Prop. 1978/79:187

Regeringens proposition

1978/79:187

om huvudmannaskapet för fjällsäkerheten m.m.;

beslutad den 22 februari 1979.

Regeringen föreslår riksdagen atl aniaga de förslag som har upplagils i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar I

OLA ULLSTEN

ERIC ENLUND

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås all ell fjällsäkerhetsråd inrättas som slallig huvudman för fjällsäkerheten. Vidare föreslås ålgärder avseende information och utbildning, väderljänsl m. m. i syfte atl ytteriigare förbättra fjällsäkerheten.

I    Riksdagen 1978179. I saml. Nr 187

Prop. 1978/79: 187 2

Uldrag
JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1979-02-22

Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Romanus, Mundebo, Wikström, Friggebo, Wirtén, Huss, Rodhe, Wahlberg, Hansson. Enlund, Lindahl, Winlher, De Geer, Blix, Cars, Gabriel Romanus, Tham, Bondestam

Föredragande: statsrådet Enlund

Proposition om huvudmannaskapet for fjällsäkerheten m. m.

1    Inledning

Med slöd av regeringens bemyndigande den 9 mars 1978 lillkallades en särskild sakkunnig' med uppdrag atl utreda frågan om huvudmannaskapei för fjällsäkerhelen m. m. (Jo 1978: 02). Den sakkunnige antog namnet tjäll-säkerhetsuiredningen. 1 augusti 1973 avlämnade utredningen belänkandet (Ds Jo 1978: 7) Huvudmannaskapet för fjällsäkerhelen m. m. Betänkandet bör fogas till regeringsprolokollel i detta ärende som bilaga I.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetls av rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren, televerket, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), luftfartsverket, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), nämnden för samhällsinformation, lantbruksslyrelsen, statens naturvårdsverk, beredningen för samordning av statens insaiser för turism och rekreation (rekreationsberedningen), konsumentverket, arbetsmarknadsslyrelsen (AMS), statens lantmäteriverk, domänverket, avdelningen för geologi vid Tekniska högskolan i Lund, Sveriges turistråd, länsstyrelserna i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbollens och Norrbottens län, Svenska kommunförbundet. Svenska samernas riksförbund. Svenska turistföreningen, Sveriges radio, SMHl-utredningen, Friluftsfrämjandet, Svenska fjällklubben. Svenska KläUerförbundet, Svenska turistföreningens färdledarklubb samt Svenska frisksporlförbundet. En sammanställning av remissyttrandena bör fogas lill regeringsprolokollel i delta ärende som bilaga 2.

'Generalen Carl Eric Almgren.

Prop. 1978/79:187 3

2    Föredragandens överväganden

2.1  Inledning

Fjällräddning och OäUsäkerhel är två skilda begrepp. Fjällräddning är den verksamhei som påbörjas då en olyckshändelse konslalerals eller befaras ha skell. Med fjällsäkerhet förstås framför allt den förebyggande verksamhei som syttar lill all i göriigaste män begränsa olycksriskerna i fjällvärlden. Ansvarei för fjällräddningsverksamhelen ligger hos polisen, medan det hillills inte funnits någon klar ansvarsfördelning för fjällsäker-hetsverksamhelen. Ell tlerlal myndigheler och organisaiioner arbetar säledes samlidigt med fjällsäkerhelsfrågor. 1 anslutning till fjällräddningsljänsten bedriver polisen ell omfattande arbele som inriklas på fjällsäkerhelen. Även stålens naturvärdsverk arbeiar med fjällsäkerhelsfrågor, företrädesvis som huvudman för del statliga ledsystemet. Vidare är Svenska turistföreningen och Friluftsfrämjandet engagerade i tjällsäkerhelsarbeiel, huvudsakligen genom informaiions- och utbildningsinsatser. I vissa fall har också länsstyrelserna vidtagit särskilda ålgärder för fjällsäkerhelen.

Ulredningen konslalerar inledningsvis alt samhällets och andra inlres-senlers insaiser för fjällsäkerhet och fjällräddning f. n. år omfatlande och ändamålsenliga, präglade av stark ansvarskänsla och kunnighet och atl de i väsentliga avseenden lillgodoser sill syfte. Vissa förbällringar av Qällsä-kerhelen bör emellerlid genomföras. Vad som främsi erfordras är en effektiv samordning och en ökad samverkan på grundval av en klarare ansvars- och arbetsfördelning. Enligt utredningen behövs vidare ökade resurser för informaiion och uibildning saml för förbättrad väderljänsl. Utredningen anser också atl del är angelägel all en framtida fjällsäkerhets-organisalion fortlöpande anpassas till ell sannolikt ökande turislintresse för Oällvärlden. Detta bör gälla organisationens resurser säväl kvantitativt som kvalitativt.

Utredningen påpekar vidare den stora betydelse den mänskliga faktorn har för resultatet av fjällsäkerhetsarbetet. Utredningen slär fasl atl del i försia hand ankommer på den enskilde själv all svara för sin säkerhei i fjällen. Samhällel mäsle emellerlid ta ansvar för alt den enskilde blir informerad om sitl personliga ansvar och vad detla innebär.

Jag kan för egen del instämma i ulredningens konstaterande att de ålgärder som i dag genomförs för all vidmaklhålla och förbättra fjällsäkerhelen i stora drag tillgodoser sill syfie. Frän ell flertal håll görs omfatlande och ändamålsenliga insaiser. Dessa insatser bör också bilda grundvalen i del fortsatia fjällsäkerhelsarbetei. De åtgärderjag i det följande kommer att föreslå motiveras främst av behovei av en ökad samverkan mellan intressenterna inom fjällsäkerhetens område. Vissa slandardhöjande åtgärder inom olika delområden i fjällsäkerhelen är emellertid också nödvändiga.

Prop. 1978/79:187 4

Liksom flertalet remissinsianser kanjag instämma i ulredningens påpekande all den mänskliga faklom har en avgörande betydelse för resullalei av fjällsäkerhelsarbetei. Någon absolut säkerhei för de personer som vislas i fjällvärlden - framför allt vinterlid - gär av naturliga skäl inle atl åstadkomma ulan synnerligen restriktiva åtgärder vad avser rörelsefriheten. Genom atl bl. a. informera den enskilde om dennes personliga ansvar kan emellerlid enligt min mening samhällel i samarbele med de ideella organisationerna skapa bälire förutsättningar för en säker vistelse i fjällen. Inte minst med hänsyn till en väntad ökning av luristströmmen lill den svenska fjällväiIden är sädana insaiser för en ökad fjällsäkerhet motiverade.

2.2 Huvudmannaskapet för rjällsäkerheten

Ulredningen anser del angelägel all ett otvelydigi huvudmannaskap kommer lill stånd för fjällsäkerheten och att en klar fördelning av ansvarsområden och arbetsuppgifter sker mellan huvudmannen och övriga cenlrala, regionala och lokala organ, som bör ha del i ansvaret för fjällsäkerheten. Ulredningen menar atl huvudmannen i främsta rummet skall ha en initierande och samordnande funktion. Utredningen för fram två allernaliva möjligheler atl lösa frågan om huvudmannaskapet. 1 alternativ 1 uppdras huvudmannaskapet åt statens naturvårdsverk, varvid samverkan med andra intressenter sker genom en rådgivande samverkansgrupp. Detta alternativ förordas av den särskilde uiredaren och två av ulredningens nio experter.

Enligt alternativ 2 tillskapas ett frislående fjällsäkerhetsråd som huvudman, vari de olika intressenterna i fjällsäkerhelsarbetei bereds plals. 1 fjällsäkerhelsrådet bör enligt ulredningen följande myndigheter och organisationer ingå, nämligen rikspolisstyrelsen, SMHI, naturvärdsverkel, vars generaldirektör bör vara ordförande, Svenska turistföreningen, Friluftsfrämjandet och Svenska samernas riksförbund. Rådels kanslifunktion bör knytas lill nalurvårdsverket. Utredningens sju övriga experter förordar delta alternativ. Som motiv för alternativ 1 framförs i huvudsak kostnadsskäl och angelägenhelen av atl inle skapa nya inslanser utan främst utnyttja befintliga myndigheler. Som motiv för alternativ 2 anförs främst alt ell fjällsäkerhelsråd med likvärdiga intressenier blir ett mera flexibell organ, som med siörre effekliviiel kan fullgöra sin uppgift. Utredningen beräknar kostnaderna för huvudmannens administration till 175 000 kr. åriigen. I detla belopp ingår en tjänst som handläggare.

Utredningen föreslår följande centrala ansvars- och arbetsfördelning. Huvudansvarig för samordning och samverkan samt för information och utbildning bör huvudmannen vara, dvs. nalurvårdsverkel allemalivi Qäll-säkerhelsrådei. Huvudansvarig för leder med anslutande anordningar och anläggningar bör naturvårdsverket vara. Vidare bör rikspolisslyrelsen an-

Prop. 1978/79:187 5

svara för samband och samordning med fjällräddningen. SMHI föreslås vara huvudman för väderijänsten inkl. klimatologisk forskning om främst snö- och lavinförhållanden. För utfuslhihg.sfrågor bör F|-iluftsfrämjandet vara huvudansvarig.

Utredningen föreslär vidare att länsstyrelserna i de fyra fjällänen fär till uppgifi all regionall ansvara för samordning och samverkan avseende fjällsäkerhelen. Länssiyrelsen bör själv fä avgöra var inom länsslyrelsens organisaiion den angivna uppgiften skall handhas, vilka myndigheler och organisationer osv. den närmasi bör omfatta och i vilka former den bör genomföras.

Slutligen anser ulredningen all kommunerna inom fjällregionen bör samordna del lokala fjällsäkerhelsarbetei. Delta bör ske antingen genom befintliga organ eller genom en särskilt bildad fjällsäkerheiskommillé.

Del råder delade meningar bland remissinsianserna om hur huvudman-naskapsfrägan bör lösas. Mot bakgrund äv kravel på en fast förankring av huvudmannaskapei i en myndighei föredrar ca en tredjedel av remissinstanserna alternativ 1. Detla alternativ anses också vara det mest fördelaktiga ur effektivitets- och kostnadssynpunkt. En knapp tredjedel av remissinstanserna anser emellertid atl alternativ 2 är att föredra, framför allt mot bakgrund av de ideella organisalionernas intressen och krav samt del faklum atl huvudmannen skall verka genom sina intressenter.

För egen del anser jag alt det finns ell klart behov av ett fastställt huvudmannaskap för fjällsäkerhelen. Genom tillkomsten av en central instans för dessa frägor bör del vara möjligt alt få lill ständ en bältre samverkan mellan olika intressenter. Vidare kan fördelningen av arbetsuppgifter mellan dessa göras mer effektiv. Alt en huvudman utses får emellerlid inle innebära all ansvar, planering och verkställighet flyttas över från intressenterna till huvudmannen. Liksom utredningen anserjag att huvudmannen främsi bör ha en initierande och samordnande funktion. Jag förordar därför atl ett fristående fjällsäkerhetsråd snarast inrättas med uppgifi all vara sädan huvudman. Genom en sädan lösning blir de intressenter som nu arbetar med fjällsäkerhelsfrågor även i fortsätiningen jämbördiga. Likaledes blir de olika intresseområdena av lika stor betydelse. Med lanke på all så speciella förhållanden föreligger, i och med atl flera frivilliga organisaiioner av folkrörelsekarakiär redan i dag arbetar med fjällsäkerhelsfrågor, är del angelägel att del posiliva iniresse för fjällsäkerhetsfrågor som finns i de frivilliga organisationerna kan bibehållas. Vidare bör enligt min mening ett frislående fjällsäkerhelsråd med likvärdiga iniressenler kunna verka i mindre byråkraliska former och med en störte effektivitet fördela och samordna arbetsuppgifter på olika områden. Tillkomsten av ett tjällsäkerhetsråd innebär också all funktionens belydelse och specialitet markeras. I avvaktan på resultatet av den uiredning angående bl. a. administrationen av den statliga rekreationspolitiken, somjag inom kort ämnar begära regeringens bemyndigande att tillsätta, bör fjällsäkerhetsrådet tills vidare vara direkt underställt regeringen.

Prop. 1978/79:187 6

I fjällsäkerhetsrädel bör ingå representanter för rikspolisstyrelsen, SMHI, naturvårdsverket. Svenska samernas riksförbund. Svenska turistföreningen och Friluflsfrämjandel. Trois angelägenheten av all begränsa antalet ledamöier i rädel anser jag liksom vissa remissinstanser alt en representant för varje fjällan bör ingå i rådel. Detta moliveras främst av behovet av all binda samman cenlralt och regionalt ansvar. Det ankommer på regeringen att besluta om rådets sammansättning.

Fjällsäkerhetsrädel bör främsi ha ansvaret för samordningen av de olika verksamheier som ingär i fjällsäkerhelsarbetei. Del innebär alt naturvårdsverket och rikspolisstyrelsen även forlsällningsvis bör ha ansvar för del Slailiga ledsyslemel resp. sambanilsmedlen. SMHI bör av samma skäl även i fortsättningen sköta vädertjänsten i fjällvärlden. När det gäller samordningsfrågorna är det särskilt angeläget all en effekliv samverkan sker med polisens fjällräddningsorganisation.

Fjällsäkerhetsrädel bör vidare kunna initiera vissa informaiions- och utbildningsinsatser. Jag föruisätter emellerlid all sädana insatser från rådets sida inle skall föranleda de ideella organisationerna m. fl. att i motsvarande omfattning minska sin informaiions- och ulbildningsverksamhel på fjällsäkerhetens område. De ålgärder som fjällsäkerhelsrådel kan vidla inom ramen för sina resurser bör sälunda komplellera och förstärka den verksamhei i övrigi som bedrivs på delta område. Till utrustningsfrågorna återkommerjag i del följande.

Ulredningen har beräknal kostnaderna för huvudmannens administration till 175 000 kr. Enligt min mening är det angelägel atl kostnaderna för administrationen begränsas så långt som möjligt. Jag utgår också från atl de myndigheter och organisationer som ingår i fjällsäkerhelsrådet skall kunna ulföra det särskilda beredningsarbete som behövs för rådel. 1 den män rådet behöver anlila särskild uiredningskapacitel m. m. bör sådana tjänster kunna köpas frän I.ex. Svenska turistföreningen eller Friluftsfrämjandet.

Kostnaderna för fjällsäkerhetsrådets administration och de ulgifter jag senare kommer att föreslå för fjällsäkerhetsarbetei i övrigt bör anvisas över anslagel Stöd lill idrotten: Anläggningssiöd m.m. under tionde huvudtiteln. Förslagen föranleder ingen ändring av den medelsberäkning för budgetåret 1979/80 som jag har redovisat i 1979 ärs budgetproposition (prop. 1978/79: 100 bil. 13 s. 139).

Del är enligt min mening ocksä angelägel att fjällsäkerhelsarbetei fär en fasl förankring i regionala och lokala organ. Genom atl berörda länsstyrelser är förelrädda i fjällsäkerhetsrädel bör förutsättningar skapas för en samordning och samverkan även på det regionala planet. Det fär ankomma på fjällsäkerhelsrådel all ange vissa riktlinjer för hur fjällsäkerhelsarbetei kan bedrivas inom länen. Medel för denna verksamhei har jag bedömt kunna bli lillgodoselt inom befintliga ramar.

Vad belräffar fjällsäkerhetsarbelel på det lokala planet är det angelägel

Prop. 1978/79:187 7

att fjällkommunerna engagerar sig i della arbele. Det bör även här ankomma pä fjällsäkerhelsrådel all ge vissa allmänna räd för hur tjällsäkerhelsarbeiel kan bedrivas i kommunerna.

2.3 Information och utbildning

Ulredningen anser atl information och utbildning mäsle ges en betydande roll i fjällsäkerhelsarbetei. En kraftig förstärkning och vidgning av pågående arbele erfordras. Informationsåtgärderna bör i princip sällas in redan på lurislens hemort och sedan kompletteras i fjällomrädel. Informa-tionens innehall mäsle vidare anpassas till erfarenheterna av olyckor och allvarliga olyckslillbud i fjällvärlden. Det förutsätis att huvudmannen vidtar erforderliga åtgärder i della avseende.

Ulredningen päpekar all ell fierlal informationsvägar står till buds och bör utnyttjas. Enligt utredningen ärdet viktigt att informationsverksamheten samordnas och genomförs i nära och forllöpande samverkan främsi mellan de olika fjällsäkerheisintressenierna men ocksä aktuella rese- och turistorganisationer m.fl. Huvudmannen har härvidlag en betydelsefull roll.

Som en försia ålgärd föreslär ulredningen atl en fjällsäkerhetskampanj -baserad på den pågående verksamheien hos fjällsäkerheisintressenierna -kommer lill stånd under budgetåren 1978/79 och 1979/80. Kosinaderna beräknas lill 600000 kr. del försia ärel och 400000 kr. del andra.

Nuvarande utbildning i fjällsäkerhelsfrågor är enligi utredningen lämplig som grund för den fortsatta verksamheten. Del är dock önskvärl atl den utbildning som sker genom de ideella organisalionernas försorg utvidgas. Vidare bör åtgärder för atl underlätta och förbättra skolornas utbildning avseende fjällsäkerhelsfrågor genomföras. Enligt utredningen är bälire fjällkunskap hos den personal som producerar, marknadsför och säljer resor lill fjällen eflerslrävansvärd. Reklamen ger ofia en alltför "glättad" bild av fjällen.

Ulredningen tar under hänvisning till pågående utredning bl.a. inom Umeä högskoleregion inte ställning till frågan om samhällel bör äta sig ansvarei för uibildning av kvalificerade färdledare m. fl. Slällningslagandet bör enligi utredningen ankomma på huvudmannen för fjällsäkerheten.

I syfte att erhälla en förbätirad ulbildnings- och informationsverksamhet föreslår utredningen all bidragen som utgär över statsbudgeten till Svenska lurislföreningen och Friluflsfrämjandel försiärks. Ulredningen beräknar alt en höjning med 450000 kr. är nödvändig för att dessa organisationer pä ell meningsfulll sätt skall kunna öka sina insatser på fjällsäkerhetens område.

Ulredningen pekar på att en viktig del av den informaiion som är betydelsefull för fjällsäkerhelen förmedlas genom kartor. En översikt över nulägel beträffande säväl allmänna kartor som särtryck och specialkartor

Prop. 1978/79:187 8

visar en fortsatt utveckling för all än bättre tillgodose skilda krav.

Enligt utredningen bör del emellertid krävas att samtliga kartor över fjällregionen bältre än f n. hålls akluella. Revideringsintervallen bör förkortas. Huvudmannen förutsätts verka härför. Utredningen framhåller vidare atl erfarenhelerna visar att del föreligger ell väseniligi ökal behov av all den lopografiska kartans fjällkarleblad innehåller en mera omfattande och lättillgänglig information beträffande fjäll- och fjällsäkerhetsför-hällanden än de f. n. har. Lantmäteriverket föreslås få i uppdrag alt utreda möjligheterna lill en sädan förbättrad fjäll- och fjällsäkerhetsinformation. Huvudmannen förutsätts medverka vid utredning och evenluella försök.

Vad beträffar ändamålsenlig utrustning för Ijällbruk menar utredningen atl det rikliga utbud som finns på den svenska marknaden varierar betydligt kvaliletsmässigl. Vidare är konsumenten ofta okunnig om erforderlig och lämplig utrustning för fjällbruk, varför ökade informalionsinsalser är nödvändiga.

Enligi Ulredningen föreligger också behov av att särskilt pröva frilufis-utruslning som har belydelse från fjällsäkerhetssynpunkt. En vidareutveckling bör ske av den verksamhet som Friluftsfrämjandets ulrustnings-kommilté bedriver. Ulredningen föreslår sålunda alt en allsidigl sammansatl testgrupp bör få lill uppgifi att pröva sådan utrustning och ulfärda rekommendalioner om produkters användbarhet för fjällbruk. Testgruppen bör knylas till Friluftsfrämjandet.

Remissinstanserna tillstyrker i huvudsak ulredningens prioriiering av informations- och utbildningsfrågorna. Flertalet instanser framhåller det angelägna i all de ideella organisationerna tillförs ytterligare resurser.

Somjag har framhållit i det föregående bör del vara en samhällsuppgift all informera fjällbesökaren om de risker som kan vara förenade med en fjällvislelse. Liksom remissinsianserna kan jag sålunda för egen del instämma i utredningens synpunkt all informaiion och utbildning måste ges en betydande roll i fjällsäkerhetsarbetet. Alt förbättra informationen och Ulbildningen mäste därför bli en av fjällsäkerhetsrådets viktigaste arbetsuppgifter. Den fortsatta utbildnings- och informationsverksamheten förutsätter emellertid atl rådet närmare undersöker informationsbehovet, inkl. en kartläggning av inträffade olyckor och allvarliga olyckslillbud. Vidare mäsle rådel söka finna de lämpligaste informationskanalerna. Ett samarbete med Sveriges turistråd torde i delta sammanhang vara särskilt värdefullt.

Vad beträffar utbildning av färdledare m.fl. är det angeläget att fjällsäkerhetsrådet följer pågående diskussioner och, om så bedöms lämpligt, tar egna initiativ för atl främja utvecklingen pä området.

Den informationskampanj avseende fjällsäkerhel som med statliga medel har genomförts av Svenska turistföreningen och Friluftsfrämjandet under innevarande vintersäsong bör snarast utvärderas av fjällsäkerhelsrådel. Resultatet av denna ulvärdering bör kunna ge vägledning om hur

Prop. 1978/79: 187 9

disponibla medel skall användas för att bäst tillfredsställa informationsbehovet.

För informations- och ulbildningsinsalser m. m. beräknar jag att ett belopp om 775 000 kr. behöver ställas till fjällsäkerhetsrådets förfogande. Delar av della belopp kan bl. a. användas för bidrag till speciella informations- och utbildningsprojekt som utförs av Svenska turistföreningen. Friluftsfrämjandet eller andra organisaiioner som bedriver fjällsäkerhelsar-bete. Vidare bör ett mindre bidrag kunna ulgä till det regionala fjällsäkerhelsarbetei samt i förekommande fall lill vissa mindre forskningsprojekt med syfte att förbättra fjällsäkerheten. Det bör ankomma på regeringen atl avgöra bidragens storlek liksom villkoren för desamma.

Vad belräffar karlproduktionen förutsätier jag atl lantmäteriverket -såsom verket också framhållil i sill remissvar - tillsammans med fjällsäkerhelsrådet söker skapa förutsättningar för en förbättrad fjällsäkerhetsinformation på fjällkartorna.

Friluftsfrämjandet har sedan länge erfarenhel av att bedöma vilken utrustning som är lämplig vid olika friluftsaktiviteter. Genom sitt stora kunnande pä området har organisationen verksamt bidragit till atl ge allmänheten bätire kunskap om frilufisutrustning. Liksom nalurvårdsverkel, konsumentverket, länsstyrelsen i Jämtlands län och Svenska frisksporlförbundet ifrågasätter jag emellerlid om del är möjligl atl låla Friluflsfrämjandel få ett formelll ansvar för provning, rådgivning m. m. beträffande den personliga fjällutmslningen. En sådan konstruktion kräver dels all Friluftsfrämjandet lill vissa delar får slatus som myndighet, dels atl utrustning för fjällbruk avgränsas frän annan fritidsutrustning. Då konsumentverket enligt sin instruktion har att bevaka marknadens utbud av varor och tjänsier är det enligt min mening nalurligl och i överensstämmelse med kravet pä myndighetsansvar all detla ansvar även fortsättningsvis omfattar utrustning för fjällbruk. Någon förändring bör således inle komma lill stånd. Självfallet bör den erfarenhet som finns hos Friluflsfrämjandel även framdeles utnyttjas. Jag förutsätter därför att konsumentverket samråder med säväl gällsäkerhelsrådel som Friluftsfrämjandet och andra organisationer om lämpliga ålgärder för att uppräuhälla en effektiv bevakning av denna marknad.

2.4 Leder

Ulredningen konslalerar all för röriigl friluftsliv och turism har vandringsledsystemet med dess anordningar och anläggningar stor belydelse för fjällvärldens utnyttjande. Ledsystemet är därför också av väsentlig belydelse för fjällsäkerhelen. Mot bakgrund härav anser ulredningen atl en av de främsta ålgärderna för atl långsiktigt främja fjällsäkerhelen är att ledsystemet underhålls, förbättras och kompletteras. Det är sålunda angeläget att statsmakternas medelstilldelning för underhållet av fjällederna ger

Prop. 1978/79:187 10

utrymme för erforderliga ätgärder. Detla förutsätter höjda anslag för ändamålet.

En väsenilig ulökning av antalet övernattningsslugor, raststugor och vindskydd bedömde nalurvårdsverkel som erforderlig i sitt förslag till ledsyslem i fjällvärlden under statligt huvudmannaskap. Denna fräga bör enligt ulredningen närmare prövas av huvudmannen, varefter förslag kan lämnas lill regeringen.

Vidare föreligger enligt ulredningens mening behov av en successiv utbyggnad av de olika slagen av fjällanläggningar. Med hänsyn lill dessa anläggningars belydelse frän fjällsäkerhetssynpunkt och kravet pä ekonomiska resurser bör slalen liksom i fräga om fjällederna och deras anordningar svara för planering och invesleringar i nyanläggningar samt upprustning. Sannolikt krävs även bidrag lill driftkostnaderna.

Utredningen konstalerar att del är betydelsefullt att en tillfredsställande samordning av utbyggnaden av leder och anläggningar m. m. sker i fjällområdet. För atl denna samordning skall kunna genomföras på ell effektivt säll föreslår ulredningen all länsstyrelserna blir lillslåndsmyndighet för all ledutbyggnad i fjällomrädel.

Vissa lekniska förbätlringar av bl.a. vinterlederna synes enligt utredningens mening omedelbart erforderliga. Kostnaderna härför uppskattas till ca 0,8 milj. kr.

Ulredningen konslalerar slutligen att erfarenheterna av de s.k. fjällpatrullernas verksamhei inom Norrbollens län är goda. Försöksverksamhelen bör därför ulslräckas lill minsl ytterligare ell län. Utredningen menar att vissa försök med användning av vapenfria ijänsleplikliga i fjällpalrul-lerna bör kunna ske.

Flertalet remissinsianser underslryker utredningens konstaterande alt del är väseniligt för fjällsäkerhelen att ledsyslemel underhålls, förbättras och kompletteras. En tillståndsprövning för alla nytillkommande leder framhålls som angelägen från flertalet häll.

För egen del kan jag insiämma i ulredningens och remissinstansernas uppfattning atl ökade insaiser för att förbättra ledsystemet är en av de viktigaste ålgärderna för atl långsikligl främja fjällsäkerhelen. Nalurvårdsverket har fr.o. m. den I juli 1977 ansvaret för vandringslederna i fjällen. För deras sköisel och underhåll har under innevarande budgelår anvisats 2 milj. kr. Jag anser därmed all goda förutsättningar skapals för en tillfredsställande standard på ledsyslemel och dess anordningar. Jag ulgår vidare frän - liksom jag framhållit i prop. 1978/79: 100 (bil. 13 s. 139) - atl upprustning och utbyggnad av vandringsleder liksom hittills i stor ulsiräckning skall kunna ulföras som beredskapsarbeten.

Ulredningens förslag atl länsstyrelserna bör bli lillståndsmyndighei för all ledulbyggnad i fjällområdet har fält ett posilivt mottagande av remissinstanserna. Ävenjag anser del angeliigel alt utbyggnaden av leder samordnas, samtidigt som ledernas framlida skötsel och underhåll säkerställs.

Prop. 1978/79:187 11

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller emellertid att en tillständsprövning av nytillkommande leder inte kan genomföras med hänsyn till länsstyrelsens begränsade resurser. Mol denna bakgrund saml att tillständsprövning enligt min mening kan vara ett alltför omfattande styrinstrument avser jag an inbegripa frägan om hur en forisaii uibyggnad av vandringsleder i fjällvärlden bör samordnas i del uppdrag jag i del följande föreslår skall ges lill naturvärdsverkel.

Vad gäller frägan om att inrätta fjällpalruller i ytterligare minsl ett län är jag inte nu beredd alt la siällning. Enligi min mening bör frågan övervägas ytterligare. Jag avser därför att senare föreslå regeringen atl ge nalurvårdsverket i uppdrag att bl.a. genomföra en utvärdering av den verksamhei som pågår i Norrbottens län.

Jag är inte heller nu beredd atl föreslä all man försöksvis bemannar fjällpalrullerna med vapenfria ijänsteplikliga. Flertalet remissinsianser har uiialai sig kriliskl moi utredningens förslag i della avseende, bl.a. mol bakgrund av att kravet på kunskap och erfarenhet knappast kan tillgodoses med hänsyn lill den korta tjänslgöringsliden. Jag anser emellerlid all frägan är värd all prövas ytterligare. Naturvårdsverkets uppdrag bör därför även omfatta en bedömning av lämplighelen alt bemanna fjällpalrullerna med vapenfria Ijänsteplikliga. Jag har i denna fråga haft samråd med chefen för försvarsdepartementet.

2.5 Vädertjänst

Den väderservice som ges inom fjällregionen måste väsentligt förbättras, konstaterar ulredningen. En mer detaljerad områdesindelning är önskvärd, liksom en siörre åtskillnad mellan väderprognoserna för dalgångar och kalfjäll. För att erhälla denna mer tillfredsställande vädertjänst i fjällen är enligt utredningens mening betydande resursförstärkningar nödvändiga.

Med hänsyn lill den pågående SMHl-utredningen (K 1977:01) har inle ulredningen lagl fram nägot konkrei organisaiionsförslag för väderijänsten i fjällen. Vissa riktlinjer förordas emellerlid. Utredningen menar sälunda atl SMHI bör vara den centrala myndighei som ansvarar för den civila vädertjänsten i fjällen, att prognoser skall kunna ges under veckans alla dagar med minst tre rapporter dagligen, all prognosområdel bör delas i flera ansvarsområden samt att ett forsknings- och ulvecklingsarbete måste garanteras.

Vidare föreslår utredningen all nälel av observationsslationer pä högfjället utvidgas. Ett lilläggsnäl omfattande elva siaiioner i fjällterräng bör upprällas. Invesleringskoslnaden inkl. utbildning av viss personal beräknas till 254 000 kr. och kosinaden för tvä månaders observationsljänst till 60000 kr. Lokalradions väderservice bör enligt ulredningen kompletteras med mer detaljerade prognoser över åtta telefonsvarare för vardera Dalafjällen, Härjedalsfjällen, södra och mellersla Jämllandsfjällen, norra Jämt-

Prop. 1978/79:187 12

landsfjällen, Väsierbollensfjällen, Arjeplogsfjällen, Jokkmokksfjällen och Kiruna-Gällivarefjällen. För all påbörja denna verksamhet i Jämtlands och Kopparbergs län krävs atl en meteorologtjänst tillförs väderkontorel i Sundsvall.

Lavinforskningen och lavinkunskapen företer väsenlliga brisler enligt utredningen. SMHI bör fä resurser för forskning i snökunskap och lavinfrågor saml för atl pröva möjligheterna att påbörja prognostjänsl för laviner, medverka i viss utbildning m. m. Ulredningen beräknar erforderliga resurser lill 200000 kr.

Behovei av bättre väderljänsl understryks av flertalet remissinstanser. Eftersom SMHLs framtida organisaiion f. n. är under uiredning vill institutet inte lämna något konkret organisaiionsförslag beträffande fjällväder-tjänsternas placering, ansvarsområden och bemanning.

Frågor rörande väderijänsten i Ijällvärlden är enligt min mening en angelägen uppgift för fjällsäkerhetsrädel. Fjällbesökare som är dåligt informerade om eventuella väderomslag utsätter sig för betydande risker. Jag delar emellertid RRV:s synpunki att en analys behöver göras av vilka vädersituationer som erfarenhetsmässigt kan leda lill fjällolyckor och som därför behöver förulses. Först därefier kan ställning tas till utredningens förslag. Fjällsäkerhelsrådel bör ansvara för atl en sådan analys genomförs. Vidare anserjag alt man med hänsyn lill den pågående SMHl-utredningen inte nu kan lämna några förslag i fräga om hur den framlida väderijänsten i fjällen bör organiseras. Jag instämmer emellerlid i SMHLs synpunki att Ulan atl föregripa ulredningen boren viss förbättring av prognosarbetet för Jämtland och Härjedalen kunna ske genom att meteorologer från SMHI på uppdragsbasis anlilas kommande vintersäsong för atl förstärka den militära väderijänsten i Östersund. Därigenom skulle prognoser kunna ges även under lördagar och söndagar och distribueras bl. a. genom telefonsvarare. Under förutsättning atl staten anvisar vissa medel för en utökad väderljänsl på Frösön kommer även Jämtlands läns landsting i enlighet med beslut den 8 mars 1979 att stödja verksamheten ekonomiskt. Delta tillgodoser enligt min mening det krav man bör ställa pä de regionala intressenternas uppslutning, mot bakgrund av att satsningen lills vidare uteslutande sker på en region i fjällvärlden. Jag beräknar det erforderliga statliga bidragel för en säsongs försöksverksamhel till 75 000 kr. och förutsätter att SMHI och chefen för flygvapnet kan träffa överenskommelse beiräffande de prakliska förutsällningarna. Jag har i dessa frågor haft samråd med cheferna för försvars- och kommunikationsdepartementen.

Jag förutsätter vidare atl SMHl-utredningen beaktar de av fjällsäkerhetsutredningen pålalade förhållandena och lämnade förslagen. Fjällsäkerhetsrådet bör ä sin sida följa utvecklingen beträffande väderijänsten i Qällvärlden. Det bör bl. a. ankomma på rådel att medverka till att framtida förbättrade väderprognoser får en god spridning i massmedia.

Prop. 1978/79:187 13

Utredningen har föreslagit alt nälel av observationsslationer pä högfjället ulvidgas. SMHI har därvid framhållil att ett mera okonvenlionelll grepp avseende väderobservalioner kunde vara äv värde. Mot bakgrund av att vinden är den utslagsgivande väderfaktorn föreslår inslilulel atl medel beviljas för atl omgående uireda och utpröva ett system med automatiska vindgivare, som kan ersätta eller komplettera det av utredningen avgivna förslaget. Enligt min mening vore det värdefullt alt pröva den av SMHI anvisade vägen, inle minsl mol bakgrund av atl kostnaderna för observationerna därigenom skulle kunna begränsas. Jag beräknar efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet att 150000 kr. bör ställas till SMHLs förfogande för en försia etapp innehållande ulvärdering av apparallyper och rekognosering saml en systemanalys.

Vad beträffar frågan om laviner och lavinforskning ansluter jag mig till uppfattningen all vissa insatser mäsle göras. Det bör emellertid ankomma på fjällsäkerhetsrädel all avgöra var insatserna bäst behövs och pröva medelsbehovel. Jag förutsätter alt fjällsäkerhetsrådet vid dessa bedömningar uppmärksammar den kompetens i fråga om laviner och lavinforskning som finns på institutionen för naturgeografi vid Stockholms universilel.

2.6 Samband

Del är utredningens bedömning att lämpligt ulformade sambandsmedel för talkommunikation eller nödsändning i avsevärd grad ökar säkerheten i fjällvärlden. Sambandsbehoven för fjällsäkerheten bör enligt utredningen så långl möjligl lösas genom en vidare uibyggnad av de befintliga system som polisen ansvarar för och använder i fjällräddningsarbetet. Delta motiveras av såväl lekniska som ekonomiska förhållanden. En fortsatt siudie-och försöksverksamhet erfordras emellerlid för all fastställa de kompletteringar med andra syslem som från effektivitets- och kostnadssynpunkt kan vara aktuella pä längre sikt.

Utredningen menar att bärbar radiokommunikalionsutrustning inle är lämplig för den vanlige fjällluristen. De höga krav pä tillförlitlighet som måste ställas uppfylls inte av denna typ av utrustning.

1 försia hand bör satsningarna göras på fasl installerade sambandsmedel längs priorilerade leder. Där så är ekonomiskt motiverat bör enligt utredningen Irädanslulna telefoner väljas, i övrigt radiotelefoner i redan etablerade radionät. Den långsiktiga målsättningen bör vara atl hjälptelefoner finns pä ett avständ av minsl 5 och högsl 15 km från varandra, beroende på terrängförhållandena. Ett betydande antal telefoner finns redan utplacerade. Utredningen beräknar att en behövlig komplettering i enlighet med rikspolisstyrelsens planer medför investeringskostnader om ca 2,5 milj. kr. Utredningen bedömer del vidare som angeläget att rikspolisstyrelsen ges ökade resurser i syfte att säkerslälla ett effektivt underhåll av de trådan-

Prop. 1978/79:187 14

slutna hjälptelefonerna. Televerkets underhällskostnader överstiger vida abonnemangsiniäklerna och 85 000 kr. krävs enligt ulredningen för atl leleverkel skall kompenseras härför.

Ulredningen tinser att nödsändare av den typ som används av civilflyget erbjuder en intressant möjlighel att höja fjällsäkerhelen. Huvudmannen bör enligt ulredningen snarast utreda frägan vidare.

Flertalet remissinsianser instämmer i ulredningens uppfattning om sambandels belydelse för fjällsäkerhelen, liksom de förslag ulredningen lämnal i delta avseende.

Vad gäller sambandsmedlen i fjällvärlden bör enligt min mening behoven tillfredsslällas genom en vidare uibyggnad av de syslem som polisen ansvarar för och använder i fjällräddningsarbelet. Det bör sålunda ankomma på rikspolisstyrelsen att efter samråd med fjällsäkerhelsrådel mot bakgrund av tillgängligt ekonomiski utrymme göra de avvägningar som behövs för alt förbättra fjällsäkerhelen genom en fortsalt utbyggnad av sambandsmedlen.

Även vad gäller sambandsmedel i övrigt måste höga krav på tillförlitlighet ställas. Bärbar radiokommunikalionsutrustning torde knappast uppfylla della krav. Däremoi kan den typ av nödsändare som används av civilflygel erbjuda vissa möjligheter alt höja fjällsäkerhelen. Jag anser därför i likhel med ulredningen att Ijällsäkerhetsrådet bör följa den vidare utvecklingen av denna fråga.

3    Hemställan

Med hänvisning till vad jag här har anfört hemställerjag att regeringen föreslår riksdagen all

1. bemyndiga regeringen all inrälla ett fjällsäkerhelsråd,

2. godkänna de riktlinjer jag i övrigi har förordat för ansvaret rörande fjällsäkerhelen och därmed sammanhängande frågor.

4    Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposiiion föreslä riksdagen all aniaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1978/79:187                                                    ''"S" '

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

HUVUDMANNASKAPET FÖR FJÄLLSÄKERHETEN M. M.

Betänkandet avgivet av fjällsäkerhetsutredningen

Ds Jo 1978:7

Prop. 1978/79: 187 5

nu

otatarAdet ooh chofan  för jordbnilcsdaparteaentst

G«noa beslut  den 9 åars  I97S bsfflyndlade rsserlngen chefen CöT Jordbruksdepeirteaontot att tillkalla on anrslclld utredare aed uppdrag att utreda trigan oa huvudaannaajcap  i'är TJll-s,.Ocerhtiten a.a. i   saot att besluta oa nakinuni,   exporter, selcraterare ooh  annat bltrilde ät utrednlnien,

Ked stöd ar beayndlfjandet  tilUcallads Herr Statsrådet den

20 mara  1976  bos sdreklld utredare generalen Carl Irlc Alia,-;ren.

Utrednln(r«D har antagit naanet rjällsäkerhetsutrednlngen.

Att lAsoa experter biträda utredningen förordnades den 2C csars 1976 konaulentea  Pär-Olof Andersson,  departeaentseelcroterareti Hikan Boberg,   avdalningaohefen Lars E.   7rceaan,  kanellceicre-teraren Thoaaa Gustafsson,   förete  statsastaorolo£;en  Sten HJalaarsson,   överingenJären  Seth Myrby,   byrälngenjören Allan Mllsaon,  Intendenten  Ike Salomonsson ooh direktoren Henrik Sarri.

Att vara sekreterare ät utredningen förordnades  aanLia dae polisintendenten Inge Öhlund.

Chefen för Jordbruksdeparteaentet har till utredningen  för beaktande vid utredningen* genomförande av sin uppgift over-laomat  följande  skrivelsen

frdn AB Teleplan avseende raddningaradio i   f ja.llområde,

frän arbetsgruppen  för översyn av den polisiära fjall-riiddningens organisation a.m.,  Gällivare ang&ende en-k.itmaterial,

Irin Prlluftafroajandet avseende Infomatioti  till all-in;:'nheten  före fJällvistelaa,

frin E.   Kjellberg,   Lidingö,   angiende vissa a.ikerhets-frigor kring det rörligs friluftulivet    saat

frfin Gunnar Adrianocon,   ?Jiirdhundra antriende lodell för fjdlletug*.

2    Riksdagen 1978179. I saml. Nr 187

Prop. 1978/79:187 4

Till utredningen har frin   lanlbruksstyrelsen   för beaktande överlunnata  förslag till radlosyatea  for rennäringen.

Utredningen har frAn ayndigtaeter, or.canisatloner ooh enskilda mottagit an rad froastt.llnincar 1 fr&gor inoa ut-redninoens  iunnosoaride.

experten Henrik Sarri har avgivit ett siirskilt yttrande,   soa bifoia.

utredningen  överlkanar h;itmed sitt betänkande  "Uuvudaanna-okapet  för fJällsakerheten a.it."

ntredningsna uppdrag iir daxned slutfört.

Jtockhola don   31  Juli  1570

Carl Eric  A lagren

/

Inge Öhlund

Prop. 1978/79:187

INNEHÅLL SIDA

Skrivelse  till  statsrådet  ooh  chefen  för

jordbruksdepartementet 3

1      SAMMANFATTNING 15

1.1 Allmänt 16

1.2 Huviidmannaakap,   ansvarsförhållanden m.m. 16 l.J  Fjällsäkerhetens  olika ansvarsområden 18

1.3.1 Grunder 18

1.3.2 Information och utbildning 19

1.3.3 Leder och anläggningar 22 1,5-4 Nyttjande av fjällområden 23

1.3.5  Väder 23

1.3.6  Samband 24

1.3.7        Utrustning 25
1.4 Kostnader 26

2    UTREDNINGSUPPDRAGET M.M, 27

2.1 Direktiv 23 2.1,1 Grunddirektiv 28 2.1-2 Tilläggsdirektiv 29

2.2 Utredningens uppgift m.m. 51

2.2.1 Uppgifter 31

2.2.2 Fackmässig avgränsning 51

2.2.3 Geografisk avgränsning 52

2.3  Utredningsarbetet 34

2.3.1 Grund 34

2.3.2 Orienteringar och överläggningar 34

2.3.3 Överlämnade skrivelser 35

2.3.4 Studier 36

2.3.5 Arbetsformer i övrigt 37

2.3.6  Redovisning 3-7

59 40

3    HISTORIK

3.1 Allmänt

3.2 Fjällräddning 42

3.2.1 Utredning 42

3.2.2 Riksdagsbehandling och beslut 43

5.2.1 Fortsatt utveckling 46

Prop. 1978/79:187 6

Sida

3.2.4  Norsk-svensk  samverkansöverenskommelse 46

3.5  Fysisk  riksplanering m.m. 47

3.3.1 Grunder 47

5.5.1 Utredning 48

3.5.1 Riksdagsbehandling och  beslut 49

5.3.1 Fortsatt  utveckling 50

3.5.1 Kompletterande  anmärkningar 51

5.4  Primära   rekreationsområden 55

5.4.1 Grunder 53

5.4.2 Riksdagsbehandling och beslut 53 5.4.5 Fortsatt utredning 55

5.5  Åreprojektet 59

5.5.1 Grunder 59

3.5.1 Riksdagsbehandling och beslut 60

5.6 Fjälleder 61

5.6.1 Grunder 6I

5.6.2 Utredning 62

5.6.3 Riksdagsbehandling och beslut 64

5.6.4 Fortsatt utredning 65

3.6.1 Riksdagsbehandling och beslut i>6

3.6.2 Kompletterande anmärkningar 68

3.7 Vissa ytterligare frågor 69

3.7.1 1973: Radiokommunikationer 69

3.7.2 1974: Radiokommunikationer 70 5.7.5  1975: Materiel till fjällräddningen 72

3.7.4 1976: Fjällräddning - Fjällsäkerhet 72

3.7.5 1977: Utredning om fjällsäkerheten 74

3.8 Övrigt 77

3.8.1 Enkät  angående  polisverksamheten 77

5.8.1 Översyn av  allmän ordningsstadga 78 NUVARANDE  FÖRHÅLLANDEN 80

4.1  Statens naturvårdsverk 82

4.1.1 Allmänt

4.1.2 Huvudmannaskap för vundringsleder

i  fjällen 85

4.1.3  Övrigt fjällsäkerhetsarbete 85

4.2  Polisväsendet 87

4.2.1 Allmänt 87

4.2.2 Fjällräddningen 87

Prop. 1978/79:187

Lda

4.2.2.1  Organisation m.m, --

4.2.2.2 Utrustning -9
4.2.2.5 Utbildning 90

4.2.2.4  Arbetssätt 90

4.2.2.5            Uppdrag 91
4.2.5 Fjällsäkerhet i övrigt .2

4.2.3.1 Kontroll av leder m.m. '}2

4.2.3.2 Information 92

4.3 Sveriges meteorologiska och hydrologiska

institut m.m. 95

(1.5.1 Organisation och arbetsuppgifter 95

4.3-2 Vädertjänst 95

4.3.5  Väderinformation via massmedia m.m. 97
4.5-4 Lavinkommittén 100

10a 10'?

4.4 Televerket 101

4.5 Svenska turistföreningen iOi 4.5-1 Historik

4.5-2 Leder och anläggningar i fjällen 4.5-5 Information och utbildning

4.5-4 Reseverksamhet XO"

4.5-5 Vädertjänst tq?

4.5.6  Försöksverksamhet 107

4.6 Friluftsfrämjandet ilO

4.6.1 Historik -_10

4.6.2 Organisation j7 4.6.5 Fjällverksamhet it.q

") o

4.6.3 Fjällresor wj

4.6.4 Övrigt fjällsäkerhetsarbete

ii;

4.7 Svenska samernas riksförbund

4.7.1 Grunder

4.7.2 Fjällområdets nyttjande 4.7.5 Fjällsäkerhet

4.3 Länsstyrelser och kommuner m.m. i fjällänen

4.8.1  Länsstyrelsema

4.8.1.1 Allmänt

4.3.1.1 Leder m.m.

4.3.2   Lantbruksnämnderna m.m.
4.S.5  K ommun e m a

Prop. 1978/79:187 8

Sida

4.9  Övriga  organisationer 130

4.9.1 Domänverket 130

4.9.2 Sveriges   turistråd 151 4.9.5  SOS  Alarmering AB 132

ÖVERVÄGANDEN   OCH   FÖRSLAG 154

5.1  Grunder I54

5.1.1 Allmänt 134

5.1.2 Huvudpunkter för olika verksamhetsområden 156

5.1.3  Grundsyn beträffande saraverkan och

samordning 141

5.1.4 Särskilda  överväganden 142

5.1.5 Vissa  uppgifter 143

5.2 Nyttjande   av   fjällområden 147

5.3 Leder och  anläggningar 154

5.3.1 Grunder 154

5.3.2 Anläggningsbeståndet i fjällvärlden 155

5.3.2.1 Fjällstationer 156

5.3.2.2 Övemattningsstugor 157 5.3.2.5 Kåtor 157 5.3.2.4 Raststugor (vindskydd) 158

5.3.3  Planerade anläggningsir I58

5.3.4  Överväganden och förslag I60

5.3.4.1 Allmänt 160

5.3.4.2 Leder och anordningar vid dessa I63

5.3.4.3 Anläggningar I67

5.5.4.1 Ledtillsyn 172

5.5.4.2 Färdmeddelanden 178

5.5.5  Sammanfattning 179

5.4  Information och utbildning 182

5.4.1 Allmänt 182

5.4.2 Informationens   innehåll 183 5.4.5  Speciella  informationsområden I84

5.4.4 Informationsvägar I85

5.4.5 Utbildning 189

5.4.6 Fjällsäkerhetskampanj 192

5.4.7 Sammanfattning 196

5.5  Information: Kartor 199

5.5.1 Grunder 199

5.5.2 Utvecklingsläget 201

Sida

201

Prop. 1978/79:187

5.5.2.1   Allmänt

5.5.2.2   Allmanna kartor 201
5.5.2.5 Särtryck/Specialkartor 204

5.5.3  Erfarenheter samt synpunkter och forslag 207

5.5.5.1 Allmänt 207

5.5.5.2 Aktualitet 207 5.5.5.5 Den ekonomiska kartan 209 5.5.5.'! Den topografiska kartan 209 5.5.5.5 Sammanföring av kartverksamheten 213

5.5.4  Sammanfattning 214

5.6  Väder 217

5.6.1 Bakgrund 217

5.6.2 Överväganden och förslag till säker-

hetsbefrämjande åtgärder 219

5.6.2.5 Väderinformation m.m. 225

3.6.2.4 Laviner 227

5.6.2.4 övrigt 228

5.6.5  Sammanfattning 230

5.7  Samband 235

5.7.1 Samband i fjällsäkerhetssammanhang 255

5.7.2 Möjliga sambandsmedel i fjällvärlden 234

5.7.3 Krav på dambandsmedel för fjällsäkerhets-

ändamål 235

5.7.4  I fjällområdet förefintliga sambandssystem 237

5.7.4.1 Allmänt 237

5.7.4.2 Polisväsendets fjällradiosystem 237

5.7.4.5 Polisväsendets hjälptelefonsystem 239

5.7.4-4 Flanerad utbyggnad av polisens

hjälptelefonnät 241

5.7.4.5 Privatradio (PR-radio) 244

5.7.5                      Nya system tänkbara för fjällsäkerhets-
samband 245

5.7.5.1 Nödsändare 243

5.7.5.2 Rennäringens radiosystem 251 5.7.5.5 SOS Alarmerings AB (SOSAB) 252

5.7.6  Till utredningen framförda synpunkter

och förslag 255

5'.7.7" Sammanfattning och förslag 260

5.8                                                                            Utrustning 265
5.8.1 Personlig utrustning 265

Prop. 1978/79: 187 °

Sida

5.8.2  Kontroll   av  fjälLutrustning m.m. 267

5.8.5  Produktutveckling 269

5.8.4  Sammanfattning 270

HUVUDMANNASKAP  OCH  ANSVARSFÖRDELNING M.M 273

6.1 Allmänt 273

6.2 Huvudmannaskap 274

6.2.1 Huvudmannaskapets   innebörd 274

6.2.2 Anknytning  till  myndighet  eller

organisation 275

6.2.3  Val  av myndighet 276

6.2.3.1 Rikspolisstyrelsen 276

6.2.3.2 Statens  naturvårdsverk 277 6.2.3.5  Utredningens  ställningstagande 280

6.2.4 Principaltemativ för val  av myndighet 280

6.2.5 Altemativ   1.   Huvudmannaskapet  uppdrages   åt  en  förefintlig myndighet,

engagerad  i   fjällsäkerhetsarbetet 280

6.2.5.1 Val  av myndighet:   Naturvårdsverket 280

6.2.5.2 Samverkansgrupp  Fjällsäkerhet 291

6.2.5.3 Naturvårdsverkets  organisation 283

6.2.6                        Altemativ 2. Huvudmannaskapet för
läggs till ett fristående organ med
kanslifunktionen knuten till en före
fintlig myndighet engagerad i fjäll-
säkerhetsarbetet 284

6.2.6.1 Motiv 284

6.2.6.2 Fjällsäkerhetsråd 235

6.2.7  Val   av  altemativ  för huvudmannaskapet 286

6.3  Ansvars-  och  arbetsfördelning 289

6.3.1 Grunder 289

6.3.2 Huvudansvarighet för olika områden av fjällsäkerheten 290

6.3.5 Sammanställning 292

6.4  Regional och lokal samordning och samverkan 294

6.4.1 Allmänt 294

6.4.2 Regionalt 294

6.4.3 Lokalt 298

6.5 Samordning Fjällräddning -  Fjällsäkerhet 300

6.6 Sammanfattning 502 KOSTNADER 504

Prop. 1978/79:187 11

Bilagor Sida

A       Batteridriven hjälpradiotelefon, Vålåstugan

i Jämtlands län B;1

B       Radioutrustning, Valsjöbyn i Jämtlands län     3:2

C       Vandringa leder som omfattas av statligt huvud
raannaskap i fjällområdet m.ra. (teckenförkla
ring, se bil. D-F) B:5

D       Vandringsleder och obrutna fjällområden ra.m.

inom Kopparbergs- ooh Jämtlands län B:4

E       Vandringsleder och obrutna fjällområden m.m.

inom Jämtlands- och Västerbottens län        B: 5

F       Vandrings leder ooh obrutna fjällområden m.m.

i Norrbottens län B:6

G       Polisdistrikt med fjällräddningsorganisation   3:7

H       Observationsstationer i fjällområdet 3:8

H:1     Stationsförteckning med observationstider m.m. B:9

I       Polisens fjällradiosystem inom Kopparbergs

län m.m. 3:10

J Polisens  fjällradiosystem m.a.   i  Jämtlands

län B:12

K       Polisens fjällradiosystem m.m. i Västerbottens-

och Norrbottens län 3:13

K:1      Princip för polisradiosystemets funktion i

fjällvärlden 3:14

Prop. 1978/79:187

Bilagor 12 Sida

L       Utbyggnad av hjälptelefoner längs del av

Kungsleden i Norrbottens län B;15

M: 1      Förteckning över fjällanläggningar m.m. i

Norrbottens län (karta i) B:16

H:2     Förteckning över fjällanläggningar m.m. i

Västerbottens län (karta 2) B: 23

M:3     Förteckning över fjällanläggningar m.m. i

Jäffltlands län (karta 5) B: 27

M:4     Förteckning över fjällanläggningar m.m. i

Kopparbergs län (kajrta 4) B: 52

Prop. 1978/79:187 13

Bilagor Sida

1             Fjällräddningsuppdrag m.m. inom fjällrädd-

ningstjänsten under tiden I.I.1965 ----

31.12.1974 3:56

2             Exempel på SMHI:s  centrala väderrapporter B: 57

5 Exempel på sammanställning av vädret  i  fjäll-

trakterna på de meteorologiska stationerna B:40

4 Beläggningen på STF:3 stugor och övriga anläggningar åren 1976        1977 B:42

5 Besöksfrekvensen på fjäll- och turiststationer åren 1976        1977 3:43

6 Sa.mman3tällning över olyckor med dödlig utgång i  fjällen  1916-1966 3:44

7 Sammanställning av uppgifter om vissa fjäll-olyokor.under åren 1972-1976 B: 53

8 Sammanställning över räddningsuppdrag inom Östersunds  polisdistrikt  åren 1970    

april  1978 3:60

9 Särskilt yttrande av experten Henrik Sarri     B:99

10 Förteckning över hjälptelefoner i fjällvärlden B: 106

11 Sammanfattning av projektledaren överstelöjtnanten Nils Engelheart delgjort angående

fjällsäkerhetsförsöken i Jämtlands län        B:108

Prop. 1978/79:187

Bilagor 4 Sida

12 Sammanställning över utbetalda ersättningar till  civil  f jällrädclningspersonal  budgetåren 76/77—78/79 B: 110

13 Medel  för lokal utbildning utbildningsåren

78/79                                                                B:111

Prop. 1978/79:187

r.AHMANFATTNINC

Inneh'ill

1.1          Allmänt

1.2          Huvudmannaskap,   ansvarsförhållanden m.m.

1.5 Fjällsäkerhetens olika verksamhets
områden

1.5.1       Grunder

1.3.2       Information och utbildning
1.5.5 Leder och anläggningar

1.5.4 Nyttjande av fjällområden

1.3.4 Väder

1.3.5 Samband

1.3.6 Utrustning

1 .4 Kostnader

Prop. 1978/79:187     16

1       SAMMANFATTNING

1 .1      ALLMÄNT

Mot bakgrund av utredningens direktiv ooh en redogörelse för utredningens arbetssätt (kap.2), en historik (kap. 3) och en nulägesöversikt beträffande fjällsäkerhetsarbetet hos de viktigaste i detta arbete verksamma myndighetema och organisationema ävensom f jjillräddningen (kap. 4) redovisar utredningen sina överväganden och förslag (kap. 5 ooh 6). I huvudsak innebär dessa vad som sammanfattas hämedan.

Onder femårsperioden 1973-77 omkom vid olyckor i vägtrafiken 5 745 personer, vid olyckor med fritidsbåtar 5l8 personer och i fjällolyckor 22 personer.

Generellt är de ätgärder för fjä.llsäkerhet och fjällräddning, som kännetecknas de nämnda fem åren och utmärker dagsläget, omfattande och ändamålsenliga, präglade av stark ansvarskänsla och kunnighet ooh i väsentliga avseenden motsvarande sitt syfte.

Utvecklingen går emellertid vidare. I olika avseenden bör förbättringar av fjällsäkerheten genomföras (kap. 5). Vad som främst erfordras är en effektiv samordning och en ökad samverkan på grundval av en klar ansvars- och arbetsfördelning (kap. 6).

1.2     HUVUDMANNASKAP, ANSVAESFÖRHÄLLANBEN M.M.

I angivet syfte redovisar utredningen en grundsyn (kap. 5-1 P 5.1.3) och föreslår ett huvudmannaskap för fjällsäkerheten, en ansvars- och arbetsfördelning mellan huvudintressenterna i fjällsäkerhetsarbetet och samverkansformer på centralt, regionalt och lokalt plsui (kap. 6).

Prop. 1978/79:187

Huvudmannaskapet bör anknytas till en '.'öref intl ig, i säkerhetsarbetet engafrerad myndighet. Utredningen har övervägt anknytning till rikspolisstyrelsen och till statens naturvårdsverk. Det sistnämnda förordas.

För valet av huvud-man står två principiellt olika möjligheter öppna: att huvudmannaskapet uppdrages åt någon förefintlig myndighet (alternativ 1) eller axt det forläggs till ett fristående organ med kanslifunktionen anknuten till en förefintlig rayndighet.

I förra fallet bör huvudmannaskapet uppdras åt statens naturvårdsverk och samverkan främst genomföras inom en samverkansgrupp Fjällsäkerhet. I senare fallet bör ett fjällsäkerhetsråd tillkomma med kanslifunktionen förlagd till statens naturvårdsverk. För samverkan i rådet bör väsentligen gälla gamma principer som i förra fallet avaetts för samverksans-gruppen.

Utredningen har noggrant prövat de två alternativen. Båda är tänkbara. Den särskilda utredaren och två av utredningens experter förordar alternativ 1, sju av utredningens experter förordar alternativ 2.

Ett förslag till ansvars- och arbetsfördelning i central instans framläggs, hänfört till olika verksamheter. Det anger också vilka den för viss verksamhet huvudansvarige avsetts samverka med i första och andra hand. Huvudansvarig för samordning och samverkan ävensom för information och utbildning föreslås huvudmannen vara, d.v.s. natuvårdsverkets alternativt fjällaäkerhetsrådet. Huvudansvarig beträffande nyttjandet av fjällvärlden och för leder med anslutande anordningar och anläggningar föreslås naturvårdsverket vara -det svarar ju redan nu (sedan 1977) för ledsysteraet under statligt huvudmannaskap. Huvudansvarig för samband och för samordning med fjällräddningen avses rikspolisstyrelsen vara. SMHI föreslås vara huvudansvarig för vädertjänsten inklusive klimatologisk forskning om främst snö- och lavin-

Prop. 1978/79:187    13

förhållanden. För utrustnings frågor förväntas Friluftsfrämjandet som huvudansvarig.

Länsstyrelsen i ettvart av de fyra fjällänen föreslås få till uppgift att regionalt ansvara för samordning och samverkan avseende fjällsäkerheten. Länsstyrelsen bör själv fä avgöra var inom länsstyrelsens organisation den angivna uppgiften skall handhas, vilka myndigheter och organisationer o.s.v. den närmaste bör omfatta och i vilka former den bör genomföras.

Kommunerna inom fjällregionen föreslås sammanhålla och samordna det lokala fjällsäkerhetsarbetet inom kommunen. Detta bör ske antingen genom förefintliga organ eller genom en särskilt bildad fjällsäkerhetskcmmitté.

1 . 3      FJÄLLSÄKERHETENS OLIKA VERKSAMHETSOMRIdEN

1.5.1    Grunder

I fråga om förbättringar i olika, avseenden inom fjällsäkerheten redovisar utredningen först vissa grunder ooh principiella synpunkter (kap. 5.1 ) °ch sedan sina överväganden och förslag inom de väsentligaste fackmässiga verksamhetsområdena av betydelse för fjällsäkerheten, nämligen avseende

nyttjande av fjällområden (kap. 5.2) leder och anläggningar (kap. 5.3) information och utbildning (kap. 5.4 och 5.5) väder (kap. 5.6) samband (kap. 5.7) utrustning (kap. 5-8)

En hundraprocentig säkerhet är lika litet möjlig inom fjällvärlden som inom vägtrafiken, på sjön och i luften. I strävan efter en så hög säkerhetsgrad som möjligt blir det fråga om

Prop. 1978/79: 187    

en serie avvägningar. Huvudmannen skall ha huvndansvaret i samverkan härvidlag. Avvägningens riktighet mellan risker och säkerhet tillkommer det statsmakterna och ytterst allmänheten att pröva (p. 5.1.1).

Med skärpa fastslås att ansvaret för den egna fjällsäkerheten först och sist tillkommer den enskilde. Samhället måste emellertid ta ansvaret för att den enskilde blir informerad om detta sitt personliga ansvar och vad detta innebär. Fjällsäkerheten är en gemensam sak för den enskilde och samhället (p. 5.1.1).

1.5.2    Information och utbildning

Det är då naturligt att information och utbildning (kap. 5-4; jfr p. 5.1.2) måste ges en primär roll i fjällsäkerhetsarbetet. En av de främsta åtgärdema för att uppnå en förbättrad fjällsäkerhet utgörs av en effektiv informations- och utbildningsverksamhet. En kraftig förstärkning och vidgning av pågående arbete erfordras. Behovet härav är i nuläget särskilt angeläget. Detta motiverar särskilda åtgärder nu.

Som viktigaste åtgärd nu föreslås en f,jäll,3äk£rhet_s£anipan under budgetåren 1978/79 och 1979/80. För att utan omgång vara möjlig bör kampanjen i första hand anknyta till den pågående verksamheter och ha karaktären av en vidgning av denna. Detta gäller såväl pågående information från de fyra huvudintresenternas (Svenska TuristföreingerB , Friluftsfrämjandets, naturvårdsverkets och rikspolisstyrelsens) sida scm pågående utbildning i de två frivilliga organisationernas regi. Därtill bör komma en broschyr - "fjälivettbroschyT"-för vidsträckt spridning och en anslutande affisch i engagerande utförande. Med den synnerliga genomslagskraft som TV och radio har är angeläget med såväl myndighetsinformation 3 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 187

Prop. 1978/79:187     °

enligt statsavtalets raöjligheter som annan nyhetsförmedlande, opinionsspeglande eller utbildande information där. Det är av stor betydelse att kampanjen får stöd från pressens sida. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att fortlöpande tillhandahålla pressen information och informationsmaterial om kampanjen.

Kostnadema för kampanjen beräknas till 1 milj. kr., varav 600 000 kr. för budgetåret 1978/79 och 400 000 kr. för budgetåret 1979/80. För att den angelägna snabbstarten skall kunna ske, behöver medlen for innevarande budgetår kunna disponeras under september 1978 eller möjligen åtminstone vara vissa f.o.m. denna tid och kunna disponeras snarast möjligt därefter.

Allmänt - d.v.s icke direkt relaterat till kampanjen - framhäller utredningen vikten av att informationen samordnas ooh genomförs i nära och fortlöpande samverkan främst mellan de olika f jällsäkerhetsintressentema men också med aktuella rese- och turistorganisationer m.fl. Huvudmannen har härvidlag en betydelsefull roll. Ett flertal informationsvägar står till buds och bör utnyttjasi. Utvecklingen i tekniskt och organisatoriskt avseende av dessa måste aktivt uppmärksammas.

I princip bör informationsmaterialet av allmänt intresse -med vissa specifika undantag - tas fram och tillhandahållas avgiftsfritt till allmänheten direkt eller genora myndigheter, organisationer m.fl.

Under senaste tioårsperiod har orsakagrupperna drunkning och sjukdom (inkl. hjärtslag och överansträngning) - sinsemellan ungefär lika stora - tillsammans inrymt nära 70  av det totala antalet dödsolyckor i fjällen under perioden. Det är av vikt att erfarenhetema frän uppföljningen av tillgänglig statistik över fjällolyckor fär slå igenom i informa-tionsunderhället (jfr p. 5.1.5)-

Prop. 1978/79:187   

Det är angeläget (p. 5.1.5) att få en enhetlig, konsekvent och för utvärdering lämplig rapportering, uppföljning och successiv utvärdering av icke blott dödsolyckorna utan generellt av olyckorna och de gravare olyckstillbuden i fjällvärlden. Detta saknas i nuläget. Huvudmannen för fjällsäkerhet förutsätts svårligen klara ut hur detta bör ske och vidta eller föreslä erforderliga åtgärder.

Redovisad nuvarande utMMning är lämplig sora grund för den fortsatta verksamheten. En allmän vidgning är dock önskvärd, särskilt för den utbildning, som sker genom de frivilliga organisationernas försorg. Åtgärder för att underlätta och förbättra skolans utbildning i fjällkunskap och fjällsäkerhet bör genomföras.

Utredningen tar icke ställning men ställer sig i visst avseende positiv till frågan om statlig utbildning av färdleder m.fl. pä kvalificerad nivå. Ställningstagandet bör efter pågående och ytterligare erforderliga utredningar ankomma pä huvudmannen. Tyngdpunkten i färdledareutbildningen bör kvariigga hos de frivilliga organisationema.

Kart£r (kap. 5.5; jfr P- 5.1.2) är viktiga informationsbärare. Åtgärder för att förbättra, utöka och aktualisera karttillgängen över fjällområdena syns angelägna att överväga och efter hand genomföra.

De allmänna kartorna, som lantmäteriverket fra.mställer, skall givetvis svara mot vad det svenska samhället och den svenska allmänheten behöver. Lantmäteriverket föreslår därför överväga en förbättrad fjäll- och fjällsäkerhetsinformation på den topografiska kartans blad över fjällterräng samt ett praktiskt försök för att belysa möjligheterna härtill. Hu\'ud-mannen för fjällsäkerhet förutsätts medverka vid utredningen och försöket.

Prop. 1978/79:187 22

1.3.3 Leder och anläggningar

Ledsystemet med anslutande anordningar och anläggningar (kap.   5.3;   jfr p.   5-1.2) är den viktiga stommen för fjällvärldens utnyttjande förrörligt  friluftsliv och turism.   Detta ger  ledsystemets  väsentliga betydelse  för  fjällsäkerheten. Mot  bakgrund härav är en av de främsta åtgärdema för att långsiktigt  främja fjällsäkerheten att   ledsystemet  underhålls,   förbättras  och kompletteras på ett  tillfredsställande sätt.   Det är därför angeläget att statsmakternas medelatilldelning för ledunderhället ger utrymme  för erforderliga åtgärder.   Detta innebär en gneomsnittlig större medelsanvisning än för innevarande  budgetår.

Behov av en successiv utbyggnad av de  olika slagen av fjällanläggningar föreligger.   Med anledning av dessa anläggningars betydelse från fjällsäkerhetssynpunkt  och av ekonomiska skäl syns  erforderligt  att  staten liksom i  fråga om fjällederna och deras anordningar svarar för planering och investeringar i  nyanläggningar och upprustningar av sådana anläggningar samt  Sannolikt även lämnar bidrag i vissa fall till driftkostnaderna.

I  samband med utredningama  om ledsystemet  under statligt huvudmannaskap har framkommit  förslag om en väsentlig utökning av antalet  övernattningsstugor och raststugor/vid-skydd längs  lederna.  Dessa frågor bör närmare prövas  av huvudmannen i samråd med berörda myndigheter och organisationer,  varefter principfrågan bör underställats  regeringen.

Det är av vikt att utbyggnaden och vidmakthållandet av leder och anläggningar i  fjällområdet samordnas.   Länsstyrelserna i fjällänen bör få samordningsansvar härför och bli  tillständs-myndighet  för all  ledutbyggnad i fjällområdet.

Prop. 1978/79:187 2 3

Vissa tekniska förbättringar av bl.a.   vinterlederna s;.ti3 oraedelbart  erforderliga.  Kostnaderna härför uppskattas  till ca 0,8 milj.   kr.

Erfarenheterna från fjällpatrullernas  verksarahet  som Norrbottens  län är goda.   Försöken föreslås utsträckas  tili minst  ytterligare ett  lan.   Försök med användning av vapenfria värnpliktiga inom fjällpatruller  bör ske.

1.3.4       Nyttjande  av fjällområden

Det har icke varit utredningens uppgift att lägga synpuTikter på nyttjandeawägningen beträffande fjällområdena men den är av väsentligt intresse för utredningen med hänsyn tiil den nödvändiga anpassningen av fjällsäkerhetsåtgärderna inora respektive område (kap. 5-2; jff p. 5.1.2). Fjällsäkerheten får icke utnyttjas som instrument för vare sig en accelererande eller bromsande styrning av utnyttjandet av den svenska fjällvärlden. När det gäller användningen för rörligt friluftsliv och turism ter sig en differentierad användning -från för stark turism välutbyggda områden till obrutna fjällområden - enligt i huvudsak nu gällande inriktning naturlig och riktig.

En av utredningens experter, Henrik Sarri, har haft avvikande raening beträffande vissa nyttjandefrågor. Denna återfinns i ett särskilt yttrande (bilag 9).

1.3.5       Väder

Den väderservice,   som ges  i nuläget  incm fjällregionen, måste väsentligt  förbättras  (kap.   5.6;   jfr p.   5.1.2).   För-bätringen är angelägen.   En mer detaljerad  områdesindelning är önskvärd och likaså en större åtskillnad riellan väder representatirt  för dalgångar och kalfjäll.

Prop. 1978/79: 187     '

Hänsyn till pågående SMHI-utredrdng - som förutsätts komma med lösningar på sikt medan fjällsäkerhetsutredningen begränsar sig till vissa närförslag - och tidsförhållandena har gjort att inte något konkret organisationsförslag framläggs. Vissa riktlinjer fastslås, dock, innebärande bl.a. att SMHI bör vara den centrala myndighet som ansvarar för den civila vädertjänsten i fjällen, att prognoser skall kunna ges under veckans alla da.-ar med minst tre rapporter dagligen, att prognosområdet bör delas i flera, dock minst två ansvarsområden samt att forsknings- och utvecklingsarbete måste garanteras.

Nätet av observationsstationer i högfjället bör utvidgas. Pyra planerade automatiska väderstationer inom fjällområdet bör försökvis ingå i tilläggsnätet. Lokalradions väderservice bör kompletteras med mer detaljerade prognoser över åtta telefonsvarare för olika fjällområden.

Tyvärr syns föreslagna åtgärder för att förbättra vädertjänsten i fjällregionen och därmed fjällsäkerheten inte kunna geomföras till kommande vinter. Någon utökning av observationsnätet i fjällområdet, särskilt på högfjället, bör dock eftersträvas. En meteorologtjänat bör även kunna tillföras väderkontoret i Sundsvall i början av 1979. Då kan föreslagen prognosverksamhet över automatiska telefonsvarare för fjällområdena i Kopparbergs och Jämtlands län påbörjas.

Lavinforskningen och lavinkunska.pen företer väsentliga brister. SMHI bör få i uppdrag och resurser för forskning i snökunakap och lavinfrågor samt för att pröva möjlighetema att påbörja lavinprognostjänst, medverka i viss utbildning m.m.

1.3.6    Samband

Sarabandsbehoven för fjällsäkerheten (kap. 5.7; jfr p. 5.1-2) bör - av säväl tekniska som ekonomiska skäl - sä långt möjligt lösas genom en vidare utbyggnad av befintliga system.

Prop. 1978/79:187     25

Detta gäller alldeles särskilt i nuläget och under de närmaste åren. En fortsatt studie- och försöksverksamhet erfordras för att fastställa de kompletteringar med andra system, sora pä längre sikt från kostnadseffektsynpunkt kan vara aktuella.

Bärbar koramunikationsradioutrustning för den vanlige turisten i fjällen förordar utredningen inte. I första hand bör de möjliga satsningarna göras på fast installerade sambandsmedel längs de leder som prioriteras. Där så är ekonomiskt fördelaktigt bör trådanslutna telefoner väljas, i övrigt radiotelefoner i redan etablerade nät. Den långsiktiga målsättningen bör vara placering av telefoner med 5-15 km mellanrum, beroende på terrängförhållandena. En första etapp innebär en ungefärlig investeringskostnad av 2,5 milj. kr.

Nödsändare av den typ, som används av civilflyget på 121,5 MHz, erbjuder en intressant möjlighet för att höja fjällsäkerheten. Av tidsskäl har en slutgiltig rekommendation ej varit möjlig. Huvudmannen för fjällsäkerhet bör genom den för sambandet huvudansvarige snarast utreda frågan vidare och genomföra praktiska prov i begränsad skala. Frivilliga flygkären bör medverka. I samband härmed bör även utredas de  övriga förhållanden som sammanhänger med en medverkan från kårens sida genom avlyssningsflygningar.

1.3-7    Utrustning

I princip finns ett bra utbud av ändamålsenlig materiel för fjällbruk på den svenska marknaden. Men totalutbudet är stort och varierande, bl.a. kvalitativt. Det kan vara svårt att välja.

Bristande kunskaper om förhållandena i fjällen, underlåtenhet eller ren nonchalans medför att tursister ofta utesluter utrustning, som är nödvändig från säkerhetssynpunkt.

Prop. 1978/79:187 26

Åtgärder bör vidtas  för att vidgji informationen till  såväl konsumenter som personal  i sportbranchen m.fl.   i syfte att underlätta valet av erforderlig och lämplig utrustning för fjällbruk  (kap.  5.8).

Behov föreligger att särskilt pröva frilufisutrustning som har betydelse från fjällsäkerhetssynpunkt.  En vidareutveckling bör ske av den verksamhet,  som Friluftsfrämjandets utrustningskommitté bedriver hänridlag.  En allsidigt sammansatt  testgrupp föresläs få tiil uppgift att pröva sådan utrustning och efter test utfärda rekommendationer om produkters användbarhet för fjällbruk.  Testgruppen bör anknytas till Friluftsfrämjandet.

Inforamtion,  utredningar,  prov och andra åtgärder erfordras beträffande standardanpassning av utrustning,  proviamt  för krävande  långturer och nödproviant m.m.

1.4 KOSTNADER

Kapitel 7 är en sammanställning av kostnader m.m.

Prop. 1978/79: 187 27

2.   UTREDNINGSUPPDRAGET  M  M

INNEHÅLL

2.1     DIREKTIV

2.1.1 Grunddirektiv

2.1.2 Tilläggsdirektiv

2.2     UTREDNINGENS UPPGIFT M M

2.2.1 Uppgiften

2.2.2 Fackmässig avgränsning

2.2.3 Geografisk avgränsning

2.3     UTREDNINGSARBETET

2. 2.	5.1 .3.2 3.3 3.4 3.5 3.6	Grund Orienteringar och överläggningar
2.		överlämnade skrivelser
2. 2.		Studier Arbetsformer i övrigt
2.		Redovisning

Prop. 1978/79:187 28

2.1 DIREKTIV

2.1.1   Grunddirektiv

Följande direktiv - meddelade av chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Dahlgren - har legat till grund för utredningen (utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 mars 1978, dir. 1978:24):

"Fjällräddning och fjällsäkerhet är i dag två skilda begrepp. Fjällräddning är den verksamhet som påbörjas dä en olyckshändelse konstaterats eller befaras ha skett. Med fjällsäkerhet förstås framför allt den förebyggande verksamhet som syftar till att i görligaste män begränsa olycksriskerna i fjällvärlden.

Ansvaret för fjällräddningsverksamheten ligger hos polisen. Rikspolisstyrelsen svarar för organisation, utrustning och utbildning. Den regionala och lokala polisorganisationen svarar för den operativa f jällräddningsverksamheten. Samverkan sker med amd-ra civila och militära myndigheter, organisationer m.fl. Uppgifter frän rikspolisstyrelsens ärliga anslagsframställningar visar att antalet efterspanings-uppdrag inom fjällräddningstjänsten under de senaste sju åren genomsnittligen uppgått till inemot 100 om året och att räddningsuppdragen avsett totalt 1 045 saknade personer.

För fjällsäkerhetsverksamheten finns f.n. ingen klar ansvarsfördelning. Ett flertal myndigheter och organisationer arbetar samtidigt med fjällsäkerhetsfrågor. I anslutning till fjällräddningstjänsten bedriver polisen ett omfattande arbete som inriktas på fjällsäkerheten. Som exempel kan nämnas uppsättning och underhäll av hjälpradiotelefoner, medverkan med information om lavinfara och fjällvett samt kartläggning av snö- och lavinforhållanden. Även statens naturvårdsverk arbetar med fjällsäkerhetsfrågor liksom Svenska turistföreningen och Friluftsfrämjandet. I vissa fall har länsstyrelserna vidtagit särskilda åtgärder för fjällsäkerheten. Sålunda har t.ex. i Norrbottens län inrättats s.k. fjällpatruller som aktivt bidragit till en ökad fjällsäkerhet. Detta arbete sker i nära samarbete med bl.a. polismyndigheterna.

Riksdagen har behandlat frågan om fjällsäkerheten i värt land (mot. 1976/77:100, KrU 1977/78:2, rskr 1977/76:14) och hos regeringen hemställt om utredning.

Prop. 1978/79:187 29

Samhället  har,   såsom  framgår  av  det  föregäende,   tagit på  sig ett  betydande  ansvar  för  fjällsäkerheten.   Jag anser det  emellertid  angeläget  att  insatserna  på  detta område  ytterligare   samordnas   och  effektiviseras. För detta  talar  också  de   tragiska olyckor  som   trots vidtagna  säkerhetsåtgärder  inträffat  under de   senaste åren.   Den  ökande   turistströmmen   till  de  svenska  fjällen ställer  likaså  ökade  anspråk  på  fjällsäkerhetstjänsten.

Med  hänvisning  till  vad  jag här  redovisat   föreslår  jag att  frägor  som  rör  fjällsäkerheten  i   vårt   land  närmare utreds.   En   särskild utredare  bör tillkallas   för detta ändamål.

Det  bör ankomma pä  den   särskilde  utredaren  att  pröva frägan  om  lämplig huvudman   för  fjällsäkerheten.   Likaså bör  förslag  läggas   fram  som  anger arbetsuppgifter och  ansvarsområde   för huvudmannen   liksom  för övriga centrala,   regionala och  lokala organ  som har del  i  ansvaret   för  fjällsäkerheten.   Behovet  av  samordning mellan  fjällräddnings-  och fjällsäkerhetstjänsten  bör därvid  uppmärksammas.   Den  särskilde  utredaren  bör ocksä lämna  förslag  till  andra åtgärder i   syfte  att  förbättra  fjällsäkerheten.

Utredningsarbetet bör bedrivas   så att  det kan  vara slutfört  senast  den  1  augusti   1978."

2.1.2       Tilläggsdirektiv

Till  grunddirektiven   (p  2.1.1)   har  senare   fogats   följande  av chefen   för budgetdepartementet,   statsrådet Mundebo meddelade tilläggsdirektiv   till   samtliga kommittéer och  särskilda utredare  angående   finansiering  av  reformer  (utdrag ur protokollet vid  regeringssammanträde den  20  april  1978,   dir. 1978:40):

"En  grundläggande   förutsättning  för en målmedveten reformpolitik  och  för  en   tryggad   sysselsättning  i framtiden  är att  den  ekonomiska politiken  under de närmaste  åren  ges   en   sådan   inriktning att  balans  i samhällsekonomin  skapas  och  att  den  internationella konkurrenskraften  återupprättas.   Den   tillväxtpotential  som  finns   i   den   svenska  ekonomin måste  under de  närmaste  åren  väsentligen   reserveras   för  att  återta förlorade marknadsandelar,   öka exporten  och  näringslivets  investeringar  samt   genomföra den  nödvändiga  strukturomvandlingen  i   näringslivet.   För den  offentliga  sektorns  del   innebär detta  att  något nämnvärt  utrymme   för nya kostnadskrävande   å-tciganden  inte  föreligger under de  närmaste   åren.

Prop. 1978/79:187

30

Statens budgetpolitik har förts med dessa utgångspunkter. Strävan har varit att begränsa automatiska kostnadsökningar, genomföra direkta besparingsåtgärder, finansiera angelägna nysatsningar genom omfördelningar av medel, öka intäktsfinansieringen genom avgiftshöjningar, öka kraven på myndigheternas decentraliserings-och rationaliseringsverksamhet samt att senarelägga vissa mindre angelägna program och ätgärder.

Behovet av statsfinansiell restriktivitet kan förutses komma att gälla med oförändrad eller ökande styrka under de närmaste åren. Det är därför nödvändigt att fullfölja den strama utgiftsprövning som präglat budgetarbetet för budgetåret 1978/79. Ökad vikt måste läggas på en omprövning av pågående verksamheter inom den offentliga sektom. Effektivitetsvinster inom myndigheterna måste tas till vara för att begränsa kostnadsökningarna. Genom beslut den 2 mars 1978 har regeringen utfärdat anvisningar av denna innebörd vad gäller myndigheternas anslagsframställningar för budgetåret 1979/80. Vidare har regeringen utfärdat särskilda anvisningar till vissa myndigheter rörande deras anslags-frcunställningar.

Många av de kommittéer och särskilda utredare som har förordnats av regeringen arbetar inom ramen för utfärdade direktiv med omfattande utredningar rörande olika samhällsfrågor. Kommittéemas förslag är ofta av den arten att ett genomförande påverkar statsbudgeten. Med de utgångspunkter rörande den statsfinansiella situationen som tecknats här är det uppenbart att något nämnvärt utrymme för genomförande av kostnadskrävande kommittéförslag i.ite kommer att föreligga under de närmaste åren. Kommittéerna bör därför noga överväga hur eventuella kostnadskrävande förslag skall kunna finansieras genom omprövning av pågående verksamhet och omfördelning av befintliga resurser inom det område kommitténs förslag avser. Det är också uppenbart att ett förverkligande av nya förslag underlättas om det kan ske successivt. Kommittéerna bör också göra en prioritering mellan angelägna önskemål inom utredningsområdet. Kommittéerna bör vidare så omsorgsfullt som möjligt belysa de indirekta effekter i form av exempelvis ökad administration och byråkrati för myndigheter och enskilda som förslagen kan medföra. Slutligen ligger det i sakens natur att i rådande läge sådana förslag kommer att visa sig enklast att genomföra som inte medför några tillkommande kostnader. Kommittéerna bör därför inrikta sig på att finna sådana lösningar."

Prop. 1978/79: 187 '-

2.2     UTREDNI.TCENS UPPGIFT M M 2.2.1  Uppgiften

Utredningens uppgift har varit att - på grundval av de givna direktiven (p. 2.l) - utreda frägor, som rör fjällsäkerheten i vårt land, dvs. den säkerhet mot olyckor till liv och lem, som samhället och envar enskild gemensamt och främst genom förebyggande åtgärder säkerställer för den enskildes verksamhet och vistelse i fjällvärlden.

Fjällsäkerheten omspänner eller berör ett flertal verksamhetsområden. Detta framgår bl.a. av utredningens direktiv. En allmänt godtagen definition eller avgränsning av begreppet fjällsäkerhet saknas och det syns tveksamt om en detaljerad sådan är erforderlig. Bå även fjällräddningen avser att i görligaste mån begränsa olycksriskerna och o-lyckoma i fjällvärlden, skulle exempelvis också fjällräddningen kunna innefattas i fjällsäkerheten. I här förevarande sammanhang sker - i överensstämmelse med direktiven icke så. Men det är ofrånkomligt att vissa anläggningar och åtgärder i ett läge tjänar fjällsäkerheten, i ett annat fjällräddningen. En absolut gränsdragning för fjällsäkerheten är också i åtskilliga andra fall varken möjlig eller lämplig.

2.2.2  Fackmässig avgränsning

Utredningen har avstått från att försöka göra en detalj-specificerad bedömning av var gränsema går eller bör gä för de verksamheter som är eller kan vara av betydelse för fjällsäkerheten. Utredningen har i stället funnit det ändamålsenligare att för sitt arbete använda en fack-

mässig avgränsning, som omfattar följande generellt angivna verksamhetsområden, vilka alla är av väsentlig och direkt betydelse för fjällsäkerheten:

Prop. 1978/79:187 32

fjällvärldens utnyttjande

information och utbildning

leder och anläggningar

Samband

väder samt

utrustning.

Utredningens överväganden och förslag redovisas dels i kap. 5 hänförda till ovanstående verksamhetsområden, dels i kap, 6 vad avser huvudmannaskap, ansvars- och arbetsfördelning samt samarbetsformer.

2.2.5  Geografisk avgränsning

I avsaknad av en specificerad definition av fjällsäkerheten eller fjällsäkerhetsverksamheten erfordras förutom den fackmässiga avgränsning, som följer av berörda verksamheter (p. 2,2.2), ocksä en geografisk avgränsning för fjällsäkerheten.

Med fjäll förstås enligt allmänt språkbruk de berg, som når över skogsgränsen (lagfjäll) eller över snögränsen (högfjäll). Stundom har dock termen fjäll en vidsträcktare användning, nämligen för att beteckna kala, ofruktbara höjdsträckningar i motsats till mogna och slutna skogsmarker eller bördiga slätter.

Den verksamhet eller vistelse i fjällvärlden, som fjällsäkerheten avser, är icke begränsad till enbart de egentliga fjällen eller det egentliga fjällområdet. Den friluftsverksamhet som det gäller och dess ledsystem, anläggningar, sambandssystem osv. med aktualitet för fjällsäkerheten sträcker sig ofta utanför detta område till angränsande skogs- eller andra områden. Stundom används beteckningen fjällområde för ett sä sammansatt område, som huvudsakligen består av en eller flera delar med fjäll i

Prop. 1978/79: 187

egentlig betydelse men  också vissa  avsnitt  av  annan natur.

I   sammanhanget   förekommer  ett   flertal  områdesbenämningar. Några -   t.ex.   fjällvärden  -   synes  kunna nyttjas   adekvat  u-tan  närmare  definition.   De  flesta,   som getts  närmare  bestämning,   tillgodoser speciella syften  såsom exempelvis   svenska turistföreningens  fjällplankommittés  indelning  1951 i  vild-marksomräden,   fjällmansområden  och  allemansområden  och statsmaktemas  avgränsning 197 5  som primära rekreationsområden  av   fem  fjällområden  -  Dalafjällen,   Härjedalsfjällen, Åreområdet,   Tärna - Graddis   fjällvärld och Abisko-Kebnekai-sefjällen.   I  samband med utredningama för och  fastställel-sen  1977/78  av de  obrutna  fjällområdena gavs   ät  begreppet fjällregionen  en  geografisk  avgränsning inom  de  fyra  aktuella länen  -  Kopparbergs,   Jämtlands,   Västerbottens  och Norrbottens  -  som  förhållandevis  nära sammanfaller med den utredningen  funnit aktuell   för fjällräddning och  fjällsäkerhet.

Fjällräddningen,   för vilken  ansvaret  ligger  hos  polisen, organiseras  för och ur de  polisdistrikt,   inom vilka de  egentliga fjällområdena ligger.   Distrikten  innefattar i  regel även  icke  oväsentliga områden  av  annat  slag.   Det  synes  e-mellertid ändamålsenligt,   att  fjällsäkerheten  geografiskt avgränsas  till  samma områden  som  fjällräddningen.   Utredningen har därför vid sin  behandling av  fjällsäkerheten utgått  från en  överensstämmande  geografisk  avgränsning  för  fjällsäkerheten  och  fjällräddningen.   Denna  sammanfaller  praktiskt   taget med den,   som gäller  för begreppet  fjällregionen.

Prop. 1978/79:187 54

2.5 UTREDNINGSARBETET

2.3.1     Grund

En  naturlig utgångspunkt  för utredningens  arbete  -  särskilt mot   bakgrund   av  den  korta  tid,   omkring tre månader,   som stått   till   förfogande  -  har varit  de  erfarenheter,   synpunkter och  förslag som de olika intressentema inom  fjällsäkerheten har.   Det  har varit  av  stort  värde   för utredningen  att  ta del av dessa och  diskutera dem med  ett  stort  antal myndigheter och  institutioner,   organisationer,   sammanslutningar ooh  enskilda.   Utredningen vill  vitsorda det  stora intresse  och den  beredvillighet  att medverka  till  en  förbättrad  fjällsäkerhet,   som  härvid  genomgående  visats.

2.5.2     Orienteringar och  överläggningar

Utredningen  har  för nulägesorientering och överläggningar besökt  statens  naturvärdsverk,   rikspolisstyrelsen.   Svenska turistföreningen.   Friluftsfrämjandet,   Sveriges meteorologiska och  hydrologiska institut  samt  televerkets  centralförvaltning.   Vid  sammanträden  har utredningen  fått  information  och kunnat  överlägga med  representanter för Svenska samemas riksförbund,   Sveriges   turistråd,   domänverket,   Sveriges   Bestau-rant-  ooh  Hotellförbund,   AB Teleplan,   SOS Alarmerings AB och  Sverige  Rekreation AB.

Vid  besök  inom Kopparbergs,   Jämtlands,   Västerbottens och Norrbottens   län  har utredningen  informerats  av och  fått överlägga med  representanter  för  länsstyrelsen  ävensom  genom dennas   förmedling med representanter för kommuner, lantbruksnämndens  rennäringsenheter,   polisdistrikt,   turist-samaanslutningar och -anläggningar samt regionala och  lokala förvaltningsorgan  för domänverket,   televerket och  försvaret m.fl.   Ett  särskilt  besök har representanter för utredningen  gjort  hos Kiruna kommun  för information och

Prop. 1978/79:187 55

diskussion  om  där  pågående  överväganden  angående  viss  utbildning av  betydelse   för  fjällsäkerheten.   Utredningen har också besökt   flygflottiljerna  F  4  och  F  21  i   Östersund  (Frösön)   resp.   Luleå  (Kallax)   och  vid  väderavdelning-ama där informerats  om  deras  verksamhet  och meteorologiska medverkan  i   fjällsäkerheten.

I   samband med  besöken  och  i   annat   sammanhang har utredningen haft kontakter med  representanter för Svenska  fjällklubben och Svenska  skidlärarföreningen  samt  haft   tillfälle att  i  Östersund   ta  del   av  framlidne   fjällflygaren  Gunnar "Spökis"  Anderssons  efterlämnade  omfattande   erfarenhetshandlingar om  olika  fjällsäkerhetsfrågor.   Representanter för utredningen  har vidare  per brev,   telefon  eller vid sammanträffande  haft  ett  flertal  kontakter med  intressenter för olika materielutvecklingar inom  sambands-  ooh  transportområdena samt med  företrädare  för försvarets   forskningsanstalt  (institution  57),   frivilliga  flygkåren,   frivilliga radioorganisationen,   Argaladeirörelsen m.fl.

Utredningen  har informerat  sig om  sjösäkerhetsrådets  uppgifter,   verksamheb  och  erfarenheter.   Ömsesidiga orienteringar har  lämnats  mellan  utredningen  och utredninger. (Jo   1976:09)   om  fjällägenheter.   Utredningen  har  tagit  del av visst,   för utredningen  aktuellt materiel   från  rekreationsberedningen,   SMEI-utredningen,   statskontrollkommittén c.fl. och  har  samverkat  med   den   särskilde   utredaren   för  översyn av allmänna ordningsstadgan.

2.5.5       Överlämnade   skrivelser

Till  utredningen  har  statsrådet  och  chefen  för  jordbruksdepartementet  den  20 mars   I978  för beaktande  vid  utredningens genomförande  av  sin  uppgift  överlämnat  följande   skrivelser:

frän  AB  Teleplan   avseende  räddningsradio   i   fjällområde, 4   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 187

Prop. 1978/79:187 56

från   arbetsgruppen   för översyn  av den  polisiära fjällräddningens  organisation m.m,   Gällivare,   angående  enkätmaterial,

från   Friluftsfrämjandet  avseende  information  till allmänheten   före   fjällvistelse,

från  E.   Kjellberg,   Lidingö,   angående  vissa  säkerhetsfrågor kring det  rörliga friluftslivet  samt

från  Gunnar  Adriansson,   Fjärdhundra,   angående modell för  fjällstuga.

Lantbruksstyrelsen  har den  14 april  1978 med  samma syfte under hänvisning  till  att  frägor om radiosystem  för rennäringen  har ett  starkt  samband med de  frågor som  skall  behandlas av utredningen  överlämnat  ett  förslag till  radiosystem  för rennäringen   jämte   samtliga handlingar i  ärendet.   Från Svenska  turistföreningen,   överbefälhavaren m.fl.   har överlämnats  och utredningen har själv mottagit  ett  antal  skrivelser  frän  enskilda med  synpunkter pä fjällsäkerhetsfrägor.

2.5.4       Studier

Utredningen har genomgått och studerat förefintliga översikter över olyckor och räddningsuppdrag i fjällen fr.o.m. 1916 varvid särskilt är att nämna

dels den sammanställning "Olyckor med dödlig utgång i fjällen", som för i huvudsak åren I916 - 1958 för Svenska turistföreningens räkning gjorts av Nils Fröling,

dels den sammanställning "Räddningsuppdrag inom Östersunds polisdistrikt 1970 - april 1978", som inom detta polisdistrikt gjorts av polisintendenten Mikael Hansson och notarien Fredrik Sandberg.

Likaså har utredningen på gru.ndval av förefintligt utred-

Prop. 1978/79:187

57

ningsmateriel  och  delvis  besök  i  aktuell  terräng detaljstu-derat några av  de  senaste  årens  olyckshändelser i   fjällen, främst  den  som  inträffade  i  Anarisfjällen den  23  -  25   februari  1978  och  olyckan  den  1 mars  1977  vid  Svalåkläppen och Kariknallarna i Jämtlands  län.

De  två ovan   angivna  sammanställningarna bifogas  detta betänkande  som  bilagorna.

2.5.5     Arbetsformir  i   övrigt

Det underlag för utredningsarbetet, som utredningen införskaffat eller mottagit, och dess eget erfarenhetsunderlag har bearbetats inom utredningen dels genom dess experter, dels in pleno. I stor utsträckning har arbetet skett i arbetsgrupper sammansatta med hänsyn till den avgränsning som utredningen gjort till olika huvudområden inom fjäll-säkerheten (p. 2.2.2). Under sitt arbete har utredningen genom sina experter fortlöpande hållit kontakt med de myndigheter och organisationer, vars verksamhetsområden experterna närmast har representerat.

2.3.6     Redovisning

Utredningen har inom raimen for den korta tid, som stått till dess förfogande, främst koncentrerat sig på frågan om huvudmannaskap för fjällsäkerheten och om arbets-och ansvarsfördelningen mellan de olika huvudintressenterna med uppgifter inom denna säkerhet (kap. 6).

Beträffande de olika fjällsäkerhetsfrågorna har en mera fullständig behandling av i första hand tidskäl icke varit möjlig. Utredningen har därför inom de olika verksamhetsområde, som enligt utredningens avgränsning (p. 2.2.2) faller inom fjällsäkerheten, i huvudsak nödgats begränsa sig till synpunkter och förslag i de avseenden som utredningen

Prop. 1978/79:187 58

bedömt vara av särskild vikt och angelägenhet. I övrigt upptages endast vissa frågor, som särskilt aktualiserats, och de behandlas endast så långt, som tiden medgivit. Behandlingen inom de olika verksamhetsområdena är därför icke parallell - ett förhållande, son dock bedömts att under förevarande omständigheter vara bättre än en begränsning till gemensam nivå.

Det ligger i sakens natur, att de synpunkter och förslag, som utredningen framför inom de olika verksamhetsområden, i flertalet fall innebär krav på ett fullföljande - ett genomförande eller en fortsatt beredning och handläggning -genom försorg av huvudmannen eller den ene eller andra av de med denne samverkande huvudintressenterna inom fjällsäkerheten i överensstämmelse med den arbets- och ansvarsfördelning, som utredningen föreslår (kap. 6).

Prop. 1978/79:187        5

5		HISTORIK ir T
I ti 5.	1	ALLMÄNT
3.	2	FJÄLLRÄDDNING
		3.2.1	Utredning
	.3	3.2.2 3.2.5 3.2.4 FYSISK RI	Riksdagsbehandling och beslut
			Fortsatt utveckling
			Norsk-svensk samverkansöverenskommelse
3.			:ksplanering
		3.5-1	Grunder
		5.3.2	Utredning
		3-3.3 5.3-4	Riksdagsbehandling och beslut
			Fortsatt utveckling
		5-5.5	Kompletterande anmärkningar

5.4        PRIMÄRA REKREATIONSOMRÅDEN

3.4.1 Grunder

3.4.2 Riksdagsbehandling och beslut 5.4.5 Fortsatt  utredning

5.5        ÅREPROJEKTET

5.5.1 Grunder

3.5.1 Riksdagsbehandling och beslut

FJALLEDER
3.	,6,	,1
5.	,6.	,2
5.	,6.	>3
3.	,6.	.4
3.	,6.	.5
5.	,6.	,6

3.6

Grunder

Utredning

Riksdagsbehandling och beslut Fortsatt utredning Riksdagsbehandling och beslut Kompletterande anmärkning

5.7        VISSA YTTERLIGARE FRÅGOR

5.7.1 1973: Radiokommunikationer

3.7.1 1974: Radiokommunikationer

3.7.5 1975:   Materiel   till   fjällräddningen

5.7.4        1976:   Fjällräddning-fjällsäkerhet

5.7.5        1977/78:   Utredning av  fjällsäkerheten

5.8        ÖVRIGT

5.8.1         Enkät angående polisverksamheten

3.8.2         Overs.yn av allmän ordningsstadga

Prop. 1978/79: 187 40

5.1 ALLMÄNT

Den svenska fjällregionens befolkning av samer och andra har aldrig varit talrik. De resande genom bygderna har länge varit få - undantagandes längs viktiga leder i bestämda syften t.ex. längs Nidaros- (Trondheims-) leden.

Turismen i de svenska fjällen är en förhållandevis sen företeelse. Intill senare delen av 1800-talet var turisterna få och ofta exklusiva. Tillkomsten av den jämtländska tvärbanan 1882 och riksgränsbanan 1902 .samt bildandet av Svenska turistföreningen 1885 betydde emellertid mycket för en ökad turism. Från 1890-talet blev även de från kommunikationssynpunkt mindre lättillgängliga delama av fjällvärlden i stigande utsträckning turistområden. Pionjärinsatserna gjordes oftast av turistföreningen. Dennas första byggen i fjället var några enkla hyddor på skilda ställen i Lappland 1888 - 1890. Sistnämnda år tillkom även Sylhyddan, den första fjällstationen, där man också från 1896 ombesörjde mathållning för fjällturistema. Efterhand kom sedan ett allt rikare förgrenat nät av rösade vandrings- och senare även skidleder samt utefter dem vindskydd, fjällstugor, kåtor eller större fjällstationer. Parallellt härmed ökade turismen, ibland snabbare, ibland långsammare och stundom med vissa tillfälliga uppehåll pä grund av krig eller andra utomordentliga förhållanden.

Denna utveckling fram till dagsläget skall här ej skildras. Fjällturismens allmänna utveckling fram t.o.m. 1958 är översiktligt redovisad i den "Utredning ang. fjällräddningstjänsten", som den 6 november 1958 lämnades inrikesministern av särskild utredningsman. En fortlöpande översikt i väsentliga avseenden kan också erhållas genom Svenska turistföreningens årsberättelser, sedan intagna i föreningens årsskrifter. Även vissa artiklar i årsskriften belyser utvecklingen eller speciella delar av denna. Kortare översikter över utvecklingen inom speciella områden

Prop. 1978/79:187        41

finns också i vissa av statens naturvårdsverks publikationer, exempelvis den om "Övernattningsstugor inom fjällområden" (PM 1975:560). Nuläget framgår i väsentliga huvuddrag av detta betänkandes kap. 4 och kap. 5.1. I detta kapitel skall endast säkerhetsfrågornas aktualisering hos statsmsikterna under senare tid och vissa utvecklingssteg under samma tid av särskild för fjällsäkerheten redovisas. Då de grundläggande principerna för fjällterrängens allmänna utnyttjande är av stor vikt för kraven pä fjällsäkerheten, är det naturligt att även redovisa statsmakternas beslut härvidlag under senare tid.

I den angivna utvecklingen - och i ökande utsträckning med den ökande turismen - har hela tiden säkerhetskraven funnits med. Man torde kunna säga att de varit bland de primärt motiverande faktorerna bakom hela utbyggnaden av ledsystemen och anläggöuidet av fjällstugor och fjällstationer. Hur direkt sä-kerhetserfarenhetema inverkat kan belysas med tre exempel från Jämtland. Endalsstugan (6,5 km SSV Blåhammaren) byggdes 1929 som gåva från norrmän till tack för svenska insatser, dä nägra norska studenter gått vilse där i trakten i snöstorm 1927. Anarisstugan (25 km OSO Vålädalen) tillkom I93O i erinran om de tre män, som omkom under snöstorm i Anarisfjällen 1929. Fältjägarstugan (14 km SSV Helags) uppfördes sedan tre soldater gätt förlorade i den trakten under en övning i mars 1944, då fjällstormen härjade söder om Helags.

Prop. 1978/79:187 42

5.2 FJÄLLRÄDDNING

5.2.I    Utredning

Då enbart förebyggande säkerhetsåtgärder inte var - och inte kunde vara - tillfyllest, kom efter hand räddningsåtgärder av skiftande slag till stånd på olika håll i fjällvärlden, i regel genom initiativ av enskilda. Svenska turistföreningen. Svenska röda korset, polisen och kommunerna. Snart nog kom denna räddningstjänst, som i stor utsträckning utnyttjade frivilliga krsifter, att väsentligen betraktas som en polisiär angelägenhet. Den kom att lyda under länsstyrelsen som högsta polismyndighet i länet och lokalt ledas av polischefen på orten.

Sedan riksdagens är 1956 förssmlade revisorer granskat denna verksamhet, som företedde olösta anslagsfrågor ooh betydande olikheter mellan länen i organisation och utrustning, begärde riksdagen den 14 maj 1957 (skr 1957:249, jfr SU 1957:95 P 52) hos Kungl. Maj:t en utredning beträffande räddningstjänsten i fjällen. Uppgiften gavs av Kungl.Maj:t den 27 juni 1957 ät den sittande utredningen om ambulans - och flygräddningstjänsten i riket. Denna avgav den 6 november 1958 till inrikesministern betänkandet (stencil) "Utredning angående fjällräddningstjänsten".

Under remissbehandlingen av betänkandet framställdes vid riksdagarna 1959 och 1960 frågor till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet gällande dels när förslag angående fjällräddningstjänsten var att emotse, dels om förslagen skulle komma att avse en önskvärd utbyggnad och effektivisering av organisationen. I samband med inrikesministerns svar den 6 mars 1959 (AK prot. nr 7 s. 5-4) resp den 8 mars 1960 (FK prot. nr 7 s.8-9) framhöll fråge-ställarna starkt nödvändigheten av en förbättrad utrustning och betydelsen av en effektiv information. Dessa krav gällde

Prop. 1978/79:187      

-   som frägeställarnas exemplifiering visar - till betydande del även fjällsäkerheten.

5.2.2  Riksdagsbehandling och beslut

Kungl. Majt:s förslag med anledning av utredningen angående fjällräddningstjänsten förelades riksdagen dels i statsverks-propositionen 1959 (bil. 12, X ht p. 115 s. 215 - 215) -främst avseende förebyggande ätgärder och således av särskilt intresse frän fjällsäkerhetssynpunkt, dels - i återstående delar - i statsverkspropositionen 1960 (bil. 15, XI ht p.162 s. 454 - 462). I statsverkspropositionen 1959 redovisades i samband med behandlingen av anslag för avsättning till fonden för friluftslivets främjande att utredning behandlat,

"bl.a. frägan om ökade bidrag ur friluftsfonden till anordningar i syfte att förebygga olycksfall i fjällvärlden. Som exempel på dylika förebyggande ätgärder nämndes rösning av vandringsleder, uppförande av vindskydd och raststugor, inrättande av telefon- ooh radiotelefonförbindelser, forskning rörande snöforhållanden, upplysningsverksamhet etc.

Till rösning av vandrings leder samt uppförande av vindskydd och raststugor lämnas redan nu bidrag ur frilufts-fonden. Det gäller i allmänhet anordningar, som Svenska turistföreningen har åtagit sig att utföra och svara för underhållet av under en tioårsperiod. Statens fritidsnämnd beviljar dock icke bidrag till underhållskostnaderna. Dessa uppgår till avsevärda belopp, och de ekonomiska möjlighetema att på längre sikt vidmakthålla de fasta skyddsanordningarna i fjällen är ovissa. Utredningen föreslår därför, att bidrag nr frilufts-fonden skall kunna utgå även för underhåll av i varje fall sådana fasta anordningar som ledstjämerösningar, vindskydd och raststugor.

I fråga om telekommunikationer anför utredningen, att tillgång till goda telefon- och radiotelefonförbindelser i fjällvärlden är av stor betydelse för räddningstjänsten. En fortsatt utbyggnad av telenätet är därför ett önskemål, liksom anskaffning av modem radiomateriel för räddningstjänstens patruller. Även här bör enligt utredningens mening fonden för friluftslivets främjande kunna i vissa fall utnyttjas.

Prop. 1978/79:187      ''''

Utredningen pekar sedan på att upplysningsverksamhet genora föredrag, broschyrer, meddelanden och artiklar i pressen, film etc. är ett verksamt medel i kampen mot f jällolyckoma. Åtskilligt har på detta omräde gjorts och göres fortlöpande av våra friluftsorganisationer, men verksamheten hämmas av medelsbrist. Utredningen föreslär, att väl underbyggda projekt i syfte att sprida upplysning om förhällandena i fjällvärlden bör kunna i mån av behov stödjas genom bidrag ur frilufts-fonden.

Utredningen sammanfattar, att kostnaderna för en ordentlig förstärkning av de fasta anordningarna m.m. till förhindrande av olycksfall i fjällvärlden givetvis är betydande - det torde röra sig om mellan 200 000 och 500 000 kr. - och icke kan rymmas inom det nuvarande anslaget för avsättning till fonden för friluftslivets främjande. Utredningen förordar därför, att fonden ärligen tillförs ett belopp av förslagsvis 25 000 kr. för att tillgodose olika ändamål, vilka är av betydelse för säkerheten i fjällen".

Kungl. Maj:t - som funnit en förstärkning av friluftsfonden berättigad redan med hänsyn till behovet att förbättra tillgången till semesterbyar och campingplatser - uttalade, att "med hänsyn till de risker, som kan vara förenade med vandringar vintertid i den svenska fjällvärlden, är givetvis alla åtgärder till förhindrande av olycksfall värda att ekonomiskt stödjas även av staten". Kungl. Maj:t hade därför i princip icke nägot emot att friluftsfonden anlitades för ökade statliga insatser till förebyggande åtgärder i enlighet med den framlagda utredningen. För att tillgodose alla samlade önskemål om ökat stöd skulle anslaget till friluftsfonden behövt uppräknas väsentligt. Budgetläget gjorde dock nödvändigt begränsa ökningen för budgetåret 1959/60 till 150 000 kr., dvs. frän 1 I/4 till 1,4 milj.kr.

Sedan Kungl. Maj:ts förslag i här berörda delar tillstyrkts av statsutskottet (SU 1959:10) beslöt riksdagen i enlighet med förslaget (rskr 1959:10).

I statsverkspropositionen 1960 redovisades utredningen angående fjällräddningstjänsten till vissa huvuddelar i sam-

Prop. 1978/79:187        15

band med behandlingen av polisbevakningsanslaget. Mot bakgrund av en redogörelse för förefintlig organisation och erfarenheterna från denna hade utredningen - i likhet med riksdagsrevisorrna - funnit, att räddningstjänsten fått en med hänsyn till de lokala förhållandena lämplig organisatorisk utformning. Principen med saimverkan mellan statliga myndigheten- och enskilda frivilliga borde bibehållas. Fjällräddningstjänstens främst polisiära karaktär och länsstyrelsernas saoiordnande och ledande roll fastslogs. Utredningen föreslog en förbättrad utbildning av fjällräddningspersonalen och framhöll som nödvändigt för en effektiv insats att erforderlig sjukvårds-, lavin- och radiomateriel ställdes till förfogande. Viss materiel förutsattes - i vart fall övergångsvis - kunna lånas från försvarsmakten, civilförsvaret och Svenska röda korset. Huvuddelen av utrustningen måstfe dock inköpas, förslagsvis under en femårsperiod, och statsmedel avses härför. De sammanlagda kostnadema per år beräknades till ca 70 000 kr. och föreslogs bestridas - såsom i huvudsak redan skedde - frän polisbevakningsanslaget.

Kungl. Maj: t koristaterade efter denna redogörelse, att utredningens förslag i huvudsak lämnats utan erinran av re-missmyndighetertia och därför syntes kunna tjäna som en värdefull väglednifig för de pä området verksamma myndigheterna. Kungl. Maj:t biträdde förslaget, att staten borde bestrida kostnaderna för erforderliga materielinköp samt att de samlade kostnaderna - som beräknades till i rant tal 60 000 kr. för budgetåret 1960/61 - borde bestridas från polisbevakningsanslaget. I övrtgt fann sig föredragande departementschefen kunna inskränka sig till särskilda uttalanden på några detaljpunkter.

Sedan Kungl. Majjts förslag i här berörda delar tillstyrkts av statsutskottet (SU I960:ll) beslöt riksdagen i enlighet med förslaget (tskr 1960:ll).

Prop. 1978/79:187       

5.2.5  Fortsatt utveckling

Utvecklingen ledde efterhand på denna grund till successiva förbättringar av fjällräddningsorganisationen och ett stärkt polisiärt ansvar för densamma. Sedan riksdagen 1962 beslutat att förstatliga polisväsendet cch i anslutning därtill inrätta ett centralt organ för ledning av polisverksamheten, rikspolisstyrelsen, har denna centralt varit huvudman för fjällräddningen med länsstyrelserna i fjällänen som regionala och polisstyrelserna i polisdistrikten som lokala huvudmän. Grundvalen för uppgiften har vs.rit och är polisens allmänna skyldighet (polisinstruktionen, SFS 1972:511 § 2) att upprätthälla allmän ordning och sä.kerhet samt att därvid bl.a. lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp. Häri ingår att efterspana och omhänderta personer, som i fjäll eller ödemarker - eller annorstädes, där ej andra samhällsorgan fullgör dylika uppgifter - gått vilse, drabbats av olyckshändelse eller överraskats av oväder under sådana förhållanden att överhängande fara för deras liv eller hälsa föreligger.

3.2.4  Norsk - svensk samverkénsöverenskommelse

Som led i effektiviseringen av fjällräddningen - och därmed i en förbättrad fjallsäkerhet - träffades den 19 mars 1974 en regeringsöverenskommelse mella Norge och Sverige "för underlättande av räddningstjänster i gränstrakter" (Sö 1974:16). Därigenom möjliggörs att efterspaning och undsättning av personer, som kommit eller befaras ha kommit i nödsituation i gränstrakterna mellan de båda ländema vid behov, får utsträckas till det andra landets land- och luftterritorium utan annan omgång än en enkel cinmälam polismyndigheterna e-mellan. Utrustning inbegripet snöfordon, motorfordon och hundar får härvid medföras oavsett nationella kvalifikationskrav och veterinära införselbestämmelser. Bestämmelsema gäller främst för civila insatser men inrymmer även möjlighet under vissa villkor att utnyttja militära resurser.

Prop. 1978/79:187

47

3.5

FYSISK   RIKSPLANERING  M.M.

5.5.1       Gränder

Den svenska fjällregionen sträcker sig över ett nord-sydligt avstånd av nära 1 000 km, dvs. ca 60  av hela Sveriges längd. Kalfjällsarealen fördelar sig sälunda:

Tabell 1 Kalfjällsarealen inora fjällänen

Län	Areal kalfjäll km ca	Andel av total kalJ fjällsareal (fo)
Kopparbergs Jämtlands Västerbottens Norrbottens	1 000 7 000 5 000 22 000	3 20 15 62
Summa	55 000	100

Av väsentlig betydelse för fjällsäkerheten är givetvis de regler och principer, som allmänt gäller för tillträde till och utnyttjande av olika områden inom fjällregionen. Riksdagens beslut den 16 december 1972 om den fysiska riksplaneringen (prop. 1972:111, CU 1972:55, rskr 1972:348; prop. byggde väsentligen på betänkandet Hushållning med mark och vatten, SOU 1971:75) innefattade vissa riktlinjer för hur markanvändningen inom fjällregionen bör planeras. Kungl. Maj:t har pä grundval av beslutet föreskrivit, att dessa riktlinjer skall beaktas av statliga organ vid alla beslut, som rör markanvändningen.

Riktiinjema gäller bl.a. principer för urvalet av områden, som kan anses värdefulla för rekreation, turism och naturvård. En preliminär avgränsning gjordes av s.k. väglösa -iiÉ2äl!E225£iS£2' ino"" vilka tyngre exploatering såsom vägutbyggnad, mineralexploatering eller mera omfattande

Prop. 1978/79:187        48

bebyggelse bör undvikas. Inom de största av dessa områden avgränsades vidare preliminärt s.k. vildmarkskärnor, där med hänsyn till bl.a. den vetenskapliga naturvårdens intressen även övernattningsanläggningar för turism i anslutning till vandringsleder bör undvikas.

3.3.2  Utredning

Regeringen (civi Idepartemente-;) uppdrog den 2 februari 1973 åt statens naturvårdsverk och statens planverk att efter samråd med länsstyrelser och kommuner m.fl. utarbeta och föreslå avgränsning av de väglösa vildmarksområdena. I februari 1975 redovisade de båda verken ett preliminärt förslag till avgränsning av 14 väglösa områden, benämnda obrutna fjällområden. Förslaget remissbehandlades och överarbetades därefter.

Under våren 1975 tog regeringen ställning till de program för att fullfölja riktlinjerna för hushållning med mark och vatten, som på grundval av riksdagens beslut 1972 om den fysiska riksplaneringen hade utarbetats av kommuner och länsstyrelser. I besluten för berörda län föreskrevs, att planläggning, som innefattar utveckling av bebyggelse och omläggningar, borde undvikas inom de av verken preliminärt avgränsade I4 obrutna fjällområdena i avvaktan på statsmakternas ställningstaganden till den närmare avgränsningen av de områden, som bör undsmtas från tyngre exploatering och skogsbruk. I samband med behandlingen av propositionen 1975/76:1 med redovisning av programskedet i den fysiska riksplaneringen hade riksdagen inga principiella erinringar beträffande fjällområdenas behandling (CU 1975/76:1, rskr 1975/76:45).

Hed gemensam skrivelse den 30 oktober 1975 insände statens naturvårdsverk och statens planverk till regeringen (bostads-

Prop. 1978/79:187        '5

departementet) utredningen "Obrutna_fjällområden Förslag till avgränsning och diskussion av bestämmelser" (SNV publikation 1975:12). Verken föreslog härvid att

"--- fjorton 'obrutna fjällområden' avsätts i fjäll
regionen. Frågan om hur de s.k. vildmarkskärnorna
skall avgränsas fär anstä tills att bl.a. ett bättre
faktaunderlag kommit fram genom pågående inventering
ar. Verken tolkar de av riksdagen fastlagda rikt
linjerna för fjällregionen så, att skogsbruk och
tyngre exploateringar fortsättningsvis icke bör före
komma inom de obrutna områdena. Dessa bör förbehållas
naturskyddet, renskötseln och det friluftsliv, som
inte kräver vägar och större anläggningar. En sådan
ordning bör enligt verken inte hindra underhäll och
drift av befintliga anläggningar eller inskränka
rätten till mineralprospektering".

5.5.5   Riksdagsbehandling och beslut

Pä grundval av verkens utredning, remissyttrandena häröver m.m. förelade regeringen (bostadsdepartementet) den 5 november 1977 riksdagen förslag till riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vissa s.k. obrutna fjällområden (prop. 1977/78:31):

"I propositionen anges I4 områden i fjällvärlden, s.k. obrutna fjällområden, som f.n. är relativt orörda och som även framgent bör undantas från tyngre exploateringsföretag. Let föreslås i propositionen att som en riktlinje i den fysiska riks-planeringen bör gälla att anläggandet av bl.a. vägar, vattenkraftsstationer och gruvor samt ett intensivt skogsbruk i princip inte bör komma ifråga inom de aktuella områdena. Förslagen utgörs av direkt uppföljning av de riktlinjer för hushållning med mark och vatten, som riksdagen beslöt om år 1972.

Det konstateras i propositionen, att befintliga rättsliga instrument torde vara tillräckliga för att trygga att markanvändningen inom de obrutna fjällområdena följer de föreslagna riktlinjerna. Någon ny eller förändrad lagstiftning föreslås sålunda inte. Det förutsätter, att de riktlinjer för markanvändningen, som föreslås i propositionen, följs upp av bl.a. länsstyrelser och kommuner genom

Prop. 1978/79:187 50

fortsatta åtgärder i   form  av naturskydd  och  planläggning.   Avgränsningen  av  de   L4   föreslagna  obrutna  fjällområdena kommenteras  översiktligt  i  propositionen. Länsstyrelserna  föreslås   få i  uppdrag att  efter  samråd med berörda parter lämna regeringen  förslag beträffande  områdenas  gränser i   detalj.   Länsstyrelserna bör vidare   svara  för att  informera berörda myndigheter,   organisationer och  enskilda om  de  obrutna  fjällområdenas avgränsning och riktiinjema  för markajivändningen  inom dessa".

De  14  områdena var Rogen,   Sylarna-Helags,   Skäckerfjällen. Burvattnet,   Hotagen,   Frostviken,   Ransaren,   Artfjället, Tärna-Graddis,   Sarek-Pite,   Kebnekaise,   Råsto-Tsåktso, Pesinki  och Muddus.   Områdenas belägenhet  och ungefärliga utsträckning  framgår av detta betänkandes  bilaga   C - F.

Riksdagen   biföll  propositionen  den   15  december  1977   (CU 1977/78:8,   rskr 1977/78:99)  under  framhållande  av vissa synpunkter på  nägra speciella  frågor,   bl.a.   några områdens slutliga benämning samt vissa väg-  och  prospekterings-frågor.   Riksdagen  ifrågasatte om Muddusområdet borde  ingå bland  de  obrutna fjällområdena eller anses  tillfyllest skyddat  genom  att  det  i   sin  helhet  är nationalpark.   Avgörandet  överlämnades  till  regeringen  "utan  riksdagens ytterligare  hörande",

3.5.4       Fortsatt  utveckling

I   cirkulär  till  samtliga statsmyndigheter den  3 maj   1978 (SFS   1978:227)  har regeringen  erinrat  om  riktlinjerna  för utnyttjande  av obrutna  fjällområden  i   Kopparbergs,   Jämtlands,   Västerbottens  och Norrbottens  län.

Genom  cirkulär  1973  (SFS  1975:15)   anbefalldes,   att  de  allmänna  riktlinjerna för hushållningen med  landets  mark-  och vattentillgångar,   som riksdagen  fastställt  1972  (prop. 1972:111,   CU   1972:55,   rskr 1972:348),   skulle vara vägledande för samtliga statsmyndigheter vid beslut  av betydelse  för användningen  av mark och vatten.   Genom riksdagens  beslut 1977   angäende  obrutna  fjällområden  (prop.   1977/78:51,

Prop. 1978/79:187        51

CU 1977/78:8, rskr 1977/78:99) har särskilda riktlinjer fastställts för utnyttjande av dessa skyddsvärda fjällområden. Med anledning härav framhäller regeringen i cirkuläret den 5 maj 1978:

"Dessa särskilda riktlinjer för obrutna fjällområden utgör en precisering av 1972 års riktlinjer för hushållning med mark och vatten. De anger vilket skydd mot anläggande av nya vägar, vattenkraftanläggningar, gruvor, viss bebyggelse m.m.,som de berörda områdena bör åtnjuta med hänsyn till önskemålet att slå vakt om väsentliga bevarandeintressen och att bibehålla en handlingsfrihet. Vidare förutsätts att de särskilda riktlinjerna följs upp av bl.a. länsstyrelser och kommuner genom naturvårdsåtgärder och planläggning.

Områdenas gränser anges endast översiktligt i statsmakternas beslut. Regeringen har uppdragit åt länsstyrelserna i berörda län att inom viss tid och efter samråd med kommunerna och intresserade parter lämna regeringen förslag till avgränsning av områdena. I fråga om två av områdena, som berörs av aktualiserade vägar, skall ocksä klarläggas vissa frågor beträffande markanvändningen.

Regeringen erinrar härmed statsmyndigheterna om de riktlinjer för användningen av mark och vatten inom de obrutna fjällområdena, som statsmakterna har beslutat".

5.5.5  Kompletterande anmärkningar

Den 6 februari 1970 uppdrog regeringen (jordbruksdepartementet) åt statens naturvårdsverk att utreda de svenska fjällområdenas planmässiga användning inom ramen för modern naturvård. För detta uppdrag har verket utformat ett särskilt utrednings-program (SNV PM - 565). Naturvårdsverkets och planverkets gemensamma rapport den 50 oktober 1975 "Obrutna fjällområden" utgör samtidigt redovisning för utredningsetapp I i nämnda program inom naturvårdsverket.

Statens naturvårdsverk för ett sammanfattande register över skyddad mark i landet. Detta s.k. riksregister har publicerats i en förteckning över Sveriges nationalparker, naturreservat, 5 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 187

Prop. 1978/79:187 52

naturminnen,   djurskyddsområden  samt   fredade  växt-  och  djurarter den  1  januari   1972 under rubriken  "Skyddad  natur"   (SNV publikation  1972:16).

Prop. 1978/79:187        55

5.4    PRIMÄRA REKREATIONSOMRÅDEN 5.4. 1  Grunder

I anslutning till riksdagsbeslutet 1972 om regional utveckling och hushållning med mark och vatten (p. 5.5.1) godtog riksdagen (in U 1972:28, rskr 1972:547), att turistnäringen inom berörda delar av landet skulle jämställas med andra näringar i fråga om lokaliseringsstöd så till vida att utöver lån ocksä vissa bidrag borde kunna utgå.

Sedan kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden m.m. i december 1975 framlagt sitt slutbetänkande "Turism och rekreation i Sverige" (SOU 1973:52), fastställdes den statliga turistpolitiken i stora drag, då riksdagen år 1975 behandlade propositionerna 1975:46 (jordbruksdepartementet) och 1975:47 (handelsdepartementet), i vilka vissa riktlinjer för statliga åtgärder angavs. Dessa riktlinjer påverkar också kommunernas och landstingens beslut i turist- och rekreationsfrågor.

3.4.2  Riksdagsbehandling och beslut

Regeringen uttalade i proposition 1975:46 (s. 25-26):

"Rekreationspolitiken mäste ges en sådan inriktning att den möjliggör för alla att få den avkoppling och motion, som var och en har rätt att kräva. Därför är det viktigt, att inte sociala och ekonomiska hinder bestämmer vilka, som kan få del av utbudet av rekreations- och turistaktiviteter. Utbudet måste överensstämma med de önskemål stora grupper medborgare har. I allt för hög grad avspeglar emellertid dagens utbud en gången tids efterfrågan. Många av de aktiviteter, som bjuds, är det svårt eller omöjligt för t.ex. barnfamiljer, pensionärer och handikappade att utnyttja. Andelen kostnadskrävande rekreations- ooh turistaktiviteter är alltför dominerande, vilket missgynnar de grupper jag redan nämnt liksom låglönegrupperna. Dessa förhållanden måste uppmärksammas och samhällsinsatserna inriktas pä att göra utbudet tillgängligt för alla".

Prop. 1978/79:187        54

För att möjliggöra en effektiv behandling av frågor om turism och rekreation förordades i propositionerna en bättre samordning av olika samhälleliga in£;atser. På det organisatoriska området föreslogs därför, dels; att en särskild beredning -beredningen för samordning av statens insatser för turism och rekreation - borde inrättas (prop. 1975:46), dels att ett centralt organ, Sveriges turistråd, med uppgift att planera, samordna och genomföra åtgärder för att främja marknadsföring av turism i Sverige, borde tillkomma (prop. 1975:47).

I propositionerna föreslogs vidare, att den framtida utbyggnaden för turism och rekreation borde ske genom samordnade åtgärder och i områden särskilt lämpade härför, s.k. primära rekreationsområden. Regeringen föreslog 24 dylika områden, varav 5 inom fjällregionen: Dalafjällen, Härjedalsfjällen, Areområdet, Tärna-Graddis fjällvärld och Abisko-Kebnekaisefjällen. Vid riksdagsbehandlingen tillkom ytterligare ett område, dock icke inom fjällregionen.

Vad gäller innebörden av att riksdagen klassificerar ett område som primärt rekreationsområde anförde civilutskottet (CU 1975/75:2 s. 7):

"Utskottet vill i denna frga betona de markhushåll-ningsaspekter, som leder den fysiska riksplaneringen och därmed behovet av att i första hand för dessa plEineringssyften ange visss. för turism och rekreation särskilt lämpade större och sammanhängande områden. Innebörden därav blir då nä.rmast att för dessa områden gäller som särskild riktlinje i den fysiska riksplaneringen, att planeringen skall utgå även från syftet att områdena skall kunna pä ett ändamålsenligt sätt användas för rekreation och turism. Markeinvänd-ningsplaneringen inom området skall sälunda utgå från detta och innebära en vägning därav mot riksplaneringens övriga riktlinjer. Rekreationssyftet innebär bl.a. att betydande områden kan behöva avsättas för det rörliga friluftslivet men ä.ven för vetenskaplig naturvård och kulturminnesvärd".

Riksdagen godtog regeringens förslag till allmänna riktlinjer för turist- och rekreationspolitiken (CU 1975/76:2, rskr 1975/76:46) samt till organisatoriska åtgärder, främst in-

Prop. 1978/79:187 "

rättande av en samordningsberedning med kanslifunktionen ansluten till naturvärdsverket (angiven CU och rskr) och av Statens turistråd (NU 1975:54, SK U 1975:21 - jfr SK U 19/5/76:14 -, rskr 1975:244).

5.4.5  Fortsatt utredning

1 den proposition (1977/78:3l), som låg till grund för riksdagens beslut den 15 december 1977 om riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vissa s.k. obrutna fjällområden, anförde föredragande departementschefen (s. 82):

"Av vad jag tidigare har sagt framgår att ett stort antal turistanläggningar och ledutbyggnader planeras i de obrutna fjällområdena. Jag är angelägen om att en samlad bedömning görs av utbyggnadsprojekten. De riktlinjer, som riksdagen lade fast år 1972, innebär bl.a., att vissa centrala delar av de väglösa fjällområdena, de s.k. vildmarkskärnorna, undantas också från utbyggnad av ytterligare övernattningsstugor för turism. Den särskilda beredningen för samordning av statens insatser for rekreation genomför f.n. en inventering av utbyggnadsplanerna i samtliga primära rekreationsområden ooh kommer att i samband härmed lämna förslag beträffande den framtida utbyggnaden. I beredningens arbete deltar bl.a. naturvårdsverket och planverket. Beredningen väntas lägga fram en rapport till regeringen under hösten. Också i naturvårdsverkets fortsatta arbete beträffande fjällområdena torde frågan om avvägningen mellan naturvård och turism komma att aktualiseras. I avvaktan på ett mera fullständigt underlag bör de principer, som lades fast år 1972 om vildmarkskärnor, tillämpas. Det bör ankomma på regeringen att efter_förslag från naturvärdsverket ge berörda myndigheter närmare riktlinjer beträffande turistutbyggnad inom de obrutna fjällområdena".

Beredningen för samordning av statens insatser for turism oor. rekreation -r som antagit benämningen rekreationsberedningen -kunde efter riksdagens beslut 1975 inleda sitt arbete under 1976. Beredningen har i april 19"8 till regeringen avlämnat en rapport "Statliga Insatser för turism och rekreation" (Jo 1978:2). Beredningen redovisar där erfarenheter av hittills utfört arbete och ger synpunkter på den fortsatta verksamheten. Till rapporten är fogat ett supplement "Planerings-

Prop. 1978/79:187 56

läget  i   de  primära rekreationsområdena",   för vars  innehåll  statens  naturvårdsverk,   statens  planverk  och  Sveriges turistråd  gemensamt svarar.   Supplementet  redovisar vissa grundfakta beträffande  de  primära rekreationsområdena  liksom planeringsläget  i  dessa onråden.

I   rapporten   anmäler beredningen  att med utgångspunkt   från riksdagens  beslut om primära rekreationsområden  har kommunerna inom ramen  för den  fysiska riksplaneringen  behandlat  samtliga primära rekreationsområden  i  upprättade kommunöversikter.   Beredningen  frstmhäller beträffande  inkvarteringskapaciteten  inom de primära rekreationsområdena -där de   fem  fjällområdena  tillsammans  har ungefär  12 % av den  totala kapaciteten  (bäddkapacitet under  tak  -  camping +  privat uthyrning)  - att de  senare  årens begränsade  tillskott  av boendeanläggningar under  tak  i  huvudsak  tillkommit  i   fjälltrakterna med stöd av arbetsmarknads-  och regionalpolitiska insatser.   Beredningen  föreslär,   under  förutsättning att  överenskommelse kan  träffas med  berörda kommuner,   att  särskilda statliga insatser under närmaste åren  görs  i   fem primära rekreationsområden,   varav endast ett  fjällområde - Åreområdet.

Pör flertalet  primära rekreationsområden har  statsmakterna i   samband med  den   fysiska  riksplaneringen  beslutat  om  särskilda  riktlinjer  för markanvändningsplaneringen.   Beredningen  har bedömt hur det  for-:satta planeringsarbetet  i atort bör kunna inriktas  i  vart och ett av  de  primära rekreationsområdena och  framhållit,   att  genom  en  utvecklad kontakt mellan  beredningen ooh planeringsorganen  i  områdena bör den  allmänna bedömningen  fördjupas  och om  så erfordras korrigeras.   För de  fem  fjällområdena är bedömningen följande  (s.   90-91):

Dalafjallen

Det  är  angeläget  att  en översiktlig fysisk  planering

Prop. 1978/79:187      57

liksom ett handlingsprogram för den fortsatta utvecklingen snarast kom.ner till stånd i samarbete mellan de berörda kommunerna. En av de viktiga frågor, som därvid bör uppmärksammas, är fritidsbebyggelsens utveckling. Älare översiktsplaner bör omprövas i syfte att reservera tillräckliga arealer för turism ooh rörligt friluftsliv. Statliga och kommunala insatser bör i stor utsträckning inriktas på att förbättra och komplettera den turistiska miljön i uppbyggda områden och pä en utveckling i övrigt, som är anpassad till den lokala arbetsmarknadens förutsättningar.

Härjedalsfjällen

Härjedalen är ett av våra viktigaste rekreationsområden. Den starka ökningen under senare år av enskild fritidsbebyggelse har uppmärksammats. Den ökade försiktigheten och den omprövning av tidigare exploateringsplaner, som nu pågår, bör därför stödjas. Det är nödvändigt att utvecklingen av turism sker i en takt, som är anpassad till den lokala arbetsmarknadens förutsättningar. Det är väsentligt att kollektiva boendeformer ges företräde framför enskild fritidsbebyggelse i Härjedalens turistorter och i omgivande dalgångar samt att områden för enskild fritidsbebyggelse väljs med stor omsorg och med sikte på att slå vakt om landskapets karaktär. Kommunikationsfrågorna bör ägnas ökad uppmärksamhet.

Åreområdet

Det är angeläget att den översiktliga utvecklingsplaneringen fullföljs. Kollektiva boendeformer bör ges företräde framför enskild fritidsbebyggelse i Are-regionens turistorter. Områden för enskild fritidsbebyggelse (i omgivande dalgångar) bör väljas med stor omsorg och med sikte på att slå vakt om landskapets karaktär. Beredningen har regerings uppdrag att i samråd med Sveriges turisträd följa utvecklingen i området och bedöma åtgärdsbehovet.

Tärna-Graddi s_fjällområde

Kommunerna i regionen har var för sig utarbetat översiktliga planer, som är inriktade på att säkerställa markresurser bl.a. för turism och rekreation. Turistkommitténs utvecklingsprogram för Täma-Graddis fjällområde behöver aktualiseras i samarbete mellan berörda kommuner och närmare marknadsbedömningar göras. Det är angeläget att anpassa skalan i den planerade utbyggnaden till de befintliga små tätortemas förutsättningar. Det är väsentligt att kollektiva boendeformer ges företräde framför enskild fritidsbebyggelse i Tärna-Graddisområdets turistorter samt att områden för enskild fritidsbebyggelse väljs med stor omsorg och med sikte på att slå vakt om landskapets ursprungliga karaktär.

Prop. 1978/79:187      58

Abisko-Kebnekaiseområdet

Den fysiska planeringen för Torneträsk bör fullföljas med en utvecklingsinriktad åtgärdsplanering i samband med Kiruna-Narviksvägens utbyggnad. Strategiskt belägna markområden bör i samråd med berörda intressenter reserveras för turism och rekreation. Vidare måste vissa ätgärder snabbt vidtas för att klara det ökade tryck pä området, som öppnandet av vägen kommer att innebära. Det är väsentligt att i den fortsatta pliineringen av utvecklingsområden för turism i Kiruna kommun pröva möjlighetema att även tillgodose behoven av närrekreation från kommunernas tätortsbefolkning. Utöver ovannämnda planeringsinsatser för området utmed den planerade mellanriksvägen bör en översiktlig plan utarbetas för vandringsturismen i fjällområdet mellan Abisko och Kebnekaise.

Materialet i beredningsbetänkandets supplement har utgjort underlag för beredningens överväganden men utgör också en faktasammanställning av vidare intresse i samband med fortsatt planering. Supplementet redovisar data om de primära rekreationsområdena, ger en områdesvis presentation av dem Scunt redovisar statliga myndigheters synpunkter med anledning av den fysiska riksplaneringens planeringsskede. Här skall endast återges supplementets uppgift, att de fem fjällområdena har ca 15  av samtliga fritidshus i de 25 primära rekreationsområdena och att Härjedalsfjällen uppvisar den högsta tillväxttakten i fritidsbebyggelsen av samtliga primära rekreationsområden.

Prop. 1978/79:187        59

5.5     AREPROJEKTET 5.5.1  Grunder

Kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden avlämnade i september 1971 delbetänkandet "Are_-_ utvecklingsplan för ett svenskt rekreationsområde" /_ .

1971:5). Detta avsågs utöver det centrala området kring Åre-Duved omfatta de fyra områdena kring Storlien, Kall, Vålädalen och Bydalen. Efter remissbehandling av förslagen tillsattes inom kommittén en särskild arbetsgrupp, som i oktober 1972 lämnade en "Rapport avseende_utbyggnad_av_Åre-regionen för_turism och_rekreation" (Ds Jo 1972:7)- Riksdagen anslöt sig 1973 till målsättningen för Åreprojektet, förordade en etappindelning av utbyggnaden och anvisade på tilläggsstat 2 milj.kr. som bidrag till projekteringskostnader (prop. 1973:85, Kr U 1975:20, rskr 1973:144). Regeringen fattade i november principbeslut om utbyggnad av en första deletapp, huvudsakligen avseende själva Are. Däri ingick en stugby med 400 bäddar, en kabinbana från Åre centrum till Åreskutans topp, nya vägar och vägförbättringar, leder och rastplatser, ett nytt avloppsreningsverk m.m. Regeringen har därefter beslutat om lokaliseringslän och särskilda bidrag till projektet, riksdagen om en statlig lånegaranti (prop. 1975:1 bil 11 i 142, Kr U 1975:2, rskr 1975:27). T.o.m. 1976 hade staten bidragit till Åreprojektets finansiering med ca 50 milj.kr., varav ca 55 milj.kr. utgör bidrag m.m. och 15,3 milj.kr. utgör län eller garanti för lån.

Vid årsskiftet 1976/77 visade sig emellertid en väsentlig kostnadsuppräkning nödvändig, då de kalkyler, varpå I974 års principbeslut fattats, uppenbarligen icke hade varit tillräckligt underbyggda. I detta läge var arbetet med kabinbanan i huvudsak utfört ooh banan tagen i drift. Vidare hade uppförts liftar utmed Åreskutan samt serviceanläggningar och

Prop. 1978/79:187 60

parkeringsplatser i  Ullådalen.   Svenska turistföreningen hade  med  statliga bidrag rustat upp  turiststationen  i   Sylar-na.   Vissa anläggningar av betydelse  för fjällsäkerheten  hade  alltså kommit   till utförande,   andra återstod,   bl.a.   den för främst  service men även  säkerhet  avsedda serveringsbyggnaden på Åreskutan  i  anslutning till kabinbanans  bergstation  -  byggnaden  tänkt  som tillflyktsort vid hastigt väderomslag.

3.5-2       Riksdagsbehandling och beslut

Regeringen   förelade  den  24 februari   1977  riksdagen  förslag (prop.   1976/77:98)   till den  fortsatta utbyggnaden  av Åreprojektet  och  särskilda ekonomiska stöd- och  sajieringsät-gärder för att  denna  skulle kunna ske  i  enlighet med  den målsättning,   som beslutats  av riksdagen  är  1973.   Riksdagen  föreslogs   till  lån  till Åreprojektet på  tilläggsbudget  för budgetåret   1976/77  anvisa ett  investeringsanslag av  47  milj.kr.   samt bemyndiga regeringen att  efterge  statens fordran   för  lån   i  anledning av projektet.

Sedan  kulturutskottet - med understrykande  av vikten  av att planeringen  av Åreprojektet  sker i  nära kontakt med rennäringens   företrädare  -   tillstyrkt  regeringens   förslag (Kr U  1976/77:46,   jfr prop.   1976/77:80,  Kr U  1976/77:93, rskr  197 6/77:289)  beslöt riksdagen  den  18 maj  1977   i   enlighet med  förslaget  (rskr 1976/77:303).   Regeringen har vidare uppdragit  åt  beredningen  för samordning av statens insatser  för  turism och rekreation  att  följa den  fortsatta utvecklingen  av  Åreprojektet  och  att vidta åtgärder  för  en noggrann  utvärdering av erfarenheterna från projektets genomförande.

Prop. 1978/79:187        61

3.6     FJÄLLEDER

5.6.1  Grunder

Stigar och leder i fjällvärlden tillk.)m ursprungligen för att tillgodose behovet av färdleder för befolkningen där. Sä småningom utformades ett ledsystem, som sträckte sig mellan orter, där människor bodde och till deras arbetsplatser på annat håll i fjällvärlden. Med tiden kom även icke fjäll-bor i ökande utsträckning upp till fjällområdena för att där uppleva naturens skönhet samt få utöva ett friluftsliv med olika krav. Främst genom Svenska turistföreningens försorg började man i slutet av 1800-talet att tillskapa ett för mera ovana f jällv2indrare erforderligt system av vandrings- och skidleder. Kring mitten av 1900-talet och därefter utökades ledsystemet kraftigt genom försorg av ägarna av turistanläggningar i fjälltrakterna och lokala turistorganisationer, genom kommunernas ökade engagemang i turismen och genom länsstyrelsernas ökande ansvar och intresse på området.

Ledsystemet kom att omfatta säväl sommar- som vinterleder av varierande svårighetsgrad och längd, såväl milslänga genomgående leder som leder av mera lokal karaktär, ofta från en turistort eller enskild turistanläggning till någon utflykts- eller raststuga på någon halvmils avständ.

Mot bakgrund av denna utveckling framstod klart, att vandrings- eller skidlederna i fjällen och därtill hörande anläggningar numera har en stor betydelse för rekreation -både mera långväga turisters och ortsbefolkningens - men ocksä för lokalbefolkningens näringsutövning. Lederna möjliggör en rimlig säkerhet under förflyttningar. För fjällräddningsarbetet, som ofta måste utföras under besvärliga väderleksförhållanden är lederna av vital betydelse.

Under 1960-talet konstaterades vid upprepade tillfällen att

Prop. 1978/79:187 62

ledmarkeringarna pä olika fjälLkartor ibland var ofullständiga eller felaktiga. Leder på kartan saknade i några fall motsvarighet i terrängen. För äldre leder var stundom ovisst vem som byggt dem eller var ansvarig för skötsel och underhåll. Även för leder, som tillkommit relativt nyligen, kunde olika engagerade parter ha skilda uppfattningar om vem som hade ansvaret för ledens vidmakthållande. Att dessa förhållanden var högst otillfredsställande bl.a. med hänsyn till säkerheten i fjällen är uppenbart.

Under samma tid, som dessa kon:3tateranden gjordes, har också en stark ökning av kostnaderna för skötseln av vandringsleder, raststugor osv. noterat:». Med ett intensivare utnyttjande av leder och anläggninga;ma längs dem kom krav pä ut byggnader och ökad kapacitet för dessa och ökade slitage-och renhällningsproblem längs vissa delar av ledsystemet. Detta innebar ökade svårigheter för huvudmännen att klara drift och underhåll pä ett tillfredsställande sätt. Anspråken på samhälleligt ekonomiskt stöd för nyanläggning och upprustning ökade. Avsaknaden av översiktlig planering och bristande överblick över de totala behoven försvårade härvid en prioritering av olika angelägna åtgärder.

3.6.2   Utredning

I juni 1970 erhöll kommittén för planering_av turistanläggningar och friluftsområden tilläggsdirektiv av Kungl. Maj:t att utreda huvudmannaskapet för vandringsledema i fjällvärlden, däri inbegripet övernattningsanläggningar, broar, rösning o.d. Vidare skulle konui.ittén utreda hur uppförajidet, underhållet ooh driften m.m. av lederna skulle finansieras. Ett av länsstyrelsen i Norrbottens län utarbetat förslag rörande nya vandringsleder skulle prövas och överarbetas.

Efter samverkan med lantbruksstyrelsen, statens naturvårdsverk, berörda länsstyrelser, Svenska turistföreningen m.fl.

Prop. 1978/79:187 63

redovisade kommittén   i  december  1973  sitt uppdrag i  delbetänkandet   "Huvudmannaskapet   för vandringsleder  i   fjällvärlden"     (Ds  Jo   1973:8).

"Kommittén hade  funnit  att  det bestående  lednätets   län.jd kunde uppskattas   till  ca 7000 km.   I   fjällvärlden  fanns omkring 80  övernattningsanläggningar  alltifrån  enkla över-nattningsstugor  till   fjällstationer med  en  sammanlagd kapacitet  av  1700  bäddar.   Kommittén  beräknade  nyanskaffningsvärdet  av befintliga  leder,   broar och  stugor  till ca 43 milj.kr.   ooh de  årliga kostnaderna för att underhålla anläggningar och  leder  till  ca  3 milj.kr.   Det  årliga investeringsbehovet beräknades  till  oa 4 milj.kr.   Av uppgiftslämnama  föreslagna investeringar i  upprustning och nyanläggningar av  leder,   broar och  stugor beräknades   till   ca 20 milj.kr.,   av vilka drygt hälften  föll på Norrbottens län.   De uppskattade  arbetsinsatserna för dessa arbeten uppgick   till  ca 63  000  dagsverken,   motsvarande  något  övr 500 årsverken.

Kommittén  framhöll  det  vara nödvändigt  för  fjällvandringsverksamhetens utveckling att  samhället  formulerar de ramar,   inom vilka verksamhetens  egen  planering kan   ske. Dessa ramar uttrycks  bl.a.   i   samhällets   fysiska planering och i  ekonomiska beslut  hos  stat  ooh kommun.

Kommitténs  överväganden  beträffande  huvudmannaskapet hade  lett  till  att  ansvaret   för huvudleder och  sekundärleder borde vila pä staten  genom  statens  naturvårdsverk medan ansvaret  för lokala  leder och  spår borde  vila på kommunerna.   Kommittén  ansäg vidare,   att  det borde  ankomma på naturvårdsverket  och  länsstyrelserna att  svara för erforderliga åtgärder  för verksamhetens  planering och drift  samt  för information  om  tillgängliga produkter.   Kommittén   förutsatte  vidare  att huvudmännen skulle  svara  för att  lämpliga entreprenörer utsågs   för ätgärder av  löpande  natur  och  att  samhällsorganens   eg.ia insatser koncentrerades   till   ledning och  samordning av verksamheten.

Beträffande  huvudleder  och  sekundärleder  föreslog kommittén  att  statens  naturvårdsverk  och  de  berörda  länsstyrelserna bemyndigades  att  föra  förhandlingar med  i första hand  de  nuvarande  ägarna  för  att  sluta  erforderliga avtal.

Kommittén  förutsatte  att  statens  naturvårdsverk  tillfördes medel   för  fjällvandringsverksamheten  via ordinarie anslag och att de kommunala åtgärderna beträffande  det lokala lednätet baserades  på  finansiering med kommunala

Prop. 1978/79:187 64

medel  och   i   viss  utsträckning från  statens  naturvårdsverks anslag för  stöd   till  idrotten.   Därutöver  torde  investeringsåtgärder  beträffande  vandringsleder  och   anläggningar liksom dittills  i  betydande utsträckning finansieras  som beredskapsarbeten  vid  arbetsmarknadsstyrelsen."

5.6.5       Riksdagsbehandling och  beslut

På grundval  av  betänkandet  och  remissyttrandena däröver föreslog regeringen   (jordbruksdepartementet)  den  29 december 1975  riksdagen   (prop.   1975/76:100 bil.   Il  s.   155f.),   att huvudmannaskapet   för viktigare vandrings- och  skidleder i fjällvärlden   och  därmed  sammanhängande  anordningar såsom vindskydd,   broar m.m.   skulle  åläggas  statens  naturvärdsverk fr.o.m.   den   I   juli   1977.   Länsstyrelsema i   fjällänen  skulle svara för genomförandet  av planerings- och samordningsarbetet samt  tillsynen  och  skötseln  av  lederna.

Riksdagens  kulturutskott  (Kr D  1975/76:36 s.4)  hade ingen  erinran mot  de  principiella riktlinjer,   som regeringen  föreslagit  avseende  vandringsleder m.m.,   och  föreslog att de godkändes  av  riksdagen.

Riksdagen   följde  den  5 maj   1976 utskottets  förslag (rskr 1975/76:259).   Regeringen   (jordbruksdepartementet)  uppdrog den   6  juni   1976  ät  statens  naturvårdsverk  att  fr.o.m.   den 1   juli   1977   svara  för planeringen ooh samordningen m.fl. uppgifter för  s.k.   huvudleder och sekundärleder i   fjällvärlden  samt uppdrogs åt  länsstyrelserna i  Kopparbergs,  Jämtlands, Västerbottens  och Norrbottens  län  att  svara  för genomförandet  av det  nödvändiga  planerings-  och  samordningsarbetet samt  tillsyn   av  ifrågavarande  leders  skötsel.   Naturvårdsverket  skall   främst  ge  vägledsinde  information rörande principerna för  planering av  ledsystem,   anläggningamas  standard, markering,   skyltning m.m.   Naturvårdsverket  skall  inom ramen för befintliga resurser  fördela statliga medel  för drift och underhåll   av de  leder,   som kan  bedömas  vara av  särskild betydelse.   De   statliga insatserna skall  ske  inom ramen  för nu gällande  bidragsbestämmelser.   Verket  skall  samråda med

Prop. 1978/79: 187 65

rekreationsberedningen.

3.6.4       Fortsatt  utredning

Genom samma beslut  fick  också  statens naturvårdsverk  i uppdrag att   före  den   1  juli   1977   närmare  precisera vilka leder,   som  är  att  betrakta  som  huvudleder och  sekundärleder. Naturvärdsverket  skulle härvid  samråda med  domänverket,   berörda  länsstyrelser.   Svenska kommunförbundet  och Svenska  turistföreningen.

Den   31  augusti   1977   redovisade  naturvårdsverket uppdraget genom Naturvårdsverkets   förslag till   ledsystem i   fjällvärlden  under  statligt  huvudmannaskap  (SNV  PM nr 881).   Enligt verkets   tolkning av huvudmannaskapet   förutsätts detta gälla själva  lederna samt  därtill  hörande  anläggningar säsom broar,   spänger,   vindskydd,   roddbåtar och  båthus  samt viss  räddningsmateriel.   Det  statliga huvudmannaskapet gäller säledes  inte  fjällstationer,   övernattningsstugor och anordningar  som kräver  anställd driftpersonal,   exempelvis  bättrafikleder.

De  leder,   som medtagits  i  naturvårdsverkets   förslag till ledsystem  är  sådana,   som  är av huvudsaJcligen  turistiskt  intresse  och  av  sådan  längd  att  de kräver  övernattning längs leden  (långfärdsled).   Ansvaret   för hela det   s.k.   närleds-systemet  i   fjällvärlden   faller på kommunerna.   För anläggandet  av  sådana lokala  ledsystem  förutsätts  dock  att  statliga bidrag även   i   fortsättningen   skall  kunna utgå.

Naturvårdsverket  anser att  en  uppdelning av  långfärdsledema i  huvudleder resp.   sekundärleder  f.n.   icke  är möjlig eller ens  angelägen  att  göra.   Detsamma gäller indelningen i   sommar-  resp.   vinterleder.   Ej   heller anser  sig verket nu ha möjlighet  föreslå i  vilken  omfattning de olika lederna bör ut-

Prop. 1978/79:187        66

rustas med raststugor. Behovet av parkeringsplatser med sanitära utrymmen vid allmän väg i anslutning till lederna är mycket stort. Verket har funnit omfattningen av och kostnaderna för rastplatserna så betydande ooh de praktiska ansvars-, skötsel- och underhållsfrägorna så svårlösta, att det nu avstått från förslag i dessa avseenden och endast för kännedom i kartmaterialet anmält länsstyrelsemas förslag till naturrastplatser.

Naturvårdsverkets förslag beträffande långfärdslederna bygger på en bedömning av friluftslivets behov av fjäll-leder, broar, vindskydd osv. Härvid har även säkerhetsfaktorerna beaktats. Vidare har hänsyn tagits till renskötselns intressen ooh till riktiinjema i statens planverks och statens naturvärdsverks gemensamma förslag till obrutna fjällområden (p, 5.5.2 - propositionen om dessa områden kom den 3 november 1977, p. 5.3.5) samt till riktlinjerna för de s.k. vildmarkskärnoma (p. 3.5.1, jfr p. 3.4.3). Önskvärdheten av att hälla vissa fjällområden fria från leder har beaktats. Naturvårdsverket framhåller, att förslaget till ledsystem inte fär ses som så definitivt till sin utformning och omfattning att det inte skall kunna ändras i framtiden.

3.6.5   Riksdagsbehandling och beslut

I proposition 1977/78:100 (bil.13 Jo Ds I63-I66) erinrade regeringen om att statens naturvärdsverk fr.o.m. den 1 juli 1977 är huvudman för vandringsledema i fjällen, medan länsstyrelsema svarar för den löpande verksamheten samt skötsel och underhåll av vandringsledema. Investeringsbehovet hade av verket beräknats till 4 milj.kr. för leder med tillhörande anordningar. Hälften av dessa investeringar hade bedömts kunna bekostas av beredskapsmedel. Verket hade i sina äskanden för budgetåret 1978/79 föreslagit, att 5 milj.kr. avsattes för ändamålet, varav 5 milj.kir. för skötsel och underhåll och 2 milj.kr. för investeringar.

Prop. 1978/79:187

Naturvårdsverkets  ledförslag omfattade  464 mil befintliga leder samt nyanläggande  av 82 mil  leder.  Naturvårdsverket hade  i   samband  med  investeringen  av det  befintliga  ledsystemet  tagit  reda på vilka,   som anser  sig vara huvudmän för de  skilda ledema.   För de befintliga leder,   som ansetts  behållas,   var den  procentuella fördelningen:

Svenska  turistföreningen

Länsstyrelserna

Lantbruksnämndema

Kommunerna

Övriga  (Domänverket,   privata  etc. )

53	lo
20	io
22	lo
10	lo
15	lo

Kostnaderna i   1977   års  kostnadsläge  för naturvårdsverkets förslag till   ledsystem,   fullt uppbyggt,   hade verket  beräknat  till  22,7  milj.kr.,   varav kostnaden  för nyanläggning av leder,   raststugor och broar under en  tioårsperiod uppgick  till  12,5 milj.kr.   Kostnaderna för upprustningen  av befintliga  leder m.m.   hade  beräknats  till  6,2 milj.kr. Kostnaden  för drift  och underhåll  av befintliga ledsystem hade beräknats uppgå  till  2,5 milj.kr.   per år.   Sammanlagt hade verket  för anläggande  och  skötsel  av vandrings- och sköterleder m.m.   i   fjällvärlden budgetåret  1978/79 begärt  5  milj.kr.   (anslag  1977/78:3).

Regeringen  förklarade  sig i  propositionen  (1977/78:100)  i huvudsak  biträda naturvårdsverkets   förslag den   31  augusti om bl.a.   omfattningen   av det  statliga ansvaret  för vandringsleder i   fjällen.   Vissa leder i   fjällvärlden,   f.n. 464 mil,   skall   infattas   av  statligt  huvudmannaskap.   Under en  särskild  anslagspost   för  anläggande  och  skötsel  av vandringsleder m.m.   i   fjällvärlden   föreslogs  2 milj.kr. anvisas.   Föredragande departementschefen

"har därvid  räknat med  att kostnaderna för skötsel av vandringsleder  inom nationalparkerna,   vilka kostnader hittills  bestridits   från  anslaget Vård  av

6   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 187

Prop. 1978/79:187      68

naturreservat m.m., i fortsiittningen skall betalas frän förevarande anslag. Jag har vidare räknat med att från detta anslag skall bestridas de kostnader för fjällpatrullerna i Norrbottens län, som uppkommer i Samband med uneerhåll och skötsel av vandringsleder. Jag utgår också från att upprustning och utbyggnad av vandringsleder liksom hittills i stor utsträckning skall kunna utföras säsom beredskapsarbeten.

Jag förutsätter att de medel, som hittills anvisats till Svenska turistföreningen ooh som använts för viss skötsel av ledema, i fortsättningen kommer att tillgodogöras utvecklingen .av friluftslivet i fjällvärlden pä annat sätt än genom skötsel av vandringsleder."

Sedan riicsdagens kulturutskott (Kr U 1977/78:19) tillstyrkt propositionens förslag beslöt riksdagen den 15 april 1978 i enlighet med regeringens förslag (rskr 1977/78:216).

5.6.6  Kompletterande anmärkning

På statens naturvårdsverks initiativ fastställdes år 1970 efter omfattande förberedande .irbete med ett stort antal intressenter svensk standard for friluftsmärken ooh sym-

!2iH_£°£--Hili£i22HE2 ( '5 15 22 och SIS 03 12 11). Inom nationalparker, naturrese:rvat, naturminnen och djurskyddsområden samt - successivt efter hand som underhålls-eller andra arbeten så gör lägligt - det statliga ledsystemet skall skyltning ske enligt standarden och naturvårdsverkets anvisningar. Det är även angeläget, att all skyltning i övrigt för idrott och friluftsliv utförs enligt standarden. Enhetlighet härvidlag är till fördel bl.a. från säkerhetssynpunkt.

En presentation av de viktigaste reglerna för olika slag av skyltning och märkning enligt standarden finns i statens naturvårdsverks skrift "Friluftsområdet. Skyltning och märkning för idrott och friluftsliv" (SNV publikation 1972:10). En mycket ingående belysning av ämnet ges i naturvårdsverkets promemoria "Friluftsområdet - räd och anvisningar för fri luftsmärkning m.m." (SNV PM nr 167).

Prop. 1978/79:187 69

3.7 nSSA  YTTERLIGAPJ]  FRÅGOR

Utöver de  frågor,   som  redovisats   i   de   tidigare  avsnitten  av detta kapitel   (3.2  -   5.6),   har vissa ytterligare   frågor med anknytning till  fjällsäkerheten  riksdagsbehandlats under senare  år.   Ett urval  av  dessa  skall  här omnämnas.

5.7.1       1975:   Radiokommunikationer

I  en motion  den   17   januari   1975   (1975:167)   föreslogs,   att
riksdagen  skulle  hos  .ungl.   Maj: t  begära  åtgärder  för  för
bättrade  radiokommunikationer i   fjällvärlden.   Motionärema
framhöll,   att  den ökade  turismen  i   fjällvärlden numera
ställer allt  högre krav på  effektiv nödradiofunktion.   Pä
sjön  har man   radiofrekvenserna  16   för allmän  radiotrafik
och  11  A  för nödtrafik.   Om  dessa  frekvenser  även  fastställ
des  för  fjällvärlden   skulle  avsevärda  fördelar uppnås.   Bär
bara radiosändare  skulle  vinna ökad  användning och  fjäll
räddningen  härigenom kunna  etablera kontakt  med  de  nöd
ställda.   Vidare  skulle  nödmottagare  och nödsändare  kunna
uppsättas på  samma sätt  som  skett  i  Stockholms  skärgård.
Slutligen  skulle  radio  på hoteli   och  fjällstationer med
föra en minskning av  antalet  onödiga  fjällräddningspådrag.

Justitieutskottet  (JuU  1975:29)   delade motionärernas  uppfattning,   att  den  ökande  turismen  i   fjällvärlden motiverade höga krav  pä  fjällräddningen.   Ett  utbrett  och  väl  fungerande nödradiosystem  - med  bärbara kommunikationsradioapparater bland  allmänheten  -  skulle  förbättra fjällsäkerheten.   Ett sådant  nödradiosystem måste  emellertid  enligt  utskottets mening såväl  av  effektivitets-   som  kostnadsskäl  vara av den art  att det kan  fungera inom  det redan  befintliga fjäll-räddningsradiosystemet.   De  i  motionen  förordade kanalerna

II  A  och  16  läg inom  annat   frekvensområde  än  polisens  ak
tuella radiosystem,   och  radiosändningar på  dessa kanaler
kunde  inte  mottas med  de  apparater,   som  användes  av polisen.
Radiosändare  med   frekvensområdet  Z  -  29 megahsrz  hade  för
övrigt  en  betydligt kortare  räckvidd  än  polisens  förefintli-

Prop. 1978/79:187       70

ga apparater och var känsligare såväl för störningar som för de i fjällvärlden vanligen förekommande radioskuggorna.

Dä utskottet inte fann en lösning enligt motionärernas förslag förenlig med de krav, som i tekniskt hänseende måste ställas pä ett effektivt nödradiosystem inom fjällvärlden, avstyrktes förslaget. Riksdagen följde utskottets avstyrkan och avslog motionen den 8 augiisti 1973 (riksdagens prot. nr. 129 s. 129).

3.7.2  1974: Radiokommunikationer

I en utförlig motion den 26 jiinuari 1974 (1974:1426) vidareutvecklades tajikegängama om radiokommunikationer i motionen 1973:167 (p. 3.7.1). Vidare belystes värdet av att utnyttja privatradio inom medborgarbandet dels i trafiksäkerhetsfrämjande syfte, dels för att uppnå större säkerhet inför nödsituationer i fjällvärlden, I sistnämnda fallet var tanken att "turister - och givetvis även all övrig befolkning - med hjälp av egen, lånad eller hyrd bärbar radiostation kan hålla viss förbindelse med turistanläggning, fjällflyg eller andra stationer inom medborgarbandet. Dessa radioapparater är av den typ och storlek, som används för kvalificerad radioförbindelse vid jakt och liknande. Turistanläggningarna skulle disponera ett antal så-dama apparater för turisternais ändamäl eller för egna färdledare och övrig personal. Därjämte skulle disponeras en basradiostation med högt belägen antenn eller slavstation på närbelägen fjälltopp". Motionärema hemställde att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning om förutsättningama för och värdet av att dels upplåta en eller två kanaler inom medborgarbandet i trafiksäkerhetsfrämjande syfte, dels definitivt upplåta en eller två kanaler inom samma band för kommunikation och nödanrop i fjällvärlden.

Prop. 1978/79:187 71

Även borde i anslutning till dessa utredningar eller separat utredas värdet av en service- och nödkanal inom medborgarbandet för handikappade.

Riksdagens trafikutskott, till vilket motionen hänvisats, bifogade till sitt betänkande (TU 1974:20) yttranden från rikspolisstyrelsen, televerket och SOS Alarmering AB. De båda förstnämnda myndigheterna underströk kraftigt de tekniska begränsni..garna för det aktuella bandets användbarhet. Rikspolisstyrelsen framhöll att på grund härav

"torde det vara riskfyllt att bygga upp ett privatradiosystem, som avses täcka fjälltrakterna. En person som råkat i nödsituation, måste kunna förlita sig pä funktionsdugligheten hos det hjälpmedel som står till förfogande. Däremot har rikspolisstyrelsen intet att erinra mot att det i fjällsäkerhetens intresse punktvis skapas motsvarande system för mera lokala ändamål, t.ex. med basradiostation på turistanläggningar, som kan betjäna ett antal mobila stationer, som kan disponeras av färdledare eller enstaka turister eller av ortsbefolkningen. Ett oeftergivligt säkerhetskrav är emellertid att basstationen dä står under ständig passning och att uppkallning av de mobila stationerna sker kontinuerligt".

Televerket framhöll, att "privatradiobandet inte kan anses lämpligt för seriös radiotrafik, som behöver vara ostörd", och att man vid varje planerad användning av privatradioanläggningar i säkerhetshöjande syfte borde vara helt klar över begränsningarna i bandets användbarhet. "Innehavet av privatradioanläggning får inte ge en falsk trygghetskänsla". Verket ainsåg vidare, att det enda motivet för en sådan användning i det aktuella bandet vore atx kommunikationsresursen i mycket stor utsträckning redan funnes. Beträffande förutsättningarna för och värdet av att definitivt upplåta en eller tvä kanaler inora privatradiobandet för kommunikation och nödanrop i fjällvärlden hävdade televerket bestämt att ett sådant upplåtande redan förelåg. Verket hade utfärdat särskilda "Trafikföreskrifter för privatradiotrafik på

Prop. 1978/79:187        72

kamalerna 11 A och 16", som även ägde tillämpning vid användning i fjällen. I föreskrifterna betonades dock, att användningen av privatradioanläggningar för att höja säkerheten till sjöss och i fjällen borde betraktas som ett komplement till andra men betydligt trafiksäkrare radiosystem. 1974 års upplaga av föreskriftema innehöll

"en förteckning över de fjällhotell eller motsvarande, som under 1974 har speciell passning på kanal 11 A. Denna organiserade passning i fjällvärlden har tillkommit på initiativ av bl.a. den kände fjällflygaren Gunnar "Spökis" Andersson och torde få betraktas som en försöksverksamhet med goda utvecklingsmöjligheter".

Under hänvisning till bl.a. vad som anförts i de särskilda yttranden föreslog trafikutskottet, att riksdagen skulle avslå motionen. Så blev också den 30 oktober 1974 riksdagens beslut (riksdagens prot. nr. 110 s. 152 - 154).

3.7.5  1975: Materiel till fjällräddningen

Den 25 januari 1975 väcktes en motion (1975:1119) om anslag till fjällräddningspatruller m.m. Motionärerna föreslog att riksdagen skulle anslå 100 000 kr. till påskyndad anskaffning av utrustning för fjällräddningspatruller och fjäll-räddningsdepåer. Justitieutskottet (1975:9 p.5) ansäg att medelsanvisning borde ske inom ramen för ordinarie anslag. Aktuell materielanskaffning pågick enligt plan. Motionen avstyrktes. Riksdagen avslog motionen den 11 april 1975 (riksdagens prot. 1975 nr 56 S.I63).

3.7.4  1976: Fjällräddning - fjällsäkerhet

Den 12 oktober 1976 framställdes i riksdagen till jordbruksministem en fråga (1975/76:271), huruvida denne avsåg att föranstalta om en översyn av fjällräddningens organisation och utrustning.

Prop. 1978/79:187        ''

Dåvarande justitieministern, till vilken frågan överlämnats, besvarade den den 25 mars 1976. Han framhöll, att ansvaret för fjällräddningen ligger /.os polisen och att såvitt var honom bekant fungerade både organisationen och utrustningen tillfredsställande. Kan a.-.förde vidare:

"Herr Nilsson tar app frågan om ett system med Ijus-och ljudsignaler vid fasta fjällanläggningar. Därmed är han inne på .'.ågot annat ä.n fjällräddning, nämligen fjälisäkerr.etsverksamhet. För denna verksamhet som helhet fir.-.i ingen r.uvudman. Polisen svarar för en del av iie::ri.   bl.a. genom uppsättning ooh underhåll av hjälpradiotelefoner. Regeringen har föreslagit, att :C0 00' >r. anslås till kompletteringsanskaffning av hjiiprj-.diostationer i Västerbottens och Norrbottens lär., '.'dare medverkar polispersonalen i fjällområdena bl.a. f,-énom kontakter med hotellvärdar m.fl. i fjälljäker..et.sfrågor och med föredrag om fjällvett. Polisen kartlägger även lavinfarliga områden samt medverkar i massmedia i fjällsäkerhetsfrägor.

Jag anser därför inte att det f.n. behövs en översyn av fjällräddningens organisation och utrustning. Detsamma gäller den del av fjällsäkerheten, som polisen svarar för".

Frågeställaren förklarade sig ej tidigare ha varit underkunnig om skillnaden fjällräddning - fjällsäkerhet. Ham ansåg att fjällsäkerheten borde vara det primära. Om fjällsäkerheten var ordnad tillfredsställande, skulle det i viss mån eliminera behovet av fjällräddning. Han frågade justitieministern om han ansåg det tillfredsställande att det inte finns nägon huvudman för fjällsäkerheten. En huvudman borde finnas. Vem ansåg justitieministern borde svara för hela fjällsäkerheten?

Justitieministern ansåg det vara en ganska hopplös uppgift att i storm använda ett system med ljus- och ljudsignaler. Han var för dagen icke beredd att svara på vem som borde vara huvudman för fjällsäkerheten. Frågan behövde särskilt övervägas.

Prop. 1978/79:187 '''*

5.7.5       1977:   Utredning om   fjällsäkerheten

I  en motion  den  12  januari   1977   (1976/77:100)  yrkade Tore Nilsson   (m)   att  riksdagen   skulle  besluta  om utredning av fjällsäkerheten  i värt  land.   På förslag av kulturutskottet (1976/77:45)  uppsköts  behandlingen  av motionen  till riksmötet  1977/78.   Motionärens motivering till  yrkandet  löd;

"Ansvaret   för fjällräddningsverksamheten  ligger i  dag hos  polisen.   Rikspolisstyrelsen  svarar  för organisation,   utrustning och utbildning.   Den regionala och lokala polisorganisationen  svarar  för den operativa fjällräddningsverksamheten.

Då det gäller fjällsäkerhetsverksamheten i vårt land finns ingen huvudman, enligt vad som meddelats i ett svar från justitieministern i riksdagen i fjol. Polisen sköter den, bl.a. genom uppsättning och underhåll av hjälpradiotelefoner och genom kartläggning av lavinfarliga områden, samt har kontakt med turistanläggningar och  hotellvärdar i   fjälltrakterna.

Flera olyckor,   som  inträffat  de  senaste  åren,   visar dock  att  fjällräddningen  icke  alltid  är effektiv och att  fjällsäkerheten  behöver förbättras.   Som exempel kan den  tragedi  anföras,   som  1976  inträffade vid Blähammaren,   där i   svårt väder ett  par människor omkom i närheten  av  fjällstationen.   Det  borde vara möjligt  att  för en  ringa kostnad  åstadkomma ett  system av  ljus-  och  ljudsignaler vid  fasta  fjällanläggningar och räddningsstationer,   som skulle  förhindra olyckor av det  slaget  och  därtill  allmänt  öka säkerheten.   Liksom  ljud  ooh  ljus  använda  vid  våra kuster och  till  havs vid dis,   tjocka och  aindra svåra förhållanden  skulle signaler  frän  roterande  st::'älka3tare och  frän  ljudsignalapparater ge  ledning åt  den  som mist orienteringen  i  dimma  eller  snöyra.

Det  bör även   finnas   ansvarig huvudman   för  fjällsäkerheten,   som  har  åliggamdet  att   föranstalta om utrustning och organisation  för de  områden,   som är aktuella och att  sköta översynen  över leder och broar i  fjällen.

Det  är ingen  större organisation  som behövs utan  endast ett  fastställande av instans  för saken  i  fråga,   bestämmelser om  översynsrutin  av anläggningar och vandringsleder,   framför allt  i  de  trakter,   där  förhållandevis många människor vistas  för rekreation  och  friluftsliv."

Prop. 1978/79:187        5

Riksdagens kulturutskott, till vilket motionen hänvisats, erinrade om tidigare riksdagsbehandling av vissa frågor med anknytning till fjällsäkerhetsverksamheten (se ovan p. 5.7.1, 5.7.2 och 5.7.4) samt redogjorde för vissa föreskrifter om räddningstjänst, statens naturvårdsverks huvudmannaskap för vandringsleder m.m., en enkätundersökning angående polisverksamheten (p. 5.8.1) ooh pägäende översyn av allmänna ordningsstadgan (p. 5.3.2). Därefter anförde utskottet (KrU 1977/78:2):

"Under senare år har turistströmmen till den svenska fjällvärlden ökat kraftigt. Detta har ställt krav på en utbyggnad av fjällräddningsorganisationen, för vilken polisen har ansvaret. Uppgifter frän rikspolisstyrelsens årliga anslagsframställningar visar att antalet efterspaningsuppdrag inom fjällräddningstjänsten under den senaste sjuärsperioden genomsnittligt uppgått till inemot 100 om året och att räddningsuppdragen avsett totalt 1045 personer. Polisens fjällräddnings-tjänat, som successivt fått ökade resurser, synes fungera tillfredsställande.

I anslutning till fjällräddningstjänsten bedriver polisen ett omfattande arbete, som inriktas på fjällsäkerheten, dvs. åtgärder för att begränsa olycksriskerna. Som exempel kan nämnas uppsättning och underhåll av hjälpradiotelefoner, medverkan med föredrag om lavinfara ooh fjällvett samt kartläggning av snö- och lavinsituationen. Även statens naturvårdsverk arbetar med fjällsäkerhetsfrågor, liksom Svenska turistföreningen och Friluftsfrämjandet.

Motionen 1976/77:100 syftar till en förbättring av fjällsäkerheten. Utöver särskilda insatser för att öka säkerheten i fjällen tar motionen upp frågan om huvudmannaskap för fjällsäkerhetsverksamheten. Man anser att det bör finnas en ansvarig huvudman för denna verksamhet med åliggande att föranstalta om utrustning och organisation för aktuella fjällområden och att sköta översynen av leder och broar i fjällen.

Utskottet har funnit att stöd för motionärernas önskan om en utredning av fjällsäkerheten finns hos intressenter, som är nära berörda av fjällräddnings- och fjällsäkerhets-verksamheten. Frågan har sålunda aktualiserats av länsstyrelsen i Jämtlands län samt polisstyrelserna i Svegs och Östersunds polisdistrikt i svar på en enkätundersökning som 1975 års polisutredning gjort som ett led i ar-

Prop. 1978/79:187      76

betet med en kartläggning av polisverksamheten. Länsstyrelsen upplever det som en stor brist, att det inte finns nägon huvudman för fjällsäkerhetsarbetet, och uttalar önskemål om denna frågas snara lösning. De båda polisstyrelserna understryker fjällsäkerhetsverk-samhetens stora betydelse för den direkta fjällräddningstjänsten.

De direktiv, som givits polisutredningen, utgör inte något hinder mot att fjällsäkerhetsverksamheten tas upp till behandling i utredningen.

Vissa specialfrägor med anknytning till säkerheten i
fjällvärlden skall -------  behandlas i den nyligen påbörja
de översynen av allmänna ordningsstadgan, nämligen
ansvarsfördelningen mellan enskild person, innehavare
av liftanordningar, kommun ooh landsting, ifråga om
säkerheten i liftanordningar, skidbackar m.m.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om betydelsen av en väl fungerande fjällsäkerhetsverksamhet. De frågor, som tas upp i motionen, är riktiga inte minst med hänsyn till den ökande turismen i många fjällområden. Enligt utskottets mening finn.3 det anledning se över fjällsäkerhetsverksamheten. En lösning av frågor, som rör amsvarsfördelning ooh huvudmannaskap anser utskottet särskilt angelägen. N.iturvårdsverkets huvudmannaskap för viktigare vandringsleder i fjällvärlden innebär inte att verket har något övergripande ansvar för hela fjällsäkerhetsverksamheten. Huruvida det utredningsarbete, som behövs, bör anförtros 1975 års polisutredning eller göras i annan ordning bör det vara regeringens sak att avgöra.

Utskottet föreslär, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet med amledning av motionen 1976/77:100 anfört om utredning av fjäll-säkerhetsverksamheten".

Utskottets hemställan i enlighet hänned bifölls av riksdagen den 9 november 1977 (rskr 1977/78:14).

Prop. 1978/79:187 77

5.8 ÖVRIGT

3.8.1  Enkät angående polisverksaimheten

Som ett led i arbetet med en kartläggning av polisverksamheten har 1975 års polisutredning (ju 1975:81, 1977/78:37) genomfört tre enkäter. En har gällt samtliga länsstyrelser, en annan har riktats till polisstyrelserna i 55 polisdistrikt i olika delar av landet och e.i tredje har omfattat kommunstyrelserna i dessa polisdistrikt. Syftet med enkätundersökningen var främst att fä underläts för överväganden om polisens uppgifter i samhället, om målen for polisverksamheten och om vidtagna åtgärders effekt. Sr. samma.-.ställning av enkätsvaren har presenterats i departementsstencilen Ds Ju 1977:9.

Under rubriken Hjälp- och räddni.ngsverksamheten redovisas (3.80-8l)bl.a. följande synpunkter från länsstyrelseenkäten:

"Länsstyrelsen i Jämtlands län konstaterar i sitt svar att den av polisen organiserade och bedrivna fjällräddningstjänsten fungerar tillfredsställande medan fjällsäkerhetstjänsten lämnar mycket övrigt att önska. Länsstyrelsen upplever det som en stor brist att det inte finns nägon huvudman för fjäll-säkerhetsarbetet och uttalar önskemål om denna frågas Snara lösning. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län tar upp frägan om fjällräddningen och konstaterar därvid att polisens arbetsuppgifter får anses vara riktigt avvägda i stort. Emellertid framhälls att gränsdragningen mellan polisens och landstingens -dvs. ambulanstjänstens - ansvarsområden när det gäller hjälpätgärder i glesbygd är nägot oklar. Detta gäller särskilt ren ambulanstransport av sjuka eller skadade personer i områden utan vägnät".

Även polisstyrelserna i Svegs och Östersunds polisdistrikt tar upp frågan om huvudmannaskapet för fjällsäkerhetsverksamheten (s. 204). Enligt dem är denna verksamhet av största betydelse för den direkta fjällräddningstjänsten, varför frägan ainses angelägen.

Prop. 1978/79:187       

3.8.2   Översyn av allmän ordningsstadga

Regeringen (kommundepartementet) har tillkallat en särskild utredare, expeditionschefen-rättschefen Erik A Neergaard (Kn 1978:20, 1977:02), för att se över allmänna ordningsstadgan. Huvudskälet är a.tt stadgan bör anpassas till regeringsformens bestämmelser om normgivningsmakten. I utredningens uppdrag ingär också att överväga vissa sakliga ändringar i stadgan. Mot bakgmnd av att länsstyrelsen i Jämtlands län - som framhållits i riksdagens kulturutskotts betänkande 1977/78:2 (p. 3.7.5 ovan) - velat låta utreda säkerheten i liftanordningar, skidbackar m.m. har utredningen fått i uppgift att även kla.rlägga ains vars fördelningen mellan enskild person, innehavare av liftanordning, kommun och landsting.

Direktiven för utredningen återfinns i 1978 års kommittéberättelse del II Kn 2.

Prop. 1978/79:187

79 INNEHÅLL

4 NUVARANDE   FÖRlfÅ LLANDEN

4.1 STATENS  NATURVÅRDSVERK

4.1.1 Allmänt

4.1.2 fiuvudmannaskapet   för vandringsleder  i   fjällen

4.1.3 Övrigt   fjällsäkerhetsarbete

Prop. 1978/79:187 80

4. NUVARANDE  FÖRHÅLLANDEN

Som  bl.a.   framhållits  i utredningens  direktiv finns  f.n. ingen  klar ansvarsfördelning för fjällsäkerhetsverksamheten. Ett  flertal myndigheter,   organisationer ooh  enskilda arbetar samtidigt med  fjällsäkerhetsfrägor.   Det  gäller säväl  centralt  som regionalt ooh lokalt.   En omfattanda  samverkan  förekommer emellertid och många goda insatser görs.

Utredningen redogör i  detta kapitel  översiktligt  för nuvarande  förhållauiden  beträffande  främst myndigheters  och organisationers  insatser  för fjällsäkerheten.   Som bakgrund erinras i   flertalet  fall  även om  respektive myndighets  eller organisations  allmänna uppgifter och organisation.   Pä grund av det  nära sambandet mellan  fjällräddning ooh  fjällsäkerhet lämnas  också en  redogörelse  för den nuvarande  fjällräddningstjänsten.

Att  redovisningen  i  detta kapitel icke är fullständig beror icke  på nägon underskattning av de icke  redovisade  intressenas  och  insatsernas  betydelse.  En detaljerad  specificering har icke medhunnits  och skulle ha motverkat  den  översiktlighet,   som utredningen  finner angelägen.   De  i  detta sammanhaing aktuella intressena ooh insatserna anser utredningen vara av betydelse  ocksä  i   framtiden.   Utredningen  förutsätter att  de kommer att på i  huvudsak samma sätt  som hittills  bidraga till   fjällsäkerheten  även  efter ett genomförande  av de förslag som utredningen  framlägger.

Beträffande utvecklingen  av fjällsäkerheten       och därmed  sam-

Sakligt  riktigare vore  förvisso  att här -  efter statsmaikter-nas  förebild  i  riksdagstryck,   utredningsdirektiv m.m.-  använda benämningen  f jällsäkerhetsverksamheten  Språkligt  är emellertid detta of3~tungt'öch~tyngände7~I~flertalet  fall torde  risken  för missförstånd,   därest  ordet  fjallsäkerhet används  ocksä  i  betydelsen  fjällsäkerhetsverkiämhit,   vara ringa.  Utredningen  har därför tagit risken  av en  sådan  användning,   där den bedömt  så utan väsentliga olägenheter kunna ske.

Prop. 1978/79:187        31

manhängande förhällanden fram till nuläget hänvisar utredningen till den historik, soa  finns i kap. 3.

Prop. 1978/79:187 32

4,1 STATENS  NATURVÅRDSVERK

4.1.1    Allmänt

Statens naturvårdsverk är central förvaltningsmyndighet för ärenden som rör naturvärd, rörligt friluftsliv m.m. (instruktion SFS 1967:444, omtryckt senast 1973:336; ändrat 1974:606, 1976:485 och 1977:345).

Naturvärdsverkets arbetsuppgifter inom friluftssektom omspänner ett stort omräde och innebär bl.a.

- att bevaka idrottens och friluftslivets intressen vid utnyttjandet av mark- ooh vattentillgångarna;

- att leda planeringen av ätgärder för det rörliga friluftslivet samt handlägga frågor i övrigt om nyttjandet av mark och vatten för rekreationsändamål;

- att svara för bidragsgivningen m.m. till anläggningar och anordningar för friluftsliv ooh turism;

- att handlägga ärenden som rör anläggningar och anordningar samt sektorplciner för friluftsliv och turism samt vid behov biträda vid planering och utveckling av anläggningar och områden för rekreation;

- att vara huvudman för f jälledpystemet under statlig förvaltning;

- att följa utvecklingen pä friluftslivets område, sammanställa lägesrapporter samt utarbeta förslag till råd och anvisningar;

- att ta initiativ till och följa undersöknings-, utrednings-, forsknings- och utvecklingsarbetet samt vid behov delta i sådant arbete;

Prop. 1978/79:187

.'M

- att medverka i svenskt och internationellt samarbete samt i informations- och utbildningsverksamhet.

4.1.2  Huvudmannaskapet för vandringsleder i fjällen

Det statliga ledsystem, som statens naturvårdsverk sedan den 1 juli 1977 är huvudman för, omfattar s.k. längfärdsleder av huvudsakligen turistiskt intresse och av en sådan längd att de kräver övernattning längs leden.

Huvudmannaskapet omfattar även flertalet till lederna hörande anläggningar såsom broar och spänger, vindskydd, raststugor, roddbåtar och båthus samt viss räddningsmateriel. Det statliga ansvaret gäller däremot tills vidare i regel icke de fasta anordningarna för övernattning -främst fjällstationer och övernattningsstugor - samt passagerarbättrafik längs lederna, dvs.de anordningar, som kräver anställd driftspersonal.

Den totala omfattningen av ledsystemet under statligt huvudmannaskap framgär av tabell 2  och bilagorna C - F och M:l-M:4.

Tabell 2

Ledsystemet  under statligt huvudmannaskap

	Län				Totalt
	w	Z	AC	BD
Leder            mil Raststugor	15 7	166 24	95 1	189 27	465 59

4.1.5       Övrigt   fjällsäkerhetsarbete

Naturvärdsverket bedriver ett omfattande utvecklingsarbete för att främja olika former av idrott och friluftsliv. Ut-7   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 187

Prop. 1978/79:187        84

veoklingsarbetet syftar bl.a. till att ge kunskaper som kan tjäna som underlag för planering inom friluftssektom.

Det löpande utvec)lingsarbetet utförs vanligtvis inte pä verket utan läggs ut som uppdrag på olika organisationer, kommuner eller enskilda konsulter. Arbetet leds i regel av en referensgrupp som tillsätts av verket för varje projekt. Därigenom får olika intressenter i samhället möjlighet att påverka arbetet. Beslut om medel för utvecklingsarbete fattas av delegationen för anläggningsstöd till idrotten. I delegationen ingår representanter för idrottens och friluftslivets riksorganisationer saat kommunförbundet.

Bland utvecklingsarbeten av särskilt intresse från fjällsäkerhetssynpunkt må nämnas följande.

Som nämnts i p. 5.6.6 har på naturvårdsverkets initiativ en standardisering genomförts av symboler för friluftsmärk-ning. Denna fastställdes 1970. Efter översyn utkom en reviderad standard 1976 (Svensk standard för friluftsmärkning, SIS 031211 och SIS 051522).

För att tillgodose krav pä bekvämlighet och säkerhet i fjällen har frågan om placering, dimensionering, inredning och tekniskt utförande av övernattningsstugor utretts .

Försök med gasoluppvärmning i fjällstugor har bedrivits av

Svenska turistföreningen med medel från verket. Försöken

har genomförts i Sälka- ooh Nallosstugorna i Norrbottens län.

Försök att konstruera en lättskött och driftsäker fotogenkamin för fjällstugor har även utförts men dessa försök har inte givit nägra användbara resultat.

1 Statens naturvårdsverk, PM 195:560.

Prop. 1978/79:187       

Naturvärdsverket har avsatt medel för utredningsarbete rörande ljus- och ljudsignaler för ökad fjällsäkerhet. Praktiska försök skall utföras vintem 1978-79 vid Blåhammarens fjällstation i Jämtlands län.

Naturvärdsverket har som följd av sitt huvudmannaskap för ledsystemet att särskilt beakta säkerhetsfrågorna i samband därmed. Verket avser därför att närmast genomföra följande särskilda utredningar:

Samtliga leder ses över för att utreda vilka som bör märkas som sommar- eller vinterleder eller bådadera. Markeringen av ledema ses över främst för att nå en från säkerhetssynpunkt angelägen enhetlig standard. Behov av kompletterande raststugor och öveimattningsstugor efter ledema kartläggs.

Prop. 1978/79:187 86

INNEHÅLL
4.2    POLISVÄSENDET
4.2.1	Allmänt
4.2.2	Fjällräddningen
	4.2.2.1 Organisation m.m
	4.2.2.2 Utrustning

4.2.2.3 Uifciidning

4.2.2.4 Arbetssätt

4.2.2.5 HSSIäS 4.2.5             Fjällsäkerhet  i  övrigt

4.2.3.2    Information

Prop. 1978/79:187 ®

4.2    POLISVÄSENDET

4.2.1   Allmänt

Rikspolisstyrelsen  (instruktion SFS  1965:674 med ändringar 1970:343)  utövar under regeringen högsta inseendet över polisväsendet  i   riket.

Länsstyrelsen  har ansvaret  för och  ledningen  av polisverksamheten  i   länet.

Varje  län  är indelat  i  polisdistrikt.   Den operativa ledningen utövas  i   distriktet  av polischefen.

Polisen  skall  enligt 2 §  polisinstruktionen  (SPS  1972:511) upprätthålla allmän ordning och säkerhet.   Därvid äligger det polisen bl.a.   att  länma allmänheten  skydd,   upplysningar och annan hjälp.   I enlighet härmed handhas fjällräddningen av polisen.

Fjällräddningen  utgör en väsentlig del av fjällsäkerheten. Mot bakgrund härav lämnas  en  redogörelse  för fjällräddningens organisation,   arbetsuppgifter och utrustning m.m.

4.2.2   Fjällräddningen

4.2.2.1 Organisation_mm

Fjällräddningen  finns  i  de  fyra fjällänen.   Organisationen är säledes uppbyggd  inom Norrbottens  län  i  Bodens,  Kirimas, Gällivares  och Arvidsjaurs  polisdistrikt;   inom Västerbottens län i  Storumans och Vilhelminas polisdistrikt;   inom Jämtlands län i  Svegs  och Östersunds polisdistrikt och inom Kopparbergs län 1 Maliings och Mora polisdistrikt.   Av bifogade karta, bilaga G  ,   framgär polisdistriktens  lokalisering i  fjällvärlden

Prop. 1978/79:187        88

Rikspolisstyrelsen svarar för organisation, utrustning och utbildning. De regionala och lokala polisorganen svarar för den operativa fjällräddningsverksamheten.

För fjällräddningstjänsten finns särskilda föreskrifter fastställda av rikspolisstyrelsen den 15 februari 1967.

Enligt föreskriftema förstås med fjällräddningstjänsten efterspaning ooh omhändertagande av personer, som i fjäll eller ödemarker gått vilse, drabbats av olyckshändelser eller överraskats av oväder under sådana förhållanden att överhängande fara för deras liv bedöms föreligga,

Fjällräddningsorgsinisationen är fastlagd i en fjällräddningsplan för distriktet. Planen revideras av länsstyrelsen en gång per år.

Länspolischefen är chef för räddningsverksamheten på det regionala planet och polischefen är chef (räddningschef) för fjällräddningen i distriktet.

Närmast under honom finns ett antal räddnings ledare -i samtliga fall fjällvana polismän - som i regel är föreståndare för ett lokalvaktområde. Räddningspersonalen i övrigt utgörs av fjällvan ortsbefolkning och är organiserad i patruller av varierande storlek.

Till verksamheten har knutits olika hjälporgan som kan anlitas vid behov. Som exempel kan nämnas flyg, företag eller myndigheter som förfogar över anöfordon, sjukvårdspersonal, militära enheter m.fl.

Rikspolisstyrelsens Allmänna ."leddelapden 1967:5. Rikspolisstyrelsen har den 10 juni 1977 beslutat tillsätta en arbetsgrupp för översyn av fjällräddningens organisation, arbetsmetodik, utrtistning m.m. Arbetsgruppen beräknas slutföra arbetet under hösten 1978.

Prop. 1978/79:187

Ekonomisk ersättning utgår  till  den  civila  fjällräddningspersonalen dels  i   form av fasta årsarvoden   till  patrull-ledare,   ställföreträdande  patrulledare  och materielvårdare och dels  som  timersättning  till  patrullmedlemmar  i   samband med räddningsuppdrag.

Fasta arvoden  till   frivillig personal  i   fjällräddningstjänsten uppgick   till  108  900 kr.   under budgetåret  1976/77. Ersättning för mistade  avlöningsförmåner uppgick  till 38  900 kr.   under  samma budgetår.( Jmf.  bil.  12 och 13)-

4.2.2.2 Utrustning

Utrustningen för fjällräddningspersonalen består dels av personlig utmstning till varje man i patrullen och dels av viss utrustning som är gemensam  för patrullerna.

Härutöver finns  depåutrustning placerad på vissa taktiskt valda platser i  distrikten.   I  denna ingår utrustning för större insatser  säsom katastrofbelysning,   tält,   lavin-sonder,  motordrivet  elaggregat,   spadar m.m.

I Kiruna och Östersunds  polisdistrikt  finns  dessutom alpin fjällräddningsutrustning som bl.a.   består av klätterut-rustning och  räddningsspel med  tillbehör.

I  Abisko  inom Kiruna polisdistrikt,   i  Seitevare  inom Bodens polisdistrikt och Märkenäs  inom Arvidsjaurs  polisdistrikt har upprättats  permanenta  fjällräddningsstationer som är  avsedda att i  första hand  fungera som ledningscentraler i samband med fjällräddningsuppdrag.   Dessa inrymmer bl.a.   basradiostation.

Polisen förfogar över ett hundratal terrängskotrar. Dessa ingår inte i fjällräddningsorganisationen utan är avsedda för den  reguljära polisverksamheten men kan  tas  i  anspråk

Prop. 1978/79:187 90

i   samband med  fjällräddningspådrag.   Även polisens  helikoptrar eller andra  fordon,   som disponeras  av  försvaret m.fl.,   kan självfallet   tas  i  anspråk i  samband därmed.   Planläggning finnes  härför.

4.2.2.J tblldninf

Utbildning av  f jällräddningspersonal  sker ärligen vid  regjo-nala     eller  lokala fjällräddningskurser.   I  kursema deltar säväl  civil  fjällräddningspersonal  som polisiära befattningshavare.   Kursema inrymmer moment av teoretisk och praktisk utbildning.   I   regel  avslutas utbildningen av en  tillämpad  övning,   där räddnings ledare och patruller fär tillämpa tillägnade kunskaper under realistiska förhållanden.   Under senare  år har  länsstyrelsema i  fjällänen  svarat för uppläggningen  av de  regionala kurserna.

4.2.2.4  Arbetssätt

Vid räddningsuppdrag arbetar patrullerna sanmamhällna och efter direktiv,   som lämnas  av räddningsledaren.   Antalet patruller,   som  sätts  in i  ett uppdrag,   beror pä uppdragets art.   Förbindelse mellan  räddningsledning och patrullen upprätthälls  per radio.   Patrullenna förflyttar  sig vintertid huvudsakligen ned hjälp av terrängskoter.

Fjällräddningen  disponerar över omkring 40 räddningsut-bildade hundar.   Flertalet hundar är polisens  tjänstehundar i   fjälldistrikten.   Övriga hundar har kontrakterats  av rikspolisstyrelsen och ägs  av fjällräddningspersonal.   Dessa hundar utbildas  genom rikspolisstyrelsens  försorg.

Hundarna används  fräast vid sötande i  samband med lavin-olyckor nen  även  för sökande efter försvunna personer i övTigt inoB fjälloarädet.

Prop. 1978/79:187

91

De räddningsutbildade hundarna är i regel stationerade i närheten av områden, där erfarenhetsmässigt lavinolyckor inträffar. För sökarbete i lavinområde är det av många skäl nödvändigt att så snabbt som möjligt få fram räddningshund till rasplatsen. Erfarenheten har visat att en hund arbetar säkrare ooh snabbare än en sökkedja.

Om hund inte finns tillgänglig eller det av andra skäl bedöms lämpligare, används fjällräddningspersonal formerad till sökkedja försedd med sönder inom ett rasområde.

4.2.2.5 EEdrag

Antalet fjällräddningsuppdrag uppgår till omkring 70 per är. Fjällräddningsuppdrag m.m. under tiden 1 juni 1965 -31 december 1974 framgär av bilagal.

Under budgetåret 1976/77 utfördes 80 uppdrag vilket var 11 mindre än föregående budgetår. 121 personer anmäldes försvunna. Detta var 51 färre än under föregående budgetår.

Fjällräddningsuppdragens omfattning a.m. under budgetåret 1976/77 redovisas i nedanstående tabell

Tabell 3

Fjällräddningsuppdrag m.m. inom fjällräddningstjänsten under budgetåret 1976/77.

Län	Polisdistrikt	Antal utryckningar !		Antal personer   1			Antal
		Totalt	därav med flyg/helikopter	Försvunna	Återfunna	därav döda	falska larm
W Z AC BD	Malung Mora Sveg Östersund Storuman Vilhelnina Arvidsjaur Boden Gällivare Kiruna	12 6 7 18 12 5 2 4 3 13	1 1 5 1 2 3 3 5	18 2€ 18 14 11 5 2 7 5 17	18 26 18 14 11 5 2 7 5 17	4 5 _	38 1 1
	Summa	80	21	121	121	8	39

Prop. 1978/79:187        92

4.2.3  Fjällsäkerhet i övrigt

Förutom genom fjällräddningen medverkar polisen på flera sätt i fjällsäkerhetsverksamheten. Det sker bl.a. genom att det polisiära sambandssystemet utnyttjas icke blott för fjällräddningen utan till vissa delar även for fjällsäkerheten. Härför redogörs i anslutning till utredningens överväganden och förslag avseende sambandsfrågor (kap. 5:7 ). Polisen medverkar vidare i fjällsäkerhetsarbete bl.a. genom kontroll av leder, information och medverkan vid utbildning.

4.2.3.1 Kontroll_av leder m.m

Polis- eller i undantagsfall fjällräddningspersonal - företar i den utsträckning så kan inrymmas inom den samlade övervakningsverksamheten kontroll inför eller under vinter-turistsäsongen av leder, raststugor, vindskydd, broar m.m.

Kontroll av lavinfarliga områden samt utsättaj:ide av lavinvarningsskyltar sker dels inför vintersäsongens början, dels i män av behov ooh möjlighet även under denna. På vissa platser har permanenta lavinvamingsskyltar satts upp genom polisens försorg.

I förebyggande syfte låter polisen spränga hängdrivor i lavinriskomräden eller spärrar av sådana områden så länge faran bedöms överhängande. Polisen har befogenhet att i konkreta fall avspärra områden av allmänna säkerhetsskäl exempelvis för att förhindra allmänheten att beträda platser där risk för allvarliga olyckor föreligger.

Denna befogenhet kan stödjas pä 2 § polisinstruktionen och vedertagen praxis.   Polisman har vidare med stöd av 16 §

1 Jfr bestämmelsen i 11 brandlagen (SPS 1974:80).

Prop. 1978/79:187        93

nämnda instruktion befogenhet att tillgripa våld om någon mot polismans direktiv beträder ett avspärrat område. Våld får dock endast tillgripas om tjänsteåtgärden inte kan lösas på annat sätt, exempelvis genom upplysning och an-maningar. Väldet måste självfallet stå i rimlig proportion till faran vid överträdelsen.

I vissa fall torde brottsbalkens regler om allmänfarliga brott och brott mot liv och hälsa bli aktuella.

4.2.3.2 Information

Lokalt inom fjällregionen medverkar polismän eller fjällräddare vid informationsträffar på skolor, hotell- och turistanläggningar. Polisen arrangerar även förevisning av fjällräddningsorganisationen och informerar i sambaind därmed om fjällsäkerhet.

Information i förebyggande syfte har lämnats till lokalradion i vissa polisdistrikt och i något fall även till TV.

Polisen medverkar lokalt även med att till turistanläggningar o.d. sprida broschyrer och foldrar innehållande information om fjällsäkerhet m.m. (t.ex. foldrarna "Lavinfara" och "Respekt för fjället").

Prop. 1978/79:187 94

INNEHÅLL

4.3           SVERIGES METEOROLOGISKA OCH HYDROLOGISKA

INSTITUT M.M.

4.3.1 Organisation och arbetsuppgifter

4.3.2 Vädertjänst

4.5.1 Väderinformation via massmedia m.m.

4.3.1 Lavinkommittén

Prop. 1978/79:187 95

4.3 SVERIGES  METEOROLOGISKA  OCH HYDROLOGISKA  INSTITUT M.M.

4.5.1   Organisation  och  arbetsuppgifter

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut,   SMHI, (instruktion  SFS  1965:690,   omtryckt  1975:1082)  är den  statliga myndighet  som skall  tillgodose  samhällets  behov av meteorologisk,   klimatologisk  och hydrologisk  information.

Arbetsuppgiftema är många och innefattar bl.a.   att "genom bearbetning av observationer  tillgodose  olika samhällsorgans och  samhällsgruppers behov  av analyser,   prognoser och annan information  angäende hydrologiska,  meteorologiska" m.fl. förhållanden.   Detta sker främst genom den  allmänna vädertjänsten med dess väderinformation  till allmänheten via press,   radio  och TV,   vidare  genom  stormvarningstjänsten, särskilda väderuppgifter och väderprognoser -  t.ex.  kust-israpporttjänsten -  samt  den  civila flygvädertjänsten.

I   frågor av  gemensamt  intresse  samarbetar verket med en rad statliga myndigheter,   bl.a.   naturvårdsverket,   luftfartsverket  och  försvaret.   Verket  är lokaliserat  till Norrköping.   Utöver den ordinarie personalen  (ca 900,   varav närmare  500 i Norrköping)  engageras  ca 1000 personer runt om i   landet  för observationer av olika slag.

Till verket  är knutet Meterologiska ooh hydrologiska rådet, som har till uppgift att  bistå institutet  i  viktiga övergripande  frågor.

4.3.2   Vädertjänst

För att kunna förutsäga vädret krävs ett världsomspännande meteorologiskt observationsmaterial. Institutet insamlar.

1 Med hänsjrn till det nära sammanhanget mellan institutet och den svenska lavinforskningen och lavinkunskapen redovisas i detta kapitel ocksä lavinkommittén och dess arbete.

Prop. 1978/79:187

%

i atort sett var tredje timme, väderobservationer frän tusentals matplatser vid jordytan. I Sverige finns ca 300 så kallade synopsstationer varav 37 är observationsstationer i fjällområdet. Av dessa rapporterar 11 endast aktuellt väder i begränsad omfattning under tiden l/l t.o.m. påsk för att ingå i en daglig sammanställning då av vädret i fjälltrakterna. Lokalisering och observationstider för observationsstationerna i fjällområdet framgår av bilagorna H - H:l. Förutom markobservationer erhålles ett par gänger per dygn observationer av lufttryck, temperatur, fuktighet och vind i högre luftlager upp till ca J mils höjd frän ca 500 matplatser.

SMHI tar ocksä dagligen emot bilder direkt från vädersatelliter som passerar över Europa. Dessa fotografier är ett värdefullt hjälpmedel vid kartläggning av vädret.

En stor del av inkommande obsarvationer lagras och behandlas av SMHI: 3 dataanläggning.

Väderobservationer ritas med dika symboler in pä kartor som analyseras av meteorologer.. Kartorna ger en överskådlig och samtidig bild av vädret över ett stort område.

Observationer frän högra luftlager studeras på aerologiska kartor framställda med hjälp aiv datorer.

Vädret beror på atmosfärens fysikaliska tillstånd vars förändringar följer kända naturlagar. Att med exakt noggrannhet beräkna vädrets utveckling med hjälp av dessa lagar är e-mellertid ännu icke möjligt. Observationerna är ännu otillräckliga och ger en ofullständig bild av atmosfärens tillstånd i utgångsläget. Vidare är bl.ai. ekvationerna som beskriver de fysikaliska lagama alltför svåra att lösa trots förenklingar och tillgäng på datamaskiner. Allteftersom dessa utvecklas kan emellertid alltmer invecklade beräkningar genomföras samtidigt som bättre observationsunderlag kan erhållas med hjälp av satelliter. De numeriska prognoserna visar dock med relativt stor tillförlitlighet luftens storskaliga strömning

Prop. 1978/79:187        97

och temperaturfördelning på olika nivåer i atmosfären. Dessa prognoser utgör, trots felkällorna, grundvalen för prognoserna som bl.a. lämnas i radio och television. För att kunna detaljerat förutsäga vädret krävs en kombination av numeriska prognoskattor och en serie analyserade väderkartor av det slag, som erhålles med hjälp av observationer från marken genom vilka man i detalj kan följa olika väderföreteelser.

Väderbyrän inom SMHI är den avdelning vars uppgift det är att utarbeta väderprognoser för samhällets och enskildas behov. Vid aidan av de dagliga prognosema till press, radio och TV lämnar byrån prognoser till en rad beställare. Dessa företräder nästan alla grenar av näringslivet, statliga och kommunala förvaltningar m.fl.

Byråns verksamhet omfattar ocksä bl.a. väderservioe till civilflyget. För att lösa den sist nämnda uppgiften finns regionala väderkontor etablerade bl.a. vid Sundsvall/Härnösands flygplats.

Detta väderkontor har förutom uppgifter vid egen flygplats att utfärda flygplatsprognoser för Örnsköldsvik, Umeå, Skellefteå, Kiruna och Gällivare samt under vissa tider även för Östersund och Luleä, att lämna sträokprognoser för flygningar från flygplatser inom Sundsvall FIR,''- i stort omfattande hela Norrland, att utfärda omrädesprognoser för allmänflyget samt utöva områdesövervakning inom samma område.

Under vintersäsongen utfärdas regelbundet temperatur- ooh nederbördsprognoser för mänga civila flygplatser i Norrland.

Speeialprognoeer och andra meteorologiska uppgifter lämnas som uppdragsverksamhet bl.a. till vägförvaltningarna i Gävle-

1 flyginformationsomräde ( Flight Information Region)

Prop. 1978/79:187        '

borgs. Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, Sveriges Lokalradio AB för Radio Gävleborg och Radio Västernorrland, kommuner, kraftbolag, byggnadsfirmor ocii .'tateiis järnvägar.

Den militära vädertjänsten ombesörjs av flygvapnet med lokal prognostjänst bl.a. i Östersund och Luleå.

Samarbetet mellan den civila och militära vädertjänsten regleras av en överenskommelse mellan berörda huvudmyndigheter. Denna gäller bl.a. observationsstationer, insamling och utbyte av observationer, instrument, klimatbearbetning, utbildning och internationellt saimarbete.

I överenskommelsens första paragraf sägs att "SMHI skall tillgodose de civila och chefen för flygvapnet de militära behoven av meteorologisk tjänst, såvida inte i särskilda fall annorlunda bestämts. Oberoende härav äger dock parternas lokala väderorgan att vid behov lämna tillfälliga tjänster, därest detta kan ske utan hinder för ordinarie verksamhet och om erforderliga resurser finns. Civila myndigheter, företag och enskilda, vilka av militära väderorgan begär regelbunden vädertjänst eller utredningar, som kräver särskild arbetsinsats, hänvisas till SM3I."

4.3.3  Väderinformation via massmedia m. m. -

På vädertjänsten pågår arbetet praktiskt taget dygnet runt. Pä försvarets väderorganisationer på Frösön och Kallax tjänstgör personal måndag - fredag i regel mellan kl. 06.00 - 16.00. Under övrig tid svarar flygvädertjänsten vid Sundsvall/Härnö-samds flygplats för verksamhet, som rör det civila flyget.

Väderrapporter för landets fjällområden finns f.n. tillgängliga som 24-timmars prognoser i radions riksprogram P 1 och P 3, i televisionens kanal 1 och 2 samt i vissa av lokalradions sändningar.

Prop. 1978/79:187 99

Av prognoserna utfärdar SMHIrs  centrala väderavdelning i Norrköping följande:

P 1:   kl  06.35  dock  ej  sön-  och helgdag.   Dagligen kl. 08.05, 13.00.   18.30,   21.50.

P 3:  kl. 05.00,   05.30,  07.00,   07.30,   11.00,   23.00 (ibland även vid flera  tillfällen).

TV 1:   TV-nytt  ca kL 17.55,   Aktuellt ca kl. 21.28.

TV 2:   Rapport  ca kl. 19.58,   TV-nytt  ca kl. 22.25.

Lokalradion:   För Dalafjällen måndag-fredag kl  06.00,   07.00, 12.00,   17.00.

Exempel på SMHI:s centrala rapporter lämnas i bilagorna 2 - 3 av vilka fraragår att t.ex. rapporter som lämnas i P 3 är mycket allmänt hållna.

Sammanställning pä vädret  i   fjälltrakterna -  se  exempel  i bilaga  3 's.r tillkommit  efter nära samarbete med bl.a. Svenska turistföreningen och  representanter  för turistnäringen.   Dessa rapporter,   som  icke utgör nägon väderprognos,  utläses  endast kl. 08.05  f.n.  under perioden  t.o.m. påsk.

24-timmars  prognoser,   som lämnas  via radio  och  television men ej  utfärdas  av SMHI,   omfattar  f.n.   följamde  rapporter:

Lokalradion:   För Jämtlands-,   Härjedals-  och  Lapplaindsf jällen måndag-fredag kl. 06.00,   07.00,   12.00 och  I7.OO.

TV 2:s regionala nyheter:   Nordnytt måndag-fredag ca kl. 19.28. 8   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 187

Prop. 1978/79:187 1°°

Ej SMHI-rapporter äro prognoser som privat på fritid utarbetas av militära meteorologer vid F 4 Frösön och P 21 Kallax efter lokala överenskommelser mellan beställare och enskilda meteorolcger.

Lokala väderprognoser för Härjedals- och Jämtlandsfjällen har under turistsäsong vintertid under en försöksperiod utfärdats och bandats på tvä automatiska telefonsvarare benämnda "Väder-Frida". Även dessa prognoser har utarbetats av meteorologer vid F 4 Frösön privat pä fritid. Erfarenheterna frän denna verksamhet är övervägauide goda.

4.3.4  Lavinkommittén

Många dödsolyckor i fjällen är orsakade av laviner. Antalet kända dödsoffer under tiden I916-I974 framgär av statistik redovisad i kap, 5.1 (p. 5.1.5). Varje vinter inträffar sannolikt mänga tillbud där laviner gär ned utan att det blir känt för myndigheter eller organisationer som äro engagerade i fjällsäkerhetsarbetet.

I december 1942 bildades Lavinkommittén med representanter frän SMHI, Svenska sällskapet för antropologi och geografi, Statens jämvägar. Friluftsfrämjandet, Svenska fjällklubben och Svenska turistföreningen. Kommittén utförde under sina första är en omfattamde inventering av inträffade lavinolyckor samt utarbetade informationsmaterial att tilldelas turister genon förmedling av resebyråer ooh fjällanläggning-ax.   Verksamheten har under åren pågätt med varierande intensitet.

Kommittén har initierat eller medverkat till tillkomsten av

flera utredningar om laviner, bl.a. "Samband mellam väderlek

och lavinförekomst i svenska fjäll"  . Som säkerhetsbefrämjan-

de åtgärd har kommittén utgivit broschyren "Lavinfaram"

frä .2

1   E. Schmaeke, SMHI, Stockholm 1959.

2   Senaste upplsiga 1971.

Prop. 1978/79:187       

4.4    TELEVERKET

Televerket har enligt uppdrag anlagt hjälptelefoner med en linjesträckning av 150 - 200 mils längd i fjällområdet i Jämtlands län och svarar bl.a. för underhäll ooh tillsyn av polisens radiosystem och hjälptelefoner i de fyra fjälllänen.

Radio- ooh hjälptelefonnätet byggs ut efter hand bl.a. på uppdrag av rikspolisstyrelsen.

Underhållskostnaderna för befintliga anläggningar är stora. Detta beror dels pä det hårda klimatet ooh dels på att många anläggningar endast kan näs för underhälls- ooh reparationsarbeten med helikopter eller terrängfordon.

Televerkets trådnät i fjällvärlden kommer sannolikt att byggas ut under förutsättning att turismen fortsätter att expandera och utbyggnaden av mellanriksvägen i Norrbottens län frän Kiruna till Narvik fullföljs. Detta kan innebära ökade möjligheter att bygga ut hjälptelefonnätet till gagn för fjällsäkerheten.

Televerket är - tillsammans med Landstingsförbundet ooh Svenska kommunförbundet - delägare i SOS Alarmering AB, som har till uppgift att tillgodose samhällets behov av alarmeringstjänster. Bolaget arbetar för att inrätta regionala alarmeringscentraler, som skall täcka hela landet.

Centralema skall bl.a. avgiftsfritt ta emot samtal till telefonnummer 90 000. I denna 90 OOO-service ingår även namnanropet "Fjällräddning".

Länsalarmeringscentraler finns bl.a. i Falun i Kopparbergs län och i Skellefteå i Västerbottens län. I Jämtlands län

Prop. 1978/79:187 °

är centralen utbyggd  1979  och  i Norrbottens  län  eventuellt 1980.

Länsalarmeringscentralerna har för närvarande  inget  radionät med   täckning inom fjällområdet.   Länsalarmeringscen-tralen i Kopparbergs  län kam m.imera kostnadsfritt  förmedla SOS  auirop  till  fjällräddningen  (polisens  sambandscentral). Detta är endast möjligt med  trädanslutna hjälptelefoner.

Länsalarmeringsoentralemas  service kan  även utnyttjas  för att  tillhandahälla allmänheten information om  lokala väder-prognoser via  telefonsvarare.

Televerket har en omfattande  erfarenhet  av samband i  anslutning till  sjöräddning genom  sitt  engagemang i  kustradio-stationema.

Televerket medverkar även  i  viss  information  i  syfte  att främja fjällsäkerheten.   Det har exempelvis  tillsammans med rikspolisstyrelsen utgivit  en  dekal  som innehäller råd  för fjällturer och som kan fästas  i telefonhytter m.m.

Prop. 1978/79:187 1°'

INNEHÅLL

4.5 SVENSKA  TURISTFÖRENINGEN

4.	■ 5.	.1	Historik
4,	.5. ■ 5. .5.	,2 ■ 5 .4	Leder och anläggningar i   fjällen
4,			Information  och utbildning
4.			Reseverksamhet
4.	.5-	5	Vädertjänst
4,	■ 5-	,6	Försöksverksamhet

Prop. 1978/79:187

104

4.5 SVENSKA  TURISTFÖRENINGEN

4.5.1      lli.-itorik

Svenska turistföreningen (STF) är en ideell förening, som stiftades är 1885. Enligt stadgarna skall föreningen "i fosterlandets intresse utveckla och underlätta turistväsendet inom Sverige samt arbeta för spridandet av kännedom om land och folk". Föreningen har 1978 omkring 230 000 medlemmar.

4.5.2     Leder och anläggningar i fjällen

En viktig uppgift för föreningen har frän början varit att underlätta färder i fjället.

Mänga av föreningens åtgärder ooh insatser i fjällen syftar ocksä till att ge turisten en viss grad av säkerhet under vistelsen i fjällen. Målet ha.r emellertid inte varit att bygga ut hela fjällvärlden till samma säkerhetsgrad, utan vissa områden har medvetet lä.mnats utaui tekniska anordningar.

Ar 1888 uppfördes föreningens första fjällstuga och 1897 invigdes den första fjällstationen med mathållning i Sylama. Numera äger eller disponerar föreningen 74 stugor och 30 kåtor pä onkring 80 platser i fjällvärlden. De står alla till allmänhetens förfogamde. Därtill kommer ett tiotal stugor i Pad-jelanta nationalpark, uppförda av Domänverket. Tillgången till dessa replipunkter för fjällfärder sommar och vinter är en väsentlig förutsättning för omfattande turism i fjällvärlden. Förekomsten av dem bidrar även avgörande till att öka säkerheten i fjällen.

STF för statistik över antalet övernattningar och daggäster.

Prop. 1978/79:187

105

All personal som ingär i fjällräddningsorganisationen liksom alla deltagare i Friluftsfrämjandets och Svenska turistföreningens färdledarkurser utbildas i lavinkännedom.

Vid utgivning av fjällkartor har diskuterats huruvida lavin-farliga områden skall markeras pä kartorna. Utgivarna har tills vidare i regel avstätt från sädan markering, då man icke kan garantera att omarkerade områden äro lavinsäkra. Pä vissa kartor, exempelvis "Karta över Sälenfjällen" (jfr p. 5.5.3.5) har områden som kan vara lavinfarliga markerats med tecken "lavinfara".

Några lavinprognoser utfärdas f.n. icke i Sverige och icke heller förekommer nägon målinriktad forskning på området.

Den enda aktiva myndigheten är i nuläget polismyndighetema i fjallomrädet, som i mån av resurser vidtager åtgärder för att förebygga lavinolyckor genom att i massmedia vama allmänheten, uppsätta lavinvamingsskyltar, avspärra lavinfarliga områden samt genom sprängning utlösa laviner i före-byggamde syfte.

Prop. 1978/79:187 106

Under den senaste 10-årsperioden har antalet besökare ökat med omkring 7 % per är.

Enligt föreningens ärsredogörelse 1977 var beläggningen på anläggningarna för åren 1976-77 den som framgår av bilagorna 4 ooh 5 .

För det rörliga friluftslivets utövare finns i STF:s fjällstationer och fjällstugor omkring 2 000 bäddar. Därtill kommer omkring 200 bäddar i de nämnda Domänverkets stugor. STF bedömer att minst 20 000 längfärdsturister bor i stugor och fjällstationer med ca 150 000 övernattningar per är ooh att ytterligare omkring 5 000 turister som färdas på långtur i fjället bor i tält. Frekvensen av turister i högfjället är störst under sommaren.

STF:3 fjällstugor är bemannade med s.k. stugvärdar vissa tider pä året. Från fjällsäkerhetssynpunkt är detta värdefullt eftersom allmänheten kan fä råd och hjälp av dem under sin vistelse i fjället. För stugvärdama anordnas särskilda veckolånga kurser. I Jämtlands län är det naturligt att föreståndarna pä de fyra nä.rliggainde fjällanläggningarna - Storulvän, Blähammaren, Sylarna ooh Helags - häller reda pä vart turistema ämnar gä vid hårt väder.

Ungefär en tredjedel av det ledsystem pä ca 465 mil, som naturvårdsverket och länsstyrelserna numera ansvarar för, har anlagts av STF.

4.5.5   Information och utbildning

Föreningen ger ut många publika.tioner; böcker, broschyrer m.m. som syftar till att ge läsaren fjällkunskap och pradctiska anvisningar och därmed förebygga fjällolyckor. Som exempel kan nämnas "Fjäll 78", som är en utförlig hand-

Prop. 1978/79:187        7

bok för fjällvandrare, vidare tidskriften "Turist" saunt en serie fjällhandböcker och turböcker.

En god fjällkarta är en från säkerhetssynpunkt viktig detalj för fjällturisten. STF ger sedan mitten av 30-talet ut Svenska Fjällkartan, byggd på den gamla generalstabskartan. Denna karta ersätts efter hand av Nya fjällkartan, som är baserad på den nya typografiska kartan. Den nya kartan föreligger i dag för flertalet områden i fjällkedjan från Tre-riksröset t.o.m. Transtrandsf jällen. (jfr kap. 5.5.2.3.)

4.5.4      Reseverksamhet

STF har en omfattande reseverksamhet. Denna innefattar dels researrangemang - i stor utsträckning vandrings- och skidfärder i fjällen - dels en fullständig resebyrå med biljettförsäljning, rådgivning och information.

I samband härmed har STF under många år anordnat särskilda fjällkurser dels för blivande färdledare, dels för var och en soa vill få större fjällkunskap och säkerhet för kommande fjällvistelser.

4.5.5     Vädertjänst

Sedan  1930-talet har föreningen medverkat i  väderinformationen.   Väderrapport  lämnas  dagligen   frän vissa  av anläggningarna  till  SMHI under en del  av vintersäsongen.   Rapporten omfattar vindriktning,   vindstyrka,   sikt,   temperaturer och snödjup.   Observationerna lämnas   i   regel  av  stugvärdar och fjällstationsföreståndare.   (jfr p.   4.5.3.)

4.5.6     Försöksverksamhet

STF har  tillsammans med  Friluftsfrämjandet  och Trygg-Hansa

Prop. 1978/79:187 108

t91(>/ll  och 1977/78 genomfört försök med kommunikationsradio och ett säkerhetspaket inom Jämtlands och Härjedalens fjällvärld samt fjällområdena i Dalarna. Medel ur bortgångne fjäll-flygföraren Gunnar "Spökis" Anderssons minnesfond har även ställts till förfogande för verksamheten.

En redogörelse för sambandsförsöken ges i kapitel 5.7. Där redovisar utredningen också sin uppfattning om privatradiosystems lämplighet från fjällsäkerhetssynpunkt.

STF, Friluftsfrämjandet och Trygg-Hansa har meddelat utredningen att efter fortsatt försöksverksamhet sommaren 1978 och slutrapport hösten 1978 försöken får anses avslutade. Man avvaktar därefter ställningstagande från den framtida huvudmannen för fjällsäkerheten beträffande eventuellt fortsatt verksauahet, som dä lämpligen synes böra ske i dennes regi.

Ett väsentligt syfte med försöken har ocksä varit att stimulera en bredare allmänhet aitt medföra de värdefulla sä-kerhetsdetaljema snöspade och vindsäck. Broschyrer med instruktion m.m. och fjällsäkerhetsräd medföljer paketet. Erfarenheterna härvidlag har genomgående varit goda.

Andra försök, som STF bedrivtr, är dels prov ned en aga-fyr vid Blähammaren, dels med fast ljusanläggning pä Syl-stationen.

Försök med mistlurar och klockor, som klämtar vid viss vindstyrka (Endalsstugan) har avbrutits. STF har icke funnit nägra säkra uppgifter om att sådana ljud- och ljusanordningar skulle ha räddat liv.(jfr kap. 4.1.3.)

Prop. 1978/79:187	109
INNEHÅLL
4.6    FRILUFTSFRÄMJANDET
4.6.1	Historik
4.6.2	Organisation
4.6.3	Fjällverksamhet
4.6.4	Fjällresor
4.6.5	Övrigt fjällsäkerhetsarbete

Prop. 1978/79:187 110

4.6 FRI I.TS FRAM JAN DET

4 . f •. 1       lliPtnrik

"Föreningen för skidlöpningens främjande i Sverige" eller "skidfrämjandet" grundades 1892. Verksamheten var dä begränsad endast till vintem och den huvudsakliga uppgiften var att arrangera skidtävlingar. Sedan tävlingsverksamheten överförts till andra föreningar och verksamheten kommit att omspänna hela året ändrades föreningens naunn 1938 till Skid- och friluftsfrämjandet. 1975 beslöts att föreningen skulle kallas enbart Friluftsfrämjandet.

4.6.2      Organisation

Målet för verksamheten är att ge ökad livskvalitet åt alla genom friluftsliv som fritidssysselsättning.

Organisationen leds centralt av en styrelse, som har sitt kansli i Stockholm.

Landet är administrativt indelat i 23 distrikt. I varje distrikt finns ett antal lokalavdelningar. Distrikt och lokalavdelningar leds av regionala och lokala styrelser.

Medlemmama är individuellt anslutna och tillhör en lokalavdelning. För närvarande finns ca 450 lokala föreningar. Medlemsantalet uppgår till omkring 220 000.

4.6.3   Fjällverksamhet

Föreningens verksamhet späLnner över en rad olika aiktivi-teter under hela året. En kraftig satsning görs pä lokal fjällutbildning av allmänheten.

Prop. 1978/79:187        111

Föreningens styrelse har tillsatt kommittéer för olika verksamhetsgrenar. Fjällkommitténs uppgift är att leda friluftsfrämjandets fjällverksamhet, planlägga och leda fjälledar-utbildning, färdigställa materiel att användas i den lokala verksamheten, färdigställa utbildningsplan för fjälledar-utbildning sommar och vinter, vidta åtgärder för att decentralisera fjälledarutbildningen, främja genomföraindet av den nyutformade fjällverksamheten i distrikt och lokalavdelningar och samarbeta med andra organisationer rörande fjällfrågor.

Kommitténs arbete har inriktats på att åstadkomma en breddning av Friluftsfrämjandets fjällverksamhet pä det lokala planet.

Kommittén har framställt ett studiepaket om fjällverksamhet avsett att användas vid träffar och studiecirklar pä det lokala planet. Materialet används i stor utsträckning i skolundervisningen. Fjällpaketet består av fem häften med titlarna "Fjällens möjligheter", "Fjällsäkerhet/Pjäll-räddning", "Fjällorientering", "Fjällnatur" ooh "Frilufts-utrustning för fjällbruk". Dessutom finns därtill anslutande ledarhandledning, diabildsserier, affischer och broschyrer.

Allt arbete med träffar och studiecirklar inom detta område gär ut på att förbereda människor inför deras fjällvistelse, att ge utbildning i god tid innan fjällvistelsen.

Ledarna för fjällträffama ooh studiecirklarna utbildas på fjälledarutbildning i tre steg vintertid och två steg sommartid. Under senaste året har 200 ledare utbildats. Antalet utbildningstillfällen utökas under kommande verksamhetsår.

Friluftsfrämjandets fjällträffar och cirklar hade vintem 1978 startat pä omkring 150 platser i landet.

Prop. 1978/79:187        112

Sommaren 1978 och vintem 1979 planeras totalt 21 fjällledarkurser.

4.6.4  Fjällresor

Lokalavdelningar planerar och genomför fjällresor för deltagare i fjällträffsverksamheten i viss omfattning. Verksamheten i fjällterrängen är dä ledarledd och bör betraktas Som ledarledd fjällutbildning 5. fjällterräng. Ledarna för den verksamheten har genomgått vinter- eller sommarfjäll-utbildningen.

Ofta engageras lokala fjälledare för enstaka informationstillfällen i skolor, företag, i föreningar eller motsvarande. Vanligt förekommande är att Friluftsfrämjandets lokalavdelningar har enstaka träffar med fjällinformation exempelvis inför sportlov och påsk.

Inom Friluftsfrämjandets regionalorganisation svarar fjäll-distriktsledaren för utbildning och vidareutbildning av lokala ledare. Han svarar vidare för att lokala ledare kallas till konferenser, informerar massmedia (tidningar, lokalradio, regional TV) samt håller ständig kontakt med centrala fjällkommittén.

4.6.5  Övrigt fjällsäkerhetsarbete

Friluftsfrämjandet svarar för en omfattande rådgivning beträffande sportutrustning ooh dess hamdhavande. För denna verksamhet svarar en särskild utrustningskommitté. Denna genomför ocksä en väsentlig upplysningsverksamhet i utrustningsfrågor under samarbete med sportbramschen och statens organ för konsumentupplysning.

Kommittén svarar ocksä för utbildningen av branschfolk.

F.n. utbildas omkring 50 sporthandlare och försäljare ärligen.

Prop. 1978/79:187

Kommitténs huvudsakliga arbetsuppgift är att följa och påverka utvecklingen av friluftsutrustning och att i utrustningsfrågor vara rådgivande ät allmänheten. 1 detta syfte utarbetar och utger eller eljest sprider kommittén utrustningslistor och handböcker, deltar i radio- och TV-program rörande utrustningsfrågor,   medverkar i  utredningsarbete  osv.

Som omnämnts  i  k*p.   4.5  deltar Friluftsfrämjandet i  försöket med "fjällsäkerhetspaket".

Prop. 1978/79:187 114

INNEHÅLL

4.7     SVENSKA SAMERNAS RIKSFÖRBUND

4.7.1 Grunder

4.7.2 Fjällområdet!! nyttjande

4.7.3 Fjällsäkerhet

Prop. 1978/79:187

115

4.7    SVENSKA SAMERNAS RIKSFÖRBUND 4.7.1  Grunder

Svenska samernas riksförbund (SSR) är en sammanslutning av svenska samebyar och sameföreningar med uppgift att tillvarata och främja de svenska samernas ekonomiska, sociala, rättsliga, administrativa och kulturella intressen med särskild hänsyn till renskötseln ooh dess binäringars fortbestånd och sunda utveckling.

Det totala antalet samer i Sverige beräknas till lägst 15 500. Därav utgör den renskötande befolkningen oa 2 500. De icke renskötande samerna, företrädda av de 16 same-föreningama, är ca 13 000. Det största antalet samer, 7100, finns i Norrbottens län. I Västerbottens och Jämtlands län finns 2 400 respektive 1 500 samer och i Stockholms län 1 200 samer.

Renskötseln är i Sverige förbehållen samerna. Enligt rennäringslagen (SFS 1971:457) har den, som är av samisk härkomst, rätt att begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar (renskötselrätt), om hans far eller mor eller någon av hans far- och morföräldrar haft renskötsel som stadigvarande yrke. År 1971 omorganiserades lappbyarna till samebyar med främsta uppgift att driva renskötsel. Varje sameby har ett gränsbestämt område och är organiserad enligt principen om samverkan mellan medlemmarna i by såsom inom en ekonomisk förening. Medlemmarna äger själva sina renar men samverkar på olika sätt i renskötselarbetet vid t.ex. samlingar, kalvmärkning och slakt. Samerna bestämmer själva om sina angelägenheter på bystämma och genom stadgar för byn. Bystämman är byns högsta beslutande organ - där samtliga medlemmar har rösträtt. I övrigt företräder en vald styrelse samebyn. De största samebyarna har ungefär 200 medlemmar, den minsta 9 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 187

Prop. 1978/79:187 116

knappt  ett  tiotal.

Sammanlagt  finns  det  ca 200 000  renar exklusive  årskalvarna -  en  försörjniigsbas  för de drygt  2  500  renskötande  samerna.   Produktionsvärdet  av renskötseln  är ca 20 mkr per år av  renkött,  hudar och hom,  vartill kommer värdet  av de samiska kombinationsnäringarna jakt,   fiske,   sameslöjd m.m. Inom kärnområde  för den  samiska bosättningen  finns  grupper av Samer,   som utan  att vara renskötande genom  sitt nuvarande näringsfång anknyter  till mycket ålderdomliga samiska näringstraditioner.   Dessa samer,   vare  sig de  en  gång varit renskötare  eller inte,   anknyter med sitt näringsliv och nuvarande  bosättning i  lägfjällsomrädet  till  en  ursprunglig samisk kultur.

Flertalet  renar tillhör renskötauide  samer i  någon  av de 33  fjällsamebyama från Könkömä i norr till  Idre  i  söder. Förutom  fjällrenskötsel med  flyttningar frän  sommarbete  i fjällen  till  vinterbete  i  skogslaindet -  en  sträcka pä 20 mil  och mera -  finns  en mer stationär skogsrenskötsel  i skogslandet i   lappmarken  (10 skogssamebyar)   och i  Tomedalen  (7  koncessionssamebyar).

Lantbruksstyrelsen  är central myndighet  för  rennäringen. Vid var och  en  av  lantbruksnämndema i Norrbottens,   Västerbottens  ooh Jämtlands  län  finns  en  rennäringsdelegation.

4.7,2       Fjällområdets utnyttjande

Samema som en ursprunglig minoritet i  Sverige  ställer berättigade krav pä utrymme för att utveckla sin egen kultur i  det  svenska storsamhället.   Det nära och oupplösliga sambandet näring - kultur ställer krav på insatser inte  bara inom kulturområdet utan även pä ätgärder för att begränsa exploateringen  av de marker,   som renarna behöver för bete säväl  under sommaren  (fjällen)  som vintem   (skogslandet).

Prop. 1978/79:187        117

Statsmakternas principinställning i denna fråga fast.slogs genom beslutet den 12 maj 1977 om iiiaatser for saraerna (prop. 1976/77:80. KrU 19777:45. rskr 197/7 Z: 2U9). beslutet innebär ett samlat program för

"en statlig saunepolitik, som tar hänsyn till den
samiska minoritetens livsvillkor inom alla sam
hällsområden. ------  Mälen för samhällets insatser

för den samiska minoriteten skall ha sin utgångspunkt i de mål, som slagits fast för laindets minoritetspolitik i stort, nämligen jämlikhet, valfrihet och samverkan. Samtidigt innebär den grundläggande uppfattningen om samernas särskilda ställning att man vid utbyggnaden av samhällets stöd till samekulturen måste ge utrymme även ät andra bedömningar än dem, som kan göras beträffande övriga minoritetsgrupper i det svenska samhället.

Detta är den principiella utgångspunkten för (statsmakternas) samlade insatser för saunerna och deras kultur. De ätgärder som sätts in, både pä kort ooh på lång sikt, skall bidra till en bestående kulturell och ekonomisk trygghet för den samiska folkgruppen. Detta förutsätter i sin tur ett nära samarbete med samerna själva ooh med deras organisationer. Samernas önskemål och krav skall tjäna som riktmärke för de framtida statliga insatserna." 1.

En avgöréinde förutsättning för att den samiska kulturen skall kunna bevaras är att rennäringen kan fortleva som samisk näring och att ett rimligt antal samer i framtiden kam få sin utkomst inom rennäringen eller på annat sätt inom det geografiska bosättningsområde, som av ålder varit samemas.

De samiska frågoma skall i enlighet med statsmakternas beslut vara ett naturligt inslag i den allmänna samhällsplaneringen. Statens planverk framhöll i sitt yttrande

1  Ur anförande av föredragande departementschefen, chefen för utbildningsdepartementet Jan-Erik Wikström i riksdagen vid behandlingen av prop. 1976/77:30 den 12 maj 1977.

Prop. 1978/79:187        118

över 1970 års sameutredning (SOU 1975:99 och lOO)   som en angelägen uppgift för samhällsplanerande myndigheter att fullfölja försöken att finna liimpliga former för en tilllämpning av rennäringslagstiftningen inom samhällsplaneringen. Enligt plainverkets mening utgör rennäringslagens mark-reglerainde bestämmelser ooh statsmaktemas uttalanden till stöd för renskötselns rättigheter en relativt god grund för en markanvändningsplanering, som skyddar renskötselihtresset. Ett bättre planeringsunderlag, som belyser förhällandena inom renskötseln ökar förutsättningen att genom fysisk planering lösa de konflikter om markanvändningen, som kan finnas mellan renskötseln ooh andra intressen.

Ett av de väsentligaste motiven för den fysiska riksplaneringen har varit att kunna avväga olika intressen för att utnyttja samma mark- ooh vittentillgåLngar. Statsmakternas beslut 1972 med riktlinjer för hushållningen med mark och vatten fastslog (prop. 1972:111), att samema enligt rennäringslagen har förstahandsrätten att utnyttja främst markerna ovanför odlingsgränsen och i renbetesfjällen. Rennäringen borde därför ses som en restriktion mot annan markanvändning. Renskötseln borde få ge vika bara om ett visst markområde behövdes för ett ändamäl som var "av väsentlig betydelse från allmän synpunkt". Vidare uttalades att utvecklingen mot ett mer differentierat näringsliv i fjällvärlden, bl.a. genom en ökande turism, måste styras i sädcui riktning att samiska intressen icke skadas ooh helst pä ett sådant sätt att samerna själva får del av utvecklingens positiva sidor. Det bedömdes därför som angeläget, att företrädare för rennäringen och företrädare för den statliga administrationen på området, dvs, lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna, får medverka i planeringsarbetet redan på förberedelseskedet.

1  Prop. 1976/77:80 s. 48.

Prop. 1978/79:187       

I sammanhamget mä framhållas, att för att på centralt plan främja samordning ooh samverkan har i samband med stats-maiktemas beslut 1977 om insatser för samema en permanent interdepartemental arbetsgrupp för samefrågor tillsatts. Denna skall fortlöpande följa utvecklingen, verka för samordnat utnyttjande av olika - främst statliga - insatser, regelbundet överlägga med samema och sameorganisationema i konkreta frågor och fortlöpande hälla kontakt säväl med dem som med myndigheter, institutioner ooh övriga organisationer på central, regional och lokal nivå, som arbetar med samefrågor.

Den fysiska riksplaineringen skall genomföras i kommunemas planering och genom åtgärder av länsstyrelser och andra statliga myndigheter. I regeringens anvisningar för planeringsarbetet släs pä nytt fast, att rennäringens speciella krav och rättigheter skall beaktas och att samråd med berörda samebyar bör komma till stånd i ett tidigt skede av planeringsarbetet. Det är bl.a. klart utsagt att man inte får nöja sig med att saunråda med enbart t.ex. lantbruksnämnden.

Regeringen tog vären 1975 ställning till de program för att fullfölja riktlinjerna för hushållning med mark och vatten, som pä grundval av riksdagens beslut 1972 om den fysiska riksplaneringen hade utarbetats av kommuner ooh länsstyrelser. Därvid gavs vissa särskilda riktlinjer för den fortsatta markanvändningsplaneringen ävensom föreskrifter om att för obrutna fjällområden preliminärt avsedda områden skulle undantas frän tyngre exploatering och skogsbruk. (Jfr p. 3.3.2 och 3.3.3). I det till rekreationsberedningens rapport Statliga insatser för turism ooh rekreation (Ds Jo 1978:2) fogade supplementet redovisas planeringsläget i de primära rekreationsområdena. För kommunerna inom de fem av dessa som är fjällområden anges läget sälunda (tabell 5 ).

Prop. 1978/79:187

120

Tabell    5

Planeringsläget  beträffande de  fem primära rekreationsområdena inom

fjällregionen

Län	— Kommun	KommunöVi»rsikt		Markdispositionsplan		Anm.
		Upprättad	Antagen	Upprättad	Antagen
W	Malung	X	X
W	Älvdalen	X	X
Z	Härjedalen	X	X	X	X	Avser fjäll och älvdal
Z	Berg	X	X	X	X
Z	Åre	X	X	X	X
AC	Storuman	X	X
AC	Sorsele	X	X
BD	Arjeplog	X	X
BD	Kiruna	X	X	X		Avser Tometräsk

Vid  Svenska samernas  riksförbunds  landsmöten  säväl  1977   som 1978  har påtalats  att  enligt  samisk uppfattning  samråden med  samebyarna vid  den  fysiska  riksplaneringens   genomförande  fungerat mindre bra på  flera håll.   Så synes  otvivelaktigt ha varit  fallet.   Det har emellertid funnits   speciella  svårigheter  i   hittillsvarande  skeden  av arbetet,   bl.a.   beroende  på arbetsomfattningen,   de  ofta pressade  tidsförhållandena samt bristande  erfarenhet ooh rutin.  En klar förbättring syns på väg.   Under framtagningen av utredningsförslaget  till obrutna fjällområden  (jfr kap.   3.3)  har särskild omsorg nedlagts  på redovisningen  av de  olika intressena och  pä samråden med  rennäringens  företrädare.   Förslaget mottogs  ocksä -som redovisats  i  propositionen  1977/78:31  -  i  allt  väsentligt positivt  av  samernas erganisationer.

Prop. 1978/79:187        121

Regeringen har senare givit länsstyrelserna i Kopparbergs, Jämtlainds, Västerbottens och Norrbottens län i uppdrag att under 1979 lämna regeringen förslag till närmare avgränsning av de obrutna fjällområdena, sedan deras omfattning i stort den 15 december 1977 har fastlagts av riksdagen. Bl.a. skall länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län härvid redovisa olika alternativ för markanvändningen i vissa delar av Toma-Graddisområdet respektive Sarek-Pite-och Kebnekaiseområdena i saimmanhang med vissa vägförslag m.m. Bland andra samrådsinstanser nämns särskilt berörda samebyar.

4.7.3  Fjällsäkerhet

Samerna besitter i många fall en fjällkunskap i särklass. Det gäller såväl miljökunnandet som den lokala terrängkännedomen. Det är naturligt att detta är av värde frän fjällsäkerhetssynpunkt. Flertalet av dessa kunniga samer i aktiv ålder är engagerade i rennäringen eller anslutande verksamheter och deras kunnande och förmåga förbättrar deras egen ooh aindras säkerhet där. Flera samer, som därtill har möjlighet, är engagerade i fjällräddningens räddningspatruller, som färdledare, i ledunderhållsarbetet, som stugvärdar, båtförare m.m. Svenska samernas riksförbund ävensom vissa länsstyrelser och kommuner har fraunhällit, att ett ökat utnyttjande av samernas erfarenheter och kunnande i fråga om fjällvärldens förhällanden skulle vara till fördel bl.a. från fjällsäkerhetssynpunkt.

I sammanhanget må från propositionen 1976/77:80 om insatser för samema citeras följande uttalande av föredragande departementschefen:

"När det gäller att skapa sysselsättningstillfällen som ett komplement eller alternativ till rennäringen erbjuder turistnäringen stora möjligheter särskilt

Prop. 1978/79:187 i??

för kvinnor  och   icke   renskötande  samer.   Vid  den   fortsatta utbyggnaden  av  stugbyar och  småstugor  bör   förutsättningarna  att   förlägga dessa  inom  samerriati   bosättningsområden  prövas   i   samarbete  med   samerna själva.   Härvid  bör  självfallet   beaktas  de  krav  pÅ planering och  de  riktlinjer  för markanvändningen som stat  och kommuner  har  lagt   fast  för de  områden som berörs.   Det  statliga  stöd  .som  utgår  till   sädaina projekt  är dels  det  stöd  som  statens  naturvärdsverk lämnar vid uppförande  av  rekreationsanläggningar, dels medel   för  sysselsättningsfrämjande   åtgärder."

Prop. 1978/79:187 123

INNEHÅLL

4.8    LÄNSSTYRELSER OCH KOMMUNER M.M. i FJÄLLÄNEN

4.8.1        Länsstyrelserna

4.8.1.1     Allmänt

4.8.1.2     Leder m.m.

4.8.2        Lantbruksnämndema m.m.
4.8.5   Kommunerna

Prop. 1978/79:187        124

4.8    LANSSTYRELSER OCH KOMMUNER M.M. I FJÄLLÄNEN

4.8.1  Länsstyrelserna

4.8.1.1   Allmänt

Länsstyrelsen, som i princip svarar för den statliga förvaltningen i länet (Länsstyrelseinstruktionen SFS 1971:460; senaste lydelse SFS 1977:1133:; omtryckt 1976:892), har ett stort ansvar för samordningen av länets resurser i syfte att förbättra fjällsäkerheten., Länsstyrelsen gör många insatser på detta område, varvid samverkan underlättas av att i samma myndighet finns såväl länspolischefen, ansvarig för fjällräddningen i Länet, som planeringsavdelningen, som handhar länsplaneringen inom den fysiska riksplsuieringen, och naturvärdsenheten som bl.a. sköter planeringsarbetet rörande huvud- och sekundärleder.

4.8.1.2   Leder m.m.

Länsstyrelserna i Kopparbergs-, Jämtlands-, Västerbottens-och Norrbottens län är fr.o.m. den 1 juli 1977 regionala huvudmän vad avser planerings- och samordningsarbete samt tillsyn av s.k. huvudleder och sekundärleder i fjällområdet.

Genom länsstyrelsernas försorg har en omfattande upprustning av lednätet kommit till stånd. Upprustningsarbetet har i vissa fall bedrivits som beredskapsarbete i länsstyrelsens regi. Genom målmedvetna satsningar - i bl.a. Norrbottens län även frän sysselsättningssynpunkt - är lednätet numera av relativt god standard.

Länsstyrelserna har f.n. ingen egen  organisation, som kan utöva tillsyn ooh utföra underhåll av leder ooh av anläggningar i anslutning därtill. Underhållet sker i regel genom anlitande av entreprenörer - däribland även lantbruksnämndens rennäringsavdelning samt lokala och regionala organ bl.a.

Prop. 1978/79:187 1,>'3

domänverket.   Tillsynen  kan   endast  i  mycket  ringa utsträckning utföras  av  egen  personal   från   länsstyrelsen.   Den  tillsyn  som sker utförs  mestadels  av  personal   som  fraunst  genomför ämnat uppdrag.   Det  kan  vara  tjänstemän   från  lantbruksnämndens  rennäringsavdelning,   polispersonal  i  samband med  övervaknings-uppdrag e.d.   Undantag härifrån  finns  emellertid.   Länsstyrelsen  i  Norrbottens   län  genomför  fr.o.m.   1973  en  försöksverksamhet med   fjäll-  eller naturvårdspatruller  inom  fjällområdet.   I  den  del  som dessa  fjällpatruller utför underhåll och  skötsel  av vandringsleder  har  riksdagen   för budgetåret 1978/79 bestämt  att kostnaderna  skall  bestridas  av den  särskilda anslagsposten  för vandringsleder,   under anslaget  för anläggningsstöd m.m.   till   idrotten.   Naturvårdsenheten på länsstyrelsen  utövar den  centrala arbetsledningen.   Fast  anställda lokala arbetsledare   finns   i  Arjeplog,   Gällivare, Kiruna och  Karesuando.   Antalet  patrullmedlemmar uppgår till omkring 12  man.

Patrullemas  huvudsakliga arbetsuppgifter består främst av att  svara för renhållning m.m.   i   fjällvärlden.   Genom att patrullerna  ständigt vistas  i   fjällområden   som  frekventeras av  turister  faller det  sig naturligt  att  patrullerna även ägnar  sig åt   fjällsäkerhetsarbete.   I   arbetsuppgiftema ingår visst  förebyggande underhäll  av vandrings-  och skoterleder. Vintertid kontrolleras  issäkerheten och  ruskning av vinterleder  över  is  och utförs  kompletteringsmärkning av vinterleder.   Sommartid  utförs   färgbättring,   rösning och viss  röjning av   leder.   Vidare  sker  kontroll  av  bl.a.   båtleder, fjällstugor,   broar,   spänger,   vindskydd  och hjälptelefoner. Patrullerna varnar för  lavinfarliga områden  genom skyltning och stänger av  leder i   förekommande  fall  efter samråd med den  lokala  polismyndigheten.

Patrullerna ingår även i fjällräddningsorganisationen. Patrullerna, som är utrustade med polisens fjällradio, kan  snabbt   informera om  översvämningar,   ras,   trasiga broar

Prop. 1978/79:187        126

etc. Hotell- och turistanläggningar informeras om aktuella vädersituationer i fjällområdet.

Erfarenheterna från denna verksamhet är enligt länsstyrelsens uppfattning goda.

4.8.2   Lantbruksnämnderna m.m.

Lantbruksnämndernas rennäringsdelegationer förvaltar statens fjällområden utom skogbevuxna områden ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen.

Lantbruksnämndernas rennäringsavdelningar har fältassistenter, som i sitt arbete vistas i fjällområdet. I samband med att ordinarie arbetsuppgifter fuHiprs, utförs även visst fjällsäkerhetsarbete såsom kontroll av leder m.m. Laintbruks-styrelsen har efter överenskommelse med rikspolisstyrelsen erhållit tillstånd att nämndernas fältpersonal får använda polisens fjällradiokanal. Härigenom kan vid kontrollen eller eljest gjorda iakttagelser av betydelse för fjällsäkerheten snabbt inrapporteras.

Lantbruksnämndernas rennäringsavdelningar äger fortfarande ett antal renvaktarstugor, som i vissa fall är kombinerade fjäll- och renvaktarstugor. Enligt uppgift finns i Västerbottens län omkring 25 stugor, som har öppna rum och får disponeras av fjällturister för tillfällig övernattning i sambaind med fjälltur.

Renvaktarstugorna är lokaliserade efter renskötselns behov och ligger oftast olämpligt till ur turistisk synvinkel. Stugorna har ur fjällsäkerhetssynpunkt ett visst värde, dä turister har möjligheter att nyttja dem tillfälligt. För närvarande äger samebyarna övervägande antalet renvaktarstugor i fjällen. I den mån de stugor, som ligger lämpligt

Prop. 1978/79:187        127

till, bör infogas i fjällsäkerhetssystemet, erfordras över-enskonmielse med vederbörlig sameby.

I detta sammanhang må nämnas att inom fjällvärlden finns s.k. fjällägenheter upplåtna till arrendatorer. Fastigheterna ligger oftast inom väglöst land eller längs vägar, exempelvis Graddisvägen. Så länge fastigheterna är bebodda med bofast befolkning kan de utgöra replipunkter för fjällturismen och därmed bidra till att främja fjällsäkerheten.

4.8.3  Kommunerna

Kommunerna har i allmänhet lagt ned ett omfattande arbete när det gäller byggnad, underhåll och upprustning av närleder och av vindskydd och raststugor i anslutning härtill. I vilken omfattning detta sker är främst beroende på kommunemas ekonomi och möjligheterna att fä statliga bidrag.

Kommunerna har i regel planer över kommande utbyggnad av lednätet. Mänga kommuner har på ett tidigt stadium planerat och genomfört betydande upprustning av närlederna. Några exempel må nämnas. I Malungs kommun i Kopparbergs län finns ett ledsystem som f.n. omfattar 12-15 mil. Utbyggnad sker successivt

och närmast återstår att färdigställa den s.k. säkerhetsringen,

2 som kommer att omsluta 5-6000 km  fjällterräng. Kommunen ansvarar även för raststugor, som ligger i anslutning till lederna. Underhållskostnaderna uppgår till omkring 10 000 kr per är.

Härjedalens kommun i Jämtlands län avsätter omkring 200 000 kr per år och Asele kommun i Västerbottens län ca 500 000 kr för underhåll och utbyggnad av närleder, broar m.m.

Ett speciellt förhållande gäller för Älvdalens kommun, vars fjällområde i huvudsak utgörs av naturreservat. På grund härav svarar domänverket för utbyggnad, tillsyn och underhäll av flertalet leder med anslutande anordningar och anläggningar

Prop. 1978/79:187        128

inom kommunen.

Kommunema medverkar pä olika sätt i fjällsäkerhetsinformationen i förebyggande syfte. Specialkartor över särskilt frekventerade områden har frauatagits med information om lavinfarliga områden, leder, raststugor m.m. Andra åtgärder är att tillhandahälla allmänheten fjällfärdsmeddelanden. Blankettema finns på hotell och turistanläggningar i kommunen.

Prop. 1978/79:187 129

INNEHÅLL

4.9    ÖVRIGA ORGANISATIONER

4.9-1   Domänverket

4.9.2   Sveriges turistråd

4.9.5   SOS Alarmering AB

Prop. 1978/79:187        150

4.9    ÖVRIGA ORGANISATIONER

4.9.1  Domänverket

Domänverket, som är ett affärsdrivande verk, förvaltar pä uppdrag av Statens naturvärdsverk vissa nationalparker och naturreservat i riket. Verket äger dessutom fastigheter i fjällområdet.

Domänverket har anlagt och underhåller leder och byggnader pä mänga platser i fjällänen. I Dalarna förvaltar domänverket omkring 95 io  av fjällmarken och ansvarar för underhäll m.m. av 20 mil leder inon, fjällområdet.

Kostnaderna för att främja fjällsäkerheten är höga. De totala investeringskostnaderna för anläggningama uppgår hittills till omkring 1,6 milj. kr. och driftkostnadema till omkring 270 000 kr. per år.

Domämverket har en stor fältorganisation med betydande erfarenheter av fjällsäkerhetsarbetet. Under turistsäsongen har verket stugor bemannade exempelvis i Padjelanta, Nikka-luokta och Abisko i Norrbottens län samt i Fulufjället i Kopparbergs län. Detta utgör ett värdefullt tillskott från fjällsäkerhetssynpunkt. Stugorna är utrustade med telefon och radio.

Domänverkets personal utövar tidvis i samband med att ordinarie arbetsuppgifter fullgörs, tillsyn över anläggningar inom förvaltningsområdena, soni är av betydelse ur fjällsäkerhetssynpunkt. Domänverket anser att det vore önskvärt med ökad tillsyn inom omrädenai under turistsäsongen, men pä grund av kostnaderna är detta inte möjligt.

Domänverket har även andra möjligheter att bidra till ökad

Prop. 1978/79:187 151

fjällsäkerhet.   Så  kan  domänverket  exempelvis  genom det  delägda dotterbolaget  'Jverige     Rekreation  AB  sprida  fjällsäkerhetsinformation   till   turister via  bolagets  egen  bokningscentral.

4.9.2       Sveriges   turistråd

Sveriges   turisträd  är en  offentlig  stiftelse  med kommunförbundet,   landstingsförbundet  och  staten  som  delägare.

Rådets  uppgift  är  att  samordna marknadsföring av  svenska turistprodukter  i   Sverige,   Norden  och  övriga utlandet.   Turistrådet  samarbetar i   sin  verksamhet med  regionala och  lokala turistorganisationer inom  landet.

Turistrådet  arbetar med  att  inrätta  sju  regionala boknings-centraler,   som  själva skall   svara  för  framtagning av sälj-material.

Turisträdet har hittills   tagit  fram en  sommarkatalog över semesteraktiviteter  i   Sverige.   Vinterkatalog beräknas  inte vara klar förrän   tidigast   1980.

Turistrådet kan nå  turister,   som bokar plats  på hotellanläggning,  med  fjällsäkerhetsinformation  genom  att införa vissa administrativa rutiner.   Turistrådet kan  även bidra med information  av nämnda  slag i   egna broschyrer under förutsättning av  att  medel  härför  ställs   till   förfogande.

I   sammanhanget mä  nämnas  att  utanför  turisträdets  verksamhet  företaget  AB  Till  Fjälls   sedan  några  år utger vinterbroschyrer,   som  också  innehåller viss   fjällsäkerhetsinformation.   Informationen når  alla  som  bokar  resa  till  anläggningar,   som   tillhör de  i  bolaget  samarbetande  innehavarna av  fjällanläggningar m.fl. 10   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 187

Prop. 1978/79:187        132

4.9.3   SOS Alarmering AB

Redogörelse för bolagets arbetsuppgifter m.m. lämnas i kap, 4.4 och 5-

Prop. 1978/79:187

155

5. ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

INNEHALL

5.1

GRUNDER

5.1.1

5.1.2

5.1.5

5.1.4

5.1.5

Allmänt

Huvudpunkter för olika verksamhetsområden

Grundsyn beträffande samverkan och samordning

Särskilda överväganden

Vissa uppgifter

5.2

NYTTJANDE AV FJÄLLOMRÅDEN

Prop. 1978/79:187        134

5.      ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

5.1

GRUNDER

5.1.1   Allmänt

All mänsklig verksamhet är förenad med risker. Ett omfattande arbete nedläggs för att minska dessa risker. Det gäller inte minst trafiken till lands, till sjöss och i luften. Det oaktat har vid vägtrafiken med våra sammanlagt cirka 5 1/4 miljoner motorfordon under de senaste fem åren ett betydande antal människor förolyckats:

Tabell 10 Antal förolyckade i vägtrafiken 1975-77

År	Antal	År	Antal
1975	1177	1976	1168
1974	1197	1977	1051
1975	1172

Motsvarande siffror för de omkomna under de senaste fem årens båtolyckor med våra oa 700 000 fritidsbåtar är:

Tabell 11

2. Antal  omkomna  vid  båtolyckor  1975-77

År	Antal	År	Antal
1975	115	1976	111
1974	106	1977	86
1975	100

1. Enligt   statistiska centralbyrån:   Vägtrafikolyckor med personskada  1976  (Stockholm  1977).   Beträffande  1977 preliminär uppgift   från   statistiska centralbyrån.

2. Enligt uppgifter  från  Sjösäkerhetsrädet.

Prop. 1978/79:187

155

I fjällolyckor har under de .lenaste fem Aren oniKomrait sammanlagt 22 personer:

Tabell Ig Antal omkomna vid fjällölyckor 1973-77

1------------------------ År	Antal	År	Antal
197 5	7	1976	7
1974	0	1977	8
1975	0

Det är icke möjligt att med förefintligt underlag ange det ungefärliga totalantalet "fjälldygn" angivna år. Det totala antalet inkvarteringsnätter på turisthotell, i stugbyar, på fjällstationer samt i övemattningsstugor och

2 kåtor inom de fyra fjällänen 1977 kan ' uppskattas till

drygt 2 3/4 miljoner. Antalet gästnätter 1977 i Svenska turistföreningens fjällstationer, övemattningsstugor ooh kåtor var nära 150 000.

Utredningen tvekar inte att generellt beteckna de åtgärder för fjällsäkerhet och fjällräddning, som kännetecknat de angivna fem åren och utmärker dagsläget, såsom omfattande och ändamålsenliga, präglade av stark ansvarskänijla ooh kunnighet och i väsentliga avseenden motsvarande sitt syfte. Utredningen har emellertid under sin genomgång av förefintligt erfarenhetsmaterial och sina överläggningar med myndigheter, organisationer och enskilda, kunnat konstatera

1. Enligt uppgifter frän rikspolisstyrelsen

2. På grundval  av  statistiska centralbyråns  och  Sveriges turisträds   inkvarteringsstatistik,   uppgifter  från Svenska  turistföreningen  m.m.

Prop. 1978/79:187       

den synnerliga betydelse för resultaten av fjällsäkerhetsarbetet av den mänskliga fakto:m, dvs. av vad den enskilde gör- eller underlåter.

Utredningen är angelägen framhålla, att en hundraprocentig säkerhet är lika litet möjlig inom fjällvärlden som inom vägtrafiken, på sjön ooh i luften. Mänsklig verksamhet är alltid förenad med risker, som med praktiskt möjliga åtgärder ej kan helt elimineras. Erfarenheter frän de är, då statistik över svenska fjällolyckor och fjällräddningsinsatser föreligger (se bilagorna 6 , 7 och 8 ; jfr p. 5.1.3 nedan), bestyrker detta. Vilken grad av säkerhet, som bör eftersträvas, blir väsentligen en rimlighetsfråga i avvägningen mellan ett flertal fadctorer av skilda slag, bl.a. avseende individuell frihet respektive restriktivt tvång, orörd eller föga påverkad natur respektive utbyggda anläggningar och säkerhetsanordningar, ekonomiska och andra re-aurspri ori te ringar.

Även on en hundraprocentig säkerhet i fjällen alltså aldrig kan emås, bör givetvis i princip en sä hög grad av fjäll-säkerhet som möjligt eftersträvas. Att generellt precisera denna låter sig icke göra. De konkreta åtgärder, som i enlighet med nyssnämnda princip i varje särskilt fall bör genomföras, blir en fråga för huvudmannen för fjällsäkerheten och med denne samverkande myndigheter och organisationer m.fl. i central, regional och lokal instans att ta ställning till samt genomföra eller, där sä erfordras, föreslä. Huvudmannen skall härvid ha huvudansvaret, fortlöpande informera sig oa läget, ge normer och riktlinjer, initiera ätgärder och förslag. Avvägningens riktighet mellan risker och säkerhet tillkommer det statsmakterna och ytterst allmänheten att pröva.

Prop. 1978/79:187        "

Utredningen vill med skärpa fastslå, att 52svaret_för_den egna fjällsäkerheten först och sist_tillkommer denenskilde. "Välkommen till fjälls - men pä Ditt ansvar". Samhället måste emellertid taga ansvaret för att den enskilde blir informerad om detta sitt personliga ansvar och vad detta innebär.

Fjällsäkerheten är sålunda en gemensam sak för den enskilde och samhället.

5.1.2  Huvudpunkter för olika verksamhetsområden

Som utredningen inledningsvis framhöll (p. 2.2.1) har den avstått från en definitionsmassig avgränsning av fjäll-säkerhetsbegreppet och i stället för sitt arbete valt en fackmässig_avgransning Denna omfattar enligt utredningens mening de väsentligaste verksamhetsområdena av betydelse för fjällsäkerheten och har givit utredningen en tillfyllest grund för dess arbete. Områdena gäller

nyttjande av fjällområden, leder och anläggningar, information och utbildning, samband och utrustning.

Utredningen redovisar i detta kapitel sina övervägamden och föralag för dessa olika områden i angiven ordning. Denna är icke någon prioritetsordning utan en ordningsföljd, som vid arbetets inledning bedömdes logisk och funnits tillämplig även för den fortsatta redovisningen.

Några principiella huvudpunkter beträffande de olika områdena vill utredningen inledningsvis anföra.

Fjällsäkerheten påverkas givetvis av den fysiska riksjla-22£i25f2£ utformning inom fjällregionen. Fjällsäkerheten

Prop. 1978/79:187        158

bör självklart vara en komponent i denna utformning, icke styrande men med i överväganden och utformning. Beroende på hur de olika nyttjandekraven på fjällområdena avvägs mellan renskötseln, naturvården, domänverksamheten, gruvdrift, det rörliga friluftslivet och turismen, vetenskapliga önskemål m.m. följer olika krav pä och förutsättningar för fjällsäkerheten. Det har icke varit utredningens uppgift att lägga synpunkter på denna nyttjandeawägning men den är av väsentligt intresse för utredningen med hänsyn till den nödvändiga anpassningen av fjällsäkerhetsåtgärdema inom respektive område.

När det gäller utnyttjandet för användning för rörligt friluftsliv och turism ter sig en differentierad användning enligt i huvudsaik nu gällande inriktning naturlig och riktig. Skalan är vid, från en modern storhotellklass av typ Salen, över storstationer av typ Abisko, egentliga fjällstationer av typ Sylama eller Kebnekaise, stugbyar för uthyming av typ Björkliden, hotell i skogen nedanför fjället av typ Trille-vallen, specialområden för utförsåkning av typ Åre, sport-centra av typ Vålädalen, rösade vauidringsleder med stugor för självhushåll på lagom avständ av typ Kungsleden och i skalans andra ända de obrutna fjällområdena, som i princip lämnas som de av naturen är ooh dit endast kvalificerade besökare bör gä ooh då i medvetande om att samhället ej vidtagit några tekniska anordningar för deras säkerhet.

Utredningen vill framhälla, att enligt dess mening säkerhets-omsorgerna icke kan eller bör leda till krav på att den angivna differentieringen upphör, att de obrutna fjällområdena fräntages sin orörda särart och att huvuddelen av de någotsånär lättnädda fjällområdena inrutas i ett mer eller mindre finmaskigt nät av på långt håll synliga och täta ledmarkeringar mellan närbelägna rast- och övemattningsstugor.

Prop. 1978/79:187        159

Ledsystemet med anslutande_anordnlngar_ooh_anläggningar är den viktiga stommen för fjällvärldens utnyttjande för rörligt friluftsliv och turism. Detta ger ledsystemets väsentliga betydelse för fjällsäkerheten. Utredningen har funnit, att ett mycket gott underlag finns härvidlag genom de särskilda utredningar centralt, regionalt och lokalt, som under senare år genomförts i olika etapper, och de beslut, som statsmakterna på grundval därav fattat beträffande huvudmannaskap, ansvarsförhållanden i övrigt m.m. Därigenom finns underlag för erforderlig sanering, revidering och komplettering av nuvarande ledsystem. Utredningen anser betydelsefullt, att denna översyn och effektivering av ledsystemet genomförs så snart som möjligt. Det är från fjällsäkerhetssynpunkt angeläget, att ledsystemet är säkert, dvs. främst riktigt lagt och väl underhållet. Utredningen anser, att för att tillgodose dessa krav är något ökade anslag erforderliga. Härvid accepterar utredningen att en markerad kraftsamling och prioritering sker till ledsystemet inom de områden, där huvudparten av fjällturistema i dag ooh i morgon rör sig eller kan förutses röra sig, exempelvis Kungsleden och Padjelanta-leden i Lappland samt Storlien - Blåhammaren - Sylama -Helags - Bruksvallarna i Jämtland - Härjedalen med förgreningar bl.a. till Vålädalen och Fjällnäs. Längs dessa leder anser utredningen också, att en avpatrullering eller intensifierad avpatrullering bör eftersträvas. I detta syfte föreslär utredningen bl.a. att försök med användningen av vapenfria tjänstepliktig?. för ändamälet kommer till ständ.

Det är själ-'fallet, att med den grundläggande betydelse för fjällsäkerheten, som utredningen tillmäter den enskildes ansvar och kunnande, informationen och utbildningen måste ges en primär roll i fjällsäkerhetsarbetet. I detta avseende utförs f.n. ett omfattande och kvalificerat arbete såväl

Prop. 1978/79:187 140

genom myndigheters  försorg som  i mycket  stor utsträckning genom de  frivilliga organisationemas  insatser,   främst Svenska  turistföreningens och Friluftsfrämjandets.   Utred-ningen har emellertid  från de utgångspunkter,   som utred-

ningen  har att  företräda,   funnit att detta arbete bör kraftigt  förstärkas  och vidgas.   Detta är särskilt  angeläget  i  nuläget.   Hur detta arbete på sikt,   sedain  förhoppningsvis  en viss  grund har lagts,   bör utformas,   fär  fastställas  sedan  erfarenheterna frän de närmaste  årens kraft-samlade  arbete kunnat utvärderas och ge underlag för lång-siktsarbetet.

Kartor är viktiga informationsbärare.   Utredningen  anser att detta informationsmedel  fär ökad betydelse  efter hamd som kartmaterialet  successivt  förbättras  ooh aiktualiseras  och som vanan  att utnyttja ett modernt kartmaterial  ökas hos allmänheten  genom  förbättrad £:kolundervisning i  detta avseende och  genom ett starkt vidgat orienteringsintresse  som sport,   hobby eller vardagsbehcv.   Åtgärder  för att  förbättra, utöka och  aktualisera karttillgängen  över fjällområdena syns angelägna att  överväga och efter hand genomföra.

Mycket viktiga delar av informationen  avser siktuell väder-information.   Flera  länsstyrelser,   andra regionalmyndigheter,   företrädare  för turistnäringen m.fl.   har framfört  sin uppfattning att vädertjänsten  frän  fjällsäkerhetssynpunkt inte   fungerar tillfredsställar-.de.   Prognoserna över fjällområdet  är mindre  tillförlitligai och intervallerna mellan rapportema  för länga.   Rapporter lämnas  dessutom inte under veckosluten  (lördag-söndag),   dä behovet  av prognoser är störst.   I  detta sammanhamg har frän skilda häll jämförelse gjorts med den norska vädertjä.nsten,   som  anses  producera tillförlitligare  prognoser inom relativt begränsade  områden  i fjällvärlden.

Prop. 1978/79:187

141

Utredningen har funnit förbättringar i fräga om väderinformationen angelägna. För utredningens del blir närmast fråga oa vissa begränsade närförslag i detta avseende. Den förutsätter att SMHl-utredningen kommer att överväga ooh föreslä rationella längsiktslösningar i samma syfte. Ökade insatser för den klimatologiska forskningen avseende snö- och lavin-forhållanden   erfordras.

Beträffande  fjällräddningen har utredningen -  i  överensstämmelse med  sina direktiv -  icke gjort nägon  särskild studie eller utvärdering.   Utredningens  allmänna intryck  från  tidigare  erfarenheter och de  tre månader,   som utredningen arbetat,   är emellertid  starkt och entydigt:   fjällräddningen fullgör väl   sina uppgifter.  Utredningen  har därför koncentrerat  sig på  att  tillse att  en  god  samordning mellan  fjäll-säkerhets-  och  fjällräddningsverksamhetema främjas.

Denna  samordning gäller bl.a.   sambandsmedlen.   Den naturliga grunden härvidlag måste  fjällräddningens  nuvarande,  på det polisiära sambandssystemet  fotade  träd-  och radiosamband vara.   Utredningen  har  funnit det  rationellt  att  främst  satsa på att  genom en komplettering på denna grund  tillgodose fjällsäkerhetens  prioriterade behov.

5.1.5       Grundsyn beträffande  samverkain  och saunordning

Som  tidigare  vid  ett  par  tillfällen  framhållits   (p.2.1.1 och 2.2.1)   är det många olika verksamheter,   som har betydelse  för fjällsäkerheten och på olika sätt  ingär i  fjällsäkerhetsarbetet.   Det  är  först samordnat och i  god  samverkan  som dessa insatser kan komma till bästa gemensamma verkan. Utredningen  har  funnit  det vara en mycket  stor brist,   att en effektiv  samordning ooh samverkan och en klar ansvars-och  arbetsfördelning mellan  främst de olika huvudintressenterna men  också mellam  dessa och övriga intressenter på central.

Prop. 1978/79:187        142

regional ooh lokal nivä icke förefinns. Det är angeläget, att ett klart huvudmannaskap för fjällsäkerheten fastställs -och accepteras ; - och att en klar ansvars- och arbetsfördelning mellan huvudmannen och övriga intressenter i fjällsäkerhetsarbetet liksom mellan dessa inbördes kommer till ständ. Utredningen ser detta som en av de viktigaste och snarast önskvärda åtgärdema i syfte att nä en förbättrad fjällsäkerhet.

5.1.4  Särskilda överväganden

Mot bakgrund av tilläggsdirektiven den 20 april 1978 (p. 2.1.2) hade varit önskvärt att utredningen kunnat överväga möjligheterna att genom omfördelning av befintliga resurser eller omprövning av pågående verksamheter kunna frigöra resurser för de ätgärder, som utredningen föreslår som angelägna för en bättre fjällsäkerhet. Av tidsskäl har detta icke varit möjligt.

Inom vederbörliga ansvarsområden mäste förutsättas att de aktuella möjlighetema i enlighet med givna anvisningar utnyttjas av ordinarie anslagsäskande ooh anslagsförvaltande myndigheter och organisaitioner inför budgetåret 1979/80. Överväganden av angivet slag för hela fjällsäkerhetsområdet bör enligt utredningens mening kunna göras av den föreslagna huvudmannen för fjällsäkerheten i samverkan med övriga huvudintressenter för de olika verksamhetsområdena av betydelse för denna säkerhet.

Då utredningen icke kunnat föreslä åtgärder i angivet syfte, har den i stället nödgats att driva sin prioritering och sin tidsutsträckning av de tillkojimande och de samlade resursbehoven härdare än vad av angelägenhetskrav och frän effektsynpunkt varit önskvärt. Dessa förhållanden behandlas dels inom vederbörligt avsnitt i det följande av detta kapitel, dels i kapitel 7.

Prop. 1978/79:187

145

5.1.5       Vissa uppgifter

Sedan   1916   finns   statistik  över dödsorsakerna vid  fjällolyckor Med viss  justering för variationer i  orsaksbenämningarna kan dödsorsakerna  vid   fjällolyckor  1916-1977   redovisas  sälunda (tabell 15 ):

Tabell 15

Orsaksgrapper	Län				Summa	Andel io
	W	Z	AC	BD
1.   Lavinolycka	9	27	7	8	51	19,05
2.   Allmän  ned-kylning (efter  uttröttning, personskada eller skada på utrust-	1	40	5	8	52	19,40
ning-inkl. terrängfordon), annan kylskada		1
5.   Förblödning, chock  e.d. efter  skada	1		*■	1	5	1,12
4.   Fall  frän  stui	-	2	-	10	12	4,43
5.   Drunkning	1	11	6	44	62	25,15
6.   Sjukdom   (inkl. hjärtslag  eller  "överansträngning" )	8	25	8	18	57 1	21,27
7.   Annan  känd  anledning	4	2	5	4	15	5,60
8.   Okänd  anlednin	g -	6	1	9	16	5,97
Totalt	24	112	50	102	268	100,00

1..   1916-1966 Nils  Frölings/Svenska  turistföreningens   statistik, 1967-1977   rikspolisstyrelsens  statistik.   (Se bil.   6,7   och bil.   B   ;   jfr bil.   1    )

Prop. 1978/79:187

144

Redovisas samma fjällolyckor uppdelade pä tidsperioder om i princip 10 är erhålls nedanstående tabell (tabell \14).

Tabell 14

Dödsolyckor vid fjällolyckor under tioårsperioder 1916 - 1977

Tid		Orsadcsgrupp			(en	l.tab. 15 )			SuBuna
	1	2	5	4	5	6	7	8
1916-1926	5	3	.	-	-	2	-	5	11
1927-1956	2	7	-	-	-	-	-	1	10
1957-1946	7	8	2	8	-	1	-	2	28
1947-1956	14	12	-	5	2	2	-	5	38
1957-1966	16	5	1	1	9	5	-	1	36
1967-1977	9	18	-	-	51	44	15	2	139
Odaterade (dock efter 1916)		1				3		2
Summa	51	52	3	12	62	57	15	16	268

De båda tabellema och badcomliggande statistik ger icke utan vidare underlag för någon närmare analys eller nägra mera specificerade slutsatser. Utredningen har icke haft möjlighet att under den tid, som stått till dess förfogande, genomföra en närmare undersökning av de grunduppgifter, varpå statistiken bygger. De har sammanställts under skiftande förutsättningar av olika intressenter, företer betydande luckor och är av mycket varierande art ooh fullständighet. Dessa förhällanden gör att det framstår som angeläget att fä en enhetlig, konsekvent och för utvärdering lämplig rapportering och uppföljning av

Prop. 1978/79:187 145

icke  blott  dödsolyckorna utam  generellt  av olyckorna och de  gravare  olyckstillbuden  i   fjällvärlden.   Utredningen förutsätter,   att  den  huvudman,   som utredningen   föreslår för fjällsäkerheten,   ser  som  en  av  sina omedelbara uppgifter att  fastställa hur en  sådan rapportering,   sammanställning och  successiv utvärdering bör ske  samt  att vidta  eller  föreslå  erforderliga åtgärder härför.

Till utredningen  har med delvis  samma syftning som härovan  redovisats   föreslagits  att överväga en  särskild "haverikommission"   för  fjällolyckor.  Utredningen har ej upptagit  förslaget,   dä den  bedömer hittillsvarande  system med polisutredning ooh en utvärdering pä ovan  förordat sätt  tillfyllest.   Om  så anses  erforderligt,   kan  förslaget dock upptagas   till  prövning av huvudmannen i   samband med nyss  angivna principiella öveiäganden.

Även med  de väsentliga begränsningar,   som  sälunda gäller för tolkningen  av de  anförda tabellernas uppgifter,   ger dock  sammanställningarna anledning till vissa synpunkter ooh  förslag.

Översiktligt  kan  konstateras,   att omkring I/5  av  fjällolyckoma med dödlig utgång 1916-1977   faller på envar av de  fyra orsaksgruppema drunkning,   sjukdom,   lavinolyckor och allmän  nedkylning ("förfrysning"),  medan  övriga fyra grupper  tillsammans  svarar för den  återstående  femtedelen. Den  stora ökningen  av antalet  drunkningsfall  särskilt under de  senaste   tio  åren  synes  i  väsentlig grad bero pä ändringar i  olyoksrubrioeringen  och på att  tidigare undantag frän  redovisningen  upphört,   I  vad män  även  en väsentligt  ökad  olycksfrekvens  föreligger är  tveksamt. Redovisningen  innefattar nu  säväl  olyckor vid vadning,  bad, båtfärder och  i   samband med  fiske  som vid skoterfärder över isbelagda dämningsvatten m.m.

Prop. 1978/79:187        '

Orsaksgruppen sjukdom rymmer ett betydande antal fall, som betecknats som hjärtslag eller överansträngning. Allmänt för orsaksgruppen kan sägas, att det är fall där man överskattat sin förmåga. Någon förhandsuppbyggnad inför fjällvistelsen av styrka och uthållighet har antingen inte skett eller varit för ringa. Det är tydligt att kunskapen om den egna hälsan och konditionen alltför ofta brister och påfrestningarna ocksä vid måttliga prestationer och strapatser alltför ofta underskattas. Optimistisk övertro fär alltför ofta bli den bräckligai ersättningen för reella brister i konditionen. Det är även sannolikt att gränsen mellan orsaksgruppema sjukdom och allmän nedkylning ("förfrysning") är flytande och att badcom fallen i den sistnämnda orsaksgruppen icke sällan finns just den överskattning av den egna förmågan, son nyss nämndes.

Det är anmärkningsvärt, hurusom under den senaste tioårsperioden (tabell 15 ) orsaksgruppema drunkning och sjukdom -sinsemellan ungefär lika stora - tillsaunmans rymmer nära 70 %  av dödsolyckorna för perioden i sin helhet. Utredningen kommer i ett följande avsnitt (kap. 5-4) att behandla frågor rörande information och utbildning. Det syns emellertid även i här förevarande sammanhang böra framhållas, att det angivna förhållandet gör det angeläget med en förbättrad information inriktad just härpå, dvs. hithörande risker och hur de bör undvikas eller begränsas.

Prop. 1978/79:187

147

5.2

NYTTJANDE  AV  FJÄLLOMRÅDEN

Mot bakgrund   av   Svenska  turistföreningens  beläggningsstatistik   för  dess   fjällstationer ocb  fjällstugor har antalet människor  som gätt pä  långfärd i  en  eller annan  form i  fjällvärlden  uppskattats  till  ca 25 000 personer under 1977.   Av  dessa är endast  en mindre  del  att hänföra till vintersäsongen,   uppskattningsvis   50 .   Vid  en  genomsnittlig långfärd  om  6  dagars   längd  uppgår sälunda  antalet  semesterdagar  av  långfärdsturism  till  ca I50  000.   Sett  i   relation   till  det   totala antalet  semesterdagar  för svenska medborgare  i   åldem   15  -  65  år,   som under  1977  uppgick tjll  ca  150  miljoner,   är det  en  försvinnande  liten  del som  tillbringas   på  långfärd  i   fjällvärlden.   Ökningstakten är ej  heller  speciellt  anmärkningsvärd.  Under de  senaste 10 åren  har den  uppgått   till 7 io per år.

Vad avser den  stationära  fjällturismen  föreligger följande uppgifter.   I   de  fyra fjällänen  fanns det  i  januari  1978 en  total kapacitet  av  ce  26 000 bäddar i   turisthotell  och semesterbyar,   inklusive  de   anläggningar  som  ej  har direkt kontakt med   fjällvärlden.   Vid  en  genomsnittlig beläggning av  50 io blir  antalet  semesterdagar vid dylika  anläggningar 2,8 miljoner.   Denna beräkning stämmer väl  överens med  SCB:s inkvarteringsstatistik   i  vilken  antalet  gästnätter på  turisthotell  och  i   stugbyar de  fyra fjällänen  angetts  till  2,6 miljoner under  1977.   Fördelningen på de olika  länen  framgår av tabell   15.

	Tabe	11 15
Antalet gästnätter		1 fjällänen	under 1977'
Län	Turisthotell	Stugbyar	Totalt
W	594 000	572 000	766 000
Z	697 000	400 000	1 097 000
AC	127 000	185 000	510 000
BD	146 000	28 5 000	451 000
Summa	1 564 000	1 240 000	2 604 000

11   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 187

Prop. 1978/79:187 1 '°

Utredningen vill genom omnämnandet av dessa siffror sätta fjällturismen på dess rätta plats i det totala perspektivet. Det är emellertid att vänta en framtida betydande ökning av fjällturismen. Utredningen vill här kortfattat redogöra för några av de väsentligaste faktorerna till en sådan trolig utveckling. (För en utförligare historisk redogörelse hänvisas till kap. 5.)

I propositionen 1975:46 anges 24 områden med särskilda förutsättningar för rekreation ooh turism, s.k. primära rekreationsområden. De har senare utökats med ett område och uppgår nu sålunda till 25. Av dessa områden är 9 att hänföra till norra Sverige, varav 5 är fjällområden, nämligen Dala- och Härjedalsfjällen, Åreområdet, Täma-Graddis fjällvärld samt Abisko-Kebnekaise-fjällen. Några resurser till en framtida utveckling av områden gavs inte i propositionen. Ett omfattande planeringsarbete har emellertid påbörjats och till vissa delar genomförts inom områdena. Detta torde borga för en positiv turistisk utveckling. I samma proposition angavs riktlinjer för samhällets insatser för turism och rekreation, vilka skall leda till att det blir möjligt för alla att utnyttja områden och anläggningar. Slutligen ledde propositionen till att en beredning för samordning av de statliga insatserna för rekreation bildades. Propositionen är att se som det första statliga samordnade greppet inför en effektiv statlig rekreationspolitik.

I proposition 1975:47, vilken förelades riksdagen vid samma tillfälle som ovan nämnda proposition, föreslogs bildandet av Sveriges turistråd (jfr p. 4.9.2). Riksdagen antog förslaget och turistrådet har nu varit i funktion i dryga två år. Turistrådet har till uppgift att marknadsföra Sverige som turistland, i första hand åt svenskarna själva. Bl.a. genom att regionala bokningscentraler inrättas skall det i framtiden vara lika enkelt att köpa en paiketresa inom som utom Sverige.

Prop. 1978/79:187        l?

Ett av de tidigare angivna primära rekreationsområdena. Åreområdet, fick redan innan utpekandet av dessa områden ett statligt stöd till utbyggnad som rekreationsområde. Efter héind har ytterligare statliga medel tillförts, allt inom ramen for det s.k. Åreprojektet. Detta projekt är ännu inte slutfört. Rekrationsberedningen och turistrådet har fått i uppdrag att utvärdera de hittills gjorda satsningarna. Dessa innefattar framförallt en kabinbana från Åre Centrum till Åreskutans topp men även vandringsleder och andra anläggningar för rekreationsändamål. Denna utvärdering bör kunna ge vägledning inför förestående utbyggnader inom andra områden.

I detta samma.nhang bör också erinras om att staten numera svarar för huvudmannaskapet för vandringslederna i fjällvärlden. För budgetåret 1978/79 har 2 milj.kr. anvisats för ledemas skötsel. Det är på sin plats att framhålla de goda förutsättningar som det statliga huvudmannaskapet ooh medelsanvisningarna för ledernas planmässiga skötsel ger för en ökad längfärdsturism i fjällvärlden.

Den tidigare omnämnda rekreationsberedningen överlämnade nyligen ett betänkande till jordbruksministern. I betänkandet föreslås ett antal omfattande åtgärder i syfte att förbättra utvecklingsmöjligheterna för turism och rekreation i Sverige. De föreslagna åtgärderna torde - under förutsättning av att de realiseras - knappast direkt leda till en ökad långfärds turism i fjällvärlden. Areområdet är e-mellertid ånyo ett prioriterat område genom att vara ett utav de fem primära rekreationsområden beredningen i ett inledningsskede vill satsa pä. Detta torde leda till en ökning av den stationära fjällturismen.

Slutligen - utan att göra anspråk på en fullständig uppräkning av de åtgärder som torde leda till en ökad fjäll-

Prop. 1978/79:187 150

turism  - vill utredningen nämna ett väsentligt  faktum  som har  direkt  betydelse   för en kommande   fjällsäkerhetsorganisation.   Ett  flertal nya vägdragningar i   fjällvärlden  är föreslagna ooh  i  vissa  fall  redan beslutade.   De mest välkända vägprojekten  är en  planerad väg mellan norra Pjällnäs  och Ammamäs  i  Tärna-Graddis  fjällvärld  samt  den  redan påbörjade  vägen  mellan  Kiruna och Narvik  i  Kebnekaiseområdet. Nya vägar ökar utan   tvekan möjlighetema att på ett  enkelt sätt nä  fjällvärlden.   Framförallt  torde  detta gälla  för nya kategorier fjällturister,   vilka i  högre  grad  ställer krav pä   en  effektiv   fjällsäkerhet.

Sammanfattningsvis   ser utredningen  det  som helt uppenbart att  den  svenska fjällvärlden  har att  vänta en  framtida ökande  ström  turister av alla kategorier.   Den  femte  semesterveckan  är ytterligare  en  faktor som pekar i  denna riktning.   Vad  gäller strömmen  av utländska turister kan det  omnämnas  att  svenskamas  semesterbenägenhet  är bland  de högsta i  världen.   Att  övriga nordeuropeiska länder kommer att närma sig Sverige  i  detta avseende  är ingen utopi.   En stor del  av  en   sälunda ökande  turism kommer troligtvis Sverige ooh  dess   fjällvärld tillgodo.

En   annan  åtgärd   som  delvis  pekar i  motsatt  riktning mot ovanstående  är riksdagens  beslut  på grundval  av regeringens   förslag i  propositionen  1577/78:31 om riktlinjer i den   fysiska riksplaneringen  för vissa s.k.   obrutna  fjällområden.   Härigenom har beslutats  om  14 områden  i  fjällvärlden,   s.k.   obrutna  fjällområden,   som  f.n.   är relativt orörda och  som  även  framgent tör undantas  frän  tyngre  exploateringsföretag.   Områdenas  sammanlagda yta omfattar

2 ca 49 000 km   .   Som riktlinje  skall  gälla att  anläggande

av bl.a. vägar, vattenkraftstationer ooh gruvor samt ett intensivt skogsbruk i princip inte bör komma i fråga inom  de  aktuella områdena.   Detta kan  i  och  för sig tala  för

Prop. 1978/79:187        51

en ökad ström av de turister som är intresserade av en helt orörd fjällvärld. Dessa torde emellertid vara en minoritet. En viss begränsande effekt pä den fraratida turistströmmen till fjällvärlden torde kunna följa av de avsedda restriktionerna för byggande av turistanläggningar inom de obi-ut-na fjällområdena. Där skall endast lokaliseras sådana frilufts- och turistanläggningar som är inriktade på de natur-givna förutsättningarna, dvs. i första hand skidturer, fotvandringar och fiske. Anläggningar med fast utrustning för andra typer av aktiviteter bör inte tillåtas. Vidare skall vissa centrala delar av de obrutna fjällområdena, de s.k. vildmarkskämorna också undantas från ytterligare utbyggnad av övernattningsstugor för turism i avvaktan på ett mera fullständigt beslutsunderlag. Det må emellertid - liksom i propositionen - påpekas att mänga av de områden i fjällvärlden, som är lämpade för utveckling av större turistanläggningar, ligger i trakter som inte omfattas av förslaget till obrutna fjällområden.

Mot bakgrund av vad som här redovisats anser utredningen det angeläget att en framtida fjällsäkerhetsorganisation får möjlighet att anpassa sina åtgärder till en väntad ökande turistström till fjällvärlden. Detta bör gälla organisationens resurser såväl kvantitativt som kvalitativt. Fjällsäkerheten fär icke utnyttjas som instrument för vare sig en accelererande eller bromsande styrning av utnyttjandet av den svenska fjällvärlden. Enligt utredningens mening måste också fjällräddningen fortsättningsvis ha möjlighet att anpassa sig till utvecklingen.

De åtgärder, som hittills vidtagits eller är under genomförande beträffande nyttjandet av fjällvärlden och som i första hand inte syftat till att främja fjällsäkerheten, har enligt utredningens mening givit en vägd fördelning av hänsynen till olika intressen och intresseinriktningar

Prop. 1978/79:187        152

och därmed en grund för en differentierad utformning av fjäll-aäkerhetsverksamheten. Beträffande de samiska intressena har detta belysts i kap. 4.7 (p.4.7.2). Utredningen finner frän de synpunkter, som den har att företräda, dessa ätgärder -exempelvis inrättandet av nationalparker och naturreservat aamt auigivandet av obrutna fjällområden - samt de omfattamde föreskrifter som finns och den ökande praxis som är under utveckling för samråd mellan olika intressenter under utredningar, planering och genomförande svara mot avsett syfte. Utredningen har därför icke något förslag i dessa avseenden. En av utredningens experter, Henrik Sarri, har emellertid härvidlag framfört en avvikande mening. Denna återfinns i ett särskilt yttrande (bilaga 9  ). Flertalet av de önskemål, som där avslutningsvis upptas, har utredningen innefattat i sin behandling av de olika för fjällsäkerheten aktuella verksamheterna (p. 4,7-3, 4.8.2, 5.1.2, kap. 5.5, 5.4 och 6),

Prop. 1978/79:187 155

INNEHÅLL

5.5    LEDER OCH ANLÄGGNINGAR 5. 5. 1    Grunder 5.5.2    Anläggningsbeständet i fjällvärlden

5.5.2.1         Fjällstationer

5.5.2.2          Övernattningsstugor

5.5.2.5   5åi2£

5.5.2.4                         Raststugor (vindskydd)
5.5.5    Planerade anläggningar

5.5.4         Överväganden och förslag

5.5.4.1 Allmänt

5.3.4.1 l;£É££_2£l}_f2°'""S* "  dessa

5.5.4.5      2iéi8!li2SäI

5.5.4.4         Ledtillsp

5.5.4.5          Pärdmeddelanden

5.5.5         Sammanfattning

Prop. 1978/79:187 54

5.5 LEDER  OCH  ANLÄGGNINGAR

5.5.1       Grunder

Som redovisats i avsnitt 4:1 är statens naturvårdsverk sedan den 1 juli 1977 huvudman för ledsystemet i fjällvärlden för långfärdsturismen. Länsstyrelserna 1 Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens ooh Norrbottens län svarar frän samma tidpunkt för genomförandet av nödvändigt plamerings- och samordningsarbete samt tillsyn och skötsel av ifrågavarande leder inom respektive län.

Därjämte finns i fjällvärlden ett omfattande ledsystem av s.k. närleder, som ej omfattas av statligt huvudmannaskap. För underhåll av dessa leder svarar kommunema och vissa hotellägare. Det är bl.a. från säkerhetssynpunkt viktigt att närlederna i fjällomrldet utformas på ett enhetligt sätt, sä nära som möjligt överensstämmande med det för ledsystemet under statligt huvudmannaskap, och att de anknyter till detta ledsystem pä ett laimpligt sätt.

I fjällområdet finns även vissa leder, som är avsedda för renskötselns behov. För skötsel och underhåll av dessa leder svarar lan'■.bruksnämnden i respektive län. Med hänsyn till dessa leders speciella ändamål och därav betingade sträckning m.m. är det naturligt att de i huvudsak har en fristående ställning. Därigenom undviks ocksä att ett turistiskt utnyttjande av dessa leder stör eller eljest olämpligt inverkar pä rennäringen eller samernas därtill anknytande verksamhet inom för dem aktuella områden.

Som framhållits i p. 5.1.2 har fjälledema med anslutande anordningar och anläggningar väsentligen tillkommit för att tillgodose fjällsäkerheten. Den stamdard, som lederna och de därtill anslutande anordningarna och anlägg-

Prop. 1978/79:187 55

ningarna  har,   är  därför   av  avgörande  betydelse   för  hur de kan   fullgöra denna uppgift.

Statens  naturvårdsverk  har mot denna bakgrund  låtit kartlägga befintliga  fjällanliggningars  antal,   art och  lokalisering i   anslutning till   ledsystemet under  statligt huvudmannaskap  bl.a.   för att  kunna göra en  bedömning av hur det befintliga anl.iggningsbeständet   fyller kravet  på en godtagbar  fjällsäkerhet.

5,5.2       Anläggningsbeståndet   i   fjällvärlden

Den  angivna undersökningen   av  anläggningsbeståndet  i  fjällvärlden genomfördes  av naturvårdsverket  i  anslutning till dess  av  Kungl.   Maj:t   (jordbruksdepartementet)   den  6  februari   1970  ålagda uppdrag  rörande  "de  svenska fjällområdenas planmässiga användning inom  ramen   för modem naturvärd". Inventeringen i   har visat  att  det  finns   sammanlagt 764  anläggningar,   varav  521  är  boendeanläggningar ooh 445  idrotts-och  friluftsanläggningar  i   fjällregionen.   I   begreppet idrotts-  och  friluftsanläggningar ingår även  övernattningsstugor ooh  fjällstationer.   Sammanlagt  finns  ca 25 000  turistbäddar i   fjällområdet.   Till detta kommer de  inkvarteringsmöjligheter  som  ryms under begreppet   "övrig uthyrning".   Anläggningarna ligger i  allt  väsentligt koncentrerade  till vissa områden.   Fjällregionen  är oa  100 mil   lång men utmed  en sträcka  av  endast  ca  50 mil   (Sälen-Kallsjön)   finns mer än hälften   (56 %)   av  anläggningarna.   Ser man   till  anläggningstyperna  är  det  hotellen,   skidbackarna ooh  fjällstugorna som svarar för huvudparten  av  anläggningama  (drygt  60 %).

Från  den  fjällsäkerhetssynpunkt,   som utredningen har  att   företräda,   är  de   anläggningar,   som   ligger  i   anslutning till

1     Redovisad  i   statens  naturvårdsverks   rapport  "Turistanläggningar  i   fjällregionen"   (SNV  1977  nr 2),  maj  1977.

Prop. 1978/79:187        6

ledsystemet under statligt huvudmannaskap, av särskilt intresse. Dessa fjällanläggningar kan indelas i fjällstationer, övernattningsstugor, kåtor och raststugor (vindskydd) samt de båtar med driftpersonal, scm är nödvändiga för att knyta samman delar av ledsystemet.

På de kartor som bifogas som bilagorna M:l-4 har förutom ledsystemet under statligt huvudmannaskap även inlagts fjällanläggningarnas lokalisering. Omfattningen av de skilda fjällanläggningarna framgär av föl;iande redogörelse.

5.5.2.1 Fjällstationer

Fjällstationerna utgör viktiga replipunkter för det rörliga friluftslivet i fjällområdet. Svenska turistföreningen är engagerad i eller ägare till flertalet anläggningar, som kan betraktas som fjällstationer. Frän fjällsäkerhetssynpunkt utgör fjällstationerna viktiga sitödpunkter i fjällområdet. Här bör dock understrykas att fjällstationerna i Abisko, Storulvän och Grövelsjön för en väsentlig del av sin verksamhet är att betrakta som konventionella fjällhotell men dessa är frå; fjällsäkerhetssynpunkt ändå mycket viktiga replipunkter.

Så är i större eller mindre grad ocksä förhållandet med flertalet övriga hotell- och pensionatsanläggningar med andra ägare inom fjällvärlden, vilka dock enligt naturvårdsverkets klassifikation i den angivna sammanställningen icke betecknas som fjällstationer. Som exempel kan nämnas Lapplandia högfjällshotell vid Riksgränsen, Hemavans fjällhotell och Storliens högfjällshotell.

Totala bäddkapaciteten vid fjällstationema (enligt naturvårdsverkets klassificering) uppgår till ca 1 000 bäddar.

Prop. 1978/79:187 57

5.5.2.2  övernattningsstugor

För längfärdsturismen  i   fjällområdet  är do  övemattningsstugor som  finns  efter  ledema mycket  betydelsefulla.   Dessa byggnader är även mycket viktiga från fjällsäkerhetssynpunkt. Det är nämligen  betydeliefullt  att  det  finns  byggnader efter ledema där  fjällvandrare  kan  icke   blott  övernatta utan   även söka skydd vid  dåligt  väder,   för vila osv.   Övernattningsstugornas  antal och bäddkapaoitet  är störst  i  Norrbottens län.   Det  är  främst  efter Kungsleden  som det  finns mänga stugor.

På  flera platser efter Kungsleden  förekommer,   med hänsyn till den höga besöksfrekvensen,   fler stugor på samma plats. Den  sammanlagda bäddkapaciteten  i   övemattningsstugorna uppgår  till  ca 1  280 bäddar.   Huvuddelen  av övemattningsstugorna i   fjällområdet ägs  ooh  förvaltas  av  Svenska  turistföreningen.

Bäddkapaciteten  i  övemattningsstugorna fördelad pä län är  följande:

Kopparbergs  län 28 bäddar

Jämtlands  län 214 "

Västerbottens  lan 40 "

Norrbottens   län 945 "

5.5.2.5 Kåtor

Svenska  turistföreningen  har även   äganderätten   till  ett antal  kåtor  i   fjällområdet.   Dessa  har uppförts  med  samernas   torvkätor  som   förebild  och  fyller inom  längfärdsturismen på  ett  enklare  sätt ungefär motsvarande  ändamäl   som  övernattningsstugorna.   Turistföreningen  uppger  att   f.n.   finns sammanlagt  16  kåtor i   fjällområdet,   fördelade  på Norrbottens,  Västerbottens  och Jämtlands   län.

Prop. 1978/79:187        158

Kåtorna är av mycket varierande standard, varför det är tveksaunt om de pä sikt bör bibehållas. Då de ligger väl placerade i anslutning till leder ooh därför lätt kan utnyttjas som vindskydd eller logi vid dåligt väder, är de emellertid en tillgång. Efter hand torde en ersättning med övernattnings- eller raststugor böra ske.

5.32.4_Ra3tstugor (vindskydd)

I det ledsystem, som står under statligt huvudmannaskap, ingår raststugorna inom fjällområdet. Dessa stugor utgör ett mycket viktigt komplement till de övernattningsstugor, som finns inom området. De är, som namnet anger, främst avsedda för vila, förtäring av färdkost osv. men kan vid dåligt väder givetvis även utnyttjas som skydd häremot. Deras belägenhet är i regel väl anpassad till ledema. Frän fjällsäkerhetssynpunkt fyller de en mycket viktig uppgift.

Raststugor finns inom de fyra fjällänen till följande antal;

Kopparbergs län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

	7 stycken
	24
	1
	27
Totalt	59 stycken

5.5.3  Plamerade anläggningar

En successiv utbyggnad av de olika slagen av fjällanläggningar har skett. Denna har emellertid icke kunnat hälla jämna steg med den ökainde fjällturismen. Frän länsstyrelsemas och från de för fjällanläggningarna och turistverksamheten ansvarigas sida har upprepade gånger fram-

Prop. 1978/79:187       

l'örtr,   önskemål om en utb.yggn.ad av r

Så har Svenska turistföreningen i samband med sina anslagsäskanden till naturvårdsverket de senaste åren även redovisat en plan över angelägna utbyggnader av fjällan-läggningar i fjällområdet. Denna plan upptar en komplettering under den närmaste 5-årsperioden med ca 500 bäddar i fjällstationer och ca 600 bäddar i fjällstugor. Turistföreningen anser det således angeläget att utöka den befintliga bäddkapaciteten i fjällområdet med ca 4Ö %. Från främst säkerhetssynpunkt har det vidare bedömts nödvändigt med sn utbyggnad av antalet raststugor i fjällområdet. Länsstyrelserna har i samband med framtagandet av det statliga ledsystemet anmält ett behov av III nya raststugor efter lederna.

Det rörliga friluftslivets och fjällturismens ökning och den ekonomiska utverrk lingen har gjort att praktiskt taget all utbyggnad av anläggningar inom fjällområdet förutsätter statliga medel i en eller annan form. Let är i dag en allmänt vedertagen uppfattning att finansieringen av utbyggnaden av fjällanläggningar ej kan ske på annat sätt än möjligen för vissa närledssystem, där kommuner och näringsidkare i fjällområdet kan vara beredda att svara för kostnaderna.

Diskussioner pågår f.n. mellan statens naturvårdsverk och Svenska turistföreningen om främst planeringsansvaret och den framtida kapitalförsörjningen för fjällanläggningarna. Redan nu har överläggningarna bestyrkt att ett ökat statligt engagemang i ekonomiskt avseende även för fjällanläggningarna framstår som nödvändigt, främst vad gäller nyanläggningar och mera omfattande underhållsarbeten.

Prop. 1978/79:187 1'°

5.5.4        Överväganden   och   förslag

5. 5-4. 1  Allmänt

Från fjällsäkerhetssynpunkt ar det angeläget att d? befintliga lederna inom fjällregionen är rätt lagda, väl underhållna och därmed av god standard. Detsamma gäller också underhåll och standard av de till lederna anslutande anordningarna och anläggningarna.

Denna uppfattning har även framförts till utredningen frän s.amtliga länsstyrelser i fjällänen och ett stort antal andra intressenter i fjällsäkerhetsarbetet. I flera fall har en prioritering av lednätsutbyggnaden förordats.

Utredningen anser att en av de främsta åtgärderna för att långsiktigt främja fjällsäkerheten är att ledsystemet under statligt huvudmannaskap förbättras, kompletteras och underhålls på ett tillfredsställande sätt.

För budgetåret 1978/79 hade statens naturvårdsverk på grundval av uppgifter frän länsstyrelsema i de fyra fjäll-länen m.fl. till regeringen anmält ett behov av 2,5 milj.kr. för skötseln av lederna under statligt huvudmannaskap. Statsmakternas beslut blev 2,0 milj.kr. för ändamålet. De medel, som verket säledes för budgetåret 1978/79 kan ställa till länsstyrelsernas förfogande, svarar säledes icke helt mot de behov, som länsstyrelserna och verket ansett föreligga.

Tillkomsten av det statliga huvudmannaskapet för långfärds-lederna har inneburit att vissa smärre ledstråk utgått och rivits. Att på grund av otill:.-äckliga medel för ledunderhållet borttaga ytterligare leder är icke generellt någon lämplig åtgärd. Sammanhanget i ledsystemet skulle då spolieras och säkerheten försämras. Statsmakterna har - som

Prop. 1978/79:187        l6i

redovi ;;al.i; i k.-ip. '■ (p. '.f..*)) - i tmvudi-ik god t;irf:i t .'.e;-. utsträckning, com   leuoyL;temet under -tatligt huvudmo-i;..;-skap enligt naturvårdsverkets förslag den 51 augusti 197'J' nu har.

Utredningen har övervägt att föreslå, att naturvårdsverket på tilläggsanslag tillfördes ytterligare 0,5 milj.kr. för budgetåret 1973/79 for att länsstyrelsernas underhåll av ledsystemet under statligt huvudmannaskap skulle kunna tillgodoses i överensstämmelse med verkets och länsstyrelsemas önskemål. Med hänsyn till utredningens tilläggsdirektiv har den emellertid avstått från att så göra. Konsekvensema är tids- och kostnadsmässigt begränsade. Utredningen vill emellertid framhälla angelägenheten av att statsmakternas medelstilldelning för ledunderhållet fortsättningsvis ger utrymme för de förbättringar och det underhäll, som krävs för en bl.a. från fjällsäkerhetssynpunkt god standard. Långsiktigt betyder detta en genomsnittligt något större medelsanvisning än för innevarande budgetår.

För utredningen har även framhållits, att ökade resurser behöver tillföras Svenska turistföreningen, som äger och ansvarar för driften av huvuddelen (85 %)   av fjällanlägg-ningama. Härvid har bl.a. betonats vikten av att turistföreningen kan hålla stugvärd i de mera frekventerade fjällstugorna under turistsäsongerna.

Kostnaderna för en utökning av antalet manmänader för stugvärdar frän nuvarande ca I50 till 200 månader uppgår till ca 90 000 kr. om Svenska turistföreningen anlitar ideell arbetskraft. Om turistföreningen skulle anställa arbetskraft till marknadsmässiga löner uppgår kostnaderna för utökningen till ca 500 000 kr. Den senare lösningen kan medföra att Svenska turistföreningen även tvingades betala

Prop. 1978/79:187 162

marknadsmässiga löner för de ursprungliga 150 månaderna. Detta skulle medföra en kostnadsstegring för dessa månader på ca 900 000 kr.

Vidare har framhållits, att en bättre tillsyn av turistföreningens övernattningsstugor visat sig erforderlig bl.a. på grund av den i vissa fall starkt ökade skotertrafiken. Kostnaderna för tvä årsanställda tillsyningsmän för angiven uppgift har beräknats till 200 000 kr per år. Svenska turistföreningen har föreslagits tillföras detta belopp.

Utredningen har förståelse för dessa behov av ökande resurser. Med hänsyn till att det under den korta tid, som utredningen verkat, icke varit möjligt att inhämta eller sinsemellan pröva samtliga de önskemål om resursökningar, som kunnat vara av större eller mindre betydelse ocksä från fjällsäkerhetssynpunkt, auiser sig utredningen icke böra ta ställning specifikt till de här redovisade konkreta önskemålen. Utredningen har emellertid funnit att det i flera avseenden utöver med ledsystemet sammanhängande är angeläget förutsätta en ökad insats och medverkan från de för fjällturismen aktivt verkande frivilliga huvudorganisationerna Svenska turistföreningen och Friluftsfrämjandet. Detta gäller särskilt information och utbildning men även utrustning m.m. I stället för att söka ta ställning till en rad speoialönske-mäl vill utredningen därför, som framgår av kap. 7, föreslä en generell ökning av de statliga bidragen till de angivna båda organisationema.

Utredningen övergär så till att redovisa överväganden och förslag avseende vissa speciella frågor i samband med ledema respektive anläggningama.

165 Prop. 1978/79:187

5.5.4.2 Leder och anordningar_vld_dessa

Den nuvarande ansvarsfördelningen avseende ledsystemet under statligt huvudmannaskap har endast tillämpats en kort tid. Erfarenhetema därav är således begränsade och en samlad redovisning bör därför anstå. Vissa erfarenheter från denna tid och frän förhållandena dessförinnan ger emellertid underlag för följande synpunkter och förslag.

Ut/redningen anser betydelsefullt att en tillfredsställande samordning sker vad avser utbyggnad m.m. av leder i fjällområdet. Som tidigare angivits är statens naturvårdsverk huvudman för långfärdsnätet - ca 465 mil leder - i fjällregionen. Vissa leder finns emellertid också där med annan huvudman än naturvårdsverket. Det s.k. närledssystemet -för vilket mestadels kommunerna är huvudmän - torde uppgå till betydande ledlängd. Kring turistorterna och turistanläggningarna finns vidare motionsspår av olika slag och längd. Vissa längleder pä själva fjället kan ha så gott som enbart renskötselintresse. Med hänsyn till de månjja huvudmännen för lederna i fj.illvärlden är det angeläget att någon instans får ett samordnande ansvar för all ledbyggen-akap i fjällområdet.

För att vandringslederna i fjällvärlden skall kunna inordnas i annan statlig och kommunal planering har naturvårdsverket föreslagit att alla leder i fjällvä._li;n bör redovisas i jcommunöversiktema och de kommunala markdispositionsplanerna. Som framgår av avsnitt 4.7 (p.4.7.2) och 5.2 synes så ske i ökande utsträckning.

Leder, vilkas tillkomst och drift faller under kommunalt ansvar, bör dessutom redovisas i områdesplaner (OPL) för friluftsliv och turism samt i sektorplaner för friluftslivet. De kommer därigenom på ett naturligt sätt in i verksamhetsplaneringen och därmed också den ekonomiska planeringen i kommunen. 12 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 187

Prop. 1978/79:187       

Enligt naturvårdsverkets uppfattning är styrmedlen i dag otillräckliga för att helt kunna påverka lokaliseringen av leder till lämpliga ställen och säkerställa ett rätt underhåll. Inom rationalparkema och andra naturvärds-objekt är det annorlunda, eftersom verket och länsstyrelserna helt kan besluta om ledemas sträckning.

Naturvårdsverket har därför till regeringen i samband med verkets förslag den 31 augusti 1977 till omfattning av fjälledssystemet under statligt huvudmannaskap föreslagit, att länsstyrelserna i de skilda fjällänen skall ha ett samordningsansvar för all ledbyggenskap inom respektive län.

Utredninpen delar naturvårdsverkets uppfattning att länsstyrelserna i fjällänen bör ha det angivna samordningsansvaret. Ökade samordningsmöjligheter syns då främst erforderliga beträffande anläggande av leder, som inte omfattas av statligt huvudmannaskap. För att säkerställa en konsekvent lösning av denna fråga torde tillstånd böra krävas för sådant anläggande. Utredningen föreslär därför att länsstyrelsema i fjällänen blir tiUståndsmyndighet för all ledutbyggnad i fjällområdet.

Utredningen har erfarit, att när länsstyrelsen i Norrbottens län 1970 igångsatte projekteringsarbete för att upprusta det befintliga lednätet, kom representanter från berörda samebyar att ingå i projekteringsgruppen, som utarbetade detaljplaner för lednätet. Utredningen, som auiser att samemas berättigade krav på inflytande i dylikt fall givetvis skall beaktas, finner att det amgivna förfarandet bör kunna tjäna som modell vid beredningsarbetet, innan beslut om tillstånd till led fattas.

Utredningen finner även naturligt att statens naturvärdsverk

165 Prop. 1978/79:187

får ett övergripande ansvar för principerna och de därpå grundade allmänna riktlinjerna och anvisningama för utformning och planering av samtliga leder i fjällregionen ooh således icke enbart för de leder, som är under statligt huvudmannaskap.

Genom den av utredningen föreslagna tillståndsgivningen får länsstyrelserna kännedom om all ledutbyggnad i fjällområdet. Vid länsstyrelsens bedömning vid tillståndsgivningen för ledema bör enligt utredningens uppfattning ett första villkor för tillstånd för en ny led vara att en huvudman finns för den planerade ledens framtida skötsel och underhåll.

Utredningen anser mot bakgrund av olägenheter, som påtalats tieträffamde leder som icke underhålls ooh därmed förfallit eller som anlagts utan beaktande av säkerhetsaspekterna, att länsstyrelse skall kunna besluta om borttagande av sädan led. Om ansvarig huvudman för leden underlåter att rätta sig efter beslutet, bör länsstyrelsen kunna vidta erforderliga åtgärder på huvudmannens bekostnad.

Utredningen har inte under den korta tid, som stått till förfogande, kunnat utreda rättsliga frågor förknippade med tiil-ständsgivnlngen. Utredningen förutsätter att allmänna ordningsstadgeutredningen i den utsträckning, som kan befinnas nödvändig, upptager sådana frågor i samband med att säkerhetsfrågorna rörande skidlifter, skidpister m.m, utreds.

För ledemas utmärkning och vägvisning finns en fastställd svensk standard. Utredningen anser icke erforderligt att i nuläget revidera denna. Det är dock angeläget att vägvisningen och utmärkningen av ledema i fjällområdet sker i enlighet med den gällande standarden. Rösningen och skyltningen för att kunna följa en led bör vara så utförlig som berättigade säkerhetsskäl gör nödvändigt. Men med hänsyn till naturvärdsintressen, rennäringens önskemål m.m. bör den icke heller vara

Prop. 1978/79:187      

mera omfattande än så. Avvägningen härvidlag tillkommer den ledansvarige och bör vid behov prövas av länsstyrelsen ooh av statens naturvårdsverk som huvudman. Särskild uppmärksamhet måste ägnas rösningen och skyltningen, där två eller flera leder korsar varandra.

Från flera håll har för utredningen påtalats vikten av att ledema förses med avståndsmarkering på var 5:e eller var 5!e kilometer. En sådan markering skulle väsentligt främja fjällsäkerheten. Utredningen föreslår därför, att alla vinterleder pä kalfjället successivt förses med avståndsmarkering pä var 5:e kilometer och med vägvisare, som anger avständ och riktning till närmaste vindskydd eller stuga längs leden. På sikt bör också ledkryssen förses med reflexmaterial för att synas bättre vid dåligt väder och underlätta fjällräddningens verksaunhet. Av kostnadsskäl bör i första hand endast de leder, som går i speciellt utsatta fjällområden, förses med reflexmärken. I överensstämmelse med sitt huvudmannaskap för fjälledema bör naturvårdsverket utreda vilka leder, som ur säkerhetssynpunkt i första hand bör förses med nämnda reflexer. Vidare bör det ankomma på naturvårdsverket att genom råd och anvisningar ange hur avständsaarkeringen av lederna bör ske.

Utredningen har under den korta tid, som stått till dess förfogauide, inte kunnat utreda säkerhetsfrågorna vid vadställena efter ledema. Även härvidlag bör naturvårdsverket i enlighet med sitt huvudmannaskap utreda lämpliga åtgärder för att förbättra säkerheten vid vadställen, där ledema korsar vattendrag.

Utredningen har icke kunnat mera exakt beräkna kostnaden för de ovan angivna åtgärderna på ledsystemet. Den uppskattar kostnaden för angivna förbättringar till ca 0,8 milj.k

Prop. 1978/79:187        167

Utredningen förutsätter att någon del härav kan bestridas frän naturvårdsverkets anslag för 1978/79 men att behovet i sin helhet tillgodoses genom uppräkning av vederbörligt anslag för kommande budgetär.

Flertalet kommuner i fjällänen har en relativt svag ekonomi och därmed förhållandevis smä möjligheter att finansiera underhåll och utbyggnad av närledema. Staten bidrager dock på olika vägar med finansieringen därav. Mot bakgrund härav har vissa kommuner framfört önskemål om att även närledema skulle omfattas av statligt huvudmannaskap. Utredningen har icke haft möjlighet att närmare undersöka denna fråga. Den är dock i nuläget inte beredd att tillstyrka en ändring. Utredningen förutsätter, att den huvudman för fjällsäkerheten, som utredningen föreslår, uppmärksammar ooh närmare överväger frågan.

5.5.4.5 anläggningar

Som tidigare anförts finns i anslutning till ledema i fjällvärlden ett antal anläggningar, som har väsentlig betydelse från fjällsäkerhetssynpunkt. Åtskilliga leder saknar i viss utsträckning bl.a, från säkerhetssynpunkt önskvärda anläggningar. Det förekommer nämligen vinterleder i fjällområdet, som är 4-5 mil långa och saknar varje form av byggnad. Av det statliga ledsystemet utgör oa 20 leder, med sammanlagd längd av 50 mil, leder där avståndet mellan fjällanläggningarna är minst 20 km.

Från länsstyrelser och kommuner i fjällänen har påtalats önskvärdheten av att raststugor eller vindskyc.- finns på lämpliga avstånd längs ledema. I den allmänna f jällsäker-hetsdebatten har angetts att det borde finnas någon form av byggnad efter ledema på var 5:e km. Från renodlad säkerhetssynpunkt torde denna uppfattning kunna anses befogad. Det skulle emellertid totalt sett medföra allt för

Prop. 1978/79:187       

stora kostnader säväl i anläggningskostnader som kanske fräimst ur driftsynpunkt att förse samtliga leder med vindskydd och övernattningsstugor på var 5:e km.

Fjällområdet måste bl.a. pä gi-und av ekonomiska skäl indelas i ett antal olika områden, där varje omräde fär olika frekvens av byggnader. Det är nämligen även angeläget att vissa fjällområden behåller sin vildmarkskaraktär och att där då finns sä få anläggningar som möjligt. Utredningen har anfört sina principiella synpunkter härvidlag i avsnitt 5:1 (p. 5.1.2).

Vid tillkomsten av ledsystemet under statligt huvudmannaskap har beaktats att ett antal fjällområden bör vara fria från leder för att bl.a. tillgodose naturvetenskapliga krav samt de fjällvandrares intressen, som önskar ledfria områden.

I de fjällområden, där fjällsäkerhetskraven på grund av stark turistfrekvens ooh övrigt inslag av orutinerade eller mindre vana fjällvandrare ooh skidåkare, som utnyttjar ledema, bör enligt utredningens mening vinterlederna förses med vindskydd för var 5:km. Delar av västra Jämtland torde tillhöra denna typ av område. För flertalet områden torde bl.a. av kostnadsskäl ej dessa krav pä anordningar efter ledema kunna eller böra uppfyllas. Ingen vinterled bör dock enligt utredningens mening få finnas i fjällområdet, där avståndet mellan övemattningsstuga och/eller raststuga/vindskydd uppgår till mer än 15 km.

Att indela fjällregionen i skilda områden med olika karaktär enligt ovan är ett komplicerat och tidskrävande arbete. Inom den tid, som stått till utredningens förfogamde, har det icke varit möjligt att genomföra ett sådant arbete. Med hänsyn till naturvårdsverkets huvudmannaskap för fjäll-

Prop. 1978/79:187        °5

ledsystemet förutsätter utredningen att naturvärdsverket i samråd med de berörda länsstyrelserna, rikspolisstyrelsen. Svenska turistföreningen och övriga intressenter genomför en studie av behovet av byggnader efter lederna i fjällområdet och framlägger de förslag, vartill studien ger anledning.

Som tidigare framhållits omfattar det statliga huvudmannaskapet för fjälledsystemet även flertalet till ledema hörande anläggningar såsom broar och spänger, vindskydd, raststugor, roddbåtar och båthus samt viss räddningsmateriel. Det statliga ansvaret gäller däremot tills vidare i regel icke de fasta anläggningarna for övernattning - främst fjällstationer och övernattningsstugor - samt passagerar-bätstrafik längs lederna dvs. de anordningar, som kräver anställd driftpersonal. Kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden, som hade att göra grundarbetet för statsmaktemas ställningstagande beträffande ledsystemet, anförde i sitt delbetänkande "Huvudmannaskapet för vandringsleder i fjällvärlden" (Ds Jo 1973:8 s.5):

"De övernattningsanordningar, som behandlas i utredningen, är fjällstationer, stugor, kåtor och liknande mindre anläggningar i direkt anslutning till fjäll-ledema. Det kan råda delade meningar om vilka av de större anläggningarna, som skall anses sä nära förknippade med vandringsledssvstemet att de bör betraktas som därtill hörande anläggningar. Flera större ainlägg-ningar, som t.ex. turiststationerna i Abisko, Storulvån och Grövelsjön eller fjällhotellen i Hemavan ooh Storlien, har uppenbarligen stor betydelse som utgångspunkter för fjällvandringar längs ledsystemen. De är därmed givetvis viktiga förutsättningar för såväl längre som kortare vandringar i fjällen. De kan emellertid icke anses så präglade av sin funktion som replipunkter i vandringsledsystemet att det kan vara berättigat att betrakta dem som till ledsystemet hörande anordningar som exempelvis anläggningarna vid Kebnekajse eller Syl-stationen. Kommittén har ansett det naturligt att - - -i övervägandena rörande huvudmannaskapet dra en gränslinje mellan å ena sidan övernattningsanläggningar vid fjällvandringsleder, som är belägna invid allmänna kommunikationsleder, och å andra sidan stugor och fjällstationer m.m., som är belägna i väglöst land."

Prop. 1978/79:187        170

Kommittén uttalade ocksä (s. 56):

"Förslagen beträffande tillsyn genom det allmännas försorg av stugor, kåtor, vindskydd och liknande utanför sådana objekt, som avsatts och vårdas med stöd av naturvårdslagen och naturvårdskungörelsen, torde förutsätta vissa kompletteringar i naturvårds-kungörelsen och naturvårdsverkets instruktion. Anläggningar av angivna slag, som är belägna vid fjällvandringsleder av turistiskt intresse, torde böra övertagas av staten ooh redovisas på naturvärdsfonden. Såsom framgått av kap. 3 är STP ägare till huvuddelen (ca 80 %) av inkvarteringsanord-ningama längs f jällvauidringsleder av turistiskt intresse. Kommittén föreslär, att förhandlingar upptas med STF och sädana andra ägare, som kan vara aktuella i sammanhanget, för att överföra ifrågavarande anläggningar och anslutna markområden till naturvårdsfonden. Några ändringar vad gäller äganderätten till övrig mark vid f jällvandringsledema torde sävitt kommittén kan bedöma inte behöva genomföras. Med en sädan ordning skulle ansvaret för huvudleder och sekundära leder av turistiskt intresse kunna åvila staten genom naturvärdsverket och länsstyrelserna. "

Kommittén föreslog (s. 35):

"att statens naturvårdsverk och berörda länsstyrelser ges bemyndigande att ta upp förhandlingar med Svenska turistföreningen och domänverket för överförande av befintliga boendeainläggningar m.m. vid huvudleder och sekundärleder till naturvårdsfonden. Enligt kommitténs mening torde det vara lämpligt att driften av dessa anläggningar i första hand anförtros de nuvarande ägama. Villkoren bör klarläggas vid förhandlingar mellan dessa organ och statens naturvårdsverk."

Med hänsyn till det intima samband, som råder mellan planering ooh utnyttjande av leder och övemattningsanordning-ar och i ledsystemet ingående motorbätslinjer samt av ekonomiska skäl har det efter hand blivit allt mera aingeläget att samhället pä lämpligt sätt engagerar sig i övematt-ningsanordningama och passagerarbåtstrafiken i anslutning till ledema. Som tidigare framhållits' (p. 5.5.3) har diskussioner upptagits mellan statens naturvårdsverk ooh Svenska turistföreningen främst avseende plaineringsansvar och kapitalförsörjning av anläggningarna. Vikten härav skärps

Prop. 1978/79:187        171

genom de behov av en relativt omfattande utbyggnad av skilda elags fjällanläggningar, som av utredningarna rörande fjälledsystemet (Ds Jo 1973:8 och SNV PM 1977:881) framhållits som nödvändiga under de närmaste åren (jfr också ovan p. 5.3.3).

Utredningen vill för sin del med hänsyn till fjällanlägg-ningamas betydelse för fjällsäkerheten uttala, att staten liksom i fråga om fjälledema bör svara för planering och investeringar i nyanläggningar ooh upprustningar samt för den motorbåtstrafik som är nödvändig för ett fungerande ledsystem och sannolikt även för vissa bidrag till driftkostnaderna för anläggningama.

Som anförts i kap. 4 (p. 4.8.2) finns statliga fjällägenheter, som arrenderas ut till den bofasta befolkningen i fjällområdet. Utredningen anser att de lägenheter, som kommer att bestå i framtiden, oavsett belägenhet kommer att ha en väsentlig betydelse från allmän fjällsäkerhetssynpunkt. Av samma skäl är önskvärt att antalet sådana lägenheter så långt möjligt kan uppehållas.

Utredningen vill framhälla vikten av att skilda byggnader i fjällområdet förses med "säkerhetspaket" innehållande nödproviant och sjukvårdsmateriel och med räddningspulkor. Utredningen förutsätter att huvudmannen för fjälledsystemet närmare undersöker dessa behov och i den utsträckning och pä sätt som befinns lämpligt, tillgodoser dem.

Vilka konsekvensema från ekonomisk synpunkt skulle bli, därest behovet av nya övernattningsstugor och raststugor, vindskydd tillgodoses i den utsträckning, som föralag-!-ställama anser önskvärt, har utredningen icke närmare undersökt. De 110 nya raststugor längs ledsystemet under statligt huvudmannaskap, som inryms i länsstyrelsernas och naturvårdsverkets önskemål, kan bedömas i anläggningskostnad belöpa sig pä ca 5,5 milj. kr. Till detta kommer en icke oväsentlig ärlig driftkostnad. De önskvärda in-

Prop. 1978/79:187        172

vesteringarna i fjällstationer och övemattningsstugor i fjällvärlden har av Svenska turistföreningen beräknats till,ca 50 milj.kr. för den närmaste femårsperioden. De stugor, som länsstyrelserna och turistföreningen angett böra byggas, torde även vara de angelägnaste frän fjällsäkerhetssynpunkt.

Utredningen förutsätter att dessa frägor närmare prövas av huvudmannen för fjälledsystemet (naturvärdsverket) i samråd med berörda myndigheter och organisationer och att principfrågan därefter underställs regeringen.

Från vissa kommuner, som gränsar till Norge, har framhållits vikten av att samarbete med norska myndigheter inleds i syfte att planera och anlägga leddelar pä norskt område för att fä goda ledsträokningar i sin helhet för svenska turisters behov. Som exempel kaji nämnas att en vandringsled mellam Rogenomrädet - Dalafjällen pä tvä ställen gär över norskt territorium. Utredningen finner detta närmast vara fråga om en lokal eller regional samverkan, för vilken principiellt hinder icke synes möta, och förutsätter i övrigt att huvudmannen för fjällsystemet ägnar frägan uppmärksamhet.

5.5.4.4 Letillsyn

Ledsystemet under statligt huvudmannaskap har i nuläget en sammanlagd längd av ca 465 mil. För att det rätt skall tjäna sitt syfte och därvid hälla den standard, som frän bl.a. säkerhetssynpunkt är önskvärd, behövs en effektiv tillsyn av lederna och anslutande auiordningar och anläggningar, där permanent driftpersonal ej finns.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har till utredningen framfört, att den anser en utvidgning av fjällräddningsorgani-sationens uppgifter till att även omfatta ledtillsyn motiverad. Det synes emellertid i dylikt fall bli fråga om

Prop. 1978/79:187        '

en icke obetydlig utvidgning av f jällräddningsorgauiisationens uppgifter. Stommen i denna organisation utgörs ju av polisdistriktens ordinarie enheter. Dessa måste kraftsamla sina insatser till de polisiära uppgiftema, vari fjällräddningen ingår. I den mån, som dessa uppgifter medger, görs därutöver icke oväsentliga insatser som gagnar fjällsäkerheten. Så kan ske genom att den polisiära patrulleringen utsträcks att omfatta ledavsnitt av särskilt intresse, lavinfarliga områden o.d. samt genom medverkan i information i fjällsäkerhetsfrägor m.m.

Att på längre sikt förhandsbinda omfattningen av dessa insatser är knappast möjligt - den får bero av det utrymme, som de rent polisiära uppgifterna lämnar. Skulle samtlig önskvärd ledkontroll äläggas fjällräddningsorganisationen, dvs. i praktiken polisen, torde det - särskilt i vissa län - bli fråga om en avsevärd utökning av polisens uppgifter. Denna torde knappast kunna effektivt tillgodoses inom polisens nuvarande personalramar. Ledkontrollen bör vidare även omfatta uppgifter, som har föga samband r\e'i de uppgifter, för vilka poli:3en är organiserad och utbi-lad. Utredningen anser sig därför på anförda skäl icke kunna ic-reslä att fjällräddningsorganisationens uppgifter vidgas a;- även omfatta ledtillsyn. Utredningen förutsätter emellertid, att liksom hittills sådan intermittent medverkan lämnas i ledtillsyni>r rån polisens sida, som do :iias riinarit j-o-lisiära uppgifter medger och som i övrigt ur pc. issy.p-inkt syns möjligt ooh lämpligt. Personal ur fjällräddningspatruller bör också kunna utnyttjas på liknande sätt eller ingäende i sådana fjällpatruller, som nedan ang;s.

Sedan 1973 har inom Norrbottens län bedrivits försök med naturvårdspatruller ir.om fjällområdet, s.k. fjäl".;;. ..■..■..  , Dessa har haft flera uppgifter, innefattande naturvärds-tillsyn, kontroll av leder och anslutande anordningar ooh anläggningar, städning av rast- och övemattningsstugor.

Prop. 1978/79:187 174

medverkan  i   ledunderhållet,  kontroll  av  issäkerhet  och hjälptelefoner m.m.   De har letts  från  länsstyrelsens naturvårdsenhet.   Patrullerna är utrustade med polisens  radio  och samverkar bl.a.   för fjällräddning och  fjällsäkerhet med polisen.   Erfarenheterna frän patrullemas verksamhet  har varit  positiva.   För budgetåret  1978/79 har statsmaktema på  statsbudgeten  (särskild anslagspost  för skötsel  av vandringsleder  inom  fjällvärlden under anslaget  för anläggningsstöd  till  idrotten)  upptagit  de kostnader  för f jällpatrullema i Norrbottens  län,   som uppkommer i   sam-baind med underhäll ooh skötsel  av  leder.  Utredningen anser önskvärt  att  ett vidgat underlag erhålls   för mera definitivt  ställningstagande  till utnyttjande generellt  eller speciellt av  fjällpatruller i olika verksaimheter inom  fjällvärlden  av betydelse  bl.a.   för fjällsäkerheten.   Utredningen föreslär därför att  försöken med  fjällpatruller utvidgas till  att omfatta ytterligare något  län.   Liksom under de fortsatta försöken inom Norrbottens  län bör härvid  led-tillsynen  ges  klar prioritet bland patrullemas  uppgifter men  i  övrigt  olika kombinationer av uppgifter  för patrullerna prövas.

I   detta sammanhang vill utredningen  framhålla,   att  i   fjäll-patrullarbetet  bör  i  den utsträckning som är möjlig och lämplig engageras  samer med miljökunnande,   lokal   terrängkännedom m.m.

Utredningen  har övervägt huruvida vapenfria  tjänstepliktiga skulle kunna utnyttjas  i   fjällsäkerhetsarbetet och inom fjäll-räddningsorganisationen.   Riksdagen har den 2  juni   1978  fastställt vissa ändringar inom v.ipenfrilagstiftningens  område (prop.   1977/78:159 -  på grundval  av bl.a.   SOU  1977:7  -FöU   1977/78:28,   rskr 1977/78:371;   SFS  1978:524).   De  innebär bl.a.   att möjlighetema att  erhålla  tillstånd  till  vapenfri   tjänst blir större och  tjänstgöringsområdena  fler.   Det

Prop. 1978/79:187 ''

är att märka att beslutet fastslår som en grundregel att de vapenfria skall utbildas för och fullgöra tjänst i verksamhet, som är betydelsefull för samhället under beredskap och krig.

I   regeringens   förslag  till   angivet  beslut  anförde  föredragande  departementschefen   (prop.   1977/78:159  s.   114):

"Naturvårdsarbete  har under utredningsarbetet  an-visäts~för vapenfria  i   form  av  försöksverksamhet  anordnad av arbetsmarknadsstyrelsen  i  samråd med naturvårdsverket  och domänverket.   Erfarenhetema är hittills  goda,   och utredningen  föreslår att  fler vapenfria placeras   inom  detta område.   Detta  tjänst-göringsaltemativ  anges  vara lämpligt  för de  vapenfria,   som  önskar fullgöra  tjänst  som inte  leder till krigspiacering.   Ytterligare  arbetsuppgifter inom detta område,   som  enligt  utredningen  kan  vara  lämpliga  för de vapenfria,   är rensning av flottnings-leder m.m.

Med  den   grundläggande  syn  pä den  vapenfria  tjänsten, som jag inledningsvis  har redogjort  för,   är naturvårdsarbete  ett mindre  lämpligt  tjänstgöringsalternativ med  hänsyn  till  att  en  sädan utbildning o,;h tjänstgöring  i  sig inte  torde kunna ligga till  grund för någon  beredskaps-  eller krigsplacering.   Jag vill likväl  förorda att  ett  sådant  alternativ prövas u.--der den  förutsättningen  att de vapenfria antingen genomgår sädan  tilläggsutbildning inom något  annat tjänstgöringsalternativ att  de kan beredskaps- eller krigsplaceras   inom  denna verksamhet eller kan ingå i den kommunala beredskapsplaqläggningen  sam allmän arbetskraftsförstärkning.   Jag anser sålunda att arbetsmarknadsstyrelsen bör fortsätta försöksverksamheten med  den  nyss  angi/na inriktn.rnjen."

Försvarsutskottet   tillstyrkte  det  förslag,   som  inryjs  i citatet  härovan   (FöU   l977/''8:28  s   18-19),   och   "et  godtogs av riksdagen.

De hittillsvarande försöken avseende naturvärdsarjete har icke avsett f jällsäko-hets- eller f jä? "i räddningr;u;.:; j;t~r. Fjällräddningen   ställer  alldeles   speciella krav på dem,

Prop. 1978/79:187      

som akall aktivt medverka däri. Det gäller psykisk och fysisk styrka och uthållighet, förtrogenhet med vinter-och andra svårvädersforhållanden, miljökunnande och lokal terrängkännedom, orienteringsförmäga, sambandskunnande m.m. Fjällräddningen är icke heller någon permanent aktivitet. Den är främst aktuell under vissa årstidsmässiga, icke sammanhängande säsonger - varierande för olika delar av fjällvärlden - med en sammanlagd längd av 6-7 månader. Under den aktuella tiden växlar intervallen mellan insatserna, som ju icke kan förutses. Det är givetvis alltid en flerfaldigt mindre del av den aktuella tiden, som åtgår för de aktiva insatserna. Fjällräddningsorganisationen består därför av enheter och personal - ur polisen och enskilda i med denna samverkande räddningspatruller m.m. -som har andra ordinarie uppgifter. Att förutsätta en medverkan också i dessa, främst dä inom polisen, av vapenfria som skulle ingå i fjällräddningen syns orealistiskt, bl.a. på grund av just vapenfriheten.(jfr SFS 1943:881 och 1958:262). Det bör också framhållas, att redan de speciella kraven för dem, som aktivt skall medverka i fjällräddningen, är sådana att endast i utpräglade undantagsfall nägon vapenfri tjänstepliktig kan förväntas uppfylla dem. Utredningen finner sälunda, att fjällräddning icke bör vara nägot tjänstgöringsalternativ för vapenfria tjänstepliktiga.

När det däremot gäller fjällsäkerheten och därtill anslutande eller näraliggande uppgifter är förhållandena annorlunda. De uppgifter, som tillkommit de försöksvis organiserade fjällpatrullerna i Norrbottens län och som avses tillkomma patrullerna i de utvidgade försök, som utredningen nyss föreslagit, synes i väsentliga stycken sådana att de bör kunna sammantaget - och eventuellt kompletterade med vissa ytterligare naturvårdsuppgifter - bilda ett tjänstgörings-

Prop. 1978/79:187 177

altemativ  för vapenfria.   En  förutsättning är givetvis  att vederbörande,   som uttages  härför,   är personligen  lämplig och får viss  grundläggande  utbildning,   innan  han  ingår i  den tillämpade  verksamheten.   Det  syns  vidare  lämpligt,   att denna sker i  patruller,   där patrullchefen  och ytterligare någon eller några patrullmedlemmar utgörs  av i  denna tjänst  läng-tidsverksamma,   på hittills  tillämpat  sätt  rekryterade personer.

Det kan  övervägas,   huruvida tjänstgöringen  för alla eller vissa vapenfria i  detta  tjänstgöringsalternativ bör ske uppdelad på grundutbildning och repetitionsutbildning (som är regel  för flertalet  tjänstgöringsaltemativ,  vilka syftar till beredskaps-  eller krigsplacering)   eller i  en följd  (som  främst  gäller för vapenfria,   vilka erhåller en tjänstgöring,   som  inte  direkt  syftar till någon krigsplacering)  eller uppdelad  i  perioder.   Riksdagsbeslutet  innefattar att  enligt  förslag frän  sjöfartsverket viss  försöksverksamhet med vapenfria inom  sjöräddningen  får genomföras.   Verket har,   dä behovet  är säsongsmässigt,   avsett att  tjänstgöringen  skall uppdelas  pä två perioder och  två på varandra följande  sommarhalvår.

Utredningen  föreslär,   att  försöksverksamheten  avseende naturvärdsarbete  som  t jänstgöringsaltemativ för vapenfria tjänstepliktiga utsträcks  att omfatta även  tjänst  inom fjällpatrull  av det  slag  som ovan  amgivits.   De  försök ned fjällpatruller,   som utredningen  föreslagit  skulle  förutom Norrbottens  län omfatta ytterligare nägot  län,   bör antingen utformas  sä att de kan  avse  även  användningen  av vapenfria i   fjällpatrulltjänst  eller,   därest  sä anses  erforderligt, utsträckas  till även  ett  tredje  län  eller  till båda återstående  fjällänen.   Utredningen  föreslär.   att  arbr•.-' lark-nadsstyrelsen och naturvårdsverket  fär i  uppgift  att i  samräd

Prop. 1978/79:187

inkomma med förslag till sådan vidgning av försöksverksamheten att den kan gälla samtidigt för såväl vapenfria tjänstepliktiga i naturvärdsarbete av här avsett slag som för patrullverksamheten i syfte att emå en förbättrad ledtillsyn, förbättrat ledundsrhäll m.m.

5.3.4.5 Färdmeddelanden

Ett viktigt led i den förebyggande fjällsäkerhetsverksamheten är att förmå allmänheten, som ämnar gä på tur, att lämna ett korrekt färdmeddelande. Om så sker kan fjällräddningsorganisationen sättas in snabbt och med god utsikt till framgång vid inträffat missöde.

Pä flertalet turistanläggningar finns blanketter för ändamålet, och i regel uppmanas turistema av hotell- eller stugvärdar att lämna färdmeddelauide. Det har visat sig Svårare att fä personer, som bor i stugor eller stugbyar att lämna färdmeddelande. Ibland inträffar att polisen anträffar fordon uppställda pä vägren eller parkeringsplats i fjällen. Om det av omständighetema framgår att de som färdats med fordonet sannolikt är på tur, och polisen anträffar fordonet tillsynes orört något dygn senare, inträffar ofta att fjällräddningen larmas för att söka efter personerna. Ett färdmeddelande placerat på väl synlig plats i fordonet hade förhindrat ett onödigt fjällräddningspådrag. Även pä grund av underlätenhet att länna färdmeddelande eller avanmäla sig efter tur har medfört onödiga fjällräddningspådrag. Frän skilda häll har framförts önskemål om tillgång till standardiserade blanketter, ävensom att den blivande huvudmannen för fjällsäkerheten borde ombesörja att sådana blanketter finns att tillgå kostnadsfritt på fjällanläggningar, i stugbyar osv.

Utredningen delar uppfattningen om färdmeddelandenas stora

Prop. 1978/79:187

179

betydelse för fjällsäkerheten och fjällräddningen. I väsentliga stycken är detta ett informationsproblem. Utredningen förutsätter att den föreslagna huvudmannen för fjällsäkerhet i samband med övriga överväganden om förbättrad information också behandlar denna fräga, närmast framtagningen av ett lämpligt formulär och åtgärder för effektiv spridning och användning därav.

Det må framhållas, att "gästböcker" inom raststugor och vindskydd, där notering kan göras av samma innehåll som på färdmeddelande, är till fördel exempelvis för att underlätta kontroll i samband med fjällräddningsuppdrag.

5.5.5  Sammanfattning

Det är frän fjällsäkerhetssynpunkt angeläget att befintliga leder inom fjällregionen är rätt lagda, väl underhållna och därmed av god standard. Detsamma gäller också underhåll av de till lederna anslutande anordningama och anläggningarna.

Mot bakgrund härav är en av d. främsta åtgärderna för att långsiktigt främja fjällsäkerheten att ledsystemet underhälls, förbättras och kompletteras på ett tillfred-atällande sätt. Det är därför angeläget att statsmaikternas medelstilldelning för ledunderhållet ger utrymme för erforderliga åtgärder. Detta innebär en feenjmdnittligt större medelsanvisning än för innevarande budgetår.

Härtill kommer att förslag föreligger om en som erforderlig bedömd, väsentlig utökning av antal övemattningsstugor och raststugor/vindskydd längs ledema. Dessa frågor bör närmare prövas av huvudmannen för fjälledsystemet i samräd med berörda myndigheter och organisationer, v_r-efter principfrågan bör underställas regeringen. 13 Riksdagen 1978179. ) sami. Nr 187

Prop. 1978/79:187 180

Behov av en successiv utbyggnad av de olika slagen av fjällanläggningar föreligger. Fjällanläggningar i anslutning till ledsystemet under statligt hu\Tidmannaskap - ävensom i ledsystemet ingående motorbätslinjer - har i vissa fall väsentlig betydelse från fjällsäkerhetssynpunkt. Dessa anläggningar ingår icke i det statliga huvudmannaskapet utan har annan ägare,   i   flertalet  fall  Svenska turistföreningen.

Med  anledning av  dessa anläggningars  betydelse ur  fjällsäkerhetssynpunkt  och med hänsyn  till  ekonomiska skäl  syns  erforderligt  att  staten  liksom i  fråga om  fjälledema och deras  anordningar  svarar för pl;inering ooh investeringar i nyanläggningar och upprustningar av  sådana anläggningar  samt sannolikt  även  lämnar bidrag i vissa fall  till  driftskostnaderna.

Det  är betydelsefullt  att en  tillfredsställande  samordning av utbyggnaden  av  leder ooh anläggningar m.m.   sker i   fjällområdet.   Länsstyrelsema i   fjällänen bör därför fä  samordningsansvar  för detta.   För att på ett  effektivt  sätt kunna genomföra denna samordning  föreslås  länsstyrelsema bli tillståndsmyndighet  för all  ledutbyggnad  i  fjällområdet.

Vissa  tekniska  förbättringar av bl.a.   vinterledema  syns omedelbart  erforderliga.   Kostnaderna härför uppskattas  till ca 0,8 milj.kr.

Utredningen  framhåller vikten  av att  skilda byggnader i fjällområdet  förses med  "säkerhetspaket"  innehållande  nödproviant m.m.   Huvudmannen  för fjällsäkerhet  förutsätts närmare undersöka ooh  åtgärda dessa behov.

Prop. 1978/79:187        iBl

INNEHÅLL

I 5.4    INFORMATION OCH UTBILDNING

5.4.1 Allmänt

5.4.2 Informationens  innehåll 5.4.5 Speciella informationsområden

5.4.4 Information3vägar

5.4.5 Utbildning

5.4.6 Fjällsäkerhetskampanj

5.4.7 Sammanfattning

1    Beträffande kartor se   avsnitt 5.5

Prop. 1978/79:187 182

5.4 INFORMATION  OCH UTBILDNING

5.4.1       Allmänt

Utredningen har i avsnitt 5.1 (p. 5.1.1) framhållit att det ytterst är den enskilde, som ä.r auisvarig för fjällsäkerheten. Det blir den fjällsäkerhet soni denne själv gör den till -väsentligen beroende pä hans eller hennes kunskap om fjällen och de krav som friluftsliv och vistelse där ställer. Kunniga fjällturister innebär således ökad fjällsäkerhet.

Utredningen har i det angivna sammanhanget också fastslagit, att samhället mäste ta auisvaret för att den enskilde blir informerad om detta sitt personliga ansvar och vad detta innebär. Information och utbildning måste därför ges en primär roll i fjällsäkerhetsarbetet (jfr p. 5.1.2), En av de främsta åtgärderna för att uppnå en förbättrad fjällsäkerhet utgörs av en effektiv informations- och utbildningsverksamhet.

I detta avseende utförs f.n. ott omfattande och kvalificerat arbete såväl genom olika myndigheters försorg som i mycket stor utsträckning genom de frivilliga organisationer, som medverkar i fjällsäkerhetsarbetet, främst Svenska turistföreningen och Friluftafrämjandet. Utredningen har vid sina överläggningar och "hearings" med myndigheter och organisationer mycket starkt erfarit behoven av ökade informations-och utbildningsätgärder. Utretlningen har i sammanhanget ocksä kunnat konstatera att ätgärder krävs för att samordna och emå ökad sausverkan i informationen och utbildningen.

Det är ingalunda fräga om att ersätta den information och utbildning som nu sker med näjfot nytt och annorlunda. Det är i stället Just det arbete nom sker vilket bör kraftigt för8tärkaa_och vidgas samt till gemensamt bästa samordnas. Fä gemensam grund och med samverkande krafter bör disponibla resurser bäst kunna utnyttjas.,

Prop. 1978/79:187 133

Mot bakgrund  av  föreliggande   erfarenheter vill utredningen beteckna behovet  av åtgärder  för  att  förstärka informationen ooh utbildningen  som i  nuläget  särskilt  angeläget.   Detta motiverar enligt utredningens uppfattning särskilda insatser nu.

5.4.2       Informationens   innehåll

Den information  som behövs  är dels  sädan med  syfte att  allmänt  förbättra  säkerheten  och  därmed   förebygga olyckor, dels  sådan  med  speciellt  syfte  avpassad  för visst  område, viss verksamhet  eller vissa personalkategorier,   t.ex.   fjäll-varna turister,   fjällspecialister,   fjälledare  eller branschfolk m.fl.

Informationsåtgärderna bör i  princip  sättas  in i  ett  så  tidigt  skede  som möjligt.   Informationen  bör väsentligen nä fjällturisten  redan på hemorten  för att  sedan kompletteras i  fjällområdet.

Den information,   som skall  finnas   tillgänglig före  en  fjällvistelse,   bör innehålla:

- råd om val  av lämpligt  fjällområde  beroende  på aktuell  årstid m.m.;

- information  om klimat  och väderleksförhållanden;

- allmänna råd* för  fjällvistelse;

- information om krav  som bör ställas  på en  fjällturist beträffande  färdighet  i  orientering ooh nödbivackering samt

- råd om  lämplig personlig utrustning.

De  lokala informationsåtgärder,   som  skall  sättas  in under vistelsen i   fjällområdet,   bör dessutom innehålla information om:

- lämpliga turer i  området;

- färdledarledda  turer;

- färdmeddelande;

Prop. 1978/79:187 184

- förslag  till  val   av  lämplig karta över  området;

- förslag  till   lämpligt  vägval;

- information  om  lokala  leder,   vindskydd  o.d.

5.4.5       Speciella informationsområden

Beträffande  väderinformation må hänvisas  till  avsnitt 5.6, särskilt punkt  5.6.2.5.

Särskilda informationsfrågor  avseende utrustning behandlas i  avs-itt  5.8.

Terränginformation  genom kartor behandlas  i  avsnitt 5.5-

Beträffande  färdmeddelanden  hänvisas  till  avsnitt 5.3, punkt  5.3.4.5.

1  detta sammanhang vill utredningen också erinra om ett påpekande,   som  den  gjorde  i   sambaind med redovisningen i  avsnitt  5.1  (punkt  5.1.5)   av  förefintlig statistik m.m.   över olyckshändelser med  dödlig utgång i  fjällen  åren  1916-1977. Som ammärkningsvärt noterades hurusom under den  senaste  tioårsperioden  orsaksgruppema drunkning ooh sjukdom  (inkl. hjärtslag och  överansträngning)  -  sinsemellan ungefär lika stora -  tillsammains  rymmer nära 70 % av det  totala antalet dödsolyckor under perioden.   I  anslutning härtill  framhöll utredningen vikten  av att  erfarenheter från statistikuppföljningen  får slä igenom i  infoimationsinnehållet.

I  nuläget  syns  alltsä aktuellt att i  informationen om  fjällvärldens  risker och hur de bör undvikas  eller begränsas  lägga särskild vikt vid betydelsen av att realistiskt känna och icke  övervärdera sin   styrka och förmåga samt vid drunknings-riskema.   Detta gäller informationen  icke blott  till  fjäll-turistema -  både  före  och under fjällvistelsen - utan ocksä

Prop. 1978/79:187

IH5

till ortsbor och närgäster. Det är också önskvärt att i samma syfte en aktuell orientering angående broars tillstånd, vadningsmdjligheter, is- och snösmältningsforhållanden och framkomstmöjligheter i övrigt successivt kan ges vid sädana väderleksförhållanden, som medför ändrade villkor och gör sådan orientering behövlig. Ett exempel härpå har givits under den försenade vårfloden detta är vid skiftet juni-juli, t.ex. i Padjelanta nationalpark. Den angivna orienteringen måste kunna nå vandrare och skidlöpare under vägs. Information genom radio och TV, anslag o.d. behöver därför stundom kompletteras genom skriftlig och muntlig orientering från eller med hjälp av helikopter e.d.

Beträffande drunkningsriskerna syns erforderligt att söka fastställa om en speciell inriktning av informationen till särskilda mottagargrupper bör ske. Utredningen förutsätter att huvudmannen för fjällsäkerhet och den huvudansvarige för informationen inom fjällsäkerhetsverksamheten - enligt förslag i kap.6 - uppmärksammar denna fråga.

Sammantaget synes mot bakgrund av tabellerna l och 14 i avsnitt 5.1 (p. 5.1.5) särskild uppmärksamhet i den när-nast erforderliga informationen och utbildningen böra ägnas

drunkningsriskerna,

betydelsen av god kondition och en riktig bedömning av olika aktiviteters och väderförhållandens krav kontra egen förmåga, lavinfarorna och nedkylningsriskema

samt hur de angivna riskerna bör begränsas och motverkas.

5.4.4  Informationsvägar

Lämpliga informationsvägar för den allmänna informationen bör vara:

Prop. 1978/79:187       186

- Pressinformation i form av releaser för distribution pä sedvanliga vägar och innehållande viktiga avsnitt av fjällsäkerheten och fjällsäkerhetsarbetet. Gäller säväl dags- och veckopress som fack- och folkrörelsepress.

- Intervjuer, artikelunderlag, bildmaterial med kommentarer m.m. med differentierad inriktning för samtliga angivna slag av press, främst dock för vecko- samt fack- och folkrörelsepress.

- Artiklar och notiser, ev. temanummer i medlemstidskrifter o.d., t.ex. Svenska turistföreningens "Turist" och Friluftsfrämjandets "I alla väder". För temanummer kan upplagan ökas för spridning utanför medlemskretsen.

- Artiklar, räd e.d. i turist- ooh resebyråers m.fl. informationsbroschyrer, t.ex. SJ resebyrås "Nordkalott Resor" (sommar- respektive vinterprogram), AB Till Fjälls broschyr "Till fjälls" och Sveriges Turisträds "Handbok för din Sverige-semester".

- Publikationer, främst av tyijen fjällhandböoker (t.ex. "Stora fjällboken" och "Fjäll 78"), fjällturböcker, turbeskrivningar o.d.

- Broschyrer som distribueras genom frivilliga organisationer, resebyråer, hotellkedjor, andra innehavare av fjällanläggningar, 3tugb;rvärdar, utrus tnings försäljare, myndigheter m.fl. eller pä annat efter syfte och omständigheter anpassat sätt (t.ex. genom posten, utläggning pä tåg, jämvägs-, buss- och flygstationer) sampackning med vissa sport- eller friluftsartiklar.

- Affischer innehållande fjällvettsregler för att anslås främst inom fjällområdet och i transportmedlen m.m. dit.

-    Annonser i olika slag av press, främst för att fästa
uppmärksaunheten vid f jällsäkerheten över huvud taget
eller vid en eller flera fjällsäkerhetsfrägor och ge

Prop. 1978/79:187    187

kännedom om vägarna för ytterligare information. Ett exempel: Sjösäkerhetsrådets annons i dagspressen den 50 juni 1978. Mindre pretentiöst format kan väljas.

Aktuella råd m.m. som trycks på dekaler, förpackningar (för t.ex. tändstickor, mjölk, vallor, skidbindningar), baksidan eller marginalen på kartor osv.

Radio: trailers och maningar (typ sjösäkerhetsmaningar under bätsäsongen i P 5) baserade pä manuskripten till TV-spots; inslag i programmet "Vardags; serie "Sveriges fjällradio" (jfr "Sveriges båtradio" under båtsäsongen). Aktuella tider är dels före och under vintersäsongen, dels före och under sommarsäsongen.

TV-spots med aktuella råd inför fjällsemestern för "Anslagstavlan" i TV 2 och för meddelandetid i TV 1.

Kortfilmer som upplyser om fjällen, dess möjligheter och risker samt hur dessa bör mötas och/eller ger råd on åtgärder i olika situationer.

Stillfilmer och diabildserier med textmanus cch ljudband med innehåll som angetts for kortfilme.- Med flera serier kan en ökad systematik och ett full ~;ar digare men samtidigt mera varierat innehåll i informatio.-.s." erhållas.

Muntlig information i föredrags-, kåseri- eller ar.nan form och med lämpligt illustrationsmaterial (kortfilm, stillfilm, diabilder e.d.). Används främst före fjälvistelsen (jfr avsnittet Utbildning nedan) och under fjällvistelse 1 i samband med gästinformation pä hotell- och t-uristanläggni.igar. Den kan även nä fjällfarare genom turistbyråer e.d.

Skärmutställning och fjällvettsinformation. förslagsvis 2x4 lätt-transportabla skärmar, som kan visas med varje fyragrupp för sig eller med båda tillsammans.

Prop. 1978/79:187

Kortfilmer,stillfilmer och dia.bildserier är bl.a. avsedda användas av organisationer, skolor, hotell, förband och skolor ur försvaret o.d.

Centralt framställda bildserier o.d. bör kompletteras med lokala inslag, som upplyser om de särskilda förhällainden, som skall beaktas inom aktuellt fjällområde, kring aktuell fjällanläggning osv.

Med tanke på Sveriges Radios uppgift ooh intressen torde kunna förväntas att även självständiga program av betydelse för fjällsäkerheten kan komma till stånd inom säväl radio som TV.

För den speciella informationen för t.ex. visst område, viss verksamhet eller viss personalkategori fär väljas den eller de informationsvägar bland ovan angivna, som bäst svarar mot syftet med informationen. Denna torde i dylika fall stunden med fördel meddelas med tillämpning av grupparbetsteknik, app-likatorisk exemplifiering e.d,

En stark utveckling pågår i tekniskt och organisatoriskt avseende beträffande informationsvägarna, särskilt inom radions och televisionens områden. Det är av vikt att denna utveckling - med särskilda bolag för Sveriges Radios utbildnings-medverkan och lokalradio, med närradio, data-TV eller datavision, text-TV, teletex m.m. - noga följs av den inom fjällsäkerheten huvudansvarige för information och utbildning (jfr kap.6) och föranleder successiva åtgärder eller framställningar. En medverkan efter hand i de successivt vidgade försöken med data- och text-TV kan härvid visa sig önskvärd.

Som framhölls i inledningen till detta kapitel (p. 5-4.1) är det enligt utredningens mening en uppgift för samhället att informera den enskilde om hans ansvar för fjällsäkerheten ooh vad detta innebär.

Med hänsyn härtill bör det material, som ovan redovisats för

Prop. 1978/79:187 19

de  olika  informationsvägarna,   framtagas   samordnat  och  i   samverkan  mellan  de  olika   rj-illsäkerhetsintresso-nterna,   aktuella rese-  och   turistorjan i .lat i oner m.fl.   och  avgiTtsfritt   tillhandahållas)  allmänheten  direkt  eller  genom  dessa  i.ntressenter och organisationer.   Det   bör kunna  distribueras  och  nyttjas var helst  det  kan   tjäna  sitt   syfte.

Det  bör gälla  som  princip.   Undantag i  kostnadshänseende  bör göris   för  sådant  material,   som väsentligen   inte  kan  anses falla inom  den  angivna uppgiften   för samhället.   Så syns undantag böra göras   för  större  publikationer e.d.,   som  framtages  av  frivilliga organisationer,   bokförlag m.fl.   -  ofta i  samverkan.   Samma bör vara  fallet  med  regionalt  och  lokalt eller  eljest  starkt  specialiserat  material.   Organisationernas medlemstidskrifter eller motsvarande  har vidare  givetvis  en speciell,   fristående  ställning.

Den  ovan  angivna  samordningen  i   planering och  genomförande  av den  för fjällsäkerheten  betydelsefulla informationen bör ske genom  samverkan mellan  de  olika  intressenterna under  ledning av den  huvudman   för  fjällr.-kerheten,   som utredningen  i  annat sammanhang  (kap.   6)   föreslå,.-,   och  i   den  löpande  verksamheten närmast  biträdd  av den  huvudansvarige   för  denna  informat.'nn. Enligt utredningens   förslag  (kap.   6)   till  ansvars-  och arbe  s-fördelning mellan  huvudintressenterna  för  fjällsäkerheten bör nämligen   för varje  väsentlig del   av  denna  säkerhet  på central   nivå   fl.anas   en   huvudansvarig,   som   i   samve.:an  med huvudmannen  och  övriga  intressenter  närmast  verl:ar  för samraanhang och  samordning inom  respektive  verksamhet.

5.4.5       Utbildning

Utbildning är väsentligen  information,   oftast  akf v  rr.formation

För att   få  avsedd  effekt  bör utbildningsinsatser  liksom informationsåtgärder påbörjas  så  tidigt   som möjligt.   Utbildningen

Prop. 1978/79:187        °

bör därför till stor del genomföras pä hemorten. Det bör även vara möjligt att därefter fä praktisk utbildning på turistorten.

För att möjliggöra utbildning pä hemorten krävs kunniga ledare och instruktörer saunt ett för varje målgrupp lämpligt undervisningsmaterial.

För närvarande utbildar bl.a. Friluftsfrämjandet blivande fjällturister. Undervisningen bedrivs i form av fjällträffar och studiecirklar. Friluftsfrämjandet har för ändamålet framställt studiepaket med arbetshäften och diabildserier m.m. Ledarna som krävs för verksamheten utbildas i Friluftsfrämjandet.

Svenska turistföreningen utbildar färdledare som krävs för den färdledarledda verksamhet som man bedriver. Turistföreningen har även fjällkurs för allmänheten.

Utöver organisationernas utbildning erhåller personal vid militära förband en god fjällutbildning. Flertalet yrkesofficerare erhåller utbildning i vinterfjäll.

Vid Gymnastik- och idrottshögskolan är fjällutbildning obligatorisk. Vid några av lamdets fritidsledarskolor ägnas ocksä viss tid åt fjällutbildning. Enligt skolöverstyrelsens undervisningsplaner skall elevema säväl i grundskolan som på högstadiet erhälla information om fjället.

Personalen i f jällräddningspatrullema erhåller utöver utbildning i räddningstjänst även utbildning i fjällsäkerhetsfrägor.

På några av boendeanläggningarna har man färdledare som inte enbart leder turer utan som även informerar och utbildar i fjällsäkerhet, varvid turisterna exempelvis kam få bygga o-lika former av nödbivacker. Allt för få turistanläggningar

Prop. 1978/79:187

191

har dock utbildade färdledare, främst på grund av kostnaderna och bristen pä bra färdledare.

Utredningen finner den här ovan angivna utbildningen lämplig som grand för den fortsatta verksamheten. Den bör dock allmänt vidgas, särskilt den utbildning som sker genom de frivilliga organisationernas försorg. (Beträffande skolornas utbildning se jämväl nedan i detta avsnitt. )

Friluftsfrämjandet och Svenska turistföreningen utbildar i dag ledare enda.st för behovet inom respektive organisation. En kvalificerad utbildning för yrkesverksamma färdledare saknas.

I samband härmed må nämnas att från flera håll, bl.a. inom Kiruna kommun, har till utredningen framförts förslag om att samhället bör åtaga sig ansvaret för utbildning av färdledare m.fl. på kvalificerad nivå. Frågan är f.n. föremål för utredning, beträffande Kiranaförslaget bl.a. vid Umeå högskoleregion. Fjällsäkerhetsutredningen anser därför att det bör ankomma på den huvudman för fjällsäkerheten, som utreditingen föreslår (kap.6), att då utredningsresultat föreligger ta ställning till ooh verka i denna fråga. Redan i nulägot ställer sig utredningen dock positiv till förslaget, i den m. ■ det närmast avser utbildning av lärare och instruktörer för vidgad fjäll- och färdledarutbildning inom organisationernas och skolans verksamhet. Utredningen bedömer - pä nu förhanden-varande und.erlag - det läir.plif;t att tyngdpunk-.jn b6träi..'ancf utbildningen av färdledare bör ligga hos de frivilliga organisationerna även i framtiden.

I sammanhanget vill utredningen erinra om att cet ifrågacc-tts att inrymma viss utbildning av fjällfärdledare o.d. i.-.om ramen för den utbildning av fritidsledare, som bedrivs inom statlig högskola, och den utbildning a/ ungdoms-, idrott.- och friluf tsledare, som bedrivs inom kommunal högskola och som

Prop. 1978/79:187        '

fr.o.m. den 1 juli 1979 beräknas överföras till folkhögskolor som fritidsledarlinje Utredningen räknar med att också ställningstagande och verksamhet härvidlag bör ingå i den uppgift för huvudmannan för fjällsäkerheten, som nyss berördes. Utredningen vill framhålla betydelsen av att den utbildning med inriktning pä kvalificerad fjäll- ooh fjäll-ledarverksaunhet, varom här är fråga, förläggs till orter/ folkhögskoleorter som har goda möjligheter till praktisk utbildning, dvs. har goda ooh stabila snöförhällanden, lämplig skidterräng ooh lämpliga skid- och turanläggningar.

Utredningen anser den allmänna fjäll- och fjällsäkerhetsut-bildningen inom skoloma betydelsefull. Den bör - som även framgår av läroplanema - ske säväl i grundskolan som på gymnasiet. Lärarna mäste ges kompetens att genomföra den undervisningen. Viktigt härför är att bra undervisningsmaterial (jfr p. 5.4.4) tas fram och ställs till förfogande.

Utredningen finner det angeläget att de som producerar, marknadsför och säljer resor till fjället har fjällkunskap. Så längt möjligt är bör de få egen erfarenhet av och egen utbildning om fjäll ooh fjällsäkerhet. I vart fall är en teoretisk information erforderlig. Angivna åtgärder bör bidra till en frän säkerhetssynpunkt önskvärd nedtoning av "glättade" bild av fjället, som ofta förekommer i reklamen.

5.4.6  Fjällsäkerhetskampanj

Som tidigare framhållits (p. 5.1.2 ooh 5.4.1) har utredningen gjort den samlade bedömningen att en av samhällets främsta ätgärder för en förbättrad fjällsäkerhet bör utgöras av en vidgad informations- och utbildningsverksamhet riktad till

1. Prop. 1977/78:100 bil.12 s. 587. Jfr folkhögskoleutrednings förslag, SOU 1977:8.

Prop. 1978/79:187        195

allmänheten. Behovet härav är i nuläget särskilt angeläget. Detta motiverar enligt utredningens uppfattning särskilda insatser n.u.

Den ekonomiska ram, som på sikt bör årligen avses för information oci: utbildning som del av hela fjällsäkerhets-verksamheten, får bestämmas på grundval av ytterligare erfarenheter och då bl.a. en uppföljning av den intensifierade verksamheten, som utredningen föreslår för de närmaste tvä budgetåren (1978/79 och 1979/80). Föreslagen ekonomisk ram for informationen ooh utbildningen under dessa två år är enligt utredningens uppfattning ett minimum med hänsyn såväl till det behov av effektiva åtgärder, som de senaste årens fjällolyckor och olyckstillbud motiverar, som till det snabbt ökande rörliga friluftslivet och den ökande turismen.

Utredni.igen  föreslår att en fjällsäkerhetskampanj genomföres under budgetåren 1978/79 och 1979/80. FörstnäiL.ida budgetår har visserligen redan inletts. Med hänsyn till åtgärdsbehovet är emellertid angeläget att snarast börja kampanjen. En förutsättning är dock att härför erforderliga medel 'an erhållas redan i höst och att förberedelserna får inlei=i; snarast möjligt.

Det bör ankomma pä den hu-'/udman för fjällsäkerhet, som utredningen förutsätter kommer att utses, att tillsammans med främst Sverska turistföreningen, Frilv . tsfräm JLindet ocr» rikspolisstyrelsen planera ooh prioritera de informations- oc. utbildningsinsatser, som krävs för ökad f jällsä-kerhet. 3å snart ske kan bör denna ordning gälla också för 1 ".ningen av den föreslagna fjäll.-äkerhetskampanjen  1979/fO. r förinnan bör utan att föregripa valet av huvudiia" uppdraget att förbered? och /genomföra de närmast aktuella '■'arr.a av kampanjen kunna ges någon av de .'yra huvudintressenterna naturvårdsverket, rikspolisstyrelsen. Svenska turistföreninren

Prop. 1978/79:187 194

och Friluftsfrämjandet  i  samverkan med  övriga  tre.   Starka skäl   talar  för att  i  dylikt  fall välja den  i   aktuell   informationsverksamhet  erfarnaste och  i  nuläget  direktast engagerade    -   Detta  torde  vara  Svenska  turistföreningen.   Under förutsättning att  föreningen vid  förfrågan  förklarar sig villig att  åtaga sig uppgiften   föreslår utredningen  att Svenska  turistföreningen utses  härtill.

Kaunpanjverksamhetens  senare del  bör alltså planeras  och  genomföras  inom ramen  för blivande  ordinarie  samverkansformer för  fjällsäkerhetsarbetet.   Den  omedelbart  aktuella delen bör för att utan  omgång vara nöj lig anknytas   till  redan pågående verksamhet och ha karaktären  av  en  vidgning av denna. Detta gäller både  information och utbildning,   främst hos de båda frivilliga organisationei-na men  beträffande  informationen  ocksä hos  naturvärdsverket  och  rikspolisstyrelsen. Därjämte bör en broschyr -  "fjällvettsbroschyr"  -  för vidsträckt  spridning inom aktuella intresseområden och en  anknytande affisch 1  engagerande utförande  tas   fram  på grundval  av  förefintliga erfarenheter och  förefintligt underlag och  föras ut  genom de  frivilliga organisationema,   polisen, resebyråer,   hotell,   transportorgan m.fl.  Med  den  synnerliga genomslagskraft  som TV och radio  har är också angeläget att   för den  omedelbart  aktuella verksamheten  dels utnyttja förefintliga möjligheter till myndighetsinformation  i  överensstämmelse med  11  §  i   Sveriges  Radios   inklusive  Sveriges Lokalradio  AB  avtal med  staten,   dels  söka väcka intresse  för information  ocksä i  form av nyhetsförmedlande,   opinionsspeglande och andra, program. Detta bör  främst  för skolomas  räkning -  även  gälla den  speciella utbildningsradion.   TV-spots

Enligt  Svenska turistföreningens  ärsredogörelse  för  1977 framtog och  spred  föreningen detta är - utöver  årsskrift, föreningstidskrift,   ärsredogörelse,   vaindrarhemsförteck-ning,   förteckning över hotell  och pensionat,   "Fjäll    77" ooh studieplan Jämtland-Härjedalen  -  för  resetjänst  och propaganda 24 broschyrer och häften  i   sammanlagt  579  000 exemplar.   Totalt utgav  föreningen   51  publikationer i 2 002 550 exemplar.

Prop. 1978/79:187        195

och -trailers samt annat erforderligt material härför bör tas fram med prioritet. Av särskild betydelse är dess utnyttjande vid kampanjens start, inför vintersportlov, påsk m.m.

Det är av stor betydelse att kampanjen får stöd från pressens sida. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att fortlöpande tillhandahålla pressen information och informationsmaterial om kaiapanjen.

Kostnaderna för fjällsäkerhetskampanjen 1978/80 beräknas -mot bakgrund bl.a. av erfarenheterna från Sjösäkerhets-rådet och från informationsaktioner genomförda av de fyra ovan nämnda huvudintressenterna i fjällsäkerhetsarbetets informationsdel - till 1 milj. kr., fördelad med 600 000 kr. på budgetåret 1978/79 och 400 000 kr. pä budgetåret 1979/80.

Medlen för budgetåret 1978/79 - som behöver kunna disponeras under september 1978 eller möjligen behöver vara vissa fr.o.m. denna tid ooh kunna disponeras snarast möjligt därefter - har preliminärt beräknats fördelade sålunda:

Ökning av pågående information från

de fyra huvudintressenternas sida 75 COO kr.

Ökning av pågående utbildning i de

två frivilliga organisationernas

regi 125 C30 .

Broschyr och  affiscn 500  000 kr.

Material   för TV-spots  och  -trailers,
myndighetsinformation m.m. 50  000  kr.

Reserv  för utjämning 50  000 kr.

Medlen   för budgetåret   1979/80  bör  avses   för olika ändan j1  enligi-, senare   förslag  från den  av utredningen   föreslagna huvudmannen för  fjällsäkerheten. 14   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 187

Prop. 1978/79:187        196

Utredningen föreslär att fjällsäkerhetskampanjen ges den inriktning, som ovan har redovisats och att för kampanjen anvisas 1 milj. kr., fördelade med 600 000 kr. pä budgetåret 1978/79 och 400 000 kr. pä budgetåret 1979/80.

5.4.7   Sammanfattning

Information och utbildning mäste ges en primär roll i fjäll-säkerhetsarbetet. En kraftig förstärkning och vidgning av pågående arbete erfordras. Behovet härav är i nuläget särskilt angeläget. Detta motiverar särskilda insatser nu.

Informationsåtgärderna bör i princip sättas in redan på hemorten och sedan kompletteras i fjollområdet. Informationens innehåll mäste påverkas av utvärderingen av förefintlig statistik över fjällolyckor, främst dem med dödlig utgång.

Ett flertal informationsvägar står till buds och bör utnyttjas. Utvecklingen i tekniskt och organisatoriskt avseende av dessa mäste aktivt uppmärksammas.

Det är viktigt att informationsverksamheten samordnas och genomförs i nära ooh fortlöpande saimverkan främst mellan de olika fjällsäkerhetsintressentema men också aktuella rese- och turistorganisationer m.fl. Den huvudman för fjällsäkerheten, som utredningen i annat sammanhang (kap.6) föreslär, har härvidlag en betydelsefull roll.

I princip bör informationsmaterialet av allmänt intresse -med vissa specifika undantag - tas fram och tillhandahällas avgiftsfritt till allmänheten direkt eller genom myndigheter, organisationer m.fl. Det bör kunna distribueras och nyttjas var helst det kan tjäna sitt syfte.

Redovisad nuvarande utbildning är lämplig som grund för den r...     j  / fortsatta verksamheten. En allraän vidgning är dock önskvärd särskilt/

Prop. 1978/79: 187        197

utbildning som sker genom de frivilliga organisationernas försorg. Åtgärder för att underlätta och förbättra skolornas utbildning bör genomföras. Bättre fjällkunskap hos den personal, som producerar, marknadsför och säljer resor till fjället bör eftersträvas. En nedtoning av den "glättade" bild av fjället, som ofta förekommer i reklamen, är från fjällsäkerhetssynpunkt "önskvärd".

Utredni.-igen tar under hänvisning till pågående och ytterligare erforderliga utredningar inte ställning till-frågan om samhället bör åtaga sig ansvaret för utbildning av färdledare m.fl. på kvalificerad nivå. Detta bör ankomma pä den hu-vudman för fjällsäkerheten, som utredningen föreslår. I visst avseende ställer sig dock utredningen redan nu positiv till förslaget. Tyngdpunkten i färdledarutbildningen bör dock kvariigga hos de frivilliga organisationerna.

En fjällsäkerhetskampanj bör genomföras under budgetåren 1978/79 och 1979/80. Den omedelbart aktuella delen bör för att utan omgång vara möjlig anknyta till pågående verksamhet och ha karaktären av en vidgning av denna. Förslag angående kampanjens inriktning och ledning redovisas. Kostnadema beräknas till I milj.kr., fördelade med 600 000 kr. för budgetåret 1978/79 och 400 000 kr. för budgetåret 1979/80. För att den angelägna snabbstarten skall kunna ske, behöver medliBn för innevarande budgetår kunna disponeras under september 1978 eller möjligen åtminstone vara vissa fr.o.m. denna tid och kunna disponeras snarast möjligt därefter.

Prop. 1978/79:187        98

INNEHALL

5.5     INFORMATION: KARTOR

5.5.1 Grunder

5.5.2 Utvecklings läge t

5.5.2.1 -"-llEant

5.5.2.2 Allmänna kartor 5.5.2.5       Sä.rtr2ck/Sgecialkartor

5.5.5 Erfarenheter  samt  synpunkter och  förslag

5.5.5.1     Allmänt

5.5.5.2     Aktualitet

5.5.3.3 Den  ekonomiska kartan

5.5.5.3 Den   topografiska kartan

5.5.3.3 Sajnmanföring av kartverksamhet 5.5.4           Saunman fat tning

Prop. 1978/79:187        199

5.5     INFORKATION: KARTOR 5.5.1  Grunder

En viktig del av den information, som är betydelsefull för fjällsäkerheten, förmedlas genom kartor. Så har varit fallet alltsedan den tid, då icke blott de i trakten bofasta eller yrkesverksamma utan även resenärer och turister började visa intresse för fjällvärlden. Utvecklingen under de senaste tre - fyra årtiondena inom kartområdet har varit stark och omfattamde. Det kartmaterial ooh den övriga information om landskapet, som i dag - och i morgon - kan erbjudas den, som har att verka i eller vill besöka fjällregionen, är av en helt annan kvalitet och mångsidighet än tidigare. Därmed är givetvis icke sagt, att det till alla delar uppfyller intressenternas samtliga krav. Men utredningen har kunnat konstatera, att så sker i betydande grad. Och utvecklingen fortsätter.

Vilka krav bör då ur bl.a. fjällsäkerhetssynpunkt ställas på den landskapsinformation i kartform, som avser fjällregionen? I första hand är det fråga om samma krav, som allmänt gäller för allt kartmaterial om det rätt skall kunna fylla sin informativa uppgift. Det bör sälunda vara tillförlitligt, dvs. noga överensstämmande med verkligheten, och så aktuellt som någonsin är möjligt. Det skall vidare vara lättläst - bl.a. genom lämplig skala, lämpliga färger, lämpliga symboler och stilsorter - och lätt-tillgängligt, dvs. enkelt att anskaffa när eller var än behovet inträder. Priset skall vara rimligt, får inte vara avskräckande och bör vara sä lågt, att det främjar sådan spridning som krävs för avsedd användning.

I andra hand är det fräga om de speciella krav, som följer av det särskilda ändamålet: fjällsäkerheten. Detta innebär

Prop. 1978/79:187        200

att kartan bör innehälla den ytterligare information, som är av betydelse för verksamhet eller vistelse i fjällen. Hur mycket detta bör omfatta kan diskuteras frän fall till fall.

Främst mäste dock krävas information om

leder och anslutamde anordningar som vad, broar och spänger, fångstarmar, vindskydd, båtförbin-delser, viss räddningsmateriel m.m.;

övemattningsanläggningar - frän kåtor och stugor till fjällstationer, fjällpensionat, turisthotell o.d.;

hjälptelefoner träd och radio;

liftar, linbanor o.d.;

telefonledningar, kraftledningar, renstängsel, skoterförbudsgränser m.m.

Det är angeläget att denna speciella information tillförs kartan på sådant sätt, att den lätt återfinns och tydligt framgår, dvs. genom användning av speciell färg, stor stil, enkla och klara symboler osv. Detta sammanhänger med de särskilda krav på hanterbarhet, som måste ställas på sådant kartmaterial, som skall kunna användas i fjället under ofta svära väderleksförhållanden, oklar belysning osv. Härav följer fordringar på särskild hållbarhet mot fukt, vikning, (vind-) slitning m.m.

Profilskisser för områden med större eller flera fjällanläggningar synes i vissa fall med fördel kunna infällas pä kartbladet - t.ex. i dess marginal - som en komplettering för  att ge översikter och underlätta orienteringen.

Prop. 1978/79:187 201

5.5.2       Utvecklingsläget

5.5.2.1  Allmänjt

Landskapsinformationen  i  kartform  avseende  fjällregionen skall  fylla många olika syften.   Det kan  förutom  turistaktiviteter av  vanliga slag gälla vitt  skilda verksamheter från  detaljplanering eller detaljstudier inom begränsade områden  för olika mer eller mindre  specifika ändamål  till översiktlig planering - ofta för större  områden  -  av olika art.   Det kartmaterial,   som  f.n.   förefinns,   spinner därför också över ett  brett  register.

Statens  lantmäteriverk  (LMV)  är sedan  sammanslagningen den 1  juli   1974  av  lantmäteriet ooh rikets  allmänna kartverk ansvarigt   för  den  allmänna kartläggningen  inom riket. Verket  producerar  därför de  s.k.   allmänna kartor,   som statsmakterna bestämt,   och har i  övrigt  centralt  samt vid  sina regionala och  lokala organ  (överlantmätarmyndig-heter resp.   fastighetsbildningsmyndigheterna,   främst  lant-mäteridistrikten)   en  stor mängd  landskapsinformation  i annan  kartform  som  flygbilder,   uppgiftssammanställningar, strukturkännedom m.m.   Också denna,   ofta starkt differentierade  information  kan  utnyttjas  i  sammanhang med  fjällsäkerhetsarbetet.   Lantmäteriverkets  grundmaterial bildar i regel underlag  för det kartmaterial,   som utanför lantmäteriverket  framställs  för speciella ändamål  -  särtryck;   i praktiskt  bruk  ofta kallade  specialkartor.

5.5.2.2  A12manna_kj.rjtor

Bland  de  allmänna kartorna har i   förevarande  sammanhang dels  översiktskartorna,   dels  de   topografiska och de  ekonomiska kartorna  intresse,

Over£iktmatrial.ejt utgörs   främst  av den  riksomfattaHe

Prop. 1978/79: 187        202

översiktskartan i skala 1:250 000, åtta färger och fyra versioner - en hu-vud-, en flyg-, en indelnings- och en planeringsversion. Från 1981 beräknas en översiktkarta i skalan 1:500 000 tillkomma. Den ur fjällsäkerhetssynpunkt aktuella användningen av dessa kartor är främst för översiktlig planering saunt - i fråga om hu-vud- eller flygversionen av kartan i skala 1:250 000 - i vissa fall för operativ ledning av fjäll-aäkerhets- eller fjällräddningaverksamhet.

Den topografiska kartan blir rikstäckande fr.o.m. 2:a kvartalet 1979 och kommer dä att helt ersätta den gamla generalstabskartan, som därmed utgår från de allmänna kartorna. Den topografiska kartan är i princip i skalan 1:50 000, dock för inre delar av övre Norrland och därmed för fjällregionens hu-vuddel fr.o.m. nordligaste Jämtland i skalan 1:100 000. Några av 1:50 000-delsbladen över fjällområdet - exempelvis i västra Jämtland och Härjedalen och nordvästligaste Dalarna -är nyutgivna under 1977/78, några av 1:100 000-delsbladen är under senare år partiellt reviderade, t.ex. bladen Naimakka, Nasafjäll, Pieljekaise, Gräsvaittnet, Umfors och Ammamäs. Flertalet övriga blad över fjällområdet är högst fem år. Partiell revidering av 1:100 000-delsbladen Över fjällkedjan i Norrbottens län planeras ske med utgi-vning åren 1979-80.

Fullständig revidering av den topografiska kartans blad har hittills endast i mycket begränsad utsträckning varit möjlig, då resursbehovet för att slutföra förstagångsframställ-ningen under hela 1970-talet varit mycket stort och prioriterats. När förstagängsutgi-vningen inom kort avslutas, kan den fullständiga revideringen av den topografiska kartan komma i gång. Då detta är en ekonomiskt och arbetsmässigt mycket betydande del av den allmänna kartläggningen sker f,n. en utredning om hur revideringsarbetet bör genomföras. I avvaktan härpå kan ej sägas vilken aktualitet, som den topografiska kartans blad över fjällregionen i framtiden

Prop. 1978/79:187 205

kan  förväntas   få.   Gissningsvis  kan,   om  även  i   fortsättningen  en  kombination  sker av  partiella och  fullständiga revideringar,   bedömas  att  intervallen mellan  partiella  renoveringar  skulle  kunna vara  omkring  fyra och mellan   fullständiga renoveringar åtta k nio  år.   Det mäste  dock  framhållas,   att  beslut  härvidlag icke  föreligger.   Möjlighet finns  att  ur  fjällsäkerhetssynpunkt motivera ooh  föreslå lämpliga intervaller.   (Jfr p.   5.5.5.2.)

Förstagängsutgivningen  av den  ekonomiska kartan  enligt gällande beslut  om kartseriens  omfattning avslutas under 1976 med  återstående  delar  av Kopparbergs,   Jämtlands, Västerbottens  och Norrbottens  län.   Skalan   för kartan inom dessa  län  är i  regel  1:20 000,   för hu-vuddelen av Kopparbergs   län   i   skalan   1:10  000.   Undantagna  från kartläggning har  i   princip  varit  dels   flertalet  områden  av fjällkaraktär i  nordligaste  Dalarna,   västra Härjedalen, västra och nordligaste Jämtland,   dels  de  västliga delarna av Västerbotten  och Norrbotten,   dvs.   fjällområdena där ooh områden,   där förutsättningar ansetts   saknas  för jordbruk eller  skogsbruk  i  vedertagen bemärkelse.

Efter hand  har emellertid  önskemål  framkommit  att utstril.-ka den  ekonomiska kartläggningen  till vissa  fjällområden  av speciellt  intresse  från  turistnäringssynpunkt  eller för ämnat utnyttjande.   Statens   lantmäteriverk   föreslog 1977   att en utökning  av  den  ekonomiska kartläggningen  med  ca  150  blad i   skala  1:20  000  över  vissa   fjälltrakter  skulle  ske  och begärde  för  uppgiften   5  milj.   kr.   Riksdagen  beslöt  1978  att den  föreslagna utökningen   fär komma i   fråga  i  den  mån  det kan  ske  utan   tillskott  av  ytterligare medel.   F.n.   pågår  försök med   fyra  kartblad  i   skala  1:20  000  avseende  en  förenklad metod  för  ekonomisk kartläggning av vissa  fjällområden.   I avvaktan på  en   fullständig utvärdering av  fjällkartebladens framställningsteknik   för  ett  ställningstagande   till  den

Prop. 1978/79:187        °

fortsatta fjällkarteläggningen har lantmäteriverket beslutat att under 1978/79 begränsa framställningen till ytterligare 10 blad inom Västerbottens län.

5.5.2.5 Särtryck/Speoialkartor

För att tillgodose de speciella behov av utökad kartinformation, som förainletts av fjällturismen och de särskilda fjäll-säkerhetskraven för denna, har de allmänna kartorna i regel icke varit tillfyllest. Utanför lantmäteriet (före den I juli 1974 rikets allmänna kartverk) har därför framtagits särtryck för att tillgodose dessa särskilda behov. Det har i regel varit fråga om påtryck i rött på underlag frän generalstabskartan eller - frän slutet av 1960-talet - den topografiska kartan. Stundom har det varit fråga om andra specialkartor. Svenska turistföreningen har sedan länge i dessa frågor varit initierande eller medverkande. Som exempel kan från är 1920 erinras om föreningens då utgivna karta över "Vandringsleder och Fjällturer inom delar av Jämtland och Härjedalen i skalan 1:500 000" och H.N. Pallins specialkarta i skala 1:50 000 över Akkamassivet.

Efter hand kom en fortlöpande samverkan till stånd mellan de större kartförlagen och SvensV:a turistföreningen vid utgivningen av speciella kartserier i sammanhanget. Turistföreningen har härvid stått för det turistiska sakinnehållet i kartorna. Sä har skett t.o.m. 1974 beträffande den av Generalstabens litografiska anstalt utgi-vna serien Svenska fjällkartan i skala 1:200 000 och sker beträffande samma förlags serie Svenska turistkartan i skala 1:500 000 samt förlaget Liber Kartors serier Svenska fjällk.irtan och Nya fjällkartan.

Nya fjällkartan avses efter hand ersätta den utgående Svenska fjällkartan. Denna har haft gäneralstabskartan i skalorna 1:100 000 och 1:200 000 som underlag och utkommit med 16 blad.

Prop. 1978/79:187        205

täckande fjällvärlden från Treriksröset i norr t.o.m. Transtrandsf jällen i söder. De åtta nordliga bladen - ned t.o.m. nordligaste Jämtland - har skalan 1:200 000, de åtta sydliga 1:100 000. Av de senare har de två över de mest frekventerade fjällområdena i Jämtland och Härjedalen en sommar- och en vinterversion. Det främst från fjällsäkerhetssynpunkt motiverade informationstillägget är påtryckt i rött. Bladen 1-6, som täcks av Nya fjällkartans hittills utgivna delar, kommer icke att revideras. Nya fjällkartan har den topografiska kartan i skalorna 1:100 000 och 1:50 000 som underlag och omfattar i enhetsskalan 1:100 000 frän Treriksröset t.o.m. Pulu- och Sälenfjällen 52 blad. För ett mindre antal mycket frekventerade avsnitt finns även specialblad i skalan 1:50 000. Med 1978 beräknas tre fjärdedelar av bladantalet och drygt hälften av specialbladsantalet ha färdigställts. Kartorna är av mycket hög klass och trycks i fem färger, varav rött avses för informationstillägget. Förändringar i underlagskartan markeras också med den röda färgen vid partiell revidering av denna. Avsikten är att den Nya fjällkartan skall hållas aktuell genom revidering och nytryckning vartannat är. Detta gäller främst informationstillägget. Frekvensen för underlagskartans partiella och/eller fullständiga revidering beror på resultatet av pågående överväganden. (Jfr p. 5.5.2.2.)

Under 1977 framtog Generalstabens litografiska anstalt en ny specialkarta. Stora fjällkartan, omfattande tills vidare två storkartblad i skala 1:100 000 över de med hänsyn till turism och rörligt friluftsliv intressantaste delama av Jämtland och Härjedalen fr.o.m. Storlien - Areområdet i norr t.o.m. Funäsdalen - Vemdalen i söder. Bladen är kartografiskt av mycket hög klass. De trycks i fem färger, varav rött avses för vägar o.d. samt magenta för det informationstillägg, som gäller objekt av särskild betydelse för turismen och det rörliga friluftslivet i fjällområdet och för fjällsäkerheten härvid. Produktionen och utgivningen får ses som ett försök.

Prop. 1978/79:187 206

Utfallet blir grund för avgörar.de om fortsatt omfattning, aktualiseringssamarbete, revideringsfrekvens m.a.

Som exempel pä ett specialsärtryck eller en specialkarta, som särskilt framställts efter lokalt initiativ för ett begränsat område med omfattande turism och rörligt friluftsliv, mä nämnas den Karta över Sälenfjällen i skala 1:50 000 och med ekvidistans 10 m,   som tillkom 1977 och till vilken upphovsrätten innehas av Fjällkartan Rörbäcksnäs. Kartan är noggrainn ooh skalan medger en specificerad information, som utöver leder med anslutamde anordningar, liftar, turisthotell, stugbyar osv. innefattar specialer över tätortsbebyggelse och markering av områden med lavinfara.

Dä fråga är om specialsärtryck eller specialkartor med påtryck om speciell fjäll- och fjällsäkerhetsinformation, utnyttjas ofta kartbladets baksida eller dess i styvare papper utförda omslag för ytterligare information i samma eller liknande syfte. Det är oftast fråga om allmänna råd för ökad säkerhet och trivsel, berörande t.ex. lavinfara, is- och vadrisker, färdmeddelanden, stugutnyttjamde, hänsyn, alarmering. Stundom ges mera utförliga uppgifter om hjälptelefoner och fjällräddningstjänst, mera detaljerade utrustningsanvianingar och - i förekommande fall - orientering om viktiga specialbestämmelser gällande nationalparker. På lokalt initiativ tillkomna specialkartor utnyttjas ocksä stundom i finansieringssyfte för information i annonsform om inkvarterings-, förplägnads-, transport-m.fl. möjligheter.

1. Nya fjällkartan har ekvidistans 20 m. Stora fjäll-kartan 25 m, topografiska kartan (i skalan 1:50 OOO) 5 m.

Prop. 1978/79:187

207

5.5.3  Erfarenheter samt synpunkter och förslag

5.5.5. 1 Allmänt

När det gäller att bedöma i vad män nuvarande karttillgångar i dels allmänna kartor, dels särtryck eller specialkartor fyller de krav, som från fjällsäkerhetssynpunkt bör uppställas (p. 5.5.l), har utredningen funnit att förefintligt eller just tillkommande/under produktion varande kartmaterial allmänt sett fyller mycket högt ställda krav. Mot denna bakgrund bör dock med hänsyn till den betydelse för fjällsäkerheten, som kartinformationen har, vissa erfarenheter och synpunkter redovisas och förslag framläggas.

För att ta fram det allmänna kartmaterial, som lantmäteriverket är ansvarigt för (lantmäteriinstruktionen SFS 1974:556), används moderna flygfotogrammetiska metoder, numeriskt styrda ritmaskiner och annan kvalificerad teknik. Noggrannhetskravet är mycket hårt och generellt kan sägas att ett både kvantitativt och kvalitativt mycket betydande arbete har nedlagts inom verket, innan en färdig kartprodukt går ut i marknaden.

Kartan är då väl ägnad att svara mot sina syften och att vara en grund för de ytterligare specialiseringar - t.ex. i form av särskilda fjällkartor - som kan erfordra.T. För kartor av sistnämnda slag, som frajnställs utanför lantmäteriverket, innebär emellertid verkets godkännande endast att spridning godkänns med hänsyn till de fordringar på kartsekretess, som statsmakterna uppställt. Lantmäteriverket har sälunda icke något ansvar för sådana specialkartors karttekniska standard och aktualitet.

5.5. 5.2 Aktualitet

En betydelsefull erfarenhet från fjällsäkerhetssynpunkt är kr=ivet på bättre aktualitet för samtliga kartor över fjäll-

Prop. 1978/79:187 208

regionen.   Lantmäteriverket  har  skyldighet  att  tillse  att fastställda  serier allmänna keirtor är aktuella,   dvs.   att de  i  erforderlig grad reviderats.  Eftersom dessa kartor är underlag för  specialkartorna återverkar deras  aktualitet också på de  sistnämndas.   Det gäller främst  den allmänna kartbilden,   som hos  specialkartan  rimligen  icke kan revideras  med  kortare  intervall  än den motsvarande  allmänna kartan.   Hur  starkt  revideringskravet   för denna kan drivas  är väsentligen  en  tekniakt-ekonomisk  fråga.   Som tidigare  framhållits  (p.   5.5.2.2)  pågår härvidlag särskilda överväganden.   Ur fjällsäkerhetssynpunkt är önskvärt  att  revideringsintervallen -  som  förmodligen  även fortsättningsvis  bör avse en kombination  av partiella och fullständiga revideringen  - kin bli  sä korta som möjligt. Utredningen   förutsätter,   att   huvudmannen  för  fjällsäkerhet   -som med  det  förslag utredningen  framlägger (p.   6.2,     )  är representerad  i  det  till   ledningen  av statens  lantmäteriverk  anknutna kartrådet - under de  fortsatta övervägandena beträffande  de  framtida revideringsprinoipema för de  allmänna kartorna kommer  att verka härför.

Det  speciella  tillägget  av  fjäll- och  fjällsäkerhetsinformation på  specialkartorna inom fjällregionen kan däremot revideras  oftare  än motsvarande  allmänna karta och  därmed  den allmänna kartbilden hos  specialkartorna.   Detta underlättas genom  den  arbetsmodell med  påtryck  i   särskild  färg,   som används.   F.n.   torde målsättningen i  regel -  t.ex.   för Nya fjällkartan  -  vara revidering vartannat  är.   Denna revidering torde  i   sin metodik närmast motsvara en partiell  revidering för en  allmän  karta men  bör till  sitt resultat närmast kunna motsvara en  fullständig revidering.   Då en noggrann uppföljning av de  element,   som  ingår i  informationstillägget,   sker främst  regionalt hos  vederbörlig länsstyrelse och  lokalt hos vederbörlig kommun  och polisdistrikt  samt  intresseområdes-vis  jämväl  hos vissa andra intressenter  (t.ex.   lantbruks-

Prop. 1978/79:187        2°9

nämnd och domänverkets regional- och lokalorgan) syns tekniskt icke hinder möta att ärligen revidera informationstillägget. Huruvida så i praktiken bör ske bör bero på de konkreta erfarenheterna efter nägon tids tillämpning av nuvarande eller nu avsedd ordning. Utredningen föreslår, att det bör ankomma på hu-vudmannen för fjällsäkerhet att efter hand pröva erfarenheterna och därefter uppta överläggningar med vederbörande förläggare i syfte att bl.a. nå en enhetlig och en så fördelaktig intervallängd som möjligt. Här må framhållas, att under nuvarande förhällanden informationstill-lägg av angivet slag i form av påtryck endast förekommer på fjällkartor av särtrycks- eller specialkartetyp.

5.5.5.5 Den ekonomiska kartan

Även för den ekonomiska kartan pågår försök och överväganden angående revideringsintervallen. Oaktat resultaten därav är den utökning av kartans täckningsområde, som i princip beslöts av riksdagen 1978, och den försöksvisa produktion, som lantmäteriverket påbörjat, att hälsa med tillfredsställelse ur fjällsäkerhetssynpunkt. Utredningen vill från samma synpunkt uttala förhoppningen, att det skall visa sig möjligt för lantmäteriverket att inom relativt nära framtid fullfölja produktionen av de I50 blad, som hittills avsetts. Pä grjndval av erfarenheterna från utnyttjandet av dessa får ställning sedan tas till vilken fortsättningen skall bli.

5.5. 3.-1 Den topografiska kartan

Som tidigare redovisats (p, 5.5.2.2) är den topografiska kartans skala i regel 1:50 000 men för flertalet fjällområden 1:100 000. Kartans roll som eldledningskarta har väsentligen varit avgörande för beslutet om skalan. För denna uppgift erfordras en viss noggrannhet, som inte med säkerhet kan uppnås i en 100 000-del. Området för kartläggning i skalan 1:100 000 avgränsades därmed till att

Prop. 1978/79:187        210

avse endast den allra nordligaste delen av Jämtland samt de inre delarna av övre Norrla.nd (Västerbottens ooh Norrbottens län), inalles 41 kartblad.

I olika saimmanhang har önskemål framförts om en utvidgning av 50 000-delskartläggningen till de angi-vna områdena, där den topografiska kartan utgivits i skala 1:100 000. Härvid har i första hand åsyftats en förminskning av den topografiska kartan i skalan 1:50 000. Pörsöksblad för en sådan förminskad karta har ocksä utförts vid flera tillfällen. Produktionen har även tillstyrkts av lantmäteriverkets kartråd, men i a-waktan på mer övergripande utredningar om det framtida kartsortimentet har produktionen uppskjutits.

Utredningen anser det ur fjällsäkerhetssynpunkt fördelaktigt, därest en vidgning kan ske av skalområdet för den topografiska kartan över de områden, där skalan f.n. är endast endera av 1:50 000 eller 1:100 000. Därest för samtliga fjällområden den topografiska kartan funnes i såväl skalan 1:50 000 som skalan 1:100 000, skulle valfrihet föreligga för olika intressenter alltefter behov och önskemål. Det syns emellertid mycket ovisst hur stora de faktiska behoven av den ena eller andra skalam kan förväntas bli. Frägan syns också böra ses i ett sammanhang beträffande utsträckningen av de båda skalorna för den topografiska kartan. Dä därjämte kapaoitetsskäl och ekonomiska hänsyn gör det nödvändigt att koncentrera produktionen till de starkast motiverade behoven, vill utredningen begränsa sig till att föreslå, att lantmäteriverket efter en prövning av behoven att utvidga skalområdet för den topografiska kartan över fjällområdena överväger ett försök i begränsad skala inom visst område för att nä konkret erfarenhet som underlag för fortsatt ställningstagande.

Som tidigare framhållits (p. 5.5.5.1) är det allmänna kart-

Prop. 1978/79:187

,•11

materialet - som lantmäteriverket framställer - av hög klass och väl differentierat efter olika behov, om exempel kan nämnas den topografiska kartans blad 2f K Sarek (1:100 OOO). Beträffande den särskilda fjäll- och fjällsäkernetsinforma-tionen har emellertid de allmänna kartorna icke varit tillfyllest. Därför har minst två modeller av speciaitcartserier över fjällterräng specialproducerats och salulörts av olika förlag. Efterfrågan har motiverat detta. Dock har av de allraänna kartorna de topografiska kartbladen över fjällterräng regelmässigt en kompletterande markering med särskilda tecken för viss speciell fjäll- och fjällsäkerhetsinformation, nämligen för sommar- och/eller vinterleder, trafikerade båtleder, roddleder där båt finns, kraftledningar med spänning lägre än 20 000 volt, telefonledningar, lappkåtor och turistkåtor, broar samt skog av fjälltyp, även buskvegetation. Markeringen har dock ingalunda den fullständighet eller aktualitet, som utmärker fjällkartespecialerna. ooh den är väsentligt mera ovårläst, särskilt under ogynnsamma väderleksförhållanden, än den med påtrycksmodell i särskild färg utförda på specialkartorna. I stor utsträckning föredrar därför fjällturisterna specialkartorna framför de allmänna kartorna.

Lantmäteriverkets kartframställning skall givetvis i princip svara mot vad det svenska samhället och den svenska allmänheten behöver. Behoven måste dock ha sådan omfattning ocn art, att de - enligt statsmakternas beslut i kartbrev och kartplan - bör tillgodoses genom allmänna kartor, dvs. i regel längre eller kortare serier av kartor med enhetlig och systematisk i.-idel;iing och av allmänt intresse. Erfarenheten visar på ett väsentligt behov hos samhälle och allmänhet att fjällkartebladen i den för den topografiska kartan aktuella skalan (f.n. i r-ogel 1:100 000, i vissa fall 1:50 ooo) innehåller en mera omfattande ocn lättillgängligare information beträffande fjäll- och fjällsäkerhetsförhållanden än den nuvarande topografis'i:a kartan har. Det synes logiskt 15 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 187

Prop. 1978/79:187 212

och ändamålsenligt  att behoven   tillgodoses  genom  att  de aktuella  fjällbladen  av den  topografiska kartan utformas så att  de  pä  ett  lämpligt  sätt  inrymmer den  önskvärda informationen.   Det bör härvid icke vara fråga om  en variant av kartan utan om kartseriens  normala utformning inom fjällregionen.   Härigenom  får den ordinarie  topografiska kartans  blad  över fjällterräng ett  allmänt  förbättrat  innehåll,   varigenom de  pä ett väsentligt bättre  sätt  synes kunna motsvara anförda önskemål och behov.

Detta förslag har icke  tillkoimit  i konkurrensbekämpande syfte,   I  och  för  sig är  förvisso konkurrens  nyttig.   Men de ordinarie  allmänna kartorna är ju inget  egenändamål. Det är i   stället  angeläget  att  de  innehäller den information,  varav  aktuellt behov  föreligger.   Kartutformningen är icke  statisk;   den mäste  ändras med utvecklingen och behovsförskjutningama.   Här förordade  åtgärder bör också kunna bidraga  till  en  ökad  enhetlighet  i   fråga om karttecken o.d.   Ansvaret  för det  samlade kartografiska innehället kommer då också att  åvila lantmäteriverket (jfr p.   5.5.3.1),   alltsä beträffande  säväl noggrannhet och läsbarhet  som aktualitet m.m.

Utredningen  föreslär,   att  lantmäteriverket  intemt och inom Bltt kartråd närmare utreder och överväger en  förbättrad   fjäll-  och  fjällaäkerhetsinfomation  pä den   topografiska kartans blad  över  fjällterräng samt  ett  pr-ak-ti.skt  försök   för att belysa möjligheten  härtill.   Utredningen   fönit.iitter,   att  den  föreslaeina huvudmannen   för f jälisäicerhot -   som ä-r representerad  i kartridet -  aktualiserar ärendet hos  verket och i  karträdet  samt,   tilllika med  övriga fjällsäkerhetsintressenter,   främst  rikspolisstyrelsen.   Svenska turistföreningen och Friluftsfrämjandet,   medverkar vid utredningen  och  försöket.

Prop. 1978/79:187        215

5.5.5-5 Samm,nföring av kartverksamhet

F.n. har Liber Vårtor (en division av Liber Grafiska AB) genom regnringfins kartbrev 1961, 1962 och I966 en !-;t>.ratäl'.-ning genom e.Tsamrätt till följdproduktion med de allmänna kartorna som grund samt till distribution och försäljning av dessa. I monopolutredningens delbetänkande "Konkurrens pä lika villkor" (SOU 1978:48) har förhällandet uppmärksammats. Utredningen framhåller sin principiella Inställning att författningsreglerade särställningar bör avvecklas, om inte särskilda skäl talar emot, men framlägger under hänvisning till regeringens beslut den 5 december 1977 om utredning rörande sammanföring av kartverksamheten hos Liber och hos lantmäteriverket (dir. 1977:150) icke nu något förslag. Beträffande upphovsrätten till de allmänna kartorna, som monopolutredningen funnit genom I966 års kartbrev i realiteten disponeras av Liber, föreslär utredningen en återgång till lantmäteriverket.

Fjällsäkerhetsutredningen vill framhålla, att ovan förordade åtgärder för förbättrad fjäll- och fjällsäkerhetsinformation på den topografiska kartans blad över fjällterräng skulle underlättas, därest en sammanföring till lantmäteriverket av kartverksamheten hos Liber och verket komme till stånd. Frän de synpunkter, som utredningen har att företräda, synes även vad monopolutredningen betecknat som en ätergäng av upphovsrätten till de allmänna kartorna till lantmäteriverket vara till fördel.

Prop. 1978/79:187

5.5-4   Sammanfattning

En viktig del av den information, som är betydelsefull för fjällsäkerheten, förmedlas genom kartor. Goda kartor finns. Utvecklingen för att än bättre tillgodose intressentemas krav fortsätter.

En översikt över nuläget beträffande såväl allmänna kartor som särtryck eller specialkartor bestyrker detta. Olika intressenters behov av speciella informationer inom fjällområdet har föranlett speciella åtgärder inom båda slagen av kartor.

En betydelsefull erfarenhet f::ån fjällsäkerhetssynpunkt är kravet på bättre aktualitet för samtliga kartor över fjällregionen. Revideringsintervallen bör förkortas. Den föreslagne huvudmannen för fjällsäkerhet - som är representerad i lantmäteriverkets karträd - förutsätts under pågående överväganden om de framtida revideringsprinoipema verka härför.

Det är önskvärt att den utökning av den ekonomiska kartan till att även omfatta vissa fjällområden, som riksdagen i princip beslöt 1978, kan fullföljas inom relativt nära framtid. Försöken med vidgat skalområde för den topografiska kartan är av intresse ocksä frän fjällsäkerhetssynpunkt.

Lantmäteriverkets kartframställning skall givetvis svara mot vad det svenska saunhället och den svenska allmänheten behöver. Erfarenheten visar ett väsentligt ökat behov av att fjällkartebladen av den topografiska kartan innehäller en mera omfattande och lättillgängligare information beträffande fjäll- och fjällsäkerhetsförhällanden än de f.n. har. Det syns logiskt ooh ändamålsenligt att de då utformas så att de innehåller denna information. Lantmäteriverket föresläs utreda och överväga en sådan för-

Prop. 1978/79:187 215

bättrad   fjäll-  och  fjällsäkerhetsinformation  på den  topografiska kartans  blad  över  fjällterräng saunt  ett praktiskt försök  för att belysa möjligheterna härtill.   Den  föreslagne  hu-vudmannen   för  fjällsäkerhet  -  och  genom  honom övriga  fjällsäkerhetsintressenter -  förutsätts medverka vid utredningen  och  försöket.

Prop. 1978/79:187

216

INNEHÅLL
5.6	VADER
	5.6.1	Bakgrund
	5.6.2	Övervägand	en och förslag till säkerhets-
		befrämjand	e ätgärder
		5.6.2.1	Q£gaaisa;ti2a
		5.6.2.2	läiifirijäaai
		5.6.2.5 5.6.2.4	IéÉf£iS£°™äii22_5i5i
			Laviner
		5.6.2.5	Övrigt
	5-6.5	Sammainfatt	ning

Prop. 1978/79:187 217

5.6 VÄDER

5.6.1       Bakgrund

De  skandinaviska  fjällen  är ur meteorologisk   synvinkel  mycket intressanta.   De utgör en mycket utpräglad gräns mellan  en maritim klimattyp  i  väster och  en   lokalkontinental  klimattyp  i öster.   Denna naturliga gräns  utgör  emellertid  icke  nägon  absolut barriär för välutvecklade  lågtryck  som rör sig från Nordatlanten  in  över Skandinavien.   Golfströmmen  ger också stora teoperaturmotsättningar i  detta  område ooh det kan noteras att vintertid varierar temperaturen  i  de  svenska fjällen med nära en  grad  för varje mil  i  ost-västlig riktning.

I prognosarbetet med fjällväder tillkommer också amdra faktorer som bero pä ett komplicerat samspel mellan topografi och atmosfär. Fjällstormar beror exempelvis mänga gånger på helt andra faktorer än de som orsakar stormar till havs och vid våra kuster. Vädret i fjälltrakterna växlar ofta mycket snabbt och i allmänhet efter "egna" regler, samtidigt som det ofta får helt olika karaktär inom mycket begränsade områden.

Meteorologens  arbetsmetoder grundar  sig till  stor utsträckning på manuella väderobservationer.   Av  Sveriges  väderstationer är det  f.n.   endast Visjövalen  i Jämtlands  län,   som, ätminstone  delvis,   representerar  förhållanden på kalfjället. Det kan  säledes  konstateras   att  det  sä gott   son  helt  saknas väderobservationer  frän  de   trakter,   där  fjällturister och andra nyttjare  av  fjället kan  bli   utsatta  för mycket  svåra väderförhållanden  och  för vilka meteorologen  således  har  att utfärda viktiga prognoser.

Ovanstående  är några exempel  på  faktorer  som  enskilt  eller tillsammans  kan  försvåra  för meteorologema  att  utarbeta

Prop. 1978/79:187 213

tillförlitliga prognoser för fjällområdet.

Vid centraliserad vädertjänst för hela vår fjällkedja är det ocksä svårt att av det omfattande informationsflödet erfarenhetsmässigt bilda sig den uppfattning om det lokala fjällvädret som är nödvändig för att göra detaljerade och exakta fjällprognoser.

Väder och väderutveckling i fjälltrakterna påkallar ibland icke heller meteorologernas intresse i samma utsträckning som för övriga områden. Detta kan vara förståeligt med kännedom om riksprognosemas geografiska omfattning och tillgänglig tid för prognosemas presentation i radio och television. Båda faktorerna kan lätt leda till en prioritering av områdenas betydelse och iiktualitet grundad pä bl.a. befolkningstäthet.

Vid nyttjande av fjällområden är det av största vikt att nyttjaren har tillgång till tillräcklig och tillförlitlig väderinformation.

Utredningen anser - som franhållits i kap.5 p.5.1.2-att dan väderservice som ges i nuläget inom fjällregionen måste väsentligt förbättras. Det är önskvärt att en mer detaljerad områdesindelning användes sauntidigt som större åtskillnad mellan väder representativt för dalgångar och kalfjäll eftersträvas.

Den väderinformation som finns måste även göras mera lättåtkomlig.

I arbetet för fjällsäkerhet har saushället ett stort ansvar för vissa delar bl.a. väderinformationen. För att erhälla en tillfredsställande fjällvéidertjänst behövs betydande resursförstärkningar.

Prop. 1978/79:187

5.6.2  överväganden och förslag till säkerhetsbefrämjande ätgärder

5,6.2.1 Organisation

Av det föregäende torde framgå att vädertjänst för fjällen bäst utförs av en regional organisation i nära samarbete med centrala SMHI i Norrköping.

SMHI har redan en stödjepunkt för södra Norrland vid den civila flygvädertjänsten i Sundsvall. I Östersund och Luleä gör militära meteorologer pä sin fritid prognoser för fjällområdena. I det förra fallet sker verksamheten under myndighetsansvar, i det senare fallet bygger den på frivilligt åtagande utan garanti för kontinuitet och insyn.

Den nuvarande ordningen beträffamde vädertjänsten i fjällområdet är enligt utredningens uppfattning mycket otillfredsställande från fjällsäkerhetssynpunkt.

F.n. pågår ett arbete inom SMHl-utredningen i syfte att belysa hur en regional fördelning av vissa av myndighetens uppgifter kan ske. Därvid är olika organisatoriska lösningar tänkbara. Utredningsarbetet sker med biträde av experter från SMHI och från den militära vädertjänsten. Utredningen beräknas vara klar med sitt betänkande 1979.

Med anledning av det arbete som pägär inom SMHl-utredningen och den korta tid som stått till buds för fjällsäkerhetsutredningen har det inte varit möjligt att framlägga ett konkret organisationsförslag. Vissa riktlinjer av betydelse för fjällsäkerheten vill utredningen dock slå fast, som kan sammanfattas i följande punkter:

SMIH bör i överensstämmelse med sin centrala ställning och ansvar vara den centrala myndighet som ansvarar för den civila vädertjänsten i fjällen.

Prop. 1978/79:187       °

-    Prognoser skall kunna ges under veckans alla dagar.

Delgi-vning av prognoser till allmänhet ooh specialmottagare skall kunna ske omgående.

-  Korta sambandsvägar mellan regional- och central vä
dertjänst skall eftersträvas.

Forsknings- och utvecklingiJarbete måste kunna garanteras.

Behovet av lokalkännedom for meteorologema för en betydligt mera detaljerad beskri-vning av väderförhållandena gör det nödvändigt att dela prognosom-rädet i flera, dock minst -ivä ansvarsområden. '

Vissa beräkningar kan dock göras oberoende av vilka ansvarsförhållanden som kan komma att gälla. Sålunda behövs ytterligare omkring tio meteorologer stationeras i Norrlaund för att möjliggöra kontinuerlig bemanning av en meteorologpo-sition inom tvä ansvarsområden under dagtid alla veckodagar. Kontinuerlig bemanning är nödvändig för prognosuppföljning ooh ändringstjänst.

5.6.2.2 Vädertänst

Stationsförteckningen över observationsstationer i fjällterräng upptar som tidigare anförts endast en station som

är nägot så när representativ för kalfjället (se bilagorna H-H:1).

I sammanhanget må nämnas att länsstyrelsen och landstingets förvaltningsutskott i Jämtlands län inom ramen för "Aktion Z" i gemensam skrivelse till SMHl-utredningen den 11 juli 1978 hemställt att denna utredning framlägger förslag om lokalisering snarast möjligt av ett lokalt vädertjänstkontor till Östersund/Prösön. Frän annat håll har till fjällsäkerhetsutredningen också Kiruna förordats som lämplig plats för lokalisering av ett dylikt kontor.

Prop. 1978/79:187 221

Det  är utredningens  uppfattning att  stationsnätet  i  högfjället bör utvidgas.   Det är emellertid angeläget  att  framhålla att enbart  en   sädan  åtgärd  inte  automatiskt  medför markant   förbättrade  prognoser.  En god  information  angående  aktuellt  väder utgör värdefullt  grundmaterial  för prognosarbetet.   Framför allt  är emellertid dessa uppgifter oumbärliga för att kunna följa upp  och vid behov ändra utfärdade  prognoser.

Vinden är en  viktig meteorologisk parameter.   Vind och rådande väder är  trofasta  följeslagare.   En  signifikant  ändring i  vindförhållandena efterföljs  vanligtvis  snabbt  av  en markant  omsvängning i  väderleken.   Icke minst gäller detta i  fjälltrakterna.

Instrumentutrustningen på högfjällsstationer bör därför utgöras  av:

termometerbur och  termometrar; -    vindmätare  av SMHI-typ med batteridrift  ooh dygnsregistrering men utan  värme och riktningsgivare; nederbördsmätare

Utredningen  föreslär att  ett  tilläggsnät  omfattande  elva stationer upprättas under vinterns  turistsäsong i  enlighet med  tabell   18  nedan.

Tabell  18

Förslag till observationsstationer i fjällterräng under vinterturistsäsongen

Ort Län Ort Län

BD 3D BL BD

BD

Salen eller Tandå-	W	Viterskalet
dalen i Transtrands-
fjällen
Storrödtjärn	W	Miekak
Fältjägarstugan	Z	Singi
Gåsen	z	Alesjaure
Bleriken	AC	Rästojaure

Prop. 1978/79:187 222

Stationerna i   tilläggsnätet bör ha  följande  dagliga observationstider:

kl.   05.00,   07.00,   10.00 och  16„00.

För att  erhälla kontinuitet  i  observationerna  torde det vara realistiskt  att  räkna med  att kostnaderna i  nuläget för £Jlljtationer (STF)    kan beräknas   till  ca  5  500 kr.per månad och  för fjällstugor (STF)   till  ca  1  500 kr.   per månad.

Föreslaget  tilläggsnät,   där observationstjänsten  till  stor del beräknas   skötas  av stugvärdar,   kräver utbildning i  instrument-och observationsteknik  förslagsvis under en vecka.   I utgångsskedet  torde  det vara realistiskt  att  räkna med  tvä deltagare för varje  station.   Kostnadema  för utbildningen kam i  dagsläget beräknas  till  omkring 2   500 kr.   per deltagare.   I  denna kostnad ingär ersättning för förlorad  arbetsförtjänst, traktamente  saunt  resekostnader,,

Genom att byte  av personal  förekommer i  viss utstäckning varje  år mäste  ett visst utbildningsbehov påräknas  till varje  säsong.

Investeringskostnader för instirument kan beräknas  till 11  X  18  500 kr =  205  500 kr.

2i5ilÉ2i2f£!S2£5"*'l  ■'•  utgängsskedet  torde uppgä  till  ca 22 X 2  500 kr.   = 50  600 kr.

Ä£iiSä-!E2Si2äÉS"  beräknas  enligt  följande:

Prop, 1978/79:187       

Arvodeskostnad för två mänader      ca 55 000 kr.
Utbildningskostnad "  20 000 kr.

Driftskostnad inkl. service        "  7 000 kr.

Total investeringskostnad inklusive

utbildning uppgår till omkring        254 000 kr.

Total årlig kostnad för tvä måna
ders observationstjänst uppgår
till omkring 60 000 kr.

Tillgänglig utökning av observationer frän högfjället begränsas i nuläget av den tid stugvärdar finns tillgängliga vid bemannade fjällstugor.

Det föreligger starka önskemål att denna tid kan utsträckas att omfatta en betydligt längre period.

Ovan föreslagna tilläggsnät föreslås upprättas med hjälp av tilläggsmedel frän SMHI:s allmänna anslag.

Utredningen noterar att automatiska väderstationer planeras på följande platser och med angi-zna hu-vudmän/leverantörer:

1. Åreskutans topp -  ÅKAB/SMHI;

2. Kalfjället Graddi. - vägverket, BD-län;

5.   Stensjön i Hotagenområdet - statens vattenfallsverk; 4.   Stekkenjokk - statens vattenfallsverk.

Om möjligt bör väg- och vattenfallsverkets planerade stationer utrustas med givare för temperatur och vind.

Samtliga automatstationer torde försöksvis böra ingå i föreslaget tilläggsnät, dä erfarenhetema blir avgörande för i vilken omfattning automatiska stationer kan placeras vid kalfjälls- eller högfjällsstationer.

Prop. 1978/79:187 224

Meteorologens  arbetsresultat  är i  hög  grad beroende  pä det grundmaterial  samt de  hjälpmedel  som  står  till   förgoande i   prognosarbetet.

Fjällområdet  har som  tidigare visats   sina egna prognos-problem.   Utredningen  finner det mycket  angeläget   framhålla att  SMHI  som hu-vudman  erhåller resurser  att bedriva målinriktad  forskning även  inoti detta  speciella ämnesområde.   Framför allt bör detta a-bete  inriktas  på att  ta fram  hjälpmedel  för att  säkrare kunna prognostisera vindförhållandena i  högfjället.   Redarn vunnen  erfarenhet  av nya metoder och hjälpmedel  finns  att hämta  från  andra  länder t.ex.   Island  och Norge.   Denna erfarenhet  bör  tillvaratagas och vidareutvecklas.

Ett klimatologiskt  arbetsmaterial  framtaget ur tillgängligt observationsmaterial  frän  svenska fjällstationer är också önskvärt.   Dessa klimatologiska studier bör ge meteorologen upplysning om statistisk  frekvens  av och variation  i  enskilda meteorologiska parametrar men även  en  statistisk bild av kopplingen mellan olika parametrar.

Mer detaljerade  och säkrare prognoser kräver bl.a.   god kännedom om  det   lokala vädret.   Denna  erfarenhet  erhålls främst  genom kontinuerligt  prognosarbete   för  ett  begränsat omräde kombinerat med en  fortlöpande uppföljning av utfärdade  prognoser samt väderandersökningar  för  aiktuellt område.  Utredningen vill  framhålla betydelsen  av att regionala väderkontor ges  sädana resurser att  dessa viktiga arbetsuppgifter  fortlöpande kan  genomföras.

Viktigt är också att meteorologer vid  regionala fjällväder-centraler ges   tillfälle att  få en  god  lokalkännedom om fjällens  topografi  inom ansvarsområdet  och att  även  pä plats uppleva fjällväder i  hela dess  vidd.   Speciellt

Prop. 1978/79: 187        225

viktigt är detta för det stora flertalet civila meteorologer. Denna erfarenhet kan endast inhämtas på ort och ställe förslagsvis genom tillfällig tjänstgöring som observatör vid fjällstationer. Ett ärligt tilläggsanslag bör därför utgå till SMHI för dessa studieresor.

För utbyte av erfarenhet föreslår utredningen ett närmare samarbete mellan svenska väderkontor och motsvarande, regionala väderkontor i Norge.

Man bör även undersöka vilka möjligheter som föreligger att
snabbt kunna distribuera utfärdade prognoser för respekti
ve fjällområden mellan de svenska och norska regionala väder-
kontoren.

Utredningen föreslår att väderkontor med ansvar för fjällprognoser utfärdar och följer upp minst tre rapporter dagligen.

5.6.2.3 Väderinformation m.m.

Utredningen anser att lokalradion som komplement till riksradions mera översiktliga väderrapporter är väl lämpad att sprida väderinformation för fjällområdet.

F.n. sänder lokalradion väderprognoser för fjällänen måndagfredag. Det är önskvärt att denna väderservice utsträckes att omfatta även lördagar, sön- och helgdagar.

I nuläget sänds över lokalradion följande prognoser:

06.00 ki.        Prognosinnehall: Utsikter till kvällen samma dag.

07.00

kl.  12.00 Prognosinnehåll:  Utsikter till påföljande morgon med huvudvikt lagd till sändningsdagens eftermiddag.

kl.  17.00 Prognosinnehåll: Utsikter för påföljande dag.

Prop. 1978/79:187 226

Utredningen  föreslär inga ändringar i   sändningstider och prognosinnehåll.   Uppgifter om  aktuellt väder  för  fjällstationer bör dock under turistsäsong  tillfogas  rapportema.

Utredningen  anser mot  bakgrund av den  entydiga kritik  som riktats mot  vädertjänsten  att  det,   speciellt under vinterns turistsäsong,   är nödvändigt  att komplettera lokalradions väderservice med mera detaljerade  prognoser  över automatiska telefonsvarare.   Dessa bör enligt utredningens  uppfattning

placeras  på och  skötas  av  länsalarmeringscentralerna i

1 2.

Kopparbergs-,   Jämtlands-,   Väs-:erbottens-  och  Norrbottens

län.

Väderinformationen bör lämnas över förslagsvis åtta telefonsvarare med följande områdesindelning:

1  Dalafjällen;   2 Härjedalsfjällen;   5  Södra och mellersta Jämtlandsfjällen;  4 Norra Jämtlandsfjällen; 5 Västerbottensfjällen;   6 Arjeplogsfjällen; 7 Jokkmokksfjällen;  8 Kiruna-Gällivarefjällen.

Ny prognos bör vara intalad till kl. 07.30, 12.00 och 17.00 och bör ges samma prognosinnehåll som lokalradions prognoser vid samma tider.

Prognoserna pä telefonsvararna skall kontinuerligt följas upp och när sä erfordras skall ny  prognos intalas.

Beräknad kostnad:  Inträdesavgift omkring 3 000 kr och årsavgift omkring 1 500 kr.

1,  Länsalarmeringscentralen (LAC) kan tas i bruk i Öster
sund omkring 1980.

2.    LAC finns f.n. inte i BD-län.

Prop. 1978/79:187        ?27

I väderinformation ingår icke blott delgivning av prognoser och aktuellt väder utan även information rörande praktisk meteorologi, klimatologi osv. som lämnas genom studiecirklar, tidningar, böcker o.d. Som exempel på denna typ av fjällväder-information kan nämnas väderavsnitt i Friluftsfrämjandets fjällträffserie, artiklar i publikationerna "Till fjälls" och "Fritid i fjällen" osv. Det är utredningens uppfattning att denna typ av väderinformation bör ges en större spridning, förslagsvis genom att lämpligt text- och bildmaterial framtages på uppdrag av huvudmannen av SMHI i nära samarbete med övriga intressenter. Framtaget material kan presenteras i TV-trailers tillsammans med annan fjällinformation, tryckas som affisch, tryckas pä baksida på fjällkartor osv. Utvalda intressanta avsnitt, t.ex. sambandet vind/kyla, borde kunna återfinnas på mjölkförpackningar o.d. under fjällturistsäsong. Ett utvidgat samarbete med riks- och lokalradio bör eftersträvas så att fjällprogram kan sändas i veckosluten under turistsäsongen. Detta program bör omfatta allmän fjäll-turistinformation och väder bör där ingå som viktig del.

SMHI:s informationssida är enligt uppgift f.n. unaei .imen-sionerad och utredningen konstaterar med anledning hr..-.- ■ itt verket i nuläget saknar resurser för en vidgad informat- .s-verksamhet angående fjällväder.

5.6.2.4 Laviner

Vetskap  om  orsakssammanhanget  mellan  väderförhållanden  och laviner  erhålls   endast  genom  att under  längre   tid  s--stemat:'~'c' insamla meteorologiska mätdata  och  annan  relevant  information sant  att  bearbeta materialet   statistiskt.   Sådant   =rcete   har utförts  i  många   länder där  laviner utgör  ett  problem.   De flesta undersökningarna  har dock  gjorts   för områden  3om  ligger i  Mellaneuropa,   t.ex.   Schweiz,   varför  3rhållna  resultat   Icke alltid  är  representativa  för  svenska  förhållanden.   I  Norge utfärdas   sedan   början   av  1970-talet   lavinprognoser  som  distri-16   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 187

Prop. 1978/79:187 228

bueras via radio, television och tidningar.

Systematisk, organiserad lavinforskning förekommer också vid Norges geotekniska institut sedan år 1972.

Erfarenhet frän Norge visar bl.a. att enkla eller kombinationer av meteorologiska element som vind, temperatur, vind/riederbörd, nederbörd/temperatur osv. kan användas för att fastställa ett index som anger faran för laviner. Norsk erfarenhet visar vidare att det är speciellt gynnsamt att utfärda lavinprognoser för områden som ligga inom den maritima klimatzonen längs norska kusten.

Utredningen finner det angeläget att SMHI och andra berörda institutioner av hu-vudmannen för fjällsäkerheten erhåller uppdrag att målmedvetet påbörja organiserad forskning i snökunskap ooh lavinfrägor och att möjligheterna att även i Sverige påbörja prognostjänst för laviner ingäende prövas. För ändamålet beräknas 200 000 kr. per är erforderliga. SMHI anslag föresläs uppräknas för ändamälet med detta belopp.

I nuläget är viktigt att personal, som har att kartlägga och åtgärda lavinfarliga områden erhålla bästa möjliga utbildning i snökunskap och lavinfrägor. Experter bör även ställas till förfogande för att man lokalt skall kunna påbörja insamlandet av information för att ställa upp enkla regler för att kunna indikera lavinfarliga områden vid fjällanläggningar, efter frekventerade leder osv. med hjälp av meteorologiska parametrar.

5.6.2.5 Övrigt

Utredningen har pä grund av hj.rd tidspress endast kunnat peka på vissa förslag som bör genomföras. Utredningen har

Prop. 1978/79:187       229

inte haft möjlighet att beräkna kostnadema beträffande alla överväganden och förslag. Utredningen har endast tagit upp frågor, som bedöms angelägna och som hu-vudmannen för fjällsäkerheten tillsammans med övriga organ som har del i am-svaret för fjällsäkerheten successivt bör ta upp till fortsatt behandling.

Utredningens förslag till ätgärder för att förbättra fjäll-väderinformationen kommer inte att kunna genomföras till turistsäsongen kommande vinter. Nägon utökning av observationsnätet i fjällområdet, särskilt på högfjället, bör dock eftersträvas.

Tillgängen till utbildad meteorologpersonal är i nuläget mycket knapp. I början av är 1979 finns endast en civil meteorologtjänst disponibel för detta ändamål. Dä det är angeläget att snabbt vidta ätgärder för att höja fjällsäkerheten och det kan ske genom omfördelning av disponibla resurser föreslår utredningen att denna tjänst insattes för att förstärka väderkontoret i Sundsvall. Möjlighet skulle då finnas att redan under kommande turistsäsong påbörja föreslagen prognosverksamhet över automatiska telefonsvarare för fjällområdena i Kopparbergs- ooh Jäst-lands län trots att andra föreslagna åtgärder icke då har kunnat realiseras.

Prop. 1978/79:187 250

5.6.5       Sammanfattning

Dn  väderservice,   som  ges  i  nuläget  inom   fjällregionen,   måste väsentligt   förbättras.   En  mer detaljerad  områdesindelning är önskvärd  och  likaså en  större  åtskillnad mellan väder representativt   för  dalgångar och kalfjäll.

For  att  erhälla  en   tillfredsställande   fjällvädertjänst  behövs betydande  resursförstärkningar,.

Hänsyn   till  pägäende  SMHI-utredning och   tidsförhållandena har gjort  att  inte något konkret  organisationsförslag  framläggs.   Vissa riktlinjer fastslås  dock,   innebärande bl.a.   att SMHI   bör vara den  centrala myndighet,   som  ansvarar  för den civila vädertjänsten  i  fjällen,   att prognoser skall  kunna ges under veckans  alla dagar med minst   tre  rapporter dagligen,   att  prognosområdet  bör delas  i   flera,   dock minst   två ansvarsområden,   samt att  forsknings-  och utvecklingsarbete måste  garanteras.

Nätet  av observationsstationer i  högfjället  bör utvidgas. Ett  tilläggsnät  omfattande  elva stationer i   fjällterräng bör upprättas under vinterns  turistsäsong.   Totala investeringskostnaden  inklusive utbildning av viss  personal  beräknas  till 254  000  kr.   och  totala årskostnaden  för  två månaders  observationstjänst  till   60 000 kr.

Pyra planerade  automatiska väderstationer inom  fjällområdet bör  försöksvis  ingå i   tilläggsnätet.

Lokalradion  är väl  lämpad  att  sprida väderinformation  för fjällområdet.   Inga ändringar i  sändningstider och prognos-innehåll  föreslås.   Uppgifter om adctuellt  väder för fjällstationer bör dock under turistsäsongen  tillfogas  rapporterna.

Lokalradions  väderservice  bör kompletteras  med mer detaljerade

Prop. 1978/79: 187        251

prognoser över åtta telefonsvarare för vardera Dalafjällen, Härjedalsfjällen, södra och mellersta Jämtla.idsfjällen, norra Jämtlandsfjällen. Västerbottensfjällen, Arjeplogsfjällen, Jokkmokksfjällen och Kiruna-Gällivarefjällen.

Lavinforskningen och lavinkunskapen företer väsentliga brister. SMHI bör fä uppdrag och resurser för forskning i snökunskap och lavinfrågor samt för att pröva möjlighetema att påbörja lavinprognostjänst, medverka i viss utbildning m.m.

Tyvärr syns föreslagna ätgärder för att förbättra väder-tjänsten i fjällregionen och därmed fjällsäkerheten icke kunna genomföras till kommande vinter. Nägon utökning av observationsnätet i fjällområdet, särskilt på högfjället, bör dock eftersträvas. Bristen på utbildad meteorologpersonal gör att i början av 1979 endast en civil meteorologtjänst finns disponibel för placering. Denna föresläs insättas för att förstärka väderkontoret i Sundsvall. Då kan föreslagen prognosverksamhet över automatiska telefonsvarare för fjällområdena i Kopparbergs och Jämtlands län påbörjas.

Prop. 1978/79:187

252

INNEHÅLL

5.7

SAMBAND

5.7.1

5.7.2

5.7.5

5.7.4

5.7.5

Samband  i   fjällsäkerhetssaunmamhang

Möjliga  samband  i   fjällvärlden

Krav på  sambandsmedel   för  fjällsäkerhetsändamäl

I   fjällområden   förefintliga  sambandssystem

5.7.4.1 Allmänt

5.7.4.2 Polisväsendets fjällradiosstem 5.7.4.5    Polisväsendets hjälptelefonsystem

5.7.4.4 Planerad utbyggnad av polisens häljtelefonnät

5.7.4.5 Privatradio

Nya  system  tänkbara  för  fjällsäkerhetssamband

5.7.5.1 Nödsändare

5.7.5.2 Rennäringens radiosystem

5.7.5.3 20S_Alarmering_AB_£S0SAB2

5.7.6 Till utredningen framförda synpunkter och förslag

5.7.7 Sammanfattning och förslag

Prop. 1978/79:187 255

5.7 SAMBAND

5.7.1   Samband i fjällsäkerhetssammanhang

När begreppet samband i fjällsäkerhetssammanhang skall definieras ligger det nära till hands att göra jämförelser med motsvarande begrepp för sjöfarten. Här skiljer man grovt på tre olika typer av samband.

Den grundläggande och kanske viktigaste formen är den normala löpande kommunikationen med bostad, kontor, rederi m.m. som ibland sker i olycksförebyggande syfte. Erfarenheten visar att denna form har en mycket säkerhetshöjande effekt och således bör ägnas intresse vid planeringen av fjällsäkerhetssamband.

Hasta,  sambandsform är den som syftar till att utlösa ett nödanrop eller nödsignal, då en situation som kräver omedelbar hjälp har inträffat. Kär är det naturligtvis av största vikt att nödsystemet fungerar med nära noj 100-procentig säkerhet och att en reaktion på larmet snabbt kan ske.

Slutligen har sambandsmedlet en väsentlig funktion att fylla i samband med positionsbestämningen, då räddningsenheter skall söka sig fram till de nödställda genom pejling eller genom kännedom om var sambandsmedlet har sin fasta placering.

Ett och samma sambandsmedel kan naturligtvis fylla samtliga tre funktioner. Ofta utnyttjas dock separata hjälpmedel.

Var gränsen skall dras mellan sambandsmedel för fjällsäkerhet respektive för fjällräddning är mycket svårt att ange.

Prop. 1978/79:187        254

Det torde i själva verket vara sä att dessa kan tjäna båda syften och stora fördelar står att vinna i en integration av dessa sambandsmedel med var.indra.

5.7.2   Möjliga sambandsmedel i fjällvärlden

Det självklara och grundläggande sambandsmedlet i fjällvärlden är den vanliga telefonen. Den är enkel att hantera och den är normalt ett billigt och mycket driftsäkert hjälpmedel för saimtalsutväxling. Det största problemet är att telefontätheten av normala abonnemang i fjällvärlden är relativt låg och att därför långa och kostsamma kabeldragningar kan bli nödvändiga för det fätal telefoner det här är frägan om. Vidare är i samband med luftledningar risken för driftstömingar på grund av kraftig nedisning stor.

Fast monterade radiostationer i vindskydd, stugor m.m., med vars hjälp kontakt kan upprättas med i tätort belägen sambandsexpedition, kan ofta ställa sig fördelaktigare än trådtelefon i dessa sammanhang. Genom att varken kraft-eller telefonkabel behöver dras fram kan en billigare installation erhållas på platser, som ligger avlägset från tätort. Regelbundna batteribyten måste emellertid ske. Utrustningens komplexitet kräver ocksä högre tillsynsfrekvens än en normal trädtelefon. Förbättrade energikällor säsom solbatterier ooh transistorisering av radioutrustningen gör emellertid detta altemativ allt attraktivare.

Bärbara radiostationer för talkommunikation att medföra under färd ger rätt använda en bekväm möjlighet till regelbundet samband. För att någorlunda god täckning skall erhållas i den kuperade fjällvärlden fordras emellertid ett synnerligen väl utbyggt basstationsnät. Detta betyder i sin tur stora kostnader.

Prop. 1978/79:187 2 55

Ett annat radiohjälpmedel utgöres av s.k. EPIRB's * Detta är relativt små enkelriktade sändare vilka används för att slä larm. Samtidigt kan de användas för att från helikopter söka pejla sig fram till den nödställde. Till skillnad mot bärbara radiosändarmottagare är dessa nödsändare mycket enkla att handha. Sådana system används i första hand inom den civila och militära luftfarten. De börjar även användas inom sjöfarten och annan verksamhet till sjöss. Även akustiska och optiska metoder kan tänkas användas i fjällvärlden. Erfarenheten visar dock att räckvidden är starkt begränsad och riktningsbestämning är mycket svår i fjällvärlden speciellt under de dåliga väderförhållanden som normalt råder i nödsituationer. För att närmare studera möjligheterna att trots detta på något sätt kunna nyttja dessa sambands former kommer praktiska försök att genomföras vid Blähammarstugan vintern 1978-1979 i naturvårdsverkets regi (jfr p. 4.1.3 och 4-5-6).

5.7.5  Krav på sambandsmedel for fjällsäkerhetsändamäl

Utredningen har tidigare framhällit (p. 5.1.1) att ansvaret för att inga olyckor skall inträffa först och sist vilar på den enskilde, som ger sig ut i fjällterräng. Har denne inte erforderligt omdöme och utbildning för att uppträda rätt i fjällterrängen kan även det mest raffinerade sambandsmedel vara otillräckligt. Ett sambandsmedel kan endast utgöra ett sekundärt stöd.

De sambandsmedel som väljs får inte vara utformade t>å ett sådant sätt att de invaggar i en falsk säkerhetskänsla och därmed lockar in fjällvandraren på företag som han inte behärskar. Vidare måste de vara så konstruerade att de är synnerligen enkla att handha för envar samt medger en så nära 100-procentig funktionssäkerhet som möjligt.

Emergency Position indicating Radio Beacons.

Prop. 1978/79:187 256

Erfarenheten visar att en människa i nöd i fjällvärlden oftast har mycket begränsad förmåga att handla rationellt.

Fjällvärlden erbjudet mycket specifika miljöproblem. Dessa är inte heller lika i våra nordliga fjäll och i de sydliga. Gemensamt är emellertid de stora avstånden i svär terräng, som ofta inte medger att trädförbindelser anläggs till rimliga kostnader. Vidare finns normalt inte kraft tillgänglig. Detta innebär problem för utrustning, som måste försörjas med elektricitet, t.ex. fasta radiostationer. Transportproblemen är stora i vissa delar av fjällvärlden. Detta leder till svårigheter att hålla utrustning i driftsdugligt skick, att få ned ingripandetidema samt att begränsa anläggnings- och underhållskostnaderna. Den starka kylan skapar problem med att hålla igäng elektronikutrustning. Det är exempelvis mycket få batterityper som klarar temperaturer iinder -20 . Den kraftiga nederbörden och djupa snön kan ge upphov till avbrott i trådförbindelserna mellan telefoner.

På samma sätt inverkar kraftig nedisning. Denna skapar även problem för fasta radiostationer. Dessas antenner får starkt reducerad verkningsgrad och kan ofta skadas rent mekaniskt.

Den genomsnittlige fjällvandraren kan normalt inte förväntas gä omkring med några s-.:örre extrabördor för saun-bandsändamäl. Förmågan att handha radiokommunikationsutrustning är vidare begränsad. Det är visserligen möjligt att med en kort utbildning instruera i en bärbar sändare/ mottagares användning under normala förhällanden. Pä samma sätt kan utbildning i trafikteknik ges. Däremot gär det inte att genom en kort instruktion lära ut en så väsentlig systemegenskap som det aktuella radionätets täckning i området. Erfarenheter från rikspolisstyrelsen visar att först efter uppemot ett års regelbundet utnyttjande av bärbara radioutrustningar i fjällterräng uppnäs sådan erfarenhet av

Prop. 1978/79:187 '■'"''

det  aktuella  systemets   egenskaper  att  ett   tillförlitligt  och säkert  sambandshjälpmedel   står  till   förfogande.

5.7.4       I   fjällområden   förefintliga  sambandssystem

5.7.4.1   Allmänt

För närvarande finns i princip tre sambandssystem av betydelse i fjällvärlden, nämligen vanliga telefoner, polisväsendets kommunikationsradiosystem samt det i Jämtlandsfjällen för försöksändamål etablerade privatradiosystemet. Dessutora har televerket ett manuellt mobiltelefonsystem (MTD) samt ett koramunikationsradiosystem för den egna drift- och underhållsverksamneten, vilket i skogs- och fjälltrakter dock i liten skala erbjudits även åt utomstående nyttjare. Båda de sistnämnda systemen har emellertid begränsad täckning i de aktuella områdena och bedöms därför i detta sammanhang inte vara av intresse. Dessutom finns vissa lorcala kommunikationsradiosystem för n;peciella ändamäl säsom EoR0's system vid dess raketskjut fält i Norrbotten och vissa komt.unägda system. Dessa kan naturligtvis i större eller mindre i.t-sträckning efter lokala öveienskomraelser utnyttjas i i;, = li-säkerhetssammanhang. De bedöms dock icke ha tillräcklig omfattning för att kunna spela nägon väsentlig roll i dessa sammanhang. Den fortsatta beskrivningen begränsas därför till de tre förstnämnda systemen.

5.7.4.2   Polisväsendets fjällradiosystem

För räddningstjänsten i de fyra fjällänen har polisen ett särskilt radiusyrtem med frekvenserna -10 och 80 megaherz (Mliz), som täcker de mest frekventerade fjällområdena.

Polisens ordinarie r=dion3t har frekvensen 80 MHz, men

1. European Space Research Organization, Europeiska orga nisationen för r;/Tndforskning.

Prop. 1978/79:187 258

kan med  en   särskild  tillsats  användas  för mottagning och sändning på 40 MHz.   Frekvenserna 40  respektive 80 MHz  är inte uteslutande   förbehållna polisens  verksamhet utan utnyttjas  även  av brandkåren  och  privata  företag.

I   radiosystemet  ingår manövercentral,   basradiostationer, automatiska återutsändningsstationer samt  fordonsbuma och bärbara  radiostationer.   Dessutom  finns utrustning placerad  i   släde  med bl.a.   teleskopisk  antennmast och motorelverk.   Släden kan  dras  efter terrängskoter och användas   till  alla i  systemet  ingående  typer av radiostationer.

Manövercentral,   som  finns  på de större  polisstationerna i fjällområdena,   har installerats  tillsammans med manöverutrustningen   för radiosystem 70 i  särskilda radioexpeditioner.   Från  dessa kan man  säledes  leda polisverksamheten såväl  i   fjällen  som på gator och vägar samt  i  luften.

För att  öka räckvidden  använder man  sig av återutsändningsstationer,   som  är placerade  pl. fjälltoppar.   Signaler,   som tas  emot  på mottagningskanaler -  från  säväl basradiostationer som  rörliga enheter och hjälpradiotelefoner - äter-utsänds  på  sändningskanalen  i  samma ögonblick  som de  tas emot.   Återutsändningsstationema kan  startas  och  stoppas genom  selektiva  tonsignaler från manövercentraler ooh startas   frän vissa rörliga enheter och hjälpradiotelefoner. Vissa  återutsändningsstationer är utrustade med hjälpradiotelefon.

Polisens   snöskotrar,   helikoptrar,   bärbara radiostationer och basradiostationer har sändare  och mottagare  pä polisens reservriksfrekvens.

Principen  för radiosystemets  funktion  framgår av principskiss,   som  bifogas  som  bilaga  K:l.

Prop. 1978/79:187 259

5,7.4.5 Polisväsendets hjälptelefonsystem

I syfte att främja säkerheten i fjällen och för att turister ooh andra snabbt skall kunna påkalla hjälp har polisen under årens lopp dels övertagit telefoner, som abonnerats av Svenska turistföreningen, dels installerat hjälptelefoner i fjällvärlden.

Vissa telefoner är trädanslutna till televerkets nät men försedda med hemligt telefonnummer för att undvika blockering av linjen vid en nödsituation.

Trådtelefonapparaterna är konventionella telefonapparater placerade i vindfång till raststugor, i vindskydd eller i skåp på stolpe.

På plats där hjälptelefon installerats finns en flerspråkig instraktion, som beskriver hur telefonen kan användas. Vid apparaten finns kartsärtryck med lägesanvisning. Genom att slå 90 000 på en trådtelefon och begära "fjällräddningen" kan man komma i kontakt med polisen.

Trådbundna telefoner fungerar som ett vanligt telefonabor..:-mang. För att undvika spärrning har samtalsbegränsare inmonterats. Som ovan anförts är telefonnumren hemliga, men en växeltelefonist kan alltid manuellt koppla upp ett samtal till en sädan apparat.

Trådbundna telefoner finns på platser som framgår av bilaga 10, (Jfr bil. J och K).

På ett stort antal platser i fjällvärlden är det dock av kostnadsskäl omöjligt att installera trådbundna telefoner Rikspolisstyrelsen har därför utvecklat och låtit tillverka särskilda hjälpradioutrustningar, som ansluter på telefoni till polisväsendets fjällradiosystem. Härigenom

Prop. 1978/79:187 240

kompletteras detta säväl för den allmänt polisiära verksamheten i fjällen som - på ett särskilt betydelsefullt sätt -för fjällräddningen.

Sådana hjälpradioutrustningar har utbyggts och driftsatts inom samtliga fjällan. Komplettering pågår. Denna har föranletts av ökade behov på grund av en växande turism inom vissa områden.

Hjälpradiotelefoner inom nämnda län finns monterade på platser som framgär av bilaga 10  . Exempel på utbyggnad längs del av Kungsleden framgår av bilaga D.

Hjälpradiotelefonerna är monterade pä stolpe eller i stuga, allt beroende pä omständigheterna.

Hjälpradiotelefoner, som f.n. finns på Fältjägarstugan, Västra Helagsstugorna, Anarisstugan, Selkentjakkstugan ooh nya Vålästugan i Jämtlands län (jfr bilaga A,B och 10), ooh så konstruerade att basstationen, i detta fall basstationen i polisens saimbandscentral i Östersund, kan ringa upp - radiomässigt - hjälpradiotelefonen för att kontrollera att såväl sändare som mottagare är i full funktion. Vid hjälpradiotelefonen i stugan finns även en ringklocka, sä att när stugvärd är tillstädes kan denne svara. Om stugan är obemannad kan ringklockan kontrolleras akustiskt via hjälpradiotelefonen.

Hjälpradiotelefonen finns i ett litet skåp placerat pä väggen och försett med ett handtag. Genom att öppna locket blir handmikrotelefonen åtkomlig. Pä handmikrotele-fonen~finns en S/M - tangent ' som måste manövreras av den som ringer. En instruktion pä flera språk beskriver förfaringssättet.

Efter avslutat samtal stängs iitationen av för att spara

1.  s/m = Sändning/Mottagning

Prop. 1978/79: 187 241

energi   eftersom  njälpradiotelefonerna är batteridrivna.   Exempel  pä  installation(?r  i   fjällvärlden m.m.   framgår  av  bilaga'  och

'■■'i   fram-.iaan   av  skåpet   för  telefonutrustningen   finns  även här en  karta med  markering var  hjälptelefonen  är placerad samt  en  skylt,   som  anger platsens  namn.   Hjälpradiotelefonen är ansluten  direkt   till   polisen.   Sedan  polisen   svarat  på anrop kan  den  uppringande   lämna  sitt meddelande.

Hjälpradiotelefonerna  fungerar  icke  på  sådant   sätt  att  det är möjligt  att  nå  personer,   som  vistas   i   fjällvärlden med njälp  av  polisens   fjällradiosystem.   Syftet   är att  hjälpa personer,   som  kommit   i   en  nödsituation  samt  att   förhindra onödiga  fjällräddningspådrag.

."örsok  pågår  sedan  ett  år  tillbaka med  att   ladda batterier med  hjälp  av  solceller.Resultatet  hittills   tyder pä att  det torde vara möjligt  at:. utnyttja  solenergin,   om  solcellernas storlek  ökas.

5.■'.4.4   Planerad  utbyggnad  av  polisens  h j ilptelefonnät

I   rikspolisstyrelsens  planer   ingär  en  utbyggnad  av  hjälp telefonnätet.   Utbyggnaden   sker i   den   takt,   som  anslagstilldelningen  medger och  i  den  ordningsföljd,   som då bedöms  aktuell.   Tabellen  nedan  upptar avsedda  platser  för iijälptelefonutbyggnaden,   i   lik.';et   med   i   rikspolisstyrelsens  planer utan  prioritering.

Prop. 1978/79:187

242

Tabell 16 Planerad utbyggnad av polisens hjälptelefonnät

ALESÄTNO	SIRASJAURE
ARASLUOKTA (DV)	STADDAJÅKK (DV)
IRESJADRE	SULITELMA
GITTSSJÖN	SÅMMARLAPPA
JIEPRENJÅKK	SÅRJÅSJAURE
JERAMJi	SUORKEJAURE
KAMA	TANGSJÖN
KEBNEKAISE (toppstugan)	TARFALA
KIERON	TARREKAISE
KUTJAURE	TJÅKKOLASTUGAN
KÅRSAVAGGE	TSIELEKJÅKK
KÄRPELOMRÅDET	TUOTTAR (DV)
LI LLUMAN	UNNA ALLAKAS
MÅRMA	UNNA RÄITAVAGGE
NALLO	VAKKOTAVARE
PÅRTESSTUGAH	VASKSJÖN
RlSTOJAURE
DV = DOMÄNVERKET

För att möjliggöra vidaresändning av hjälptelefonens radiosignal erfordras återutsändare som placeras på platser som har en stor radioräckvidd. Dessa återutsändare betjänar i allmänhet ett flertal hjälpradiotelefoner.

Pä följande platser har rikspolisstyrelsen bedömt att återutsändare kommer att erfordrais;

SULITELMAOMRÅDET

PÅREKOMRÅDET

NEDRE KAirUMDALEK

SUORKEJAURE

VISTASDAUM

BORGAFJÄLLSOMRÅDET (OXFJÄLLET)

TJOUNAJÅKi:

VISTASVAGGE

RIKSGRÄNSEN - UNNA ALLAKAS

Svårigheter - bl.a. pä grund av invändningar från berörda samebyar - att erhälla tillstånd för placering gör att det

Prop. 1978/79:187        24 5

inte alltid ar möjligt att placera återutsändare på en från radiosynpunkt optimal plats. Detta kan medföra att systemet måste utökas med ytterligare någon återutsändare som därigenom fördyrar installationen av ett antal hjälptelefoner.

Kostnaderna för återutsändare i Z och W län var för 1977 cirka 100 000 kr./st. och i AC och BD län ca 125 000 kr./st. Hjälpradiotelefonkostnaden i Z och W län var oa 20 000 kr./st. och i AC och BD län ca 55 000 kr./r*-.

De totala kostnaderna 'enligt den plan som rikspolisstyrelsen har upprättat bedöms bli följamde:

10 (9) återutsändare k 125 000 kr./st.   1.250.000 kr. 52 hjälpradiotelefoner a  55-000 "   "     1.120.000 "■ 1  hjälpradiotelefon   ä  20.000 "   "        20.000 "

I polisens fjällradionät med hjälpradiotelefoner samt i det trådbundna hjälptelefonnätet har betydande investeringar gjorts under åren. Erfarenheterna av dessa system är mycket goda. En ganska god täckning har redan i dag uppnåtts, och de ytterligare behov av fasta sambandsutrustningar, som föreligger i fjällterräng för säkerhetsändamål, kan till rimlig kostnad enklast åstadkommas genom en vida-reutbyggnad av dessa system.

Utredningen  anser avsedd utbyggnad av polisväsendets hjälptelefonnät angelägen för att förbättra fjällsäkerneten och förhindra onödiga fjällräddningspådrag. Utbyggnader, cör därför genomföras sä snart som möjligt.

1977 ärs Driser

17   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 187

Prop. 1978/79:187        244

5.7.4.5 Privatradio_£PR-radio)

De två senaste vintersäsongerna har försök med privatradiout-rustning bedrivits i Jämtlandai och Härjedalens fjällvärld Samt fjällområdena i Dalarna i Svenska turistföreningens. Friluftsfrämjandets och Försäkringsbolaget Trygg-Hansas regi. Ungefär 55 basradiostationer i fjällstugor och hotell har ingått i provet. De bärbara apparaterna var av fabrikat Handic med effekten 5 W. 250 sådana har tillsammans med snöspadar och vindsäckar bildat s.k. fjällsäkerhetspaket vilka utlånats till intresserade turister (jfr kap. 4, p. 4.5-6). Kanalerna IIA, 16 och 10 i 27 MHz-bandet har använts vid föraöken, varvid IIA endast fick användas i nödsituation och för att förhindra onödigt räddningspådrag. Pä denna kanal öppnades basradiostationerna genom s.k. selektivt anrop och passning skedde i princip hela dygnet. Kanal l6 var närmast avsedd för viktiga meddelanden rörande bistånd, förseningar, väderleksförsämringar m.m. utan att nödsituation förelåg. Någon garanterad passning har inte funnits. En avgift av 25 kr. per säkerhetspiiket för att täcka administrationskostnader togs ut av låntagaren.

Under vintersäsongen 1976/77 skedde totalt 512 och vintersäsongen 1977/78 600 utlän. Totalt beräknas emellertid närmare 5000 respektive 4200 personer ha kommit i kontakt med systemet genom lånade eller egna apparater. Under säsongen 197 6/77 föranledde användningen av dessa apparater räddningsutryckning vid 9 tillfällen och under säsongen 1977/78 preliminärt vid 6 tillfällen.

5 av 4 f jällsäkerhetspaket - och därmed de i padceten ingäende radioapparaterna - har emellertid ofta varit oanvända pä grund av att benägenheten att läna utrustning varit relativt läg hos turis tema. Utlåningen ökade dock säsongen 1977/78 med ca 100 paket eller 20 ?J.

I förhållande till 19"6/77 har under säsongen 1977/78 radio-

Prop. 1978/79:187

245

trafiken väsentligt mera försvårats eller t.o.m. helt omöjliggjorts av stömingar under vissa tidsperioder. Störningarna har främst utgjorts av italiensk trafik, som pä gr-und av vågutbredningsfenomen med stor styrka "slagit igenom".

Utredningen har tagit del av projektledarens slutrapport för 1976/77 och preliminära rapport (delrapport den 14 juni IIT.C ).för 1977/78. Den sistnämndas sammanfattning bifogas som bil. 11. Av denna rapport framgär att under vintern 1977/78 har anrop på 27 MHz frän nödställda vid tvä tillfällen uppfattats i Fältjägarstugan, vilket lett till undsättningsåtgärder. Radioutrustningen har där utan tvekan varit av stort värde. Även i dessa fall synes emellertid störningar från utländska sändare ha varit på gränsen till att omöjliggöra samband. Slutrapport från försöksverksamheten förväntas under hösten 1976 och kommer att tillställas huvudmannen för fjallsäkerhet for slutligt beaktande.

Som i tidigare sammanhang (p. 4.5.6) omnämnts har Svenska turistföreningen, friluftrfrämjandet och Trygg-Ka.is den 7 juni 1978 meddelat -itredningen att efter fortsatt f ö .--söksverksamhet sommaren 1970 och slutrapport hösten Vj11 försöken får anses avslutade. Man avvaktar därefter ställ ningstagande frän den framtida huvudmannen för fjällsäkerhet beträffande eventuellt fortsatt verksamhet, som då lämpligen synes böra ske i dennes regi.

De genomförda, försöken har givit värdefulla bidrag för att bedöma utformningen av sambandsmedel för fjällsäkerhets-ändamål. Polisrapporten . frän Anarishändelsen i febraari 1978 visade bl.a. att gruppen vid upprepade tillfällen inder färden sökt nå kontakt med de två PR-stationer som medfördes men ej lyckats. I den ena apparaten förefaller det sannolikt att batterierna redan från början var r.ä.. ,an urladdade, möjligen på grund av kontaktfe-. i anslutnings-

l  Östers-ands polisdistrikt, prot.dnr 664/78.

Prop. 1978/79:187        246

delen till laddningsaggregatet. Den andra apparaten indikerade god effekt. Ett skäl till att kontaktförsöken misslyckades kan vara kraftiga störningar frän utländska stationer (italienare enligt den överlevandes utsago). Mot slutet av olyckan försökte man nå kontakt frän bivacken sittande i hålan utan att dra ut antennen, vilket vittnar om svårigheterna att agera rationellt i en svår nödsituation.

Privatradio har tillkommit för att till låg kostnad enkelt möjliggöra vissa typer av samband för allmänheten. Utrustningen är normalt av betydligt lägre kvalitet än den som används i professionella systa-m av t.ex. rikspolisstyrelsens typ. En privatradiostation kostar ofta under 1000 kr medan en bärbar kvalificerad utrustning kostar över 5000 kr.

Privatradion är vidare hänvisaid till ett frekvensområde, 27 MHz, som i första hand är avsett för industriella ändamål och därför får tolerera stömingar ifrån HF-maskiner, diatermiapparater m.m. Frekvensområdet är vidare sådant att avsevärda störningar pä gi-und av överräckvidder mäste påräknas från sydeuropeiska stationer under åren närmast omkring solfläcksmaxima, dvs. nu närmast åren 1979—1985. Sådama störningar kan under daissa är förekomma nästan under hela dygnet och året runt även om intensiteten är störst under sommartid och under dygnets ljusa timmar. Vid sädana tillfällen kan räckvidden komma att begränsas till nägon kilometer för de lokala kontaktema istället för normalt vid stömingsfriheit några tiotal kilometer.

Vidare är 27 MHz en relativt låg frekvens (lång våglängd) för mobiltrafik. Eftersom antennernas längd normalt stär i visst förhållande till den våglängd utrustningen skall fungera pä blir dessa vid 27 MHz betydligt längre än för professionella utrustningar som arbetar pä högre frekvenser.

Prop. 1978/79:187

'f

Detta leder till svårighet i hanterandet av de portabla apparaterna i svåra situationer. Av samma orsak ar risken för skador på grund av nedisning och storm mycket stora på 27 MHz-basstationerna.

På grundval av gjorda erfarenheter samt synpunkter, som framkommit vid olika intervjuer med fjällsäkerhetsintressenter under utredningens gång, är det utredningens bestämda uppfattning att privatradioutrustning ej lämpar sig för säkerhetsändaraål i fjällvärlden. Frekvensområdet är olämpligt på grund av risken för störningar genom överräckvidder från utländska stationer samt industriella utrustningar. Den stora antennlängden som fordras för radio-utrustning i detta frekvensområde är olämplig i fjällmiljö. Den genomsnittliga kvaliteten på privatradioutrustning är inte tillräckligt för att generellt klara den svåra miljö som fjällvärlden erbjuder med hänsyn till de stora funktionssäkerhetskrav som måste ställas på utrustning för säkerhetsändamål.

Utredningen anser ocksä att även om en fjällturist hjälpi:.gt kan klara att hantera ett kommunikationshjälpmedel av do-.na typ under normala förhållanden, kan han inte med tillräcklig säkerhet förväntas klara utrustningen i den stressade situation då fara för livet föreligger. Ej heller kan han ges tillräcklig kännedom om sådana systemegenskaper som täckning o.d. och därmed ej förväntas uppträda på ett riktigt sätt för att med hög sannolikhet kunna få samband varhelst han behöver det. De sistnämnda faktorerna är generella och således inte speciellt kopplade till privatradioutrustning. Be innebär ett principiellt avståndstagande frän varje typ av bärbar kommunikationsradioutrustning för gemene mans disposition för samband i fjällterräng.

Prop. 1978/79: 187 248

5.7.5  Nya system tänkbara för fjällsäkerhetssamband

5.7.5.1 Nödsändare

Sedan flera är tillbaka används inom luftfart och även sjöfart i vissa länder nödsändarsystem, som mamuellt eller automatiskt utlöses i samband med nöd eller haverier. Flygvapnet har hittills använt sig av ett system benämnt Diana. Detta häller för närvarande pä att bytas ut mot en modernare upplaga. Inom den civila luftfarten används ett av luftfartens internationella organ standardiserat system, som brukar benämnas ELT eller ELBA, Det är närmast det sistnämnda systemet som även kommit ifräga för den civila sjöfarten. Gemensamt for samtliga dessa system är att de nyttjar frekvenserna 243 MHz och 121,5 MHz, som i det intemationella radioreglementet primärt är avdelade för luftfartens ändamäl. Sändarna har en minsta effekt av 75 mW PEP per frekvens, sänder med kontinuerlig bärvåg och är modulerade med en ton som glider från 1600 - 700 Hz   flera gånger per sekund. Utrustningen kostar 1500 - 2000 kr i sitt enklaste utförande och väger drygt ett halvt kilo och uppåt. Sändaren kan beroende pä typ startas antingen dä den utsätts för en häftigare stöt, dä den kommer i vatten eller genom manuell utlösning.

Genom internationella överenskommelser passas noirmalt 121,5 MHz av civila passagerarflygplan så länge besättningen eller radioutrustningen inte är upptagen av annat.

Pejlutrustning för dessa sändaire förekommer bland annat i polisväsendets, marinens och flygvapnets helikoptrar. Relativt enkel och billig modem utrustning har pä senare tid provats även i mindre allmänflygplan avsedda bl.a. för frivilliga flygkären.

Systemen har under de senare åren uppmärksammats på grund

Prop. 1978/79:187

?49

av vissa problem med falska utlösningar av nödsändarna samt tidvis relativt långa tidsutdräkter från det att larmet utlösts till dess någon uppfattat det. Sändarna skall dock fungera i 48 timmar från det att de slagits till. Sannolikheten får bedömas som förhållandevis hög för att signalerna skall uppfattas vid användning i den svenska fjällvärlden. För att ytterligare höja denna passningsberedskap skulle engagemang av frivilliga flygkåren, i stil med nuvarande brandbevakningsuppdrag sommartid kunna tänkas i de mera talrikt besökta delarna av fjällvärlden, under vinterhögsäsongen genom regelbunden överflygning.

Fördelarna med detta system för fjällsäkerhetsändamäl är att utrustningen ifråga är lätt bärbar, någorlunda billig samt utomordentligt enkel att hantera i det utförande, där utlösningen sker genom att en sprint rycks ut medelst anslutet snöre. Vidare fordras inga fasta anläggningar - med åtföljande höga kostnader - utplacerade i terrängen för passnings-ändamål. Passning sker i stället frän förbipasserande oivii-flygplan, dvs. snett uppifrån varför bra penetrering bakom fjäll och i dalar erhålles. Systemet har vidare provats under många år och utrustningen har efterhand blivit så väl utvecklad att god tillförlitlighet kan förväntas.

Till nackdelarna hör emellertid att utrustningen endast kan ge ifrån sig en enda signal. Ingen indikering av graden av nöd kan sälunda göras. Detta betyder att fullt pädrag alltid måste initieras så snart ett larm har utlösts. Detta kan många gänger leda till onödigt höga räddningskostnader. Eftersom passningen sker från relativt hög höjd betyder det att piloten ifräga endast kan ange att nödsignal höres frän okänd plats inom den 500 kilometersradie, som han täcker. Detta betyder att en signal kan tänkas komma såväl frän en sjöburen, flygburen som en fjällvandrarburen utrustning. Detta försvårar givetvis i hög grad den fortsatta grovloka-

Prop. 1978/79:187        250

liaeringen. En helikopter på 1000 fot kan uppfatta signalerna på 50 kilometers avständ. Systemet tillåter inte heller flera samtidigt sändande utrustningar. Stor risk föreligger nämligen för att den längst bort liggamde sändaren över huvud taget inte uppfattas.

Utrustningen är primärt avsedd för att säkerställa undsättningsbehovet för civilflygplan i händelse av olycka, då mänga människor oftast kommer i nöd. Om utrustningen i stort antal blir använd i fjällvärlden med de därmed ökade riskerna för falska utlösningar och även en omfattande legal användning vid dåligt väder, kan det ursprungliga syftet med systemet ifräga komma att äventyras.

En eventuell introduktion av detta system mäste därför förankras väl hos de primära intressenterna. Det måste vidare tillämpas restriktivt och användningen noggrant regleras. För att nägot minska riskema för systemstömingar borde identifikationssignalen ges en annorlunda utformning än den nu använda. Exempelvis kunde en fast ton pä 1000 Hz eller möjligen en pulsad ton användas. Modifieringen ifråga torde till läg kostnad kunna åstadkommas i nuvarande produktion.

En utveckling mot satellitbaserad signalmottagning pågår för närvarande. Sälunda planerar amerikanska rymdflygstyrel-sen att testa ett system på den nya intemationella nödfrekvensen 406 MEz, där mottagning av nödsignalerna skall ske frän satelliter i lågt gående bana, Nedtagningsstationer måste då finnas inom Norden i vårt fall. Fördelen med detta system är bl.a. att en 100-procentigt säker passning uppnås samt att flera sändare (upp mot 200) samtidigt kan avge signaler och tas emot utan inbördes störning. En ytterligare fördel är att en grovlokalisering av sändaren erhålles på 1-5 km när. Provverk.iamhet kommer samnolikt igäng inom nägot år. I operativ skala torde icke något tillgängligt

Prop. 1978/79:187        251

system förefinnar förrän tidigast 1985.

■;. 7. 5 . 2 i'.c,r,r::\Tirrpr,3   radiosystem

'ri  uppdrag av lantbruksstyrelsen har AB Teleplan utfört en systemskiss och kostnadskalkyl för ett radiosystem för rennäringen. Tvä provnät har skisserats, ett inom Gällivareomrädet och ett inom södra Jämtlands renbetesfjäll. Avsikten har varit att underlätta renskötseln och förbättra säkerhetsskyddet för renvårdare och annan personal i fjällområdet.

Kravet har varit att stor yttäckning skall uppnås men att låg samtalskapacitet erfordras. Systemet bygger på ett antal basradiostationer ned under dessa fungerande slavstationer samt expeditioner på respektive avdelningskontor. Det är i huvudsak endast mobil utrustning som avses trafikera systemet, dels bärbara stationer, dels i terrängskoter kassett-monterade stationer. Systemet är projekterat för s.k. tvåfrekvens semiduplex. Full duplex som vid t.ex. ett telefonsamtal är således i förslagets nuvarande utformning ej möjligt.

Under lantbruksstyrelsens fortsatta handläggning har förfrågan gjorts rörande olika intressenters behov av ett sådant system samt villighet att ta pä sig erforderliga kostnader. Härvid kan konstateras att samebyarna har deklarerat ringa intresse rör  systemet ifråga. Däremot har Bergs kommun i Jämtlands län, skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län och Svenska samemas riksförbund ställt sig positiva men i vissa fall uttryckt tveksamhet infor kostnaderna. Lantbruksstyrelsen har därefter överlämnat samtliga handlingar i ärendet till fjällsäkerhetsutredningen och hemställt om att rennäringens behov av ett radiosystem skall beaktas vid utredningens överväganden, eftersom lantbruksstyrelsen anser att frågan har ett starkt sambaid med utredningens uppgifter.

Prop. 1978/79:187 252

Ett  för  rennäringen   fungerande  radiosambandssystem  skulle givetvis  ha  en   för  fjällsäkerheten  gynnsam  effekt.   En  fullständig utbyggnad  av  systemet .-ifråga i   de  aktuella fjällområdena kommer emellertid  att  belöpa sig på mer än  5-6 milj.kr.   i  semiduplex-utförande.   Om de  hus  ooh master,   som rikspolisstyrelsen  redan har etablerade  för sitt nät,   kan nyttjas  även  för detta system,   torde kostnadema kunna reduceras  med  åtminstone  25?°.   En  billigare   lösning torde  emellertid vara att  utgå  från  polisens   fjällradiosystem  och bygga ut kapaciteten  i  detta.

5.7.5.5 50S_Alarmering_AB_(SOSAB)

Som framhållits i avs'-iitt 4.9 arbetar SOSAB för att samordna och tillgodose samhällets behov av alaraeringstjänster. Bolaget arbetar för att inrätta regionala alarmeringscentraler (lac) som i första hand skall betjäna stat, kommun och landsting. Centralema skall bl.a. ta emot samtal till telefonnummer 90 000 ooh vid behov koppla dem vidare.

Som exempel kan nämnas att då telefonsamtal inkommer till 90 000 och namnanrop sjöräddning begärs, kopplas samtalet av länsalarmeringscentralen vidare till berörd kustradiostation beroende på i vilket omräde den förmodade nödsituationen inträffat. Motsvarande uppläggning föreligger för fjällsäkerhet och fjällräddning. Samtal till namnanropet "fjällräddning" kopplas från länsalarmeringscentralerna vidare till berörd fjällräddningscentral inrättad av rikspolisstyrelsen säsom huvudman för fjällräddningen. Härigenom kan förutom de vanliga nödsamtalen vid inträffad olycka Oroliga anhöriga få information om aktuellt läge i fjällen och eventuellt anmäla utebliven kontakt från anhörig.

De trådbundna hjälptelefonemsi skulle kunna anläggas och underhällas i SOSAB:s regi och terminera pä lämplig läns-alarmeringscentral. Därigenom skulle ett klarare och en-

Prop. 1978/79:187

?5 5

tydigare an.-var fr 'iRnna service erhållas och därmed ock-:;i ett entydifjt ?-.i.rvar för kostnads- och servicegrad kunna f '.-1.',-ta 11 a.':.

idkspolisstyrelsen, som för närvarande svarar för abonnemangskostnaderna, betalar för viss del av nätet omkring 7 500 kr. per år, medan de verkliga årskostnaderna för underhållet av berört teleområde beräknas till 75 - 80.000 kr. per år. Detta har säkert haft betydelse vid bedömning av omfattning och prioritering av undernållsinsatser. Kritik har under utredningens gång framförts till densamma rörande nuvarande nivå på driftsäkerhet och underhåll för de trådanslutna hjälptelefonerna. Vidare är det nuvarande nätet till vissa delar upp mot 40-il5 år gammalt och ett utbyte av stolplinjer torde snart bli aktuellt. Återanskaffningsvärdet för nuvarande nät uppskattas till 5-4 milj.kr.

Det må framhållas att vid en nyetablering eller ett utbyte av sådana linjer det är av vikt att beakta den värdefulla hjälp som en sådan stolplinje i en led utgör för orienterings-möjligheterna.

SOSAB upprättar även radionät för räddningstjänst och sjukvård. Ett såda." t kommer bl.a. att introduceras i Västerbottens län. Systemet liknar polisväsendets och det för rennäringen projekterade men täcker dock icke rena fjällområden. Detta nät skulle kunna kompletteras för att utgöra ett altemativt basnät för fasta hjälpradiotelefoner enligt samma modell som polisens fjällradionät men fordrar investeringar på 50 - 50 000 kr per basstation.

5.7.6  Till utredningen framförda synpunkter och förslag

Under fjällsäkerhetsutrfdningens arbete har många förslag rörande sambandsfrågorna framförts. De viktigaste av dessa -som ej redan omnämnts - redovisas här kortfattat med utred-

Prop. 1978/79:187 254

ningens  synpunkter bifogade.

AB  Teleplan

Teleplan är ett konsultföretag bildat  av  svensk  teleindustri på  initiativ  av  försvarsmyndigheterna.   Företaget  har bl.a. svarat  för projektering av rikspolisstyrelsens  rikstäckande radionät  samt utarbetat  förslaget  till   rennäringens  radiosystem.   Teleplan  har föreslagit  att utredningen  skulle värdera raöjligheterna till  att utnyttja  det  senare  systemet  för fjällsäkerheten.   Bl.a.   anser m.m  att  en  exalterad  turist  i nödsituation behöver full  duplex  i  begäran om hjälp.   Detta klarar visserligen  inte  rennäringens  system i  nu  föreslagen utformning men en inbyggd utvecklingspotential  anses   föreligga.  Man  ser dock även möjligheter  till  att polisväsendets fjällradiosystem kan  byggas ut med  en kompletterande kanal, vilken dä skulle kunna medge duplexförbindelse.   Vidare  anser mam det  självklart  att  sambandssystem  för fjällsäkerhets-ändamål  skall  terminera på expeditioner med dygnet-runt-be-manning.   Man  har vidare  framfört  som  sin uppfattning att det inte  är realistiskt  att  förvänta sig att  en  turist  i  nödsituation  skall klara av att hantera en  bärbar kommunikationsradio  pä ett  riktigt  sätt,   bl.a.   med  hänsyn  till  de  täok-ningsbegränsningar som  alltid kommer  att  föreligga  i   fjällterräng för alla radiosystem.

Företaget har även  erbjudit  sig att mot  sedvanlig ersättning ställa sin utrednings-  och projekteringskompetens   till  förfogande  för eventuella framtida fjällradiosystem.

Utredningen  har inte  ansett det ligga inom ramen  för sitt kortfristiga och  specialinriktade  arbete  att  engagera konsulthjälp  för fördjupade utredningar.   Beträffande  rennäringssystemet se kommentar nedan.

Lantbruksstrelsen

Lantbruksstyrelsen  har anmodat utredningen  att beakta ren-

Prop. 1978/79:187 -"',•-

näringen.": behuv av ftt rndi o,';.yr; tem i samband med sina överväganden. :it.yrel.Ten iiar i.-irvid ijverlämnat samtliga handlingar i ärendet r"rande detta radiosy.': tem.

Utredningen riar särskilt övervägt hithörande frågor. Med hänsyn till de många aspekter, som fjällsäkerhetsarbetet har, och de samlade behov som föreligger för dessa i förhållande tiil det för överblickbar framtid sannolika investeringsutrymmet anser utredningen att en utbyggnad av befintliga sambandssystem är bestämt att föredraga framför en satsning på något nytt system. Hed denna prioritering anser utredningen det i nuläget icke befogat att investera fjällsäkerhetsmedel i rennäringens radiosystem. Bärbars kommunikationsradioapparater bedöms ej heller vara realistiskt att satsa på för användning av gemene man i fjällvärlden, .-'ör fasta hjälpradiotelefoner är en anknytning till polisväsendets redan etablerade radiosystem -samt eventuellt det av SOSAB planerade - snabbast genomförbar och från kostnadssynpunkt fördelaktig. De principer, som skisserats i rennäringens radiosystem för att möjliggöra full duplex, kan eventuellt tänkas komma till användning vid en framtida mera genomgripande utbyggnad av polisväsendets och SOSAB:s system.

Berndt Westberg, Telekontoret, Sundsvall

Inom ramen för televerkets förslagsverksamhet har Berndt Westberg föreslagit att den militära nödsändaren Diana i kombination med televerkets TV-slavstationer, televerkets multilarmutr-ustningar och SOSAB: s länsalarmeringscentraler skulle användas för att höja säkerheten till fjälls. Nödanropet skulle nå slavstationen och därifrån överföras via multilarmutrustning på eventuellt befintlig teleledning eller länk till närmaste telefonstation för vidare befordran till lämplig länsalarmeringscentral, vilka skulle larma all erforderlig räddningspersonal till angiven plats. Flyg med pejlinstrument går därefter direkt pä nödsändaren för exakt lokalisering.

Prop. 1978/79:187 256

Utredningen bedömer att det inte är lämpligt att satsa pä Diana-systemet. Flygvapnet håller f.n. pä att ersätta detta med modernare utrustning med au-idra data. Vidare sänder Diana-systemet endast pä nödfrekvensen 243,0 MHz, dvs. den militära frekvensen, varför nägon passning av civilflyg inte erhålles. Vidare skulle det ställa sig synnerligen kostsamt att placera mottagarutrustningar med tilltäcklig täthet i fjällvärlden för att dessa lågeffektsändare ( > 70 mW) med säkerhet alltid skall kunna uppfattas. Telefonledningar förekommer dessutom i mänga fall av kostnadsskäl inte fram till TV-slavBtationerna. Etablering av trådbunden förbindelse eller radiolänk till LAC skulle därför ytterligare fördyra det tänkta systemupplägget.

Lennart Eriksson, Duved

Förslagsställaren redovisar data för en i samband med ett NASA -uppdrag utvecklad nödradiosändare. Den väger drygt ett halvt kilo, har obrytbar antenn, aktiveras manuellt, har en uteffekt av 1000 mW fördelat pä 121,5 och 243 MHz med 500 mW på varje, samt förmår sänea 144 timmar vid -h20 och 96 timmar vid -40 . Sändaren kan tas fram i en variant för fjällbraks-ändaaäl och aktiveras då genom utryckning av sprint, vilket kam utföras med tjocka handskar. Den är svär att aiktivera oavsiktligt samt kan inte stängas av annat än av räddningsmanskap. Erfarenheten visar att man i starkt kuperad fjällterräng när trafikflyg på ett avständ av 200 - 250 km med sändaren.

Pejling kan ske dels med flyg eller helikopterburen utrustning, dels med bärbar pejl efter det att larm primärt har slagits av den passagerarplanspilot, som först hört signalen. Rapporten går via trafikledningen pä närmaste flygplats till luftfartsverkets räddningscentral Cefyl som därefter vidarebefordrar den till lämplig fjällräddningscentral.

1 National Aeronautics and Space Administration, USA:s nationella luftfarts- och rymdstyrelse.

Prop. 1978/79:187 ''

Som  en  särskild   fördel  med  detta  system  redovisas  det   faktum att man  utan  någon  extra kostnad  erhåller  ett  passningssystem  i   form  av  den   regelbundna  civilflygtrafiken   som  har skyldighet  att  rapportera mottagna  signaler.   Insatstiden blir kort  och  den  låga vikten  och det  lilla  formatet  stimulerar  turisterna att  stoppa en utrustning i   fickan  före fjällturen.   Någon  service  eller något underhåll  bedöms   inte erfordras  mellan batteribytena som  skulle  ske vart   femte  år.

Utredningen  anser  förslaget  intressant  men  kan  icke  finna det  böra  prioriteras   framför den  förestående  kompletteringen av befintligt  fjällradiosystem.   Som framgår pä annan  plats i  betänkandet  (p.   5.7.7)   föreslär utredningen  att  systemet i   fråga  skall   provas  i  begränsad  skala.

Sjösportens   Samarbetsdelegation

Organisationen  föreslår  att nödradiosändare  pä 121,5 MHz skall  provas  av en  av de myndigheter som  har att handlägga säkerhetsfrågor  till  sjöss,   i   luften  eller i   fjällvärlden.

Utredningen  stöder detta  förslag i  den  form  som redovisas pä annan  plats  i   detta kapitel  (p.   5.7.7).

Firma Nordtele,   Öjebyn

Företaget   föreslär att  ett  separat   fjällsäkerhetssystem för  t-vå.v's.gs   talkommunikation  skall  upprättas  i   140  -   170 MHz området  med  basstationer och  tillhörande  relästationer strategiskt utplacerade  på höga punkter  i   fjällvärlden. Detta system  skulle  även  användas  i   f jällräddningssammanhang. Företaget   anser det  vara en  väsentlig  fördel  med möjligheten  till  talkommunikation   framför att  enbart  få en nödsignal  ifrän  en  nödsändare.

Utredningen    delar uppfattningen  att  tvåvägs  talkommunika-

Prop. 1978/79:187 258

tion  är att  föredra  framför en  enkel nödsignal.   Av  ekonomiska och  nanteringsmässiga  skäl  anser  emellertid  utredningen,   som tidigare  redovisats  (p.   5.7.5)  endast nödsändare kan komma ifråga,   varför förslaget inte  tillstyrks.

Frivilliga  flygkåren

Generalsekreterare Wagner,   KSAK,   har föreslagit  att  frivilliga flygkären  pä  samma  sätt  som nu  sker sommartid  för brandsäkerhetsändamål  vintertid  skulle  engageras  för överflygning av fjällområden  nägon  gång per dag,   speciellt under dåligt väder, eller  dä nödsituationer misstänks   föreligga  för  lyssning efter nödsändare  på 121,5 MHz.   En billig pejlutrustning lämplig  för installation  i  kärens   flygplan  provas   f.n.

Brandflygningarna bekostas  av respektive  länsstyrelse,   som belastas  av  timkostnader för flygplanet.   Däremot  står piloten  kostnadsfritt  till  förfogande.

Utredningen bedömer att  idén ifråga bör prövas  i  sambamd med den  föreslagna provverksajnheten med nödsändare.   Det  är viktigt  att  fastställa att  tillgång till  denna assistans även kan påräknas vid dåligt väder.   Tillgången pä piloter med behörighet och utrastning för instrumentflygning,   som krävs   för att  få  flyga under dåliga siktförhållanden,   torde vara begränsad.   Kostnadsmässigt  synes  emellertid  förslaget vara attraktivt och bör avsevärt höja lyssnings-beredskapen.

Skyddsvakt  AB

Hubert  Ankarkrona i  rubricerade  företag har  föreslagit ett system  som bygger pä användning av privatradioutrustning med  äterutsändningsfunktion  sä att  en obemannad  sändar-mottagare  som nås  av en  nödsignal  kan vidaresända signalen ifräga  till  en bemannad mottagare  via radio  eller ev.   via telefon.

Prop. 1978/79:187 259

Utredningen     anser  inte  att  privatradiobandet   skall  komma ifråga  för ett   fjällsäkerhetssystem  i   statlig huvudmans regi.   Förslaget   tillstyrks  därför  ej.

Sven  Allan_Lilja_Häggenås

Räddningstelefonerna  1   fjällstugor  är inte   tillgängliga

för ankommande  samtal   frän  allmänheten.   Dessa kan  av  tekniska

och operativa  skäl  endast  nås  av  polisen.   Förslagsställaren

anser att  detta  i   onödan  belastar  polisen  samt  omöjliggör

användningen  av  ett  billigt medel  att  öka  säkerheten  i  våra

fjäll.

Hjälptelefoner finnes ?.v ett antal olika typer. De som är av radiotelefontyp utnyttjar polisväsendets fjällradionät och kan av tekniska skäl inte nås ifrån det automatiska telefonnätet. Däremot skulle detta i och för sig vara möjligt beträffande trådanslutna telefoner. Utredningen anser det dock synnerligen viktigt att ett samtal frän t.ex. en anhörig till en tillfällig gäst i on fjällstuga, vilket i olyckliga fall skulle kunna dra ut flera tiotal minuter i tiden, inte får hindra ett angeläget santal för fjällrädd-ningsändaimål att komma fram. Det är alltså av synnerlig vikt att inbrytningsmöjligheter i detta samtal kan ske frän en fjällräddningsexpedition. Om en satsning sker på länsalarmeringscentralerna som led i detta sammanhang torde emellertid förslaget utan problem kunna genomföras. Under denna förutsättning tillstyrker alltsä utredningen idén.

Övrigt

För hjälptelefoner,   som  är amgivna på kartor och annat  informationsmaterial,   måste mycket  höga  funktionskrav ställas. Längre  avbrott pä grund  av  fel,   byte  av utrustning eller andra orsaker  får ej   tolereras.   Före  varje  vintersäsong bör 18   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 187

Prop. 1978/79:187        .260

hjälptelefonerna i förebyggande syfte funktionsprövas pä platsen.

Ett antal renvaktarstugor är utrustade med telefon. De flesta stugor ligger inte vid Leder eller i för fjällvandrare lämplig terräng. Endast i de fall, dä stugorna ligger vid eller eljest för fjällvandrare aktuell terräng, bör telefon där göras tillgänglig för fjällvandrare. Lokala avtal om användningen skall dä träffas med vederbörlig Sameby.

Ett flertal olika förslag till minisändare avsedda att underlätta efterforskning vid bl.a. lavinkatastrofer har lämnats till utredningen. Utredningen har av tidsskäl inte haft möjlighet att närmare analysera dessa men anser att de bör göras till föremål för vidare studier genom försorg av den hu-vudman för fjällsäkerhet och den för sambandsfrågoma inom fjällsäkerheten huvudansvarige, som utredningen föreslär.

5.7.7   Sammanfattning och förslag

Utredningen vill sammanfatta sin uppfattning i de väsentligaste sambandsfrågoma och aina förslag på grundval därav pä följande sätt.

Lämpligt utformade sambandsmedel för talkommunikation eller nödsändning ökar i avsevärd grad säkerheten i fjällvärlden.

I princip torde det vara sämre med ett hjälpmedel som tidvis inte fungerar än inget alls. Risken för att den ovane tar större risker än han egentligen är kapabel att klara kan bedömas öka i takt med att han utrustas med ytterligare säkerhetsutrustning. Höga krav pä tillförlighet måste därför ställas.

Prop. 1978/79:187        "

Radiokommunikationssystem med en genomsnittlig täckningsgrad av drygt 75 ic  i fjällvärlden och av professionell klass fordrar drygt 10 milj.kr. i investering i fast utrustning och upp mot 5 milj.kr. i bärbar, dvs. ärliga kapitalkostnader på drygt 1 milj.kr. Därtill kommer hanterings-, drift- och underhållskostnader pä knappt I milj.kr. per år, dvs. en total årskostnad av 2 - 2,5 milj.kr.

Mot bl.a. denna bakgrund anser utredningen att sambandsbehoven för fjällsäkerheten sä längt möjligt bör lösas genom en vidare utbyggnad av befintliga system. Detta gäller alldeles särskilt i nuläget och under de närmaste åren. En fortsatt s-éudie- och försöksverksamhet erfordras för att fastställa de kompletteringar med andra system som på längre sikt frän kostnadseffektsynpunkt ka.i vara aktuella.

Bärbar kommunikationsradioutrustning för den vanlige turisten i fjällen förordar utredningen inte. Inget kommunikationsradiosystem ger tillnärmelsevis 100 io  täckning i den starkt kuperade fjällterrängen. Detta samt andra hand-havandeproblem gör risken stor för att den ovane radiokommunikatören inte skall lyckas fä kontakt i en nödsituation. Ett sådant förhållande inger lätt falsk säkerhetskänsla med åtföljande konsekvenser.

Utöver detta tillkommer följande skäl varför privat radioutrustning (?R, 27 MHz) ej bör användas för säkerhetsända-mäl i fjällområden. Frekvensområdet är olämpligt på grund av risken för blockerande störningar. De erforderliga långa antennerna ger svårhanterlig bärbar utrustning och stora risker i'6T  skador pä fasta antenner på grund av nedisning och storm. Frekvenser i 80 eller 160 MKz-området är lämpliga.

I första hand bör de möjliga satsningarna göras pä fast installerade sambandsmedel längs de leder som prioriteras.

Prop. 1978/79:187 262

Där så är ekonomiskt fördelaktigt bör trådanslutna telefoner väljas, i övrigt radiotelefoner i redarn etablerade radionät. För närvarande har endast polisväsendets fjällradionät den för detta ändamål nödvändiga täckningen. Den långsiktiga målsättningen bör vara planering av telefoner med 5-15 km mellanrum, beroende på terrängförhållandena.

Ett betydande antal telefoner finnes redan etablerade. Som en första etapp bör de i tabell 16 angi-vna kompletteringarna göras. Detta innebär en ungefärlig investeringskostnad av 2- milj.kr. Rikspolisstyrelsen bör fä i uppdrag att genomföra denna utbyggnad.

De trädbundna hjälptelefonerna har rikspolisstyrelsen och Svenska turistföreningen i de flesta fallen abonnerat på hos televerket efter normala t.ixor. Underhållskostnaderna har emellertid visat sig inemot tiofalt överstiga dessa intäkter. Dessa telefoner tjänar så gott som enbart fjällräddnings- och fjällsäkerhetsändamäl ooh mycket höga driftsäkerhetskrav mäste därför ställas på denna utrustning. Pör att med hänsyn härtill säkerställa ett effektivt underhåll syns kostnadsstärkande anläggnings- och underhällsavgifter motiverade. Underhållskostnaderna uppgår f.n. till närmare 100 000 kr. per år. Utredningen föreslår därför att rikspolisstyrelsens anslag för angivet ändamål uppräknas med 85 000 kr.

Vissa delar av nuvarande stolplinjer i fjällområdena är 40-45 år gamla och fordrar snart utbyte. Detta bör genomföras under närmaste 5-ärsperiod och detaljerade planer bör tas fraun av televerket pä hu-vudmannens begäran. Vid ev. nyanläggning av stolplinjer bör dessas funktion säsom ledmarkeringar beaktas.

Televerket vore naturligtvis lämplig hu-vudansvarig för sam-

Prop. 1978/79:187        265

bandsmedlen i fjällen. Utredningen har emellertid konstaterat ett synnerligen nära och intimt sammanhang mellan sambandet för fjällsäkerhet och saimbandet för fjällräddning. Vidare är polisväsendets fjällradionät den naturliga samorganisationen för hjälpradiotelefonsystemet. Hu-vudansvaret för sambandet bör av praktiska skäl ej delas. Utredningen anser därför att rikspolisstyrelsen skall ha totalansvaret för sambandsmedlen för fjällräddning och fjällsäkerhet och att televerket pä rikspolisstyrelsens uppdrag skall svara för det erforderliga utrednings-, anläggnings- och underhållsarbetet inom sakområdet.

I den mån lokala sambandshjälpmedel önskas nyttjas för turister i fjällen bör respektive ägare/organisation i egen regi svara för dessa. Någon funktion i de sälunda etablerade fjäll3ä'.;erhetssystemen bör de ej ges. De bör heller inordnas under rikspolisstyrelsens huvudansvarig.het.

Utredningen anser att nödsändare av den typ, som används av civilflyget pä 121,5 MHz, erbjuder en  intressant möjlighet för att höja fjällsäkerheten. På grund av den korta utredningstid som stått till ouds har det inte varit möjligt för utredningen att ge en slutgiltig rekommendation. Hu-vudmannen för fjällsäkerhet bör emellertid genom den för sambandet hu-vudansvarige snarast utreda frågan vidare och samtidigt genomföra praktiska prov i begränsad skala. Härvid bör frivilliga flygkåren medverka. I samband därmed bör även utredas de övriga förhållanden, som sammanhänger med en medverkan från frivilliga flygkårens sida genom avlyssningsflygningar av tidigare omnämnt slag (p. 5.7.6).

Prop. 1978/79:187 264

INNEHÅLL

5.8 UTRUSTNING

5.8.1         Personlig utrustning

5.8.2         Kontroll av fjällutrustning m.m.
5.8.5    Produk tu tveck Ling

5.8.4    Sammanfattning

Prop. 1978/79:187        265

5.8    UTRUSTNING

5.8.1  Personlig utrustning

Med personlig utrustning förstås i detta avsnitt sådan utrustning turister bör medföra vid vistelse i fjällterräng. Härifrån undantas sambandsutrustning, speciell räddningsutrustning och utrustning för utförsåkning.

Fjällturister är många gänger dåligt utrustade och detta gäller i synnerhet under vistelse i fjällen vintertid. Orsakerna härtill är flera, bl.a. kan modet styra valet av klädsel, vilket innebär att plagg som saluförs för fjällbruk inte är avsedda att användas under svåra förhållanden. Bristande kunskaper om förhållanden i fjällen eller ren nonchalans medför att fjällturister ofta utesluter utrustning som är nödvändig frän säkerhetssynpunkt. Några fjällolyckor bär vittnesmål om detta. I ambitionen att få ner vikten i packningen utelämnas ofta säkerhetsutrustningen.

Förhållanden och omständigheter under turer i fjällterräng kan snabbt förändras, vilket ställer krav på att viss utrustning medförs och att den är funktionsduglig. I princip finns ett bra utbud av ändamålsenlig materiel for fjällbruk på den svenska marknaden. Ett problem för bl.a. en mindre välinformerad konsument är att bra utrustning ofta saluförs tillsammans med produkter av mindre god kvalitet.

Oftast är produkterna tillverkade utomlands och inte anpassade till svenska förhållanden. Priset är i regel lägre på importerade produkter. Detta gör det extra svårt för konsumenten, som vanligtvis inte har tillräckligt med kunskap för att förstå, varför tillsynes likvärdiga produkter har olika pris.

Prop. 1978/79:187        266

Risk föreligger att affärer, vars inköpspersonal har bristande kunskap om vilka krav som bör sättas på fjällutrustning, i första hand inte väljer kvalitetsprodukter.

Enligt uppgift finns för närvarande omkring 2 500 försäljningsställen av friluf tsutrustning som utgörs av bl.a. sportaffärer, postorderfirmor, varuhus och s.k. cykelhamdlare.

Utredningen har f.n. inte uppgifter på antalet personer sysselsatta på dessa försäljningsställen och personalomsättningens storlek. Enligt uppgift från Cykel- ooh sporthandlarnas riksförbund beräknas antalet säljare inom denna sektor till omkring 10 000 personer.

Av de ca 2 500 försäljningsställena är omkring 1 500 anslutna till nämnda riksförbund. Härutöver finns andra sammanslutningar av varierande storlek.

I handeln finns - som tidigare anförts - personlig utrustning av god kvalitet. Konsumentens val av utrustning påverkas i hög grad av de kunskaper han har om förhållanden i fjällen och vilka krav som på grund härav bör ställas på fjällutrustning. Här rör det sig säledes främst om ett informations- och utbildningsproblem. Även försäljarens kunskaper på området päverkar konsumentens val. En grupp, som kan påverka konsumenten är även kommunernas konsumentsekreterare.

För närvarande förekommer utbildning inom detta omräde i blygsam omfattning inom ideela friluftsorganisationer och i sporthandelns branschorganisationer.

Utredningen anser att ovan näm.nda kategorier bör få bättre utbildning inom detta område, dä valet av lämplig utrustning kan ha avgörande betydelse för konsumentens säkerhet i fjällen.

Prop. 1978/79:187        267

5.8.2  Kontroll av "f jällutrustning m.m.

Pör närvarande finns ingen ansvarig myndighet eller organisation som prövar och godkänner eller rekommenderar frilufts-utrustning. Vissa säljföretag i branschen har dock på egen hamd i sina kataloger tagit upp vad mam som konsument bör ställa för krav på utrustning för olika bruk. Vissa butiker har gjort förslag till produkters användningsområde. Som exempel kan nämnas rekommendation av bruket av sovsäckar från -5° -15° -25° C.

Friluftsfrämjandet har en utrustningskommitté, som bl.a. har till uppgift att följa och granska utvecklingen pä fjällut-rustninens område (jfr p. 4.6.5).

Utredningen finner att behov föreligger av en allsidigt sammansatt "testgrupp", som kan pröva säkerhetsutrustning och efter test utfärda rekommendationer om produkters användbarhet för fjällbruk. En sådan åtgärd kan komma att styra utbudet av säkerhetsutrustning och i hög grad underlätta produktvalet för såväl återförsäljare som konsument. Utredningen föreslår i annat sammanhang (kap. 6, avsnitt 6.5.2 ) att Friluftsfrämjandet blir hu-vudansvarig för utrustningsfrägorna inom fjällsäkerhetsverksamheten.Som en konsekvens därav föreslår utredningen att testgruppen anknyts till Friluftsfrämjandet och sammansätts med företrädare för Svenska turistföreningen och Fril-jftsfrämjan-det. Försvarets forskningsanstalt. Konsumentverket, företrädare för branschorganisationer m.fl. Utrustning som bör prövas bör vara spadar, vindsäck, anorak, vindtyxor etc.

Ärligen inkommer uppslag och idéer till Svenska turistföreningen och Friluftsfrämjandet beträffande säkerhetsartiklar för fjällbruk, som inte följs upp av någon myndighet eller orgamisation. Utredningen anser att det blir en lämplig uppgift för testgruppen att pröva och bedöma sådana uppslag.

Prop. 1978/79:187       268

Säkerhetsutrustning saknas i de flesta fall i fjällhotellens utlåningsbutiker. En anledning härtill uppges vara att efterfrågan är för liten. Den efterfrågan styrs dock till stor del av fjällhotellen själva genom den information som lämnas vid gästträffar, av färdledare och genom anslag och broschyrer. Ett annat problem är att turister inte kan använda säkerhetsutrustning, dvs. snöspade, vindsäck, kompass etc.

Även här är det ytterst en fräga om information och utbildning.

I syfte att höja fjällsäkerheten och göra den lätt tillgänglig för envar är det inte tillräckligt med de ätgärder som hittills vidtagits av de ideella organisationerna m.fl.

Det bör ankomma pä hu-vudmannen för fjällsäkerheten att i framtiden verka för att turistnäringen m.fl. verksamma inom fjällområdet införskaffar ooh tillhandahäller för utlåning säkerhetsutrustning till fjällturister, varvid erfarenhetema från fjällsäkerhetsförsöken i Jämtlands län bör tillvaratagas,

I nuläget förekommer viss utbildning av branschfolk inom sporthandeln och allmainheten beträffande fjällsortimentet. Såvitt utredningen kan bedöma berör utbildningen begränsade grupper i samhället.

Utredningen bedömer det angeläget att utbildningen rörande fjollsortimentet utvidgas till att omfatta en bredare krets, och att sakligt informationsmateriel om säkerhetsutrustning tas fram och tillhandahålls pä säljstäUen. Det bör ankomma pä huvudmannen att närmare utreda behovet av utbildning och information pä detta omräde och vidta härför lämpliga åtgärder.

Prop. 1978/79:187        269

5.8.5  Produktutveckling

Tillverkare av fjällutrustning utvecklar produkter i regel efter egna kontakter med vissa konsumenter. Produkterna testas och prövas av organisationens fältledare, men då är produkten många gänger redan ute på marknaden. För närvarande finns inget organ, som samordnar eller päverkar produktionen sä att produkterna är anpassade till en viss standard. Följden härav kan bli att en skofabrikant tar fram och marknadsför en ypperlig skidsko för långturer, samtidigt som det i handeln inte finns någon skidbindning som passar till skon. Ett annat 3xempel är att man tillverkar skido"' i viss brodd men reservskidspetsar, som saluförs håller en annan bredd.

Ett annat område där mycket återstår att göra är frågor som rör nödproviant och val av lämpliga produkter. Till utredningen har framförts synpunkter ' på tillgänglig nödproviant i handeln. Härvid har påtalats att fjällturister i regel saknar kärnedom om hur man genomför proviantpianering för en fjälltur. Även har framhållits att lämpliga produkter, som kan användas under svåra klimatförhållanden och trots detta vara aptitliga, för närvarande inte är tillgängliga i handeln.

Även inom detta område bör informationen och produktutvecklingen förbättras. Utredningen anser att dessa frågor bör uppmärksammas av hu-vudmannen för fjällsäkerheten och den huvudansvarige för utrustningsfrågor inom fjällsäkerhetsverksamheten (jfr. p. 5.7.2). Det syns även lämpligt att dylika frågor upptas av den tidigare föreslagna testgruppen.

Genom Jan Karlsson, institutionschef FOA 57. Se Jan Karlsson, Bodil Hultén, Anna-Britt Olrog, Eddy Karlsson "Mätt på rätt sätt pä fjällvandring!", Västerås 19'6 och "Arbetsfysio-logisk och psykofysiologisk analys av jägarmarschen augusti 1977" (FOA institution 57, sektion 520).

Prop. 1978/79: 187 270

5.8.4   Sammanfattning

I princip finns ett bra utbud av ändamålsenlig materiel för fjällbruk pä den svenska marknaden. Men totalutbudet av utrustning för friluftsliv ooh vistelse i fjällen är stort ooh varierande. Därinom kan det vara svårt att välja.

Bristande kunskaper om förhällandena i fjällen, underlåtenhet eller ren nonchalans medför att turister ofta utesluter utrustning, som är nödvändig från säkerhetssynpunkt.

Åtgärder bör vidtas för att vidga informationen till såväl konsumenter som personal i sportbranschen m.fl. i syfte att underlätta valet av erforderlig och lämplig utrustning för fjällbruk.

Behov föreligger att särskilt pröva friluftsutrustning som har betydelse frän fjällsäkerhetssynpunkt. En vidareutveckling bör ske av den verksamhet, som Friluftsfrämjandets utrustningskommitté bedriver härvidlag. Utredningen föreslär därför att en allsidigt sammansatt testgrupp bör fä till uppgift att pröva sädan utrastning och efter test utfärda rekommendationer om produkters användbarhet för fjäll-bruk. Testgruppen bör anknytas till Friluftsfrämjandet.

En vidgad information erfordras ocksä för att påverka producenter, som tillverkar fjällutrustning, att anpassa den till standard och sammanhang. En ökad information behövs också om lämplig proviant för krävande långturer och om nödproviant. Åtgärder bör ocksä vidtas för att få fram bättre sådana produkter. Dessa frågor bör den blivande hu-vudmannen för fjällsäkerhet uppmärksamma. Det syns lämpligt att också sädana frågor tas upp av den föreslagna testgruppen.

Prop. 1978/79:187 271

HUVUDMANNASKAP OCH  AMSVAESFÖHDELNING  M.M. Innehåll

6.1         Allmänt

6.2          Hu-vudmannaskap

6.2.1 Hu-vudmannaskapets innebörd

6.2.2 Anknytning till myndighet eller organisation

6.2.5    Val av myndighet

6.2.5.1 Rikspolisstyrelsen

6.2.5.2 Ststens naturvårdsverk 6.2.5.5     Utredningens ställningstagande

6.2.4 Principalternativ för val av huvudman

6.2.5 Alternativ 1: Hu-vudmannaskapet uppdrages åt en förefintlig myndighet engagerad i fjällsäkerhetsarbetet

6.2.5.1         Val av myndighet: Naturvårdsverket

6.2.5.2         Samverksansgrupp Fjällsäkerhet
6.2.5.5     Naturvårdsverkets organisation

6.2.6    Alternativ 2: Huvudmaimaskapet förläggs
till ett fristående organ med kanslifunk
tionen anknuten till en förefintlig myn
dighet engagerad i fjällsäkerhetsarbetet

6.2.6.1 Motiv

6.2.6.2 Fjällsäkerhetsråd

6.2.7         Val  av alternativ  för hu-vudmannaskapet

Prop. 1978/79:187 272

6. 5 Ansvars-  och arbetsfördelning

6. 5.1 Grunder

6.5.2      Huvudansvarighet för olika områden av

fjällsäkerheten 6.5.5      Sammansättning

6.4               Regional ooh lokal samordning och samverkan

6.4.1      Allmänt
6.i,.2 Regionalt

6.4.5      Lokalt

6.5 Saunordning,   fjällräddning -  fjällsäkerhet

6.6 Saumnamfattning

Prop. 1978/79:187 275

É. HUVUDMANNASKAP  OCH  ANSVARSFCRDELNING  M.M.

6.1 ALLMÄNT

För  fjällräddningen   finns  ett  otvetydigt  hu-vudmannaskap  och en  fungeraniie   ansvarsfördelning.   Erfarenheterna  av  fördelarna härmed  är  starka och  entydiga.   Som  tidigare  framhållits och  som  belysts   av  redogörelserna  i  kap.   4   saknas  för  fjällsäkerheten  en  klar  ansvarsfördelning och  ett  huvudmannaskap. Erfarenheterna har  visat  -  och  det  har vid  utredningens   överläggningar med  myndigheter  och  organisationer mycket  starkt understrukits  -   att  en  ändring  härvidlag är  angelägen.

Ett  flertal  nyndiheter,   organisationer  och  enskilda  arbetar med  fjällsäkerretsfrågor.   let   sk3r  intresserat,   kunnigt  och ansvarsfullt,   ofta mycket  oegennyttigt  och  med  ett  inslag av  humanitär  idealitet,   soa  ingalunda uttalas   eller  förs fraun men  omisskännligt   finns  på  botten.   Insatserna  är värda starkt  erkännande.   Det   är  av  vikt   att- behålla denna bas   för goda  insat.ser men  att   främst  genom  en  klar  ansvarsfördelning och  en  därpå grundad,   jnälmedveten   samverkan   söka höja effekten  a.v  insatserna.   Utredningen  ser detta  som  en  förutsättning  för de   förslag,   som  utredningen   i   det   följande framlägger -särskilt   förslagen  beträffande  huvudmannaskap och  ansvarsfördelning.

Utredningen     har   funnit   angeläget,   att   ett   otvetydigt   hu-vudmannaskap  kommer  till   stånd   för   fjällsäkerheten  och  att  en klar  fördelning av  ansvarsområden   och  arbetsuppgifter  sker mellan  hu-vjdraannen  och  övriga  centrala,   regionala och  lokala organ,   som  bör ha del   i   ansvaret   för  fjällsäk-arbeten.

Prop. 1978/79:187       274

6.2    HUVUDMANNASKAP

6.2.1  Huvudmannaskapets innebörd

Inledningsvis vill utredningen beträffande huvudmannaskapet fastslå, att detta enligt utredningens uppfattning ingalunda skall innebära en koncentration av ansvar, planering och verkställighet från samtliga eller från flertalet intressenter i fjällsäkerheten till hu-vudmannen. Tvärtom skall huvudmannen söka att i största möjliga utsträckning verka genom medin-tressenterna. Han skall söka främja de olika intressenternas fullgörande av sina respektive uppgifter - enligt fastställd, rationell ansvars- och arbetsfördelning - genom ökat sammanband, samarbete och samverkan i verksamhetema, Hu-vudmannen skall alltsä 1 främsta rummet ha en initierande och samordnande funktion. Han skall verka för en lämplig ooh accepterad angelägenhetsordning och resursfördelning samt samnan-hälla överläggningar och beredningar, gemensamma framställningar och yttranden - allt för att åtgärderna för fjällsäkerheten skall kunna ge den sammamtaget bästa effekten.

Pä två punkter har utredningen funnit att det är särskilt angeläget, att ingen tvekan råder om amsvarsförhällandena. Pä dessa två punkter måste enligt utredningens uppfattning ansvaret vara hu-vudmannens och hu-vudmannens ensamt:

ham är under regeringen .insvarig för sammanhang och samverkan i plamering och genomförande av fjällsäkerhetsverksamheten inom de ramar, som statsmakterna anvisar,  och

han är ansvarig för att regeringen får erforderligt underlag för nödvändiga ställningstaganden beträffande fjällsäkerhetsverksamheten.

Härfor mäste huvudmannen ha befogenhet att kalla de olika

Prop. 1978/79:187 275

fjällsäkerhetsintressentema  till  erforderliga överläggningar och beredningar  samt  att   ge   anvisningar  for  samordning och samverkan   i   planering och  genomförande  av   fjällsäkerhetsverksamheten.

Då det  gäller ovan  angivet  underlag för  regeringens  ställningstagande  avses   självfallet  icke  att  allt   sådant underlag skall  komma  frän  huvudmannen   eller  insändas  genom honom.   Sä kan  givetvis   i   vissa  fall  vara  lämpligt.   I  regel torde  emellertid underlaget-  med  vederbörligt   sa.-imianhang inbördes   (efter gemensam  överläggning,   gem-onsam beredning, anvisningar  eller  Janråd   etc.)   -  böra komma  från  de  olika intressenterna  enligt  den  .-?llan  dem  gällande  ansvars-  och arbetsfördelningen  och  med  utnyttjande  av ordinarie vägar för  frams tällni.-igar,   äskanden  osv.   Finner  regeringen  sammanhanget  otillfredsställande,   kan  den  inhämta hu-vjd-mannens  yttrande.

6.2.2       Anknytning  till  myndi.het  eller organisation

I   det   fall   att  huvudmannaskapet   skall  anknytas   till  en  existerande  central   instans,   engagerad  i   fjällsäkerhetsarbetet, kan  antingen   en  myndighet   eller  en  organisation  väljas. Fjällsäkerhetsfrågoma  har  emellertid  numera  en  komplexitet och  en   storleksordning -  bl.a.   i   ekonomiskt  men  också  i  personellt  avseende  -  som  gor  det   synnerligen   svårt  för  en  på frivillighet   baserad   organisation   att   påtaga   sig  ett   samlat huvudmannaskap  och  det   ansvar,   som  därmod   följer direkt  och indi rekt.

Belysande  är motiveringen   för  statsmakternas  beslut   1976  avseende  ett   av   fjällsäkerhetens   områden,   nämligen  beträffande  ledsystemet   i   fjällen  med  därtill   hörande  anordningar  i form  av  brar  och  spänger,   vindskydd,   raststugor a.m.   Det  var väsentligen   på  grund  av  ekonomiska  faktorer och oklara  ansvarsförhållanden  samt  d.irav   följande   säkerhetskonsekvenser -   som   följd   av  brister  i   tillförlitlighet,   kapacitet  och 19   Riksdagen 1978179. 1 sami. Nr 187

Prop. 1978/79:187       276

standard - som statsmakterna beslöt om betydande samhälleligt engagemang i verksamheten och som statligt huvudmannaskap genom statens naturvärdsverk för ledsystemet.

Utredningen  finner att anförda skäl mäste gälla med ökad tyngd då fråga är om fjällsäkerheten i dess helhet. Utredningen anser sig därför icke för hu-vudmannaskapet för denna kunna förorda någon av de aktuella - eljest med stor erfarenhet och betydande kapacitet arbetamde - organisationerna, dvs. Svenska turistföreningen och Friluftsfrämjandet.

6.2.5  Val av m.yndighet

Skall hu-vudmannaskapet för fjällsäkerheten knytas till en förefintlig, i säkerhetsarbetet engagerad myndighet, har valet stått mellan rikspolisstyrelsen och statens naturvärdsverk.

6.2.5.1 Rikspolisstyrelsen

Polisen har en allmän uppgift (polisinstruktionen, SFS 1972:511 § 2) att svara för allmän ordning och säkerhet samt att därvid ge allmänheten hjälp, upplysningar ooh skydd. Det är att märka att den säkerhet, som härvid avses, närmast gäller säkerhet mot brott. På denna allmänna uppgift fotar polisens ansvar - med rikspolisstyrelsen som hu-vudman -centralt, regionalt och lokalt för fjällräddningen. Polisen har i denna uppgift förvärvat ett mycket gott anseende för effektivitet i såväl förberedelser som genomförande. Delar av fjällräddningssystemet, främst sambandsmedlen, har en väsentlig roll i fjällsäkerheten. Polispersonal med uppgifter inom fjällräddningsorganisationen medverkar ofta i den information, vamingstjänst m.m. som ingår i fjällsäkerhetsarbetet. Inom fjällräddningsarbetet - men ocksä i

1. Ds Jo 1975:8 s. 29 (jfr p. 5.6.2-4 ovan) och prop.

1975/76:100 bil. 11 s. I5I och 152 (jfr p. 3.6.5 ovan)

Prop. 1978/79:187

277

åtskilligt  av  den  ordinarie   polisverksaiaheten   inom   fjällregionen  -  har  polisen  kontakt  eller  sajn.-irbote  med   flertalet intressenter  i   fjällsäkerheten,   lolinväsendet  har  en  genomgående  organisation med  klara  instanu"r  centralt,   regionalt och  lokalt  samt  en  struktur och  tradition  för samordnad  ledniig genom dessa instanser och  för krav  på verksamhetsresultat.

Emellertid  är  polisens  uppgifter  sammantaget mycket  omfattande och krävande.   De   tenderar,   bl.a.   genom  brottslighetens ökning och  ofia  skärpta eller mera komplicerade  karaktär (se  Brotts'"örebyggande  råuets   lägesrapport   1977:3  Brotts-utveckling-en),   att  oka  samtidigt   som  i  vissa  fall  starkt  besvärande  perstnalvaitanser består  genom  .åren.   Detta gör det nödvändigt   för  polisen  a-l-t  -   inom  s.-.n  samhällsfunktion  och med  bibehållande  av c'e  samhä".lskontakter,   som  därför är  angelägna -  koncentrera  sig  till  de  rent  eller  övervägande polisiära uppgifterna.   Dessa  inrymmer givetvis   i  väsentlig grad  förebyggande  verksamhet men  knappast   av  den  allmänna karaktär,   som  fjällsäkerheten   i   sina olika  aspekter innebär.   Det måste  v.-ira ett  fcrrtahandskrav,   att  den  polisiärt specialutbildade  personalen   får  användas   främst  och  så konsekvent  som möjligt  för sina  specialuppgifter,   där det  finns mycket  begränsade  möjligheter  att   ersätta den  med  annan  personal.   Inom  fjällsäkerhetens  olika områden   finns  däremot ett  relativt  brett  register med  möjligheter att utnyttja personal  med  olika  kapacitete -.   Fjällsäkerheten  kan   icke sägas  vara en  primärt  eller  ens   övervägande  polisiär uppgift  eller  ställa allmänt krav  pä  polisiär utbildning.

6.2.5.2  Statens  naturvårdsverk

Statens naturvärdsverk är ett  relativt  nytt  verk,   som  frän begynnelsen   fick   stora och  i   väsentlig utsträckning "nya" uppgifter.   Dessa har sedan både  vidgats  och utökats med  nya

Prop. 1978/79:187        278

i rask takt. Spännvidden för verkets uppgifter är betydande. I flera fall har verket haft att handlägga komplicerade ärenden, som varit föremål för vid uppmärksamhet och betydande motsättningar. Personalomsättningen har tidvis varit relativt livlig. Man måste se de svårigheter, som verket haft och har att leva upp till allao förväntningar, mot denna bakgrund. Det syns rimligt att med ökande erfarenhet och organisationsanpassning emotse en bättre balans härvidlag.

Sedan den 1 juli 1977 är naturvårdsverket hu-vudman för det statliga fjälledssystemet med därtill hörande anordningar i form av broar och spänger, vindskydd, raststugor, roddbåtar och båthus samt viss räddningsmateriel. Detta betyder hu-vudmannaskap för ett mycket väsentligt avsnitt av fjällsäker-hetsverksamheten. Naturvårdsverket medverkar ocksä i den frän säkerhetssynpunkt viktiga informationsverksamheten beträffande förhållandena i fjällvärlden, exempelvis genom sina publikationer om Planering för friluftsliv (1971:7),Friluftsområdet - skyltning och märkning för idrott och friluftsliv (1972:10) och Övernattningsstugor inom fjällområden (l977:2) ävensom genom saimarbete med Sveriges turisträd. Svenska turistföreningen och Friluftsfrämjandet. Naturvärden har också en regional representation genom att i länsstyrelsema ingår en naturvårdsenhet. Genomförandet av det för den statliga verksamheten med fjälledssystemet nödvändiga planeringsarbetet, saunordning med lokala ledsystem och tillsynen beträffande ledemas skötsel ankommer på länsstyrelsema i de berörda länen. Härigenom säkerställs att planeringen för vandringsleder osv. pä lämpligt sätt integreras med planeringen inom övriga samhällssektorer. Detta är väsentliga uppgifter för vederbörlig länsstyrelses naturvårdsenhet, givetvis beträffande planeringen gemensamt med styrelsens planeringsavdelning i övrigt. Därmed är länsstyrelsema direkt engagerade i och ansvariga för en med hänsyn till fjällsäkerheten betydelsefull verksamhet. Med den övergripande och sam-

Prop. 1978/79:187

279

ordnande   funktion  och  den  mångsidiga  sakkunskap,   som  länsstyrelsen  har,   syns   detta naturligt  och  har  visat   sig rationellt.

De utredningar,   som  föregick  statsmakternas  beslut  om huvudmannaskapet   för   fjälledssystemet   (Ds  Jo   1975=8  och  SNV PM  1977:881),   förordade  att  huvudmannaskapet   efter hand borde  vidgas  att  också  omfatta  fjällanläggningarna  längs lederna.   Därest  dessa  förslag genomföres   skulle  naturvårdsverkets   huvudmannaskap  för  fjälledsystemet  utsträckas att  omfatta  även   delir  eller hu-vudaelen  av  de   aktuella  fjällanläggningarna  liksom  den  nödvändiga  komplettering och utbyggnad  av dj'liV     a. läggningar  som  lörjtses.   Detta skulle  i   sådant  fall  innebära  en  vidgning av  naturvårdsverkets  och länsstyrelsernas   ansvar  för ett   frå.'.   säkerhetssynpunkt  betydelsefullt  verksamhetsområde.

Som  redovisats  i   kap.   5   (p.   5.5-4)   pågår  överläggningar mellan naturvårdsverket  och Svenska  turistföreningen,   främst rörande  planeringsansvtr och kapitalförsörjning beträffande  den  huvuddel   (85 '/-)   av  anläggningarna,   som   tillhör ooh drivs  av   turistfc-eningen.

Enligt  gällande  instruktion  (oFS   1967:444)åligger det  statens naturvårasverk  bl.a.   att  leda planeringen   av  ätgärder för det rörliga  frilufts' ivet   samt  handlägga  frågor  i   övrigt  om nytt jande  av mark  och  vatten  för rekreationsändamål,   att  svara för bidragsgi-vning m.m.   till  anläggningar  och  anordningar  för friluftsliv och  turism  samt  att   följa  utvecklingen  på  friluftslivets  omräde,   samiuanjtälla   lägesrappor-.er  ocn utarbeta förslag  till  råd  ocn  anvisningar.

I   detta  sammanhang må  erinras  om  hurusom  i   statsmaktemas riktlinjer  för  planering och  samordning av  samhällets   insatser för rekreation  och  turism  (prop.   1975:46,   CU  1975/7b:2, rskr  1975/76:46)   fastslagits   (angiven  prop.   s.   52)   som natur-

Prop. 1978/79:187        280

ligt, att naturvärdsverket har ett huvudan.nvar för samordningen av de statliga insatserna vad gäller områden och anläggningar för säväl när- som fjärrrekreation. Med hänsyn till detta huvudansvar för naturvärdaverket fann statsmakterna också naturligt att keinslifunktionen för beredningen för samordning av de statliga insatserna for planering av områden och anläggningar för rekreation och turism (rekreationsberedningen) förlades till naturvärdsverket.

Huvuddelen av kraven pä fjällsäkerhet föranleds av eller har nära sammanhang med rörlig-; friluftsliv, turism, när-och f järrekreation m.m. , verlcsamheter för vilka statens naturvårdsverk har ett fastlagt ansvar.

6.2.5.5 Utredningens ställningstagande

Utredningen finner att i det fall att hu-vudmannaskapet skall anknytas till en exister.ande m;irndighet såväl rikspolisstyrelsen som statens naturvårdsverk är möjliga att välja härför. Väsentliga skäl talar för att naturvårdsverket väljes. Mot bakgrund härav föreslär utredningen, att anknytningen -vilken form denna sker - sker till statens naturvårdsverk.

6.2.4      Principaltemativ för val av hu-vudman

När det gäller val av huvudman står två principiellt olika möjligheter öppna: att hu-vudmannaskapet uppdrages åt någon myndighet, engagerad i fjällsäkerhetsarbetet (alternativ l) eller att det förläggs till ett fristående organ med kanslifunktionen anknuten till en förefintlig myndighet, engagerad i fjällsäkerhetsarbetet (alternativ 2).

6.2.5    Alternativ 1: Hu-vudmannaskapet uppdrages ät en före
fintlig myndighet, engagerad i fjällsäkerhetsarbetet

6.2.5.1 Val av_m2ndighet_Naturvårdsverket

Utredningen har på grundval av i avsnittet 6.2.3 ovan anförts

Prop. 1978/79:187 281'

noggrant prövat de två möjligheterna med rikspolisstyrelsen respektive statens naturvärdsverk som hu-vudman för fjällsä-kerhetsverksamheten. Båda är tänkbara. Med hänsyn till sä-kernetsuppgiftemas art och sammanhang med fjällnaturens allmänna utnyttjande och värd samt förläggningen av det statliga huvudmannaskapet för fjälledsystemet - inklusive en eventuell komplettering med därtill anslutande fjällanläggningar - finner utredningen att i detta alternativ övervägande skäl talar för statens naturvärdsverk som hu--vudman för fjällsäkerheten. Därest huvudmannaskapet för fjällsäkerheten skall knytas till en förefintlig, i säkerhetsarbetet engagerad myndighet, bör alltså denna vara statens naturvärdsverk och härför erforderliga ändringar i naturvårdskunöreljen och i instruktionen för verket ske.

6.2.5.2 Samverkansgrupp Fjällsäkerhet

Som utredningen tidigare framhällit (p.6.2.l) får hu-vudman-naskayet ingalunda innebära att allt fjällsäkerhetsarbete i central instans sammanförs till huvudmannen. Det förutsätter tvär+om -jtt fortsatt a':tivt arbete av alla intressenter i denna säkerhet. Hen det är fräga om ett genom hu-vudmannen samordnat, gemensamt arbete.

Mellan hu-vudmannen och övriga intressenter är det nödvändigt att ha ett fortlöpande, smidigt och effektivt samarbete. Med de goda traditioner, som härvidlag i fler fall finns, oc;: med regeringsformens och allmänna verkstadgans generella föreskrifter om samverkan och samarbete bör detta kunna ske utan speciell reglering och i vanliga former för sådant samarbete. Det torde emellertid kunna vara till fördel om samverkan mellan huvudmannen och övriga intressenter med större ansvarsområde (jfr tab. 17 ) eller representanter för vissa grupper av sädana intressenter ocksä gavs en något fastare form.

Prop. 1978/79:187        282

Detta synes lämpligen kunna ske genom att denna samverkan sker inom ramen för en särskild arbetsgrupp, förslagsvis benämnd Samverkansgrupp Fjällsäkerhet. Självfallet innebär den arbetsmässiga samverkan i denna grupp ingalunda att ett direkt samarbete mellan huvudmannen och en eller flera av övriga intressenter eller representanter för grupper av intressenter liksom mellam intressenter eller intressentgrupper inbördes ej längre erfordras eller bör ske. Tvärtom är ett sådant direkt samarbete i så att säga vanlig ordning en förutsättning för samverkan i den angivna särskilda arbetsgruppen.

Samverkansgruppen bör för att kunna arbeta effektivt och smidigt ä ena sidan vara så liten som möjligt men ä andra sidan innefatta representanter för de intressenter och intressentgrupper, som främst har behov av fortlöpande samarbete och som främst erfordras för att ett effektivt sådant skall komma till stånd. Med hänsyn härtill bör samverkansgruppen sammansättas sålunda:

ordförande och sekreterare från hu-vudmannen (SNV)

en företrädare för vardera rikspolisstyrelsen, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut. Svenska turistföreningen ooh Friluftsfrämjandet,

en företrädare för länsstyrelserna inom fjällänen (utsedd av länsstyrelserna i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län i samråd)

samt då fråga berör rennäringen eller eljest samiska förhällanden en företrädare för vardera lantbruksstyrelsen och Svenska samernas riksförbund.

Utredningen har särskilt övervägt den regionala representationen. Skäl talar för att samtliga fyra fjällan skulle

Prop. 1978/79:187 ''

ha var sin företrädare i samverkansgruppen. Med hänsyn till det regionala fjällsäkerhetsarbetets relativt självständiga ocii regionalt avgränsade karaktär har emellertid bedömts möjligt att oröva om icke bland de centrala instanser, som samverkansgruppen representerar, en gemensam företrädare för fjällänens länsstyrelser i flertalet fall kan vara tillfyllest. Härigenom skulle också samverkansgruppens numerär kunna begränsas till 7 (9) i stället för 10 (l2). I varje fall, där så pä grund av ärendeart, berednings- eller handläggningsläge eller dylikt bedöms erforderligt, bör dock en företrädare fir ett vart av de fyra fjällänen kallas.

Självfallet bör det cckså i övrigt stå samverkansgruppen fritt att till sammanträde kalla särslcild föredragande eller expert ävensi.m en-.-ar a.::;arL, som bedöms erfordras.

6.2.5.3 N.iturvårdsverketL' organisation

U tredni.igen bedömer att det i detta alternativ är önskvärt att vissa ändring?r i den inre organisationen inom naturvärdsverket övervägs. Dessa bör syfta till en effektiv kapacitet för fti   uamordna fjällsäkerhetsverksamheten och i övrijt genomföra vad Huvudmannaskapet för fjällsäkerheten ocfi därlill anknytande ansvars- och arbetsfördelning för verkets del kräver. För de tillkommande uppgifterna ar det enligt utredningens uppfattning nödvändigt att verkets personalresurser förstarks. För att möjliggöra att verket snabbt kan mottaga huvudmannaskapet och dess samordningsansvar bör förstärnningen ske utan citt avvakta resultatet av de överväganden beträffani.L' ver.cets inre organisation, som nyss förordats och som måste iiedömas kräva viss tid. Ytterligare en tjänst i förslagsvis lönegrad ? 17 bör alltså ir;rätt-is via naturvårdsverket. Härigenom bör ocksä oii möjligt att inom verket snabbt i deltidstjänst för fjällsäkerhetsärenden -främst samordningen - placera en sekreterare för den ovan angivna samverkansgruppen för fjctllsäkerhet.

Prop. 1978/79: 187 284

6.2.6       Alternativ  2:   Alternativ  2:   Hu-vudmannaskapet  förläggs till   ett  fristående  organ  med kanslifunktionen  anknuten  till  en  förefintlig myndighet  engagerad  i   fjällsäkerhetsarbetet

6.2.6.1 Motiv

Tidigare  i  detta kapitel  (p.6.2.,1  och  6.2.5.2)  har framhållits att hu-vudmamnaskapet  för  fjällsäkerheten  ingalunda  skall  innebära en koncentration  av ansvar,   planering ooh verkställighet  från  samtliga eller  från  flertalet  intressenter i   fjällsäkerheten  till  hu-vudmannen.   Det kan  emellertid  ifrågasättas, om  icke  alternativ  1 med en myndighet  -  statens  naturvårdsverk -  som hu-vudman  skulle kunna leda  till  ett väsentligt, kanske  t.o.m.   till  ett  oacceptabelt  avsteg från  den  angi-vna principen.   Därest  i   stället ett  särskilt,   fristående  organ finge i uppgift  att  fungera som hu-vudman  för fjällsäkerheten, skulle den  dominerande  samling .av  ansvar och befogenheter till  en myndighet,   som altemativ  1 kan  amses  innebära,   kunna undvikas.

Den  främsta fördelen med ett  fristående  organ  som hu-vudman för fjällsäkerheten är enligt utredningens mening att  inom detta organ  de  parter,   som nu  arbetar med  fjällsäkerhetsfrägor,   även  i  fortsättningen kan  amses  vara  jämbördiga i sin  status.   Likaledes  blir de olika intresseområdena,   som de olika intressentema specialicerat  sig pä,   av  lika stor betydelse utåt  sett.   En  förläggning av  hu-vudmannaskapet   till naturvärdsverket  skulle kunna leda  till  en  alltför omfattande  insats  på  ledsystemet  ooh dess  underhåll  och uppbyggnad. Vidare kan  naturvårdsverkets  verksamhet  i   övrigt komma i konflikt med  fjällsäkerhetsarbetet  inom verket.

Den  situationen  kan  ej  uteslutas,   där verket  - med  hänsyn till konkurrensen mellan  angelägna önskemål  inom andra

Prop. 1978/79:187        285

delar av verkets vida och och väsentliga ansvarsområde -inom sin egen organisation lågprioriterar arbetet med fjäll-säkerhetsfrågor. Med tanke pä att flera frivilliga organisationer av folkrörelsekaraktär arbetar med fjällsäkerhetsfrägor är det av värde att en framtida hu-vudman blir omedelbart påverkbar, inte minst om man vill behälla en hög motivation hos de olika intressenterna,

6.2.6.2 Fjällsäkerhetsråd

Därest ett fristående organ skall tillkomma för hu-vudmannaskapet för att tillgodose de motiv, som i sina väsentligaste hu-vudpunkter kort redovisats härovan, har utredningen övervägt att härför välja formen av ett råd, exempelvis efter modell Sjösäkerhetsrådet (SFS 1975:1071), eller av en särskild beredning, exempelvis efter modell rekreationsberedningen. Övervägandena har resulterat i att i dylikt fall ett fristående fjällsäkerhetsråd med kanslifunktionen förlagd till statens naturvårdsverk bör anförtros hu-vudmannaskapet för fjällsäkerheten. Rådets uppgifter bör i princip vara desamma, som i alternativ 1 föreslagits skall vila pä naturvårdsverket som huvudman och för samverkan i rådet väsentligen gälla samma principer som i alternativet 1 avsetts för Samverkansgrupp Fjällsäkerhet. Vad avser ansvarsfördelningen mellan i rådet ingäende intressenter bör det emellertid ankomma på rådet att avgöra denna.

I fjällsäkerhetsrädet bör följande myndigheter och organisationer utse ordinarie ledamöter, nämligen statens naturvårdsverk, rikspolisstyrelsen, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut. Svenska turistföreningen. Friluftsfrämjandet och Svenska samernas riksförbind. Naturvårdsverkets generaldirektör bör vara ordförande, medan posten som vice ordförande kan växla mellan övriga ledamöter.

Prop. 1978/79:187        286

6.2.7   Val av altemativ för huvudmannaskapet

Utredningen har noggrant prövat de två altemativen med myndighet - statens naturvärdsverk - respektive fristående råd som hu-vudman för f jällsäkerhetsverksamheten. Båda är tänkbara.

Då utredningen övervägt vilket av de tvä altemativen som bör förordas har enighet förelegat om att en självständig ställning för hu-vudmannen innebär vissa fördelar. Bland annat torde koncentrationen till huvudmannauppgiften främjas, funktionens betydelse och specialitet markeras och kontakter utifrån - exempelvis frän allmänheten - med hu-vudmannen underlättas. Vad avser den vidare utvärderingen har däremot meningama skilt sig och bedömningama varit olika,

Å ena sidan har därvid framhållits, att ett fjällsäkerhetsräd med likvärdiga intressenter blir ett flexiblare organ, som med större effektivitet kam fördela och ansvara för olika områden. Däremot har gjorts gällande att även med ett hu-vudaannaskap ålagt naturvårdsverket och en samverkan främst inom ramen för en saunverkansgrupp Fjällräddning skulle denna rörlighet och handlingsfrihet föreligga. Mot farhågorna för påtagliga felprioriteringar därest hu-vudmamnaskapet ålades naturvårdsverket har anförts, att man måste kunna förutsätta samma goda vilja till sakliga värderingar, gemensamma bedömningar under ömsesidig hänsyn, samverkan ooh rätt fullgörande av ålagda ansvars- och arbets--' uppgifter vare sig verksamheten sker inom ett fjällsäkerhetsråd eller inom en samverkansgrupp.

Mot baikgrund av de tilläggsdirektiv till samtliga kommittéer ooh särskilda utredare ang. finainsieringen av reformer m.m, ,

Prop. 1978/79:187 287

som regeringen meddelat den 20 april 1978 och som redovisats i detta betänkandes inledning (p. 2.1.2), har utredningen sökt bedöma de ekonomiska konsekvenserna av de båda alternativen. En bedömning har härvid varit, att även om kanslifunktionen i rådsalternativet anslöts till en förefintlig myndighet, kunde organisationsformen förväntas dra med sig speciella kostnader just genom den fristående ställningen. Häremot har framhållits, att det inte finns tillräckligt starka skäl att antaga att kostnaderna för ett huvudmannaskap i form av ett fjällsäkerhetsråd skulle överstiga motsvarande kostnader vid en placering av hu-vudmannaskapet hos naturvårdsverket.

En bedömning har varit att en "anslutning" av kanslifunktionen aldrig kan bli så samordnad som en integration. De möjligheter till intern tyngdpunktsväxling och varierad personal- och annan resursinsats, som finns inom en större myndighet eller större organisation, kommer att saknas och kunde befaras tendera att kompenseras genom krav på egna personalförstärkningar. Mot detta har stått uppfattningen att någon väsentlig skillnad härvidlag inte kunde förväntas. Erfarenheterna av organisatorisk rörlighet är mycket växlande.

Med hänsyn till här och i p. 6.4,1 nämnda bedömningar och därjämte främst till det faktura, att sä speciella förhållanden föreligger vad avser fjällsäkerhetsarbetet i och med att ett flertal fristående intressenter redan i dag utför ett omfattande arbete har sju av utredningens experter ansett det olyckligt, om en av dessa fristående intressenter fick en prioriterad ställning. Experterna Pär-Olof Andersson, Håkan Boberg, Lars E. Freeman, Thomas Gustafsson, Seth Myrby, Åke Salomonsson och Henrik Sarri förordar därför altemativet 2, dvs. att ett fristående fjällsäkerhetsråd - med kanslifunktionen förlagd till naturvårdsverket - bör tillkomma och bli hu-v-adman för fjällsäkerheten.

Prop, 1978/79:187 2öö

Den särskilde utredaren samt två av utredningens experter -Sten Hjalmarsson och Allan Nilsson - har amsett att fördelarna med föreslaget huvudmannaskap för naturvärdsverket och förordad hu-vudarbetsform inom en samverkansgrupp Fjällräddning starkt överväger. Detta, gäller särskilt mot bakgrund av de bestämda kraven - bl.a. uttalade i utredningens direktiv - pä saunordning av och klara ansvarsförhållanden för fjällsäkerheten. Med hänsyn härtill, till har ooh i p. 6.4.1 nämnda bedömningar och därvid särskilt angelägenheten - även principiellt - att hålla sig inom förefintliga organisatoriska ramar och utnyttja befintliga resurser samt till de i till-läggsdirektiven ställda kraven på stram utgiftsprö-vning har den särskilda utredaren och de tvä experterna funnit skälen, som sammantaget talar mot ett fristående organ för huvudmannaskapet, sä väsentliga att en sådan lösning icke bör förordas. De förordar därför altemativet 1, dvs. ett hu-vudmannaskap för naturvårdsverket ooh en samverkamsgrupp som hu-vudarbetsform (p. 6,2.5.2).

Prop. 1978/79:187        289

6.5     AilSVARS- OCH ARBETSFÖRDELNING 6,5.1  Grunder

Som redogörelserna främst i kapitlen 4 och 5 av detta betänkand visar, är det uppenbart att alla de frågor, som rör fjällsäkerheten, icke kan handläggas av en och samma myndighet eller organisation. Som tidigare framhållits (p. 6.2.1 och 6.2.5.2) innebär därför hu-vudmannaskapet icke ett sammanförande av alla verksambeter av betydelse för fjällsäkerheten till hu-vudmannen. Tvärtom är det angeläget att bibehålla det breda register av intressenter i fräga om denna säkerhet, som hittills verkat för denna, och om sä är möjligt ooh lämpligt, att öka det. Det är en betydelsefull fördel att härvid, utöver vederbörliga myndigheter och kommunala instanser, frivilliga krafter inom organisationer av skilda slag centralt, regionalt och lokalt och även enskilt pä olika sätt medverkar. Som exempel på sådana organisationer må - utan anspråk på vare sig fullständighet eller gradering - nämnas Svenska turistföreningen. Friluftsfrämjandet, Svenska samernas riksförbund. Svenska fjällklubben och Svenska skidlärarföreningen.

Det är emellertid angeläget att en så klar ansvars- och arbetsfördelning som möjligt sker mellan huvudintressenterna. En sådan fördelning fär dock icke tydas som om absoluta gränser skulle uppdras mellan intressenterna. Det mäste även i fortsättningen vara möjligt att utnyttja erfarenheter, idéer och uppslag, synpunkter och förslag beträffande fjällsäkerheten oavsett ursprung och verksamhetsområde. Den avsedda ansvars- och arbetsfördelningen skall främst amge var olika slag av sädana erfarenheter etc. bör sammanhållas och var ansvaret för fortsatt handläggning, åtgärder eller framställningar och erforderliga egna initiativ vilar.

Prop. 1978/79:187        °

6.5.2   Huvudansvarighet för olika områden av fjällsäkerheten

Redan i nuläget ligger ansvaret för fjällräddningen hos polisen och ansvaret för ledsystemet jämte därtill anslutamde anordningar och anläggningar hos naturvårdsverket. Motiv saknas för en ändring. Nuvarande ansvarsuppgifter bör alltsä bibehållas.

Inom fjällräddningen finns ett sambandssystem, som i olika utsträckning också kan utnyttjas för polisiära eller andra samband och som har väsentlig betydelse för fjällsäkerheten. Som även motiveras i avsnitt 5.7 (p.5.7.7) är det naturligt med ett samlat saunbandsansvar och dä att det centrala ansvaret för sambandsfrägor av betydelse för fjällsäkerheten uppdrages åt rikspolisstyrelsen. Det syns också lämpligt att densamma får ansvara för fjällräddningens samordning med fjällsäkerheten.

När det gäller nyttjandet av fjällvärlden såsom del av den fysiska riksplaneringen, planeringen för rörligt friluftsliv, turism och rekreation, naturvärden m.m. bör naturvärdsverket i överensstämmelse med sina allmänna uppgifter vara centralt ansvarig för fjällsäkerhetssynpunktema.

Den väsentliga och övergripamde betydelse för fjällsäkerheten, som information och utbildning har, talar för att det centrala och samlande ansvaret för dessa mångfacetterade verksamheter uppdrages åt samma myndighet som åläggs hu-vudmannaskapet för fjällsäkerheten, dvs, om alternativ 1 väljes naturvärdsverket och om altema.tiv 2 väljes fjällsäkerhetsrådet. Dock är beträffande just dessa verksaimheter alldeles särskilt nödvändigt att en adctiv medverkan sker av samtliga intressenter, främst av Svenska, turistföreningen, Friluftsfrämjandet, rikspolisstyrelsen och naturvårdsverket.

Prop. 1978/79; 187        291

En speciell gren av informationen gäller det för fjällsäkerheten betydelsefulla vädret. Det syns därför motiverat att det centrala ansvaret härför åvilar en annan myndighet än den eljest för Informationen hu-vudansvarige. Detta centrala ansvar bör därför tillkomma den speciella myndighet som har till särskild uppgift att tillgodose samhällets behov av meteorologisk, klimatologisk och hydrologisk information: Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHl). På detta bör även ankomma det centrala ansvaret för grundläggande forskning avseende klimatfrågor av betydelse för fjällsäkerheten, främst snö- och lavinförhällanden.

Utrustningsfrågor är av väsentlig vikt för fjällsäkerheten. Särskilt gäller det s.k. säkerhetsutrustning. Som framhållits i avsnitt 5-8 är det angeläget att även den från fjällsäkerhetssynpunkt aktuella verksamheten på utrustningsområdet väsentligen kam ske inom på området arbetande verk (främst konsumentverket men även försvarets forskningsanstalt m.fl.) och inom förefintliga branschorganisationer. Ett klart hu-vudansvar för utrustningsfrågor från fjällsäkerhetssynpunkt bör emellertid åvila någon av de i säkerhetsarbetet centralt engagerade myndigheterna eller organisationerna. Det vore fördelaktigt att härför kunna utnyttja någon av de två organisationer med intressen inom fjällsäkerheten, som under hela sin verksamhet ägnat dessa frägor stor och kunnig uppmärksamhet, nämligen Svenska turistföreningen och Friluftsfrämjandet. Oavsett vilkendera som ifrågakommer måste ett kontinuerligt och nära samarbete dem emellan förutsättas. Angiven lösning förutsätter vidare att den aktuella organisationen vill åtaga sig uppgiften ooh att en överenskommelse härom kan träffas mellan denna och huvudmannen för fjällsäkerheten. Ett bidrag till med uppgiften förenade utgifter torde vara erforderligt och bör inräknas i den uppräkning av det allmänna statsbidraget till organisationen, som i annat sammanhang omnämnts avsnitt 5,5 Och 5.4) och som föreslås i kapitel 7. Svenska 20 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 187

Prop. 1978/79:187        292

turistföreningen har stor orgamisatorisk bredd och läng erfarenhet saunt har gjort viktiga insatser på utrustningsområdet. Med hänsyn främst till det särskilda intresse, som Friluftsfrämjandet genom sin speciella utrustningskommitté visar utrustningsfrågor, och de insatser denna kommitté gör med bl.a. sin etablerade samverkam med konsumentverket, försvarets forskningsanstalt. Cykel- och sporthandlamas riksförbund. Svenska fjällklubben, allmänna reklamationsnämnden m.fl. synes emellertid i första hand böra eftersträvas att Friluftsfrämjandet åtager sig det centrala ansvaret för utrustningsfrågor frän fjällsäkerhetssynpunkt.

För eventuellt ytterligare områden utöver de ovan angi-vna med betydelse för fjällsäkerhetsn, där ett centralt ansvar kan erfordras, synes detta generellt sett böra anses primärt åvila hu-vudmannen för fjällsäkerhet.

6.5.5   Sammanställning

En sammamställning av den ansvars- och arbetsfördelning i central instans, som bör gälla i altemativ 1 respektive 2 återfinns i tab. 17.

Prop. 1978/79:187

295

	ii	u  n
		3 +J
	;j
	11	(fl  (fl i:  >
	cn	OJ    01
	u.	C  u
	cc	01 :0 > (-,
	.»	CO
	-TI	M      II
	Ml
	u	Cl, -s
	m	&H o
	+	c/2 fc.
	01
	£
	U	+J   73
	01	3    C
	.->:	-1    3
	M	.H   J2
	03	»J    t.
	rH	0] ;o
01	rH	C (-.
c	-nt	• r      OJ
0)	-n	yi
+J	t—	Cfl     .rJ
		i:  u
c	*J	m
	01	■H     OJ
	M	M cfl
nH	fil	O   c
Ol	rH	u
tj	OJ	O    OJ
*J	01	I-I €
C	u	TI    S
01	Ul	>> n
o	1-,	.
-	CNJ	.c y: o   OJ
bo	>	o c
c		01
■H	+J	cfl   >
c	m	y: CO
r—1	c	m
01	u	.H       II
-D	OJ	bo
U	>->	O ce
;n	rH	rH    CO
(.-	(fl	o CO
n
♦J		o  —
OJ		01   +J
	II	+»    01
		01  -D
"S	Cä	e  =
	!M	(fl
j:	tx.	OJ -'-
Cl		0) e
o	.-	bO:(fl
	yi	• H     1
1	u	tl t-
Ul	m	(D    OJ
u	>	> +J
ctl	tn	c/2 (..,
>	• n	3
01	u	II    rH
c	«fl
0] >	> !1		•
al	-	:n   II	>J
	m
to	c	.- fc.	tn
c		c J	+j
.H	OJ	OJ fc.	OJ
C	c	OJ	c
.	11		(fl
r—1	-j	01   c	nj
:.-«	(fl	fc&	bf
..J	v		C
m	0]
		OJ     -H	C
o!	il	OJ    c	J<:
t;	r-	.H     Q)	OJ

1            01 c   1   a. P> 3  s

1 cfl

-13

1 OJ    - c

<7i o fc.

01

-

«fl

c

jH    c    OJ

I

E   J

u

c:

Oj

01    OJ    OJ

*

-H    X

y:

OJ

4H

17)

Xi    Ti r-t

C

+J

(fl   +J    OJ

01

bo

OJ     O

H -H  OJ

Cfl   C

OJ

-<    OJ --

ffi

c

.H   .H

Ci

J    01

ii

(fl   c h   .H       .

.

.H c:

.i

9

OJ

tl 01

-O

+J          o

j

■a

OJ

+J     fcl

.

.fJ   .fJ    OJ    OJ

1H      01

>

OJ

c:    - i.1

01

01

i!

OJ

OJ    OJ    OJ   .ii

+J

S

01   ;j   0)

yi

h

fn

m  OJ

yi  tn yi  h

c:

o    OJ

u

0)

01

OJ    OJ

01

(j  -o   3   OJ OJ  cfl  S  >

U   HJ

01

«fl

-<   !j

01

JD

>

bo bo

>

OJ    OJ

>

cö    OJ    01

>

OJ

C

-H   .rt

;o

>  c ,0  c

>    OJ

3

tj .c   c

c

c

:(fl

;j    in

c ii +J :cfl

01 ii

01

C

- ö  bo o

cö

O

e

01   cu

O

cfl i c e

r-*    3

c;

a -H .H

r-t

■H

O

> >

.i:

rH     cfl     cfl     O

01    ti

O

Ifl u

(fl  na  +J

O,

—J

pa

cn cn

cn

CL,  s iJ o

Eh   ,Q

Ui

1 C

c

CO

OJ o

c   1 cfl   C

fcTg J CO

K

.H

cc

S

«fl

• O    -H

fc.

tn

§

cn

Cl.

01    OJ

(M

cn

cn

«

c

01

c

OJ

fc,   *J

•

-c x:

&,    rH

fc.

fc.

fc.

(C

fc,

fc

y:

c  t.

CO   cfl

rJ

J

j

cn

rJ

Eh

cfl   OJ  =

fc.

fc.

fc.

cn

fc.

cn

S*

s: y:

>   .r4

>

>

:cfl   OJ

1-,

- 2

E

cfl   OJ  *J

5 +j

fc.

fc, cn

fc.

fc.

fc.

fc.

5P

cfl

-> =    c

E

Eh

6h

Eh

Sr

Eh

A,

CO

OJ           OJ [J    (fl    OJ

tn cfl OJ

cn

cn CM

cn

cn

cn

CO

cc

:o  c  OJ c-  5  OJ

Cfl cc o, CO

S

CO +j a.   rH

s

g

g

i

g

.H   bD+

ce c/J

CC

K   cö

a;

cn

cn

cn

cn

bo

& CO

fe cc s cn

cn fc,

cn fc,

iH

1 —1

cfl

.-    CvJ

g

T-   CM

g

2

s

g

fc.

OJ

+j .fj

CO

+j +j

cn

cs

ce

cn

fc

5

rH   rH

r-i   ,-i

<

■< «.:

1 c:

cfl 1

i

bfl

cfl   t,   c

o +J

C

c

c:

C     cfl   -H +J    to   OJ

1

+J    OJ

01

0)

T3

cfl   S

■ö

- ö

c

3   C  -O

• o

S :cfl

C

rH

• o

rH    -H     c

:cfl

• H     t.

CO

c

h

1 —1

OJ   C  cfl

tl

rt   Ch

r—1

cö

■£?

.H

C  -O   J3

r

ii

r-i

y:

>

JD

CÖ    t<    E

rH

B

lä

u

rH

.tJ

O    (fl

:cO

•   O

.C

OJ

rH

3

c   OJ

-r-3

r-l

tl

-t->

>

:aj

rH     CÖ

t-,

il  bo

:o

0)

E

■m

J=

■H              (Ö

c   j::

C-l

x:

cfl

1

o

* s: T}

-O

• H    .r.

C

E

OJ

o

U    tj   r-t —-

01

5

.r4

ca

>

:cö    O   -r    tl

e

>

tn

CT)

c

- ö        ii   OJ

H     (TJ

Cfl

j

bo

O

Ih    OJ    c

bo

OJ     tl

r-t

bO

u

C

O

j::  CO  fj  O o   be :cfl -H

c

C   O

c

•v

• n

TiJ

—)

:cfl t-.

s:

>•

C

C

cö

O    c    OJ  *J

13

c

• rn

o

c

-O

Oj

g

• H              cfl

C

• o  c

+J ii

O

+

H

"-T)

t,    c    e   rH 01     bo   O   rH

cfl

h    01

OJ

OJ

O

-(->

o

£>

o   bo

OJ   -H

1

3

fc:

J

c«

T3    bO+J    (fl

e

s c

Tl    bo

-.O

tl

cfl

C

01 ;cö   3 +J

cö

:cfl   O

c

4J

CO

2:

M

rJ   rH   OJ

cn

cn  c

>   rH

OJ

O

Prop. 1978/79:187 294

6.4 REGIONAL  OCH   LOKAL  SAMORDNING  OCH  SAMVERKAN

6.4.1     Allmänt

Fjällsäkerheten   är dels  planering,   dels  genomförande.   Det  gäller  säväl   centralt  som  regionalt  och   lokalt.   För  att   få bästa möjliga resultat  av  fjällsäkerhetsarbetet krävs  på  samma  sätt som  i   central  insats  ocksä  regionalt  och  lokalt   en   samordning ooh  en   fortlöpande,   smidig och effektiv  samverkan.   Alla intressenter  skall  givetvis  som  hittills   i   regel  varit   fallet känna delaktighet  i  detta gemensamma ansvar och  bära sin  del därav.   Men   erfarenheterna  såväl   frän  fjällräddningen  som fjällsäkerheten  pekar entydigt  på  att  den  nyss  nämnda  samordningen  och  samverkan bäst  främjas  om någon myndighet  eller organisation  har  ett klart  förstahandsansvar därför.   Det skulle  innebära en ungefärlig motsvarighet  regionalt  och e-ventuellt  lokalt   till  det huvudmannaskap  i  central  instans, som redovisats   för  fjällsäkerheten  tidigare  i  detta betänkande.

6.4.2     Regionalt

Regionalt har länsstyrelsen enligt tradition och länsstyrelse-instruktionen (senaste lydelse 3FS 1976:892) rent allmänt en central ställning och svarar - med några specialundantag -för den statliga förvaltningen i länet. Länsstyrelsen skall "främja länets utveckling och befolkningens bästa". Den svarar för länsplaneringen inom den fysiska riksplaneringen, som ju inom fjällänen även omfattar de obrutna fjällområdena och be-tydamde områden skyddad natur i övrigt. Den har väsentligt, i flera fall avgörande inflytande på planerings förverkligande. Länsstyrelsen har vidare regionalt ansvar för ledsystemet under statligt hu-vudmannaskap med anslutande anläggningar, innefattande bl.a. erforderligt planeringsarbete, samordning med lokala ledsystem, tillsyn beträffande ledemas skötsel

Prop. 1978/79:187 55

sant  äskanden   och  medels förvaltning för upprustning,   nyanläggningar  och  drift.   Då  länsstyrelsen  är högsta rejio-nala  polismyndighet  och   länspolischefen  ingår  i   länsstyrelsen, har  styrelsen   den  högsta   ledningen  regionalt  av  den  eljest i   hu-vrudsak   pä  polisdistrikten  uppbyggda och  därinom verkande  fjällräddningen.

Ansvaret  regionalt  för betydande delar av de  verksamheter, som är aktuella  frän  fjällsäkerhetssynpunkt,   ligger alltså redan  nu  pä   länsstyrelsen.   Utredningen  har vid  sina studiebesök  inom   fjällänen  och  överläggningar med  företrädare för  länsstyrelserna där m.fl.   kunnat  finna  att  i   flera avseenden  däratöver  länsstyrelserna visat  intresse  och känt ansvar  för  och  på olika  sätt  aktivt verkat   för  fjällsäkerheten.   Ingen   annan  myndighet  eller organisation  inom  länen har  en motsvarande   ställning eller kapacitet.   Mot bakgrund av här redovisade   förhållanden  synes  det  naturligt,   att länsstyrelsen  i   ett vart  av de  fyra fjällänen  bör fä  till uppgift  att   regionalt  ansvara  för samordning ooh  samverkan avseende  fjällsäkerheten.

Det må  framhållas,   att  ansvarsuppgiften  begränsas  till  samordning ocn  samverkan.   I  båda  fallen  ingår dock i  uppgiften med  nödvändighet  också  en  initierande   funktion.   Visst underlag för  samordningen  bör  länsstyrelsen  erhålla  från hu-vudmannen  för  fjällsäkerheten.   Genomförandet  inom  länet  av  de olika verksamheterna av betydelse  för  fjällsäkerheten  bör i   princip  ankomma  pä  de  olika  intressenterna.   Med  hänsyn  härtill  och  till   de  uppgifter  av  betydelse   för  fjällsäkerheten, som  länsstyrelserna  redan  nu  har  eller  till   följd  av utvecklingen   eller genom  egna  initiativ  har påtagit  sig eller medverkat  i,   synes  det   troligt  att   länsstyrelserna -  eventuellt  efter viss  omprioritering -  skulle kunna påtaga sig den  angivna  ansvarsuppgiften  utan  personalförstärkning.   I vart   fall   torde   erfarenheter  av  ett   försök  att  sä göra  böra avvaktas,   innan   ställning  tas   i   denna  fråga.

Prop. 1978/79:187        296

De instanser inom länet, som bör samverka och som bör omfattas av samordningen, varierar frän län till län beroende bl.a. pä olika organisationsformer för turistverksamheten och ämnat *. Envar länsstyrelse L de fyra fjällänen bör beroende på förhållandena och egna överväganden själv bestämma var inom länsstyrelsens organisation ansvarsuppgiften beträffande samordning och samverkan skall handhas. Utredningen har bedömt skäl närmast tala för att uppgiften åläggs naturvårdsenheten men har ansett sig böra avstå från eget förslag pä denna punkt.

Länsstyrelsen bör beroende pä de speciella förhållandena inom respektive län också själv bestämma vilka myndigheter, institutioner ooh orgamisationer, vars regelmässiga samverkan och samordning i fråga om fjällsäkerheten länsstyrelsen bör ha ansvar för och vilja främja. Som regel torde samordnings- och samverkan ansvaret böra omfatta

aktuella kommuner och polisdistrikt,

aktuella samebyar,

regionala turistföreningar, turistnämnder eller motsvarande, turisthotell, fjällstationer o.d. ,

Svenska turistföreningens och Friluftsfrämjandets distrikt, kretsföreningar, lokalavdelningar eller motsvarande,

förefintliga regionala fjällsäkerhetsföreningar o.d.,

domänverkets berörda revir samt

lantbruksnämnden (rennäringsenheten) och

försvarsområdesregementet

inom vederbörligt län.

1.  Så finns exempelvis inom Jämtlands län en Fjällsäkerhets-förening Västra Härjedalen.

Prop. 1978/79:187        297

Länsstyrelsen bör ha frihet att välja formerna för hur den vill främja och leda samverkan i fjällsäkerhetsf rågoma och samordna planering och åtgärder för fjällsäkerheten. Förutom exempelvis vanliga remisser och sammanträden, konferenser, särskilda arbetsgrupper, applikatoriska exempel o.d. kan tänkas att efter den modell, som med framgång tillämpats regionalt och lokalt i trafiksäkerhetsarbetet, bilda en särskild fjällsäkerhetskcmmitté. Denna skulle då innefatta representanter för de ovan nämnda myndigheterna och organisationerna (däribland representant för minst en sameby per aktuell kommun) samt eventuella andra intressenter, exempelvis i forekommande fall representanter för Svenska fjällklubben, Svensk skidlärarförening m.fl. Verksamheten bör bedrivas i nära samverkan med länsstyrelsen, som lämpligen ställer sekreterare och sekreterarbiträde till kommitténs förfogande. Kommittén borde givetvis själv äga att utse sin ordförande men det torde bl.a. av praktiska skäl vara lämpligt och i regel till fördel för samverkan ooh samordning om härtill väljes chefsrepresentanter för länsstyrelsen i kommittén.

Utredningen föreslär alltså,

att länsstyrelsen i ettvart av de fyra fjällänen fär till uppgift att regionalt ansvara för samordning och samverkan avseende fjällsäkerheten samt

att länsstyrelsen fär själv avgöra var inom länsstyrelsens organisation den angi-vna uppgiften skall handhas, vilka myndigheter och organisationer osv. den närmast bör omfatta och i vilka former den bör genomföras.

Prop. 1978/79:187 298

6.4-5       Lokalt

Som  framgått  av vad  ovan  anförts  (p.   6.4.2)  är det  ofrånkomligt  att  det  regionala  fjällsäkerhetsarbetet  innefattar flertalet  av  länets   lokala myndigheter,   institutioner ooh organisationer med  intressen  och ansvar  inom detta arbete. För det  konkreta  samarbetet   lokalt  torde  emellertid  i  många fall   en   överenskommen   form kunna vara  till  fördel.   Det  är naturligt  att  detta knyts   till kommunen.   På denna ankommer den kommunala planeringen  inom ramen  för den  fysiska riksplaneringen,   den  leder utvecklingen  inom kommunen,   den  har väsentligt  inflytande  pä utvecklingen av  turism,   friluftsliv ooh  rekreation  samt  anläggningar och anordningar härför, den  har  ansvaret  för lokala leder och spär,   den har omfattande  information  till bofasta och  turister och den  har fortlöpande nära kontakter med myndigheter,   orgamisationer, företag och  enskilda inom kommunen.   I  regel  sammanfaller kommun  och polisdistrikt,   vilket  sistnämnda har ansvaret för fjällräddningstjänsten  inom området.

Det  lokala  fjällsäkerhetsarbetet bör alltså -  även  i  de  delar,   som innefattas  i  det  regionala arbete,   som  länsstyrelsen samordnar -  sammanhållas  och samordnas  av vederbörlig kommun inom  fjällregionen.   Härvid bör nära samarbete  ske med polisdistriktet,   sä att  samordningen även kommer att gälla mellan fjällräddningen  och  fjällsäkerheten.   I  vissa fall  -  t.ex.   inom Åre kommun  -  bör sammanhållningen och samordningen  ske  inom redan  förefintliga organ,   i  andra fall  synes   lämpligt  att  -enligt   tidigare  anförda grunder  (p.   6.4.2)  - bilda en  särskilt fjällsäkerhetskcmmitté under kommunens  ledning och stöd  enligt samma principer,   som nyss  angavs  för motsvarande  regionala organ.

Utredningen  föreslär

att  kommunerna inom  fjällregionen  i  anslutning till  det

Prop. 1978/79: 187     299

regionala fjällsäkerhetsarbete, som länsstyrelsen samordnar, bör sammanhålla och samordna det lokala fjällsäkerhetsarbetet inom kommunen samt

att detta bör ske genom förefintliga organ inom kommunen eller genom en särskilt bildad fjällsäkerhets-kommittl.

Prop. 1978/79:187        500

6.5    SAMORDNING  FJÄLLRÄDDNING - FJÄLLSÄKERHET

Även om fjällräddning och fjällsä.kerhet är två skilda funktioner under olika huvudmannaskap har de mycket gemensamt och bör för gemensamt bästa arbeta samordnat och under nära och fortlöpande samverkan (jfr. p. 5.1.2). Detta bör i första hand säkerställas genom att fjällräddningen genom sina polisiära representanter är företrädd i fjällsäkerhetens samverkansorgam på central, regional och lokal nivå, dvs. inom samverkansgruppen Fjällsäkerhet alternativt Fjällsäker-hetsrädet, inom länsstyrelsen och av denna eventuellt bildad regional fjällsäkerhetskommitté samt inom kommunen och där eventuellt bildad sädan kommitté.

Utredningen har i p. 6.5.2 ooh 6.5.5 ovan föreslagit att rikspolisstyrelsen i central instans skall inom fjällsäker-hetsverksamheten vara hu-vudansvarig för fjällräddningens saunordning med fjällsäkerheten. Motsvarande ansvar på regional och lokal nivå bör åvila länspolischefen respektive polisstyrelsen i vederbörligt polisdistrikt.

En absolut gränsdragning mellam verksamhetema för fjällräddning och för fjällsäkerhet är varken möjlig eller lämplig. Det är i stället angeläget att deras sauaverkan - inom den ram som de skiljaktiga hu-vudfunktionema medger - kan ges så smidiga, till regionala ooh lokala förhållanden anpassade former som möjligt. Utredningen förutsätter sälunda, som i olika sammanhang framhållits, att exempelvis den medverkan från fjällräddningens sida i fjäillsäkerhetsinformation, ledtillsyn, lavinfarekontro11 m.m., som hittills skett i den utsträckning som varit förenlig med ordinarie uppgifter, även i fortsättningen kommer att lämnas. Det är ä amdra sidan också möjligt att ätgärder närmast avsedda för fjällsäkerheten direkt eller indirekt fär betydelse för fjällräddningen. Det kam exempelvis gälla inom informationsverksamhet, beträffande kartor, vädertjänst, ledutbyggnad, utrustning och annat.

Prop. 1978/79:187 501

Inom ett område  förordar utredningen  (jfr.   p.   5-l'2 och  b-1-l) en  längt  gäende  samordning.   Det  gäller det  polisiära saunbands-systemet  i   fjällvärlden,   som  icke  blott  bör vara gemensamt  för fjällräddning och  fjällsäkerhet  även  även  bilda den  grund,   varpå i  nuläget  kompletteringsbehoven  för  fjällsäkerheten  bör tillgodoses.   Utredningen  förordar ju  (p.   5.7.7)   att  saimbands-behoven  för  fjällsäkerheten  så  långt möjligt bör lösas  genom en vidare utbyggnad  av befintliga  system.

I  överensstämmelse härmed har utredningen  även  föreslagit (p.   6.5.2  och  6.5.5)  att  rikspolisstyrelsen  i  central  instans  för fjällsäkerheten,   dvs.   inom  samverkansgrupp  Fjällsäkerhet  respektive  inom  Fjällsäkerhetsrådet,   bör vara hu-vudansvarig för sambandsfrågoma.   Motsvarande  ansvar bör regionalt och  lokalt ocksä  åvila  länspolischefen  inom  länsstyrelsen och av denna eventuellt bildad  fjällsäkerhetskommitté  respektive polisstyrelsen  inom kommunen  och av denna eventuellt bildad  sädan kommitté.

Prop. 1978/79:187 °

6.6 SAMMANFATTNING

Det  är angeläget  att  ett  otvetydigt huvudmannaskap kommer till  ständ  för  fjällsäkerheten  och att  en klar fördelning av   ansvarsområden  och  arbetsuppgifter  sker mellan  huvudmannen och övriga centrala,   regionala och  lokala organ,   som bör ha del  i   amsvaret   för  fjällsäkerheten.

Hu-vudmannaskapets  innebörd  klargörs  -  hu-vudmannen  skall  i främsta rummet  ha en  initierande och samordnande  funktion.

Huvudmannaskapet  bör anknytas   till  en  förefintlig,   i   säkerhetsarbetet  engagerad myndighet.   Utredningen har övervägt anknytning till  rikspolisstyrelsen  ooh  till  statens  naturvårdsverk.   Det  sistnämnda  förordas.

När det  gäller val  av hu-vudman  står  två principiellt olika möjligheter öppna:   att huvudmannaskapet uppdrages   åt någon förefintlig myndighet,   engagerad i   fjällsäkerhetsarbetet (altemativ  l)   eller att  det  förläggs  till  ett  fristående organ med kanslifunktionen  anknuten  till  en  förefintlig myndighet,   engagerad  i   fjällsäkerhetsarbetet  (altemativ 2).

I   förra fallet  bör huvudmannaskapet uppdras  ät  statens naturvårdsverk  och  samverkan  främst  genomföras  inom en  samverkansgrupp Fjällsäkerhet.   I  senare  fallet  bör ett  fjällsäkerhetsråd   tillkomma med kanslifunktionen  förlagd  till statens  naturvårdsverk.   För sauaverkan  i   rådet  bör väsentligen  gälla samma principer som i   förra  fallet  avsetts  för samverkansgruppen.

Utredningen har noggrant  prövat de  tvä altemativen.   Båda är  tänkbara.   Den  särskilde utredaren ooh  tvä av utredningens  experter  förordar altemativ  1,   sju av utredningens experter förordar  alternativ 2.

Prop. 1978/79:187        °

Ett förslag till ansvars- och arbetsfördelning i central instans framläggs - se tabell 17.

Länsstyrelsen i ettvart av de fyra fjällänen fär till uppgift att regionalt ansvara för samordning och samverkan avseende fjällsäkerheten. Länsstyrelsen bör själv få avgöra var inom länsstyrelsens organisation den angi-vna uppgiften skall handhas, vilka myndigheter och organisationer osv. den närmast bör omfatta och i vilka former den bör genomföras.

Kommunerna inom fjällregionen föreslås sammanhålla och samordna det lokala fjällsäkerhetsarbetet inom kommunen. Detta bör' ske antingen genom förefintliga organ eller genom en särskilt bildad fjällsäkerhetskommitté.

Samordningen fjällräddning - fjällsäkerhet sker främst i de ovan föreslagna samverkansorganen, dvs. i central instans samverkansgruppen Fjällsäkerhet alternativt fjällsäkerhetsrädet, i regional instans inom länsstyrelsen och eventuellt av denna bildad fjällsäkerhetskommitté, i lokal instans inom kommunen och där eventuellt bildad sädan kommitté. Rikspolisstyrelsen bör vara hu-vudansvarig för samordningen -liksom för de fö.- fjällr .uuning och fjällsäkerhet väsentligen gemensamma sa: .ba.idsf rägo-na - i central instans, länspolischefer i regional och polisstyrelsen i lokal instans.

Prop. 1978/79:187 504

7. KOSTNADER

Utredningen har i kapitel 5 redovisat sina överväganden och förslag inom de olika verksamhetsområden som utredningen sökt avgränsa. I kapitel 6 har utredningen redovisat sina överväganden och förslag angående hu-/Tidmamnaskap, ansvars- och arbetsfördelning och samverkansformer.

I detta kapitel vill utredningen sammanfatta och prioritera de sälunda föreslagna åtgärder, för vilka särskilda ekonomiska resurser befunnits erforderliga.

Utredningen ger högsta prioritet ät de reserser, som behövs för att hu-vudmannen skall kunna arbeta effektivt (p.5.1.5).

Enligt utredningens mening (p. 6.2.5.2) bör sälunda statens naturvärdsverk tillföras en handläggare för det utredningsarbete m.m. som f jällsäkerhetsfrägoma kräver. Härigenom möjliggörs även att, så snart beslut i hu-vudmannafrågan fattats, i heltidstjänst för fjällsäkerhetsärenden - främst samordningen - placera en sekreterare till samverkansgruppen för fjällsäkerhet alternativt fjällsäkerhetsrådet.

Härtill kommer vissa kostnader för naturvårdsverket för arovden, resor m.m. Utredningen beräknar de sammamlagda årskostnaderna för hu-vudmamnens administration till 17 5 000 kr.

Samtidigt vill utredningen i friimsta rummet sätta de föreslagna åtgärdema för ökad infoirmation (inkl. utbildning) (p. 5.1.2 och 5.4.1) samt en förstärkning av de bidrag, som utgär över statsbudgeten till Svenska turistföreningen och Friluftsfrämjandet (p. 5.5.4.1; jfr p. 5.4-1, tredje ooh fjärde styckena) för att dessa organisationer därmed skall kunna öka sina insatser pä fjällsäkerhetens område.

Prop. 1978/79:187        "

Utredningen beräknar för sistnämnda ändamål för båda organisationerna ett sammanlagt belopp av 450 000 kr. Det bör ankomma på huvudmannen för fjällsäkerheten och organisationerna i samråd att besluta om hur dessa medel skall disponeras för att öka säkerheten i fjäll-3n.

Vad gäller frägan om information om fjällsäkerhet utgär utredningen från att hu-vudmannen kommer att verka för att säkerhetsfrågorna fraimdeles ges ökad uppmärksamhet Över hu-vud taget i den information, som fjällturisten möter, samt att samordningen och samverkan i denna informationsverksamhet förstärks.

Utredningen föreslär look att också särskilda medel för information ställs till huvudmannens förfogande. Utredningen beräknar på sikt ett årligt belopp om 400 000 kr. för detta ändamäl.

Behovet ftt kraftigt förstärka och vidga pågående informa-tionsarbtte är emellertid i nuläget särskilt angeläget. Detta motiverar särskilda ätgärder nu. Utredningen föreslår därför att ett engängsanslag ställs till förfogande för en in"o-nationskampanj - fjällsäkerhetskampanj - under bud-jetä-en 197C/79 och 1979/80 (p. 5-4.6). Detta bör anvisas omedelbart för att nödvändig information snabbt skall kunna nå ut till fjällturisterna m.fl.

Kostnaderna för kampanjen beräknas till 1 milj.kr., varav 600 000 kr. för budgetåret 1978/79 och 400 000 kr. för budgetåret 1979/80. För att den angelägna snabbstarten skall kunna ske, behöver medlen för innevarande budgetår kunna disponeras under september 1978 eller möjligen ätminstone vara vissa f.o.m. denna tid och kunna disponeras snarast möjligt därefter.

Prop. 1978/79: 187 '°

Utredningen har funnit (p. 5.1.2 och 5,6.2.1) - och det har i skilda sammanhang utanför utredningen också framhållits -att den väderservice, som i nuläget ges inom fjällregionen, måste väsentligt förbättras. Med hänsyn till att SMHl-utredningen arbetar med en samlad översyn av väderorganisationen och dess funktioner och av tidsskäl har utredningen icke framlagt något konkret organisationsförslag. En förbättring vintertid av nätet av observationsplatser i högfjället har dock utredningen ansett så angelägen att den framlagt förslag härom (p. 5-6.2.2 ooh 5-6.5). Kostnaden för investering och för drift under två vintermånader har beräknats till 0,5 milj.kr. I a-waktan på SMHI-utredningens förslag och ställningstagande till detta föreslås angivna medel anvisas för ett försöksvis genomförande av nätförstärkningen under budgetåret 1979/80.

För att kunna aktivera angelägen lavinforskning, lavinprognos-tjänst m.m. (p. 5.6.2.4) bör från samma budgetår också SMHI anslag uppräknas med 0,2 milj.kr.

De nu nämnda resurserna bör enligt utredningens mening tillföras f jällsäkerheten omedelbart och med prioritet. Medelsbehov för övriga åtgärder som utredningen för fram, nämligen (p, 5-5.4.2, 5.7.7 respektive 5.7.7)  angelägna tekniska förbättringar utmed främst vinterleder (0,8 milj.kr.), fortsatt utbyggnad av hjälptelefonnätet (2,5 milj.kr.) samt uppräkning av polisens abonnemangskostnader för det förefintliga trädbuma hjälptelefonnätet för att säkerställa effektivt underhäll (0,09 milj.kr. per är), är i och för sig nödvändiga men av den karaktären att de kan genomföras successivt i den takt, som erforderliga resurser kan ställa till förfogande. Det bör ej heller uteslutas, att ett förverkligande av utredningens förslag i dessa hänseenden-helt eller delvis-ocksä skulle kunna ske pä så sätt att vederböramde myndighet efter samräd med hu-vudmannen för fjällsäkerhet väljer att prioritera dessa åtgärder inom ramen för oförändrade anslag.

Prop. 1978/79:187        507

Beträffande de utökade försöken med fjällpatruller och de tillkommande försöken med användning av vapenfria tjänste-pliktiga i sammanhanget ("p. 5.5.4.4) förutsätter utredningen att kostnaderna väsentligen bestrids från arbetsmarknadsstyrelsens anslag för utbildning av sådana tjänstepliktiga och för sysselsättningsfrämjande åtgärder.

21   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 187

Prop. 1978/79:187 1

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden

1    Inledning

Utredningens överväganden och förslag har fått ett positivt gensvar hos i stort sett samtliga remissinstanser. Rikspolissiyrdsen. sunens nauirvårds-verk och Svenska Uiristföreningen understryker vad utredningen anfört om den enskildes ansvar för den egna säkerheten vid vistelse i fjällvärlden. Nalurvårdsverkel och Svenska turistföreningen anser vidare att utredningens förslag till ätgärder m. m. kan anses välgrundade och väl avvägda. Friliifisfrämjandei instämmer i utredningens uppfattning att en gränsdragning mellan fjällräddning och fjällsäkerhet inte är möjlig eller lämplig och att den förra utgör en väsentlig del av den senare.

2    Huvudmannaskapet för fjäilsäkerheten

Utredningens alternativ 1 med statens naturvårdsverk som huvudman tillstyrks av rikspolisstyrelsen, SMHI, statskontoret, RRV, nämnden för sainhäUsinformation, lantbruksslyrelsen, naturvårdsverket, länsstyrelserna i Jämilands och Väsierbonens län, konsumeniverkei och Svenska frisksporlförbundet. Rikspolisslyrelsen anser i likhet med utredningen att huvudmannen i första hand bör ha en samordnande och initierande funktion. Med hänsyn till behovet av ett entydigt och klart uttalat ansvar för fjällsäkerheten med fast förankring i en myndighet menar rikspolisstyrelsen, lanlbruksstyrelsen och nalurvårdsverket att alternativ ] är det enda godtagbara. Lantbriiksstyrdsen och naturvårdsverket anför vidare att naturvårdsverkets ansvar för naturvårdsförvaltningen, rörligt friluftsliv och rekreation samt det statliga ledsystemet talar fören föriäggning av huvudmannaskapet till denna myndighet. Tillsammans med länsstyrelsen i Väs-lerhottens län menar nalurvårdsverket att alternativ I ärdet mest fördelaktiga ur effektivitets- och kostnadssynpunkt. Statskontoret framhåller vikten av att de olika intressenterna i frågor som rör fjällsäkerheten får ett inflytande över åtgärderna för ökad fjällsäkerhet. Nämnden för samhälls-informatlon och länsstyrelsen i Jämtlands län menar att en representant för varje fjällan bör ingå i samverkansgruppen, medan lantbruksstyrelsen anför att representant för lantbruksnämnderna bör beredas plats.

Domänverket, länsstyrelserna i Kopparbergs och Norrbottens län, Sveriges iitrisiråd och Svenska samernas rik.sförbund tillstyrker utredningens alternativ 2 med tillskapandet av ett fjällsäkerhetsrfld som huvudmaf\. Detsamma gör televerket, Friliifisfrämjandei och Svenska jjällkliihhen, men de senare remissinstanserna menar att fjällsäkerhetsrådets kansli bör förläggas till rikspolisstyrelsen i stället för naturvårdsverket. Såsom skäl till detta anförs framför allt det nära sambandet mellan fjällräddning och fjällsäkerhet. Fdeverkei och iiirisirådet anser att alternativ 2 är att föredra då en sådan form av huvudmannaskap bätte bör kunna stimulera de frivilliga organisationerna. Även komnninförbnndel anser denna stimulans vara viktig och menar att huvudmannaskapsfrågan kan lösas genom ett funge-

Frop. 1978/79:187 2

rande kontaktorgan. Vidare menar televerkei och Frilnjlsfrämjandet att det faktum att huvudmannen skall verka genom sina intressenter talar för alternativ 2. Det ärockså väsentligt menarFriliifl.sjrämjandel och Svenska jjäUkluhben att de olika intressenterna i fjällsäkerheten får en jämbördig status. Domänverkei å sin sida hävdar att eventuella gränsdragningsproblem mellan rikspolisstyrelsen och naturvårdsverket kan underlättas om de möts i ett fjällsäkerhetsråd. Vidare menar domänverket att antalet ordinarie ledamöter i rådet bör begränsas så långt möjligt, framför allt SMHI borde kunna adjungeras vid behov. Länssiyrelsen i Norrbollens län föreslär att representanter förde berörda länsstyrelserna ingår i Ijällsäkerhetsrådet, liksom en gemensam representant för fjällkommunerna. Vidare ifrågasätter länsstyrelsen nödvändigheten av rådets lokalisering till Stockholm. Fiirlsirådet menar att i fjälisäkerhetsrädet bör ingå representant dels för den egna organisationen, dels för turistanläggningarna inom fjällvärlden.

Svenska uirislföreningen och Svenska UnisljÖrcningens färdledarklubb anser att huvudmannaskapet bör uppdras åt rikspolisstyrelsen då styrelsen har ansvar för fjällräddningen och därmed resurser och erfarenhet samt en enhellig organisation med klara arbetslinjer mellan centrala, regionala och lokala instanser.

Vad beträffar ansvarsfördelningen mellan oiika intressenter instämmer de flesta remissinstanserna i utredningens förslag eller lämnar det utan erinran. Naturvårdsverket, konsumentverket och Svenska ,frisksportj'ör-binidel anser emellertid att konsumentverket bör vara ansvarigt för utrustningsfrägorna.

1 stort sett samtliga remissinstanser ansluter sig till utredningens förslag vad avser fjällsäkerhetsarbetet regionalt och lokalt eller lämnar det utan erinran. Nalurvårdsverket anser det vara mycket viktigt att det finns klara former för kopplingen mellan det centrala, regionala och lokala ansvaret för samordning och samverkan avseende fjällsäkerheten. Verket liksom kominiinförbimdel och FrUiiflsfrämjaridel menar att ansvarei för samordning och samverkan, regionalt och lokalt, bör ankomma på länspolischefen resp. polisstyrelsen. RRV förutsätter att regionala överenskommelser kan träffas inom resp. län mellan länsstyrelse, kommuner och andra berörda organ som närmare preciserar ansvarsfördelningen i länet. Länssiyrelsen i Jämtlands län anser atl del regionala ansvaret för fjällsäkerheten också bör innefalta möjligheler atl ingripa mot missförhållanden, som äventyrar säkerheten. Länssiyrelsen i Jämilands län liksom rikspolisslyrelsen och FrUiiftsfrämjandei menar att det är väsentligt att de regionalt och lokalt ansvariga organen tillförs ökade ekonomiska resurser i och med att de ges ett utökat ansvar för fjällsäkerheten.

3    Information och utbildning

Utredningens prioritering av informations- och utbildningsfrågorna tillstyrks av flertalet remissinstanser och lämnas i övrigt utan erinran. Nämnden för samhäUsiiijormalion och Frihifisfrämjandel poänglerar viklen av att redan i den obligatoriska skolundervisningen ge grundläggande information om fjällsäkerhel. Nämnden för samhällsiiiforinaiion anför vidare tillsammans med RRV, nalurvårdsverket, rekreaiionsberedningen. Svenska lurislföreningen och Svenska fjällklnhhen atl för den fortsatta ulbild-

Prop. 1978/79:187 3

nings- och informationsverksamheten krävs grundliga analyser av informationsbehovet, inkl. en kartläggning av inträffade olyckor och allvarliga olyckstillbud, samt en omsorgsfull planering. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att en märkesprovtagning i fjällsäkerhet kan vara att föredra framför brett upplagda kampanjer. Rikspolisslyrelsen, rekreaiionsberedningen. Svenska Uirislföreningen och Friluflsfrämjandel framhåller med bestämdhet det angelägna i att de frivilliga organisationerna tillförs ytterligare resurser. Svenska frisksporlförbundet anser det vara högst olyckligt om två frivilliga organisationer skall särbehandlas i fråga om bidrag. Förbundet nämner en rad andra organisaiioner som man anser bör få del av de ökade bidragen. Nalurvårdsverket menar alt en nödvändig förutsättning för att verket skall klara ansvaret för informationen såsom huvudman är, alt det inom ramen för de föreslagna 400000 kr. avsätts medel för en ytterligare förstärkning av verkets personal. Länsstyrelsen iJämtlands län anser det önskvärt alt utbildningsmöjligheter för färdledare lillskapas, förslagsvis i anslutning till den utbildningsverksamhet inom turistnäringen som f. n. är under uppbyggnad. Länssiyrelsen I Västerbottens län anser att utbildning av färdledare m.m. lämpligen bör förläggas till Västerbottens inland. FrUiifisjrämjandei hälsar med tillfredsställelse utredningens bedömning beträffande utbildning av färdledare alt tyngdpunkten bör ligga hos de frivilliga organisationerna även i framtiden. Sveriges uiristråd framför atl man belraklar det som självklart alt rådet inom sina ramar också informerar om säkerhetsfrågorna. Sveriges radio framför att i den mån meddelanden om fjällsäkerhet uppfyller de villkor, som gäller för myndighetsinformation i radio och TV, kommer man självfallet att låta sända dem.

Vad beträffar kartmaterialet framhålls från ett flertal håll att det är en väsenilig beståndsdel i informationen om fjällsäkerheten. Lanimåieriverkei är posilivi till alt göra försök all direkl i grundversionen av topografiska kartan la med mera av fjällsäkerhetsinformationen. Den kommande revideringen av fjällbladen kan ge möjligheler alt försöksvis pröva utredningens förslag. Så snart erfarenheter erhållits bör en särskild reviderings-plan för Ijällkartorna upprättas saml härav föranledda prioriterings- och finansieringsfrågor avgöras. Länssiyrelsen i Jämtlands län anser att en översyn bör göras av nuvarande kartbestånd på turistområdet. Svenska turistföreningen stöder särskilt förslaget om en samordning av kartverksamheten hos lantmäteriverket och LiberFörlag.

Säsom tidigare framgått anser naUirvårdsverket och Svenska frisksporlförbundet atl konsumentverket bör ha ansvar för frägor rörande personlig utrustning m. m. Konsumentverket framhåller för sin del att det kan vara lämpligt att knyta en särskild utrustningskommitté till verkei samt att vissa ytterligare resurser bör ställas till verkets förfogande om den ambitionsnivå som utredningen föreslagil skall kunna hällas. Länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter det lämpliga i all knyta den föreslagna testgruppen till Friluftsfrämjandet. Övriga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utredningens förslag avseende utrustningsfrägorna utan erinran. FrihiJIs-,fräiiijandel anser att ett årligt bidrag om 50000 kr. bör ställas lill främjandets förfogande för åtgärder på utrustningsomrädet.

4    Leder

Utredningens konstaterande att insatser för alt förbättra ledsystemet är en av de främsta ålgärderna för all långsiktigt främja fjällsäkerheten under-

Prop. 1978/79:187 4

stryks av flertalet remissinstanser. Svenska JjäUklubben är emellerlid orolig för au led- och stugutbyggnad ges ett alllför slort värde för fjällsäkerheten. Naturvårdsverket anför alt verket på grund av otillräckliga medel haft vissa svårigheter atl sköta det statliga ledsystemet på ett ur fjällsäkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt. Länsstyrelsen i Kopparbergs lån anser atl lederna inom länet mäste ges hög prioritet vid en markerad förbättring av ledsystemet. Nalurvårdsverkel framhåller vidare att på lång sikl bör de fjällanläggningar som nu inte ägs av slalen och som ligger utmed ledsystemet, i likhet med lederna, överföras till statligt huvudmannaskap.

Vad belräffar utredningens förslag om alt länsstyrelsen bör bli lillslåndsmyndighet för anläggande av vandringsleder framhåller rikspolissiyrdsen, RRV, länssiyrelsen i Kopparbergs län och FrUiiftsfrämjandei all det är angelägel att detta genomförs. Överbefälhavaren har inget att erinra mot förslaget men förutsätier alt resp. militärbefalhavare ges möjlighet alt styra ur försvarssynpunkt vikliga ledriklningar. Länsstyrelsen i Jämilands län framhåller att med hänsyn till länsstyrelsens begränsade resurser torde en tillständsprövning av nytillkommande leder inte kunna genomföras även om så vore önskvärl.

Naturvårdsverket framhåller alt den av utredningen beräknade kostnaden för omedelbara förbättringar av bl.a. vinterlederna torde uppgå lill belydligt högre belopp än vad utredningen anger.

Vad beträffar ulredningens förslag angäende ulökad försöksverksamhel med fjällpalruller framhåller AMS atl styrelsen även i fortsättningen är beredd atl diskutera utförande av visst fjällsäkerhetsarbeie som beredskapsarbete, i den mån läget på arbetsmarknaden och den lokala sysselsättningssitualionen kräver della. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att länets fjällområden som kontrasterande Jämförelse med Norrbottens län borde ingå i nya försök. Länssiyrelsen i Jämilands län anser all om resurser inte kan skapas för inrättande av ledpalruller i Jämtlands län bör en omprioritering göras av naturvårdsverkets nuvarande resurser för led-patruller. Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller all erfarenhelerna frän länels försök med Qällpalruller är sä goda alt de bör ulvidgas lill att omfatta ytterligare ett län, förslagsvis Jämtlands län. Domänverkei å sin sida anser all fjällpalrullerna i Norrbottens län inle varit så engagerade i fjällsäkerhelsarbetei som utredningen vill göra gällande. Rikspolisslyrelsen anser att lillsynen av lederna så längt möjligl bör ulföras av traktens befolkning.

Följande remissinstanser avstyrker eller ifrägasätter starkt utredningens förslag att utnyttja vapenfria värnpliktiga för avpatrullering av ledsystemet, nämligen rikspolisslyrelsen, lantbruksslyrelsen, nalurvårdsverket. rekreaiionsberedningen, domänverket, länsstyrelserna I Kopparbergs och Jämtlands län saml Svenska,frisksporlförbimdet. Den främsta anledningen är att den korta tjänstgöringstiden inte medger atl kravel på kunskap och erfarenhel kan lillgodoses, inte ens genom erforderlig inskolning. RRV anser att förslaget bör preciseras och kostnadsberäknas innan en eventuell försöksverksamhet påbörjas. AMS däremot ser positivt på försök lill utvidgade ijänstgöringsalternaliv för vapenfria ijänsteplikliga.

5    Vädertjänst

Behovet av bättre väderljänsl understryks av flertalet remissinstanser. RRV framhåller emellerlid alt en analys behöver göras av vilka vädersitua-

Prop. 1978/79:187 5

lioner som erfarenhetsmässigt kan leda till fjällolyckor och som därför behöver förutses, innan man kan ta ställning till utredningens förslag. Länsstyrelsen i Jämtlands län anför å sin sida att del bör ankomma pä SMHI au utarbeta en enkel handledning för fjällbruk över karaktäristiska tecken pä vädeiförändringar. SMHI framhåller atl för atl klara av behovet av ökad väderinformation behöver institutet säväl en ekonomisk som en personell resursförstärkning. Vidare anför institutet att del är olillfredsställande alt lokalprognoser för vissa fjällområden f. n. ulfärdas av flygvapnets meteorologer som ett prival åtagande.

SMHI instämmer i utredningens uppfattning att prognosområdet bör delas i minst tvä ansvarsområden. Efiersom institutets framtida organisation f. n. är under uiredning vill SMHI inte lämna något konkret organisationsförslag beträffande fjällvädertjänsternas placering, ansvarsområden och bemanning. Utan alt föregripa ulredningen menar institutet att en viss förbättring av prognosarbetel för Jämtland och Härjedalen bör kunna ske genom att två tjänster för civila meteorologer inrättas för att under vintersäsongen placeras vid den militära väderijänsten i Östersund. Statskontoret understryker möjligheten att även i fortsättningen utnyitja redan befintliga resurser på säväl den civila som den militära sidan samt öka samordningen mellan dem. Länsstyrelsen i Jämilands län menar alt den förstärkning ulredningen föreslagit vid SMHI:s väderkontor i Sundsvall i stället bör placeras pä Frösön för all samordna där befinllig militär och civil väderljänsl. Länsstyrelsen i Norrbottens län erinrar om att styrelsen redan tidigare aktualiserat frågan om inrättande av en regional SMHl-grupp för Norrbottens län. SMHI-ntredningen framhälleratt den bedriver en sludie med inriktning pä möjlighelerna alt allmänt decenlralisera viss väderljänsl med uinyttjande av den regionala organisationen för flygvä-dertjänsten. Bland de frågor som därvid särskilt studeras ingär att finna en rationell organisaiorisk form för regionala väderkontor i Luleå och/eller Östersund, där del finns en uppbyggd militär väderorganisation. SMHl-iilredningen anför vidare alt den kommer att lämna förslag beträffande omfattningen av den väderinformation som skall anses vara en myndighetsuppgift för SMHI.

SMHI ansluler sig i stort till den föreslagna indelningen i älta prognosdistrikt inom fjällregionen, men anför samtidigt att den slutliga indelningen måste bli beroende av dels de naturliga vädergränserna, dels hur stations-nätet byggs ut och dels vilka prognosmetoder som kan komma till användning.

Vad belräffar stationsnälet för observation av väder menar SMHI att en ulökning är önskvärd, men del vore olyckligl om observationsprogrammet begränsades lill tvä mänader per år och fyra avläsningar per dag. Det är nödvändigt att förhällanden kartläggs under hela vintersäsongen, vilket innebär sex månader per år samt en utökning till sex avläsningar per dag. Delta medför enligt institutels beräkningar att den årliga driftkostnaden ökar lill knappt 300000 kr. SMHI framhåller emellertid alt ett mera okonventionellt grepp avseende väderobservalioner kunde vara av värde. Mot bakgrund av att vinden är den utslagsgivande väderfaktorn föreslär institutet att medel beviljas för att omgående uireda och utprova ett system med automatiska vindgivare att ersätta eller komplettera förstärkningen av observationsstationer i fjällen. 150000 kr. bör anslås för bl. a. utvärdering och rekognosering. Televerket bedömer del som möjligt att med hjälp av i fjällområdena redan etablerade radiosambandssystem trådlöst kunna samla in information från automatiska väderstalioner. Verket är berett att

Prop. 1978/79:187 6

medverka lill införandel av denna leknik. SMHl-utredningen framhäller att man inte kommer atl lämna förslag lill geografisk fördelning av observations- och mätresurser.

SMHI delar utedningens uppfattning att lokalradion bör sända väderrapporter för fjälldistriklen även lördagar, söndagar och under helgerna. Vidare stöder institutet förslaget om att prognoserna förmedlas via telefonsvarare under förutsättning av all en samordning sker mellan rapporterna i dessa bägge media.

SMHI instämmer i alt forskningsinsatser inom fjällens klimatologi och för förbättring av prognosmetoderna är utomordentligt viktiga. Vidare finner institutet del angeläget atl frågor om laviner, lavinforskning och varningar för lavinfara uireds i en särskild arbetsgrupp under huvudmannen. Naturvårdsverket anser atl SMHI bör tillföras särskilda resurser för främst forskning och utveckling, inle minst avseende laviner. SMHl-utredningen framhåller att man kommer att lämna förslag i huvudsak beträffande forskningens organisation och resurser inom SMHI. Nägon värdering och prioritering av olika forskningsprojekt kommer inte atl göras. Svenska JjäUklubben anför alt man bör kunna minska antalet lavinolyckor genom atl potentiellt farliga sluttningar markeras på en viss edition av Nya fjäll-kartan. Svenska klätlerförbundel menar att lavinforskningen är ell eftersatt Område i Sverige. Tekniska högskolan i Lund framhåller alt Institutionen för naturgeografi, Stockholms universitet i likhet med vad som varit fallet tidigare bör ses som den cenlrala samlingspunkten för lavinforskningsarbetet.

6   Samband

Flertalet remissinstanser instämmer i utredningens uppfattning om sambandets funklion för fjällsäkerheten, liksom de förslag utredningen lämnat i detta avseende. Lantbruksslyrelsen framhåller atl rennäringens behov av sambandssystem bör integreras med den utveckling av radiokommunika-lionssystem som aktualiseras inom ramen för det fortsatta fjällsäkerhetsarbetei.

Vad belräffar bärbar radiokommunikalionsutrustning menar lånsstyrelsen i Norrbottens län att det är viktigt att sådan anskaffas för uthyrning till fjällvandrare. Även Svenska turistföreningen och Friluflsfrämjandel år mera positiva än utredningen till denna typ av samband.

Länsstyrelsen i Jämtlands lån menar att stor måttfullhet bör iakttagas vid utbyggnad av irädförbindelser i fjällen, då ingreppet kan verka störande på fjällupplevelsen. Vidare anför styrelsen atl dess erfarenhet av funktionen hos radiotelefoner i fjällstugor är mindre god, varför ätgärder bör sällas in för att höja driftsäkerheten. Svenska jjäUkluhben anser att den långsiktiga målsättningen om telefoner på 5-15 km avständ är onödigt statisk. Uibyggnaden bör anpassas efter turislfrekvensen på resp. led. Luftfartsverket finner det angeläget atl samverkan med verkei kommer lill stånd i sambandsfrågor, bl.a. avseende förslaget att uinyttja nödsändare av den typ som används av civil och militär luftfart.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979