes condamnées ou libcrées sous condition

PREAMBULE

Les Etats membres du Conseil de TEurope signa-taires de la présente Conven­tion,

Considérant que le but du Conseil de TEurope est de réaliser une union plus étroite entré ses Membres;

Affirmant leur volonté de coopérer dans la lutte contre la criminalité;

Considérant qu'ä cette fin il leur appartient, pour toute décision émanant de Tun d'eux, d'assurer sur le terri-toire des autres, d'une part le reclassement social des délinquants condamnés ou libérés sous condition et, d'autre part, la mise å exé-cution de la sanction, dans le cas oCi les conditions pre-scrites ne sont pas satisf aites,

Sont convenus de ce qui suit:

Europeisk konvention rö­rande övervakning av vill­korligt dömda eller villkor­ligt frigivna personer

INLEDNING

Signatärstaterna, medlem­mar av Europarådet,

vilka beaktar att syftet med Europarådet är att åstadkomma en fastare en­het mellan dess medlemmar;

vilka beslutat vidtaga ge­mensamma åtgärder i kam­pen mot brottsligheten;

vUka anser att de därför bör på de övriga avtalsslu­tande parternas områden sä­kerstäUa antingen återan­passningen av lagöverträ­dare, som dömts eUer fri­givits viUkorligt, eller verk­ställighet av domen då före­skrivna villkor ej fullgjorts;

har   överenskommit   om följande:

 

PARTI

Basic principles

Artide 1

1. The Contracting Par­ties undertake to grant each other in the circumstances set out below the mutual assistance necessary for the social rehabilitation of the offenders referred to in Ar­tide 2. This assistance shall take the form of supervi­sion designed to faciUtate the good conduct and re-adaptation to social life of

TITRE I

Principes fondamentaux

Artide 1"

1. Les Parties Contractan-tes s'engagent a se préter, conformément aux disposi­tions suivantes, Taide mu-tuelle nécessaire au reclasse­ment social des délinquants vises å Tarticle 2. Cette aide consiste en une surveiUance des délinquants qui s'effec-tue, d'une part, par les mesu-res propres å facUiter leur amendement et leur réadap-

DEL I

Grundläggande principer

Artikel 1

1. De fördragsslutande parterna åtager sig att, i en­lighet med nedanstående be­stämmelser, lämna varandra erforderlig hjälp för återan­passningen av lagöverträdare som avses i artikel 2. Denna hjälp skall bestå av över­vakning, som är ägnad att underlätta sådana personers skötsamhet och anpassning i samhället, samt kontroll av

 

Prop. 1978/79: 3

143

 

such offenders and to keep a watch on their behaviour with a view, should it be-come necessary, either to pronouncing sentence on them or to enforcing a sentence already pronoun-ced.

2. The Contracting Par­ties shall, in the circum­stances set out below and in accordance with the fol-lowing provisions, enforce such detention order or other penalty involving de-privation of liberty as may have been passed on the offender, application of which has been suspended.

tation å la vie sociale et, d'autre part, par le controle de leur conduite en vue de permettre, s'il y a lieu, soit le prononcé de la sanction, soit sa mise a exécution.

2. Les Parties Contractan-tes mettront å exécution, conformément aux disposi­tions suivantes, la peine ou la mesure de söreté privati-ves de liberté prononcées contre le délinquant et dont Tapplication avait été sus-pendue.

deras uppförande i syfte att vid behov kunna undanröja den villkorhga domen eller verkställa redan ådömd på­följd.

2. I enlighet med nedan­stående bestämmelser skall de fördragsslutande parter­na verkställa straff eller annan frihetsberövande på­följd som kan ha ådömts lagöverträdaren och vars verkställighet har uppskju­tits.

 

Artide 2

1. For the purposes of
this Convention, the term
"offender" shall be taken
to mean any person who,
in the territory of one of
the Contracting Parties, has:

(a)   been found guilty by a court and placed on pro­bation without sentence havlng  been  pronounced;

(b)   been given a suspend­ed sentence involving de-privation of liberty, or a sentence of which the en-forcement has been condi­tionally suspended, in whole or in part, either at the time of the sentence or sub-sequentiy.

2. In subsequent Artides,
the term "sentence" shall
be deemed to include all
judicial decisions taken in
accordance with sub-para-
graphs (a) and (b) of para-
graph 1 above.

Artide 2

1. Au sens de la présente
Convention, Texpression
« délinquant» désigne toute
personne qui, sur le territoire
d'une des Parties Contrac-
tantes, a falt Tobjet:

(a)    d'une décision judi-ciaire de culpabilité, assortie d'une suspension condition-nelle du prononcé de la peine;

(b)   d'une condamnation emportant privation de li­berté, prononcée sous condi­tion ou dont Fexécution a été suspendue conditioimel-lement, en tout ou en partie, soit au moment de la con­damnation, soit ultérieure-ment.

2. Dans les artides sui-
vants, le terme « condamna­
tion » vise les decisions in-
tervenues tant en vertu de
Talinéa (a) que de Talinéa
(b) du paragraphe 1 ci-
dessus.

Artikel 2

1. I denna konvention förstås med "lagöverträda­re" den som på fördragsslu­tande parts område har:

a) av domstol övertygats
om brott och erhållit villkor­
ligt anstånd med ådömande
av påföljd;

b)  meddelats villkorlig
dom, som avser frihetsberö­
vande påföljd, eller dom,
vars verkställighet viUkorligt
uppskjutits helt eller delvis
antingen vid tidpunkten för
domen eller senare.

2. I följande artiklar av­ses med "dom" alla rätts­liga avgöranden som fattats i enlighet med första punk­ten a) eller b) ovan.

 

Artide 3

The decisions referred to in Artide 2 must be final

Artide 3

Les decisions visées å Tar-ticle 2 doivent étre définiti-

Artikd 3

Avgöranden som avses i artikel 2 skall vara slutliga

 

Prop. 1978/79: 3

144

 

and   must   have   executive force.

ves et exécutoires.

och verkställbara.

 

Artide 4

The offence on which any request under Artide 5 is based shall be one punish-able under the legislation of both the requesting and the requested State.

Artide 4

L'infraction qui motive une demande visée å Tartide 5 doit étre réprimée å la fois par la loi de TEtat requérant et par celle de FEtat requis.

Artikel 4

Den gäming varpå fram­ställning enUgt artikel 5 grundas skall vara straffbar enUgt lagstiftningen i såväl den anmodande som den anmodade staten.

 

Artide 5

1. The State which pro­
nounced the sentence may
request the State in whose
territory the offender estab­
lishes his ordinary resi­
dence:

(a)    to carry out supervi­sion only, in accordance with Part II;

(b)    to carry out supervi­sion and if necessary to en­force the sentence, in ac­cordance with Parts II and III;

(c)    to assume entire re-sponsibility for applying the sentence, in accordance with the provisions of Part IV.

2. The requested State
shall act upon such a re­
quest, under the conditons
laid down in this Conven­
tion.

3. If the requesting State
has made one of the re-
quests mentioned in para-
graph 1 above, and the re­
quested State deems it pre-
ferable, in any particular
case, to adopt one of the
other cources provided for
in that paragraph, the re­
quested State may refuse
to accede to such a request,
at the same time declaring
its willingness to foUow an-
other cource, which it shall
indicate.

Artide 5

1. L'Etat qui a prononcé
la condamnation peut de-
mander å TEtat sur le terri­
toire duquel le délinquant
établit sa residence habi­
tuelle :

(a)   d'assurer uniquement la surveillance conformé­ment au titre II;

(b)   d'assurer la surveil­lance et de procéder éven-tuellement a Texécution con­formément aux titres II et III;

(c)   d'assurer Tentiére ap­plication de la condamna­tion conforméments aux dis­positions du titre IV.

2. L'Etat requis est tenu,
dans les conditions prévues
par la présente Convention,
de donner suite å cette de­
mande.

3. Si TEtat requérant a
formule une des demandes
visées au paragraphe 1 ci-
dessus et si TEtat requis es-
time préférable, dans les cas
d'espéce, d'utiliser une des
autres possibllités prévues
dans ce paragraphe, TEtat
requis peut refuser d'accé-
der å cette demande tout en
se dédarant prét å donner
suite a une autre demande
qu'il indique.

Artikel 5

1. Den stat där domen har meddelats kan begära att den stat på vars område lagöverträdaren har sitt hemvist skall:

a) enbart anordna över­
vakning enligt del II;

b)  anordna övervakning
och vid behov verkställa do­
men enligt del II och III;

c) påtaga sig hela ansva-det för domens tillämpning enligt vad som föreskrives i del IV.

2. Den anmodade staten
skall handlägga en sådan
framställning i enlighet med
bestämmelserna i denna
konvention.

3. Har fördragsslutande
stat gjort framställning om
någon av de åtgärder som
angives i första punkten och
finner den anmodade staten
att det i det särskUda fallet
är lämpUgare att annan i
punkten omnämnd åtgärd
vidtages, får den avslå fram­
ställningen under förutsätt­
ning att den angiver vilken
åtgärd den är villig att vid­
taga.

 

Prop. 1978/79: 3

145

 

Artide 6

Supervision, enforcement or complete application of the sentence, as defined in the preceding Artide, shall be carried out, at the re­quest of the State in which sentence was pronounced, by the State in whose terri­tory the offender establishes his ordinary residence.

Artide 6

Sur la demande de TEtat qui a prononcé la condam­nation, la surveillance, Texé-cution ou Tentiére applica­tion définies a Tartide pré-cédent sont assurées par TEtat sur le territoire duquel le délinquant établit sa resi­dence habituelle.

Artikel 6

På begäran av den stat där domen meddelats skall den stat på vars område lag­överträdaren har sitt hem­vist anordna övervakning, ombesörja verkstälUghet eller svara för fullständig tUlämp­ning av domen i enlighet med vad som angivits i före­gående artikel.

 

Artide 7

1. Supervision, enforce­
ment or complete applica­
tion shall be refused:

(a)    if the request is re-garded by the requested State as likely to prejudice its sovereignty, security, the fundamentals of its legal system, or other essential interests;

(b)   \t the request relätes to a sentence for an offence which has been judged in final instance in the re­quested State;

(c)    if the act for which sentence has been passed is considered by the request­ed State as either a political offence or an offence re-lated to a political offence, or as a purely miUtary of­fence;

(d)   if the penalty imposed
can no longer be exacted,
because of the lapse of
time, under the legislation
of either the requesting
or the requested State;

(e) if the offender has
benefited under an amnesty
or a pardon in either the
requesting or the requested
State.

2. Supervision, enforce­
ment or complete applica-

Article 7

1.     La surveUlance, Texécu-
tion ou rentiére application
n'ont pas lieu:

(a)   si elles sont considérées
par TEtat requis comme
étant de nature å porter at-
teinte å sa souveraineté, a
sa sécurité, aux principes
fondamentaux de son ordre
juridique ou a d'autres de
ses intéréts essentiels;

(b) si la condamnation
qui motive la demande
prévue å Tartide 5 est fondée
sur des faits qui ont été
jugés définitivement dans
TEtat requis;

(c)   si TEtat requis con-
sidére les faits qui motivent
la condamnation soit comme
une infraction politique, soit
comme une infraction con-
nexe å une telle infraction,
soit encore comme une in­
fraction purement milltaire;

(d)   si la prescription de la
sanction est acquise d'aprés
la loi de TEtat requérant ou
d'aprés ceUe de TEtat re­
quis;

(e)   si Tauteur de Tinfrac-
tion bénéficie d'une amnistie
ou d'une mesure de grace
dans TEtat requérant ou
dans TEtat requis.

2.     La surveUlance, Texécu-
tion ou 1'entiére application

Artikel 7

1. Framställning om över-vaknbg, verkstäUighet eller fullständig tillämpning av domen skall avslås:

a) om framställningen av
den anmodade staten anses
kunna skada dess suveräni­
tet, äventyra dess säkerhet
eller strida mot grandema
för dess rättsordning eller
andra väsentiiga intressen;

b)  om framställningen
hänför sig till en dom av­
seende brott beträffande vil­
ket slutlig dom har medde­
lats i den anmodade staten;

c) om den gärning som
avses med domen av den
anmodade staten betraktas
antingen som politiskt brott
eller som förknippad med
sådant brott eUer som rent
militärt brott;

d) om påföljden är pre­
skriberad enligt antingen
den anmodande eller den an­
modade statens lag;

e) om lagöverträdaren har beviljats anmesti eUer nåd i antingen den anmodande el­ler den anmodade staten.

2. Framställning om över­vakning, verkstälUghet eUer

 

Prop. 1978/79: 3

146

 

tion may be refused:

(a)    if the competent au-thorities in the requested State have decided not to take proceedings, or to dröp proceedings already begun, in respect of the same act;

(b)    if the act for which sentence has been pro­nounced is also the subject of proceedings in the re­quested State;

(c) if the sentence to
which the request relätes
was pronounced in absentia;

(d) to the extent that the
requested State deems the
sentence incompatible with
the principles goveming the
application of its own penal
law, in particular, if on
account of his age the of­
fender could not have been
sentenced in the requested
State.

3. In the case of fiscal offences, supervision or en­forcement shall be carried out, in accordance with the provisions of this Conven­tion, only if the Contracting Parties have so decided in respect of each such offence or category of offences.

peuvent étre refusées:

(a)   si les autorités compé-
tentes de FEtat requis ont
désidé de nes pas engagcr de
poursuites ou de mettre fin
aux poursuites qu'elles ont
exercées pour les mémes
faits;

(b)  si les faits qui moti­vent la condamnation font robjet de poursuites dans TEtat requis;

(c)   si la condamnation qui motive la demande a été prononcée par défaut;

(d) dans la mesure oii
TEtat requis estime que la
condamnation dont il est
saisi est incompatible avec
les principes qui president a
rapplication de son droit
pénal, notamment si, en
raison de son äge, Tauteur
de rinfraction n'eut pas pu
étre condamné dans TEtat
requis.

3. En matiére d'infrac-tions fiscales, la surveillance ou Texécution ont lieu dans les conditions prévues par la présente Convention seule-ment s'll en a été ainsi dé-cidé entré Parties Con-tractantes pour chaque in­fraction ou catégorie d'in-fractions.

fullständig   tUlämpning   av domen får avslås:

a)    om vederbörande myn­dighet i den anmodade sta­ten har beslutat att icke väc­ka åtal eller att nedlägga re­dan väckt åtal för samma gäming;

b)   om den gäming som avses med domen är föremål för rättegång även i den an­modade staten;

c)    om den dom som avses med framstäUningen har meddelats i lagöverträdarens utevaro;

d) i den utsträckning som
den anmodade staten finner
domen oförenlig med de
principer som gäller för tUl-
lämpningen av dess egen
strafflag, särskilt om lag­
överträdaren på grand av
sin ålder ej skulle ha kunnat
dömas i den anmodade sta­
ten.

3. I fråga om fiskaliska brott skall övervakning an­ordnas eUer verkstälUghet äga rum enligt bestämmel­sema i denna konvention endast i den utsträckning de fördragsslutande parterna så beslutat beträffande varje brott eller brottskategori.

 

Artide 8

The requesting and re­quested State shall keep each other informed in so far as it is necessary of all circumstances likely to af-fect measures of supervision or enforcement in the terri­tory of the requested State.

Artide 8

Dans la mesure oil cela est nécessaire, TEtat requérant et TEtat requis se tiennent mutuellement informés de toute circonstance suscep-tible d'affecter Taccomplis-sement des mesures de sur­veillance sur le territoire de TEtat requis ou la mise a exécution de la condamna­tion dans cet Etat.

Artikel 8

Den anmodande och den anmodade staten skall i er­forderlig mån håUa varand­ra underrättade om alla om­ständigheter som kan inver­ka på övervaknings- eller verkställighetsåtgärder på den anmodade statens om­råde.

 

Prop. 1978/79: 3

147

 

Artide 9

The requested State shall inform the requesting State without delay what action is being taken on its request.

In the case of total or partial refusal to comply, it shall communicate its rea­sons for such refusal.

Artide 9

L'Etat requis informe sans retard TEtat requérant de la suite donnée a sa demande.

En cas de refus total ou partiel, il fait connaitre les motifs de cette décision.

Artikel 9

Den anmodade staten skall ofördröjligen underrät­ta den anmodande staten om åtgärder som vidtagits på dess begäran.

Om framställningen helt eller delvis avslagits, skaU skälen för beslutet anges.

 

PART II

Supervision

Artide 10

The requesting State shall inform the requested State of the conditions imposed on the offender and of any supervlsory measures with which he must comply dur-ing his period of probation.

Artide 11

1. In complying with a re­quest for supervision, the requested State shall, if nec­essary, adapt the prescribed supervlsory measures in ac­cordance with its own laws.

2. In no case may the supervlsory measures applied by the requested State, as regards either their nature or their duration, be more severe than those prescribed by the requesting State.

Artide 12

When the requested State agrees to undertake super­vision, it shaU proceed as follows:

1.    It shaU inform the re­
questing State without delay
of the answer given to its
request;

2. It shall contact the
authorities   or   bodies   re-

TITRE II

De la surveillance

Artide 10

L'Etat requérant fait con­naitre å TEtat requis les con­ditions imparties au délin­quant et, s'il y a Ueu, les mesures de surveiUance aux-quelles celui-ci est tenu de se conformer pendant la pé-riode d'épreuve.

Artide 11

1. L'Etat requis satisfait ä la demande de TEtat requé­rant et, si cela est néces­saire, il adapte selon sa pro­pre legislation les mesures de surveUlance prescrites.

2. En aucun cas les me­sures de surveillance appli-quées par TEtat requis ne peuvent aggraver par leur nature ou par leur durée celles prescrites par TEtat requérant.

Artide 12

Lorsque TEtat requis ac-cepte d'assurer la surveil­lance, il procéde aux devoirs suivants :

1.    Il informe sans retard TEtat requérant de Taccueil qu'il a réservé a sa de­mande;

2.    Il s'assure la collabora-tion des autorités ou des or-

DELII

Övervakning

Artikel 10

Den anmodande staten skall underrätta den anmo­dade staten om de villkor som gäller för lagöverträ­daren och om de särskilda föreskrifter som han kan ha att rätta sig efter under prö­votiden.

Artikd 11

1.   Den anmodade staten skall vid bifaU till framställ­ning om övervakning, om det är nödvändigt, anpassa meddelade föreskrifter an­gående lagöverträdarens åligganden efter sin egen lagstiftning.

2.   De föreskrifter som tillämpas av den anmodade staten får icke i något fall vara strängare till sin natur eller varaktighet än de som meddelats av den anmodan­de staten.

Artikel 12

När den anmodade staten åtager sig att anordna över­vakning, skall den förfara på följande sätt:

1.    Den skall ofördröjligen underrätta den anmodande staten om sitt beslut i an­ledning av framställningen;

2.    Den skall sätta sig I förbindelse med de myndig-

 

Prop. 1978/79: 3

148

 

sponsible in its own territory for supervising and assisting offenders;

3. It shall inform the re­questing State of all mea­sures taken and their imple-mentation.

ganismes qui, sur son propre territoire, sont habilités å surveiller et å assister les délinquants;

3. II informe TEtat requé­rant de toutes mesures pri-ses et de leur mise en appli­cation.

heter eller organ på sitt eget område som svarar för över­vakning av och bistånd åt lagöverträdare;

3. Den skall underrätta den anmodande staten om alla vidtagna åtgärder och verkningarna därav.

 

Artide 13

Should the offender be-come liable to revocation of the conditional suspension of his sentence referred to in Artide 2 either because he has been prosecuted or sen­tenced for a new offence, or because he has failed to ob-serve the prescribed condi­tions, the necessary informa­tion shall be supplied to the requesting State automatical-ly and without delay by the requested State.

Artide 13

Dans le cas oii Tintéressé s'expose å une revocation de la décision de suspension conditionnelle visée ä Tar-ticle 2, soit en raison d'une poursuite ou d'une condam­nation pour une nouvelle in­fraction, soit en manquant aux obligations qui lui ont été imposées, les renseigne-ments nécessaires sont four-nis d'office et sans délai par TEtat requis å FEtat requé­rant.

Artikd 13

Skulle fråga uppkomma om förverkande av villkor­ligt anstånd som avses i ar­tikel 2 antingen därför att lagöverträdaren har åtalats eller dömts för nytt brott el­ler därför att han icke har iakttagit vad som åUgger ho­nom, skall den anmodade staten självmant och utan dröjsmål underrätta den an­modande staten härom.

 

Artide 14

When the period of super­vision expires, the requested State shall, on application by the requesting State, transmit all necessary infor­mation to the latter.

Artide 14

Des Texpiration de la pé-riode de surveillance, å la demande de FEtat requé­rant, FEtat requis fournit å ce dernier tous les renseigne-ments nécessaires.

Artikel 14

När övervakningstiden ut­går skaU den anmodade sta­ten på begäran av den an­modande staten lämna den­na alla erforderliga upplys­ningar.

 

Artide 15

The requesting State shall alone be competent to judge, on the basis of the informa­tion and comments supplied by the requested State, whether or not the offender has satisfled the conditions imposed upon him, and, on the basis of such appraisal, to take any further steps provided for by its own legislation.

It shall inform the re­quested State of its décision.

Artide 15

L'Etat requérant a seul compétence pour apprécier, compte tenu des renseigne-ments et avis foumis par FEtat requis, si le délin­quant a satisfait ou non aux conditions qui lui étaient imposées et pour tirer de ses constatations les conséquen-ces prévues par sa propre legislation.

Il informe FEtat requis de sa dédsion.

Artikel 15

Den anmodande staten är ensam behörig att på grund­val av de upplysningar och uppgifter i övrigt som läm­nats av den anmodade sta­ten pröva om lagöverträda­ren har iakttagit honom meddelade föreskrifter och att på grandval av en sådan prövning vidtaga ytterligare åtgärder enligt sin egen lag­stiftning.

Den anmodade staten skall underrättas om beslu­tet.

 

Prop. 1978/79:3

149

 

PART III

Enforcement of sentences

Artide 16

After revocation of the conditional suspension of the sentence by the request­ing State, and on application by that State, the requested State shall be competent to enforce the said sentence.

Artide 17

Enforcement in the re­quested State shall take place in accordance with the law of that State, after veri-fication of the authenticity of the request for enforce­ment and its compatibUity with the terms of this Con­vention.

Artide 18

The requested State shall in due course transmit to the requesting State a document certifymg that the sentence has been enf orced.

Artide 19

The requested State shall, if need be, substitute for the penalty imposed in the re­questing State, the penalty or measure provided for by its own legislation for a simi­lar offence. The nature of such penalty or measure shall correspond as closely as possible to that in the sentence to be enforced. It may not exceed the maxi­mum penalty provided for by the legislation of the re­quested State, nor may it be longer or more rigorous than that imposed by the request­ing State.

TITRE III

De l'exécution des con-damnations

Artide 16

Apres revocation de la dé­cision de suspension condi-tionneUe par FEtat requé­rant et sur la demande de cet Etat, FEtat requis a compétence pour exécuter la condamnation.

Artide 17

L'exécution a lieu en ap­plication de la loi de FEtat requis, apres vérification de Fauthenticité de la demande d'exécution et de sa con-formité aux conditions fixées par la présente Convention.

Artide 18

L'Etat requis adresse en temps utile å FEtat requé­rant un document certifiant Fexécution de la condamna­tion.

Artide 19

L'Etat requis substitue, s'il y a lieu, å la sanction in-fligée dans FEtat requérant, la peine ou la mesure prévue par sa propre loi pour une infraction analogue. Cette peine ou mesure correspond, autant que possible, quant a sa nature, å celle infligée par la décision å exécuter. Elle ne peut ni excéder le maxi­mum prévu par la loi de FEtat requis, ni aggraver par sa nature ou par sa durée la sanction prononcée dans FEtat requérant.

DEL III VerkstäUighet av dom

Artikel 16

När villkorligt anstånd har förklarats förverkat i den anmodande staten, är den anmodade staten behörig att på begäran av förstnämnda stat verkställa domen.

Artikd 17

Verkställighet i den anmo­dade staten skall ske i enlig­het med denna stats lagstift­ning, sedan framstäUningens äkthet och dess överens­stämmelse med bestämmel­serna i denna konvention har prövats.

Artikel 18

Den anmodade staten skall i vederbörlig ordning tiUställa den anmodande sta­ten handling som styrker att verkstäUighet har skett.

Artikel 19

Den anmodade staten skall, om så erfordras, i stäl­let för det straff som ådömts i den anmodande staten be­stämma det straff eUer den påföljd som i dess egen lag­stiftning föreskrives för lik­nande brott. Sådant straff eller sådan påföljd skaU tiU sin art så nära som möjligt överensstämma med det straff eller den påföljd som avses i den dom som skall verkställas. Maximistraffet enligt den anmodade statens lagstiftning får inte överskri­das. Ej heUer får straffet el­ler påföljden vara längre el­ler strängare än vad som ådömts i den anmodande staten.

4   Riksdagen 1978/79.1 saml. Nr 3. Bilaga 1—2

 

Prop. 1978/79: 3

150

 

Artide 20

The requesting State may no longer itself take any of the measures of enforce­ment requested, unless the requested State indicates that it is unwilling or unable to do so.

Artide 21

The requested State shall be competent to grant the offender conditional release. The right of pardon may be exercised by either the re­questing or the requested State

Artide 20

L'Etat requérant ne peut plus procéder ä aucune des mesures d'exécution deman-dées å moins qu'un refus ou une impossibUité d'exécution lui aient été notifiés par FEtat requis.

Artide 21

L'Etat requis est compe­tent en matiére de Ubération conditionnelle. Le droit de grace peut étre exercé par FEtat requérant et par FEtat requis.

Artikel 20

Den anmodande staten får ej längre själv vidtaga nå­gon verkstälUghetsåtgärd, så­vida icke den anmodade sta­ten meddelar att den ej är villig eller i stånd att göra detta.

Artikel 21

Den anmodade staten är behörig att besluta om vill­korUg frigivning. Nåd får beviljas av antingen den an­modande eller den. anmoda­de staten.

 

PART IV

Relinquisbment to the re­quested State

Artide 22

The requesting State shall communicate to the re­quested State the sentence of which it requests complete application.

Artide 23

1.     The requested State shall adapt to its own penal legislation the penalty or measure prescribed as if the sentence had been pro­nounced for the same of­fence committed in its own territory.

2.     The penalty Imposed by the requested State may not be more severe than that pronounced in the request­ing State.

Artide 24

The requested State shall ensure complete application of the sentence thus adapted as if it were a sentence pro­nounced by its own courts.

TITRE IV

Du dessaisissement en faveur de FEtat requis

Artide 22

L'Etat requérant fait con­naitre å FEtat requis la con­damnation dont il demande 1'entiére application.

Artide 23

1.    L'Etat requis adapte la peine ou la mesure pronon­cée å sa legislation pénale comme si la condamnation avait été prononcée pour la méme infraction commise sur son territoire.

2.    La sanction imposée dans FEtat requis ne peut aggraver la sanction pronon­cée dans FEtat requérant.

Artide 24

L'Etat requis assure 1'en­tiére application de la con­damnation ainsi adaptée comme s'il s'agissait d'une condamnation prononcée par sa juridiction.

DEL IV

Överlåtande av verkställig­het

Artikel 22

Den anmodande staten skall, om den begär fullstän­dig tUlämpning av dom, översända domen tUl den anmodade staten.

Artikel 23

1.    Den anmodade staten skall omvandla det straff el­ler den påföljd som ådömts till det straff som enligt dess egen lagstiftning skuUe ha ådömts för brottet om det hade begåtts på dess eget område.

2.    Det straff som sålun­da bestämmes får ej vara strängare än det som ålagts i den anmodande staten.

Artikeln 24

Sedan straffet sålunda omvandlats, övertager den anmodade staten helt och hållet tillämpningen av do­men som om den hade med­delats av någon av dess egna domstolar.

 

Prop. 1978/79: 3

151

 

Artide 25

The acceptance by the re­quested State of a request in accordance with the present Part IV shall extinguish the right of the requesting State to enforce the sentence.

Artide 25

L'acceptation par FEtat requis d'une demande for-mulée conformément au pre­sent titre éteint le droit d'exécuter la condamnation dans FEtat requérant.

Artikel 25

Vid bifall till framställ­ning enligt del IV upphör den anmodande statens rätt att verkställa domen.

 

Part V

Common provisions

Artide 26

1. All requests in accor­
dance with Artide 5 shall be
transmitted in writing.

They shall indicate:

(a)   the issuing authority;

(b)   their purpose;

(c)   the identity of the offender and his place of residence in the requested State.

2. Requests for supervi­
sion shall be accompanied
by the original or a certlfied
transcript of the Court find-
ings containing the reasons
which justify the supervision
and specifying the measures
imposed on the offender.
They should also certify the
enforceable nature of the
sentence and of the super­
vlsory measures to be ap­
plied. So far as possible,
they shall state the circum­
stances of the offence giving
rise to the sentence of super­
vision, its time and place and
legal destination and, where
necessary, the length of the
sentence to be enforced.
They shall give full details
of the nature and duration
of the measures of super­
vision requested, and include
a reference to the legal pro­
visions applicable together
with necessary  information

TITRE V Dispositions communes

Artide 26

1.    Toute demande prévue
å Fartide 5 est formulée par
écrit.

Elle indique:

(a) Fautorité dont elle
émane;

(b)  son objet;

(c)  Fidentité du délinquant et son lieu de residence dans FEtat requis.

2.    La demande de surveil­
lance est accompagnée de
Foriginal ou d'une copie
authentique de la décision
contenant les raisons qui ont
motive la surveUlance et de
celle qui prescrlt les mesures
auxquelles est soumis le dé­
linquant. Elle doit certifier
le caractére exécutoire de la
décision et des mesures de
surveillance qui ont été or-
données. Elle precise, dans
toute la mesure du possible,
les circonstances de Finfrac-
tion qui a motive la décision
de surveUlance, le temps et
le lieu oil a été commise Fin-
fraction, sa qualification le­
gale et, s'il y a lieu, la durée
de la sanction å exécuter.
Elle fournit tous renseigne-
ments sur la nature et la
durée des mesures de sur­
veillance dont Fapplication
est requise. Elle contient les
références   aux  dispositions

DEL V

Gemensamma bestämmelse!

Artikel 26

1.    Framställning enligt ar
tikel 5 skall göras skriftli
gen.

Framställning skall inne håUa uppgift om:

a)    utställande myndighet

b)   syftet med framställ­ningen;

c)    lagöverträdarens iden­titet och hans hemvist i den anmodade staten.

2.    Framställning om an­
ordnande av övervakning
skall åtföljas av domstolens
avgörande, i original eller
bestyrkt avskrift, med angi­
vande av de skäl som moti­
verar övervakningen och de
föreskrifter som meddelats
angående lagöverträdarens
åligganden. FramstäUningen
skall även innehålla bestyr­
kande av att domen och de
meddelade föreskrifterna är
verkställbara. I möjligaste
mån skall anges omständig­
heterna kring det brott som
föranlett domen, tiden och
platsen för dess förövande,
dess rättsliga bestämning
och, i förekommande fall,
varaktigheten av den på­
följd som skall verkställas.
Framställningen skall inne­
hålla detaljerade uppgifter
om de begärda övervak­
ningsåtgärdernas natur och
varaktighet samt hänvisning

 

Prop. 1978/79: 3

152

 

on the character of the offender and his behaviour in the requesting State be-fore and after pronounce-ment of the supervlsory order.

3. Requests for enforce­
ment shall be accompanied
by the original, or a certi-
fied transcript, of the déci­
sion to revoke conditional
suspension of the pro-
nouncement or enforcement
of sentence and also of the
décision imposing the sen­
tence now to be enforced.
The enforceable nature of
both decisions shall be cer­
tlfied in the manner pre­
scribed by the law of the
State in which they were
pronounced.

If the judgment to be en­forced has replaced an earlier one and does not contain a recital of the facts of the case, a certlfied copy of the judgment containing such recital shall also be attached.

4. Requests for complete
application of the sentence
shall be accompanied by the
documents mentioned in
paragraph 2 above.

legales applicables et les renseignements nécessaires sur la personnalité du déUn-quant et sur sa conduite dans FEtat requérant avant et apres le prononcé de la déci­sion de surveillance.

3. La demande d'exécu-tion est accompagnée de Foriginal ou d'une copie authentique de la décision constatant la revocation de la condition suspensive de la condamnation ou de son exécution ainsi que de la décision de condamnation. Le caractére exécutoire de ces deux decisions est cer-tifié dans les formes pres­crites par la loi de FEtat qui les a prononcées.

Lorsque la décision å exé­cuter en remplace une autre sans reproduire Fexposé des faits, une copie authentique de la décision contenant cet exposé sera jointe.

4. La demande qui a pour objet 1'entiére application de la condamnation est ac­compagnée des documents vises au paragraphe 2 ci-des-sus.

till tiUämpUga lagram jämte nödvändiga upplysningar an­gående lagöverträdarens ka­raktär och uppförande i den anmodande staten före och efter beslutet om övervak­ning.

3. FramstäUning om verk­ställighet skall åtföljas av original eller bestyrkt av­skrift av dels beslutet att un­danröja den villkorliga do­men eller förverka den vill­korligt medgivna friheten, dels den dom som nu skall verkställas. Att båda avgö­randena är verkställbara skall bestyrkas på det sätt som föreskrives i lagstift­ningen i den stat där avgö­randena meddelats.

Har den dom som skall verkstäUas ersatt en tidigare dom och innehåller den icke någon redogörelse för om­ständigheterna i målet, skall även bestyrkt avskrift av den dom som innehåller sådan redogörelse bifogas.

4. Framställning om full­ständig tillämpning av do­men skall åtföljas av de i andra punkten ovan nämnda handlingarna.

 

Artide 27

1. Requests shall be sent
by the Mlnistry of Justice
of the requesting State to
the Ministry of Justice of
the requested State and the
reply shaU be sent through
the same channels.

2.  Any Communications
necessary under the terms of
this Convention shall be ex-
changed either through the
channels referred to in para­
graph 1  of this Artide, or

Artide 27

1.    La demande est adres-
sée par le Ministére de la
Justice de FEtat requérant au
Ministére de la Justice de
FEtat requis. La réponse est
transmise par la méme voie.

2.  Les Communications
nécessaires å Fapplication de
la présente Convention sont
échangées, soit par la voie
indiquée au paragraphe 1 du
present artide, soit directe-

Artlkel 27

1.    Framstälhiing skall av justitiedepartementet i den anmodande staten sändas till justitiedepartementet i den anmodade staten och svaret skall sändas på samma sätt.

2.    De meddelanden som är nödvändiga enligt denna konvention skaU utväxlas an­tingen på det sätt som anges i första punkten i denna arti­kel eller direkt mellan de av-

 

Prop. 1978/79: 3

153

 

directly between the author­ities of the Contracting Parties.

3.   In case of emergency, the Communications referred to in paragraph 2 of this Artide may be made through the International Criminal Police Organisa­tion (Interpol).

4.   Any Contracting Party may, by dedaration addres-sed to the Secretary-General of the Council of Europé, give notice of its intention to adopt new rales in regard to the Communications re­ferred to in paragraphs 1 and 2 of this Artide.

ment entré les autorités des Parties Contractantes.

3.    En cas d'urgence, les Communications visées au paragraphe 2 du present artide peuvent étre trans-mlses par Fintermédiaire de 1'Organisation Intemationale de PoUce Criminelle (Inter­pol).

4.    Toute Partie Contrac-tante peut, par dedaration adressée au Secrétaire Gene­ral du ConseU de FEurope, faire connaitre qu'Elle entend déroger aux régles de transmission énoncées aux paragraphes 1 et 2 du pre­sent artide.

talsslutande parternas myn­digheter.

3. I brådskande fall får de meddelanden som anges i andra punkten i denna arti­kel förmedlas av Intematio­neUa kriminalpolisorganisa­tionen (Interpol).

4. Avtalsslutande part kan genom en till Europarådets generalsekreterare ställd de­klaration meddela sin avsikt att antaga nya regler röran­de de meddelanden som an­ges i första och andra punk­terna i denna artikel.

 

Artide 28

If the requested State considers that the informa­tion supplied by the request­ing State is inadequate to enable it to apply this Con­vention, it shall ask for the addltional information re-quired. It may fix a time-limit for receipt of such in­formation.

Artide 28

Si FEtat requis estime que les renseignements foumis par FEtat requérant sont in-suffisants pour lui permettre d'appliquer la présente Con­vention, il demande le com-plément d'iiiformations né­cessaire. Il peut fixer im dé­lai pour 1'obtention de ces informations.

Artikel 28

Om den anmodade staten finner att de upplysningar som har lämnats av den an­modande staten icke är till­räckliga för tillämpning av konventionen, skall den be­gära de kompletterande upp­lysningar som fordras. Den kan därvid faststäUa viss tidsfrist för mottagande av sådana upplysningar.

 

Artide 29

1.    Subject to the provi­sions of paragraph 2 of this Artide, no translation of re­quests, or of the supporting documents, or of any other documents relating to the application of this Conven­tion, shall be required.

2.    Any Contracting Party may, when signing this Con­vention or depositing its in-strament of ratlfication, acceptance or accession, by a dedaration addressed to the Secretary-General of the CouncU of Europé, reserve

Artide 29

1.   Sous réserve des dispo­sitions du paragraphe 2 du present artide, la traduction des demandes et celle des piéces annexes, ainsi que ceUe de tous auties docu­ments relatifs å Fapplication de la présente Convention n'est pas exigée.

2.   Toute Partie Contrac-tante pourra, au moment de la signature ou du dépot de son instrument de ratlfica­tion, d'acceptation ou d'ad-hésion, par dedaration adressée au Secrétaire Gene­ral du Conseil de FEurope,

Artikel 29

1.   Översättning av fram­ställning och därvid fogade handlingar eller av andra handlingar som avser till-lämpningen av denna kon­vention får ej krävas i annat faU än som anges i andra punkten i denna artikel.

2.   Fördragsslutande part kan vid undertecknande av denna konvention eller vid deponering av ratifikations-, godkännande- eller anslut­ningsinstrument genom för­klaring tiU Europarådets ge­neralsekreterare    förbehålla

 

Prop. 1978/79: 3

154

 

the right to require that re­quests and supporting docu­ments should be accompa­nied by a translation Into its own language, or into one of the official languages of the CouncU of Europé, or into such one of those languages as it shall indicate. The other Contracting Parties may claim reciprocity.

3. This Artide shall be without prejudice to any provision regarding transla­tion of requests and support­ing documents that may be contained in agreements or arrangements now in force or that may be conduded between two or more of the Contracting Parties.

se reserver la faculté d'exiger que les demandes et piéces annexes lui soient adressées accompagnées, soit d'une traduction dans sa propre langue, soit d'une traduction dans Fune quelconque des langues officielles du Con­seil de FEurope ou dans celle de ces langues qu'Elle indiquera. Les autres Par­ties Contractantes pourront se prévaloir du défaut de ré-dprocité.

3. Le present artide ne porte pas atteinte aux dispo­sitions relatlves å la traduc­tion des demandes et piéces annexes, contenues dans les accords ou arrangements en vigueur ou å intervenir entré deux ou plusieurs Parties Contractantes.

sig rätt att kräva, att fram­ställningar och därvid foga­de handUngar skall åtföljas av översättning antingen tUl dess eget språk eUer till nå­got av Europarådets officiel­la språk eUer tUl det av des­sa språk som den anger. An­nan fördragsslutande part kan kräva ömsesidig tUlämp­ning av förklaringen.

3. Denna artikel inkräk­tar icke på bestämmelser om översättning av framställ­ningar och därvid fogade handlingar som kan finnas i avtal eller överenskommel­ser som är i kraft eUer kan komma att ingås mellan två eller flera av de fördragsslu­tande parterna.

 

Artide 30

Documents transmitted in application of this Conven­tion shall not require authen-tication.

Artide 30

Les piéces et documents transmis en application de la présente Convention sont dispensés de toutes formali-tés de légalisation.

Artikel 30

HandUngar som över­sändes enligt denna konven­tion behöver icke legaliseras.

 

Artide 31

The requested State shaU have powers to collect, at the request of the requesting State, the costs of prosecu-tion and trial incurred in that State.

Should it collect such costs, it shall be obliged to refund to the requesting State experts' fees only.

Artide 31

L'Etat requis a compétence pour percevoir, sur la de­mande de FEtat requérant, les frais de poursuite et de jugement exposés dans cet Etat.

S'il procéde å cette per-ception, il n'est tenu de rem-bourser ä FEtat requérant que les honoraires d'experts qu'il a pergus.

Artikel 31

Den anmodade staten skall vara behörig att på den anmodande statens begäran uppbära ersättning för kost­naderna för åtal och rätte­gång i denna stat.

Om den anmodade staten uppbär sådan ersättning, skall den inte vara skyldig att till den anmodande staten återbetala annan ersättning än för sakkunnigarvode.

 

Artide 32

Supervision and enforce­ment costs incurred in the requested State shaU not be refunded.

Artide 32

Les frais de surveillance et d'exécution exposés dans FEtat requis ne sont pas remboursés.

Artikel 32

Kostnader för övervak­ning och verkställighet som uppkommit i den anmodade staten skall ej återbetalas.

 

Prop. 1978/79: 3

155

 

PART VI

Final provisions

Artide 33

This Convention shall be without prejudice to police regulations relating to for-eigners.

TITRE VI

Dispositions finales

Artide 33

La présente Convention ne porte pas atteinte aux dispositions qui régissent la police des étrangers.

DEL VI

Slutbestämmelser

Artikel 33

Denna konvention inver­kar icke på ordningsbestäm­melser rörande utlänningar.

 

Artide 34

1.   This Convention shall be open to signature by the member States of the Coun­cil of Europé. It shall be subject to ratlfication or ac­ceptance. Instruments of ra­tlfication or acceptance shall be deposited with the Sec­retary-General of the Coun­cil of Europé.

2.   This Convention shall enter into force three months after the date of the deposit of the third instru­ment of ratlfication or ac­ceptance.

3.   In respect of a signa-tory State ratifying or ac-cepting subsequently, the Convention shall come into force three months after the date of the deposit of its instrument of ratlfication or acceptance.

Artide 34

1.   La présente Conven­tion est ouverte å la signa­ture des Etats membres du Conseil de FEurope. Elle se­ra ratifiée ou acceptée. Les instraments de ratlfication ou d'acceptation seront dé-posés prés le Secrétaire Ge­neral du ConseU de FEuro­pe.

2.   La Convention entrera en vigueur trois mois apres la date du dépot du troi-siéme instrument de ratlfi­cation ou d'acceptation.

3.   Elle entrera en vigueur å Fégard de tout Etat signa-taire qui la ratifiera ou Fac-ceptera ultériurement trois mois apres la date du dépot de son instrament de ratl­fication ou d'acceptation.

Artikel 34

1.    Denna konvention är öppen för undertecknande av Europarådets medlems­stater. Den skall ratificeras eller godkännas. Instrument rörande ratifikation eller godkännande skall depone­ras hos Europarådets gene­ralsekreterare.

2.    Denna konvention trä­der i kraft tre månader efter den dag då det tredje ratifi­kations- eller godkännande­instrumentet deponerades.

3.    I förhåUande tUl signa-tärstat som därefter ratifice­rar eller godkänner konven­tionen träder denna i kraft tre månader efter den dag då dess ratifikations- eller godkännandeinstrament de­ponerades.

 

Artide 35

1. After the entry into force of this Convention, the Committee of Ministers of the Council of Europé may invite any non-member State to accede thereto.

2. Such accession shall be effected by depositing with the Secretary-General of the CouncU of Europé an in­strument of accession which shaU take effect three months after the date of its deposit.

Artide 35

1.   Apres Fentrée en vi­gueur de la présente Con­vention, le Comité des Mi­nistres du Conseil de FEuro­pe pourra inviter tout Etat non membre du ConseU a adhérer å la présente Con­vention.

2.   L'adhésion s'effectuera par le dépot, prés le Secré­taire General du ConseU de FEurope, d'un instrament d'adhésion qui prendra effet troi mois apres la date de son dépot.

Artikel 35

1. Sedan denna konven­tion trätt i kraft, kan Euro­parådets ministerkommitté inbjuda stat, som ej är med­lem av rådet, att ansluta sig till konventionen.

2. Anslutning sker genom att anslutningsinstrument deponeras hos Europarådets generalsekreterare och trä­der i kraft tre månader efter dagen för deponeringen.

 

Prop. 1978/79: 3

156

 

Artide 36

1.   Any Contracting Party may, at the time of signa­ture or when depositing its instrament of ratlfication, acceptance or accession, specify the territory or ter-ritories to which this Con­vention shall apply.

2.   Any Contracting Party may, when depositing its in­strument of ratlfication, ac­ceptance or accession or at any låter date, by dedara­tion addressed to the Secre­tary-General of the Council of Europé, extend this Con­vention to any other terri­tory or territories specified in the dedaration and for whose International relations it is responsible or on whose behalf it is authorised to give undertakings.

3. Any dedaration made
in pursuance of the preced­
ing paragraph may, in re­
spect of any territory men­
tioned in such dedaration,
be withdrawn according to
the procedure laid down in
Artide 39 of this Conven­
tion.

Artide 36

1.   Toute Partie Contrac-tante peut, au moment de la signature ou au moment du dépot de son instrument de ratlfication, d'acceptation ou d'adhésion, designer le ou les territoires auxquels s'appliquera la présente Convention.

2.   Toute Partie Contrac-tante peut, au moment du dépot de son instrument de ratlfication, d'acceptation ou d'adhésion ou å tout autre moment par la suite, étendre Fapplication de la présente Convention, par de­daration adressée au Secré­taire General du Conseil de FEurope, a tout autre terri­toire désigné dans la deda­ration et dont Elle assure les relations internationales ou pour lequel Elle est ha-bilitée å stipuler.

3.   Toute dedaration faite en vertu du paragraphe pré-cédent pourra étre retirée, en ce qui concerne tout terri­toire désigné dans cette de­daration, aux conditions prévues par Fartide 39 de la présente Convention.

Artikel 36

1.   Fördragsslutande part kan vid undertecknandet el­ler vid deponeringen av in­strument rörande ratifika­tion, godkännande eller an­slutning närmare ange det eller de områden beträffan­de vUka konventionen skall tillämpas.

2.   Fördragsslutande part kan vid deponeringen av in­strament rörande ratifika­tion, godkännande eller an­slutning eller vid vilken som helst senare tidpunkt genom förklaring till Europarådets generalsekreterare utsträcka konventionstillämpning till annat område som anges i förklaringen och för vars in­ternationella förbindelser parten svarar eller för vilket den äger sluta avtal.

3. Förklaring som avgi­vits enligt föregående punkt kan beträffande varje i för­klaringen angivet område återtagas i den ordning som föreskrives i artikel 39 i denna konvention.

 

Artide 37

1.    This Convention shall not affect the undertakings given in any other existing or future International Con­vention, whether bUateral or multilateral, between two or more of the Contracting Parties, on extradition or any other form of mutual assistance in criminal mat­ters.

2.    The Contracting Par­ties may not condude bi­lateral or multilateral agree­ments with one another on the matters dealt with in this

Artide 37

1.   La présente Conven­tion n'affecte pas les obliga­tions contenues dans les dis­positions de toute autre Convention intemationale de caractére bilateral on mul­tilateral qui, entré deux ou plusieurs Parties Contrac­tantes, régissent ou régiront Fextradition ou d'autres for­mes d'entraide judiciaire en matiére pénale.

2.   Les Parties Contrac­tantes ne pourront condure entré Elles des accords bUa-téraux ou multilatéraux rela­tifs aux questions réglées par

Artikel 37

1. Denna konvention in­verkar icke på åtaganden i någon annan befintlig eller framtida internationell kon­vention, vare sig bilateral el­ler multUateral, mellan två eller flera fördragsslutande parter rörande utlämning el­ler någon annan form av in­bördes rättshjälp i brottmål.

2. De fördragsslutande parterna får ej ingå bilate­rala eller multilaterala över­enskommelser med varand­ra i ämnen som behandlas i

 

Prop. 1978/79:3

157

 

Convention, except in order to supplement its provisions or facilitate application of the principles embodied in it.

3. Should two or more Contracting Parties, how-ever, have already estab-lished their relations in this matter on the basis of uni­form legislation, or instituted a special system of their own, or should they in future do so, they shall be entitled to regulate those relations ac-cordingly, not withstanding the terms of this Conven­tion.

Contracting Parties ceas-ing to apply the terms of this Convention to their mu­tual relations in this matter shall notify the Secretary-General of the CouncU of Europé to that effect.

la présente Convention que pour compléter les disposi­tions de celle-ci ou pour fa­cUiter Fapplication des prin­cipes qui y sont contenus.

3. Toutefois, si deux ou plusieur Parties Contrac­tantes ont établi ou viennent a établir leurs relations sur la base d'une legislation uni-forme ou d'un régime parti-culier, Elles auront la fa­culté de regler leurs rap­ports mutuels en la matiére en se basant exdusivement sur ces systémes nonobstant les dispositions de la pré­sente Convention.

Les Parties Contractantes qui viendraient å exclure de leurs rapports mutuels Fap-pUcation de la présente Con­vention, conformément aux dispositions du present pa­ragraphe, adresseront å cet effet une notification au Secrétaire General du Con­seU de FEurope.

denna konvention utom för att göra tiUägg till konven­tionens bestämmelser eller underlätta tillämpningen av dess principer.

3. Har emeUertid två el­ler flera fördragsslutande parter redan reglerat sina inbördes förhållanden på detta område på grundval av enhetUg lagstiftning eller tillskapat ett särskilt system för sin räkning eller skulle de göra så i framtiden, är de berättigade att reglera sina förhållanden i enlighet därmed utan hinder av be­stämmelsema i denna kon­vention.

Fördragsslutande parter, som upphör att tillämpa konventionens bestämmelser på sina inbördes förhåUan­den på detta område, skall underrätta Europarådets ge­neralsekreterare härom.

 

Artide 38

1.    Any Contracting Party may, at the time of signa­ture or when depositing its instrument of ratlfication, acceptance or accession, declare that it avails itself of one or more of the re­servations provided for in the Annex to this Conven­tion.

2.    Any Contracting Party may wholly or partly with-draw a reservation it has made in accordance with the foregoing paragraph by means of a dedaration ad­dressed to the Secretary-General of the CouncU of Europé which shaU become effective as from the date of its receipt.

Artide 38

1.    Toute Partie Contrac-tante peut, au moment de la signature ou au moment du dépot de son instrument de ratlfication, d'acceptation ou d'adhésion, dédarer faire usage de Fune ou plusieurs réserves figurant å Fannexe å la présente Convention.

2.    Toute Partie Contrac-tante peut retirer en tout ou en partie une réserve for­mulée par Elle en vertu du paragraphe précédent, au moyen d'une dedaration adressée au Secrétaire Gene­ral du Conseil de FEurope et qui prendra effet å la date de sa reception.

Artikel 38

1.    Fördragsslutande part kan vid undertecknandet el­ler vid deponeringen av in­strument rörande ratifika­tion, godkännande eller an­slutning förklara att den be­gagnar sig av en eller flera av de möjligheter till förbe­håll som anges i bilaga till konventionen.

2.    Fördragsslutande part kan helt eller delvis återtaga ett förbehåll som gjorts en­ligt föregående punkt genom meddelande till Europarå­dets generalsekreterare, vil­ket träder i kraft från den dag det har mottagits.

 

Prop. 1978/79: 3

158

 

3.    A Contracting Party which has made a reserva­tion in respect of any provi­sion of this Convention may not claim the application of that provision by any other Party; it may, however, if its reservation is partial or conditional, claim the ap­plication of that provision in so far as it has itself ac-cepted it.

4.    Any Contracting Party may, on signing the present Convention, or on depositing its instrument of ratification, acceptance or accession, notify the Secretary-General of the Council of Europé that it considers ratification, acceptance or accession as entailing an obligation, in international law, to intro-duce into municipal law measures to implement the said Convention.

3.   La Partie Contractante qui a formule une réserve au sujet d'une disposition de la présente Convention ne peut prétendre ä FappUca-tion de cette disposition par une autre Partie; toutefois, Elle peut, si la réserve est partieUe ou conditionneUe, prétendre å Fapplication de cette disposition dans la me­sure oii EUe Fa acceptée.

4.   Toute Partie Contrac­tante pourra, au moment de la signature de la présente Convention ou du dépot de son instrument de ratifica­tion, d'acceptation ou d'adhésion, par notification adressée au Secrétaire Gene­ral du Conseil de FEurope, faire connaitre qu'Elle con-sidére la ratification, Fac-ceptation ou Fadhésion com­me entrainant FobUgation, conformément au droit in­ternational, de prendre dans Fordre inteme les disposi­tions nécessaires å la mise en oeuvre de la présente Convention.

3.    Fördragsslutande part, som gjort förbehåU i fråga om någon bestämmelse i konventionen, kan ej kräva av annan fördragsslutande part att denna bestämmelse skall tillämpas. Parten kan dock, om förbehållet är par­tiellt eller viUkorligt, kräva att bestämmelsen tillämpas i den mån den själv har god­känt densamma.

4.    Fördragsslutande part kan vid undertecknandet av denna konvention eller vid deponeringen av instrament rörande ratifikation, god­kännande eller anslutning underrätta Europarådets ge­neralsekreterare att den an­ser ratificering, godkännan­de eller anslutning medföra förpliktelse, enligt interna­tionell rätt, att företaga de lagstiftningsåtgärder som är nödvändiga för tillämpning­en av konventionen.

 

Artide 39

1.   This Convention shall remain in force indefinitely.

2.   Any Contracting Party may, in so far as it is con-cerned, denounce this Con­vention by means of a noti­fication addressed to the Secretary-General of the CouncU of Europé.

3.   Such denunciation shall take effect six months after the date of receipt by the Secretary-General of such notification.

Artide 39

1.   La présente Conven­tion demeurera en vigueur sans limitation de durée.

2.   Toute Partie Contrac­tante pourra, en ce qui la concerne, dénoncer la pré­sente Convention en adres-sant une notification au Se­crétaire General du Conseil de FEurope.

3.   La dénonciation pren­dra effet six mois apres la date de la reception de la notification par le Secrétaire General.

Artikel 39

1.    Denna konvention skall förbli i kraft under obegrän­sad tid.

2.    Fördragsslutande part kan för sitt vidkommande uppsäga konventionen ge­nom underrättelse tiU Euro­parådets generalsekreterare.

3. Uppsägningen träder i kraft sex månader efter den dag då generalsekreteraren mottog underrättelsen.

 

Artide 40

The Secretary-General of the Council of Europé shall notify the member States of

Artide 40

Le Secrétaire General du Conseil de FEurope notifiera aux Etats membres du Con-

Artikel 40

Europarådets generalsek­reterare skall underrätta rå­dets medlemsstater och varje

 

Prop. 1978/79:3

159

 

the Council, and any State that has acceded to this Con­vention of:

(a)    any signature;

(b)   any deposit of an in­strument of ratification, acceptance or accession;

(c)    any date of entry into force of this Convention in accordance with Artide 34;

(d) any notification or de­
daration received in pursu­
ance of the provisions of
paragraph 4 of Artide 27, of
paragraph 2 of Artide 29, of
paragraph 3 of Artide 37
and of paragraph 4 of Ar­
tide 38;

(e) any dedaration re­
ceived in pursuance of the
provisions of paragraphs 2
and 3 of Artide 36;

(f) any reservation made
in pursuance of the pro­
visions of paragraph 1 of
Artide 38;

(g) the withdrawal of any
reservation carried out in
pursuance of the provisions
of paragraph 2 of Artide 38;

(h) any notification re­ceived in pursuance of the provisions of Artide 39, and the date on which denuncia­tion takes effect.

In witness whereof the un-dersigned, being duly autho­rised thereto, have signed this Convention.

Done at Strasbourg this 30th day of November 1964 in English and French, both texts being equally authori-tative, in a single copy which shall remain deposited in the archives of the Council of Europé. The Secretary-Gen­eral of the Council of Eu­ropé shall transmit certlfied copies to each of the signa-tory and acceding States.

seil et å tout Etat ayant adhéré ä la présente Con­vention :

(a)  toute signature;

(b)  le dépot de tout ins­trument de ratification, d'acceptation ou d'adhésion;

(c)  toute date d'entrée en vigueur de la présente Con­vention conformément å son artide 34;

(d)   toute notification et
dedaration regues en appli­
cation du paragraphe 4 de
Fartide 27, du paragraphe 2
de Fartide 29, du para­
graphe 3 de Fartide 37 et
du paragraphe 4 de Fartide
38;

(e)   toute dedaration regue
en application des disposi­
tions des paragraphes 2 et 3
de Fartide 36;

(/) toute réserve formulée en application des disposi­tions du paragraphe 1 de Fartide 38;

(g) le retrait de toute réserve effectué en applica­tion des dispositions du pa­ragraphe 2 de Fartide 38;

(h) toute notification re-Sue en application des dispo­sitions de Fartide 39 et la date a laquelle la dénoncia­tion prendra effet.

En foi de quoi, les sous-signés, döment autorisés å cet effet, ont signé la pré­sente Convention.

Fait å Strasbourg, le 30 novembre 1964 en frangais et en anglais, les deux textes faisant également foi, en un seul exemplaire qui sera dé-posé dans les archives du Conseil de FEurope. Le Secrétaire General du Con­seil de FEurope en commu-niquera copie certifiée con-forme å chacun des Etats signataires et adhérents.

stat, som har anslutit sig till denna konvention, om:

a)   undertecknande;

b)   deponering av ratifika­tions-, godkännande- eUer anslutningsinstrument;

c)   dag för konventionens ikraftträdande enligt artikel 34;

d) underrättelse eller för­
klaring enligt artikel 27 fjär­
de punkten, artikel 29 andra
punkten, artikel 37 tredje
punkten och artikel 38 fjär­
de punkten;

e) förklaring enligt artikel
36 andra och tredje punk­
terna;

f) förbehåll som gjorts
enligt artikel 38 första punk­
ten;

g) återtagande av förbe­
håll enligt artikel 38 andra
punkten;

h) underrättelse enligt ar­tikel 39 och dagen då upp­sägningen träder i kraft.

Till bekräftelse varpå un­dertecknade, därtill veder­börligen bemyndigade, har underskrivit denna konven­tion.

Som skedde i Strasbourg den 30 november 1964 på engelska och franska, vilka båda texter äger lika vits­ord, i ett enda exemplar som skall förvaras i Europarå­dets arkiv. Europarådets ge­neralsekreterare skall över­sända bestyrkt avskrift där­av till varje stat som under­tecknat eller anslutit sig tiU konventionen.

 

Prop, 1978/79: 3

160

 

Annex

Any Contracting Party may declare that it réserves the right to make known:

1.  that it does not accept the provisions of the Con­vention as related to the en­forcement of sentences or their complete application;

2.  that it accepts only part of these provisions;

3.  that it does not accept the provisions of paragraph 2 of Artide 37.

Annexe

Chacune des Parties Con­tractantes peut dédarer qu'Elle se réserve de faire connaitre:

1.    qu'EUe n'accepte pas les dispositions de la Con­vention qui traitent de Fexé­cution des condamnations ou de leur entiére applica­tion;

2.    qu'Elle n'accepte que certains de ces dispositions;

3.    qu'Elle n'accepte pas les dispositions du paragra­phe 2 de Fartide 37.

Bilaga

Fördragsslutande part kan förklara att den förbehåller sig rätten att meddela:

1. att den ej godtager konventionens bestämmelser om verkställighet eller full­ständig tiUämpning av dom;

2.    att den endast godtager vissa av dessa bestämmelser;

3.    att   den   ej   godtager andra punkten av artikel 37.

 

Prop, 1978/79: 3                                                     161

Bilaga B

1   Förslag till

Lag om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

Härigenom föreskrives följande. Inledande bestämmelser

1 § Denna lag äger enUgt förordnande av regeringen tillämpning vid
samarbete rörande kriminalvård i frUiet med stat, som har tiUträtt den
europeiska konventionen den 30 november 1964 om övervakning av
villkorligt dömda eller vUlkorligt frigivna lagöverträdare (övervaknings-
konventionen), eller annan stat, med vUken Sverige har ingått överens­
kommelse om sådant samarbete.

Om synnerliga skäl föreUgger, kan regeringen för visst fall förordna att samarbete enligt lagen skall äga ram även om förordnande som av­ses i första stycket ej har meddelats.

2 §   Samarbete enligt denna lag avser

1. verkställighet i Sverige av

a)    utiändsk brottmålsdom, varigenom den dömde har erhållit vill­koriigt anstånd med ådömande av påföljd eller verkställighet av frihets­straff eller på annat liknande sätt ålagts att under en prövotid undergå kriminalvård i frihet,

b)   vad som återstår av utländsk brottsmålsdom på frihetsberövande påföljd sedan den dömde enligt beslut i den främmande staten har frigivits villkorligt eller eljest överförts tiU kriminalvård utom anstalt,

2. verkställighet i främmande stat av

a)    svensk dom på skydddstiUsyn, om den dömde ej skall undergå behandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken,

b)   vad som återstår av svensk dom på fängelse, ungdomsfängelse eller intemering sedan den dömde enligt beslut här i landet har fri­givits vUlkorligt eller överförts tUl vård utom anstalt.

Vad som föreskrives i denna lag om utländsk brottmålsdom gäller även i fråga om annat avgörande i främmande stat som har meddelats efter rättegång i brottmål.

3 §

Vid samarbete som anges i 2 § överlämnar den stat i vilken domen har meddelats åt den andra staten att antingen anordna kriminalvård i frihet enligt domen (begränsad verkställighet) eller helt verkställa denna (fullständig verkställighet).

Verkställighet i Sverige av utländsk brottmålsdom

Allmänna bestämmelser

4 §

Verkställighet i Sverige av utländsk brottmålsdom får ske endast efter framställning av behörig myndighet i den främmande staten.

 

Prop. 1978/79:3                                                      162

Framställningen får ej bifallas

1.    om domen ej har vunnit laga kraft eller om påföljden ej får verk­ställas i den främmande staten,

2.    om gärning som påföljden avser ej motsvarar brott enligt svensk lag eller gärningsmannen, om gärnuigen begåtts här i landet, på annan grund än som avses i 5 § 3 ej skulle ha kunnat ådömas påföljd för brot­tet,

3.    om den dömde ej har hemvist i Sverige,

4.    om verkstälUghet i Sverige skulle vara oförenlig med grandema för rättsordningen här i landet eUer annat väsentligt svenskt intresse,

5.    om dom i mål om ansvar för gärning som påföljden avser har med­delats här I landet eUer här utfärdat strafföreläggande eUer föreläggande av ordningsbot för samma gärning har godkänts,

6.    om fråga om ansvar för gäming som påföljden avser har prövats genom lagakraftägande dom i annan stat än den som har gjort fram­ställningen och hinder mot lagföring för gärningen här i landet tiU följd härav skuUe ha förelegat enligt 2 kap. 5 a § brottsbalken,

7.    om gärning som påföljden avser utgör eller har samband med po­litiskt brott eller utgör militärt brott,

8.    om en tiUämpning av 35 kap. 8—10 §§ brottsbalken skuUe inne­bära att påföljden bortfallit,

9.    om verkstälUghet i Sverige i övrigt skulle strida mot övervaknings­konventionen eller den överenskommelse mellan Sverige och främmande stat som eljest ligger till grund för framställningen.

5 §   Framställningen kan avslås

1.    om gäming som påföljden avser omfattas av här i landet väckt åtal eller utfärdat strafföreläggande eUer föreläggande av ordningsbot, eller om beslut har meddelats att åtal för gämingen ej skall väckas eller full­följas,

2.    om domen har meddelats i den dömdes utevaro,

3.    om den dömde vid tiden för brottet ej hade fyllt femton år,

4.    om domen av annat skäl än som förat har angivits måste anses oförenlig med principerna för tiUämpning av svensk strafflag.

Framställning som avser endast begränsad verkstäUighet kan dess­utom avslås, om det med hänsyn tiU omständighetema i det särskUda fallet är lämpligare att Sverige övertager hela verkställigheten av avgö­randet.

6 § Avser den utländska domen två eUer flera brott och föreligger hin­
der mot verkstäUighet såvitt avser något eUer några av dem, får fram­
ställningen bifallas såvitt avser övriga brott endast om

1.    i domen eller framställningen har angivits vilken del av påföljden som avser detta eller dessa brott, eller

2.    det är uppenbart att det eller de brott, beträffande vUka hinder mot verkställighet föreligger, har varit utan nämnvärd betydelse för påföljds­bestämningen i den främmande staten.

7 §   Framställning om verkställighet göres hos utrikesdepartementet.
Finner regeringen uppenbart att framställningen ej gäller utländsk

brottmålsdom som avses i 2 § 1 eUer att hinder mot verkstäUighet möter enligt 4 § andra stycket 1—6 eller 8, skall framställningen omedelbart avslås.

 

Prop. 1978/79:3                                                      163

Regeringen prövar om framstälhilngen skall avslås på grund av för­håUande som avses i 4 § andra stycket 7 eUer 9 eUer 5 § andra stycket. Regeringen kan avslå framställningen, om det är uppenbart att förhål­lande som avses i 5 § första stycket föreligger.

Begränsad verkställighet

8    § FramstäUning om begränsad verkställighet här i landet av utländsk brottmålsdom skall, om regeringen inte avslår framställningen, överläm­nas till kriminalvårdsstyrelsen.

9    § Kriminalvårdsstyrelsen prövar om annat hinder för verkstäUighet föreUgger än som avses i 4 § andra stycket 7 eller 9 eller 5 § andra stycket.

 

10    § Finner kriminalvårdsstyrelsen att hinder ej möter mot verkstäl­lighet, beslutar styrelsen att kriminalvård i frihet skall anordnas här i landet. I beslutet skall anges vilken övervakningsnämnd som skall hand­ha kriminalvården.

11    § Föreskrifter om prövotid för den dömde och om hans åligganden under denna tid som följer av domen eller av särskilt beslut som under prövotiden har meddelats i den främmande staten gäller här i landet. I den mån sådan föreskrift är oförenlig med svensk lag, skaU den dock jämkas av övervakningsnämnden. Sådan jämkning får ej innebära att föreskriften skarpes.

12    § I den mån annat ej följer av domen eller särskilt beslut som har meddelats i den främmande staten, skall den dömde under prövotiden stå under övervakning. Finnes övervakning ej längre vara erforderlig, skall förordnas om dess upphörande. Så länge prövotiden varar, får den dömde, när det finns skäl tiU det, ånyo stäUas under övervakning. Beslut som nu avses meddelas av övervakningsnämnden.

Meddelas i den främmande staten beslut som innebär att kriminal­vården i frihet skall upphöra, äger beslutet giltighet här.

13 § Med avseende på övervakningsnämndens handhavande av kri­
minalvården och den dömdes åligganden under prövotiden har i övrigt
26 kap. 12—18 §§ brottsbalken motsvarande tiUämpning.

Föreskrift enligt 26 kap. 15 § brottsbalken får dock ej innebära skärp­ning i förhåUande till vad som har bestämts i den främmande staten.

14 § Om behörig myndighet i den främmande staten begär upplys­
ning om hur den dömde har förhållit sig under prövotiden, skall krimi­
nalvårdsstyrelsen lämna upplysning härom på grandval av uppgifter
som styrelsen infordrar från övervakningsnämnden.

Begår den dömde nytt brott och dömes han under prövotiden av svensk domstol för brottet tUl fängelse, ungdomsfängelse eller inter­nering, skall kriminalvårdsstyrelsen sörja för att behörig myndighet i den främmande staten underrättas om domen.

Har den dömde i annat faU än som avses i andra stycket allvarligt åsidosatt sina åligganden och finner övervakningsnämnden på grund härav påkallat att åtgärd i fråga om den ådömda påföljden beslutas

 

Prop, 1978/79: 3                                                     164

av myndighet i den främmande staten, skall nänmden göra anmälan härom tUl kriminalvårdsstyrelsen. Styrelsen skall sörja för att behörig myndighet i den främmande staten underrättas om sådan anmälan.

Underrättelse enligt denna paragraf överlänmas av kriminalvårdssty­relsen till utrikesdepartementet, som vidarebefordrar den till behörig myndighet i den främmande staten.

Fullständig verkställighet

15    § Framställning om fullständig verkställighet här i landet av ut­ländsk brottmålsdom skaU, om regeringen inte avslår framställningen, överlämnas tUl riksåklagaren för handläggning.

16    § Sedan framställningen om verkstäUighet har överlämnats tUl riksåklagaren, gör denne hos rätten ansökan om dess prövning av fram­stäUningen. Rörande sakens handläggning gäller i tUlämpliga delar rät­tegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål, om annat ej följer av denna lag. Rättens avgörande av saken sker genom dom.

Vid förhandling i målet skall den dömde höras personligen, om han begär det. Är den dömde berövad friheten i den stat där domen har meddelats, får dock förhandling äga ram i hans frånvaro, även om han har begärt att bli hörd personligen.

17 § I mål som avses i 16 § prövar rätten om annat hmder mot verk­
stäUighet möter än som avses i 4 § andra stycket 7 eUer 9 eUer 5 §
andra stycket.

Ny prövning av frågan huravida den dömde är skyldig tUl brottet får ej ske i målet.

18 § Finner rätten hinder ej möta mot verkstäUighet här i landet,
skall rätten bestämma ny påföljd enligt svensk lag för brott som avses
i framställningen. Den nya påföljden får dock ej innebära att den
dömde berövas friheten. Ej heUer får påföljden bestämmas tUl enbart
böter. Detta gäller även om annan påföljd än böter ej enligt svensk
lag kan följa på motsvarande brott.

Har förhandling i saken erUigt 16 § andra stycket ägt mm i den dömdes frånvaro, får ny påföljd ej bestämmas förrän den dömde har varit i tillfälle att bli personligen hörd.

19 § Laga domstol i mål som avses i 16 § är Stockholms tingsrätt.
Ansökan får dock upptagas även av den rätt, där den dömde skall
svara i tvistemål i allmänhet, eller rätten i den ort, där den dömde
mera varaktigt uppehåUer sig, om rätten med hänsyn tiU utredningen
samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

Verkställighet utomlands av svensk dom

Allmänna bestämmelser

20 § Fråga om verkställighet i främmande stat av svensk dom enligt
denna lag upptages i fall som avses i 1 § första stycket av kriminal­
vårdsstyrelsen på anmälan av övervaknmgsnämnden, kriminalvårds­
nämnden, ungdomsfängelsenämnden eller intemeringsnämnden eller av
styrelsen självmant. Framställning om verkställighet får göras endast

 

Prop. 1978/79: 3                                                    165

om den dömde har hemvist i den främmande staten och det ej med motsvarande tillämpnmg av 4 § andra stycket kan antagas föreligga hinder mot verkstälUghet i deo staten.

Har regeringen med stöd av 1 § andra stycket förordnat att verk­ställighet av påföljd i visst fall får anförtros åt myndighet i främmande stat, ombesörjer kriminalvårdsstyrelsen att framställning om verkstäl­lighet göres i den främmande staten.

21 § Framställnmg som avses i 20 § jämte den dom varigenom på­
följden har ådömts och övriga handlingar i ärendet överlämnas till
utrikesdepartementet, som vidarebefordrar framstäUningen till behörig
myndighet i den främmande staten.

Begränsad verkställighet

22    § Bifalles framställning om begränsad verkställighet utomlands, skaU övervakningsnämnden, om övervakning har anordnats här i landet, entlediga övervakaren för den dömde.

23    § Beslutas i den främmande staten ändrade föreskrifter om vad den dömde har att iaktta under prövotiden eUer tiden för vård utom anstalt, har beslutet giltighet här i den mån motsvarande beslut skulle ha kunnat meddelas enligt svensk lag och beslutet ej innebär skärp­ning för den dömde i förhållande tUl vad som har bestämts här i landet.

Sedan kriminalvården överflyttats, får åtgärd i fråga om den ådömda påföljden beslutas här i landet endast om den dömde här övertygas om annat brott eller behörig myndighet i den främmande staten hit hänskjuter ärende om sådan åtgärd.

Fullständig verkställighet

24 § pifalles framställning om fiUlständig verkställighet utomlands,
skall kriminalvårdsstyrelsen förklara verkstäUigheten överförd tiU den
främmande staten. Sedan sådan förklaring har meddelats, får verk­
ställighet av påföljden ej längre ske här i landet. Ej heller får här be­
slutas annan åtgärd i fråga om påföljden.

Första stycket utgör dock ej hinder mot förordnande enligt 34 kap. 1 § 1 brottsbalken att påföljden skaU avse även annat brott.

Fullföljd av talan

25    § Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut om anordnande av kriminalvård i frihet enligt 10 § eller om framställning enligt 20 § första stycket föres hos regeringen genom besvär.

26    § Talan får ej föras mot beslut om anmälan till kriminalvårds­styrelsen enligt 20 § första stycket.

Om den dömde, i faU då begränsad verkstäUighet har anordnats här i landet, ej åtnöjes med övervakningsnämnds beslut om prövotid, över­vakning, förordnande av övervakare, föreskrift, vaming eller anmälan enligt 14 § tredje stycket, äger han hos krimmalvårdsnämnden påkalla prövning av beslutet.

Mot kriminalvårdsnämndens beslut enligt denna lag får talan ej föras.

5   Riksdagen 1978/79.1 saml. Nr 3. Bilaga 1—2

 

Prop, 1978/79: 3                                                     166

Särskilda bestämmelser

27    § Riksåklagaren får i den omfattning regeringen bestämmer för­ordna annan åklagare att fullgöra vad som enligt denna lag åligger riksåklagaren.

28    § Skall påföljd, som har ådömts någon i främmande stat, enligt denna lag verkställas i Sverige, får åtal för gäming, som påföljden av­ser, ej i något faU väckas här i landet. Har åtalet redan väckts när framstälhiingen om verkställighet bifalles, skall detta förhållande anses utgöra rättegångshinder i brottmål.

29    § Av allmänna medel utgiven ersättning tUl offentlig försvarare samt kostnad för rättshjälp enligt 36 § rättshjälp slagen (1972: 429) skaU stanna på statsverket, om ej den dömde av särskilda skäl bör återgälda ersättningen.

30 § Denna lag gäller ej i fråga om verkstälUghet eller annan åtgärd
som regleras genom lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

Denna lag träder i kraft den

2   Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrives att 34 kap. 18 § brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

34 KAP.

18 §1 Uppkommer fråga om utiämning tiU Sverige för verkstäUighet av dom, varigenom någon dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller in­temering som gemensam påföljd för två eller flera brott, och kan ut­lämning enligt den främmande statens lagstiftning ej ske för aUa brot­ten, skall domstol, efter anmälan av åklagare, undanröja den gemen­samt ådömda påföljden och döma tUl påföljd för den brottslighet, för vilken utlämning kan äga rum.

Vad som föreskrives i första Vad som föreskrives i första
stycket skall även gälla, då fråga stycket skall även gälla, då fråga
uppkommer om att svensk brott- uppkommer om att svensk brott­
målsdom, som avser två eller fle- målsdom, som avser två eUer flera
ra brott, skall verkställas utom- brott, skall verkställas utomlands
lands i enlighet med lagen (1972: i enlighet med lagen (1972: 260)
260) om internationellt samarbete om intemationellt samarbete rö-
rörande verkställighet av brott- rande verkställighet av brottmåls-
målsdom och hinder mot verkstäl- dom  eller lagen (1977: 000)  om

1 Senaste lydelse 1975:193.

 

Prop. 1978/79: 3

167

 

Nuvarande lydelse

lighet föreligger enligt den främ­mande statens lagstiftning såvitt avser något eller några av brotten.

Föreslagen lydelse

internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet, och hinder mot verkstäUighet föreligger en­ligt den främmande statens lag­stiftning såvitt avser något eller några av brotten.

Denna lag träder i kraft den

3    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriniinalregister

Härigenom föreskrives att 6 § lagen (1963: 197) om allmänt kriminal­register skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6 §1

1 registret skall anteckning göras om uppgift, som enligt till styrelsen inkommet meddelande intagits i allmänt danskt, finskt, isländskt eller norskt kriminal register beträffande svensk medborgare eller den som har hemvist här i riket eller beträffande svensk dom eller svenskt be­slut, såvitt uppgiftens innehåU motsvarar vad i 2—5 §§ här ovan avses. Detsamma skall gälla om uppgift, som enligt överenskommelse mellan Sverige och annan stat lämnas från den staten.

I registret skall ock antecknas beslut av myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge om överflyttning från Sverige till den staten av verkställighet av fängel­se eller övervakning av den som villkorligt frigivits eller dömts till skyddstUlsyn.

Har svensk domstol eller myn­dighet jämlikt 5, 10, 14, 17 eller 21 § lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. fattat beslut om verk­ställighet, övervakning, undanrö­jande eller förverkande, skall be­slutet antecknas i registret. I frå-

I registret skall ock antecknas beslut av myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge om överflyttning från Sverige till den staten av verkställighet av fängel­se eller övervakning av den som villkorligt frigivits eller dömts till skyddstillsyn. Detsamma skall gäl­la beträffande annat beslut av myndighet i främmande stat om verkställighet i den staten av här i landet ådömd påföljd som avses i2§.

Har svensk domstol eller myn­dighet jämlikt 5, 10, 14, 17 dier 21 § lagen (1963: 193) om samar­bete med Danmark, Fmland, Is­land och Norge angående verk­ställighet av straff m. m. fattat be­slut om verkställighet, övervak­ning, undanröjande eller förver­kande   eller   jämlikt   10 §   lagen

1 Senaste lydelse 1970: 421.

 

Prop. 1978/79: 3

168

 

Nuvarande lydelse

ga om den dom eller det beslut som meddelats i den andra staten skola bestämmelserna i 2—5 §§ här ovan äga motsvarande tillämp­ning.

Föreslagen lydelse

(1977: 000) om internationellt sam­arbete rörande kriminalvård i fri­het fattat beslut om kriminalvård i frihet, skall beslutet antecknas i registret. I fråga om den dom eller det beslut som meddelats i den andra staten skola bestämmelserna i 2—5 §§ här ovan äga motsva­rande tUlämpning.

Denna lag träder i kraft den

4   Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 428)

Härigenom föreskrives att 38 § rättshjälpslagen skall ha nedan an­givna lydelse.

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

38 §1 Bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för tilltalad eller annan att till statsverket återbetala kostnad som enligt rättens beslut utgått av aUmänna medel äger motsvarande tillämpning i fråga om kostnad för rättshjälp enligt 36 §.

I fall som avses i 19 § andra stycket lagen (1946: 804) om infö­rande av nya rättegångsbalken, 18 § lagen (1957: 668) om utläm­ning för brott, 14 § lagen (1959: 254) om utiämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, 7 och 13 §§ lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfar­lig asocialitet samt 39 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkstäUighet av brottmålsdom gäller vad där är föreskrivet.

I fall som avses i 19 § andra stycket lagen (1946: 804) om infö­rande av nya rättegångsbalken, 18 § lagen (1957: 668) om utiäm­ning för brott, 14 § lagen (1959: 254) om utlämning för brott tUl Danmark, Finland, Island och Norge, 7 och 13 §§ lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfar­lig asocialitet, 39 § lagen (1972: 260) om intemationellt samarbete rörande verkställighet av brott­målsdom samt 29 § lagen (1977: 000) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet gäl­ler vad där är föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den

1 Senaste lyddse 1973:118.

 

Prop. 1978/79: 3                                                    169

Bilaga C

Översiktlig  redogörelse  för kriminalvården  i  frihet  inom  vissa europarådsstater

Belgien

A   Villkorlig dom

Enligt belgisk lag har domstol möjlighet att ge villkoriigt anstånd an­tingen med ådömande av straff eUer med verkställighet av ådömt straff.

Anstånd med ådömande av straff får meddelas, om den tiUtalade inte förut har dömts för allvariigare brottslighet eller har avtjänat fängelse­straff av över en månads längd och det aktuella brottet inte skulle ha förskyllt fängelse i två år eller däröver. Villkorlig dom i denna form för­utsätter den dömdes samtycke.

För att villkorligt anstånd med verkstäUighet av ådömt straff skall få meddelas föratsätts regelmässigt att straffet inte överstiger tre års fängel­se och att den dömde inte tidigare har dömts för allvarlig brottslighet eller avtjänat fängelsestraff som överstiger sex månader.

I båda fallen fastställs en prövotid på minst ett och högst fem år. Sär­skilda föreskrifter om vad den dömde har att iaktta xmder prövotiden kan fastställas. Under denna tid skall den dömde få hjälp och vägledning av tjänsteman inom frivårdsorganisationen.

Förverkande av det vUlkorliga anståndet sker automatiskt vid grövre brottslighet. Också vid lindrigare brottslighet kan förverkande beslutas. Detsamma gäller om den dömde inte följer de föreskrifter som har med­delats honom.

B    Villkorlig frigivning.

Villkorlig frigivning får för förstagångsbrottslingar ske sedan den dömde har avtjänat en tredjedel av strafftiden, dock minst tre månader. Vid återfallsbrottslighet gäUer i stället att den dömde skall ha avtjänat två tredjedelar av strafftiden, dock minst sex månader. Fråga om vill­korlig frigivning prövas av justitiedepartementet.

Vid viUkorlig frigivning skall en prövotid fastställas. Beroende på det ådömda straffets längd är minsta tiUåtna prövotid två, fem resp. tio år. Vid frigivningen kan bestämmas om övervakning och fastställas särskilda föreskrifter.

C   Frivårdens organisation

Under prövotiden står den dömde under tUlsyn av en övervaknings­nämnd som är sammansatt av en magistrattjänsteman, en jurist och en tjänsteman inom frivårdsorganisationen. övervakningen utförs av fri-vårdsorganisationens tjänstemän. Lekmän anlitas inte som övervakare.

1 Uppgiftema, som bara syftar till att ge en allmän bUd av frivårdssystemet i de olika staterna, grundar sig i första hand på en inom europarådet är 1970 utarbetad redogörelse i ämnet. Senare inträffade lagändringar har beaktats i den utsträckning det har varit möjligt, men reservationer måste ändå göras i fråga om uppgiftemas aktualitet.

 

Prop. 1978/79: 3                                                     170

Cypern

A    Villkorlig dom

Domstol har möjlighet att i stället för att döma till straff fastställa en prövotid på ett — tre år. Den dömde är under denna tid skyldig att hålla kontakt med frivårdsorganisationen. Domstolen och, efter domen, frivårdsorganisationen kan fastställa särskilda föreskrifter för den dömde.

Det är också möjligt for domstolen att i samband med ådömande av frihetsstraff föreskriva att den dömde skall stå under övervakning under viss prövotid efter frigivningen. Prövotiden kan därvid bytas ut mot fortsatt fängelsestraff i händelse av misskötsamhet från den dömdes sida.

B    VillkorUg frigivning

Villkorlig frigivning sker efter diskretionär prövning men under res­triktiva förutsättningar. Ungdomsbrottslingar som har dömts till fängelse kan i regel bli villkorligt frigivna efter två tredjedelar av strafftiden. I övrigt medges viUkorlig frigivning först efter fyra års strafftid. Villkor­lig frigivning kan kombineras med övervakning och särskilda föreskrifter.

C   Frivårdens organisation

övervakning och Uknande åtgärder utförs endast av statsanställda tjänstemän som står under tillsyn av socialdepartementet. Frivården är därmed organisatoriskt skild från fångvården som står under justitie­departementets tillsyn.

Frankrike

A   Villkorlig dom

Domstol har möjlighet att medge vUlkorligt anstånd med verkställighet av ådömt straff i två olika former, antingen som "sursis simple" eller också som "sursis avec mise å Fépreuve".

Sursis simple får medges endast för lindrigare brott och endast om den dömde inte tidigare har dömts till fängelse. Vid sursis simple är prövotiden alltid fem år. Den dömde ställs inte under övervakning och underkastas inga särskUda föreskrifter. Det villkorliga anståndet för­verkas automatiskt, om den dömde lagfors för grövre brott under prövo­tiden.

Sursis avec mise å Fépreuve kan medges även för allvarligare brotts­lighet, förutsatt att påföljd inte har ådömts förut och den tUltalade inte heller tidigare har varit dömd till ovillkorligt fängelse på mer än sex månader. I domen faststäUs en prövotid på mellan tre och fem år samt särskUda övervakningsvUlkor. Liksom när det gäller sursis simple för­verkas det vUlkorliga anståndet automatiskt vid ny brottslighet. Förver­kande kan också beslutas om den dömde bryter mot föreskrift som har faststäUts i domen.

B   ViUkorlig frigivning

Villkorlig frigivning är beroende av den dömdes uppförande under strafftiden. Sådan frigivning kan äga rum sedan halva strafftiden, dock minst tre månader, har avtjänats. Vid återfaU gäller i stället att den dömde skaU ha avtjänat två tredjedelar av strafftiden, dock minst sex månader. VUlkorlig frigivning beslutas av justitiedepartementet.

 

Prop. 1978/79: 3                                                    171

Vid villkorlig frigivning skall faststäUas en prövotid. Längden av prövotiden beror i viss utsträckning på den ådömda påföljden. Har den­na kombinerats med s. k. rélégation, kan normaltiden ökas med fyra — sex år. Den dömde kan underkastas övervakningsvUlkor och andra sär­skilda föreskrifter.

Om den dömde har varit skötsam under prövotiden, blir frigivningen definitiv vid prövotidens utgång. 1 annat faU — särskilt om han har lag­förts för nytt brott — kan anståndet förklaras förverkat.

C    Frivårdens organisation

I praktiskt taget varje franskt departement finns en övervaknings­nämnd, till vilken har knutits frivårdstjänstemän och socialarbetare. I viss utsträckning anlitas även enskilda övervakare.

Förbundsrepubliken Tyskland A    Villkorlig dom

Enligt strafflagens allmänna bestämmelser om viUkorlig dom har dom­stol befogenhet att meddela anstånd med verkställigheten av ådömt fängelsestraff som inte överstiger ett år eller, under speciella förutsätt­ningar, två år. För att sådant anstånd skaU få medddas måste det finnas anledning anta att anståndet skaU tjäna den dömde tUl vaming och att mera ingripande åtgärder inte fordras för att avhålla honom från fort­satt brottslighet.

Det finns dessutom en speciell reglering för ungdomar, enligt vilken domstolen under vissa förutsättningar kan välja mellan att ge villkor­ligt anstånd med ådömande av ungdomsfängelse och att ge anstånd med verkställigheten av ådömt ungdomsfängelse som inte överstiger ett år eller, om det föreligger särskilda omständigheter, två år.

Prövotiden är enligt strafflagen minst två och högst fem år. Den ur­sprungligen fastställda tiden kan beroende på den dömdes uppförande förkortas eller förlängas inom ramen för denna latitud. Enligt den regle­ring som gäller för ungdomar är prövotiden ett — två år vid anstånd med ådömande av ungdomsfängelse och två — tre år vid anstånd med verkstäUighet av denna påföljd. I sistnämnda fall kan tiden förlängas till fyra år.

Den dömde kan åläggas att iaktta särskilda föreskrifter under prövo­tiden. Dessa kan avse vistelseort, arbetsanställning o. d. men också mera speciella förhållanden såsom förbud mot rökning och förpliktelse att betala bidrag till välgörenhetsinstitution. Föreskrifterna kan ändras eller upphävas av domstol, övervakning är obligatorisk för ungdomar men beror i fråga om vuxna på en diskretionär bedömning från domstolens sida. Uppkommer under prövotiden fråga om förverkande av det viU­korliga anståndet, kan förordnas om tUlfälligt omhändertagande av den dömde. Genom ny lagstiftning har domstolen fått ökad möjlighet att förordna om specieUa frivårdsåtgärder, t. ex. vistelse i särskilt utvald familj.

Utöver vad som följer av det anförda har vid ungdomsbrottslighet allmän åklagare befogenhet att i vissa fall fastställa särskilda föreskrifter för den misstänkte i samband med beslut om åtalsunderlåtelse.

 

Prop, 1978/79: 3                                                     172

B    VUlkorlig frigivning

Enligt de allmänna bestämmelserna i strafflagen kan villkorlig fri­givning från fängelsestraff ske sedan den dömde har avtjänat två tredje­delar av strafftiden, dock minst två månader. Under specieUa förhållan­den kan frigivningen ske efter halva strafftiden. Beslut om villkorlig frigivning meddelas av den domstol som har meddelat den ursprungliga domen. Prövotiden skaU fastställas till minst den tid som svarar mot straffåterstoden. I fråga om särskUda föreskrifter och övervakning gäller samma regler som vid villkorlig dom.

Även från ungdomsfängelse kan villkorlig frigivning ske under vissa särskUda förutsättningar. Det finns olika regelsystem beroende på om domstolen har dömt till ungdomsfängelse på viss tid eUer på obestämd tid. I båda fallen fattas emellertid beslutet av en särskild domare, "Voll-streckungsleiter", som också skall ha viss uppsikt över den dömde och kan meddela honom föreskrifter.

C   Frivårdens organisation

I fall då villkorligt dömda eller frigivna skall stå under övervakning ombesörjs denna regelmässigt av särskUda frivårdstjänstemän. Endast i begränsad omfattning förekommer övervakning genom enskUd över­vakare. Frivårdstjänstemännen är normalt anställda av den lokala dom­stolen men i några delstater av administrativ myndighet. TUIgången på övervakare för vuxna personer uppges vara mycket begränsad.

Italien

A   VUlkorlig dom

Domstol kan förordna om vUlkorligt anstånd med verkställighet av fängelsestraff, om mera ingripande åtgärd inte fordras för att avhålla den dömde från fortsatt brottslighet och strafftiden inte överstiger ett år. Var den tUltalade 70 år eller äldre vid brottets begående, får vill­korligt anstånd meddelas även om strafftiden är längre, dock högst två år. För faU då den dömde var under 18 år vid brottet är gränsen tre år. Under vissa förutsättningar kan även böter ådömas villkorligt.

Prövotiden är två år vid mindre allvarUgt brott och fem år vid grövre brott. Den dömde kan åläggas att iaktta särskilda föreskrifter under prövotiden, men någon övervakning äger inte ram. För ungdomsbrotts­lingar kan domstolen dock förordna om vissa bamavårdande åtgärder. Förverkande av det viUkorliga anståndet kan ske, om den dömde begår nytt brott under prövotiden eUer om han bryter mot meddelade före­skrifter.

Vid sidan av vUlkorlig dom i denna form finns möjlighet för domaren att, om brottet har begåtts av barn imder 18 år, meddela ett slags judi-clellt nådebeslut (perdono giudiziale). Ett sådant beslut, som är ganska vanligt i praxis, motsvarar närmast det svenska institutet påföljdsefter­gift men skUjer sig från detta så till vida som det kan meddelas utan föregående rättegång. Vid perdono giudiziale fastställs ingen prövotid och beslutet kan inte heller undanröjas eller förverkas.

B   ViUkorUg frigivning

Villkorlig frigivning kan i princip medges bara den som har dömts tiU mer än fem års fängelse och får då ske efter halva strafftiden eller.

 

Prop, 1978/79: 3                                                     173

om det är fråga om återfall, efter tre fjärdedelar av denna tid. En för­utsättning är att inte återstående strafftid överstiger fem år. Om den dömde var under 18 år vid brottet, kan dock vUlkorlig frigivning äga ram när som helst under fängelsetiden och oberoende av den ådömda strafftidens längd.

Efter villkorlig frigivning äger viss övervakning ram under den åter­stående strafftiden. Den dömde står sålunda imder särskUd kontroll av polisen. För underårig förordnas dock i stäUet enskild övervakare, ofta en famUjemedlem. Dessutom kan den vUlkorUgt frigivne få råd och hjälp av en för ändamålet bUdad organisation, Consigli di patronato. Övervakningen står under tiUsyn av en särskUd domare. Föreskrifter om vad den dömde har att iaktta under prövotiden kan meddelas. Villkoriigt medgiven frihet kan förverkas vid ny brottslighet eller på grand av att den dömde bryter mot meddelade föreskrifter.

C   Frivårdens organisation

Vid sidan av den övervakning som sker genom polisens försorg finns den nyssnämnda organisationen Consigli di patronato, som till största delen består av socialt intresserade privatpersoner. Organisationen får i viss begränsad utsträcknmg personeU hjälp av fångvårdsmyndigheteraa.

Luxemburg

A   VUlkorlig dom

Domstol kan ge villkorligt anstånd med verkställigheten av såväl fängelsestraff som böter.

Det har särskUt angetts i lagen att sådant anstånd kan meddelas även utiänningar med hemvist i stat som har tUlträtt övervakningskonventio­nen eller annan överenskommelse med Luxemburg om kriminalvårds­samarbete.

Prövotiden är sju eller fem år vid allvarligare brottslighet och två år vid polisförseelser. Övervakning kan äga ram under en period av tre— fem år. Särskilda övervakningsviUkor kan faststäUas.

Utöver vad som följer av det anförda har allmän åklagare viss be­fogenhet att meddela viUkorligt anstånd åt misstänkt i brottmål.

B    Villkorlig frigivning

Villkorlig frigivning kan medges den som har dömts tiU fängelse i mer än ett år och har avtjänat tre fjärdedelar av strafftiden. Beslut om frigivning meddelas av kronjuristen (Procureur General). Övervaknings­villkor anses enligt praxis kunna fastställas av åklagarmyndigheterna.

C   Frivårdens organisation

Övervakningen skedde tidigare endast genom fångvårdstjänstemäns och polisens försorg under åklagarmyndigheternas tUlsyn. Numera har emellertid införts ny lagstiftning som syftar till att bygga ut frivårds­organisationen.

Malta

A   VUlkorlig dom

Enligt maltesisk rätt kan domstol i brottmål välja mellan två olika påföljder som innebär kriminalvård i frihet. I det ena fallet ställs den

6   Riksdagen 1978/79.1 saml. Nr 3. Bilaga 1—2

 

Prop. 1978/79: 3                                                     I74

dömde imder övervakning under prövotiden och kan underkastas sär­skUda föreskrifter. I det andra fallet fastställs endast en prövotid utan övervakning eUer föreskrifter. Prövotiden är i båda fallen högst tre år. Påföljden kan undanröjas och ersättas med frihetsstraff i händelse av ny brottsUghet.

B    Villkorlig frigivning

Det finns inga lagregler om vUlkorlig frigivning. Fängelsedirektionen anses dock ha möjlighet att efter diskretionär prövning förkorta straff­tiden i vissa särskUda fall.

C   Frivårdens organisation

övervakningen handhas av statiiga tjänstemän under socialdeparte­mentet. Frivården leds av en särskUd Principal Probation Officer.

Nederländerna A   VUlkorlig dom

Domstol kan förordna om vUlkorligt anstånd med verkställigheten av frihetsstraff, om strafftiden understiger ett år. Även böter och för­verkande kan ådömas villkorligt.

Prövotiden för villkorligt dömd är två år vid lindrigare brott och tre år vid grövre brott. Särskilda föreskrifter kan meddelas den dömde. En vanlig typ av föreskrift är att den dömde förpliktas hålla kontakt med övervakningsmstitution. Allmän åklagare är ansvarig för kontrol­len av att föreskriftema efterlevs.

B   ViUkorlig frigivning

ViUkorlig frigivning kan ske när den dömde har avtjänat två tredje­delar av strafftiden, dock minst nio månader. Justitieministeriet beslutar om vUlkorlig frigivning. Prövotiden motsvarar återstående strafftid, ökad med ett år. Beträffande föreskrifter gäUer detsamma som vid vUl­korlig dom.

C   Frivårdens organisation

Övervakning och liknande åtgärder handhas regelmässigt av privata övervakningsinstitutioner. Dessa är statsunderstödda och står under till­syn av statliga nämnder och av justitieministeriet.

Storbritannien

A   VUlkorlig dom

De engelska domstolama har stor frihet att välja mellan åtskiUiga påföljder som utgör altemativ till frihetsberövande. TUl en början bör nämnas att domstol har möjlighet att meddela en form av vUlkorlig på­följdseftergift (conditional discharge), som innebär att påföljd inte ådöms, om den dömde avhåUer sig från att begå nytt brott under viss fastställd tid (högst tre år). Påföljdseftergift kan emellertid också med­delas utan sådant vUlkor (absolute discharge). Det svenska skyddstUl­synsinstitutet motsvaras närmast av probation, som innebär att den dömde ställs under övervakning under en tid av ett—tre år och kan

 

Prop. 1978/79: 3                                                    175

underkastas särskilda föreskrifter. TiU de mera ingripande föreskrifter som kan meddelas hör skyldighet att under viss tid, högst 12 månader, vara bosatt i ett "approved probation hostel" eller att under högst 60 dagar besöka ett "day training center". Underlåtenhet att följa med­delade föreskrifter kan medföra att påföljden undanröjs. Suspended sentence är en annan form av vUlkorUg dom, som innebär att verk­ställigheten av ett visst bestämt straff (högst två års fängelse) uppskjuts på en tid av ett—tre år. Numera kan suspended sentence kombineras med probation, vUket tidigare inte var möjligt. En påföljd av mera speciell karaktär är s. k. community service, som innebär att den dömde åläggs att imder minst 40 och högst 240 timmar utföra ett visst obetalt samhällsarbete. Det bör slutUgen också nämnas att vissa domstolar har befogenhet att förklara påföljdsfrågan vilande (defer sentence) under högst sex månader och sedan avgöra frågan med beaktande av de nya omständighetema.

B   ViUkorlig frigivning

VUlkorlig frigivning (release on licence) kan ske tidigast när den dömde har avtjänat antingen en tredjedel av strafftiden eller också ett år av denna. Frigivningen beslutas av en nämnd (the Parole board). Prö­votiden varar fram tiU dess att två tredjedelar eller, i vissa fall, hela strafftiden skuUe ha avtjänats. Den dömde stäUs regelmässigt under övervakning. — Enligt ett annat frigivningsinstitut (remission) kan den dömde vid särskUt gott uppförande friges utan viUkor före strafftidens slut sedan han har avtjänat två tredjedelar av denna, dock minst en månad.

För vUlkorlig frigivning från borstal training (ungdomsfängelse) och detention centre (tiUsynsanstalt) finns särskUda regler.

C   Frivårdens organisation

England och Wales har delats in i ett åttiotal frivårdsdistrikt (proba­tion areas). För varje distrikt finns en probation committee som admi­nistrerar frivården inom distriktet. Övervaknmg och liknande åtgärder ombesörjs regelmässigt av heltidsanstäUda tjänstemän, men på senare tid har i allt större utsttäckning även enskilda personer engagerats i ar­betet. Frivården står under tiUsyn av Home Secretary.

Turkiet

A   VUlkorlig dom

Enligt turkisk lag kan domstol under vissa fömtsättningar förordna om anstånd med verkställigheten av en dom som avser högst sex måna­ders straffarbete, högst ett års fängelse eUer böter. För vissa brott, t. ex. smuggling, är viUkorlig dom förbjuden i lag. Prövotiden är ett år vid mmdre allvarlig brottslighet och fem år vid grövre brottslighet. Före­skrifter om skadeståndsbetalning kan meddelas.

B   ViUkorlig frigivnmg

Villkorlig frigivning kan beslutas sedan den dömde har avtjänat två tredjedelar av strafftiden. Föreskrifter om skadeståndsbetalning kan meddelas även i detta fall. Den dömde är under hela prövotiden under­kastad övervakning av polisen.

 

Prop, 1978/79: 3                                                     176

C   Frivårdens organisation

Vid sidan av den övervakning som sker genom polisens försorg finns ingen särskild frivårdsorganisation.

Österrike

A   VUlkorUg dom

Villkorligt anstånd med verkstälUghet av frihetsstraff kan medges av domstol, om det ådömda straffet inte överstiger fem års fängelse eller straffarbete och om av särskUda skäl straffhotet i och för sig eUer i för­ening med andra åtgärder framstår som en mera ändamålsenlig reaktion än omedelbar verkstäUighet av straffet. För ungdomar får dessutom under vissa föratsättningar medges vUlkorligt anstånd med verkstälUghet av straff som understiger ett år, om den unge är i behov av uppfostring på uppfostringsanstalt.

I dessa fall fastställer domstolen en prövotid på meUan ett och tre år. Domstolen får också förordna övervakare och meddela den dömde sär­skilda föreskrifter om utbUdrung, arbete e. d.

Vid ungdomsbrottslighet har domstolen dessutom möjlighet att ge viUkorligt anstånd med ådömande av straff, om ett sådant anstånd Inte äventyrar hänsynen till allmän laglydnad eller är tUl skada för den dömde eller om straffet kan ersättas av övervakning eUer liknande åt­gärd. Även i sådant faU faststäUs en prövotid på mellan ett och tre år.

För ändring av övervakningsvUlkoren under prövotiden fordras beslut av domstol. Förverkande av vUlkorUgt anstånd får ske endast efter för­handling i den dömdes närvaro, varvid utredning angående hans per­sonliga förhåUanden skall förebringas.

VillkorUg dom kan under vissa föratsättningar förekomma även vid bötesstraff. Vidare har åklagare befogenhet att villkorligt avstå från lag­föring vid muidre allvarlig ungdomsbrottslighet.

B   ViUkorlig frigivning

Villkorlig frigivning kan ske när två tredjedelar av den ådömda straff­tiden har avtjänats, dock minst åtta månader eUer, om den dömde är under 18 år, minst sex månader. Dessutom kan för ungdomsbrottslmgar vUlkorUg frigivning ske från tidsobestämt straff. Vid prövning av fråga om vUlkorlig frigivning skaU domstolen beakta bl. a. den dömdes upp­förande under strafftiden. I beslut om villkorlig frigivning skall aUtld fastställas en prövotid. Denna skall i princip motsvara den tid som åter­står av straffet men får faststäUas tUl högst tre år, om straffåterstoden understiger sistnämnda tid. Prövotiden får dock aldrig bestämmas till kortare tid än ett år. Beträffande övervakning, särskUda föreskrifter och förverkande gäller i huvudsak samma regler som vid villkorlig dom. Beslut i sådan fråga ankommer alltid på domstol.

C   Frivårdens organisation

Övervakning och liknande åtgärder handhas dels av tjänstemän inom fångvårdsväsendet, dels av privatpersoner. För sistnämnda kategori övervakare finns särskUda organisationer som är statsunderstödda och till vUka viss personal tillhandahålls av fångvårdsmyndigheterna.

 

Prop. 1978/79: 3                                                     177

Bilaga 2

De remitterade förslagen

1   Förslag till

Lag om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag äger enligt förordnande av regeringen tillämpning vid
samarbete rörande kriminalvård i frihet med stat, som har tUlträtt den
europeiska konventionen den 30 november 1964 rörande övervakning av
viUkorligt dömda eUer viUkorUgt frigivna personer, eller annan stat,
med vUken Sverige har ingått överenskommelse om sådant samarbete.

Om synnerliga skäl föreligger, kan regeringen för visst faU förordna att samarbete enUgt lagen skaU äga ram även om förordnande som avses i första stycket ej har meddelats.

2 §   Samarbete enligt denna lag avser

1. verkstäUighet i Sverige av

a)    utiändsk brottmålsdom, varigenom den dömde har erhåUit villkor­ligt anstånd med ådömande av påföljd eUer verkstäUighet av frihetsstraff eller på annat Uknande sätt ålagts att under en prövotid undergå kri­minalvård i frUiet,

b)    utländsk brottmålsdom avseende frihetsberövande påföljd, sedan den dömde enligt beslut i den främmande staten har frigivits villkor­ligt eller annars överförts tUl kriminalvård utom anstalt,

2. verkställighet i främmande stat av

a)    svensk dom på skyddstiUsyn, dock ej såvitt avser behandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken,

b)   svensk dom på fängelse, ungdomsfängelse eUer internering, sedan den dömde enligt beslut här i landet har frigivits viUkorligt eUer över­förts till vård utom anstalt.

Vad som föreskrivs i denna lag om utländsk brottmålsdom gäller även i fråga om annat avgörande i främmande stat som har meddelats efter rättegång i brottmål.

3 § Vid samarbete som anges i 2 § överlämnar den stat i vUken do­
men har meddelats åt den andra staten att antingen anordna kriminal­
vård i frihet enUgt domen (begränsad verkställighet) eller helt övertaga
verkställigheten av denna (fullständig verkstäUighet).

Verkställighet i Sverige av utländsk brottmålsdom

Allmänna bestämmelser

4 § VerkstäUighet i Sverige av utländsk brottmålsdom får ske endast
efter framställning av behörig myndighet i den främmande staten.

Framställningen får ej bifallas

 

Prop, 1978/79: 3                                                     178

1.    om domen ej har vunnit laga kraft eUer om påföljden ej får verk­stäUas i den främmande staten,

2.    om gäming som påföljden avser ej motsvarar brott enligt svensk lag eller gämingsmannen, om gämingen begåtts här i landet, på annan grand än som avses i 5 § 3 ej skuUe ha kunnat ådömas påföljd för brottet,

3.    om den dömde ej har hemvist i Sverige,

4.    om verkställighet i Sverige skullle vara oförenlig med grunderna för rättsordningen här i landet eller annat väsentiigt svenskt intresse,

5.    om dom i mål om ansvar för gäming som påföljden avser har meddelats här i landet eUer här utfärdat strafföreläggande eller föreläg­gande av ordningsbot för samma gäming har godkänts,

6.    om fråga om ansvar för gäming som påföljden avser har prövats genom lagakraftägande dom i annan stat än den som har gjort fram-ställnmgen och hinder mot lagföring för gämingen här i landet tiU följd härav skuUe ha förelegat enUgt 2 kap. 5 a § brottsbalken,

7.    om gärning som påföljden avser utgör eller har samband med po­litiskt brott eller utgör mUitärt brott,

8.    om gäming som påföljden avser utgör fiskaUskt brott och Sverige ej i förhållande till den främmande staten har förbundit sig att bifalla framställning som har avseende på sådant brott,

9.    om en tUlämpning av 35 kap. 8—10 §§ brottsbalken skuUe inne­bära att påföljden bortfaUit,

10. om verkstäUighet i Sverige i annat hänseende än som förat har
nämnts skulle strida mot den överenskommelse mellan Sverige och
främmande stat som ligger tiU gmnd för framställningen.

5 §   Framstälhiingen kan avslås

1.    om gärning som påföljden avser omfattas av här i landet väckt åtal eller utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, eUer om beslut har meddelats att åtal för gärningen ej skaU väckas eller fullföljas,

2.    om domen har meddelats i den dömdes utevaro,

3.    om den dömde vid tiden för brottet ej hade fyllt femton år,

4.    om domen av annat skäl än som fömt har angivits måste anses oförenlig med principema för tiUämpning av svensk strafflag,

5.    om det med hänsyn tUl omständigheterna i det särskUda fallet är lämpligast att verkstäUighet här i landet anordnas enligt annan i 3 § angi­ven samarbetsform än som avses i framställningen.

6 § Avser den utiändska domen två eUer flera brott och föreligger hin­
der mot verkställighet såvitt avser något eller några av dem, får fram­
ställningen bifallas såvitt avser övriga brott endast om

1.    i domen eller framställningen har angivits vilken del av påföljden som avser detta eller dessa brott, eller

2.    det är uppenbart att det eller de brott, beträffande vilka hinder mot verkställighet föreligger, har varit utan nämnvärd betydelse för på­följdsbestämningen i den främmande staten.

7 §   Framställning om verkställighet görs hos utrikesdepartementet.
Finner regeringen uppenbart att framställningen ej gäller utländsk

brottmålsdom som avses i 2 § 1 eller att hinder mot verkställighet möter

 

Prop, 1978/79: 3                                                     179

enligt 4 § andra stycket 1—6 eller 9, skaU framställningen omedelbart avslås.

Regeringen prövar om framställningen skall avslås på grand av för­hållande som avses i 4 § andra stycket 7, 8 eller 10 eller 5 § 5. Rege­ringen kan avslå framställningen, om det är uppenbart att förhållande som avses i 5 § 1—4 föreligger.

Begränsad verkställighet

8    § FramstäUning om begränsad verkställighet här i landet av utländsk brottmålsdom skall, om regeringen inte avslår framställningen, överläm­nas till kriminalvårdsstyrelsen för handläggning.

9    § Kriminalvårdsstyrelsen prövar om annat hinder mot verkställighet föreligger än som avses i 4 § andra stycket 7, 8 eller 10 eller 5 § 5.

 

10    § Finner kriminalvårdsstyrelsen att hinder ej möter mot verkstäl­lighet, beslutar styrelsen att kriminalvård i frihet skall anordnas här i landet. I beslutet skall anges vilken övervakningsnämnd som skall hand­ha kriminalvården.

11    § Föreskrift om prövotid för den dömde och om hans åligganden under denna tid som följer av domen eller av särskUt beslut som imder prövotiden har meddelats i den främmande staten gäller här i landet, om motsvarande föreskrift skulle ha kunnat meddelas enligt svensk lag. I den mån så ej är fallet, skall föreskriften jämkas av övervakningsnämnden. Sådan jämkning får dock ej iimebära att föreskriften skärps.

12    § I den mån annat ej följer av domen eller särskUt beslut som har meddelats i den främmande staten, skaU den dömde under prövotiden stå under övervakning. Bedöms övervakning ej längre vara erforderlig, skall förordnas om dess upphörande. Så länge prövotiden varar, får den dömde, när det finns skäl till det, ånyo ställas under övervakning. Beslut som nu avses meddelas av övervakningsnämnden.

Meddelas i den främmande staten beslut som Innebär att kriminalvår­den i frihet skall upphöra, äger beslutet giltighet här.

13 § Med avseende på övervakningsnämndens handhavande av krimi­
nalvården och den dömdes åligganden under prövotiden har I övrigt 26
kap. 12—18 §§ brottsbalken motsvarande tillämpning.

Föreskrift enligt 26 kap. 15 § brottsbalken får dock ej innebära skärp­ning i förhållande till vad som har bestämts i den främmande staten.

14 § Om behörig myndighet i den främmande staten begär upplysning
om hur den dömde har förhållit sig under prövotiden, skall kriminal­
vårdsstyrelsen lämna upplysning härom på grandval av uppgifter som
styrelsen infordrar från övervakningsnämnden.

Begår den dömde nytt brott och döms han under prövotiden av svensk domstol för brottet tUl påföljd som avses i 2 § första stycket lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister, skall kriminalvårdsstyrelsen sörja för att behörig myndighet i den främmande staten underrättas om domen.

 

Prop. 1978/79: 3                                                      180

Har den dömde i annat fall än som avses i andra stycket aUvarligt åsidosatt sina åligganden och finner övervakningsnämnden på grund härav påkaUat att åtgärd i fråga om den ådömda påföljden beslutas av myndighet i den främmande staten, skaU nämnden göra anmälan härom till kriminalvårdsstyrelsen. Styrelsen skaU sörja för att behörig myndig­het i den främmande staten underrättas om sådan anmälan.

Fullständig verkställighet

15    § Framställning om fullständig verkstäUighet här i landet av ut­ländsk brottmålsdom skaU, om regeringen inte avslår framställningen, överlämnas tiU riksåklagaren för handläggning.

16    § Sedan framställningen om verkstäUighet har överlämnats till riks­åklagaren, gör denne hos rätten ansökan om dess prövning av framställ­ningen. Rörande sakens handläggning gäUer i tiUämpliga delar rätte­gångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål, om annat ej föl­jer av denna lag. Rättens avgörande av saken sker genom dom.

Vid förhandUng i målet skaU den dömde höras personligen, om han begär det. Är den dömde berövad friheten i den stat där domen har med­delats, får dock förhandling äga ram i hans frånvaro, även om han har begärt att bli hörd personligen.

17 § I mål som avses i 16 § prövar rätten om annat hinder mot verk­
stäUighet möter än som avses i 4 § andra stycket 7, 8 eller 10 eller 5 § 5.

Ny prövning av frågan huruvida den dömde är skyldig till brottet får ej ske i målet.

18 § Finner rätten hinder ej möta mot verkstäUighet här i landet,
skall rätten bestämma ny påföljd enligt svensk lag för brott som avses i
framställningen. Den nya påföljden får dock ej innebära att den dömde
berövas friheten. Ej heller får påföljden bestämmas till enbart böter.
Detta gäUer även om annan påföljd än böter ej enligt svensk lag kan
följa på motsvarande brott.

Har förhandling i saken enligt 16 § andra stycket andra meningen ägt rum i den dömdes frånvaro, får ny påföljd ej bestämmas förrän den dömde har varit i tillfälle att bli personligen hörd.

19     § Laga domstol i mål som avses i 16 § är Stockholms tingsrätt. An­sökan får dock upptagas även av den rätt, där den dömde skall svara i tvistemål i allmänhet, eller rätten i den ort, där den dömde mera var­aktigt uppehåUer sig, om rätten med hänsyn tUl utredningen samt kost­nader och andra omständigheter finner det lämpligt.

20     § Undanröjs vUlkorlig dom eUer skyddstUlsyn, som har ådömts en­ligt 18 §, och döms i stället tUl fängelse på viss tid, skall den dömde, i den mån det med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, räknas tUl godo dels vad han kan ha utstått av frUietsberövande påföljd som ådömts genom den utländska domen för brott som omfattades av fram­ställningen om verkställighet, dels tid varander han med anledning av sådant brott varit anhållen eUer häktad i den främmande staten. Därvid får bestämmas lindrigare straff än vad som är föreskrivet för gärningen.

 

Prop. 1978/79: 3                                                     181

Verkställighet utomlands av svensk dom

Allmänna bestämmelser

21 § Fråga om verkstäUighet i främmande stat av svensk dom enligt
denna lag upptas i fall som avses i 1 § första stycket av kriminalvårds­
styrelsen. FramstäUning om verkstäUighet får göras endast om den döm­
de har hemvist i den främmande staten och det ej med motsvarande tUl-
lämpm'ng av 4 § andra stycket eller 5 § 1—4 kan antagas föreligga hinder
mot verkställighet i den staten.

Har regeringen med stöd av 1 § andra stycket förordnat att verk­ställighet av påföljd i visst faU får anförtros åt myndighet i främmande stat, ombesörjer kriminalvårdsstyrelsen att framstäUning om verkstäl­lighet görs i den främmande staten.

22 § Framställning som avses i 21 § jämte den dom varigenom på­
följden har ådömts och övriga handlingar i ärendet överlämnas till ut­
rikesdepartementet, som vidarebefordrar framställningen till behörig
myndighet i den främmande staten.

Begränsad verkställighet

23    § Bifalls framstäUning om begränsad verkstäUighet utomlands, skall övervakningsnämnden, om övervakning har anordnats här i landet, entlediga övervakaren för den dömde.

24    § Beslutas i den främmande staten ändrade föreskrifter om vad den dömde har att iaktta under prövotiden eller tiden för vård utom an­stalt, har beslutet gUtighet här i den mån motsvarande beslut skulle ha kunnat meddelas enligt svensk lag och beslutet ej innebär skärpning för den dömde i förhållande till vad som har bestämts här i landet.

Sedan kriminalvården överflyttats, får åtgärd i fråga om den ådömda påföljden beslutas här i landet endast om den dömde här övertygas om annat brott eller behörig myndighet i den främmande staten hit hänskju­ter ärende om sådan åtgärd. Hänskjutet ärende upptas av den övervak­ningsnämnd som handhade övervakningen vid tiden för överflytt­ningen.

Fullständig verkställighet

25 § Bifalls framställnmg om fuUständig verkställighet utomlands,
skall kriminalvårdsstyrelsen förklara verkstäUigheten överförd tUl den
främmande staten. Sedan sådan förklaring har meddelats, får verkstäl­
lighet av påföljden inte längre ske här i landet. Ej heller får här beslutas
annan åtgärd i fråga om påföljden.

Första stycket gäUer dock ej, om den främmande staten återkallar sitt bifaU till framställningen.

Fullföljd av talan

26 § Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut om anordnande av kri­
muialvård i frihet enligt 10 § eUer om framställning enligt 21 § första
stycket förs hos regeringen genom besvär.

Om den dömde, i fall då begränsad verkställighet har anordnats här i landet, inte är nöjd med övervakningsnämnds beslut om prövotid.

 

Prop. 1978/79: 3                                                     182

övervakning, förordnande av övervakare, föreskrift, varnuig eller an­mälan enUgt 14 § tredje stycket, äger han hos kriminalvårdsnämnden på­kalla prövning av beslutet.

Mot kriminalvårdsnämndens beslut enligt denna lag får talan ej föras.

Särskilda bestämmelser

27     § Riksåklagaren får i den omfattning regeringen bestämmer för­ordna annan åklagare att fullgöra vad som enligt denna lag åligger riks­åklagaren.

28     § SkaU påföljd, som har ådömts någon i främmande stat, enligt denna lag verkställas i Sverige, får åtal för gäming, som påföljden avser, ej i något faU väckas här i landet. Har åtalet redan väckts när framställ­ningen om verkställighet bifalls, skaU detta förhåUande anses utgöra rättegångshinder i brottmålet.

29     § Av allmänna medel utgiven ersättning tiU offentiig försvarare samt kostnad för rättshjälp enligt 36 § rättshjälpslagen (1972: 429) skall stanna på statsverket, om ej den dömde av särskilda skäl bör återgälda ersättningen.

30     § Denna lag gäller ej i fråga om verkstäUighet eUer annan åtgärd som regleras genom lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Fin­land, Island och Norge angående verkstäUighet av straff m. m.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1978.

2    Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 34 kap. 18 § brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

34 KAP

18 §1 Uppkommer fråga om utiämning till Sverige för verkstäUighet av dom, varigenom någon dömts tUl fängelse, ungdomsfängelse eller internering som gemensam påföljd för två eller flera brott, och kan utlämning en­ligt den främmande statens lagstiftning ej ske för alla brotten, skall domstol, efter anmälan av åklagare, undanröja den gemensamt ådömda påföljden och döma tUl påföljd för den brottslighet, för vilken utlämning kan äga rum.

Vad som föreskrives i första   Vad som föreskrives i första
stycket skall även gäUa, då frågan stycket skall även gälla, då frågan
uppkommer om att svensk brott- uppkommer om att svensk brott­
målsdom, som avser två eller flera målsdom, som avser två eller flera
brott, skall verkställas utonUands i brott, skall verkställas utomlands i

1 Senaste lydelse 1975: 293.

 

Prop. 1978/79: 3

183

 

enlighet med lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom och hinder mot verkställighet före­ligger enligt den främmande sta­tens lagstiftning såvitt avser något eller några av brotten.

enlighet med lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom el' ler lagen (1978:000) om interna­tionellt samarbete rörande krimi­nalvård i frihet, och hinder mot verkställighet föreligger enligt den främmande statens lagstiftning så­vitt avser något eller några av brotten.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1978.

3    Förslag tiU

Lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister

Härigenom föreskrivs att 6 och 13 §§ lagen (1963:197) om aUmänt kriminalregister skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6 §1

I registret skall anteckning göras om uppgift, som enligt tiU rikspolis­styrelsen inkommet meddelande intagits i allmänt danskt, finskt, is­ländskt eller norskt kriminalregister beträffande svensk medborgare eller den som har hemvist här i riket eller beträffande svensk dom eUer svenskt beslut, såvitt uppgiftens innehåU motsvarar vad i 2—5 §§ här ovan avses. Detsamma skaU gäUa om uppgift, som enligt överenskom­melse mellan Sverige och annan stat lämnas från den staten.

I registret skall ock antecknas beslut av myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge om överflyttning från Sverige till den staten av verkställighet av fängel­se eller övervakning av den som villkorligt frigivits eller dömts till skyddstUlsyn.

Har svensk domstol eller myn­dighet jämlikt 5, 10, 14 17 eller 21 § lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. fattat beslut om verk-

I registret skall ock antecknas beslut av myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge om överflyttning från Sverige tUl den staten av verkställighet av fängelse eller övervakning av den som vill­korligt frigivits eller dömts tUl skyddstillsyn. Detsamma skall gäl­la beträffande annat beslut av myndighet i främmande stat om verkställighet i den staten av här i landet ådömd påföljd som avses i2§.

Har svensk domstol eller myn­dighet jämlikt 5, 10, 14, 17 eller 21 § lagen (1963:193) om samar­bete med Danmark, Finland, Is­land och Norge angående verkstäl­lighet av straff m. m. fattat beslut

1 Senaste lydelse 1970: 421.

 

Prop. 1978/79:3                                                      184

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

ställighet, övervakning, undanrö- om verkställighet, övervakning,
jande eller förverkande, skall be- undanröjande eller förverkande el­
slutet antecknas i registret. I fråga ler jämlikt 10 § lagen (1978:000)
om den dom eller det beslut som om internationellt samarbete rö-
meddelats i den andra staten skola rande kriminalvård i frihet fattat
bestämmelsema i 2—5 §§ här ovan beslut om kriminalvård i frihet,
äga motsvarande tillämpning.   skall beslutet antecknas i registret.

I fråga om den dom eller det be­slut som meddelats i den andra staten skola bestämmelserna i 2— 5 §§ här ovan äga motsvarande tillämpning.

13 §2

TUl utländsk myndighet må enligt föreskrifter, som meddelas av rege­ringen, redovisas anteckningar i registret rörande medborgare i den sta­ten eUer den som har hemvist där.

Har verkstäUighet av frihetsstraff eUer övervakning av den som viU­korligt dömts eller villkorligt frigivits eUer dömts till skyddstillsyn över­flyttats hit från Danmark, Finland, Island eller Norge eUer härifrån tUl någon av nämnda stater, må, även i annat faU än i första stycket sägs, i den ordning regermgen bestämmer tUl myndighet i den stat från eller tiU vUken överflyttning skett redovisas anteckningar rörande den som avses med beslutet om överflyttning. Detsamma skaU gäUa i fråga om anteckning, som gjorts rörande tiUämpningen av 14 eller 21 § lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verk­ställighet av straff m. m.

Har verkställighet av påföljd överflyttats hit från främmande stat eller härifrån till sådan stat enligt lagen (1972: 260) om inter­nationellt samarbete rörande verk­ställighet av brottmålsdom eller la­gen (1978: 000) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet, äger andra stycket motsva­rande tillämpning.

Regeringen äger bemyndiga rikspoUsstyrelsen att, då det för utred­ning i brottmål begäres av utländsk domstol eller åklagarmyndighet eUer av poliscentral i Danmark, Finland eUer Norge, meddela utdrag av re­gistret.

På framställning av utiändsk myndighet må i annat fall än förut sagts utdrag av registret meddelas, såframt regeringen givit tillstånd därtUl.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1978 2 Senaste lyddse 1975:13.

 

Prop. 1978/79: 3

185

4   Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 38 § rättshjälpslagen (1972: 429) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

38 §1

Bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för tilltalad eller an­nan att till statsverket återbetala kostnad som enligt rättens beslut utgått av allmänna medel äger motsvarande tillämpning i fråga om kostnad för rättshjälp enligt 36 §.

I fall som avses i 19 § andra stycket lagen (1946: 804) om infö­rande av nya rättegångsbalken, 18 § lagen (1957: 668) om utläm­ning för brott, 14 § lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, 7 och 13 §§ lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhäUsfar-1ig asocialitet samt 39 § lagen (1972: 260) om internationellt sam­arbete rörande verkställighet av brottmålsdom gäUer vad där är föreskrivet.

I faU som avses i 19 § andra stycket lagen (1946: 804) om infö­rande av nya rättegångsbalken, 18 § lagen (1957: 668) om utläm­ning för brott, 14 § lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, 7 och 13 §§ lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfar­lig asocialitet, 39 § lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brott­målsdom samt 29 § lagen (1978: 000) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet gäl­ler vad där är föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1978.

1 Senaste lydelse 1973:118.

 

Prop, 1978/79: 3                                                               186

Innehåll

Sid.

Propositionen   ...................................................      1

Propositionens huvudsakliga innehåll .......................      1

Lagförslag

1.    lag om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet 2

2.    lag om ändrmg i brottsbalken............................ .... 7

3.    lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister         8

4.    lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 4 29) ....

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 2 mars 1978 ..         11

1    Inledning   ...................................................... ... 12

2    Allmän motivering .............................................    12

 

2.1    Sveriges tUlträde till övervakningskonventionen . .. 12

2.2    Förbehåll och förklaringar................................    15

2.3    Av konventionen föranledd lagstiftning i huvuddrag            18

 

2.3.1    Lagstiftningens form och tlUämpningsområde ... .. 18

2.3.2    Verkställighet i Sverige av utiändskt avgörande .. 23

2.3.3    VerkstäUighet utomlands av svensk brottmålsdom            34

 

3    Upprättade lagförslag.........................................    40

4    Specialmotivering     .......................................... .. 41

5    Hemställan   .................................................... .. 68

6    Beslut    .......................................................... .. 68

Utdrag av lagrådets protokoll den 6 april 1978...........    69

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 15 juni 1978 ..         92
Bilaga 1 Departementspromemoria (Ds Ju 1977: 4) om internatio­
nellt samarbete rörande kriminalvård i frihet.............. . 101

Bilaga 2 De remitterade förslagen  .......................... 177

NORSTEDTS TRYCKERr   STOCKHOLM 1*78 78003?