Prop. 1978/79:20i Regeringens proposition 1978/79:205

med förslag till renhållningslag, m. m.;

beslutad den 29 mars 1979.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

OLA ULLSTEN

ERIC ENLUND

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i renhållningslagstiftningen som ger kommunerna stor frihel atl uiforma renhållningsverksamhelen inom kommunerna efter lokala förhållanden. Förslaget öppnar samtidigt möjlighet för kommunmedlemmarna alt i större utsträckning än f. n. påverka ulformningen av renhållningen.

Beslämmelserna om renhållning, som f n. är uppdelade på flera förfallningar, förs samman i en lag, renhållningslagen.

1 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 205

Prop. 1978/79:205 2

1 Förslag till Renhållningslag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Med hushållsavfall avses i denna lag avfall och orenlighet som härrör
frän hushåll och därmed jämförligt avfall.

Med hantering avses i lagen uppsamling, förvaring, bortforsling och slutligt omhändertagande.

2 S Utöver föreskrifterna i denna lag finns föreskrifter om avfallshante
ring i förfallningar om miljöskydd och om hälso- och miljöfarliga varor
saml i andra författningar.

Utan hinder av denna lag kan regeringen eller en myndighet, som regeringen bestämmer, belräffande försvarsmakten meddela särskilda föreskrifter i frågor som avses i lagen.

Allmän aktsamhetsregel

3 § Avfall skall hanteras på sådant sätt atl del inte uppkommer olägenhel
från hälso- och miljövårdssynpunkt. Utrymmen, behållare och andra
anordningar för hanteringen skall vara så beskaffade och skall skötas på
sådani sätl atl olägenhet inle uppslår.

Regeringen meddelar närmare föreskrifterom avfallshanteringen. Regeringen får överiåla åt en myndighet eller åt kommunerna all meddela sådana föreskrifter.

Bortforsling

4 § Varje kommun skall svara för all hushållsavfall inom kommunen
forslas lill behandlingsanläggning i den utsträckning som behövs för atl till
godose såväl allmänna hälso- och miljövårdskrav som enskilda inlressen.

När kommunen planlägger och beslutar hur skyldigheten enligt första stycket skall fullgöras, skall hänsyn las lill fastighetsinnehavarnas möjligheter aU själva ta hand om avfallet på etl från hälso- och miljövårdssynpunkt godtagbart säll. Kommunen skall vidare beakta atl bortforslingen anpassas lill behovel för olika slag av bebyggelse.

5 § Kommunen är skyldig atl tillse att behandlingsanläggning för hus
hållsavfall från kommunen finns all tillgå.

6 § Regeringen får föreskriva aU annal avfall inom kommunen än hushållsavfall skall forslas bort genom kommunens försorg. Regeringen får överiåla ål en myndighet eller ål kommunema all meddela sådana föreskrifter.

7 S När avfall skall forslas bort genom kommunens försorg, får avfallet inte grävas ned, komposteras eller på annat sätt slutligt omhändertas av fastighelsinneha våren.

Prop. 1978/79:205 3

Skall avfall forslas bort genom kommunens försorg får inte någon annan än den som kommunen anlitar för ändamålet ta befallning med bortforslingen,

8 S Är del av särskild betydelse från äiervinningssynpunkt, får regering
en föreskriva atl vissl slag av avfall som skall forslas bort genom kommu
nens försorg skall förvaras skilt frän annat avfall i avvaktan på bortforsling
och meddela de bestämmelser som behövs för ändamålet. Regeringen får
överlåta ål en myndighet eller ät kommunerna att meddela sådana före
skrifter.

Kommunal renhållningsordning

9 § För varje kommun skall finnas en renhållningsordning som upptar de
föreskrifter som skall gälla för bortforsling av hushållsavfall inom kommu
nen. I renhållningsordningen skall anges från vilka områden, fasligheter el
ler uppsamlingsställen som bortforsling skall ske, vilka slag av hushållsav
fall som skall forslas bort. hur ofta bortforsling skall ske och hur verksam
helen i övrigl skall vara anordnad.

I renhållningsordningen skall föreskrivas under vilka förutsättningar undantag kan medges från renhållningsordningens föreskrifter. Frågor om undantag prövas av hälsovårdsnämnden.

10 8 Renhållningsordningen skall antas av kommunfullmäktige.

11 § När elt förslag lill renhållningsordning upprällas, skall kommunen på lämpligt sätt och i skälig omfaltning samråda med de fastighetsinnehavare och myndigheter som kan ha ett väsentligt iniresse i saken.

Innan förslaget till renhållningsordning anlas, skall del ställas ut till granskning under minst fyra veckor.

12 § Kungörelse om förslagets utställande skall utfärdas i ortstidning fö
re ulslällningslidens början.

Av kungörelsen skall framgå förslagets huvudsakliga innebörd, var det finns att tillgå och inom vilken tid och till vem erinringar mot förslaget skall framställas.

13 § Bestämmelserna i 11 och 12 §§ gäller även i fråga om ändringar i en
renhållningsordning.

Om etl förslag lill ändring i renhållningsordningen berör endasi ell mindre anlal fastighetsinnehavare eller ändringen annars är av begränsad omfattning, får kommunen underlåta atl slälla ut ändringsförslaget.

14 § Kommunen är skyldig alt, uiöver vad som följer av renhållningsord
ningen, forsla bort hushållsavfall, om faslighetsinnehavaren begär del och
del inle är oskäligl med hänsyn lill omständigheterna.

Frågor om sådan bortforsling prövas av den kommunala nämnd som kommunfullmäklige bestämmer.

Avgifter

15 § Kommunen får föreskriva atl avgifi skall erläggas för sådan bortforsling och sådant slutligt omhändertagande av avfall som sker genom

Prop. 1978/79:205 4

kommunens försorg enligt denna lag. Avgiften skall enligt kommunens bestämmande erläggas lill kommunen eller lill den som utför renhållningen.

16 S Avgiften skall vara åriig eller på annat sätl periodisk. Den skall be
stämmas lill högst del belopp som behövs för att täcka nödvändiga kapital-
och driftskostnader för renhållningen. Från dessa kosinader skall avräknas
kostnadema för vad som kan belöpa på användning av anläggningar eller
utrustning för annat ändamål an renhållning.

Om kommunen uppdrar åt annan atl utföra renhållningen, får avtalet med denne läggas till grund för beräkning av avgiften, om inte kostnaden därigenom blir väsentligt högre än om kommunen själv utför renhållningen.

17 § Avgiften skall ulgå enligt taxa, som antas av kommunfullmäklige,

I taxan skall anges hur avgifien skall bestämmas när taxan saknar tilllämplig bestämmelse om avgifi. Därvid skall de grunder som anges i 16 S beaktas.

Taxan skall innehålla föreskrifter om vem som är avgiftsskyldig och till vem avgiften skall eriäggas.

Särskilda bestämmelser

18 § Kommunen skall inom områden med stadsplan fullgöra den skyldig-
hel som föreskrivs i 3 § allmänna ordningsstadgan (1956:617) alt hålla ren
gata, torg, park och annan sådan allmän plats samt allmän väg. På sådan
allmän plals och på allmän väg inom områden med stadsplan skall kommu
nen även röja snö, skaffa undan snö och is, sanda eller vidta annan åtgärd
för atl molverka halka, föra bort sand och annal som påförts lill motver
kande av halka samt rensa och lina upp rännslensbrunn och ledning som
förbinder sådan brunn med allmän avloppsledning. Inom områden med
byggnadsplan skall kommunen fullgöra molsvarande skyldighet i fråga om
allmän väg. Skyldighet alt vidta åtgärd som sagts nu gäller dock inle i den
mån åtgärden skall vidtas av staten som väghållare.

När särskilda skäl föreligger, får regeringen på framställning av kommunen medge undantag från försia styckel.

19 § Kommunen kan ålägga den som äger en fastighet inom ell område
med fastställd stadsplan eller som i stället för ägaren är skattskyldig för
fastigheten enligt kommunalskattelagen (1928:370) aU fullgöra skyldighet
som anges i 18 § försia stycket i fråga om gångbana eller annal ulrymme
ulanför fastigheten som behövs för gångtrafiken.

Har person som avses i försia stycket inle lidigare haft sådan skyldighet, skall kommunens beslul underslällas länsslyrelsen.

20 § Har på annan plals utomhus än som avses i 18 § där allmänheten får
fritt färdas skräpats ned eller annars osnyggats, åligger del kommunen atl
återställa platsen i sådani skick som med hänsyn till ortsförhållandena,
platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga an
språk.

Bestämmelserna i försia stycket skall inte tillämpas, om skyldigheten enligl lag eller annan förfallning eller särskilda föreskrifter skall fullgöras av annan.

Prop. 1978/79:205 5

Tillsyn

21 S Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter ulövas inom kommunen av hälsovårdsnämnden, om inte regeringen bestämmer annat. Länsstyrelsen utövar tillsynen inom länet.

22 § För tillsynen har kommunal nämnd som är tillsynsmyndighet rätt att få tillträde till byggnader, lokaler och områden.

Det åligger polismyndighet alt lämna det biträde som behövs för tillsynen.

23 § Kommunal nämnd som är tillsynsmyndighet får meddela föreläg
ganden eller förbud som uppenbart behövs för att denna lag eller föreskrif
ter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

1 ett beslul om föreläggande eller förbud kan vite sällas ul. Frågan om utdömande av vitet prövas av länsstyrelsen.

Iakttas inte ett föreläggande, får nämnden låla vidta åtgärden på den försumliges bekostnad.

Ansvar och besvär m. m.

24 § Den sora uppsåtligen eller av oaktsamhet bryier mol 7 § försia slyckel eller som yrkesmässigt eller annars i större omfattning samlar in och forslar bort avfall i strid mol 7 § andra stycket döms till böter.

25 § Kommunal nämnd som är tillsynsmyndighet får förordna att dess beslut skall lända till eftertältelse ulan hinder av förd talan.

26 § En kommunal nämnds beslut enligt denna lag överklagas hos länsslyrelsen genom besvär.

Länsstyrelsens beslut överklagas hos kammarrätten genom besvär. Regeringen kan dock föreskriva atl vissa beslut skall överklagas hos regeringen genom besvär.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980 då lagen (1965:54) om kommunala renhållningsavgifter och kommunala renhållningslagen (1970: 892) skall upphöra att gälla.

2. Renhållningsordningar skall ha antagils före den I januari 1981.

3. Föreskrifter om avgift som har meddelats med stöd av lagen (1965: 54) om kommunala renhållningsavgifter skall fortfarande gälla.

4. Beslämmelsen i 4 § första stycket kommunala renhållningslagen om befogenhet för regeringen eller myndighet som regeringen beslämmer atl meddela föreskrifter om undanlag från kommunens bortforslingsskyldig-het skall lillämpas till dess koramunen har antagit en renhållningsordning och beslutet härom har vunnit laga kraft.

5. Har före nya lagens ikraftträdande med slöd av 4 § första stycket kommunala renhållningslagen meddelats beslut om undanlag från kommunens borlforslingsskyldighet, skall beslutet gälla tills vidare dock längst till dess att komraunen har antagit en renhållningsordning och beslutet härom har vunnit laga kraft.

6. Förekommer i lag eller annan förfallning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom en beslämmelse i denna lag, lillämpas i stället den nya bestämmelsen.

Nuvarande lydelse

2\ Den som fått tillstånd enligt denna lag till miljöfarlig verksamhet kan ej på grund av bestämmelse i lagen eller i hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 {nr 663) åläggas atl upphöra med verksamhelen eller alt med avseende på denna vidtaga försiktighetsmått utöver vad som anges i tillslåndsbeslutei, om ej annat följer av 23-25 § eller 40 S andra stycket.

Föreslagen lydelse §

Den som fått tillstånd enligt denna lag till miljöfarlig verksamhei kan ej på grund av bestämmelse i lagen eller i hälsovårdsstadgan (1958:663) eller i renhållningslagen (1979:000) åläggas all upphöra med verksamhelen eller atl med avseende pä denna vidtaga försiktighetsmått utöver vad som anges i lill-slåndsbesluiel, om ej annat följer av 23-25 § eller 40 § andra stycket.

De ytteriigare föreskrifter avseende allmänna hälsovården, som för kommun eller del därav Jinnas erforderliga utöver denna siadga, meddelas i lokal hälsovårdsordning.

Sådan föreskrift må icke avse förhållande, som reglerats genom annan allmän författning än denna stadga eller 4 § andra styckel kommunala renhållningslagen den 17 december 1971 (nr 892). Vid meddelande av föreskrift skall tillses.

De ytterligare föreskrifter avseende allmänna hälsovården, som för kommun eller del därav kan behövas utöver denna stadga, meddelas i lokal hälsovårdsordning.

Sådan föreskrift/cJr;/;/( avse förhållande, som reglerats genom annan allmän författning än denna siadga. Vid meddelande av föreskrift skall tillses, all därigenom inte läggs onödigt tvång på allmänheten eller annars görs obefogad inskränkning i den enskildes frihet.

Prop. 1978/79:205

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

atl därigenom icke lägges onödigi tvång på allmänhelen eller eljest göres obefogad inskränkning i den enskildes frihel.

Denna lag iräder i kraft den I januari 1980.

Föreskrifter eller beslul om hantering av avfall som har meddelats med slöd av 65 eller 66 § hälsovårdsstadgan skall fortfarande gälla. Avser föreskrifterna eller besluten bortforsling av hushållsavfall, skall de dick gälla längst lill dess all kommunen enligl renhållningslagen (1979: 000) hai anlagil en renhållningsordning och beslutet härom har vunnit laga kraft.

Prop. 1978/79:205 8

Utdrag
JORDBRU KSDEPARTEM ENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1979-03-29

Närvarande: statsministern Ullslen, ordförande, och statsråden Sven Romanus. Mundebo, Wikström, Friggebo, Huss, Rodhe, Hansson, Enlund, Lindahl. Winther, De Geer, Gabriel Romanus, Tham, Bondeslam

Föredragande: staisrådel Enlund

Proposition med förslag till renhållningslag, m. m.

1 inledning

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallades i februari 1977 en kommitté' med uppdrag atl se över renhållningslagsliftningen. Kommittén anlog namnet renhållningskommitién. Kommittén (Jo 1977:01) avlämnade i mars 1978 belänkandel (SOU 1978:24) Ny renhållningslagsliftning.

Till protokollet i della ärende bör fogas uiredningens sammanfattning av betänkandet som bilaga I och de lagförslag som läggs fram i betänkandet som bilaga 2. Beträffande nuvarande förhållanden saml uiredningens närmare överväganden hänvisas lill betänkandet.

Efter remiss har yttranden över belänkandet avgetts av försvarets sjukvårdsstyrelse, socialstyrelsen, riksrevisionsverkel (RRV), lantbrukssiyrelsen, slalens naturvårdsverk, konsumentverket, justitieombudsmannen (JO), Göta hovräu, kamraarräUen i Jönköping, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Gollands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Väslernorriands, Jämtlands och Västerbottens län, byråkraliutredningen, hälsovårdssladgeutredningen, statskontroll-kommittén samt Stockholms, Värmdö, Sigtuna, Enköpings, Tierps, Oxelösunds, Linköpings, Ödeshögs, Jönköpings, Gislaveds, Ljungby, Lessebo, Kalmar, Emmaboda, Gotlands, Ronneby, Kristianstads, Simrishamns, Höörs, Landskrona, Halmstads, Kungsbacka, Sotenäs, Herr-Ijunga, Lerums, Skövde, Gölene, Karlstads. Filipstads, Örebro. Lindesbergs, Sala, Mora, Älvdalens, Gävle. Bollnäs, Sundsvalls, Härnösands, Östersunds, Härjedalens, Umeå, Vilhelmina, Kiruna och Kalix kommu-

' Dåvarande statssekreteraren Per-Erik Eliasson, utredningssekreleraren Lars Eric Ericsson, numera kommunalrådet Henry Fager, fru Gertrud Hellgren samt riksdagsledamöterna Karl Leuchovius och Rune Torwald.

Prop. 1978/79:205 9

ner. Landsorganisationen i Sveiige (LO). Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska kommimförbiindel, Svenska naturskyddsföreningen. Svenska åkeriförbundel. Sveriges industriförbund. Sveriges Renhållningsentreprenörers Riksförening. Sveriges villaägareförbund. Svenska Renhållningsverks-Föreningen. Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Riksförbundet för allmän hälsovård. Dessulom har yttranden kommil in från Piteå och Orusts kommuner. A. Z. Sellbergs AB och Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO).

Remissinstanserna har i ålskilliga fall bifogat yitranden från kommuner, underställda myndigheter och särskilt berörda organisationer.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas lill protokollet i della ärende som bilaga 3.

2 Allmän motivering

2.1 Allmänna synpunkter

Beslämmelser om renhållning finns i olika författningar. Av intresse i della sammanhang är främsi hälsovårdsstadgan (1958:663) och kommunala renhållningslagen (1970:892). som såvitt avser det s.k. obligatoriska kommunala renhållningsmonopolet trädde i kraft den 1 januari 1972. Kommunens rätt att ta ut avgifter för renhållningen regleras i lagen (1965:54) om kommunala renhållningsavgifter.

I hälsovårdsstadgan finns bestämmelser som bl.a. reglerar den enskildes skyldigheter i fråga om avfallshanteringen. Av allmängiltig karaktär är bestämmelserna om all orenlighei eller avfall som förekommer vid bebyggelse skall samlas upp och omedelbart forslas bort eller förvaras så alt sanitär olägenhet inte uppstår. Beslämmelsen avser inle enbart avfall från bostadsbebyggelse utan även sådant avfall från industriell eller annan verksamhet som förekommer i anslutning till bebyggelse. Kommunen kan enligt hälsovårdsstadgan anla lokal hälsovårdsordning med kompletterande föreskrifter om den enskildes hantering av avfall. Lokal hälsovårdsordning skall utarbetas med ledning av en normalhälsovårdsordning. I normalhäl-sovårdsordningen föreskrivs alt orenlighet och avfall som det åligger kommunen att forsla bort enligt kommunala renhållningslagen eller enligt lokal hälsovårdsordning inte får komposleras, brännas eller på annat sätt slutligt behandlas av fastighetsägaren (det s. k. behandlingsförbudet). Hälsovårdsnämnden får enligt normalhälsovårdsordningen i särskilda fall medge undantag från föreskrifterna i lokal hälsovårdsordning, om del är påkallat av lokala förhållanden eller andra omständigheter och del kan ske ulan väsenllig olägenhel frän sanitär synpunkl. I fråga om trädgårdsavfall kan generellt undanlag från behandlingsförbudet medges för vissa områden inom kommunen.

Prop. 1978/79: 205 10

Före år 1972 förelåg ingen skyldighet för kommunen alt ombesörja hämtning och bortforsling av avfall. Kommunerna kunde emellertid genom bestämmelser i den lokala hälsovärdsordningen föreskriva all hämtning och bortforsling av orenlighet och avfall frän särskilt angivna områden inom kommunen skulle utföras genom kommunens försorg. Sådant renhållningsmonopol infördes i många kommuner men begränsades ofta till ■ruorier för permanentbebyggelse.

Kommunala renhållningslagen tillkom som ett led i strävandena all tillgodose medborgarnas krav på service och god miljö. Avsiklen var alt få lill stånd en utvidgad, regelbunden avfallshämtning för alt förebygga den tilltagande nedskräpningen. Enligt lagen ålades varje kommun skyldighet all forsla bort hushållsavfall från hela kommunens område. Denna skyldighet, det s.k. obligatoriska kommunala renhällningsmonopolet, innebär bl.a. alt kommunen skall ombesörja bortforsling av hushållsavfall från fastigheter inom kommunen, om inte länsstyrelsen beviljar kommunen dispens.

Efter någon lid riktades kritik mot tillämpningen av de nya bestämmelserna inom främst glesbebyggda områden. För alt komma lill rätta med lill-lämpningssvårigheterna genomfördes med verkan från den I januari 1975 vissa ändringar i renhållningslagen i syfte atl möjliggöra en smidigare till-lämpning. Ändringarna innebär atl kommunerna fått ökade befogenheter att själva bestämma den närmare omfattningen av renhållningsverksamheten. Genom ett tillägg lill renhållningslagen har regeringen sålunda fått ett bemyndigande att föreskriva undantag från kommunens hämtningsskyldighet. Med slöd av detta bemyndigande har kommunerna medgivits räll alt själva besluta all hämtning av hushållsavfall från fastighet under vissa förutsättningar skall ske från annan plats än förvaringsplatsen på fasligheten (s. k. förenklat hämtningssyslem). Vidare får kommunen beslula att hämtning av hushållsavfall från tvä eller tre närbelägna fastigheter skall ske från gemensam behållare som är uppställd på en av fastigheterna. Länsstyrelsen får dessulom i andra fall än som nu har nämnts befria kommunen från dess hämlningsskyldighel, om särskilda skäl föreligger. Dispens kan avse befrielse från skyldighet alt forsla avfall från viss bebyggelse. Kommunerna kan också befrias från vissl led i omhändertagandel.

Trots de ändringar i renhållningslagstiftningen som genomfördes år 1975 fortsatte kriliken mot lagsiiftningen och dess tillämpning. Pä grund härav tillsattes år 1977 en kommitté - renhållningskommitién - med uppdrag alt se över lagstiftningen. Enligl kommittédirektiven bör utgångspunkten för arbelel vara att kommunernas principiella skyldighet atl hämta hushållens avfall skall bestå. Hur renhållningen inom en kommun skall organiseras bör emellerlid enligl direktiven kommunen själv avgöra. Kommillén lade i mars 1978 fram belänkandet (SOU 1978:24) Ny renhållningslagstiftning.

Enligt kommittén har kriliken mot den nuvarande utformningen av renhållningen främst kommil från landsbygden. Man har reagerat mol att man tvingas betala för en service som man inte anser sig behöva och som man

Prop. 1978/79:205 ;.::;, II

inte har utnyttjat. En av orsakerna lill svarighelerna på landsbygden är enligl kommiuén att nuvarande sophämtningssystem, som var utfornial atl passa för tätorterna, utsträcktes atl gälla också för glesbygden ulan de anpassningar som krävdes. Vissa kommuner har dock lyckats utforma fiexib-la sophämtningssyslem som har lämpat sig väl för landsbygden. Andra kommuner har med stöd av lagstiftningen utvidgat det för tätorterna uppbyggda systemet också lill glesbygden. Ofta har dessa kommuner utgått från att lagstiftningen inle medger den anpassning som krävs. Detla anses ha hindrat kommunerna och deras medlemmar från att tillsammans välja det avfallshanleringssyslem som frän olika synpunkler skulle ha varit bäst.

För all ge kommunerna bästa möjliga förutsättningar att organisera hanteringen av hushållsavfallet efter lokala behov anser kommillén alt det bör ankomma på kommunerna all själva avgöra hur renhållningen skall organiseras. Kommunerna skall alltså inte som nu behöva begära dispens från länsslyrelsen i någon fråga som rör renhållningen.

Enligl kommittén vill många fastighetsinnehavare i glesbygdsområdena själva la hand om i vart fall silt komposlerbara avfall. Med komposlerbart avfall avser kommittén sådani organiskt avfall som bryls ner biologiskt vid kompostering. exempelvis trädgårdsavfall, organiskt köksavfall, latrin och slam frän irekammarbrunnar samt mindre pappers- och pappförpackningar. Kommunernas möjligheler atl inom ramen för nuvarande lagstiftning göra undanlag från hämlningsskyldigheten är dock enligt kommittén otillräckliga. Åtskilliga skäl lalar enligt kommittén för alt ulvidga möjlighelerna för de enskilda att själva la hand om silt avfall. Från ekologisk synpunkl måste det sålunda vara rikligare alt det komposlerbara avfallet får stanna på den faslighet där det i huvudsak har uppkommit och användas lill foder eller gödsel. Långväga sopiransporler i glesbygden anses vidare utgöra ett onödigi slöseri med energi. En förutsättning för att den enskilde fastighets-innehavaren själv skall få ta hand om sill hushållsavfall bör enligt kommittén vara att behandlingen kan ske på ell från sanitär synpunkt och miljövårdssynpunkt godtagbart sätl. Öm delta krav uppfylls, finns det enligt kommittén inte någon anledning atl tvinga fastighetsinnehavaren att leverera avfallet till kommunen.

Kommillén föreslår därför alt kommunens skyldighet atl forsla bort komposlerbart hushållsavfall inte skall gälla i de fall fastighetsinnehavare i glesbygden (utanför renhållningslätorl) anmäler lill kommunen att de avser atl omhänderta sådant avfall själva. För att skilja glesbygdsområden, inom vilka fastighetsinnehavare sålunda efter anmälan skall få omhänderta silt avfall själva, från andra områden, där omhändertagandet alltid skall ske genom kommunens försorg, inför kommittén begreppet renhållningslätorl som benämning på de senare nämnda områdena. Med renhällningstätort avses område med fastställd stads- eller byggnadsplan. Kommunfullmäklige bör dock enligl kommittén få besluta atl icke exploaterat område med fastställd stads- eller byggnadsplan inte skall anses som renhållningslätorl

Prop. 1978/79: 205 12

eller all område med sammanhängande beiydande permanent- eller frilids-bebyggelse utom fastställd stads- eller byggnadsplan skall utgöra renhållningstätort.

Kommittén föreslår vidare att en fastighetsinnehavare i samband med alt han anmäler alt han önskar omhänderta komposlerbart avfall själv även får meddela atl han avser att själv forsla del icke komposlerbara avfallet lill plats som kommunen anvisar. Har han meddelat detla, faller kommunens forslingsskyldighel bort även belräffande sisinämnda avfall. Finner hälsovårdsnämnd i efterhand att fastighetsinnehavarens hantering inte kan godtas från sanitär synpunkt eller miljövårdssynpunkt, får dock nämnden beslula alt kommunen skall vara skyldig atl hämta avfallet.

Kommittén anför atl det föreslagna anmälningsförfarandet förmodligen kommer att leda lill etl visst bortfall av hushåll som nu anlitar kommunernas avfallshämtning. Enligl kommillén bör förslaget ändå medföra en lägre genomsnittskostnad per hushåll, om kommunerna anpassar sin renhåll-ningsorganisalion till de nya förulsäliningarna. Även om den föreslagna valfriheten i något fall skulle leda till högre genomsnittskostnader för de hushåll som får sill avfall hämtat är den föreslagna valfriheten enligt kommittén väl motiverad.

Kommittén föreslår vidare all i en förordning utfärdad av regeringen införs förhållandevis detaljerade föreskrifter som reglerar komraunens möjligheter all besluta ora avsleg från bortforslingsskyldighelen inom områden med olika slag av bebyggelse och för olika lyper av avfall.

Kommittén är inle enig. Två ledamöler anser att utredningsförslagel inte kan läggas till grund för en ny renhållningslagstiftning. De menar atl förslaget att fastighetsägarna själva skall få välja om de vill omhänderta sill avfall eller inle kommer all bl. a. leda lill ökad nedskräpning och till avsevärda prakliska och organisatoriska problem för kommunerna. Enligt reservanternas mening borde i stället förslag ha lagts fram om en generös dispensgivning från kommunernas hämtningsskyldighet inom ramen för en i huvudsak bibehållen renhållningsorganisation.

Förslaget atl i ökad utsträckning överiämna ansvaret för renhållningen till kommunema lillslyrks eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Från flera håll framhålls atl kommunema är de som är bäst skickade alt bedöma behovel av renhållning inom kommunema. Kommunförbundel anser dock alt kommittén inte i tillräcklig grad beaktat kommunernas inlressen. Enligl förbundel bör nu ansvarel för renhållningen mera fullständigt föras över på kommunema. Förbundet föreslår därför all varje kommun åläggs aU upprätta en plan för renhållningen inora kommunen. Planen skall tillgodose skäliga hälso- och miljövårdskrav och beskriva vilka områden som skall omfattas av kommunens renhållningsverksamhet och hur denna i slora drag skall fullgöras. För atl tillgodose den enskildes krav på medinflytande vid planering av renhållningen föreslår förbundet au planen uppräuas i samråd med grupper och sammanslutningar som fö-

Prop. 1978/79:205 13

reträder olika kategorier av fastighetsägare och nyttianderätlshavare. Förbundet pekar även på möjligheten att föreskriva att vid planläggningen hänsyn skall tas till den enskildes möjligheter atl återvinna avfall eller på annat sätt medverka vid hanteringen i syfte all sänka kostnadema. Planen bör enligl kommunförbundet beslulas av kommunfullmäklige varigenom renhållningsverksamheten blir politiskt förankrad i kommunen.

De allra flesta remissinstanser avstyrker kommitléns förslag att enskilda fastighetsinnehavare i glesbygd skall kunna befria sig från kommunens renhållningstjänsler genom en enkel anmälan lill kommunen. Många remissinstanser pekar på risken för atl den föreslagna friheten för de enskilda all själva välja melod för omhändertagande av avfall kommer att leda lill ökad nedskräpning i naturen och etl ökal missbruk av sopbehällare vid rastplatser utmed vägarna. Vidare framhålls från flera håll svårighetema för de enskilda att själva behandla sitt komposlerbara avfall på ett från sanitär synpunkl godtagbart sätl. Kritik riktas särskilt mol den möjlighet som öppnas för de enskilda alt själva ta hand om slam från slamavskiljnings-brunnaroch slamtankar. Bl.a. naturvårdsverket, socialstyrelsen och kommunförbundet menar vidare atl den efterkontroll som anmälningssyslemet förutsätter kommer all kräva en förslärkning eller omprioritering av de redan i dag knappa tillsynsresursema. Enligl naturvårdsverket synes förslaget leda lill en övermäktig arbetsbörda för hälsovårdsnämnderna. Flera remissinslanser framhåller all anmälningsförfarandel kommer all medföra svårigheier för kommunerna alt planera och upprätthålla en tillfredsställande renhållningsorganisation i glesbygdsområdena. Många kommuner gör gällande att bortfallet av abonnenter i motsats lill vad kommillén hävdat kommer att medföra ökade kosinader som antingen måste bäras av de abonnenter som kvarstår i hämlningssyslemet eller också läckas av skattemedel. Remissinstanserna kritiserar vidare införandel av begreppet renhållningslätorl. Kriliken riktar sig bl.a. mot atl ytterligare ell lätorlsbe-grepp införs. Vidare anförs all den indelning av kommunerna i renhåll-ningstäiorler och andra områden som förslagel förutsätter kommer att vålla beiydande gränsdragningsproblem. Remissinslanserna anser all dessa gränsdragningsproblem säkerligen kommer all ge upphov lill ytteriigare missnöje hos kommuninvånarna.

Jag vill lill en början undersiryka alt införandet av den nya renhållningslagsliftningen har inneburit en avsevärd förbättring av renhållningen i kommunerna. Därigenom har också ökade möjligheter skapats all få till slånd elt från hälso- och miljövårdssynpunkl bäitre omhändertagande av hushållsavfallet och en ökad återvinning. Det är sålunda allmänl omvittnat att nedskräpningen särskilt i glesbygdsområdena har minskal påtagligt under senare år. Samtidigt innebar införandet av det obligatoriska kommunala renhållningsmonopolet en genomgripande förändring av den ordning som hade rått dittills. Det var därför naturligt all vissa problem uppstod. År 1975 gjordes vissa smärre förändringar i lagstiftningen som gav kommu-

Prop. 1978/79: 205 14

nerna ökade möjligheter att själva bestämma den närmare omfattningen av renhållningsverksamhelen. Även om många kommuner efter denna lagändring tycks ha funnil formerna för en effektivare renhållningsorganisa-lion med en gentemot fastighetsägarna smidig tillämpning har kritiken mol lagstiftningens tillämpning ändå forlsall och den har då oftast gällt tillämpningen inom glesbygds- och fritidshusområden. Bl.a. har framhällits att den enskildes möjligheter atl påverka ulformningen av renhållningen inom kommunen är bristfällig. Jag anser alt denna kritik i viss mån är befogad. Det finns därför enligt min mening anledning all vidta yiieriigare ålgärder för alt torbättra möjligheterna att anpassa renhållningen till lokala och individuella behov.

Kommittén har i sina strävanden att komma till rätta med de problem som kvarstår föreslagil fl ena sidan atl kommunema skall ges vidgade befogenheter att besluta om den närmare omfattningen av renhållningsverksamhelen och å andra sidan alt det skall ankomma pä fastighetsinnehavarna i glesbygden att själva avgöra um de har behov av att anlita kommunens renhiillningsservice eller vill omhänderta avfallet själva.

Förslaget atl faslighelsinnehavarna ulanför tätort skall ges en i det närmaste fullständig frihel att själva ta hand om sitt avfall har som nämnts avstyrkts av flertalet remissinstanser. Inte heller jag kan godta förslagel. Som många remissinstanser anför kommer sannolikt möjligheten att ställa sig utanför den kommunala renhållningen att ulnyltjas inte bara av dem som har förutsättningar och vilja atl på elt från hälso- och miljövårdssynpunkt godtagbart sätt omhänderta silt avfall. Del finns som remissinslanserna anför risk för atl många fastighetsinnehavare kommer att av bl.a. kostnadsskäl avslå från atl anlita den kommunala sophämtningen. Till delta kommer att som flera remissinstanser anför hälsovårdsnämnderna saknar resurser att i efterhand kontrollera atl sanitär olägenhet och nedskräpning inle uppkommer hos dem som har vall all själva hantera sill avfall. Förslagel innebär således risk för ökad nedskräpning och en återgång till de förhållanden som rådde före renhållningslagens ikraftlrädande. Liksom flera remissinslanser anserjag även all den gränsdragning mellan renhållningstätort och övriga områden inom kommunen som förslagel förutsätter kan leda till betydande svårigheter i tillämpningen. För att skäliga hälso-och miljövårdskrav skall lillgodoses måste alltså andra lösningar väljas än dem som kommittén har förordat i detta hänseende.

I likhel med kommillén och remissinstanserna anserjag att kommunernas handlingsfrihet beträffande renhållningen bör öka. Kommitléns förslag innebär emellertid alt en betydande del av siatskonlrollen över kommunernas renhållning fortfarande behålls genom föreskrifter meddelade av regeringen. 1 de av kommittén föreslagna föreskrifterna är sålunda bl.a. förutsättningarna för dispenser från kommuns borlforslingsskyldighet när det gäller fastigheter inom resp. utom renhållningstätort och för olika slag av avfall noggrant angivna. Enligt kommunförbundet har kommittén inte i

Prop. 1978/79:205 , 15

tillräcklig grad beaklat kommunernas inlressen. Ansvaret för renhållningen bör enligt förbundel mera fullständigt föras över på könimunerna. Jag delar kommunförbundets uppfattning.

Det är en allmän sirävan att inskränka den statliga detaljregleringen och vidga utrymmet för lokal självförvalining. Jag är övertygad om all kommunerna känner sill ansvar för dessa frågor och har en positiv vilja alt tillgodose renhållningslagsliftningens syften. Den kommunala renhållningen är numera också väl inarbetad och fungerar på det hela laget väl. Kommunerna är som flera remissinstanser framhåller de som bäst kan bedöma det lokala behovet av renhållning. Genom atl beslutanderätten i huvudsaklig överensstämmelse med kommunförbundets förslag decentraliseras lill kommunerna kan renhällningsorganisationen enligt min mening göras mer smidig och rationell. Kommunen ges därigenom bättre möjligheter alt ge kommunmedlemmarna en samhällsservice anpassad till envars lokala och personliga behov. Förslaget ger också utrymme för kommunen all under vissa förutsättningar låla de enskilda själva ombesörja transporter av sill eget avfall eller au deslruera avfallet. Samlidigl innebär förbundels förslag att kommunmedlemmarna ges möjlighet alt på elt tidigt stadium påverka renhållningens ulformning. Förslaget innebär enligt min mening en rimlig avvägning mellan olika intressen och bör därför ligga till grund för en översyn av lagstiftningen på områdei. Utgångspunkten bör därvid vara alt en ny renhållningslag ges karaktär av ramlagstiftning med allmänl hållna beslämmelser som ger kommunerna stor frihel atl med beakiande av allmänna och enskilda intressen uiforma renhållningen på del sätl som de finner lämpligt med hänsyn till lokala förhållanden.

I det följande utvecklar jag med kommunförbundels förslag som grund huvudprinciperna i milt förslag till ny renhållningslagsliftning. Bestämmelsernas närmare utformning avserjag att återkomma till i en specialmotivering.

2.2 Kommunal renhållningsordning

Enligt kommunförbundets förslag skall i lag fastslås all för varje kommun skall finnas en renhållningsplan som anger hur bortforsling av hushållsavfall inom kommunen skall vara anordnad. Denna plan skall fastställas av kommunfullmäklige. Av planen skall framgå vilka områden som skall omfattas av den kommunala renhållningsverksamhelen och hur denna i slora drag skall fullgöras. Kommunen bör enligl kommunförbundet ges slor frihet att beslämma om planens ulformning och närmare innehåll. Vissa i lag angivna krav bör dock slällas på planens innehåll. Planen skall således tillgodose skäliga hälso- och miljövårdskrav. Dessulom skall planen uiformas så att skälig hänsyn las lill den enskildes möjligheter all återvinna avfall eller på annal sätt medverka vid hanteringen i syfte alt sänka koslnaderna. Enligl förbundet bör planen upprättas i samråd med grupper

Prop. 1978/79: 205 16

och sammansliilningar som företräder olika kaiegorler av lasiigheisiigarc och nyltjanderätishavare. Del börenligi förbundet också övervägas om inte planförslag skall slällas ul för att ge alla kommunens invanaie möjlighei all fiamföra sina synpunkler.

Begreppet renhållningsplan är enligl kommunförbundet inle någon nyhet. Praktiskt tagel alla kommuner lorde redan i dag ha angett sin fakiisk;t renhällningsverksamhet i någon form av skriftligt dokument, som vanligen kallas renhållningsplan. Det egentligt nya med förslagel är all planen skall faslsiällas av kommunfullmäktige. Detla innebär enligt förbundet alt renhållningsverksamhelen blir politiskt förankrad i kommunen samtidigt som planen blir rättsligt avgörande för både kommunens och de enskildas ömsesidiga rättigheter och skyldigheter i frågor som rör hantering av hushälls-avfall.

I enlighet med vad jag tidigare har anfört bör renhållningslagsliftningen i överensstämmelse med kommunförbundets förslag ges karaklär av ramlagstiftning med allmänl hållna bestämmelser. Bestämmelserna bör ge kommunerna stor frihel att med beaktande av hälso- och miljövardssyn-punkter och av kommunmedlemmarnas önskemål utforma renhållningen på ell ändamålsenligt säll. Jag ansluler mig lill kommunförbundets lörslag att i lagen skall tas in föreskrifter om att för varje kommun skall finnas lokala bestämmelser (renhållningsplan), som antas av kommunfullmäktige, om vad som skall gälla för bortforslingen av hushållsavfall inom kommunen. I lagen bör också anges atl kommunen, när den planlägger och beslutar hur bortforslingen skall ske, skall ta hänsyn till kommunmedlemmarnas möjligheler atl själva omhänderta sill avfall på ell från hälso- och miljövårdssynpunkl godtagbart sätt. Vidare bör i lagen anges att kommunen skall tillse att bortforslingen anpassas till behovet för olika slag av bebyggelse. Jag anser emellertid att del är missvisande alt beteckna de föreskrifter som skall gälla för bortforslingen som en plan. Begreppel plan för tankarna till byggnadslagstiftningens planbegrepp som har en annan innebörd. Kommunernas rätt alt själva beslämma om renhållningen är i stället ett utflöde av den s. k. kommunala förordningsmakten som i andra sammanhang kommil till uttryck i exempelvis lokala ordningsstadgor och hälsovårds-ordningar. Med hänsyn härtill föreslår jag all dessa lokala föreskrifter i stället benämns renhållningsordningar.

Med utgångspunkt från kommunförbundets förslag skall jag i del följande närmare utveckla hur en renhållningsordning enligt min mening bör utformas.

Renhållningsordningen skall i allt väsentligt reglera kommunens och kommuninvånarnas rättigheter och skyldigheter i fråga om bortforslingen av hushållsavfall. Bestämmandet av avgifter för renhällningstjänsterna bör dock även i fortsättningen ske i enlighet med vad som gäller enligt lagen om kommunala renhållningsavgifter. Renhållningskommittén har inle föreslagil någon ändring i de principer som nu gäller vid bestämmande av av-

Prop. 1978/79: 205 17

gifter. Vid bestämmande av avgifter skall kommunen allisä även fortsättningsvis iaklta självkostnads- och likställighetsprincipen.

Av renhållningsordningen bör klart framgå hur kommunen avser att fullgöra sin renhållningsskyldighet. Även om det i de flesta fall inte kan krävas alt kommunen anger vad som skall gälla för varje enskild fastighet fär renhållningsordningen inle ge upphov till någon tvekan om vad som gäller belräffande renhållningen för olika slag av fasligheter inom skilda delar av kommunen. Renhållningsordningen skall omfatta hela kommunen, vilket innebär att även det förhällandet alt organiserad kommunal avfallshämtning inte anses behöva förekomma inom viss del av kommunen skall anges. Som tidigare anförts bör dock kommunen i övrigt ha frihet att inom ramen för vad som kan anses godtagbart från hälso- och miljövårdssynpunkt beslämma renhållningsordningens innehåll med hänsyn till lokala förhållanden och de enskildas behov av samhällsservice.

Jag kan tänka mig alt renhållningen i många fall kan behöva uiformas på olika säll inom skilda delar av kommunen. Lämpligen bör då kommunen delas in i områden, varvid i renhållningsordningen bör anges vad som skall gälla inom de olika områdena. Av renhållningsordningen bör också framgå om kommunens renhållningsservice omfaltar allt hushållsavfall eller endast visst slag av hushållsavfall, var avfallet skall hämtas och hur ofta delta skall ske. Jag vill erinra om all det redan i dag finns möjligheter att meddela särskilda beslämmelser i fråga om trädgårdsavfall. Många gånger finns säkert även skäl atl göra skillnad mellan tätbebyggelse och glesbebyggelse eller mellan permanentbebyggelse och fritidsbebyggelse.

Som komplemenl lill föreskriftema i renhållningsordningen bör lämpligen finnas detaljkartor av vilka framgår gränsdragningen mellan områden med olika beslämmelser. För kommuninvånarnas informaiion bör dessulom finnas en översiktlig karta som anger vad som gäller inom kommunen i dess helhet i fråga om hanteringen av hushållsavfall.

I renhållningsordningen bör som jag lidigare har anfört hänsyn las lill de enskilda kommuninvånarnas inlressen. Det torde dock inle vara möjligl all vid fastställandet av renhållningsordning ta hänsyn lill omsländighetema i varje enskilt fall. Det bör därför finnas möjlighet att medge undantag från föreskrifterna i renhållningsordningen. Det kan exempelvis framstå som omotiverat atl en enskild med elt litet hushåll och möjligheter att själv omhänderta sitt avfall på elt godtagbart sätl skall vara tvungen att lämna avfallet till kommunen därför alt del i övrigt föreligger behov av kommunal avfallshämining inom området i fråga. Fastighetsinnehavare med s. k. mullrumanläggning bör normall kunna ta hand om silt komposlerbara avfall själva. Likaså föreligger det särskilda förutsättningar atl omhänderta avfall på jordbruksfastigheter med djurhållning. Därtill kommer att förhållandena förändras samlidigl som bostadsbebyggelsen förändras. Behovel och förutsättningarna all medge undanlag är emellerlid vitt skilda i olika kommuner, l.ex. å den ena sidan i storstadskommuner och å den andra i 2 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 205

Prop. 1978/79:205 18

kommuner med stora glesbygdsområden. Med hänsyn härtill bör det ankomma på kommunerna att genom föreskrifter i renhållningsordningen ange under vilka förutsättningar undantag från renhållningsordningens horlforslingsheslämmelser kan medges. Del bör ankomma på hälsovårdsnämnden att i det enskilda fallet meddela beslut om undanlag. Jag vill emellertid understryka atl denna möjlighet till undanlag bör ses som etl komplement till renhållningsordningen. Under förutsättning alt renhållningsordningen utformas med tillbörlig hänsyn lill de enskildas önskemål, torde behovet av atl meddela dispenser bli begränsat.

Renhållningsordningen måste innan den fastställs av kommunfullmäklige föregås av ett grundligt förberedelsearbete. Det organ inom kommunen som får ansvarel för atl utarbeta förslag lill renhållningsordning bör givetvis samråda med andra kommunala organ som ansvarar för verksamhet som kan beröra den kommunala renhållningen. Elt mycket vikligt led i förberedelsearbetet är att inhämta berörda kommunmedlemmars önskemål och synpunkler på renhållningsverksamhelen. Detta bör ske så tidigt som möjligt under beredningsarbetet genom samråd med enskilda eller sammanslutningar som företräder enskilda. Förslaget bör dessulom slällas ut så alt lillfälle ges att framställa erinringar mot förslaget innan det antas av ftillmäktige. Delsamma bör i princip gälla även vid ändringar i renhållningsordningen. Utställandet av renhållningsordningen skapar även förutsättningar för en bällre information lill kommuninvånarna från kommunens sida, eftersom kommunen under den tid renhållningsordningen är utställd får ett naturligt tillfälle atl vid sammankomster eller på annal sätt lämna information om den kommunala renhållningen.

Som jag tidigare framhållit är samrådet med de enskilda som berörs av renhållningsordningen och utslällningsförfarandel en viktig del i strävandena alt öka kommuninvånarnas inflylande på renhållningen. Samrådsskyldighelen och skyldigheten atl utställa förslagen lill renhållningsordning bör därför lagfästas.

Med hänsyn till atl kommunen har del yttersta ansvaret för renhållningen bör kommunen vara skyldig att erbjuda sina renhållningstjänsler även inom områden där det enligl renhållningsordningen inte förekommer någon regelbunden kommunal hämtning av hushållsavfall eller där hämtningen är begränsad. Kommunen bör alllså vara skyldig all tillhandahålla renhållningsservice uiöver vad som behövs för alt tillgodose hälso- och miljövårdens inlressen om en fastighetsinnehavare begär del. Skyldigheten bör dock inle vara ovillkorlig. Om del framstår som oskäligt, t. ex. med hänsyn till att hämtningsplalsen är avsides belägen eller svår atl nå med hänsyn lill vägförhållandena, bör kommunen kunna vägra atl hämta avfallet.

Prop. 1978/79:205 19

2.3 Förslag till ny renhållningslagstiftning

Beslämmelserna om renhållning är som lidigare nämnts uppdelade p;i olika författningar. Tre olika regelsyslem gäller på området. Dels finns hälsovårdsstadgans beslämmelser om renhållning kompletlerad med lokala hälsovårdsordningar som syftar lill alt förebygga sanitär olägenhel. För huvuddragen i dessa bestämmelser har jag redogjort i avsnitt 2,1, Dessutom finns kommunala renhällningslagen med tillhörande kungörelse vilken som lidigare har nämnts innebär etl kommunalt bortforslingsmonopol för avfall från hushåll och liknande avfall. Dess syfte är atl genom att principiellt Slägga kommunerna skyldighet atl från de olika fastigheterna forsla bort och slutiigl omhänderta avfallet åstadkomma en effektiv renhållning som omfatlar hela landet. 1 renhällningslagen finns också beslämmelser som ger regeringen möjlighet alt föreskriva att även annat avfall än hushållsavfall skall omfattas av del kommunala renhållningsmonopolet. Sådana föreskrifter har meddelats beträffande vissa slag av miljöfarligt avfall, pappersavfall och avfall från fartyg som ligger i hamn. I lagen finns också bestämmelser som öppnar möjlighet för regeringen all föreskriva atl avfall som skall forslas bort genom kommunens försorg skall förvaras skilt frän annat avfall i avvaktan på bortlransporten, s. k. separalionsskyldighel. Ett tredje regelsyslem är beslämmelserna i lagen om kommunala renhållningsavgifter, som har till syfte alt ge kommun möjlighet atl i form av en taxa ta ut sina självkosinader för renhållningen av kommunmedlemmarna.

Dessa olika regelsystem griper enligt kommillén in i varandra med vissa tillämpningssvårigheter som följd. Så l.ex. avgörs frågor om tillstånd för fastighetsinnehavare att slutligt behandla hushållsavfall enligt hälsovårdslagstiftningen, medan frågor om undanlag från kommunernas hämtningsskyldighet belräffande sådant avfall i princip avgörs enligl renhållningslagsliftningen. För allmänheten framstår denna ordning som förvirrande. För de rältstillämpande myndigheterna är del ofta förenat med svårigheter att lolka vad sökanden eller klaganden i etl renhållningsärende vill uppnå. Vederbörande kan Önska att bli befriad från behandlingsförbudet i hälsovårdsordningen eller atl kommunen med slöd av någon bestämmelse i renhållningskungörelsen skall meddela dispens eller hos länsslyrelsen söka dispens från hämlningsskyldigheten belräffande avfall från ifrågavarande fastighet.

För alt undgå nu nämnda gränsdragningsproblem föreslår kommillén alt samtliga beslämmelser om uppsamling, förvaring, bortforsling och omhändertagande av hushållsavfall, vilka således återfinns på skilda håll i lagstiftningen, förs samman t-'l en lag med grundläggande föreskrifter och en förordning med verkställ.ghetsföreskrifier. I den nya lagen bör också tas in bestämmelser om kommunala renhållningsavgifter. Vidare föresläs atl renhållningslagens nyss angivna bestämmelser om annal avfall än hushållsavfall och om separalionsskyldighel las in i den nya lagen. Lagen bör enligt kommittén benämnas lag om hantering av avfall.

Prop. 1978/79: 205 20

Enligt kommittén bör däremot de bestämmelser om renhållning på allmänna platser m.m. som nu finns i 1-3 §§ renhållningslagen vara kvar i avvaktan på att ställning las till galukostnadsutredningens belänkande (SOU 1977:65) Kommunernas gatuhållning, 1 belänkandet föreslås nämligen vissa ändringar av dessa bestämmelser. Det gäller bestämmelserna om kommunens skyldighet atl svara för renhållningen av gata. torg. park eller annan allmän plals i område med stadsplan (1 tj) liksom beslämmelsen om kommunens möjlighet all ålägga fastighetsägare att svara för renhållningen av gängbana utanför sin faslighet (2 §). Del gäller även föreskriften om atl kommunen skall svara för renhållningen på platser utanför stadsplanelagl område där allmänhelen äger fritt färdas (3 §).

De allra flesta remissinstanserna tillstyrker i alll väsentligt kommitténs förslag. För atl undanröja de olägenheter som del otvivelaktigt innebär atl ha bestämmelserna om renhållning uppdelade på olika författningar anser jag i likhet med kommittén atl dessa beslämmelser så långt möjligt bör föras samman i en lag.

Enligt min mening bör i huvudsaklig överensslämmelse med kommitténs förslag i den nya lagen las in en allmän aktsamhetsregel som molsvarar beslämmelserna om uppsamling, förvaring och bortforsling i 47-49 samt 51 och 52 §§ hälsovårdsstadgan. Som huvudregel bör gälla atl avfall skall hanleras på sådani säll alt det inle uppkommer olägenhet från hälso- och miljövårdssynpunkt. Utrymmen och behållare för förvaring av avfall skall vara så beskaffade och skall skötas på sådani säll all olägenhel inte uppstår. Regeln skall gälla vid alla slag av hantering och för både kommuner och enskilda. Föreskriften i 50 § stadgan om att gård och annal lill byggnad hörande utrymme skall hållas i snyggt och vårdat skick liksom föreskriften i 53 § om hur behandlingsanläggning skall vara anordnad och skötas bör däremot stå kvar i avvaktan på atl slällning las till hälsovårdssladgeutred-ningens betänkande (SOU 1978:44) Kommunall hälsoskydd. Vidare bör vissa följdändringar göras i hälsovårdsstadgan.

Till den nya lagen bör enligt min mening föras över samtliga beslämmelser i kommunala renhållningslagen och i lagen ora kommunala renhållningsavgifter. Dessa lagar bör således upphävas.

I den nya lagen bör som renhållningskommittén föreslår tas in en bestämmelse som uttryckligen faslslår kommuns skyldighet atl tillse all behandlingsanläggning för hushållsavfall från kommunen finns atl tillgå. I lagen bör vidare las in de beslämmelser om komraunal renhållningsordning somjag har förordal i föregående avsnitt. Lagen bör slutligen innehålla beslämmelser om lillsyn, ansvar och besvär. Lagen bör benämnas renhållningslag.

Bestämmelsernas närmare ulformning och vissa särskilda frågor avser jag att återkoraraa till i en specialraotivering.

Den nya lagen bör träda i kraft den 1 januari 1980. För atl ge kommunerna skälig lid alt dels utarbeta förslag till renhållningsordning och alt slälla

Prop. 1978/79:205 21

ut dessa förslag samt samråda med enskilda och myndigheter i enlighet med vad jag tidigare har anfört, dels anpassa renhållningsorganisationen lill de nya beslämmelserna bör i övergångsbestämmelserna föreskrivas att varje kommun senasi den I januari 1981 skall ha anlagil kommunal renhållningsordning. Enligt min uppfattning bör emellertid de allra flesta kommunerna ha möjlighet alt redan dessförinnan anla renhållningsordning.

3 Upprättade lagförslag

I enlighel med vad jag nu har anfört har inom jordbruksdepartementet upprättals förslag lill

1. renhållningslag.

2. lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387),

3. lag om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663).

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till renhållningslag

1 § Med hushållsavfall avses i denna lag avfall och orenlighet som härrör från hushåll och därmed jämförligt avfall.

Med hantering avses i lagen uppsamling, förvaring, bortforsling och slutligt omhändertagande.

I begreppel hushållsavfall innefattas allt sådani avfall som anges i 4 § försia slyckel kommunala renhållningslagen (jfr prop. 1970:157 s. 88). Som exempel på avfall och orenlighet som härrör från hushåll kan nämnas sopor, köksavfall, latrin och slam från slambrunnar och slamtankar. Likaså hänförs till hushållsavfall skrymmande avfall som exempelvis utrangerade möbler, cyklar och liknande föremål. Dil räknas även överblivna läkemedel samt oljerester, färgresler, rester av bekämpningsmedel och annal miljöfarligt avfall som ingår som beståndsdel i avfall eller orenlighet som härrör från hushåll.

Väsentligt är alt begreppel hushållsavfall ges en sådan omfattning atl del svarar mol del behov av borltransporl scm regelmässigt uppkommer vid nyttjande av mark och byggnad för bostadsändamål.

Med avfall som är jämföriigt med hushållsavfall menas avfall från industrier, affärsrörelser och annan likartad verksamhet som i renhållningssammanhang är jämförligt med avfall som härrör från hushåll, dvs. sådani avfall som uppkommer som en direkl följd av all människor oavsett ändamål eller verksamhet uppehåller sig inom en lokal eller i en anläggning. Som exempel kan nämnas toalettavfall, avfall från personalmatsalar och restaurangavfall.

I andra stycket ges en definition av begreppet hantering, vilket används

Prop. 1978/79:205 22

som en sammanfattande benämning på alla de led av avfallshantering som regleras i lagen. Som benämning pä det sista ledet i avfallshanteringen används uttrycket slutligt omhändertagande. Häri innefattas exempelvis sådana behandlingsätgärder som återvinning, kompostering, oskadliggörande eller slutlig uppläggning av avfallet.

2 § Uiöver föreskrifterna i denna lag finns föreskrifter om avfallshantering i författningar om miljöskydd och om hälso- och miljöfarliga varor samt i andra författningar.

Ulan hinder av denna lag kan regeringen eller en myndighet, som regeringen bestämmer, belräffande försvarsmakten meddela särskilda föreskrifter i frågor som avses i lagen.

I paragrafens försia siycke erinras om all lagstiftningen på flera områden redan innehåller bestämmelser om avfallshantering. Sådana beslämmelser finns bl. a. i miljöskyddslagen (1969: 387). förordningen (1975: 346) om miljöfarligt avfall och i väglagen (1971: 948), där del föreskrivs atl väghållaren är skyldig atl svara för renhållningen inom vägområde och i viss utsträckning även på mark intill sådant område. Vidare föreskrivs i naturvårdslagen att den som skräpat ner eller osnyggat pä viss plats i naturen är skyldig all iordningställa platsen.

1 paragrafen klargörs alt bestämmelser om avfallshantering i annan lagstiftning skall gälla vid sidan av beslämmelserna i denna lag. Hänvisningen till annan lagstiftning innebär inte bara alt enligl särlagstiftningen speciella organ har atl vidta ålgärder utan ocksä att kommunerna som har att handlägga frågor om avfallshaniering enligl renhållningslagen kan ha alt tillämpa eller eljest beakta sådana bestämmelser som meddelas i annan lagstiftning.

3 § Avfall skall hanteras på sådani säll all del inle uppkommer olägenhel från hälso- och miljövårdssynpunkt. Utrymmen, behållare och andra anordningar för hanteringen skall vara så beskaffade och skall skötas på sådant sätt atl olägenhel inte uppslår.

Regeringen meddelar närmare föreskrifter om avfallshanteringen. Regeringen får överlåta ål en myndighet eller åt komraunerna alt meddela sådana föreskrifter.

Den allmänna aktsamhelsregeln i försia slyckel molsvarar bestämmelserna om uppsamling, förvaring och bortforsling i 47-49 samt 51 och 52 §§ hälsovårdsstadgan.

Av paragrafen framgår all avfall skall hanteras på sådani sätl all del inte uppkommer olägenhet frän hälso- och miljövårdssynpunkt. Del är således inte bara sanitära (hygieniska) aspekter som skall tillgodoses. Hänsyn måste också las lill nedskräpningsrisker och andra tänkbara olägenheter från miljövårdssynpunkl. Regeln gäller alla led av hanteringen och riktar sig mot både kommuner och enskilda.

Prop. 1978/79: 205 23

I andra styckel erinras om all närmare föreskrifter kommer all finnas för hanteringen och alt bl. a. kommun kan meddela sädana föreskrifter. Avsikten är att överlåta till kommunerna att liksom f. n. meddela närmare föreskrifter om hanteringen och om hur utrymmen, behållare och andra anordningar för avfallshanteringen skall vara beskaffade och skötas. Den byggnadstekniska konstruktionen och utformningen av utrymmen och andra anordningar som hör lill byggnad och som är avsedda för avfall, regleras i byggnadslagstiftningen. Enligl denna lagstiftning skall ulformningen av sådana utrymmen och anordningar ske med beakiande av bl.a. sophämtningspersonalens krav på en god arbetsmiljö (jfr prop. 1976/77:.! och 1977/78:50).

4 S Varje kommun skall svara för all hushållsavfall inom kommunen
forslas lill behandlingsanläggning i den utsträckning som behövs för atl till
godose såväl allmänna hälso- och miljövårdskrav som enskilda inlressen.

När kommunen planlägger och beslutar hur skyldigheten enligt första stycket skall fullgöras, skall hänsyn las lill faslighelsinnehavarnas möjligheler alt själva ta hand om avfallet på ell från hälso- och miljövårdssynpunkl godtagbart säll. Kommunen skall vidare beakta atl bortforslingen anpassas till behovet för olika slag av bebyggelse.

I paragrafens första siycke, som motsvarar 4 S första stycket kommunala renhållningslagen, fastslås kommunens principiella skyldighet atl forsla bort hushållsavfall inom kommunen.

I den allmänna motiveringen anges vilka inlressen som sophämtningen skall tillgodose och hur en rimlig avvägning mellan de olika intressena skall åsiadkommas.

Anläggning, avsedd för slutiigl omhändertagande av hushållsavfall, benämns i kommunala renhållningslagen "behandlingsanläggning eller upplagsplats". Med hänsyn till all hushållsavfall numera regelmässigt undergår någon form av behandling i samband med del slutliga omhändertagandet har i den nu föreslagna lagen använls enbart ullrycket behandlingsanläggning.

Genom beslämmelsen i andra styckel understryks atl kommunen redan på planeringsstadiet, när förslag lill renhållningsordning utarbetas, skall ta hänsyn till de enskilda fastighetsinnehavarnas behov av bortforsling. Kommunen kan således undanta en fastighetsinnehavare frän bortforslingen, om denne själv kan slutligt omhänderta avfallet på sin fastighet på elt från hälso- och miljövårdssynpunkl godtagbart säll. Vidare skall kommunen beakta att hämlningsperioder och hämlningsinlervaller anpassas efter de skiftande behov som föreligger för olika typer av bebyggelse.

5 § Kommunen är skyldig all tillse all behandlingsanläggning för hus
hållsavfall från kommunen finns att tillgå.

Paragrafen molsvarar 6 § i kommitténs förslag. Även om det f. n. inte är

Prop. 1978/79:205 24

direkl fasislagei i lag att en kommim är skyldig att anordna behandlingsan-liiggning eller molsvarande anses kommunens ansvar för den allmänna hälsovården ändå medföra sådan skyldighet. På förslag av renhållningskommitién har skyldigheten lagfästs.

Bestämmelsen innebär inte att kommunen är skyldig alt ha en egen anläggning. Det förekommer i många fall alt flera kommuner sluter sig samman om en gemensam behandlingsanläggning. Likaså förekommer det all den entreprenör som kommunen anlitar för bortforslingen förfogar över en egen anläggning där avfallet omhändertas.

6 S Regeringen får föreskriva att annat avfall inom kommunen än hushållsavfall skall forslas bort genom kommunens försorg. Regeringen får överiåla ät en myndighet eller åt kommunema alt meddela sådana föreskrifter.

Paragrafen överensstämmer i sak med 4 § andra stycket kommunala renhällningslagen och 9 § i kommitténs förslag.

Beslämmelsen ger regeringen möjlighet atl ulöka det kommunala renhållningsmonopolet lill all omfatta även annat avfall än hushållsavfall. Det bör anmärkas all regeringen med slöd av nuvarande bemyndigande meddelat föreskrifter i renhållningskungörelsen om utvidgning av det kommunala renhållningsmonopolet i fråga om visst pappersavfall (6 §), miljöfarligt avfall (8 §) och visst avfall från fartyg i hamn (8 a §). Vidare har regeringen i 9 § renhållningskungörelsen delegerat lill kommun atl genom föreskrift i lokal hälsovårdsordning utöka del kommunala renhållningsmonopolet till all omfatta även annat avfall än som avses i 4 § försia stycket kommunala renhållningslagen. Angående motiven för bestämmelsen vill jag hänvisa till prop. 1975: 32 s. 35 ff

7 § När avfall skall forslas bort genom kommunens försorg, får avfallet inte grävas ned. komposleras eller på annat sätt slutiigl omhändertas av fastighetsinnehavaren.

Skall avfallet forslas bort genom kommunens försorg får inle någon annan än den som kommunen anlitar för ändamålet la befallning med bortforslingen.

Föreskriften i första slyckel har sin motsvarighet i 14 § försia stycket normalhälsovårdsordningen. Den innebär atl faslighetsinnehavaren är skyldig atl överiämna avfallet i fråga till kommunen för bortforsling och slutligt omhändertagande. Om kommunen med stöd av 9 § i renhållningsordning har föreskrivit att kommunal avfallshämining inle skall förekomma frän vissa fastigheter är 7 § inle tillämplig. Detsamma gäller om dispens har meddelats för egen avfallsbehandling med stöd av 9 § andra slyckel.

Andra styckel motsvarar 4 S iredje styckel i kommunala renhållningslagen och 12 § i kommitténs förslag. Genom bestämmelsen får kommunen kontroll över såväl transporterna som del slutliga omhändertagandet av avfallet.

Prop. 1978/79:205 25

8 § Är det av särskild betydelse från äiervinningssynpunkt, får regeringen föresknva atl vissl slag av avfall som skall forslas bort genom kommunens försorg skall förvaras skilt frän annal avfall i avvaktan på bortforsling och meddela de bestämmelser som behövs för ändamålet. Regeringen får överiåla ål en myndighet eller ål kommunerna all meddela sådana föreskrifter.

Paragrafen överensstämmer med 5 § i kommunala renhållningslagen och

8 § i kommitléns förslag.

Sådan bestämmelse om separering av avfall har regeringen meddelat i 7 § renhållningskungörelsen. Däri anges all i kommun, som upptas i särskild förteckning lill kungörelsen, skall pappersavfall förvaras skilt från annal avfall och orenlighet i avvaktan på borttransport. För hushållens del gäller denna beslämmelse endast tidningar och tidskrifter. De ylterligare föreskrifter som kan behövas för atl en separering praktiskt skall kunna genomföras meddelas enligt renhållningskungörelsen av kommunen. Angående motiven för bestäraraelsen vill jag hänvisa till prop. 1975: 32 s. 32 ff

9 § För varje kommun skall finnas en renhållningsordning som upptar de
föreskrifter som skall gälla för bortforsling av hushållsavfall inom kommu
nen. I renhållningsordningen skall anges från vilka områden, fastigheter el
ler uppsamlingsställen som bortforsling skall ske, vilka slag av hushållsav-
falfsom skall forslas bort, hur ofta bortforslingen skall ske och hur verk
samhelen i övrigl skall vara anordnad.

I renhållningsordningen skall föreskrivas under vilka förutsättningar undantag kan medges från renhållningsordningens föreskrifter. Frågor om undanlag prövas av hälsovårdsnämnden.

Frågan om renhållningsordningens ulformning och innehåll har jag behandlat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2).

Av paragrafens försia siycke framgår atl renhållningsordningen skall innehålla föreskrifter som reglerar allt väsentligt som rör bortforslingen av avfallet. Renhållningsordningen skall ange inte bara omfattningen av kommunens bortforslingsservice utan också hur borlforslingsverksamhelen i övrigl skall vara anordnad. Kommunen kan exempelvis ge föreskrifter om var avfallet skall tillhandahållas för avhämtning. Det bör påpekas att bestämmelsema om kommunala renhållningsavgifter inte skall ingå i renhållningsordningen. Bestämmelsema om avgifter finns i 15-17 §§.

Enligl paragrafens andra stycke skall renhållningsordningen innehålla föreskrifter om under vilka förutsättningar som undantag i särskilda fall kan medges från den kommunala bortforslingen. Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2) närmare utvecklat skälen härtill.

10 § Renhållningsordningen skall anlas av kommunfullmäktige.

Skälen lill atl låta kommunfullmäktige besluta om renhållningsordning har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2).

Prop. 1978/79:205 26

11 S När ell förslag lill renhållningsordning upprättas, skall kommunen pä lämpligt sätt och i skälig omfattning samråda med de fastighetsinnehavare och myndigheter som kan ha ett väsentligt iniresse i saken.

Innan förslaget till renhållningsordning anlas, skall det slällas ut till granskning under minst fyra veckor.

Under förberedelsearbetet med renhållningsordningen skall kommunen samråda med dem som berörs av denna. Kommunen ges stor frihel all beslämma hur samrådet närmare skall gå till. Det bör understrykas att samrådet skall ge berörda parter en verklig möjlighet att sälla sig in i kommunens planer. Dessulom bör de få lillräcklig lid alt framföra sina åsikter om förslagel.

Samrådet kan inskränkas lill dem som kan ha ell väsentligt intresse i saken. Det torde i många fall vara öveiflödigt atl samråda med fastighetsinnehavare inom tätorter och andra områden med en väl inarbetad bortforslingsservice. I dessa områden är oftast en sådan bortforslingsservice självklar från hälso- och miljövårdssynpunkl och de allra flesta förväntar sig en sådan service. Samrädsförfarandel bör därför främsi avse sådana områden där del kan finnas olika åsikter om hur verksamheten skall anordnas och där det finns olika länkbara möjligheler att lösa avfallsfrågorna. I de fall kommunen är tveksam till behovel av samråd bör den ändå inhämta synpunkler från berörda parter för atl undvika framlida tvistigheter. Samråd skall alllid ske med hälsovårdsnämnden, om det inle är nämnden själv som förbereder renhållningsordningen. Det lorde även vara befogal alt i vissa fall samråda med länsslyrelsen.

Som framgår av paragrafens andra stycke skall renhållningsordningen ställas ut för granskning innan den anlas av fullmäktige. Därigenom får medborgarna ytteriigare möjligheler att påverka planens ulformning.

Även om del kan synas självklart hör dock understrykas atl kommunen innan den antar renhållningsordningen skall pröva inkomna erinringar enligt de grunder som anges i 4 § andra styckel.

12 § Kungörelse om förslagels utställande skall utfärdas i ortstidning före utställningstidens början.

Av kungörelsen skall framgå förslagels huvudsakliga innebörd, var del finns all tillgå och inom vilken tid och lill vem erinringar mol förslagel skall framställas.

Syftet med kungörandet är givetvis all sprida kännedom om förslagel lill renhållningsordning. Av försia slyckel följer all lagen (1977: 654) om kungörande av mål och ärende hos myndighet ra. ra. är lillämplig på kungörandet. Delta innebär bl.a. alt kungörandet skall ske enligl den s.k. breda orlstidningsprincipen. Förslagel bör hållas tillgängligt på en eller flera platser inom kommunen som är lätta alt nå av dem som berörs av förslagel. Anmärkningar mol förslagel bör kunna framföras muntligen eller skriftligen.

Prop. 1978/79:205 27

13 S Bestämmelserna i 11 och 12 *>§ gäller även i fråga om ändringar i en
renhållningsordning.

Om ell förslag till ändring i renhållningsordningen berör endasi elt mindre anlal fastighetsinnehavare eller ändringen annars är av begränsad omfattning, får kommunen underiåla alt ställa ul ändringsförslaget.

Förfarandet med samråd och utställning skall i princip gälla även vid ändring av renhållningsordningen. Som framgår av andra stycket är kravet på utställande inle ovillkoriigl. Del får ankomma på kommunen au i del enskilda fallel bedöma om utslällningsförfarandel kan undvaras. Kommunen bör därvid bl. a. ta hänsyn lill om de fastighetsinnehavare som berörs av ändringen och som har ell väsentligt intresse i saken, har givits tillräckliga möjligheter atl inom ramen för samrädsförfarandel framföra sina synpunkler på ändringsförslaget.

14 § Kommunen är skyldig att. utöver vad som följer av renhållningsord
ningen, forsla bort hushållsavfall, om faslighetsinnehavaren begär del och
del inte är oskäligt med hänsyn lill omständigheterna.

Frågor om sådan bortforsling prövas av den kommunala nämnd som kommunfullmäklige beslämmer.

Som lidigare har framgått är kommunen skyldig att forsla bort hushållsavfall i den utsträckning som behövs för all tillgodose såväl allmänna som enskilda inlressen. Del lorde dock inle vara möjligt atl vid fastställandet av renhållningsordningen alltid beakta alla berättigade önskemål från enskilda om alt bli befriade från sina sopor. 1 paragrafen slås därför fast all kommunen är skyldig att hämta hushållsavfall utöver vad som följer av renhållningsordningens beslämmelser om faslighetsinnehavaren begär det.

Kommunens skyldighet att forsla bort avfall utöver vad som följer av renhållningsordningen är dock inte ovillkorlig. Om del framstår som oskäligt kan kommunen neka att utföra bortforslingen. Så kan t.ex. vara fallel om hämtningsplalsen är avsides belägen eller svår alt nå.

Kommunens rält att la ul avgifter för sådan bortforsling framgår av I5-I7§§.

Med hänsyn till aU ett beslul om "extra bortforsling" ofta innefattar bedömningar som ligger ulanför hälsovårdsnämndens egentliga kompetensområde bör det ankomma på kommunfullmäktige att besluta om vilken kommunal nämnd sora skall fatta sådana beslut. Normalt torde en begäran om sådan bortforsling kunna behandlas formlöst.

15 § Kommunen får föreskriva aU avgifi skall erläggas för sådan bort
forsling och sådant slutligt omhändertagande av avfall som sker genom
kommunens försorg enligt denna lag. Avgiften skall enligt kommunens be
stämmande erläggas lill kommunen eller lill den scm utför renhållningen.

16 § Avgifien skall vara åriig eller på annat sätt periodisk. Den skall be
stämmas till högst det belopp som behövs för alt täcka nödvändiga kapital-

Prop. 1978/79: 205 28

och driftskostnader för renhållningen. Från dessa kosinader skall avräknas kostnadema för vad som kan belöpa på användning av anläggningar eller utrustning för annal ändamål än renhållning.

Om kommunen uppdrar åt annan atl ulföra renhållningen, får avtalet med denne läggas lill grund för beräkning av avgiften, om inte kostnaden därigenom blir väsentligt högre än om kommunen själv utför renhållningen.

17 S Avgiften skall utgå enligl taxa. som antas av kommunfullmäklige.

1 taxan skall anges hur avgiften skall bestämmas när taxan saknar till-lämplig beslämmelse om avgifi. Därvid skall de grunder som anges i 16 § beakias.

Taxan skall innehålla föreskrifter om vem som är avgifisskyldig och lill vem avgifien skall erläggas.

Paragrafema motsvarar 1-4 §§ lagen om kommunala renhållningsavgifter.

Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnill 2.2) bör bestämmelserna om kommunala renhållningsavgifter i huvudsak oförändrade föras över lill den föreslagna lagen. Bestämmelsen i 17 § andra styckel har givils elt vidare tillämpningsområde än motsvarande bestämmelse i 3 § andra stycket lagen om kommunala renhållningsavgifter. I taxan skall sålunda anges hur avgifien skall bestäramas i alla de fall då taxan saknar tillämplig bestämmelse och inle endasi då bortforslingen och det slutliga omhändertagandet av avfallet måste ske i särskild ordning på grund av avfallels mängd eller sammansättning. I övrigl har endasi redaktionella ändringar gjorts.

18 § Kommunen skall inom områden med stadsplan fullgöra den skyldig-
hel som föreskrivs i 3 § allmänna ordningsstadgan (1956: 617) atl hålla ren
gata. torg, park och annan sådan allmän plals samt allmän väg. På sådan
allmän plals och på allmän väg inom områden med stadsplan skall kommu
nen även röja snö, skaffa undan snö och is, sanda eller vidta annan åtgärd
för att motverka halka, föra bort sand och annat som påförts till motver
kande av halka samt rensa och lina upp rännslensbrunn och ledning som
förbinder sådan brunn med allmän avloppsledning. Inom områden med
byggnadsplan skall kommunen fullgöra molsvarande skyldighet i fråga om
allmän väg. Skyldighet att vidta åtgärd som sagts nu gäller dock inte i den
mån åtgärden skall vidtas av staten som väghållare.

När särskilda skäl föreligger, får regeringen på framställning av kommunen medge undantag från första stycket.

19 § Kommunen kan ålägga den som äger en fastighet inom elt område
med fastställd stadsplan eller som i stället för ägaren är skauskyldig för
fastigheten enligl kommunalskattelagen (1928:370) all fullgöra skyldighet
som anges i 18 § första slyckel i fråga om gångbana eller annal utrymme
ulanför fastigheten som behövs för gångtrafiken.

Har person som avses i första stycket inte tidigare haft sådan skyldighet, skail kommunens beslul underslällas länsslyrelsen.

Prop. 1978/79:205 29

20 § Har på annan plats utomhus än som avses i 18 § där allmänhelen får
fritt färdas skräpats ned eller annars osnyggals, åligger det kommunen all
återställa platsen i sådant skick som med hänsyn lill ortsförhållandena,
platsens belägenhet och omständigheterna i övrigl tillgodoser skäliga an
språk.

Bestämmelserna i försia stycket skall inte lillämpas, om skyldigheten enligt lag eller annan författning eller särskilda föreskrifter skall fullgöras av annan.

Paragraferna har med vissa språkliga förändringar förls över från I -3 §§ kommunala renhållningslagen.

21 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och med slöd av lagen
meddelade föreskrifter utövas inom kommunen av hälsovårdsnämnden,
om inle regeringen beslämmer annal. Länsslyrelsen utövar tillsynen inom
länet.

Renhållningskommitién har föreslagit atl hälsovårdsnämnden skall ha kvar sitt tillsynsansvar enligl hälsovårdsstadgan när del gäller avfallshanteringen, trots atl hälsovårdsstadgans beslämmelser om renhållning enligt kommillén bör flyttas över till den nya lagstiftningen. Som framgått av vad jag lidigare anfört förordar jag alt huvuddelen av hälsovårdsstadgans bestämmelser om renhållning flytlas över till den nya lagen. Det är då lämpligt all också bestämmelserna om tillsynen över renhållningen förs över till den nu föreslagna lagen.

I överensslämmelse med vad som gäller för annan specialreglerad kommunal verksamhei bör del ankomma på länsslyrelsen atl handha tillsynen över efterlevnaden av denna lag inom länet.

Somjag tidigare har anfört är syftet med bestämmelsema om renhållning inte bara alt i enlighet med vad som gäller enligt hälsovårdsstadgan tillgodose sanitära synpunkler (hälsovårdssynpunkler) ulan även miljövårds-synpunkter. Enligt 6 och 8§§ skall även ålervinningssynpunkter lillgodoses. Hälsovårdsnämndens tillsynsansvar bör omfatla tillsynen från hälso-och miljövårdssynpunkl. När syftet med beslämmelserna främsi är alt tillgodose ålervinningssynpunkter - såsom är fallel bl.a. belräffande bortforsling av pappersavfall - bör annan kommunal nämnd än hälsovårdsnämnden enligt kommunfullmäktiges bestämmande kunna åläggas tillsynsansvaret. Det bör ankomma på regeringen att meddela närmare föreskrifter härom.

22 § För tillsynen har kommunal nämnd scm är tillsynsmyndighet rätt att få tillträde till byggnader, lokaler och områden.

Det åligger polismyndighet atl lämna det biträde som behövs för tillsynen.

Paragrafen molsvarar 80 och 82 §§ hälsovårdsstadgan.

Prop. 1978/79:205 30

23 § Kommunal nämnd som är tillsynsmyndighet får meddela förelägganden eller förbud som uppenbart behövs för atl denna lag eller föreskrifter som har meddelats med slöd av lagen skall efterlevas.

1 ell beslul om föreläggande eller förbud kan vite sättas ul. Frågan om utdömande av vitet prövas av länsslyrelsen.

Iakttas inte etl föreläggande, får nämnden låla vidta åtgärden på den försumliges bekostnad.

Paragrafen molsvarar i huvudsak 71 och 75 §§ hälsovårdsstadgan.

Genom denna beslämmelse tillerkänns kommunal nämnd rätt alt vid vite meddela föreläggande eller förbud som uppenbart behövs för att lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. 1 försia hand bör dock nämnden försöka nå rättelse på frivillig väg genom råd och anvisningar. Med uttrycket "uppenbart" åsyftas alt beslul om föreläggande eller förbud bör meddelas endasi i klara fall av överträdelse av gällande bestämmelser. Befogenheien all lillgripa förbud bör dessulom begränsas till fall när allvarlig olägenhet eller risk för sådan olägenhet föreligger. Vitesföreläggande bör kunna komma till användning i exempelvis fall av tredska.

Befogenhet atl verkslälla en förelagd åtgärd på den försumliges bekostnad bör i allmänhet ses som ett sista medel alt rätta till elt missförhållande.

24 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 7 § första styc
ket eller som yrkesmässigt eller annars i störte omfattning samlar in och
forslar bort avfall i strid mot 7§ andra stycket döras lill böler.

Paragrafen motsvarar dels 14 § försia stycket jämföri med 28 § normalhälsovårdsordningen, dels 6§ kommunala renhållningslagen.

25 § Kommunal nämnd som är tillsynsmyndighet får förordna alt dess
beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av förd lalan.

Paragrafen motsvarar 86 § fjärde stycket hälsovårdsstadgan.

26 § En kommunal nämnds beslut enligl denna lag överklagas hos läns
styrelsen genom besvär.

Länsstyrelsens beslul överklagas hos kamraarräUen genom besvär. Regeringen kan dock föreskriva all vissa beslul skall överklagas hos regeringen genom besvär.

Som renhållningskommittén anfört bör en så enhetlig besvärsordning som möjligt eftersträvas. Valet står därvid mellan förvaltningsbesvär och kommunalbesvär. Med hänsyn till de enskildas intressen bör som renhåll-ningskommiltén föreslår förvallningsbesvär komma till användning så långl möjligt. Förvaltningsbesvär innebär att etl beslut kan angripas på sakliga grunder med möjlighet att få det utbyU mot ett annat. Kommunalbesvär däremot innebär att endasi beslutets laglighet kan prövas.

Prop. 1978/79:205 31

En princip i svensk kommunalrätl är att beslut av kommunfullmäklige får överklagas bara genom konimunalbesvär. Fullmäktiges beslul om antagande av renhållningsordning och renhållningslaxa bör således kunna angripas med kommunalbesvär. I sådana fall gäller beslämmelserna i ämnet i kommunallagen (1977:179). I övriga fall, då kommunal nämnd fattar beslut enligt denna lag. bör besvärsmedlei vara förvallningsbesvär.

Länsslyrelsen är regional tillsynsmyndighet enligt denna lag och bör därför pröva förvaltningsbesvär i andra instans. Förvaltningsbesvär över länsstyrelsens beslut bör i allmänhet föras hos kammarrätten. Enligt renhållningskungörelsen förs talan mot bl.a. länsstyrelsens beslut, varigenom avgjorts fråga som gäller kommunens skyldighet alt forsla bort pappersavfall, hos regeringen genom besvär. Denna inslansordning bör gälla i nämnda och liknande fall även i fortsättningen. Med hänsyn härtill har i andra stycket öppnats möjlighet för regeringen att i förordning meddela särskilda föreskrifter om besvärsordningen i tredje instans.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den I januari 1980 då lagen (1965: 54) om kommunala renhållningsavgifter och kommunala renhållningslagen (1970: 892) skall upphöra att gälla.

2: Renhållningsordningar skall ha antagits före den I januari 1981.

3. Föreskrifter om avgift som har meddelats med stöd av lagen (1965: 54) om kommunala renhållningsavgifter skall fortfarande gälla.

4. Bestämmelsen i 4§ försia styckel kommunala renhållningslagen om befogenhet för regeringen eller myndighet som regeringen beslämmer atl meddela föreskrifter om undanlag från kommunens borlforslingsskyldighet skall lillämpas lill dess kommunen har anlagil en renhållningsordning och beslutet härom har vunnit laga kraft.

5. Härföre nya lagens ikraftträdande med slöd av 4§ första stycket kommunala renhållningslagen meddelats beslul om undanlag från kommunens borlforslingsskyldighet, skall beslutet gälla lills vidare dock längst lill dess atljkommunen har antagit en renhållningsordning och beslutet härom har vunnit laga kraft.

6. Förekommer i lag eller annan förfallning hänvisning till föreskrift som har ersaus genom en beslämmelse i denna lag, lillämpas i stället den nya beslämmelsen.

För att kommunerna skall få tillräcklig tid att anpassa renhållningsorganisationen till de nya bestämmelsema och all anta renhållningsordningen har del föreskrivits atl renhållningsordning inte behöver ha antagits förrän vid Ulgången av år 1980. I punkterna 4 och 5 angivna beslämmelser och beslut bör gälla till dess renhållningsordning har antagits.

4.2 Förslaget till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387)

Ändringen är en följd av all de flesta bestämmelsema om renhållning i hälsovårdsstadgan flyttats över lill renhållningslagen.

Prop. 1978/79:205 32

4.3 Förslaget till lag om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:663)

De bestämmelser som upphävs har fått sin motsvarighet i den föreslagna renhållningslagen.

Av övergångsbestämmelsema framgår att föreskrifter eller beslul om hantering av avfall som med stöd av 65 eller 66 § hälsovårdsstadgan har meddelats före renhållningslagens ikraftlrädande avses gälla längst lill dess nya föreskrifter meddelas med stöd av 3 § renhållningslagen. Kommunen behöver alllså inle meddela nya föreskrifter om t.ex. hur behållare och anordning för förvaring av avfall skall vara beskaffade. Föreskrifter eller beslul om bortforsling av hushållsavfall skall som tidigare har nämnts i fortsättningen regleras i renhållningsordning varför äldre föreskrifter eller beslut härom gäller längst till dess kommunen beslutat om renhållningsordning. Så t. ex. blir dispenser från behandlingsförbudel bestående längst till dess att renhållningsordning anlas.

5 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att antaga förslagen lill

1. renhållningslag,

2. lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387),

3. lag om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663). Ärendet bör behandlas under innevarande riksmöte.

6 Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar att genom proposiiion föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1978/79:205 33

Bilaga I

Sammanfattning av utredningens förslag

Kommittén lägger i betänkandet fram förslag till lag resp. förordning om hantering av avfall. Förslagen syftar lill en förenkling och minskad detaljreglering av renhållningen. Härigenom får kommunema större möjligheter alt uiforma en flexibel renhållningsorganisation som bättre kan tillgodose medborgarnas behov och önskemål. Vidare skapas förutsättningar för en bällre hantering av avfallet från biologisk och ekologisk synpunkt.

Den föreslagna nya lagen innebär att grundläggande bestämmelser om hantering av avfall, vilka f n. är uppdelade på flera författningar, samlas på ett ställe.

Kommuns nuvarande principiella skyldighet all hämta hushållens avfall föreslås beslå. Emellertid fastslås i själva lagförslaget att denna skyldighet i vissa fall inle skall gälla. Fastighetsinnehavare på glesbygden (utanför renhållningslätorl) som önskar omhänderta sill komposlerbara hushållsavfall och forsla del icke komposlerbara hushållsavfallet till plals som kommunen anvisar skall få göra della efter anmälan lill kommunen. Har sådan anmälan skett gäller inle kommunens borlforslingsskyldighet beträffande ifrågavarande avfall. Della innebär alt det ankommer på kommuninvånarna i glesbygden att själva avgöra när de har behov av service från kommunens sida. Därigenom uppnås en bättre anpassning av renhållningen lill det verkliga behovet.

Kommunen föreslås få hela ansvarel all planera och svara för renhållningen utan all som nu behöva begära dispens från länsstyrelsen i vissa fall.

Den föreslagna förordningen innehåller beslämmelser om bl.a. undanlag från kommuns bortforslingsskyldighel. Sålunda föreslås all kommun får föreskriva undanlag från bortforslingsskyldighelen belräffande komposlerbart hushållsavfall inom vissl område på glesbygden. Förutsättning för sådani undanlag skall vara atl samlliga fastighetsinnehavare inom området enligl hälsovårdsnämndens bedömning får anses ha varaktig möjlighet att själva omhänderta avfallet på ett från sanitär synpunkl och miljövårdssynpunkl godtagbart sätt. Det ankommer på kommunen att besluta om områdets omfång. När det gäller trädgårdsavfall får kommun dispensera sig även i fråga om områden som inte är av glesbygdskaraklär.

Vidare föreslås hälsovårdsnämnd få befogenhet atl efter ansökan av enskild fastighetsinnehavare besluta om avsleg från kommuns skyldighet atl forsla bort avfall från fastighet inom renhållningstätort om det föreligger särskilda förutsättningar av varaktigt slag atl omhänderta avfallet inom fasligheten på ett från sanitär synpunkl och miljövårdssynpunkt godtagbart sätt. Om sådant beslut har meddelats beträffande vissl eller vissa slag 3 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 205

Prop. 1978/79:205 34

av hushållsavfall, föreslås hälsovårdsnämnd få räll all dispensera från hämlningsskyldigheten i fråga om även andra slag av avfall. Förulsätlning för nu nämnda dispens är atl faslighetsinnehavaren kan ombesörja bortforslingen på ett från sanitär synpunkt och miljövårdssynpunkt godtagbart sätt.

Den föreslagna förordningen innehåller slutligen den dispensbeslämmel-sen alt kommun får beslula alt hämtning av hushållsavfall från fastigheten skall ske från annan plals än förvaringsplatsen på denna t. ex. från containers.

Belräffande lalan mol kommunala nämnders beslul rörande avfallshantering föreslås en ny enhellig ordning. Sådan talan skall få föras som förvaltningsbesvär (sakprövning) hos länsstyrelse. Länsstyrelses beslul skall få överklagas hos kammarrätt.

Sammantaget räknar kommillén med ätt de föreslagna åtgärderna skall leda till en bällre anpassning av den kommunala renhållningen lill människornas behov och önskemål saml till en ökad biologisk-ekologisk inriklning. Vidare medför förslagen mindre detaljreglering och ökad frihet för kommunema alt själva organisera renhållningen utan statlig inblandning. Genom att glesbygdens människor i ökad utsträckning får möjlighet atl själva ombesörja behandlingen av komposlerbart avfall uppnås också minskade transporter med lägre energiförbrukning och lägre kostnad. Kommittén räknar med alt dessa ålgärder skall leda lill en mera positiv syn på renhållningen. Då lorde de bittra motsättningar som nu finns på vissa håll ersättas av samverkan mellan enskilda och myndigheler i syfte atl uppnå en bättre och av alla accepterad renhållning. Detta är en viktig förutsättning i arbelel för en renare yllre miljö.

Prop. 1978/79:205 35

Bilaga 2

Kommitténs lagförslag

1 Förslag till

Lag om hantering av avfall

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Med hantering avses i denna lag uppsamling, förvaring, bortforsling,
omhändertagande (behandling, deponering, kompostering eller återvin
ning) eller därmed jämföriiga förfaranden.

Med renhållningslätorl avses i lagen område med fastställd stads- eller byggnadsplan. Kommunfullmäklige får dock besluta

i. all icke exploaterat område med fastställd stads- eller byggnadsplan ej skall utgöra renhållningslätorl eller

2. att område med sammanhängande betydande permanent- eller fritidsbebyggelse utom fastställd stads- eller byggnadsplan skall uigöra renhåll-niilgstälort.

2 § Med fastighetsinnehavare förstås i denna lag

1. fastighetens ägare,

2. den som är skattskyldig för fastigheten enligl kommunalskaltelagen (1928: 370) eller

?. nyttjanderättshavaren, om hela fasligheten har upplåtils med annan nyttjanderätt än som avses i 7 kap. 3 § jordabalken.

3 § Finns i fråga om vissl avfall särskilda beslämmelser i annan författning gäller denna lag endast i den mån den inle slrider mol dessa särskilda beslämmelser.

4 § Vid hantering av avfall skall så förfaras att det ej uppkoraraer sanitär olägenhel eller olägenhet från railjövårdssynpunkl.

5 § Fastighetsinnehavare är skyldig atl samla upp avfall som finns inom fastigheten och, ora ej avfallet omedelbart forslas bort eller omhänderta-ges, förvara det så att sanitär olägenhet ej uppkommer.

I fråga om byggnad eller del av byggnad som disponeras av annan än faslighetsinnehavaren åvilar skyldighet enligl första slyckel denne.

Hushållsavfall

6 § Kommun är skyldig tillse atl behandlingsanläggning eller upplagsplats för hushållsavfall från kommunen finns au tillgå.

Prop. 1978/79:205 36

7 § Kommun är skyldig alt forsla hushållsavfall till behandlingsanlägg
ning eller upplagsplats, om ej regeringen föreskriver annat.

Kommuns skyldighet gäller ej komposlerbart hushållsavfall frän fastig-hel ulanför renhållningstätort, om faslighetsinnehavaren anmäler all han avser att själv omhändertaga hushållsavfallet. Kommuns skyldighet gäller i sådana fall inte heller del icke komposlerbara avfallet, om fastighetsinnehavare i samband med sin anmälan meddelar att han avser att forsla avfallet till plals som kommunen anvisar. Anmälan görs lill kommunal nämnd som kommunfullmäktige bestämmer. Kommuns skyldighet upphör för nästföljande kalenderår under förutsättning att faslighetsinnehavaren har gjorl anmälan före ulgången av september månad.

Om hälsovårdsnämnden finner all faslighetsinnehavaren inte hanterar avfallet på elt från sanitär synpunkt eller miljövårdssynpunkl godtagbart säll, får nämnden beslula atl fastighetsinnehavaren skall vara skyldig alt anlita kommunen för bortforslingen av avfallet.

8 § Är det av särskild betydelse från återvinningssynpunkt, får regering
en föreskriva skyldighet för fastighetsinnehavare alt förvara visst slag av
hushållsavfall som skall forslas bort genom kommunens försorg skilt från
annat avfall i avvaktan på bortforsling. De bestämmelser som behövs för
ändamålet meddelas av regeringen.

Regeringen får överlåta ål förvaltningsmyndighet eller kommun all meddela föreskrifter enligt första stycket.

Annat avfall än hushållsavfall

9 § Regeringen bemyndigas föreskriva atl 7 eller 8 § denna lag skall gälla hell eller delvis även belräffande annal avfall än hushållsavfall. Regeringen får överlåta ål förvaltningsmyndighet eller kommun atl raeddela sådana föreskrifter.

Avgifter

10 § Kommun får beslula alt avgift skall erläggas för bortforsling och för omhändertagande av avfall genom kommunens försorg,

Avgifi skall bestäraraas till högst det belopp sora raotsvarar kostnaderna för driften innefattande araortering och förräntning av investerade medel.

Avgifi skall erläggas enligl taxa som antages av kommunfullmäklige. Taxan skall innehålla föreskrift om vem som är avgiftsskyldig och till vem avgifien skall erläggas.

Tillsyn, ansvar och besvär m. m.

11 § Hälsovårdsnämnd har all utöva tillsyn över all sanitär olägenhel ej
uppkommer vid hantering av avfall.

1 hälsovårdsstadgan (1958:663) finns bestäraraelser ora hälsovårdsnämnds lillsyn, om övervakning och lillsyn i övrigl över den allmänna hälsovården saml om ansvar för den scm orsakar sanitär olägenhel.

12 § I den utsträckning som kommun är skyldig atl forsla bort avfall får
ej avfallet omhändertas eller forslas bort av annan person än den kommu
nen anlitar för detta ändamål.

Prop. 1978/79:205 37

13 § Den som yrkesmässigt eller annars i större omfattning tar befattning med avfall i strid mol 12 S döms till böter. • •

14 § Hälsovårdsnämnds beslut enligt 7 § iredje styckel överklagas hos länsstyrelsen genom besvär.

Länsstyrelsens beslul överklagas hos kammarrätten genom besvär.

15 § Regeringen eller, efter regeringens besiämmande, förvaltningsmyn
dighet eller kommun får meddela föreskrifter om skyldighet enligt 4 och

5§§.

1. Denna lag träder i kraft den I januari 1979.

2. Genora lagen upphävs lagen (1965:54) om kommunala renhållningsavgifter.

3. Kommuns skyldighet enligl 7 § första stycket nya lagen beträffande avfall som avses i andra stycket upphör vid utgången av april månad 1979 under förutsättning all fastighetsinnehavaren har gjort anmälan före utgången av januari månad.

2 Förslag till

Lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387)

Härigenom föreskrivs au 22 § miljöskyddslagen (1969: 387) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22                                              §
Den som fått tillstånd enligt den-   Den som fåll tillstånd enligt den
na lag till miljöfarlig verksamhet     na lag till miljöfarlig verksamhei
kan ej på grund av beslämmelse i kan ej på grund av beslämmelse i
lagen eller i hälsovårdsstadgan den   lagen eller i hälsovårdsstadgan
19 december 1958 {nr 663) åläggas (1958:663) eller i lagen (1978:000)
all upphöra med verksamheten el- om hantering av avfall åläggas att
ler all med avseende på denna vid-    upphöra med verksamhelen eller
laga försiktighetsmått utöver vad atl med avseende på denna vidtaga
som anges i tillståndsbeslutel, om försiktighetsmått utöver vad som
ej annal följer av 23-25 § eller 40 §    anges i lillståndsbeslutet, om ej an-
andra stycket.                            nat följer av 23-25 § eller 40 § and
ra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979.

3 Förslag till

Lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970:892)

Härigenom föreskrivs alt 4-6 §§ kommunala renhållningslagen (1970:892) skall upphöra alt gälla vid ulgången av år 1978.

Prop. 1978/79:205 39

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttranden

Allmänt

Renhållningskommilténs förslag lill ny renhållningslagsliftning har fält ett övervägande negativt mottagande av remissinslanserna. Fiertalel remissinstanser är kriiiska lill kommitténs förslag att fastighetsinnehavare ulanför renhållningslätorl genom ell anmälningsförfarande skall kunna befria sig från kommunens renhållningsservice när del gäller komposlerbart hushållsavfall. Däremot har de flesta remissinslanserna slälll sig bakom kommitténs förslag lill en enhellig renhållningslagsliftning och en förenklad besvärsordning. Likaså har förslaget om ett ökal kommunalt inflytande på renhållningens område genomgående bemötts positivt.

LRF är positivt till förslagel och anför alt förbundet under senare år fått motta många klagomål inom renhållningsområdel. Förbundel hälsar därför med största tillfredsställelse del förslag som renhållningskommitién presenterat. Förbundel har i skilda sammanhang försökt påverka tillämpningen av renhållningsbeslämmelserna och har också kunnat notera all dessa i olika omgångar mjukats upp som elt resultat av den kritik som framförts. Förbundel har dock kunnat konstalera, all de anpassningar som centralt gjorts av beslämmelserna fåll dåligt genomslag på det lokala planet. Kanske beroende på bristande informaiion kombinerad med ingångna avtal, sorri begränsat handlingsfriheten. I en reservation lill komraittéförslaget framhålls all den befintliga lagstiftningen ger ulrymme för en sådan anpassning av syslemet som kommittén eftersträvar. Detla är en inslällning som förbundel i och för sig kan acceptera, men förbundel konstaterar atl denipraktiska tillämpningen visat pä beiydande svårigheier all få en sådan anpassning lill slånd. Förbundel hälsar därför med tillfredsställelse alt renhållningskommittén lagil greppet all via en ny renhållningslagsliftning göra del möjligl atl reformera syslemel från grunden, samtidigt som kraven på en l|ungerande renhållning och en anpassning lill ekologiska krav läggs i bolten för systemet. - I många glesbygder har apparaten för hämtning av hushållsavfall byggts ut med en effektivitet som långl överstiger transportapparaten för persontransporter, varudistribution och annan grundläggande service, vilket upplevts som stötande för många i glesbygden. Komposlerbart avfall har transporterats långa sträckor för all sedan deponeras vid kommunala slortippar, som i många fall gett upphov lill urlakningsproblem och andra miljöstörningar. Del nya systemet som kommittén föreslagit har därför, enligl förbundels uppfattning, både miljömässiga, ekonomiska och psykologiska fördelar jämföri med det tidigare. - Förbundel stöder del försilag som framförts av renhållningskommitién och uttrycker starka öns-kerhäl om att arbetet effektiviseras för en förbättrad renhållning även pä andra områden än de som behandlats i del aktuella betänkandet.

Lantbruksstyrelsen har i princip inget all erinra mot det förslag lill lag resp. förordning om hantering av avfall som renhållningskommitién föreslår. Del komposlerbara hushållsavfallet (trädgårdsavfall, organiskt köksavfall, latrin, slam etc.) är till större del möjligl all återanvända som jordförbättringsmedel. Det är styrelsens uppfattning att vid flertalet av landets jordbruksförelag finns goda förutsättningar all på ell från miljösynpunkt och sanitär synpunkt tillfredsställande sätt omhänderta sådani avfall.

Prop. 1978/79: 205 40

Länsstyrelsen i Hallands län framhåller att såvitt länsslyrelsen nu kan bedöma torde det föreliggande förslagel till lagstiftning i huvudsak vara lämpat au uppfylla de miilsäliningar som angeils i direktiven för kommilléns arbete och därmed medverka lill en bättre och mer flexibel renhållningsordning. Det kan dock ifrågasättas om inte kommillén i vissa avseenden gått någol längl i sin i och för sig vällovliga sirävan alt åsiadkomma en förenkling av nuvarande lillviigagångssäll. Länsstyrelsen ställer sig emellertid bakom renhållningskommitténs förslag lill ny renhållningslagstiftning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län konstaterar att den översyn av lagstiftningen som nu lett fram lill föreliggande betänkande bör vara en lämplig ulgångspunkt i det fortsatta arbetet med atl ernå en bättre anpassning av renhållningen till de verkliga behoven. Föreliggande förslag lill hantering av avfall och den härtill hörande förordningen innebär enligl länsstyrelsens mening en klar förbättring.

Gislaveds, Kungshacka, Älvdalens, Odeshögs och Östersunds kommuner tillstyrker kommitténs förslag. Östersunds kommun framhåller all den nya lagen lorde medföra att många abonnenter utanför renhållningstätort kommer atl anmäla att de själva önskar omhänderta det komposlerbara avfallet. Det är enligt kommunen dock svårt att nu bedöma omfaltningen och ävenledes hur koslnaderna och intäkterna för renhållningsverket kan komma all påverkas. Kungsbacka kommun pekar på att det nya lagförslaget ger kommunerna en vid kompelens. Det är heller ingen tvekan om atl kommunerna är de som bäst bör kunna bedöma hur resurserna bäst utnytljas i renhållningsverksamheten. Den av reservanterna i ulredningen framförda åsikten all denna vida kompelens skulle leda lill kommunall godtycke är delsamma som all ifrågasätta den kommunala demokratin. Kommunen lar därför ett myckel bestämt avstånd från reservanternas uttalande.

Sveriges villaägarejörbund anför att del nuvarande renhållningsmonopolet utan tvivel har haft en positiv effekl på den allmänna miljön inom fritidsområdena, speciellt de mer tätbebyggda. Föroreningar av brunnar med kemikalier frän nedgrävd latrin och från kemklosetter samt flugor och råttor från dåligt skötta komposter är sanitära problem som därigenom har kunnat åtgärdas. Del är samtidigt klart all ulformningen av lagsiiftningen och kanske ännu mer dess lillämpning på sina häll väckt berättigad kritik. Del är därtör välkommet med ell förslag som smidigare anpassar avfallshanteringen till del verkliga behovel. Förbundel ser positivt på alla ålgärder som kan förenkla och förbilliga renhållningsservicen för såväl kommunerna som den enskilde fastighetsägaren. Förbundet vill dock undersiryka att detta inte får ske på bekostnad av ambitioner all skapa en god lolalmiljö inom speciellt tätbebyggda fritidsområden.

Göta hovrätt anser att inle minst del förhållandevis stora antal fall av be-lalningsvägran när det gäller renhållningsavgifter som förs lill domstol tyder på atl nuvarande lagsliftning på områdei och del sätl på vilket denna lillämpas i viss mån kommit all strida mot en utbredd rätlsuppfatlning. Mot bakgrund härav tillstyrker hovrätten ålgärder som syftar till en ren-hållningsorganisalion som är mer flexibel och bällre tillgodoser medborgarnas behov och önskemål.

Kommunförbundet framhåller att del torde råda en allmän enighel om atl nuvarande renhållningslagstiftning har haft en klart positiv effekt belräffande den allmänna nedskräpningssiluationen även om åtskilligt återstår atl uträtta. Särskilt i kommuner med stor fritidsbebyggelse har denna effekl varit mycket påtaglig. Det är enligl förbundet en utbredd kommunal

Prop. 1978/79:205 41

uppfattning alt de negativa reaklioner mol renhållningslagen som för några år sedan var tämligen vanliga numera väsentligt tonats ned. Ell skäl härtill torde vara all en mera behovsanpassad tillämpning möjliggjorts genom den revision av lagsiiftningen som irädde i kraft den I januari 1975. Förbundet framhåller att denna lagändring avsevärt förbättrat kommunernas möjligheter att organisera avfallshämtningen på etl mer nyanserat och behovsan-passai säll. Lagsiiftningen innebär dock alltjämt en detaljreglering som kommunerna anser helt övertlödig och som i vissa fall inte ger dem den handlingsfrihet som är en förutsättning för fullt rationella lösningar. Även RiksjÖrhundet Jör allmän hälsovård har betonat att nuvarande renhållningslag medförl avsevärda förbättringar i den yllre miljön.

Kalmar kommun ullalar alt en översyn av gällande renhållningslagstiftning är angelägen. En sådan översyn bör bl.a. vara inriktad på alt vidga möjligheterna för den enskilde fastighetsägaren att själv la hand om sill avfall då detta kan ske på etl från miljösynpunkt och sanitär synpunkl tillfredsställande sätt. Det bör emellertid i detta sammanhang framhållas att de förändringar i gällande lagstiftning, som infördes år 1975, medfört att möjligheten för kommunen all anpassa avfallshämlningen lill den enskildes behov avsevärt ökal. Härigenom har också de negativa reaktionerna mol den kommunala renhållningen minskal betydligt.

Elt slort anlal remissinslanser ifrågasätter behovet och lämpligheten av så långtgående förändringar i renhållningslagstiftningen som kommittén föreslagit. Många remissinslanser. bland vilka märks socialstyrelsen, statens naturvårdsverk och JO avstyrker uttryckligen all betänkandet i sin nuvarande utformning läggs lill grund för en ny renhållningslagsliftning.

Naturvårdsverket ullalar alt nuvarande renhållningslagstiftning nu synes börja fungera tillfredsställande om man bortser från alt kommunerna inte alllid begagnar lagens möjligheter lill en smidig anpassning till lokala förhållanden. Verket anser atl utgångspunkten för kommilléns arbeie all förenkla och minska detaljreglering av renhållningsfrågorna är positiv. Del finns dock uppenbar risk för all kommitléns förslag kommer all påverka renhållningsorganisationens ekonomiska ramar på sådant säll att den i prakliken inte uppfyller flertalet medborgares behov och önskemål. Vad gäller kommilléns påstående att långväga sopiransporler i glesbygden ulgör ett onödigt slöseri med energi anser verkel alt detla påstående uppenbarligen är betingat av att kommillén inte haft den loiala renhållningssitua-lionen klar för sig.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser, i likhel med vad länets kommuner i infordrade yttranden angett som sin uppfattning, all nuvarande renhåll-ningsorganisation i slorl selt bör bibehållas. Genom en anpassning av renhållningslagstiftningen i vissa avseenden skulle, enligt länsstyrelsens mening, den eftersträvade förenklingen och minskade detaljregleringen av renhållningen kunna uppnås ulan alt i någon störte omfattning förändra förutsätlningarna för den av kommunerna uppbyggda och nu väl fungerande renhållningsorganisationen.

Liknande åsikter har framförts av länsstyrelsen i Östergötlands län. Länsslyrelsen uppger atl sedan de försia årens våg av besvärsärenden passerat och de formella frågorna i de flesta stycken klariagls, samt en del ändringar vidtagits i lagsiiftningen, synes nu förhållandena ha någol stabiliserats.

Kommunerna, i vart fall i Östergötland, synes lill största delen ha funnit lämpliga former för renhållningen vilka tillgodoser de flesta fastighetsägares önskemål. Anlalel besvärsärenden på länsslyrelsen har också minskat

Prop. 1978/79:205 42

markant de senaste åren. Det får fortfarande anses föreligga ett behov av alt se över renhållningsbeslämmelserna. Mot bakgrund av vad ovan angivits kan dock någol behov av en mer radikal ändring av beslämmelserna inte anses finnas. Kvarstående ölägenheter och otympligheler bör lämpligen motverkas genom ändringar i de befintliga reglerna i riktning mol ännu större valfrihet för kommunerna och siörre generositet mot enskilda i dispensfrågor. Svenska Renhållningsverks-Föreningen är i princip av samma mening.

Svensku naturskyddsföreningen anser att kommunernas principiella skyldighet att hämta hushållens avfall är välmotiverad och bör bestä. Föreningen har dock förslåelse för den kritik som framförts av fastighetsägare vilka i många fall kunnat la hand om sill avfall, främst det komposlerbara, på ett lillfredsställande sätt men som ändå tvingats anlita kommunens ijänsler. Möjligheler all inom ramen för nuvarande lagstiftning göra undantag från hämtningsskyldigheten är liten. En utvidgning av dispensmöj-lighelerna är därför önskvärd.

LO anser att förslagel kan få konsekvenser för hela den kommunala renhållningsverksamhelen som byggts upp och som ofrånkomligen har resulterat i en renare yttre miljö i kanske främst fritidsområdena. Om många fastighetsägare anmäler enskild avfallshantering försvåras givetvis elt rationellt utnyttjande av dagens renhållningsorganisalion. Kommunerna har i en del fall redan utvecklat en flexibel renhällningsorganisalion, men med uiredningens förslag finns risk all i stället för atl utveckla, slå sönder organisationen. LO förmodar vidare alt samma sopmängd kan komma atl koncentreras lill färre behållare samtidigt som hittillsvarande ansvar för den egna sophanteringen åsidosätts. Risken för en försämrad arbetsrailjö för renhållningsarbelarna är således uppenbar.

Några remissinslanser har framfört kritik mol kommitténs arbetsmetodik. Socialstyrelsen menar all renhållningskoraraittén alltför ensidigt lagil fasta på och utgått från de klagomål som förekommit från enskilda fastighetsägare mot del kommunala renhållningsmonopolet. En närmare analys av hur omfattande missnöjet med tillämpningen av lagstiftningen är skulle ha varit värdefull. De utan varje tvivel miljömässiga och hygieniska vinster som uppnåtts genom nuvarande renhållningslag och renhållningskungörelse har nästan helt förbigåtts. Delta är ytterligt beklagligt, eftersom de klagomål som förekommit enligl styrelsens mening visserligen givils slor uppmärksamhet men torde vara relativt få med lanke på reformens slora omfaltning. Kommillén har i vissa delaljavsnill inte utrett frågeställningar, vilka enligt direktiven skulle utredas, och i vissa avsnitt gått betydligt längre än vad som anvisats i direktiven. 1 betänkandet redovisas på ell flertal ställen anlaganden och påståenden, vilkas riktighet med fog kan starkl ifrågasättas. Samma omdöme måste tyvärr följa på de slulsalser som i belänkandet dras på dessa gjorda antaganden och påståenden. Renhållnings-kommitténs betänkande visar enligl socialstyrelsens mening så allvarliga brisler alt det inte gärna kan läggas till grund för en lagstiftning pä del sätt ulredningen föreslår. Ell genomförande av renhållningskommilténs förslag skulle tveklöst leda till en rad negaiiva omgivningshygieniska konsekvenser, vilka inle lill fullo beaktats eller t. o. m. förbiselts i förslaget.

Länsstyrelsen i Örebro län anför alt det i betänkandet påtalas alt det förekommii kritik mol den nuvarande utformningen av renhållningen. Utredningen har dock inle närmare klargjort vad kriliken avseil och i vilken utsträckning den varit befogad. Della borde ha varil en grundläggande förutsättning för alt bedöma om del är påkallat atl ändra nuvarande bestäm-

Prop. 1978/79:205 , 43

melser. Dessulom borde ulredningen ha beaktat den kartläggning av hur lagstiftningen tillämpats i kommunerna, som utredningen enligt direktiven ulförl. Såvitt framgår av belänkandet har utredningen inte lagt någon bedömning av karlläggningen till grund för utredningens fortsatta arbeie. I avsaknad av dessa grundläggande uppgifter är det svårt atl ta ställning till förslagel. Troligen hade förslagel fått en annan ulformning om ulredningen skaffat delta underlag. Liknande synpunkler har även framförts av Rik.s-förbundet för allmän hälsovård och Kiruna kommun.

Kommunernas ansvar för renhållningen

Kommitténs förslag atl kommunerna själva skall få avgöra hur renhållningen skall organiseras utan att i någon fråga behöva begära dispens från länsslyrelsen lillslyrks eller lämnas ulan erinran av elt slorl antal remissinstanser.

Göta hovrätt anser att den föreslagna ordningen synes leda till en förenkling av regelsystemet.

Svenska Renhållningsverks-Föreningen ullalar atl kommunerna otvivelaktigt har de bästa möjlighelerna all lokall avgöra hur renhållningen skall organiseras och inom vilka områden möjlighet lill befrielse från hämtning finns. Liknande synpunkler har framförts av Ao/ii/zmc/i/iere/. Verkel menar all en överflyttning av länsstyrelsens dispensrätl lill kommunerna kan anlas leda lill bättre anpassning lill de lokala behoven men all kommittén i övrigt inte påvisat någol behov av utvidgade dispensmöjligheler. Varken utredningens redovisning av förhållandena i tre kommuner eller konsumentverkets erfarenheler genom kontakter med allmänhelen visar alt dis-pensmöjligheierna är för begränsade. Kvarvarande problem måste därför antas bero på alt inle alla kommuner har utnyttjat gällande bestämmelser fullt ut för alt anpassa hämtningen till behoven.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ansluter sig till utredningens strä-vani att i ökad utsträckning överföra prövnings- och lillsynsuppgifler vad gäller renhållningsfrågor lill den kommunala nivån. Della bör dock inle ske så atl tidigare principer avseende miljövård m. m. åsidosätts. En effektivare renhållning och minskad byråkrati borde i försia hand åstadkommas genom au hälsovårdsnämnderna finge överta ytterligare prövnings- och till-synisuppgifter och genom ökad anpassning av hämtningslaxor osv. i glesbygden.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har inle någol all erinra mol att kommunerna själva får ansvara för hur renhållningen skall organiseras. Kommunerna bör dock vid dispensprövning vara tvungna all beakta vissa allmänna riktlinjer. Dessa riktlinjer bör fastställas av central myndighet i form av allmänna råd lill hälsovårdsnämnderna.

Genom atl ge kommunerna hela ansvaret för planeringen av renhållningen synes enligt Kalmar kommun ett starkl önskemål ha tillgodosetis. Örebro kommun anser all den enda ändring som del funnits behov av är all ge kommunerna större möjligheler atl själva bestämraa omfaltningen av sophämtningen. Liknande uppfattningar har framförts av ett slorl antal kommuner.

Kommunförbundet utlalar dock atl kommittén inle i tillräcklig utsträckning tagit hänsyn lill kommunernas behov av alt själva ta ansvar för den kommunala renhållningen. Förbundel anser alt elt smidigt sätl atl komma till rätta med kvarvarande problem är all fullfölja den hittillsvarande utvecklingen mol ökad kommunal bestämmanderätt på detta område. Stats-

Prop. 1978/79:205 44

makterna bör alltså ge kommunerna vidgade möjligheter att avgöra såväl renhållningens omfattning som dess genomförande.

Med den kunskap och erfarenhet som kommunerna förvärvat under senare är angående renhflllningsverksamheiens olika sidor är kommunerna numera utan tvekan den part som är bäst skickad alt svara för den lämpligaste avvägningen. Kommittén synes inte tillräckligt ha beaktat de inlressen. som kommunerna kan ha i delta sammanhang. De förutsätts ju allmänt ha det yttersta ansvarel för renhållning i naturen. Enligt slyrelsen bör en revision av lagstiftningen nu leda till ett mera fullständigt överlåtande pä kommunerna av ansvaret för inte blott verksamhetens prakliska genomförande ulan även för alt den får en omfaiining och utformning som är rimlig från såväl allmän hälso- och miljövårdssynpunkt som med hänsyn till den enskildes möjligheler alt medverka i praktiska lösningar av olika slag. Renl lagtekniskt kan en sådan reform baseras på all i lagsiiftningen upptas en grundläggande bestämmelse om skyldighet för kommunerna alt upprätta en renhållningsplan som skall tillgodose skäliga hälso- och miljövårdskrav. Planen skall beslulas av fullmäktige. Av en sådan plan skall framgå vilka områden som skall omfattas av kommunal renhållningsverksamhel och hur denna i stora drag skall fullgöras.

Planen bör upprällas i samråd med grupper och sammanslutningar som företräder olika kategorier av fastighetsägare och nyttjanderättshavare. Det bör också övervägas om en sådan plan skall utställas för atl ge envar kommuninvånare möjlighet att framföra synpunkler. Planen skall självfallel revideras och komplelleras vid ändrade förhållanden. I lagen kan också föreskrivas all skälig hänsyn skall tas till den enskildes möjligheter att återvinna avfall eller eljest medverka vid hanteringen i syfte alt sänka kostnaderna. Fullmäktige bör få befogenhel att ange riktlinjer för såväl de formella som materiella förutsättningarna för enskild hantering. Bestämmelser av direkt betydelse för miljön bör dessförinnan vara godkända av hälsovårdsnämnden. Begreppel renhållningsplan är i och för sig ingen nyhet. Prakiiski laget alla kommuner torde redan i dag ha preciserat sin faktiska renhållningsverksamhet i någon form av skriftligt dokument som vanligen kallas renhållningsplan. Det egentligt nya i bilden skulle då bli att renhållningsplan efter erforderlig revision lill följd av planens nya ställning fastställs av fullmäktige och får rättslig valör i den meningen atl den blir avgörande för både kommunens och den enskildes ömsesidiga förpliklelser pä delta område. Med här skisserad uppläggning kommer renhållningsverksamhelen alt bli politiskt förankrad i komraunen. Enligt styrelsen är delta enda sättet atl vinna beakiande för kommuninvånarnas samlade intresse alt få lill stånd ändamålsenliga lösningar. En så mångfaselterad verksamhet som renhållning med ålskilliga inslag av övergripande krav kan inte överiämnas till vare sig central detaljreglering eller den enskildes fria bedömning.

Länsslyrelsen i Hallands län ultalar vissa betänkligheter mot förslagel att en kommun skall kunna dispensera sig från hämtningsskyldigheter inom ett vissl område. Enligt länsstyrelsen skulle en kommun kunna frigöra sig från renhållningsplikten inom stora delar av sill område. Detla skulle i sin lur tvinga de fastighetsinnehavare vilka önskar bibehålla renhållningsservicen all överklaga hos länsslyrelsen. Föratt om raöjligt undvika en sådan effekl bör frågan penetreras ytteriigare och närmare föreskrifter meddelas under vilka förutsättningar befrielse kan äga mm. Enligt länsslyrelsen i Västerbollens län är del tveksamt om kommunerna bör få befria sig från hämlningsskyldigheten inom vissl område. Risk kan finnas alt andra synpunkler än de hälsovårdsnämnden har atl bestrida blir avgörande om etl visst område skall undantas från kommunalt renhållningsansvar.

Prop. 1978/79:205 45

Anmälan eller förprövning

De flesta remissinstanser - med enstaka undanlag - ställer sig avvisande till kommilléns förslag alt fastighetsinnehavare i glesbygd (utanför ren-hållningsiälort) i vid utsträckning själva skall kunna bestämma i vad mån de önskar kommunens renhållningsservice. Av dessa är många starkt kritiska och etl slort anlal förordar i stället etl förprövningsförfarande.

Byråkratiutredningen är positiv till förslagel och menar atl ell anmälningsförfarande som kommittén föreslagit ur byråkralisynpunkl är atl föredra framför det system med förprövning som ocksä diskuteras i betänkandet. Anmälningsförfarandet blir l.ex. sannolikt mindre formbundet och därigenom snabbare och enklare. Utredningen tillstyrker därför förslagel i denna del.

JO. kammarrätten i Jönköping, RRV och Sveriges villaägareförbund är tveksamma till förslaget i denna del.

JO anser all den föreslagna ordningen för hantering av avfall utanför renhållningslälorterna i hög grad tillmötesgår den kritik som riktats mol gällande ordning. Det synes dock kunna sättas i fråga om förslaget i tillräcklig mån beaktar behöriga miljö- och hälsovårdsiniressen.

Kammarrätten i Jönköping anför att kommitléns vällovliga försök atl förenkla del nuvarande syslemet genom all införa etl enkelt anmälningsförfarande kan befaras medföra en viss försämring av miljövårdssiiualio-nen ulanför renhållningslälorterna. Frestelsen att sända in en anmälan för all slippa avgifter blir stor. Särskilt belräffande personer som endast bor kort tid på en plals, l.ex. de som bor i fritidshus, finns risk för missbruk. Det är inle lätt alt uppspåra den som lägger sitt avfall i en skogsbacke eller t. ex. i vägverkets soppåsar och alt mot dem använda de medel som lagen ger mol missbruk. KammaiTätien förordar - om del av ulredningen använda systemet i övrigl skall användas - atl anmälningsförfarandel endasi skall gälla för dem som är fast bosalla på fastigheter utanför renhållnings-tätort. Del förenklade syslemet bör inle gälla för fritidshus. För dem bör någon form av dispensförfarande lillämpas. Grunden till della kammarrättens ståndpunklslagande är alt den som hela årel bor på sin fastighet normalt kan förväntas ha större ansvar för sin omgivning än den som endast tillfälligt vislas där. Kammarrätten beklagar all man inle närmare undersökte möjlighelerna alt göra etl enklare och effektivare syslem på grundval av nuvarande ordning. Ell dispensförfarande innebär - räll tillämpat - en mera verksam och knappast mera byråkratisk lösning av problemel än den av kommittén förordade.

RRV delar kommilléns uppfattning att etl anmälningsförfarande kan leda lill en betydande administrativ förenkling. Som etl alternativ lill elt anmälningsförfarande diskuterar kommittén också etl syslem med förprövning. Enligt RRV torde även ett sådant system leda till administrativa förenklingar. Förprövning synes också innebära vissa ytterligare fördelar. Med ell sådani system ökar t. ex. kommunernas möjligheler all i elt lidigt skede föra ut råd och anvisningar om hur faslighelsinnehavarnas avfallshantering skall ordnas. Mol bakgrund av de problem som kan uppslå för tillsynsmyndigheterna alt i efterhand korrigera en mindre tillfredsställande avfallshantering måste, enligl RRV, denna fördel bedömas vara väsenllig. Ell system med förprövning synes därigenom också ställa mer begränsade krav på lillsynsinsatser än ett syslem med anmälningsförfarande. Slutligen lorde elt förprövningssysiem innebära all de problem som sammanhänger med begreppel renhållningstälort undviks. Mot bakgrund av vad sora nu

Prop. 1978/79:205 46

sagts anser RRV alt ell syslem med förprövning bör övervägas närmare som ett alternativ till anmälningsplikt.

Sveriges villaägareförbund anser alt förslaget otvivelaktigt tillgodoser önskemålen om en enkel och smidig lillämpning. Mol delta mäsle slällas kraven på tillfredsställande sanitära och miljömässiga förhållanden, Ulredningen anvisar här en möjlighet till efterkontroll genom hälsovårdsnämnd. Del kan ifrågasällas om detta är en tillräckligt effektiv spärr. Man kan befara alt kontrollen med tanke på kommunernas stora arbetsbelastning inle kan utövas i någon större omfattning. Mol bakgrund av det anförda släller sig förbundel något tveksamt till atl hell slopa möjlighelerna för kommunerna atl ingripa i förväg. Kommunen bör kunna anvisa vilka metoder som kan godlagas för omhändertagande av avfallet saml vilka typer av anläggningar som godkänts för olika typer av avfall och bebyggelse. En möjlighet lill kontroll av missbruk finns om de fastighetsägare ulanför renhållningslätorl som själva önskar ta hand om komposlerbart avfall i samråd med sin anmälan kortfattat redovisar hur man ordnat för avfallets hantering. Man får i princip samma lösning som nu föreslås beträffande icke komposlerbart avfall (7 § andra slyckel i lagförslaget) och belräffande undanlag från hämtningsskyldighet inom renhållningslätorl (3 S försia styckel förslaget lill förordningen). Därmed skapas elt underlag för kommunens bedömning.

Presumtionen bör vara all tillstånd ges, vilket bör framgå av författningstexten. För atl undvika byråkratisering och formalism vid tillståndsgivning bör den fastighetsägare, som inle inom en månad efter ansökan fått besked om att ansökan avslagils eller bör kompletteras, kunna ulgå från alt han är befriad från häratningsskyldigheten.

Flertalet remissinstanser släller sig avvisande till anmälningsförfarandel.

Socialstyrelsen menar atl elt genomförande av kommitténs förslag tveklöst skulle leda till en rad negaiiva omgivningshygieniska konsekvenser. Slyrelsen anför vidare atl med all sannolikhet kommer inle enbart lantbrukare ulan även fritidsstugägare och permanentboende, som nu inte kunnat erhålla undanlag från det kommunala monopolet, all lacka nej lill den kommunala renhållningsservicen. Här bör också erinras om det komplicerade förfaringssätt sora föreslås. Den enskilde skall i sin framställning såväl anmäla all han själv avser alt omhänderta komposlerbart hushållsavfall som meddela att han avser alt forsla ej komposlerbart avfall till plals kommunen anvisar. För atl meddelandet skall kunna godtas måste del tydligen ske i samband med anmälan. Säkerligen blir det svårt för den enskilde faslighetsinnehavaren all räll förslå delta förfaringssätt.

Naturvårdsverket befarar all de ökade möjlighelerna för fastighetsinnehavare alt själva köra sitt icke komposlerbara avfall kan leda till ökad nedskräpning i naturen och ökal missbruk av mer näriiggande sopbehållare vid rastplatser o.d. Svenska naturskyddsföreningen finner förslagel oroväckande eftersom det kan leda till en betydande ökning av nedskräpningen och en felaktig avfallshantering med sanitära problem som följd. Myndigheternas rådgivande roll reduceras. 1 stället kommer korrigeringar i efterhand alt bli nödvändiga.

Liknande synpunkter framförs av länsslyrelserna i Gävleborgs, Skaraborgs, Södermanlands och Hallands län och många kommuner.

Länsstyrelsen i Södermanlunds län framhåller all del föreslagna systemet torde komma all medföra icke önskvärda konsekvenser särskilt för icke planlagd fritidsbebyggelse som inte las in i renhållningslätorl. På sä-

Prop. 1978/79:205 47

dan fastighet skall man således få komposlera matavfall, latrin och avloppsslam och härjämte fä rält att från fastigheten forsla bort icke komposlerbart avfall lill anvisad plats. Enligt länsstyrelsens mening kan några garantier inle skapas för alt bortforslingen verkligen äger rum eller alt den inte sker till annan plals än den kommunala mottagningsplalsen. Som tidigare framhållits går utvecklingen inom renhållningen mot slora miljöriktiga regionala avfallsbehandlingsanläggningar isiällel för de lidigare ofta miljö-slörande avfallsupplagen. Enligt länsstyrelsens mening är det inte rimligt att tro atl enskilda fastighetsinnehavare kommer atl transportera silt avfall lill en regional behandlingsanläggning. Ett sådant transportsystem skulle dessulom harmoniera illa med dagens energitänkande.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län föreslår att om elt anmälningsförfarande kommer atl lagfästas bör lagtexten få en viss komplettering. Det bör utsägas alt den behandling av avfall det är fråga om skall ske inom egen fastighet och på ett ur sanitär och miljömässig synpunkt lillfredsställande sätl. Det synes vidare oklart, som länsslyrelsen tolkar lagförslaget 7 §, huruvida en fastighetsinnehavare som gör anmälan skall kunna överlämna för kommunalt omhändertagande någon del av det komposlerbara avfallet. Om man således inte är beredd all själv omhänderta slam från sin reningsbrunn, vikel man endast i begränsal anlal fall kan anlas ha möjligheler lill, synes förslagel inte heller ge förutsättningar för en fastighetsinnehavare atl genom anmälan befria sig från kommunal renhållning avseende annal avfall.

Naturvårdsverket är positivi inställt lill ett utvidgat utnyttjande av syslemel med avfallsconlainer. Svenska åkeriförbundet befarar dock all avstånden lill dessa platser för conlaineruppställning kan bli för stora för flertalet berörda avfallsgivare med därav följande risk för ökad nedskräpning i naturen. Gotlands kommun har negativa erfarenheter av container. De har förorsakat sanitära problem och för att fungera måste de fortlöpande bevakas. Simrishamns kommun har också dåliga erfarenheler av containersy-sierael. Koraraunen anser alt det vore olyckligt om denna form av sophämtning får ytterligare spridning. Värmdö och Umeå kommuner pekar på de risker ur nedskräpnings- och hälsosynpunkt som containersystemel innebär. Bollnäs kommun är rädd för atl anmälningsförfarandet kommer atl medföra ell minskal abonnenlunderlag vilket kan fä till följd alt kommun väljer elt förenklat hämtningssyslem exempelvis via container. Della skulle medföra slora problem och kosinader för sådana raänniskor som inle har tillgång till egen bil eller som av andra orsaker, exempelvis handikapp, har svårt atl komma till den anvisade avlämningsplalsen för avfall. Ljungby kommun är av liknande mening och framhåller, i likhet med flera andra remissinstanser, att del finns stora möjligheler för avfallsgivare all nyttja kommunens container utan att erlägga någon avgift och således uppträda osolidariskt mol övriga kommuninnevånare, som utnyttjar den kommunala renhållningsservicen. Länsstyrelsen i Skaraborgs län förutsätter alt nämnda effekt inle varil avsedd och alt förhållandel rättas lill om förslagel skulle komma att upphöjas till lag.

Riksförbundet för allmän hälsovård anser på erfarenhetsmässiga grunder all renhållningskommilténs förslag enligl 7 §, alt fastighetsägare efter en enkel anmälan själva skall svara för omhändertagandet av avfallet inom fasligheten, är hell förkastligt. Det är angelägel alt dispensgivningen på sakliga bedömningsgrunder blir så generös som möjligl. Även Svenska Renhållningsverks-Föreningen är negativ till förslagel och anför att det finns slor risk all det mera blir omsorgen om den privata ekonomin än be-

Prop. 1978/79:205 48

hovet av ordnad avfallshantering som blir avgörande för hur den enskilda faslighetsinnehavaren framgent väljer att bli kvin sitt hushållsavfall. Liknande synpunkter framförs av bl. a. Gävle och Lindesbergs kommuner. Enligt Svenska Renhållningsverks-Föreningen kommer hälsovårdsnämnderna i efterhand all finna att många fastighetsinnehavare inle kan omhänderta silt avfall på ett sanitärt och miljövårdsmässigl lillfredsställande sätt. Med kon varsel inlräder då åter kommunens/renhållningsverkens hämlningsskyldighel. Sådana missförhållanden undviks genom ell förfarande där hälsovårdsnämnd och renhållningsverk förhandsprövar dispensansökningar och gemensaml genom bl.a. inspektion avgör var hämtning skall ske resp. inte behöver ske. Hälsovårdsnämnderna har genom sin verksamhet de bästa förutsättningar att lokalt avgöra huruvida den enskilde har möjlighet au omhänderta sill komposlerbara avfall p?i eu frän saniiär synpunkt tillfredsställande sätl. Genom förprövningen sker bedömningen pä ett lidigt stadium och det blir då möjligt för renhållningsverken atl mer långsiktigt planera för den kommande hämtnings- och deslruktionsverk-sarahelen än vid del föreslagna efterprövningsförfarandet. Genom förprövning bör antalet ärenden minska jämfört med eflerprövning då det i det senare fallet, av administrativa skäl, kommer all dröja en viss tid innan eventuella missförhållanden uppdagas, någol som dessvärre kan komma all leda lill att många fastighetsägare ser en möjlighet atl under denna tid befria sig från avgift trots alt man innerst är väl medveten om atl förutsättningar för en tillfredsställande egen avfallshantering inte finns. Genom det föreslagna anmälningsförfarandel, hälsovårdsnämndernas eflerprövning och renhållningsverkens dåliga planeringsunderlag uppnås enligl föreningens mening inle en förenkling och minskad detaljreglering av renhållningen ulan tvärtom. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser för sin del all ell förprövningssysiem inte behöver innebära sådan onödig byråkrati, som utredningen befarar, eftersom kommunerna i regel nu byggt upp en organisation och kan dra nytta av de erfarenheler som redan gjorts på renhållningsområdet. Ett förprövningssysiem har ocksä den fördelen att hälsovårdsnämnden i samband med sin prövning får tillfälle att bedriva viss rådgivande verksamhei till allmänhelen. Synpunkler av liknande slag framförs av många andra remissinstanser. Ljungby och Lessebo kommuner anför vidare all en förprövning av kommunal nämnd ger koramunen möjlighet alt pröva en ansökan om befrielse från kommunal avfallshämining även med hänsyn lill grannarnas legitima krav på gemensamma hygieniska förutsättningar.

Naturvårdsverket delar inle kommilléns uppfattning all del vid ett för-prövningstillfälle inte skulle gå att bedöma om den sökande kommer atl sköta avfallshanteringen tillfredsställande. Naturvårdsverket vill peka på ett närliggande oraråde, näraligen miljöskyddslagstiflningen, som i slorl bygger på ett sådani förfarande.

Flera remissinslanser har kritiserat kommilléns uppdelning av hushållsavfall i komposlerbart och icke komposlerbart avfall.

Kommunförbundet anför alt förslaget innebär etl slort hänsynstagande till den enskildes vilja och förmåga att själv klara sin avfallsfråga. Av ålskilliga uttalanden i belänkandet framgår all denna inslällning bl.a. motiveras med alt man vill främja en biologisk och ekologisk syn på avfallshanteringen.

Av lagförslagels 7 § andra slyckel, där frivilliglinjen i glesbygd primärt knyts till begreppel komposterbart avfall, får raan också uppfaltningen alt ett väsentligt raotiv för utredningens inställning är en ambition alt värna

Prop. 1978/79:205 49

om en biologisk och ekologisk syn pä avfallsfrågan. Av kommentaren till denna bestämmelse framgår dock all avsikten ingalunda är atl kräva kompostering i egentlig mening. Även nedgrävning och förbränning kommer således att accepteras blott förfarandet inle kommer i konflikt med annan lagstiftning såsom hälsovårds-, miljö- och brandlagstiftningen. Del finns alllså anledning observera alt en mycket väsenllig beslämmelse i lagstiftningen byggs upp kring begreppet komposlerbart avfall, men all man i verkligheten vid sidan av kompostering accepterar ell flertal andra metoder som väljs av praktiska och ekonomiska skäl. Slyrelsen vill i deua sammanhang också erinra om de problem som eget omhändertagande av slam från Irekammarbrunnar och liknande kan förorsaka. Detsamma gäller t.ex. vanligt hushållsavfall vintertid.

Socialstyrelsen år kritisk mot kommitléns definition av begreppet hushållsavfall. Enligt styrelsens uppfattning härden uppdelning som nu tillämpas visal sig praktisk. Någol skäl att gå i från denna definition i en eventuell ny lagstiftning finns inle. Styrelsen konstaierar vidare att del sedan lång tid tillbaka av sanitära skäl har bedömts olämpligt att lägga köksavfall i öppen kompost. Risk föreligger nämligen för vattenförorening, ökad skadedjursfrekvens, irriterande lukt o.d. Likaså har det av sanitära skäl ansetts olämpligl alt gräva ner köksavfall i jorden, vilket i bilaga 5 till föreliggande renhållningsförslag förordas. Som framhålls ovan lillhör enligt förslaget slam från slamavskiljare komposteringsbart hushållsavfall. Enskilda lantbrukare har i vissa fall medgivits tillstånd atl sprida avloppsslam från slamavskiljare på egna marker om särskilda sanitära villkor uppfylles. bl. a. omedelbar nedbrukning av slammel. Renhållningskommittén föreslår all inle enbart lantbrukare utan även andra permanentboende och fritids-slugeägare i glesbygd om de så önskar skall fä omhänderta avloppsslam-mel i kompost. Det är såväl från praktisk som sanitär- och miljövårdssynpunkt orimligt all della avloppsslam på etl lillfredsslällande sätt skall kunna komposteras inom ell tomtområde av normalslorlek. Om härtill läggs atl begreppel hushållsavfall enligl förslagel även omfattar avloppsvallen från slutna tankar är förslaget i denna del ännu mer orimligt. Slyrelsen är trots den kritik som ovan rikias mot kommitténs förslag lill enskilt omhändertagande av avfall positiv lill att komposlera avfall. En förutsättning är emellertid alt detla sker under former som innebär att omgivningshygieniska minimikrav uppfylls. Det måste också framhållas atl kompostering av avfall är en uppgift som kräver kunskap och en relativt omfattande tidsinsats. En kompost kräver också regelbunden lillsyn. För alt stimulera lill ökad kompostering av bl. a. avfall från förmultningsloaleller har slyrelsen i råd och anvisningar "Enskilt omhändertagande av avfall från vissa klosell-lyper" beskrivit olika möjligheler all anordna komposter saml hur sådan skall skötas. Vidare har styrelsen i pressmeddelande 1978-05-30 tillkännagivit sin uppfattning i denna fråga. Slyrelsen har planerat alt utge ytteriigare en skrift till ledning för hälsovårdsnämnderna och allmänhelen. Slyrelsen delar sålunda utredningens principiella uppfattning atl kompostering av komposlerbart avfall bör kunna ske av fastighetsägare. Styrelsen anser emellertid all ulredningen överskattat möjlighelerna aU lösa avfallsproble-mel på delta säll liksom omfattningen av det avfall som är möjligl atl kompostera i enskild regi. Enligl Linköpings kommun är kompostering av hushållsavfall en mycket komplicerad metod, med tanke på vad avfallet innehåller.

Naturvårdsverket och länsstyrelserna i Södermanlands och Skaraborgs län är kriiiska till att även slam från slamavskiljare skall kunna få omhän-4 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 205

Prop. 1978/79: 205 50

dertas av den enskilde fastighetsinnehavaren. Naturvårdsverket uppger att enligt verkets nuvarande anvisningar bör sådani slam endast i undantagsfall lå omhändertas i jordbruk då slammel kan vålla olägenheter genom lukt och vattenförorening. Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller all hälsovårdsnämnden i praktiken inte har några möjligheler alt övervaka att anordningarna tömmes eller att den enskilde omhändertar slammel på ett godtagbart sätt. Uppenbar risk föreligger således för såväl sämre vattenvård som omgivningshygien. Förslagel ger också utrymme för privala företagare att ånyo starta slamtömningsverksamhet ulan alt i prakliken någon möjlighet förefinns alt konlrollera hur slammel hanteras och slutligt kvittblives.

Även flera kommuner är särskilt kriiiska mot atl enskilda fastighetsinnehavare själva skall få omhändertaga slam. Ljungby och Lessebo kommuner framhåller atl det för en hälsovårdsnämnd verkar högst egendomligt, att nämnden försl skall se lill att infiltrationen från anläggningen kommer att ske pä ell hygieniskt tillfredsställande sätl ulan slöming för tredje part. Om den enskilde sedan själv får tömma sin irekammarbrunn har hela arbetet i miljövårdande syfte varit förgäves. Kommunen föreskriver i dag all Irekammarbrunnar skall tömmas vid behov dock minsl en gång per år. Denna tömning utföres av kommunen. Möjlighelerna all konlrollera delta vid egen tömning är små.

Kalmar kommun menar alt slam under alla omständigheter bör underkastas förprövning men att dispens bör lämnas lantbruksfastigheler med egna lömningsmöjligheter såsom sker i dag.

Kommilléns förslag alt införa begreppet renhållningslätorl för att skilja mellan glesbygd och icke glesbygd kritiseras av många remissinslanser.

Göta hovrätt framhåller att det visserligen kan göras gällande, att kommunernas praxis kan bli oenhetlig, särskilt vad gäller utvidgning av området för renhållningslätorl. Därigenom är risken stor för alt enskilda fastighetsägare fortfarande kommer all uppfatta kommunernas tillämpning av renhållningslagsliftningen som godtycklig. Enär den enskilda fastighetsägaren inom område som omfattas av renhållningstälort har möjlighet att genom dispensansökan påkalla saklig prövning av frågan om avfallshanteringen, såviii rör hans fastighet, finner hovrätten emellertid icke alt förslagel möter betänkligheter från räussäkerhelssynpunkl.

JO är av mer principiella skäl tveksam om del rimliga i atl lill andra liknande bestämningar foga också begreppel renhållningstälort. Lagstiftningen lär knappast bli mer lättförståelig för allmänhelen härigenom. Härtill kommer att man har anledning ulgå från att det inom många kommuner kommer atl uppstå gränsdragningsproblem dä del gäller atl beslämma omfattningen av vad som skall vara renhållningstätort. Det synes vara atl befara alt det missnöje som kan uppkomma i anledning av sådana beslut inle blir mindre än del missnöje som finns på många håll med den nuvarande ordningen. Lägger raan därtill atl kommunernas beslul om renhållningstälort inle skulle kunna angripas genom förvaltningsbesvär ulan endasi genom kommunalbesvär synes finnas anledning att ifrågasätta om den tilltänkta ordningen är ägnad att leda till någon förenkling för många medborgare.

Byråkraliutredningen konstaterar all gränsdragningen mellan glesbygd och icke glesbygd får en central roll i lagsiiftningen eftersom den avgör om någon får åtnjuta del enkla anmälningsförfarandel. Byråkraliutredningen har förståelse för renhållningskommilténs problem atl reda ul denna fråga, men kan ändå inle underiåla alt påpeka del olyckliga i all lill den rad av olika begrepp som finns i skilda sammanhang lägga ytteriigare elt.

Prop. 1978/79:205 51

Socialstrrelscn är av samma uppfattning och länsstyrelsen i Gävleborgs län anser alt begreppel hälsovårdstälort i hälsovårdsstadgan borde kunna ulnyltjas även i renhållningssyfte. Länsstyrelsen i Skaraborgs län menar att tätortsbegreppei bör reserveras för benämningar som mera anknyler lill det statistiska tätortsbegreppei.

Länsslyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter om det inle skulle vara lämpligare all i analogi med va-lagens begrepp ("verksamhetsområde för vatten och avlopp", ett område som kommunen i princip bestämmer själv och som anger alt vatten och avlopp skall ordnas genom den allmänna va-anläggningen) använda etl däremot svarande begrepp. Detta område skulle kommunen beslämma med hänsyn till rådande behov och oberoende av de griinser som anges genom de fastställda detaljplanerna. I ell län som Jämtland finns t. ex. många tätbebyggda områden som inte är planlagda. Enligl länsstvrelsen i Kopparbergs län skulle det möjligen vara lämpligare atl direkt knyta frågan om utökning eller inskränkning av renhållningstälort till behovel av renhållning ur miljövårds- och sanitära synpunkter.

Svenska Renhållningsverks-Föreningen menar atl det i kommunerna kommer atl ge upphov till besvärliga gränsdragningsproblem och ständigl återkommande gränsjusleringar. Del finns vidare slor risk atl begreppet kommer atl tillämpas olika inom olika kommuner samt inom kommunema ge upphov till motsällningar och tvister i samband med beslul om vad som är ätt anse som renhållningstälort. Länsstyrelsen i Södermanlands län anför att genom atl kommunfullmäktige ges möjlighet alt beslula all också andra områden inom kommunen än sådana med fastställd stads- eller byggnadsplan skall uigöra renhållningslätorl kan det enligt länsstyrelsens mening uppstå oenhetlig praxis när det gäller kommunemas tillämpning av lagstiftningen. Risk för godtycke kan föreligga när man skall avgöra, vad som är renhållningstälort och därmed var obligalorisk avfallshämtning skall ske. Kommunema kan l.ex. för atl undvika problem välja atl ge begreppet renhållningstälort en mycket vid tolkning. Genom att skälig omprövning och enhellig praxis genom prejudikat inle kan erhållas innebär förslagel enligl konsumentverket uppenbar risk för rättsosäkerhet. Kammarrätten i Jönköping framhåller all den som av en eller annan anledning själv vill hanlera silt avfall måste veta om hans faslighet är belägen innanför! eller ulanför renhållningstälort. För den enskilde kommer det alt vara svårt atl inse belydelsen härav. Del kan därför befaras alt nackdelama med det nuvarande dubbla besvärssystemet i viss män kommer att kvarstå: Liknande kritik har framförts av länsstyrelserna i Östergötlands, Södermanlands, Västmanlands, Västerbottens, Väslernorrlands och Stockholms län. kommunförbundel samt många kommuner. EnWgt Kalmar kommun är en fördel med elt förprövningssysiem all man då slipper aU fastställa s. k. renhållningstätorter.

Kommitléns bedömning av de ekonomiska konsekvenser som del föreslagna syslemet medför utsätts för kritik av remissinstansema.

Kommunförbundet anser alt man realisliskl bör räkna med atl åtskilliga fastighetsägare kan komma alt begagna lillfället atl själva ta hand om siU avfall. Ell minskat abonnenlunderiag måste givelvis leda till aU renhållningsorganisationen måste anpassas därefter. Endast i undantagsfall kan man räkna med alt förutsättningama härför är så gynnsamma aU intäkts-bortfallet ger motsvarande kostnadsminskning. I allmänhet måste man räkna med atl en slutlig anpassning medför kostnadsökningar per hämtad enhet för kvarvarande verksamhei, efiersom kostnadema för renhållningsverksamhel endast i lilen utsträckning är röriiga. Ökade kostnader leder

Prop. 1978/79:205 52

med nödvändighet till en höjning av renhållningsavgiften antingen för renhållningskollektivet i dess helhet eller för de områden som drabbas av bortfallet, alll givelvis under förutsällning alt kommunen inle väljer all reglera sådan kostnadsökning med skatlesubvenlionering. Det är också uppenbart att höjda renhållningsavgifterökar benägenheten alt vilja utträda ur systemet. Vad här sagts gäller oavsett om fråga är om avfallshämtning i kommunens egen regi eller om entreprenör anlitas. I del senare fallel kan emellertid dessulom inträda den komplikationen atl kommunen är bunden för en viss ersättning av elt avtal som, om frivillig uppgörelse inle kan träffas, binder kommunen under viss tid. Visserligen innehåller kommunförbundets "normalavtal" på della område beslämmelser om uppsägningsrätt vid ändrade förhållanden, men uppsägningstiden är därvid så lång som 12 månader, vilket bedöms vara nödvändigl för all skapa förutsättningar för slabililel i verksamhelen.

Länsstyrelsen I Skaraborgs län anser att ulredningen inle ger något underlag för en bedömning av vilka ekonomiska konsekvenser införandet av den föreslagna renhållningslagen kommer att få för kommunerna. Länsstyrelsen delar emellertid inte uiredningens uppfattning att en minskning av liämlningsskyldigheien utan vidare skulle beiyda en lägre genomsniils-kostnad per hushåll för sophämtningen än f n. Bl. a. torde en omställning från nu väl inarbetade rutiner till hell nya komma alt bli kostsam.

RiksjÖrhundet för allmän hälsovård framhåller all kommillén fullständigt bortsett från kommuner och entreprenörernas investeringar i sopbehållare, transportfordon och andra organisatoriska arrangemang, som genom förslaget i betänkandet i stor utsträckning inte skulle komma till praktisk användning.

Även socialstyrelsen, länsstyrelsen i Hallands län. Svenska Renhållningsverks-Föreningen och många kommuner förmodar all många fastighetsinnehavare kommer alt slälla sig utanför den kommunala sophämt-ningsorganisalionen och atl kostnaden för alt hämta avfallet från de som står kvar i systemet ökar. Svenska Reiihållning.n-erks-Föreningen framhåller dessulom all i renhållningsavgiften ingår inle endast hämtningskostnaden utan även kostnad för adminislralion, transport och behandling. Med mer avancerade behandlingsmetoder, vilka kan förväntas öka kraftigl de närmasle åren, stiger behandlingskostnaden och dess del av loiala renhållningskostnaden. Denna kostnad är oberoende av häminingsförhållan-dena och ökar per hushåll ju fårre anslutna abonnenter. En ökning av behandlingskostnaden - som täcks antingen genom ökade renhållningsavgifter för kvarvarande abonnenter eller genom ett ökat skalleutlag - kan göra kommunerna mindre benägna att salsa på den mer avancerade behandlingsteknik som f n. förordas av de statliga tillsynsmyndigheterna.

Värmdö kommun påpekar all avgift ej får uttagas av fastighetsägare ulom renhållningstälort som ej utnyttjar kommunens hämlningsservice. Då en slor del av fastigheterna i glesbygd kommer all falla bort innebär delta all avgiften för sophämtning måste höjas på grund av att i så goll som samma hämtningsområde som i dag är kommunen skyldig atl hämta avfallet men från ell mindre anlal fasligheler. Della leder till alt när de fastighetsägare som har hämtning märker atl kostnaden ökar så anmäler de sig ur renhållningsorganisationen utan alt på ett tillfredsställande sätl kunna omhänderta avfallet. Hälsovårdsnämnden slår här, som lidigare påpekats, inför oöverstigliga kontrollproblem. Stor risk föreligger all fastighetsägarna inom renhållningstälort kommer att via taxan få subventionera hämtningen i glesbygd så atl de fast boende inom Värmdö kommun i vissa styc-

Prop. 1978/79:205 53

ken får betala friiidsfolkets sophämtning.

Socialstyrelsen anser atl för att undvika dessa negaiiva konsekvenser borde utredningen övervägl alternativa former för finansieringen av renhållningen. Konsumentverket konstaterar att utredningen enligl direktiven även skulle kartlägga betydelsen av olika avgiftssystem. Denna fråga har utredningen över huvud taget inte berört på annat sätl än genom alt redovisa avgifterna i Norrtälje och Vara kommuner. Förtrågningar och anmälningar som inkommit lill konsumentverket under senare år visar all kvarvarande missnöje hos allmänheten sammanhänger jusl med sättet alt beräkna avgifterna. Även länsstyrelsen i Jämttands län saknar en sådan kartläggning.

Enligl flera remissinstanser kommer kommitténs förslag atl påverka kommunernas planering och möjlighet alt upprätthålla en lillfredsslällande service.

Svenska Renhållningsverks-Föreningen framhåller all med elt förfarande där den enskilde själv avgör när behov av service föreligger finns stor risk atl enskilt tycke allvariigt kommer att störa kommunens planering beträffande fordonsanskaffning, hämtningsinlervall, hämtningsintensitet och personalbehov, speciellt som faslighelsinnehavarna med kort varsel - extremast 3 månader - kan anmäla atl de ej längre önskar utnyttja komraunens hämlningsservice. I de fall hälsovårdsnämnd beslutar all faslighetsinnehavaren ånyo skall anlila kommunen för bortforsling av avfall stadgas inle om någon övergångslid, men föreningen förutsätter att kommunerna inte med omedelbar verkan skall svara för bortforslingen av avfallet.

Kommunförbundel menar att anmälningsfört"arandei kan skapa svårigheter för kommunerna all överblicka omfallningen av hämlningsbehovet och den rälla dimensioneringen av renhållningsorganisationen. Till dessa svårigheter bidrar givelvis lagstiftningens grundtanke atl kommunen under alla förhållanden är skyldig fullgöra renhållningsuppgifter för dem som så önskar, även om underlaget avsevärt uttunnas. Förslagel innehåller en bestämmelse som tydligen är avsedd atl ge kommunerna möjlighet alt i viss utsträckning friskriva sig från renhållningsskyldighel inom vissa områden. Förutsättningarna härför är dock enligl författningstexten tämligen rigorösa. Dessutom kan sådan friskrivning inle ske belräffande det icke kompos lerbara avfallet. Vidare kan ell beslut härom av den kommunala nämnd som anförtrotts uppgiften överklagas av en enskild fastighetsägare, varvid av alll all döma skall tillämpas ordningen för förvallningsbesvär. Utgången av en sådan prövning kan således bli atl överprövande myndighet upphäver eller reviderar nämndens beslut. Enligl styrelsens mening ger beslämmelsen kommunerna inle några garantier för möjlighet till en realistisk anpassning till det förhållandet att del inom ell område endast är elt fåtal personer som kräver renhållning. Värmdö kommun anser atl kommunernas möjlighet all besluta om områdesdispens blir marginell och endasi kan utnyttjas för etl litet antal områden inom kommunen. Konsumentverket pekar på de svårigheier som kan uppstå all upprätthålla renhållningsservicen i vissa områden.

Kommitténs förslag atl kommunen ibland borde kunna anlila en lokal entreprenör, exempelvis en lantbrukare, för bortforsling av avfall tillbakavisas av länsstyrelsen i Skaraborgs län och Värmdö kommun. Länsslyrelsen framhåller atl nämnda förfarande kan förefalla enkell och prakiiski men skulle kunna komma att medföra uppkomsten av lokala avfallsupplag med risk för dålig skötsel och kontroll av sluihanleringen som följd. Länsstyrelsens erfarenhet av lokala soptippar är mycket dålig och länsslyrelsen

Prop. 1978/79:205 54

vill därför bestämt avstyrka att möjlighet öppnas till en sådan form av lokalt omhändertagande av hushållsavfall. Skall dessa små soptippar ändå återinföras måste enligt Oxelösunds kommun lagstiftningen kompletteras med en förprövning av upplagsplatser och med ell kommunalt ansvar för upplagen och dess skötsel.

Många remissinstanser framhåller alt slora svårigheter kommer atl uppstå i tillsynsverksamheten om kommitléns förslag genomförs.

Naturvårdsverket anför atl det i utredningen skisserade arbetssättet för hälsovårdsnämnden med tillsyn i efterhand av de fastighetsinnehavare som själva beslutat sig för att omhänderta silt komposlerbara hushållsavfall synes kunna resultera i en övermäktig arbetsbörda. Förhoppningarna om förenklade administrativa rutiner i renhållningsfrågor synes i denna del således inle ha förverkligats med föreliggande förslag.

Socialstyrelsen konstaterar att kommittén förutsätter, atl hälsovårdsnämndernas personal skall utöva kontroll över alt renhållningen sköts pä etl klanderfritt sätt vid de fastigheter där ägaren anmält att man inte avser att utnyttja den service som erbjuds genom den kommunala avfallshämtningen. Med de begränsade personella resurser, som hälsovårdsnämnderna oftast förfogar över och med de svårigheter som föreligger att personellt klara redan övriga förelagda uppgifter inom andra sektorer inom hälso-vårdsiillsynen måste det betraktas som en omfattande misshushållning att behöva utnyttja dessa begränsade resurser för en så tidskrävande kontrollverksamhet som komraitlén föreslår.

Kommunförbundet framhåller att hälsovårdsnämndernas lillsynsresur-ser genomgående måste förstärkas eller omprioriteras, om del skall bli möjligl atl utföra någon effektiv kontroll av alt den enskilde sköter sin avfallsfråga på elt fullt acceptabelt sätt. Till de praktiska kontrollproblemen hör att det endast är del komposlerbara avfallet som får behandlas pä den enskilda fastigheten medan del inle komposlerbara skall forslas bort an-lingen av fastighetsägaren själv efter särskilt meddelande därom eller i övriga fall av kommunen. Det blir svårt att konlrollera att exempelvis plåt-burkar, glas och annat inle komposlerbart avfall inle grävs ner.

Även konsumentverket, länsstyrelserna i Skaraborgs, .Älvsborgs, Västerbottens och Jämtlands län, RiksjÖrhundet för allmän hälsovård. Svenska naturskyddsföreningen saml flera kommuner har betonat hälsovårdsnämndernas bristande resurser all utöva en effektiv lillsyn.

Länsslyrelserna i Skaraborgs och Älvsborgs län frarahåller att kommunerna med hänsyn lill del nuvarande ekonomiska läget knappast torde vara benägna all salsa på ökade tillsynsresurser. Länsslyrelserna ifrågasäller vidare om del över huvud taget finns några möjligheler att konlrollera all exempelvis plåtburkar, glas och annat inte komposlerbart avfall grävs ner. Liknande synpunkter framförs av Gävle kommun.

Gotlands kommun anser all hälsovårdsnämnden kommer alt bli ell kontrollorgan och får ingripa när nedskräpning har skett och/eller fastighetsägare inte skött omhändertagandel av hushållsavfallet på etl miljömässigt riktigt säu. En rimlig målsättning för hälsovårdsnämnden är all vara eu rådgivande organ. Ur miljösynpunkt måste del vara tryggare alt hälsovårdsnämndens bedömning kommer redan vid en förprövning så att nämnden kan ge råd och information till enskilda fastighetsägare om omhändertagande av avfall. De uppgifter nämnden får genom kommilléns förslag kommer all bli polisiära.

Flera andra remissinstanser framför liknande synpunkler. Enligt länsstyrelsen i Kronobergs län kommer hälsovårdsnämndernas verksamhet all

Prop. 1978/79:205 55

inriklas pä en slags polisiär eflerhandskonlioll. vilket knappast kan befrämja den förbättrade kontakt mellan kommunala organ och allmänheten, som efterlyses i utredningsdirektiven. Värmdö kommun har likartade åsikter.

Länsslyrelsen i Västerbottens län konstaterar atl förslagel innebär atl hälsovårdsnämnden alllid kommer in i efterhand, vilket rimmar illa med den förebyggande verksamhei som ansetis böra åvila nämnden. Länsstyrelsen i Södennuntands län är av samma åsikt. 7CO anser att del är felaktigt att hälsovårdsnämndernas (hälsovårdsinspektörens) roll blir polisiär i stället för rådgivande.

Enhetlig författning

Kommilléns förslag all sammanföra samtliga beslämmelser om hantering av hushållsavfall i en lag och en förordning har tillstyrkts av Göta hovrätt, kammarrätten i Jönköping, JO. kommunjörbundei, länsstyrelsen i Jämtlands, Östergötlands, Västerbottens, Kopparbergs, Hallands, Älvsborgs, Stockholms och Skaroborgs län samt Kristianstads, Sundsvalls. Linköpings, Gotlands och Gävle kommuner.

Göta hovrätt delar uppfattningen att nuvarande lagstiftning på området är svårtillgänglig. Hovrätten tillstyrker därlor att samlliga förfallningar om hantering av hushållsavfall förs samman i en lag och en förordning. Även beslämmelser orn annal avfall än hushållsavfall bör las in i de nya författningarna. Till den nya lagen kan med fördel också föras nuvarande regler om kommunala renhållningsavgifter.

Kammarrätten i Jönköping anser atl förslagel från lagteknisk synpunkt innebär en förbättring. Del är utmärkt atl de nu spridda beslämmelserna sammanförs lill en lag om hantering av avfall och en förordning om hante-ringjav avfall. Större klarhet vinns härigenom. JO hälsar förslaget i denna del med tillfreds.ställelse.

Länsstyrelsen i Hallands län finner atl en enhellig författning kommer att innebära en ökad överskådlighel och lättillgänglighet av slorl värde inle minsl för allmänheten.

Socialstyrelsen och Svenska Renhållningsverks-Föreningen framför vissa kriiiska synpunkler på förslaget.

Socialstyrelsen konslaterar att en brisl i den nuvarande renhållningslagsliftningen är den uppspaltning på olika förfallningar som föreligger. Föreskrifter om fastighetsrenhållning återfinns i hälsovårdsstadgan, lokala hälsovårdsordningar, renhållningslagen, renhållningskungörelsen m.fl. författningar medan regler beträffande renhållning i naturen lämnas i naturvårdslagen, allmänna ordningssladgan, lokala ordningssiadgor etc. Etl sammanförande av de olika renhållningsföreskriflerna lill i möjligaste mån elt ifåtal författningar hade, såsom uisägs i utredningsdirektiven, varit önskvärt. Man måste i lagstiftningen inom delta område klart skilja mellan bestämmelser som ålägger en myndighet på lokal nivå etl driftansvar och bestämmelser där elt direkt tillsynsansvar tilläggs etl specialreglerat organ med uppgift atl konlrollera all en uppställd miniminivå från hygienisk synpunkt uppnås. 1 renhållningslagsliftningen bör samlas uppgifier om kommunens skyldigheter att borttransportera avfall liksom vad i övrigt är förknippat med driftansvaret för renhållningen såsom kommunens rätt att la ut avgifter. Vidare bör den enskildes rältigheler och skyldigheter i förhållande till kommunen i egenskap av renhållningsansvarigl organ regleras i

Prop. 1978/79:205 56

denna lagstiftning. En klar fttskillnad bör göras mellan kommunens roll i detla avseende och hälsovårdsnämndens roll. Hälsovärdsnämndens uppgifter all som specialreglerad myndighet ulöva tillsyn över att såväl kommunen som den enskilde fullgör sina renhflllningsskyldigheter så alt hygieniska minimikrav uppfylls bör även i fortsättningen regleras i speciallagstiftning. Gentemot den enskilde är det viktigt att en klar åtskillnad görs mellan de båda roller som kommunala organ har att spela i renhållnings-sammanhang. I hälsovårdslagstiftning bör sålunda bibehållas alla beslämmelser som rör omgivningshygieniska krav.

Svenska Rciiliållningsverks-Föreningen finner atl kommitténs ambition alt samla all lagstiftning rörande avfallshantering i en lag är nog så lovvärd men delta lorde kunna ske enklare än genom en ny lag, l. ex. genom supplement lill den nu gällande.

För.svarcts .yukvårdsstyrelse framhåller de särskilda förutsättningar som gäller renhållningen inom försvaret. Styrelsen menaratt i likhet med lidigare utredningar har man även nu glöml bort atl det finns en försvarsmakt som bedriver övningar där det inte alllid är möjligt all följa den civila lagstiftningen. Sjukvårdsstyrelsen hade förväntat sig alt det i föreliggande förslag lill renhållningslagstiftning hade införts etl undanlag då det gäller verksamhet av krigs- och fälttjänslkaraktär. Della kan ske genom ett till-lägg lill 7 § i lagförslaget av innebörd all denna bestämmelse inte skall gälla hushållsavfall från vissa försvarsmakten tillhöriga befästningar och anläggningar och ej heller för avfall som uppkommer vid fältförbandsövningar o.d. under förutsättning atl försvarsmakten själv svarar för transport av avfallet till anvisad och i förväg anordnad uppsamlingsplats (containers) samt att övande förband på etl lillfredsställande sätl destruerar avfall frän fälllalriner. - Sjukvårdsstyrelsen anser all en sådan skrivning i renhållningslagen ger etl bättre underlag för en fortsall samverkan mellan försvarsmakten och kommunema än atl i varje särskilt fall söka befrielse från borttransport av avfall. Samlidigl undanröjs tveksamheten om lagens till-lämpning vid olika aktiviteter inom resp. militärområde. - Tillsynsfrågan kan. som i dagens läge, lösas genom egenlillsyn. Inom försvarels hälsovårdsorganisation finns hälsovårdsinspektörer anställda vid miloslabernas hälso- och sjukvårdsavdelning och krigsplacerade hälsovårdsinspektörer.

Besvärsordningen

Flera remissinslanser anser all kommilléns förslag lill förenklad besvärsordning är godtagbart. Några remissinstanser menar dock att kommillén inle i lillräcklig grad lyckats med atl skapa en enhellig besvärsordning.

Länsstyrelserna i Kopparbergs och Hallands län. Kalmar kommun och Svenska naturskyddsföreningen lillstyrker förslaget.

Länsslyrelsen i Jämtlands län framhålleratt den i försia hand önskvärda enhetligheten av besvärsregler (inslansordning) har åstadkommils genom förslagel. Alt beslut av kommunen om område samt om renhållningsavgifter enligt förslaget skall överklagas genom kommunalbesvär ändrar inte på den uppfattningen.

Göta hovrätt anser i likhel med kommittén all en enhellig besvärsordning på förevarande lagstiftningsområde bör eftersträvas. Hell torde en sådan dock ej kunna uppnås. Rättsmedlet för talan mot kommunens beslul om renhållningstaxa torde sålunda ofrånkomligen vara kommunala besvär.

Prop. 1978/79:205 57

Den föreslagna lösningen innebär också aft besvärsordningen när det gäller reglerna om undantag från kommunernas hämlningsskyldighel allljäml blir oenhetlig. Beträffande kommuns beslul om renhållningstälort lorde nämligen annal än kommunalbesvär inle kunna komma i fråga. Hovrätten finner dock delta förhållande ej i och för sig ge anledning till befogade erinringar mot den föreslagna ordningen.

Gotlands kommun delar uppfattningen att besluten så långt det är möjligt hör överklagas genom förvallningsbesvär. 1 annat fall riskerar besvärs-rätten au bli illusorisk.

Staiskontrollkommittén konstaterar att förslaget innebär alt beslut skall överklagas genom förvaltningsbesvär med undanlag av kommunfullmäktiges beslul om renhållningstälort och renhållningslaxa som överklagas genom kommunalbesvär. Enligt kommilléns mening ärde föreslagna två undantagen välmotiverade. Från kommunal självstyrelsesynpunkt kan svårligen försvaras en ordning där beslut av kommunfullmäktige överklagas genom förvaltningsbesvär. Staiskontrollkommittén anser vidare att man möjligen borde överväga atl även låla vissa nämndbeslul på renhållnings-området överklagas med kommunalbesvär. Kommittén vill här peka på vissa s. k. dispensbeslul som fattas med stöd av den föreslagna förordningen om hantering av avfall. Komraitlén är således av den uppfaltningen att man bör överväga möjligheten att ha kommunalbesvär som rättsmedel vid överklagande av dispensbeslut enligl 3, 4 och 5 §§ i den föreslagna förordningen om hantering av avfall. — Renhållningskommitién åberopar som skäl för all förvaltningsbesvär skall vara tillämpligt rättsmedel bl.a. att t. ex. beslut enligt barnavårdslagen (1960:97), lagen (1954: 579) om nykter-helsvård saml lagen (1956:2) ora socialhjälp normall överklagas genom förvaltningsbesvär. Statskontrollkommitlén finner dock ej delta skäl fullt övertygande i sammanhanget. Atl från rättssäkerhetssynpunkt i generella termer jämföra kvalificerade myndighelsutövningsärenden inom det sociala områdei - där vederbörande persons integritet i allra högsla grad står i fokus - med här akluella dispensbeslut i renhållningsärenden torde endast med stora svårigheter låta sig göras.

Några remissinslanser är dock av motsatt mening.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser inte atl den föreslagna lagstiftningen lever upp till utredningsdirektiven om en enhellig besvärsordning, där besvären skall prövas i sak. Genom all kommunfullmäktiges beslul om gränsdragning för renhållningslätorl endasi kan ske på kommunalbesvärs-grund kommer någon prövning ur renhållningssynpunkl inte atl ske vid sådana besvär, vilket av den enskilde torde komraa att uppfattas som byråkrati och godtycke. Länsstyrelsen i Skaraborgs län nödgas konstalera att utredningen inte visat någon väg ul ur denna rält hårt kritiserade besvärsordning. Särskilt beklagligt anser länsslyrelsen detta förhållande vara eftersom beslul angående tälorlsavgränsning - som av enskilda fastighetsägare troligen koramer att upplevas som väsentligast - kommer atl prövas endast på kommunalbesvärsgmnder. Enligt länsstyrelsens mening hade en prövning ur renhållningssynpunkt med invägning av sanitära och omgivningshygieniska aspekter bort vara avgörande för renhållningstätortens avgränsning. Besvär över beslutet hade då kunnai föras som förvaltnings-besvär, vilket då medgett en sakprövning. En sådan besvärsordning hade hos den enskilde kommil all uppfattas som en garanti emot kommunalt godtycke. Länsstyrelsen avstyrker den föreslagna besvärsordningen och förordar all en omarbetning därav måtte göras så att denna blir enhetlig.

Liknande åsikter har framförts av länsstyrelsen i Älvsborgs län, Umeå och Vilhelmina kommuner och Svenska åkeriförbundel.

Prop. 1978/79: 205 58

Andra åtgärder än lagstiftning

Naturvårdsverket delar hell kommitténs uppfattning alt ökad information är en viklig förutsättning för att renhållningslagstiftningen skall kunna lillämpas smidigt. Information belräffande enskilda anläggningar för omhändertagande av avfall har tidigare berörts. Vidare bör nämnas behov av olika informationsinsatser då kommunerna engagerar sig i utökat omhändertagande av avfall. Informationsinsatserna bör syfta lill atl skapa samma förståelse för kommunernas ålgärder inom renhållningsområdel som inom exempelvis vallenvårdsområdet.

Byråkratiutredningen framhåller att kraven på kontrollen av all ingen saniiär olägenhet uppslår ökar genom anmälningsförfarandel. Della läggs på hälsovårdsnämnderna. Det är då viktigt att hälsovårdsnämnderna i förebyggande syfte satsar på informaiion till fastighetsägarna. Det kan t.ex. gälla hur man på bästa sätt skall ordna sin avfallshantering. Ulredningen har i och för sig förslåelse för all kommittén inte velat binda upp kommunerna i fråga om deras informationsansvar. Del är ändå beklagligt all informationsfrågorna inle har ägnats siörre uppmärksamhet i betänkandet. Renhållningskommitién konstaterar alt kommunernas adminislraliva rutiner förenklas genom anmälningsförfarandet. Vi hoppas verkligen alt så skall bli fallet. Det hade emellerlid varit önskvärl om renhållningskommitién något djupare gått in i frågan om vilka administrativa konsekvenser som blir följden av förslaget. Vi anser all del över huvud laget är angeläget au utredningar i större omfattning än vad som sker i dag väger in de administrativa konsekvenserna i sina förslag.

Gotlands kommun påpekar atl enligt direktiven skulle kommitténs arbete inte endast inriklas på lagstiftningsåtgärder ulan även pröva om inle andra lämpliga åtgärder kunde vidtas för atl underiätla för komraunerna atl tillämpa lagstiftningen på ell smidigt säll. Denna del av direktiven som enligt kommunens mening är av central betydelse har kommittén behandlat myckel översiktligt. Del är beklagligt att kommittén inte ägnat mera arbeie åt åtgärder av del slag som direktiven pekar på. Sådana ålgärder i kombination med generösare dispenser inom det nuvarande systemets ram borde vara tillfyllest för att kommunerna skall kunna värna om för den enskilde och för del allmänna god renhållningsverksamhel.

Enligt Solenäs kommun kan den flexibilitet och den behovsanpassning som bl. a. omtalas i renhållningskommilténs direktiv i princip nås inom ramen för nuvarande lagstiftning med hjälp av lämplig informaiion till kommuner och enskilda.

Prop. 1978/79: 205 59

Innehåll

Sid.

Proposition.......................................................... I

Propositionens huvudsakliga innehåll......................... .... I

Förslag till Renhållningslag...................................... ... 2

Förslag lill Lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387) 6

Förslag lill Lag om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663) 6

1 Inledning.......................................................... ... 8

2 Allmän motivering............................................... ... 9

2.1 Allmänna synpunkter ...................................... 9

2.2 Kommunal renhållningsordning ......................... 15

2.3 Förslag till ny renhållningslagstiftning................. 19

3 Upprättade lagförslag.......................................... 21

4 Specialmolivering................................................ 21

4.1 Förslagel lill renhållningslag ............................. 21

4.2 Förslaget till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387).... 31

4.3 Förslaget till lag om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:663)... 32

5 Hemställan........................................................ 32

6 Beslul ............................................................. 32

Bilaga I Sammanfattning av utredningens förslag........ . 33

Bilaga 2 Kommitténs lagförslag ................................ 35

Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden............. 39

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979