Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1978/79:190

Regeringens proposition

1978/79:190

med förslag till ändrade kapitaltäckningsregler för bankinstituten;

beslutad den 22 mars 1979.

Regeringen föreslår riksdagen all aniaga de förslag som har upptagits i bifogade uldrag av regeringsproiokoll.

På regeringens vägnar OLA ULLSTEN

INGEMAR MUNDEBO

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar av kapilalläckningsreglerna för ban­kema. Syftei är atl bankerna skall kunna hålla det kapiialläckningsgrun-dande kapitalel på betryggande nivå utan atl lill följd av den ökande omslulningen behöva la i anspräk kapilalmarknaden för siörre emissioner av aktier eller förlagslån. Förslagen innebär alt 40% av värderegleringsre­serverna för utlåning, utländska valutor och, med viss begränsning, även för obligationer får jämställas med egel kapilal vid lillämpningen av kapi­lalläckningsreglerna. Vidare föresläs all affärsbanker och sparbanker - pä molsvarande säll som redan gäller för föreningsbanker - med egel kapilal fär likslälla det nominella värdet av förlagsbevis lill ell belopp som molsva­rar del lolala egna kapitalel och inte som f. n. endasl aktiekapitalet resp. reservfonden. Härjämte innehäller förslaget vissa ändringar i den s. k. riskkatalogen, bl. a. i fråga om garantiförbindelser och utländska placering­ar.

I    Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 190

 

Prop. 1978/79:190                                                                2

1    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse

Härigenom föreskrivs alt 57 S lagen (1955:183) om bankrörelse skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen Ivdelse

57 §' Bankaktiebolag skall till insättamas skydd ha eget kapital till visst lägsta belopp. Detta bestämmes i förhådande till bankbolagels lillgångar och lill garanliförbindelser som bolagei lingätl (placeringar). Vid beräkningen av kapitalkravet indelas placeringarna i följande fyra grupper, nämligen

A.     1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar
hos riksbanken och riksgäldskontoret,

2.    skattkammarväxlar och obli- 2. skattkammarväxlar och obli­
gationer som utfärdals av staten, gationer som utfärdats av staten,
kommun eller därmed jämförlig  kommun eller därmed jämförlig
samfällighel, allmän kassa eller in- samfållighel, bankakliebolag, spar-
rältning, vars reglemenle fastställts bank, centralkassa för jordbruks-
av regeringen, krediiaktiebolag el- kredU, allmän kassa eller inrätt-
ler Nordiska investeringsbanken, ning, vars reglemente fastställts av

regeringen, kreditakiiebolag eller Nordiska investeringsbanken,

3.    andra fordringar för vilka staien, kommun eller därmed jämförlig samfällighel, bankaktiebolag, sparbank, ceniralkassa eller annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrättning, kreditaktiebolag, sådant bankägl akiiebolag som enligi regeringens medgivande fär jämslällas med kredit­akiiebolag vid tillämpningen av detta stycke eller försäkringsföretag med svensk koncession svarar,

4.    fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran som angives under A 1-3,

5.    garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives under .\ 1—4,

B.  1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2,

2.    fordringar för vilka utländskt 2. fordringar för vilka ulländskt
bankförelag eller annat försäkrings- bankföretag eller annal försäkrings­
förelag än som avses under A 3 cl- förelag än som avses under A 3 el­
ler samfällighelsförening svarar, ler   samfällighelsförening   svarar,

därvid fordringar för vilka ul­ländskl bankföretag svarar skaU ta­gas upp lill en och en halv gånger fordringarnas belopp,

3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

värdehandling eller fordran, som angives under B 1 eller 2, eller

inleckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomiräti

till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskallade värdet

' Senasle lydelse 1977:259.

 

Prop. 1978/79:190

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lyddse

 

av den fasta egendomen eller, i fräga om lomtrält, av byggnad som hör till tomträtten, 4. garanliförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives under B 1-3,

C.  1. fordringar för vilka säkerhelen uigöres av

inleckning i jordbmksfastighei, i bosladsfastighet med en- eller två­familjshus eller med fierfamiljshus för vilkel slalligl bostadslån utgär eller i lomlräu till sädan fastighet, om inleckningssåkerhelen är för­siärki med borgen och inteckning­en ligger mellan sjutliofem och ell-hundra proceni av del uppskattade värdel av den fasta egendomen el­ler, i fräga om tomträtt, av byggnad som hör lill lomlrällen,

inleckning i fasiighel, som helt eller delvis är inrättad för industri­ell verksamhei, eller i tomiräti till sädan fastighei inom femiio procent av del uppskattade värdel av den fasia egendomen eller, i fräga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör lill tomträtten,

förlagsbevis eller aktie, som no­leras vid fondbörs här i landet, eUer borgen, dock ej lill högre belopp för varje lånlagare än tjugofemtu­sen kronor,

2. garantiförbindelser för vilka banken erhållil säkerhet i form av värdehandling, fordran eller bor­gensförbindelse som angives under C 1,

inleckning i jordbruksfastighet, i bosladsfastighet med en- eller två­familjshus eller med flerfamiljshus för vilkel statligt bostadslän utgär eller i lomlräu lill sädan fastighet, om inteckningen ligger mellan sjut­tiofem och etlhundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fräga om tomt­rätt, av byggnad som hör till tomt­rätten,

inteckning i fasiighel, som helt eller delvis är inräilad för industri­ell verksamhet, eller i lomlräu till sädan faslighet inom femtio proceni av det uppskattade värdel av den fasia egendomen eller, i fråga om lomlräu, av byggnad och annan egendom som hör till lomlrällen, eller

förlagsbevis eller akiie, som no­leras vid fondbörs här i landet.

2. garanliförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i form av värdehandling eller fordran, som angives under C 1,

D. övriga lillgångar och garanliförbindelser ulom sådana som enligi femle och själie styckena skola avräknas frän eget kapilal.

För placeringar, som angivas un­der A, fordras ej eget kapital. 1 öv­rigt skall bankbolag vid varje tid­punkt ha eget kapilal till lägsl ell belopp, som molsvarar sammanlagl

För placeringar, som angivas un­der A, fordras ej egel kapital. 1 öv­rigt skall bankbolag vid varje tid­punkt ha egel kapilal lill lägsl nittio proceni av eit belopp, som motsva­rar sammanlagl

en proceni av summan av placeringar, som angivas under B, fyra proceni av summan av placeringar, som angivas under C, och älta proceni av summan av placeringar, som angivas under D.

Tillgång skall tagas upp till bok-    Placeringar skall tagas upp till

fört  värde och garantiförbindelse     följande värden, nämligen till sitt nominella belopp.

 

Prop. 1978/79:190                                                                   4

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lyddse

1.    fordringar, för vilka reserver
som avses i fjärde slyckci avsatts,
lill sill bruttovärde,

2.    (')vriga tillgångar, lill sill nel-lovärde,

3.    garanliförbindelser, som är knutna lill kredilgivning, lill sill no­minella belopp saml

4.    övriga garanlijörbiiidelser, lill halva sitl nominella belopp.

Med egel kapital avses aktiekapi­tal, reservfond, dispositionsfond och av bolagsstämman fastställd vinslbalans. Med egel kapilal fär likslällas del nominella värdel M' jörlagsbevis, utställda av bankbo­lagel, inlill ell belopp molsvarande bolagets aktiekapital. I fråga om jörlagskapilal, som långivaren kan återkräva inom fem år, skall dock iakttagas att med bolagels kapilal får likslällas högsl så stor del ov det varje år förfallande beloppet som svarar mot lio proceni av bola­gels akiiekapilal.

Med egel kapilal avses aktiekapi­tal, reservfond, disposilionsfond och av bolagsstämman fastställd vinstbalans. Med egel kapital fär, //(//// ell belopp motsvarande bank­bolagels egel kapilal, likslällas dels fy nio procent av ell belopp som svarar mol bolagets reserver jÖr in­låning, garantiförbindelser och ut­ländska valutor samt mot bolagels reserv för obligaiioner, varmed avses det belopp med vilkel obliga­tionernas värde beräknat enligt 91  2 mom. andra slyckel översliger nettovärdet, dels del nominella vär­del av föriagsbevis, inslällda av bo­lagei.

Från bankbolagels egel kapilal skall avräknas del bokförda värdel av vad banken säsom akiiekapilal eller i annan form lillskjuiil till annat in­eller ulländskt förelag som driver nägon form av bankverksamhet. Sädan avräkning skall dock ej ske i fräga om företag där slalen är delägare eller i fråga om kredilakliebolag som har lill huvudsakligl ändamäl all lämna län mot säkerhei i form av panträll pä grundval av inleckning i boslads-, kontors- eller affärsfaslighel eller all lämna län lill kommuner.

Har bankbolag väseniligi ekonomiski iniresse i akiiebolag, som uleslu­iande har lill syfte all förvalla fasiighel eller lomlräu som förvärvals för all bereda banken lokaler för dess inrymmande eller lillgodose därmed sam­manhängande behov, skall från bankbolagels egel kapital avräknas alla procent av summan av del bokförda värdel av aklierna i fastighetsbolaget och bolagels bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mot bankens innehav av aklier i faslighetsbolagel.

Med uppskattat värde avses del värde, som bankbolagel besläml på grundval av särskild värdering. Har enligi gällande bestämmelser om län av staismedel till främjande av bosladsbyggandel sådant län beviljals till uppförande av viss byggnad, skall lill grund för bedömandei i siällei för uppskaiiningsvärdel liiggas del enligi nämnda bestämmelser fastställda panlvärdel för byggnaden eller den faslighet, där denna uppföres, om ej särskilda skäl föranleda annal.

Denna lag iräder i krafl ivä veckor efter den dag, dä lagen enligt uppgift på den ut kommii frän irycket i Svensk författningssamling.

 

Prop. 1978/79:190

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker

Härigenom föieskrivs alt 26 S lagen (1955:416) om sparbanker skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivddse

Föreslagen lydelse

26 S'

Sparbank skall till insätlarnas skydd ha egna fonder till visst lägsta belopp. Detla beslämmes i förhällande lill sparbankens lillgångar och lill garantiförbindelser som sparbanken ingåtl (placeringar). Vid beräkningen av kravel på egna fonder indelas placeringarna i följande fyra gmpper, nämligen

A. I. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar saml fordringar hos riksbanken och riksgäldskontorei,

2. skattkammarväxlar och obli­gationer som uifärdals av staien, kommun eller därmed jämförlig samfällighel. allmän kassa eller in­rättning, vars reglemenle faslsiällis av regeringen, kreditakiiebolag el­ler Nordiska investeringsbanken.

2. skattkammarväxlar och obli­gationer som utfärdats av staien, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, bankakliebolag, spar­bank, centralkassa jör jordbruks­kredU, allmän kassa eller inrätt­ning, vars reglemenle faslsiällis av regeringen, krediiaktiebolag eller Nordiska investeringsbanken,

3.    andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa eller annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrättning, kreditaktiebolag, sädanl bankägl akiiebolag som enligi regeringens medgivande fär jämslällas med kreditak­iiebolag vid lillämpningen av detta stycke eller försäkringsförelag med svensk koncession svarar,

4.    fordringar för vilka säkerhelen utgöres av värdehandling eller ford­ran, som angives under A 1-3,

5.    garantiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet i värde­handling eller fordran, som angives under A 1 -4,

B.  1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2,

2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkrings­förelag än som avses under A 3 el­ler samfällighetsförening svarar.

2. fordringar för vilka utländskt bankföietag eller annal försäkrings­företag än som avses under A 3 el­ler samfällighelsförening svarar, därvid fordringar för vilka ut­ländskt bankföretag svarar skall ta­gas upp till en och en halv gånger fordringarnas belopp.

' Senaste lydelse 1977: 260.

 

Prop. 1978/79:190

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

värdehandling eller fordran, som angives under B 1 eller 2, eller in­leckning i jordbruks-, affärs- eller bosladsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom sjuttiofem proceni av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fräga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten.

4.    garanliförbindelser för vilkai sparbanken erhållit säkerhei i värde­
handling eller fordran som angives under B 1-3,

C.  1. fordringar för vilka säkerhelen utgöres av

inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller två­familjshus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgår eller i tomträtt till sådan fastighei, om inteckningen ligger mellan sjut­tiofem och etthundra proceni av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fräga om tomt­rätt, av byggnad som hör lill tomt­rätten,

inteckning i fastighet, som hell eller delvis är inrättad för industri­ell verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten, eller

förlagsbevis eller aktie, som no­leras vid fondbörs här i landet.

inleckning i jordbruksfastighet, i bosladsfastighet med en- eller två­familjshus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgär eller i tomträtt lill sädan fastighet, om inleckningssåkerhelen är för­stärkt med borgen och inteck­ningen ligger mellan sjuttiofem och etthundra procent av det uppskatta­de värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomirätt, av bygg­nad som hör till tomträtten,

inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industri­ell verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten,

förlagsbevis eller aktie som no­leras vid fondbörs här i landet, eller borgen, dock ej tiU högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen kronor,

2. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet i form av värdehandlinge//er fordran, som angives under C 1,

2. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet i form av värdehandling, fordran eller bor­gensförbindelse som angives under C 1,

D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt femte och sjätte styckena skola avräknas från sparbankens egna fonder.

För placeringar, som angivas uti-        För placeringar, som angivas un­der A, fordras ej egna fonder. I öv-     der A, fordras ej egna fonder. 1 öv-

rigt skall sparbank vid varje tid­punkt ha egna fonder till lägst ett belopp, som motsvarar sammanlagt

rigt skall sparbank vid varje tid­punkt ha egna fonder till lägst nittio procent av ett belopp som motsva­rar sammanlagt en procent av summan av placeringar, som angivas under B, fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och åtta procent av summan av placeringar, som angivas under D.

 

Prop. 1978/79:190

Nuvarande lydelse

Tillgång skall tagas upp lill bok­fört värde och garanliförbinddse lill sitt nominella belopp.

Föreslagen lydelse

Placeringar skall lagas upp lill följande värden, nämligen

1.    fordringar, för vilka reserver .som avses i fjärde siycket avsatts, till sitt bruttovärde,

2.    övriga tillgångar, lill sitt net­tovärde.

3.    garanliförbindelser, som är knutna till kreditgivning, till sitt no­minella belopp samt

4.    övriga garantiförbindelser, till halva sitt nominella belopp.

Med egna fonder avses grund­fond, reservfond och garantifond. Med egna fonder får likställas det nominella värdel av förlagsbevis, utställda av sparbanken, intill ett belopp motsvarande sparbankens reservfond. Ifråga om jörlagskapi­lal, som långivaren kan återkräva Inom fem år, skall dock iakttagas att med sparbankens fonder får lik­ställas högsl så stor del av det varje år förfallande beloppet som svarar mol lio proceni av reservfonden.

Med egna fonder avses grund­fond, reservfond och garaniifond. Med egna fonder fär, inlill ett be­lopp motsvarande sparbankens egna fonder, likslällas dels fyrtio procent av ett belopp som svarar mol sparbankens reserver för uilå­ning, garantiförbindelser och ut­ländska valutor samt mot sparban­kens reserv för obligationer, var­med avses det belopp med vilket obligationernas värde beräknat en­Ugt 48 § 2 andra stycket överstiger nettovärdet, dels det nominella vär­det av förlagsbevis, utställda av sparbanken.

Från sparbankens egna fonder skall avräknas det bokförda värdet av vad sparbanken såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutil lill företag som driver någon form av bankverksamhet. Sådan avräkning skall dock ej ske i fräga om förelag där siaten är delägare eller i fråga om krediiaktiebolag som har till huvudsakligt ändamål atl lämna län mot säkerhet i form av panirält på grundval av inleckning i boslads-, kontors- eller affärsfastighet eller atl lämna lån till kommuner.

Har sparbank väsentligt ekonomiskt intresse i akiiebolag, som uteslu­tande har lill syfte all förvalta fasligheter eller tomträtt som förvärvats för all bereda sparbanken lokaler för dess inrymmande eller lillgodose därmed sammanhängande behov, skall från sparbankens egna fonder avräknas åtta proceni av summan av del bokförda värdel av aktierna i fastighetsbolaget och bolagets bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mot sparbankens innehav av aklier i fastighetsbolaget.

Med uppskattat värde avses det värde, som sparbanken bestämt på gmndval av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggande sådant lån beviljats till uppförande av viss byggnad, skall till gmnd för bedömandet i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet, där denna uppföres, om ej särskilda skäl föranleda annat.

Sparbank, som på gmnd av avtal enligt 79 § skall uppbära blivande överskott vid annan sparbanks likvidation, får vid bestämmande av kravet

 

Prop. 1978/79:190                                                                   8

pä egna fonder under liden för likvidationen laga överskollel i beräkning inlill belopp och pä villkor som tillsynsmyndigheten fastställer.

Denna lag triider i krafl tvä veckor efter den dag, dä lagen enligt uppgift pä den utkommit från trycket i Svensk förfatiningssamling.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen

Härigenom föreskrivs atl 34 § lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörel­sen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

34 §'

Ceniralkassa jämte anslulna jordbrukskassor skall till insätlarnas skydd ha eget kapital till visst lägsta belopp. Detla beslämmes för kassorna gemensami i förhållande till deras tillgångar och av dem ingångna garanli­förbindelser (placeringar). Vid beriikningen av kapitalkravet indelas place­ringarna i följande fyra grupper, nämligen

A. I. Inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos riksbanken och riksgäldskonloret,

2.   skattkammarväxlar och obliga-      2. skattkammarväxlar och obliga­
tioner som utfärdals av slalen, lioner som utfärdals av staten,
kommun eller därmed jämförlig kommun eller därmed jämförlig
samfällighel, allmän kassa eller in- samfällighel, bankakliebolag, spar-
rätlning, vars reglemenle faslsiällis bank, centralkassa för jordbruks-
av regeringen, krediiaktiebolag el- kredit, allmän kassa eller inrätt-
ler Nordiska invesleringsbanken,         ning, vars reglemente fastställts av

regeringen,   kreditaktiebolag  eller Nordiska invesleringsbanken,

3.  andra fordringar för vilka slalen, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa eller annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrältning, kredilakliebolag, sådant bankägl aktiebolag som enligi regeringens medgivande får jämställas med kreditak­tiebolag vid tillämpningen av deli.a stycke eller försäkringsförelag med svensk koncession svarar,

4.  fordnngar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran, som angives under A 1 -3,

5.    garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten
jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhei i värdehandling eller
fordran, som angives under A 1-4,

' Senaste lydelse 1977:261.

 

Prop. 1978/79:190

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

 

B. 1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2,

2. fordringar för vilka utländskt bankförelag eller annal försäkrings­förelag än som avses under A 3 el­ler   samfällighelsförening   svarar, därvid   fordringar   för   vilka   ul­ländskt hankförelag svarar skall ta­gas upp till en och en halv gånger fordringarnas belopp. Fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran, som angives under B 1 eller 2, eller inleckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfaslighel eller lomlräu lill sädan fastighei inom sjuttiofem proceni av del uppskallade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör lill tomträtten, 4. garantiförbindelser, som uifärdals av centralkassan eller anslulen jordbrukskassa och för vilka kassan erhållil säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives under B 1-3,

C. 1. fordringar för vilka säkerhelen uigöres av

inleckning i jordbruksfaslighel, i  inleckning i jordbruksfaslighel, i

bosladsfastighet med en- eller två-     bostadsfaslighel med en- eller två-

2. fordringar för vilka utländskt bankförelag eller annal försäkrings­företag än som avses under A 3 el­ler samfällighetsförening svarar.

3.

familjshus eller med flerfamiljshus för vilket stalligt bostadslån utgår eller i lomtiätl till sädan fasiighel, om inteckningssäkerheten år för­stärkt med borgen och inteckning­en ligger mellan sjutliofem och ell-hundra proceni av det uppskattade värdet av den fasta egendomen el­ler, i fräga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten,

inleckning i faslighet, som hell eller delvis är inrättad för industri­ell verksamhei, eller i tomiräll lill sådan faslighet inom femiio procent av det uppskattade värdel av den fasia egendomen eller, i fråga om tomlrält, av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten,

förlagsbevis eller aktie, som no­leras vid fondbörs här i Iandel, eller

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtii-sen kronor,

2. garanliförbindelser, som utfär­dats av centralkassan eller ansluten jordbrukskassa och för vilka kassan erhållil säkerhet i form av värde­handling, fordran dier borgensför­bindelse som angives under C 1,

familjshus eller med flerfamiljshus för vilket slalligl bostadslän utgår eller i tomträtt lill sädan fastighet, om inteckningen ligger mellan sjut­liofem och etthundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fräga om tomt­rätt, av byggnad som hör lill tomt­rätten,

inteckning i fastighet, som hell eller delvis är inräilad för induslri-ell verksamhei, eller i lomlrätt lill sådan fastighei inom femtio procent av del uppskallade värdel av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten, eUer

förlagsbevis eller akiie, som no­teras vid fondbörs här i landet.

2. garantiförbindelser, som utfär­dats av centralkassan eller anslulen jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhei i form av värde­handling eUer fordran som angives under C 1,

 

Prop. 1978/79:190

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lyddse

D. övriga lillgångar och garanliförbindelser ulom sådana som enligi femle och själte styckena skola avräknas från eget kapilal.

För placeringar, som angivas un­der A, fordras ej egel kapital. I öv­rigt skall centralkassa jämte anslut­na jordbrukskassor vid varje lid­punki ha egel kapilal lill lägst ell belopp, som motsvarar sammanlagl

För placeringar, som angivas un­der A, fordras ej eget kapilal. I öv­rigt skall centralkassa jämte anslul­na jordbrukskassor vid varje lid­punkt ha eget kapital till lägst nittio procent av ett belopp, som motsva­rar sammanlagl en procent av summan av placeringar, som angivas under B, fyra proceni av summan av placeringar, som angivas under C, och åtla procent av summan av placeringar, som angivas under D.

Tillgång skall tagas upp till bok­fört värde och garntiförbinddse litl sill nominella belopp.

Med eget kapital avses insalska-pilal, reservfond, disposilionsfond och av siämma faslställd vinslba­lans. Med eget kapiial får likställas det nominella värdet av förlagsbe­vis, utställda av centralkassan, In­tiU ett belopp motsvarande det b.?-lopp vartill centralkassans och an­slutna jordbruksskassors eget kapi­tal uppgår. 1 fråga om jörlagskapi­lal, som långivaren kan återkräva inom fem år, skall dock iakttagas att med centralkassans och de an­slutna jordbrukskassornas eget ka­pital får likställas högst så stor det av det varje år förfallande beloppet som svarar mot tio procent av detta kapilal.

Placeringar skall lagas upp lill följande värden, nämligen

1.  fordringar, för vilka reserver som avses i jjårde stycket avsatts, till sUl bruttovärde,

2.  övriga tillgångar, till sitt netto­värde,

3.     garantiförbindelser, som är
knuina titt kreditgivning, till sUt no­
minella belopp samt

4.   övriga garantiförbindelser, till
halva sitt nominella belopp.

Med egel kapilal avses insatska­pital, reservfond, dispositionsfond och av stämma faslställd vinslba­lans. Med egel kapital får, intill ett belopp motsvarande det belopp vartUI centralkassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital upp­går, likställas dels fyrtio procent av ett belopp som svarar mot central­kassans och anslutna jordbrukskas­sors reserver för utlåning, garanti­förbindelse och utländska valutor samt mot reserv för obligationer, varmed avses det belopp med vilket obligationernas värde beräknat en­ligt 44 § andra stycket andra me­ningen översliger nettovärdet, dels det nominella värdet av förlagsbe­vis utställda av centralkassan.

Från centralkassans och de anslulna jordbrukskassornas eget kapital skall avräknas det bokförda värdet av vad de såsom aktiekapital eller annan form tillskjutil lill förelag som driver någon form av bankverksam­het. Sådan avräkning skall dock ej ske i fråga om företag där staten är delägare eller i fråga om kreditaktiebolag som har till huvudsakligt ändamål att lämna lån mot säkerhet i form av panträtt på grundval av inteckning i ■ boslads-, kontors- eller affärsfastighet eller att lämna lån till kommuner.

 

Prop. 1978/79:190                                                            11

Har ceniralkassa eller anslulen jordbrukskassa väsentligt ekonomiski iniresse i akiiebolag som uteslutande har lill syfte alt förvalla fastighei eller lomlräu som förvärvals för alt bereda nägon av kassorna lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov, skall från det egna kapitalet avräknas åtta procent av summan av del bokförda värdet av aktierna i fastighetsbolaget och bolagets bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mol kassans innehav av aklier i fastighelsbola-get.

Med uppskattat värde avses det värde, som kreditkassa besläml pä grundval av särskild värdering. Har enligi gällande besiämmelser om lån av staismedel lill främjande av bosladsbyggandet sådant län beviljats till uppförande av viss byggnad, skall till grund för bedömandet i stället för uppskattningsvärdel läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda panlvärdel för byggnaden eller den faslighet, där denna uppföres, om ej särskilda skäl föranleda annat.

Denna lag träder i krafl tvä veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit frän trycket i Svensk författningssamling.

 

Prop. 1978/79:190                                                                  12

Utdrag
EKONOMIDEPARTEMENTET                    PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1979-03-22

Närvarande: statsministern Ullslen, ordförande, och statsråden Sven Ro­manus, Mundebo, Wikström, Wirtén, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, Winther. De Geer, Cars, Gabriel Romanus

Föredragande: slalsrådel Mundebo

Proposition med förslag till ändrade kapitaltäckningsregler för bankinstitu­ten

1    Inledning

Banklagsliflningen syfiar bl.a. till alt ge bankernas insältare ett skydd för de insalta medlen. För detta ändamål skall bankerna ha egel kapital i visst förhällande till sina placeringar. De s.k. kapilalläckningsreglerna innehäller olika krav pä läckning med egel kapital beroende pä hur risk­fyllda placeringarna anses vara.

Med stöd av regeringens bemyndigande lillkallades år 1976 en kommitté med uppdrag all se över banklagsliflningen (Fi 1976:04). Kommiiién har anlagil namnei banklagsulredningen. Enligi direkliven skulle kommittén se över bl. a. kapitaltäckningsreglerna för bankerna för atl finna en lösning varigenom bankernas behov av läckningskapilal dämpas ulan alt insätlar­nas berälligade iniresse av förlusiskydd därför eftersatts. 1 ell delbetän­kande' (Ds E 1978:4) Nya kapilalläckningsregler för bankerna har bank­lagsulredningen lagl fram sädana förslag. Till belänkandei har fogals en reservalion av ledamolen Stig Danielsson.

Till proiokollei i detta ärende bör fogas banklagsutredningens belänkan­de som bilaga 1.

Yttranden över betänkandet har efter remiss avgells av bankinspektio­nen, riksskalteverkei, kammarräiien i Siockholm, fullmäktige i Sveriges riksbank, fullmäktige i riksgäldskontoret. Svenska bankföreningen, Svens-

' Belänkandet är undertecknal av rätlschefen Kun Malmgren, ordförande, bankdi­rektören Bertil Danielsson, bankinspektören Stig Danielsson, riksbanksdirektören Kurt Eklöf, direktören Sven Lindquist, direklören Sven G. Svensson och bankdi­rektören Lars-Erik Thunholm.

 

Prop. 1978/79:190                                                                 13

ka sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund. Sparbanker­nas Bank, Konungariket Sveriges siadshypotckskassa. Sparbankernas In-teckningsakliebolag(Spinlab), Svensk Bosladsfinansiering Ak tiebolag (BO­FAB), Tjänstemännens centralorganisalion (TCO), Svenska bankmanna­förbundet och Finansieringsföretagens förening.

Sparbankernas Bank och Spinlab har avgell gemensami yttrande. Post­och Kredilbanken. PK-banken har i fräga om en ny nedskrivningsregel för bankerna anslulii sig till Svenska bankföreningens synpunkier men har i övrigi avstått frän atl yllra sig. Landsorganisaiionen i Sverige (LO), Cen­iralorganisaiionen SACO/SR, Föreningsbankernas Bank och Sveriges all­männa hypoleksbank haravsläll frän all yllra sig.

En sammanslällning av remissyiirandena bör fogas lill protokollet i detla ärende som bilaga 2.

2    Föredragandens överväganden

Bankinslitulen finansierar sin kredilgivning huvudsakligen med de medel som insällarna släller lill insiiiutens förfogande. För au möla de förluster som bankerna kan göra i sin verksamhet och därmed skydda insätlarnas medel finns i banklagstiftningen regler om krav pä atl instituten skall ha eget kapilal - vad gäller sparbankerna egna fonder - av viss storlek, s. k. kapiialtäckningsregler.

Enligt kapitaltäckningsreglerna skall bankerna lill insältarnas skydd ha ell eget kapilal eller för sparbankerna egna fonder lill ell lägsta belopp i förhållande lill placeringarna, dvs. bankens lillgångar och de garanliförbin­delser som banken har ingåll. För föreningsbankerna gäller all kapilalläck­ningskravel avser ceniralkassa jämte anslulna jordbrukskassor och be­släms för dem gemensami i förhällande lill deras placeringar. Kapilalläck-ningsbesiämmelserna innehäller olika krav pä läckning med egel kapilal efter placeringarnas ari och den risk för förlusl som de anses medföra. Reglerna fick sin nuvarande uiformning vid 1968 ärs översyn av banklag­stiftningen (prop. 1968: 143, BaU 1968:60, rskr 1968:368, SFS 1968:601, 602 och 605). De är i stort sell enhelligl ulformade för de Ire bankinsliluls-grupperna och finns för affärsbankerna i 57 § lagen (1955: 183) om bankrö­relse, för sparbankerna i 26§ lagen (1955:416) om sparbanker och för föreningsbankerna i 34S lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen. Reglerna innebär i huvudsak följande.

Bankinslilulens tillgångar är indelade i fyra riskgrader (belecknade A-D i lagtexten). Den lägsia riskgraden (A) omfaiiar placeringar med ingen eller ringa förluslrisk medan den högsia riskgraden (D) omfaltar de mest riskbe­tonade placeringarna. Placeringarna i lägsta riskgraden är hell fria från krav på läckning med eget kapilal. Tillgångarna i övriga riskgrader skall läckas med egel kapilal lill I %, 4% resp. 8%. För bankernas engagemang

 

Prop. 1978/79:190                                                              14

i sidobolag, dvs. svenskt eller ulländskt företag som driver någon form av bankverksamhet, gäller med vissa undantag ett kapitaltäckningskrav på 100%. En närmare redogörelse för riskklasserna m.m. finns i banklags-ulredningens belänkande (DsE 1978:4) Nya kapilalläckningsregler för bankerna (bil. 1).

Del samlade kravel pä egel kapilal som gäller för ell bankinstilut beräk­nas genom all kapilalkraven för institutets olika placeringar läggs samman. Tillgäng skall tas upp lill bokfört värde och garantiförbindelse till sill nominella belopp.

Med affärsbanks eget kapilal avses aktiekapital, reservfond, disposi­tionsfond och vinstbalans som har fastställts av bolagsstämma. Med för­eningsbanks egel kapilal, som i fräga om kapitalläckning räknas gemen­samt för centralkassa och anslutna jordbrukskassor, avses insatskapital, reservfond, dispositionsfond och garaniifond. Sparbanks egna fonder är grundfond, reservfond och garaniifond. Med egel kapilal (egna fonder) får likslällas det nominella värdet av förlagsbevis, som banken har ulställt, inlill ell belopp molsvarande för affärsbankerna aktiekapitalet, för spar­bankerna reservfonden och för föreningsbankerna det belopp vartill cen­tralkassas och anslutna jordbrukskassors eget kapital uppgår. Viss be­gränsning gäller dock i fråga om förlagskapiial som långivare kan återkräva inom fem år.

De år 1968 införda kapilalläckningsreglerna innebar en väsenilig sänk­ning av kapitalkraven för affärsbankerna och sparbankerna. Genomsnitt­ligt sänktes kraven för affärsbarkerna med 38% eller från ca 6,5% lill drygt 4% av placeringarna. För några sparbanker och centralkassor skärptes däremoi kraven. De nya reglerna medgav loiall sell en kraftig expansion av bankernas rörelsevolym. Emellerlid fick bankerna redan efter några år svårigheler all öka del egna kapitalel i takt med den snabba ökningen av verksamheien, vilken delvis var en följd av inflationen. Dessa svårigheler ledde lill all bankinspekiionen i samråd med riksbanken år 1976 begärde en översyn av kapilalläckningsreglerna.

Den år 1976 lillsätla banklagsutredningen fick i uppdrag bl. a. att skynd­saml lägga fram förslag till nya kapilalläckningsregler. I direktiven fram­hölls bl.a. atl en kraftigl ökad emission av aktier och förlagslån från bankernas sida i syfte att klara kapitalläckningskraven kunde befaras ta i anspråk den svenska kapitalmarknaden i en omfattning som inte var önsk­värd med hänsyn till aridra samhällssektorers behov. Utredningen borde därför söka finna en lösning, varigenom bankernas behov av täckningska­pital dämpades ulan alt insätlarnas berättigade iniresse av förlustskydd eftersattes. 1 direktiven påvisades i anslutning till vad bankinspektionen anfört bl.a. möjlighelen all likslälla värderegleringsreserverna - närmast reserveringarna för utlåning - med egel kapilal i fråga om kapitalläckning. Dessa reserver ulgörs av obeskattade medel som bankerna lar upp på s. k. värderegleringskonton för utlåning, utländska valutor och obligationer.

 

Prop. 1978/79:190                                                                  15

Enligt direkliven borde ulredningen vidare undersöka om kapilalläck­ningsreglerna - särskilt riskklassystemet — kunde förenklas och om ban­kernas ullandsengagemang borde föranleda en skärpning av läckningskra-vet för dessa engagemang.

Efter förslag från banklagsulredningen genomfördes den 1 juli 1977 - i avvaklan pä ulredningens slutliga förslag lill nya kapitaltäckningsregler -en generell reducering av kapilalkravel för bankerna med 10% (prop. 1976/ 77: 126, NU 1976/77:33, rskr 1976/77:243, SFS 1977:259-261).

Banklagsulredningen konstaterar i sitl nu avgivna delbetänkande alt kapilalläckningsreglerna för bankerna lämpligen kan liberaliseras på två säll. Del ena är all reducera läckningskravel för placeringarna, vilket skedde genom 1968 års banklagsreform. Det andra sättet är alt förändra kapitalbasens sammansättning, dvs. vidga del kapital till vilkel kravet relaleras. Utredningens förslag bygger på den senare metoden. Efiersom ulredningens betänkande är bifogat detta prolokoll, skall jag endasl i korlhel redovisa utredningens förslag.

Ulredningen har funnit all värderegleringskontona för utlåning, ulländs­ka valutor och obligationer bör ges en större betydelse i kapitalläcknings-sammanhang än f n. genom all de får utgöra grund för en vidgning av kapitalbasen. Medlen på dessa konton kan ses som eit uttryck för konsoli­dering och kapitalslyrka. Ulredningen har föreslagil atl reserveringarna på dessa konton bör behandlas enhelligt. Någon reduktion av saldona på värderegleringskontona behövs inte av hänsyn till orealiserade föriuster. Utredningen motiverar sitt ställningstagande med att värderegleringsreser­verna är förhållandevis stabila och att de konstaterade förluslerna under läng tid har varit obetydliga. I fråga om bankernas obligationsportföljer anser utredningen alt de i verkligheten mer har karaktär av anläggningstill­gång än omsätlningslillgång och all del är orealistiskt att länka sig atl en bank i väsenilig mån skulle kunna reducera sitt obligationsinnehav genom atl i förlid sälja ul sin obligalionsporlfölj.

Utredningen har prövat olika lösningar för hur ulvidgningen av kapital­basen bör genomföras. Analyser har gjorls av olika modeller, där banker­nas kapitalbaser uiökas med varierande delar av medlen på värderegle-ringskonlona. Ulredningens överväganden mynnar ut i ett förslag om atl hälfien av saldona på värderegleringskontona för utlåning, utländska valu­tor och obligationer skall få räknas in i kapitalbasen intill ett belopp som svarar mot redovisat eget kapilal. Enligt ulredningen är detta förslag neutralt mol historiskt förd bokslutspolitik och medför en stabil kapitalbas. Instilulsgrupperna och de enskilda bankerna får sinsemellan i stort sell lika behandling.

I förenklande syfte och för all få en enhetlig behandling av de skilda inslitutsgrupperna har utredningen föreslagit atl affärsbanker och sparban­ker - på molsvarande sätt som redan gäller för föreningsbanker - med egel kapital får likställa det nominella värdet av förlagsbevis intill ett

 

Prop. 1978/79:190                                                                  16

belopp som svarar mot det lolala egna kapitalel och således inte som f. n. endasl mot akliekapilalel resp. reservfonden. Ulredningen har vidare före­slagil all den särskilda begränsningsregeln för förlagslån med korl åler­siående löplid slopas.

Utredningen har övervägt om riskklassystemet kan göras enklare. Emel­lertid har utredningen slannal för all föreslä atl den nuvarande riskkalalo-gen i slort setl behälls. Som skäl härför har ulredningen åberopat bl. a. alt förändringar i riskkalalogen inle får göras så all konkurrensförhållandena inom bankväsendet snedvrids och all bankerna har anpassal sig till nu rådande syslem och tillämpar det utan större svårigheter. Förändringar har dock föreslagils pä några punkler.

Enligt utredningen kräver garantirörelsen relativt setl mer riskkapital än övriga placeringar ulan alt för den skull riskmomentel kan anses vara siörre. Mol bakgrund härav och för att svenska banker skall kunna kon­kurrera med försäkringsbolag och utländska banker pä mer lika villkor har ulredningen föreslagil att andra garantier än krediigarantier, t.ex. för­skotts-, fullgörande- och bclalningsgarantier, vid kapitalläckningsberäk-ningen medräknas till endasl 50% i slället för till 100%. Förluslerna på de inteckningslån som återfinns i riskklass C har enligt ulredningen varil myckel smä. Här åsyftas lån mol inleckning i jordbruks- eller bostadsfas­lighel mellan 75 och 100% av del uppskattade värdet, om inteckningssä-kerhelen är försiärki med borgen. Utredningen har föreslagil all kravel på tilläggssäkerhet i form av borgen slopas. De mindre lån - högsl 25000 kr. för varje lånlagare - med enbarl namnsäkerhel som ingår i riskklass C har enligt ulredningen en myckel liten belydelse från kapiialtäckningssyn-punkt. Utredningen anser därför alt en särbehandling av dessa lån inte är motiverad ulan har föreslagil all de skall föras lill riskklass D, där andra lån med enbarl namnsäkerhel är placerade.

Ulredningen avser all senare behandla bankernas engagemang i ulländs­ka sidobolag.

Ulredningens förslag i fråga om ulökningen av kapitalbasen och reduk-lionen av kapitalkravet för vissa garantiåtaganden innebär enligt utred­ningens beräkning ett ökat expansionsutrymme för affärsbankerna med 55%, för 69 större sparbanker med 60% och för föreningsbankerna med 47% beräknat på förhällandena den 31 december 1976.

Enligt riksskatteverkets anvisningar (RSV DT 1975:53) för tillämpning av nuvarande skatteregler medges bankinstitut rätl till nedskrivning av lånefordringar med 4% av beviljat belopp samt 2% av garantiförbindelser­nas belopp. Nedskrivning av obligationer medges intill 90% av marknads­värdet eller intill det värde som ger en effektiv förräntning som motsvarar 3 % över statens normallåneränta. Slulligen får fordringar i utländsk valuta skrivas ned till 90%- av marknadsvärdet. Enligt beräkningar som har gjorts av ulredningen var nedskrivningsulrymmel för affärsbankerna 7,3% av balansomslutningen vid utgången av är 1977. De fakiiska nedskrivningarna

 

Prop. 1978/79:190                                                    17

uppgick till 4,4%. Molsvarande lal inom föreningsbanksseklorn var 4,8% resp. 2,2% av balansomslutningen. För de 15 störsla sparbankerna upp­gick nedskrivningsulrymmel lill 6,7% och del utrymme som lagils i an­spräk var 3,5%.

Utredningen anser all nuvarande skalleregler i vissa fall kan komma alt uigöra hinder för en bank atl bygga upp obeskattade reserver lill den nivå som de föreslagna kapilalläckningsreglerna syfiar till. De skatterättsliga avsättningsmöjligheterna begränsar således enligt ulredningen i vissa fall den breddning av kapitalbasen som utredningens förslag innebär. Utred­ningen har därför föreslagil atl en lagregel införs som medger bankinslitu­len atl avsälla 10% av placeringarna till obeskattade reserver.

Bankinspektionens representant i ulredningen har reserverat sig i fråga om behandlingen av värderegleringskontol för obligationer och möjlighe­len alt med eget kapital likställa förlagslån. Enligt reservanten bör värde­regleringskontol för obligationer medräknas i kapitalbasen endast lill den del kontot överstiger vad som erfordras för all skriva ned obligationerna lill ett värde som motsvarar ett 10-årigl ränlemedeltalsvärde. Vidare bör enligt reservantens mening förlagslån, som långivaren kan återkräva inom fem är, inle inräknas i täckningskapitalet. Slulligen framförs i reserva­tionen förslag om en omfatlande förändring av riskklassindelningen. För­slaget motiveras av dels en strävan alt förenkla reglerna, dels reservantens uppfattning att kapitalkraven behöver skärpas i väsenlligen två avseenden, nämligen för engagemang i ulländska banker samt för krediter mol säker­het av pantbrev inom 75% av uppskatlningsvärdet. För dessa placeringar innebär förslaget alt kapilalkravel höjs från 1% lill 2,1%. En närmare redogörelse för reservantens förslag finns i belänkandei (bil. 1).

Flertalet remissinstanser delar utredningsmajoritetens uppfattning atl de föreliggande kapilaltäckningsproblemen bör lösas genom atl man tar hän­syn lill värderegleringsreserverna i stället för all man genomför en avse­värd förändring av riskklassystemet. Bl.a. bankföreningen anser alt de erfarenheler som har vunnils sedan år 1969 visar all nuvarande riskgmpp-indelning är från risksynpunkt i huvudsak sakligt välmoiiverad. En omfat­tande ändring av riskklassindelningen skulle innebära betydande över­gångssvårigheter för bankerna. Liknande synpunkter anförs av andra före­lrädare för bankerna, som framhåller bl.a. att en sådan ändring medför risk för alt konkurrensen mellan olika banker och bankgrupper snedvrids. Bankföreningen föreslår vidare vissa justeringar i fråga om kapilaltäck-ningskraven för fordran på utländsk stal och för börsnoterade föriagsbevis.

Bankinspektionen och riksbanksfullmäktige har framfört kritik mot uiredningsmajoriletens förslag. Bankinspekiionen anser all utredningsma­joritetens förslag innebär en avsevärd ökning av expansionsutrymmet även för banker som inte kan betraktas som välkonsoliderade. Ökningen av expansionsutrymmet bör därför vara mera begränsat. Inspektionen kan i nuvarande läge inte tillstyrka större ökning av expansionsutrymmet än 2   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 190

 

Prop. 1978/79:190                                                                  18

20-40%! i normalfallen. Bankinspektionen har tillstyrkt reservantens för­slag med viss avvikelse i fråga om kapilalläckningskravel för fordran på uiländsk bank och för bottenlån i boslads- och affärsfastigheler. Inspektio­nen framhåller bl.a. atl utredningsmajorilelen har avståil från all söka förenkla kapilalläckningsreglerna och alt ändra den s.k. riskkalalogen. Ulredningens resonemang härför anser inspektionen inte bärande. Ut­vecklingen under de gångna lio åren har getl anledning till en ändrad syn pä olika lyper av placeringar. Exempel är entreprenadgarantier, för vilka utredningen också föreslår en sänkning. 1 andra fall, t.ex. placeringar i Ulländska banker, fastighetskrediter och aktiekrediter har uivecklingen visal all de kan vara farligare än man räknade med år 1968. Vid en revision av riskkatalogen bör enligt inspekiionen endast riskbedömningen vara avgörande och de vunna erfarenheterna därvid beakias. Om denna bedöm­ning leder lill en förskjutning av konkurrensförhållandena mellan bank­grupperna, får detta accepteras.

Bankinspektionen kan i princip tillstyrka ulredningsförslagel all lill vissa delar räkna in värderegleringsreserverna i kapitalbasen. Inspektionen hyser dock allvarliga betänkligheter mol atl som kapitalläckning godla hela värderegleringskonlot för obligationer, dvs. skillnaden mellan hisloriskl anskaffningsvärde och bokföringsvärde. Vid en realisation har obligations­portföljen givelvis inte högre värde än marknadsvärdet. Inspektionen kan dock godla att som gräns sätts del 10-åriga medeltalsvärdel, som innebär en successiv anpassning lill marknadsvärdet.

Även riksbanksfullmäktige har anslulii sig lill reservantens förslag i fräga om obligalionsvärdering. Kapitaltäckningskravet för fordringar på utländsk bank bör vidare enligt fullmäklige vara 1,5% mot f.n. 1%. I övrigi har riksbanksfullmäktige lillsiyrki uiredningsmajoriletens förslag.

Remissinstanserna har lillsiyrki eller inle molsall sig utredningens för­slag till utökade nedskrivningsmöjligheter för bankerna. Riksskatieverkei anser sig förhindrat all ulan lagreglering ytterligare öka konsolideringsmöj-lighelerna för bankerna mol bakgrund bl.a. av banklagsutredningens kon­sialerande all redan nuvarande anvisningar leder till en avsevärd konsoli­dering. Om möjligt bör denna fråga tas upp i anslutning lill den översyn av nedskrivningsreglerna som föranleds av förelagsskatleberedningens för­slag (SOU 1977: 86) Beskattning av förelag. Kammarrätten i Siockholm har framhållil att skaUelagstiftningen och riksskatteverkets anvisningar bygger pä antagandet om förluslrisk. En ulökning av nedskrivningsmöjligheterna bör därför - för alt markera all de inle är skallemässigl betingade -regleras i en särskild lag.

För egen del villjag framhälla följande.

Som jag nämnde inledningsvis har kapitaltäckningsreglerna i banklag­stiftningen lill huvudsyfte alt trygga insällarnas medel mol de förluster som kan drabba bankerna i deras verksamhei. Kapitalläckningsreglernas innehåll bör givelvis ocksä i fortsältningen beslämmas med utgångspunkt i

 

Prop. 1978/79:190                                                                 19

detta grundliiggande syfte. Jag vill emellerlid erinra om all lagreglerna om kapitalläckning inle är del enda medlel alt trygga insätlarnas pengar. Hiirulöver finns bl. a. bestämmelser om bankinsiituis kredilgivning, vars huvudsyfte är alt irygga bankinsiituis solvens. Dessa bestämmelser regle­rar dels mol vilka säkerheler som krediler fär beviljas, dels i vilka former kredilgivning fär ske och dels för vilken lid krediterna fär lämnas. Bankla­garna och bokföringslagen innehäller vidare vissa bestämmelser om värde­ringen av bankinslilulens lillgångar. Syflel med dessa besiämmelser är -liksom molsvarande regler för andra förelag - all skydda förelagens borgenärer, dvs. inslitulens insällare. Slulligen kan nämnas atl bankinsli­tulen slär under offentlig tillsyn av bankinspekiionen, vars främsla uppgifi är all övervaka de förhällanden som kan inverka pä bankernas säkerhei.

Del läckningsgrundande kapitalel kan i del nuvarande kapilalläcknings-syslemel belraklas som en banks yiiersla resurs i en nödsiiuaiion. Insäl­larna tryggas sälunda försl och främst av den prövning av kreditsökande som bankinstiluten förelar innan medel lånas ul. Skulle en fordran bli nödlidande finns emellerlid flera s.k. säkerhelsvallar, som kan absorbera förlusler innan insällarnas pengar ävenlyras. 1 försia hand kan bankinslilu-len försöka hälla sig skadelösa genom all realisera den särskilda säkerhet som i allmänhet finns slälld för kredilen. Är della inle möjligl, kan förius­len läckas av årels rörelseöverskotl. Skulle ärels rörelseresullal inle förslå för full täckning av föriuslen, får värderegleringsreserverna las i anspräk. Försl därefier blir del fräga om atl la del egna kapilalel i anspräk.

Del expansionsulrymme som skapades för bankerna är 1968 genom de dä vidlagna ändringarna av kapilalläckningsreglerna bedömdes vara lill­räckligi för lång tid framöver. Som lidigare har sagls kom den till viss del infialionsbelingade snabba lillväxlen av bankernas omslulning emellerlid atl ganska snart reducera detla utrymme. Bankernas rörelseöverskotl har därlill endasl i begränsad omfallning använis för all öka del kapilal som fär räknas in i kapilalbasen i kapilalläckningshänseende. I siällei har banker­nas boksluispolilik inneburit alt siörre delen av rörelseöverskollen har avsatts till obeskattade reserver pä värderegleringskonton.

Kapilalkravel i proceni av egel kapilal, dvs. ulom förlagskapiial - kapilalulnylljandel - har från år 1969 lill uigången av år 1978 ökal för affärsbankerna frän 93% lill 127%, för de 15 slörsla sparbankerna frän 61 % lill 90%- och för föreningsbankerna frän 93% lill 105%. Del innebär all affärsbanker och föreningsbanker har varil Ivungna all förslärka kapi­laltäckningen genom alt la upp förlagslän. Detla gäller även för ett anial enskilda sparbanker men inle för gruppen i genomsnitt. För affärsbanker­nas del har dessulom nyemissioner av aklier ägl rum i belydande omfatt­ning under senare är. Bankernas värderegleringsreserver har sedan år 1969 ökat ungefär i takt med bankernas totala röielsevolym, medan de redovi­sade förlusterna har varit smä. Vid utgången av år 1977 uppgick värdereg­leringsreserverna för affärsbankerna till ca 9 miljarder kr., för sparbanker-

 

Prop. 1978/79:190                                                                  20

na till ca 2,6 miljarder kr och för löreningsbankerna till ca 335 milj. kr. Vid utgången av är 1978 hade vissa affärsbanker och även nägra sparbanker och föreningsbanker ett överskott i kapitaltäckningen med nuvarande regler pä under 10%. Inom varje bankinslitutsgrupp fanns några fall med ell överskoll pä bara 3-6%.

Enligi de beräkningar som utredningen har gjort behöver bankerna år 1985 med lillämpning av nuvarande kapitaltäckningsregler ell externt till­skottskapital, dvs. nyll aktiekapital eller förlagslän, på 7-8 miljarder kr. Med hänsyn lill andra samhällssektorers angelägna kapitalbehov och lill kapitalmarknadens placeringskapacitel är en sådan utveckling inte önsk­värd. Mot bakgrund härav anserjag alt kapilalläckningsreglerna bör änd­ras så alt behovet för bankerna Eitl la i anspråk kapilalmarknaden för all skaffa läckningskapilal minskar, dock självfallel med ett bibehållet till­räckligt skydd för insätlarnas medel.

Bankernas möjligheter atl tillgodose en ökad kreditefterfrägan ulan alt ta i anspråk en stor del av kapilalmarknaden måsle alltså avvägas med hänsyn lill insältarskyddel. Vidare måste beakias alt ändrade regler inte blir av sådan art atl de svenska bankernas soliditet kan sättas i fråga av den svenska allmänheten eller i internationella sammanhang. Reglerna bör också vara konkurrensneutrala.

Kapitaltäckningsreglerna har också kostnadsaspekter. Bankernas kosl­nader för läckningskapilal blir olika beroende pä vilken form av kapilal som väljs. Sådana kostnader får ytterst betalas av bankernas kunder. Å andra sidan måste också beakias atl det bl.a. från näringslivets synpunki är angeläget att bankerna har en så slark kapilalslällning all de har möjlig­hel alt lämna även riskbetonade krediler. Del är givel all del är svårt alt finna ett system som helt tillgodoser alla dessa krav.

Det nuvarande kapitalläckningssystemet innebar en förenkling jämfört med del lidigare systemet men kan ändå förefalla något kompliceral. I direkliven påvisades bl. a. möjlighelen alt förenkla reglerna ända dithän att man införde ell system med endast ell läckningskrav beräknat på bankin­stitutels samtliga placeringar. Utredningsmajoritelen har funnil en sådan lösning olämplig med hänsyn till atl den olikhet i bankernas placerings-struktur som förelåg vid riskkatalogens tillkomst i huvudsak fortfarande kvarslår. Majoriteten anser också att stora ändringar i riskkatalogen skulle kunna leda lill atl konkurrensförhållandena inom bankväsendel snedvrids. Enligt min mening är del inle uleslulel all del skulle ha varit möjligt atl genomföra en långl gående förenkling av riskkatalogen. De av reservanlen föreslagna ändringarna innebär visserligen förenklingar. Fördelarna med en lösning enligt denna modell är enligt min mening dock inte så uppenbara att jag är beredd att på nuvarande underlag förorda en så genomgripande omläggning av riskkatalogen. Med hänsyn till del sagda och då de av inspekiionen pålalade felaktigheterna i bankernas tillämpning efter hand torde försvinna förordarjag alt eti ändrat kapitaltäckningssystem huvud-

 

Prop. 1978/79:190                                                                 21

sakligen bygger på nuvarande riskkatalog men med en vidgning av vad som får uigöra s. k. täckningskapilal.

Det system som oftast har framförts i diskussionerna kring bankernas kapilalläckningsproblem är atl också de obeskattade reserverna, dvs. vär­deregleringskontona för utlåning, valutor och obligationer, hell eller delvis skall få räknas in bland det ulläningsgrundande kapilalel. Kredilinslilut-ulredningen ansåg all värderegleringsreserverna borde få räknas in i den legala kapiialläckningen (SOU 1967: 64 s. 184 f). Då dessa reserver liksom beskailade egna medel skulle få viss mullipeleffekl på utlåningskapacileten kunde ulredningen dock inte förorda all reserverna jämslälldes med eget kapital. Enligt utredningens förslag skulle reserverna pä vissl säll fä beak­ias genom en särskild avdragsregel. Detla förslag avvisades av föredragan­den i prop. 1968: 143 (s. 139). Han pekade på alt reserverna snabbi kan reduceras eller försvinna med följd all kapitalbasen skulle variera i storlek alltefter inträffade förlusler eller ändrad inställning i fråga om behovet av säkerhetsmarginaler. En på så sätt rörlig kapitalbas ansågs opraktisk och svårtillämpad. Jag vill tillägga all de problem som är förknippade med en användning av reserverade medel som täckningskapilal vid 1968 ärs bank­lagstiftning inte underkastades en så ingående analys som nu har skett genom banklagsutredningen.

Jag delar i likhet med remissinstanserna banklagsutredningens uppfatt­ning all en ulökning av kapilalbasen med viss del av värderegleringsreser­verna är en framkomlig väg för atl lösa bankernas kapilalläckningsprob­lem. Av vad jag tidigare har anfört framgår att värderegleringsreserverna i realileien har samma funklion som del egna kapilalet när det gäller att Irygga insätlarnas medel. Således är det från insätlarnas synpunkt minst lika värdefullt om bankens konsolidering sker genom avsättning till dessa obeskattade reserver som genom överföring til) eget kapilal. Insätlarnas krav på trygghet behöver alllså inle bli eftersatta om man jämställer en del av värderegleringsreserverna med eget kapilal vid lillämpningen av kapi­lalläckningsreglerna.

Obeskallade reserver måsle uppvisa viss stabilitet, om de skall ingå i kapilalbasen. Bankerna skulle få svårigheter atl arbeta med starka fluktua­tioner i kapitalbasen. Som framgått av det tidigare anförda har värderegle­ringsreserverna företett en stark och stabil tillväxt. Under senare år har den åriiga avsättningen varil ca tio gånger större än den konstaterade föriuslen. Samiidigi har dock soliditeten hos bankernas förelagskunder sjunkit markanl under dessa år. Denna utveckling innebär att riskerna för längivarna har ökat. Bankernas portföljer innehåller nu betydligt flera potenliella förlustrisker än som lidigare har varit fallet. De hittills konstate­rade förlusterna kan därför inle tas som ett mått på de förlustrisker bank­erna fortsättningsvis måste vara garderade för. Jag anser dock i likhet med utredningen att en väsentlig del av värderegleringsreserverna måste anses utgöra ell varaktigt konsolideringskapital.

 

Prop. 1978/79: 190                                                                 22

I direktiven påvisas främst möjligheten all likslälla värderegleringskon­tol för utlåning med egel kapilal i fräga om kapilalläckning. Emellerlid är del ofta mänga olika omsländigheier som avgör pä vilkel av värderegle­ringskontona som banken avsätter medel. Jag anser del därför vara lämpli­gasl att - såsom ulredningen har föreslagil - även värderegleringskontona för ulländska valutor och obligationer delvis fär räknas in i kapilalbasen.

En huvudfråga är i vilken ulsiräckning värderegleringskontona skall fä räknas in i kapilalbasen. Ulredningens förslag, som innebär au hälften av saldona pä värderegleringskonlora skall fä räknas in i kapilalbasen intill ell belopp molsvarande egel kapiltil, har som ulredningen påvisat många fördelar. Förslagei lillsiyrks ocksä av de flesla remissinsianserna. Även bankinspekiionen, som i andra avseenden är krilisk mol utredningens förslag, godiar förslagei pä dennti punkl med en ändring i fräga om värde-regleringsreserven för obligaiioner. Denna fräga, som ocksä tas upp av riksbanksfullmäktige, återkommerjag lill. Enligt ulredningsförslagel ökar expansionsutrymmel med 50% för affärsbankerna, 59% för sparbankerna och 43% för föreningsbankerna. Om placeringarna ökar med 10%. ärligen och del egna kapilalel är oförändral lar del enligt ulredningens beräkningar ca fem är alt utnyttja del tillkommande expansionsutrymmet. Förslaget innebär säledes all bankernas nu lilllagande kapilalläckningsproblem löses samiidigi som krav slälls pä bankerna all i framliden generera eget kapilal för atl möjliggöra fortsatt expansion. Vidare är förslaget, som ulredningen har påvisat, neutralt i förhällande lill den bokslutspolitik bankerna hitintills har fört. De banker som har priorileral uppbyggnad av de obeskallade reserverna framför alt med beskattade medel bygga upp del egna kapilalel får säledes inte ell bältre ulgångsläge än andra banker genom de föreslagna reglerna.

Jag anser säledes all kapilalläckningsreglerna bör ändras enligt ulred­ningens förslag i dess huvuddrag. Jag delar emellerlid inspeklionens äsikl alt den liberalisering av kapilalkraven som följer av uiredningsmajoriletens förslag gär väl längl. De ändringar i ulredningsförslagel somjag förordar i del följande innebär all kapitalkraven skärps något jämfört med detla förslag.

Vad försl gäller frägan i vad män värderegleringskonlona skall få räknas in i kapilalbasen anserjag all övervägande skäl talar för all andelen bör beslämmas lill 40%. Detta slär i samklang med all den lalenla skalleskul­den som vilar på dessa reserveringar är 57%. Reduceringen till 40% innebär alt del blir från kapilalläckningssynpunkl mera likvärdigt om rörel­seöverskotl används till alt öka del egna kapitalel i form av aktiekapital resp. egna fonder eller om överskottet avsätts som obeskattade reserver på värderegleringskonton. Jämfört med utredningsförslaget, som avsåg 50% av värderegleringsreserverna, innebär ändringen vidare - i enlighel med vad bankinspektionen har förordal - alt expansionsutrymmet inle blir fullt så slorl och atl liberaliseringen främsi kommer de välkonsoliderade bank­erna till del.

 

Prop. 1978/79:190                                                                 23

En annan fräga är om orealiserade vinsler eller förlusler pä värderegle­ringskonlona skall fä genomslag pä kapilalbasen. 1 likhet med utredningen och remissinstanserna anserjag all della inle är nödvändigi när del gäller saldona pä värderegleringskonlona för utläning och ulländska valutor. Vad gäller frägan om hela värderegleringskonlol för obligationer bör godias vill jag anföra följande.

Enligt gällande huvudregel i banklagstiftningen fär bankernas obligationsinnehav i bokföringen inle las upp lill ell högre värde än mark­nadsvärdei. När bankens obligalionsinnehav redovisas lill anskaffnings­värdet (bruiiobokvärdel) mäsle säledes avsällningar göras till ell värdereg-leringskonlo så all obligalionsporlföljens nellobokvärde nedbringas till högsl marknadsvärdet. Denna bestämmelse i banklagstiftningen innebär atl en del av saldona pä värderegleringskontona för obligationer har lagils i anspråk för alt läcka banklagarnas nedskrivningskrav. Enligt utrednings­majoritetens uppfattning har bankernas obligalionsporlföljer mer karaklär av anläggningstillgång. Som skäl härför har anförts atl det är orealistiskt atl länka sig atl bankerna skulle kunna avyttra en väsenilig del av sill obliga­lionsinnehav vid en krissiluation. Nägon marknad som skulle kunna absor­bera en sädan ulförsäljning exisierar inle i Sverige. Mol bakgrund härav anser ulredningsmajorilelen all obligaiionema i kapiialläckningssamman-hang kan tas upp lill anskaffningsvärdel.

Ulredningsmajoriieiens förslag har i och för sig vissa prakliska fördelar. Jag kan dock inle dela uppfallningen all obligaiionema har mer karaklär av anläggningstillgång än av omsältningslillgång. Som bankinspekiionen och riksbanksfullmäktige har framhållit är del av principiella skäl felakligi atl den del av behållningen pä värderegleringskonlol som har konsumerais av nedskrivningsbehovel även skulle få ingå i kapilalbasen för kapilalläck­ningsreglerna. I princip borde endasl den del av värderegleringskonlot som återstår sedan konlol använts för nedskrivning lill marknadsvärdei fä medtagas. Då delta värde fluktuerar med ränteläget, är dock en på delta sätl beräknad återstod av värderegleringskonlot olämplig som kapitalbas. I likhet med bankinspekiionen och riksbanksfullmäklige förordarjag därför all obligationerna i kapilalläckningssammanhang bör tas upp enligt den supplemenlärregel som gäller för värdering av sädana obligationer som redovisas i riskklasserna A och B. Denna regel innebär att bankernas obligationsinnehav får värderas ulifrån ett av bankinspektionen framräk­nat genomsniii av ränian för vissa stats- och bosladsobligalioner under de senasle lio åren. Härigenom får t.ex. en kraftig höjning av räntenivån på korl sikl endasl ell begränsat genomslag i den genomsnittliga lioårsräntan.

Enligt gällande bestämmelser skall vid beräkning av kapilalkravel lill­gångama las upp lill del bokförda värdet. Del innebär att tillgångarnas brutlobokvärden reduceras med saldona på värderegleringskonlona, innan kapitalkravet beräknas Ofr prop. 1968: 143, s. 233). Efiersom delar av värderegleringskontona för obligationer, lån och valutor enligt de nu före-

 

Prop. 1978/79:190                                                                  24

slagna reglerna kommer atl räknas in i kapilalbasen, bör som utredningen föreslår någon sådan reduktion inte göras i fråga om dessa tillgångar, ulan beräkningen av kapilalkravel ske med utgångspunkt i bruttovärdena. För övriga lillgångar innebär förslaget inle någon ändring. De skall alllså vid beräkningen av kapitalkravet som hittills tas upp till sina nettovärden.

Fördelningen av del egna kapitalet på aktiekapital och reserver är, som ulredningen har framhållil, i och för sig godlycklig. En affärsbank kan ju genom fondemission överföra reserver till akliekapilalel och därmed vidga ulrymmei för förlagslån. Med hänsyn häriill och då det är önskvärl med en enhellig behandling av de olika benkgrupperna tillstyrker jag utredningens förslag att också affärsbanker och sparbanker fär likställa förlagsbevis som har utfärdats av banken intill ett belopp som svarar mol bankens egel kapilal resp. egna fonder. Vidare delar jag utredningsmajoritetens uppfatt­ning atl begränsningsregeln för förlagslån med korl ålersiående löplid bör slopas av förenklingsskäl. Om älerbelalning av förlagslån i något fall skulle medföra kapilalläckningsproblem, kan man förulsätla alt bankerna vidlar erforderliga ålgärder, exempelvis genom alt ge ul nya förlagsbevis för att ersäiia de förfallna.

Bankgarantierna har sedan 196()-talet expanderat siarkt och relativt sett kraftigare än bankernas balansomslutning. Som utredningen påpekar är bankernas säkerheler vanligen något sämre för garaniierna än för kredi­lema. Följden härav är att garantierna tenderar atl till slörsla delen hamna i riskkalalogens högsia klass. Garanlirörelsen kräver därmed ett större riskkapital än övriga placeringar, trots atl riskmomenlet för garantier inle kan anses siörre. Som ulredningen framhåller har de svenska bankerna därmed fåll ett sämre konkurrensläge på garantimarknaden än försäkrings­bolag och utländska banker. En viss lättnad i kravet på egel kapital för garanlirörelsen anserjag mol bakgrund härav vara befogad. I likhel med flerialel remissinstanser tillslyrker jag därför ulredningens förslag alt and­ra garaniier än krediigarantier vid kapitaltäckningsberäkningen medräknas lill endasl 50%.

Kravet på borgen för inleckningslån i riskklass C har i prakiiken inle någon siörre belydelse. I likhel med remissinsianserna harjag därför inte något atl erinra mot all kravet slopas. Jag har inle heller någon erinran mot all samiliga lån med enbart namnsäkerhel förs till riskklass D. Jag förordar alllså ändringar på dessa punkler.

I likhel med bankinspektionen och riksbanksfullmäktige anser jag atl kapitaltäckningskravet för bankemas fordringar på ulländska banker bör skärpas. Bankernas utlandsverksamhet har ökal markant under senare år. Vid uigången av år 1978 uppgick fordringarna pä utländska banker till ca 16 miljarder kr. atf jämföras med ca 4 miljardet kr. vid årsskiftet 1968/69. De risker som är förknippade med denna verksamhet är, som bankinspektio­nen och riksbanksfullmäktige har framhållit, större än vad som förutsågs vid införandet av kapitalläckningsbesiämmelserna år 1968. Ett kapitaltäck-

 

Prop. 1978/79:190                                                                 25

ningskrav på 1,5% för dessa fordringar anser jag i likhet med dessa remissinstaner vara lämpligt. För alt undvika atl yiierligare en riskklass lillskapas föreslår jag all fordringar på ulländska banker ligger kvar i riskklass B men all de las upp lill 150% av sill värde.

I övrigi harjag inle funnil lillräckliga skäl all nu göra yiierligare ändring­ar i riskklassindelningen. Jag är säledes inle beredd all pä nuvarande underlag följa bankinspeklionens och bankföreningens förslag lill vissa sådana ändringar. Jag vill emellertid instämma i vad bankinspekiionen har anförl om all del självfallel är den på erfarenheler grundade riskbedöm­ningen som bör vara avgörande i fräga om ändringar i riskkalalogen, oavsell om delta övergångsvis kan medföra en eller annan förskjulning i konkurrensförhållandena mellan olika banker eller bankgrupper. Del finns med denna uigångspunki givetvis anledning all forllöpande följa uiveck­lingen på bankområdet i fråga om kapiialläckningen och beakla erfarenhe­lerna av vilka risker som är förbundna med bankernas placeringar.

För atl belysa verkningarna i kapilalläckningshänseende av del av mig nu förordade förslagei i förhållande lill nuvarande regler och uirednings­majoriletens förslag har upprällais tabeller för de Ire bankinslilulsgrup-perna. Tabellerna bör fogas lill della prolokoll som bilaga 3.

Tabellerna visar all deparlemenlsförslagel medför en viss ökning av kapitalkraven jämfört med utredningens förslag. Del framgår också all departementsförslaget jämfört med nuvarande regler innebär att kapilalba­sen för beräkningen av kravet ökas väsentligt och atl bankernas kapilal-läckningssituation förbättras påtagligt. Delta innebär atl bankerna bör kunna fortsätta all öka omslutningen under de närmasle åren ulan all behöva la i anspråk kapilalmarknaden i siörre omfallning. Jag viil samti­digt erinra om all förslaget innebär alt den provisoriska lällnaden av kapilalkraven med 10% utgår.

Ulredningens förslag till utökade nedskrivningsmöjligheler för bankerna ärjag inle beredd all ta ställning lill på nu föreliggande underlag. Under de närmasle åren lorde del för övrigt endasl i ensiaka fall kunna inträffa atl nuvarande skalleregler ulgör hinder för en bank att bygga upp obeskallade reserver till den nivå som de förordade kapitaltäckningsreglerna medger.

Utöver banklagsutredningens förslag villjag i delta sammanhang la upp en annan fråga som berör kapitaltäckningsreglerna. I den proposiiion om den svenska kapilalmarknaden (prop. 1978/79:165) som regeringen nyligen har lagl fram för riksdagen har föreslagils all del nuvarande förbudel för bankerna all utfärda obligationer (66 § banklagen, 35 § sparbankslagen, 42 a § jordbrukskasserörelselagen) skall upphävas. Bankerna föreslås sålunda få räll atl ge ut såväl s. k. bankcertifikat - obligationer med en löptid av högsl ett år - som obligationer med längre löptid, för obligationer som ges ul i Sverige dock högsl sju år. Enligi kapilalläckningsreglerna gäller gene­relli atl kapilalläckning inle krävs för fordringar som ett bankinstitut har mot ett annal svenskt bankinslilut. En viss jusiering behöver göras i dessa

 

Prop. 1978/79:190                                                                  26

regler för all ocksä banks innehav av obligationer som en annan bank har utfärdat skall undanlas frän kravel pä kapilalläckning. Jag förordar all denna jusiering av reglerna görs.

3    Hemställan

Med hänvisning lill vad jag no har anförl hemsläller jag all regeringen föreslår riksdagen

atl aniaga inom ekonomidepariementel upprättade förslag lill

1.  lagom ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse,

2.  lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker,

3.  lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen.

4    Beslut

Regeringen ansluler sig lill föredragandens överväganden och besluiar alt genom proposiiion föreslå riksdagen all aniaga de förslag som föredra­ganden har lagl fram.

 

Prop. 1978/79:190                                                            27

Bilaga 1

Nya

kapitaltäcknings­regler för bankerna

Delbetänkande avgivet av banklagsutredningen

Ds E1978:4

 

 

 

Prop. 1978/79:190                                                                 29

Till Statsrådet och chefen för ekonomidepartementet

Genom beslul den 23 juni 1976 bemyndigade regeringen chefen för dåvarande finansdeparlementel all lillkalla högsl sju ledamöier med upp­drag all se över banklagstiftningen. Med stöd av bemyndigandet tillkal­lades den 1 juli 1976 rättschefen Kurt Malmgren (ordförande), bankdirek­tören Bertil Danielsson, bankinspektören Slig Danielsson, riksbanksdirek­tören Kurl Eklöf, direklören Sven Lindquist, direktören Sven G. Svenson och bankdirektören Lars-Erik Thunholm som ledamöter.

Som sakkunnig förordnades avdelningsdirektören Lars-Olof Thörn och som expert hovrättsassessorn Jan Bökmark. Som experter har vidare för­ordnats fr.o.m. den 1 okiober 1976 byrådirektören Bo Dahlheim och fr.o. m. den 1 april 1978 förste byråsekreleraren Tomas Lindslrand.

Ulredningens sekrelerare har i.o.m. den 19 april 1977 varil numera departementsrådet Lars Hedberg samt därefier numera kanslirådet Lars Bredin. Vidare har hovrättsassessorn Lars Noltorp fr. o. m. den 1 januari 1978 förordnals lill bilrädande sekrelerare.

Ulredningen har lidigare överiämnal en framsiällning om förslag lill provisoriska ändringar av kapitaltäckningsreglerna för bankinstiluten.

Ulredningen fär härmed överiämna delbeiänkandel Nya kapitaltäck­ningsregler för bankerna. Reservalion har avgetts av Slig Danielsson. Lars-Olof Thörn har i särskilt yllrande anslulii sig lill reservalionen.

Vid utarbetandet av slalisliskl malerial har ulredningen anlitat bilräde av experter.

Utredningen avser atl närmasi behandla frågor om anpassning av bank­lagarna lill den nya akliebolagslagen och av utvecklingen föranledda krav på jusiering av bankinslilulens rörelseregler.

Stockholm i november 1978

Kurt Malmgren

Bertil Danielsson          Slig Danielsson           Kurt Eklöf

Sven Lindquist             Sven G. Svenson        Lars-Erik Thunholm

/Lars Bredin Lars Noltorp

 

Prop. 1978/79:190                                                                 30

Innehåll

Sammanfallning  ................................................................     33

FörfaUningsförslag   .......................................................... ... 36

1.    Förslag lill lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse  .... 36

2.    Förslag lill lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker   ....  39

3.    Förslag lill lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbmkskasse­rörelsen                      43

 

1   Direkliven   ......................................................................     47

2   Kapilaliäckningsbcsiåmindser i banklagsliflningen............     49

 

2.1    Inledning   ................................................................ ... 49

2.2    Gällande rätl   ...........................................................    49

2.3    Historik   ................................................................... ... 51

 

2.3.1     Inledning  ......................................................... ... 51

2.3.2     Kapilalläckningsbesliimmelser före nu gällande lag   ....      52

2.3.3     1968 års lag  .................................................... ... 53

 

2.3.3.1      Allmänt   .................................................    53

2.3.3.2      Riskkalalogen  ....................................... ... 57

2.3.3.3      Kapilalbasen ..........................................    60

2.3.3.4      Sammanfallning  .................................... .. 64

 

2.3.4     Värderingsprinciper för obligaiioner   ................    64

2.3.5     Den provisoriska ändringen år 1977  ...............    66

2.3.6     Förlagslån som läckningskapilal  ....................... .. 66

2.3.7     Bankernas engagemang i sidobolag   .............. .. 70

3 Kapiialläckningsbesiämmdser i vissa ulländska baiiksysiem    ....      72

3.1    Allmänt . .'.................................................................. .. 72

3.2    Närmare om kapitalläckningsbesiämmelserna i vissa utländ­ska banksystem                        73

3.3    Sammanfallning   ......................................................    79

 

4   översikt av debatten om kapUaltäckningsfrägorna.........    80

5   Probleminvenlering och grundläggande krav...................    86

5.1 Probleminvenlering   ................................................. .. 86

5.1.1    Uivecklingen lill är l''f. ........................................ .. 86

5.1.2    Volymlillväxl - inflation   ..................................... .. 89

5.1.3    Belaslning på kapilalmarknaden med gällande kapilal­läckningsregler                        90

5.2 Grundläggande krav pä nya kapilalläckningsregler   .    91

6 Överväganden och,förslag i huvudfrågan  ...................... .. 93

6.1    Inledning   ................................................................    93

6.2    Riskkatalogen   .........................................................    93

6.3    Ulökning av kapilalbasen   ........................................    95

6.3.1.......................................................................... Värderegleringskonionas siällning som kapitalbas                  95

6.3.1.1 Bruiioplaceringar ................................... .. 101

6.3.2    Förlagslån som läckningskapilal  .......................    101

6.3.3    Olika modeller för ökning av kapitalbasen   .......    103

 

6.3.3.1     Tre-procenlsrnodellen  ...........................    104

6.3.3.2     Kapitalkravsrnodellen .............................    109

6.3.3.3     50-procentsmodellen  ............................    111

6.3.3.4     75-procentsmodellen  ............................ .. 113

6.3.4 Utredningens förslag lill ulökning av kapilalbasen                          115

 

Prop. 1978/79:190                                                                 31

7 Vissa delfrågor................................................................    116

7.1   Inledning   ................................................................ . 116

7.2   Belydelsen av borgen för hänförande av placering till viss risk­grad              116

7.3   Garantiförbindelsernas    behandling    i    kapilalläckningssam­manhang                   117

7.4   Bankernas engagemang i ulländska sidobolag.......... . 118

8 Samordning av kapitaltäckningsregler och skatteregler      119

8.1   Allmäm ...................................................................... .. 119

8.2   Skattekrediler i bankrörelse  ..................................... .. 120

8.3   Förclagsskalteberedningens förslag   ....................... .. 121

8.4   Sammanfallande bedömning   ................................... .. 121

Bilagor

Bilaga I Kapilalkrav. egel kapilal, värderegleringskonlon och lön­
samhet för de olika inslitutsgrupperna 1970- 1976      123

Bilaga 2 Samband mellan volymlillväxl och överskollsnivä vid krav
pä konstania solidilets-, konsoliderings- och uldelnings-
nivåer i affärsbankerna vid 5 ärs planeringshorisoni                 124

Bilaga 3 Framskrivning av ka))ilalsirukluren med gällande kapilal­
läckningsregler   ...................................................    125

Bilaga 4 Värderegleringskonlon, egel kapital, kapitalkrav saml kapi-
laluinylljande vid gällande regler och i ire-procenismodel-
len. Uppgifier per uliimo 1976   .............................    126

Bilaga 5   Framskrivning av kapilalslrukluren med ire-procenlsmodel-

len   ......................................................................    129

Bilaga 6 Värderegleringskonlon, eget kapital, kapilalkrav saml kapi-
talutnylljande vid gällande regler och i 50-procenismodel-
len. Uppgifter per ultimo 1976   ............................    132

Bilaga 7   Framskrivning av kapilalslrukluren med 50-procenlsmodel-

len   ......................................................................    135

Reservation odi särskili Yttrande  ......................................    138

 

 

 

Prop. 1978/79:190                                                                 33

SAMMANFATTNING

I enlighel med sina direkliv har banklagsulredningen gjori en översyn av banklagarnas kapitaltäckningsbestämmelser i syfte alt finna en lösning varigenom bankernas behov av täckningskapilal dämpas ulan atl insällar­nas berälligade intresse av skydd mol föriusler sälls åsido. Resultatet av utredningens arbete redovisas i delta delbeiänkande.

Banklagarnas kapitaltäckningsregler fick sin nuvarande uiformning ge­nom 1968 års banklagsreform. Beslämmelserna är ulformade som place­ringsregler differeniierade i fyra riskgrader efter placeringarnas art. Place­ringarna i den lägsia riskgraden är helt fria från krav på läckning med egel kapilal. Tillgångarna i övriga riskgrader skall läckas med 1%, 4% resp. 8% egel kapital. Del samlade kravel på eget kapilal ulgör fr.o.m. den 1 juli 1977 90% av summan av kapilalkraven i de fyra olika riskgraderna. Med egel kapital avses för bankaktiebolag och föreningsbank akiiekapilal resp. insalskapital samt reservfond, disposilionsfond och av stämman fastställd vinstbalans. För sparbanks del skall läckning ske med egna fonder, dvs. grundfond, reservfond och garaniifond. Som täckningskapilal får också räknas förlagslån inlill ett belopp molsvarande bankaktiebolags aktiekapital, sparbanks reservfond resp. centralkassas och anslulna jord­brukskassors eget kapilal.

1968 års kapitaltäckningsregler innebar för flertalet banker en väsenilig sänkning av kapilalkravel. Del ulrymme för expansion av rörelsen inom ramen för befinlligl egel kapital som de nya reglerna gav möjlighel till logs emellerlid snabbi i anspråk.

Bankernas rörelseöverskotl har inle heller varit tillräckligt stora för att tillåla en uppbyggnad av del redovisade egna kapilalel i lakl med volymex­pansionen. Del ökade kapilalkravel har därför i stor ulsiräckning måsl tillgodoses genom emissioner av aktier och förlagslån.

Utredningen har - som direkliven anvisar - undersökt om bankernas obeskattade reserveringar helt eller delvis kan likslällas med egel kapilal. Tidigare förslag i denna riklning har avvisats under hänvisning i huvudsak till all en på detta säll sammansatt kapitalbas inle skulle förele erforderlig slabililel. Ulredningens undersökningar visar all bankernas realiserade förlusler härvidlag endast har marginell belydelse. Avgörande blir i siällei huruvida orealiserade vinsler eller förluster på obligationsinnehavet skall fä genomslag på kapilalbasen. Utredningen anser på närmare angivna skäl atl delta inte är nödvändigi utan föreslår alt saldona på värdereglerings­kontona för utlåning, ulländska valutor samt obligationer behandlas enhet­ligt och får uigöra grund för en breddning av kapitalbasen.

Ulredningen har pröval en rad modeller för hur denna ulvidgning av kapilalbasen bör genomföras. Flera krav bör ställas på ell nylt syslem. Det bör säledes vara neulrali i förhållande lill förd boksluispolilik. Vidare bör - sä långl möjligt - kapitalbasen vara okänslig för volym-och struklurför-.3    Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 190

 

Prop. 1978/79:190                                                                  34

ändringar och de skilda inslilutgrupperna och bankerna sinsemellan få en likvärdig behandling. Sysiemel bör också vara så uppbyggt all kommande kapilalläckningsbehov lillgodoses genom all ytierligare incitament skapas för framtida avsättningar till värderegleringskonton. Vid en samlad bedöm­ning av bl. a. dessa krav har ulredningen slannal för alt föreslå atl hälften av saldona på värderegleringskonlona för utlåning, utländska valutor och obligationer räknas in i kapilalbasen inlill ell belopp som svarar mot redovisal egel kapilal.

Enligt gällande bestämmelser får en bank med eget kapital likslälla det nominella värdel av förlagsbevis, som har ställts ut av banken, inlill ell belopp som svarar mol, för affärsbankerna aktiekapitalet, för sparbanker­na reservfonden och för föreningsbankerna del belopp vartill centralkassas och anslutna jordbrukskassors eget kapilal uppgår. Viss begränsning gäller i fråga om förlagskapiial som långivaren kan återkräva inom fem är. I förenklande syfte och för alt få en enhellig behandling av de skilda insli­tutsgrupperna föreslår ulredningen atl också affärsbanker och sparbanker med eget kapital får likställa det nominella värdet av förlagsbevis intill ett belopp som svarar mot det totala egna kapitalel. Ulredningen föreslår vidare all den särskilda begränsningsregeln för förlagslån med korl åter­stående löptid slopas.

Bankernas garantiförbindelser är enligt gällande kapitaltäckningsregler alt jämställa med utlåning och underkastade krav pä kapitaltäckning till hela sitl nominella belopp. Dessa bestämmelser medför enligt utredningen att garanlirörelsen kräver relalivi sett mer riskkapital än övriga placeringar Ulan alt för den skull riskmomentel kan anses vara större. Till följd härav kan konkurrensen på denna marknad mellan banker och exempelvis för­säkringsbolag inte sägas äga rum på lika villkor. Mot bakgrund bl. a. härav föreslår utredningen en viss lättnad i kapilalkravel för garanlirörelsen.

I nedanstående labell belyses de samlade effekterna av ulredningens förslag såviii avser ulökningen av kapilalbasen och reduktionen av kapi­lalkravel för vissa garantiåtaganden.

Affärs­banker

Spar­banker'

Förenings-Saml banker      liga

50

59

43              51

5

1

4               5

55

60

47              56

Ökat expansionsulrymme i % på grund av

breddning av kapitalbasen reduklion av kapilalkravel för vissa garantiålaganden

Summa

' Avser 69 större sparbanker.

Som inledningsvis har nämnts är bankinstitutens placeringar indelade i fyra riskgrader. Den lägsia riskgraden omfattar placeringar med ingen eller ringa förlustrisk, medan den högsia riskgraden omfaltar de mest riskbeto­nade lillgångama. Utredningen har i enlighet med sina direktiv undersökt

 

Prop. 1978/79:190                                                                  35

om della riskklassyslem kan göras enklare. Utredningen har emellerlid stannat för all i huvudsak behålla den nuvarande riskkatalogen. Härvid har man fäst avgörande vikt vid atl riskkalalogen speglar de olikheler i kapital­täckningskrav som föranleds av placeringarnas art och all en omarbetning medför uppenbara risker för atl konkurrensförhållandena inom bankväsen­del snedvrids.

En ledamol har i en reservalion, vartill den sakkunnige anslutit sig, anmäll avvikande mening i fråga om behandlingen av värderegleringskon­lol för obligaiioner och i viss mån möjlighelen alt med egel kapilal likslälla förlagslån. I reservalionen presenteras därjämte ett förslag lill förenklade kapitaltäckningsbestämmelser.

 

Prop. 1978/79:190

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

36

1    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse

Härigenom förordnas, all 57 S lagen (1955: 183) om bankrörelse skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvurande Ivdelse

Föreslagen lyddse

57 §'

Bankaktiebolag skall lill insältar­nas skydd ha egel kapilal lill vissl lägsia belopp. Della bestämmes i förhållande lill bankbolagets till­gångar och till garanliförbindelser som bolaget ingåll (placeringar). Vid beräkningen av kapilalkra\el indelas placeringarna i följande fyra grupper, nämligen

A.l. inneliggande kassa, chec­kar, postremissväxlar saml ford­ringar hos riksbanken och riks­gäldskoniorei,

2.    skatlkammarväxlar och obli­gaiioner som utfärdals av slalen, kommun eller därmed jämförlig samfällighel, allmän kassa eller in-rällning, vars reglemenle faslsiällis av regeringen, kredilakliebolag el­ler Nordiska invesleringsbanken,

3.    andra fordringar för vilka sla­ len, kommun eller därmed jämftir-1ig samfällighel, bankaktiebolag, sparbank, ceniralkassa eller annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrällning, kredilakliebolag, sådani bankägl akiiebolag som enligi rege­ringens medgivande får jämslällas med kreditakiiebolag vid tillämp­ningen av della siycke eller försäk­ringsförelag med svensk konces­sion svarar,

4.    fordringar för vilka säkerhe­len uigöres av värdehandling eller fordran som angives under A 1 -3,

5.    garanliförbindelser för vilka banken erhållil säkerhei i värde­handling eller fordran, som angives under A 1 -4,

Bankakliebolag skall lill insällar­nas skydd ha eget kapilal till vissl lägsia belopp. Detla beslämmes i förhållande lill bankbolagets till­gångar och till garantiförbindelser som bolaget ingåll (placeringar). Vid beräkningen av kapilalkravel indelas placeringarna i följande fyia grupper, nämligen

A.l. inneliggande kassa, chec­kar, postremissväxlar saml ford­ringar hos riksbanken och riks­gäldskonloret,

2.    skattkammarväxlar och obli­gationer som utfärdals av siaten, kommun eller därmed jämförlig samfällighel, allmän kassa eller in­rällning, vars reglemenle faslsiällis av regeringen, krediiaktiebolag el­ler Nordiska invesleringsbanken,

3.    andra fordringar för vilka sla­len, kommun eller därmed jämför­lig samfällighel, bankakliebolag, sparbank, ceniralkassa eller annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrältning, kredilakliebolag, sådani bankägl aktiebolag som enligt rege­ringens medgivande får jämställas med kredilakliebolag vid lillämp­ningen av della siycke eller försäk­ringsförelag med svensk konces­sion svarar,

4.    fordringar för vilka säkerhe­len uigöres av värdehandling eller fordran som angives under A 1-3,

5.    garanliförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i värde­handling eller fordran, som angives under A 1 -4,

' Senaste lydelse 1977:259

 

Prop. 1978/79:190

37

 

Nuvarande Ivddse

Föreslagen lyddse

 

B.l. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2,

2.    fordringar för vilka utländskt bankförelag eller annal försäkrings­förelag än som avses under A 3 el­ler samfällighelsförening svarar,

3.    fordringar för vilka säkerhe­len uigöres av

värdehandling eller fordran, som angives under B 1 eller 2, eller

inleckning i jordbruks-, affärs- el­ler bostadsfaslighel eller lomlräu lill sädan faslighet inom sjutliofem procent av del uppskattade värdel av den fasta egendomen eller, i frå­ga om lomträii, av byggnad som hör liil lomlrällen,

4.    garanliförbindelser för vilka
banken erhållit säkerhei i värde­
handling eller fordran, som angives
under B 1-3,

Cl. fordringar för vilka säker­helen uigöres av

inleckning i jordbruksfastighet, i bostadsfaslighel med en- eller ivå-familjshus eller med flerfamiljshus för vilket slalligl bostadslån utgår eller i tomträtt lill sådan fastighet, om inteckningssäkerheten är för­stärkt med borgen och inteckning­en ligger mellan sjuttiofem och ett­hundra procent av del uppskallade värdel av den fasta egendomen el­ler, i fråga om tomiräu, av byggnad som hör lill tomträtten,

inleckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industri­ell verksamhei, eller i lomlrätt lill sådan fasiighel inom femiio proceni av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomlrält, av byggnad och annan egendom som hör lill lomlrällen,

förlagsbevis eller akiie, som no­teras vid fondbörs här i Iandel, eller

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtu­sen kronor,

2. garanliförbindelser för vilka banken erhållit säkerhei i form av värdehandling,  fordran  eller  bor-

B.l. andra fullgoda obligaiioner än de som angivas under A 2,

2.    fordringar för vilka ulländskl bankförelag eller annal försäkrings­förelag än som avses under A 3 el­ler samfällighetsförening svarar,

3.    fordringar för vilka säkerhe­ten uigöres av

värdehandling eller fordran, som angives under B 1 eller 2, eller

inteckning i jordbruks-, affärs-el­ler bostadsfaslighel eller tomlrält till sådan fasiighel inom sjuttiofem procent av del uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i frå­ga om lomlrätt, av byggnad som hör lill tomträtten,

4.    garanliförbindelser för vilka
banken erhållil säkerhei i värde­
handling eller fordran, som angives
under B 1-3,

C.l. fordringar för vilka säker­heten uigöres av

inleckning i jordbruksfaslighel, i bosladsfastighet med en- eller två­familjshus eller med flerfamiljshus för vilkel slalligl bosladslån ulgår eller i lomträii lill sädan fasiighel, om inleckningen ligger mellan sjut­tiofem och eilhundra proceni av det uppskattade värdel av den fasta egendomen eller, i fråga om tomt­rätt, av byggnad som hör till tomt­rätten,

inteckning i faslighet som hell el­ler delvis är inrättad för industriell verksamhei, eller i tomträtt lill så­dan fastighet inom femiio proceni av det uppskallade värdel av den fasta egendomen eller, i fråga om lomtrält, av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten, eller

förlagsbevis eller aktie, som no­leras vid fondbörs här i landet.

2. garantiförbindelser för vilka banken erhållil säkerhet i form av värdehandling eller  fordran,   som

 

Prop. 1978/79:190

38

 

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

 

gensförbinddse som angives under C 1,

D. övriga tillgångar och garanti­förbindelser utom sådana som en­ligt femte och sjätte styckena skola avräknas från egel kapilal.

För placeringar, som angivas un­der A, fordras ej egel kapilal. 1 öv­rigi skall bankbolag vid varje lid­punkt ha egel kapilal till lägsl nittio procent av ell belopp, som molsva­rar sammanlagl

en proceni av summan av place­ringar, som angivas under B,

fyra proceni av summan av pla­ceringar, som angivas under C, och

alla procent av summan av place­ringar, som angivas under D.

Tillgång skall lagas upp till bok-,förl värde och garantiförbindelse till sitt nominella belopp.

Med egel kapilal avses aktiekapii-tal, reservfond, dispositionsfond och av bolagsstämman fastställd vinstbalans. Med egel kapilal fär likslällas det nominella värdel av förlagsbevis, utställda av bankbo­laget, intill ett belopp molsvarande bolagets aktiekapital. I fråga 0,77 förlagskapital, som långivaren kan återkräva inom fem år, skall dock iakttagas att med bolagets kapital får likställas högst så stor del av det varje år förfallande beloppet som svarar mot tio procent av bola­gets aktiekapital.

angives under C 1,

D. övriga lillgångar och garanli­förbindelser utom sådana som en­ligt femle och sjätte slyckena skola avräknas från egel kapilal.

För placeringar, som angivas un­der A, fordras ej eget kapilal. 1 öv­rigt skall bankbolag vid varje lid­punki ha egel kapital lill lägst ett belopp, som motsvarar sammanlagl

en proceni av summan av place­ringar, som angivas under B,

fyra procent av summan av pla­ceringar, som angivas under C, och

åtta proceni av summan av place­ringar, som angivas under D.

Placeringar skall tagas upp till följande värden, nämUgen

1.   fordringar, för vilka reserver som avses i fjärde stycket avsatts, till sitt bruttovärde,

2.   övriga tillgångar, till sitt net­tovärde,

3.   garantiförbindelser, som är knutna till kreditgivning, tiU sitt no­minella belopp

samt

4.    övriga garantiförbindelser, till
halva sUi nominella belopp.

Med eget kapital avses aktiekapi­tal, reservfond, dispositionsfond och av bolagsstämman fastställd vinstbalans. Med eget kapilal får, intUl ett belopp motsvarande bank­bolagets eget kapital, likställas dels hälften av ett belopp som svarar mot bolagets reserver för utlåning, garantiförbindelser, utländska va­lutor och obUgationer, dels det no­minella värdet av förlagsbevis ut­ställda av bolaget.

Från bankbolagels egel kapilal skall avräknas del bokförda värdel av vad banken såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutil till annal in­eller ulländskt företag som driver någon form av bankverksamhet. Sådan avräkning skall dock ej ske i fråga om förelag där slalen är delägare eller i

 

Prop. 1978/79:190                                                                 39

fräga om kreditakiiebolag som har lill huvudsakligt ändamål alt lämna län mol säkerhet i form av panträll pä grundval av inteckning i boslads-, kontors- eller affärsfastighet eller all lämna län lill kommuner.

Har bankbolag väseniligi ekonomiski iniresse i akiiebolag, som uteslu­tande har lill syfte all förvalla fasiighel eller lomlräu som förvärvals för alt bereda banken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sam­manhängande behov, skall från bankbolagels egel kapilal avräknas åtla proceni av summan av del bokförda värdel av aklierna i faslighelsbolagel och bolagels bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mol bankens innehav av aklier i faslighelsbolagel.

Med uppskallal värde avses del värde, som bankbolagel besläml pä grundval av särskild värdering. Har enligi gällande bestämmelser om lån av siaismedel till främjande av bosladsbyggandel sådani län beviljals lill uppförande av viss byggnad, skall lill grund för bedömandet i siällei för uppskaiiningsvärdel läggas del enligi nämnda besiämmelser faslslällda panivärdet för byggnaden eller den fastighei, där denna uppfördes, om ej särskilda skäl föranleda annal.

Denna lag Iräder i krafl den

2   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker

Härigenom förordnas, all 26 § lagen (1955:416) om sparbanker skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                                            Föreslagen lyddse

26                                                                                            §'
Sparbank skall lill insätlarnas        Sparbank skall lill insällarnas
skydd ha egna fonder lill vissl lags- skydd ha egna fonder lill visst lägs­
ta belopp. Delta beslämmes i för- ta belopp. Detla beslämmes i för­
hållande lill sparbankens lillgångar hållande till sparbankens lillgångar
och lill garantiförbindelser som   och lill garanliförbindelser som
sparbanken ingåll (placeringar). sparbanken ingåll (placeringar).
Vid beräkningen av kravel på egna Vid beräkningen av kravel pä egna
fonder indelas placeringarna i föl- fonder indelas placeringarna i föl­
jande fyra grupper, nämligen       jande fyra grupper, nämligen

A.l. inneliggande kassa, chec-       A.l. inneliggande kassa, chec­
kar, poslremissväxlar samt förd- kar, postremissväxlar saml ford­
ringar hos riksbanken och riks-   ringar hos riksbanken och riks­
gäldskoniorei,                                                      gäldskonloret,

2. skallkammarväxlar och obliga- 2. skattkammarväxlar och obliga­
tioner som utfärdats av staien,  lioner som utfärdats av slalen,
kommun eller därmed jämförlig  kommun eller därmed jämförlig
samfällighel, allmän kassa eller in- samfällighel, allmän kassa eller in-

' Senaste lydelse 1977:260

 

Prop. 1978/79:190

40

 

Nu\

de Ivdelse

Föreslagen lydelse

 

ränning, vars reglemenle faslsiällis av regeringen, kreditakiiebolag el­ler Nordiska invesleringsbanken,

3.  andra fordringar för vilka sla­len, kommun eller därmed jämför­lig samfällighel, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa eller annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrällning, kredilakliebolag, sådant bankägl aktiebolag som enligt rege­ringens medgivande får jämslällas med krediiaktiebolag vid lillämp­ningen av delta stycke eller försäk­ringsföretag med svensk konces­sion svarar,

4.  fordringar för vilka säkerhetei utgöres av värdehandling eller ford­ran, som angives under A 1-3,

5.     garantiförbindelser för vilka
sparbanken erhållil säkerhet i vär­
dehandling eller fordran, som an­
gives under A 1-4,

rättning, vars reglemenle fastställts av regeringen, kreditaktiebolag el­ler Nordiska invesleringsbanken,

3.   andra fordringar för vilka sla­len, kommun eller därmed jämför­lig samfällighet. bankaktiebolag, sparbank, ceniralkassa eller annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrältning, kreditaktiebolag, sådant bankägl aktiebolag som enligt rege­ringens medgivande får jämslällas med kreditakiiebolag vid tillämp­ningen av detla siycke eller försäk­ringsförelag med svensk konces­sion svarar,

4.   fordringar för vilka säkerhelen uigöres av värdehandling eller ford­ran, som angives under A 1 -3,

5.     garanliförbindelser för vilka
sparbanken erhållil säkerhei i vär­
dehandling eller fordran, som an­
gives under A 1-4,

 

B.l. andra fullgoda obligaiioner än de som angivas under A 2,

2.  fordringar för vilka ulländskt bankförelag eller annal försäkrings-förelag än som avses under A 3 el­ler samfällighelsförening svarar,

3.  fordringar för vilka säkerhelen uigöres av

värdehandling eller fordran, som angives under B 1 eller 2, eller

inleckning i jordbruks-, affärs- el­ler bosladsfastighet eller tomträtt lill sådan faslighet inom sjutliofem proceni av del uppskallade värdet av den fasta egendomen eller, i frå­ga om tomträtt, av byggnad som hör lill tomträtten,

4.    garanliförbindelser för vilka
sparbanken erhållil säkerhet i vär­
dehandling eller fordran som an­
gives under B 1-3,

B.l. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2,

2.  fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annal försäkrings­företag än som avses under A 3 el­ler samfällighetsförening svarar,

3.  fordringar för vilka säkerheten utgöres av

värdehandling eller fordran, som angives under B I eller 2, eller

inleckning i jordbruks-, affärs- el­ler bostadsfaslighel eller tomträtt lill sådan faslighet inom sjutliofem proceni av del uppskallade värdel av den fasta egendomen eller, i frå­ga om lomlräu, av byggnad som hör lill lomlrällen,

4.     garanliförbindelser för vilka
sparbanken erhållil säkerhei i vär­
dehandling eller fordran som an­
gives under B 1-3,

 

C. 1. fordringar för vilka säkerhe­ten uigöres av

inleckning i jordbruksfaslighet, i bostadsfastighet med en- eller två­familjshus eller med flerfamiljshus för vilkel statligt bostadslån utgår

C. 1. fordringar för vilka säkerhe­ten uigöres av

inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfaslighel med en- eller två­familjshus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bosladslån utgår

 

Prop. 1978/79:190

Nuvarande lydelse

eller i lomträii till sådan fastighei, om inteckningssäkerheten är för­stärkt med borgen och inleckning­en ligger mellan sjultiofem och eil­hundra proceni av del uppskallade värdel av den fasia egendomen el­ler, i fråga om lomträii, av byggnad som hör till lomlrällen,

inleckning i faslighet, som hell eller delvis är inräilad för indusiri-ell verksamhei, eller i lomlrätt till sådan fastighet inom femtio procent av det uppskattade värdel av den fasta egendomen eller, i fråga om lomlräu, av byggnad och annan egendom som hör lill lomlrällen,

förlagsbevis eller aktie som no­teras vid fondbörs här i landet, eUer

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare ån ljugofemtu­sen kronor,

2. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhei i form av värdehandling, fordran eUer bor­gensförbindelse som angives under C 1,

D. övriga lillgångar och garanti­förbindelser utom sådana som en­ligt femle och sjätte styckena skola avräknas från sparbankens egna fonder.

För placeringar, som angivas un­der A, fordras ej egna fonder. I öv­rigt skall sparbank vid varje lid­punkt ha egna fonder till lägsl nittio proceni av ett belopp som motsva­rar sammanlagt

en proceni av summan av place­ringar, som angivas under B,

fyra proceni av summan av pla­ceringar, som angivas under C, och

ålia proceni av summan av place­ringar, som angivas under D.

Tillgång skall tagas upp lill bok­fört väråe och garantiförbindelse till sitt nominella belopp.

41

Föreslagen lyddse

eller i lomlräu lill sådan fastighei, om inleckningen ligger mellan sjut­liofem och etthundra proceni av del uppskallade värdel av den fasia egendomen eller, i fråga om loml­räu, av byggnad som hör lill loml­rällen,

inleckning i fasiighel, som hell eller delvis är inrättad för industri­ell verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio procent av det uppskattade värdet av den fasta egendom eller, i fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till lomlrällen, dier

förlagsbevis eller aktie, som no­leras vid fondbörs här i Iandel,

2. garanliförbindelser för vilka sparbanken erhållil säkerhei i form av värdehandling eller fordran, som angives under C 1,

D. övriga lillgångar och garanli­förbindelser utom sådana som en­ligi femle och sjätte slyckena skola avräknas från sparbankens egna fonder.

För placeringar, som angivas un­der A, fordras ej egna fonder. I öv­rigt skall sparbank vid varje lid­punki ha egna fonder till lägsl ell belopp, som motsvarar sammanlagt

en proceni av summan av place­ringar, som angivas under B,

fyra proceni av summan av pla­ceringar, som angivas under C, och

åtla procent av summan av place­ringar, som angivas under D.

Placeringar skall tagas upp till följande värden, nämUgen

1.         fordringar, för vilka reserver som
avses i ftärde siycket avsatts, till
sitt bruttovärde,

2. övriga tiUgångar, till sUl netto­
värde.

 

Prop. 1978/79:190

42

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lyddse

3.   garantiförbindelser, som är
knutna till kredilgivning, lill sitl no­
minella belopp saml

4.  övriga garanliförbindelser, lill
halva sill nominella belopp.

Med egna fonder avses grund­fond, reservfond och garaniifond. Med egna fonder får, ('/(//// ett be­lopp motsvarande sparbankens egna fonder, likställas dels hälften av ett belopp som svarar mol sparbankens reserver för utlåning, garantiförbindelser, ulländska va­lutor och obligaiioner, dels det no­minella värdet av förlagsbevis ut­ställda av sparbanken.

Med egna fonder avses grund­fond, reservfond och garaniifond. Med egna fonder får likställas det nominella värdet av förlagsbevis, utställda av sparbanken, intill ett belopp motsvarande sparbankens reservfond. Ifråga om förlagskapi­tal, som långivaren kan återkräva inom fem år, skall dock iakttagas atl med sparbankens jönder får lik­ställas högst så sior del av del varje år förfallande beloppet som svarar mot tio procent av reservfonden.

Från sparbankens egna fonder skall avräknas det bokförda värdel av vad sparbanken såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutil lill förelag som driver någon form av bankverksamhet. Sådan avräkning skall dock ej ske i fråga om förelag där siaten är delägare eller i fråga om kreditakiiebolag som har till huvudsakligt ändamål att lämna lån mot säkerhet i form av panträtt på grundval av inteckning i boslads-, kontors- eller affärsfastighel eller alt lämna lån till kommuner.

Har sparbank väsentligt ekonomiskt iniresse i aktiebolag, som uteslu­tande har till syfte alt förvalla fasiighel eller lomträii som förvärvals för alt bereda sparbanken lokaler för dess inrymmande eller lillgodose därmed sammanhängande behov, skall från sparbankens egna fonder avräknas åtta proceni av summan av del bokförda värdet av aktierna i faslighetsbolagel och bolagels bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mol sparbankens innehav av aklier i faslighelsbolagel.

Med uppskallal värde avses del värde, som sparbanken besläml på grundval av särskild värdering. Har enligi gällande bestämmelser om lån av statsmedel lill främjande av bosiadsbyggande sådant lån beviljals till uppförande av viss byggnad, skall lill grund för bedömandei i stället för uppskattningsvärdel läggas del enligt nämnda bestämmelser faslslällda panlvärdel för byggnaden eller den fasiighel, där denna uppföres, om ej särskilda skäl föranleda annal.

Sparbank, som på grund av avtal enligt 79 § skall uppbära blivande överskoll vid annan sparbanks likvidalion, fär vid beslämmande av kravel på egna fonder under tiden för likvidationen taga överskollel i beräkning intill belopp och på villkor som tillsynsmyndigheten fastställer.

Denna lag iräder i krafl den

 

Prop. 1978/79:190

43

3    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas, all 34§ lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörel­sen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lyddse

34 §'

Ceniralkassa jämie anslulna jord­brukskassor skall lill insätlarnas skydd ha egel kapilal lill vissl lägsia belopp. Della beslämmes för kas­sorna gemensami i förhållande till deras lillgångar och av dem ingång­na garantiförbindelser (placering­ar). Vid beräkningen av kapilalkra­vel indelas placeringarna i följande fyra grupper, nämligen

A.l. inneliggande kassa, chec­kar, poslremissväxlar saml ford­ringar hos riksbanken och riks­gäldskontoret,

2.  skatlkammarväxlar och obliga­tioner som uifärdals av slalen, kommun eller därmed jämförlig samfällighel, allmän kassa eller in­rältning, vars reglemenle faslsiällis av regeringen, kreditakiiebolag el­ler Nordiska invesleringsbanken,

3.  andra fordringar för vilka sia­ten, kommun eller därmed jämför­lig samfällighel, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa eller annan under Al eller 2 avsedd kassa eller inrältning, krediiaktiebolag, sådani bankägl aktiebolag som enligt rege­ringens medgivande får jämslällas med krediiaktiebolag vid lillämp­ningen av detla siycke eller försäk­ringsförelag med svensk konces­sion svarar,

4.  fordringar för vilka säkerheten uigöres av värdehandling eller ford­ran, som angives under A I -3,

5.  garanliförbindelser, som utfär­dats av centralkassan eller ansluten jordbrukskassa och för vilka kassan

Ceniralkassa jämte anslulna jord­brukskassor skall lill insällarnas skydd ha egel kapilal till vissl lägsia belopp. Della bestämmes för kas­sorna gemensamt i förhållande till deras tillgångar och av dem ingång­na garantiförbindelser (placering­ar). Vid beräkningen av kapitalkra­vet indelas placeringarna i följande fyra grupper, nämligen

A.l. inneliggande kassa, chec­kar, poslremissväxlar saml ford­ringar hos riksbanken och riks­gäldskontorei,

2.  skallkammarväxlar och obliga­tioner som utfärdats av siaten, kommun eller därmed jämförlig samfällighel, allmän kassa eller in­rältning, vars reglemenle fastställts av regeringen, krediiaktiebolag el­ler Nordiska investeringsbanken,

3.  andra fordringar för vilka sla­len, kommun eller därmed jämför­lig samfällighel, bankakliebolag, sparbank, ceniralkassa eller annan under Al eller 2 avsedd kassa eller inrällning, kredilakliebolag, sådani bankägl akiiebolag som enligi rege­ringens medgivande får jämslällas med kreditakiiebolag vid lillämp­ningen av detla stycke eller försäk­ringsföretag med svensk konces­sion svarar,

4.  fordringar för vilka säkerheten uigöres av värdehandling eller ford­ran, som angives under A 1-3,

5.  garantiförbindelser, som utfär­dats av cenlralkassan eller ansluten jordbrukskassa och för vilka kassan

' Senaste lydelse 1977:261

 

Prop. 1978/79:190

Nuvarande lydelse

erhållit säkerhei i värdehandling el­ler fordran, som angives under .\ 1-4,

B.l. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2,

2.  fordringar för vilka ulländskt bankföretag eller annat försäkring;;-förelag än som avses under A 3 el­ler samfällighetsförening svarar,

3.  fordringar för vilka säkerhelen uigöres av

värdehandling eller fordran, som angives under B 1 eller 2, eller

inleckning i jordbruks-, affärs- el­ler bosladsfastighet eller tomträtt till sådan fasiighel inom sjulliofern procent av del uppskallade värdel av den fasta egendomen eller, i frii­ga om tomträtt, av byggnad som hör till lomlrällen,

4.    garantiförbindelser, som uifär­
dals av cenlralkassan eller anslulen
jordbrukskassa och för vilka kassan
erhållit säkerhei i värdehandling el-
ler fordran, som angives under B 1-
3,

C. 1. fordringar för vilka säkerheten uigöres av

inleckning i jordbruksfaslighel, i bosladsfastighel med en- eller två­familjshus eller med flerfamiljshus för vilkel statligt bosladslån ulgär eller i lomtrält lill sådan fastighei, om inteckningssäkerheten är för­stärkt med borgen och inleckning­en ligger mellan sjultiofem och ett­hundra procent av det uppskattade värdel av den fasta egendomen el­ler, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten,

inleckning i fasiighel, som helt eller delvis är inrättad för industri­ell verksamhet, eller i tomträtt till sådan fasiighel inom femtio proceni av del uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten.

44

Föreslagen lydelse

erhållit säkerhet i värdehandling el­ler fordran, som angives under A 1-4,

B.l. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2,

2.  fordringar för vilka ulländskl bankföretag eller annat försäkrings­förelag än som avses under A 3 el­ler samfällighetsförening svarar,

3.  fordringar för vilka säkerhelen uigöres av

värdehandling eller fordran, som angives under B 1 eller 2, eller

inleckning i jordbruks-, affärs- el­ler bosladsfastighet eller tomträtt till sådan fasiighel inom sjulliofem proceni av del uppskallade värdet av den fasia egendomen eller, i frå­ga om tomträtt, av byggnad som hör lill lomlrällen,

4.    garanliförbindelser, som utfär­
dals av cenlralkassan eller anslulen
jordbrukskassa och för vilka kassan
erhållil säkerhei i värdehandling el­
ler fordran, som angives under B 1 -
3,

C. 1. fordringar för vilka säkerheten uigöres av

inleckning i jordbruksfaslighel, i bosladsfastighet med en- eller två­familjshus eller med flerfamiljshus för vilket slalligl bosladslån utgår eller i tomträtt till sådan fastighet, om inleckningen ligger mellan sjut­liofem och etthundra proceni av del uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om toml­rält, av byggnad som hör lill loml­rällen,

inteckning i fasiighel, som hell eller delvis är inrättad för industri­ell verksamhet, eller i lomtrält till sådan fastighet inom femiio procent av del uppskattade värdel av den fasta egendomen eller, i fråga om lomlräu, av byggnad och annan egendom som hör lill tomträtten, eUer

 

Prop. 1978/79:190

45

 

Nuvarande lydelse

förlagsbevis eller aktie, som no­leras vid fondbörs här i landet, eUer

horgen, dock ej IiU högre belopp för varje låntagare än tjugofemtu­sen kronor,

2. garantiförbindelser, som utfär­dats av centralkassan eller ansluten jordbrukskassa och för vilka kassan erhällii säkerhei i form av värde­handling, fordran eller borgensför­bindelse som angives under C 1,

D. övriga lillgångar och garanli­förbindelser ulom sådana som en­ligt femte och själte slyckena skola avräknas från eget kapital.

För placeringar, som angivas un­der A, fordras ej egel kapilal. 1 öv­rigt skall centralkassa jämte anslut­na jordbrukskassor vid varje lid­punkt ha egel kapilal lill lägst nutio procent av ell belopp, som molsva­rar sammanlagt

en proceni av summan av place­ringar, som angivas under B,

fyra proceni av summan av pla­ceringar, som angivas under C, och

åtla proceni av summan av place­ringar, som angivas under D.

Tillgång skall lagas upp till bok­fört värde och garanliförbinddse till sitt nominella belopp.

Med egel kapital avses insalska-pilal, reservfond, disposilionsfond och av siämma faslställd vinstba­lans. Med eget kapital fär likställas det nominella värdel av förlagsbe­vis, inslällda av cenlralkassan, in­lill ell belopp molsvarande del be­lopp vartill centralkassans och an­slulna jordbrukskassors egel kapi­lal uppgår. I fråga om förlugskapl-

Föreslagna lyddse

förlagsbevis eller aktie, som no­leras vid fondbörs här i Iandel,

2. garanliförbindelser, som uifär­dals av cenlralkassan eller ansluten jordbrukskassa och för vilka kassan erhållil säkerhei i form av värde­handling, eUer fordran som angives under C 1,

D. övriga tillgångar och garanli­förbindelser ulom sådana som en­ligt femle och sjätte slyckena skola avräknas frän eget kapilal.

För placeringar, som angivas un­der A, fordras ej eget kapilal. 1 öv­rigt skall ceniralkassa jämie anslul­na jordbrukskassor vid varje lid­punki ha egel kapilal lill lägsl ell belopp, som molsvarar sammanlagl

en proceni av summan av place­ringar, som angivas under B,

fyra procent av summan av pla­ceringar, som angivas under C, och

ålta proceni av summan av place­ringar, som angivas under D.

Placeringar skall lagas upp lill följande värden, nämligen

1.         fordringar, för vilka reserver som
avses i ftärde slyckel avsatts, till
sitt bruttovärde,

2. övriga lillgångar, lill sitt netto­
värde,

3.   garanii förbindel ser, som år
knuina llll kredilgivning, till sill no­
minella belopp samt

4.  övriga garantiförbindelser, lill
halva sitl nominella belopp.

Med eget kapilal avses insalska­pital, reservfond, disposilionsfond och av siämma fastställd vinslba­lans. Med eget kapital får, intill ett belopp motsvarande det belopp vartill cenlralkassans och anslulna jordbrukskassors eget kapital upp­går, likslällas dels ett belopp som svarar mol centralkassans och an­slutna   jordbrukskassors   reserver

 

Prop. 1978/79:190                                                                 46

Nuvarande lydelse                        Föreslagna lydelse

lal, som långivaren kan återkräva     för   utlåning,   garantiförbindelser, inom jein år, skall dock iakllagas      åländska valutor och obligaiioner, atl med centralkassans och de an-      dels det nominella  värdel av för­slutna jordbrukskassornas egel ka-     lagsbevis utstäUda av ceiitralkas-pi t al jår likslällas högsl så stor dd     san. av del varje årförjållande beloppet som svarar mot tio procent av detla kapilal.

Från centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital skall avräknas del bokförda värdel av vad de såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutil lill förelag ;iom driver någon form av bankverksam-hei. Sådan avräkning skall dock ej ske i fråga om förelag där staien är delägare eller i fråga om krediiaktiebolag som har lill huvudsakligl ändamål att lämna lån mot säkerhet i form av panträtt på grundval av inteckning i boslads-, kontors- eller affärsfastighel eller all lämna lån till kommuner.

Har ceniralkassa eller ansluten jordbrukskassa väseniligi ekonomiski iniresse i akiiebolag som ulesluiande har till syfte att förvalla faslighet eller tomträtt som förvärvats för atl bereda nägon av kassorna lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov, skall från del egna kapilalet avräknas åtta procent av summan av det bokförda värdet av aklierna i faslighetsbol.agel och bolagels bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mot kassans innehav av aklier i faslighelsbola­gel.

Med uppskallal värde avses det värde, som krediikassa bestämt på grundval av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedel lill främjande av bosladsbyggandet sådant lån beviljats till uppförande av viss byggnad, skall till grund för bedömandei i stället för uppskaiiningsvärdel läggas del enligi nämnda besiämmelser faslslällda panlvärdel för byggnaden eller den fasiighel, där denna uppföres, om ej särskilda skäl föranleda annal.

Denna lag Iräder i krafl den

 

Prop. 1978/79:190                                                              47

1    Direktiven

Ulredningen (Fi 1976:04) med uppdrag att se över banklagstiftningen, som har anlagil namnei banklagsulredningen, skall enligi direkliven särbe­handla frägan om en lösning av bankinslilulens kapilalläckningsproblem och skyndsaml lägga fram förslag lill nya kapilalläckningsregler. Direkli­ven, vars fullständiga lydelse framgårav vad chefen för finansdeparlemen­tel anförde till regeringsprolokollel den 23 juni 1976, innehåller, såvitt nu ärav intresse, i huvudsak följande.

Bankföreningen anser alt kapilalläckningsreglerna är alltför komplicera­de och därför bör hell omarbelas. Frågan om en översyn av kapilalläck-ningsbeslämmelserna har också lagils upp av bankinspekiionen i skrivelse lill regeringen den 14 april 1976. Bankinspeklionens hemställan om en uiredning är föranledd av all bankinslilulen får allt svårare all öka del egna kapilalel i lakl med den ökning som sker av verksamheien och som till sior del orsakas av penningvärdeförsämringen. Bankinspektionen lämnar föl­jande genomsnittssiffror för de olika bankinstitutsgrupperna i fråga om hur sior del av del egna kapilalet som vid utgången av försia kvartalet 1969 resp. tredje kvartalet 1975 har måsl tagas i anspråk för all fylla lagens krav på täckning av bankernas placeringar.

1969         1975         Ökning av eget kapital

samt förlagslån under perioden

Affärsbankerna      72%          92%           32%

Sparbankerna       53%          72%           32%

Föreningsbankerna                88%          88% 108%

Jag vill erinra om all regleringen av bankinsiituis skyldighei atl lill insällarnas skydd hålla ett med hänsyn till rörelsens art och omfattning lillräckligi egel kapilal fick en helt ny utformning genom 1969 års banklags­reform. Bestämmelserna är ulformade som placeringsregler differentierade i fyra riskgrader efter placeringarnas ari. Placeringarna i den lägsta riskgra­den är hell fria från krav på täckning med eget kapital. Tillgångarna i övriga riskgrader skall läckas med 1%, 4% resp. 8% eget kapital. Del samlade kravel på eget kapital erhålls genom addering av kapilalkraven i de fyra olika riskgraderna. Med egel kapital avses för bankaktiebolag och föreningsbank aktiekapital resp. insatskapital samt reservfond, disposi­tionsfond och av bolagsstämman faslslälld vinstbalans. För sparbanks del skall läckning ske med egna fonder, dvs. grundfond, reservfond och garan­tifond. Som täckningskapilal får också räknas förlagslån inlill ell belopp molsvarande bankakliebolags akiiekapilal, sparbanks reservfond resp. cenlralkassas och anslulna jordbrukskassors egel kapital.

Den nya regleringen innebar för bankaktiebolagen en väsentlig sänkning av kapitalkravet, genomsnittligt från ca 6,5% till drygl 4%. För några sparbanker och cenlralkassor skärptes däremot kravet. Det överulrymme av egel kapital som skapades genom de nya reglerna medgav en väsenilig expansion av bankernas rörelsevolym. Under de senaste åren har det dock

 

Prop. 1978/79:190                                                                  48

för många banker blivit ell alli siörre problem atl i takt med den ökande rörelsevolymen - delvis beiingad av inflaiionen — öka del egna kapilalel för atl uppfylla del föreskrivna kapilalläckningskravel. Möjlighelen alt med nuvarande regler i forlsällningen klara kapilalläckningskravel förui­säiier en förbätirad lönsamhei. Föruiom de avsällningar av beskailade vinslmedel som härigenom skulle möjliggöras skulle, vad gäller bankaktie­bolagen, möjlighelen all konkurrera om riskvilligi kapilal via nyemissioner av aklier förbällras. En förbällrad lönsamhei mäsle i alli väseniligi ske genom all bankerna tilläts öka räntemarginalerna, vilket i sisla hand skulle drabba bankkunderna. Med hänsyn lill konsekvenserna härav är del inle realistiskt atl länka sig all bankernas kapialläckningsprohlem i någon siörre utsträckning skulle kunna lösas på della sätl.

Det bör också framhållas alt en kraftigl ökad emission av aktier och förlagslån från bankernas sida för all klara kapitaltäckningskravet skulle la i anspråk den svenska kapilalmarknaden i en omfallning som med hänsyn lill andra samhällssekiorers kapitalbehov inle är önskvärd. Mol bakgrund av vad jag nu har sagl anser även jag all det är motiverat all se över kapilalläckningsbesiämmelserna för all finna en lösning varigenom ban­kernas behov av läckningskapilal dämpas ulan alt insätlarnas berättigade iniresse av förlustskydd därför eftersatts.

Det förslag som oftasl har framförls i diskussionerna kring bankernas kapilalläckningsproblem - och som också tas upp i bankinspeklionens skrivelse - är all ocksä de obeskallade värderegleringskonlona för uilå­ning, valulor och obligaiioner hell eller delvis skall få räknas in bland del ulläningsgrundande kapilalel. Redan kredilinslilululredningen ansåg all värderegleringsreserven borde få räknas in i den legala kapiialläckningen, men då dessa reserver liksom beskailade egna medel skulle fä viss mulli­peleffekl på ullåningskapacilelen kunde ulredningen inle förorda alt reser­verna jämställdes med eget kapital. Enligt ulredningens förslag skulle reserverna dock på vissl säll få beakias genom en särskild avdragsregel. Della förslag avvisades i proposilionen och i ansluining därtill pekade jag pä att reserverna snabbt kan reduceras eller försvinna med följd atl kapilal­basen skulle variera i storlek alltefter inträffade förlusler eller ändrad inslällning i fråga om behovet a\ säkerhetsmarginaler. Jag fann en på så sätt rörlig kapilalbas opraklisk och svåriillämpad.

Ett beaktande av värderegleringskontona i kapitaltäckningssamman-hang synes närmasi avse reserveringarna för uilåning. Dessa ökade för bankaktiebolagens del från år 1968 lill utgången av år 1974 från ca 1 400 milj. kr. lill ca 2400 milj. kr. och torde därmed lämligen väl ha följl expansionen av bankernas rörelsevolym. Kommittén bör undersöka om del går all finna en lösning där värderegleringsreserverna kan jämslällas som läckningskapilal samlidigt som de olägenheter somjag berörde i 1968 ärs proposiiion i möjligaste män elimineras.

Kommittén bör emellertid överväga även andra möjligheter alt ordna det insäliarskydd som skapas genoin kapilalläckningsreglerna. Kommittén bör med andra ord vara fri alt söka finna en reglering som för en längre tid framöver löser bankernas kapilalläckningsproblem samiidigi som kravel på skydd för insällarna lillgodoses.

Av vad jag nu har anförl framgår all kommiiién bör göra en fullsiändig översyn av reglerna om kapilalläckning i banklagen, sparbankslagen och jordbrukskasserörelselagen. Som bankinspekiionen har anförl i sin skri­velse bör därvid uppmärksammas i vad män bankernas ullandsengage-

 

Prop. 1978/79:190                                                                 49

mang bör föranleda en skärpning av läckningskravel för dessa engage­mang. Lagleknisk! innebär de nuvarande reglerna en belydlig förenkling jämföri med den reglering som lidigare gällde. Även de gällande reglerna är emellerlid delvis tämligen komplicerade. Kommittén bör undersöka om reglerna kan förenklas ytterligare. Den bör särskilt pröva om riskklassyste­met kan göras enklare, eveniuelli ända dilhän atl man har endasl ell liickningskrav applicerat på bankinstitutels samtliga placeringar.

2    Kapitaltäckningsbestämmelser i banklagstiftningen

2.1 Inledning

Bankinslilulen finansierar sin kreditgivningsverksamhet i huvudsak med medel som anförtros dem av kunderna. Del är självklart atl bankerna inle kan låta insätlarna bära de förlustrisker som är förenade med bankverk­samheten. För atl läcka dessa risker måste bankerna ha ell egel kapilal. Del egna kapitalels främsta uppgifi är alltså atl skydda insätlarna mol föriuster av insalla medel. I banklagsliflningen finns därför sedan länge bestämmelser som syfiar till atl garanlera alt bankerna håller en tillräcklig kapitalslyrka i form av eget kapital.

2.2 Gällande rätt

Kapilalläckningsreglerna, som är enhelligl ulformade för alla bankinsli-tul, finns för affärsbankerna i 57 § lagen (1955: 183) om bankrörelse (BL), för sparbankerna i 26 § lagen (1955:416) om sparbanker (SpL) och för föreningsbankerna i 34 § lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen (JkL) och innebär i huvudsak följande.

En bank skall lill insältarnas skydd ha ell egel kapilal (för sparbank egna fonder) till vissl lägsia belopp. Delta besläms i förhållande lill bankens tillgångar och lill garanliförbindelser som banken har ingått, dvs. bankens placeringar. Vid beräkningen av kravel på egel kapilal resp. egna fonder indelas placeringarna i fyra grupper efter riskgrad. Den lägsia riskgraden omfaiiar placeringar med ingen eller ringa förlustrisk. I den högsia riskgra­den ingår de mest riskbelonade lillgångama. Placeringarna i den lägsta riskgraden är hell fria från täckning med egel kapital. 1 övrigi skall en bank vid varje tidpunkt ha eget kapital lill lägsl niltio proceni av ell belopp, som molsvarar sammanlagl 1 % av summan av placeringarna i den näsl lägsta riskgraden, 4% av summan av placeringarna i nästa riskgrad saml 8% av summan av placeringarna i högsia riskgraden. Del samlade kravel på egel kapital, som gäller för en bank framräknas genom atl kapilalkraven för bankens olika tillgångar läggs samman.

Med affärsbanks eget kapital avses aktiekapital, reservfond, disposi­lionsfond och vinslbalans som har fastställts av bolagsstämma. Med för-4   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 190

 

Prop. 1978/79:190                                                                  50

eningsbanks egel kapilal, som i fräga om kaplalläckning räknas gemensamt för ceniralkassa och anslulna jordbrukskassor, avses insalskapilal, reserv­fond, disposilionsfond och fastställd vinslbalans. Sparbanks egna fonder är grundfond, reservfond och garantifond.

Med egel kaplal får likställas del nominella värdel av förlagsbevis, som har utställts av banken intill ell belopp molsvarande för affärsbankerna akliekapilalel, för sparbankerna reservfonden och för föreningsbankerna del belopp vartill centralkassas och anslulna jordbrukskassors egel kapilal uppgår. I fråga om förlagskapital som långivare kan återkräva inom fem år, gäller dock en ytterligare begränsning till högsl sä stor del av del varje år förfallande beloppet som svarar mot 10% av för affärsbank aktiekapitalet, för sparbank reservfond och för fiireningsbankerna del egna kapilalet.

Tillgång skall tas upp till bokfört värde. Närmare bestämmelser om dessa värden finns intagna i bokföringslagen och i 91 § BL, 48 § SpL samt i 43 och 44 §§ JkL. 1 fråga om garantiförbindelser gäller att de skall tas upp lill nominella belopp.

I den lägsta riskgraden, som i lagtexten betecknas som grupp A, las upp inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar saml fordringar hos riks­banken och riksgäldskonloret. Hit hör också skallkammarväxlar, svenska stals- och kommunobligalioner saml hypoteksobligalioner och obliga­iioner Ulgivna av kreditakiiebolag eller Nordiska investeringsbanken samt andra fordringar för vilka staien, kommun eller därmed jämförlig samfäl­lighel, svenskl bankinslilul eller vissa andra rättssubjekt svarar. Till så­dana rällssubjekl räknas allmän kassa eller inrättning, vars reglemente har fastställts av regeringen, kreditakiiebolag och försäkringsförelag med svensk koncession. Genom en lagändring är 1975 upplogs bland dessa rättssubjekt också sådani bankägl akiiebolag som enligt regeringens med­givande får jämställas med kreditakiiebolag vid lillämpningen av denna bestämmelse. Lagändringen skedde närmasi med tanke på bankernas sido­bolag som driver facioring- eller leasingrörelse. Till den lägsta riskgraden hänförs slulligen fordringar och garanliförbindelser för vilka banken har erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran som lidigare har angivits.

Till den näst lägsta riskgraden - i laglexten betecknad som grupp B -hör andra fullgoda obligationer än de som har uppiagits i grupp A, fordring­ar på ulländskl bankförelag eller försäkringsförelag eller på samfällighels­förening. Hit räknas vidare fordringar med säkerhet av inleckning i jord­bruks-, affärs- eller bosladsfaslighet eller lomlrätt lill sådan fastighei inom 75 % av uppskattningsvärdel. Slulligen förs lill grupp B fordringar och garantiförbindelser med säkerhei i sådan värdehandling eller fordran som hör lill samma grupp.

I näsla riskgrad - grupp C - placeras i huvudsak andra inleckningslån än de som lidigare har nämnls. Sådana placeringar är fordringar med säkerhei av inleckning i jordbruksfastighet, i bostadsfaslighel med en- eller tvåfamiljshus eller flerfamiljshus med statligt bostadslån eller tomirätt lill

 

Prop. 1978/79:190                                                                 51

sädan fasiighel, om inteckningssäkerheten är förstärkt med borgen och inleckningen ligger mellan 75 och 100 % av uppskattningsvärdel. Till samma kategori räknas fordringar med säkerhei av inleckning i industrifas­tighet eller lomlräu lill sådan fasiighel inom 50 % av uppskaiiningsvärdel. Till grupp C hör ocksä fordringar med säkerhei av förlagsbevis och aklier, som noleras vid Stockholms fondbörs, saml borgen upp lill 25 000 kr. för varje lånlagare. Hil hör slulligen garanliförbindelser för vilka banken har säkerhei i form av värdehandling, fordran eller borgensförbindelse som räknas in i samma riskgrupp.

Till den högsia riskgraden - grupp D - förs alla tillgångar och garanti­förbindelser som inle har räknats in i riskgraderna A-C och som inle skall avräknas från egel kapilal.

För bankernas engagemang i sidobolag, dvs. svenskl eller ulländskl förelag som driver någon form av bankverksamhel, gäller genom en sär­skild regel ell kapilalläckningskrav på 100 %. Tre lyper av sidoförelag är undantagna frän della stränga täckningskrav, nämligen förelag där siaten är deliigare, bosladsfinansierande kredilakliebolag och kommunlåneinsli-lul, de sisinämnda efter lagändring som irädde i kraft den I januari 1977 (prop. 1976/77: 21, NU 1976/77: 11, rskr 1976/77: 52). Engagemang i sådant sidobolag förs lill riskgrupp D med ell kapilalläckningskrav av 8 %. Sär­skilda regler gäller också för bankernas engagemang i fastighetsbolag som uteslutande har lill syfte all förvalla faslighet för all bereda banken lokaler m.m.

Kapilalliickningsbeslämmelserna i banklagarna innehåller slulligen någ­ra värderingsregler i fråga om inteckningssäkerheler.

2.3 Historik

2.3.1 Inledning

De nu gällande kapitalläckningsreglerna är resullalei av en forigående utveckling som sleg för sleg förändral kapilalkraven och i slorl sell alli mer lindral dessa krav. De ändringar som undan för undan har gjorls i de ursprungliga reglerna har näslan alllid aklualiserals av en sä kraftig inlå­ningsökning i bankinslilulen all kraven på kapilalläcknig blivit allt svårare all uppfylla, samiidigi som lagstiftaren bedöml atl bankinslilulens ökade finansiella konsolidering och den erfarenhetsmässiga värderingen av risk-momenlen i bankrörelsen lämnat ulrymme för en uppmjukning av kapital­kraven.

1 del följande lämnas en redogörelse för den uiveckling av kapilalkraven som har lett fram lill de nu gällande reglerna. Härvid kommer lyngdpunk­len all läggas på frågan om vad som i kapitalläckningshänseende skall räknas som eget kapital. Särskilt uppmärksammas frågan om även banker­nas obeskallade reserver dvs. värderegleringskonlon för utlåning, värde­papper och valulor, skall fä räknas in i del riskläckande kapilalet. Vidare

 

Prop. 1978/79:190                                                                 52

redogörs mera ingående för hur bankernas obligalionsinnehav har behand­lals i kapilalläckningshänseende. I ett särskilt avsniii behandlas vidare förlagslånens ställning i kapilalläckningssammanhang.

2.3.2 Kapiialtäckningsbesiämniiriser före nu gäUande lag

Beslämmelserna om kapilalläckning var ursprungligen ulformade som regler om inlåningsräll. De innebar atl bankerna fick la emot inlåning till ett belopp motsvarande högst en viss multipel av det egna kapilalet. Reglerna var i väsentliga avseenden olika för de skilda bankinstitutsgrup­perna.

För affärsbankernas del föreskrevs i 1911 års banklag all banks inlåning inle fick översliga fem gånger bolagets egna fonder. Eftersom det egna kapilalet och de inlånade medlen huvudsakligen används till kreditgivning, kan denna vår försia inläningsrältsiegel liksom dess efterföljare sägas innebära, all mol en banks placeringar och den förlustrisk de medför skall slå egna fonder av viss minsla storlek, dvs. i della fall eti belopp motsva­rande ca 17% av samtliga placeringar. En inlåningsrältsregel kan sålunda översällas lill en placeringsregel, som ger besked om vilka kapilal- eller fondläckningskrav, som gäller för bankens kreditgivning.

Inlåningsrätlen för affärsbank<;rna höjdes genom lagändring år 1920 lill åtta gånger del egna kapitalel. I 1955 års banklag bestämdes denna multipel lill lio. Kraven på fondiäckning av inlåningen hade dock redan tidigare mildrais på olika säll, bl. a. genom provisoriska besiämmelser under 1930-och 1940-lalen. Dessa läunader innebar bl. a. all den del av inlåningen som placerades i vissa som riskfria betraktade lillgångar (kassamedel, statspap­per m. m.) hell eller delvis kunde få undanlas vid beräkningen av inlånings-rätten. Genom en lag år 1946 om bankakliebolags inlåning delades affärs­bankernas placeringar in i tre grupper efter stigande riskgrad. Denna princip med bankernas placeringar indelade efter riskgrad med olika krav på kapitalläckning låg till grund också för inlåningsrältsreglerna i 1955 års banklag.

För sparbankerna infördes regler om inlångsrätt genom 1923 års spar­bankslag. Sparbanksinlåning, som inte motsvarades av kassa, banktillgo­dohavanden, fullgoda svenska obligationer, vissa inteckningslån och andra riskfria placeringar, fick enligt lagen inle översliga 12,5 gånger sparban­kens fonder. Denna regel kombinerades med en annan regel, som innebar all inlåningen med undanlag av vad som molsvarades av kassa och bank-lillgodohavanden aldrig fick öveisliga 50 gånger fonderna. Denna yllersta inlåningsspärr ändrades år 1937 lill en 30-gångerregel som emellertid skulle gälla först efter en övergångslid om lolv år. Kraven på fondtäckning mildrades genom genom provisorisk lagstifining år 1947. Kretsen av läck-ningsfria lillgångar vidgades och Kungl. Maj:l fick rätt att medge undantag från 30-gångerregeln och i slället tillämpa 50-gångerregeln. I 1955 års sparbankslag behölls sysiemel med all begränsa sparbankernas inlånings-

 

Prop. 1978/79:190                                                                 53

räu genom dubbla relationsregler. Den inlåning som inle placerades i läckningsfria lillgångar begränsades liksom lidigare till 12,5 gånger spar­bankernas egna fonder. Inlåning som inle placerals i den försia, mesi riskfria gruppen fick aldrig översliga 50 gånger sparbankens fonder.

För jordbrukskasserörelsens del har de besiämmelser som reglerar cen-tralkassornas inlåningsräll alllsedan år 1942 varit så gott som identiska med dem som gällde för sparbankerna.

Även om de för affärsbanker, sparbanker och centralkassor gällande inlåningsrältsreglerna var likarlade genom all de grundade sig på en upp­delning av lillgångama i tre riskgrupper var de i övrigi i väsenlliga avseen­den olika. Beslämmelserna var belydligi mindre reslrikliva för sparbanker­nas och cenlralkassornas än för affärsbankernas del. Således var kapilal­kraven för de olika placeringarna lindrigare för sparbanker och cenlralkas­sor och omfatiningen av läckningsfria lillgångar var större.

En historik över kapilalläckningsreglernas uiveckling och en ulföriigare redogörelse för reglernas innehåll före den nya banklagsliflningen år 1968 finns i kredilinslilululredningens belänkande (SOU 1967:64) Samordnad banklagsliflning (s. 152-173).

2.3.3 1968 års lag 2.3.3.1 Allmänt

I belänkandet Samordnad banklagsliflning som ligger till grund för gäl­lande lagsliflning framhöll kredilinslilululredningen all del i och för sig är möjligl all få samma kapitaltäckningskrav med inlåningsbestämmelser som med direkta placeringsregler. Utredningen ansåg det emellertid som mest följdriktigt alt kapitalläckningsreglerna uiformades som placeringsregler differeniierade efter placeringarnas ari. Ulredningen ansåg vidare atl be­stämmelserna borde vara enhelliga för samtliga bankinslilut. Ulredningen grupperade bankinslilulens placeringar i fyra olika riskgrader, där riskgrad 1 omfallade placeringar med ingen eller ringa förluslrisk och riskgrad 4 de mest riskbelasiade placeringarna. Som kapilalläckning föreslog ulredning­en för lillgångar i riskgrad 1, ulom för rena kassalillgångar, 0,5% eget kapilal och för riskgraderna 2-4 egel kapilal om 1 %, 4% resp. 8%. Del samlade kravet på egel kapilal räknas fram genom atl kapilalkraven i de olika riskgraderna läggs samman. Ulredningen förordade vidare alt för­lagsbevis som getts ut av bankinstitut i kapitalläckningshänseende med viss begränsning skulle få jämslällas med egel kapilal intill ett belopp molsvarande för affärsbankerna akliekapilalel, för sparbankerna reserv­fonden och för föreningsbankerna del belopp vartill ceniralkassa och an­slulna jordbrukskassors egel kapilal uppgår. En närmare redogörelse för förlagsbevisens behandling i kapilalläckningshänseende lämnas under av­sniu 2.3.6. Dessulom föreslog utredningen atl ett belopp motsvarande summan av värderegleringsreservernas belopp för utlåning och överskot­tet av reserven för värdepapper skulle få dras från tillgångarnas värde i den högsta riskgraden innan kapitalkravet beräknades.

 

Prop. 1978/79:190                                                                  54

Departemenischefen förklarade i proposiiion i ämnel (1968: 143) atl han anslöl sig lill de grundläggande bedömningar som läg bakom ulredningens förslag. Han erinrade om alt såväl de dåvarande inlåningsrällsreglerna som de föreslagna placeringsreglerna vid sidan av sin huvudfunklion all irygga insällarna ocksä verkade placeringsdirigerande. Med anledning härav framhöll depariemenischefen alt kapilaltäckningskravens ändamål - all Irygga insällarna - enligi hans äsikl liksom hillills borde fä besiämma de nya kapilalläckningsreglernas innehåll på ell avgörande säll. Den föreslag­na konsirukiionen med kapilalläckningsregler ulformade som placerings­regler belecknade han som en uiveckling av del gällande inläningsrälls-systemel med väsenlliga fördelar. Reglerna knyls direkl lill bankinslilu­lens placeringar, vilket är följdrikligl efiersom del egna kapilalel skall slå emot risk som är förenad med kreditgivningen. Reglerna blir också belyd­ligi mindre komplicerade och sålunda lällare all lillämpa för bankinslilulen och lillsynsmyndigheien. Vidare lämpar de sig väl för all lillämpas på olika lyperav bankinslilul, oavsell rörelseinriklning och ulläningssiruklur. Sy­siemel medför nämligen med given omslulning atl del ställs siörre krav på egel kapilal hos ell bankinslilul med en mer riskbelonad placeringsslruklur än hos andra.

Ulredningens förslag all kapitalläckningskraven borde vara desamma för alla bankinslilul grundade sig på uppfallningen all föriuslrisken på en och samma placering rimligen inle förändras efter vem som gör placering­en. Utredningen betonade emellerlid, atl även om föriuslrisken som sådan inle förändras så kan placeringens sioriek molivera skilda kapilalkrav beroende på vilkel insliiui som gör placeringen. Denna skillnad i riskbe­dömningen för en och samma placering hänför sig inle till lypen av bankin­slilul ulan lill insiiiuieis sioriek i förhällande till en kredil av given sioriek. Ulredningen ansåg dock inte alt det behövdes någon differenliering av kapitalkraven efter institutens storlek. Därvid beaktade utredningen all bank enligt en särskild bestämmelse i banklagstiftningen inte får bevilja kredil ät en och samma låntagare eller i intressegemenskap förbundna låntagare i sådan utsträckning att institutets säkerhet ävenlyras. Vid re­missbehandlingen berördes frågan om enhetlighet av några remissinstan­ser. Sparbanksföreningen ansåg atl en enhellig reglering var en självklar följd av Ulredningens principiella ställningstagande för en samordnad banklagsliflning. Jordbrukskasseförbundet ville se lagförslaget som en hel­hei och var därför berett att godta de starkt ökade krav som förslaget innebar för rörelsens del. Bankinspekiionen framförde viss kritik mol för­slaget alt kapilalkravel fulll ul skall vara lika för samiliga bankinslilul och fann del motiverat atl kravet för sparbanker och kreditkassor salles någoi lägre än för affärsbanker. Som skäl härför anfördes all sparbankernas och kreditkassornas låneporlföljer under överskådlig lid kommer alt ha en annan och mindre riskbelonad sammansäitning än affärsbankernas. De­pariemenischefen delade ulredningens uppfattning att kapilalläcknings-

 

Prop. 1978/79:190                                                                 55

bestämmelserna skulle vara enhelliga för affärsbanker, sparbanker och centralkassor. En enhetlig reglering av kapitalläckningskraven var enligi hans mening också en självklar följd av slällningslagandet lill en samord­nad banklagsliflning.

Ulredningens förslag lill kapitalläckningsbeslämmelser innebar enligi Ulredningens beräkningar, som hänförde sig lill förhållandena i bank­inslilulen den 3 1 december 1964, sänkningar av kapilalkraven för samiliga affärsbanker med minsl 25%, i sex fall med mer än 35%. För de ca 30 sparbanker för vilka beräkningar gjorls innebar förslagei sänkningar för 20 sparbanker med mer än 15%, varav för ire med mer än 35%. För ire sparbanker innebar förslagei en ökning med ca 10%. Tre cenlralkassor fick enligi förslaget sina kapilalläckningskrav höjda med 10-15% medan de övriga nio fick manliga sänkningar.

Som skäl för de sänkia kapitalläckningskraven anförde ulredningen all de fakiiska förluslerna under efterkrigstiden varil ringa men alt della förhållande endasl i mindre mån kunde tjäna som vägledning för kapital-läckningskvolernas storlek. Ulredningen sökte även bedöma kapitalläck-ningskvolernas rimliga storlek med utgångspunkt från de kapilalläck­ningskrav, som de dåvarande inlåningsrällsbestämmelserna angav. Enligi Ulredningens mening framslod dessa som belryggande. På grund härav och dä skärpla krav innebär ökade koslnader för kredilförmedlingen utgick ulredningen från all nägon skärpning av de samlade kapitalläckningskra­ven i och för sig ej behövdes. Särskili i fråga om affärsbankerna vilka som lidigare nämnts hade de strängaste kapitalläckningskraven, framslod tvärt­om en mildring av det samlade kapitaltäckningskravet som moiiverad.

Till de remissinsianser som uttalade sig om kapilalkravel i slorl hörde bankinspektionen (jfr. prop. 1968: 143 s. 116). Inspektionen konstaterade lill alt börja med alt utredningens förslag skulle innebära en minskning av kapilalbehovel för flertalet affärsbanker med 40-50%. Inspekiionen be­rörde därefier bl. a. den betydelse för behovei av riskbärande kapilal som bankinslilulens dolda reserver, främst i form av värderegleringskonlon för utlåning, kan ha. Värdel av dolda reserver belönades men samiidigi under-ströks atl kapilalläckningsreglerna skall lillämpas inte bara under goda konjunkturer utan även under dåliga. Erfarenheterna visade också alt reserverna snabbi kan försvinna inle bara på grund av inträffade förlusler Ulan också lill följd av en ändrad inställning i fråga om behovet av säker­hetsmarginaler.

Del kapilalskydd, som erbjuds insällarna, kan således under avsevärd lid vara begränsal till det i lag föreskrivna minimikapitalet, hette det i framställningen. Kraven på riskkapital måste därför avvägas så, atl bank­instiluten med bevarat förtroende från allmänhelens sida skall kunna fun­gera även under perioder med sämre konjunklurer. Del riskkapital, som enligt lag skall finnas i ett bankinstilut måsle i princip vara så slorl att det i och för sig är tillräckligt som skydd för insätlarna. Vidare betonades atl del

 

Prop. 1978/79:190                                                                  56

krav pä riskkapital som i lag generelli slälls upp på bankinslilul är minimi­krav. I anledning därav påpekade inspekiionen, all om en bank i sin rörelse är beredd all la siörre risker än normall, måsle banken hålla ell molsvaran­de högre kapilal än del som föreskrivs i lag.

Sammanfallningsvis anförde inspekiionen all myckel tydde på all ban­kernas verksamhei skulle bli mera riskbelonad än under den för näringsli­vet sä gynnsamma efterkrigsperioden och all del inle var förenligl med klok och försiklig politik atl införa regler som för affärsbankernas del skulle innebära en halvering eller en kanske ännu längre gående reduklion av del minimikapital, som obligatoriskt måsle finnas lill insätlarnas skydd. En så extrem ålgärd skulle illa rimma med de envist åierkommande kraven från näringslivets sida på ett ökal risklagande i bankerna. En sådan "ned-ruslning" skulle inle heller kunna moliveras från koslnadssynpunkl. Enligt inspekiionen kunde del för affärsbankernas del därför anses rimligt och acceplabelt om del föreskrivna minimikapitalet reducerades med endasl 20-25 %. Om utvecklingen skulle göra detta moliverai, kunde kapilalläck­ningsreglerna efter ell antal år liberaliseras ytterligare. Med utgångspunkt härifrän föreslog inspekiionen därför vissa ändringar i detaljutformningen av ulredningens förslag.

De synpunkter bankinspektionen anförl manade även enligt departe­mentschefens bedömande till försiklighel (prop. 1968: 143 s. 137). Enligt departemenischefen var del emellertid för att åsiadkomma enhetliga kapi­taltäckningsbestämmelser nödvändigt alt förhållandevis kraftigt sänka ka­pilalkravel för affärsbankerna, som hade de slrängaste kraven, eftersom det inle fanns nägra bärande skäl för alt i siällei slarkl skärpa kapilalkra­ven för sparbanker och cenlralkassor. Departementschefen erinrade också om all ell högre kapilalläckningskrav medför högre koslnader för den kredilförmedling som bankerna tillhandahåller och pekade pä att dessa kostnader yllersl får belalas av dem som lar inslitulens tjänster i anspråk. Den ytterligare Irygghei ell högre kapitaltäckningskrav innebär för insät­larna får därför vägas mol de nackdelar som lägre inlåningsränior och högre lånekostnader medför. Å andra sidan framhöll departemenischefen all del också måsle beakias all det från såväl bankernas som näringslivets synpunki är angeläget, all bankerna har en sä slark kapilalslällning, all de verkligen har möjlighel all lämna riskbelonade krediter och kan ta de förlusler som följer därav. Vid detaljutformningen av kapitaltäckningsbe-stämmelserna beaklade departementschefen ovanslående synpunkier.

Proposilionens kapitaltäckningsregler innebar en minskning av kapilal­kravel i förhållande lill inlåningsriittsreglema med 38 % för affärsbankerna och 21 % för sparbankerna samt en höjning för centralkassorna med 5%. Delta innebar att kapitalkravet i procent av summan av samtliga lillgångar och ingångna garanliförbindelser för affärsbankernas del sänktes från 6,57% lill 4,33% och för sparbankernas del från 1,89 till 1,50%, medan kapilalkravel för ceniralkassoma höjdes från 1,98 lill 2,09%. I fråga om beräkningen av nu angivna siffror och motsvarande siffror enligt bl.a. uredningens förslag hänvisas lill prop. 1968: 143 s. 151 f.

Prop. 1978/79:190                                                                 57

2.3.3.2 Riskkalalogen

Dä del gällde atl la siällning lill riskindelningen av ett bankinstiluts placeringar anförde kredilinslilululredningen följande. Ell bankinsliiuls resurser kan schemaliskl sell vara placerade i kassa och därmed jämförliga tillgångar, i värdepapper och lån saml i lillgångar som behövs för att möjliggöra bankverksamhelen som sådan, dvs. invenlarier och fasiigheier. Ulredningen indelade de föriustrisker som kan anses vara förbundna med dessa olika placeringar i kursrisker, valutarisker och solvensrisker. Ulred­ningen definierade termen kursrisk som risken för en förändring i en placerings kapitalvärde till följd av förändringar i den allmänna räntenivån. Enligt ulredningen ärden vanligaste placeringen med denna risklypobliga­tioner, vilkas avkastning ulgår efter en för obligationernas bindningstid fasl räntesats. Kursrisken hänger samman med all obligationens avkasl­ning inle ändras vid en höjning av den allmänna räntenivån, vilkel medför alt dess avkaslning blir relativt selt lägre än pä placeringar vars avkaslning följer den allmänna ränlenivån. Eftersom man får räkna med alt räntegotl-görelsen på insältarsidan stiger vid höjd allmän räntenivå försämras härige­nom institutets lönsamhei. Bankinsiitutet kan i del nya lägel handla på två olika säll som i princip kan beräknas ge lika siora inkomster. Del kan behålla värdepapperel och därigenom få en relalivi lägre avkaslning på placeringen för återstoden av dess bindningstid. En annan möjlighet är all avyitra värdepapperel och därigenom ta en kapilalförlusl, som i princip molsvarar del kapilaliserade värdel av den försämrade avkastningen under återstoden av placeringens bindningstid. Ulredningen påpekade atl vid sjunkande allmän ränlenivå blir förhållandel del omvända. Enligi utred­ningen kan bankinstiluten genom all avsäita vinslmedel till värderegle­ringskonto nedskriva obligationsportföljens värde till de sänkia marknads­värden som följer av en allmän räntehöjning. Härigenom uppnås dels att obligation i institutets räkenskaper ej upptas lill högre värde än marknads­värdet, dels all mera medel hålls kvar i rörelsen och härigenom kan förbättra den genom räntehöjningen relativt försämrade lönsamheten i bankinstilutet.

Ulredningen förutsatte vid sin beräkning av kapitalläckningskraven atl obligalion skulle fas upp lill marknadsvärdei, dock högsl nominella värdet. Ulredningen uppgav alt den övervägt atl la yiierligare hänsyn till kurs­risker för obligationer genom krav på att obligations värde skulle beräknas till eit med vissl procenllal reducerat belopp av marknadsvärdet men alt den ansåg all del var tillräckligt med ett allmänt villkor alt obligalion får tas upp till högst marknadsvärdet. I den mån ell bankinstitui ej har möjlighet alt nedskriva obligalionsporlföljens värde lill marknadsvärdet förutsatte ulredningen alt reslerande belopp skulle läckas med egel kapilal. Med detla ansåg utredningen att någoi ytterligare specielll hänsynslagande lill kursrisk inte behövdes i kapitaltäckningssystemet.

Tillgångar som är förbundna med valutarisker, dvs. risk för förlusl i samband med förändring av växelkurser, angavs vara dels lillgodohavande

 

Prop. 1978/79:190                                                                  58

och fordringar i uiländsk valula, dels värdepapper löpande i sädan valula. 1 fråga om fordringar i form av reverser som löper i uiländsk valula fann ulredningen all dessa kunde las undan från kapilalläckning för valularisker eftersom bankernas inlåning i uiländsk valula balanserade valularisker för sädana lillgångar. Ulredningen ftmn därför all valuiariskerna inle behövde särskili beakias på annal sätl än all lillgodohavande i ulländska valutor hos utländska bankföretag elc. skulle beräknas till marknadsvärdena.

Utredningen fann - med hänsyn lill vad den anfört om kurs- och valutarisker - all kraven på kapilalläckning väsenlligen endasl kommer all avse solvensrisker, dvs. de förluslrisker, som hänger samman med atl bankinslilulens gäldenärer inle fullgör sina äiaganden mot kreditgivaren. För placering i en lillgång med större förluslrisk borde härvid krävas högre kapilalläckning än för en lillgång med mindre förlustrisk. I prakiiken är det endasl undanlagsvis möjligl all ange föriuslrisken på en placering eller grupp av placeringar. Del var därför enligi utredningens uppfattning ofrån­komligt all varje i prakiiken genomförd gruppering av placeringar efter förluslrisk får en schemalisk prägel.

Ulredningen slannade för all föreslå all bankinslilulens tillgångar grup­peras efter förlustrisk på fyra olika riskgrader.

Ulredningen framhöll alt grupperingen av tillgångarna efter förluslrisk vilade delvis på en indelning av bankinstitutens låntagare med slalen och kommunerna i en försia grupp med ingen risk för belalningsinslällelse och därefter kredilmarknadens inslilulioner i en närmasi följande grupp. I övrigt grupperades tillgångarna med ledning av säkerhetens art. Placering­ar för vilka särskild säkerhei inte slällls fördes därmed till den högsia riskgraden.

Ulredningen ansåg all förslaget, trots all det i viss mån var av schema­tisk karaktär, väsentligen tog hänsyn till såväl den samlade förlustrisken för ell bankinslilut som till de olikheter i kapitaltäckningskrav som skilda sammansättningar av olika instituts placeringsportföljer kan kräva.

Till riskgrad 1 förde ulredningen, föruiom s. k. guldkantade obligationer, även obligationer emillerade av svenskl kreditinslilul eller som offenlligen ulbjudils av bankinstitui, dvs. i huvudsak s.k. industriobligationer. För tillgångar i denna riskgrad uppstilllde utredningen en kapitaltäckningskvol om 0,5 %. Som molivering härför anförde utredningen att risken för att de mol banken betalningsskyldiga inte fullgör sina förpliktelser visserligen är obefintlig eller ytlersl ringa, men all själva handhavandet av tillgångarna är förenat med vissa förlustrisker. Liiredningen ansåg dessutom del rimligt all ell visst eget kapilal över huvud taget krävs av ett bankinstitui.

En ledamot av utredningen förordade emellertid atl lillgångama i risk­grad 1 skulle frias från alla kapitaltäckningskrav, utöver det som ligger i föreskriften att likvida tillgångar skall redovisas till högst marknadsvärdet. Denne ledamot underströk särskilt att ett borttagande av den dåvarande prioriteringen av obligationer i kapitalläckningshänseende skulle inverka menligt på obligationsmarknaden.

 

Prop. 1978/79:190                                                                 59

Till riskgrad 2 förde ulredningen tillgångar, som ansågs innefatta relalivi obetydliga men ändå större riskmoment än tillgångar som förls lill riskgrad 1. För riskgrad 2 föreslog ulredningen en kapilalläckningskvol av I %.

Till riskgrad 3 förde ulredningen de placeringar för vilka föriuslrisken framslod som siörre än för riskgrad 2 men som dock ansågs kunna undan­tas från den högsia riskgraden. Kapilalläckningskvoten salles av Ulredningen lill 4%. Till riskgraden fördes bl.a. andra svenska obliga­iioner än sådana som lagils upp i riskgrad 1.

Till riskgrad 4 slutligen förde utredningen tillgångar som inte räknats upp i de lidigare riskzonerna. För riskgraden föreslogs en kapitaltäckningskvol av 8%.

Vid remissbehandlingen redovisades skilda uppfattningar om vilka pla­ceringar, som borde hänföras lill riskgrad 1, och om vilken kapilalläck­ningskvol som var den lämpliga. Riksbanksfullmäklige och postslyrelsen ansåg med hänsyn till den säkerhet som finns för obligationslän atl sådana obligationer som lagits upp i riskgrad 1, med undanlag av sådana som Ulbjudils av svenskl bankinslilul, borde vara fria från kapilalläckning. Som skäl härför anfördes obligalionsutgivarens institutionella ställning och del förhållandel atl nedskrivning enligt förslaget skulle ske lill marknads­värdet. Övriga obligationer i riskgrad 1, främst induslriobligalioner och utländska låniagares obligaiioner borde enligt dessa remissinsianser föras över lill riskgrad 2, efiersom de uppenbarligen inte kan likslällas med slals-och hypoleksobligaiioner.

Bankinspekiionen ansåg all ulredningens förslag innebar en reducering av kapilalliickningskravel för obligaiioner som inle var försvarlig från risksynpunki. Inspektionen pekade på alt kursutvecklingen under efter­krigstiden på obligationsmarknaden har visal alt innehav av obligationer, särskilt långa obligationer, är förenat med belydande risker och atl bankin­slilulen kan Ivingas till stora nedskrivningar av värdet. Inspektionen an­förde härom.

De vinslmedel som ålgåtl härför har bara under den senasle femårspe­rioden för affärsbankernas del uppgålt till inemot 250 milj. kr., ell belopp som vida överstiger kreditförlusterna under samma period. Väl brukar i diskussionerna om behovei av riskkapilal för obligalionsinnehav från bankhåll anmärkas, all bankerna efter en ränlehöjning och ell därav föran­lett kursfall icke behöver realisera sina obligalionsinnehav eller i vart fall behöver sälja endast en mindre del därav och all de genom atl avvakia förtälloliden kan få obligationerna inlösta till pari. Man förbiser emellerlid därvid gärna den belaslning på lönsamheten, som består däri all räntan på den mol obligalionsinnehavel svarande inlåningen under längre eller korta­re perioder legat över den, som gällde vid tiden för förvärvet av obligatio­nerna, och kanske 1. o. m. över obligationsränlan. Denna belaslning - för vilken kursnedgången för obligaiionema ulgjorl ett uitryck - har inte varit mindre reell, därför alt förlusten kommit successivt. Särskilt i ett skede då en lågränleperiod följs av en längre period med siigande ränla kan ell slort innehav av lågförräntande obligationer bli en allvariig belaslning för del

 

Prop. 1978/79:190                                                                  60

enskilda bankinslilulel. Delta kan då år efter år tvingas avsälla medel för alt bringa bok värdel på obligaiionema i överenssiämmelse med marknads­värdei och kan inle avvisa krav härpå bara genom en hänvisning till all ränlenivån efter ell eller annat årtionde måhända sjunker med påföljd all obligationsinnehavet då kommer atl ge kompensation för lidigare föriusler.

Med hänsyn lill att del förda resonemangel främsi är lillämpligl vid innehav av långa obligaiioner skulle en differenliering av kravet på kapilal­läckning efter obligalionernas löplid vara naiurlig. De gränsproblem som uppslår vid varje differentiering och även vissa andra omständigheter ansågs emellerlid lala för en enhetlig behandling av obligaiionema. Inspek­iionen lillslyrkle därför all samma kapilalkrav skulle gälla för samiliga ifrågavarande obligationer oavsell löptid och all läckningslalel avvägdes efter ell genomsniu. Inspektionen föreslog alt obligationerna fördes över till riskgrad 2 med ett läckningskrav på 1 %.

Departementschefen anförde atl de skäl som utredningen anfört för all lillgångar, som enligt gällande regler var hell eller delvis läckningsfria, skulle underkaslas kapilalläckningskrav inle överlygal honom. Enligt de­partementschefen skulle ett genomförande av förslaget, som reservanten påpekat, sannolikt minska bankinslilulens benägenhei alt förvärva dessa obligationer och därmed begränsa omfångei av obligalionsmarknaden. De­partementschefen förordade däri'ör atl kapilalläckningskravel för place­ringar i riskgrad 1 salles lika med noll. 1 linje med vad riksbanksfullmäklige föreslagit ansåg departemenischefen emellerlid atl andra fullgoda obliga­tioner - dvs. i slorl selt vad ulredningen beiecknai som obligationer utbjudna av bankinstitut - borde föras över till riskgrad 2.

1 fråga om ulredningens förslag atl obligationer vid beräkningen av kapilalläckningskravel skulle las upp lill marknadsvärdei, dock högsl no­minella värdel, erinrade departementeischefen om atl bankinspekiionen pekal på vissa nackdelar med atl sälla obligalionernas marknadsvärde som norm för deras värdering i kapilalläckningssammanhang och i siällei föror­dal all obligalionernas bokvärde skulle användas. Som framgår av del följande hängde de av inspekiionen pålalade nackdelarna samman med atl inspekiionen var krilisk till utredningens förslag au reserven för obliga­tioner skulle få dras från tillgångarnas värde i högsia riskklassen innan kapilalkravel beräknades. Departementschefen delade inspektionens upp­fattning och förordade därför att obligationer i likhel med andra tillgångar vid lillämpningen av kapilalläckningsbesiämmelserna skulle beräknas ef­ter sina bokförda värden.

2.3.3.3 Kapilalbasen

Kredilinslilululredningen behandlade ingående frågan om vad kapital­läckningskraven skall sältas i relalion lill och diskuierade i vad mån även andra medel än de som räknades som egna medel, dvs. de beskattade, borde få räknas som kapilalläckning. Därvid behandlades medel som slår inne pä värderegleringskonlon.

 

Prop. 1978/79:190                                                                61

Denna fråga hade även lagils upp av 1950 ärs jordbrukskasseuiredning. En närmare redovisning härav lämnas i prop. 1955:3 s. 103. Bland sina sammanfallande synpunkier anförde ulredningen bl.a. alt inlåningsreg­lerna borde ta viss hänsyn till den irygghet för insällarna, som kunde skapas genom avskrivningar och avsällningar lill värderegleringskonlon i de fall dessa konton var sä stora, all risken för all reservfonden och annal egel kapilal skulle behöva las i anspräk för all läcka uppkommande förlus­ler minskal i belydande grad. Ulredningen menade, all sådana konlon även om de inle var lika beständiga och säkra som reservfonder, dock gav insällarna ökad Irygghei och att del därför, när ökningen i trygghet var väsenilig och påtaglig, kunde vara riktigt all la särskild hänsyn därlill. Detta borde enligt ulredningens mening lämpligen ske genom dispens, meddelad av Kungl. Maj:l efter tillsynsmyndighetens hörande.

Den av jordbrukskasseuiredningen föreslagna dispensregeln i fråga om värderegleringskonlon kritiserades av några remissinsianser (se prop. 1955: 3 s. 107 f).

Bank- och fondinspeklionen anförde bl. a. följande: Enligi inspeklionens upplänning är de fördelar, som kan vinnas genom hållande av dolda reserver i vissa hänseenden särskili framirädande för kredilinslilulen, som i högre grad än andra förelag är känsliga för disposilioner, som går ulöver de synliga reserverna. Ty dels är dessa förelag för sin rörelse i högre grad än andra beroende av allmänhelens förlroende och dels skall för dem enligi lag upprällhållas en viss relalion mellan egel och främmande kapilal, vars underskridande tvingar kreditinstituten lill minskning av sin volym, dvs. i realileien lill krediiuppsägningar. Med hänsyn härtill har inspekiionen anseti framväxandel av delcredereräkningar hos affärsbanker och cenlal-kassor vara lillfredssiällande ur de synpunkier ämbelsverket har all före­lräda.

Skulle emellerlid dessa räkningar enligi ulredningens förslag bli inlå­ningsgrundande, dvs. i vissl hänseende jämslällas med eget kapital, kan de uppenbarligen icke längre fylla sina ovan beskrivna funktioner, i varje fall ej beträffande så stor del av värderegleringskonlol, som får anses erforder­lig som reserv mol föriusler. Sannolikt skulle väl detla förhållande föranle­da ett dispenssökande kreditinstitut all nedvärdera de risker hos ford-ringsporiföljen eller obligalionskoniot, för vilka värderegleringskonlona är avsedda att tjäna som buffert. Ur konsolideringssynpunkt vore en sådan uiveckling all beklaga.

Sparbanksinspeklionen framhöll bl. a. all del knappasl kunde vara lämp­ligi, all kredilinslilulen skulle söka överlyga å ena sidan taxeringsmyn­digheterna om all verksslällda avskrivningar vore sakligt betingade och därför borde vara skattefria samt å andra sidan tillsynsmyndigheten om all samma avskrivningar egenlligen icke alls behövde göras och därför borde få räknas som underlag för inlåningen.

Depariemenischefen anförde i prop. 1955:3 (s. 114) bl.a. all de med inlåningsrätlen sammanhängande problemen måsle ytteriigare övervägas, innan ställning logs lill frågan om en omläggning av inlåningsreglerna efter

 

Prop. 1978/79:190                                                                 62

de av jordbrukskasseuiredningen föreslagna linjerna. Därför uiformades reglerna om inlåningsrällen i 1955 ärs banklag i huvudsak efier dillills gällande besiämmelser.

Kredilinslilululredningen erinrade inledningsvis om all utredningen vid behandlingen av frågan om läckning av kurs- och valularisker hade föresla­gil all marknadsvärden för lillgångar som äger dessa risker skall användas. Ulredningen konslaierade därefier alt om en låntagare brisler i belalning, läcks bankens fordran i följande ordning:

1.    ev. pant las i anspräk,

2.    förlusten läcks genom överskoilet på årets rörelse,

3.    värderegleringsreserverna las i anspräk och

4.    beskattade medel (odisponerade vinslmedel, disposilionsfond elc.) las i anspråk.

Värderegleringsreserverna ulgörs av obeskattade medel. Avdragsräll har medgivils, efiersom ändamälet är all bygga upp reserver för alt möta förlusler. Måsle beskailade medel användas för all täcka förluster innebär della jämföri med all använda obeskallade värderegleringsreserver, en nära nog dubbell så hög kosinad för banken. Häriill kommer all en för-iroendekris bland insällarna iroligen skulle uppslå. Del är enligi ulredning­en därför vikligl både frän bankinslilulens och samhälleis synpunki alt insiiiuien bereds möjligheler alt bygga upp ell erforderligl förlustskydd genom obeskallade avsällningar till värderegleringskonton.

Ser man kapitaltäckningsfrågan renodlad som en fråga om insäliar­skydd. vilket enligt utredningens mening är det relevania synsäliel, lorde del vara likgiltigt hur förlusler läcks, förulsalt all de absorberas av bankin­stilutet. Detla lalar för atl värderegleringsreserverna bör fä räknas som kapilalläckning, ev. med avdrag för den del av dessa medel som slär mol akula risker. I andra hand kan hävdas all ca 50 proceni av värdereglerings­reserverna skulle få inräknas i kapiiialläckningen efiersom de, efier all ha framlagils för beskaiining, lill om! i ing halva sill belopp skulle bli en del av beskailade egna medel.

Ulredningen ansåg likväl all värderegleringsreserverna inle skulle räk­nas med i den legala kapiialläckningen. Della skulle nämligen innebära all dessa reserver liksom beskailade egna medel fick en viss mullipeleffekl på ullåningskapacilelen. Däremoi ansåg ulredningen all värdet av värde­regleringsreserverna borde få frånräknas tillgångarnas värde vid beräk­ningen av kapitalläckningskraven. Efiersom i prakiiken avsällning lill värderegleringskonio oflasl ej hänförs lill beslämda placeringar ulan före­läs i klump, föreslog ulredningen till summan av värderegleringsreserver­nas belopp för uilåning saml öv(;rskoilel av reserven för värdepapper skulle få dras från tillgångarnas värde i den högsta riskgraden innan kapi­taltäckningskravet fastställdes.

För värdepappersporlföljen belyder della enligi ulredningen all, i den mån beloppei på värderegleringskonlot är så stort att netlobokvärdel för

 

Prop. 1978/79:190                                                                 63

dessa tillgångar understiger marknadsvärdet fär del överskjutande belop­pet på värderegleringskonlol lillsammans med beloppei pä värderegle­ringskonlol för utlåning dras av från värdel av tillgångarna i riskgrad 4 före kapiialkravsberäkningen för denna riskgrad.

1 den mån ell instituts avsättningar till värderegleringskonto ej skulle förslå alt tillräckligt nedskriva obligalionsporlföljens värde förulsatle ul­redningen all del egna kapilalet skulle reduceras med det belopp som kan behövas för atl anpassa obligalionsporlföljens neliobokföringsvärde lill marknadsvärdei innan del egna kapilalel får räknas som riskläckning i övrigi.

Ulredningens förslag all värderegleringsreserver på vissl säll skulle räknas som kapilalläckning logs upp vid remissbehandlingen av bl.a. bankinspekiionen. Inspekiionen fann den föreslagna regeln om räll all göra avdrag för eveniuell differens mellan obligalioners marknadsvärde och bokförda värde alltför liberal och dessulom opraklisk i lillämpningen.

Enligt inspektionens meningar obligalionernas marknadsvärden, beräk­nade efter noteringarna på Stockholms fondbörs, inle representativa för siörre obligalionsaffärer. Inspekiionen framhöll all en ulförsäljning av en även ganska ringa del av banks obligalionsinnehav på allmänna marknaden i de fiesia lägen under senare är ofelbarl skulle lell lill atl kurserna pres­sals. Vidare framhölls atl ränleglidningar under åren även ulan samband med ändringar av diskonlol också kan inverka på kurssältningen och därmed på portföljernas beräknade marknadsvärde. Del föreföll därför inspektionen rimligt atl värdel pä bankernas obligalionsinnehav skulle sällas efier sä försikliga grunder all del inrymde marginaler för all möla smärre förskjulningar i räntenivån ulan all ell överskoll, om än aldrig så litel och kortvarigt, i del på otillföriitliga grunder vilande "marknadsvär­det" skall fä räknas frän värdel på andra, mera kapilalkrävande tillgångar. Kapilalläckningsreglerna borde därför ändras så all kapilalkravel även i fråga om obligaiioner alllid skulle beräknas efter deras bokvärde, vilkel i praktiken innebar atl de skulle redovisas efter avdrag av reserveringar. Efter en sädan ändring fanns enligt inspektionens uppfaiining knappasl behov av en särskild avdragsregel. Om för andra lillgångar, som redovisas brullo, fanns medel avsalla lill mölande av förlusler, fick självfallel bok-värdel minskas med del belopp som avsalls för lillgången i fräga.

Depariemenischefen instämde i den krilik som bankinspekiionen riklal mol den föreslagna avdragsregeln och lillade för egen del följande. Efter­som reserverna enligi vad erfarenhelen visar snabbi kan reduceras eller försvinna åstadkoms genom den föreslagna avdragsregeln en kapilalbas, som skulle variera i sioriek alliefler iniräffade förlusler eller ändrad insläll­ning i fråga om behovei av säkerhetsmarginaler. En kapiialtäckningsbe-siämmelse som bygger på en på angivel säll rörlig kapilalbas är opraklisk och svåriillämpad. På anförda skäl kunde depariemenischefen inle godla Ulredningens förslag i denna del.

 

Prop. 1978/79:190                                                                 64

2.3.3.4 Sammanfallning

Depariemenlschefens förslag innebar således all kapilalkravel skulle sältas i relalion lill bankens egel beskattade kapilal och alt en banks tillgångar - inkl. obligationer - skulle beräknas efter sina bokförda vär­den, dvs. efter de värden de skall ha i bankinsliiuls balansräkning. Närma­re besiämmelser om dessa värden finns iniagna i banklagarna och i bokfö­ringslagen. Enligi dessa besiämmelser fick omsällningslillgångar - inkl. obligaiioner - inle sällas högre än verkliga värdel. I den mån värde-regleringsreserv avsalls för lillgång eller grupp av lillgångar fick hänsyn las härtill vid beräkningen av kapilalkravel. Della innebar i praktiken att de värderegleringsreserver som finns för utlåningen dras ifrån tillgångarna i riskklass D innan kapilalkravel beräknas. Pä motsvarande sätl kommer värderegleringsreserverna för ulländska valulor att reducera storleken av sådana tillgångar innan kapilalkravel enligi riskklass B beräknas. Vidare fick värderegleringsreserverna för obligaiioner, dvs. skillnaden mellan marknadsvärdet och del bokförda värdel, dras ifrån sådana tillgångar i riskklass D och B innan kapilalkravel beräknas.

2.3.4  Värderingsprinciper för obligationer

Före 1968 års lagsliflning gällde en särskild värderingsregel för sparban­kernas obligalionsinnehav. Sålunda fick svenska, fullgoda riskbärande obligationer bokföras lill högsl visst schemaliskl beräknal värde (medeltal-värde), grundat på medelränlan under de senasle lio åren på s. k. guldkan-lade obligationer. Sparbankerna tvingades härigenom inle atl i likhel med affärsbanker och cenlralkassor vid en nedgång i obligaiionskurserna kapi-lalisera och i förväg skriva borl den förlusl som kunde beräknas inlräda lill följd av all marginalen mellan ränian på obligationerna och ränian på den däremoi svarande inlåningen under ell antal år blev mindre, ulan sparban­kerna kunde anpassa obligalionernas bokvärde till det nya marknadsvärdei genom successiva nedskrivningar. Denna möjlighet hade ansetls ound­gänglig för sparbankerna med hänsyn till deras i regel myckel omfattande obligalionsporlfölj och deras i hcg grad långfrisiiga, delvis bundna uilå­ning. Kredilinslilululredningen föreslog emellertid all denna regel borde slopas. Bankinspekiionen delade ulredningens bedömning och framhöll bl. a. all det saknades anledning all betrakta sparbankernas obligationspla­ceringar pä annat säll än övriga bankinsliiuls, framför allt om i slort sell samma regler - bl. a. i fråga om kredilers löplid - skulle gälla för samtliga bankinstitui. Departementschefen anslöl sig liil ulredningens förslag och framhöll alt räntebärande obligationer borde värderas efter samma prin­ciper som omsättningstillgångar i allmänhet, dvs. all verkliga värdet inle får överskridas. Departementschefen lillade alt detia värde var i fråga om obligationer likvärdigt med marknadsvärdei.

I samband med lillkomslen av lagen (1974:922) om kreditpoliliska medel behandlades åler frågan om värderingen av vissa obligationer i boksluts-

 

Prop. 1978/79:190                                                                 65

sammanhang. Ulredningen om den krediipoliliska lagslifiningen framhöll all del framlräil ell behov av all bankerna genom obligalionsförvärv bi­drog lill uibudel av långfrislig kredil. Enligi ulredningen kunde dock ell omfaUande innehav av obligationer vid en nedgång av obligalionskursen medföra särskilda påfrestningar för bankernas redovisade resultat. Med avsieg från den allmänna regeln all obligationer i likhel med andra om­sällningslillgångar inle fick sällas högre än verkliga värdel föreslog ulred­ningen all bankinslilulen gavs möjlighel all anpassa obligalionernas bok­förda värde till ett lägre marknadsvärde genom successiva nedskrivningar. Den föreslagna särskilda värderingsregeln uiformades efter mönsier från vad som före 1968 års ändringar i banklagsliflningen gällde för sparbanker. De obligaiioner som omfaliades av förslagei var sådana som anges i riskklasserna A och B i kapilalläckningsreglerna.

Även sparbanksföreningen tog i en skrivelse lill Kungl. Maj: l upp denna fråga och begärde all den bestämmelse som lidigare gälll för sparbankerna åler skulle införas. Sparbanksföreningen pekade på all sparbankernas ökade obligationsinnehav och obligationernas sjunkande marknadsvärden medförl all sparbankerna fåll belydande nedskrivningsbehov på sina obli­galionsporlföljer. Del förelåg enligi sparbanksföreningen en risk för all vissa sparbanker skulle få la i anspråk hela den befinlliga nedskrivningsre­serven - inkl. reserven i obundna krediler - saml årels överskoll för atl nedbringa del bokförda värdel på obligaiionema till på bokslutsdagen gällande marknadsvärde. Enligi föreningen var gällande regler för värde­ring av obligaiioner moiiverade endasl om obligaiionema betraktas som likvida tillgångar. I verkligheten är del dock endasl en marginell del av obligationerna som kan betraktas på detla säll, efiersom handeln på andra­handsmarknaden är begränsad. Därlill kom all försäljning av bosladsobli­galioner i siörre utsträckning heller inle kunde ske eftersom sparbankerna ålagil sig att svara för en viss överenskommen ökning av bosladsobliga­lioner varje år. Enligi sparbanksföreningen var därför den hell övervä­gande delen av sparbankernas obligalionsinnehav all belrakia som en långsiklig placering som inle var avsedd eller möjlig all omsälla i verkligi likvida lillgångar.

Vid remissbehandlingen godlogs ulredningens förslag i huvudsak. Bank­inspekiionen anförde bl.a. all i den mån obligationer betraktades som verkligt likvida tillgångar del fanns skäl för atl endasl marknadsvärdet skulle få lillämpas. Enligt inspekiionen var dock ell sådani beirakielsesäii inte överensstämmande med verkligheten eftersom obligationer vid siörre ulbud inle är i reell mening likvida. Mol en striki tillämpning av gällande regel kunde enligt inspekiionen vidare invändas atl den får en starkare inverkan på del redovisade ekonomiska resullalei än vad som är motiverat med hänsyn till utvecklingen på något längre sikt. Inspektionen tillstyrkte därför all bankinstiluten fick möjlighel alt ifråga om värdering av obliga­tioner successivi anpassa sig efter ändrade räntelägen. 5    Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 190

 

Prop. 1978/79:190                                                                  66

Kammarrätten i Siockholm ställde sig avvisande lill förslaget och an­förde bl. a. all de skäl som kunde åberopas för den före 1968 års lagslifl­ning gällande särbeslämmelsen inle längre var akluella. Molivel lill denna särregel var till väsentlig del sparbankernas i hög grad långfristiga, delvis bundna uilåning. En sådan uilåning kunde ur ekonomisk synvinkel i viss mån sägas ligga anläggningslillgängarna nära. För sparbankernas del hade emellerlid förhällandena härvidlag ändrais genom 1968 års banklagstift­ning.

Depariemenischefen framhöll atl de krav som från samhälleis sida slälls på bankernas engagemang på kapilalmarknaden vid fallande obligations-kurser kan leda lill belydande påfreslningar för bankernas redovisade resullai. Mot denna bakgrund fann departemenischefen del rimligt all bankerna gavs möjlighel lill successiva nedskrivningar enligi den av uired-niiigen föreslagna meloden. Enligi depariemenlschefens förslag skulle me-delränleberäkningen grundas på obligaiioner som uifärdals av staien, hy­poteksbanken och slalshypolekskassan saml avse medelränlan under de senasle lio åren.

Från kapilalläckningssynpunkl fick den nya regeln den effekien all kapilaltäckningssilualionen inora bankväsendet förbättrades något i för­hållande lill 1968 års lagsiiftning Placeringar i obligationer enligt riskklass A kräver ingen kapitalläckning och placeringar i riskklass B endasl en proceni kapilalläckning. I den män en banks reserver måsle tas i anspräk för en nedskrivning av sådana placeringar medför del därför endasl en obetydlig lällnad alt dessa tillgångar vid lillämpningen av kapilalläcknings­besiämmelserna skall beräknas efter avdrag för gjorda reserveringar. Vär­deregleringsreserver för utlåning har däremoi siörre belydelse. Dessa re­server dras nämligen ifrån värdet av tillgångarna i riskklass D, som har ell kapitaltäckningskrav på 8 proceni. Efiersom den nya obligationsvärde­ringsregeln avsevärt minskade bankernas behov all skriva ned obligaiioner fick man därför ocksä ökal ulrymme för avsällningar lill de från kapilal­läckningssynpunkl förmånligare värderegleringsreserverna för uilåning.

2.3.5    Den provisoriska ändringen år 1977

Efter förslag av banklagsulredningen har kapitalläckningskraven genom lagstiftningar 1977 (prop. 1976/77: 126, NU 1976/77:33, rskr 1976/77:243) reducerats med 10 proceni i avvaklan pä ell slulligt slällningslagande när banklagsutredningen har sluifön sill uppdrag i fråga om nya kapilalläck­ningsregler.

2.3.6    Förlagslån som läckningskapilal

Som lidigare har nämnls får i viss ulsiräckning med eget kapilal i kapitalläckningshänseende liksliillas förlagsbevis utställda av banker. Ut­märkande för förlagslån är dels alt lånet brukar tas upp genom utfärdande av skuldförbindelser avsedda föi den allmänna marknaden, s. k. förlagsbe­vis, dels att långivarna har räll lill betalning först efter låntagarens övriga

 

Prop. 1978/79:190                                                                 67

borgenärer. Enligt gällande bestämmelser får affärsbanker, sparbanker och cenlralkassor för jordbrukskredii med egel kapilal i kapilalläcknings­hänseende jämställa förlagslän inlill ell belopp molsvarande för affärsbank akiiekapilal, för sparbank reservfond och för ceniralkassa kassans och de anslulna jordbrukskassornas egel kapilal.

Meloden all med förlagslän förslärka del inlåningsgrundande egna kapi­lalel infördes genom en lag som gällde under åren 1923-1925. Lagen, som endasl berörde affärsbanker och var av provisorisk karaklär lillkom på förslag av dåvarande bank- och fondinspeklionen i en siiuaiion då vissa banker måsle la i anspråk de egna fonderna för all läcka förlusler och därför lenderade all överskrida del i banklagen sladgade inlåningsmini­mum, inspekiionen framhöll i sill förslag all ell föriagskapilal som lånals upp av en bank och som i förmånsrällshänseende placerals efter bankens övriga skulder lill sin natur stod så nära bankens egna fonder all del vid beräknande av inlåningsmaximum borde kunna jämslällas med en sådan fond.

Frägan om föriagskapilalets ställning återupptogs av 1949 års banklags­sakkunniga (SOU 1952: 2), vilka i slorl sell anslöl sig lill nyssnämnda uppfaiining. De sakkunniga ansåg dock all sådani lån borde få grunda inlåningsräll endasl i begränsad ulsiräckning, efiersom förlagslån inle ut­gjorde ett lill banken lika bundel kapilal som aktiekapitalet. I förekomman­de fall borde bank under förlagslånets löplid vidla sådana ålgärder all inle inlåningsrällen vid lånelidens slut hastigt minskades. Från denna uigångs­punki föreslog de sakkunniga all med egel kapital skulle få likslällas av banken ulgivna förlagsbevis initill ell belopp molsvarande högsl hälfien av bankbolags akiiekapilal, dock endasl under förulsäiining all belalning för bevisen kunde av längivaren krävas lidigasl efter fem år. Föredragande depariemenischefen anförde i moliven bl. a. (prop. 1955: 3 s. 115) alt sluilig siällning lill denna fråga borde las försl i samband med övervägandena om gemensamma inlåningsregler för de olika lyperna av inlåningsinstitul. I avvaklan härpå borde dock Kungl. Maj:l ges räll atl efter prövning i varje särskilt fall medge bank rält all högsl lill belopp molsvarande halva aklie­kapilalel lägga förlagskapiial lill grund för inlåning. Lämplighelen av all uppslälla viss ålersiående minsla löplid såsom förutsäuning för atl förlags­lån skall få vara inlåningsgrundande syntes honom dock slarkl kunna ifrågasällas. Departementschefen ansåg det emellerlid inle vara nödvän­digt att la slutlig ställning i denna fråga efiersom Kungl. Maj:l skulle ha att pröva de närmare villkoren för dispens.

Därefier togs motsvarande bestämmelser in i sparbankslagen och jord­brukskasselagen. Angående moiiveringen härför kan följande nämnas.

I betänkandet Lag om sparbanker m. m. (SOU 1954: 10) anförde 1948 års sparbankssakkunniga bl. a. följande. Rätlen alt bilda garaniifond ulgör ett medel all tillföra sparbank främmande kapital såsom underlag för inlåning­en. För de större sparbankerna är delta inte en tillfredsställande fram­komstväg. När dessa sparbanker behöver öka sina fonder genom tillskott

 

Prop. 1978/79:190                                                                 68

av kapilal utifrån, avser behovet självfallet ganska stora belopp i absoluta lal. Sparbankerna i fråga måsle därför vända sig till en bred allmänhet med sin inbjudan atl teckna bidrag lill garanlifonden. En sådan ålgärd skulle från psykologisk synpunkt kunna vara mindre lycklig med tanke på de oriktiga föreställningar, som fondbildning av della slag kan ge upphov till. Med hänsyn härtill föreslog de sakkunniga all rätten till garanlifondbild-ning skulle kombineras med en befogenhei all uppta föriagslån. De sak­kunniga framhöll emellertid all fiirlagskapiial inte helt kan jämställas med sparbankens fonder och föreslog därför att förlagskapiial skulle vara inlå­ningsgrundande bara inlill ell belopp, motsvarande hälfien av sparbankens reservfond, och all förlagslån med korlare ålersiående löplid än fem år över huvud laget icke skulle få vara underiag för inlåning.

Departementschefen hänvisade till vad han anförl i fråga om affärsbanks räll atl lägga föriagskapilal lill grund för inlåningen och förordade alt sparbankerna jämslälldes med affärsbankerna i della avseende.

Såviii gäller lagen om jordbrukskasserörelsen lillkom motsvarande be­stämmelser efter förslag från 1950 års jordbrukskasseuiredning. Ulred­ningen upplyste all ceniralkassa, som är i behov av atl slärka sill inlånings­underlag, måsle lila lill frivilliga insaiser från de egna medlemmarna och från medlemmar i anslulna jordbrukskassor. Denna uiväg var emellerlid, sedan kasserörelsen nåll nuvarande omfallning och fåll nuvarande bank­mässiga karaklär, enligt utredningens mening inle hell tillfredsställande. Ulredningen föreslog därför all av ceniralkassa utställda föriagsbevis efter ansökan hos Kungl. Maj:l genom särskili medgivande skulle kunna liksläl­las med egel kapilal och räknas isåsom inlåningsunderlag inlill ell belopp, molsvarande högsl hälfien av det egna kapilalel. Sisinämnda begränsning synies erforderlig för all hindra all ceniralkassa i allt för sior ulsiräckning lilade lill förlagsbevis såsom inlåningsunderlag. Därigenom skulle kassor­nas karaklär av kooperaliva organisationer kunna undanskymmas i för hög grad och önskan all slärka fondslällningen genom ålgärder för all öka insalskapilalet och reservfonden få minskad slimulans.

Föredragande departementschefen anslöt sig lill förslaget (prop. 1956: 122 s. 162) samt förordade alt bestämmelsen uiformades på motsva­rande sätt som skell för affärsbanker och sparbanker.

Kredilinslilululredningens uppidrag innefattade enligt direktiven även bedömning av förlagslånens ställning, vilken fråga, som nyss nämnts hade uppskjutits i väntan på överväganden såviii gällde gemensamma regler om de skilda kreditinstitutens inlåningsräll.

1 skrivelse lill Kungl. Maj:t hemställde Svenska bankföreningen att utredningen gavs direktiv om förtursbehandling av denna fråga. 1 fram­slällningen pekade bankföreningen på all ell framirädande drag i den svenska ekonomins uiveckling under de senaste åren hade varil en kraftig expansion av inlåningen i affärsbankerna. Därmed hade följl en motsva­rande successiv ökning i behovei av läckningskapilal. För all anskaffa sådani slår, framhöll föreningen, ire uivägar lill buds, nämligen fondök-

 

Prop. 1978/79:190                                                                 69

ning, nyemission av aklier och uigivande av förlagsbevis. Frän många synpunkier framslod för föreningen uigivande av förlagsbevis som den lämpligasie lösningen. Föreningen pekade också på all bankerna under senasle åren i stor ulsiräckning lagil upp förlagslån. Nägra negativa verk­ningar härav hade inle framlräil. Det var sålunda enligt föreningen allmänt erkänl alt förlagslänekapilal uigjorde ell lika goll skydd för insällarna som akiiekapilal och fonder. Tiden borde därför vara mogen all uppmjuka villkoren för bankernas räll atl likslälla medel som upplånais mol förlags­bevis, med egel kapilal. 1 banklagen borde därför införas en generell räll för bankerna all inom vissa gränser ulnyllja förlagslänekapilal som under­lag för inlåning. Föreningen fann dessulom all dessa gränser utan olägen­het borde kunna vidgas belydligi i jämförelse med den nuvarande ramen, vilken, som nämnls, innebar en maximering lill ell belopp molsvarande hälfien av akliekapilalel.

Kredilinslilululredningen som avgav ullålande över bankföreningens framsiällning hade ingeniing all erinra emot en provisorisk uppmjukning av beslämmelserna om förlagslån som underlag för inlåningsräll. Utred­ningen förordade all banklagen ändrades så att affärsbank medgavs möjlig­hel att med egel kapilal likställa förlagsbevis intill ett belopp molsvarande högsl bankens akiiekapilal. Ulredningen förordade vidare all molsvarande provisoriska ändringar också genomfördes för sparbankers och ceniralkas-sors vidkommande.

Sparbank borde enligi ulredningen således få möjlighel alt med egna fonder få likslälla förlagsbevis intill ell belopp molsvarande högsl sparban­kens reservfond. Ceniralkassa föreslogs få möjlighet all med egel kapilal likslälla förlagsbevis inlill ell belopp molsvarande högst centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas egel kapital. Ulredningen föreslog härjämle alt kraven på dispens slopades.

Vid remissbehandlingen av bankföreningens framställning och kredilin­slilululredningens ullalande var inslällningen över lag posiliv.

I fråga om den föreslagna ramen för rälien all i inlåningshänseende likslälla föriagskapilal med egel kapilal kom bankinspekiionen in på frågan om förlagskapilalels siällning. De skäl som tidigare anföris för en begräns­ning var enligi inspekiionen allljäml bärande. Beträffande specielll affärs­bankerna ulgör bankens aktiekapital och fonder obestridligen en fastare grund för rörelsen än ett förlagskapiial. Med hänsyn lill den skillnad som i delta hänseende finns mellan det egna kapitalet och förlagskapitalet borde kapital av del senare slagel enligt inspekiionen endasl i begränsad omfall­ning få uigöra underiag för inlåningen. Erfarenheterna av förlagskapilalels användning som inlåningsunderlag hade emellertid varit positiva och in­spektionen hade inte något att erinra mot en viss vidgning av den angivna ramen i och för sig. Hur långt man därvid skall gå är en avvägningsfråga, vid vars avgörande får beakias bl.a. åtgärdens karaklär av kortvarigt provisorium i avbidan på inlåningsrältsfrågans slulliga lösning. Den av

 

Prop. 1978/79:190                                                                 70

kredilinslilululredningen förordade höjningen - lill ell belopp molsvaran­de hela akliekapilalel - framslod för inspekiionen mot bakgrund härav som ett myckel långtgående förslag. Emellerlid ville inspekiionen inle direkl motsätta sig atl gränsen provisoriski bestämdes på sätl ulredningen förordal. 1 della sammanhang framhöll inspekiionen all frågan i vilken mån föriagskapilal skall fä användas såsom inlåningsunderlag inte borde bedö­mas isolerad ulan alt den borde vid del slulliga avgörandel sältas in i del siörre sammanhang som hela komplexet om inlåningsrällen ulgör.

1 fråga om den konkrela ulformningen av uppmjukningen av förlagslå­nereglerna framhöll bankinspekiionen all, om dispensprövningen slo­pades, vissa besiämmelser kunde behövas för atl mildra olägenhelen av all marginalkapilalei lill viss del är lillgängligl endasl under en begränsad lid, eftersom föriagskapilal skall åierf)eialas lill långivarna. Inspekiionen föror­dade därför föreskrifter för såväl affärsbanker som sparbanker och jord­brukels krediikassor av innebörd atl om avbetalning på föriagslåneskuld, som skall amorteras inom de närmasi följande fem åren, något av dessa år lill sill belopp översliger en liondel av akliekapilalel eller molsvarande beräkningsgrund, det överskjutande beloppet inle skall få grunda inlå­ningsräll.

Även föredragande departementschefen ansåg atl en provisorisk upp­mjukning av reglerna om förlagskapilalels ställning i inlåningshänseende kunde ske och förordade en lösning i enlighet med vad kredilinslitututred-ningen föreslagil. Enligt departementschefen borde av skäl som bankin­spektionen framhållit lagliga föreskrifier också ges beiräffande de förut­sättningar under vilka förlagskapital skall få räknas som inlåningsrälls-grundande.

De föreskrifier departementschefen föreslog överensstämde i sak med inspeklionens förslag.

1 sitl slulbelänkande föreslog kredilinslituiulredningen inte någon änd­ring av dessa regler. Departemenischefen delade denna uppfattning.

2.3.7 Bankernas engagemang i sidobolag

I fråga om bankinsiituis innehav av aklier i sidobolag gäller som framgått av del föregående särskilda kapitaltäckningsregler.

För bankinstiluten gäller i princip förbud all förvärva aklier. Förbudet är emellertid inte undantagslöst. S.ilunda kan affärsbank efter tillstånd av regeringen förvärva aktie i annan affärsbank, i ulländskl bankförelag och i svenskl aktiebolag eller ulländskt företag, vars ändamål kan anses gagne­ligl för bankväsendel eller det allmänna. Även sparbanks och centralkas­sas förvärv av sådana aklier är reglerad i lag, fastän på ett annal sätt.

Bankinstitutens intresse i s. k. sidobolag kan efter bolagens verksamhets­inriktning delas in i sex grupper, nämligen bankinstitut, bosladsfinansie­rande kreditakiiebolag, industri-, fartygs- och exportfinansierande bolag, kommunlåneinstilul, ulländska bankföretag och factoring- och leasingbo­lag.

 

Prop. 1978/79:190                                                                  71

Före 1968 års lagsiiftning fanns inle några regler om hur kapilalkravel för sidobolagsengagemang skulle beräknas. Den praxis som lillämpades innebar emellerlid ell kapilalkrav av 100 proceni för sådani engagemang. Till grund för denna rällstillämpning låg åsiklen alt del egna kapilal som enligt lag skulle hållas som skydd för bankens insällare inle samlidigt kunde uigöra riskkapilal också i ell annal krediiinsliiui.

Kreditinstitutulredningen föreslog all aklier i sidobolag skulle ingå i riskgrad 4 och sålunda kräva 8 proceni kapilalläckning. Avgörande för Ulredningens förslag var all lagsiiftningen för kreditinstituten är genomsy­rad av solidilelshänsyn och atl etablering och förvärv av kreditinstitut är underkastad del allmännas kontroll (betänkandet s. 183 f). En ledamol av ulredningen var skiljaklig och hävdade all lidigare lillämpad praxis borde lagfästas (betänkandet s. 257).

Vid remissbehandlingen (prop. 1968: 143 s. 129ff) var bankinspekiionen slarkl krilisk mot utredningsmajoritetens förslag. Inspekiionen betonade angelägenhelen av all det reella skydd som banklagarnas kapilalläcknings­regler är avsedda all ge insätlarna inte minskas eller elimineras genom manipulationer av olika slag som t. ex uppdelning av rörelsen på olika juridiskl självständiga enheter och andra liknande ålgärder av renl organi­satorisk art. Därför måste, som dittills skett i praxis, från bankinstitutels egel kapilal räknas av vad bankinstilutet investerar som riskbärande kapi­lal i andra krediiinsliiui. Enligi inspeklionens mening måsle i princip krävas all den föreslagna relalionen mellan eget och främmande kapilal skulle föreligga för koncernen i dess helhei.

Bankföreningen lillslyrkle utredningsförslaget atl begränsa täcknings­kravet för ifrågavarande placeringar lill 8 proceni. Bankföreningen fram­höll bl. a. följande. Rörelse genom dotterbolag är inte - som inspektionen syntes anse - atl jämslälla med egen rörelse. Om en bank äger ell kreditin­slilul och så siora föriusler uppslår i krediiinsliluiei atl della måste gå i konkurs, så kan skadan för banken maximalt gå upp till bokförda värdel av dess aktieinnehav i inslilulel. Bankföreningen menade all sådani aktieinne­hav genomsnittligt erbjuder väl så god säkerhet som de lillgångar som förls lill riskgrad 4. Bankernas invesleringar i sidobolag avser till slörsla delen förelag, vars egen utlåning enligt förslaget skulle ingå i riskgraderna 1 och 2.

Riksbanksfullmäklige belönade alt de insatser av riskkapital, som det är fråga om i huvudsak avser svenska bank- och kreditakiiebolag. Det har ansells i hög grad ligga i del allmännas iniresse alt sådana förelag inrälias och i flera fall har slalen inlrält som delägare. Vidare hårde från säkerhels-synpunkt getts en utomordentligt betryggande organisation med rätl höga krav på kapitaltäckning. Fullmäktige kom på dessa skäl till slulsatsen att den av utredningsmajoriteten föreslagna lösningen borde kunna accepteras i fråga om insaiser i svenska bankinstilut och kredilakliebolag, så länge karaktären hos denna grupp kreditinstitut inle förändras. I övriga fall

 

Prop. 1918119:190                                                                 72

borde kapitaltäckningsfrågan bedömas i enlighel med lidigare tillämpad praxis. Depariemenischefen anförde i proposilionen (s. 150):

Som framgår av del anförda lalar goda skäl för både ulredningens och bankinspeklionens förslag lill lösning av frågan om kapilalläckning för bankinslilulens inlressen i sidobolag. Å ena sidan kan sägas alt utredning­ens förslag innebär atl möjligheler öppnas för bankinstilut atl genom koncernbildning ulan insals av nytt riskkapilal driva en kredilgivningsrö-relse av hell annan omfattning än f n. Exempel på hur della kan gå lill har bankinspekiionen anförl i sitl remissyttrande. Genom en sädan koncern­bildning, som i fråga om de vanliga aktiebolagen är en välkänd företeelse, kan ell bankinstilut med ell förhållandevis lilel riskkapilal behärska en hel kedja av krediiinsliiui. Del egna kapiial/insältarborgenärsskyddet för en sådan koncern kan teoretiskt bli illusoriskt. Mot delta resonemang kan å andra sidan invändas all bankinslilulens förvärv av sidobolag vanligen kräver lillsiånd av Kungl. Maj: l och all de svenska kredilinslilulen är underkastade legala soliditetskrav. Vidare kan göras gällande all ett bank-instituts aktieinnehav i ell sidobolag inle är att bedöma annorlunda än vilken placering som helsl. En lämplig avvägning mellan de ståndpunkter som intagils i denna fråga synes enligt min mening vara, endera som riksbanksfullmäktige förordal au för de svenska sidobolagen kräva 8 % kapitalläckning medan för de utliindska engagemangen skall krävas 100% kapilalläckning, eller alt behålla nuvarande ordning för alla sidobolagsen­gagemang ulom såviii gäller de kreditinslilul där staten ingår som delägare. Jag anser övervägande skäl lala för den sisinämnda lösningen. Härigenom vinns all bankinslilulens engagemang i kredilakliebolag av lypen Indu­slrikredit, Företagskredil och Exportkredit, blir mindre betungande än hittills i kapitalläckningshänseende. Vidare undviks risken för all kapital-läckningsbestämmelsernas uiformning kan ge anledning lill etablerande av sidobolag. Liksom hittills bör härvidlag företagsekonomiska skäl vara utslagsgivande. Jag förordar alllsä atl i kapilalläckningsbesiämmelserna tas in en föreskrifi av innehåll alt frän egel kapital skall räknas av bokförda värdel av vad bankinslilul som aktiekapital eller i annan form tillskjutil lill förelag, som driver någon form av bankverksamhel, dock inle såviii gäller förelag i vilkel slalen är delägare.

Genom lagändring 1973 sänktes kapilalläckningskravel från 100 proceni lill 8 proceni för bankernas engagemang i de s. k. bosladsfinansierande kredilaktiebolagen (prop. 1972:118, NU 1972:53, rskr 1972:303). På mol­svarande sätl sänktes kapilalläckningskravel genom lagändring 1977 för bankernas engagemang i kommunlåneinstilul (prop. 1976/77: 21, NU 1976/ 77: 11, rskr 1976/77:52).

3    Kapitaltäckningsbestämmelser i vissa utländska banksystem

3.1 Allmänt

Regler beiräffande del egna kapitalets storlek är ett gmndläggande inslag i banklagstiftningen eller bankinspektionspraxis i så gott som alla länder

 

Prop. 1978/79:190                                                                 73

med ell uivecklal bankväsen. Dessa regler kan vara ulformade på olika säll. i en del länder - såsom i de nordiska — ålerfinns besiämmelser om kapitalläckning i banklagen, medan i andra länder - såsom USA och England - inga lagliga föreskrifier förekommer ulan bedömningen om del egna kapilalel kan anses vara lillräckligi grundas på rikilinjer och praxis som uivecklas av inspeklerande myndigheter. En jämförelse av kapitalkra­ven för bankerna i olika länder försvåras av olika definitioner och av olikheler i skatte- och redovisningsregler, exempelvis ifråga om nedskriv­ningar och avsällningar lill olika former av reserver. Vidare försvåras jämförelsen av de avsevärda skillnader i avseende på sirukiur och rörelse som banker i olika länder uppvisar. Sålunda kan regler som avpassats för banker i ell visst land förefalla förvånansvärt stränga eller liberala, när de jämförs med bestämmelser i ell land med en annan bankslruktur. I del följande redovisas översiklligl hur kapitalläckningsbesiämmelserna i vissa utländska banksystem är utformade. Framställningen lar i huvudsak sikle på de bestämmelser som gäller för utländska affärsbanker.

Av iniresse för svenskl vidkommande har bedömts vara att undersöka de ulländska kapilalkravens huvudprincip (förbindelser eller risklillgångar som bas) och belysa relalionen mellan förbindelser eller risklillgångar å ena sidan och egel kapilal å den andra sidan (kravprocenlsaisen) saml speciella krav beiräffande dels anläggningslillgångar och parlicipalioner, dels garanliförbindelser. Vidare är del av iniresse all undersöka i vad mån öppna eller dolda reserver av olika slag får inräknas i kapilalbasen, liksom ocksä huruvida förlajgslån får likslällas med egel kapilal vid beräkningen av kapiialläckningen. Dessulom redovisas i korthet förekomslen av eller planerna på inlåningsförsäkring i vissa länder.

1 fråga om huvudprincipen för kapilalkraven kan ivå olika synsätt urskil­jas. 1 del ena fallel relaleras kravel pä egel kapilal lill förbindelserna (inlåningen); i del andra fallel slälls kravel i relalion lill riskgraden hos tillgångarna (placeringarna, utlåningen). I båda fallen kan kravel omfatta även bankens garantiförbindelser. Vidare gäller i vissa länder särskilda krav på kapitaltäckning beträffande anläggningslillgångar och stora kredi­ler.

3.2 Närmare om kapitaltäckningsbestämmelserna i vissa utländska banksys­tem

1 den följande översikten har beaktats kapitalläckningsreglerna i EG-länderna, USA, Schweiz och de nordiska länderna.

Belgien

I den belgiska banklagen relaleras kapitalkravsreglerna lill aktivsidan av balansräkningen. Reglerna är differentierade på två säll, nämligen dels så, att del krävs en relativt högre kapitalläckning för en lilen bank än för en

 

Prop. 1978/79:190                                                                  74

stor bank, dels all relalivi riskfyllda placeringar kräver siörre egel kapilal än de mindre riskbelonade.

Tillgångarna indelas i olika riskklasser, som kräver 0,2 %, 1 % och 5 % egel kapilal. Krediler lill en individuell kund eller lill en grupp av kunder med likarlad risk, molsvarande över 20 % av bankens egna fonder, åsäiis ell exlra kaplilalkrav på 2,5 %.

För en banks garanliförbindelser gäller ell kapilalkrav på 5 %, dvs. samma procentsats som för den högsta riskklassen bland tillgångarna.

Beräkningarna görs en gång i månaden, men "observalionsperioden" omfaiiar 12 månader i genomsniii. Del är inle fråga om en löpande 12-månadersperiod, ulan en fast 12-månadersperiod.

En separat beräkning görs beiriiffande de lillgångar som måsle vara lill 100 % täckta av egel kapilal. Hil hör i. ex. vissa parlicipalioner.

Som egel kapilal får räknas synliga och dolda reserver, beiräffande de sistnämnda dock med avdrag för beräknade akuta förlustrisker. Förlagslån får vidare inräknas i egel kapilal om del har minsl 3 års löplid. Förlagslån i uiländsk valula får dock endast medräknas i viss proporiion lill bankens fordringar i uiländsk valula.

Danmark

Egna fonder måsle uigöra minsl 8 % av lolala skuld- och garanliförbin­delser, med vissa undanlag (före banklagsändringen 1974 behövde endast 50 % av garanlibeloppel medräknas). I en särskild regel föreskrivs all så länge relalionen mellan eget kapital och lotala förbindelser understiger 15 %, skall minst 15 % av årels nettoöverskott efter beräknad skall avsättas till reservfonden.

Som eget kapilal räknas aktiekapital, bundna och fria reserver. Hil hänförs också obligalionsreserv ulöver marknadsvärdei. Förlagslån får likslällas med egel kapilal, upp lill 40 % av egel kapilal.

Vid beräkning av kapilalkravel avseende bankens förbindelser får från dessa dras förslagslån med vissa reservaiioner.

Finland

En affärsbanks egel kapilal skall uppgå lill miinsl 4 % av förbindelserna. Från dessa får avdragas bankens kassa, bankens fordringar hos staien, kommuner, kommunalförbund, församlingar, hos Finlands Bank saml hos andra inhemska och ulländska banker, av banken ulgivna lån som garante­rats av slalen, kommun, kommunalförbund eller församling saml sådana obligationer som banken får hänf()ra till kassareserven. En banks garanti­förbindelser beakias till halva beloppet vid beräkningen av kapiialläckningen.

Kapilalkravel kan nedsättas lill lägsl 3 % för viss lid av bankinspektio­nen och lill mindre än 3 % för högst ett år av finansdepartementet.

Enligt en ändring i banklagen som träder i krafl den 1 januari 1979 får vid

 

Prop. 1978/79:190                                                                 75

beräkningen av kapilalkravel med egel kapilal jämslällas hälfien av sådan kredilförluslreservering som enligi bolagsordningen med bolagsstämmans samlycke kan användas endasl för läckande av bankens kredilförlusier, dock högsl lill ell belopp som molsvarar 1 % av bankens lolala förbin­delser. Finansministeriet kan likväl av särskilda skäl ge banken lillständ all jämställa kredilförluslreservering med egel kapilal till ett belopp som över­sliger ovannämnda maximum.

Bankinspektionen kan medge all förlagslån får likslällas med eget kapilal och avdras från förbindelserna, maximall upp lill 50 % av egel kapilal. Förlagslån förekommer endasl i relativt begränsad omfattning.

1 syfte alt irygga affärsbankernas soliditet och insällarnas lillgodohavan-den skall varje affärsbank lillhöra en gemensam säkerhelsfond för affärs­bankerna, vilken ägs av dessa banker.

Frankrike

Det finns f. n. inga lagliga föreskrifier i krafl beiräffande relationstal egel kapital/förbindelser eller risklillgångar, ulom ifråga om banker som specia­liserar sig på kredilgivning till avbetalningshandeln, där det föreskrivs all sådana krediler får uppgå lill högsl tio gånger del egna kapilalel.

1 del egna kapilalel inräknas enligt praxis olika slag av reserver och under vissa specifika villkor maximall 50 % av uteslående konvertibla obligationer.

Det pågår emellerlid en deball rörande införandel av beslämda relalions-lal beträffande del egna kapilalet som ett led i en harmonisering av bank­lagstiftningen inom EG.

De egna fonderna i franska banker är förhållandevis små och del gäller inle minst hos de tre stora nationaliserade bankerna som svarar för huvud­parten av de franska bankernas rörelsevolym. Ell införande av kapilalkrav i överenssiämmelse med vad som kan komma alt gälla i en framlida harmoniserad banklagstiftning inom EG skulle ställa krav på kapitalökningar i de franska bankerna.

Det finns ingel syslem för inlåningsförsäkring i Frankrike. Vid ensiaka bankfallissemang på senare lid har emellerlid insällarna hållits skadeslösa genom bistånd från andra banker.

Italien

Italiens centralbank kan, med godkännande av CICR (Comitalo Inier-minisleriale per il Crediio e il Risparmio), fastställa en viss relation mellan en banks egna fonder och dess lolala förbindelser. Den kan vidare sälla en gräns för förhållandet mellan en banks akiiekapilal och dess placeringar i fasta lillgångar och aktier.

Italiens centralbank har dock inle begagnal dessa möjligheler all fasl­siälla sådana relalionstal. De enda krav som hillills uppsiällis avser maxi­miregler beiräffande siora krediler.

 

Prop. 1978/79:190                                                                  76

Del egna kapilalel ulgörs föruiom av inbelall akiiekapilal av reserver, krediiförlustreserveringar och del evenluella övervärde som kan föreligga, dä värdepapper är bokförda lill lägre värde än börsvärdel vid lidpunkien för den senasle balansräkningen. Förlagslån får i allmänhei icke emitleras av banker.

Nederländerna

Kravel på egel kapilal enligi gällande banklag relaleras lill lillgångama, som indelas i olika riskgrupper. För bl.a. krediler lill offenlliga seklorn och lill ulländska regeringar krävs ingel kapilal. Övriga riskklasser fordrar ell eget kapilal på 2,5%, 3 1/3%, 5% och 10%. Tilläggskrav och maximi­regler gäller beiräffande siora kiediler. Kapilalkraven omfaiiar vissa ga­raniier lill fulla beloppei, medan andra garaniier inle alls kräver kapilal­läckning.

För parlicipalioner i finansiella institutioner är kapilalkravel 100%, me­dan del förändra aktieinnehav utgör 10%. Anläggningstillgångarna får inle översliga egel kapital.

I det egna kapilalel får inräknas både synliga och dolda reserver. Där­emot får inle avsättningarna för akula föriusirisker medräknas.

Förlagslån får likställas med egel kapilal under förutsättning all lolala förlagslån inte överstiger eget kapilal och all årliga amorteringar inle översliger 5% av egel kapilal (centralbanken kan medge undanlag från dessa villkor).

Myndighelerna har föreslagil atl obligalorisk inlåningsförsäkring skall införas om bankerna inte enas om ell omfaUande syslem på frivillig väg.

Norge

Enligi banklagen skall en affärsbanks egna kapilal utgöra minsl 6,5% av bankens lolala förbindelser. Från dessa får avdragas ett belopp molsvaran­de bankens kassabehållning, lillgodohavande hos Norges Bank och på poslgiro, innehav av skattkammarväxlar, statsobligationer och statsgaran­terade sådana saml utlåning med garanti av siaten eller statsinstitutioner som finansdepariemenlel i della iivseende jämsläller med slalen.

1 kapilalläckningskravel innefattas inle en banks garantiförbindelser, som dock som regel inle får översliga det egna kapilalel.

1 del egna kapilalel får fonder och avsättningar (utom skalteavsätlning-ar) inräknas. Utom beskattade reserver inräknas även vissa avsättningar till speciella ändamål (t.ex. investeringsfonder). Däremot får konsolide­ringsreserver för utlåning och obligationer inte inräknas. Föriagslån kan efter regeringens medgivande hell eller delvis få jämslällas med aktiekapi­tal.

I balansräkningen får obligationer värderas till anskaffningsvärde och behöver inle skrivas ned om marknadsvärdei understiger della. I årsredo­visningen måsle dock anges skillnaden mellan anskaffningsvärde och marknadsvärde på obligaiionsportföljen.

 

Prop. 1978/79:190                                                                77

Affärsbankerna har gemensami bildal en garaniifond (sikringsfond). som har lill uppgift all stödja medlemsbankernas verksamhei och slälla i.ex. garanii för alt en medlemsbank uppfyller sina skyldigheler. Fondens kapi­lal skall uigöra minsl 1 1/2% av medlemsbankernas sammanlagda inlåning från allmänheien.

Schweiz

1 tillämpningsförordningen till banklagen (Vollziehungsverordnung) sti­puleras som en allmän regel all en banks skulder inle får översliga 10 gånger dess egna medel. 1 den mån förbindelserna läcks av kassamedel ulgör dock kapilalkravel endasl 2 1/2%. För den del av skulderna som moisvaras av uilåning som säkerslällls av panibrev inom belåningsvärde är kapilalkravel 5 %, liksom för lån till eller mol garanii av slal, kommun eller molsvarande.

Bankkommissionen kan emellertid med slöd av banklagen i speciella fall medge undanlag från föreskrifierna beiräffande l. ex. kapiialläckningen, ly enligi lagen är del fråga om "vägledande principer som skall följas under normala förhällanden". Sådana avvikelser kan dock medges endasl för begränsad lid och för finansielll sunda banker.

Om en bank har mer än 50% av förbindelserna i ullandel, ökas kapilal­kravel för del som översliger 50%, med ytteriigare 2%.

1 del egna kapilalel inräknas även dolda reserver, förulsalt alt dessa lagils lill beskaiining.

Förlagslån för banker är en okänd föreleelse i Schweiz.

Del förekommer ingen inlåningsförsäkring, men i fråga om kantonalban-kerna garanlerar kanlonerna insällningar upp lill 5 000 Sfrs.

Storbritannien

1 Storbritannien finns inga i lag eller förordningar fastställda kapitaltäck­ningskrav . Bank of England använder sig i egenskap av bankinspekterande myndighei av ivå slag av relalionstal:

1) egna fonder i relation lill lotala förbindelser

2) egna fonder i förhållande till risklillgångar.

Bank of England har inle tillkännagivit några generella relalionstal (ra-lios) ulan behandlar varje bank för sig. Som en allmän regel brukar dock anges all en banks risklillgångar icke bör översliga en mullipel av 20 gånger del egna kapilalet.

Vad beträffar anläggningslillgångar, dras värdel av dem frän egel kapi­lal, varefter reslerande belopp, s. k. fria resurser fär användas i solidilets-beräkningarna.

1 det egna kapitalel inräknas alla slag av reserver. Vidare får i del egna kapitalel medräknas föriagslån i både inhemsk och utländsk valula. Bank of England har angeti en önskvärd ursprunglig löplid på minsl 5 år, och helst 10 år.

 

Prop. 1978/79:190                                                                 78

Regeringen har presenterat ell förslag om en obligalorisk "Deposil Proleclion Fund", administrerad av Bank of England. Enligt förslagei skulle sysiemel omfaila insällningar upp lill £ 10000.

Förbundsrepubliken Tyskland

Enligt kreditlagen (Kredilwesengeselz) skall ell kreditinstituts egel kapi­lal vara så avpassal all inslilulel kan uppfylla sina förplikielser. Del ankommer på konlrollmyndigheten (Bundesaufsichlsaml) all bedöma om detta krav är uppfylll med ledning av normer (Grundsälze) som den uifär­dar i samråd med Bundesbank. Den skall också konsullera bankförening­arna angående dessa normer.

Enligi nu gällande normer får ell kreditinstituts krediivolym inte över­sliga 18 gånger del egna kapitalel. Vid beräkningen av kapilaltäckningen mediages vissa krediler med endasl 50 eller 20 % av nominella värdel, och vissa krediler till offenlliga sektorn utelämnas hell.

Tilläggskrav och maximiregler lillämpas beiräffande siora krediler, var­med avses en kredil som molsvarar mer än 15 % av kredilinslilulels egna kapilal.

Garanliförbindelser beaktas endast lill hälften vid beräkningen av kapi­lalläckningskravel.

I del egna kapitalet får inräknas endasl beskattade reserver.

Förlagslån får inte likställas med egel kapilal.

Beiräffande värderingen av obligaiioner gäller all obligaiionsportföljen uppdelas i två kaiegorier. "Anlageobligalionen" som ulgör en långsiklig placering och "Umsaizobligaiionen" som är föremål för löpande handel och omsättning.

De förra får upplagas lill anskaffningsvärde, de senare lill högst mark­nadsvärde.

Det finns inget lagligt krav på inlåningsförsäkring, men på frivillig väg bildade de privala bankerna 1975 en försäkringsfond för insällningar (från andra än banker) upp till 30 % ,'iv egel kapilal. Till fonden belalar varje bank årligen en avgifl om 0.3 "/(.o av den försäkrade inlåningen. Tidigare fanns ell syslem där endasl insättning upp lill 20000 DM läcktes. Sparban­kerna och föreningsbankerna har egna försäkringssysiem.

USA

Enligi "Regulations ofthe Board of Governors ofthe Federal Reserve" skall en banks egel kapilal (nei capital and surplus) vara "adequale in relalion lo the character and condition of ils assets and lo ils deposit liabilities and other corporie responsibililes". Del ankommer på "supervi­sor" och "bank management" all bedöma vad förhållandel bör vara.

Därför har kapitalläckningskvoler (capital ratios) iradilionelll använis av konlrollmyndighelerna för all bedöma bankernas solvens. De lilläm­pade formlerna, har varierai under årens lopp. Under andra världskrigel.

 

Prop. 1978/79:190                                                                 79

dä bankema i sior ulsiräckning måsle inveslera i slalspapper och delta innehar en hög lakl av monelär expansion, övergavs principen all bedöma kapitalbehovet i relalion till inlåning till förmån för ell mera realistiskt synsäll, nämligen all jämföra egna kapilalet med risklillgångar. Del finns emellertid inga enhetliga kapilalläckningsregler. De normer som tillämpats har reviderats nedåt från gång till annan.

Enligt normer som f n. lillämpas, indelas lillgångama i olika riskgrup­per, för vilka kapilalkraven ulgör O %, 1 %, 2 %, 3 %, 5 %, 20 %, .50 % och 100 % (för vissa anläggningslillgångar). I ju mera likvid form som en banks lillgångar är, deslo lägre blir del sammanlagda kapilalläckningskravel.

Den under senare år snabba volymexpansionen har här, liksom i många andra länder, inneburil belydande problem när del gäller all vidmaklhålla en acceplabel kapilalslruklur. För många banker har aklieemissioner inle kunnai komma i fråga på grund av rådande akliekurser. En ulväg har varil all i stället emillera förlagslån (debenlures or capital noles). I viss utsträck­ning accepleras denna form av kapitalläckning av lillsynsmyndigheterna men belraklas inte som en lika god kapitalkälla som aktiekapital.

Vad inlåningsförsäkring beträffar, är sedan länge privatpersoners insäll­ningar i bankerna obligatoriskt försäkrade upp lill 40000 $. Försäkringen adminisireras av Federal Deposil Insurance Corporalion (FDIC) som ock­så är en av lillsynsmyndighelerna i USA.

3.3 Sammanfattning

En jämförelse av olika länders kapilalkrav och deras innebörd försvåras av skillnader i definiiioner och i skalle- och redovisningsregler. Med reserva­tion för dessa svårigheter synes följande slutsatser kunna dras:

-     Kapitalkraven relaleras allt mer lill de risker som olika slag av lillgångar kan bedömas innebära, i siällei för - som ofta lidigare- lill enbarl verksamheiens volym.

-     Varje lands kravprocent och definiiioner är så olika alt del är svårl alt göra korrekta jämförelser och beräkna genomsnittliga procent krav.

-     Kapilalkraven ulomlands beiräffande anläggningslillgångar och parlici­palioner varierar myckel. I vissa fall föreskrivs atl anläggningstillgång­arna inle får översliga egel kapilal, som i Belgien, Frankrike, Nederlän­derna och Förbundsrepubliken Tyskland. I andra fall siipuleras en kapilalläckning på 100 % eller också dras deras värde från del egna kapilalel, innan della får användas i solidiletsberäkningarna som i Stor­britannien. 1 vissa länder nämns speciellt parlicipalioner. Sålunda är Nederländernas kapitalkrav 100 % för parlicipalioner i finansiella insli­lulioner mol 10 % för andra aklieinnehav. I Belgien är kravel för vissa parlicipalioner 100 % för andra 5 %. eller delsamma som för vissa andra grupper av lillgångar.

-     I vissa länder är kraven ifråga om garanliförbindelser lägre än beträffan-

 

Prop. 1978/79:190                                                                  80

de krediler. I Belgien och Danmark jämsiälls garaniierna, liksom i Sverige, med övriga förbindelser. I Finland och Tyskland medräknas endasl 50 % av garanlibeloppel och i Nederländerna omfaiias bara vissa garaniier av ell kapitalkrav. I Norge räknas inte garaniierna in bland förbindelserna, men de får enligt en särskild regel inle översliga egel kapilal.

-     1 många länder får reserver av konsolideringskaraktär likslällas med egel kapilal. Sä är t.ex. fallel i Belgien, Frankrike, Nederländerna, Schweiz och Slorbritannien. I Finland får bankerna från 1979 rätt atl likslälla 50 % av kredilföriuslreserver med egel kapital. Ofta skiljs i de utländska bankreglerna mellan sådana avsällningar som görs för akula förluslrisker och sådana som görs i konsolideringssyfle. Som regel får avsällningar förakula förluslrisker inle jämslällas med egel kapilal. Ett undantag härvidlag ulgör Slorbrilannien, där även sådana avsällningar ("specific provisions") får medräknas i de egna fonderna.

-     Del är vanligt atl förlagslån får jämställas med eget kapilal. Ofta gäller dock en maximigräns och regler om viss minimilöptid. Ett undanlag är t. ex. Förbundsrepubliken Tyskland, där förlagslån ej får inräknas i eget kapital.

-     Före Hersiatt-kraschen förekom inlåningsförsäkring endasl i USA och Förbundsrepubliken Tyskland. Därefter har förslag framlagls om infö­rande av inlåningsskydd även i Storbritannien och Nederländerna, sam­iidigi som skyddssyslemel kraftigl försiärkis i Tyskland.

4   Översikt av debatten om kapitaltäckningsfrågorna

I del följande redovisas vissa synpunkier som under senare år i den allmänna debatten förls fram beiräffande kaplitaltäckningsreglerna och solvensen inom bankväsendel.' (jenomgående undersiryks viklen av alt en bank har en tillfredsställande <;olidiiel. Sålunda framhålls alt en banks kanske viktigaste lillgång är förtroendet för banken; den fasta förvissning­en hos omvärlden alt banken i alla situationer står för sina förpliktelser. All bankerna har en tillfredsställande soliditet ligger emellerlid inle endast i bankernas eget iniresse. Della är också en väsenilig förulsäiining för irygghelen hos insällare, krediliagare och anslällda inom bankväsendel.

' Redovisningen bygger på följande ariiklar i Ekonomisk revy nr 4/1975 "Kapital-kravet från samhällssynpunkl" av Sten Walberg, "Kapitaltäckning och solvens från banksynpunkt" av Sture Ulvskog, "Ränlabiliielen och bankernas kaplialförsörj­ning" av Curt G. Olsson och Per A. Malsson och "Varför går banker omkull" av Jan Wallander. Som underlag för framställningen ligger vidare bankinspeklionens skrivelse 1976-04-14 lill regeringen med begäran om en översyn av kapitalläckningsbesiämmelserna samt uppsalsen "Solvens och räniabiliiei - infla­lionens inverkan på bankrörelsen" av L. E. Thunholm publicerad i "Från skilda fäll. Uppsatser lillägnade Marcus Wallenberg den 5 okiober 1974".

 

Prop. 1978/79:190                                                                 81

Vidare framhålls all ell slarkl bankväsende med förmåga alt göra uiveck-lingsfrämjande insaiser och ta de därmed förenade riskerna förutsätier all bankerna har lillfredssiällande solvens saml all ell siarkt och molsiånds-krafiigi bankväsende är ell nödvändigi insirumeni för den forlsalia ekono­miska och sociala uivecklingen i våri land. En bankkrasch däremoi är något av en nationell olycka, som kan spoliera förtroendet inom del ekono­miska livel och desorganisera detta. Det är mot bakgrund härav ell bely­dande samhällsintresse alt förtroendet för bankerna inle rubbas. Efiersom staien inle gärna kan slälla sig som löftesmän för bankerna, måsle den därför genom lagsiiftning och offenilig kontroll se till att bankerna har en sådan kapitalslyrka, alt insätlarna kan få sin räll även i lider av allmän kris eller vid kalastrofförlusl för en bank, något som på vissa håll i ullandel på ell slående säu illustrerades under 1974, valutaförlusternas år. Fierlalel banklagar innehåller därför också utförliga bestämmelser om minimikapi­tal i förhållande lill inlåning, utlåning eller annal lämpligt mall. 1 vän nuvarande kapitaltäckningssystem ulgörs della minimikapital av banker­nas egel beskattade kapilal. Del framhålls alt detla kapital ulgör en banks yttersta resurs i en nödsituation, dess strategiska reserv. Den försia och viktigaste försvarslinjen utgör den skicklighet och försiklighel som ägnas bankens placeringar och övriga affärer. Såsom en andra försvarslinje kan man betrakta den kontroll som ulövas av bankens egna organ och bankin­spektionen. Den iredje försvarslinjen utgörs av bankens reserver i form av värderegleringskonton. Om man lar hänsyn lill de obeskallade reserverna och den begränsning av riskerna som följer av förbudet för bank alt äga aktier, kan de svenska kapitalläckningsreglerna inte anses vara särskilt liberala. Vid en internationell jämförelse framgår också att svenska affärs­bankers kapilalläckning och lönsamhei skiljer sig fördelakligl från vad man kan uppvisa i en del andra länder.

Del har genomgående belonals all det lill följd av inflalionens inverkan blivit allt svårare för bankerna att upprälthålla en tillfredsställande solidi­tet. Förklaringen härtill är följande. En banks balansräkning består å ena sidan av penningskulder och å andra sidan av penningfordringar. En bank gör därför, i vart fall på längre sikl, varken inflaiionsvinsler eller inflations-förluster. Ett vikligl undantag härifrån ulgör dock en banks egna fonder och konsolideringsreserver. Dessa följer nämligen inle aulomatiskt med i en inflationsutveckling utan urholkas genom en fortlöpande försämring av penningvärdet. När tillgångar och skulder i bankrörelsen blåses upp av inflationen krävs därför tillskoll till redovisade egna medel och ökade avsättningar till värderegleringsreserverna för att en banks solvens inle skall försämras. Del finns under inflalionstider också skäl all relativt setl t. o. m. öka värderegleringsreserverna efiersom inflationen tenderar all medföra nya riskmoment i bankrörelsen.

Del konstateras atl bankernas in- och utlåning samt rörelseresullal un­der perioden 1969- 1974 visade god följsamhei till inflationstakten. Där-6   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 190

 

Prop. 1978/79:190                                                                  82

emot försvagades bankernas solvens underdenna period. Vid beräkningen av solvensen har hänsyn tagils till såväl del egna kapilalet enligt kapital­läckningsbesiämmelserna som llll värderegleringsreserverna. Det är i frå­ga om kapilalläckningsmedlen som försvagningen skell. Värdereglerings­reserverna har däremot följl metl i rörelsens expansion och därigenom fåll ökad belydelse från solvenssynpunkl. Sålunda ökade kapilalläcknings­medlen för affärsbankerna endasl med 5 % mellan år 1968 och år 1973, medan å andra sidan värderegleringsreserverna steg med 75 %. Vid ut­gången av år 1974 var ökningen av värderegleringsreserverna 94 % och dessa uppgick lill sammanlagl 5 760 milj. kr. Vid de angivna beräkningarna har hänsyn dock inle lagils lill alt 2 757 milj. kr. logs i anspråk för all läcka skillnaden mellan anskaffningsvärde och marknadsvärde på obligaiioner. Del framhålls därför all de verkliga reserverna i huvudsak beslod av del belopp om 2400 milj. kr. som fanns på värderegleringskonlon för uilåning. Dessa konlon hade under perioden ökats med 60 %. För sparbankernas del utgjorde värderegleringskonlona för utlåning 706 milj. kr. vid uigången av år 1974. Inom föreningsbankerna uppgick värderegleringskonlona för utlå­ning vid uigången av år 1974 till 163 milj. kr. mol 73 milj. kr. vid uigången av år 1968. Med dessa siffror skall jämföras det lotala beskattade egna kapilalel som vid uigången av år 1974 för affärsbankerna uppgick till 3 226 milj. kr., för sparbankerna lill 1 219 milj. kr. och för föreningsbankerna lill 168 milj. kr. All del kapiialläckningsgrundande kapilalel relalivi sell kun­nai sjunka under perioden 1969- 1974 förklaras med den belydande libera­lisering av kapitaltäckningsreglerna som genomfördes år 1969 och såviti gäller affärsbankerna även med de strukturförändringar som ägl rum. De legala reglerna gav således ulrymme för en viss försvagning av kapitalrela-lionen något som dock lill väsenilig del motvägdes av en avsevärd för­stärkning av värderegleringsreserverna. Bankerna kom därför under denna period inle all uppfälla solvensproblemel som särskili akut. Del över­ulrymme i kapitalläckningshänseende som skapades år 1969 hade emeller­lid år 1974 till belydande del lagils i anspråk. Skall bankerna i framtiden klara av sin kapilalläckning måsle de därför kraftigl förstärka sin kapital­bas. Halva denna kapitalökning kan bankerna få genom atl ge ut förlags­lån. Den andra hälften av kapitalökningen måste ske i form av eget kapital och härför krävs för affärsbankernas del näslan en fördubbling av del egna kapitalel fram lill år 1980.

I fråga om möjlighelerna all emillera förlagslån och låla dessa bli kapiial­läckningsgrundande framhålls atl dessa möjligheler begränsas av kapital­läckningsbesiämmelserna saml att bankernas soliditet inle förbällras ge­nom dessa lån. Vidare anförs alt del föreligger praktiska svårigheter all få plals för lånen på det mycket trånga utrymmet på den svenska kapilal­marknaden och au ulländska föriagslån är dyra och ofta har korta löptider samt medför kursrisker.

Vad gäller möjlighelerna atl öka det egna kapilalel genom öppna fonde-

 

Prop. 1978/79:190                                                                 83

ringar framhålls all sparbanker och föreningsbanker huvudsakligen kan göra della endasl med de medel som uppkommit genom överskoll i rörel­sen. Affärsbankerna har dock möjlighel all öka del egna kapilalet även genom nyemission av aklier.

Såvitt gäller möjligheterna all höja del egna kapilalel genom öppna fonderingar framhålls au sådana fonderingar har den nackdelen atl de medför ökad skattebelastning för bankerna. Öppna fonderingar minskar därför kraftigt ulrymmei för avsällningar till värderegleringsreserver. Man slälls därför inför dilemmat, all en fondering av beskattade vinslmedel, hur nödvändig den än är med hänsyn lill kapiialläckningskvolen, molverkar den inre konsolidering som just i inflalionstider ler sig specielll angelägen.

Beiräffande nyemission av aklier framhålls all lillgången på riskvilligi kapilal är lilen i förhållande lill efierfrågan och all de myckel höga avkast­ningskraven på den svenska aktiemarknaden när del gäller bankaktier gör atl della är en myckel dyrbar form av kapitalanskaffning. Vid en reell expansion av bankrörelsen med bibehållen lönsamhei växer bankernas förmåga all ge uidelning även pä nyemitierade aktier. Det sätts emellerlid i fråga om del är rikligl atl ge ut nya aklier och höja utdelningen när syflel härmed endasl är atl täppa igen del hål i kapilalbasen som inflationen rivit upp. Under perioden 1965- 1974 ökade också uldelningsbeloppel avsevärt långsammare än rörelseresultatet. Måsle bankerna i framliden irygga sill lilllagande kapitalbehov genom nyemissioner av aklier kan del dock kom­ma alt krävas en liberalare uldelningspolilik från bankernas sida. Högre uidelning kräver högre redovisade nellovinsier och en därav föranledd ökad skallebörda. Den ökade utdelning som kommer atl krävas för all affärsbankerna skall kunna öka del egna kapilalet genom nyemissioner kommer därför i viss konfiikt med bankernas övriga säll all förbättra sin kapilalläckning och soliditei. För all bankerna skall klara en konsolidering genom öppen fondering och avsällning till värderegleringskonlon krävs nämligen alt en betydande andel av rörelseöverskollel hålls kvar i förela­gen.

I fråga om värderegleringskonlona för uilåning, obligationer och ut­ländska valutor framhålls alt dessa konlon i vart fall måste byggas upp i lakl med expansionen inom bankväsendet. Som skäl härtill anges bl.a. följande. Riskmomenten i bankrörelsen tenderar all öka under inflationsti­der. De riskfaktorer inflaiionen för med sig vid en expanderande kredit­givning är visserligen lalenla lill all börja med, efiersom inflaiionen då kan verka resullalförbätlrande för förelagen. Riskmomenten aktualiseras dock snabbi vid en konjunkturnedgång och en forigående inflationsutveckling kan därför komma att medföra ett ökal antal kreditförluster för bankerna.

Ett annal riskmomenl har bankerna i sill obligalionsinnehav. Siigande ränlor belyder kursfall på fasl förränlande obligaiioner och särskili med hänsyn till bankernas av bostadspolitiska skäl starkt ökade innehav av långfristiga bostadsobligationer har della riskmomenl under senare år fåll

 

Prop. 1978/79:190                                                                  84

alli siörre belydelse. Under år 1975 beräknades all den lolala föriuslen på affärsbankernas obligalionsporlfölj uppgick till närmare 3 miljarder kr. Denna utveckling hade dock ej lell till en nedpressning av bankernas lolala räntemarginal efiersom del skell en förbällring av förräntningen av andra lillgångar.

Ell annal riskmomenl som kraftigl belönas är de siora engagemang inom ullandsrörelsen som bankerna numera har. Sålunda framhälls de risker som lillkommil i bankernas valuiarörelse lill följd av de fluktuerande växelkurserna och de labila förhållandena på de internationella penning­marknaderna.

Den slutsats man drar efter en genomgång av bankernas möjligheler all i erforderlig ulsiräckning öka del egna kapilalet och bygga upp sina reserver är alt del i framliden kommer alt siällas krav på en kraftig resullalförbäll­ring inom bankväsendel. Del framhålls även all del inle föreligger någon automatisk följsamhei i bankernas resullalulveckling i förhållande lill infla­tionen. Au bankerna under perioden 1968- 1974 lyckades hålla resultatut­vecklingen i lakl med inflaiionen berodde i viss ulsiräckning på all ban­kerna under denna period arbelEide med en konlinueriigi sjunkande andel egel kapilal i sin rörelse. Framliden kommer all slälla belydligi hårdare krav på resultalulvecklingen efiersom bankerna blir Ivungna all öka del egna kapilalet och reserverna i lakl med rörelsens lillväxl.

Samlidigt som del undersiryks alt del från solvenssynpunkl krävs bely­dande resultatförbättringar inom bankväsendel påpekas de konsekvenser detla har för bankernas kunder. Del framhålls sålunda all om bankerna medges att la ul siörre räntemarginaler får prisel härför belalas av bank­kunderna, bäde insältare och låntagare. Även höjda provisionsintäkier drabbar kunderna. Möjlighelema all nedbringa kosinaderna inom bankvä­sendel är också begränsade. En alllför intensiv kostnadsjakt kan leda lill försämringar i service och intern kontroll ulöver del lolerablas gräns.

Den utväg som genomgående anvisas för att i viss mån bemästra de problem som inflaiionen fört med sig är en ändring av kapitalläckningsreg­lerna. Del framhålls all enbart en linjär reduklion av kapilalkravel knap­pasl kan anses försvarlig. Del nuvarande kapilaltäckningssystemel bör ses som en helhei och en översyn bör därför inle heller innebära all man tar upp några ensiaka punkler i regelsystemet lill särbehandling.

Mot bakgrund av den belydande konsolidering som bankernas värdereg­leringsreserver innebär framförs från flera håll att värderegleringskonlona i kapilalläckningshänseende bör kunna jämslällas med egel kapital. Vad man därvid i främsla hand avser är värderegleringsreserverna för utlåning. En ändring av kapilalläckningsreglerna i denna riklning skulle medföra all bankerna inte i samma utsträckning som f. n. behövde använda rörelse-överskotten till fondering av be!;kaltade egna medel för atl åsiadkomma kapitaltäckning. Härigenom skuHe kunna undvikas bl. a. risken för utrym­met för avsällningar lill värderegleringsreserver kraftigt beskärs i framti­den.

 

Prop. 1978/79:190                                                                 85

Del framhälls emellerlid ocksä all om värderegleringskonlona skall jäm­slällas med egel kapilal måsle della självfallel leda till all åtminstone vissa av de procenllal, som nu gäller räknas upp. Avvägningen bör härvid ske så att bankernas kapilalläckningsproblem löses samiidigi som man lillgo­doser kraven på säkerhei för insällarna och upprällhåller de svenska bankernas goda inlernaiionella anseende.

För alt förhindra all kapilalbasen blir rörlig i och med all värderegle­ringskonlol för uilåning skulle räknas in i kapilalbasen anvisas följande lösning. Ell nedre lak kan sällas för värderegleringskonlols storlek. Della lak kan i.ex. sällas i relalion lill omfailningen av ullåningen så alt del utgör en önskvärd reservalion för eventuella framtida förluster på kredit­engagemang. När behållningen på värderegleringskonto för uilåning över­sliger nämnda lak skulle behållningen få inräknas bland den utlåningsrälls-grundande kapitalmassan. En sådan regel skulle kunna ulformas så, all när behållningen på värderegleringskonto för uilåning översliger 2 %. av ullå­ningen lill allmänheten plus 1 % på garaniiförbindelserna, så skulle den del av behållningen på konlot i fråga, som översliger detta belopp få jämslällas med egel kapilal. Regeln skulle innebära, alt skyddel för insällarna upp­fylldes och atl stalsmaklerna löpande kunde följa uivecklingen av procenl-lalel och även jusiera dess höjd, om bl. a. konjunkturutveckling och kredit­engagemang generelli setl skulle innebära en ökning av bankernas förlusl­risker.

En annan fråga som fas upp är om man bör behålla den nuvarande begränsningen för bankerna i fråga om rälien all jämslälla förlagslån med egel kapilal. Härvid anmärks all del under alla förhållanden måsle finnas vissa proporlioner mellan egel kapilal och förlagslån. Ell förslag är all man för affärsbankernas del vidgar möjlighelerna att utnyitja förlagslån som kapilalläckning genom atl använda summan av egel kapilal i stället för aktiekapitalet som gräns.

Del pekas vidare på särskilda problem som aklualiserals av utveckling­en. Såvitt gäller garaniierna som f. n. hell jämställs med krediler framhålls all erfarenhelerna visal, all de ålminsione med enlreprenad- och fullgöran-degaranlier förenade riskerna är små. Genom all dessa garantier vuxii avsevärl under senare år hårde kommii all belasla bankernas kapilal på ell oproportionerligt sätt. En sänkning av kapilalkravel för garantier anses därför som befogad.

Ell annal område som del finns skäl för en översyn av anges vara bankernas engagemang i doiterbolagsaktier och bankfastigheter. Beträffan­de dollerbanker i utlandet konstateras att sådan rörelse ingalunda är utan sina faror för moderbanken. Risken är inte begränsad lill aktierna och evenluella krediler utan moderbanken har inom vissa gränser en moralisk förpliklelse atl hjälpa dotterbanken. Å andra sidan framhålls att dotterban­kerna hitintills utvecklats framgångsrikt och att bankinspektionens tillsyn kunnat göras effektivare än man från början räknat med. Beträffande

 

Prop. 1978/79:190                                                                 86

"visilkorlsengagemangen" konstateras, all risken begränsar sig lill ak­lierna men också atl frågan om nyttan för moderbankerna i Sverige ännu så länge får anses obesvarad. Vad angår bankfasligheier framhålls alt de i slort sett ulgör bankernas enda inflationsskyddade placeringar. 1 fråga om depositioner hos och krediler till utländska banker ifrågasails mol bak­grund av de stora valutaförluster som iniräffade i vissa ulländska banker under är 1974 om del inte finns skäl för en höjning av kapilalkravel för sådana placeringar.

Slulligen framställs också önskemål om all kapilaltäckningssystemel förenklas genom en minskning av antalet riskklasser.

5    Probleminventering och grundläggande krav

5.1 Probleminventering

5.1.1  Ul vecklingen liU år 1976

Genom de nya kapitalläckningsreglerna i den samordnade banklagslifl­ningen från år 1968 skapades ett expansionsulrymme för flertalet banker. Detla utrymme uppkom genom all kapilalkravel sänktes. För de störsla affärsbankerna, som hade ett uttryckligt behov av lindring, uppgick sänk­ningen av kapilalkravel lill knappl 40 proceni. En sådan sänkning medgav en expansion av placeringar och garaniier med ca 60 proceni ulan all egel kapilal och förlagslån teoretiskt sett behövde ökas. Utrymmet har efter hand lagils i anspråk och under år 1976 började akula problem uppslå för enskilda banker. I bankinspeklionens skrivelse 1976-04-14 angående över­syn av kapilalläckningsbesiämmelserna sägs bl. a. följande. Utvecklingen har visal all den kapilalläckning som fanns enligt de nya reglerna har smält ihop på grund av den forigående inflationen. Del har därför för banker av olika slag uppstått avsevärda problem med att anskaffa ell för utvecklingen av verksamheten nödvändigt eget kapital. I framtiden kommer dessa svå­righeter atl acceniueras.

Följande labell belyser bankernas kapitaltäckningssituation år 1969 och år 1976.

Kapilalkravel i procent av eget kapilal - kapilalulnylljandel - har markanl ökal under den redovi;iade perioden. För affärsbanker och för­eningsbanker uppgår della tal lill 126 resp. 106 proceni år 1976, vilkel innebär alt dessa instiiulsgrupper är beroende av förlagslån för att läcka kapilalkravel. Delta gäller även för ell antal enskilda sparbanker men inle för gruppen i genomsnitt. Se vidare tabeU 3.

Orsaken lill ett ökal kapilalulnyttjande finner man i de olika öknings­takterna för kapilalkraven och eget kapital under denna period. Kapital­kraven har ökal med 103 proceni för affärsbankerna, 85 procent för spar­bankerna och 139 proceni för föreningsbankerna. Molsvarande ökning av

 

Prop. 1978/79:190                                                                 87

Tabell I    Kapilalkrav. egel kapUal, förlagslån m. m. vid uigången av 1969 och 1976 i de olika insiiiulsgriipperiia

 

Instituts-

Kapital-

Eget

Förlags-

Kapital-

Överskoll

grupp och

krav

kapital

lån

krav i %

i kapilal-

är

mkr.

mkr.

mkr.

av eget kapilal

läckning'

%

1969

 

 

 

 

 

Affärsbanker

2 587

2 786

886

93

30

Sparbanker'

318

526

8

61

40

Förenings-

 

 

 

 

 

banker

95

102

20

93

22

1976

 

 

 

 

 

Affärsbanker

5 260

4 162

1968

126

14

Sparbanker'

589

669

80

88

21

Förenings-

 

 

 

 

 

banker

227

214

52

106

15

' Avser de 15 slörsla sparbankerna.

''Skillnaden mellan eget kapilal inkl. förlagslån och kapilalkravel.

del egna kapitalel har varil 49 proceni för affärsbankerna, 27 proceni för sparbankerna och 110 proceni för föreningsbankerna.

Kapitalkravels utveckling är beroende dels av volymtillväxten av place­ringarna - dvs. tillgångar och garaniier - dels av placeringarnas relativa fördelning i de olika riskklasserna. Det lolala kapilalkravel mäli i proceni av summan placeringar speglar således en banks riskslruklur utifrån gäl­lande kapilalläckningsregler. 1 tabell 2 redovisas uivecklingen av della relationslal för de olika inslilulsgmpperna.

Tabdl2    Kapilalkravel i proceni av summa placeringar 1970-1976 för de

olika insliiuisgrupperna

Instituts-                        Kapitalkrav, % av placeringar'

grupp                              1970     1971     1972     1973     1974     1975     1976

Affärsbanker                  3,10     3,11      2,93     2,73     2,84     2,80     3,12

Sparbanker                     1,76     1,71      1.68      1,66     1,78     1,76     1,80

Föreningsbanker            1,89     1,83     1,86      1,88     1,93     1,86     1,78

'Här avses placeringar till nellovärden, dvs. efter avdrag för värderegleringskon­lona.

Affärsbankernas relalionslal är högl i början av perioden varefter del sjunker för all i slutet stiga. Sparbankernas resp. föreningsbankernas rela­lionstal har en mera jämn utveckling. Dessa tal visar atl kapilalkraven i sparbankerna och föreningsbankerna följl placeringsvolymens utveckling. Affärsbankernas minskning av relationstalet fram till år 1975 förklaras -föruiom av konjunkturutveckling och kreditpolilik - bl.a. av en relativ ökning av bostadsfinansieringen. Ökningen mellan år 1975 och 1976 beror till väsenilig del på ökade garanliåtaganden.

Del egna kapilalets lillväxl är beroende av ire fakiorer: I) del årliga

 

Prop. 1978/79:190                                                                  88

rörelseöverskollels' sioriek. 2) fördelning av rörelseöverskollel mellan avsällning till egel kapilal (efter beskaiining och i förekommande fall uidelning) och avsällning lill obeskallade reserver i form av värderegle­ringskonlon, 3) lillskoll av nyll kapilal från ägare till affärsbank, garant lill sparbank eller medlem i föreningsbank.

Med hänsyn lill gällande kapilalläckningsregler har rörelseöverskottens sioriek generellt setl varit olillräckliga för att bankerna skulle kunna göra dels önskvärda avsällningar lill obeskallade reserver, dels med vinslmedel bygga upp del egna kapilalel i lakl med ökal kapilalkrav. Den boksluispoli­lik bankerna valt under 1970-lalel innebär all avsättningar lill värderegle­ringskonlon har prioriterats på tiekoslnad av ökning av egel kapilal. Af­färsbankernas värderegleringskoaton har mellan 1970 och 1976 ökal från 4,0 lill 4,4 proceni av summa placeringar, sparbankernas frän 1,8 lill 3,6 proceni och för föreningsbankerna har värderegleringskonionas andel va­ril oförändral 2,2 proceni. Med denna bokslutspolitik hardet varit nödvän­digt atl förslärka kapilalläckning n genom all la upp förlagslån. För affärs­bankernas del har dessulom nyemission av aklier ägl rum i en belydande omfallning under senare år. Av affärsbankernas eget kapital och förlagslån vid uigången av år 1976 hade nästan en Iredjedel anskaffais på kapilal­marknaden under de närmasi föregående ire åren.

I bilaga 1 redovisas i grafisk form uivecklingen av kapilalkrav, eget kapital, värderegleringskonlon och lönsamheten för de olika inslitutsgrup­perna under perioden 1970-1976.

Uppgifierna i tabellerna 1 och 2 avser loialer och genomsnitt för bank­grupperna. Inom varje bankgru|)p föreligger dock skillnader mellan de individuella bankerna. Della illuslreras i labell 3 nedan, där spridning och frekvens redovisas för kapilalkravel i proceni av egel kapilal. Tabell 3 Spridning och frekvens för kapilalkravel redovisat i procent av eget kaphal 1969 och 1976 i de olika institutsgrupperna

 

Kapitalkrav

Antal banf

ter

 

 

 

 

i % av eget

Affärsbanker

Sparbanker

Föreningsbanker

kapilal

1969

1976

1969

1976

1969

1976

_

39

1

1

 

 

 

 

40-

49

 

 

3

 

 

 

50-

59

2

 

5

1

f

 

60-

69

 

 

3

1

2

 

70-

79

3

 

3

 

I

 

80-

89

1

1

 

6

3

3

90-

99

5

 

 

4

1

2

100-

109

1

2

 

1

1

4

110-

119

I

2

f

 

1

2

120-

-129

 

3

 

 

1

 

130-

-f39

2

1

 

 

1

 

140-

149

 

1

 

1

 

1

f50-

159

 

3

 

1

 

 

 

 

16

14

15

15

12

12

' Med rörelseöverskott avses fortsäuningsvis del årliga resultatet före bokslutsdis­positioner. "Avser de 15 slörsla sparbankerna.

 

Prop. 1978/79:190                                                                 89

5.1.2 Volymtillväxt — inflation

Tillväxien i bankernas balansomsluining är slarkl relaterad till pris- och löneutvecklingen i samhällsekonomin efiersom bankernas lillgångar och skulder är faslslällda i nominella belopp. En viss ökning i balansomslut­ningen medför ökade kapitalkrav vare sig ökningen är real eller orsakad av infiationen. Under 1970-lalet har inflationstakten markanl ökal. Detta är en väsentlig orsak till all kapilalläckningsproblem uppstått efter relalivi få års lillämpning av gällande kapitaltäckningsregler.

Placeringarnas årliga volymexpansion under 1960-70 och under 1970-76 redovisas nedan liksom inflationstakten under motsvarande perioder.

Tabell 4    Placeringar 1976 saml proceniueU tillväxttaki 1960-70 och 1970-1976

Institut-             Placeringar

grupp                 Uliimo 1976   Årlig genomsniltsökning. %

mdr kr.           1960-70             1970-76

Affärsbanker      176,0            10.5                   12,5

Sparbanker         63,7               8,2                    10,0

Föreningsbanker 13,1             14,7                   16,5

1960-70             1970-76

Genomsnililig årlig inflationstakl, %       4,0        8,3

(konsumentprisindex, långlidsserien)

Skillnaderna i de nominella ökningslaklerna mellan de Ivå redovisade perioderna kan synas relativt små. Ackumulerat över ell anial år uppslår emellerlid siora skillnader i placeringsvolymen - skillnader som i delta fall i allt väsentligt beror på den högre inflationstaklen under 1970-lalel.

Placeringsvolymens lillväxt är avgörande för hur stora rörelseöverskotl bankerna behöver för all täcka de till placeringsvolymen relaterade kapi­lalkraven. En ökning i placeringarnas tillväxttakt släller i normala fall proportionelli selt större krav på ökning av rörelseöverskollel för all en viss soliditet skall kunna behållas. Della illuslreras i diagrammen i bilaga 2. Beräkningarna avser affärsbankerna och grundar sig på förutsällningar­na atl den soliditet och den konsolideringsnivå för obeskallade reserver som förelåg i affärsbankerna år 1976 skall relativt setl beslå under en kommande femårsperiod. Vidare förutsätts att den utdelningspolitik som tillämpats under senare år beslår.

Vid en volymlillväxl om 8 proceni årligen visar beräkningarna atl ban­kerna behöver öka rörelseöverskottet med ungefär samma procenttal. Rörelseöverskollel uppgår då lill ca 1,3 proceni av balansomslutningen. Om den åriiga tillväxttakten för placeringar ökas till 10 procent måsle rörelseöverskollel öka med ca 13 proceni årligen eller uppgå lill drygl 1,5 proceni av balansomslutningen. Vid 12 procents volymlillväxl krävs del alt rörelseöverskollel ökar med knappl 18 proceni årligen. Rörelseöver­skollel uppgår då lill ca 1,7 procent av balansomslutningen.

 

Prop. 1978/79:190                                                    90

När inflationen blåser upp placeringsvolymen och rörelseöverskollel inle kan öka på det säll ovanslående exempel visar kommer det egna kapilalel och/eller de obeskallade reserverna all urholkas.

Föruiom effekten på volymlillväxlen medför en hög inflalionslakl all lönsamheten påverkas negaiivi genom alt bankernas rörelsekoslnader ökar. Bankverksamhel är myckel personalinlensiv och ralionaliserings-uirymmel begränsal.

5.1.3 Belaslning på kapitalmarknaden med gällande kapiialtåcknings-regler

Bankernas överskoltsnivå har, som ovan sagls, inle varil lillräcklig för kapitalbildningen generellt sell, utan bankerna har i stor ulsiräckning måsl lila till anskaffning av exlernl tillskottskapital.

Under de senasle åren har bankernas andel av upplåningen på kapilal­marknaden ökal betydligt, såväl vad gäller förlagslån som aktiekapital. Samiidigi som bankernas belaslning på kapilalmarknaden har ökat under de senasle åren har ökningstakten i kapitalmarknadens placeringskapaciiel avtagil. Kapitalmarknaden ökade under 1970-lalels försia är med i genom­sniu 4 miljarder kr. per år. Under de senasle åren har lillskoltel lill marknaden varit belydligi mindre och uppgick år 1977 lill 1,5 miljarder kr. Ell huvudskäl lill atl ökningsiakien har aviagil är atl AP-fondens lillväxl har nåll sin kulmen, vilkel framgår av de kalkyler som kapilaimarknads-ulredningen giorl med hjälp av riksförsäkringsverkel.

Om den utveckling som ägt rum under senare år fortsätler vid oförändra­de kapitaltäckningsregler kommer kapitalmarknaden atl behöva las i an­språk i belydande uirsiräckning för all möjliggöra fortsall bankverksam­hel. För atl illustrera problemet har bankernas ekonomiska ställning skri­vits fram med uigångspunki från förhållandena år 1976. Uivecklingen redovisas i diagrammen i bilaga 3. Del bör underslrykas all framskrivning­en bygger på gemensamma förutsäliningar för de olika insliiuisgrupperna och all den därför inte ulgör någon prognos för uivecklingen ulan snarast har ell pedagogiskt syfte.

En framskrivning under de i bilaga 3 angivna förutsättningarna visar att affärs- och sparbankernas kapilalbas - det egna kapilalel - kommer all sjunka relativt selt. medan föreningsbankernas kapitalbas ligger på en oförändrad relativ nivå. Redan i utgångsläget år 1976 är både affärsbanker och föreningsbanker beroende av exiernt tillskollskapital och sparbanker­na blir som grupp beroende av sådani kapital inom ett fåtal år. I utgångslä­get hade bankerna lillsammans drygl 2 miljarder kr. i förlagslån. År 1985 behöver bankerna lillsammans ell externt tillskottskapital om 7-8 mil­jarder kr. Största delen faller på affärsbankerna. Tillskottskapitalet avser både förlagslån och aktiekapital eller annal egel kapilal.

Vid relalivi sell oförändrade kapilalkrav och sjunkande kapitalbas ökar kapilalulnylljandel, dvs. kapilalkravel i procent av kapilalbasen. Eti pro-

 

Prop. 1978/79:190                                                                 91

cenlial som översliger 100 innebär behov av exlernl tillskollskapilal. Över­sliger procenllalet 200, som fallet blir för affärsbankerna år 1983, måste det externa lillskotiskapitalel vara siörre än del egna kapilalel för all tillsam­mans täcka kapilalkravel. 1 en sådan siiuaiion måsle i prakiiken del egna kapilalel ökas genom nyemission av aklier.

Del bör upprepas all siluaiionen för individuella banker varierar kraftigl. Enskilda banker skulle i prakiiken redan efter ell fålal år komma i konfiikl med olika regler och därför omöjliggöra en uiveckling med givna förulsäli­ningar för framskrivningen.

5.2 Grundläggande krav på nya kapitaltäckningsregler

Banklagarnas kapilalläckningsregler anger minimikraven på solidilelen i banksysiemei. Vid sidan av del kapilal som enligi banklagarna är kapiial­läckningsgrundande har bankerna avsevärda reserveringar som slärker solidilelen. Solidilelen fyller framför alli följande funklioner:

-      den ulgör del reella skyddel för insältare och andra fordringsägare,

-      den skapar förlroende hos allmänheten och hos in- och ulländska finan­siärer och samarbelsparlner,

-      den garanterar kontinuitet och slabililel för lånlagare och personal,

-      den ulgör buffert vid förlusler på exempelvis krediter, obligationer och valulor.

-      den ulgör grund för flexibiliiei och anpassningsförmåga lill förändrade förhållanden och anger ramarna för forisaii expansion,

-      den är av iniresse för det allmänna, efiersom vid fallisemang samhällel förorsakas avsevärt men.

Utöver de kapilalläckningsproblem som lidigare har redovisats och som har föranleits av inflationen har bankerna under 1970-lalet på vikliga områden fåll anpassa sin verksamhei lill nya förhållanden. Som exempel kan nämnas näringslivels ökade uilandsinrikining och del under 1970-talel uppirädande behovei av upplåning i ullandel. Della har medförl all ban­kerna engagerat sig i ökad omfattning på den inlernationella krediimarkna­den. Della kräver en anpassning lill den inlernationella bankvärldens vär­deringar i fråga om bl.a. lönsamhei, soliditet och riskbedömning. Vidare lämnas bankerna inte oberörda av näringslivels strukturomvandling. Den förda penningpolitiken släller också ökade krav på flexibilitet och styrka. Sammanlagel har bankerna mött förändringar som accenlueral behovei av god lönsamhei och tillfredsställande soliditet.

Kapilalläckningsreglerna intar en central plats i banklagstiftningen och avvägningen av deras innehåll är av grundläggande belydelse för banker­nas verksamhet.

Som nyss har nämnts syftar kapitalläckningsreglerna till all skapa till­fredsställande trygghet mol förlusler av insalla medel och lill att bevara förtroendet för bankerna även i lider då ekonomiska svårigheler möter.

 

Prop. 1978/79:190                                                                  92

Det är väsentligt all vid ulformningen av reglerna beakla vad som gäller inlernalionellt setl. Kapilalläckningsreglerna får inte möjliggöra en så låg soliditet atl förtroendet för de svenska bankerna rubbas.

Ett nytl kapitaltäckningssystem bör om möjligl - i enlighel med vad som uttalas i ulredningens direkliv - för en längre lid framöver lösa bankernas kapilalläckningsproblem samtidigt som kravet pä skydd för insällarna lillgodoses. I delta direktiv får anses ligga ett krav på alt de nya reglerna inle främst skall syfta till omedelbara lättnader i kapilalläcknings­hänseende ulan inrymma ytterligare incitament till en egen kapitalupp­byggnad. Vidare bordet nya sysiemel - så långl möjligl - vara neutralt i förhållande lill redan vidlagna dispositioner.

Kapilalkravel bestäms f.n. med utgångspunkt i en bedömning av ris­kerna i bankernas skilda placeringar. En sänkning av kravel är försvarbar om nuvarande regler visas kräva onödigi mycket kapilal i förhållande till riskerna.

Enligt direktiven skall utredningen pröva om riskklassystemet kan göras enklare, eventuellt ända dithän alt endast ett täckningskrav tillämpas på bankinslilulens samtliga placeringar. Även förändringar som inle siräcker sig så långt kan vara värda all överväga i förenklande syfte eller för all -med uigångspunki i vunna erfarenheter - korrigera kraven till faktiska förluslrisker. För ändringar i riskkalalogen krävs all affärsbanker, spar­banker och föreningsbanker uppfaliar förslagen som rällvisa och motivera­de vid en jämförelse mellan instilulsgrupperna.

Kapitalkravels reella innehåll iråverkas vidare av den definilion som ges av egel kapilal, dvs. den faktor till vilken riskkatalogens krav relateras. Det förslag som ofiast har förls fiam är all också de obeskallade värdereg­leringsreserverna för utlåning, valutor och obligationer helt eller delvis skall få räknas in bland del uilåningsgmndande kapilalet. Förslag härom avvisades, som lidigare har nämnts, i samband med 1968 års banklagstifl-ningsreform. Det framhölls i propiositionen atl reserverna snabbi kan redu­ceras eller försvinna med följd att kapitalbasen skulle variera i storlek alltefter inträffade förlusler eller ändrad inslällning i fråga om behovet av säkerhetsmarginaler. En på så sätl rörlig kapitalbas bedömdes opraktisk och svårtillämpad. Enligt direktiven skall banklagsutredningen undersöka om del går all finna en lösning där värderegleringsreserverna kan jämstäl­las med läckningskapilal samlidigt som de olägenheter som berördes i 1968 års proposition i möjligaste mån elimineras.

En Ulvidgning av kapilalbasen lill all omfatta också värderegleringsre­serverna rymmer inle bara nyss berörda stabilitetsproblem. Ett sådani nytt syslem måsle vidare avvägas så all de omedelbara lättnaderna inte blir av sådan omfallning alt de svenska bankernas soliditet kan sällas i fråga av den svenska allmänheten eller i internationella sammanhang. Systemet måste också vara konkurrensneutralt. Snedvridningseffekter mellan insti­lulsgrupperna och mellan individuella banker måste unvikas. Ett syslem

 

Prop. 1978/79:190                                                                 93

som förutsätter särregler för viss inslilulsgrupp framstår - mot bakgrund av sirävandena lill en samordnad banklagsiiftning - som mindre lämpligi.

Vidare bör eflersirävas atl framlida avsällningar lill värdereglerings­konio bör ge högsia möjliga utdelning i form av kapitalläckning. Därige­nom kan del nya sysiemel ge bankerna incilamenl lill atl öka avsättningar av detta slag, vilket såväl från del allmännas som bankernas synpunkt anses önskvärl.

Bankernas möjligheler att på skilda säll lillgodose sina kapilalbehov rymmer också koslnadsaspekler. Del läckningsgrundande kapilalel kan f n. ha formen av beskallal egel kapilal eller förlagslån. Bankernas kostna­der för läckningskapitalel blir olika beroende på vilken form av kapilal som väljs. På de nya reglerna slälls krav som innebär ökade möjligheler lill billigare kapilalläckning. Även av detta skäl aktualiseras möjlighelen all göra värderegleringskonlona kapiialläckningsgrundande.

Del är givel all uppenbara svårigheler möler när del gäller all finna ell syslem som helt lillgodoser den angivna kravkaialogen. Vikten av all noga pröva möjlighelerna lill ändring av kapitaltäcknigsreglerna framträder lyd­ligl vid en granskning av de allernaliva möjligheler som annars slår lill buds. Möjlighelen atl med nuvarande regler i forlsällningen klara kapilal­läckningskravel föruisäiier en förbällrad lönsamhei för bankema och en kraftigt ökad emission av aklier och föriagslån från deras sida. Som har framhållits i ulredningens direkliv måsle en förbäitrad lönsamhei i alli väseniligi ske genom atl bankerna lillåls öka ränlemarginalerna, vilkel i sista hand skulle drabba bankkunderna, och en ökad emissionsverksamhel från bankhåll skulle la i anspråk den svenska kapilalmarknaden i en om­fallning som inle är önskvärd med hänsyn till andra samhällssekiorers kapilalbehov.

6    Överväganden och förslag i huvudfrågan

6.1      Inledning

Som framgåu av föregående avsnilt kan kapitalläckningsreglerna i bank­lagarna liberaliseras på ivå säll. Del ena är all bankernas kapilalkrav reduceras, vilkel skedde genom 1968 års banklagsreform. Denna metod medför au intresset riktas mot utformningen av riskkalalogen. Del andra sätlel är all förändra kapiialbasens sammansättning, dvs. vidga del kapital till vilket kravel relaleras. Ulredningen har på skäl som framgår i del följande sökt alt lösa problemet enligt den sist angivna meloden.

6.2      Riskkatalogen

Utredningen har i enlighet med sina direktiv särskilt undersökt om riskklassystemet kan göras enklare, eventuellt ända dithän alt man har

 

Prop. 1978/79:190                                                                 94

endasl ell läckningskrav applicerat på bankinstitutels samtliga placeringar. 1 samband härmed har utredningen också undersökt om del är lämpligt all på ett avgörande säll förbätlra bankernas kapilalläckningsläge genom att reducera de kapitalkrav som f. n. gäller.

Som påpekais i direktiven innebär de nuvarande reglerna en avsevärd förenkling jämföri med de regler som gällde lidigare. Som kredilinslilul­ulredningen på sin lid framhållil är riskkalalogen, Irots all den i viss mån är av schemalisk karaklär, konsiruerad så all hänsyn tas lill de olikheter i kapitalkrav som skilda sammansättningar av olika instituts placeringsport­följer kan kräva. Alt slälla upp endasl ell läckningskrav på bankinsliiuls samtliga placeringar utan hänsyn lill riskkaraklären skulle uigöra ell steg lillbaka mol del syslem som övergavs år 1968 och som innebar all kapilal­kravel var beroende endasl av inlåningsvolymen. Ulredningen har därför funnil alt del nuvarande sysiemel med fiera riskklasser bör behållas.

Della uiesluier naiurliglvis inle all riskkalalogen kan förenklas och all hillills vunna erfarenheler kan lala för vissa modiflkalioner inom della syslem. Inom ulredningen har också väckts förslag i syfte all förenkla riskkalalogen. Förslaget går ul på all man behåller riskklass A i sin nuva­rande uiformning samt ersäller riskklasserna B-D med Ivå nya riskklasser. Den ena av de nya riskklasserna skulle kräva 2,1 procenls kapilalläckning och avse fordringar för vilka utländskt bankförelag svarar saml fordringar mol säkerhet av panibrev inom 75 procent av uppskattningsvärdel i vissa fasiigheier. För alla övriga placeringar skulle kapilalkravel sältas lill sju proceni. Sysiemel innebär en högsl avsevärd skärpning av kraven för placeringar i de nuvarande riskklasserna B och C. Således fördubblas kravel för fordringar mot säkerhei i vissa fastigheter. Dessulom höjs kravel för övriga placeringar i riskklass B, däribland s.k. fullgoda obliga­tioner, från en lill sju proceni. Vidare skärps kravel från fyra till sju proceni för samtliga fordringar i riskklass C, däribland fordringar för vilka säkerhelen ulgörs av panibrev i vissa fasiigheier inom 75- 100 proceni av del uppskallade värdel. För övriga fordringar innebär förslagei emellertid en lällnad i kravet från åtta till sju proceni.

Ulredningen har emellerlid stannat för atl i huvudsak behålla den nuva­rande riskkalalogen av bl.a. följande skäl. Efiersom bankinslilulens pla­ceringsslruklur föreledde avsevärda skillnader nedlades vid riskkatalogens tillkomst ett omfattande arbele på all ulforma katalogen så all den log hänsyn lill de olikheler i kapilalkrav som skilda instituts placeringsport­följer krävde. Den olikhei i placeringsstruktur som företåg vid riskkatalo­gens tillkomst kvarstår i huvudsak fortfarande. Förändringar i riskkalalo­gen får därför inte göras så atl konkurrensförhållandena inom bankväsen­del snedvrids. Förenklingsförslaget lar emellerlid inle lillräcklig hänsyn härtill. Ulredningen har inle övertygats om all de uppenbara svagheter som förenklingsförslaget inrymmer vägs upp av de fördelar som en något mindre detaljerad riskkatalog skulle innebära. Enligt ulredningens uppfäll-

 

Prop. 1978/79:190                                                                 95

ning är del heller inle meningsfulll all föreslå några mer avgörande föränd­ringar av riskkatalogen så länge placeringsslrukluren inom bankväsendel företer så stora olikheter som f. n.

Del bör också lilläggas atl en omläggning av riskkalalogen i anlydd riklning skulle medföra betydande övergångssvårigheier för bankinslilu­len, som anpassal sig lill nu rådande syslem och lillämpal del ulan siörre svårigheler. Utredningen har därför också avståil från all framlägga för­slag om några mera genomgripande förändringar i den nu gällande katalo­gen och vill endast på ell par punkler i det följande föreslå vissa ändringar. Beträffande utredningens förslag lill förändringar av riskkatalogen hänvisas lill avsniii 7.

6.3 Utökning av kapitalbasen

6.3.1  Värderegleringskonionas siällning som kapilalbas

1 direkliven pekas på möjlighelen all ulöka bankernas kapilalbas genom att ålminsione i viss ulsiräckning jämslälla värderegleringskonlona med eget kapital.

Som framgått av avsniii 4.3.3.3 behandlade redan kredilinslilululred­ningen frågan om värderegleringskonionas ställning i kapilaltäckningen. Som framgått av samma avsnitt fick emellertid värderegleringskontona i 1968 års banklagsliflning endast den begränsade belydelsen alt placering­arnas brullobokvärde får reduceras med saldona på värderegle­ringskonlona innan kapilalkravel beräknas.

Ulredningen har funnit atl del i direkliven nämnda sätlel atl ulöka kapilalbasen är en framkomlig väg, efiersom värderegleringskonlona i realileien har samma funktion som del egna kapilalel när del gäller all trygga insätlarnas medel. Frän förelagsekonomisk synpunkt kan nämligen bankernas kapitalslyrka sägas speglas av den lolala summan av obeskal­lade reserver och beskallal egel kapilal. Del är denna summa som i ell krisläge skall fånga upp förlusler och därigenom skydda insältarnas medel. Del är därför likgiltigt om eventuella förlusler läcks av beskattade eller obeskattade medel förulsalt all de verkligen kan absorberas av bankinsli­lulel. För redovisning av utvecklingen av eget kapital och av värderegle­ringskonlona hänvisas till diagram i bilaga 1.

UppfaUningen all värderegleringskonlona, föruiom som skydd mol för­lusler, även Ijänar som ell medel all konsolidera verksamheien med obe­skattat kapilal har under senare år också blivii alltmer framträdande. En bidragande orsak härtill är all realiserade förlusler tolali setl har varil myckel begränsade. Sålunda har bankernas värderegleringsreserver under den senaste 10-årsperioden företett en slark och stabil lillväxl och i varje fall måsle en väsenilig del av dessa reserver anses utgöra ett varaktigt konsolideringskapilal.

Banklagsutredningen anser således alt övervägande skäl nu lalar för all

 

Prop. 1978/79:190                                                                  96

värderegleringskonlona får en siörre formell belydelse genom alt delar av dessa i kapilalläckningssammanhang likslälls med egel kapilal. Värdereg­leringskonlona bör därvid ses som en helhei. Del avgörande är nämligen inle den formella fördelningen pä olika värderegleringskonlon, ulan storle­ken på de summerade saldona.

De konlon för värdereglering som kommer i fråga är de som upptar avsättningar för respeklive utlåningen', ulländska valutor saml obliga­lionsinnehav. Ulredningen övergär lill atl undersöka i vad män saldona på dessa konton kan utnyttjas som kapitalbas.

I della sammanhang bör särskilt underslrykas. all lagregler om krav på kapilalläckning inle är del enda medlel all trygga insällarna. Försl och främsi slår den prövning av kredilsökande som bankinslilulel förelar innan medel lånas ul. Skulle en fordran bli nödlidande finns emellerlid flera "säkerhetsvallar", som kan absorbera förlusler på ullåningen innan insäl­tarnas pengar ävenlyras. 1 försia hand har bankinslilulel all hålla sig skadeslös genom realisation av den särskilda säkerhet som i allmänhet finns Slälld för krediterna. Om särskild pant inle finns eller om panien är olillräcklig, läcks föriuslen i normala fall av den del av årels rörelseöver-skoil som avsälls lill värderegleringskonlona. Del är således försl när dessa möjligheler uttömts som de vid årets ingång redovisade värderegle­ringsreserverna ulnylljas för att liicka konslaierade förlusler.

Under de senasle åren har de konslaierade förluslerna på ullåningen varil av myckel begränsad omfallning, vilkel framgår av tabell 5 nedan.

Tabell 5 Konstaierade förluster i procent av utlåningen till allmänheien 1970-76,för de olika inslitutsgrupperna

 

Inslilulsgrupp

Konstaterade

förlusler i

% av Ullan

ingen

till allmänheten

 

1970

1971

1972

1973

1974

1975        1976

.Affärsbanker

Sparbanker'

Föreningsbanker

0,19 0,01 0,02

0,18 0,01 0,01

0,16 0,05 0,01

0,11 0,02 0,01

0,06 0,01 0,01

0,07        0,06 0,02        0,02 0,01        0,02

' Avser de 15 största sparbankerna.

De enskilda bankernas molsvarande procenllal spänner från O lill det högsia redovisade talet under perioden om 0,63. För affärsbankerna, som har den relativt selt mest riskfyllda placeringsslrukluren bland bankgrup­perna, utgjorde de konstaierade förlustema i genomsniii ca fem proceni av del årliga rörelseöverskottet.

För atl värderegleringskonto för ulländska valulor skall kunna ingå i bankernas kapitalbas fordras atl bankerna även i fortsällningen lillämpar nuvarande redovisningsprinciper, som innebär all realiserade och oreali­serade förlusler på såväl ä visla- som terminspositioner kostnadsförs vid

' Värderegleringskonton för garantier redovisas inle separal i officiella redovisning­ar Ulan ingår i motsvarande konlo för uilåning.

 

Prop. 1978/79:190                                                                 97

bokslulslillfällena och påverkar del redovisade resullalei före bokslulsdis-posiiioner och skaller. Ingående värderegleringssaido kommer därmed inte att innehålla några avsättningar för konstaterade men ej realiserade valutaförluster utan kan belraklas som en del av bankens allmänna konso­lidering.

Förlusler på bankernas obligationsinnehav kan orsakas anlingen av bristande solvens hos länlagaren, dvs. låntagaren förmår inle infria sina förbindelser, eller genom atl obligationskurserna på en befinllig portfölj sjunker. 1 praktiken förekommer knappasl förlusler orsakade av obliga­lionsutgivarens brisiande solvens. Saldot på värderegleringskontol för ob­ligationer kan därför i allt väseniligi ses som ell skydd mol kursrisker.

Om värderegleringskontona skall inräknas i kapitalbasen, uppkommer frågan om vad som egenlligen skall las med i beräkningen. Skall värdereg­leringskonlona i sin helhei medräknas eller bör man endasl räkna med en pä nägoi säll beräknad neiloreserv. som definieras med utgångspunkt i gällande balansvärderingsregler. Som framgår av del följande är denna problemalik specielll uiialad beiräffande värderegleringskonlon för obliga­iioner.

Obeskallade reserver måsle uppvisa viss stabilitet om de skall ingå i kapilalbasen. Bankerna skulle få svårigheler alt arbela med starka fluktua­tioner i kapitalbasen. Del är därför inle önskvärt all orealiserade förlusler och vinster till följd av korlsikliga fluklualioner i marknadsvärdei på obligalionsporlföljen får lillälas all i nämnvärd omfallning påverka kapital­basen. Däremoi måsle en påverkan av kapilalbasen accepleras som följd av minskningar av de obeskattade reserverna genom realiserade förlusler.

Orealiserade kursföriusler på obligaiioner uppstår när marknadsvärdet sjunker under anskaffningsvärdel (= bruiiobokvärdel) som följd av ett förväntat eller fakiiski höjt ränteläge på marknaden. Obligalionernas rän-leavkaslning är bunden lill nominellt belopp under viss angiven löplid oberoende av ränlenivåns uiveckling under denna period. Vid allmäni höjl ränieläge kommer därför marknadsvärdei på en lidigare emilierad obliga­lion atl sjunka till en kurs som ger en effekliv förräntning som överens­stämmer med gällande ränteläge. Vid sänkl ränteläge gäller motsatsen.

Bankerna påverkas resullatmässigi av eu fluktuerande ränteläge även om orealiserade kursvinster och kursförluster i sig inte påverkar rörelse-överskottet. Resultatpåverkan beror på att den mol bankernas obligalions-placeringar svarande kapitalanskaffningen har en rörlig ränla medan be­fintliga obligalionsporlföljer har en fasl avkaslning. Således försämras rörelseöverskollen när ränteläget höjs efiersom ökade kostnader för kapi­talanskaffningen inle motsvaras av höjda intäkter på obligationsplacering­arna.

Ränteutvecklingen på obligalionsmarknaden under perioden 1970-77 kan illuslreras med den effekiiva räntan på slalspapper med 15 ärs åter­stående löplid. 7   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 190

 

Prop. 1978/79:190                                                                  98

 

År

Effektiv ränla. %

1970

7,32

1971

7,14

1972

7,34

1973

7,37

1974

8,17

1975

9,15

1976

9,61

1977

9.84

Som framgår har ränlenivån höjts markanl, vilkel har inneburil sänkia marknadsvärden på befinlliga porlföljer.

I de olika banklagarna ålerfinns de gemensamma balansvärderingsregler som gäller för obligaiioner (91 § BL, 48 S SpL och 44 § JkL). Enligi huvudregeln får obligalionsporlföljen inle las upp till högre värde än dess verkliga värde, varmed avses gällande marknadsvärde. Enligt denna regel måsle sålunda obligalionernas nellobokvärde genom avsättningar lill vär­deregleringskonto nedbringas lill ell värde högst lika med marknadsvärdei. Minimikravet på nedskrivning piiverkas därvid direkl och fulll ul både av ett höjl och ell sänkl ränieläge. Om huvudregeln skall tillämpas, tvingas bankerna därför all skriva ned obligaiionema så myckel alt de har en beredskap om obligalionernas marknadsvärde sjunker på grund av ell höjl ränieläge.

I samband med den kraftiga räntehöjningen år 1974 sjönk marknadsvär­dena pä obligationer sä kraftigl all ell slorl anial banker inle kunde uppfyl­la kravet på nedskrivning enligt huvudregeln. Detta år infördes emellertid en supplemenlärregel för värdering av sådana obligationer som redovisas i riskklasserna A och B. Denna regel innebär all bankernas obligalionsinne­hav får värderas ulifrån ell av bankinspekiionen framräknai genomsniii av ränian för vissa stats- och bosladsobligalioner under de senasle lio åren. Härigenom får en kraftig höjning av ränlenivån på korl sikl endasl ett begränsal genomslag i den genomsnittliga lioårsränlan och bankerna kan mjukare och mera successivi anpassa obligalionernas nellobokvärde lill marknadsvärdels uiveckling.

För banker som lillämpar värdering enligt tioårigt ränlemedeltalsvärde har bankinspekiionen ulfärdal en rekommendalion som innebär atl skillna­den mellan netlobokvärdel och marknadsvärdei bör elimineras enligt en femärsplan.

Banklagarnas balansvärderingsregler åskådliggörs i följande exempel. Siffrorna avser obligationsinnehavet för 13 siörre sparbanker 1976, mkr.

 

Prop. 1978/79:190

99

 

Minimikrav på

nedskrivning

186

Nettoreserv 421

fBruttobokvärde

L.Högsta tillåtna nettobokvärde renl 10-årigt räntemedeltal

'Faktiskt nettobokvärde

6 135-«-i Saldo på

värde­regi

5 94 9  konto 607

5 528

 

Diff 255

.Marknadsvärde

5 273*J

Diff 255

Av gjorda avsällningar lill värderegleringskonlol om 607 mkr. har 186 mkr. tagils i anspråk för all läcka lagens minimikrav på nedskrivning för orealiserade kursföriusler. Reslerande belopp utgör en neiloreserv i den meningen, all del högsia lillålna neiiobokvärdei kan sjunka med molsva­rande belopp ulan all lagens minimikrav på nedskrivning för orealiserade kursföriusler därigenom kommer all underskridas. För au erhålla ell nel­lobokvärde som uppgår lill marknadsvärdet, dvs. uppfyller huvudregeln för värdering av obligationer, fordras ytterligare avsällningar lill värdereg­leringskonto om minsl 255 mkr.

En uppdelning av saldot på värderegleringskontol för obligationer på ovan angivel säll har sin grund i den bundna ränian. Någon molsvarande uppdelning av värderegleringskonlona för uilåning och valulor behöver inle ske under fömlsäitning atl man bortser från den särskilda behandling­en av ränlebunden direkt utlåning. Denna form av utlåning är av myckel begränsad omfallning och under avveckling. Här bortses även från slalis­liskl förutsebara förlusler pä utlåningen. De konslaierade förluslerna har nämligen som lidigare visals varit mycket smä. Saldona på värderegle­ringskontona för uilåning och valulor kan därför sägas vara desamma som netioreserven för dessa lillgångar.

Sammanfallningsvis kan sägas all skillnaden mellan bankernas lotala saldo på värderegleringskontona och den lolala neiloreserven ulgörs av banklagarnas minimikrav på nedskrivning av obligalionsporiföljerna. Vid 1976 års uigång utgjorde detta minimikrav en summa molsvarande 10 proceni av affärsbankernas summerade saldon pä värderegleringskontona, 16 proceni av sparbankernas och 3 proceni av föreningsbankernas. Annor­lunda Ullryckl uigjorde neiloreserven 90, 84 resp. 97 proceni av de summe­rade värderegleringskonlona.

Om man belraklar de obeskallade reserverna för obligaiioner från den synpunki som kommer lill ullryck i banklagarnas värderingsregler kan hävdas all den del av värderegleringskonlol som lagits i anspråk för all nedbringa netlobokvärdel till högsia lillålna värde fakiiski konsumerais och följaklligen inle skulle kunna utnyttjas i kapilalläckningssammanhang.

 

Prop. 1978/79:190                                                                 100

Med ell långsikligl beirakielsesäii kan della resonemang sällas i fråga av flera skäl.

För del försia har obligalionsporlföljen i verkligheien mer karkiär av anläggningslillgäng än omsällningslillgång.

Del är i dag orealisliski all länka sig all en bank skulle i väsentlig mån kunna reducera sill obligalionsinnehav. Del är snarasi nägonling bankerna har för "sladigvarande bruk". Likvidilelskravens uiformning gör alt en successiv ökning av obligalionsinnehavel är högst sannolik. Därlill kom­mer all bankerna genlemoi slaismakierna ålagil sig all svara för en viss överenskommen ökning av obligalionsinnehavel. I den mån en bank i en viss situation behöver förslärka sin likvidiiei går den inle ul på marknaden och försöker sälja obligaiioner. Del finns i själva verkei inle i våri land en marknad som kan absorbera obligaiioner i någon siörre omfallning. Den enda vägen atl i någon omfatlninig mobilisera obligationer likviditetsmäs­sigt är för affärsbankerna atl belåna dem i riksbanken och för sparbankerna och föreningsbankerna i Sparbankernas Bank resp. Föreningsbankernas Bank.

Ell annal skäl har atl göra med ränteutvecklingen. Under de senasle åren har en anpassning av ränlelägel för obligaiioner skell från 7—7,5 lill ca 10 proceni. Del är sannoliki all del här är en fråga om en engångslyfining av ränlenivån upp lill den högre nivå som motiverats av inflationen. Del är knappasl sannoliki atl ränlenivån framdeles skall forlsalia all sliga i sam­ma omfallning. Sannolikheien för en sänkning av ränlenivån i framtiden är väl ungefär lika stor som sannolikheten för en yiierligare höjning. Vid en sänkning av ränlenivån kommer neiloreserven för obligaiioner auioma­liskl atl öka. En sådan ökning av neiloreserven sker för övrigt redan vid oförändrad ränlenivå allteftersom äldre lågförränlande obligaiioner inlöses eller åtminstone stiger i kursju närmare förfallötiden man kommer.

Ytterligare ell skäl som pekar i samma riklning är all ränlesällningen på obligationer numera är rörligare än lidigare. Obligaiioner förses nämligen numera ofta med en ränlejusleringsklausul som innebär all räniesalsen jusieras vari femle år om del då akluella ränteläget väseniligi förändrais. Det medför all för nyanskaffade obligaiioner kommer i framliden skillna­den mellan anskaffningsvärdel och marknadsvärdei all vara avsevärl mindre än vad som i dag gäller för äldre obligaiioner.

Slulsa 1 s

Ulredningen anser all de medel som avsalls lill värderegleringskonto för obligationer kan anses som ell uuryck för konsolidering och kapitalslyrka. Belraklar man bankerna som "going concerns" finns della kapilal bevaral i bankerna och lösgörs efter hand som obligaiionema förfaller lill inlösen. Den omständighelen all bankerna skulle göra förlusler om de försökle all i förlid sälja ul sin obligalionsporlfölj på marknaden har i praktiken inte någon belydelse.

 

Prop. 1978/79:190                                                               lOl

Utredningen har mol bakgrund härav funnil del rimligt alt i kapilaltäck­ningen behandla värderegleringskonio för obligaiioner på samma säll som övriga värderegleringskonlon. Någon reduklion för orealiserade kursför­luster behöver således inte ske i detla sammanhang.

Vid 1968 års banklagsreform framhölls bl. a. all reserverna på värdereg­leringskonlona kan variera i sioriek alliefler iniräffade föriusler eller änd­rad inslällning i fråga om säkerhetsmarginaler. En på angivet säll rörlig kapilalbas ansågs både opraklisk och svåriillämpad. Genom all ulgä från värderegleringskonlol för obligaiioner i sin helhei löses problemel med den rörlighel i kapilalbasen som uppstår om man ulgår från en på vissl sätl beräknad neiloreserv som flukluerar med ränlelägel.

Ulredningens förslag medför därjämle även en hanleringsmässig förenk­ling för bankema.

Ulredningens synsäll på värderegleringskonlol för obligaiioner i kapilal­läckningssammanhang föranleder inle någon ändring av balansvärderings-reglerna.

6.3.1.1 Bruiioplaceringar

Som framgåu av avsnitt 4.3.3.3 påverkar värderegleringskonlona enligt gällande bestämmelser kapilaltäckningen på så säll alt placeringarnas brul­lobokvärde reduceras med saldona på värderegleringskonlona innan kapi­lalkravel beräknas. 1 del system utredningen föreslår kommer delar av värderegleringskonlona all räknas in i kapilalbasen. Kapilalkravel bör därtör beräknas på de tolala bruiioplaceringarna.

6.3.2 Förlagslån som läckningskapilal

Enligi gällande besiämmelser får affärsbanker med egel kapital likslälla det nominella värdel av föriagsbevis som har utfärdats av banken inlill ell belopp som svarar mol bankens akiiekapilal (57 § fjärde slyckel BL). För sparbanker gäller alt med egna fonder får likställas del nominella värdel av förlagsbevis utställda av sparbanken inlill ell belopp som svarar mol ban­kens reservfond (26 § iredje slyckel SpL). För föreningsbanker slulligen gäller all med eget kapital får likslällas del nominella värdet av för­lagsbevis som har uifärdals av ceniralkassa inlill ett belopp som svarar mol centralkassans och anslulna jordbrukskassors egel kapilal (34 § tredje slyckel JkL). 1 fräga om föriagskapilal som långivaren kan återkräva inom fem år gäller för samtliga institut all med egel kapilal resp. egna fonder får likställas högsl så sior del av del varje år förfallande beloppei som svarar mol 10 proceni av detta kapilal resp. dessa fonder.

Förlagsupplåning är en form av kapitalanskaffning bland andra i kredit­institutens verksamhei. Den störsla delen av bankernas förlagsupplåning är placerad i AP-fonden. Under senare år har förlagslån även upplagils ulomlands. Förlagsbevisen, som utgör lånens skuldförbindelse, utmärks av atl de medför rätt till belalning försl efter utfärdarens övriga borgenärer.

 

Prop. 1978/79:190                                                                102

Meloden all genom föriagslån förstärka del egna kapilalel är - som fram­gått av avsniii 2.3.6 - vederlagen sedan lång lid lillbaka. De ändringar i regelsyslemel som har gjorls genom åren har närmasi gällt avvägningen av i vilken omfattning förlagskapital skall få likslällas med egel kapilal resp. egna fonder. I fråga om all likslälla föriagskapilal med egel kapilal eller egna fonder ansluler sig banklagsulredningen lill vad som har anföris i andra lagsliflningsärenden om behov av vissa begränsningar. Obeslridli-gen utgör en banks egel kapilal eller egna fonder en fasiare grund för rörelsen än ell förlagskapital. Erfarenhelerna av förlagskapilalels använd­ning som täckningskapilal har emellerlid varil posiliva och ulredningen har därför lagil upp frågan om viss uppmjukning av beslämmelserna om all likslälla föriagskapilal med egel kapilal resp. egna fonder. Hur långt man därvid skall gå är givetvis en avvägningsfråga, som man får ta ställning lill vid en samlad bedömning av kcipilalläckningen för resp. inslilulsgrupp. Goda skäl kan i och för sig anföras för all som gräns för föriagslånerällen sälla del lolala egna kapilalel i siällei för som nu, när del gäller affärsban­kerna, akliekapilalel. Fördelningen av del egna kapilalel på akiiekapilal och reserver är i och för sig godlycklig. En affärsbank kan ju genom en fondemission överföra reserver lill akliekapilalel och därmed vidga ulrym­mei för förlagslån. Därlill kommer önskemålel om en likarlad behandling av samiliga inslilulsgrupper. Ulredningen har såviii gäller affärsbanker och sparbanker undersökl vilken effekien skulle bli om dessa bankgrupper - i likhel med vad som redan gäller för föreningsbankerna - tillåts likställa förlagslån med egel kapilal resp. egna fonder inlill belopp som svarar mol del egna kapilalel resp. de egna fonderna. Resullalei framgår av följande labell.

TabeU 6 Upplagna förlagslån, ouinylijai ulrymme vid gäUande regler saml lillkommande ulrymme om förlagslånen lillåls omfatta samma be­lopp som egel kapilal (egna,fonder). Uppgifier uliimo 1977, mkr.

Inslilulsgrupp       Upptagna       Outnylljal            Tillkommande

förlags-          utrymme             ulrymme

län

Affärsbanker        2 134               530                   1645

Sparbanker'           134              1041                       2

Föreningsbanker     49                 184                       O

' Avser 69 större sparbanker.

' Beräkning utförd ulan hänsyn till gällande begränsningsregel i fråga om förlagslån

som kan återkrävas inom fem år.

Ulrymmei för affärsbankerna ökar pälagligl, vilkel beror på atl aklieka­pilalel endasl ulgör ca 60 proceni av egna kapilalel. För sparbankernas del lillkommer ell obetydligi belopp beroende på all egna fonder (=eget kapi­lal) beslår förutom av reservfonden av grundfond och garaniifond.

 

Prop. 1978/79:190                                                                103

Slutsa ts

Ulredningen anser all övervägande skäl talar för en sådan ändring av reglerna alt de skilda insliiuisgrupperna behandlas enhelligl. Ulredningen föreslär därtör all affärsbanker och sparbanker - på molsvarande säll som redan gäller för föreningsbanker - får likslälla förlagslån som har utfärdals av banken inlill ett belopp som svarar mol bankens egel kapilal.

Som framgåu av den lidigare redogörelsen gäller för samiliga bankinsli­lul all förlagsbevis som långivaren kan återkräva inom fem år endasl lill en del fär ulnylljas som läckningskapilal. Regeln syftar lill alt hindra alllför häftiga svängningar i kapilalbasen lill följd av all förlagslån löses in. Enligt vad utredningen har inhämtat medför regeln vissa problem vid lillämpning­en. Utredningen anser atl den ulgör en onödig komplikation av ett i övrigi enkell sysiem. Enligt ulredningen kan man ulgä från all bankerna i egel intresse kommer au vidla de ålgärder som behövs för atl förfallande förlagslän inte leder lill kapilalläckningsproblem. Mol denna bakgrund föreslår utredningen all ifrågavarande begränsningsregel mönstras ul ur lagslifiningen.

6.3.3 Olika modeller för ökning av kapilalbasen

Ulredningen har, som framgåu av avsnitt 6.3.1, funnil atl värderegle­ringskonlona bör ges en siörre belydelse i kapilalläckningssammanhang genom all uigöra grund för en vidgning av kapilalbasen. Härvid har ulred­ningen slannal för all behandla värderegleringskonlona enhelligl. Någon reduklion av saldona på värderegleringskonlona behöver alllså inle ske av hänsyn lill orealiserade kursföriusler.

Som framgått av avsnitt 5.2 måsle del emellerlid uppställas vissa grund­läggande krav för hur värderegleringskontona skall beakias i kapilalläck­ningssammanhang. Sålunda bör - vid sidan av atl insällarnas skydd inle får ävenlyras - bl. a. följande villkor uppfyllas.

-   Del nya sysiemel bör vara neulrali mol hisloriskl förd boksluispolilik.

-   Kapilalbasen bör ej variera vid volym- eller slruklurförändringar.

-      Insliiuisgrupperna och de enskilda bankerna bör sinsemellan fä likvär­dig behandling.

-      Den omedelbara ulökningen av resp. insliluisgrupps kapilalbas bör vara av rimlig sioriek.

-      Framtida avsättningar till värderegleringskonlon bör ge belydande ef­feki på kapilaltäckningen.

-      Del nya systemet bör i minsta möjliga ulsiräckning påverka bankernas placeringspolilik.

Ulredningen har mol bakgrund härav analyseral effekierna av ell antal olika modeller där bankernas kapitalbaser uiökas med varierande delar av medlen på värderegleringskonlon för uilåning, obligationer och ulländska valulor.

Följande modeller har analyserats.

 

Prop, 1978/79:190                                                                104

Treprocenlsmoddlen

-       Den del av värderegleringskonlona som översliger ire proceni av place­
ringarna får likslällas med eget kapilal i kapilalläckningssammanhang
intill ett belopp molsvarande det redovisade egna kapilalel.

Kapitalkravsmoddlen

-       Denna modell skiljer sig från ireprocenlsmodellen genom all minimini­
vån besläms av kapitalkravels storlek. Mall i proceni av placeringarna
uigjorde kapilalkravel ultimo 1976 i genomsniii 3,17 för affärsbankerna,
1,86 för sparbankerna och 1,89 för föreningsbankerna.

50-procentsmoddten

-       Kapitalbasen uiökas med 50 procent av medel avsalla lill värderegle­
ringskonton, dock högsl inlill ell belopp molsvarande redovisat egel
kapital.

75-procentsmodellen

-       Kapitalbasen utökas med 75 proceni av medel avsalla lill värderegle­
ringskonlon, dock högsl intill ell belopp motsvarande redovisal egel
kapilal.

1 de två sisinämnda modellerna har ulredningen dessulom undersökt effekterna av all låta 50 resp. 75 proceni av neiloreserven för obligationer ingå i kapilalbasen i siällei för saldot på värderegleringskonlol för obliga­tioner. Minimikravet för nedskrivning av obligationer har alltså vid denna undersökning dragits från bruiiobokvärdel på värderegleringskonlot.

Analysen bygger på beräkningar som gjorls under följande förutsättning­ar.

-     Kapilalkravel beräknas på placeringarnas brullobokvärde, dvs. gjorda reserveringar får inte såsom for närvarande dras från tillgångsvärdena vid beräkning av kapilalkravel.

-     De begränsningar som gäller för skaiiefria avsällningar lill värderegle­ringskonlona har inle beaklals.

-     Förlagslån får i kapilaltäckningen likställas med egel kapilal intill ett belopp lika med del egna kapilalet.

-     Den lioprocenliga reduktionen av bankernas kapilalkrav som gäller sedan Ijuli 1977 fömisätts slopad.

En sammanfallning av utredningens ställningstaganden återfinns i av­sniu 6.3.4.

6.3.3.1 Treprocenlsmodellen

I kapitalläckningshänseende lillåls bankerna enligt denna modell atl med redovisal eget kapital likslälla avsättningarna på värderegleringskontona för utlåning, obligationer och ulländska valutor i den mån dessa avsäll­ningar översliger en miniminivå molsvarande tre proceni av bankens totala placeringar inlill ett belopp motsvarande redovisat eget kapilal.

 

Prop. 1978/79:190                                                                105

Allm ä n n a över\' ä g a n d e ii

Modellen är inle neutral mol hisloriskl förd boksluispolilik. De banker som priorileral en uppbyggnad av de obeskallade reserverna framför alt med beskatiade medel bygga upp del egna kapilalel får eit bälire utgångs­läge.

Volymökningar påverkar kapitalbasens storlek. Efiersom miniminivån för värderegleringskonlona ulgör tre procent av placeringarna kommer miniminivån i kronor räknat all öka när placeringsvolymen ökar. Kapilal­basen minskar därmed om inte nya avsällningar görs till värdereglerings­konlona. Problem kan uppslå vid kraftig lillväxl av placeringsvolymen och då vinslulvecklingen är svag. Fierlalel banker har emellerlid under senare år avsatt lill värderegleringskonlona ålminsione tre proceni av placerings­ökningen, dvs. läckl den ökning i miniminivån för värderegleringskonlona som orsakals av volymlillväxlen (se vidare diagram, bilaga /).

Som framgår av avsniii 6.6.3.3 har bankerna från lönsamhetssynpunkl ell intresse av all bygga upp sina värderegleringskonlon. Modellen skapar emellerlid yiierligare ell moiiv för bankerna all sätla av medel till värde­regleringskonlona genom alt avsättningarna omedelbart eller på sikl ger en belydande ökning av kapilalbasen. Boksluispolitiken kommer lill en början alt ulformas efter den enskilda bankens situation. Tre huvudfall kan före­komma.

1 det försia fallel har banken värderegleringskonton understigande tre procent av placeringarna. För alt möjliggöra atl en del av värdereglerings­konlona räknas in i kapilalbasen måsle avsällningar ske i en sådan omfall­ning alt miniminivån uppnås snarasi möjligl. Genom den årliga volymlill­växlen av placeringarna ställs emellerlid fortsalla krav på avsättningar för atl läcka ökningen av miniminivån. Återstående del av de årliga avsätt­ningarna kommer dock atl fulll ul räknas in i kapilaltäckningen lills maxi­minivån är nådd.

Del andra fallel avser en bank som har "outnylljal ulrymme" av värde­regleringskonlona, dvs. den del av värderegleringskonlona som översliger tre procent av placeringarna är större än det egna kapitalet. Genom att öka del egna kapilalel snarast möjligt genom vinslavsällning eller på annat säll får ell motsvarande belopp av överulrymmel av värderegleringskonlona inräknas i kapitalbasen.

Del tredje fallel avser bank som har värderegleringskonlon överstigande miniminivån men understigande maximigränsen. En från kapilalläcknings­synpunkl opiimal bokslutspolitik innebär i delta fall atl maximala avsäll­ningar lill värderegleringskonlona sker lills maximigränsen nålls.

När bankerna nåll del lägel all egel kapilal och lillålen del av värdereg­leringskontona är lika siora - vilket lar olika antal år i anspråk beroende på Ulgångsläge, lillväxl, vinslutveckling m.m. - kommer en balanserad lillväxl all ske av egel kapilal och värderegleringskonton föruisali atl en optimal kapitalläckning skall uppnås.

 

Prop. 1978/79:190

106

O ni e delbar a effe kl c r på kapi I all ä c k n i n g e n

Del framgår av nedanslående labell all affärsbankerna och sparbankerna som gmpp får en utökning av kapilalbasen med denna modell, medan gruppen föreningsbanker får ell försämral kapilalläckningsläge. Tabell 7    Förändring i kapitalbasen m. m. vid tiUämpning av treprocents-modellen. Uppgifier per uliimo 1976

 

 

Affärs-

Spar-

Förenings-

Samt-

 

banker

banker'

banker

liga

Nettoförändring

 

 

 

 

i kapitalbasen

 

 

 

 

Imkr.)

2004

356

-12

2348

Nei t oföränd ring

 

 

 

 

i kapilalbasen

 

 

 

 

i% av kapilal-

 

 

 

 

kravel

36

34

- 5

34

Förändring av

 

 

 

 

placeringarnas

 

 

 

 

expansionsutrymme.

 

 

 

 

%

29

24

- 5

28

' Avser 69 större sparbanker.

Anm. Med nettoförändring i kapilalbasen avses den föreslagna ökningen i kapilalba­sen minskad med den ökning i kapilalkravel som uppkommer genom all kapitalkra­vet beräknas på bruiioplaceringar. Med förändring av placeringarnas expansionsul­rymme avses det nya ulrymme de föreslagna reglerna ger för placeringsökning under förulsäiining av given struktur och av oförändral eget kapital samt oförändra­de förlagslån.

Näslan samtliga enskilda föreningsbanker och ungefär en iredjedel av anialei sparbanker får med denna modell sin kapiialläckningssilualion försvårad i utgångslägel. Della beror på atl dessa banker har värderegle­ringskonlon som undersliger minimigränsen och att kapilalkravel beräknas på placeringarnas brullobokvärde i stället för på dess nellobokvärde.

Treprocenlsmodellen belyses i nedanslående labell som visar dels de olika posterna i kapilalbasen relsiierade lill bruiioplaceringarna, dels den ökning av kapilalkravel som följer av all kravel beräknas på bruttoplace­ringar i slället för netioplaceringar. Dessulom visas kapilaluinyttjandels förändring.

TabeU 8 Värderegleringskonton, eget kapital, kapitalkrav samt kapital­utnyttjandet vid gällande regler och i treprocenlsmodellen. Uppgifter per ultimo 1976

 

Insliluls-

Procent av bruttc

)-

Kapilalkrav

Kapilalul-

grupp

placeringarna

 

 

 

nyltjande

 

 

 

 

 

= kapilal

 

 

 

 

 

 

krav i %

av

 

 

 

 

 

kapilalbs

isen

 

Värde-    Kol. I

Egel

%av

%av

gäll.

3%-

 

regi.       ./.

kapi-

netlo-

bruUo-

regler

modell

 

konlon   3 %

tal

plac.

plac.

 

 

 

1             11

III

IV

V

VI

VII

Affärsbanker

4,34           1,34

2,36

3,12

3,17

126

86

Sparbanker

3,61           0,61

2,08

1,80

1,86

84

66

Föreningsbanker

2,23        -0,77

1,65

1,78

1,89

106

111

 

Prop. 1978/79:190                                                                107

Kapilaluinyiljande översligande 100 proceni innebär att bankerna måsle emittera förlagslån föratt klara banklagarnas krav på kapitalläckning. Den ulökning av kapilalbasen som modellen medför innebär all affärsbankerna som grupp inle blir beroende av förlagslån medan situationen för för­eningsbankerna skärps.

1 bilaga 4 redovisas de individuella bankernas uppgifier på motsvarande säll som i labell 8.

Effe kt er på bankernas placeringspolitik

Det marginella kapitalkravet dvs. den effekt på kapilaltäckningen som en ökning av placeringarna medför kan ha betydelse för bankernas placer­ingspolitik. Med nuvarande kapilalläckningsregler är del lolala kapilalkra­vel lika slorl som del marginella kapilalkravel i varje riskklass. Om exem­pelvis placeringarna i klass A, som är fria från läckning med egel kapital, ökar med 10 mkr. medför det ingen ökning av kapilalkravel. En motsva­rande ökning av placeringarna i klass B innebär all kapilalkravel ökar med 100000 kr. eftersom kapilalkravel ulgör en proceni av placeringarna.

Treprocenlsmodellen medför atl del marginella kapitalkravet blir större på grund av all den del av värderegleringskonlona som ingår i kapitalbasen minskar med tre proceni av placeringarnas ökning. En placeringsökning om 10 mkr. i klass A medför som nämnls ingen ökning av själva kapitalkra­vet medan kapilalbasen minskar med 300000 kr. Netloeffeklen på margi­nalen blir således en skärpning om tre procent. En placeringsökning om 10 mkr. i klass B medför dels en ökning i själva kapilalkravel om 100000 kr. dels en minskning av kapilalbasen om 300000 kr. dvs. lolalt en försämring om 400000 kr. eller fyra proceni.

Del marginella kapilalkravel ökar således med 3 procentenheter i alla riskklasser och blir 3 proceni i klass A, 4 proceni i klass B, 7 proceni i klass C och 11 proceni i klass D. Relativt sell sker således den kraftigaste skärpningen av kraven i klasserna A och B. 1 den förslnämnda ingår bl. a. stats- och bostadsobligationer. Bankernas bidrag till utbudet på kapilal­marknaden kan alllså komma all påverkas negaiivi.

Långsiktiga eff e kl er på kapilaltäckningen

Vid en bedömning av en modells långsiktiga effekter finns en rad osäker­helsfaklorer såsom bankernas volym- och resullalulveckling, infiations-laklen i samhället, ändrad placeringsslruklur, förändral risklagande, val av boksluispolilik elc. Utredningen har Irols dessa osäkerhelsfaklorer sökl beskriva en schemalisk uiveckling av bankernas kapilalläckningsförhål-landen fram lill sekelskiftet. Beräkningarna redovisas i diagram i bilaga 5. Bankernas volym, rörelseöverskotl och kapilalkrav har i exemplet anta­gils öka parallelll med 10 alternativt 15% per år. Det kan nämnas aU den årliga volymökningen 1970-76 var för affärsbankerna 12,5 proceni, spar­bankerna 10,0 proceni och föreningsbankerna 16,5 proceni. Anlagandet

 

Prop. 1978/79:190                                                                108

innebär alt bankernas placeringsslruklur är oförändrad under hela perio­den. Utvecklingen redovisas med dels historisk boksluispolilik, dels en boksluispolilik som maximalt anpassats till de föreslagna reglerna.

Den historiska boksluispolitiken bygger på den fakiiska fördelningen av rörelseöverskollen underde sentisle åren inom respektive bankgrupp. För affärsbankerna innebär della all uldelningen ulgör 17 procent av rörelse­överskollel. Del egna kapilalel ökar genom vinslfondering med ell belopp uppgående lill 3 procent av eget kapilal, vilkel i utgångslägel svarar mol 5 proceni av rörelseöverskollel. Skattebelastningen uppgår därför till all börja med lill 22 procent av rörelseöverskollel. Avsällning till värderegle­ringskonlon ulgör därefier reslerande del av rörelseöverskollel, vilkel i utgångsläget är 56 proceni. Dessulom har förlusler motsvarande ett belopp av 5 procent av rörelseöverskollel belasial värderegleringskonlona. Spar­bankerna avsäller med hislorisk boksluispolilik 80 proceni av rörelse­överskollel lill värderegleringskonlon, 8 proceni går till skall och nettovinsten blir 12 procent av rörelseöverskollel. Av föreningsbankernas rörelseöverskotl avsälls 9 proceni lill ålerbäring som anias lillföras insals-kapilalel, 62 proceni avsälls lill värderegleringskonlon, 16 proceni går lill skall och nellovinslen blir 13 proceni av rörelseöverskollel. Förenings­bankernas och sparbankernas förluster har inle belastat värdereglerings­konlona.

En lill förslagei maximall anpassad boksluispolilik innebär all man söker uppnå maximal kapilalläckning med de i rörelsen uppkomna över-skolten. Någon ränlabililelshänsyn har inle lagils i boksluispolitiken. De enskilda bankernas rörelseöverskotl disponeras enligt följande. De årliga överskotten avsätts i sin helhet till värderegleringskonlon alternativt lill redovisal egel kapilal inlill dess all ell jämviktsläge inträtt där den del av värderegleringskontona som får inräknas i kapilalbasen är lika stor som det redovisade egna kapilalel. Efter all della jämviktsläge inträtt fördelas de årliga överskotten mellan värderegleringskonlon och redovisal egel kapilal på säll som ger maximal kapilalläckning.

Som framgår av diagrammen uppstår stora skillnader beroende på vilken bokslutspolitik som väljs och vilka antaganden som görs om lillväxlen. Den hisloriska bokslulspoliliken och en lill förslagei maximall anpassad boksluispolilik kan sägas utgöra de yllerligheler mellan vilka bankerna sannolikt skulle anpassa sig. Anlagandena om de årliga tillväxllaklerna utgörs av ell normalallernativ om 10 proceni och ett alternativ med en lillväxl om 15 procent, som representerar en utveckling med kraftig infla­tion.

Bankernas behov av lillskoltskapital från kapilalmarknaden för all klara sin forlsatta expansion minskar påtagligt med denna modell jämföri med gällande kapilalläckningsregler. Som framgåti av avsniii 5.1.3 skulle med nuvarande regler en 10-procenlij; volymexpansion leda lill all bankerna, om hisloriska bokslulsdisposilioner tillämpas, skulle behöva ett kapilal-

 

Prop. 1978/79:190                                                                109

lillskotl om sammanlagl 7-8 miljarder kr. år 1985. Med denna modell uppgår motsvarande summa lill ca 3 miljarder kr. Om en maximall anpas­sad boksluispolilik lillämpas uppgår behovei till drygt en miljard kr.

S I ll 1 s ll t s

Modellen fyller inte de krav som ulredningen ställt, främsi på grund av all de olika bankerna inle får lillräcklig och likarlad förbällring av kapiial­läckningen dä modellen införs. Som visals har flerialel föreningsbanker och vissa sparbanker så små värderegleringskonlon all dessa inle räcker till för all ulöka kapilalbasen. Modellen är inle heller neuiral mol den historiska bokslulspoliliken. Vidare påverkas kapilalbasen av volymför­ändringar. Della kan bl.a. leda till att bankernas placeringspolitik kan komma all påverkas på ell från samhällsekonomiska ulgångspunkier mind­re lämpligt sätt. ModeUen ger dock god effeki på kapiialläckningen av framtida avsättningar till värderegleringskonlon. Detla förutsätier dock alt miniminivån tre procent uppnåtts och all den årliga ökningen av minimini-vän inte är alllför stor i förhållande lill överskollels sioriek.

6.3.3.2 Kapitalkravsmoddlen

För all söka nå en lösning av även föreningsbankemas och vissa spar­bankers kapiialläckningssilualion har ulredningen analyseral en modell där miniminivån på värderegleringskonlona, som var ire proceni i föregå­ende modell, ersätts med kapitalkravels storlek.

Med denna modell blev miniminivån år 1976 loiall 3,17 proceni av placeringarna för affärsbankerna, 1,86 proceni för sparbankerna och 1,89 proceni för föreningsbankerna. Jämfört med treprocenlsmodellen medför den alllså en smärre försämring för gruppen affärsbanker medan sparban­ker och föreningsbanker får klara förbättringar.

A 11 III ä n n a ö v erv ä gand e n

1 likhel med ireprocenlsmodellen är kapilalkravsmodellen inle helt neu­tral mol den lidigare förda bokslulspoliliken. Tidigare uppbyggnad av obeskattade reserver på bekoslnad av beskattat eget kapilal gynnas.

Enligt ireprocenlsmodellen medför volymökningar av placeringarna all kapilalbasen påverkas efiersom miniminivån ökar i lakl med placeringsvo­lymen. 1 kapilalkravsmodellen uppkommer också rörlighel i kapilalbasen men genom en kombinalion av volym- och slruklurförändringar. En vo­lymökning leder normall till ökade kapitalkrav. Strukturen på placeringar­na kan dock samtidigt förändras så alt kravel anlingen ökar eller minskar relalivi sell. Ytierligare en fakior som påverkar kapitalbasens rörlighel finns således i denna modell jämföri med de föregående.

På samma sätt som för treprocenlsmodellen skapas genom kapilalkravs­modellen ett nyll moiiv för avsällningar lill värderegleringskonton genom all dessa avsättningar ökar kapitalbasen. Beiräffande bokslutspolitiken gäller i princip samma sak som lidigare sagls om Ireprocenlsmodellen.

 

Prop. 1978/79:190                                                                110

O m e d e I b a r a effe kl er på kapi t a 11 ä c k ni n ge n

Som framgår av följande labell blir den omedelbara förbätlringen i kapilaltäckningen för bankerna totalt selt någoi siörre än enligt trepro­cenlsmodellen. Flertalet av de föreningsbanker och sparbanker som vid lillämpning av ireprocenlsmodellen skulle drabbats av en försämring jäm­fört med nuvarande regler undviker della i kapilalkravsmodellen, medan däremoi en större affärsbank kommer i ell sämre läge. Affärsbanksgrup­pen totalt får en förbättring som dock är något lägre än i treprocenlsmodel­len. Föreningsbankerna totalt får också en förbättring lill skillnad från vad som var fallel i förra modellen. Deras förbällring är dock lägre än övriga bankgruppers. Slulligen får sparbanksgruppen en kraftigare förbättring än i treprocenlsmodellen och förbätlringen är också betydligt siörre än de andra bankgruppernas.

TabeU 9   Förändring i kapitalbasen m. m. vid tUlämpning av kapitalkravs­moddlen. Uppgifter per ultimo 1976

 

 

Affärs-

Spar-

Förenings-

Samiliga

 

banker

banker'

banker

 

Nettoförändring i kapi-

 

 

 

 

talbasen, mkr.

1689

717

44

2 450

Nettoförändring i kapi-

 

 

 

 

talbasen i % av

 

 

 

 

kapilalkravel

30

68

18

35

Förändring av place-

 

 

 

 

ringarnas expansions-

 

 

 

 

utrymme, %

25

50

14

29

' Avser 69 större sparbanker.

Effe kl e r på bankernas placeringspolilik

Kapilalkravel kan sägas vara ell mall på den genomsniuliga risken i en banks tolala placeringar. Det kan därför synas logiskt all den del av värderegleringskonlona som inle ska räknas med i kapitalbasen är lika med kapilalkravel eller någon del därav. Den del av värderegleringskonlona som inle räknas med i kapitalbasen är avsedd som primärt skydd mot föriusler och bör därför avspegla förlustriskerna i en banks placeringar.

Samiidigi innebär denna modell ett dubbell hänsynstagande lill place­ringarnas risker dels genom beräkning av kapilalkravel, dels genom beräk­ning av kapitalbasens storlek. Detta drabbar framför allt placeringar i riskklasserna C och D, som har höga procenluella krav. Del marginella kravel för en placering i riskklass D blir sålunda 16 procent dels genom all det egentliga kravet ökar med 8 proceni av placeringens ökning, dels genom alt kapilalbasen minskar raed 8 proceni av placeringens ökning. De marginella kapilalkraven i olika riskklasser blir alllså fördubblade eller O proceni i klass A, 2 proceni i klass B, 8 procent i klass C och 16 procent i klass D. Delta kan verka dämfiande på bankernas placeringar i högre riskklasser.

 

Prop. 1978/79:190                                                                III

Slulsa 1 s

Vid tillämpning av kapilalkravsmodellen undviker man den försämring av kapilalläckningslägel för föreningsbankerna och ell anial individuella sparbanker som karakläriserar ireprocenlsmodellen. Den principiella lik­heten mellan de båda modellerna innebär dock atl vissa krav inle heller uppfylls av kapilalkravsmodellen. Delta gäller kraven på neutralitet mot hislorisk boksluispolilik, på slabililel i kapitalbasen och på relativt likvär­dig engångsförbätlring av kapitalläckningssilualionen. Vidare kan även kapilalkravsmodellen påverka bankernas placeringspolilik på eu från sam­hällsekonomiska ulgångspunkier mindre lämpligt sätl.

6.3.3.3 5()-procenlsmodellen

Denna modell innebär all bankerna får utöka sin kapilalbas med 50 proceni av medlen pä värderegleringskonlona inlill ell belopp motsvaran­de redovisal egel kapilal.

Modellen har analyserals mol bakgrund av samma krav och med samma förulsältningar som redovisats i anslutning lill föregående modeller.

Allmänna överväganden

Modellen är neutral i förhållande lill hisloriskl förd boksluispolilik, dvs. kapiialbasens storlek är i del närmasle oberoende av hur resullalei i förfluten lid fördelals mellan beskallal egel kapilal och obeskallade re­server. Del ackumulerade rörelseöverskollel kan lill 50 procent nyttig­göras som kapitalläckning, antingen som egel kapilal efter beskattning med ca 50 procent eller som 50 procent av obeskallade reserver inom ramen för maximiregeln.

Modellens konstruktion innebär all kapilalbasen inle påverkas av vo­lym- eller slruklurförändringar eftersom miniminivån över vilken värde­regleringskonlona får räknas in i kapilalbasen varken är relalerad till placeringarnas storlek eller struktur.

Genom avsättningar lill värderegleringskonlona ger denna modell inom ramen för maximiregeln alllid lillskotl lill kapilalbasen med hälften av avsällningen. 1 de föregående modellerna kunde tillskoliei variera beroen­de på ulgångsläge, volymlillväxl m.m. från ingel tillskott alls lill hela avsättningen. 50-procenlsmodellen är vad avser kapitalbasens ökning ge­nom årliga vinslmedel oberoende av andra fakiorer än rörelseöverskottets storlek. Incitamenten all göra avsättningar till värderegleringskonlona för kapitaltäckningens skull kan således i vissa fall vara mindre, i andra fall siörre med denna modell än de lidigare redovisade.

Del kan i detta sammanhang erinras om att bankerna redan har incita­ment all bygga upp värderegleringskonlona ulifrån ränlabililetssynpunki. Avsäliningarna medför alt skattebetalningen skjuls på framliden och me­del motsvarande den latenta skatteskulden siannar kvar och förräntar sig i bankernas rörelse.

 

Prop. 1978/79:190                                                                 112

O m e de Ib a r a effe kl e r på kapi t a 11 ä c k n i ngen

Nedanslående labell visar respeklive bankgrupps omedelbara ulökning av kapilalbasen då modellen införs och del expansionsulrymme denna medför. Det framgåratl denna modell skulle leda till en belydlig förbällring av bankernas kapiialläckningssilualion.

Genom engångsförbäiiringen får bankerna ett tillfredsställande expan­sionsulrymme. Ytteriigare uppbyggnad av kapilalbasen måsle dock ske årligen för all delta förhållande på sikt skall kunna bestå. Modellens konstruktion innebär all bankerna får bälire möjligheler häriill efiersom hälfien av de årliga avsäliningarna till värderegleringskonlona får räknas in i kapilalbasen.

Tabell 10    Förändring i kapilalbasen m.m.  vid lillämpning av 50-pro­cenlsmodellen. Uppgifier per uUiino 1976

 

 

Affärs-

Spar-

Förenings-

Samtliga

 

banker

banker'

banker

 

Nettoförändring i kapi-

 

 

 

 

talbasen (mkr.)

3 350

846

126

4 322

Neltoförändring i kapi-

 

 

 

 

talbasen i % av

 

 

 

 

kapilalkravel

60

81

52

62

Förändnng av place-

 

 

 

 

ringarnas expansions-

 

 

 

 

ulrymme, %

50

59

43

51

' Avser 69 siörre sparbanker.

Modellen ger en god effeki för alla ire bankgrupperna liksom för ban­kerna i varje grupp. Som framgår av labellen blir skillnaderna i ökningen av expansionsutrymmet inte alltför stora mellan de tre grupperna. Det­samma gäller nelloförändringen av kapilalbasen i proceni av kapilalkravel. Som jämförelse kan nämnas all 1968 års banklagsliflning innebar atl ex­pansionsutrymmel för affärsbankerna beräknades öka med 60 procent. Denna modell ger således en något lägre procentuell förändring av affärs­bankernas expansionsulrymme. För bankerna totalt sell kan förändringen av placeringarnas expansionsulrymme uttryckas så, all, om placeringarna ökar med 10 proceni åriigen och del egna kapilalel är oförändrat del lar 4-5 år atl förbruka det lillkommande expansionsutrymmet.

Utredningen anser all modellens effekter är av tillräcklig omfaUning för all bankerna skall få ell acceplabell kapilalläckningsläge.

I bilaga 6 redovisas uppgifter som beskriver konsekvenserna av denna modell för individuella banker. I labellen redovisas motsvarande uppgifier som i bilaga 4 avseende ireprocenlsmodellen.

Som lidigare nämnls har utredningen undersökt effekten av alt endast medräkna en neiloreserv för obligationer i stället för hela värdereglerings­konlot, dvs. reducerat konlot med lagens minimikrav på nedskrivning. Svårigheler uppslår härvidlag att direkl jämföra utfallet med tidigare be-

 

Prop. 1978/79:190                                                                113

räkningar. Della beror på all alla banker inle redovisal ell lioärigl ränleme-dellalsvärde och all sysiemaliska fel i jämförelsen kan uppslå. Med reser­valion för dessa felkällor har ulredningen funnil all expansionsulrymmei enligt labell 10 skulle minska med 4 procenlenheler för affärsbankerna, 8 procenlenheler för sparbankerna och 2 procentenheter för föreningsban­kerna.

Effe kl e r pu bankernas placeringspolilik

Vid lillämpning av 50-procenlsmodellen kommer kapitalbasen inle all påverkas av en ökning i placeringarna. Della innebär all de lolala kapilal­kraven blir lika med de marginella kapilalkraven i de olika riskklasserna. Modellen slammer härvidlag överens med nuvarande regler. Någon änd­ring av bankernas placeringspolilik kommer därför sannoliki inle alt ske om kapitaltäckningsregler grundade på 50-procenlsmodellen införs.

L å n g si kl i ga effe kl er på kapi t all äc kn i n ge n

1 diagrammen i bilaga 7 redovisas en framskrivning av bankernas kapi­lalslruklur med denna modell som grund. Samma förulsältningar gäller i övrigi som vid motsvarande framskrivning för ireprocenlsmodellen.

Med denna modell uppgår behovet av exlernl tillskottskapital 1985 lill ca 2,5 miljarder kr. vid 10 procenls expansion och med hisloriska bokslulsdis­posilioner. Med en maximall anpassad boksluispolilik behöver bankerna knappasl något sådani lillskoll vid den lidpunkien.

Slutsats

50-procentsmodellen är neutral mot hisloriskl förd boksluispolilik, kapi­lalbasen blir stabil, inslilulsgmpperna och de enskilda bankerna får sins­emellan i slort selt lika behandling, den omedelbara förbättringen av kapi­lalbasen blir lillfredssiällande och framlida avsällningar lill värderegle­ringskonlona ger god uidelning i kapiialläckningen. På grund härav anser ulredningen att denna modell bäsl uppfyller de krav på ell nyll syslem som tidigare redovisals.

6.3.3.4 75-procenlsmodellen

Denna modell innebär atl bankerna får ulöka sin kapitalbas med 75 procent av medlen på värderegleringskontona inlill ett belopp motsvaran­de eget kapilal.

Modellen har analyserals mol bakgrund av samma krav och med samma förutsättningar som redovisats i anslutning lill föregående modeller.

Allmänna överväganden

Till skillnad från 50-procenlsmodellen är denna variant inte neutral mol hisloriskl förd boksluispolilik. De banker som byggi upp eget beskallal kapital på relativ bekoslnad av värderegleringskonlona får ell sämre ul-8   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 190

 

Prop. 1978/79:190                                                                 114

gångsläge. Efter beskattning kvarslår knappt 50 proceni av rörelseöver­skollel för överföring lill egel kapital. Vid avsällning lill värdereglerings­konlon kan samma bruttobelopp lill 75 proceni inräknas i kapilalbasen inom given maximigräns.

1 den framlida bokslulspoliliken skulle bankerna få ell försiärki incila­menl lill avsällningar lill värderegleringskonlon genom all ell belydande lillskoll lill kapilalbasen erhölls.

Omedelbara och långsiktiga effe k t e r på bankernas ka p i-t a II ä c k nin g

Jämföri med 50-procenlsmodcllen blir de omedelbara effekierna på kapi­laltäckningen betydande, vilkel framgår av nedanslående labell.

Tabell 11 Förändring av kapilalbasen m.m. vid lillämpning av 75-pro-centsmodeUen. Uppgifier per uliimo 1976

Affärs-       Spar-          Förenings-      Samtliga

banker       banker'       banker

Nettoförändring i kapitalba­
sen (mkr.)                   3835          1014          183            5032
Netloförändring i kapitalba­
sen i % av kapitalkravet            69                   97                 75  73
Förändring av placeringar­
nas expansionsutrymme, %       57                     71                   62          61

' Avser 69 större sparbanker.

Bankerna skulle relalivi snabbi nå maximigränsen för hur myckel av värderegleringskonlona som får ingå i kapilalbasen. Många individuella banker har redan i utgångslägel "överulrymme" på värderegleringskon­lona.

Modellen medför atl bankerna såväl på korl som på lång sikl blir väsent­ligt mindre beroende av exlernl lillskoltskapital i form av aktiekapital och förlagslån än vad fallet är med övriga modeller.

Om endasl neiloreserven för obligationer räknas in i kapilalbasen mins­kar placeringarnas expansionsulrymme för sparbankerna med 6 procenl­ enheler. Skillnaden i expansionsulrymme är däremot obelydlig för affärs­banker och föreningsbanker lolalt sell. Della beror på att dessa bankgrup­per har ell "överulrymme" på väriJeregleringskonlona och såviii gäller föreningsbankerna även på atl de har en relalivi sett mindre obligalions­porlfölj. som anskaffais under senare år.

Sluisals

Del som främsi lalar mol 75-procenlsmodellen är enligt ulredningens mening den alllför kraftiga effekten i initialskedet på kapilaltäckningen saml all den hisloriska bokslulspoliliken inle ger en neutral effeki på kapilaltäckningen.

 

Prop. 1978/79:190                                                                115

6.3.4 Ulredningens förslag lill ulökning av kapilalbasen

I enlighet med sina direkliv har ulredningen sökl arbela fram ell förslag lill nya kapilalläckningsregler vari värderegleringskonlona hell eller delvis får användas som kapilalbas. Värderegleringskonlona slärker lika väl som del beskailade egna kapilalel en banks solidilel. De medel som finns avsalla på dessa konton ulgör därtör från insällarnas synpunki ett lika goll skydd som del beskattade egna kapilalel. Med hänsyn lill värdereglerings­konionas skyddsfunklion har ulredningen stannat för att närmare undersö­ka de möjligheler som finns för all partiellt räkna in medlen på dessa konlon i kapitalbasen. På ell sådani nyll kapiialläckningssyslem bör - vid sidan av all insällarnas irygghei inle får ävenlyras - ställas en rad grund­läggande krav. Exempelvis bör som lidigare har nämnls sysiemel vara neulrali i förhållande lill den boksluispolilik som hillills har förls. Den nya kapilalbasen bör också känneiecknas av slabililel och vara relalivi okäns­lig för volym- eller slruklurförändringar. Vidare bör inslilulsgmpperna och de enskilda bankerna sinsemellan få likvärdig behandling. Den omedelbara ökningen av kapilalbasen bör också vara av rimlig storlek och systemet så konstruerat alt incitament skapas för framlida avsättningar lill värderegle­ringskonlon. Dessulom bör systemet leda till all bankernas placeringspoli­lik påverkas i minsla möjliga ulsiräckning.

Ulredningen har analyseral ell flerlal modeller mot bakgrund av dessa krav. Den modell som enligt ulredningen bäsl lillgodoser de uppslällda kraven innebär all hälfien av medlen på värderegleringskonlona för utlå­ning, ulländska valulor och obligationer räknas in i kapilalbasen inlill ell belopp som svarar mol det redovisade egna kapilalet. Förslaget löser — med lillgodoseende av rimliga skyddsaspekler - bankernas akuta kapilal­läckningsproblem ulan yiierligare belaslning av kapilalmarknaden. Sysie­mel innebär vidare krav på bankerna att framdeles generera eget kapilal för all möjliggöra forisaii expansion.

Förslaget atl hälfien av avsäliningarna lill värderegleringskonlona får räknas in i kapilalbasen syftar till alt rörelseöverskotl - oavsett boksluts-politik - bör ge i slorl sell samma lillskoll lill kapilalbasen. Med nuvaran­de skattesats tillgodoser 50-procenlsregeln i slorl setl detla syfte.

Med nuvarande kapitaltäckningsregler kan bankerna förvänlas komma all kräva ulrymme på den svenska kapitalmarknaden i en omfallning som med hänsyn lill andra samhällssektorers behov inle är önskvärl. Det före­slagna nya systemet leder till all bankernas anspråk på kapitalmarknaden lättar betydligt. Vid en samlad bedömning anser utredningen all den föror­dade modellen bäsl lillgodoser de krav som har slällls upp.

Utredningen har ingående studerat om ett nytl system förutsätter alt värderegleringskonlol för obligationer reduceras för orealiserade kursför­luster. Utredningen har funnil alt någon sådan reduktion inte är nödvän­dig. Härvid har avgörande vikt fästs vid all bankernas obligationsinnehav är av långsiktig karaktär. Det är orealistiskt all länka sig atl en bank i

 

Prop. 1978/79:190                                                                 116

siörre omfallning skulle realisera sitl obligalionsinnehav. Slällningslagan-del leder lill myckel siora prakliska fördelar. Genom atl utgå från värde­regleringskontol för obligationer i sin helhet undviker man nämligen alt kapitalbasens storlek varierar i lakl med all obligalionernas värde skiftar på grund av förskjutningar i del allmänna räntelägel. Som lidigare framhål­lits skulle en på så säll röriig kapilalbas bli både opraklisk och svåriilläm­pad.

Ulredningen föreslår slulligen atl affärsbanker och sparbanker i likhel med vad som gäller för föreningsbanker, får med eget kapilal likslälla det nominella värdel av förlagsbevis inlill ett belopp som svarar mot bankens lolala redovisade egna kapital. Vidare föreslås slopande av den begräns­ningsregel som i dag finns för föriagsbevis som långivaren kan återkräva inom fem år. Moliven för dessa förslag är främst önskemål om en likformig behandling av de olika bankgmpperna saml om en förenkling av regelsy­slemel. Den omsländigheten all begränsningsregeln slopas har också den fördelen all bankerna i något mindre utsträckning behöver ta kapilalmark­naden i anspråk för all förbättra sin kapiialläckningssilualion.

7     Vissa delfrågor

7.1      Inledning

Som framgåu av avsnilt 6 har ulredningen funnit del befogal all på ett par punkter föreslå förändringar i riskkalalogen. I del följande redovisas Ulredningens ställningstaganden i dessa frågor.

7.2 Betydelsen av borgen för hänförande av placering till viss riskgrad

Till riskklass C har förls bl.a. vissa inteckningslån under föruisättning alt säkerhelen är försiärki med borgen. Till denna riskklass har vidare förls lån med enbarl namnsäkerhel, dock ej till högre belopp för varje lånlagare än 25 000 kr.

Enligt vad ulredningen har inhämtat har förlusterna på de inteckningslån som återfinns i riskklass C varil mycket små. Kravel på borgen lorde uppfattas mer som en formell föreskrift än som en nödvändig reell förstärk­ning av inteckningssäkerheten. Mol denna bakgrund föreslår ulredningen all kravet på tilläggsäkerhel i form av borgen uimönsiras.

De mindre lån med enbarl namnsäkerhel som har förts till riskklass C spelar enligi vad ulredningen har erfarit en hell obelydlig roll. Ulredningen anser därför inle en särbehandling av dessa lån moiiverad ulan föreslår atl bestämmelsen om all hänföra vissa borgenslån till riskklass C slopas. Förslaget innebär atl samtliga lån med enbart namnsäkerhel förs till risk­klass D.

 

Prop. 1978/79:190

117

7.3 Garantiförbindelsernas behandling i kapitaltäckningssammanhang

En bankgaranli är ell åtagande av banken all inlill ell vissl belopp fullgöra de belalningsförpliktelser som en i garanlin angiven person iklätl sig. Garanlin ulformas som en borgen ingången av banken. Vid ulfärdan-del av bankens garanliålagande förbinder sig uppdragsgivaren all hålla banken skadeslös. För denna förbindelse kräver banken i regel säkerhei såsom för lämnad kredil.

Bankernas garaniirörelse omfaiiar många olika slag av äiaganden. såsom borgen för kunders lån i Sverige eller i ullandel, belalning av skadesiånd i samband med entreprenader och älerbelalning av förskoll vid brisiande leverans. Beroende på del bakomliggande avlalel brukar följande indelning av garantierna göras:

-      Kreditgarantier

-      Offertgaraniier

-      Förskollsgaranlier

-      Fullgörandegarantier

-      Belalningsgaranlier

-      Konossemenlsgaranlier

-      Övriga garaniier

Garantiförbindelser är enligt gällande kapilalläckningsregler i princip all jämställa med utlåning och underkasiade krav på kapilalläckning lill hela sitl nominella belopp.

I bankernas praxis har del visal sig alt föriuslriskerna när del gäller garantier, och särskilt andra garantier än kreditgarantier, är mycket be­gränsade. Detla kommer också till ullryck däri all bankerna iradilionelll nöjer sig med sämre säkerheter för sina garantiengagemang än när del gäller den egenlliga kreditgivningen. Följden härav är att garantierna len­derar alt i slörsla ulsiräckning hamna i riskkalalogens högsia klass, och därmed kräva högre kapitalläckning än vad som genomsnittligt är fallel för rörelsen i övrigt. Förhållandel belyses i följande labell.

Tabell 12    Kapilalkrav för ställda garantier och för övriga placeringar. Uppgifter per ultimo 1976

 

Institutsgrupp

Kapilalkrav

 

 

 

 

 

Garantier mkr.

%av

bmtto-

plac.

Övriga pl; mkr.

JC.

%av

brutlo-

plac.

Tolalt mkr.

%av

bmtto-

plac.

Affärsbanker

Sparbanker'

Föreningsbanker

1048 26 14

6,07 2,98 6,89

4212 598 213

2,65 1,86 1,70

5 260 624

227

3,12 1,89 1,78

' Avser de femton slörsla sparbankerna.

 

Prop. 1978/79:190                                                                118

Garantirörelsen kräver således ell siörre riskkapilal än övriga placering­ar ulan alt för den skull riskmomentel kan anses vara siörre. Bankerna måsle därför i sina lönsamhetskalkyler belasla garanlirörelsen med relalivi höga kapilalkoslnader. Della förhållande och den låga föriuslrisken har skärpi konkurrensen på denna marknad från exempelvis försäkringsbolag och ulländska banker, som inte är underkasiade samma regler för kapilal­läckning som bankerna. Bankerna hardärför på grund av kapilalläcknings­reglernas utformning hamnai i ell underläge i konkurrensen.

Garaniierna har sedan 1960-lalet expanderat slarkl och relativt krafliga­re än bankernas balansomslulninger. Tillväxten har hos affärsbankerna under en lioårsperiod i genomsniii varil 18% per år, medan balansomslul-ningen ökat med knappl 11 % per år. Denna utveckling lillsammans med del högre kapilalkravel har resuliera! i all garanlirörelsen lar i anspråk 20% av del egna kapilalel medan garantiernas volym molsvarar endast 10%.

Mol bakgrund av del framförda förordar utredningen en viss lättnad i kravel på egel kapital för garanlirörelsen. På det kreditpoliliska området görs skillnad mellan kredilgaranlier och övriga garaniier (jft- lagen 1974:922 om krediipoliliska medel). Ulredningen har funnil au denna uppdelning av garaniierna är lämpad också för användning i kapilalläck­ningssammanhang. För all åstadkomma samma relativa lättnad för samtli­ga bankgrupper och banker föreslås all andra garaniier än krediigarantier vid kapilaliäckningsberäkningen medräknas lill endasl 50%.

I följande labell belyses vilka effekter delta får på kapilaltäckningen.

Tabell 13 Beräknade förändringar i kapUalkravet och placeringarnas expansionsutrymme vid föreslagen reducering av kapitalkravet för vissa garantiförbindelser. Uppgifter per ultimo 1976

Affärs-     Spar-       Förenings-      Samt-

banker    banker'        banker liga

Minskning i kapilalkravel, mkr. 196               6               6       208

Minskning i kapilalkravel, %           4             1                  3     3

Ökning av placeringarnas

expansionsulrymme, %

(50-procenlsmodellen)      5          14                               5

' Avser 69 större sparbanker.

7.4 Bankernas engagemang i utländska sidobolag

I fråga om bankinslilulens innehav av aklier i sidobolag, dvs. svenskt eller utländskt företag som driver någon form av bankverksamhet, gäller med vissa undantag ett kapitalkrav på 100 procent. Bakgrunden härtill är bl. a. all del egna kapilalet som en bank enligi lag skall hålla som skydd för insätlarna inte samtidigt skall få utgöra riskkapital i ett annat kreditinstitut. Man har med andra ord sökt undvika alt en bank genom att bilda ett

 

Prop. 1978/79:190                                                                119

doiierbolag vidgar sin kredilkapacilel jämföri med om rörelsen drivs i moderbanken. För alt en sådan likslälldhel skall uppnås med hjälp av ett kapilalkrav om 100 proceni fordras emellerlid alt dolierbolagel är under­kastat samma rörelseregler som moderbanken. Denna fömtsättning före­ligger naluriigtvis sällan i fråga om utlandsengagemang, som därför i reali­teten alltid får en viss - lättande eller belungande - effeki på bankens kapiialläckningssilualion.

I ullandel har man därför på sina håll gåll över lill alt beräkna kapilalkra­vel för en bankgrupp efter en för hela gruppen sammanslagen, s. k. konso­liderad balansräkning. Delta innebär all samma kapilalkrav tillämpas för en placering oavsell var den bokförs inom bankgruppen. Inom ulredningen har diskulerals en övergång till ell sådani syslem. Frågan är emellerlid yllersl komplicerad och ulredningen har ännu ej analyserat alla de problem som kan vara förknippade härmed. Utredningen har därför avstått från att nu lägga fram någoi förslag i denna del, men avser all åierkomma lill frågan i del forlsatta utredningsarbetet.

En annan fråga utredningen diskuierai i della sammanhang är om del inle kan finnas skäl all sänka kapitalkravet för bankernas mindre engage­mang i utländska bolag. Risken för en bank kan nämligen i sådana fall sägas vara begränsad till aktieinnehavet. Ulredningen haremellertid ansell all denna fråga bör behandlas samtidigt med den nyss berörda problemati­ken och lägger därför inle nu fram någoi förslag i denna del.

8    Samordning av kapitaltäckningsregler och skatteregler

8.1 Allmänt

Ell lypiskl inslag i del svenska netlovinslbeskatlningssystemel av före­lag är de regler som gör del möjligl för förelagen all la upp s. k. skattekre­diler. Innebörden härav är all förelagen - temporärt - inte behöver belala skall på den verkliga vinsten under beskaltningsperioden utan har möjlig­het att disponera skattemedlen i den fortsatta verksamheten. Tekniskt går kreditupplagningen till på så säll att företagel vid beräkningen av verksam­hetsperiodens resullai får göra vissa avdrag. Dessa avdrag moisvaras i förelagets balansräkning av reserver på balansräkningens skuldsida. I vis­sa fall minskas i stället värdet på tillgångssidan i balansräkningen. De i skatlelagsliflningen angivna skattesatsema appliceras därefter på vinsten efter nämnda avdrag. Den del av vinsten som molsvarar avdragen beskat­tas således inte, utan företaget får behålla den del av vinstmedlen som annars skulle ha eriagts i skatt. Eftersom de på skuldsidan upplagda reserverna inte motsvaras av någon faktisk skuld, kommer en återföring av reserverna all medföra redovisning av en "fiktiv" inkomst. Beroende på avdragsreglernas utformning och företagets resultatutveckling kan nya

 

Prop. 1978/79:190                                                                120

skattekrediler las upp konlinueriigi år efter år. För ell vinstgivande och ständigt tillväxande förelag behöver återföring av reserver och därmed amortering av skaliekredilen leoreiiski sell aldrig ske.

De meioder för upplagande av skaiiekrediler som medges i del svenska skallesyslemet är i huvudsak lagernedskrivning, inventarieavskrivning och invesleringsfondavsäiining. Del bör dock belönas all lagernedskriv­ning och inveniarieavskrivning dels betingas av tillgångarnas inkurans och förslitning, dels också syftar lill all möjliggöra en belryggande nedvärde­ring av tillgångarna. Sysiemel med skallekrediter är föreslaval av framför allt ivå skäl. Del möjliggör för det försia för förelagen all uijämna normala resullatsvängningar mellan olika är. Ell räkenskapsår är inte alllid en naturlig beskatlningsperiod för ett förelag, vars vinstutveckling snarare bör ses över en hel konjunkturcykel. För det andra medför skallekredit-syslemel all förelagen kan konsolidera sig och bli mer molslåndskrafliga mol långvariga och mera djupgående resultatförsämringar.

Investeringsfondssyslemels lillkomsi har primärt inle dikterats av beho­vet av atl skapa skallekrediter eller möjliggöra resuliatutjämning. Sysie­mel har konsiruerals i försia hand för all ge slaismakierna ell siabilise­ringspoliiiski insirumeni.

8.2 Skattekrediter i bankrörelse

När del gäller bankerna är nu beskrivna regler i princip tillämpliga. Bankföretagens lager i egenilig bemärkelse saml maskin- och fastighetsbe­stånd utgör dock en försvinnande lilen del av dessa företags lillgångar. Maximall uinytljande av reglerna ger därför obelydliga skaiiekrediler. För placeringar i aklier, obligationer och lånefordringar lillåls inte nedskriv­ning ulöver vad som med hänsyn lill risk för förlusl, prisfall m. m. framslår som skäligt. Enligt anvisningar friin riksskatieverkei RSV Dl 1975:53 medges nedskrivning av lånefordrin.gar med 4 % av beviljat belopp samt 2 % av garantiförbindelsers belopp. Nedskrivning av obligationer medges intill 90 % av marknadsvärdet eller inlill det värde som ger en effektiv förräntning som motsvarar 3 % över statens normallåneränta. Slulligen får fordringar i utländsk valula skrivas ned lill 90 % av marknadsvärdei. Enligt beräkningar som gjorls av ulredningen var nedskrivningsutrymmet vid utgången av år 1977 7,3 % av aflärsbankernas balansomslutning inkl. obligalioners bruttovärde och garantiförbindelser. De faktiska nedskriv­ningarna uppgick lill 4,4 % av balansomslutningen. Motsvarande lal inom föreningsbanksseklorn var 4,8 % resp. 2,2 % av balansomslutningen. För de femton störsla sparbankerna uppgick nedskrivningsulrymmel lill 6,7 % och det ulrymme som lagils i anspråk var 3,5 %.

 

Prop. 1978/79:190                                                             121

8.3       Företagsskatteberedningens förslag

Företagsskaiieberedningen diskuierar i sill belänkande (SOU 1977:87) BeskaUning av företag olika metoder för bildandel av skattekrediler. En av utgångspunkterna för valel av skallekredilbas är de effekier på förelagens handlande som olika baser kan beräknas ge. Genom all knyla skallekredii-bildningen till maskinavskrivningarna kan förelagen antas bli slimulerade lill uibyggnad av produklionsapparalen, vilkel bedömdes som önskvärl. Vissa skäl ansågs dock lala mol att öka avsätlningsrällen utöver vad som f. n. gäller och som möjliggör avskrivning på fem år. På samma säll ansåg beredningen all lagernedskrivningsräiien kunde anias slimulera lagerupp­byggnad. En sådan effekt bedömdes dock inle som odelal önskvärd. Stora lager är inle i sig önskvärda. Förelagen har också själva iniresse av all inle binda kapilal i lager. Samlidigt hävdades del från många håll all möjlighe­len all bilda skaiiekrediler var olillräcklig i vissa branscher därför all lagerlillgångar saknas saml all irygghelslagarna på arbelsmarknaden släll-de krav på särskilda reserveringsmöjligheler. För atl komma lill rälla med vissa ogynsamma effekier av lagernedskrivningen och för all lillmölesgå önskemålen om nya reserveringsbaser, föreslog förelagsskalteberedningen all lagernedskrivningsräiien skulle inskränkas från nuvarande 60 % liil 45 % och all en särskild reserv skulle få läggas upp lill ell belopp som molsvarar högsl 20 % av lönekoslnadssumman.

Förelag som bedriver bank- och försäkringsrörelse undantogs emellerlid från den föreslagna regeln. Beredningen redovisar i betänkandet inle när­mare skälen lill detla.

Förelagsskatleberedningens belänkande bereds f n. i budgetdeparte­meniei.

8.4       Sammanfattande bedömning

Några speciella skäl lorde inte föreligga mol all medge bankförelagen samma möjlighel lill konjunklurmässig resultatuljämning i allmänt konsoli­derande syfte som lillkommer induslri- och handelsföretagen och som enligt förelagsskalteberedningen bör lillkomma även särskilt personalin­iensiva förelag. Den av förelagsskalteberedningen föreslagna möjligheten alt avsätta 20 % av lönekostnadssumman lill en särskild reserv lorde emellertid vara mindre intressant för bankföretagen, eftersom lönekostna­derna i förhållande till balansomslutningen är en relativt lilen posl i bank­förelagen.

En ökad möjlighel lill skattemässig konsolidering i bankförelagen skulle slärka bankernas soliditet, dvs. förhållandel mellan egel och upplånal kapilal. Banklagens kapitaltäckningsregler har också lill ändamål all värna om bankernas solidilel för atl skydda insältare, låntagare och ytlersl samhällel mol bankfallissemang. En ökad skallekonsolidering skulle såle-

 

Prop. 1978/79:190                                                   122

des komplellera och verka i samma riklning som banklagsliflningen. En sådan samordning av bank- och skallelagsliflningen måsle i sig ses som önskvärd från allmänna samhälleliga utgångspunkter.

Del förslag till nya kapitaltäckningsregler som utredningen framlägger i della betänkande, innebär ell slarkl incilamenl för bankerna alt bygga upp sina obeskallade reserver lill ell belopp dubbell så stort som det egna kapilalet. Hälfien av reserverna skall nämligen enligt förslaget få räknas som kapilalbas vid lillämpning av kapilalläckningsreglerna, dock högsl intill ell belopp som svarar mol del egna kapilalel. Ulredningen har funnil atl nuvarande skatteregler i vissa ftill kan komma alt uigöra hinder för en bank all bygga upp obeskallade reserver lill den nivå som de nya kapital­läckningsreglerna syftar till. De skallerältsliga avsättningsmöjligheterna begränsar med andra ord den breddning av kapitalbasen som ulredningens förslag innebär. Detla förhållande hiir givil ulredningen anledning alt gå in i en diskussion av skattefrågorna.

Ulredningen, som ulifrån förelagsskatleberedningens förslag, anser del följdriktigt alt också banker - som är personaliniensiva och i stort selt saknar möjlighel till lagernedskrivning - ges sådana ökade möjligheter till konsolidering alt de föreslagna kapilalläckningsreglerna får full verkan. Della föruisätter all bankernas möjligheler till skattefria reserveringar omprövas i samband med atl slällnig tas lill ulredningens förslag om nya kapilalläckningsregler. Som bas för bildande av skattekrediler i bankinsli­lul bör enligt utredningens mening av förenklings- och samordningsskäl väljas summan av institutets placeringar. F. n. ger riksskatteverkets anvis­ningar ett nedskrivningsuirymme för bankinslilulen som helhet på 7-8 %, mätt på detla säll.

Enligt utredningens bedömande skulle en lagregel som medger bankin­slitulen all avsälla 10 % av placeringarna lill obeskattade reserver vara lillfyllesl för all lösa det av de föreslagna kapitaltäckningsreglerna föran­ledda skatteproblemet.

 

Prop. 1978/79:190

123

Bilaga 1.

KAPITALKRAV, EGET KAPITAL, VÄRDEREGLERINGSKONTON OCH LÖNSAMHET FÖR DE OLIKA INSTITUTSGRUPPERNA 1970 - 1976

Kapitalkrav i % av tillgångar och garantier

Eget kapital i % av tillgångar och garantier

 

5.8

s.e

 

4.B

4.B

 

3.B -

2.B

Affärsbanl(erna

Föreningsbankerna Sparbankerna

Attärsbankerna

Föreningsbankerna

 

a.B'---- '-

197B

72

74

7E        197B

72

74

76

Värderegleringskonton i % av tillgångar och garantier       Rörelseöverskott i % av tillgångar och garantier

5.Bl--------------------------------------------------- 1            5.8

Affärsbankerna

4.8 -

3.B

Sparbankerna

3.8

 

2.B

Föreningsbankerna

2.8

Affärsbankerna

1.8

Sparbankerna

 

1978

72

74

76            1978

Föreningsbankerna
J_______ 1_____ I___

72

74

76

 

Prop. 1978/79:190

124

Bilaga 2.

SAMBAND MELLAN VOLYMTILLVÄXT OCH ÖVERSKOTTSNIVÄ VID KRAV PÄ KONSTANTA SOLIDITETS-, KONSOLIDERINGS- OCH UTDELNINGSNIVÅER I AFFÄRSBANKERNA VID 5 ÄRS PLANERINGSHORISONT

 

■»ö

-    Ökning av rörelseöverskotl

35

.    proceni per ar

30

-                                                y

25

                     y

20

-                __y

15

'-                                    y

 

 

y

 

10

'-                                         X

 

 

5

',               7

 

Volymtillväxt

 

:                            /

 

 

procent per är

n

 

 

 

i      .      .      ,      .

10

15

20

 

2.5

2.0

Erforderligt rörelseöverskotl i  procent av balansomslutningen

 

Prop. 1978/79:190

125

Bilaga 3.

GÄLLANDE KAPITALTÄCKNINGSREGLER

Framski ivning av kapilalslrukluren vid historiska bokslulsdisposilioner - samtliga vaiden I procent av bruttopiaceringarna

FÖRUTSÄTTNINGAR Vo/ymöfening;      10 procent pet år

Affärsbankerna

 

Kapitalkravs-ökning:

Ökning av rörelseöver­skott

Boksluts-politik:

10 procent per år, vilket inne­bär att den relativa riskstruk­turen på placeringarna är kons­tant under hela perioden

10 procent per år, d.v.s. i takt med volymtillväxten

Dispositionen av de olika insti­tutgruppernas rörelseöverskott har antagits ske i samma rela­tioner som ett genomsnitt un­der de senaste åren.

4.8 -

Värderegleringskonto n

Kapitalkrav

2888

Sparbankerna

6.8

Föreningsbankerna

Värderegleringskonton

4.8

Värderegleringskonton

Kapitalkrav

2.8

Kapitalkrav

Eget kapital

Externt tillskottskapital

1977       BB

2888

8.8 1977

38

2888

 

Prop. 1978/79:190

126 Bilaga 4.

Affärsbankerna

Värderegleringskonlon, egel kapilal, kapilalkrav saml kapilaluinyiljande vid gällande regler och i ire-procenismodeUen. Uppgifier per ultimo 1976.

 

 

 

 

 

 

 

 

Procent av bruiioplaceringarna

Kapitalkrav

Kapilaluinyiljande =

 

 

 

 

 

 

kapitalkra

 

 

 

 

 

 

 

 

Affärsbank

Värderegi

Kol 1

Egel kapi

- % av

%av

kapilalbasen

 

konlon

./. 3%

tal

nello-plac

brutto-plac

 

 

 

Nuv regi

3 %-modellen

 

I

11

111

IV

V

VI

VII

1. Wermlandsbanken

4.29

1.29

2.12

3.10

3.17

140

93

2. Ostgötabanken

4.46

1.46

2.31

2.61

2.69

108

71

3. Götabanken

3.74

0.74

2.10

3.18

3.21

146

113

4. Sundsvallsbanken

6.61

3.61

2.74

3.07

3.20

105

58

5. Skaraborgsbanken

4.73

1.73

2.41

3.20

3.22

126

78

6. Uplandsbanken

4.67

1.67

2.28

3.06

3.12

128

79

7. Sv Handelsbanken

4.90

1.90

2.22

3.51

3.59

150

87

8. Jämtlands Folkb

.■5.65

2.65

3.57

3.14

3.24

83

52

9. Skånska Banken

4.83

1.83

2.55

3.97

4.04

148

92

10. PK-banken

4.26

1.26

2.09

2.25

2.27

103

68

II. Bohusbanken

5.15

2.15

7.21

1.85

1.98

24

21

12. Sparbankernas B

3.52

0.52

2.20

2.13

2.17

93

80

13. Föreningsb Bank

3.45

0.45

I.OI

1.28

1.32

122

90

14. Skand Ensk Banken

3.97

0.97

2.85

3.87

3.89

130

102

Genomsniu

4.34

1.34

2.36

3.12

3.17

126

86

Sparbankerna

Värderegleringskonton, egel kapilal, kapilalkrav saml kapilaluinyiljande vid gällande regler och i ire-procentsinoddlen. Uppgifier per uliimo 1976.

 

 

 

 

 

 

 

Proceni av

■ bruiioplaceringarna

Kapilalkrav

Kapilalutr

lylljande =

 

 

 

 

 

 

kapilalkrav     i     %     av

Sparbank

Värderegi

Kol 1

Egel kapi

- %av

%av

kapilalbasen

 

konton

./.3%

tal

nelto-plac

brutto-plac

 

 

 

Nuv regi

3'%-modellen

 

1

II

III

IV

V

VI

VII

1 Stockholms Spb

4.64

1.64

2.09

1.74

1.87

80

50

2 Länspb Göleborg

2.63

-0.37

2.34

1.96

1.99

81

85

3 Jönköp Spb

3.17

0.17

2.10

2.13

2.14

98

94

4 Spb Ösiergölland

3.36

0.36

2.00

2.16

2.13

104

90

5 Malmö Spb Bikupan

5.26

2.26

2.74

1.69

1.78

58

35

6 Spb Mälardalen

2.19

-0.81

1.89

1.89

1.89

98

100

7 Örebro läns Spb

3.29

0.29

1.96

1.66

1.67

82

74

8 Länsspb Värmland

4.26

1.26

1.52

2.26

2.29

143

82

9 Spb Kronoberg

2.65

-0.35

1.97

1.87

1.91

93

97

10 Länsspb Stockholm

2.95

-0.05

1.74

1.70

1.75

95

100

11  Länsspb Dalarna

2.08

-0.92

1.59

1.36

1.37

84

87

12 Lundabygdens Spb

1.66

-1.34

2.54

1.57

1.59

61

63

13 Västerbonens Spb

5.32

2.32

1.30

2.10

2.14

140

82

14 Upsala Sbp

3.64

0.64

1.89

1.57

1.63

80

65

15 Gävleborgs Spb

5.23

2.23

1.97

1.69

1.74

81

44

16 Spb Norra Skarab

3.28

0.28

1.64

2.30

2.36

136

123

17 Borås Spb

4.94

1.94

1.81

1.53

1.71

80

47

18 Spb i Helsingborg

1.76

-1.24

3.16

2.13

2.12

66

67

 

Prop. 1978/79:190

127 Bilaga 4.

 

 

 

 

 

 

 

 

Proceni av

' bruiioplaceringarna

Kapilalkrav

Kapitalutnyttjande =

 

 

 

 

 

 

 

kapitalkrav     i     % kapitalbasen

3V

Sparbank

Värderegi

Kol 1

Eget kapi-

• % av

%av

 

 

konton

.1.3%

lal

netto-plac

brutlo-plac

 

 

 

 

Nuv regi

3 %-mode

Ilen

 

1

II

III

IV

V

VI

VII

 

19 Finnvedens Spb

3.53

0.53

1.95

1.88

1.93

93

78

 

20 Länspb Norrbollen

2.37

-0.63

0.97

1.38

1.47

138

151

 

21  Kristianstads Spb

3.22

0.22

2.20

1.86

1.93

82

80

 

22 Jämtlands läns Spb

5.55

2.55

1.72

1.89

2.12

104

62

 

23 Halmslads Spb

3..58

0.58

1.86

1.63

1.72

84

70

 

24 Varbergs Spb

4.62

1.62

2.31

2.10

2.20

87

56

 

25 Oxie Härads Spb

1.79

-1.21

3.12

1..57

1.56

49

50

 

26 Spb Västernorrland

1.76

-1.24

1.72

1.86

1.87

106

109

 

27 Spb i Karlskrona

6.61

3.61

2.56

1.75

1.96

64

38

 

28 Spb i Kalmar

3.22

0.22

2.38

1.74

1.81

71

70

 

29 Skarab Läns Spb

6.21

3.21

2.17

1..58

1.81

69

42

 

30 Falkenbergs Spb

6.57

3.57

2.08

2.08

2.24

93

54

 

31 Oppunda Spb

3.61

0.61

1.56

2.05

2.06

127

95

 

32 Oskarshamns Spb

1.99

-I.OI

1.34

2.17

2.18

159

162

 

33 Nordv Skånes Spb

2.06

-0.94

2.23

1.67

1.71

73

77

 

34 Spb i Alingsås

2.56

-0.44

1.99

1.56

1.59

77

80

 

35 Spb i Vänersborg

3.66

0.66

1.88

1.57

1.68

80

66

 

36 Söderslätts Spb

2.73

-0.27

3.22

2.06

2.07

62

64

 

37 Frosta Spb

4.70

1.70

1.99

1.54

1.63

74

44

 

38 Trollhältans Spb

4.68

1.68

2.02

1.73

1.88

81

51

 

39 Uddevalla Spb

4.10

I.IO

1.51

1.45

1.55

92

60

 

40 Piledalens Spb

4.40

1.40

1.52

1.43

1.57

90

54

 

41  Landskrona Spb

2.65

-0.35

2.99

1.59

1.61

52

54

 

42 Ö Sörmlands Spb

1.94

-1.06

1.59

1.33

1.34

82

84

 

43 Spb i Falköping

4.34

1.34

2.27

1.94

2.01

82

56

 

44 Nyköpings Spb

3.38

0.38

1.96

1.29

1.38

64

59

 

45 Eslöv-Onsjö Spb

5.45

2.45

2.60

1.84

1.98

67

39

 

46 Spb i Lidköping

6.44

3.44

3.75

1.44

1.69

36

23

 

47 Tjuslbygdens Spb

1.78

-1.22

2.08

1.41

1.43

67

69

 

48 Åsbo Spb

2.38

-0.62

2.30

1.78

1.80

76

78

 

49 Spb i Höganäs

3.10

0.10

2.06

1.98

2.01

93

93

 

50 Spb i Karlshamn

3.96

0.96

1.46

1.84

1.89

122

78

 

51  Madesjö-Nybro Spb

1.79

-1.21

2.12

1.66

1.68

77

79

 

.52 Ysiads Spb

3.43

0.43

3.26

1.31

1.34

39

36

 

53 Sala Spb

4.43

1.43

2.16

1.31

1.40

58

39

 

54 Weslra Werml Spb

5.93

2.93

2.19

2.18

2.38

93

54

 

55 Örnsköldsviks Spb

3.03

0.03

1.60

1.43

1.53

87

94

 

56 Ulricehamns Spb

5.34

2.34

3.00

1.95

2.01

62

38

 

57 Roslagens Spb

2.25

-0.75

1.88

1.86

1.85

97

98

 

58 Sunnebo Hds Spb

3.74

0.74

2.29

1.97

1.96

83

65

 

59 Spb i Enköping

3.99

0.99

2.84

1.57

1.61

53

42

 

60 Bergslagens Spb

1.80

-1.20

2.48

1.59

1.61

63

65

 

61  Dbv:sSpb

2.54

-0.46

1.59

1.45

1.49

89

94

 

62 Färs Härads Spb

5.44

2.44

2.90

1.08

1.24

35

23

 

63 Åmåls Spb

1.94

-1.06

1.24

1.91

1.94

151

156

 

64 Tomelilla Spb

4.13

1.13

2.53

1.81

1.83

69

50

 

65 Sandvikens Spb

3.73

0.73

2.04

1.56

1.60

74

58

 

66 Köpings Spb

5.11

2.11

3.14

1.63

1.74

49

33

 

67 Österlens Spb

5.98

2.98

2.84

1.49

1.57

49

28

 

68 Rekarne Spb

7.99

4.99

3.47

1.31

1.38

35

20

 

69 Skurups Spb

4.12

1.12

3.03

1.06

1.12

33

27

 

Genomsnitt

3.61

0.61

2.08

1.80

1.86

84

66

 

 

Prop. 1978/79:190

128

Bilaga 4.

Föreningsbankerna

Värderegleringskonlon. egel kapilal. kapilalkrav saml kapitalutnyttjande vid gällande regler och i Ire-procenismodellen. Uppgifier per ultimo 1976.

 

 

 

 

 

 

 

Proceni av

' bruiioplaceringarna

Kapilalkrav

Kapitalutnyttjande =

 

 

 

 

 

 

 

kapitalkrav     i     %     av

 

 

 

 

 

 

 

Regional

Värderegi

Kol 1

Egel

kapi

■%av

%av

kapilalbasen

föreningsbank

konlon

./. 3%

lal

 

nello-plac

brullo-plac

 

 

Nui 1111

 

 

Nuv regi

3 %-modellen

 

1

II

III

 

IV

V

VI

VII

1  Mälarprovinsernas

1.83

-1.17

1.54

 

1.77

1.84

113

120

2 Östra Sveriges

2.46

-0.54

1.98

 

1.76

1.92

87

97

3 Gotlands

2.87

-0.13

2.26

 

2.04

2.17

88

96

4 Södra Svenges

1.60

-1.40

1.41

 

2.09

2.16

145

153

5 Malmöhus Läns

1.41

-1.59

1.40

 

1.62

1.69

114

121

6 Hallands

2.10

-0.90

1.69

 

1.79

1.86

104

110

7 Väsira Sveriges

2.08

-0.92

1.48

 

1.55

1.62

103

110

8 Mellersla Sveriges

2.61

-0.39

1.85

 

1.82

1.94

96

105

9 Gävle-Dala

3.38

0.38

1.73

 

1.68

1.82

94

86

10 Mellersta Norrlands

2.24

-0.76

1.62

 

1.77

1.86

107

115

11  Västerbonens

3.30

0.30

2.03

 

1.78

1.94

85

83

12 Norrbonens

2.82

-0.18

1.88

 

2.12

2.25

109

119

Genomsnitt

2.23

-0.77

1.65

 

1.78

1.89

106

111

 

Prop. 1978/79:190

129

 

TRE-PROCENTSMODELLEN

Bilaga 5. sid. 1. Affärsbankerna

Framskrivning av kapitalstrukturen - samtliga värden i procent av brulioplacei mgarna

Hisloriska bokslutsdispositioner

Volymexpansion:      10% per Sr                                    Volymexpansion:    15% per år

Kapitalkravsökn.;      10% per Sr                                    Kapttalkravsökn.-.  15% per år

Resultatökning:

10% per år

Resultatökning:

15% perår

 

 

O.D

y  Värderegleringskonton

4.B

-

 

N.                  Kapitalkrav

 

-Kapitalbas

z.e

/r

 

y'Externt tillskottskapital

E.e

4.8 -

Värderegleringskonton

Kapitalkrav

 

1977

98                       2888         1977        88

Maximalt anpassade bokslutsdispositioner

2888

 

6.8

Volymexpansion:      10% per Sr

Kapitalkravsökn.:      10% per är

10% per är

Resultatökning:

6.8

Volymexpansion:    15% per är

Kapitalkravsökn.:    15% per Sr

Resultatökning:      15% per Sr

Värderegleringskonton

Värderegleringskonton

Kapitalbas

4.8 -

Kapitalkrav

Kapitalkrav

Kapitalbas

2.8

1977

Externt tillskottskapital

I

98

2888

Externt tillskottskapital
J_______ I--------- 1___

8.8

3B

1977        88

2888

9   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 190

 

Prop. 1978/79:190

130

Bilaga 5. sid 2.
TRE-PROCENTSMODELLEN                                                                         Sparbankerna

Framskrivning av kapitalstrukturen - samtliga värden i procent av bruttopiaceringarna

Historiska bokslutsdispositioner
Volymexpansion:          10% per år                                     Volymexpanskjn:       15% per är

Kapitalkravsökn.:         10% per år

Resultatökning:           10% per är

Kapitalkravsökn.:     15% per Sr

Resultatökning:       15% per är

6.B

Värderegleringskonton

Värderegleringskonton

Kapitalbas

Kapitalkrav

Kapitalkrav

Kapitalbas Externt tillskottskapital

Externt tillskottskapital

8.8 1977

3:

98                       2888         1977

Maximall anpassade bokslutsdispositioner

2888

 

S.e

Volymexpansk>n: Kapitalkravsökn.: Resultatökning:

10% per Sr 10% per Sr 10% per Sr

6.B

Volymexpansion: Kapitalkravsökn.: Resultatökning:

15% par Sr 15% per Sr 15% per Sr

Värderegleringskonton

4.8

Värderegleringskonton

Kapitalbas

Kapitalbas

2.8

Kapitalkrav

Kapitalkrav

s±=

1977       BB

Externt tillskottskapital

3:

98

2888

Externt tillskottskapital

I

2888

 

Prop. 1978/79:190

131

 

TRE-PtOCENTSMODELLEN

Bilaga 5. sid. 3.

Föreningsbankerna

Framski ivnmg av kapitalstrukturen - samtliga värden i piucem av brultoplacenngar-ia

6.B

Volymexpansion: Kapitalkravsökn.: Resultatökning;

Historiska bokslutsdispositioner
10% per är                                   Volymexpansion:              15% per år

% 6.8

10% per år                                    Kapitalkravsökn.:             15% per är

15% per är

10% per år

Resultatökning:

Värderegleringskonton

4.8

Värderegleringskonton

2.8

Kapitalkrav

Kapitalkrav

Kapitalbas

Externt tillskottskapital

Externt tillskottskapital

_U

J_

85

8.B

1977

Volymexpansion: Kapitalkravsökn.: % Resultatökning: 6.8

I

_L

_L

_L.

98           95         2888        1977       88       85

10% per är 10% per är

Maximalt anpassade bokslutsdispositioner
10% per är                                   Volymexpansion:

% 6.8

Kapitalkravsökn.: Resultatökning:

98

95

15% per år 15% per är 15% per år

2888

Värderegleringskonton

4.B

Värderegleringskonton

 

2.B 1

Kapitalkrav

2.8

Kapitalkrav

Kapitalbas

Externt tillskottskapital

Externt tillskottskapital

 

1977

BS

38

95

2888

8.8 1977

85

98

95

2888

 

Prop. 1978/79:190

132

Bilaga 6

Affärsbankerna

Värderegleringskonlon, egel kapiiai, kapilalkrav samt kapitalutnyttjande vid gällande regler och i 50-procenlsmodellen. Uppgifier per ultimo 1976.

 

 

 

 

 

 

Proceni av bruttopiaceringarna

Kapitalkrav

Kapi

lalutnyttjande =

 

 

 

 

 

 

Kapi

lalkrav     i     %     av

Affärsbank

Värderegi

Kol 1

Egel kapi

- % av

%av

kapilalba:

sen

 

 

./. 50 %

tal

nelto-plac

brullo-plac

 

 

 

 

 

Nuv

regi

50 %-mo-

 

 

 

 

 

 

 

 

dellen

 

I

II

ill

IV

V

VI

 

VII

1.  Wermlandsbanken

4.29

2.14

2.12

3.10

3.17

140

 

75

2. Ostgötabanken

4.46

2.23

2.31

2.61

2.69

108

 

59

3. Gölabanken

3.74

1.87

2.10

3.18

3.21

146

 

81

4. Sundsvallsbanken

6.61

3.30

2.74

3.07

3.20

105

 

58

5. Skaraborgsbanken

4.73

2.37

2.41

3.20

3.22

126

 

67

6.  Uplandsbanken

4.67

2.34

2.28

3.06

3.12

128

 

68

7. Sv Handelsbanken

4.90

2.45

2.22

3.51

3.59

150

 

81

8. Jämtlands Folkb

5.65

2.83

3.57

3.14

3.24

83

 

51

9. Skånska Banken

4.83

2.41

2.55

3.97

4.04

148

 

81

10. PK-banken

4.26

2.13

2.09

2.25

2.27

103

 

54

11.  Bohusbanken

5.15

2.58

7.21

1.85

1.98

24

 

20

12. Sparbankernas B

3.52

1.76

2.20

2.13

2.17

93

 

54

13. Föreningsb Bank

3.45

1.72

1.01

1.28

1.32

122

 

65

14. Skand Ensk Banken

3.97

1.98

2.85

3.87

3.89

130

 

81

Genomsnitt

4.34

2.17

2.36

3.12

3.17

126

 

70

Sparbankerna

Värderegleringskonton. eget kapital, kapitalkrav samt kapilaluinyiljande vid gällande regler och i 50-procentsmodellen. Uppgifter per ultimo 1976.

%     av

%av

brullo-

plac

Sparbank

Procent av bruiioplaceringarna   Kapilalkrav

Eget kapi­tal

%av

nctto-

plac

IV

III

Värderegi Kol 1 konton       ./. 50 %

Kapilalulnyttjande =

kapitalkrav     i kapilalbasen

Nuv regi    50 %-mo­dellen

VI

VII

 

1.

Stockholms Spb

4.64

2.32

2.09

1.74

1.87

80

45

2.

Länsspb Göleborg

2.63

1.31

2.34

1.96

1.99

81

55

3.

Jönköp Spb

3.17

1.58

2.10

2.13

2.14

98

58

4.

Spb Ösiergölland

3.36

1.68

2.00

2.16

2.13

104

58

5.

Malmö Spb Bikupan

5.26

2.63

2.74

1.69

1.78

58

33

6.

Spb Mälardalen

2.19

1.09

1.89

1.89

1.89

98

63

7.

Örebro Läns Spb

3.29

1.64

1.96

1.66

1.67

82

46

8.

Länsspb Värmland

4.26

2.13

1.52

2.26

2.29

143

75

9.

Spb Kronoberg

2.65

1.32

1.97

1.87

1.91

93

58

10.

Länsspb Stockholm

2.95

1.47

1.74

1.70

1.75

95

55

II.

Länsspb Dalarna

2.08

1.04

1.59

1.36

1.37

84

52

12.

Lundabygdens Spb

1.66

0.83

2.54

1.57

1.59

61

47

13.

Väsierbonens Spb

5.32

2.66

1.30

2.10

2.14

140

82

14.

Upsala Spb

3.64

1.82

1.89

1.57

1.63

80

44

15.

Gävleborgs Spb

5.23

2.61

1.97

1.69

1.74

81

44

16.

Spb Norra Skarab

3.28

1.64

1.64

2.30

2.36

136

72

17.

Borås Spb

4.94

2.47

1.81

1.53

1.71

80

47

18.

Spb i Helsingborg

1.76

0.88

3.16

2.13

2.12

66

52

 

Prop. 1978/79:190

133

Bilaga 6

 

 

Procent av bruiioplaceringarna

Kapitalki

■av

Kapilaluinyiljande =

 

 

 

 

 

 

 

Kapilalkrav     i     %

av

Sparbank

Värde regi

I Kol 1

Eget kapi

-%av

%av

kapilalba:

sen

 

 

konlon

./. 50 %

lal

netto-

bnJtto-

 

 

 

 

iJtHKJtl

 

 

plac

plac

Nuv regi

50 %-mo­dellen

 

 

1

II

III

IV

V

VI

VII

 

19. Finnvedens Spb

3.53

1.76

1.95

1.88

1.93

93

52

 

20. Länsspb Norrbotten

2.37

1.18

0.97

1.38

1.47

138

76

 

21.  Kristianstads Spb

3.22

1.61

2.20

1.86

1.93

82

51

 

22. Jämtlands Läns Spb

5.55

2.77

1.72

1.89

2.12

104

62

 

23. Halmslads Spb

3.58

1.79

1.86

1.63

1.72

84

47

 

24. Varbergs Spb

4.62

2.31

2.31

2.10

2.20

87

48

 

25. Oxie Härads Spb

1.79

0.89

3.12

1.57

1.56

49

39

 

26. Spb Västernorrland

1.76

0.88

1.72

1.86

1.87

106

72

 

27. Spb i Karlskrona

6.61

3.30

2.56

1.75

1.96

64

38

 

28. Spb i Kalmar

3.22

1.61

2.38

1.74

1.81

71

45

 

29. Skarab Läns Spb

6.21

3.10

2.17

1.58

1.81

69

42

 

30.  Falkenbergs Spb

6.57

3.28

2.08

2.08

2.24

93

54

 

31. Oppunda Spb

3.61

1.80

1.56

2.05

2.06

127

66

 

32. Oskarshamns Spb

1.99

0.99

1.34

2.17

2.18

159

94

 

33. Nordv Skånes Spb

2.06

1.03

2.23

1.67

1.71

73

52

 

34. Spb i Alingsås

2.56

1.28

1.99

1.56

1.59

77

49

 

35. Spb i Vänersborg

3.66

1.83

1.88

1.57

1.68

80

45

 

36. Söderslätts Spb

2.73

1.36

3.22

2.06

2.07

62

45

 

37. Frosta Spb

4.70

2.35

1.99

1.54

1.63

74

41

 

38. Trollhällans Spb

4.68

2.34

2.02

1.73

1.88

81

47

 

39. Uddevalla Spb

4.10

2.05

1.51

1.45

1.55

92

51

 

40. Piledalens Spb

4.40

2.20

1.52

1.43

1.57

90

52

 

41. Landskrona Spb

2.65

1.32

2.99

1.59

1.61

51

37

 

42. Ö Sörmlands Spb

1.94

0.97

1.59

1.33

1.34

82

52

 

43. Spb i Falköping

4.34

2.17

2.27

1.94

2.01

82

45

 

44. Nyköpings Spb

3.38

1.69

1.96

1.29

1.38

64

38

 

45.  Eslöv-Onsjö Spb

5.45

2.72

2.60

1.84

1.98

67

38

 

46. Spb i Lidköping

6.44

3.22

3.75

1.44

1.69

36

24

 

47. Tjuslbygdens Spb

1.78

0.89

2.08

1.41

1.43

67

48

 

48. Åsbo Spb

2.38

1.19

2.30

1.78

1.80

76

52

 

49. Spb i Höganäs

3.10

1.55

2.06

1.98

2.01

93

56

 

50. Spb i Karlshamn

3.96

1.98

1.46

1.84

1.89

122

65

 

51. Madesjö-Nybro Spb

1.79

0.89

2.12

1.66

1.68

77

56

 

52. Ystads Spb

3.43

1.71

3.26

1.31

1.34

39

27

 

53. Sala Spb

4.43

2.21

2.16

1.31

1.40

58

32

 

54. Weslra Werml Spb

5.93

2.96

2.19

2.18

2.38

93

54

 

55. Örnsköldsviks Spb

3.03

1.51

1.60

1.43

1.53

87

49

 

56. Ulricehamns Spb

5.34

2.67

3.00

1.95

2.01

62

35

 

57. Roslagens Spb

2.25

1.12

1.88

1.86

1.85

97

62

 

58. Sunnerbo Hds Spb

3.74

1.87

2.29

1.97

1.96

83

47

 

59. Spb i Enköping

3.99

1.99

2.84

1.57

1.61

53

33

 

60. Bergslagens Spb

1.80

0.90

2.48

1.59

1.61

63

48

 

61. DbvisSpb

2.54

1.27

1.59

1.45

1.49

89

52

 

62. Färs Härads Spb

5.44

2.72

2.90

1.08

1.24

35

22

 

63. Åmåls Spb

1.94

0.97

1.24

1.91

1.94

151

88

 

64. Tomelilla Spb

4.13

2.06

2.53

1.81

1.83

69

40

 

65. Sandvikens Spb

3.73

1.86

2.04

1.56

1.60

74

41

 

66. Köpings Spb

5.11

2.55

3.14

1.63

1.74

49

31

 

67. ÖslerlensSpb

5.98

2.99

2.84

1.49

1.57

49

28

 

68. Rekarne Spb

7.99

3.99

3.47

1.31

1.38

35

20

 

69. Skurups Spb

4.12

2.06

3.03

1.06

1.12

33

22

 

Genomsniu

3.61

1.80

2.08

1.80

1.86

84

50

 

 

Prop. 1978/79:190

134 Bilaga 6

Föreningsbankerna

Värderegleringskonton, eget kapiiai, kapitalkrav saml kapitalutnyttjande vid gällande regler och

i 50-procenlsmodeUen. Uppgifter per ultimo 1976.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Procent av bruiioplaceringarna

Kapilalki

ra v

Kapi

lalun

nyttjande =

 

 

 

 

 

 

kapit kapit

alkrav      i      %      av

Regional

Värderegi

Kol 1

Egel kapi-

■ %av

%av

albasen

föreningsbank

konlon

./. 50 %

lal

nelto-

brutlo-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

plac

plac

Nuv

regi

50 %-mo­dellen

 

1

II

III

IV

V

VI

 

VII

1.  Mälarprovinsernas

1.83

0.91

1.54

1.77'

1.84

113

 

75

2. Öslra Sveriges

2.46

1.23

1.98

1.76

1.92

87

 

60

3. Gollands

2.87

1.44

2.26

2.04

2.17

88

 

59

4. Södra Svenges

1.60

0.80

1.41

2.09

2.16

145

 

98

5.  Malmöhus Läns

1.41

0.70

1.40

1.62

1.69

114

 

80

6. Hallands

2.10

1.05

1.69

1.79

1.86

104

 

68

7.  Väsira Sveriges

2.08

1.04

1.48

1.55

1.62

103

 

64

8.  Mellersla Sveriges

2.61

1.31

1.85

1.82

1.94

96

 

61

9. Gävle-Dala

3.38

1.69

1.73

1.68

1.82

94

 

53

10. Mellersla Norrlands

2.24

1.12

1.62

1.77

1.86

107

 

68

11. Västerbottens

3.30

1.65

2.03

1.78

1.94

85

 

53

12.  Norrbonens

2.82

I.4I

1.88

2.12

2.25

109

 

68

Genomsnitt

2.23

:l.ll

1.65

1.78

1.89

106

 

68

 

Prop. 1978/79:190

135

Bilaga 7. sid. 1 Affärsbankerna

Framskrivniny av kapitalstrukturen - samtliga värden i procent av bruttopiaceringarna

Historiska bokslutsdispositioner
Volymexpansion:    10% per år                                        Volymexpansion             15% per är

Kapitalkravsökn.:    10% per är                                        Kapitalkravsökn.:           15% per år

Resultatökning:      10% per är                                       Resultatökning:              15% per är

7u

6.8

50-PROCENTSMOQELLEN

Värderegleringskonton

98                       2888        1977

Maximalt anpassade bokslutsdispositioner

2888

 

Volymexpansion:
Kapitalkravsökn.:
%  Resultatökning:
6.Bi-----------------


10% per är 10% per år 10% per år

Volymexpansion: Kapitalkravsökn.;

%        Resultatökning:

6.8

15% per är 15% per är 15% per är

 

Kapitalbas

Värderegleringskonton Kapitalkrav

Kapitalbas

Kapitalkrav

Värderegleringskonton

2.B -

2.8

Externt tillskottskapital

8.8 1977

Externt tillskottskapital

r-        I         1

9B

2888

1977

9B

2888

 

Prop. 1978/79:190

136

50-PROCENTSMODELLEN

Bilaga 7. sid. 2 Sparbankerna

Framskrivning av kapitalstrukturen — samtliga värden i procent av brullopi=>'~'-:ringarna

Historiska bokslutsdisposuioner

Volymexpansion:     10% per är

Kapitalkravsökn.:    10% per år

Resultatökning:      10% per år

Volymexpansion: Kapitalkravsökn.: Resultatökning:

15% per år 15% per år 15% per är

 

%

e.8

4.8

2.8 -

1977       88

6.8

 

Värderegleringskonton

~~~-..Kapitalbas

 

_            Kapitalkrav

----------- _

■

Externt tillskottskipital

1                   1

------- 1--------- r-=r=

B.B
98                       2rae          1977       88

Maximalt anpassade bokslutsdispositioner

Värderegleringskonton

Externt tillskottskapital

CDOO

 

15% perår 15% per är 15% per år

%

6.8

% 6.B

4.8 -

2.8

2.8 -

Externt tillskottskapital I

1377       SB

10% per år 10% per är 10% per är

Volymexpansion: Kapitalkravsökn.: Resultatökning:

 

-

 

 

 

Värderegleringskon

■on

 

Kapitalbas

 

 

Kapitalkrav

 

1                     ,                  _!__.   ---------------------------------- .--------

3B

2888

4.8

Volymexpansion: Kapitalkravsökn.: Resultatökning:

Värderegleringskonton

Kapitalbas

Kapilalkrav

_L.

38

1377       88

2888

 

Prop. 1978/79:190

137

Bilaga 7. sid. 3. Föreningsbankerna

50-PROCENTSMODELLEN

Framskrivning av kcipiialslrukluren - samiliga värden i proceni av biultoplacenngarna

6.B

Volymexpansion: Kapitalkravsökn.: Resultatökning:

Historiska bokslutsdispositioner
10% per är                                                      Volymexpansion:
10% per år                                                      Kapitalkravsökn.:
10% per är                                       (            Resultatökning:
6.B I--------------------------------------------------


15% per är 15% per är 15% per år

Värderegleringskonton

4.8 h

4.8


 

Kapitalbas

Värderealerinrfsknntnn     \ Kapitalbas

 

2.8

2.8

 

Kapitalkrav

Kapitalkrav

 

B.B 1977

88

85

Externt tillskottskapital
I             I             I

98

95

98           95         2888        1977        88      85

Maximalt anpassade bokslutsdispositioner

2888

 

Volymexpansion:
Kapitalkravsökn.:
%      Resultatökning:
6.8,-----------------


10% per är 10% per år 10% per år

Volymexpansion
Kapitalkravsökn.:
%            Resultatökning:
6.8 I--------------------


15% per är 15% per är 15% per är

 

4.8

Kapitalbas Värderegleringskonton

4.8 h

P

Kapitalbas

Värderegleringskonton

 

2.8 b

Kapitalkrav

2.8 b

Kapitalkrav

Externt tillskottskapital

B.B

1977

85

98

95

2888

1977

85

98

35

2680

 

Prop. 1978/79:190                                                                 138

Reservation av ledamoten Stig Danielsson, tillika särskilt yttrande av den sakkunnige Lars-Olof Thörn

I Ulredningens direkliv ingick all föreslå de läunader som är försvarliga från säkerhetssynpunkl. Ulredningen skulle ocksä överse del tekniska systemet för kapilalläckningsreglerna i syfte alt söka åsiadkomma förenk­lingar och en rikligare avvägning av riskerna med olika engagemang. Majoritetens förslag lill lättnader går enligt vår mening i vissa hänseenden för långl. Del gäller medräkningen av värderegleringskontona för obliga­tioner, i viss mån också medräkningen av förlagslån. Majoriteten har inle heller beaktat atl dep>osilioner i ulländska banker visal sig förenade med siörre risker än man räknade med vid lillkomslen av nu gällande kapilal­läckningsregler. Enligt vår mening bör vidare vissa fastighelskrediter be­handlas från risksynpunki lika vare sig kredilen ligger i bank eller bolten-låneinslitui. Vi har utarbetat ell förslag som tillgodoser nämnda syn­punkter och innebär mindre långtgående lättnader än majoriletsförslagel. Del innebär vidare en teknisk omläggning, som tillgodoser de i direkliven angivna önskemålen om förenklingai.

1. Huvudlinjerna i vårt förslag

I sin skrivelse lill regeringen i april 1976 redogjorde bankinspektionen för den aktuella siluaiionen när det gällde kapilaltäckningen hos bankerna. Skrivelsen, som i sina huvuddrag utarbetades i samråd med Riksbanken, utmynnade i ett förslag om all en uiredning skulle tillsättas för alt närmare undersöka, vilka ålgärder som kunde vidtagas för atl möjliggöra för ban­kerna all öka sill kapilal i samma lakl som deras omslulning. I samband därmed borde, framhöll bankinspekiionen, övervägas om de gällande reg­lerna för kapitalläckning kunde förenklas. De av inspekiionen aktualisera­de frågeställningarna beaktades i direktiven för den nu sillande banklags­ulredningen.

Bakgrunden till bankinspektionen!) skrivelse var all del egna kapilalel i bankerna inle hade kunnai utvecklas i samma takt som bankernas omslul­ning, vilket medfört all bankerna fick svårigheler atl uppfylla de kapilal­läckningskrav som banklagarna uppställde. Anledningen lill denna uiveck­ling var främst inflationen. Som en länkbar väg atl lösa detta problem föreslogs alt vissa värderegleringskonlon skulle åtminstone till en del få jämslällas med egel kapital när det gällde kapitalläckning. Vid en sådan omprövning borde enligt verket självfallet en uppräkning ske av åtminsto­ne vissa av de procenttal som nu gäller.

Mol bakgrund av de erfarenheler som bankinspektionen gjort av de kapitaltäckningsregler som trädde i krafl I%9-01-01 ifrågasattes emellertid också om inle dessa regler kunde före;nklas. De borde överses även i övrigi med hänsyn till vunna erfarenheler. Därvid nämndes bl. a. alt depositioner

 

Prop. 1978/79:190                                                                139

i utländska banker visat sig vara förenade med hell andra och siörre risker än man lidigare anlagil.

De regler som irädde i krafl 1969-01-01 relaterade kapilalläckningskra­vel lill bankernas placeringar, medan de lidigare gällande reglerna maxi­merat deras inlåningsräll. Den förändring som genomfördes vid årsskifiet 1968-1969 var alllså genomgripande. De nya reglerna fasislälldes också efier ingående överväganden och med hänsynslagande lill de risker som kunde vara förenade med placeringar av olika slag. Då målsättningen synes ha varil all konstruera regler som beaktade även lämligen smä variationer i riskgraden hos olika placeringar blev reglerna detaljerade. Della ledde i sin tur till atl svårigheler uppstod för bankerna vid bedöman­de av den rätta placeringen i riskklass av viss typ av säkerhei. För inspek­tionen uppkom också svårigheler alt kontrollera rikligheten av rapporte­ringen av kapilaltäckningen hos bankerna. All sådana problem kan uppslå i samband med ikrafllrädandel av nya besiämmelser är inle onalurligl. 1 della fall kvarslår emellerlid problemen, trots all bankinspekiionen såväl i generella anvisningar som vid direktkontakter med bankerna sökl klargöra den rälla innebörden av beslämmelserna. Det förekommer allljäml all inspekiionen i samband med kontroll av de lertialvisa kapilaltäckningsrap-porlerna och vid de stickprovskontroller av denna rapportering som före­tages i samband med bankundersökningar kan påvisa felaktigheter i klassi­ficeringen. Felaktigheterna förklaras regelmässigt av de berörda bankerna med reglernas svåriillämplighei och innebär ingalunda alltid all banken redovisal för hög kapitalläckning. Vår uppfattning grundad på erfarenhel i det prakliska arbelet är alllså en annan än den majoriteten gett utiryck ål. Del förijänar påpekas atl lillämpningssvårighelerna — som alllså kan få lill följd all en bank har en oriklig uppfattning om sin kapacitet - också torde ha varit ell skäl lill alt Svenska Bankföreningen redan i november 1973 krävde alt reglerna för kapilalläckning hell skulle omarbelas.

Det kan renl generellt ifrågasättas om det är möjligt all genomföra en sådan värdering av olika lyper av placeringar all riskerna kan bedömas i förhållande lill varandra och lill del kapilal som banken skall behöva ställa. Ulländska banklagar visar också en provkarta på olika lyper av lösningar som valts för atl besiämma behovei av egel kapilal i bankerna. En jämfö­relse av olika länders kapilalläckningskrav i.ex. i förhållande till banker­nas omslulning kan i och för sig göras men blir med hänsyn lill andra krav som i olika länder ställes på bankerna av begränsal värde. Sådana krav kan gälla säkerhei för krediler eller krav på obligalionsinnehav av viss storlek. Allmänt sell är dock de ulländska reglerna mindre komplicerade än de svenska. Under sådana förhållanden fmns det skäl ifrågasätta om inte reglerna för kapilalläckning bör vara så enkla och generella som möjligl och endasl la hänsyn lill verkligt betydande skillnader i riskgraden mellan olika lyper av placeringar.

1 syfte atl iniiiera en diskussion om förenklade regler lade underteck-

 

Prop. 1978/79:190                                                                 140

nade Danielsson och Thörn redan i maj 1977 fram ell principförslag. Vi ansåg nämligen all del var nödvändigt all diskulera länkbara förenklingar samlidigt med all frägan om en utvidgning av kapilalbasen ventilerades. En sådan kombinalion av de båda frågorna skulle enligi vår uppfaiining ge möjligheler lill den samlade lösning av kapilaliäckningsfrågan som direkli­ven förutsatte. Varje förändring av kapilalbasen eller av riskklassindel­ningen kommer nämligen alt ge olika utslag för de enskilda bankerna beroende på att förhållandel mellan egel kapilal och de här akluella värderegleringsreserverna varierar liksom även sammansättningen av ban­kens låneportfölj. Om effekien av en ändrad kapitalbas kan bedömas samiidigi med den inverkan som en ändring av riskklassindelningen får på bankernas kapiialläckningssilualion finns möjligheler all avväga effekter­na av förändringarna mot varandra.

Del principförslag lill ändrade kapilalläckningsregler som av oss lades fram för banklagsulredningen i m;ij 1977 har ytterligare utvecklats och kompletterats. Förslaget har, sådani del presenlerades för ulredningen under våren 1978, följande uiformning:

Som eget kapital räknas dels vad som enligt nu gällande besiämmelser är egel kapital dels ock 50% av värderegleringskonto för krediler, valutor och obligationer, del senare dock endasl till den del del översliger vad som erfordras för all skriva ned obligationerna lill ett värde som molsvarar ell 10-årigl medelialsvärde. Den sålunda framräknade kapilalbasen har redu­cerats med sådana innehav av aklier och andelar, vilka även f.n. skall frånräknas del egna kapilalet.

De kapiialtäckningskrävande placeringarna uigöres av

1.    Utlåning lill allmänheten

2.    Garantier

3.    Placeringar hos ulländska banker

4.    Tillgångsposter som redovisas på raderna 135- 147 i månadsslaiisti-ken för affärsbankerna och molsvarande posler i övriga bankers rapporte­ring.

Summan av dessa placeringar har reducerats i följande avseenden;

1.    Krediter till eller mot borgen av stal eller kommun har frånräknals hell.

2.    Krediler mol säkerhei av panibrev inom 75 % av uppskattningsvärdel i jordbruks-, affärs- eller bosladsfastighel eller tomlrält till sådan faslighet saml placeringar hos ulländska banker har reducerats med 70%.

Sedan bankens placeringar reducerats på här angivel säll föreslås på det belopp som därefter återstår en kapilalläckning med 7%. Med utgångs­punkt från affärs- och sparbankernas ställning 1976-12-31 saml förenings­bankernas 1975-12-31 sådan den redovisas i bankernas kapitaltäcknings-rapporier har framräknats utnyttjandet av del egna kapitalet vid dessa lidpunkler, vilkel framgår av bilaga 1. En jämförelse har också gjorls med

 

Prop. 1978/79:190                                                                141

nti gällande regler och med utfallet efier en ändring enbarl av kapilalbasen. Vid denna jämförelse har samtliga garaniier inräknats till sitl fulla belopp. Den lällnad, som ulredningen föreslår genom all de s.k. enireprenadga-rantiernas belopp reducerals lill hälfien har för alt underiäUa jämförbarhel med ulredningens malerial här inle medräknats. Del kan dock nämnas alt en sådan förändring medför en lättnad om ytterligare 1,9-4,2 procenlenhe­ler för de fyra stora affärsbankerna och 0,4-2,1 för övriga affärsbanker. När del gäller övriga institut blir reduktionen obetydlig. Vårt förslag inne­bär i jämförelse med nu gällande bestämmelser en väsenilig förenkling. Del inrymmer också ell slorl måu av flexibilitet. Del kan i.ex. modifieras genom all den procentsats, med vilken reduktion göres av vissa placering­ar förändras eller genom all procenlsalsen för del efter reduklion framräk­nade beloppet ändras.

Del förijänar framhållas atl vårt förslag innebär en avsevärd möjlighel för bankerna all expandera sin rörelse ulan lillskoll av riskkapilal. Del går emellertid mindre långl än majorilelens. Skälig hänsyn lill bankernas och insällarnas säkerhei motiverar nämligen enligt vår uppfattning slörsla för­siklighel när del gäller alt sänka kravet pä riskkapilal. Förslaget innebär, som förulsailes i direkliven, en viss omprioritering i riskbedömningen. När majoriielen hävdar all delta innebär högst avsevärda skärpningar lorde man utgå från sill egel förslag och inle lillräckligi beakla all även våri förslag totalt sell innebär en belydande sänkning av kapilalkravel i förhål­lande lill nuvarande regler. Man beaktar enligt vår mening inte heller tillräckligt den ökade genereringspolenlial som det innebär all kapitalba­sen i stor utsträckning kan ökas utan skailekoslnad. Majoriielen anser atl de ändringar vi föreslår kan medföra all konkurrensförhållandena inom bankväsendel snedvrids. Enligi vår mening är riskerna för snedvridning mindre med våri förslag än med majorilelens. efiersom vi i vårt förslag kunnai beakla vunna erfarenheter och alllså kunnai avväga risker i place­ringar på ell mera realisliskl säll. Alt som majoriteten hålla fasl vid ell stelbent och kompliceral system som enbarl beaktar hisloriska förhållan­den och inle förändringar i risk och omfaUning beträffande olika placering­ar I.ex. placeringar hos ulländska banker och bankirer anser vi sålunda felakligi. Våri förslag innebär alllsä en förbäitring av möjligheterna till konkurrens på lika villkor bankerna emellan.

Beiräffande vår slåndpunkl i fråga om obligationerna ålerkommer vi under avsniii 2.

Vårt förslag, jämföri med nuvarande regler, innehåller skärpla krav i väsenlligen två avseenden, nämligen i fråga om engagemang med ulländs­ka banker saml för placeringar mol säkerhei av pantbrev i vissa fastighe­ter.

Betydelsen och omfattningen av placeringar hos utländska banker och bankirer har starkt ökal under 1970-lalet. Samiidigi har riskerna ökal, främsi kursrisker bl.a. på grund av all flytande kurser numera tillämpas

 

Prop. 1978/79:190                                                                 142

men även på grund av förluster i samband med bankfallisemang. Erfaren­heten har visat, all banker gjort betydande förlusler av dessa anledningar. Allvarlig risk har förelegal för ytterligare stora förlusler. En skärpning av kapilalkravel för dessa placeringar föreslogs av bankinspekiionen i skrivel­sen i april 1976. I de för ulredningen gällande direkliven har ocksä ullalats all ulredningen bör uppmärksamma i vad mån bankernas ullandsengage­mang bör föranleda en skärpning av kapilalkravel för dem. Enligt vår mening måsle en allmän lällnad av kapilalkraven förenas med en skärpning beträffande placeringar i ulländskei banker.

När del gäller sådana faslighelskrediler där säkerheten ulgörs av pani­brev inom 75 % av uppskaiiningsvärdel behandlas bankerna f. n. gynnsam­mare än 1. ex. kredilakliebolag för bosladsfinansiering. För bankerna krävs 1 % läckning i egel kapilal medan för ett kredilakliebolag riskkapilalel måsle uppgä lill i del närmasle 2%. Enligt vår uppfattning lorde samma risk föreligga var finansieringen än sker. Vi bedömer den riskvärdering som gäller för t. ex. krediiaktiebolag som den rikligare. Vårt förslag lar hänsyn lill della.

2. Obligationsvärdering

Som framgått ovan har vi lika med majoriteten funnit del rikligl atl ulöka kapilalbasen genom att 50% av de reserveringar som finns på värderegle­ringskonto på ell direkl sätl får räknas in i läckningskapitalel. Införandel av värderegleringskonlona i kapilalbasen aklualiserar, som ulredningen anför, frågan om vid beräkningen ell värderegleringskontos bruttobelopp eller en på något säll beräknad neiloreserv skall las med. Netioreserven är i fråga om värderegleringskonio för obligaiioner, som utredningen anger, vad som finns kvar av bruttoreserven sedan man ur denna läckt obliga­lionsporlföljens underskoll i förhållande till rådande marknadsvärde på obligationer.

Majoriteten har anseti all ett långsikligl betraktelsesätt bör anläggas på banks obligalionsporlfölj. En banks obligationsportfölj har enligt majorile­lens uppfattning i verkligheten mer karaklär av anläggningstillgång än omsätlningslillgång. På grund härav och med hänsyn till den ränteutveck­ling, som ägl rum beträffande obligationer anser majoriteten atl det är rimligt all vid beräkningen av kapil;älbasen utgå från den brulloreserv som avsalls på värderegleringskonlol för obligationer. Härigenom synes majo­riteten också mena all del riskbärande kapilal som ingår i kapilalbasen blivit icke rörligt. Vi kan inle de:la den uppfallningen och får anföra följande.

Kredilinslilululredningen förulsalle på sin lid att vid beräkningen av kapitalläckningskraven obligationer skulle ingå med marknadsvärdena. Därutöver övervägde utredningen alt la ytterligare hänsyn lill kursrisker för obligationer genom atl kräva all obligalionsporlföljens värde skulle

 

Prop. 1978/79:190                                                                143

upptas lill ett med vissl procenllal reducerat belopp av marknadsvärdei. Ulredningen ansåg emellerlid ell allmänt villkor all obligaiioner högsl får uppläs lill marknadsvärdei vara lillfyllesl. Med hänsyn lill en viss mullipel­effekl avvisade ulredningen all värderegleringsreserverna inräknades i den legala kapiialläckningen men föreslog all bl.a. överskollel från reserven för värdepapper fick avdras från den högsia riskklassen före applicering av kapitalläckningskraven. Ulredningens förslag kritiserades såsom alllför liberalt och genomfördes inte.

Den försiktighet som de lidigare slällningslagandena vittnar om ligger hell i linje med det grundläggande kravel all förtroendet för bankerna måsle finnas bevaral även i lider då ekonomiska svårigheler möler. För vår del kan vi inle finna all den ekonomiska utvecklingen sedan liden för kredilinslilululredningen varil sådan all obligationer ler sig som mindre riskabla placeringar nu än då. All vid beräkningen av kapilalbasen utgå från bruttobeloppet på värderegleringskonlol för obligationer anser vi där­för inle rikligt. Vi delar alllså inle majorilelens uppfattning om det lämpliga i atl skilja mellan solvensrisk och insäliarskydd. Majoritetsförslaget ute­sluter inle att kapiialberäkningen grundas på värden som vid en likvidalion på korlare eller längre sikl är obefinlliga. Och del är yllersl vid en likvida­tion som del visar sig vad en banks reserver är värda. Då hjälper del inle om man. som majoriieten föreslår, genom en lagändring förvandlat en i realiteten rörlig kapilalbas lill en formelll icke rörlig. De kursföriusler som uppslår under ell verksamhelsår bör alllså enligi vår mening principielll i likhel med vad som gäller för l. ex. valulor "realiseras" vid varje boksluis-lillfälle. 1 och för sig kunde det ifrågasättas om inte kursförändringar successivt eller åtminstone tertialvis borde slå igenom vid beräkningen av kapilalbasen. Med hänsyn lill alt endasl 50% av värderegleringsreserven las med vid beräkningen och all hitintills förluster åtminstone till större delen fångals upp av verksamhetsårets resultat synes emellerlid en följ­samhei lill marknadsvärdei som går så långt ej nödvändig. Vi är för vår del beredda atl göra ännu ell avsieg från marknadsvärdeprincipen i del atl vi inle vill motsätta oss all obligationerna får värderas enligt den supplemen­lärregel grundad på ell tioårigt ränlemedeltalsvärde som infördes 1974. Nämnda regel kan ses som ell utiryck för lagstiftarens uppfattning om värdel pä längre sikt. En successiv anpassning lill marknadsvärdet sker ju också. Vårt förslag ger mindre än majorilelens när del gäller bankernas möjligheler alt expandera sin rörelse och ta på sig ökade risker ulan lillskotl av kapilal.

Gentemot vad majoriteten anförl i denna fråga får vi ytterligare påpeka all medeltalsvärdel på vissa obligationer ändå måste tas fram en gång om året. nämligen i samband med bokslutet dvs. varken fler eller färre gånger än enligt vårt förslag. Majorilelens förslag innebäralltså inle någon förenk­ling i jämförelse med vårt.

 

Prop. 1978/79:190                                                            144

3. Förlagslånens ställning i kapitaltiickningshänseende

Vi är ense med majoriteten atl dt.M är en avvägningsfråga i hur hög grad man skall likslälla förlagslån med egel kapilal. Vi anser del väsentligt atl en bank inle i alllför hög grad litar lill främmande kapital som bas för sin expansion. Mol den bakgrunden har vi hyst tveksamhet om den föreslagna ulvidgningen. Vi har emellerlid inle velal motsätta oss den. Vi kan emeller­lid inle godta majorilelens förslag eU i läckningskapitalel inräkna förlags­lån med korl ålersiående löplid. Den framförhållning som nuvarande lag­stiftning framtvingar anser vi värdefull även om vi är medvelna om alt bankerna också på frivilligheiens väg kan anias vilja agera på samma säll.

Förslag lill utformning av laglexl närslules (bilaga 2:1-3).

 

Prop. 1978/79:190                                                            145

Bilaga 1

Kapitaltäckningskrav i % av kapitalbas, beräknat på ställningen 1976-12-31 (för föreningsbankerna 1975-12-31)

Kol. 1: Beräknat enligt nuvarande regler.

Kol. 2: Beräknat enligt majoritetens förslag. Detta innebär i tekniskt aveende att nuvarande regler bibehålles.

Kol. 3: Beräknat enligt våri i denna reservation framlagda förslag, utan reducering för garantier samt med 70% reducering av utlåning lill utländska banker och mot pantbrev inom 75% i boslads-, affärs- och jordbruksfastigheter.

I kapilalbasen ingår egel kapilal, förlagslån saml 50% av värderegleringskonton.

KapilallUckningsprocent = 7%

 

Bankakliebolag

1

2

3

Handelsbanken

99,8

61,6

76,0

SE-Banken

84,7

60,4

72.4

Gölabanken

93.0

61,6

74,4

PK-banken

81,5

47,4

60,0

Wermlandsbanken

92,6

58.3

70,3

Sundsvallsbanken

79,7

46,4

55,6

Skånska Banken

94.7

62,8

64,9

Öslgötabanken

84,1

51,8

68,3

Uplandsbanken

90,2

56,1

72,1

Skaraborgsbanken

90,3

55,8

72.1

Jämtlands Folkbank

69,2

45,6

51,0

Bohusbanken

25.3

21,3

40,6

Sparbankernas Bank

62,3

37,9

37,9

Föreningsb Bank

85.0

41,7

57,2

Föreningsbanker, cenlralkassor

 

 

 

för jordbrukskredii

1

2

3

Mälarprovinsernas

90,7

65,9

84,5

Östra Sveriges

88,0

61,3

76,9

Gollands

76,4

65,1

69,0

Södra Sveriges

88,5

70,5

90,5

Malmöhus läns

83,6

65,0

84,2

Hallands

77,9

58,6

81,1

Väsira Sveriges

91.1

63,3

90,4

Mellersta Sveriges

95,9

65,1

86,6

Gävle-Dala

90,1

56.5

80,1

Mellersla Norrlands

91,8

61,9

96,9

Västerbottens

83,5

51,7

69,4

Norrbottens

98,8

66,2

86,9

10   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 190

 

Prop. 1978/79:190                                                            ,46

 

Sparbanker

1

2

3

Stockholms Sparbank

85,6

47,0

67,8

Länssparbanken Göteborg

84.5

58,9

71,6

Jönköpings Läns Sparbank

79.3

55,4

67,5

Sparbanken Ösiergölland

85.6

57,2

77.0

Malmö Sparbank Bikupan

61.5

36,5

47,7

Sparbanken Mälardalen

97.4

65,8

77,3

Örebro Läns Sparbank

86,0

50,4

71,8

Länssparbanken Värmland

82.2

51.1

72,3

Sparbanken Kronoberg

82,4

57,1

72,4

Länssparbanken Siockholm

84.2

55,1

91,6

Länssparbanken Dalarna

90,9

59,9

93,8

Lundabygdens Sparbank

62.8

51,5

70,9

Västerbottens Sparbank

86.6

45,8

68,4

Upsala Sparbank

81,9

49,3

63,2

Gävleborgs Sparbank

81.8

42.2

64,9

Borås Sparbank

89,6

46,2

62,9

Sparbanken Helsingborg

67.4

-54,1

65,6

Finnvedens Sparbank

68,6

46,3

67.9

Länssparbanken Norrbotten

76,5

54,3

85,3

Kristianstads Sparbank

84.0

55,2

70,9

Jämtlands Läns Sparbank

78.4

47.4

65,4

Halmstads Sparbank

87.1

50.5

63,5

Varbergs Sparbank

94.3

53,7

67,4

Sparbanken Västernorrland

81,9

64,9

101,2

Sparbanken Karlskrona

65.6

35,8

45,7

 

Prop. 1978/79:190

147 BUaga 2:1

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse

Härigenom förordnas, alt 57 S lagen (1955: 183) om bankrörelse skall ha nedan angivna lydelse.

57 §

Nuvarande lyddse

Bankakliebolag skall lill insällar­nas skydd ha egel kapilal //// visst lägsia belopp. Detta bestämmes i förhåUande till bankbolagels till­gångar och lill garanliförbindelser som bolagei ingåtl (placeringar). Vid beräkning av kapilalkravel in­delas placeringarna i följande fyra grupper, nämligen

A. 1. inneliggande kassa, chec­kar, postremissväxlar samt ford­ringar hos riksbanken och riks­gäldskonloret,

Föreslagen lydelse

Bankaktiebolag skall lill insältar­nas skydd vid varje lidpunki ha egel kapilal .som uppgår lill sju proceni av bankbolagels lillgångar och av garanliförbindelser som bolagei in­gåll (placeringar). Från summan av placeringar får avdrag göras

A. med hela beloppet för 1. inneliggande kassa, checkar, poslremissväxlar  saml   fordringar hos riksbanken och riksgäldskon­loret,

2.   skatlkammarväxlar och obligationer som utfärdats av slalen, kom­mun eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller inrältning, vars reglemente fastställts av regeringen, kredilakliebolag eller Nordiska inves­leringsbanken,

3.   andra fordringar för vilka siaten, kommun eller därmed jämförlig samfällighel, bankakliebolag, sparbank, ceniralkassa eller annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrällning, kredilakliebolag, sådani bankägl aktiebolag som enligt regeringens medgivande får jämställas med kreditak­tiebolag vid lillämpningen av detla siycke eller försäkringsförelag med svensk koncession svarar,

4.   fordringar för vilka säkerhelen utgöres av värdehandling eller ford­ran, som angives under A 1-3,

5.   garanliförbindelser för vilka banken erhållil säkerhei i värdehandling eller fordran som angives under A 1 —4,

B. 1. andra fullgoda obliga­tioner ån de som angives under A 2,

2.  fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annal försäk­ringsföretag än som avses under A 3 eller samfällighetsförening sva­rar,

3.  fordringar för vilka säkerhe­ten utgöres av

värdehandling eller fordran,  som angives under B I eller 2, eller inleckning i jordbruks-, affärs-dier bostadsfastighet eller tomträtt IiU sådan fastighet inom sjuttiofem

B. med sjuttio procent för ford­ringar för vilka utländskt bankföre­tag svarar eller annat försäkrings­företag än som avses under A 3 och fordringar för vilka säkerheten ut­göres av inteckning i jordbruks-, af­färs- eller bostadsfastighet eller tomträtt IiU sådan fastighet inom sjuttiofem proceni av det uppskat­tade värdet av den fasta egendo­men eller, i fråga om tomträtt av byggnad som hör till tomträtten.

 

Prop. 1978/79:190

Nuvarande lydelse

proceni av del uppskallade värdel av den jästa egendomen eller, i frå­ga om tomträtt av byggnad som hör till tomträtten,

4. garanliförhinddser för vilka banken erhåUit säkerhei I värde­handling eller fordran, som angives under B I —3,

C. 1. ,fordringar för vilka säker­helen uigöres av

inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller två­familjshus eller med fterfamiljshus för vilket slatligt bostadslån utgår eller i lomlrätt lill sådan faslighet, om inteckningssäkerheten är för­stärkt med borgen och intecknin­gen ligger mellan sjuitiojem och etthundra procent av det uppskat­tade värdel av den fasta egendo­men eller, ifrågu om tomträtt, av byggnad som hör lill tointrätten, inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet, eller i lomirått till så­dan fastighei inom femiio proceni av del uppskallade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om lomtrält, av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten, föriagsbevis eller aktie, som no­leras vid fondbörs här i landet eller borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen kronor,

2. garantiförbindelser för vilka banken erhåUit säkerhet i form av värdehandling, fordran eller hor-gensjörbinddse som angives under Cl.

D. övriga lillgångar och garanti­förbindelser utom sådana som en­ligt femte och sjätte styckena skola avräknas från eget kapital.

För placeringar, som angivas un­der A, fordras ej eget kapital. I öv­rigt skaU bankbolag vid varje tid-

148

Föreslagen lydelse

C. med femtio proceni för andra garantiförbindelser än kreditga­rantier och sådana garanliförhin­ddser som anges under A 5.

Fordringar, för vilka avsatts re­server som avses i jjårde siycket I. skall upptas lill sitt bruttovärde, garanliförbindelser dock lill sitl no­minella belopp och övriga lillgång­ar lill sitl nettovärde.

Med eget kapilal avses aktiekapi­tal, reservfond, dispositionsfond och av bolagsstämman fastställd vinstbalans.

Med eget kapital får, inlill ell be­lopp som motsvarar del belopp var­tiU bolagets eget kapital uppgår, likslällas

1.    hälfien av ett belopp som sva­
rar mol bankbolagets reserver för
utlåning, garanliförbindelser och
utländska valutor saml mot bola­
gets reserv för obligationer, var­
med avses det belopp med vilket
obligationernas värde enligi 91 § 2
mom andra stycket översliger del
bokförda värdel,

2.    det nominella värdel av för­
lagsbevis, utställda av bankbola­
get; i fråga om föriagskapilal, som
långivaren kan återkräva inom fem
år, skall dock iakllagas atl med bo­
lagels kapital får likställas högst så
stor del av det varje år förfallande
beloppet som svarar mol lio pro­
ceni av bolagels aktiekapital.

 

Prop. 1978/79:190                                                                149

Nuvarande lyddse                        Förestagen lyddse

punkl ha egel kapilal till lägsl nittio proceni av ell belopp, som molsva­rar sammanlagl

en proceni av summan av place­ringar, som angivas under B, fyra proceni av summan av place­ringar, som angivas under C, och åtla proceni av summan av place­ringar, som angivas under D.

TiUgång skall lagas upp till bok­fört värde och garantiförbindelse lill sill nominella belopp.

Bilaga 2:2

Förslag tiil

Lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker

Härigenom förordnas, atl 26 § lagen (1955:416) om sparbanker skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lyddse                        Föreslagen lydelse

26                                              S

Sparbank   skall   lill   insältarnas Sparbank   skall   lill   insätlarnas

skydd ha egna fonder //// vissl lågs- skydd vid varje lidpunki  ha egna

ta belopp. Delta bestämmes i för- fonder som uppgår till sju proceni

hållande till sparbankens tillgångar av sparbankens lillgångar och av

och   till   garantiförbindelser   som garantiförbindelser  som   sparban-

sparbanken   ingåll   (placeringar). ken ingått (placeringar). Från sum-

Vid beräkningen av kravet på egna man av placeringar får avdrag gö-

fonder indelas placeringarna i ,föl-                                            ras
jande fyra grupper, nämligen

A.   I. inneliggande kassa, chec-            A. med hela beloppet för

kar,  postremissväxlar  samt  förd- 1. inneliggande kassa, checkar,

ringar  hos   riksbanken   och   riks- postremissväxlar   samt   fordringar

gäldskonloret, hos riksbanken och riksgäldskon­
toret,

2.    skattkammarväxlar och obligationer som utfärdats av staien, kom­mun eller därmed jämförlig samfällighel, allmän kassa eller inrällning, vars reglemenle fastställts av regeringen, kreditaktiebolag eller Nordiska inves­teringsbanken,

3.    andra fordringar för vilka slalen, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa eller annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrättning, kreditaktiebolag, sådant bankägl akiiebolag som enligt regeringens medgivande får jämställas med kredilak­liebolag vid lillämpningen av detla siycke eller försäkringsföretag med svensk koncession svarar,

 

Prop. 1978/79:190

150

 

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

4.   fordringar för vilka säkerhelen uigöres av värdehandling eller ford­ran, som angives under A 1-3,

5.   garanliförbindelser för vilka .sparbanken erhållil säkerhei i värde­handling eller fordran, som angives under A 1 -4,

B. 1. andra fullgoda obliga­tioner ån de som angivas under A 2,

2.   fordringar för vilka utländskt bankförelag eller annat försäk-riug.sjörelag än som avses under A 3 eller samfällighetsförening sva­rar,

3.   jördringar för vilka säkerhe­ten utgöres av

värdehandling eller fordran, som angives under B I eller 2, eller inteckning i jordbruks-, affärs- eller bosladsfaslighet eller tomirätt till sådan jåsiighei inom sjuttiofem proceni av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, ifrå­ga om lomlrätt, av byggnad som hör till tomiråtten,

4.    garanliförbindelser för vilka
sparbanken erhållit säkerhet i vär­
dehandling eller fordran, som an­
gives under B 1 —3,

C. 1. fordringar jör vilka säkerhe­ten uigöres av

inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfaslighel med en- eller två-Jamitjshus, eller med fterfamiljshus för vilket stalUgl bostadslån utgår eller i tomlrält till sådan fastighet, om inteckningssäkerheten är för­stärkt med borgen och intecknin­gen ligger mellan sjuttiofem och etthundra procent av det uppskat­tade värdet av den fasta egendo­men eller, i fråga om tomträtt, av byggnad sorn hör till tomträtten,

inteckning i fastighet, som heh eller delvis är inrättad för industri­eU verksamhet, eller i tomträtt IiU sådan fastighet inom femtio pro­cent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomiräti, av byggnad och an­nan egendom som hör till tomträt­ten.

B.     med .sjuttio procent för ford­
ringur för vilka utländskt bankföre­
lag eller annat försäkringsföretag
än som avses under A 3 svarar och
fordringar för vilka säkerheten ut­
göres av inteckning i jordbruks-, af­
färs- eller bostadsfaslighel eller
lomtrält IiU sådan faslighet inom
sjuttiofem procent av det uppskat­
tade värdet av den fasta egendo­
men eller i fråga om lomtrält av
byggnad som hör till lomlrällen,

C.     med femiio procent för andra
garantiförbindelser än kredilgaran­
lier och sådana garanliförbindelser
som anges under A 5. Fordringar,
för vilka avsatts reserver som avses
i ftärde stycket I., skall upptas till
SUt bruttovärde, garantiförbin­
delser dock till sitt nominella be­
lopp och övriga tillgångar till sitt
nettovärde.

Med egna fonder avses grund­fond, reservfond och garaniifond. Med egna fonder får, intill ett be­lopp som motsvarar det belopp var­till sparbankens egna fonder upp­går, likslällas

1.    hälfien av en belopp som sva­
rar mol sparbankens reserver för
uilåning, garanliförbindelser och
utländska valutor samt av sparban­
kens reserv för obligationer, var­
med avses det belopp med vUket
obligationernas värde enligt 48 §
andra stycket överstiger det bok­
förda värdet,

2.    det nomineUa värdet av för­
lagsbevis utställda av sparbanken;

i fråga om föriagskapilal, som långivaren kan återkräva inom fem år, skall dock iakttagas att med sparbankens kapilal fär likställas högst så stor del av del varje år förfallande beloppet som svarar mot tio procent av reservfonden.

 

Prop. 1978/79:190                                                                151

Nuvarunde lyddse                        Föreslagen lyddse

jörlagsbevis eller akiie som no­leras vid,fondbörs här i lundei, eller

horgen, dock ej lill högre belopp för vurje låntagare än ijugojemtu-sen kronor,

2. garanliförbindelser för vilka sparbanken erhållil säkerhet i form av värdehandling, fordran eller borgensförbindelse som angives under C 1,

D. övriga lillgångar och garanli­förbindelser inom sådana som en­ligi femle och .sjätte styckena skola avräknas från sparbankens egna ,fonder.

För placeringar, som angivas un­der A, fordras ej egna fonder. I öv­rigi skall sparbank vid varje lid­punki ha egna fonder lill lägst nittio procent av ett belopp, som motsva­rar sammanlagt

en proceni av summan av place­ringar, som angivas under B,

fyra proceni av summan a v pla­ceringar.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas, alt 34 § lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörel­sen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

34                                               §

Ceniralkassa jämte anslulna jord- Ceniralkassa jämte anslulna jord­
brukskassor skall till insätlarnas   brukskassor skall lill insätlarnas
skydd ha egel kapilal //// vissl lågs- skydd vid varje lidpunki ha eget ka-
la belopp. Della beslämmes för  pital som uppgår lill sju procent av
kassorna gemensamt i förhållande  cenlralkassans jämte anslulna
till deras tillgångar och av dem in- jordbrukskassors lillgångar och av
gångna garanliförbindelser (place- garantiförbindelser som kassorna
ringar). Vid beräkningen av kapi- ingått (placeringar). Från summan
lalkravei indelas placeringarna i       av placeringar får avdrag göras
följande fyra grupper, nämligen

A.   1. inneliggande kassa, chec-           A. med hela beloppet för

kar,   poslremissväxlar  saml  förd- 1. inneliggande kassa, checkar,

 

Prop. 1978/79:190

Nuvarande lyddse

ringar   hos   riksbanken   och   riks­gäldskontoret.

152

Föreslagen lydelse

poslremissväxlar saml fordringar hos riksbanken och riksgäldskon­iorei,

2.  skallkammarväxlar och obligationer som utfärdats av staien, kommun eller därmed jämförlig samfällighel, allmän kassa eller inrättning, vars reglemenle fastställts av regeringen, kreditakiiebolag eller Nordiska inves­leringsbanken,

3.  andra fordringar för vilka siaten, kommun eller därmed jämförlig samfällighel, bankakliebolag, sparbank, ceniralkassa eller annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrältning. kredilakliebolag, sådani bankägl aktiebolag som enligt regeringens medgivande får jämställas med kredilak­liebolag vid lillämpning av della siycke eller försäkringsförelag med svensk koncession svarar,

4.  fordringar för vilka säkerhelen uigöres av värdehandling eller fordran, som angives under A 1 - 3,

5.     garanliförbindelser, som utfiirdals av cenlralkassan eller anslulen
jordbrukskassa och för vilka kassan erhållil säkerhei i värdehandling eller
fordran, som angives under A 1-4,

B.l. andra fullgoda obUgaiioner än de som angivas under A 2,

2.  jördringar för vilka ulländskl bankförelag eller annal försäk-ringsjörelag än som avses under A 3 eller samjälligheisförening sva­ rar,

3.  fordringar för vilka säkerheten utgöres av

värdehandling eller fordran, son; angives under B 1 eller 2, eller inteckning i jordbruks-, affärs- eller bosladsfaslighet eller tomträtt tUl sådan fastighet inom sjuttiofem procent av del uppskattade värdel av den fasta egendomen eller, i frå­ga om lomlrätt, av byggnad som hör till tomträtten,

4.     garantiförbindelser, som ut­
färdats av centralkassan eller an­
sluten jordbrukskassa och för vilka
kassan erhållit säkerhet i värde­
handling eller fordran, som angives
under B 1 -3,

C.l .fordringar för vilka säkerhe­ten utgöres av

inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller två­familjshus eller med fterfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgår eller i tomträtt tiU sådan fastighet, om  inteckningssäkerheten  är för-

B. med sjuttio procent för ford­ringar för vilka ulländskl bankföre-lag eller annat försäkringsföretag ån som avses under A 3 svarar och fordringar jör vilka säkerheten ut­göres av inteckning i jordbruks-, af­färs- eller bosladsfastighet eller lomlrätt lill sådan fastighet inom sjulliofem proceni av del uppskat­tade värdel av den fasta egendo­men eller, I fråga om tomträtt av byggnad som hör till lomlrällen.

C. femiio procent för andra ga­rantiförbindelser än kreditgarantier och sådana garantiförbindelser som anges under A 5.

Fordringar, för vilka avsatts re­server som avses i fjärde stycket 1., skall  upptas  till sitt  bruttovärde.

 

Prop. 1978/79:190

153

 

Nuvarande lydelse

stärkt med borgen och inteckning­en ligger mellan sjuttiofem och ett­hundra proceni av del uppskattade värdet av den fasta egendomen el­ler, i frå

Föreslagen lyddse

garanliförbinddscr dock lill sill no­minella belopp och övriga tillgång­ar lill sill nettovärde

Med egel kapital avses insats­kapital, reservfond, dispositions­fond och av siämma faslställd vinstbalans.

Med eget kapital får, intill ell be­lopp som molsvarar det belopp var­till cenlralkassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital upp­går, likställas

1. hälften av ett belopp som sva­rar mot centralkassans och de an­slutna jordbrukskassornas reserver för utlåning, garanliförbindelser och utländska valutor samt moire-serv för obligationer, varmed avses det belopp med vilkel obligalioner­nas värde enligt 44 § andra siycket översliger del

 

Prop. 1978/79:190                                                                 154

Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden

1    Bankinspektionen

Initiativet lill den nu föreliggande ulredningen om lättnader i kapilalkra­ven för bankerna har lagils av bankinspektionen i samräd med riksbanken. Varje sänkning av kapilalkravel innebär en försämring av insältarskyddel. När inspektionen det oaktat förordade, atl kapilalkravel skulle mildras, berodde delta i försia hand på alt inspektionen fann denna ålgärd ofrån­komlig. Skälen härför, som angavs i skrivelsen från inspekiionen och ytteriigare har utvecklats i betänkandet, behöver inle nu upprepas.

Men ir lektionen kunde också peka på vissa möjligheter all genomföra en sänkning av kapilalkravel på sådani sätt, all insältarskyddel bevarades bältre än vid en generell sänkning. En huvudlinje var, all lättnaderna och det därmed förenade ökade expansionsutrymmet i främsta rummet skulle komma de välkonsoliderade bankerna till del. Såsom en lämplig väg all genomföra en sådan differenliering mellan bankerna angav inspekiionen all värderegleringskonlona åtminstone lill någon del skulle få inräknas i kapitalbasen. För att tillvarata insällarnas iniresse av skydd borde vidare en översyn ske av den riskkalalog som angav kravel på kapilal för olika slag av placeringar. Erfarenhelerna från tiden efter genomförandel av 1968 års lagsiiftning hade nämligen givil vid handen, all både skärpningar och lättnader var påkallade. Samtidigt borde en förenkling ske av 1968 ärs regler, efiersom dessa visal sig invecklade och svårtillämpade och banker­nas kapilalläckningsberäkningar därför inle sällan visal sig olillförliiliga. Nämnda förhållande är inle betydelselöst från säkerhetssynpunkl. För insällarna måsle del vara ell naturlijl krav, alt bankledningarna och bank­inspektionen fortlöpande har en rätl visande bild av kapitalläckningssilua­lionen i respeklive banker.

Bakom inspektionens förslag låg slulligen som en självklar förutsättning, atl lättnaderna i kapilalkravel inte blev större än nödvändigi. Redan 1968 års reform innebar en betydande lällnad i förhållande lill vad som lidigare ansetts nödvändigi. Under mellantiden har genomförls flera mindre lätt­nader, framför allt i fråga om vissa aktieinnehav, och på inlilialiv av ulredningen genomfördes våren 1977 provisoriski en generell sänkning av kapilalkravel med 10 proceni. Del säger sig självi, alt man från de utgångs­punkter inspekiionen har all bevaka måsle iaktta stor försiktighet, när del blir fråga om en ytterligare sänkning av kapilalkravel.

De synpunkier och förulsältningar som sålunda gällde för inspeklionens initiativ vann i stort setl gehör, när direkliven för banklagsutredningen uiformades. Däremoi har de endasl till en del beaktats i det förslag som framlagts av banklagsulredningens majoritet. I den vid betänkandet fogade reservalionen har å andra sidan framlagls ett i detalj uiformat förslag som baserats på nämnda synpunkier och förutsättningar. Det innebär sålunda en omvärdering av flera olika slags placeringar, en tämligen långt gående förenkling och överlag en mindre luvidgning av bankernas expansions­ulrymme än majoriteten förordat.

Ulredningens huvudförslag att i kapitalbasen ta med hälften av värde­regleringskontona ligger i och för sig i linje med tankegångarna i skrivelsen från inspekiionen och i direktiven. 1 princip får de välkonsoliderade ban­kerna de störsla lättnaderna. Härom har man också varit ense inom utred-

 

Prop. 1978/79:190                                                                155

ningen. Del kan emellerlid, såsom närmare utvecklas i del följande, med fog ifrågasällas, om inle vissa delar av värderegleringskonlona bör undan­tagas, innan hälfien av de avsalla beloppen läggs lill kapilalbasen.

Däremot har utredningens majoritet avstätt från atl göra några ändringar i den s.k. riskkalalogen ulom på en punkl, enlreprenadgaranlierna, för vilka en sänkning till hälften föresläs. I sisinämnda hänseende är utred­ningen enig, och redan i skrivelsen från inspekiionen fästes uppmärksam­heten på alt en ändring härvidlag kunde vara moiiverad. Den i direkliven anbefallda översynen avvisas i övrigi av ulredningsmajorilelen under hän­visning lill all den olikhei i placeringsslruklur som förelåg vid riskkalalo­gens lillkomsi i huvudsak forlfarande kvarslår. Majoriielen hänvisar också lill all ändringar i riskkalalogen kan leda lill all konkurrensförhållandena inom bankväsendet snedvrids.

Bankinspektionen kan inle finna della resonemang bärande. Utveckling­en under de gångna lio åren har givil anledning lill en ändrad syn på olika lyper av placeringar. Ell exempel är just entreprenadgarantierna. Lika betydelsefullt är emellertid, alt placeringar i ulländska banker visal sig farligare än man uppenbarligen räknade med 1968. Flera utländska banker har gåtl omkull, och dessa fallissemang har lell till miljonförlusler för svenska banker. I några andra fall har allvarlig risk för stora föriusler förelegat. Betecknande är, atl varje bank med utlandsrörelse har detaljera­de listor, i vilka anges de banker där deposition kan göras och maximibe­lopp för sädana. Ett stort antal ulländska banker är hell uteslutna av säkerhetsskäl. Under en period under sommaren och förhöslen 1974 kunde endasl de slörsla och mesi välrenommerade bankerna ifrågakomma för normala deposilioner.

Utvecklingen har också visat, all faslighelskrediler inle är sä ofarliga som lidigare antagits. I samband med fastighetskriser i Storbritannien, Västtyskland och USA har bankerna förlorat myckel stora belopp på faslighelskrediler. Även i Sverige har sådana förlusler förekommii, lål vara ännu så länge i hell lilen omfallning, främst beroende på del statliga och kommunala engagemangei i bosladsproduklionen. Men risken för framlida förlusler kvarslår. DeUa gäller även bostadskrediler. I fråga om affärsfastigheter är riskerna uppenbara. Värdel av dem är ju helt beroende av möjlighelerna all driva en lönsam rörelse i fasiigheterna. Ett område, där riskerna har visat sig större än man hade anledning aniaga 1968, är aktiekredilerna. Utvecklingen på aktiemarknaden och inte minst katastro­fen för Trend-invest visar alt riskerna med sådana krediter är belydande.

Enligt inspektionens mening är det ofrånkomligt alt de här redovisade erfarenheterna beakias, när kapitalkraven skall sänkas och felaktigheter i riskkatalogen därmed får en långl siörre belydelse än hillills. Vid en revision av riskkalalogen bör självfallet endast riskbedömningen vara av­görande. Om denna bedömning leder lill en förskjulning av konkurrensför­hållandena mellan bankgrupperna, får delta accepleras. Del är här inle fråga om att åsiadkomma en snedvridning utan om all rälla lill sakliga onöjaktigheler, som visat sig föreligga i del nuvarande systemet.

Med utredningsmajoritetens avvisande hållning till en allmän översyn av riskkalalogen sammanhänger, all den inle heller gjort den i direktiven anbefallda förenklingen av nu gällande kapitaltäckningsregler. Som skäl härför anges i betänkandet atl bankinslilulen har anpassal sig lill nu rå­dande syslem och tillämpat del ulan siörre svårigheter. Bankinspekiionen, som lorde ha den bästa överblicken på detta område, kan inle instämma i Ulredningens uppfattning. Från bankchefer och andra ule på fällel får

 

Prop. 1978/79:190                                                                 156

inspekiionen ofta motta klagomål över kapitalläckningsreglernas inveck­lade beskaffenhei. Sådana klagomål kommer hell nalurligt i samband med all inspektionen påtalar fel i reglernas lillämpning, men klagomålen kom­mer lika ofta i andra sammanhang. Från säkerhetssynpunkt allvarligare är emellerlid, all felfrekvensen, som hela tiden varil belydande, ännu efter snart 10 års lillämpning inle visar någon tendens atl avla. Så senl som våren 1978 kunde inspektionen vid undersökning i en lämligen stor bank konstatera alt man i grundläggande hänseenden missförstått beslämmel­serna. Del kan slulligen konstateras, all om en leknisk omläggning skall genomföras, bör delta ske i samband med en allmän sänkning av kapilal­kraven. Man riskerar eljesl all vissa banker får höjda kapilalkrav och därmed förenade anpassningssvårigheter.

Inom utredningen har rått delade meningar om de förslag som framlagts beträffande förlagslånen. Övervägande skäl synes lala för den jämställdhet i fråga om maximigränsen för förlagslånens medtagande i kapitalbasen varom ulredningen enats. Vad anjjår förslaget all borttaga den nuvarande särregeln för förlagslån med en återstående löplid av mindre än fem år kan väl, såsom skell i den vid belänkandet fogade reservationen, vissa betänk­ligheter anföras. Den reella belydelsen av regeln i fråga synes dock inte vara särskilt stor. Majoritetens förslag på denna punkl synes kunna accep­teras, om det genomföres i samband med en allmän förenkling av kapital­täckningsreglerna. Däremoi synes det knappasl förenligt med den avvi­sande hållning som majoriteten i övrigt inlagit i förenklingsfrågan.

Tillsammanslagna innebär utredningsmajoritetens förslag mycket långl­gående lättnader i kapitalkraveri. Bankerna får ett ökat expansions­ulrymme på ca 55 procent i förhållande lill läget före den provisoriska sänkningen av kapitalkravet som iigde rum 1977. Utnyttjandet av kapital­basen nedgår i normalfallen från 80-95 proceni lill 40-65 proceni. Själv­fallet är det önskvärt, att lättnaderna blir så stora all frågan om nya lättnader inle behöver aklualiseras inom de närmasle åren. Utfallet av en reform blir i den delen beroende av den framlida utvecklingen, främst inflationsutvecklingen. Enligt inspeklionens mening går förslaget dock väl långt. Del medger en avsevärd ökning av expansionsutrymmet även för banker som inle kan betraktas som välkonsoliderade. Reformen får där­med karaktären av en belydande allmän sänkning av kapitalkrav som lidigare ansetls väl motiverade. Man frångår också i alllför sior utsträck­ning inspektionens grundtanke alt i insättarsäkerhelens iniresse huvudsak­ligen medge lättnader för de välkonsoliderade bankerna. Ökningen av expansionsutrymmel bör därför vara mera begränsat. Inspektionen kan i nuvarande läge inle lillsiyrka siörre ökning av expansionsutrymmet än 20-40 procent i normalfallen.

Av central belydelse för de nya reglernas utformning är i vilken utsträck­ning de med obeskattade medel uppbyggda värderegleringskontona skall få inräknas i kapitalbasen. Ulredningen har, såsom framgår av belänkandet, diskuterat olika modeller. Härvid synes huvudalternativet ha varil dels en modell innebärande att viss minimiavsättning, tre procent, skall borträk­nas såsom motsvarande normal förlustrisk, medan ålersloden anses som konsolidering och helt inräknas i kapilalbasen, dels en modell som innebär att värderegleringskontona utan reduktion medtages till halva sitt värde.

Utredningen har själv avvisal det förstnämnda alternativet. Till de av utredningen anförda skälen, som inspektionen finner bärande, kan läggas all de diskuierade tre procenten går vida ulöver normala föriustrisker men inle heller utgör något adekvat mått på tänkbara slorföriuster. Inspektio-

 

Prop. 1978/79:190                                                               157

nen måste för sin del liksom utredningen avvisa della allernaiiv. Alternali­vet i fråga föruisäiier för övrigt atl bankerna genom ändring i skatlelagslifl­ningen får räll lill avdrag för mycket höga avsättningar till värdereglerings­konton.

Den andra metoden har, såsom utredningen påvisat, siora fördelar, och inspekiionen är beredd att tillstyrka förslaget i princip. Beiänkligheier kan emellerlid anföras mol ulredningens förslag all samiliga konlon i sin helhei skall få mediagas till halva beloppet. Dessa betänkligheter avser inte värderegleringskonlol för utlåning. Viss tveksamhet kan hysas i fråga om konlol för ulländska valulor. Ulredningen uttalar (s. 121), all ingående värderegleringssaido inle innehåller några avsällningar för konslaterade men ej realiserade valutaförluster. Detla är inte helt rikligl. I del ingående saldol 1978 för ålminsione en bank ingår en siörre förlusl som realiserats samma är. Inspekiionen är emellerlid benägen all godla utredningsförsla­get även i denna del.

Allvarliga beiänkligheier kan däremoi hysas mot förslaget atl som un­derlag godla hela värderegleringskonlot för obligationer, dvs. skillnader mellan historiskt anskaffningsvärde och bokföringsvärdet. Ulredningen motiverar sitt förslag med all obligalionsporlföljen i allt väsentligt har karaklär av anläggningslillgäng och omsattes i lämligen lilen utsträckning. Detta är i och för sig rikligl. Del bör emellerlid hållas i minne, all värdereg­leringskonlol, liksom det egna kapilalet, har lill huvuduppgift att uigöra en reserv som skall kunna realiseras, om banken drabbas av stora förlusler och kommer i en krissituation. Vid en realisation har obligalionsporlföljen givetvis inte högre värde än marknadsvärdet, vare sig en försäljning äger rum eller de erforderliga medlen anskaffas genom belåning. Därför är också huvudregeln i banklagsliflningen, all obligaiioner inle får bokföras över marknadsvärdei. Lagsiiftningen tillåter emellertid sedan några år ett högre värde, baserat på en medelränleberäkning för de senasle 10 åren. 1 princip borde endast den del av värderegleringskonlol för obligationer, som återstår sedan kontot använts för nedskrivning lill marknadsvärdei, få medtagas. Då nämnda värde flukluerar med ränteläget, är dock marknads­värdet mindre lämpligt som kapilalbas. I likhel med reservanterna kan inspektionen därför godta atl det tioåriga medeltalsvärdel, som innebär en successiv anpassning lill marknadsvärdei, ulgör gräns. Däremot kan in­spektionen inte anse tillrådligt alt, såsom majoriteten föreslagil, lägga halva beloppet av värderegleringskonlol i dess helhet till grund. 1 vissa fall - nämligen om hälfien av värderegleringskonlol är siörre än hela skillna­den mellan del tioåriga medeltalsvärdel och bokfört värde - skulle kapital­täckningen lill någon del kunna grundas på ett obefintligt värde. Del kan vidare påpekas, atl majorilelens förslag inle beaktar de siundom belydan­de skillnader som finns mellan olika banker i fräga om obligalionsporlföl­jens sammansäitning. En obligalionsporlfölj med en större andel äldre, lågprocentiga obligationer kräver hell naturiigi siörre avsällningar än en lika stor portfölj med mera högförränlande obligationer för att samma konsolidering skall erhållas.

Som framgår av del anförda är inspekiionen beredd atl i princip tillstyr­ka utredningens förslag med de modifikationer som föreslås av reservan­terna. I deras förslag frånräknas den del av värderegleringskonlot för obligationer som erfordras för atl bringa ned anskaffningsvärdena lill de tioåriga medelialsvärden som banklagstiftningen anger som högsta tillåtna värden. De gångna årens erfarenheler beträffande riskerna med olika pla­ceringar tillvaratas, och en teknisk förenkling genomföres som möjliggör

 

Prop. 1978/79: 190                                                               158

all kapitaltäckningsberäkningen sker med siörre säkerhei och mindre ar­betsinsatser. För att ge en uppfattning om skillnaden i arbetsinsatser har bankinspektionen bifogat dels nuvarande blankett för kapitaltäckningsbe­räkningen dels en blankeli baserad på reservanlernas förslag med de modiflkalioner i delta som inspektionen föreslår i del följande (bilagorna ej medtagna här). Slulligen innebär reservanternas förslag en frän insätlar-skyddets synpunkt rimligare allmän nivä för sänkning av kapitalkraven.

I betänkandet anföres hell kort (s. 116) viss kritik mot reservanternas förslag. Det påpekas, all sysiemel innebär en högsl avsevärd skärpning av kraven för placeringar i de nuvarande riskklasserna B och C men en sänkning med en procent i riskklass D.

Vad sålunda anföris får ses mol bakgrund av all den föreslagna omlägg­ningen sker i samband med en - även enligt reservanternas förslag — belydande allmän lättnad av kapilalkravel. Reservanterna har vidare med­vetet gjort en schablonisering, baserad bl.a. på erfarenheten all en fin-vägning av riskerna vid olika typer ;jv placeringar är praktiskt taget omöjlig all göra och forl kan bli inaktuell, något som å andra sidan inte hindrar atl otvetydiga och erfarenheismässigi belagda skillnader beakias. Reservan­terna har också betonat, att deras system är flexibelt. Del kan t.ex. modifieras genom all den procentsats, med vilken reduklion görs för vissa placeringar, ändras eller genom alt den generella procentsatsen för kapi­lalkravel varieras.

Den krilik som majoriieten anför mol reservanlernas förslag träffar sålunda inle grundkonstruktionen i del av dem föreslagna sysiemel. Där­emot kan man, såsom reservanterna själva antytt, diskulera vissa modifl­kalioner, varvid de synpunkier som majoriteten anföri kan bilda en natur­lig utgångspunkt.

Beiräffande bollenlån i boslads- och affärsfastigheler innebär reservan­lernas förslag, all nuvarande kapitalkrav fördubblas, lål vara inom en slarkl vidgad kapitalram. Såsom lidigare anförts kan starka skäl anföras för en höjning av kapilalkravel för bottenlånen. Molsvarande krav för kredilakliebolag och hypoteksinslituiioner är sedan länge ca 2 proceni, alllså i nivå med reservanlernas förslag. Emellertid synes delta innebära en väl längl gående förändring jämfört med nulägel. En skälig avvägning synes kunna erhållas om bollenlånen reduceras med 80 procent i slället för av reservanterna föreslagna 70 piocenl. Kapilalkravel blir därmed 1,4 procent.

Ell liknande resonemang synes kunna föras beiräffande placeringar i utländsk bank. De bör alltså reduceras med 80 procent, liksom botlenlånen i fasligheter.

Majoritetens krilik synes vidare böra beaktas i fråga om poslen "andra fullgoda obligationer". Om kapilalläckningsreglerna i övrigi utformas i enlighet med reservanternas av bankinspekiionen modifierade förslag sy­nes kapilalläckning inle behöva krävas för sådana placeringar. I de beräk­ningar som reservanterna gjort synes heller inte ha räknats med kapilal­läckning för dem. Däremoi skall givelvis, liksom f. n. krävas kapitaltäckn­ing för sådana obligationer som inte är belåningsbara i Riksbanken. Sist­nämnda post har dock en mycket underordnad betydelse.

Beiräffande topplån i boslads- och affärsfastigheler innebär reservanter­nas förslag, såsom majoriteten påpekat, en höjning av kapitalkravet från 4 lill 7 procent. Denna höjning är enligt inspektionens mening väl moiiverad. Det rör sig här om en tämligen riskbelonad kredilgivning, ofta liggande efter den statliga belåningen. Den är enligt inspektionens erfarenhel när-

 

Prop. 1978/79:190                                                                159

mast jämförbar med normala företagskrediier och byggnadskreditiv, som för närvarande kräver 8 proceni och enligt reservanternas förslag 7 pro­cent. På denna punkl finner inspekiionen inle några bärande skäl alt frångå reservanlernas förslag.

Detsamma gäller lån mol säkerhei i aklier och förlagsbevis. Inspektio­nen har i det föregående underslrukil de risker, med vilka sådan kredil­givning visat sig vara förenad.

Siörre anledning lill ivekan kan föreligga beiräffande lån med säkerhei av panibrev i industrifastigheter inom 50 proceni av uppskattningsvärdel. Dessa lån tillhör också den kategori, för vilken nu kräves 4 proceni och enligt reservanlernas förslag 7 proceni. Beiräffande industrifastigheter gäl­ler i ännu högre grad vad som ovan sagls om affärsfastigheler i allmänhet, nämligen all deras saluvärde är hell beroende av att en lönsam rörelse kan bedrivas i fastigheten. I sammanhanget får beakias, all åtskilliga industri­fastigheter är belägna i för industriell verksamhet mindre attraktiva delar av landet. Andra är specielll ulformade för den där bedrivna industriella lillverkningen. Välkända exempel är fasiigheier avsedda för varv, stålpro­duktion och pappersmasseproduktion, alla lillhörande branscher som för närvarande är krisdrabbade. Vilka priser som kan uppnås vid ev. realisa­tion av sådana fastigheter är synnerligen ovisst. Mot en höjning av kapi­lalkravel skulle å andra sidan kunna anföras all från samhällsekonomisk synpunki nödvändiga nyinvesteringar inom induslrin skulle i vissa fall kunna, om man ser saken helt isolerad, i någon mån fördyras.

Även om del renl tekniskt skulle vara möjligl att lån mot bottensäkerhet i industrifastigheter specialbehandlades, vill inspektionen ifrågasätta, om lillräckliga skäl kan anföras för en sådan lösning. Avvägningen av kapilal­kraven för olika slag av placeringar ingår i en allmän reform, vars huvud­innebörd är alt kapilalkraven överlag lättas avsevärl. Även om bankerna vid sin kredilgivning lill ell industriföretag lar viss hänsyn lill kapilalkravel för lån av olika slag, kan del krav som gäller bollenlån i industrifastigheter inte spela någon nämnvärd roll i den samlade kreditgivningen lill industri­företaget i fråga. Det sagda kan belysas av alt affärsbankernas samman­lagda kredilgivning mol bottensäkerhet i industrifastigheter 1978-08-31 utgjorde 4824 milj. kr., medan kreditgivningen i riskgrupp D, varav huvud­parlen är företagskrediier, var 57156 milj. kr., dvs. nära lolv gänger så stor. Mot en ökning av kapilalkravel för bollenlån i industrifastigheter på ca 14,4 milj. kr. enligt reservanlernas förslag, slår således enligt samma förslag en lättnad på ca 57 milj. kr. i riskgrupp D.

Del kan således inte med fog göras gällande atl reservanlernas förslag lotalt setl är ägnal alt fördyra induslrins invesleringar. Dessa blir tväriom något billigare än enligt majoritetens förslag. Riskerna med bottenlån i industrifastigheter är som nyss påvisals inle obetydliga. De är enligt in­speklionens mening jämförliga med flertalet av de placeringar som hör till riskgrupp D. Under sådana omständigheter anser sig inspekiionen böra tillstyrka reservanlernas förslag på denna punkl.

Vad slulligen angår sänkningen i nuvarande riskklass D från 8 lill 7 procent får del hållas i minne all den ulgör en av de vägar pä vilka den allmänna sänkningen av kapitalkravet sker i reservanternas förslag, att jämföra med den större sänkning som majoriteten förordat och som bl.a. innebär en ökning av kapitalbasen som går vida längre än inspekiionen anser tillrådligt. Det får också beaktas alt enligt vunnen erfarenhel skillna­derna i risk mellan olika typer av placeringar inte är så stor att den moiiverar de stora spännvidder i kapitalkraven som fmns i nuvarande

 

Prop. 1978/79:190

160

regler och majorilelens förslag. En krympning av dessa spännvidder är enligi inspeklionens mening moiiverad. Reservanlernas förslag beträffan­de nuvarande riskklass D är därför enligt inspektionens mening väl a v vägl.

Inspekiionen vill alllså tillstyrka reservanlernas förslag med följande modiflkalioner. Bollenlån i bostads- och affärsfastigheler samt fordringar pä utländsk bank bör reduceras med 80 proceni i stället för av reservanter­na föreslagna 70 procent. Därmed blir kapitalkravet, som nyss nämnls, 1,4 proceni all jämföra med nuvarande en proceni och av reservanterna före­slagna 2,1 proceni. Placeringar i "andra fullgoda obligationer" befrias frän kapitalkrav. Slutligen synes man, som redan antytts, kunna i sin helhet godla utredningsmajoritetens förslag i fråga om bankernas egna förlagslån. Totalt sell blir sänkningen av kapilalkravel någoi siörre än reservanterna tänkl sig men likväl åtskilligt mindre än majoriteten föreslagil.

Bankinspekiionen vill förorda, alt kapitaltäckningsfrågan löses enligt de riktlinjer som här angivits. Beträffande förslagets verkan på kapilalulnytl-jandet i olika banker hänvisas lill följande sammanslällning.

 

Bankakliebolag

Förhållandel

Majorilelens

Reservan-

Bankinspek-

 

31/12 1976

förslag

lernas

tionens

 

1

2

förslag

3

förslag 4

Handelsbanken

99,8

61,6

76.0

72,7

SE-Banken

84,7

60,4

72,4

69,4

Götabanken

93.0

61,6

74,4

70,7

PK-Banken

81,5

47,4

60,0

56,7

Wermlandsbanken

92,6

5«,3

70,3

67,4

Sundsvallsbanken

79,7

46,4

55,6

52,9

Skånska Banken

94,7

62,8

64,9

62,9

Ostgötabanken

84,1

51,8

68,3

64,5

Uplandsbanken

90,2

5ii,l

72,1

69,5

Skaraborgsbanken

90,3

55,8

72,1

69.6

Jämtlands Folkbank

69,2

45,6

51,0

48,4

Bohusbanken

25,3

21,3

40,6

39,6

Sparbankernas Bank

62,3

yi,9

37,9

37,0

Föreningsbankernas

 

 

 

 

Bank

85,0

41.7

57,2

56,0

 

Föreningsbanker,

 

 

 

 

cenlralkassor

 

 

 

 

för jordbrukskredii

1

2

3

4

Mälarprovinsernas

90,7

65,9

84,5

74,0

östra Sveriges

88,0

61,3

76,9

66,9

Gotlands

76,4

6.5,1

69,0

63,1

Södra Sveriges

88,5

7(1,5

90,5

81,2

Malmöhus läns

83,6

65,0

84,2

72,1

Hallands

77,9

58,6

81,1

70,4

Västra Sveriges

91,1

6:.,3

90,4

77,3

Mellersta Sveriges

95,9

65,1

86,6

76,7

Gävle-Dala

90,1

56,5

80,1

71,4

Mellersla Norrlands

91,8

61,9

96,9

89,1

Väsierbonens

83,5

51,7

69,4

61,7

Norrbollens

98,8

66,2

86,9

82,5

 

Prop. 1978/79:190                                                                161

 

Sparbanker

1

2

3

4

Stockholms Sparbank

85,6

47,0

67,8

60,6

Länssparbanken

 

 

 

 

Göteborg

84,5

58,9

71,6

62,7

Jönköpings Läns

 

 

 

 

Sparbank

79,3

55,4

67,5

59,3

Sparbanken

 

 

 

 

Östergötland

85,6

57,2

77,0

68,4

Malmö Sparbank

 

 

 

 

Bikupan

61,5

36,5

47,7

41,7

Sparbanken Mälardalen

97,4

65,8

77,3

65,8

Örebro Läns Sparbank

86,0

50,4

71,8

62,0

Länssparbanken

 

 

 

 

Värmland

82,2

51,1

72,3

65,2

Sparbanken Kronoberg

82,4

57,1

72,4

63,3

Länssparbanken

 

 

 

 

Stockholm

84,2

55,1

91,6

81,6

Länssparbanken

 

 

 

 

Dalarna

90,9

59,9

93,8

79,5

Lundabygdens

 

 

 

 

Sparbank

62,8

51,5

70,9

60,4

Västerbotten:

 

 

 

 

Sparbank

86,6

45,8

68,4

61,2

Upsala Sparbank

81,9

49,3

63,2

55,7

Gävleborgs Sparbank

81,8

42,2

64,9

57,4

Borås Sparbank

89,6

46,2

62,9

53,8

Sparbanken

 

 

 

 

Helsingborg

67,4

54,1

65,6

57,5

Finnvedens Sparbank

68,6

46,3

67,9

60,5

Länssparbanken

 

 

 

 

Norrbollen

76,5

54,3

85,3

81,1

Krislianstads Sparbank

84,0

55,2

70,9

61,4

Jämtlands Läns

 

 

 

 

Sparbank

78,4

47,4

65,4

60,3

Halmstads Sparbank

87,1

50,5

63,5

54,7

Varbergs Sparbank

94,3

53,7

67,4

60,3

Sparbanken

 

 

 

 

Västernorrland

81,9

64,9

101,2

91,1

Sparbanken Karlskrona

65,6

.35,8

45,7

41,4

Av det anförda lorde ocksä framgå vilka ändringar i majoritetens förslag som enligt bankinspeklionens mening är nödvändiga, om det av inspektio­nen förordade förenklingsförslaget inle skulle genomföras i dess helhet. Sålunda bör under alla förhållanden den del av värderegleringskontol för obligationer frånräknas som går ål för all skriva ned obligationerna till högsia tillåtna bokföringsvärde, innan kontots halva belopp får läggas till kapilalbasen. Placeringar inom 75 procent av värderingsvärdel för faslig­het, fordringar på utländsk bank m. fl. placeringar i riskklass B bör kräva en kapilalläckning av förslagsvis 1,5 procent. Slulligen bör fordringar mol säkerhei i börsnoterade aklier och förlagsbevis flyttas frän riskklass C till riskklass D och alltså fordra en kapitalläckning av 8 procent. Den av utredningen föreslagna reduktionen av entreprenadgarantierna med 50 proceni bör genomföras. Beträffande bankernas egna förlagsbevis bör den av ulredningen föreslagna likställigheten mellan bankinstitutsgrupperna godtagas. Efiersom vid detta alternativ någon nämnvärd förenkling av kapitalläckningsreglerna inte sker, saknas däremot tillräcklig anledning att frånhända sig det lilla tillskott i säkerhet som ligger i nuvarande särskilda regler om föriagsbevis med kort återstående löplid. 11    Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 190

 

Prop. 1978/79:190                                                                 162

Vad slulligen angår bankernas möjligheler all vid beskattningen få av­drag för avsättningar lill värderegleringskonton delar bankinspektionen utredningens uppfattning all del Från allmän synpunkt är önskvärl alt bankerna har lämligen vidsiräckta möjligheter härtill. En beredskap mäsle finnas mol förlusler. Ulomlands har under de senaste fem åren en del banker föriorai myckel stora belopp på krediler och valulahandel. Den nuvarande ekonomiska siluaiionen i Sverige inrymmer stora förlustrisker, som kan innebära ell tvärt avbrott i den länga period med förhållandevis små förlusler som vi haft i Sverige sedan andra världskrigel. En kraftig konsolidering är vidare nödvändig med tanke på all bankernas eget kapilel, såväl del beskattade som del obeskallade, kontinuerligt minskar i värde lill följd av inflationen. Bankerna har siimre möjligheler all kompensera sig för denna än exempelvis handels- och industriföretag. Vid riksskatteverkets förberedelser för anvisningarna i Dl 1975: 53 hävdade inspekiionen, att den av verkei beslutade högsta avdragsgilla nivån för avsällningar lill värde­regleringskonto för utlåning, 4 proceni av beviljat belopp, är för låg. Enligt inspektionens uppfattning borde gränsen, i överensstämmelse med lidigare praxis för affärsbankerna, sättas \'id lägst 5 proceni. Bankinspekiionen vidhåller denna uppfattning. Den rillstyrker alllså, atl utrymmet för av­dragsgilla avsättningar höjs. Utredningens förslag innebär samtidigt, atl principerna för ävdragsrällen schabloniseras och förenklas. Inspektionen har inle någon erinran mol detla förslag.

Ledamolen Lindberger har i särskilt yttrande tillfogat följande.

"Enligt del förslag som förordas av inspektionen kommer sådana ford­ringar och garanliförbindelser som enligt nuvarande regler är hänförliga till gruppen C, all i kapitalläckningshänseende jämslällas med de fordringar och lillgångar som räknas lill gruppen D. Den föreslagna omläggningen innebär i sig en avsevärd förenkling. Det är också länkbart att en närmare analys av de faktiska förluslfrekvenserna för olika typer av engagemang kan komma att visa att en sådan förenkling kan försvaras även med hänsyn till den verkliga riskfördelningen. Innan så kunnai ske, synes del emeller­tid iveksaml om en så viiigående omläggning bör vidtas med åtföljande skärpning av kraven på kapilalläckning för en belydande grupp av kredi­ler. En möjlig lösning skulle vara atl engagemangen inom den nuvarande gruppen C, med bibehållande av förslaget i övrigi, behandlades lika med enlreprenadgaranlier i del av inspekiionen utformade alternativet till kapi-lalläckningsrapporl. Tillräckliga skäl finns dock all omgående överföra krediler mol säkerhei av förlagsbevis eller aktier till högsta kapitalläck-ningsklass."

2   Riksskatteverket (RSV)

Ulredningens huvuduppgift har \'arit att genom en översyn av kapital­täckningsreglerna finna en lösning som på ett godtagbart sätt medför atl bankernas behov av läckningskapilal dämpas. - — — RSV begränsar sitt yttrande över utredningens förslag lill de delar som berör beskattningsom­rådet.

Ulredningens förslag innebär all hälfien av de obeskattade reserverna jämställs med egel kapital vid tillämpningen av kapitaltäckningsreglerna. De obeskattade reserverna redovisEis i boksluten som värderegleringskon­ton. Enligt utredningen är delta förslag neutralt med hänsyn till bl.a. förd boksluispolilik.

 

Prop. 1978/79:190                                                                163

Dessa reserver ger enligi ulredningen ell ullryck för bankens solidilel och konsolidering och kan därför anses ge skydd för borgenärer och banksparare pä i princip samma sätt som egel kapital. Ulredningen moti­verar sill ställningslagande med atl reserverna får anses förhållandevis stabila och att de konstaierade förluslerna under lång lid varil obelydliga. Inte heller delta förslag anser sig RSV ha anledning all närmare la ställning till, efiersom della är en civilrällslig snarare än en skallerällslig fråga.

Däremot finner RSV det angeläget atl något beröra utredningens förslag om ändring av de skattemässiga nedskrivningsreglerna. RSV kan i del sammanhangei inte förbehållslöst ställa sig bakom den av utredningen gjorda bedömningen atl bankinslilulens värderegleringskonlon nästan helt kan ses som konsolidering.

Del är visserligen sant att de skattemässiga lagernedskrivningsreglerna ger ulrymme för en viss grad av konsolidering. Hur stor denna kan fä tillåtas bli är emellerlid en diskutabel fråga. Storleken av dessa reserver regleras genom de skattemässiga nedskrivningsreglerna i 41 § KL.

För närvarande gäller som huvudregel en sexlioprocenlig nedskrivnings-rätt för lager i allmänhet. Denna nedskrivningsräll avser emellerlid dessul­om all skydda förelagen mol prisfallsrisker o. d. saml i viss mån även mot förlustrisker på verksamheten. Någon uppdelning av nedskrivningsulrym­mel på konsolidering resp. prisfallsrisker o.d. har man synbarligen varken velal eller kunnat ange. Från den schablonmässiga nedskrivningsrätten är undaniagna penningförvaltande förelags och försäkringsförelags place­ringar av förvaltade medel i aktier, obligationer, lånefordringar m. m. eller skaltskyldigs lager av fastigheter och liknande tillgångar. Värdel på lager av nu avsedda lillgångar skall las upp till vad som med hänsyn lill risk för förlust, prisfall m. m. framslår såsom skäligl.

I förarbeiena kommenteras detta undantag på följande säu (prop. 1955: 100).

"Vad angår sådana lagertillgångar som t.ex. penningförvaltande före­tags och försäkringsförelags placeringar av förvallade medel i aklier, obli­gationer, lånefordringar m.m. eller en skallskyldigs lager av fastigheter, är del uppenbart atl beiräffande dylikl lager de i del föregående angivna normalreglerna för lägsia värdegräns inle bör gälla. I nu anlydda fall är risken för prisfall i lagrei avsevärl mindre. Atl bär uppslälla bestämda gränser för lagernedskrivningen är, som kommittén framhållil, knappast möjligt. Del torde såsom hiuills i stället få ankomma på praxis alt fastställa gränsen för skälig nedskrivning. Principen bör vara all en fullt belryggande nedskrivning skall kunna medges även ulan specificerad uiredning. Den föreslagna författningstexten bör med hänsyn till det nu sagda i vissa hänseenden jämkas.

Jag vill tillägga all även pä nu förevarande område vägledande uttalan­den frän riksskattenämnden kan finnas önskvärda från synpunkten att vinna en avsedd och enhellig tillämpning."

Man kan fråga sig om undanlaget för penningförvaltande förelag innebär all lagstiftaren avsett att undania dessa företag från möjligheten lill konso­lidering, efiersom nedskrivningsrätten enbarl synes avse förlustriskerna. Även om lagens bokstav ger visst stöd för en sådan slulsats får det ändå anses sannolikt atl undanlagsbestämmelsen har en annan grund. En till­lämpning av huvudregeln skulle nämligen innebära en avsevärl siörre konsolidering i dessa fall än i flertalet andra företag. Dessutom är förlust­riskerna på de penningförvaltande företagens tillgångar jämförelsevis små.

 

Prop. 1978/79:190                                                                 164

Au så är fallel framgår av den sammanställning som redovisas i belänkan­det (se sid. 120). Lagstiftarens intentioner får därför snarare tolkas så att lagernedskrivningsreglerna skall oberoende av verksamheiens art ge i slorl sett samma konsolideringsmöjligheler. Vissa skillnader måsle dock godias lill förmån för en förenkling i lillämpningen som dä uppnåtts genom förhål­landevis grova schabloner. Storleken av den konsolidering som bör godtas i här akluella fall bör därför jämföras med den konsolidering som ligger inom ramen för de allmänna schiiblonreglerna. Ett sådani resonemang synes för övrigt ha accepterats också i praxis. (Regeringsrättens dom 1978-10-25, 1534/1977).

Bestämmelserna lill synes vaga innehåll har bl. a. medförl vissa svårighe­ter när det gällt att meddela lillämpningsanvisningar för här akluella till­gångar.

Efter den samordning som skedde på banklagstiftningens område 1969 meddelade RSV år 1975 anvisningar (RSV Dt 1975: 53) som är tillämpliga på samtliga bankinslilul. Anvisningarna innebär ett nedskrivningsuirymme på ca 5-7% av balansomslutningen. Av detla utrymme utnyttjades vid uigången av år 1977 ca hälfien. Flent allmänt kan konstateras all även anvisningarna bygger på förhållandevis grova schabloner när det gäller bedömningen av föriuslriskerna. Enligt RSVs mening synes del önskvärl all nedskrivningsreglerna i möjligasle män anpassas till förlustriskerna för de olika placeringarna. Mot bakgrund av den indelning i olika riskgrader som för närvarande sker vid tillämpningen av kapitaltäckningsreglerna kunde det därför ha ansetts rimligt att nedskrivningsulrymmel gjordes beroende av fördelningen av placeringarna i de olika riskgraderna. En sädan lösning ansågs dock av bankinstiluten som mindre lämplig. Man hänvisade till atl en översyn av riskkalalogen framstod som nödvändig med hänsyn till den utveckling som skett i fråga om bl.a. ullandsplace-ringarna och bostadslånen. En sådan differentiering skulle i så fall innebära atl konsolideringsmöjlighelerna blev olika beroende på bankinslilulens placeringar i olika riskgrupper. Dessa placeringar är i sin lur beroende av den verksamhetsinriktning som de olika bankinstiluten av tradition haft sedan lång tid. Delta har i sin tur varil beroende av den banklagsliflning som gälll före "samordningen" 1969.

Dessa synpunkter beaktades av RSV vid utformningen av nedskriv­ningsreglerna. Emellerlid ansågs del nödvändigt alt meddela olika regler för bl. a. lånefordringar och obligationer. Delta berodde bl. a. på att regler­na för sparbankerna och övriga bankinstilut var väsentligt olika vad gällde nedskrivningsulrymmel för dessa båda lyper av placeringar. Dessulom föreligger, som utredningen ocksä påpekar, överhuvudlaget inte någon reell föriustrisk på obligalionsinnehavel.

Kravet på ytterligare samordning av nedskrivningsulrymmel får enligt RSVs mening ankomma på lagstiftaren all tillgodose.

Bl. a. mot bakgrund av banklagsutredningens konstaterande alt redan nuvarande anvisningar leder till en avsevärd konsolidering och nuvarande praxis anser sig RSV förhindrad all ulan lagreglering ytterligare öka konso­lideringsmöjligheterna för bankerna. Om möjligt bör denna fråga tas upp i anslutning till den översyn av nedskrivningsreglerna som föranleds av företagsskatteberedningens förslag (SOU 1977: 86). Vid en bedömning av om tillräckligt skäl finns för en sådan ökning av nedskrivningsmöjlighe­terna bör man särskilt beakta de särskilda förhållanden som gäller för den här lypen av förelag. All nedskrivningsreglerna på detta sätt differentieras beroende på branschtillhörighet överensstämmer även med företagsskatte-

 

Prop. 1978/79:190                                       '                        165

beredningens allmänna överväganden. Sålunda föreslår beredningen bl. a. särskilda nedskrivningsregler för byggnadsförelag och för företag som bedriver handel med fasligheter.

Föreiagsskaileberedningen har vidare bl.a. föreslagil all den schablon­mässiga nedskrivningsrätten sänks lill 45 %. Denna sänkning skall emeller­lid ses i förhållande lill beredningens övriga förslag som bl. a. innebär all en särskild reserveringsräll beräknas på lönesumman. Sisinämnda förslag avser all ge de arbetskraflsinlensiva förelagen en bätire konsoliderings­möjlighet. I vad män beredningens förslag innebär en ulökad konsolide­ringsmöjlighet går däremot inte all generellt besvara. Beredningen föreslår däremot inle någon ändring av nedskrivningsreglerna för de penningförval­tande företagen. Man förutsätter atl dessa frågor liksom hittills skall lösas genom anvisningar från RSV. Enligt RSVs mening är del därför nödvän­digt all även bankernas nedskrivningsmöjligheler behandlas i samband med införandel av nya lagernedskrivningsregler. Nuvarande regler uteslu­ter för närvarande enligt RSVs mening en ändring av gällande anvisningar.

De föreslagna ändringarna av kapitalberäkningsreglerna och ändringar­na av nedskrivningsreglerna bör om möjligt genomföras samtidigt. Enligt RSVs mening är del dessutom angelägel all banklagarnas regler och be­grepp - där sä kan ske - även lillämpas inom skallelagsliflningen pä detta område.

3   Kammarrätten i Stockholm

Betänkandets förslag avser i huvudsak ändring av gällande banklagstift­ning och berör sålunda väsenlligen frågor som faller uianför kammarrät­tens erfarenhetsområde. Yttrandet kommer därför alt begränsas till att avse synpunkter på de delar av förslaget som har en skatterättslig inne­börd.

Ulredningens uppgift har varit att lägga fram förslag till en liberalisering av de nu gällande kapitaltäckningsreglerna för bankerna. Förslaget innebär bl.a. alt kapiialtäckningsbehovet, som framkommer genom all bankernas placeringar - liksom f. n. indelade i riskgrader - relateras till ett på visst sätl beräknal och i förslaget ökat "eget kapital". I det egna kapilalet, som f n. avser endast beskattade medel, skall sålunda enligt förslaget även inräknas 50% av medel bokförda på värderegleringskonton för utlåning, ulländska valulor och obligationer. Dessa värderegleringskonton ulgörs av obeskattade medel, svarande mot nedskrivning av tillgångarnas nominella värden. Nedskrivningarna förutsätts ha gjorts "med hänsyn till risk för föriust, prisfall m.m." (punkt I, tionde stycket anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen, KL).

Del kan konstateras att grundvalen för avsättning till värdereglerings­kontona, skatterättsligt sett, inte i och för sig är någon rättighet all skapa obeskattade dolda reserver utan i stället rätten att skatterätlsligt eliminera den risk för förlust som framslår som sannolik eller i alla fall länkbar. Del kan nämnas att nedskrivning för sådan risk i ett tidigare skede medgetts efter restriktiva grunder. I nuläget kan ifrågasattes om de avsevärda be­lopp som i enlighet med senare praxis medgetts överförda till bankernas värderegleringskonton varit i allo skattemässigt betingade. I betänkandet uppges visserligen (s. 95) atl riskfaktorerna under inflationstider ökar behovet av avsättning till sådana konlon men å andra sidan visas i betan-

 

Prop. 1978/79:190                                                                166

kandet (s. 120) all konstaterade föriusler i utlåningen lill allmänheten har varit obetydliga under tidsperioden 1970-1976.

Au medlen på värderegleringskontona uppgår lill större belopp än som behövs för all läcka de förluster som rimligen kan antas uppkomma är f. ö. grundvalen för ulredningens förslag att viss del av dessa konlon skall anses som egel kapital vid beräkning av kapitaltäckningsbehovet.

Med del sist sagda har kammarriitten i och för sig inte velat ta avstånd från förslaget som sådant i denna del ulan endast avsetl att uttala tveksam­het inför banklagsulredningens allmänt förda resonemang i dessa avseen­den. Men kammarrätten anser det betänkligt från skatterättslig synpunki att, såsom utredningen föreslagil, medge en ökning av nu gällande, i anvisningar från riksskatteverket förordade procenttal för beräkning av avsättningar lill bankernas värderegleringskonton (RSV Dt 1975: 53). Des­sa bygger på anlagandet om föriustrisk. Ulredningen medger själv atl dessa avsättningar från denna synpunkt är fullt tillfredsställande. Förslaget i denna del motiveras i stället med all, om en sådan ökning av procentsat­sen inle genomförs, utredningens förslag inte skulle öka möjlighelen lill utlåning för vissa banker även efter genomförandet av övriga förslag från utredningens sida.

Av angivna skäl och med hänsyn till de krav på ökade avsättningsmöj­ligheter, som, om förslaget genomförs, kan resas från andra penningförval­tande inrättningar än banker och möjligen även andra skattskyldiga, ser sig kammarrätten nödsakad att avslyrka genomförandet av utredningens för­slag i den form det framlagts.

Del kan f ö. anmärkas all utredningen inte redovisat de skattemässiga kostnader som föranleds av förslaget, vilkel i och för sig försvårar ett ställningstagande.

Om kammarrätten sålunda hyser principiella betänkligheter mol vad banklagsulredningen i skatterättsligt hänseende ifrågasätter, är domstolen självfallel medveten om alt statsmakterna kan finna skattemässigt grun­dade principer böra slå lillbaka för mer övergripande hänsynstaganden. Skattelagstiftningen har ej sällan tidigare, och för den delen alltjämt, ut­nyttjats för alt uppnå effekter av annat slag än sådana som kan åberopas till förmån för vad som brukar kallas en rättvis och jämlik beskattning. Kon­junktur- och penningpolitiska hänsynstaganden har övat inflytande pä eller rent av styrt skatlelagstiftningen i vissa lägen. Arbelsmarknadsmässiga och siabiliseringspoliiiska beaktanden har i andra, eller samma, samman­hang getts slarkl inflytande.

Om de problem, som ankommit på banklagsutredningen att överväga, inle bätire kan lösas på annat sätt - härutinnan uttalar kammarrätten ingen mening - än genom ett utnyttjande av skattelagstiftningen i ett frän dennas grundprinciper avvikande hänseende, får detta möjligen accepteras, sär­skilt då del i sammanhanget fär anses vara fråga om ett ingrepp av trots allt ganska marginell belydelse.

Väljer statsmakterna denna utväg, bör å andra sidan detla inte ta sig utiryck i tillskapandet av förmånligare regler i aktuellt hänseende i anvis­ningarna till 41 § KL. Där bör i stället anges alt för de aktuella företagen skall gälla vad därom särskilt är stadgat. Och detta bör anges i en särskild lag. Härigenom framgår på ell mer oförtydbart sätt att andra hänsyn än de principielll skattemässiga utgjort motivet för den ifrågasatta särbehand­lingen i skattemässigt sammanhang.

 

Prop. 1978/79:190                                                                167

4    Fullmäktige i Sveriges riksbank

Redan den ändring av kapilalläckningsreglerna, som genomfördes 1968, innebar en belydande lättnad i kapilalkraven. Del expansionsulrymme, som då skapades för bankerna bedömdes komma alt bli lillfyllesl för en läng lid framöver. Den till stor del infialionsbelingade snabba tillväxten av bankernas omslulning kom emellerlid relativt snabbt atl reducera detla utrymme. Bankernas rörelseöverskotl har endasl i begränsad grad bidragit till en ökning av del kapilal som får medräknas för alt möta banklagarnas kapilalläckningskrav. Av skattemässiga skäl har större delen av del rörel­seöverskotl som behållits inom bankerna i stället avsalls till obeskattade reserver. Denna lyp av fondering får med nuvarande kapilalläcknings­regler inle inräknas i kapilalbasen i kapitalläckningshänseende. Bankerna har därför under de senaste åren i hög grad fått utnyttja kapitalmarknadens resurser - såväl för emission av aktier som emission av förlagslån - för atl kunna uppfylla lagsliftningens krav på egel kapilal. Som en temporär ålgärd för alt möla en alltmer akut siiuaiion sänktes kapitalkraven med 10% den Ijuli 1977.

Mol bakgrund av de senasle lio arens erfarenheler av gällande kapilal­läckningsregler framslår del för fullmäktige som angelägel all en ändring av reglerna nu kommer lill stånd. Reglerna bör därvid ulformas på ell sådant sätt atl några ytterligare ändringar härav inle kan förutses erforder­liga för avsevärd tid framöver. Samtidigt får naturligtvis kapilalläcknings­besiämmelserna inte bli ulformade så all skyddel för insällarnas medel blir otillfredsställande eller så att förtroendet för de svenska bankerna minskar - varken inom eller utom landet.

Det förslag lill nya kapitaltäckningsregler, som ulredningen lägger fram, skulle, enligt utredningens egna beräkningar, innebära en ökning av ban­kernas expansionsulrymme med ca 56% räknat för hela banksystemet. Häri ingår dock inle effekien av all den temporära reduceringen av kapi­lalkravel med 10% upphör om ulredningens förslag genomföres.

Liberaliseringen av kapitaltäckningsbestämmelserna uppnår utredning­en i huvudsak genom all föreslå alt hälfien av saldona på värdereglerings­konlona för utlåning, utländska valulor och obligationer får inräknas i kapitalbasen, dock högsl lill ett belopp som molsvarar del egna kapilalet.

Fullmäklige har ingel alt erinra mol utredningens förslag i dess huvud­drag. Genom atl hälfien av värderegleringskontona medräknas i kapitalba­sen tas explicit hänsyn lill bankernas fonderingar i form av obeskattade reserver och därmed alllså lill deras faktiska solidilel efter avdrag av latent skalleskuld. Inräknandel av värderegleringskontona underiällar också en uppbyggnad av kapilalbasen från bankernas rörelseöverskotl. Som ulred­ningen påpekar har bankernas avsällningar lill värderegleringskonton i allt större utsträckning fått karaktären av en allmän konsolidering. Bankernas realiserade förluster har varil små samtidigt som tillskotten till värderegle­ringskonlona kunnai ske i en takt som inle alltför mycket avvikil frän placeringarnas tillväxt. Della borde också leda lill atl bankernas anspråk på kapitalmarknaden väsentligt kan dämpas. Med den utveckling på den svenska kapitalmarknaden som nu kan förulses - en avtagande uibudslill-växi tillsammans med kraftigl ökade anspråk från olika seklorer i ekono­min - framstår della för fullmäklige som en fördel med ulredningens förslag.

Även om fullmäklige således renl allmäni vill tillstyrka ulredningens förslag vill fullmäklige ifrågasätta om icke på två punkler vissa modifika-

 

Prop. 1978/79:190                                                                168

lioner bör göras. Den försia punkten avser behandlingen av värderegle­ringsreserven för obligationer och den andra punkten avser kapitalbehovet för bankernas fordringar pä ulländska banker.

Enligt gällande huvudregel i banklagsliflningen får bankernas obliga­lionsporlföljer inle las upp lill ell högre värde än marknadsvärdet. Dä bankens obligationsinnehav redovisas lill anskaffningsvärdet (= bruiio­bokvärdel) måste således avsättningar göras till ell värderegleringskonto sä atl obligalionsporlföljens nettobokvärde nedbringas lill högst marknads­värdet. Denna beslämmelse i banklagsliflningen innebär säledes att åt­minstone en del av saldona på värderegleringskontona motsvaras av bank­lagarnas nedskrivningskrav.

Utredningen föreslår nu att tolala saldot på värderegleringskonlot för obligationer skall fä medräknas i kapitalbasen, dvs. atl hälfien av behåll­ningen pä konlol skulle vara kapiialläckningsgrundande. I belänkandet förs en diskussion om all saldol på värderegleringskonlot för obligationer först skulle reduceras med den del som ulgör nedskrivningen av obligatio­nerna till marknadsvärdei. Utredningen avvisar emellerlid ett sådani tillvä­gagångssätt. Bl. a. menar utredningen att det är orealistiskt att tänka sig all bankerna skulle kunna avyttra en väsenilig del av sitt obligationsinnehav vid en krissituation. Någon "marknad" som skulle kunna absorbera en sådan utförsäljning exisierar inle i Sverige. Utredningen menar således att bankernas obligalionsporlföljer mer är atl betrakta som anläggningstillgån­gar än som omsällningslillgångar. Skillnaden mellan anskaffningsvärdel och marknadsvärdei kommer ocktiå med stor sannolikhet all i framliden vara mindre än vad det i dag är. Ett avgörande skäl för att reducera behållningen på värderegleringskonlona för obligationer med skillnaden mellan anskaffningsvärdel och marknadsvärdei innan det fär medräknas i kapitalbasen är all förändringarna i marknadsvärdet över tiden kan uppvisa relativt stora variationer. Del innebär all bankernas kapilalbas i så fall skulle utsättas för olämpliga fluklualioner.

Fullmäktige kan acceplera utredningens argumentering att en på grund av kursändringar varierande kapilalbas är olämplig. Av principiella skäl framslår del likväl som felaktigt atl även den del av behållningen på värderegleringskonlol som konsumerats av nedskrivningsbehovel även skulle få ingå i kapilalbasen för kapilalläckningsreglerna. Är 1974 infördes i banklagsliflningen en kompletterande regel för bankernas nedskrivning av obligationer. Enligt denna regel kan obligationer ingående i riskklass A och B få upptas till högsl ell värde som baseras pä den genomsnittliga ränian för vissa stats- och bostadsobligationer under en 10-årsperiod. Detta värde reflekterar därför i mycket ringa utsträckning kortsiktiga för­ändringar i det allmänna ränteläget utan återspeglar mer den långsikliga ränteutvecklingen. Då obligationsvärderingen med denna metod således blir relativt stabil över tiden framstår det för fullmäktige som en rimlig lösning. Fullmäklige vill således föreslå all innan värderegleringskonlona för obligationer får medräknas i kapitalbasen bör skillnaden mellan an­skaffningsvärdet och ett på ovan nämnda sätt bestämt värde fråndragas. Med denna metod uppnås på sikt en principiellt mer riktig behandling av dessa konton utan att bankernas kapitalbas får en oönskad instabilitet. Enligt de kalkyler, som utrednin.gen har gjort, skulle en sådan metod innebära att del beräknade expansionsutrymmel för bankerna minskade med 4 procentenheter för affärsbankerna, med 8 procentenheter för spar­bankerna och med 2 procentenheter för föreningsbankerna - allt jämfört med utredningens förslag.

 

Prop. 1978/79:190                                                                169

Med undantag av en viss reduklion för garanliförbindelser - exkl. kredilgaranlier - har ulredningen inle funnil det ändamålsenligt att ändra den s.k. riskkatalogen. Då banklagarnas kapilalläckningskrav framföralll bör värderas utifrån den allmänna effekien pä bankernas solidilel har fullmäklige ime funnil anledning all gå in härpå. Fullmäklige vill likväl föreslå en ändring i riskkalalogen - nämligen kapilalläckningskravel för bankernas fordringar på ulländska banker. Enligi gällande kapiialtäck­ningsregler faller sådana fordringar inom riskgrupp B, dvs. de har ett kapitalkrav om 1 %. Ulredningen föreslår ingen ändring härav.

Nuvarande kapilalläckningsbeslämmelser lillkom 1968. Under de 10 är som sedan dess förflutit har bankernas utlandsverksamhet markant ökal. De svenska bankernas fordringar på utländska banker uppgick vid årsskif­tet 1978/79 till inte mindre än 16 miljarder kronor mot ca 4 miljarder vid årsskifiel 1968/69. De risker som är förknippade med denna verksamhei bedöms också numera vara större än vad som lidigare förutsägs.

Med hänsyn till den ökade riskpolentialen för denna form av fordringar framstår det för fullmäklige som mindre nöjaktigt alt kapilalläckningskra­vel bibehålles lill 1 % och vill därför föreslå en viss höjning av kravel - förslagsvis till 1,5%. Fullmäklige är visserligen medveien om atl delta innebär atl yUeriigare en riskklass lillskapas men de praktiska olägen­heierna härav synes dock inte alllför stora.

Ulredningen avser alt i sill forlsatta arbete bl.a. behandla frågan om de svenska bankernas engagemang i ulländska sidobolag - en sludie som fullmäklige anser vara angelägen. Med hänsyn till att bankernas utlands­verksamhet har blivit sä omfattande och atl differentieringen på olika slag av akiivileter har ökal kan det, enligt fullmäktiges mening, i det samman­hanget vara lämpligt att undersöka om del finns skäl alt differentiera kapitalläckningskraven för olika former av ulländska fordringar och därvid analysera hur högl olika krav i sä fall bör ställas.

5    Fullmäktige i riksgäldskontoret

Mot bakgrund av de ökade svårigheler för bankerna atl i takt med en vidgad rörelsevolym - delvis beiingad av en fortgående inflalion - öka del egna kapilalel för atl uppfylla föreskrivna kapilalläckningskrav föreslår Ulredningen bl. a. nya regler som möjliggör en ulvidgning av kapitalbasen. Härigenom kan bankernas egna finansieringsbehov på den svenska kapi­talmarknaden begränsas. Fullmäktige finner de föreslagna ålgärderna väl motiverade i synnerhei som kapitalbehoven för andra samhällssektorer inklusive staien härigenom ges ökat utrymme på denna marknad. Fullmäk­lige delar ulredningens uppfaUning att värderegleringskonton för utlåning. Utländska valulor och obligationer lill föreslagen del bör kunna medräknas i kapilalbasen ulan att insällarnas berättigade krav på säkerhei eftersälls. Härigenom kan en naiurlig följsamhei uppnås vad gäller kapitalläcknings-kravens anpassning lill den reala utvecklingen.

Ulredningens förslag i övrigt föranleder inle någon erinran från fullmäk­liges sida.

12   Riksdagen 1978179. 1 .saml. Nr 190

 

Prop. 1978/79:190                                                                 170

6    Svenska bankföreningen

Bankföreningen vill inledningsvis, innan de olika delfrågorna diskuteras, understryka att del är nödvändigi alv en väsenilig ändring görs av bankla­gens kapitaltäckningsregler. Bankernas rörelseresultat under en följd av år har inle varil lillräckliga för alt på sikt lagens formella krav skall kunna tillgodoses.

1 de nuvarande reglerna beakias inle de reserver som finns genom bankernas avsällningar till värderegleringskonlon. Ulredningen har vall all lösa de föreliggande kapilaltäckningsproblemen på så sätt atl en viss del av värderegleringsreserverna får räknas in i kapilalbasen, som härigenom utvidgas - i stället för atl göra en mer avsevärd reducering av kapilalkra­ven.

Bankföreningen delar ulredningens uppfattning all kapitalläckningsreg­lerna bör ändras huvudsakligen genom alt man tar hänsyn lill de reserver som finns i bankerna. Härigenom åsladkoms den från risksynpunki mest naluriiga effekien alt en liberalisering främst kommer de välkonsoliderade bankerna lill del, varvid belryggande säkerhei bibehålls för insältarnas pengar i överenssiämmelse med kapilalläckningsreglernas syfte.

Värderegleringskonton inräknas lill vissa delar i kapilalbasen

Banklagens kapilalläckningsregler syftar till all skydda insällarnas peng­ar mot förlusler som kan uppkomma i bankernas verksamhei. Bank­föreningen anser, i likhel med utredningen, alt del i direkliven nämnda sältel all ulöka kapitalbasen genom alt delvis medräkna värdereglerings­kontona är en lämplig ålgärd, efiersom dessa reserver i realileien har samma funktion - och är lika värdefulla - som del egna kapilalel när del gäller all irygga insätlarnas inlressen. För insällarnas säkerhei är det betydligt värdefullare om bankernas konsolidering sker genom avsältning till värderegleringskonlona - då hela beloppet kvarstannar som förlusl-läckningskapilal - än genom överföring lill egel kapilal, efiersom beloppet i del senare fallel reduceras pä grund av beskattning. Genom ulredningens förslag all hälfien av värderegleringskontona, inlill ell belopp som molsva­rar eget kapilal, får räknas som kapilalbas accepteras della synsäll. Bank­föreningen finner förslaget väl avvägl och tillstyrker det därför.

I den reservalion som finns till betänkandet framgär atl reservanterna inle fulll ut acceplerar utredningsmajoritetens förslag beiräffande värde­regleringskonlona. Reservanterna föreslår alt i kapitalbasen skall inräknas hälfien av värderegleringskontona inlill ell belopp som molsvarar eget kapital, dock beiräffande värderegleringskonto för obligationer endasl den del som översliger vad som erfordras för all skriva ned obligationerna lill ell värde som molsvarar ell 10-årigl ränlemedeltalsvärde.

Bankföreningen vill beiräffande värderegleringskonlona framhålla föl­jande.

Bankernas kapitalslyrka speglas av den lolala summan av obeskattade reservei och beskattat eget kapilal. Värderegleringskontona bör därvid ses som en helhet. Del avgörande är inte den formella fördelningen på olika värdeiegleringskonton ulan storleken på de summerade saldona. Det är därför rimligt atl i kapilalläckningeri behandla värderegleringskonto för obligationer på samma sätt som övriga värderegleringskonlon. Någon re­duktion för orealiserade kursföriusler behöver således inle ske.

De obeskattade värderegleringsreserverna kan i del stora hela belraklas som en allmän risktäckningsreserv. Både majoritetens och reservanternas

 

Prop. 1978/79:190                                                                171

förslag innebär en "uppdelning" av kontona i två lika stora delar, varav den ena belraklas som fullvärdigt komplement till egel kapilal och får utnyttjas som kapilalläckningsbas. Enligt bankföreningens mening är del logiskt all, sedan man delal upp värderegleringskonlona i dessa två delar, ingen ytterligare reducering görs av den del sotn skall ingå i kapilalbasen. Även delta lalar för majorilelens förslag.

Bankföreningen vill understryka all majorilelens förslag inle innebär alt man i kapitalbasen inräknar de tolala värderegleringsreserverna ulan en­dasl hälfien därav. Dessulom sälls en övre gräns, lika med egel kapital, för hur myckel av värderegleringskontona som får räknas in i kapilalbasen. Dessa begränsningar är enligt bankföreningens uppfattning helt tillräckliga från riskläckningssynpunkt.

Vad särskilt angår den 50% reduceringen av värderegleringsreserverna vid beräkning av kapitalbasen - reserverna må avse obligationer eller andra lillgångar - sä bör ihågkommas alt de 50% som på grund av denna reducering lämnas uianför kapitalbasen dock molsvarar fakiiski avsalla medel till samma belopp. Även dessa medel kan därför i sin helhet använ­das för föriusttäckning. Den lalenla skatteskulden faller ju borl i samma mån som medlen las i anspråk. Det tolala beloppet på värderegleringskon­lona ulgör därmed ell lika goll skydd för insällarna som del beskattade egna kapilalel.

En mer omfatlande ulförsäljning av bankernas stora obligalionsinnehav är knappasl länkbar. Om en sä allvarlig solidiletskris skulle inträffa all insällarnas pengar kommer i fara, mäste situationen lösas på annat sätl än genom "förlustförsäljningar" av bankens obligationer. Skulle en belydan­de ulförsäljning av obligationerna mot all förmodan behöva ske, är det omöjligl atl vela vilken kursen skulle bli. Samma osäkerhei gäller givelvis ifråga om värdel på andra lillgångar, om stora avyttringar av dessa skulle behöva göras. 1 ell sådani läge skulle således obligalionernas "marknads­värde" i lagens mening sannolikt visa sig vara fiktivt. Del är därför inle anledning atl låta kapitalbasen bli beroende av obligalionernas "marknads­värde" vid rapporieringslillfället eller av del lO-åriga räntemedelvärde som reservanterna föreslår. Vad som däremot är en realitet är de medel som avsatts på värderegleringskonlot. De har fonderats i banken och fungerar pä samma säll som bankens eget kapilal. Della slöder majorite­tens förslag all ränlefluktuationernas effekier på obligationskurserna inte skall inverka på kapilalbasen.

Senare års bokföringsmässiga kursföriusler pä obligationerna kan ses som resultatet av en "engångslyfining" av ränlenivån upp lill den högre nivå som motiverats av inflationen. Det är knappasl sannolikt atl ränleni­vån framöver fortsätter att sliga i samma omfallning. Sannolikheten för en sänkning av ränlenivån i framliden är väl ungefär lika stor som sannolikhe­ten för en ytterligare höjning. Vid en sänkning av räntenivån kommer neiloreserven för obligationer automatiskt att öka. En sådan ökning av netioreserven sker redan vid oförändrad ränlenivå allteftersom lågförrän-lade obligationer inlöses eller stiger i kurs ju närmare förfallötiden man kommer. Ytterligare en faktor som pekar i samma riklning är alt räntesält­ningen för obligationer numera är rörligare än lidigare. Obligationer förses numera ofta med en räntejusteringsklausul. Del medför alt för nyanskaf­fade obligationer kommer i framtiden skillnaden mellan anskaffningsvärdet och marknadsvärdet all vara avsevärl mindre än vad som i dag gäller för äldre obligationer.

Reservanlernas förslag att anknyta kapilalbasen lill del lO-åriga ränte-

 

Prop. 1978/79:190                                                                 172

medelvärdet för obligationerna kan på sikt innebära att en krympande andel av värderegleringskontol för obligationer får utnyttjas som kapilal­bas. Del är sannoliki all medeltalsvärdel så småningom kommer atl bli ganska lika med del s. k. marknadsvärdei. Härigenom minskar den "libe­raliseringseffekt" som reservanterna menar skulle följa av deras förslag att utgå frän del 10-åriga ränlemedelvärdel i stället för "marknadsvärdei".

Förlagsbevis inräknas i kapitalbasen upp till eget kapital

I betänkandet föreslås att affäriibanker och sparbanker - liksom för närvarande föreningsbanker - får räkna in i kapitalbasen förlagsbevis intill ett belopp som svarar mot det egna kapitalet.

Bankföreningen tillstyrker förslaget. Ell skäl häriill är att fördelningen i en affärsbank av del egna kapitalel pä aktiekapital och fria reserver är relativt godlycklig, liksom i andra aktiebolag. En affärsbank kan ju genom fondemission överföra reserver till akliekapilalel och därmed vidga utrym­met för förlagsbevis i nuvarande kapilalbas. Ett annal skäl är all del enligt bankföreningens uppfattning är vikiigt atl alla bankgrupper behandlas en­helligl; för föreningsbankerna är redan enligt nuvarande regler gränsen lika med del egna kapilalet.

Förlagsbevis med kort återstående löptid inräknas utan begränsning i kapitalbasen

Enligt majoritetens förslag skall alla förlagsbevis med korl återstående löplid inräknas i kapilalbasen. Reservanterna godtar inle detla förslag.

Enligt nuvarande regler får förlagsbevis, som långivaren kan älerkräva inom fem är, endast lill en del inräknas i kapilalbasen. Bankföreningen anser liksom ulredningens majoritet atl regeln medför vissa problem vid lillämpningen och all den ulgör en onödig komplikation. Därlill kommer all om, såsom reservanlerna föreslår, förlagslån som förfaller inom fem är skall fä inräknas i kapilalbasen med "högsl så sior del av det varje år förfallande beloppei som svarar mol lio procent av bolagels aktiekapital" (dvs. samma gräns som för närvarande), skulle den ovan diskuterade ändringen beiräffande förlagsbeviscn (som majoriieten föreslagit och re­servanlerna accepterat) i praktiken bli i del närmasle verkningslös. Regler­na beiräffande förlagslånen skulle därmed få en starkare total begräns-ningseffekl än avsetl.

Om återbetalning av förlagslån kan förvänlas medföra kapilalläcknings­problem, kan man förutsätta alt bankerna vidlar erforderliga åtgärder, exempelvis ger ul nya förlagslån för atl ersätta de förfallna.

Bankföreningen tillstyrker mot o\anslående bakgrund majorilelens för­slag. - Om en begränsning skall gälla beiräffande förlagsbevis med korl ålersiående löptid, bör begränsningen knylas lill eget kapilal i stället för till akliekapilalel - i konsekvens med ändringen under punkt 2 ovan. Sådan är redan nu regeln för föreningsbankerna.

Kapitalkravet sänks för vissa garaniier

Enligt utredningens förslag skall kapilalkraven för andra garaniier än kreditgarantier beräknas på hälften av det nominella beloppet.

Bankföreningen vill framhålla all de garantier som enligt utredningens förslag skulle bli föremål för en liberalisering, bl.a. fullgörandegarantier och förskollsgaranlier, erfarenhetsmässigt är förenade med mindre förlusl­risker än kreditgarantier. Såsom påpekas i betänkandet är bankernas sä­kerheler vanligen något sämre för garantierna än för krediterna. Följden

 

Prop. 1978/79:190                                                                173

härav är all garaniierna lenderar all i största ulsiräckning hamna i riskkala­logens högsia klass. Garanlirörelsen kräver därmed ett större riskkapilal än övriga placeringar, trots att riskmomentel för garaniier inle kan anses vara siörre. Härigenom har de svenska bankerna fält ell onödigi dåligt konkurrensläge på garanlimarknaden i förhållande lill försäkringsbolag och ulländska banker. - Bankföreningen lillsiyrker mot denna bakgrund utredningens förslag.

Ändring av riskgruppindelningen

Majorilelens förslag innebär atl ell par lyper av krediter flyllas mellan olika riskgrupper. Förslaget, som skulle leda lill vissa förenklingar för bankerna, medför små förändringar av nuvarande riskgruppindelning, som således i huvudsak bibehålls.

Bankföreningen delar majoritetens uppfattning all man inle bör göra omfatlande förändringar av riskgruppindelningen. Kapilalläckningsreg­lerna bör även forlsällningsvis baseras på ett syslem med flera riskgrup­per. Bankföreningen anser all de erfarenheler som vunnils sedan 1969 visar atl nuvarande riskgruppindelning är i huvudsak sakligt välmoiiverad från risksynpunki.

Bankföreningen vill, i likhet med majoriteten, framhålla all efiersom bankernas placeringsslruklur föreledde avsevärda skillnader, nedlades vid riskkalalogens lillkomsi 1968 ell omfatlande arbete på all ulforma kalalo­gen så alt den log hänsyn till de olikheler i kapilalkrav som olika place­ringsportföljer krävde. Den olikhet i placeringsslruklur som förelåg vid riskkatalogens tillkomst kvarslår i huvudsak forlfarande. Förändringar i riskkalalogen får därför inle göras sä atl konkurrensförhållandena inom bankväsendel snedvrids.

I reservalionen framförs förslag om en omfatlande förändring av risk­gruppindelningen. Förslaget moliveras dels av reservanternas önskemål atl förenkla reglerna, dels av reservanlernas uppfattning all kapilalkraven behöver skärpas i väsentligen två avseenden, nämligen ifråga om engage­mang med ulländska banker saml för krediter mol säkerhei av panibrev i vissa fasligheter.

Såsom påpekas i reservationen framförde bankföreningen 1973 önske­målet atl kapitalläckningsreglerna skulle omarbetas. Bankföreningen vill påpeka atl vid den lidpunkten hade reglerna varil i krafl endasl några år och framslod då som krångliga för bankerna all lillämpa. Sedan dess har bankernas datasystem och rapporteringsruliner anpassats till reglernas uppbyggnad, så all bankerna numera tillämpar reglerna utan större svårig­heler. En omfaitande ändring av riskgruppindelningen skulle innebära betydande övergångssvårigheter och nya anpassningsproblem i bankerna saml ökade risker för felrapporieringar.

Bankföreningen kan inte finna atl reservanlernas förslag all minska antalet riskgrupper från fem till fyra skulle innebära någon pålaglig förenk­ling i bankernas rapportering ulöver den som utredningsmajorilelen före­slår. De fördelar som en något mindre detaljerad riskkatalog skulle innebä­ra uppväger inte de uppenbara svagheter i andra avseenden som förslaget skulle medföra.

Bankföreningen kan inle insiämma i reservanlernas uppfattning atl deras förslag skulle innebära "en förbäitring av möjligheterna lill konkurrens pä lika villkor bankerna emellan". Bankföreningen delar i stället majorilelens uppfaUning atl reservanternas förslag inte tar lillräcklig hänsyn till risken för en snedvridning av konkurrensförhållandena inom bankväsendet.

 

Prop. 1978/79:190                                                                 174

Bankföreningen vill, liksom majoriteten, framhålla alt reservanlernas förslag innebär en högst avsevärd skärpning av kraven för placeringar i de nuvarande riskklasserna B och C. Således fördubblas kravel för krediler mot säkerhei i vissa fastigheter. Dessulom höjs kravel för övriga placering­ar i riskklass B, däribland s. k. fullgoda obligationer, från en lill sju procent. Vidare skärps kravel från fyra lill sju proceni för samtliga fordringar i riskklass C, däribland fordringar för vilka säkerhelen utgörs av panibrev i vissa fasligheter. Bankföreningen vill betona all de erfarenheler som vun­nits sedan 1969 inte ger vid handen all det föreligger behov all skärpa kraven vad gäller placeringarna i grupp B och C, vilkel reservanlerna föreslagil.

När del gäller reservanlernas förtilag all kraven måste skärpas för place­ringar hos utländska banker på grund av all banker där gjort belydande förlusler, vill bankföreningen framhålla följande. Svenska bankers förlus­ler på placeringar hos ulländska banker har hittills varit få och av relativt ringa omfallning. Bankföreningen ifrågasätter om fordringar pä ulländska banker innefattar risker i den omfallning som reservanlerna antyder. Re­servanlernas förslag på denna punkl skulle innebära en fördyring av de svenska bankernas konlohällning i utländska banker, som är vikiig för bankernas möjligheter alt erbjuda kunderna fullgoda ijänsler i fräga om handelsfinansiering, utlandsupplåning etc. Bankföreningen avvisar därför della förslag.

Reservanlernas förslag all kraven måsle skärpas för faslighelskrediler mol panibrev inom 75 proceni av fastighetsvärdet moliveras av alt kapi­talkravet beiräffande dessa krediler för närvarande är högre för bostadsin­stitulen än för bankerna. Bankföreningen vill framhålla atl förluslerna i bankerna på denna lyp av krediler erfarenheismässigi är myckel obelyd­liga. Inle heller har de stora kreditgivarna på detla område, bostadsinstitu­len, uppvisat några förlusler av betydelse under efterkrigstiden. Det vore därför rimligare all sänka kravel för bostadsinstitulen lill den nivå som nu gäller för bankerna. Bankföreningen avvisar mol den bakgrunden reservan­ternas förslag.

Reservanterna motiverar vidare sill förslag lill riskgruppindelning med atl de inle vill gå lika långt som majoriteten när del gäller bankernas expansionsmöjligheter utan tillskott av riskkapital. Bankföreningen vill framhålla alt även om majorilelsförslagets expansionsmöjligheter förefal­ler belydande i dagslägel, måste detla ses i ell långsiktigi perspektiv. Även den liberalisering som skedde 19()9 var belydande och föreföll då väl tilltagen men har senare snabbt kommii all bli olillräcklig. Såsom framhål­lits i direktiven är del angelägel all nu föreslå en lösning som är lillräcklig under läng lid framöver.

Bankföreningen vill dessutom understryka del viktiga faktum, att de expansionsmöjligheter som följer av majorilelens förslag, som bankför­eningen slöder, inte baseras på sänkta kapitalkrav för placeringarna utan på all man i kapilalbasen medräknar viss del av bankernas "dolda re­server". Bankföreningen anser mot denna bakgrund alt majoritetens för­slag till expansionsmöjligheter är försvarligt och att således allmänna "för­siktighetsskäl" inte är en lillräcklig motivering för reservanlernas förslag till riskgruppindelning och därmed sammanhängande kapitalkrav.

Utredningens majoritet föreslår vissa smärre ändringar i riskkatalogen beträffande dels kravet på borgen vid krediter mol pantbrev över 75 procent av fastighetsvärdet, dels mindre lån med enbart namnsäkerhel. Förslaget i fråga om inleckningslånen innebär en bättre anpassning till de

 

Prop. 1978/79:190                                                                175

erfarenhetsmässiga riskerna. Förslaget beiräffande de mindre lånen med enbarl namnsäkerhet framförs därför all dessa i prakiiken spelar en så obelydlig roll atl en särbehandling framstår som omoiiverad. Bankför­eningen delar dessa synpunkter och tillstyrker förslagen, som innebär en inte obelydlig förenkling i bankernas rapportering.

Enligt nuvarande regler gäller högre kapilalkrav för svensk banks ford­ran på utländsk slal än för fordran på utländsk bank. Enligt bankförening­ens uppfattning finns ingen molivering för delta. Förhållandel medför atl krediter lill utländsk stal ofta ges av svensk bank via en utländsk bank eller all svensk bank begär all utländsk bank skall garanlera lånet till den ulländska staien. Delta förefaller givetvis egendomligt eller t.o.m. stö­tande för den låntagande siaten. Bankföreningen föreslår därför alt fordran på utländsk slal hänförs till nuvarande riskgrupp B.

I kapitalmarknadsulredningens belänkande framlades förslag om all banklagen bör ändras så all bankerna får fri räll all köpa förlagsbevis. Bankföreningen lillslyrkle i sill remissyttrande över betänkandet del för­slaget och framhöll all kapilalläckningskravel för börsnoterade förlagsbe­vis borde vara detsamma som för induslriobligalioner. Della är motiverat genom den prövning av dessa förlagslän, som deras börsregislrering inne­bär. Bankföreningen, som förutsätter atl bankerna i enlighet med kapital­marknadsulredningens förslag och de positiva remissynpunkterna får rält att förvärva förlagsbevis, vill i detta sammanhang erinra om sina tidigare framförda synpunkter på kapilalkravel för börsnoterade förlagsbevis.

Samordning av kapilalläckningsregler och skatteregler

I betänkandet framhålls alt bankernas möjligheler lill skaltefria reserve­ringar bör omprövas i samband med all man lar ställning till ulredningens förslag om nya kapilalläckningsregler. Enligt utredningens bedömande skulle en lagregel som medger bankerna atl avsätta 10 proceni av place­ringarna lill obeskattade reserver vara lillfyllesl för att lösa del skallepro­blem som sammanhänger med de föreslagna kapitaltäckningsreglerna.

Bankföreningen anser, liksom utredningen, att en samordning av bank-och skattelagstiftningen i syfte all slärka bankernas konsolidering är önsk­värd från allmänna samhälleliga utgångspunkier. En ökad skaltekonsoli-dering skulle komplettera banklagstiftningen och verka i samma riklning som denna.

Bankföreningen vill framhålla all utredningens förslag till nya kapilal­läckningsregler innebär ell slarkl incilamenl för bankerna alt bygga upp sina obeskallade reserver lill ell belopp dubbell så stort som del egna kapilalel. Nuvarande skatteregler kan komma all utgöra hinder för en bank atl bygga upp obeskattade reserver till den nivå som de nya reglerna syfiar lill. De skallerältsliga avsättningsmöjligheterna begränsar således den breddning av kapitalbasen som utredningen vill åstadkomma.

Bankföreningen hemsläller att utredningens förslag till skattefria avsätt­ningar på 10 procent av bankernas placeringar framläggs i proposiiion i samband med behandlingen av de nya kapitalläckningsreglerna.

Ändring av regler om blancokrediter

Vid arbetet med en proposition om ändring i banklagen beträffande reglerna om kapitaltäckning vore det enligt bankföreningens mening önsk­värl all man lill behandling även upptar frågan om en ändring av bankla­gens regler om blancokrediter. I skrivelse till regeringen 1978-09-21 har bankföreningen hemställt att ännu en form av blancokrediter, utöver dem

 

Prop. 1978/79:190                                                                176

som anges i lagen om bankrörelse 59 S första stycket, punklerna 1-3, läggs vid sidan av blancokredilkvolen, nämligen blancokrediter lill fysiska personer, molsvarande för varje lånlagare högsl Ire basbelopp enligi lagen om allmän försäkring. En ändring i enlighet med della förslag har enligi bankföreningens mening inle sådan karaklär all den av principiella eller prakliska skäl bör anslå i avvaktan på del slulliga resullalei av banklags­utredningens arbele. Bankerna är angelägna att den föreslagna ändringen i 59 § banklagen genomföres ulan onödigi dröjsmål. Bankföreningen hem­släller därför atl förslaget lill ändring av 59 § banklagen upptas lill behand­ling vid arbelet med en proposition rörande en ny kapilalläckningsregel.

Bankföreningen hemsläller alt ett ikrafllrädande av nya regler i bankla­gen - kapilalläckningsregler och blancokredilregler - grundade pä propo­sitionen får ske i nära anslutning till riksdagens beslul.

7    Svenska sparbanksföreningen

För alt förbättra bankernas kapttaltäckningssituation föreslår ulredning­en en vidgning av kapilalbasen framför all på ett avgörande säll reducera kapilalkravel. Sparbanksföreningen delar ulredningens uppfaUning all frå­gan bör lösas enligi dessa riktlinjer. Utredningen avstår från atl framlägga förslag om några genomgripande förändringar i gällande riskkatalog under hänvisning lill alt bankernas placeringsslruklur forlfarande företer stora olikheter. Förändringar får inte göras så atl konkurrensförhållandena snedvrids, vilkel kan bli effekten av en alllför stor förändring av riskklass-systemet. Sparbanksföreningen delar utredningens uppfattning även i den­na fråga.

Kapitalbasens vidgning genom inräknande av delar av värdereglerings­kontona inrymmer ell slällningsUigande lill värdering av obligalionsinne­havel i kapilalläckningssammanhang. Ulredningen föreslår all värdering sker lill brullobokvärde och alt värderegleringskonto för obligationer i sin helhet ingår i den bas av vilken en del likslälls med egel kapilal. Spar­banksföreningen anser att de skäl' ulredningen anger för sitt ställningsta­gande är övertygande och föreningen tillstyrker därför ulredningens för­slag. All andra värderingsregler gäller i balanssammanhang ulgör inget hinder för den föreslagna värderingen i kapilalläckningssammanhang. För­eningen vill slarkl understryka de praktiska fördelar förslaget innebär, främsi vad gäller kapitalbasens slaibililel.

Föreningen lillsiyrker vidare ulredningens förslag angående föriagslå-nens siällning som läckningskapilal.

Av de modeller ulredningen analyserat anser sparbanksföreningen, i likhet med utredningen, alt 50-procentsmodellen är den som bäsl svarar mol rimliga krav på nylt system. Den förbättring av kapilalläckningssitua-lionen modellen medför kan bedijmas lillräcklig för bankernas framlida expansion ulan alt därigenom negativi påverka allmänhelens förtroende för bankernas soliditet eller ävenlyra insätlarnas medel.

Slulligen tillstyrker föreningen de förslag i vissa delfrågor, som redovi­sas i avsnitten 7.2 och 7.3 rörande betydelsen av borgen för hänförande av placering till viss riskgrad resp. garantiförbindelsernas behandling. För­eningen delar även ulredningens bedömning avseende förändring av ban­kernas skattemässiga nedskrivningsuirymme. Del är angeläget atl gällande regler för nedskrivning inle hindrar den föreslagna vidgningen av kapilal-

 

Prop. 1978/79:190                                                                177

basen att få full verkan. En enkel lagregel, i enlighet med ulredningens bedömning, är därvid alt föredra framför gällande regelkonstruktion.

En ledamol har lämnal reservalion mol uiredningsmajoriletens förslag i vissa siycken. Reservalionen ulgör också ell särskilt yllrande av en sak­kunnig. Föreningen vill kommentera del förslag lill "förenkling" av risk­klassystemet, som presenteras i reservationen.

Ett av skälen lill förändring av sysiemel anges vara alt bankinspekiionen kan påvisa all bankerna, efter flera års tillämpning av gällande regler, ibland klassificerar placeringarna felaktigt. Felaktigheterna förklaras där­vid av berörda banker med reglernas svårtillämpbarhel. Sparbanksför­eningen kan inte se della som ell slarkl skäl all förändra hela riskklass-syslemet, i synnerhei som det av reservanlen föreslagna systemet inle heller kan utesluta felaktig klassificering även om sysiemel är något enk­lare.

Med förenklingar följer också, som sägs i reservationen, en viss om­prioritering i riskbedömningen. I reservantens förslag tar sig della ullryck i exempelvis följande förändringar. Kapilalkravel för krediler mol säkerhei av panibrev inom 75 proceni av uppskattningsvärdel i jordbruks-, affärs-eller bosladsfastighet höjs från 1 procent till 2,1 procent. Molsvarande krediler mellan 75 och 100 procent av uppskattningsvärdel höjs frän 4 lill 7 procent. Samma kapilalkrav - 7 proceni - gäller enligt förslaget för blancokrediter, dvs. krediler ulan säkerhei, och för s.k. andra fullgoda obligationer.

I reservalionen sägs: "Majoriteten anser all de ändringar vi föreslår kan medföra alt konkurrensförhållandena inom bankväsendet snedvrids. En­ligt vår mening är riskerna för snedvridning mindre med värt förslag än med majoritetens, efiersom vi i värt förslag kunnai beakla vunna erfaren­heler och alltså kunnat avväga riskerna i placeringar på ett mera realistiskt säll."

När del gäller höjningen av kapilalkravel för krediler mol säkerhet av panibrev inom 75 proceni av uppskatlningsvärdet hänvisar reservanten lill alt bankerna nu behandlals gynnsammare än t. ex. kredilakliebolag för bosladsfinansiering, som har ett kapilalkrav om nära 2 procent. Därvid sägs: "Vi bedömer den riskvärdering som gäller för t. ex. krediiaktiebolag som den riktigare. Vårt förslag tar hänsyn lill della."

Sparbanksföreningen delar inle den uppfattning, som kommer till ul­lryck i reservantens förslag vad gäller riskbedömningen. En höjning av exempelvis kapilalkravel för krediler mol säkerhei av panibrev inom 75 proceni av uppskatlningsvärdet synes svår atl motivera med hänvisning till den risk, som är förenad med krediterna. Förlusler på sådana krediler ulgör en sällsynthet. För atl erhålla enhetlighet i kapilalkravel mellan bankerna och kredilaktiebolagen är den naturliga förändringen att sänka kravel för krediiakliebolagen och inte höja det för bankerna. Föreningen delar utredningsmajoritetens uppfattning att en genomgripande förändring av riskklassystemet riskerar att på ett oönskat säll snedvrida konkurrens­förhållandena inom bankväsendet. En sådan snedvridning kan bli resulta­tet om reservantens förslag genomförs.

Sammanfallningsvis tillstyrker Svenska sparbanksföreningen utredning­ens förslag i sin helhet.

 

Prop. 1978/79:190                                                   178

8    Sveriges föreningsbankers förbund

Förbundet har varit representerat i utredningen och tillstyrker i alla delar de förslag som utredningens majoritet framlagt. En ledamot och den sakkunnige i utredningen har dock reserverat sig och framfört ett eget förslag.

Reservanterna anser att utredningens förslag lotalt sett, medför ett allt­för stort expansionsutrymme för bankema. Mer specifikt anförs två in­vändningar:

1)   1 stället för ulredningens förslag all 50% av värderegleringskontona för utlåning, valulor och obligationer medräknas i kapilalbasen intill ett belopp lika med redovisat eget kapiital skall beiräffande obligationer med­räknas endast 50% av den s. k. netioreserven dvs. den del av värderegle­ringskonlot som översliger vad sorn krävs för all nedskriva obligationerna lill ell 10-årigt medelialsvärde.

2)   Ulredningens förslag atl föriagsbevis med kort återstående löplid inräknas godias ej.

De principiella skälen bakom ulredningens förslag all medräkna 50% av värderegleringskonlot för obligationer i kapitalbasen redovisas i betänkan­det och behöver inle upprepas här. Däruiöver vill vi emellertid framhålla alt reservanlernas uppfattning medför, all 50% av den s. k. neiloreserven i stället för 50% av värderegleringskonlol för obligationer skall medräknas i kapilalbasen, en minskning av bankernas expansionsulrymme med endast några få procentenheter på grund av all skillnaden mellan värdereglerings­konlot för obligationer och den s. V. neiloreserven är relativt liten. Denna skillnad kommer dessulom atl minska successivi genom all äldre lågför­räntande obligationer i bankernas portföljer gradvis kommer att ersättas av nyemitterade obligationer med ränlejusleringsklausul. Reservanlernas in­vändning mot ulredningens förslag i denna del har således ganska lilen belydelse vad gäller bankernas expansionsulrymme. I stället medför den en viss ökad arbetsbelastning på bankerna då man måste beräkna det 10-åriga medellalsvärdel för obligationsportföljen tre gånger per år i stället för en gäng. Förbundel anser därför atl reservanlernas invändningar pä ovan anförda skäl bör lämnas utan avseende.

Beiräffande förlagsbevis med kort återstående löplid anser förbundel alt skillnaden mellan majorilelens och reservanternas uppfattningar är bety­delselös ur kapilalläckningssynpunkl. Majoritetens förslag innebär endasl alt en sakligt onödig komplikation i regelsystemet utmönstras vilkel för­bundel tillstyrker.

I reservationen framförs ett altenativi förslag lill kapitaltäckningsregler som dels medför en genomgripande förändring av riskklassindelningen dels medger ett lägre expansionsulrymme för bankema än majoritetens förslag. Förbundel delar majorilelens uppfattning alt riskklassindelningen inle bör bli föremål för några genomgripande förändringar av de skäl som ulföriigl redovisas i betänkandet. Placeringarnas riskslmklur måsle enligt förbundets uppfaUning vara av avgörande betydelse vid beräkning av kapilalkravel vilket inle tillräckligt beaktas i reservanternas förslag. Det medför också ur risksynpunkt omotiverade skärpningar av kraven för vissa placeringar bl.a. lån mot säkerhet i fastigheter och s.k. fullgoda obligationer.

Förbundel anser all majoritetens förslag medger ett lagom slort expan­sionsulrymme medan reservanlernas förslag i detta avseende är otillräck­ligt. Vid avvägningen mellan behovet av ett tillräckligt skydd för insältare

 

Prop. 1978/79:190                                                                179

och andra borgenärer och bankernas möjligheler all lillgodose en ökad kreditefterfrägan bör man genom majoriletsförslagel kunna finna en lös­ning som är lillfyllesl åtminstone under tio år framåt.

Vid tillkomsten av nuvarande regler 1969 föreföll expansionsutrymmel väl tilltaget men redan efter några år kunde man konstalera alt så ej var fallet. Bortsett från all reservanternas förslag medför ell expansions­ulrymme som för bankväsendet totalt sett kan visa sig vara otillräckligt medför det också stora skillnader i expansionsutrymme mellan bankgrup-pema och mellan individuella banker. Föreningsbankema som grupp får sålunda ett betydligt lägre ulrymme än de andra bankgrupperna och för fyra av tolv regionala föreningsbanker medför förslaget t. o. m. en begräns­ningjämfört med nuvarande regler. Reservantemas förslag innebär således en uppenbar risk för snedvridning av konkurrensen på bankmarknaden och ell avsteg från principen om konkurrens på lika villkor.

Förbundel tillstyrker sålunda det förslag som utredningens majoritet framlagt och hemsläller all reservanlernas förslag lämnas ulan bifall.

9   Post- och Kreditbanken, PK-banken

PK-banken har anmäll all banken för sin del ansluler sig lill bankför­eningens synpunkter vad gäller behovei av en ny nedskrivningsregel för bankerna. PK-banken har i övrigi avslålt från alt yllra sig med hänvisning lill alt banken har varit direkt representerad i ulredningen.

10   Sparbankernas Bank och Sparbankernas Inteckningsaktiebolag (SPINTAB)

Ulredningen har haft i uppdrag atl se över möjligheterna all förbättra bankernas kapitaltäckningssituation. Av de möjligheler som undersökts har ulredningen valt alt gå på linjen med en ulökning av kapilalbasen framför all reducera kapilalkravel. Banken och Spintab släller sig bakom ulredningens uppfattning i denna huvudfråga. Ulredningen anser atl en genomgripande förändring av riskklassystemet skulle påverka konkurrens-betingelserna eftersom bankernas placeringsslruklur forlfarande uppvisar stora olikheler. Ulredningens uppfattning i denna fråga delas av banken och Spinlab.

Ulredningen har föreslagil en modell där 50% av värderegleringskon­lona enligt vissa principer skall kunna utnyttjas för all uppnä den eftersträ­vade ulökningen av kapilalbasen. Man föreslår också vissa förändringar av förlagslånens ställning som täckningskapital. Med de utgångspunkter som redovisas av utredningen finner banken och Spinlab den föreslagna model­len ändamålsenlig. Vi menarall den föreslagna ulökningen av kapilalbasen på ett avgörande sätt underlättar bankernas framlida expansion ulan all ävenlyra insältarnas medel.

För att bankernas möjligheter att utnyttja den föreslagna förändrade kapitalbasen inte skall förhindras av de gällande reglerna för nedskriv­ningsutrymmet föreslår utredningen en skattemässig konsekvensändring. I enlighel med vårt allmänna ställningstagande till utredningens förslag om utvidgning av kapitalbasen delar vi utredningens uppfattning beträffande del skattemässiga nedskrivningsutrymmet.

 

Prop. 1978/79:190                                                                 180

Förslaget till ulvidgning av kfipitalbasen inrymmer enligt utredningen också ell slällningslagande till värderingen av obligationsinnehavet vid beräkningen av kapilalläckningskravel. Utredningen föreslår i della avse­ende bland annat all obligalionsininehavet skall upptas lill sitl bruttovärde. Vi finner detta förslag följdriktigt och biiräder sålunda utredningens upp­fattning.

Vi tillstyrker även ulredningens förslag beiräffande förändring av place­ring och värdering ur riskklassynpunkl av borgen och garanliförbindelser.

Banken och Spinlab har anledning all framhålla atl de kapilalläcknings­problem som ulredningen uppmärksammar även har relevans för de bank-ägda kredilaktiebolagen. Hos dessa är bestämmelserna om kapitalläckning ulformade som regler om upplåningsrätl. Av dessa kreditaktiebolag är Spinlab helägt och Kommunkredil ägl till 94% av banken.

Vi konstalerar atl de nuvarande reglerna ulgör en begränsning för Spin­lab all bedriva nyullåningsverksamhel på nuvarande nivå efter utgången av 1981 och förutsätter därför atl de principiella ändringar som ulredningen föreslagil för bankerna beiräffande beräkning av kapilalbasen skall kunna genomföras för nämnda bolag efter hemställan om godkännande av änd­ringar i resp. bolagsordningar. Det som härvid i första hand aktualiseras är atl föriagskapilal i upplåningsrätlshänseende får likställas med bolagets lolala egna kapilal och all hälfien av värderegleringskonlona inlill ett belopp motsvarande det egna kapitalel får räknas in i det upplåningsrälls-grundande kapilalel.

Vi vill siarkt understryka all inle ens en anpassning av bolagens upplä-ningsregler lill del förslag om utvidgning av kapitalbasen som utredningen föreslår för bankerna är tillräcklig för att lösa de upplåningsrällsproblem som kommer atl föreligga för Spinlab under 1980-talef. För all lösa de långsiktiga problemen behövs en översyn av de regler som gäller för bolagens garantifond och/eller en förändring av gällande upplåningsrätts-multipel.

Sammanfallningsvis tillstyrker banken och Spinlab utredningens förslag i sin helhet.

11    Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa

Styrelsen för stadshypotekskassan har inle funnit annan anledning atl yllra sig överde i belänkandet framlagda förslagen än i följande avseenden som har visst samband med stadshypoteksinstitutionens verksamhei.

Ulredningens förslag syfiar lill all förbättra bankernas kapitaltäcknings­situation genom att utöka kapilalbasen. Enligt förslaget skall hälften av gjorda avsättningar till värderegleringskontona för utlåning, valutor och obligationer få inräknas i bankernas kapitalbas i kapilalläckningssamman­hang. I vad gäller bankernas innehav av obligationer utgår utredningen härvid ifrån att bankernas obligationsinnehav är av långsiktig karaktär och all hänsyn därför ej behöver las till orealiserade kursförluster på obliga­tionsportföljen. Denna utredningens utgångspunkt må vara riklig om där­med avses volymen på obligalionsinnehavel. Långsiktigheten torde emel­lertid inte regelmässigt gälla de enskilda obligalionsposterna, efiersom dessa enligt kassans erfarenhel i betydande utsträckning omsätts inom ramen för bankernas normala affärsverksamhet. Styrelsen har inte under­lag att bedöma om del angivna förhållandet är av betydelse att böra påverka utredningens förslag.

 

Prop. 1978/79:190                                                               181

I anslutning lill del förslag beiräffande panibrev inom 75 % av uppskatt­ningsvärdel som framförs reservationsvis i belänkandet angäende den s. k. riskkalalogen vill styrelsen - ulan att därmed la ställning lill förslaget -för sin del hävda all det fondkrav om 2% som f. n. gäller för stadshypo­ieksinslitutionen synes vara väl avvägt.

12   Svensk Bostadsflnansiering Aktiebolag BOFAB

BOFAB har funnil sig sakna anledning alt gå in på någon granskning i detalj av banklagsutredningens betänkande utan kan i allt väsentligt in­stämma med ulredningens majorilel. - Bolaget får inskränka sig lill all i det följande blott uppehålla sig något vid ett par av sakfrågorna i belänkan­dei.

Del är med slörsla intresse som bolaget noierar del av ulredningen framställda förslaget atl bankernas kapilalbas skall utökas med 50% av de reserveringar som finns pä värderegleringskonto. BOFAB finner detla mo­tiverat för bankerna och också för kredilakliebolag av BOFAB's lyp. Del förulsailes all molsvarande ändring av bolagels bolagsordning kommer all medges vid ansökan därom.

BOFAB har även anledning alt bedöma innebörden av del akluella försla­get från en annan synpunkt, efiersom de kapitaltäckningsregler som gäller för bankerna måsle påverka deras placeringsslruklur och därmed i någon mån även deras benägenhei all förvärva sådana obligaiioner som emilleras av BOFAB och övriga bosladsfinansierade insiilul. Vad som här åsyftas är den nu aktualiserade frågan om i fortsällningen värderegleringskonlot för obligationer ulan inskränkning skall inräknas i kapilalbasen för banker ellerom man endast bör räkna med en på något säll reducerad neiloreserv. BOFAB vill för sin del la fasta på den uigångspunki för majorilelens förslag som ligger i konstaterandet all en banks obligalionsporlfölj i verkligheten har karaklär av anläggninglillgäng snarare än omsällningslillgång. Med hänsyn lill likviditetskraven på bankerna och de årligen åierkommande åtagandena från bankernas sida om förvärv av bosladsobligalioner råder en lendens till siarkt ökade innehav av långfrisiiga obligationer. Della pekar enligt bolagets uppfattning klarl på all bankerna blivit nödsakade alt i sina obligationsportföljer se verkliga anläggningslillgångar.

13   Tjänstemännens centralorganisation (TCO)

TCO har tillstyrkt utredningens förslag till ändring av banklagens kapi­lalläckningsbeslämmelser.

14   Svenska bankmannaförbundet

Förbundet har tillstyrkt vad utredningens majorilel har föreslagit i fråga om nya kapitaltäckningsregler.

 

Prop. 1978/79:190                                                   182

15    Finansieringsföretagens förening

Föreningen har begränsal sill yllrande till finansbolagens förhållanden. På sid. 24 i lagrådsremiss med förslag till lag om finansbolag, m. m. säger nämligen departemenischefen bl. a. alt han ej anser det lämpligt all la sluilig siällning till om värderegleringsreserverna kan jämslällas med täck­ningskapilal innan banklagsulredningens förslag föreligger och statsmak­ternas beslul i denna del.

Föreningen hemställer all regeringen samiidigi lar ställning lill frågan om såväl bankerna som finansbolagen, däresi en lag om finansbolag in­föres.

Norstedts Tryckeri, Stocktiolm 1979

 

Prop. 1978/79:190

183

Bilaga 3

Bank

Kapitalbasen

Kapilalkravel i % av kapitalbasen

enligi nuvarande regler enligt ul-     enligt de-     enligt     enligt           enligt de-

Ek+        därav      redningens parlemenls-nuvarande utred-  partemenls-

forlagslån    förlagslån   förslag                         förslaget      regler    ningens förslaget

förslag

1            2            3             4             5           6           7

Åljiirshanker
Wermlandsbanken
Öslgötabanken
Götabanken
Sundsvallsbanken
Skaraborgshanken
Uplandsbanken
Handelsbanken
Jämtlands Folkbank
.Sk.lnska hanken
PKbanken
Uohush.inken
Spaihankernas Bank
Föieningshankernas Bank
.SE-Banken
Sparhankcr
.Sparhtinken Stockholm
Upsala spaibank
Sparbanken Östergötland
Jönköpings läns sparbank
Sparbanken Kronoberg
Lundahygdens sparbank
Sparbanken Malmöhus
l.iinssparbanken Göleborg
Bor.is sparbank
Sparbanken Skaraborg
Uanssparbanken Värmland
Örebro lans spaibank
.Sparbanken Mälardalen
l.änssparhankcn Dalarna
Gävleborgs sptirbank
V;isterbottens sparbank
l.änssparhankcn
Noirbotten
fiireniiigshiiiiker
Mälarprovinsernas
Ostia Sveriges
Oollamls
Siklra Sveriges
Malmohus lims
Hallands
Västra Sveriges
Mellersta Sveriges
Gävle-Dala
Mellersta Norrlands
Västerbonens
Norrbollens________

 

124 147

32 659

218 047

192 598

83,43

56,71

64,29

82 393

16371

148 415

141 976

90,48

61.22

64,08

529 527

203711

900 672

792 944

80,79

55,32

63.33

212707

67912

409 308

407 482

67,06

43.58

44,39

81481

19425

144 313

 

89,27

61.98

 

144X76

48 III

241 641

222 291

73,15

54.02

58.88

064 069

588 352

2 778 940

2 727 277

87,33

63.13

65.10

24 224

3 800

42 117

 

77,18

51,00

 

148 493

51 000

247 866

238 462

90,05

64.72

67.49

42:86.1

410990

2 436 736

2 128 625

89,27

61.05

70,72

25 0.19

-

34 554

 

33,72

29,35

 

263 660

90 000

520 980

 

51,61

31.30

 

46 437

8 820

84 054

 

80,14

53,90

 

1)34 195

631250

3 350 443

2 976 073

93,76

65.89

74,93

157 850

3 850

311850

278 551

76,27

47.22

52,91

29965

-

59930

 

83,99

49.60

 

67 472

13 187

121757

 

86,96

54.77

 

70 382

12 882

127 882

 

82,56

52.65

 

42 140

5 140

78 768

66853

88,62

55.75

65,68

37M)7

-

59 106

52 925

68,50

51.07

57.04

80020

-

160040

 

54,53

33.75

 

104.397

-

178 298

153 229

83,32

56.76

66,06

20665

-

41330

41330

85,06

58.03

58.03

35 373

7 7.50

62 996

 

97.05

64.80

 

47 695

18 750

76640

73986

82,21

61,00

63.19

41952

680

83 224

 

86,36

50,31

 

4h930

2 084

73 657

63 654

79,21

57.72

66.79

27 500

-

52 674

39429

90,32

53.31

71.22

29910

5 000

54 820

 

87,98

58,96

 

39 500

14 350

64 650

64 650

89,35

64.66

M.66

16616

6 775

26 457

26 457

88,49

68.89

68.89

24412

6 850

39 273

35 489

95.60

69.74

77.17

27.365

-

49 107

44 252

90,45

60.27

66,88

6 503

700

11024

100.34

85.55

60.04

65.97

58.303

24 720

81359

76 402

79,29

66.12

70.41

21 834

5 515

32 248

30 359

84,79

67,17

71.35

32 251

9L50

49969

45 416

76,72

58,68

64.57

46 4.30

5 975

79 505

71058

84,22

58.57

65,54

26 398

5 200

43 443

397.38

95,12

68.74

75.14

22 205

1 950

42 460

42 274

84,57

55.97

56.21

26 883

6 550

43 53 1

38 719

70,60

52.94

59,52

19 146

-

37 156

33072

72,23

47.12

52,94

12 894

2 466

22 257

19 962

77.35

.54.90

6.1,21

Koiniiieiiliirer lill saminiin slältiiiiiganiii

Uppgiflernti avser förhällandena efter bankernas bokslut för år 1978.

kul - 1 kapitalbasen ingAr beloppet i kol 1 saml 50% av saldona pä samiliga värderegleringskonlon dock med

högsl ett belopp molsvarande kapilalbasen enligt kol 1 med avdrag för förlagslån enligt kol 2.

kol 4 I kapilalbasen ingår beloppei i kol I med lillägg av 40% av saldona på värderegleringskontona för län

och valutor samt 407r. av skillnaden mellan medeltalsvärdet och nettobokföringsvärdel på obligationer.

Nämnda lillägg ingär med de begränsningar som angivits för kol 3. I de fall belopp icke angivits har uppgifter

om medeltalsvärdel på resp. banks obligaiioner icke varil tillgängliga.

kol 6 och 7 Vid uträkning av kapilalkravel har beiräffande ulredningens förslag och deparlemenlsförslaget

icke kunnat las hänsyn lill föreslagen reducering av kapilalkravel för andra garaniier än kreditgarantier.

kol 7 Kapilalkravel beräknal med 1,5% kapilalläckning för placeringar hos ulländskt bankföretag.

Kariong: S. 183, kol 3 och 4 rättade säviii avser affärsbankerna, kol 6 och 7 tältade i sin helhet.