Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1978/79:165

Regeringens proposition

1978/79:165

om den svenska kapitalmarknaden;

beslutad den 8 mars 1979.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

Pä regeringens vägnar OLA ULLSTEN

INGEMAR MUNDEBO

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen dras riktlinjerna upp för hur den svenska kapitalmarkna­den bör fungera. En principiell utgångspunkt är att krediterna bör fördelas sä att de mest räntabla och anglägna investeringsprojekten gynnas. Detta har en positiv effekt på den svenska ekonomins tillväxt och därmed på möjligheterna att upprätthålla och förbättra levnadsstandarden. För att skattesystemets effekter på olika investeringsprojekts räntabilitet skall kunna balanseras är det dock inte möjligt att nu övergå till en kapitalmark­nad helt utan regleringar.

Under de närmaste åren är det särskilt angeläget att industrins investe­ringar inte hämmas av brist på långfristiga krediter eller riskvilligt kapital. I propositionen understryks att industrins räntabilitet och soliditet måsle förbättras. Nyemissionsvolymerna måste öka. För att detta skall kunna ske måste bl.a. hushållen stimuleras att placera mera riskvilligt kapital i företagen. En höjning av den ersättning som det riskvilliga kapitalet ger utöver vad en riskfri placering ger är mot den bakgrunden nödvändig.

1 propositionen fastslås vidare att bostadssektorn liksom hittills måsle inta en prioriterad ställning på kreditmarknaden. För att renodla priorite-ringssystmet förordas att bostadsinstitulen emitterar två obligationsserier. Den ena skall avse det prioriterade byggandet, dvs. allt byggande med stöd av statliga lån och all övrig nyproduktion av bostäder. Den andra serien skall avse det oprioriterade byggandet, såsom uppförande av affärs- och kontorsfastigheter samt reparation och ombyggnad utan stöd av statliga lån.

1 propositionen behandlas också de allmänna riktiinjema för statsskulds­politiken. Denna måste inriktas pä att begränsa effekten av statsbudget-

1    Riksdagen 1978179, I saml. Nr 165.

 

Prop. 1978/79:165                                                                   2

underskotten på penningtillgången i ekonomin. När det gäller kommuner­nas finansiering görs den bedömningen i propositionen, att kommunerna inte kan påräkna nägon nämnvärd ökning av sitt utrymme på kreditmark­naden.

För de olika kreditinstitut som uppträder på kapitalmarknaden föreslås vissa ändringar, främst i de placeringsregler som gäller för dem.

I fråga om AP-fondens verksamhet behandlas bl. a. de s. k. återlånen. Den möjlighet företagen nu har att återlåna hälften av vad de närmast föregående år har betalat i ATP-avgifter behålls. En ny möjlighet öppnas, närmast avsedd för mindre företag, att intill ett belopp av 500000 kr. återlåna avgifter för de fem föregående åren. Räntan på de lån genom vilka bankerna hos AP-fonden får refinansiera lämnade återlån, knyts till stats­obligationsräntan i stället för som nu till bankernas inlåningsränta.

För fjärde AP-fonden föreslås en 10-procentsgräns för innehavet av aktier i ett och samma bolag. Fonden behöver dock inte avyttra några aktier i de fall där innehavet redan nu överstiger lO-procentsgränsen. Fjärde fondstyrelsen som svarar för fondens placeringar i aktier och i skuldebrev, som kan omvandlas till aktier, har f. n. - till skillnad från de andra fondstyrelsema - ingen skyldighet att delta i pensionsutbetalning­arna. Fjärde fondstyrelsen föreslås få en sädan skyldighet såvitt gäUer 4/5 av avkastningen av de medel slyrelsen förvaltar. Samtidigt införs skattefri­het för fjärde fondstyrelsen i samma utsträckning som gäller for de övriga styrelsema.

I propositionen framhålls att det är motiverat att inrätta en femte AP-fond. Avsikten är att frågan skall utredas inom regeringskansliet så att regeringen skall kunna återkomma med ett konkret förslag till riksdagen. Inrättande av en femte fond hindrar inte att eventuella kapitaltillskott till fjärde delfonden senare kan övervägas.

Försäkringsbolagens möjligheter att välja placeringar ökas genom att den s. k. fria seklorn inom försäkringsfonden ulvidgas från 10 till 20 % av fonden. Inom den bundna sektorn ersätts taxeringsvärdet för fast egendom med ett uppskattningsvärde. Nägon ändring av reglerna om försäkringsbo­lagens rätt att placera i aktier föreslås däremot inte. I stort sett motsvaran­de ändringar görs i placeringsreglerna för understödsföreningarna. Vidare höjs det högsta medgivna kapitalförsäkringsbeloppet för dem.

För bankernas del införs en möjlighet att ge ut s. k. bankcertifikat - dvs. kortfristiga obligationer med en löptid på högst ett år - och andra obliga­tioner. I samband därmed slopas emissionsstämpeln på alla obligationer och liknande skuldebrev liksom fondstämpeln i sin helhet. Nu gällande förbud för bankerna att förvärva förlagsbevis avskaffas praktiskt taget helt.

Verksamheten i de halvstatliga kreditaktiebolagen AB Industrikredit och AB Företagskredit slås samman och skall i fortsättningen bedrivas endast av AB Industrikredit. Aktiekapitalet i AB Industrikredit ökas till 80 milj. kr.

 

Prop. 1978/79:165                                                                   3

De båda bolagens sammanlagda aktiekapital är f. n. 44 milj. kr. Garantika­pitalet på sammanlagt 204 milj. kr. höjs till 400 milj. kr. Även verksamhe­ten i Lantbruksnäringarnas primärkredit AB och Lantbruknäringarnas sekundärkredit AB slås samman.

De föreslagna lagändringarna avses i huvudsak träda i kraft den 1 juli 1979.

 

Prop. 1978/79:165

1    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse

Härigenom föreskrivs att 54-56 samt 66 och 74 SS lagen (1955: 183) om bankrörelse skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lyddse                        Föreslagen lyddse

54 S'

Bankaktiebolag lår ej för egen räkning driva handel med eller, med de undanlag som angivas i 55 och 56§§, förvärva annat än guld, mynt, växlar, checkar, anvisningar, obligationer och andra för den all­männa rörelsen avsedda förskriv­ningar utom sådana som medjöra rätl till belalning försl efier utfär­darens övriga fordringsägare (Jör-lagsbevis).

Bankaktiebolag får ej för egen räkning driva handel med eller, med de undantag som angivas i 55 och 56 §S, förvärva annat än guld, mynt, växlar, checkar, anvisningar, obhgationer, Jörlagsbevis och and­ra för den allmänna rörelsen av­sedda förskrivningar.

55 § Bankaktiebolag fär förvärva

I. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt för att bereda banken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov.

2. aktie i bolag, vilket uteslutan­de har till syfte att förvalta fast egendom eller tomträtt som förvär­vats för det under 1 angivna ända­målet.

2.   aktie i bolag, vilket uteslutan­de har till syfte att förvalta fast egendom eller tomträtt som förvär­vats för det under 1 angivna ända­mälet, och förlagsbevis, som utfär­dats av sådant bolag,

3.   inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som bank­bolaget äger, eller till lokaler, som bolaget i övrigt innehar,

4.   bostadsrätt för att bereda bostad åt någon som är anställd i banken,

5.   efter tillstånd av regeringen, aktie i annat bankaktiebolag, i utländskt bankföretag och i svenskt aktiebolag eller utländskt företag, vars ändamål kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, samt garantifond­bevis eller förlagsbevis utfärdat av bolag eller företag som nu nämnts.

Bankbolag  som  medverkar vid  Bankbolag  som  medverkar  vid

emission av aktier eller förlagsbe-      emission av aktier på den allmänna

vis på den allmänna marknaden får förvärva aktie eller förlagsbevis som ingår i emissionen. Sådan aktie eller sådant förlagsbevis skall bola­get dock avyttra så snart det lämpli-

marknaden får förvärva aktie som ingår i emissionen. Sådan aktie skall bolaget dock avyttra så snart det lämpligen kan ske och senast ett år efter förvärvet. Om synnerliga

' Senaste lydelse 1968:601. 'Lydelse enligt prop. 1978/79:9.

 

Prop. 1978/79:165

Nuvarande lyddse

gen kan ske och senast ett år efter förvärvet. Om synnerliga skäl före­ligga, kan tillsynsmyndigheten för­länga denna frist.

Bankbolag som har tillstånd att driva fondkommissionsrörelse får, för att underlätta rörelsen, i sam­band med denna dessutom förvärva aktie, emissionsbevis, förtagsbevis samt andel i aktiefond och i ekono­misk förening. Bolag får dock ej in­neha sådana värdepapper till högre anskaffningsvärde än som anges i 16 § första stycket fondkommis­sionslagen (1978: 000).

Föreslagen lydelse

skäl föreligga, kan tillsyrismyndig-heten föriänga denna frist.

Bankbolag som har tillstånd att driva fondkommissionsrörelse fär, för att underlätta rörelsen, i sam­band med denna dessutom förvärva aktie, emissionsbevis samt andel i aktiefond och i ekonomisk för­ening. Bolag får dock ej inneha sä­dana värdepapper till högre an­skaffningsvärde än som anges i 16 § första stycket fondkommissionsla­gen (1978: 000).

Om synneriiga skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten medgiva att bank-bolag får inneha värdepapper som avses i tredje stycket i större omfattning än som anges där.

56«

För att skydda fordran får bank­aktiebolag dels på offentlig auktion eller fondbörs eller vid exekutiv försäljning köpa egendom söm är utmätt eller pantsatt för fordringen dels, om det är uppenbart att bank­bolaget annars skulle lida avsevärd förlust, såsom betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt el­ler annan egendom. Vad nu sagts gäller ej egen aktie. Utgöres köpt eller övertagen egendom av fastig­het, gruva, fabrik eller annan lik­nande anläggning eller fartyg, får bankbolag i utbyte mot sådan egen­dom med tillhörande lös egendom förvärva aktie i bolag, som bildats för förvaltning av egendomen eller för fortsättande av en med denna driven verksamhet, eller förlagsbe­vis, som utfärdats av sådant bolag. Bankbolagfårdärjämte förvärva ak­tie i bolag, i vilket bankbolaget en­ligt detta stycke förut förvärvat ak­tie, om uppenbar fara är att bank­bolaget annars skulle lida förlust.

Har bankbolag enligt första stycket förvärvat aktie i bolag eller

För att skydda fordran får bank­aktiebolag dels på offentlig auktion eller fondbörs eller vid exekutiv försäljning köpa egendom som är utmätt eller pantsatt för fordringen dels, om det är uppenbart att bank­bolaget annars skulle lida avsevärd förlust, såsom betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt el­ler annan egendom. Vad nu sagts gäller ej egen aktie. Utgöres köpt eller övertagen egehdom av fastig­het, gruva, fabrik eller annan lik­nande anläggning eller fartyg, fär bankbolag i utbyte mot sådan egen­dom med tillhörande lös egendom förvärva aktie i bolag, som bildats för förvaltning av egendomen eller för fortsättande av en med denna driven verksarahet. Bankbolag får därjämte förvärva aktie i bolag, i vilket bankbolaget enligt detta styc­ke förut förvärvat aktie, om uppen­bar fara är att bankbolaget annars skulle lida förlust.

Har bankbolag enligt första stycket förvärvat aktie i bolag får

3 Senaste lydelse 1972:656.

 

Prop. 1978/79:165

Föreslagen lydelse

bankbolaget, om aktiebolaget över­låter sina tillgångar på annat aktie­bolag, byta ut aktien mot aktie i det andra aktiebolaget.

Nuvarande lydelse

av akiiebolag utfärdat förlagsbe­vis, får bankbolaget, om aktiebola­get överlåter sina tillgångar på an­nat aktiebolag, byta ut aktien eller Jörlagsbeviset mot aktie i det andra aktiebolaget eller föriagsbevis som utfärdats av detta bolag.

Egendom, som bankbolag förvärvat enligt första eller andra stycket, skall avyttras så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga rum utan förlust för bolaget.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröjligen anmälas hos tillsyns­myndigheten.

66 §

Bankaktiebolag   må   ej   utfärda    Bankaktiebolag/år ej / anc/ra/a//

tryckta eller graverade, till inneha-     än som angivas i andra och tredje

våren eller till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för sådana förbin­delser.

Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla av bankbolagel utställda räntebärande förlagsbevis lydande å minst etthundra kronor.

styckena utfärda tryckta eller gra­verade, till innehavaren eller till viss man eller order ställda förbin­delser eller ikläda sig ansvarighet för sådana förbindelser.

Bankbolag får utfärda räntebä­rande föriagsbevis som lyder på minst etthundra kronor.

Bankbolag får utfärda och ställa garanti för  räntebärande  obliga­tioner som lyder på minst etthund­ra   kronor.   Löptiden  för   obliga­tioner som bankbolag ger ut i Sveri­ge får vara längst sju år. Obliga­tioner med längre löptid än ett år får utfärdas intill ett belopp som motsvarar   högst   tre   procent   av bankbolagets inlåning från allmän­heten. 74 §" Styrelsen skall inom sig utse verkställande direktör att under styrelsens inseende leda verksamheten, däri inbegripet att i den utsträckning styrel­sen bestämmer avgöra ärenden av beskaffenhet att eljest ankomma på styrelsens egen prövning. Där förhållandena så påkalla, må bland styrelse­ledamöterna eller  styrelsesuppleanterna flera  verkställande direktörer utses. Styrelsen skall även förordna styrelseledamot eller styrelsesup­pleant att vara ställföreträdare för verkställande direktör.

Styrelsen må jämväl uppdraga åt annan än verkställande direktör att ensam eller i förening med annan avgöra ärenden av beskaffenhet att eljest ankomma på styrelsens egen prövning.

Angående den befogenhet i olika avseenden, som skall tillkomma verk­ställande direktör eller person som avses i andra stycket, åligger det styrelsen att meddela föreskrifter i en för ett år i sänder fastställd instruk-

* Lydelse enligt prop. 1978/79:9.

 

Prop. 1978/79:165                                                                   7

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lyddse

tion. Avser uppdraget beviljande av kredit, skola grunderna för kreditgiv­ningen fastställas. Hava flera verkställande direktörer utsetts, skall in­struktionen angiva huru ledningen av bankens verksamhet skall mellan dem fördelas. Styrelsen skall, så snart kan ske, till tillsynsmyndigheten insända avskrift av instruktionen ävensom, där ändringar vidtagas i den­samma, meddela myndigheten därom.

Uppdrag som sägs i denna paragraf må när som helst återkallas eller inskränkas. Utan hinder av uppdrag äger styrelsen själv avgöra ärende av varje slag.

Styrelsen mä icke åt enskild styrelseledamot eller annan uppdraga att avgöra ärende, som avser:

1.   inrättande eller indragning av avdelningskontor eller övertagande av annan bankrörelse;

2.   förvärv eller avyttring av fastighet, avsedd för bankens inrymmande eller för att tillgodose därmed sammanhängande behov;

3.   beviljande av kredit till befattningshavare, som avses i 61 § första stycket, eller annan befattningshavare, som ensam eller i förening med annan får avgöra pä styrelsen ankommande ärenden, till den som är gift med sådan befattningshavare, till person som avses i 61 § andra stycket eller till bolag, förening eller annan sammanslutning, vari sådan person är styrelseledamot eller såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt eko­nomiskt intresse; styrelsen dock obetaget att för person eller sammanslut­ning, som nu nämnts, fastställa vissa gränser, inom vilka utan styrelsens beslut i varje särskilt fall kredit må beviljas vederbörande i och för en av honom idkad rörelse;

4.   förvärv av aktie, emissionsbe- 4. förvärv av aktie, emissionsbe­vis, förlagsbevis samt andel i aktie-            vis, förlagsbevis som avses i 55 § fond och i ekonomisk förening i första siycket 5 samt andel i aktie-andra fall än då fråga är om sådant fond och i ekonomisk förening i värdepapper, som är för bankbola-      andra fall än då fråga är om sådant gets fordran utmätt eller pantsatt, värdepapper, som är för bankbola-eller förvärvet sker med stöd av         gets fordran utmätt eller pantsatt, 55 § andra eller tredje stycket och       eller förvärvet sker med stöd av styrelsebeslut angäende förvärvet 55 § andra eller tredje stycket och ej kan utan olägenhet avvaktas;      styrelsebeslut  angående  förvärvet

ej kan utan olägenhet avvaktas;

5.    fastställande av allmänna rän-     5. fastställande av allmänna rän­
tesatser för in- och utlåning; dock tesatser för in- och utlåning; dock
att beslut, där så påkallas av allmän   att beslut, där så påkallas av allmän
ränteförändring, må utan styrelsens   ränteförändring, må utan styrelsens
hörande meddelas för tiden intill    hörande meddelas för tiden intill
nästkommande styrelsesamman-  nästkommande styrelsesamman­
träde,                                         trade,-

6. utgivande     av     obligationer
med längre löptid än ett år.
I denna paragraf meddelade be-     I denna paragraf meddelade be-

stämmelser angående kredit skola siämmelser angående kredit och
gälla även i fråga om garantiförplik- obligationer skola gälla även i fräga
telse, som bankbolag ikläder sig.        om garantiförpliktelse, som bank-

bolag ikläder sig.

Denna lag träder i kraft den I juli 1979.

 

Prop. 1978/79:165                                                                8

2    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker

Härigenom föreskrivs att 23, 24, 35 och 39 §§ lagen (1955:416) om sparbanker skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lyddse

23        S'

Sparbank får ej för egen räkning   Sparbank får ej för egen räkning
driva handel med eller, med de un- driva handel med eller, med de un­
dantag som angivas i 24 och 25 §8, dantag som angivas i 24 och 25 §§,
förvärva annat än guld, mynt, väx- förvärva annat än guld, mynt, väx­
lar,  checkar,  anvisningar,  obliga- lar,  checkar,  anvisningar,  obliga­
tioner och andra för den allmänna tioner, föriagsbevis och andra för
rörelsen    avsedda    förskrivningar den allmänna rörelsen avsedda för-
uiom sådana som medföra rält till                               skrivningar.
betalning först   ejler   utfärdarens
övriga fordringsägare   (förlagsbe­
vis).

Om rätt för sparbank att driva fondkommissionsrörelse finns bestäm­melser i fondkommissionslagen (1978:000).

24        S

Sparbank får förvärva

1.   fast egendom, tomträtt och bostadsrätt för att bereda sparbanken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov,

2.   aktie i bolag, vilket uteslutan- 2. aktie i bolag, vilket uteslutan­de har till syfte att förvalta fast       de har till syfte att förvalta fast egendom eller tomträtt som förvar- egendom eller tomträtt som förvär­vats för det under I angivna ända-      väts för det under I angivna ända­mälet, oc/j/ö/VHg./jeiv.v, som utfår-    målet,

dals av sådant bolag,

3.   inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som spar­banken äger, eller till lokaler, som sparbanken i övrigt innehar,

4.   bostadsrätt för att bereda bostad åt någon som är anställd i sparban­ken.

Ärende om förvärv enligt försia stycket av fast egendom, tomträtt eller aktie avgöres av huvudmännen, om ej annat följer av sparbankens regle­mente. Detsamma gäller ärende om förbättring av byggnad i vilken spar­bankens lokaler äro eller avses bliva inrymda.

Sparbank får till belopp, som vid varje tidpukt sammanlagt svarar mot högst tio procent av sparbankens egna fonder, förvärva andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant bolag, som med regeringens god­kännande verkar som en sammanslutning av svenska sparbanker för tillgo­doseende av gemensamma intressen eller garantifondbevis eller förlagsbe-

' Lydelse enligt prop. 1978/79:9. 2 Lydelse enligt prop. 1978/79: 9.

 

Prop. 1978/79:165

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

vis, som utfärdats av föreningen eller bolaget, eller i övrigt tillskjuta medel till föreningen eller bolaget.

Utöver vad som följer av tredje siycket får sparbank efter tillstånd av tillsynsmyndigheten tillskjuta medel till förening eller aktiebolag som avses i nämnda stycke, om anlingen det tillskjutna kapitalet icke kan grunda upplåningsrätt eller täcka krav på eget kapital hos föreningen, bolaget eller annorstädes eller fråga är om kreditaktiebolag som har till huvudsakligt ändamål att lämna lån mot säkerhet i form av panträtt på grundval av inteckning i bostads-, kontors- eller affärsfastighet. Efter tillstånd av rege­ringen får sparbank förvärva aktie även i annat svenskt aktiebolag, vars ändamål kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, samt garantifondbevis eller förlagsbevis utfärdat av sådant bolag.

Sparbank   som   medverkar   vid Sparbank får endast  efter  till-

stånd av tillsynsmyndigheten med­verka vid emission av aktier eller förlagsbevis på den allmänna mark­naden. Sparbanken får förvärva ak­tie som ingår i emissionen men skall avyttra den så snart det lämpligen kan ske och senast ett år efter för­värvet. Om synnerliga skäl förelig­ga, kan tillsynsmyndigheten för­länga denna frist.

Sparbank som har tillstånd att driva fondkommissionsrörelse får, för att underlätta rörelsen, i sam­band med denna dessutom förvärva aktie, emissionsbevis samt andel i aktiefond och i ekonomisk för­ening. Sparbank får dock ej inneha sådana värdepapper till högre an­skaffningsvärde än som anges i 16 § första stycket fondkommissionsla­gen (1978:000).

emission av aktier eller förlagsbevis på den allmänna marknaden/år ef­ter tillstånd av tillsynsmyndigheten förvärva aktie eller förlagsbevis som ingår i emissionen. Sådan ak­tie eller sådant förlagsbevis skall sparbanken avyttra så snart det lämpligen kan ske och senast ett år efter förvärvet. Om synnerliga skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten förlänga denna frist.

Sparbank som har tillstånd att driva fondkommissionsrörelse får, för att underlätta rörelsen, i sam­band msd denna dessutom förvärva aktie, emissionsbevis, förlagsbevis samt andel i aktiefond och i ekono­misk förening. Sparbank får dock ej inneha sådana värdepapper till hög­re anskaffningsvärde än som anges i 16 § första stycket fondkommis­sionslagen (1978: 000).

Om synnerliga skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten medgiva att spar­bank fär inneha värdepapper som avses i sjätte stycket i större omfattning än som anges där.

35 P

Sparbank får ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren el­ler till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansva­righet för sådana förbindelser. Vad nu sagts gäUer dock ej räntebä­rande förlagsbevis, som lyder på minsl etthundra kronor.

Sparbank får ej / andra fall än som anges i andra och tredje styc­kena utfärda tryckta eller gravera­de, till innehavaren eller till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för sä­dana förbindelser.

Senaste lydelse 1968:602.

 

Prop. 1978/79:165                                                                  10

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Sparbank Jår utfärda räntebä­rande förtagsbevis som tyder på minst etthundra kronor.

Sparbank får utfärda och ställa garanti för räntebärande obliga­tioner som lyder på minst etthund­ra kronor. Löptiden för obliga­tioner som sparbank ger ut i Sveri­ge får vara längst sju år. Obliga­tioner med längre löptid än ett år får utfärdas intill ett belopp som motsvarar högst tre procent av sparbankens inlåning från allmän­heten.

Sparmärken för användning vid inlåning inom skolsparrörelsen får spar­bank utfärda endast om åtgärder vidtagits för kontroll över utelöpande märken.

39 §"

Styrelsen får, om reglementet medgiver det, uppdraga åt styrelseleda­mot eller annan att ensam eller i förening med annan avgöra ärenden av beskaffenhet alt annars ankomma på styrelsens egen prövning.

Om den befogenhet, som skall tillkomma person som avses i första stycket, åligger det styrelsen att meddela föreskrifter i en för ett år i sänder fastställd instruktion. Avser uppdraget beviljande av kredit, skola grunder­na för kreditgivningen fastställas. Styrelsen skall, så snart det kan ske, till tillsynsmyndigheten insända avskrift av instruktionen och underrätta myn­digheten om de ändringar som vidtagas i instruktionen.

Uppdrag enligt första stycket kan när som helst återkallas eller inskrän­kas. Utan hinder av uppdrag får styrelsen själv avgöra ärende av varje slag.

Styrelsen flr ej uppdraga åt enskild styrelseledamot eller annan att avgöra ärende, som avser

1.  inrättande eller indragning av filial eller övertagande av annan bank­rörelse,

2.  förvärv eller avyttring av fastighet, som är avsedd för sparbankens inrymmande eller för att tillgodose därmed samraanhängande behov,

3.  beviljande av kredit till befattningshavare, som avses i 30 § första stycket, eller annan befattningshavare, som ensam eller i förening med annan får avgöra på styrelsen ankommande ärenden, till den som är gift med sådan befattningshavare, till person som avses i 30 § andra stycket eller till bolag, förening eller annan sammanslutning, vari sådan person är styrelseledamot eller som delägare eller medlem har ett väsentligt ekono­miskt intresse; för kredit, som nu sägs, fär dock styrelsen fastställa vissa gränser, inora vilka utan styrelsens beslut i varje särskilt fall kredil får beviljas i och för en av låntagaren idkad rörelse,

4.  förvärv av aktie, emissionsbe-    4. förvärv av aktie, emissionsbe­vis, föriagsbevis samt andel i aktie- vis, förlagsbevis som avses i 24 § fond och  i ekonomisk förening i     tredje eller fjärde stycket samt an-

" Lydelse enligt prop. 1978/79:9.

 

Prop. 1978/79:165

Nuvarande lydelse

andra fall än då fråga är om sådani värdepapper, som är utmätt eller pantsatt för sparbankens fordran, eller förvärvet sker med stöd av 24 S sjätte stycket och styrelsebeslut angående förvärvet ej kan utan olä­genhet avvaktas.

11

Föreslagen lydelse

del i aktiefond och i ekonomisk för­ening i andra fall än då fråga är om sådant värdepapper, som är utmätt eller pantsatt för sparbankens ford­ran, eller förvärvet sker med stöd av 24 § sjätte stycket och styrelse­beslut angående förvärvet ej kan utan olägenhet avvaktas,

5. fastställande av allmänna räntesatser för in- och utlåning; dock att beslut, om det är påkallat av allmän ränteförändring, får utan styrelsens hörande meddelas för tiden till nästa styrelsesammanträde.

6. meddelande av bestämmelser om kassaverksamheten vid spar­banken eller om rörelsen i dess hel­het vid filial och hur denna rörelse skall övervakas från huvudkonto­rets sida.

6. meddelande av bestämmelser om kassaverksamheten vid spar­banken eller om rörelsen i dess hel-

het vid filial och hur denna rörelse skall övervakas från huvudkonto­rets sida,

Bestämmelser om kredit skola gälla även i fråga om garantiförbin­delse, som sparbank ikläder sig.

7. utgivande av obligationer med längre löptid än ett år.

Bestämmelser om kredit och obli­gationer skola gälla även i fråga om garantiförbindelse, som sparbank ikläder sig.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

3   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen

Härigenom föreskrivs att 31, 32 och 42 a§§ lagen (1956:216) om jord­brukskasserörelsen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

31 §'

Kreditkassa får ej för egen räk­ning driva handel med eller, med de undantag som angivas i 32 och 33§§, förvärva annat än guld, mynt, växlar, checkar, anvisningar, obligationer och andra för den all­männa rörelsen avsedda förskriv­ningar utom förlagsbevis.

Kreditkassa får ej för egen räk­ning driva handel med eller, med de undantag som angivas i 32 och 33 §§, förvärva annat än guld, mynt, växlar, checkar, anvisningar, obligationer,/öWags/jevii och and­ra för den allmänna rörelsen av­sedda förskrivningar.

'Senaste lydelse 1968:605.

 

Prop. 1978/79:165                                                                  12

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

32 §2 Kreditkassa får förvärva

1.  fast egendom, tomträtt och bostadsrätt för alt bereda kassan eller ansluten kassa lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sam­hängande behov,

2.  aktie i bolag, vilket uteslutan- 2. aktie i bolag, vilket uteslutan­de har till syfte att förvalta fast        de har till syfte att förvalta fast egendom eller tomträtt som förvar- egendom eller tomträtt som förvär­vats för det under I angivna ända-      vals för det under 1 angivna ända­målet, och förlagsbevis, som utfår-      målet,

dats av sådant bolag,

3.  inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som kassan äger, eller till lokaler, som kassan i övrigt innehar,

4.  bostadsrätt för att bereda bostad åt någon som är anställd i kassan eller i ansluten kassa.

Ärende om förvärv enligt första stycket av fast egendom, tomträtt eller aktie avgöres av stämman, om ej annat följer av kreditkassans stadgar. Detsamma gäller ärende om förbättring av byggnad i vilken kassans eller ansluten kassas lokaler äro eller avses bliva inrymda.

Centralkassa får till belopp, som vid varje tidpunkt sammanlagt svarar mot högst tio procent av kassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital, förvärva andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant bolag, som tillgodoser för kreditkassor gemensamma intressen, eller ga­rantifondbevis eller förlagsbevis, som utfärdats av föreningen eller bola­get, eller i övrigt tillskjuta medel till föreningen eller bolaget.

Utöver vad som följer av tredje stycket får centralkassa efter tillstånd av tillsynsmyndigheten tillskjuta medel till förening eller aktiebolag som avses i nämnda stycke, om antingen det tillskjutna kapitalet icke kan grunda upplåningsrätt eller täcka krav på eget kapital hos föreningen, bolaget eller annorstädes eller fråga är om kreditaktiebolag som har till huvudsakligt ändamål att lämna lån mot säkerhet i form av panträtt på grundval av inteckning i bostads-, kontors- eller affärsfastighet. Efter tillstånd av rege­ringen fär centralkassa förvärva aktie även i annat svenskt aktiebolag, vars ändamål kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, samt garantifondbevis eller förlagsbevis utfärdat av sådant bolag.

Centralkassa som medverkar vid Centralkassa /år endast efter ////-
emission av aktier eller förlagsbevis stånd av tiUsynsinyndigheten med-
på den allmänna marknaden/år e/- verka vid emission av aktier eller
ler tiUstånd av lillsynsmyndigheien förlagsbevis på den allmänna mark-
förvärva aktie eller förlagsbevis nåden. Cenlralkassan får förvärva
som ingår i emissionen. Sådan ak- aktie som ingår i emissionen men
tie eller sådani föriagsbevis skall skall avyttra den så snart det lämp-
centralkassan avyttra så snart det ligen kan ske och senast ett år efter
lämpligen kan ske och senast ett år förvärvet. Om synnerliga skäl före-
efter förvärvet. Om synnerliga skäl ligga, kan tillsynsmyndigheten för­
föreligga, kan tillsynsmyndigheten                  länga denna frist,
förlänga denna frist.

' Lydelse enligt prop. 1978/79:9.

 

Prop. 1978/79:165

Nuvarande lydelse

Centralkassa som har tillstånd att driva fondkommissionsrörelse får, för att underlätta rörelsen, i sam­band med denna dessutom förvärva aktie, emissionsbevis, förlagsbevis samt andel i aktiefond och i ekono­misk förening. Centralkassa får dock ej inneha sådana värdepapper till högre anskaffningsvärde än som anges i 16 S första stycket fondkom­missionslagen (1978:000).

Om synnerliga skäl föreligga, kan t tralkassa fär inneha värdepapper som ning än som anges där.

13

Föreslagen lyddsi

Centralkassa som har tillstånd att driva fondkommissionsrörelse får, för att underlätta rörelsen, i sam­band med denna dessutom förvärva aktie, emissionsbevis samt andel i aktiefond och i ekonomisk för­ening. Centralkassa fär dock ej in­neha sädana värdepapper till högre anskaffningsvärde än som anges i 16 S första stycket fondkommis­sionslagen (1978:000).

illsynsmyndigheten medgiva att cen-avses i sjätte stycket i större omfatt-

42 a P

Kreditkassa fär ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren el­ler till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansva­righet för sådana förbindelser. Vad nu sagls gäller dock ej räntebä­rande förlagsbevis, som central­kassa utfärdar och som lyder på minsl etlhundra kronor.

Kreditkassa får ej / andra fall än som anges i undra och tredje styc­kena utfärda tryckta eller gravera­de, till innehavaren eller till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för sä­dana förbindelser.

Ceniralkassa får utfärda ränte­bärande förlagsbevis som lyder på minst etthundra kronor.

Centralkassa får utfärda och ställa garanti för räntebärande ob­ligationer som lyder på minst ett­hundra kronor. Löptiden för obli­gationer som ceniralkassa ger ul i Sverige får vara längst sju år. Obli­gationer med längre löptid än ett år får utfärdas intUl ett belopp som motsvarar högst tre procent av cen-iralkassans inlåning från allmänhe­ten.

Denna lag träder i kraft den I juli 1979.

Senaste lydelse 1968:605.

 

Prop. 1978/79:165

14

4   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse

Härigenom föreskrivs att 274 och 336 S§ lagen (1948:433) om försäk­ringsrörelse skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

21A §'

Vid envar lidpunkt skall ett belopp motsvarande försäkringsfonden för livförsäkringar vara redovisat i följande slag av värdehandlingar:

I. obligationer eller andra skuldförbindelser, som utfärdats eller garan­terats av staten;

2. obligationer utfärdade av Sve­riges allmänna hypoleksbank. Ko­nungariket Sveriges stadshypoteks­kassa. Svenska bostadskreditkas­san. Svenska skeppshypotekskas­san. Skeppsfartens sekundärlåne­kassa, Sveriges investeringsbank aktiebolag eller Nordiska invesle­ringsbanken eller ov kreditakiiebo­lag, som enligt vad därom finnes stadgat står under tiUsyn av bank­inspektionen;

3.   av riksbanken, svenskt bank-aktiebotag, svensk sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit ut­färdade fordringsbevis, med undan­tag av sådana för den allmänna rö­relsen avsedda förskrivningar, som medföra rätt till betalning först ef­ter utfärdarens övriga fordrings­ägare (förlagsbevis);

4.   obligationer eller andra skuld­förbindelser, utfärdade eller garan­terade av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garante­rande erhålUt regeringens tillstånd:

5.   av svenskt industriföretag ut­färdade obligationer, vilka offentli­gen utbjudits av svenskt bankaktie­bolag, Sveriges investeringsbank aktiebolag eller Nordiska investe­ringsbanken;

2.    obligationer utfärdade av Sve­riges allmänna hypoleksbank. Ko­nungariket Sveriges stadshypoteks­kassa. Svenska bostadskreditkas­san. Svenska skeppshypotekskas­san. Skeppsfartens sekundäriåne­kassa. Nordiska investeringsban­ken eller kreditaktiebolag, eller andra av sådan kreditinrättning ut­färdade skuldförbindelser med un­dantag av sådana för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, som medföra rätl till betalning först efter utfärdarens övriga fordrings­ägare (förlagsbevis);

3.    obligationer, utfärdade eller garanterade av svenskt bankaktie­bolag, svensk sparbank eller cen­tralkassa för jordbrukskredU, eller av sådant bankinstitut eller riks­banken utfärdade andra fordrings­bevis, med undanlag av föriagsbe­vis;

4.    obligationer eller andra skuld­
förbindelser, utfärdade eller garan­
terade av svensk kommun;

5. av svenskt näringsföretag ut­färdade obligationer, vilka offentli­gen utbjudits av svenskt bankaktie­bolag, Sveriges investeringsbank aktiebolag eller Nordiska investe­ringsbanken;

Senaste lydelse 1976: 145 Ofr 1976: 285).

 

Prop. 1978/79:165

15

 

dock, att utom i fråga om sådant lån till svensk kommun för vilket försäkringsinspektionen medgivit undanlag, åbyggnad skall, för att inteckning i fastigheten eller tomt­rätten mä godkännas, vara brand-försäkrad i försäkringsbolag som avses i denna lag eller i utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket;

7, inhemska eller utländska värdehandUngar, som lill sin art och till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med några av de under 1-6 nämnda; dock att värdehandlingar, vilka enligt sin lydelse skola infrias i

Nuvarande lydelse

6. skuldförbindelser, för vilka bolaget äger säkerhet genom

inteckning i jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfastighet inom fyra femtedelar eller i annan fastig­het inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde eller

inteckning i tomträtt, till vilken hör byggnad som är avsedd för bo­stads-, kontors- eller affärsända­mål, inom fyra femtedelar eller i annan tomträtt inom två tredjede­lar av senast fastställda taxerings­värde, allt med den ytteriigare be­gränsning som försäkringsinspek­tionen föreskriver med hänsyn lill toraträttsavtalets innehåll eller an­nan omständighet.

Föreslagen lydelse

6. skuldförbindelser, för vilka bolaget äger säkerhet genom

inteckning i jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfastighet inom sjuttio procent av fastighetens upp­skattade värde eller, om pantvärde har fastställts för fastigheten enhgt gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande av bo­stadsbyggandet, inom sjuttiofem procent av pantvärået,

inteckning i tomträtt, till vilken hör byggnad som är avsedd för bo­stads-, kontors- eller affärsända­mål, inom sjuttio procent av det uppskattade värdet av byggnad el­ler annan egendom som hör till tomträtten eller, om pantvärde har fastställts för egendomen enligt nämnda bestämmelser, inom sjut­tiofem procent av pantvärdet, allt med den ytterligare begränsning som försäkringsinspektionen före­skriver med hänsyn till tomträttsav-talels innehåll eller annan omstän­dighet, eller

inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industri­ell verksamhet, eller i tomträtt, tiU vilken hör byggnad som helt eller delvis är inrättad för sådan verk­samhet, inom sextio procent av det uppskattade värdel av egendomen, såvitt avser tomträtten med den yt­terligare begränsning inspektionen föreskriver med hänsyn lill tomt­rättsavtalets innehåll eller annan omständighet,

dock, atl utom i fråga om sådant lån till svensk kommun för vilket försäkringsinspektionen medgivit undantag, åbyggnad skall, för att inteckning i fastigheten eller tomt­rätten mä godkännas, vara brand-försäkrad i försäkringsbolag som avses i denna lag eller i utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket;

 

Prop. 1978/79:165                                                                  16

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lyddse

främmande valuta, må användas för redovisning allenast i den mån de motsvara försäkringsfonden för egen räkning för försäkringar i samma valuta; eller ock i följande tillgångar av annan art:

8.    lån mot säkerhet i bolagets försäkringsbrev inom återköpsvärdet;

9.    värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet på grund av i återför­säkring övertagna livförsäkringar, dock att värdet av utländsk försäkrings-anstalts ansvarighet ej må i vidsträcktare mån användas till redovisning av försäkringsfonden än försäkringsinspektionen med hänsyn till försäkrings­tagarnas säkerhet finner kunna medgivas.

Med uppskattat värde avses det
värde, som försäkringsbolaget be­
släml på grundval av sårskild vär­
dering.
Utan   hinder   av   vad   i   första   Utan   hinder   av   vad   i   första

stycket är stadgat må ett belopp stycket är stadgat må ett belopp
motsvarande högst en tiondel av motsvarande högst tjugo procent
försäkringsfonden för egen räkning, av försäkringsfonden för egen räk-
redovisas i andra värdehandlingar ning, redovisas i andra värdehand-
än i första stycket 1-7 avses, dock lingar än i första stycket I-7 avses,
icke i aktier.                                 dock icke i aktier.

Med försäkringsfond för egen räkning förstås den del av fonden, som icke motsvarar värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet.

336 §

Av aktierna i svenskt eller utländskt aktiebolag må försäkringsbolag icke utan föisäkringsinspektionens medgivande äga mer än en tjugondel eller, om aktier med olika röstvärde finnas, större antal än att röstetalet för aktierna utgör högst en tjugondel av röstetalet för samtliga aktier. Tillhör försäkringsbolaget koncern, skall vad sålunda stadgats gälla koncernen; aktiebolag, som ej är försäkringsbolag, skall därvid anses såsom koncern­bolag, därest förhållandena äro sådana att aktiebolaget, om det varit för­säkringsaktiebolag, jämlikt 333 § skulle hava räknats såsom dotterbolag.

Vad i första stycket är stadgat skall ej äga tillämpning å aktier i försäk­ringsaktiebolag eller i aktiebolag, vars verksamhet uteslutande har till föremål att äga aktier i försäkringsaktiebolag, alt tillskjuta garantikapital i ömsesidigt försäkringsbolag, att utöva förvaltning av försäkringsbolags fastigheter eller att biträda försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande.

Försäkringsbolag får icke utan försäkringsinspektionens medgi­vande äga andel i aktiefond.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979. Belopp som före ikraftträdandet redovisats enligt 274 S första stycket 6 i dess äldre lydelse får redovisas på samma sätt även i fortsättningen.

 Senaste lydelse 1961:610.

 

Prop. 1978/79:165

17

5   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar

Härigenom föreskrivs att 6, 24 och 25 §§ lagen (1972:262) om under­stödsföreningar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Kapitalförsäkring får avse högst 8000 kronor för en medlem. Före­ligger särskilda skäl, kan försäk­ringsinspektionen medge under­stödsförening att meddela sådan försäkring till högre belopp.

6§

Föreslagen lyddse

Kapitalförsäkring får avse högst 12000 kronor för en medlem. Före­ligger särskilda skäl, kan försäk­ringsinspekiionen medge under­stödsförening att meddela sådan försäkring lill högre belopp.

 

24 §'

Vid varje tidpunkt skall ett belopp, som täcker summan av dels försäk­ringsfonder, dels understödsföreningens övriga skulder, annan fond än försäkringsfond ej medräknad, vara redovisat i följande slag av tillgångar, nämligen

I. obligationer eller andra skuldförbindelser som utfärdats eller garante­rats av staten.

2. obligationer som utfärdats av Sveriges allmänna hypoleksbank. Konungariket Sveriges stadshypo­tekskassa. Svenska bostadskredit­kassan. Svenska skeppshypoteks­kassan. Skeppsfartens sekundär­lånekassa, Sveriges investerings­bank aktiebolag eller Nordiska in­vesteringsbanken eller av kreditak­tiebolag, som slår under tillsyn av bankinspektionen.

3.  fordringsbevis som utfärdats av riksbanken, bankaktiebolag, sparbank eller ceniralkassa för jordbrukskredit, dock ej sådana för den allmänna rörelsen avsedda för­skrivningar som medför rätt lill be­talning först efter utfärdarens övri­ga fordringsägare (förlagsbevis),

4.  obligationer eller andra skuld­förbindelser, utfärdade eller garan­terade av kommun, som fått till-

' Senaste lydelse 1976: 149 Ofr 1976: 289). 2   Riksdagen 1978179, I saml. Nr 165.

2.   obligationer som utfärdats av Sveriges allmänna hypoleksbank. Konungariket Sveriges stadshypo­tekskassa. Svenska bostadskredit­kassan. Svenska skeppshypoteks­kassan. Skeppsfartens sekundär­lånekassa. Nordiska investerings­banken eller av kreditaktiebolag, eller andra skuldförbindelser som utfärdals av sådan kreditinrätt­ning, dock ej sådana för den all­männa rörelsen avsedda förskriv­ningar, som medför rätl till betal­ning först efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis),

3.   obligationer som utfärdats el­ler garanterats av bankaktiebolag, sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit eller andra ford­ringsbevis som utfärdats av sådani bankinstitut eUer riksbanken, dock ej förlagsbevis,

4.    obligationer eller andra skuld­
förbindelser, utfärdade eller garan­
terade av kommun.

 

Prop. 1978/79:165                                                                  18

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

stånd av regeringen all la upp elter garanlera lånet,

5.  obligationer som utfärdats av 5. obligationer som utfärdats av svenskt industriföretag och som of-           svenskt näringsföretag och som of­fentligen utbjudits av bankaktiebo- fentligen utbjudits av bankaktiebo­lag, sparbank, kreditkassa inom lag, sparbank, kreditkassa inom jordbrukskasserörelsen, Sveriges jordbrukskasserörelsen, Sveriges investeringsbank aktiebolag eller investeringsbank aktiebolag eller Nordiska investeringsbanken.    Nordiska investeringsbanken,

6.  skuldförbindelser, för vilka föreningen har säkerhet i form av panträtt på grundval av

inteckning i jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfastighet inom fyra femtedelar eller i annan fastighet inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde, eller

inteckning i tomträtt, till vilken hör byggnad som är avsedd för bostads-, kontors- eller affärsändamål, inom fyra femtedelar eller i annan tomträtt inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde, med den ytterli­gare begränsning som försäkringsinspektionen kan komma att föreskriva med hänsyn till tomträttsavtalets innehåll eller annan omständighet,

dock att, utom i fråga om sådant lån till kommun för vilket inspektionen medgett undantag, byggnad skall, för att säkerheten skall få godtas, vara brandförsäkrad i svensk försäkringsanstalt eller i utländsk försäkringsan­stalt som har rätt att driva försäkringsrörelse här i riket,

7.  andra svenska eller utländska värdehandlingar utom sådana som skall infrias i främmande valuta, om de till art och säkerhet kan anses jämföriiga med värdehandlingar som avses i någon av punkterna 1-6,

8.  lån mot säkerhet i föreningens försäkringsbrev inom återköpsvärdet,

9.   föreningen tillhörig faslighet eller tomträtt intill de gränser och med de
brandförsäkringsvillkor som enligt 6 gäller beträffande inteckning, eller

10.   värdet av svenskt försäkringsbolags ansvarighet på grund av försäk­
ringar, som övertagits i äterförsäkring.

Förening, som enligt sina stadgar huvudsakligen är avsedd för anställda i visst eller vissa företag, får även fullgöra i första stycket föreskriven redovisning i sådana av ett eller flera av företagen utfärdade skuldförbin­delser, för vilka föreningen äger säkerhet i värdehandlingar som avses i samma stycke 1-5 och 7.

Vid tillämpning av första stycket 6 ersätts, om försäkringsinspek­tionen har medgett det

fyra femtedelar av taxeringsvär­det med sjuttio procent av det upp­skattade värdet av fastigheten re­spektive av byggnad eller annan egendom som hör lill tomträtten el­ler, om panivärde fastställts för egendomen enligt gällande bestäm­melser om lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet, med sjuttiofem procent av pantvär­det, samt

två tredjedelar av taxeringsvär-

 

Prop. 1978/79:165

Nuvarande lydelse

Utan hinder av första och andra styckena fär ett belopp, som svarar mot högst en tiondel av förenings försäkringsfonder, redovisas i and­ra värdehandlingar än som förut sagts, dock ej i aktier eller andelar i aktiefond, och i tillgångar som nämns i första stycket 9 utöver där angiven gräns.

Föreslagen lydelse

det med sextio procent av egendo­mens uppskattade värde.

Med uppskattat värde avses det värde som understödsföreningen har bestämt på grundval uv sär­skild värdering. Hur medgivande enligt iredje stycket lämnals får be­lopp som dittills har redovisats en­ligt försia siycket 6 dock redovisas på samma sätt åven i jörlsätlning-en.

Utan hinder av första och andra styckena fär ett belopp, som svarar mot högst en femtedel av förenings försäkringsfonder, redovisas i and­ra värdehandlingar än som förut sagts, dock ej i aktier eller andelar i aktiefond, och i tillgångar som nämns i första stycket 9 utöver där angiven gräns.

25 S Understödsförening får icke utan försäkringsinspektionens medgivande äga mer än en tjugondel av aktierna i svenskt eller utländskt aktiebolag eller, om aktierna har olika röstvärde, större antal än att röstetalet för aktierna utgör högst en tjugondel av röstetalet för samtliga aktier.

Understöd.sföreningfår icke utan Jörsäkring sin spektione II s medgi­vande äga andel i aktiefond.

Denna lag träder i krafi den 1 juli 1979.

6    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel

Härigenom föreskrivs att 9 och 17 S§ lagen (1974:922) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9§

Riksbanken anger

1.  den tidpunkt då likviditetskrav skall vara uppfyllt (beräkningstid-punkl),

2.  det procenttal som skall gälla för likviditetskravet,

3.  vilka tillgångar som får räknas som likvida medel,

4.  vilka skulder som skall avdragas från summan av tillgångarna enligt 3,

5.  i vad mån undantag från förbindelsema får göras.

 

Prop. 1978/79:165

20

 

Nuvarande lyddse

Förestagen lydelse

 

Som likvida medel skall alltid räknas skattkammarväxlar, obliga­tioner och andra förbindelser som utfärdats av staten samt obliga­tioner som utfärdats av Konungari­ket Sveriges stadshypotekskassa. Svenska bostadskreditkassan eller Sveriges allmänna hypoleksbank eller av kreditaktiebolag och som avser hosliids kredil givning.

Som likvida medel skall alltid räk­nas dels skattkammarväxlar, obli­gationer och andra förbindelser som utfärdats av staten, dels obli­gationer som utfärdats av Sveriges allmänna hypoleksbank och dels sådana obligationer som uifärdals av Konungariket Sveriges stadshy­potekskassa. Svenska bostadskre­ditkassan eller kreditaktiebolag och som avser kreditgivning för nypro­duktion av bostäder eller, i den mån statligt bostadslån utgår, för annat byggande.

17 S

Med emissionskontroll avses att obligationer, förlagsbevis eller and­ra för den allmänna rörelsen av­sedda skuldebrev ej får utan till­stånd av riksbanken ulges av annan än riksgäldskontoret och att andra skuldebrev, som ej avser inlåning på räkning från allmänheten, ej får utan sådant tillstånd utges av kreditinstitut.

Med emissionskontroll avses att obligationer, förlagsbevis eller and­ra för den allmänna rörelsen av­sedda skuldebrev ej får utan till­stånd av riksbanken utges av annan än riksgäldskontoret och att andra skuldebrev, som ej avser inlåning på räkning från allmänheten, ej får utan sådant tillstånd utges av kreditinstitut. Från emissionskon­troll undanlas dock obligationer som bankinstitut utger och vars löplid är högsl ell år.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 17 S, den I juli 1979 och i övrigt den I januari 1980. I fråga om obligationer som har utfärdats före den 1 januari 1980 och obligationer som utfärdas i utbyte mot sädana obligationer gäller 9 S andra stycket fortfarande i sin äldre lydelse.

7 Förslag till

Lag om ändring i reglementet (1959:293) angående allmänna pen­sionsfondens förvaltning

Härigenom föreskrivs i fråga om reglementet (1959:293) angående all­männa pensionsfondens förvaltning dels att 2, 3, II, 12 och 14- 16 S§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i reglementet skall införas en ny paragraf, 12 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2S'

Det åligger riksförsäkringsverket alt i fråga om avgifter till försäkringen för tilläggspension överföra

' Senaste lydelse 1973:503.

 

Prop. 1978/79:165

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lyddse

1. till första fondstyrelsens förvaltning avgifter, som enligt 19 kap. 1§ lagen (1962: 381) om allmän försäkring eriäggas av staten, kommuner och därmed jämförliga samfälligheter samt bolag, föreningar och stiftelser, i vilka staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet äger ett bestäm­mande inflytande;

2. till andra fondstyrelsens för­valtning jämlikt nämnda lagrum in­flytande avgifter från andra arbets­givare än under 1 sägs, som i ge­nomsnitt för det år, varå avgifterna belöpa, sysselsätta minst tjugu ar­betstagare;

2. till andra fondstyrelsens för­valtning jämlikt nämnda lagrum in­flytande avgifter frän andra arbets­givare än under I sägs, som i ge­nomsnitt för det år, varå avgifterna belöpa, sysselsätta minst femtio ar­betstagare;

 

3.   till tredje fondstyrelsens förvaltning övriga avgifter enligt samma lagrum samt avgifter, som erläggas jämlikt 19 kap. 3 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring; samt

4.   till Qärde fondstyrelsens förvaltning medel, som av styrelsen rekvire­rats hos riksförsäkringsverket och som avräknas på medel som belöpa på de övriga styrelserna i förhållande till kapitalbehållningarna enligt styrel­sernas balansräkningar avseende ställningen vid utgången av närmast före­gående år.

Till varje fondstyrelses förvalt­ning skall jämväl hänföras avkast­ning av de av styrelsen förvaltade medlen.

Till varje fondstyrelses förvalt­ning skall jämväl hänföras avkast­ning av de av styrelsen förvaltade medlen. Av avkastningen varje år av de medel fjärde fondstyrelsen förvaltar, skall dock, efter avdrag av sådana kostnader som anges i 3 § andra stycket, fyra femtedelar överföras till de övriga fondstyrel­sernas förvaltning i förhållande till de avräkningar som har skett enligt första stycket 4 till och med det år som avkastningen avser.

3 §2

Pensionsutbetalningar ävensom, där ej annat följer av vad i andra stycket stadgas, förvaltningskost­nader och andra utgifter avseende försäkringen för tilläggspension skola, i den mån andra medel ej stå till förfogande, bestridas genom till­skott, som riksförsäkringsverket äger erhålla från första, andra och tredje fondstyrelserna. De för ett kalenderår erforderliga medlen sko­la tillskjutas av dessa fondstyrelser

Pensionsutbetalningar ävensom, där ej annat följer av vad i andra stycket stadgas, förvaltningskost­nader och andra utgifter avseende försäkringen för tilläggspension skola, i den mån andra medel ej slå lill förfogande, bestridas genom till­skott, som riksförsäkringsverket äger erhålla från första, andra och tredje fondstyrelserna. De för ett kalenderår erforderliga medlen sko­la tillskjutas av dessa fondstyrelser

2 Senaste lydelse 1973:503.

 

Prop. 1978/79:165

Nuvarande lydelse

i förhällande till kapitalbehållning­arna enligt styrelsernas balansräk­ningar avseende ställningen vid ut­gången av närmast föregående år.

Föreslagen lyddse

i förhållande till de avgifier som un­der det närmast föregående året. ha överförts till styrelsernas förvalt­ning.

Varje fondstyrelse skall med de under styrelsens förvaltning stående medlen bestrida kostnaderna för styrelsens verksamhet och för revision av styrelsens förvaltning.

IIS

Allmänna pensionsfonden skall av fondstyrelserna förvaltas på så­dant sätt att den blir till största möj­liga gagn för försäkringen för till-läggspension. Därvid skall iaklla­gas, att placeringen av fondmedlen tillgodoser kraven på betryggande säkerhet, god avkastning och till­fredsställande betalningsbered­skap.

Fondstyrelserna skall, inom ra­men för vad som är förenligt med den allmänna ekonomiska poUtiken och med beaktande av krediimark-nadens funktionssätt, förvalta all­männa pensionsfonden på sådant sätt att den blir till största möjliga gagn för försäkringen för tilläggs­pension. Placeringen av fondmed­len skaU tiUgodose kraven på be­tryggande säkerhet, god avkastning och tillfredsställande betalningsbe­redskap.

12§ Envar av första, andra och tredje fondstyrelserna må placera de under styrelsens förvaltning stående medlen,

1.   i obligationer utfärdade av staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, Sveriges allmänna hypoleksbank. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Svenska bostadskreditkassan. Svenska skeppshypo­tekskassan eller Skeppsfartens sekundärlånekassa eller av kreditaktiebo­lag, som enligt vad därom finnes stadgat står under tillsyn av bankinspek­tionen;

2.   i obligationer garanterade av staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet;

3. i obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda för­skrivningar som offentligen utbju­dits av svenskt bankaktiebolag, Sveriges investeringsbank aktiebo­lag eller Nordiska investeringsban­ken med undantag av konvertibla skuldebrev och skuldebrev förena­de med optionsrätt till nyteckning;

3. i obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda för­skrivningar som offentligen utbju­dits av svenskt bankaktiebolag, Sveriges investeringsbank aktiebo­lag eller Nordiska investeringsban­ken med undantag av konvertibla skuldebrev, skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning och sådana obligationer med längre löptid än ett år, som ha utfärdats av bankaktiebolag, sparbank eller centralkassa för JordbrukskredU;

Senaste lydelse 1973:503.

■■ Senaste lydelse 1976: 146 Ofr 1976:286).

 

Prop. 1978/79:165

Nuvarande Ivddse

Föreslagen lydelse

23

4. i andra skuldförbindelser utfärdade av staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, riksbanken, bankaktiebolag, sparbank, central­kassa för jordbrukskredit eller annan kreditinrättning, som regeringen godkänner, eller av bolag, förening eller stiftelse som i 2§ första stycket I sägs, såvida staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet iklätt sig borgen för förbindelserna;

5. i skuldförbindelse utfärdad av annan fondstyrelse;

6.    ejler hörande av rik.sförsäk-ringsverkel i skuldförbindelse ulfär-dad av jörelag, som har lill syfte all befordra folkhälsan elter all medverka liU förhindrande av ned­sättning av arbetsförmåga eller lill förbättring av sådan förmåga och som enligi siyrelsens prövning anses erbjuda godtagbar säkerhet; saml

7.    i fordran hos kreditinrättning i enlighet med vad nedan är stadgat om återlån.

5. i skuldförbindelse utfärdad av annan fondstyrelse; saml

6. i fordran hos kreditinrättning i enlighet med vad nedan är stadgat om återlån.

Fjärde fondstyrelsen må placera de under styrelsens förvaltning stående medlen,

1.    i aktier i svenskt aktiebolag med undantag av aktiebolag, som driver bank- eller försäkringsrörelse; samt

2.    i sädana konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med op­tionsrätt till nyteckning som utfärdats av aktiebolag som avses i I i detta stycke.

I den mån så erfordras för en tillfredsställande betalningsberedskap eller eljest för tillgodoseende av kravet på ändamålsenlig förvaltning må fond­medel även innestå hos riksbanken, bankaktiebolag eller postgirot.

12 a § Allmänna pensionsfonden får icke inneha mer än tio procent av ak­tierna i samma aktiebolag eller, om aktierna har olika röstvärde, större antal än att röstetalet för aktierna utgör högst tio proceni av rösteta­let för samtliga aktier.

14 §=

Riksbanken, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa för jord­brukskredit, Sveriges allmänna hy­poleksbank. Svenska skeppshypo­tekskassan eller annan kreditinrätt-

Riksbanken, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa för jord­brukskredit, Sveriges allmänna hy­poleksbank. Svenska skeppshypo­tekskassan eller annan kreditinrätt-

* Senaste lydelse 1976:98.

 

Prop. 1978/79:165

Nuvarande lydelse

ning som regeringen godkänner äger mot bevis om fullgjord avgifts­betalning bevilja den som eriagt av­gift till försäkringen för tilläggspen­sion enligt lagen (1962: 381) om all­män försäkring under föregående år återlån med högst hälften av vad sålunda eriagts. Återlån må ej be­viljas, om dess belopp enligt vad nu sagts icke skulle uppgå till fem­hundra kronor.

24

Föreslagen lydelse

ning som regeringen godkänner äger varje år mot bevis om fullgjord avgiftsbetalning bevilja den som er-lagt avgift till försäkringen för tilläggspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring återlån med högst hälften av vad sålunda eriagts

/. under det närmast föregående året eller

2. under de fem närmast föregå­ende åren, i den mån avgiftsbetal­ningarna icke redan utnyttjats sorn underlag för återlån.

Återlån/ör ej beviljas, om dess belopp icke skulle uppgå till femtio-tusen kronor. Återlån enligt första stycket 2 får uppgå llll högst fem­hundratusen kronor.

15 §«

Kreditinrättning, som enligt 14 § lämnat återlån, äger i samband där­med till motsvarande belopp erhälla lån från den fondstyrelse, som en­ligt 2 § har att förvalta de avgifter för vilka återlånet beviljats.

Räntesatsen för lån från fond­styrelse till kreditinrättning enligt vad i första stycket sägs faslställes av regeringen. Sagda räntesats skall bestämmas så att den med en halv proceni överstiger högsta all­mänt förekommande räntesats vid inlåning i bankaktiebolag, spar­bank och centralkassa för jord­brukskredit. Utan hinder av vad så­lunda blivit bestämt äger dock fondstyrelsen och kreditinrätt­ningen för visst lån överenskomma om en efter det rådande marknads­läget bestämd, för viss tid bunden räntesats.

Återlån, som icke i sin helhet återbetalas inom ett år från utläm­nandet, skall årligen amorteras med

16i

Kreditinrättning, som enligt 14 § lämnat återlån, äger i samband där­med till motsvarande belopp erhålla lån från den fondstyrelse, som en­ligt 2 § har att förvalta de avgifter eUer större delen av de avgifter för vilka återlånet beviljats.

Räntesatsen för lån frän fond­styrelse till kreditinrättning enligt vad i försia stycket sägs skall mot­svara räntesatsen för senast i Sve­rige utgivna långfristiga statsobli­gationslån, om ej regeringen, med hänsyn till att ränteläget därefter ändrats, faststäUt annan räntesats. Räntesatsen för lånet skall omprö­vas vart femle år under dess löptid.

Återlån, som icke i sin helhet återbetalas inom ett år från utläm­nandet, skall årligen amorteras med

' Senaste lydelse 1976:98.

 

Prop. 1978/79:165                                                                 25

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

belopp icke understigande en tion- belopp icke understigande en tion­
del av lånesumman. Kreditinrätt- del eller, såviti avser återlån som
nings lån hos fondstyrelse enligt beviljats med högre belopp ån hälf-
15 § skall återbetalas i samma mån ten av närmasi föregående års av-
som återlånet, dock ej långsam- gifter, en femtondedel av l&nesum-
mare än som föreskriviis i villkoren man. Kreditinrättnings lån hos
för sisinämnda lån.                     fondstyrelse enligt 15 S skall återbe-

talas i samma män som återlånet. dock ej långsammare än som före­skrivits i villkoren för sistnämnda lån. Har återlån uppsagts lill belal­ning, får kreditinrättnings lån hos fondstyrelse likväl, lill den dd del motsvarar obetald återlåneskuld, återbetalas på de villkor som gällde före uppsägningen.

Återlån må, om långivaren och låntagaren äro ense därom, kunna över­föras till annan kreditinrättning, som äger bevilja dylikt lån.

1.    Denna lag träder i kraft, sävitt avser 2§ andra siycket, den 1 januari 1980, och i övrigt den 1 juli 1979.

2.    Innehar allmänna pensionsfonden den I juli 1979 aktier i något eller några aktiebolag utöver vad som medges i 12 a §, får fonden även i fortsätiningen inneha högst samma andel av aktierna i bolaget eller bola­gen.

3.    I fråga om återlån, som avser avgifter betalda före den 1 januari 1977 eller som har beviljats före den 1 juli 1979, och lån till kreditinrättning som har beviljat återiånet gäller fortfarande I4-I6§§ i sin äldre lydelse. I fråga om lån som kreditinrättning har erhållit enligt 15 § första stycket i dess äldre lydelse får dock avtal träffas om tillämpning av 15 § andra stycket i dess nya lydelse.

8    Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1908:129) ang. en särskild stämpel­avgift vid köp och byte av fondpapper

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1908: 129) ang. en sär­skild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper

dels att 3 kap. skall upphöra att gälla,

dels alt rubriken till I kap. skall lyda "Allmänt",

dels att rubriken till förordningen samt 1, 3, 4, 5, 10, 12, 13, 14, 15, 18 och 19 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

 

Prop. 1978/79:165                                                                 26

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

Förordning ang. en särskild stäm-      Lag  med   vissa   bestämmelser   om

pelavgift vid köp och byte av fond-      handel med fondpapper

papper

I                                                                                               §'
Vid överlåtelse av fondpapper ge­
nom köp eller byle skall erläggas
en särskild avgift till belopp och i
den ordning, här nedan sägs.

Med fondpapper förstås i denna     Med fondpapper förstås i denna
förordning aktier i inländska och ut- förordning aktier i inländska och ut­
ländska aktiebolag, lottbrev, an-    ländska aktiebolag, lotlbrev, an­
delsbevis eller delaktighetsbevis i delsbevis eller delaktighetsbevis i
kommanditbolag samt obligationer; kommanditbolag samt obligationer;
och anses som obligation enligt    och anses som obligation enligt
denna förordning jämväl förskriv- denna förordning jämväl för den
ning, vilken, ändock att den ej be- allmänna rörelsen avsedd förskriv-
lecknats som obligation, jämlikt  ning, vilken medför rätt till betal-
siämpelskattelagen skall lika med ning först efter utfärdarens övriga
obligation stämpdbdåggas.               fordringsägare (förlagsbevis).

Lika med överlåtelse av fondpapper anses överlåtelse av rätt till teck­ning av sådana värdepapper eller, där teckning skett, överlåtelse av den därpå grundade rätt, sä ock överlåtelse av handling, varigenom någon tillförsäkras förfoganderätt över fondpapper (certifikai). Har vid uppta­gande av obligationslån här i riket i stället för obligation utlämnats certifi­kai, enligt vilket långivaren äger rätt att få obligationer utlämnade, skall överlåtelse av sådant ceriifikat anses lika med överlåtelse av de obliga­tioner, som avses med certifikatet.

3 § 1. Avräkningsnota, varom i 2 § förmäles, skall, där ej nedan annor­lunda stadgas, vid köp förses med stämpel till följande belopp, nämli­gen:

a)    vid köp av aktier, lotter, an­delsbevis och delaktighetsbevis 30 öre, då de överlåtna aktiernas, lot­ternas, andelsbevisens eller delak­tighetsbevisens sammanlagda vär­de icke överstiger 100 kronor, och därutöver 30 öre för varje påbörjat belopp av 100 kronor,

b)    vid köp av obligationer 10 öre, då de överlåtna obligationernas sammanlagda värde ej överstiger 100 kronor, och därutöver 10 öre

' Senaste lydelse 1974: 864. 'Senaste lydelse 1929:142.

 

Prop. 1978/79:165                                                             27

Nuvarande lyddse                        Föreslagen lyddse

för vurje påbörjat belopp av  100 kronor,

dock alt, där den ene kontrahen­ten är fondhandlare och avtalet av­slutas icke för dennes räkning utan / kommission, avräkningsnolan skall förses,

c)    vid köp av aktier, lotter, an­
delsbevis och delaktighetsbevis
med stämpel av 15 öre, då de över­
låtna aktiernas, lotternas, andels­
bevisens eller delaktighetsbevisens
sammanlagda värde icke överstiger
100 kronor, och däruiöver 15 öre

för varje påbörjat belopp av  100 kronor, samt

d)    vid köp av obligationer med
stämpel av 5 öre, då de överlåtna
obligationernas sammanlagda vär­
de ej översliger 100 kronor, och
däruiöver 5 öre för varje påbörjat
belopp av 100 kronor.

Ävenledes skall, där ej nedan an­norlunda sladgas, avräkningsnota vid byle förses med slämpel lill föl­jande belopp, nämligen:

e)    vid byle av aktier, lotter, an­
delsbevis och delaktighetsbevis 15
öre, då det värde, som enligt 4 § 4
mom. skall i avräkningsnotan upp­
lagas, ej översliger 100 kronor, och
därutöver 15 öre för varje påbörjat
belopp av 100 kronor, samt

f)     vid byte av obligationer 5 öre,
då del värde, som enligt 4 § 4 mom.
skall i avräkningsnotan upptagas,
ej översliger 100 kronor, och därut­
över 5 öre för varje påbörjat belopp
av 100 kronor.

Med fondhandlare förstås i denna förordning den, som enligt lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet är att anse såsom fond­kommissionär; dock skall vid tillämpning av vad i 5 §, jämförd med 13 §, samt 10 och 11 §§ stadgas under fondhandlare inbegripas jämväl den, som, utan att vara fondkommissionär, driver sådan rörelse med fondpapper, att han på grund därav är pliktig föra handelsböcker.

2. Stämpelplikt äger icke rum i följande fall, nämligen:

Senaste lydelse 1969:746.

 

Prop. 1978/79:165

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

a)   då bägge kontrahenterna är fondhandlare och avtalet å vardera sidan avslutas icke för egen räk­ning utun i kommission;

b)   då aktie, lott, andelsbevis el­ler delaktighetsbevis ulan mellan-gift utbytes tnot annan eller andra aktier, lotter, andelsbevis eller del­aktighetsbevis i samma bolag och till enahanda eller lägre belopp;

c)    då obligation ulan mellangift utbytes mot annan eller andra obli­gationer av samma utgivare samt med samma räntefot och till ena­handa eller lägre belopp;

d)    vid köp av obligationer, som
utfärdats eller garanterats av
svenska staten, eller då vid överlå­
telse av aktie eller obligation den
ene kontrahenten är svenska staien
eller svenska statsJÖrvaltningen till­
hörande allmänt verk eller styrelse,
riksdagens verk, Sveriges allmänna
hypoleksbank. Konungariket Sve­
riges stadshypotekskassa. Svens­
ka skeppshypoiekskassan eller
Skeppsfartens sekundärlånekassa;

e)    vid utlämnande av här i riket .
utfärdad obligation, då antingen
obligationen skall enligt stämpel­
skattelagen före utlämnandet
förses med särskild stämpel eller
fråga är om obligation, utfärdad av
svensk kommun eller landstings­
kommun. Kommunkredit Aktiebo­
lag, Kommunlåneinstitutet Aktie­
bolag eller svenskt aktiebolag med
ändamål att idka belåning av fast
egendom eller tomträtt; samt

,/) vid köp av fondpapper, som är utfärdat eller garanterat av sådant till Förenta Nationerna anknutet fackorgan till vilket Sverige anslutit sig, och då fondpapper överlåtes av eller till sådant organ.

3.* Slutes reportavial, skall en­dast den avräkningsnota förses med Slämpel, som gäller den till be­loppet större av de båda till report-

* Senasle lydelse 1927:225.

 

Prop. 1978/79:165                                                                 29

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

avlalel hörande ajjärerna; och skall stämpelavgiften utgå med femtedelen av det belopp, som en­ligt I mom. eljest skolat utgöras, i varje Jall dock minst 5 öre.

Skall vid reportavial icke särskild ersänning erläggas lill den andre konlrahenien i avlalel, äge släm-pdpllkl icke rum.

4. Därest avtal om köp eller byle av fondpapper avslutas genom en eller flera fondhandlare i kom­mission, skall sammanlagda stäm­pelavgiften icke I något faU beräk­nas lill högre belopp än om avlalel slinils ulan anlitande av kommis­sionär, dock med iakttagande av vad i 3 mom. stadgas om viss lägs­ta avgift.

5." Värdel å de överlåtna fond­papperen skall vid köp anses mot­svara köpeskillingen och må vid byte icke upplagas lill lägre belopp än del vid liden Jör bytesavtalet i allmänhet gällande.

4 §

1. Avräkningsnota skall upprättas samma dag, som köp- eller bytesavtal avslutas.

2.' Vid köp skall avräkningsnota upptaga kontrahenternas (säljarens och köparens eller kommissionärens och kommittenlens eller kommissio­närens och tredje mans) namn och bostad, ort och dag för köpets avslutan­de, föremålet för överläteisen ävensom den överenskomna köpeskillingen.

Skyldigheten att upprätta avräkningsnota åligger, där ej nedan annorlun­da sägs, säljaren, vare sig denne handlar för egen räkning eller såsom kommissionär.

Är fondhandlare köpare vare sig för egen räkning eller i egenskap av kommissionär, och är den andra kontrahenten ej fondhandlare, skall köpa­ren upprätta avräkningsnotan.

Där vid överlåtelse av fondpapper någon, utan att själv uppträda vare sig som säljare eller köpare, förmedlat avtalet mellan kontrahenterna, åligger det förmedlaren att upprätta avräkningsnotan, som därvid skall upptaga, utom kontrahenternas, jämväl förmedlarens namn.

Dä fondhandlare avslutar köpav- Då fondhandlare avslutar köpav­
tal, icke för egen räkning utom så- tal, icke för egen räkning utom sä­
som kommissionär, skall han förse som kommissionär, skall han förse
avräkningsnota    med    påskrift:    i avräkningsnota   med    påskrift:    i

= Senaste lydelse 1927:225. «Senaste lydelse 1927:225. ' Senaste lydelse 1927: 225.

 

Prop. 1978/79:165                                                                  30

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

kommission (avräkningsnota i kom-      kommission (avräkningsnota i kom­mission); c/örJä/i/fAv i .'5 2-4/wo/k.       mission). Avslutar annan än fond-slämpdn utgöres med nedsatt be-      handlare köpavtal för annans räk-lopp  eller ståmpdpliki  icke  äger      ning, skall i avräkningsnotan utsät-rum, skall i avräkningsnotan tillika      tas  för  vems  räkning avslutandet antecknas grunden lill nedsättning-      skett. en eller befrielsen, såvida den icke eljesl framgår av avråkningsiiotans innehåll.  Avslutar annan än fond­handlare köpavtal för annans räk­ning, skall i avräkningsnotan utsät­tas för vems  räkning avslutandet skett.

Avräkningsnota behöver icke vara underskriven.

3.    Då köpavtal avslutas mellan 3. Då köpavtal avslutas mellan kontrahenter, vilka bägge äro fond-  kontrahenter, vilka bägge äro fond­handlare, skall kontrahent, som handlare, skall kontrahent, som köper i kommission, över uppgörel-       köper i kommission, över uppgörel­sen mellan fondhandlarna upprätta   sen mellan fondhandlarna upprätta särskild osiämplad avräkningsnota särskild avräkningsnota i kommis-i kommission.   sion.

4.    I fall, där bytesavtal avslutas mellan, å ena sidan, kommissionär, som är fondhandlare, och, ä andra sidan, kontrahent, som icke är dylik kom-misionär, upprättas avräkningsnota endasl av fondhandlaren. Avslutas bytesavtalet genom förmedlare, skall denne upprätta särskild avräknings­nota för envar av kontrahenterna. Vid bytesavtal i andra än nu nämnda fall skall vardera kontrahenten upprätta avräkningsnota.

1 avräkningsnota vid bytesavtal upptages värdet allenast å de fondpap­per, som överlåtas av den kontrahent, vilken själv har att upprätta notan eller för vilkens räkning sådant åligger förmedlaren. Är vid bytesavtal fondhandlare kontrahent, och har avtalet avslutals icke för dennes egen räkning utan i kommission, skall i avräkningsnotan upptagas värdet ä de fondpapper, som överlåtas av den andre kontrahenten (kommillenl eller tredje man). Skall vid byte kontrahent utgiva mellanavgifl, tillägges denna avgift värdet av de fondpapper, samma kontrahent överlåter.

Rörande avräkningsnotas innehåll i övrigt gäller vad i 2 mom. sägs med avseende å avräkningsnota vid köp.

5.    Avräkningsnota upprättas i två likalydande exemplar. Då den, vilken
det åligger att upprätta avräkningsnotan, handlar för egen räkning eller
såsom kommissionär, skall det ena exemplaret av notan stanna i förvar hos
upprättaren och det andra sist å tredje dagen, efter det avtalet kommit till
stånd, avsändas till kontrahenten. Är avtalet åter slutet genom förmedlare,
skall denne inom nämnda tid avsända båda exemplaren, ett till vardera
kontrahenten.

6.* Då fondpapper säljas exekutivt, anses förrättningsmannen såsom förmedlare.

Senaste lydelse 1967: 146.

 

Prop. 1978/79:165

31

 

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lyddse

5  S' Då avräkningsnota utfärdas av fondhandlare, skall för ändamålet använ­das särskild blankett, som anskaffais från generalpoststyrelsen. Vid utfär­dandet skall så förfaras, att vad som skrives å det ena exemplaret av notan samtidigt kopieras å det andra exemplaret.

Fondhandlare, som vid köp eller byte mottagit avräkningsnota i kommission, skall fastsatta den­samma vid det hos honom förvara­de exemplaret av den utav honom själv över köpet eller bytet utfär­dade notan.

Fondhandlare, som vid köp eller byte mottagit ostämplad avräk­ningsnota i kommission, skall fäst-sätta densamma vid det hos honom

förvarade exemplaret av den utav honom själv över köpet eller bytet utfärdade notan.

Formulär till blankett, som i första stycket sägs, ävensom formulär till blankett, som enligt vad i 18 § stadgas tillhandahålles allmänheten genom generalpoststyrelsens försorg, fastställas av bankinspektionen.

10 §'

Inom tre månader efter utgången av varje kalenderkvartal skall fond­handlare i den ordning bankinspek­tionen föreskriver till inspektionen insända det ena exemplaret av de avräkningsnoior, som upprättals under kvartalet, eller, ifall som i 7 § 3. avses, kopia av de under samma kvartal upprättade notorna.

Inom tre mänader efter utgången av varje kalenderkvartal skall fond­handlare i den ordning bankinspek­tionen föreskriver till inspektionen insända det ena exemplaret av de avräkningsnoior, som upprättats under kvartalet.

12 §

Den, som enligt 4 eller 8§ är plik­lig upprälla avräkningsnota över köp eller byte av fondpapper, men underlåter att sådant fullgöra eller atl förse upprättad nota med före­skriven stämpel, bote från och med fem IiU och med trettio gånger det felande siämpelbeloppet, dock minst tio kronor. Hade avräknings­notan ej skolat förses med slämpel, bote tio kronor.

Har någon i avräkningsnota, som av honom upprättats, mot bättre vetande lämnat oriktig upp­gijt och därigenom föranlell, att stämpelavgift icke till behörigt be­lopp blivii utgjord, bote från och med tjugu till och med femtio gånger det stämpelbelopp, som ge-

Den som underlåter all upprälla avräkningsnota i enhghet med be­slämmelserna i denna förordning dömes till böter, högsl femhundra kronor.

" Senaste lydelse 1964: 309. '» Senaste lydelse 1964:309.

 

Prop. 1978/79:165

32

 

Nuvarande lydelse

nom det orikliga förfarandet un­dandragits, dock minst femtio kro­nor.

Föreslagen lydelse

13 §'

Har någon, som är skyldig förse avräkningsnota med stämpel, för­summat all makulera slämpel, var­med sådan handUng blivit belagd, vare påföljden böter fem kronor.

Den, som bryter mot de i 4§ I eller 5 mom., 5§ eller 7§ 1 eller 3 mom. meddelade ordningsföre­skrifter, straffes, där ej i 12 § annan påföljd blivit för förseelsen utsatt, med böter, högst trehundra kronor.

Den, som bryter mot de i 4§ 1 eller 5 mom., eller 5§ meddelade ordningsföreskrifter, straffes, där ej i 12 § annan påföljd blivit för för­seelsen utsatt, med böter, högst tre­hundra kronor.

Fondhandlare, som försummar anmälan enligt 9§ andra stycket, dömes till dagsböter.

14 §'2 Fondhandlare,   som  åsidosätter föreskrifi enligt 8a§ eller försum­mar    anmälan    enligt    9§    andra stycket, dömes lill dagsböter.

15 §' De i 12, 13 och 14 §§ omförmälda förseelser åtalas av allmän åklagare vid allmän domstol.

Varder kontrahent i avtal om köp eller byte av fondpapper ställd un­der tilltal för det han icke fullgjort honom åliggande skyldighet att upprätta eller stämpelbdägga av­räkningsnota, vare till fredande från ansvar pliktig förete avräk­ningsnotan, där han icke i annan ordning gitter förete bevisning där­om, att han fullgjort vad honom i berörda avseende ålegat.

18 Generalpoststyrelsen skall i en­lighel med de närmare bestämmel­ser, som generalpoststyrelsen äger utfärda, å poslanstalterna ävensom å andra ställen, där sådani kan fin­nas     erforderligl,     tillhandahålla

Varder kontrahent i avtal om köp eller byte av fondpapper ställd un­der tilltal för del han icke fullgjort honom åliggande skyldighet alt upprätta avräkningsnota, vare till fredande från ansvar pliktig förete avräkningsnotan, där han icke i an­nan ordning gitter förete bevisning därom, att han fullgjort vad honom i berörda avseende ålegat.

Generalpoststyrelsen skall i en­lighet med de närmare bestämmel­ser, som generalpoststyrelsen äger utfärda, å postanstalterna ävensom å andra ställen, där sådant kan fin­nas erforderligt, tillhandahålla all-

" Senaste lydelse 1933:245. '2 Senaste lydelse 1964: 309. " Senaste lydelse 1933:245. '* Senaste lydelse 1964: 309.

 

Prop. 1978/79:165                                                                 33

Nuvarande lydelse                       Förestagen lydelse

stämplar av de särskilda slag, som      mänhelen    blanketter   till    avräk-skola vara all lillgå, ävensom blan-      ningsnotor. ketter till avräkningsnoior.

Blanketter, som enligt 5 § utlämnas till fondhandlare, skola vara försedda med för varje fondhandlare löpande numrering. Om utlämnandet skall generalpoststyrelsen genast underrälta bankinspekiionen. Vederbörande fondhandlare har att för ifrågavarande blanketter erlägga betalning med belopp, som enligt generalpoststyrelsens beräkning motsvarar postverkets självkostnadspris.

Ett exemplar av denna förordning skall hållas för allmänheten tillgängligt å varje postkontor.

19 S'-'

Beträffande förhandsbesked och besvär över sådani besked saml be­frielse från eller älerbelalning av slämpdavgifl skall i tillämpliga de­lar iakllagas vad som finnes före­skrivel i 39-41, 44, 46, 47 och 56 §§ slämpdskattdagen. Förhandsbe­sked lämnas av hankinspektionen. Mot meddelat förhandsbesked må talan Jöras endast av den som sökt beskedet.

Bestämmelser rörande uppbörd och redovisning av siämpelmedd, som inflyta vid poslanstali, medde­las av generalpoststyrelsen.

De föreskrifter i övrigt, som fordras för tillämpning av denna förordning, meddelas av KM:t eller den myndighet KM:t förordnar.

Denna lag träder i kraft den I juli 1979.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om fondpapper som har överlåtits före den 1 juli 1979.

9    Förslag till

Lag om ändring i stämpelskattelagen (1964:308)

Härigenom föreskrivs i fråga om stämpelskattelagen (1964: 308)' dels att 21-26 och 38 §§ skall upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 19 § skall lyda "Aktier m. m." dels alt 1, 27, 30, 32, 37 och 51 §S skall ha nedan angivna lydelse.

'= Senaste lydelse 1964:309.

' Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 864.

3   Riksdagen 1978179, 1 saml. Nr 165.

 

Prop. 1978/79:165

34

 

Nuvarande Ivdds

Föreslagen lyddse

Till staten skall erläggas stämpelskatt i de fall och i den ordning, som stadgas nedan.

Rörande stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper äro särskil­da bestämmelser meddelade.

Om stämpelbeläggning av myndighels expeditioner och av ansökningar vid domstol gäller vad därom är särskilt stadgat eller regeringen föreskri­ver.

27 S

Den som har att erlägga stäm­pelskatt i fall. som avses i 19, 20,2/ eller 24 S, skall till ledning vid fast­ställande av skatten inkomma med deklaration till riksskatteverket. Deklarationen skall avges på heder och samvete samt avfattas pä blan­kett enligt formulär, som riksskat­teverket fastställer. 1 fräga om aktie skall deklaration, som ej är under­tecknad av bolagets styrelse, vara åtföljd av protokollsutdrag, som vi­sar att styrelsen beslutat lämna de uppgifier deklarationen innehåller.

Deklaration skall vara avlämnad, i fall som avses i

a)    19 §, inom tvä månader från det att registrering skett om full­gjord inbetalning å aktier, dock se­nast inom två månader från utgång­en av den tid inom vilken aktien enligt lag skall betalas, eller, vid ök­ning av aktiekapital enligt 64 § la­gen om aktiebolag, inom tvä måna­der från det att beslut om ökningen blivit registrerat;

b)   20 §, inom två månader från det att kommanditdelägarens utfäs­telse blivit registrerad;

c)    21 S, innan där angiven hand­ling utlämnas; samt

Den som har att erlägga stäm­pelskatt i fall, som avses i 19 elter 20 §, skall till ledning vid faststäl­lande av skatten inkomma med de­klaration till riksskatteverket. De­klarationen skall avges pä heder och samvete samt avfattas på blan­kett enligt formulär, som riksskat­teverket fastställer. I fräga om aktie skall deklaration, som ej är under­tecknad av bolagets styrelse, vara åtföljd av protokollsutdrag, som vi­sar att styrelsen beslutat lämna de uppgifter deklarationen innehåller.

Deklaration skall vara avlämnad, i fall som avses i

a)     19 S, inom två månader frän det att registrering skett om full­gjord inbetalning å aktier, dock se­nast inom två månader från utgång­en av den tid inom vilken aktien enligt lag skall betalas, eller, vid ök­ning av aktiekapital enligt 64 § la­gen om aktiebolag, inom två måna­der från det att beslut om ökningen blivit registrerat; ifl/w/

b)    20 S, inoi två månader från det att kommanditdelägarens utfäs­telse blivit registrerad.

Senaste lydelse 1974:864.

 

Prop. 1978/79:165                                                                 35

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

d) 24 S, inom två månader från den överlåtelse eller pantsätining som föranlell skalleplikl eller, då skalleplikl inträtt till följd av döds-jält, inom den lid som gäller för ingivande av bouppieckningen till regislrering.

Deklaration rörande handling, som avses 121 eller 24 §, skall ålföl-jas av de i deklarationen angivna skattepliktiga handlingarna. År Jrå­ga om akilebrev, annat andelsbe­vis, delaktighetsbevis elter lottbrev i utländskt förelag av ekonomisk ari och tyder handlingen på viss an­del i förelagel, skall på begäran lil-tika inges värdebevis av beskatt­ningsmyndighet i det land, där fö­retaget har sitt säte.

30 §=< / mom. Beslut rörande stämpelskatt meddelas

a)    beträffande förvärv av fast egendom, tomträtt eller skepp av den in­skrivningsmyndighet, hos vilken lagfart eller inskrivning sökes, pä den inskrivningsdag dä ansökan bifalles eller, om ansökan förklaras vilande, på den inskrivningsdag då detta sker eller, i fall som avses i 13 § tredje stycket, då avregistrering sker;

b)   beträffande inteckning av den inskrivningsmyndighet, hos vilken in­teckning sökes, på motsvarande inskrivningsdag som under a): och

c)    i övriga fall av riksskatteverket.

Möter hinder mot att meddela beslut rörande skatten på inskrivnings­dag, som anges i a) eller b), skall beslutet meddelas på den inskrivnings­dag, som först infaller efter det att hindret blivit undanröjt.

1  fall, som avses i c), må beslut om fastställande av skatt ej meddelas senare än ett år efter utgången av det kalenderår, varunder skatteplikten inträdde. Har slutligt beslut ej meddelats inom denna tid men har deklara­tion avgetts, skall så anses, som om skatten den dag tiden utgick fastställts genom slutligt beslut i överensstämmelse med sådan handling. Har prelimi­närt beslut meddelats, skall skallen i stället anses ha nämnda dag slutligt fastställts i överensstämmelse med det preliminära beslutet.

2  mom. Med inskrivningsmyndighet avses i denna lag även registermyn­dighet enligt 2 § sjölagen (1891: 35 s. 1).

Myndighet, som enligt 1 mom. har atl meddela beslut rörande skatt, är beskattningsmyndighet. Skatteplikt inträder, i fall som avses i

3 Senaste lydelse 1975:922.

 

Prop. 1978/79:165                                                                 36

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

a)  3 S, när ansökan om lagfart eller inskrivning av tomträtt beviljas eller förklaras vilande;

b)  11 §, när inteckningen beviljas eller ansökan därom förklaras vilande;

c)  13 §, när ansökan om inskrivning beviljas eller, i fall som avses i 13 § tredje stycket, när avregistrering sker;

d)      19 §, när registrering som sägs i 27 § andra stycket a) sker;

e)                                                20 §, när registrering sker;            e) 20 §,   när   registrering   sker;

saml

f)    21 §,   når  handlingen  utläm-  f) 28 §, när dragning sker.
nas;

g)   24 §, när överlåtelse eller
pantsätining sker eller innehavaren
dessförinnan avlider; saml

h) 28 §, när dragning sker.

32 § I förhällande till statsverket skola för skattens erläggande svara, beträf­fande skatt för

a)    förvärv av fast egendom, tomträtt eller skepp, båda kontrahenterna;

b)   inleckning, den som vid tidpunklen för skattepliktens inträde är behörig att ansöka om inteckning i den fasta egendomen, tomträtten eller skeppet eller, i fråga om annan egendom, att medge inteckningen;

c)    aktie eller insats i svenskt bo- c) aktie eller insats i svenskt bolag, lag, bolaget och de som äro leda- bolaget och de som äro ledamöter i möter i bolagets slyrelse sedan bolagels styrelse sedan skatteplikt skatteplikt inträtt;       inträtt; ia/Jif

d)    obligation, som avses i 21 §,  d) lotteri, den som anordnar det-
och hår i riket utfärdat certifikai,      ta.

som sägs 121 eller 24 §, utfärdaren;

e)    annan handling, för vilken en­
ligt 24 § skalleplikl föreligger, den
som överlåter eller pantsätter
handtingen elter, då skatteplikt in­
träder på grund av dödsfall, inne­
havarens dödsbo; saml

f)     lotteri, den som anordnar det­
ta.

När flera svara för skattens erläggande, äligger ansvarigheten dem soli­dariskt.

Skattskyldig är den som i varje särskilt fall är gentemot statsverket ansvarig för skattens erläggande.

37 § / mom. Inbetalas skatt, som fastställts av inskrivningsmyndighet, icke inom angiven lid, skall beskattningsmyndighelen göra anmälan därom till länsstyrelsen i det län, dit beskattningsmyndigheten hör. Vid sådan anmä­lan skall fogas beslut om skattens fastställande eller annal bevis, innehål-

" Senaste lydelse 1975:922. = Senaste lydelse 1975:38.

 

Prop. 1978/79:165                                                                 37

Nuvarande lyddse                         Föreslagen lydelse

lande uppgift om skattens belopp och erforderliga uppgifter om den skatt­skyldige. Fastsläller överrätt skatten till högre belopp än beskattningsmyn­dighelen förut beräknat eller vitsordar skattskyldig anmärkning av den enligt 48 S förordnade granskningsmyndigheten, skall överrätten eller, i del senare fallet, granskningsmyndigheten omedelbart lämna länsstyrelsen molsvarande uppgifter rörande det tillkommande skattebeloppet. Efter anmälan, som nyss nämnts, ävensom vid försummad inbetalning av till­kommande skattebelopp äligger det länsstyrelsen att förordna om utta­gande av felande belopp jämte i förekommande fall restavgifl enligt 2 mom. i den ordning, som enligt uppbördslagen (1953: 272) gäller för indrivning av restförd skatt.

Har skatt i fall, som avses i 30 § I  Har skatt i fall, som avses i 30 § 1
mom. första stycket c) eller d), icke     mom. första stycket c), icke inbeta-
inbetalats inom föreskriven tid,  lats inom föreskriven tid, skall för­
skall förfallet skattebelopp jämte i fallet skattebelopp jämte i förekom-
förekommande fall restavgifl enligt      mande fall restavgifl enligt 2 mom.
2 mom. pä framställningav beskatt-    pä framställning av beskattnings-
ningsmyndigheten omedelbart utta-   myndigheten omedelbart uttagas
gas genom utmätning.               genom utmätning.

2 mom. Har skattskyldig underlåtit att inbetala skall inom föreskriven tid, skall restavgifl erläggas till den myndighet, som i sådant fall skall uppbära skatten. Restavgiften skall utgä efter fyra öre för varje hel krona av den del av skatten som icke eriagts i rätt tid, dock ej med mindre belopp än lio kronor. Öretal som uppkommer vid beräkning av restavgifl jämnas till närmast högre hela krontal.

När dröjsmålet med betalningen är obetydligt eller eljest särskilda skäl föranleda det, mä befrielse frän skyldighet atl erlägga restavgifl meddelas av länsstyrelse i fråga om skatt, som avses i I mom. första stycket, och av beskattningsmyndighelen beträffande annan skatt.

Riksskatteverket äger meddela föreskrifter i fråga om befrielse från skyldighet att erlägga restavgifl.

51 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att inom före­skriven tid avge deklaration eller avlämnar deklaration med sä bristfälligt innehåll, att den uppenbarligen icke är ägnad alt ligga till grund för faststäl­lande av skatt dömes till böter, om ej gärningen är belagd med straff i skattebrottslagen. Ansvar enligt detta stycke inträder dock icke i fall dä 41 a § kan lillämpas.

Den som uppsålligen eller av grov oaklsamhet utlämnar hand­ling, som avses i 23 § första stycket, utan all handtingen är be­hörigen försedd med slämpel eller anteckning om orsaken lill alt den ulläiinias ulan stämpel, dömes lill böier.

1 ringa fall dömes ej till ansvar   1 ringa fall dömes ej lill ansvar

enligt första elter andra stycket. enligt första stycket.

 

Prop. 1978/79: 165                                                                 38

Denna lag träder i kraft den I juli 1979.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om handling som genom den nya lagen blivit icke skattepliktig om

1.    handling, som avses i 21 S. utlämnats före den Ijuli 1979; samt

2.    handling, som avses i 24 S, överlåtits eller pantsatts före den I juli 1979 eller dess innehavare dessförinnan avlidit.

10    Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att 53 S 1 mom. kommunalskattelagen (1928:370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

53 §

/ mom.' Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger så framt ej annat föreskrives i denna lag eller i särskilda bestämmelser, meddelade på grund av överenskommelse eller beslul. varom i 72 och 73 §§ sägs:

a) fysisk person:

för lid, under vilken han varil här i riket bosatt:

för all inkomst, som av honom här i riket eller å utländsk ort förvärvats; saml

jör lid, under vilken han ej varit här i riket bosatt:

för inkomsi av här belägen fastighet;

för inkomst av rörelse, som här bedriviis;

för avlöning eller annan därmed jämförlig förmån, som utgått av anställ­ning eller uppdrag hos svenska staten eller svensk kommun;

för avlöning eller annan därmed jämförlig förmån, som utgått av annan anställning eller annat uppdrag, i den män inkomsten uppburits härifrän och förvärvats genom verksamhet här i riket;

för pension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring till den del beloppet överstiger 4 500 kronor och för annan ersättning enligt nämnda lag;

för pension pä grund av anställning eller uppdrag hos svenska staten eller svensk kommun;

för belopp, som utgår på grund av annan pensionsförsäkring än tjänste­pensionsförsäkring, om försäkringen meddelals i här i riket bedriven för­säkringsrörelse;

för ersättning enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring och lagen (1956:293) om ersätt­ning åt smittbärare samt enligt annan lag eller författning, som utgått till någon vid sjukdom eller olycksfall i arbele eller på grund av militärtjänst­göring eller i fall som avses i lagen (1977:265) om statligt personskade­skydd eller lagen (1977: 267) om krigsskadeersättning till sjömän;

för dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa enligt lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring och kontant arbetsmarknadsstöd enligt lagen (1973: 371) om kontant arbetsmarknadsstöd;

' Enligt prop. 1978/79: 30 föreslagen lydelse.

 

Prop. 1978/79:165

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

39

för limstudiestöd och inkomslbidrag enligt studiestödslagen (1973: 349);

för annan härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket förvärvad inkomst av tjänst;

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i riket eller tillbehör till sädan fastighei eller rörelse; samt

för belopp, varmed schablonavdrag för egenavgifter överstigit påförda avgifter, samt restituerade, avkortade eller avskrivna egenavgifter, allt i den omfattning, som anges i anvisningarna till 41 b §;

b) staten:

för inkomst av jordbruksdomäner, skogar samt uthyrda eller med tomt­rätt eller vattenfallsrätt upplåtna fasligheter; samt

för inkomst av rörelse, som ej härflutit av bank- eller försäkringsrörelse eller av kommunikationsverk med tillhörande byggnader och anläggningar eller av industriell verksamhet, som huvudsakligen avser alt tillgodose statens egna behov;

c)    landsiing, kommuner och andra menigheter ävensom hushållnings­
sällskap med stadgar som fastställts av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer:

för inkomst av fastighet och av rörelse;

d) akademier, Nobelstiftelsen
samt stiftelsen Dag Hammarskjölds
Minnesfond, så ock allmänna un­
dervisningsverk, sådana samman­
slutningar av siuderande vid rikets
universitet och högskolor i vilka de
studerande enligt gällande stadgar
äro skyldiga att vara medlemmar
samt samarbetsorgan för sädana
sammanslutningar med ändamål att
fullgöra uppgifter som enligt
nämnda stadgar ankomma på sam­
manslutningarna,   sjömanshus,
svenska skeppshypotekskassan,
skeppsfartens sekundärlånekassa,
företagareförening som erhåller
statsbidrag, regional utvecklings­
fond som avses i förordningen
(1978: 504) om överförande av vissa
uppgifter från företagareförening
till regional utvecklingsfond, norr­
landsfonden, statens utvecklings­
fond, Apotekarsocietetens stiftelse
för främjande av farmacins utveck­
ling m.m,. Svenska Bibelsällska­
pets bibelfond. Bokbranschens Fi­
nansieringsinstitut Aktiebolag, Stif­
telsen Industricentra, Stiftelsen In­
dustriellt Utvecklingscentrum i
övre Norrland, Stiftelsen för pro­
duktutvecklingscentrum    i    Göte-

d) akademier, Nobelstiftelsen
saml stiftelsen Dag Hammarskjölds
Minnesfond, så ock allmänna un­
dervisningsverk, sädana samman­
slutningar av studerande vid rikets
universitet och högskolor i vilka de
studerande enligt gällande stadgar
äro skyldiga att vara medlemmar
samt samarbetsorgan för sådana
sammanslutningar med ändamäl att
fullgöra uppgifter som enligt
nämnda stadgar ankomma pä sam­
manslutningarna,   sjömanshus,
svenska skeppshypoiekskassan,
skeppsfartens sekundärlånekassa,
företagareförening som erhåller
statsbidrag, regional utvecklings­
fond som avses i förordningen
(1978: 504) om överförande av vissa
uppgifter från företagareförening
till regional utvecklingsfond, norr­
landsfonden, statens utvecklings­
fond, Apotekarsocietetens stiftelse
för främjande av farmacins utveck­
ling m.m.. Svenska Bibelsällska­
pets bibelfond. Bokbranschens Fi­
nansieringsinstitut Aktiebolag, Stif­
telsen Industricentra, Stiftelsen In­
dustriellt Utvecklingscentrum i
övre Norrland, Stiftelsen för pro-
duklutvecklingscentrum    i    Göte-

 

Prop. 1978/79:165

Nuvarande lydelse

borg, Sveriges exportråd, Sveriges turistråd, järnkontoret och SIS-Standardiseringskommissionen i Sverige, så länge kontorets respek­tive kommissionens vinstmedel an­vändas till allmänt nyttiga ändamäl och utdelning icke lämnas till del­ägare eller medlemmar, aktiebola­get tipstjänst, svenska penninglot­teriet aktiebolag, allmänna sjukför­säkringsfonden, pensionsstiftelser som avses i lagen om tryggande av pensionsutfästelse m.m., allmänna försäkringskassor, erkända arbets­löshetskassor, understödsförening­ar, som icke bedriva till livförsäk­ring hänförlig verksamhet, perso­nalstiftelser som avses i lagen om tryggande av pensionsutfästelse m.m. raed ändamål uteslutande att lämna understöd vid arbetslöshet, sjukdom eller olycksfall, stiftelser som bildals enligt avtal mellan or­ganisationer av arbelsgivare och ar­betstagare med ändamål all utgiva avgångsersättning till friställd ar­betstagare eller främja åtgärder till förmån för arbetstagare som blivit uppsagd eller löper risk att bliva uppsagd till följd av driftsinskränk­ning, företagsnedläggelse eller ra­tionalisering av företags verksam­het ävensom sådana ömsesidiga försäkringsbolag, som avses i lagen om yrkesskadeförsäkring:

för inkomst av fastighet;

40

Föreslagen lydelse

borg, Sveriges exportråd, Sveriges turistråd, järnkontoret och SIS-Standardiseringskommissionen i Sverige, sä länge kontorets respek­tive kommissionens vinstmedel an­vändas till allmänt nyttiga ändamål och utdelning icke lämnas till del­ägare eller medlemmar, aktiebola­get tipstjänst, svenska penninglot­teriet aktiebolag, allmänna pen­sionsfonden, allmänna sjukförsäk­ringsfonden, pensionsstiftelser som avses i lagen om tryggande av pen­sionsutfästelse m. m., allmänna för­säkringskassor, erkända arbetslös­hetskassor, understödsföreningar, som icke bedriva till livförsäkring hänförlig verksamhet, personalstif­telser som avses i lagen om tryg­gande av pensionsutfästelse m.m. med ändamål uteslutande att lämna understöd vid arbetslöshet, sjuk­dom eller olycksfall, stiftelser som bildats enligt avtal mellan organisa­tioner av arbetsgivare och arbetsta­gare med ändamål att utgiva av­gångsersättning till friställd arbets­tagare eller främja åtgärder till för­mån för arbetstagare som blivit uppsagd eller löper risk att bliva uppsagd till följd av driftsinskränk­ning, företagsnedläggelse eller ra­tionalisering av företags verksam­het ävensom sådana ömsesidiga försäkringsbolag, som avses i lagen om yrkesskadeförsäkring: för inkomst av fastighet;

e) kyrkor, sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet ej bedrives i vinst­syfte, barmhärtighetsinrättningar, stiftelser som hava till huvudsakligt än­damål att under samverkan med militär eller annan myndighei stärka rikets försvar eller atl, utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller be­stämda personer, främja vård och uppfostran av barn eller lämna under­stöd för beredande av undervisning eller utbildning eller utöva hjälpverk­samhet bland behövande eller främja vetenskaplig forskning, ävensom ideella föreningar som uppfylla i punkl 9 av anvisningarna angivna villkor:

för inkomsi av faslighet och av rörelse;

O svenska aktiebolag och sådana bolag, som enligt särskild författning äro skyldiga att avstä sin vinst, ekonomiska föreningar, samebyar, sam­fund, stiftelser, understödsföreningar, som bedriva till livförsäkring hän­förlig verksamhet, verk, inrättningar och andra inländska juridiska perso-

 

Prop. 1978/79:165                                                                 41

Nuvarande lydelse                       Förestagen lydelse

ner, dock sävitt gäller sådana juridiska personersom enligt författning eller på därmed jämförligt sätt bildals för ätt förvalta samfällighet endast om samfälligheien har taxerats säsom särskild taxeringsenhet och avser mark­samfällighet eller regleringssamfällighet, samtliga här under f) avsedda bolag, verk och andra juridiska personer i den mån de ej inbegripas under punkterna d) och e): för all inkomst, som här i riket eller å utländsk ort förvärvats;

g) utländska bolag:                    g) utländska bolag:

för inkomst av här belägen fastig-   för inkomst av här belägen fastig-

het;                                            het;

för inkomst av rörelse, som här  för inkomst av rörelse, .som här

bedrivits; samt                            bedrivits; samt

för   vinst   ä   icke   yrkesmässig     för   vinst   å   icke   yrkesmässig

avyttring av faslighet eller rörelse avyttring av fastighet eller rörelse
här i riket eller tillbehör till sådan här i riket eller tillbehör till sådan
fastighet eller rörelse;                fastighet eller rörelse.

h) allmänna pensionsjönden:

för all inkoinsi som härflyier av medd, som förval las av Jjårde fonåsiyretsen, samt i övrigt för in­komst av fastighei.

Riksskatteverket må, om särskilda skäl därtill äro, efter ansökan förkla­ra, att stiftelse eller förening, som har lill huvudsakligt ändamål all främja nordiskt samarbete, i fråga om skattskyldighet eller eljest vid lillämpning av denna lag skall anses jämställd med stiftelse eller förening, som ovan i första stycket vid e) angives. Sådant beslut må, när omständigheterna det föranleda, av riksskatteverket återkallas. Över beslut, som riksskattever­ket meddelat enligt detla siycke, må klagan icke föras.

Denna lag träder i kraft tre veckor efter den dag, då lagen enligt uppgifi på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling och tillämpas första gången vid 1980 års taxering.

11    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lyåelse                        Föreslagen lydelse

7§' Från skattskyldighet frikallas: a) medlem av konungahuset: för av staten anvisat anslag;

' Senaste lydelse 1977: 1091.

 

Prop. 1978/79:165                                                                 42

Nuvarande lyddse                        Föreslagen lydelse

b) i utlandet bosatt fysisk person och utländskt bolag:

för inkomst som avses i 54 S första stycket c) kommunalskattelagen;

c) staten:

för all inkomst;

d)   juridisk person som avses i 53 § I mom. första stycket c) kommunal­
skattelagen:

för all inkomst;

e)   understödsförening som enligt sina stadgar icke får meddela annan
kapitalförsäkring än sådan som omfattar kapilalunderstöd pä högst I 000
kronor för medlem och annan juridisk person som avses i 53 § I mom.
första stycket d) kommunalskattelagen än understödsförening:

för all inkomst;

f)    förening som är hänförlig under 53 § 1 mom. första stycket e) kom­
munalskattelagen:

för all inkomst utom sådan inkomst av rörelse för vilken föreningen icke är frikallad från skattskyldighet enligt punkt 4 av anvisningarna till 54 § nämnda lag;

g)   annan juridisk person som avses i 53 S 1 mom. första stycket e)
kommunalskattelagen:

för sådan inkomst som ej härflutit av rörelse;

h) här ovan ej upptagen ägare av sådan fastighet, som omförmäles i 5 § I mom. kommunalskattelagen:

för inkomsi av fasligheten genom dess begagnande för de i samma mom. avsedda ändamål;

i) svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar:

för utdelning från svenska aktiebolag och svenska ekonomiska förening­ar i den omfattning som i 54 § kommunalskattelagen sägs;

j) här i riket bosalt delägare i oskift dödsbo efter person, som vid sitt frånfälle icke var här i riket bosalt:

för av dödsboet åtnjuten, till honom utdelad inkomst, för vilken döds­boet skall utgöra statlig inkomstskatt;

k) understödsföreningar, vilka enligt sina stadgar äga meddela annan kapitalförsäkring än sådan som omfattar kapitalunderstöd å högst I 000 kronor för medlem och som bedriva jämväl annan verksamhet än livför­säkringsverksamhet:

för all inkomst, som belöper på annan än till livförsäkring hänförlig verksamhet;

1) här i riket bosatt fysisk person, som under vistelse utomlands åtnjutit avlöning eller annan därmed jämförlig förmån på grund av anslällning där annat än hos svenska staten, svensk kommun eller ombord på svenskt fartyg eller svenskt, danskt eller norskt luftfartyg:

för inkomst, som avses i 54 § första stycket h) kommunalskatielagen;

m) aUmänna pensionsfonden:

för sådan inkomst som ej härflii-tit av medel, som förvaltas av fjär­de fondstyrelsen;

n) svensk aktiefond:                   m) svensk aktiefond:

för inkomst av tillfällig förvärvs-  för inkomsi av tillfällig förvärvs-

verksamhet på grund av avyttring     verksamhet pä grund av avyttring av egendom  som avses i 35 § 3     av  egendom  som  avses  i  35 § 3

 

Prop. 1978/79:165                                                                 43

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

mom. kommunalskatielagen, om mom. kommunalskattelagen, om
den avyttrade egendomen innehafts den avyttrade egendomen innehafts
två år eller mera.                        två år eller mera.

Riksskatteverket må, om särskilda skäl därtill äro, efter ansökan förkla­ra, att förening eller stiftelse, som har till huvudsakligt ändamål att främja nordiskt samarbete, i fräga om skattskyldighet eller eljest vid lillämpning av denna lag skall anses jämställd med förening eller stiftelse, som ovan i första stycket vid f) respektive g) angives. Sådant beslut må, när omstän­digheterna det föranleda, av riksskatteverket återkallas. Över beslut, som riksskatteverket meddelat enligt detta stycke, må klagan icke föras.

All personer, om vilka i 18 S förmäles, äro frikallade från skattskyldig­het för vissa inkomster, framgår av bestämmelserna i samma paragraf.

Denna lag träder i kraft tre veckor efter den dag, dä lagen enligt uppgift på den utkommit frän stycket i Svensk författningssamling och lillämpas första gången vid 1980 ärs taxering.

 

Prop. 1978/79:165                                                                  44

Uldrag
EKONOMIDEPARTEMENTET                     PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1979-03-08

Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Ro­manus, Mundebo, Wikström, Wirtén, Huss, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, Winther, Cars, Gabriel Romanus, Tham

Föredragande: statsrådet Mundebo Proposition om den svenska kapitalmarknaden

1    Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades år 1968 sakkun­niga (Fi 1969: 59) med uppdrag att göra en översyn av den svenska kapital­marknadens struktur och funktionssätt. De sakkunniga antog namnet 1968 års kapitalmarknadsulredning.

Utredningen har tidigare överlämnat delbetänkandet (SOU 1972:63) Näringslivets försörjning med riskkapital från allmänna pensionsfonden. Med vissa ändringar ledde utredningsförslaget till alt den fjärde AP-fonden inrättades år 1974.

I slutbetänkandet' (SOU 1978: II) Kapitalmarknaden i svensk ekonomi har utredningen gjort en allmän översyn av kapitalmarknaden och lagt fram vissa förslag, främst i fråga om de befinlliga kreditinstitutens utlå­ningsregler och verksamhetsformer, i syfte att göra den svenska kapital­marknaden mera effektiv. Till protokollet i detta ärendet bör fogas en sammanfattning av slutbelänkandet som bilaga 1 och utredningens förslag till författningsändringar som bilaga 2.

Till slutbelänkandet har fogats fyra reservationer, näraligen en reserva­tion av ledamoten Knut Johansson angående bostadssektorns finansiering, en gemensam reservation av ledamöterna Klas Back, Knut Johansson, Hjalmar Mehr, Arne Nilstein och Krister Wickman angående begränsning

' Slut betänkandet är undertecknat av f.d. riksbankschefen Krister Wickman, ordfö­rande, försäkringsdirektören Klas Back, teknologie doktor Tore Browaldh, profes­sor Erik Höök, direktören Axel Iveroth, riksdagsledamoten, f. d. förbundsordföran­den Knut Johansson, f.d. bankdirektören Sven Lindblad, f.d. landshövdingen Hjalmar Mehr, förbundsdirektören Arne Nilstein, riksdagsledamoten, direktören Bengt Sjönell och statssekreteraren Lars Wohlin.

 

Prop. 1978/79:165                                                                 45

av fjärde AP-fondens aktieplaceringar, en reservation av ledamoten Lars Wohlin i frägan om reglerna för fjärde AP-fondens och försäkringsbolagens aktieinnehav samt en reservalion av ledamoten Hjalmar Mehr i frägan om reglerna för försäkringsbolagens aktieinnehav. Ledamolen Bengt Sjönell har avgivit ett särskilt yttrande angående löptiden för län till mindre före­tag. I fråga om reservationerna och det särskilda yttrandet hänvisas i övrigt till slutbetänkandet (sid. 741 -764).

Under sitt arbete har kapitalmarknadsulredningen låtit genomföra fyra expertutredningar som har överlämnats samtidigt med slutbetänkandet säsom bilagor till detta. De utgörs av bilaga 1 (SOU 1978: 12) Kapitalmark­naden ulomlands samt bilagorna 2-4 (SOU 1978: 13) Hushållssparande och skatteregler. Aktiemarknaden och Industrins tillväxt och långsiktiga finansiering.

Yttranden över slutbelänkandet har efter remiss avgivits av bankinspek­tionen, försäkringsinspektionen, konjunkturinstitutet, kammarkollegiet, riksskatteverket (RSV), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), bostadsstyrel­sen, statens planverk, statens industriverk, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Jämtlands och Västerbot­tens län, banklagsutredningen (Fi 1976:04), stämpelskatleutredningen (B 1977:06), riksförsäkringsverket, statens råd för byggnadsforskning, styrel­sen för teknisk utveckling (STU), fullmäktige i Sveriges riksbank, fullmäk­tige i riksgäldskontoret, allmänna pensionsfondens första-tredje fondsty­relser (gemensamt yttrande), allmänna pensionsfondens Qärde fondsty­relse, exportkreditnämnden, Sveriges exportråd. Svenska bankförening­en. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund. Post- och Kreditbanken, PK-banken, Sparbankernas Bank, Svenska för­säkringsbolags riksförbund, Folksam, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisalion (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Svenska arbetsgivareförening (SAF), Lantbrukarnas riksför­bund (LRF), Kooperativa förbundet (KF), Sveriges industriförbund, Sve­riges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Sveriges grossistförbund. Svensk industriförening. Svenska före­tagares riksförbund. Familjeföretagens förening, Finansieringsföretagens förening, styrelsen för Stockholms fondbörs. Svenska fondhandlareföre­ningen, Sveriges aktiesparares riksförbund. Svenska handelskammarför­bundet. Föreningen Auktoriserade revisorer. Svenska civilekonomföre­ningen, Sveriges finansanalytikers förening, Sveriges Investeringsbank Aktiebolag, Aktiebolaget Industrikredit, Aktiebolaget Företagskredit, Lantbruksnäringarnas Primärkredit Aktiebolag, Lantbruksnäringarnas Se­kundärkredit Aktiebolag, Svenska Skeppshypotekskassan, Skeppsfartens Sekundärlånekassa, Aktiebolaget Svensk Exportkredit, Sveriges All­männa Hypoleksbank, Företagareföreningarnas förbund. Svenska kom­munförbundet. Landstingsförbundet, Kommunkredit Akiiebolag, Kommunlåneinstitutel Aktiebolag, Svenska riksbyggen förening u.p. a,.

 

Prop. 1978/79:165                                                                  46

Näringslivets byggnadsdelegalion. Svenska byggnadsenireprenörföre­ningen. Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund (HSB), Stockholms kooperativa bostadsförening ek. för.. Hyresgästernas riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges villaägareförbund, Sveriges allmännyttiga bostadsförelag (SABO), Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Sparbankernas Inteckningsaktiebolag (SPINTAB), Svensk Bostadsfinansiering Aktiebolag (BOFAB), Svenska livförsäkrings­föreningars riksförbund, Sveriges kommunalanställdas pensionskassa -försäkringsförening. Konsumentkooperationens pensionskassa - försäk­ringsföreningen, Sjöbefälets pensionskassa — försäkringsförening, Sparin-stitutens pensionskassa - försäkringsförening. Pensionskassan SHB -försäkringsförening och Sveriges köpmannaförbunds pensionskassa.

Gemensamma yttranden har avgivits av dels Svenska sparbanksföreningen. Sparbankernas Bank, SPINTAB och Kommunkredit AB, dels Sveriges industriförbund och Svenska handelskammarförbundet, dels SHIO och Familjeföretagens förening, dels AB Industrikredit och AB Företagskredit, dels Lantbruksnäringarnas Primärkredit AB och Lant­bruksnäringarnas Sekundärkredit AB saml dels Svenska Skeppshypoteks­kassan och Skeppsfartens Sekundärlånekassa.

PK-banken och Kommunlåneinstitutet AB har anslutit sig lill vad Svens­ka bankföreningen har anfört. Sveriges grossistförbund har instämt i det av SAF angivna yttrandet. Svenska byggnadsentreprenörföreningen har som sitt eget yttrande åberopat Näringslivets byggnadsdelegations remissytt­rande.

Länsstyrelsen i Stockholms län har till sitl yttrande fogat yllranden frän Stockholms läns landsting, Stockholms läns företagareförening samt från Stockholms, Södertälje och Botkyrka kommuner. Länsstyrelsen i Öster­götlands län har överlämnat yttranden från TCO- och LO-distrikten i länet. Länsstyrelsen i Jämtlands län har bilagt ett yttrande från Jämilands läns företagareförening. Länsstyrelsen i Västerbottens län har ingivit yttranden från länsbostadsnämnden i Västerbottens län, Skellefteå och Umeå kom­muner, Västerbottens handelskammare samt från Västerbottens företaga­reförening. LO har bilagt ett yttrande från Svenska metallindustriarbelare-förbundet.

Utredningen (Fi 1975:03) Om löntagarna och kapitaltillväxten har hem­ställt att bli befriad från remissuppdraget.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i della ärende som bilaga 3.

 

Prop. 1978/79:165                                                             47

2    Föredragandens överväganden

2.1 Allmän bakgrund och problembild

2.1.1 Inledning

Kapitalmarknadsutredningen har enligt sina direktiv haft atl göra en översyn av strukturen och funktionssättet hos den svenska kapitalmarkna­den. Tyngdpunklen i utredningens arbete har varit en systematisk genom­gång av kapitalmarknadens institutioner.

Utredningens slutbetänkande utgör - som mänga remissinstanser har påpekat - en värdefull kartläggning och en intressant analys av den svenska kapitalmarknadens struktur och funktionssätt. Betänkandet och remissbe­handlingen därav har inneburit att många för vär ekonomiska utveckling väsentliga frågor har blivit uppmärksammade och belysta från olika ut­gångspunkter.

Den omfattande kartläggningen av kapitalmarknadens funktionssätt och de olika institutionernas verksamhet mynnar inte ut i förslag om några genomgripande reformer. Utredningen föreslår inte alt några nya institut skall inrättas. Förslagen gäller i stället de befintliga institutens utlånings-regler och verksamhetsformer, men även i dessa avseenden är förslagen av begränsad omfattning. Utredningens slutsats av den sektorvisa och institu­tionella genomgången är nämligen att förekommande finansieringsproblem är av samhällsekonomisk snarare än institutionell nalur. De mäste således i första hand angripas med ekonomisk-politiska åtgärder - kreditpoliliska och finanspolitiska - som ett led i strävandena att återställa balans i den svenska ekonomin.

Institutionerna på kapitalmarknaden har enligt utredningen också visat en betydande förmåga att anpassa verksamheten till förändrade betingel­ser. Det gäller både kraven på snabba omfördelningar av kreditgivningen mellan efterfrågesektorerna och pä anpassning till ändrade institutionella förhållanden, där det vikligaste exemplet utgör allmänna pensionsfondens (AP-fondens) snabba expansion till en position som den helt dominerande kapitalplaceraren. 1 det utvecklingsskede som nu har inletts gäller det atl ersätta fondens stagnerande kapitalutbud med långfristiga krediter frän andra källor, eventuellt ocksä bromsa nedgången i fondens utbud. Med utgångspunkt i dessa allmänna slutsatser har kapitalmarknadsutredningens överväganden på det institutionella området rört följande huvudfrågor.

1.    Kapitalmarknadens institutionella uppbyggnad i stort, särskilt struk­turen av mellanhandsinstitut som har byggts upp sedan AP-fondens till­komst. AP-fondens placeringsformer har naturligt slätt i centrum som en följd av fondens stora andel av utbudet pä kapitalmarknaden.

2.    Marknadens förmåga att tillgodose skilda låntagarkategoriers indivi­duella behov med avseende på lånevillkorens utformning.

3.    Möjlighetema att öka utbudet av riskkapital frän institutionella pla-

 

Prop. 1978/79:165                                                                  48

cerare (AP-fonden och försäkringsbolagen).

4.    Möjligheternu för mellanhandsinstituten att möta AP-fondens stag­nerande kapitalutbud genom ökad upplåning hos andra finansiärer.

5.    Försäkringsbolagens roll som källa för långfristigt kapital.

6.    Bankernas långfristiga utlåning.

7.    Mellanhandsinstitutens och bankernas roll som låntagare i utlandet.

Kapitalmarknadens effektivitet och behovet av institutionella föränd­ringar kan bedömas endast utifrän en allmän analys av sparande och investeringsproblem i svensk ekonomi. Utredningen har därför utfört en analys av balansproblem i den svenska ekonomin och dess finansiella implikationer. En vikiig principiell fråga som behandlas av utredningen är ocksä regleringarna pä den svenska kreditmarknaden och deras effekt på kredilmarknadens samhällsekonomiska effektivitet. Altemativet till regle­ringar är en kreditmarknad där räntan bestäms av ulbud och efterfrägan på finansiellt kapital, samtidigt som beslut om sparande och investeringar fattas med utgångspunkt frän den marknadsbestämda ränian.

Utredningen pekar på att utformningen av skattesystemet gör atl en övergång till en fri kapitalmarknad inte är förenlig med samhällsekonomisk effektivitet.

Jag avser i det följande att först ge min syn på sparande-investeringspro­blem i den svenska ekonomin. Därefter diskuterar jag kreditmarknadens effektivitet när det gäller att kanalisera krediter till olika sektorer av ekonomin. 1 samband därmed berör jag också den redan antydda skatte­problematiken. Efter denna översiktliga diskussion avser jag att i tur och ordning redovisa företagssektorns, bostadssektorns och den offentliga sek­torns finansieringsproblem mera i detalj. Till sist följer en genomgång av kapitalmarknadens institutioner med förslag till förändringar i deras verk­samhet.

2.1.2 Sporande och invesleringar

Varje är avsätts ca 1/5 av vår totala produktion till investeringar. En betydande del av dessa ersätter förslitet kapital i den exisierande kapital­stocken, medan återstoden utgör tillväxten i vårt totala kapital. Denna kapitaltillväxt är nödvändig om vi skall kunna räkna med en fortsatt förbättring av vår materiella standard. Innebörden av investeringar är atl vi avstår från konsumtion i dag för atl skapa möjligheter för större konsum­tion i framliden. Frågan om hur stor andel av bruttonationalprodukten (BNP) som i ett längre perspektiv bör avsättas till investeringar är därför i stor ulsiräckning en fråga om vilken avvägning vi vill göra mellan konsum­tion i dag och konsumtion i framliden. En uppfattning om atl det råder en långsiktig sparbrisf i ekonomin är säledes liktydig med uppfattningen att de nuvarande investeringarna ger en för läg långsiktig lillväxl av den totala konsumtionen i ekonomin.

Samhällets kapitalbildning är enligt min mening alltså resultatet av ett

 

Prop. 1978/79:165                                                   49

val elleren avvägning. Det finns i ett längre perspektiv inte någon bestämd kapitalbildningstakt som måste uppnås, och därmed inte heller någon kapitalbrist i absolut mening. I denna avvägning spelar kapitalavkastning­en en vikiig roll. För att del skall vara möjligt alt öka tillväxten genom att öka investeringarna är det nödvändigi att kapitalavkastningen är tillräck­ligt hög. Om avkastningen är för läg innebär en snabb kapitalbildning att vi avstår från konsumtion i dag utan att vi för den skull får någon högre konsumtion i framtiden. En låg långsiktig kapitalavkastning är därför sna­rast en signal om att investeringstakten bör dras ned. Trots den stora vikt denna fråga har ur ekonomisk-politisk synpunkt vill jag inle överbetona dess roll ur kapitalmarknadssynpunkl. Det finns för en ekonomi som den svenska inle någon speciell organisalionsform eller modell för kreditmark­naden som automatiskt ger den samhällsekonomiskt riktiga avvägningen mellan invesleringar och konsumtion. Därtill spelar den offentliga sektorns investeringar och sparande en alllför stor roll i den svenska ekonomin. Av vikt är också att speciella politiska mål knyts till stora delar av kapitalbild­ningen inom den privata sektorn. Dessutom kan eller tillåts inte markna­den att ge klara utslag för företagens räntabilitet och hushållens sparvilja. Utvecklingen tenderar följaktligen inte heller mot ett jämviktsläge när det gäller sparande och investeringar.

I detta sammanhang vill jag också framhålla att samhället som helhet kan ha en annan syn än de enskilda individerna på vad som är en riktig avvägning mellan sparande och investeringar. Kapitalmarknadsutredning­en pekar pä möjlighelen att samhällets avkastningskrav är lägre än indivi­dernas, vilket skulle avspegla att samhällel har en högre värdering av den framlida konsumtionen än vad de enskilda individerna har. Utredningen konstaterar ocksä alt såväl del totala sparandet som de totala investering­arna i samhället framkommer som ett resultat av den ekonomiska politiken och inte som ett resultat av ett val mellan sparande och konsumtion som träffas av de enskilda individerna. Knappast någon remissinstans redovi­sar en från utredningen avvikande uppfattning pä denna punkt.

Mot denna bakgrund anserjag alt del är naturligt alt diskutera samhälls­ekonomins krav på kapitalmarknaden utifrån del konkrela perspektiv som ges i långtidsutredningarna. I dessa analyseras med de centrala ekono­misk-politiska målsättningarna som utgångspunkt, utvecklingen av den svenska ekonomin i ett medelfrisligl perspektiv. Där är del möjligt all i kvantitativa termer diskutera kapitalbildnings- och sparandebehovet mot bakgrund av aktuella ekonomisk-politiska målsättningar.

Kapitalmarknadsutredningen för i sitt betänkande en sådan diskussion mot bakgrund av 1975 års långtidsutredning och den långtidsbedömning som Induslrins utredningsinstitut presenterade 1976. Utredningen drar slutsatsen att förändringar som hänför sig lill kapitalmarknadens funktio­ner och funktionssätt inte pä något avgörande sätl kan lösa den svenska ekonomins problem. Endasl få remissinsianser redovisar någon från utred-4   Riksdagen 1978179, I saml. Nr 165.

 

Prop. 1978/79:165                                                    50

ningen avvikande uppfattning. Även jag delar i denna fråga utredningens uppfattning.

LO anser för sin del att kapitalmarknadsutredningen borde ha ägnat mera utrymme åt alt diskulera de förändringar av kapitalmarknadens insti­tutioner som kan vara påkallade med hänsyn lill den svenska ekonomins ökade ullandsberoende. Diskussionen om löntagarfonder borde enligt så­väl LO:s som TCO:s mening ha beaktats i större utsträckning än vad som blivit fallet vid utredningens genomgång av de institutionella förhållandena pä kapitalmarknaden.

Jag delar LO:s uppfattning att det ökade utlandsberoendet har betydan­de konsekvenser för den svenska kapitalmarknadens funktionssätt. Dessa konsekvenser får dock närmare analyseras av valutakommitlén (E 1977:03). Frågan om löntagarfonder utreds f.n. av utredningen om lönta­garna och kapitaltillväxten (Fi 1975:03). Med hänsyn till detta var det naturligt för kapitalmarknadsutredningen att inte närmare utreda den frå­gan. Jag kommer längre fram att beröra frågan om löntagarfonder.

Den svenska ekonomins problem måste enligt kapitalmarknadsutred­ningens uppfattning lösas inom ramen för den allmänna ekonomiska politi­ken och inte genom förändringar av kapitalmarknadens funktionssätt. Sär­skilt viktigt är det enligt utredningen att industrins produktionskapacitet byggs ut och att dess konkurrenskraft förbättras. Frägan om industrins investeringstillväxt är mot denna bakgrund det centrala kapitalbildnings­problemet i ett medelfrisligl perspektiv.

Knappast någon remissinstans är kritisk till utredningens slutsats att en positiv utveckling för industrin är avgörande för om den ekonomiska balansen skall kunna återställas. Jag ålerkomraer längre frara till en mer ingående diskussion om de krav som måste stäUas på den industriella utvecklingen. Sedan kapitalmarknadsulredningen slutförde sitt arbete har den svenska ekonomins problem belysts i 1978 års långtidsutredning, som behandlar perioden 1977-1983. Även om jag inle i delta sammanhang vill ta någon definitiv ställning till betänkandet (SOU 1978:78) Långtidsutred­ningen 1978 anserjag ändå, att utredningens material är väl lämpat för min fortsatta diskussion av den svenska ekonomins problem. Jag kommer därför fortsättningsvis att i betydande utsträckning utnyttja detla material.

LU 78 präglas av den stora balansbrist sora i utgångsläget finns i den svenska ekonomin. Den centrala målsättningen för den ekonomiska politi­ken under de närmaste åren är enligt LU att återföra den svenska ekono­min till balans. Denna målsättning släller också beslämda krav på sparande och investeringar under den aktuella perioden. Innan jag gär vidare villjag peka pä atl problematiken beträffande sparande, inveslering och kapital­brist är av delvis annan natur än den mera långsiktiga avvägning mellan konsumtion och sparande somjag lidigare diskuterat.

En grundläggande förutsättning i den lidigare diskussionen var nämligen att ekonomin oberoende av kapitalbildningstakt befinner sig i balans. LU:s

 

Prop. 1978/79:165                                                                 51

frågeställning är snarast vilka krav som ställs pä sparande och kapitalbild­ning för att ekonomin skall nå balans. Delta betyder naluriigtvis inte att utredningen släpper de mera långsiktiga övervägandena ur sikte. I LU anges en väg att nå balans i den svenska ekonomin. En utveckling enligt LU:s huvudalternativ ger sålunda fullt kapacitelsutnyttjande i den svenska ekonomin samtidigt som vi når extern balans vid mitten av 1980-talet. Den utveckling som anges i LU innebär på flera punkter en klar vändning i den ekonomiska utvecklingen sedan 1974. Naluriigt nog ligger i huvudalternati­vet en kraftig ökning av BNP-tillväxten i jämförelse med perioden 1974-1977. För atl detta skall vara förenligt med en förbättring i den externa balansen krävs också en kraftig uppgång av exporten samtidigt som im­portutvecklingen är relativt dämpad.

En kärnpunkt i den återgång till balans som diskuteras i LU är liksom i kapitalmarknadsutredningen industrins utveckling. Den utveckling av ex­port och import som följer av kravel på extern balans nödvändiggör en snabb industritillväxt. Eftersom del låga kapaciletsulnyttjandet i stor ut­sträckning är lokaliserat till industrin följer den snabba tillväxten också av kravet på fullt kapacitelsutnyttjande 1983. Industrins nyckelroll i anpass­ningsprocessen är naturiig eftersom balansbristen 1977 i stor utsträckning har varit ett industriproblem. Den induslritiliväxt LU mot denna bakgrund kalkylerar med ligger på 6,6% ökningslakt per år, medan industriinveste­ringarna beräknas öka med 4,7% per år. Eftersom industriinvesteringarna minskade kraftigt under det första år som omfattas av LU, krävs en mycket kraftig ökning av industriinvesteringarna under återstoden av peri­oden, om den ökning som LU kalkylerat med för prognosperioden i dess helhet skall uppnås. Utredningen beionar kraftigt viklen av att en snabb investeringsökning kommer till stånd. Risken är annars stor atl den upp­gång som har påbörjats i ekonomin avbryts av kapacitetsbrist på kapitalsi­dan. En investeringsökning är också nödvändig för atl den exportutveck­ling som förutsätts i LU skall komma till stånd. Den exportutveckling som LU kalkylerar med ställer nämligen krav på en betydande förnyelse av kapitalstocken. Liksom i kapitalmarknadsutredningen framstår alltså frä­gan om induslrins investeringslillväxt som det centrala kapitalbildnings­problemet i ett medelfrisligl perspektiv.

Kravet på extern balans och det därav följande kravet pä en snabb kapitalbildning gör atl utrymmei för ökningar i konsumtionen är relativt begränsat i LU:s perspektiv. De totala bruttoinvesteringarnas ökningstakt uppgår till 2,8% per år. Förbättringen i vår bytesbalans ger emellertid ett sä kraftigt bidrag lill den totala kapitalbildningen att denna ökar med 10% per år under den angivna perioden. Industriinvesteringarna och bytesba­lansförbättringens centrala roll i kapitalbildningen präglar också utredning­ens finansiella analys.

För att åstadkomma den industriella expansion som ligger i huvudalter­nativet krävs en kraftig förbättring av induslrins inlernationella konkur-

 

Prop. 1918119:165                                                                 52

renskraft. LU:s bedömning är att en uppgång av vinstandelen till den nivå som nåddes i början av 1970-talel är nödvändig. Denna bedömning har bl.a. gjorts mot bakgrund av utförda kalkyler över utvecklingen av indu­striföretagens räntabilitet på totalt och eget kapital samt soliditeten. En fortsatt kraftig nedgång i industriföretagens soliditet har sålunda inte be­dömts vara förenlig med en kraftig investeringsuppgång. För atl bryta nedgången i soliditet krävs en vinstnivå som möjliggör en rimlig självfinan­sieringsgrad. De överväganden utredningen gjort på denna punkt ansluter sig i huvudsak till den syn på dessa frägor som kom till uttryck i kapital­marknadsulredningen.

En annan viktig utgångspunkt för de finansiella kalkylerna är den för­bättring i bytesbalansen som förutsätts ske under perioden 1977-1983. I det finansiella perspektivet innebär detta ett krav på förbättring av vårt inhemska finansiella sparande under perioden. Fördelningen av denna sparuppgång på institutionella sektorer framgår av tabell 1.

Som framgår av tabellen präglas sparförändringarna av vinstuppgången i företagssektorn. Den förbättrade självfinansieringsgrad som åsladkommes härigenom är liktydig med en förbättring i det finansiella sparandet. För­bättringen uppgår, som framgår av tabellen, till i runt tal 18 miljarder kr. Detta bidrar till att vända förhällandet mellan finansiellt sparande i privat och offentlig sektor sä atl sparandet i den konsoliderade offentliga sektorn 1983 blir noll. Samtidigt får den konsoliderade privata sektorn ett under­skott i sitl sparande som motsvarar bytesbalansens underskott.

Bakom nedgången i den offentliga sektorns sparande ligger en slagnation av sparandel i socialförsäkringssektorn samt en försämring av statens finansiella sparande. Vid oförändrad statlig utlåning indikerar kalkylerna därmed ett större statligt budgetunderskott 1983 än 1977. Däremot skulle underskottet undergå en förbättring jämfört med 1978. Underskottet 1983 är i LU:s huvudalternativ ca 25 miljarder kr.

Under perioden 1977-1983 motsvaras, som vi sett, nedgången i den offentliga sektorns finansiella sparande av en kraftig uppgång i företags­sektorns finansiella sparande. En politik som långsiktigt syfiar till ett högt finansiellt sparande i offentlig sektor kan ej baseras på atl 1977 års extremt dåliga finansiella situation i företagssektorn permanentas. Det är därför mera intressant alt jämföra 1983 med sparsiluationen i tidigare perioder där ekonomin befunnit sig i balans. En sädan jämförelse kan göras i tabell 2. Där framgår att företagssektorns finansiella sparande 1983 som andel av

 

Tabell 1    Sparbalansens utveckling 1977-1983 Milj. kr., löpande priser

 

 

 

 

Företag

Bostäder

Hushåll

Socialför­säkrings­sektorn

Kommun

Stat

Inter­nationell sektor

1977     -30197 1983     -12044

- 7378 -15 660

17938 21380

15 197 15 739

-1568 0

- 6912 -14415

-12920 - 5000

 

Prop. 1978/79:165                                                                 53

BNP endast i mindre grad avviker frän motsvarande andel 1965-1970 och 1970-1973. Däremot uppgår sparandet i offentlig sektor lill 4,3% och 5,1 %av BNP respektive period. Skillnaden mellan dessa perioder och 1983 motsvaras i stället ur sparbalanssynpunkt av högre hushällssparande och ett lägre finansieringsbehov i bostadssektorn 1983. Det är alltså dessa faktorer och inte ett högt företagssparande som gör att sparsaldol i offent­lig sektor vid fulll kapacitetsutnyttjande är lägre 1983 än tidigare.

TabeU 2    FinansieUt sparande 1965-1983 Procent av BNP, löpande priser

 

 

 

1965-

1969

1970-

1973

1977

1983

Konsoliderad offentlig

 

 

 

 

 

 

sektor

 

4,3

 

5,1

 

1,9

0,2

Hushåll

 

2,4

 

2,5

 

5,1

3,5

Bostäder

 

-4,6

 

-3,7

 

-2,1

-2,6

Företag

 

-2,4

 

-3,2

 

-8,6

-2,0

Summa ( =

■■ bytesbalanssaldo)

-2,4

 

0,7

 

-3,7

-0,8

Innan jag gär in pä frågan om vilka krav återgången lill balans i den svenska ekonomin ställer på kapitalmarknaden vill jag återknyta till den diskussion om långsiktig sparbrisf somjag förde inledningsvis.

Närdet gäller frågan om det skulle föreligga någon kapitalbrist i långsik­tig mening genom att den investeringskvot som förutsätts i LU skulle vara för läg kan man i varje fall konstalera att den investeringskvot som LU arbetar med för 1983, nämligen 20%, historiskt sett är låg, varför den teoretiskt sett skulle svara mot en relativt läg framtida tillväxttakt. Det finns emellertid anledning atl varna för alltför enkla slutsatser angående invesleringskvol och lillväxt. En stor del av de totala investeringarna är bostadsinvesteringar och offentliga investeringar. Behovet av dessa inves­teringar påverkas i hög grad av demografiska och strukturella faktorer. Det mycket kraftiga bostadsbyggandet under 1960-talet kunde sålunda till stor del hänföras till demografiska faktorer samt till den kraftiga urbanisering som då skedde. Det är i varje fall inte självklart att behov av motsvarande siorieksordning kommer att göra sig gällande under 1980-talet.

Jag vill i detta sammanhang också peka på den icke-maleriella kapital­bildningens betydelse för den framlida välståndsutvecklingen. Den senaste tidens diskussion kring vår industriulveckling har belyst den vikt vår utbildningsnivå och vår teknologiska kompetens har för vår välståndsut­veckling. Vidare har man på flera håll i debatten pekat på det starka behovet av investeringar i forskning och utveckling (FoU). När det gäller vår framtida industristruktur finns det mycket som talar för alt Sveriges framtida komparativa fördelar kommer atl finnas just inom branscher som kräver en hög teknologisk kompetens och betydande insatser av FoU-investeringar. Dessa överväganden skulle ge vid handen all de immate­riella investeringarna i kunskapskapital kommer att växa i förhållande tiU

 

Prop. 1978/79:165                                                                  54

de materiella investeringarna. Det är endast härigenom som de materiella investeringarna kan fä en sådan avkastning att de pä sikt är tillväxtska-pande.

Det är alltsä svårt att ange nägot bestämt mäl för de materiella investe­ringarnas storlek i förhållande till BNP. De analyser som görs i LU 78 angående ekonomins utveckling fram lill 1990 indikerar emellerlid atl det i ett längre perspektiv kan finnas behov av en viss ökning av investerings-kvoten om vi vill bibehålla en trendmässig BNP-tillväxl av storleksordning­en 2,5 ä 3%.

Den aktuella debatten om sparandets otillräcklighet har i hög grad varit knuten till de balansproblem vi i dag har i den svenska ekonomin. De kapitalbildningsfrågor sora stått i centrum för diskussionen har därmed i första hand varit avvecklingen av bytesbalansunderskottet och investe­ringsutvecklingen i industrin. Om vi anknyter till LU-perspektivet kan frägan sägas gälla om den ökade kapitalbildning som där förutsätts pä dessa båda punkter verkligen kommer att inträffa. Definitionsmässigt inne-|pä: c!t underskott i byiesbalansen all den inhemska resursförbrukningen .ir s'örre än våi iiiliemska konsumtion. I denna mening är ett underskott i bylosbalansen liktydigi med ett otillräckligt inhemskt sparande. Av uppen­bara skäl kan de låga industriinvesteringarna lyckas förslärka denna bild av otillräckligt sparande. Dessa frägor mäste emellertid ses i ett totaleko­nomiskt sammanhang och kan inle enbarl betraktas ur sparsynpunkt. Jag vill speciellt varna för ell sådant ensidigt betraktelsesätt i den nuvarande situationen med otillräckligl kapacitetsutnyttjande i ekonomin. Den eko­nomiska politiken bör i denna situation i första hand inriklas pä det låga kapacitetsutnyttjandet.

Jag har redan tidigare berört industrins och industriinvesteringarnas roll i en sådan process. Det står helt klart att nödvändiga betingelser för en uppgång i industriinvesteringarna är en uppgång i kapacitetsutnyttjandet och en uppgång i räntabiliteten och soliditeten. Jag ålerkommer mera utförligt till de krav som ställs på industrins kapitalförsörjning för att en sådan investeringsuppgång skall komma till ständ. Den centrala frägan i detta sammanhang är industrins försörjning med riskvilligt kapital. För att industriinvesteringarna skall fä en nödvändig omfattning krävs här att betingelser skapas för en ökning av utbudet av riskvilligt kapital. Jag pekade inledningsvis på att investeringarna fyller sin samhällsekonomiska funktion endast om de har en hög förväntad avkastning. Detta gäller, vilket jag skall återkomma till, i särskilt hög grad riskfyllda projeki. Det är mol denna bakgrund viktigt att tillförseln av riskvilUgt kapital sker i sådana former all avkastningskravet inte blir för lågt. Ökade investeringar i risk­fyllda projekt får inte bli liktydigt med ökade investeringar i utsiktslösa projekt. Jag återkommer till dessa frågor i anslutning tiU diskussionen om induslrins kapitalförsörjning.

Jag vill till sist i anslutning lill del medelfristiga perspektivet beröra

 

Prop. 1978/79:165                                                                 55

kapitalmarknadsimplikalionerna av den långsiktiga nedgång i del offentliga sparandet som kan förutses.

En överflyttning av finansiellt sparande från offentlig lill prival sektor ställer krav på en anpassning av kreditmarknaden och kreditpoliliken. Sålunda har AP-fondens finansiella sparande givils en långfristig placering, medan hushållssektorn och företagsseklorn i högre grad ger sitt finansiella sparande en kortfristig placering. Om dessa placeringsmönster bibehålls leder en minskning av sparande i AP-fonden och en motsvarande uppgång i privat sparande till en minskning av utbudet av långfristiga krediter och en ökning av likvidiieten i ekonomin. Det försämrade statliga sparandet på­verkar kreditmarknaden genom att det ställer krav på ökad statlig upplå­ning. Om denna inte i stor utsträckning kan ske långfristigt uianför ban­kerna leder den ökade statliga upplåningen till en ökning av likvidiieten i banksystemet. En sådan likvidilelsuppbyggnad innebär en latent infla­tionsrisk vid en konjunkturuppgång. I det medelfristiga perspektivet är det därför en väsentlig uppgift för kreditpoliliken att finna vägar alt motverka den likvidilelsuppbyggnad i ekonomin som förskjutningen i sparbalansen tenderar att ge. En nödvändig del av en sådan kreditpolilik är atl skapa möjligheter för den privata sektorn att i ökad utsträckning ge sina finan­siella tillgångar en långsiktig placering. Jag återkommer med en mera utföriig genomgäng av dessa frägor i anslutning till diskussionen om den offentliga sektorns finansiering.

2.1.3 Resursallokering

För att vi skall få största möjliga nylta av det samlade sparande som sker i samhället är det självfallet mycket viktigt att detla sparande fördelas mellan olika kredittagare på ett bra sätt. Frågan om hur resursallokeringen fungerar på den svenska kredit- och kapitalmarknaden är därför mycket betydelsefull.

Den svenska kapitalmarknaden innehåller ett betydande element av regleringar. Ett viktigt skäl till dessa är enligt kapitalmarknadsutredningen att de ekonomisk-politiska målsättningarna innefattar en prioritering av vissa slag av investeringar. Delta gäller bl. a. den statligt belånade produk­tionen av bostäder och bostadskomplement samt all övrig nyproduktion av bostäder. För dessa investeringar sker i princip en real planering. Denna kan innebära betydande avsteg från en marknadsbestämd fördelning av realkapitalet. Kreditpolitikens uppgift när det gäller bostadsfinansieringen blir mot den bakgrunden att skapa finansiellt utrymme för dessa investe­ringar pä kapitalmarknaden. Det slatligt belånade bostadsbyggandet finan­sieras efter färdigställandet med långfristiga län till kraftigt subventione­rade ränlor. Marknadsräntan sätts aUlså ur funklion som koslnadsfaklor. Denna ränla sätts också delvis ur funktion pä långivarsidan. Upplåningen för bostadsändamål placeras i stället genom likviditetskrav, överenskom­melser med kreditinstituten o. dyl. Samma förhållande gäller i princip för den statliga upplåningen.

 

Prop. 1978/79:165                                                                  56

Ett medvetet avsteg från en marknadsbestämd fördelning av realkapita­let sker enligt utredningen också när det gäller de offentliga investeringar­na som inte kan bedömas efter vanliga räntabilitetskriterier.

Samtidigt som resursallokeringen på kreditmarknaden har styrts i enlig­het med de bostadspolitiska intentionerna har regional-, närings- och sys­selsättningspolitiken inneburit att krediter ställts lill förfogande vid sidan av kreditmarknaden. Utredningen konstaterar att en växande omfattning av denna kreditgivning innebär en motsvarande försvagning av kredit­marknaden som fördelare av finansiellt kapital.

Vid sidan av vad som föranleits av den nu nämnda politiken har kredit­marknaden enligt utredningen ocksä i övrigt innehållit belydande element av regleringar. Kreditpolitiken har tidvis utformats så att marknadsräntan legat under jämviktsräntan, varvid kreditransonering fått tillgripas. 1 den ekonomiska debatten har kreditpolitiken under lång tid kritiserats för detta. Genom att låneräntan legal under jämviktsräntan sägs investerings­projekt med relativt läg avkastning ha blivit räntabla och kunnai tränga ut projekt som skulle givit högre avkastning.

Ett viktigt skäl till förekomsten av dessa regleringar är enligt utredning­en skattereglernas snedvridande effekter. Skattesystemet stimulerar sålun­da en stark länebenägenhet och en motsvarande aversion mot amortering­ar. Den höga reala avkastning som kan uppnås på det egna kapitalet i fastigheter genom den ökade skuldsättningens hävstångseffekl leder lill en mycket stark läneefterfrågan. Vid varje uppmjukning av penningpolitiken gör sig denna efierfrågan också omedelbarl och slarkl märkbar i bl. a. bankernas utlåning. Dess styrka och okänslighet för ränteförändringar begränsar möjlighelerna att utnyttja en jämviktsskapande räntebildning på den organiserade svenska krediimarknaden.

Ulredningen påpekar emellertid vidare att inslaget av kredilransonering inte varit särskilt starkt. Riksbanken har sökl undvika alltför kraftiga spänningar mellan ulbud och efterfrågan på olika kreditmarknader och anpassat räntenivån i enlighel med detla. Utredningen understryker också vikten av alt en sådan anpassning sker. Mycket stora räntevariationer kan dock leda till oro på kreditmarknaden och bör därför undvikas.

Om riksbanken avstod frän att fungera som prisledare skulle det enligt utredningen ändå inte bli fråga om någon renodlad marknadsprissättning enligt frikonkurrensmodellen. Orsaken är den institutionella uppbyggnad som kännetecknar den svenska kreditmarknaden.

Pä kapitalmarknaden skulle i ett sådant läge ett myckel litel antal stora placerare ha ell dominerande inflytande över räntesättningen på obliga­tionslån. Sannolikt skulle de emitterande bankerna bestämma villkoren för ett lån efter sondering hos dessa placerare.

När det gäller kreditmarknaden i övrigt skulle det enligt utredningen inle heller i en "fri" marknad vara tillräckligt all betala marknadsränta för atl erhålla lån. Bankerna prövar vilka låntagare som skall tillgodoses och

 

Prop. 1978/79:165                                                                 57

denna prövning grundas inte enbart på den aktuella ränlebetalningsförmå-gan, ulan den totala kundrelationen tas in i bilden. Skillnaden mellan fallet med jämviktsränta och fallet med större inslag av kreditransonering är därför enligt utredningen väsentligt mindre än vad som antas i en rent teoretisk analys.

Utredningens slutsals är all de snedvridningar i kreditfördelningen som uppkommer lill följd av bostads-, regional-, närings- och kreditpolitiken kan accepleras och ofta är eftersträvade resultat av den ekonomiska politi­ken. Några remissinstanser har en annan syn och anser dä närmast att samhällets prioriteringar bör kunna komma till uttryck ulan alt kreditmark­nadens funktionssätt påverkas på det sätt som nu sker.

Innan jag går närmare in på remissinstansernas synpunkter villjag försl beröra den snedvridande effeki som de nuvarande skattereglerna i kombi­nation med en hög inflation enligt kapitalmarknadsutredningens uppfatt­ning har. Somjag tidigare nämnt behandlas denna fråga f.n. inom utred­ningen om real beskattning av räntor och kapitalvinster m. m. (B 1978: 07).

Kapitalmarknadsutredningen fäster uppmärksamhet på att inflationen i olika avseenden påverkar efterfrågan på och utbudet av kapital jämfört med en utveckling med oförändrade priser. Snedvridningen samman­hänger, dels med atl prisulvecklingen inte kan förutses korrekt, dels med att olika kategorier av sparare och investerare har olika möjligheter alt skydda sig mot respektive dra fördel av inflationen.

Osäkerheten om framtida f)riser och räntor minskar investeringsincita­menten. Sparare, som har möjlighet därtill, söker skydda sig mot inflatio­nen genom att placera i varaktiga konsumtionsvaror, fast egendom, aklier, konst etc. Företag med relativt höga inflationsförväntningar utsträcker sin låntagning för att finansiera investeringsprojekt, vilka erbjuder en relativt låg real avkastning. Härigenom tenderar resursfördelningen enligt utred­ningens uppfattning att bli ineffektiv, eftersom lågt avkastande investering­ar genomförs på bekostnad av sädana med högre real förräntning.

Ett sätt att minska osäkerheten om den långsiktiga ränteutvecklingen under inflalion är alt ge de länga lånen relativt kort räntebindning. Utred­ningen pekar på att långa lån därför under senare är försetts med s. k. räntejusteringsklausul, enligt vilken låneräntan periodvis kan anpassas till den vid jusleringstillfället aktueUa räntan på ett jämförbart nyemitterat statslån.

De snedvridningar som inflaiionen ger upphov liU på kapitalmarknaden skulle i princip kunna elimineras genom indexering av finansobjekt med anknytning till penningvärdets förändringar. Erfarenheterna från vårt land av att partiellt införa syslem som fyUt indexlånens uppgifter visar emeller­tid att stora administrativa och opinionsmässiga problem uppstår när detta sker inom en i övrigt nominalisiisk miljö.

Värdesäkringskommillén (SOU 1964: 2) påvisade att, om man med in­dexlån skulle kunna uppnå avsedda syften, måste man också övergå till

 

Prop. 1978/79:165                                                                 58

real beskattning. En sädan övergång medför i sin lur en rad konsekvenser bl.a. för företagens avskrivningsprinciper och redovisning. Nuvarande institutionella syslem, som bestämmer kapitalmarknadens funktionssätt, är baserat på nominalistiska principer; det gäller redovisningsprinciper, fastighetsinteckningar, taxeringsvärden och inte minsl viktigt skatteregler. Indexlån förutsätter därför en genomgripande förändring av de institutio­nella ramarna. Med hänsyn till omfattningen av den övergripande proble­matiken och till värdesäkringskommitténs genomlysning därav har kapital­marknadsulredningen inte ansett sig ha anledning eller möjlighet att till omprövning ta upp hela frågan om indexlån och analysera de konsekven­ser som införandet av dessa skulle fä. Som jag tidigare påpekat kommer dessa frågor emellertid att belysas i det nyligen påbörjade utredningsarbe­tet om real beskattning.

Utredningen understryker att skattesystemets snedvridningseffekter förstärks av inflationen. Särskilt gynnas högt belånade investeringar, där en nominell princip tillämpas på avdragssidan, medan reala principer till-lämpas på intäktssidan i beskattningen. En belysning av effekterna för hushållen av nu gällande skatteregler pä avkastningen av olika sparformer lämnas i bilaga 2 till utredningen.

Skattereglerna i kombination med inflationen stimulerar enligt ulred­ningen en slark lånebenägenhel och en motsvarande aversion mot amorte­ringar. Därigenom begränsas möjligheterna atl uinyttja en jämviktsska­pande räntebildning på den organiserade svenska kreditmarknaden.

Kapitalmarknadsulredningen förklarar atl den inle inom sitt mandat har möjlighet att genomföra en syslematisk studie av de frågor som här har berörts. Med hänsyn till de effekter på kreditmarknadens allokeringseffek­tivitet som nuvarande skatteregler medför - och som utredningen anser tveksamma - vill utredningen ändå fästa uppmärksamheten på skattesy­stemets betydelse för kapitalmarknaden. Utredningen utgår från atl dessa verkningar av gäUande skatteregler blir beaktade vid behandlingen av de förslag till förändringar i skattesystemet som framlagts av de senaste skatteutredningarna. Delta framstår enligt utredningen som särskilt ange­läget med tanke pä att det nuvarande skallesyslemet har fördelningspolitis­ka effekter som knappast varit avsedda. Möjlighelen att höja avkastningen på det egna kapitalel är sålunda beroende av beläningsgraden - dvs. personer med god kredhtagningsförmåga gynnas. Systemet gynnar slutli­gen personer som är informerade om dess funktionssätt.

Jag delar för min del i huvudsak kapitalmarknadsutredningens uppfatt­ning om de snedvridande effekterna av nuvarande skattesystem i kombina­lion med en hög inflation. Problemen minskar emellertid om inflationen kan minskas. Med hänsyn till attjag inte i det här sammanhanget avser att föreslå några förändringar i rådande skatteregler, kommer jag inte att här redovisa remissinstansernas ställningstaganden i dessa frågor. Däremot kommer jag självfallet atl beakta dem i samband med de överväganden

 

Prop. 1978/79:165                                                                 59

som kan bli aktuella på skatteområdet när utredningen om real beskattning har slutfört sitt arbete. I det sammanhanget mäste enligt min mening även kapitalmarknadsutredningens redovisning av de fördelningsmässiga kon­sekvenserna av nuvarande skattesystem i kombination med hög inflation tillmätas stor vikt.

Möjligheterna till olika former av integration av skatten för bolag och enskilda har belysts av företagsskatteberedningen i betänkandet (SOU 1977:86) Beskattning av företag. Beredningen konstaterar att ett avräk­ningssystem liknande det som används inom EG-länderna har mänga för­delar, men atl det också aktualiserar många principiella och tekniska problem. Systemet innebär att aktieägarna vid sin inkomstbeskattning fär lyfta av den del av inkomstskatten som redan har betalats av företagen i form av bolagsskatt. Ett avräkningssystem av den typ som används inom EG-länderna har enligt min mening vissa fördelar. Jag avser alt längre fram låta närmare utreda de problem som är förknippade med ett sådani system.

Som jag redan nämnt accepterar utredningen de flesta av de snedvrid­ningar i allokeringen som uppkommer till följd av bostads-, regional-, närings- och kreditpolitiken, särskilt som dessa ofta är eftersträvade resul­tat av den ekonomiska politiken. Några remissinsianser har en annan syn och anser närmast att samhällsprioriteringen bör kunna komma lill uttryck utan atl kreditmarknadens funktionssätt påverkas på det sätt som nu sker.

Bankföreningen är kritisk till riksbankens kontroll av räntan och obliga­tionsemissionerna. Regleringen av obligationsräntan har enligt bankför­eningen lett till att denna ränta inte blivit tillräckligt attraktiv för att dra erforderligt kapital till den långa marknaden, varigenom en konstlad onö­dig brist på längt kapital uppkommit. Riksbanken har samtidigt måst ikläda sig uppgiften att granska presumtiva låntagares ansökning om "tillstånd" att ta i anspråk det ransonerade utrymmet på kapitalmarknaden. Efiersom knappast nägon myndighet besitter sådana insikter om framtiden, att den bättre än företagen själva kan bedöma investeringarna och länebehoven, anser bankföreningen atl den enda rimliga lösningen är att släppa fram låntagarna fritt och låta dem konkurrera om kapilalutbudel på en fri mark­nad.

Även när det gäller formellt kortfristig utlåning som bankutläning anser bankföreningen att det är angeläget med en friare räntesältning. Om pro­jekt med hög risknivå i större utsträckning skall erhålla krediter, mäste dessa krediter göras kommersiellt mer attraktiva genom större frihel för längivarna att offerera konkurrenskraftiga räntesatser och övriga villkor.

Statens och bostadssektorns kreditbehov bör enligt bankföreningen till­godoses genom att dessa låntagare erbjuder de räntor som krävs för att de skall erhälla erforderlig kredit. Detta får bekostas av samhället via statens budget. Del är enligt bankföreningen inle ett rationellt och samhällsekono­miskt effektivt sätt att tillförsäkra dessa prioriterade låntagare kredit ge­nom att - som nu sker - delvis hindra kapitalmarknadens funktionsdug­lighet.

 

Prop. 1978/79:165                                                                 60

När det gäller de snedvridningar som enligt utredningens mening upp­kommer till följd av inflaiionen i kombination med skattereglerna, bestri­der inte bankföreningen all dessa snedvridningar kan spela roll för t.ex. allmänhelens efterfrågan pä konsumtionskrediter. Detta har vad avser obligationsmarknaden relevans för t. ex. uppläggande av obligationslån för ett institut som bl.a. bedriver konsumtionskreditgivning. Att sådana insti­tut skulle uppträda pä obligationsmarknaden i någon större utsträckning framslär däremot enligt bankföreningen som mindre sannolikt.

Beträffande det vanligare fallet, det som gäller tillverkningsföretags rätt att fä tillträde till obligationsmarknaden, finner bankföreningen utredning­ens resonemang svårbegripligt. Utredningen pekar på möjligheten av att en något lägre räntenivå än den marknadsbeslämda jämviktsränlan skulle kunna locka fram företag med goda investeringsprojekt, vilka vid den höga räntenivån inte skulle sökl kredit p. g. a. hög riskaversion och förväntning­ar om en relativt svag prisutveckling. Kreditbedömningen skulle då - vid den nägot lägre räntenivån - kunna göras mer enhetlig för ett siörre urval av projekt och därmed förhoppningsvis leda till en mer effektiv kreditför­delning. Enligt bankföreningens åsikt bör ett förelag, som i ett vinstläge har en starkare prisutveckling för sina produkter och därför kan betala högre ränla pä kapitalmarknaden, inte hindras från att göra detla.

Utredningens ståndpunkt att det - om riksbanken avstod från att funge­ra som prisledare - ändå inte skulle bli fråga om nägon renodlad mark­nadsprissättning enligt frikonkurrensmodellen, delas ej av bankför­eningen. Utredningen motiverade sin ståndpunkt med det stora inflytande som ett litet antal placerare skulle ha. Bankföreningen påpekar atl den svenska kapitalmarknadens ökade integration med den internationella ka­pitalmarknaden gör att ett fålal stora kapitalplacerares dominans för svens­ka låntagare inte är lika självklar som tidigare. Dessutom är institutionella förändringar som ökar antalet kapilalplacerande institut enligt bankför­eningen möjliga.

SAF anser liksom bankföreningen att emissionskontrollen bör slopas och obligationsräntorna tillåtas anpassa sig till marknadsnivä. Några för­delningspolitiska skäl mol en höjning av bostadsobligationsräntan kan enligt SAF inte anföras. AP-fondens första, andra och tredje fondstyrelser pekar på att ett alternativ till emissionskontrollen skuHe kunna vara att riksbanken angav ramar för näringslivets obligationsupplåning. På motsva­rande sätt skulle riksbanken kunna ange det ränteintervall inom vilket sådana obUgationer får emilteras. Ytterligare några remissinstanser föror­dar ett slopande av emissionskontrollen. Riksbanksfullmäktige och TCO anser däremot att emissionskontrollen bör bibehållas, TCO framhäller alt emissionskontrollen behövs för att marknaden för långfristigt kapital skall utvecklas i enlighet med de ekonomisk-politiska intentionerna. Svenska Försäkringsbolags Riksförbund anser det otillfredsställande att samhället tillämpar styrmedel som innebär dolda subventioner. I slället bör en mark-

 

Prop. 1978/79:165                                                                 61

nadslösning eftersträvas och subventionerna klart redovisas. Enligt Folk­sam bör del vara möjligt att trots prioritering av statens och bostadssek­torns upplåning anpassa räntan till den nivä som den skulle ha vid en fri marknadsprisbildning.

Jag vill för min del anföra följande. Den svenska ekonomin arbetar i princip inom en marknadsekonomisk ram. Inom denna ram försöker sam­hället styra utvecklingen för att uppnå olika samhällsekonomiska mål. Exempel pä detta är bostads-, regional-, närings- och sysselsättningspoliti­ken. Denna styrning innebär ofta att samhället eftersträvar en annan real resursallokering än den som skulle ha framkommit i en renodlad mark­nadsekonomi. Spegelbilden av detla är självfallet att ocksä den finansiella resursallokeringen måste bli annorlunda än vad som skulle ha framkommil i en sådan ekonomi.

Från dessa utgångspunkter är det naturligt att tänka sig att de ingrepp i den finansiella resursallokeringen som är nödvändig för att uppnå de samhällsekonomiska målen görs på ett sådant sätt att kreditmarknadens allokeringsförmåga när det gäller den resterande marknadsbestämda delen av ekonomin skadas så lilet som möjligl.

Detta skulle dä som några remissinstanser påpekat bl. a. innebära att de prioriterade sektorernas upplåning säkerställdes genom att de erbjöd den ränta som marknaden krävde för atl frivilligt lämna krediter. Steg i denna riktning har redan tagits genom alt staten via budgeten subventionerar bostadsräntan, vilken därigenom kunnat höjas utan att detta lett till oac­ceptabla höjningar av boendekostnaden.

Det är emellertid inte självklart att en fortsatt anpassning mot större marknadsmässighet skall innebära en höjning av räntenivån till de krav som marknaden nu ställer. Dessa krav är nämligen i sin tur delvis bestäm­da av de snedvridningseffekter som beskattningsreglerna i kombination med inflation ger upphov lill. Bankernas krav för att frivilligt placera i bostads- och statsobligationer är dessulom betingade av all de kan använ­da pengarna pä lönsammare sätt på annat håll och att de har en organisa­tion som är mer lämpad för andra uppgifter. Om vi kunde minska de olika snedvridningseffekterna så skulle ytterligare ränteanpassningar för att uppnå marknadsjämvikt kunna komma att visa sig onödiga. Genom atl förbättrade förutsättningar för en utvecklad obligationsmarknad skulle föreligga, sä skulle troligen inte heller bankerna behöva svara för en sä stor del av obligationsköpen som nu och deras höga förräntningskrav därmed spela mindre roll än nu.

Så länge vi inte kommit till rätta med olika faktorers snedvridande effekter sä finns det enligt min mening små förutsättningar alt släppa obligationsräntan helt fri eller slopa emissionskontrollen. Hushällens kre-ditefterfrägan skulle visserligen inte direkt kunna komma lill uttryck pä obligationsmarknaden, men goda marknadsförutsättningar skulle föreligga för olika företag att ta upp obligationslån för att bevilja konsumlionskre-

 

Prop. 1978/79:165                                                                  62

diter av olika slag. Detta skulle inte, som bankföreningen menar, bara gälla institut som bedriver konsumtionskreditgivning utan också de varuprodu-cerande företagen.

När del gäller sedvanliga bankkrediter är det uppenbart att om en helt fri räntesättning tilläts, så skulle detta kunna leda till en kraftigt ökad konsum­tionskreditgivning. De ekonomiska incitamenten föreligger för säväl banker som hushåll samtidigt som många hushåll på grund av de kraftigt höjda fastighetspriserna kan erbjuda fullgoda säkerheter. Det skulle därför vara nödvändigt att para frisläppandet av räntan med en kvantitativ regle­ring av konsumtionskredilgivningen.

Genom att kontrollera räntan bibehåller man i stället de ekonomiska incitamenten för bankerna att i första hand lillgodose företagens kreditbe­hov, vilket ur samhällelig synvinkel ofta är nödvändigt och önskvärt. Önskemålet att hälla nere räntenivån på kreditgivningen till företag pä rimliga nivåer, kommer delvis i konflikt med önskemålet att ge nya inves­teringsprojekt möjlighet att dra till sig kredilresurser genom ränlekonkur-rens. Som bankföreningen påpekar kräver en högre risknivå högre ränta. Nya företag och projekt behöver också kunna erbjuda högre ränla än etablerade företag på grund av att de har relativt fä övriga bankaffärer. Bankerna har nämligen ett företagsekonomiskt intresse av att beakla hela kundförhållandet vid kredilbeviljningen. Mot behovei av en högre ränta talar ä andra sidan att banken - om den tror på del nya företaget - kan hoppas på goda framtida affärer. Även om jag med hänsyn till vad jag nu anfört ser ett visst behov av en fri räntesättning, väger de argument som talar mot en sådan enligt min mening tyngre.

Jag anser det emellertid lämpligt att, som utredningen framhållit, i myc­ket hög grad anpassa räntenivån till vad jämvikten på kreditmarknaden kräver. Med de förutsättningar som föreligger är det emellertid enligt min mening svårt att se hur man f. n. helt skall kunna avstä från alt genom regleringar styra resursallokeringen i enlighet med samhällets önskemål. Jag vill i sammanhanget erinra om att den kreditpoliliska regleringen kommer att ses över i enlighet med uttalanden i propositionen om förläng­ning av lagen om kreditpoliliska medel (prop. 1978/79:47).

2.2 Företagens fmansiering

2.2.1 Inledning

Kapitalmarknadsutredningen har i sitt betänkande lagt särskild tonvikt på industrins finansiella problem. Mot bakgrund av de stora krav som kommer att ställas på industrisektorn under de närmaste åren framstår detla som naturligt och motiverat. Induslrins finansiella problem intar därför en central plats också i min föredragning.

I det följande kommer jag först att mycket kortfaltat presentera kapital-

 

Prop. 1978/79:165                                                                 63

marknadsutredningens redovisning av industrins reala och finansiella ut­veckling fram till mitten av 1970-talet. Därefter redovisar jag utredningens diskussion om de samband som råder mellan företagens finansiella situa­tion och deras investeringsbenägenhet. Mot denna bakgrund redogör jag för kapitalmarknadsulredningens syn på den svenska industrins framtida problem.

Somjag lidigare har nämnt har sedan kapitalmarknadsutredningen lade fram sitt betänkande 1978 års långtidsutredning presenterats. Denna får därför bilda bakgrund till en diskussion om de krav som kommer att ställas på industrins reala och finansiella utveckling. Till sist presenterar jag översiktligt kapitalmarknadsutredningens förslag till åtgärder för atl för­bäura industrins försörjning med risk- och lånekapital. Jag redovisar i anslutning härtill också min allmänna inställning till dessa förslag. I sam­band med min genomgång av de olika institutionella sektorerna återkom­mer jag till en mer ingående diskussion om utredningens förslag och remissinstansernas syn på dessa.

2.2.2 Industrins reala och finansiella utveckling till mitten av 1970-talet

De olika näringsgrenarnas relativa belydelse har successivt förändrats under de senaste decennierna. Bakgrunden härtill utgörs lill stor del av den kraftiga inhemska och utländska ekonomiska tillväxten och därmed för­knippade ökning och förskjutning i den samlade efterfrågan på varor och tjänster.

För industrins del har utvecklingen inneburil atl produktionsvolymen ungefär trefaldigats mellan 1950 och 1975. I löpande priser har produk­tionen ökat i ungefär samma takt som den totala produktionen i Sverige och det relativa bidraget till BNP har legat oförändrat kring drygl 30 % under perioden. Samiidigi har sektorns andel av sysselsältningen minskal frän 32 % är 1950 till 27 % är 1975. Förskjutningarna mellan olika bran­scher inom industrin har varit betydande.

Tillväxten och omstruktureringen av svenskt näringsliv har ställt stora krav på såväl arbetskraftens rörlighet som pä nybildningen av kapital. Den ökning av industriproduktionen som inträffat sedan 1950 kan, förutom av den tekniska utvecklingen, förklaras av att varje anställd inom industrin till sin hjälp fått en väsentligt större kapitalutrustning. Totalt har kapitalvoly­men inom induslrin ökat med i genomsnitt ca 5 % per år sedan 1950. Denna ökning har åstadkommits genom en årlig tillväxt av investeringsvolymen med i genomsnitt 4 % per år. Induslrins kapitalintensitet, mätt som realka-pitalvolym per arbetstimme, har därigenom mer än fyrfaldigats mellan 1950 och 1975.

Industrins räntabilitet på det totala kapitalet före skatt uppgick under perioden 1951-1955 i genomsnitt till 7,4 %. Den sjönk därefter varje femårsperiod fram t.o.m. 1966-1970, då den uppgick till 5,1 %. Under perioden 1971 -1975 steg räntabiliteten åter något till 6,2 %.

 

Prop. 1978/79:165                                                                  64

Räntabiliteten på det egna kapitalel har legat över räntabiliteten på det totala kapilalet. Detta är en följd av den s.k. hävstängseffekten, som innebär att avkastningen på det egna kapitalet höjs genom atl den avkast­ning som uppnås pä lånade medel, utöver vad som krävs för att erlägga läneräntan, tillfaller det egna kapitalet. En förutsättning härför är givetvis att företagen kan uppnå en högre avkastning än låneräntan på de medel de lånar upp. Denna hävstångseffekt blev särskilt påtaglig under högvinståret 1974. Den höjning av totalräntabiliteten som då inträffade ökade skillnaden gentemot låneräntan, vilket ledde till att räntabiliteten pä det egna kapitalel ökade snabbare än totalräntabilitelen.

Den i del längre perspektivet låga räntabiliteten i kombination med snabbt växande industriinvesteringar har lett till att dessa i allt större utsträckning fått lånefinansieras. Resultatet har blivit att skulderna vuxit snabbare än det totalt arbetande kapitalet i induslrin. Soliditeten, mätt som eget kapital inklusive obeskattat kapital i relation till totalt kapital exkl. handelskrediter, sjönk därigenom gradvis från 75 % år 1950 till 50 % år 1974.

Den ökade skuldsättningen har möjliggjorts av en snabb uppgång av kreditutbudet och betydande förändringar i skuldstrukturen ägde rum 1966—1974. Ungefär hälften av företagens upplåning kommer från den icke organiserade inhemska kreditmarknaden och från s.k. rörelsegenererade krediter som t.ex. pensions-, skatte- och löneskulder. Den organiserade svenska kreditmarknaden har haft en minskande betydelse för industrins finansiering. Detsamma gäller därmed också för de kreditpolitiska åtgärder som omedelbarl påverkar denna marknad.

Upplåningen på den organiserade svenska kreditmarknaden svarade 1974 för 28 % av industrins totala upplåning, vilket kan jämföras med 30 % 1966. Ett annat betydelsefullt drag i utvecklingen av industrins kreditför­sörjning är den ökade utlandsupplåningen. De utländska kredilorerna, exklusive utländska koncernskulder, svarade 1966 för 8 % av industrins totala skulder. Denna andel hade vid mitten av 1970-talet ökat till 14 %.

När det gäller utvecklingen på den organiserade svenska kreditmarkna­den har affärsbankernas relativa belydelse som kreditgivare minskal mar­kant mellan 1966 och 1975. Av industrins totala upplåning pä denna mark­nad svarade affärsbankerna 1975 endast för 36 % jämfört med 47 % är 1966. Betraktar man affärsbankslånen exklusive de s. k. återlånen, dvs. lån vilka bankerna finansierar genom egen upplåning i AP-fonden, accentueras denna nedgång ytterligare.

Även försäkringsbolagens relativa betydelse för industrins upplåning har minskat. I stället har mellanhandsinslitutens utlåning och olika specialkre­diter ökat sin andel av industrins upplåning pä den organiserade svenska kreditmarknaden. Mellanhandsinslitutens utlåning består av lån från Inve­steringsbanken, Industri- och Företagskredil, Exportkredit och en del andra mindre betydelsefulla kreditkällor. Specialkrediternas växande be-

 

Prop. 1978/79:165                                                                 65

tydelse sammanhänger med en kraftig ökning av lokaliseringslänen under perioden.

Skuldstrukturen skiljer sig avsevärt mellan förelag i olika storleks­klasser. Upplåningen från den icke organiserade svenska krediimarknaden betyder relativt sett mest för de smä företagen, medan de rörelsegenere­rade krediterna har en större relativ betydelse för de stora företagen. Den svenska organiserade kreditmarknaden, exklusive obligationslånen, bety­der mest för de mindre företagen, medan obligationslånen och de utländs­ka lånen har slörsi belydelse för de större företagen.

Efter denna kortfattade redovisning av industrins reala och finansiella utveckling fram till mitten av 1970-talet, övergår jag nu till kapitalmark­nadsutredningens diskussion om sambanden mellan företagens finansiella situation och deras investeringsbenägenhel.

2.2.3 Industrins finansiella situation och investeringsbenägenhel enligi kapnalinarknadsulredningen

Kapitalmarknadsutredningen diskuterar i sitl betänkande vilka faktorer som päverkar företagens investeringsbenägenhet. Utredningen framhäller att våra kunskaper pä detla område inte är så stora som man skulle önska. Särskilt svårt är del självfallel att kvantifiera de olika faktorernas betydel­se.

Frågan om vad som bestämmer induslrins investeringar brukar enligt utredningen traditionellt besvaras med att företaget investerar sä längt som det finns lönsamma projekt och sä långt extern finansiering vid behov kan ordnas. Innebörden av detta är atl det är möjligt att påverka investerings­volymen genom att lätta respektive strama åt kredittillförseln så länge del finns lönsamma investeringsprojekt. Om sädana projekt saknas är det däremot verkningslöst att försöka öka investeringsvolymen genom lätt­nader i kreditpolitiken.

Tillgängen på lönsamma investeringsprojekt är beroende av i vilka kvan­titeter och till vilka priser företagen räknar med atl kunna avsätta sina produkler samt av vilka kostnader som företagen räknar med skall vara förknippade med produktionen. Vid sidan av lönekostnaderna spelar där­vid kapitalkostnaderna en väsentlig roll. Kapitalkostnaderna är produkten av ett flertal faktorer bland vilka låneräntan, avkastningskravet på eget kapital och skattesystemets utformning är de viktigaste.

Utredningen konstaterar all kapitalkostnaden givetvis sjunker om läne­räntan sjunker. Därigenom ökar tillgången på lönsamma investeringspro­jekt. Utredningen framhåller ocksä att om läneräntan beror av hur mycket företagen behöver låna. blir definitionen av vad som är lönsamt beroende av hur många "lönsamma" projekt företagen har.

Avkastningskravet pä eget kapital varierar säväl över tiden som mellan olika länder. En faktor av betydelse är avkastningen på alternativa place­ringar. En annan mycket betydelsefull faktor är den risk som är förknippad 5   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 165.

 

Prop. 1978/79:165                                                                 66

med avkastningen. Om risken ökar stiger avkastningskravet. Enligt utred­ningen innebär bl.a. en sänkt soliditet att företagens riskkostnad ökar, vilket alltsä höjer avkastningskravet. Om solidiletsnivän blir mycket låg är det möjligt att företagen över huvud taget inte är beredda att expandera snabbare än vad som kan uppnäs genom vinstnedplöjning. Utredningen pekar också på en rad faktorer, som kan öka företagens benägenhet alt tolerera en sänkt soliditet, t.ex. statliga stödinsatser till industrin, före­komsten av lätt realiserbara finansiella tillgångar samt tillgång på lämpligt utformade långfristiga län.

Sammanfattningsvis konstaterar utredningen att investeringarna kan sä­gas vara beroende av länekostnaden och företagens benägenhet att skuld­sätta sig, den förväntade vinstnivån, aktieägarnas avkastningskrav och tillgången på nyemissionsmedel. Den allmänna vinstnivån i sin tur är resultatet av produkt- och faktorpriser samt det teknologiska kunnande och den produktkvalitet som beror på mångåriga satsningar på forskning och utveckling. Det uppstår ett växelspel mellan dessa faktorer över tiden. Förväntningarna bestäms, föruiom av den rådande vinslsitualionen, av den bedömda framtida kostnadsutvecklingen, de framtida marknadsutsik­terna och i vilken utsträckning man har förtroende för de näringspolitiska beslutsfattarna. Den faktiska vinsten bestämmer sedan tillgången pä in­terna fmansieringsmedel.

2.2.4 Industrins framtida problembild

Kapitalmarknadsutredningens diskussion om industrins framtida pro­blem tar i stor utsträckning sin utgångspunkt i den långtidsbedömning som Industriens utredningsinstitut presenterade 1976 och som avser utveck­lingen 1974-1980.

Analysen visar att industrins behov av extern finansiering blir stort. För det första väntas det finansiella sparandet, dvs. skillnaden mellan brutto­sparandet och de materiella bruttoinvesteringarna, fortsätta att försämras. För det andra vänlas investeringarna i finansiella tillgångar växa starkt. Sammanlaget innebär detta att det totala externa finansieringsbehovet under 1970-talels sista fem år stiger kraftigt jämfört med närmast föregåen­de femårsperiod. Totalräntabiliteten före skatt förväntas ligga markant över genomsnittet för perioden 1951-1975, om än ej på den nivå som uppnåddes under högvinståret 1974. Härigenom blir differensen mellan totalräntabilitelen och förelagens genomsnittliga upplåningsränta relativt stor. Samtidigt ökar skuldsättningen. Den s.k. hävstängseffekten ger vid denna utveckling en kraftigare förbättring av räntabiliteten på det egna än på det totala kapitalel.

Förbättringen av räntabiliteten bygger pä tvä väsentliga förutsättningar. Den ena gäller löneandelens utveckling, den andra att realräntan kommer att fortsätta att vara negativ. Löneandelen förutsätts ligga pä 1974 års för svenska förhållanden osedvanligt låga nivå.  Enligt ulredningen är det

 

Prop. 1978/79:165                                                                 67

osannolikt att löntagarna kommer alt acceptera en sädan utveckling. Man anser det i stället realistiskt att räkna med en högre löneandel än i de redovisade kalkylerna.

I detta sammanhang vill jag betona att knappast nägon remissinstans bestrider all industrins lönsamhet och allmänna finansiella situation mäste förbättras. Enligt LO:s mening måste industrins lönsamhet höjas över de senaste årens låga nivå. Den nivån är nämligen inte förenlig med målen om tillväxt och tryggad sysselsättning. Å andra sidan är det enligt LO:s me­ning inle rimligt att under en följd av år upprätthålla en generell vinstnivå som ligger pä 1974 års nivå. Mol detta talar fördelningspolitiska skäl. Dessulom kan det av effektivitetsskäl vara olämpligt atl upprätthälla en alltför hög självfinansieringsgrad. Enligt LO:s mening är det på sikl nöd­vändigt all konflikten mildras mellan strävan att åstadkomma en snabb kapitalbildning inom induslrin och fördelningspolitiska mål liksom att kapi­talförsörjningen sker i former som bidrar till ökad ekonomisk demokrati.

SAF anser i sitl remissvar att starka skäl talar för alt förelagens soliditet måste förstärkas. Den förändrade internationella miljön - ökade valuta­risker och minskad stabilitet i avsätlningsförhållandena - borde kräva en ökad andel eget kapital. Statens indusiriverk efterlyser i detta samman­hang en mer ingående diskussion av soliditetens roll som bestämningsfak­tor för invesleringsefterfrågan än den som förs i utredningen. Enligt indu­striverket är det givetvis tänkbart att företagen tvingats öka sin skuldsätt­ning för att kunna genomföra sina investeringsplaner, men det förefaller ocksä möjligl all företagen helt enkelt anpassat sig till förhållandena på kreditmarknaden och funnit det fördelaktigt att öka sin skuldsättning i förhållande till det totala kapitalet. För detta talar enligt industriverket att utbudet av fördelaktiga krediter ökat. Detta har medfört att företagen kunna låna mer utan att öka sitt risktagande i motsvarande mån. Industri­verket pekar ocksä på den ökning som skett i de rörelsegenererade kredi­ternas betydelse. Den soliditet som erfordras för att ge företagen tillfreds­ställande motståndskraft mol förluster skulle därmed kunna vara lägre än tidigare.

Det statistiska material som kapitalmarknadsutredningen presenterat sträcker sig i de flesta fall till 1975. Sedan dess har företagens finansiella situation ytteriigare försämrats. Vinstmarginalerna som 1975 hade krympt så att de låg i närheten av genomsnittnivån för perioden 1950- 1975 fortsat­te under de två nästföljande åren att krympa så att de 1977 var avsevärt mindre än vid något tillfälle under perioden 1950- 1975.

De kraftigt sjunkande vinsterna i kombination med en fortsatt ökning av totalkapitalet ledde under 1976 och 1977 tiU en drastisk sänkning av total­räntabiliteten, så att den 1977 endast uppgick till 1,8% vilkel kan jämföras med 9,7% under högvinslåret 1974 och 6,2% i genomsnitt för perioden 1971-1975.

Eftersom skuldkvoten fortsatte att stiga samtidigt som företagens ge-

 

Prop. 1978/79:165                                                                  68

nomsnittliga låneränta sleg fick den sjunkande totalräntabilitelen genom en omvänd hävstångseffekt förödande konsekvenser för räntabiliteten på eget kapital, som sjönk frän 14,2% under 1974 till minus 4,3% under 1977. Efter skatt var räntabiliteten ännu lägre eller minus 5,6%.

Trots en kraftig nedgång i bruitoinvesteringarna under 1977 ledde detta lill alt självfinansieringsgraden minskade mycket starkt från drygt 80% imiler perioden 1972-1974 till knappt 30% under 1977. Räntabilitetsned-gängen ledde dessulom till atl soliditeten fortsatte atl sjunka så all den 1977 endast uppgick lill knappt 47%. Dä har företagen gottskrivits infla-tionsvinsler på sitt realkapilal genom att detta värderats till äteranskaff-ningsprisei'. Under 1978 tycks vinstnedgången hos de större industriföreta­gen ha upphört och möjligen förbytts i en begränsad uppgång.

Sedan kapitalm;irknadsulredningen lade fram sitt belänkande har som jag tidigare har nämnt LU 78 presenterats. Denna tar i huvudsak sin utgångspunkt i den situation som rådde under 1977. Från den utgångspunk­ten analyserar utiedningen den utveckling av förelagens finansiella situa­tion som krävs för att den nödvändiga invesleringstillväxten fram till 1983 skall komma till stånd. Utredningens slutsatser om vilka krav som ställs pä företagens finansiella utveckling stämmer i sina allmänna tendenser väl överens med de slutsatser som kapitalmarknadsutredningen drog med utgångspunkt i 1976 ärs längtidsbedömning.

LU konstaterar att den trendmässiga nedgången i företagens soliditet måste bryias. Företagens vinster måste också förbättras. LU räknar med att vinsterna fram till 1983 skall öka från 1977 års botlenläge till ungefär den nivå, mätt som procentuell andel av förädlingsvärdet, vilken noterades under 1970-talets första år. Detla innebär en relativt kraftig uppgång av förädlingsvärdets vinstandel och begränsar utrymmei för lönehöjningar. 1 LU har också den mot vinst- och investeringsutvecklingen korresponde­rande räntabilitetsutvecklingen beräknals. Kalkylerna visar på en räntabi­litetsuppgång mellan 1977 och 1983, som av utredningen anses vara i knappaste laget för att hell säkerställa investeringsprognosens realise­rande. Industriföretagens genomsnittliga reala räntabilitet på eget kapital efter skatt beräknas under prognosperioden öka från utgångslägets botten­nivå om minus 6% lill 5% 1983. Räntabilitetsnivån skulle därmed 1983 ligga något över den avkastningsnivå som noterades under 1970-talets första är. Den ligger däremot klart under det ränlabilitetstal som uppnåd­des under 1974.

Utredningens kalkyler visar, atl den förutsatta vinstuppgången inte i sig räcker till för att stoppa den ogynnsamma soliditetsutvecklingen. Om soliditeten inte skall försämras behöver nyemissionsvolymen under peri­oden fram lill 1983 växa till ca 2 miljarder kr. per år i löpande priser, vilket med hänsyn taget till prisutvecklingen är ungefär i nivå med volymen underde storaemissionsären 1975 och 1976. Denna nyemissionsvolym kan te sig hög men den inkluderar inte bara nyemissioner över börsen utan

 

Prop. 1978/79:165                                                                 69

ocksä andra tillskott av eget kapital - inte minst de som sker till de statliga förelagen.

För egen del villjag i detta sammanhang framföra följande.

Om det skall vara möjligt att höja den allmänna levnadsstandarden mäste industrin genom offensiva investeringar förbättra sin produktivitet samt bygga ut sin produktionskapacitet pä områden, där den kan räkna med alt vara konkurrenskraftig. Ett första villkor för atl nyinvesteringarna skall ta fart på allvar är självfallet att kapacitetsutnyttjandet inom industrin ökar. För att förelagen skall vara beredda all genomföra de nödvändiga investeringarna måste emellertid också investeringarnas avkastning stå i ett rimligt förhällande till den risk som investeringarna medför och kostna­den för länekapital.

Som kapitalmarknadsulredningen framhållil är våra kunskaper om de exakta sambanden mellan avkastning, risk och investeringsbenägenhet inte så fullständiga som man skulle kunna önska. Det råder emellertid enligt min mening inget tvivel om atl den nuvarande kombinationen av förväntad avkastning och risk inte i längden kan bestå om företagens investeringar skall kunna stiga till en rimlig nivä.

Såväl kapitalmarknadsutredningen som LU diskuterar vilka förändring­ar i företagens finansiella situation som är nödvändiga om industrins inve­steringar skall utvecklas pä ett sätt som stär i överensstämmelse med det önskvärda utvecklingsförloppet för den svenska ekonomin. Mot bakgrund av utredningarnas analyser är det enligt min mening uppenbart alt räntabi­liteten inom induslrin mäste förbättras. Den räntabilitelsnivå som rådde under 1977 och i stor utsträckning också under 1978 är inte bara oförenlig med en rimlig investeringsutveckling, utan skulle ocksä, om den blev bestående hota en stor del av den svenska industrins överlevnad. Somjag tidigare påpekat ifrågasätter inte heller remissinstanserna att industrins lönsamhet och allmänna finansiella situation mäste förbättras. Samtidigt som det är angeläget att industrins lönsamhet förbättras pä nuvarande nivå är det enligt min mening viktigt att av stabiliserings- och fördelningspolilis-ka skäl undvika alltför höga vinstnivåer.

Det starkt växande statliga upplåningsbehovet leder sannolikt till en relativt hög real kapitalmarknadsränta pä länga placeringar. Det är i och för sig angelägel att placerarna kan erhålla en positiv realränta. Detta är somjag lidigare understrukit en förutsättning fören väl fungerande kapital­marknad. Samtidigt innebär det dock att företagen måste slälla högre krav på avkastningen på totalt investerat kapital. Allmänt gäller som en nödvän­dig förutsättning för att uppnå en rimlig investeringstakt att räntabiliteten pä totalt kapital är högre än låneräntan. Investeringsverksamheten påver­kas dock även om denna förutsättning är uppfylld ocksä av företagens soliditet och olika slag av risker som är förenade med investeringsverk­samhet. Det finns därför anledning att uppehålla sig vid förelagens solidi-tetskrav och risksituation.

 

Prop. 1978/79:165                                                                 70

Företagens risk kan som kapitalmarknadsulredningen visat ses som sammansatt av dels den reala risken, dels den finansiella risken. Den reala risken anger osäkerheten i avkastningen på det totala kapitalel och sam­manhänger med sädana faktorer som de intemtionella konjunktur­svängningarna, den inhemska ekonomiska politikens möjlighet att hälla en stabil relativ kostnadsnivå i förhållande till utlandet samt specifika risker för det enskilda företaget, I. ex. om marknaden för dess produkter utveck­las som förväntat, om teknologiska risker i produktionen kan klaras elc. Den finansiella risken är den risk som uppstår genom atl en stor del av det investerade kapitalet har länefinansierats och räntorna på dessa lån utgör fasta betalningsförpliktelser. Därigenom fortplantar sig variationer i av­kastningen på totalt kapital till ännu större variationer i avkastningen pä egel kapital. På samma sätt som räntabiliteten på eget kapital genom den s.k. hävstångseffekten kan bli väsentligt högre än räntabiliteten på totalt kapital om den överstiger låneräntan så kan även risken för det egna kapitalet flerdubblas genom motsvarande hävstångseffekl.

Den starkt sjunkande soliditeten i svensk industri bidrar således till att öka fluktuationerna i nettovinsterna. Delta är enligt min mening olyckligt. Mycket stora höjningar av nettovinsterna skapar underlag för starka löne-och kostnadsökningar, bl.a. motiverade med fördelningspolitiska skäl samtidigt som förluster eller mycket låga vinsler nödvändiggör omfaitande statliga räddningsaktioner för att klara företag och sysselsättning. Jag anser det därför önskvärt alt företagens soliditet successivt ökar. Därige­nom minskar risken för det egna kapitalet och den erforderliga riskersätt­ningen, dvs. differensen mellan förväntad avkastning och ränian pä riskfria placeringar kan bli mindre. Huvudproblemet är att även om räntabiliteten pä nyinvesteringar stiger relalivi kraftigt och i och för sig tillräckligt för att generera en eftersträvad investeringsvolym har många förelag efter mänga är av svag vinstutveckling en så låg soliditet atl en fortsatt starkt växande investeringsverksamhet inte bedöms försvarlig av företagen. Som kapital­marknadsutredningen visat krävs utomordentligt höga vinstnivåer under mänga år om man enbart genom återplöjning av vinster skall påtagligt ändra kvoten mellan eget och främmande kapital. Del är mot den bakgrun­den nödvändigt att företagen erhåller ett ökat tillskott av riskvilligt kapital utifrån. Den räntabilitet som krävs för att öka investeringarna och för att attrahera nytt riskvilligt kapital torde inte behöva uppgå till samma höga nivå som skulle erfordras om soliditelsproblemet skulle lösas i huvudsak genom återplöjning av vinstmedel. Om företagen skall erhålla ett tillräck­ligt stort tillskott av riskvilligt kapital utifrån ärdet nödvändigt att utbudet av riskvilligt kapital ökar. Jag återkommer längre fram till hur en sådan ökning skall komma till stånd. Jag vill emellertid dessförinnan beröra några andra faktorer av stor betydelse i detta sammanhang.

Under senare är har företagen trots svag vinstutveckling sökt upprätt­hålla investeringsnivån för att inle förlora marknadsposition och utveck-

 

Prop. 1978/79:165                                                                 71

lingskraft. Genom bl. a. omfattande statliga krediter och garantigivning har det funnits möjlighet att finansiera ökade investeringar trots svag soliditet och låg avkastning. Jag vill dock understryka att en fortsättning på denna väg inte är möjlig i längden. Man kan inte genom mjuka lån och statliga kreditgarantier lösa den osäkerhet för företag, företagsledning och anställ­da som den växande instabiliteten i nettoresultatet ger upphov till. Del finns därför anledning att visa en viss återhållsamhet med garantigivning och mjuka lån frän olika statliga institutioner eftersom en sådan politik kan bidra till en överexpansion och uttunning av det egna kapitalet i många förelag vilkel i sin tur i en konjunkturnedgång leder till omfatlande före­tagskriser.

Ökal risktagande vid utlåning bör inte främst ses som ett medel alt möjliggöra invesleringar i företag med alltför svag soliditet. Tonvikten bör i stället läggas pä stöd som minskar sådana typer av risker som är svära för företag att kontrollera. Det hör t.ex. det försäkringssystem som byggts upp inom Exportkreditnämnden för att skydda fordringar för politiska risker i u-länderna. En annan lyp av risk kan gälla utveckling av ny avancerad leknologi. STU har redan möjligheler all dela kostnaden för sådant utvecklingsarbete genom att medge en villkorlig återbetalningsskyl­dighet. Generellt gäller dock att en viss försiktighet med riskövertagande från samhällets sida är påkallad. En mera utbredd subvention av riskla­gande sänker ersättningen för risk, vilket generellt minskar lillgängen på riskvilligt kapital.

Sammanfattningsvis vill jag framhälla alt de statliga stödinsatserna i framtiden främst bör avse projekt med stor teknologisk risk, medan företa­gen i större utsträckning än hittills bör hänvisas till att själva bära den finansiella risk som är förknippad med allt företagande. De närmare riktlin­jerna för industripolitiken har regeringen angett i proposition den I mars 1979 om riktlinjer för industripolitiken m. m. (prop. 1978/79: 123).

2.2.5 Induslrins försörjning med riskvilligi kapiial

Det är viktigt att skilja mellan den totala tillgängen pä kapital i samhället och tillgången pä riskvilligt kapital. I det senare fallel gäller det hur det totala kapitalflödet fördelas mellan lånekapital och riskvilligt kapital. Ut­budet av riskvilligt kapital beror pä de utsikter till avkastning som ratio­nella placerare anser sig kunna räkna med. och hur denna avkastning ställer sig i förhållande till alternativa placeringar, varvid skillnader i riskgrad beaktas.

För att placerarna skall vara villiga atl placera i aktier måste de erhälla en viss riskersättning. Avkastningen pä aktier kan delas upp i tvä kompo­nenter: den riskfria räntan och en ersättning för risk. Riskersättningen kan beräknas som differensen mellan avkastning på t.ex. kapitalkonto i bank efter skatt och avkastning på aktier efter skatt. Under förutsättning att ersättningen vid placering i aktier är tillräckligt stor i förhällande till den

 

Prop. 1978/79:165                                                                  72

ersättning som placeraren kan erhälla vid en riskfri placering, kan utbudet av riskvilligt kapital i princip inte bli för litet i förhällande till efterfrägan. Hushållens totala finansiella tillgångar i form av bankinläning och obliga­tioner uppgick vid utgången av 1978 lill ca 160 miljarder kr. För att höja induslrins soliditet med 5 procentenheter skulle det vara tillräckligt om knappt 10% av dessa finansiella lillgångar transformerades till aktiekapi­tal. Utbudet av riskvilligt kapital beror pä förutsättningarna föratt hushål­len släller kapitalel till förfogande i en annan kontraktsform än riskfria placeringar.

Utbudet av riskvilligt kapital kan öka genom alt man minskar risken eller på olika sätt förbättrar villkoren vid placering i aktier - åtminstone i relation till andra placeringsformer. Ur hushällens synvinkel kan t. ex. en institutionalisering av ägandet i form av aktiefonder och investmentbolag vara ett rationellt sätt att erhälla riskspridning och professionell förvallning för sitl sparkapilal.

För vissa institutionella placerare lägger placeringsreglementen och and­ra bestämmelser hinder i vägen för den placeringsinriktning som skulle bli följden vid en fri avvägning mellan avkastning och risk. I dessa fall är det möjligt att öka utbudet av riskvilligt kapital genom att liberalisera de bestämmelser som utgör restriktioner för dessa placerares utbud av sådant kapital.

En central fråga är hur man kan få till stånd den ökade lönsamhet som är angelägen för att öka företagens riskkapital, deras förmåga att dra till sig nytt kapital och möjligheler att göra offensiva investeringar.

LO framhäller i sitt remissyttrande att en utveckling mot ökad lönsam­het inom industrin lältare skulle accepteras vid en annan ägarstruktur än den nuvarande. Jag delar den bedömningen.

Del ligger i lönlagarnas intresse atl åstadkomma en ökad lönsamhet och ett ökat företagssparande eftersom det leder till fler och tryggare jobb, ekonomisk tillväxt och ökad lönebetalningsförmåga pä sikt. Men en kraf­tigt höjd lönsamhet kan inte accepteras om följden blir en ensidig förmö­genhetsökning för förelagens nuvarande ägare med därlill hörande stark ägarkoncentration.

Fördelningen av aktiekapitalet belyder visseriigen ganska Utet för den totala inkomstfördelningen i landet. Men en stark koncentration av kapita­let fär belydande återverkningar på maktförhållandena i näringslivet och ökar svårighetema atl klara ansvarsfulla lönerörelser.

Rätt utformade löntagarfonder eller medborgarfonder kan vara en väg att minska konflikten mellan lönsamhets- och utjämningskraven. Genom att bredda ägandet skulle man lättare kunna få tolerans för en stabilt högre lönsamhet och ett ökat företagssparande, vilket i sin lur stärker marknads­ekonomin.

Inför är då krav kommer att ställas på återhållsamhet från löntagarnas sida när det gäller ökningen av reallönerna - bl.a. för att möjliggöra en

 

Prop. 1978/79:165                                                                 73

nödvändig utbyggnad av industrin - är del särskilt viktigt att ett ökat företagssparande sker i former som kan upplevas som rimliga när det gäller återverkan pä fördelningen av förmögenheter och makt i näringslivet.

Formerna för ett ökat utbud av riskvilligt kapital är alltså inte bara en fräga om ersättning för risk utan berör centrala frägor om ägaransvaret och ägarmaktens fördelning och hur man skall få en social acceptans för stabilt högre lönsamhet. Dessa frågor studeras i utredningen om lönlagarna och kapitaltillväxten (Fi 1975:03).

Kapitalmarknadsulredningen har berört vissa viktiga aspekier på dessa frägor. Bl.a. har utredningen påvisat den ökade instilulionaliseringen av aktieägande. Den andel av den totala aktiestocken som ligger direkt hos hushållen har minskat. Institutioner, försäkringsbolag, fonder m.m. har i stället ökat innehavet. Det betyder att del skett en koncentration av ägandet till institutioner, trots att antalet privata aktieägare ökal väsentligt inte minst som en följd av uppbyggande av olika aktiefonder. Jag tror atl denna tendens till institutionalisering av aklieägandel kommer atl fortsät­ta. Det ger fördelar i form av riskspridning och möjlighet lill professionell förvallning. Jag delar utredningens uppfattning att institutionernas ökade andel av aktiestocken innebär att dessa måste ta på sig ell ökal ägaransvar. Själva instilulionaliseringen är också många gånger en förutsättning för att del skall finnas resurser att utöva detta ansvar. Jag vill dock samtidigt understryka att det är angeläget att inte koncentrera aktieägande till ett litet antal stora institutioner utan sträva efter en mångfald institutioner av olika slag. Del är mol den bakgrunden som jag senare föreslär olika slag av begränsningar i institutionernas storlek och den andel av aktierna i ett och samma företag som får innehas.

Om utbudet av riskvilligt kapital skall öka, är det - som jag tidigare nämnt - nödvändigt att antingen höja avkastningen eller minska risken vid aktieplaceringar. Det är inte enkell att finna några lämpliga åtgärder för att minska risken. Möjligheten för småsparare att sprida och därigenom mins­ka sin risk finns redan genom förekomsten av aktiefonder och investment­bolag. Den genuina risk som ligger i företagandel kan knappast reduceras genom statliga ätgärder. Om utbudet av riskvilligt kapital skall öka är det därför enligt min mening nödvändigt att avkastningen vid aktieplaceringar stiger. Enligt kapitalmarknadsutredningen har avkastningen pä aktier un­der perioden 1950-1975 varit avsevärt högre än på obligationer och bank­tillgodohavanden. Skillnaden har emellertid drastiskt minskat sedan den tidigare delen av 1960-talet. Samtidigt har risken vid aktieplaceringar sna­rast stigit, bl.a. lill följd av den sjunkande soliditeten. Utredningens slut­sats är därför att aktier blivit mindre attraktiva relativt sett. För detla talar enligt ulredningen ocksä att hushållen under senare är varit nettosäljare av aklier samtidigt som de ökal sina banktillgodohavanden.

Inte ens företag med mycket lönsamma investeringsprojekt klarar emel­lertid de höjningar av kapitalkostnaderna som relativt mättliga höjningar

 

Prop. 1978/79:165                                                                 74

av placerarnas avkastning efter skatt skulle innebära. Detta är en följd av dubbelbeskattningen av bolagens vinster vid rådande marginalskattesat­ser. Som exempel nämner kapitalmarknadsutredningen all en privatperson med en marginalskatt på 75% och ett avkastningskrav på 3% måste ha en avkaslning före skatt pä 12%. Vid 55% bolagsskatt innebär detla atl förelagets kapitalkostnad blir 26,7%.

Som kapitalmarknadsutredningen framhäller är det med hänsyn lill des­sa förhällanden angeläget att åtgärder vidtas som höjer avkastningen för placerarna utan att företagens kapitalkostnader därför höjs. Del är emeller­tid viktigt alt de förändringar som vidtas slår i samklang med en rimlig fördelningspolitik. Av det skälet är någon större generell sänkning av bolagsskatten otänkbar. En sådan sänkning skulle nämligen ge de gamla aktieägarna mycket stora realisationsvinster.

Däremot är det möjligt att genom modifieringar av den s. k. Annell-lagen minska beskattningen på nytillskjutet riskkapital utan att oönskade fördel­ningspoUtiska effekter uppkommer. Härigenom kan villkoren vid nyemis­sion förbättras ulan atl förelagens kapitalkostnader stiger. Sädana modi­fieringar har också nyligen genomförls (prop. 1978/79: 50 bil. 2, SkU 1978/ 79:19, rskr 1978/79: 107, SFS 1979:955).

Hushällens avkastning efter skatt vid akiieplaceringar skulle också kun­na förbättras genom att inkomst- och realisationsvinstbeskattningen änd­ras. Ulredningen pekar särskilt på den bristande neutralitet som f n. råder mellan olika placeringsformer i delta avseende. Flera remissinstanser, bland dem Sveriges aktiesparares riksförbund och Styrelsen för Stock­holms fondbörs, har uttalat sig för förändringar av detta slag. De fördel­ningspolitiska konsekvenserna av omfattande förändringar i skattesyste­met på denna punkt är emellertid svåröverskådliga. Jag är därför inte beredd att nu föreslå några sådana ätgärder. Det finns emellertid skäl alt erinra om det aktiesparande som sker inom ramen för det värdesäkra lönsparandet och som bidrar till att öka utbudet av riskvilligt kapital (prop. 1977/78:165). Spararna erhåller i detta system - för ett begränsat sparbe­lopp - dels en skattebonus, dels skattefrihet för såväl avkastning som värdestegring.

Som jag lidgare nämnt kan utbudet av riskvilligt kapital ocksä ökas genom åtgärder som ger de institutionella placerarna större möjlighet till placering i aktier. Utredningen lägger i sitt betänkande fram en rad förslag till åtgärder med detta syfte. Jag ålerkommer längre fram, i samband med attjag behandlar de olika institutionella sektorerna, till en närmare diskus­sion av dessa förslag och ger nu endast en korlfallad översikl av de olika förslagen tillsammans med mitt slällningslagande. Remissinstansernas syn på de olika förslagen återkommer jag till i samband med min ingående diskussion av förslagen.

När det gäller försäkringsbolagen föreslår utredningen flera förändringar i bolagens placeringsregler i syfte atl öka möjligheterna till aktieplacering-

 

Prop. 1978/79:165                                                                 75

ar. Av skäl somjag kommer att redovisa längre fram är jag endasl beredd att i begränsad utsträckning tillmötesgå ulredningens förslag.

AP-fondens utbud av riskkapital bör enligt kapitalmarknadsutredningen ökas genom att första, andra och tredje fonderna får rält all förvärva s. k. konvertibla skuldebrev och warrants. Däremot får dessa fonder inte kon­vertera sina skuldebrev resp. utnyttja sin rätt att teckna aktier utan mäste, när tidpunkten för detta är inne, avyttra sitt innehav. Detla bör enligt utredningen kunna ske utan att kursstörningar uppkommer. Jag delar inte denna uppfattning och ställer mig därför avvisande till förslaget. För att öka AP-fondens utbud av riskvilligt kapital anser jag det däremoi moti­verat att inrätta en femte delfond.

De föreslagna ätgärderna tillsammans med de tidigare genomförda för­ändringarna i Annell-lagen kommer vid en rimlig förbättring av räntabilite­ten atl kraftigt medverka till att företagens behov av riskvilligt kapital kan tillgodoses. I denna riktning kommer också aktiesparandet inom det förut nämnda värdesäkra lönsparandet att verka. Jag har nyligen tillsatt en särskild delegation (Dir 1978: 84) med uppgift att bl. a. överväga eventuella förändringar i förmånerna för denna sparform. Skulle det visa sig, all ytterligare ätgärder är nödvändiga, bör dessa enligt min mening bl. a. sökas pä inkomsi- och realisationsvinstbeskattningens omräde. En tänkbar väg är därvid en övergäng till nägon form av real beskattning. Somjag tidigare nämnt övervägs denna fråga f. n. inom utredningen om real beskattning av räntor och kapitalvinster m. m. (B 1978: 08).

Vad jag hittills anfört om förelagens möjligheler atl erhälla riskvilligt kapital har främst rört de börsnoterade förelagen. En betydande del av industrins riskvilliga kapital härrör frän nyföretagande och kapitaltillskott från ägare till mindre och medelstora företag. För dessa förelag är pro­blemen delvis andra än för de börsnoterade företagen. Säväl Sveriges industriförening som Svenska företagares riksförbund och Företagarföre­ningarnas förbund lar i sina remissvar upp dessa problem. Svenska företa­gares riksförbund anser att samhället måste underlätta för företagarna alt plöja ner vinstmedel i företagen samt att stimulera sparande i nyemitterade aktier säväl i gamla som nystartade företag. Den viktigaste åtgärden från det allmännas sida mäste därför vara all se över berörda delar av skattelag­stiftningen saml hejda inflaiionen. De anställdas köp av aktier i det företag i vilket de arbetar eller av aktier i särskilt upprättade regionala investment­bolag bör också främjas. Företagareföreningarnas förbund pekar pä möj­ligheten att genom särskilda s. k. kapitallän förbättra försörjningen med riskvilligt kapital.

Jag anser för min del alt frågan om de mindre och medelstora företagens försörjning med riskvilligt kapital är utomordentligt vikiig. Staten har också vidtagit åtgärder för atl förbättra dessa företags möjligheler att erhålla tillskott av riskvilligt kapital. Ett exempel på detta är inrättandet av Företagskapital AB. Andra exempel är NJA-Invest AB och de regionala

 

Prop. 1978/79:165                                                                 76

investmentbolag som Svenska Industrietablerings AB (SVETAB) startat. I varvsregionerna har de regionala utvecklingsfonderna tillförts resurser, vilka får användas bl. a. för att bilda investmentbolag. För samtliga regio­nala utvecklingsfonder gäller dessutom att produktulvecklingslån med vill­korlig återbetalning kan lämnas. Lån av denna typ kan i viss utsträckning sägas fungera som ersättning för riskvilligt kapital. Slulligen har småföreta­garnas förmögenhetsbeskattning lindrats (prop. 1977/78:40 om ålgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling sävitt avser skattefrågor), vilket ökar företagarnas förmåga att själva bidra med riskvil­ligt kapital.

De kooperativa företagens försörjning med riskvilligt kapital har knap­pasl berörts av kapitalmarknadsulredningen. LRF påpekar detla i sitt remissvar och framhäller atl del största problemet inom lantbrukskoopera-lionen f. n. är svårigheterna atl öka det egna kapitalet i takt med inflatio­nen. Skattekonsekvenserna i samband med uppbyggandet av eget kapital i ekonomiska föreningar måste analyseras. LRF framhåller som mycket angeläget att utredningen (1 1977:28) om kooperationen och dess roll i samhället erhåller tilläggsdirektiv, så att denna fråga kan behandlas. LRF betonar också atl systemet för värdesäkert lönsparande måsle göras kon­kurrensneutralt. Enligt KF:s mening är det en brist alt utredningen inte behandlar vilka krav som slälls på kapitalmarknaden för att underlätta konsumentkooperationens framtida kapitalförsörjning. KF förutsätier dock att utredningen om kooperationen och dess roll i samhället kommer att lägga fram förslag på detta område. KF anser vidare alt konsumentkoo­perationen bör kunna fä del av fjärde AP-fondens riskkapital. Den s.k. Annell-lagen bör dessutom omarbetas så att den även kommer att omfatta ekonomiska föreningar.

Jag vill för min del framhälla att det är angeläget att den kooperativa företagsformen utvecklas som ett livskraftigt alternativ och komplement till både den privata och den statliga företagsformen. Frågan om koopera­tionens försörjning med riskvilligt kapital spelar därvid en central roll. Utredningen om kooperationen och dess roll i samhällel har med hänsyn lill detta i sina direktiv givits uppgiften att bl.a. pröva möjlighelerna att underlätta uppbyggnaden av egel kapital i kooperativa förelag. Genom tilläggsdirektiv (Dir 1979:14) har utredningen nyligen fått i uppgift att belysa i det sammanhanget väsentliga skatteregler. Resultatet av utred­ningens arbete måste beaktas innan nägra förändringar av kooperationens finansieringsvillkor kan genomföras.

2.2.6 Induslrins försörjning med lånekapilal

Somjag lidigare framhällit spelar industrins skuldstruktur stor roll för förelagens finansiella risk och därmed för deras investeringsbenägenhet. En stor andel rörelsegenererade krediter och lämpligt uformade långfris­tiga krediter minskar enligt min mening den finansiella risken och motver-

 

Prop. 1978/79: 165                                                                77

kar därmed den riskökning som blir resultatet av en sänkt soliditet. De rörelsegenererade krediterna kan därmed sägas ha en positiv effekt på företagens investeringsbenägenhet.

Enligt kapitalmarknadsulredningens uppfattning är dessa krediter emel­lenid samtidigt olämpliga ur resursfördelningssynpunkl, eftersom de med en hög grad av automatik ställs till företagens förfogande ulan att företagen tvingas att konkurrera om dem pä marknadsmässiga villkor. Utredningens allmänna inställning är därför alt det är en fördel om en större del av krediterna kan lämnas i form av långfrisiiga lån på kapitalmarknaden. Med hänsyn till detta föreslär utredningen att de s.k. återiånen - dvs. den möjlighet arbetsgivare som betalar ATP-avgifter har att återlåna hälfien av vad de betalat föregående är - i princip skall slopas. Endast en för mindre företag avsedd äterlånemöjlighet skulle finnas kvar.

När det gäller återlånen kommer jag senare att ge en noggrannare redo­visning såväl av mitt ställningstagande som mina argument för detta. I det sammanhanget redogör jag också för remissinstansernas uppfattning i den­na fräga. Jag skall därför nu endast redovisa min principiella inställning och därvid knyta an till den mer allmänna frågan om de rörelsegenererade krediternas egenskaper ur risk- och kreditfördelningssynpunkt.

Låt mig därvid återvända lill en fräga som jag inledningsvis berört nämligen vilken mekanism som bör styra kreditfördelningen. Enligt gängse ekonomisk teori bör endast de företag som är beredda att betala den marknadsbestämda jämviktsräntan erhålla kredit. Härigenom säkerställs att våra resurser används pä det ur samhällsekonomisk synvinkel effekti­vaste sättet.

1 praktiken fungerar kreditgivningen till förelag endast i begränsad om­fattning enligt detta kriterium. Orsakerna härtill är flera. För det första sker en betydande del av företagens upplåning utan att förelagen behövt kvalificera sig för krediterna genom konkurrens på kreditmarknaden. Det­ta gäller som utredningen nämnt bl.a. de s.k. rörelsegenererade kredi­terna. För det andra förekommer inle heller på den reguljära kreditmarkna­den en helt fri prissättning.

Skälen för att det under nuvarande förhållanden inte är lämpligt att tillåta en helt fri prissättning pä krediimarknaden harjag tidigare utvecklat. De allmänna problemen med ett system av detta slag harjag också tidigare redogjort för. De företag som drabbas av ransoneringen, fastän de har investeringsprojekt med en räntabilitet som med största sannolikhet över­stiger läneräntan, känner sig naturligtvis särskilt illa till freds med syste­met. Av de skäl somjag tidigare anfört är det dessvärre ändå nödvändigi att under vissa perioder hålla räntenivån under den marknadsbestämda jämviktsräntan.

Trots att det alltså inom den reguljära kreditmarknaden inle förekommer en helt marknadsbestämd jämviktsränta eller en helt marknadsbestämd fördelning av krediterna, förordar utredningen att kreditfördelningen i

 

Prop. 1978/79:165                                                                  78

ökad utsträckning sker genom denna. Skälet för detta är främsi att kredit­marknaden trots sin bristfällighet bör kunna fördela krediterna pä ett bättre säll än den automatik som i stor utsträckning fördelar de rörelsegenererade krediterna.

Jag delar i princip utredningens uppfattning att även en inte helt perfekt fungerande kredilmarknad bör ha möjlighel atl fördela krediterna på ett bättre sätt än vad som blir följden av ett system med rörelsegenererade krediter. En minskning av de rörelsegenererade krediterna ökar emellertid företagens finansiella risk. En avvägning måste därför ske mellan de effek­ter som uppstår när det gäller effektivitet i kredilfördelningen resp. förela­gens finansiella risksiluation.

När det gäller utredningens konkreta förslag att i huvudsak slopa de s. k. återiånen vill jag anföra följande. Utredningen har hävdat att återlånen missgynnar de kapitalintensiva företagen, vilka har smä ATP-avgifter och därigenom små möjligheter till återlån. Enligt min mening är det ovisst om kapitalintensiva företag verkligen missgynnas pä kreditmarknaden totalt sett. De har ju fördelen atl ha beläningsbara tillgångar i annan utsträckning än de arbetsintensiva företagen, vars tillgångar ofta är av immateriell natur. Dessutom skulle ett slopande av återlånen innebära att företagen i sin planering skulle ha att räkna med en ökad finansiell risk. Denna situation skulle de försöka möla antingen genom att öka sin övriga upplå­ning i syfte att bygga upp likviditeten eller genom att minska investerings­volymen för att höja soliditeten och på det sättet minska den finansiella risken.

Mot denna bakgrund och med hänsyn lill den situation som den svenska industrin befinner sig i är det därför enligt min mening olämpligt att slopa återlänerälten. Å andra sidan är det av kreditfördelningskäl inte lämpligt alt återlån är en billigare finansieringsform än obligationsemissioner. Jag föreslår därför att räntevillkoren ändras sä att de i framtiden knyts till den länga statsobligationsräntan. Hur detta närmare skall gä till återkommer jag till längre fram.

1 det sammanhanget tar jag också upp de förslag till utvidgning av äteriänerätten som utredningen föreslagit för de mindre och medelstora företagen. Min allmänna inställning lill dessa förslag är posiliv.

Kapitalmarknadsutredningen föreslår också en rad andra åtgärder för att öka utbudet av långfristiga krediter. En del av dessa är av generell natur och avser del totala utbudet av långfristiga krediter, medan andra enbarl avser utbudet till näringslivet.

Bland de generella åtgärderna märks utredningens förslag att slopa emis­sions- och fondstämpelavgiften och alt bankerna bör få rätt att emittera obligationer. Hit hör ocksä utredningens förslag att avpassa avgifterna till AP-fonden sä att nedgången i fondens placeringskapacitet begränsas. Dessutom kan i sammanhanget nämnas det förslag som riksbanken fram­fört i sitt remissvar, nämligen att inom ramen för det värdesäkra sparandet

 

Prop. 1978/79:165                                                                 79

tillåta fonder som placerar i obligationer och därigenom öka utbudet av långfristigt länekapital från hushållen.

De två förslnämnda förslagen, vilka hänger intimt samman, kommer jag att behandla längre fram. Avgifterna till AP-fonden bör naturligtvis - som jag redan tidigare framhällit - i princip bestämmas med utgångspunkt i de krav som pensioneringen släller. När det gäller riksbankens förslag är jag i princip positivt inställd. Det är emellertid olämpligt att nu genomföra några förändringar bl. a. pä grund av att de obligalionsfonder som föresläs skulle kunna dra resurser från de fonder som placerar i nyemitterade aktier och konvertibla skuldebrev och därigenom medverkar till att lösa det mest akula problemet för näringslivet, nämligen försörjningen med riskvilligt kapital. Frägan kommer dock att prövas inom den delegation som jag enligt vad jag förut har nämnt tillsatt för atl studera effekierna av det värdesäkra lönsparandel och komma med förslag lill förändringar.

De ätgärder som föreslås för att mer direkt förbättra näringslivets möjlig­heter till långfristig finansiering är dels sådana som syftar till att förbättra mellanhandsinslitutens möjligheter att ge krediter, dels sädana som syftar till att öka möjligheten för andra företag än industriföretag att emittera obligationer. Dessutom föresläs att bankerna bör få rätt att förvärva för­lagsbevis.

Jag kommer längre fram alt behandla dessa förslag. Låt mig här endast peka pä de svårigheter som mellanhandsinstituten kan komma atl hamna i när deras möjligheler att refinansiera sig i AP-fonden minskar till följd av fondens minskade reala placeringskapacitet. Om instituten skall kunna fortsätta sin verksamhet i samma omfattning som tidigare mäste de, som utredningen framhäller, därför i ökad utsträckning refinansiera sig pä marknaden utanför AP-fonden. En sådan upplåning kräver emellertid alt institutens egna kapital på sikl ökar.

Vid sidan av de rent kvantitativa aspekterna på tillförseln av långt kapital är det, enligt utredningens uppfattning, också angeläget att kredit­villkoren säväl pä obligationsmarknaden som i kreditinstituten anpassas till den individuella låntagarens speciella behov. Särskilt viktigt är det för företag med långsiktiga projekt alt de erhåller kreditvillkor som löser inledningsskedets likviditelsproblem, t.ex. genom förskjutning av amor­teringarna eller genom tillämpning av annuitetsprincipen.

Problemen är enligt min mening särskilt stora för företag där den nya investeringen är stor i förhållande till företagets bas. Även om projekten ger en rimlig real avkaslning på kanske 4 å 5 % realt över hela dess livslängd kommer likviditetspåfrestningarna atl bli utomordentligt stor de första 5 ä 7 åren i en ekonomi med relativt hög inflationstakt. De höga nominella räntorna utgörs till större delen av en ersättning för inflation. Redan efter ca 5 är har läneskulden även utan amorteringar realt minskat till ca hälften av sitt ursprungliga värde. Genom atl företagen ges möjlighet att erhälla långfristiga krediter som är utformade med hänsyn till deras

 

Prop. 1978/79:165                                                                 80

speciella behov minskar företagens finansiella risk. Även ur långivarnas synpunkt torde en utveckling mot mer varierade länevillkor på kapital­marknaden vara av intresse. En sådan utveckling bör därför enligt min mening eftersträvas. Emissionskontrollen utgör därvid inte något hinder, vilket riksbanken ocksä understryker i sitt remissvar. Den närmare ul­formningen av villkoren bör ske efter hand i samråd mellan marknadspar­terna och riksbanken. Ett viktigt bidrag till en utveckling i denna riktning bör enligt min mening också kunna lämnas av mellanhandsinstituten.

De mindre och medelstora företagens möjligheter att erhålla långfristig lånefinansiering begränsas av alt de inte har möjlighet till egna obligations­emissioner. En viktig uppgift för mellanhandsinstiluten är därför att under­lätta dessa företags möjligheter till långfristig finansiering. En utveckling mot mer varierade lånevillkor pä det sätt jag nyss beskrivit förbättrar kvaliteten på de långfristiga krediter som de mindre och medelstora företa­gen erhåller. Den ulvidgning av äterlånerätten somjag föreslär kommer alt avsevärt förbättra de mindre företagens finansieringssitualion. Till detta återkommerjag längre fram. Jag vill också erinra om de förbättringar av de mindre företagens finansieringsmöjligheter som inrättandet av s. k. regio­nala utvecklingsfonder (prop. 1977/78:40, bil. 1, NU 1977/78:34, rskr 1977/78:110 och prop. 1977/78:111, NU 1977/78:75, rskr 1977/78:361) inneburil.

LRF tar i sitt remissvar upp frågan om jordbrukets försörjning med lånekapital och framhåller att jordbrukets möjligheter att erhålla krediter måste förbättras. Detla ärenligt LRF:s mening nödvändigt om jordbrukets rationalisering skall kunna fortgå på del sätt som förutsätts i jordbrukspoli­tiken. Kreditbehovet förklaras enligt LRF till stor del av stigande investe­ringsvilja inom näringen samt av höjda investeringskostnader. En stor del av jordbrukels långfristiga lånekapital härrör från Sveriges allmänna hypo­leksbank. LRF konstaterar att läneköp vid detta institut ökat och påpekar också alt institutets andel av den totala utestående obligalionsslocken minskat mellan 1970 och 1977, medan jordbrukets andel av de totala investeringarna i samhället samtidigt ökat. Institutets emissionsmöjlig­heter bör mot denna bakgrund förbättras. Liknande synpunkier framförs av såväl Sveriges föreningsbankers förbund som Sveriges allmänna hypo­leksbank.

För egen del villjag efter samråd med chefen för jordbruksdepartemen­tet anföra följande. Det är självfallet myckel viktigt atl investeringsverk­samheten inom jordbruket inte hämmas av brist på lånekapital. Kapital­marknadens resurser är emellertid begränsade. En avvägning måste därför alltid göras så att de begränsade resurserna fördelas pä ett så bra sätt som möjligt. När det gäller jordbrukets finansieringsbehov är det uppenbart att vad som bör prioriteras är investeringar som innebär rationaliseringar.

När det gäller Sveriges allmänna hypoteksbanks obligationsemissioner har institutets andel av de totala obligationsemissionerna pä kapitalmark-

 

Prop. 1978/79:165                                                                 81

nåden ungefär fördubblats mellan 1970 och 1977. Ännu markantare blir ökningen om statens upplåning exkluderas. Institutet har således givits kraftigt ökade emissionsmöjligheter. Under 1978 emitterade institutet obli­gationer för ca 900 milj. kr. Under 1979 torde institutet kunna genomföra emissioner för ca 1050 milj. kr. (jämför FiU 1978/79:20). Detta belopp motsvarar ungefär jordbrukets invesleringar i byggnader och anläggningar. Jag vill ocksä understryka att de förbättringar för de mindre och medel­stora företagen som jag nyss berört kommer företag inom jordbrukssek­torn till del.

Varken kapitalmarknads- eller jordbruksutredningen har behandlat jord­brukets försörjning med lånekapilal i nägon större utsträckning. För att skapa större klarhet kring de problem som jordbrukets kapitalförsörjning innebär, avser jag alt senare i år föreslå regeringen att låta utreda frägan om jordbrukels kapitalförsörjning. Del är därvid viktigt alt även försöka klarlägga finansieringssystemels belydelse för prisstegringen på mark, byggnader och investeringsvaror inom jordbrukssektorn.

2.3 Bostadssektorns Finansiering

2.3.1 Inledning

Del huvudsakliga målet för bostadspolitiken är au goda bostäder skall kunna tillhandahållas till ett rimligt pris. Dessutom är det angeläget att likvärdiga lägheheter betingar ungefär samma pris, förutsatt alt läge, yttre miljöfaktorer etc. ocksä är likvärdiga. Denna strävan mot koslnadsparitet avser i princip alla slags lägenheter oavsett upplätelseform och lyp av fastighet.

Pä en fri bostadsmarknad avspeglar hyrorna del värde de boende anser att nyltjanderätlen har. Däremot föreligger, som utredningen framhåller, inga garantier för att kostnadsparitet uppnäs mellan hyreslägenheter, bo­stadsrättslägenheter och egna hem. Delta sammanhänger med atl skillna­derna i beskattningsregler för olika besitiningsformer och fastighetsägar­nas varierande marginalskattesatser päverkar de slutliga boendekostna­derna.

På en fri bostadsmarknad kan man inte heller räkna med att boendekost­nadernas absoluta nivå eller utbudet av bostäder står i överensstämmelse med det huvudsakliga bostadspolitiska mälel att goda bostäder skall kunna tillhandahållas till ett rimligt pris. För att detta mäl skall kunna uppnäs torde bl. a. krävas att boendekostnaderna hålls under den nivä som skulle framkomma i en perfekt marknadsekonomi saml atl bostadsbyggandet ges större utrymme i realkapitalbildningen än som skulle blivit fallel utan ingrepp i marknadsmekanismen.

Samhällel strävar därför efter att på olika sätt hålla nere boendekostna­derna. Den bosladsefterfrågan som därvid framkommer ligger lill grund för en real planering av bostadsproduktionen. Planeringen avser det resurs-6   Riksdagen 1978179, I saml. Nr 165.

 

Prop. 1978/79:165                                                                 82

utrymme som skall avsättas för nyproduktion av bostäder, inkl. bostads­komplement, som finansieras med stöd av statliga bostadslän. Även icke statligt belånat bostadsbyggande samt statligt stödda ombyggnader, ny-och ombyggnader av allmänna samlingslokaler, energisparåtgärder, m. m. omfattas av planeringen.

Vid planeringen beaktas självfallet inte bara den bosladsefterfrågan som för ögonblicket föreligger. Hänsyn tas också såväl till den på längre sikt förväntade bostadsefterfrågan som till de tidsförskjutningar av bostadspro­duktionen vilka kan vara påkallade med hänsyn till konjunktur- och syssel­sättningsläget. För 1979 har regeringen bedömt det som onödigt att genom detaljerade ramar ange en övre gräns för bostadsbyggandets omfattning. Skälet till delta är främst atl den bostadsproduktion som spontant väntas framkomma ligger inom ett ur samhällelig synvinkel acceptabelt intervall.

Huvuddelen av bostadsbyggandet finansieras med hjälp av statligt stöd. Andelen statligt belånade lägenheter i nyproduktionen har ökat något under senare är och uppgick 1978 till drygt 90%. För lägenheter i flerbo­stadshus var andelen 99% och för lägenheter i småhus 87%.

Kreditmarknadens uppgift när del gäller bostadsbyggandet har i slort sett blivit att finansiera den bostadsproduktion som framkommer som ett resultat av den reala planeringen. Det är mol den bakgrunden som man bör se de reformer som gradvis har genomförts för att bringa bostadsfinansie­ringssystemel i överensstämmelse med de bostadspolitiska intentionerna.

2.3.2 Den reala och finansiella utvecklingen

Bostadsbyggandet accelererade kraftigt i början av /960-talet. Under andra hälften av 1960-lalel fortsatte bostadsinvesteriningarna att öka, men i belydligt långsammare takt. Därefter skedde en stagnation som under perioden 1973-1977 förbytles i klar nedgång. Trots nedgången överträf­fades det s. k. miljonprogrammet för perioden 1965- 1974 med viss margi­nal. Investeringarna läg under 1977 ca 20% under den nivå som uppnåddes 1972. Under 1978 ökade dock investeringarna kraftigt och nådde en nivä som var endast ca 6 % lägre än under 1972.

Nedgången i bostadsbyggandet under 1970-talet har helt fallit på flerbo­siadshusen. Antalet färdigställda lägenheter i sädana hus minskade mellan 1970 och 1978 med 82%, medan antalet färdigställda småhus ökade med 18%. Samtidigt ökade antalet rum per lägenhet något mer i småhusen än i flerbosiadshusen. Den genomsnittliga ökningen av utrymmesstandarden i nyproduktionen kan således i praktiken nästan helt hänföras till småhusen.

Det årliga bostadsbyggandet motsvarar endast ca 2% av beståndet av lägenheter. Dessutom uppgår nettotillskottet av lägenheter lill bostadsbe­ståndet endast till omkring hälften av nyproduktionen under ärel. Återsto­den av nytillskottet går ät för alt kompensera bortfall genom rivning, utflyttning från glesbygden, kontorisering etc. Det behövs därför mycket stora satsningar för att ge nägra mer betydande utslag i bostadsbeståndets

 

Prop. 1978/79:165                                                                 83

storlek och sammansättning. Bostadskonsumtionen exkl. nytljandevärdet av fritidsfastigheter, dvs. summan av hyror och årsavgifter i flerbostads­hus och ett kalkylerat nyttjandevärde av småhus, utgjorde 1978 ca 14% av den privala konsumtionen.

Bostadsstyrelsen har i sin anslagsframställning för 1979/80 diskuterat bostadsbyggnadsbehovet fram till 1990. Antalet hushåll beräknas öka med 35 000-40000 per är fram till 1980 och därefter med ca 35 000 perår. Detta kan jämföras med 54 000 per är under första hälften av 1970-talet. Utöver det bostadsbyggnadsbehov som hushållsbildningen medför krävs ocksä ersättningsproduktion för bortfallet av lägenheter. Under perioden 1971-1975 bortföll i genomsnitt 25 000 lägenheter per är. Fram till 1980 räknar bostadsstyrelsen med ett bortfall på i genomsnitt 22 000 lägenheter per är och därefter 25000 per år.

Sammantaget innebär delta ett bostadsbyggnadsbehov på ca 60000 lä­genheter per år fram till 1985. Bedömningen förutsäUer dock all det inte i någon större omfattning uppkommer lokala överskott som måsle kompen­seras av nybyggnad på annat häll. Statsmakternas planering bör därför enligt bostadsstyrelsen inriktas mot en något större nyproduktion eller ca 65 000 lägenheter per är.

Vid sidan av nybyggandet räknar bosiadsslyrelsen med att ca 25 000 lägenheter per år kommer alt beröras av ombyggnad. Genom hopslagning av smålägenheter, installation av hiss m. m. reduceras därvid antalet lägen­heter med ca 10 000. Detta har beaktats i de kalkyler över avgången av lägenheter somjag tidigare har redogjort för.

1 LU:s beräkningar av bostadsbyggandets utveckling har utgångspunk­ten varit det av bostadsstyrelsen angivna behovet av nyproduktion och ombyggnad och del investeringsbehov som därigenom uppkommer.

LU räknar med att i genomsnitt 63 000 nya lägenheter per år skall byggas under perioden 1978—1983. Kostnaden per producerad lägenhet beräknas öka i fasta priser under prognosperioden. Della beror dels på de nya skärpta energibestämmelser som infördes 1977, dels på en fortsatt ökning av lägenheternas utrustningsstandard, dels pä en fortsatt ökning av antalet rumsenheter i småhus. Totalt beräknas nybyggnadsinvesteringarna öka med i genomsnitt 3 % per år under perioden 1977- 1983.

Ombyggnadsinvesteringarna väntas öka i snabb takt och ta i anspråk en ökande andel av bostadssektorns investeringar. Det beror främst pä en satsning på energibesparande åtgärder i det befintliga bostadsbeståndet, men ocksä på atl förnyelse genom ombyggnader vänlas öka. Totalt beräk­nas ombyggnadsinvesteringarna öka med drygt 8 % per år under perioden.

LU:s bedömningar innebär att de totala bosladsinvesteringarna inkl. investeringar i fritidshus väntas öka med ca 4 % per år under prognosperio­den. Jämfört med utvecklingen under mitten av 1970-talet är detla en markant uppgång. Ökningstakten ligger emellerlid klart under vad som noterades på 1960-talet.

 

Prop. 1978/79:165                                                                 84

Den väntade omsvängningen för bostadsinvesteringarna frän minskning lill ökning päverkar bostadssektorns upplåningsbehov och finansiella spa­rande. Del finansiella sparandeunderskottet som har ökat mycket långsamt imder 1970-talet väntas enligt LU mer än fördubblas under prognosperio­den - frän 7400 milj. kr. under 1977 till 15 700 milj. kr. under 1983.

Upplåningen, som under perioden 1972- 1977 har ökat med drygl 40%, vänlas enligt LU lill följd av de ökande investeringarna mer än fördubblas frän drygt 16 miljarder kr. 1977 lill drygt 33 miljarder kr. 1983. Den nedgång på knappt 4 procentenheter i bostadssektorns andel av den totala kredilmarknadsomslutningen som har noterats mellan 1972 och 1977 skulle därmed enligt LU förbytas i en uppgång från 10,9% under 1977 till 12.7% under 1983. Detta innebär enligt LU alt bankernas sammanlagda engage­mang i form av direktlån och placeringar i bostadsobligationer som en följd härav kan beräknas öka under prognosperioden. LU påpekar att detla ligger i linje med kapitalmarknadsutredningens slutsatser om bostadsfinan­sieringens utveckling. Vid remissbehandlingen av kapitalmarknadsutred­ningens betänkande har inte dessa slutsatser ifrågasatts.

Jag delar de båda utredningarnas uppfattning att bostadssektorns finan­sieringsanspråk under de närmaste åren kommer atl få ökad betydelse. Den tidigare minskningen av bostadssektorns lånebehov jämfört med and­ra seklorer kommer att upphöra och förmodligen förbytas i en mindre ökning. Denna ökning är emellerlid enligt min mening inle av en sådan omfattning att den skall behöva förorsaka några betydande svårigheter på kreditmarknaden.

2.3.3 Dei nuvarande finansieringssystemet

Kapitalmarknadsutredningen lämnar i sitt belänkande en ulföriig redo­görelse för det nuvarande bostadsfinansieringssystemet och hur det har vuxit fram genom olika reformer. Jag skall därför i delta sammanhang endast kortfaltat beröra finansieringssystemet och dess förhållande till de bostadspolitiska mälen.

Ett av de viktigaste medlen för all uppnå de bostadspolitiska målen är den statliga bostadslånegivningen. Lånebeslämmelserna är utformade sä att de skall ge förutsättningar för ett byggande av goda bostäder med väl fungerande boendeservice. Produktionskostnaderna inkl. kostnaderna för mark hälls nere genom att statliga lån inte utgår om dessa kostnader överstiger en viss nivå. Tillsammans med de omfattande räntesubven­tioner som är förknippade med de statliga bostadslänen innebär delta att boendekostnaderna kan hållas på en rimlig nivå. Det intänkts- och av­dragssystem som gäller vid beskattning av ägare till en- och tvåfamiljsfas-tigheler medverkar också i betydande omfattning till att sänka boendekost­naderna.

Lånesystemet syftar också till alt utjämna boendeutgifterna mellan olika besittningsformer, förhindra väsentligt olika boendekostnader mellan lik-

 

Prop. 1978/79:165                                                                 85

värdiga bostäder av olika älder saml motverka förmögenhetsomfördelning till följd av stigande fastighetspriser.

Statliga bostadslån kan utgå för ny- och ombyggnad av bostäder saml vissa lokaler, som betjänar ett bostadsområde som närhetsbutiker, dag­hem, vissa skolbyggnader, samlings-, hobby- och klubblokaler. Lånen ligger i säkerhetshänseende mellan de bottenlån som normall lämnas av botlenläneinstitulen - BOFAB, SPINTAB och stadshypoteksinstitulionen - och eventuella lopplån som normalt lämnas av bankerna.

De statliga bostadslänen utgår - liksom botlenlänen och topplänen -inte förrän bostäderna har färdigställts. För finansieringen under byggnadstiden svarar i huvudsak bankerna genom byggnadskrediter.

Den statliga utlåningen finansieras över statsbudgeten, vilket innebär att erforderliga medel säkerställs pä samma sätt som för statens övriga ul­gifter.

Bottenläneinstituten finansierar sin långivning i huvusak genom obliga­tionsförsäljning. Genom den gällande kreditpolitiska lagstiftningen kan samhället styra institutens finansieringsmöjligheter. Eftersom instituten har överenskommit med riksbanken om alt 90 % av nyulläningen skall avse s.k. prioriterade projekt, dvs. allt bostadsbyggande som berättigar till statliga lån samt all övrig nyproduktion av bostäder, kan samhället därige­nom också styra möjligheterna att erhålla boltenlånefmansiering. När det gäller bankernas byggnadskreditgivning kan samhället, om det skulle visa sig nödvändigt, ingripa för att säkerställa även denna. I besvärliga situa­tioner kan den kreditpolitiska lagens bestämmelser om särskild placerings­plikt därvid lillämpas.

För hyres- och bostadsrättshus Iräder räntesubventionen i kraft när fastigheten har färdigställts medan den för småhus träder i kraft när stats­länet har utbetalats. Subventionen är således inte i någotdera fallel beroen­de av om bottenlån har kunnat utbetalas från bostadsinstituten. Det inne­bär för låntagarens del atl en eventuell väntetid för avlyft av byggnadskre­diten inte får någon kostnadseffekt. Vidare får kostnaderna för krediterna under byggnadstiden till viss del inräknas i låneunderlag vid beräkning av det långfrisiiga bollenlånets och statslånets storlek.

Räntesubventionen, vilken inle bara omfattar det statliga länet utan också bottenlånet, är störst under de första åren efter färdigställandet och minskar sedan gradvis, så atl låntagaren så småningom själv betalar den fulla marknadsräntan. Härigenom uppnäs en förbättrad kostnadsanpass­ning mellan likvärdiga lägenheter av olika ålder samtidigt som kapital­vinsterna i det äldre fastighetsbeståndet i viss mån begränsas. Genom att räntesubventionen är större för hyres- och bostadsrättshus än för egna hem sker också en viss utjämning av boendekostnaderna mellan olika besittningsformer.

Under senare år har bestämmelserna för statliga lån ändrats sä att län kan utgä för allt fler ändamål. Dessa åtgärder har förbättrat finansierings-

 

Prop. 1978/79:165                                                                  86

möjligheterna för olika typer av bostadskomplement samt för sanerings­verksamheten, inte minst genom atl finansieringen i bottenläneinstituten har säkerställts.

Som kapitalmarkandsutredningen konstaterar innebär de reformer som under de senasle åren genomförts på det finansiella området för bostads­sektorns del att de låntagare som är berättigade till statliga län i allt väsentligt är oberoende av kreditmarknadsläget. Detta gäller såväl lillgång­en på länga lån som räntestrukturen och räntenivån pä kreditmarknaden. Samtidigt har räntesubventionerna möjliggjort en utveckling mot en mer marknadsanpassad räntestruktur på krediimarknaden.

Härigenom har krediimarknaden kunnat fylla sin uppgift att svara för finansieringen av det bostadsbyggande som realt planerats utan att dess funktionssätt i övrigt allvarligt skadats. Statsmakterna har trots ränlesub­venlionerna funnit det lämpligt att säkerslälla bostadsproduktionens finan­siering genom att ge den en prioriterad ställning på kreditmarknaden för att därmed undvika alltför siarka återverkningar på övriga sektorers finansie­ringsförutsättningar.

När det gäller den icke statligt belånade nyproduktionen av bosläder hälls boendekostnaderna inte nere genom räntebidrag, men kostnaderna begränsas angå genom förmåner inom skattesystemet. Produktionen slyrs även i detta fall till stor del genom den reala bostadsbyggnadsplaneringen. Kreditmarknadens uppgift blir därför på samma sätl som när del gäller den statligt belånade nyproduktionen att finansiera den bostadsproduktion som planerats. I konsekvens härmed intar finansiering för detta ändamål en prioriterad ställning på kreditmarknaden. Klarl är emellertid att kredit­marknaden spelar en något större allokeringsroll när det gäller den icke statligt belånade bostadsproduktionen, inte minst på grund av del större behov av topplån som i allmänhet föreligger.

Övertagande av äldre fastigheter samt reparation och ombyggnad utan statlig belåning finansieras f n. i flertalet fall utan slöd av vare sig ränte­subventioner eller placeringsregler.

Pä grund av svårigheter att säkerställa bostadssektorns finansieringsbe­hov vid mitlen av 1960-lalet samt de finansieringsanspråk som bostadssek­torn kunde väntas ställa även på längre sikl, inrättades 1967 en särskild delegation för bostadsfinansiering med representanter för bl.a. berörda myndigheter. Delegationens uppgift är alt genom förhandlingar med berör­da kreditinstitut trygga kreditförsörjningen för statligt belånat bostadsbyg­gande. Överenskommelser om byggnadskrediter för del statsbelånade bo­stadsbyggandet har fr. o. m. 1967 varje år träffats mellan delegationen och bankinstiluten. Ursprungligen omfattade överenskommelserna enbarl statsbelänad nyproduktion av bosläder, men de har successivi utvidgats till att omfatta allt mer av del som hör till bostadsbyggandet, såsom statligt stödda ombyggnader, ny- och ombyggnader av allmänna samlingslokaler samt vissa energisparåtgärder. Delegationen har ocksä särskilt under sena-

 

Prop. 1978/79:165                                                                 87

re är förhandlat med bankerna om deras förvärv av bosladsobligalioner för att säkerställa avlyft av byggnadskrediler i tillräcklig omfattning. När det gäller det icke statligt belänade bostadsbyggandet har bankerna förklarat sig villiga alt medverka till atl byggnadskrediler slälls lill förfogande ocksä för detta.

Systemet med förhandlingar har enligt kapitalmarknadsutredningen vi­sal sig fungera tillfredsställande. Utredningen pekar på att försörjningen med bosladsbyggnadskrediter även under krediiåtstramningen 1969-1970 kunde tillgodoses trots att igångsättningen av byggnadsprojekl då nådde en lopp under det tioåriga miljonprogrammet. De avlyftspioblem som upp­stod under 1972 kunde avhjälpas främst genom atl bankerna åtog sig atl köpa en viss mängd bosladsobligalioner. Efter en längre period utan nägra svårigheter pä bostadsfinansieringsomrädet uppstod emellertid under 1977 betydande friktioner i byggnadskreditgivningen. Enligt ulredningens upp­fattning hade dessa främst sin grund i att de tre bankinslitutgrupperna inte kunde komma överens om hur de inbördes skulle fördela den byggnadskre-ditvolym som de ätagit sig atl gemensamt svara för. Genom olika för­handlingsomgångar löstes problemen så småningom, men det kunde inte undvikas att svårigheterna fick effekter på igångsättningen och dennas fördelning i tiden. För framtiden bör liknande svårigheter emellertid enligt utredningens uppfattning kunna lösas inom ramen för förhandlingarna mellan delegationen för bostadsfinansiering och bankerna.

En bidragande orsak till svärigheterna med byggnadskreditgivningen under 1977 skulle enligt utredningen kunna vara den snabba kostnads­stegringen under året. Bankernas åtaganden att svara för byggnadskrediti-ven sträcker sig endast upp till ett belopp som motsvarar statslånets övre gräns för varje projekt. Vid en snabb kostnadsstegring där anpassningen av lånetaket för de statliga lånen släpar efter den faktiska kostnadsutveckling­en uppstår s. k. överkostnader som mäste täckas av byggherren själv eller genom topplän i bank. Enligt utredningen medför detta i sin tur, särskilt i ett stramt kreditmarknadsläge, atl bankernas benägenhet att bevilja bygg­nadskredit minskar eftersom de följande topplånen inte räknas som priori­terade placeringar. Topplånen betraktas sålunda som "övrig kreditgiv­ning", som skall rymmas under utlåningstaket om sådant tillämpas som ett led i kreditpoliliken.

Fr.o.m. 1978 anpassas emellertid de statliga länebestämmelserna med tätare mellanrum lill den faktiska kostnadsutvecklingen. Härigenom mins­kar överkostnadsproblemet. Om överkoslnader trots förändringarna ändå uppstår är det enligt utredningens uppfattning knappast nägot samhälleligt önskemal att finansieringssystemet skall vara sådant atl det utan svårighe­ter säkerställer finansieringen också för dessa. Utredningen drar slutsatsen att de finansieringsproblem som uppstod under 1977 inte är av den arlen att de ställer krav på en radikal förändring av finansieringssystemet.

 

Prop. 1978/79:165                                                                  88

2.3.4 Toliiljhunisiering av bosladsbyggandet

Frågan om totalfinansiering av bostadsbyggandet har diskuterats vid olika lillfällen sedan 1940-talet. Debatten har präglats av de problem som vid de olika tillfällena har gjort sig gällande på bostadsfinansieringsomrä­det. Enligt kapitalmarknadsutredningens bedömning har emellertid pro­blemen efterhand lösts eller reducerats genom successiva reformer inom en i stort sett oförändrad institutionell ram.

När boende- och bostadsfinansieringsulredningarna i början av 1975 lade fram ett gemensamt betänkande (SOU 1975: 12) "Totalfinansiering" var det främst administrativa skäl och kostnadsskäl som anfördes till förmän för den totalfinansiering av bostadsbyggandet som föreslogs. Ut­redningarna påpekade emellerlid också att som en allmän utgängspunkt borde gälla, atl de ramar som fastställs av statsmakterna för bostadsbyg­gandet mot bakgrund av en samhällsekonomisk avvägning ocksä skall uppfyllas utan friktioner vad avser lillgängen på lån.

Enligt utredningarnas förslag borde en statlig finansiering införas såväl vad gäller de långfristiga fastighetslånen, s. k. fullständig finansiering, som beträffande byggnadskreditgivningen, s.k. integrerad finansiering. Försla­get grundades på bostadspolitiska överväganden medan de kreditmark-nadsmässiga och organisatoriska frågorna i sammanhanget förutsattes bli behandlade av kapitalmarknadsulredningen. Utredningarnas betänkande jämte remissinstansernas yttranden överlämnades därför för kännedom lill kapitalmarknadsutredningen efter regeringsbeslut 1975.

Kapitalmarknadsutredningen har med anledning av detta analyserat för­utsättningarna för att införa en totalfinansiering av bostadsbyggandet. Utredningen behandlar dels möjligheterna att i enlighet med bostadsutred­ningarnas diskussion reducera kostnaderna för kreditförmedlingen, dels de aspekter på totalfinansiering som har överlåtits pä kapitalmarknadsutred­ningen, främst frågor av kreditmarknadsmässig natur.

Utredningen anser att några kostnadsmässiga fördelar för låntagarna inle uppstår vare sig genom integrerad eller fullständig finansiering. Möjli­gen skulle någon förenkling kunna uppnås i ansökningsförfarandet. Avgö­rande ur bostadspolitisk synvinkel bör därför enligt utredningens bedöm­ning vara om en fullständig finansiering med eller utan integrering av byggnadskrediterna kan väntas medföra att finansieringen säkerställs i högre grad än hittills.

Enligt utredningens uppfattning har emellertid det nuvarande finansie­ringssystemet visat sig kunna fungera väl. Vissa ofördelaktiga kreditmark-nadsmässiga konsekvenser skulle ocksä uppkomma vid införandet av en statlig totalfinansiering. Samtidigt är de fördelar som kan uppnås vid en övergång till totalfinansiering inte av en sådan omfattning att de motiverar att man avvecklar det inarbetade system som visat sig fungera väl och där förekommande friktioner kunnat elimineras genom successiva reformer. Utredningen föreslär därför atl nuvarande syslem bibehålls och att det vid

 

Prop. 1978/79:165                                                                 89

behov justeras efter de linjer som hiuills följts.

Utredningen är emellertid inte enig. En ledamol, Knut Johansson, har i en reservation förordat att en totalfinansiering av bosladsbyggandet i stat­lig regi genomförs. Den främsta fördelen med ett sådant system är enligt reservanten atl kreditgivningen kan tryggas vid byggstart, vilkel inte varit möjligt inom det nuvarande systemet trots den låga bostadsbyggnadsni-vän. Reservanten vänder sig särskilt mot utredningens ståndpunkt atl det knappasl är något samhälleligt önskemål all finansieringssystemet är så­dant att också projekt med överkoslnader ulan svårigheter får sin finansi­ering säkerställd. Ungefär en tredjedel av alla projekt som godkänns för statlig finansiering har överkostnader. Ingel belägg finns heller för att projekt för vilka finansiering ej kunnai ordnas har överkostnader i större utsträckning än andra projekt. Reservantens ståndpunkt är därför att alla projekt som godkänts för statlig finansiering också skall kunna påräkna en frikiionsfri finansiering. Lägre administrationskostnader är enligt reser­vantens mening en annan viktig fördel med en statlig totalfinansiering.

Bland remissinstanserna stöder flertalet ulredningens uppfattning. Hit hör bl.a. riksbanksfullmäktige, bankföreningen, sparbanksföreningen, stadshypotekskassan och BOFAB. Nägra remissinsianser stöder dock re­servantens uppfattning eller redovisar pä olika punkter en från utredningen avvikande uppfattning. Bland dessa kan nämnas LO, TCO och bostads­styrelsen.

För egen del vill jag efter samråd med chefen för bostadsdepartementet anföra följande. Del nuvarande finansieringssystemet har visar sig fungera relativt väl. Den långfristiga finansieringen har inte på länge vållat pro­blem. De svårigheter i byggnadskreditgivningen som uppstod under 1977 var av speciell karaktär och sammanhängde, som utredningen påpekat, främst med att en bankinstiluigrupp som lidigare ökat sin marknadsandel kraftigt kände behov av att äter minska denna andel, samtidigt som övriga bankinstitutgrupper inte ansåg sig kunna öka sin andel i motsvarande mån.

Enligt utredningens mening kan emellertid också de betydande över­kostnader som uppkom under 1977 ha bidragit till finansieringsproblemen. Som Knut Johansson påpekat i sin reservation är det emellertid svårt atl finna nägra säkra belägg för detta. Jag häller det ändå inte för otroligt alt överkostnaderna i nägon utsträckning kan ha bidragit till svårigheterna. Genom de tätare anpassningar av de statliga lånebeslämmelserna till den faktiska kostnadsutvecklingen som sker fr.o. m. 1978 har förekomsten av överkostnader emellertid starkt reducerats och torde därför inle i framti­den kunna komma atl förorsaka några mer betydande finansierings­problem. När det gäller den principiella fråga som såväl utredningen som Knut Johansson tagil upp nämligen om finansieringssystemet bör vara sådant att projekt med överkostnader alltid kan påräkna att utan friktioner få sin finansiering ordnad villjag framhälla följande. I den män projekt med viss överkoslnad godtagits för slallig belåning innebär detta en möjlighet

 

Prop. 1978/79:165                                                                 90

för byggherren att genomföra projekt med medel för överkostnaden som byggherren själv får anskaffa. Atl skapa några garantier på kreditmarkna­den för överkostnadsfinansiering skulle strida mot cenlrala bostadspolitis­ka och kreditmarknadspoliliska mål. Jag kan därför inte biträda reservan­tens uppfattning i denna del.

Under 1978 fungerade byggnadskreditgivningen åter relativt väl. En bidragande orsak till detta kan vara den nya typ av överenskommelse som då träffades mellan bankerna. Överenskommelsen innebar bl.a. att ban­kerna inbördes lade fasl riktlinjer för fördelningen av sitt gemensamma åtagande. Enligt min mening finns det anledning att räkna med en ytterliga­re förbättring i byggnadskreditgivningen under kommande är, eftersom de svårigheter som ändå uppstod under 1978 till viss del torde vara betingade av initialsvärigheter med den nya ordningen.

Vid ett väl fungerande befintligt finansieringssystem bortfaller del tyng­sta argumentet för en övergäng till en statlig totalfinansiering. De admini­strativa vinster med en statlig totalfinansiering som boende- och bostads­finansieringsutredningarna pekat pä i sitt gemensamma betänkande bör i en sädan situation vägas mot kostnaderna för att införa ett sådani finansi­eringssystem. Enligt min mening är inte vinsterna av en sådan omfattning att de moiiverar en övergång till en statlig totalfinansiering. Jag ansluter mig därför till kapitalmarknadsutredningens uppfattning atl det nuvarande systemet bör bibehållas och efterhand jämkas i den män del blir nödvän­digt.

2.3.5 Förändringar inom nuvarande finansieringssyslem

Inom ramen för nuvarande finansieringssystem föreslår utredningen för­ändringar i vissa avseenden. Stadshypoteksinstitutionens, Spintabs och BOFABs nyuilåning skall f n. enligt riksbankens rekommendationer till 90% avse prioriterade objekt. Återstående 10% av nyulläningen fär avse oprioriterade objekt, såsom belåning av fastigheter i samband med överlå­telser, om- och tillbyggnader utan statliga län samt icke slatsbelänade affärs- och kontorshus.

Denna kvotering innebär enligt utredningen en belastning för kreditpoli­tiken eftersom den medför all den volym bostadsobligationer som med stöd av överenskommelser och olika kreditpolitiska ätgärder mäste förde­las bland kreditinstituten blir drygt 10% större än som annars vore nöd­vändigt. Systemet innebär ocksä att kreditpolitiska ålgärder sätts in för att främja långivning lill oprioriterade ändamål. Dessutom är systemet stelt genom den fixerade kvotandelen. Lånevillkoren för de oprioriterade ob­jekt som får lån i bostadsinstitulen är slutligen väsentligt förmånligare än vad som gäller vid finansiering i bank.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen att det rådande kvoteringssy­stemet för bostadsinstitutens utlåning avvecklas. 1 stället bör regler införas som innebär atl institutens utlåning för prioriterade ändamål på upplå-

 

Prop. 1978/79:165                                                                 91

ningssidan hell skall motsvaras av obligationer som räknas som priorite­rade placeringsobjekl för placerarna pä kapitalmarknaden.

Den oprioriterade utlåningen föresläs i stället finansieras med särskilda obligationer som inte räknas som prioriterade placeringar för instituten på kreditmarknaden. Utgivningen av dessa obligationer förutsätts vara under­ställd riksbankens emissionskontroll pä samma sätt som nu är fallet beträf­fande andra obligationer än stats- och bostadsobligationer. Upplösningen av sambandet med den prioriterade bostadsfinansieringen bördock medfö­ra en viss höjning av upp- och utläningsräntan.

Del föreslagna systemet börenligt utredningen innebära atl finansiering­en av de prioriterade ändamålen underlättas, eftersom volymen priorite­rade bosladsobligalioner som måste fördelas bland placerarna minskar. Kreditgivningen till oprioriterade ändamål bör samtidigt med större flexibi­litet än under det nuvarande kvoteringssystemet kunna anpassas med hänsyn till kreditmarknadsläget.

1 sin reservation ställer Knut Johansson sig bakom utredningens förslag att bosladsinstituten skall emittera en obligaiionsserie för prioriterad och en för oprioriterad utlåning men framhåller samtidigt, att endast statligt belånat byggande bör få sin finansiering säkerställd genom prioriterad upplåning.

Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens förslag. Bland dessa kan nämnas fullmäktige i riksbanken, bostadsstyrelsen, TCO och SACO. LO ansluter sig till reservationen. Helt avvisande till utredningens förslag är Föreningsbankernas förbund som anser atl utrymmet för oprioriterade bostadsändamål redan nu är otillräckligt, varför detta utrymme i stället borde ökas genom att 30 % av institutens utlåning fick avse sädana ända­mäl. Stadshypotekskassan delar uppfattningen atl två slags obligationer, som behandlas olika i prioriteringssammanhang, skall utges. Enligt kas­sans åsikt bör emellertid all utlåning som avser bostadshus fä finansieras genom obligationer, vilka är likviditelsgrundande, dvs. räknas som likvida medel enligt lagen om kreditpolitiska medel. Riksbanken får då liksom hittills föreskriva att en viss procentuell del fär användas för äldre ej statligt belånade objekt. Utlåningen avseende affärs- och kontorsfastig­heter bör enligt stadshypotekskassan däremot finansieras genom en sär­skild obligationsserie som ej är likviditetsgrundande. Om den föreslagna justeringen av utredningens förslag ej genomförs sä blir enligt kassans åsikt de problem som föreligger när det gäller kapitalanskaffningen till de oprio­riterade bostadsändamålen i det närmaste olösliga. Sparbanksföreningen och Folksam anser, att emissionstillstånd för de oprioriterade obligatio­nerna bör ges i en viss proportion lill volymen prioriterade obligationer. Bankföreningen anser sig kunna acceptera utredningens förslag endast under förutsättning alt de oprioriterade obligationerna får emitteras utan emissionskontroll och med fri räntesältning.

Bankföreningens uppfattning delas av näringslivets byggnadsdelegation i

 

Prop. 1978/79:165                                                                 92

vars yttrande bl.a. Sveriges hantverks- och industriorganisation, byggnadsentreprenörföreningen och fastighetsägareförbundet instämmer. Flera remissinstanser pekar pä svärigheterna att finansiera köp och om­byggnad av äldre småhus.

Jag anser för min del att utgångspunkten måste vara att endasl sådani byggande som är föremål för real planering skall få sin finansiering säker­ställd genom prioritering pä kreditmarknaden. Av denna anledning föror­darjag att det införs en ordning enligt vilken bostadsinstituten ger ut olika obligationsserier för upplåning som skall finansiera prioriterad resp. oprioriterad utlåning. Endast de förstnämnda obligationerna bör vara likvi­ditelsgrundande. 1 enlighet med detta föreslårjag alt lagen om kreditpoli­tiska medel ändras så att fr.o.m. den 1 januari 1980 endast obligationer avsedda för finansiering av prioriterad utlåning alltid skall ingå i likvidi­tetskvotens täljare. Utredningen har inte närmare angivit hur de obliga­tioner som emitterats före den I januari 1980 skall behandlas ur likvidi-telskravsynpunkt. Jag anser det emellertid angeläget att klarhet skapas på denna punkt. Enligt min mening bör obligationer emitterade av bosladsin­stituten före den I januari 1980 alltid ingå i likviditetskvotens täljare. Detla bör ocksä alllid gälla för de obligationer som emitteras vid s. k. konverte­ring av lån som emitterats före denna tidpunkt.

När det gäller bostadsinstilutens oprioriterade obligationer anser utred­ningen att dessa bör vara föremål för emissionskontroll. Jag delar denna uppfattning. Inga avgörande skäl föreligger enligt min mening varför just dessa opriorilerade obligationer till skillnad från t. ex. induslriobligalioner skall vara undantagna frän emissionskontroll.

Som Ulredningen framhäller bör del nya systemet komma att innebära en flexiblare anpassning av kreditgivningen lill oprioriterade ändamål med hänsyn till kreditmarknadsläget än vad som tidigare varit möjligt. Jag vill emellertid understryka, alt avsiklen med det nya systemet inte är att motverka bostadsinstitutens möjligheter att ge krediter lill oprioriterade ändamäl. Sett över en längre tidsperiod bör dessa krediter kunna vara av ungefär samma omfattning som i nuvarande system. En viss räntehöjning pä de oprioriterade obligationerna kan dock komma att visa sig nödvändig för att underlätta emissionerna. Jag återkommer i det följande lill frågan om finansiering av förvärv av äldre småhus.

Några remissinsianser instämmer i Knut Johanssons förslag att endast statligt belånat byggande bör få sin finansiering säkerställd genom priori­terad upplåning. Bland dessa kan nämnas LO och Hyresgästernas riksför­bund. Jag vill för min del erinra om att den icke statligt belånade nyproduk­tionen av bosläder används i den ekonomiska politiken för att påverka arbetskraflseflerfrågan och därmed sysselsättningen. Den ekonomisk-poli­tiska avvägning som därvid görs innebär att en real planering sker också för detta byggande. Även för den icke statligt belänade nyproduktionen bör dä finansieringen säkerställas genom prioriterad upplåning. Som utred-

 

Prop. 1978/79:165                                                                 93

ningen framhåller bör dock det maximala beloppet för boltenlän inte höjas med tätare intervall eller i snabbare takt än höjningen av länetaket för statliga bostadslån. Det vore nämligen inte rimligt om de dyrbaraste vil­lorna i alltför stor utsträckning fick ta i anspråk finansieringsresurser som säkerställs genom kreditpoliliska ätgärder.

Vad gäller frågan om finansieringen av förvärv av äldre småhus konsta­terar utredningen att lånemöjlighelerna är begränsade och atl delta förhäl­lande kan antas gynna dem som är förhållandevis kapitalstarka och har goda bankkontakter.

Risken för segregering och för begränsningar i röriighet och valfrihet inom det äldre bostadsbeståndet som en konsekvens av de begränsade länemöjligheterna har påtalats av Sveriges villaägareförbund säväl i för­bundets remissvar pä kapitalmarknadsulredningen som i två skrivelser lill regeringen, den 20 april 1976 och den 25 oktober 1978. Liknande frägor har i skrivelser lill regeringen ocksä aktualiserats av Svensk Fastighelsförmed-ling och Auktoriserade fastighetsmäklares riksförbund. För all förbättra förutsättningarna atl fä län till förvärv av småhus föreslår villaägareförbun­det att den oprioriterade lånesektorn inom bostadsinstituten ökas eller att län till vissa nu förekommande ändamäl avförs från den oprioriterade seklorn.

Såväl riksbanksfullmäktige som kapitalmarknadsulredningen har avvi­sat de lösningar som villaägareförbundet har fört fram. Riksbanksfullmäk­tige päpekar att stora belopp ulgär, främsi frän bankerna, för förvärv av egnahem. Att enbart förändra den institutionella formen för län till detta ändamäl löser enligt fullmäktige inle de problem som villaägareförbundet har pekat på. En förskjutning av småhusfinansieringen från bankerna till bosladsinstituten ökar inte det tillgängliga låneutrymmet men kan möjligen minska kapitalkostnaderna något genom att amorteringstiderna är längre för institutens lån och att annuitet i regel tillämpas för kapitalkostnaderna, vilkel medför au kapitalkostnaderna är lägre i början av lånels löptid än vad fallet är vid lån i banker.

Riksbanksfullmäktige framhåller liksom kapitalmarknadsutredningen också risken för att en ökad total kreditgivning till förvärv av småhus kan medföra att priserna på småhusen ökar.

En möjlighet, som bäde riksbanksfullmäktige och kapitalmarknadsut­redningen pekar på, för att nå det uppställda målet att underlätta för mindre kapitalstarka hushåll alt förvärva äldre egna hem i välbelägna bostadsområden är att införa nägon form av behovsprövade län. Liknande synpunkter anför bostadsstyrelsen i sitt yttrande över kapitalmarknadsut­redningens belänkande. Bosiadsslyrelsen förordar att denna fräga utreds i särskild ordning.

För egen del villjag efter samråd med chefen för bostadsdepartementet anföra följande i fråga om finansieringen av äldre småhus.

Del problem som utredningen och villaägareförbundet tar upp är en

 

Prop. 1978/79:165                                                                  94

viktig bostadssocial fräga. Det finns exempel pä atl äldre småhusområden, särskilt i storstadsområdena, på nägra är har fåll en helt förändrad social struktur. De som har köpt husen har varil hushåll med höga inkomsler medan de som har lämnat dem har varit äldre människor som under sin aktiva tid varit läg- eller medelinkomsttagare. I attraktiva områden av en kommun kan andelen höginkomsttagare vara markant högre än i kom­munen som helhet.

Enligt min uppfattning är det angeläget att alla segregationstendenser i boendet bäde i fräga om boendemiljö och boendeformer, motverkas. Även hushåll med begränsade ekonomiska resurser bör ges möjligheter att köpa ett äldre småhus om de så önskar. Jag delar emellertid den bedömning som kapitalmarknadsulredningen och riksbanksfullmäktige har gjort all det inle är en lämplig lösning att generellt öka möjligheterna till lån för förvärv av äldre småhus, vare sig genom att vidga utrymmet för sådana län i bostads-instituten eller pä något annat sätt. Förutom de mer övergripande negativa effekter pä kapitalmarknaden i stort och pä samhällets möjlighet att styra kreditströmmarna som en sådan åtgärd skulle få, skulle den enligt min mening inverka prishöjande på äldre småhus och således motverka sill syfte.

Jag finner däremot all förslaget om behovsprövade län är värt att stude­ras närmare. Chefen för bostadsdepartementet har ocksä i direktiv (Bo 1978:91) till den nyligen tillsatta bostadsrätisuiredningen (Bo 1978:06) pekat på behovsprövade län som en möjlighet för hushåll med låga inkoms­ter och/eller stor försörjningsbörda att förvärva bostadsrätt. Utredningen skall pröva frågan om eventuella statliga ålgärder pä finansieringssidan i delta syfte.

Enligt min bedömning kan de överväganden som utredningen kommer att göra och de förslag som dessa kan föranleda att vara möjliga att överföra också till förvärv av äldre småhus. Det finns därför anledning att, i anslutning till bostadsrättsutredningens arbete, pröva frågan om behovs­prövade län även till förvärv av äldre småhus.

Med hänsyn till del pågående utredningsarbetet och de överväganden som bosiadsminislern avser alt göra i anslutning lill detta arbete är det nu inte möjligt alt mera i detalj ange hur ett behovsprövat lån skulle kunna utformas. Det är emellertid uppenbart att lånebestämmelserna mäste utfor­mas sä all kapitalvinster till följd av en förmånlig finansiering inte uppkom­mer vid överlåtelse. Jag vill i sammanhanget också stryka under alt den förordade ordningen med uppdelning av bostadsinstitutens obligationer i prioriterade och oprioriterade under vissa förutsättningar ger ökade låne­möjligheter till finansiering av äldre småhus. 1 den män som kreditläget medger ökade emissioner och det finns intresse frän obligationsköparnas sida kan nämligen krediluirymmet komma att öka för nu nämnl ändamål.

Närdet gäller amorteringstiden för bostadsinstilutens botlenlän föreslår kapitalmarknadsulredningen att denna sänks, för flerfamiljshus från 60 till

 

Prop. 1978/79:165                                                            95

50 år, för småhus frän 50 till 40 är samt för län avseende ombyggnad eller reparation från 30 till 40 år till vad som kan anses rimligt med hänsyn till åtgärdens varaktighet. Bostadsobligationernas amorteringstid bör i konse­kvens med detla sänkas från 50 till 40 år.

Som stöd för sina förslag anför utredningen att amorteringstiden för de flesta ändamäl betydligt överskrider den ekonomiska livslängden. Den mest beständiga delen av husen, stommen av betong, betingar en allt mindre del av de totala byggnadskostnaderna, medan inredning och andra delar, som förslits relativt snabbt, drar växande andel av totalkostnaderna. Den ökade amorteringstakten medför inte heller nägon nämnvärd höjning av kapitalkostnaderna för låntagarna. Den årliga annuiteien vid en ränla på 9,70 proceni skulle stiga frän 9,74 till 9,80 procent vid en förkortning av amorteringstiden från 60 till 50 år.

Pä uppläningssidan bör förkortningen enligt utredningen motsvaras av en sänkning av amorteringstiden för bostadsobligationer från 50 till 40 är. För kapitalmarknaden skulle förkortningen vara likvärdig med atl ett ökal sparande äterkanaliseras från låntagarna för fördelning i form av nya län.

Bland remissinsianserna är inställningen till utredningens förslag splitt­rad. Några vill inle att amorteringstiden för utlåningen förkortas på grund av konsekvenserna för boendekostnaderna. Hit hör bl.a. LO, HSB och SABO. Andra stöder dock utredningens förslag. Bland dessa kan nämnas bostadsstyrelsen, bankföreningen och sparbanksföreningen. Några re­missinstanser, bl. a. bosiadsslyrelsen, päpekar alt ombyggnader ofta inne­bär att huset fär en teknisk och ekonomisk livslängd i paritet med nya hus. Amorteringstiden för ombyggnad bör därför förlängas i stället för förkor­tas.

När det gäller förkortningen av amorteringstiden för bostadsinstitutens obligationer är flertalet remissinstanser positiva till förslaget. Fondstyrel­serna för första, andra och tredje AP-fonderna har inga invändningar mot utredningens förslag, men riktar uppmärksamheten pä en särskild aspekt som inte har diskuterats av utredningen. Enligt det nuvarande systemet amorteras obligationerna efter en 50-ärig amorleringsplan i 20 är, varefter de förfaller till betalning. Vid denna tidpunkt sker konvertering, dvs, längivarna köper nya obligationer motsvarande det belopp som förfallit till betalning. Frågan som fondstyrelserna reser är vilken amorleringsplan som de nya obligationerna skall följa. Om de följer en 50-ärig amorlerings­plan blir den faktiska amorteringstiden myckel lång. Som exempel nämner fondstyrelserna att det skulle kunna ta ca 300 är att amortera hälfien av det ursprungliga beloppet. De vill därför att man i stället efter konverteringen bibehåller den ursprungliga amorteringsplanen.

Jag vill för min del, efter samråd med chefen för bostadsdepartementet, anföra följande. Den förkortning av amorteringstiden för bostadslån som utredningen har föreslagit har självfallet en viss betydelse för boendekost­naderna. Som utredningen har visat är kostnadshöjningen emellertid myc-

 

Prop. 1978/79:165                                                                 96

ket marginell. Det kan vidare principiellt sett inte vara rikligt att tillåta amorteringstider som är längre än låneobjeklets förväntade ekonomiska livslängd. Med hänsyn till delta och till att institutets möjligheter alt tillgodose bostadssektorns lånebehov inom ramen för ett oförändrat ut­rymme på kapitalmarknaden blir större är det enligt min uppfattning önsk­värl att institutens utläningsvillkor förändras i den riktning som utredning­en har föreslagit.

När det gäller län för omfattande ombyggnader som kan förväntas inne­bära att husets återsiäende ekonomiska livslängd efter reparationen blir i paritet med vad som gäller för ett nybyggt hus, kan det dock i vissa fall vara skäligt all tillåta nägot längre amorteringstider än vad som numera är brukligt. Det är önskvärt om institutionen pä delta område kunde nä fram till mer varierade amorteringstider där hänsyn las till ombyggnadens effek­ter på den förväntade återstående ekonomiska livslängden.

1 samband med frägan om finansiering av ombyggnad och reparationer av bostäder vill jag erinra om den utredning om underhåll av hyres- och bostadsrätlsfastigheter (Bo 1978:79) som har tillsatis för att undersöka möjligheterna alt öka de boendes inflytande över underhållet och samtidigt säkerställa att tillräckliga finansiella resurser i samband med fastighetsför­valtningen avsätts för delta ändamäl. Med hänsyn till kreditmarknadens begränsade resurser är det enligt min mening utomordentligt viktigt alt tillräckliga avsättningar för fastighetsunderhäll sker. Ett förbättrat fastig­hetsunderhåll bör dessutom pä sikl kunna medverka lill att begränsa beho­vet av mer omfattande reparationer och ombyggnader. Ur kreditmark-nadssynpunkt innebär det en fördel eftersom bostadssektorns krav på kreditmarknadsresurser för sådana ändamål därigenom kan begränsas.

När det slutligen gäller amorteringsvillkoren för bostadsinstitutens obli­gationslån förefaller den övergång till en 40-årig amorleringsplan som utredningen har föreslagit rimlig. Jag delar också i princip den inställning som fondstyrelserna har givil utiryck för i sitt remissvar vad gäller amor­ieringsvillkoren pä obligationer utgivna i samband med konvertering. Den närmare utformningen av obligationernas amorteringsvillkor bör emeller­tid avgöras av kreditmarknadens parter.

2.4 Den offentliga sektorns finansiering

2.4.1 Inledning

Den offentliga sektorns finansieringsmöjligheter skiljer sig i ett väsent­ligt avseende från övriga sektorers, nämligen genom möjligheten lill skatte­finansiering.

Finansieringsmöjligheterna är emellertid också mycket olikartade inom den offentliga sektorn. Kommunerna och landstingskommunerna tvingas, på samma sätl som företag och hushåll, att söka finansiering av ett kassa-

 

Prop. 1978/79:165                                                                 97

mässigt underskott på kreditmarknaden till de villkor som marknaden erbjuder. Staten har däremot dels möjlighet till upplåning i riksbanken, dels möjlighet att påverka sina upplåningsvillkor pä den övriga kreditmark­naden.

Besluten om skatte- eller lånefinansiering samt om den närmare utform­ningen av lånefinansieringen fattas dessutom frän helt andra utgångspunk­ter i den statliga än i den kommunala sektorn.

2.4.2 Slalen

Det säll på vilket staten finansierar sina utgifter har betydande konse­kvenser för hela ekonomin. Avvägningen mellan skatte- och länefinansie­ring är en viktig del av finanspolitiken, medan formerna för den statliga upplåningen ingår som en lika viktig del i kreditpolitiken.

Som utredningen päpekar bör finans- och kreditpoliliken samordnas så att den uppfyller såväl de stabiliseringspolitiska målsättningarna som de allokerings- och fördelningspolitiska. Under budgetprocessen kommer detta lill ullryck genom att budgetsaidols storlek avvägs med beakiande av möjligheterna att föra en effektiv kreditpolitik utan alltför kraftiga ingrepp.

Störningar i ekonomin och bristande kunskaper om verkningarna av olika ekonomisk-politiska ätgärder leder emellertid till alt justeringar av den ekonomiska politiken måste genomföras under löpande budgetår. I vissa fall kan betydande förändringar i finanspolitiken vara nödvändiga. 1 andra fall får kreditpoliliken med dess större rörlighet spela rollen som kortsiktig regulator.

Även om kreditmarknadsaspekter sälunda har ett inflytande på budget­planeringen påverkas denna inte av formerna för den statliga upplåningen. Detta innebär atl statsskuldspolitiken kan utformas utifrän i huvudsak kreditpolitiska överväganden.

Den StatsfinansieUa situationen är nu en annan än den som rådde under den första delen av 1970-lalel. Fram lill 1976 uppgick det årliga budgetun­derskottet endast till några få procent av BNP. Därefier har budgetunder­skottet stigit mycket kraftigt och uppgår f n. till ca 10% av BNP. Enligt LU:s kalkyler förutses budgetunderskottet förbli relativt stort under prog­nosperioden. Mol den bakgrunden är det uppenbart alt statsskuldspoliti­ken, dvs. inriktningen av och formerna för statens upplåning får betydande verkningar på kreditmarknaden. Jag finner det därför angeläget att klarlag ga de principiella uppgifterna för statsskuldspolitiken pä längre sikt. Var­ken kapitalmarknadsutredningen eller remissinsianserna tar upp denna fråga till någon mer ingående diskussion.

Det gäller enligt min mening att förhindra atl budgetunderskotten ger upphov till en alltför kraftig ökning av penninglillgängen i ekonomin. En särskild fara ligger i att bankerna genom kreditexpansion kan förstärka budgetunderskottens likviditetsskapande effekt. Staien bör därför enligt min mening sträva efter att i ökad ulsiräckning placera sin upplåning på 7    Riksdagen 1978179, I saml. Nr 165.

 

Prop. 1978/79:165                                                                 98

den inhemska kreditmarknaden utanför bankerna. Genom en sådan slats-skuldspolitik begränsas den ökning av penninglillgängen i ekonomin som budgetunderskotten ger upphov till. Detta innebär ocksä att inlåningsök­ningen i bankerna begränsas. Därigenom förbättras möjlighelerna all utan administrativa medel hålla bankernas kreditexpansion inom rimliga grän­ser. Även om staten strävar efter alt i ökad utsträckning förlägga sin upplåning till marknaden utanför bankerna är del enligt min mening uppen­bart, att bankerna måste svara för betydande delar av finansieringen av statens budgetunderskott. Detla innebär att bankernas likviditetskvoter på sikt måsle höjas.

En hög likvidiiei i form av inlåning i bankerna leder lätt till en kreditex­pansion utanför banksystemet. Vid en sådan utveckling försvåras möjlig­helerna att föra en effektiv kreditpolitik. Det är därför angeläget att slimu­lera överföring av likvida medel i bankerna till medelfristiga och länga placeringar i kapitalmarknaden.

Den långfristiga statsupplåningen utanför banksystemet som under 1950-och 1960-talen låg kring 0,5% av BNP har under 1970-talel stigit och uppgick under perioden 1974-1976 i genomsnitt till 1,8% av BNP. Denna utveckling har fortsatt under 1977 och 1978 och bör enligt min mening ytterligare förstärkas under de närmasle åren. Under 1978 placerades drygt 11 miljarder kr. av statsupplåningen på den inhemska kreditmarkna­den utanför bankerna jämfört med drygt 9 miljarder kr. under 1977. Efter­som budgetunderskottet samtidigt steg mycket kraftigt innebar detta emel­lerlid att en lägre andel av budgetunderskottet även under 1977 placerades pä denna marknad.

Nägra preciseringar av hur slatsuppläningen bör fördelas under kom­mande år kan självfallet inte göras, efiersom den lämpliga likviditetsnivån i ekonomin måste avpassas till rådande konjunkturläge. I sammanhanget mäste ocksä beakias utvecklingen för det allmänna lönsparandet och för det nya s.k. skattesparandet, som introducerades 1978. I den män som hushållen väljer att hälla sitl sparande långsiktigi bundet i dessa former, minskar behovet för staten alt dra ytterligare medel ur ekonomin genom egen upplåning hos allmänheten.

Den långfristiga statliga upplåningen på kreditmarknaden utanför ban­kerna sker, när det gäller hushållen, främst i form av premie- och sparobli-gationer. Med hänsyn tiU nuvarande marginalskattesatser i den personliga inkomstbeskattningen och inflationen är hushållen relativt okänsliga för variationer i den nominella räntenivån. Om hushällen skall kunna attrahe­ras till ett långsiktigt allmänt sparande utan att räntenivåerna blir orimligt höga är det därför nödvändigt med särskilda skatteförmåner som förbättrar den reala avkastningen efter skall.

Företagen, som har andra skatteförhållanden än hushållen, placerar vanligen inte sina likvida medel i premieobligationer, även om denna möjlighet formellt står öppen för dem. Inte heller räntebärande slalsobliga-

 

Prop. 1978/79:165                                                                 99

tioner är någon särskilt vanlig placeringsform för företagen. Genom syste­met med skattefria investeringsfondsavsättningar för olika ändamål har man dock med framgång kunnat utjämna effekierna av tidigare vinstkon­junkturer i näringslivet. De insättningar som därvid har skett pä investe­ringskonto i riksbanken har haft samma likviditetsneddragande effekt som statens upplåning hos allmänheten.

Med den industriexpansion och förbättrade vinstutveckling som måste komma till stånd under de närmaste åren kan en snabb likviditetsuppbygg­nad väntas i företagssektorn. Jag anser det därför inte uteslutet att det som ett led i statsskuldspolitiken kan bli angeläget att komplettera investerings­fonderna med en direkt statsupplåning i företagssektorn.

För att statens upplåning hos allmänheten skall fä den omfattning och långfrislighet som bedöms nödvändig ur likviditelssynpunkl måsle tillräck­ligt god avkastning erbjudas. I fråga om statens upplåning hos hushållen torde den utformning av ränte- och skatteförmåner som nu gäller för premie- och sparobligationer samt för det s. k. skattesparandet i stort sett vara tillfyllest.

Beträffande räntesättningen pä statens upplåning i form av räntebärande obligationer hos kapitalmarknadsinstituten, bankerna och eventuellt även företagen vill jag först erinra om att denna blir normerande även för kapitalmarknaden i övrigt. Avvägningen måste ske frän i huvudsak två utgångspunkter. Å ena sidan måste räntan sättas med en lillräcklig diffe­rens gentemot den kortfristiga räntenivån, sä alt ett tillräckligt ulbud av långfristigt kapital säkerställs. Å andra sidan fär kapitalmarknadsräntan inte bli så hög att förelagen avstår frän investeringsprojekt med en god förväntad räntabilitet på grund av all det släller sig fördelaktigare att placera kapilalet i finansiella tillgångar. Det blir en uppgift för den löpande kreditpolitiken atl göra denna avvägning på ett riktigt sätt.

När det slutligen gäller statens utlandsupplåning vill jag betona, att denna i mycket hög utsträckning blir beroende av vårt bytesbalansunder­skott. Vid fortsatta underskott i såväl bytesbalansen som statsbudgeten kan en lämplig politik vara att låta staien svara för en rimlig andel av utlandsupplåningen. Därigenom minskar behovet av att genom likvidi­tetskvothöjningar eller på annat sätt begränsa förelagens kreditutrymme i bankerna.

Vid jämvikt i bytesbalansen bortfaller i princip behovei av utlandsupp­låning, bortsett från evenluella eventuella önskemål om att öka valutare­serven eller upprätthålla en långfristig exportkreditgivning. Del kan dock även i detla fall finnas anledning att i vissa lägen låna utomlands t. ex. om den privata sektorn minskar sin nelloställning gentemol utlandet.

2.4.3 Kommunerna och landstingskommunerna

Medan statens finansieringsbeslut har betydande konsekvenser för den allmänna ekonomiska utvecklingen och därför mäste grundas på samhälls-

 

Prop. 1978/79:165                                                                100

ekonomiska överväganden, kan motsvarande beslut inom enskilda kom­muner och landstingskommuner fattas från andra utgångspunkter.

Avvägningen mellan skatte- och lånefinansiering kan i princip göras under betydande frihet. 1 praktiken har dock få kommuner - med vilkel begrepp jag i del följande, om ej annat framgår, avser såväl kommuner som landstingskommuner - sädana möjligheter att erhålla kredit att en ökad länefinansiering i någon större utsträckning kan utgöra ett alternativ till skattefinansiering. I de fall reella valmöjligheter mellan olika länealternativ föreligger kan upplåningsbeslutet grundas på strikt företagsekonomiska överväganden.

Som framhålls av ulredningen, har den kommunala sektorns utbyggnad varit myckel snabb sedan början av 1950-talet. Den kommunala konsum­tionen har volymmässigt ökat belydligt snabbare än bruttonationalproduk­ten. Kulmen nåddes under slutet av 1960-talet, när ökningstaklen uppgick till nära 9% per år i volym. Eftersom konsumtionens prisutveckling dess­utom varit ungefär dubbelt sä snabb som den allmänna prisnivåns stegring har konsumtionens andel av bruttonationaiprodukten, räknat i löpande priser, vuxit mycket snabbt.

De kommunala investeringarna ökade snabbare än konsumtionen till 1960-talels slul. Jämfört med investeringstillväxten i hela ekonomin var den kommunala kapitalbildningen under 1960-talet ungefär dubbelt sä snabb. Frän 1970-talets början härden lidigare snabba investeringsexpan­sionen förbytts i en ärlig minskning, vilket till stor del förklaras av det minskande bosladsbyggandet och de lägre krav på investeringar i olika slags bostadskomplement som har blivit följden av detta.

Sedan utredningen presenterade sitt betänkande har slatislik framkom­mit också för 1977 och 1978. Enligt denna har konsumtionen fortsatt att stiga med en takt av knappt 4% per är, samtidigt som bruttonationalpro­dukten efter en nedgång under 1977 har återhämtat sig till 1976 års nivä. Investeringarna ökade kraftigt under 1977, men låg kvar pä ungefär oför­ändrad nivå under 1978.

Relationema mellan kommunernas olika inkomst- och utgiftsposter har, som utredningens material visar, varit ganska stabila under perioden 1963-1975. Detta gäller som senare slatislik visar också för perioden 1976- 1978. Enligt nationalräkenskaperna hade drygt hälfien av inkomster­na erhållits genom beskattning och drygt en fjärdedel i form av statliga bidrag. Resterande del kommer från avgifter, ersättningar, kapitalinkoms­ter m. m. Finansiering med nya lån utgör inte någon inkomstpost i natio­nalräkenskaperna. Gär man till den kommunala finansstatistiken kan man där ulläsa att de nya lånen 1976 svarade för ca 6% av kommunernas och ca 3% av landstingskommunernas externa inkomster. Variationerna i lånens andel av de externa inkomsterna över de senaste åren har varit relativt smä. Pä utgiftssidan har konsumtionen tagit i anspråk över två tredjedelar av   utgifterna  och  transfereringar  till   hushåll   samt   subventioner och

 

Prop. 1978/79:165                                                                101

investeringsbidrag lill företag omkring 10%.

Nettot av kommunernas samtliga inkomster och utgifter med undantag av investeringar utgör enligt nationalräkenskaperna kommunernas netto-sparande. Summan av nettosparandet och kapitalförslitningen utgör brut­tosparandet. Om delta sparande minskas med bruttoinvesteringarna er-hälles det finansiella sparandet.

Netlosparandel har avtagit under den redovisade perioden i relation lill budgelomslulningen från en nivå på 19% 1963 till 6% 1975. Nedgången fortsatte under 1976, men andelen steg därefter myckel kraftigt och upp­gick under 1978 till ca 12 %. Kommunernas finansiella sparande har enligt ulredningen i regel varit negativt under perioden 1970- 1975. Senare stati­stik visar att detla gäller ocksä för 1976 och 1977. För 1978 uppvisar kommunerna dock ett positivt finansiellt sparande. Ökningen av kommu­nernas skuldsättning har i allmänhet varit större än sparandeunderskottet. Delta innebär att kommunernas finansiella tillgångar har vuxit. Som utred­ningen påpekar orsakas de finansiella tillgångarnas tillväxt dels av att likviditeten behöver ökas i takt med verksamhetens omfattning, dels av en inte obetydlig egen utlåning samt av olikheter i de enskilda kommunernas finansiella ställning.

2.4.3.1 Den framtida problembilden

Den framtida problembilden för den kommunala sektorn har belysts inom flera statliga utredningar. Inom långtidsutredningarna avstäms de kommunala planerna mol den allmänna ekonomiska utvecklingen. Kom­munernas ekonomi fram till 1985 har också belysts inom 1976 års kommu­nalekonomiska utredning, som 1977 avgav sitt slutbetänkande (SOU 1977:78) Kommunerna: utbyggnad, uljämning, finansiering. Kapitalmark­nadsulredningen diskuterar den kommunala sektorn från kreditmarknads-synpunkt.

Kapitalmarknadsutredningen konstaterar atl det ligger utanför dess mandat atl närmare penetrera de problem som hänger samman med ut­vecklingen av kommunernas ekonomi, men att det ingår bland dess upp­gifter att bedöma kommunsektorns ställning på kreditmarknaden i ett längre perspektiv och att överväga i vilka former som upplåningen bör äga rum. De ställningstaganden som utredningen kommer fram till mäste dock grundas pä uppskattningar av finansieringsbetingelserna i övrigt.

Den framtida problembilden skisserar ulredningen främst med hjälp av de beräkningar som gjorls inom kommunalekonomiska utredningen. Enligt dessa beräkningar mäsle de kommunala skattesatserna höjas kraftigt fram till 1985 också vid relativt försiktiga antaganden om den kommunala sek­torns expansion. Detta resultat vilar på det beräkningstekniska antagandet att kommunernas nettoupplåning pä kreditmarknaden uppgår till ungefär 1 miljard kr. per år. Till grund för beräkningarna ligger också centrala antaganden om att de statliga drift- och investeringsbidragen skall anpas-

 

Prop. 1978/79:165                                                                 102

sas efter de utgifter för vilka de utgår och atl kommunernas löneutgifter ökar kraftigt bl.a. till följd av att den allmänna arbetsgivaravgiften förut­satts öka schablonmässigt med en procentenhet per år.

Mot bakgrund av dessa finasiella framtidsperspektiv diskuterar ulred­ningen vilka möjligheler som kan finnas för kommunerna att erhälla ett ökat ulrymme pä kreditmarknaden och konstaterar, att detta självfallet är beroende av läget på kreditmarknaden och de prioriteringar mellan olika sektorers finasieringsanspråk som statsmakterna kommer att finna nöd­vändiga. Med hänsyn lill de allmänna perspektiven för den svenska ekono­mins utveckling drar utredningen emellertid för sin del slutsatsen att nägra väsentliga lättnader i kreditmarknadsläget i varje fall inte är att vänta under den tid som kommunalekonomiska utredningens kalkyler omfattar, dvs. fram till 1985. Utredningen har därför inte ansett det meningsfullt att genomföra nägra beräkningar huruvida kommunerna kan beredas ett stör­re utrymme på kreditmarknaden än det som kommunalekonomiska utred­ningen förutsatt i sina kalkyler.

Bland remissinsianserna uttalar sig bl, a. länsstyrelsen i Stockholms län. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet om den kommunala upplåningen. De anser att den kommunala sektorn behöver få erforderligt upplåningsulrymme på krediimarknaden. Svenska sparbanksföreningen m.fl. menar att det finns områden där kommunernas ställning pä kredit­marknaden bör förbättras och anser att en särskild översyn av kommuner­nas ställning pä kreditmarknaden behöver göras inora ramen för nuvarande kredittilldelning.

Jag har i annat sammanhang i min egenskap av budgetminisler (prop. 1978/79: 95) om den kommunala ekonomin lagit upp finansieringen av den kommunala sektorn i ett samhällsekonomiskt perspektiv. Jag har därvid kunnat konstatera att de finansieringskällor som kommunerna i första hand måste lita till utgörs av kommunalskatterna och ökade statliga resursöver­föringar. Jag har dock starkt betonat all kommunalskatterna nu har nått en sädan höjd att det inte kan vara försvarligt att räkna med avsevärda höjningar av dessa. Ökade statsbidrag ställer i sin tur krav på finansiering frän statens sida. Jag har inte räknat med att de kommunala avgifterna skall kunna ge några betydande inkomstförstärkningar och inte heller har jag räknai med ett väsentligt ökat utrymme på kreditmarknaden för den kommunala seklorns upplåning. Jag har dock i del sammanhanget betonat vikten av att den kommunala volymutvecklingen anpassas till det sam­hällsekonomiska resursutrymmet och alt det därför är nödvändigt atl den kommunala expansionstaklen dämpas ytterligare under de närmaste åren. Detta krav på en långsammare utbyggnad, som är realekonomiskt moti­verat, medför också lättnader i finansiellt hänseende.

Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till kapitalmarknadsulredningens bedömning alt det inte finns något som lyder på atl det inom överskådlig lid skall vara möjligl alt öka det utrymme som koramunernaan kan liUälas

 

Prop. 1978/79:165                                                                103

ta i anspråk på den svenska kreditmarknaden. Jag ser inle heller nägot som talar för atl kommunernas länebehov påtagligt skulle komma att minska under en överblickbar framtid. När det gäller de prioriteringar som kan göras på kreditmarknaden är jag enig med utredningen om atl beslut om prioriteringar av ändamål inom den kommunala sektorn inte kan fattas oberoende av en totalbedömning av de olika sektorernas upplåningsbehov. Vid ett totalt begränsat kredilmarknadsutrymme måste antalet prioriterade ändamäl kraftigt begränsas. I rådande samhällsekonomiska situation mäste i försia hand exportindustrins behov tillgodoses.

Sammanfattningsvis ser jag inte under en överblickbar tid nägot som tyder på några väsentliga lättnader på kreditmarknaden för den kommuna­la sektorns upplåning. Samtidigt kanjag konstalera att upplåningsbehoven inte synes minska. Min slutsals blir därför alt den kommunala sektorn även i fortsättningen kommer att ha begränsade möjligheter att i önskad ulsiräckning finansiera sina invesleringar med lån.

2.4.3.2 Institutionella former för den kommunala upplåningen

Som utredningen framhåller hindrar inte ett begränsat netloupplånings-utrymme att vissa önskemål kan uppställas för kommunernas del vad gäller de institutionella formerna för kommunernas upplåning. Enligt ut­redningen anses kreditmarknaden för kommunernas del vara behäftad med brister i framför allt tre avseenden:

För det första föreligger i regel inte möjligheter att få kreditbehoven täckta i ett sammanhang. Istället krävs långvariga förhandlingar med en rad kreditgivare. De friktioner som därigenom uppstår har återverkningar på likviditetsplaneringen. Svärigheterna att planera även pä så kort sikt som ett är anses betydande. En meningsfull finansiell planering på femårs­basis i anslutning till den kommunalekonomiska flerårsbudgeteringen be­döms ofta över huvud taget inte vara möjlig.

Ett andra problem anges vara bristen pä län med någoriunda lång löptid. Den heterogena floran av krediter som kan uppbringas på olika håll inne­fattar allt från obligationslän och långfristiga reverslän till checkräknings­krediter. Stora investeringsprojekt med läng ekonomisk livslängd kan ofta genomföras bara med stöd av kortfristiga bankkrediter.

En tredje brist i del institutionella systemet anses gälla prioriteringsreg­lerna på kreditmarknaden som sägs försvåra finansieringen av investe­ringsobjekt av stor vikt för samhällsutbyggnaden, bl.a, vissa skolbygg­nader.

Enligt utredningen är det en vanlig uppfaUning alt kommunerna genom sitt ansvar för viktiga samhällsfunklioner bör beredas länemöjligheter som åtminstone vad gäller lånevillkoren underiättar genomförandet av deras planer. Krediimarknaden skulle genom de angivna bristerna inte uppfylla rimliga krav i detta hänseende. Mot denna bakgrund ligger del enligt utredningen nära till hands att överväga i vad mån inrättandet av ett nytt

 

Prop. 1978/79:165                                                                 104

kreditinslilul för långivning till kommunerna skulle kunna medföra väsent­liga förbättringar.

Motiven för inrättandet av ett nytt kommunkreditinstitul skulle enligt utredningen kunna sammanfattas på följande sätt. För det första skulle institutet kunna genomföra en samlad bedömning av varje enskild kom­muns kreditbehov och därvid beakta såväl dess finansiella ställning som investeringsplaner och andra förhållanden av belydelse i sammanhanget.

För det andra skulle institutet kunna transformera sin upplåning till för låntagarna väl avpassade villkor. Särskilt borde länens genomsnittliga amorteringstider kunna bli längre än vad som nu är fallet. Likvärdiga förutsättningar skulle också kunna skapas för alla kommuner att erhälla krediter med ändamålsenliga villkor. Enligt utredningen är kommunernas förutsättningar härvidlag för närvarande mycket olika.

För det tredje skulle institutet kunna underlätta särskilt de mindre kom­munernas planering genom alt ge utfästelser om krediter på några års sikt.

För det fjärde skulle finansieringen av investeringsobjekt av stor vikt för samhällsbyggandet underlättas. Denna kan nu vara förenad med problem p.g. a. prioriteringsreglernas utformning. Den skarpa gräns som i finan­sieringshänseende nu är dragen mellan sådana objekt som ger rätt till statliga lån och sådana som inte ger denna rätt skulle också kunna uppmju­kas.

Slutligen skulle en samordning av den kommunala upplåningen i utlan­det kunna underlättas och bättre villkor sannolikt uppnås.

Mot denna bakgrund diskuterar utredningen vilka olika ambitionsnivåer som skulle var tänkbara för ett sådant instituts verksamhet. Den högsta ambitionsnivån innebär att institutet svarar inte bara för finansieringen av de egentliga kommunala investeringarna utan också för bostadslånen. För detta talar att några garantier för en balanserad utbyggnad av bostäder och bostadskomplement inte kan skapas så länge finansieringen av olika inves­teringar sker på olika sätt. Genom att institutet svarar för finansieringen av samtliga investeringar skulle de friktioner som f.n. uppstår genom att bostadskomplementen i växlande utsträckning fär finansieras med statliga lån kunna avlägsnas.

Mol inrätiandei av ett sådant institut, som alltså skulle förutsättas överta huvuddelen av de tre befintliga bostadsinstitutens uppgifter, kan enligt utredningen anföras atl finansieringen av bosladsbyggandet numera löper tämligen friktionsfritt och att del vore orimligt att upplösa en inarbetad organisation av kreditinstitut som visat sig fungera väl. Därtill är det osannolikt atl ett kreditinstitut med så omfatlande uppgifier inle skulle drabbas av speciella problem säväl när det gäller den egna upplåningen som beträffande administrationen och fördelningen av utlåningen. Som en utgängspunkt för diskussionen bör därför enligt utredningen kunna gälla atl den egenlliga bosiadsfinansieringen inle skulle ingå bland institutets uppgifter.

 

Prop. 1978/79:165                                                               105

Nästa fräga blir dä om det tilltänkta institutet förutom de gängse opriori­lerade kommunlänen också skulle fördela krediter avseende bostadskom­plement som faller under prioriteringsreglerna enligt bestämmelserna för statliga bostadslän. Institutet skulle alltsä då helt eller delvis ta över bostadsinstitutens finansiering av bostadskomplement. En sådan lösning skulle enligt utredningen emellertid innebära alt svårigheter skulle uppstå vid lillämpning av gällande regler på kreditmarknaden, eftersom såväl räntesältning som löptider och andra lånevillkor skiljer sig väsentligt mel­lan bostad- och kommunobligationer. Dessa svårigheter skulle inte kunna undanröjas genom föreskrifter att all utlåning till institutet skulle få räknas som prioriterade placeringar för banker och försäkringsinstitut. Följden skulle dä bli att en större del av kreditulgivningen på marknaden priorite­rades än vad som gäller för närvarande. Prioriteringen skulle inte heller på det sätt som nu sker när det gäller bostadssektorn grundas pä en real planering.

Även vid en begränsning till den gängse oprioriterade konsumtionskre­dilgivningen skulle emellertid enligt utredningens mening nackdelarna med ett nytt kommunkreditinstitut överväga. Inrättandet av institutet skulle inte i sig leda till att ökade långfristiga krediter kunde ställas till kommu­nernas förfogande. Avvägningen av de olika läntagarsektorernas krediltill-delning måste alllid i sista hand bedömas från övergripande ekonomisk-politiska utgångspunkter. Man kan därför enligt ulredningens bedömning utgä ifrån att institutet skulle ha att fördela en del av den kreditvolym som nu kanaliseras via ett flertal institutioner.

Institutets huvuduppgift skulle dä vara att genomföra en bättre kreditför­delning än den som nu kommer till ständ hos de många individuella kreditgivarna. Detla förutsätter enligt utredningen atl institutet erhöll en betydande kapacitet. Vid ett givet ulrymme på kreditmarknaden skulle detta endast kunna åstadkommas om institutet helt eller delvis tog över den reversinlåning till kommunerna som AP-fonden och de båda kom­munkreditinstituten - Kommunkredit AB och Kommunlåneinstitutel AB - nu svarar för. Institutet skulle ocksä svara för en stor del av kommuner­nas utlandsupplåning.

Om institutet tilldelades uppgiften att fördela en mer betydande andel av utlåningen till kommunerna skulle det utsättas för hell andra krav än nu verksamma institut att fördela de tillgängliga medlen enligt principer som från olika utgångspunkter kunde anses samhällsekonomiskt godtagbara. Institutet skulle säledes inte bara ställas inför uppgifien att svara för en överbryggande finansiering av kommunernas finansiering i avvaktan på inflytande inkomsler. Det skulle ocksä utsättas för ett tryck alt i praktiken ta ett samlal finansiellt ansvar för kommunernas utbyggnadsplaner.

Urvalskriterierna vid länebeviljningen skulle således bli av vital betydel­se för institutets verksamhet. Det skulle innebära att institutet tvingades väga olika kommuners investeringsprojekt mol varandra och därvid priori-

 

Prop. 1978/79:165                                                                106

tera vissa ändamäl. Enligt utredningen vore del emellertid inte i överens­stämmelse med de principer som gäller för kreditmarknaden i övrigt att ålägga ett kreditinstitut en sådan prövning. En övergripande samhällseko­nomisk planering måste åvila myndigheler som agerar efter parlamenta­riskt sanktionerade riktlinjer.

En konsekvent genomförd satsning pä ett institut med uppgift atl kanali­sera en stor del av kreditgivningen till kommunerna, skulle säledes slälla mycket höga krav på dess placeringskapacitet och förmåga alt väga olika kreditbehov mol varandra. Dä flertalet kommuner är beroende av lånefi­nansiering för sin verksamhet, skulle en central planering införas pä kredit­marknaden för kommunernas del. En sådan utvecklning är - framhåller utredningen - inte förenlig med principerna för den kommunala självsty­relsen.

Om institutet istället kom att inordnas som en relativt jämbördig kredit­givare vid sidan av övriga institut eller förutsattes ge lån endast till vissa specifika ändamål skulle institutets avvägningsproblem bli mindre även om dess officiella karaktär skulle medföra speciella krav på insatser. Några förutsättningar att institutet dä skulle fylla den tänkta funktionen som samordnare av långivningen lill kommunerna skulle å andra sidan inte föreligga.

När del gäller kommunernas utlandsupplåning konstaterar utredningen alt ett offentligt kommuninstitul utrustat med ett stort eget kapital möjligen skulle kunna utverka något bättre villkor än dem som i genomsnitt kan uppnås av de nuvarande låntagarna, dvs. de största kommunerna. Likväl utgör inte de utländska kreditmarknaderna en så betydande och stabil finansieringskälla för kommunerna att kostnadsskillnaderna bör tillmätas avgörande vikt. Utlandsupplåningen bör därför pä godtagbara villkor kun­na genomföras inom den nuvarande institutionella ramen.

Enligt kapitalmarknadsutredningens mening leder de synpunkter som jag nu refererat till slutsatsen att de tänkbara fördelarna med ett nyinrättat kreditinstitut inte skulle uppväga de nya slag av koordineringsproblem som skulle göra sig gällande. Utredningen förordar därför inte att ett nytt kreditinstitut inrättas för långivning till kommunerna.

Bland remissinstanserna är det inte heller nägon som förordar inrättandet av ett nytt kommunkreditinstitul. Svenska kommunförbundei anser att ett sådant kreditinstitut visserligen skulle skapa bättre förutsättningar för en likvärdig bedömning av de enskilda kommunernas kreditbehov, men att den centrala kreditfördelning som en sådan ordning kräver skulle kunna innebära ett icke önskvärt ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Med hänsyn till detta bör något nytt kreditinstitut inte inrättas. Landstingsför­bundet framhåller i sitt remissvar att det delar ulredningens uppfattning att ett institut för totalfinansiering av kommunernas lånebehov kan vara svårl att genomföra med bibehållande av den kommunala självstyrelsen. Denna enighel om att något nytt kreditinstitut inte bör inrättas hindrar självfallet

 

Prop. 1978/79:165                                                                107

inte att flera remissinstanser framför krav på förbättrade upplåningsmöj-ligheler för kommunerna. Detla förutsätts dock ske pä annat säu än genom inrättandet av ett nytt kommunkreditinstitut.

Jag delar för min del helt utredningens och remissinstansernas uppfatt­ning att något nytt kommunkreditinstitut inte bör inrättas. Skälet för detta är främst att ett sådant institut skulle kunna komma i konflikt med princi­perna för den kommunala självstyrelsen.

Dessulom skulle, som utredningen visal, flera problem vara förknippade åtminstone med de mer ambitiösa formerna av ett sådant institut, medan de mindre ambitiösa formerna knappast skulle förbättra kommunernas finansieringsmöjligheter. Det kreditulrymme som kan ställas till kommu­nernas förfogande skulle inte heller bli större genom inrättandet av ett nytl institut. De förbättringar av kommunernas finansieringsmöjligheter som kan vara påkallade bör därför som utredningen och remissinstanserna funnit sökas inom nuvarande institutionella ram.

AP-fondens möjligheler att ge direkta län till kommunerna bör enligt Ulredningens mening bibehållas som ett balanserande element på markna­den efiersom fonden, i motsats till övriga långivare inte har ett förelags-ekonomiskt intresse atl knyta de enskilda kommunerna till sig. Därtill är fonden i stånd alt i viss mån genomföra en sådan samlad avvägning av de enskilda kommunernas finansieringsbehov som anförts som ett skäl för inrättandet av ett nytt kommunkreditinstitut. Fondstyrelserna har i siu remissvar inget att invända mot rätten att ge direkta lån lill kommunerna, och instämmer därför i utredningens förslag. Jag ser inte heller någon anledning att slopa fondens rätt alt ge direkta lån till kommunerna.

Reglerna för de statliga bostadslånen bör enligt utredningens mening även i framtiden successivt kunna revideras pä del sätt som hittills skell när del ansetts nödvändigt alt säkerställa finansieringen av angelägna investeringar. Ett exempel på mer betydande regeländringar under senare tid är utvidgningen av bostadslänen till att innefatta även det s. k. ingångs­värdet vid sanering av flerfamiljsfastigheler. Fördelen med revideringar av denna typ är enligt utredningen alt inga problem uppkommer av det slag som lorde följa om ett mer betydande nytt institut inrättades för kredit­givning lill kommunerna.

Svenska kommunförbundet framhåller i sitt remissvar vikten av alt kommunala investeringar som sammanhänger med bostadsbyggandet bereds utrymme på kreditmarknaden. Landstingsförbundet föreslår att utbyggnaden av den prioriterade långtidssjukvården skall godkännas för statlig belåning. Statens planverk ställer sig starkt positivt till en fortsatt utvidgning av bostadsbeläningssystemel för att den vägen finansiera vissa bostadskomplement och följdinvesteringar med lång ekonomisk livslängd. Bostadsstyrelsen redovisar som sin principiella uppfattning atl bestämmel­serna om bostadslån inte primärt bör ändras med hänsyn till kommunernas allmänna upplåningsproblem. En eventuell ulvidgning av den krels av

 

Prop. 1978/79:165                                                                 108

lokaler som kan omfattas av bostadslänefmansieringen bör sälunda prövas med hänsyn till bostadsservice- och bostadsmiljösynpunkter.

Jag delar utredningens uppfaUning att utvidgningar av bostadslånen i vissa fall kan vara ett smidigt instrument för all slyra kreditströmmarna. En sädan styrning bör emellertid endast tillämpas för investeringar som pä samma sätt som bostadsinvesteringarna är föremål för real planering. Med hänsyn till den prioriterade sektorns storlek finns det över huvud taget skäl att inta en reslrikliv inställning vid bedömning av vilka ytterligare typer av investeringar som skulle kunna bli berättigade till slailiga lån.

Utredningen tar slutligen upp de bestämmelser i kommunallagen som reglerar kommunernas upplåningsrätt och föreslår alt kommunernas un-derställningsplikl i låneärenden helt slopas. Förslag härom har redan pre­senterats för riksdagen i annat sammanhang (prop. 1978/79:53 Minskad statskontroll över kommunerna och landstingskommunerna).

Flera remissinstanser tar upp frågan om kommunernas utlandsupplåning och framhåller alt kommunerna bör beredas utrymme på den inhemska kreditmarknaden eller i någon form skyddas mot de kursrisker som är förknippade med utlandsupplåning. Jag anser för min del att kommunerna i vissa situationer måste påta sig sin del av den totala utlandsupplåningen. Det är ocksä rimligt att kommunerna på samma sätl som andra låntagare får bära den kursrisk som är förknippad med sådana lån.

2.5 Förändringar av kapitalmarknadens institutioner

2.5.1 Allmänna pensionsfonden (AP-fonden)

2,5,1,1 Inledning

AP-fonden bildades i samband med att lagstiftningen om allmän tilläggs­pension genomfördes år 1959 (prop. 1959: 100, särsk. U 1959: I, rskr 1959: 269, SFS 1959: 291 och 293). Med fondens tillgångar belalas kostna­derna för lilläggspensionsförsäkringen. De avgifier för försäkringar som arbetsgivarna betalar skall vara så avvägda atl avgifterna tillsararaans med andra tillgängliga medel förslår till atl bestrida pensionsutbetalningar, för­valtningskostnader och andra utgifter för försäkringen. Dessutom skall skapas den fondering som behövs både i pensioneringens eget intresse och av mera allmänna samhällsekonomiska skäl. En viss fondbildning är sålun­da nödvändig som en säkerhetsmarginal för försäkringen. Det är nödvän­digt redan för all utjämna utgiftsskillnader av mera tillfällig art mellan olika år. Fondering av betydligt större omfattning har emellertid ansetts påkal­lad av andra skäl. En utgångspunkt har varil atl stora avgiftshöjningar skall undvikas, när pensionsutbetalningarna har börjat nå större omfattning. Ett väsentligt syfte bakom inrättandet av fonden har också varit att molverka den nedgång i det enskilda försäkringssparandet som kunde väntas uppstä genom att tilläggspensioneringen infördes. Dessutora skall fonden främja

 

Prop. 1978/79:165                                                                109

en ökad kapitalbildning i samhället. Ökade investeringar bidrar lill att trygga rätten lill framtida pensioner. Det fördelningssystem som tilläggs­pensioneringen bygger pä - utbetalningarna av pension innebär vid varje lillfälle en omfördelning mellan den dä aktiva befolkningen till pensionärer­na - innebär att pensionsutbelalningarna dock i sista hand tryggas av en gynnsam ekonomisk utveckling i landet.

AP-fonden förvaltades från början av tre styrelser, första-tredje fond­styrelserna. År 1974 tillkom fjärde fondstyrelsen i samband med att AP-fonden fick rätt alt placera medel i aktier (prop. 1973: 97, NU 1973: 58, rskr 1973: 327, SFS 1973: 503). Var och en av första-tredje fondstyrelserna har nio och fjärde fondstyrelsen elva ledamöter. Dessa förordnas av regering­en, flertalet efter förslag av arbelsgivar- och arbetstagarorganisationer.

Försia fondstyrelsen förvaltar pensionsavgifter som har betalats av sta­ten, kommun och liknande samfälligheter eller av bolag, föreningar eller stiftelser i vilka staten, kommun eller liknande samfällighet har ett bestäm­mande inflytande. Andra och tredje fondstyrelserna förvaltar avgifier som har eriagts av enskilda arbetsgivare. Principen är att andra fondstyrelsen förvallar avgifter från arbelsgivare som har minsl 20 anslällda och tredje fondstyrelsen avgifter frän arbetsgivare som har färre än 20 anslällda. Tredje fondstyrelsen mottar också s. k. egenavgifier, avgifter frän själv­ständigt yrkesverksamma. Fjärde fondstyrelsen erhåller inom en viss ram medel som annars skulle ha tillförts de övriga styrelserna. Rambeloppet som från början var 500 milj. kr. höjdes år 1976 till I miljard kr. och år 1978 lill 1250 milj.kr. (om den senasle höjningen se prop. 1977/78: 145, NU 1977/78:71, rskr 1977/78:376, SFS 1978:430).

Avgifterna till AP-fonden utgår som arbetsgivaravgift som för varje försäkringstagare beräknas pä lönesumman, dock högst 7,5 basbelopp, och efter en procentsats som riksdagen fastställer. Procentsaisen är för åren 1977- 1979 fastställd till 11,75 %.

Avgifterna till första-tredje fondstyrelsema, som år 1965 uppgick till 2,9 miljarder kr., år 1970 till 6,1 miljarder kr. och är 1975 till 10,8 miljarder kr., var är 1978 ca 18 miljarder kr. Av avgifterna år 1978 erhöll första fondsty­relsen 38%, andra fondstyrelsen 46% och tredje fondstyrelsen 16%. In­täktsräntorna - 505 milj.kr. år 1965, 2,6 miljarder kr. år 1970 och 5,8 miljarder kr. år 1975 - uppgick år 1978 lill 9,9 miljarder kr. De av första-tredje fondstyrelserna gjorda pensionsutbetalningarna, som år 1965 upp­gick till 153 milj. kr., är 1970 till 1.7 miljarder kr. och är 1975 till 5 miljarder kr., hade år 1978 ökat till 12,3 miljarder kr. År 1977 var för första gången pensionsutbetalningarna sammanlagt större än intäktsräntorna. Första-tredje fondstyrelsernas placeringskapaciiel var 3,2 miljarder kr. år 1965, 7 miljarder kr. år 1970, 10,8 miljarder kr. är 1975 och 14,5 miljarder kr. är 1978. Det fondkapital som första-tredje fondstyrelserna förvaltar uppgick räknat i anskaffningsvärden till 10,4 miljarder kr. år 1965, 38,2 miljarder kr. år 1970. 86,2 miljarder kr. år 1975 och 131,5 miljarder kr. år 1978.

 

Prop. 1978/79:165                                                                110

Till fjärde fondstyrelsen hade vid utgången av år 1978 överförts I 250 milj.kr. Nettoplaceringarna under åren 1974-1978 har uppgått till 232, 202, 291. 221 resp. 96 milj. kr. Till skillnad frän de andra fondstyrelserna har fjärde fondstyrelsen ingen skyldighet atl göra pensionsutbetalningar. Avkastningen på placeringarna läggs till kapitalet och utnyttjas för nya placeringar. Fjärde fondstyrelsens tillgångar uppgick enligt balansräk­ningen för år 1978 till 1 354 milj. kr.

För kapitalmarknadsutredningens räkning har riksförsäkringsverkel gjort olika kalkyler över AP-fondens tillväxt under de kommande åren. Kalkylerna utgår från gällande procenttal för avgiftsuttaget och presente­rar tre alternativ under olika antaganden om löne-, pris- och ränteutveck­lingen. Utfallet av beräkningarna redovisas i detalj i betänkandet och hela den redovisningen skall inte återges här. Enligt det för fonden fördelakti­gaste alternativet skulle fondkapitalet frara till sekelskiftet tillta mätt i löpande priser men hålla sig nästan konstant mätt i fasta priser. Enligt del minst förmänliga alternalivet upphör fondtillväxlen år 1991 och fondkapi­talet minskar därefier snabbt, vare sig man mäter i nominella eller i reala termer. I det tredje alternativet, som bedöms som mera sannolikt än de båda andra alternativen och som bygger på att utvecklingen under perio­den skall överensstämma med de genomsnittliga förhållandena under åren 1970-1975, skulle ökningen av fondkapitalet, räknat i löpande priser, bli siörre varje år fram lill början av 1990-lalet. Därefter skulle lillväxlen i löpande priser avta. Den reala kapitaltillväxten skulle minska snabbt och halveras under en 20-årsperiod. Enligt delta alternativ skulle år 1988 pen­sionsutbetalningarna uppgå lill drygt 44 miljarder kr. och sammanlagl överstiga avgifterna med 4,5 miljarder kr. Med ränteintäkter på ca 17 miljarder kr. skulle fondökningen uppgå lill 19 miljarder kr. År 1990 skulle avgifterna ha stigit till närmare 53 miljarder kr. och pensionsutbelalning­arna till drygt 55 miljarder kr. Den antagna kraftiga ökningen samman­hänger med all alternativet bygger på en årlig löneökning på drygt 10 % och en inflation på 7 % om året. Ränteintäkter på drygt 25 miljarder kr. ger då en fondökning pä nära 22 miljarder kr.

Kapitalmarknadsulredningen redovisar ocksä kalkyler som framför allt visar att AP-fondens utveckling påverkas starkt av realräntans storiek men att ändringar i prisslegringstakten vid oförändrad reallön och realränta har mera marginella effekter på AP-fondens sparande. Även under sä gynn­samma förutsättningar som 5 % realränta, 3 % årlig reallöneökning och 3 % ärlig prisstegring skulle AP-fondens reala sparande enligt utredningens beräkningar sjunka omkring I % per år under perioden 1977-1981 och med 2% per år under perioden 1981-1985.

Ocksä långtidsutredningen (LU 78) har gjort beräkningar för AP-fondens utveckling lill år 1983. Enligt dessa skulle avgifterna lill AP-fonden år 1983 uppgå till 26,3 miljarder kr., fondens kapitalinkomster lill 16,1 miljarder kr. och pensionsutbetalningarna lill 25,8 miljarder "kr. Delta skulle innebära ett

 

Prop. 1978/79:165                                                                111

sparat belopp av 16.4 miljarder kr. detta är. AP-fondens totala fondkapital skulle samma år uppgå till 216 miljarder kr. Beräkningarna utgär från samma procentuella avgiftsuttag som nu gäller. Fondens tillväxttakt har beräknats till ca 10% om året, vilkel är betydligt lägre än hittills under 1970-talet, då tillväxttakten har varit 17,4% i genomsnitt per år.

AP-fonden har en fri och självständig ställning. Fondförmögenheten ingår inte i vare sig statens eller företagens tillgångar. Fondstyrelserna kan inte äläggas att placera pä visst sätl i enskilda fall. De har att rälla sig efter de föreskrifier som ges i reglementet (1959:293, ändrai senast 1976: 146) angående allmänna pensionsfondens förvallning. Allmänt gäller enligt 11 § reglementet att fonden skall förvaltas sä att "den blir till störsla möjliga gagn för försäkringen för allmän tilläggspension. Därvid skall iakttagas, att placeringen av fondmedlen tillgodoser kraven på betryggande säkerhet, god avkastning och tillfredsställande betalningsberedskap".

Första-tredje fondstyrelsernas utlåning sker i huvudsak på obligations­marknaden. För sådana låntagare som inte själva kan gå ut på denna marknad finns mellanhandsinstitui - t. ex. kreditaktiebolagen Industrikre­dit och Företagskredit - som förmedlar fondmedel. Obligationer som första-tredje fondstyrelserna får förvärva är sådana som är utfärdade av staten, kommun och liknande samfällighet, hypoteksinstilut eller kreditak­tiebolag. Vidare får styrelserna placera i obligationer som staten, kommun eller liknande samfällighel har garanterat och i obligationer eller andra för den allmänna rörelsen avsedda skuldförbindelser som svensk affärsbank, Sveriges investeringsbank eller Nordiska investeringsbanken offentligen har bjudit ut. Undantag är dock obligationer som kan omvandlas till aktier eller ger en företrädesrätt till teckning av aktier, dvs. konvertibla obliga­tioner och obligationer som är förenade med optionsrätt lill nyteckning av aktier. Styrelserna kan också placera i andra skuldförbindelser än obliga­tioner, nämligen sådana som har utfärdats av staten, kommun eller jämför­lig samfällighet, riksbanken, bankinstitut och annan av regeringen godkänd kreditinrättning eller av bolag, förening eller stiftelse, om staten, kommun eller jämförlig samfällighet har ett bestämmande inflylande i bolaget, före­ningen eller stiftelsen och har gätt i borgen för förbindelsen. En särskild föreskrift medger fondstyrelsema atl placera i skuldförbindelse utfärdad av förelag som har till syfte all befordra folkhälsan eller av företag med vissl liknande syfte.

En speciell utlåningsform utgör återlånen. Banker och vissa andra kredit­institut kan bevilja ett företag lån upp lill halva det belopp som företagel har betalt i avgifter under del närmast föregående året. Har ett kreditinsti­tut lämnat sådant återlån har det rätt att låna motsvarande belopp från AP-fonden mot en ränta på normalt en halv procent över bankernas högsta inlåningsränia. Återlånen skall amorteras pä högst 10 är. Kreditinstitutens län hos AP-fonden skall amorteras i minst samma takt som motsvarande åleriån.

 

Prop. 1978/79:165                                                                 112

AP-fondens tre försia styrelser hade per den 31 december 1978 placerat 92,3 miljarder kr. eller 72% i obligationer. 2.3 miljarder kr. eller 2% i förlagslån, 24,4 miljarder kr. eller 19% i reverslån och 8.4 miljarder kr. eller 7% i refinansieringslån efter återlån. Av de 72% obligationer var 18% statsobligationer och 39% bostadsobligationer. Av de 19% reverslän hade 10% utfärdals av företagsfinansierande institut. Ålerlänemöjligheten har praktiskt laget utnyttjats endast av enskilda förelag med flera än 20 anställ­da. De angivna beloppen avser anskaffningsvärden. De tre första styrelser­na hade vid utgången av år 1978 banktillgodohavanden på 402 milj. kr.

Fjärde fondstyrelsen får placera de fondmedel den förvaltar i svenska värdepapper av vissa slag, nämligen aktier, konvertibla skuldebrev och skuldebrev som är förenade med optionsrätt lill nyteckning av aklier. I samband med att rambeloppet för fjärde fondstyrelsen förra året höjdes från I miljard kr. lill I 250 milj. kr. underströk föredraganden atl tillskottel borde placeras så att det kunde komma näringslivet till godo som nytt riskvilligt kapital, dvs. utnyttjas för aktieförvärv i samband med nyemis­sioner, såväl riktade som andra, eller för förvärv av konvertibla obliga­tioner (prop. 1977/78: 145 om ändring i reglementet /I959:293/ angående allmänna pensionsfondens förvaltning, s. 10). Enligt riksdagens beslut skall en årlig redovisning för Qärde fondstyrelsens placeringar och övriga verksamhei göras till riksdagen (NU 1974: 37, rskr 1974: 253).

Vid uigången av år 1978 hade Ijärde fondstyrelsen placerat ca 1016 milj. kr. i aklier och ca 29 milj. kr. i konvertibla obligationer och skulde­brev. De förelag som fjärde fondstyrelsen har engagerat sig i är börsnote­rade eller upplagna på den s. k. fondhandlariistan. I värdepappersporlföl-jen ingick vid 1978 års slut 34 företag. Den störsla placeringen mätt i marknadsvärde gällde Astra (107,2 milj. kr.), som motsvarade 11 % av hela portföljen. Därefier följde L. M. Ericsson (92,9 milj. kr.; 9%), AGA (89.9 milj. kr.; 9%), Sandvik (89,5 milj.kr.; 9%) och Volvo (68,9 milj. kr.; 7%). Innehavet av aklier i dessa fem bolag motsvarade 45% av portföljens lolala marknadsvärde. Fondens andel i ett enskilt bolag var lägst 0,8 och högst 15,0%. 1 tio bolag hade fonden aktier som motsvarade 10% eller mer av aktiekapitalet och i åtta bolag motsvarade innehavet minsl 10% av röstvärdet för samtliga aklier i resp. bolag.

2.5.1.2 AP-fondens utveckling på längre sikl

AP-fonden är den helt dominerande individuella långivaren på kapital­marknaden med ell ärligt kapitalutbud som är ungefär dubbelt så slort som försäkringsbolagens samlade utbud. AP-fondens förvaltning har därför stor betydelse säväl för möjlighelerna alt föra en effektiv kreditpolitik som för kapitalmarknadens funktionssätt och den reala resursfördelningen över huvud. De kalkyler som har gjorts över fondens framtida lillväxt och som bygger på vissa antaganden om ränte-, löneutveckling etc. visar att AP-fondens betydelse som källa för långfristig finansiering relativt sett skulle

 

Prop. 1978/79:165                                                                113

minska. AP-fonden skulle enligt dessa kalkyler kunna redan i början av 1990-talet få ett växande desinvesteringsbehov, dvs. behov av att - i stället för att ge nya långfristiga län - sälja ut från sin låneportfölj för atl klara pensionsutgifterna. Inför en sådan utveckling skulle fonden kunna tvingas att begränsa löptiden pä de nya län fonden beviljar. Kapitalmark­nadsulredningen uttrycker oro över denna utveckling mol bakgrund av en förutsedd växande efterfrägan på långfristiga krediter och med tanke på det sparandeunderskott som kommer att prägla den svenska ekonomin framöver. Utredningen anser det därför vara viktigt att den framtida politi­ken i fråga om pensionsutfästelser och avgiftsuttag utformas sä att en sådan försvagning av AP-sparandet förebyggs. Försia fondstyrelsen och majoriteterna inom andra och tredje fondstyrelsema har anslutit sig till utredningens åsikt. Enligt deras mening skulle det vara olyckligt om de skulle behöva förkorta löptiderna pä de lån de ger. Det skulle kunna medföra att hela obligationsmarknaden ställdes inför stora svårigheter att fungera. Styrelserna framhåller också att de har ett behov av att veta hur statsmakterna ser på AP-fondens långsiktiga lillväxt och utveckling.

Jag vill för min del understryka all avgifterna lill AP-fonden självfallet alltid mäste anpassas sä alt de lillsammans med AP-fondens förmögenhets­behållning är tillräckliga för att fonden skall kunna uppfylla sina pensions­förpliktelser och därutöver fylla sin kapitalmarknadsfunktion. Det innebär självfallet bl. a. att fondstyrelserna kan räkna med att även i fortsättningen kunna lämna 20-åriga lån. Detta blir fallel redan vid en utveckling som innebär all fondkapitalet inte minskar, mätt i nominella termer.

Någon ytterligare precisering av hur stort sparandet inom fondsystemet skall vara på längre sikt behövs knappast. Det är inte heller möjligt att bedöma vilken utveckling av detta sparande som i framliden kommer att visa sig lämplig. Inte minst den allmänna ekonomiska utvecklingen spelar i det sammanhanget en väsentlig roll. AP-fondens sparande i förhållande till BNP nådde under år 1972 en topp på 4,8%. Under år 1978 hade denna andel sjunkit lill 3.8% av BNP. Denna nedgång får ses mot bakgmnd av den kraftiga ökning av fonden som åsyftades under fonduppbyggnadspe­rioden. Del är också av intresse att notera atl nya sparformer har ökat i betydelse. Det kollektiva sparande som sker inom ramen för olika kollek-livavtalsenliga pensions-, sjuk- och livförsäkringssystem ökade från 1,1 % av BNP under år 1972 till 2,1% av BNP år 1977. För år 1978 uppgick molsvarande andel enligt preliminära beräkningar till 2,4%. Detta sparan­de och det sparande som sker inom AP-fonden ökade således tillsammans sin andel av BNP frän 5,9% under är 1972 till ca 6.2% under år 1978.

Den nuvarande procentsatsen för uttagande av avgifterna till AP-fonden - 11,75 % - gäller till utgången av detta år. För de närmaste åren förelig­ger det ett behov alt höja den offentliga sektorns sparande. Det sparande som sker inom AP-fonden bör mot denna bakgrund förstärkas genom att avgifterna till fonden höjs. Därigenom underlättas i viss mån den uppgift g   Riksdagen 1978179, I saml. Nr 165.

 

Prop. 1978/79:165                                                                114

för kreditpolitiken som jag redogjorde för när jag diskuterade statens finansiering. Chefen för socialdepartementet kommer senare atl lägga fram lorslag i denna fråga.

Vad särskilt angår AP-fondens lillgång på medel för placering i aktier och skuldebrev som kan bytas ut mot aktier, dvs. det slags placeringar som är förbehållna Ijärde fondstyrelsen, sä utgår utredningen frän att fonden successivt tillförs medel för ändamålet. För all möta företagens stigande behov av riskkapital bör fjärde fondstyrelsen sålunda enligt utredningens mening tillföras medel i takt med utvecklingen. På sikt kan det enligt Ulredningens mening övervägas att låta AP-fondens aktieförvärv ske ge­nom inrättande av en femte fondstyrelse med en egen administration. En sådan åtgärd ökar, menar ulredningen, konkurrensen och företagens val­frihet.

Bland remissinsianserna höjs röster både för och emot utredningens inställning pä denna punkt. Bl.a. riksbanksfullmäktige tillstyrker att AP-fonden skall fä ökad kapacilel att placera i riskvilliga former. Ett par remissinstanser vill att frågan om inrättande av en ny eller flera nya fondstyrelser bör övervägas nu och i varje fall inte skjutas på framtiden. Om AP-fonden skall ges ytterligare medel för aktieförvärv föredrar flera remissinstanser att det sker genom alt en femte fondstyrelse inrättas fram­för alt fjärde fondstyrelsen fär nya tillskoll av medel. Motsatt uppfattning är också föreirädd. Kapital borde sälunda i försia hand tillföras fjärde fondstyrelsen. En femle fondstyrelse skulle innebära att kostnaderna för administration skulle öka men del bedöms vara tveksamt om konkurrens­mässiga fördelar skulle vinnas. En del remissinstanser, främst inom nä­ringslivet, avvisar tankarna på att ytterligare öka AP-fondens utbud av riskvilligt kapital. Att försöka en sådan lösning sägs vara alt gå fel väg. I stället bör lönsamheten förbättras så att en tillräcklig ökning av det riskvil­liga kapitalet kan åstadkommas genom en ökning av kvarhållna medel i företagen i förening med ett ökat intresse bland hushållen att delta i nyemissioner. I sammanhanget bör ocksä beaktas vad ett par remissinstan­ser, LO och TCO, har anfört om belydelsen av vad den pågående diskus­sionen om löntagarfonder resulterar i.

För egen del vill jag framhälla atl det de närmaste åren kommer att finnas stort behov av ökat riskkapital inom företagen. Del är nödvändigt alt företagens lönsamhet förbättras och att nytt riskkapital lillförs företa­gen, både av deras egna medel och från hushållen genom en nyemissions-verksamhet. Enligt min mening mäsle man också räkna med atl tillskott av riskvilligt kapital från AP-fonden kommer atl krävas under de är som nu följer.

Mot denna bakgrund anserjag del motiverat att inrätta en femle delfond. Jag delar utredningens uppfattning att det skulle öka konkurrensen och företagens valfrihet. Del är av stor vikt att riskvilligt kapital kommer från många olika institutioner med förankring i skilda gmpper med olika inrikt-

 

Prop. 1978/79:165                                                                115

ning. Det är också viktigt atl viss del av AP-fondens medel ställs till förfogande som riskvilligt kapital och det kan då vara motiverat att inrätta en femte delfond i stället för atl kraftigt öka kapitallillskoUen till den fjärde fonden. Della hindrar inle all man senare kan överväga evenluella kapital­tillskott till den fjärde fonden.

Den femle AP-fonden bör dä inte göras lill enbart en kopia av den fjärde. En femte fond bör få en egen administration och verka oberoende av den tjärde fonden. Den borde förslagsvis lokaliseras till ort utanför Stockholm. Också genom annan sammansättning av styrelsen skulle den kunna få delvis annan karaktär. Rösträtten för en viss del av de aklier fonden äger i ett företag skulle kunna utövas av lokala fackliga organisationer, vilket nu sker också i fråga om fjärde fondstyrelsens aktieinnehav.

Genom att bredda ägandel i näringslivet skulle en sådan femle AP-fond kunna bidra till att öka toleransen för höjd lönsamhet i näringslivet och även på det sättet öka företagens riskkapital. Självfallet måste raedlen förvaltas med utgängspunkt i de krav som bör ställas på pensionsmedlens långsiktiga användning.

Hur en femte AP-fond mer exakt bör ulformas för att bli en viktig komplettering lill den fjärde fonden fordrar ytterligare överväganden. Jag avser alt inom regeringskansliet närmare pröva sådana frågor som place­ringspolitik, styrelsesammansättning, lokalisering, avkastningskrav och avkastningens användning vid inrällande av en femte AP-fond. Jag räknar med att detla arbete skall kunna ge ett fylligare underlag i frågan än kapitalmarknadsutredningen nu presenterat, så att regeringen, efter re­missbehandling, skall kunna åierkomma med ett konkret förslag till riksda­gen.

2.5.1.3 AP-fondens allmänna placeringspolitik

Utredningen konstaterar att den fria och självständiga ställning i förhål­lande lill både staten och de avgiftsbetalande förelagen som AP-fonden har inte är avsedd alt ge fondstyrelserna frihet alt föra en placeringspolitik som konkurrerar med myndigheternas intentioner. Det belydande inflytande som fonden skulle kunna utöva pä kreditmarknaden måste träda lillbaka för de mål som har slällls upp för den ekonomiska politiken och för mer allmänna önskemål om en väl fungerande kreditmarknad. Inom den ekono­miskl-politiskt givna ramen skall fonden emellertid sträva efter alt uppnå en god förräntning av det förvaltade kapilalet. Enligt utredningen har AP-fondens placeringspolitik också varil väl avvägd med hänsyn till dessa olika krav. Ulredningen föreslär ett lillägg i reglementet angående all­männa pensionsfonden sä att den nämnda avvägningen, i motsats till vad nu är fallet, framgår av reglementet. Detta bör därför inte bara som f. n. ge uttryck för att AP-fonden skall förvaltas sä alt den blir lill största möjliga gagn för försäkringen för tilläggspension utan även atl förvaltningen skall utövas inom ramen för vad som är förenligt med den allmänna ekonomiska politiken och med beaktande av kreditmarknadens funktionssätt.

 

Prop. 1978/79:165                                                                116

Några remissinsianser har ställt sig tveksamma eller avvisande till det föreslagna tillägget. Försäkringsbolagens riksförbund godtar tillägget men anger som förutsäitning härför alt varje samhällssektor öppet får redovisa sina egna kostnader och att behövliga subventioner eller andra stödåtgär­der sätts in lika öppet. Riksförbundei päpekar att del är en sak för sig atl man mäsle förutsätta att AP-fonden med hänsyn till sin storlek inte hante­rar sin placeringspolitik pä ett sådant sätt alt riksbanken får svårigheter att vidla penningpolitiska åtgärder. Folksam har samma uppfattning och ut­trycker förhoppningen att den ekonomiska politiken inte i något fall leder till dolda subventioner på bekostnad av AP-fondens avkastning. Första-tredje fondstyrelserna, LO och SAF avslyrker förslaget. Enligt fondstyrel­serna kan hänvisningen lill den allmänna ekonomiska politiken antingen uppfattas som en självklarhet och är då onödig eller inrymma en tanke att del skall ankomma pä fondstyrelserna alt agera som ett ekonomiskl-poli­tiskt organ, i vilkel fall tillägget synes direkt olämpligt. Hänvisningen till kreditmarknadens funktionssätt förefaller fondstyrelserna kunna ge upp­hov till tolkningssvårigheter. LO menar att fondstyrelserna inte bör åläg­gas att bedöma och än mindre göra insatser i den allmänna ekonomiska politiken. SAF anför att AP-fonden inle är ett organ för den allmänna ekonomiska politiken utan skall uppträda som en privat kapitalplacerare. I och med att AP-fondens enda målsättning är att uppnå högsta möjliga avkaslning blir, framhäller SAF, fondens beteende fömtsebart för riksban­ken och konsistent på penningpolitiska åtgärder.

För egen del anser jag det vara svårt att komma ifrån att AP-fondens storlek och dominerande ställning på den svenska kapitalmarknaden skulle skapa problem, om fondförvaltningen - föruiom kraven på betryggande säkerhei och tillfredsställande betalningsberedskap - endast hade kravet pä så god avkastning som möjligt för ögonen och till fullo utnyttjade det affärsmässiga övertag som fondens dominerande ställning i och för sig gav möjlighet till. Fondförvaltningen mäsle rent allmänt anpassa sig efter den ekonomiska politik som förs och likaså undvika marknadsstörande ätgär­der. 1 praktiken har fondstyrelserna i sin placeringsverksamhet också beaktat dessa krav. Jag ser ett sådant tillägg som ulredningen har föreslagit som endast avseit atl bekräfta den inriktning som AP-fondens placerings­politik i praktiken redan har. I AP-fondsreglementet har fondstyrelsernas uppgift att förvalta fonden så att den blir lill störsla möjliga gagn för försäkringen för tilläggspension skjutits fram på ett sätt som kan leda till missförstånd. Jag förordar därför att det av ulredningen föreslagna tillägget görs. Därigenom markeras att AP-fondens storlek och dominerande ställ­ning på kapitalmarknaden gör del nödvändigt att fondstyrelserna i sin placeringsverksamhet på det sätt som redan sker håller sig inom ramen för vad som är förenligt med den allmänna ekonomiska politiken och beaktar kreditmarknadens funktionssätt. Tillägget bör alllså inle förslås så att det förändrar AP-fondens ställning och ålägger fonden att verka som organ för någon subvenlionspolitik eller för den allmänna ekonomiska politiken.

 

Prop. 1978/79:165                                                                117

2.5.1.4 Återlånen

En viktig förändring som utredningen föreslär beträffande AP-fonden avser återlånen. Den helt övervägande delen av återlånen har tagits upp av företag som har mer än 500 anställda. Under senare år har AP-fonden netto betalat ut ca 800 milj. kr. varje är för refinansiering av de återlån bankerna har beviljal företagen. För år 1977 uppgick utbetalningarna till sammanlagt ca 1 150 milj. kr. netto och för år 1978 lill ca 1 5.50 milj. kr. Utnyttjandet av ålerlänemöjligheten har alltså ökat påtagligt de båda senasle åren.

Utredningen anser att återlänesystemet bör avskaffas i sin nuvarande form och ersältas med en utlåning som är anpassad till de mindre företa­gens behov. Till övervägande del utnyttjas återlånen av stora företag som skulle kunna ta upp lån pä den ordinarie kapitalmarknaden. Återlånen utnyttjas ocksä för alt lindra verkningarna av kreditåtstramningar. Syste­met innebäratt sparandet inte kanaliseras efteren konkurrerande prövning pä kapitalmarknaden. Utredningen utgär ifrän att de större företagens totala finansieringssituation inte skulle behöva försämras, om återlänesys­temet avskaffades i sin nuvarande form, utan att del frigjorda läneutrym­met skulle tillfalla dessa förelag pä obligationsmarknaden eller genom mellanhandsinstituten. Avsiklen bakom utredningens förslag är alltså att utrymmet för atl kanalisera AP-fondens medel i marknadsmässiga former skall bli större.

Utredningen föreslår att ålerlänemöjligheten begränsas till högst 500000 kr. för varje låntagare. Däremot skall återlån få avse hälften av de avgifter låntagaren har betalat under de fem senaste åren mol f n. bara del senaste året. Del minsla belopp som kan återlånas bör av praktiska skäl dock uppgå till 50000 kr. mot f. n. 500 kr. Lånen bör ha en löptid pä högsl 15 är och avbetalas med lika stort belopp årligen. Fast ränta bör tillämpas pä AP-fondens län till bankerna men räntesatsen för dessa lån bör omprövas vart femte år med hänsyn lill ränteutvecklingen. Räntesatsen bör faststäl­las till densamma som gäller för det långfristiga statsobligationslån som har getts ut här i landet närmast före fastställandet. Regeringen bör dock kunna fastställa en annan räntesats, om det allmänna ränteläget har hunnit ändras under mellantiden. Det föreslagna återlänesystemet bör enligt ut­redningen kunna knylas till industrigarantilånen - lån med statlig garanti enligt förordningen (1978: 507) om industrigarantilån - så att även företag som lider brisl på fullvärdiga säkerheter kan ulnyllja lånesystemet.

Bland remissinstanserna råder delade meningar om huruvida äteriäne-syslemet bör bevaras. Flera remissinstanser hälsar ulredningens förslag med tillfredsslällelse och instämmer i utredningens synpunkter pä frägan. Första fondstyrelsen och majoriteten inom andra resp. tredje fondstyrel­sen har bl. a hänvisat till den stora omfattning återlånen har fält framför allt under år 1978. AP-fonden har till följd härav drastiskt måst reducera antalet teckningar av nya obligationslån och kraftigt måst minska långivningen till mellanhandsinstiluten. Av de remissinstanser som tillstyr-

 

Prop. 1978/79:165                                                   118

ker förslaget understryker dock flera att del är viktigt alt den totala finansieringssitualionen för sädana företag som går misle om äterlånemöj-ligheten inte försämras därigenom. Som förutsättning för alt förslaget skall genomföras kräver man pä flera håll att tillstånd all emittera obligationer kan påräknas.

Inom den grupp av remissinstanser som är tveksamma till eller avslyrker förslaget tvivlar man på alt alternativ finansiering komraer att kunna erbju­das de företag som inte längre avses få återlån. Det framhålls att det skulle vara särskilt olyckligt att nu avskaffa eller begränsa återlånemöjligheten med hänsyn lill den svåra krissituation som råder inom del svenska nä­ringslivet. Svenska bankföreningen har anfört bl. a. följande. Huvudanled­ningen till alt ålerlånesystemet infördes var att - om pensionsreformen inte hade skett - medel molsvarande pensionsavgiftema skulle ha fonde-rats inom förelagen Ull stor del och därraed kunnai användas i verksamhe­ten på samma sätt som egna medel. Åtelänemöjligheten är ännu mer motiverad i nuvarande läge när självfinansieringsgraden i näringslivet är låg till skillnad från vad fallet var när möjlighelen infördes. Det är troligt att svensk industri bl.a. pä grund av återlånemöjligheten lättare har kunnai bära den solidiletsförsämring som den har varit utsatt för under hela 1970-talet. Om man gör företagens planering av finansieringen mer osäker genom att la bort återlånen, är det inte säkert att förelagen kan bära den fortsatta försämring av soliditeten som ulredningen räknar med. Del kan innebära att företagen minskar investeringama för alt bibehålla sin solidi­tet. Utredningens uppfattning att företagen i stället för återlån skall till­föras långa krediter på den öppna raarknaden vore riktig endasl under förutsättning att en fritt fungerande kapitalraarknad verkligen existerade. Denna fömlsättning är dock inle för handen, om riksbankens emissions­kontroll i enlighet med vad utredningen förordar skall bibehållas. Den kreditfördelning som sker via emissionskontrollen kan inte anses innebära en resursfördelning av bätire kvalitet än den bankerna kan göra. De förelag som dominerar åleriånesystemet är myckel kredilvärdiga. Till den alldeles övervägande delen är de emellertid sådana företag som inte har tillgång till obligationsmarknaden.

För egen del kan jag instämma i ulredningens uppfaUning att äterläne-sysleraet innebär ett avsteg från en raarknadsbeslämd fördelning av kredi­terna. Företagen erhåller åleriån i förhållande lill de avgifter de har betalt och efter en prövning som är begränsad till företagets kreditvärdighet. Någon ytterligare kvalifikation i konkurrens med andra företag krävs inte.

Ålerlånesystemet sägs framför allt gynna personalintensiva företag med ett begränsal kapitalbehov, medan kapiialintensiva branscher med fä an­ställda har mindre nytta av ett sådani system. Detta talar dock inte nöd­vändigtvis mol alt äteriånesystemet bibehålls. Del kan i stället förhälla sig så att systemet bidrar lill alt skapa en viss balans mellan dessa båda slag av företag när det gäller deras kreditförsörjning. Enligt min mening är det

 

Prop. 1978/79:165                                                                119

nämligen ovisst om de kapitalintensiva förelagen verkligen missgynnas på kreditmarknaden totalt sett. De har dock fördelen av att ha beläningsbara tillgångar i en annan utsträckning än de personalintensiva företagen, vars tillgångar ofta är av immateriell nalur.

När återlånemöjligheten infördes i samband med pensionsreformen var skälet att avgiftssystemet befarades kunna medföra anpassningssvårig­heter för de avgiftsbetalande företagen från likviditets- och finansierings­synpunkt och att del kunde la viss tid innan kapitalmarknaden kunde anpassa sig. Återlänesystemet har emellertid nu funnits i snart 20 är och har fungerat väl från företagens synpunkt sett. Återiånen utgör en av de få finansieringsformer om vilka företagen säkert vet att de är disponibla. Företagens finansiella risksiluation har förbättrats av att de i sin finansiella planering har kunnat räkna med en säker återlänerätt. Som bankföreningen har påpekat kan ett slopande av återlänerälten försvaga företagens investe­ringsvilja, särskilt när deras soliditet är myckel låg. 1 likhel med eu flertal remissinstanser anserjag det mindre välbetänkt att avskaffa eller kraftigt beskära återlånemöjligheten med hänsyn till de betydande problem som de svenska företagen ännu har. Jag förordar därför all det nuvarande återiä-nesystemel bibehålls.

Om återlänesystemet sålunda behålls i ungefär samma omfattning som hittills, kvarstår också de belastningar som systemet innebär för AP-fonden. Fondens automatiska skyldighet att låta bankerna refinansiera återlånen hos fonden medför störningar i fondens likviditetsplanering. Enligt gällande regler har banken rätt att erhålla län frän fonden i samband med att banken har lämnat ett företag återlån. Refinansieringslånel skall enligt föreskrifter som Kungl. Maj:t har meddelat betalas ut inom viss korlare tid frän det banken sökte lånet. Störningarna i likviditetsplanering­en bör kunna minskas genom att tidsfristerna förlängs något. Det får ankomma på regeringen att ändra föreskrifterna.

När det gäller en sådan ackumulerad ätérjånemöjlighet som ulredningen har föreslagit - dvs. möjlighel alt återlåna medel som motsvarar under flera år inbetalda avgifter - har praktiskt tagel alla remissinstanser ställt sig positiva, oavsett om de i övrigt vill ha kvar återlänesystemet eller inte. En del remissinstanser går dock längre än utredningen. Bl. a. föreslås atl ell belopp motsvarande avgifier som har betalts underde tio senaste åren och inte bara under de fem senaste, skall få återlånas och att det högsia medgivna återlånebeloppet skall ökas från 500000 kr. till I eller t. o. m. 2 milj. kr.

Även jag anser att en möjlighet att få åleriån för flera års inbetalda avgifter bör införas. De belopp som de mindre företagen har kunnat åter­låna har ofta varit så blygsamma att dessa företag inte har funnit del lönt all ärligen ansöka om återlån. Genom en sådan ackumulerad länemöjlighet som utredningen föreslär skulle dessa företag kunna fä ell mer effektivt slöd inom ålerlänesystemets ram än vad nu är fallel. Utredningens förslag

 

Prop. 1978/79:165                                                                 120

alt de fem senaste årens avgifter får grunda länerätt, dock högst ett belopp pä 500000 kr., innebär enligt min mening en läraplig avvägning. Jag föror­dar alltsä att utredningens förslag pä denna punkt genomförs.

Som utredningen har anfört bör det vara möjligt för ett företag, som inte kan erbjuda tillräckliga egna säkerheter för att åleriån skall beviljas, att fä ett kombinerat återlån och industrigarantilån, dvs. lån med slallig garanti. Industrigarantilånen syftar till all främja utvecklingen av främst små och medelstora förelag. Fråga skall vara om verksamhet som har eller bedöms kunna fä tillfredsställande lönsamhet. Långivaren skall vara affärsbank, sparbank, kreditakiiebolag eller annan kreditinrättning som garantigivaren godkänner. Lånen kan löpa med rörlig eller fast ränta. Räntevillkoren regleras i avtal mellan staten och bankorganisationema när det gäller den rörliga räntan och skall godkännas av garantigivaren när det gäller fast ränta. Lånen skall amorteras enligt en fastställd plan. De löper på högst 20 år och den första amorteringen skall normalt ske inom tre år. Ärenden om den statliga garantin bereds av de regionala utvecklingsfonderna och prö­ vas av industriverket med undanlag för sädana ärenden som tas upp direkt av regeringen. Skall ett företag kunna utnyttja ett kombinerat återlån och industrigarantilån fordras det atl villkoren för båda dessa låneformer är uppfyllda och därefter följs under länetiden. [ Nägra egentliga erinringar har inte framförts mot att räntan på refinan-sieringslånen i princip anknyts lill den långa sialsobligationsräntan och justeras vart femte år eller att återlänens och refinansieringslånens maxi­mala löplid ökas från 10 lill 15 år.

Den föreslagna förändringen av räntesatsen är enligt min mening angelä­gen av resursfördelningsskäl. Återlån bör inte vara en billigare finan­sieringsform än obligationsemission, vilket skulle bli fallel om nuvarande regler om ränla på bankernas lån hos AP-fonden behölls och bankerna log ut en normal räntemarginal på återlånen till företagen. Höjs återlänens räntenivå får ränian en större belydelse för hur lillgängliga kapitalresurser fördelas mellan olika investeringsprojekt. 1 den män återlänesystemet skulle innebära olägenheier frän resursfördelningssynpunkt kommer dessa atl reduceras genom den föreslagna ändringen beträffande räntan. Jag biiräder pä gmnd härav förslaget i denna del.

Den ränta bankerna tar ut pä återlånen måste självfallet anpassas efter vad som sålunda kommer att gälla för räntan pä refinansieringslånen. En övergångsregel bör införas som gör del möjligt att också anpassa räntan på den redan utestående låneslocken efter den nya regeln. I vad mån detta kan ske i praktiken blir en avtalsfråga mellan AP-fonden och kreditinstitu­ten.

Jag kan också biträda förslaget om en förlängning av den längsta möjliga löptiden för återlånen och refinaniseringslänen från 10 till 15 år. Maximiti­den 15 år bör dock endast kunna gälla för det nya slaget av lån som grundar sig pä ackumulering under fem år och som har ett lak på 500000 kr.

 

Prop. 1978/79:165                                                                121

2.5.1.5 Första-tredje fondstyrelsernas placeringsregler

1 de placeringsbeslämmelser som gäller första—tredje fondstyrelserna föreslår ulredningen vissa justeringar. Rälien att ge reverslån ål statliga företag bör bestå men tillämpas restriktivt. Detsamma föreslås i fråga om rälten att ge lån genom bankinstitut. Likaså bör rätten alt ge reverslän ät kommuner och kommunägda företag beslå. Den särskilda rälten att ge direkta reverslän till företag vars syfte är att befordra folkhälsan bör avskaffas. AP-fonden bör inte få rätl att förvärva sädana obligationer och s. k. bankcertifikat som bankerna enligt utredningens förslag hädanefter skall få ge ut, efiersom AP-fondens långfrisiiga kapilalulbud då skulle kunna omvandlas till relativt kortfristig utlåning från bankerna. Första-tredje fondstyrelserna bör i likhel med fjärde fondstyrelsen få rätl att förvärva konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning (warrants) men däremoi inte ges rält all konvertera skulde­breven till aktier eller uinyttja optionsrätten till att förvärva aktier. Obliga­tioner av dessa båda slag kommer sävitt utredningen kan bedöma att få ökad betydelse. AP-fondens fjärde delfond kan knappasl ges sådan kapaci­lel alt den kan bli en mer betydande avnämare för lån av den storlek som är normal pä obligationsmarknaden. Första-tredje fondstyrelsernas kapaci­tet bör därför utnyttjas. Styrelserna bör enligt ulredningens bedömning inte fä alllför stora problem all ulan kursslörningar successivi avyttra dessa värdepapper.

De invändningar som förekommer bland remissinstanserna på de nu berörda punklerna hänför sig närmast lill det föreslagna förbudel för AP-fonden atl förvärva bankobligalioner och bankcertifikat och till den rätt atl förvärva konvertibla skuldebrev och warrants som första-tredje fondsty­relsema föresläs få.

Åtskilliga remissinsianser anser atl AP-fonden inte bör förbjudas placera medel i bankcertifikat. Man framhäller att AP-fonden har behov av att hälla en transaktionskassa och av att under kortare tider placera över­skottsmedel samt alt möjligheten att placera i bankcertifikat, som avses fä helt korta löptider, kan fylla detla behov och utnyttjas för alt förränta likvida medel. Bankföreningen, första-tredje fondstyrelserna och olika näringslivsorganisalioner molsäller sig också alt AP-fonden förbjuds inne­ha bankobligalioner. Ell sådani förbud betraktas som en onödig restrik­tion. Med anledning av ulredningens argument att AP-fondens långfrisiiga utlåning skulle av bankerna omvandlas till relativt kortfristig utlåning framhåller bankföreningen att bankernas utlåning i allmänhet är medelfris­tig och att det skulle kunna ordnas så atl obligationslikviden används för finansiering av företagskredit med löptid motsvarande obligationslånets.

Jag finner för min del invändningarna mot utredningens förslag befogade när det gäller frågan om AP-fonden skall få förvärva bankcertifikat - jag vill alltså förorda att AP-fonden får förvärva bankcertifikat. Möjligheten alt placera i bankcertifikat kan vara ett värdefullt komplement till de olika

 

Prop. 1978/79:165                                                                122

slag av kortfristiga placeringar av likvida medel som AP-fonden har behov av. AP-fonden är i övrigt hänvisad till att köpa obligationer med åter­stående kort löptid, kortfristiga statsobligationer, skattkammarväxlar och slatsskuldförbindelser och att göra insättningar i riksbanken eller affärs­bank. Något behov av att placera inte bara i helt kortfristiga bankcertifikat utan ocksä i mera långfristiga bankobligationer finns däremot knappast. Atl ge AP-fonden rätt till placeringar av det senare slaget vore mindre lämpligt av det skäl utredningen har angett, dvs. atl AP-fondens långfris­tiga kapilalulbud dä kan omvandlas lill relalivi kortfristig bankutläning. Även om bankföreningens tanke att en sådan upplåning från bankernas sida borde kunna specialdestineras lill en relativt långfristig utlåning frän bankerna lill företagen skulle kunna realiseras, skulle det enligt min me­ning bara medföra att AP-fondens utbud på den långfristiga marknaden komplicerades. Detta utbud bör i försia hand kanaliseras genora de mellan­handsinstitut som är inrättade för ändamälet.

Betänkligheterna hos olika remissinsianser mol alt AP-fondens första tre styrelser skulle få rätl atl förvärva konvertibla obligationer och warrants hänför sig i första hand till att tvånget att avyttra en stor volym sådana värdepapper innan lånen löper ut kommer att skapa problem på aktiemark­naden. Enligt fjärde fondstyrelsens bedömning är det naturligare atl kanali­sera behovet av riskkapital direkt till den fjärde delfonden, vare sig det gäller vanliga nyemissioner eller konvertibla skuldebrev. Inte heller är det enligt styrelsens uppfattning riktigt att vidga marknaden för en finan­sieringsform - konvertibla skuldebrev - som är ett förhållandevis nära substitut för en annan finansieringsform - vanlig nyemission - utan alt också göra det för denna.

De invändningar som har framförts bland remissinstanserna mot att första—tredje fondstyrelserna skall fä placera i konvertibla skuldebrev och warrants finner jag vägande. Jag delar i och för sig ulredningens uppfatt­ning alt styrelserna inle bör kunna uinyttja konverterings- resp. optionsrät­ten till att förvärva aktier. Med hänsyn till de problem i form av kursstör­ningar som kan uppslå lill följd av att styrelserna sälunda inte själva kan lill fullo utnyttja den rätt dessa värdepapper ger kan jag inte tillstyrka atl möjlighel att placera i sådana öppnas för de tre första fondstyrelserna. Uppgiften atl placera i värdepapper av dessa slag bör enligt min mening hellre anförtros enbart åt fjärde fondstyrelsen och den planerade femte fondstyrelsen.

I övrigi instämmer jag i utredningens synpunkter pä placeringsreglerna för första-tredje fondstyrelserna och tillstyrker att de ändringar utred­ningen har föreslagit i placeringsreglerna genomförs.

I sitl remissyttrande har första-tredje fondstyrelsema tagil upp frågan om ytterligare ändringar i dessa placeringsregler.

Styrelserna anser bl.a. alt fonden i alllför hög grad är hänvisad till obligationsmarknaden och ifrågasätter om obligationsläneinstilutet är den

 

Prop. 1978/79:165                                                                123

adekvata läneformen i alla de fall den nu måste tillgripas. Den för ett län ställda panten, förutsatt atl den är av kapitalmarknadskaraktär, är av samma värde, vare sig den är slälld som säkerhet för en obligation eller en revers. Avgörande för den tekniska uppläggningen borde i större omfatt­ning vara den praktiska situationen. Härtill kommer att obligationslän är förenade med mellanhandsprovisioner som höjer kostnaderna för detla slags lån. Fondstyrelserna föreslår därför att möjlighet bör införas för styrelserna att i förekommande fall ge reverslån t. ex. till större förelag mot säkerheter av samma slag som normalt ställs för obligationslän. En annan fräga gäller de reverslån AP-fonden kan ge till vissa företag, såvida staten, kommun eller liknande samfällighet har gätt i borgen. De företag som här avses är sädana i vilka staten, kommuner eller liknande samfälligheter har ett beslämmande inflytande. Enligt fondstyrelsernas mening kan delta krav principiellt ifrägasätlas. Har slalen tecknat garanii bör inte det avgö­rande vara om företaget är statligt eller inte. Behovet av en sädan begräns­ning i de fall staten har tecknat garanii bortfaUer, om styrelsernas förslag om reverslän till större förelag bifalls. Om sä inte sker, synes det fondsty­relserna riktigast att rätten atl ge län mol statlig garanii inte begränsas till statliga företag.

Med anledning av vad första-tredje fondstyrelserna har anförl vill jag anknyta till de principer efter vilka AP-fondsmedel i första hand kanalise­ras till kapitalmarknaden. Fondmedlen fördelas i huvudsak genom förvärv av obligationer som har bjudits ut pä öppna marknaden och genom revers-långivning till olika mellanhandsinstitut som därefter i sin tur lånar ut medlen. Detta syslem har stora fördelar och har i stort sett fungeral väl. Genom mellanhandsinstitutens inrättande har AP-fondens organisation kunnat hållas starkt begränsad, trots den mycket omfatlande kreditgivningen och medelsförvallningen. Även mellanhandsinstituten och AP-fonden sammantagna har en föga omfattande administration i förhäl­lande till kreditvolymen. Systemet innebär dock samtidigt att ansvaret för kreditprövningen har spritts pä flera händer än om denna skulle ha skötts inom AP-fondens egen administration. Frän den enskilde länesökandens synpunkt får del ses som en betydande fördel att flera värderingar kan göra sig gällande i mellanhandsinstitutens administrationer och styrelser än som hade kunnat ske om AP-fonden ensam hade haft hand om den individuella kredilprövningen. När del gäller AP-fondens placering i obligationslån medverkar bankerna och andra vid kreditprövningen m. m. Denna väl fungerande ordning skulle i viss mån brytas, om uppgiften alt ge reverslän till förelag skulle förläggas inom AP-fondens egen administration. Jag är därför inte benägen att tillstyrka första-tredje fondstyrelsernas förslag i denna del. Inte heller kanjag tillstyrka alt AP-fonden skulle kunna lämna reverslån till företag sä snart det har ställts statlig garanti för lånet eller del allmänna eljest har gått i borgen för länet. Som hittills bör den möjligheten vara begränsad till statliga, kommunala eller därmed jämställda företag och enligt min mening utnyttjas restriktivt också när det gäller sädana företag.

 

Prop. 1978/79:165                                                   124

I övrigt finner jag inte skäl atl föreslå ändringar i första-tredje fondsty­relsernas placeringsbestämmelser.

2.5.1.6 Begränsning av fjärde fondstyrelsens rätt att inneha aktier i samma bolag

För fjärde fondstyrelsen som får placera de fondmedel den förvaltar i aktier, konvertibla skuldebrev och warrants gäller ingen begränsning för hur många aktier som fär förvärvas i samma bolag. En sådan begränsning finns däremot för försäkringsbolagen. Dessa fär inte utan försäkringsin­spektionens medgivande inneha mer än 5% av aktierna i samma bolag. Finns det aktier med olika röstvärde i bolaget, får inte flera aktier innehas än som svarar mot 5 % av röstetalet för alla aktier. I det delbetänkande (SOU 1972: 63) som låg lill gmnd för inrätiandei av den fjärde delfonden föreslog kapitalmarknadsutredningen att en sädan begränsningsregel skul­le införas ocksä för fjärde fondstyrelsen. I riksdagen har också väckts ett flertal motioner om införande av en sädan regel. 1 försia hand har förslagen gätt ut på att motsvarande regel bör införas som gäller för försäkringsbola­gen.

Utredningen återkommer nu med ett förslag lill begränsningsregel, enligt vilken gränsen för innehav av aktier i samma bolag har satts till 10%, Den gränsen sammanfaller med den som utredningen föreslär för försäkrings­bolagens del. Utredningens inställning är atl AP-fonden bör bevara sin karaktär av väsentligen kapilalplacerande institution. Denna inriktning markeras genom den föreslagna regeln. Det kan enligt utredningens me­ning dock inte uteslutas att ett företag självt bedömer ett siörre engage­mang från AP-fondens sida än 10% vara en fömlsättning för att företagets kapitalförsörjningsproblem skall lösas på ett tillfredsställande sätt. Fram­står en fortsatt utveckling av förelagel som samhällsekonomiskt önskvärd, bör regeringen kunna medge dispens från 10-procentsregeln. Av den före­gående redovisningen av AP-fondens hittills gjorda aktieplaceringar fram­går att innehavet i en del fall överstiger 10%. Utredningen påpekar atl dispensmöjligheien bör kunna utnyttjas också för att förebygga föriusl­bringande avyttringar i sådana fall.

Inom utredningen har flera ledamöter reserverat sig i frågan om begräns­ningsregeln. Utredningens ordförande och fyra andra ledamöier (Wickman, Back, Johansson, Mehr och Nilstein) anser atl någon sådan regel inte bör införas. Majoritetens förslag innebär enligt deras mening en försvagning av fjärde delfondens möjligheter all bidra till en effektiv lösning av ett väsent­ligt finansieringsproblem för svensk industri, Erfarenhelerna av fondens verksamhet anses ha visat att fall kan förekorama där en sådan begräns­ning omöjliggör en lösning av företagets utvecklingsproblem. De skäl sora kan åberopas för en begränsningsregel i fråga om försäkringsbolagen är enligt deras raening inte tillärapliga på AP-fonden, Fonden har inte sarama behov av riskspridning. För fondens del kan inte någon konflikt mellan

 

Prop. 1978/79:165                                                                125

ägarengagemang och övrig verksamhet uppslå. Fonden är dessulom väl lämpad atl utöva ett aktivt ägaransvar till följd av den offentliga insyn och kontroll som fonden är föremål för och som garanteras av den breda representationen av olika intressegrupper i fondens slyrelse. Ytterligare en ledamot (Wohlin) har reserverat sig. Enligt den reservationen bör en gräns på 10% gälla för AP-fondens aktieinnehav men dispens däremot inte medges annat än i övergängsfallen, dvs. de fall där AP-fonden har en större andel än 10% i ett bolag när begränsningsregeln träder i kraft. Även enligt Wohlins mening bör man i den akluella frågan göra skillnad mellan AP-fonden och försäkringsbolagen. Den fjärde delfonden är uteslutande inrik­tad på aktieförvaltning. Därigenom skiljer den sig frän försäkringsbolagen i här avgörande hänseenden. Vidare pekas pä syftet bakom den fjärde delfonden, dvs. all vara en försörjningskälla för riskvilligt kapital ät nä­ringslivet, samt på fondens redan i dag betydande aktieandelar i vissa bolag och därmed följande aktiva ägaransvar. Pä grund av dessa förhållan­den förordar reservanten att gränsen för AP-fonden sätts vid 10%. medan den nuvarande begränsningen till 5 % bör fortsätla att gälla för försäkrings­bolagen.

Meningarna bland remissinstanserna är delade efter samma linjer som inom utredningen. En remissinsians erinrar om att en sädan begränsnings­regel som utredningen föreslår är vanlig när det gäller placering av fondför-mögenheler av mera belydande omfattning. Som exempel nämns besläm­melserna i aktiefondslagen (1974:931) som är utformade efter OECD:s och Europarådets rekommendationer för regler om aktiefond. De innebär att i aktiefond inte får ingå mer än 5 % av röstvärdet för samtliga aklier i samma bolag. Bland remissinstanserna finns det förespråkare föratt gränsen också för AP-fondens aktieförvärv skall sättas vid 5%. Detta borde dä gälla oavsett om det senare skulle inrättas en ny delfond, nägot som kan på längre sikt övervägas enligt ulredningens mening. Flera anser att - åtmins­tone om ytterligare en delfond för aktieplacering skulle inrättas - gränsen för den och den nuvarande delfonden bör vara 5 % vardera. För alt dispens skall medges bör del enligt en remissinstans krävas att gränsen överskrids på framställning av det berörda bolaget, vilken har tagit sig uttryck t. ex. i en riktad nyemission. De remissinstanser som tillstyrker en begränsnings­regel beionar viklen av all del finns sådana restriktioner för AP-fonden att den inte får ett dominerande inflytande pä marknaden för riskvilligt ägar­kapital, medan de remissinsianser som motsätter sig en begränsning fram­håller att de farhågor som vid fjärde delfondens tillkomst hystes för ett sådant inflytande har visal sig ogmndade.

Mot införandet av begränsningsregeln åberopar fjärde fondstyrelsen bl.a. att ingenting i tanken alt fondstyrelsen skall vara en väsenlligen kapilalplacerande institution lalar för en begränsning. Fondstyrelsen är alltså en kapilalplacerande och kapitalförvaltande institution. Föratt utöva sin kapitalförvaltande funktion pä det mest effektiva sättet har fondslyrel-

 

Prop. 1978/79:165                                                                 126

sen begärt plats i styrelsen i vissa företag med slöd av sitl aktieinnehav i dessa. Fondstyrelsens uppfattning är att den härigenom pä längre sikt bidrar till alt förstärka dessa företags styrelser och skapar effektivare möjligheter till en rationell fördelning av det kapital som fondstyrelsen har till sitt förfogande. Samtidigt innebär, framhåller fondstyrelsen, detta för­hållande naturligtvis all den bör iaktta samma regler som gäller för s.k. insiders.

Ett annat påpekande som fjärde fondstyrelsen gör är att möjlighelerna till nyemission i de företag där delfonden har 10% eller mer av aktierna minskar, eftersom alternativet riktad emission till fonden inte kommer att föreligga. Fondstyrelsen kommer inte att kunna teckna mer än sin andel i vanliga nyemissioner. Vidare framhåller fondstyrelsen att en begräns­ningsregel skulle göra placeringar i medelstora, inte börsnoterade företag omöjliga.

I fråga om lämpligheten av att marknaden tillförs riskkapital frän AP-fonden anför remissinsianserna som förordar en begränsningsregel för att hålla tillbaka ett utbud från AP-fonden på andra grunder än renl ekonomis­ka bl.a. följande. Brist på riskvilligt kapital från marknaden uppkommer normalt om avkastningen på ägarkapitalet i förelagen faller under en nivå där alternativa investeringar ger bättre avkastning. Om riskkapital tillförs företagen på andra än strikt ekonomiska grunder i en sädan bristsituation, leder detta till en mindre effektiv resursfördelning och därmed till ell mindre utrymme för reallöneförbättringar. Vid återgång till normala av­kastningsförhållanden pä aktiemarknaden kommer med all sannolikhet behovet av ökat riskkapital genom nyemissioner att tillgodoses genom att utbudet från hushåll och andra institutioner än AP-fonden ökar.

För egen del anserjag att en naturlig utgångspunkt i den aktuella frågan är att man bör slä vakt om AP-fondens karaklär av väsenlligen kapilalpla­cerande institution. Denna inställning har utredningsmajoriteten haft och ingen av remissinsianserna synes i och för sig ha ifrägasatt den. AP-fondens ställning som kapilalplacerande institution kan knappasl förenas med mycket långtgående engagemang i visst eller vissa företag. Sådana engagemang kan visa sig mycket svåra all avveckla. AP-fondens placeringspolilik skulle kunna hämmas av dess intressen i vissa branscher och fonden skulle kunna i alllför hög grad invecklas i närings- och syssel­sättningspolitiska frågor. Även om den fjärde fondstyrelsen hiltills har uppträtt främst sora kapitalplacerare, bör det med hänsyn lill det sagda dras en gräns för hur stor andel fondstyrelsen får förvärva i ett och samma aktiebolag. Som en av remissinsianserna har påpekal är en sådan begräns­ningsregel också vanlig när det gäller placering av fondförmögenheter av mera betydande omfattning.

Bestämmande för hur stort aktieinnehav som bör tillåtas i samma bolag blir en avvägning raellan intresset av atl undvika alltför omfaitande enga­gemang i vissa bolag och vikten av atl fjärde fondstyrelsens verksamhei för all förse näringslivet med riskvilligt kapital inte alllför mycket försvåras.

 

Prop. 1978/79:165                                                                127

De flesta av de remissinstanser som alls har accepterat en begränsningsre­gel har inle haft något att invända mot all gränsen sätts vid 10%. Även jag anser att gränsen lämpligen bör sättas där. Jag vill tillägga att jag delar de synpunkter som har framförts i reservationerna och under remissbehand­lingen om alt fjärde delfonden inte bör jämställas med försäkringsbolagen när det gäller var gränsen för aktieinnehavet skall gä. Till försäkringsbola­gen återkommerjag längre fram. Jag avser att för deras del förorda atl den spärr på 5 % som f. n. fmns bibehålls.

Fjärde delfonden har visserligen redan i några fall aktieandelar i samma bolag på 10% eller mera. En gräns pä 10% bör likväl ge fondstyrelsen ett tillräckligt placeringsulrymme. Enligt min mening bör fondstyrelsen söka undvika alt i många bolag fä aktieposter som ligger på eller nära gränsen. Om fondstyrelsen sålunda visar återhållsamhet får den bättre möjligheter att medverka vid riktade nyemissioner genom att den vid dessa kan förvär­va en större andel än som motsvarar dess lidigare innehav. Vidare gär det inte att komma ifrån atl en så stor andel i ett företag som 10% ofta leder till ett aktivt ägaransvar, som innebär att fondstyrelsen nödgas engagera sig aktivt i företagets skötsel. Atl fondstyrelsen gör det när storleken av dess aktieinnehav kräver del finner jag i och för sig vara fullt riktigt. Har fondstyrelsen väl hamnat i den situationen är en passiv placeringspolilik knappast försvarlig. 1 den delen kan jag instämma i de synpunkter som fjärde fondstyrelsen har utvecklat i sitt remissvar. Jag anser det emellerlid vara önskvärt all det relalivi vida utrymme som en spärr pä 10% ger inte utnyttjas till att skapa en mängd situationer där fjärde fondstyrelsen blir engagerad aktivt i företags skötsel. Delfondens ställning som väsentligen kapilalplacerande institution kan dä rubbas. Syfiet med en regel med en yttersta gräns pä 10 % bör enligt min mening vara bl. a. atl ge fondstyrelsen ett visst spelrum inom vilket den kan utöva sin placeringsverksamhel. Det syfte som utredningen har velat tillgodose genom en särskild dispensregel anserjag därför vara tillgodosett genom atl gränsen sätts så relativt gene­röst som vid 10%. I de fall där fonden redan har mer än 10% när begräns­ningsregeln träder i kraft bör fjärde fondstyrelsen dock inte tvingas avyttra den överskjutande andelen.

Jag förordar följaktligen att det i AP-fondsreglementet införs en regel som begränsar AP-fondens rätt att inneha aktier i samma bolag till 10% av hela antalet aktier eller, om aktierna har olika röstvärde, större antal än som motsvarar 10% av samtliga aktiers röstetal och att undantag frän begränsningsregeln skall förekomma endasl övergångsvis.

Från remisshåll har det påpekats alt begränsningsregeln bör - för det fall en femte fondstyrelse för aktieplacering skulle inrättas - gälla för Qärde och femte styrelsernas sammanlagda innehav av aktier i ett bolag. Enligt min mening kan det i och för sig finnas fog för en sådan regel. Om en sådan regel bör uppställas blir dock beroende av vad som i övrigt skall gälla för en ny fondstyrelse och kan därför inte avgöras nu.

 

Prop. 1978/79:165                                                                128

I inledningen (2.5. l.l) berörde jag ett ullalande som gjordes i samband med att rambeloppet för fjärde fondstyrelsen förra året höjdes från I miljard kr. till I 250 milj. kr. Tillskottet borde, underströk sålunda föredra­ganden, utnyttjas för aktieförvärv i samband med nyemissioner och för förvärv av konvertibla obligationer. Vidare framhöll föredraganden att fråga var om en lillfällig lösning och att riktlinjerna för placeringsverksam­heten på längre sikl borde prövas i nu förevarande sammanhang (prop. 1977/78:145 sid. 9). Jag vill påpeka att det nämnda uttalandet om place­ringsinriktningen måste anses avse endast liden intill dess riksdagen har fått lillfälle alt ta ställning till vad här föreslås om fondens fortsatta verk­samhet.

2.5.1.7 AP-fondens organisation

1 fråga om AP-fondens organisation har utiedningen endast föreslagit en mindre ändring som rör andra och tredje fondstyrelserna. Avgifter från företag som i genomsnitt har haft mindre än 20 anslällda överförs f. n. lill tredje fondstyrelsen. Ulredningen föreslår att gränsen i stället skall gå vid mindre än 50 anställda. Andra fondstyrelsen erhåller dä avgifter från företag som har 50 eller fler anställda. Skälet till den föreslagna ändringen är att tredje fondstyrelsens andel av avgifterna f. n. är för läg. Under remissbehandlingen har inle gjorts nägon erinran mol förslaget. Jag har inte heller något att erinra mot det utan föreslår att denna justering görs. Samtidigt bör - som första-tredje fondstyrelserna har föreslagit — regeln om fondstyrelsernas skyldighet att svara för pensionsbetalningarna jämkas sä alt denna skyldighet fördelas mellan dem i förhållande lill storleken av de under närmast föregående år influina avgifterna i stället för lill del senaste årets kapitalbehållningar.

När det gäller första—tredje fondstyrelsernas organisation som har visat sig fungera väl - liksom i och för sig fjärde fondstyrelsens - finner jag inle anledning all i övrigt föreslå någon ändring.

2.5.1.8 Fjärde fondstyrelsens ansvar för pensionsbetalningarna

En fråga rörande Ijärde delfonden som har aktualiserats under remissbe­handlingen avser avkastningen pä placeringarna. Fjärde fondstyrelsen sva­rar till skillnad frän de andra fondstyrelserna inte för några pensionsutbe­talningar. Avkastningen pä placeringarna läggs till kapitalel och kan ut­nyttjas för nya placeringar. Enligt industriförbundets och handelskammar­förbundets uppfattning bör avkastningen i stället användas för täckande av pensionsutfästelser.

1 detta hänseende föreslog kapitalmarknadsutredningen urspmngligen en sädan ordning som nu har förordats vid remissbehandlingen. Utredning­en föreslog sälunda att de utdelningar som fjärde delfonden uppbar pä sina placeringar skulle inlevereras till första-tredje fondstyrelserna i förhållan­de till hur tillskotten till delfonden hade belastat resp. fondstyrelses kapi-

 

Prop. 1978/79:165                                                                129

tal. Realiserade kursvinster skulle enligt utredningsförslaget dock inte jämställas med direkia utdelningar ulan fä återinvesteras, eftersom del knappast ansågs rimligt att delfonden skulle inleverera medlen endasl av det skälet att man hade önskat företa omplaceringar i aktieportföljen. Enligi utredningens mening borde fjärde delfonden - i likhet med vad som gäller för AP-fonden i övrigt - inte beskattas (SOU 1972: 63 sid. 85).

1 propositionen förordade föredraganden emellertid att inte bara reali­serade kursvinster utan också utdelning på aktier och annan avkastning på fjärde delfondens placeringar skulle få återinvesteras inom fondens verk­samhetsområde. Han framhöll samtidigt att denna ordning inte utesluter atl avkastningen från fjärde delfonden kan bidra också lill pensionsutbeial-ningar, om mol all förmodan behov därav skulle föreligga. Frägan om skattskyldighet för avkastningen av de medel som fjärde fondstyrelsen förvaltar borde enligt hans mening lösas i enlighel med vad som i allmänhet gäller för kapilalplacering i aktier. Departementschefen föreslog atl AP-fonden skulle bli skattskyldig för all inkomst som härrör frän fjärde fond­styrelsens kapitalförvaltning men att förmögenhetsskatt däremot inte borde utgä (prop. 1973:97 om ändring i reglementet /1959: 293/ angående allmänna pensionsfondens förvaltning, m.m., s. 69). Riksdagen följde departementschefens förslag (NU 1973: 58, rskr 1973:237).

I propositionen om den senasle höjningen av fjärde fondstyrelsens ram­belopp (prop. 1977/78: 145) förutskickade föredraganden att frägan om skyldighet för fondstyrelsen att bidra till pensionsutbelalningarna skulle tas upp i detta sammanhang. Den belastning som de månatliga pensionsut­belalningarna vilka efter hand har ökat kraftigt ulgör för de tre första fondstyrelserna gav enligi hans uppfattning anledning att överväga om inte fjärde fondstyrelsen borde åläggas atl bidra med ell belopp som molsvarar avkastningen på de medel slyrelsen förvaltar.

Jag vill för min del framhålla att det för mig ligger något principiellt otillfredsställande i en särskilt anordnad kapitalförvaltning som uppbär inkomster men som, bortsett från skatt, inte har någon direkt skyldighet atl bestrida nägra andra utgifter än dem som sammanhänger med förvaltning­ens egen administration. Så är emellertid fallet med fjärde fondstyrelsen. I del hänseendet skiljer den sig från t.ex. investmentbolag och de flesta andra enskilda eller offentliga företag och institutioner.

För Qärde fondstyrelsen gäller samma krav på god avkaslning som för de övriga styrelserna. Detla krav har uppställts i de försäkrades intresse. Enligt min mening är det naturligt om Qärde fondstyrelsen i princip överför uppburen avkastning av sina placeringar till den allmänna fondförmögen­heten så alt avkastningen kan disponeras av de andra styrelserna, som direkl ansvarar för pensionsbetalningarna. På del sättet kommer Qärde fondstyrelsen ocksä alt bidra till dessa. Genom en sådan redovisningsskyl­dighet kommer det ansvar bättre i förgrunden som Qärde fondstyrelsen har alt söka åstadkomma en god avkastning. Dessutom kommer sådana över-9   Riksdagen 1978179, 1 samt. Nr 165.

 

Prop. 1978/79:165                                                                130

föringar att innebära välbehövliga tillskott till de övriga fondstyrelserna vid utbetalningen av de sammanlagt kraftigt ökade pensionsbeloppen. Jag förordar alltså att Qärde fondstyrelsen i fortsättningen skall vara skyldig att årligen övert'öra avkaslning lill den allmänna fondförmögenheten i samma proportion som inve tmenlbolagen har att besluta utdelning för att åtnjuta skallefrihet för sådan aktieutdelning som bolagen själva har mottagit. Ett investmentbolag åtnjuter skattefrihet för mottagen aktieutdelning, om den beslutade utdelningen motsvarar 80 % av det mottagna beloppet. 1 enlighel härmed bör Qärde fondstyrelsen åläggas att varje år överföra 80% av sin avkastning. Som konsekvens av den föreslagna ändringen bör Qärde fond­styrelsen som är 1977 betalade 17 milj. kr. i skatt vara befriad frän skatt­skyldighet på samma sätt som de övriga fondstyrelserna.

De förslag jag här har lagt fram rörande AP-fonden medför ändringar i reglementet för AP-fonden samt i kommunalskatielagen (1928:370) och lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt. Ändringarna behandlas i special­motiveringen.

2.5.2 Försäkringsbolagen 2.5.2.1  Inledning

De svenska försäkringsbolagen består av liv- och sjukförsäkringsbolag, skadeförsäkringsbolag och åierförsäkringsbolag. År 1977 fanns del 15 liv-och sjukförsäkringsbolag, ca 600 skadeförsäkringsbolag och 7 åierförsäk­ringsbolag. Speciellt för de flesta skadeförsäkringsbolagen är att deras verksamhetsområde är begränsat. Huvuddelen består sålunda av läns-, härads- eller sockenbolag. Försäkringsverksamheten i Sverige domineras emellertid när del gäller premieinkomster och tillgångar av riksbolagen och ett litel antal koncerner av bolag, vilket jag strax återkommer till. Vid sidan av de svenska bolagen drev 17 utländska försäkringsanstaller rörelse i Sverige under år 1977.

Vid utgången av år 1977 uppgick de svenska försäkringsbolagens samla­de tillgångar till ett belopp av 67 587 milj. kr. Av detta belöpte 52 599 milj. kr. på liv- och sjukförsäkringsbolagen. Värdet av de samlade tillgångarna år 1977 var 8915 milj. kr. högre än är 1976. Av ökningen belöpte 6715 milj. kr. på liv- och sjukförsäkringsbolagen och 2 200 milj. kr. på övriga bolag. De totala premieinkomsterna är 1977 var 15 120 milj. kr. Bolagens kostna­der för försäkringsfallen under året var sammanlagt 7 565 milj. kr.

Bland försäkringsbolagen finns åtskilliga sammanslutningar antingen i form av koncerner eller grundade pä samarbetsavtal. Sådana sammanslut­ningar har betydelse frän kapitalmarknadssynpunkt med hänsyn till den gemensamma förvaltning och placeringspolitik som de bedriver. År 1977 innehade 20 koncerner, bolagsgrupper eller fristående bolag 99% av samt­liga svenska försäkringsbolags tillgångar. Enbart de 5 största enheterna

 

Prop. 1978/79:165                                                                131

svarade för över 80% av tillgångarna. Den svenska försäkringsverksamhe­ten har alllså en starkt koncentrerad struktur.

Vid sidan av de vanliga försäkringar som försäkringsbolagen meddelar finns olika avtalsreglerade arbetsmarknadsförsäkringar som är av stor betydelse inom del svenska försäkringsväsendet. Genom avtal mellan arbetsmarknadens parter har tillkommit komplement till ATP-sysiemet i form av försäkring av inkomstbelopp som ligger över den i ATP-syslemet pensionsgnindande inkomsten och en rad sjuk- och arbetsskadeförsäkring-ar, grupplivförsäkringar och avgängsbidragsförsäkringar. Fondökningen för dessa olika försäkringssystem uppgick enligt kapitalmarknadsulred­ningens beräkning är 1975 till ca 6,2 miljarder kr. medan försäkringsbola­gens placeringar svarade för 2,6 miljarder kr. Ungefär 3,2 miljarder kr. av arbetsmarknadsförsäkringarnas fondökning kanaliserades genom försäk­ringsbolagen. Bolagens totala nettoplaceringar uppgick därmed till ca 5,8 miljarder kr. år 1975.

De svenska försäkringsbolagens verksamhet regleras i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse. Bolagens möjligheter att placera sina tillgångar be­gränsas med hänsyn till kravel pä trygghet för försäkringstagarna. När det gäller livförsäkringsbolagen, vilka svarar för merparten av försäkringsbo­lagens fondbildning och kapilalulbud, innehäller lagen noggranna regler om placeringsmöjligheterna för största delen av tillgångarna. I begränsad utsträckning berör dessa detaljerade regler även skadeförsäkringsbolagen. Dessas verksamhet är dock till största del av "löpande" karaktär. Pre­mierna är avsedda att i huvudsak läcka endast löpande koslnader och bilda en viss riskreserv. Uppsamling av sparmedel förekommer alltsä inle i samma utsträckning som hos livförsäkringsbolagen.

För all garanlera livförsäkringsbolagens förpliktelser mol försäkringsta­garna skall del fmnas en försäkringsfond (262 § försäkringsrörelselagen). Fonden består av en ersättningsreserv som avser bolagels ansvar för redan inträffade försäkringsfall, en premiereserv som avser bolagets ansvar för utestående försäkringar och slutligen återbäring, som har tilldelats försäk­ringstagare och förfallit till betalning. Premiereserven beräknas på försäk-ringsmaiemaiiska grunder som försäkringsinspekiionen stadfäster. Grun­derna skall dels trygga bolagets förmåga att fullfölja sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal, dels "bereda försäkring till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad". Del förra kravet - soliditelskravet -gör det nödvändigt alt beräkna premierna högre än vad som i själva verket väntas vara behövligt, efiersom man måsle ha eti skydd mot ogynnsamma avvikelser från den väntade utvecklingen. Man kan därför räkna med alt rörelsen ger ett överskott under normala förhållanden. Det senare kravel - skäligheiskravet - belyder att den verkliga kosinaden för försäkringen skall vara ett skäligt pris för de Qänster av olika slag som försäkringen innebär.

 

Prop. 1978/79:165                                                                132

Enligt försäkringsrörelselagen (274 § ändrad senast 1976: 145) skall ett belopp som motsvarar försäkringsfonden för livförsäkringar vara redovisat i vissa slag av värdehandlingar. Hit hör obligationer eller andra skuldför­bindelser som är utfärdade eller garanterade av staten eller av kommun, som har regeringens tillstånd att ta upp eller garantera lånet. Vidare ingår obligationer som är utfärdade av hypoteksinstilut, kreditakiiebolag. Nor­diska investeringsbanken eller svenskt industriföretag. Ett villkor när del gäller industriföretags obligationer är att dessa skall ha bjudits ut av svensk affärsbank, Sveriges investeringsbank eller Nordiska investeringsbanken. Redovisning får ocksä ske i fordringsbevis som riksbanken eller svensk bank har utfärdat, dock inte föriagsbevis. Skuldförbindelser mot säkerhet av inteckning i fasl egendom godtas, om inteckningen ligger inom viss del av egendomens senast fastställda taxeringsvärde. I fräga om jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsegendom skall inteckningen ligga inora 4/5 av taxeringsvärdet och i fråga om annan fast egendom inom 2/3. Del är inte nödvändigt att den fasta egendomen tillhör nägon annan. Försäkringsbola­get kan ha egna fastigheter och redovisa inteckningar i dessa som säkerhei för försäkringsfonden. Vidare får medräknas sädana svenska eller utländs­ka värdehandlingar som till sin art och säkerhet kan anses jämförliga med de lidigare näranda. Slutligen får efter vad som närmare anges i paragrafen för redovisningen utnyujas lån mot säkerhet i bolagets försäkringsbrev och värdel av återförsäkringsgivares ansvarighet.

Ett viktigt undantag frän den angivna redovisningsskyldigheten är att högsl 10% av försäkringsfonden fär redovisas i andra värdehandlingar än de här angivna, dock inle i aktier. Vid beräkningen av denna fria sektor skall försäkringsfonden minskas med värdet av återförsäkringsgivares an­svarighet.

De värdehandlingar som motsvarar försäkringsfonden skall pantsättas för försäkringstagarnas räkning, vare sig de faller inom den bundna eller den fria sektorn.

Vid sidan av försäkringsfonden har livförsäkringsbolagen andra fonder, främst överskottsfonder, de s. k. fria fonderna. Dessa fonder får placeras fritt, alltså även i aktier. De tillgångar som molsvarar dessa fonder behöver inte pantsättas.

Det belopp som måste motsvaras av pantsatta tillgångar uppgick vid slutet av är 1976 till 36397 milj. kr. sammanlagl för liv- och sjukförsäk­ringsbolagen. Saramanlagda värdet av de lillgångar som inle behövde pantsättas var 8751 milj. kr. Av följande labell framgår försäkringsbola­gens fakiiska placeringar av pantsatia och inte pantsatta tillgångar för år 1976. Värdet av liv- och sjukförsäkringsbolagens pantsatta tillgångar var I 697 milj. kr. högre än som följer av lagens krav.

 

Prop. 1978/79:165

133

Försäkringsbolagens placering av pantsatta och ej pantsatta tillgångar vid utgången av 1976 (mkr)

 

 

Liv- oc

h sjuk-

Skade

försäk-

Samtliga

 

försäkrings-

rings-

och

bolag

 

 

bolag'

 

återförsäk-ringsbolag

 

 

 

Pant-

Ej

Pant-

Ej

Pant-

Ej

 

satta

pant­satta

satta

pant­satta

satta

pant­satta

Fastigheter

680

1312

54

1 162

734

2 474

Aktier o andra andels-

 

 

 

 

 

 

bevis

—

1656

—

1436

—

3 092

Svenska inleckningslån

7419

1019

112

3011

7531

4030

Fasl egendom

6 230

862

111

2 501

6341

3 363

Tomirätt

1 189

157

1

510

1 190

667

Svenska kommunlän

1970

202

7

577

1977

779

Obligationer

24610

183

1413

2 306

26023

2 489

Svenska

24 579

181

1411

2101

25990

2 282

Utländska

31

2

2

205

33

207

Förlagsbevis

308

11

0

193

308

204

Andra värdehandlingar

3 105

1728

8

1351

3113

3079

Lån mot säkerhet av

 

 

 

 

 

 

försäkringsbrev

—

943

—

—

—

943

Kontanter o banktill-

 

 

 

 

 

 

godohavanden

2

737

1

1049

3

1786

Summa

38094

7791'

1595

11 085"

39689

18876

' Inkl. återförsäkringsakliebolaget Sverige.

 Vid pantsättning av egna fastigheter överlämnas inteckningar till förvaring.  Livförsäkringslånen avräknas vid bestämmandet av det belopp, för vilket pant­sättning skall ske. ■* Ett skadebolags pantsätining av premielån å 108 mkr har ej medtagits här.

Som jag förut har angell får försäkringsfonden inte vare sig inom den bundna eller den fria sektorn redovisas i aktier men ingenting hindrar alt aktier placeras i de s. k. fria fonderna. I försäkringsrörelselagen (336 § försia stycket) förbjuds emellertid ett försäkringsbolag alt ulan försäk­ringsinspektionens medgivande äga mer än 5% av antalet aktier i samma aktiebolag. Har aktierna olika röstvärde, fär aktieinnehavet motsvara högst 5 % av röstetalet för samtliga aktier.

2.5.2.2 Fria sektorn och rätten alt inneha aklier i samma bolag

Kapitalmarknadsulredningen har föreslagit att den fria sektorn av för­säkringsfonden skall ökas från 10 till 20% och att förbudet att placera aktier inom den fria sektorn skall upphöra. Vidare har utredningen när det gäller aklier föreslagit alt den andel som ett försäkringsbolag får äga i ett och samma bolag skall ökas frän 5 till 10 %. Enligt utredningens bedömning har de gällande reglerna åstadkommit en onödigt hög grad av säkerhet för försäkringstagarna samtidigt som försäkringsbolagens räntabilitet har pres­sats ned. En liberalisering av placeringsreglerna anses inte innebära att kraven på försäkringsbolagens soliditet eftersatts. De föreslagna ändring-

 

Prop. 1978/79:165                                                                 134

arna ger enligt utredningen försäkringsbolagen bättre möjligheter alt an­passa sina placeringar till efterfrågan på kapitalmarknaden.

När del gäller de ökade möjligheterna att placera i aktier har utredningen bedömt att önskvärd expansion av industrins investeringar förutsätter en snabbare ökning av dess eget kapital än vad som har förekommit i genom­snitt under 1970-talel. Eftersom en betydande del av ökningen måste tillföras företagen utifrän i form av aktieemissioner, anses del nödvändigi atl bl.a. försäkringsbolagen mobiliseras härför. Redan en ökning av den fria sektorn inom försäkringsfonden innebär att de fria fonderna avlastas och skapar ett större ulrymme för aktieplacering i dessa. En viktig konse­kvens är nämligen att bolagens möjligheter till placeringar i fastigheter och lån till den del den formella säkerhelen inte uppfyller kraven inom den bundna sektorn ökar utan alt konkurrensen med aklier behöver skärpas. Höjningen av 5-procentsgränsen för innehav av aktier i samma bolag skulle förbättra nyemissionsmöjligheterna för sådana företag som kan erbjuda relativt säkra och även i övrigi förmånliga placeringsmöjligheter, dvs. i allmänhet de stora, välkända industriföretagen. Ett ökat aktieinnehav för försäkringsbolagens del måste enligt utredningens mening förenas med ett aktivt ägaransvar. En förutsättning för förslaget att vidga placeringsrätten i aktier är att försäkringsbolagen har vilja och kompelens alt ta ett sådani ansvar. Utredningen bedömer att föruisätiningarna härför är goda.

Ulredningen är inte enig om förslaget att höja 5-procentsgränsen för innehav av aktier i samma bolag. Två ledamöter vill att den nuvarande gränsen skall bestå. Den ene reservanten, Wohlin, anser att en mångfald olika institutioner med olika ägargrupperingar är att föredra som aktieäga­re, i den mån en ökad institutionalisering är ofrånkomlig när del gäller aklieplacering. Han framhåller bl. a. att försäkringsbolagen i dagsläget inte är särskilt skickade att utöva ett aktivt ägaransvar utan skulle ivingas att bygga upp en organisation för att bevaka och engagera sig i de berörda bolagens verksamhet. Grundsatsen om alt försäkringsbolagen inte skall driva verksamhei som är främmande för försäkringsrörelse skulle vidare kunna åsidosättas i viss mån. Wohlin påpekar också att försäkringsbolagen har stora outnytQade möjligheter till akiieplaceringar inom ramen för nuva­rande begränsningsregel och att ett ökat utrymme för akiieplaceringar minskar försäkringsbolagens utrymme för andra placeringar, t.ex. indu­slrilån. Den andre reservanten, Mehr, finner det vara uppenbart att en ökning av ägarandelen till 10% skulle kunna leda till ett betydande, ibland avgörande inflytande i åtskilliga av våra största börsnoterade företag. Enligt hans mening bör det institutionella tillskott av riskkapital som i nuvarande läge behöver mobiliseras i första hand komma från AP-fonden. Hans uppfattning alt 5-procentsregeln bör bestå förstärks av komraande utveckling mot nya former för näringslivets kapitalförsörjning. Skall för­säkringsbolagens aklieplaceringsregler ändras anser Mehr det vara lämpli­gare atl detla sker i samband med alt de nya formerna för kapitalförsörj-

 

Prop. 1978/79:165                                                               135

ningen beslutas och inte som en isolerad ålgärd i samband med en teknisk översyn av dessa regler.

Förslagen hälsas med tillfredsställelse av bl.a. försäkringsbranschen och förelrädare för näringslivet. Även de flesta andra remissinstanserna har tillstyrkt eller inle motsatt sig den föreslagna utvidgningen av den fria seklorn. Däremoi vill flera remissinstanser ha kvar förbudel mot aktiepla­cering inom den fria sektorn och 5-procentsspärren för innehav av aktier i samma bolag. Försäkringsinspektionen och riksbanksfullmäktige under­stryker vad Ulredningen själv har anförl om konsekvenserna av alt den fria sektorn skulle utvidgas frän 10 lill 20%. Konsekvenserna anges vara atl försäkringsbolagens möjligheter att placera i fastigheter och lån lill den del den formella säkerhelen inte uppfyller kraven för placering i den bundna seklorn ökar utan all konkurrensen med aktier i de fria fonderna för den skull behöver skärpas. Redan genom avlastningen av de fria fonderna skulle sålunda skapas en inte oväsentlig ökning av bolagens möjligheter att placera i aktier. Ökningen av försäkringsbolagens aktieplaceringsutrymme bedöms av nämnda remissinstanser redan härigenom vara tillräcklig. En­ligt fullmäktige skulle en rätt att inkludera aktier i den fria sektom leda till en mycket mer betydande ökning än som torde behövas med hänsyn till utvecklingen under överskådlig tid.

De remissinsianser som vill ha kvar 5-procentsspärren för försäkrings­bolags innehav av aktier i samma bolag har anfört synpunkter som ankny­ter till vad som har sagts i endera av de båda reservationerna.

För egen del vill jag anföra följande.

Försäkringsbolagen svarar för en viktig del av utbudet på den svenska kapitalmarknaden. Försäkringsbolagens utbud av långfristigt kapital är stabilt i den meningen att förändringar i del kan fömtses relativt väl, åtminstone på något ärs sikt, och att dess totala omfattning inte bestäms av kreditpolitiskt betingade placeringskrav.

Frän försäkringsbolagens sida har i olika sammanhang hävdats att den totala avkastningen pä deras placeringar är olillfredsställande och att det krävs en bättre värdesäkring av bolagens fonder. Jag delar denna uppfatt­ning. Försäkringsbolagen har onekligen underde senaste åren varit utsatta för vissa ekonomiska påfrestningar. Della sammanhänger med alt den länga kapitalmarknadsräntan under dessa är inte har gett en positiv real­ränta, även om realräntan räknat över en längre period har varit positiv. Utvecklingen under senare tid har dock inneburit att realräntan har stigit och f n. är positiv. Som jag tidigare har framhållil är en positiv realränta ocksä i längden en nödvändig förutsäuning för en väl fungerande kapital­marknad.

Alt försäkringsbolagen för framtiden bör kunna räkna raed atl i genom­snitt under en längre tidsperiod erhålla en positiv realränta på sina obliga­tionsplaceringar hindrar inle att det finns anledning att överväga lättnader i placeringsreglerna. Försäkringsbolagens placeringsregler är resultatet av

 

Prop. 1978/79:165                                                  136

en avvägning av främst kravet på trygghet för försäkringstagarna mot kravet på god avkastning. Vid avvägningen har trygghetskravet getts före­träde. De placeringar som skall motsvara försäkringsfondens bundna sek­tor har genomgående en hog grad av säkerhet. Möjligheter till friare place­ringar finns inom den fria sektorn av försäkringsfonden, där aktier dock inte får ingå, och i de fria fonderna, för vilka placeringarna inte är reglerade i lagen.

Även om kravet på trygghet för försäkringslagarna självfallet måste sältas i första rummet också i fortsättningen, bör en viss uppmjukning av placeringsreglerna vara möjlig. Den genomsnittliga avkastningen på place­ringarna utanför den bundna sektorn ligger något högre än pä placeringar­na inom denna. En lättnad i placeringskraven bör alltså kunna höja försäk­ringsbolagens avkastning. Det friare val av placeringar som då allmänt sett skulle erbjudas förbättrar bolagens möjligheler att få högre avkaslning. Från kapitalmarknadssynpunkl är det ocksä angelägel att en lättnad i placeringskraven leder till att försäkringsbolagen ökar sitt bidrag till nä­ringslivets kapitalförsörjning i form av riskkapital eller förlagslån.

Den fria sektorn tillkom som ett medel att ge försäkringsbolagen möjlig­heter att förbättra sin räntabilitet utan att man behövde frångå kravel på alt huvuddelen av försäkringsfonden skall placeras i tillgångar raed extra god säkerhet. När beslämmelserna om den fria sektorn infördes, bedömde man att del borde vara möjligl att utvidga sektorn, sedan närmare erfarenheler hade vunnits om hur de nya reglerna verkade (prop. 1948: 50 s. 216, ILU 1948:34 s. 24). Förslag om utvidgning av den fria seklorn har därefier framförts från branschhäll vid flera tillfällen.

Inom den fria sektorn av försäkringsfonden redovisas sådana inteck­ningslän, som inte alls eller endast delvis fär pantsättas i den bundna sektorn, samt borgenslån, förlagsbevis och underställningsfria borgenslån. Förluster har veterligen inte uppstått på placeringarna i den fria sektorn. En Ulvidgning av den fria sektorn lill 20 % bör enligt min mening kunna ske utan att säkerhetskravet eftersatts. I likhet med de flesta remissinsianser som har yttrat sig i frågan förordarjag därför att den föreslagna utvidgning­en genomförs. Den bör som utredningen har anfört ge försäkringsbolagen bättre möjligheter atl anpassa sina placeringar efter den förväntade utveck­lingen av efterfrägan på kapitalmarknaden och skapa utrymme för en förbättrad räntabilitet.

Om den fria sektorn ökas från 10 lill 20% kommer hela denna sektor, mätt i 1976 års siffror, atl molsvara ett värde av 7,3 miljarder kr. Nya placeringar för 3,6 miljarder kr. skulle kunna redovisas inora seklorn. Det innebär att belydande belopp skulle kunna disponeras för placering i aktier. Det kan tilläggas att det bokförda värdet av liv- och sjukförsäkrings­bolagens aktier - som alllså i sin helhet redovisas i de fria fondema - den 31 december 1976 var 1,7 miljarder kr. Totalt uppgick de fria fonderna vid samma tidpunkt till 8,8 miljarder kr. Även om en del bolag har utnytQat

 

Prop. 1978/79:165                                                                137

sina möjligheler atl placera aktier i olika stor utsträckning, betyder det nyss sagda alt det totala utrymmei för aktieplacering i genomsnitt har utnyttjats till ca 1/5. Försäkringsbolagen eftersträvar en från olika syn­punkter lämplig fördelning pä skilda tillgångsslag och kan självfallet inte fylla ul hela del ulrymme som legalt kan placeras i aklier. Det är emellerlid ändå av iniresse att konstatera hur stort detta utrymme är.

Placering i aklier brukar betraktas som mera riskfylld än placering i andra slags tillgångar. Försäkringsbolagen har emellertid sedan gammalt fört en försiktig placeringspolitik och har i egenskap av stora kapitalplace­rare möjligheler att skapa en god riskspridning. Jag delar därför utredning­ens och riksbanksfullmäktiges mening att det inte med hänsyn till riskbe­dömningen bör vara uteslutet att medge aklieplacering inom den fria sek­torn. Man bör dock vara medveten om att placering i aktier inte ger nägon garanii för värdestegring. Av vad jag nyss har anfört framgår dock att förbudet mot aktieplacering inom den fria sektorn knappast behöver slopas för att försäkringsbolagen sammantagna under överskådlig tid skall ha ett belydande ulrymme för placering i aktier.

Jag vill vidare peka pä att ett utmärkande drag för utvecklingen pä aktiemarknaden under senare år är att placeringarna i allt högre grad görs av institut som investmentbolag och aktiefondsbolag. Hushällens aktie­ägande kanaliseras till instituten. Dessa besitter en bättre kännedom än hushållen i allmänhet om marknaden och har de resurser som krävs för att skaffa aktieportföljer med bästa möjliga avvägning mellan avkastning och risk. Denna centralisering av placeringsverksamhelen lill olika institut kan väntas fortsätta. Från kapitalmarknadssynpunkt är det dock att föredra alt antalet institut är relativt stort. Därigenom kan olika ägargruppers syn­punkter komma till uttryck när det gäller prisbildningen för aktier, nyemis­sioner m. ra. Inlresset av att antalet institut är relativt stort talar för en viss försiktighet när det gäller att utvidga möjligheterna att placera i aktier för försäkringsbolagen, som redan i dag är de största institutionella aktieägar­na.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört anserjag det lämpligasl alt den vidare utvecklingen av försäkringsbolagens akiieplaceringar avvaktas, in­nan man avgör frägan om att avskaffa förbudet mot aktieplacering inom den fria sektorn. Jag föreslår alltså nu ingen ändring på denna punkt.

Försäkringsbolagens innehav av aktier i samma bolag ligger i regel belydligt under den gällande 5-procentsgränsen. Det genomsnittliga inne­havet för de största aktieplacerama bland försäkringsbolagen motsvarade knappt 3 % av röstetalet. Del förekommer dock en del fall där innehavet befinner sig vid eller i närheten av gränsen.

Det är klarl att 5-procenfsregeln ibland kan välla olägenheter, främst då för de stora försäkringsbolagen. När ett försäkringsbolags innehav ligger nära gränsen kan detta innebära vissa svårigheler vid nyemisson av aklier. En föruisättning för att emissionen skall bli framgångsrik kan nämligen

 

Prop. 1978/79:165                                                                138

vara att försäkringsbolaget medverkar - förutom genom alt teckna aklier molsvarande dess tidigare innehav - genom att köpa upp teckningsrätter på marknaden. Det kan också nämnas att 5-procenlsregeln vid fusioner inom försäkringssektorn under 1960-talel har tvingat fram avyttring av aktier. Olägenheter av detta slag kan emellerlid uppstå, även om procent­talet skulle höjas.

En viktig princip i försäkringsrörelselagen är att försäkringsbolagen inte får driva annan rörelse än försäkringsrörelse (2 § försäkringsrörelselagen). Försäkringsbolagens aktieplacering har hittills främst haft karaktär av ren kapitalplacering. Som utredningen påpekar bör man räkna med att kraven pä försäkringsbolagen att ta pä sig ett aktivt ägaransvar stiger om bolagens aktieinnehav kan ökas till 10%. De skulle mer än f.n. nödgas ingripa i företagens skötsel. Det innebäratt principen att försäkringsbolagen inle fär driva verksamhet som är främmande för försäkringsrörelse kan komma att åsidosättas. Det kan vara lika olämpligt atl ett försäkringsbolag pä grund av sitt innehav av aktier i eft annal bolag deltar i en verksamhet som saknar allt samband med själva försäkringsrörelsen som att detta sker direkl i försäkringsbolagels egen verksamhet, lät vara atl försäkringsbolagen -som försäkringsbolagens riksförbund påpekar - har all driva sin place­ringsverksamhet med beaktande av försäkringstagarnas intressen. Om ett försäkringsbolag tar ett aktivt ägaransvar vid driften av andra företag, kan det uppstä risk för att själva försäkringsrörelsen och med den förenad utlå­ningsverksamhet påverkas negativt. Det undantag från principen att för­säkringsbolag inte får driva annan rörelse än försäkringsrörelse som en ändring av 5-procentsregeln kan innebära framstår därför enligt min me­ning som olämpligt från både principiella och andra utgångspunkter. Mot­svarande överväganden på bankomrädet har lett till ett principielll förbud för bankerna atl äga och driva annan rörelse än bankrörelse. Det har inte pä allvar övervägts att del för bankerna gällande förbudet skulle avskaffas.

Mot bakgrund av del sagda villjag inte förorda nägon ändring av den nu gällande 5-procenlsregeln. Det förQänar alt päpekas att försäkringsinspek­tionen enligt den nuvarande regeln kan medge och i en del fall också har medgett försäkringsbolag atl förvärva mer än 5 % av ett bolags aktier. När aktieinnehav av ren kapitalplaceringstyp har medgetts, har inspekiionen dock förulsatt att innehavet nedbringas lill högst 5% sä snart detta kan ske ulan olägenhel.

Försäkringsinspektionen har i sitl remissyttrande berört en fråga röran­de 5-procentsregelns tillämpning i koncernförhållanden. Eftersom denna fråga övervägs av utredningen (E 1977:05) angående översyn av lagen ora försäkringsrörelse m. m. bör utredningens resultat avvaktas, innan stats­makterna tar ställning i frågan.

 

Prop. 1978/79:165                                                                139

2.5.2.3 Värdering av fast egendom

Inteckningslån får som tidigare har berörts redovisas i den bundna sektorn av försäkringsfonden, om inteckningen ligger inom 4/5 av det senaste fastställda taxeringsvärdet för jordbmks-, bostads-, kontors- eller affärsfastighel och inom 2/3 för annan fast egendom. Kapitalmarknads­ulredningen har föreslagit att taxeringsvärdet skall ersättas av upp-skattningsvärdel i överensstämmelse med den utveckling som har skett inom övriga delar av kapitalmarknaden. Med uppskattningsvärdet avses ett värde, som fastställs efter expertvärdering i varje särskilt fall. Utred­ningen föreslår att redovisningsgränsen fastställs till 60% av upp-skatlningsvärdet, oavsett vilket slag av fastighet eiler, vid tomträtt, bygg­nad det gäller. För statligt belänade fastigheter eller byggnader föresläs som alternativ 75 % av det särskilt fastställda pantvärdet.

Remissinstanserna har inte haft nägot atl erinra mot den föreslagna övergängen till uppskattningsvärdel. Däremot har några remissinsianser olika meningar om vilka gränser som bör gälla. Det finns förespråkare dels för att de nuvarande andelstalen inte ändras, dels för att gränsen för jordbruks-, bostads-, kontors- och affärsegendom sätts vid 75% av upp­skattningsvärdet och dels för att det större risktagande som är förenat med belåning av industrifastigheter beaktas genom att gränsen för dessa sätts vid 50% av uppskattningsvärdet.

Även jag förordar en övergång från taxeringsvärde lill uppskattnings-värde i reglerna om redovisning av inteckningslån i försäkringsfonden. Uppskattningsvärdet bör fastställas efter expert värdering av sarama slag som förekommer i fråga om inteckningslån vid tillämpningen av bankernas kapiialtäckningsregler.

Avsikten med förslaget att övergå till uppskattningsvärde är i och för sig inle att försäkringsbolagen skall få ytterligare utrymme för placering i inteckningslån inom den bundna sektorn. För au inle försäkringsbolagen skall stimuleras atl öka sin andel av sådana placeringar bör utrymmet förbli ungefärligen delsamma som tidigare, Efiersom uppskaitningsvärdena ge­nomsnittligt ligger högre än taxeringsvärdena, bör andelstalen såsom ut­redningen har föreslagil sältas lägre än nu. Hur stor skillnad som råder mellan uppskattningsvärden och taxeringsvärden är inte helt klarlagt men den varierar uppenbarligen ganska mycket från fall lill fall. Tydligt är dock att skillnaden har varit olika stor beroende på hur lång tid som har förflutit sedan fastighetstaxering senast ägde rum. Jag vill som en lämplig avväg­ning i stället för nuvarande 80% av taxeringsvärdet förorda 70% av upp­skattningsvärdel för jordbmks-, bostads-, kontors- och affärsobjekl. I fråga om annan fast egendom, dvs. i huvudsak industrifastigheter, bör också i fortsättningen gälla en lägre gräns för inleckningslån. Industrifas­tigheters värde är ofta beroende av den aktuella industrins lönsamhet och framtidsutsikter. Det kan nämligen vara svårt att utnytQa fastigheten för någon annan verksamhet. En snävare gränsdragning bör gälla även om

 

Prop. 1978/79:165                                                                 140

man kan utgå ifrån alt det större risktagande som är förenat med belåning­en av industrifastighet beaktas när uppskattningsvärdet bestäms. Att sätta gränsen vid 50% av uppskattningsvärdet som ett par remissinstanser har förordal finner jag dock inte vara nödvändigt. Jag vill i stället förorda att gränsen för inteckningar i industrifastigheter bestäms till 60% av upp­skattningsvärdet.

Vad beträffar statsbelånade fastigheter biträder jag utredningens förslag att som en alternativ regel kan användas 75% av det pantvärde som skall fastställas enligt gällande bestämmelser.

2.5.2.4 Övriga ändringar i placeringsreglerna

Utredningen har föreslagit nägra ytterligare justeringar i placeringsbe-stämmelserna. 1 den mån andra företag än industriföretag utfärdar obliga­tioner, föresläs sålunda dessa överiag blir fondgilla. Också obligationer, som bankinstilut föresläs fä ge ul eller garantera, bör bli fondgilla. Det bör enligt utredningen uttryckligen anges att reverslån till kreditaktiebolag, hypoteksbanken, stadshypotekskassan och Svenska skeppshypotekskas­san får redovisas i försäkringsfonden. Andel i aktiefond bör försäkringsbo­lag enligt utredningens förslag inte få förvärva ulan medgivande av försäk­ringsinspektionen. Dessa förslag har lämnats ulan erinran av remissinstan­serna. Även jag biträder förslagen.

2.5.2.5 Pantsättningsskyldigheten

Utredningen diskuterar humvida regeln att de värdehandlingar som molsvarar försäkringsfonden skall pantsättas för försäkringstagarnas räk­ning skulle kunna slopas. Utredningen avstår emellertid från att lägga fram något förslag på denna punkt. Skäl för aff bibehålla panfsäftningsreglerna - som försäkringsinspektionen har åberopat och som utredningen har hänvisat till - är att pantsäUningskravet är vanligt förekommande i ut­ländsk försäkringslagsliftning och atl pantsällningsskyldighet kan behövas för aft skydda försäkringstagarna vid den ökade etableringsrätt för utländs­ka försäkringsbolag, som kan bli resultatet av pågående internationella strävanden bl. a. inom OECD. Skall de nuvarande panlsällningsreglerna ändras bör det ske inom ramen för internationella överläggningar och inle som en ensidig åtgärd frän svensk sida.

1 likhet med ulredningen har jag inte funnit tillräckliga skäl alt i detta sammanhang lägga fram förslag om avskaffande av pantsättningsskyldig­heten.

Vad jag nu har föreslagil i fräga om försäkringsbolagens verksamhet föranleder ändringar i 274 och 336 §§ försäkringsrörelselagen. Jag skall närmare beröra lagändringarna i specialmotiveringen.

2.5.3 Bankerna

Bankernas inlåning från allmänheten har fraditionellf främst varit av kortfristig natur. Vissa inlåningsformer har formellt inneburit en bindning

 

Prop. 1978/79:165                                                                141

av inläningsmedlen på upp till ett är. 1 praktiken har dock medel som placerats på inlåningsräkningar med tidsmässig bindning kunnai las ut i förtid, varvid bankerna i allmänhet krävt en provision för förtida uttag.

När det gäller bankernas utlåning till allmänheten är bilden en annan. Huvuddelen av bankernas utlåning är formellt sett av kortfristig natur, men lånen förlängs regelmässigt. Amortering av del ursprungliga länebe­loppet sker i allmänhet efter en överenskommen amorleringsplan. Endasl en mycket begränsad del av bankernas utlåning till allmänheten är formellt tidsmässigt bunden.

Vid sidan av utlåningen lill allmänheten placerar bankerna betydande belopp i främst stats- och bostadsobligationer. Bankernas placeringar i bosladsobligalioner sammanhänger med de åtaganden som bankerna gör för alt säkerställa bostadssektorns finansiering. För år 1979 har bankerna sälunda åtagit sig att öka sina nettoinnehav av bostadsobligationer med 6 miljarder kr. Genom de likviditetskrav som riksbanken bestämmer med slöd av den kreditpolitiska lagstiftningen förmås bankerna också att i betydande omfattning medverka till att täcka statens finansieringsbehov. Huvuddelen av obligationerna har en mycket lång löptid. Genom att om­sättningen i obligaiionsportföljen är begränsad innebär dessa placeringar en i praktiken mycket långfristig kreditgivning. Den låga omsättningen sammanhänger bl.a. med de institutionella förhållandena på den svenska obligationsmarknaden.

Den andel av bankernas lolala placeringar som utgör obligalionsplace-ringar har trendmässigt ökal. Mellan åren 1955 och 1978 steg andelen frän 18%. till 28%. Denna utveckling har inneburit att bankerna, som traditio­nellt eftersträvat att främst försörja näringsliv och hushåll med relativt kortfristiga krediter, vid sidan av denna traditionella verksamhet gradvis kommit att spela en allt större roll också som kapitalmarknadsinstituf.

Det årliga kapitaltillflödet på den organiserade inhemska krediimarkna­den har beloppsmässigt mer än tiodubblafs under den senaste ljugoårs­perioden från 4 miljarder kr. i genomsnitt för perioden 1955- 1959 till ca 50 miljarder kr. i genomsnitt för perioden 1974-1978. Samtidigt som kredit­marknaden således expanderat kraftigt har bankernas andel minskat. Andelen uppgick under perioden 1974-1978 till 42% jämfört med 65% under perioden 1955- 1959. Denna nedgång i bankernas relativa betydelse pä kreditmarknaden är till stor del en spegelbild av den kraftiga ökningen av AP-fondens placeringar. Bankernas totala kreditgivning uppgick under är 1977 till ca 26 miQarder kr. och under är 1978 lill ca 38 miljarder kr. Även bankernas andel av kapitalmarknaden har trendmässigt sjunkit något se­dan slutet av 1950-lalet. Under 1978 ökade dock bankernas andel av de totala kapitalmarknadsplaceringarna raycket kraftigt.

Bankinstitutens verksarahet är ingående reglerad. De grundläggande för­fattningarna är lagen (1955:183) om bankrörelse, lagen (1955:416) om sparbanker och lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen. År 1968 före-

 

Prop. 1978/79:165                                                                 142

togs en genomgripande revision av dessa lagar för alt i största möjliga utsträckning samordna bankinstitutens rörelseregler. Resultatet blev att de olika bankgrupperna i fräga om rörelsen fick en i huvudsak likformig lagstiftning. Reglerna om bankernas kapitaltäckning har nyligen setts över av banklagsutredningen (Fi 1976:04) som i ett delbetänkande (Ds E 1978:4) Nya kapiialtäckningsregler för bankerna föreslär vissa lättnader i reglerna.

Bankernas verksamhet slyrs förutom genom banklagstiftningen av den kreditpolitiska regleringen. Bankerna har en central och strategisk roll vid kreditgivningen till företagen och allmänheten. Deras verksamhet påver­kas i hög grad av kreditpoliliska åtgärder. Frågor rörande den kreditpoli­tiska regleringen kommer att tas upp av den utredning för översyn av lagen (1974:922) om kreditpoliliska medel och dess lillämpning som aviserades höslen 1978 i propositionen om fortsalt giltighet av lagen (prop. 1978/ 79:47).

Lagreglerna för bankernas utlåning är i många fall restriktiva, under det att inläningsbestämmelserna är mer liberala. Den enda inskränkning som gäller för inlåningen är ett allmänt förbud för banker atl låna upp pengar genom emission av egna obligationer eller genom andra tryckta eller grave­rade skuldebrev avsedda för den allmänna rörelsen. Denna inskränkning sammanhänger med riksbankens monopol på sedelutgivning. Av förbudet mot att ge ut bankobligationer följer att inte heller s.k. bankcertifikat -som formellt är ett slags kortfristiga obligationer - får användas som inläningsform. Bankerna är däremot enligt lagsiiftningen oförhindrade att låna upp medel mot föriagsbevis, om dessa är räntebärande och lyder på minst 100 kr. Det är inte heller tillåtet för en bank att ställa garanti för obligationer som en annan låntagare utfärdar. Denna bestämmelse har till syfte alt förhindra att förbudet mot obligationsemissioner kringgås.

Nägon räntekonkurrens mellan bankerna på inlåningssidan förekommer knappast, bortsett från den s.k. specialinlåningen. Denna avser större belopp på villkor som bestäms genom överenskommelse mellan parterna och med hänsyn till bindningstid, penningtillgång m. ra. Bindningstiden är i allmänhet myckel kort. Bindningslider på någon eller nägra månader före­kommer, men i normalfallet torde bindningstiden vara en vecka. Parterna har möjlighet att snabbt anpassa villkoren efter de marknadsmässiga förut­sättningarna. Detta innebäratt specialinläningen kan utnytQas av bankerna i konkurrensen om de siörre belopp som särskilt under kreditåtstramningar gärna söker sig till den s. k. grå kreditmarknaden där kreditgivningen gär direkt mellan längivare och låntagare i stället för via kreditinstituten. Ett problem med specialinlåningen ur bankernas synvinkel är alt det kan vara svårt att motsätta sig krav på förtida uttag av depositionerna.

Banklagstiftningen innehåller ett flertal bestämmelser i fräga om banker­nas placeringar. Bankernas utlåning lill allraänheten raåste lill övervägande del vara av formellt kortfristig natur. Denna Vegel är betingad av all en

 

Prop. 1978/79:165                                                                143

bank vid en omfattande formelll långfristig kreditgivning skulle kunna komma i likviditetssvårigheter, om bankens inlåning plötsligt minskade genom stora uttag av insatta medel.

Banklagstiftningen innehåller vidare bestämmelser som förbjuder ban­kerna att förvärva förlagsbevis. Undantag från förbudet gäller bl. a. i de fall då bank förvärvar nyemitterade förlagsbevis i samband med förmedling av emissioner. Sådana innehav skall dock avyttras så snarl det kan ske utan förlusl och normalt inom ett år efter förvärvet. Dessa tillfälliga förvärv underiättar emissionerna genom att bankerna kan ta över förlagsbevis i fast räkning från ett emitterande förelag för senare placering på den all­männa marknaden.

De reslrikliva reglerna har motiverats av det allför stora risktagande som förlagsbevisen kan innebära och av atl bankens kreditgivning inte får innebära att banken blir involverad i kreditlagarens normala företagsverk­samhet. Förvärv av förlagsbevis innebär en viss risk för detta eftersom de ofta är av betydande storlek samtidigt som fordringar grundade på innehav av förlagsbevis i förmånsrättsordningen slår efter alla andra fordringar på det emitterande förelaget. Särskild säkerhet ställs inte heller för lånen.

Kapitalmarknadsulredningen konstalerar att de i formellt hänseende kortfristiga banklånen inte kan likställas med kapitalmarknadslän som har en lång ursprunglig löptid. Villkoren för banklän är emellertid eniigt utred­ningen i allmänhet inte till någon större nackdel för de gängse låntagarnas kreditbehov. Det är inle ovanligl att banker även engagerar sig i finansie­ring av näringslivets långfristiga investeringar i byggnader och maskiner. Sådana investeringslån är ofta avsedda att täcka kapitalbehovet endast under utbyggnadsskedet och därefter avlyftas med hjälp av obligationslån eller andra långfristiga bundna lån till fasl ränta på kapitalmarknaden. Enligt vad ulredningen uppger betraktas inte dessa bankkrediter som god­tagbara finansieringsformer i investeringssammanhang. Med hänsyn till della anser ulredningen att del vore värdefullt om bankerna kunde ges förbättrade möjligheter att öka sin medverkan i den medelfristiga finansie­ringen.

Bankernas möjligheler alt i ökad utsträckning medverka vid finansiering­en av industriinvesteringarna begränsas emellerlid enligt utredningen av all inlåningen inte har den stabilitet som krävs för sådana placeringar. Inlåningen är i praktiken inte tidsmässigt bunden. Med vissa i samman­hanget oväsentliga undantag är inte heller räntan bunden. Della gör alt bankernas benägenhet att lillämpa fast ränla för utlåningen är beroende av bankernas förväntningar om den framtida ränteutvecklingen. Med hänsyn till den osäkerhei som alltid råder beiräffande denna anser utredningen det inte osannolikt att de säkerhetsmarginaler som bankerna skulle kräva i räntehänseende för all ge långlidsbundna lån, skulle ligga uianför del intervall som kan godtas från kreditpolitisk synpunkt eller vara rimligt för de potentiella lånlagarna. Inför perspektivet av fortsatta betydande krav

 

Prop. 1978/79:165                                                                 144

pä obligationsförvärv kan önskemål om ökad andel bundna krediter i bankernas utlåningssortiment framstå som svära att tillgodose. För utred­ningen framstår del därför som nödvändigt att den reella bindningen av inlåningen ökas, för att bankerna i större omfattning än hittills skall kunna ge bundna lån.

För alt en formell bindning av ränla och löptid skall kunna åstadkommas för en del av bankernas inlåning, föreslår utredningen att bankerna skall ges lätt att emittera egna obligationer. Därigenom bör bankernas möjlighet att ge medelfristiga krediter enligt utredningens mening öka något. Efter­som det är svårt alt förutse vilka effekter på kapitalmarknaden som sädana obligationer kan få föreslår ulredningen en försiktig introduktion av dessa. Utredningen föreslår också att förbudet för bankerna att ställa garanti för andra låntagares obligationsupplåning avskaffas. Bankernas möjligheter att erhälla inlåning med formell bindning av ränta och löplid bör enligt utred­ningen ocksä ökas genom att bankerna ges rätt atl ge ut s. k. bankcertifi­kat, dvs. obligationer med myckel kort löptid. Det främsta syftet med denna förändring är att ge bankerna förbättrade möjligheter att effektivt konkurrera om de medel som annars skulle kunna söka sig till den grå kreditmarknaden.

Utredningen föreslår vidare all förbudet för bankerna att för egen räk­ning förvärva förlagsbevis upphör. Utredningen anser att nuvarande re­striktioner inle längre är påkallade från säkerhetssynpunkt. Utredningen pekar pä att förlagslån tas upp endasl av de största och mest välkonsolide-rade företagen. Emissionerna utsätts för en sträng granskning såväl av de emissionsförmedlande bankerna som av de största institutionella långivar­na. Dessutom gäller som en generell regel att föriagslån inte får las upp lill ett större belopp än som motsvarar företagets halva egna kapital. Ulred­ningen anser att dessa kontroller är lillräckliga för att bankinstiluten inte skall la omotiverade risker vid förvärv av förlagsbevis.

Vid emissioner av obligationer och andra skuldebrev utgår stämpelskatt enligt slämpelskaltelagen (1964:308). Sädan skatt, kallad emissionsstäm­pel, skall eriäggas med 60 öre av varje påbörjat hundratal kronor av skuldebrevels nominella belopp. Vid överlåtelse av obligationer utgår en­ligt förordningen (1908: 129) ang. en särskild stämpelavgift vid köp och byle av fondpapper en omsättningsskatt, s. k. fondstämpelavgifl, vilken i princip utgår med 10 öre för varje påbörjat hundratal kronor av försälj­ningsvärdet.

Utredningen framhäller atl ett införande av bankcertifikat förutsätter att säväl emissions- som fondslämpeln pä dessa slopas. Stämpelavgifternas genomslag på lånekostnaderna, uttryckta som årsränta, blir vidare högre för korta än för långa obligationer. Dessutom medför avgifterna alt obliga­tionsfinansiering blir mindre förmånlig än lån mot revers, eftersora de senare inte belastas av stämpelavgifter. Avgifterna utgör enligt utredning­en ett hinder för den utveckling mot flexiblare länevillkor på obligations­marknaden sora utredningen har förordat.

 

Prop. 1978/79:165                                                                145

Ulredningen framhåller dessulom atl debitering och redovisning av stämpelavgifterna arbetsmässigt är en belastning för de institut som ägnar sig ål handel med värdepapper. Dessutom bedöms de budgetmässiga intäk­terna frän obligationsmarknaden vara obetydliga i jämförelse med avgifter­nas negativa effekter pä marknaden som helhet. Mot denna bakgrund och med hänsyn lill utredningens allmänna strävan all främja obligationsmark­nadens lillväxt föreslår utredningen att emissions- och fondslämpelavgif-terna avskaffas.

Flertalet remissinstanser tillslyrker utredningens förslag om upphävan­de av förbudet för banker att emittera obligationer. Flera remissinstanser framhåller alt bankobligalioner skulle kunna ge bankerna siörre möjlighe­ter alt lämna långfristiga krediter med olika grad av räntebindning. Svens­ka bankföreningen understryker atl obligationerna dessutom skulle vara ett värdefullt instrument vid utlandsupplåningen. Riksbanksfullmäktige anser '"ör sin del att bankobligationer kan vara ell sätl att binda hushälls-sparandel pä längre tid, och att del har vissa kreditpoliliska fördelar. Fullmäktige tillstyrker avskaffandet av förbudet i banklagen mot bl.a. emission av obligationer, men framhåller att det inte står klart att dessa skulle kunna bidra till en utveckling mot en bättre fungerande kapitalmark­nad. En utveckling mol en situation där allmänheten i större utsträckning än nu placerar direkt i obligationer utgivna av staten, företag eller mellan­handsinstitui, skulle enligt fullmäktige vara alt föredra. I likhel med ulred­ningen understryker flera remissinstanser vikten av alt obligationerna ges en försiktig introduktion.

Flera av remissinstanserna ställer sig tveksamma till om bankobliga­tioner kommer att få den marknadsvidgande effekt som utredningen förut­satt. De befarar atl obligationerna i första hand kommer att attrahera de redan etablerade placerarna pä obligationsmarknaden. Om de institutioner som f n. placerar medel i långfristiga obligationer övergår till atl förvärva de nya bankobligationerna, skulle resultatet enligt dessa remissinsianser bli atl kapitalmarknaden förkortas. En annan krilisk synpunkt som har framförts av nägra remissinstanser, är att bankerna kommer att avstä från att UtnytQa obligationsupplåningen till en motsvarande ökning av formellt bundna län utan i stället försöka bibehålla nuvarande kortfristiga utlånings-struktur. Hypoteksinslilutionerna har avstyrkt förslaget om bank­obligationer under åberopande av riskema med att del begränsade utrym­met för dem som nu lånar upp medel på obligationsmarknaden kommer att beskäras ytteriigare. Om bankerna skulle ges rält att ulge obligationer, bör obligationerna enligt institutionernas mening få en relativt kort löplid. LO har avvisat förslaget därför att bankerna genom en ökad utlåning av lång­fristigt kapital skulle få större inflylande över industrins invesleringar och därigenom stärka den privata maktkoncentrationen på kapitalmarknaden, vilket LO anser motverka strävandena till breddad insyn och ökad demo­krati. 10   Riksdagen 1978179, 1 saml. Nr 165.

 

Prop. 1978/79:165                                                                146

Samtliga remissinsianser som har tagit upp frågan om introduktion av bankcertifikat pä marknaden ställer sig positiva till utredningens förslag. Likaså har samtliga remissinstanser som berört frågan om bankernas rätt alt inneha förlagsbevis tillstyrkt utredningsförslaget.

Utredningens förs ag, att emissionsstämpeln och fondstämpeln pä obli­gationer och liknande skuldebrev skall tas bort tillstyrks av praktiskt tagel samtliga remissinsianser. Riksskatteverket påpekar dock att stämpelskat­ten är avsedd som en kapitalomsättningsskatt och att viss inkonsekvens uppkommer om obligationer och liknande skuldebrev undantas frän be­skattning. Riksskatteverket ifrågasätter också om stämpelskatten har den betydelse för lånemöjligheterna på obligationsmarknaden som utredningen anser. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhäller att skattebort­fallet inte kan anses vara obetydligt om stämpelskatten slopas.

För egen del får jag anföra följande.

Utredningen har i syfte att främja bankernas möjligheter att ge bundna lån till företagen föreslagit att bankerna skall ges rätt atl emittera bankobli­galioner. Förslag om alt införa bankobligalioner har framförts tidigare. 1 belänkandet (SOU 1967: 64) Samordnad banklagstiftning föreslog kreditin-stitutulredningen att bankerna skulle få rätt atl utfärda obligationer. Flera remissinstanser avstyrkte dä förslaget, bl.a. med motiveringen att konse­kvenserna för kreditmarknadens funktionssätt inte hade analyserats till­räckligt. I 1968 ärs proposition om samordnad banklagstiftning (prop. 1968: 143) togs inte upp något förslag i frågan. Dåvarande departements­chefen framhöll att den ökade konkurrens om kapitalmarknadens medci som bankobligationer skulle medföra kunde skapa problem och få verk­ningar som var svåra att överblicka. Han ansåg att ytterligare utredning krävdes, innan slutlig ställning kunde tas i frägan. Obligationernas effekter på den korla och långa marknaden har nu belysts ytterligare i kapitalmarknadsutredningens slutbetänkande och vid remissbehandlingen av detla.

Det förefaller enligt min mening troligt att den gradvisa utveckling mol ett ökal inslag av obligationer bland bankernas placeringar som skett sedan slutet av 1950-talet kommeratt fortsätta under de närmasle åren. Fördetta talar inte minst statens upplåningsbehov och AP-fondens minskade rela­tiva betydelse på kapitalmarknaden. En aktivering av obligationsmarkna­den skulle till viss del kunna motverka dessa utvecklingstendenser. Någon mer belydande förändring av hushållens benägenhet atl placera i sedvan­liga stats- och bosladsobligalioner torde dock inte vara att vänta, med mindre än att skattereglerna förändras.

Mol bakgrund av utvecklingen för bankernas obligationsportföljer och mot bakgrund av näringslivets behov av mer formelll bundna medel- och långfrisiiga krediter framstår det enligt min mening som angeläget alt bankerna ges möjlighet att i något större utsträckning än vad som nu är fallet binda sin inlåning såväl tids- som räntemässigt. En ökad bindning av

 

Prop. 1978/79:165                                                                147

bankernas inlåning frän allmänheten ökar nämligen deras möjligheter att ge formellt bundna krediter lill näringslivet, samtidigt som den ökade bind­ningen har uppenbara kreditpoliliska fördelar.

Jag delar den uppfattning som flera remissinsianser och utredningen själv gett uttryck för, nämligen alt viss osäkerhet råder om bankobliga­tioners effekier pä kreditmarknaden. Enligt min mening bör bankobliga­tioner för allmänheten kunna utgöra ett relativt näraliggande alternativ till vanlig bankräkning. Det bör därför vara möjligt för bankerna att genom sina väl utbyggda marknadsorganisationer ge obligationerna en god sprid­ning bland allmänheten. Bankerna bör också ha ett intresse av att bygga ut en väl fungerande sekundärmarknad för obligationer. En rätt för bankerna att emittera obligationer bör således enligt min mening komma att innebära en vidgning och aktivering av obligationsmarknaden.

Mot förslaget har invänts att bankobligationerna till största delen kan komma att förvärvas av institut som normalt placerar sina medel i långfris­tiga obligationer. Därigenom skulle det bli svårare att emittera de långfris­tiga obligationerna och marknaden förkortas. Risken för en sådan utveck­ling bör enligt min mening inte överdrivas. Dessutom finns alltid möjlighe­ten att genom kreditpolitiska ålgärder förmå bankerna att i sin tur placera i långfristiga stats- och bostadsobligationer, om försäljningen av dessa för­sväras på grund av bankernas obligationsemissioner. Enligt min mening bör den möjlighet alt vidga obligationsmarknaden som bankobligalioner innebär prövas. Jag förordar därför att förbudet mot emission av bankobli­gationer slopas. I konsekvens därmed föreslårjag också att förbudel för banker att ställa garanti för andra låntagares emissioner slopas. Detta förbud har som jag tidigare nämnl tillkommit för atl bankerna inte skall kunna kringgå förbudet mot emission av egna obligationer. Möjligheten att garantera obligationer som annan utfärdar kan vara ett värdefullt inslag i en banks verksamhet, eftersom banken därigenom kan medverka till att låntagarens emission underlättas. Eftersom behovet av bankgaranti för obligationslån emellertid kan bero på alt låntagarens kreditvärdighei och ställning i övrigi inte i och för sig är tillräckligt god, bör försiktighet tillrådas innan en bank lämnar en sådan garanti. Jag vill i det sammanhang­et erinra om banklagstiftningens regler om att en bank skall ägna särskild uppmärksamhet ål atl inte alllför omfaUande kredil eller garanii lämnas lill samma låntagare. På grund av atl viss osäkerhei råder om vilka effekter på obligationsmarknaden som introduktion av bankobligationer kan fä, vill jag i likhet med ulredningen underslryka vikten av att introduktionen av dessa på marknaden sker med försiklighel. Effekierna på krediimarknaden av introduktionen av bankobligationer bör enligt min mening studeras noga. Genom emissionskontrollen har riksbanken möjlighet att styra ut­vecklingen i önskvärd riktning. Ett tak för en banks totala skulder i form av bankobligationer bör ocksä sättas. En lämplig gräns bör enligt min mening vara atl en bank inte tillåls ha skulder i form av obligationslån som

 

Prop. 1978/79:165                                                                148

överstiger ett belopp motsvarande 3% av bankens inlåning frän allmänhe­ten.

För att bankobligationerna skall kunna bidra till en vidgning av obliga­tionsmarknaden genom atl attrahera nya placerarkategorier bör löptiden inte vara alltför lång. En relativt kort löptid har ocksä den fördelen att bankobligationerna inte för de traditionella kapitalmarknadsinslituten framstår som ett rent substitut lill deras sedvanliga placeringar. Jag före­slår mot denna bakgrund att bankobligalionernas löptid begränsas till högst sju år, om obligationerna ges ut i Sverige. Däremot finns det inget skäl all föreskriva en begränsning av löptiden för bankobligationer som emitteras .tomlands.

Frägan om möjlighet för bankerna att öka sin inlåning genom att emittera konvertibla obligationer eller obligationer med optionsrätt att förvärva nya aktier torde få övervägas i samband med banklagsutredningens arbete för anpassning av banklagstiftningen till 1975 års aktiebolagslag.

Vad jag nu har anfört har inte gällt de helt kortfristiga obligationer som bankcertifikaten utgör. 1 fråga om dem ansluler jag mig i likhet med remissinstanserna till förslaget om införande av bankcertifikat. Löptiden bör vara högst ett år. Någon föreskrift om minsta löplid eller om det belopp pä vilket certifikatet fär lyda behövs enligt min mening inte. Inte heller i övrigt torde certifikaten behöva detaljregleras. Till skillnad frän bankobli­gationerna bör inle någon högsta gräns anges för en banks totala ute­stående skulder i form av bankcertifikat.

Bankcertifikaten bör inte omfattas av reglerna om emissionskontroll i lagen (1974:922) om kreditpoliliska medel, eftersom certifikaten är av­sedda att vara ett alternativ till den nuvarande specialinläningen.

Kapitalmarknadsutredningens förslag om slopande av emissionsstäm­pelskatten och fondstämpelavgiften för obligationer och liknande värde­papper anknyter till ett tidigare förslag av aktiefondsutredningen (Fi 1964:26) i betänkandet (SOU 1969:16) Lagstiftning om värdepappers­fonder m. m. och om stämpelskatt på värdepapper. Akiiefondsutredningen ansåg del vara principiellt otillfredsställande att obligationslån lill skillnad frän reverslän skulle iräffas av stämpelskatt och föreslog därför att skatte­plikten vid emission av obligationer och därmed jämförliga skuldebrev skulle slopas. Förslaget tillstyrktes överlag vid remissbehandlingen av betänkandet. När förslag om skatteregler för aktiefonder lades fram förkla­rade sig föredraganden dock inte vara beredd att avskaffa stämpelskatten vid emission av obligationer (prop. 1974: 181 sid.47, jfr. prop. 1975/76: 180 sid. 178).

Akiiefondsutredningen föreslog atl även fondstämpeln skulle avskaffas. Ulredningen anförde bl.a. atl fondstämpeln och aktievinstskatten i flera avseenden är likartade och att det från principiell synpunkt är oriktigt att ha två formellt olika omsättningsskatter pä samma område. Därtill kom enligt utredningen atl fondstämpeln fördyrar näringslivets kapitalförsörj-

 

Prop. 1978/79:165                                                                149

ning och atl uträkningen och redovisningen av fondslämpeln medför gans­ka omfaUande arbele för såväl myndigheter som banker och enskilda. Förslaget om slopande av fondstämpeln tillstyrktes med något undanlag av remissinstanserna. Föredraganden ansäg emellerlid att fondslämpelavgif-ten t. v. borde utgå i oförändrad omfattning (prop. 1974: 181 sid. 48, jfr. prop. 1975/76: 180 sid. 178).

Jag anser för min del att aktiefonds- och kapitalmarknadsutredningarna har anfört övertygande skäl för ett avskaffande av emissions- och fond­slämpeln på obligationer och liknande skuldebrev. Särskilt väsentligt är enligt min mening att obligationernas konkurrenskraft som placeringsform stärks såväl gentemot placeringar i fastigheter och andra reala tillgångar som gentemot placeringar i reverslån och andra nominella placeringar som inte belastas av liknande avgifter. Som utredningen framhållit är det en nödvändig förutsättning för att bankcertifikat skall kunna ges ut att nämnda skatter slopas. För avkastningen på bankobligationer, som myc­ket väl kan väntas få en löptid pä endast ett par är, spelar ocksä skatterna sä stor roll att sådana obligationer knappasl kan finna köpare om skatterna behälls.

Budgetåret 1978/79 beräknas emissionsstämpeln pä obligationer och lik­nande skuldebrev samt fondstämpeln i dess helhet inbringa ca 60 milj. kr. När man bedömer delta skattebelopps belydelse ur statsfinansiell synvin­kel bör man beakta de administrativa kostnaderna för uppbörden, som särskilt beträffande fondslämpeln är betydande.

De praktiska olägenheter som hanteringen av fondstämpeln innebär för bäde myndigheter och enskilda är enligt min mening så betydande attjag anser att den bör avskaffas även för andra värdepapper än obligationer.

Mot bakgrund härav och särskilt med hänsyn till de positiva effekier på obligationsmarknaden som ett slopande av stämpelskatterna kan ha föror­dar jag säledes att fondstämpeln avskaffas i sin helhet och att emissions­stämpeln pä svenska obligationer och andra jämförliga skuldebrev slopas. Som en konsekvens av sisinämnda förslag bör även stämpelskatten på utländska obligationer tas bort. Eftersom skatten på andra utländska vär­depapper än obligationer bara inbringar omkring 100000 kr. om året och dessutom medför prakliska problem bör även denna skall avskaffas.

Den av några remissinsianser väckta frågan om ett avskaffande av emissionsstämpeln även för svenska aktier är jag f n. inte beredd atl pröva. Del bör i stället ankomma på den år 1977 lillsätla stämpelskatle­utredningen (B 1977: 06) att utreda denna fräga närmare.

I fråga om bankernas förvärv av föriagsbevis delar jag liksom remissin­stanserna ulredningens uppfattning att del - med hänsyn lill den restrik­tiva praxis som gäller för vilka låntagare som fär ge ut förlagsbevis och den stränga granskning som parterna på marknaden utsätter förlagslånen för -inte är motiverat atl behålla de nuvarande begränsningarna i bankernas räll att inneha förlagsbevis. Jag förordar därför att utredningens förslag i denna

 

Prop. 1978/79:165                                                                 150

del genomförs. För sparbank och centralkassa för jordbrukskredit bör som utredningen har föreslagil den begränsningen gälla att de skall inhämta bankinspeklionens tillstånd för atl medverka vid emission av förlagsbevis.

Bankerna är i princip förbjudna atl inneha aktier i andra bolag. Motivet härför är att ett innehav av aktier kan innefatta en risk för att bankerna börjar driva verksamhet som är främmande för deras egentliga verksam­het. En bank som medverkar vid en aktieemission fär dock förvärva och normalt i högsl ett är inneha aktie som ingär i emissionen. Under remissbe­handlingen har väckts förslag om atl denna lid bör ulslräckas till tre är. Enligt min mening talar syftet bakom det principiella förbudet för bank atl inneha aktier mol en sådan uppluckring. Jag biiräder därför inle detta förslag.

De av mig förordade ändringarna i fråga om bankinslilulens verksamhei föranleder ändringar i banklagarna och lagen om kreditpolitiska medel samt i författningarna om stämpelskall och stämpelavgift. Jag återkommer i specialmotiveringen närmare till dessa frägor.

2.5.4 Mellanhandsinstiluten inom näringslivssektorn

2.5.4.1  Inledning

AP-fondens tillkomst och starka lillväxl från början av 1960-talet har medfört att de kapilalanskaffande instituten eller de s. k. mellanhandsinsti­tuten har fått en ökad betydelse på svensk kreditmarknad. Särskilt gäller detta de institut som verkar inom näringslivssektorn. Utlåningen från AP-fonden till företag, vilkas kapitalbehov är för litet för att obligationsemis­sioner skall komma i fråga, sker sälunda i stor utsträckning genom förmed­ling av dessa institut. Några av instituten ger lån till stora förelag för speciella ändamål, exempelvis för refinansiering av exportkrediter eller för loppfinansiering av investeringsobjekt. Även om AP-fonden dominerar så har under senare är försäkringsbolag vuxit i betydelse som långivare till instituten.

Mellanhandsinstituten inora näringslivssektorn bedriver en omfattande verksarahet. Institutens sammanlagda nettokrediter år 1978 uppgick till ca 2,8 miljarder kr. alt jämföras med upplåningen mot industriobligationer pä ungefår 1,6 miQarder kr. netto. Verksamhetsområdena är i stor utsträck­ning olika för instituten.

Långfristig utlåning till mindre och medelstora näringsföretag ombesörjs frärast av AB Industrikredit och AB Företagskredit, Instituten, som skiljer sig frän varandra huvudsakligen i fräga om säkerhetskrav och räntesätt­ning, har gemensam förvaltning. Den renodlade induslrin dominerar som låntagare men dess relativa andel av utlåningen har under senare år avtagit till förraån för i första hand handels- och servicenäringama. Vid uigången av år 1978 uppgick Industrikredits och Företagskredits utestående lån till 6747 resp. I 109 milj. kr. Av utlåningen detta år hade ungefär 30% tillde-

 

Prop. 1978/79:165                                                  151

lals företag med mindre än 20 anställda, 53 % förelag med mellan 20 och 199 anställda och 17% fler än 200 anslällda. Mönstret är likartat i de båda instituten.

Ett annal institut med uppgift att medverka vid finansiering av mindre och medelstora företag är Företagskapital AB. Detta sker genom att institu­tet förvärvar minoritetsposter av nyemitterade aktier, andelar i ekonomis­ka föreningar eller liknande rättigheter. Institutet kan även lämna krediter eller ikläda sig garantiförbindelser. År 1978 uppgick institutets engage­mang till drygt 38 milj. kr. Av beloppet utgjorde ca 90% rent riskkapital. I likhet med Industrikredil/IVrelagskredit är institutet samägt av staten och affärsbankerna.

Som ell komplement till redan existerande kreditinstitut bildades år 1967 Sveriges Investeringsbank AB som är ett av staten helägt kreditaktiebolag med uppgift att framför allt ge krediter och garantier till relativt stora och riskbetonade projekt inom näringslivet. Även exportfinansiering ingär se­dan nägra år i bankens verksamhet. Vid utgången av år 1978 uppgick bankens beviljade krediter och garantier till drygl 6,7 miljarder kr. Av beloppet avsåg ungefär 70% investerings- och rörelsekrediter och ca 20% exportkrediter.

Refinansiering av exportkrediter bedrivs av specialinslilutel AB Svensk exportkredit (SEK). Institutet, som till hälfien ägs av staten och till hälfien av affärsbankerna, bildades i syfte all ge långfristiga exportkrediter. Bland låntagarna dominerar varven, som år 1978 svarade för knappt 50% av SEK:s utestående kreditvolym på ca 3,7 miljarder kr.

På rederinäringens område finns två mellanhandsinstitui som komplet­terar varandra, nämligen Svenska Skeppshypotekskassan och Skeppsfar­tens sekundärlånekassa. Instituten, som är samförvaltade, har formen av hypoteksinstilut. Ar 1978 uppgick kassornas sammanlagda bmttoupplä-ning till ca 320 milj. kr.

Finansieringen av lanlbmkels investeringar sker i belydande utsträck­ning genom Lantbruksnäringamas primärkredit AB och sekundärkredil AB. Dessa institut - tillsammans kallade Lantbmkskredil - är samförval­tade och ägs till hälften av staien och till hälften av Lantbrukarnas riksför­bund, enskild handel och industri samt Kooperativa förbundet. Enligt bolagsordningarna har Lantbmkskredil till uppgift atl ge långfrisiiga lån till näringsföretag, företrädesvis inhemska företag som sysslar med förädling eller distribution av produkter från skogs- och jordbmket eller binäringar till dessa eller distribution av förnödenheter till samma näringsgrenar. Man är alltså oförhindrad att ge lån även till andra företagskategorier än de särskilt nämnda. Utlåningen är i stor utsträckning inriktad pä ralionalise­ringsinvesleringar och utbyggnad av stora anläggningar. Lån ges i princip endast för nyinvesteringar. Vid utgången av år 1978 uppgick den lolala utlåningen från primärlåneinstitutel till 1 538 milj. kr. och från sekundär­låneinstitutet till 364 railj. kr.

 

Prop. 1978/79:165                                                                152

Sveriges allmänna hypoleksbank är den viktigaste institutionen för atl förse lantbruket med långfristigt kapital. Hypoteksbankens utlåning upp­gick år 1978 till 883 milj. kr.

AP-fonden är den dominerande längivaren för flertalet av instituten. Vid utgången av är 1976 uppgick fondens utlåning till instituten till ca 12 miljarder kr., vilket molsvarar ungefär 12% av fondens totalt utestående lån. Institutens sammanlagda utestående långfristiga låneskuld uppgick vid samma tidpunkt till ca 17 miljarder kr. Det innebär alt AP-fonden svarade för ungefär 70% av finansieringen.

Induslrikredit, Företagskredil och Lantbrukskredit har praktiskt taget hell finansierats genom upplåning mol revers i AP-fonden. Detsamma gällde lidigare för SEK. Sedan är 1975 har institutet också gett ut obliga-tionsfn på den inhemska marknaden och tagit upp lån i utlandet. Vid utlandsupplåning har SEK i viss utsträckning tagit valutarisker. År 1978 erhöll institutet statligt stöd till kursrisktäckning vid utlandsupplåning (prop. 1977/78:155, NU 1977/78:73, rskr 1977/78:379, SFS 1978:404). Investeringsbanken har finansierat sin verksamhet i lika stor utsträckning pä den inhemska marknaden, främst AP-fonden, som på den utländska kapitalmarknaden. Vid utlandupplåningen har banken praktiskt tagel hell växlat om valutan till svenska kronor och säledes själv burit kursriskerna. Hypoteksbanken och skeppshypolekskassorna har finansierat sin verk­samhet i Sverige, huvudsakligen genom obligationsuppläning.

I fråga om institutens utlåningsvillkor skiljer sig Investeringsbanken och SEK från de övriga instituten därigenom att de tillämpar flexibla villkor. Flexibiliteten gäller länens löptid, amorteringsvillkoren och möjligheterna att ge utfästelse om kredit att utbetalas vid viss senare tidpunkt, eventuellt till på förhand fastställd ränta. Investeringsbanken anger räntan i offer­terna medan SEK bestämmer ränian vid låntagarens accept.

Utlåningen från övriga institut sker i stort sett på samma villkor som institutens egen upplåning med tillägg för en mindre och fast marginal. Möjligheter saknas atl ge utfästelse om kredit alt utbetalas vid viss senare tidpunkt. Räntan bestäms - oberoende av riskbedömningar i de enskilda fallen - av institutens upplåningsräntor vid ulbetalningstillfället.

Beträffande säkerhetskraven ger instituten, med undantag av Investe­ringsbanken, endast lån mot fullgoda säkerheter. Utlåningen hos Industri­kredit sker upp till ca 60% av pantens värde och hos Företagskredit mot en säkerhet som från fall till fall bedöms betryggande, vilkel i regel innebär inteckning mellan 60-75%.

Lantbruksnäringarnas primär- och sekundärkreditinstitut har samma sä­kerhetskrav som Industrikredit resp. Förelagskredit. Investeringsbanken gör en mera obunden säkerhetsbedömning och har tagil markerade risker i sin kreditgivning. Av mellanhandsinstituten har endast Investeringsban­ken och Företagskapital realiserat nämnvärda förluster.

 

Prop. 1978/79:165                                                                153

2.5.4.2 Mellanhandsinslitutens verksamhet och funktion

Vad gäller institutens verksamhetsområden konsiaterar kapital­marknadsulredningen att instituten tilldelats relativt specialiserade upp­gifter och att därför konkurrens mellan instituten förekommer endasl i ringa omfattning. En konsekvent genomförd decentralisering av kreditbe-slulen pä kapitalmarknaden förutsätter enligt utredningen, att institutens verksamheisområden sammanfaller sä alt instituten kan konkurrera. Inrät­tandet av mellanhandsinstituten har därför endast medfört alt besluten decentraliserats från AP-fonden, men inte att låntagarna fält flera alterna­tiv vid valet av finansiärer. Ulredningen har särskilt pekat på frånvaron av konkurrens mellan de institut, som förmedlar långfristiga krediter av kon­ventionell natur, nämligen Industrikredit/Företagskredil och Lantbruks­kredit. Lantbrukskredils kreditgivning har föranlett kritik av utredningen. Det framhålls alt institutet i betydande utsträckning ger lån till företag som borde vara i stånd all själva ta upp län pä obligationsmarknaden. Vidare har institutets specialisering pä en enda bransch för utredningen framstått som mindre funktionell.

Mot bakgrund av det sagda har ulredningen - för att skapa bättre förutsättningar för konkurrens - övervägt att föreslå inrättande av nya institut och att vidga Lantbrukskredils kreditgivning även till andra lånia­garkalegorier än dem som har anknytning till skogs- och jordbrukssektorn. Utredningen har emellertid stannat för att endast förorda alt instituten strävar efter en minskad specialisering och att Lantbrukskredits verksam­hetsområde breddas på längre sikt.

Med hänsyn till all AP-fondens relativa andel av utbudet på kapitalmark­naden kan väntas avta i framtiden, har ulredningen förordat att bättre förutsättningar skapas för instituten alt genomföra upplåning pä den in­hemska kreditmarknaden vid sidan av AP-fonden. Dessutom har utred­ningen föreslagit att Industrikredit utrustas på lämpligt sätt för utlandsupp­låning. Som tidigare nämnts har av instituten hittills endast Investerings­banken och SEK lagit upp län i utlandet.

1 fråga om kreditgivningen anser utredningen att instituten, med undan­tag av Invesleringsbanken och SEK, bedriver en i hög grad standardiserad verksamhet och att deras primära strävan är alt minimera utläningsrän-torna. Denna strävan bygger enligt utredningen på ett delvis förenklat synsätt. Vid de överiäggningar utredningen haft med representanter för olika näringslivsorganisationer, enskilda förelag och kreditinstitut har framkommit att företagen i allmänhet är beredda att erlägga en något högre ränta om detta är priset för mer flexibla och behovsanpassade kreditvill­kor. Slrävan att minimera räntevillkoren bör därför, framhäller utredning­en, balanseras mol andra önskemål beiräffande lånens utformning. En ledamot i utredningen har i särskilt yllrande föreslagit att Industrikredit och Företagskredil får möjligheler att lämna krediter pä minst 25 är. Förutom mer varierande lånevillkor har utredningen förordat att instituten lar något större risker i sin verksamhet.

 

Prop. 1978/79:165                                                                154

Remissinstanserna har i allmänhet inle haft något att erinra mot utred­ningens allmänna synpunkter på mellanhandsinstitutens funktion och verksamhei. Lantbrukskredit har dock i sitt remissvar inte godtagit utred­ningens uppfattning att institutet ger alltför få krediter utanför lantbruks-sektorn och alt siörre företag alllför mycket gynnas vid kreditgivningen. Vidare har representanter för lantbruksnäringen motsatt sig en förändring av Lantbrukskredits verksamhetsområde.

För egen del vill jag anföra följande.

De särdrag som ger mellanhandsinstiluten deras karaktär är framför allt kapitalanskaffningssättet och kreditgivningens natur. Till skillnad frän bankerna skaffar instituten inte kapital genom inlåning. Den huvudsakliga kapitalkällan är i stället de övriga kreditinstituten och då framför allt AP-fonden. AP-fondens organisation förutsätier - bortsett från AP-fondens möjlighet att placera direkt i industriobligationer - att fondens kapitalut­bud kanaliseras genom mellanhandsinstiluten. Beteckningen mellanhands­institut har valls med hänsyn till den viktiga uppgift instituten sälunda har. Viss kritik har riktals mot denna beteckning men jag har inle funnit någon lämpligare. Mellanhandsinstitutens kreditgivning är huvudsakligen inrik­tad pä att ge näringslivet - särskilt de företag som inte själva kan utnyttja obligationsmarknaden - långfristiga tidsbundna län med fasl ränta. Länen har ofta karaktär av avlyft av bankkrediter. Bankernas kreditgivning är däremot, i varje fall formellt sett, av kortfristig natur. Enligt min mening saknas anledning att förändra mellanhandsinslitutens allmänna karaklär och funklion. Jag kan inle dela utredningens uppfattning alt mellanhands-instituten bör öka sitt risktagande. Gränsen mot bankernas verksamhet bör upprätthällas även i framtiden. Delta hindrar dock inte att mellanhandsin­stiluten, säsom nu är fallet, även i viss ulsiräckning skall kunna uppiräda pä den mer kortfristiga kapitalmarknaden.

Jag delar utredningens uppfattning att instituten såvitt möjligt bör ha ett brett verksamhelsområde. Av bl. a. effeklivitetshänsyn är det angeläget att lånlagarna även på denna del av kapitalmarknaden har möjligheter att få sina investeringsprojekt prövade av flera av varandra oberoende kreditbe­dömare. Emellertid har, som utredningen påpekat, specialisering visat sig ändamålsenlig i fråga om vissa former av långsiktig kreditgivning. Säledes är det väsentligt att exportkreditfinansieringen huvudsakligen handhas av ett specialiserat institut, SEK, som kan lösa de tekniska frågor som är akluella, på samma gång sora det effektivt administrerar den försöksverk­samhet med statligt stödd exportkredilfinansiering som f. n, gäller. Vidare framstår det som mest ändamålsenligt att samla den speciella verksamhet som farlygsfinansieringen utgör till en enda institution av lypen skeppshy-potekskassan/sekundärlånekassan. Den långfristiga kreditgivningen till de enskilda jordbrukarna synes ocksä bäst handhas av en institution, dvs. hypoteksbanken med tillhörande lokala föreningar. När det däremot gäller den långfristiga kreditgivningen av mer konventionell natur, som formed-

 

Prop. 1978/79:165                                                                155

las av bl.a. Industrikredit/Företagskredit och Lantbrukskredit, anserjag i likhet med utredningen atl den bör vara riktad mot en vid krets av låntaga­re så att förutsättningar för konkurrens föreligger.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att konkurrensaspekten i hög grad beaktades när villkoren för Lantbrukskredits verksamhet utformades. Föredraganden underströk i prop. 1964: 117 angående Lantbrukskredits inrättande alt ändamålsbeslämningen beträffande Lantbrukskredit inte in­nebar någon formell branschavgränsning vid institutets val av låntagare. Visserligen skulle tyngdpunkten i Lantbrukskredits långivning ligga på andra låniagarkalegorier än dem Industrikredit/Företagskredit vänder sig lill, men genom att strikta branschgränser inte drogs mellan institutens verksamhetsområden skulle instituten ändå delvis verka i konkurrens med varandra. Förekomsten av en sådan konkurrens borde, enligt den dåvaran­de departementschefen, pressa ned institutens marginaler och lill gagn för lånlagarna hålla lånekostnaderna på lägsta möjliga nivå.

Vad jag nu har anfört ger vid handen atl nägra ändrade föreskrifter inte behövs för att bredda Lantbrukskredils verksamhetsområde och möjliggö­ra ytterligare konkurrens. Vad som krävs är endasl en nägot ändrad praxis beträffande kreditgivningen. Jag vill inte ifrågasätta att tyngdpunklen i Lantbrukskredits kreditgivning inle även i framtiden skall avse företag som sysslar med förädling eller distribution av produkter från skogs- och jordbruket, binäringar till dessa eller distribution av förnödenheter till skogsbruks- och lantbrukssektorn. Däremot anser jag det önskvärl att institutet mer än vad hittills har skett utnytQar möjligheterna alt ge krediter även till företag inom andra sektorer. Vidare bör Lantbrukskredit i större omfattning än hiuills bevilja lån ål mindre och medelstora förelag, som inte kan UtnytQa obligationsmarknaden. Jag vill här erinra om att Industrikredit och Förelagskredit har möjlighet att ge krediter till företag inom Lant­brukskredits verksamhetsområden.

I likhet med ulredningen finner jag det angeläget med en breddning av kretsen långivare till mellanhandsinstituten. En förutsättning för att andra finansieringskällor skall kunna anlilas är att den nuvarande upplåningen kompletteras med finansieringsinstrument som är mer likvida för långivar­na. Upplåningen från försäkringsbolag har somjag nyss nämnl ökat under senare är. Den ränta instituten är beredda att betala är emellertid i många fall inte konkurrenskraftig. Vid en mer flexibel räntesättning torde man kunna räkna med ett ökat kapitalutbud. Även från bankers och andra placerares sida kan under sådana förhållanden ett större intresse vara att vänta.

Närdet gäller upplåningen är givetvis den internationella kapitalmarkna­den en tänkbar finansieringskälla. Som utredningen har framhållit lorde en viss upplåning i ullandel från svensk sida bli nödvändig under en följd av är. Jag har mot denna bakgrund i princip inget att erinra mot utredningens förslag att också Industrikredit får använda sig av utlandsupplåning. Detla

 

Prop. 1978/79:165                                                                156

institut har en bred inrikining på flertalet kategorier av mindre och medel­stora företag, vilka i allmänhet saknar möjligheter att låna upp pengar på utlandsmarknaden. En upplåning i utlandet för Industrikredits del kan därför anses motiverad. När det gäller Industrikredits möjligheler att fi­nansiera sig genom utlandsupplåning är det självklart atl Industrikredit på samma sätt som andra privata låntagare är beroende av vilken utlandsupp­låning som statsmakterna med hänsyn till den allmänna ekonomiska ut­vecklingen anser atl den privata sektorn bör svara för. Med hänsyn till Lantbrukskredits nuvarande inriktning föreligger enligt min mening f, n. inte förutsättningar för en utlandsupplåning för Lantbrukskredits del. I framliden kan det dock visa sig att möjlighet till utlandsupplåning bör finnas även för detla institut.

Vad gäller institutens kreditgivning bör, som jag inledningsvis har nämnt, främst långfristiga län beviljas. F.n. har Industrikredit/Företags­kredit formell möjlighet att lämna kredit på 20 år. Jag anser atl del inte finns skäl att nu ytterligare utsträcka länetiden. Beiräffande lånevillkoren i övrigt delar jag utredningens uppfattning alt de bör vara mer flexibla än vad som nu är fallet och bätire anpassade lill de individuella låntagarnas behov. Kravet på fullgoda säkerheter bör dock enligt min mening gälla i princip även i fortsättningen för de institut som nu är skyldiga atl begära sädana för att medge kredit.

En flexiblare ut- och inlåningspolilik ställer högre krav pä mellanhands­institutens soliditet. Det torde därför bli nödvändigt att instituten ökar fonderingarna. En ökad fondering är - med hänsyn lill den ökning i balansomslutningen som följer av inflationen - även nödvändig för atl undvika nya kapitaltillskott tid efter annan. Tillväxten i balansomslutning­en är relaterad till prisutvecklingen i samhällsekonomin, eftersom institu­tens tillgångar och skulder är fastställda i nominella belopp. Ökning i balansomslutningen framtvingar alltsä större kapitalkrav, fastän ökningen inte är real ulan endast orsakad av inflationen. Med hänsyn lill behovet att öka institutens fonderingar anser jag det rikligt all institutens marginaler vidgas nägot. För Industrikredits och Företagskredils del skedde en viss sådan vidgning den 1 januari 1979 och sker för Lantbrukskredits del den I april 1979.

Ulredningen har mot bakgrund av sina allmänna synpunkter på mellan­handsinstitutens funktion och verksamhet föreslagil vissa ändringar av de förutsättningar som nu gäller för de olika instituten. Ändringarna avser bl.a, organisatoriska frågor och de regler som skall tillämpas i lånerörel­sen. Innan jag tar upp dessa förslag till ändringar beträffande särskilda institut vill jag nämna en av TCO väckt mera allmän fråga. Som här har framgåti har staien, i egenskap av delägare eller genom att ha ställt grund­kapital till förfogande, inflylande över verksamheien vid raellanhandsinsii-tuten. TCO har i sitt remissvar uttalat den uppfattningen atl de fackliga

 

Prop. 1978/79:165                                                                157

organisationerna bör bli representerade i mellanhandsinslitutens styrelser. En sådan ändring av styrelsernas sammansättning vars konsekvens synes vara en motsvarande styrelserepresentaiion för arbetsgivarorganisatio­nerna är jag inte beredd atl la upp i delta sammanhang.

2.5.4.3 Industrikredit och Företagskredit

Beträffande Industrikredit och Företagskredit innebär utredningens för­slag sammanfattningsvis följande. Instituten släs samman lill ett institut under namnet Företagskredit för atl markera en bredare inriktning än pä renodlad industri. Aktiekapitalet bör ökas i det sammanslagna institutet till 100 milj. kr. och garantikapilalel till 300 milj. kr. mot f n. totalt 44 resp. 149 milj. kr. Institutets upplåningsrätl bör fastställas till 15 gånger del i bolagsordningen fastställda upplåningsunderlaget. 1 bolagsordningen bör anges atl säkerheten vid utlåning skall ligga inom 75 % av pantens beräkna­de värde. Dessutom bör institutet fä ge län ulan särskild säkerhet -blancokrediter - intill ett belopp som motsvarar halva aktiekapitalet.

Remissinstanserna har tillstyrkt eller lämnat utan erinran förslaget att slå samman de båda instituten. Remissinsianserna har i allmänhet inte heller haft något att erinra mot vad ulredningen föreslagit i fråga om aktiekapital, garantikapital, upplåningsrätt och säkerhetskrav i det gemensamma insti­tutet. Vissa invändningar har dock gjorts.

Beträffande kapitalet i det gemensamma institutet har bankföreningen invänt att, om soliditeten måste förslärkas, i försia hand garantikapilalel bör höjas och möjligheterna att öka fonderingen genom större rörelse­överskott beaktas mera.

1 fräga om upplåningsrätten har Industrikredit och Företagskredil häv-dal all upplåningsmultipeln bör bibehållas pä Industrikredits nuvarande nivå, dvs. 20. Bankinspektionen har däremot gjort gällande att det gemen­samma institutet bör ha en högre grad av kapitalläckning än vad utredning­en föreslagit, dvs. en lägre upplåningsmullipel än 15.

I likhel med utredningen och flertalet remissinsianser anserjag atl det inle längre finns nägra avgörande skäl att ha kreditgivning för samma ändamål uppdelad pä primär- och sekundärkreditinstitut. Den praktiska effekten av den nuvarande uppdelningen är att utlåningsränlan kan vari­eras genom delning av krediten på de båda instituten. En kredit som bedöms vara något riskfylld kan lill siörre delen läggas i sekundärkredilin-stitutet, som har något lägre formella säkerhetskrav än primärkreditinstitu-lel, och därmed betinga en något högre ränta. EmeUertid har sekundär-kreditgivningen i praktiken inte visal sig medföra ett högre risktagande. Med hänsyn härtill anserjag att verksamheien bör samordnas i eU institut. Ett annal skäl för en sädan samordning är atl de strikta mallar för verksam­heten som tillämpas i vartdera primär- och sekundärkreditinstitutet där­med upplöses, vilket bör kunna medge en mera flexibel kreditgivning i fräga om räntesättning och övriga villkor. Vid överläggningar med delägar-

 

Prop. 1978/79:165                                                                 158

na pä banksidan har dessa förklarat sig dela uppfallningen om lämpligheten av en sammanslagning.

Sammanslagningen av verksamheterna bör ske på det sättet att Industri­kredit - med hänsyn till att dess namn är mera inarbetat än Företagskre­dits - övertar Företagskredils tillgångar och skulder och i fortsättningen svarar för den kreditgivning som hittills har ankommit pä de båda företa­gen. Pä lämpligt sätt bör firmanamnet "Företagskredit" skyddas. Ett sätt härför kan vara att Industrikredit antar det som bifirma. Sammanslagning­en bör genomföras utan extra skattebelastning. Jag vill i del sammanhanget nämna attjag avser att senare lägga fram förslag lill skattelagstiftning som syftar lill alt underlätta bolagsfusioner.

Beträffande kapitalet i del gemensamma institutet anserjag att aktiekapi­talet bör höjas lill 80 milj. kr. och garantikapitalet, som f. n. uppgår till fem gånger aktiekapitalet, till 400 milj. kr. Enligt vad jag har inhämtat har övriga aktieägare förklarat sig villiga att medverka till en höjning av kapita­let i enlighet härmed.

Jag kommer härefter in på frågan om de säkerheter som skall ställas för lånen frän det gemensamma institutet. Somjag tidigare har nämnt anserjag alt kravet på fullgoda säkerheter i princip skall gälla även i fortsättningen. F. n. får utlåning ske hos Industrikredit upp till 60% av pantens beräknade värde medan utlåningen hos Företagskredit sker mot säkerhet som bedöms betryggande, vilket i regel innebär inteckning mellan 60-75%. Med hän­syn till att Industrikredit/Företagskredil hittills nästan inte haft några för­luster kanjag godta utredningens förslag att säkerheten vid utlåning fördel gemensamma institutet skall ligga inom 75% av pantens värde, dvs. i stort sett samma säkerhetskrav som f. n. tillämpas av sekundärinstitutet Före­tagskredit.

När det gäller förslaget om blancokreditgivning vill jag erinra om vad 1960 års företagskreditutredning uttalade i sitl förslag till inrättande av Företagskredit. Utredningen anförde bl.a. följande: "Att utesluta kravet på säkerhet och ge utlåningen karaktären av förtroendekrediter är enligt utredningen inte möjligt, bl.a. med hänsyn till atl det här är fråga om ett speciellt risktagande på grund av lånens långfristighet och till atl krediter av sådan art skulle kräva en alllför omfattande, lokalt uppbyggd organisa­tion för alt tillräcklig bevakning av de utestående lånen skulle kunna erhållas. Det nya institutet är närmast avsett för långivning mot annan säkerhei än botteninteckning. Säkerhelen bör enligt utredningen vara be­tryggande . , .". Dåvarande departementschefen anslöt sig i prop. 1962:124 om inrättande av ett institut för långfristig kreditgivning till mindre och medelstora förelag, m, m, helt till utredningens förslag rörande utformningen av säkerhetskravet vid utlåning från Företagskredit.

Jag delar denna uppfattning. Att generellt medge mellanhandsinstiluten rätt att lämna blancokrediter är ägnat att utsudda den skiljelinje som enligt vad jag tidigare har nämnl bör finnas mellan dem och bankerna. Jag kan därför inte biträda utredningens förslag i denna del.

 

Prop. 1978/79:165                                             159

För det gemensamma institutets verksamhei är dess möjligheter att pä gynnsamma villkor uppta lån på marknaden av avgörande betydelse. För­utom beskaffenheten av de säkerheter som institutet erhåller i sin egen utlåning är därvid frågan om institutets upplåningsvolym i förhällande lill dess eget kapital av betydelse.

Uppläningsrätten är f n. maximerad beiräffande Industrikredit till 20 och i fråga om Företagskredit till 10 gånger summan av egel kapital, garantifond och utestående förlagslån, med vissa restriktioner för förlags­lån med kortare återstående löptid än fem är. Under förutsättning att rätten att ulge förlagsbevis maximalt utnytQas - dvs. högst intill ett belopp molsvarande summan av aktiekapitalet och garantikapilalel - ulgör upp­läningsrätten i de båda instituten med nuvarande multiplar tillsammans 9,2 miljarder kr. 1 det gemensamma institutet skulle under samma förutsätt­ning upplåningsrätten - om den av ulredningen föreslagna multipeln 15 lillämpas - vidgas till 14,4 miljarder kr. Delta molsvarar en kapitalläck­ning pä drygt 6% om garantikapilalel likställs med aktiekapital. Mot den av utredningen föreslagna uppläningsrätten har, som tidigare nämnls, in­vändningar gjorts vid remissbehandlingen.

Enligt min mening saknas det skäl alt bestämma det gemensamma insti­tutets kapitaltäckningskrav annorlunda än som i praktiken motsvarar de krav som nu gäller för IndustrikredU/Förelagskredit. Med beaktande av att institutens hittillsvarande upplåning fördelar sig med 85% pä primärkre­diter och med 15% på sekundärkrediler föreslårjag därför att upplånings­multipeln bestämmes till 18. Med denna upplåningsrätl bör institutet kunna erhälla förhållandevis gynnsamma villkor vid upplåning på såväl den in­hemska som utländska kapitalmarknaden.

Vid utgången av år 1978 uppgick Industrikredits och Företagskredils utestående lån till sammanlagt 7 856 milj. kr. Det gemensamma institutet skulle få en upplåningsvolym på ca 17 miljarder kr. med den nu föreslagna uppläningsrätten. I avvaktan pä erfarenhelerna av länevcrksamhelen i det gemensamma institutet bör denna utlåningsvolym tills vidare kunna god­tas.

2.5.4.4 Övriga mellanhandsinslilut

Efter förslag i prop. 1977/78:40 om de mindre och medelstora företagen (NU 1977/78: 34, rskr 1977/78: 110) har riksdagen medgett Förelagskapital bl.a. att få förvärva inte bara som förut aktier vid emissionstillfällen utan ocksä befintliga aktier, allt för att underlätta ändringar av förelagens ägar­förhållanden. Vidare fick institutet i vissa fall räll alt ge direkta lån till företagare för att bl.a. underlätta generationsskiften. Genom dessa änd­ringar i bolagsordningen har institutet fält ökad rörelsefrihet. Vad gäller institutets allmänna inriktning kanjag insiämma i vad ulredningen anfört om att verksamheten i första hand bör avse förhållandevis väletablerade företag med inarbetad administration och produktion.

 

Prop. 1978/79:165                                                                160

Utredningen har inte nägra förslag till ändringar vad gäller Investerings­bankens rörelseinriktning. Det förhållandevis höga risktagande som ut­märker Invesleringsbankens verksamhet har som utredningen framhällit möjliggjorts genom atl banken utrustats med stort eget kapital. Utredning­en anser mol denna bakgrund att det är önskvärt att banken pä längre sikt tillförs ytterligare egna medel genom ökning av aktiekapitalet. Jag vill erinra om att banken är 1978 (prop. 1978/79:8, NU 1978/79:8, rskr 1978/ 79: 42) har anvisats 300 milj. kr. för teckning av aktier och att den statliga garantin för bankens förbindelser har höjts från 4 000 milj. till 5 000 milj. kr. I övrigt fär jag beiräffande Invesleringsbanken hänvisa till den nyligen beslutade propositionen om riktlinjer för industripolitiken, m.m. (prop. 1978/79:123).

1 fräga om SEK föreslår utredningen att institutets bolagsordning ändras så att institutet ges utrymme för kreditgivning utan säkerhet intill ett belopp motsvarande 25% av aktiekapitalet. Delta är f. n. 400 milj. kr.

De remissinstanser som har yttrat sig i denna del har tillstyrkt förslaget om blancokreditgivning. Från en del håll har man l.o. m. velat gå längre genom atl sätta gränsen för blancokrediter vid 50% av aktiekapitalet. En del remissinstanser har särskilt betonat det angelägna med en blancokreditgivning för mindre och medelstora företag, som i allt siörre omfattning söker sig ut på den inlernationella marknaden.

Somjag tidigare har nämnt anserjag all blancokrediter i princip inte bör fä lämnas av mellanhandsinstiluten. När det gäller finansieringen av de mindre och medelstora företagens exportkrediter vill jag erinra om de av riksdagen år 1978 beslulade åtgärderna i dessa avseenden (prop. 1977/ 78: 155, NU 1977/78: 73, rskr 1977/78: 379, SFS 1978: 404). I propositionen (sid. 120) behandlar chefen för industridepartementet förslag som syftar till att underlätta finansieringen av de mindre företagens exportkrediter. Efter samräd med chefen för industridepartementet vill jag framhälla att vissa mera riskfyllda exportkrediter för de mindre företagen mycket väl kan finansieras av de regionala utvecklingsfonderna eventuellt i samarbele med Investeringsbanken. Jag anser mol denna bakgrund att tillräckliga skäl saknas för att i fråga om SEK göra undanlag från principen alt ett mellanhandsinstitut inte bör få lämna blancokrediter.

Utredningen har vidare föreslagit att Skeppsfartens sekundärlänekassa genom fusion går upp i Skeppshypoiekskassan. De remissinstanser som yttrat sig i denna del har tillstyrkt förslaget. Bankinspektionen har erinrat om atl inspektionen i sill yttrande över varvskreditulredningens (I 1974: 03) betänkande (SOU 1975: 101) Fartygsfinansiering har aktualiserat frägan om tillsyn över skeppshypoteksinstitulen.

1 skrivelse till industridepartementet den 24 oktober 1978 har Skepps­hypotekskassan och Skeppsfartens sekundärlänekassa hemställt om inrät­tande av ett nytt läneinstitut för att finna en mer långsiktig lösning av rederiernas likviditetsproblem med avseende på kapitalavbetalningar lill

 

Prop. 1978/79:165                                                                161

Skeppshypotekskassan,   Sekundärlånekassan  och   Lånefonden  för den mindre skeppsfarten.

Med hänsyn lill denna framställning och lill de övriga frägor som är förknippade med finansiering m. m. för varvs- och rederinäringarna anser jag atl frägan om fusion av kassorna bör behandlas i annat sammanhang. Därvid får ocksä den av bankinspektionen väckta frågan om tillsyn över skeppshypoteksinslituten tas upp. Jag har även i denna fråga samråti med chefen för industridepartementet.

Beträffande Lantbruksnäringarnas primärkredit och. sekundärkredit in­nebär ulredningens förslag sammanfattningsvis följande. Primär- och se-kundärinstiluten slås samman pä motsvarande sätt som Industrikredit och Företagskredil. Samma uppläningsmuUipel, 15, bör också lillämpas. Lika­så bör säkerhetskraven överensslämma. Lån bör alltså ges inom 75% av pantens uppskattade värde. Lån utan särskild säkerhet bör få ges intill ett belopp som motsvarar institutels halva aktiekapital. En ökning av primär-och sekundärinstitutens sammanlagda aktiekapital och garantifondcr, som f.n. uppgår till 20 resp. 75 milj. kr., bör enligt utredningen anstå tills en vidgning av institutels verksamhetsområde kommer till stånd. Ulredning­en föreslår alt en särskild kreditavgift om 5 000 kr. per lån ersattes med en vidgning av den genomsnittliga räntemarginalen.

Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget att sammanslå institu­ten. Representanter för lantbruksnäringen biträder förslaget endasl under förutsättning att uppläningsrätten inte försämras. De kräver en högre upplåningsmullipel än vad ulredningen föreslagit. Beträffande utredning­ens förslag i övrigt har inga invändningar gjorts.

Föregen del förordarjag - av samma skäl som beträffande Industrikre-dit/Förelagskredit och sedan överläggningar har skett med övriga delägare - en sammanslagning av Lantbruksnäringarnas primär- och sekundärkre-diiinstituts verksamheter. Som utredningen har föreslagit bör sammanslag­ningen lämpligen ske på det sättet att primärinslitutel övertar sekundärin­stitutets rörelse. I övrigi fär jag hänvisa lill vad jag har anfört om samman­slagningen beträffande Industrikredit och Företagskredit.

I likhet med kapitalmarknadsutredningen anser jag atl frågan om en ökning av kapitalinsatserna i Lantbmkskredil bör kunna anstå lills en sådan vidgning av institutets verksamhelsområde kommer till stånd som jag har förordal i det föregående.

Säkerhetskraven vid utlåning frän Lantbmkskredil överensstämmer f n. med de krav som stadgas för Industrikredit/Förelagskredit. Den övre lånegränsen för primärinslitutel gär sålunda vid 60% av pantens uppskat­tade värde medan det i bolagsordningen för sekundärinstilulel anges alt säkerheten skall bedömas betryggande. Jag kan tillstyrka att län i det sammanslagna institutet får ges inom 75% av pantens uppskattade värde. Däremot avstyrker jag - av samma skäl som beträffande Induslrikredit/ Företagskredit - förslaget alt lån skall få ges utan säkerhet. 11    Riksdagen 1978179, 1 saml. Nr 165.

 

Prop. 1978/79:165                                                                162

Lantbrukskredits upplåningsrätl är reglerad' på samma sätt som för Industrikredit/Företagskredil. Således är uppläningsrätten i primär- och sekundärinstitutet maximerad lill 20 resp. 10 gånger summan av eget kapital, garantifond och utestående förlagslän, med vissa restriktioner för förlagslån med kortare återstående löptid än fem är. Av motsvarande skäl somjag har anförl i fräga om Industrikredit/Företagskredil bör enligt min mening upplåningsmultipeln för del gemensamma institutet Lantbrukskre­dit bestämmas till 18,

Vad gäller den särskilda kreditavgifien på 5 000 kr. vilken enligt utred­ningens förslag borde avskaffas beslöt styrelsen för Lantbrukskredit i september 1978 att avskaffa avgiften.

Beträffande hypoteksbanken villjag erinra om att grundfonden för ban­ken höjdes år 1978 frän 600 milj. kr. till 900 milj. kr. (prop. 1977/78: 133, NU 1977/78: 52, rskr 1977/78: 237). Jag vill också erinra om vad jag tidigare anfört om jordbrukets försörjning med länekapital och om de ökade emis­sionsmöjligheter som hypoteksbanken fått under år 1979, I likhet med utredningen anser jag anledning saknas att föreslå några ändringar av landshypoteksinstitutionens verksamhei.

2.5.5 Underslödsföreningarna

Med understödsförening avses en förening för inbördes bistånd som utan afiarsniässigt drivande av försäkringsrörelse meddelar annan person­försäkring än arbetslöshetsförsäkring. Alltefter verksamhetens art brukar underslödsföreningarna indelas i pensionskassor, sjukkassor, begrav­ningskassor samt sjuk- och begravningskassor. År 1977 fanns det 245 föreningar, varav 113 begravningskassor och 73 pensionskassor.

Understödsföreningarnas betydelse på kapitalmarknaden har minskal kraftigt. Frän att under femärsperioden 1955-1959 ha svarat för mer än 10% av utlåningen på kapitalmarknaden uppgick andelen till endast 1,6% under perioden 1970—1974. Vid uigången av år 1976 redovisade förening­arna sammanlagt 6066 milj. kr. i fonder. Av beloppet belöpte 5 736 milj. kr. på pensionskassorna. Det innebär att värdet av föreningarnas samman­lagda fonder år 1976 var 1852 milj. kr. högre än är 1970. Bakom denna utveckling ligger en ökad tillväxt i ett litet antal stora pensionskassor, vilka administrerar avtalsbundna tilläggspensioner för anställda i vissa företag eller yrkeskategorier. Samtidigt har föreningarnas övriga verksamheter, sjuk- och kapitalförsäkring, stagnerat. Under är 1976 inbetalades i avgifter till samtliga understödsföreningar 380 milj, kr,, varav 365 milj, kr, lill pensionskassorna.

Understödsföreningarnas verksamhei regleras i lagen (1972:262) om understödsföreningar (UFL), Understödsförening skall vara registrerad hos försäkringsinspekiionen och stå under lillsyn av denna. För atl trygga en förenings möjligheler att infria sina försäkringsutfåstelser innehäller UFL regler om fondbildning och kapitalplacering. Reglerna överensstäm-

 

Prop. 1978/79:165                                                                163

mer i slort selt med dem som enligt försäkringsrörelselagen (FL) gäller för försäkringsbolagen.

Understödsförening är vid årsbokslutet skyldig att för varje försäkrings­gren avsätta eventuellt överskott pä försäkringsverksamheten till en för­säkringsfond (23 § UFL). Ett belopp som läcker summan av dels försäk­ringsfond, dels föreningens övriga skulder, annan fond än försäkringsfond ej medräknad, skall redovisas i vissa slag av värdehandlingar (24 § UFL). De tillåtna placeringsobjekten är utformade efter mönster av 274 § FL. Förutom vissa obligationer är det främst fräga om fordringar hos riksban­ken eller annan svensk bank och fordringar mol säkerhet av fasiighetsin-teckningar. Inteckningen skall i fråga om jordbruks-, bostads-, kontors-eller affärsegendom ligga inom 4/5 (80%) av taxeringsvärdet och beträffan­de annan fast egendom inom 2/3 (ca 67 %). I likhel med försäkringsbolagen har föreningarna - inom stadgarnas ram - också fri placeringsrätt inom en sektor motsvarande l/IOav försäkringsfonden, dock med samma undantag i fräga om aktier som gäller enligt FL. I motsats till vad som gäller för försäkringsbolagen finns inga krav på pantsättning av de i 24 § UFL an­givna värdehandlingarna.

Understödsföreningarna har vid sidan av försäkringsfonden andra fon­der, de s. k. fria fonderna. Dessa fonder får placeras enligt regler som har tagils in i stadgarna. Emellertid gäller på samma sätt som för försäkrings­bolagen den s.k. femprocentsregeln, dvs. förbud att ulan försäkringsin­spektionens medgivande äga mer än 5 % av antalet aktier i samma aktiebo­lag. Har aktierna olika röstvärde, fär aktieinnehavet motsvara högst 5 % av röstetalet för samtliga aklier.

Av de lolala fonderna år 1976 utgjorde försäkringsfonderna 4633 milj. kr. och de fria fonderna 1 433 milj. kr.

Utredningen har - beiräffande de understödsföreningar som enligt för­säkringsinspektionens bedömning från fall lill fall har tillräckliga admini­strativa resurser - föreslagit atl den fria sektorn av försäkringsfonden skall ökas från 10 till 20%, alt förbudet att placera aktier inom den fria sektorn skall upphöra och all femprocentsregeln skall vidgas lill 10%. Vidare har utredningen i fräga om dessa föreningar föreslagit att taxerings­värdet skall ersättas med uppskattningsvärdel (pantvärdet) i reglerna om godtagbar inteckningssäkerhet. De föreslagna förändringarna överens­stämmer med vad utredningen i betänkandet föreslagit i fräga om försäk­ringsbolagens placeringsregler.

Remissinsianserna har i allmänhet godtagit utredningens förslag. Vissa invändningar har dock gjorts. En remissinstans anser att en understödsfö­renings möjlighet alt få tillämpa de föreslagna placeringsreglerna bör vara knuten till storleken av förvaltal kapital och inte lill försäkringsinspektio­nens bedömning. Inspektionen har i sill remissvar framhållil att fri sektor inle bör öppnas för aklier. En annan remissinsians vill ha kvar fempro­centsregeln för innehav av aktier i samma bolag. Beträffande förslaget om

 

Prop. 1978/79:165                                                                 164

uppskattningsvärde finns del förespråkare för att dels gränsen för jord­bruks-, bostads-, kontors- och affärsegendom sätts vid 75%, dels för alt tillämpningsföreskrifterna utformas enklare än vad utredningen har före­slagit i fräga om försäkringsbolagen.

För egen del villjag anföra följande. Placeringsreglerna i UFL är utfor­made i nära överensstämmelse med vad som enligt 274 S FL gäller för livförsäkringsbolagen. Reglerna är ulformade främsi med hänsyn till kra­vet pä placering i säkra objekt men också krav på god avkastning och en tillfredsställande likviditet har haft betydelse. Placeringsbestämmelserna kan även ses mol bakgrund av en från samhällets synpunkt önskvärd investeringspolitik.

I likhet med ulredningen anser jag del önskvärt med likformighet i placeringsreglerna mellan understödsföreningar och försäkringsbolag. Jag har i ett tidigare avsnitt förordat att den fria sektorn vidgas till 20% för försäkringsbolagen. De synpunkier som ligger bakom della förslag kan i princip ocksä anläggas pä de placeringsmöjligheler som bör gälla för un­derslödsföreningarna. Således har medlemmarna i understödsföreningarna intresse av atl de medel som förvaltas av föreningarna för försäkringstagar­nas räkning inte bara är betryggande placerade utan även ger en god avkaslning. I annat fall kan försäkring i understödsförening frän ekono­misk synpunkt framstå som ett i jämförelse med andra försäkringsformer mindre fördelaktigt alternativ och föranleda tillbakagång av föreningarnas verksamhet. Vidare är del från kapitalmarknadssynpunkl önskvärt att ocksä understödsföreningarna fär bättre möjligheter att anpassa sina place­ringar efter den förväntade utvecklingen av efterfrägan på kapitalmarkna­den.

Mol bakgrund av det anförda anserjag att en vidgning av försäkringsfon­dens fria sektor är motiverad för en del understödsföreningar. Till skillnad från de större försäkringsbolagen förfogar mänga understödsföreningar emellertid inte över ekonomisk expertis och sakkunskap. Härtill kommer de mänga små föreningarnas ringa utläningskapacitet. Jag anser därför i likhet med ulredningen att en allmän ulvidgning av den fria sektorn för understödsföreningarna inte bör genomföras. Däremot ser jag ingel hinder mot en sädan utvidgning för de större föreningarna. Som ulredningen har föreslagit bör gränsdragningen i detta avseende göras av försäkringsin­spektionen pä grundval av en bedömning av föreningarnas administrativa resurser, vilket för de nuvarande föreningarnas del torde fä ske vid god­kännande av stadgeändring.

Jag har pä anförda skäl tidigare avstyrkt utredningsförslaget om vidgade möjligheter för försäkringsbolag lill placering i aklier. Jag finner på mot­svarande skäl inie anledning att föreslå en vidgning av understödsföre­ningarnas möjligheter att placera i aktier.

Vad slutligen gäller utredningens förslag att ersätta taxeringsvärdet med ett uppskaltningsvärde harjag beträffande försäkringsbolagen i ett lidigare

 

Prop. 1978/79:165                                                                165

avsnitt förordat en sådan ändring. Med hänsyn till vad jag nyss nämnde om alt placeringsreglerna för försäkringsbolagen och understödsföreningarna bör vara likformiga tillstyrker jag en övergång till uppskattningsvärde också för understödsföreningarnas del, dock även här med en begränsning lill de föreningar som har tillräckliga administrativa resurser. 1 likhet med vad jag har föreslagit beträffande försäkringsbolagen bör uppskattnings-värdet fastställas efter expertvärdering av samma slag som förekommer vid tillämpningen av bankernas kapiialtäckningsregler om inteckningslån. Vidare bör. somjag har förordat i fräga om försäkringsbolagen, gränsen för jordbruks-, bostads-, kontors- och affärsegendom sättas vid 70%, för annan fas' egendom vid 60% och som en alternativ regel för slatsbelänade fastigheter vid 75 %■ av del pantvärde som skall fastställas enligt gällande bestämmelser.

Utöver kapitalmarknadsulredningens förslag villjag i detta sammanhang ta upp en annan fråga som berör understödsföreningarnas verksamhet. Enligt 6§ UFL gäller att kapitalförsäkring fär avse högst 8000 kr. för en medlem. Om särskilda skäl föreligger, kan försäkringsinspektionen medge understödsförening alt meddela sädan försäkring till högre belopp. Svens­ka livförsäkringsföreningars riksförbund (SLR) har hemställt om en sädan ändring i lagen om understödsföreningar alt det högsta medgivna kapital­försäkringsbeloppet höjs från 8000 kr. till 14000 kr.

Vid riksdagsbehandlingen av prop. 1972:69 med förslag till lag om understödsföreningar godkände riksdagen näringsutskottets hemställan om avslag på ett motionsyrkande atl nämnda kapitalförsäkringsbelopp 8000 kr. i stället borde anknytas till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring (NU 1972:29).

Försäkringsinspektionen har i yttrande är 1977 över riksförbundets framställning bl.a. framhållit att det är väsentligt att maximibeloppet i lagen inte bestäms högre än att man upprätthåller den avgränsning mot affärsmässigt driven försäkringsrörelse som maximibeloppet avser att ge. Möjligheten att teckna kapitaiförsäkringar lill högre belopp har utnytQats i liten utsträckning. Dessutom har nyteckningen av kapitalförsäkringar, främst i de öppna föreningarna, varit obetydlig under senare är. Inspektio­nen ifrågasätter med hänsyn till dessa förhållanden om det egentligen föreligger nägot behov av att höja lagens maximibelopp för kaptalförsäk-ring. Inspektionen vill emellertid med hänvisning till den fortsatta försäm­ringen av penningvärdet inte motsätta sig en mindre höjning av det högsta tillåtna kapitalförsäkringsbeloppet och tillstyrker en höjning till 10000 kr.

Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam har också tillstyrkt en höjning av ifrågavarande belopp lill 10000 kr.

För egen del kanjag insiämma i försäkringsinspektionens uttalande att maximibeloppet bör bestämmas med hänsyn till all avgränsningen gent­emot annan försäkringsrörelse bör upprätthållas. Vid en sådan avvägning med hänsyn till penningvärdets utveckling sedan maximibeloppet bestäm-

 

Prop. 1978/79:165                                                                 166

des är 1972 förordarjag att maximigränsen för kapitalförsäkring nu höjs till 12 000 kr.

2.5.6 Övriga Jrågor

Det finns vid sidan av AP-fonden ett stort antal fonder vars förvaltning är offentligt reglerad. Exempel pä sådana fonder är arbetsskadeförsäk­ringsfonden, försäkringskassornas fonder, arbetslöshetskassornas fonder, allmänna arvsfonden, kyrkofonden samt olika donationsfonder. Försäk­ringskassorna och arbetslöshetskassorna har själva förvaltningsansvaret för sina fonder. I övrigi handhas förvaltningen av de angivna och andra liknande fonder av riksförsäkringsverkel och kammarkollegiet.

Fondernas sammanlagda värde uppgår till betydande belopp. Den 30 juni 1978 var bokföringsvärdel för samtliga fonder som förvaltas av riksför­säkringsverket omrking 3,4 miljarder kr. Motsvarande värde den 30 juni 1977 för kammarkollegiets fonder var 846 milj. kr.

Gemensamt för samtliga nu berörda fonder är att det är särskilt reglerat hur fondernas medel skall vara placerade. Placeringsreglerna har generellt till syfte att fondmedel skall ha fullgod säkerhet. I första hand godtas därför placeringar i obligationer som utfärdas eller garanteras av stal och kommun. Vidare tilläts i regel förvärv av bostadsobligationer och skuldför­bindelser mot säkerhet i fast egendom. Även placeringar i aktier är tillåtna men pä grund av riskkaraktären endasl i begränsad omfattning.

Kapitalmarknadsutredningen har tagit upp frägan om fondernas förvalt­ning mot bakgrund av vissa bl. a. av kammarkollegiet framförda förslag om utvidgad rätt atl placera fondmedel i aktier. Utredningen är kritisk mot förslagen och framhäller bl. a. att de akluella fonderna knappast erbjuder någon lämplig form för ett ulökal statligt engagemang på aktiemarknaden. Enligt utredningen bör sädana insatser i stället ske via AP-fonden.

Utredningen anser emellertid att en detaljöversyn av fondernas place­ringsregler är påkallad. Det är i försia hand mot mängden av placerings­möjligheter som utredningen riklar sin krilik. Den omfattande regleringen av placeringarna är enligt ulredningen onödigt vidlyftig och har skapat stora administrativa behov. För att begränsa fondförvaltningarna pekar utredningen pä möjligheterna alt utesluta vissa arbetskrävande placerings­former, t.ex. fastighetsinnehav och län mot inieckningssäkerhei. Place­ringarna bör i slället koncentreras pä obligationer, kommunlän och andra värdehandlingar av sådant slag som inle kräver särskild säkerhetsprövning i de enskilda fallen.

Riksförsäkringsverket släller sig positivt till atl fondförvaltningarna för­enklas. Vad beträffar de egna fonderna, anser verket att sädan medelsför­valtning är främmande för verkets uppgifi och alt placeringarna därför bör överflyttas till annat organ. Kammarkollegiet framhäller att statens förval-taransvar för fonderna bl.a. innebär att medlen skall placeras utifrån ekonomiskt godtagbara grunder. Avgörande för placeringspolitiken bör

 

Prop. 1978/79:165                                                                167

enligt kollegiet vara vilka invesleringar som från avkastnings-, värdesak-rings-, likviditets- och risksynpunkter framslår som på sikt mest fördelakti­ga. En alltför ensidig inriktning på obligationsplaceringar skulle enligt kollegiet inte vara försvarbart med hänsyn lill rimliga avkastningskrav. Kollegiet gör vidare den bedömningen att för kollegiets del endasl margi­nella vinster står att hämta om förvaltningen förenklas i enlighet med Ulredningens modell. Kammarkollegiel föreslär att kollegiet, riksförsäk­ringsverket och riksrevisionsverket får i uppdrag att gemensamt göra en översyn av de statligt reglerade fondernas placeringsregler.

För egen del kanjag i och för sig insiämma i ulredningens bedömning alt fonderna har begränsad betydelse frän kapitalmarknadssynpukt. Även om fondernas placeringsregler därför inte har tilldragit sig större uppmärksam­het i detla sammanhang finns det emellertid flera omständigheter som pekar pä att det, som ulredningen förordar, kan behövas en översyn av de olika regler som gäller för placering av fondmedel och fondernas admini­stration. En sådan översyn bör ocksä syfta till atl göra den statliga fondför­valtningen mera effekliv och administrationen mindre och enklare. Jag avser alt inom den närmaste framtiden återkomma till den närmare utform­ningen av ett sådant utredningsuppdrag.

1 övrigt vill jag påpeka att utredningens avsnitt om obligationsmarkna­den inte har blivit separat redovisat, Dithörande frägor har i stället - som har framgåti av vad jag lidigare har anfört - förts lill de avsnilt i vilka de olika instituten behandlas. Detta gäller i första hand kapitlen Allmän bak­grund och problembild och Bankerna.

Under remissbehandlingen av kapitalmarknadsulredningens omfaitande slutbetänkande har i övrigt många olika förslag förts fram. Huvuddelen av dessa förslag har jag strävat efter att behandla i de föregående delavsnill där de enligt min mening närmast hör hemma. Återstående förslag som inte har blivit uttryckligen berörda harjag bedömt sakna omedelbart intresse för de nu aktuella reformerna inom kapitalmarknadens område. 1 några fall har förslagen från remissinstanserna ocksä varit sädana att de inte lämpli­gen kan behandlas i della sammanhang.

 

Prop. 1978/79:165                                                                168

3   Upprättade lagförslag

1 enlighet raed del sagda har inom ekonomidepariementel upprättats förslag lill

1.   lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse,

2.   lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker,

3.   lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen,

4.   lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse,

5.   lag om ändring i lagen (1972: 262) om understödsföreningar,

6.   lagom ändring i lagen (1974:922) om kreditpoliliska medel,

7.   lag om ändring i reglementet (1959: 293) angående allmänna pensions­fonden,

8.   lag om ändring i förordningen (1908: 129) ang. en särskild stämpelav­gift vid köp och byte av fondpapper,

9.   lag om ändring i slämpelskaltelagen (1964: 308),

 

10.   lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370),

11.   lag om ändring i lagen (1947:576) om slallig inkomstskatt.

 

Prop. 1978/79:165                                                  169

4    Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i lagen om bankrörelse

54        §

Det förbud för affärsbankerna att förvärva förlagsbevis som paragrafen bl.a. innehäller har slopats. Skälen till det framgår av den allmänna moti­veringen. Den generella rätt att förvärva föriagsbevis som bankerna här­igenom får avser "för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar som medför rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare" men däremot inte vanliga lånereverser som innehåller en sädan klausul om begränsning av betalningsrätten. Sådana lånereverser har hittills inte om­fattats av paragrafens uppräkning av värdehandlingar som en bank får förvärva eller driva handel med och gör det alltså inte i fortsättningen heller. Av den föreslagna avfattningen framgår att med föriagsbevis menas förskrivningar som är avsedda förden allmänna rörelsen. Den definition av föriagsbevis paragrafen i övrigt har innehållit har ansetts kunna utgå. Vad som avses med förlagsbevis torde ändå vara klart.

En begränsning i banks rätt att frill förvärva föriagsbevis kvarstår fortfa­rande, se vid 55 och 56§§.

55      och 56 §§

Bestämmelserna i dessa paragrafer innebär undanlag från förvärvsförbu­det i 54§. I och med att detta förbud upphävs när det gäller föriagsbevis och bank alltså får en generell rätt att förvärva sädana, kan vissa här upptagna regler om rätt för bank atl i särskilda fall förvärva föriagsbevis utgå. Bestämmelsema om förlagsbevis i 55 § första stycket 2, andra stycket samma paragraf samt 56 § första och andra styckena har sålunda stmkits.

I 55 § första stycket 5 föreskrivs att bankaktiebolag efter tillstånd av regeringen fär förvärva aktie, garantifondbevis eller förlagsbevis i bankfö­retag eller annat förelag med bankfrämjande eller allmännyttigt ändamål. 1 viss utsträckning torde en bank kunna ge företag av nämnda slag kapital­tillskott lika väl genom att förvärva förlagsbevis som genom att köpa aktier. Den praktiska betydelsen av ett tillståndskrav sävitt avser aklier skulle därför ibland kunna gå föriorad genom att banken i stället förvär­vade förlagsbevis. I enlighet med utredningsförslaget som pä denna punkt lämnats ulan erinran vid remissbehandlingen har ett tillståndskrav även såvUt avser förvärv av förlagsbevis därför ansetts böra stå kvar.

Bankinspektionen har påpekat att punkten 5 tolkad efter orden innebär att bank före alla förvärv av förlagsbevis skulle förvissa sig om all utgi­varen inte är företag med bankfrämjande eller allmännyttigt ändamål. I prakiiken är det här fråga endasl om sådana förelag där bank redan innehar eller avser att förvärva aktier. Några lillämpningssvårigheter torde därför knappast behöva uppstå.

 

Prop. 1978/79:165                                                  170

66 S

Första stycket innehåller ett förbud för affärsbankerna att utfärda tryckta eller graverade förbindelser som är ställda till innehavaren eller till viss man eller order. Förbudel avser att hindra bankerna från alt bryta eller kringgå förbudet för annan än riksbanken alt ge ut sedlar (jfr. 9 kap. 13 § regeringsformen) och vidare från att utfärda obligationer. Även om ban­kerna som jag har förordat nu ges rätt att utfärda obligationer torde förbudet i första stycket böra stå kvar. I texten har gjorts en hänvisning lill de undantag från förbudet som finns i andra och tredje styckena. Tredje stycket är nytt och innehåller de föreslagna föreskriftema om bankbolags rätt atl ge ul och ställa garanti för obligationer.

I andra siycket har endast gjorts redaktionella ändringar.

Enligt Iredje stycket föreslås bank få räll atl utfärda obligationer som lyder på minst 100 kr. jämte ränta och har en längsta löptid på sju år. Begränsningen lill sju år gäller dock bara inom landet emitterade obliga­tioner. En bank är alltså oförhindrad att ge ul obligationer utomlands med längre löptid. Sädan obligation skall lyda på minst raotvärdet i utländsk valuta av 100 kr. En gräns sätts för obligationsutgivningen vid ett belopp som motsvarar 3%) av bankens inlåning frän allraänheten. Som sädan inlåning räknas inlåning på olika slags räkningar, konton i utländsk valuta, specialinlåning och avräkningskonlo med postverket. Dessutom bör de medel en bank erhåller mol s.k. bankcertifikat, dvs, kortfristiga obliga­tioner med en löptid på högst ett år, räknas som sådan inlåning, eftersom certifikaten avses ersätta specialinlåning. Mot certifikai upplånade medel bör räknas som inlåning, även om t, ex, en annan bank skulle inneha certifikatet. Begränsningen tar sikte på den volym inlåningen har när ban­ken emitterar obligationer. Det nominella värdet av de obligationer som banken emitterar och tidigare har emitterat får inte överstiga 3% av den akluella siffran för inlåningen. Det har här ingen betydelse om inlåningen därefier skulle minska så att obligationsemissionerna tillsararaans utgör mer än sagda 3 %.

För utfärdande av bankcertifikat har inte gjorts någon volymbegräns­ning. De omfattas allstå inte av 3-procentsregeln.

Nägon särreglering av rätlen att ge ul obligationer föreslås inte för Sparbankemas Bank eller Föreningsbankemas Bank. Eftersom en motsva­rande rätt föreslås bli införd i sparbankslagen och jordbmkskasserörelsela-gen, bör det vara möjligt för sparbanker resp, regionala föreningsbanker att t. ex. gemensamt utfärda obligationer och bjuda ut dessa pä marknaden undermedverkan av Sparbankemas Bank resp, Föreningsbankemas Bank.

Tredje stycket upptar också en regel sora ger bank möjlighet att ställa garanti för obligationer sora annan, t. ex. ett industriföretag, har utfärdat.

Enligt de kapiialtäckningsregler som finns i de tre banklagarna krävs inte kapitaltäckning för fordringar som ett bankinstitut har mot ett annat in­hemskt bankinstitut. Viss jusiering behöver göras i kapitaltäckningreg-

 

Prop. 1978/79:165                                                                171

lerna för att delta undanlag skall omfatta också banks innehav av obliga­tioner (inkl. bankcertifikat) .som en annan bank har utfärdat. Förslag i den delen avser jag att la upp samtidigt med de förslag lill nya kapiialtäcknings­regler somjag på gmndval av ett delbetänkande (Ds E 1978:4) frän bank­lagsutredningen (Fi 1976:04) avser att lägga fram inom kort.

74 S

Som en följd av ändringarna i 54-56§§ har förbudet för styrelsen att delegera rätl att avgöra ärende som avser förvärv av föriagsbevis utgått ut femte stycket 4 med undantag för sådana förlagsbevis som avses i 55 § första stycket 5. I samma stycke har tillagts en ny punkt 6, som innebär atl bankens styrelse inte får uppdra åt annan alt besluta att banken skall ge ut obligationer med längre löptid än ett år. Rätten att ge ut bankcertifikat kan alltsä delegeras. I sjätte stycket har gjorts ett tillägg, varigenom ell molsva­rande förbud mot delegation kommer att gälla ställande av garanti för obligationer.

Ikraftträdande

De nu föreslagna ändringarna föresläs träda i kraft den 1 juli 1979. Jag vill dock erinra om att de ändringar i 55 och 74 §§ som har föreslagits i prop. 1978/79:9 med förslag till fondkommissionslag, m.m. avses träda i kraft den Ijanuari 1980.

4.2 Förslagen till lagar om ändring i sparbankslagen och lagen om jord­brukskasserörelsen

Ändringarna i 23, 24 och 35 §§ sparbankslagen samt i 31, 32 och 42 a §§ jordbrukskasserörelselagen motsvarar ändringarna i 54, 55 och 66 §§ bank­lagen. Begränsningarna av rätten att förvärva förlagsbevis enligt 24 § tredje och Qärde styckena sparbankslagen samt enligt 32 § tredje och Qärde styckena har ansetts böra bestå av motsvarande skäl som har angetts vid 55 och 56 §§ banklagen i fråga om dess första siycke 5.

Till skillnad frän vad som gäller för affärsbankerna krävs det tillstånd av bankinspekiionen för att sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit som medverkar vid emission av aktier eller förlagsbevis skall fä förvärva aktie eller förlagsbevis som ingår i emissionen (24 § femle siycket spar­bankslagen och 31 § femte stycket jordbrukskasserörelselagen). Syftet med föreskrifien är att hindra alt sparbanker och cenlralkassor engagerar sig i emissionsverksamhel av detta slag utan att bankinspektionen har pröval om del är lämpligt med hänsyn lill deras personella och tekniska resurser för sådan verksamhet. Med hänsyn till att sparbankerna och kreditkassorna fär en generell rätt alt förvärva förlagsbevis, bör tillstånd till förvärv inte krävas eller nu föreskrivel avyttringstväng bestå, sävitt avser förlagsbevis som förvärvas i samband med att sparbanken eller-

 

Prop, 1978/79:165                                                                172

cenlralkassan medverkal' vid emission. Tillständskiavet har i stället knu­tits till själva rälten att medverka vid emission av aktier och förlagsbevis. I sin nya lydelse reglerar bestämmelsen i övrigt endast rätten atl inneha aktiei" som ingär i emissionen.

Angäende ikraftträdandet av 24 och 39 S§ sparbankslagen samt 32 S jordbi ukskasserörelselagen jämför prop. 1978/79:9.

4,3 Förslaget till lag om ändring i lagen om försäkringsrörelse

274 S

I paragrafen föreskrivs alt ell belopp molsvarande försäkringsfonden för livförsäkringar skall vara redovisat i vissa slag av värdehandlingar. Be­stämmelserna föreslås ändrade i följande hänseenden.

I första stycket punkt 2 har bland de lillålna placeringsobjekten tillagts andra skuldförbindelser än obligationer för alt möjliggöra placering ocksä i reverslån till Sveriges allmänna hypoleksbank. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Svenska skeppshypotekskassan. Skeppsfartens se­kundärlänekassa, Sveriges investeringsbank aktiebolag och andra kredit­aktiebolag. Utredningens förslag inbegrep inte Skeppsfartens sekundäriå­nekassa, eftersom kassan avsågs genom fusion gå upp i Svenska skeppshy­potekskassan. Som framgår av den allmänna motiveringen föreslås frägan om sammanslagning av kassorna emellertid anstå. Punkt 2 omfattar for­mellt också Svenska bostadskreditkassan och Nordiska investeringsban­ken. Detla har emellertid ingen praktisk betydelse. Bostadskreditkassan har genom fusion uppgått i stadshypotekskassan. Vad Nordiska investe­ringsbanken angår torde reversuppläning hos svenskl försäkringsbolag inte bli aktuell.

Ullrycket "andra skuldförbindelser" kan inbegripa inte bara vanliga reverser utan även förlagsbevis. Särskilt undanlag har därför gjorls för förlagsbevis i punkt 2. I samma punkt har orden "Sveriges investerings­bank akiiebolag" och "kreditaktiebolag, som enligt vad därom finnes stadgat står under tillsyn av bankinspektionen" ersatts av "kreditaktiebo­lag". Alla kreditaktiebolag utom investeringsbanken står numera under inspektionens lillsyn. Ändringen är därför närmast redaktionell och skapar överensstämmelse med bankernas kapiialtäckningsregler (jfr. t.ex. 57§ första stycket A 2 banklagen).

Obligationer som bank enligt vad jag har anfört i det föregående föreslås fä ge ut eller garantera bör godtas som placeringar enligt förevarande paragraf och har särskilt angetts i försia stycket punkt 3. Punkten har ocksä jämkats redaktionellt.

I prop. 1978/79: 53 har föreslagils att kommuner skall fä ta upp län och teckna borgen ulan regeringens medgivande. Med hänsyn härtill och till atl det inte synes påkallat att ersätta kravet pä sådant medgivande med nägot annat villkor har kravet på medgivande slopats i första stycket 4.

 

Prop. 1978/79:165                                                                173

Enligt första stycket punkt 5 kan belopp motsvarande livförsäkringsfon­den placeras i obligationer, som svenskt industriföretag hai utfärdat och svensk affärsbank, Sveriges invesleringsbank aktiebolag eller Nordiska invesleringsbanken offentligen har bjudit ut. I stället för "industriförelag" har införts "näringsföretag" för alt del skall vara möjligl alt godta pä detla sätt utbjudna obligationer, även om det utfärdande företaget inte är ett industriföretag utan lillhör annan gren av näringslivet.

1 punkt 6 samma siycke finns bestämmelser som ger försäkringsbolag rätt att läna ut fondmedel mot säkerhet av inteckning i faslighet eller tomträtt. Sädan inleckning skall enligt nu gällande regel vara belägen inom viss andel av senast fastställda taxeringsvärde för fastigheten resp. för tomträtten, nämligen fyra femtedelar för jordbruks-, bostads-, kontors-eller affärsegendom och två tredjedelar för annan fast egendom. När det gäller inteckning i tomträtt kan försäkringsinspekiionen föreskriva ytterli­gare begränsning. I stället för fyra femtedelar av taxeringsvärdet har an­getts 70% av det uppskattade värdet av fastigheten resp. av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten. Två tredjedelar av taxeringsvärdet har ersatts med 60% av uppskattningsvärdet. Fortfarande kan dock för­säkringsinspekiionen föreskriva ytterligare begränsning när del gäller tomirällsinteckning. Samtidigt har uttrycket "annan fastighet" som i prak­tiken främst avser industrifastigheter bytts ut mot "fastighei som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet". Motsvarande ändring har gjorls när del gäller tomträtterna. Skulle det bli aktuellt för försäkringsbo­lag att bevilja län mol inteckning i annat slags fastighet än som omfattas av punkt 6, är del möjligt med slöd av punkt 7, under förutsäitning atl säkerheten kan anses jämförlig med dem som anges i punkt 6.

En alternativ gräns har införts i fräga om sädana fastigheter eller hus för vilka det utgär statligt län till främjande av bostadsbyggandet. För sådana fastigheter eller hus fastställs ett pantvärde, se t. ex. 32 § bostadsfinansie­ringsförordningen (1974: 946). I stället för gränsen 70 % av det uppskattade värdet skall - efter förebild i banklagstiftningens kapiialtäckningsregler -i sä fall gälla 75 % av nämnda panivärde.

Bestämmelserna i punkt 6 har samtidigt disponerats om redaktionellt.

Vad i första stycket 6 avses med det uppskattade värdet av egendomen anges i ett nytt andra stycke. I likhel med vad som gäller enligt bankernas kapiialtäckningsregler skall egendomens värde fastställas efter expertvär­dering i varje särskilt fall.

Den s.k. fiia sektorn som anges i tredje stycket (nuvarande andra stycket) ökas från 10% till 20% av försäkringsfonden för egen räkning -dvs. den del av livförsäkringsfonden som inte motsvarar värdet av återför­säkringsgivares ansvarighet.

336 S

1 paragrafen regleras försäkringsbolags rätt atl äga aktier i ett och samma bolag. I ett nytt tredje stycke föreskrivs alt försäkringsbolag inte utan

 

Prop. 1978/79:165                                                                 174

försäkringsinspektionens medgivande får äga andel i aktiefond. Aktie-fondsverksamheien regleras genom aktiefondslagen (1974:931). Ett för­säkringsbolag är pä grund av första stycket i denna paragraf förhindrat att förvärva mer än 5 % av aktierna i ett fondbolag, dvs. bolag som förvaltar aktiefond. Kunde försäkringsbolaget dessutom fritt förvärva andelar i ak­tiefonden, skulle det kunna fä ett större inflytande inom fondbolaget och de bolag vars aklier ingär i aktiefonden än vad innehavet av aklier i själva fondbolaget kan medföra. 1 fondbolagets styrelse får nämligen fondandels­ägarna (inlressesammanslulning för dem) utse en ledamot för varje påbör­jat tretal ledamöier (7 § andra slyckel aktiefondslagen). Huvudregeln vid förvaltningen av fonden är att fondbolaget beslutar över den egendom - i huvudsak aktier och andra värdepapper - som ingär i fonden och utövar de rättigheter som härflyter ur egendomen. Särskilda regler gäller dock för utövande av rösträtt för de aktier som ingär i fonden. Beslut om hur rösträtten skall utövas är giltigt endast om det har biträtts av mer än hälften av de slyrelseledamöter som fonddelägarna har utsett (17 § tredje stycket). För att försäkringsinspekiionen skall medge att ett försäkringsbolag förvärvar andelar i aktiefond lorde regelmässigl böra krävas att bolagets inflytande över fondbolaget eller annat aktiebolag inte blir större genom innehavet av andelar och aktier än vad det skulle bli, om försäkringsbola­get hade endast en aktiepost pä högst 5% av aktierna i det andra bolaget. Inspektionen kan ocksä återta ett tidigare lämnat medgivande, om försäk­ringsbolaget efter förvärvel av andelar skulle förvärva så mänga aktier i det andra bolaget, att syftei med 5-procentsregeln åsidosätts.

Övergångsbestämmelse

När det gäller bedömningen av säkerheterna enligt 274 § första stycket 6 torde i regel de värden, som har godtagits enligt denna punkt i dess hittillsvarande lydelse, också uppfylla kraven enligt punkten i den föreslag­na lydelsen. För att inte försäkringsbolag skall tvingas att för kontroll av om de nya kraven uppfylls gå igenom hela siu bestånd av inteckningssä-kerheier bör, om så önskas, punkten i dess nuvarande lydelse kunna tillämpas även efter ikraftträdandet på dessa säkerheter.

4,4 Förslaget tili lag om ändring i lagen om understödsföreningar

Ändringen i 6 § innebär att det högsta medgivna kapilalförsäkringsbe-loppei höjs från 8 000 kr. till 12 000 kr.

I 24 § lagen om understödsföreningar har i första stycket 2-5 gjorts ändringar som molsvarar de föreslagna ändringarna i 274 § lagen om för­säkringsrörelse. Vidare har i 24 § införts ett nytt iredje stycke innehållande en bestämmelse som gör del möjligl för försäkringsinspektionen att medge sådan understödsförening, som har tillräckliga administrativa och andra resurser, all tillämpa samma placeringsregler som försäkringsbolagen när det gäller inteckningslån.

 

Prop. 1978/79:165                                                                175

I ett nytt Qärde siycke har införts samma regel om fastställande av uppskattningsvärdel (pantvärdet) som för försäkringsbolagen. För att en understödsförening, som medges övergå till att använda uppskattningsvär­del i slället för taxeringsvärdet pä fast egendom, inte skall behöva göra en tidsödande genomgång av om de inteckningar föreningen redan innehar uppfyller de nya kraven, står det föreningen frill att fortsälla all tillämpa taxeringsvärdet i fråga om dessa inteckningar. En föreskrift härom har ocksä förts in i Qärde stycket.

I det nuvarande tredje stycket som här motsvaras av femte stycket finns föreskrifter om den s. k. fria sektorn av understödsförenings försäkrings­fonder. Den fria seklorn uppgår f n. till l/IO av fonderna och övriga skulder. Ändringen i detta stycke innebär att den fria seklorn ökas till 1/5, dvs. samma andel som gäller för försäkringsbolagens försäkringsfond.

Frägorna om understödsförenings rätt att tillämpa uppskattningsvärden (pantvärden) i stället för taxeringsvärden och om förenings möjlighet atl UtnytQa den fria sektorn får prövas i samband med att inspektionen god­känner föreningens stadgar, i vilka dessa frägor skall regleras, eller i samband med alt inspektionen prövar fräga om godkännande av ändringar i stadgarna.

4.5 Förslaget till lag om ändring i lagen om kreditpolitiska medel

9 §

Paragrafen innehäller föreskrifier om den närmare utformningen av lik­viditetskrav, dvs. det förhällande som vid en viss tidpunkt skall råda mellan nettobeloppet av en kreditinrättnings likvida medel och samtliga dess förbindelser med vissa undantag. I andra stycket anges vilka tillgäng-ar som alltid skall räknas som likvida medel. Dit hör bl. a. obligationer som har utfärdats av stadshypotekskassan. Svenska bostadskreditkassan och hypoteksbanken samt obligationer som har utfärdats av kreditakiiebolag och som avser bostadskreditgivning.

Bostadsinstitutens nyuilåning får f. n. till 10% utnytQas för län till oprio­rilerade ändamäl, bl. a. uppförande av affärs- och kontorsfastigheter, pri-vatfinansierad ombyggnad och reparation av bostäder samt belåning av äldre bostadsfastigheter i samband med överlåtelse. Enligt förslaget skall endast sädana av instituten ulgivna obligationer godkännas som likvida medel för bankinstituten som används för utlåning till prioriterade ända­mäl. Till prioriterade ändamäl hänförs i försia hand nyproduktion av bostäder och annat byggande, i den mån del finansieras med statliga bostadslån.

En konsekvens av förslaget är att - om medel som har länals upp mot obligationer skall användas för län till opriorilerade ändamål - sädana obligationer torde få ges ut i en särskild serie och inte längre räknas som likvida medel enligt paragrafens andra stycke. Stycket har ändrats i enlig­het härmed. Texten har samtidigt jämkats redaktionellt.

 

Prop. 1978/79:165                                                                 176

Det kan päpekas att bestämmelsen i andra siycket är en minimiregel. Den anger endast vilka tillgångar som alltid mäsle räknas som likvida medel vid beräkning av likviditeten. Det är förutsatt alt riksbanken kan föreskriva att även andra obligationer än som anges i bestämmelsen skall ingå i likviditetskvotens täljare.' Så har också skett i fräga om obligationer som ges ut för att vissa angelägna ändamål som får statligt lånestöd skall kunna finansieras, t. ex. inrättande av allmänna samlingslokaler.

17 S

1 paragrafen anges f.n. vad som avses med emissionskontroll. Bl.a. avses därmed att obligationer inle utan riksbankens tillstånd fär ges ut av annan än riksgäldskontorei. Ett undanlag frän emissionskontrollen har nu gjorls för s.k. bankcertifikat, dvs. sädana obligationer med en löplid av högsl ett är som bankinstituten föresläs få rält att ge ut. Bankcertifikaten är avsedda att samla upp specialinlåningsmedel. Eftersom rätt att ta emot specialinlåning inle kräver riksbankens tillstånd bör emissionskontrollen inte heller omfatia bankcertifikaten.

Övergångsbestämmelse

Sädana obligationer som har utfärdals innan ändringen i 9 § träder i kraft skall fortfarande räknas som likvida medel, även om de upplänade medlen delvis har använts för oprioriterade bostadsändamål. Likaså bör vid kon­vertering efter ikraftträdandet de nya obligationer som ersätter obliga­tioner som härrör frän tiden före ikraftträdandet fä räknas som likvida medel. Det förutsätts dock att de nya obligationerna endast avser att ersätta de äldre. De får inle innefalta någon upplåning utöver del inlösta lånebeloppet.

4,6 Förslaget till lag om ändring i reglementet angående allmänna pensions­fondens förvaltning

2 §

Första stycket 2 har ändrats sä att avgifter frän arbetsgivare, som i genomsnitt för avgiftsårel sysselsäUer minsl 50 arbetstagare, skall över­föras lill andra fondstyrelsens förvaltning. Avgifter frän arbetsgivare med färre anslällda överförs till tredje fondstyrelsen. F.n. går gränsen vid 20 anslällda.

Enligt andra stycket skall till de medel varje fondstyrelse förvaltar läggas avkastningen. Från denna regel har gjorts ett undantag för Qärde fondsty­relsens avkaslning. Fyra femtedelar av den avkastning Qärde fondstyrel­sen uppbär varje år skall överföras till de övriga fondstyrelserna. Före beräkningen av denna andel fär dock den sammanlagda avkastningen minskas med förvaltnings- och revisionskostnaderna för året. Del över­förda beloppet skall fördelas pä första-tredje fondstyrelserna i förhållande

 

Prop, 1978/79:165                                                                177

till storleken av styrelsernas tidigare lämnade tillskott till Qärde delfonden. Dessa lillskotl har nämligen enligt försia siycket 4 avräknats på de medel som belöpte pä de övriga fondstyrelserna i förhållande till kapitalbehållningarna enligt styrelsernas balansräkningar avseende ställ­ningen vid utgången av året närmast före resp. överföring.

Med avkastning avses aktieutdelning och räntor men däremot inte reali­serade kursvinster. Realiserade kursvinster bör fä återinvesteras, eftersom det inle är rimligt att fondstyrelsen skall inleverera medel enbart av del skälet alt man har önskat företa omplaceringar i aktieportföljen. Å andra sidan bör kursförluster inte få avräknas från avkastningen. Överföringarna avses ske en gång om året. Så snart Qärde fondstyrelsens balansräkning är fastställd bör sålunda avkastning som styrelsen har mottagit närmast före­gående år överföras.

3 S

De ire försia fondstyrelserna bestrider pensionsutbetalningarna genom att lämna tillskott till riksförsäkringsverket. I paragrafen har gjorts den ändringen att styrelsema skall lämna tillskotten för ett vissl är - i stället för i förhållande lill kapitalbehållningarna enligt styrelsernas balansräk­ningar avseende ställningen vid utgången av närmast föregående år - i förhållande till de avgifter som under närmast föregående år har överförts till styrelsernas förvallning.

11       §

Enligt denna paragraf äligger det fondstyrelserna att förvalta fonden sä att den blir till största möjliga gagn för försäkringen för tilläggspension. Fondmedlens placering skall tillgodose kraven på betryggande säkerhei, god avkastning och tillfredsställande betalningsberedskap. I paragrafen har gjorts ett tillägg, som innebär att styrelserna skall fullgöra den sålunda angivna förvaltningsuppgiften inom ramen för vad som är förenligt med den allmänna ekonomiska politiken och med beaktande av kreditmarkna­dens funktionssätt. Styrelserna får alltså inte företa ålgärder som motver­kar den allmänna ekonomiska politik som statsmakterna har antagit eller som innebär en direkt eller indirekt dirigering av kreditmarknaden. AP-fonden kan visserligen i egenskap av försäkringsinstitut omfattas av för­ordnande enligt lagen om kreditpolitiska medel. Det här föreslagna tilläg­get innebär emellertid ett längre gäende ansvar än så för fondstyrelserna. Att dessa åläggs ett sådant ansvar är nödvändigi med hänsyn till att fonden har en så dominerande ställning och att placeringsbeslut från fondens sida kan ha en mycket siörre genomslagskraft än något annat kreditinstituts åtgärder.

Oftast torde det inle råda nägon motsättning mellan fondstyrelsernas skyldighet att gagna försäkringsintressena, ä ena sidan, och de krav som följer av den allmänna ekonomiska politiken och kreditmarknadens funk-

12 Riksdagen 1978179, I saml. Nr 165.

 

Prop. 1978/79:165                                                                178

lionssält, å andra sidan. Sådana intressekonflikter kan emellertid uppstå. Paragiaten i dess föreslagna ändrade lydelse innebär att fondstyrelserna i sädana lägen måste sätta fondens egna intressen i andra hand.

Ett exempel pä när fondstyrelserna är skyldiga att låla de angivna allmänna inlressena gä före ulgör de förplaceringar för vilka kapitalmark­nadsulredningen har redogjort i betänkandet (sid. 481 och 482). Förplace­ringar kan ske för att uQämna tillfällig obalans mellan tillgången på medel och tillgången på lämpliga placeringsobjekt. Däremot bör förplaceringar inte användas i syfte att föregripa eller rentav framtvinga en ränteändring. Ett annat exempel är att fondstyrelserna bör visa en ålerhållsamhel i transaktioner med andra parter på kreditmarknaden och inte utnyttja sin dominerande ställning på marknaden till all uppnå förmånligare villkor än vad annan placerare på marknaden skulle kunna erhålla.

Fondstyrelserna förutsätts i sin placeringsinriktning följa även de all­männa riktlinjer som beslutats av regering och riksdag. Sä har f.ö. också skett i praxis. Ett exempel härpä är den prioritering som gällt för industrins investeringar under perioder av betydande underskott i bytesbalansen.

Denna intresseavvägning är en grannlaga uppgifi för fondstyrelserna. Del kommer ej sällan atl kunna råda delade meningar om hur avvägningen bort göras. Ansvaret för denna måste emellertid ligga på styrelserna en­samma. Det är inte förenligt med det självständiga ansvar som styrelsema har för fondens förvaltning att nägon utomstående ger direktiv för styrel­sernas handlande. Det får således ankomma på styrelserna att ulforma en lämplig praxis på områdel.

12§

Paragrafen innehåller AP-fondens placeringsregler. Ändring föreslås på ett par punkler.

Enligt försia stycket 3 i dess nuvarande lydelse får första-tredje fond­styrelserna placera fondmedel i obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar som offentligen har bjudits ut av svensk affärsbank, Sveriges investeringsbank eller Nordiska investeringsbanken med undantag av konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning. Som framgårav den allmänna motiveringen bör första-tredje fondstyrelserna inte kunna placera medel i obligationer som bankinstitui föreslås i fortsättningen få rält att utfärda. Styrelserna bör dock vara oförhindrade att förvärva s. k. bankcertifikat, dvs. obligationer med en längsta löptid av ell år. Undanlag har - utom för angivna slag av skuldebrev - gjorts i punkt 3 för obligationer med längre löptid än ett år som har utfärdats av bankaktiebolag, sparbank eller centralkassa för jord­brukskredit.

I2a§

Denna paragraf är ny. Fjärde fondstyrelsens rätl att placera medel i aktier i samma bolag begränsas enligt denna bestämmelse till 10% av

 

Prop. 1978/79:165                                                                179

bolagets samtliga aktier. Förekommer det aktier med olika röstvärde i bolaget, får inle fler aktier förvärvas än som motsvarar högst 10% av röstetalet för samtliga aktier. Vad beträffar fall då AP-fonden vid den nya regelns ikrafiträdande har flera aklier än denna medger, se övergångsbe­stämmelserna.

I4S

I denna paragraf har orts en ändring som syfiar lill alt vidga möjlighe­terna för mindre företag att få åleriån. Liksom tidigare kan ett företag fä återlån med högst halva del belopp som förelaget har betalat i ATP-avgifter under det närmast föregående året. Ändringen innebär att ett företag inlill ell belopp av 500000 kr. i stället kan få återlåna hälften av det belopp det har betalat i avgifter de närmasi föregående fem åren och inte lidigare utnytQat för att få återlån. Denna möjlighet är i första hand tänkt för förelag som har få anställda och därför ett lågt årligt avgiftsunderlag. Det kommer atl föreligga en valrätt mellan den nya och gamla återlånemöj­ligheten såtillvida att ett företag för varje år kan bestämma sig för att utnyttja den ena eller andra möjligheten. Någon kombination får alltså inte förekomma under ett och samma år.

För att långivarna inte skall belastas med ansökningar avseende alltför smä belopp har minsta återlånbara belopp höjts frän 500 till 50 000 kr,

I5§

Kreditinrättning som har lämnal återlån har rätt att fä lån till motsvaran­de belopp av den fondstyrelse som enligt 2 § har att förvalta de avgifter för vilka återlånet har beviljats. I och med att rätten enligt 14 § alt få återlån utvidgas att kunna avse avgifter som har betalats under fem år kan det inträffa alt det inte är samma fondstyrelse som har att förvalta avgiftema för alla fem åren. Till följd av att t.ex. antalet anställda i företaget under liden har kommit att överskrida 50 kan det vara bäde andra och tredje fondstyrelserna. I första stycket av förevarande paragraf har gjorts ett tillägg som innebär att kreditinrättningen erhåller länet från den fondsty­relse som förvallar merparten av de erlagda avgifterna.

Andra styckets bestämmelser om beräkning avräntesats .Jiar också ändrats. Räntesatsen för lån från fondstyrelse till kreditinrättning som har lämnat återlån - normalt en halv procent över bankernas högsta allmänt tillämpade inlåningsränta - skall i stället som regel vara densamma som vid länetillfällel tiUämpas för i Sverige utgivna låTigfristiga statsobliga­tioner. Räntan skall omprövas vart femte är sä att den överensstämmer med den då tillämpade räntan på långfrisiiga statsobligationer. Detta har i texten preciserats till den räntesats som gäller enligt senast utgivna län. Som utgivningsdag bör därvid räknas den dag riksgäldskontoret har beslu­tat emittera obligationslånet.

I och med att räntesatsen i första hand skall bestämmas pä nu angivet

 

Prop. 1978/79:165                                                                 180

sätt, finns del inte längre behov av alt regeringen fastställer någon ränte­sats i andra fall än dä förhållandena på den svenska kapitalmarknaden har ändrats efter den senaste emissionen av statsobligationslän så att räntan på detta inte längre motsvarar det allmänna räntelägel. Om regeringen anser det påkallat kan den i så fall fastställa den räntesals som i stället skall gälla för län från fondstyrelse till kreditinrättning. Nuvarande regel om att regeringen skall fastställa räntesats har justerats i enlighel härmed.

16§

Enligt första stycket ' denna paragraf gäller f. n. att den årliga amorte­ringen av återlån, som inle i sin helhet återbetalas inom ett är, skall uppgå till minst en tiondel av lånesumman. Minimikravet i fråga om amortering sänks till en femtondedel sävitt avser det nya slaget av återlån, dvs. återlån som kan molsvara avgiftsbelalningar under längre lid än del närmast föregående året. Vidare har kreditinrättnings skyldighet att ålerbelala lån hos fondstyrelse åtminstone i den takt som föreskrivits i villkoren för återiånet uppmjukats i ett hänseende. Skulle den som har beviljals återlån brista i sin betalningsskyldighet mot kreditinrättningen och återlånet därför sägas upp till betalning, är kreditinrättningen f n. tvungen att infria hela återstoden av lånet hos fondstyrelsen på en gäng. Della torde gälla alldeles oavsett om återlåneskulden faktiskt blir betald eller ej. I paragrafen har gjorts ett tillägg som medger kreditinrättning atl fortsätta alt amortera lånet hos fondstyrelsen på de villkor som rådde före uppsägningen. Tilläggsre­geln är tillämplig på den del av länet hos fondstyrelsen som svarar mot den obetalda återlåneskulden.

Övergångsbestämmelse

Ändringarna i AP-fondsreglementet föreslås träda i kraft den 1 juli 1979. Den skyldighet som enligt 2 § andra stycket åläggs Qärde fondstyrelsen att delta i pensionsbetalningarna skall dock tillämpas först fr. o. m. år 1980.

Utan någon övergångsbestämmelse till ändringen i 2 § första stycket 2 torde gälla alt alla avgifter, som före ikraftträdandet överförts till andra fondstyrelsens förvaltning, fortfarande skall tillhöra dess förvaltning. Det­samma gäller givetvis avkastning av de överförda medlen.

AP-fonden innehar i vissa fall aktier utöver den 10-procentsgräns som anges i 12 a §. För att sådana överskjutande innehav inte skall behöva avyttras vid ikraftträdandet av den nya regeln har ett undantag gjorls för dessa fall (punkl 2). Undanlaget innebär att AP-fonden får inte bara behålla sädana aklier ulan också förvärva de nya aktier i samband med fond- eller nyemission som svarar mot dess andel av aklier i resp. bolag.

Möjlighelen att återlåna avgifter som har betalats under fem år införs efterhand. Avgifter som har betalats före den 1 januari 1977 kan inte utgöra underlag för beviljade av återlån. I och med ikraftträdandet blir det alltsä möjligl att återlåna avgifter för de senaste två åren, dvs. 1977 och 1978. Möjligheten au återiåna fem års avgifter inträder först år 1982.

 

Prop. 1978/79:165                                                                181

Har återlån beviljats före ikraftträdandet skall vidare 15 och 16 S§ försät­ta att gälla i sin äldre lydelse i fråga om återlånet och län till kreditinrätt­ning som har beviljat återlånet. Det innebär t.ex. all ränlesatsen för län enligt 15 S bestäms enligt paragrafens äldre lydelse, om motsvarande åter­lån beviljats före ikraftträdandet. Det bör dock var parterna obetaget att komma överens om att tillämpa de nya räntevillkoren pä refinansierings­lånen.

4.7       Förslagen till lag om ändring i förordningen ang. en särskild stämpelav­
gift vid köp och byte av fondpapper och i stämpelskattelagen

Enligt förslaget slopas fondstämpeln i sin helhet. I fondstämpelförord-ningen kvarslår därefier vissa föreskrifier om upprättande av avräknings­nota när fondpapper överläts vid köp eller byte m. m. Dessa föreskrifter behövs för att bankinspektionen skall kunna fullgöra sina tillsynsuppgifter pä fondhandelns omräde och kan således inte upphävas f. n. Det kan finnas anledning all se över dessa föreskrifier i samband med en eventuell över­syn av frågan om bankinspektionens skyldigheter och befogenheler över huvud när det gäller att verka för att fondhandeln bedrivs på ett tillfreds­ställande sätt (jfr prop. 1978/79: 9 sid. 155).

I stämpelskattelagen har emissionsstämpelskatten slopats i fråga om svenska obligationer och andra skuldebrev som ulges i större antal och uppenbariigen är avsedda för den allmänna rörelsen. Vidare har stämpel­skallen pä utländska värdepapper avskaffats.

Vissa övergångsbestämmelser föresläs gälla. De torde inte kräva någon kommentar.

4.8       Förslagen till lag om ändring i kommunalskattelagen och lagen om
statlig inkomstskatt

1 53 § I mom. kommunalskattelagen har reglerna för AP-fonden ändrats sä att fonden blir skaltskyldig endast för inkomst av fastighet när det gäller kommunalskatt. Detta har skett genom att fonden tagits med bland de begränsat skattskyldiga subjekt som räknas upp i första stycket d) av nämnda paragraf. Den nuvarande skattskyldigheten avskaffas alltså för annan inkomst som härrör frän medel Qärde fondstyrelsen förvaltar. I 7§ första stycket lagen om statlig inkomstskatt utgär punkten m) om AP-fonden. Genom hänvisningen i första stycket e) till 53 § 1 mom. första stycket d) kommunalskattelagen blir AP-fonden frikallad från skattskyl­dighet enligt lagen om statlig inkomstskatt.

 

Prop. 1978/79:165                                                                182

5   Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anförl hemställerjag att regeringen föreslär riksdagen dels atl

1.         godkänna de riktlinjer somjag har förordat i fråga om politiken pä
kapitalmarknadens område,

dels att antaga förslagen till

2.  lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse,

3.  lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker,

4.  lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen,

5.  lag om ändring i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse,

6.  lag om ändring i lagen (1972: 262) om understödsföreningar,

7.  lag om ändring i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel,

8.  lag om ändring i reglementet (1959: 293) angående allmänna pen­sionsfonden,

 

9.     lag om ändring i förordningen (1908: 129) ang. en särskild stämpelavgift vid köp och byle av fondpapper,

10.  lag om ändring i stämpelskattelagen (1964: 308),

11.  lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370),

12.          lag om ändring i lagen (1947: 576) ora statlig inkomstskatt,
dels alt bemyndiga regeringen att träffa avtal om

13.  AB Industrikredit och AB Företagskredit enligt de grunder som jag har förordat i det föregående,

14.  Lantbruksnäringarnas primärkredit AB och Lantbruksnäringar­nas sekundärkredit AB enligt de grunder somjag har förordat i det föregående,

dels alt bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att utfärda garan­tiförbindelser på

15.       200000000 kr. att ingå i garantifonden för AB Industrikredit i
slället för nuvarande förbindelser pä 80000000 kr. i garantifonden
för AB Industrikredit och 22000000 kr. i garanttfonden för AB
Företagskredil,

dels att

16.       till Teckning av aktier i AB Industrikredit på tilläggsbudget III
till statsbudgeten för budgetåret 1978/79 under fonden för statens
aktier anvisa ett investeringsanslag av 18000000 kr.

 

Prop, 1978/79:165                                                  j83

6   Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredra­ganden har lagt fram.

 

 

 

Prop. 1978/79:165                                                              185

Bilaga I Kapitalmarknadsutredningens sammanfattning och slutsatser

Innehåll

1 Den finansiella utvecklingen i Sverige - en återblick ......   187

1.1  Investering och sparande.......................................   187

1.2      Kreditmarknaden.....................................................   190

1.3      Den långfristiga utlandsupplåningen  .....................   194

1.4      Industrins finansiering ............................................   197

2 Finansiella marknader och resursallokering...................   198

2.1       Inledning.................................................................   198

2.2       Allokeringspolitiken ................................................   200

2.3       Ränteutvecklingen   ................................................ 204

2.4       Kreditmarknaden och inflationen   .......................... 208

2.5       Det oneutrala skallesyslemet  ................................ . 211

3 Den internationella bakgrunden.....................................   213

3.1      Inledning.................................................................   213

3.2      Kapitalbehov och investeringsincitament................   214

3.3      Inflalion - orsaker och framlidsbedömning...............   215

3.4      Oljeräkningen, den nya konkurrensen och de inlernationella balansproblemen                 217

4 Balansproblem i svensk ekonomi................................... . 220

4.1       De finansiella framtidsperspektiven........................   22Ö

4.2       Kapitalmarknaden och vägen mot jämvikt...............   223

5 Sammanfattning av kapitalmarknadsutredningens förslag               225

5.1      Huvuddragen........................................................... 225

5.2      Bostadssektorns finansiering (kapitel 6)................. . 227

5.3      Kommunema och kreditmarknaden (kapilel 7).........   228

5.4      Allmänna pensionsfonden (kapitel 8)......................   230

5.5      Försäkringsbolagen och enskilda försäkringssystem (kapitel 9)            234

5.6      Bankerna och kapitalmarknaden (kapitel 10)..........   238

5.7      Mellanhandsinstituten inom näringslivssektorn (kapitel 11) ..   240

5.8      Obligationsmarknaden (kapilel 12)..........................   243

5.9      Vissa fonder (kapitel 13)......................................... . 244

5.10   Understödsföreningarna (kapitel 14) .....................   245

 

 

 

Prop. 1978/79:165                                                                187

Sammanfattning och slutsatser

ur  Kapitalmarknadsulredningens  belänkande  (SOU  1978:11)  Kapital­marknaden i svensk ekonomi

1 Den nnansiella utvecklingen i Sverige — en återblick

1.1 Investering och sparande

De senare åren av 50-talet och böQan av 60-talet präglades av en stark uppgång i industriinvesteringama. Under denna tid inleddes ocksä expan­sionen av bostadsbyggandet, följl av växande kommunala invesleringar. Dessa fortsaiie sin tillväxt 60-talet ut, medan ökningen av bosladsbyggandet planade ut mol slutet av decenniet. Den samlade invesleringskvoten steg under första hälften av 60-talet till nära 25 procent av BNP - den högsta som hittills registrerats. Uppgången på 2 1/2 procentenheter var jämnt för­delad mellan olTentliga investeringar, inkl. bostadsbyggande, och företags-investeringar. Under andra hälften av 60-talet ökade - inom en oförändrad kvoi - de offentliga investeringama sin andel, medan företagens minskade. Under 70-ialets första är gick investeringskvoten tillbaka genom framför allt nedgången i bostadsbyggandet. Under 1974-1976 skedde en ytterligare omfördelning och företagen svarade då för 2/3 av de totala investeringarna mot knappt hälften under 60-talets senare del. Genom de stora lagerin-vesiermgarna 1975 och 1976 närmade sig investeringskvoten den tidigare toppnivån men sjönk sedan markanl 1977, när lagerinvesteringarna gick kraftigt tillbaka.

Sparandet följde fram till 1974 anmärkningsvärt parallellt investeringarna. Den under 60-talet höjda invesleringskvoten motsvarades alltså och möj­liggjordes av en uppgång i sparandet, som i böQan av 60-talet t. o. m. var större än invesieringsökningen. Den berodde på en kombinerad ökning av sparandet i de offentliga budgetema och i den under denna tid snabbt väx­ande AP-fonden, samtidigt som den privata sparkvoten var oförändrad. Sparandel inom den offentliga sektom (inkl. AP-fonden) fortsatte att växa under andra hälften av 60-talet. Det offentligas andel av det totala brut-losparandei sleg därmed från 23 procent i slulel av SO-lalel lill 43 proceni under 60-talet. Under böQan av 70-talet skedde en viss nedgång i sparkvoten men mindre än den samtidiga nedgången i invesleringskvoten. Underskot­ten i bytesbalansen under andra hälften av 60-talei följdes av överskott under perioden  1970-1973.

Under 1974-1976 sjönk del offenlliga sparandel - delta gällde såväl stat och kommun som AP-fonden - medan del privata sparandets andel av BNP förblev oförändrad. Därmed ägde en "reprivatisering" av sparandet

 

Prop. 1978/79:165                                                  188

rum och fördelningen offentligt/privat sparande återgick till fördelningen från början av 60-talet. Inom den privata sektorn skedde emellenid en viktig förändring - företagens sparande minskade men detta kompenserades av uppgången i hushällssparandet. allt beräknat för perioden 1974-1976 i dess helhet.

Den privata konsumtionens andel av BNP har varit sjunkande sedan 50-ialet. Detsamma gäller, ehuru i något långsammare takt. för den totala konsumtionen, trots att den offentliga konsumtionen under perioden kon-iinucrligi ökal sin andel av resursförbrukningen. Detta avser utvecklingen fram t. o. m. 1973. Därefter skedde en rätt dramatisk omsvängning - kon­sumtionen ökade för första gången under efterkrigstiden sin andel av BNP och vol>mmässigt var konsumtionsökningen dessa är t. o. m. större än ök­ningen 1 den totala produktionen.

1 jämförelse med investeringama uppvisar sparandet alltsä belydande för­ändringar i sin sammansättning. Den dominerande förändringen svarar AP-tonden för. Under introdukiionsperioden 1960-64 representerade AP-fon-dcn ett nettotillskott lill sparandet i den meningen att den privata sektorns sparande förblev oförändrat och statens och kommunemas sparande steg. .\P-l'ondens sparande fortsatte att stiga snabbt under andra hälften av 60-lalei. medan statens sparande då gick ned och kommunernas upp. Som nämnts tidigare innebar utvecklingen under denna period en stark ökning av det totala offentliga sparandel, medan det privata, framför allt hushällens, gick ner. Förändringarna i sparandets olika komponenter är inte oberoende av varandra. AP-sparandets effekt på det totala sparandet är därför inte möjlig atl besiämma, eftersom sparandets utveckling i en ekonomi ulan .TP-system inte kan entydigt angivas. Under 70-talet avtar AP-fondens tillväxttakt och fondsparandels andel av BNP ligger 1974-76 under dess maximum, som nåddes 1970-73.

Hushållssparandel steg under försia hälften av 60-ialet men sjönk därefier slarkl under andra. Detta kan tolkas som en fördröjd, negaliv effekt av .MP-reformen men kan ocksä vara en följd av en långsammare stegring av realinkomstema. Under 1973-75 inträdde på nyll en belydande uppgång; trots den snabba prisstegringen accelererade ökningen av de reala disponibla inkomsterna och anpassningen av konsumtionen till de högre realinkom­stema skedde med en eftersläpning. Först 1976 ökade konsumtionen mer än inkomsterna. Hushållens sparkvot steg under denna period från en så lig nivå som 4 procent 1972 till 9-10 procent. En vanlig förklaring lill denna remarkabla ökning av sparkvoten är hushållens preferens att återställa real­värdet av sina finansiella tillgångar - en given ökning av realinkomstema skulle m. a. o. leda till större uppgång i sparandel vid siigande än vid stabila priser. Uppbromsningen av realinkomsternas stegring under 1977 synes ej ha haft någon negativ effekt på sparandet, vilket då kan förklaras av den fonsatta inflationen liksom av den betydande osäkerheten inför pris- och sysselsättningsutvecklingen framöver.

Företagens sparande har varil trendmässigt sjunkande sedan 50-talet med en nedgång (för icke-finansiella företag) från 9 proceni av BNP till 5 procent 1974-76, en nedgång som i omfattning råkar sammanfalla med uppgången av AP-sparandet. Är 1974 var förelagssparandets andel drygt 8 procent, och låg alllså även detla år under nivån från det sena 50-talei. Nedgången

 

Prop. 1978/79:165                                                  189

i företagens bruitosparande har accelererat och det var 1976 nere vid 2 1/2 procent av BNP. Det mest slående draget i sparande/invesieringsul vecklingen är otvivelaktigt den starka och fortgående ökningen i förelagens behov av extem finansiering. Denna utveckling avspeglar sig i en minskning av själv-Hnansieringsgraden, dvs. kvoten mellan bmttosparande och bruttoinves­teringar, som sjunkit från 3/4 åren 1955-59 till 1/3 åren 1974-76.

Parallellitelen i sparande- och investeringskvoternas utveckling t. o. ra. 1973 är ett annat sätt atl uttrycka att Sverige under denna långa period uppräuhållil en vid intemationella jämförelser anmärkningsvärt stabil jäm­vikt gentemot utlandet. Atl denna parallellitet upprätthällits trots de be­lydande kastningarna i framför alli sparandets olika komponenter får åt­minstone delvis tillskrivas den ekonomiska politiken. Störningar i bytes­balansen förekom under högkonjunkturåren 1965 och 1969-70. Väsenlligen var dessa störningar utslag av en inhemsk överefterfrågan med negativa effekter på handelsbalansen. Dessa kunde motverkas - och motverkades de facto effektivt - av en allmänt stram ekonomisk politik. Den svenska bytesbalansen hade emellertid under 60-talet blivit mer sårbar genom en trendmässig försvagning av Qänste- och transfereringsbalansen, som efter­hand blivit alltmer accentuerad. Ocksä åren efter 1965, då handelsbalansen återhämtats, kvarstod mindre underskott i bytesbalansen. Den stora om­svängningen lill överskott 1971-73 berodde av en kraftig förbättring i han­delsbalansen, som mer än balanserade den fortlöpande försämringen av Qiin-ste- och transfereringsbalansen. Denna förbättring möjliggjordes av kon-junktumppgången utomlands 1972-73 i förening med en internationellt sett förhållandevis svag inhemsk efierfrågan under dessa år.

Jämvikt i bytesbalansen har successivt ställt allt högre krav på handels­balansen, krav som ytterligare skarpes av stigande ränteutgifter på den väx­ande utlandsskulden. Kraven ökar därmed på industrins konkurrensförmåga såväl på exportmarknaderna som gentemot importen på hemmamarknaden.

Utvecklingen av den svenska ekonomin mol växande ullandsberoende har ökat känsligheten för störningar i bytesbalansen. Försvagningar av den internationella konjunkturen återverkar starkt på produklion och sysselsätt­ning i Sverige samtidigt som en väsentligt höjd importbenägenhet begränsar möjlighelema lill en motverkande intem stimulanspolitik.

Frågan om sparandets otillräcklighet har varil ett genomgående tema i den svenska ekonomiska deballen och den har behandlals i raden av lång­tidsutredningar. Under efterkrigstidens försia planperioder låg tonvikten på kapitalbehoven för utbyggnad av den lunga induslrin som bas för fortsau tillväxt och full sysselsättning. Under 60-talet riktades intresset mol bristen på långt kapital för finansiering av den snabba expansionen av bosladsbyg­gandet liksom av infrastmkturens förbättring. Företagssektorns sjunkande självfinansieringsgrad förebådade svårigheler i företagens kapilalförsöQning. Dessa förhållanden kan i princip ses som utiryck för en lotal "kapitalbrist" som givit utslag på avgränsade marknader men också tolkas som ett utslag av faktorer som drivit fram en särskilt stor kapiialeflerfrågan på dessa mark­nader. I princip skulle sådana balansbrister tendera att elimineras i den mån investeringsprojektens räntabilitet och spararnas preferenser fick komma till uttryck genom marknadsprisbildningen. En sådan mekanism för sparge-nerering och resursallokering kan emellenid ej komma till användning för

 

Prop. 1978/79:165                                                   190

stora delar av den oflentliga sektorn. Många av de olTentliga investeringama kan mte bli föremål för räntabilitetsbedömningar. Staten måste genom sin ekonomiska politik söka åstadkomma det komplelterande sparande som behövs för samhällsekonomisk balans. En kontinueriigt växande offentlig sektor har sitt motstycke i en kronisk "sparbrisi". Del siarka sparmoment som kopplades till AP-fonden kan ses som ett led i sirävandena att häva dennu sparbrisi. Den nuvarande diskussionen om nya fonner för sparge-nerering visar att problemet allQämt kvarstår.

Efter försämringen av bytesbalansen i slutet av 60-talet och ännu mer efter det underskott som inleddes 1974 har uppmärksamheten koncentrerats lill frågan om det totala sparandels otillräcklighet för att vidmakthålla den yttre balansen.

1.2 Kreditmarknaden

De reala sektorernas kapitalanskafrning på den organiserade inhemska kre­diimarknaden har under den senaste Qugoårsperioden expanderat kraftigt. Till denna marknad räknas bankers och törsäkringsinrättningars totala pla­ceringar samt allmänhetens placeringar i statspapper, aktier och övriga ob­ligationer. Beloppsmässigt har det årliga tillflödet mer än tiodubblats, från 4 miljarder kr i genomsnitt för perioden 1955-59 till 41,5 miljarder kr i genomsnitt under 1974-76. Det har inneburit en betydligt snabbare lillväxl än den sammanlagda pris- och volymmässiga ökningen av produktionen. Det årliga tillflödet på kreditmarknaden steg sålunda mellan nämnda pe­rioder från 6,8 till 14,5 mätt i procent av bmttonationalprodukten till löpande priser, en dryg fördubbling. Denna andelsökning sammanhänger delvis med en ökad spridning av finansiella sparandeöverskott och sparandeunderskoti mellan olika sektorer men avspeglar sannolikt också en anpassning av den reala likviditeten vid tilltagande inflationsiakl.

Tillväxten i den ärliga oraslutningen på kapitalmarknaden har varit ännu starkare. Denna marknad orafattar den del av den organiserade kreditmark­naden som utgörs av långfristiga obligationer (och föriagsbevis) samt aktier och försäkringsinräitningars reverslån. Dess andel av bmttonaiionalproduk-ten har nästan tredubblats, en uppgång från 3,1 procent 1955-59 till 9,0 procent 1974-76, motsvarande en ökning från knappt 2 till drygt 25 miljarder kr.

Kapitalmarknadens andel av krediimarknaden har med nämnda avgräns­ning stigit frän 45 till 62 procent mellan angivna perioder. Tidigare hade dock sparbankerna och postbanken i viss mån karaktären av direktutlånande kapitalmarknadsinstitut framför allt genom att de gav långa reverslån till bostäder. Denna utlåning inräknas nu inle i kapitalmarknaden, vilkel kan ha medfön en viss överskattning av andelsulvecklingen av långa placeringar.

Fördelningen av de reala sektoremas upplåning på kreditmarknaden som helhei har förändrats markant. De förskjutningar som ägl mm reflekterar tämligen väl del ändrade mönstret för sparande och investering. Det mest påtagliga draget sett över hela perioden från mitlen av 50-ialet har varil den kraftiga uppgången i företagsupplåningens andel av krediimarknaden och en häremot svarande nedgång av bostadssektorns andel.

Företagens andel (av statistiska skäl ingår i denna även hushållen) ökade

 

Prop. 1978/79:165                                                  191

frän knappt en Qärdedel 1955-59 till nästan hälften 1974-76. Företagens ökade kreditefterfrågan under den senare perioden var resultatet av en för­svagning av vinstutvecklingen i förening med en trots lågkonjunkturen fort­satt hög investeringsverksamhet. Till inte oväsentlig del utgjordes dock in­vesteringama av en av konjunkturiäget påtvingad lagemppbyggnad. Bo-siadssekiorns andel av kreditmarknaden steg med några procentenheter från slulel av 50-ialet lill en högsia nivå med 47 proceni i genomsnitt för förra delen av 60-talel för att sjunka till 26 procent 1974-76. Den krympande andelen var en följd av nedgången i bostadsbyggandet under 70-talei.

För kommunema har sparande och investering utvecklats förhållandevis parallellt både under uppgångsfasen under 60-talet och nedgången under 70-talet. Deras andel av kreditmarknaden har legat mellan 7 och 11 procent med undantag för perioden 1974-76 då den sjönk till 3 procent. Förstärk­ningen av statsbudgeten i böQan på 60-talet ledde till en radikal nedgång i statens upplåning. Från att ha motsvarat en Qärdedel av marknaden i slutet på 50-talet, sjönk den till ett par procent 1960-64. Därefter har den successivt stigit och uppgick 1974-76 till praktiskt taget samma nivä som under senare delen av 50-ialei.

Motsvarande jämförelse avseende kapitalmarknaden företer en slående skillnad. För denna marknad var kredilfördelningen i slort oförändrad 1974-76 jämfört med 1955-59. Bostadssektorns andel uppgick under båda perioderna till 36 procent och statens till en dryg Qärdedel, medan företagens steg från en dryg Qärdedel till knappt en tredjedel. Den enda mer påtagliga avvikelsen var att kommunemas upplåningsandel sjönk från 9 till 4 proceni. Även under mellanliggande period visade fördelningen ett mer stabilt mön­ster än för kreditmarknaden i dess helhet. Det gäller framför allt andelen för företag. Andelsförskjutningen på kapitalmarknaden avsåg under den mel­lanliggande perioden främsi staten och bosläder. En högre andel för bo­stadssektorn under denna lid uppvägdes av en lägre för slalen.

De stmkturella förändringar som ägt mm pä kredil- och kapitalmark­nadens utbudssida har i hög grad präglats av AP-fondens utveckling. Dess tillväxt, efter det atl den inlett sin verksamhet 1960, innebar alt de offentliga försäkringsinrättningamas andel av utbudet på krediimarknaden steg från en procent under 1955-1959 lill en högsta nivå av 35 proceni under 1970-73. Därefter sjönk den till en Qärdedel under 1974-76. Den återhållande effekt som införandet av ATP-syslemet hade på det enskilda försäkringssparandei medförde samtidigt att de enskilda försäkringsinrättningamas andel sjönk från 26 under 1955-59 till 10 proceni under 1965-69. Dessa har sedan kunnai återvinna en mindre del av sin tidigare marknadsandel. Under 1974-76 uppgick den till 14 procent.

Bankemas andel av kreditmarknaden har sjunkit fortlöpande från 65 pro­cent under 1955-59 till 40 procent under 1974-76. Nedgången av såväl ban­kemas som AP-fondens andelar under senare år har uppvägts av växande andelar för riksbanken och allmänheten.

Kapitalmarknaden kan delas upp i tre huvudkällor. Den försia ulgörs av det mer stabila utbudet av långt kapital från försäkringsinrättningama. Del är stabilt i den meningen au dess förändringar kan fömtses relativt väl, i vaQe fall pä något års sikl, och att dess omfattning, totalt sett, inte bestäms av kreditpolitiskt moiiverade placeringskrav. Den andra källan här-

 

Prop. 1918/19:165                                                                192

rör Iran bankerna, vilkas långfristiga placeringar dock till betydande del är betingade av föreliggande likviditetskrav och överenskommelser om köp av bosladsobligalioner. Den iredje källan slutligen beslår av allmänhelens mer lättrörliga långa placeringar i obligationer och aklier.

Bankerna, som även efter nedgången i marknadsandel fortfarande är den största långivarsekiorn på k red i t mark nåden, spelar naturiigt nog inte samma roll för utbudet pä kapitalmarknaden. Deras andel av denna har sjunkil frän en Qärdedel under 50- och 60-talen till ungefär en sjättedel under 70-talet. Utbudet på kapitalmarknaden har i stället lill övervägande delen härrön frän försäkringsinrättningarna. Dessas sammanlagda andel ökade från tre till lyra femtedelar från 1955-59 till 1970-73. Därefter skedde en återgång under 1974-76 till den tidigare marknadsandelen. Förskjutningen i fördel­ningen mellan offentliga och enskilda försäkringsinrättningar framträder ännu mer markerat på kapitalmarknaden än på kreditmarknaden. De of­fentliga lörsäkringsinrättningarnas andel steg sålunda från ett par procent under 1955-59 till 57 procent under 1970-73 varefter den krympte till 40 procent. För de enskilda försäkringsinrättningama sjönk andelen från 57 proceni under senare delen av 50-talet till en lägsta nivå av 16 procent under 1965-69, för att åter stiga till 22 proceni under 1974-76. Allmänhelens andel har varit förhållandevis stor på kapitalmarknaden. Efter en nedgång i slutet på 60-talet och början av 70-talet steg den under 1974-76 till 15 procent, vilket var ungefär samma andel som under 1955-56.

De investeringar som förverkligats har självfallet ocksä kunnai finansieras. I balansräkningens identitet mellan aktiva och passiva har en anpassning av kreditgivningen alltid skeu. Det kan mot denna bakgmnd synas mindre meningsfullt all ange finansieringsbehov ex post och relatera dessa till upp­låningen på kreditmarknaden. Vad man snarast kanske skulle vilja belysa är de i någon mening urspmngliga investeringsplanerna och finansierings­behoven och den anpassning som ägt mm i dessa till följd av finansie-ringsbetingelsema. Detta utesluter emellertid inle all det är av iniresse atl konstatera atl de realiserade inkomsi- och ulgiftsöverskotien för olika sek­lorer fält en siörre spridning och därmed krävt en ökad överföring av fi­nansiella resurser och att deua motsvarats av en växande omslutning på kredit- och kapitalmarknaden. Skulle finansieringen av ulgiftsöverskotien ha varit ivungen atl ske i andra former än på den organiserade kredit-marknaden eller i mindre utsträckning på kapitalmarknaden, är del möjligl att dessa uigiftsöverskott aldrig förverkligats i den omfattning som faktiskt ägl mm. Investeringarna hade kanske begränsats för att reducera eller eli­minera utgiftsöverskoiten.

AP-fonden kan vara ett belysande exempel i detta sammanhang. Samtidigt som den skapat ökade uigiftsöverskott i andra sektorer, har den genom en breddning av kapitalmarknaden bidragit lill all de ökade utgifterna kunnat finansieras på denna marknad. Det har tidigare sagts atl det är svårt att bedöma totaleffekten på kapitalbildningen av uppsamlingen av sparande i fonden. Denna effe!'i beror på i vilken utsträckning konsumtionen kunnai hållas tillbaka genora medelsindragningen och frigjord produktionskapacitet tagits i anspråk för invesleringar. Det är dock klan att AP-fondens ulbud av sitt sparande lill andra sektorer, och då speciellt näringslivet, är väsentligt för alt man inom dessa skall vara beredd att företa mer omfattande salsningar

 

Prop. 1978/79:165                                                  193

pä investeringar med ökade uigiftsöverskott som följd. Del förhållandet att AP-fondens utbud av kapital haft den kvalitén att fonden självklart räknats till den organiserade kapitalraarknaden, hardärvid med all säkerhet varit en stimulans. Långfristigheten liksom flexibiliteten i utbudet med av­seende både på växlingar i kreditbehovet för olika sektorer och på behovet av olika finansieringsformer har varit viktiga egenskaper. Vad finansierings­formerna beträlTar bör kanske särskilt understrykas det ökade utbud av riskvilligt kapital som kommit lill stånd genom kanaliseringen av medel lill Invesleringsbanken och genom Qärde AP-fonden.

Bedömt i ett makroekonomiskt perspektiv med avseende på den inves­teringsutveckling och tillväxt som fakiiski ägt mm under de sena.sle de­cenniema, har kredit- och kapitalraarknaden i stort visat en god anpass­barhet. Marknadema kan också ses i eu mikroekonomiskt perspekliv såsom instmmeni för resursallokeringen vad gäller enskilda projeki. Eu slående inslag i kritiken av kreditpolitiken har därvid varit att den innehållit ett alltför kraftigt moment av kreditransonering, vilket lett till en mindre ef­fektiv resursanvändning. Den frågan diskuleras närmare i avsniii 1.2. Fi­nansiella marknader och resursallokering.

Den positiva bedömningen av kredit-och kapitalmarknadens anpassbarhei vid en längre tillbakablick får mie undanskymma det faktum att finan­sieringsproblemen, specielll inom näringslivet, blivit trängande under senare år. Dessa har visseriigen sin gmnd i mer allvariiga störningar i den eko­nomiska utvecklingen. Till en del är dessa stömingar av konjunkturell och därmed förhoppningsvis av övergående an. Dämlöver framträder eraellertid stmkturella och långsiktiga forändringar som ställer svårbemästrade krav på finansiella lösningar.

En indikation på växande finansieringssvårigheter är statens under de senasle åren starkt ökade roll vid lösningen av uppkommande finansie­ringsproblem. Staten har dock alltid varit en viktig källa för krediter och garantier m. m. vid sidan om den organiserade kreditmarknaden. Dess fi­nansiella tillgångar har under 70-ialei varil av ungefär samma storlek som statsskulden. I viss mening kan staten sålunda betraktas som eu finans­institut, som omformar sin upplåning för atl tillgodose finansieringsbehov som anses angelägna frän samhällsekonomisk synpunki.

För finansiering av bostadsproduktionen har sålunda statens direkta med­verkan raed bostadslån och med räniegaranlier och -bidrag varit avgörande under hela efterkrigstiden. Fondbildningen inom ATP-systemel, utan vilken genomförandet av programmet atl bygga en miljon lägenheter knappast kommit till stånd, kan ur ekonomisk synpunki också belraklas som en statlig kreditgivning finansierad med skatter i form av ATP-avgifter. Kom­munernas finanser påverkas av statliga bidrag både för olika verksamheter och obundet för skaiieuQämning. Dämlöver sker också en inte obetydlig del av den kommunala lånefinansieringen genom statliga krediter inom ramen förde statliga bostadslånen. Detta gäller kommunemas investeringar i daghem och andra serviceanläggningar. Statens bidrag lill näringslivets krediiförsöQning sker dels i form av garantier (garantier för industrilån, ex­portkrediter och fartygskrediier), där siaien genom förstärkning av säker-helsunderiagei möjliggör en lånefinansiering, dels genom direkl långivning som ökade i omfattning under andra hälften av 60-talet framför allt genom 13   Riksdagen 1978179, 1 saml. Nr 165.

 

Prop. 1978/79:165                                                  194

lokaliseringslän. Statens garantigivning ulgår för en ökande del av företagens totala lånefinansiering Den har också betydande allokeringseffekter på stock­en underliggande krediter i bätire säkerhetsläge.

Denna utveckling mol ökad slallig finansiering har accelererat under 1976-77 i samband med omfatlande rekonstmkiioner under statlig med­verkan i de s. k. krisbranschema. Omfattningen och verkningama av dessa finansiella transaktioner är svåra att överblicka och långsiktigt bedöma men det är uppenban att de nu håller på att fä ett rätt avgörande inflylande över den industriella utvecklingen.

De växande byiesbalansunderskotten har sin motsvarighel i ökade in­hemska uigiftsöverskott och de ulgör en av de faktorer som skapat finan­sieringsproblem inom näringslivet. Samtidigt erbjuder kreditmarknadema i utlandet en ytteriigare finansieringskälla för atl lillgodose de växande fi­nansieringsbehoven. Det hardärvid varit en gynnsam omständighet att den­na upplåning i stor utsträckning kunnai ske i långfristig form. Totalt sett har härigenom kapiialmarknadsutbudet vidgats högst väsentligt.

Statliga insaiser och ökad upplåning i utlandet ulöver vad den inhemska marknaden erbjuder framstår emellertid inte som lillräckliga lösningar på sikt. Försämringen av företagens finansiella ställning under senare år släller krav på ytterligare insaiser. Eti av de mest centrala problemen i detta sam­manhang blir alt finna ur fördelningspolitisk synpunkt acceptabla vägar atl tillföra företagen mer ägarkapital.

1.3 Den långfristiga utlandsupplåningen

Valutaregleringen syftade fram t.o.m. 1973 i stort sett till alt främst av siabiliseringspoliiiska skäl avskärma den inhemska kredit- och kapitalmark­naden från den utländska. Under perioden 1964-1973 uppgick den lång­fristiga upplåningen utomlands lill 1,3 miljarder kr i genomsnitt per år. Denna upplåning utgjordes till största delen av upplåning för varvs- och rederinäringens räkning saml för finansieringen av direktinvesteringar ul­omlunds. Mot bakgmnd av den försämring i bytesbalansen som följde pä oljekrisen lades valularegleringen om så alt upplåning ulomlands möjlig­gjordes i syfte att under en övergångsperiod finansiera underskollen i by­tesbalansen. Liberaliseringen av valuiaregleringens bestämmelser parades med en stram inhemsk kreditpolitik vilken gav förelagen incitament alt låna utomlands.

Upplåningens omfattning

Den långfristiga upplåningen på den internationella kapitalmarknaden ökade från 2,0 till 3,5 miljarder kr mellan 1973 och 1974. Della var dock inie tillräckligt för atl förhindra en minskning i valutareserven, som sjönk med 3,3 miljarder kr under 1974. Effekterna av ändringama i valutaregleringen visade sig försl 1975, då upplåningen ulomlands uppgick lill 6,4 miljarder kr. Denna nivä bibehölls i slort selt under 1976. I slutet av 1976 uppgick den långfrisiiga låneslocken till 27 miljarder kr.

För 1977 föreligger heltäckande uppgifterom den långfristiga upplåningen endasl för försia halvåret men en grov kalkyl ger vid handen atl den lång­fristiga upplåningen under 1977 kan uppgå till 20 miljarder kr bmtio och

 

Prop. 1978/79:165

195

17 miljarder kr netto efter amorteringar. Om dessutom hänsyn tas till änd­ringen i kronkursen under årei beräknas den långfrisiiga lånestocken i sluiei på 1977 uppgå till strax under 50 miljarder kr.

Det är naturligtvis svårare att uttala sig om storieken pä den långfristiga upplåningen i framtiden. Utgär man som ett räkneexempel från att un­derskottet i bytesbalansen skulle vara hävt 1985 och att underskottei fram tills dess minskar med drygt 2 1/2 miljarder kr per år från en nivå på drygt 18 miljarder kr år 1978 kan man vid oförändrad valutareserv uppskatta stocken av långfristiga utlandslån bmtto till 150 miljarder kr. Kalkylen för­utsätter all upplåning även äger mm för au finansiera visst slatligt ka-pitalutflöde, direkta investeringar, export- samt varvskrediter' Restposten i beialningsbalansstatistiken har uppgått till 4 till 5 miljarder kr under senare år. I viss men okänd utsträckning ulgörs restposten sannolikt av en över-skattning av byiesbalansunderskottet. Detta innebär att kalkylen lenderar att överskatta upplåningsbehovel. Som exempel på restpostens betydelse i denna kalkyl kan nämnas att, om 4 miljarder kr av restposten fömtsattes härröra från en underskattning av varu- och Qänsieexporten, så överskuiuir kalkylen upplåningsbehovet med drygl 30 miljarder kr. Med dessa reser­vationer innebär kalkylen att räntorna på den långfristiga bmttoskuldcn vid en ränta på 8 procent skulle uppgå till nära 12 miljarder kr 1985. Övnga löpande betalningar i bytesbalansen måste således tillsammans visa ett över­skott på 12 miljarder kr. Om prisstegringen för svensk export i genomsnitt uppgår till 6 procent per år innebär räntebetalningarna 1985 ett krav på reala resurser svarande mot 7 1/2 miljarder kr uttryckt i 1977 års penning­värde. Den långfristiga låneskulden motsvarar under samma fömtsättningar 94 miljarder kr i 1977 års penningvärde. Fömtsätter man dessutom au brut­tonationalprodukten ökar med i genomsnitt 3 procent per år svarar rän­tebetalningarna mot 1,7 procent av den reala bmttonationalprodukten år 1985.

Det är i detla sammanhang också viktigt att notera att den i räkneexemplet aniagna utvecklingen under rimliga antaganden om amoneringsplaner in­nebär en brultoupplåning pä en i jämförelse med 1977 och 1978 ungetär oförändrad nivä jämviktsåret 1985.

Låntagare

Under 1974 var det uteslutande förelagen som släpptes ut pä den inter­nationella kapitalmarknaden. Under 1975 tillkom kommunema som lån­tagare. Endasl de största kommunema tilläts låna direkt utomlands medan upplåning för övriga kommuners räkning kanaliserades genom kommun-institut och banker. Riksbanken tog under 1975 upp ett lån på 0,8 miljarder kr.

Staten uppträdde först under 1977 som låntagare på den intemationella kapitalmarknaden. Bakgmnden lill detta var det kraftigt ökade upplånings­behovet. Under 1977 lånade staten ungefär 9 miljarder kr pä den utländska kapitalmarknaden.

Bankernas roll när det gäller den långfristiga upplåningen har successivt ökat. Under 1974 kanaliserades 13 procent av upplåningen genom bankema, medan motsvarande siffra var 19 proceni under 1976.

' Direkia investeringar utomlands har förutsaus svara för 25 miljarder kr av ökningen i bruttoskulder och övriga kapitaltransak­tioner för ungefär en miljard.

 

Prop. 1978/79:165                                                   196

Riksbanken har i sin betalningsbalanssiatistik inte uppgifter om hur den privata upplåningen fördelat sig på branscher. Ur statistiken över tillstånd till långfristig upplåning ulomlands framgår det dock atl varven och re­deriema 1976 svarade för ungefär 1/5 av upplåningen. Under 1973 svarade de för ungefär hälften.

Kriterier för tillstånd tUl utlandsupplåning

Den långfristiga utlandsupplåningens omfattning har huvudsakligen reg­lerats genom krilerier för tillståndsprövning inom ramen för valularegle­ringen. Dessa kriterier har huvudsakligen gällt användandet av upplånade medel och länens löptid. Under utlandsupplåningens första skede, dvs. under 1974, medgavs dock upplåning ulomlands oavsett ändamål fömisatt au lånen var relativt långfrisiiga. När upplåningen tog ordentlig fart under år 1975, genomförde riksbanken vissa ändringar i principerna för tillståndsgivningen. Tillstånd till utlandsupplåning beviljades endasl om lånet avsåg finansiering av industriell investering som var angelägen från bylesbalanssynpunki. Man fastställde också att lånens löplid skulle vara minsi 5 år. Praxis har dock varierat något beroende på inlresset för och behovei av utlandsupplåning.

I böQan av år 1976 förväntades l. ex. en förbättring i bytesbalansens saldo. Delta ledde till en mer reslrikliv praxis i fråga om tillsiänd lill upplåning. I stället för all minska ökade emellertid underskottet i bytesbalansen från 6,7 till 10,5 miljarder kr, varför praxis successivi liberaliserades. 1 syfte att stimulera utlandsupplåningen fick valuiabankema sålunda i oktober 1976 tillstånd att inom ett för vaQe valutabank fastställt rambelopp låna utomlands för vidare utlåning till finansiering av "allmänt produktiv verksamhei" utan av riksbanken beviljat tillstånd i det enskilda fallet. Vidareuilåningen inom dessa s. k. ramtillständ fick dock i det enskilda fallet inte översliga ett värde motsvarande 5 mkr. Totalt uppgick bankernas ramtillständ till 0,8 miljarder kr under 1976 men ramarna ökades sä att de i slulel av oktober 1977 om­fattade drygt 2 miljarder kr. Av delta belopp hade 1,3 miljarder kr utnytQats vid näranda lidpunki.

Utlandsupplåningen stimuleradesocksågenom att riksbanken vid tillstånd till direktinvesteringar utomlands fordrade att en viss andel av investeringen finansierades genom upplåning utoralands.

I samband med valutakursändringar talas det ofta om valuiakursföriuster eller -vinster. Del lorde därför finnas anledning alt med hjälp av ett enkell räkneexempel åskådliggöra valuiakursändringars belydelse för lånekostna­den. Antag all ett företag lånar utländsk valuta till 8 procents ränta och att det omedelbart efter lånets upplagande och omväxling till kronor inträffar en prisstegring pä den ulländska valulan med 10 proceni. Del innebär för det försia alt räntekostnaden ultryckt i svenska kronor stiger med 0,8 pro­centenheter Fördel andra påverkas amorteringens värde uttryckt i svenska kronor. Om länei skulle ålerbetalas efter fem år molsvarar detla en åriig ränta på ungefär två procentenheter per år. En längre löptid ger en mindre ränteerfeki.

Det finns i den allmänna diskussionen en tendens atl överskatta be­tydelsen av valutakursändringar vad gäller länekostnader. I viss utsträckning reflekteras nämligen valutakursförväntningar i räntedifferenser mellan län

 

Prop. 1978/79:165                                                  197

i olika valuiaslag. Detta kan innebära au en kursstegring lör en viss valuta endast motsvarar den räntefördel det inneburil att ta ett lån i den aktuella valutan. Om vi som ett exempel tänker oss atl ett lO-ärs lån i Sverige betingar 9 3/4 procents ränta kan vi åskådliggöra sambandet mellan valu­takursändringar och räntenivå för lån i utländsk valuta i följande tablå, i förenklande syfte har fömtsatis au hela lånet förfaller till amortering i slutet på det I0:e året.

 

Valulakurs-ändring per år (%)

-5        -A

-3

-2-1012345

Jamlbrelse-ränia ('.V.f

15,53    14,32

13,14

11,99   10,86   9,75 8,66 7,60 6,55 5,53 4,52

"Likvärdig med 9,75 'Vi ränta på lån i svenska kronor.

I jämförelse med ett län i svenska kronor till 9,75 procents ränta är del således fördelaktigare att låna i en utländsk valuta som apprecierar med 4 procent per år om räntan understiger 5,5 procent. Sjunker valutan i värde med 4 procent per år blir motsvarande jämförelseränta 14,3 procent. Detta samband raellan räntesats och valutakursändring bör man alltså ha i åtanke när man uttalar sig om koslnader för valuiakursändringar.

1.4 Industrins finansiering

Industrins vinstmarginaler (mätta som kvoten mellan bmttoöverskott och förädlingsvärde) låg från slutet av 50-talet till böQan av 70-lalet på en oför­ändrad nivå, även om de konjunkturella svängningarna tidvis var stora. Eftersom kapitalintensiteten samtidigt ökade kraftigt, sjönk räntabiliteten. De snabbi växande investeringarna fömisalte därför en ökad lånefinansie­ring. Skulderna ökade också väsentligt snabbare än det totala kapilalet: från 1965 till 1974 steg skuldema med 16 procent per år mot 11 procent för det totala kapitalet. Soliditeten sänktes därmed från 67 procent 1965 till endast 50 procent 1974. Denna nedgång har därefter fortsatt. De angivna lalen anger soliditeten som kvoten mellan eget kapital, inkl. obeskattat ka­pital, och totalt kapital, exkl. handelskrediter.

Under perioden ökade företagens finansiella kapital väsentligt snabbare än det maleriella eller med 15 1/2 procent per år mot knappt 9 1/2 proceni för de materiella tillgängama. Ökningen i finanstillgångar var en faktor som underiättade förelagens accepterande av den sänkia soliditeten genom atl ökningen av lätt realiserbara tillgångar minskade den raed den stigande skuldsättningen förknippade risken. Genom en under perioden starkt positiv hävstångseffekt höll den ökade skuldsättningen också uppe ränlabiliielen på det egna kapitalet.

Den ökade skuldsättningen har möjliggjorts av en snabb uppgång av kre­ditutbudel; betydande förändringar i skuldstmkiuren ägde också mm 1966-74. Cirka hälften av företagens upplåning kommer från den icke or­ganiserade krediimarknaden i Sverige och från s. k. rörelsegenererade kre­diter (pensionsskulder, lån, pensions- och personalstiftelser, skatte- och lö­neskulder). Dessa krediter är tillgängliga utan att förelagen behöver kva-

 

Prop. 1978/79:165                                                   198

lificera sig för dem i konkurrens med andra företag. Till samma kategori kan hänföras återiånen från AP-fonden. Automatiken i denna kreditgivning

-    den prövning som förekommer begränsar sig till en säkerhelsprövning

-    gör att den slår självfinansieringen nära. Kredittagningen från den icke organiserade marknaden är också förklaringen till alt företagens genom­snittliga låneränta för den loiala skulden är väsentligt lägre än räntoma på kreditmarknaden (1974 ca 5 1/2 procent). Under perioden spelar utländska krediter en markant växande roll, vilket alltså inträffar redan före den 1974 inledda ökningen av utlandsupplåningen.

Av skuldstrukturen framgår att den organiserade svenska kreditmark­naden har en mindre och dessutom minskande betydelse för industrins finansiering. Detsamma gäller därmed ocksä för de kreditpoliliska åtgärder som omedelbart päverkar denna marknad. Del är mindre än en tredjedel av företagens upplåning som las från den svenska marknaden. Inom denna del har 1966-74 en minskning skett av affärsbankemas bidrag, sora sjunkit från 42 till 27 procent, medan återlånen och långa krediter från raellan-handsinstiluten ökat i motsvarande mån. Slutligen tillkommer en växande andel statliga lån, under denna period framför allt lokaliseringslån.

De krediter, med vilka industriföretagen byggt upp sin ökade skuldsätt­ning, kännetecknas alltså av en bestående, myckel hög andel rörelsege­nererade krediter (ca hälften), en ökad andel långfristiga krediter och siatliga lån samt slutligen en ökad utländsk upplåning.

2 Finansiella marknader och resursallokering

2.1 Inledning

Ett finansiellt systems grundläggande uppgift utöver att handha betalnings­förmedlingen är att överföra finansiella resurser från enheter raed in­komstöverskott till enheier med utgiftsöverskott. I sparande- investerings­termer betyder detta att enheier, vars investeringsverksamhet uppgår lill högre belopp än det sparande de genererar, måste finansiera sig genom upp­låning som i sista hand hänör från enheter med större sparande än in­vesleringar. Existensen av eu finansiellt system är själva förutsättningen för atl sparandeöverskott och -underskott överhuvudtaget skall kunna upp­komma eller med andra ord för att investerings- och sparbeslut skall kunna separeras. Utan finansiella tillgångar och skulder måste vaQe enhets in­komster och utgifter täcka varandra i vaQe ögonblick och därmed måste också sparande och investering vara ett och samma beslul.

Det finansiella systemets betydelse i nämnda avseende kan visseriigen framstå som självklar, men kan ändå vara värd att understryka med hänsyn till atl möjlighetema att investera utöver eget sparande är en viktig för­utsättning för au man skall kunna skapa en effektiv produktionsapparat inora ramen för en decentraliserad hushållning med flera beslutsenheter.

En diskussion av sparande-investering kan föras på flera olika nivåer. I första hand fastlägges den långsiktiga avvägningen mellan konsumtion och kapitalbildning. Siabiliseringspolilikens uppgift är sedan atl sä långt möj­ligt skapa balans på kort sikt mellan sparande och inveslering med nämnda avvägning som riktmärke för deras totala omfattning på längre sikt. Inora

 

Prop. 1978/79:165                                                  199

dessa ramar skall de reala investeringama fördelas så effektivt som möjligt. Traditionellt innebär delta atl de investeringsprojekt som kan väntas ge högst avkastning enligi en marknadsmässig bedömning skall förverkligas med de avvikelser härifrån som kan motiveras utifrån specifika allokerings-politiska målsättningar. Väsentliga för en effektiv fördelning av kapital­resurserna är allokeringspolitikens utformning som en del av den allmänna ekonomiska politiken och de finansiella marknadernas stmktur, organisation och funktionssäu..

1 den enklaste formen av ekonomiska system, i vilken marknadsme­kanismer kommer till fullt uitryck, kan produktionens storlek och dess fördelning på konsumtion och investering härledas ur hushållens preferenser Ibr arbete/fritid och konsumtion/sparande (framtida konsumtion) saml in­vesteringsprojektens räniabiliiei. Löner, priser och ränior anpassas så atl marknaderna är i balans utan över- eller underskott. Realt sett betyder detla att räntan anpassas lill den nivå vid vilken den del av produktionen, som hushållen är beredda att avstå från utt omedelbart konsumera, just molsvarar vad företagen vill utnyuja för investering. Spegelbilden härav är en ka­pitalmarknad på vilken nämnda räntenivå ger jämvikt mellan hushållens utbud och företagens efterfrågan på finansiellt kapital. Med en sådan rän-teanpussning uppkommer ingen kapiialbrisi i marknadsmässig mening.

1 verkligheten sker en rad ingrepp i den ovan beskrivna mekanismen. Den olTeniliga sektom svarar för en stor och växande del av produklion och förbrukning av varor och Qänster. Huvudsakligen rör det sig om sådana vuror och Qänster som lillgodoser kollektiva behov eller av andra skäl anses böru hundhus av det olTeniliga. I sådana fall dä de skulle kunna mark­nadsföras och tillgodogöras individuellt, avser den offentliga produktionen vanligen att skapa ett annat innehåll och åstadkomma en annan omfattning och fördelning än som skulle komma lill direkt uttryck i hushållens pre­ferenser och efterfrågan på en marknad. Den offentliga produktionen kräver i eu sådani system offentliga investeringar baserade på andra gmnder än marknadsbetingade lönsamhetskriterier.

Då den offentliga produkiionen endast i begränsad utsträckning finansieras genom avgifier för nylQandet av de Qänster den avkastar, måste den of­fentliga sektorn anskaffa medel på annat sätl. Det sker huvudsakligen genom den beskattningsrätt som staten och kommunerna har. Genom denna kan det offentliga dra in inkomster frän den privata sektorn och därmed minska den privala efterfrågan för atl skapa samhällsekonomiskt utrymme för sin egen produklion. Som ett alternativ eller komplement kan sådant utrymme skapas genom upplåning på k red i t mark nåden sora tränger ut finansieringen uv privata investeringar och kanske också via räntan stimulerar till ökal privat sparande. Förutom att påverka fördelningen mellan offentlig och pri­vat användning av resursema kan det offenlliga genora olika indirekta skatter och subvenlioner ulöva ett betydande inflytande på den privata förbmk-ningens inriktning.

Utöver dessa allokeringspolitiskt motiverade offentliga inkomsler och ul­gifter användes även beskattningen tillsammans med varierande former av inkomstöverföringar tillbaka lill den privata sektorn som instmment för all uppnå olika fördelningspolitiska målsättningar för den ekonomiska po­litiken.

 

Prop. 1978/79:165                                                   200

1 den offenlliga sektorn intar kommunerna en mellanställning i förhällande till staten och den privala sektom. Kommunema har liksom staten be-skaitningsrätt men lånefinansieringen är liksom för den privata sektorn be­roende på förhållandena på kreditmarknaden och utgör en osäkerhetsfaktor i planeringen. För statens utgifter föreligger däremot inte motsvarande fi­nansiella restriktioner. Statens avvägning av inkomster och utgifter och dess upplåningspolitik bestäms i stället av att de allokerings- och fördelnings-politiska målen skall uppnås inom ramen för samhällsekonomisk balans.

1 ovan angivna perspektiv har staten en central roll för bestämning av såväl efterfrågans totala storlek som dess fördelning på offentlig och privat förbrukning, på inveslering och konsumtion och mellan olika privala en­heter. Genom olika former av bidrag och lån kan staten även påverka kom­munernas förbmkning. Någon fullständig kontroll av efterfrågan är det dock inte fråga om utan staien arbetar huvudsakligen genom att med olika in­citament påverka efterfrågan och dess fördelning.

2.2 Allokeringspolitiken

Diskussionen ovan har visal att den ekonomiska politiken är av avgörande betydelse för realkapitalbildningen. Stabiliseringspolitiken bestämmer sålun­da kapitalbildningens totala storlek dels genom atl skapa det nödvändiga realekonomiska utrymmet, dels genom att påverka investeringsinciiamenten så att utrymmet fylls ut mom ramen för en balanserad ekonomisk tillväxt.

Hur nämnda utrymme tas i anspråk är en allokeringspolitisk fräga. Vilka medel som därvid utnyujas bestämmer i stor utsträckning realkapitalets sammansättning och kvalitet, dvs. effektiviteten i resursallokeringen. De flesta ekonomisk-politiska åtgärder har såväl stabiliseringspolitiska som al­lokerings- och fördelningspoliliska verkningar. Åtgärderna kan emellertid primärt vara inriktade på atl uppnå det ena eller andra slaget uv verkningar. Ofta kun det därvid vara nödvändigt med kompletterande ätgärder för att så längt möjligl neutralisera ej önskvärda sekundära elTekier.

Bosladspoliliken, regionalpoliliken och näringspolitiken kan väl huvud­sakligen anses syfta till att påverka resursemas fördelning i samhällel. Bo­stadspolitiken är inriktad på alt goda bostäder skall kunna tillhandahållas till rimligt pris, såsom en av de gmndläggande fömtsättningama för att samhället socialt selt skall fungera väl. För alt detla mäl skall kunna uppfyllas krävs att bostadsbyggandet ges större utrymme i realkapitalbildningen än som skulle vara fallel utan ingrepp i marknadsmekanismen. Regionalpo­litiken syftar i försia hand lill atl åstadkomma en jämnare geografisk för­delning av resursema medan de näringspolitiska insatserna främsi avser att styra strukturomvandlingen och den tekniska utvecklingen och därmed påverka realkapitalets fördelning på olika näringsgrenar och branscher. Åt­gärder inom nämnda områden har också fördelningspoliliska effekier.

Åtgärder inom dessa tre politikområden är i regel expansiva till sin karaklär och kräver därför ofta motverkande siabiliseringspoliiiska åtgärder. I många fall sättes dock åtgärderna in i lägen av konjunkturavmattning t. ex. för att stödja krisdrabbade företag eller branscher och ge andmm för atl genom­föra den sanering som behövs för all göra dem konkurrensdugliga på längre sikl. Gränslinjen mellan å ena sidan närings- och även regionalpolitik och.

 

Prop. 1978/79:165                                                  201

å den andra, en selekliv stabiliseringspolitik för att öka resursutnyiQandet och hålla uppe sysselsättningen blir i sådana fall ofta svår atl dra. De som förordar en mer generellt verkande politik i sådana sammanhang har seil en fara i all de kortsiktigt sysselsättningsstödjande ätgärderna tar överhanden i en Ulsiräckning som försämrar effekiiviieten i resursallokeringen på längre sikt genom att "frysa" den existerande strukturen. Det framhålles också atl risker föreligger för atl siödei av vissa förelag leder lill en snedvridning av konkurrenslörhållandena så alt annars bärkraftiga förelags lönsamhet försämras.

I stort innebär den allokeringspolitik som beskrivits en medveten strävan till en annan sammansättning av realkapitalet än vad som skulle framkomma i en ren marknadsekonomi i syfte att uppnå beslämda ekonomisk-politiska målsättningar. Den mer offensiva näringspolitiken i motsats till den närmast ovan beskrivna verkar dock snarare med än mot marknadskraflema. Man försöker påskynda stmktumtvecklingen, så att omställningar görs innan kris-lillsiånd har utlösts, och förkorta steget till kommersiell tillämpning av lek­niska innovationer.

Eu medvetet avsteg från en marknadsbesiämd fördelning av realkapitalet sker också för de offentliga investeringar, som inte anses lämpliga eller möjliga au bedömas efter vanliga ränlabililelskalkyler. Del innebär inte atl det är mindre väsentligt att finna kriterier för avvägning av dessa inbördes och på "marginalen" gentemot övrig kapitalbildning.

Nu angivna allokeringspolitiska inslag kan knappast kritiseras för att de inte leder till en ur marknadssynpunkt optimal fördelning av kapitalresur­serna. Ätgärderna avser ju just att åstadkomma avvikelser från en sädan resursfördelning. Däremot kan man givetvis hysa olika uppfattning om vilka målsättningar som bör uppställas för den ekonomiska politiken.

Större tveksamhet kan man kanske inta till de allokeringsmässiga ef fekterna av olika regler för beskattning av kapitalinkomster. Dessa är hu­vudsakligen utformade utifrän fördelningspolitiska överväganden utan att effekterna på sparande och investering lill fullo beaktas. Riskema för inte avsedda allokeringseffekier torde också ha ökat lill följd av att reglema inte varil anpassade till den inflatoriska utveckling som ägl mm under senare år.

Kreditpoliliken och krediimarknaden är en integrerad del av den politik och de mekanismer som beskrivits ovan. Ett beslående inslag i kriiiken av den sedan 50-ialets böQan förda kreditpoliliken har, utöver att den pe­riodvis ansetts för stram, varit att den innehållit ett alltför stort element av kreditransonering och atl detta lett till ogynnsamma effekter på resurs­allokeringen. Lågräntepolitiken under 40-talet hade medfört att bankema kunnat expandera sin utlåning kraftigt genom utförsäljning av sina stora innehav av statsobligationer. Under 50-talets böQan infördes olika likvidi­tets- och placeringsregler för att med bibehållen förhållandevis iåg ränta förstärka restriktiviteten i kreditpolitiken och irygga bosiadsfinansieringen. Det ökade ransoneringselement som då uppstod, har sedan funnits kvar även efter övergången lill en röriigare räntepolitik. Det får bl. a. ses mot bakgmnd av att trots en trendmässigi stigande ränteutveckling har del ändå i realränlelermer varit fråga om en lågräniepolitik. Inslaget av ransonering har naturiigen varit påtaglig under högkonjunktur även om räntan då nått

 

Prop. 1978/79:165                                                  202

sin högsia nivå. Under konjunkiuravmatlningar har det däremoi knappast varit fråga om mer än en "normal" otillfredsställd kreditefierfrågan. Därvid har väl också tidigare undertryckt kreditefterfrågan kunnat tillgodoses och den grå kreditmarknaden minskal i omfattning. Under åren efter oljekrisen har den inhemska krediimarknaden till följd av det stora och växande by­iesbalansunderskottet varit stram även under lågkonjunktur. Å andra sidan har den utländska marknaden varil öppen för svenska låntagare i en ut­sträckning som inte förekommit tidigare under efterkrigstiden. Att få till stånd en ökad utlandsfinansiering har i själva verket varil det avgörande motivet för den inhemska åtstramningen.

Kritiken som riktats mot all räntan inle tillåtits ge fullt utslag för rådande knapphet på kredil har varit att della lell till en inopliraal kreditfördelning. En låneränta lägre än jämviktsräntan har gjort även projekt med förhål­landevis låg avkaslning räntabla. Ransoneringen har möjliggjort att dessa har finansierats på kreditmarknaden på bekostnad av andra som skulle ha gett högre avkastning. Del har härvid skett en avvikelse från en mark­nadsmässigt optimal fördelning av realkapitalet, som inte har sin gmnd i bestämda målsättningar för den ekonomiska politiken. Tvärtom uppfyller en sådan fördelning inte kravet på störsla möjliga lillväxt under givna sociala och tekniska betingelser.

Det råder allmän enighet om atl räntenivån skall anpassas till kredit-efterfrågan. Problemel gäller därför närmast om man ständigt skall sträva efter att anpassa den så atl del alltid bara finns en normal otillfredsställd efterfrågan eller om man kan eller bör tillåta sig ett vissl inslag av ransonering i ell stramt kreditraarknadsläge med stor efterfrågan på lån.

Kritiken, som praktiskt taget helt sker med principiella resonemang och sällan eller aldrig utifrån konkrela fall, har i gmnden utgått från att alla lånesökande som tillkommer vid den lägre räntenivån sökt finansiering av projekt med lägre avkastning. De som söker lån i del högre ränteläget -jämviktsränieläget - fömtsäiies söka även vid den lägre räntan. Kreditin­stituten antas i större eller mindre utsträckning tillgodose de förra kredit­behoven på bekostnad av mer räntabla projekt, exempelvis för atl favorisera gamla kunder. Resonemanget synes uigå från premissen alt alla tilltänkta projekt kan ordnas entydigt efter avkastning eventuellt reducerad med någon riskfaktor.

Del är visseriigen självklan men kan ändå vara värt alt understryka au det rör sig om en förväntad och inte faktisk avkastning. Kalkylema kan självfallet skilja sig avsevärt mellan olika bedömare. De just nu tätt duggande kriserna i olika företag och branscher bär syn för sägen om att investe­ringsprojekt som ansågs komma alt ge en hög avkastning, inte alls motsvarat förvänlningama och alt tidigare "säkra" låntagare skulle fallera utan ef. omfattande statligt stöd.

Inte minst skapar inflationsutvecklingen osäkerhei. Vid en ren räntepolitik kan det hända att de lånesökande huvudsakligen ulgörs av förelag med läg riskaversion och stora förväntningar om att kunna göra kapitalvinster vid en stark inflation, medan andra företag, åter, med hög riskaversion och förväntningar om en svagare prisutveckling helt avstår från att söka lån trots att de synes ha väl så goda investeringsprojekt. En lägre räntenivå med inslag av kreditransonering kan locka fram även de senare företagen

 

Prop. 1978/79:165                                                  203

som lånesökande. Kreditbedömningen kan då göras mer enhetlig för ett siörre urval av projekt och därmed förhoppningsvis leda till en mer elTektiv krediifördelning. Detta argument - värdel av att vid en icke renodlad rän­tepolitik ha ett större urval av kreditansökningar - skall dock inte hårdras.

Trots komplikationsgraden är bilden ovan av kreditgivningen som al-lokeringsinslrument ändå starkt förenklad. I praktiken finns ofta inte en så nära anknyining mellan projekt och kredit som angivils. Det är ofta myckel som skymmer sikten dem emellan. Upplåningen diskuteras vis­seriigen mestadels i anslutning lill alt något projeki skall finansieras, men lånet beviljas ett företag och inte ett projekt. Kreditbedömningen gmndas därför kanske snarare på erfarenheterna av företagsledningens skicklighet än på del enskilda projektels avkastning. Säkerheten för lånet kan ocksä spela en viss roll även om kreditinstituten hävdar att om företagen och projekten är goda kan finansieringen alltid ordnas. Anknytningen av fi­nansieringen till ett visst projekt tenderar att försvagas av att låntagarens totala kundrelation tas in i kreditbedömningen. Ofta ärdet frågorom "skräd­darsydda" paketlösningar för företagets hela finansiering. 1 många fall kan kreditinstituten känna sig tvingade au "hålla förelagen under armarna" för all förhindra att deras utestående lån blir nödlidande. Delta betyder att skillnaden mellan fallet med jämviktsränta och fallel med större inslag av kreditransonering är väsentligt mindre än vad som antas i en rent teoretisk analys, sä länge ransoneringen inte blir extrem.

Investerings- och finansieringsplaneringen sker i allmänhet i skilda enheter i företagen utan särskilt starka band. Risk och osäkerhet medför att in­vesteringskalkylerna inie är sä slarkl påverkade av marknadsräntan som ofta antas. Kampen om tiondels procent kan ge en falsk bild av räntans betydelse för företagens planering. Det framgår av att en räntehöjning oftast inte leder till någon markerad minskning av efterfrågan på kredit medan ansträngningama att Qäna några tiondelar förblir lika stora. Skälet härtill är att de förtjänster som kan göras på detta sätt är finansenhetemas pro­fessionella uppgift.

Resursallokeringen kan ocksä tas upp uren annoriunda synvinkel. Företag med någoriunda god likviditetsplanering låter sig knappasl hindras att genomföra sina "livsviktiga" investeringsprojekt vid temporära svårigheter att erhålla lån på en stram kreditmarknad. Dessulom kan hävdas atl även om likviditetsproblem skulle utgöra ett hinder i ell sådant läge står valet inte mellan att genomföra en viss investering eller ej ulan mellan all göra den vid tidpunkten ifråga eller att förskjuta den en tid framöver tills kre­ditmarknadsläget lättat. Vissa men inte alla invesleringar är för sin rän­tabilitet beroende av tidpunkten för sitt realiserande.

Slutsatsen av ovan anförda synpunkier är närmasi atl de ogynnsamma verkningarna på resursallokeringen av eu begränsat inslag av kreditranso­nering inle bör överdrivas. Ett sådani inslag kan t. o. m., under vissa inte alltför orealistiska fömtsättningar, tvärtom ha positiva allokeringseffekier i situationer där jämviktsräntan skulle vara mycket hög. Kapitalmarknads-utredningen vill dock underslryka vikten av att räntenivån relativt väl an­passar sig till den stramhet som råder på krediimarknaden. Svängningarna i ränian bör därför inte hämmas av krav på låga lånekostnader för vissa prioriterade projekt. Det är ur denna synpunkt positivt att kostnadema för

 

Prop. 1978/79:165                                                  204

finansiering av bosläder i allt väsentligt Inkopplats från marknadsräntan. Myckel kraftiga ränievarialioner kan dock leda lill oro på krediimarknaden och bör så långt möjligt undvikas. Stora belastningar skapas då kanske mind­re för nya lånesökande än för låntagare som redan är bundna vid en stor upplåning. Stora kastningar i ränteutvecklingen inför dessulom ytterligare eu osäkerhetsmoment i projekt- och finansieringsplaneringen.

Man fär räkna med att möjligheterna att föra en från "jämviktsräntan" avvikande räntepolitik torde begränsas efter hand som den "grå" marknaden utvecklas organisaioriski och institutionellt. Företagens finansenheler visar allt större aktivitet vid placeringen av sina likvida medel samtidigt som den grå marknadens utveckling medför att pä denna marknad placerade medel i likviditetshänseende blir alltmer likvärdiga bankinlåning. Både utbud och efterfrägan på kredit tenderar då att "flyttas ut" från den organiserade kreditmarknaden redan vid tämligen smä differenser i räntenivån mellan denna marknad och den grå och minskar därmed ulrymmei för en rän­tepolitik som avviker från jämviktsprisbildningen pä kreditmarknaden. En möjlighel alt i någon mån komma till rätta med denna utveckling är att "flytta in" delar av den grå marknaden under den organiserade, exempelvis genom utnytQande av s. k. bankcertifikat. Ytteriigare en möjlighel är au den institutionellt välutvecklade delen av den grå marknaden skulle un­derställas samma regler i kreditpolitiskt och annat avseende som nu gäller för den organiserade. Förslag i denna riktning framläggs av finansierings­bolagskommittén.

2.3 Ränteutvecklingen

Diagram 1.1 visar uivecklingen av konsumentprisindex (procentuella för­ändringar) och diskontot (årsgenomsnill) från böQan av 1950-talet. Efter andra världskriget återfördes diskontot till den nivå, som det legal på under senare hälften av 1930-talel. Fram lill december 1950 läg sedan diskontot stilla vid 2 1/2 procent. 1 samband med Koreakrigets inflation höjdes dis­kontot till 3 proceni och under högkonjunkluråren 1955-56 i tvä elapper till 4 procent. Diskoniohöjningen lill 5 procent 1957 var inte konjunktur-politiskt motiverad utan kan snarasi uppfattas som en anpassning till en marknadsutveckling sedan länge karakteriserad av efterfrågeöverskott. 1 fort­sättningen svängde diskontot i ston sett konjunkiurellt med successivi högre högkonjunkturtoppar under senare hälften av 1960-talel - 6 procent år 1966 och 7 proceni år 1969. Den senare procentsatsen blev toppnotering även för den senaste högkonjunkturens kulmination år 1974. Räntestegringarna under 1976 kan ses som en valutapolitiski beiingad anpassning lill den inlernationella utvecklingen och behovei av all täcka bytesbalansens un­derskoll med utländsk upplåning. Bankinlåningsräntan har i stort sett följt diskontots förändringar. Både ränla och konsumentpriser visar en irend-mässig stegring.

Diagram l.\ visar också real bankränta (högsia inlåningsränia) och real emissionsränia för långa stalsobligationer. (Den reala ränian har erhållits genom deflatering av den nominella raed årsgenomsnill för förändringarna i konsumentprisindex.) Frånsett den djupa doppningen 1951-52 svängde realräntan mellan noll och fyra proceni. Dessa svängningar har mer bestämts

 

Prop. 1978/79:165

205

 

12 -1

10 8 6 4 2 O

6

4

2 + 0 -2 _4_l

Konsument­prisindex

Riksbankens off icieUa diskonto

Realemissions-ranta tör langa statsobligationer

Högsta reala

bankinlånings-

ranta

 

—1—r-1955

-I---- 1--- 1—I--- 1—r-

1960

~i—r— 1965

-1—I—I—r-1970

—1—I—1—I 1975

Anm    Konsumentprisindex: procentuell forändring mellan arsmedeltal. Riksbankens diskonto: årsgenomsnitt.

av variationerna i prisslegringstakten än av förändringarna i ränian. Detta kommer till uttryck i alt reala räntan lill övervägande del varierat i motsatt riktning jämfört med nominalränian. Åren 1955-58 steg obligations- och bankränian successivt, samtidigt som reala räntan sjönk ner mot och stan­nade omkring noll. En analog utveckling regislreras åren 1965-66. Åren 1968-72 ger ytteriigare exempel på motvariationer i de nominala och reala räntorna. År 1974 trappades prisslegringstakten upp kraftigt. Prisstegrings-takt och obligationsränta konvergerade 1974-76, men under dessa år var den reala räntan negaliv. Fastän den nominella räntan regelbundet varierats antikonjunkturellt, har den reala räntan snarasi fått ett ur denna synpunkt motsatt föriopp. Den reala ränian har för det mesta sjunkil och legal relativt lågt i högkonjunkturerna och tvärtom i lågkonjunkturerna.

Sett ur placerarnas synpunkt har realräntan i slort sett visat en irendartad nedgång sedan böQan av 1960-talet, mätt med avkastningen över hela löp­tiden på 10-åriga lån emitterade under åren 1960-67. Den har sjunkit från -1-11/2 procent för 1960 års lån lill något under noll på 1967 års lån Qämför diagram 12.2. kapitel 12). Nedgången i realräntan har fortsatt för de åren 1968-74 emitterade lånen under den tid de hittills löpt (dvs. t. o. m. år 1976).

Diagram l.l Diskonio, konsiimenlprisinde.\ och rcalräinoi 1953-77.

 

Prop. 1978/79:165                                                   206

Reulräniun pä högsiu bankinläningsruniun har också varit negativ under 1970-iulet.

Under efterkrigstidens uccelererande inUution har det förelegat stora svå­righeler utt använda nominalränian som konjunkiurpoliliski instrument. Den reula räntan låter sig inte siyrus med nominalränta. Men den faktiska ränteutvecklingen kan heller mte ses som uitryck för del viktigaste instm­mentel 1 den svenska penningpolitikens utformning.

Denna hur under efterkrigstiden i huvudsak använt sig av andra insiru­meni un räntan för atl nå uppställda mål för styrningen av konjunkturen. Politiken hur sålunda inrikiuis på alt direkt söka påverka kreditvolymen med lik\ iditets- och pluceringskvoter, utlåningstak och emissionskontroller. En beiydunde del av krediimarknaden har dessutom varit reserverad för uiläning till slut och bostäder. Eventuellu efterfrågeöverskott har därför kon-ccnircrats iiu cn begränsud del uv den organiserade kreditmarknaden. Där hur under länga perioder den uktuellu räntenivån legat lägre än en hypotetisk junniktsrunta i den meningen alt det förekommit en ransonering utöver den som "normalt"" kun untugas bli utövud av bankerna. Detla förhällande uicsluicr inte alt räntan vid oliku tillfällen justerats uppåt för atl undvika elc olägenheter som ur förbundna med alltför stora efterfrågeöverskott bl. a. i torm UV ökud kanalisenng uv kreditslrömmarna över den icke organiserade murknuden. Som nämnls ugde t. ex. en sädan justering rum är 1957. Denna anpassning av räntan till det aktuella efterfrågetrycket har därefter blivit successivt mer markerad.

I upril 1975 vidtog riksbanken åtgärder för alt vidga och skapa bättre jumviki på kupitalmarknuden. Räntesatserna vid emission av bostads-, kom­mun- och industriobligationer höjdes med en procentenhet medan diskontot läg kvur olörändrat. Den ändrade relationen mellan långa och korta räntor medförde en ökning av emissionsverksamheten och ledde lill atl kapital tilHÖrdes den länga marknaden frän nya placerargrupper.

Räntenivån har också anpassats till utvecklingen utomlands. 1 viss män kun en sädan anpassning indirekt sägas äga rum i den mån den svenska ekonomiska politiken harmonieras med omväridens bl. a. raed avseende pä relativt efterlrågetryck och prisutveckling. Den inhemska penningpo­litiken kommer därvid atl grovt sett följa omväridens, även om inga direkta påverkningar förelegat.

Direkt räntepolitiski hänsynslagande framstod emellertid som alltmer tvingande, när Sverige under 1970-lalel kom ur fas både beträffande kon­junktur- och prisutveckling och bl. a. som en följd härav även den extema balunsen utsattes för allt större påfrestningar. Siora underskott i den svenska bytesbulansen och beroendet av en kontinuerlig upplåning ulomlands med­förde utt valutaströmmarna till och från Sverige blev känsliga för störningar på de internationella valutamarknaderna. Den svenska räntepolitiken blev därmed i högre grad bestämd av ränterelationemas effekt på kapitalrörelsema med utlandet. Riksbanken vidlog av hänsyn till betalningsbalansen en serie ålgärder, däribland en kraftig diskoniohöjning 1976 frän 6 till 8 procent. Man lär gå lillbaka till september 1931 för att finna en motsvarighet lill en sådan med utlandsberoendet sammanhängande utveckling och en sådan rekordnivå för diskontot. Den 28 september 1931 höjdes diskontot från 6 lill 8 procent i samband med atl Sverige lämnade guldmyntfoten.

 

Prop. 1978/79:165                                                  207

Hänsyn till marknadsulvecklingen både inom och ulom landet har alllså spelat en betydande roll för räntepolitiken. På en särskild marknad, näraligen marknaden för bostadskrediler, avskärmas emellertid räntekostnad och kre­ditgivning från marknadskrafterna. Kreditpolitiken utgär här från en realt formulerad plan för, i första hand, den statligt belånade produktionen av bostäder och bostadskomplement. Detta byggande finansieras efter färdig­ställandet med långfristiga län - en blandning av pä marknuden upptugna bottenlån och överiiggande statliga län - till kraftigt subventionerade räntor. Marknadsräntan sätts alllså ur funklion som koslnadsfaklor.

Denna ränla sätts också delvis ur funktion på långivarsidan. Upplåningen på marknuden för bostadsändamål placeras (prioriteras) i stället genom över­enskommelser med och rekommendationer till kreditinstituten och i viss män genom tillämpning av lagen om kreditpolitiska medel i form av lik­viditetskrav. Detsamma kan även sägas om statens upplåning. Det bör emel­lertid observeras atl inneborden av och syflel med denna prioritering inte är att åstadkomma en räntedifferentiering mellan de prioriterade låntagarna (stulen och bostadssektorn) och andra låntagare. 1 stället har man valt alt subventionera en speciell sektor (bostadsproduktionen). Placeringspriorite­ringar för statliga lån och bostadslån innebär inte primärt ett ingrepp i run-testrukturen men väl att kredilgivama får anpassa sig till en stmktur pä sin läneportfölj, som kan antagas avvika från en i dessa avseenden tri mark­nadsutveckling och den ränteutveckling sora därvid skulle ha framkommit. Prioriteringen innebär ait ora efterfrägan på kreditraarknaden inte lillgo­doses, delta inte drabbar staten eller bostadsproduktionen.

1 övrigi Släller slalen kredil lill förfogande vid sidan av marknaden också för regionalpoliliska ändamål och för utgifter med närings- eller sysselsätt­ningspolitisk motivering. En växande omfattning av denna kreditgivning innebär en motsvarande försvagning av kreditmarknaden som allokerings­faktor i traditionell bemärkelse.

På den organiserade marknaden utanför bostadssektorn bestämmer riks­banken i hög grad både den allmänna räntenivån och räniestmkturen. Ban­kernas in- och utläningsräntor har traditionellt varit bundna till riksbankens diskonio. För närvarande synes riksbanken sträva efter att bibehålla denna anknytning, närmast genom att begränsa den glidning uppåt av utlånings-räntornas genomsnitt som ägl mm sedan slutet av 60-ialei. Utifrån denna allmänna räntenivå bestäramer bankema simkturema på sina utlånings-räntor. De långlidsbundna räntesatsema vid obligationsemissioner och i för­säkringsinstitutens utlåning är anknutna till räntan vid emission av långa statsobligationer.

Den individuella räntesättningen på obligationslånen beslärames av ett raiingsystem, som konstruerats av emissionsbankerna i samråd med de siora placerarna. Ratingsysteraei utgår från den räntesats som tillämpas för lån med typiska villkor och en diskussion mellan marknadens parter, i samräd med riksbanken, är avgörande för räntesältningen på lån med t. ex. löptider eller säkerheter som avviker från de typiska.

Den allmänna räntenivån såsom denna genom penningpolitiken kommer till uttryck i diskontot och räntesältningen vid emissioner av nya stalsob­ligationer påverkas i sin tur i mycket av samma faktorer sora skulle tormat räniesättningen på en marknad där räniebildningen åstadkoms genom en

 

Prop. 1978/79:165                                                  208

marknadsmekanism. Riksbanken har som framhållits i det föregående sökt undvika alltför kraftiga spänningar mellan utbud och efterfrägun på olika kreditmarknader och anpassar räntenivån i enlighet härmed. Med den in­stitutionella uppbyggnad som kännetecknar den svenska kreditmarknaden skulle det, om riksbanken avstod från atl fungera som prisledare, inte heller bli fråga om någon renodlad marknadsprissättning enligt frikonkurrensmo­dellen.

På kapitalmarknaden skulle i ett sådant läge ett mycket lilet antal stora placerare ha ett dominerande inflytande över räntesältningen på obligations­lån. Det är sannolikt att de emitterande bankema skulle besiämma villkoren för ett län efter sondering hos dessa placerare som kan antas beakta ungefär samma synpunkter på räniesättningen som riksbanken. När det gäller ban­kernas inlåningsräntor skulle fåialskonkuirensen leda lill en ensartad rän-lestruktur av samma karaktär som idag.

På utlåningssidan skulle det inle heller i en "fri" marknad varu tillräckligt atl belala marknadsräntan föratt erhålla lån. Bankerna prövar som utvecklats i föregående avsnilt kredilvärdigheten efter sin uppfattning om vilka lån­tagare som skall tillgodoses och denna bestämmes inte enbart av den aktuella räntebetalningsförmågan.

Även om räniebildningen inte på ett avgörande säu skulle förändras om riksbanken avstod från sin prisledande roll, är det dock troligt alt en friare räniebildning skulle leda till en högre och över tiden mer varierande rän­tenivå med ett något mindre inslag av kreditransonering. Dettu skulle kunna medföra atl förmågan att betala högre räntor kom att betyda relativt meru i allokeringen av krediter. Det är dock inte givet uu dettu skulle leda till en bätire kreditfördelning enligt tämligen allmänt omfattande kriterier.

Man kan spekulera ora det sätt på vilket realkapitalbildningens tillväxt och fördelning skulle ha utvecklats under 1950- och 1960-taleis relativa prisstabilitet, om vi under denna period haft en "friare" kreditmarknad t. ex. av den typ, sora man har i Förenia statema. För det första skulle bostadsbyggandet säkeriigen varit i genomsniii lägre och utsatts förde större konjunkturella .svängningar, som följer av en marknadsberoende finansie­ring. Del är vidare sannolikt alt den genomsnittliga räntenivån legul högre och att därigenom framför allt realkapitalbildningens fördelning blivit an­noriunda särskilt inom industrin. Den låga räntan pä 1950-lalet och den i fortsättningen lill följd av prisstegringen allQämt låga realräntan kan aniugas ha gett exlra stimulans till kapitalintensiva invesleringar på bekostnad uv relativt sett mindre kapilalkrävande invesleringar och investeringar i human­kapital. Del är svårt att värdera dessa utvecklingsalternativ i förhållande till varandra i ett samhällsekonomiskt perspekliv.

2.4 Kreditmarknaden och inflationen

Inflationen påverkar i olika avseenden efterfrågan på och utbudet av kapiial jämfört med en utveckling med oförändrade priser. Snedvridningen sam­manhänger dels med att prisulvecklingen inte kan fömtses korrekt, dels med att olika kaiegorier av investerare och sparare har olika möjligheler att skydda sig mot respektive dra fördel av inflationen. Ur välfärdssynpunkt är snedvridningseffekterna särskilt allvariiga därför atl de tenderar atl drabba

 

Prop. 1978/79:165                                                  209

låginkomsiiagure, vilku på gmnd av begränsade invesieringsalicrnuiiv, hog riskuvcrsion och instiluiionella förhållanden inte kan sprida sin förmögenhet.

Det synes vura oklan i vilken ulsiräckning inflationens effekier på spa­rande- och investeringsinciiamenten påverkar toialu sparandet och invcs-tcringurnu Däremot ur det uppenbarl atl inllalionen lenderur ull föriindru spurundeis och mvesicringurnus liirdelning. Sparare, som har möjlighet där­lill, söker skydda sig mm inllutionen genom utt placera i vuruktigu kon­sumtionsvaror, fast egendom, ukiicr. utländsk valuta, konst etc. Dessa pla­ceringar karakteriseras oltu uv iliikvidiiei och/eller uv relutivt ston risk­lagande. Förelag med relalivi högu inflationslbrväniningar utsträcker sin låntugning för utt finunsieru investeringsprojekt, även om de erbjuder en reluiivi läg real avkastning. Den reula låneräntun slupar i regel efter i in-naiionsprocessen. Resursfördelningen lenderur ull bli inoptimul, när relativt lågl avkastande investeringar genomföres på bekosinud uv sådana med högre real Ibrrunining. Under inllation representerurspckuluiion i prisulvecklingen eu surskilt investeringsinciiament.

Ett specielll problem, som uppkommer vid kraftig och långvarig innaiion, ur utt realvärdet av låneutgiften visseriigen minskar successivi men initialt är myckel hög i den mån nominalränian anpassats till prisutvecklingen. Under de första åren kan låneutgifterna komma att överstiga avkastningen på investeringen och då kräva refinansiering till vid investeringsiilllället osäkra låneräntor. En ytteriigare komplikation, som även den minskar in-vesieringsincitameniei.ärail investerarens förväntningarom framtida priser och ränior i princip skall avse hela projektets livstid och följaktligen måsle bli myckel osäkra. Denna osäkerhei ökar kraven på avkastning. En ned­trappning av inflationstakten kan nämligen få en katastrofal eftekt pä rän­tabiliteten, i synnerhet om den inträflär i ett tidigt skede i lånets löptid. En till synes läg real låneränta kan då i efterhand visa sig bli mycket hög. Risken för en sådan utveckling kun länkas väga särskilt lungi och i och för sig vara en fakior som hämmar investeringarna jämfört med det fall att ingen inflation förelåg.

Ell sätt atl minimera effekten av osäkerheten om den långsiktiga rän­teutvecklingen under inflation är att ge de långa lånen relativt kort rän­tebindning. I Sverige har därför på allra senuste lid långa obligationslån forsens med s. k. räntejusteringsklausul, enligt vilken låneräman periodvis kun anpassas lill den vid justeringsiillfullei uktuellu ränian på eu jämförbun nyemitierui siuislån. Härvid siipulerus bl. u. au den för jämförelsen användu stalslåneränlan med en viss minimidifferens avviker från utgångsläget. Ul­redningen hur stött denna utveckling, som frumstår som en naiurlig och ungeliigen unpussning för att minska de riskproblem som inftalionsförvänt-ningarnu frumkullar.

Problemel med de initialt höga lånekostnadema är speciellt besvärande lör täsiighetslänen. Del s. k. pariietslänesystemet var avsetl atl knyla både belåningsvärde och lånekostnademas fördelning lill prisutvecklingen.

I puritetslånen periodicerades betalningen av den nominella räntesatsen så uti den hyresbestämmande annuiteien i stort skulle följa byggnadskosi-nudsindex. Dettu innebar alt en del av den nominala ränlesatsen lades till kapitalet vaQe år. Den utestående skulden kunde dock aldrig öka mer än index. Skulden ökades sålunda nominellt men ej reellt, varigenom belå-14   Riksdagen 1978179, I saml. Nr 165.

 

Prop. 1978/79:165

210

 

' OECD. Towards Full Empliiymeni and Price Siabihiv. Junc 1977, sid 456.'

Jlr anikeln Indexlånens uppgång och jall i Sverige av Ingemar Ståhl i Skan­dinaviska enskilda ban­kens kvarlalsskrifl 1975:1

ningen av fastigheter i motsats till förhållandet vid traditionella län följde fastighetens marknadsvärde.

Pantetslånesystemet fungerade ej som avseit, eftersom paritetstalen och därmed annuitelerna i det äldre beståndet inie anpassades lill de stigande byggnadskostnadema. Systemet avskaffades 1975, då räntesubventioner återinfördes. Dessa subventioner avirappas i en takt som bestämmes av den förväntade inflationen. Den realiserade inflationen har dock blivii vä­sentligt högre än den förväntade, varför den avsedda paritelseffekien inte kommii lill stånd.

En indexering av finansobjeki med anknyining till penningvärdets för­ändringar skulle i princip kunna eliminera de snedvridningar som inflationen ger upphov till på kapitalmarknaden. Inte i något land har emellertid en ansträngning gjorts atl i större skala genomföra en indexering. Man har försökt med indexlån på begränsade marknader - försök som i regel blivit relalivi kortlivade.

Den s. k. McCracken-rapporten innehåller en rekommendalion alt la bon de institutionella hinder, som ligger i vägen för emiilering av indexobli­gationer. Motiveringen är att indexeringen skulle reducera osäkerheten för låntagarna och atl spararna skulle fk ett skydd mot inflaiionen. Förekomsten av sådana obligationer borde också medverka till en stabilisering av prisema på andra placeringsobjekl såsom fast egendom och råvaror. Även staten borde vara beredd alt emittera indexobligaiioner.

I länder med sofistikerade kapitalmarknader skulle dessa obligationer en­ligt kommitténs rekommendalion ej ges en specielll priviligierad position, t. ex. genom begränsning till vissa långivarkategorier, uian i stället göras allmänt lillgängliga och med en till en böQan relalivi låg realränta för aU testa marknaden.

Erfarenhetema från vårt land av att på vissa niarknader (bostads- och Sludiefinansiering) införa system, som i princip fyllt indexlänens uppgifier, har visat att stora administrativa och också opinionsmässiga problem uppslår, när detta sker inom en i övrigt nominalisiisk miljö. Systemen avskaffades ocksä 1975 trots att vi dä slod mitt i den snabbaste inflationsutvecklingen under efterkrigstiden.

Värdesäkringskommillén (SOU 1964:2) påvisade att om man med in­dexlån skall kunna uppnå avsedda syften, måsie man också övergå lill real beskattning. En sådan övergång raedför i sin tur en rad konsekvenser bl. a. för företagens avskrivningsprinciper och redovisning. Nuvarande institu­tionella sysiem, som besiämmer kapitalmarknadens funktionssätt, är baserat på nominalistiska principer; del gäller redovisningsprinciper, fasiighelsin-teckningar, taxeringsvärden och inte minst vikligl skalleregler. Indexlån förutsätter därför en genomgripande förändring av de institutionella ramarna. Penningpolitiken ställs också inför svårigheler, när den skall agera i en "dub­bel" länemarknad, där det finns en stor stock nominalistiska lån och en växande stock reallån. För ett enskilt land uppstår slutligen problem med spekulaliva kapitalrörelser, om landet isolerat inför indexlån och i konsek­vens därmed även ett system med realbeskattning, i en internationell miljö, som allQämt fungerar med penninglån och nominalbeskattning.

Med hänvisning till omfattningen av den övergripande problematiken och lill värdesäkringskommitténs utförliga genomlysning därav har kapi-

 

Prop. 1978/79:165

211

lulmurknudsuiredningen ej ansett sig ha anledning eller möjlighet utt till omprövning la upp hela frågan om indexlån och analysera de konsekvenser som införandet av dessa skulle fä.

2.5 Det oneutrala skattesystemet

De missanpassningar "av efterfrågan och utbud på kreditmarknaden som influtionen medför och som berörts i föregående avsnitt, förstärkes av skal­lesyslemet. Det gäller f ö. att många av de sparande- och sparandeallo-keringsproblem som kännetecknar den svenska ekonomin i dag, har sam­band med vän skattesystem. Med hänsyn både till det omfaitande arbete som parallellt med kapitalmarknadsutredningen bedrivits i pågående skat-leuiredningar och lill kapitalmarknadsulredningens direkliv, har utredning­en ej försökt någon systematisk analys av det nuvarande skattesystemets verkningar på kapitalmarknadens funktionssätt. Än mindre har utredningen huft ambitionen att föreslå förändnngar av detsamma, annai än i vissa be­gränsade fall som ligger utredningens överväganden i övrigi mycket nära.

Nuvurande finansierings- och skattesystem missgynnar vid inflation spe­ciellt långsikligu investeringar."* De ökur avkastningen specielll uv såduna högl belånade investeringar, dur en nominell princip tillämpas pä avdrags-sidan, medan reala principer (hell eller delvis) tillämpas på intäktssidan i beskattningen.

En belysning av effekterna av nu gällande skatteregler på avkastningen LIV olika sparformer för hushållen lämnas i en bilaga lill denna uiredning."' En jumlbrelse sker där mellan finansiella placeringar (bankdepositioner och obligationer) och placering i aktier och fastigheter. En föga övenaskande slutsats ur utt avkastningen på bankdepositioner vid inflation och efter skall realt blir slarkl negativ, eftersom hela avkastningen är nominell direktav­kastning som i sin helhei beskattas.'' Historiskt har den reala avkastningen av obliguiioner varil ännu ofördelaktigare på gmnd av kurssänkningar som lörekommii till följd av den höjda räntenivån.

För fasiigheier och aklier är sambandet mellan inflalion och real effekliv skull mer kompliceral, eftersom avkastningen har form bådeuv värdeändring och uv direkiuvkastning. För fastigheter ulgår ingen skall på reulisaiions-vinsi. om ingen real värdestegring inträffat och endast en del uv direki-uvkusiningen bcskuttus (schublonen 2 procent uv taxeringsvärdet, nyligen höjd lill 3 proceni, ligger väseniligt under den "'verkligu'", marknudsvär-derude avkustningen av tästigheten). Vid aktier beskatius däremoi helu di-rckiuvkustningen och 40 procent av den realiserade värdestegringen, oavsell om den är real eller icke. Ur krediimarknadssynpunki är det väsentligt Ull avkustningen efter skull kan avsevärt höjas genom belåning. Den positivu huvstångselTekien, som är välkänd frän diskussioner om företagens skuld-sutining. gäller i hög grud också för hushällen. När avkastningen på del loialu kapitalet (summan av värdestegring och direktavkastning) är högre un låneräntan, ökar avkastningen av det egna kapitulet vid ökad skuld-suitningsgrad. Eftersom endasl en del av den totala avkastningen beskatias lör lusiigheier och - ehuru i mindre markerad grad - för aklier, medan låneräntan i den del den överstiger den beskaiiningsbara direkiavkasiningen kun drus av frän annan beskattningsbar inkomst, leder ökad belåning till

■* Se i. ex. Hansson, I ngcniar. Busiadslinaiisic-iiiii; I Ii Ii bosiailshrskaiiniiig uiiileriii/laiion. Statens råd lor byggnadsforskning 1977. sid 118 11.

"" Se Bilaga 2. Sven-Erik Johansson, riushålhspa-lande ih Ii skaiwrcgler.

Vid

"Jfr bilaiia

inllalion och ()l) ".i margi-nalskaii kravs 12 1/2 ".. bankiania ror:ill realran-lan el'ier skall inie skali vara nogaiiv. Vid 10 "., prissiegringoch 75 ".. niargmalskau måsle raman vara 40 ",,.

 

Prop. 1978/79:165                                                  212

en m\ckei murkerud höjning av reuluvkastningen av del egna kapitalel. Dennu eireki blir siörre ju högre murginalskalten är. Samma mekanism verkur u\en på pluceringur i premieobligationer, vars avkaslning beskattas ull cn konsiuni skuiiesuis

De 1 bilagun redovisade kulkylerna. som har räkneexemplens form och med nödvändighet bygger på förenklade antaganden, visar alt vid rådande inlluiion och marginalskatter blir nominellt sparande av typ banksparande, dur helu den nominella avkastningen beskatias, starkt missgynnat i för­hållunde lill andru spurformer.

Även om räntan på hanksparande skulle anpassas till inflationen och real-runiun Ibre skatt således vara konstant och posiliv, blir i de redovisade exemplen den elTektivu skatten på realräntan mer än 100 procent. Realräntan etier skull blir även i deila "gynnsamma" fall negaliv till följd av att in-fluiionskompensaiionen beskattas. Spegelbilden härav är all också den reala låneräntan efter skatt blir negativ och lånen ""billigare" efter skatt ju högre inlluiion och marginalskatt är.

Spurunde i aktier, vilkas utdelning och marknadsvärde antages stiga i lukt med innutionen, ger i exemplen utan belåning en positiv eller negativ reulruniu eller skull beroende på inflationstakl, marginalskall och innehavs­period. Belåning kan vid vissa fömtsättningar vara ett villkor för alt på del egnu kapitalel uppnå en posiliv realfönänining efter skatt. Den senasle omläggningen av realisaiionsvinstbeskaitningen för aklier syftade lill en för-butirad sumordning med molsvarande beskattning a\ fasiigheier. Exemplen belyser dock att den elTektiva reala skatten på fastigheter kan vara betydligt lugre un på aktier. Denna skillnad ökar ju högre inflation, belåning och margmulskuii är. För fastigheter med konstant realvärde och en direktav-kusining, som summanluller med eller undeistiger skattepliktig schablon-miuki. \ilkei motsvarar försiktiga antaganden, blir realförränlningen efter skall posiliv, även om ingen belåning föreligger. Om lånat kapital med negutiv real läneränia efter skall placeras i fastighei, som ger positiv realränta, erhålles en posiliv placeringsmarginal, som kan bidra till en aktningsvärd rea! ibrränining på egen kapitalinsats. Den effektiva förmögenheisskallen blir också lägre ju högre belåningen är.

Premieobligationer med förväntad negaliv realränta före skatt kan genom belåning ge en positiv realränta efter skatt på den egna kapitalinsatsen.

InUution och skatteregler medför sålunda en mycket kraftig stimulans llll framför allt fastigheisplaceringar, medan placering i bank missgynnas. Den negativa avkastningen på banktillgodohavanden har dock hittills inte uvhållit hushållen från atl öka sina bankdepositioner.

Från kapitalmarknadens synpunkt är det vikligl att notera skattereglernas etfeki all stimulera en stark lånebenägenhel och en motsvarande aversion mol umorieringar. Den höga reala avkastning som kan uppnäs på det egna kupiiulei I fastigheter genom den ökade skuldsättningens hävstångseffekt, leder llll en mycket stark låneefterfrågan. Vid vaQe uppmjukning av pen­ningpolitiken gör sig denna efterfrågan också omedelbart och starkt märkbar i bl a. bankernas utlåning. Dess siyrka och okänslighet för ränteförändringar begränsur möjlighelerna att utnytQa en jämviktsskapande räniebildning på den organiserade svenska kreditmarknaden.

Professor Johanssons bilaga illustrerar den kombinerade effekien av in-

 

Prop. 1978/79:165                                                  213

flation och gällande skatteregler på hushållens avkastning på olika spar­former. Motsvarunde problem uppträder emellenid i varierande grad också för andra typer av invesleringar. Det gäller t. ex. invesleringar i jordbmks-och skogsfasiigheter, i långsiktiga uniäggnings- och maskininvesteringar lik­som också i investeringar i konsumtionskapilaivaror .som bilar, båtar, konst och frimärken.

Kapitalmarknadsutredningen har inte inom sitt mandut möjlighet atl genomföra en systematisk studie av de frägor som här berörts. Med hänsyn till de effekter på kreditmarknadens allokeringselTektivitet som nuvurunde skutteregler medför, har utredningen dock velat fästa uppmärksumheten på skaltesysiemets betydelse också för kapitalmarknaden. Utredningen utgår från alt dessu verkningar av gällande skatteregler blir beaktade vid behand­lingen UV de förslag till förändringar i skattesystemet som frumlugts uv de senaste skaiteutredningarna. Detta framstår som desto angelugnure som be­rörda förhållanden också aklualiserar viktiga fördelningsproblem. Derus ver-kun på inkomstfördelningen följer nämligen kriterier som ej torde vara sär­skilt allmänt uccepterade. Skaltesubventionerna är sålunda högre för personer med höga inkomsler och höga marginalskatiesalser. Möjligheten atl höju avkastningen på del egna kapitalet är vidare beroende av belåningsgraden - dvs. personer med god kredittagningsfönnåga gynnas. Ett icke neutralt skattesystem gynnar slulligen personer som är informerade om systemets funkiionssäit.

3 Den internationella bakgrunden

3.1 Inledning

De senaste årens utveckling i den industriella världen kurakieriscrud av hög inflation, arbetslöshet och stagnation i förening med storu ytire obalunser följde på en långvarig och i den ekonomiska historien unik period uv eko­nomisk lillväxt. Konjunktumppgången från 1975 har visserligen inneburil stigande produktion och världshandel 1976 och 1977 men siyrkun i upp­gången har varil begränsad eller också avtagit i de expansiva ländernu (För­enta staterna, Tyskland och Japan). Ännu 1977 hade den knappast kommii i gång i Storbritannien och flera mindre länder. Trots att en högkonjunktur av traditionell typ inte inträtt ännu ett par år efter nedgångens botten, hur inflationen ändå förblivit hög. Jämfört med erfarenheterna trän de senaste decennierna var siluaiionen 1977 vad gäller kapaciietsutnyiQunde, influiion och internationella betalningsbalanser så onormal att frågan naturligen ställts om vi har passerat ett trendbrott i utvecklingen. Från svensk synpunki med vär ekonomis starka utlandsberoende är en bedömning av sunnolik-heten för en återgång lill 60-talets tillväxttakt i vär omvärid fundamental förden ekonomiska politikens uppläggning. Den strategi med vilken Svenge mötte det internationella bakslaget 1974, utgick ifrån att ekonöraiema i vår omvärld efter ett par år skulle återta den lidigare expansionen. Att detta var en överoptimistisk fömlsättning är i vaQe fall nu klart.

Det har under de senare åren pägåit en intensiv intemalionell diskussion om orsakerna lill nedgångens varaktighet och djup och till konjunktumpp-

 

Prop. 1978/79:165                                                   214

gångens tveksamhet. Förklaringarna varierar från en optimistisk skola sora i nedgången ser resultatet av en osedvanlig anhopning av olyckliga störningar med liten sannolikhet att upprepas i sammu skala och vilkas verkningar dessulom förstärktes av onödiga misstag i den ekonomiska politiken, till en pessimistisk skola som i utvecklingen från 1974 ser inledningen till en långsiktig och oundviklig nedgång som den ekonomiska historien har flera exempel på (de s. k. Kondraiieff-cyklernu med 50-äriga svängningar).

Kupitalmarknadsutredningen redovisar denna deball och pekar på nägra av de faktorer som kan antas påverka utvecklingen framöver och värderar sannolikheten för atl utvecklingen kommer atl åter anknyta till 60-talets tillväxuaki och relativa stabilitet.

3.2 Kapitalbehov och investeringsincitament

Efter en period uv myckel hög kapitalbildning är det i och för sig inte överraskande att det inträder en nedgång av realkapitalets avkastning liksom att relationen mellan kapiial och produktion (den s. k. capital-output-ratio) stiger. En ofta förekommunde men inte okontroversiell förklaring härtill är att introduktionen av produklivitetshöjande och expansionsdrivande ny teknik nu försvagais. sedan under efterkrigstiden en inhämtning uv tek­nologisk eftersläpning ägt rum. Också den produklivitetshöjande effekten av den successivi ökade frihandeln mellan industriländer med marknadseko­nomi är nu avtagande. Den strukturomvandling som ägt rum i industrilän­derna under 50- och 60-talei och som förutsatt beiydunde omflyttningar, möter ett stigande motstånd. I denna riktning verkar ocksä befolknings­utvecklingen - den naluriiga befolkningstillväxten är avtagande och po-pulationerna åldras gradvis. Arbetskraftens röriighet mellun regioner och länder möter växande hinder, varför investeringar i stället söker sig lill om­råden där överskött på arbetskraft ökar och häller nere lönekostnaderna.

Till en sänkning av realkapitalets produktivitet medverkar ocksä knapp­heten och därav följande höjning av relalivprisema på energi och råvaror. Denna prisutveckling gör existerande kapilalulmsining ekonomiskt seu snabbare obsolei och ökar därmed reinvesteringsbehovel. Den fömtsätter också betydande investeringar för ökad och kostsammare utvinning. Sti­gande investeringar för miljöförbättring - såväl yttre som inre miljö - ökar kapitalbehoven men sänker kapitalets produktivitet i konventionell bemär­kelse.

Utifrån önskemål om en viss tillväxt och om återställande av jämvikt, altemativt överskott, i bytesbalansen kan mycket stora kapitalbehov fram­räknas, kapitalbehov som ytteriigare förstoras om kapitalets produktivitet minskar. Sådana beräkningar har genomförts i flera länder. Till en del är de villkorliga genom au de i regel förbiser förändringar ay framlida re-lativpnser och relativkosinader och dessas effekter på produktionsmetoder och produktionsinriktning. Den historiska tillväxttakten av,BNP behöver inte betraktas som "normal" eller eftersträvansvärd. Den för full syssel­sättning behövliga tillväxten kan sålunda minska genom enl lägre kapital­intensitet som betingas jusl av höjda relativpriser på energi och miljö.

Villkorlighelen och osäkerheten i uppskattningar av framlida kapitalbehov bör dock inte undanskymma atl återställande av full sysselsättning och

 

Prop. 1978/79:165                                                                215

extem bulans i industriländcrnu i våromvurld Ibrulsuucren beiydunde upp­gång av kapitalbildningen efter de senaste årens mycket svugu investerings-utveckling, som dessutom vurit koncentrerad på kosinudsreducerande ar­betsbesparingar.

Investeringserterfrägan har varil mall inom OECD-liinderna under hela 70-talel. Under högkonjunkturen 1972-73 var industriinvestcringarnu lägre än under föregående högkonjunktur, vilkel är unikt. Nedgången 1974-75 inneburen brantare nedgång och uppgången under 1976 och 1977 har varit långsammare än under tidigare konjunkturcykler. Utvecklingen avspeglar försvagningen i företagens investeringsinciiament och finansieringskapaci-lel. En förskjutning av inkomstfördelningen till löntagarkollektivets förmån har ägt mm i flertalet länder och företagens räntabilitet hur varil sjunkande. Trots den svaga invesleringsutvecklingen hur lånebehoven lör lager och likviditet lett till en ökad skuldbörda i förhållunde till del egna kapitalel. Riskerna med den fortlöpande försvagningen uv företugens finunsiella struk­tur blev ukuta under lågkonjunkturen 1974-75. Antalet lällissemang blev rekordunat ston och nödvändiggjorde i många länder rekonstruktioner under statlig medverkan. Fr. o. m. 1975 kännetecknas öckså företagens linansie-ringspolitik i de större ländema uv strävan efter skuldkonsolidering, hejdad solidiletsförsämring och förbättrad likviditet, vilket försvugal investerings-mcilamenien. Delta har utlöst ålgärder för att sänka kapitalkosinaden genom förmånliga skattemässiga avskrivningsregler, investeringsbidrag av olika slag, kreditgarantier, billiga krediter och direkta kapitaltillskott. Åtgärder av denna typ, som förekommer i de flesta länder, har bara haft en uppe­hållande elTekt. När bristen på lönsamma projeki bestått, har försvagningen av den privala investeringsverksamheten inte kunnai förebyggas.

Penningpolitiken har fått bära en allt tyngre börda i kampen mol in­flationen, vilket ofrånkomligen lett till en ökad o.säkerhei i företagens pla­nering. Företagens försvagade finansiella stmktur i förening med en ökad variabiliiei i både inflationstakt och nominalränta, innebär ökade risker i investeringskalkylerna och höjer därmed avkastningskruven. Höjda avkast­ningskrav innebär en minskning av tillgången på räntabla investeringspro­jekt. Farhågor uttrycks i mänga länder för alt invesleringsefterfrågan vid fortsau låg självfinansieringsgrad och räntabiliiei kan sjunka under den nivå som av sysselsältningsskäl och andra anledningar framstår som ett uppenbart minimum. De förslag för att råda bot härpå som Iramlagls i olika länder och i belydande utsträckning redan maierialiseruis, påminner myckel om dem som framkommit också i den svenska debatten och i den svenska politiken.

För en återgång lill en balanserad expansion framstår en stabilisering uv prisutvecklingen och av prisförväntningarna som en nödvändig förutsätt­ning. Denna uppfattning bestämmer också i hög grad utformningen av den ekonomiska politiken i flerialel länder, framför allt i de ekonomiski mesi betydelsefulla.

3.3 Inflation — orsaker och framtidsbedömning

Från mitten lill slutet av 1960-talet steg den totala prisnivån inom OECD-området med omkring 4 procent per år. Under perioden 1970-74 var den

 

Prop. 1978/79:165                                                   216

årligu stegringen dubbelt så snubb. omkring 8 proceni. En yiierligare upp­trappning ägde mm 1974-76 med ärliga ökningstakter på 11-12 proceni

Accelerationen uv innutionen under senare hälften av 60-talel summunlbil med upplösningen uv den moneturu disciplin som Förenta siuicrnus eko­nomisku politik tidigare haft över den iniernalionellu ekonomin. De uv Vict-nam-knget betingade stora budgetunderskotten ""exponerades"" i sior ul­siräckning via underskoll i bytesbulansen och tog form uv växande dol­larinnehav ulomlands. Uppkomsten av eurovaluta-marknadén gjorde del svårt för enskilda länder att isolera sig från intemationella kupliulrörciser och blev en källa för en snubbt stigande internationell kreditgivning Mun kun knappasl upplälia hela denna monetära utveckling enbanjsom en följd av utun ätminstone delvis som en orsak till prisstegringen,; särskili som den monetära expansionen i tiden föregick prisstegringen, i

En ökande snedfördelning av de inlernaiionella valutareserverna var en
anledning till sammanbrottet av Bretton-Wcx)ds-systemei 1971 som blev
inledningen till en regim med flytande växelkurser. VaQe enskilt land fick
nu ökad frihet alt genom depreciering söka upprälthålla sin iniernalionellu
konkurrenskraft och samtidigt i ökad utsträckning tillgodose inhemska mål.
Den internationella monetära basen hade inte bara ökat drarnatiskt - möj­
ligheternu ull utnyuja denna bas hude ocksä vidgats. Detta ivar en fömt­
sättning för den synkroniserade och därigenom intensiva högkonjunktur
som utvecklades 1972-1973. Intensiteten och synkroniseringen ledde snan
lill svårigheter pä resurssidan, så alt flaskhalsar i produklion och ruvuru-
tillförsel drev upp prisema frän kostnadssidan. Snabbt stigande livsmedels­
priser 1972-73 och oljepriser 1973-74 lagrades ovanpå den konjunkturella
prisstegringen.                                             I

Under loppet av 1974 vände den internationella konjunkturen och ut­vecklades sedan lill den djupaste depressionen under efterkrigstiden. Kon­sumentpriserna fortsatte emellertid alt stiga med olönninskad takt. Dellu kan ses .som eu led i en pris-löne-pris-spiral, som initierades redan under högkonjunkturen. I fortsällningen kan denna spiral ses som en följd också av de begränsningar av konsumiionsulrymmel som framtvingades av en restriktiv ekonomisk politik och hotande underskott i bytesbalanserna.

Osäkerheten om det framtida mönstret för den internationella prisutveck­lingen är mycket stor. Erfarenhetema av de negativa konsekvenser som en långvarig och hög inflalion har på lillväxt och investeringar, på in­komstfördelning och resursallokering har skiftat över prioriteringarna inom den ekonomiska politiken kraftigt till förmån för inflationsbekämpningen. 1 de största industriländema kommer man sannolikt under ganska lång lid framöver atl söka förhindra all efterfrågetrycket når så höga nivåer som genomsnitten under 1950- och 1960-talen. Men eftersom eflekien av en restriktiv politik på inflalionsiakten avtagit, kommer man troligen ändå inte att kunna pressa ner prisslegringstakten lill vad den var under perioden av ""krypande" inflalion. 1 Tyskland och Förenta staterna kom man under 1976 ner lill en prisstegringstakt av 4-5 procent; därefter har, prisstegrings­takten i Förenta statema på nytl dragits upp. Skall genomsnittet för pris­stegringen inom OECD-området bringas ner till 5 procent, vilket är en pro­klamerad målsättning, krävs en mycket dramatisk.nedtrappning förde länder som i likhet med Italien och England redovisar mycket höga ökningsial

 

Prop. 1978/79:165                                                               217

bäde 1976 och 1977. Ett närmande mellan ländernas prisstegringstakt Iram-siur emellertid som en fömtsättning för att ett stabilt internationellt lillväxt-och hundelsmönster skall kunna etableras.

Prissiubiliseringen i Tyskland och Förenta statema kan inleda en period UV "okad disciplin"" i världsekonomin. En möjlighel att undkomma denna disciplin, som v issu länder prövat, är deprecieringar. Erfarenheten visar dock ull en depreciering i ullmänhel är ett tveeggat instmment som inte i och lur sig loscr de betalningsproblem som följer av en från omvärlden avvikande kosinaLlbuivccklmg. Mångu industriländer slår inför tvånget atl reservera cn \a\unde andel uv sinu resurser för inveslering och export - utrymmet for konsumtion blir molsvarande mindre. Samtidigt kan den totala tillväxten ull Ibljd .IV en restriktiv inl"luiion.sbekämpunde politik och även av flera .indra orsuker som berörts lidigare, kommu utt hållas lillbaku. En sådan ui\ccklmg mkrukiur pu löniugurnus strävanden au förverkligu en ökning .:i\ roulinkomsiernu. Om utrymmei för reullöneökningur blir begränsul, kom­iner dessu siruvunden uu i siällei öka inflaiionslryckei. Internationella re-l.m\pnssiegringar på vikligu råvaror kan vidare befaras ge betydande in-ll.iiionsimpulser även trumöver. Del finns alltså ett flertal faktorer som lalar (br uu den genomsniuliga inflationslakten under en överskådlig framtid kommer utt lörbli relutivt hög, mätt med efterkngsmått. Häremot får vägas det Ibrhållundei uU mosiåndel mol inflalion successivt vuxit sig alli starkare. Möjlighelen utt lä prisutvecklingen under kontroll skulle le sig gynnsammare om mun kunde sutsu på eu positivt samband mellan tillväxt och prissta-bilisering i siullci lor ett negativt. Svårigheten ur att skapa de institutionella röruisuitnmgurnu - nuiionellu såväl som intemationella - för att lillväxl och prissiubiliiet skull kommu att representera konsistenia mål.

3.4 Oljeräkningen, den nya konkurrensen och de internationella balansproblemen

Höjningen uv oljepriserna 1973-74 medförde ett starkt höjt sparande i de oljccxponcrundc länderna och eu molsvarande underskön i bytesbalansen Ibr den övriga världen.

Under 1974-1976 hade de oljeexporterande ländema sammanlagl eu över­skon 1 sinu löpande betalningar av i runt tal $ 140 miljarder. Under samma period uckumulerude överskoltsländema inom OECD (främsi Förenta sia-lernu. Jupun, Tysklund) nettolbrdringar pä nära $ 40 miljarder. Mot dessa överskott stod underskott hos de icke-oljeproducerande u-ländema på S80 nii|iurdcr och hos OECD:s underskottsländer (Italien, Frankrike, England, de hkundinuvisku länderna m. fl.) på ca $ 100 miljarder. Oljeländemas över­skon, som innebar ett kraftigt köpkraftsbortfall i industriländerna, sökie cn korirnsiig plucering på de internationella kapitalmarknaderna. Genom deua vul uv placering motverkades ime den invesleringshämmande upp­gången 1 de långu räntorna som inflaiionen framkallat. Ökningen i sparandel genom oljeprishöjningen framkallade inle någon molsvarande uppgång i invesieringurnu.

Skillnuder i ekonomisk politik och i andra inhemska fömisäiiningar raed-tbrde bet>dunde skillnuder mellan olika industriländer vad gäller inflaiions-i.iki. extern bulans och valuiasiabilitet. Vissa länder - däribland Sverige

 

Prop. 1978/79:165                                                  218

- uppsköt genom en expansiv politik den konsumtionsbegränsning som
den Ibrdyrude oljerukningen och därmed försämringen av bytesförhållandet
(lerms-ol-irude) pä sikt måste frumivingu. Dessu länder accepterade ett väx-
.inde byiesbulansundcrskoit och en duruv betingad utlundsupplåning, som
ull ullru Slörsla delen skedde pu de inlernaiionella kapitalmarknaderna. 01-
fenilig långivning vur under perioden 1974-76 begränsud och uppgick inle
lill mer un S 15 miljarder. ,\iidru länder prioriterude kumpen mot inflationen
och anpassade sig till oljcrukningens konsekvenser. Konjunklurdämpningen
1 dessu luiuler okude underskotten hos de länder som drev en mer expansiv
politik.

En minskning uv OPEC-lundernus Irumtida överskott är strategisk för en bulunserud utveckling i indusirilundernu. Med oljepriserna oförändrade I Ibrhuiiande ull pnsernu på industrivuroroch en normal lillväxt inom OECD-onirudei skulle enligi vissu beräkningar OPEC;s överskott grudvis sjunka och bulans uipnus omkring 1985. Skulle OECD-ländernas energipoliiisku progrum med omlutiunde energibesparing genomföras, skulle jämvikt kunna uppnäs uvscvun lidigure. Sädana kulkyler ur emellertid känsliga för varia-iioner i tni.lu.-.irilundernas iillvuxiiaki - en snabbare ökning än fömisall ökar etierträgun pa olju och därmed OPEC-ländernas överskott. Effekten av en höjning UV relativpriset på olju beror bl. a. på de antaganden som göres om priselusuciieicn i eftertrågan på olja.

Ell bcivdunde överskott kommer dock säkert att föreligga under de när­maste uren. onligi OECD;s beräkningar kun överskoilet för 1977 uppskattas ull S 40 miljarder och för 1978 ull 35 miljarder. Frägan om fördelningen UV överskoilet kommer därför ull förbli akluell. Oljeländema kan komma ull successivi krävu en ökad reuluvkasining på sina finansiella placeringar för .111 inic löredru ulicrnaiivet uti låta olja i stöne utsträckning stanna under jord, speciellt om chansen ull höjda relativpriser pä olja ler sig goda. OPEC-lundcrnus utlåning - eller, sett ur låntagarländernas synpunkt, upplåningen

- kommer i lungden ull styras uv tillgången på investeringsmöjligheter som
ger minst samma rörväniude reala marginalavkastning som avkastningen
pä oljehumsinng. Underskottens och därmed upplåningens fördelning har
hmills mic siyns i sudanu riktningur. Överskoltsländema bland indusirisia­
ierna hur hög produkiiviiei men låga investeringar. Underskotlsländema
hur utun ökning uv de produktiva investeringama ökat sin upplåning och
clurmed delvis kompenserat den neddragning av den totala efterfrågan som
orsuk.iis pnmun uv oljeländemas sparökning, genom all hålla konsumtionen
uppe i nuläget på bekostnad av framtida konsumtion. Denna "överkon­
sumtion " innebiir emellertid bara ett temporärt bidrag till lösningen av det
globulu bulunsproblemet. Underskoitsländerna drivs på någon sikt all lägga
om sm politik och den depressiva elTekien av OPEC-ländernas överskott
Ibrsiurkes.

De genom oljefördyringen skapade balansproblemen för industriländerna hur reuli och politiskt minskal möjligheterna all åsiadkomma den irans-lerenng lill de lättiga länderna som den nya ekonomiska ordningen för­uisäiier I det korla perspektivet kommer för industriländerna avvecklingen ;iv de löpande underskoiien gentemot oljeländema och nedbringandet av den ackumulerade skuldbördan atl prioriteras. 1 en viss mening är emellertid den nvu ordningen på väg ulan att ha föregåtts av några inlernaiionella

 

Prop. 1978/79:165                                                  219

förhundlingur eller avtal. Under senure år har nämligen vissa utvecklings­länder gjori beiydunde inbrytningar pä ensluku marknader för industrivaror. På områden, där det är möjligt utt producera tekniskt komplicerade produkler med relutivt outbildad arbetskraft, har u-länder gåll in med arbelskoslnader som ligger långt under industriländernas. Skillnaden i lönekostnader bestäms av arbeiskraliens produkiiviiei i genomsniii i hela ekonomin och denna är mycket lägre än i indusirilunderna. Dessa inbryiningar har skell på sä viu skilda områden som textil- och stålproduktion och skeppsbyggen men också renu verksiadsprodukier och elektronik. Skillnaderna i kostnudsläge är ofta sä stora utt indusirilunderna har begränsade möjligheler att bevara sin konkurrenskruft inom de utsatta branscherna ens vid omfatlande struk-turrutionuliseringar. ElTekien av dessa marknadsinbrytningar har Ibrsiurkis av rådande lågkonjunktur. De djupgående och beslående förundringur i kon-kurrensförutsäitningarnu, som sammanfallas med beteckningen den nya konkurrensen, hude skapat mindre problem om arbeiskruftens rörlighet inie uviugii i industriländcrnu och expansionskruften på nyu områden inte för-svugals. Den nya konkurrensen skupur därför svåru ukutu sysselsättningspro­blem, ofta med regional koncenirution, som gör industriländernu benägna atl föru ett uppehållande försvar. Dellu sker genom omratlande siuiligu sub­ventioner eller direktu imporlbegränsningar, vilkel leder till sjunkande till-vuxtiaki både i industriländerna och i ulvecklingsländema.

Någon bestämd prognos för den internationella utvecklingen är inie möjlig au göra. Del kun inför dennu osäkerhei vara rimligt all arbela med alternativa prognoser, med ""optimistiska"" resp. "pessimistiska"" scenarier såsom sker i uuedningens kapitel 3.

En nödvändig fömtsättning för en stabilare utveckling är en utjämning av den spridning som allQämt föreligger mellan länderna vad uvser eko­nomisk lillväxt, inflation och yttre balans. Denna uQämning måste då in­nebära en sänkning av den genomsnittliga takten i ""väridsinflationen"". Den minskade osäkerheten om växelkurserna som därvid skulle inträda, ur en vikiig förutsäitning för en gynnsam utveckling av väridshandeln och de iniernuiionella kapitalrörelserna. En stabilisering av prisnivåerna och därmed en möjlighet uu styra den realu låneräntan skulle avlägsna de osäkerheler som nu verkar starkt återhållande på investeringarna. Den stabiliserings-process, som skulle skapa dessa förutsättningar, verkar emellenid under övergångsperioden i sig negaiivi på invesleringar och tillväxt och bidrar därmed till sin egen förlängning. En långsam lillväxt och ett begränsat ut­rymme för ökning av den privata konsumtionen förstärker sålunda kraften i en inbyggd löne-pris-spiral. Läg produktivitet och fortsatt inflation håller i denna utveckling nere realkapitalets avkastning och tvingar det ofleniliga lill ökade engagemang i företagsseklorn.

En återgång till 60-talets snabba och balanserade tillväxttakt föreläller inle sannolik under den överblickbara framtiden.

 

Prop. 1978/79:165                                                            220

4 Balansproblem i svensk ekonomi 4.1 De finansiella framtidsperspektiven

Den finunsiella utveckling, som skulle vuru förenlig mea uppnaenue uv yttre baluns för den svensku ekonomin 1980, hur rätt ingående analyseruts i 1975 års långtidsutredning (LU 75) liksom i den 1976 publicerade lång-lidsbedömningen från Industriens utredningsinstitut (LB 76). En del av de Ibrutsuiiningur som LU 75 urbetude med. hur inte realiseruts och den ull 1980 ulsalla balansiidpunkien har Ibrskjulils avsevän längre ("ram i liden. Delta hindrar dock inte alt den centrala problematiken, som utredningarnu diskuterude i del med exiernbalansen konsistentu mönstret, i princip ur dcnsammu. Utvecklingen efter 1975 lyder på atl den välbekanta brislen på sparande snurust acceniueras i böQan uv 1980-lalel. Långlidsutredningen förutsatte för baluns 1980 en stor förbättring uv den offeniligu sektorns fi-nunsiellu spurunde och också en kraftig förbättring för Ibretugssekiorn Iran 1975 års underskoll lill eu läge som bedömdes vuru konsistent med de linunsieringsbehov som frumkommer vid den för ulrikesbalansen nödvän­diga investeringsuppgången. Kruven pä den olTentligu seklorn bestämmes av de förulsäiiningur som görs om hushållens spurkvot och om lönernus undei av fuklorinkomsiema. Med historiskt "normala" nivåer Ibr dessu stor­heter skarpes kruven på den ofleniliga sektorns finanser till en historiskt "onormal"" nivå.

Utvecklingen efter 1974 har gätt i en hell unnan riklning un den som skisserades i LU 75. I stället för att gradvis förbättras har den yttre bulun.sen gradvis försämrats. Företagssektorn visar en finansiell utveckling som inie kan Ibrtsätta ens på kort sikt. Den offentliga sektorns finansiella situution har inie förbättrats.

Utvecklingen av industrins investeringar och finansiering fram mol ett jämviktsläge har behandlats i lUl;s längtidsbedömning och redovisus i ul­redningens kapilel 5. Med utgångspunkt också hur från jämviki i bytes­balansen 1980 härledes en målbestämd investeringsökning under perioden 1974-1980 av 7 proceni per år (i det industriexpunsivu alternativei). Utifrån antaganden om pris- och löneutvecklingen, räntor och skattesatser kun den finansiella utvecklingen inbegripei effekterna på företagens upplåning och sölidiiei beskrivas. Industrins räntabilitet ligger i kalkylen väsentligt över nivån 1965-1973 och höjer i förening med en genom upplåningsökningen förstärkt posiliv hävstångseffekl räntabiliteten på det egna kapitalel till 8.8 procent (efter skatt) mot 4,9 procent under 1965-1973. Löneandelen hur därvid förutsatts ligga på 1974 års nivå, dvs. 72 procent av Ibrädlingsvurdei mot 75 proceni som var genomsnittet 1970-74.

Nyemissionernas relativa betydelse ökar under perioden. Del ur kulkylen framkomna lånebehovet ligger ungefär dubbelt så högi i löpande priser som 1970-74 och en växande del av finansieringen förutsattes ske ulomlunds; företagens kreditvärdighet och upplåningsincitament gör med de givnu för­utsättningarna en sådan ökning möjlig. Kulkylen mnebär trots runtabili-letsförbäiiringen en viss fortsatt nedgång i företagens soliditet, men denna antas vara acceptabel med hänsyn lill den högre runiabilileien, givel utt företagen möter ett lämpligt utbud av krediter.

 

Prop. 1978/79:165                                                  221

Liksom Ibr LU 75 gäller i dag också för LB 76 ull kulkylernus Ibrui.suti-ningur förundrats under 1975-1977. Redun de ursprungliga kulkylernu Ib-rebådude ett gap mellun behov och tillförsel av eget kupiiul, om den elter-slrävade ökningen av företagens investeringar skulle komma till siånd. Dettu gup hur nu uvsevärt vidguis.

Det har inte varit möjligt för kapitalmarknadsutredningen att på ett full­ständigt och konsistent sätt revidera de föreliggande långtidsutredningarnus finansiella kulkyler. För bedömningen av den framtida utvecklingen har utredningen dock haft tillgång lill nytt malerial för vissa delsekiorer, näm­ligen för staten genom den våren 1977 redovisade långtidsbudgeten som går trum till 1981/82, för kommunerna genom den kommunalekonomiska ulredningen och för AP-fonden slutligen nya beräkningar Ibr dess utveck­ling Deua malerial, .som redovisas i kapilel 4, ger vid hunden ull även vid en restriktivitet i den on'enlliga utgiftsutvecklingen, som från en all­mänpolitisk bedömning framstår som närmast oreulistiskt åierhållsum, kom­mer den olTentliga sektorns finunsiellu ställning inte atl hu förbäiirais 1981 jämfört med genomsnitten för 1975-1977. Utvecklingen uv AP-fonden blir - med givna avgifter och utgiftsutlustelser - gynnsammare ju högre real­räntan och den reula tillväxten är och ju långsammare prisutvecklingen. Även om man väljer för AP-fondens tillväxt så extremt gynnsamma för­ulsäiiningur som 5 'Vi reulränia, 3 % årlig reallönestegring och 3 "6 årlig prisstegring, skulle AP-fondens reala sparande ändå sjunka med omkring I procent per år under 1977-81 och med två procent per år under perioden 1981-1985. Med mer realistiska antaganden blir nedgången brantare; med värden på de styrande variablerna som motsvarar det historiska genomsnittet för 1970-75 blir nedgången 4 procent per år under perioden 1977-85.

Helu bördan av den yttre balanskorrigeringen faller i della perspekliv på den privata sektorn. Företagens sparande måsie återhämtas frän den dra­matiska försämringen 1974-1977 och närma sig läget 1970-1974. Nivån på hushällens sparande måsie likaså ligga väsentligt över det som ur historisk synpunkt ter sig sannolikt för att jämvikt skall uppnås 1981. Innebörden UV dessu kalkyler är att betydande underskott i den yttre balansen knappasl kun undvikas i böQan av  1980-talet.

Dessa beslående underskott nödvändiggör en fortsult omfattande utländsk upplåning. Utgär man som ett räkneexempel från alt jämvikten i bytes­balansen kan vara återställd år 1985 och att vägen lill jämvikt sker med en ärlig minskning av underskottei med 2 1/2 miljarder kronor, skulle den långfristiga utlandsskulden brutto uppgå till 150 miljarder kr. Ulifrån rimliga antaganden om amorteringsplaner skulle bruttoupplåningen jämviktsåret 1985 uppgå till en jämfört med 1977 oförändrad nivå och räntebördun -vid en genomsnitisrunta uv 8 'Vi - till nära 13 miljarder kr. Ulgår mun frän en ullernativ och lägre uppskattning av bytesbalansens underskott i utgångsläget, sjunker del beruknude upplåningsbehovet. Utlundsskulden brutto skulle 1985 uppgå till ca 120 miljarder kr och räntebördan lill 9,5 miljurder kr.

Genomlbrundet av en så omfattande upplåning kan förutsättas leda till på någon sikl stigande upplåningskostnader med kortare amorteringstider och sämre räntevillkor. Upplåningen är av den omfattningen att ingen sektor kan ensam svara för den; den helt dominerande delen kommer alt falla

 

Prop. 1978/79:165                                                   222

pu sunen och Ibreiugen. 1 en uisiruckning som bl. u. blir beroende uv so-liditeis- och runtabilitelsutvecklingen hos de svenska företagen, kommer uriursbunkernu och kreditinstitut uv typen Investeringsbunken och Export­kredit att genomlbru Ibrclugssektorns upplåning för vidure slussnmg lill de sluiligu luniugarnu.

Sveriges krediivurdighet är god, inte minst i jämförelse med mångu undru poienticllu låniugure. En nuiions kreditvärdighei bedömes inte i förstu hund uiitrun lundets sumlude nettoskuld. Viktigare är, som Englands och Italiens erlurenheier visar, storleken av bytesbalansunderskottet och de utländska krediigivarnus uppruiimng om landets vilja och förmägu utt minska dessa underskoll. En successiv reduktion av underskottei är därför en förutsättning för all Ibrhindra en nedgradering av landets kreditvärdighei liksom också Ibr stabilisering uv vuluiakursen. Det kan inle uteslutas uu under en lång ud bcsiuende, omfullunde underskott kommer all nödvändiggöra en finun-siering också genom iniernuiionella orgun med den inskränkning av den ekonomisk-politisku hundlingsfriheten som följer därmed.

Den viktiguste och uvgörunde frågun är emellenid lillgängen på räntabla investeringsprojekt i den omfultning som krävs för utt möjliggöra den jäm-vikisskupunde exportökningen och ökningen av en importåterhållande av­sältning pä hemmamarknaden. Föreligger inte dessa investeringsprojekt bortfuller i stor ulsiräckning motiven Ibr en belydande långfristig upplåning i utlandet liksom också möjligheten att genomföra den. Den nuvarande siruiegin ull invesieru landet ut ur underskotissilualionen bygger just på förulsäiiningen atl det existerar en belydande potential av investeringspro­jekt som framslår som räntabla genom i förhållande till utlandet konkur­rensdugliga löne- och kapitalkostnader per producerad enhel.

En utländsk upplåning som i huvudsak inriklas på alt hålla uppe kon­sumtionen i dag på bekostnad av framtida konsumtion, kommer på sikl utt möta motstånd på lånemarknaden. En sådan omfördelning av konsum­tionen brukar ibland motiveras med alt uppoffringen av framlida konsum­tion träffar en generation som genom en fortsatt snabb realinkomsiökning hur en väsentligt högre standard än dagens och alt uppoffringen därför blir mindre kännbar. Denna förutsäuning framstår inte längre lika självklar som lidigure. Den är dessutom riskabel. En sådan politik innebär en perma-nenining av en för liten konkurrensuisalt sektor, medan jämviktens åter­ställande tvärtom kräver en ökning av den svenska indusiripoteniialen. Med en ibr lilen industrisektor skulle äierslällande av jämvikten framöver krävu en extremt defluiionislisk politik.

Om den ulländsku upplåningen ej förenas med en ökad industrikapacitet och underskottet alllså ej nedbringas genom ökad export och minskade murknudsandelar Ibr importen på hemmamarknaden, aklualiseras i någon Ibrm vud som i långtidsutredningarna betecknats som det offentligtexpan-sivu alternutivei. Dellu förutsätter en omfördelning av resurserna lill en imponsnål förbrukning och därmed en minskad prival konsumtion. En så­dan omläggning skulle emellertid ej vara endasl en lillfällig anpassning, eftersom den innebär att det industriella underlaget för en senare förnyad uppgång i den privata konsumtionen inte kommer till stånd. Ett återtagande UV ökningsiukien i den privata konsumtionen skulle i ett sådant läge utlösa en Ibrnyud underskottssiluaiion.

 

Prop. 1978/79:165                                                  223

4.2 Kapitalmarknaden och vägen mot jämvikt

De oliku åtgärder mom den ekonomisku politiken som krävs för att nedbringa underskottei i byiesbulunsen vid eu högre kapuciieisutnyiQunde un det som präglar 1977/78 berör primuri områden som ligger utanför kupiiulmarknads-uiredningcns uppgifter. Eftersom en lösning av det svensku bulunsproblemet Ibruisuiier cn beiydunde omullokering uv den indusiriellu sirukiuren, kom­mer kruven pä kupiiul murknuden ull öku. Den spargenerering som processen nioi j.inniki Ibruisuiier kun i och för sig ske inom rumen för exisierunde inslilulioner men också genom nyskupade. De frågor som fuller inom ka-piiulmurknudsutredningens kompetensområde gäller konsekvensema för krediUbrmedlingen uv oliku vägur mol jumviki. De konkrela förslag som ulredningen lägger Irum, unknyter ime direkl lill den ukluellu siiuuiionen. De uvser kruv rörande längsikiigu verkningar som kan ställas på kupiial-iiiurkn.idcn och som syftur ull en Ibrbuurud ullokering uv investeringurna. Bei>deNen huruv hur ökui genom den sväru bulunsbrisien men de ur inte exklusivt beroende av dennu.

1 räkneexemplens form redovisus i kapilel 4 de finunsiellu konsekvensema for skilda seklorer uv oliku .ilternuiiv för uQämning uv underskottet i by­iesbulunsen och impiikuiionernu häruv på krediimurknuden.

Med hänsyn till ull vägen ull >ttre baluns ur längre un man ursprungligen Ibresiulldc sig, hur vägen ull bulans blivit mer intressant än karakteristiken av det slulliga målel. Därför hur redovisningen och analysen av kredii-ni.irknudskonsekvensernu stunnut på hulva vägen.

"L i:.;iiiigs!agei" kurukteriserus uv historiskt onormult stora finansiella un­derskoll både Ibr stulen och för de icke-finansiella företagen. Det är främst dcss.i suldon, som förutsuttes bli förbättrude i l-alicrnaiivei. Staien för i dciui uliernutiv en restriktiv fmanspoliiik, eftersom ekonomin i övrigt för­uisatles expunderu snabbt. Företagsinvesteringarna ökar i hög takt men fö-reiagsv insiernu ökur ännu kraftigure räknat från utgångsläget, ungefär enligt de industriexpunsivu uivecklingsalternativ, som skisserats bäde av LU 75 och LB 76. Vid en sådun relalivi siurk lillväxl ökar också hushållssparandel nugot. Men även den privulu konsumtionen stiger snabbt och tar bl. a. formen UV en någoi ökunde bosiadsbyggunde. Eftersom ""halvvägsmålel" kan ligga cn bru bit tram i uden hur AP-fondens förväntade utveckling markerats med en neddragning av dess sparande.

Bukom O-aliernaiivei ligger förutsäuningar om en kraftig expansion av den otieniliga sektorn. Trots restriktiv finanspolitik ökur den offentliga sek­loms underskott jämfört med l-alternativei. Det blir i O-alternativet mindre uirvmme för privul konsumtion. Därför är i detla alternativ - i enlighet med mönstret både i LU 75 och LB 76 - bostadsbyggande och bostadsfi­nansiering lägre un i l-uliernutivet. Företagens investeringstakt är relativt läg och därmed ocksä deras finansieringsunderskou. En relativt dämpad lillvuxi i hela ekonomin avspeglas i ett lågt sparande både för hushållen och socialIbrsukringssekiorn.

För Ibretagssekiom sjunker kreditbehoven (i fasta priser) enligt 1-alier-nuiivei, dock mte lika mycket som reduktionen av det finansiella under-skouei, eliersom företagens likviditet och exportkreditgivning samtidigt okur. Den kvarstående minskningen i företagens externfinansiering faller

 

Prop. 1978/79:165                                                   224

pu upplåning trän sluten och frun ullundei. Behovei uv siuilig.i sioduigurdcr i Ibrm .IV kupiiuliillskoii (.ikiieköp och luni bör rimligen minsku i en in-dusiriexpunsiv utveckling, nur en uislugning uv foreiug kun kompenserus .IV nvsUiricr och ulv idgningur. .-\ven om tbreiugcns krcdiuugningslbrmug.i vid den 1 deiui ultcrnuiiv untugnu utvecklingen Ibrsiurkes. bör ändå forc-i.igons uikmdsku upplåning nugot minska l'run den högu nivån i uigängslugci for au reduceru lukien i uckumuleringen .iv uilundsku skulder med älfoljunde kursrisker och osäkerhet för omsuitniiig. .Nedgungen i den loiula uiliindsku nciiouiipläningen genom minskningen i byiesbulunsens underskön h.ir diir-Ibr Ibrdcluis ungelur jumnl mellun sluten och Ibreiugen. .andelen inhemsk lunclin.insiering hur ökat sin undei någoi och ökningen fuller i enlighel med Ibreuigcns preterenser vid sjunkunde soliditet pä lunglrisiigu kupiiulmurk-nuilskredilcr.

1 cu skisserui olTeniligi-expunsivi uiiernuiiv uvspeglur sig en lug lillvuM 1 sjunkunde indusininvcsieringur som minskur Ibreiugens fmunsieringsun-dcrskoii I en krympundc industrisektor. St.iiens slöd lill Ibrci.igcn. vilkus i.im.ibiiiici Ibrblivii lug, i form uv lån och ukiicköp ökar jumföri med ui-g.ingsl.igei och ökur myckel kruliigi jumföri med dei industriexpunsivu ul-lerii.iiivci. 1 gengäld minskur Ibreiugens utlundsupplåning drumuliski. Cicniini ull foreiugens fmunsieringsunderskoil loiull sjunker leder slutens lik,ide tbrei.igsfinunsiermg till eii minskui lånebehov för Ibreiugen även pu den inhemsk.i kupitulmurknuden och ännu mer markerat i bunkernu

For k.ipii.ilmurknuden innebären utveckling enligt l-ulternaiivel ime näg-i;i drumuiisku Ibrändringur eller anpassningsproblem Kapiialmurknudens .indel UV den loiulu kreditmurknaden ökur avsevän men mte på eu i historiskt perspekliv särskilt unmärkningsvän sätt. Sociulförsäkringssekiornsldvs. AP-londens) utbud minskar visserligen. De enskilda Ibrsäkringsinrätiningurnus Ulbud hur uniugiis oförändrut, trots ull en viss ökning inle bör utesluius. liihudsökningen på kupitulmurknuden har i kalkylen föriagts till hushällen och lill bunkernu.

Dessa relativt problemfria utvecklingsperspektiv skall inie misstolkas De foruisuiier nämligen en grundläggande spargenerering hos föreiugen, hus­hullen och även i den offentliga sektorn. Denna sparökning framkommer i.ick v ure en förutsuti, exponledd expunsion av den svenska ekonomin fram-iiv er. En sådun utveckling ökar företugens sparande (räntabilitet), den höjer hushållens spurunde genom en positiv inkomstutveckling och den skupur Ibruisuiiningur för en resirikiivure budgetpolitik. Realismen i dessu förui-siiiiningur kun Irumsiä som iveksam.

En runiubiliieislbrbäuring för företagen upp lill den nivä som Ibruisuils I del indusiriexpunsiva allemalivei och som dessutom skull beslå under cn följd uv år kan vara svår all uppnå och representerar bara en uv lleru möjligheter. Ett gap mellan lillförsel och behov av eget kapital hos företagen kun med beiydunde sannolikhei vänlas beslå och detla ulgör bakgrunden lill den pägäende diskussionen om nya former för spargenerering. Denna .ikiu.iliserur ekonomisk-politiska frågeställningar utanför kupiialmarknuds-uiredningens område, vilkel inie hindrar atl de analyser som utredningen genomlbri kun Qäna som belysning av de bakomliggande problemen. För egen del pekur ulredningen på vissa bidrag till lösningen av företagens fi-n.insieringsproblem som direkl berör kapitalmurknaden och dess inslitu-

 

Prop. 1978/79:165                                                  225

lioner utan alt prejudicera oliku kombinationer av övriga åtgärder. Utred­ningen föreslår sålunda en ökad kapacitet för utbud av riskkapital från de insiiiuiionella placerarnu, försäkringsbolagen och AP-fonden, och berör uven Ibrutsutiningarnu för ett ökut utbud från hushållen.

De ungivnu förändringurnu är sannolikt inte tillräckliga för att åsludkomma eu ökal ulbud uv riskvilligt kapital, utan deua lorde förutsätta även en ökad uvkustning för plucerarna. En modifiering av den s. k. Annell-lagen genom en höjning av avdragsprocenien skulle ge företagen möjligheter utt vid given avkaslning höja utdelningen.

Den ökude skuldsättning och minskade soliditet som den eftersträvade invesieringsökningen skulle leda till, ställer betydande anspråk på lämpligu krediter som sänker den finunsiellu risken. Ulredningen har lidigare pekat på den ökade omläiiningen av olika slags billiga, rörelsegenererade krcdiier som med hög grad av auiomaiik och faktisk långfrislighet slär Ibreiugen till buds. Dessa krediter kan antas fortsätiu och öka. De kan uppfullas som ett slugs kreditkompensution för en del av lönekostnademu och de ökur Ibieiugens benägenhet uii accepieru en sänkt soliditet.

Finansiella medel knyls i denna process till företagen utan ull kruv siulls pä dessu ull kvulificera sig i konkurrens med andra företag för au erhullu krediterna i frägu. Detla innebur uu resurserna med största sunnolikhei inte fördelas på effektivast möjligu sätt. Vidare har oliku direkiu slutliga lån vuxii myckel snabbi i omfultning. Även för dem gäller all de normull ui-Ibrmus så uu de ökur företagens benägenhet till skuldsättning. Den ökude belydelsen uv sädana län skärper vikten av att långivningens ullokerings-eflekicr uppmärksammas.

Med hänsyn lill nödvändigheten au öka produkiiviieten i induslrin fram­hälls önskvärdhelen av att företagens finansiering i största möjliga utsträck­ning sker genom långa krediter på den organiserade krediimurknuden, dvs. genom obligationslån och genom reverslån i kreditinstituten. Moi dennu bakgrund ger den förutsebara nedgången i AP-fondens utbud anledning till bekymmer.

Vid sidan av de renl kvantitativa aspeklema på tillförseln av långt kapital ur del också angeläget au kreditvillkoren såväl på obligationsmarknaden som i kreditinsiituien anpassas till individuella låntagares speciella behov. De närmare föruisätiningarna att tillgodose sädana önskemål belyses i ku-piilen om inslilutionema på kapitalmarknaden.

5 Sammanfattning av kapitalmarknadsutredningens förslag 5.1 Huvuddragen

Den omfatlande kartläggningen av kapitalmarknadens funktions.säii och de olika institutionernas verksamhei mynnar inie ul i förslag om någru genomgnpande reformer. Ulredningen föreslår sålunda inte au några nyu institut skall inrättas. Förslagen gäller istället de befintliga institutens ui-läningsregler och verksamhetsformer, men även i dessa avseenden är för­slagen av begränsad omfattning. En allmän slutsats av den sektorvisa och institutionella genomgången är nämligen au förekommande finansierings-15   Riksdagen 1978179, I saml. Nr 165.

 

Prop. 1978/79:165                                                  226

problem är av samhällsekonomisk snarare än institutionell nalur. De måste således i första hand angripas med ekonomisk-politiska ålgärder - kredit-politiska och finanspolitiska - som eu led i strävandena att återställa balans i den svenska ekonomin.

Institutionerna på ';apitalmarknaden har också visat en belydande förmåga att anpassa verksamiieten lill förändrade betingelser. Det gäller både kraven på snabba omfördelningar av kreditgivningen mellan efterlrågesektorerna och på anpassning till ändrade institutionella (orhållanden där det viktigaste exemplet utgör AP-fondens snabba expansion till en position som den helt dominerande kapitalplaceraren. 1 det utvecklingsskede som nu inletts gäller det att ersätta fondens stagnerande kapitalutbud med långfristiga krediter från andra källor, eventuellt också bromsa nedgången i fondens utbud.

Med utgångspunkt i dessa allmänna slutsatser har kapitalmarknadsul­redningens överväganden på det institutionella områdel rört följande hu­vudfrågor.

1.   Kapitalmarknadens insiitutionellu uppbyggnad i stort, särskilt strukturen av mellanhandsinstitui som byggts upp sedan AP-fondens tillkomst. AP-fondens placeringsformer har naturligt slätt i centrum som en följd av fondens stora andel av utbudet på kapitalmarknaden.

2.   Marknadens förmåga att tillgodose skilda låntagarkategoriers individuella behov med avseende på lånevillkorens utformning.

3.   Möjlighetema att öka utbudet av riskkapital från institutionella placerare (AP-fonden och försäkringsbolagen).

4.   Möjlighetema för mellanhandsinstiluten att möla AP-fondens stagne­rande kapitalutbud genom ökad upplåning hos andra finansiärer.

5 Försäkringsbolagens roll som källa för långfristigt kapiial.

6.    Bankemas långfristiga utlåning.

7.    Mellanhandsinslitutens och bankernas roll som låntagare i ullundei.

Utredningens kartläggning och analys av kapitalmarknadens institutionella uppbyggnad har sammanförts i kapitlen 6-14. De bådu första kapitlen be­handlar tvä av de lyra reala sektorer som brukar uigöra kreditmarknadens efterfrågesida i statistiska sammanhang, nämligen bostadssektorn (kapitel 6) och kommunerna (7). Industrins finansieringsproblem behandlas i kapitel

5.      Bostadssektorns speciella krav på kreditmarknaden har motiverut utt sek­
tom särbehandlats. Kommunernas krediiförsöQning har knappast behand­
lats mer ingående i andra sammanhang varför en särskild kartläggning har
bedömts vara värdefull.

De följande kapitlen har en institutionell indelning. AP-fonden, försäk­ringsbolagen samt bankerna uigör de dominerande källorna för långfristigt kapital. Deras verksamhet behandlas i kapitlen 8-10. Mellanhandsinstituten för kanalisering av långfrisiiga krediter till näringslivet analyseras i kapitel 11. Kapitlet om obligaiionsmurknaden (kap. 12) utgör lill stor del en sam­manfallning av de övriga institutionella kapitlen. 1 kapitlen 13 och 14 slut­ligen, behandlas vissa fonders samt understödsföreningarnas placeringsreg­ler.

 

Prop. 1978/79:165                                                  227

5.2 Bostadssektorns flnansiering (kapitel 6)*

Kapitlet innehåller en omfatlande kartläggning av bosiudsfinansicringssys-temets utveckling, inbegripei de statliga låneurrangemangen och de kre-ditPölitiska instrument som står lill förfogande föratt trygga bostudssekiorns krediiförsöQning.

Utredningen drar slutsatsen att finansieringssystemet successivt utveck­lats så all det statligt finansierade bostadsbyggandet nu i huvudsak är obe­roende av kreditmarknadsläget. Analysen av frågan om en statlig total­finansiering av bostadsbyggandet leder till slutsaisen atl några väsentliga fördelar inte vore att vinna med en sådan reform. De friktioner som inträffat i byggnadskreditgivningen under år 1977 ändrar inte denna slutsats.

Det är emellertid enligt ulredningens mening av största vikt atl evenluella motsällningar mellan bankerna om fördelningen av byggnadskreditgivning­en löses på ett tidigt stadium under året och att de inte medges resultera i kontinueriig oenighet om åtagandena, med förseningar i igångsättningen som följd. En ledamot har reserverat sig mot utredningens bedömning och förordar att finansieringssystemet revideras.

Effekterna av de för fastighetsägarna (i försia hand egnahemsägarna) gynn­samma beskattningsreglerna belyses i bilaga 2 lill ulredningens betänkande. Det är ovedersägligt att ett system för förmögenhetsbildning utvecklats på grundval av hög innationstakl som sänker skuldernas realvärde, hög mar­ginalskatt som reducerar de faktiska räntekostnaderna för låntagaren saml en riklig tillgång på lån med lång löptid.

Det är enligt ulredningens mening knappast möjligt att kontrollera för-mögenheisomfördelningen till följd av inflationen mellan långivare, lån­tagare/fastighetsägare, boende med hyresrätt och staten med hjälp uv kor­rigeringar inom ramen för ett nominellt lånesystem med tillhörande sub­ventioner. Möjlighetema atl motverka förmögenhetsomfördelningen bör -i den mån politiken misslyckas i sitt primära mål att bekämpa inflationen - i första hand sökas inom beskattningssystemet för atl reducera hävsiångs-eflekterna på den egna kapitalinsatsens avkastning vid höga marginulskui-lesaiser och inflation.

En konigering av omfördelningen mellan långivare och låntagare skulle åsladkommas genom införande av indexlån. Den ränla som åsäits del in-dexerade lånebelöpf)ei behåller sitt realvärde även under inflationsförhål­landen. På bostadsfinansieringens område skulle länen dessutom ha den effekten atl kostnadsparitet kunde upprätthållas mellan olika årgångar av hus. Frågan analyserades ingående av värdesäkringskommillén i dess be­tänkande SOU 1964:2. Kapitalmarknadsutredningen har inte anseit sig på nytt behöva la upp en ingående analys av alla de svåröverskådliga samband som är förenade med ett införande av indexlån.

Ulredningen föreslår att de nuvarande kvoieringsreglerna för bostadsin-stituiens utlåning avskaffas. Enligt dessa skall 90 proceni av nyulläningen avse s. k. prioriterade ändamål, bl. a. allt nybyggande för bostadsändamål, andra nybyggnader med statliga bostadslån samt ombyggnad med statliga bostadslån. Återstående 10 procent får avse andra ändamål, t. ex. aflars-och kontorshus utan statliga lån, finansiering vid förvärv av äldre fastigheter saml ombyggnad utan statliga lån. Den nuvurande kvoteringsregeln får till

'■ Hänvisning lill kapitelindelningen i betänkandet

 

Prop. 1978/79:165                                                  228

effeki ull en icke prioriierad uilåning blir fasl knuien lill den prioriterade utun uvseende på krediimarknadsläget och situationen på byggmurknaden.

Kvoieringssysiemei bör ersättas med en ordning där bostadsinstitulen ger ut obligationer av två slag varav del ena helt skall avse utlåning till prioriterade ändumål. Dessa obligationer skall räknas som prioriterade pla-cenngur för bank- och försäkringsinstitut. Den andra obligationstypen får unvändas för finansiering av icke prioriterude ändamål. Obligaiionema un-dersiulls emissionskonirollen på samma säu som i. ex. induslri- och kom­munobligationer och räknas inte som prioriterade placeringar för banker och försäkringsinstitut. Förslaget föranleder ändring i 9 i lagen 1974:922 om krediipoliliska medel.

Med uigångspunki från de fakiorer ulredningen har alt beakta föreslås också ull umorteringstiderna för bostadsinsiiiutens nya lån sänks från nu­vurande 60 år till 50 år för flerfamiljshus, från i regel 50 år lill 40 år för småhus samt för ombyggnad från 30 ä 40 år till en tid som är anpassad lill ombyggnadsåtgärdernas varaktighet. Obligationemas amorteringstid bör därmed sänkus från 50 år till 40 år. De nuvarande amorteringstiderna är orimligt långa med hänsyn till byggnadernas och ombyggnadsåigärdernas varakiighei. Ungefär 95 proceni uv lånen för flerfamiljshus kvarstår oumor-lerude efter 20 år genom annuitetskonstmkiiönen.

Vidare förordar utredningen alt den övre gränsen för bostadsinstilutens bottenlån till småhus, cirka 300 000 kr vid slutet av år 1977, inte höjs snabbare än lånetaket för statliga bostadslån. En sådan regel motiveras av stånd­punkten alt bostadsinstilutens utlåning, som säkerställs genom kreditpo­litiska åtgärder, inte bör främja finansiering av småhus med alltför höga produktionskostnader. 1 den mån frågan aktualiseras bör en molsvarande regel lillämpas även för privalfinansierade flerfamiljshus.

5.3 Kommunerna och kreditmarknaden (kapitel 7)

Kommunernas långfristiga nyupplåning har under en lioårsperiod pendlat mellan 2 och 4 miljarder kr årligen. Netioupplåningen har legat runt halva de angivna beloppen, alllså rätt blygsamma tal om de sätts i relation lill den kommunala verksamhetens omfattning. Eftersom kommunerna har haft ett begränsat utrymme till förfogande på kreditmarknaden, utmärks deras starkt expanderande verksamhet av en hög självfinansieringsgrad. Skattefinansiering, med åtföljande snabbi siigande uttaxering, har således varit den dominerande finansieringsformen.

Kommunernas finansiella situation på sikl framstår som bekymmersam mot bakgmnd av de kalkyler som redovisats av 1976 års kommunaleko­nomiska utredning (KEU 76) och som refererats ingående av kapitalmark­nadsulredningen. Deras förutsedda finansiella underskotissparande utgör en komponent i det stora underskott som för samhällsekonomin som helhet återspeglas i en negativ bytesbalans. Mot bakgrund av de allmänna finansiella perspektiv som ulredningen skisserat för den svenska ekonomin är några väsentliga lättnader i krediimarknadsläget inte alt vänta under större delen av den lid som KEU 76 kalkyler omfattar, alltså perioden fram lill 1985.

Kapiialmarknadsutredningen har inte anseti del meningsfullt att genom­föra några beräkningar om kommunema kan beredas ell större ulrymme

 

Prop. 1978/79:165                                                  229

pä den svenska kreditmarknaden än det som siåti till förfogande under senure år. Vägen till extern balans är uppenbart längre än man ursprungligen tbrcsiulli sig och en tortsaii belydande netioupplåning i ullundei måste därför kommu ull stund under överskådlig ud. Även i en situution med återställd baluns mäsic låneskulden lill ullundei successivt lörn\as med åtföljande resiriklioner Ibr de oliku låniugurkuiegonernus lilliräde lill den inhemska krediimarknaden.

I sisiu hund gäller del utt fördela den nödvändigu upplåningen i utlandet sä uU en rimlig spridning kommer lill siånd av den ulländska skulden bland oliku läniagurkuiegorier. Kommunema måste även framöver räkna med att [luiu sig en del uv denna upplåning, antingen direkl när del gäller de största kommunernu. eller viu kommunlåneinsliiuten.

Deltu konsiuierunde rubbar inle den allmänna slutsatsen att lånefinan­siering inic kun ullmulas avgörande viki frän kommunalekonomisk syn­punkt Huvudproblemet gäller hur de inkomster skall tillföras sektorn som medger uii den realekonomiska expunsion man godlagil kan äga rum under bibehållen iinansiell bulans.

Del hindrur emellenid inte att vissa önskemål kan uppställas för kom­munernus del vud gäller upplåningens organisaiion och om kreditvillkoren. Medun \issu kommuner har en väl organiserad finansiell planering där kre-diicrnu ingur som ell vikiigi led både vad gäller volym och villkor, uppvisar .indru cn spiiiirad bild med övervägande kortfrisiiga lån som uppbringats hos cn mungd oliku kreditgivare. Likvärdiga fömisäiiningar föreligger tyd­ligen inic blund kommunernu alt erhålla krediter med ändamålsenliga vill­kor.

Mol denna bukgrund ligger del nära lill hands alt överväga om inrättandet .IV cu nyu kreditinslilul för långivning till kommunerna skulle kunna med-l()ru vuscniligu förbättringar. Även om en sådan åtgärd inte i sig skulle medföra ull en större volym krediter kunde ställas lill kommunernas för-logunde. ur dei möjligt att institutet, om det tog över siörre delen av de nu verksummu långivarnas utlåning till kommunerna, skulle kunna genom-foru en butire fordelning av tillgängligi kreditutrymme. Det ärockså tänkbart ull instituieis lånevillkor bättre skulle kunna anpassas till de individuella kommunernas behov.

Ulredningen har emellertid dragil slutsatsen ati ett nytt och dominerande krediiinsuiui inte bor inrättas. Ett sådani skulle nämligen i praktiken tvingas göru en uvvugning mellan investeringsprojekten i olika kommuner. Eftersom lleriulei kommuner är beroende av lånefinansiering för sina invesleringar, skulle därmed en centrul planering införas på krediimarknaden för kom­munernas del En sådan ordning skulle slå i konflikt med den kommunala sjulvsiyrelsen. Del rimmar inie heller med principerna förden svenska kre­diimurknuden, eller överhuvud för den svenska ekonomin, alt ålägga ett kreditinslilul en sådan prövning.

Mol dennu bukgrund har utredningen dragit slutsatsen alt den kommunala upplåningen ulUjumt bör ske inom ett diversifierat system av kreditinstitut, ulllsä irån .\P-(bnden, de båda kommunlåneinsliiuten, försäkringsbolagen sumt bunkernu. En konsekvens av detta ställningstagande är cKkså all AP-Ibndcns räu au ge direkia lån till kommunerna bör beslå.

Kupitulmurknadsutredningen har inte framlagt några förslag lill inslitu-

 

Prop. 1978/79:165                                                   230

tionella förändringar på kreditmarknaden för kommunernas del. Utredning­en unsluter sig dock lill statskontrollkommitténs förslag att underställnings-plikten I läneärenden för kommunerna skull avskaflas.

5.4 Allmänna pensionsfonden (kapitel 8)

.AP-Ibnden är den hell dominerande individuella längivaren på kapitalmark­naden med ett ärligt kapilalulbud som är ungefär dubbelt så siort som för­säkringsbolagens sumlude utbud. AP-fondens förvaltning är därför av vikt såväl belräflande möjligheternu ull föra en effektiv krediipoliiik som för kapiiulmarknudens runkiionssäit och den realu resursfördelningen överhu­vud.

De kulkvler angående AP-Ibndens tillväxt fram till sekelskiftet som ut­redningen genomfört med hjälp uv riksförsäkringsverket visar att fondök-ningsiukien nu nått sin kulmen Kulkyler av fondtillväxlen under så långa perioder ur sjäMällei vunskliga och resullalen beroende av de fömtsättningar som vults for berukningurnu. Utredningen har också observerat samsp)elet mellun AP-Ibndens tillväxt och de olika arbetsmarknadsförsäkringarnas väx­unde omrutining. Sistnämda försäkringssystem behandlas i kapilel 9. Också mom vida marginuler för de olika förutsättningarna blir resultaten entydiga i den bemärkelsen utt .AP-tondens relativa betydelse som källa för långfristig finansiering kommer uti minska. Denna utveckling inger oro mot bakgmnd UV cn förutsedd växande efterfrågan på långfristiga krediter och med lanke på tict spurundeunderskoti som kommer alt prägla den svenska ekonomin Irumövcr Ulredningen vill därför understryka vikten av att den framtida politiken i Irågu om pensionsutfästelser och avgiftsuttag utformas så au en sädun försvagning av AP-sparandet förebygges.

Det Ibrhållundei utt takten i AP-fondens reala kapitaltillväxt kan vänlas uvi.i under kommande år innebär inte att dess ställning som den överlägset siiirsiu individuella kapiiulplaceraren kommer all rubbas. Fonden kommer således ullQämi att spela en central roll för kapitalmarknadens funktionssätt. Ulredningens uppdrag med avseende på AP-fondens verksamhei kan en­ligt direktiven indelas i tre huvudområden: frågun om utformningen av fondens placeringsreglemente, de kreditpoliliska implikationerna av fondens ställning på marknaden saml fondens organisatoriska uppbyggnad.

De sumhällsekonomiska motiven för inrättandet av AP-fonden avsågs enligt förurbelenu till Ibndreglementei komma till uttryck på ålminsione ivå sätt. Dels borde den öka kapitalbildningen (sparande/investeringskvo-len). dels borde allokeringsvinsier uppstå genom atl sparandet i fonden ka-nuliserudes till de slutliga låniugarna via kapitalmarknaden jämfört med en situution där investeringsinriktningen bestäms av företagens egenfinan­siering. Fondbildningen som sådun ur således inte i första hand tänkt alt direkl bilda underiag för pcnsionsutbetulningar. ATP-syslemet är ett för­delningssystem. Reellt är pensionsutbetalningarna beroende av samhälls­ekonomins förmåga atl generera lillräckliga resurser för en överföring från den aktiva befolkningen lill pensionärerna. Det är genom sina effekter på den reala resurstillväxten som fondbildningen indirekl utgör ett underiag Ibr pensionsulbetalningar.

Med utgängspunkt från de samhällsekonomiska moliven för inrältandel

 

Prop. 1978/79:165                                                  231

av AP-Ibnden skulle skäl kunna anföras för en fondförvaltning där fonden anförtros de avgörande beslulen om kredilfördelningen mellan olika sektorer i den svenska ekonomin. AP-fonden gavs nämligen i riksdagsbeslutet en fri och självständig ställning och den ulgör inle en dei av vare sig statens eller de avgiftsbetalande arbetsgivamas förmögenhel. Denna ställning har emellertid inte avsetls innebära en frihet för fonden att föra en med myn­digheiernas intentioner konkurrerande placeringspolitik. Beslut som är sty­rande för den ekonomiska utvecklingen kan endast fattas i överensstäm­melse med en av statsmakterna fastlagd politik. De beslut som riksdagen kan fatta om prioritering av vissa sektorers kreditbehov förulsalls således vara vägledande för fondens placeringsinrikining. Däremoi kan fondsty­relserna inle ges preciserade anvisningar att ge lån till en viss låntagare eller au finansiera ett bestämt projekt.

Utformningen av fondreglementet är präglad av önskemål att reducera tänkbara negativa eflekter av fondens dominerande ställning som långivare och atl undvika en byråkratisk organisation för kreditprövning. Den slutliga fördelningen av krediterna förutsätts (utom vad gäller kommunerna) ske genom anlitande av mellanhandsinslilut eller genom placeringar på obli­gationsmarknaden. Dessutom har en decentralisering åstadkommits även inom fondens organisaiion genom inrällande av tre fondstyrelser för den långivande verksamheien och en Qärde fondstyrelse för aktieförvärv. Det betydande inflylande som fonden potentiellt är i stånd att utöva på kre­ditmarknaden måste träda lillbaka för de mål som ställts upp för den eko­nomiska fKJIitiken och för mer allmänna önskemål om en väl fungerande kredilmarknad. Kraven på fonden är beroende redan av dess storlek men också av dess ställning som offentligt om än ej statligt organ, liksom de samhällsekonomiska moliven för dess tillkomst. Del innebär dock inte uu fonden inte skall fästa avseende vid placeringamas avkastning. Inom den ekonomisk-politiskt givna ramen skall fonden sträva efter au uppnå en god förräntning på del förvallade kapilalet.

Under den gångna snart Qugoåriga verksamhetsperioden har fondens pla­ceringspolitik varil väl avvägd med hänsyn till de olika krav som redovisals. De stömingar som vid något tillfälle inträffat till följd av alltför omluttuntle s. k. förplaceringar (se kap. 8), kan ses som utslag av de inneboende svå­righeter som föreligger för en dominerande placerare att agera enligt gängse marknadsmässiga krilerier. Likväl innehåller fondens placeringsreglemente en motsägelse gentemot de hänsynstaganden som faktiskt gäller och som även fömtsäiies vid fondens tillkomst, lili) sladgas nämligen endasi att avkastningen skall vara avgörande vid placeringsbesluten. Utredningen fö­reslår därför atl ett lillägg införs i reglementet som återspeglar de ekonomisk-politiska hänsyn och krav på smidigt agerande som i praktiken tillmäts stor vikt. 1 tillägget anges sålunda alt AP-fonden "inom ramen för vad som är förenligl ined den aUmänna ekonomiska polniken och med beakiande av kredit -marknadens funkUonssåit" skall förvaltas så att den ger högsia möjliga av­kaslning.

Ulredningen har inte framlagt förslag om ändring av AP-fondens orga­nisation eller förvaltning. Utredningen frarahåller all AP-fonden i sin långi­vande verksamhet utåt kommit att uppträda som en enhel eftersom de tre fondstyrelserna redan från böQan enades ora au inrätta en gemensam

 

Prop. 1978/79:165                                                  232

förvallning Enligi utredningens mening borde det naluriiga valet ha stått mellan en styrelse med en förvallning och flera styrelser med var sin ad­ministration. Beslutet att inrätta en gemensam förvaltning stred mol grund-tankurnu i pensionskommitténs förslag som låg till gmnd för fondregle-meniet. Därigenom kom gränsdragningen mellan dellondema ull uppmju­kas En koncenirution av beslutsfunktionen behöver inte nödvändigtvis ha menliga eflekter på kredilfördelningen eller på de lånevillkor fonden upp­ställe:. Avgörande är om fonden strävar efter atl dra fördel av den starka position den i och för sig intar. Liiredningen har, utan au läggu trum något egel förslag, redovisal sin principiella syn på utformningen av förvaltningen och anfört de faktorer som bör beuktas vid valet av organisaiion

Utredningen förordar att gränsen justeras Ibr storleken på de loreiug vilkas avgifter tillförs ired/e löiiden. Gränsen föreslås flyttad från 20 till 50 anställda. Tredje fondens andel av det totala londkapilalei har nämligen vant krym­pande.

Placeringsieglemenicis uppbyggnad, som föruisäiier all toiiden skull för­värva obliguiioner eller anlitu mellanhandsinslilut i sin långivande verk­sumhei bör enligt utredningens mening bestå i sina huvuddrag. Del innebär utt fondens medel allQämt bör kanaliseras via öppna marknuden. Denna metod framstår som än mer befogad mot bakgrund av AP-fondens avtagande tillväxt.

Rätten au ge direkta lån till kommuner och, som en praklisk konsekvens därav, till kommunägda förelag bör bestå av skäl som utvecklas i kapitlet om kommunernas finansiering på kreditmarknaden. Kommunernas upp­låning bör således aga rum på en diversifierad marknad från AP-Ibnden, de båda kommunlåneinsliiuten, försäkringsbolagen och bankerna.

Reverslänerälten vud gäller siailiga förelag i de läil staten tecknat guiunii bör bestå men med en restriktiv tillämpning. För slutliga kraftföretug bör lånelbnnen kunna tillämpas i analogi med reverslängivnmgen till kommu­nala kruliföreiag. I övriga lall bör budgetanslag varu den normala finan­sieringsformen Ibr de fall finansiering mte kunnai ordnas på den ordinarie kreditmarknaden.

Rälten att ge direkia reverslän liW foreiag med syfiei an befordra lolkhalsan bör utgå då finansiering av sådana förelag (rehabiliteringsverksamhet m m.) numera kan fömtsättas ske på andra vägar.

Rälien atl ge lån via bankinslilut bör beslå men lillämpas restriktivt. I hu­vudsak bör utlåningen ske genom anlitande av mellanhandsinstituten. Som exerapel på fall när en kanalisering via bank kan vara ändumålsenlig nämns stöne exponaffärer där flera finansiärer delar upp krediten mellan sig.

Utredningen förordar ock.så all AP-fonden inte skall ha räu atl förvärva obligationer ulgivna av bank och s. k. bankcernjikai som ulredningen föreslår skall introduceras på den svenska krediimarknaden. AP-fondens långfristiga kapilalulbud skulle i annat fall kunna omvandlas till kortfristig utlåning.

Aierlånesysiemei bör avskaflas i sin nuvarande form och ersättas med en utlåning anpassad lill de mindre företagens behov. Statistiken vi.sar näm­ligen all återiånen lill helt övervägande del utnytQas av stora företag som skulle kunna ta upp lån på den ordinarie kapitalmarknaden. Återiånen ut­nyujas också för all lindra verkningarna av kreditåtslramningar vilket in­nebär atl personaliniensiva, i huvudsak börsnoterade, siora företag har Ibr-

 

Prop. 1978/79:165                                                  233

delar Iramlbr andru Ibreiag. Aierlånesysiemei innebär också ull spurundei inle kunuliscrus eller en konkurrerande prövning på kupitulmurknuden, en uiveckling som försiärkes genom oliku kollckiiva arbelsmarknadsförsäk-rinurs lillväxl för vilku liknunde syslem lillumpus.

1 ill grund Ibr uiredningcns förslag atl uvskuITu återlånen i sin nuvurande Ibrm ligger förutsättningen att de större företagens totala linansieringssi-luaiion inte därigenom skall försämras. Ulredningen utgår ifrån atl det fri­gjorda låneutrymmet skall lilHulla dessu företag viu obligutionsmurknuden eller mellanhandsinstiluten. Rctbrmen är .således av.sedd atl öka utrymmei Ibr kanalisering av AP-Ibndens medel i marknadsmässiga former.

Utredningen föreslår ull följande regler införs för eU nytt återlånesystem.

1. Det lötalu utestående beloppet begränsus till 500 (XX) kr för vaQe låntagare.

2.    Femtio procent uv inbcitildu uvgifter får återlånas och en femårig ac-kumuleringsräll införs.

3.    Länen binds på högst 15 är och fast ränta tillämpas. Räntan justeras dock vurt femte år enligt de principer som införts på obligationsmark­naden under hösten 1977. Bankema svarar som i nuvarande system för kanuliseringen. Den ränta banken eriägger till AP-fonden skall motsvara den vid låneiilllället gällande länga statsobligalionsränian.

Det föreslagnu återiånesysiemet bör kunna knytas lill industrigarantilånen så utt även företug med brist på fullvärdiga säkerheter kan utnytQa låne­sysiemei.

Fondreglementet bör ändras så att de tre första fondema erhåller rätt atl förvärva konveriibla skuldebrev och s. k. warrants. Däremoi bör dessa fon­der inte ha rält att konvertera skuldebreven till aklier eller att utnytQa optionsrätten utt förvärva nyemitterade aktier.

Vad gäller//ö/Y/r AP-fondens verksamhet utgår utredningen från att fonden successivi lillförs medel för kanalisering lill näringslivet i form av ak­tiekapital. Samma bestämmelse rörande det maximala aktieinnehavet i ett och samma förelag bör gälla som för försäkringsbolagen. Ulredningen fö­reslår att dessa skall få inneha aktier motsvarande högst 10 proceni av rös-lelalel i vuQe enskilt företag. Fjärde fondens placeringar bör begränsas på samma sätt från nuvarande fria placeringsrätt, dock med möjlighet för re­geringen att ge dispens för siörre förvärv i enskilda fall om särskilda skäl talar för detta. På denna punkt föreligger en reservation från en minoritet av utredningen.

På samma sätt som för försäkringsbolagen (se kap. 9) bör det gälla för Qärde AP-fonden att dess aktieinnehav skall förvaltas under ell aktivt ägar-unsvur. En molsuii poliiik innebär nämligen atl andra minoritetsintressens inflytande förstärks. Stora aktieinnehav kan inle heller betraktas enbart som placeringsobjekt som kan avvecklas vid en negativ utveckling. Förvaltningen av sådana innehav fömtsätter en vilja och kompetens all göra företags­ekonomiska och samhällsekonomiska bedömningar.

På sikt kan övervägas atl låta AP-Ibndens aktieförvärv ske genom in­rättande av en femte fondstyrelse, utmslad med en egen administration. En sådan ålgärd ökar konkurrensen och valfriheten för företagen; den är moiiverad också av all fonden på sikt ime bör bygga upp eu dominerande ägaransvar i en stor mängd förelag.

 

Prop. 1978/79:165                                                  234

Utredningens förslag föranleder ändringar 12, 11, 12 och 14-16 c; samt ull en ny purugraf införs i reglementet (1959:293) ungående allmänna pen­sionsfondens förvallning.

5.5 Försäkringsbolagen och enskilda försäkringssystem (kapitel 9)

lillviixten i de oliku avtalsreglerade arbetsmarknadslbrsäkringarna uigör ett markant drag i försäkringsväsendets utveckling. Arbetsmarknudsförsäkring­arna utgör dels komplement till ATP-systemel (genom försäkring av in­komstbelopp som ligger över den i ATP-systemet pensionsgrundande in­komsten, dvs. 7,5 basbelopp), dels en rad sjuk- och yrkesskadeförsäkringar, grupplivförsäkringar sumt avgängsbidragsförsäkringar. Fondökningen under 1975 för de avtalsbundna försäkringssystemen uppgick till ca 6,2 miljarder kr utt jämföras med AP-fondens nettoplaceringar som under året uppgick lill 11,4 miljarder kr och försäkringsbolagens placeringar som uigjorde 2,6 miljurder kr. Ungefär 3,2 miljarder kr av arbelsmarknadsförsäkringarnas fondökning kanaliserades genom försäkringsbolagen vilkas totala nellopla-ceringar därmed uppgick till cirka 5,8 miljarder kr under år 1975.

Särskilt de avtalsreglerade pensionssystemens fonder har länge varit en viktig källa för företagens långfrisiiga finansiering. Sammanlagel har fö­retagen på detta sätl lillförts nästan lika stora belopp som via obligations­marknaden. Dessa skulder är mycket långfrisiiga och man kan räkna med att pensionsuibeialningama normalt kommer atl vara mindre än de av­sättningar som görs löpande. Tillförseln av medel är inte specielll beroende av konjunklurvarialioner och inte alls av läget på kredit mark nåden. Tillgången på denna typ av upplåning ökar företagens skuldbenägenhei och gör en sjunkande soliditet mer acceplabel. Ur dessa synvinklar, framförallt genom den spargenererande effekien, ulgör pensionssystemen ett vikligl bidrag lill kapitalbildningen.

Sysiemel innebär också atl en växande del av det enskilda försäkrings-sparandet undandras kapitalmarknaden antingen genom atl det av försäk­ringsinrättningama förvaltade sparandel blir bundet i form av åleriån utan annan prövning än den säkerhetsmässiga, eller genom atl fonderingen av sparandel sker direkl i förelagen. Sådana kanaliseringsformer tillämpas för större delen av pensionssystemen, men inte för övriga arbetsmarknadsför­säkringar. Enligt ulredningens mening kan lendensen lill ökat utnytQande av åieriånesysiem leda lill en mindre effekliv allokering av kreditgivningen. Samma invändning kan därför riktas mot återlånesystem inom arbetsmark­nadsförsäkringarna som inom ATP-sysiemel. Del är för atl begränsa denna effeki som ulredningen i kapitlet om AP-fonden (kap. 8) föreslår restriktivare regler för åleriån. Härigenom försiärks det offenlliga försäkringssparandets utbud på kapitalmarknaden trots stagnationen i delta sparandes totala om­fattning.

Enligt direktiven skall utredningen se över de för försäkringsbolagen gäl­lande placeringsreglema. Reglerna skall tillgodose krav på irygghei för för­säkringstagarna samt på god avkastning och likviditet. Dessutom måsle reglerna utformas så atl försäkringsbolagens placeringar blir en viktig be­ståndsdel av en väl fungerande kapitalmarknad.

Reglema i lörsäkringsrörelselagen (FL) är i första hand ulformade med

 

Prop. 1978/79:165                                                           235

hänsyn till kruvet på trygghet för försäkringstagarna. Den begränsar där­igenom i viss män utrynmiet för placeringar som kan ge högre avkaslning än de föreskrivna. Lugen har inte som uppgift att rikta kreditutbudel lill vissa seklorer på krediimarknaden, men medför genom kraven på place-ringurnus url och säkerhet likväl en viss styrning. Vid sidan av bestäm­melserna i FL hur under de tvä senaste årtiondena därför en direkl styrning UV Ibrsäkringsbolugens kreditgivning ägt rum genom riksbankens plucerings-rekommendatiorier. Riksbankens reglerande verksamhei sker moi bakgrund UV den kreditpoliliska beredskapslugsiiftningen som är tillämpbar för för­säkringsbolugen men som ännu ej sutts i kraft.

Kupitulmurknadsutredningens bedömning av försäkringsbolagens place­ringsregler begränsus inte till en prövning av de regler som är nödvändiga Ibr försäkringstagurnus trygghet utan beaktar också eftektema på kapiial­murknudens lunktiönssätt. Utredningen ägnar därvid särskild uppmärksam­hei ål näringslivels försöQning med långfristiga krediter och riskkapital.

Kruven på försäkringsbolagens soliditet grundas på bestämmelsema i FL. Där unges uu bolagens förpliktelser gentemol försäkringslagarna skall sä­kerställas genom en på Ibrsäkringsmatematiska grunder beräknad försäk­ringsfond. Enligt 274 :; FL skall fonden motsvaras av placeringar i vissa slug UV tillgångar, i huvudsak obligationer och reverslån med förstklassig säkerhet.

Enligi Ulredningens bedömning har de gällande reglerna åstadkommit en onödigi hög grud uv säkerhet för försäkringstagarna samtidigt som för-sukringsbolugens räntubilitet pressats ned. Försäkringsbolagen har ofta fram­hållit att den loiulu avkastningen på placeringarna ligger på en olillfreds­ställande nivå, vilket i sista hand drabbar försäkringstagarna i form av högre premier eller sämre villkor. Denna effeki synes dock i högre grad sam­manhänga med den allmänna räntenivån och med prisslegringstakten, för­hållunden som inte enbart rör försäkringsbolagen. En marginell förbättring UV runiubiliteien skulle dock ha kunnai åsladkommas om utrymme förelegat för en friare placeringsinrikining.

En liberalisering av placeringsreglema behöver inte innebära att kraven på försäkringsbolagens soliditet eftersatts. Det bör dock enligt ulredningens utgångspunkter krävas all en friare placeringsinriktning också är önskvärd urullokeringssynpunkt. Bl. a. bör kravet ställas att försäkringsbolagen genom en sådun förändring kan öka sitt bidrag till speciellt näringslivets försöQning med låne- och riskkapital. Däremot finns del enligt ulredningens mening skäl att ur samhällsekonomisk synpunki ifrågasätta om försäkringsbolagen skall tillgodose den starkt växande efterfrågan pä belåning av äldre fas­tigheter, eu efterfrågetryck som vuxit snabbt till följd av värdestegringen. Även om försäkringsbolagen gör en betydande insats vid förvaltningen av egna fasiigheier, belraklar ulredningen del som en viktig uppgift för bolagen att placera i finansiella lillgångar snarare än i egna fastigheter så atl deras bidrag till kapitalmarknaden därigenom förstärks.

I en skrivelse till regeringen år 1972, som överiämnades lill kapitalmark­nadsutredningen, föreslog Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folk­sam avsevärda ändringar i försäkringsbolagens placeringsregler. Bl. a. skulle enligt förslaget samtliga försäkringsbolagens tillgångar tilldelas kvoter i om­vänd proportion till placeringamas riskgrad och sättas i relation lill för-

 

Prop. 1978/79:165                                                  236

sukringslonden och vissu undra fonder. Därigenom skulle en siörre flexibilitet åstudkommus i kupitullbrvaltnmgen.

Enligt kupitalmarknadsutredningens bedömning är det föreslagnu sys­temet komplicerat då det arbetar med en stor mängd redovisningskvoter som dessutom är svåra au uvvägu. Det är också svårt att bedöma kon­sekvenserna Ibr pl.iceringsinriktningen. Utredningen förordur därför att det nuvurunde systemet bibehålles med vissa modifieringar.

Utredningen föreslår uu den s. k. Ina sektorn vidgas från för närvarande 10 proceni ull 20 procent uv försäkringsfonden. Inom den fria seklorn får I. n plucerus bl. u. inleckningslån i högre intecknmgslägen, föriagsbevis m. m.. men inte uktier. Ulredningen förordar alt även restriktionen belräf­lande akiieplaceringar iiiuin den Ina seklorn uvskalläs. Ändringama ger för­säkringsbolugen buttre möjligheter all unpussu sina pluceringur till efterfrågan pä k.ipiiulmurknadenoch skupur ett vissl ulrymme Ibr förbättrad räntabilitet.

Vidure föreslår utredningen utt som londgilla placeringar (lill 100 procent) skull ruknus rcvcrslån till krediitiktiebölag samt till hypoteksbanken, siads-h.vpoiekskussan t/ch skeppshypolekskassorna. Reglementet bör också ändras sä ull plucering medges i obligaiioner ingivna av alla slags förelag, i stället för som nu endust industriobliguiioner.

Med hänsyn till au iippskaiiningsvärden numera allmänt används på den svensku krediimarknaden föreslår utredningen att även försäkringsbolagen skull övergå från taxeringsvärden lill uppskutiningsvärden vid redovisning UV säkerhetslaget för lån mot inleckning i fastighet eller tomträtt samt pla­cering I egna fasligheter. Uppskaitningsvärdena måste fastställas enligt en-heiligu normer och värderingar utföras av experter.

Eftersom uppskutiningsvärdet i genomsnitt ligger över taxeringsvärdet bör de nuvurunde redovisningsgränserna enligt 274 ;; FL sänkas. Utredning­en förordar au redovisningsgränsen för lån inom den bundna sektorn av försäkringsfonden lästställs till 60 proceni av uppskailningsväidei för såväl bo­stads-, jordbruks-, kontors- som industrifastigheter. Vad gäller statligt be-lånude lusiigheier bör gränsen ligga vid 75 proceni av panivärdet om detla överstiger 60 procent uv uppskattningsvärdet. Detla gäller oftasl beträlTande nybyggda fastigheter, men uppskattningsvärdel stiger sedan normalt över del initialt fastställda pantvärdet. Utredningen har således sökl utforma reg­lerna så alt även kreditallokeringssynpunkter tillgodoses. Lån lill nybyggda lustigheter bör genom den föreslagna konstruktionen gynnas jämfört med belåning av äldre fastigheter.

Utredningen har inte funnil alt frågan om pantsätining av säkerheter för lån redovisade inom försäkringsfonden har någon avgörande belydelse för kupitalmarknadens funktionssätt och har därför valt au inte ta ställning till förslag om avskaffande av panisäiiningen.

Mot bakgrund av de perspektiv som utredningen skisserar i kapitel 5 ungående induslrins finansiering förordar utredningen att försäkringsbolagen skull ges ökade möjligheler att placera i aktier. I det nämnda kapitlet gör ulredningen bedömningen au den önskvärda expansionen av induslrins in­vesteringar förutsätter en snabbare ökning av dess egna kapital än den som iigl rum i genomsniii under 70-talel. En betydande del av ökningen måste lillförus företagen externt i form av akiieemissibner. Det är då enligt ut­redningens bedömning nödvändigi au mobilisera även de institutionella

 

Prop. 1978/79:165                                          237

plucerurnu, förutom försäkringsbolagen även Ijärde AP-fonden (se kup  8).

Frugun om en vidgning .iv rutten Ibr Ibrsukringsbolugen att pluceru i ukiier rör, föruiom säkerhetskraven, även principerna för bolagens kupiiullbrvuli-ning En utgångspunkt för nuvarande regler hur vurit all f.irsukringsbolagen skull bedrivu en relutivt pussiv förvultning.

Försäkringsbolugen hur inte hiltills till fullo uinyujut det utrymme för aktiepluceringiir som förelegat trois att den elTekiivu uvkustningen pu dessu översiigil uvkusiningen på uliemutiva placeringar. Mun hur säledes fört en Ibrsikiig pluccringspoliiik med beuklunde av de risker som omlutiunde in-nehuv uv ukiier i ensluku bolug kun medliiru. I endusi eu ireiiioial företug. nämligen sudunu som erbjuder en uilruktiv kombinuiion uv uvkusining och risk, ligger mnehuvet näni del nu muximull iillålnu, 5 procent .iv rusieiuici,

Ulredningen föreslår som 1'rumgäii uu ukiier skull lä redovisas iiven inom den uividgude friu seklorn uv försäkringsfonden. Denna liberalisering (ram-slår som godiugbur med uigångspunki frän ulredningens ulim.inn.i över­vugunden beirärtände försäknngsbolagens roll som kupiiullbrvaliure och be­hovet UV en ökud tillgång på kapital för plucering i ukiier. I sinu förslag lill liberalisering uv pluceringsreglernu har försukringsbolagen .ickså Irum-hållil den belydelse som bör ullmätus tieras av ir;ii.liiion Ibrsikiiga place­ringspolilik. Ulredningen hur inte funnit skul uu ilrågusäiia dennu Itirsäk-ringsbolugens egen vurdering, och vill särskilt untlcrsirvk.i principen som ullmänl synes lillumpus au värdera .ikticr med vu.senilig.i s.ikcrhetsmar-ginuler.

Femproceniregeln för aktieinnehuvet har således endusi utgjon en be­gränsning beträffande ett ireiiiolul företug, men torde i dessu tull iitgiira en spärr för ett annars ökat engagemang. En höjning ;iv grunden skulle förbättra nyemissionsmöjligheternu för sådunu företag som kan erbjuda re­lativt säkra och även i övrigt förmånligu placeringsmöjligheter, dvs. i ull­mänhel de siora, välkända indusiriföreiagen. Det är troligt au försäkrings­bolagen även i framtiden prioriterar sådanu förelag om begränsningsregeln uppmjukas. För placering i dessa företags uktier talar också all de i allmänhet inle påkallar några akliva ägarinsaiser från del kapilalplacerande Ibrsukrings-bolagets sida. Några tecken som tyder på au försäkringsbolagen skulle ut­nytQa sina ägarengagemang för att uppnå fördelaktiga försäkringsavtal med de berörda företagen föreligger heller inte

Utredningen delar inte upplänningen att den passiva roll som kupitul-förvultare som försäkringsbolagen intar, i sig skulle utgöra ett skul uu medge en ökad rätt till aktieplaceringar. Denna passivitet är inte självklur eller invändningsfri då den innebär att andra minoritetsintressens mllyiunde för­stärks. Del kan också hävdas utt försäkringsbolagen i försukringstugurnus iniresse borde medverka lill au placeringens avkastning höjes och i vurje fall förebygga en negativ utveckling. Stora aktieinnehav kun inte beuukias eller hanteras enban som placeringsobjekt och kan i praktiken inte avveckltts vid en oförmånlig utveckling. Det innebär au eu ökat aktieinnehav för försäkringsbolagens del måste förenas med ett aktivt ägaransvar. En för­utsäuning för ett förslag från utredningen atl vidga placeringsrätten i uktier är därför atl försäkringsbolagen har vilja och kompetens att påta sig ell sådant ansvar. Utredningen bedömer uu förutsättningarna är goda för för­säkringsbolagen att bygga upp den kompetens för marknads- och förelags-

 

Prop. 1978/79:165                                                   238

bedömning purud med samhällsekonomisk överblick som krävs föratt utöva ägaransvaret.

Utredningen föreslår mot denna bakgrund att försäkringsbolagens rätt ull plucera i aktier vidgas så att den nu gällande andels- och lösieialsgränsen hojs ull 10 proceni. Det oflentliga inflytandet i försäkringsbolagen kan för­stärkas om detta bedöms önskvärt. Skulle den enligt utredningens bedöm­ning osunnolika situation inträffa att försäkringsbolagen skulle lillämpa oför-svurburu principer i sin aktieförvaltning skulle detta inte kunna ske utan insyn och debatt. Det är då inte svåri alt införa korrektioner i formerna för ukiielbrvultningen. Ulredningen har inte funnit anledning all nu ana-lyseru cn sådun hypotetisk situation. Två ledamöter av utredningen har vur Ibr sig reserverat sig mot förslaget atl höja rösteialsgränsen.

Slulligen förordar utredningen att försäkringsbolag inte utan försäkrings-inspektionens medgivande skall få inneha andel i akiiefond. Syftet är att för­hindru utt en koncenirution av ägarinflyiandei i enskilda förelag kommer till stånd på indirekl väg. Därtill kommer alt syftei med inräitundet av ukiielbnder, alt sprida placerarnas risker, kan fyllas av försäkringsbolagen själva genom en lämplig fördelning av aktieportföljen.

Ulredningens förslag föranleder andungar i 274 och 336 j;; lagen (1948:433) om försäkringsrörelse.

5.6 Bankerna och kapitalmarknaden (kapitel 10)

Utredningens diskussion och kartläggning av bankemas verksamhet om-fattur dels deras långfrisiiga direkia kreditgivning, dels deras roll på ob­ligationsmarknaden. Del visar sig att distinktionen i prakiiken inte är hell klar mellan formelll kortfristiga banklån som successivi omsätts och lång-fristigu lån på kapitalmarknaden. 1 tbrmellt hänseende skiljer sig banklån frän kapitalmarknadslån därigenom alt de förstnämnda knappast alls binds formellt på längre lid än sex ä tolv månader och inte ges till fast ränla om inie banken kunnat ordna refinansiering.

1 allmänhet bör dock en uppsägning av bankens formellt kortfristiga lån kunna betraktas som hypotetisk så länge låntagarens ekonomiska ställning inte försvagas anmärkningsvärt. När det gäller långfristiga investeringar i byggnader och maskiner förutsätts emellertid att bankkrediterna efter ui-byggnadsskedei skall lyftas av med långfristiga bundna lån på kapitalmark­naden. I dessa sammanhang anses bankkrediter inte vara godtagbara sub­stitut för kapiialmarknadslån.

Ulredningen har dragil slulsatsen att några väsentliga lättnader i kraven på bankerna atl förvärva obligationer inte är atl vänla. De bakomliggande faktorerna är resultat av de finansiella över- och underskottens storiek och deras fördelning i samhällsekonomin. Bankema spelar en dominerande roll vid kanaliseringen av sparandel från den störsla överskotlsseklorn, hus­hållen. Vid utgången av år 1976 svarade hushållen för nära 60 proceni av alTärsbankernas och omkring 80 procent av sparbankernas och föreningsban­kemas inlåning. Delta ulbud kan inle i sin helhet undandras kapitalmark­naden även om hushållen själva föredrar formellt kortfristiga bankdepo­sitioner framför mer långfrisiiga placeringar genom obligationslbrvärv.

Vid sidan av slalen kommer näringslivet direkt eller via kreditinstitut

 

Prop. 1978/79:165                                          239

utt lä svara för en sior del uv uilandsuppluningen. Mun kun ulgä lian uu en beiydunde del av dennu upplåning kommer utt kunuli.serus viu bunkernu som lär kunna påräkna bättre lånevillkor än många individuella Ibreiag. Ullundsrörelsen kommer således all svuru Ibr en växunde del uv bankernas balansomslutning, en process som redan inletts. Dennu utveckling moiiverur en översyn av valutaregleringens bestämmelser. En sådan kommer att genomföras av den under hösten 1977 tillsuttu utredningen som skull be­handla vuluturegleringens utformning i dess helhet.

De bestående kraven på bankerna all förvärva obliguiioner Iramstår Ibr dessa som en börda då en obunden inlåning därigenom slälls mot en bunden utlåning, med ränteföriuster som följd vid en stigunde räntenivå. Obliga­lionsslocken, och då särskili bosludsobligulionernu, hur ocksä i hög grad karaktär uv permaneniu pluceringur som ime kan uvyiiras pä grund bäde UV neltoförvärvskraven för bosiadspupper och av au avsällningsmöjlig­hetema på marknaden är begränsade. De årliga överenskommelserna om förvärv av bosladsobligalioner framslår därför som en belastning, vilken enligt bankema förstärks av alt bostadsobligationer i motsats till statspapper i internationella sammanhang inte beirakius som bankmässigt fullvärdiga eller '"normala" placeringar. Bankema skulle däribr kunna påräkna bättre kreditvillkor som låntagare i utlandet om de medgavs inrikta en förhål­landevis större andel av sina prioriterade placeringar på statspapper.

Medan utredningen som framgått dragil slut.satsen att det inte synes rea­listiskt alt vänla sig alt kraven på bankerna att förvärva obligationer kommer att lätta under överskådlig.lid, linns det enligt ulredningens mening skäl all iniu en mer öppen attityd lill önskemålen om en omfördelning av för­värvens sammansäitning. Det står dock klart att bankemas strävan att mins­ka andelen bosladspapper bland de prioriterade placeringama också måste vägas mol försäkringsinstitutens önskemål atl inte faen alltför ensidig sam­mansättning av värdepappersportföljen. Det är troligt att den förkortning av räntebindningstiden till fem år som under höslen 1977 introducerats även för bosladsobligalioner, något reducerar bankernas negaliva attityd lill dessa, även om den långa räntans aktuella nivå inte påverkas av ålgärden.

Utredningen diskuterar också möjlighelema atl bankernas direkta lån skulle kunna ulformas så au de kom au uigöra fullvärdiga investerings-krediter. Möjligheler bör finnas att i någon utsträckning binda lånen i tids­mässigt hänseende ulan alt bankerna därigenom tar på sig likviditetsrisker förutsatt alt inte alltför långa amorteringstider tillämpas. När det gäller möj­lighelerna att lillämpa fasta räntor står del klart all avgörande i samman­hanget är marknadsräntornas relationer till bankemas förväntningarom den framtida ränteutvecklingen.

Med hänsyn lill den osäkerhei som alllid råder om ränteutvecklingen är det inie osannolikt att de säkerhetsmarginaler bankema skulle kräva för bundna län ligger uianför det intervall som kan godias från kreditpolitisk utgångspunkt eller som ter sig acceptabelt för de potentiella låniugarna. Ulredningen föreslår därför att bankema skall ges rält att ge ut egna ob­ligaiioner så atl en formell bindning uv ränta och löplid kan åstadkommas även tor inlåningen. Eftersom eftektema på den länga marknaden inle kan bedömas med nägon säkerhet förordar utredningen en försiktig introduktion av bankpapperen inom ramen för emissionskonirollen. Bankpapperen kom-

 

Prop. 1978/79:165                                                                240

mer iu all konkurreia med andra cmiltenier om utrymmet på marknaticn. förhoppningsvis kommer dock bankobligationerna all visu sig varu eu mer näraliggande subslilui lill gängse inläningsräkningur un vunligu obliguiioner och durmcd vuru murknudsvidgunde

Om b.inkernu vidare ges rält utt ge ui korilnsUga papper, s. k. hank-(crii/ikdi. bor tle ocksä få möjligheler ull konkurrcru om medlen på den icke organi.serude krediimurknuden. Bankcenilikuicn biir också till en del kunnu crsäilu de tleposiuoner på särskilda villkor, speciulinluning. som tidvis utgör en likvidiieismussig belusining tor de enskikla bankerna eftersom den iir av lallllvkug kar.ikiiir.

Raiien ;ilt ge ul obliguiioner och bankcenifikui biir lillkommu såväl ul-lursbtinker som spurbunker och centrulkussor Ibr jordbrukskredit. Förslugel (brunlci.lcr ändring i 66 och 74 lugen (1955:183) om bunkrörcise, i 35 och 3 :? lugen (1955:416) om sparbanker samt i 42 a  lugen (1956:216) um jordbruksk.isscrörclsen lörslaget förutsätter ock.så att entissions- och tontlsiiimpchivgirternu uvkallus eftersom dessu uvgilier applicerade pä kort-Irisiigu bunkpupper luoisvurur myckel högu koslnader uitrycktu som årlig runtu (se kupitel  12).

Liiredningen föreslår ocksä uu förbudel Ibr bankerna ull Ibrvurvu fur-laghcvis avskultus. I iirlugsbevisen ur. genom sin karaklär av oprioriierude Ibrdringtir vid konkurs, visserligen tbrenude med eit högre risktagande än giingse biinkutluning, inklusive bluncokrediier. Med hänsyn till de resinklivu regler som gäller för vilku låniugure som lår ge ut förlagsbevis och den suiingu grunskning som länen uisiitis för uv paiierna på marknaden, anser utredningen ull motiv inte föreligger uti begränsa innehaven för bankernas del Del nuvurande förbudet medför betydande komplikationer vid amor­tering uv Ibrliigslån genom uppköp på marknaden. För sparbank och cen-irulkussa för jordbrukskredit bör dock gälla all de skall inhämta bankin­spektionens ullständ Ibr ull medverka vid emission av föriagsbevis. Syfiet ur ull förhindru utt instituten tur pä sig större uppgifter än deras resurser medger.

Förslaget förunleder ändring i 54-56 och 74 :?i; banklagen, 23, 24 och 39 ;; spurbankslagen och i 31 och 32 c?: lagen om jordbmkskasserörelsen.

5.7 Mellanhandsinstituten inom näringslivssektorn (kapitel 11)

De lio mellanhandsinstituten med inrikining på långivning till näringslivet har inrättats eller aktiverats sedan AP-fondens tillkomst. AP-fondens reg­lemente iir också utformat så att kanaliseringen av fondmedlen i huvudsak skull ske genom utnyttjande av sådana institut eller genom obligations-förvärv, instituten och AP-fonden kan säledes betraktas som delar av eu och samma system. De lio instituten är Industrikredit och Företagskredit, Lantbruksnäringamas primärkredit och sekundärkredit (tillsammans kallade Lantbrukskredit), Svenska skeppshypotekskassan och Skeppsfartens sekun-durlånekas.sa, Sveriges investeringsbank. Svensk exportkredit, Sveriges all­männa hypoleksbank med lillhörande hypoteksföreningar saml Företagska­pital. De sex först nämndu är parvis samförvuliade primär- och sekundär-kreditinstilut. Mellanhandsin.siitutens sammanlagda nyuilåning år 1976 uppgick till ca

 

Prop. 1978/79:165                                                           241

4.5 miljarder kr att jämföras med nunngslivets direkta upplåning mol ob-iigationer på 3 miljurder kr. Insiiiuien Ivller uliisa en mvckei vikiig funktion IbrnuringsliveiskupiiuUbrsörjning. Derus uppgift ilraii kunuliseru långfnsiigi kupiiul ull sådanu förelag eller for sådunu ändumål dur direkiu obligationslån inte kun kommu i Irågu. Dei galler bl. u. mindre Itiretug. riskfyllda krediter och speciulkrediicr. t ex. for refinansiering uv exportulfärcr

liredningen hui grunskui insiiiuiens uppgifter Irån i huvudsak l()ljunde ulgångspunkier tor det Ibrstu hur det gälll ull uirönu hur insiiiuien fyller tunkiioncn uti dcceniruliseru krediibesluien pä kupitulmurknuden i enlighel med de iniciiuoner som ligger ull grund tor .'\P-tondens organisaiion. En deccniraliscnnL; hur visserligen ugi rum men läniugurnu har knuppusi erhålla lleru uliernutiv vid vulei u\ fin.insiurer eliersom insiitutcn äi siarki spe-cialiscrudc, Ln sådun speci.ilisenng ar enligt utredningens mening naturiig niir dci guller exportfinunsicnng (Svensk cxponkrcdii). tuii\gsfinunsiering (skcppshvpoicKskussornu) och lan till enskilda jiirdbrukurc (hvpoteksban-keni lor met konveniionell långivning bör daremoi insiiiutens verksumhei inic vuru S|ieciuldcsiinerud. .Säviii etrcktiviietshitnsvn som mer allmänna vär-dcring.ir lulai Ibr ull låntagarna bör ha möjlighel att lå sinu projekt provade av  liera .iv   var.indra oberoende kicdiibedömure.

Surskili Linibrukskretliis speciulisering på ett pur branschci (företug som s>ssl.ir med Ibrudling och disiribuiion av produkter inom lantbmks- och skogsbruksn.iringarnui har Irumsiåli som mindre lunktionell. Instiluiets upphvggnud och verksumhetsinriktnmg uvviker Iran iivrigu mcllunhands-insiiiui. I de lull de mte ur uv Ibreningskaiakiiir. också dungenom utt dess delugure erhåller lan i instiiutei och uti stora lån beviljas läntagare som normull kun vunius ha möjlighet au självu tu upp lån på obligaiionsmurk-nudcn. En breddning av instituieis kreditgivning lill även andru läniagur­kuiegorier .in do som hur unknyining lill lantbmks och skogsbrukssektorn, vilken Irumsiår som önskvärd, skulle enligt utredningens mening nödvän-diggor.i en Ibrundnng av ägurstrukturen.

Uirctliiingcn hur stunnut liir au inte föreslå inrullande av nya institut eller någru genomgripunde Ibrändringur i själva strukturen av mellunhands-insiiiui. Dessa förulsatls ulluämi vuru få till antalet och fiera av dem spe-ciuliscrude. uven (jm utredningen unser ull sirävundena bör inriktas på au minsku six;ciuliseringen. Instituten bör ocksä sträva efter att i ökad utsträck­ning ge län uven till mindre belopp För närvarande avser även Indusirikre-tliis län lill storstu delen medelsioru Ibreiag snarare än små.

Mcllunhundsmsiiiuien har hittills i hög grad förlitat sig på finansiering I AP-londen vilket ju också vant eu av moliven för deras tillkomst och expunsion Det gäller surskilt IndustrikredU/Förelagskredit och Lantbruks­kredit. Övrigu msiiiui hur ocksä erhållil belydande lån i AP-londen men särskili Invesleringsbanken och Svensk exportkredit har lagii upp stora lån uianför londen, bl a   i utlandet.

Inför perspektivet av AP-fondens relativa tillbakagång som källa för lång-Irisiigi kupiiul måste insiiiuien beredu sig på au i växande grad repliera på undru linunsiärer. Särskili för Industrikredit/Företagskredil och Lant­brukskredit innebur dellu att en mer heterogen finansiering bl. a. med ut-nyiijunde av obligationer framslår som oundgänglig på sikl. Della lorde också medföra att den nuvarande standardiserade verksamheten där ui-16   Riksdagen 1978179, I saml. Nr 165.

 

Prop, 1978/79:165                                                  242

läningen förs vidare pä summu villkor som upplåningen med lillägg för en mindremurginul avlöses UV en mer flexibel verksamhet. Bl. a. bör instituten crbjudu mer vuncrade lånevillkor, anpassade till de individuella luniugurnus behov, och även ta något större risker i sin verksamhet. Hittills hur insiiiuien. med undantag av Investeringsbanken, knappast åsamkats nugru förluster ulls under helu sin verksamhei. Kraven påXörslklassiga sä­kerheter är självfullet en nuckdel Ibr de låntagare som har potentiellt ut­vecklingsbara projeki men saknar formella säkerheter.

En sädun mer flexibel och nskanpussad kreditgivning ställer krav på något större runiemurginaler och eget kapital än den nuvarande för all möla länk-bura förluster. En ökad lånekostnad bör inte missgynna låntagarna om den resulierur i mer behovsunpussade krediter. En uppmjukning av den stan-durdiser.ide verksumheten fömtsätter ocksä atl uppdelningen i tre fall av sumlbrv uliadc primiir- och sekundärkreditinstitut ersätts med sammanslagna insiitui.

Kraven pa instituten att svaru Ibr upplåning i utlandet fär avvägas efter hand. Hiltills har Investeringsbanken och Svensk exportkredit lagil upp bcivd.tnde län ulomlands, en verksamhet som blir nödvändig även under (iverskädlig Irumiid.

Mol bukgrund uv de redovisade allmänna övervägandena framlägger ka-piiulmurknudsuiredningen följande förslag.

hidustrikredit och Forciagskrcdii slås samman lill ett insiitui under namnet Företagskredil Ibr att markera en bredare inrikining än på renodlad industri. Akiiekapiiulet bör ökas i det sammanslagna institutet lill 100 mkr och ga­rantikapilalel llll 300 mkr mot lotalt 44 mkr resp. 149 mkr vid uigången av är 1976. Institutels upplåningsrätt bör fastställas lill femton gånger del i bolagsordningen fastställda upplåningsunderlaget. I bolagsordningen bör unges alt säkerhelen vid utlåning skall ligga inom 75 procent av pantens beräknade värde Dessutom bör inslilulel få ge lån utan särskild säkerhei intill ell belopp som molsvarar halva aktiekapitalet. En anpassning av ut­läm ngsräniornu bör ägu rum till en förulsatt högre genomsnililig risknivå. Dellu är inte orimligt dä de nuvarande räntorna för lån i institutet är lägre un de länekostnader som förstklassiga industriföretag i dag fär eriägga på obligationsmurknuden.

Lanibniksnäringarnas primärkredii och sekundärkedii bör slås samman på sammu säll som Induslrikredit och Föreiagskredil. Samma utlåningsbesiäm-melser bör också tillämpas. Institutets särskilda kreditavgift på 5 000 kr för vurje utbetalt lån bör ersättas med en vidgning av den genomsnittliga runicmurginulen. Avgiften innebär atl små lånebelopp belastas med högre procentuella länekostnader än stora.

Ulredningen hur inga förslag till ändringar i Invesleringsbankens rörelse­inriklning. Bunken tillämpar flexibla utlåningsvillkor och dess verksamhet siräcker sig i ston över samiligu övriga instituts verksamhetsområden. Såvitt utredningen kunnai bedöma tillämpar banken strikt principen atl endasi ge län till sådana ändamäl där kredil inte kunnai erhållas i annai kreditinslilul. Banken bär ocksä själv i regel kursriskerna för sin upplåning i utländsk valuta.

En Ibruisiiiining Ibr att banken skall kunna fylla den avsedda funklionen är till don pä sikt tillförs ytterligare egna medel genom ökning av aktie-kapilaloi

 

Prop. 1978/79:165                                                  243

Svensk e.xporikrediis verksamhei är liksom Investeringsbankens i hög grad beroende av att den är utrustad med ett betydande eget kapital. En plan­mässig ökning av detia har också avtalats mellan ägarna för åren 1977 och 1978. Dämtöver fömtsätls att systemet med låneuifästelser hos AP-fonden består till den del institutet kan beredas utrymme på den svenska kredit-marknaden.

Ulredningen förordar att institutets bolagsordning ändras så utt institutet ges utrymme för kreditgivning utan särskild säkerhet intill ett belopp mot­svarande 25 procent av aktiekapitalet. Ändringen bör medföra förenklingar av institutets verksamhei, bl. a. när det gäller att anpassa säkerhetskraven till exportkreditnämndens garantibestämmelser.

Utredningen har inte funnil anledning att föreslå någru ändringar i all­männa bypoieksbankens eller hypoteksföreningarnas verksamhei.

1 enlighel med diskussionen i det föregående föreslår ulredningen all Svenska skeppshypotekskassan och Skeppsfarieiis sekundäriånekassa släs sam­man till ett institut. Eftersom de båda kassornas verksamhei är reglerad i lag föranleder förslaget dels ändring i lagen 1965:139, dels att en siirskild lag stiftas angående fusionen.

Föreiagskapiials verksarahet bör enligt utredningens mening i hög grad inriktas på förhållandevis väletablerade förelag med inarbetad administration och produktion. Institutets resurser är knappast lillräckliga för att slödju nyetablerade företag under längre perioder av underskott.

Kravel på en rimlig avkastning på institutets satsude kapital genom ak­tieförvärv utgör ett problem då man knappast kan kräva en utdelning pä aktieinnehavet som motsvarar marknadsmässig ränta. De mellanlbrmcr uv ägarkapital och krediter i form av konvertibla skuldebrev och vinstundclslån sora introducerats som praktiskt användbara finansieringsformer genom ändringar i aktiebolagslagen och beskattningsreglerna under senare år bör öppna inlressanta möjligheler för institutet.

Institutet avses erhålla ökad rörelsefrihet genom ändringar i bolagsord­ningen enligt prop. 1977/78:40. Där föreslås bl. a. att institutet skall lä rätl att förvärva befintliga aklier för att underiätta ändringar av företagens ägar­förhållanden. Vidare föreslås att institutet i vissa fall skall få rätt att ge direkta lån till företagare för au bl.a. underiäita generaiionsskilien. Ul­redningen, som finner dessa förslag välgrundade, hur inte någru förslag lill yUeriigare ändringar i insiilulets bolagsordning.

Insiiimois vorks.imhci

kan I hog ur.itl ki)nim;i ,iii Ixroras .iv de förslag som cxponkrcUitulrcil 11 ingen ivliininar i bori.in :iv jr

5.8 Obligationsmarknaden (kapitel 12)

Kapitlet om obligationsmarknaden utgör till stor del en summunluitning

av ulredningens diskussion i de övriga institutionella kapitlen. Förutom

översikten av marknadens stmktur och funktionssuit berör utredningen de        ur78 Kapii.ilniarknatlsiu

omfördelningseffekter som följer vid tillämpning av fasta kapitalmurknuds-        redningens begr.insade

räntor under inflalionsförhållanden. Den successivu förkortning av ränte-          lorslag heirailandes.ikei

......                    j     !_..  im-i     1     . „     , .      ,_.    ,   ■          helskniven lorde dock

bindningslidema som under hösten 1977 resulterat i femanga bindningar  mtenn-rkis iv md i'

är moiiverad av den osäkerhet som långivare och låntagare alltid slälls inför      \erks.iniheisbeiinyelsei

när del gäller pris- och ränteutvecklingen.                         Pviigi lonnsiiiuici

 

Prop. 1978/79:165                                                           244

Som också berörs inledningsvis i kapilel i är inflalionens snedvridande elTokter en uv orsukerna lill alt möjligheter lill en fri räniebildning på kredil-och kupitalmurknudernu starkt begränsats. Utredningen drar följaktligen sluisuisen uti emissionskontrollen bör bibehållas i sin nuvarande funktion. Dei böremellertid inte hindra atl en ökad flexibilitet i lånevillkoren kommer lill siånd med en anpassning till långivarnas och låntagarnas preferenser och behov. De närmare formerna (br denna anpassning av lånevillkoren kan mte anges av kapitalmarknadsulredningen utan bör ske efter hand i samråd mellun marknadsparterna och riksbanken. Bland villkor som bör kunna införas i ökad utsträckning kan dock nämnas annuitetskonstrukiioner och andra uppläggningar med förskjuten amortering så alt låntagarnas ka-piiuluigifter kan anpassas till investeringsobjektens avkastningsprofil. Den hiltills med få unduntag tillämpade principen alt endast industri- och kraft-Ibiciag skull modges tillträde till obligationsmarknaden bör enligt utred­ningens mening ocksä uppmjukas så att t. ex. handeln och disiributions-fiiretug också (är del av marknadens resurser. Delta moliveras också av utredningens förslag att avskuftu återlänesystemet som utnyujas uv sådana liersonulintensiva företag. Ändringen i försäkringsbolagens placeringsregler sä uu dessu får förvärvu uven undra näringslivsobligationer än industriob­liguiioner iir också en följd uv utredningens ställningstagande i denna fräga.

Ulredningen föreslår atl emissions- och fondstämpelavgifterna avskaffas hell (br obligationer, .'avgifternas genomslag på lånekostnaderna, uttryckta som årsruntu. blir högre för korta obligationer än för långa och medför att obligutionsfindnsiering blir mindre förmånlig än lån mot revers som inte belustus av särskilda avgifter. För korta papper som bankcertifikat är ell avskaffande av stämpelavgifterna en fömlsättning för alt papperen över­huvudtaget skall kunna introduceras på den svenska marknaden i enlighet med utredningens förslag i kapilel  10.

5.9 Vissa fonder (kapitel 13)

Vid sidan av AP-fonden finns ett stort antal fonder vilkas placeringsregler är tasisiällda i lag eller i kungörelse eller beslul som regeringen meddelal. Det gäller bl. a. de fonder som riksförsäkringsverkel förvaltar, de allmänna försäkringskassornas fonder, arbetslöshetskassornas fonder samt fonder som kommerskollegiet förvaltar. Dit hör också Nobelstiftelsen.

Utredningen har genomfört en kartläggning av fondernas placeringska­paciiel och den mycket heterogena floran av placeringsregler. Med hänsyn lill att fonderna har begränsat neitoplaceringsbehov är deras belydelse från kupiialinarknadssynpunkt ringa. Det är däribr knappasl kapitalmarknads-utredningens uppgift att genomföra en översyn av dessa regler, som dock enligt ulredningens mening är påkallad Det måste ifrågasättas om alla de placeringsmöjligheler som erbjuds enligt reglementena är befogade bl. a. därför au de synes vara ägnade atl skapa en onödigt vidlyftig administration inom de olika fondförvaliande myndigheterna och slyrelsema.

Enligt ulredningens mening lalar goda skäl föratt placeringsmöjlighelerna för nerialet fonder begränsas till obligationer, kommunlån och andra vär­dehandlingar som inte kräver särskild säkerhetsprövning i de enskilda fallen.

 

Prop. 1978/79:165                                                  245

Utredningen förordar att en översyn genomförs av dessu bestämmelser och alt ulredningens synpunkter därvid beaktas.

5.10 Understödsföreningarna (kapitel 14)

Med understödsförening avses enligt 1972 års lag om underslödsfbreningur (UFL) sådan förening för inbördes bistånd som har till ändamål au, utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse, meddela annan personförsäk­ring än arbetslöshetsförsäkring. Förening skall numera vara sluten på så säll att medlemskap endasi är avsett för anslällda i visst företag, medlem i viss yrkesgrupp etc. Verksamheten domineras numera hell av pensions­försäkring. Totalt uppgick fondema lill 5,3 miljarder kr vid uigången av år 1974 och nettoplaceringama på kapitalmarknaden uppgår lill ca 300 mkr per år.

Föreningarnas placeringsregler är enligt 1972 års lag uppbyggda enligt mönster av 274  försäkringsrörelselagen (FL). Även femprocentsregeln för aktieinnehav i ett och samma företag enligt 336 5 FL återfinns i UFL.

Det är enligt kapitalmarknadsutredningens mening önskvärt med likfor­mighet i placeringsreglema mellan understödsföreningar och försäkrings­bolag. Del har därför framståll som naluriigt all överväga samma föränd­ringar för underslödsföreningama som den utredningen i kapitel 9 föreslår skall genomföras för försäkringsbolagen.

Ulredningen har dragil slutsaisen atl skilda regler bör gälla för föreningar av olika storiek. Utredningen föreslår atl samma förändringar som för för­säkringsbolagen skall genomföras för föreningar som enligt försäkringsin­spektionens bedömning från fall till fail har lillräckliga administrativa re­surser. De på detla sätt föreslagna förändringarna avser en vidgning av för­säkringsfondens fria sektor, vidgade möjligheter all placera i aktier samt aU taxeringsvärdet ersätts med uppskatlningsvärdet (panivärdet) i reglerna om godtagbar inteckningssäkerhet.

Förslaget föranleder ändring i 24 J lagen (1972:262) om understödsför­eningar.

 

Prop. 1978/79:165

246 Bilaga 2

Utredningens författningsförslag

1    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel

Härigenora föreskrives att 9 § lagen (1974:922) om kreditpoliliska medel skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9 §

Riksbanken anger

1.   den lidpunkt då likviditetskrav skall vara uppfyllt (beräkningstidpunkt),

2.   det procenttal som skall gälla för likviditetskravet,

3.   vilka tillgångar som får räknas som likvida medel,

4.   vilka skulder som skall avdragas från summan av tillgångarna enligt 3,

5.   i vad mån undantag från förbindelsema fåi göras.

Som likvida medel skall alltid räk­nas skattkammarväxlar, obligationer och andra förbindelser som utfärdats av staten samt obligationer som ut­färdats av Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Svenska bo­stadskreditkassan eller Sveriges aU­männa hypoleksbank eller av kredit-aktiebolag och som avser bostadskre­ditgivning.

Som likvida medel skall alltid räk­nas skattkammarväxlar, obligationer och andra förbindelser som utfärdats av staten samt obligationer som ut­färdats av

/. Sveriges allmänna hypoleks­bank, 2. Konungariket Sveriges stads­hypotekskassa. Svenska bo­stadskreditkassan eller kredit-aktiebolag och avser kreditgiv­ning för byggande, for vilket stat­ligt bostadslån utgår eller kom­mer att utgå, eller Jör annan ny­produktion av bostäder.

Denna lag iräder i kraft den

 

Prop. 1978/79:165                                                  247

2    Förslag till

Lag om ändring i reglementet (1959:293) angående allmänna pen­sionsfondens förvaltning

Härigenom föreskrives i fråga om reglementet (1959:293) angående all­männa pensionsfondens förvaltning dels au 2, ll, 12 och 14-16 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i reglementet skall införas en ny paragraf 12 a 5;, av nedan angivna lydelse

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

Det åligger riksförsäkringsverket att i fråga om avgifter till försäkringen för tilläggspension överföra

l.till första fondstyrelsens förvaltning avgifter, som enligi 19 kap. 1 § lagen (1962:381) om allmän försäkring eriäggas av staten, kommuner och därmed jämföriiga samfälligheter samt bolag, föreningar och stiftelser, i vilka staien, kommun eller därmed jämföriig samfällighel äger ett bestämmande inflytande;

2.  till andra fondstyrelsens förvalt- 2. till andra fondstyrelsens förvalt­ning jämlikt nämnda lagmm infly- ning jämlikt nämnda lagrum infly­tande avgifter från andra arbetsgiva- lande avgifter från andra arbelsgiva­re än under 1 sägs, som i genomsniii re än under 1 sägs, som i genomsnitt för det år, varå avgifterna belöpa,      för del år, varå avgifterna belöpa, sysselsätta minst tjugu arbetstagare;    sysselsätta minst femtio arbetstagare;

3.  till tredje fondstyrelsens förvaltning övriga avgifier enligt sarama lag­rum samt avgifter, som eriäggas jämlikt 19 kap. 3§ lagen (1962:381) om allraän försäkring; samt

4.  lill Qärde fondstyrelsens förvallning medel, som av styrelsen rekvirerats hos riksförsäkringsverket och som avräknas på medel som belöpa på de övriga styrelsema i förhållande till kapitalbehållningarna enligt styrelsernas balansräkningar avseende ställningen vid utgången av närmast föregående år.

Till vaQe fondstyrelses förvallning skall jämväl hänföras avkastning av de av styrelsen förvallade medlen.

11 §

Allmänna pensionsfonden skaU av Fondstyrelserna skola, inom ramen
fondstyrelserna förvaltas på sådant för vad som år förenligt med den all-
säu alt den blir till störsla möjliga manna ekonomiska poliiiken och med
gagn för försäkringen för tilläggspen- beakiande av kredilmarknadensfunk-
sion. Därvid skaU iakllagas, an pla- tionssätt, Jbrvalta allmänna pensions-
ceringen av fondmedlen tillgodoser fonden på sådant sätt att den blir till
kraven på betryggande säkerhei, god störsla möjliga gagn för försäkringen
avkaslning och tillfredsställande be- för lilläggspension. Placeringen av
talningsberedskap.                fondmedlens/ca// lillgodose kraven på

betryggande säkerhet, god avkast­ning   och   tillfredsställande   betal­ningsberedskap. ' Senaste lydelse 1973:503.

Senaste lydelse 1973:503.

 

Prop. 1978/79:165

248

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

12 § Envar av första, andra och tredje fondstyrelserna må placera de under styrelsens förvallning slående medlen,

1.  i obligationer utfärdade av staten, kommun eller därmed jämförlig sam­fällighet, Sveriges allmänna hypoleksbank. Konungariket Sveriges stads­hypotekskassa. Svenska bostadskreditkassan. Svenska skeppshypotekskas­san eller Skeppsfartens sekundärlånekassa eller av krediiaktiebolag, som en­ligt vad därom finnes stadgat står under tillsyn av bankinspektionen;

2.  i obligationer garanterade av staien, kommun eller därmed jämförlig samfällighet;

3. i obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskriv­ningar som offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag, Sveriges in­vesleringsbank aktiebolag eller Nordiska invesleringsbanken med undantag av konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med op­tionsrätt till nyteckning;

3. i obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskriv­ningar som offentligen utbjudits av svenskl bankaktiebolag, Sveriges in­vesleringsbank akiiebolag eller Nordiska invesleringsbanken med undanlag av

a. sådana konvertibla skuldebrev
och skuldebrev förenade med op­
tionsrätt till nyteckning som försäk­
ringsbolag ulfärdal och

b.  förskrivningar som bankakiiebo-
lag Ulfärdal, om dessa ej utgöra för­
lagsbevis;

4. i andra skuldförbindelser utfärdade av staten, koramun eller därmed jämföriig samfällighet, riksbanken, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa för jordbrukskredii ellerannan kreditinrättning, som regeringen godkänner, eller av bolag, förening eller stiftelse som i 2 § första stycket I sägs, såvida staten, kommun eller därmed jämföriig samfällighet iklätt sig borgen för förbindelserna;

5.  i skuldförbindelse utfärdad av annan fondstyrelse;

6.  efter hörande av riksförsäkrings­verket i skuldförbindelse utfärdad av företag, som har till syfte au befordra folkhälsan eller att medverka UU för­hindrande av nedsättning av arbetsför­måga eller tiUförbättring av sådan för­måga och som enligt styrelsens pröv­ning anses erbjuda godlagbar säker­het; samt

7.  i fordran hos kredilinrällning i enlighet med vad nedan är stadgat om åleriån.

5. i skuldförbindelse utfärdad av annan fondstyrelse; samt

6. i fordran hos kredilinrällning i enlighet med vad nedan är stadgal om åleriån.

Fjärde fondstyrelsen må placera de under styrelsens förvaltning stående medlen

Senaste lydelse 1976:146. Ikraftträdande 1976:286.

 

Prop. 1978/79:165

249

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1.  i uktier i svenskt aktiebolag med undantag av aktiebolag, som driver bank- eller försäkringsrörelse; samt

2.  i sådana konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade raed options­rätt till nyteckning som utfärdals av aktiebolag som avses i 1 i della siycke.

1 den mån så erfordras för en tillfredsställande betalningsberedskap eller eljesl för tillgodoseende av kravet på ändamålsenlig förvaltning må fond­medel även innestå hos riksbanken, bankaktiebolag eller postgirot.

J2 a § Allmänna pensionsfonden må icke inneha mer än tio procent av aktierna i samma aktiebolag eller, om aktierna ha olika röstvärde, större antal än att röstetalet för aktierna utgör högst tio procent av röstetalet för samtliga ak­tier.

Föreligga särskilda skäl, må rege­ringen medgiva undantag från förbu­det i första stycket.

14 §4

Riksbanken, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa för jordbmks­kredit, Sveriges allmänna hypoleks­bank. Svenska skeppshypotekskas­san eller annan kreditinrättning som regeringen godkänner äger mol bevis om fullgjord avgiftsbetalning bevil­ja den som eriagt avgift till försäk­ringen för lilläggspension enligt la­gen (1962:381) om allmän försäkring under föregående år återlån med högst hälften av vad sålunda eriagts. Åleriån raå ej beviljas, om dess be­lopp enligt vad nu sagis icke skulle uppgå till femhundra kronor.

Riksbanken, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa för jordbmks­kredit, Sveriges allmänna hypoleks­bank. Svenska skeppshypotekskas­san eller annan kreditinrättning som regeringen godkänner äger mot bevis om fullgjord avgiftsbetalning bevil­ja den som eriagt avgift till försäk­ringen för tilläggspension enligt la­gen (1962:381) om allmän försäkring åleriån med högst hälften av vad sä­lunda sammanlagt eriagts under de fem närmast föregående åren. Åter­lån må ej beviljas, om dess belopp enligt vad nu sagts icke skulle uppgå till femtiotusen kronor. Den utestå­ende skuldens kapitalbelopp mä för varje låntagare uppgå till sammanlagt högst femhundratusen kronor.

15 i

Kredilinrällning, som enligt 14 § lämnat åleriån, äger i samband där­med till motsvarande belopp erhålla lån från den fondstyrelse, som enligt

"Senaste lydelse 1976:98.

'Senaste lydelse 1976:98

Kreditinrättning, som enligt 14 § lämnat åleriån, äger i saraband där­raed till motsvarande belopp erhålla lån från den fondstyrelse, som enligt

 

Prop. 1978/79:165

250

 

Nuvarande lydelse

2 § har alt förvalta de avgifter för vil­ka återiånet beviljals.

Räntesatsen för lån från fondsty­relse till kreditinrättning enligt vad i första stycket sägs fastställes av re­geringen. Sagda räntesats skall be­stämmas så att den med en halv pro­cent överstiger högsta allmänt före­kommande räniesais vid inlåning i bankakliebolag, sparbank och central­kassa för jordbrukskredit. Utan hinder av vad sålunda blivU bestämt äger dock fondstyrelsen och kreditinrättningen för visst lån överenskomma om en efter del rådande marknadsläget bestämd, för viss tid bunden räntesats.

Föreslagen lydelse

2 § har att förvalta de avgifter eller större delen av de avgifier för vilka återiånet beviljats.

Räntesatsen för lån från fondsty­relse till kredilinrällning enligt vad i första stycket sägs skaU motsvara räntesatsen för senast i Sverige utgivna långfristiga statsobligationslån, om ej regeringen, med hänsyn tUl an det all­männa ränteläget därefter ändrats, faststäUt annan räntesats. Räntesat­sen för lånet skaU omprövas vart femte år under dess löptid.

16

Åleriån, som icke i sin helhet åter­betalas inom ett år frän utlämnandet, skall årligen amorteras med belopp icke understigande en tiondel av lå­nesumman Kreditinräliningslån hos fondstyrelse enligt 15 § skall återbe­talas i samma mån som återiånet, dock ej långsammare än som före­skrivits i villkoren för sistnämnda lån.

Åleriån, som icke i sin helhet åter­betalas inom ett år från utlämnandet, skall åriigen amorteras med belopp icke understigande en femtondel av lånesumman. Kreditinrättnings lån hos fondstyrelse enligt 15 § skall återbetalas i samma mån som åter­lånet, dock ej långsammare än som föreskrivits i villkoren för sistnämn­da lån. Har återlån uppsagts tiU betal­ning, må kreditinrättnings lån hos fondstyrelse likväl, tiU den del det mot­svarar obetald återlåneskuld, återbe­talas på de villkor som gällde före upp­sägningen.

Återlån må, om långivaren och låntagaren äro ense därom, kunna över­föras lill annan kreditinrättning, som äger bevilja dylikt lån.

Denna lag träder i kraft den    1 fråga om åleriån som beviljats

före lagens ikraftträdande (xh lån till kreditinrättning som beviljat återiånet äger 14-16 §§ i deras äldre lydelse fortfarande tillämpning.

 

Prop. 1978/79:165

251

3    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse

Härigenom föreskrives att 274 och 336 §§ lagen (1948:433) om försäk­ringsrörelse skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivddse

Föreslagen lyddse

274 §1

Vid envar tidpunkt skall ett belopp motsvarande försäkringsfonden för livförsäkringar vara redovisat i följande slag av värdehandlingar:

1. obligationer eller andra skuldförbindelser, som utfärdats eller garanterats av staien;

2. obligationer utfärdade av Sve­riges allraänna hypoleksbank. Ko­nungariket Sveriges stadshypoteks­kassa. Svenska bostadskreditkas­san, Svenska skeppshypotekskassan. Skeppsfartens sekundäriånekassa, Sveriges invesleringsbank akiiebolag eller Nordiska investeringsbanken eller av kreditakiiebolag, som enligi vad därom finnes stadgat står under tillsyn av bankinspektionen;

3. av riksbanken, svenskt bankak­liebolag, svensk sparbank eller cen­tralkassa för jordbrukskredit utfär­dade fordringsbevis, med undantag av sådana jör den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, som medföra rätt UU betalning först efter utfärdarens övriga Jördringsägare (förlagsbevis);

2.  obligationer eller andra skuldför­bindelser, utfärdade av Sveriges all­männa hypoleksbank. Konungari­ket Sveriges stadshypotekskassa. Svenska   bostadskreditkassan. Svenska skeppshypoiekskassan. Skeppsfartens sekundäriånekassa. Nordiska investeringsbanken eller kreditakiiebolag, med undantag av sådana för den allmänna rörelsen av­sedda förskrivningar, som medföra rän UU betalningfbrsl efter utfärdarens övriga fordringsägare (jorlagsbevisj;

3.  obligaiioner, utfärdade eller ga­ranterade av svenskt bankaktiebolag, svensk sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit, eller av sådant bank-Institut eller riksbanken utfärdade andra fordringsbevis, med undanlag av föriagsbevis;

4. obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av svensk kommun, som till länets upptagande eller garanterande erhållit regeringens tillstånd;

5.  av svenskt Industriföretag utfär­dade obligationer, vilka offentligen utbjudits av svenskt bankakliebolag, Sveriges investeringsbank aktiebo­lag eller Nordiska investeringsban­ken;

6.  skuldförbindelser, för vilka bo­laget äger säkerhet genora

inleckning i jordbruks-, bostads-.

5.  av svenskt näringsföretag utfär­dade obligationer, vilka ofTentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag, Sveriges investeringsbank aktiebo­lag eller Nordiska invesleringsban­ken;

6.  skuldförbindelser, för vilka bo­laget äger säkerhet genom

inteckning i jordbmks-, bostads-.

' Senaste lydelse 1976: 145. Ikraftträdande 1976:285.

 

Prop. 1978/79:165

252

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

kontors- eller affärsfastighet inom fyra femtedelar eller i annan fasiighel inom ivå tredjedelar av senasi fasl­slällda taxeringsvärde eller

inleckning i tomiräu, till vilken hör byggnad som är avsedd för bo­stads-, kontors- eller affärsändamål, inom fyra femtedelar eller i annan tomiräti inom två tredjedelar av senast faslslällda taxeringsvärde, allt med den ytteriigare begränsning som för­säkringsinspekiionen föreskriver med hänsyn till tomirättsavtalets in­nehåll eller annan omständighet,

dock att, ulom i fråga om sådant lån till svensk kommun för vilket försäkringsinspektionen medgivil undantag, åbyggnad skall, för alt in­teckning i fastigheten eller tomträt­ten må godkännas, vara brandför­säkrad i försäkringsbolag som avses i denna lag eller i utländsk försäk­ringsanstalt med rätt att driva för­säkringsrörelse här i riket;

kontors- eller affärsfastighel eller i fasiighel, som helt eller delvis är inrät­tad för industrieU verksamhet, inom sextio proceni av faslighetens uppskai-lade värde eller, om panrvärde fasl­siällis för fasligheten enligt gällande bestämmelser om lån av staismedel tiU främjande av bostadsbyggandet, inom sjuttiofem procent av pantvärdet eller

inteckning i tomträtt lill vilken hör byggnad, som är avsedd för bo­stads-, kontors- eller affärsändamål eller som heh eller delvis är inrättad för industrieU verksamhet, inom sextio procent av det uppskattade värdet av byggnad och annan egendom som hör IiU tomträtten eller, om pantvärde fastställts för egendomen enligt nämn­da bestämmelser, inom sjuttiofem pro­cent av pantvärdet allt med den ytter­ligare begränsning som försäkrings-inspektionen föreskriver med hän­syn lill tomträttsavialets innehåll eller annan omständighet,

dock alt, utom i fråga om sådant lån till svensk kommun för vilket försäkringsinspektionen medgivit undantag, åbyggnad skall, för alt in­leckning i fastigheten eller tomträt­ten må godkännas, vara brandför­säkrad i försäkringsbolag som avses i denna lag eller i utländsk försäk­ringsanstalt med rätt att driva för­säkringsrörelse här i riket;

7.   inhemska och utländska värdehandlingar, som till sin art och till den
säkerhet de erbjuda kunna anses jämföriiga med några av de under 1-6
näranda; dock alt värdehandlingar, vilka enligt sin lydelse skola infrias i
främmande valuta, må användas för redovisning allenast i den mån de
molsvara försäkringsfonden för egen räkning för försäkringar i samma va­
luta;

eller ock i följande lillgångar av annan art:

8.  lån mot säkerhet i bolagets försäkringsbrev inom återköpsvärdet;

9.  värdel av återförsäkringsgivares ansvarighet på grund av i återförsäkring övertagna livförsäkringar, dock atl värdet av utländsk försäkringsanstalts ansvarighet ej må i vidsträcktare mån användas till redovisning av för­säkringsfonden än försäkringsinspekiionen med hänsyn till försäkringsta­garnas säkerhei finner kunna medgivas.

 

Prop. 1978/79:165

253

Föreslagen lydelse

Med uppskattat värde avses det vär­de, som försäkringsbolaget bestämt på grundval av särskilä värdering.

Utan hinder av vad i första stycket är stadgat må ett belopp motsvaran­de högst Ijugo proceni av försäkrings­fonden för egen räkning, redovisas i andra värdehandlingar än i första stycket 1-7 avses. Med försäkringsfond för egen räkning förstås den del av fonden, som icke motsvarar värdet av återförsäkfitigsgivres ansvarighel.

Ulan hinder av vad i första siycket är stadgat må ell belopp motsvaran­de högsl en tiondel av försäkrings­fonden för egen räkning, redovisas i andra värdehandlingar än i första siycket 1-7 avses, dock Icke i aktier

Nuvarande lydelse

336 §2

Av aktiema i svenskt eller ut­ländskt aktiebolag må försäkringsbo­lag icke utan försäkringsinspektio­nens medgivande äga mer än en tju­gondel eller, om aklier med olika röstvärde finnas, stöne antal än au röstetalet fbr aktierna ulgör högst en tjugondel av röstetalet för samtliga aktier. Tillhör försäkringsbolaget koncem, skall vad sålunda stadgats gälla koncemen; aktiebolag som  är försäkringsbolag, skall härvid an­ses såsom koncernbolag, däresi för­hållandena är sådana atl aktiebola­get, om det varil försäkringsaktiebo­lag, jämlikt 333§ skulle hava räknats såsom dotterbolag.

Av aktierna i svenskl eller ut­ländskt akiiebolag må försäkringsbo­lag icke utan försäkringsinspektio­nens medgivande äga mer än tio pro­cent eller, om aktier raed olika röst­värde finnas, större antal än alt rös­tetalet för aktierna utgör högsl tio procent av röstetalet för samtliga ak­tier. Tillhör försäkringsbolaget kon­cern, skall vad sålunda stadgals gälla koncemen; akiiebolag, som ej är för­säkringsbolag, skall därvid anses så­som koncernbolag, därest förhållan­dena äro sådana att aktiebolaget, om del varit försäkringsaktiebolag, jäm­likt 333 § skulle hava räknats säsom dotterbolag.

Vad i första stycket är stadgat skall ej äga tillämpning å aklier i för­säkringsaktiebolag eller i aktiebolag, vars verksamhet uteslutande har lill föremål att äga aktier i försäkririgsaktiebolag, att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt försäkringsbolag, att utöva förvaltning av försäkringsbolags fas­tigheter eller att biträda försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande.

Försäkringsbolag må icke utan försäkringsinspektionens medgivande äga andel i aktiefond.

Denna lag träder i kraft den      Belopp, sora före ikraftträdandet

redovisats enligt 274 § första stycket 6 i dess äldre lydelse, får redovisas på samma säu även i fortsättningen,

Senaste lydelse 1961:610.

 

Prop. 1978/79:165

254

4    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse

Härigenom föreskrives att 54-56 samt 66 och 74 SS lagen (1955:183) om bankrörelse skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

54 §'

Bankakliebolag fårej föregen räk­ning driva handel med eller, med de undanlag som angivas i 55 och 56 §§, förvärva annat än guld, mynt, väx­lar, checkar, anvisningar, obligatio­ner och andra för den allmänna rö­relsen avsedda förskrivningar utom sådana som medföra rän Ull betalning försl efter utfördarens övriga fordrings­ägare (förlagsbevis).

Bankakliebolag flrej föregen räk­ning driva handel med eller, raed de undanlag som angivas i 55 och 56 §§, förvärva annat än guld, mynt, väx­lar, checkar, anvisningar, obligatio­ner och andra för den allmänna rö­relsen avsedda förskrivningar.

55 §2 Bankakliebolag får förvärva

2. aktie i bolag, vilket uteslutande har till syfte atl förvalla fast egen­dom eller tomträtt som förvärvats för det under 1 angivna ändamålei.

1. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt för alt bereda banken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov,

2. aktie i bolag, vilket uteslutande har till syfte att förvalta fasl egen­dom eller tomirätt sora förvärvats för det under 1 angivna ändamålet.

och förlagsbevis, som utfärdats av så­dant bolag,

3.  inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till faslighet, sora bank­bolaget äger, eller till lokaler, sora bolaget i övrigi innehar,

4.  bosladsrätl för atl bereda bostad åt någon som är anslälld i banken,

5.  efter tillstånd av regeringen, ak-        5. efter tillstånd av regeringen, ak­tie  i  annat   bankaktiebolag,  i   ut-     tie  i   annat  bankakliebolag,  i   ut-

ländskt bankförelag och i svenskl aktiebolag eller utländskt företag, vars ändamål kan anses gagneligl för bankväsendel eller det allmänna, samt garantifondbevis eller förlags­bevis utfärdat av bolag eller förelag som nu nämnls.

'Senaste lydelse 1968:601. Senaste lydelse 1975:227.

ländskt bankförelag och i svenskt akiiebolag eller ulländskt förelag, vars ändamål kan anses gagneligl för bankväsendel eller del allmänna, samt garantifondbevis eWer sådan för den aUmänna rörelsen avsedd förskriv­ning, som medför räll liU betalningfbrsl efter utfärdarens övriga fordringsägare (föriagsbevis), ulfärdal av bolag eller förelag som nu nämnls.

 

Prop. 1978/79:165

255

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

Bankbolag, som medverkar vid emission av aklier eller förlagsbevis på den allmänna marknaden får för­värva aktie eller förlagsbevis som in­går i emissionen. Sådan aktie eller sådant förlagsbevis skall bolaget dock avyttra så snart del lämpligen kan ske och senast ell år efter förvärvet. Om synneriiga skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten föriänga denna frist.

Bankbolag sora medverkar vid emission av aktier på den allmänna marknaden fär förvärva aktie som ingår i emissionen. Sädan aktie skall bolaget dock avyttra så snart del lämpligen kan ske och senast ett år efter förvärvet. Om synneriiga skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten föriänga denna frist.

56 §3

För atl skydda fordran fär bankak­tiebolag dels på offentlig auktion el­ler fondbörs eller vid exekutiv för­säljning köpa egendom som är ut­mätt eller pantsatt för fordringen dels, om del är uppenbart att bank­bolaget annars skulle lida avsevärd föriust, såsom betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller annan egendom. Vad nu sagis gäller ej egen akiie. Uigöres köpt eller övertagen egendom av fastighet, gmva, fabrik eller annan liknande anläggning eller fartyg, får bankak­liebolag i utbyte mol sådan egendora med lillhörande lös egendom förvär­va aktie i bolag, som bildals för för­valtning av egendomen eller för fort­sättande av en med denna driven verksamhet, elter föriagsbevis, som utfärdats av sådani bolag. Bankbolag får däQämte förvärva aktie i bolag, i vilket bankbolagel enligt della stycke föml förvärvat aktie, om uppenbar fara är atl bankbolaget an­nars skulle lida föriust.

Har bankbolag enligt försia styc­ket förvärvat aktie i bolag ellerav ak­tiebolag utfärdat förlagsbevis, får bankbolaget, om aktiebolaget över­låter sina tillgångar på annal aktie­bolag, byta ut aktien eller förlagsbe­viset mol aktie i det andra aktiebo-

För atl skydda fordran får bankak­tiebolag dels pä offentlig auktion el­ler fondbörs eller vid exekutiv för­säljning köpa egendom som är ul­mätt eller panisatt för fordringen dels, ora det är uppenbart att bank­bolaget annars skulle lida avsevärd föriust, såsom betalning för fordran övertaga för fordringen panisatt eller annan egendom. Vad nu sagts gäller ej egen aktie. Utgöres köpt eller övertagen egendom av faslighet, gmva, fabrik eller annan liknande anläggning eller fartyg, fär bankak­tiebolag i utbyte mot sådan egendom med tillhörande lös egendora för­värva aktie i bolag, som bildals för förvaltning av egendomen eller för fortsättande av en med denna driven verksamhet. Bankbolag fii däQämte förvärva aktie i bolag, i vilket bank-bolaget enligt detta stycke fömt för­värvat aktie, om uppenbar fara är alt bankbolaget annars skulle lida för­lust.

Har bankbolag enligt första styc­ket förvärvat aktie i bolag, får bank-bojaget, om aktiebolaget överiåter sina tillgångar på annat aktiebolag, byta ut aktien mot aktie i det andra aktiebolaget.

'Senasle lydelse 1972:656.

 

Prop. 1978/79:165                                                   256

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

laget eller förlagsbevis som utfärdats av detta bolag.

Egendom, som bankbolag förvärvat enligt första eller andra stycket skall avyttras så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga mm ulan föriust för bolaget.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröjligen anmälas hos tillsyns­myndigheten.

66 §

Bankaktiebolag   må   ej   utfärda        Av bankaktiebolag utfärdade obli-tryckta eller graverade, UU Innehava-     gationer och förlagsbevis skaU lyda på ren eller till viss man eller order ställda     minst etlhundra kronor Jämte ränta, förbindelser eller ikläda sig ansvarighel för sådana förbindelser.

Vad sålunda stadgats skaU dock ej gälla av bankbolaget utställda ränte­bärande förlagsbevis lydande å minsl etlhundra kronor.

74 §'»

Styrelsen skall inom sig ulse verkslällande direktör att under styrelsens inseende leda verksamheten, däri inbegripet att i den utsträckning slyrelsen bestämmer avgöra ärenden av beskaffenhet att eljest ankomma på styrelsens egen prövning. Där förhållandena så påkalla, må bland styrelseledamöterna eller styrelsesuppleanterna flera verkslällande direktörer utses. Styrelsen skall även förordna styrelseledamot eller styrelsesuppleanl att vara ställföreträdare för verkställande direktör.

Styrelsen må jämväl uppdraga åt annan än verkställande direktör att ensam eller i förening med annan avgöra ärenden av beskaffenhet att eljest an­komma på styrelsens egen prövning.

Angående den befogenhet i olika avseenden, som skall tillkomma verk­slällande direktör eller person som avses i andra stycket, åligger det slyrelsen att meddela föreskrifter i en för ett år i sänder fastställd instmklion. Avser uppdragei beviljande av kredit, skola gmnderna för kreditgivningen fast­ställas. Hava flera verkställande direktörer utsetts skall instmktionen angiva hum ledningen av bankens verksamhet skall mellan dem fördelas. Styrelsen skall så snart kan ske till tillsynsmyndighet insända avskrift av instmktionen ävensom, där ändringar vidtagas i densamma, meddela myndigheten därom.

Uppdrag som sägs i denna paragraf må när som helst återkallas eller inskränkas. Utan hinder av uppdrag äger styrelsen själv avgöra ärende av vaQe slag.

Styrelsen må icke åt enskild styrelseledamot eller annan uppdraga att avgöra ärende, sora avser:

1. inrättande eller indragning av avdelningskontor eller övertagande av annan bankrörelse;

"Senaste lydelse 1975:227.

 

Prop. 1978/79:165

Z57

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2.  förvärv eller avyttring av fastighet, avsedd för bankens inrymmande eller för alt tillgodose därmed sammanhängande behov;

3.  beviljande av kredit lill befaUningshavare, som avses i 61 S första styc­ket, eller annan befattningshavare, som ensam eller i förening med annan får avgöra på styrelsen ankommande ärenden, till den som är gift med sådan befattningshavare, till person som avses i 61 § andra stycket eller lill bolag, förening eller annan sammanslutning, vari sådan person är sty­relseledamol eller såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt ekono­miskt intresse; styrelsen dock obetaget atl för person eller sammanslutning, som nu nämnls, fastställa vissa gränser, inom vilka utan styrelsens beslut i vaQe särskilt fall kredil må beviljas vederbörande i och för en av honom idkad rörelse;

4.  förvärv av aktie eller förlagsbevis i andra fall än då fråga är om aktie eller förlagsbevis, som ar för bankbo­lagets fordran utmätt eller pantsatt;

5.  fastställande av allmänna rän­tesatser för in- och utlåning; dock atl beslut där så påkallas av allmän ränteförändring, må utan styrelsens hörande meddelas för tiden intill nästkommande styrelsesammanträ­de.

1 denna paragraf meddelade be­stämmelser angående kredit skola gälla även i fråga om garantiförplik­telse, som bankbolag ikläder sig.

4.  förvärv av aktie i andra fall än då fråga är om aktie, som är för bank­bolagets fordran utmätt eller pant­satt;

5.  fastställande av allmänna rän­tesatser för in- och utlåning; dock att beslul, där så påkallas av allmän ränteförändring, må utan styrelsens hörande meddelas för tiden intill nästkommande styrelsesammanträ­de;

6.  ingivande av obligaiioner.

I denna paragraf meddelade be­stämmelser angäende kredit och ob­ligaiioner skola gälla även i fråga om garanliförpliktelse, som bankbolag ikläder sig.

Denna lag träder i kraft den

17   Riksdagen 1978179, I saml. Nr 165.

 

Prop. \918fl9:165                                                    258

5    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker

Härigenom föreskrives au 23, 24. 35 och 39 SS lagen (1955:416) om spar­banker skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                Förestagen lydelse

23        S'

Sparbank fär ej för egen räkning Sparbank får ej för egen räkning
driva  handel   med  eller,  med de driva  handel   med eller,  med  de
undantag som angivas i 24 och 25 §S, undanlag som angivas i 24 och 25 §S,
förvärva annai än guld, mynt, väx- förvärva annal än guld, mynt, väx­
lar, checkar, anvisningar, obligalio- lar, checkar, anvisningar, obligatio­
ner och andra för den allmänna rö- ner och andra för den allmänna rö­
relsen avsedda förskrivningar uiom relsen avsedda förskrivningar.
sådana som medföra räu liU belalning
försl efter utfärdarens övriga fordrings­
ägare (förlagsbevis).

24                                 S
Sparbank får förvärva

1.  fasl egendom, tomträtt och bostadsrätt för att bereda sparbanken lokaler
för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov,

2. aktie i bolag, vilkel uteslutande    2. aktie i bolag, vilket uteslutande har till syfte alt förvalta fasl egen- har till syfte alt förvalta fast egen­dom eller tomirätt som förvärvats dom eller tomträtt sora förvärvats för det under 1 angivna ändamälet, för det under 1 angivna ändamålet, och förlagsbevis, som uifärdals av så­dant bolag,

3.  inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som spar­banken äger, eller lill lokaler, som sparbanken i övrigt innehar,

4.  bostadsrätt för att bereda boslad åt någon som är anställd i sparbanken.

Ärende om förvärv enligt första stycket av fast egendom, tomträtt eller aktie avgöres av huvudmännen, om ej annat följer av sparbankens reg-leraenle. Detsamma gäller ärende om förbättring av byggnad i vilken spar­bankens lokaler äro eller avses bliva inrymda.

Sparbank får till belopp, som vid vaQe lidpunki samraanlagt svarar mot högst tio procent av sparbankens egna fonder, förvärva andel i sådan eko­nomisk förening eller aktie i sådant bolag, som med regeringens godkän­nande verkar som en sammanslutning av svenska sparbanker för tillgo­doseende av gemensamma intressen eller garantifondbevis eller föriagsbevis, som utfärdats av föreningen eller bolaget, eller i övrigi tillskjuta medel till föreningen eller bolaget.

Ulöver vad som följer av tredje slyckel får sparbank efter tillstånd av tillsynsmyndigheten tillskjuta medel lill förening eller aktiebolag som avses

'Senaste lydelse 1968:602. Senaste lydelse 1975:228.

 

Prop. 1978/79:165                                                  259

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

i nämnda siycke, om anlingen det tillskjutna kapitalet icke kan gmnda upplåningsrätl eller läcka krav på eget kapital hos föreningen, bolaget eller annorstädes eller fråga är om kreditaktiebolag som har till huvudsakligt ändamål att lämna lån mot säkerhet i form av panträtt på gmndval av inteckning i bostads-, kontors- eller affärsfastighet. Efter tillstånd av re­geringen får sparbank förvärva aktie även i annat svenskl aktiebolag, vars ändamål kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, samt garantifondbevis eller föriagsbevis utfärdat av sådani bolag.

Sparbank som medverkar vid emis- Sparbank får endasi efier lillsiånd
sion av aklier eller förlagsbevis på   av lillsynsmyndigheien medverka vid
den allmänna marknaden får efter   emission av aktier eller föriagsbevis
tillstånd av lillsynsmyndigheien förvar-       på den allmänna marknaden. Spar-
va aktie eller förlagsbevis som ingår i        banken får förvärva aktie som ingår
emissionen. Sådan aktie eller sådani         i emissionen men skall avyitra den
föriagsbevis skall sparbanken avyttra        så snart del lämpligen kan ske och
så snart del lämpligen kan ske och  senasietiårefterförvärvet. Om syn-
senast ett år efter förvärvel. Om syn-      nerliga skäl föreligga, kan tillsyns-
neriiga skäl föreligga, kan lillsyns-   myndigheien föriänga denna frist,
myndigheten föriänga denna frist.

35 §3 Sparbank/aV ej utförda tryckta elter        Av sparbank utfärdade obligationer graverade. Ull innehavaren eller lill viss     och föriagsbevis skall lyda på minst man elter order siäUdaförbindelser el-     etthundra kronor jämie ränla. ler ikläda sig ansvarighel för sådana förbindelser. Vad nu sagts gäller dock ej räntebärande föriagsbevis, som ly­der på minst etthundra kronor.

Sparmärken för användning vid inlåning inom skolsparrörelsen får spar­bank utfärda endast om åtgärder vidtagits för kontroll över utelöpande mär­ken.

39 §4

Styrelsen får, om reglementet medgiver det, uppdraga ål styrelseledamol eller annan alt ensam eller i förening med annan avgöra ärenden av be­skaffenhet atl annars ankomma på styrelsens egen prövning.

Om den befogenhet, som skall tillkomma person som avses i första stycket, åligger del styrelsen att meddela föreskrifier i en för ett år i sänder fastställd instruktion. Avser uppdraget beviljande av kredil, skola gmnderna för kre­ditgivningen fastställas. Slyrelsen skall, så snart del kan ske, lill tillsyns­myndigheten insända avskrift av instmktionen och undenätla myndigheten om de ändringar som vidtagas i instruktionen.

Uppdrag enligt första stycket kan när som helst återkallas eller inskränkas. Utan hinder av uppdrag får styrelsen själv avgöra ärende av vaQe slag.

Styrelsen får ej uppdraga åt enskild styrelseledamot eller annan att avgöra ärende, som avser

'Senaste lydelse 1968:602. "Senaste lydelse 1975:228.

 

Prop. 1978/79:165                                                  260

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

1.  inrällande eller indragning av filial eller övertagande av annan bank­rörelse,

2.  förvärv eller avyttring av faslighet, som är avsedd för sparbankens in­rymmande eller för att tillgodose därmed sammanhängande behov,

3.  beviljande av kredit till befattningshavare, som avses i 30 S första styc­ket, eller annan befattningshavare, som ensam eller i förening med annan får avgöra på styrelsen ankommande ärenden, lill den som är gift med sådan befattningshavare, lill person som avses i 30 S andra siyckei eller till bolag, förening eller annan sammanslutning, vari sådan person är sty­relseledamot eller som delägare eller medlem har ett väsentligt ekonomiskt iniresse; för kredil, som nu sägs, får dock styrelsen fastställa vissa gränser, inom vilka utan styrelsens beslut i vaQe särskilt fall kredit får beviljas i och för en av låntagaren idkad rörelse,

4.  förvärv av aktie eller förlagsbevis 4. förvärv av aktie i andra fall än i andra fall än då fråga är om aktie       då fråga är om aktie, som är utmätt eller förlagsbevis, som är utmätt eller  eller pantsatt för sparbankens ford-pantsatt för sparbankens fordran,                             ran,

5.  faslslällande av allmänna räntesatser för in- och utlåning; dock alt be­slut, om det är påkallat av allmän ränteförändring, får utan styrelsens hörande meddelas för liden till nästa styrelsesammanträde,

6.  meddelande av bestämmelser 6. meddelande av bestämmelser ora kassaverksamheten vid sparban- om kassaverksamheten vid sparban­ken eller om rörelsen i dess helhet         ken eller om rörelsen i dess helhet vid filial och hur denna rörelse skall vid filial eller om rörelsen i dess hel-övervakas från huvudkontorets sida.       vid filial och hur denna rörelse skall

övervakas från huvudkontorels sida,

7. utgivande av obligationer.
Beslämraelserom kredit skola gäl-        Bestämmelserom kredit och ob-
la även i fråga om garantiförbindelse,     ligationer skola gälla även i fråga om
sora sparbank ikläder sig.       garantiförbindelse,   som   sparbank

ikläder sig.

Denna lag träder i krafl den

 

Prop. 1978/79:165                                                                261

6    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen

Härigenom föreskrives att 31, 32 och 42 a SS lagen (1956:216) om jord­brukskasserörelsen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lyddse                        Föreslagen lyddse

31 S'

Kreditkassa fårej föregen räkning Krediikassa fårej föregen räkning
driva handel med eller, med de      driva handel med eller, med de
undanlag som angivas i 32 och 33 SS, undanlag som angivas i 32 och 33 SS,
förvärva annat än guld, mynt, väx- förvärva annat än guld, mynt, väx­
lar, checkar, anvisningar, obligalio- lar, checkar, anvisningar, obligatio­
ner och andra för den allmänna rö- ner och andra för den allmänna rö­
relsen avsedda förskrivningar utom relsen avsedda förskrivningar.
förlagsbevis.

32                                           S
Kreditkassa får förvärva

1.   fast egendom, tomträtt och bostadsrätt för alt bereda kassan eller an­
sluten kassa lokaler för dess inrymmande eller lillgcxiose därmed samman­
hängande behov,

2.  aktie i bolag, vilket uteslutande 2. aktie i bolag, vilkel uteslutande har till syfte att förvalta fast egen-   har till syfte alt förvalla fasl egen­dom eller tomträtt som förvärvats dora eller tomiräti som förvärvats för det under 1 angivna ändamålet,      för det under I angivna ändamålet, och förlagsbevis, som iilfdrdals av så­dant bolag,

3.  inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som kassan äger, eller till lokaler, som kassan i övrigt innehar,

4.  bostadsrätt för att bereda bostad åt någon som är anställd i kassan eller i ansluten kassa.

Ärende om förvärv enligt första stycket av fast egendom, tomträtt eller aktie avgöres av stämman, om ej annal följer av kreditkassans stadgar. Detsamma gäller ärende om förbäitring av byggnad i vilken kassans eller ansluten kassas lokaler äro eller avses bliva inrymda.

Centralkassa fär lill belopp, som vid vaQe lidpunkt sammanlagt svarar mol högsl tio procent av kassans och anslutna jordbmkskassors eget kapital förvärva andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådani bolag, som tillgodoser för kreditkassor gemensamraa intressen, eller garantifondbevis eller förlagsbevis, som utfärdats av föreningen eller bolaget, eller i övrigt tillskjuta medel lill föreningen eller bolaget.

Utöver vad som följer av iredje stycket får centralkassa efter tillstånd av tillsynsmyndigheten tillskjuta medel lill förening eller aktiebolag som avses i nämnda stycke, om anlingen det tillskjutna kapitalet icke kan gmnda upplåningsrätl eller täcka krav på eget kapital hos föreningen, bolaget eller

' Senaste lydelse 1968:605.

Senaste lydelse 1975:229.

 

Prop. 1978/79:165

262

 

Nuvarande lydelse

hörcslageii Ivddse

 

annorstädes eller fräga är om kreditakiiebolag som har lill huvudsakligt ändamål att lämna lån mot säkerhei i form av panträtt på grundval av inteckning i bostads-, kontors- eller affärsfastighel. Efter tillstånd av re­geringen får ceniralkassa förvärva aktie även i annat svenskt aktiebolag, vars ändamål kun unses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, samt guruniifondbevis eller förlagsbevis utfärdat av sådant bolag.

Ceniralkassa som medverkar vid   Centralkassa får endasi ejler liU-

emission av aktier eller förlagsbevis      stånd av lillsynsmyndigheien medver-

på den allmänna marknaden får ejler lillsiånd av lillsyiisinyndigheien förvär­va ukiie eller föriagsbevis som ingår i emissionen. Sådan akiie eller sådani föriagsbevis skall centralkassan avyit-ru så snart del lämpligen kan ske och senust eu är efter förvärvet. Om syn­nerliga skäl föreligga, kan tillsyns­myndigheten förlänga denna frist.

ka vid emission av aktier eller för­lagsbevis på den allmäna markna­den. Cenlralkassan fär förvärva aktie som ingår i emissionen men skall av­yttra den så snart del lärapligen kan ske och senasi ett år efter förvärvel. Om synneriiga skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten föriänga denna frist.

42 a

Kreditkassa får ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till viss man eller order ställda för­bindelser eller ikläda sig ansvarighet för sådana förbindelser. Vad nu sagts gäller dock ej räntebärande förlagsbe­vis, som centralkassa uifärdar och som lyder på minsl etlhundra kro­nor.

Kreditkassa får ej ulfärda tryckta eller graverade, lill innehavaren eller till viss man eller order ställda för­bindelser eller ikläda sig ansvarighet för sådana förbindelser. Centralkassa jår dock utlärda räntebärande obliga­tioner och förlagsbevis, som lyder på minst etlhundra kronor, och ikläda sig ansvarighel för obligaiioner, som annan iiijärdat.

Denna lag iräder i kraft den

'Senaste lydelse 1968:605.

 

Prop. 1978/79:165                                                  263

7    Förslag till

Lag om fusion mellan Svenska skeppshypotekskassan och Skeppsfar­tens sekundäriånekassa

Härigenom föreskrives följande.

1 § Regeringen får efter hörande av styrelsen för Svenska skeppshypoteks­kassan och Skeppsfartens sekundärlånekassa beslula om fusion, varigenom sekundäriånekassan upplöses ulan likvidation och dess tillgångar och skulder övertages av skeppshypotekskassan.

2§ Del yttrande av slyrelsen som avses i 1 S skall innehålla

1.  förslag lill fusionsvillkor,

2.  redogörelse av slyrelsen för händelser av väsenilig belydelse för kas­sornas ställning, vilka har inträffat efter den senaste årsredovisningen samt

3.  redogörelse av styrelsen för de omständigheter i övrigt som kan vara av viki Ibr bedömningen av fusionsvillkoren.

Vid styrelsens yttrande skall fogas yttrande av kassornas revisorer över styrelsens förslag och redogörelser enligt försia siycket 1-3.

Slyrelsen skall bereda vardera kassans låntagare lillfälle all sammanträda för granskning av de handlingar som anges i första och andra styckena. Yttrande som lånlagarna beslutar vid sammanträdet skall fogas vid styrelsens yllrande.

3  § I beslut om fusion enligt 1 S anges de villkor som skall gälla för fusionen och den dag då fusionen skall anses genomförd.

4  § Beslutar regeringen om fusion enligt 1 S, ställer staten till förfogande en av riksgäldsfullmäklige utfärdad förbindelse alt gentemot innehavare av obligationer som kassorna har gett ut innan fusionen genomförts, svara för föriust som kan uppkomma på gmnd av fusionen.

Denna lag träder i kraft den

 

Prop. 1978/79:165

264

8    Förslag tiil

Lag om ändring i lagen (1965:139) om Svenska skeppshypotekskas­san och Skeppsfartens sekundärlånekassa

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1965:139) om Svenska skepps­hypotekskassan och Skeppsfartens sekundärlånekassa alt mbriken till lagen samt 1-4, 6-11, 13 och 15 SS skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Lag om Svenska skeppshypoteks­kassan och Skeppsfartens sekun­därlånekassa'

Föreslagen lydelse

Lag   om   Svenska   skeppshypo­tekskassan

I S

Svenska skeppshypotekskassan och Skeppsfartens sekundärlånekassa ha lill ändamål alt medverka vid fi­nansiering av rederiförelag häri riket genom atl lämna lån, huvudsakligen av långfristig karaktär, eller ikläda sig garanti för sådana lån.

Svenska skeppshypotekskassan har till ändamål att medverka vid fi­nansiering av rederiföretag här i riket genora atl lämna lån, huvudsakligen av långfristig karaktär, eller ikläda sig garanti för sådana lån.

 

För styrelsens ledamöier finnas högst sju suppleanter. Styrelsens ordförande, vice ordförande och övriga ledamöter saml supp­leanter ulses av regeringen för en tid av högsl tre år i sänder. Ledamöternas arvoden beslämmas av regeringen.

Kassorna förvaltas varför sig av en gemensam slyrelse med säte i Gö­leborg. Styrelsen beslår av sju leda­möter, av vilka en skall vara ord­förande och en vice ordförande.

Kassan förvallas av en styrelse med säte i Göteborg. Styrelsen beslår av sju ledamöter, av vilka en skall vara ordförande och en vice ordfö­rande.

3S3

Revisorernas arvoden bestämmas av regeringen.

För revision av styrelsens förvalt­ning och kassornas räkenskaper utser regeringen åriigen två revisorer och två suppleanter för dem.

För revision av styrelsens förvall­ning och kassans räkenskaper utser regeringen årligen två revisorer och två suppleanter för dem.

4 S

Styrelsens och revisorernas berät­telser skola genom styrelsens försorg vaQe år före april månads uigång till­ställas chefen Vör,finansdepartemen­tet och låntagarna.

' Senasle lydelse 1974:1019.

Senaste lydelse 1974:1019.

Styrelsens och revisorernas berät­telser skola genom styrelsens försorg varje år före april månads utgång till­ställas chefen för industrideparte­mentel och låntagarna.

'Senaste lydelse 1974:1019.

 

Prop. 1978/79:165

265

 

Nuvarande Ivddse

Föreslagen Ivddse

 

Till varje kassas låntagare skall inom samma tid genom styrelsens försorg sändas förteckning över lån­tagarna med angivande av kapital­beloppet av vaQe låntagares lån vid utgången av närmast föregående rä­kenskapsår.

Varje kassas låntagare skola, om någon låntagare begär det, beredas tillfälle all sammanträda för gransk­ning av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper. Begäran om så­dant sammanträde skall framställas skriftligen hos styrelsen före den 10 maj året närmast efter del år gransk­ningen avser.

Till vaQe låntagare skall inom samma tid genom styrelsens försorg sändas förteckning över lånlagarna med angivande av kapitalbeloppet av vaQe låntagares lån vid uigången av närmasi föregående räkenskapsår.

Kassans låntagare skola, om någon låntagare begär det, beredas tillfälle att saramanlräda för granskning av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper. Begäran om sådant sammanträde skall framställas skriftligen hos slyrelsen före den 10 maj året närmast efter det år gransk­ningen avser.

Har sammaniräde begärts enligt tredje stycket, skall det genom styrelsens försorg utsättas alt äga mm i Göteborg före uigången av maj månad samma år.

Yttrande som låntagarna besluta        Yttrande som låntagarna besluta

vid sammaniräde skall senast åtta dagar efter sammanträdet genom styrelsens försorg lillslällas chefen för finansdepartementet.

vid sammanträde skall senasi åtla dagar efter sammanträdel genom styrelsens försorg tillställas chefen för Industridepartementet.

6S

Som garantifond att uigöra sär­skild säkerhet för de förbindelser som ingåtts av kassa ställer staten till förfogande en av fullmäklige i riksgäldskontorei utfärdad garanti­förbindelse på etthundra miljoner kronor för skeppshypotekskassan och fyriiofem miljoner kronor för sekun­därlånekassan.

Som garantifond att utgöra sär­skild säkerhet för de förbindelser som ingåtts av kassan släller staten till förfogande en av fullmäktige i riksgäldskonloret utfärdad garanti­förbindelse på enhundrafyriiofem miljoner kronor.

7 §

Vardera kassans behållna årsvinst skall avsättas till en reservfond. Denna skall användas till atl täcka förluster i kassans rörelse.

Kassans behållna årsvinst skall av­sättas till en reservfond. Denna skall användas till att läcka föriuster i kas­sans rörelse.

8S5

För sin verksamhet anskaffar kas­sa medel genom lån raot obligationer eller andra för den allmänna rörelsen

"Senaste lydelse 1974:524.

För sin verksarahet anskaffar kas­san medel genom lån raot obligatio­ner eller andra för den allraänna rö-

 

Prop. 1978/79:165

266

 

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

 

avsedda förskrivningar eller genom annan upplåning.

Sammanlagda beloppet av skepps­hypoiekskassans låneskuld och ga­ranliförpliktelser må icke uppgå till mera än lio gånger sammanlagda be­loppet av kassans garanti- och re­servfonder. Sammanlagda beloppei av sekundäriånekassans låneskuld och garanliförpliktelser må icke uppgå lill mera ån sex gånger sammanlagda be­loppei av kassans garanii- och reserv­fonder. Moivärdel i svenska kronor av låneskuld eller garanliförpliktelse i utländsk valuta skall beräknas på grundval av den vid beräkningstill­fället på den svenska valutamarkna­den noterade säljkursen för valulan i fråga.

relsen avsedda förskrivningar eller genom annan upplåning.

Sammanlagda beloppet av kassans låneskuld och garanliförpliktelser må icke uppgå till mera än nio gånger sammanlagda beloppet av kassans garanii- och reservfonder. Moivär­del i svenska kronor av låneskuld eller garanliförpliktelse i utländsk valuta skall beräknas på grundval av den vid beräkningstillfället på den svenska valutamarknaden noterade säljkursen för valutan i fråga.

9 S

För lån från kassa skall vara ställd betryggande säkerhet i form av in­teckning i svenskl fartyg eller borgen av staten eller bank.

Inteckning skall ligga, i fråga om lån från skeppshypotekskassan, inom femiio proceni och, i fråga om lån från sekundärlånekassan, inom sjuttio proceni av del värde lill vilkel sly­relsen uppskattar fartygei. Som sä­kerhet mä ej godtagas inteckning i fartyg som är äldre än femton år, när del gäller lån från skeppshypotekskas­san, och lio år, när del gäller lån från sekundärlånekassan.

För lån från kassan skall vara slälld belryggande säkerhet i form av in­teckning i svenskt fartyg eller borgen av staten eller bank.

Inteckning skall ligga inora sjuttio procent av del värde till vilket sly­relsen uppskattar fartyget. Som sä­kerhet må ej godtagas inteckning i fartyg som är äldre än femton år.

10 S

Lån skall lämnas på bestämd lid.     Lånetiden må ej överstiga femton

Lånetiden må ej överstiga femton    år. år för lån från skeppshypotekskassan och lio år för lån från sekundärlåne­kassan.

Översliger lånetiden eu år, skall kassan i regel utlämna lånet atl återbetalas genom avbetalningar enligt fastställd plan.

 

Prop. 1978/79:165

267

 

Nuvarande Ivddse

Föreslagen lydelse

11

Förfallötiden för lån som kassa be­viljar skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren för kassans förbindelser.

Kassa skall vidare ägna särskild uppmärksamhei ål all samma eller med varandra i väsenilig ekonomisk intressegemenskap förbundna länta­gare icke erhålla lån i sådan omfatt­ning, att fara för kassans säkerhet kan uppkomma. Med lån jämställes borgen, annan garanliförpliktelse till kassan och garanliförpliktelse som kassan ingått för låntagaren.

Förfallotiden för lån sora kassan beviQar skall bestämmas så, all den är förenlig med villkoren för kassans förbindelser.

Kassan skall vidare ägna särskild uppmärksamhet ål all samma eller med varandra i väsenflig ekonomisk intressegemenskap förbundna lånta­gare icke erhålla län i sådan omfatt­ning, atl fara för kassans säkerhei kan uppkomma. Med lån jämställes borgen, annan garantiförpliktelse till kassan och garantiförpliktelse som kassan ingåtl för låntagaren.

13 §

Styrelseledamöter, som genom atl överträda föreskrift i denna lag eller med stöd av lagen meddelad bestäm­raelse eller eljest uppsåtligen eller av oaktsamhet tillskynda kassan skada, svara solidariskt för skadan.

Styrelseledamöter, som genom att överträda föreskrifi i denna förord­ning eller med slöd av förordningen meddelad beslämmelse eller eljest uppsåtligen eller av oaktsamhet till­skynda kassa skada, svara solidariskt för skadan.

Ha revisorer i sin berättelse mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift eller uppsålligen underiåtit att göra anmärkning mot sådan uppgift i handling som granskats av dem eller vid fullgörande av sitt uppdrag visat oaklsamhet, äro de solidariskt ansvariga mot kassan för ali skada som uppkommer därav.

15 t Närmare bestämmelser om kas-        Närmare bestämmelser om kas­sornas verksamhet meddelas i reg-     sans verksamhet meddelas i regle-lemente som regeringen utfärdar.       mente som regeringen utfärdar.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Utöver de här angivna lagförslagen behövs det ändring i 53 § 1 mom. försia stycket d) kommunaiskattelagen (1928:320) och 22 § stämpelskalte-lagen (1964:308) samt i 2 § lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel. Änd­ringen beslår i att orden "Skeppsfartens sekundäriånekassa" utgär.

'Senaste lydelse 1974:1019.

 

Prop. 1978/79:165

268

9    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar

Härigenom föreskrives att 24 S lagen (1972:262) om understödsföreningar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lyddse

24 S'

Vid varje tidpunkt skall ett belopp, som läcker summan av dels för­säkringsfonder, dels understödsföreningens övriga skulder, annan fond än försäkringsfond ej medräknad, vara redovisal i följande slag av lillgångar, nämligen

1. obligationer eller andra skuldförbindelser som utfärdats eller garanterats av staten.

3.   fordringsbevis som utfärdats av
riksbanken, bankaktiebolag, spar­
bank eller centralkassa för jordbmks­
kredit, dock ej sådana för den aU­
männa rörelsen avsedda förskrivningar
efter utfärdarens övriga fordringsägare
(föriagsbevis).

4. obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av kommun, som (Sll tillstånd av regeringen atl ta upp eller garantera lånet,

5. obligationer som utfärdats av        5. obligationer som utfärdats av svenskl industriföretag och sora of-     svenskt näringsföretag och som of-

2. obligationer som utfärdats av Sveriges allmänna hypoleksbank. Konungariket Sveriges stadshypo­tekskassa. Svenska bostadskredit­kassan. Svenska skeppshypoteks­kassan. Skeppsfartens sekundäriåne­kassa, Sveriges Investeringsbank aktie­bolag eller Nordiska invesleringsban­ken eller av krediiaktiebolag,som står under tillsyn av bankinspektionen

fentligen utbjudits av bankaktiebo­lag, sparbank, kreditkassa inom jord­bmkskasserörelsen, Sveriges inves­teringsbank aktiebolag eller Nordis­ka investeringsbanken.

2.  obligationer eller andra skuldför­bindelser som utfärdats av Sveriges allmänna hypoleksbank. Konunga­riket Sveriges stadshypotekskassa. Svenska   bostadskreditkassan. Svenska skeppshypotekskassan. Skeppsfartens sekundäriånekassa. Nordiska investeringsbanken eller kreditaktiebolag, med undantag av sådana för den allmänna rörelsen av­seddaförskrivningar, som medföra rätt UU betalning försl efter utfärdarens öv­riga borgenärer (förlagsbevis),

3.  obligationer som utfärdats eller garanterats av bankaktiebolag, spar­bank eller ceniralkassa för jordbmks­kredit eller andra fordringsbevis som utfärdats av sådant bankinstitut eller riksbanken, dock ej förlagsbevis,

fentligen utbjudits av bankaktiebo­lag, sparbank, kreditkassa inom jord­bmkskasserörelsen, Sveriges inves­leringsbank aktiebolag eller Nordis­ka investeringsbanken.

6. skuldförbindelser, för vilka föreningen har säkerhet i form av panträtt på gmndval av

Senaste lydelse 1976: 149. Ikraftträdande 1976:289.

 

Prop. 1978/79:165                                                  269

Nuvarande lydelse                Föreslagen lyddse

inteckning i jordbmks-, bostads-, kontors- eller affärsfastighel inom fyra femtedelar eller i annan fasiighel inom två tredjedelar av senasi fast­ställda taxeringsvärde, eller

inteckning i tomirätt, till vilken hör byggnad som är avsedd för bostads-, kontors- eller affärsändamål, inom fyra femtedelar eller i annan lomlräu inom tvä tredjedelar av senasi fastställda taxeringsvärde, med den ytteriigare begränsning som försäkringsinspektionen kan komma att föreskriva med hänsyn till lomtfällsavialels innehåll eller annan omsländighel,

dock atl, ulom i fråga om sådani lån lill kommun för vilkel inspekiionen medgett undanlag, byggnad skall, för att säkerheten skall få godtas, vara brandförsäkrad i svensk försäkringsanslall eller i utländsk försäkringsanslall som har räll all driva försäkringsrörelse här i rikel,

7.  andra svenska eller ulländska värdehandlingar utom sådana som skall infrias i främmande valuta, om de till art och säkerhet kan anses jämföriiga med värdehandlingar som avses i någon av punkterna 1-6,

8.  lån mot säkerhet i föreningens försäkringsbrev inom återköpsvärdet,

9.  föreningen tillhörig fastighet eller tomirätt intill de gränser och raed de brandförsäkringsvillkor som enligt 6 gäller beiräffande inteckning, eller

10.  värdel av svenskt försäkringsbolags ansvarighet på gmnd av försäk­
ringar, som övertagits i äterförsäkring.

Förening, som enligt sina siadgar huvudsakligen är avsedd för anslällda i visst eller vissa företag, får även fullgöra i försia slyckel föreskriven re­dovisning i sådana av ett eller flera av företagen utfärdade skuldförbindelser, för vilka föreningen äger säkerhet i värdehandlingar som avses i sarama stycke 1-5 och 7.

Försäkringsinspektionen kan medge
att, i stället för första stycket 6, 274 §
första stycket 6 och andra stycket lagen
(1948:433) om försäkringsrörelse skaU
äga motsvarande tillämpningpå under­
stödsförenings redovisning.
Utan hinder av första och andra   Utan hinder av första och andra

styckena får ett belopp, sora svarar styckena för ett belopp, sora svarar
mot högst en tiondel av förenings mot högst en tiondel av förenings
försäkringsfonder, redovisas i andra försäkringsfonder, redovisas i andra
värdehandlingar än som föml sagls, värdehandlingar än som fömt sagls,
dock ej i aktier eller andelar i ak- dock ej i aklier eller andelar i ak­
tiefond, och i tillgångar som nämnts tiefond, och i lillgångar sora närans
i första stycket 9 utöver där angiven i första stycket 9 utöver där angiven
gräns.                                 gräns.   Försäkringsinspektionen  kan

medge att ett belopp som svarar mot högst en femtedel av fonderna, redo­visas I sådana andra värdehandlingar, även i aktier eller andelar I aktiefond.

Denna lag träder i kraft den

 

Prop. 1978/79:165                                                                270

Innehållsförteckning

Propositionen.....................................................................       I

Propositionens huvudsakliga innehåll ...............................       I

Lagförslag

1.    lagom ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse...... .... 4

2.    lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker  ..... .... 8

3.    lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen ....           II

4.    lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse             14

5.    lag om ändring i lagen (1972: 262) om understödsföreningar                   17

6.    lag om ändring i lagen (1974: 922) om kreditpoliliska medel                     19

7.    lag om ändring i reglementet (1959: 293) angående allmänna pen­sionsfondens förvaltning                20

8.    lag  om   ändring  i  förordningen   (1908: 129)  angående   en   sär­skild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper....................................................................    25

9.    lag om ändring i slämpelskaltelagen (1964: 308)......... .. 33

 

10.   lagom ändring i kommunaiskattelagen (1928: 370)  .... .. 38

11.   lag om ändring i lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt          41

Utdrag av regeringsprotokollet den 8 mars 1979

1   Inledning.........................................................................    44

2   Föredragandens överväganden......................................    47

2.1 Allmän bakgrund och problembild...............................    47

2.1.1                                                                            Inledning              47

2.1.2 Sparande och investeringar ............................. .. 48

2.1.3                                                                            Resursallokering              55

2.2 Företagens finansiering.............................................    62

2.2.1    Inledning............................................................    62

2.2.2    Industrins reala och finansiella utveckling till mitten av 1970-lalet                  63

2.2.3    Industrins  finansiella  situation  och  investeringsbenäg­enhet enligt kapitalmarknadsutredningen  ........................................................................... 65

2.2.4    Induslrins framlida problembild...........................    66

2.2.5    Industrins försörjning med riskvilligt kapital.......    71

2.2.6    Induslrins försörjning med lånekapital  ............. .. 76

2.3 Bostadssektorns finansiering.....................................    81

2.3.1    Inledning............................................................    81

2.3.2    Den reala och finansieUa utvecklingen  .............    82

2.3.3    Det nuvarande finansieringssystemet .............. .. 84

2.3.4    Totalfinansiering av bostadsbyggandet.............    88

2.3.5    Förändringar inom nuvarande finansieringssystem            90

2.4 Den offentliga sektorns finansiering........................... .. 96

2.4.1    Inledning............................................................    96

2.4.2    Staten  .............................................................. .. 97

2.4.3    Kommunerna och landstingskommunerna..........    99

 

2.4.3.1     Den framtida problembilden.................... 101

2.4.3.2     Institutionella former för den kommunala upplå­ningen                     103

 

Prop. 1978/79:165                                                               271

2.5 Förändringar av kapitalmarknadens institutioner  ...   108

2.5.1.......................................................................... Allmänna pensionsfonden (AP-fonden)                 108

2.5.1.1............................................................... Inledning              108

2.5.1.2     AP-fondens utveckling på längre sikt  .... . 112

2.5.1.3     AP-fondens allmänna placeringspolitik....   115

2.5.1.4     Återlånen   ............................................. . 117

2.5.1.5     Första-tredje fondstyrelsernas placeringsregler ..    121

2.5.1.6     Begränsning av Qärde fondstyrelsens rätt att in­nehu aktier i samma bolag             124

2.5.1.7     AP-fondens organisation ........................ . 128

2.5.1.8     Fjärde fondstyrelsens ansvar för pensionsbetal­ningarna                  128

2.5.2.......................................................................... Försäkringsbolagen                      130

2.5.2.1     Inledning................................................. . 131

2.5.2.2     Fria sektorn och rätten att inneha aktier i sam­ma bolag                    133

2.5.2.3     Värdering av fast egendom .................... . 139

2.5.2.4     Övriga ändringar i placeringsreglerna..... . 140

2.5.2.5     Pantsättningsskyldigheten...................... 140

 

2.5.3    Bankerna........................................................... . 140

2.5.4    Mellanhandsinstiluten   ..................................... 150

 

2.5.4.1     Inledning................................................ . 150

2.5.4.2     Mellanhandsinstitutens verksamhet och funktion    153

2.5.4.3     Industrikredit och Företagskredit........... . 157

2.5.4.4     Övriga mellanhandsinslilut ..................... 159

 

2.5.5    Understödsföreningarna.................................... . 162

2.5.6    Övriga frågor .................................................... . 166

 

3   Upprättade lagförslag..................................................... . 168

4   Specialmotivering............................................................ 169

 

4.1   Förslaget till ändring i lagen om bankrörelse ............ . 169

4.2   Förslagen till ändringar i sparbankslagen och lagen om jord­brukskasserörelsen                  171

4.3   Förslaget till ändring i lagen om försäkringsrörelse... 172

4.4   Förslaget till ändring i lagen om understödsföreningar               174

4.5   Förslaget till ändring i lagen om kreditpoliliska medel . 175

4.6   Förslaget till ändring i reglementet angående allmänna pen­sionsfondens förvaltning                      176

4.7   Förslagen   till   ändringar   i   förordningen   angående   en   sär­skild   stämpelavgift   vid   köp  och  byte   av  fondpapper  och

i stämpelskatteförordningen...................................... 181

4.8............................................................................. Förslagen till ändringar i kommunalskattelagen och lagen om
statlig inkomstskatt .................................................. 181

5   Hemställan...................................................................... 182

6   Beslut  ............................................................................ 183

Bilaga I Kapitalmarknadsulredningens sammanfattning och slutsat­
ser (SOU 1978:11).............................................................    185

Bilaga 2 Ulredningens författningsförslag..........................   246

Norstedts Tryckerr, Stockholm 1979

 

 

 

Prop. 1978/79:165 Bilaga 3

Bilaga 3 till regeringens proposition 1978/79:165 om den svenska kapitalmarknaden

SAMMANSTÄLLNING AV REMISSYTTRANDEN

1    Allmän baltgrund och problembild

Kapitalmarknadsutredningens allmänna syn pä den svenska ekonomins problem delas av flertalet remissinstanser. De flesta remissinstanserna instämmer också i ulredningens uppfattning att förändringar av kapital­marknadens institutioner och funktionssätt inte på något avgörande sätt kan lösa den svenska ekonomins problem, som i första hand måste angri­pas med ekonomisk-politiska ålgärder för att återställa balans i vår ekono­mi. Remissinstanserna är i allmänhet ense med utredningen om vikten av atl kreditmarknaden fungerar på ett marknadsmässigt sätl och kan tillgo­dose skilda låntagarkategoriers behov i fråga om lånevillkor m. m. Även om det påpekas att utredningens förslag är begränsade och endast avser de befintliga institutens utlåningsregler och verksamhetsformer, framhåller många remissinstanser att utredningen har gjort en värdefull kartläggning och analys av den svenska kapitalmarknadens struktur och funktionssätt.

1.1 Konjunkturinstitutet

Den utbrett låga lönsamheten inom industriländernas näringsliv kan till stor del ses som en följd av en cykliskt låg efterfrågenivå. I övrigt kan den låga lönsamheten i stor utsträckning ha varil ett utslag av en hög frekvens felallokeringar snarare än ett vittnesbörd om allmän övermättnad på real­kapilal. Tänkbart är också att realkapitalets "fördjupning" drivits otill­räckligt långt. En ytterligare tolkningsmöjlighet skulle dessutom kunna vara alt konkurrensbegränsningarna på varumarknaderna trois allt interna­tionellt förlorat i effektivitet i förhållande till motsvarande kostnadsuppdri-vande krafter på arbetsmarknaden.

Oavsett detta förefaller utredningens accentuering av frågan om human­kapitalets förkovran värd alt beakla. Det finns sålunda siarka skäl för en närmare studie av utvecklingen av investeringarna i utbildningskapitalet innefattande förskjutningar i inriktning på olika kunskapsområden och förändringar i den allmänna kunskapsnivån satta i relation till utvecklingen av de reala resurserna samt behovet av strukturomvandling inom Sveriges ekonomi. Stora kapilalkrävande investeringar i realkapilal som bygger på hög teknologi måste under alla förhällanden för att ge den avsedda avkast­ningen kombineras med relativt stora insatser för utbildning inom det naturvetenskapliga-tekniska området. Än mera betydelsefullt är emellertid att möjligheten till utveckling av allmänt efterlysta nya system och produk­tionsformer genomgående förutsätter en hög personlig kompetens med de krav delta kan ställa på en god grundläggande utbildning. Behovet av realkapilal kan däremoi i åtskilliga sådana fall vara förhållandevis begrän­sat.

1    Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 165. Bilaga 3

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                  2

Vad gäller kapitalmarknadens institutionella utformning och funktions­sätt innebär utredningens grundsyn att kreditgivningen inte bör sektori-seras genom en snäv branschinriktning av olika instituts verksamhet. Denna ståndpunkt genomsyrar förslagen rörande de olika instituten. Ex­empelvis syftar avskaffandet av AP-fondens återlån för de större företagen till att öka utrymmet för kanaliseringen av AP-fondens medel i marknads­mässiga former. Utredningens förslag om bankcertifikat och bankobliga­tioner samt de olika förslagen som berör mellanhandsinstituten syfiar till att öka flexibiliteten i kreditförmedlingen.

1.2 Statens industriverk

Utredningen påpekar inledningsvis alt förändringar som hänför sig till kapitalmarknadens institutioner och funktionssätt inte på något avgörande sätt kan lösa de problem som möter den svenska ekonomin under de kommande åren. Industriverket instämmer i denna uppfattning. Att påver­ka fördelningen av reala resurser dels mellan olika sektorer och dels mellan konsumtion och investering sä att samhällsekonomisk balans uppnås är en uppgift för den ekonomiska politiken. Kapitalmarknadens uppgift är att ombesörja att de reala sektorernas kapitalanskaffning, dvs. kanalisering av sparande från sektorer med sparöverskott till sektorer med sparunder-skott, sker på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt. Enligt industriverkets mening är det en förtjänst att utredningen inte betraktar inrättande av nya kapilalmarknadsinslitut som en lösning på samhällsekonomiska problem. Snarare än att föreslå bildande av nya institutioner kan det vara motiverat att gallra i den flora av kapilalmarknadsinslitut som vuxit fram på senare år. Kapitalmarknadsutredningen föreslår också sammanslagningar av vis­sa av de s. k. mellanhandsinstiluten.

När det gäller förslag till reformer inom den existerande institutionella ramen inslämmer industriverket i kapitalmarknadsutredningens bedöm­ning att det är angeläget all kreditvillkoren såväl i kreditinstituten som på obligalionsmarknaden anpassas lill de individuella låntagarnas speciella behov. Vad kapitalmarknadsutredningen avser med kreditvillkor klargörs dock inte. Uppenbarligen avses inte en avsevärt friare räntebildning på kapitalmarknaden även om utredningen i sitt avsnitt om finansiella mark­nader och resursallokering understryker vikten av att räntenivån relativt väl anpassar sig till den stramhet som råder på krediimarknaden. Utred­ningen avfärdar emellertid argumentet alt en friare räntebildning på kapi­talmarknaden skulle medföra en effektivare fördelning av finansiella re­surser. Det nuvarande systemet med prioritering av bostadsbyggandets och statens lånebehov till låga räntor samt inslag av ransonering av övriga sektorers upplåning skulle således förbli ett beslående drag på den svenska kapitalmarknaden. Givet all detta är den institutionella ramen vill industri­verket emellertid understryka vikten av alt industrins långsiktiga kapital­försörjning garanteras.

Som underlag för en bedömning av kapitalmarknadens effektivitet och behovet av reformer redovisar kapitalmarknadsutredningen en allmän ana­lys av balansproblem i den svenska ekonomin och deras finansiella impli­kationer. Uppmärksamheten har särskilt koncentrerats på industrin, efter­som finansiering av industrins expansion och strukturomvandling bedöms utgöra det strategiska finansieringsproblemel. Industriverket vill dock framhålla atl en sådan bedömning i dagens läge är mycket svår med hänsyn till den onormala konjunkturutvecklingen under senare år. Av stor bety-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                  3

delse är hur länge man bedömer atl Sveriges bytesbalansunderskott kom­mer all bestå. Mycket tyder på att industrin bl.a. genom devalveringen, under del senaste året återhämtat en stor del av sin förlorade konkurrens­kraft. Vid en återhämtning av den internationella konjunkturen bör förul­säuningarna således vara gynnsamma för en relativt snabb ökning av e.xporlefteifrågan. Byiesbalansunderskottet bör således kunna förbytas i ett överskott, i synnerhet om man beaktar att även den importkonkurrer-ande industrins konkurrenskraft förbättrats. Industrins finansiella sparan­de bör därigenom kunna ökas samtidigt som ett ökat kapacitelsutnyttjande innebär att staten skulle kunna reducera sill stora negaliva finansiella sparande. Ett ökat kapacitetsutnyttjande medför också på sikt att efterfrå­gan pä investeringar ökar. Utan atl gä in i detalj på den analys som kapitalmarknadsutredningen presenterar förefaller slutsatsen att byiesba­lansunderskottet är eliminerat först mot mitten av 1980-lalel som alltför pessimistiskt. Det förefaller som om kapitalmarknadsutredningen i sin framtidsbedömning i allt för hög grad influerats av det rådande svåra konjukturlägel. Industriverket anser dock att även efteren konjunkturupp­gång kvarslår stora problem som har att göra med industrins långsiktiga strukturanpassning. Del är angeläget att en sådan strukturomvandling kan genomföras även i ett bättre konjunkturläge än det nuvarande. Detta kan naturligtvis ställa vissa krav på kapitalmarknaden. Industriverket menar emellertid alt dessa bör kunna mötas utan förändringar av kapitalmarkna­dens institutionella organisation.

1.3 Länsstyrelsen I Kalmar län

De förslag kapitalmarknadsulredningen lägger fram bygger på realeko­nomiska förutsättningar om en optimal utveckling. De grundläggande frå­gorna om hur man skall få fram lönsamma investeringsobjekt i sådan omfattning som krävs för att möjliggöra en exportökning som leder till ett jämviktsläge, behandlas inte av utredningen. I en mycket liten utsträck­ning berörs de fakiorer som påverkar lönsamhetsutvecklingen i företagen. Det måste därför betraktas som en hypotes att det kommer att vara politiskt möjligt alt sorlera fram de investeringar som kan ge den bästa lönsamheten och att acceptera atl dessa invesleringar sker på orter, där de företagsekonomiska betingelserna framstår som förmånligast. Länsstyrel­sen vill peka på de problem som kan uppstå att förena en nationellt sett optimal lösning med kravet på en regional utjämning.

Länsstyrelsen finner det inte realistiskt att grunda en planering på ett renodlat industriexpansivt eller ett renodlat offenlligexpansivi alternativ. En sannolik utveckling torde ligga mellan de båda alternativen. Länsstyrel­sen anser dock att kapitalmarknadsutredningens analyser utgör ett värde­fullt underiagsmaterial för beslul som påverkar Sveriges ekonomiska ut­veckling på medellång sikt. Länsstyrelsen delar uppfattningen att om mål­sättningen att uppnå yttre balans skall klaras, krävs en ökad tillgång till riskvilligt kapital. Länsstyrelsen vill ifrågasätta om de relativt begränsade förslagen till förbättrad kapitalförsörjning för industrin kommer att ge tillräcklig effekt. Länsstyrelsen vill också understryka att väsentliga för­ändringar i svenskt näringslivs tekniska kapacitet, investeringsförmåga och lönsamhetsutveckling måste åstadkommas parallellt med atl en för­stärkning av kapitalmarknadens resurser sker.

Länsstyrelsen delar kapitalmarknadsulredningens uppfaUning att insti­tutionerna på den svenska kapitalmarknaden i stort har visat förmåga att

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                   4

klara anpassningar till förändrade betingelser. De problem som förelegat atl tillgodose de anspråk på finansieringshjälp som ställts av olika sektorer i samhället, kan snarare härledas till en samhällsekonomisk situation, där politiska insatser varit erforderliga.

Utredningen konstaterar att skattesystemets effekter på kapitalmarkna­den är avsevärda. Länsstyrelsen beklagar därför att någon systematisk analys av dessa effekter inte utförts och att någon samordning med sit­tande skatteutredningar inte skett. Länsstyrelsen finner det motiverat att skattesystemets verkningar på kapitalmarknaden klarlägges av ulredning­en.

1.4      Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Länsstyrelsen delar utredningens uppfattning om den svenska kapital­marknadens funktionsduglighet. Nägra genomgripande ändringar erford­ras inte. De åtgärder som eventuellt kan erfordras för att återställa balan­sen i svensk ekonomi är uteslutande av ekonomisk-politisk karaktär.

Länsstyrelsen instämmer i utredningens uppfattning alt införande av indexbundna lån på den svenska kapitalmarknaden inte är lämpligt.

De snedvridningseffekter på kapitalmarknaden som inflaiionen medför, förstärks av skattesystemet. Banksparandet missgynnas jämfört med spa­rande i aktier och fastigheter. Framförallt gynnas sparande i fastighet genom inflation och skatteregler. Lånebenägenheten stimuleras starkt med en motsvarande aversion mot amorteringar. Under avsnittet om bostads­sektorns finansiering har utredningen konstaterat att förmögenhetsomför­delningen mellan löntagare, fastighetsägare och långivare till följd av infla­tionen knappast kan kontrolleras med institutionella medel. Om man miss­lyckas med det primära målet att bekämpa inflationen, bör korrektivet enligt utredningen i första hand sökas inom beskattningsområdet. Utred­ningen har emellertid trots dessa uttalanden avstått från att systematiskt analysera skattesystemets verkningar på kapitalmarknaden med hänsyn till att flera skatteutredningar arbetat parallellt med densamma. Utredning­en har nämligen förutsatt, alt dessa i sitt arbete skall beakta de avsevärda effekter som skattesystemet har på kapitalmarknaden. För egen del måste länsstyrelsen emellertid konstatera att de båda skatteutredningarna, som nu framlagl sina slutbetänkanden, inte framlagl några förslag i den antydda riktningen. Ett fortsatt utredningsarbete i någon form kan därför synas motiverat.

1.5      Fullmäktige i Sveriges riksbank

Sparande, investering och betalningsbalans.

Utredningen konstaterar att Sveriges betalningsbalans började utsättas för störningar redan under 1960-talet och förklarar hur den påtagliga oba­lans som uppkommit under senare år sammanhänger dels med den lång­samma konjunkturåterhämtningen, dels med de strukturförändringar som skett såväl i världsekonomin som inom Sverige. Utredningen skisserar olika alternativ för återställande på sikt av den externa balansen genom en kombination av förbättrat sparande och ändrad resursallokering.

Fullmäktige vill i detta sammanhang särskilt uppmärksamma utveckling­en av sparande och investeringar inom tre sektorer av samhällsekonomin som har avgörande inverkan på kapitalmarknadens kapacitetstillväxt och

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                  5

funkiionssäit, nämligen allmänna pensionsfonden, hushållen och företa­gen.

Allmänna pensionsfonden.

Enligt utredningens kalkyler kommer pensionsfondens lillväxt med nu gällande bestämmelser all avtaga. Utredningen bedömer det som angelägel atl den framtida politiken i fråga om utfästelser och avgifter utformas så att en försvagning i AP-sparandet förebygges. Fullmäktige instämmer med denna bedömning. En försvagning skulle nämligen innebära att den nyss­nämnda processen av kapitalmarknadsexpansion skulle följas av en ut­veckling i motsatt riktning och det utrymme som successivt har ställts till mellanhandsinstitutens förfogande i en kontinuerlig avvägning av olika läntagargruppers lånebehov skulle krympa.

Även med en rimlig höjning av avgiftsuttaget kommer allmänna pen­sionsfondens andel av kapitalmarknadsutbudet att minska. I detta pers­pektiv får det enskilda försäkringssparandets tillväxt tillmätas stor vikt. Även hushällens övriga sparande blir av strategisk belydelse i del iäge med växande efterfrågan på långfristiga lånemedel som utredningen skisserar. Till skillnad från sparandet inom försäkringsbolagen, som huvudsakligen är av långfristig karaktär, är det i det senare fallet fråga om en ökad förvandling av huvudsakligen kortfristigt sparande till långfristigt kreditul-bud.

Hushållssparandet och kapitalmarknaden

Utredningens kalkyler över utvecklingen av sparande och investeringar leder fram lill slulsatsen att hushållens sparande kommer atl relativt öka i betydelse och att detta sparande i ökad utsträckning behöver kanaliseras i form av långfristigt kreditulbud. Utredningen diskuterar i fortsättningen möjligheten att öka allmänhetens förvärv av medel- och långfristiga obliga­tioner. Det fastslås att skattesystemet verkar återhållande, och atl fram­gångsrik försäljning av obligationer till allmänheten enbart avsett pre­mieobligationer, med låg beskattning av avkastningen; utredningen kunde här ha nämnt sparobligationer, som har ett annat slag av skaitemässiga fördelar. Utredningen rekommenderar vidare en mera intensiv marknads­föring av obligationer frän emissionsbankernas sida och en mera flexibel utformning av lånevillkoren för att anpassa dem till hushållens preferenser. En väg att binda hushållssparandet kan vara att ge bankerna rätt att ge ut obligationer. Det är troligt att incitamenten för bankerna att förmå allmän­heten atl förvärva bankpapper skulle vara siörre än för andra obligationer.

Fullmäktige vill understryka vikten av att hushållssparandet kanaliseras som ett utbud av långfristiga krediter. Riksbanken strävar efter en utveck­ling i denna riktning och också atl ge denna kanalisering former som är förenliga med en fungerande kapitalmarknad där allmänheten förmås alt göra mera långfristiga placeringar som en följd av marknadsmässiga incita­ment, t. ex. en bättre avkastning på medel- och långfristiga obligationer. 1 det följande anknyter fullmäktige till vad ulredningen anfört om stimulans till allmänhetens förvärv av medel- och långfristiga obligationer.

Utredningen pekade först på belydelsen av skattemässiga fördelar. De har hittills varit begränsade till vissa typer av statspapper och, inom ramen för lönsparandet, till viss bankinlåning. Ur det perspektiv som kapital­marknadsutredningen anlägger borde det stå klart atl, som fullmäklige anförde i siu remissvar över förslaget om utökat lönsparande, de fördelar

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                   6

som lönsparandet ger bör gälla även vid placeringar i obligationer och inle blott vid placering i bank eller aktier. Fullmäktige anvisade även den naturliga vägen härför, nämligen obligationssparfonder, anknutna till lön­sparsystemet på samma sätt som aktiesparfonderna.

Fullmäktige kan även insiämma i vad som sägs om en mera intensiv marknadsföring av obligationer och en till placerarnas preferenser anpas­sad utformning av länevillkoren. Det första är, som utredningen anger, i första hand en fråga för emissionsbankerna. När det gäller anpassningen av länevillkoren har riksbanken visat en positiv inställning till innovationer som kommit fram, t.ex. kortare och längre löptider med motsvarande variationer i räntesatsen, räntejustering under obligationens löptid och obligationer med rörliga, lill diskontot anknutna, ränlor. Fullmäklige vill emellertid underslryka att den grundläggande förutsättningen för en vidg­ning av marknaden, och då särskilt med större placeringar från hushållen, är att räntenivån på mellan- och långfristiga obligationer hålls pä en attrak­tiv nivå i förhållande till bankinlåning.

Industrifinansieringen

Industrin ulgör en strategisk sektor i det tillväxtperspektiv som utred­ningen behandlat och i vilket återställande av betalningsbalansjämvikt på sikt har framstått som det främsta målel. Även strukturförändringarna och den därmed sammanhängande snabbt växande krisen i vissa industri­branscher under senare år berättigar den framskjutna plats som industrins finansieringsförhållanden har fått i utredningens analys. Utredningen har inte kunnat gå in på frågan vilken storlek industrisektorn bör ha för atl möjliggöra återställande av den externa balansen med bibehållen tillväxt i ekonomin, men framhäller atl en betydande investeringslillväxt i industrin erfordras såväl i det induslriintensiva alternativet som i det alternativ som förutsätter en snabbare expansion av den offentliga sektorn.

Även vid en ur företagens synvinkel gynnsam utveckling av lönernas andel av bruttonationalprodukten och därmed sammanhängande ökad rän­tabilitet på eget kapital beräknas soliditeten inom industrin fortsätta att sjunka. Den beräknade erforderliga investeringstillväxten förutsätter så­lunda att företagen är både villiga och i stånd att öka sin externa finansi­ering genom tillförsel av lånemedel, men även av riskvilligt kapital.

Utredningen framlägger en rad förslag som förbättrar företagens möjlig­heler atl läcka sina lånebehov på den organiserade kapitalmarknaden. Utredningen beskriver också en annan viktig finansieringskälla för företa­gen, nämligen alla de slags krediter som inte kräver förhandlingar med långivare på sararaa sätt som lån på den organiserade marknaden, såsom pensionsskulder ra. ra. Även statliga lån i olika former har kommit att utgöra ett betydande inslag i finansieringen, I valet mellan lån via den organiserade kreditmarknaden eller utanför denna föredrar utredningen den organiserade marknadens kreditgivning, eftersom den förutsattes leda till en mera effekliv allokering av resurserna än långivning utanför markna­den.

Fullmäktige har noterat de olika vägar utredningen anger till förbättring av företagens försörjning med lånemedel via kapitalmarknaden. Kärn­punkten i utredningens analys är dock företagens behov av riskvilligt kapital. Utredningen har lagt fram förslag som främjar kapitalmarknadsut­budet av riskvilliga medel men påpekar att villkoren för bolagen att öka sitt aktiekapital också skulle förbättras genom en vidgning av avdragsmöjlig-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                  7

heterna enligt den s. k. Annell-lagen. 1 ett remissyttrande till budgetdepar­tementet den 18 maj 1978 har fullmäktige tillstyrkt en höjning av avdrags­procenten. Fullmäktige tillstyrkte även en förlängning av den period under vilken avdraget får utnyttjas.

En annan faktor av vikt för utvecklingen av företagens räntabilitet under en period av sjunkande soliditet har varil det förhällandet att kosinaderna för lånekapital i allmänhet väsentligt understigit genomsnittliga avkast­ningen pä det totala kapilalet, vilket har bidragit till att räntabiliteten på eget kapital har sjunkit mindre kraftigt än vad som eljest skulle ha varit fallet. Fullmäktige vill i detla sammanhang erinra om osäkerheten i bedöm­ningen av den framtida ränteutvecklingen. Den gör atl det kanske inte är befogat att förutsätta samma relationstal för industrins finansieringskost­nader under kalkylperioden som under sextio- eller sjuttiotalet.

Kreditallokeringen

I utredningens analys av kapitalmarknadens institutionella ram och funktionssätt har frågor rörande kredilmarknadens effektivitet fält en framskjuten plats. Utredningen har därvid ställts inför den besvärliga avvägningen mellan å ena sidan ekonomisk-polit>skt givna mål, t.ex. bo­stadsbyggandets finansiering, och å andra önskemålet att sä långt som möjligt utnyttja marknadsmekanismerna vid kreditallokeringen.

Fullmäktige konstaterar att utredningen kommer fram till slutsatsen att kreditmarknaden i dess nuvarande utformning väl molsvarar denna avväg­ning.

,Mlmänna pensionsfonden och mellanhandsinstituten

Även när det gäller kanaliseringen av allmänna pensionsfondens utbud till de slutliga låntagarna har utredningen funnit att man får acceptera en lösning som endast i begränsad utsträckning grundar sig på marknadsme­kanismer. I princip har utredningen bedömt det som önskvärt att en decentralisering av kreditbesluten skulle ske genom att flera konkurreran­de företagsfinansierande mellanhandsinstitui med stor biedd i sin utlåning skulle erbjuda låntagarna likvärdiga lånevillkor. I praktiken har utredning­en dock fått konstatera att instituten har en betydande grad av specialise­ring, varigenom låntagarnas möjligheter att vid avslag av låneansökan vända sig lill annal institut är begränsade. Genom atl de företagsfinansie­rande mellanhandsinstitutens kreditgivning i hög grad är inriktad på för varje institut specifika låntagargrupper har tilldelningen av upplånings-utrymme på den svenska kapitalmarknaden till dessa institut i praktiken också inneburit en viss kredittilldelning till dessa instituts låntagargrupper. Finansieringen av industrin, jordbruket och andra företagsgrupper har skett i enlighel med de allmänna ekonomisk-politiska riktlinjerna för dessa företagsgrupper men den tidsmässiga och kvantitativa preciseringen av kreditflödet har fått ske inom ramen för kapaciletsutvecklingen pä den svenska kapitalmarknaden i sin helhet.

Obligationsmarknaden

Utredningens analys av obligationsmarknaden utgör likaså ett exempel på den avvägning mellan mäl och medel som återkommer pä många avsnitt i betänkandet. Utredningen konstaterar sålunda att obligationsmarknaden helt domineras av ett fåtal stora institutionella placerare och alt en sekun­därmarknad i traditionell mening knappast förekommer. Därtill kommer.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                  8

som utredningen klart visar, den snedvridning av marknadsförhållandena som inflation och skatter ger upphov till. Allokering enbart via räntepoli­tiska medel kan enligt utredningen under sådana förhållanden knappast ske pä något effektivt säll. Ulredningen belyser bl.a. emissionskontrollens funktion i detta sammanhang. Med utgångspunkt från allmänna kriterier beiräffande en obligationsmarknads effektivitet flnner utredningen atl marknaden knappast behöver ändras på något avgörande säll. Ulredning­en förordar dock vissa ändringar som innebär en fortsatt anpassning till länlagarnas och långivarnas preferenser, i linje med den större variabilitet, vad beträffar löptider, ränlebindningstider och räntesatser, som åstadkom­mits under senare är. Ökad rörlighet på obligationsmarknaden skulle enligt ulredningen också främjas om man avskaffade fond- och emissions-stämpelavgifterna.

Fullmäklige ansluter sig till denna bedömning, och vill i detta samman­hang också hänvisa till de diskussioner om nya lånekonstruktioner på obligationsmarknaden och även när det gäller reverslån, som regelbundet förs mellan marknadsrepresentanter och riksbanken och den kontinuerliga anpassning som i enlighel därmed genomförs.

Kreditgivningen utanför kreditmarknaden

Även om del enligt fullmäktiges mening är ofrånkomligt att kreditalloke­ringen i betydande utsträckning får ske genom andra än generellt marknadsanpassade medel finns det anledning att särskilt uppmärksamma den tilltagande specialdeslination av kreditgivningen som utgörs av statens utläning till i försia hand industrin. Den formella prioriteringen på kredit­marknaden, som hittills endast har avseit bostadsfinansiering saml statens budgeifinansiering, har därmed kommit att omfatta även en betydande andel av kreditgivningen till näringslivet. Stödet till näringslivet har också i betydande utsträckning kommit att ske i form av statliga kreditgarantier. Garantierna medför inte att kreditgivningen får prioriterad ställning. Full­mäktige har också vid tidigare tillfällen framhållit att det inte är lämpligt alt utan ett avgörande ställningstagande från statsmakternas sida slå in på en väg som innebär att en allt större del av kreditmarknaden avsätts till av staten angivna ändamål. Fullmäktige är dock medvetna om att utlåningen och kreditgarantierna är betingade av de stora strukturproblem som den svenska industrin för närvarande möter och inte avses utgöra något bestå­ende inslag i den organiserade kreditmarknaden.

Inflaiionen

Inflationen utgör den faktor som enligt utredningen speciellt försvårar kiediiallokering med generella medel. Kombinationen av inflation och skatt skulle i vissa fall kräva nominella räntesatser som ligger långt över de nivåer som hittills varit vanliga. Utredningen framhåller också hur infla­tionsförväntningar skaparen stort element av osäkerhet i alia investerings-och placeringsbeslut, vilket innebär en kostnad såväl för låntagaren som för längivtiren, och därmed samhällsekonomiska förluster. Den ökade flexibiliteten i lånevillkoren på kapitalmarknaden under senare år får ses mot denna bakgrund.

När det gäller alt förbättra avvägningen mellan låntagares och långivares preferenser i en situation av osäkerhet om prisutvecklingen kan indexlån spela en roll. Ulredningen hänvisar till tidigare ulredningar och ulländska erfarenheter pä detta område men tar inle ställning i denna fråga. Fullmäk­tige är medvetna om de svårigheter som är förenade med en kreditmarknad

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 9

som helt eller delvis är indexbaserad. Fullmäktige anser dock atl utred­ningen skulle ha kunnai ägna större uppmärksamhet ål frägan hur place­rings- och investeringsbeslut kan underlättas i en inflationsekonomi. Detta gäller i synnerhet företagens finansieringssitualion. Visserligen placeras ell företags upplånade medel i reala lillgångar men vid snabbt stigande investeringskostnader kan mycket besvärande likviditetssvårigheter upp­komma. Stora utbetalningar för ränlor och amorteringar får ofta ställas mot lill i början låga försäljningsintäkter.

Del är ocksä av vikt atl påpeka att långivarna har ett motsatt intresse, nämligen atl återbetalningarna påskyndas. Den allmänna förkortning av lånens löptider på den svenska kapitalmarknaden ger belägg för detta. Motsättningarna mellan låntagarnas och långivarnas önskemål växer givet­vis vid tilltagande inflation.

Dessa problem skulle delvis kunna mildras genom större flexibilitet i länevillkoren, t.ex. vad beträffar amorteringsplanen. Denna flexibilitet kan åstadkommas utan tillgripandet av indexkonstruktioner.

Avslutande synpunkter

Resultaten av utredningens analyser visar enligt fullmäkliges mening på tre huvudproblem som skall lösas. Sparandet i samhället måsle i tillräcklig grad kanaliseras så, att det tillgodoser låntagarnas behov av långfristigt kapital. En ökande del måste även ställas till företagens förfogande som riskkapital. Det är slutligen önskvärt att kanaliseringen i större utsträck­ning sker med marknadsmässiga metoder och icke genom regleringar eller mer eller mindre automatiska fördelningssystem som återlånen.

Det framtida utbudet på kapitalmarknaden blir i hög grad beroende av hur hushållens sparande kanaliseras. 1 avsnittet "Hushållssparandel och kapitalmarknaden" har fullmäktige i anslutning till utredningens framställ­ning gett sina synpunkter på hur hushållssparandet i större utsträckning än hittills skall kunna föras till kapitalmarknaden. Även med en utveckling i denna riktning är det, som fullmäklige underslryker, viktigt att slå vakt om allmänna pensionsfondens placeringskapacitet.

Tillgodoseendet genom marknaden av näringslivels behov av egel kapi­tal sker genom institutioners och allmänhetens placeringar i aktier. Utred­ningens förslag för att stimulera och möjliggöra aktieplacering har till­styrkts av fullmäktige i vad avser en utvidgning av Annellavdraget, en fortsalt utbyggnad av aktieplaceringskapaciteten hos allmänna pensions­fonden - liksom för närvarande avskild från de första tre fonderna - och, beträffande försäkringsbolagen, vidgning av den fria sektorn och höjningen av rösträttsgränsen.

När det gäller fördelningen av resurserna på den svenska kreditmarkna­den har utredningen avvisat tanken om att den helt skulle avgöras genom prismekanismen, men ett huvudtema är dock atl marknadsmässiga meto­der bör utnyttjas i större utsträckning. Fullmäktige har här understrukit betydelsen av en attraktiv räntenivå på längre lån för att nå den nödvän­diga breddningen av kapitalmarknaden. Riksbanken har även varit positiv till initiativ för att, som utredningen rekommenderar, skapa en större variation av lånekonstruktioner och mindre schablonmässig räntesättning pä obligationsmarknaden. Önskemålen på dessa punkter gäller även mel­lanhandsinstiluten, och fullmäktige har i detta sammanhang tillstyrkt för­slagen om organisatoriska förändringar beiräffande dessa institut.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 10

1.6 Fullmäktige i riksgäldskontoret

Ulredningen anför på såväl s. 89 som s. 238 vissa prognossiffror för byiesbalansunderskottet fram till år 1985 och gör härifrån uppskattningar av tillväxten i stocken av långfristiga utlandslän, dels i 1977 ärs priser och dels i löpande priser. 1 den förra kalkylen skulle lånestocken öka från drygt 50 miljarder kr. vid utgången av 1977 till omkring 90 miljarder kr. 1985 eller med ca 80%. Härvid inryms också upplåning för ökad exportkreditgiv­ning, direkta investeringar ulomlands, m. m. Någon hänsyn har i kalkylen inte lagits till den s. k. restposten, som på senare år uppgått till betydande belopp. Kalkylen tenderar därmed enligt ulredningens mening att över­skaUa upplåningsbehovet. Vid en 20% lägre uppskattning av bytesbalan­sens underskott i utgångsläget (betänkandet s. 89) skulle lånestocken upp­gå till drygt 70 miljarder kr. år 1985.

Det senaste halvårets förbättring av handelsbalansen antyder att en gynnsammare utveckling av bytesbalansunderskotlet än utredningen för­utsatt kan bli möjlig. Även med utredningens siffror blir utlandsskulden är 1985 dock förhållandevis blygsam. Antar man att BNP såsom Reviderad Finansplan 1978 förutsätter växer med 0.8% 1978, 3.7% 1979 och 4.3% 1980 samt därefier med 4% per år skulle den långfrisiiga utlandsskulden bruiio är 1985 molsvara endast ca 15% av BNP (enligt utredningens lägre bytesbalanssiffra i utgångsläget) och dess förräntning 1.2% av BNP vid en tänkt genomsnittsiänla av 8%. Mot dessa lai skulle då stå inte obetydliga finansiella utlandsfordringar i form av bl. a. exportkrediter resp. inkomster från de lån och investeringar som gjorts med en del av de upplänade medlen. Belastningen på den svenska ekonomin av även ett sä ambitiöst utlandslåneprogram som det av utredningen antagna blir då belydligt lägre än molsvarande program för många andra lånlagariänder inklusive vad de övriga nordiska länderna uppvisar idag.

Med hänsyn till de internationella kapitalmarknadernas funktionssätt finner fullmäktige del osannolikt aU det, som utredningen befarar, skulle föreligga risk att Sverige med dylika tal för sin utlandsupplåning fram till 1985 skulle möta "på någon sikt stigande upplåningskostnader med kortare amorteringstider och sämre räntevillkor" (s. 89), försåvitt inte markna­derna fram till dess blir avsevärt mindre likvida (vilket skulle drabba alla låntagare och inte endasl Sverige). Än mindre sannolikt förefaller det vara att internationella lån till Sverige på ifrågavarande nivå skulle komma att göras villkorliga med hänsyn till inriktningen av vår ekonomiska politik och därmed begränsa vår handlingsfrihet (s. 239). Utländska kreditgivare inklusive inlernationella organ som IMF, synes främst ta avseende vid strävanden att återge den svenska ekonomin extern och intern balans, en målsättning som ju omfattas med allmän enighet i Sverige.

Ulredningen diskuterar också sambandet mellan utlandsupplåning och räntabla investeringsprojekt och menar att utan sådan projekt i den omfaU­ning som skall möjliggöra den förutsatta, jämviktsskapande exportökning­en respektive ökningen av en importåterhållande avsättning på hemma­marknaden, bortfaller i stor utsträckning moliven för långfristig upplåning i utlandet liksom ocksä möjligheten att genomföra den. En utländsk upplå­ning som i huvudsak inriktas på att hålla uppe konsumtionen idag på bekostnad av framtida konsumtion skulle enligt utredningen pä sikt kom­ma att möta motstånd på lånemarknaden. Fullmäktige kan dela den ofta framförda uppfattningen att låntagare som uppvisar god förekomst av räntabla investeringsprojekt - särskilt inom råvarusektorn - kan påräkna

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 11

något gynnsammare lånevillkor än andra, allt annal lika. Någon egentlig svårighet att lån;» på de internationella kapitalmarknaderna för att finan­siera underskotten i en ekonomi med en relativt sett låg investeringsbenä­genhel synes dock inte föreligga i nuläget eller för den förutsebara framti­den. Delvis sammanhänger detta med att en betydande del av ett lands löpande utgifter för offenilig konsumtion, t.ex. för utbildning och hälso­vård, numera erkänns ha kapitalbildningseffekter. Längivarna har ocksä accepterat att nationella ekonomier under en lång följd av år kan behöva utnyttja de utländska kapitalmarknaderna av betalningsbalansskäl, t.ex. för atl möla en terms-of-tradeförsämring såsom den oljeprishöjningarna utsatt bl.a. den svenska ekonomin för. Enighet råder sålunda om att OECD-omrädels samlade underskott gentemot OPEC-länderna bör förde­las mellan medlemsländerna; Sveriges andel för 1977 angavs till ca 3 miljarder kr. Även temporära exporlsvackor inom vissa näringsgrenar kan behöva mötas genom utlandsupplåning - exempel är den svenska lager­uppbyggnaden under 1976 och 1977 för atl hålla produklion och sysselsätt­ning uppe i en utdragen lågkonjunktur. Slulligen är det påtagligt att den svenska ekonomin nu står inför stora omstruktureringsbehov i vissa nä­ringsgrenar och i vissa regioner; detta utgör också fullgoda skäl enligt internationellt betraktelsesätt för att ett land skall tillgripa supplementär finansiering från utländska källor. 1 samtliga dessa fall har Sveriges ageran­de sålunda vunnit förståelse hos utländska långivare och internationella organisationer.

Fullmäktige vill dock understryka atl en balansbrist som den Sverige upplevt sedan 1976 bör utgöra en signal till allvarlig prövning av såväl den svenska kapitalmarknadens lillräcklighel via förbättrad exiernbalans för att finansiera de invesleringar som behöver göras i syfte att återvinna och bevara den svenska konkurrenskraften pä export- och hemmamarkna­derna som inriktningen på sikt av investeringsverksamheten och resursut­nyttjandet över huvudtagel. Del finns enligt fullmäktiges mening ingen anledning tro att Sverige skulle sakna investeringsprojekt som framslår som "'räntabla genom i förhällande till utlandet konkurrensdugliga löne-och kapitalkostnader per producerad enhet" (s. 90). Däremot kan det fordras ett intensifierat forsknings- och utvecklingsarbete för att formulera sådana projeki och större volymer av riskvilligt kapital för att genomföra dem - lik.som en vidgad institutionell marknad för långfristigt kapital i form av lånemedel enligt de riktlinjer som utredningen föreslår.

Till fullmäktiges prolokoll lät tre ledamöier (Adamsson, Krislenson och Jansson) anteckna följande yttrande:

I motsats till majoriteten (Bergqvist, Magnusson och Boo) anser vi, att det föreligger visst fog för utredningens farhågor som framförts på sid. 89 vad gäller på sikt stigande upplåningskostnader med kortare amorterings­tider och sämre räntevillkor.

1.7 Svenska bankföreningen

Nackdelama med en reglerad kapitalmarknad.

Den svenska kapitalmarknaden är sedan decennier i detalj reglerad av riksbanken. Denna reglering sker genom användning av s.k. kreditpoli­tiska medel såsom emissionskontroll och räntereglering för obligationer m.m. samt likviditetskvoter för banker och placeringskvoter för försäk­ringsinstitut. Ett flertal av dessa regleringsinstruraent tillämpas permanent

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 12

- med direkt eller indirekt stöd av lagen om kreditpoliliska medel -oavsett vilket konjunkturläge Sverige befinner sig i och oavsett läget i samhällsekonomin och pä kreditmarknaden. Avsättningen av stals- och bostadsobligationer tryggas inte genom villkor som marknaden finner att­raktiva utan med hjälp av placeringsbestämmelser och särskilda överens­kommelser mellan statsmakterna och kreditinstituten om obligationsköp. Ell ytterligare instrument i regleringen av kapitalmarknaden är valuta-regleringen.

Bankföreningen finner det värdefullt, att kapitalmarknadsulredningen
(KMU) i flera av sina delresonemang visar en viss förståelse för väldet av
ökad marknadsmässighet.

Samtidigt beklagar föreningen, alt utredningen inle velat förorda en övergång till en friare kapitalmarknad i Sverige. Bankföreningen vill därför i detla avsnitt beröra de allvarligaste nackdelarna med alt den svenska kapitalmarknaden - lill skillnad från situationen i många andra länder - varit underkastad regleringar som inverkat mycket negativt på kapital­marknadens möjligheter att fullgöra sin funklion som en effektiv förmed­lare av långfristigt kapital mellan långivare och låntagare.

Regleringen av den långa räntan och därmed sammanhängande emis­sionskontroll har främst motiverats med att bostadsbyggandets och statens finansiella behov intar en särställning i samhället och måste prioriteras. Detta argument är dock inle rationellt från samhällsekonomisk synpunkt. Att tillförsäkra kredit genom atl delvis hindra kapitalmarknadens funk­tionsduglighet är inte ett rationellt och samhällsekonomiskt effeklivi sätt atl uppnå dessa prioriteringsmål. Det riktiga är i stället att staien och bostadssektorn erbjuder räntor som krävs för att de skall erhålla erforder­lig kredit och atl samhällel bekostar detta via statens budget. Endast genom att låta varje lånetransaktion ske till en marknadsränta kan den samhällsekonomiska kostnaden för denna kredit avgöras och möjliggörs en ralionell prioritering. Utredningen har inte visat att en lösning med regle­ringar är bättre än en marknadslösning. Regleringarna innebär, alt den enda kända metoden att åstadkomma en effektiv kapitalanvändning på sikt, nämligen den fria prisbildningen, systematiskt har satts ur kraft. Som en följd härav har riksbanken måst ikläda sig uppgiften atl granska presum­tiva låntagares ansökningar om "tillstånd" att ta i anspråk det ransonerade utrymmet på kapitalmarknaden, Efiersom knappast någon myndighei be­sitter sädana insikter om framtiden, att den bättre än företagen själva kan bedöma investeringarna och lånebehoven, anser bankföreningen att den enda rimliga lösningen är att släppa fram låntagarna fritt och låta dem konkurrera om kapitalutbudet på en fri marknad.

Riksbankens reglering av obligationsräntan har lett till att denna inte blivit tillräckligt attraktiv för alt dra erforderiigt kapital lill den länga marknaden. Regleringen har sålunda medfört en konstlad, onödig brisl på långl kapital - bäde i förhållande till efterfrågan på längt kapital och i förhållande till det utbud som skulle framkommit på en fri marknad. I stället har kapitalet sökt sig till marknaden för kortfristigt kapital, där räntorna framstått som mer attraktiva med hänsyn tagen till den kortare bindningstiden. Denna "överströmning" från den långa till den korta marknaden har medfört stora svårigheter för penningpolitiken. Riksban­ken har tvingats införa nya regleringar för att "transformera" kortfristigt kapital till långfristiga placeringar. Härigenom har bankerna, försäkrings­bolagen och AP-fonden förmåtts köpa stora mängder obligationer till icke marknadsmässiga villkor.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 13

Regleringarna har således kraftigt bidragit lill atl den svenska kapital­marknaden har fungerat dåligt. I stället för att mildra regleringarna, så att marknaden fungerar bätire, har riksbanken skärpt dem för att tvångsvis fä fram köpare till obligationerna. Möjlighelerna all med olika tvångsälgäider förmå kreditinstituten atl göra obligationsplaceringar har hämmat utveck­lingen mot mera marknadsmässiga obligationsvillkor.

För affärsbankernas del har de växande kraven på obligationsköp be­gränsat deras möjligheler atl fullgöra sin specialistfunktion som kreditgi­vare till näringslivet. Detta har i sin tur medfört krav pä att nya finansie­ringsmöjligheter skapas för detta ändamäl.

Ett särskilt motiv för alt avskaffa regleringarna pä kapitalmarknaden är. alt räntesättningen har medfört atl låntagarna systematiskt har gynnats pä långivarnas och spararnas bekostnad. Genom regleringarna förbilligas den statliga upplåningen liksom de statliga subventionerna till bostadssektorn. Den vinsl, som allmänheten i egenskap av skattebetalare och bosiadskon-sumenl kan göra pä detta sätt, motverkas emellertid av förluster som drabbar allmänheten indirekt via de stora kapitalplacerama, dvs. AP-fonden, försäkringsbolagen och bankerna. Ätminstone till viss del leder riksbankens åtgärder lill alt avgiftsuttaget till AP-fonden måste höjas mera än annars skulle ha varit fallet. Allmänheten tvingas betala högre premier till försäkringsbolagen som en följd av dessas onödigt låga avkastning på kapitalplaceringarna, och bankernas möjlighet att betala en högre ränta pä allmänhetens inlåning försämras. Att låntagarna gynnats på spararnas be­kostnad har accentuerats av den höga inflationstakt som rått under flera år. De nyckfulla överföringsvinster, som inflationen alltid medför, har således i onödan förstärkts av de gällande regleringarna.

Under den närmast kommande femärsperioden kommer det statliga budgetunderskottet att vara mycket stort. Bankföreningen vill framhälla atl detta accentuerar nödvändigheten av en friare kapitalmarknad med mark­nadsmässiga räntor. Om inte räntorna blir marknadsmässiga kommer detta att innebära, att myndigheterna för att klara finansieringen av underskottet måste tillgripa allt krafligare regleringar för alt tvinga fram en efierfrågan på statsobligationer.

Bankföreningen finner del angelägel, all den svenska kapitalmarknaden också befrias från sina nuvarande regleringar i förhållande till utländska kapitalmarknader i betydligt högre grad än som skett i samband med de senaste årens utlandsupplåning. Detta gäller även företagens försörjning med nya tillskott av eget kapital. Valutaregleringen bör liberaliseras så alt svenska företag får samma finansieringsmöjligheter som förelag i andra länder. Alla tillgängliga källor måste utnyttjas för alt lösa den svenska ekonomins behov av långfristigt kapital.

Bankföreningen vill mot bakgrund av synpunkterna ovan framhålla, att den mest angelägna reformen på den svenska kapitalmarknaden är atl öka inslaget av marknadsmässighet genom att avskaffa de regleringar som sedan åratal hämmat marknadens funktionsmöjligheter. Kapitalmarknads-politiken bör som i de flesta andra avancerade industriländer använda sig av mer generella medel än de slarkl selektivt reglerande medel som har tillämpats i Sverige under efterkrigstiden. Den mest angelägna reformen pä den svenska kapitalmarknaden är alt avskaffa de regleringar som sedan åratal hämmat kapitalmarknadens möjligheter atl fullgöra sin funktion att förmedla långfristigt kapital mellan långivare och låntagare. Ett avskaffan­de av emissionskontrollen och den därmed sammanhängande ränteregle­ringen för obligationer m. m. ser bankföreningen som det viktigaste steget

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                  14

mot en ökning av kapitalmarknadens effektivitet och kapacitet. Bankför­eningen beklagar därför att kapitalmarknadsutredningen inte har förordat en övergång till en friare kapitalmarknad i Sverige.

1,8 Svenska sparbanksföreningen m.fl.

De senaste åren har karakteriserats av en betydande finansiell obalans i den svenska ekonomin. Stora bytesbalansunderskott har ackumulerats sedan 1974. Den finansiella försvagningen är särskilt påtaglig inom indu­strin och den offentliga sektorn.

Utredningens analys har just inriktats på de senaste årens balansprob­lem och sökt precisera de krav som ett återställande av balansen medför för kapitalmarknaden. Utvecklingen är allvarlig, och ulredningens slutsals synes ofrånkomlig: Obalansen är inte av lillfällig natur och effekterna av de senaste årens stora underskott i bytesbalansen kommer alt bestå längt in på 1980-lalet - eventuellt ännu längre.

Det finns starka argument för att åstadkomma en successiv höjning av invesleringskvoten under de närmaste åren. Ökade industriinvesteringar är nödvändiga för att på sikt åstadkomma en jämvikt i ulrikesbetalning­arna. Det finns även andra områden som framtvingar en ekonomisk politik med inriktning på höjd investeringskvot. Ett ökat bostadsbyggande är angelägel efter stagnationen hittills under 1970-talel. Energikommissionen hardessutom i sitl under våren avlämnade betänkande framhållit behovet av väsenlliga investeringar på energiområdet under 1980-talet.

Utredningen konstaterar med rätta att en ekonomisk politik inriktad på alt öka investeringarna hos industrin måste innefatta en radikal förbättring av det finansiella sparandet inom denna sektor. Överhuvudtaget kommer ett återställande av jämvikten i bytesbalansen att kräva ett ökat finansiellt sparande inom hela den privata sektorn, dvs. säväl hos industrin som hos hushållen. För att trycket på den privata seklorn inte skall bli orealistiskt hårt - eller återställandet av ulrikesbalansen äventyras - torde det också vara nödvändigt att förbättra den finansiella utvecklingen inom den offenl­liga sektom. Den statliga långtidsbudgeten från april 1978 pekar för den närmaste 5-årsperioden på budgetunderskott i storleksordningen 40 mil­jarder för resp. budgetår. En sådan utveckling kan knappast ge grund till förhoppningarom att uppnå jämvikt i ulrikesbetalningarna fram till mitten av 1980-talet.

Även utan den belastning som underskotten i bytesbalansen innebär, skulle obalansen på kapitalmarknaden komma att skärpas under de när­maste åren. AP-fondens placeringskapacitel har under de senaste åren stagnerat, bl.a. på grund av en svag eller obefintlig realränta pä fondens placeringar. Enligt utredningens bedömningar väntas denna stagnation accentueras under 1980-talet. Del är angeläget, att AP-fonden bevaras som det effektivaste instrumentet för kollektivt sparande. Avgiftsuttaget bör höjas. Del är också av stor betydelse att myndigheterna utvecklar den flexiblare syn på räntegapet mellan kort och lång marknad som kommit fram under de senaste aren. Härigenom förbättras avkastningen på AP-fondens placeringar liksom en aktivare räntepolitik överhuvudtaget sanno­likt kommer att visa sig nödvändig för alt åstadkomma en tillförsel av långt kapital som behövs för att möta kravet på en höjd investeringskvot.

Vi instämmer i utredningens bedömning att den utlandsupplåning som kom igång 1974 kommer att fortsätta under överskådlig framtid - inte bara fram till dess en permanenl jämvikt i bytesbalansen uppnätts. Det är också

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 15

av betydelse att denna upplåning sprids på olika sektorer. Vi vill i detta sammanhang framhålla betydelsen av att de olika mellanhandsinstituten i ökad utsträckning kan medverka till att transformera det internationella kapitalel till svenska investeringsobjekt. En ändrad syn på utlandsupplå­ningen torde säledes vara motiverad med hänsyn lill att det hittillsvarande omedelbara behovet av att täcka underskottet i bytesbalansen utsträcks till ett framlida importbehov av kapital för att åstadkomma den nödvändiga höjningen av invesleringskvoten. Denna gradförändring i synen pä ut­landsupplåning framstår som särskilt nödvändig om höstens energipoli­tiska beslul medför betydande investeringar i ett tidigt skede av 1980-talet. Den hittillsvarande utlandsupplåningen har medfört att Sverige expone­rats föf den okontrollerade tillväxten i den internationella penningmäng­den. Den penningpolitik som riksbanken tvingats föra i detta sammanhang har i kombination med statens budgetpolitik resulterat i historiskt sett starka variationer i penningmängdens lillväxt inom landet. Vi ser med oro på de inflationsimpulser som svensk ekonomi på detla sätt utsätts för och anser det väsentligt att myndigheterna finner former för den framtida utlandsupplåningen som begränsar inflationsriskerna.

Allmänna frågor

Utredningen har på mänga sätt fäst uppmärksamheten pä nödvändighe­ten av att skapa en bättre fungerande kapitalmarknad. Det är bl. a. väsent­ligt att den privala sektorns långa sparande ökar även om de belopp som på sä sätt kan tillföras kapitalmarknaden åtminstone inledningsvis kan te sig marginella jämfört med de placeringar som görs av försäkringssektorn och bankerna. Vi finner det också väsentligt att de placeringar som bankerna gör i obligationer - och som enligt utredningens mening väntas öka - får ske pä ett sådant sätt att placeringarna står i bättre överensstämmelse med bankernas kapitalanskaffning. Den förkortning av räntebindningen på obli­gationslånen som införts under senare år har gett bankema möjlighet att fungera mer effektivt. Detta är dock inte tillräckligt för att bankerna på ett fullt tillfredsställande sätt skall kunna fullgöra sina uppgifter både pä penning- och kapitalmarknaderna. Det skulle bl.a. vara värdefullt att pröva en röriig ränta på vissa av bankernas obligationsplaceringar.

För att kapitalmarknaden pä sikt skall kunna fungera bättre har vi funnit anledning att ytterligare framhålla följande synpunkter:

1.   Avsaknaden av en fungerande andrahandsmarknad för obligationer utgör ett allvarligt hinder för strävandena att öka det långa sparandet. Detta problem kan knappast få en fullständig lösning på kort sikt. Värdel av en fungerande andrahandsmarknad är dock sådant att myndigheterna omedelbart bör vidta åtgärder för atl stimulera en positiv utveckling. Utredningen har tyvärr inte närmare undersökt hur detta skulle kunna åstadkommas genom exempelvis förändringar i beskattningen, en ökad aktivitet från riksbanken på andrahandsmarknaden, räntevariationer osv.

2.   För att bredda kapitalmarknaden och bidra till en fungerande andra­handsmarknad anser vi det viktigt att den tendens som funnits under senare år till innovationer på obligationsmarknaden tas tillvara. Genom nya upplåningsinstrument torde obligationsmarknaden kunna breddas framför allt vad avser hushållen och organisationer. För att delta skall kunna ske krävs dock en flexiblare tillämpning av riksbankens emissions­kontroll.

3.   Utredningen har inle ingående analyserat hur hushållens möjligheter att göra placeringar på kapitalmarknaden skall kunna förbättras. Detla är

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 16

en fräga som bör behandlas gemensamt med hur hushällens sparförhållan-den överhuvudtaget skall förbättras.

4. Utiedningen har i sitl betänkande tagit upp de negativa effekter på kreditmarknadens allokeringseffeklivitet som synes uppstå av nuvarande skatteregler. Utredningens mening bör uppmärksammas vid kommande skattereformer.

1.9      Sveriges föreningsbankers förbund

Sparandets otillräcklighet har diskuterats i många år i den ekonomiska debatten och behandlats i flera långtidsutredningar. Under 50-talet gällde det främst utbyggnaden av industrin för att under 60-talet inriktas pä en diskussion om kapitaltillgången i relation till de kapitalkrav det snabbt tilltagande bostadsbyggandet aktualiserade. Nu utgör företagens sjun­kande självfinansieringsgrad ett problem.

En diskussion om sparandets utveckling måste relateras till uppbyggna­den av AP-fonderna. Utredningen anger att hushållssparandet endast på­visbart influerats av detta genom alt försäkringssparandet minskal - må­hända temporärt. Effekterna på det totala sparandet är osäkra och utred­ningens slutsals är alt AP-fonderna inte haft några uppenbara effekter på del totala sparandet.

För närvarande är det främst tvä problem som är angelägna atl lösa när man relaterar sparandet till den framtida ekonomiska utvecklingen. Det ena är alt bibehålla hushållssparandet på en tillräckligt hög nivå. Den relativt gynnsamma utvecklingen av hushållssparandet har påverkats av t.ex. den snabba tillväxten av hushållens disponibla inkomster under mitlen av 70-talet men också de ökande inkomster som kommit pensionä­rerna till del, en grupp vars sparbenägenhet är större än övriga befolkning­ens. Åtminstone en del av de fakiorer som påverkat hushållssparandet gynnsamt är tillfälliga, och det var därför ett välkommet initiativ statsmak­terna tog i början på detla år genom de föreslagna sparstimulerande ålgär­derna för löntagarna. Det andra problemet rör förelagens sparandeutveck­ling och deras ökade beroende av extern finasiering. Såväl detta problem som diskussionen om hushållssparandet har på sistone kommit i bakgrun­den för det i och för sig avgörande problemet hur man kortfristigt skall kunna finansiera underskottet i budgeten och få balans i betalningarna med utlandet. Det är emellertid viktigt att man långsiktigt inriktar sig på att försöka lösa de problem som sammanhänger med sparandets utveckling.

1.10    Svenska försäkringsbolags riksförbund

Kapitalmarknadsutredningen har som en genomgående linje i sina reso­nemang en marknadsekonomisk syn på kapitalmarknaden och dess funk­tionssätt. En sådan syn är enligt riksförbundets uppfattning nödvändig för att kapitalmarknaden skall få en tillfredsställande volym och för att kapital­resurserna skall komma till optimal användning. Riksförbundet måste emellertid konstatera att utredningens marknadsekonomiska grundsyn inte är konsekvent. Riksförbundet återkommer nedan till exempel härpå men vill först framföra vissa allmänna synpunkter på denna fråga.

En genomförd marknadsekonomi är enligt riksförbundets uppfattning en absolut fömtsättning för ett gott samhällsekonomiskt resultat. Att vissa medborgargrupper och verksamhetsgrenar kan behöva stöd av samhället i en eller annan form är riksförbundet helt medvetet om. I den mån sådant

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 17

stöd ges krävs för atl man rätl skall kunna avläsa marknadsekonomins verkliga resultat alt formerna för och omfattningen av sådani stöd klart redovisas. Det är enligt riksförbundets mening otillfredsställande att sam­hället i stället för denna klara redovisning tillämpar olika former av styrme­del, som de facto innebär dolda subvenlioner. En sådan slyrning leder till att opiimal effekt inte kan uppnås i samhällsekonomin. Detta resulterar i ytterligare behov av subventioner. Denna stödteknik skaparen ond cirkel.

Livförsäkringssparandet har sedan flera decennier engagerats för fram­för allt bostadsmarknadens och statens kapitalförsörjning. Visserligen har livförsäkringsbolagen av tradition och långt före den styrning Riksbanken numera regelmässigt utövar haft bostadsmarknaden som sin främsta och naturliga placeringsseklor. Genom tvånget för försäkringsbolagen atl förse bostadssektorn och staten med visst angivet kapital har emellertid ränte-strukluren kommit atl påverkas i en för livförsäkringsspararna negativ riktning. Allt nominellt sparande drabbas av inflationsförluster. -  -  - (Se avsnitt 6.12)

Utredningen understryker vikten av att räntenivån relativt väl anpassas till den stramhet som rader på kreditmarknaden. Bl.a. har motsatsen lett till en inoptimal kreditfördelning. Riksförbundet instämmer häri. Inflatio­nen har uppenbarligen medverkat till irrationella investeringsbeslut. Vi­dare har styrningen av framför allt bostadskrediterna som ovan nämnts verkat återhållande på bosladslåneränlan vilken i sin tur styrt räntevill­koren inom andra sektorer. Räntepolitiken får därmed i reala termer be­tecknas som en lågräntepolitik.

I avsnittet "Ränteutvecklingen" konstaterar utredningen bl.a. all bo­stadsmarknaden avskärmats frän marknadskrafterna. Riksförbundet har ovan pekat pä detla förhållande och framhållil hur olyckligt det är när inte olika samhällssektorer öppet redovisar sina koslnader. Inte minst egen­domligt blir del när som nu är fallet t. ex. livförsäkringsspararna - och för övrigi som ovan nämnts även andra försäkringstagare - tvingas delta i koslnader för stöd till andra sektorer.

1 detta sammanhang diskuterar utredningen Riksbankens prisledande funktion. Riksförbundet finner det helt naturiigt att Riksbanken genom sina marknadsmässiga åtgärder reglerar penningmängden i samhället och därmed skapar förutsättningar för prissättningen på kreditmarknaden. Det är emellertid inte riktigt och naturligt när prisledning kombineras med styrning av placeringarna i form av rekommendationer och med lagen om kreditpolitiska medel som bakgrund. Riksbanken kommerdå inte bara att vara prisledande utan även de facto "inköpande". Härigenom har som Ulredningen ocksä konstaterat marknadskrafterna på detta omräde satts ur spel och utvecklingen på den oreglerade marknaden snedvridits.

1 avsnittet "Kreditmarknaden och inflationen" diskuterar utredningen olika åtgärder för att med ökad flexibilitet på kreditmarknaden kunna möta inflationsutvecklingen.

Kapitalmarknaden var länge praktiskt taget helt i avsaknad av förnyelse i fråga om låneformer och lånevillkor. Först på senare tid har nya uppslag blivit genomförda. Ett intressant exempel på detta är de räntejusterings-klausuler som under 1977 börjat tillämpas. Förhoppningen är att denna klausul skall kunna följas av andra innovationer till både låntagares och långivares fromma. Av speciell belydelse är att sådana förändringar kan bidra till att förebygga en inflalionistisk utveckling samtidigt som de under­lättar en ökad aktivitetsnivå inom den produktiva delen av näringslivet. Med beaktande av spararnas inlressen bör långivarna söka anpassa låne-

2    Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 165. BUaga 3

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 18

villkoren till de individuella investeringsobjektens förväntade betalnings­förmåga. Låneräntan skall vara marknadsmässig sedd över lånets löptid men kan genom förändringar ta hänsyn till investeringsobjektets betal­ningsförmåga och långivarens rimliga behov av real avkastning. Med så­dana ambitioner är möjligheterna väsentligt större att uppnå optimal re­sursfördelning och därmed också mera tillfredsställande resultat för spa­rarna. Utredningen har också givit utiryck för liknande tankegångar genom alt rekommendera sådana finansieringsformer som anpassas till de indivi­duella investeringarnas förmåga att generera kassaöverskott vid olika tid­punkter av investeringarnas användningstid.

Utredningen har avstått frän att närmare analysera frågan om indexlån. Riksförbundet finner ej heller övervägande skäl tala för ett införande av indexlån i iraditionell utformning. Förbundel vill dock understryka att dessa s.k. indexlån endast utgör ett specialfall av en hel uppsättning finansieringsformer som skulle kunna lillgodose en del av de önskemål som kapitalmarknadsutredningen utvecklar samtidigt som de kunde tillgo­dose förväntningar om en real avkastning före skatt.

1.11 Folksam

Under avsnittet "Investering och sparande" har utredningen funnit att ett ökat totalt sparande är nödvändigt för att skapa ekonomisk balans i samhället. Detta konstaterande i förening med den föreslagna liberalise­ringen av 274 § i Lagen om enskild försäkringsrörelse är såvitt Folksam förstår ett uttryck för att utredningen funnit det erforderligt att frivilligt enskilt sparande bör stimuleras och utvecklas. Att eliminera den "kronis­ka sparbristen" genom bl.a. ett ökat enskilt sparande har tillika en däm­pande effeki på konsumtionen, varför en utveckling i den riktningen ger dubbel effekt i en strävan atl nä samhällsekonomisk balans.

Allokeringspolitiken

Allokeringspolitiken som till sina huvuddelar består av bostadspolitiken, regionalpolitiken och näringspolitiken skall påverka resursernas fördelning i samhället. Utredningen säger att allokeringspolitiken är en medveten strävan till en annan sammansättning av realkapitalet än vad som skulle förekomma i en ren marknadsekonomi. Ett medvetet avsteg från en mark­nadsbestämd fördelning av realkapitalet utgör också de offentliga investe­ringarna som inte anses lämpliga eller möjliga att bedömas efter vanliga räntabiliietskalkyler. Utredningen påpekar att kreditpolitiken och kredit­marknaden är en integrerad del i allokeringspolitiken.

De placeringskvoter som Riksbanken använt sig av vid styrningen av försäkringsföretagens kapitalplacering har alltså sin grund i allokeringspo­litiken. Denna styrning har inneburit att försäkringsföretagen har fått pla­cera sitt kapital efter en annan målsättning än högsta möjliga förräntning utan att åsidosätta kravet på säkerhet. Även om man numera övergått till en rörligare räntepolitik kvarstår kritiken mot att räntan inte tillåtits ge fullt utslag för rådande knapphet på kreditmarknaden. Prioriteringen av vissa områden vars räntor inte bestämmes efter en jämnviktsränta i marknaden innebär att spararna inte erhåller den avkastning som marknaden skulle ha medgivit. Detta i förening med den pågående inflationen har inneburit att avkastningen varit låg, ibland t. o. m. negativ.

Det råder allmän enighet om att räntenivån skall anpassas till kreditefter­frågan påpekar utredningen. Det bör enligt Folksam inte vara omöjligt

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 19

trots prioritering av stat och bostadsproduktion att en sådan anpassning städse sökes i all synnerhet som man ur utredningen kan utläsa att sväng­ningarna i räntan inte behöver hämmas av krav på låga lånekostnader för vissa projekt.

Utredningen understryker det positiva i all kostnaderna för finansiering av bostäder i allt väsentligt frikopplas från marknadsräntan. Så långt Folksam förstår ser utredningen i detta en möjlighet till en friare marknads-prisbildning när det gäller räntesältningen. Päpekas bör emellertid att försäkringsföretagens placeringar i bostadsobligationer är helt beroende av en fortsalt statlig räntesubventionering. Bortfall av räntesubventioneringar skulle försätta bostadsinstituten i en omöjlig situation när det gäller att betala ränla och lösa in obligationslån.

Utredningen tar under detta avsniU upp de allokeringsmässiga effekter­na av olika regler för beskattning av kapitalinkomster. Dessa är huvudsak­ligen utformade utifrån fördelningspolitiska överväganden utan atl effek­terna på sparande och investering till fullo beaktas, säger utredningen.

Folksam är i likhet med utredningen av den uppfattningen att utform­ningen av reglerna för beskattning av kapitalinkomster inte skall ske ut­ifrån bara fördelningspolitiska aspekter. Man bör också beakta beskatt­ningsreglernas effekt på sparandel.

Ränteutvecklingen

I detta avsnitt konstaterar utredningen att statliga lån och bostadslån inte primärt innebär ett ingrepp i räntestrukturen. Kreditgivarna får emel­lertid anpassa sig till en struktur på sin låneportfölj som kan antas avvika från en fri marknadsutveckling och den räntesältning som därvid skulle ha framkommit.

Prioriteringen av bostadslån och statliga lån innebär att om efterfrägan på kreditmarknaden inte tillgodoses detta inte drabbar staien eller bostads­produktionen.

Så längt Folksam kan förstå leder väl ändå detta konstaterande till att prioriteringen av bostadslån och statliga lån i realiteten inneburit en lägre avkaslning av försäkringslagarnas medel än vad fallel skulle ha varit vid en friare marknadsprisbildning. Som påpekas ovan har onekligen prioritering­en inneburil att man hållit tillbaka de marknadskrafter som skulle ha bestämt räntesatserna på bostadslånen. Den rörligare räntepolitik som nu föres antar Folksam leder steg för steg till ett förhållande där räntan för statliga lån och bostadslån anpassas till den nivå som den skulle ha vid en fri marknadsprisbildning.

Kreditmarknaden och inflationen

Kapitalmarknadsutredningen har ej ansett sig ha anledning eller möjlig­het att till omprövning ta upp hela frågan om indexlån och analysera konsekvenserna av ett införande av dessa,

Folksam är väl medvetet om de problem som ett införande av indexlån skulle medföra. Om den nominella marknaden får sin ränta anpassad lill rådande konjunkturläge och penningvärdets utveckling blir behovet av indexlän självfallet också mindre. Annars är indexlån av avgörande bety­delse om man vill åstadkomma ett garanterat värdesäkert försäkringsspa­rande. En real marknad kunde ocksä vara till hjälp vid bestämmande av realistiska räntor på den nominella marknaden.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 20

1.12 Landsorganisationen i Sverige (LO)

Kapitalmarknadsulredningens (KMU) direktiv skrevs 1968. Det har run­nit myckel vatten under broarna sedan dess. Nya problem har uppstått och nya vinklingar pä de gamla har aktualiserats. Detta har medfört att KMUs ulredningar och förslag delvis kommit vid sidan om de aktuella problem­ställningarna på dagens svenska kapitalmarknad och i dess relationer till den internationella. Det är särskilt på två punkter som den bristande aktualiteten i utredningens resultat är påtaglig. För det första har förbindel­serna mellan den svenska och den internationella kapitalmarknaden totalt försummats, vilket synes LO anmärkningsvärt i dagens läge med en snabbt fortgående ekonomisk integrering inom det alltmer internationaliserade privala bank- och kapitalmarknadsväsendet och en svensk upplåning på den internationella marknaden som vid årets slut kommer att röra sig kring 60 mdkr. För det andra har de senaste årens allt livligare diskussioner om inkomsi- och förmögenhetsfördelningen och demokratiserings- och infly­tandefrägorna gått utredningen spårlöst förbi i annan mån än att mosiåndel mol höga företagsvinster uppfattas som en besvärande begränsning för en annars möjlig lösning av de svenska balansproblemen. LO vill ifrågasätta ifall utredningen inte hade kommit lill helt andra resultat ifall dessa båda frågeställningar lagils med i bilden.

KMU lägger fram vissa förslag till marginella ändringar på kapitalmark­naden med syfte att öka tillgången på riskvilligt kapital, men i stort synes dess slutsats vara pessimistisk. Den ser ingen väg ut ur det dilemma landet befinner sig i och synes förutspå en svag utveckling för näringslivet under överskådlig framlid. Men de cenlrala balansproblemen måste enligt dess mening lösas av den ekonomiska politiken som ligger utanför KMUs kompetensområde. Den genomgång av kapitalmarknadens funktionssätt och institutioner som den uppfattar som sin egentliga uppgift avslutar den med slutsatsen att allt i stort sett är välbeställt och föreslår endast mindre förändringar av ringa belydelse för balanspioblemen.

LO anser det emellertid högst sannolikt att utredningen hade kommit till ett ganska annorlunda resultat ifall den behandlat de två problemområden som här angivits, nämligen förbindelserna med utlandet på kapitalmarkna­den och inkomstomfördelnings- och inflytandesträvandena. De internatio­nella problemen kommer sannolikt att ingående behandlas av den på­gående valutauiredningen, men det är otillräckligl eftersora de på detta sätt aldrig kan påverka slutsatserna rörande förhållandena på den svenska kapitalmarknaden. Strävan till inkomst- och förmögenhetsomfördelning och ökad ekonomisk demokratisering har ett intimt samband med de samhällsekonomiska balansproblemen. Ökat delägande och ökat medinfly­tande för löntagarna gör det väsentligt lättare alt acceptera de höga före­tagsvinster som enligt KMU behövs för ökade investeringar och nödvän­dig soliditet i förelagen. Därigenom kan det dilemma som KMU fann vara en oförbikomlig blockering av expansion och ökad sysselsättning upplö­sas. Men detta kräver nya institutioner pä kapitalmarknaden och väsent­liga förändringar av de gamla. En diskussion härav och förslag i denna riktning borde enligt LO varit KMUs centrala uppgift. Den pågående utredningen om löntagarfonderna behandlar endast ett delproblem inom hela detta komplex. En bred analys av hela denna problemställning och integrerade förslag hur man stegvis borde lösa dem skulle ha gjort KMU till en milstolpe bland svenska ekonomiska utredningar. LO önskar i det

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 21

följande gå ytterligare in nägot på uirikesförbindelserna på kapitalmarkna­den och på de svenska balansproblemen.

Kapitalmarknadens internationalisering

LO finner det mycket allvarligt atl KMU ägnar så lite intresse åt de senaste årens dramatiska förändringar på den internationella kapitalmark­naden och åt hur dessa förändringar påverkar den svenska. Endast ett drygt 20-tal sidor av det digra betänkandet ägnas den internationella ut­vecklingen och de fylls till största delen av ett ganska abstrakt resonemang om balansen mellan sparande och investeringsbehov och om den interna­tionella inflationsproblematiken, där man knappast bidrar med några nya tankar. Avslutningsvis diskuteras internationella balansproblem och ut­vecklingsalternativ i nationalräkenskapstermer. Men KMU har inte ägnat något som helst intresse åt hur man pä den internationella kapitalmarkna­den institutionellt och praktiskt löst de stora och delvis helt nya problem. Dessa har uppkommit genom behovet att efter 1973 finansiera de enorma oljeunderskotten och placera överskotten från oljeländerna Japan, Väst­tyskland o. a. Inte heller har KMU ägnat sig åt vad den bokstavligen ofattbara likvidiseringen av denna marknad betytt och kommer att betyda och hur denna utveckling påverkar den svenska marknaden. Sverige är nu nödsakat att i större utsträckning än någonsin tidigare ta denna internatio­nella marknad i anspråk. Hela denna problematik har långl fler aspekter än LO inom ramen för ett remissvar kan dra fram. Men fyra skall här ändå framhållas.

1.    Hur påverkas den svenska kapitalmarknaden och dess relalioner till
den internationella av de äter aktualiserade strävandena till monetär union
inom EG och av den långsiktiga utvecklingen på valutamarknaden?

Den likriktning av den ekonomiska politiken - förmodligen i en traditio­nell restriktiv riktning - som en monetär union skulle medföra kan skapa betydande problem för den svenska kreditmarknadspolitiken. Den påver­kas också av hur systemet med "styrda flytande växelkurser" vidareut­vecklas.

2.    Vad kommer den allt påtagligare ekonomiska maktkampen mellan USA å ena sidan och Västtyskland och Japan å den andra att innebära för Sverige. Dessa konsekvenser kommer mest till uttryck i handelspolitiken och de allt starkare protektionistiska tendenserna i världen men påverkar också i hög grad den internationella kapitalmarknaden och dess samband med den svenska.

3.    Vad får det för konsekvenser för den internationella kapitalmarkna­dens funktionsmöjligheter när man i både långivar- och lånlagariänder snarl kommer underfund med att de stora kapitalbelopp som lånas upp internationellt aldrig i realiteten kommer atl betalas lillbaka?

Det är högst osannolikt att de stora fordringsägarländernas industriella struktur inom överskådlig tid skall komma att ändras i sådan omfattning att en reell återbetalning av fordringar blir raöjlig. Och oljeexportländerna kommer med säkerhet att föra en sådan prispolitik att deras överskott vidmakthålles. 1920-talets krigsskadeståndsproblem kommer därför att åleruppstä i nya former.

Fordringsägarländerna kan inte heller ta konsekvenserna för förtroendet till det internationella finansiella systemet av alt något land gör statsbank­rutt. Och skuldernas reella innehåll urholkas snabbi genom den internatio­nella inflationen. Långivarländerna på den internationella kreditmarkna­den är således i viss mening lika beroende av låntagländerna som låntagar-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 22

länderna är av långivarländerna. De måste ju någonstans placera sina överskott. I stort sett innebär den internationella långivningen därför inom överskådlig framtid en resursöverföring från långivarländer till lånlagar­iänder som inte kommer att återbetalas genom något resursflöde i motsatt riktning.

4. Vad blir de framtida konsekvenserna av den internationella valuta­fondens förändrade roll och de multinationella affärsbankernas och finan­sieringsinstitutens enormt ökade makt och inflytande som följd av att finansieringen av underskottsländernas bytesbalanser efter oljeprishöj­ningen mer och mer överlämnats till dem? I första hand gäller delta den internationella kapitalmarknaden men därigenom också på den politiska utvecklingen. Här ges bl. a. den undersökning som gjorts i den amerikans­ka kongressen pä senator Frank Church initiativ utomordentligt intres­santa inblickar.

Genom denna brist i redovisningen har KMU fått en mycket slark nationell begränsning, vilket är till stor skada nu när Sverige befinner sig i en utveckling mot ökad internationalisering. I 10 år har vi hänvisat lill KMUs (snart) kommande resultat när dylika problem kommit upp och när den sedan väl kommer är den tomhänt.

KMU har i sista ögonblicket slängt in ett avsnitt på tre sidor om den svenska utlandsupplåningen i sammanfattningen, men i huvudtexten finns ingenting om relationerna mellan Sverige och utlandet på kapitalmarkna­den eller för den delen på kreditmarknaden överhuvudtagel! Utlandet är bortglömt! Förklaringen ges på sid 144 där det framhålls att utlandets utlåning inte ingär i kreditmarknadsmatriserna. Inte ens i avsnittet om de reala sektorernas upplåning diskuteras innebörden av utlandsupplåningen, som dock såsom ovan framhållits mot slutet av detta år kan beräknas nå 60 mdkr i total skuldsumma, och i avsnittet om utbudet av krediter och ägarkapital förekommer utlandet varken i texten eller i tabellerna! Uppen­barligen har dessa avsnitt skrivits före 1974 då utlandet spelade en mer begränsad roll för den svenska kreditmarknaden, och sedan nödtorftigt men högst otillräckligt aktualiserats före publiceringen. LO finner det mycket otillfredsställande med ett sådant tillvägagångssätt i ett läge då hela del finansiella systemet, såväl i Sverige som i utlandet är statt i en mycket snabb utveckling och vill ifrågasätta ifall KMUs bedömningar pä dessa grundvalar överhuvudtaget har något värde i dagsläget.

De svenska balansproblemen

Det finns vidare en märkvärdig brist på kongruens i KMUs framställning såtillvida atl den på del internationella fältet enbart behandlar balansprob­lem och inte de praktiska problemen på kapitalmarknaden, medan den i sina förslag för den svenska kapitalmarknaden inte framlägger lösningar på balansproblemen ulan bara behandlar de praktiska och institutionella frå­gorna. Man får intrycket att den anser att det inte föreligger något som helst samband mellan hur dessa frågor löses på den internationella kapital­marknaden och i Sverige.

I ett uppenbarligen nyskrivet och därför betydligt intressantare kapitel behandlar KMU som nämnls "Finansiella balansproblem i svensk ekono­mi". Dess slutsats är att de framtida balansproblemen ter sig som mycket betydande. Detta gäller både gentemot utlandet, för den offentliga sektorn och med avseende på näringslivets behov av riskkapital. LO delar i slort sett denna bedömning, även om vi anser atl KMU i sina beräkningar något överskattat balansproblemet mot utiandet och underskattat betydelsen av

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                          23

den lediga kapacitet som nu finns inom industrin och den förbättring av denna sektors sparande som kan uppnås genom högre kapacitetsutnytt­jande vid en mer "normal" efterfrågan. Erfarenhetsmässigt vel vi alt företagens vinster stiger mycket starkt vid förbättrat kapacitetsutnytt­jande. Problemet kan därför i lika hög grad sägas vara otillräcklig efterfrå­gan som otillräcklig lönsamhet.

KMU omnämner i sin framställning restposten i bytesbalansen och framhåller alt den "i viss om än okänd omfattning" sannolikt utgör en överskattning av underskottet. Men den synes inte i de följande beräkning­arna fullt ul dragit konsekvensema härav. För 1977 värden drygl 7 mdkr. Ifall man bedömer att hälften härav är en sådan överskailning av det verkliga underskottet och delta dras från det i RNB 1978 beräknade byies­balansunderskottet för detta är pä ca 12 mdkr kommer man till ell under­skott på 8 mdkr i utgångsläget. Det förefaller LO betydligt mindre för­skräckande än de 17- 18 mdkr som KMU utgår frän.

Frågan är vidare vilken målsättning Sverige bör ställa upp vad gäller bytesbalansen. Som tidigare framhållits har de industrialiserade länderna ett gemensamt underskott mot oljeländerna pä ca 40 miljarder dollar 1977. Det beräknas krympa till 35 miljarder dollar 1978. (Det bör påpekas att dessa siffror är mycket ungefärliga då det föreligger mycket stora brisler i den internationella handelsstatistiken. Internationella valutafonden (IMF) har räknat fram en restpost för hela världen pä f. n. 40 miljarder dollar!) Sä länge de folkfattiga oljeländernas importkapacitet inte kan ökas starkare är delta underskott ofrånkomligt. De kommer med all sannolikhet också att med sin prispolitik se till att del vidmakthålles.

Detta underskott fördelas mycket ojämnt bland industriländerna. De som har överskott i sina bytesbalanser svarar inte för någon del av det. De pressar tvärtom på underskottsländerna ytterligare underskott. Det före­faller inte rimligt i detta läge att Sverige skulle eftersiräva fullständig balans i sitt utbyte med omvärldens och sålunda tvinga på något annat svagare underskottsland ett större underskott. Vår andel av underskottet mot oljeländerna i proportion till vår oljeimport är på ca 4 miljarder kronor. Skall vi ocksä ta vår andel av de underskott som överskoltsländema inte är villiga att bära kommer man nära det dubbla.

Vilken målsättning man än väljer måsle man emellertid komma till slutsatsen att det underskottsproblem som för eit halvår sedan presentera­des som något ganska jättelikt nu kommii ner till mer hanterliga propor­tioner.

Enligt sina direktiv har KMU dock inte haft till uppgift att avge förslag till ekonomisk-politiska lösningar av balansproblem på den svenska kapi­talmarknaden. Dess uppdrag inskränker sig till formerna för kapitalför­medling. LO frågar sig emellertid om dessa former kan sä radikalt skiljas från balansproblemen som sådana. Det förefaller KMU inte heller att alltid kunna göra. Den framhåller "De frågor som faller inom kapitalmarknads­utredningens kompetensområde gäller konsekvenserna för kreditförmed­lingen av olika vägar mot jämvikt". Men hur vill man klarlägga dessa konsekvenser när man överhuvudtaget inte går in pä möjliga vägar till jämvikt utan säger att detta ligger helt utanför utredningens kompetens? Visserligen diskuterar KMU några alternativa utvecklingslinjer i anslut­ning till långtidsutredningen 1975 och lUls längsiklsbedömning 1976. Ul­redningens marginella förslag rörande kapitalmarknadens institutioner och funktionssätt står inte i rimlig proportion till de stora balansproblem som den utmålar inför framtiden, ifall det inte skall tolkas så att det nuvarande

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 24

systemet är så bra att det utan svårigheter kan anpassas till alla sannolika utvecklingsalternativ. Om detta skall vara slutsatsen måste LO anmäla att organisationen inte delar den uppfattningen. Den pessimism inför möjlig­heterna atl klara jämviktsproblemen som kan utläsas ur betänkandet tyder inte heller pä att utredningen i grunden har denna uppfattning.

Befinner vi oss inte för närvarande i Sverige i en situation då kapital­marknaden snabbi häller på alt omvandlas dels på grund av alt det ökade behovet av riskkapital inle längre kan tillgodoses på sedvanligt sätt via självfinansiering och en mindre del aktieemissioner på marknaden, dels på grund av att näringslivels behov av långfristigt lånekapital för en rad branscher inte längre kan täckas på normala vägar eftersom riskerna blivit för stora utan måste tillgodoses med mycket stora statliga insatser. KMU framhäller också: "Som ett av de mest centrala problemen framstår att finna ur fördelningspolitisk synpunkt acceptabla vägar att tillföra näringsli­vet mer ägarkapital".

LO har sedan länge krävt ökad delaktighet för löntagarna i företagens förmögenhetsökning och ökat medinflytande och medansvar för deras skötsel. En lösning av balansproblemen genom atl ökade resurser lillförs företagen som ägarkapital och därigenom stärker soliditeten och invesle­ringsbenägenheten ter sig betydligt mer acceptabel om den inte samtidigt leder till ökade ekonomiska klyftor i samhället. Men detta har konsekven­ser inte bara för företagen utan också för kapitalmarknaden. Flera sådana frågor diskuterades vid LOs senaste kongress 1976. Löntagarfondfrågan fördes lill en särskild statlig utredning som alltjämt arbetar. Ett diskus­sionsinlägg i denna fråga har nyligen gjorts av en gemensam kommitté mellan LO och socialdemokratiska arbetarpartiet inför det senares kon­gress hösten 1978.

Även om denna fråga således behandlas av en annan utredning är den av så central betydelse för möjligheterna att lösa de balansproblem KMU behandlar och förderas samband med kapitalmarknadens institutioner och funktionssätt atl utredningen enligt LOs mening borde ha samarbetat med denna särskilda utredning samt i sitt betänkande ha angett i allmänna drag hur en lösning av balansproblemen enligt liknande linjer enligt dess mening skulle påverka valet av institutioner på kapitalmarknaden och deras sätt att fungera.

En annan fråga som LO-kongressen behandlade var demokratiseringen av affärsbankernas ledning. Kongressens beslut i denna fråga blev att man skulle avvakta KMUs resultat för att se om den behandlat denna fråga, vilket man förmodade atl den skulle anse sig böra göra. Men om så inte blev fallet skulle LO hos regeringen aktualisera en utredning av affärsban­kernas ställning.

Det är svårt för LO att komma till nägon annan slutsats än att en ny utredning krävs för de omfattande och viktiga problemställningar som här bara helt kort berörts. Men det får inte bli en utredning som sitter i ytterligare 10 år. Den måste ha en alldeles bestämd tidsram, inte längre än två år. Därför måste den ges resurser och medlemmarna frikopplas från andra uppgifter tillräckligt för att möjliggöra detta. Överhuvudtaget är det enligt LOs mening nödvändigt med en ny giv i svenskt utredningsväsende för att nå resultat som åtminstone är aktuella när de publiceras. Erfarenhe­ter från andra länder visar att det är möjligt.

I KMUs sammanfattningskapitel finns också ett långt avsnitt om "Fi­nansiella marknader och resursallokering" som saknar motsvarighet i hu­vudtexten. Det innehåller en hel del intressanta resonemang om kreditran-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                25

soneringens effekter, räntepolitiken, inflalionseffekter och skattesyste­mets verkningar av det slag som borde ligga till grund för en prövning av kapitalmarknadens funktion och en bedömning av dess institutioner, men det är svårt att se att dessa resonemang haft något inflytande på huvudtex­ten och dess förslag, möjligen med undantag av förslaget att behålla riks­bankens emissionskontroll.

1.13 Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)

Kapitalmarknadsulredningen gör en omfattande genomgång av kredit­marknadens struktur, dess samband med den ekonomiska politiken och de krav som ställs pä kreditmarknaden vid en successiv återgång till ett läge med jämvikt i den externa balansen. Utredningens allmänna slutsatser är att en sådan återgång kan ske ulan några större institutionella förändringar på kreditmarknaden.

Utredningen har gjort en i högsta grad förtjänstfull analys av kreditmark­naden, och de krav som ställs på denna vid alternativa ekonomisk-politiska utvecklingsvägar. Betänkandet torde för lång tid framöver kunna tjäna som en värdefull utgångspunkt för diskussion av formerna för den framlida kapitalförsörjningen, i synnerhei de krav som slälls i samband med en omstrukturering och vidareutveckling av produktionskapaciteten inom nä­ringslivet.

Men TCO finner det beklagligt att utredningen, sedan en klargörande analys av förekommande problem har gjorts, stannar för marginella änd­ringsförslag inom nuvarande institutionella ram. De senaste årens inten­siva diskussion om formerna för kapitalbildningen har inte avsatt några resultat i utredningens betänkande, vare sig i de allmänna resonemangen eller i de mer förslagsorienterade kapitlen.

Detta förhällande reducerar i viss utsträckning värdet av utredningens slutsatser. En tryggad kapitalförsörjning förutsattes ske genom ökade vins­ter, genom ett ökat hushållssparande i lämpliga former samt genom vissa förändringar i utlåningsformerna för nu befintliga institutioner. Frågan om nya former för kapitalbildning berörs överhuvud tagel icke.

Utredningens betänkande bör dock ge ett väsentligt underlag för debat­ten om formerna för kapitalbildningen, även om utredningen icke själv i förslagskapitlen för en diskussion i anknytning till den allmänna debatten.

Internationella frågor

TCO konstaterar med beklagande att utredningen ej tagit upp konse­kvenserna för den svenska ekonomin och den svenska kapitalmarknaden av bankväsendets snabba internationalisering under de senaste tjugo åren. Eurodollarmarknaden är idag större än något enskilt lands nationella kre­ditmarknad - inklusive den amerikanska. TCO har sedan länge pekat på risker och konsekvenser av denna utveckling. TCO krävde genom TUAC vid OECD våren 1978 atl OECD uppmärksammar dessa problem och lar erforderiiga initiativ för att åsiadkomma en kontroll av den internationella krediimarknaden.

TCO föruisätter atl konsekvenserna för den svenska ekonomin av ett långtgående internationaliserat kreditväsende behandlas inom ramen för den nyligen tillsatta utredningen om den svenska valutaregleringen.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 26

1.14 Centralorganisationen SACO/SR

Balansproblem i svensk ekonomi

Kapitalmarknadsutredningen utgår från att Sveriges balans gentemot omvärlden måste återställas. Med en - jämfört med dagsläget - höjd sparkvot och investeringskvot skall näringslivets konkurrensposition för­stärkas så atl det blir möjligt att uppväga nuvarande underskott i bytesba­lansen och på sikt (eventuellt) återbetala utlandslånen. Detta förutsätter i sin tur å andra sidan alt vissa för konkurrensläget väsentliga förhållanden utanför kapitalmarknadsutredningens kompetensområde rättas till. Som ulredningen påpekar rör det sig i flera stycken om nödvändiga och väsent­liga förändringar i bl.a. skattesystemet. Senare års snabba inflation har förstärkt marginalskatter m, m, på ett sätt som ytterst kommit att bli produklionshämmande. Effekten har även blivit att man med en viss förenkling kan hävda att arbetskraften relativt sett blivit för dyr jämfört med lånekapital som under mänga år erhållit en negativ realränta.

SACO/SR instämmer i utredningens påpekande att förändringar i kapi­talmarknadens institutioner och funktionssätt inte på ett avgörande sätt kan lösa de problem som möter den svenska ekonomin under de kom­mande åren. Däremot är det angeläget att göra de justeringar som positivt kan bidra till att kredit- och kapitalmarknaden fungerar effektivare.

Senare års underskott i bytesbalansen har sin spegelbild i ett otillräckligt finansiellt sparande. Förändringen har varit särskilt drastisk inom företags­sektorn. Redan på kort sikt synes det absolut ofrånkomligt att lönsamheten inom näringslivet återupprättas så att vinsterna kan täcka en större del av investeringskostnaderna än tidigare. Den drastiska sänkning av självfinan­sieringsgraden som registrerats har sannolikt varit av stor betydelse för den uppbromsning i industriinvesteringarna som skett fr,o.m. 1977. En koppling mellan förbättrade vinstutsikter och dito självfinansieringsgrad samt företagens investeringsbenägenhet synes ofrånkomlig.

SACO/SR delar utredningens uppfattning att en utjämning av olikhe­terna i fräga om internationell inflation, tillväxt, bytesbalans etc. är en nödvändig förutsättning för en stabilare ekonomisk utveckling. För svensk del innebär detta en anpassning gentemot omvärlden med lägre inflation och utjämnade underskott i de löpande betalningarna och en högre real tillväxt än för närvarande.

Samtidigt är det sannolikt att industrivärlden inte på medellång sikt kan räkna med en återgång till den historiskt sett onormalt snabba och pro­blemfria tillväxt som skedde på 1960-talet.

Långtidsutredningen 1975 och industrins långtidsprognos 1976 har teck­nat snarlika alternativ för återställande av den ekonomiska balansen. Vare sig man väljer att satsa på industriell expansion eller på att krympa gapet genom återhållsamhet i främst privat konsumtion kommer bytesbalansun­derskotten att vara betydande ännu i början på 1980-talet,

Möjligheten att åstadkomraa en fortsatt upplåning till förmånliga villkor är delvis relaterad till i vilken utsträckning Sverige kan påvisa att bl.a. bytesbalansunderskotten är på väg atl reduceras. Den förbättring som förutses för innevarande år kan bli inledningen till en sanering av den yttre balansen.

Redovisningen av bytesbalansunderskotten är härvid icke utan intresse, SACO/SR förutsätter att den pågående utredningen i avsikt att förbättra statistiken och enkannerligen av den s. k, restposten bedrivs med skynd­samhet.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 27

1 valet mellan de olika alternativen att åstadkomma ekonomisk balans synes det förmånligast att satsa pä förbättrad konkurrenskraft genom en i huvudsak marknadsanpassad strukturomvandling. Del industriexpansiva alternativet har bättre förutsättningar för en positiv inkomstutveckling för hushällen och en ökad anställningstrygghet för såväl privat- som offentlig­anställda.

Kreditmarknaden, inflaiionen och skallesyslemet

Utredningen konstaterar med rätta att inflationen har en snedvridande effeki på både utbuds- och efterfrågesidan på kreditmarknaden. Utgående från lägsta industriobligationsränta har marknaden icke kunnat erbjuda positiva realräntor ens före skatt efter 1973. Detta har medfört allt större problem även för institutionella placerare som t. ex. AP-fonden. Situa­tionen är än värre för hushållen eftersom de nominella ränteintäkterna beskattas fullt ut, baserat på en presumtion alt någon inflalion inle skulle existera. Det sparavdrag som medges har snabbt blivit allt mer otillräck­ligt. Frånvaron av positiv realränta har vidare medfört en övergång till placering i realvärden eller i extremfallet i vad som kallats "perversa invesleringar". Detta innebär att ökade resurser undandras den kapitalal-lokeringsprocess som annars skett genom de vanliga kreditinstitutens för­medling.

En förutsättning för atl en sparare eller institution skall erhålla positiv realränta efter skatt är att realräntan före skatt är positiv. Detta kräver i sin tur att den nominella låneräntan överstiger inflationstakten och förutsätter således att inflationstakten kan förutses. För att reducera osäkerheten har tanken på indexlån framförts i olika sammanhang. SACO/SR delar utred­ningens uppfattning all stora problem är förenade med indexlån så länge hela det institutionella systemet är baserat på nominella principer. Även penningpolitiken skulle komma att försvåras. Utredningen har inte tagit upp detta stora frågekomplex till omprövning. Den utveckling som är av störst intresse för de närmaste åren är i stället en förkortning av den tid för vilken låneräntan är bunden. Genom tätare omprövning ökar möjligheter­na att uppnå avsedd realränta vid en lånetransaktion.

Även om realräntan före skall är positiv är det långt ifrån säkert all hushållssparandet får en positiv realränta efter skatt. Detta illustreras med all önskvärd tydlighet i utredningens bilaga. Det är en komplicerad fråga att ändra skattesystemet så att endast realräntan (och inte inflationskom­pensationen) beskattas och på motsvarande sätt endast eriagd realränta är avdragsgill (och inte det som egentligen är en amortering). SACO/SR har i sitl nyligen avgivna remissvar på 1972 års skatteutredning framhållit det angelägna att utredningsarbete snarasi påbörjas kring denna tänkbara lös­ning.

1.15 Svenska arbetsgivareföreningen (SAF)

Kapitalmarknadens centrala funktion är att sörja för kapitalförsörj­ningen inom olika delar av samhället-näringslivet, bostadssektorn, kom­munerna etc. Kapitalmarknaden kan dock inte diskuteras enbart ur denna synvinkel. En betydande del av ägandet i samhället förmedlas över kapital­marknaden varför dess organisation på ett avgörande sätt påverkar sam­hällsstrukturen i stort.

Enligt Svenska Arbetsgivareföreningens uppfattning bör ett viktigt mål vara att företagen i högre grad än idag äges direkt, individuellt och frivilligt

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                28

av hushåll. Aktiemarknaden måste utvecklas så att ett flertal av hushålls­medlemmarna kommer att delta i ägandet under något skede av sitt liv. Genom att företagen har en självständig ekonomisk existens, som är för­ankrad hos folkets flertal genom individuellt ägande, kan de utgöra en balansfaktor i samhället och stödja pluralismen i tänkandet och i samhälls­institutionernas utveckling.

Individuell frihet och utveckling av den egna särprägeln är endast möjlig om samhällets ekonomiska grundstruktur är pluralistisk. Det anonyma institutionella ägandet skapar inte politisk balans och underlag för person­ligt initiativtagande på samma sätt som direkt ägande av ett slort antal enskilda hushåll. Konstruktiva idéer hos enskilda personer tas bättre till vara, om samhällel skapar goda förutsättningar för många atl under eget risktagande ulveckla och marknadsföra idéer av olika slag. Institutionellt risktagande kan inte ersätta detta,

Frägan om näringslivets kapitalförsörjning kan alltså inte lösas utifrån den utgångspunkten, att det gäller att finna enkla former för tillförsel av billigt kapital. Konsekvensema för samhällsstrukturen i stort säller re­striktioner för valet av metoder. När Svenska Arbetsgivareföreningen i fortsättningen granskar Kapitalmarknadsutredningens betänkande, sker detta alltsä med det målet i sikte, att det individuella ägandet skall spridas och beslut decentraliseras, varigenom alla bereds ökade möjligheter till självständig utveckling och engagemang i samhällslivet.

Kapitalmarknadsregleringar

Den tidiga efterkrigstiden har kännetecknats av en successiv avveckling av de regleringar, som infördes under andra världskriget. Särskilt gäller detta handeln och de internationella ekonomiska förbindelserna. Härige­nom har förutsättningarna för regleringarna på den svenska kapitalmarkna­den förändrats. Exempelvis har de större svenska företagens upplåning internationaliserats.

Utvecklingen har medfört all såväl intresset för som effekterna av en reglering av kapitalmarknaden i syfte att hålla nere den inhemska ränteni­vån successivt minskat. Räntenivån har kommit att anpassas till vad de intemationella förhållandena betingar.

Det kan hävdas att många av de återstående regleringarna överievi sig
själva. Planering och styrning via kapitalmarknaden framstår som allt
mindre meningsfull och effekliv. Det väsentliga motivet för återstående
regleringar är enligt Kapitalmarknadsutredningen hänsynen till bostads­
byggandet. Man menar att hade förhållandena på den svenska kapital­
marknaden mera liknat t.ex. de amerikanska, hade bostadsbyggandet
utvecklats mer oregelbundet och sysselsättningen blivit ojämnare. Även
detta omdöme kan emellertid ifrågasättas. Med samma rätt kunde det
hävdas att regleringarna i sig själva skapat stockningsproblem, som givil
upphov till störningar i igångsättning och sysselsättning. Finansieringen
hade kunnat löpa smidigare på en mer liberaliserad kapitalmarknad.
------ (Se avsnitt 2.)

Lönepolitikens roll

Former och principer för lönepolitiken är vikliga inslag i ramen för penningpolitiker och därmed även för förhållandena på kapitalmarknaden. Kapitalmarknadsutredningen berör det s. k. EFO-resonemanget och dess betydelse för lönepolitiken. 1 nuvarande internationella läge med rörliga växelkurser och starkt varierande inflationstakt i olika länder samt stora

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 29

obalanser i de internationella betalningarna kan emellertid enligt Svenska Arbetsgivareföreningens uppfattning den utländska prisutvecklingen i svenska kronor inte läggas till grund för lönepolitiken under en framlida period.

Lönepolitiken måste i stället inriktas på att dämpa den inhemska inflatio­nen. En väsentlig dämpning av inflationstakten är samtidigt ett villkor för en väl fungerande kapitalmarknad.

Genom de senaste årens utveckling av avtalssystem och förhandlings­former kan inflationen dämpas mer effektivt än tidigare. En förutsättning är härvid givetvis alt staten icke pålägger företagen stegrade kostnader. Om löneglidningen därtill hålls under effektiv kontroll, förstärkes ytterliga­re greppet över prisutvecklingen.

Det kan sägas atl löneglidningen aldrig kan bringas under fullständig koniroll, och alt penningpolitiken via sin inverkan på arbetsmarknadsläget har en effekt på inflaiionen. Denna effekt är dock väsentligt mycket mindre än vid andra former för lönebildning, t.ex. de som utbildats i USA eller Tyskland. 1 en diskussion av penningpolitikens verkningsmöjligheter och mäl mäste denna skillnad i institutionella förutsättningar mellan Sverige och de stora industriländerna observeras. Den inlernationella teoribild­ningen och debatten om penningpolitiken grundas på förhållanden, som i detla väsentliga hänseende avviker från vad som eftersträvas i Sverige.

Under perioden 1974-77 översteg enbart stegringen i uttaget av arbets­givaravgifter varje är produkliviietsutvecklingen. En inle oväsentlig del av den inhemskt bestämda inflationen under denna period kan alllså härledas till höjda arbetsgivaravgifter. Penningpolitiska strävanden att motverka inflationen till den del den tillskapats genom stegrade arbetsgivaravgifter kan inte bli annat än verkningslösa.

Med de former för lönepolitiken, som utbildats i de stora industriländer­na, kan det vara rimligt att ange en viss ökningstakt för penningmängden som mål för penningpolitiken, I Sverige är förhållandena annorlunda. Avtalsuppgörelserna påverkar självständigt inflationen. En viss öknings­takt för penningmängden blir därmed ointressant som mål. Penningmäng­den kan tillåtas utveckla sig efter behovet.

Penningpolitikens uppgift blirall underlätta en sådan ekonomisk tillväxt
genom expansion av investeringarna, att sysselsättningspolitiska målsätt­
ningar kan realiseras vid en hög tillväxttakt för produktionen per arbets­
timme. Regleringar på kapitalmarknaden i syfte atl hålla tillbaka överefter­
frågan på varor och arbetskraft förlorar starkt i betydelse i och med atl en
inflationsdämpande lönepolitik blir etablerad och kommer att prägla för­
väntningsbildningen.
------  (Se avsnitt 2.)

Snedvridande verkningar av inflation och skatter

Ett hushåll som placerar i aktier betalar såväl marginalskatt på den direkta avkastningen som kapitalvinstskatt på värdestegringen. En institu­tionell placerare som t.ex. AP-fonden eller ett försäkringsbolag betalar ingen skall eller en väsentligt lägre skatt än hushållet. Kapitalmarknads­utredningen belyser dessa förhållanden relativt ingående men avstår från att dra slutsatser och lägga förslag eftersom detta ligger utanför utredning­ens direkliv. Svenska Arbetsgivareföreningen kan dock inte underlåta att starkt framhålla den utomordentliga betydelsen av Kapitalmarknadsutred­ningens analys. Del kan icke vara rimligt med ett skattesystem som visat sig nödvändiggöra en nominell avkastning i ett aktiebolag på det egna

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 30

kapitalet före skatt av storleksordningen 30 ä 40 % per år för att den reala avkastningen efter skatt för ett hushåll med genomsnittliga skatteförhållan­den skall bli ell par procent per år.

Ursprungligen motiverades dubbelbeskattningen av bolagsinkomster med bolagens större skattekraft. I dag, när praktiskt taget all produktion sker inom bolagssektorn vars avkastning är internationellt bestämd, har detta argument förlorat sin bärkraft. I stället har dubbelbeskattningen i kombination med en hög inflation allvarligt försvårat bolagens möjligheter att finansiera sig med nyemitterat aktiekapital. Inflationens negativa inver­kan på företagens försörjning med riskvilligt kapital sammanhänger med att den extra avkastning, som krävs för att kompensera för inflationen, inte är avdragsgill vid beskattningen vare sig för aktieägare eller för företag. Inflationen får därigenom en multiplikativ effekt på företagens kapitalin­komster som bäst kan belysas med ett exempel, grundat på utvecklingen inom de 15 största verkstadskoncernerna i Sverige.

Samband mellan aktieägarnas reala avkastningskrav efter skatt och före­tagens nominella förräntning av eget kapital före skatt (i %).

 

 

1968

1971 a

(b)

1974

Nominell föiTäntning av eget

 

 

 

 

kapital före skatt

18,9

18,2

(33,0)

38,1

Betald skatt

7,6

5,2

(7,0)

6,5

Beräknad skatt

2,3

4,0

(9,2)

13,1

Nominell förräntning efter skatt

9,0

9,0

(16,8)

18,5

Aktieägarnas avkastning före skatt

9,0

9,0

(16,8)

18.5

därav utdelning

4,0

4,0

(4,0)

4,0

därav värdestegring

 

 

 

 

(kvarhållna medel)

5,0

5,0

(12,8)

(14,5)

Aktieägarnas skatt

4,2

4,2

(6,3)

6,9

Nominell avkastning efter skatt

4,8

4,8

(10,5)

11,6

Inflationstakt

1,9

7,6

(7,6)

10,1

Real avkastning efter skall

2,9

-2,8

(2,9)

1,5

Förhållandena vid en jämförelsevis låg inflationstakt illustreras med den första kolumnen, som gäller är 1968. Den nominella förräntningen av det egna kapitalet före skatt var detla år 18,9%, Avkastningen är härvid beräknad inklusive orealiserade prisfluktuationsvinster, 1968 var dessa obelydliga.

Den betalda skatten motsvarade 7,6% av det egna kapitalet. Härtill lägges i nästa rad en beräknad skatt om 2,3 %. Den har upptagils som 55 % av årets avsättning till obeskattade reserver. ViU man, sora syftet är med denna kalkyl, visa hur mycket av den nominella avkastningen under år 1968, som kan komma att bilda slutlig ersättning till aktieägarna, bör man räkna med en skattebelastning av detta slag. Genom att man också inklu­derar orealiserade prisfluktuationsvinster erhålles en sådan periodisering av resultatet, att det redovisas det år det uppkommer i stället för det år det realiseras, som blir effekten av tillämpning av anskaffningskoslnadsprinci-pen.

Efiersom nästan samtliga vinster i ett företag beskattas enligt reglerna för rörelseinkomst och endast en liten del utgörs av realisationsvinster på aklier, mark o dyl är det rimligt att använda skattesatsen 55%.

I synnerhet de senaste årens erfarenheter har visat att för det enskilda företaget är risken för föriust påtaglig. Förlusterna kan då skattemässigt

 

Prop. 1978/79:165   Bilaga 3                                                 31

täckas genom upplösning av obeskattade reserver. En kalkyl, som är uppgjord under förutsättning att skattekrediterna kan förväntas bli eviga, ter sig mot bakgrund härav inte realistisk. Användning av skattesatsen 55 % i en analys av räntabiliteten ger en bättre bild.

Den nominella förräntningen av det egna kapitalet efter skatt blir här­efter 9%. Utdelningarna har på basis av den historiska erfarenheten anta­gils vara 4% av det egna kapitalel. Följaktligen kvarhålles medel molsva­rande 5 % av det egna kapitalet. Dessa kvarhållna medel bildar på lång sikt underlag för en värdestegring på aktierna, varigenom denna del av avkast­ningen tillföres aktieägarna. Detta antagande är givetvis inte realistiskt för en kort period, t. ex, ett år, men väljes perioden tiUräckligt lång kan man på goda grunder anta, att börskurserna anpassar sig på ett sådant sätt att detta resultat uppkommer för aktieägarna. Aktieägarnas avkastning före skatt blir härmed 9%,

Aktieägarnas skatt upptas härefter till 4,2%, motsvarande 70% skatt på utdelningsinkomster samt en beräknad skatt på värdestegring, varvid 40% av värdestegringen antas utgöra skattepliktig inkomst. Den nominella av­kastningen efter skatt blir härefter 4,8%. Stegringen av konsumentprisin­dex under året var 1,9%, varefter återstår i real avkastning efter skatt 2,9%.

Av den totala nominella förräntningen av eget kapital, 18,9%, utgjorde skatter av olika slag 14,1 %, d. v. s. omkring 3/4.

Inflationens effekter belyses på ett slående sätt om förhållandena år 1974 jämföres med 1968. 1974 var den nominella förräntningen av eget kapital före skatt 38,1 %. Härifrån avgick emellertid skatter av olika slag med 26,3 procentenheter. Avräknas också effekten av inflationen 10,1 %, blir som framgår av tabellen den reala avkastningen efter skatt endast 1,5%.

1971, kolumn a, är exempel på ett år med något mindre inflation än 1974, och med lägre real avkastning på eget kapital än 1968. Detta år blev den reala avkastningen efter skatt för aktieägare minus 2,8%, För att nå samma avkastning som 1968, 2,9 %, hade det krävts 33 % nominell avkast­ning före skatt på eget kapital, kolumn (b).

Dessa jämförelser visar atl när inflationstakten stiger måsle företagens förräntning stiga två-fyra gånger snabbare än inflationstakten för att ak­tieägarnas reala avkastning efter skatt skall kunna bevaras. Dessa starka snedvridningseffekter av inflation och beskattning i kombination försvårar i väsentlig grad företagens möjligheter att dra till sig nytt riskbärande kapital från hushållen. Att söka mildra konsekvenserna av dessa snedvrid­ningar genom att öka AP-fondernas utbud av riskvilligt kapital är att förvärra situationen.

Sammanfattningsvis redovisar SAF följande syn på den svenska ekono­min.

1.    Det dominerande problemet i svensk ekonomi är inte kapitalbrist utan brist på förräntning av det egna kapitalet,

2.    För näringslivets kapitalförsörjning krävs inga nya fonder, AP-fon­derna behöver icke byggas ut av kapitalbildningsskäl.

3.    Individuell frihet och utveckling av den egna särprägeln är endast möjlig om samhällets ekonomiska grundstruktur är pluralistisk och bygger på individuellt ägande av produktionsmedlen,

4.    En på sikt fungerande kapitalmarknad förutsätter en i förhållande till 1970-talet starkt dämpad inflation. Realräntan masta vara positiv och hög­re än underde senasle två decennierna.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 32

5.    De snedvridande effekterna på placeringsinriktningen, särskilt vad gäller aktier, av inflation och beskattning mäste elimineras. Den reala avkastningen efter skatt på aktier som ägs av hushåll måste bli sådan att tendensen till ökat institutionellt ägande bryts.

6.    Innan försäkringsbolagens rält att förvärva aktier i ett och samma bolag vidgas, måste enligt Svenska Arbetsgivareföreningens mening be­skattningsförhållandena ändrats därhän, att aktieplaceringarna åter är inlressanta för flertalet hushåll. Om därtill kapitalmarknaden bringas fun­gera mer flexibell genom atl realräntan blir högre och inflationen dämpas starkt, försvagas motiven för en snäv begränsningsregel.

1.16 Lantbrukarnas Riksrörbund (LRF)

Betänkandet är enligt förbundets mening en värdefull analys av kapital­marknadens funktionssätt. Kapitalmarknadsutredningen har på ett för­tjänstfullt sätl belyst bakgrunden till de problem som för många sektorer -bl.a. lantbruket - är synnerligen akuta. Arbetet har fortgått under en längre tid, vilket har varit värdefullt genom att under tidsperioden skilda samhällsekonomiska tillstånd kunnat observeras. Utredningen anför lämp­ligheten av att utredningar av kapitalmarknadsutredningens lyp i större utsträckning bör arbeta med successivi avlämnade delrapporter. Denna uppfattning delas av LRF då därigenom en bredare avstämning mot olika uppfattningar kan erhållas. Utredningen har endast i begränsad omfattning länmat förslag till effektivisering av kapitalmarknaden. Översynen av kapi­talmarknadens struktur och funktionssätt har avsett alt belysa olika lånta­garkategoriers behov och ge instituten på kapitalmarknaden möjligheteratt tillgodose detta.

Som utredningen framhåller löser inte förändringar som hänför sig till kapitalmarknadens institutioner och funktionssätt på ett avgörande sätt de problem som möter den svenska ekonomin under de kommande åren.

Enligt LRF:s mening skall en kreditmarknad fylla två viktiga funktioner oberoende av hur den är organiserad. För det första skall sparandet kunna uppsamlas och allokeras lill branscher och sektorer där kapital efterfrågas. Vidare bör differentierade villkor finnas så att låntagare och sparare skall finna de villkor som passar vederbörandes önskemål när det gäller ränta och riskbenägenhet, bindningstid etc. För detta ändamål fyller banker och mellanhandsinstitut en viktig funktion.

De nämnda kraven behöver inte påverkas av användandet av kreditpoli­tiska medel i konjunkturstabiliserande syfte. Emellertid kan jämvikten på krediimarknaden rubbas av mål och regler för räntenivå, för kredilvolymer och för kreditinriktningen så att störningar inträder pä de nämnda funktio­nerna.

De senaste åren har förts en kredilmarknadspolitik i stabiliserande syfte. Kvotering, emissionstillstånd etc har därvid orsakat störningar för flera sektorer, bl. a. lantbruket. Svårigheter har uppstått för enskilda lantbruka­re att fullfölja planerade investeringar på grund av kapitalbrist. LRF bekla­gar att kapitalmarknadsutredningen ej behandlat lantbrukssektorns kapi­talförsörjning. Den rådande lånekön i Hypoteksbanken utgör ett allvarligt bevis för bristen på anpassning mellan kreditmarknaden och lanlbrukssek-torn.

Gapet mellan tillförsel och behov av eget kapital hos företagen förväntas

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 33

bestå och utgör bakgrunden lill den pågående diskussionen om nya former för spargenerering. Kapiialmarknadsutredningen har anseti att de fråge­ställningar av ekonomisk-politisk art som uppkommer vid en sådan diskus­sion ligger uianför utredningens arbetsområde. Utredningen har här syftat på alt ge vissa bidrag till lösningar av företagens finansieringsproblem som direkt berör kapitalmarknadsinstitutionerna. Utredningen föreslår sålunda en ökad kapacitet för utbud av riskkapital från de institutionella place­rarna, försäkringsbolag och AP-fonden, och det rör även förutsättningarna för ett ökat utbud från hushållen.

LRF delar utredningens överväganden och förslag i dessa övergripande frågor. Förbundet vill särskilt påpeka betydelsen av ett ökat sparande i samhället. Särskilt mot bakgrund av att AP-fondens betydelse för den långfristiga finansieringen kommer att minska. Detta inger enligt förbun­dets mening bekymmer med tanke på de omfattande finansieringsbehov och det sparandeunderskoti som föreligger framöver. Föratt uppnå balans i ekonomin torde flera vägar vara erforderliga. Således bör enligt förbun­dets mening hushållens benägenhet till ökat sparande såväl som industrins möjligheter att slärka det egna kapitalet underlättas. Ett minskat sparande i företagen kan fä till följd atl ansvarstagandet inom företagen minskar. Det borde vara ett starkt samhällsintresse att ägaransvaret stärks.

LRF delar i allt väsentligt utredningens konstaterande beträffande allo­keringspolitiken. För skilda sektorer inom samhäUet fastläggs emellertid riktlinjer vilka förutsätter en lillgång till kreditmarknaden i en omfattning som i regel bestäms av målet för verksamheten. Detta ställer i sig krav på kapitalmarknadens struktur och funktionssätt. Enligt LRF:s mening bör dessa riktlinjer och målsättningar ligga till grund för allokeringspolitiken samtidigt som strategiska invesleringar ej får ifrågasättas. En näringspoli­tik som ä ena sidan anger ett effektivitetsmål och å den andra ej tillför en sektor nödvändiga resurser får ett begränsat innehåll. Enligt LRF:s upp­fattning har lantbrukssektorn ej fått del av kapitalmarknaden på ett sådant sätt som förusatts vid formulerandet av de jordbrukspolitiska målsättning­arna. Jordbrukels regionalpoliliska betydelse understryker även belydel­sen av kapitaltillgång för ett effektivt resursutnyttjande.

1.17 Kooperativa förbundet (KF)

Kapitalmarknadsutredningen har - enligt KF:s mening - utfört ett i många stycken imponerande arbete. Den svenska ekonomins historiska utveckling, som lett fram till dagens reala och finansieUa situation har noggrant behandlats. Olika sektorers problem och förutsättningar har där­vid utförligt analyserats. Bedömningar av sannolika framtida utvecklings­förlopp har gjorts, som grund för utredningens olika förslag. Både på det teoretiska och praktiska planet har utredningens betänkande en stor upp­gift atl fylla när del gäller alt öka kunskaperna om den svenska ekonomin i allmänhet och kapitalmarknaden i synnerhet.

Ett problem för utredningen måste ha varit att man inte haft någon aktuell långtidsbedömning för den svenska ekonomin att tillgå. Både 1975 års statliga långtidsutredning och motsvarande bedömning från industrins utredningsinstitut har ju p. g. a. de senaste årens dramatiska händelseut­veckling på det ekonomiska området i långa stycken blivit inaktuella. Den nya långtidsutredningen 1977-1983 väntas bli publicerad i slutet av 1978. Man kan ifrågasätta om inte kapitalmarknadsutredningen borde ha senare-

3   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 165. Bilaga 3

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 34

lagt tidpunkten för slutbetänkandet något, så att man kunnat ta hänsyn till åtminstone det preliminära resultatet av den nya långtidsutredningen. De senaste årens ekonomiska kris i Sverige torde få mycket långsiktiga konse­kvenser, som eventuellt kunnat beaktas ännu bättre med ett mer tillförlit­ligt bakgrundsmaterial.

De förslag till konkreta åtgärder som utredningen lägger fram är tämligen begränsade, särskilt satt i relation till den omfattande probleminvente­ringen och analysen. Mot bakgrund av utredningens utgångspunkter anser dock KF att detta är helt konsekvent. De grundläggande lösningarna på de relaterade problemen kan endast uppnås via en lämplig långsiktig upplägg­ning av den övergripande ekonomiska politiken, något som det ligger utom utredningens mandat att föreslå utformning av. KF vill för sin del erinra om att ovanstående förhållanden gör det speciellt angeläget att kapital­marknadsaspekter tas upp till noggrann analys i kommande statliga lång­tidsutredningar och de mer långsiktiga utblickar som numera görs i natio-nalbudgeterna.

KF instämmer i huvudsak i utredningens allmänna utgångspunkter. Vi vill dock framhålla att institutionella brister på kapitalmarknaden har före­legat och fortfarande föreligger inom områden där institutionernas möjlig­heter att finna lösningar synes vara begränsade.

En sådan brist gäller kapitalmarknadens förmåga att underlätta försörj­ningen av riskkapital för den ägarform som konsumentkooperationen re­presenterar. I dagens läge är marknaden i huvudsak inriktad pä alt lösa de privatägda aktiebolagens finansiella problem. (Se avsniu 2,13)

1.18 Sveriges Industriförbund och Svenska Handelskammarförbundet

För att komma till rätta med de tilltagande bytesbalansunderskotten behövs enligt utredningen "disciplin" i den offentliga sektorn och ett ökat sparande i den privata. Vidare skall företagen ges de finansiella förutsätt­ningarna både för behövliga investeringar och för en visavi utlandet kon­kurrenskraftig produktion.

Den enligt vår mening vikligaste finansiella förutsättningen är fungeran­de marknader för riskvilligt ägarkapital till företagen. Som framhållits i inledningen ovan bör detta kapital i största möjliga utsträckning komma från de individuella hushållen. Av det totala årliga hushållssparandet har hittills endast en ringa del placerats i aktier. Detta beror med all sannolik­het på de relativt andra placeringar dåliga avkastningsförhållandena som sedan mitten av 60-talet gäller för aktieplaceringar. Institutionella föränd­ringar är inget substitut för förbättrade avkastningar på ägarkapitalet. Så t.ex. kan enligt vår mening den eftersträvade investeringsökningen inte i någon större utsträckning finansieras genom ökad skuldsättning och mins­kad soliditet. Visseriigen har hittills den ökade omfattningen av rörelsege-nererande krediter ökat företagens benägenhet att acceptera en sänkt soliditet men denna "kreditkompenserande metod" för en för hög lönean­del i den svenska produktionen kan inte drivas längre. Vad som nu krävs är ett på marknadsmässiga grunder flexibelt utbud av riskvilligt ägarkapital.

Hushållens del av detta utbud torde härigenom kunna öka väsentligt. De individuella placerarnas utbud är ju inle bara beroende av det årliga tillflö­det av finansiellt sparande utan kan också transformeras från hushållens stock av realt och finansiellt kapital. Detta förutsätter emellertid förhall-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 35

rade avkastningsförhållanden för individuella innehav av aklier i förhållan­de till andra alternativa placeringsformer.

Av stor betydelse för denna konkurrens om placerarnas pengar är de beskattningsregler som gäller för olika placeringsformer. I en bilaga till utredningen visas hur dessa diskrimenerar mot bl.a. aktieplaceringar. Ulredningen utgär från att skattereglernas betydelse för hushållens sparan­de och dess placerande i olika tillgångar "kommer att uppmärksammas"". Det är enligt vår mening av särskilt stor betydelse att så sker. De rådande skattereglerna hämmar utbudet av kapital och placeringar i aktier och bidrar till imperfektioner på kapitalmarknaden.

1.19    Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO) och Familjeföre­
tagens förening

Organisationema vill understryka, atl en väl fungerande kapitalmarknad är ett livsvillkor för det svenska näringslivets utvecklingsmöjligheter. Må­let för den ekonomiska politiken bör vara alt skapa förutsättningar för ett differentierat näringsliv, som har förmåga att genom produktiva investe­ringar och en väl utvecklad produktionsapparat lillhandahälla varor och tjänster för landets befolkning och för export. Därigenom garanteras bäst de allmänt omfattade önskemålen om en effektiv och stabil sysselsättning. För att dessa mål skall kunna uppfyllas, krävs en förbätirad lönsamhet bland de svenska företagen. Mot bakgrund av de svårigheter, som mött det svenska näringslivet under senare år, är det ett primärt mål att frigöra resurserna inom kapital- och kreditmarknaden i syfte att förbättra närings­livets kreditförsörjning och att stimulera säväl hushållen som företagen till ökat sparande i syfte att få större resurser för investeringar i produktiv verksamhet. För att öka intresset för ett brett sparande inom en vidgad aktiemarknad är det angeläget att slopa dubbelbeskattningen av aktier och att i olika former främja sparandet.

1.20    Svensk industriförening

Enligt Ulredningens egen bedömning av sitt arbete har detta till huvud­saklig del genomförts som en studie i institutionell ekonomi. Eniigt för­eningens uppfattning har detta gjorts på ett förtjänstfullt sätt och det digra betänkandet pä nära 800 sidor jämte omfångsrika bilagor torde under många år framåt komma att tjäna som ett näst intill oundgängligt uppslags­verk i fråga om svensk kapitalmarknad, dess struktur och förutsättningar.

Kapitalmarknaden har en grundläggande och avgörande uppgift i sam­hällsekonomin, nämligen alt svara för att sparandel från sektorer med sparöverskott kanaliseras till områden med sparunderskott på ett ur sam­hällssynpunkt godtagbart sätt. Det måste enligt föreningens åsikt räknas utredningen till förtjänst att den icke anser att inrättandet av nya institutio­ner kan lösa samhällsekonomiska problem och atl den anför övertygande skäl för denna inställning. Överhuvudtaget har det svenska samhället under senare år - något som föreningen gång på gång påpekat och reagerat mot - präglats av ett slags institutionaliseringsraseri, som knappast i något fall fått positiva följder - om man icke räknar ökad byråkratisering med mängder av dubbelarbete som någonting positivt. Kapitalmarknadsutred­ningen går åt motsatt häll och föreslår sammanslagning av de s. k. mellan­handsinstituten, nämligen dels av AB Industrikredit och AB Förelagskredit till ett förelag, AB Företagskredit, dels av AB Lantbrukskredits primär- och

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 36

sekundärkreditinstitut, ävenledes till ett enda sammanhållet företag.
------ (Se avsnitt 2.15)

Mänga ekonomer har sedan länge talat om den "kränka svenska kapital­marknaden"" och åtskilligt av realism ligger säkerligen i detla omdöme. Kapitalmarknadsutredningen gör bl.a. en förtjänstfull analys av balans­problemen i den svenska ekonomin och av kapitalmarknadens effektivitet och behovet av reformer. Härvidlag uppehåller sig utredningen särskilt vid industrin, vilket är självklart med hänsyn till industrins avgörande betydel­se för vär förmåga att hålla balans i samhällsekonomin. Enligt föreningens uppfattning måste kapitalmarknadsutredningens bedömning att byiesba­lansunderskottet kan bli eliminerat försl mot mitten av 1980-talel vara alltför pessimistisk och utredningen har sannolikt tagit alltför stort intryck av det dåliga konjunkturläget, som i varje fall när betänkandet slutjuste-rades i slutet av förra året säg ovanligt hopplöst ut. Men redan utveckling­en av handelsbalansen under detta ärs försia fyra månader ger anledning till en försiktig optimism, även om några växlar icke skall dras på en företeelse om vars uthållighet ännu ingen definitiv bedömning skall göras.

Men så mycket är klart som att industrin genom de stimulansåtgärder som sätts in, främst devalveringen, återfått en betydande del av sin kon-kurrenskapacitet. Eftersom även en återhämtning av den internationella konjunkturen kan spåras finns förutsättningar för en snabb ökning av exportefterfrågan. Genom att även den importkonkurrerande industrins konkurrensförmåga förbättras måste underskottet i betalningsbalansen re­lativt snart förbylas i ett överskott och balans kunna uppnås belydligt tidigare än mot mitten av 1980-talet.

Föreningen vill dock icke fördölja atl den ser allvarligl pä den pågående strukturomvandlingens följder och anspråk på kapitalmarknaden, därför alt denna omvandling pågår och kommer att pågå oberoende av konjunk­turförändringarna och därför måsle mötas med extraordinära medel, som medför mycket stora påfrestningar pä hela samhällsekonomin.

1.21 Styrelsen för Stockholms fondbörs

Kapitalmarknadsutredningen (KMU) har enligt sina direktiv haft till uppgift att göra en översyn av kapitalmarknaden och att föreslå de organi­satoriska och tekniska förändringar som kunde föranledas därav. Utred­ningen har själv karakteriserat sitt arbete som väsentligen en studie i institutionell ekonomi. Denna har utredningen genomfört på ett mycket förtjänstfullt sätt. Utredningens konkreta förslag ligger ocksä sä gott som helt inom detta område.

För börsstyrelsen ligger det närmasi till hands att koncentrera sitt ytt­rande till sädana synpunkter och förslag, som berör marknaden för riskvil­ligt kapital, enkannerligen aktiemarknaden. De konkreta förslag från ut­redningen som direkt berör denna marknad är som framgått få. Indirekt kan emellertid de ålgärder utredningen föreslår beträffande kredilmarkna­dens institutioner bli av betydelse för aktiemarknaden. Det finns vidare anledning att beröra en del frågor, som behandlats i bilagorna men som inte tagils upp av ulredningen.

Det finns då skäl att först understryka det viktiga i att bedömningar av behovet av institutionella reformer för att främja kapitalbildningen inte bör göras utifrån den extremt ogynnsamma situation beträffande extern ba­lans, sparande, företagsvinster m. m., som rätt de senaste cirka tvä åren.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 37

En väsentlig produktionsökning kan åstadkommas genom att ekonomin bringas närmare fullt kapacitelsutnyttjande. Helsl bördetta ske genom en exporlledd expansion. 1 ett sådant läge kommer de problem som nu finns beträffande underskottei i bytesbalansen, bristen pä sparande och otill­fredsställande räntabilitet att vara avsevärt reducerade om än icke elimine­rade.

Även efter det ett läge närmare fullt kapacitetsutnyttjande uppnåtts kommer, med de mål beträffande extern balans och tillväxt som del finns anledning slälla upp, en fortsatt uibyggnad av näringslivets och i synnerhet industrins kapacitet att framstå som nödvändig. Huruvida de kalkyler för erforderliga industriinvesteringar som gjorts av LU 75 och lUl 1976, som kommittén stöder sig på, nu ger ett rikligl mått, är för närvarande svårt att med säkerhet bedöma. Mycket talar för alt behoven av kapital för investe­ringar och annan utveckling kan bli betydligt större med hänsyn till den omfattande strukturomvandling och förnyelse av svensk industri som kommer atl bli nödvändig. Är denna bedömning riktig, kommer också kraven på kapitalmarknadens förmåga att tillföra företagen kapital, inte minst riskvilligt sådant, att bli stora. Även om dessa krav svårligen kan preciseras siffermässigt, talar utvecklingens riktning och karaktär för atl man har anledning att olja de mekanismer, som har betydelse för denna lillförsel. -  -  - (Se avsnitt 2.17)

På längre sikt är - - - tillgängen på riskvilligt kapital genom aktie­marknaden en funktion av det totala sparandet. En förstärkning av del totala sparandet kan ske på flera olika sätt: Genom en ökning av statens och kommunernas sparande, höjda ATP-avgifter, ökal företagssparande, ökat hushällssparande eller nya arrangemang av typ löntagarfonder. Vil­ken väg som än beträds, blir det ytterst hushållen som fär göra de anpass­ningar och uppoffringar som krävs. Det har inte ingått i utredningens uppdrag att ta ställning till de politiska avvägningar som måste göras, när en politik för det totala sparandets utveckling formuleras.

Börsstyrelsen finner heller ingen anledning att i detta sammanhang för­djupa sig i ämnet men vill för sin del framhålla följande. Det finns anled­ning att ge företagssparandet och hushållssparandet en framträdande roll i ett program för förstärkt sparande. Företagsledningarnas riskbenägenhet är beroende av självfinansieringsmöjligheterna. Det är möjligt att man av fördelningspolitiska skäl inte kan genom explicita ekonomisk-politiska åt­gärder gå mycket långt på denna väg. Med hänsyn till att, vilka vägar för atl öka sparandet som än beträds, hushållen fär bära bördan av ökal sparande, vore det rimligt att göra särskilda ansträngningar för alt söka få till ständ en ökning av hushållssparandet. Ett frivilligt sparande har många fördelar jämfört med övriga nämnda sparformer, vilka alla har ett tvångs­sparande över sig. Först om frivilliga insatser inte ger effekt tillräckligt snabbt eller i tillräcklig omfattning, är det anledning diskutera andra spar­former, t. ex. ett organiserat löntagarsparande med avsättning till löntagar­fonder. Ur börsens synpunkt är det då angeläget alt även sådant sparande kanaliseras till företagen på marknadsmässiga villkor.

1.22 Svenska fondhandlareföreningen

KMU betonar behovet av en ökad kapitalbildning och de negativa sam­hällsekonomiska konsekvenserna av den sparandebrist som råder. Fond-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 38

handlareföreningen anser att de viktigaste orsakerna till dessa missförhål­landena beror på:

1.    Hård reglering av den svenska kapitalmarknaden, som har medfört att prismekanismen pä stora delar av marknaden har satts ur spel. Räntan har inte tillåtits att gå upp till de nivåer där jämvikt mellan efterfråga och utbud råder. Delta förhållande har sannolikt bidragit till att en mindre del av resurserna har gätt till sparande och en större del till konsumtion.

2.    Låg lönsamhet i svensk industri som har lett till att aktiemarknaden ej har lyckats attrahera en lillräcklig volym av kapital.

-  -  - (Se avsnitt 2.18)

3.    Ett skattesystem, som favoriserar placeringar i improduktiv lös egen­
dom såsom diamanter, frimärken och konst.

1 bilaga 2 i utredningen visar professor Sven-Erik Johansson de orimliga konsekvenser dagens skattesystem har på räntebärande placeringar och akiieplaceringar. Kombinationen av dubbelbeskattning av bolagens vins­ter och hög individuell marginalbeskattning gör att gapet mellan de avkast­ningskrav före skatt som ett företag måste ställa och den ersättning efter skatt, som den individuelle placeraren erhåller blir mycket stort.

Fondhandlareföreningen anser att ovan nämnda missförhållanden till stor del kan rättas till genom ett rikare utbud av olika finansiella instrument med marknadsanpassade räntor, en acceplabel lönsamhet i svensk indu­slri, samt ett skattesystem som gynnar produktiva investeringar.

1.23 Näringslivets byggnadsdelegation

Den selektiva kapitalmarknadspoliliken syftar till att tillförsäkra vissa prioriterade områden ett tillräckligt kreditutrymme. Bostadsförsörjningen hör lill dessa prioriterade områden. Utvecklingen av bostadsfinansierings­systemet under den senaste 10-årsperioden har medfört att bostadsbyggan­dets keditförsörjning i allt väsentligt har tryggats så att statligt belånade bostadsprojekt nu i huvudsak är oberoende av kreditmarknadsläget.

Regleringspolitiken orsakar emellertid samhällsekonomiska förluster i form av mindre effektivt kapitalutnyttjande och ett otillräckligt sparande. Den otillräckliga kapitalbildningen har, som påpekats i utredningsbetän­kandet, varit ell stående tema i den ekonomiska debatten under en lång tid. "Kapitalbrist" blir en konstant företeelse när stora investeringsambitioner skall förverkligas utan sedvanliga ränlabilitetsbedömningar. En stor del av den offentliga sektorns investeringar har därför fått kompletteras med ett sparande som åstadkommits genom den ekonomiska politiken.

Det vore, enligt NBD:s mening, av stor samhällsekonomisk betydelse om siödet till bostadssektorn i större utsträckning utformades med hänsyn lagen till behovet av en friare kapitalmarknad. Genom nuvarande bostads­finansieringssystem har de boendes räntekostnader släppt kontakten med marknadsräntans utveckling. Man behöver säledes inte riskera att hyresni­våerna i det slatsbelänade beståndet påverkas om mera marknadsmässiga kreditvillkor skulle börja tillämpas. Vidare skulle i ett längre perspektiv den önskvärda kreditvolymen till byggandet kunna säkerställas, ulan kapi­talmarknadsregleringar, om staien och bostadssektorn erbjöd marknads­mässiga villkor och samhället bekostade sin andel öppet över statsbudge­ten.

NBD finner det angeläget atl i detta sammanhang erinra om den onda cirkel som föds ur regleringspolitiken; ur tidigare regleringsåtgärder fram­växer behovet av ytterligare restriktioner och ingripanden.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 39

Kapitalmarknadens funktionsbrister framträder klart för de placerare som haft bostadsmarknaden som huvudsakligt investeringsobjekt. Utan kraftfulla styråtgärder har inte bostadsobligationer med avkastning under marknadsnivå gått alt sälja. Placerarna i sin tur har gjort stora förluster och för exempelvis livförsäkringsbolagen har detta lett till ett relativt sett minskal försäkringssparande och därigenom mindre kapitalbildning hos allmänheten.

Del obligatoriska sparandet via AP-fonderna som nu fått kompensera det uteblivna privata sparandet har vidare inle verkat i riktning mot en återställd marknadsbalans. AP-fondens kapitalutbud lämnar för närvaran­de inte realavkastning och villkoren på kapitalmarknaden stimulerar inte den enskildes sparvilja. Mycket talar dessutom för att det omfaUande tvångssparandet förstärker inflationseffekterna och bl.a. därigenom ytter­ligare sänker sparviljan etc.

Med anledning av bl.a. det ovan sagda anser NBD det angeläget alt låneformer och regler för beräkning av prioriterade placeringar hos banker och försäkringsinstitut får en sådan uiformning att det minskar behovet av specialregleringar och främjar en friare kapitalmarknad.

1.24 Svenska civilekonomföreningen

Kapitalmarknadsutredningen utgär i hög grad från den yttre ramen att Sveriges balans gentemot omvärlden måste återställas. Med en - jämfört med dagsläget - höjd sparkvot och investeringskvot skall näringslivets konkurrensposition förstärkas så att det blir möjligt att uppväga nuvarande underskott i bytesbalansen och på sikl (eventuellt) återbetala utlandslånen. Detta förutsätter i sin tur å andra sidan att vissa för konkurrensläget väsentliga förhällanden utanför kapitalmarknadsulredningens kompelens-område rättas till. Som utredningen själv påpekar rör det sig i flera stycken om nödvändiga och väsentliga förändringar i bl. a. skattesystemet. Senare års snabba inflation har förstärkt marginalskatter m. m, på ett sätt som ytterst kommit att bli produklionshämmande. Effekten har även blivit att man med en viss förenkling kan hävda att arbetskraften relativt sett blivit för dyr jämfört med kapitalet med hänsyn till den aktuella inflationstakten. DeUa har även medfört en förskjutning av konsumtionen mot allt mer importerade varor och en viss utslagning inom servicesektorn.

Vi instämmer i utredningens påpekande alt förändringar i kapitalmark­nadens institutioner och funktionssätt inte på ett avgörande sätt kan lösa de problem som möter den svenska ekonomin under de kommande åren. Däremot är det angeläget att göra de justeringar som positivt kan bidra till att kredit- och kapitalmarknaden fungerar effektivare i ett i huvudsak marknadsgrundat konkurrenssamhälle.

Den finansiella utvecklingen

Senare års underskott i bytesbalansen har även sin motsvarighet i ett otillräckligt finansiellt sparande. Förändringen har varit särskilt drastisk inom företagssektorn. Redan på kort sikt syns det absolut ofrånkomligt att lönsamheten inom näringslivet återupprättas så att vinsterna kan täcka en större del av investeringskostnaderna än tidigare. Den drastiska sänkning av självfinansieringsgraden som registrerats har sannolikt varit av stor belydelse för den uppbromsning i industriinvesteringarna som skett fr. o. m. 1977. En koppling mellan förbättrade vinstutsikter och dito själv­finansieringsgrad samt företagens investeringsbenägenhet syns ofrånkom-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 40

lig. Därvid blir även vinstutsikterna av avgörande betydelse för syssel­sättningsutvecklingen i det medellånga perspektivet.

Kreditmarknaden, inflationen och skattesystemet

Utredningen konstaterar med rätta att inflaiionen har en snedvridande effekt på både utbuds- och efterfrågesidan på kreditmarknaden. Utgående från lägsta industriobligationsränta har marknaden icke kunnat erbjuda positiva realräntor ens före skatt efter 1973. Detta har medfört allt större problem även för institutionella placerare som t.ex. AP-fonden. Situa­tionen är än värre för hushållen efiersom de nominella ränteintäkterna beskatias fulll ut, baserat på en presumtion att någon inflation inte skulle existera. Det sparavdrag som medges har snabbt blivit allt mer otillräck­ligl. Frånvaron av positiv realränta har vidare medfört en övergång till placering i realvärden eller i extremfallet i vad som kallats "perversa investeringar'". Detta innebär att ökade resurser undandras den kapitalal-lokeringsprocess som annars skett genom de vanliga kreditinstitutens för­medling.

I detta sammanhang har som ett alternativ nämnts möjligheten att inrätta indexlån. Vi delar dock utredningens uppfattning om de stora problem som är förenade med indexlån så länge hela det institutionella systemet är baserat på nominella principer. Även penningpolitiken skulle komma atl försvåras. Därtill kommer mycket svårhanterliga effekter för olika lönta­gargrupper. Indexlån för t.ex. villafastigheter innebär att kapitalkostna­derna är oförändrade i realt penningvärde. Samtidigt har t.ex. inkomstta­gare på nivån byrådirektör eller lektor under de senaste lio åren vidkänts en sänkning av realinkomsten efter skatt med omkring en iredjedel. Realt oförändrade boendekostnader för en sådan löntagargrupp skulle snart nog bli omöjlig att bära.

Vi instämmer i utredningens konstaterande att det är viktigt att skatte­reglernas effekter på kreditmarknadens funktionssätt blir föremål för be­dömning i samband med de olika skatteutredningarnas förslag. Starka skäl syns tala för att dagens situation stimulerat lånebenägenheten, drivit upp konsumtionen samt verkat bromsande på viljan att amortera skulder. Detta har i sin tur medfört en onödig låsning på kapitalmarknaden som bl.a. påtagligt försvårat finansieringen av köp av äldre villor.

Den internationella bakgrunden

Vi delar utredningens uppfattning att en utjämning av olikheterna ifråga om internationell inflation, tillväxt, bytesbalansposition etc. åren nödvän­dig förutsättning för en stabilare ekonomisk utveckling. I samtliga nämnda hänseenden innebär detta för svensk del en anpassning gentemot omvärl­den med lägre inflation och utjämnande underskott i de löpande betalning­arna och en högre real tillväxt än för närvarande.

Samtidigt är del sannolikt all induslrivärlden inte på medellång sikt kan räkna med en återgång till den historiskt selt onormalt snabba och pro­blemfria tillväxt som skedde på 1960-talet.

Balansproblem i svensk ekonomi

Långtidsutredningen 1975 och Industrins långtidsprognos 1976 har teck­nat snarlika alternativ för återställande av den ekonomiska balansen. Vare sig man väljer att satsa på industriell expansion eller pä atl krympa gapet genom ålerhållsamhel i främsi privat konsumtion kommer byiesbalansun­derskotten att vara betydande ännu i början på 1980-talet.

 

Prop. 1978/79:165   Bilaga 3                                                 41

Möjligheten att åstadkomma en fortsalt upplåning till förmånliga villkor är delvis relaterad till i vilken utsträckning Sverige kan påvisa att bl.a. byiesbalansunderskotten är pä väg att reduceras. Den förbättring som förutses för innevarande år kan bli inledningen till en sanering av den yttre balansen under förutsättning att erforderiig stramhet bibehålls i den ekono­miska politiken.

Redovisningen av byiesbalansunderskotten är härvid icke utan intresse. Vi förutsätter att den pågående utredningen i avsikt att förbättra statistiken och enkannerligen av den s. k. restposten bedrivs med skyndsamhet. En­dast genom justering av de officiellt vedertagna definitionerna är det möj­ligt alt diskontera mer eller mindre av restpostens "intäkter".

1 valet mellan de olika alternativen alt åstadkomma ekonomisk balans synes det förmånligast att satsa på förbättrad konkurrenskraft genom en i huvudsak marknadsanpassad strukturomvandling. Det induslriexpansiva alternativet har bättre förutsättningar för en positiv inkomstutveckling för hushållen och en ökad anställningstrygghel för såväl privat- som offentlig­anställda.

Utredningen pekar på möjligheten att öka utbudet av riskkapital från AP-fonden. Vidare anges att aktieplacerarnas krav på höjd avkaslning t.ex. kan understödjas genom en utvidgning av de s.k. Annell-avdragen. Båda dessa förslag är viktiga men kan ej uppväga behovet av en nödvändig förbättring av lönsamheten och soliditeten i företagen.

Vi vill även understryka att i en nedåtgående konjunktur där företagen i sista hand riskerar att redovisa förluster kommer hävstångseffekten i ökad skuldsättning och räntefria skattekrediter m. m. att verka omvänt och yUeriigare påskynda resultatförsämringen.

2    Företagens finansiering

Flertalet remissinstanser delar den allmänna syn på företagens lönsam­hels-, solidilets- och finansieringsproblem som har kommit till uitryck i ut­redningen. Vad gäller företagens räntabilitet anser praktiskt taget samtliga remissinstanser liksom utredningen att denna måste höjas från 1977 års mycket låga nivå. Remissinstanserna är också posiliva till en höjning av det s. k. Annell-avdraget. Flera remissinstanser efterlyser lindringar i reali­sationsvinstbeskattningen av aktier och i beskattningen av kapitalinkoms­ter. Remissinstansernas ställningstaganden till utredningens konkreta för­slag för att förbättra företagens finansieringsmöjligheter återfinns under de institutionella avsnitten i remissammanställningen.

2.1 Statens industriverk

En mycket vikiig källa för att finansiera industrins investeringar utgörs av industriföretagens sparande. I den män internt genererade medel inle räcker till för att finansiera bnittoinvesteringarna krävs externt kapitaltill­skott. Detta kan bestå antingen av nytt ägarkapital, dvs. av nyemission, el­ler av atl industrin ökar sin upplåning. Företagen har under 1960-talet och hittills under 1970-talet ökat sin upplåning kraftigt och i snabbare takt än det egna kapitalel, vilket medfört alt soliditeten sjunkit. Kapitalmarknads-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 42

utredningen befarar att en ytterligare sänkning av soliditeten inte är accep­tabel för företagen, och alt industrins investeringar inte kan expandera i den takt som är önskvärd såvida inte företagens egna kapital ökar snabba­re än hittills under 1970-talet. En ökning av det egna kapitalet kan i princip åstadkommas genom en ökning av räntabiliteten och/eller nyemission av aktier. En höjning av räntabiliteten innebär en sänkning av löneandelen. Eftersom en markant sänkning av löneandelen enligt utredningen knappasl är acceptabel för löntagarna följer att egenkapitalökningen utöver en viss gräns måste ske i form av nyemission av aktier. Ulredningen tar inte upp till diskussion huruvida ett syslem med löntagarfonder kan vara ell sätt atl fä löntagarna att acceptera en höjning av räntabiliteten i företagen.

En mer ingäende diskussion av soliditetens roll som bestämningsfaktor för invesleringsefterfrågan än den som förs i utredningen förefaller emel­lertid befogad. Det är givetvis tänkbart atl företagen tvingats öka sin skuld­sättning för att kunna genomföra sina investeringsplaner men det förefaller också möjligl att företagen hell enkell anpassat sig till förhållandena på krediimarknaden och funnil del fördelaktigt att öka sin skuldsättning i för­hållande till det totala kapitalel. För detta argument talar det faktum att ut­budet av förmånliga krediter ökat, vilket kapitalmarknadsutredningen ock­så påpekar. Detta har medfört all företagen kunnat låna mer utan atl öka sitt finansiella risktagande i motsvarande mån. Parallellt med en sjunkande soliditet har olika former av mer eller mindre automatiska i rörelsen gene­rerade krediter, såsom handelskrediter, koncernskulder, pensionsskulder, skatteskulder och löneskulder, vilka står lill företagens förfogande på för­delaktiga villkor, ökat i omfattning. Sådana krediter svarade 1974 för drygt hälften av industrins totala uteslående skuld. Därtill kan man lägga de stat­liga stödåtgärderna till industrin i form av direkta bidrag, förmånliga län och kreditgarantier. Detla skulle kunna innebära att den soliditet som er­fordras för att ge företagen tillfredsställande motståndskraft mot förluster är lägre än lidigare.

Kapitalmarknadsutredningen konstaterar att slöd till induslrin i form av direkta bidrag, förmånliga lån och kreditgarantier ökat kraftigt i omfaU­ning. En stor del av de industripolitiska åtgärderna inriktas på att stödja produklion och sysselsättning i krisbranscher som teko-, järn- och stålin­dustri samt varvsindustri. Ulredningen påpekar alt man vid utformningen av selektiva åtgärder i syfte all lösa akuta sysselsättningsproblem bör be­akta risken att man bevarar en icke optimal branschstmktur. Industriver­ket delar uppfallningen att industripolitiken hittills har haft en defensiv ka­raktär. Målel för industripolitiken är självfallet att underlätta industrins långsiktiga anpassning lill förändrade marknads- och konkurrensförhållan­den, vilket innebär au man kan tänka sig ålgärder sora påskyndar stmktur­omvandlingen. Att åtgärderna under senare år snarare varit ägnade att dämpa strukturomvandlingstakten är förklarligt med hänsyn till det kon-junkturiäge som rått. Industriverket delar emellertid kapitalmarknads-utredningens uppfattning att det föreligger ett behov av en kartläggning av de olika bidrag och subventioner som förekommer och en analys av deras verkningar samt av hur de bör samordnas. Industriverket har redan inom ramen för utredningsverksamheten behandlat frågor av detta slag. Verket vill dock påpeka att en kvantifiering av de samhällsekonomiska konse­kvenserna av insatta industripolitiska stödåtgärder innebär så stora metod­tekniska problem att den sannolikt är ogenomförbar i praktiken. Likväl bör även en mindre ambitiös analys av olika stödformers effekter kunna förbättra underlaget för en bedömning av i vilken mån dessa bidrar till alt

 

Prop. 1978/79:165   Bilaga 3                                      43

en samhällsekonomiskt opiimal resursfördelning åstadkoms. Industriver­ket ämnar även fortsättningsvis, i mån av resurser, bevaka detta problem­område.

Kapitalmarknadsutredningens förslag till reformer av kapitalmarknaden går ut på all öka marknadens kapacilel all förmedla långa lån i sådana for­mer att de anpassas lill individuella låntagares speciella behov samt att öka utbudet av riskvilligt kapital. Industriverket finner i stort sett dessa förslag ändamålsenliga och finner inget behov att i detalj granska de enskilda för­slagen.

Sammanfattningsvis instämmer industriverket i kapitalmarknadsutred­ningens uppfattning att samhällsekonomiska balansproblem inte kan lösas genom institutionella förändringar på kapitalmarknaden. Industriverket finner det angeläget att induslrins långsikliga kapitalförsörjning i form av långfristiga lån till villkor anpassade till individuella låntagares behov samt i form av riskvilligt kapital kan tillgodoses. De förslag lill reformer av de existerande kapitalmarknadsinstitutens verksamhetsformer, som ulred­ningen presenterar, finner industriverket i stort sett ändamålsenliga och de bör enligt verkets mening kunna förbättra kapitalmarknadens förmåga att tillgodose dessa krav.

2.2 Länsstyrelsen i Stockholms län (Helen, Wallmark, Nilsson, Söder­ström, Hjerne, Hörién, Forsberg, Olof Andersson, Wictorsson, Hellmark, Elgfeli, Haglund, Lidskog och Trodin)

En central fråga för kapitalmarknadsutredningen har varit hur näringsli­vets försörjning med riskvilligt kapital skall lillgodoses, Skatlesystemets uppbyggnad är här en väsentlig faktor. Bl. a. påverkar det omfattningen av hushållssparandet och företagens möjligheter till självfinansiering.

Utredningen redovisar en rad alternativ som skulle kunna förbättra vill­koren för fysiska personer att spara. Sådana förslag som att kraftigt höja det s. k. sparavdraget, gå över lill kupongskatt på aktieutdelningar eller in­föra ett särskilt avdrag för inkomster av aktieutdelningar torde dock inte enligi ulredningen kunna accepleras från fördelningspoliliska utgångs­punkter. Andra förslag skulle medföra alltför komplicerade skatteregler. Det gäller real beskattning av aktievinster saml förslaget att undanta om­placeringar av aktier från beskattning. Ett hushållsinvesteringskonio behö­ver måhända i det enskilda fallet inte bli särskilt komplicerat all hantera vid taxeringskonlrollen. Den stora mängden av konton det kan antas bli fråga om skulle dock innebära ett betydande merarbete. Länsstyrelsen vill i del sammanhanget erinra om atl del i den nya taxeringsorganisaiion som nu skall träda i kraft fömtsätts att löntagardeklarationerna skall bli relativt summariskt kontrollerade och att resurserna därmed är anpassade till en sådan kontroll. Mot denna bakgrund är det angeläget alt sparstimulanser i möjligaste mån läggs utanför skattesystemet.

Den svaga vinstutvecklingen för industriföretagen under senare år har medfört en avtagande tillväxttakt i totalt kapital, en sjunkande räntabilitet och en ökad genomsnittlig skuldsättning. Denna utveckling har delvis kompenserats genom en procentuell nedgång i företagens inkomstskatter i förhållande lill förädlingsvärdet, något som möjliggjorts genom all gällan­de bestämmelser medger företagen skattekrediter genora långtgående av-och nedskrivningar. Eftersom den ökade skuldsättningsgraden leder till att den finansiella risken blir större anser länsstyrelsen det angeläget att före-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 44

tagen även fortsättningsvis ges möjligheter att bilda skattekrediler och att utrymmet för reserveringar lämnas i stort sett oförändrat. Länsstyrelsen har intagii denna ställning i sitt nyligen avgivna yttrande över företagsskat­teberedningens slutbetänkande (SOU 1977:86). Bl. a. har länsstyrelsen där förordat en någoi försiktigare nedjuslering än vad beredningen föreslagit av den för företagen så vikliga rälten till lagernedskrivning.

1 en reservalion (Jacobson) ansågs att tredje stycket ("Den svaga vinst­
utvecklingen --- lagernedskrivning.") skulle utgå.

2.3 Särskilt yttrande av två ledamöter (Sunnerud och Wohlin-Andersson) i
länsstyrelsen i Östergötlands län

Betänkandet liksom länsslyrelsens yttrande behandlar icke lantbmkets kapitalförsörjning. Lantbruket är ett betydelsefullt område som borde be­handlats i detta sammanhang. Den olillräckliga kapitalförsörjningen fram­går bland annal av de långa låneköerna till landshypoteksföreningarna. Ra­tionaliseringar inora lantbruket kräver mycket kapital liksom ett effektivt utnyttjande av lantbmkets resurser i form av investeringar. Unga progres­siva lantbruksutbildade måsle ges möjlighel att tillgodoses med kapital för att kunna starta egna lantbruksföretag.

2.4 Länsstyrelsen i Kalmar län (Christersson, Johansson, Kronblad, Bernt
Nilsson, Schuliz, Adolfsson och Jonsson)

Utredningen har inte diskuterat kollektivt sparande i andra former t. ex löntagarfonder. Länsstyrelsen anser detta vara en brist. Frågan har där­emot livligt diskuterats i andra sammanhang, bland annat i massmedia. Med det nuvarande kapitalistiska systemet i vårt land har förmögenhets­fördelningen snedvridils så alt endasl ett fåtal privatpersoner äger den stora delen av kapitalet. Detta har i sin tur medfört att beslutanderätten över den av kapitalet styrda verksamheten ligger i ett fåtals händer. Detta är djupt otillfredsställande. Som ett led i utvecklingen mot ekonomisk de­mokrati i vårt land vill därför länsstyrelsen föreslå att det inrättas löntagar­fonder enligt det principförslag som förordats av LO, TCO och socialde­mokratiska partiet. Härigenom kan man säkerslälla den nödvändiga ökade kapitalbildningen för bl.a. näringslivets och bostadsbyggandets behov samtidigt som man bryter den privala maktkoncentrationen och erhåller en rättvisare förmögenhetsfördelning.

Mot länsstyrelsens beslut att uttala sig för inrättande av löntagarfonder avgavs en reservation (Westerlind, Hansson, Karlsson, Ivar Nilsson, Schött och Åborn).

2.5       Lansstyrelsen i Jämtlands län

Utredningen har gjort en omfattande och förtjänstfull kartläggning av den svenska- kapitalmarknadens struktur och funktionssätt. Man har granskat hur de olika institutionerna på kapitalmarknaden är uppbyggda och hur gällande placeringsregler har motsvarat låntagarnas kreditbehov samt kommit med förslag till ändrade bestämmelser där så ansetts motive­rat. Utredningen har dessulom genomfört en grundlig undersökning av den ekonomiska verklighet som institutionerna på kapitalmarknaden har att ar­beta i. Man har särskilt tagil sikte på att analysera balanspioblemen i

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                45

svensk ekonomi, i första hand förhållandet sparande - investeringar, men även behandlat Sveriges ekonomi i förhållande till utlandet. Länsstyrelsen anser att del presenterade materialet motsvarar högt ställda krav pä eko­nomisk sakkunskap och att problembeskrivningen och analysen av orsaks­sammanhangen är mycket väl utförda.

Länsstyrelsen avser forsätiningsvis att behandla ulredningens förslag med utgångspunkt från de särskilda förhållanden som råder i Jämtlands län med avseende på näringslivets sammansättning m. m. och de finansierings­problem man konfronteras med.

Frägan om tillgång till kapital för näringslivet har länsstyrelsen lidigare berört i samband med länsplaneringsomgångarna 1970 och 1974. Länssty­relsen betonade där bl. a. att riskvilligt kapital är en förutsättning för pro­duktutveckling och förnyelse. Länsstyrelsen konstalerar nu atl många av Ulredningens förslag just syftar till att förbättra möjligheterna atl förse nä­ringslivet med kapital och anser därför att de föreslagna förändringarna bör vara lill fördel även för länels företag. Mol bakgmnd av i försia hand industriföretagens struktur kommer givetvis de åtgärder som tar sikte på de mindre och medelstora förelagen alt fä störst betydelse i Jämtlands län. Ulredningen föreslår bl. a. ett nytt syslem för åleriån ur AP-fonden. Även om förslaget mer syftar lill att begränsa storföretagens återlån än att vidga den krets av mindre och medelstora företag som kan komma ifråga för åleriån anser länsstyrelsen ändå alt förslaget är posiuvi framför allt om man genomför den koppling till industrigarantilånen som skisseras.

Utredningen anser det angeläget att låntagare med långsiktiga projekt er-häller kreditvillkor som på ett eller annat sätt löser inledningsskedels likvi­ditetsproblem. Länsstyrelsen vill här särskilt peka på förhållandena inom turistnäringen. För byggande av t.ex. stugbyanläggningar inom länets tu­ristområden kan bl.a. lokaliseringslån beviljas. Tillsammans med ett ev. lokaliseringsbidrag kan lånet uppgå till högst 2/3 av byggnadskostnaden. Maskiner, inventarier samt vissa markarbeten mäste finansieras på annat sätt liksom resterande tredjedel av byggnadskostnaden. Enligt nu gällande bestämmelser kan lokaliseringslån beviljas på högsl 20 år med maximalt fem års amorteringsfrihel och tre års räntefrihet. I praxis beviljas vanligt­vis 15-18 års lånetid och 1—2 års ränte- och amorteringsfrihet. Övrig fi­nansiering sker nästan undantagslöst med lån i kreditinstitut där sällan en längre lånetid än 15 år tillämpas. Undersökningar som utförts både av före­trädare för turistnäringen och inom länsstyrelsen har visat att med nuva­rande lånevillkor och med gängse uthymingspriser kommer en nyetablerad stugbyanläggning att under de ca 5-7 försia åren uppvisa ett kraftigt likvi­ditetsunderskott, vilket verkar hämmande på både från regionalpolitisk och rekreationspolilisk synpunkt angelägna satsningar i länets fjällområ­den.

De nyssnämnda undersökningama visar också att de likviditetsmässiga ölägenheterna lätt elimineras om lånetiden kunde ökas så att man uppnår bättre samklang med gällande avskrivningsregler och ekonomisk livs­längd. Länsstyrelsen vill understryka att en förlängning av lånetidema kommer att ha stor betydelse för vidareutvecklingen av länets turistnäring. Ett förslag om att höja lånetiden för lokaliseringslån till 25 år har nyligen lagls fram av rekreationsberedningen.

Avslutningsvis konstaterar länsstyrelsen liksom företagareföreningen att utredningens förslag endast marginellt kommeratt påverka möjligheter-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 46

na för mindre och medelstora företag att få ökad tillgång till riskkapital. In­le heller i något annat avseende lorde utredningsförslagen komma all spela någon större roll för utvecklingen av länets näringsliv.

2.6.      Länsstyrelsen i Västerbottens län

Kapitalmarknadsulredningen, som tillsattes år 1968, har innevarande år presenterat sitt huvudbetänkande. I betänkandet, som inklusive bilagor to­talt omfattar ca I 100 sidor, redovisas en grundlig analys av balansproble­men i svensk ekonomi. Med utgångspunkt från denna analys diskuteras förslag lill åtgärder, som berör nära nog alla sektorer av den svenska eko­nomin - bostadsbyggandets finansiering, industrins kapitalbehov, finan­siering av kommunernas verksamhet m.m. Vid sin prövning av ärendet finner länsstyrelsen att utredningen på ett förtjänstfullt sätt slutfört sitt uppdrag.

En av de primära arbetsuppgifierna för länsstyrelsen är atl verka för att fastställda regionalpolitiska målsättningar för länet kan realiseras. En ut­gångspunkt i Länsprogram 1974 är att människorna sä långl det är möjligt skall beredas tillfälle alt bo kvar i sin miljö eller i den region den enskilde känner en naturlig samhörighet med. Om denna målsättning skall kunna realiseras måste den allmänna ekonomiska politiken ulformas så att syssel­sättningsutvecklingen främjas i olika delar av länet. I della sammanhang är förutsättningarna för industriell utveckling och expansion av primärt in­tresse. Länsstyrelsen har därför valt att endast ta upp de utredningsförslag som berör industrin till diskussion i detta yttrande.

Den utveckling som kunnat iakttas under 1960-talel och i början av 1970-talel har sannolikt förstärkts kraftigt under de senaste årens lågkon­junktur. Vid en konjunkturuppgång förbättras givelvis situationen. Den allmänna trenden väntas dock ej undergå några större förändringar, även om konjunkturen förbättras. Detta accentuerar två frågeställningar, indus­trins behov av riskvilligt eget kapital respektive externa krediter.

Ulredningens synpunkter på fjärde AP-fonden och försäkringsbolagen
är av primärt intresse, då industrins behov av eget kapital skall diskuteras.
----- (Se 5.7 och 6.6)

2.7.      Utredningen om löntagarna och kapitaltillväxten (Fi 1975:03)

Kapitalmarknadsutredningens betänkande ger (tillsammans med dess fyra bilagor i SOU 1978:12 och 13) en mycket ingäende analys av den svenska kapitalmarknaden. De ger både insikter i hur kapitalmarknaden fungerar och kunskaper ora dess institutionella uppbyggnad. De utförliga redogörelserna för de olika institutionerna på kapitalmarknaden - Allmän­na pensionsfonden, försäkringsbolagen, bankerna, mellanhandsinstiluten osv. - är värdefulla.

För utredningen om löntagarna och företagens kapitaltillväxt är främst diskussionen ora den framtida kapitalförsörjningen av central betydelse. Analysen av behovet av ökad kapitalbildning och av ökat sparande på längre sikt har betydande intresse för vår utredning. En av de centrala frå­geställningarna för utredningen rör ju frågan om vi behöver en ökad kapi­talbildning.

Om en ökad kapitalbildning är ett mål för politiken är frågan vilka meto­der, som är lämpliga för att uppnå detta mål. Kapitalmarknadsutredningen

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                47

diskuterar olika tänkbara möjligheter utan att föreslå några genomgripande reformer. Del är här vår utredning kan anknyta till kapitalmarknadsutred­ningen. Diskussionen om löntagarfonder handlar ju bl. a. om i vilka former kapitalbildningen bör ske.

Utredningen är emellertid på nuvarande stadium varken beredd eller i ständ att göra några ställningstaganden vad beträffar olika metoder för ka­pitalbildning. Vi har därtör egentligen inle något väsentligt all tillföra de­partementets behandling av kapitalmarknadsutredningen - enbart ett refe­rat av dess betänkande är inle heller meningsfullt.

Samtidigt som vi understryker kapitalmarknadsutredningens utomor­dentliga betydelse för utredningens arbete är vi för närvarande inte bered­da atl yttra oss över vilka metoder som är lämpliga för atl åsiadkomma den kapitalbildning som eftersträvas och hemsläller sålunda att bli befriade från remissuppdragei.

2.8. Styrelsen för teknisk utveckling (STU)

Utgångspunkter

Ulredningens uppgift har varit att i ett sammanhang se över hela den svenska kapitalmarknaden. Det är naturiigi att utredningen därvid inte kunnat ägna särskild uppmärksamhei ät finansieringen av teknisk utveck­ling. Den kännetecknas i allmänhet av betydande risker i förening med svårigheter atl ställa fullgoda säkerheter och att det tar relativt lång tid in­nan en investering i teknisk utveckling genererar överskott.

STU har i uppgifi alt finansiera riskfyllda lekniska utvecklingsprojekl som inte skulle kunnat komma till stånd utan finansiering från STU. Del är frän dessa utgångspunkter STU behandlal Kapitalmarknadsutredningens beskrivning, analys och förslag.

STU:s roll vid finansiering av tekniska utvecklingsprojekt.

STUs finansiella stöd till tekniskt utvecklingsprojekt avser i huvudsak kostnader t. o. m. en prototyp eller motsvarande fas. Statligt stöd till ett ut­vecklingsprojekts senare delar, vilka som regel är betydligt större, kan lämnas av f n. Statens Utvecklingsfond, vilken från den I juli 1978 ersätts av regionala utvecklingsfonder. Krediter med högre risktagande än affärs­bankerna kan medge, kan lämnas av Sveriges Investeringsbank,

Även banksystemet i övrigt kan medverka i finansieringen av tekniska utvecklingsprojekt och den mångfald av alternativ som således i princip är möjliga synes ändamålsenligt. STU delar därför utredningens uppfattning att såväl effektivitetshänsyn som mer allmänna värderingar talar för att låntagarna bör ha möjlighet att få sina projekt prövade av flera av varandra oberoende kreditbedömare.

Kreditinstitutens risktagande

Som utredningen framhåller hävdar kreditinstituten, all om företagen och projekten är goda kan finansieringen alltid ordnas även om de formella säkerhetskraven inte kan uppfyllas. STUs erfarenheter visar dock på bety­dande problem och svårigheter då det gäller att åstadkomma finansiering av projekt efter STU-fasen.

Den statistik som utredningen tagit fram antyder en inte obetydlig all­män riskavcrsion från banksystemets sida. Av statistiken framgår bl. a. att affärsbankerna vid utgången av 1976 utnyttjat endast 60 % av femprocent-ramen för blancokreditgivning. Inom ramen för denna kan finansieras bl.a. tekniska utvecklingsprojekt utan formell säkerhet.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 48

Bankernas realiserade förluster kan, som utredningen framhåller, tas som ett mått på deras faktiska risklagande. Under perioden 1970-76 förlo­rade affärsbankerna knappt 50 milj. kr. per år vilket motsvarar 0.08 pro­cent av deras genomsnittliga utestående lån tili allmänheten under perio­den.

Inom industridepartementet har upprättats en PM som behandlar Sveri­ges Investeringsbank AB framtida verk.samhet (Ds I 1978:4). År 1975 sva­rade Investeringsbanken för 5 å 10 % av de krediter som tillfördes den svenska industrin från den inhemska kreditmarknaden. Kreditförlusterna har sedan 1971 legat på i genomsnitt knappt 19 milj. kr. per år (exklusive svenska utvecklingsbolaget). Detla kan jämföras med affärsbankernas förluster på ca 50 milj. kr. vilka baseras på en total utlåning som är ca 30 gånger större än Investeringsbankens. Denna jämförelse visar på att Inves­leringsbankens verksamhet innefattar betydligt mer nskfyllda krediter än affärsbankernas. Finansieringen av projeki med inriktning på utveckling av nya produkler och processer svarade 1976 dock endast för 3 % av In­vesteringsbankens utlåning.

Den redovisade statistiken lider av vissa brisler och mäter inte direkt risktagandet i tekniska utvecklingsprojekt. Som tidigare nämnls visar STUs erfarenheter pä stora svårigheter då det gälleratt åstadkomma finan­siering från olika kreditinstitut för vidare utveckling av lekniska utveck­lingsprojekt. Sammanlaget pekar detta på att utrymmet för risktagande i teknisk utveckling är mycket begränsal på den svenska lånemarknaden.

Utredningens förslag

Utredningen lämnar inte några förslag som direkt gäller finansieringen av lekniska utvecklingsprojekt, men flera av förslagen har som allmänt syfte atl öka finansieringsinstitutens möjligheler till risktagande, ökad rän­tedifferentiering och långsiktig finansiering. STU biträder denna aUmänna inriktning hos förslagen. Enligt STUs bedömning kan förslagen dock inte annat än marginellt underlätta finansieringen av tekniska utvecklingspro­jekt.

Denna bedömning har närliggande förklaringar och gmndar sig på att en dominerande värdering i all bankverksamhet är att så långt som möjligt undvika risker bl. a. genom att kräva goda säkerheter för utlåningen. Syf­tet är ytterst att inte riskera långivarnas insatta medel vilket också är en viktig utgångspunkt för t. ex. banklagen och bankinspektionens övervak­ning. Till detta bör läggas alt del permanenta inslaget av ransonering och den låga räntedifferentiering som präglar marknaden, från bankmässig lön­samhetssynpunkt inte skapar incitament till ökat risktagande. Tekniska ut­vecklingsprojekl löper vanligen inle heller enligt i förväg uppgjorda planer och kan därför medföra betydande arbetsinsatser även från kreditgivarnas sida. Bankerna har vanligen inte kapacitet härför.

Om man undantar Investeringsbanken och de centrala beslutsnivåerna inom de privala bankerna synes det således orealistiskt att förvänta sig att del skulle vara möjligt alt väsentligen öka risktagandet. På lägre regionala och lokala nivåer inom stora organisationer kan man knappast arbeta med sä konfliktfyllda mål som att så långl möjligt undvika att ta risker och sara­tidigt ta större risker.

Avslulande synpunkter

Allmänt synes det nödvändigt att framdeles uppmärksamt följa och ge­nom olika ålgärder särskilt värna om finansiering av långsikliga och risk-

 

Prop. 1978/79:165   Bilaga 3                                                 49

fyllda projekt t.ex. investeringar i immateriella tillgångar som forskning. Varken kapitalmarknadsulredningens förslag eller en eventuell förbättring av förelagens soliditet ändrar på detta förhållande.

Frägan om statligt stöd till siörre utvecklingsprojekt kommer enligt vad som aviserats i regeringens proposition 1977/78:111 om statens slöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete m. m. att bli föremål för fortsatt beredning inom regeringskansliet. Beredningsarbetet syftar bl.a. till alt kartlägga i vilken utsträckning sådana projekt möter finansie­ringsproblem trots förväntad lönsamhet.

Då det gäller stöd till utvecklingsprojekt som bedrivs av mindre och me­delstora företag eller enskilda innovatörer knyter sig intresset främst till de regionala utvecklingsfonderna som inrättas 1978-07-01 samtidigt som sta­tens utvecklingsfonds verksamhet upphör.

Enligt riksdagens beslut (prop. 1977/78:40, NU 1977/78:34, rskr. 1977/78:110) kommer ändamålet med fondernas kreditgivning att vidgas till att också omfatta investeringar i marknadsföring. STU kommer fram­deles att sträva efter att etablera en bred kontaktyta och ett intimt samar­bete med fonderna. STU finner det naturiigt att ocksä särskilt bevaka fi­nansieringsmöjligheterna för olika typer av lekniska utvecklingsprojekt samt atl återkomma lill statsmakterna med de synpunkter och förslag som kan påkallas med hänsyn till utvecklingen.

2.9      Fullmäktige i Sveriges riksbank

Ang. industrifinansieringen, se 1.5.

2.10    AP-fonden, fjärde fondstyrelsen

Ang. företagens finansiering, se 5.11.

2.11. Svenska bankföreningen

Bankföreningen delar helt KMU:s bedömningav lönsamhetens och soli­ditetens strategiska betydelse för invesleringsutvecklingen och efterfrågan på kapital. KMU visar atl lönsamheten för svensk industri har varil sjun­kande sedan 1950 med vissa tillfälliga undantag. Likaså har soliditeten trendmässigi fallit.

Bankföreningen ansluter sig till den analys som KMU gör av den histo­riska utvecklingen. Däremot kan bankföreningen inte acceptera KMU:s bedömning av framtiden. KMU anser atl del är rimligt att anta alt industrin "är villig alt acceplera en viss fortsatt soliditetsnedgång, eftersom kalky­lerna i såväl det offentligexpansiva som det industriexpansiva alternativet ger en räntabiliiei som ligger över den genomsniuliga nivån sedan millen av 1950-talet" (sid 275). Bankföreningen vill invända följande mol KMU:s slutsats:

Sedan mitten av 1950-talet har bl.a. industrins kapitalintensitet ökat. Delta ökar den relativa andelen fasta kostnader. Under senare år har även vissa kostnader som traditionellt ansetts vara rörliga mer och mer blivit fasta kostnader för industrin, exempelvis lönekostnader. Den ökade ande­len fasta koslnader har på ett markanl säll ökal induslrins rörelserisk. Vidare har för ett växande antal företag soliditeten nu nått en så låg nivå att en fortsatt sänkning av den, och därigenom en ökning av företagens fi­nansiella risk, uppväger eventuella positiva hävslångseffekler på avkasi-

4   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 165. Bilaga 3

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                50

ningen på eget kapital. Dessutom är det troligt att den genomsnittliga skuldräntan inte kommer atl bli lika läg framöver som den varit. Detla be­ror bl:a. på de räntejusteringsklausuler som numera införts. Förutom alt industrins rörelse- och finansiella risk har ökal markanl jämfört med ge­nomsnittet sedan 1950 har inflationstakten länge varit belydligt högre. Denna utveckling medför att avkastningen på totalt och egel kapital måste var betydligt högre än den genomsnittliga nivån varit sedan mitlen av 1950-talet för att ge en för industrin realt "oförändrad" situation. Vill man bevara marknadsekonomin och uppnå de uppställda lillväxt- och balans­målen måste företagen ha en lillräcklig lönsamhet. Del går inte att ersätta kravet på en tillräcklig lönsamhet med bidrag i olika former lill induslrin, om man vill undvika misshushållning med resursema. Vinstkriteriei är nödvändigt som styråra för att upprätthålla investeringarnas kvalitet även om metoder kan tänkas atl med andra åtgärder få upp deras kvantitet.

Bankföreningen finner det märkligt att KMU - efteren ingående och en­ligt bankföreningen i stort sett riktig analys av industrins mycket allvarliga lönsamhets-, solidilets- och finansieringsproblem - framlägger endasl ett konkret förslag till lösning, nämligen att det s. k. Annell-avdraget bör hö­jas. Visserligen kan man anse att mänga av de problem som berör industrin är av så pass övergripande art att de ligger uianför KMU:s direktiv. Bank­föreningen anser dock, att det hade varit av stort värde om KMU hade fört en mera ingående och förutsättningslös diskussion av åtgärder för att för­bättra näringslivets situation.

Vad gäller konkreta åtgärder vill bankföreningen anföra följande: Bank­föreningen stöder helt den av utredningen framförda tanken atl öka Annell-avdraget vad gäller avdragsprocenten men vill även föreslå att man utsträcker liden under vilken avdraget erhålles från tio till exempelvis fem­ton år. I och med att nya kapitalformer introduceras, såsom konvertibla skuldebrev, vill bankföreningen starkt ifrågasätta om inte liden är mogen för att helt ta bort dubbelbeskattningen pä utdelningar.

Utredningen diskuterar endast myckel kortfattat hur man skall kunna tillgodose industrins efterfrågan på riskvilligt (eget) kapital. Som KMU konstaterar är en viktig åtgärd, att skattereglerna ändras så att placeringar i finansiella tillgångar, främst aktier, inte som nu "slraffbeskattas". I bila­ga 2 visar professor Sven Erik Johansson de olyckliga konsekvenser da­gens skattesystem har på framförallt aktieplaceringar. 1 bilaga 3 diskuterar bankdirektör Torslen Carlsson olika former för att främja utbudet av risk­villigt kapital. Den stora potentialen finns bland hushållen men med nuva­rande skatteregler är det svårt att locka hushållen till aktieplaceringar. Bankföreningen vill förorda en ändring av realisationsvinstbeskattningen så atl den inte träffar omplaceringar av aktier utan endasl nettoförsäljning­ar, eller anpassas efter motsvarande regler för fast egendom. Ökad neutra­litet i beskattningen bör nämligen enligt bankföreningens uppfattning efter­strävas genom erforderliga skattelindringar. Föreningen delar den av pro­fessor Sven Erik Johansson i bilaga 2 uttryckta uppfallningen (sid 26) "Jämlikhetssträvan bör inte ha gällande beskattning av banksparande och liknande nominellt sparande som riktmärke".

Bankföreningen vill vidare förorda en kraftig höjning av det s. k. spar­avdraget. En ålgärd som borde kunna övervägas för atl slimulera särskilt småsparare till aktieköp, vore enligt bankföreningens uppfattning, atl ge redan existerande aktiefonder samma rätt till sådan skattefrihet på reinves-lerade utdelningsbelopp, som tillkommer de i proposiiion 1977/78:165 av­sedda nya aktiefonderna för värdesäkert lönsparande.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 51

2.12 Sveriges föreningsbankers förbund

Jordbrukets kapitalförsörjning

Förbundet konstaterar att kapitalmarknadsutredningen avstått frän att behandla jordbrukets kredilfrågor med hänvisning till 1972 ärs jordbruks-utredning (SOU 1977:17). Jordbruksutredningens behandling av fiågan in­skränkte sig emellertid till att konstatera atl jordbmkets efierfrågan på långfristigt kapital ökat kraftigt under senare år samt att om jordbrukels ra­tionalisering skall kunna fortsätta är det angeläget atl näringen tillförs till­räckligt kapital. Vidare föreslog utredningen införande av vissa låneformer som innebär att låntagarens kapitalutgifter omfördelas över liden. (Belop­pet som anslagits - 15 mkr - är i delta sammanhang utan större effekt). Del väsentligaste problemet - hur en tillräcklig mängd långfristigt kapital skall kunna lillföras jordbrukssektorn - ansåg dock jordbruksutredningen ligga utanför sitt uppdrag, sannolikt i förväntan om alt frågan skulle be­handlas av kapitalmarknadsutredningen.

Jordbrukels brisiande tillgäng pä kapital framstår i allt högre grad som ett av näringens största problem. Investeringsviljan inom näringen har ökal markant under 1970-talet. Mellan 1970 och 1977 ökade lantbrukets bruttoinvesteringar frän 968 mkr till 3 525 mkr i löpande priser eller, räknat som andel av de totala bruttoinvesteringarna, från 2,7% 1970 lill 4,9% 1977 (källa: Finansplanen). Jordbrukets ställning på kapitalmarknaden har emellertid utvecklats i motsatt riktning. Exempelvis har Hypoteksbankens andel av den totala stocken utestående obligationslån minskat från 3,2% 1970 lill 2,2% 1977 och andelen av den totala nettokreditgivningen på obli­gationsmarknaden under perioden 1971-77 uppgick till endast 1.7% (käl­la: Statistikbilaga, Ekonomisk revy).

Jordbrukets låga och relativt sett minskande tillgäng på långfristigt kapi­tal är en följd av Hypoteksbankens ramar för emission av obligationer. Storleken pä dessa ramar bestäms årligen av riksbanken. Under senare år har emissionsramarna visserligen höjts och för 1978 uppgår ramen till 725 mkr. 1 relation till den snabbt stegrade efterfrågan på lån hos hypoteksför-eningarna framslår dock Hypoteksbankens emissionsramar som helt olill­räckliga. Detta framgår av alt hypoteksföreningarnas kö av ej tillgodosed­da låneansökningar vuxit kraftigt under senare år och f.n. (1978-05-01) uppgår till 4 272 mkr. Slälld i relation till den aktuella ramen om 725 mkr in­nebär detta en beräknad väntetid för de senast lämnade ansökningarna om nära 6 är. Förhållandet belyses av att flera hypoteksföreningar idag över huvudtaget inte lar emoi nya ansökningar. I en sådan situation är del givel atl många angelägna investeringar och nyetableringar allvarligt försvåras eller omöjliggöres.

Den otillräckliga lillgängen pä kapital för lantbruket har påvisats vid kontakter med statsmaklerna, främst riksbanken, och önskemål om för­bättringar har framförts. Dessa önskemål har i flertalet fall inte alls eller i mindre grad lillgodoselis. Redan av denna anledning borde en behandling av frägan om jordbmkeis kapitalförsörjning i utredningens betänkande varit moiiverad och angelägen.

Den relativt detaljerade centralstyrningen av den svenska kapitalmark­naden sammanhänger bl. a. med att en önskvärd eller planerad utveckling i reala termer inom något område i samhället inte får äventyras av bristande finansieringsmöjligheter. Det främsta exemplet på detla är kopplingen mel­lan det statliga bostadsbyggnadsprogrammet och bostadsfinansieringens prioritering på kapitalmarknaden. För jordbrukssektorns del sker ingen ut-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 52

trycklig samordning mellan riktlinjerna för jordbrukspolitiken i reala ter­mer och de kapitalbehov dessa riktlinjer aktualiserar. Exempelvis förutsät­ter samhällets mål för jordbrukets rationalisering - i samband med prisför­handlingarna preciserat lill en årlig produktiviielshöjning om 4,5 % - au näringens behov av kapital för nödvändiga investeringar tillgodoses.

De statliga garantilånen till jordbruket utgör exempel på de svårigheter som en bristande samordning mellan jordbrukspolitik och kreditpolilik medför. Den statliga garantigivningen för budgetåret 1978/79 uppgår till 470 mkr som till helt övervägande del bör finansieras med långfristigt kapi­tal. Därtill kommer en kö av ej tillgodosedda garantilåneansökningar hos hypoteksföreningarna om uppskattningsvis drygt 600 mkr. Dessa långfris­tiga lån - amorteringstider 15 till 35 år - ligger i avvaktan på avlyft i ban­kerna. Det sammanlagda behovei av garantilån om 1 100 mkr kan jämföras med Hypoteksbankens emissionsram om 725 mkr. Inte ens den av stats­makterna själva initierade kreditgivningen kan således finansieras inom Hypoteksbankens emissionsram.

Mot bakgrund av ovanstående samt Kapitalmarknadsulredningens egen uppfattning alt kapitalmarknaden bör analyseras utifrån de kreditbehov som aktualiseras i samhällsekonomin anser förbundet att utredningen bor­de behandlat frågan om jordbrukets kapitalförsörjning och även föreslagit ålgärder ägnade all förbättra jordbrukels lillgång på långfristigt kapital.

2.13 LO

LO delar uppfattningen alt utvecklingen sedan 1975 inneburil att vi idag snarare står längre ifrån en lösning av balansproblemen än vi gjorde när LU-75 och LB-75 presenterades. Problemen är till sin karaktär desamma men de är till sin omfattning större än de var 1975.

I sitt remissyttrande över LU-75 förordade LO en strategi för den eko­nomiska politiken som låg mellan vad som med KMUs terminologi skulle kunna kallas l-alternativ resp 0-aliernativ. Bakgrunden var därvid bl. a. alt LO med hänsyn lill den icke aktiva befolkningens växande andel bedömde den privata konsumtionens utveckling i O-alternativet för svag. Utveck­lingen under de allra senaste åren kan sägas ha accentuerat detla problem och även om det renodlade l-alternativet framstår som ett ytterlighelsalter-nativ är LO i likhet med KMU beredd atl dra slutsatsen att de problem vi idag står inför "bäsl kan beskrivas i termer som ligger nära I-alternativet." För industrins del skulle detta betyda alt stora krav kommer att ställas på expansion och investeringar.

Med utgångspunkt från den reala bild som I- och O-alternativen repre­senterar analyserar KMU industrins finansiella utveckling. Slutsatsen av dessa kalkyler blir enligt utredningen att skall industriinvesteringarna ex­pandera i den takt som är nödvändig för att klara de externa balansmålen och den ekonomiska tillväxten på lång sikt måste räntabiliteten inom in­dustrin ligga på samma höga nivå som under 1974. I annat fall anser utred­ningen det sannolikt att företagen hellre än alt ytterligare sänka sin solidi­tet väljer att dra ner på investeringstakten. Kalkylen visar att även om lö­neandelen av förädlingsvärdet skulle ligga på 1974 års mycket låga nivå så skulle en viss fortsatt sänkning av soliditeten äga rum. Utredningens be­dömning är emellertid all denna nedgång av soliditeten skulle accepteras av företagen eftersom kalkylerna förutsätter en räntabilitet som ligger vä­sentligt över 1960-talets.

Utredningens kalkyler skall enbart ses som räkneexempel som utifrån

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 53

givna antaganden visar de finansiella konsekvenserna. De antyder dock klart de svårigheter och konflikter den ekonomiska politiken och närings­politiken står inför. Även om. såsom LO tidigare påpekal, KMU utgår från en något för pessimistisk bedömning av det reella bytesbalansunderskottet slär det dock klart atl mycket betydande krav kommer all ställas på indu­striinvesteringarna under kommande år om vi med en konkurrenskraftig industriproduktion skall kunna dels öka exporten dels möta en växande importkonkurrens. KMU bedömer dock själv att en så hög vinstnivå och därmed låg löneandel som de finansiella kalkylerna förutsätter är osanno­lik. Utredningen anser alt en löneandel motsvarande genomsnittet 1966-74 är mer rimlig.

De senaste årens utveckling har medfört att lönsamheten inom induslrin fallit till en låg nivå. En vikiig förklaring är det mycket svaga kapaciletsul­nyttjandet. LO är helt införstådd med alt det inte är förenligl med målen om lillväxt och tryggad sysselsättning att under en längre period låta lön­samheten ligga på denna låga nivå och att industrins lönsamhet måste hö­jas över de senaste årens låga nivå. Men det är å andra sidan inte rimligt att under en följd av är upprätthålla en generell vistnivå som ligger på 1974 års nivå. Detta skulle med nuvarande ägandeförhållanden ge orimliga fördel­ningspoliliska effekier. Vidare kan man fråga sig på vilket sätt en sädan ut­veckling överhuvudtagel skulle kunna förverkligas i en ekonomi med fria parter pä arbetsmarknaden. Det torde knappast vara möjligt atl vid nuva­rande inkomsi- och förmögenhetsfördelning vinna det breda samförstånd som en sådan politik förutsätter. LO anser således inte bara all en sädan utveckling är osannolik utan dessulom oacceptabel.

Utredningen har som tidigare påpekats inte närraare diskuterat den kon­flikt som föreligger mellan kraven på snabb kapitalbildning inom industrin å ena sidan och fördelningspolitiska effekter å den andra. Om man bortser ifrän hur det praktiskt skulle vara möjligt att drastiskt höja vinsterna och lönsamhet är del möjligt atl detla skulle få gynnsamma effekter på syssel­sättning och tillväxt om de sammanfaller med ell tillfredsställande efterfrå-geläge. Enligt LO måste dock samtidigt de fördelningspolitiska effekterna vägas in varför vi står inför konflikten mellan fördelningspolitiska mål och lillväxt- och sysselsättningsmål.

Även om de fördelningspoliliska problemen med en högre lönsamhets-och vinstnivå pä sikt skulle kunna mildras genom en jämnare ägandestruk-lur sä kvarstår effektivitetsskäl som talar mot en mycket hög vinstnivå och självfinansiering. Som KMU påpekar torde det ur resursfördelningssyn­punkt vara effektivitetsfrämjande om en prövning av företagens investe­ringsprojekt sker via en väl fungerande kreditmarknad. En politik med sik­le pä att permanent upprätthålla en hög vinstnivå torde därför på sikl fä ne­gativa tillväxteffekter.

Utredningens konkreta förslag när det gäller atl lösa industrins finansie­ringsproblem ter sig i detla längre perspektiv som relativt marginella. Efter ingående analyser och resonemang drar man slutsatsen att förelagen i stäl­let för all sänka soliditeten väljer att dra ner på investeringstakten under den nivå som lorde erfordras med hänsyn till bytesbalans och tillväxt. Ut­redningen menar att den typ av avvägningar som här måsle göras ligger utanför utredningens område. Men det innebär samtidigt att ulredningen ställer mer frågor än den besvarar.

Som lidigare påpekats formulerades direktiven för mer än 10 är sedan och det är hell klart att med en bredare uigångspunki i fördelningsproble­men och i kraven på ökad ekonomisk demokrati kan nya finansieringsvä­gar och finansieringsformer öppnas.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 54

Ulredningens generella slutsals att nägra egentliga institutionella föränd­ringar inte ter sig nödvändiga förefaller onekligen underlig mot bakgrund av konstaterandet av all den mest sannolika utvecklingen inte kommer att ge tillräckliga invesleringar inom industrin. Enligt LOs mening är del på sikl nödvändigt atl konflikten mildras mellan strävan att åstadkomma en snabb kapitalbildning inom induslrin och fördelningspolitiska mål liksom atl kapitalförsörjningen sker i former som bidrar till ökad ekonomisk de­mokrati. En breddning av ägandet av industrikapitalet är därför nödvän­digt, bl.a. som ett led i strävandena att åstadkomma en tillräckligt snabb kapitalbildning.

Även framgent i en sädan situation talar som LO ovan berört dock effek­tivitetsskäl mot en generellt sett hög vinstnivå och självfinansieringsgrad varför finansiering med olika former av kapital via krediimarknaden kom­mer att vara betydelsefull. Särskilt behovei av extemt riskvilligt kapital lorde bli belydande. Enligt LO bör detla genereras och kanaliseras lill in­duslrin pä ett sätt som tillgodoser såväl fördelningspoliliska krav som krav pä en demokratisering av näringslivet. I praktiken torde delta, liksom på 1960-talel, kräva att sparandet i stor utsträckning sker kollektivt men dess­utom att de institutionella formerna för kanalisering till näringslivet refor­meras och byggs ut.

Dessa frågor diskuteras för närvarande inom arbetarrörelsen raed ut­gångspunkt frän ett förslag frän en mellan LO-SAP gemensam arbets­grupp. Även om olika tekniska lösningar kan tänkas ser LO det som nöd­vändigt att de stora anspråk på kapital som en nödvändig expansion av in­dustrin på sikt ställer tillgodoses i former baserade på de gmndprinciper som gruppens förslag vilar på. Detta skulle dels föra utvecklingen mol eko­nomisk demokrati framåt dels öka friheten i den ekonomiska politiken. Som LO påpekat inledningsvis bördock kreditmarknaden som helhet och i synnerhei affärsbankernas roll och funktion göras till föremål för en över­syn utifrän de krav som en ökad ekonomisk demokrati ställer.

När det gäller industrins kapitalförsörjning på kortare sikt föreslår eller diskuterar ulredningen vissa åtgärder i syfte att öka utbudet av riskvilligt kapital från framför allt försäkringsbolagen och AP-fonden, samt att öka tillgängen på långa lån via bankerna.

Ökad tillgång på riksvilligt kapital

LO är som framgått tidigare överens med utredningen om behovet av
stora tillskott av externt riskvilligt kapital till näringslivet. Denna insikt låg
bakom LOs begäran 1971 om att AP-fondsmedel borde kunna användas
för placeringar i aktier. Utredningen bedöraer 4e AP-fondens hittillsvaran­
de verksamhet positivt och förordar att fonden tillförs ytterligare medel.
LO delar denna uppfattning och ser en fortsall utbyggnad av 4e AP-fonden
som ett viktigt led i strävan att öka utbudet av riskvilligt kapital.
------  (Se 5.17)

För att underlätta för och stimulera företagen att nyemittera aktier förordar utredningen en reformering av den s. k. Annell-lagen, LO som redan i sitt yttrande över utredningens delbetänkande - SOU 1972:63 -pekade på denna möjlighet som ett led i strävan att via ökad nyemissions­verksamhet upprätthålla solidideten tillstyrker en modifiering av Annell-lagen i enlighet med företagsskatteberedningens förslag.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 55

2.14 TCO

I sin analys av behovet av finansiellt kapital inom näringslivet använder utredningen föreliggande långtidsutredningar som utgångspunkt, vilket in­nebär att ulifrån en målsalt utveckling av produktionen härleds det däre­mot svarande behovet av investeringar och av finansiellt kapital. I lång­tidsutredningens modell förutsätts alt de erforderliga investeringarna auto­matiskt kommer till stånd, om bara finansiella resurser av lillräcklig om­fattning finns till förfogande. Man bortser i en sådan analys från viljan atl genomföra de förutsatta investeringarna, vilken hänger nära samman med räntabilitets- och soliditetsutvecklingen. Utredningen konstaterar alt en viktig förutsättning för att erforderliga invesleringar skall komma till stånd är att räntabiliteten förbättras väsentligt.

Utredningen arbetar i detta sammanhang med olika antaganden vad av­ser löneandelen av produktionsvärdet, varav ett alternativ grundas på lö­neandelen under "övervinstäret" 1974, medan ett annal alternativ grundas pä den genomsnittliga löneandelen under åren 1966-1974. Utredningen konsiaterar att en löneandel på 1974 års nivä får betraktas som mindre rea­listisk. Uppfylls inte detta alternativ, krävs det enligt utredningen ett stör­re tillskott av ägarkapital än vad som kan komma att lillföras industrin i form av nedplöjda vinstmedel och i form av nyemissioner av aktier. En sannolik utveckling är därför ett gap mellan tillförsel av och behov av eget kapital.

Utredningen understryker atl valet av metod för alt lösa därmed sam­manhängande problem aklualiserar ekonomiska och politiska frågeställ­ningar, som ligger utanför dess område. Likväl hänvisas i detta samman­hang till de olika förslag som utredningen presenterar - ålgärder för alt hö­ja utbudet från stora institutionella placerare, såsom AP-fonden och för­säkringsbolagen. Vidare krävs enligt utredningen, föratt lösa problemen, ålgärder som innebär en höjning av avkastningen för placerarna, utan att därför företagens kapitalkostnader höjs. Som en tänkbar metod härför pe­kar utredningen på möjligheten atl höja avdragsprocenten enligt den s. k. Annell-lagen. TCO vill inte motsätta sig att en sådan höjning sker.

Inom ramen för realistiska alternativ avseende utvecklingen av räntabili­teten kan en ytterligare sänkning av soliditeten förutses. En förutsättning för att en ytterligare sänkning av soliditeten skall vara tolerabel är enligt utredningen att det föreligger en betydande tillgång till lämpliga krediter, som sänker den finansiella risken för företagen. Utredningen pekar här bl.a. på den ökande omfattningen av billiga, rörelsegenererade krediter som med hög grad av automatik och faktisk långfristighet slår företagen till buds. Dessa krediter kan enligt utredningens resonemang anses ha stärkt möjligheterna för företagen att bära ökade lönekostnader.

Arbelsmarknadsförsäkringarnas tillväxt

Utredningen konstaterar i detta sammanhang att den snabba tillväxten i arbetsmarknadsförsäkringarna fått betydande effekter från kapitalmark­nadssynpunkt. En växande del av försäkringssparandet undandras härige­nom kapitalmarknaden antingen genom att en del av försäkringssparandet blir bundet i återlån eller genom att fonderingar av sparandet sker direkl i förelagen. Denna utveckling har också inneburit att företagen lättare kun­nat acceptera en nedgång i självfinansieringsgrad och soliditet, efiersom försäkringssparandet blivit tillgängligt för företagen i former som ligger det egna kapitalets egenskaper nära.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 56

Enligt ulredningens mening kan denna utveckling befaras leda lill en sämre allokering av tillgängligt kapital. Av bl. a. detta skäl föreslär den atl rätlen till återlån inom AP-fondssystemet begränsas. TCO delar utredning­ens uppfattning om de kapitalmarknadsmässiga effekterna av lillväxlen av arbetsmarknadsförsäkringarna.

TCO delar i linje härmed ocksä utredningens uppfattning atl företagens finansiering i största möjliga utsträckning bör ske genom långa krediter pä den organiserade krediimarknaden och alt lånen anpassas till den individu­ella låntagarens speciella behov, exempelvis genom förskjutna amortering­ar eller tillämpning av annuitetsprincipen.

2.15 Svenska arbetsgivareföreningen

Lönsamhet, aktieavkastning och soliditet

Under tiden efter 1960 har den reala aktieavkastningen efter skatt för ge­nomsnittliga inkomsttagare varit för låg. Enligt bilaga 4 var avkastningen på det egna kapitalet, enligt den särskilda definition som anges i bilagan, inom induslrin åren l%6-74 efter aktiebolagsskall mellan 4 och 5 % per år i reala termer. Detta mått på avkastningen, som således är beräknad före aktieägarnas skatter, svarar rätt väl mol den avkastning (direktavkastning och värdestegring) hos aktieägaren efter skatt på mellan I och 2% per år i genomsnitt för perioden 1960-75, som också anges i bilaga 4, Under sena­re delen av perioden var avkastningen dock väsentligt lägre. Avkastningen har efter 1960 varit för låg av tre skäl.

För det första sålde hushållen som framgår av bilaga 3 netto ut aktier till institutionella placerare. Avkastningen var inte tillräcklig för att hushållen skulle vara inlresserade av atl behålla sina aktier. Den stora tillväxten av antalet små aktieägare kunde inte motverka utförsäljningarna främsi från större dödsbon. Det är atl märka alt denna utveckling av hushållens inne­hav av aktier inte kan återföras på att hushållens sparande skulle varit otill­räckligt. Hushållens förmögenheter ökade, men de placerades företrädes­vis i annal än aklier.

För det andra sjönk nyetableringen kraftigt. Avkastningen var för låg för all hushållen skulle vara intresserade av att tillskjuta nytt ägarkapital till näringslivet i samma utsträckning som tidigare. En sådan utveckling utgör en allvarlig varningssignal. Är förnyelsen i näringslivet genom nyetable­ring för låg måste följden förr eller senare bli en s. k. "stmkturkris".

För del tredje sjönk soliditeten i företagen trendmässigt. Lönsamheten var alltså otillräcklig för att möjliggöra att medel kunde kvarhållas i till­räcklig omfattning. Förelagen blev alltmer beroende av lånemedel för sin fortsatta utveckling. Denna utveckling kan uppenbarligen icke fortsätta. Genom den minskade soliditeten försvagas förelagens motståndskraft mot kriser och andra påfrestningar. Möjligheterna att bereda tryggad syssel­sättning minskas.

Starka skäl talar för att soliditeten borde förstärkas. Den förändrade in­lernationella miljön - ökade valutarisker och minskad stabilitet i avsätl­ningsförhållandena - borde kräva en ökad andel eget kapital.

Betr. företagsvinst - och aktiebeskatlningen, se 1.15.

 

Prop. 1978/79:165   Bilaga 3 2.16 LRF

57

Lantbrukets kapitalförsörjning

Det råder en markant obalans mellan jordbrukspolitik och kredilmark­nadspolitik. Då Sveriges Allmänna Hypoleksbank ärden huvudsakliga in­stitutionen som skall förse jordbmket med långfristiga kapital är obalansen synneriigen iakttagbar vid detla institut. Tabell I visar dels läneköns ut­veckling och dels nettoökningen av Hypoteksbankens utestående obliga­tionsskuld.

Tabell 1

Länekö vid Hypoteksbanken

 

Per l/I

Lånekö

Ökning per

Nettoökningen

 

 

period

Obligationsskuld

1970

70

 

137

I97I

244

174

179

1972

347

103

178

1973

524

177

173

1974

701

177

251

1975

956

255

347

1976

1404

448

572

1977

2648

1244

642

1978

3923

1275

(Limit 725)

1978-05-01

4 272

—

—

Föreningsbanken har interimistiskt avlyft lån till enskilda lantbrukare från Hypoteksbanken. Riksbankens limit för Hypoteksbankens obligatio­ner förutsätter att Föreningsbanken köper en bestämd andel av utgivning­en. Hypoteksbanken blir härvid beroende av Föreningsbankens möjlighe­ter att inköpa Hypoteksbankens obligationer i den omfattning som Riks­banken föreskriver. LRF vill här peka på en diskutabel låsning mellan in­stituten, vilket kan bidra till att Hypoteksbankens medgivna limit ej kan placeras fullt ut.

Vid en jämförelse mellan industrins och lantbrukets (Hypoteksbankens) obligationsskuld under perioden 1970-1976 per den 31/12 respektive år framstår följande skillnader:

TabeU 2

 

 

 

Obligations-

Därav

 

 

 

 

marknad

 

 

 

 

 

industrin

 

Lantbruket'

 

1970

81225

6 546

7,0%

2559

3,2%

1971

93814

8139

10,0 %

2744

2,9%

1972

107669

10236

9,5%

2926

2,7%

1973

126176

11650

10,8 %

3087

2,4%

1974

143716

12026

8,4%

3 339

2,3%

1975

164020

15626

9,0%

3 686

2,2%

1976

192 522

19657

10,2 %

4,258

2,2%

1977

218054

22462

10,3 %

4,883

2,2%

' Hypoteksbanken

Källa: Svenska Bankföreningen, Kreditmarknadsstatistik

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                58

Hypoteksbankens utestående obligationsskuld har en minskande andel av obligationsmarknaden. Industrins andel har varierat men utvecklingen de Senaste fyra åren har inneburit en stabil uppgång av försörjningen med långfristigt kapital.

Lantbrukets (Hypoteksbankens) andel av obligationsmarknaden har de senaste åren uppgått till omkring 2,2 %. Enligt LRFs uppfattning föreligger härvid en del av förklaringen lill låneköns utveckling under 1970-talel -tillförseln av medel har ej stått i proportion till kapitalbehovet. Brister i ka­pitalmarknadens funktionssäu har i vid bemärkelse kraftigt återverkat på lantbrukssektorn.

Tabell 3

 

 

Är

Bruttoinvesteringar

 

Utestående

: obligationslån

 

i löpande

pnser

 

 

 

 

 

Totalt mkr

Jordbruk

 

Totalt

Jordbruk

 

 

mkr

% av tot

mkr

mkr

% av tot

1970

35947

968

2,7

81225

2 559

3,2

1971

38044

1338

3,5

93 814

2744

2,9

1972

43 712

1549

3,5

107669

2926

2,7

1973

47018

1829

3,9

126176

3087

2,4

1974

54 570

2097

3,8

143716

3339

2,3

1975

60212

2768

4,6

169020

3686

2,2

1976

66 268

3 473

5,2

192 522

4 258

2,2

1977

70016

3 525

5,0

218054

4 883

2,2

Lantbrukets andel av de totala bruttoinvesteringarna har således ökat med 2 procentenheter. Samtidigt har Hypoteksbankens andel av uteståen­de obligationslån minskat med 1 procentenhet vilket även framgått av ta­bell 2. Nettokreditgivningen till Hypoteksbanken har genomsnittligt under perioden 1971-77 varit 1,6 procentenheter. Låneköns utveckling visar den ogynnsamma anpassning som kapitalbehov och kapitaltillförsel fått. Såle­des har en stor del av investeringama finansierats med kortfristiga krediter som i sin lur orsakat ett hårt tryck på bl. a. Föreningsbanken och därmed i sin förlängning för andra låntagare bl. a. de lantbrukskooperativa förening­arna. Många jordbrukare får därigenom varken möjlighet att få kortfristiga krediter eller en plats i avlyftningskön. Likviditetsproblem och det faktum att planerade investeringar ej kommer till stånd orsakar särskilt nyetable­rade jordbrukare problem.

Byggnadskostnadsindex för januari månad var 1973 143, 1974 187, 1975 192, 1976 208, 1977 242 och 1978 257. Stegringen 1973- 1978 är 80 proceni, 1976-1978 24 procent. Om låntagaren nödgas uppskjuta en byggnadsin­vestering några år i väntan på att banken skall kunna ställa erforderliga lå­nemedel till förfogande kan således byggnadskoslnaden under tiden kom­raa alt stiga högst avsevärt.

Efterfrågan pä kreditgarantier för lån till inre rationalisering inom jord­bruket har som framgåu av ovanslående uppgifter ökat kraftigt. Denna ut­veckling orsakas av en stigande investeringsvilja inom näringen samt av höjda investeringskostnader.

Riksdagen har beslutat atl den statliga garantilåneramen för budgetåret 1978/79 blir 445 rakr, varav 82 mkr avser drifts- och maskinlån. Resten (in­re och yttre rationalisering, jordförvärvslån) dvs, cirka 360 mkr, bör i hu­vudsak finansieras av landshypoteksföreningarna då dessa lån ligger med

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 59

relativt lång amorteringstid. Hypoteksbankens emissionstillständ är be­gränsat till 725 mkr. I Hypoteksbankens lånekö ingår per 78-01-01 garanti­län med 566 mkr. Skillnaden mellan de två nämnda beloppen - 159 mkr -täcker inte de under 1978 tillkommande garantilånen.

Hypoteksorganisationens utläning skall ju endast till en del avse garanti­lån, men beloppsstorleken illustrerar stora svårigheter som finns i nuläget atl lösa den långsiktiga finansieringen inom lantbruket och speglar samti­digt den olakl som penningpolitik - jordbrukspolitik befinner sig i.

Kritik har i en del fall riklats mot låneköns sammansättning. LRF konstaterar emellertid att av lånekön 1/1 1978 om 3 929 mkr. avser ca 77% köp av jordbruksfastigheter, inre och yttre rationaliseringar samt driftskre­diter. Vid försäljning av jordbruksfastigheter sker mestadels ett utflöde av kapital från lantbruket sora mäste ersättas vid nyelableringar. LRF avser att i annat sammanhang återkomma lill de problem som därvid uppstått.

Ändamålen med låneansökningarna har som framgår av nedanstående labell kraftigt kommit att inriktas på jordförvärvslån och ny- eller ombygg­nad av ekonomibyggnader. Dessa ändamål understryker vikten av en för­bättrad långsiktig kapitalförsörjning. Mellan de två jämförda tidpunkterna har andelen låneansökningar som avser de nämnda investeringstyperna mångdubblats. En nytillträdande lantbrukares investeringsbehov är omfat­tande och som tabellen visar är det ett oacceptabelt förhållande att lång­fristig kapitalförsörjning ej tillgodoses, vilket drabbar dessa låntagare sär­skilt hårt. Effektiviseringsprocessen inom lantbruket ärav stor betydelse i samband med generationsskifte och ägarbyte då förutsättningar måste ges för lönsamhet och en produktion ledande till laga livsmedelspriser.

Inneliggande låneansökningar vid Hypoteksbanken fördelade efter ända­målet med krediten

10 75

1/1 78

308

1107

169

334

58

154

296

1301

42

82

110

168

33

50

186

728

1203

3 923

a. Köp av jordbruksfasligheler

b. Tillköp för yttre rationalisering

c. Utlösen av medarvingar i dödsbo

d. Inre rationalisering

1.   ny- eller ombyggnad av ekonomibyggnader

2.   dikning, täckdikning, vägar m. m.

e. Driftskrediter

f.   Arvs- och andra skatter

g.     Övrigt (bl. a. kreditsanering genom över­
flyttning från andra kreditinstitut)

Summa

Därav garantilån                 mkr. 566

Av nedanstående diagram' framgår de totala investeringarna i ekonomi­byggnader under perioden 1958-1975 (1974 års priser). Under 50- och 60-talel nådde investeringstakten ett bollenläge på grund av dålig lönsamhet och som en konsekvens av förd jordbrukspolitik. Investeringslust och framtidstro var därigenom ytterst begränsad. I slället ackumulerades in­vesteringsbehovet och under 1970-talet har som kommer till uttryck i dia­grammet investeringarna ökat starkt. Byggnadsinvesteringarna är synnerli­gen angelägna för att uppnå erforderlig rationalisering inom animaliepro-duktionen. På grund av den under 1960-talel eftersatta investeringsverk­samheten är kapitalbehovet inom lantbruket omfattande. Det är därvid av utomordentlig vikt att lantbrukets långfristiga kapitalförsörjning får en så­dan omfattning atl eftersläpande investeringsbehov blir tillgodosedda.

' Ej medtaget här.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 60

Huvudsyftet med jordbrukspolitiken var att frigöra resurser från lant­brukssektorn. Avgörande för detta synsätt var bl.a. en mycket svag lön­samhet inom jordbruket och de vinster som en överföring av resurserna från lantbruket till andra näringar antogs medföra. Del expansiva tillväxt­klimatet bidrog till en omfattande omvandlingsprocess inom lantbruket. Denna utveckling medförde för lantbruksseklorn en nedgång i antal syssel­satta, en kraftig mekanisering, en betydande reduktion i antalet bruknings­enheter, ökad genomsnittsareal pä företag saml ökat antal djur per besätt­ning inom animalieproduktionen.

Under 1970-talel har flera faktorer föranlett en omprövning av 1967 års jordbrukspolitik. Således har produktionsmålet fält ett annal innehåll bl. a. på grund av prisutvecklingen på världsmarknaden. Regionalpolitiska över­väganden medförde bl. a. att nya stödåtgärder infördes för det norrländska jordbruket. Under 1970-talet har även den regionalpoliliska betydelsen av jordbruket ur sysselsättningssynpunkt kommit att omvärderas. De över­föringsvinster som ansågs väsentliga att infria under 1960-talet har ej haft samma aktualitet under 1970-talet. Hela denna omvandlingsprocess med den förändrade inriktningen av jordbrukspolitiken har bidragit till ett starkt ökal investeringsbehov med åtföljande kapitalbehov.

Den statliga rationaliseringspolitiken bör enligt riksdagens beslut ha till huvudsyfte att främja uppbyggandel och vidmakthållandet av rationella fa­miljejordbruk. Härigenom skapas förutsättningar för att framslälla jord­bruksproduktioner till en acceptabelt låg produktionskostnad och sarati­digt uppnå inkomstmälel förde i jordbruket yrkesverksamma. Inkomstmå­let är i sin tur beroende av invesleringsverksamhelen inom jordbruket.

Jordbrukspolitiken har emellertid även inneburit att jordbruket skall vid­kännas ett avdrag för produktivitetsförbättringar (den s. k. rationalise­ringsvinsten, hittills 4,5 procent). För atl produktivitetsvinster av denna storleksordning skall kunna uppnås år efter år är det en förutsättning atl behövligt kapital stär näringen till förfogande för fortsatta rationalisering­ar.

Jordbruksutredningen (SOU 1977:17) har framhållit att om ralionalise­ringsverksamheien skall kunna fortsätla som hittills är det angeläget att jordbruket tillförs tillräckligt med kapital.

Departementschefen har i prop. 1977/78:19 anfört: "Tillgången på lång­fristigt kapital är av avgörande betydelse för jordbmkets möjligheter att hålla hög rationaliseringstakt, och för att nyrekryteringen skall kunna ske smidigt. Investeringsviljan kan inte upprätthållas om det råder brist på ka­pital. Uppenbarl är att den statliga länegarantin fungerar som ett stöd bara om kreditinstituten kan bevilja länen. Frågan om hur jordbruket skall få tillräckligt med långfristigt kapital måste dock prövas i annat samman­hang".

Som framgår av ovanstående citat har jordbruksutredningen anseit att lantbrukets kapitalförsörjningsfrågor legat utanför utredningens direkliv. Kapitalmarknadsutredningen har å sin sida avgränsat jordbrukets kapital­frågor från analysen av kapitalmarknaden. Utredningen har ocksä avgrän­sat framställningen från förhållanden som ligger utanför kapitalmarkna­dens struktur och funktionssätt. LRF ser det emellertid som en stor brist all lantbrukets kapitalförsörjning ej fått en nödvändig samordning med re­gionalpolitik - näringspolitik och jordbmkspolitik. LRF vill därför starkt underslryka atl en av de viktigaste fömtsättningama för alt lantbruket skall kunna motsvara det effektivitetskrav som samhället reser på näringen är alt erforderliga krediter ställs till förfogande.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 61

För jordbrukets inre och yttre rationalisering är således tillförseln av långfristigt kapital ett villkor. Flera lantbruksförelag som drivs i sambruk eller som slerbhus, kan ofta ej upplösas i brist på kapital, vilket är av stor betydelse för företagets driftsinriktning och organisation.

För lantbrukets del innebär de otillräckliga finansieringsvägarna, atl fi­nansiering uianför krediimarknaden tas i anspråk. Det tar sig bl. a. uttryck i en snabb tillväxt av de lanlbrukskooperativa föreningarnas medlemskre­diter, vars resurser att bistå medlemmarna är begränsade. LRF kommer i ett senare avsnitt all behandla de lantbrukskooperativa föreningarnas fi­nansieringsproblem.

Olika rationaliseringsätgärder blir starkt fördröjda eller inle utförda p. g. a. svårigheter för jordbrukare att fä låna erforderligt kapital under den tid då den planerade investeringen skall göras. Inte ens de statliga garanti­lånen som beviljas av lantbruksnämnderna härunder senare tid kunnat ut­nyttjas av låntagarna p. g. a. bristande utläningskapacitet hos bankerna. För all lill en del söka lösa lantbrukets kapitalproblem har lantbruksstyrel­sen rekommenderat och möjliggjort upptagande av lån i utländsk valuta. LRF bedömer denna lånemöjlighet som ett chanstagande med åtskilliga risker som i en trängd investeringssiiuation inte borde tas av enskilda lant­brukare. Enligt lantbruksstyrelsens tjänsteföreskrifter kan emellertid inte lantbruksnämnderna lämna statlig garanti för eventuella valutakursförlus­ter.

Många unga lantbrukare, som varil mer eller mindre nödsakade att göra omfaitande investeringar för att ha möjligheter att bygga upp en lönsam produktion, har av tillfrågade kreditinstitut fått rådet att vänta nägra år el­ler la ett utlandslån. För den enskilde lantbrukaren kan det ofta vara helt avgörande att snabbt komma i gång med planerade investeringar. Han måste då i en sådan situation välja lån i utländsk valuta. Lägre räntekost­nader som f. n. kan beräknas för ett sådant lån skall härvid vägas mot kurs­förlustriskerna. Risken för valutakursförändringar kan ej återförsäkras ge­nom affärer i utländsk valuta för en jordbrukare på samma sätt som för fö­retag med internationell handel. Därför biir de enskilda lantbrukarna vid utnyttjande av utlandslån direkl påverkade av valuiapoliiiska förändring­ar. LRF förutsätter alt bankerna medverkar till en allsidig bedömning av förutsättningar och risker för ett sådant låntagande och konstruktivt med­verkar till lösningar som kan minimera dessa risker.

Den regionalpolitiska belydelsen av jordbruket är i många områden stor. Det är därför ytterst angeläget att lantbrukssektorns kapitalförsörjning till­godoses, så alt rationella lantbruksföretag kan tillskapas i glesbygder. En­ligt LRFs uppfattning kan på så sätl sysselsältningsskapande verksamhe­ter medverka till regional balans. Bristen på kapital medför att den nödvän­diga samordningen mellan jordbrukspolitik och regionalpolitik ej kommer till stånd. Den erforderliga realkapitalbildningen inom lantbruket skall ses i ett långsiktigt tidsperspektiv, vilket är av utomordentlig vikt som en stabi­liserande faktor inom svenskt näringsliv. Även om jordbruket i dag befolk­ningsmässigt inte rymmer mer än 5 proceni av totalbefolkningen i landet, har jordbruket indirekt betydelse genom de gmpper som arbetar inom livs­medelsförsörjningen (tillverkare och distributörer av produktionsmedel, anställda inom livsmedelsindustrin och distribution m,m.) sammantaget omkring 15 procent. Därtill kommer den stora betydelse som del privatäg­da skogsbruket har, ofta i kombination med jordbruk.

Lantbmkets kapitalförsörjning är högst otillfredsställande. Ett iaktta-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 62

gande av jordbrukspolitiska och regionalpolitiska målsättningar kräver ett nytl synsätt från statsmakternas sida på detla problem. Generations- och ägarskifte ställer fortlöpande lantbruket inför speciella kapitalförsörjnings­problem som mäste lösas. Kapital som frigörs vid egendomsförsäljning äiergär vanligen endast i mycket begränsad utsträckning till lantbrukssek­torn. En stor del av lantbrukets kapitalbehov avser långfristiga investe­ringar vilka med rådande lånekö vid Hypoteksbanken får en otillfredsstäl­lande finansiering och ger ett ökat tryck på kortfristig kreditgivning vid be­rörda banker. Lanlbrukskooperativa företag får som följd härav växande medlemskrediter och därigenom ett ökat kapitalbehov. LRF finner den to­tala situation som lantbrukets kapitalförsörjning befinner sig i oacceptabel och hemställer att Hypoteksbankens emissionstillstånd vidgas i den ut­sträckning att länekön avsevärt reduceras. De senaste årens kraftiga ök­ning av låneansökningar bör föranleda snara åtgärder. LRF vill också fast­slå alt kapitalbehovet inom lantbruket måste ses mot bakgrund av den till följd av 60-talets jordbrukspolitik eftersatta investeringsverksamheten.

De lantbrukskooperativa föreningarna har begränsade förutsättningar att fä sin långfristiga upplåning tillgodosedd. Lantbmkskredil fyller enligt LRFs uppfattning en väsentlig funktion för alt tillgodose föreningarnas ka­pitalbehov. LRF hemställer att inriktningen av verksamheten bibehålls i enlighet med anlagen bolagsordning. Vidare hemställer LRF all upplä­ningsrätten vid institut får minsl samma omfattning även efter samman­slagningen av primär- och sekundärkreditinstituten. LRF vill av detla skäl föreslå att utläningsmultipeln bestäms till 18.

LRF ser med oro på den försämring som kapitalbildningen i samhället undergått. Förbättrade möjligheter för ett ökal sparande inom såväl hus­hållssektorn som företagarsektorn bör därför sökas. Den kollektiva kapi­talbildningen spelar en väsenilig roll för kapitalraarknaden. Därvid är dels AP-fondens ställning dels de sätt på vilket kapital kanaliseras tili skilda sektorer av utoraordenllig vikt. Med lanke på AP-fondens betydelse ser LRF del som en nödvändighet atl kapitalbildningen i AP-fonder ökas un­der 1980-talet. LRF förutsätier en flexibel anpassning till olika låntagarka­tegoriers kapitalbehov. Detla bör leda till ell utökat fondantal för att mot­verka ev. negativa effekter av en centraliserad kapitalbildning.

Industrin och lantbrukskooperationen

Utredningen har visat atl investeringarna inom industrin under 60-talel och specielll 70-talel har skett i ökande grad med lånefinansiering. Skul­derna har ökat väsentligt snabbare än det totala kapitalet med en sänkt so­liditet som följd. Den ökade skuldsättningen har möjliggjorts av en snabb uppgång av kreditutbudet. För industrin totalt gäller att under en studerad tidsperiod har cirka hälften av företagens upplåning kommit från den icke organiserade kapitalmarknaden och från s.k. rörelsegenererade krediter. Utländska krediter har fäll en markanl växande roll, vilken har accelererat efter 1974. De krediter, med vilka industriföretagen byggt upp sin ökade skuldsättning, kännetecknas alltså av en bestående, myckel hög andel rö­relsegenererade krediter, en ökad andel långfrisiiga krediter och stafliga lån samt slulligen en ökad ufländsk upplåning.

Ulredningen har redovisat beräkningar för två olika alternativa långtids­bedömningar. De eftersträvade investeringsökningarna leder i båda fallen till ökad skuldsättning och minskad soliditet. Detta släller betydande an­språk på lämpliga krediter. Utredningen föreslår en ökad kapacitet för ut­bud av riskkapital från de institutionella placerarna, försäkringsbolagen

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                63

och AP-fonden. och diskuterar även förutsättningar för ett ökat utbud från hushällen. Vidare framhålls önskvärdheten av alt förelagens finansiering i störsla möjliga utsträckning sker genom långa krediter på en organiserad kapitalmarknad. Den beräknade nedgången i AP-fondernas utbud ger här­vid anledning till bekymmer.

Utredningen har redogjort för industrins finansieringsproblem och där­med sammanhängande problem på kapitalmarknaden i stort. Därvid har utredningen ej funnit anledning att beröra problem för olika företagsfor­mer. De kooperativa förelagens särart och speciella finansiella problem har ej behandlals. I de ägandeformer, där målsättningen äralt förränta äga­rens kapital, är det möjligt att genom aktieemiltering få tillgång lill fond-bildningen inom fjärde AP-fonden. Delta är ej möjligt för kooperativa före­tag.

Soliditeten inom lantbrukskooperationen är lägre än för industrin i ge­nomsnitt. Soliditeten beräknad som andelen eget kapital -t- hälften av obe­skattade reserver har från 1966 sjunkil från 24,1 procent till 17,8 procent 1976. Svårigheter att i tider med kraftig inflation öka det egna kapitalet ut­gör i dag det största problemet inom lantbrukskooperationen. Med hänsyn till den fortgående strukturrationaliseringen inom jordbruket och ålders­fördelningen inom lantbrukarkåren, har insatskapitalet till följd av minskat antal leverantörer, i en del branscher vant närmast konstant under 70-talet. Som exempel kan anges att antalet medlemmar i slakteriorganisatio­nen 1970 var 187 700. Dessa svarade för ett insatskapital av 249 mkr. 1976 var antalet medlemmar 134100 med ett insatskapital på 248 mkr.

Krav på ökad finansiering via insatser i de lanlbrukskooperativa förela­gen kan ej ses isolerat från jordbrukels ekonomiska problem i övrigi. Som lidigare påvisats har bristen på långfristigt kapital inom jordbmket följd­verkningar för de ekonomiska föreningama. Om soliditeten inom förening­arna skall hållas oförändrad mäste, vid dagens snabba inflationstakt insats­kapitalet ökas med 10- 15 proceni per år. Med dagens marginalskatter in­nebär delta att de flesta lantbmkare/medlemmar behöver avsätta en allt större del av sina inkomster till insatser i de ekonomiska föreningarna.

Va ' som dessutom påverkar medlemmarnas andel i förhållande till total balansi nslutning är det faktum att, även om insatserna notninellt ökas i takt med inflationen, soliditeten ändå kommer att sjunka i föreningarna. Denna effekt uppkommer genom att insatserna i samtliga föreningar får amorteras under en följd av år.

1 direktiven till utredningen om kooperationen och dess roll i samhället (Dir 1977:28) anges bl.a: "Kommittén bör bl.a. pröva möjlighelerna atl underlätta uibyggnaden av eget kapital i kooperativa företag. Det är också angeläget att kooperationens kapitalförsörjningsproblem i övrigt blir när­mare belysta. Speciellt bör försörjningen med långa krediter och riskkapi­tal studeras. Det bör undersökas om kooperationen i finansieringshänseen­de särbehandlas genom gällande regler och etablerad praxis. I dessa frågor bör kontakt hållas med 1968 års kapitalmarknadsutredning".

Sett utifrån dessa kommiitédirektiv är utredningens övervägande om Lantbrukskredils verksamhei, som till stora delar berör kooperativa före­tag, förvånande. Ulredningens förslag rörande detla mellanhandsinstitui kommenteras senare.

Föreningarnas kapital består av insatskapital och fondmedel. En utök­ning av detta kapital begränsas av medlemmarnas möjligheter att deltaga i föreningarnas kapitalbildning. Föreningama tvingas därvid tiU återhåll­samhet i fråga om insatsökningar, ulöver den som sker till följd av inflation

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                     64

och indexutlösningar. Likvidileisförsämringen inom lantbmket och svårig­heten att låna pengar har lett till ökade krav på krediter från föreningsföre­tagen. Detta är specielll markanl för slakteri- och lanlmännenorganisatio-nerna. Inom slakteriorganisationen ökade medlemskrediterna med 60 pro­cent mellan 1973 och 1976. Dessa krediter i kombination med borgensåta­ganden för medlemmarna överstiger nu det totala egna kapitalet inom slak­teriorganisationen. Inom lanimännenorganisationen har kundfordringarna under åren 1974-77 ökat med över 50 procent och uppgår nu till cirka 1,5 miljarder. Nya vägar atl lösa denna form av krediter måste nu prövas. Kan dessa krav ej uppfyllas uppslår negativa effekter för hela lantbmket oav­sett produktionsinriktning. Föreningarna bör svara för kreditförsörjning i samband raed löpande leveranser. Men om dessa krediter tenderar att bli varaktiga skapas finansiella problem i de lantbrukskooperativa företagen.

En möjlighet att öka det egna riskvilliga kapitalel inom kooperativa före­tag är att ändra gällande beskattning av insatserna. Den del av i första hand slutbetalning och återbäring, som överförs lill insatskapitalet, bör vara obeskattad. Beskattning bör i slället ske när insatserna återbetalas till med­lemmarna. LRF vill i första hand alt dessa tankegångar prövas inom utred­ningen rörande kooperationen och dess roll i samhället. Genom tilläggsdi­rektiv bör denna utredning ges möjlighet att behandla skattefrågor för eko­nomiska föreningar. Frågan har även aktualiserats i LRFs yttrande över Förelagsskatleberedningens slutbetänkande.

Kapitalproblemen inom hela lantbrukskooperationen är ej likartade. Rö­relsen är differentierad och innehåller företag för förädling av jordbrukets produkter, skogens produkter samt kreditorganisationer i form av för­eningsbanker och hypoteksföreningar.

Skogsägarorganisationen, som vuxit myckel starkt under den senaste tioårsperioden, har i dag till följd av kostnadsläge, konjunktursvackans ihällighet och ogynnsamma valutarelationer svåra lönsamhetsproblem. Den snabba expansionen har sin grund i en starkt motiverad strävan att komraa ifrån det alltför nära beroendet av konjunkturerna, som slår hårt mot råvaror och lågförädlade stapelvaror. I regeringsproposition 1977/78:180 ora lån till Norrlands Skogsägares Cellulosa AB understryks ansvaret för alla företagsägare att genom bl. a. långsiktig planering och er­forderligt tillskott av riskkapital trygga företagens utveckling.

Statliga stödåtgärder, som är en ny företeelse i detta sammanhang, är på kort sikt nödvändiga. Skogsägarrörelsen kännetecknas av en låg solidilels-grad, vilket medfört att kapitalproblemen blivit särskilt framträdande i dessa företag.

Kapitalbehovet är och torde för skogsägarorganisationen förbli av sådan dignitet atl endasl en mindre del av erforderligt kapital kan tillskjutas av medleramama. Situationen inom skogsägarrörelsen understryker vad som tidigare framhållits om nödvändigheten av en förbättrad tillgång till kapi­talmarknaden, varvid tillgången till långfristigt kapital måste förbättras. Vid nuvarande upplåning i utiandet får man räkna med löptider ned mot 5-7 år. Konkurrenter till svensk skogsindustri har bättre lånemöjligheter, I hela Europa erbjuds sedan många år alla större investeringsobjekt i pap­per och massa i en eller annan form skattelättnader, räntesubventioner, kapitaltillskott eller statsgaranterade krediter. Livslängden på investering­ar inom skogsindustrierna är lång. Vad som idag skulle behövas är att kor­ta lån ersätts med 25-åriga annuitetlån.

Den svenska kapitalmarknaden har visat en viss okänslighet för indu­strins behov. Utredningens förslag om anpassning av kreditvillkoren till

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                    65

den individuelle låntagarens behov, gällande såväl obligationsmarknad som kreditinstitut, välkomnas av LRF. Speciellt för skogsägarförelagen är del av stor betydelse att likviditetsproblem i samband med ett intrimnings-skede av en större investering kan lösas genom att lån återbetalas efter an-nuitelsprinciper. En strikt lillämpning av matematiska regler bakom gäl­lande raiingsystem på obligationsmarknaden är till nackdel för kooperativa förelag. Förbundel vill därför betona nödvändigheten av all ell flexibell ra­iingsystem tillämpas. 1 detla sammanhang vill LRF framhålla att det är nödvändigt alt en snabb ändring kommer till stånd så att ekonomiska för­eningar kan utta rikstäckande företagsinteckningar och ej endast, som nu är fallet, länsvisa sädana.

Kreditvärdighei har alltid eu givet sammanhang med ett förelags solidi­tet. Den låga soliditeten inom lantbrukskooperationen, speciellt skogs­ägarorganisationen, bedöms som ett hinder i samband med utländsk upplå­ning. Lanlbrukskooperativa företag har i Sverige en starkare ställning än i övriga västeuropeiska länder. Brist på kunskap i utlandet om vad dessa fö­retag slår för och hur den ekonomiska ställningen skall bedömas ulgör i sig ett hinder och kan verka fördyrande vid utlandsupplåning och göra det svårare att placera obligationer på Euromarknaden. Inom den svenska kreditmarknaden kan emellertid inte föreningsformen sägas vara ell egeni­ligl hinder. En del av verksamheten inom lantbrukskooperationen är be­rörd av statliga regleringar, vilket bör vägas in vid bedömning av en för­enings ekonomiska stabilitet. Ökade krav på produktivitetsutveckling har dock ställts på de föreningar, som är berörda av jordbruksavtal. Dylika krav förutsätter emellerlid atl berörda föreningar kan lillförsäkras tillräck­ligt utrymme på den inhemska kapitalmarknaden.

Utredningen har framhållit att hushållssparandets Iransformering till riksvilligt kapital har underlättats genom den ökade förekomsten av främst aktiefonder men också av investmentbolag. Dessa placeringsformer gör del möjligt för den enskilde spararen atl placera sina sparmedel i aktier med en riskspridning av en bredd, som han knappasl skulle kunna få på ett annat säu. Dessa sparformer liksom det aktiefondsparande i nya fondbolag som föreslås i regeringens proposiiion om värdesäkert lönsparande (1977/78:165) missgynnar kooperativa företag. LRF finner det nödvändigt att konkurrensneutrala sparsystem tillskapas, antingen genom att sparan­de möjliggörs direkt i ett antal kooperativa förelag eller att fonder bildas för obligationslån/förlagslån i ekonomiska föreningar.

Ulredningen anger all det som krävs för att lösa problemet både ur före­tagens och placerarnas synvinkel är i princip förändringar som höjer av­kastningen för placerarna utan att därför förelagens kapitalkostnader hö­jes. Utredningen hardock huvudsakligen diskuterat möjligheteratt under­lätta nyemissioner av aktiekapital, vilket ej är aktuellt för kooperativa fö­relag.

Sammanfattningsvis för de lantbrukskooperativa företagen vill LRF framhälla att på en utvidgad obligationsmarknad bör hänsyn vid emissions­kontroll tas till dels att kooperativa företag ej kan emittera nya aktier, dels att kooperativa företag har större praktiska problem än aktiebolag pä ut­ländska obligationsmarknaden. Vidare vill förbundet betona all om nyll återiånsystem för AP-fonderna införes, utlåningsmöjligheterna från Lant­brukskredit förstärkes, så att de mindre och medelstora lantbmkskoopera-tiva företagen ej diskrimineras.

Skattekonsekvenser i samband med uppbyggandet av eget kapital i eko­nomiska föreningar måste analyseras. LRF vill framhålla som mycket an-

5   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 165. Bilaga 3

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                66

geläget att utredningen om kooperationen och dess roll i samhället erhåller tilläggsdirektiv, så atl denna fråga kan behandlas. LRF vill slutligen äter betona uppfattningen alt syslem för värdesäkert lönsparande måste göras konkurrensneutrala.

2.17 Sveriges industi iförbund och Svenska handelskammarförbundet

1 de stora övergripande frågorna om hur i framtiden utbudet på långsik­tigt kapital i allmänhet och riskkapital i synnerhet skall genereras i ekono­min tar utredningen inte ställning. Mot bakgrund av ett omfattande empi­riskt material diskuterar man ulföriigl förutsättningarna för olika alternati­va lösningar men överlämnar ställningstagandet åt andra utredningar och åt politikerna.

Valet av former för sparande och kanalisering av detta till olika kapital-och kreditmarknader är emellertid av avgörande betydelse för företagsam­hetens villkor. Bakom varje ställningstagande till förändringar i den nu rå­dande institutionella kredit- och kapitalmarknadsslrukturen måste ligga en uppfattning om hur dessa villkor bör utformas. Vi vill i en kort inledning till detta yttrande redovisa våra synpunkter i detta avseende.

Den svenska ekonomins huvudproblem idag är alt höja det rådande ext­remt låga kapacitetsutnyttjandet inom näringslivet och atl komma till rätta med ett allt siörre underskoll i bytesbalansen. För atl klara dessa mål och tillväxten på lång sikt krävs industriinvesteringar i en omfattning som inle kan komma till stånd under de nu rådande lönsamhelsförhållandena.

Som ett alternativ till ökad lönsamhet diskuterar ulredningen en "'skat­tefinansierad industriexpansion", dvs. att kompensera en för låg investe­ringsnivå med direkta statliga invesleringar inom industrin och/eller en ökad insats av selektiva ekonomisk-politiska medel så att privata industri­investeringar stimuleras. Metoden innebär att staten satsar riskvilligt kapi­tal med lågt förräntningskrav i kombinalion med olika former av subven­tioner. Det betyder att kravet på en räntabilitelsförbättring blir mindre. Löneandelen i industrins förädlingsvärde kan därmed hållas uppe. Lönta­garna kommer emellertid via statliga skatter och avgifter att återbetala en del av lönen till förelagen.

Det är vår uppfattning att en på del här sättet skattefinansierad industri­expansion medför allvarliga risker för lägre effektivitet i användningen av produktionsresurserna och därmed försämrad produktivitet och möjlighet till reallönehöjningar. I en bilaga till utredningen kommer de här farhågor­na till uitryck sålunda: "Om investeringarna sker i fel branscher och fel fö­retag så medför del att man trots stor investeringsvolym ändå inte får snab­bare tillväxt eller bättre extern balans. Risken är idag extra stor all fatta fel investeringsbeslut efter de kraftiga förskjutningar i priser och vinstförut­sättningar som skell mellan olika marknader. Samma förhållande förklarar även att vi idag har stora strukturproblem. Vinslförulsättningarna har för­sämrats för våra traditionella lunga branscher. En subvenlionspolitik som bygger på stödåtgärder åt företag och branscher med akuta problem idag och dåliga framtidsutsikter riskerar därför att på längre sikt leda till ett sämre resultat än om man inte gör något alls." (Bil. 4, sid 28)

Produktivitetsutvecklingen inom induslrin kan alltså inte ses isolerad från finansieringssället. Vår nedan redovisade syn på de av utredningen föreslagna institutionella förändringarna på den svenska kapitalmarknaden präglas av övertygelsen om behovet av en snar återgång till ett i större ut­sträckning vinststyrt näringsliv. De krav på investeringar som i det nuva-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 67

rande läget ställs på industrin kräver i första hand att industrin tillförs risk­villigt "eget kapital" genom nedplöjning av vinstmedel och nyemission av aktier. För en effektiv fördelning av resurserna krävs atl fördelningen av detta riskkapital sker på marknadsmässiga grunder. Detta betyder i sin tur alt avkastningen pä det egna kapitalet, som redan finns i företaget, måste hållas på viss nivå. Att av fördelningspoliliska eller andra skäl pressa ner denna nivå och med selektiva medel kompensera företagen är enligt vår uppfattning en oacceptabel politik.

En förändring som föreslås av utredningen är att avdragsprocenien en­ligt "Annell-lagen" bör höjas och varieras med obligationsräntan. Vi till­styrker denna förändring med den avvikelsen att inflationen i stället för ob­ligationsräntan bör vara riktpunkt för avdragsprocenlens förändring. Vi vill också hänvisa till det förslag om successiv övergång från den nuvaran­de dubbelbeskattningen till det på kontinenten nu tillämpade avräknings­systemet som mer ingående beskrivs i Sveriges Industriförbunds yttrande över Företagsskatteberedningens betänkande, SOU 1977:86.

2.18    Sveriges köpmannaförbund

Inledningsvis konstaterar vi all det digra betänkandet innehåller mycket värdefull redovisning av den svenska kapitalmarknaden. Dock måste vi konstatera att utredningen inle med ett ord tar upp den svenska detaljhan­delns betydelse och funktion som den viktiga länken mellan hushållens ekonomiska situation och agerande ä ena sidan och företagen liggande bakom detaljhandeln å den andra sidan. Vi hade därför förväntat oss att detaljhandeln skulle blivit behandlad i kapitalmarknadsutredningen. Den egentliga detaljhandeln exklusive försäljning av bilar, vin och sprit och varor på apotek omsatte 1977 85 miljarder kronor. Det finns även ett sär­skilt argument som motiverar att detaljhandeln skulle ha belysts i kapital­marknadsutredningen nämligen att detaljhandelns funktion i den svenska kapitalmarknaden är mycket dåligt utredd.

Kapitel 2.4.4.1. behandlar indirekt detaljhandeln i kapitalmarknaden. Det avsnittet behandlar den s.k. grå kreditmarknaden. Det är med till­fredsställelse som vi där noterar att ulredningen understryker att den kre­ditgivning som betecknas som den grå marknaden är oundgänglig för att det finansiella systemet skall fungera smidigt. Företagen måste ha möjlig­heter att lämna leverantörskrediter. Däremot anser vi att utredningen i det­ta kapitel tagit allt för lätt på den kreditgivning som sker inom koncernbild­ningar. Vi anser inte att enskilda självständiga detaljhandelsföretag skall befinna sig i en sämre situation sett ur finansieringssynpunkt än förelag som mer eller mindre hårt är knutna och styrda av ekonomiska samman­slutningar. Vi vill med delta inte säga atl vi är kritiska mot den betydande kanalisering som sker i form av koncernfordringar och koncernskulder ulan vi vill atl det skapas resurser och möjligheter även för enskilda själv­ständiga företag att erhålla samma ekonomiskt fördelaktiga krediter. De mindre och medelstora företagens finansieringssituation - som specielll gäller detaljhandeln - har ansetts så väsentlig all särskild uiredning till­satts.

2.19    Svensk industriförening

Föreningen vill understryka den utomordentliga vikten av att våra mind-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 68

re företag får tillgäng lill långfristiga krediter och att den hittillsvarande
diskrimineringen av de mindre företagen i detta avseende gentemot storfö­
retagen gradvis och så snarl som möjligt undanröjes. 1 denna målsättnings
uppfyllande kan mellanhandsinstituten Industrikredit och Företagskredit
komma alt spela en ytterst viktig roll. Parentetiskt föreslår föreningen att
den ur språklig synpunkt närraast groteska termen "mellanhands"-institut
omgående uimönstras ur språkbruket, detta så mycket hellre som småföre­
tagen regelmässigt när det gäller långa krediter kommit just "på mellan­
hand". "Förmedlingsinstitut" kan t.ex. länkas som en mera adekval be­
teckning.
------ (Se 5.24)

När det gäller kravet på tillgång till långa krediter för småföretagarna vill föreningen insiämma i det särskilda yttrande som avgivils av ledamolen Bengt Sjönell. En löptid om 15 år kan icke enligt vanligt språkbruk och praxis ge kredilen ifråga karaktären långfristig och olikheten i kreditvillkor - i första hand ifråga om kreditens längd - när småföretagaren jämför den som gäller dels hans villa dels hans industrifastighet ter sig som närmast skrattretande. På gmnd av skattereglernas utformning måste de korta lå­nen på en industrifastighet amorteras betydligt snabbare än avskrivning på fastighetsvärdet kan ske. Detta ökar självfallet pressen på småföretagarna, som regelmässigt lider av bristande tillgång på eget kapital.

Föreningen understryker Sjönells krav på en snar utredning av dessa
frågor om likvärdiga regler icke på annat sätt kan införas så atl även lån lill
industrifastigheter erhåller den längre amorteringslid som gäller för villor.
------ (Se 1.20)

Föreningen vill slutligen starkt ansluta sig lill kapitalmarknadsutred­ningens klart uttalade farhåga, alt en ytterligare sänkning av företagens so­liditet icke är acceptabel och alt industrins investeringar - oberoende av hur bra konjunkturen blir - icke kommer att öka i den omfattning som är nödvändig om företagens egna kapital icke ökar i snabbare takt än hittills under 1970-talet. Föreningen vill också understryka att detta konstateran­de i särskild hög och allvarlig grad gäller de mindre företagen, vilka i långli­ga tider även före 70-talet haft för liten andel eget kapital, dvs. för låg soli­ditet. Kraftfulla åtgärder i syfte alt snabbt rida spärr mol denna hotande ut­veckling är nödvändiga, men eftersom åtgärderna måsle bli av rent politisk art avslår föreningen från att komma med några egna rekommendationer.

2.20 Svenska företagares riksförbund

En av förulsäuningarna för all näringslivet skall kunna utvecklas efter marknadshushållningens principer är att marknaden för långfristigt kapital är i funklion. Det måste därför vara en försiahandsangelägenhel för del all­männa att se lill att riskvilligt kapital tillföres expanderande och nya före­lag, dels genom all underlätta för förelagarna atl plöja ner vinstmedel i dessa, dels genom att slimulera sparande i nyemitterade aktier såväl i gam­la som nystartade förelag. Den viktigaste åtgärden från det allmännas sida måste därför vara att se över berörda delar av skattelagstiftningen och kan­ske framförallt vidtaga kraftfulla ålgärder för att hejda den alarmerande in­flationsutvecklingen.

Förbundel vill ta tillfället i akt att presentera del förslag till löntagares sparande genom aktieköp i del förelag i vilkel de arbetar eller genom köp av aktier i särskilt upprättade regionala investmentbolag. Förslaget är för­ankrat i företagarkåren genom en riksomfattande enkät och inslällningen

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                     69

till förslagets olika delar måste anses representativt för landets egenföreta­gare.

De senaste årens kanalisering av ägarkapilal/riskkapital och långfristiga krediter från det allmännas sida har icke stärkt det svenska näringslivets ställning varken ur konkurrenssynpunkt på den internationella marknaden eller som bas för en förbättrad levnadsstandard för medborgarna.

Även om speciella orsaker, exempelvis sysselsättningsskäl, kan göra del nödvändigt med en statlig dirigering av kapitalströmmarna vid vissa tillfäl­len är detta ett system som inle får bli bestående som ett naturiigt sätt att tillföra näringslivet långfristiga krediter och ägarkapital.

Svenska Företagares Riksförbund vill därför starkt understryka att kapi­talmarknadsutredningens förslag måste få karaktären av komplelterande politiska åtgärder men att ålgärder främst vidtages for att återföra kapital­marknaden till en fri och obunden funktion.

Utredningens förslag innebär bättre betingelser beträffande tillgängen på långfristigt kapital för nya och expanderande företag. Del är dock viktigt alt detta justeras i enlighet med de invändningar som Förbundet framfört och bör därefier kunna bli föremål för lagstifining.

De åtgärder som föreslagits, även med de ändringar som Förbundet an­fört, innebär emellertid bara marginella förbättringar i situationen.

Förbundet har inledningsvis pekat på de grundläggande faktorerna för en fungerande kapitalmarknad, tillräcklig lönsamhet, liberal beskattning av företagsvinster, skattepremiering av aktiesparande samt kraftfulla ål­gärder för alt begränsa inflaiionen.

Det måste vara en av det allmännas mest angelägna uppgifter att krafttag vidtages på dessa områden.

2.21 Finansieringsföretagens förening

Finansbolagen tillhandagår sina kunder med finansiering i förening med administrativ service.

Finansbolagens kreditgivning sker i speciella former som i mycket liten utsträckning ålerfinns hos andra kreditinstitut. Kreditgivningen kan inde­las i a) företagskrediier såsom factoring, leasing, confirming och lagerfi­nansiering, b) fordonskrediter såsom belåning av avbetalningskontrakt och leasingavtal, lagerfinansiering och c) konsumentkrediter såsom belåning av avbetalningskontrakt och leasingavtal, kontokrediter. Enligt Stalisliska Centralbyråns statistik utgjorde finansbolagens utestående krediter inkl. del bokförda värdet av utestående leasingobjekt per den 31.12,1976 8,6 miljarder kronor, varav föreningens medlemmar svarade för 7,5 miljar­der. Del bör framhållas all centralbyråns statistik i olika avseenden är bristfällig. Mer än 90 % av finansbolagens kunder, som erhåller finansie­ring, är mindre och medelstora förelag. De beräknas svara för mer än två tredjedelar av finansbolagens uteslående krediter. När de bankmässiga traditionella säkerheterna utnyttjats, vilket ofta är fallet för framför allt de små och medelstora företagen ger finansbolagen krediter mot andra reella säkerheter, vilkel bidrar till att befinlliga resurser utnyttjas effektivt.

Finansbolagens verksamhet är i mycket högre grad än andra kreditinsti­tut mera inriktade på administrativa tjänster till framför allt mindre och medelstora företag. Över två tredjedelar av finansbolagens personal är sysselsatta med administrativt arbete för kunders räkning, exempelvis med  likvidmoitagning,  betalningspåminnelser,  reskontraföring, försälj-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 70

ningsstatistik, solvensbevakning och inkassering. Detta innebär stora kostnadsbesparingar för kunderna. Den stora skillnaden mellan det admi­nistrativa arbele som t.ex. banker utför och det som finansbolagen utför är att finansbolagen övertar administrativt arbete som eljesl skulle ha ulförts av kunderna.

Finansbolagens verksamhet kännetecknas i övrigi av att den är en inte­grerad del i kundföretagens försäljningsverksamhet samt av rik produktut­veckling.

Föreningen efterlyser även i föreliggande betänkande liksom i Finansie-ringsbolagskommitléns belänkande ell avsniii om den kreditpoliliska reg­leringens utformning. Föreningen hänvisar härvidlag lill bilagorna 3 och 4 i föreningens remissvar över Finansieringsbolagskommitténs betänkande. I nämnda bilagor förordas bl. a. en omprövning av lagen om kreditpolitiska medel, vars ofta återkommande användning har förhindrat en uppbyggnad av fungerande marknader. Föreningen hemställer att i nämnda bilagor framtällda yrkanden beaktas.

Enligt direktiven skulle Finansieringsbolagskommittén inte bara utreda finansbolagens verksamhet utan även annan kreditgivning. Kommittén konstaterade alt ett säll att nå samhällelig kontroll av och insyn i den kre-ditgivningsverksamhet som sker skulle vara atl all kreditgivning skulle ora­fattas av en sarahällelig kontroll. Av skäl, vilka föreningen delar, avvisade kommittén en sädan lösning. Ej heller Kapitalmarknadsutredningen be­handlar denna fråga.

Den 16.11.1977 efterdet egenlliga kommittéarbetets avslutande med be­tänkandet "Finansieringsbolag", undertecknade eraellertid koraraitténs ordförande ell cirkulärbrev från Sveriges Riksbank lill emitlentbankerna varigenom företagen tvingas placera minst 80 % av sina likvida medel i bank om de vill komma i fråga för emission av obligations- och förlagslån.

Mot bakgrund av kommitténs ställningslagande finner föreningen denna åtgärd synnerligen anmärkningsvärd eftersom densamma är en reglerings­åtgärd som dessutom påverkar finansbolagens upplåningsmöjligheter.

Föreningen hänvisar i övrigi till vad föreningen framfört i bilaga 5 i för­eningens remissvar över Finansieringsbolagskommitténs betänkande. I likhel med vad föreningen däri yrkade hemställer föreningen i första hand att de lagstiftningar som Riksbanken lyder under eller tillämpar komplette­ras i erforderlig utsträckning på sådant sätt att Riksbanken ej har möjlighe­ter att ställa villkor varigenom företagen tvingas placera sina likvida medel i bank om de vill komma ifråga för emission av obligations- och föriagslån. I andra hand hemställer föreningen alt finansbolagen här likställs med ban­kerna sora placeringsmottagare. Finansbolag och banker skall således fritt kunna konkurrera om placerande företags likviditetsöverskott. Ett sådant förhållande är nödvändigi om finansbolagen skall kunna forlsalia sin verk­samhet som gagnar främst mindre och medelstora företag.

Kapitalmarknadsutredningen har i sitt huvudbetänkande SOU 1978:11 lämnat en ingående studie av kapitalmarknaden i svensk ekonomi på drygt 1.100 sidor.

I avsnittet om industrins finansiering (sid. 249-282) för utredarna ett värdefullt resonemang bl.a. kring vikten av flexibilitet och marknadsan­passning av kreditgivningen. Delta utmynnar i att ulredningen framhåller viklen av att förelagen får sina krediter i konkurrens med andra företag på krediimarknaden, så att kreditresurserna blir effektivt utnyttjade. Dess­utom framhålles vikten av att kreditvillkoren anpassas till låntagares speci­ella behov.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 71

Utredningen betonar starkt vikten av att marknaden själv får besiämma hur kreditresurserna skall fördelas, vilkel ger den bästa dvs. effektivaste och därmed billigaste fördelningen av de resurser som står till buds.

Föreningen delar utredningens uppfattning. Det är värt att notera att Fi­nansieringsbolagskommitténs betänkande strider mot kapitalmarknads­ulredningens. Om kommittén hade kunnat tillgodogöra sig utredningens budskap, nämligen det väsentliga i att ej störa marknadskrafternas alloke­ring och utformning av kreditgivningen, hade man sannolikt klarare sett fi­nansbolagens posiliva funktion i denna process genom deras flexibilitet och innovationsförmåga. I stället har Finansieringsbolagskommittén före­slagit en reglering, som kommer alt byråkralisera och försvåra finansbola­gens möjligheter atl anpassa sin verksamhei efter marknadens behov.

Näringslivet har och kommer även i fortsättningen att ha finansierings­problem eftersom lönsaraheten genomsnittligt är svag. För att näringsli­vets lönsamhet ej skall försämras utan ev. t.o.m. förbättras är det av vikt atl näringslivet även kan administrera sin kreditverksamhet optimalt för alt spara koslnader. Som redan nämnts under punkt I ovan tillhandagår fi­nansbolagen sina kunder med finansiering i förening med administrativ service, varigenora näringslivets nyss nämnda behov kan uppfyllas.

Finansbolagen stödjer genom sina system hemmamarknadsindustrin. Finansbolagens existerande och nya finansieringsformer får även alltmer ökande belydelse för exportindustrin.

Behovet av industriell finansiering ökar inte enbart i kvantitativ utan också i kvalitativ bemärkelse. Finansbolagen är särskilt väl rustade för att tillgodose detta behov genom sina till de olika företagens behov anpassade finansiella tjänster.

Om finansbolagens anpassningsrika och dynamiska verksamhet skall kunna bibehållas erfordras att hänsyn tages till vad föreningen ovan sagt och till vad föreningen anfört i sitt remissvar över Finansieringsbolags­kommitténs betänkande.

Det är därvid också nödvändigt att finansbolagen får tillgång till pen­ningmarknaden genom en rätt att i likhet med bankerna utge mot bankcer­tifikat motsvarande papper. Föreningen kräver atl detla yrkande blir till­godosett. Det vore vidare önskvärt om finansbolagen med medel eller långfrisiiga kundengagemang som t.ex. leasing kunde beredas lillgång lill kapitalmarknaden genom utgivande av bl. a. obligationslån och förlagslån. Därigenom kan finansbolagen i än högre grad tillmötesgå näringslivets och då särskilt de mindre och medelstora företagens behov av finansbolagens finansiella och administrativa tjänsier. De mindre och medelstora företa­gen saknar nämligen direkt tillgång till kapitalmarknaden.

2.22 Styrelsen för Stockholms fondbörs

Del är------ inte tillgången på lånekapital och riskbärande kapital som

är det primära problemet. Detta är, om expansionen skall ske på mark-nadsekonomiska villkor, företagens lönsamhet. Som väl är bekant har inte bara företagens räntabilitet utan även deras soliditet under åren 1975-77 drastiskt försämrats. För 1977 redovisade 20 börsföretag förlust på sam­malagt ca 2,4 mdr kr. Erhållna stalssubventioner har då inte frånräknats. Denna utveckling har tvingat en rad företag alt under senare år sänka ut­delningen. För 1977 inställde 13 företag den helt. Mindre observerat synes vara att företagens räntabilitet och finansiella struktur trendmässigt för­sämrats under en lång följd av år - med året 1974 som ett markanl avsieg

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                     72

från trenden. Räntabiliteten är i nuläget helt otillfredsställande och är, om den blir bestående, ett hinder för den eftersträvade expansionen. Det har alltid rått en betydande spridning i räntabilitetshänseende mellan företagen - och detla är i själva verket betecknande för ett dynamiskt utvecklings­förlopp i en marknadsekonomi. Del bekymmersamma med den nuvarande situationen är att antalet företag, som har och sora för den närmaste framti­den kan se fram emot en tillfredsställande avkaslning, är sä utomordentligt litet.

Börsstyrelsen har liksom KMU knappast anledning att gå djupare in pä de allmänna ekonomiska och politiska förutsättningarna för en förbättring av räntabiliteten i företagen. Det är dock anledning alt starkt understryka viklen av att den ekonomiska politiken inriktas på alt skapa förutsättning­arna för en sådan utveckling. Det är i själva verket inte endast fråga om att åstadkomma cn lönsamhetsförbättring genom en allmän ekonomisk expan­sion, skattepolitiska ålgärder och åtgärder, som på sikl ökar antalet rän­tabla investeringsprojekt m.m. Det gäller också att öka den allmänna insik­ten om behovet av högre lönsamhet i företagen. Räniabilitetstalen för 1977 måste nämligen åtta-tiodubblas enbarl för att den genomsnittliga räntabili­tetsnivån för åren 1970-74 skall återuppnås - och det är diskutabelt om ens detta är tillräckligt för alt återge vinsterna sin roll som incitament till och finansieringskälla för investeringar. En återgång lill en räntabilitelsni­vå avsevärt över den nuvarande är en förutsättning för att en marknad för riskvilligt kapital på sikt skall kunna fungera.

Även soliditeten i företagen befinner sig som redan framgått i flertalet företag på en helt otillfredsställande nivå. En sjunkande soliditet innebär att företagel blir mera sårbart. Dess buffert mot svängningar i vinsten blir mindre. Ett mycket stort antal förelag har nu ett eget kapital, som inle är tillräckligt stort för att fånga upp vinslnedgångar från ett år lill ett annat av den storleksordning som förekommit på senare är. Turbulenta marknader, svängningar i valutakurserna m.m. har avsevärt ökat riskerna för företa­gen. Därför torde man få räkna med att för flertalet företag en förbättrad soliditet är en absolut föruisättning för att förelagsledningarna skall våga engagera företagen i expansiva investeringar. Även långivare har anled­ning ställa sädana krav. Detta får till konsekvens att det egna kapitalet måste växa snabbare än företagens totala kapital. Utredningens förmodan att förelagen skulle förmås atl expandera med fortsall sänkning av solidite­ten, under förutsättning av att de i stället erbjuds ökad tillgång på långa krediter, delas ej av slyrelsen. En sådan utveckling är icke heller enligt sty­relsens mening vare sig möjlig eller önskvärd.

Del förefaller dock inle realistiskt all räkna med all företagen uthålligt skulle kunna nå och hålla en sådan vinstnivå att den för expansionen nöd­vändiga tillväxten av del egna kapitalet helt kan klaras genom företagsspa­rande. Mera realistiskt är att räkna med att de vinster som kan uppnås inte blir större än all en avsevärd och i jämförelse med vad som genomsniuligl varit fallet under 1960- och 70-talen belydligt större del av ökningen av det egna kapitalel måste ske genom nyemissioner - såsom framgår av de kal­kyler utredningen låtit göra.

1 vilken ulsiräckning förelagen kommer atl kunna finansiera sig med ny­emissioner, är naturligtvis avhängigt av vilken avkastning som kan erbju­das placerarna. Della är icke enbart en funklion av företagens vinsl före skatt utan också, såsom framgår av utredningen, i hög grad beroende av de skatteregler, som gäller för olika kaiegorier av placerare. Dubbelbe­skattning av bolagens vinster och höga marginalskatter för enskilda indivir

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                     73

der i förening gör atl gapet mellan de avkastningskrav före skall ell förelag måste räkna med inför en nyemission och den ersättning efter inkomst­skatt, som den individuelle placeraren erhåller, blir mycket stort. Företa­gen mäste ställa höga och i nuvarande läge ouppnåeliga avkastningskrav för att kunna lämna en avkastning, som för placeraren är konkurrenskraf­tig med andra alternativ.

Under en följd av år har flertalet börsföretag inte kunnat lämna en kon­kurrenskraftig avkastning, vilkel tagit sig uttryck i att börskurserna ge­nomsnittligt motsvarar mindre än hälften av företagens substansvärden. Med hänsyn tagen till inflationen har avkastningen efter placerarnas in­komstskatt för flertalet papper varit negativ. Som framgår av de kalkyler som professor Sven-Erik Johansson ulfört för utredningens räkning (bilaga 2), ligger aktier som placeringsobjekt utomordentligt illa till i förhållande till vissa andra, främsi fastigheter. Bilagan belyser också på ett pedagogiskt sätt de snedvridande effekterna av inflation, höga marginalskatter, belå­ningsgrad m.m. på kapitalresursernas fördelning och därmed på aktie- och lånemarknadernas funktion. För att aktiemarknaden skall kunna spela den roll som tillkommer den, om det svenska näringslivet skall expandera och utvecklas pä marknadsekonomiska förutsättningar, måste genomgripande förändringar i beskattningen sättas in. Dessa gäller såväl beskattningens höjd som tekniska utformning. Styrelsen återkommer längre fram med några mera konkreta synpunkter.

Utbudet av riskvilligt kapital på aktiemarknaden står inle i något nöd­
vändigt direkt samband med del löpande sparandet. Ett ökat utbud på ak­
tiemarknaden kan vara en följd av all en större del av ett oförändrat totalt
sparande dirigeras till denna marknad eller av att kapital i form av fastighe­
ter, banktillgodohavanden m. m. transformeras till mera riskbärande pla­
ceringar. Huruvida det verkligen blir ett utbud, beror av de avkastnings­
förhållanden m. m. som berörts i det föregående. Enligt det material lUI
ställt till utredningens förfogande var marknadsvärdet av hushållens totala
förmögenhet år 1975 650 mdr kr. Av detta var endast 36 mdr kr aktier,
----  (Se 1,21)

Börsstyrelsen sammanfattar i nu berörda delar sina ställningstaganden tiU utredningens förslag på följande sätt:

Styrelsen tiUstyrker att Annell-avdraget höjs. Dessutom bör, säsom Fö­relagsskalteberedningen föreslagit, tiden för avdragsrätten ulslräckas lill 15 år. Styrelsen anmärker även att avdragsrätten eventuellt skulle kunna utvidgas till all avse även gammalt kapital, eventuellt med lägre räntesats. Vidare bör förutsättningarna för en harmonisering av den svenska bolags­beskattningen med EG:s avräkningssystem utredas.

2.23 Svenska fondhandlareföreningen

KMU betonar behovet av en ökad kapitalbildning och de negativa sam­hällsekonomiska konsekvenserna av den sparandebrist som råder. Fond­handlareföreningen anser att de viktigaste orsakerna till dessa missförhål­landena beror på:

1)  Hård reglering av den svenska kapitalmarknaden, som har medfört atl prismekanismen på stora delar av marknaden har satts ur spel. Räntan har inle tillåtits att gå upp till de nivåer där jämvikt raellan efterfrågan och utbud råder. Detla förhållande har sannolikt bidragit till att en mindre del av resurserna har gått till sparande och en större del till konsumtion.

2)  Låg lönsamhet i svensk industri som har lett till att aktiemarknaden ej har lyckats attrahera en tillräcklig volym av kapital.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                     74

KMU visar att räntabiliteten på det lolala kapilalet och soliditeten i
svensk industri med vissa undanlag trendmässigt har sjunkit sedan 1950,
Trots denna utveckling har industriinvesteringarna fömtom de tre senaste
åren utvecklats positivt, vilkel troligtvis beror på alt företagen varit villiga
att acceptera en sänkt räntabilitet på det totala kapitalet och en sänkt soli­
ditet p. g. a. den s. k. hävstångseffekten. Dvs. en ökad skuldsättning, om
denna kan ske till gynnsamma villkor, ökar räntabiliteten på eget kapital
relativt sett raer än vad en ökad skuldsättning ökar den finansiella risken.
För framtiden tror dock föreningen att denna utveckling inte kan fortgå,
dvs. svenskt näringsliv har nu nått en sådan låg lönsamhets- och soliditets­
nivå att den nödvändiga framtida investeringsutvecklingen inte kommer
lill stånd om inle situationen förbättras. En förbäitring av soliditeten krä­
ver en höjd lönsamhet, och/eller tillförsel av externt eget kapital. För börs­
företagen kommer detta troligtvis att medföra ett ökat inslag av nyemisso-
ner eller emissioner av potentiellt eget kapital typ konvertibla skuldebrev.
För att kunna attrahera den nödvändiga volymen av riskvilligt kapital
krävs en höjd lönsamhet i företagen. Atl dagens lönsamhetsnivå är alldeles
för låg visas genom atl börskurserna genomsnittligt motsvarar mindre än
hälften av företagens substansvärden. Detta medför för många börsföretag
stora problem att anskaffa riskvilligt eget kapital. Vill man bevara mark­
nadsekonomin och samtidigt uppnå de uppställda tillväxt- och balansmå­
len för samhällsekonomin måste man följa vissa spelregler, som att förela­
gen har en tillräcklig lönsamhet. Del går inte att ersätta kravet på en till­
räcklig lönsamhet med olika former av bidrag eller subventioner till förela­
gen. Dä är riskerna uppenbara för misshushållning med resurserna.
----- (Se avsnitt 1.22)

KMU:s enda rekommendation är att det nuvarande Annell-avdraget bör höjas vad gäller avdragsprocenten. Fondhandlareföreningen stöder helt denna tanke men vill även föreslå att man utsträcker tiden under vilken av­draget erhålles från tio till t. ex, femlon år. Föreningen anser vidare att man bör överväga om inte dubbelbeskattningen på utdelningar bör tas bort. I och med att nya kapitalformer, som utgör ett mellanting mellan eget kapital och skuldkapital, typ konvertibla skuldebrev, introduceras fram­står dubbelbeskattningen av utdelningar som principiellt tveksam.

Fondhandlareföreningen anser vidare att det är ytterst angeläget att skattereglerna ändras så att man erhåller neutralitet mellan olika place­ringsformer och mellan reala och finansiella tillgångar. För närvarande är aktieplaceringar i ett avsevärt sämre skattemässigt läge än exempelvis pla­ceringar i fastigheter och lös egendom. Föreningen vill förorda en ändring av realisationsvinstbeskattningen så att den inte träffar omplaceringar av aklier ulan endast nettoförsäljning,

2.24 Sveriges aktiesparares riksförbund

Ulredningen uppmärksammar och beskriver ingående den sjunkande reala avkastningen på aktier sedan 1950, Därvid betonas också den krafti­ga försämring som skett under slutet av perioden. Aktiespararna är eniga med utredningen om de allvarliga konsekvenser detta har för hushällens nysparande i aktier och för sparande överhuvudtaget eftersom lättillgängli­ga inflationsskyddade placeringsalternativ i stort sett saknas.

Vidare visar utredningen på den soliditetsförsvagning som skett inom de börsnoterade bolagen i Sverige och som innebär atl det egna kapitalet i förhållande lill totalkapitalet minskar på ett oroväckande sätt. Som utred-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                     75

ningen visar gäller denna utveckling såväl i reala som i nominella termer. Sammanlaget innebär detta att risktagandet med aktieplaceringar ökar samtidigt som den reala räntabiliteten är i sjunkande. Denna utveckling är alltsä i dubblel bemärkelse negativ förakliesparandet. Även om prognosen enligt ulredningens beräkningar i såväl 0-allernaiivet som l-alternativet in­nebär en kraftigt förbättrad räntabilitet jämfört med utfallet de senaste åren, pekar siffermaterialet på en ytterligare soliditetsförsvagning för indu­striföretagen. Detla innebär i sin lur att om vi någon gång på 80-talet skulle få konjunktur- eller strukturmässiga påfrestningar i likhet med dem vi haft under 1975-77, skulle delta kunna leda lill katastrofala konsekvenser för företagen. Den soliditetsbuffert som vid ingången till 1975 fanns hos börs­företagen är idag i stort sett ianspråktagen för 1976/77 års påfrestningar.

Aktiespararna är eniga med ulredningen om det allvarliga med den soli­dilets- och lönsamhetsförsvagning som inträffat men vill än kraftigare un­derstryka de allvarliga konsekvenser denna utveckling kan få i det fall att ett par dåliga år kommer under början av 80-talet. Det är således angeläget atl utredningens analyser och slutsatser än tydligare ges publicitet i den ekonomiska och politiska debatten och därmed leder till konkreta åtgär­der.

Industrins expansion och finansiering

De beräkningar som utredningen gör för det industripolitiska alternali­vet innebär - allt annat lika - att del kommer att krävas ett större tillskott av ägarkapital än vad som kan antas komma att tillföras industrin i form av nedplöjda vinstmedel och nyemissioner av aktier. Liksom ulredningen fin­ner Aktiespararna detla teoretiskt beräknade glapp allvarligt. Även om sjunkande avkaslning i viss utsträckning är en internationell företeelse in­nebär glappet alt allmänt omfattade krav på tillväxt i ekonomin har svårt att realiseras eftersom lönsamheten i företagen är svag.

Del är därför angeläget att göra aktieplaceringar så attraktiva att det er­forderliga riskkapitalet kan erhållas på den ordinarie marknaden för risk­villigt kapital, dvs. från hushållen och institutionerna. Om man finner det osannolikt att en tillräcklig förbättring av lönsamheten skulle kunna upp­nås som grund för stimulans av den erforderliga tillförseln av riskkapital, måste antingen industriexpansionen bli lägre eller aktieplaceringar med andra medel göras attraktivare än idag. Utredningen anvisar vissa förslag på hur delta skulle kunna åstadkommas, t. ex. genom skattelättnader eller subvenlioner som höjer aktieavkastningen efter skatt. Kapitalmarknadsut­redningen anger vidare att det ligger utanför utredningens oraråde att gå in på de ekonomiska och politiska frågeställningar som då kan bli aktuella. Alternativet till ett frivilligt sparande blir helt naturligt tvångsmässigt spa­rande. Aktiespararna är principiellt negativa till sådana former av tvångs­sparande som gör atl individen inte själv kan förfoga över sina sparmedel.

Utredningen pekar på olika sparstimulerande ålgärder som skulle kunna bli akluella. Lönsparutredningens betänkande innehåller förslag på ett skattestimuleral sparande som bör ge aktiesparandet ny aktualitet framför­allt för grupper av småsparare utan kunskaper om aktiemarknaden. Detta sparande som ligger i linje med flera av utredningsförslagen, bör också ge icke oväsentligt nysparande i form av riskkapital.

Som ytterligare en faktor tillkommer dubbelbeskattningen av företags­vinster samt den ofta förekommande beskattningen av inflationsvinster i samband med aktieförsäljningar, Kapiialmarknadsutredningen föreslår alt det s. k. Annell-avdraget skulle kunna ökas upp till obligationsräntan mot

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                     76

nuvarande 5 procent. Aktiespararna finner det angeläget att man tar fasta pä utredningsförslaget och även beaktar de synpunkter som framkommer i bilaga 4 i utredningen i detta avseende. Härvid åsyftas förslaget att Annell-avdraget bör göras evigt för ålminsione framlida nyemissioner. Än mer angeläget finner Aktiespararna det vara atl anvisa tekniska lösningar för svenska förhållanden om lillämpning av det skatteavräkningsförfarande som gäller inom de flesta EG-länder.

Aktiespararna menar även att del bör övervägas att göra aktieutdelning­
arna skattefria för mottagaren alternativt höja sparavdraget ytterligare upp
till 5.000 eller 10.000 kronor eller såsom ulredningen framkastar - utlaga
kupongsskatt på t. ex. 30 procent på aktieutdelningar och för övrigi göra
dem skattefria. Aktiespararna finner åtskilliga uppslag i utredningens bila­
ga 4 så intressanta atl dessa frågor bör utredas ytterligare. Frågan om upp­
skjuten skatt vid omplaceringar bör övervägas. På så sätt sker också en an­
passning lill gällande realisationsvinstbeskattning av fastigheter. Framför­
allt är det viktigt att även utdelningsinkomsterna blir en attraktiv inkomst
för hushållen. Som det nu är beskattas utdelningarna hårt medan värde-
stegringsvinsler beskattas avsevärt gynnsammare. Eftersom aklieägandel
såsom det beskrivs i nämnda bilaga 4, koraraer att bli alltmer riskfyllt i
framtiden, är det rimligt att detta sparande i skattehänseende ger en positiv
realränta både före och efter skatt. Så är inte fallet idag, något som tydligt
framgår av utredningens bilaga 2. Utdelningsinkomsterna spelar därvid en
viktig roll.
---- (Se 5.28).

Utredningen behandlar konvertibla skuldebrev, skuldebrev med op­tionsrätt saml vinslandelslån. Av desa är konvertibla skuldebrev särskilt inlressanta. Dessa erbjuder nämligen i riskhänseende en unik kombinalion av hög avkastning och låg risk. Denna finansieringsform bör således upp­muntras för grupper som ännu inte börjat spara i aktier. För atl erbjuda samma rätt till inflytande (t. ex. i samband med emission av konvertibla skuldebrev till större grupper löntagare) bör övervägas en lagstiftningsänd­ring, så att konvertibla skuldebrev kan utges med rösträtt i likhet med vad som gäller stamaktier.

2.25 Sveriges finansanalytikers förening (SFF)

Företagens efierfrågan på riskvilligt kapital

Industriföretagens lönsamhets- och investeringsutveckling under senare år ger anledning till stark oro. Industrins investeringar är av stor betydelse för svensk ekonomi och det är därför, vilket utredningen påpekar, av vitalt intresse alt ekonomisk-politiska åtgärder vidtas för att stimulera industri­investeringarna. Dessa åtgärder bör inriktas på att väsentligt förbättra in­dustriföretagens lönsamhet. Den låga lönsamheten inom svensk industri under det senasle decenniet lorde vara huvudorsaken till den vikande in­vesteringsviljan. Även under de goda åren 1973 och 1974 torde det vara tveksamt om företagen i genomsnitt uppnådde acceptabla lönsamhetstal, om man raed "acceptabel" avser vinster, som är nödvändiga för att med bibehållen soliditet finansiera företagens expansion.

Utredningen drar slutsatsen att den nödvändiga/önskvärda framtida expansionen av industrins investeringar koramer att starkt öka efterfrågan på riskvilligt kapital, inte minst pga den starka solidiletsförsämring, som ägt rum under 1976 och 1977. En absolut förutsättning för en sådan i hög grad önskvärd utveckling är dock att industrins lönsamhet (avkaslning på

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                     77

eget kapital efter skatt) når upp i en nivå som någorlunda motsvarar mark­nadens nuvarande avkastningskrav, vilket idag torde ligga mellan 13- 16 %. Innebörden av detta är alt en mycket kraftig förbättring måste ske av 1977 års vinstnivå

I belysning av ovanstående finner SFF att de övriga åtgärder ulredning­en pekar på i syfte att öka företagens efterfrågan på riskvilligt kapital är av underordnad betydelse, ehuru de inle är oväsentliga.

I utredningen diskuteras olika möjligheter att sänka företagens kostna­der för det riskvilliga kapitalet i syfte att underiätta för företagen att an­skaffa sådant kapital. Utredningens förslag att höja det s. k. Annell-avdra­get finner SFF vara välmotiverat. SFF förordar att avdraget höjs från 5 % till minst 8 % mot bakgrund av att den långa räntan numera ligger kring ca 10 %. I framliden bör Annell-avdraget tillåtas att följa förändringar i den långa räntan. SFF vill dock också påtala behovet av en harmonisering av den svenska bolagsbeskattningen på denna punkt med boiagsbeskattning-en i andra länder främsi inom EG-områdel. Det kan nämligen ligga en fara i att genom Annell-avdrag och liknande regler skapa specifikt "svenska av­kastningskrav" som översliger motsvarande utländska.

SFF anser vidare att företagens kapitalkostnader bör kunna sänkas ge­nom att stämpelskatt och inregistreringsavgift avskaffas eller åtminstone görs skattemässigt avdragsgilla.

Utbudet av riskvilligt kapital

Selt ur samhällsekonomisk synvinkel är aktiemarknadens primära upp­gift att som en del av kapitalmarknaden vara ett instrument vid fördelning­en av riskvilligt kapital. För att aktiemarknaden skall fungera väl i detta avseende krävs atl kursbildningen på aklier är effektiv, dvs. kurserna bör ge en så riktig bild och aktuell bild som möjligt av företagens framtidsutsik­ter. En effektiv kursbildning fömtsätter, föruiom en god informationsgiv­ning från företagen, att ett stort antal fristående placerare lillåles konkur­rera på marknaden i syfte att finna de bästa placeringsalternaliven. Ju fler placerare som konkurrerar på detta sätt, desto effektivare kan alltså kurs­bildningen förväntas bli. Det är också uppenbart att kursbildningen blir ef­fektivare om institutionella regler inte finns, som begränsar placerarnas handlingsfrihet av typen skatter, placeringsregler, transaktionskostnader etc. I den mån institutionella regler ändå finns, bör dessa helst vara likar­tade för olika typer av placerare.

Utredningen diskuterar olika förslag i syfte att öka utbudet av riskvilligt
kapital. Först vill SFF emellertid betona att den faktor, som främst skulle
kunna bidra till en ökning av utbudet av riskvilligt kapital, vore en kraftig
höjning av företagens lönsamhet. En höjning av företagens lönsamhet
skulle leda lill förvänlningar om ökad avkaslning på aktier. Della i sin lur
skulle öka efterfrågan på aktier som placeringsobjekt jämfört med andra
placeringsalternativ. Den höga nyemissionsaktiviielen under 1974 och
1975 utgör ett starkt belägg för det saraband, som finns mellan företagens
lönsamhet och utbudet på riskvilligt kapital,
---- (Se 6,26)

Utredningen pekar på behovet av att skattereglernas belydelse för hus­hållens sparande och dess placering i olika tillgångar uppmärksammas, SFF anser för det första att nuvarande raycket krångliga regler för beskatt­ning av aktie vinster å det snaraste bör förenklas. Även för specialister framstår nuvarande regler som alltför svåra att i praktiken tillämpa.

För del andra anser SFF att nuvarande regler för beskattning av aklieul-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                      78

delningar och aktievinsler (realisationsvinster) på sikl bör ändras i en libe­ralare riktning i syfte att göra placeringar i aktier mer attraktiva jämfört med andra placeringsalternativ (fasligheter, frimärken, konst etc). Här skall ges några exempel på förändringar i aklievinsbeskallningen som en­ligt SFFs raening skulle kunna bidra till en icke oväsentlig ökning av hus­hållens sparande i aktier.

1)  Införande av kupongskatt på aktieutdelningar altemativt att tillåta att en del av eller hela bolagsskatten på den utdelade vinsten får avräknas från aktieägarnas inkomstskatt.

2)  Realisationsvinstbeskattningen ändras så att den endasl träffar netto­försäljningar, ej omplaceringar samt att real beskattning införs så att inte effekter av penningvärdets försämring beskattas. En dylik ändring av reali­sationsvinstbeskattningen raåste dock kunna förenas med kravet att be-skattningssystemel måste vara någorlunda enkelt att tillämpa.

En annan åtgärd, som säkert skulle öka utbudet av riskvilligt kapital, vo­re atl låta utlänningar, i större utsträckning än som idag är tillåtet, förvärva aktier i svenska företag. Svenska aklier är i ett intemationellt perspekliv lågt värderade och svenska muitinationella företag har ett myckel gott re­nommé utomlands, varför de skulle vara attraktiva placeringsobjekt.

Slutligen bör påpekas att mer information lill allmänheten om aktiespa­rande starkt kan öka medvetenheten om denna sparform.

2.26 Företagareföreningarnas förbund

Det statliga finansiella stödet till småföretagsverksamhelen har under det senasle decenniet ökat väsentligt såväl beträffande antalet stödformer som de belopp stödformen omfattar. Bland de många kreditformer som slår till småföretagens förfogande är mellanhandsinstituten, Induslrikredit och Föreiagskredil, av stor betydelse för företagens bottenfinansiering. Del or­dinarie bankväsendet svarar för en stor del av de mindre företagens övriga kreditförsörjning. För loppfinansieringen är Statens Hantverks- och Indu­strilånefond, från vilken de nuvarande företagareföreningarna tilldelats lå­nemedel för sin utlåning lill raindre och medelstora förelag, vikiig. Företa­gareföreningarnas utlåning kan även kompletteras med påbyggnadslån från Investeringsbanken, Statens Hantverks- och Industrilånefond decen­traliserades den Ijuli 1978 till de nybildade regionala utvecklingsfonderna.

Företagareföreningarnas Förbund anser att en värdefull komplettering lill mellanhandsinstituten Industrikredit och Företagskredit - som genom sin kreditgivning är en motsvarighel lill de större förelagens möjligheler till lån på kapitalmarknaden — vore att utvecklingsfonderna för sin kreditgiv­ning av toppkaraktär kunde få sina egna lånefonder kompletterade genom all en viss del av AP-fondernas resurser kanaliseras på i princip samma sätl som nu gäller för Industrikredit och Företagskredil, Detta skulle kun­na ske genom att regeringen ställer garanti för en årlig ram för reverslån från AP-fonderna lill utvecklingsfonderna.

I sammanhanget bör också nämnas att det, såsom utredningen påpekar, är omöjligt att skapa en överblick över alla bidrag och subventioner till fö­retag. Tiden är inne för en utvärdering så atl det inte långsiktigi satsas på företag utan framtid till men för innovationsprojekt.

Finansiering av eget kapital

Småföretagens möjligheter att öka det egna kapitalet är synnerligen be­gränsade. Andelen egel kapital i förhållande till omslutning och det i före-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                     79

taget arbetande kapitalet minskar. Många företag i snabb expansion för­mår inte bygga upp det egna kapilalet i samma takt som samhället och före­tagets olika intressenter kräver. Minskad självfinansieringsgrad driver fram behov av ökad upplåning. Till slut lever man farligt nära gränsen för likvidation. Större företag kan ofta vända sig till sina ägare via aktiemark­naden för att öka det egna kapitalel, medan ägarna av de mindre förelagen oftast har större delen av kapitalet arbetande i företaget.

Eu sätl atl öka del egna kapilalet, även i mindre förelag, är atl la in fler delägare. Det odelade sambandet mellan ägande och ledning kan emeller­lid vara ett hinder för detla alternativ. Likartade svårigheler föreligger vid föivärv av företag. Möjligheterna är begränsade för personer utan tillräck­ligt eget kapital atl överta eller gmnda ett nytt företag. Genom tillkomsten av Förelagskapital AB infördes en ny möjlighet till kapitaltillskott.

Utredningen har anförl att Föreiagskapiials verksamhet i hög grad bör inriktas på förhållandevis väletablerade företag med inarbetad administra­tion och produktion. Institutets resurser är knappast tillräckliga för att siödja nyetablerade företag under längre perioder.

Kapitallån

Samhället skulle också med tanke pä de mindre företagens betydelse kunna bidra till att lösa problemet med det egna kapitalet i dessa företag genom att ge en attraktiv lånemöjlighet för företagarens kapitalsatsning vid etablering, kapitalökning eller övertagande av företag. Om företagaren på detta sätt kan få låna medel bibehålles det odelade sarabandet mellan ägan­de och ledning. Om det rör sig om större lånebelopp kan återbetalningen stöta på problem med hänsyn till att den personliga beskattningen i princip drabbar medel som intjänas för detta ändamål. En altemativ eller kom­pletterande väg som kan underlätta återbetalningen är alt ge nämnda lån direkt till företagen. Sådana "kapitallån" skulle avsevärt stärka företagens möjligheter att få goda leverantörer därest dessa genom en lagändring skul­le komma i en bättre prioritetsordning vid en eventuell likvidation. Nu är ju förhållandet detla att leverantörsfordringar ligger efter t. ex. företagare­föreningarnas lån. För att effekten på det egna kapitalet då skall bli den av­sedda fordras emellertid alt sådana "kapitallån" i olika sammanhang, bl. a. då det gäller att fastställa om likvidationsplikt föreligger, får inräknas i det egna kapitalet. Detta blir möjligt först genom lagändring. Återbetal­ningen av kapitallånen måste sedan få göras under en relativt lång tid (t. ex. 10 år) så att företaget kan hinna att skapa erforderliga resurser.

Förbundet föreslår således att utvecklingsfonderna ges möjlighet att ge kapitallån till mindreföretagen.

Tyngdpunklen i del statliga fmansieringsslödel för raindre och medel­stora företag ligger på framförallt långfristiga krediter. Med låg soliditet har emellertid även förelag med goda lönsamhelsutsikter svårt alt låna upp kapital beroende både på riskaversionen hos eventuella långivare och ägarnas obenägenhet all ytterligare försämra förhållandet mellan eget och främmande kapital. Företagens investeringsvillighet kommer därför att sammanhänga med tillgången på riskvilligt kapital framförallt inom de mindre företagen. Riksdagen beslöt år 1972 att inrätta det halvstatliga Fö­retagskapital AB vars uppgift är att genom köp av minoritetsposter, aktier o, d, förmedla riskvilligt kapital till mindre och raedelstora företag. Många företagare är emellertid ovilliga att vidga ägarkretsen. Därför bör ytterliga­re vägar prövas för att tillföra mindre och medelstora företag riskkapital.

Ett ökat utbud av riskfritt kapital har kommit till stånd genom kanalise-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 80

ringen av medel till Investeringsbanken och genom Fjärde AP-fonden. Fi­nansieringsproblemen inom näringslivet har blivit trängande under senare är. Till en del är dessa störningar beroende av konjunkturer och därmed förhoppningsvis övergående.

2.27 KF

------ (Se 1.16)

Ulredningen bedömer del angelägel all hushållen ökar sill riskvilliga sparande. Ett sätt att stimulera en sådan utveckling anser utredningen vara att höja det s. k. Annell-avdraget. Därigenom kan avkastningen för aktie­placerarna höjas utan att företagens kapitalkostnader ökar. Som KF tidiga­re påpekat i sitt remissvar över företagsskatteberedningens slutbetänkan­de, "Beskattning av företag" (SOU 1977:86), innebär det faktum att An­nell-lagen endast omfattar aktiebolag en diskriminering av ekonomiska för­eningar. De sistnämnda har för närvarande inte rätt till avdrag för insats­ränta på ökning av insatskapitalet, medan aktiebolagen kan göra avdrag för utdelning på ökning av aktiekapitalet. En utvidgning av nuvarande av­dragsrätt enligt Annell-lagen skulle ytterligare förslärka den negativa sär­behandlingen. KF yrkar därför att den s.k. Annell-lagen omarbetas så att den även koramer att omfatia ekonomiska föreningar.

3   Bostadssektorns finansiering

Flertalet remissinstanser delar utredningens uppfattning alt någon statlig totalfinansiering av bosladsbyggandet inle bör införas. Några remissin­stanser är dock av motsatt uppfattning och ansluter sig i stort sett till reser­vationen till utredningens ställningstagande i denna fråga.

Utredningens förslag atl prioriterad bosladsobligationsupplåning bör få utnyttjas endast för atl finansiera de prioriterade bostadsändamålen, dvs. byggande med statliga lån samt privatfinansierad nyproduktion, stöds av flertalet remissinstanser. Några är dock negativa eller anser atl förslaget endast kan godtagas under vissa fömtsättningar.

Remissinsianserna är splittrade när det gäller utredningens förslag att amorteringstiden för bostadsinstitutens boltenlän bör sänkas. En del vill inte att amorteringstiden för utlåningen förkortas på grund av konsekven­serna för boendekostnaderna, medan andra stöder utredningens förslag. Några remissinsianser påpekar också, all ombyggnader ofta innebär all huset får en teknisk och ekonomisk livslängd i paritet med ett nybyggt hus. Amorteringstiden bör därför förlängas i stället för förkortas,

3.1 Bankinspektionen

Utredningen föreslår inte några djupgående förändringar vad gäller bo­stadssektorns finansiering. Inrättande av en särskild bosladsbank för atl den vägen åstadkomma totalfinansiering av bostadsbyggandet anser ulred­ningen således inte vara befogat. De friktioner som uppträtt i byggnadskre­ditgivningen under senare tid mbbar inle denna-slutsats. Inspektionen är

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                81

av samma uppfattning som utredningen. I grunden är det nuvarande syste­met rationellt och i den mån friktioner uppstår, bör de kunna elimineras utan så långt gående och svårövcrblickbara åtgärder som inrättande av en slallig bosladsbank eller ett lolalfinansieringssystem. Inspektionen har i li­digare sammanhang uttalat sig bestämt emot de nämnda finansierings­systemen. Vad kapitalmarknadsutredningen anfört har ytterligare styrkt inspektionen i dess uppfattning i dessa frågor.

Inspektionen kan också ansluta sig till vad utredningen anför i fräga om prioritering av bostadsinstilutens utlåning och avkortning av vissa amorte­ringslider. 1 den mån förslaget i sistnämnda avseende berör bankema får dessa på grund av den snabbare återsirömningen av likvida medel ökade möjligheter att stödja nya projekt. Inspektionen tillslyrker från sina ut­gångspunkter utredningens förslag i nämnda avseende.

3.2      Konjunkturinstitutet

Institutet finner det obestridligt att störningar i kreditgivningen vid vissa tillfällen under de senaste 10-15 åren orsakat förseningar av bostadsbyg­gandet, som inle varit grundade på samhällsekonomiska överväganden. Visserligen har de skiftande orsakerna till dessa slörningar successivt eli­minerats genom olika reformer inom systemet, men innan dessa hunnit ge­nomföras, har vid flera tillfällen märkbara förseningar inlräffat. Dessa för­seningar har medfört extra kostnader för såväl samhällel som byggherrar och entreprenörer och i sisla hand de boende. Insiliiutel finner del därför angeläget att undvika detta slag av störningar i kreditgivningen till bostads­byggandet. Den kreditpoliliska lagstiftningen ger möjlighel för myndighe­terna att ålägga individuella banker att svara för byggnadskrediter till ett angivel projekt. I sista hand kan denna utväg användas för att trygga kre­ditförsörjningen till bostadsbyggandet. Institutet instämmer därför i stort sett i utredningens bedömning att bostadsbyggandets kreditförsörjning bör kunna tryggas inom den befintliga institutionella ramen, och därmed bort­faller det tyngst vägande argumentet för en statlig totalfinansiering av bo­stadsbyggandet.

Institutet vill slutligen beröra frågan om de samhällsekonomiska vinsler, som enligt kapitalmarknadsutredningen skulle kunna uppnås därigenom att kreditmarknadens organisation vid en övergång lill statlig totalfinansie­ring skulle kunna reduceras något ulöver vad som krävs förden nödvändi­ga utbyggnaden av den statliga administrationen. Institutet finner - i lik­het med ulredningen - alt dessa vinster på sikt blir förhållandevis begrän­sade. Dessutom förefaller det mera troligt, att omläggningen dessförinnan leder till samhällsekonomiska effektivitetsföriuster under en lämligen lång övergångsperiod.

3.3      Arbetsmarknadsstyrelsen

Utredningen diskuterar utförligt finansieringsproblemen för bostadssek­torn och föreslår en del förändringar i det nuvarande bostadsfinansierings­systemel. 1 likhel med utredningen vill slyrelsen i della sammanhang fram­hålla de förseningar i igångsättningen av bostadsbyggandet, som uppstått under del senaste året bl. a. till följd av svårigheterna aU få byggnadskredi­tiv. Eftersläpningen av kreditgivningen har i hög grad bidragit lill den för­sämring i sysselsättningsläget för byggnadssektorn som inträffat. Styrelsen vill därför understryka, att det är synneriigen angeläget med kraftfulla åt-

6   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 165. Bilaga 3

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                     82

gärder för att motverka en fortsalt hög byggarbetslöshet. De överenskom­melser beträffande byggnadskreditiv som under flera år träffats mellan af­färs- och sparbankerna och delegationen för bostadsfinansiering har under 1977 och delvis även hiltills under 1978 inte fungerat tillfredsställande. Det är enligt styrelsens mening nödvändigt att de kredithinder, som alltjämt föreligger för ett bostadsbyggande i planerad omfattning snarast undanrö­jes.

3.4 Bostadsstyrelsen

Totalfinansiering

I sitt yttrande över boende- och bostadsfinansieringsutredningarnas be­länkande Totalfinansiering (SOU 1975:12) anslöt sig styrelsen till utred­ningarnas beskrivning av de nackdelar som var förknippade med en upp­delning av finansieringen på botlenlän och statliga bostadslån. Styrelsen delade helt uppfattningen att en fullständig finansiering medförde för­enklingar i ansökningsförfarande och låneadministralion och därmed icke oväsentliga arbets- och kostnadsbesparingar bl. a. genom att förekomman­de dubbelarbete försvann. Styrelsen delade också de kritiska synpunkter som utredningarna anfört om uppdelningen av bostadskreditema på bygg­nadskrediter och fastighetslån. En integrerad finansiering erbjöd enligt sty­relsens mening en administrativt smidig lösning och en tekniskt sett enkel väg för att nå en rationell kreditförsörjning inom bostadsbyggandet.

Sammanfattningsvis fann styrelsen att en fullständig och integrerad fi­nansiering inom bostadssektorn medförde att lånehanteringen förenklades och administrationskostnaderna blev iägre. Styrelsen hade vid sin bedöra­ning - liksora utredningarna - begränsat sig till bostadspolitiska, admini­strativa och lånetekniska synpunkter på frågan om totalfinansiering.

Kapitalmarknadsutredningen har bedörat att de fördelar som kan upp­nås vid en övergång till totalfinansiering inte är av sådan omfattning all de moiiverar en övergång till totalfinansiering i budgetfinansierad statlig regi, som enligt utredningen är alternativet till nuvarande system.

Bostadsstyrelsen har med anledning av utredningens prövning av förde­larna med ett totalfinansieringssystem inte funnil anledning till ändring av vad styrelsen anförl i sitt ovan refererade yttrande. En betydande admini­strativ förenkling - och därmed kostnadsbesparingar - skulle bli följden av en övergång till statlig totalfinansiering. Styrelsen fömtsätter därvid — liksom utredningen och slyrelsen i sitt ovan refererade yttrande — att bo­stadsfinansieringen handhas av bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnderna och de koraraunala förmedlingsorganen. I bilaga (intagen efter referatet) redovisas exempel på de förenklingar sora kan uppnås.

Bostadsstyrelsen anser all ulredningen underskattat de administrativa vinster som kan uppnås vid en statlig totalfinansiering,

Sora ett motiv för att inte förorda totalfinansiering har utredningen i oli­ka sammanhang hänvisat till de olika reformer som genomförts under den senaste tioårsperioden och som anges ha inneburit att bostadsbyggandets kreditförsörjning i allt väsentligt tryggats. Nuvarande system bör vid be­hov kunna justeras efter de linjer som hittills följts.

En av dessa reformer utgör de årliga överenskommelserna mellan dele­gationen för bostadsfinansienng och bankema angående bostadsbyggan­dets försörjning med byggnadskrediter. Trots överenskommelserna har det tidvis förekommit stora kreditsvårigheter. Som utredningen beskrivit i ett särskilt avsnitt gällde detta i hög grad under 1977, Förseningar i igång-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 83

sättningen med konsekvenser för produktionskostnader och sysselsättning blev följden.

Som utredningen redovisat har vissa speciella förhållanden medverkat till problemen under år 1977. Bosiadsslyrelsen hyser dock allvariiga farhå­gor inför möjligheterna att via överenskommelser av hittillsvarande slag klara kreditgivningen utan olägenheter för igångsättningen.

Fr. o. m. innevarande år har kontakterna mellan länsbostadsnämnderna och bankerna förbättrats genom inrättande av samrådsgrupper inom varje län. Dessa skall i största möjliga utsträckning lösa uppkommande kredi-livproblem. Om detta inte lyckas finns möjlighet att föra frågorna vidare till delegationens centrala expertgmpp. Ett flertal s. k. nödlidande projekt har redan förts upp till denna gmpp och det har blivit förseningar i igång­sättningen innan kreditivfrågan kunnat lösas. Problemen kommer sanno­likt att öka mot slutet av året, då de olika bankgrupperna kan bli tveksam­ma inför sådana åtaganden för olika projekt som bedöraes leda till alt den andel de totalt åtagit sig kan komma att överskridas. Försl då kan man slutligt bedöma systemets effektivitet och förmåga att lösa problemen.

Den kreditpolitiska lagstiftningens möjligheter till s. k. särskild place­ringsplikt måste under alla förhållanden finnas kvar och göras till ett smi­digt och effektivt alternativ till de åriiga överenskommelserna.

Styrelsen har sålunda på nytt velat understryka fördelarna med en statlig totalfinansiering och de risker för komplikationer som finns i det nuvaran­de kreditsystemet. Styrelsen avstår däremot från atl väga dessa mot de kreditmarknadsmässiga konsekvenserna av införandet av en statlig totalfi­nansiering.

Prioriteringssystemet

Bosiadsslyrelsen har ingen erinran mot förslaget om slopande av regler­na om att 90% av institutens utlåning skall avse prioriterade projekt och om att i stället två serier av obligationer skall emitteras: en för prioriterade projekt och en för oprioriterade.

Styrelsen förutsätter alt emissionstillstånd för den sistnämnda serien ges i sådan omfattning att hinder inte uppkommer för finansiering av sådan be­byggelse som icke kan få bostadslån men som ändå utgör ett angeläget komplement till den slatsfinansierade bebyggelsen.

Bostadsstyrelsen kan vitsordade skäl som utredningen anfört föratt un­derlätta finansiering vid förvärv av äldre småhus. Det är i regel lältare för ell hushåll alt klara finansieringen av en nybyggnad än alt finansiera för­värvet av ett äldre, bra hus med låg låneskuld. Denna fråga är gammal och har tidigare behandlats i olika sammanhang. Mol en lösning av frågan har framförts - liksora även nu av kapitalmarknadsutredningen - risken för en höjning av prisnivån för äldre fastigheter. Utredningen pekar på en möj­lig lösning i form av behovsprövad statlig belåning. Styrelsen förordar alt denna fråga utreds i särskild ordning.

Utredningen har ifrågasatt om allt nybyggande för bostadsändamål bör generellt priorileras. Styrelsen förutsätter atl ulredningen i första hand syf­tar på att det är det helt privalfinansierade småhusbyggandet som inte skall prioriteras.

Styrelsen anser sig icke böra förorda en sädan ändring. Omfattningen av della byggande slyrs av stalsmaklerna via byggnadsregleringen, och del fyller i vissa lägen en uppgift som sysselsättningsreserv. Härtill kommer all eget kapital i vissa fall används för finansiering och att sålunda några anspråk på lånemarknaden inte ställs. En förutsättning för byggnadstill-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 84

stånd är vidare atl byggnadskoslnaden inte överstiger ett av regeringen fastställt belopp.

Amorteringstidema

Den av utredningen föreslagna sänkningen av amorteringstiden för ny­byggnad från 60 till 50 år för flerfamiljshus har liten betydelse ur kapital­kostnadssynpunkt. Delsamma kan sägas gälla en förkortning från 50 till 40 år för småhus. Slyrelsen har därför ingen erinran mol dessa ändringar.

Vad gäller ombyggnad har emellerlid styrelsen en annan uppfattning än ulredningen.

Vid en mera omfattande ombyggnad — vilket är del vanliga när del gäller flerfamiljshus - kan objektets ekonomiska livslängd inte anses vara korta­re än den är för ett nybyggt hus. Delta förhållande borde snarare motivera en förlängning av amorteringstiden från nuvarande i regel 40 år till 50 år för flerfamiljshus. Som jämförelse kan nämnas att amorteringstiden på det statliga bostadslånet i regel är densamma vid ny- respeklive orabyggnad av flerfamiljshus: 30 år.

Ombyggnadsverksamhelen i vad avser flerfamiljshus dras med stora problem. En förkortning av amorteringstiden i intervallet mellan 40 och 20 år innebär en betydande ökning av kapitalkostnaderna. Styrelsen anser därför att amorteringstiden vid omfattande ombyggnad av flerfamiljshus inte bör vara kortare än 40 år. Vid mindre ombyggnad av sådana hus och vid ombyggnad av småhus kan däremot amorteringstiden vara kortare, särskilt om åtgärdema huvudsakligen avser inredning eller andra delar som förslits snabbt.

Bilaga till bostadsslyrelsens yllrande.

Förenklingar inom bostadsverkel vid ett syslem med totalfinansiering i bosladsverkels regi

1)     Beslutsförfarandet

Förutsättningen att kreditiv skall finnas för nybyggnadsföretag behö­ver ej prövas.

Arbetet med all lösa kreditivproblem bortfaller.

Behovei av fördjupning behöver ej prövas.

Vid belåning av gemensamhetsanläggningar erfordras inte samråd med böltenlångivare om valet av finansieringsform.

Vid utbyggnad av flerfamiljshus i etapper på samma fastighet behöver säkerheten för utbetall statslån lill tidigare etapp(-er) inte förskjutas för att säkerhetsutrymme skall beredas för kreditgivning till senare elapp(-er).

2) Utbetalningen Andrahandspantförskrivningar erfordras ej.

3) Förvaltningen

Beslul om ålerbelåning, poslpositioner och relaxer kan genomföras enklare.

4)     Räntebidrag

Uppgifter om bottenlånens kapitalskuld, ränte- och amorteringsvill­kor samt ändringar i dessa erfordras ej. Omläggningen från kreditiv till lån behöver ej beakias.

Nuvarande metod för avisering och tillgodoföring av räntebidrag kan utbytas mol ett enkelt system med nettoränta för olika årgångar av hus.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 85

Ett system med statlig totalfinansiering innebären minskning av antalet paragrafer i hostadsfinansieringsförordningen, en begränsning av boslads­styrelsens föreskrifter till förordningen, en minskning av instruktioner för utbetalning och förvallning, färre och enklare blanketter, en minskning av bostadsverkets externa kontakter (kontakter med andra kreditinstitut och information till låntagare), lägre felfrekvenser och enklare datasystem.

3.5 Statens planverk

Planverket ansluter sig till kapitalmarknadsutredningens slutsats "att en statlig totalfinansiering av bostadsbyggandet kan framställas som en ur byggarnas synvinkel enklare och mer rationell ordning än nuvarande sy­stem" men delar också utredningens uppfattning "att de fördelar som kan uppnäs vid en övergäng till totalfinansiering inte är av en sådan omfattning all de moiiverar att man avvecklar det inarbetade system som visat sig fun­gera väl och där förekommande friktioner kunnat elimineras genom suc­cessiva reformer".

Det är planverkets uppfattning atl det nuvarande bostadsfinansierings­systemet i stort sett fungeral. Att verket ändå inte helt oreserverat stöder utredningens förslag om bibehållande av nuvarande ordning beror på atl verket har svårt att bedöma om de aktuella friktionerna på kredit- och ka­pitalmarknaden är av så exceptionell och tillfällig natur som utredningen anser. Planverkel anser del därför inle fulll mofiveral atl för närvarande överväga statlig totalfinansiering men anser alt frågan bör övervägas på nyll senare om utvecklingen ger anledning härtill.

Planverket anser inte att argumenten för en generell begränsning av bot­tenlånens löptider är helt övertygande. Detta gäller särskilt flerfamiljshu­sen. En sänkning av amorteringstiden från 60 år till 50 år för flerfamiljshus skulle eventuellt ytterligare kunna förstärka bostadsbyggandets inriktning mot småhus. Åtgärden framstår därför om än företrädesvis av psykologis­ka skäl som mindre motiverad för närvarande.

Planverket ansluter sig till uppfattningen att utvidgningar av den priori­terade sektorn på kapitalmarknaden måste dimensioneras inom stabilise­ringspolitikens ram och med hänsyn även till de oprioriterade sektorerna. Planverket instämmer i utredningens slutsals att låneköernas längd i bo­sladsinstituten är avhängiga av en ekonomisk-politisk avvägning och inte av brister i det institutionella systemet. Den avgörande frågan är alltså hur de ekonomisk-politiska avvägningarna kan ändras utan att bryta sönder det fungerande institutionella finansieringssystemet.

3.6 Länsstyrelsen i Stockholms län (Helén, Wallmark, Nilsson, Söder­
ström, Hjerne, Elgfelt, Haglund och Lidskog)

Kapiialmarknadsutredningen har dragit slutsatsen att bostadsfinansie­ringssystemel numera är så väl utvecklat atl kreditförsörjningen i huvud­sak är oberoende av läget på kreditmarknaden. Några genomgripande in­stitutionella förändringar såsom totalfinansiering genom inrättande av en särskild bostadsbank är därför inte befogade.

Länsstyrelsen delar denna uppfattning men vill framhålla att de friktio­ner som uppträtt i byggnadskreditgivningen såväl under 1977 som 1978 inte kan bortses ifrån. Frågan kan komma atl kräva energiska insatser från statsmakternas sida. Det av samhället fastlagda bostadsbyggnadsprogram-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                     86

met måste kunna genomföras utan störningar på grund av ryckighet i kre­ditgivningen.

1 en reservation (Hörién, Forsberg, Olof Andersson, Wictorsson, Hell­mark och Trodin) ansågs att följande tillägg skulle göras:

Om förseningar på grund av otillräcklig kreditförsörjning även i fortsätt­ningen uppkommer finns det enligt länsstyrelsens mening anledning att ånyo överväga en statlig totalfinansiering av bostadsbyggandet och där­med sammanhängande kommunala investeringar.

Enligt en annan reservation (Jacobson) borde länsstyrelsens yttrande i denna del istället lyda:

Om man betraktar alla människors rätt till en rymlig och bra bostad lill en rimlig kosinad som en social rättighet kan man inte ge fritt spelrum åt marknadskrafterna. Därför menar länsstyrelsen att en särskild statlig bo­stadsbank med låg och fast ränta bör inrättas. Byggnadskreditgivningen måste fungera så att man uppnår ett jämnt och högt bostadsbyggande.

3.7 Länsstyrelsen i Östergötlands län

Frågan om totalfinansiering har under lång tid tillhört bostadsdebatten. Meningarna har varit och är fortfarande delade mellan del system som nu finns med flera kreditinstitut inblandade vid finansiering av byggandet och en modell där staten svarar för hela finansieringen såväl i fråga om krediter under byggnadstiden som när projektet är färdigställt och därtill finansie­ring av hela investeringskostnaden. De skilda uppfattningarna framträder också i utredningen där en reservalion till majoritetens förslag står bakom tanken på totalfinansiering. Under vissa perioder har brisl på kapital hind­rat nödvändig volym på bostadsbyggandet. Argumenten för ett statligt övertagande av ansvaret har därvid ökat i styrka. För närvarande ligger bostadsbyggandet för lågt men den främsta orsaken är inte kapitalbrist. Allmänt dämpad konjunktur, höga kostnader, rädsla för att åter få tomma lägenheter och viss tröghet i kommunernas mark- och planarbete är vikti­gare förklaringar till alt byggvolymen är för liten. För atl smidigare klara fi­nansieringen har på senare lid också skapals samrådsorgan i varje län och såvitt länsstyrelsen erfaril har detta inneburit en effektivare hantering av bostadssektorns kapitalfrägor.

På kapitalmarknaden finns ingen sektor av större betydelse där staten har ett fullständigt finansieringsåtagande. Staien medverkar emellerlid på flertalet områden och genom skilda organ ofta med kapital som bär den största förlustrisken. Bostadssektorn skiljer sig från flertalet andra sektorer genom sin karaklär av samhällsåtagande. Planering och genomförande lig­ger också företrädesvis på olika samhällsorgan. Denna omständighet talar för atl staten skulle svara för hela finansieringen. Måhända skulle en sådan uppläggning också kunna medverka till en dämpning av de uppskruvade marknadspriser på främsi enfamiljshus sora inträder i lägen och på orler där efterfrågan starkt överstiger utbudet.

Häremot får ställas den erfarenhet och den goda förmåga att förse bo­stadsbyggandet med nödvändigt kapital som finns etablerad i nuvarande syslem med banker, hypoteksinstilut och staien som samverkande parter.

Länsstyrelsens sammanvägda bedömning på denna punkl blir atl nuva­rande bostadsfinansieringssystem bör gälla också fortsättningsvis.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                            87

3.8 Länsstyrelsen i Kalmar län (Westerlind, Christersson, Johansson, Kronblad, Bernt Nilsson, Schultz, Adolfsson och Jonsson).

Bostadsbyggandet har de senaste två åren minskat kraftigt. Brister i bo­stadsfinansieringen har varil en av orsakerna härtill. Del är dessvärre inte försia gången bostadsfinansieringen medverkat till störningar i produktio­nen. Med hänsyn till bostadsbyggandets stora betydelse för sysselsättning och samhällsekonomi bör detta åtgärdas. Då bostadsbyggandet nu måste öka till en högre nivå än vad som varit fallet de senaste åren och samtidigt näringslivets anspråk på kapital kommer alt ligga högt, finner länsstyrelsen det angeläget att finansieringen av bostadsbyggandet i alla lägen garanteras av staten. Länsstyrelsen finner att detta bäsl tillgodoses genom en statlig bostadsbank och vill därför föreslå alt en sådan inrättas för ändamålet. Lån från denna bank bör ulformas så att i princip endasl en lån behövs för varje fastighet vid byggnation och fortsatt ägande. Vidare bör lånen med­verka lill ekonomisk likställdhet mellan olika boendeformer.

Enligt en reservation (Hansson, Karisson, Ivar Nilsson, Schött och Åborn) borde länsstyrelsen ha yttrat följande.

Länsstyrelsen kan dela slutsatsen att det statligt finansierade bostads­byggandet numera erhållit en avskild och prioriterad del av kreditgivning­en på sådant sätt att bostadsbyggandet inte i någon belydande grad störts av konjunkturvariationerna. Mol bakgmnd av att bostadsbyggandet kan behöva öka till en högre nivå än den som gällt under mitten av 1970-talet, och att samtidigt näringslivets anspråk på kapital kommer att stiga, finner länsstyrelsen det angeläget alt del slås fasl alt inga intrång får göras på den del av kapitalmarknaden som måste förbehållas bostadsbyggandet.

Länsstyrelsen har inga erinringar mol de förslag ulredningen lagl om av­skaffande av kvoteringsregler för bostadsinstitutens utlåning eller om in­förande av en övre gräns för bottenlån till småhus, anpassad till lånetaket för statliga bostadslån,

3.9. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Utredningen drar slutsatsen, att finansieringssystemet successivt ut­vecklats så att det statligt finansierade bostadsbyggandet nu i huvudsak är oberoende av kreditmarknadsläget. Några fördelar finns inte atl vinna med en statlig totalfinansiering av bostadsbyggandet. Länsstyrelsen instämmer i denna uppfattning.

Länsstyrelsen tillstyrker utredningens förslag, att de nuvarande kvote­ringsreglerna för bostadsinstilutens utlåning avskaffas. Kvoieringssysie­mei föreslås ersatt med en ordning där bostadsinstituten ger ut obligationer av två slag, varav del ena helt skall avse utlåning för prioriterade ändamål.

Med utgångspunkt från de faktorer som utredningen haft alt beakta har man föreslagit en förkortning av amorteringstiderna för bostadsinstitutens nya lån. Länsstyrelsen har inle något att erinra mot utredningens förslag i detta hänseende.

3.10 Länsstyrelsen i Västerbottens län (Lyberg, Brännström, Bäckman, Eriksson, Hedlund, Johansson, Lauritz, Lundström, Lövbom, Nilsson, Persson, Schmidt och Svanberg)

Länsstyrelsen hänvisar till sitt utlåtande över kommunalekonomiska ut­redningens betänkande (SOU 1977:78) och till yttrande av länsbostads­nämnden i länet, vari näranden anför följande.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 88

Vid frågans behandling i riksdagen (statsutskottet år 1967 och civilut-skottel år 1975) har bl. a. uttalals om totalfinansiering att "de fördelar som från bostadssektorns synpunkt är förenade med en sådan finansieringsord­ning synes utskottet så påtagliga att de bör avstås endasl av mycket tungt vägande skäl".

En totalfinansiering omfattande såväl fullständig statlig finansiering (frän botten till den fastställda övre lånegränsen) som finansiering under byggtiden skulle innebära en avsevärt förenklad administration. Medver­kan av särskilda långivare för bottenlån och byggnadskreditiv skulle ej be­hövas, vilket ju eliminerar åtskilligt arbete hos dessa. Dessutom bortfaller en mycket omfattande korrespondens mellan de olika inblandade långivar­na.

Minst lika värdefull är den förenkling, som det skulle innebära för lånta­garna att såväl i ansökningsskedet som senare under lånets löplid endast ha med en långivare att göra.

Under åren 1968-1974 beviljades statliga lån för bostadsbyggande som paritetslån. 1975 utbyttes pariietslänesystemet mot en ordning med statliga räntebidrag. Erfarenheterna ha gett vid handen, alt utvecklingen medför behov av ganska genomgripande ändringar av reglerna för de statliga lånen med några års mellanrum. Sannolikt kommer omläggningar av lånesyste­met att krävas även framdeles. I fråga om de löpande lånen leder dessa ändringar i lånesystemet lill en ganska svåröverskådlig regelflora, där den enskilde låntagaren ej alltid har så lätt alt förstå innebörden i vad som gäl­ler för hans lån. Om fastigheten är finansierad med ett enda lån, blir låne­villkoren enkelt begripliga även om de ändras emellanåt.

I paritetslånesyslemet var villkoren för det statliga lånet sådana att man med avgiften å detta lån reglerade storleken av de totala årskostnaderna för såväl statslånedelen som boltenlånedelen av fastighetens finansiering. Reglernas uppbyggnad och formlerna för låneuträkning var så invecklade all de flesta låntagare knappast kunde sätta sig in i systemets funktion -ett förhållande som kan förmodas vara ett av skälen till att denna lånetyp blev misskänd. Med totalfinansiering skulle det bli lättare att ge låntagarna en begriplig information om lånereglerna. Ur denna synpunkt skulle total­finansiering vara värdefull även med det nuvarande räntebidragssystemet. Av än större värde för förståelsen av lånereglerna skulle totalfinansiering vara, om det på nytl blir aktuellt att införa någon förra av paritetslån eller sådant lån kombinerat med någon form av subvention.

Ulöver en i och för sig önskvärd administrativ förenkling av lånesyste­met skulle en över statsbudgeten finansierad totalfinansiering innebära, att tillgången till lån vore säkerställd för ett bostadsbyggande enligt den av statsmakterna fastställda bostadsbyggnadsplanen.

Länsbostadsnämnden vill för sin del understryka, alt man inte får under­skatta värdet av de administrativa rationaliseringar sora kan erhållas vid totalfinansiering och de ekonomiska besparingar en sådan innebär.

I sistnämnda avseende bör även vägas in de mycket stora kostnader, vil­ka föranledes av den desorganisation av byggplaneringen, som bristen på byggnadskreditiv förorsakar. Utredningen anser att byggnadskreditivgiv-ningen numera fungerar bra med undantag av "vissa friktioner" under 1977. I vart fall i Västerbottens län upplevs kreditivsituationen nu som en period av ideliga hinder och förseningar, som började redan år 1976 och aUljämt fortsätter.

Länsbostadsnämnden förordar därför ur de synpunkter nämnden har att

 

Prop. 1978/79:165   Bilaga 3                                      89

beakta, att statlig totalfinansiering - innefattande även finansiering under byggtiden - införes.

I fråga om fördelningen av bostadsinstitutens upplåning på medel för prioriterade resp. oprioriterade ändamål har länsbostadsnämnden ingen erinran mot att instituten i enlighet med utredningens förslag emitterar sär­skilda obligationer för vartdera av dessa ändamål.

Utredningen behandlar också spörsmålet angående långivning till dyra småhus.

Hårdare produktionskostnadsprövning som villkor för statligt lån till styckebyggt (ettbesluts) småhus är knappast genomförbar i praktiken. Det bör dock påpekas, att riksdagen nu har att pröva ett förslag om snävare be­gränsning av belåningen för såväl styckebyggda som gruppbyggda småhus.

1 fråga om de icke statligt belånade småhusen kan heller knappast för­hindras atl lån - till lillämpal lånemaximum - kommer atl beviljas även till hus med dubbla kostnaden eller mer. Del synes rimligt, alt bostadsinsti­tuten ej höjer sitl lånemaximum snabbare än de statliga lånen ändras.

Inom länsstyrelsen var två ledamöter (Hellgren och Larsson) skiljaktiga och ansåg att länsstyrelsen efter att ha instämt i länsbostadsnämndens ytt­rande skulle ha tillagt all delta dock inte innebär ell förord för en statlig bo­stadsbank.

3.11 Statens råd för byggnadsforskning

Finansieringssystemets uppbyggnad

Ulredningen har visat på bostadssektorns allmänekonomiska och socia­la betydelse. En utförlig diskussion ägnas uppbyggnaden av bostadssek­torns finansieringssyslem i ell historiskt perspekliv. Della angreppssätt skulle ha kunnai utnyttjas till en genomgripande analys av hur finansie­ringssystemet fungerat (lyckats/misslyckats) när del gäller målsättningar om

-     parilelskravet (lika kostnad - lika bostad)

-     minskningar av kapitalvinster i det äldre beståndet

-     marknadsanpassad hyresstmktur.

Ovan nämnda frågeställningar har väckts av utredningen men försök att ulvärdera finansieringssystemets användbarhet för styrning av bostads­sektorn har inte gjorts och ligger kanske inte heller inom utredningens upp­gift. Rådel menar dock att dessa frågor har stor aktualitet och betydelse för finansieringssystemets uppbyggnad.

Bankerna och bosladsinstituten

Analysen av de tre dominerande bostadsinstilutens sätt atl fungera och ändamålsenlighet borde gjorts utförligare. Utredningen konstaterar att in­slaget av real planering inom bostadssektorn har eliminerat konkurrens­moment som är normala för kreditmarknaden i övrigt. Den växande bety­delsen av överenskommelserna mellan myndighelerna och instituten fram­hålls. Denna frågeställning får trots detta inte någon egentlig behandling.

Totalfinansiering av bostadsbyggandet

1 en historisk rekapituleringav tidigare utredningars argumentering visar utredningen atl olika brister i det finansiella funktionssättet vid skilda lid­punkter orsakat friktioner i bostadssektorns kreditförsörjning. Flera av de brister och motåtgärder, som i Knut Johanssons reservation sägs vara vä-

 

Prop. 1978/79:165   Bilaga 3                                      90

sentliga, diskuteras inte utförligt av utredningen. Utredningen beskriver nuvarande system som en historisk produkt utan direkt motivering av nu­mera rådande förhållanden. Mot denna bakgrund påpekar utredningen: "Det hindrar emellertid inte att finansieringssystemet alltjämt kan vara ra­tionellt" (sid. 346). En argumentering utöver detta påpekande saknas. Ut­redningen ställer frågan om humvida en statlig kredit-organisation kan för­väntas byggas ut till ett finfördelat och smidigt nät men den besvaras ej.

Ett flertal bedömningar av den ekonomiska situationen i Sverige inför och under 1980-talet implicerar all en dramatisk höjning av investerings­verksamheten och sparandel i landet är önskvärd. Del är troligt atl bo­stadsbyggandet ökar. En sådan utveckling kommer att ställa bostadskre-ditförsörjningen inför andra problem än under första hälften av 1970-talet. Det är bl. a. mot denna bakgrund som argument för och emot totalfinansie­ring bör utvärderas. Finansieringens roll i byggprocessen måste också be­dömas mot bakgrund av kreditsystemets effektivitet i tidshänsende och möjligheter till regional samordning av kreditgivningen. Dessa problem­komplex lämnas obehandlade av utredningen men vore värda en vidare analys.

3.12 FuUmäktige i Sveriges riksbank

Fullmäktige vill----- understryka att bostadssektorns kreditförsörj­
ning visserligen kan tryggas på det sätt utredningen beskriver men atl detta
förutsätter att myndighelerna vid behov kan använda samtliga de medel
som de nu har till sitt förfogande. Trots att bostadsbyggandet under senare
år legal på avsevärt lägre nivå än tidigare, och trots alt fiansieringssyste-
mel successivt förbättrats inträffade vissa störningar under 1977. I en re­
servation till betänkandet anförs dessa störningar som ett huvudargument
för inrättande av en bostadsbank. Utredningen redovisar utförliga argu­
ment för och emot en bostadsbank men kommer till slutsatsen alt systemet
i dess nuvarande utformning kan tillgodose bostadssektorns finansierings­
behov utan några allvarliga störningar. Fullmäktige ansluter sig till denna
slutsats.

En viktig förutsättning, som framförs av utredningen, och med vilken fullmäktige instämmer, är atl bankernas finansieringsandelar och finansie­ringsbidragens tidsmässiga förlopp noggrant fastslås i deras överläggningar med delegationen för bostadsfinansiering. Erfarenheterna från 1977 har enligt fullmäktige också visat att förutom de kreditpoliliska medel som hit­tills kommit till användning även den i 1974 års lag om kreditpolitiska me­del införda speciella placeringsplikten kan fylla en vikiig funktion, Till­lämpning av delta medel kan innebära koraplicerade administrativa pro­blem, och man kan inte utesluta att insikten om detta hos bankerna under 1977 verkat återhållande på deras benägenhei alt snabbi komma överens om sina marknadsandelar. Enligt fullmäkliges mening utgör dock den spe­ciella placeringsplikten garanti för alt bostadsfinansieringen kan genomfö­ras även i mycket ansträngda lägen, även om i försia hand överenskom­melser med bankerna bör prövas.

Fullmäktige instämmer med utredningens slutsats att bostadsfinansie­ringssystemet numera är så väl utvecklat att några genomgripande institu­tionella förändringar inle är befogade. En ändring som ulredningen före­slår är att den nuvarande kvoteringen av bostadsinstitutens uflåning av­skaffas, I stället för att som nu 90% av utlåningen skall avse prioriterade objekt föreslås alt instituten emitterar obligationer av två slag. Den ena ob-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                     91

ligalionslypen skall helt användas för finansiering av utlåning till priorite­rade ändamål och räknas som prioriterade placeringar vid fastställande av kreditinstitutens likviditets- och placeringskvoter. Det andra slaget av ob­ligationer skall icke räknas som prioriterade placeringar för banker och försäkringsinstitut. Bostadsinstitutens motsvarande utlåning får användas till icke-prioriterade ändamål. Fullmäktige tillstyrker förslaget, eftersom det innebär en renodling av prioriteringsbegreppet och överför en viss typ av utlåning sora hittills har ingått i prioriteringen till den övriga kreditmark­naden där den får avvägas mot andra läntagargruppers finansieringsbehov enligt allmänna ekonomisk-politiska riktlinjer.

3.13 AP-fonden, första-tredje fondstyrelserna (Majoriteten: första fond­styrelsen, Åström, Hörién, Blom, Hörnlund, Lundgren och Granqvist; i andra fondstyrelsen Eckerberg, Ekman, Nicolin, Odhner, Lindqvist, Ljunggren och Leo; i tredje fondstyrelsen Westerlind, Träff, Stefanson, Rundkvist och Andersson)

Kapitalmarknadsutredningen har haft i särskilt uppdrag att pröva frågan
om s. k. totalfinansiering av bostadsbyggandet. Utredningens analys av
denna fråga är enligt fondstyrelsernas mening klarläggande och övertygan­
de. --- Fondstyrelserna ansluter sig till kapitalmarknadsutredningens

slutsatser i denna fråga.

Av de frågor kapitalmarknadsutredningen tagit upp i avsnittet Pn"orite-
ringssystemet, vill fondstyrelsema endast kommentera förslaget om av­
skaffande av kvoteringsreglerna för bostadsinstitutens utlåning. 

Fondstyrelserna tillstyrker de föreslagna förändringama. Styrelsen vill härvid uppmärksamma all de nuvarande kvoieringsreglerna inte beslutats av statsmakterna, utan av riksbanken inom ramen för dess kreditpolitiska befogenheter. En förändring av dessa regler bör därför ske av riksbanken. Såvitt avser förslaget om utgivande av obligationer av två slag, ankommer detta på bostadsinstituten att genomföra,

1 avsnittet 6,4,3 Villkoren på bottenlånemarknaden föreslår kapital­marknadsutredningen att amorteringstiden för bostadsobligationer sänks från 50 till 40 år. Inte heller denna förändring kräver beslut på statsmakts-nivå, utan den ankommer på bostadsinstituten själva att efter samråd med riksbanken genomföra. Fondstyrelsema vill något belysa den nuvarande ordningen, och därvid fästa uppmärksamheten på ett förhållande som inte kommenterats av kapitalmarknadsutredningen.

De nuvarande bostadsobligationslånen har formellt sett en 20-årig löp­tid. Amorteringarna sker efter en 50-årig annuitetsplan, vilket i nuvarande ränteläge medför alt del uteslående lånebeloppet på slutbetalningsdagen efter 20 år uppgår till 95 % av det urspmngliga lånebeloppet. En motsva­rande uppsägning av bostadsinstitutens utlåning sker inte efter 20 år. För att vid inlösningstillfällena kunna täcka det upplåningsbehov som härige­nom uppstår, raåste instituten emittera nya obligationslån (i praktiken går detta till så att innehavarna av de gamla obligationslånen erbjuds "konver­tering" till nya lån). För dessa börjar en ny 50-årig amorteringsplan löpa, Della innebär alt bostadsobligationslånens löptid i realiteten inte grundas på en 50-årig annuitetsplan, utan på en 50-årig annuitetsplan som fömyas vart tjugonde år. En ordning med konvertering vart tjugonde år till en ny amorteringsperiod innebär att bostadsobligationslånen i princip blir eviga. Som exempel kan nämnas att amortering av halva lånebeloppet skulle krä­va en tidsrymd om 300 år. Amorteringarna till bostadsinstituten följer där-

 

Prop. 1978/79:165   Bilaga 3                                      92

emot den ursprungliga annuitelsplanen. Efter de första 20 åren utvecklas sålunda amorteringarna till instituten resp. de amorteringar instituten gör till sina långivare - obligationsinnehavarna - olika. Skillnaden i amorte­ringsflödena ökar institutens likviditet och kan användas för egen utlåning. Denna ordning är uppenbarligen otillfredsställande ur obligalionslångivar-nas synpunkt. För att öka amorteringarna till obligationsinnehavarna samt för att förkorta bostadsöbligationslänens reella löptid bör de lån som upp­läggs vid konverteringstillfallet efter 20 år fortsätta och amorteras enligt den ursprungliga annuitelsplanen. Sker inte detta skulle den av kapital­marknadsutredningen föreslagna förkortningen av annuitelsplanen från 50 till 40 år för kapitalmarknadsplacerarna bli av helt marginell betydelse. En övergång till alt använda den ursprungliga amorteringsplanen under lånets hela reella löptid påverkar som nämnts inte låntagarnas upplåningskostna­der. Denna förändring medför endasl att amorteringarna på bostadsinstilu­tens upplåning och utlåning kommer all sammanfalla. Däremoi leder själv­fallet den föreslagna förkortningen av amortenngsperioden från 50 år lill 40 år till en ökning av låntagarnas åriiga kapitalutgifter. Ökningen innebär alt den årliga annuiteien (vid nuvarande ränteläge 10%) stiger från 10,09% till 10,23 %, eller med 0,14%, Den av kapitalmarknadsutredningen föreslagna förkortningen av amorteringstiderna för bostadsobligationslånen får därför sägas vara mycket modest.

Avvikande uppfattning har i följande hänseende redovisats inom fond­styrelserna (inom första: av Nicklasson, Axelsson och Lindvall, inom and­ra: av Odhner, Molin och Persson samt inom tredje: av Fjällslröm, Carls­son, Granlund och Bodström):

Beträffande bostadssektorns finansiering anser vi att ett system med to­talfinansiering inte bör avfärdas så enkelt som utredningen gör. Det nuva­rande systemet har inte i praktiken fungeral sä väl sora ulredningen och fondstyrelsernas majoritet vill göra gällande.

Såväl under år 1977 som 1978 har återigen betydande störningar uppstått i kreditgivningen till bosladsbyggandet. Många bostadsprojekt har stop­pats eller kraftigt försenats på grund av brist på krediter. De frivilliga över­enskommelserna mellan regeringen och bankerna, som skulle ha garante­rat krediter till bostadsbyggandet, har inle fungerat. Samhället måste där­för öka sitl engagemang i bostadsfinansieringsfrågorna. Detta gäller såväl byggnadskreditiv som långfristig belåning, dvs. statlig totalfinansiering.

Vi stöder därför den reservation som ledamoten i Kapitalmarknads­utredningen Knut Johansson avgivit.

3.14 Svenska bankföreningen

Totalfinansiering av bostadsbyggandet

1 betänkandet påpekas att frågan om en statlig toalfinansiering av bo­stadsbyggandet har prövats tidigare av andra statliga utredningar. Dessa har behandlat frågan från bostadspolitiska utgångspunkter men har inte haft till uppdrag att utreda de kreditpolitiska och institutionella aspekterna på en statlig totalfinansiering. Eftersom den bedömningen nu gjorts av ka­pitalmarknadsutredningen - på ett enligt bankföreningens uppfattning myckel uttömmande och sakkunnigt sätt - måste frågan härmed anses ha blivit utredd så gmndligt som är möjligt.

Utredningen framhåller att successiva reformer i bostadsfinansieringen under den senaste tioårsperioden har medfört alt bostadsbyggandets kre-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 93

ditförsörjning i allt väsentligt tryggats och att de statligt belånade bostads­projekten nu i huvudsak är oberoende av kreditmarknadsläget. Analysen av frågan om en statlig totalfinansiering leder lill slutsatsen i belänkandet att några väsentliga fördelar inte vore att vinna med en sådan reform. Bankföreningen vill understryka att den delar utredningens uppfattning i dessa avseenden.

Prioriteringssy stemet

Bankföreningen kan under vissa bestämda förulsältningar acceptera ut­redningens förslag att bostadsobligationerna uppdelas i en prioriterad och en oprioriterad kalegori. För att det föreslagna sysiemel skall fungera på ett tillfredsställande sätt är enligt bankföreningens uppfattning en helt nöd­vändig förutsättning att de opriorilerade bostadsobligationerna får emilte­ras på marknadsmässiga villkor. Räntesältningen bör således vara fri och ingen emissionskontroll tillämpas. I annat fall kan det bli mycket svårt att upprätthålla produktionen av dessa projekt.

När det gäller gränsdragningen mellan prioriterade och oprioriterade projeki tar utredningen upp frågan om nybyggda bostäder utan statliga lån bör räknas som prioriterade (som för närvarande) eller som oprioriterade. Ulredningen anser sig dock inle ha tillräckligt underlag för alt föreslå några begränsningsregler för prioriteringssystemet. Bankföreningen anser för sin del att mycket starka skäl talar för att all nybyggnad av bostäder även i fortsättningen bör betraktas som prioriterad verksamhet. Nybyggnad av bostäder utan statliga lån bidrar ju till alt hålla bostadsbyggandet och sys­selsättningen uppe. Det icke statsbelånade byggandet åtnjuter inga direkta subventioner och belastar således inte statsbudgeten, vilket också gör det omotiverat att inskrida mot just denna del av bostadsbyggandet.

Villkoren på bottenlånemarknaden

Bankföreningen tillstyrker utredningens förslag att sänka amorteringsti­derna dels för bostadsinstilutens krediter, dels för bostadsobligationerna.

3.15 Svenska sparbanksföreningen m.fl.

Utredningen har efter en omfatlande kartläggning funnit alt det nuvaran­de finansieringssystemet för nyproduktion av bostäder fungerar tillfreds­ställande. De friktioner som tidvis inträffat och som framför allt berott på all överkoslnaderna skapat problem med topplånefinansieringen, går all lösa inom ramen för nuvarande system. Vi instämmer i ulredningens all­männa slutsats om det existerande finansieringssystemet. Det är värdefullt att tillvarata och vidareutveckla den lokala erfarenhet som bankerna i sin krediiivgivning tillgodogör sig. Vi anser det också väsentligt att det nuva­rande systemet för finansiering av nyproducerade bostäder successivt ut­vecklas så att friktioner undviks. Bland annat skulle mellanhandsinstiluten kunna lilldelas en större roll vid topplånefinansieringen. Under 1978 haren regional fördelning av bankernas ansvar för keditivgivningen genomförts på sparbankernas inilialiv.

Vi vill också påminna om att bostadsfinansieringen under årens lopp i hög grad förbättrats och numera i grunden är ett effektivt system. Trots detta finns utrymme för ytterligare utveckling. Med relativt små tillägg kan systemet utvecklas till att garantera varje önskvärd finansiering. Ytterst är det en fråga om vilken prioritet riksdag, regering och riksbanken vill ge bo­stadsfinansieringen. Vi anser också att den ökade betydelse som länsbo-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                      94

stadsmyndigheterna erhållit under 1978 på sikt kommer att medverka till att den reala och finansiella sidan av bostadsbyggandet korresponderar bättre. Det måste vara ett allmänt iniresse att de regionala myndigheterna tilldelas större befogenheter i detta sammanhang.

Vid sidan av finansieringen av nyproducerade bostäder finns det dock betydande delar av bostadssektorns finansiering som enligt vår uppfatt­ning inte fungerar tillfredsställande, och som utredningen förbigått. Såle­des sker finansieringen av orabyggnad, tillbyggnad särat köp och försälj­ningar av äldre fastigheter idag på ett mycket otillfredsställande sätt. En stor del av denna finansiering sker utanför den organiserade kreditmarkna­den på ett sådant sätt att dels väsentliga förbättringar av det nuvarande bo­stadsbeståndet hotas att omintetgöras, dels medför lånetransaktioner för privatpersoner av oroande karaktär. Det är överhuvudtaget allvarligt att en så stor del av kreditgivningen sker utanför den organiserade kredit­marknaden, vilket innebär att den konsumenttrygghet sora fmns inom den existerande institutionella apparaten inte tas tillvara. Det är vår uppfatt­ning att betydande tekniska förbättringar kan genomföras beträffande fi­nansieringen av äldre bostäder utan att detta skall behöva inkräkta på övri­ga seklorns kreditutrymme.

Utredningen föreslår att den nuvarande lO-procentregeln för bostadsin­stilutens eraissionstillstånd avskaffas och anför goda arguraent för en så­dan förändring. Vi vill dock fästa uppmärksamheten på att det nuvarande utrymmet täcker mycket angelägna investeringsområden. Hit hör bl.a, fi­nansieringen av betydande delar kontorshus och icke statligt belånade när-serviceanläggningar. Redan idag är utrymmet för finansiering av sådana och andra angelägna projekt mycket begränsat. Vi anser det därför vara viktigt att ulredningens förslag om nya obligationslån för bostadsinstituten genomförs och att dessa också får ett tillräckligt utrymme på kapitalmark­naden. Lämpligen bör det utrymme varje bostadsinstitut har för emission av priorilerade obligationer raotsvaras av ett visst proportionellt tillstånd för emission av de nya obligationerna.

Utredningen föreslår att löptiden på bostadsinstitutens nya lån skall sän­kas med i princip ca 10 år och att detta även skall leda till en motsvarande sänkning av amorteringstiden på bostadsinstilutens obligationslån. Efter­som effekten på boendekostnaderna beräknas bli relativt begränsad och egensparandet inom bostadssektorn förstärks biträder vi utredningens för­slag på denna punkl.

3.16 Sveriges föreningsbankers förbund

Förbundet hade gärna sett att bostadsbyggandets omfattning och inrikt­ning av utredningen hade blivit föremål för en närmare analys, relaterad till den betydelse denna sektor bör ha i den totala samhällsekonomin. Utred­ningen synes i stället utgå från att den nuvarande starka prioriteringen skall bestå oberoende av de anspråk sora finns och kan koraraa att ställas främst från näringslivets sida.

Det är också mot denna bakgrund man har att se de svårigheter banker­na haft att uppfylla de anspråk som statsraakterna uppställt ifråga om fi­nansieringen av bostadsbyggandet om man samtidigt har en naturlig ambi­tion att fylla sin uppgift att tillhandahålla näringslivet krediter i erforderlig omfattning. För föreningsbankemas vidkommande är detla problem sär­skilt påtagligt. Redan nuvarande åläggande i fråga om bostadsfinansiering­en gör att föreningsbankerna får allt svårare att uppfylla sin primära funk-

 

Prop. 1978/79:165   Bilaga 3                                           95

tion som kreditgivare till lantbruket. Ytterligare ökade krav på deltagande i bostadsfinansieringen skulle definitivt medföra att föreningsbankerna inle längre kan uppfylla sin lagliga ändamålsbestämmelse alt främst tillgodose lantbrukets kreditbehov. För en kooperativ rörelse, gmndad och utveck­lad av lantbrukets utövare, är givetvis en sådan utveckling helt oaccepta­bel.

Förbundet delar utredningens uppfattning att den nuvarande kvotering­en av bostadsinstitutens utlåning mellan prioriterade och opriorilerade än­damål (90% resp. 10%) har nackdelar och bl.a. medför en viss stelhet i kreditgivningen genom den fixerade kvotandelen. Däreraot avvisar för­bundet bestämt utredningens förslag till lösning av detta problem, nämli­gen att dela upp bostadsinstitutens obligationer i priorilerade och opriori­lerade. Redan nuvarande kreditutrymme för oprioriterade bostadsändamål ter sig mot bakgrund av de långa och växande låneköerna i bostadsinstitu­ten otillräckliga och önskemål om ökat utrymme har framförts i olika sam­manhang.

Med hänsyn till den starka förskjutning som sker i relationen primär-sekundär likviditetsreserv redan på grund av att bankema måsle förvärva betydande mängder bostadsobligationer (för föreningsbankerna även landshypoteksobligationer) för att få avlyft av byggnadskrediter och tem­porärt lämnade krediter finner förbundet det inte realistiskt alt förvänta atl icke likvida obligationer skulle finna någon större marknad. Följden skulle sannolikt bli att bankerna mer eller mindre tvingades avstå från att finan­siera oprioriterade objekt.

Förbundet finner det över huvudtaget inte motiverat - vare sig ur sam­hälls- eller bosiadssociala synpunkter - att upprälthålla den nuvarande strikta gränsdragningen mellan prioriterade och oprioriterade objekt. Det­ta gäller såväl ny- som ombyggnad. Med hänsyn lill föreningsbankernas in­riktning och huvudsakliga verksamhetsfält är det naturiigi att dessa banker får svara för en oproportionerligt stor andel av dessa objekl, vilket bör vä­gas in vid bedömningen av föreningsbankemas engagemang i bosladsbyg­gandet.

Förbundet får därför bestämt avstyrka den av utredningen föreslagna lösningen. Betecknande för den nuvarande situationen är alt vissa bostads­institut inte längre tar emot oprioriterade ansökningar. De åtgärder som vidtas bör syfta till att lätta på denna situation och inle ytterligare förvärra denna. Om man därvid inte anser sig kunna helt slopa prioriteringsreglerna bördock dessa ändras från nuvarande 90-10% till förslagsvis 70-30%.

Förbundet har tidigare pekat på den förskjutning av bankernas likviditet som uppstår genom att dessa i ökad omfaUning tvingas till placeringar i ob­ligationer. Detla förhållande jämte den föreslagna rälten för bankerna att själva ge ut obligationer - vilket tillstyrkes av förbundet - kan enligt för­bundels mening inle undgå alt radikalt förändra hela kreditmarknaden och de olika institutens funktion och verksamhetsfält. Det är att beklaga att ut­redningen inte ansett sig försöka göra en analys av detta stora långsiktiga problem.

3.17 Svenska försäkringsbolags riksförbund

Riksförbundet instämmer i utredningens slutsatser i avsnittet "Bostads­sektorns finansiering" att någon mera genomgripande omläggning av fi­nansieringsformerna inte är nödvändig. I anslutning härtill föreslår utred­ningen att de nuvarande kvoteringsreglerna för bostadsinstilutens utlåning

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 96

avskaffas. Riksförbundet finner denna åtgärd principielll riktig under för­utsättning att uppdelningen också tillåts bli återspeglad i räntesättningen. Rätteligen bör emellertid de båda kategorierna obligationer emitteras av skilda institut eftersom lån ges till olika objektkategorier.

I förevarande avsnitt föreslår utredningen en sänkning av bostadsinslitu-tens amorteringslider. Om de synpunkter pä finansieringsformerna som framförts i föregående avsnitt beaktas finner riksförbundet för sin del alt amorteringstiderna från långivarnas synpunkt främst har intresse från sä­kerhetssynpunkl. Vid sidan av detta är det emellerlid angelägel att amorte­ringstiderna inte bestäms så långa att inte långivarna kan anpassa sina pla­ceringar till nya och bättre låneformer och lånevillkor.

3.18    Folksam

Folksam inser i likhel med utredningen att en statlig totalfinansiering in­te skapar mer kapital lill bosladsbyggandet. Att tanken kring en sådan fi­nansieringsform kommer upp till debatt lid efter annan beror på att det statliga finansieringssystemet för bosladsbyggandet ej lösls på ett tillfreds­ställande sätt för de bostadsproducerande. Det är inte tillräckligt att priori­tering av bostadsbyggandet föreligger. Man måste också tillse att värden som ligger till grund för belåning av varje enskilt projekt ej på grund av bristande realism försvårar finansieringen.

Det pantvärde som åsättes nyproducerade bostadshus fastställes på orealistiska grunder dvs. det tas inte tillräcklig hänsyn till den prisutveck­ling som är förhärskande på marknaden. Om pantvärdet sammanföll med dagens kostnadsläge på den bostadsproducerande marknaden skulle an­tagligen inte bara totalfinansieringen ske med mindre friktioner utan för­delningen av byggnadskredilivgivningen skulle säkert lösas på ett för bo­stadsproducerande tillfredsställande sätt.

Under detta avsnitt föreslår utredningen alt kvoteringssystemel för bo­stadsinstituten ersattes med en ordning där bostadsinstituten ger ut obliga­tioner av två slag, varav det ena helt skall avse utlåning till prioriterade än­damål.

Folksam har ingenting att erinra häremot men vill tillägga att de nya obli­gationerna för oprioriterade ändamäl bör få emitteras i en sådan utsträck­ning att de kvantitativt motsvarar nuvarande kvot på 10%. Dessa pengar går nämligen i viss utsträckning till sådana ändamål som specialinstituten inte täcker av på sin marknad. Ifrågavarande kvotering utgör med andra ord till en del ""kittet"" i fogarna mellan de olika specialinstituten samt ut­gör ett komplement vid vissa andra projekt på den oprioriterade markna­den.

Kapitalmarknadsutredningen föreslår en sänkning av amorteringstider­na för bosladsinstituten. Folksam anser atl en förkortning av amorterings­tiden kan i vissa fall vara nödvändig ur säkerhetssynpunkt. Så långt Folk­sam kan finna föreligger stor risk för en höjning av hyresnivån om en all­män förkortning av amorteringstiderna införes. Vidare står amorteringsti­derna i en viss relation till de avskrivningsutrymmen som beskattningsreg­lerna bestäraraer.

3.19     LO

Bostadsbyggandets kapitalförsöijning utgör en väsentlig del av hela kapi­talmarknaden. En fungerande kreditförsörjning till bostadsbyggandet är en grundförutsättning för ett förverkligande av den sociala bostadspolitiken.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                97

Byggnadsinvesteringarna och då särskilt invesleringar inom bosiadssek-tom spelaren central roll för sysselsättningen inom en rad branscher. För­utom byggnads- och anläggningssektorn berörs anställda inom byggmateri-alsektom direkt av byggvolymens utveckling. De indirekta sysselsätt­ningseffektema är också stora. Det gäller t. ex. för verkstadsindustrin lik­som för jäm- och stålindustrin samt för den kommunala sektom.

Mot denna bakgrund har den samlade fackföreningsrörelsen under de två senaste åren kraftigt reageral mol den allt svagare utvecklingen av byggnadsinvesteringarna och särskilt då det synnerligen svaga bostads­byggandet. Man får gå tillbaka lill 1950-talets början och den s.k. Korea­krisen föratt finna motsvarigheten till ett så lågt bostadsbyggande som un­der år 1977.

Den negativa utvecklingen av bostadsbyggandet beror inte på att efter­frågan på bostäder är svag. Tvärtom har åtskilliga kommuner börjat redo­visa underskott på bosläder. Del är inle oväntat de unga som först fåll kän­na av dessa tendenser lill bostadsbrist.

Del svaga bostadsbyggandet under år 1977 har orsakals av flera fakiorer t. ex. otillräcklig kommunal planberedskap, tvekan hos byggherrar att star­ta projekt p. g. a. den snabba prisstegringen.

Den orsak till förseningar av byggstarter och till en minskad bostadspro­duktion, som skapat mest irritation, är svårigheterna alt få fram byggnads­kreditiv. Varje år sedan 1967 har bankema och statsmaktema träffat över­enskommelse om att kreditiv skall lämnas till det av riksdag och regering fastställda bostadsbyggandet. Under år 1977 har bankema inte uppfyllt detta åtagande. Det är närmasi en skandal att så inte har skett under ett år då bostadsbyggandet har nått en bottennivå. Det råder stor enighet om att bostadsbyggandet måste öka kraftigt de närmaste åren. Anspråken på kre­ditgivningen kommer dä också att växa. Erfarenhetema från 1977 bådar in­te gotl för framtiden. Problemen att få fram tillräckliga byggnadskrediter är inle nya. Avsevärda svårigheter förekom särskilt under 1960-talets senare hälft. Detla föranledde en livlig deball om vårt bostadsfinansierings-system. Ett par statliga utredningar, bostadspolitiska kommittén år 1966 och delegationen för bostadsfinansiering år 1968 diskuterade i positiva or­dalag införandet av någon form av statlig totalfinansiering. På flera håll inom arbetarrörelsen fanns starkt stöd för en sådan reform. Inom Svenska byggnadsarbetareförbundet genomfördes en omfattande utredning (Bygg 70) inför förbundets kongress år 1969. I utredningen krävdes bl. a. följande reformer av bostadsfinansiering,

1)      Den statliga långivningen utvidgas steg för steg till att omfatia hela finan­
sieringsbehovet.

2) Förskott på de långfristiga statliga lånen ersätter byggnadskrediliven.

3) Bostadslånen utvidgas successivt till att omfatta alla de erforderliga följdinvesteringarna till bostadsbyggandet.

Slutmålet - såsom det skisserades i Bygg 70 - skulle vara en statlig "samhällsbyggnadsbank" som lämpligen kunde byggas upp kring de exi­sterande statliga låneorganen: länsbostadsnämnderna och bostadsstyrel­sen. Tanken var all medel för utlåningen även fortsättningsvis skulle till­föras från statsbudgeten. Detta skulle givetvis erfordra en överföring via den statliga upplåning av de medel bankerna och hypoteksinstituten dittills disponerat för bostadskreditgivning.

Reformen skulle medföra att beslut om statliga bostadslån också innebar en garanti för att krediter verkligen ställdes till byggherrens förfogande. Byggstart skulle kunna ske vid en tidpunkt som var planerad av byggherren

7   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 165. Bilaga 3

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                 98

och arbelsmarknadsorganen. Reformen skulle vidare medföra att kommu­ner som svarar för nödvändig expansion av samhällsbyggandet skulle kun­na finansiera de boendekomplement som måste byggas samtidigt med bo­städerna, med statliga bostadslån. Den utvidgning av långivningen som skett under den första hälften av 1970-talet skulle därraed fullföljas. Exem­pel på boendekomplement som bör ingå i en sådan reform är i första hand låg- och mellanstadieskolor samt halvöppna inslilulioner för åldringsvård.

Erfarenheten från år 1977 visar att problemen med kreditförsörjningen kvarslår. Visserligen finns numera möjligheter för regeringen alt genom­driva alt bankerna bidrar till bostadsfinansieringen även om dessa skulle vägra atl gå med på en överenskommelse. År 1974 infördes nämligen en kreditpolitisk lag som ger regeringen och riksbank möjlighet alt tvinga en­skilt bankinstilut atl lämna byggnadskreditiv till s.k. nödlidande projekt. Men det finns anledning atl tro alt man i det längsta vill undvika alt använ­da denna lag. Det skulle nämligen bli ell synnerligen byråkratiskt och tung­rott maskineri att ivångsfördela projekt oberoende av kund-bankrelatio­ner. Med all säkerhet skulle del krävas ett stort antal akuta problem innan en så drastisk lösning skulle tillgripas. Även med en användning av lagen skulle problera uppstå till följd av oundvikliga förseningar. Förseningar i kreditgivningen är ell mycket allvarligt problem för byggbranschen och kan - genom att omöjliggöra uppgjorda tidsplaner - orsaka såväl syssel­sättningsstörningar som stora kostnader.

LO och flera av fackförbunden har i ett flertal remissvar uttalat krav om totalfinansiering och slutit upp kring Bygg 70. Detta lades också fast vid LO-kongressen 1976. Boende- och bostadsfinansieringsutredningarna läm­nade år 1975 förslag om en sådan reform. Därmed har samtliga bostads-utredningar sedan mitlen av 1960-talet varit positiva till en statlig totalfi­nansiering. De kreditmarknadsmässiga aspekterna har nu utretts av kapi­talmarknadsutredningen.

Utredningens majoritet har förordat att det nuvarande systemet med fri­villiga överenskommelser skall fortsätta i oförändrad form. LOs represen­tant i ulredningen har reserverat sig mol utredningens ställningstagande i detta avseende och förordar en statlig totalfinansiering.

De krav som förs fram i reservationen är slarkl moiiverade och ligger väl i linje med de krav som tidigare förts fram av olika grenar av den fackliga och politiska arbetarrörelsen. LO finner del därför nödvändigt att försla­gen i reservationen av LOs representant i utredningen förverkligas.

Utredningen föreslår all amorteringstiden för de statliga bostadslånen förkortas. En sådan åtgärd höjer boendekostnaderna och är således ett be­slut med bostadssociala konsekvenser. Därför bör i första hand ett sådant beslut styras av bostadspolitiska överväganden och icke enbarl inom ra­men för kapitalförsörjningen. LO avvisar därför i denna del utredningens förslag.

3.20 TCO

Boende- och bostadsfinansieringsutredningarna förordade i ett betän­kande 1975 (SOU 1975:12) en övergång till en totalfinansiering av bostads­byggandet, vilket TCO tillstyrkte. Det förutsattes dock alt konsekvenser­na för kapitalmarknaden och institutionella frågor ytterligare måste utre­das, innan ett slutligt ställningstagande lill en sådan övergång kunde tas. Dessa frågor har behandlats inom ramen för kapiialmarknadsutredningen.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                99

Kapitalmarknadsutredningen avvisar en övergång till en sådan totalfi­nansiering. En ledamot har reserverat sig mot utredningens slutsatser.

Med totalfinansiering kan avses s. k. fullständig finansiering och/eller in­tegrerad finansiering. Med fullständig finansiering menas att bottenlån och överliggande lån (dvs. statliga bostadslån) slås samman lill ett enda lån, medan integrerad finansiering innebär att fastighetslän utbetalas i samband med byggandets framåtskridande, varvid behovet av särskilda byggnads­krediler bortfaller.

Kapitalmarknadsutredningen skisserar två modeller för en integrerad fi­nansiering. Den ena innebär att nuvarande bostadsinstitui (Spintab, BO­FAB, stadshypoteksföreningarna) svarar för en sådan finansiering. DeUa betyder, som utredningen påpekar, inle nödvändigtvis atl lånen i utgångs­läget behöver vara långfristiga. Låneunderlagel är inle känl under bygg­skedet, samtidigt som svårigheter skulle föreligga att uppbringa långfristi­ga lån i takt med byggandets framåtskridande. Utredningen avvisar en in­tegrerad finansiering enligt denna modell.

TCO delar denna uppfattning. Från finansieringssynpunkt löses inga problem, om bosladsinstituten skulle svara för långivning även under byggskedet. Bosladsinstituten skulle i ett sådant system vara lika beroende av bankernas beredvillighet att ställa kapital till förfogande som i dagens läge. Samma krav skulle också gälla att säkerslälla bankernas insatser ge­nom överenskommelser eller kreditpolitiska åtgärder. Samtidigt torde, som utredningen påpekar, inlresset vara begränsat från bankernas sida atl medverka till sådan finansiering, med hänsyn till att den direkia kontakten med kunderna upphör.

Den andra modellen för integrerad finansiering innebär alt denna ombe­sörjs inom det statliga finansieringssystemet. Enligt kapitalmarknadsut­redningen torde en sådan modell förutsätta alt också den långfrisiiga bot­tenfinansieringen överförs från bostadsinstituten till staten.

En integrerad finansiering enligt denna modell analyseras med hänsyn till dels kostnadseffekter, dels kreditmarknadsmässiga aspekter. Från kostnadssynpunkt finner utredningen att endast marginella besparingar kan åstadkomraas. Visseriigen kan de kommunala förmedlingsorganen inom nuvarande finansieringssystem utnyttjas, men bankerna måste ändå bibehålla viss organisation för icke statlig belåning, för finansiering av toppkrediter etc. TCO delar utredningens uppfattning att en integrerad fi­nansiering enligt nämnda modell ej torde ha så stor belydelse för byggnads­kostnaderna i sin helhet, men likväl är det troligt alt möjligheterna till ra­tionaliseringsvinster skulle föreligga genom en rationellare handläggning av läneärenden. Detta innebär också att kapitalkostnaderna för byggandet i första hand måste bestämmas inom ramen för en ekonomisk-politisk re­sursavvägning.

Enligt TCOs uppfattning synes utredningen i alltför hög utsträckning låta de kostnadsmässiga aspeklerna ligga till grund för dess slutsatser. Ar­gumenten för en integrerad finansiering bör i stället sökas på andra plan.

1 rådande finansiella system söker man på det kreditpolitiska områdel säkerställa bosiadsfinansieringen på två sätt. Dels inräknas bostadsobliga­tioner som prioriterade placeringar för kreditinstituten, dels äger ärliga överläggningar rum med kreditinstituten om deras engagemang i bostadsfi­nansieringen.

Det kan konstateras att de årliga överläggningarna fram lill de allra se­nasle åren lett till atl bostadsfinansieringen kunnat tryggas. Men det är också  uppenbarl   alt  den  låga  volymen  på  bostadsbyggandet   under

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               100

1977- 1978 till icke ringa del kan förklaras av irögheter i det finansiella sy­stemet. Projekt har redan tidigt under året blivit stoppade — och hänvisade till den s. k. nödlidandelistan - med hänsyn till dessa irögheter.

Det är uppenbart att, som kapitalmarknadsutredningen understryker, endast en finansiering över statsbudgeten i alla lägen kan säkerställa bo­stadsfinansieringen. Enligt utredningens uppfattning är nuvarande ordning med kortfristiga krediter under byggnadsskedet och långfristiga under fas­tigheternas förvaltningsskede rationell. Därigenom kan bosladsbyggandet tryggas, samiidigi som avlyft kan ske alltefter lägel på kreditmarknaden. Utredningens slutsats är att låneköerna (dvs. avlyften) i bostadsinstitulen är resultatet av en ekonomisk-politisk avvägning och inte ett uttryck för brister i del finansiella systemet.

Det är väsentligt att, i likhet med utredningen, konstalera att det real­ekonomiska utrymmet för investeringar i sig inte påverkas till följd av en statlig totalfinansiering. En sådan finansiering innebär från kreditpolitisk synpunkt atl de finansiella resurser som friställs på kreditmarknaden vid statlig totalfinansiering på något säll mäste samlas upp så att en icke önsk­värd utlåningsökning till andra sektorer förhindras. 1 den mån de resurser som eljest hade placerats i bostadsobligationer i ett system med statlig to­talfinansiering placeras i statsobligationer uppstår vissa kreditpolitiska problem, som hänger samman raed skillnaden mellan amorteringstiden på bosladsobligalioner och de nya skuldbevisen. Om amorteringstiden på de senare är kortare försämras kredilpolilikens effektivitet, eftersom värde­pappersstocken får en genomsnittligt kortare omloppslid.

TCO delar dock inle utredningens slutsats att dessa negaliva effekter frän kreditpolitisk synpunkt kan ligga till grund för ett avvisande av en statlig totalfinansiering.

Real planering

De principiella skälen för en övergång till en totalfinansiering hänger nä­ra samman med förekomsten av en real planering inom bostadsbyggnads­området. Denna reala planering innebär att del årligen fastställs ell bo­stadsbyggnadsprogram, som skall finansieras inom ramen för den priorite­rade utlåningen. Det får förutsätlas atl i denna reala planering även den fi­nansiella resursfördelningen beaktas.

Med utgångspunkt frän en sådan målsätt utveckling vad avser det priori­terade bostadsbyggandet bör ett självklart krav vara att det finansiella sy­stemet är utformat så att de av bostads-, sysselsättnings- och siabilise­ringspoliiiska skäl fastställda bostadsbyggandet kan nås. Föreligger en real planering måste det bedömas som mindre rationellt att en marknadsstyrd fördelning av finansiella resurser på kreditförsörjningsorarådet skall för­svära uppfyllelsen av en viss volym på bostadsbyggandet. Från denna ut­gångspunkt bör bostadsfinansieringen ordnas så alt en näst intill automa­tisk överenskomraelse kan nås mellan real planering och tillgången till fi­nansiella resurser.

Det föreligger enligt TCOs uppfattning icke heller några rimliga skäl att särskilda institut ombesörjer långfristig kreditgivning inom bostadsfinan­sieringen. För finansiering av dessa instituts kreditgivning krävs särskilda insatser från bankernas sida i form av obligationsköp. En bättre ordning torde vara att bankerna mera direkt ombesörjde den långfristiga bostads-kreditgivningen, icke minst med hänsyn till att bostadsinstituten är beroen­de av omfaitande finansiella tjänsier från bankerna.

Särskilt de problem, som varit förenade med fördelningen av byggnads-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               lOl

krediter mellan de olika bankgrupperna bör understrykas, och som i syn­nerhet under 1977-78 lett lill förseningar i byggstarterna. Del kan inte an­ses vara rimligt att förändringar eller omprioriteringar i bankernas utlå­ningspolitik får kraftiga återverkningar på möjlighelerna all genom bygg­nadskreditgivningen fullfölja en målsätt utveckling av bostadsbyggandet.

En övergång till en statlig totalfinansiering bör genomföras i etapper så att de kreditpolitiska effekterna kan bringas under kontroll. En sådan suc­cessiv övergång skulle exempelvis kunna innebära att byggnadskreditgiv­ningen i ett initialskede enbart omfattade bostadsbyggande för vissa speci­ficerade ändaraål. En annan möjlighel är att de långfristiga lånen betalas ut som förskott med utnyttjande av banksystemet som mellanhand.

Kommunala följdinvesteringar

Med bostadsbyggandet är förenat en rad kommunala följdinvesteringar. TCO vill understryka det väsentliga i att redan på planeringsstadiet den to­tala bostadsmiljön (service-, fritids-, arbets- och värdnadssektorerna) ga­ranteras en tillräcklig finansiering. Möjligheterna att kombinera bostads­byggandet med en god boendemiljö hänger idag nära samman med de fi­nansiella omständigheterna inom respektive kommuner. Reglerna för vilka följdinvesteringar, som är föremål för statlig belåning innebär också en tämligen godtycklig gränsdragning. En övergång till en statlig totalfinansie­ring bör därför ocksä leda till att en real planering av den totala bostadsmil­jön garanteras en tillräcklig finansiering.

Prioriteringsregler

Enligt kapitalmarknadsulredningen är del angeläget att en bättre över­ensstämmelse skapas mellan å ena sidan prioriteringsreglerna med avseen­de pä bosladsinslituiens kreditgivning och å den andra sidan bankernas köp av prioriterade bostadsobligationer, utgivna av bostadsinstituten. För detta ändamål föreslår utredningen all nuvarande bestämmelser, som inne­bär att bankernas köp av bostadsobligationer i alla lägen inräknas som priorilerade placeringar, las bort. Nuvarande bestämmelser innebär all placeringar, som från kreditpolitisk synpunkt räknas som prioriterade i bo­stadsinstitulen kan användas för utlåning lill oprioriterade ändamål, efter­som bostadsinstilutens utlåning endast till 90 procent skall omfatta priori­lerade ändamål. Bestämmelserna leder till att bankerna måste hålla bo­stadsobligationer lill ett värde som med 10 procent överstiger den utlåning för prioriterade ändamål som sker hos bostadsinstituten. Utredningen föreslår att bostadsinstitulen framdeles ger ut två obligationsserier, den ena avseende prioriterad utlåning hos bosladsinstituten, den andra för fi­nansiering av oprioriterad uflåning. TCO tillstyrker utredningens förslag på denna punkt. Kreditgivningen för oprioriterade ändamål kan därigenom på ett bättre sätl än i dagsläget anpassas lill krediimarknadsläget.

Utredningen ifrågasätter om det icke statsbelånade bostadsbyggandet bör ingå i den priorilerade kreditvolymen. Det kan diskuteras om inte det privalfinansierade småhusbyggandet bör konkurrera om krediluirymmet på den oprioriterade kreditmarknaden. TCO delar reservantens uppfatt­ning att enbart statsfinansieral byggande bör omfattas av gällande priorite­ringsregler.

Sammanfattningsvis förordar TCO av bostadspolitiska skäl en övergång till ett system med statlig totalfinansiering, innebärande såväl en integre­rad som en fullständig finansiering. För detta ändamål krävs icke inrättan­de av ett särskilt bostadsinstitut. Framför nuvarande ordning finner TCO

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                102

det också mer rationellt atl bankerna direkt ombesörjer den långfristiga kreditgivningen, inte minst med hänsyn till att bostadsinstituten är beroen­de av omfatlande finansiella tjänster från bankerna.

3.21    SACO/SR

SACO/SR instämmer i ulredningens avståndstagande från en statlig to­talfinansiering av bosladsbyggandet och kan därmed ej stödja ledamoten Knut Johanssons reservation i detta avsnitt.

SACO/SR delar utredningens motivering för förslagen all avlägsna de nuvarande kvoteringsreglerna för de tre bostadsinstilutens utlåning re­spektive att förkorta amorteringstiderna.

Utredningen framhåller att de för fastighetsägarna gynnsamma beskatt­ningsreglerna inneburit att ett system för förmögenhetsbildning utvecklats genom atl en hög inflationstakt sänker skuldernas realvärde samtidigt som hela den nominella räntekostnaden är avdragsgill. Utredningen anser att lösningen på detta problem bör sökas inom beskatiningssystemet för atl reducera hävstängseffekten på den egna kapitalinsatsens avkastning. Även SACO/SR har i remissvaret på skatteulredningen tagit upp denna möjlig­het. Andra sidan av det problem som här beröres är emellerlid att bankspa­rarna (nominalspararna) ivingas skatta även för inflationskompensationen och därigenom i regel få negativ behållen realavkastning. Denna sida av problemet löses inte med "hävstångsåtgärder"". Enligt SACO/SR:s upp­fattning bör därför i försia hand prövas den i föregående avsnitt antydda utvecklingen av skattesystemet mot en real beskattning av kapitalinkoms­ter/utgifter.

3.22    Svenska arbetsgivareföreningen

Föreningen har när del gäller avsnittet om bostadssektorns finansiering tagit del av remissyttrandet från Näringslivets Byggnadsdelegation och in­stämmer i delegationens synpunkier (se 3.28). Föreningen vill särskilt un­derstryka att den delar utredningsmajoritetens slutsats att inga väsentliga fördelar står alt vinna vid en övergång lill en statlig totalfinansiering av bo­stadsbyggandet.

Den nuvarande decentraliserade byggnadskreditgivningen innebär ett värdefullt samband mellan in- och utlåning. Vidare är nuvarande pluralis­tiska struktur mer utvecklingsbefrämjande än ett system där staten ensam svarar för huvudparten av finansieringen av byggandet. Det statliga över­tagandet skulle endasl gälla nytillkommande statliga lån. medan bostads­instilutens verksamhet skulle fortsätta som hittills för icke statligt belånat byggande. Förvaltningskostnaderna i bosladsinstituten reduceras därför knappast mer än ökningen av statens förvaltningskostnader. Bankernas or­ganisation för byggnadskreditgivning kan inle heller avvecklas i och med att krediterna till icke statligt belånat byggande kvarstår och bankerna fort­farande skulle svara för finansiering av topplån m. m.

3.23    LRF

Som utredningen framhåller har bostadssektorns finansieringssystem ut­vecklats så att det statligt finansierade bostadsbyggandet nu huvudsakli­gen är oberoende av kreditmarknadsläget. De brister i systemets funk­tionssätt som vid skilda tillfällen konstaterats har efter hand reducerats.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               103

Bankinstiluten svarar för byggnadskreditgivningen, medan den långfrisiiga belåningen avlyfts till särskilda bostadsinstitut. Den separata kreditgiv­ningen under byggnadstiden medverkar lill alt byggnadsprogrammen kan genomföras oberoende av tillgängen på långt kapital, samtidigt som lånta­garen ej drabbas kostnadsmässigt vid väntan på avlyft. Bankema har kun­nat omvandla byggnadskrediter motsvarande bottenlån till s. k. mellankre-diter. Mellankrediterna får liksom bostadsobligationerna ingå bland priori­terade placeringar vid beräkningen av bankernas likviditetskvot. Genom årliga förhandlingar med kreditinstituten har tillgängen på långfristiga lån tillgodosetts. Kreditinstituten hardärvid åtagit sig förvärva bostadsobliga­tioner. Kreditförsörjningen tryggas i sista hand med stöd av den kreditpoli­tiska lagstiftningen som ger möjlighet för myndighetema att inte bara före­skriva den volym bostadsobligationer som kreditinstituten har att förvärva utan också atl ålägga en individuell bank att svara för byggnadskredit till angivet objekt.

Bostadsbyggandets kreditförsörjning har således i allt väsentligt tryg­gats. Utredningen har därför ej ansett betydande reformer vara erforderli­ga. Emellertid föreslås de nuvarande kvoieringsreglerna för bostadsinsti­lutens utlåning avskaffas. Avsikten är främst att lösa knytningen mellan icke prioriterad utlåning och den prioriterade, vilket f. n. sker utan avseen­de på kreditmarknadsläget och situationen på byggmarknaden. I stället föreslår utredningen att kvoteringssystemet ersätts med en ordning där bo­stadsinstitut ger ul obligationer av två slag, varav det ena helt skall avse ut­låning till prioriterade ändamål. LRF anser att det är angeläget att den icke prioriterade utlåningen anpassas till kapitalmarknadens villkor i övrigt. Särskilt fäster LRF vikt vid att volymen bostadsobligationer som skall för­delas mellan olika kreditinstitut minskar. Vidare bör, som ulredningen föreslår, en granskning ske av principerna för vilka objekt som bör räknas som prioriterade ändamål på kreditmarknaden.

Beträffande amorteringstidema för botlenlän har utredningen konstate­rat att dessa framslår som orimligt långa, särskilt vid lillämpningen av en annuitetsplan där amorteringarna i början av lånets löptid är mycket små. Därför föreslås atl amorteringstiderna sänks vad gäller flerfamiljshus från 60 till 50 år och från 50 till 40 år för småhus, Dessulom förordar utredning­en att övre gränsen för bostadsinstitutens bottenlån till småhus inte höjs snabbare än lånetaket för statliga bostadslän, LRF vill understryka dessa förslag vilka dels ger en förbättrad anpassning till låneobjektets ekonomis­ka livslängd och dels med tanke på att ökat sparande åter kanaliseras till kapitalmarknaden.

1 de bedömningar som kapitalmarknadsulredningen gjort ligger även räntebindningstiderna och det förhållandet att förmögenhetsöverföringar kan ske mellan långivare och låntagare vid olika kreditpolitiska lägen. För långivarna på kapitalmarknaden kan detta få besvärande effekter för olika åtaganden.

LRF vill betona betydelsen av räntebindningstiderna. Det är i detta syfte som LRF vill föreslå en ökad flexibilitet i bosiadsfinansieringen. Räntevill­koren och amorteringstiden bör ges en ändamålsenlig utformning så att den starka bindningen av kapital i möjligaste mån förminskas. Utrymmei på den långa kapitalmarknaden bör tillvaratas på ett sådant sätt att det in­nebär ett effektivare utnyttjande. De av utredningen föreslagna förändring­arna bör därför i några avseenden enligt LRF:s mening få en mera långtgå­ende utformning. Särskilt vill LRF peka på amorteringstidema för småhus. Annuiteterna bör komma i ett rimligare förhållande till de starkt stegrande

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                     104

fastighetspriserna. Del bör i detla avseende även övervägas lämplighelen av differentierade amorteringslider, vilkel kan öka möjligheten till sparan­de hos olika kategorier.

Ulredningen har vidare övervägt en total statlig bostadsfinansiering. LRF vill härvid framhålla att olika vägar måste prövas för att förbättra ka­pitalmarknadens funktionssätt, framförallt med avseende på bostadsfinan­sieringssystemets konsekvenser för övriga seklorer.

3.24    Sveriges industriförbund och Svenska handelskammarförbundet

Vi har här tagit del av yttrande från Näringslivels Byggnadsdelegalion (se 3.28) och kan instämma i de synpunkter på bostadssektorns finansie­ring som här kommer till uttryck. Vi vill särskilt framhålla att vi delar ut­redningsmajoritetens uppfattning om att några väsentliga fördelar inte kan vinnas genom en övergång till statlig totalfinansiering av bostadsbyggan­det.

3.25    Svenska företagares riksförbund

Näringslivets Byggnadsdelegalion har framfört synpunkter på finansie­ring av bostadssektorn. Förbundet ställer sig bakom Näringslivels Bygg­nadsdelegations synpunkter (se 3,28) och understryker det nödvändiga i att även bostadsbyggandet underkastas en fungerande marknad. En statlig totalfinansiering av bosladsbyggandet skulle, beroende på dess omfatt­ning, bli ett allvarligt hot mot kapitalmarknadens funktion i övrigt.

3.26    Svenska kommunförbundet

Utredningen föreslår--- alt nuvarande kvoteringsregler för bostads­
institutens utlåning avskaffas och ersälls med en ordning där bostadsinsti­
tuten ger ut obligationer av två slag.

Den ena obligationstypen skall hell avse utlåning till priorilerade ända­mål och räknas som prioriterade placeringar för bank- och försäkringsinsti­tut. Den andra obligationslypen får användas för finansiering av icke prio­riterade ändamål och underställas emissionskontrollen på samma sätt som t. ex. komraunobligationer och skall inte räknas som prioriterade place­ringar för banker och försäkringsinstitut.

Detta förslag kan komma all försvåra den kommunala upplåningen på två sätt. Konkurrensen om utrymmei på den befintliga kapitalmarknaden torde komma atl skärpas ytterligare eftersom ännu en obligationstyp kom­mer in under emissionskontrollen. Bostadsinstilutens oprioriterade utlå­ning har även kunnai komma kommunerna till del. Då denna utlåning för närvarande är kopplad till bosladsinslituiens prioriterade utlåning obe­roende av rådande kreditmarknadsläge har kommunerna även under tider med restriktiv kreditpolitik kunnat placera vissa lån.

Styrelsen motsätter sig inte att de ovannämnda förslagen genomförs men noterar att förslagen kan komma att ytterligare försvåra kommuner­nas upplåningsmöjligheter i framtiden. Det är eraellertid allt mer angeläget att nybyggda oraråden ges fullgod kommunal service framförallt ifråga ora skola, social oravårdnad och fritidsaktiviteter.

Styrelsen förutsätter därför att till den prioriterade ändamålssektorn räknas väsentliga delar av bostadsbyggandets följdinvesteringar.

Noteras bör dock att utredningen också lägger frara vissa förslag som

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                    105

enligt styrelsens mening kan inverka gynnsamt på den organiserade låne­marknaden ulan all kommunsektorns ulrymme riskerar alt beskäras. Så­lunda föreslår utredningen att amorteringstiderna för bostadsinstitutens kommande utlåning förkortas, vilket innebär en ökad omsättning på kapi­talmarknaden.

Styrelsen vill starkt betona vikten av en frikiionsfri kreditförsörjning så att förseningar i igångsättningen inte uppstår. Om förseningar på grund av otillräcklig krediiförsörjning även i fortsättningen uppkommer fmns det enligt styrelsens mening anledning att ånyo överväga de problem som sam­manhänger med en statlig totalfinansiering av bostadsbyggandet.

3.27 Svenska riksbyggen förening u. p. a.

Utredningen föreslår inga siörre förändringar i del system som f. n. till-lämpas för bostadsbyggandets kapitalförsörjning. Motiveringen är att det har fungerat tillfredsställande. De svårigheler som drabbat bostadsbyggan­dets kapitalförsörjning förutsätts uppvägas av att motsvarande svårigheter kunnat undvikas eller åtminstone mildras inom andra delar av den ekono­miska verksamheten, främst exportindustrin, vars investeringsbehov det under senare tid varit nödvändigt att prioritera.

Vi ifrågasätter mycket starkt riktigheten i utredningens resonemang i dessa avseenden.

Bostadsfinansieringen har inte fungerat tillfredsställande under senare tid. Inte heller har brisler i bostadsfinansieringssystemel kompenserats inom andra sektorer.

Kreditgivningen till bostadsbyggandet följer inte de intentioner som fast­lagts i överenskommelsen mellan statsmakterna och bankerna. Redan i mars 1978 - dvs. inom två månader efter det att överenskommelse om 1978 års kreditivförsörjning träffats - kunde vi konstatera att projekt mol­svarande inemot 20% av vår planerade och av respektive kommun till bo­stadsstyrelsen för finansiering under året anmälda produktion inte kunde få kreditiv. På från bostadsförsörjningssynpunkt godtyckliga grunder stop­pades projekten och hänvisades till särskilda förhandlingar mellan länsbo­stadsnämnd och kreditinstitut såsom "nödlidande". Förhållandena var likartade 1977. En sådan ordning kan inte kallas tillfredsställande.

1 bostadsfinansieringssystemel har låneunderlag och pantvärde en viktig roll även från kapilalanskaffningssynpunkt, vilket i della sammanhang är av intresse. Upp till panivärdet är finansieringen prioriterad. Flertalet pro­jekt kan emellertid endast genomföras till en produktionskostnad som överstiger pantvärdet. Storleken och spridningen av denna underbelåning vid projektens slutliga finansiering redovisas inte i bearbetad offentlig sta­tistik utan endasl i projektens preliminära skede. Ofullständigheter och systematiska tillrättalägganden i detta tidiga skede leder till att tillgänglig statistik i detta fall är mycket otillförlitlig. Klart är emellertid att främst bo­stadsföretag som arbetar enligt självkostnadsprincipen - bostadsrättsför­eningar och allmännyttiga bostadsföretag - måste konkurrera på kapital­marknaden med bl.a. exportindustrin för alt klara finansieringen över pantvärdet. Och denna är som bekant lika nödvändig för atl ett projekt skall kunna komma igång som den prioriterade finansieringen inom pant­värdet.

Det säger sig självt att självkostnadsföretagen inom bostadssektorn sär­skilt i tider av kreditknapphet har mycket svårt att klara sig i denna kon­kurrens.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                    106

Den vanligaste följden av dessa svårigheter är en försenad igångsättning. Ofta kombineras denna försening med kvalitetsraässiga prutningar i pro­jekten. Delta görs för att man i någon mån skall kunna sänka kostnaderna. Helt följdriktigt resulterar de kvalitetsmässiga prutningarna i ökat repara­tions- och underhållsbehov. Den paradoxala konsekvensen blir på sikt större anspråk på kapitalmarknaden än som skulle ha förelegat vid ett kva­litetsmässigt bättre och följaktligen dyrare utförande från början!

Självfallet föreligger heller inget samband mellan ett bostadsprojekts angelägenhetsgrad från bostadsförsörjningssynpunkt och frånvaron av fi­nansieringssvårigheter i form av underbelåning. Bostadspolitiskt slår säle­des systemet blint.

Det finns vidare ingenting som säger att de investeringar som kreditinsti­tuten prioriterar före "toppbelåning" av bostadsbyggnadsprojekt skulle vara de mest angelägna från andra synpunkter än de som dikteras av långi­varnas kortsiktiga avkastningsförvänlningar. Några fördelar av den olill­räckliga bostadsfinansieringen i form av bättre kapitallillgång för angeläg­na investeringar kan inte dokumenteras.

Det finns således goda skäl påstå att bostadsfinansieringen inte heller i de fall systemet kan tillämpas enligt intentionerna - genom att begränsa topplånen - fungerar tillfredsställande.

Uppdelningen av bostadslångivningen på ett kreditiv under byggnadsti­den och slutliga lån framstår alltmer omotiverad. Vi har inte kunnat finna att del i annat än mycket säregna undantagsfall kan finnas motiv för den högre ränta och dubblerade riskprövning som den tudelade belåningen bl. a. innebär. Däremoi framstår fördelarna med en integrerad finansiering allt klarare. Den långa väntetid som f n. föregår ett avlyft av byggnadskre­ditiv lättar i sig inte trycket på kapitalmarknaden. Den mest synliga effek­ten lorde vara högre räntekostnader och därmed högre boendekostnader än som skulle varil fallet vid snabbare avlyft. Att svenskt bostadsbyggande lärt sig leva med ett system raed dessa inslag hindrar inle atl systeraet även på denna punkt måste anses vara allt annat än tillfredsställande.

Allt bostadsbyggande förutsätter omfattande koraraunala investeringar i vägar, skolor m. m. eller alstrar behov av sådana investeringar. En god service till medborgarna och en god hushållning med ekonomin i samhälls­utbyggnaden förutsätter att bostadsinvesteringar och därav betingade kommunala investeringar kan samordnas i tiden. Då normalt endast lånefi­nansiering är aktuell belyder detta att en saraordning av långivningen har stora fördelar. Det nuvarande bosladsfinansieringssyslemet innehåller i sig inga incitament till sådan samordning.

Sammanfattningsvis kan konstateras att nuvarande bostadsfinansie­ringssystem i ett flertal avseenden visar brister som inte utan vidare bör godias. Även Riksbanksfullmäktige har i sin årsredovisning noterat att bo­stadsfinansieringen inte fungerat tillfredsställande.

Vi vill inte förneka att vissa av de brister sora har påpekats skulle kunna avhjälpas med lämpliga åtgärder. Exempelvis skulle en mera beslämd upp­följning av överenskommelsen med bankerna kunna förhindra att projekt som i övrigi är klara för igångsättning inte får kreditiv. Färska erfarenheter visar emellertid alt garantier för ett sådant bestämt handlande från stats­makternas sida uppenbarligen inte står att få,

Problemel med underbelåningen skulle säkert också med god vilja kun­na bemästras inom det nuvarande systemet. Möjligen skulle också snabba­re avlyft av byggnadskreditiv kunna ordnas,

Saraordningsförsök mellan olika institutioner inom det aktuella området

 

Prop. 1978/79:165   Bilaga 3                                     107

har emellertid hittills utmärkts av en stor tröghet. Vi ställer oss därför mycket tveksamma till om de samhällsekonomiskt nödvändiga förenkling­ar och samordningar i systemet som vi efteriyst verkligen kan genomföras ulan att helt nya institutionella former etableras för ändamålet. 1 all syn­nerhet gäller delta samordningen mellan bostadsinvesleringar och därav betingade kommunala investeringar.

Enligt vår mening är del således nödvändigi att bostadsfinansieringssy­stemel ses över och organiseras om i princip i enlighel med de synpunkter som anförts i Knut Johanssons reservation. Endast på del sättet tror vi att det skall vara möjligt att få till stånd den ganska självklara ordningen att fi­nansiella resurser i nödig omfattning finns tillgängliga för den samhällsut-byggnad som statsmakterna genom beslul om bosladsbyggnadsram anser nödvändig och möjlig.

Ändringar i systemet medför i sig inle större tillgång på kapital om man bortser från besparingar genom en ökad rationalitet. Även om effekten be­gränsas till att statsmakterna kan la ställning till resurstilldelningen eller åt­minstone få kännedom om resurstillgängen i samband med beslutet om bo­stadsbyggnadsramar skulle detta vara en avsevärd förbättring i förhållande lill den situation som råder i dag.

Utredningens förslag i övrigt är av förhållandevis marginell betydelse för bostadsfinansieringen. I vissa avseenden har dock förslagen konsekvenser som det finns anledning att beakta.

De föreslagna kortare amorteringstiderna för bottenlånen leder självfal­let inte bara till bättre tillgång på kapital utan också till högre boendekost­nader. Ett genomförande av förslaget ger en ytterligare ekonomisk belast­ning för nyproduktionen, där boendekostnaderna redan nu är ogynnsamt höga i förhållande till kostnaderna i det äldre beståndet.

Vi förutsätter att dessa konsekvenser närmare uireds och bemästras i ett samlat bostadspolitiskt perspektiv.

Vi förordar således att de synpunkter som anförts i Knut Johanssons re­servation och i vårt yttrande läggs till grund för utformningen av bostadsfi­nansieringen i framtiden.

3.28 Näringslivets byggnadsdelegation

Det vore av stor samhällsekonomisk betydelse om stödet till bostads­sektorn i större utsträckning utformades med hänsyn lagen till behovet av en friare kapitalmarknad. Genom nuvarande bostadsfinansieringssystem har de boendes räniekostnader släppt kontakten med marknadsräntans ut­veckling. Man behöver således inte riskera att hyresnivåerna i det statsbe­lånade beståndet påverkas om mera marknadsmässiga kreditvillkor skulle börja tillämpas. Den nuvarande regleringspolitiken orsakar samhällseko­nomiska förluster i form av mindre effektivt kapitalutnyttjande och ett otillräckligt sparande.

Prioriteringssystemet

Sannolikt kan avsevärda effektivitetsvinster nås med ett kapitalförsörj­ningssystem som fungerar utan omfatlande kontroller och fysiska regle­ringar. I ett kortare perspektiv får man emellerlid övergångsvis fortsätla att tillämpa en prioriteringsordning. Denna bör kunna avvecklas, genom att nyutgivna bostadsobligationer förräntas marknadsmässigt. Redan nu syns del rimligt, atl som ulredningen föreslår, låta del opriorilerade byg­gandet i princip bli finansierat med obligationer som utges på marknads-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                108

mässiga villkor. Ett absolut krav är därvidlag all utredningens förslag om emissionskontroll inte fullföljs samt alt förändringar i gränsdragningen för den prioriterade sektorn inte görs.

Låneformer

Delegationen instämmer i kapitalmarknadsulredningens slutsatser be­träffande indexlån. Ett införande av indexreglerade lån på bostadsmarkna­den är förknippat med betydande svårigheler. Det faktum att försök i ut­landet med indexlån måste avbryias talar också för atl indexlånesystemet är en teoretisk konstruktion som är svår att förena med marknadens krav på smidighet.

De räntejusteringsklausuler som börjal tillämpas på långa lån under 1977 är enligt delegationen en betydelsefull nyhet. Följs denna ordning med av­talade räntejusteringar vid konverteringstillfällena av en fortsatt utveck­ling av låneformer som anpassas till de individuella investeringsobjeklens förväntade räntabilitet motverkas inflationens snedvridande effekter och marknaden kan "växa ur" de problem som nominella låneformer medför.

Totalfinansiering av bostadsbyggandet

Utredningens ingäende analys av frågan om en statlig totalfinansiering utmynnar i att en sädan ordning inte skulle medföra några väsentliga förde­lar för låntagarna. Delegationen delar helt denna uppfattning. Tvärtom kan detta medföra nya komplikationer.

Bosladssparande och ökad självfinansieringsgrad

Sparandels otillräcklighet berörs utförligt av kapitalmarknadsulred­ningen. De perspektiv som avtecknar sig tyder enligt delegationen entydigt på ett stort behov av bostadssparande och höjd självfinansieringsgrad inom bostadssektorn.

Det nuvarande skattesystemet försvårar starkt ett mera utbrett hushålls-sparande. När flertalet inkomsttagare har mycket högt marginalskatte­tryck ler sig ett åriigt avdragsgillt sparbelopp lika för alla inkomsttagare som tämligen neutralt fördelningspolitiskt sett, Ell obeskattat individuellt sparande om ca 5000 kr/år skulle väsentligt underlätta kapitalbildning och lösa balansproblem i samhällel. Ett sådant skatleslimulerat sparande kan utnyttjas av hushållen på flera sätt förutom till bostadssparande bl, a. för livförsäkrings- och pensionssparande.

Självfinansieringsgraden höjs om den hushållsförvaltade seklorn på bo­stadsmarknaden utökas, vilket skulle underlättas om också flerfamiljshu­sen ges samma skattemässiga och lånemässiga behandling som småhusen.

Förenklad bostadslångivning

En angelägen reform vore vidare atl förenkla administrationen i fråga
om lånevillkor och byggbestämmelser. Beslämmelserna om låneunderlag
bör kunna omformas så att statliga lån kan utgå med schablonbelopp.
Även räntebidrag skulle kunna utgå enligt schabloner. Med schablonmelo­
der bortfaller behovei av detaljerad kostnadskontroll och stegrade bygg­
nadskostnader leder enbart till att det statliga finansieringsstödet relativt
sett minskar. Något egentligt behov av kostnadstak skulle därmed inte
längre finnas.
------ (Se 1.23)

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                    109

Prioriteringssystemet

Utredningen föreslår som framgåti alt kvoteringsreglerna (90/IO-regeln) för bostadslån avskaffas. En uppdelning föreslås av obligationsutgivning­en, där den ena obligationstypen skall tillgodose den med statens bostads-långivning förknippade priorilerade låneseklorn, medan den andra lypen, som skall tillgodose den opriorilerade sektorn, inle får räknas som priorite­rade placeringar för bank- och försäkringsinstitut. Även de oprioriterade obligationerna underställs enligt ulredningens förslag emissionskontroll.

Fortsatta regleringar framställs i betänkandet som en närmast ofrånkom­lig lösning dä del gäller bostadsmarknadens kapitalförsörjning. Delegatio­nen kan inte dela detta synsätt. Atl tillgodose det prioriterade bostadsbyg­gandet med obligationer, vars förräntning inte motsvarar marknadens krav, är i princip en dold subvention. En sådan ordning borde inte behövas vid sidan av nuvarande räntegarantisystem. Kostnaderna borde tväriom kunna framkomma som en politisk prioritering, som betalas över stads-budgeten. En marknadsmässig förräntning har självfallet intresse också i system, som byggs upp med ett omfattande obligatoriskt sparande i offent­lig regi, såsom nuvarande AP-fondsmedel. Utan en tillfredsställande för­räntning riskerar avgiftskraven stegras på ett sätt som kan bli alltför be­tungande till nackdel för företagen och en tryggad sysselsättning på arbets­marknaden.

Utredningen framhåller AP-fondens stagnation och väntade avtrappning som ett växande problem, inte minsl för bostadssektorn som i stor omfatt­ning försörjs med fondmedel. Det förtjänar diskuteras, om ett mer omfat­tande obligatoriskt sparande i offentlig regi ger ett effektivt bidrag lill att lösa balansproblemen i ekonomin. Det är t.ex. ovisst om ett system med arbetsgivareavgifter respekteras tillräckligt vid löneförhandlingar genom avräkning mot tillgängligt realekonomiskt utrymme. Beaktas inte de eko­nomiska begränsningarna uppstår lätt inflationseffekter. Samma sak blir följden om naturliga sparstimulanser - t.ex. bosladssparande begränsas och ersätts av omfattande offentlig finansiering.

Jämfört med obligatoriska sparformer kan således stimulanser till ett ökal spontant hushållssparande vara atl föredra för att nå en tillräcklig ka­pitalbildning i samhället, i synnerhet om sparformen får en tillräcklig bredd.

Delegationen finner det således angeläget alt pröva nya meioder för att nå ett tillräckligt sparande i samhället som alternativ till fortsatta reglering­ar genom prioriteringssystem, emissionskontroller osv., i synnerhet i ett längre perspektiv. Sannolikt finns också avsevärda effektivitetsvinster i att söka nä ett kapitalförsörjningssystem, som fungerar utan omfatlande kon­lroller och fysiska regleringar. I ett senare avsniii kommer vi därför all skissera en modell för tänkbara utvägar att stimulera ell avsevärt vidgai hushållssparande, bl.a. för bostadsändamål, som kan bidra till att trygga bostadssektorns kapitalförsörjning.

I ett kortare perspektiv får man övergångsvis fortsätla att tillämpa en prioriteringsordning. Denna bör kunna avvecklas, bl. a. genom att nyutgiv­na bostadsobligationer förräntas marknadsmässigt.

Enligt delegationens uppfattning syns det redan nu rimligt, alt som ut­redningen föreslår, låta det oprioriterade byggandet i princip bli finansierat med obligationer som utges på marknadsmässiga villkor. Ett absolul krav är därvidlag att ulredningens förslag om emissionskontroll inte fullföljs, samt att andra förändringar i gränsdragningen för den prioriterade sektorn inle görs.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                     110

Då del gäller den prioriterade sektorn bör denna inrymma inte bara det statligt belånade bostadsbyggandet utan - som hiuills - även icke statligt belånat bostadsbyggande. De restriktioner som ulredningen diskuterar för frifinansierade småhus medför risker för nya regleringar, som medför svå­righeter för planering och igångsättning. Det icke statligt belånade småhus­byggandet fungerar som en både välbehövlig och viktig sysselsättningsre­serv och bidrar till att underlätta bostadsförsörjningen ulan belastning för det allmänna. Restriktioner för att begränsa den efterfrågan som finns ter sig också tvivelaktiga från principiell synpunkt, då det gäller konsumenter­nas valfrihet i ett fritt samhälle.

Den oprioriterade sektom kommer att omfatta icke statligt belånade bu­tiker, lokaler, serviceinrättningar som betjänar bostadsbebyggelsen samt icke slatligt finansierade ombyggnader och överlåtelser av äldre fastighe­ter.

Vidare komraer sektorn med den avgränsning, som vi nu diskuterar, också att omfatta bl. a. finansiering av överkoslnader och finansieringsbe­hov i samband med omläggning av tidigare fastighelskrediter.

Alla dessa ändamål fyller väsentliga funktioner på bostadsmarknaden. Brisiande finansiering betyder exempelvis slörningar i planerad igångsätt­ning. Lokaler och butiker återigen utgör viktiga bostadskomplement. Även omsättningen på bostadsmarknaden är en vikiig angelägenhet för att bostäderna skall kunna utnyttjas på ett optimalt sätt.

Byggnadsverksamheten inom denna oprioriterade sektor är i princip un­derkastad särskild tillståndsgivning genom igångsättningstillslånd, som prövais främsi från konjunktur- och arbetsmarknadspolitiska synpunkter. Delta byggande slår därmed under direkt kontroll från samhällets sida från utgångspunkter som i stora stycken överensstämmer med de övervägan­den som kan bli aktuella också från kapitalmarknadssynpunkl. I vart fall kan sådana hänsynstaganden mycket väl vägas in i den tillståndsgivning och reglering enligt lagstiftningen om igångsättningstillstånd, som myndig­heterna redan har i sin hand. Det ter sig föga rationellt alt arbeta med dubbla regleringar från samhällets sida för likartade syften. Har ett projekt bedömts angeläget att genomföra och fått tillstånd för igångsättning, bör del givetvis inte samiidigi försvåras och ifrågasättas genora annan lill­slåndsgivning, som leder till oförnuftiga störningar i av samhällel redan prövad verksamhei.

Mot denna bakgrund vill delegaiionen förorda all den av utredningen fö­reslagna emissionskontrollen för denna typ av byggande inte införs. 1 stäl­let bör obligationsutgivning på marknadsvillkor få tillgodose hela den opriorilerade bostadssektorn utan ytterligare hinder i form av emissions­kontroller.

Vad gäller amorteringstiderna för icke prioriterad bebyggelse, som skall finansieras med obligationer utgivna med marknadsvillkor, vill delegatio­nen framhålla att faslighetslånen raåste få löptider som medger en rimlig kostnadsutveckling inom den oprioriterade sektorn.

Dessutom bör möjlighel öppnas att låta delar av den icke prioriterade sektorn överföras till prioriierad bebyggelse, när anspråken från den prio­rilerade seklorn är låg såväl på reala resurser som på kapital, dvs. en anti-cyklisk hantering av prioriteringsbestämmelserna i syfte alt stimulera icke prioriterad bebyggelse, när reala resurser finns tillgängliga. Detta i motsats till dagens läge då 90- lO-regeln innebär att om den priorilerade bebyggel­sen minskar, så minskar även raöjligheterna atl finansiera icke prioriterad bebyggelse.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               111

Låneformer m. m.

Som ulredningen framhåller, är införandet av indexreglerade lån enbart för bostadsmarknaden förknippat med belydande problem, bl. a. beroende på den särreglering som därmed skulle uppstå på en del av kapitalmarkna­den. Att övergå till indexlån på hela kapitalmarknaden medför än mer svåröverskådliga problem. Det faktum atl försök i utlandet med indexlån till sist måst avbryias talar givetvis, som utredningen framhåller, också för att indexlånesystemet är en leoretisk konstruktion som är svår all förena med marknadens krav på smidighet.

Delegationen får med hänvisning till del sagda insiämma i kapitalmark­nadsutredningens slutsatser beträffande indexlån. Delegationen motsätter sig inte heller utredningens förslag om förkortade amorteringslider för bo­stadsobligationer och bostadsinstitutens kreditgivning.

De räntejusteringsklausuler som börjal lillämpas på långa lån under 1977 är enligt NBD en betydelsefull nyhet. Lånemarknaden har varit praktiskt tagel helt i avsaknad av förnyelse under läng tid. Vi har länge haft behov av förändrade låneformer som verkar inflationsdämpande och nära ankny­ter till investeringsobjektens betalningsflöde. Följs denna ordning med av­talade ränlejusleringar vid konverteringstillfällena av en fortsaU utveck­ling av låneformer som anpassas till de individuella investeringsobjektens förväntade räntabilitet motverkas inflalionens snedvridande verkningar och marknaden kan "växa ur" de problem som nominella låneformer med­för.

Utredningen diskuterar vidare huruvida tilltron till den svenska kapital­marknaden påverkas av om kreditgivningen till bostadsmarknaden sker via statsobligationer eller bostadsobligationer. Kapitalmarknadsutred­ningen anser frågan svårbedömbar. I anslutning härtill bör det framhållas att frågan om direkt statligt ansvar för obligationerna är av underordnad betydelse, dä som nu staten genom räntesubventioner svarar för 2/3 av ob­ligationernas förräntning i nybyggda fastigheter. Omfattningen av dessa of­fentliga åtaganden innebär de facto att bostadsobligationernas värde är di­rekt avhängiga av den statliga subventionspolitiken. Nya låneformer som möjliggör lägre inslag av subventioner blir således angelägna också för atl minska belastningen på statsbudgeten.

Kapitalmarknadsulredningen föreslär ett antal väsenlliga förändringar i lagen om försäkringsrörelse. Förslagen innebär bl. a. alt den s. k. fria sek­torn vidgas från 10 till 20% av försäkringsfonden och att i de mot försäk­ringsfonden redovisade värdehandlingarna fär inräknas skuldförbindelser i fastigheter värderade med ledning av uppskatlningsvärden istället för taxe­ringsvärden.

De föreslagna åtgärderna är betydelsefulla för kapitalmarknadens funk­tionssätt och för fastighetsfinansieringen. Delegaiionen tillstyrker dessa förändringar.

Totalfinansiering av bostadsbyggandet

Det viktigaste motivet för en totalfinansiering har, enligt vad utredning­en visar, varit önskemålet att varaktigt förebygga de friklionsproblem för bostadsfinansiering som existerat.

Ulredningens ingående analys av frågan om en statlig lolalfinansiering utmynnar i slutsatsen att ett införande av en sådan ordning inte skulle med­föra några väsentliga fördelar för lånlagarna varken genom integrerad eller fullständig finansiering. Delegationen instämmer helt i denna uppfattning. Tvärtom kan della, som delegaiionen framhållit i lidigare remissvar på boendeutredningarna, medföra nya komplikationer.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                     112

Kapitalmarknadsulredningen visar atl effekien på kapitalmarknadens funktionssätt av ett institut för totalfinansiering blir beroende bl. a. av om institutet antages finansiera sin utlåning via egen upplåning eller via stats­budgeten. Ulredningen framhåller enligt delegationens uppfattning helt riktigt, att en lösning där ett statligt bostadsinstitui finansierar långivning­en med egen upplåning på kreditmarknaden inte medför några fördelar ur upplåningssynpunkt jämfört med nuvarande system.

Finansieringssystemets nuvarande uiformning med en uppdelning mel­lan kortfristiga lån under byggnadstiden och långfristiga lån under fastighe­ternas förvaltningsskede är ett bra sätt atl anpassa finansieringen till kre­dilmarknadens förhållanden. Enligt delegationens uppfattning har utred­ningen fog för slutsatsen att situationen med låneköer i bosladsinstituten är en följd av en ekonomisk-politisk avvägning och att detta inle kan tas som inläkt för brister i det institutionella systemet. Bostadssparande och ökad självfinansieringsgrad inom bostadssektorn

Sparandets otillräcklighet berörs, sora tidigare påpekats, utförligt av ka­pitalmarknadsutredningen. Utredningen pekar bl, a, på AP-fondemas av­tagande betydelse som kapitalförsörjningskälla för bostadsmarknaden och de växande subventionerna till hyressektorn. De perspektiv som avteck­nar sig tyder enligt delegationens uppfattning entydigt på ett stort behov av bostadssparande och höjd självfinansieringsgrad inora bostadssektorn för aU vår framtida bostadsförsörjning skall kunna tryggas. Bostadssektorns stora spamnderskott kommer visseriigen att påverkas i positiv riktning av de förkortade ränlebindningstider som introducerats på obligationsmark­naden. Likaså kommer den snabbare avtrappningen av räntesubventioner­na som föreslagils vårriksdagen att leda till minskade anspråk på statliga subventioner, och växer nya finansieringsformer fram i enlighet med vad som sagts ovan under avsnittet låneforraer kan dessa också på sikt dämpa sparunderskottel. Sektoms sparande komraer emellertid även med beak­tande av dessa förändringar att vara starkt negativt under överskådlig tid. Det finns därför anledning att överväga ocksä andra åtgärder som kan le­da till ökad självfinansiering samtidigt som hänsyn tas till att efterfrågan och produktionen bör hållas uppe.

Ett ökat hushållssparande kan åstadkommas, om konsumentema er­bjuds delta i bostadsfinansieringen inom alla områden av bostadsmarkna­den, del vill säga utöver småhussektorn även de flerfamiljshus för vilka en stabil efterfrägan finns. Ett sätt att uppnå detta på är att öka andelen bo­stadsrätter på marknaden.

En egen boslad har visat sig vara ett av de raest attraktiva målen för hus­hållens sparande. Ökas den sektor av bostadsmarknaden inom vilken hus­hållen tillåts delta, kommer också det samlade sparandet att öka. Den ge­nom förhandlingsuppgörelser reglerade hyresmarknaden ger inte ett riktigt mått på konsumentemas betalningsvilja. Ett klart tecken på detta är den omfattande "svarta" lägenhetshandeln i innerstadsdelar i våra större stä­der. Likaså är de höga värdena på bostadsrättslägenheier i attraktiva lägen delvis ett utiryck för samma sak. Underlättas en omvandling av hyresbo­städer till bostadsrätter samtidigt med att nyproduktionen i flerfamiljshus i ökad utsträckning inriktas på bostadsrättslägenheter, kan bostadssparan­det få högre prioritet och hushållens konsumtion anpassas bättre till till­gängligt utrymme. Effekten, utöver ökad kapitalbildning, kommer också att visa sig i betalningsbalansen vad gäller efterfrågan på varor med hög importbenägenhet.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               113

Skattestimuleral bostadssparande

Del nuvarande skattesystemet försvårar starkt ett mera utbrett hushålls­sparande - 60-80% av intjänad inkomst dras genom marginalskatterna in till offentlig verksamhet för de flesta inkomstgrupper. Nuvarande syslem lenderar atl begränsa viljan till arbetsinsatser, vilket får återverkningar bå­de på våra ekonomiska balansproblem och möjligheten att förbättra kapi­talförsörjningen i samhällel.

En utväg att söka komma tillrätta med dessa problem är bl. a. att stimu­lera ett ökat sparande med marginalskattelättnader, så att avdrag vid be­skattningen medges för att öka hushållssparandet. Förslag med detta syfte har också framlagts av regeringen. Klarl är alt ell betydande iniresse finns för målsparande bland hushållen. Eu vidgat hushållssparande för bl. a. bo-siadsanskaffning kan därför vänlas få stor praktisk effekt för kapitalbild­ningen i det läge som nu råder. Visserligen ligger det en spareffekt i de höga kapitalkostnader som betalas inom den av hushållen själva förvaltade bostadssektorn (egnahem, bostadsrätt), speciellt om räntebetalningarna betraktas som realamortering till den del de utgör inflationskompensation. En begränsning som följer av detta är dock alt huvuddelen av sparandet sker efter bosladsanskaffningen.

Ett utökat sparande på bostadssektorn behöver stimuleras även före hushållens bostadsanskaffning. Enligt delegationens uppfattning kan detta också ske genom en fortsatt utbyggnad av de sparstimulerande åtgärder som redan föreslagits av regeringen. Det bör vara möjligt alt genom ett ökal hushållssparande bemästra de tendenser till brister i kapitalförsörj­ningen som nu uppträder. Ell mycket utbrett hushällssparande, sett ur in­komsttagarnas hela aktiva livscykel, kan självfallet komplettera nuvarande ordning med kollektivt pensionssparande, när delta börjar trappas av. Ett hushällssparande med stor utbredning kan också utvecklas på ett fördel­ningspolitiskt mera acceptabelt sätt än begränsade sparformer. När flerta­let inkomstgrupper har myckel högt marginalskattetryck, ter sig givelvis ett årligt vid beskattningen avdragsgillt sparbelopp lika för alla inkomstta­gare som tämligen neutralt fördelningspolitiskt sett, i synnerhet om kon­struktionen ges räckvidd över inkomsttagarens alla aktiva år. Att inkomst­tagare exempelvis kunde beredas ulrymme till obeskattat ackumulerat sparande av sin inkomst med ett halvt basbelopp - ca 5 000 kr - behövde knappast te sig som någon orimlighet, om det väsentligt underlättar kapi­talbildning och löser balansproblem i samhället. Ett sådant skatleslimule­rat sparande kan utnyttjas av hushållen på flera sätt, bl. a. för ett ökat liv­försäkrings- och pensionsförsäkringssparande i former som bör te sig för­delningspolitiskt acceptabla.

Det borde också finnas möjlighet att anpassa ett sådant hushållssparan­de till finanspolitiken så, atl avdragsrätten varieras med konjunkturerna. Sparpremiens omfattning skulle därmed kunna bli ett komplement till of­fentligt sparande genom överbalansering av budgeten i en högkonjunktur. Fördelningspolitiskt borde heller inte ett samlat sparande som resultat av en livslång arbetsinsats på normall ca 250000 kr - del vill säga värdet av ett normalt småhus - le sig oförsvarligt i ett av väridens mest utvecklade länder. Delegationen vill därför förorda överväganden från statsmakternas sida till ett ytterligare utvidgat hushållssparande med skattestimulanser för all förbäura bl. a. bostadssektorns kapitalförsörjning.

Ökning av den hushållsförvaltade sektorn på bostadsmarknaden

Av landets totala bostadsbestånd på ca 3,5 milj. lägenheter finns upp-

8   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 165. Bilaga 3

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                    114

skattningsvis 1,5 milj. i form av egnahem och ca 0,5 milj. i form av bostads­rätter. Den hushållsförvaltade sektorn är således större än hyressektorn som har ca 1,4 milj. bostäder.

Finansieringsformerna och skatlesystemets uiformning leder lill olika boendekostnader i ägda och hyrda bostäder. Kostnadsparitet upprätthålles emellertid genom att kapitalkostnadssubventionerna har getts en större omfattning i hyres- och bosiadsrällshus än i de självägda småhusen. Detla är ett samhällsekonomiskt kostsamt sätt att förverkliga kostnadsutjämning pä, speciellt i tider av inflation.

De skilda skalteeffektema kan motverkas direkt i skattesystemet och omfatiningen av del statliga kapitalkostnadsstödet kan kraftigt begränsas. Fördelas de underskott som, i många fall, uppkommer vid schablontaxe­ringen i bostadsrättsföreningar direkl på de boende i föreningens hus, blir de skattemässiga fördelama för bostadsrätt av samma slag som för små­husen. En tekniskt god lösning till hur avdragsrätten för bostadsrättsför­eningens medlemmar kan konstrueras har utarbetats av finansdepartemen­tet (Ds Fi 1971:14). För förvärvsarbetande blir värdet av avdragsrätten i flerfamiljshus ungefär lika stort i alla inkomstlägen till följd av att marginal­skattetrycket är högt även i relativt låga inkomstlägen.

1 själva verket skulle en omfaitande övergång till ägande/bostadsrätt inom den statligt belånade sektom inte öka statens utgifter nämnvärt. Un­dersökningar som företagits inom byggnadsdelegationen visar exempelvis, att en nyinflyttad småbarnsfamilj i Storstockholmsorarådel 1977 med en årsinkomst på 55 000 kr för en yrkesverksam familjemedlem fick ca 17000 kr/år i sammanlagt samhällsstöd (bostadsbidrag inräknat) om hushållet flyttade in i en kommunal lägenhet på 100 m. Bodde familjen i stället i ett köpt småhus eller lägenhet av samma storlek, uppgick samhällsstödet till ca 19000 kr (skattereduktion genom ränteavdrag inräknat).

Självfallet skulle en utveckling mot ökad hushållsförvaltning underlättas om ett utbrett hushållssparande fick skattestimulanser på tidigare föresla­get sätt. Det skulle underlätta för hushållen att betala erforderliga insatser för att förvärva bostäder. Detta gäller för övrigt inte bara nybyggnads- och ombyggnadssektorn ulan även inom det befintliga bostadsbeståndet.

Av bostadssociala skäl finns i så fall också anledning underlätta över­gången till hushållsförvaltning med sikte även på inkomsttagare med mått­liga inkomsler - jämför 55000 kr-exemplet ovan. Med tanke på överkost­nader m. m., som normalt uppkommer, torde ett system med särskilda bo-siadsanskaffningslån med statlig eller kommunal borgen av rimlig storleks­ordning (20-30 000 kr) förtjäna övervägas.

För att främja bostadssektorns självfinansieringsgrad skulle även kunna övervägas atl enbarl lila lill skatleslimulanser som bostadsstöd för den hushållsförvaltade sektom. De fördelningspolitiska betänkligheterna mot en sådan förändring torde ofta överdrivas, eftersom skillnadema i kost-nadsulfall mellan olika inkomstgrupper även med en sådan ordning blir re­lativt måttliga för bosläder av normalstoriek i dagens ekonomiska system, beroende på marginalskattemas relativa storlek inom flertalet inkomst­skikt och bostadsbidragens belydelse för de mindre inkomstgmppemas bostadskostnader.

Vid en övergång från räntesubventioner till skattestimulanser inom bo­stadssektorn kan de bostadssociala målsättningarna således upprätthållas genom en tämligen okomplicerad översyn av reglema för del individuella bostadsstödet. Det kan för övrigt dessutom tänkas, att vissa justeringar i lånens utformning kan företas för alt underlätta en sådan reform.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                115

Förenklad bostadslångivning

En angelägen reform ärenligt delegationens uppfattning vidare, att söka rationalisera bostadsproduktionen genom förenklingar i administrationen, både i fråga om lånevillkor och byggbestämmelser. Effektivisering och produktutveckling betyder bättre resursutnyttjande, något som kan bli väl­behövligt bidrag till en bättre självfinansieringsgrad på bostadsmarknaden.

Bestämmelserna om låneunderlag bör i sådant syfte kunna omformas så, att statliga lån kan utgå med ett schablonbelopp, lika för alla räknat per m''. Även räntebidragen skulle kunna beräknas på delta sätl. Den statliga låne­givningen skulle enligt det sagda kunna utgå med ett schablonbelopp räk­nat per m'', som anpassas till dagens kostnadsläge, exempelvis 700 kr/m". Detta statslån får så placeras i säkerhetsläge över bottenlån på 70% av fas­tighetsvärdet. Med schablonmeioden bortfaUer behovet av detaljerad kostnadskontroll. De grundläggande funktionskraven på bostäder bör skri­vas in i byggnadsstadgan. Med stegrade byggnadskosinader minskar en­bart det statliga finansieringsstödet relativt sett per m" och något egentligt behov av kostnadstak finns därraed inte längre.

Också den statliga subventionen skulle kunna beräknas på likartat sätt till ett schablonbelopp räknat per m" i dagsläget exempelvis på 140 kr. Först med sådana schablonmetoder blir del möjligt att avveckla raden av fysiska kontroller och rationalisera byggnadsproduktionen i kostnadssän­kande syfte. Den som bygger dyrt får då proportionsvis mindre stadigt kre­ditstöd och subvention, vilket är ett rimligt inslag i ett stabiliseringspro­gram.

3.29    SHIO och Familjeföretagens förening och Svenska byggnadsentrepre­
nörföreningen

Dessa båda sammanslutningar hänvisar till byggnadsdelegationens syn­punkter och åberopar delegationens yttrande som sitt eget.

3.30    HSB:s riksförbund

Utredningen föreslår inga större förändringar i nuvarande system för ka­pitalförsörjningen till bostadsbyggandet. Enligt utredningens uppfattning har kapitalförsörjningen fungerat tillfredsställande. Vidare hävdar utred­ningen, att det statsbelånade bostadsbyggandet numera i huvudsak är obe­roende av krediimarknadsläget såväl för sin kreditvolym som för räntevill­koren.

HSB delar inte utredningens uppfattning och slutsatser. Framförallt ur bostadspolitiska synpunkter måste starka invändningar anföras mot nuva­rande förhållanden.

En rimlig bostadsförsörjning i vårt land kräver en nyproduktion av bo­städer om 70-75 000 lägenheter per år. Till denna slutsals kom boende- och bostadsfinansieringsutredningama år 1975 och den har senare bekräftats av bostadsstyrelsen. Bred politisk enighel råder också om en sådan mål­sättning för nyproduktionen av bostäder. Detta har under eU antal år fram­gått av de beslul om ramarna för nyproduktionen, som fastlagts av riksda­gen.

Det stafliga bosladslånesystemet och kapitalförsörjningen till bostads­sektorn måste enligt HSB:s mening utformas så, att en nyproduktion av denna omfattning och därmed sammanhängande samhällsutbyggnad kan

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                116

ske med minsta möjliga stömingar i form av fördröjningar, som alltid inne­bär kostnadsökningar.

Under de senaste åren har bostadsbyggandet sjunkit kraftigt. Särskilt häri har nyproduktionen av flerfamiljshus drabbats. Nyproduktionen av bostäder ligger långl under den nivä. som bedömts nödvändig för en lill-tredsställande bostadsförsörjning.

Kostnadsnivån har, vilket utredningen också konstaterar, samtidigt höjts kraftigt. De boendekostnader, som blir följden av produklionskosl-nader även inom ramen för panivärdet i den statliga långivningen, har nått nivåer som gör bostäderna svära att efterfråga för stora medborgargrup-pei-.

Mycket ofta föreligger vid igångsättning av projekt, som handlagts enligt gällande regler och villkor för anbudsupphandling och marktilldelning en skillnad mellan pantvärdet och den verkliga produktionskostnaden om 10% eller mera. Vid nu aktuella produkiionskosinader innebär detta ett extra finansieringsbehov om ca 20000 kronor för en vanlig lägenhet. Detta finansieringsbehov måsle täckas med upplåning pä den allmänna kredit­marknaden med hell annan räntenivå än den slatligt garanterade inom pantvärdet, vilkel kan innebära, att kapitalkostnaden enbart för erforderlig fyllnadsfinansiering under de försia åren kan närma sig och i vissa fall bli lika stor som kapitalkostnaden för hela finansieringen inom pantvärdet.

Om finansiering över huvud taget kan anskaffas för alt fylla bristen i statlig belåning blir resultatet således en kraftig höjning av boendekostna­den. Allemalivei är att avslå från produklion. Detta förhållande är troligen orsak till en stor del av sänkningen i nyproduktionen framförallt av flerfa­miljshus i bostadsrätt eller hyresrätt.

Ulredningen konstalerar, alt trots det lägsta bostadsbyggandet pä tjugo år inle heller kapitalförsörjningen till byggnadskrediler inom ramen för det statligt godkända panivärdet fungerade tillfredsställande under år 1977. Kreditgivningen har uppenbarligen inte följt de intentioner, som fastlagts i överenskommelse mellan statsmakterna och bankerna. Ett stort antal pro­jekt, som upptagits i Bostadsstyrelsens listor över 1977 års produktion, kunde inte erhålla kreditiv utan måste hänvisas till särskilda förhandlingar som "nödlidande"'. Förhållandet synes vara detsamma för ett antal objekt ingående i 1978 års produktion trots att även denna blir låg. En ökning av bostadsproduktionen upp till den erforderliga volymen ca 70000 lägenhe­ter ter sig mot bakgrund av svårigheterna alt erhålla byggnadskrediter inte praktiskt möjlig att genomföra.

Förhållandena både ifråga om svårigheterna att erhålla byggnadskreditiv och ifråga om svårigheterna atl finansiera skillnaderna mellan panivärde och faktisk produktionskostnad visar, all bostadsfinansieringen icke fun­gerar lilifredsställande.

Boende- och bostadsfinansieringsutredningarna lämnade i sitt belänkan­de SOU 1975:12 "Totalfinansiering" motiveringar för och förslag om en samlad finansiering av bostadsbyggandet. I sitl remissyttrande tillstyrkte HSB i huvudsak utredningarnas förslag. Kapitalmarknadsutredningen, som funnit det nuvarande finansieringssystemet godtagbart, har därmed ocksä avstått från att belysa de institutionella problemen vid en samlad fi­nansiering av bostadsbyggandet.

Starka skäl talar enligt HSB:s mening för en totalfinansiering av bostads­byggandet. För att slutgiltigt kunna bedöma frågan är del emellertid nöd­vändigt att institutionella, organisatoriska och rutinmässiga frågor, som

 

Prop. 1978/79:165   Bilaga 3                                          117

uppkommer vid en övergäng från det nuvarande finansieringssystemet lill en totalfinansiering, blir ingående utredda och analyserade. HSB finner det nödvändigi atl en sådan översyn omgående kommer till stånd. I den över­synen bör få deltaga även representanter för bosiadskooperationen.

Ulredningen har föreslagil förkortning av amorteringstiderna för botten-lånen. Förslaget kan måhända vara motiverat ur kapitalmarknadssyn­punkl. Det bostadssociala kravet måste emellertid idag vara att kapital­kostnaderna för bosladsbyggandet skall bli lägre än vad som nu är fallet. HSB avstyrker förslaget om förkortning av amorteringstiderna för botten-län.

HSB biträder förslaget om ändrade regler för beräkningen av den priori­terade långivningen till bostadsbyggandet och om övre gränsen för botten-lån till småhus.

3.31 Stockholms kooperativa bostadsförening ek. för. (SKB).

Bostadsbyggandet intar i finansieringshänseende en gynnad ställning ge­nom att långivningen till en myckel stor del av bostadssektorn är priorite­rad. Delta skall enligt kapitalmarknadsutredningen inle ses som ell uttryck för att bostadsinvesteringarna skulle ha ett högre samhällsekonomiskt vär­de. SKB vill dock hävda atl dessa har en samhällssocial belydelse som överträffar flertalet övriga investeringar. Självklart gäller det sagda allde­les särskilt beiräffande det bostadsbyggande, som saknar vinstsyfte, alltså det kooperativa och allmännyttiga. Främst den kooperativa och allmän­nylliga bostadsproduktionen men även det övriga bostadsbyggande, som sker med stöd av statliga bostadslån bör kunna påräkna en tryggad och frikiionsfri finansiering.

Totalfinansiering av bostadsbyggandet

SKB har i sitt yttrande 1974 över betänkandet "'Solidarisk bostadspoli­tik" (SOU 1974:16) anfört all man eventuellt borde inrätta en bosladsbank samt införa såväl fullständig som integrerad finansiering av del allmännyt­tiga och kooperativa bostadsbyggandet. De erfarenheler, som SKB gjort sedan dess, har förstärkt uppfattningen att en totalfinansiering innebär stora fördelar framför allt kanske för sådana bostadsorganisationer, som är fristående från banker och kreditinstitut.

Kapitalmarknadsulredningen konstalerar atl del under 1977 förekommii allvarliga friktioner i byggnadskreditgivningen. Likväl förutsätter utred­ningen alt del nuvarande finansieringssystemet, som utredningen ju vill behålla, kommer att handhas på ett sätt som förebygger friktioner. SKB kan inle finna att i betänkandet redovisals några hållbara grunder för delta optimistiska synsätt. För egen del har SKB redan stött på svårigheter i frå­ga om 1978 och 1979 års planerade byggverksamhet. Ovissheten om erfor­derliga kreditiv och härmed förknippade svårigheler att tillräckligt långl i förväg bestämma starliidpunkten för ell byggnadsarbete medför särskilda bekymmer vid ombyggnad av äldre fastigheter. Ett bostadsföretag som av sociala skäl värnar ora de boendes återflyltningsrält ivingas till en myckel noggrann tidsplanering. I mycket god tid måste de boende få vetskap om när de skall flytta och när de kan återinflytia i den moderniserade lägenhe­ten. Det är härvidlag oacceptabelt och inhumant atl låta brister i kreditgiv-ningssystemet föranleda att de av ombyggnaden berörda hyresgästerna ut­sätts för exlra besvär och ibland till och med lidande. Ett seriöst bostadsfö-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                118

retag mäste därför kunna kräva att bindande besked angående finansie­ringen lämnas flera månader före den planerade igångsättningen. En ge­nom statens försorg garanterad totalfinansiering torde medföra väsentligt förbättrade möjligheter atl följa en tidplan, som upprättats med hänsyn bl. a. till hyresgäsiernas berättigade intressen.

1 övrigt instämmer SKB i allt väsentligt i den reservation som ledamoten i kapiialmarknadsutredningen Knut Johansson avgivit angående lolalfi­nansiering. Som framhålles i reservationen är inte tillämpningen av en gi­ven leknisk lösning på bostadsfinansieringsproblemel det viktigaste. "Så länge slutmålet, en garanterad, stömingsfri och ralionell bostadsfinansie­ring kan uppnås har det mindre betydelse hur detta sker."

Det nuvavarande statliga finansieringssystemet

Behålles det nuvarande statliga finansieringssystemet uteslutes givetvis inte förbättringar av detta system. Utredningen anger att de låntagare som är berättigade till statliga lån i allt väsentligt är oberoende av kreditmark­nadsläget. Även om detta är rikligt bör inte underskattas betydelsen av den ökning av produktionskostnaden som uppstår genom det räntetillägg som får göras med visst promilletal från färdigställandet till en av länsbo­stadsnämnden beräknad tidpunkt för utbetalning av bostadslånet. Oaktat kostnaden för räntetillägget endast är 3,4 procent del första året är det angeläget att tiden för behandlingen av slutlig låneansökan blir kort, då el­jest kostnaderna för räntetillägget märkbart påverkar hyran. Vidare bör beaktas atl utbetalningar av bostadslånet ibland sker avsevärt senare än vid den av länsbostadsnämnden beräknade tidpunkten. Följden härav blir att det ifrågavarande bostadsbygget under någon tid belastas med osub­ventionerade kreditivkostnader, eftersom räntebidrag inte utgår förrän från och med dagen efter utbetalningen av det statliga bostadslånet. Kapi­talförsörjningen till bostadsbyggandet bör om möjligt organiseras så att kostnadsökningar av angivet slag elimineras.

Prioriteringssystemel samt villkoren på bottenlånemarknaden

SKB tillstyrker förslaget ora särskilda obligationsserier för den opriorite­rade utlåningen.

Förkortningen av amorteringstiderna ställer sig SKB mera tveksam till. Kapitalmarknadsutredningen har tyvärr inte lagl några synpunkter på sara­bandet mellan amorteringar, avskrivningar och hyror. Inom många bo­stadsföretag låler man avskrivningarna följa amorteringarna, varav följer att likvida medel i princip alltid finns tillgängliga för låneavbetalningarna. För bostadsföretag som gör avskrivningar efter samma procentsats varje år under exempelvis 65 år medför kortare amorteringslider alt tillgången på likvida medel måsle ökas. Detta kan föranleda hyreshöjningar.

Inflationsproblemet

Vad utredningen anfört om de fördelningsmässiga problem och motsätt­ningar som genom inflationen uppstår inom fastighetsförvaltningen kan SKB erfarenhetsmässigt bekräfta. Trots att SKB i egenskap av fastighets­ägare vid inflation har möjlighet att avsevärt öka sin förmögenhet delar SKB oförbehållsamt utredningens åsikt att det primära målet måste vara att perraanent avlägsna inflationen, som för med sig betydande olägenhe­ter bland annat för en rättvis hyressättning.

Utredningens uppfattning att räntan på långa lån inte bör bindas för läng-

 

Prop. 1978/79:165   Bilaga 3                                     119

re tid än fem år kan ses som ett uttryck för en maktlöshet inför inflationen som inle stämmer väl överens med målsättningen om varaktigt avlägsnan­de av densamma. Vidare noterar SKB att tomträttsavgäider avseende mark för bostadsändamål gäller under minst tio år i sänder. Då tomträttsavgäl-den kan anses jämförbar med ränta, anser SKB att genom lagstiftning bör fastläggas alt ränian på länga lån inte mot bostadsföretagets bestridande får ändras oftare än vart lionde är.

Försäkringsbolagens utlåning för fastighetsfinansiering

Belåning av äldre flerbostadsfastigheter i samband med överlåtelser är enligt SKB:s åsikt relativt sett mindre vikiig än den långivning som sker för nybyggnad, ombyggnad eller större renoveringar, t.ex. fasadputsning, av flerbostadshus. Mindre generositet från bankers och andra kreditinstituts sida vid faslighelsaffärer skulle verka återhållande på priserna och spara kapital för viktigare ändamål. Förutsatt man kan räkna med all försäk­ringsbolagen fortsätter sin hittillsvarande försiktiga placeringspolilik och främst kommer att medverka till en ur samhällelig och bostadssocial syn­vinkel angelägen fastigheisbelåning, synes ingen invändning böra riktas mot kapitalmarknadsutredningens förslag om en vidgning av den fria sek­lorn från lio till tjugo procent av försäkringsfonden. Härigenom torde toppbelåningen av nybyggda bostadsfastigheler underlättas.

En övergång från taxeringsvärden till uppskattningsvärden vid försäk­ringsbolagens redovisning av säkerhetsläget för lån resulterar sannolikt i högre koslnader för låntagarna, då bolagen kan väntas debitera värderings-kostnaderna vid sidan av räntan. Trots att det här gäller en engångskost­nad av överkomlig storlek bör den ändå noteras, då SKB anser att alla kostnadsökningar som återverkar höjande på bostadshyrorna skall upp­märksammas.

3.32 Hyresgästernas riksförbund

Bostadsbyggandet härunder 1970-talet genomgått en total omstrukture­ring. Produktionen av flerfamiljshus har minskat kraftigt och är nu nere i ungefär en femtedel av vad den var vid årtiondets början. Samtidigt har emellertid produkiionen av småhus för äganderättsupplåtelse kunnat öka. Detta innebär att nyproduktionsmarknaden i dag domineras av bostäder där upplåtelsen förenas med kapitalplacering. Även i det befinlliga bo­stadsbeståndet har kapitaltransfereringar i samband med bostadsöverlåtel­ser fåll ökande betydelse. Den sociala bostadsförsörjningen har kommii att skjutas allt mer i bakgrunden lill en bostadsmarknad som uppvisar allt starkare inslag av spekulation och segregalionslendenser.

För den som har uppfattningen att bostaden är en social rättighet måste utvecklingen på bostadsmarknaden te sig starkt oroande. För hyresgäströ­relsen ärden dock inte förvånande. Hyresgästemas Riksförbund har länge påtalat konsekvensema av den bristande neutraliteten i ekonomiska vill­kor för olika upplåtelseformer och hustyper. Kapitalmarknadsutredningen har förtjänstfullt uppmärksammat en del av de ekonomiska problemen i boendet. Utredningen har således påvisat effektema av det oneutrala skat­tesystemet och förekomsten av i det närmaste obeskattade kapitalvinster på bostadsmarknaden. Behandlingen av dessa problem hardock legal utan­för kapitalmarknadsutredningens uppdrag. Förbundet vill, för sin del, i

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                120

sammanhanget avisera alt det inom hyresgäströrelsen pågår ett omfattan­de bostadspolitiskt programarbete, i vilkel bl. a. dessa problem behandlas. Förbundel kommer således att återkomma i dessa frågor vid en senare tid­punkt.

En lång rad organisationer och politiker med en social syn på boendet förväntade sig väl att Kapitalmarknadsulredningen skulle göra en sista kontroll av om det fanns några avgörande invändningar ur krediimark­nadssynpunki mot införandet av en statlig totalfinansiering av bostads­byggandet. Denna slutsats kan man dra utifrån den tidigare behandling som frågan har fått. Således har flera statliga utredningar tidigare förordat totalfinansiering. Dessa förord har understölts av en rad organisationer på bostadsmarknaden i bostadspolitiska program och i remissyttranden. Be­rörda utskott har i riksdagen uttalat all tolalfinansieringen bör avslås en­dast av mycket tungt vägande skäl. Till och med Kapitalmarknadsulred­ningen själv har i remissyttrande tidigare ställt sig posiliv i lotalfinansie-ringsfrägan.

Mot den ovan anförda bakgrunden har förbundet mottagit Kapitalmark­nadsutredningens slutbetänkande med förvåning och besvikelse. Utred­ningen har således inle funnit några avgörande skäl ur krediimarknadssyn­punki mot en statlig totalfinansiering. Detta har man emellertid avstått ifrån att klart uttrycka. 1 stället har man gett sig in på att på nytl gå igenom de bostadspolitiska motiven för införandet av statlig totalfinansiering på bostadsmarknaden och därvid kommii fram lill en annan uppfattning i frå­gan än vad man lidigare har redovisat. Förbundet ifrågasätter om man över huvud taget kan tillmäta dessa överväganden någon betydelse efiersom ut­redningen uppenbarligen inle haft lill uppgift atl göra dessa överväganden. De har tidigare gjorts av andra statliga utredningar.

Ledamolen i utredningen, Knut Johansson, har i en väl utvecklad reser­
vation gett uttryck för en mot majoriteten starkt avvikande uppfattning.
Reservationens innehåll slår väl i överensstämmelse med den uppfattning
som förbundet har och som bl.a. redovisats i vårt yttrande över boende-
och bostadsfinansieringsutredningarnas betänkande "Totalfinansiering".
Förbundet ser därför ingen anledning alt gå närmare in på frågan här ulan
kan nöja sig med att ansluta sig till de synpunkter som anförs i ledamoten
Johanssons reservation samt hänvisa till det tidigare nämnda reraissyttran-
det av förbundet.
------  (Se 4.18)

Avslutningsvis vill förbundet konstalera att Kapitalmarknadsulred­ningen inle har anfört några starka invändningar mot ett genomförande av del sedan länge uppställda kravel på en statlig totalfinansiering av bostads­sektorn. Förbundet hemställer därför att regeringen tar initiativ för genom­förande av denna för bostadsmarknaden betydande reform.

3.33 Sveriges fastighetsägareförbund

Förbundet ansluter sig till de synpunkter som framförts i remissyttrande av Näringslivels Byggnadsdelegalion. Som där framhållits och som beak­tats även av utredningen har marknadsräntan genora bostadsfinansierings­systemet kunnat frikopplas från bostadssektom för statligt belånade fastig­heter.

Redan idag föreligger emellertid svårigheter för ägare till hyresfastighe­ter utan statliga bostadslån, vilket inte behandlats av utredningen. Fastig-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               12i

hetsägarna har fått vidkännas kraftiga stegringar av kapitalkostnadema i samband med att äldre lån konverterats till marknadsränta. Även utökad amorteringsskyldighel på bottenlån har medverkat till att likviditeten blivit hårt ansträngd i äldre hyresfastigheter. Möjligheter föreligger inte att höja hyrorna i del äldre fastighetsbeståndet för att kompensera ökningen av ka­pitalkostnadema, eftersom det statligt belånade beståndet inte påverkas av marknadsräntans utveckling och detta bestånd besiämmer hyresnivån vid nuvarande tillämpning av bruksvärdebegreppet.

Med hänsyn lill all kapitalmarknaden bör vara fri och obunden släller sig förbundet tveksamt till möjlighetema, att komma till rätta med problemen med kraftigt ökade kapitalkostnader i det icke bostadsbelånade beståndet, genom att införa en begränsning av kreditinstitutens möjligheter att ge­nomföra räntehöjningar och skärpta amorteringsvillkor för bottenlån.

De sätt som då står till buds för att motverka att likviditelspåfrestningar uppkommer är, antingen att räntesubventioner medges även till del fastig-helsbestånd som saknar statliga bostadslån, eller genom en förändring av bruksvärdebegreppet till en marknadsregel, vilket skulle leda till att man uppnår en riktigare hyressättning i äldre och nyare fastighetsbestånd, centralt och regionalt.

Det förhållande att s. k. svarta lägenhetsaffärer förekommer måste ses som ett uttryck för att hyresnivån inte är anpassad till bostadskonsumen-lernas preferenser. Dessa problem skulle i stor ulsiräckning kunna elimi­neras genom en förändring av bruksvärdebegreppet så alt en marknadsan­passning av hyrorna möjliggörs. Utrymme skulle även skapas för modemi­sering och sanering av det äldre bosiadsbeståndel i helt annan utsträckning än idag, om hyran kan anpassas lill vad hyresgästerna är beredda att betala för bostaden. Ett skydd för hyresgästerna mot s. k. lyxsanering finns i bo­stadssaneringslagens 2 a §, varför oönskade effekter vid modemisering av bosläder inle behöver befaras uppkomma.

Förbundet avser att i annat sammanhang utveckla sina synpunkter i dessa frågor men har velat bringa synpunkterna till ekonomidepartemen­tets kännedom och får hemställa att kreditproblemen i det äldre fastighets­beståndet beaktas vid den överarbetning av betänkandet som sker i depar­tementet.

3.34 Sveriges villaägareförbund

Under senare år har det vid köp av nya statsbelånade småhus i regel inte erfordrats några stora kapitalinsatser av köparna. Au bo i egel småhus har därigenom blivit möjligt även för familjer utan egna stora kapitaltillgångar. Vid köp av äldre småhus är däremot finansieringssitualionen myckel säm­re. Möjligheterna att få goda lån med lång amorteringstid är mycket dåliga. Det dröjer normalt många år innan hypotekslån beviljas, om det överhu­vudtaget är möjligt att fä sådana. Särskilt i storstadsområdena där prisni­vån är högre än på andra håll krävs ofta en egen kapitalinsats av omkring lOOOOO kr. Årskostnaderna blir i sådana fall så höga att endast hushåll med stor egen förmögenhet och/eller hög årsinkomst kan köpa sådana hus. Som utredningen påpekal är det ett faktum att förvärv av ändamålsenliga äldre småhus många gånger kan framstå som idealiska för exempelvis barnfamil­jer men att finansieringsfrågan kan te sig olöslig. Konsekvensen av det nu­varande systemet blir alltså inom sådana områden segregation i boendet som inte kan godtas.

 

Prop. 1978/79:165   Bilaga 3                                     122

I andra områden med inte lika stor efterfrågan på småhus kan verkning­arna bli annorlunda. Försäljningarna hindras här ofta under lång tid av att de presumtiva köparna inte kan skaffa fram de erforderiiga krediterna. Kö-parkretsen kan i och för sig vara stor, men något avslut kan ändå inte kom­ma till stånd raed anledning av kreditsvårigheterna. Äldre raänniskor, som vill sälja för att flytta till en annan och för dem mera lämplig bostad, kan tvingas bo kvar i sin fastighet under lång tid. Ibland kan hus l.o. m. stå tomma av denna anledning. Flyttning mellan olika orter förhindras eller försvåras genom att den egna kapitaldelen inte kan utnyttjas i den nya fas­ligheten utan måste låsas i den som ska säljas.

En följd av kreditsvårighelerna blir härigenom minskad rörlighet på fas­tighetsmarknaden och därmed sämre tillgång till bostäder än vad som skul­le vara nödvändigi.

Ett annat skäl för att förbättra kreditsiluationen för äldre småhus hänger samman med inriktningen och lokaliseringen av bostadsproduktionen. Hit­tills har småhusbyggandet till största delen skett i form av nyexploatering inora tidigare ej ianspråktagna områden. Nu inriktas däreraot produktio­nen alltraera på förtätning och uppmstning inom befintliga områden. Sär­skilt i storstadsområden är förekomsten av förtätnings- och förnyelseom­råden mycket stor. Enbart i stockholmsregionen finns ett möjligt bostads­tillskott av 50000-80000 nya lägenheter inom sådana områden. Antalet befintliga bebyggda fastigheter inora dessa områden är av storleksordning­en 75000 st, (Utredning om förnyelse av äldre villa- och fritidsbebyggelse­områden, länsstyrelsen i Stockholms län, rapport 9),

1 vissa korarauner utgör sådan förtätning och uppmstning en mycket stor del av nytillskottet på bostadsmarknaden. Det är då också nödvändigt att kreditmöjligheterna förbättras så att verksamheien inte hämmas av brist på medel.

Förbundet har länge arbetat intensivt för att förbättra kreditmöjligheter­na vid köp och ombyggnad av äldre småhus. Bland de åtgärder som vidta­gits kan pekas på en framställning till dåvarande finansdepartementet samt ett i slutet av år 1976 av riksbanksfullmäktige avgivet svar raed anledning av fraraställningen.

Sora skäl raot förbättrade kreditmöjligheter har i debatten främst anförts dels att belastningen på statsfinanserna skulle öka starkt, dels att följden skulle bli ytterligare ökad prisstegring på äldre hus. Vi vill inte förneka alt dessa argument till en del är riktiga. Också helt motsatta meningar kan emellertid anföras.

1 de fall då försäljning av äldre hus trots de svårigheter som föreligger ändå koraraer till stånd, krävs numera ofta antingen att säljaren binder ett större belopp av köpeskillingen i den kreditinstitution, som ställer lån till förfogande, eller själv ligger kvar med ett lån i den försålda fastigheten. Detta uppfattas naturiigt nog av säljaren som en stor olägenhet, som han söker kompensera sig för genom ett högre pris.

Även ora förbättrade kreditmöjligheter skulle leda till en ökad köpar-krets och därmed verka prishöjande finns alltså också helt motsatta ten­denser. Också det ökade utbudet av äldre fastigheter, ora raöjligheterna till lån förbättras, skulle verka prissänkande, Della skulle för övrigi få verk­ningar också för nyproduktionen. Det är därför inte givet, att prishöjning­arna skulle överväga eller få den storlek man befarat.

Vad gäller verkningarna på statsfinanserna och på det sarahällsekono-raiskt sett disponibla kreditutrymmet har också dessa enligt vår mening

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                    123

överbetonats. Jämfört med vad som satsas i nyproduktionen är det fråga om mycket måttliga belopp. Ökade krediter lill äldre hus leder också åt­minstone till en del till motsvarande minskning vad gäller nyproduktionen.

Förbundet måsle med beklagande konstatera atl frågan inte fäu någon tillfredsställande lösning genom kapitalmarknadsulredningens förslag. Tanken att ersätta det nuvarande kvoteringssystemet med finansiering ge­nom obligationsserier lorde inte leda till några påtagliga förbättringar. Ett radikalt grepp hade varit alt hänföra lån fill äldre småhus till de prioritera­de ändamålen. Utredningen har emellertid avvisat den tanken under hän­visning till att en sådan regel skulle ha en prisdrivande effekt. Förbundet vill ifrågasätta om inte farhågorna härför är överdrivna. I vart fall synes de fördelar som från bostadspolitisk synpunkt står alt vinna med en generös kreditgivning mer än väl uppväga nackdelarna av en eventuellt något höjd prisnivå. Även andra möjligheter skulle kunna övervägas. Utredningen har pekat på en utväg, behovsprövad kreditgivning.

Förbundet kan inte anvisa någon färdig lösning för att komma till rätta med problemen. En möjlighet torde dock kunna vara, att bereda säljaren av småhus möjlighet att placera del av köpeskillingen på ett sätt som ger någon form av realvärdesäkring. Härigenom torde lånemarknaden för de äldre småhusen kunna tillföras de ökade medel, som är nödvändiga för en förbättrad kreditgivning.

För att få till stånd en lösning av dessa för bostads- och fastighetsmark­naden mycket viktiga problem torde krävas en utredning. I denna bör så­väl bostadspolitiska och -sociala som kreditmarknadspolitiska synpunkter beaktas. Villaägareförbundet får därför föreslå atl en sådan uiredning till­sätts snarast möjligt.

Förbundet vill avslutningsvis i största korthet anföra några synpunkier på den mycket komplicerade och svårlösta frågan om förmögenhelsfördel-ningen genom inflationen.

Utredningen har på sid. 95 uttalat, atl möjligheterna att motverka denna omfördelning bör - i den mån politiken misslyckas i sitt primära mål att motverka inflationen - i första hand sökas inom beskaltningssystemet.

Förbundet kan inte ansluta sig lill denna uppfattning. Inflationen på­verkar primärt relationerna mellan längivare och låntagare, oavsett för vil­kel ändamäl lånen tages. Beskattning som knytes till innehav eller försälj­ning av fastighet innebär därför felaktiga medel, som drabbar enbart viss kategori av låntagare, och som inte heller förbättrar långivarnas situation. I den mån försämringar behöver göras för lånlagarna bör dessa vara gene­rella och alltså gälla samtliga typer av lån oavsett ändamål, och också vara oberoende av om fastigheter eller andra nyttigheter försäljs eller inte.

3.35 Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, SABO (majoriteten)

SABO beklagar au ulredningen inte har redovisal konkrela och genom­arbetade alternativ till dagens former för bostadskrediter. SABO förordar en lolalfinansiering av bostadsbyggandet. Enligt SABO bör botlenlän och statligt bostadslån läggas samman till ett lån som utbetalas i takt med att byggnadsarbetena fortskrider.

SABO instämmer därmed med vad ledamoten Knut Johansson anfört i sin reservation till ulredningen.

SABO avstyrker utredningens förslag om nya regler för s. k. oprioritera­de bötlenlån till bosläder och om kortare amorteringstider för bottenlån.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                124

För bottenlån vid ombyggnad förordar SABO en längre maximitid för amortering.

Kredilförsörjningen - allmänt

Del väsentligaste kravel pä bostadsfinansieringssystemel är att det skall fungera så att planerade bostadsinvesleringar kan komma till stånd. Kre­ditförmedlingen skall ske till rimliga koslnader för samhälle och låntagare.

Bostadssektorns krediiförsörjning har aldrig varit problemfri. Under stora delar av 1960-lalet fungerade inte byggnadskreditgivning. Under 1970-talet har det tidvis varit problem med tillgången på bottenlån.

Sedan är 1977 har det åter varil betydande störningar i byggnadskredit­givningen. Igångsättningen har försenats och vissa projeki drabbats av sär­skilt höga koslnader.

Enligt 1968 års kapitalmarknadsutredning har friktionerna två orsaker, dels atl bankerna inle har kunnai komma överens om den inbördes fördel­ningen av krediter, dels en exceptionell kostnadsstegring. Enligt utredning­en har även en restriktiv anpassning av länetaket, särskilt i början av är 1977, haft återverkningar - oförklarat vilka - på utbudet av byggnadskre­diter.

De senare förklaringarna är felaktiga. Byggnadsprisema steg i och för sig mycket under år 1977 men inte mer än under åren 1974 och 1976, Efter­släpningen av lånetaket var i genomsnitt mindre det första halvåret 1977 än den var åren 1975 och 1976. Det är alltså uppenbart att bankema får ta på sig hela ansvarei för att byggnadskreditgivningen inte fungerar.

Enligt SABOs mening är kreditförsörjningen f, n, alllför känslig för stör­ningar. Del är dessutom anmärkningsvärt att störningama åter uppträder ett år när bostadsbyggandet är extremt lågt. Nya behov av investeringar, t.ex. i energibesparande åtgärder eller andra förändringar av bostadsbe­ståndet, kan bli ännu svårare att klara inom ramen för gällande ordning på kreditmarknaden. 1968 års kapitalmarknadsutredning hardock inte närraa­re belyst framtida krav på bostadsfinansieringen.

Totalfinansiering

I fråga om totalfinansiering av bostadsbyggandet konstaterar utredning­en (s. 356): "Likväl står det klart att om ett system för bostadsfinansiering skulle byggas upp från grunden utan bindningar av historisk natur så skulle knappast den nuvarande uppdelningen på tre olika kreditgivare förordas. Troligen skulle då någon form av fullständig finansiering införas med eller utan integrering av byggnadskreditema,"

Trots detta konstaterande innebär utredningens redovisning ett ganska okritiskt försvar för det kreditsystem som vi har för närvarande. Utred­ningen går därigenom ifrån ett lidigare ställningstagande från år 1974 då ut­redningen i princip förordade en statlig s, k, fullständig finansiering.

Enligt utredningen är det viktigaste skälet för att behåUa nuvarande ord­
ning att uppdelningen mellan byggnadskrediter och fastighetslån ger ut­
rymme för en betydande flexibilitet i byggandet.        (se betänkandet s.

356)

Enligt SABOs raening är inte denna flexibilitet någon garanti för att bo­stadsbyggandet skall kunna genomföras. Snarare är den ett uttryck för en eftergift åt bankema, vars likviditet och räntabilitet kan påverkas positivt om det finns ett visst spelrum i tid när det gäller deras långfristiga place­ringar. Från konjunkturpolitiska utgångspunkter är av självklara skäl bris-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                125

len på långfristig kredit lämligen likgiltig så länge denna brisl inte ger några reala effekter.

1 annat sammanhang anför också utredningen synpunkter som stödjer
SABOs uppfattning--- (se betänkandet s. 371 andra stycket)

1 fråga om de samhällsekonomiska konsekvenserna av en totalfinansie­ring menar utredningen att man skulle kunna göra vissa vinster men att ef­fektema knappast skulle bli av nämnvärd betydelse. Utredningen redovi­sar inte nägot närmare underlag för denna slutsats. I en reservation anför ledamolen Knut Johansson (s. 748): "Det är förvånande med vilken lätthet frågan om samhällsekonomiska besparingar behandlas av utredningens majoritet."" SABO delar denna uppfattning.

Enligt SABOs mening bör frågan om lolalfinansiering bedömas mol bak­grund av följande faktorer:

1) Kreditgivningen fungerar inte tillfredsställande.

2) 1968 års kapitalmarknadsutrednings redovisning visar att det inte finns några avgörande kreditpolitiska skäl mot en integrerad eller fullständig finansiering.

3) Väsenlliga samhällsekonomiska besparingar är möjliga genom en totalfi­nansiering; all besparingarna i vissa fall inte minskar lånlagarnas ränte­kostnader är av mindre intresse i sammanhanget.

4) Ett ökat bostadsbyggande och nya investeringsbehov i bostadssektorn kommer atl kräva ett direkt samband mellan stabiliseringspolitik och bo­stadsfinansiering.

Dessa faktorer leder till slutsatsen atl det behövs en statlig totalfinansie­ring av bostadsbyggandet. Tolalfinansieringen bör avse både en integrerad och en fullständig finansiering, dvs. bottenlån och slatligt bostadslän sam­manläggs till ett lån som utbetalas i takt med alt byggnadsarbetena fortskri­der. Av kreditpolitiska skäl bör långivningen finansieras över statsbud­geten; låneverksamheten bör handhas av bostadsstyrelsen och länsbo­stadsnämnderna. SABO beklagar all 1968 års kapitalmarknadsutredning lå­tit sina egna slutsatser styra utredningens arbete så att dagens former för kreditgivningen inte kan jämföras med konkreta och genomarbetade alter­nativ. SABO inslämmer således med vad ledamoten av ulredningen Knut Johansson anfört i sin reservalion.

Prioriteringssystemet

Bottenlåneinstitutens obligationer är prioriterade placeringar för banker och försäkringsinstitut. Enligt riksbankens föreskrifier skall 90% av bot-lenlåneinslilulens utlåning avse vissa priorilerade ändamål. Priorilerade ändamål är i princip all nybyggnad och ombyggnad med statligt stöd. 10% av den prioriterade upplåningen kan avse oprioriterad utlåning. En effeki av delta kvotsystem är att den prioriterade sektoms behov ger kapacitet för oprioriterad utlåning.

Utredningen föreslår atl den opriorilerade utlåningen framdeles skall fi­nansieras genom särskilda obligationer som inte skall räknas som priorile­rade placeringar.

Genomförs ulredningens förslag kommer sannolikt kapaciteten för den oprioriterade utlåningen att minska utan alt utlåningen för prioriterade än­damål därigenom ökar. Utredningens förslag medför möjligen att man minskar behovei av kreditpoliliska ålgärder för alt säkerställa bostadsbyg­gandets långfristiga finansiering.

En annan effekt av förslaget är att man skapar nya olikheter mellan bo-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                126

städer på annan fastighet och på jordbruksfastighet. På grund av atl alla obligationer utfärdade av Sveriges allmänna hypoleksbank även framdeles skall vara priorilerade placeringar kommer belåningsmöjlighetema i prin­cip att vara bättre för de 330000 bostadsbyggnaderna på jordbruksfastighet än för andra bostäder.

Enligt SABOs mening bör bottenlåneinstituten framdeles kunna använda en del av sin prioriterade upplåning för utlåning till oprioriterade ändamål. Denna utlåning bör dock endast avse bosläder med statliga lån. Del be­hövs t. ex, nästan regelmässigt oprioriterade bottenlån i saraband raed stat­ligt belånad ombyggnad. Ett särskilt problem i detta sammanhang är att man inte kan få prioriterade lån till panlvärdelokaler vid statligt belånad ombyggnad, även om ombyggnaden leder till nybyggnadsstandard, I detta avseende bör ombyggnad likställas med nybyggnad.

Utredningen har väckt frågan om det framdeles skall utgå prioriterade lån till nybyggnad av privalfinansierade småhus. Utredningens diskussion lorde avse all privatfinansierad nybyggnad. Huvuddelen av raotsvarande utlåning till flerfamiljshus går sannolikt till bostadsrättsföreningar med s, k. strimlade lån.

De hus som byggs utan statliga lån avviker i regel inte från hus med stat­liga lån när det gäller utformning etc. Den avgörande skillnaden är prisel. De statliga lånen är förenade med priskontroll, både för småhus och flerfa­miljshus. Intresset att bygga privalfinansierade hus är således i första hand spekulativt. Av bostadspolitiska skä! finns det ingen anledning att priorite­ra privatfinansierad nybyggnad. Enligt SABOs raening finns det tillräckligt underlag för att slopa prioriteringen omedelbart. Därraed likställs nybygg­nad och ombyggnad i prioriteringshänseende. Det privalfinansierade byg­gande som kan vara nödvändigt av stabiliseringspolitiska skäl kan finansie­ras i annan ordning.

Villkor för boltenlän m. m.

1968 års kapitalmarknadsutredning uttrycker vissa uppfattningar i fråga om maximigränsen för boltenlän till privalfinansierade småhus och om amorteringstiderna för bottenlån. I fråga om både maximigräns och amor­teringsvillkor gäller att riksbanken har ett avgörande inflytande över bot­tenlåneinstituten. Sedan utredningen lämnade sitl belänkande har riksban­ken höjt maximigränsen för bottenlån från 300000 kr. till 350000 kr. Hös­len 1977 halverade riksbanken bindningstiden för räntan pä nya bostadsob­ligationer. Ytterligare förändringar i fråga om räntevillkor är inte uteslut­na, I den situationen ler det sig mindre meningsfullt atl yttra sig över syn­punkter på två delfrågor inora ell stort område som är i kontinuerlig för­ändring. Detta gäller i synnerhet som frågorna inte fömlsäiier ställningsta­ganden från regeringen och riksdag utan ligger inom riksbankens kompe-tensoraråde.

Trots dessa synpunkter behandlar SABO frågan om kortare amorterings­tider för bottenlån. Utredningen motiverar sin uppfattning raed att araorte-ringstiderna, 60 är för flerfamiljshus och 50 år för småhus vid nybyggnad, är för långa med hänsyn till husens tekniska och ekonomiska livslängd. För att visa detta anför utredningen bland annat (s. 373) "Det kan vara illu­strativt atl tänka sig att en slutamortering idag på ett lån till flerfamiljshus enligt nuvarande regler skulle gälla ett hus byggt år 1917."

Utredningens argumentering är svårbegriplig, särskilt mot bakgmnd av atl den i många andra sammanhang belyser inflationens effekter. Med da-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                    127

gens bottenlånevillkor skulle det ursprungliga bottenlånet i ett hus byggt år 1917 ha varit ca 150 kr, per m. Motsvarande belopp för ett nytt hus idag är ca 2100 kr. per m. När del gäller säkerheten för lånet skulle man ha kun­nat tillåta en längre amorteringstid än 60 år för 1917 års hus. Dagens hus är bättre än 1917 års hus i tekniskt och ekonomiskt avseende. SABO motsät­ter sig därför kortare amorteringstider för bottenlån till nybyggnad.

Också vid ombyggnad har utredningen föreslagit kortare amorteringsti­der utan särskilda motiv och uppenbart utan närmare kunskap om botten­låneinstitutens praxis.

Ett hus som är ombyggt till nybyggnadsstandard har samma tekniska och ekonomiska livslängd som ett nybyggt hus. Amorteringstiden för bot­tenlånet är dock kortare än för ett motsvarande nybyggt hus. Den maxima­la amorteringstiden vid ombyggnad bör därför förlängas så att den motsva­rar vad som gäller vid nybyggnad.

Ledamötema i SABO:s styrelse från moderata samlingspartiet, center­partiet och folkpartiet reserverade sig mot föreliggande remissyttrande och instämde med vad kapitalmarknadsulredningens majorilel anfört i här be­handlat avseende, kap. 6 Bostadssektorns finansiering.

3.36 Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

Styrelsen gör, mot bakgmnd av utredningens material, en genomgång av aktuella utvecklingstendenser på obligationsmarknadens efterfråge- och utbudssidor. Enligt styrelsen är risken uppenbar för starkt försämrad ba­lans på obligationsmarknaden, främst till följd av statens starkt ökade låne­behov men också genom avtagande utlåningskapacitet för AP-fonderna, Det är därför angeläget att pröva alla rimliga åtgärder som kan förbättra balansen, primärt syftande till en breddning av marknaden, 1 nära anslut­ning till utredningen betonas hur finansieringsproblemen allvarligt försvå­ras vid en kombination av inflation och aktuella skatteregler. Styrelsen un­derstryker slarkl belydelsen av att lämpliga vägar snarasi prövas all till­föra obligationsmarknaden ytterligare kapital genom att stimulera hushål­len till obligationsplaceringar.

Slyrelsen behandlar härefter vissa avsnitt i betänkandet som har ome­delbart samband med bostadsfinansieringen.

Beiräffande frågan om totalfinansiering av bostadsbyggandet delar sty­relsen utredningens uppfattning att nuvarande system på bostadsfinansie­ringsområdet bör bibehållas och vid behov justeras efter de linjer som hit­tills följts. Styrelsen understryker att en organisering av bostadsfinansie­ringen som skulle innebära att de nuvarande bostadsinstitutens administra­tiva och finansiella kapacitet inte skulle utnyttjas måste vara felaktig från samhällsekonomisk och bostadspolitisk synpunki. Del påvisas atl siadshy-poteksinstitutionen trots en stark expansion av lånerörelsen arbetar med mycket låga koslnader. En totalfinansiering skulle inte medföra några för­enklingar av betydelse eller märkbara besparingar för låntagarna. Styrel­sen avslyrker bestärat det experiment som en totalfinansiering på bostads­finansieringens område skulle innebära i fråga om kreditmarknadens funk­tionssätt.

1 fråga om prioriteringssystemet motsätter sig styrelsen inte en uppdel­ning av den nuvarande upplåningen på så sätt att affärs- och kontorshusen finansieras genom en särskild obligationsserie. Enligt styrelsens mening är det däremot inte motiverat att på upplåningssidan särskilja de oprioritera-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                128

de bostadshusen från de prioriterade. Styrelsen föreslår därför att som lik­vida medel enligt lagen om kreditpolitiska medel alltid skall räknas obliga­tioner som utfärdats av bosladsinstituten och som avser kreditgivning för bostadshus.

I anslutning till utredningens synpunkter när det gäller nyproducerade ej slalligl finansierade småhus uttalar styrelsen att del synes nödvändigt att objekten liksom hittills inryms i den prioriterade sektorn, om det av syssel­sältningsskäl och av andra skäl anses önskvärt att ett visst antal privalfi­nansierade småhus skall produceras. Styrelsen ansluter sig till ulredning­ens mening att det är angeläget att bosladsinstituten är restriktiva vid fast­ställandet av den maximala belåningen lill småhus.

När det gäller villkoren pä bottenlånemarknaden utgår styrelsen ifrån att de bostadspcilitiska aspektema rörande utredningens förslag till avkortning av nuvarande amorteringstider kommer atl beaktas av statsmaktema. Från ren kapitalmarknadssynpunkt har styrelsen ingen erinran mol utred­ningens förslag i denna del. Styrelsen ifrågasätter dock om inte andra amorteringsmodeller än de av utredningen berörda kunde prövas.

Såviti gäller utredningens förslag att bankema skall ges rätl alt utge obli­gationer kvarslår del enligt styrelsens mening på åtskilliga punkter stor tveksamhet till förslagets ändamålsenlighet. Det är framför allt frågan om en tillfredsställande funktionsfördelning och bevarad konkurrenssituation på kapital- och kreditmarknaden som måste beakias, Slyrelsen anser att ställning lill förslaget i denna del inte kan tas utan ytterligare analys och ut­redning och avstyrker därför förslaget,

Obligalionsmarknaden som bas för bostadsfinansieringen

Stadshypoteksinstitutionens framväxande och etablerade ställning på kapitalmarknaden, bl.a. markerade genom statens direkia engagemang i institutionen, är ett uttryck för att det bedömts betydelsefullt med väl orga­niserade kredilformer för att finansiera det stora fastighetsbeståndet i ett modernt samhälle. Särskilt bostadssektorn är i högsta grad beroende av en omfatlande, långfristig lånefinansiering.

Den dominerande källan för seklorns slutfinansiering är obligations­marknaden. Denna marknads funktionsförmåga och kapacitet har avgö­rande belydelse för hur botlenlåneinslituten skall kunna fullgöra sina upp­gifter. Innan kapitalmarknadsulredningens olika analyser och förslag i kap. 6 rörande bostadssektorns finansiering behandlas, vill styrelsen där­för försl la upp vissa frågor som mera allmänt berör obligationsmarkna­den. Det sker bl. a. i anslutning till material och synpunkter i betänkandets kap. 1 och 12.

Det finns enligt styrelsen anledning atl särskilt rikta uppmärksamhelen pä förutsättningama för obligationsmarknadens fortsatta utveckling, efter­som man i dag kan se drag i denna som ler sig utomordentligt oroande för alla institutioner som är beroende av obligaiionema som kapilalkälla.

Internationellt sett har den svenska obligationsmarknaden främst genom tillkomsten av AP-fonden kommit att bli relativt omfatlande sedd i relation till BNP och till investeringsverksamheten. Detta är dock inte liktydigt med att ""balans"" har rått på en fri marknad. Endast genom ransonerande ålgär­der från riksbankens sida har - under i övrigt givna belingelser vad avser räntenivå, finanspolitik etc. - efterfrågan kunnat anpassas till utbudet.

1 dagslägel gäller allljäml denna situation, trots alt bosladsinvesteringar­na, mätta som relation till BNP, sjunkil under hela 70-talet och att investe-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               129

ringsverksamheten även inom näringslivet sedan flera år minskat realt sett. Inom fastighetskreditens område har genom myndighetemas åtgärder för s,k. priorilerade ändamål - i huvudsak nyproduktion och viss om­byggnad av bosläder - botlenlän kunnat ställas till förfogande i acceptabel omfattning. För långfristiga krediter till s. k. opriorilerade ändamål har däremot stått till förfogande mycket begränsade lånebelopp, trots att inom denna kategori rymmes i hög grad legitima kreditanspråk avseende både bostäder och affärsfastigheter. Obligationsmarknaden har alltså inte haft sådan kapacitet att en väl fungerande marknad för "normala"" långfristiga fastighelskrediter ulan stark köbildning och ransonering kunnat utbildas.

Det bör också observeras att den med reglerande ingrepp upprätthållna ""balansen"' på den inhemska obligationsmarknaden även haft som en vik­tig förutsättning en relativt begränsad upplåning från den offentliga sek­torns sida. Statens upplåningsbehov var tidigare förhållandevis måttligt; när budgetunderskotten på senare tid starkt ökat, har de i huvudsak täckts genom upplåning i utlandet eller kortfristigt. Hur ter sig då den fortsatta utvecklingen, jämförd med denna summariska karakteristik av utgångslä­get?

Vad försl beträffar de sektorer som efterfrågar obligationskapital finns det beträffande bostadssektorn anledning räkna med stigande finansie­ringsbehov, även realt sett. Sektom kan förutsättas alltjämt vara i hög grad beroende av lånefinansiering, även om snabbare amorteringar i fram­tiden kan tänkas något öka seklorns finansiella sparande. Man bör vidare utgå från att 1970-talets nedgång av nyproduktionen nu upphör och att en viss ökning av bostadsbyggandet kommer till stånd.

För framtiden blir del också allt betydelsefullare atl ralionella former för finansiering av det befintliga fastighetsbeståndet kan underlätta ett opti­malt utnyttjande av det mycket stora samhälleliga kapital detla represente­rar. Den starka tillväxten av fastighetsbeståndet under efterkrigstiden och särskilt den under senare tid ökade småhusproduktionen kommer i framti­den att slälla ytteriigare krav på kapital både för ombyggnader och moder­nisering och för ägarbyten. Samhällsekonomiskt görs stora föriuster om in­te detta kapital på flera hundra miljarder kronor utnyttjas effektivt. Ett vik­tigt exempel härpå är den anpassning av det äldre fastighetsbeståndet till strängare normer i energibesparingssyfte som nu förestår. I betänkandet framhålls att utredningen inte kunnat ta hänsyn till de kapitalbehov dessa insatser representerar.

Både näringslivet och kommunsektorn kan förutsättas ha betydande fi­nansieringsproblem i fortsättningen. Även om dessa endast till en del kan lösas genom tillgång på länekapital, är det givetvis av stor betydelse atl en väl fungerande och tillräcklig obligationsmarknad kan lillhandahälla rela­tivt långfristiga bundna krediter.

Den i särklass viktigaste förändringen i förhållande till tidigare som nu kan förutses på obligationsmarknadens efterfrågesida härrör från statens slarkl ökade upplåningsbehov, en utveckling som är så färsk all den inle hell kunnat beaktas i betänkandets behandling av obligationsmarknaden. Den senasle långtidsbudgeten tyder på att man under lång tid måste räkna med mycket stora budgelunderskotl, för såvitt inte en drastisk finanspoli­tisk åtstramning vidtages. En gynnsam utveckling av produktionen - som f ö. ännu inte säkert kan förutsättas - skulle genom automatiska effekter på budgetens inkomst- och utgiftssida endasl till en del reducera dessa stora underskott. Det är tydligt att i ett sådant, under längre tid bestående läge den statliga upplåningspolitiken förutsätter en omfattande långfristig

9   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 165. Bilaga 3

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                130

finansiering på den inhemska kreditmarknaden, detta alldeles oavsett i vil­ken utsträckning det kan befinnas möjligl och — från valutapolitisk syn­punkt - önskvärt atl staien också fortsätter utlandsupplåningen.

Om detta starkt ökade långfristiga lånebehov från statens sida inte mot­svaras av nya kapitaltillskott på marknaden, blir konsekvensema för övri­ga låntagare av obligationskapital myckel allvarliga. Altemativet - atl sta­ten avstår från att söka inhemsk långfristig finansiering av de ökade under­skotten - är inle heller en framkomlig väg genom den destabiliserande lik­viditetsuppladdning som då blir följden, inte bara i banksektom där dess effekier sannolikt kan någorlunda kontrolleras utan hos allmänheten, vil­ket är vida farligare.

På obligationsmarknadens utbudssida är de institutionella placerarna f. n. dominerande. Enda undantag av någon betydelse är allmänhetens köp av premie- och sparobligationer, upplåningsformer förbehållna staten. De institutioner det gäller är AP-fonden, försäkringsbolagen och bankema.

Ett betydelsefullt negativt drag i utvecklingen som utredningen pekar på är den minskade kapacitet som AP-fonderna vid oförändrat avgiftsuttag även vid ganska optimistiska antaganden kommer att ha. Därmed bryts en utveckling som varit av avgörande betydelse för obligationsmarknadens expansion under de senasle 15 åren. Konsekvensema av en sådan utveck­ling är så allvarliga, att den måste föranleda överväganden av lärapliga motåtgärder. Man kan nämligen knappast utgå från att försäkringssektorn, den andra genuina institutionella placerargruppen av långfristigt kapital, ens vid en gynnsam utveckling skulle kunna kompensera ett bortfall av AP-fondskapital.

Bankema har i varierande men relativt hög grad — vid de former för pla­cering av finansiellt sparande som sedan länge förekommer i Sverige -kommit att fungera som kapitalkälla för obligalionsmarknaden. Denna ut­veckling är väsentligen resultatet av myndighetemas marknadsregleringar och inte bankemas företagsekonomiska överväganden. Av vad som redan sagts om starkt stigande efterfrågan på finansiering över obligationsmark­naden och de egentliga kapitalmarknadsinstilutens sannolikt begränsade sammanlagda kapacilel följer, alt bankema i ännu högre grad än nu skulle behöva placera i obligationer, i varje fall om inte en verkligt betydande till­växt i allmänhetens obligationsköp kan komma till stånd. Bankemas obli­gationsköp kommer sannolikt alt vara så omfattande att särskild hänsyn kan behöva tas till detta förhållande vid utformningen av obligationsvillko­ren.

""Allmänheten" är, som redan framgåti, av liten betydelse på den svens­ka obligationsmarknaden. Del är en heterogen grupp, som grovt kan upp­delas pä företag inom induslrin m. m. och privatpersoner. Likvida förelag skulle under vissa förutsättningar kunna ha intresse av att placera medel i obligationer på lämplig tid. Gruppen privatpersoner har mycket stora fi­nansiella lillgångar, främst i form av bankmedel, som dessutom växer i re­lativt stabil takt.

För båda gruppema gäller att särskild vikt torde läggas vid atl en even­tuell placering i obligationer är relativt likvid. Särskilt privatpersoner har slark aversion raot atl stå kursrisk. Uthållig obligationsförsäljning rikiad mot dessa båda gmpper måste alltså förutsätta obligationskonstruktioner, alternativt en väl fungerande andrahandsmarknad, som uppfyller placerar­nas krav. Betydande informations- och försäljningsinsatser måste också till, i vilket sammanhang bankemas medverkan är nödvändig. De betydan­de koslnader som en försäljning lill privatpersoner på bred front innebär

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                    131

gör, att sådana insatser ter sig naturligare för staten som läntagare än exempelvis mellanhandsinstitut eller enskilda låntagare.

Såsom ulredningen framhåller verkar också skattereglerna återhållande på obligationsförvärv för enskilda personer. I själva verket torde, vid hit­tills vanligen förekommande ränterelationer, skattereglerna i kombination med allmänt utbredda inflationsförväntningar göra ett försök att intressera en bred allmänhet för ordinära räntebärande obligationer är dömda alt misslyckas.

Denna översiktliga genomgång av utvecklingstendenser på obligations­marknadens efterfråge- och ulbudssidor torde klart ge vid handen, att vi står inför starkt stigande svårigheter och att väsentliga finansieringsbehov riskerar alt inte kunna lösas på ett tillfredsställande sätt. Styrelsen är med­veten om atl en mera inträngande analys av landets finansiella problem in­te kan begränsas till obligationsmarknaden. Utredningen har också redovi­sal sådana analyser av slort intresse. Såviti slyrelsen kan förstå pekar emellertid dessa inte i annan riktning än att slutsatserna blir de ovan angiv­na, när styrelsen, som den finner naturiigt, särskilt riktar uppmärksamhe­ten pä den betydelsefulla del av kapitalmarknaden som obligationsmarkna­den utgör.

Styrelsen är också medveien om aU upplåning på ulländska obligations­marknader, såsom f n. sker, lill en tid och för enskilda låntagare kan fram­stå som en lösning pä akuta finansieringsproblem. Styrelsen kan emellertid inte finna att utlandsupplåning inom dess speciella ansvarsområde - fas­tighetskreditens - kan bli annat än en marginell lösning, därlill förenad med betydande problem. Utvecklingen av den inhemska obligationsmark­naden är därför av vitalt intresse för bostads- och övrig faslighetsfinansie-ring, liksom för lösningen av andra väsentliga ekonomisk-politiska pro­blem.

Då risken synes uppenbar för starkt försämrad balans på obligations­marknaden - från ett utgångsläge som inte heller kan karaktäriseras som tillfredsställande — måste det vara angeläget att pröva alla rimliga åtgärder som kan förbättra denna balans. Åtgärdema bör primärt vara inriktade på att genom en breddning av marknaden ernå ett ökat kapilalulbud, även om det också kan finnas skäl att tillvarata möjligheter att eliminera sådan ef­terfrågan på kapital som utan olägenheter kan skäras bort.

Vid en genomgång av fömtsättningar för och vägar till en bättre balans på obligationsmarknaden finns det skäl atl liksom utredningen underslryka att övriga länkbara åtgärder i hög grad skulle underlättas och vinna i effekt om en dämpning av inflationsförväntningarna inträdde och om skattereg­lerna ändrades så atl t. ex. köp av räntebärande obligationer för en privat­person framstod som en attraktiv placering. Möjlighelen av realvärde­skydd även efter skatt vid placeringar i olika slag av s. k. realvärden ä ena sidan, bristande möjlighel till realvärdeskydd och beskattning av den no­minella avkastningen vid finansiellt sparande i form av bl. a. obligationer å andra sidan är vid inflation en olycklig kombination.

Inte minst fastighetsmarknaden och dess finansiering ger god illustration lill hur kombinationen av inflation och olämpliga skatteregler bidrar till atl skärpa obalansen på kapitalmarknaden. Om fortsatt inflation med stigan­de byggnadskosinader och fastighetspriser bedöms som sannolikt fram­tidsperspektiv, minskar motståndet mol prisstegringar och förstärks moti­ven för forcerade och överdrivet stora investeringar. Bristen på inflations-säkrade former för finansiellt sparande förstärker motiven för investering i realkapilal ytterligare, genom atl detta också får ett egenvärde som place-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                132

ringsobjekt. Denna tendens till ""överinvestering'" leder till "överefterfrå-gan " på lånekapital, ytterligare förstärkt genom all utbytet av investering­en vid aktuella skatteregler och långfristiga låneformer starkt förbättras vid hög belåning. Småhusmarknaden under senare år kan tjäna som exem-PJI.

Effekten av denna mekanism är olycklig inte bara genom att på en knapp kapitalmarknad generera "överefterfrägan"". Den bidrar också i sig själv till prisstegring. Den försvårar vidare de bosiadssociala strävandena och diskrediterar vissa av dess stödformer genom att dessa får icke avsedda ef­fekter. Den kan ocksä locka människor till alltför vidlyftiga engagemang, som kan komma atl omfatta så stora gmpper att det förstärker behovet av statliga direkta och indirekta stödjande insatser.

Effekien av inflation och skatteregler pä sparandets totala omfattning brukar anses som svårbedömd. Om man begränsar sig till hushållens finan­siella sparande och då i synnerhet till obligationsplaceringama torde det in­te råda någon tvekan om att reformer som förbättrade del reala resultatet av sådana placeringar jämfört med tillgängliga alternativ skulle skapa för­utsättningar för betydande tillskott av kapital på obligationsmarknaden. Hur Olillfredsställande en kalkyl för placering i räntebärande obligationer, jämfört med vissa andra altemativ, i dagens läge måste le sig för en sparare framgår indirekt av vissa räkneexempel som redovisas i bil. 2 till betänkan­det.

En annan indirekt illustration av samma förhållande ges i del förslag till nytt skaltepremierai lönsparande, som nyligen godtagits av riksdagen och träder i kraft till hösten. Inom ramen för detta lönsparande ges betydande skattemässiga förmåner, avsedda alt vid aktuell räntenivå och förutsedd prisstegringstakt ge en positiv realränta efter skatt. Förhoppningen är gi­velvis atl raotiven lill långsiktigt hushållssparande därigenom skall förslär­kas. Oavsett effektema härav på det totala hushållssparandet, är del allde­les uppenbart att en kanalisering av sparandet kommer att ske till den spe­ciellt premierade sparformen. Detta förhållande är av stort iniresse, om man anser del alldeles särskilt viktigt, både av kreditpolitiska, näringspoli­tiska och bostadspolitiska skäl, alt tillföra obligationsmarknaden nya kapi­talresurser. Genom en likartad skattemässig premiering för hushåll och ev. andra placerare vid obligationsköp, såsom i dag redan i viss utsträckning sker beträffande premie- och sparobligationer, skulle en betydande för­stärkning av obligationsmarknaden kunna ske.

1 flera yttranden över förslaget lill nytt lönsparande, bl.a. riksbankens och AP-fondemas, har tagits upp angelägenheten av att finna former för ett skaltepremierai sparande också i obligationsform. I prop. 1977/78:165 ut­talar föredraganden i anledning härav följande:

"Jag delar i princip de synpunkter som har framkommit när del gäller att kanalisera en del av sparmedlen direkl till den långa kapitalmarknaden. Visserligen betyder en ökad långfristig inlåning i bankerna att dessas möj­ligheter att köpa obligationer vidgas. Får sparandet stor omfattning skulle del medföra ökade krav på bankema härvidlag. Det skulle, som kapiial­marknadsutredningen har påpekal, förstärka utvecklingen mot att banker­na måste komma att slå för en allt större del av köpen av långsiktiga obliga­tioner. Det senare skulle förändra deras hittillsvarande karaklär och funk­tioner, vilket reser problem för kreditpoliliken och kreditmarknadens ef­fektivitet.

För att göra sådana förändringar i det föreslagna systemet som här har angivits kan det emellertid behövas ytterligare utredning ora utformningen

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                    133

av ett obligationssparande. Del måste därvid beaktas att skattesubventio­nen av sparandet är avvägd med hänsyn till den räntenivå för riskfria pla­ceringar som den högsta inlåningsräntan i bankema kan vänlas represente­ra. Om det föreslagna sparsystemet genomförs är jag emellertid beredd att senare återkomma med förslag om möjligheten till en direkt slussning av en viss del av sparmedlen till den långa kapitalmarknaden ifall lönsparan­det visar sig få betydande omfattning."

Styrelsen vill för sin del starkt underslryka betydelsen av att lämpliga vägar snarast prövas atl tiUföra obligationsmarknaden ytterligare kapital genom att stimulera hushållen till sådana placeringar. Inte minst mot bak­grunden av statens starkt ökade lånebehov kan det ligga nära lill hands all i försia hand skapa nya former för statsupplåningen. Åtgärderna bör emel­lertid inte begränsa sig härtill utan även avse upplåning för näringslivets och bostadssektorns behov.

Styrelsen har relativt utförligt velat beröra de problem som på obliga­lionsmarknaden och inom bostadsfinansieringen är förknippade med infla­tionsutvecklingen och skattereglemas utformning, och inte minsl dessa faktorer i kombination. Bättre betingelser i berörda hänseenden är avgö­rande fömtsättningar för en väl fungerande obligationsmarknad i framti­den. Givetvis finns emellertid utrymme också för reformer av själva låne-formema och tekniken på obligationsmarknaden och delta gäller även på fastighetsfinansieringens område. Styrelsen återkommer i det följande med sina synpunkter på vissa speciella förslag som framläggs av utredning­en men vill först beröra utredningens behandling av några mer generella problem berörande obligationsmarknaden.

Ulredningen hävdar all del är oundvikligt, bl.a. på grund av den höga ambitionsnivån för bostadssektorns planering och kreditförsörjning, atl emissionskontrollen bibehålles i sin nuvarande funktion som ett led i kre­ditpolitiken, men att detta inte bör hindra atl en ökad flexibilitet kan med­ges i länevillkoren på obligationsmarknaden. Styrelsen delar denna upp­fattning. Måhända kan synsättet uttryckas så, att inom ramar som upp­ställs för att garantera finansiering av de priorilerade seklorema och kon­troll av den allmänna räntenivån, bör villkoren bli så nära "marknadsmäs­siga" som möjligt. En sammanvägning av alla för långivare och låntagare relevanta faktorer skall alltså komma till stånd, såsom kreditrisk, ränteni­vå, räntans bindningstid, lånetidens totala längd, amorteringstakt etc, och resultera i att samtliga finansieringsbehov i rimlig utsträckning tillgodoses.

Vad gäller exempelvis räntans beroende av övriga lånevillkor är det uppenbart atl placerama i dag, till skillnad mot vad fallet var för 40 år se­dan, till en viss gräns föredrar kortare löptid, snabbare amortering och kor­tare bindningstid av räntan. En låntagare med motsatta önskemål får där­för under marknadsmässiga förhållanden köpa sig dessa förmåner genom en högre ränla. På obligationsmarknaden har också, helt eller delvis, skett en anpassning enligt della schema av löplider, räntebindningslid och amor­teringstakt.

För faslighetskreditema krävs dock — även om en viss ökning av araor-teringsiakten skulle kunna ske i syfte att öka det nu låga finansiella sparan­del inom bostadssektorn - alltjämt långa lån och lång amorteringstid. Detta skulle alltså kräva en relalivi hög ränta för atl på obligationssidan attrahera placerarna. Hittills har prioriteringen av bostadsobligationer lett till att denna relativa räntehöjning inte framtvingats. Utredningen frarahål­ler visserligen att syftet med prioriteringsreglema inte är att åstadkomma en räntedifferentiering mellan de prioriterade låntagarna och andra lånta-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                134

gare och att man i stället, för bostadssektorn, valt ett speciellt räntesub­ventionssystem som över statsbudgeten avskärmar marknadsräntornas ge­nomslag på boendekostnaden. Det torde dock vara uppenbart atl, främst med hänsyn lill den länga löptiden och långsamma amorleringstakten, men också på grund av den överflödande tillgången på bostadsobligationer på marknaden, räntan på bostadsobligationer i dag inte är helt "'marknads­mässig". Huruvida detta förhållande i dagens läge kan sägas försvära bo­stadsfinansieringen inom den priorilerade seklorn är svårt all avgöra.

Däremoi kan av del anförda dras en annan, fullt säkerställd slutsals. Om - som utredningen föreslår - den oprioriterade delen av bottenlåneinsti­tutens utlåning i framliden brytes ut och baseras på en särskild oprioriterad obligation, skulle en väsenilig räntehöjning behöva ske för alt denna skall vara attraktiv. Utredningen har förutsatt en betydligt snabbare amorte­ringstakt än för närvarande, nämligen 20 år eller lika med låneliden. Detta skulle göra den erforderiiga uppjusteringen av ränian mera begränsad. För en stor del av den oprioriterade sektorn inom stadshypoteksinstitulionen (större affärs- och kontorshus, ombyggda flerfamiljshus) är emellertid en sä snabb amorteringstakt knappast realistisk, varför även obligationens amorteringslakt skulle behöva vara långsammare, med motsvarande kon­sekvenser för räntan.

1 och för sig torde inte finnas mycket att invända mot en sådan räntesält­ning, om den garanterar en tillfredsställande tillförsel av kapital. Däremot ter sig den betydande ränteskillnad, eventuellt också den skillnad i amorte­ring, som skulle bli följden mellan prioriterad och oprioriterad belåning av även nära besläktade objekt, som oberättigad och ägnad att ytterligare öka pressen atl få lånet i det enskilda fallet att bli betraktad som prioriterat. Det bör i detla sammanhang understrykas att skillnaden mellan prioritera­de och oprioriterade ändamål - som utredningen vill betrakta som en reg­leringsteknisk eller ""statsrättslig"" fråga (prioriterat ändamål = investe­ringsverksamhet som är garanterad finansiering genom statsmaktemas be­slut i reala termer), utan samband med hur man värderar de olika ändamå­lens angelägenhelsgrad - för låntagarna ofta måste le sig svårförståelig. Konsekvensema av uppdelningen ter sig i praktiken godtyckliga, om de in­nebär starkt skiljaktiga förutsättningar för finansieringen inte bara i låne­villkor utan även i tillgång på krediter inom rimlig tid.

Efter dessa mera allmänna synpunkter på obligationsmarknadens fram­tida betydelse för bostadssektorn tar styrelsen i det följande upp vissa av­snitt i betänkandet som har omedelbart samband med bostadsfinansiering­en.

Finansieringssystemet

Kapitalmarknadsulredningens slutsats, efter en grundlig genomgång av bl.a. kostnadseffekter och kreditmarknadsmässiga aspekter, är att nuva­rande system på bostadsfinansieringsområdet bör bibehållas och vid be­hov justeras efter linjer som hittills följis. Styrelsen, som anser att utred­ningen analyserat frågan på ett uttömmande och övertygande sätl, delar denna utredningens uppfattning. Mot bakgrund av utredningens analys och de synpunkter som förs fram på denna punkt i reservationen av utred­ningens ledamot Knut Johansson utvecklar styrelsen i det följande närma­re sin syn på vissa punkter som styrelsen anser betydelsefulla. Styrelsen har tidigare utförligt lagt fram sina synpunkier rörande finansieringssyste­mets ralionella utformning i remissyttrande över bostadsulredningarnas

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               135

nyssnämnda betänkande. Dessa synpunkter äger fortfarande tillämpning.

Den krilik som av bostadsutredningama och i reservationen riktas mot den nuvarande belåningsprocessen är att denna är förhållandevis kompli­cerad och medför förseningar, kostnader och administrativa svårigheter. En totalfinansieringsreform skulle enligt kritikerna medföra administrativa vinster. Vidare skulle en budgetfinansierad totalfinansiering skapa förut­sättningar för en tryggad kreditgivning till det byggande som statsmaktema beslutat om.

Vad först beträffar den fullständiga finansieringen kan det konstateras att den nuvarande uppdelningen av den långfristiga bostadsfinansieringen är betingad av den historiska utvecklingen. För stadshypoteksinstitulionen gäller alltjämt den uppgift som stadshypotekskassan vid sin tillkomst år 1909 enligt statsmakternas beslul erhöll, nämligen att lämna sina låntagare billiga och efter förhållandena lämpade lån. Stadshypoteksinstitutionens låntagare är således tillförsäkrade atl utifrån rådande marknadsmässiga förutsättningar erhålla bästa möjliga villkor. Av skäl som inledningsvis an­förts synes det också ofrånkomligt att botlenlångivning sker under beak­tande av sådana förutsättningar. De statliga bostadslånen utgör ett medel för statens bostadspolitik. De bostadspolitiska reformer som genomförts efter bostadslånens tillkomst ger vid handen att någon direkt marknads­anknytning inte är avsedd beträffande dessa lån. Denna kreditgivning i högl riskläge är motiverad av bostadspolitiska skäl. Del föreligger enligt styrelsens mening goda grunder för den nuvarande uppdelningen av den långfristiga bostadsfinansieringen. De olika förutsättningar som ligger lill grund för bostadsinstilutens verksamhet och de bostadspolitiska organens verksamhet äger fortfarande giltighet.

I kritiken av det nuvarande finansieringssystemet har det inte gjorls gäl­lande att bottenlångivningen i och för sig skulle vara organiserad på ett ur ralionell synpunki mindre tillfredsställande sätt. Del kan konstateras alt den specialisering av kreditgivningen som här förekommer gör del möjligt att förmedla lånen till myckel låg kostnad. Stadshypoieksinstiiutionens räntemarginal mellan upp- och utlåning utgörs av ett s. k. förvaltnings- och fondbidrag, som årligen fastställs. Denna marginal utgör 0,2% för bostads­hus och övriga prioriterade objekt samt 0,4% för icke prioriterade affärs-och kontorshus. För vissa äldre primärlån är marginalen 0,1 %. Det bör un­derstrykas alt stadshypoteksinstitutionens låntagare - medlemmar inte debiteras nägon annan kostnad avseende exempelvis avisering, upplägg­ning av lån etc. Stadshypoteksinstitulionen har också under åren kunnai sänka låntagarnas kostnader med sammantaget betydande belopp genom avskaffandet av särskild ersättning för courtagekoslnader och för värde­ring av belåningsobjekten.

Jämfört med marginalerna hos övriga kreditinstitut som verkar på kre­ditmarknaden och även med den marginal som tas ul på de statliga bo­stadslånen kan det konstateras att den marginal som bostadsinstituten be­tingar sig är låg. Bostadsinstilutens marginal skall täcka kostnadema för lå­neförvaltningen och för fondavsättning. För stadshypoteksinstitutionens del har kostnaderna för låneförvaltningen kunnat hållas nere trots en stark expansion. Institutionen har kunnat bedriva verksamheten med en liten personell organisation och med uinyttjande av moderna lekniska hjälpme­del, vilket gynnsamt påverkat förvaltningskostnadema. Dessa kostnader tar säledes i anspråk en mindre del av marginalen. Siörre delen av institu­tionens överskott tillförs institutionens egna fonder. Dessa skall enligt gäl­lande bestämmelser vara lägst 2% av de utestående skuldema.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                136

Att stadshypoteksinstitulionen kunnat arbeta med en så låg marginal hänger bl.a. samman med den positiva utvecklingen av institutionens fondställning. De egna fondema var vid utgången av år 1977 2290 mkr. Med den ntivarande fondtillväxten kan stadshypoieksinslitutionen öka sin utlåning mycket snabbt ulan att behöva öka räntemarginalen mellan upplå­ning och utlåning. Skulle utlåningslakten å andra sidan i fortsättningen komma att stagnera får institutionen la ställning till en nedsättning eller ell helt slopande av de nuvarande förvallnings- och fondbidragen. Styrelsen vill understryka atl en organisering av bosiadsfinansieringen i enlighet med vad som föreslås i reservationen, innebärande att de nuvarande bostads­institutens adrainistrativa och finansiella kapacitet inte skulle utnyttjas, från samhällsekonomisk och bostadspolitisk synpunkt måste vara felaktig.

Styrelsen delar utredningens uppfattning atl inga kostnadsmässiga effek­ter av betydelse torde uppslå för låntagarna genom en totalfinansiering. Såviti styrelsen kan bedöma skulle några förenklingar av betydelse eller märkbara besparingar för låntagarna inte uppstä genom en fullständig fi­nansiering.

Med anledning av det avsnitt i reservationen som behandlar bostadsbyg­gandets följdinvesteringar vill styrelsen framhälla att bostadskomplement av den art som åsyftas i avsnittet myckel väl kan belånas inom ramen för det nuvarande finansieringssystemet om statsmakterna medger det.

Vad sedan angår den integrerade finansieringen konstaterar utredningen att den krilik som vid olika tidpunkter riklats mot bostadsfinansieringens funktionssätt efter hand har reducerats genom reformer inom den befinUi­ga institutionella ramen. Systemen med separat kreditgivning under bygg­nadstiden utgör enligt utredningen ett flexibelt element som möjliggör att bostadsbyggnadsprogrammen kan genomföras oberoende av tillgången på långt kapital saratidigt som låntagarna inte drabbas kostnadsmässigt vid väntan på avlyft, eftersom räntesubventioner ulgår i princip redan från fär­digställandet. Några friktioner i bostadssektorns kreditförsörjning som hänger samman med bostadsinstilutens verksamhet föreligger således inte enligt styrelsens erfarenheter.

Problem har däremot förekommit både tidigare och på senare lid såvitt gäller byggnadskreditgivningen. Utredningen redovisar situationen under år 1977 avseende denna kreditgivning och konstaterar att allvarliga friktio­ner förekommit. Dessa kan dock enligt utredningen inte läggas lill grund för ett underkännande av finansieringssystemet. Utredningen utgår härvid ifrån atl evenluella motsällningar angående byggnadskreditgivningen mel­lan olika bankgrupper otvivelakligl kan lösas inom systemets ram. Styrel­sen instämmer i dessa utredningens slutsatser. De alternativa lösningar för en integrerad finansiering som föreslås i reservationen och som analyse­rats av ulredningen innebär bl. a. alt staten via budgeten skulle stå för ka­pitalanskaffningen till bostadsbyggandet. Alt i den överblickbara budgetsi-tualionen överföra denna stora kapitalanskaffning till staten synes emeller­lid knappasl välbelänkl med hänsyn lill all den ekonomiska politiken där­igenom skulle ställas inför ytterligare starkt ökade problem. Utredningen pekar på åtskilliga negaliva följder av en sådan utveckling bl. a. från kredit­politisk synpunkt. Budgetomslutningen skulle vid en totalfinansiering öka inte bara med den upplåning sora bostadsinstituten eljest skulle ha stått för utan även genom avlösning av den byggnadskreditgivning som nu sker inom banksystemet. Det säger sig självt aU även en etappvis genomförd övergång till en integrerad budgetfinansierad totalfinansiering måste orsa­ka en genomgripande omstöpning av banksystemet med därav följande

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               137

oöverskådliga konsekvenser och inte minst under en lång period medföra stora risker för stömingar i byggnadsfinansieringen. Styrelsen avstyrker bestämt från det experiment som en totalfinansiering på bostadsfinansie­ringens område skulle innebära i fråga om kreditmarknadens funktions­sätt.

I sammanhanget konstaterar utredningen också att problemen såvitt gäl­ler byggnadskreditgivningen hänger samman med den exceptionella kost­nadsstegringen. Den restriktiva anpassningen, särskilt i böljan av år 1977, av lånetaket till kostnadsutvecklingen har enligt ulredningen haft återverk­ningar på utbudet av byggnadskrediter. 1 anslutning härtill vill styrelsen slarkl underslryka behovei av en anpassning av lånelaket till produktions­kostnaderna.

När det gäller förslaget om integrerad finansiering vill slyrelsen erinra om att stadshypoteksinstitulionen sedan länge har räll att bedriva bygg­nadskreditgivning. Styrelsen har emellertid ännu inte funnit det möjligt att ta upp en sådan verksamhet främst beroende på den brist på kapital som förelegat. Alt påbörja en byggnadskreditgivning med det långfristiga kapi­tal som stått till kassans förfogande har inte kunnat ifrågakomma. Slyrel­sen vill emellertid framhålla att stadshypoteksinstitulionen är beredd att ta initiativ till en provverksamhet genom att lämna byggnadskrediter som en normal del av sin verksamhei om bl. a. finansiella förutsättningar kan stäl­las till institutionens förfogande.

Prioriteringssystemet

Utredningen konstaterar alt bostadsbyggandets kreditförsörjning i hög grad styrs av det s. k. prioriteringssystemel. Det är behovei alt säkerslälla bostadsbyggandets kreditförsörjning som fört fram lill dagens priorite­ringssystem. Detla system kan sägas ha vuxit fram gradvis sedan slutet av 1960-talet. Från böljan ankom det i princip på bostadsinstitulen själva att pröva olika kreditändamål. Numera är bestämmelsema i princip knutna lill beslut som fattas av länsbostadsnämnderna i och med att allt byggande som sker med stöd av statligt bostadslån också är prioriterat hos bostads­instituten. Nybyggda bostadshus som privatfinansieras äremellerlid också prioriterade. Av bostadsinstitutens nyuilåning skall f n. kanaliseras minst 90% till den prioriterade sektom.

Utvecklingen under senare år av de s. k. lånebalansema, dvs. lån som beviljats men som inle kunnai utlämnas i huvudsak beroende på brist på medel, ger vid handen att kapitalförsörjningen till den prioriterade sektom har fungerat någorlunda tilUredsställande. Den oprioriterade sektom har däremot varit klart underförsörjd. (Av tabell 6.6 i betänkandet framgår stadshypoteksinstitutionens lånebalans åren 1969-1976.) Vid utgången av år 1977 var lånebalansen 5 496 mkr avseende prioriterade objekt och 3010 mkr avseende oprioriterade objekl. Det kan noteras, atl balansen avseen­de de senare objekten ökat från 321 mkr vid 1969 års slut lill 3 010 mkr vid 1977 års slul. 1 praktiken innebär dessa balanser att det med dagens upplå­ning i genomsnitt blir fråga om väntelider på ungefär ett år såvitt gäller prioriterade objekt och mer än fem år såvitt gäller opriorilerade objekt. Det har kommit atl alltmera ifrågasättas om det är meningsfulll all bevilja nya lån när det blir fråga om så långa väntetider som över fem år.

Utredningen föreslår atl prioriteringssystemel skall renodlas på så säll alt bostadsinstitutens upplåning skall ske i olika obligationsserier avseende den prioriterade och den oprioriterade sektom. Den priorilerade obliga­tionsserien skall få räknas som prioriterat placeringsobjekt för instituten

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                138

på kreditmarknaden. Utgivningen av den oprioriterade obligationsserien förutsätter riksbankens emissionskontroll på samma sätt som nu är fallel beträffande andra obligationer än statsobligationer och bostadsobligatio­ner. Förslaget föranleder ändring av lagen om kreditpoliliska medel.

Med beaktande av dessa utredningens förslag synes del angeläget att analysera de kreditbehov som hänförs till den opriorilerade sektorn. För­delningen hos stadshypoteksinstitulionen på olika lyper av objekt i låneba­lansen på lotalt 3010 mkr vid 1977 års slut var 409 mkr avseende flerfa­miljshus, I 304 mkr avseende småhus och I 297 mkr avseende affärs- och kontorshus. Den del av den aktuella oprioriterade utlåningen som gäller äldre bostadshus kan bedömas ligga på 4-5% av den totala utlåningen medan 5-6% avser affärs- och kontorshus.

En betydande del av den oprioriterade sektorn gäller således affärs- och kontorshus. Det är här i huvudsak fråga om nyproducerade objekt, som i många fall fyller en väsentlig funktion även för det byggande som sker med priorilerade medel. Det ankommer sedan länge på bosladsinsiiiuien att ha hand om den långfrisiiga finansieringen av dessa objekt. Stadshypoteks­institulionen ser det ocksä som en angelägen uppgift att söka så långt möj­ligt försöka nedbringa vänteiidema på avlyft av sådana byggnadskrediter. Dessa väntetider är emellertid mycket långa.

Vad gäller bostadshus lar ulredningen upp till diskussion vissa finansie­ringssituationer, nämligen finansiering av ombyggnad och finansiering vid förvärv av äldre fasligheter. Båda dessa finansieringsbehov kan i och för sig sägas vara fullt legitima. Bristen på utlåningsmedel när det gäller den oprioriterade sektom har emellertid medfört för stadshypoteksinstitu­tionens del att ytterligt härda restriktioner fått införas avseende lånebevil-jandet rörande de äldre bostadshusen. Under senare år har därför i princip opriorilerade lån beviljats endasl när det gällt direkta investeringar säsom om- och tillbyggnad. Stadshypoteksföreningarna har härvid sett till att lå­nen inle överstigit nedlagda kostnader. Belåning har vanligen skett i form av avlyft av byggnadskrediter. Denna ransonering - som ändå inte kunnat hindra en kraftig ökning av väntetiderna - har således medfört att andra lånebehov inte kunnai lillgodoses. Någon belåning av s. k. ingångsvärden har knappast förekommit.

Enligt styrelsens erfarenhel är de lånebehov som föreligger på den oprioriterade sektorn när det gäller ombyggnad av bostadshus ofta synner­ligen väl motiverade. Del är här fråga om invesleringar som av olika anled­ningar helt eller delvis inte kan finansieras med slöd av statligt bostadslån men för vilka ändå en finansiering genom bottenlån är befogad. Även om stadshypoteksföreningarna söker se till att möjligheterna till stadig belå­ning utnyttjas, är det otvivelaktigt så att vissa lyper av om- och tillbyggnad faller utanför denna långivning. Del kan också konstateras såvitt gäller flerfamiljshusen att godkäni låneunderiag ofta inte räcker till för att finan­siera kostnader i samband med ombyggnad och upprustning. Erfarenhets­mässigt erfordras i dessa fall utöver det prioriterade bottenlånet ett opriori-lerat lån. Denna typ av finansiering kan bedömas som nödvändig för alt göra det möjligl att över huvud taget sälla igång ombyggnader och uppmst-ningar och har således betydelse även från sysselsättningssynpunkt.

Styrelsen ser med oro pä ett genomförande av ulredningens förslag i denna del också därför att det inte på något sätt kan anses klariagi aU ett skäligt utrymme kommer alt stå till förfogande på marknaden för ifrågava­rande oprioriterade ändamål och alt alltså förändringen kan komma att in­nebära en försämring t. o. m. i förhällande till dagens otillfredsställande si­tuation.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               139

Mot bakgrund av vad som nu anförts och med beakiande av vad som an­förts i det inledande avsnittet ovan vill styrelsen sammanfatta sina syn­punkter pä de förslag som utredningen lagt fram rörande prioriteringssys­temel på följande sätt.

Kvoteringen av bostadsinstilutens utlåning i prioriterade och opriorile­rade ändamål kommer även med ulredningens förslag atl bestå. Som ut­redningen anser kan det i princip anses oegentligt att kreditpolitiska åtgär­der att Irygga bostadsfinansieringen skall få till följd att den utlåning på den oprioriterade sektorn som avser affärs- och kontorshus främjas. Däremot kan det knappast anses felaktigt att den utlåning pä den oprioriterade sek­torn som avser bostadshus tryggas på samma sätt som f n. sker i upplå­ningen. Det är härvid att märka att riksbanken genom rapporter och på an­nat sätt lar del av utlåningsverksamheten och direkt kan föreskriva de be­stämmelser som kan anses nödvändiga. Bostadsinstitulen är säkerligen vil­liga alt se till att lånemedlen fördelas på säll som bestäms skäligt.

Vad gäller regleringen av prioriteringssystemel kan det konstateras att åtskilliga ändringar skett av prioriteringsbestämmelsema under senare år. Det finns ingel som tyder på att bestämmelserna framdeles inte kommer alt behöva ses över och korrigeras. En viktig synpunkt måste därför vara att systemet är så flexibell att sådana behövliga ändringar kan göras utan allt för stor omgång. Om ett så preciserat stadgande införs i lagen om kre­ditpoliliska medel som det utredningen föreslår, synes följden bli atl priori­teringssystemel låses på ett olyckligt sätl.

Enligt styrelsens mening bör i slället prioriteringsbestämmelserna på upplåningssidan utformas så alt obligationer, som utfärdats av bostadsin­stitulen och avser kreditgivning för bostadshus, alllid räknas som likvida medel enligt lagen om kreditpoliliska medel. Med en sådan utformning av bestämmelsema följer att riksbanken liksom hittills kan föreskriva att viss procentuell del, får användas för äldre ej statligt belånade objekt. Finansie­ringen av näringslivsinvesteringar som avser affärs- och kontorshus skulle ske på sätt som föreslagits genom en särskild obligationsserie som inte skulle vara likviditetsgrundande. Obligationsupplåning för detla ändamål skulle även kunna ske utomlands.

Den ändring av utredningsförslaget i denna del som styrelsen föreslår är nödvändig även av det skälet, att problemen med kapitalanskaffningen för huvuddelen av de ändamål som det är fråga om och som ovan beskrivits, i annat fall fär anses som i det närmaste olösliga. Det måste såvitt styrelsen förstår vara i hög grad rimligt atl det finns någon möjlighet att långfristigt finansiera investeringar av detta slag.

Det synes även följdriktigt all alla obligationer som avser kVedilgivning för bostadshus får anses likviditetsgrundande utan begränsningar på sam­ma sätl som alla obligationer som avser kreditgivning för jordbruk utan be­gränsningar är likviditelsgrundande. Ulredningen föreslår nämligen ingen ändring av lagen om kreditpolitiska medel såvitt avser Sveriges allmänna hypoteksbanks obligationer.

Belåning av nyproducerade ej statligt finansierade småhus

Såvitt styrelsen förstår skulle en överföring av de privalfinansierade nyproducerade småhusen till den oprioriterade sektom i hög grad äventyra igångsättningen av dessa objekt. Styrelsen har i det föregående gett ut­tryck för sin oro atl genom en särskild oprioriterad obligationsuppläning få tillräckligt finansiellt utrymme för de oprioriterade bostadslånen enligt da-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               140

gens gränsdragning. Md den knapphet på lånemedel som kan vänlas om också de privalfinansierade småhusen skulle bli oprioriterade synes det åt­minstone för stadshypoteksinstitutionens del minsl sagt iveksaml om nämnvärt utrymme skulle föreligga inom sektorn för denna kategori. Om det av sysselsältningsskäl och av andra skäl anses önskvärt atl ett visst an­tal privalfinansierade småhus skall produceras, synes det nödvändigt att objekten liksom hittills inryms i den prioriterade sektorn. Det ärockså att märka att omfattningen av detta byggande årligen fastställs av statsmakter­na inom raraen för det totala bostadsbyggnadsprogrammet.

Med anledning av alt utredningen ifrågasätter om inte de statliga låne­regler som nu gäller för gruppbyggda småhus bör tillämpas konsekvent även för styckebyggda småhus så att statliga lån inte utgår om kostnaderna överstiger en fastställd nivå vill styrelsen uttala sin tveksamhet till en allt­för restriktiv långivning på detla område. Det synes naturligare atl lösa eventuella allokeringsproblem på annat sätt inom ramen för den bostads­politiska prövningen. Vid bestämmandet av lånetaket måste hänsyn rimli­gen tas till de olika förutsättningar som föreligger kostnadsmässigt när det gäller styckebyggda och gruppbyggda småhus, vare sig dessa är statligt be­länade eller ej.

I sammanhanget uttalar utredningen att den anser det angeläget atl de tre bosladsinstituten tillämpar restriktiva kriterier vid fastställandet av den maximala belåningen till småhus. Denna maximigräns bör enligt utredning­ens bedömning visserligen anpassas till kostnadsutvecklingen, men juste­ringar bör inle ske med tätare intervall eller i snabbare laki än höjningen av lånetaket vid statlig belåning.

Den av utredningen åsyftade maximigränsen kom för stadshypoteksin­stitutionens del till redan är 1965. Dä fastställdes den övre belåningsgrän­sen avseende småhus till 175000 kr. Gränsen höjdes i juli 1967 till 200000 kr, i maj 1974 till 250000 kr och i december 1975 Ull 300000 kr. Bostadsin­stituten har därefter i maj 1978 med riksbankens medgivande höjt maximi­gränsen till 350000 kr.

Om utvecklingen av bostadslåneinslitulens övre belåningsgräns ställs mot utvecklingen av pantvärdena i de statliga lånebesluten finner man att pantvärdena tillåtits stiga i snabbare takt än den ifrågavarande övre belå­ningsgränsen. De lånegränser för statliga lån som i dag godkänns avseende slyckebyggda småhus ligger i storstadsområden i många fall över 350000 kr. Som framgår av den försiktighet varmed stadshypotekskassan har höjt den övre belåningsgränsen, är kassan i hög grad medveten om synpunkter av det slag som anförs av utredningen. Med den knapphet på lånemedel som sedan lång tid förelegat på bostadssektorn finns all anledning au iakt­taga restriktivitet vid fördelningen av resursema. En generös långivning från bostadsinstilutens sida skulle också påverka prisnivån för dessa ob­jekt i höjande riklning. Stadshypotekskassan kommer därför i sin långiv­ning även i fortsättningen att lillämpa de principer som på denna punkl framförs av ulredningen.

Slyrelsen vill i sammanhanget även beröra tolkningen av den statistik över nyulläningen till det privalfinansierade småhusbyggandet som utred­ningen utgår från. Som framgår av tabell 6.17 i betänkandet visar bostads-läneinstitutens redovisning av nyulläningen avseende småhus en i förhål­lande lill bostadsbyggnadsprogrammen skev fördelning mellan slalsbelå-nat och privatfinansierat byggande. För stadshypoteksinstitutionens del måste det härvid understrykas att en viss del av den utläning som redovi­sas som privatfinansierad i själva verket kan vara statsbelänad. Institutio-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                141

nen har nämligen inle haft anledning att undersöka de bakomliggande för­hållandena tillräckligt noga. En annan anledning till att objekten redovisas som privalfinansierade kan vara att ägama av olika anledningar avstätt från de statliga lånen. Efter räntesubventioneringens tillkomst och sedan pantvärdena höjts i förhällande till bostadsläneinstitutens maximigräns har emellertid under senare tid antalet småhusägare som på detta sätl avstått från statliga lån kraftigt minskat. Även om del från kapitalmarknadssyn­punkt kan synas egalt om den långa finansieringen sker hos bostadsinstitu­len eller hos staten kan således konstaleras att de helt privalfinansierade objekten numera tar i anspråk mindre kapitalmarknadsresurser än vad som antyds i betänkandet.

Villkoren på bottenlånemarknaden

När det gäller villkoren på bottenlånemarknaden anser utredningen att som en generell regel bör gälla att bostadsinstituten skall tillämpa samma villkor på upp- och utlåningssidorna med undantag för den marginal som är motiverad för att täcka förvaltningskostnader och fonderingskrav. För stadshypoteksinstitutionens vidkomraande har denna generella regel till-lämpats sedan mycket länge.

Före år 1966 då de s. k. enhetslånen tillkom lillämpades dock beträffan­de primärlänen den ordningen avseende viss utlåning att denna bands till den första tidpunkten för konvertering av motsvarande obligationslån. Be­träffande s. k. fasta lån gällde även den lagbestämmelsen alt lån inte fick bindas på längre tid än 20 år, varigenom bristande kongruens kunde uppstå mellan upp- och utlåning. Enligt riksbankens föreskrifter har förfallande utlåning sedan år 1962 konverterats lill nya lån med aktuell marknadsrän­ta. Det ackumulerade överskott på äldre lån som uppkommer på grund av alt utlåningen omsatts till högre räntor än upplåningsräntorna, kan som ut­redningen påpekar beräknas lill 500 å 600 mkr under åren 1977-84 i 1977 års räntenivå. Denna av stadshypotekskassan i princip opåverkbara intäkt kommer således atl avta under de närmaste åren i den takt som upplåning­en förfaller. De nettovinster som tillförts stadshypoteksinstitulionen av denna anledning har använts för att konsolidera institutionens egna fonder. Vinsterna har återförts till utlåningsverksamheten och på detta sätt kom­mit bostadssektorn tillgodo. Denna konsekvens synes väl förenlig med in­stitutionens karaktär av bottenlåneinstitul utan vinstsyfte och därmed även till fördel för institutionens låntagare och långivare. Av skäl som an­förs av utredningen vill styrelsen instämma i utredningens slutsats att in­grepp i obligationsvillkoren såvitt avser äldre uielöpande obligationslån in­te bör vidtas.

I sak föreslår utredningen beträffande lånevillkoren att amorteringsti­dema sänks från 60 till 50 år för flerfamiljshus och från i regel 50 till 40 år för småhus. Vid belåning i samband med ombyggnad börenligt utredning­en mer differentierade och kortare amorteringstider tillämpas än de amor­teringslider om 30 till 40 år som nu används. I samband med behandlingen av prioriteringssystemet anför utredningen att villkoren avseende den oprioriterade utlåningen bör förändras på sä sätt alt räntoma höjs något samt att löptiderna förkortas jämfört med nuvarande förhållanden.

De förslag om förkortning av amorteringstidema som ulredningen lägger fram päverkar såvitt gäller bostadshusen i sista hand boendekostnaderna. Styrelsen utgår ifrån att de bostadspolitiska aspektema rörande dessa ut­redningens förslag kommer att beaktas av statsmaktema. Från ren kapital­marknadssynpunkt finns det ingen erinran mot utredningens förslag i den­na del.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                142

Styrelsen anser att del i sammanhanget bör övervägas, om den sedan länge använda annuitetsprincipen när det gäller amortering i någon form bör modifieras. Genom att räntorna kommii att successivt förskjutas uppåt till dagens nivå om 10% har annuitetsprincipen raedfört alt amorteringsbe­loppen under de försia 20 åren blivit allt lägre. På en räntenivå om 7% amorteras under de första 20 åren enligt en 60-årig amorteringsplan 4,8% av det ursprungliga länebeloppet. På en räntenivå om 10% är motsvarande amorteringar totalt 1,7%. Ändras amorteringsplanen till 50 år blir amorte­ringarna under de försia 20 åren 9,8% om räntan är 7% och 4,6% om rän­tan är 10%. Dessa uppgifier ger vid handen atl den fakiiska amorterings­takten, trots oförändrad princip, kommit att förändras på grund av ränteut­vecklingen under de senaste åren.

En förkortning av amorteringstidema på säll som utredningen föreslår innebär med dagens ränteläge endast marginella förändringar under hu­vuddelen av lånens löptid. Detta kan givelvis framstå som en fördel ur boendekostnadssynpunkt. Man skulle dock, åtminstone för vissa låniagar­kalegorier, kunna överväga att välja amorteringsmodeller som gör att amorteringarna blev nägot jämnare fördelade över hela lånetiden. Man kan exempelvis med beaktande av annuitetsprincipen beräkna amorteringama enligt en lägre räntenivå än den aktuella, varefter amorteringama låses i detta läge (s. k. falsk annuitei). Även andra amorteringsraodeller är givet­vis möjliga. Det är inte omöjligt att nuvarande amorteringstider i så fall i princip kunde bibehållas.

En speciell fråga i sammanhanget som utredningen inle tagit upp gäller den fortsalla amorteringen av de s. k. enhetslånen. Dessa lån kom till 1966 och förfaller första gången 1986, Del har ännu inte slagits fast vilka princi­per som skall gälla för den fortsatta amorteringen av dessa lån. Styrelsen utgår emellerlid ifrån att den amortering som påbörjats under den första 20-årsperioden fullföljs under följande perioder och atl den amortering som härvid åsladkommes tillförs kapitalmarknaden genom amortering av utestående obligationer. Denna successivt växande amortering kommer att tillföra kapitalmarknaden inte oväsentliga tillskott fr.o. m. 1986. Mot­svarande resonemang kan föras beiräffande andra utestående lån, som för­faller samtidigt med att motsvarande obligationslån löper ut.

Vad slutligen gäller villkoren för bottenlån avseende affärs- och kontors­hus vill slyrelsen framhålla att amorteringstidema inte bör förkortas på ett alltför drastiskt sätt. Någon anledning att ur säkerhetssynpunkt avkorta amorteringstiderna i förhållande till dagens amorteringstider synes inte föreligga. Mot delta får ställas obligationsköpamas motstånd mot långa amorteringstider och eventuella svårigheter atl garantera konvertering av lånen efter den försia låneperiodens slut. Lånevillkoren skall enligt utred­ningens förslag bli marknadsbetingade. Bosladsinslituiens lånevillkor av­seende ifrågavarande låneobjekt bör givelvis inte avvika från de villkor som erbjuds på kreditmarknaden i övrigt för motsvarande lånelyper,

3.37 BOFAB

Ifråga om det nuvarande bostadsfinansieringssystemets funktionssätt får BOFAB härmed lämna sitt instämmande i de slutsatser som Kapital­marknadsulredningens majoritet dragit: atl det är väl ägnat att möla kredit­behoven och att några förbättringar knappast står att vinna genom statlig totalfinansiering förmedlad av en särskild bostadsbank, BOFAB kan såle­des ej dela den bedömning som görs i herr Knut Johanssons reservation

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                    143

och som leder till atl han förordar en budgetfinansierad långfristig bostads­långivning organiserad via de statliga bostadslånemyndigheterna.

1 övrigt får BOFAB ansluta sig till de synpunkter beträffande bostadssek­torns finansiering som Svenska Bankföreningen framför i sitt remissyttran­de (se 3.14) över Kapitalmarknadsulredningens belänkande.

3.38 Svenska civilekonomföreningen

Vi instämmer i utredningens avståndstagande från en statlig totalfinan­siering av bostadsbyggandet och kan därmed ej stödja ledamoten Knut Jo­hanssons reservation i detta avsnitt.

Ifråga om de förmögenhelsomfördelande effekter som dagens syslem in­nebär påvisar bilagan av professor Sven-Erik Johansson att orsaken i hög grad är att söka i den helt otillräckliga avkastningen på altemativa place­ringar. I särskilt hög grad gäller detta nominella placeringar i bank eller ob­ligationer.

Genom tillkomsten av det senaste lönsparförslaget har en grund lagts för atl garantera en positiv realavkastning även på nominellt sparande. Inom bostadsfinansieringen gäller redan att en väsentlig del av räntekostnaden bärs över statsbudgeten som subvention av boendekostnaderna. 1 flera andra länder förekommer särskilda bostadsobligationer som är skattefria för fysiska personer och därmed kan bli intressanta placeringsalternativ för ell långsiktigt sparande. Vi vill förorda all möjligheterna utreds all in­troducera en motsvarande form av t. ex. bostads- eller kommunlåneobliga-tioner med skattefri kupong.

Vi delar utredningens motivering för förslagen att avlägsna de nuvaran­de kvoteringsreglerna för de tre bostadsinstitutens utlåning, respektive att förkorta amorteringstiderna.

4   Den offentliga sektorns finansiering

Utredningens ståndpunkt att något nytt kommunkreditinslitut inte bör inrättas delas av samtliga remissinstanser som har yttrat sig i frågan. Flera remissinstanser framför emellertid krav på förbättrade upplåningsmöjlig­heter för kommunema. Dessa krav gäller bl. a. finansieringen av investe­ringar som har samband med bostadsbyggandet. En del remissinstanser tar upp frågan om kommunemas uflandsupplåning och framhåller att kommu­nema bör beredas utrymme på den inhemska krediimarknaden eller i nå­gon form skyddas mot de kursrisker som är förknippade med utlandsupp­låning.

4.1 Bankinspektionen

Kreditmarknaden har ansetts inte uppfylla rimliga krav såvitt gäller kommunernas möjligheter aU låna upp medel för att fullfölja sina samhälls­funklioner. Från den utgångspunkten har utredningen övervägt i vad mån iiu-ättande av ett nytt kreditinstitut kan medföra några förbättringar. På i betänkandet anförda grunder har utredningen kommit fram till att den inte bör förorda att ett nytt sådant institut inrättas. Detta ställningstagande av utredningen synes väl grundat.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                144

Utredningen förordar atl kommunemas underställningsplikt i låneären­den avskaffas. De synpunkter som kan läggas härpå ligger väsentligen utanför inspektionens kompetensområde. Möjligen bör dock erinras om att med lån skall likställas borgensåtagande av kommun, t.ex, borgen för att underlätta företags etablering inom kommunen. Skäl kan också åbero­pas för att större sådana åtaganden och andra liknande engagemang av kommun - de är inte sällan riskbetonade - blir prövade i ett övergripande sammanhang av länsstyrelsen eller regeringen, försåvitt de inte är förutsat­ta i de regionalpolitiska planema.

4.2       Arbetsmarknadsstyrelsen

1 betänkandet framhålles även att kommunemas finansiella situation på sikt framstår som bekymmersam. Som bl.a. sysselsättningsutredningen pekat på synes en fortsatt expansion av den kommunala sektom vara en fömtsättning för att de sysselsätlningspolitiska målen skall uppnås. Styrel­sen delar denna uppfattning. Det är därför nödvändigt att finna former för att underlätta kommunal finansiering.

Även om den offentliga sektom kommer alt spela en avgörande roll för den långsiktiga sysselsättningsutvecklingen, är det nödvändigt att stärka den svenska industrins ställning. Styrelsen vill därför betona vikten av att samhället med aktiva ekonomisk-politiska, näringspolitiska och industri­politiska åtgärder skapar möjligheter att öka industrins investeringar och därmed sysselsättning.

4.3       Bostadsstyrelsen

Del är synnerligen angeläget att bostadsbyggandet hålls uppe på en så­dan nivå att inte brist på bostäder uppstår med svåra sociala problem som följd. Koramunerna har en nyckelslällning genom att de har att svara för vissa grundläggande investeringar före själva bostadsbyggandet. Med hän­syn härtill måste kommunerna beredas möjligheter att uppta lån i erforder­lig omfattning och på skäliga villkor.

Bland åtgärder som kan underlätta kommunemas upplåning nämner ut­redningen successiv anpassning av reglema för den statliga bostadslångiv­ningen, varigenom vissa kommunala investeringar kan finansieras med bo­stadslån och därmed få lån inom den priorilerade sektorn.

Ett exempel på en sådan anpassning är möjligheter till belåning av skol­lokaler om de utgör en integrerad del av anläggning för boendeservice. Kommunalekonomiska utredningen föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 1977: 78) att bostadslån borde kunna utgå till alla skolbyggnader. Bostads-styrelsen utvärderar för närvarande - inför en decentralisering av lånebe­sluten från bostadsstyrelsen till länsbostadsnämnderna - de erfarenheter som har vunnits av den hittills bedrivna långivningen. Eventuella förslag med anledning härav kommer att redovisas i styrelsens anslagsframställ­ning för budgetåret 1979/80,

Styrelsens principiella uppfattning i denna fråga är att bestämmelsema om bostadslån inte bör primärt ändras m, h,t. kommunernas allmänna upplåningsproblem. En eventuell utvidgning av den krets av lokaler som kan omfattas av bostadslånefinansieringen bör sålunda prövas ra, h, t, bo­stadsservice - och bostadsmiljösynpunkter.

 

Prop. 1978/79:165   Bilaga 3                                                145

4.4 Statens planverk

Beskrivningarna av kommunemas situation med avseende på möjlighe­tema till lånefinansiering är uttömmande och klargörande.

Kommunema har inte möjligheter att få kreditbehoven tillgodosedda i ett sammanhang. I regel krävs långvariga förhandlingar med en rad kredit­givare. Kommunerna har t.o.m. svårigheter att överblicka likviditetssi-tualionen på så kort tid som ett år. En meningsfull finansiell planering på femårsbas i anslutning till KELP-systemet bedöms ofta överhuvudtaget in­te vara möjlig. Kreditvillkoren tillgodoser inte alltid rimliga krav med hän­syn till kommunemas långfristiga finansieringsbehov. Stora investerings­projekt med lång ekonomisk livslängd kan ofta inte genomföras annat än med stöd av kortfristiga bankkrediter.

Sä länge finansieringen av investeringar med samma funktionella inne­håll fömtsätts ske på olika vägar, kan garantier inte skapas för en balanse­rad utbyggnad där bostäder och bostadskomplement färdigställs i samma takt.

Kapitalmarknadsulredningen är medveten om dessa svårigheter men förordar av andra skäl inte att ett nytt kreditinstitut för långfristig lånegiv-ning till kommunerna inrättas.

Enligt kapitalmarknadsulredningen bör alllså kommunemas finansie­ringsproblem lösas inom nuvarande institutionella ram. Sålunda bör AP-fondens rätt alt ge direkia lån lill kommunerna bibehållas som ett balanse­rande element på marknaden. Enligt utredningens mening bör det även i framliden vara ändamålsenligt all successivi revidera reglema för de staUi­ga bostadslånen på det sätt som hittills skett när det anses nödvändigt att säkerslälla finansieringen av angelägna investeringsobjekt. Utredningen framhåller dock att en vidgning av den prioriterade sektom inie ökar kom­munemas tillgång till krediter totalt selt. Om prioriteringen initierar en in­vesteringsexpansion kan kommunerna därför ställas inför ökade svårighe­ter att finansiera sin övriga verksamhet.

Verket ställer sig starkt positivt till en fortsatt utvidgning av bostadsbe-låningssystemet för att den vägen finansiera vissa bostadskomplement och följdinvesteringar med lång ekonomisk livslängd.

Planverket förordar en översyn av belåningssystemets omfattning och stöder utredningens önskemål om en översyn av prioriteringsreglema,

4.5 Länsstyrelsen i Stockholms län

Kommunemas expansion har under 1960-talet och början av 1970-talet varit betydande. Detta har främst haft sin förklaring i ett omfattande bo­stadsbyggande med åtföljande kommunala invesleringar i olika bostads­komplement och utbyggnader av sjuk- och äldrevården, bamomsorgen och grund- och gymnasieskolan. Stora investeringar har också gjorts i re­ningsverk och i övrigt inom det miljöpolitiska området. Den starkt expan­derande verksamheten har till stor del skett genom en hög självfinansiering dvs. finansierats via höjda kommunalskatter. Kommunerna har haft ett be­gränsat utrymme på kreditmarknaden. 1 själva verket har upplåningens an­del av kapitalutgifterna successivt sjunkit delvis till följd av de senaste årens kreditåtstramningar. De kraftiga kommunalskattehöjningama sedan 1960-talets början är i viss utsträckning en effekt av att kommunema inte getts möjligheter alt finansiera en del av de nödvändiga investeringama ge­nom upplåning.

10   Riksdaf,en 1978179. I saml. Nr 165. Bilaga 3

 

Prop. 1978/79:165   Bilaga 3                                     146

Utredningen diskuterar i vad mån inrättandet av ett nytt kreditinstitut för långivning till kommunerna skulle kunna medföra väsentliga förbätt­ringar. De tänkbara fördelama med ett nyinrättat institut skulle emellerlid enligt utredningen inte uppväga de nya slag av koordineringsproblem som skulle uppstå.

Länsstyrelsen delar denna bedömning och anser i likhet med utredning­en att ett sådant institut skulle komma att spela rollen av ett slags central planerare på kreditmarknaden för kommunernas del vilket inte kan anses vara förenligt med principema för den kommunala självstyrelsen.

Länsstyrelsen anser emellertid att något bör göras för att öka kommu­nernas ulrymme på kreditmarknaden i tider då stora anspråk ställs på kom­munala invesleringar t. ex. för att skapa sysselsättning eller undvika bo­stadsbrist. Som ulredningen påpekar är upplåning en metod att fördela kostnadema för den kommande verksamheten i tiden. Komraunema bör, naturligtvis inom vissa ramar med hänsyn till den övergripande samhälls­ekonomiska planeringen och effekterna på kreditmarknaden i slorl, få en större frihet atl avgöra vilken finansieringsform som är den mest lämpliga för olika typer av investeringsprojekt. För kommuner som t. ex. befinner sig i en stark befolkningsmässig expansion kan det vara motiverat att ge­nom upplåning lill viss del uppskjuta annars nödvändig beskattning av kommuninvånarna. Ett sätt atl öka kommunemas utrymme på kreditmark­naden är att, i likhet med vad som är fallet för statspapper och bosladsobli­galioner låta kommunobligalioner ingå bland prioriterade tillgångar vid be­räkning av kreditinstitutens likviditetskvoter eller placeringskvoter. Ut­redningen avvisar en sådan lösning då den nuvarande klassificeringen av kommunlånen delvis grundas pä en restriktiv syn på upplåningens roll för kommunemas finansiering och då prioriteringsreglema i grunden skall ses som ett kredilmarknadstekniskt instrument snarare än som ett uttryck för angelägenhetsgraden av vissa låneändaraål. Länsstyrelsen anser likväl med hänsyn till den allt viktigare roll kommunerna spelar för samhällseko­nomin att denna fråga bör övervägas ytterligare.

Till följd av kommunernas begränsade utrymme på kreditmarknaden och den under senare år restriktiva kreditpolitiken har många kommuner fått täcka sitt lånebehov genom upplåning i utlandet. Enligt utredningen gäller det att fördela den nödvändiga upplåningen i utlandet så att rimlig spridning erhålls av den utländska skulden bland olika låniagarkalegorier. Kommunema måste därför även framöver påtaga sig en del av denna upp­låning.

Länsstyrelsen anser atl kommunerna bör beredas utrymme på den in­hemska lånemarknaden och inte tvingas till utlandsupplåning. Om tillräck­ligt utrymme av samhällsekonomiska skäl inte kan beredas kommunema på den inhemska kreditmarknaden bör staten, i de fall den genom egna be­slut direkt påverkar valutakurserna t. ex. genom devalvering, ge valutaga­rantier för de kommunala utlandslånen. Kommunema saknar inkomster i ufländsk valuta och kan därför inle den vägen kompensera kursförluster.

Kapitalmarknadsulredningen förordar från sina utgångspunkter att kom­munernas underställningsplikt i låneärenden avskaffas och ansluter sig därmed till statskonirollkommitténs förslag i betänkandet "Minskad stats-konlroU över kommunema och landslingskomraunema - Underställning av lån och borgen" (Ds Kn 1977:7).

Länsstyrelsen delar denna bedömning och tillstyrkte också i sitt yttran­de 1978-04-27 (dnr 11.80-1152-77) över statskontrollkommitténs belän­kande ett avskaffande av underslällningsprövningen då denna har relalivi lilen betydelse ur formell synpunkt.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                147

4.6 Länsstyrelsen i Kalmar län

De senaste årens kärva läge på den svenska kreditmarknaden synes i särskilt hög grad ha försvårat kommunemas möjligheter till upplåning, I Kalmar län är det en allmän tendens att beslut om upplåning för investe­ringar inte kunnat verkställas så som varit planerat. 1 stället har kortfristiga krediter fått tagas upp för att tillfälligt lösa en prekär situation. Kommu­nema synes ha haft olika förutsättningar att genomföra en förmånlig upplå­ning. Möjlighetema till utlandslån torde i försia hand varil förbehållna de största kommunema.

Den bedömning kapitalmarknadsulredningen gjort om en önskvärd ut­veckling för den svenska ekonomin, innebär att näringslivets investeringar kommer alt prioriteras. Kommunerna förutsattes därför få fortsatta svårig­heter att fullfölja investeringar som måste lånefinansieras. I ett sådant läge uppstår ett behov för kommunema att få en organiserad planering av de samlade upplåningsbehoven, där också de mindre kommunema har möj­lighet att hävda sina anspråk. Länsstyrelsen finner kapitalmarknadsulred­ningens invändningar mot atl skapa ett nytt kreditinstitut för långivning till kommunerna beaktansvärda. Samtidigt finner länsstyrelsen det otillfreds­ställande att möjligheter till en organiserad samordning av de långa kredi­lema till kommunerna inle kan ges. Länsstyrelsen vill därför förorda att förutsättningama ytterligare undersöks att finna former för en samverkan mellan de kreditinstitut, som lånar ul pengar lill kommunerna, på sådani sätt att detla inte behöver förutsätta tillskapande av ett nytt kreditinstitut.

4.7      Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Huvudproblemet är om en godtagen expansion skall kunna äga rum un­der bibehållen finansiell balans. Utredningen konstaterar, att likvärdiga förutsättningar tydligen inte föreligger bland kommunema att erhålla kre­diter med ändamålsenliga villkor. Utredningen vill dock inte föreslå, att ett nytt dominerande kreditinstitut inrättas. Ett sådant skulle i praktiken tvingas att prioritera mellan investeringsobjekten i olika kommuner. Den kommunala upplåningen bör därför alltjämt ske inom ett diversifierat system av kreditinstitut. Länsstyrelsen delar denna uppfattning.

Utredningen ansluter sig till statskontrollkommitténs förslag att under­siällningsplikten i låneärenden för kommunerna skall avskaffas. Länssty­relsen har avgivit yttrande i denna fråga 1978-04-24 till kommundeparte­mentet och tillstyrkt.

4.8      Fullmäktige i Sveriges riksbank

Fullmäktige instämmer med utredningens bedömning att nackdelarna med ett nyll kommuninstitul skulle överväga. Detta gäller enligt fullmäkli­ges mening i första hand kriterierna för kreditprioriteringen. Om sålunda ett nytt kommuninstitut skulle svara även för bostadsfinansieringen skulle hela dess upplåning, även den del som motsvarar finansiering av icke-prio­riterade objekt, ges prioriterad ställning på kreditmarknaden. Utredningen avvisar en sådan vidgning av prioriteringsreglerna, och fullmäktige instäm­mer med denna uppfattning.

Även om ett institut skulle inrättas, som endast skulle finansiera kom­munernas egentliga investeringar, uppkommer emellerlid enligt utredning­en svårigheter vid avvägningen av de olika kommunemas kreditbehov. En

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                148

sådan avvägning sker för närvarande genom atl kommunema vänder sig till många olika långivare. Allmänna pensionsfonden har genom sin domi­nerande ställning pä kapitalmarknaden också kommit all svara för en viss sädan avvägning och utredningen förordar att fondens rält att ge direkta i?in till kommunema bibehålles som ett balanserande element på markna­den. Fullmäklige delar denna syn.

Utiedningen förordar att kommunemas underställningsplikt vid upplå­ning avskaffas eftersom den inle längre fyller någon funktion. Fullmäktige har fiamfört sin mening att underställningsplikten bör avskaffas i ett re-missyttrtinde till kommundepartementei den 6 april 1978.

4.9 AP-fonden, första—tredje fondstyrelserna

1 kapitlet "Kommunema och Kreditmarknaden" lämnar kapitalmark­nadsulredningen en utförlig redogörelse för kommunemas upplåning på kredil- och kapitalmarknaden, de skilda institutionella formema härför m. m. Fondstyrelserna har ingen erinran mot utredningens redovisning. En huvudfråga i utredningens diskussioner och överväganden om kommuner­na och kreditmarknadin har varit om det skulle vara lämpligt alt inrätta ett nyll kreditinstitut för långivning till kommunerna, som härvid i huvudsak skulle överta all kommunal kreditgivning. En sådan ålgärd skulle inte i sig medföra alt en större volym krediter kunde ställas lill kommunernas förfo­gande. Bakom tanken ligger ett teoretiskt antagande atl det vore möjligt alt institutet, om det log över större delen av de nu verksamma långivarnas ut­låning till kommunema, skulle kunna genomföra en bättre fördelning av tillgängligt kreditulrymme saml att institutels lånevillkor bättre skulle kun­na anpassas till de individuella kommunernas behov.

Utredningen har emellerlid dragit slutsatsen att ett nytt och domineran­
de kreditinstitut inte bör inrättas.

Fondstyrelserna har i avsnittet om Allmänna pensionsfonden tillstyrkt kapitalmarknadsutredningens förslag att AP-fondens kreditgivning till kommunerna bör fortsätta enligt den ordning som gäller. I likhet med ut­redningen finner fondstyrelsema sålunda att tanken på ell nytt kreditinsti­tut för långivning lill kommunema bör avvisas.

4.10     Svenska bankföreningen

Bankföreningen delar ulredningens åsikt, att inrättandet av ett nytt kapi­lalmarknadsinslitut inte skulle bidra till att underlätta kommunemas finan­siering.

Beträffande de brister som enligt utredningen vissa kommuner anser fin­nas i det existerande kreditsystemet, vill bankföreningen påpeka, att i många fall en medveien statlig politik varil att begränsa en kommunal kre­ditexpansion. Detla gäller t.ex. prioriteringsreglema, som först på senare lid har utvidgats till alt omfatta en större del av de för bostäderna önskvär­da kringinvesteringarna. Vidare har riksbankens räniekoniroll över den kommunala upplåningen varit i kraft ända till juli 1977, vilket inte kan ha undgått att påverka kommunemas förmåga att konkurrera om kreditutbu­del.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                149

4.11    Svenska sparbanksföreningen m.fl.

Enligt kapitalmarknadsutredningen förväntas den finansiella utveckling­en hos kommunema bli ogynnsam under första hälften av 1980-talet. Detta sammanhänger bl. a. med att utgiftsökningarna hos kommunema beräknas bli snabbare än den totala resurstillväxten hos ekonomin. Dessutom har kommunema en ogynnsam relativprisulveckling. Utredningen konstalerar atl de grundläggande finansiella problemen hos kommunema inte kan och inte bör lösas över kreditmarknaden. Man menar all lösningen på de grundläggande problemen måsle ske på något annat sätt. Konsekvensema blir att kommunemas totala tilldelning på kreditmarknaden inle kan öka på något avgörande sätt. Vi instämmer i detta utredningens principiella ställ­ningstagande. Vi menar dock alt del finns områden där kommunemas ställning på kreditmarknaden bör förbättras.

Således har kommunema stora svårigheler alt genomföra finansieringen av investeringsobjekt även inom sådana områden som är starkt prioritera­de i den övergripande ekonomiska politiken. Hit hör exempelvis vissa följdinvesteringar till bostadsbyggandet och den viktiga utbyggnaden av fjärrvärmeanläggningar. I praktiken gäller idag samma finansieringsförhål­landen för högt prioriterade objekt som för lågt prioriterade. Det är därför uppenbara risker att stömingar kan uppkomma som får konsekvenser för bl.a. bostadsbyggandet och energipolitiken. Vi menar därför att en sär­skild översyn av kommunernas ställning på kreditmarknaden inom ramen för nuvarande kredittilldelning bör genomföras.

4.12    TCO

Med utgångspunkt från kommunalekonomiska utredningens kalkyler över kommunernas finansiella utveckling fram lill 1985 konstalerar kapi­talmarknadsulredningen alt del finansiella läget för kommunerna framstår som bekymmersamt. Utrymmei på kreditmarknaden kan i detta tidspers­pektiv knappast antas bli större än i dagslägel. Kommunemas expanderan­de verksamhei har kännetecknats av en hög självfinansieringsgrad.

Kommunernas upplåning härrör från en rad olika källor med AP-fonden, försäkringsbolagen och de två kommuninstituten som dominerande långi­vare. På obligationsmarknaden uppträder endast fyra kommuner, medan övriga kommuner för sin långfristiga upplåning är hänvisade till kommun-instituten och AP-fonden. Kreditmarknaden har för kommunemas del an­setts vara behäftad med i första hand brister i tre avseenden. Fördel första anses inte möjlighet föreligga att få kreditbehoven läckta i ett samman­hang. För det andra anses en brist på lån raed lång löptid föreligga. För det tredje försvårar prioriteringsreglerna finansieringen av vissa följdinveste­ringar i samband med bostadsbyggande. Förslag har med anledning av dessa konstaterade brister framförts om inrättande av ett nytl kreditinsti­tut, som skulle täcka kommunemas finansieringsbehov. Härigenom skulle de olika finansieringsbehoven bli föremål fören övergripande prövning.

Kapitalmarknadsulredningen avvisar införandet av ett sådant kreditin­stitut. TCO delar denna uppfattning. Ett institut med en så central roll för kommunerna skulle på ett helt annat sätt än nu befintliga institut samla upp bedömningsgrunder, som avviker från de strikt finansiella. En central pla­nering skulle i realiteten bli följden, vilkel strider mot den kommunala självstyrelsen. AP-fonden, som i dagslägel spelaren dominerande roll för kommunemas långfrisiiga kapitalförsörjning, spelar en mer passiv roll

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                150

gentemot kommunerna, eftersom prövningen är strikt finansiell. Det kan inte heller förväntas att ett centralt kommuninstitut skulle leda till ökade fi­nansiella resurser för kommunema. Enbart statens och bostadssektoms upplåning räknas som prioriierad. De finansiella resurser som blir tillgäng­liga för kommunerna följer av en ekonomisk-politisk avvägning. Dessa för­hållanden ändras inte genom institutionella reformer.

Kommunema intar jämte staten en förmånlig ställning gentemot AP-fon­den. Fonden har nämligen rätt alt ge direkta lån till kommunerna. Enligt ulredningens mening bör denna rätl bibehållas. TCO delar denna uppfatt­ning.

Som tidigare framhållits i samband med diskussionen av bostadsfinan­siering bör kommunernas möjligheter till finansiering av bostadskomple­ment stärkas. Detta bör, enligt TCOs mening, ske genora en utvidgning av den prioriterade sektorn vad avser kommunala följdinvesteringar.

4.13    SACO/SR

Den mycket ojämna belastningen mellan olika kommuner har tagits upp av bl.a. kommunalekonomiska utredningen. Till den del skillnadema är bestående och kan relateras till fundamentala olikheter i skattekraft, ål­dersstruktur osv. synes en utveckling av skatteutjämningsbidragen vara att förorda. 1 flera fall är problemen emellertid av övergående natur och dessa bör i första hand mötas med en utökad långivning till berörda kom­muner. Härigenom undviks en onödigt kraftig ökning av den totala kon­sumtionen i kommunerna, vilket i det medellånga perspektivet ytterligare anstränger den samhällsekonomiska balansen.

I likhel med utredningen vill SACO/SR avvisa tanken på ett nytt kredit­institut för samordning av långivningen lill kommunema.

4.14    LRF

Utredningen har ej ansett atl inrättandet av ett nytt kreditinstitut för långivning till kommunema skulle kunna medföra förbättringar ifråga om den kommunala långivningen. Nackdelen med ett sådant institut över­väger fördelama. Enligt LRFs uppfattning bör vid kreditgivningen till kommunerna ett decentraliserat beslutsfattande om ändamålen råda. Ett centralt institut kommer iroligen att i strama kreditlägen tvingas till en än­damålsprövning. LRF vill emellerlid framhålla den svåra ekonomiska si­tuation som många kommuner befinner sig i. Det gäller särskilt små och medelstora kommuner. Ofta sker en kortfristig upplåning, för att möta oli­ka samhällskrav. I ett senare läge får detta utslag i ökade kommunalskatte­uttag eller i att andra angelägna invesleringar ej komraer lill stånd. Det finns därför ett behov av en förbäitrad finansiell planering och en tillgång till expertis, vilken kan vägleda kommunala förtroendemän i ofta kompli­cerade finansieringsfrågor.

De små och medelstora kommunema saknar möjlighet alt ha en sådan expertis ständigt till sitt förfogande. På upplåningssidan har de mindre kommunerna ej samma möjligheter som de större. Med hänsyn tagen till att en ökad utlandsupplåning kommer att rekommenderas kommunerna och atl fördelningen av långfristigt kapital lill små och medelstora kommu­ner har ett begränsat ulrymme bör enligt LRFs raening en översyn ske av de angivna problemen. LRF föreslår att en sådan översyn kommer att avse de befintliga instituten. LRFs förslag motiveras även av atl den kommu-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               15i

nalekonomiska utredningen har analyserat de ekonomiska problemen för kommunerna. Mot denna bakgrund har beträffande den kommunala upplå­ningen frågan hänskjutits till kapitalmarknadsulredningen. LRF vill beträf­fande de små och medelstora kommunerna framhålla all det regionalpoli­tiskt är angeläget atl en sådan förordad översyn kommer till stånd. Härvid ärdet av avgörande betydelse att brisler i finansieringssystemet i möjligas­te mån avhjälps.

4.15 Svenska kommunförbundet

Kommunernas finansiella utveckling

Utbyggnaden av den kommunala sektorn har varil mycket snabb sedan början av 1950-talet och framför allt under 1960-talet. I sitt yttrande över kommunalekonomiska ulredningens betänkanden pekade styrelsen på några faktorer som i huvudsak torde kunna förklara expansionen på 1960-talet.

Befolkningstillväxten uppgick då till ca 55 000 per år samtidigt som be­folkningsomflyttningarna var belydande och ledde till den snabba tillväx­ten av landets tätorter. Ett omfattande bostadsbyggande kom till stånd med kommunala investeringar i vatten och avlopp, gator etc. som följd. Efterfrågan på sjukvård och äldrevärdstjänster ökade på gmnd av den änd­rade ålderssammansättningen och den ökade kvinnliga förvärvsfrekvensen ledde till utbyggnadsbehov för bamomsorgen. Dessutom medförde den ökade privata standarden att anspråken på kommunal service vad gäller fritids- och rekreationsanläggningar, kulturaktiviteter, etc. ökade. Vissa uppgifier flyttades också från staten till kommunema, främst gymnasie­skolan och mentalvården. Under 1960-lalel har såväl gmndskolan som gymnasieskolan byggts ut i avsevärd omfattning.

Enligt styrelsens mening ärden kommunala expansionen i allt väsenUigt ett resultat av alt kommunema fått ta på sig ett betydande ansvar för den strukturomvandling vi haft i vårt samhälle.

Kommunalskatterna ulgör den dominerande finansieringskällan för kommunerna. Medelutdebiteringen har sedan 1960-talets början i stort sett fördubblats, från 14: 63 kr. 1960 till nuvarande 28:71 kr. Bakom denna ut­veckling ligger, av skäl som ovan antytts, en omfattande utbyggnad av oli­ka verksamheter. Till bilden hör också att den kommunala prisutveckling­en orsakat kommunema betydande finansieringsproblem. Den har varit och är betydligt snabbare än prisutvecklingen i den totala ekonomin på grund av att verksamheten är personalinlensiv och svår att rationalisera.

Kommunernas möjligheter att lånefinansiera sin verksamhet är begrän­sad bl. a. på grund av kommunemas ställning som oprioriterad sektor på kreditmarknaden, vilket innebär att lånemöjlighelerna beskärs väsentligt i tider med restriktiv kreditpolitik. Särskilt för de expanderande kommuner­na har knappheten på lånemedel under de senaste åren varit ett problem. Enligt styrelsens mening har också de senaste årens kreditåtstramning i många kommuner bidragit till att tidigarelägga en höjning av utdebitering­en.

Nedanstående tablå visar hur stor primärkommunemas genomsnittliga åriiga upplåning varit sedan början av 1960-talet och hur stor del av kapi-talutgiftema som denna upplåning har finansierat.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                152

 

 

 

1960-

■64

1965-

69

1970-76

Brultoupplåning (Mkr)

 

1225

 

2214

 

3 040

Nettoupplåning (Mkr)

 

849

 

1477

 

1584

Bmttoupplåningens andel

 

 

 

 

 

 

av kapitalutgifterna (%)

 

35

 

31

 

30

Nettoupplåningens andel av

kapital-

 

 

 

 

 

utgiftema exkl. amorteringar (%)

27

 

23

 

18

Lånefinansieringen, mätt som brutloupplåningens andel av kapitalutgif­terna, har successivt minskat, från 35 procent under 1960-lalels första hälft till 30 proceni under perioden 1970-76. Under år med restriktiv kreditpo­litik har lånefinansieringen legat runt 25 procent. Övriga år har andelen varierat raellan 30 och 40 proceni.

Exkluderas amorteringama blir nedgången än mer markanl, från drygt 27 procent till drygt 18 procent, vilket bl. a. beror på alt amorteringstidema har förkortats. Tidigare var lån med 20-25-åriga amorteringstider vanliga. Numera har amorteringstidema reducerats till ca 15 år.

Till utgångspunkt för bedömningen av kommunernas ställning på kredit­marknaden har utredningen tagit de kalkyler som den kommunalekono­miska utredningen har utarbetat. Dessa kalkyler visar atl kommunemas fi­nansiella läge kommer att försämras väsentligt under perioden fram lill mitten av 1980-talet. Enligt altemativet med den snabbaste volymökningen erhålls en total kommunal medelutdebitering på ca 36 kr. 1985, mot 26: 85 för utgångsåret 1977, dvs. en genomsnittlig ökning på drygl en krona per år. Del har emellertid senare visat sig alt det finansiella läget för basåret 1977 bedömts alltför optimistiskt. Kalkylerna baserades på ett finansiellt sparandeöverskolt på ca 2,5 Mdr., medan de senaste beräkningama i den reviderade finansplanen visar på ett finansiellt sparandeunderskott på när­mare 2 Mdr, Höjningen av medelutdebiteringen för 1978 blev dessutom I: 86 kr. De långsiktiga perspektiven för den kommunala ekonomin synes därför enligt styrelsen ännu mer bekyraraersamma än vad kommunaleko­nomiska utredningens kalkyler visar.

Utrymme på lånemarknaden

I överenskommelsen med regeringen sommaren 1977 om den kommuna­la ekonomin 1978 betonades atl kommunemas möjligheler att hålla nere utdebiteringsökningama påverkades av i vilken mån kommunema kunde få ta upp lån för finansiering av investeringar. Höjningen av medeluidebi-teringen 1978 blev, som tidigare nämnts, mycket kraftig, vilket åtminstone delvis torde ha berott på svårighetema på lånemarknaden.

Utredningen pekar på alt den genomsnittliga amorteringstiden på långa lån minskat från drygt 18 år 1961 lill ca Mår 1976. Detta innebäratt vid ett fortsatt kärvt kreditmarknadsläge de årliga amorteringama ökar varige­nom utrymmet för direkt skattefinansiering reduceras. Detta raedför att fi­nansieringen av nödvändiga investeringar ytterligare försvåras.

Styrelsen återkoramer längre fram i sitt yttrande till frågan ora priorite­ringen på lånemarknaden och problemen i samband med utlandsupplåning­en, Liksora i sitt yttrande över komraunalekonomiska ulredningen vill dock styrelsen betona atl det är nödvändigt alt kommunemas utrymme på kreditmarknaden anpassas till den investeringsvolym som kommunerna från tid till annan förväntas realisera. Om kommunema aktivt skall med­verka till sysselsättningsskapande investeringar och satsa på andra av statsmaktema förordade investeringar t. ex. fjärrvärmeutbyggnad och in-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                    153

vesteringar i samband med bostadsbyggandet är, enligt styrelsens mening,
en förutsättning härför att kommunema bereds tillräckligt utrymme på kre­
ditmarknaden.
---- (Se 3.26)

Kommunerna och den organiserade kreditmarknaden

För kommunsektorn som helhet förutses - som redan antytts - utveck­lingen leda mol en mer permanenl ansträngd ekonomi, vilkel kan vänlas ge upphov till ökad låneefterfrågan. Enligt utredningens överväganden ärdet emellertid inte sannolikt att denna efterfrågeökning kan tillgodoses genom att kommunerna bereds ett väsentligt ökat utrymme på den svenska kredit­marknaden. En stor del av kommunernas lånebehov kommer också att få täckas genom fortsatt upplåning i utlandet.

Enligt styrelsens uppfattning kan utredningens resonemang på denna punkt inte lämnas helt utan invändningar. Genom de växelkursförändring­ar som varil aktuella och som givetvis kan komma atl ske även framgent riskerar kommunerna att åsamkas ökade kostnader för räntor och amorte­ringar. Enligt styrelsens mening är en utveckling mol en ökad låneskuld i utländsk valuta med det risktagande detta innebär otillfredsställande för kommunerna. En inom förbundskansliet gjord uppskattning visar alt kom­munemas låneskuld i utländsk valuta har till och med 1977 års utgång ökat med ca 700 Mkr. - från 2,7 Mdr. till 3,4 Mdr. - som en följd av kursför­ändringar. Till skillnad från exportindustrin saknar kommunema inkoms­ter i utländsk valuta och därmed möjligheter att kompensera kostnadsök­ningar. Med hänsyn härtill och i motsats till ulredningen anser således sty­relsen att kommunemas lånebehov till allra största delen måsle tillgodoses genom att låneutrymme skapas inom landet. Skulle kommunerna ändå tvingas till fortsatt utlandsupplåning är det, enligt styrelsens mening, nöd­vändigt att kommunerna i någon form skyddas mot de kursrisker som är förknippade med utlandsupplåning.

Utredningen konsiaterar att kommunernas nuvarande kreditförsörjning kan vara förenad med friktioner. En sådan friktion är att likvärdiga fömt­sättningar alt erhälla krediter med ändamålsenliga villkor inte föreligger bland kommunema. Medan vissa kommuner har en väl organiserad finan­siell planering där krediterna ingår som ett viktigt led både vad gäller voly­mer och villkor, uppvisar andra en splittrad bild med övervägande kortfris­tiga lån som uppbringats hos en mängd olika kreditgivare. 1 konkurrensen om den begränsade tillgången på krediter klarar sig vissa kommuner bättre och andra sämre. Styrelsen har samma syn som utredningen på detta pro­blem men konstaterar atl utredningen inte anvisat någon lösning.

Ulredningen pekar på att kreditmarknaden för kommunernas del är be­
häftad med brister i tre avseenden- (se betänkandet s. 433 fjär­
de-sjätte styckena).

Styrelsen inslämmer i denna beskrivning. Det är naturligt att en balans­brist pä kreditmarknaden berör alla sektorer i samhällsekonomin, främst de opriorilerade. Inte deslo mindre är det enligt styrelsens beslämda upp­fattning ytterst angeläget att de av statsmaktema gjorda prioriteringama av den kommunala seklorns invesleringar får en bätire återspegling på kredit-marknaden än vad som nu är fallet. Vad styrelsen då åsyftar är främst de kommunala investeringama som sammanhänger med bosladsbyggandet. Problemen för de snabbt expanderande kommunerna är i detta avseende mera uttalade än i normalfallet.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                     154

Nytt kommunkreditinslitut?

Som slyrelsen tidigare framhållit är det helt nödvändigt att kommunema tillförsäkras ett utrymme pä lånemarknaden sora svarar mot den investe­ringsverksamhet de förväntas bedriva. Inrättandet av ett nytt kreditinstitut löser inte detta huvudproblem, vilket också utredningen konstaterat.

Även om ett nytl kreditinstitut skulle skapa bätire förutsättningar för en likvärdig bedömning av de enskilda kommunemas kreditbehov skulle den centrala kreditfördelning som en sådan ordning kräver, enligt styrelsens uppfattning, kunna innebära ett icke önskvärt ingrepp i den koraraunala självstyrelsen.

Med hänsyn härtill biiräder styrelsen utredningens uppfattning att eU nytt kreditinstitut inte bör inrättas.

4.16 Landstingsförbundet

Slyrelsen instämmer i utredningens slutsats ora att lånefinansieringen enbart inte kan lösa kommunemas finansieringsproblem. Styrelsen vill dock påpeka att utvecklingen av landstingens verksamhet också måste medföra ökad tillgång till kreditmarknadens resurser.

Landstingens exierna kapitalutgifter dvs. främst investeringar i byggna­der, mark och inventarier saml amorteringar uppgick under perioden 1972-76 till totalt ca 11 miljarder kronor. Av dessa finansierades omkring 2,7 miljarder kronor eller 25 procent med nya lån. Under perioden 1978-82 räknar landstingen med att de extema kapitalutgifterna skall upp­gå lill 22,6 miljarder kronor och nya lån till 3,7 miljarder kronor. Under denna period skulle således inte mer än 16 procent av kapitalutgifterna fi­nansieras med nya lån i första hand beroende på att den beräknade upplå­ningen sjunker mot slutet av planperioden. Detta kan i sin tur hänföras till all landstingen har stora svårigheter att på förhand beräkna hur stor ny­upplåningen under ett givet år blir. Som exempel kan nämnas 1974 då ny­uppiagna lån endast uppgick till 392 miljoner kronor mot ca 550 mkr i ge­nomsnitt under perioden 1972-76. Styrelsen vill därför framhålla att en förutsättning för att landstingen skall kunna anpassa sig till de krav sam­hällsekonomin ställer, är att de, genom förhandlingsöverenskommelser med staten eller på annat sätt, tillförsäkras en viss andel av kreditmarkna­den.

Koramunemas tillgång till kreditmarknaden begränsas både av stafliga regleringar och stmkturella problem. Kommunerna har svårigheter att få sina lånebehov täckta hos en långivare och att få lån med någorlunda lång löptid, Prioriteringsreglema på kreditmarknaden överensstäramer inte med prioriteringama inom samhällsutbyggnaden. Den av landstingen och staten prioriterade utbyggnaden av långtidssjukvården är således inte i större utsträckning än annan verksamhet prioriterad när det gäller upplå­ning.

Styrelsen delar utredningens uppfattning att inrättandet av ett institut för totalfinansiering av kommunemas lånebehov kan vara svårt att genom­föra med bibehållande av den kommunala självstyrelsen. Landsting och primärkomrauner bör dock få en garanterad tillgång till kapitalraarknaden. Landstingens utbyggnad av den prioriterade långtidssjukvården bör få samma ställning som t. ex, primärkommunala daghem och täckas av bo­stadsfinansieringsförordningen så att de godkänrts för staUig belåning.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                    155

Statskontrollkommittén har i ell belänkande föreslagil att underställ­ningsplikten för kommunal upplåning slopas. Kapitalmarknadsutred­ningen förordar från sina utgångspunkier också slopandet av undersiäll­ningsplikten. Styrelsen vill här bara ytterligare understryka att detta bör genomföras snarast möjligt.

Sammanfattningsvis vill styrelsen anföra att landslingens växande andel av samhällsekonomin också bör få slå igenom på kreditmarknaden. Lands­tingen bör få större möjligheler atl placera långfristiga lån och de bör vara placerade på den svenska krediimarknaden. Redan nu utgör amorteringar­na en tung post i vissa landstings budgetar mycket beroende pä atl viss del av den beslutade upplåningen endast kunnat placeras i kortfristiga lån.

Landstingen bör också få bätire underlag för sin planering genom att ga­ranteras utrymme på kreditmarknaden och genom atl vissa verksamheier godkänns för statlig belåning.

4.17    KF

KF delar ulredningens uppfattning atl den kommunala kredilförsörj­ningen även i fortsätiningen bör ske inom ramen för ett diversifierat system.

4.18    Hyresgästernas riksförbund

Kapitalmarknadsutredningen har också behandlat kommunerna och kreditmarknaden. Förbundet inser att utredningen endast har kunnat be­handla kommunemas finansiella problem ur begränsade aspekter. De överväganden som utredningen gör i detta avseende torde därför endast kunna tillmätas begränsad betydelse. Det finns i dag en växande insikt om att det råder stor brist på kunskaper om samhällsekonomiska konsekven­ser av olika sätt att utforma bebyggelse och om fördelningspolitiska konse­kvenser av olika meioder för finansiering av kommunal verksamhei. Beho­vet av ett kommunalekonomiskt utredningsarbete med andra utgångs­punkter än vad sådant utredningsarbete hiltills haft växer sig således allt starkare.

4.19    Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, SABO

Det finns ett direkt samband mellan bostadsbyggande och investeringar i bland annat skolor, daghem etc. och kommunaltekniska anläggningar. Den kommunalekonomiska utredningen har föreslagit att bostadslån skall kun­na utgå till alla skolbyggnader. Kommunaltekniska anläggningar av gene­ralplanekaraktär kan inte finansieras med bostadslån. I huvudsak finansie­rar kommunerna sådana anläggningar genom skatter eller oprioriterade lån. Kommunala investeringar i samhällsbyggande är normalt av den ka­raktären att de bör lånefinansieras. Av praktiska skäl torde det inte vara möjligl att vidga ändamålsbestämningen för bostadslån till all omfatta hela samhällsbyggnadsprocessen. Därför är det nödvändigt att kommunema får ell tillräckligt ulrymme på andra delar av kapitalmarknaden för atl klara sådana samhällsinvesteringar som inte kan finansieras med bostadslån. Hindras kommunerna från all göra nödvändiga invesleringar i anslutning till bostadsbyggandet kommer bostadsområdena att fungera dåligt. Entydi­ga erfarenheter visar att det medför stora påfrestningar för individer och samhälle, inte minst från ekonomisk synpunkt.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               156

4.20 Svenska civilekonomföreningen

Den på kort sikt mycket ojämna belastningen mellan olika kommuner har tagits upp av bl.a. kommunalekonomiska ulredningen. Till den del skillnadema är beslående och kan relateras till fundamentala olikheter i skattekraft, älderstruktur osv. synes en utveckling av skatteutjämningsbi­dragen vara atl förorda. I flera fall är problemen emellertid av övergående natur och dessa bör i försia hand mötas med en utökad långivning till be­rörda kommuner. Härigenom undviks en onödigt kraftigt ökning av den to­tala konsumtionen i kommunema, vilket i del medellånga perspektivet yt­terligare anstränger den samhällsekonomiska balansen.

I likhet med utredama vill vi avvisa tanken på ett nytt kreditinstitut för samordning av långivningen till kommunerna.

5    Allmänna pensionsfonden (AP-fonden)

Meningama är delade i frågan om huruvida återlänesystemet i sin nuva­rande utformning bör avskaffas och att återlånen bör förbehållas de mindre och medelstora företagen. Flera remissinstanser hälsar förslaget om ett omlagt system med lillfredsställelse. Från några håll understryks viklen av att omläggningen inte försämrar den totala finansieringssituationen för de företag som inte kommer att kunna få återlån som förut. Åtskilliga remiss­instanser, främsi näringslivsorganisalioner, motsätter sig atl återlånemöj­ligheten begränsas. Den femåriga ackumuleringsrätt för äterlånerätten som utredningen föreslår tillstyrks i allmänhet. Någon remissinstans anser att ackumuleringsperioden bör sältas till tio år. Flera remissinstanser vill atl del föreslagna takel för ackumulerade åleriån, 500000 kr., höjs till I eller 2 milj. kr.

När det gäller första-tredje fondstyrelserna är det i övrigt endast några remissinstanser som tar upp och kritiserar utredningens förslag om förbud för AP-fonden att förvärva bankobligalioner och s. k. bankcertifikat (obli­gationer som löper på högst ett år) och om rätt för AP-fonden atl förvärva konvertibla skuldebrev och s. k. warrants.

I fråga om den föreslagna begränsningen i fjärde fondstyrelsens rält att inneha aktier i samma bolag är meningarna delade efter samma linjer som inom ulredningen, där två reservationer förekom på denna punkt. Under remissbehandlingen har vidare väckts förslag ora att styrelsesammansätt­ningen i fjärde AP-fonden bör ändras lill bälire överensstämmelse med andra och tredje styrelsema saml om att delfondens avkastning inte bör återinvesteras ulan användas för att täcka pensionsutfästelser.

Remissinstansema lar också upp den av utredningen diskuterade frågan om ytterligare kapitaltillskott till fjärde fondstyrelsen och - på sikt - om inrättande av en femte fond. Många remissinsianser delar ulredningens in­ställning medan andra anser att inrättandet av ny eller nya fondstyrelser bör övervägas nu och atl nya fondstyrelser är att föredra framför ytterliga-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                157

re kapitaltillskott till fjärde fondstyrelsen. En grupp remissinstanser anser att kapitaltillskott till den nuvarande styrelsen är bättre än att inrätta nya styrelser. En annan grupp slutligen motsätter sig ytteriigare tillskott av ka­pital för aktieförvärv, vare sig medlen skulle ställas till fjärde styrelsens el­ler en ny styrelses förfogande.

5.1 Bankinspektionen

Erfarenhetema av AP-fondens verksamhet är föremål för utredningens analys. Utredningen finner inte skäl att rubba den inarbetade organisatio­nen med tre delfonder. Med hänsyn lill den olika inriktningen på kreditgiv­ningen - därvid den nuvarande uppdelningen i de tre fondstyrelserna sy­nes fungera väl - saknas enligt inspektionens uppfattning anledning atl nu vidta några ändringar i organisalionen. I den mån en kraftigare aktivering av AP-fondens medverkan på kapitalmarknaden skulle äga rum, kan man möjligen ha anledning atl överväga en koncentration av styrelsefunktio-neina. En sammanslagning av de tre nuvarande styrelsema till en gemen­sam styrelse kan därvid bli aktuell. Rationella och kostnadsmässiga skäl lalar föratt den nuvarande lösningen med en gemensam administration bör bestå.

Inspektionen har ingen erinran mot utredningens uppfattning alt AP-fon­dens rält att ge direkta lån till kommuner och till kommunala företag bör bestå i oförändrad form. Detsamma gäller utredningens mening att rälten för AP-fonden att ge direkia lån lill statliga företag mot statlig garanti bibe­hålls.

Vad gäller lån via bankinstituten delar inspektionen utredningens upp­fattning atl sådan långivning kan vara ändamålsenlig i vissa fall och alt rät­ten för fonden att ge reverslän till bankema därför bör kvarstå, dock med en restriktiv tillämpning. När det gäller möjlighet för AP-fonden att förvär­va bankobligationer och bankcertifikat - som utredningen föreslåratt ban­kema i fortsättningen skall få rätt att ge ut - anser ulredningen att sådant förvärv inte bör ifrågakomma. Bankinspektionen kan dela uppfattningen att AP-fondens primära intresse bör vara alt stödja den långfristiga kapital­marknaden och alt detla inte skulle ske, om fonden gavs ökade möjligheter att operera på den korta kreditmarknaden. Bankema torde inte heller för sin verksamhei bli beroende av atl desa bankpapper kan placeras i AP-fon­den. AP-fonden har dock i viss utsträckning behov av att kunna göra kort upplåning saml att under kortare tider även placera överskottsmedel. Pla­cering av sådana medel synes hittills ha kunnai göras på bankräkning till särskilda villkor (specialinlåning). Som en följd härav borde del vara möj­ligt för AP-fonden att i begränsad omfattning använda bankcertifikat.

Frågan om återlån diskuteras utförligt av ulredningen. Utredningen på­visar att bankemas benägenhet att refinansiera sin kreditgivning genom län i AP-fonden är avhängig av läget på kreditmarknaden. Sålunda har återlå­nen ökat kraftigt i tider med kredilåtstramning. Under perioder med god likviditet i banksystemet föreligger inle anledning att refinansiera utlåning­en i AP-fonden.

Givetvis är möjligheten att refinansiera åleriån av stor betydelse för ban­kema. Detta är framförallt av vikt eftersom bankemas likviditetskvoter därigenom inte påverkas. 1 molsats till förhållandet vid upplåning i t.ex. riksbanken inräknas sålunda återlånen inle bland förbindelsema vid fast­ställande av likviditetskvoten.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                158

Utredningens förslag innebär att de större företagens kreditmöjligheter minskar, eftersom möjligheterna lill återlån föreslås begränsade till 500000 kr. för varje låntagare. Vid prövning av krediter överstigande nämnda be­lopp måste banken, ulöver sedvanlig kreditprövning, även ta hänsyn till kreditemas inverkan på bankens likviditetskvot. Däremoi innebär försla­get ingen förändring när det gäller möjligheterna för de mindre företagen att erhålla återlån i AP-fonden. Under förutsättning att de föreslagna för­ändringama inte leder lill alt de större företagens totala tillgång på långfris­tigt kapital reduceras, har inspektionen ingen erinran mot de av utredning­en framförda synpunkterna. Det kan tänkas att bankema i det stramare kreditläge som uppkommer genom den föreslagna begränsningen av ban­kemas refinansieringsmöjligheter i AP-fonden inte i samma utsträckning anser sig kunna bevilja krediter till de större företagen, eftersom deras lik­viditetskvoter genom förslaget kommer att påverkas. Krediter till dessa fö­retag måste därvid även i fortsättningen tryggas genom möjligheter till lån över bank eller genom något mellanhandsinslilut. 1 sammanhanget förtjä­nar erinras om utredningens förslag att medge möjlighet för bankerna att ge ut bl.a. obligationer. Bankema skulle här få vissa möjligheter att låna upp kapital och det får härvid förutsättas att möjlighelerna att fä emis­sionstillstånd och att de emissionsvillkor som kan komma atl meddelas svarar mot de intentioner som bär upp kapitalmarknadsutredningens för­slag.

De samhällsekonomiska moliven för fondbildningen och önskemålen om marknadsmässiga hänsyn bör enligt utredningen återspeglas i riktlin­jerna för fondens förvaltning. Detta föranleder ulredningen all föreslå ett tillägg till 11 § i fondreglementet, innebärande att AP-fonden skall förval­tas inom ramen för vad som är förenligt med den allmänna ekonomiska po­litiken och med beaktande av kreditmarknadens funktionssätt. Inspektio­nen har i och för sig ingen erinran mot det föreslagna tillägget men ifråga­sätter, med hänsyn till att någon erinran inle riktats mot det sätt på vilket styrelserna hittills utfört sin förvaltningsuppgift, om tillägget behövs.

Förslaget att införa en begränsningsregel för fjärde AP-fondens förvärv av aktier i ett och samma företag överenssiämmer med vad som är vanligt när det gäller placering av fondförmögenheter av mera betydande omfall­ning. Här kan erinras om bestämmelserna i akliefondslagen (1974:931) in­nebärande dels att fondbolag ej får förvärva värdepapper med samma ul-färdare till större del än 10% av fondens värde, dels att i aktiefond ej får in­gå mer än 5 % av röstvärdet för samtliga aktier i ett och samma aktiebolag. Från den förstnämnda bestämmelsen kan bankinspektionen medge undan­tag, om särskilda skäl föreligger. De anförda reglerna har intemalionell fö­rebild och har bl.a. kommit till uttryck i OECD:s och Europarådets re­kommendationer beträffande regler för aktiefonder. Utredningen har ock­så föreslagit atl försäkringsbolagen skall medges rält att förvärva aktier i svenska aktiebolag upp till 10% av röstetalet för samtliga aktier i bolaget. Inspektionen har ingen erinran mot utredningens förslag, som kombinerats med möjlighet för regeringen alt ge dispens från 10%-regeln.

För att motverka att fjärde AP-fonden på sikt bygger upp ett fakiiski fö-retagaransvar i en mängd företag anser utredningen att det bör övervägas att täta tiflväxten av fondens aktieförvärv ske genom inrättande av en fem­te fondstyrelse, utrustad med egen administration. Eftersom denna fråga är beroende av flera faktorer såsom fondstorlek, önskemål om samtidig överblick över placeringsinriktningen, styrelsemas storiek och samman­sättning ra. m., anser inspektionen sig f. n. inte kunna ta ställning lill ända­målsenligheten med en sådan uppdelning.

 

Prop. 1978/79:165   Bilaga 3                                                159

5.2 Konjunkturinstitutet

Vad beträffar ulredningens mera detaljerade förslag rörande de olika in­stitutionerna på kreditmarknaden finner institutet argumenteringen för dessa i huvudsak övertygande. Detta gäller bl.a. utredningens förslag att avskaffa de s. k. återlånen i deras nuvarande form. Vid ett avskaffande av återlånerälten för de större företagen är del emellertid av vikt atl AP-fondsmedel i motsvarande mån i stället kommer företagen till del genom obligationsmarknaden och genom reverslån till de företagsfinansierande mellanhandsinstituten.

5.3       Statens industriverk

Kapitalmarknadsutredningen föreslår att återlånen i AP-fonden bör av­skaffas i sin nuvarande utformning och begränsas till atl avse de mindre fö­relagens behov. Återiånen har hiltills till övervägande del utnyttjats av stora företag som skulle kunna la upp lån på den ordinarie kapitalmarkna­den. Reformen är avsedd att öka utrymmet för kanalisering av AP-fondens medel i marknadsmässiga former i form av obligationslån ulgivna av före­tag saml reverslån till de företagsfinansierande mellanhandsinstituten. In­dustriverket delar kapitalmarknadsutredningens uppfattning att det är önskvärt i effektivitetshänseende atl förelagen får konkurrera om det spa­rande som kanaliseras via AP-fonden. Den effektivitetsförbättring man uppnår genom att minska återlånen i AP-fonden är emellertid begränsad efiersom återlånen är relativt små. Med lanke på den akluella finansie­ringssituationen inom induslrin och den betydelse som äterlånerätten har för många företags långsiktiga likvidiietsplanering anser industriverket därför atl rätten till åleriån i AP-fonden inle för närvarande bör inskrän­kas. För alt även små företag skall uppnå ett rimligt återlånbart belopp till­styrker emellertid industriverket utredningens förslag att en ackumulerad åierlånerätt avseende de senasle fem åren införs. Denna rättighet kan be­gränsas till ett visst maximibelopp, exempelvis till 500000 kronor per lån­tagare som utredningen föreslår. Industriverket förutsätter härvid att be­loppsgränsen löpande justeras med hänsyn till prisutvecklingen så att be­loppets realvärde inte urholkas. Med denna konstruktion hörde mindre fö­retagens möjligheter att få tillgång till långfristiga lån öka. Det vore även fördelaktigt om det som utredningen påpekar, vore möjligt att koppla åter­lånen till industrigarantilånen, vilket innebär att staten tecknar borgen, dvs. bär kreditrisken. Härigenom skulle de små förelagen få möjlighet att Slälla erforderlig bankmässig säkerhet.

5.4       Länsstyrelsen i Östergötlands län

(majoriteten:   Ledamöterna   Eckerberg,   Farm,   Anderson,   Pettersson, Wärnberg, Karlsson, Magnusson och suppleanten Eriksson)

Svensk kreditmarknad har i stor utsträckning influerats av AP-fondens medel. En del av fondens kapacitet avsattes 1972 för direktköp av aktier i svenska företag. En fjärde fond inrättades. En avsikt var här att den fjärde AP-fonden skulle efterfråga till fonden direkt riktade emissioner. Vissa far­hågor knöts till alt fonden skulle få ett dominerande ägarinflytande i svenskl näringsliv. Så har ingalunda blivit fallet. Finansoperationer av andra huvudmän har närmasi svarat för ett antal uppmärksammade så kal-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                160

lade take overs. Utredningen lägger nu fram förslaget att fjärde fondens aktieinnehav i enskilt företag skall begränsas till tio procent räknat på rös­tetalet. Nu finns ingen sådan begränsning. Länsstyrelsen finner inte några bärande skäl för den diskuterade begränsningen. Fonden bör även i fort­sättningen stå fri att efter egel omdöme placera sina medel upp till den rös­tetalsgräns som anses befogad.

Två ledamöter (Wohlin-Andersson och Sunnerudljämte tre suppleanter (Engström, Panizar och Johansson) reserverade sig till förmån för utred­ningsmajoritetens förslag i fråga om begränsning för fjärde AP-fonden att förvärva aktier i samma bolag.

Två ledamöter (Strindberg och Thermaenius) reserverade sig till förmån för utredningsledamoten Wohlins reservation i denna fråga.

5.5       Länsstyrelsen i Kalmar län

AP-fonden har blivit en dominerande långivare på den svenska kapital­marknaden och har bidragit till finansieringen av en väsentlig del av indu­strins utbyggnad. Ulredningen pekar på de risker som föreligger att fonden försvagas till följd av den automatik som ligger i infriandet av redan gjorda pensionsutfästelser. Utredningen diskuterar dock inte om AP-fonden bör förstärkas eller om man bör söka sig fram till ett kollektivt sparande i andra former.

Utredningen lägger ett par förslag som är avsedda att öka rörligheten i utnytijandet av AP-fonden. Begränsningen av den s. k. återlänerälten för­utsattes leda till bätire möjligheter att sprida långivningen också till mindre och medelstora företag. Länsstyrelsen tillstyrker den modifiering av åter­länerälten som föreslås.

AP-fonden har genom inrättandet av den fjärde fonden fått en ny funk­lion all förvärva aktier och därigenom bidraga till en förbättrad tillförsel av riskvilligt kapital till marknaden för att möjliggöra en önskvärd ökning av det egna kapitalet i förelagen. En ökning av företagens eget kapital ingår också som en väsentlig förutsättning i kapitalmarknadsulredningens be­dömningar. Länsstyrelsen delar ulredningens uppfattning att den fjärde AP-fondens aktieförvärv kan utgöra ett betydelsefullt instrument när det gäller att förbättra soliditeten i mänga företag. Länsstyrelsen finner atl ul­redningen koramit fram till en rimlig avvägning för AP-fondens medverkan i strävandena att förstärka del egna kapitalet hos företagen.

5.6       Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Den fria ställning som statsmakterna          givit AP-fonden, är en viktig

del av systeraet. Den fria ställningen innebär givetvis inte - såvitt länssty­relsen kan bedöma - att AP-fonden kan föra en placeringspolitik som av­viker från statsmakternas intentioner. Utredningen har dock en något an­norlunda bedömning, när den föreslår att ett tillägg skall ske till 11 § i fon­dens placeringsreglemente för atl markera att fonden i sitl agerande skall ta ekonomisk-politiska hänsyn och beakta kredilmarknadens funktions­sätt. Länsstyrelsen är tveksam om ett sådant tillägg erfordras till place­ringsreglementet,

Ulredningen förordar, atl AP-fonden inle skall ha rätt att förvärva obli­gationer ulgivna av bank och s. k. bankcertifikat, sora utredningen i annat sammanhang föreslår som en nyhet pä den svenska kapitalmarknaden.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               161

Länsstyrelsen delar utredningens uppfattning att AP-fondens medel allt­jämt bör kanaliseras via den öppna marknaden. Det synes ligga i linje här­med att fonden inte äger förvärva obligationer som utgivits av bank eller s. k. bankcertifikat.

Återiånerälten infördes på sin tid som en kompensation för den belast­ning som påfördes företagen genom pensionsreformen. Såvitt länsstyrel­sen förstår, har återlånen haft stor betydelse för företagens finansiering. Förelagen har vetat, att denna finansieringsform alltid stått till förfogande oavsett läget på kapitalmarknaden. Detta har varit till fördel för företag­samheten. Ulredningen föruisätter, atl de stora företagen även i fortsätt­ningen skall få tillgång till långfristigt kapital i ålminsione samma omfall­ning som tidigare. Utredningen vill säledes inle minska det totala utrym­met fördessa förelag. Redan del förhållandet alt lån från AP-fonden - se­dan ålerlänemöjligheten slängts - endasl kan ske via den öppna kapital­marknaden och på dess villkor, gör länsstyrelsen betänksam till utredning­ens förslag. Det kommer atl ställas stora krav på marknaden så att varje fö­retag - trots konkurrensen om lånemedlen - kan få sill finansieringsbe­hov täckt. Länsstyrelsen är inte övertygad om att marknaden i alla lägen med säkerhet kommer att fungera på ett sådant sätt. Länsstyrelsen vill där­för för sin del inle tillstyrka all återlänerälten borttages.

Länsstyrelsen tillstyrker utredningens förslag att fjärde AP-fonden skall få inneha aklier motsvarande högst 10 procent av röstetalet i varje enskilt företag. Den begränsning som ulredningens majoritet sålunda föreslår får anses väl avvägd. Genom att regeringen ges rätt att meddela dispens för större förvärv om särskilda skäl lalar härför, öppnas möjlighet att avvika från huvudregeln i enskilda fall.

5.7 Länsstyrelsen i Västerbottens län

Vid prövning av fjärde AP-fondens verksarahet finner länsstyrelsen att starka skäl talar för en ökad kanalisering av riskvilligt kapital från fonden lill förelagen. Risk för otillbörlig maktutövning kan ej anses vara för han­den, då det allmänna har insyn i verksamheten. Länsstyrelsen vill därför för sin del avstyrka utredningens förslag om begränsning av fondens aktie­innehav.

Vid sin bedömning av frågan om en femle AP-fond finner länsstyrelsen alt kostnadema för administration skulle öka samtidigt som de konkur­rensmässiga fördelama är tveksamma. Länsstyrelsen kan därför ej förorda inrättande av en femte AP-fond.

5.8 Fullmäktige i Sveriges riksbank

Ang. riksbanksfullmäktiges allmänna synpunkter på AP-fonden, se av­snitt 1.5.

Fullmäktige inslämmer med utredningens bedömning att fondens direk­ta långivning till företag och banker bör begränsas. Fullmäktige instämmer också med utredningens förslag att fonden ej skall ha rätt att placera i av banker utgivna obligationer. Detla bör framstå som naturligt med hänsyn till att fondens placeringskapacitet på sikt kan fömtsättas krympa. Full­mäklige har även framlagt andra argument mot atl pensionsfonden - eller försäkringsbolag - förvärvar bankobligationer. Däremot kan det vara be-

11    Riksdagen 1978179. I saml. Nr 165. Bilaga 3

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                162

fogat atl fonden skall få möjlighel att placera i bankcertifikat. Det är klart att fonden behöver hälla en transaktionskassa och det är då naturligt att denna kassa placeras bl. a. i bankcertifikat, som är en lämplig form för pla­cering av större kortfristiga belopp i bankema. Detla förutsätter dock att fondens kassa skall vara begränsad till att balansera kortsiktiga diskrepan­ser mellan in- och utbetalningar.

Ulredningen föreslår atl äterlånerätten i dess nuvarande utformning av­skaffas och ersätts med en ackumulerad åierlånerätt som är anpassad till de mindre och medelstora förelagens finansieringsbehov. Fullmäktige in­stämmer med de argument som anförts mot det nuvarande ålerlånesyste­met. som dels gynnar större företag som redan är mera oberoende av kre­ditåtslramningar än mindre företag och som tenderar alt motverka kredit­politiken. Därtill kommer de nackdelar i allokeringshänseende som är för­enade med varje form av automatik i kredittillförsel.

Fullmäklige har stor förståelse för utredningens synpunkt att den nya återlånerälten skall gynna de mindre företagen. Det finns dock skäl att på­peka att även det nya systemet innebär att en del av fondens långfristiga sparande kan komma att kanaliseras bort från marknaden, i en omfattning som samvarierar med graden av stramhet på krediimarknaden. Visseriigen avser utredningen att den nya återlånerälten, liksom den nuvarande, skall utgöra basen för medel- eller långfristig utlåning hos bankerna, men det in­nebär likväl att det nuvarande systemets nackdelar ur kreditpolitisk syn­punkt kvarstår. Det har inte varit möjligt för utredningen att ge en någor­lunda säker skattning av de belopp som genom del nya återlänesystemet kan komma all undandras fondens placeringskapacitel. Fullmäktige till­slyrker utredningens förslag, men vill samtidigt framhålla att man måste noggrant följa utvecklingen och hålla möjligheten öppen atl det kan vara nödvändigt att ompröva systemet när erfarenheter vunnits.

Fullmäktige tillstyrker utredningens förslag att fonden skall få placera i konvertibla skuldebrev och skuldebrev med s. k. detached warrants om de i övrigt uppfyller kraven på obligationer som fonden får förvärva, dvs. att de bjudits ul på öppna marknaden. Rätten atl omvandla skuldebreven till aktier eller atl utnyttja rätten att nyteckna aktier förutsätts alltjämt vara förbehållen fjärde fonden. Ett problem kan uppstå om fonden skulle för­värva detached warrants i annat sammanhang än vid emission.

Utredningens bedömning av de finansiella förutsättningama för indu­strins investeringslillväxt leder till slutsatsen atl lillförsel av riskvilligt ka­pital via krediimarknaden blir av strategisk betydelse. I enlighet därmed föreslår utredningen att såväl fjärde pensionsfonden som försäkringsbola­gen skall få ökade möjligheter att placera i aktier. I ett remissyttrande den 15 december 1977 har fullmäktige förordal att fjärde fonden skulle tilldelas vissa medel så att stömingar i den löpande verksamheten skulle förebyg­gas. I det längre tidsperspektiv som kapitalmarknadsulredningen nu pre­senterat framstår lillförsel av riskvilligt kapital till företagen som mycket angelägen. Fullmäklige tillstyrker därför atl pensionsfonden skall få ökad kapacitet att placera i riskvilliga former.

Utredningen har föreslagit att den gräns för aktieinnehav i enstaka bolag som för närvarande gäller för försäkringsbolag, nämligen att innehavet skall få uppgå till belopp som motsvarar högsl 5 % av röstetalet, skall höjas till att motsvara 10% av röstetalet. Utredningen föreslår att denna 10% gräns även skall gälla för fjärde AP-fonden, sora för närvarande inte är un­derkastad några sådana restriktioner. Regeringen skall dock, enligt utred­ningens förslag, ha möjlighel att ge dispens. Fullmäktige (i denna fråga ma-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                163

jorilen Bengtsson, Nordlander, Enlund och Börjesson) finner inte anled­ning att göra invändningar mot utredningens förslag.

Reservalion av tre ledamöter (Wärnberg, Nilsson och Sträng): Vi reser­verar oss emot riksbanksfullmäktiges godkännande av ulredningens för­slag om begränsning av fjärde AP-fondens aktieinnehav i enstaka bolag. Fonden är för närvarande icke underkastad några sådana restriktioner och enligt vår mening är någon ändring i detla avseende ej påkallad.

5.9      Fullmäktige i riksgäldskontoret

(majoriteten: Ledamöterna Bergqvist, Magnusson, Boo och Norell)

Lämpligheten av att även de tre första AP-fonderna medges placeringar som är förenade med ett högre risktagande än vad som f n. gäller kan en­ligt fullmäkliges mening diskuleras. Kravel på värdesäkring av pensions­medlen bör dock måhända stå tillbaka för önskvärdheten av att näringsli­vet bereds möjlighet att tillföras riskvilligt kapital. Vad däremoi gäller frå­gan om fjärde AP-fondens aktieinnehav bör della begränsas lill den före­slagna lioprocentsregeln med de övergångvisa undantag som kan betingas av att aktieinnehavet i vissa bolag vid införandet av regeln kan överstiga tio procent. De fall där ett stafligt övertagande av större aktieposter be­döms angeläget torde kunna lösas i f n. tillämpade former.

Kapitalmarknadsutredningen föreslår vidare en kraftig begränsning av
återiåningssysiemet så, att den nuvarande formen ersätls med en utlåning
som är anpassad lill de mindre förelagens behov.     

Fullmäktige förutsätter att former lillskapas som gör del möjligt för före­
tag med länebehov som ligger mellan den föreslagna 500000-kronorsgrän-
sen och det lägsia belopp som f n. tillämpas för obligationslån (fem mkr.)
att få tillgång till långfristiga lån med fast ränta till villkor som i övrigt kan
jämställas med övriga grupper.

Tre ledamöier (Adamsson, Krislenson och Jansson) reserverade sig mot riksgäldsfullmäktiges beslut i följande avseende:

Den begränsning till tio procent av fjärde AP-fondens aktieinnehav i en­skilda företag som kapitalmarknadsutredningen föreslog innebär enligt vår mening en försvagning av fondens möjligheter att bidra till en effektiv lös­ning av ett väsentligt finansieringsproblem för svensk industri. Fonden är för närvarande inte underkastad några sådana restriktioner och någon änd­ring i detta avseende anser vi därför inte vara påkallad.

5.10    AP-fonden, första—tredje fondstyrelserna

(Majoriieten: i första fondstyrelsen ledamöterna Åström, Hörién, Blom. Hörnlund, Nicklasson, Axelsson, Lundgren, Granqvist och Lindvall; i andra fondstyrelsen ledamöterna Eckerberg, Lindqvist och Leo; i tredje fondstyrelsen ledamöterna Westeriind, Fjällström, Carlsson, Granlund, Bodström och Andersson)

Inledningsvis finner fondstyrelsema det angeläget att beröra frågan om AP-fondens uppgifter och ställning. Enligt fondstyrelsemas erfarenhet rå­der det fortfarande - trots atl AP-fonden har funniis i 18 år - på många håll oklarhet eller missuppfattningar härutinnan. Inte sällan, och i växande omfattning, tar sig detta utiryck i en uttalad oro för om AP-fonden kommer

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                164

att räcka till för de framtida ATP-pensionema. AP-fonden uppfattas då som en garanti för ATP-pensionerna.

Enligt fondstyrelsemas mening har kapitalmarknadsulredningen gett en
korrekt och klarläggande redovisning av AP-fondens uppgifier och ställ­
ning, i synnerhet när det gäller fondens roll inom den allmänna tilläggspen­
sioneringen. Sålunda erinrar utredningen om alt ATP-systemet i grunden
är uppbyggt som ett fördelningssystem. Utbetalning av ATP-pensioner in­
nebär vid varje tillfälle en omfördelning mellan den då aktiva befolkningen
lill pensionärerna. De framtida ATP-pensionema - omfördelningen av re­
surser mellan dem som åtnjuter pension i systemet och den aktiva genera­
tionen — kan i princip finansieras löpande med inflylande avgifter.    

AP-fonden har----- främsi tillkommit för alt öka kapitalbildningen

(sparande/investeringskvoten) och därmed resurstillväxten i svensk eko­nomi. AP-fonden är moiiverad av samhällsekonomiska och inte av försäk­ringstekniska skäl. Enligt fondstyrelsernas mening - och lill grund för ka­pitalmarknadsulredningens överväganden ligger samma uppfattning - är de skäl som ursprungligen låg till grund för AP-fondens tillkomst lika gäl­lande i dag, liksom i ett framlida perspektiv. De växande utbetalningarna i ATP-sysleraet förutsätter uppenbarligen fortsalt resurstillväxt.

Förutsättningen för AP-fonden atl även fortsättningsvis kunna spela en aktiv roll på kapitalmarknaden och därmed kunna behålla sin avsedda upp­gift i den svenska ekonomin beror naturligtvis främst på betingelserna för fondens tillväxt och utveckling på sikt. Kapitalmarknadsutredningen redo­visar olika altemativ rörande AP-fondens utveckling. Gemensamt för dessa är att sparandet inom AP-fonden - kapitalbildningen - kommer att minska i accelererande takt, Alla utredningens beräkningar har gjorts uli­från fömlsättningen om oförändrat avgiftsuttag. Innan fondstyrelserna kommenterar utredningens beräkningar vill styrelserna återge kapital­marknadsutredningens sararaanfattande omdöme när det gäller AP-fon­dens fraratida utveckling

----- (Se betänkandet s. 466 fjärde och femte styckena).

Det är naturligt att fondstyrelsema särskilt vill uppmärksamma detla en­hälliga uttalande av ulredningen. Fondstyrelsema vill å sin sida uttala att de har samma uppfattning som kapitalmarknadsutredningen.

Kapiialmarknadsutredningen redovisar beräkningar över AP-fondens
tillväxt och utveckling på två ställen i sill belänkande, nämligen dels i kapi­
tel 4, Finansiella balansproblem, och dels i kapitel 8, Allmänna Pensions­
fonden. ----- Resultatet av de beräkningar kapitalmarknadsulredningen

redovisar i betänkandet, överensstämmer med de beräkningar RFV redo­visat i sin skrivelse 1977-12-16 till regeringen angående avgiftsuttaget för allmän tilläggspension.

Kapitalmarknadsutredningens beräkningar över AP-fondens utveckling i avsnittet om Finansiella balansproblem avser ett relativt kort perspektiv, eller tiden fram till mitten av 1980-talet, medan beräkningarna i avsnittet om Allmänna pensionsfonden sträcker sig fram lill sekelskiftet.

Innan fondstyrelserna kommenterar vissa av de resonemang och slutsat­ser som utredningen redovisar i anslutning lill beräkningama, vill styrel­serna erinra om alt den lyp av beräkningar del här gäller, med nödvändig­het måsle ulföras på ett i vissa avseenden schablonmässigt och förenklal säll. Detta följer redan av det ursprungliga syflel med kalkylema, som är atl inom raraen för ett överskådligt antal altemativa förutsättningar ge statsmaktema en grundval för att bestämma avgiftsuttagets storlek. De variabler som förändras är endasl tre: (nominal)lön, (nominal)ränta och

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                165

prisutveckling. Genom all de valda antagandena för lön och ränta kombi­neras med prisantagandet, erhålls inom resp. altemativ reallön och real­ränta. I det föregående har fondstyrelsema uppmärksammat den reala re­surstillväxtens betydelse för ATP-systemet. I de nu förevarande kalkyler­na måste beräkningstekniskl den approximationen göras, att utvecklingen av reallönerna förutsätts återspegla takten i den reala resurstillväxten.

Den valda storleken på de olika variablerna antas vara oförändrad under varje år inom den studerade perioden. Beräkningssättet blir ofrånkomligen statiskt: det fångar inte upp de dynamiska elementen i en ekonomi stadd i olika faser av ekonomisk tillväxt under inverkan av från tid till annan va­rierande strukturmässiga resp. konjunkturmässiga förutsättningar. Vidare gäller t.ex. alt det inte föreligger något givel eller fixerat samband mellan real resurstillväxt och reallöneutveckling. Den faktiska reallöneutveck­lingen blir bl. a. en följd av den ekonomiska politiken, där en av uppgifter­na just är att göra resursavvägningen mellan den aktiva generationen och pensionärerna.

Fondstyrelsema har med dessa kommentarer velat erinra om att kalky­ler av detta slag snarare bör uppfattas .som altemativa räkneexempel, än som prognoser för den mest sannolika utvecklingen.

Ett resultat av dessa alternativa beräkningar som fondstyrelsema vill uppmärksamma, är att de ger klara indikationer om olika faktorers vikt för fondbildningen. Sammanfattningsvis har i detta avseende kapitalmark­nadsutredningen i sina analyser kommit fram lill all fondbildningen är mycket känslig för förskjutningar i reallön och realränta. Delta framgår av en jämförelse mellan två studerade alternativ. I det ena antas reallönerna stiga med 3% om året och realräntan vara 3%, medan i det andra reallö­nerna endast stiger med 1% om året och realräntan likaså är 1%. I det förra fallet skulle AP-fondens ökning år 1985 - deflaterad med löneindex - ha fallit till 77% av utgångsåret (1977), medan fondökningen i det andra alternativet skulle ha gått ned lill 56%. Om reallönerna stiger med I % om året, men realräntan antas bli negativ (-1 %), sjunker AP-fondens ökning 1985 till 47%. Fondökningen blir sålunda gynnsammare ju högre realrän­tan är och ju högre den reala tillväxten är. - Fondstyrelserna vill i detta sammanhang erinra om all frågan om inflationen och fondens värdemässi­ga utveckling under flera år har uppmärksammats i Allmänna pensionsfon­dens årsredogörelser. Där har bl. a. redovisats att inflationen har lett till en försvagning av fonden, och angelägenhelen av alt innalionslaklen genom stabiliseringspolitikens försorg bringas ned har undersirukils. Vidare har kraftigt betonats atl den långa ränian måste fastställas så att den reala av­kastningen på långfristiga placeringar blir positiv. Kapitalmarknadsutred­ningens analyser ger enligt fondstyrelsemas mening ytterligare skärpa åt dessa krav,

I sina kommentarer till de långsiktiga beräkningama av AP-fondens till­växt och utveckling (kapitel 8), framhåller utredningen bl. a. atl det är be­räkningama rörande fondens ökning som ur kapitalmarknadssynpunkt är av störst intresse. Den årliga fondökningen ulgör ju den placeringskapaci­tet (netto) AP-fonden har. I sammanhanget viU styrelsema erinra om att AP-fondens årliga brulloplaceringskapacitei naturligtvis är högre än den i tabellen redovisade nettoökningen. Skillnaden utgörs av amorteringar på utestående lån som inflyter till fonden. Av betydelse för bedömande av bruttoplaceringskapacitelen är dock atl en inle oväsentlig del av fondens utlåning avser län till staten och bostadssektorn (vid senaste årsskifte upp­gick lånen till staten till 17% av fondens sammanlagda utlåning, till bo-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                166

stadssektorn 40%, till kommunema 8% samt till näringslivet 35%). Lö­pande amorteringar på statens lån sker endast undantagsvis, utan normalt inlöses dessa på förfallodagen. Amorteringar på bostadsobligationslån är, som kapitalmarknadsulredningen uppmärksammar i annat samraanhang i betänkandet, obetydliga. 1 relation lill den samlade låneslocken, dvs. hela den del av AP-fonden som försia, andra och tredje fondstyrelsema förval­tar, uppgår sålunda de årliga amorteringama endast till ett par procent. -Ulredningen erinrarom att fondstyrelsema vid placeringen av fondmedlen skall tillgodose kraven på - förutom betryggande säkerhet och god avkasl­ning - tillfredsställande betalningsberedskap. AP-fondens möjligheter alt ge långfrisiiga lån kan på sikt begränsas. Utredningen uppmärksammar så­lunda atl enligt altemativet med den lägsta fondökningstakten skulle AP-fonden myckel snart ställas inför kravet atl begränsa löptiden på de nya lån fonden beviljar. Enligt detta altemativ skulle fonden nämligen redan i bör­jan pä 1990-talet stå inför ett växande desinvesleringsbehov, dvs. att — i stället för att ge nya län - sälja ul från sin låneportfölj för att klara pen-sionsutgiftema.

Enligt fondstyrelsemas mening förtjänar den fråga utredningen här pe­kar på i hög grad statsmakternas uppmärksamhet. Som utredningen i annat sammanhang framhållit har AP-fonden en avgörande betydelse för kapital­marknaden, både för dess kapacitet och dess effektivitet som en fungeran­de marknad. Kapitalmarknaden är enligt gängse definition marknaden för långfristiga krediter. Till övervägande del har utbudet på kapitalmarkna­den kanaliserats via obligationslån. AP-fondens saralade utlåning utgörs sålunda f. n. till inemot tre fjärdedelar av obligationslån. Löptiden på obli­gationslån är normalt för staten 10 år, för industri- och kommunlån 15 år, för bostadslån 20 år samt för kraftlån liksom lån lill fjärrvärmeutbyggnad 20-25 år. Slutbetalningsår för de feratonåriga obligationslån fonden i dag gör förvärv av infaller 1993, för de tjugoåriga bostadslånen 1998 och för ob­ligationslån raed längre löptid åren efter sekelskiftet.

Fondstyrelsema ser det som i hög grad naturligt och angeläget alt AP-fondens kapitalutbud även fortsättningsvis kan komraa den långa markna­den tillgodo. Det torde vara uppenbart alt möjligheterna för staten och kommunema, bostadsbyggandet samt näringslivet atl få tillgång till lång­fristiga krediter allvariigt skuUe äventyras om AP-fondens utbud på den långa marknaden väsentligt skulle minska eller upphöra. Med instämman­de i vad kapiialmarknadsutredningen anför raåste dock fondstyrelsema konstatera att styrelsema utifrån nuvarande planeringsfömtsättningar i en relativt nära framtid kan komma att ställas inför nödvändigheten att pröva om en fortsatt långfristig kreditgivning är förenlig med kravet på (framtida) tillfredsställande belalningsberedskap. Fondstyrelsernas planeringshori­sont när det gäller sistnämnda krav måsle av naturliga skäl vara lång. Fondstyrelserna skulle självfallet inte se det förenligt med sitt ansvar att bedriva en utlåningspolitik raed sådana tidsraässiga bindningar att den skulle kunna medföra risker för betydande fraratida kapitalförluster. Såda­na risker skulle kunna aklualiseras om styrelsema i förtid tvangs sälja ut betydande obligationsinnehav för att klara de växande betalningsansprå­ken.

Fondstyrelsema vill vidare kommentera den av ulredningen antydda möjligheten att begränsa löptiden på de nya lån fonden beviljar. Av fon­dens samlade utlåning ulgörs f n. knappt en femtedel av reverslån. Löpti­den på dessa lån, som huvudsakligen går till mellanhandsinstiluten inom näringslivssektorn samt kommuner och landsting, kan naluriigtvis förkor-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                    167

tas. En följd härav skulle dock naturiigen bli stora och växande svårigheter t.ex. för mindre och medelstora förelag liksom för kommuner och lands­ting att få tillgång till långa krediter. Fondens huvudsakliga kapilalulbud riklar sig f n., som tidigare framhållits, till obligationsmarknaden. 1 det följande kommer fondstyrelserna alt beröra frågan om del är ändamålsen­ligt att långa lån i den omfattning som nu sker, kanaliseras i form av obliga­tionslån, eller om inte reverslån i flera fall skulle vara en billigare och mera lämpad låneform. Oavsett om en förändring härvidlag kommer till stånd -och då främst i fråga om kommun- och industrilån - kommer fortfarande en betydande långfristig obligationsuppläning alt äga rum. Krav från fon­dens sida att löptiderna på obligationslån inte oväsentligt skulle förkortas för all de skulle passa AP-fonden, skulle kunna medföra att hela obliga­tionsmarknaden skulle ställas inför stora svårigheter atl fungera.

Fondstyrelserna har, som nämnts, funnit det angelägel att fästa stats­makternas uppmärksamhet på den fråga som här behandlats. Enligt fond­styrelsemas raening skulle det vara olyckligt om styrelsema ställdes inför kravel alt förkorta löptiderna på de län styrelsema ger. AP-fondens roll på den långa kapitalmarknaden skulle då vara utspelad. En förutsättning för alt fondstyrelserna skall kunna undvika delta, lorde vara att statsmakterna är beredda att uttala hur man ser på AP-fondens långsiktiga tillväxt och ut-vecklig. Fondstyrelserna hemställer således alt statsmakiema gör ett utta­lande härom.

Fondstyrelserna övergår härefter till att kommentera några övriga utta­landen kapitalmarknadsulredningen gjort i avsnittet 8.4.2, AP-fondens uppgifter och ställning.

Kapitalmarknadsulredningen framhåller all AP-fonden intar en fri och självständig ställning och att den inte utgör del av vare sig statens eller fö­relagens förmögenhet. Juridiskt är AP-fonden en unik institution. Den är självägande och står inte under kontroll av utomstående instanser. -Fondstyrelserna vill för sin del bekräfta detta, och framhålla att styrelser­na bedömer att den fristående ställning som statsmaktema sålunda gett AP-fonden, varit av stor betydelse för styrelsernas möjligheter att förvalta fonden så att den blivit till största möjliga gagn för försäkringen för allmän tilläggspension.

Kapitalmarknadsutredningen gör vidare ett uttalande av innebörd att AP-fondens fristående ställning inte här avsetts innebära en frihet för fon­den att föra en placeringspolitik som inte är förenlig med statsmaktemas intentioner. Fondförvaltningens anpassning till den förda ekonomiska poli­tiken är en förutsättning, menar utredningen, för att statsraakternas inten­tioner skall kunna uppfyllas. - Fondstyrelsema vill klarl deklarera alt sty­relsema är införstådda med att de inte kan bedriva en placeringspolitik som strider mot den ekonomiska politikens allmänna inriktning. Fondsty­relsema vill i anslutning härtill konstatera atl styrelsema också hittills age­rat på detta sätt. Fondstyrelserna noterar vidare kapitalmarknadsutred­ningens sammanfattande omdöme om AP-fondens hittillsvarande verk­samhet, nämligen att fondens placeringspolitik under den gångna snart tju­goåriga verksamhetsperioden har varil väl avvägd.

Fondstyrelserna vill även uppmärksamma kapitalmarknadsutredningens konstaterande att fondstyrelsema inte kan ges preciserade anvisningar att ge lån till viss låntagare eller finansiera ett angivet projekt. Vid något en­staka tillfälle har fondstyrelserna tidigare haft skäl att markera samma in­ställning.

Fondstyrelsema vill i detta avsniii slutligen bekräfta kapitalmarknadsul-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                168

redningens slutsats, att del ligger i placeringsreglementets natur, att AP-fondens krediter i ringa utsträckning kan styras i regionalpolitiskt hänseen­de.

AP-fondens organisation

Kapitalmarknadsutredningen anger atl den inte frångått sina ståndpunk­ter (i betänkandet SOU 1972: 63) där utredningen angav skälen för att AP-fondens aktieförvärv borde förvaltas avskilt frän långivningen. Första, andra och tredje fondstyrelsema delar utredningens uppfattning om att detta är lämpligt.

Enligt kapitalmarknadsulredningens mening bör den nuvarande indel­ningen i tre delfonder för kanalisering av kreditgivningen bibehållas. Första, andra och tredje fondstyrelsema vill understryka att hittillsvaran­de erfarenheler inle ger skäl att ändra den nuvarande ordningen. Fondsty­relserna tillstyrker således utredningens slutsats. I likhet med utredningen anser fondstyrelserna att den breda representationen av olika intresse­grupper i fondstyrelserna är av stort värde genom den vidsträckta förank­ring den ger åt AP-fonden.

Fondstyrelserna vill vidare lämna ulan erinran kapitalmarknadsutred­ningens förslag att gränsen för de medel som skall tillföras tredje fondsty­relsens förvaltning sätts vid förelag med 50 anslällda. Fondstyrelsema de­lar utredningens mening att viss del av de placeringar andra fondstyrelsen gjort fram lill dess en förändring genomförs, inte bör överföras till tredje fondstyrelsen; praktiskt skulle detta uppenbarligen vara förenat med svå­righeter. Fondstyrelsema vill dock uppmärksamma bestämmelsen i 3 § i placeringsreglementet, där det föreskrivs att medel till pensionerna skall tillskjutas i förhållande till kapitalbehållningarna enligt styrelsernas balans­räkningar avseende utgången av närmast föregående år. För att inte andra fondstyrelsen efter en ändring av gränsdragningen mellan andra och tredje fondstyrelserna under en följd av år skall behöva bestrida pensioner i vä­sentligt större omfattning än som svarar mot inflytande avgifter, bör denna bestämmelse ändras så att medel till pensioner skall tillskjutas av fondsty­relsema i förhållande till under föregående år influtna avgifter.

I fråga om fondstyrelsernas administration, har kapitalmarknadsutred­ningen utan att lägga fram något eget förslag redovisat sin principiella syn på den organisaioriska utformningen av förvaltningen. Första, andra och tredje fondstyrelserna vill, som sin principiella uppfattning, hävda att det liksom hittills torde få ankomma på fondstyrelserna själva att föranstalta om den administration fondstyrelserna finner läraplig och erforderiig för att biträda fondstyrelsema vid fullgörandet av de uppgifter som anförtrotts styrelserna. Fondstyrelsema bedömer alt den nuvarande ordningen med ett gemensamt fondkansli under ledning av en verkslällande direktör fun­gerar bra. Samordningen på förvaltningsplanet bidrar till ett konsistent uppträdande de tre fondstyrelserna emellan, vilket styrelsema anser vär­defullt och inte finner skäl att ändra. Fondstyrelserna vill i sammanhanget inte heller underlåta att peka på del begränsade antalet befattningshavare vid fondstyrelsernas gemensamma administration. Del torde vara en unik företeelse att en så omfattande kreditgivning och medelsförvaltning kan ombesörjas till så begränsade kostnader som här är fallet.

Placeringsreglemenlet

Innebörden av kapitalmarknadsutredningens överväganden är atl skäl inle föreligger, med några undanlag, att ändra det placeringsreglemente för

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                    169

AP-fonden, som ursprungligen fastställdes och som i allt väsentligt gäller än i dag. Även om fondstyrelsema anser att placeringsreglementet under den hittills gångna snart tjugoåriga verksamhetsperioden fungerat i hu­vudsak väl, finns det enligt styrelsernas mening skäl att överväga om inte tiden skulle vara mogen för vissa förändringar. Jämfört med molsvarande placeringsföreskrifter för t.ex. försäkringsbolagen är AP-fondens place­ringsreglemente otvivelaktigt mycket restriktivt utformat. Särskilt vill fondstyrelserna uppmärksamma att fonden i alltför hög grad är hänvisad till obligationsmarknaden för sina placeringar. Fondstyrelsema ifrågasät­ter om obligationslåneinstitutet är den adekvata låneformen i alla de fall den nu måste tillgripas. Den tekniska utformningen av ett lån är självfallet icke ensamt avgörande för lånets säkerhet. Den ställda panten, fömtsatt att den är av kapitalmarknadskaraktär, är naturligtvis av samma värde, om den är ställd som säkerhet för en obligation eller en revers. Avgörande för den lekniska uppläggningen borde i större omfattning vara den praktiska situationen. Härtill kommer att obligationslån, som utredningen också be­handlar, är förenade med mellanhandsprovisioner, som höjer kostnadema för detta slag av lån. Fondstyrelsema föreslår säledes att möjlighet bör fin­nas för styrelsema att i förekommande fall kunna ge reverslån t.ex, till siörre företag mot säkerheter av samma slag som normall slälls för obliga­tionslån. Vidare gäller att AP-fonden f. n. har möjlighet att ge reverslån en­dast till vissa mellanhandsinstitut. Naturiigi vore att denna möjlighet ut­sträcktes lill att gälla alla instituten. - AP-fonden har nu möjlighet att ge reverslån lill statliga företag, för vilka staten tecknat garanti för upplåning­en. Enligt fondstyrelsernas mening kan detta principiellt ifrågasättas; har staten tecknat garanti bör inte det avgörande vara om företaget är statligt eller inte. Om fondstyrelsemas förslag bifalles att AP-fonden skall ha möj­lighet alt ge reverslån lill större företag mot betryggande säkerhet, bortfal­ler behovet av en särskild föreskrift i de fall staten tecknat garanii. Om så inte sker, synes det riktigast att rätten att ge lån mot statlig garanti inte be­gränsas till statliga förelag.

Vad reverslån till kommuner och kommunägda företag beträffar, drar kapitalmarknadsulredningen slutsatsen alt AP-fonden, som den domine­rande källan för långfristiga krediter till kommunema, bör vara i stånd att i någon mån svara för en sädan överblick och samordning som krävs för den kommunala upplåningen. AP-fondens rätl att ge direkta lån till kommuner och, som praktisk konsekvens härav, till kommunala företag, bör bestå i oförändrad form. Fondstyrelserna har ingen avvikande mening mot ulred­ningen, och tillstyrker utredningens förslag.

Fondstyrelsema tillstyrker utredningens förslag att bestämmelsen om reverslån till företag som har till syfte att befordra folkhälsan bör utgå ur regelementet.

Fondstyrelsema anser all långivning via bankema kan vara ändamålsen­lig i vissa fall, och tillstyrker att rätten härtill kvarstår. Enligt utredningens mening bör detla tillämpas restriktivt. Utredningen pekar bl. a. pä att vid siörre exportaffärer kan en kanalisering via bankinstilut vara en lämplig komplettering till finansiering via mellanhandsinstitut. Fondstyrelserna har tillämpat denna möjlighet restriktivt, och förutser inte behov av en ändring härutinnan.

Fondstyrelserna delar utredningens uppfattning att AP-fonden som hit­tills självfallel bör ha rält att förvärva förlagsbevis utgivna av bankema då denna låneform har till syfte att förstärka bankemas kapitalbas.

1 kapilel 10, Bankema och kapitalmarknaden, föreslår utredningen att

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                170

bankema skall ges rätt alt ge ut obligationer och bankcertifikat. Utredning­en har i avsnittet om AP-fondens placeringsreglemente stannat för att AP-fonden inle skulle ges rätt att förvärva sådana papper. Fondstyrelserna, som återkommer i sitt yttrande till denna fråga (se kap. 7.6), vill i detla sammanhang underslryka alt ett förbud för fonden att köpa och sälja såda­na papper vore olyckligt. AP-fonden bör ges rätl atl kunna agera pä samma marknadmässiga villkor som andra.

Kapitalmarknadsutredningen har ulföriigl redovisat skälen för sin stånd­punkt när det gäller förslaget om avskaffande av återlånen, och fondstyrel­sema anser det inte nödvändigt alt här redovisa dessa. Fondstyrelsema vill endast ytterligare belysa de svårigheter att bedriva en rationell place­ringsverksamhet som återlånen kan skapa. Under innevarande vår har återlånen av skilda skäl expanderat i en omfattning som saknar tidigare motstycke. Bankemas återlån, för vilka de begärt refinansiering hos AP-fonden, har de senaste åren uppgått till i genomsnitt ca 300 milj. kr. under det första tertialet. Under motsvarande period i år har åleriånegivningen mer än fyrdubblals till drygt I 200 milj. kr. Netto har AP-fonden under se­nare åt utbetalt ca 800 milj. kr, per år för refinansiering av återlån; det hit­tills högsta årstalet uppnåddes 1977 och uppgick till ca 1150 milj. kr. Detta tal har i år överskridits redan under våren. Andra fondstyrelsen, pä vars lott det faller all refinansiera den hell övervägande delen av återlånen, ha­de 1977 i genomsnitt att netto betala ut knappt 100 milj. kr. per månad. I maj 1978 uppgick samma (ovillkoriiga) skyldighet till ca 550 milj. kr. En ofrånkomlig konsekvens härav har blivit alt AP-fonden omedelbarl har fått minska förvärven av obligationslån - teckningama på nya lån har dras­tiskt måst reduceras. Likaså har fonden kraftigt måst minska sin långiv­ning lill mellanhandsinstituten, med åtföljande ökad köbildning och för­längda utbetalningstider hos dessa.

Den bestämda slutsats fondstyrelserna måste dra från detta slag av erfa­renhet, är att ett system som kan tillämpas på ett sådant sätl inte är ratio­nellt, utan tvärtemot motverkar syftet all åstadkomma en ändamålsenlig kreditgivning från AP-fonden till det svenska näringslivet.

Utifrån det ansvar fondstyrelserna har för förvaltningen av AP-fonden, och med den erfarenhel styrelsema har av hur återlänesystemet lillämpas, tillstyrker fondstyrelserna utredningens förslag i fråga om avskaffande av återlånen. Fondstyrelserna vill härvid, med instämmande i vad utredning­en anfört, framhålla att en sådan förändring av AP-fondens ullåningsmöns-ter - AP-fondens placeringskapacitet påverkas inte av förslaget - inte bör leda till atl de större företagens lillgång på långfristigt kapital förändras. Vad utredningens förslag om alt införa nya regler för ett åieriånesysiem för de minsla företagen beträffar, vill fondstyrelsema inle motsätta sig detla.

I sammanhanget vill fondstyrelserna föreslå alt en ändring sker av be­stäramelserna för räntan på den utestående stocken av återlån, så att rän­tan (i överensslämraelse med utredningens synpunkter) anpassas till den långa räntan.

Fondstyrelsema övergår härefter till frågan om förvärv av konvertibla skuldebrev (inkl. warrants). Genom tillkomsten av fjärde AP-fonden år 1974 inskränktes AP-fondens rätt att placera i sådana lån till denna fond­styrelse. Första, andra och iredje fondstyrelserna hade tidigare haft möj­lighet, och också utnyttjat denna möjlighet, att förvärva konvertibla skul­debrev. Dessa har sedermera avyttrats till för AP-fonden gynnsamma kur­ser. Kapitalmarknadsutredningen föreslår nu att även försia, andra och tredje fondstyrelsema erhåller rätt att placera i konvertibla lån, som emit-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                    171

teras på den öppna marknaden. Utredningen gör härvid den bedömningen atl dessa finansieringsformer kommer att få en ökad betydelse i framtiden. Utredningen framhåller vidare att den vidgade marknad som kan påräknas om AP-fondens kredilgivande fondstyrelser erhåller rätt atl förvärva såda­na papper bör utgöra en stimulans för företagen att pröva denna finansie­ringsform. Enligt kapitalmarknadsulredningen kommer fjärde AP-fondens kapacitet knappast att medge att denna delfond blir en mer belydande av­nämare för lån av en sådan storlek del normall är fråga om på obligations­marknaden.

Första, andra och tredje fondstyrelserna finner utredningens förslag na­lurligt. Styrelserna delar nämligen ulredningens uppfattning alt denna fi­nansieringsform kan få en ökad betydelse i framliden. De konvertibla skul­debreven är som regel långfristiga lån, där skillnaden mol vanliga obliga­tionslån är atl de är förenade med en möjlighet att under lånets löptid kun­na utbytas mot aktier. Kursbildningen på sådana lån påverkas därför av förvänlningar om hur företaget kommer att utvecklas. Självfallet kan såda­na lån vara intressanta ur avkastningssynpunkl för AP-fonden att placera i, och då inte endast för den fjärde AP-fonden. Första, andra och tredje fondstyrelsemas intresse kommer naturiigt alt inriklas pä sådana konver­tibla lån som har karaktär av långfristiga obligationslån, och där konverte­ringstidpunkten följaktligen ligger relativt långt fram i tiden. Fondstyrel­serna har heller ingen avvikande mening mot ulredningens påpekande all rätten att omvandla skuldebrev till aktier bör vara förbehållen fjärde fon­den. Som utredningen härvid framhållit bör det inte vara förenal med allt­för stora problem för första, andra och tredje fondstyrelsema att ulan kurs-störningar successivt avyttra papper till andra placerare, däribland fjärde AP-fonden. Möjlighetema till ett samarbete mellan fondstyrelsema är här naluriigtvis stora.

I avsnittet AP-fonden och kreditmarknadens funktionssätt har kapital­marknadsulredningen bl.a. behandlat vissa s.k. förplaceringar som fon­den gjort. Sådana förplaceringar finansieras normalt med korta banklån. -Utredningen nämner att förplaceringar kan genomföras på annat sätt än genom bankupplåning, t. ex. genom utnyttjande av likvidtiden vid obliga­tionsförvärv. Det sistnämnda förfaringssättet är ett helt ofrånkomligt in­slag i en löpande placeringsverksamhet. Statens långa lån t. ex. utbjuds lill teckning under några enstaka dagar. Sannolikheten att fonden har medel tillgängliga för förvärv i samband med att teckningar sker, är som regel li­ten, utan del är nödvändigt att gjorda teckningar finansieras i takt med att medel blir disponibla. Det är överhuvud tveksamt om detta förfaringssätt skall benämnas förplacering. — I ett diagram har utredningen redovisat omfattningen av AP-fondens korta upplåning i bankema under vissa år, vilken upplåning motsvarats av förplaceringar. Utredningen förmenar här­vid att dessa förplaceringar under åren 1971-72 nådde en omfattning som förorsakade problem för kreditpolitiken.

Fondstyrelsema vill i anledning härav göra följande kommentar. Om­fattningen av AP-fondens korta upplåning har sedan fondens tillkomst kontinuerligt redovisats i fondens officiella statistik. Denna statistik har alltid månadens sisla dag som rapportdag, och är gemensam för de tre fondstyrelsema. De för kreditpolitiken ansvariga myndighetema kunde så­lunda de aktuella åren månad för månad exakt följa omfattningen av fon­dens korta upplåning resp, förplaceringar, och vid behov ha tagit upp frå­gan med AP-fonden. Någon sådan kontakt togs emellertid inte. Det fram­står följaktligen som förvånande för fondstyrelsema, att det nu görs gäUan­de atl problem då skulle ha uppstått för kreditpolitiken.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                172

Kapitalmarknadsutredningen redovisar i sina överväganden, att den be­
dömt det ändamålsenligt att del införs en vägledande tilläggsformulering i
AP-fondens placeringsreglemente.

Fondstyrelsema bedömer inle en sådan vägledande tilläggsformulering som nödvändig, och avstyrker utredningens förslag. Fondstyrelsema vill erinra om att styrelserna lidigare förklarat sig helt införstådda med att de inte kan bedriva en placeringspolitik som strider mot den ekonomiska poli­tikens allmänna inriktning. Fondstyrelserna konstaierade härvid också alt styrelsema hiltills agerat på delta sätl. Den av utredningen föreslagna till-läggsforrauleringen "inom ramen för vad som är förenligt med den allmän­na ekonomiska politiken" kan antingen uppfattas som en självklarhet eller inrymma en tanke att det skall ankomma på fondstyrelserna att agera som ell ekonomiskt-politiskl organ. I det förra fallel syns det fondstyrelserna som tilläggsformuleringen är onödig, i det senare direkt olämplig. Som ut­redningen själv konstaterat i annat sammanhang bör en klar gränsdragning upprätthållas mellan de för den ekonomiska politiken ansvariga statsmak­terna resp. myndighetema, och partema på kredit- och kapitalmarknaden. Vad del andra ledet i den föreslagna tilläggsformuleringen beträffar "med beakiande av kreditmarknadens funktionssätt", förefaller det fondstyrel­serna atl en sådan föreskrift skulle kunna ge upphov till tolkningssvårighe-ler. Enligt fondstyrelsernas mening har den ursprungliga lydelsen av den ifrågavarande paragrafen bidragit till att skapa en naturlig och i allt väsent­ligt frikiionsfri arbetsfördelning mellan fondstyrelsema och de för kredit-politikens bedrivande ansvariga instansema. När fondstyrelsema har stan­nat för att avstyrka den föreslagna tilläggsformuleringen, har inte minst detta förhållande haft betydelse.

I ett avslulande avsnitt i kapitlet om Allmänna pensionsfonden har kapi­ialmarknadsutredningen kortfattat redovisat vissa synpunkter på den fjär­de AP-fondens verksamhetsbetingelser. Vad utredningen där anfört föran­leder ingen kommentar från första, andra och tredje fondstyrelsemas sida, utom såvitt avser den av utredningen (majoriteten) föreslagna begräns­ningsregeln för Ijärde fondens aktieförvärv. - Fondstyrelsema har genom­gående i delta yttrande sökt bedöma kapitalmarknadsulredningens skilda överväganden och förslag utifrån Allmänna pensionsfondens synpunkt. Fondstyrelsernas ställningstaganden har härvid framkoramit ur det ansvar ledamöterna har för förvaltningen av AP-fonden, resp. den erfarenhet le­damölerna förvärvat vid utövandet av detta ansvar, - Den fråga det nu gäller ligger uianför försia, andra och Iredje fondstyrelsemas ansvarsom­råde. Fondstyrelserna har likväl stannat för att uttrycka den uppfattning­en, att sett ur AP-fondens synpunkt torde ett behov av den föreslagna be­gränsningsregeln inte vara uppenbart.

Avvikande meningar

Beträffande fondstyrelsernas tillstyrkan av vad kapitalmarknadsutred­ningen anfört om AP-fondens utveckUng, har Nicolin, Ekman och Ljung­gren i andra fondstyrelsen samt Träff och Stefanson i tredje fondstyrelsen redovisat avvikande uppfattning och därvid anfört:

Vi kan icke bilräda kapitalmarknadsulredningens uppfattning i fråga om den framtida politiken om utfästelser och avgifter inom pensionssystemet, AP-avgifter ulöver vad som är motiverat för uppbyggnad av en buffertfond i försäkringen är enligt vår uppfattning icke någon lämplig metod att främja näringslivets kapitalförsörjning.

För all kapilalersältningen i reala termer efter skall för vanliga hushåll

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                173

skall nå en skälig nivå, måste lönsamheten i näringslivet förbättras. Sker detta, kan näringslivets investeringar ökas och välståndet stiga utan till­skott frän fonder av något slag.

Vi kan således lika litel nu som tidigare biträda en uppfattning atl AP-avgifterna av kapitalbildningsskäl sättes högre än vad som är försäkrings­mässigt motiverat.

På grund av ovanstående anser vi oss icke kunna ansluta oss till uttalan­dena i meningama. "Enligt fondstyrelsernas mening - och till grund för kapitalmarknadsutredningens överväganden ligger samma uppfattning -är de skäl som ursprungligen låg till grund för AP-fondens tillkomst lika gällande i dag, liksom i ett framtida perspektiv"" och ""Fondstyrelserna vill å sin sida uttala att de har samma uppfattning som kapitalmarknadsulred­ningen".

Beträffande fondstyrelsemas tillstyrkan av kapitalmarknadsutred­ningens förslag om avskaffande av återlånen, har Nicolin, Ekman och Ljunggren i andra fondstyrelsen samt Träff och Rundkvist i tredje fondsty­relsen redovisal avvikande uppfattning, och därvid anförl:

Ur de avgiftsbeialande arbetsgivamas synvinkel har äterlänen varit av stort värde. De har spelat en stor roll i företagens finansiella planering. Återlånen har utgjori en form för mellanfristig kreditgivning lill siörre så­väl som mindre företag, vilken för många företag inte låter sig ersättas med någon annan etablerad banklåneform. Kapitalmarknadsutredningens för­slag att avskaffa återlånen för större arbelsgivare är icke underbyggt med någon utredning om hur återlånen i prakiiken har påverkat den totala kre­ditgivningen till företagen. Förslaget att avskaffa återlånen för större ar­betsgivare bör enligt vår mening avvisas. Förslaget är särskilt olyckligt i en period när näringslivet genomgår den störsla krisen under delta sekel.

Beträffande vad fondstyrelsema anfört om den av kapitalmarknads­utredningen föreslagna begränsningsregeln för fjärde AP-fondens aktie­förvärv, har avvikande uppfattning redovisats, dels av Nicolin, Ekman och Ljunggren i andra fondstyrelsen saml Träff och Stefanson i iredje fondsty­relsen, som härvid anfört att eftersom denna fråga ligger utanför första, andra och iredje fondstyrelsernas ansvarsområde hade styrelserna bort av­stå från att uttala sig härom,

dels av Odhner, Molin och Persson i andra fondstyrelsen, som därvid anfört följande.

I ett avslutande avsnitt i kapitlet om Allmänna pensionsfonden har kapi­talmarknadsutredningen kortfattat redovisat vissa synpunkter på den fjär­de AP-fondens verksamhetsbetingelser. Vad utredningen där anför föran­leder ingen kommentar från vår sida utom såviti avser den av utredningens majoritet föreslagna begränsningsregeln för fjärde fondens aktieförvärv -nämligen till motsvarande 10 procent av röstetalet i varje enskilt företag. Vi anser liksom minoriteten i utredningen all någon sådan gräns inle bör sättas. Säsom tidigare framhållits i detta yttrande är det viktigaste syftet med den Allmänna pensionsfonden atl slärka näringslivet för atl skapa del reala underlaget för pensionsutbetalningar. Del kan väl länkas att en större ägarandel för fjärde fonden kan vara önskvärd fördetta syfte. Vi anserdär­för begränsningen olämplig.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                174

5.11 AP-fonden, fjärde fondstyrelsen

Kapitalmarknadsulredningen diskuterar ingående finansieringssituatio­nen för den svenska industrin fram till 1980. Av analysen framgår med önskvärd tydlighet att ett slorl behov av ökat riskkapital kommer alt före­ligga, vilket helt överenssiämmer med den bedömning fjärde fondstyrelsen gjorde i sin ansökan om en utökning av fondens kapital. Fondstyrelsen no­terar därför med lillfredsställelse att utredningen förutsätter atl fonden till­föres ökade resurser i takt med utvecklingen av företagens behov av risk­kapital.

Fondstyrelsen anför i fråga om förslaget atl AP-fonden inte skulle få in­neha mer än 10% av aktiema (röstvärdet) i samma bolag:

Enligt fjärde fondstyrelsens uppfattning finns det en rad förhållanden, som talar mot en begränsningsregel. Den jämförelse som görs med försäk­ringsbolagen är inte relevant, eftersom begränsningsregeln i detta fall ur­sprungligen har motiverats av en önskan att uppnå riskspridning för att skydda försäkringstagarna. Fjärde fondstyrelsen har totalt tilldelals ett ka­pital om I 000 mkr. för placeringar. Delta innebär naluriigtvis att fonden inte har några svårigheter att strukturera en aktieportfölj, som är välförde-lad från risksynpunkt, det vill säga en portfölj i vilken ingen enskild place­ring har en alltför stor dominans. Fonden bör i detta avseende jämföras med de större privata investmentbolagen som Investor, Custos och Provi­dentia, för vilka det inte existerar någon begränsning vad gäller innehavet i enskilda företag.

Fondstyrelsen är en kapilalplacerande och kapitalförvaltande institu­tion, om man med detla begrepp menar att fonden innehar en värdepap­persportfölj, som är välfördelad från risk- och avkastningssynpunkt. För alt fondstyrelsen skall kunna utöva sin kapitalförvaltande funktion på det mest effektiva sättet, har den i de förelag där fondens innehav normall sett blivit tillräckligt stort för styrelserepreseniation begärt plats i styrelsen. Fondstyrelsens uppfattning är att den härigenom på sikt bidrar till en för­stärkning av dessa företags styrelser. Dessutom skapas effeklivare möjlig­heter till en ralionell fördelnjng av det kapital som fondstyrelsen har till.sitt förfogande. Samtidigt innebär naturligtvis delta förhållande att fondstyrel­sen bör iakttaga samma regler som gäller för så kallade "'insiders"". Efter­som fondstyrelsens placeringar i princip är långsiktiga, innebär detla att denna typ av institution är synnerligen lämplig att utföra sin kapitalförval­tande funktion på detta sätt, det vill säga genom en aktiv förvallning. Det ftnns alllså enligt fondstyrelsens uppfattning ingenting i begreppei väsentli­gen kapilalplacerande institution, som talar för en begränsning av inneha­vet i enskilda företag.

En begränsning av placeringsrätten komraer vidare att innebära atl anta­let placeringsalternativ successivi minskar, om och när fondens innehav uppgår lill tio procent i allt flera förelag. Samtidigt kommer nyemissions-möjligheterna i dessa företag att minska, eftersom altemativet riktad emis­sion lill fonden inle kommer att föreligga, och eftersom fonden inte kom­mer alt kunna teckna mer än sin andel i vanliga nyemissioner. Fondstyrel­sens uppfattning är atl den siarka uppgången i nyemissionsvolymen av ak­tier och konvertibla obligationer under senare år till betydande del påver­kats av fondens inträde på marknaden. En begränsningsregel torde alltså verka återhållande på emissionsaktiviteten. Eftersom fondstyrelsens pla­ceringar till stor del inriktats på långsiktigt expansiva företag, det vill säga

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               175

företag där nyemissionsbehoven är stora, kan också begränsningsregeln i vissa fall negativt påverka dessa företags framtida tillväxt.

Det förtjänar vidare att framhållas att fonden i flera fall under sin korta verksamhet kommit i kontakt med företag, ofta av typen familjeföretag, där kapitalbehovet varit siörre än tio proceni av del lolala aktiekapitalet.

Inom fondstyrelsen har de medelstora icke börsnoterade föetagens kapi-talsituaiion diskulerals. Det ligger i sakens natur alt en begränsningsregel helt skulle omöjliggöra denna typ av placeringar. Det vore därför olyckligt all införa en sådan, innan fondstyrelsen tagil slutgiltig ställning till denna fråga.

Vidare föreslås placeringsregelementet, paragraf 12, ändrat så atl förs­ta-tredje fondstyrelsema erhåller rält att placera medel i samma slags konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt, som fjärde fondstyrelsen får förvärva, under förutsättning att det är fråga om förskrivningar avsedda för den allmänna rörelsen. Däremot föreslås inte första-tredje fondstyrelserna få konvertera dessa skuldebrev till aklier. Det finns enligt fjärde fondstyrelsens uppfattning vissa skäl som talar mot den föreslagna ändringen i reglementet.

Konvertibla skuldebrev är ett mellanting av ett räntebärande skuldebrev och en aktie. Normalt setl emilteras dessa med en räntesals, som är lägre än för ell obligationslån men högre än underiiggande akties direktavkast­ning. Vid ett långsiktigt innehav är sannolikheten för att det konvertibla skuldebrevet kommer att bytas ut mot aktier stor. Konvertibla skuldebrev har sedan länge använts utomlands, men andelen nyemitterade konvertibla skuldebrev har dock varit liten i förhållande till normala aktieemissioner. Användningsområdet har ofta varit högt skuldsatta företag och företag med sämre kreditvärdighet. Bland svenska börsföretag har finansierings­formen blivit allt vanligare under de senaste åren. Detta beror delvis på att den har vissa skattemässiga fördelar framför en normal nyemission, och all dessa fördelar accentueras vid en hög inflation. Samtidigt existerar dock vissa missuppfattningar om de reella kostnadema för denna finansie­ringsform jämfört med kostnaden för en vanlig nyemission. Detta förhål­lande har sannolikt också delvis påverkat den ökade populariteten.

Som ovan nämnts är sannolikheten för en konvertering normalt setl mycket stor. I kapitalmarknadsutredningen anges som skäl för att låta första-tredje fondstyrelserna förvärva konvertibla skuldebrev att fjärde AP-fondens kapacitet, oavsett vilka ramar som kommer att fastställas i framtiden, knappast kan medge att denna delfond blir en mer betydande avnämare för sådana lån. Detta måste med andra ord tolkas så, atl den vo­lym som de tre första fondstyrelsema kan länkas förvärva blir av förhål­landevis stor omfattning. Detta innebär då samtidigt att återverkningama på aktiemarknaden bfir betydande, när så småningom de konvertibla skul­debreven kommer att avyllras på andrahandsmarknaden. För att motver­ka dessa negativa effekier mäste då med största sannolikhet kapital på nå­got sätt tillföras aktiemarknaden. Enligt fjärde fondstyrelsens bedömning är del därför betydligt mera naturiigi alt kanalisera behovei av riskkapital, vare sig det gäller vanliga nyemissioner eller konvertibla skuldebrev, di­rekt till fjärde AP-fonden. Om det bedöms önskvärt att öka placeringska­paciteten utöver de ramar som hittills beviljats, kan olika varianter tänkas för detla. Ett sätl vore atl införa nägon form av refinansiering hos de tre första fondstyrelserna för nyemitterade konvertibla skuldebrev och ny­emitterade aktier, under förutsättning att fjärde fondstyrelsen bedömer placeringama som önskvärda. Altemativt kan naturligtvis fjärde fondsty-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                176

relsen tillföras nya medel i den omfattningen att rimliga behov av kapital, både i form av konvertibla skuldebrev och vanliga nyemissioner, kan till­godoses.

Det är vidare fondstyrelsens uppfattning atl det inte är riktigt att vidga marknaden för en finansieringsform, konvertibla skuldebrev, som är ett förhållandevis nära substitut till en annan finansieringsform, vanlig ny­emission, utan alt samma marknadsvidgning görs för denna. Det är med andra ord en klar fördel, om det föreligger marknadsmässig neutralitet i fö­retagens val mellan olika finansieringsformer. Genom den högre komplexi­teten vid värdering av företag, vars skuldstruktur innehåller konvertibla skuldebrev, finns vidare också en risk för en totalt sett lägre marknadsvär­dering av dessa företags kapitalstockar. Eftersom detta innebär atl företa­gens kapitalkostnader blir högre, bör kanske inte emissioner av konvertib­la skuldebrev uppmuntras i alltför hög grad jämfört med vanliga nyemissio­ner.

Då 1973 års riksdag valde att inrätta en speciell aktiefond i stället föratt vidga de dä existerande AP-fondernas placeringsreglemente till att gälla också aklier, är en logisk följd av delta beslut atl köp av konvertibla skul­debrev som hittills begränsas till fjärde fondstyrelsen. Detta inte minst för att i framliden undvika de stora negativa kursutslag som skulle bli följden av atl en stor innehavare måste avyttra delar av sitt innehav, eftersom rätt att konvertera inle föreligger.

Särskilt uttalande: Lundvall med instämmande av Boo anmälde att de anslöt sig till fondstyrelsens mening men önskade göra följande uttalande:

Det synes ur riskspridningssynpunkl vara rimligt, atl 4:e AP-fonden av samma skäl som gäller för försäkringsbolagen begränsade sitt innehav av aklier i ett och samma bolag till högst lio procent av aktiekapitalet. En så­dan riskspridning borde vara ett riktmärke för placeringama. Undantag frän normen borde kunna göras, då särskilda skäl föreligger, varav tvä -familjeföretag och icke börsnoterade förelag - berörts i remissen, enligt bedömning av styrelse och verkställande direktör.

5.12 Svenska bankföreningen

Bankföreningen har inga invändningar mot förslaget att justera storleks­gränsen på de företag vilkas avgifter tillförs tredje fonden, vars andel av det totala fondkapitalet har varit krympande.

Bankföreningen delar utredningens åsikt att AP-fondens rätt atl ge direk­ta lån till kommuner och kommunala företag bör bestå. Föreningen anser i likhet med KMU att fondens utlåning lill kommunema i fortsättningen i högre grad än hittills bör ske genom obligationsförvärv.

Beträffande AP-fondens rätt att ge direkia lån till bankinstituten, anser KMU att fondens vägledande princip bör vara alt kreditgivningen skall ske via mellanhandsinstituten på kapitalmarknaden. Bankföreningen vill fram­hålla, alt AP-fonden bör vara fri att utnyttja alla kreditinstitut som erbjuder konkurrenskraftig avkaslning på AP-fondens medel. Bankföreningen an­sluter sig till utredningens uppfattning att AP-fondens långivning via ban­kerna kan vara ändamålsenlig i vissa fall och att rätlen bör kvarstå,

Återiånesysiemet

Bankföreningen vill framhålla alt företagens inbetalade ATP-avgifter molsvarar medel sora - om inte ATP-systemet hade införts - till stor del skulle ha fonderats inom företagen och därmed kunnat användas i verk-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                177

samheten på samma sätt som egna medel. Detta var huvudanledningen till att återiånesysiemet infördes så att företagen fick rält att låna lillbaka viss del av de inbetalade ATP-avgifterna. Mol denna bakgrund kan bankför­eningen inle acceptera KMU:s resonemang att återlånen leder till felallo­kering av kapitalet. Det ligger ingenting orimligt i att de företag som gör stora inbetalningar till ATP-syslemet också har stora äterlånemöjligheter. Eftersom det ansågs motiverat att införa återlånemöjligheten i början av 1960-talet, när självfinansieringsgraden i näringslivet var mycket hög, vill bankföreningen framhålla atl det i ntivarande läge med låg självfinansie­ringsgrad är ännu mer motiverat all bibehålla återlånemöjligheten.

Bankföreningen anser att återlånen är en myckel viktig och för företagen väl fungerande finansieringskälla. Ett slopande av återlånen skulle innebä­ra ett allvarligl ingrepp i det system för företagsfinansiering som utvecklats under de senaste ca 15 åren. Utredningen har inte tillräckligt beaktat kon­sekvenserna vare sig för de låntagande företagen eller de långivande ban­kerna. Äterlänen utgör, som framgår av den statistik ulredningen redovi­sat, ett betydande inslag i näringslivets finansiering. För de företag som främst utnyttjar ålerlånesystemet är andelen givetvis väsentligt högre än vad genomsnittssiffrorna för näringslivet utvisar.

Svensk industris soliditet har hela 1970-talel sjunkil samtidigt som lön­samheten legat på en i genomsnitt läg och sjunkande nivä. Det är troligt att företagen lättare har kunnat bära denna solidiletsförsämring bl. a. på grund av att de har haft möjlighet lill återlån. Företagen vet atl återlånen, på grund av riksbankens likvidiielskvotsregler, är mindre resurskrävande för bankema än andra krediter, varför företagen sannolikt upplever möjlighe­ten till återlån som en positiv faktor i sin planering. KMU tror att företa­gens soliditet kommer au fortsätta att försämras bl.a. därför att det poli­tiskt är svårt att ge företagen den lönsamhetsnivå som skulle behövas för atl soliditeten skulle bli oförändrad vid önskad investeringsnivå. Bankför­eningen vill påpeka att om man genom att ta bort återlånen gör företagens planering av finansieringen mer osäker, är del inte säkert att företagen kan bära en fortsatt försämring av soliditeten. Delta kan innebära atl förelagen för atl bibehålla sin soliditet minskar investeringama.

Utredningen hävdar som nämnls alt företagen i slället skall tillföras långa krediter via ett syslem som har högre kvaliteter än återlånesystemel, nämligen den öppna marknaden för långfristigt kapital. Bankföreningen vill framhålla att utredningens resonemang vore riktigt endasl under förutsätt­ning att en fritt fungerande kapitalmarknad verkligen existerade. Emeller­lid har utredningen ocksä föreslagit att emissionskontrollen skall bibehål­las. Förelagen kommer därför enligt KMU:s förslag inte att ha tillgång till cn marknad som permanenl är öppen för dem. De byter således en säker rätl lill återlån mol en osäker väntan i riksbankens kö för obligationsemis­sioner.

Det kan inle göras gällande att den kreditfördelning som sker via riks­bankens emissionskontroll frän samhällsekonomiska eller förelagsekono­miska synpunkter skulle innebära en resursfördelning av bättre kvalitet än den bankema kan göra. En undersökning av bankemas utläning visar att de företag som nu dominerar återlånen utgörs av mycket kreditvärdiga fö­retag. Det är i stor utsträckning dessa som kan väntas bära upp den önska­de expansionen av företagssektorns investeringar.

Del kunde dä invändas att jusl dessa egenskaper borde göra del möjligt för företagen atl erhålla krediterna på annat sätt än via åleriån. Utredning­en pekar främst pä obligationsuppläning. En analys av återlånen i de två

12   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 165. Bilaga 3

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                178

största medlemsbankerna visar emellerlid atl dessa vad gäller lån över 500000 kr. till alldeles dominerande del utgörs dels av lån till företag som inte är tillräckligt stora för obligationsmarknaden eller inte har den typ av säkerheter som obligationsmarknaden kräver, dels av lån till förelag som för närvarande (oberoende av storlek) inte har tillgång till obligationsmark­naden: handels- och serviceföretag, rederier, utländska dotterbolag m.fl. Även om den nedre gränsen för obligationslån kan sänkas något, kvarstår problemel atl finna former för dessa lån.

Mot bakgrund av de skäl som anförts ovan vill bankföreningen bestämt avstyrka KMU:s förslag atl införa en maxiraigräns på 500000 kr. för varje förelags åleriån som i praktiken skulle innebära att återlånerälten avskaf­fades för alla andra företag än småföretagen. Ålerlånesystemet är av ett så­dant värde för att irygga näringslivels kapitalförsörjning att det bör bibe­hållas i sin nuvarande form.

Vad belräffar utredningens övriga förslag till förändringar i ålerlånesy­stemet tillstyrker bankföreningen förslaget att införa en ackumuleringsrätt som skulle öka företagens möjligheler atl utnyttja äterlånerätten.

1 betänkandet föresläs vidare att bankernas upplåningsränta i AP-fonden i samband med återlånen skall höjas till en nivä som motsvarar statsobliga­lionsränian. Bankföreningen acceplerar detta förslag under förutsättning atl bankema medges rätt till en anpassad justering av utlåningsräntoma.

Bankföreningen vill framhålla atl det bör vara möjligt att inom ramen för det nuvarande systemet minska återlänens störningar på AP-fondens likvi­ditetsplanering genom föreskrifter om ett vissl minsla tidsavstånd mellan ett företags ansökan om återlån och ålerlånens utbetalande.

En betydande del av de krediter som skulle ersätta återlånen - om KMU:s förslag skulle genomföras - skulle ges i form av bankkrediter, kre­diter från mellanhandsinstitui och utländsk upplåning. Härav skulle sanno­likt en stor del falla på bankerna, bl, a, därför att de större företagen inte passar som kunder i Industrikredit. Samtidigt skulle bankema berövas det resurstillflöde som refinansieringen av återlån hos AP-fonden inneburit. Det är nödvändigt alt bankema i så fall kompenseras för detta för att före­tagen skall kunna erbjudas tillfredsställande finansiering. Detta skulle till åtminstone en del kunna ske genom att AP-fonden får rätt att köpa bank-obligationer.

AP-fondens köp av bankobligalioner

Utredningen anför, att "AP-fonden som hiltills självfallet bör ha rätt att förvärva förlagsbevis utgivna av bankema då denna låneform har till syfte att förstärka bankernas kapitalbas". Bankföreningen instämmer i denna uppfattning och vill tillägga, alt AP-fonden också bör få rätten att förvärva de bankobligationer som eventuellt kommer att utges enligt utredningens förslag.

Bankföreningen vill främst anföra följande skäl för sin uppfattning.

En väl fungerande kapitalmarknad förutsätter ett stort mått av frihet. Inga kapitalplacerare - vare sig institutionella eller privata - bör med oli­ka medel tvingas att göra investeringar som inte framstår som affärsmäs­sigt attraktiva. Kapitalplacerarna bör heller inte åläggas några restriktioner - andra än de säkerhetsmässiga regler sora måste gälla för institutionella placerare av olika slag - i sina val mellan olika placeringsalternativ.

KMU föreslår som en nyhet alt bankerna skall ges rätt att ge ut bl. a. eg­na obligationer men att AP-fonden inle skall få köpa dessa. Del framstår enligt bankföreningens uppfattning som orimligt, atl dessa obligationer in-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               179

te skulle få förvärvas av kapitalmarknadens dominerande placerare AP-fonden. Som utredningen själv påpekar, torde en rätt för AP-fonden att förvärva obligationer vara en förutsättning för att dessa skall fä den likvida karaktär som allmänheten torde kräva för att omplacera sin konventionella bankinläning. Härtill kommeratt fonden enligt bankföreningens åsikt mås­te få möjlighet att maximera sin avkastning och fritt besluta om obliga­tionsinnehavens sammansättning.

Utredningen anför som argument mot en rätt för AP-fonden atl förväva bankobligationer, atl AP-fondens långfristiga kapilalulbud då skulle kunna omvandlas lill relalivi kortfristig utlåning från bankerna.

Bankföreningen anser delta argument mindre relevant då bankemas utlå­ning de facto i allmänhet har medelfristig karaktär. Om del skulle bedömas nödvändigt att säkerställa, att de medel, som tillförs bankema om AP-fon­den förvärvar bankobligationer, används till även formellt långfristig utlå­ning, kan delta arrangeras i bankema genom alt obligationslikviden an­vänds lill finansiering av existerande förelagskrediter. Dessas löptid skulle då kunna anpassas efter obligationslånens.

Det naturliga i atl AP-fonden inte åläggs några restriktioner i fräga om
förvärv av bankobligalioner understryks av, att utredningens förslag om
ett bibehållet återlånesystem för de mindre företagen likväl utelämnar en
stor mängd företag i storleksklassen mellan de minsla och de obligationstit-
givande. Denna stora kalegori måste få sin fortsatta lillgång på bankkredi­
ter tryggad. ---

AP-fondens köp av bankcertifikat

Övervägande skäl talar således för, att AP-fonden inte bör hindras att förvärva bankobligationer. Beträffande de föreslagna bankcertifikaten an­ser bankföreningen, alt även dessa bör kunna få köpas av AP-fonden, som därigenom skulle kunna utnyttja certifikaten i förvaltningen av sina likvida medel.

AP-fondens köp av konvertibla skuldebrev och warrants

Beträffande utredningens förslag om AP-fondens placeringar i övrigt, vill bankföreningen tillstyrka att de tre första fondstyrelserna får rätt att köpa konvertibla skuldebrev och s.k. warrants men att inom AP-fonden kon­verteringsrätt av dessa värdepapper förbehålls fjärde fondstyrelsen. Ge­nom alt de tre fondstyrelsema fick rätten alt köpa konvertibla skuldebrev och warrants skulle en önskvärd breddning ske av marknaden fördessa lå-neinstrumenl.

Fjärde AP-fonden

Bankföreningen anser del vikligl att ansirängningar görs för all öka del egna kapitalel i företagen genom tillskott utifrån. I första hand bör detta ske genom att aktiesparande stimulans genom bl.a. lämpliga åtgärder på beskattningens område.

Bankföreningen tillstyrker utredningens förslag alt fjärde AP-fondens aktieinnehav i ett förelag skall maximeras till 10 procent av röstetalet. För­slaget att denna gräns skall kunna överskridas efter dispens, kan bankför­eningen tillstyrka endast under förutsättning att det slås fast att en sådan ökning sker på framställning av det berörda bolaget, t. ex. manifesterad ge­nom en riktad nyemission. AP-fonden bör således inte kunna erhålla sådan dispens för uppköp av aktier på marknaden.

Om det i framtiden skulle anses nödvändigt att öka AP-fondens resurser

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                180

lör aktieköp, anser bankföreningen liksom KMU atl en femte fondstyrelse lör aktieförvärv bör inrättas. 1 en sådan situation borde enligt bankför­eningens uppfattningen maximigräns på 5 proceni av röstetalet lastställas lör den Ijärde och den femte AP-fonden vardera.

Bankföreningen vill belräflande fjärde AP-fonden påtala att fördess sty­relsesammansättning gäller inte samma parilelsregel mellan näringslivets organisationer som lör AP-fondens övriga fondstyrelser. Bankföreningen aiisei all Ijärde ,P-l"onden borde jämställas med de övriga fonderna i detta ;ivscende.

5.13     Svenska sparbanksföreningen m,n.

AP-londen hiv sedan sin tillkomst varit den dominerande placeraren på den svenska kapitalmarknaden. Enligt analyser som utredningen redovisar ärdet dock sannolikt all fondemas placeringskapacitel kommeratt sjunka i betydande omfattning under 1980-talel. Det är mot den bakgrunden vik­tigt atl regeringen sä snait som möjligl tar ställning till hur urholkningen av fondemas placeringskapacitel skall kunna förhindras.

Utredningen löresl:',!' atl del nuvarande återlånesystemel avskaffas och ersätts med en begränsad återläneiätt för mindre företag. Motivet är bl. a. att det nuvarande aierlånesysiemei främst utnyttjas av stora företag som skulle kunna ta upp lån pä den ordinarie kapitalmarknaden. Vi instämmer i utredningens förslag under den förutsättning som utredningen själv ställt upp, nämligen att de större induslrilörelagens lolala finansieringssittiation därigenom inte skall försämras. Vi vill också framhålla betydelsen av atl säkerhetsfrågan löses lilifredsställande för de mindre toretag som i fort­sällningen skall kunna utnyttja aierlånesysiemei. Svårigheler för mindre företag att själva ställa upp en ftillgod säkerhet ulgör nämligen ett problem redan idag.

En majoritet inom utredningen föreslår en begränsning av 4:e AP-fon­dens lätt att inneha aklier i ell enskilt företag. Vi har inte funnit anledning atl särskilt ta ställning lill detla förslag. Vi vill dock underslryka reservan­ternas mening om att de skäl som kan åberopas för en begränsningsregel lör försäkringsbolagen inte föreligger för 4:e AP-fonden. 4:e AP-fonden har således inrättats såsom ett specifikt instrument för transferering av riskkapital lill näringslivet medan detta inte pä samma sätt är fallet för för­säkringsbolagens akiieplaceringar.

5.14     Sveriges föreningsbankers förbund

Förbundel tillstyrker utredningens förslag att AP-fondens aktieinnehav sätts till högst 10% av röstetalet i varje enskilt bolag. I fråga om återlån från AP-fonden. anför förbundet vidaie.

Utredningens förslag till ändring av ålerlånesystemet enligt vilket återlå­nen reserveras för mindre förelag tillslyrks av förbundet under förutsätt­ning alt induslrin bereds möjlighel alt fä emissionstillständ. I syfte att nå­got vidga kretsen av möjliga låntagare anser förbundel dock dels att grän­sen lör totalt utestående lånebelopp bör höjas från 500 tkr till I mkr, dels alt den period under vilken inbetalda avgifter ackumuleras bör utsträckas från lem till tio år.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                181

5.15 Svenska Försäkringsbolags riksförbund

1 avsnittet "Allmänna pensionsfonden"" föreslår ulredningen ett lillägg till reglementet för AP-fonden. Förslaget innebär att AP-fonden "inom ra­men lör vad som är förenligt med den allmänna ekonomiska politiken och med beaktande av kredilmarknadens funktionssätt"" skall förvaltas så alt den ger högsta möjliga avkastning.

Riksförbundet framhåller det nödvändiga i att vae samhällssektor öp­pet fär redovisa sina egna koslnader och att vid behov subventioner eller andra stödåtgärder sätts in lika öppet. Endast under dessa förutsättningar kan riksförbundet tillstyrka den föreslagna ändringen i reglementet. En an­nan sak är att man måste förutsätta att AP-fonden med dess storlek inte hanterar sin placeringspolitik på ell sådant sätt atl Riksbanken fär svårig­heter att vidta penningpolitiska åtgärder.

5.16     Folksam

Utiedningen föreslår ett tillägg till reglementet att AP-fonden ""inom ra­men för vad som är förenligt med den allmänna ekonomiska politiken och med beaktande av kreditmarknadens funktionssätt" skall förvaltas så att den ger högsta möjliga avkastning. Folksam hyser förståelse för ett lillägg av detta slag men vill uttrycka förhoppningen att den ekonomiska politiken inte i något läll i framtiden leder lill dolda subventioneringar på bekostnad av AP-fondens avkaslning.

Ulredningen föreslår atl 4:e AP-fondens placeringar i aktier skall be­gränsas till högsl 10% av röstetalet i varje enskilt företag. Vid 4:e fondens tillkomst framförde Folksam den åsikten att någon begränsning ej skulle förekomma. Folksam finner nu ingen anledning att ändra ståndpunkt i den­na fräga ulan förordar fortsatt fri placering i aktier för 4:e AP-fonden. Ut­redningens lörslag innebär onekligen en försvagning av 4:e AP-fondens möjligheler all effektivt delta i finansieringen av svensk industri.

5.17     LO

En knapp majoritet av utredningen föreslår att 4:e AP-fondens möjlighe­ler till engagemang skall begränsas till högst 10% av röstetalet i vage en­skilt företag. För närvarande finns ej någon begränsning av denna art.

1 likhet med reservanterna menar LO att majoritetens förslag innebär en försvagning av fondens möjligheler att effektivt bidra till en lösning av in­dustrins finansieringsproblem. Detta skulle ske i ett läge när tillgången pä riskvilligt kapital är av stor betydelse. Utredningens omdömen om fondens hittillsvarande verksamhet är enhälligt positiv varför den logiska slutsat­sen är att någon begränsning inte behövs. Fonden innehar idag mer än 10%' av röstetalet i flera företag och några som helst nackdelar med detta åberopas inle av majoriteten. Flertalet av dessa större engagemang har till­kommit via direkta överenskommelser med företag. Dessa har alltså be­dömt engagemang av denna storleksordning som nödvändig för resp. före­tags utveckling.

Det ter sig vidare något underligt alt i majoritetens skrivning som ett ar­gument fören 10%-spärr anförs parallellen till försäkringsbolagen. Flerta­let av ledamöterna har i två olika reservationer tillbakavisat denna parallell (reservation av Back, Johansson, Mehr, Nilstein, Wickman samt reserva­tion av Wohlin). Den felaktiga kopplingen lill försäkringsbolagen redovisa-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                182

des redan i det delbetänkande som 1972 föregick fondens lillkorast och den tillbakavisades då i LOs remissyttrande. 4:e AP-fonden har inte samma be­hov av riskspridning som försäkringsbolagen har. Fondens huvuduppgift är atl öka lillgången på riskvilligt kapital via aktiemarknaden medan för­säkringsbolagens uppgift är atl bedriva försäkringsrörelse. Fonden är före­mål för särskild offentlig insyn och kontroll samt har en bred representa­tion av olika intressegrupper i slyrelsen. Fonden är därför - lill skillnad från försäkringsbolagen - i de fall del blir befogat väl lämpad att utöva ett aktivt ägaransvar. Ett ökat ägarinflytande för fonden ligger dessutom i lin­je med strävan till ökad insyn och breddat ägande i näringslivet vilket knappasl torde kunna sägas om ett ökat ägarinflytande för försäkringsbola­gen.

LO kan helt instämma i KMUs slutsats att allmänna pensionsfonden hil­tills fungerat väl och att de farhågor för dess verkningar som många ut­tryckt vid dess tillkomst var helt obefogade. Beiräffande fondens framtida utveckling tycker LO att KMU tecknat en alltför mörk bild genom att be­gränsa sig till oförändrat avgiftsuttag (11,75%) och oförändrat avgiftstak. Men den framlida förskjutningen i förhållandet mellan akliva och pensio­närer måste givetvis avgiftsuttaget höjas i ett fördelningssystem ifall pen­sionslöftena skall kunna infrias. Detsamma gäller avgifistakel vid stigande reallön ifall pensionerna skall spela den roll för de äldres försörjning som från början var avsett.

De förslag rörande fonden och mellanhandsinslitutel som KMU fram­lägger är därför närmasi av marginell karaktär. Även om LO tidigare föror­dal samraanslagningen av de tre fondstyrelserna till en kan LO nu i ljuset av ytterligare erfarenheter acceplera den nuvarande adrainistrationen av fondema. LO har heller ingen invändning mol den föreslagna förändringen av gränsdragningen mellan andra och tredje fonden. En förutsättning är dock atl siadgar ändras så att pensionsutbetalningarna fördelas mellan fon­derna i förhållande till föregående års avgifter i stället för till kapitalbehåll­ningen. Annars kommer andra fonden under en följd av år atl få en belyd­ligt ogynnsammare och tredje en belydligt gynnsammare relation mellan influtna avgifter och pensionsutbetalningar än genomsnittet, vilket knap­past synes vara avsikten med förändringen. En sådan utformning av stad­gan är också mer logisk i ett system som bygger på fördelningsprincipen.

Vad gäller utlåningsformema vill LO ifrågasätta om obligalionsinstitutel är den idealiska formen i en marknad med få långivare. Obligalionskostna-derna enbart för de av bankema emitterade obligationer som fonderna in­köpt torde under senare år ha uppgått till ca 40 rakr. Det är en inte helt ovä­sentlig kosinad. Visserligen föreslår KMU att vissa stämpelavgifter av­skaffas men övriga koslnader förbundna raed obligationsemission är alll­jäml betydande. LO har svårt att tro att obligationemas "marknadsan­passning"' som KMU framhåller utgör en raotsvarande fördel.

LO vill därför förorda att en utvidgning av möjlighetema att ge reverslån allvarligt prövas. 1 varje fall bör alla statsgaranterade län kunna ges raot re­vers. Vidare anser LO inte atl fonderna bör förvägras förvärva bankcertifi­kat som kan uigöra en lämplig form för de korta transaktioner fonden inte alltid kan undgå. Däremot bör förbudet mot förvärv av konvertibla lån och warrants kvarstå. Detta bör vara Ijärde fondens placeringsområde. Medel­tilldelningen till denna fond kan ju anpassas så att dylika lån kan placeras i önskad omfattning.

LO delar vidare KMUs uppfattning att återlånerälten bör avskaffas.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                183

Men LO finner ingen anledning ersätta den med en ny form för småförelag. De bör på ett ur allokeringssynpunkt fördelaktigare sätt kunna tillgodoses av mellanhandsinstiluten.

Däremot vill LO avstyrka KMUs förslag till omformulering av § 11 i reg­lementet. Fondstyrelserna bör inte åläggas alt göra bedömningar av än mindre insatser i den allmänna ekonomiska politiken. Den nödvändiga in­ordningen av fondens verksamhet i denna politik sker f. n. främst genom informella kontakter med riksbanken vilkel torde vara helt tillräckligt.

Som framgått tidigare stöder LO den uppfattning som kommer till ut­tryck i hrr Klas Backs m. fl. reservation att någon övre gräns för tjärde pen­sionsfondens aktieförvärv i ett och samma företag inte bör sällas.

5.18 TCO

AP-fonden skall enligt placeringsreglementet föra en placeringspolilik som tillgodoser kraven pä en hög avkastning. Med hänsyn till fondens do­minerande roll på kapitalmarknaden, ärdet samtidigt självklart att fondens verksamhei måsle ske inom de ramar samhället ställer upp inom den eko­nomiska politikens, inklusive kreditpolitikens område. Finner samhällel det angeläget atl vissa finansieringsuppgifter bör prioriteras, så bör också AP-fonden i sin placeringspolitik inrikta sig efter en sådan samhällsekono­misk avvägning. Någon beslämmelse som bekräftar detta självklara förhål­lande återfinns emellertid inte i gällande placeringsreglemente. Mot denna bakgrund föreslår kapitalmarknadsulredningen all lill placeringsreglemen­tet fogas en beslämmelse som klargör delta förhällande. TCO tillstyrker della förslag till komplettering av placeringsreglemenlet.

Utredningen förutsätter att kanaliseringen av fondens medel även fort­sättningsvis bör ske genom obligationsköp och genom anlilande av mellan­handsinstiluten. TCO delar uppfattningen att den medelskanalisering som skett inom AP-fondsystemets ram visat sig väl avvägd och förenlig med samhällsekonomiska målsättningar. Utredningen konstaterar att AP-fon­dens betydelse som källa för långfristig finansiering kan förväntas minska, vilket, enligt utredningen, ger anledning till oro med hänsyn till det växan­de behov av långfristigt kapital, som kan förväntas framöver. TCO har av denna anledning tidigare förordat en höjning av ATP-avgifterna under pe­rioden 1980-84 enligt det högsta av två aktuella altemativ.

Men en höjning enligt det högre altemativet bidrar enbart till att på läng­re sikt dämpa nedgången i AP-fondens relativa betydelse. Andra former för långfristig finansiering krävs.

En arbelsgrupp med företrädare för förbunden inom TCO har föreslagil alt tillgången på långsiktigi kapital på sikt skall tryggas genom ett system med lönebaserade löntagarfonder. Vid ett införande av löntagarfonder bör fondema ges en något annorlunda inriktning än AP-fonden, även om ett avkastningskrav också måste tillämpas för löntagarfondernas del. Det är enligt TCOs mening väsentligt atl löntagama för framliden mer aktivt med­verkar i den på sikt nödvändiga kapitalbildningen, vilket kräver uppbyg­gande av ett nytt fondsystem. Det är ett självklart krav atl löntagarfonder, på samma sätt som AP-fonden, måste föra en placeringspolitik inom de ra­mar som anges av den ekonomiska politiken. Förslaget kommer att be­handlas av 1979 års TCO-kongress.

Enligt gällande bestämmelser har företagen en näst intill automatisk rält - en åierlånerätt - all låna lillbaka hälften av under ett år inbetalade ATP-avgifter. Kapitalmarknadsutredningen föreslår att återiånesysiemet i

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                184

sin nuvarande form avskaffas. Enligt ulredningens förslag skulle de siörre företagen ej omfattas av återlån, medan mindre företags reella möjligheter lill sådana lån stärks. TCO tillstyrker utredningens förslag pä denna punkl. Återlänesystemet innebär en onödig fastlåsning av finansiella resurser till de avgiftsbeialande företagen. Därmed sker ingen konkurrerande prövning på kapitalmarknaden av förutsättningarna för räntabel användning.

Avskaffandet av återlånerätlen för de siörre förelagen behöver inte in­nebära att dessa företags, som grupp betraktad, tillgång lill finansiella re­surser minskar. En väsentlig fömlsättning för avskaffande av återlåneräl­ten är att de därigenom frigjorda medlen tillfaller de större förelagen ge­nom obligationsmarknaden eller genom mellanhandsinstiluten.

Vidare föreslår ulredningen att de tre första fonderna ges rätt atl förvär­va konvertibla skuldebrev och s. k. warrants. Däremot skulle de enligt ut­redningens förslag inle få utnyttja den med dessa värdepapper förenade rätten till konvertering respeklive köp av aktier.

TCO tillstyrker utredningens förslag alt de tre första fonderna ges rätt att förvärva dessa värdepapper. Enligt TCOs raening bör dock rätten till förvärv vara förenad med samma villkor som gäller för andra placerare. Med hänsyn till den raed skuldebreven förenade inlösensrätten kan det för­väntas atl värdet på dessa följer utvecklingen på de bakomliggande aktier­na. I det fall värdet utvecklas ogynnsamt föreligger med utredningens mo­dell ingen möjlighet att genom aktieförvärv påverka utvecklingen i förela­gel. Icke heller kan raöjligheten till aktieförvärv åberopas i syfte att bevaka en från fondsystemet tillfredsställande företagspolitik, TCO finner det där­för vara av ringa värde att medge de tre fonderna rätt till förvärv av nämn­da värdepapper under angivna villkor. Rälten till förvärv av konvertibla skuldebrev bör ges under samma villkor som gängse är förenade med dessa värdepapper.

Som utredningen påpekar bör ett självklart krav för fjärde AP-fondens aktieförvärv vara atl dess aktieinnehav förvallas under ett aktivt ägaran­svar. Om så inte vore fallet skulle i stället minoritetsinflytandet stärkas. Inom ramen för en marknadsekonomi bör siörre aktieägare ta på sig ett ägaransvar, som slår i paritet med kapitalinsatsemas storlek.

Utredningens majoritet förordar att en begränsningsregel för fjärde AP-fondens aktieinnehav införs, innebärande att fonden normall får inneha ak­tier motsvarande högst 10 procent av rösterna i varje enskilt förelag. TCO avvisar på denna punkt majoritetens förslag, och ställer sig bakom den lin­je som i en reservation presenterats av ulredningens minoritet.

Det är väsentligt att tillgången lill riskvilligt kapital stärks. En begräns­ningsregel av angiven art kan inte anses bidra lill en lillräcklig försiärkning från ulbudssidan. Det har i flera fall visat sig alt företagen ställt störte krav på kapitalinsatser från fondens sida än vad sora är förenligl med begräns­ningsregeln. För att fonden framdeles skall kunna fylla en väsentlig roll krävs att den kan bidra lill de kapitalinsatser, sora är nödvändiga med hän­syn till den behövliga omstruktureringen av svensk industri.

Farhågor för en dominerande maktställning för fonden kan inte heller enligt TCOs mening tas till intäkt för en begränsningsregel. Ett näringsliv, karakteriserat av mångsidigt ägande och av att flera intressegrupper balan­serar varandra kräver inte att en sådan balans gäller i varje enskilt företag. Det är i själva verket av självständigt värde att i varje förelag ägare kan återfinnas, av vilka ell aktivt ägaransvar kan utkrävas. Balansen mellan oli­ka ägargrupper bör i stället gälla för näringslivet i dess helhet. Finner man på sikt farhågor för en alltför stark maktställning för fjärde AP-fonden är

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               185

del rimligare att en femte AP-fond bildas, i stället för begränsningsregler för fjärde AP-fondens ägande i enskilda företag.

5.19 SACO/SR

Utredningens förslag om lillägg i fondreglementet för AP-fonden synes på ett värdefufll sätt kodifiera nuvarande praxis i fråga om fondens infly­lande på lånevillkoren på den svenska kapitalmarknaden. Den hittillsva­rande utvecklingen ger även stöd för uppfattningen atl placeringsregle­menlet i huvudsak bör vara oförändrat med påpekandet att fonden ej bör ha rätt att köpa bankobligationer eller de s. k. bankcertifikat som föreslås bli medgivna.

Det av utredningen skissade förslaget för återlån från AP-fonden kan väntas medföra en avsevärd förbäitring för de mindre och medelstora före­tagen vars kreditbehov idag kan få stå tillbaka för de större företagen.

SACO/SR tillstyrker utredningens förslag att ge de tre första fondstyrel­sema rätt att köpa konvertibla skuldebrev och s. k. warrants. Mol bak­grunden av såväl näringslivets behov av riskvilligt kapital som önskvärd­heten att på positiv realavkastning på AP-fondens placeringar tiUraäter centralorganisationen detta förslag en betydande vikt.

Frågor rörande AP-fonden har utgjort en central del av kapitalmark­nadsutredningens utredningsuppdrag. I vissa väsentliga avseenden nödgas emellertid SACO/SR konstatera alt ulredningens ställningstaganden är fö­ga vägledande. Beträffande fjärde AP-fondens framlida utveckling anföres endast att utiedningen ""... förutsätter atl fjärde AP-fonden framöver till­föres ökade resurser i takt med utvecklingen. På sikl bör övervägas all låta tillväxten av AP-fondens aktieförvärv ske genom inrättandet av en femte fondstyrelse, utrustad med egen administration." SACO/SR anser alt ul­redningen påvisat behovei av ökat ägarkapital inom näringslivet. AP-fon­dens kapitaltillskott bör därför i högre grad än för närvarande ske i sådana former. Nägra betänkligheter mot ett ökat risktagande bör inle föreligga ur försäkringssynpunkt. Framtida pensioner tas ur det framtida produktions­resultatet och om produktionstillväxten blir svag blir samhällets möjlighe­ter begränsade atl ge de äldre en god standard även om AP-fonden inle drabbas av några förluster. Med hänsyn till att fjärde AP-fonden redan är en bland de större institutionerna på aktiemarknaden, bör därför en femle AP-fondstyrelse övervägas relalivi snart. Utredningens förslag att begrän­sa fjärde AP-fondens rätl atl förvärva aktier står ej i samklang med den här redovisade uppfattningen och tillstyrkes därför ej av SACO/SR.

Frågan om AP-fondens organisation berörs relativt ytligt av utredning­en. Man konstalerar att de tre försia fondstyrelsema redan från början enades om att inrätta en gemensam förvaltning. Detta beslut stred enligt utredningen mot grundtankarna i pensionskommitténs förslag som låg lill grund för fondreglementet. Syftet med uppdelningen kom därigenom att motverkas. Denna kritiska hållning hos utredningen fullföljes emellertid ej. Enligt utredningen behöver inte koncentrationen av beslutsfunktionen ha menliga effekier. Någon egen uppfattning redovisar emellertid inte utred­ningen utan nöjer sig med alt ange vad som säges vara en principiell syn pä den organisatoriska utformningen av förvaltningen.

SACO/SR har inte underlag för att bedöma eventuella "menliga" effek­ter. Med utgångspunkt från utredningens konstaterande att den nuvarande organisationen strider mot grundlankarna bakom fondreglementet och motverkar syftet med uppdelningen anser SACO/SR det vara konsekvent

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               186

atl ompröva förvaltningsorganisationen såvida det inte kan visas att menli­ga effekter ej uppstått. Eftersom utredningen ej anseit sig kunna hävda detta följer att förvaltningsorganisationen enligt SACO/SR:s uppfattning bör omprövas.

5.20 Svenska arbetsgivareföreningen

AP-fondema och näringslivets kapitalförsörjning

Ett centralt problemområde för kapitalmarknadsutredningen har varit AP-fondernas ställning och verkningar på den svenska kapitalmarknaden. Föreningen har städse hävdat, att AP-fondernas uppgift är att tjäna som buffert under pensionssystemets uppbyggnadsperiod och för framtida de­mografiska och liknande svängningar i relationen mellan aktiva och passi­va. AP-fonderna är icke lämpliga för atl lösa näringslivets kapitalförsörj­ning.

Föreningen kan således icke acceptera utredningens resonemang om att det nu och framgent skulle föreligga kapitalbrist av sådan art alt den kan avhjälpas genom fondbildning inom AP-systemet. Det allt för höga uttaget av AP-avgifter har begränsat företagens lönsamhet, förorsakat en drama­tisk minskning av soliditeten i förelagen samtidigt som de blivit mer be­roende av lånemedel.

Det dominerande problemet i svensk ekonomi är inte kapitalbrist utan brisl på förräntning av det egna kapitalet. En förbättring av lönsamheten i näringslivet är oundgänglig. En sådan förbäitring möjliggör en ökad kapi­talförsörjning på normala vägar utan anlitande av fond uppbyggnad av nå­got slag. Detta gäller säväl lånat kapital som eget riskvilligt kapital i företa­gen.

Fjärde AP-fonden och utvecklingen på aktiemarknaden

Vad som närmasi synes föresväva kapitalmarknadsutredningen torde vara alt soliditeten skulle kunna förstärkas eller soliditetsnedgången däm­pas genom att det egna kapitalel förstärkes genom riktade nyemissioner som tas upp av fjärde AP-fonden. Förutsättningama härför är givetvis att fjärde AP-fonden kan acceptera den förväntade avkastning på nyemissio­ner, som lönsamheten i företagen medger. Samtidigt måste förutsättas att de hittillsvarande aktieägarna inte motsätter sig den utspädning av aktie­kapitalet, som nyemissioner innebär. Kapitalmarknadsutredningen synes föreställa sig att man genom stora nytillskott av riskvilligt kapital från AP-fondema kan åstadkomma en gynnsam utveckling av produktionen per ar­betstimme. En fortsatt välståndsförbättring skulle enligt denna uppfattning kunna äga rum utan alt lönsamheten i näringslivet behöver återställas. Denna tanke vilar emellertid på en ofullständig bild av lönsamhetens roll.

För del första krävs del en viss lönsamhet för att investeringar överhu­vud skall komma lill stånd. Tillgäng på ökat finansiellt riskkapital är icke detsamma som ökad realkapitalbildning. För att det skall bli ökad realkapi-talbildning krävs därutöver tillgång på investeringsprojekt med en förvän­tad avkaslning, som tillfredsställer även de tidigare aktieägarna och som är högre än avkastningen på finansiella placeringar. Det framstår som synner­ligen problematiskt att på lång sikt få till stånd en stark tillväxt av den reala kapitalvolymen i företagen genom omfatlande nyemissioner samtidigt som lönsamheten hålles låg. Sambandet mellan realkapitalets tillväxttakt och dess avkastning berör flera dimensioner i såväl den reala som den finansi­ella delen av ekonomin.

 

Prop. 1978/79:165   Bilaga 3                                     187

Det är tänkbart att omfattande aktieemissioner som tas upp av fjärde AP-fonden under en övergångsperiod kan tjäna som medel att förstärka so­liditeten. Denna situation skulle i så fall vara betingad av,att fjärde AP-fon­den är villig all acceptera emissionskurser som ligger relativt högt i förhål­lande lill de vid varje tillfälle aktuella börskurserna. En emission kan häri­genom te sig fördelaktig för de lidigare aktieägarna. Efterhand lorde emel­lerlid allmänna kursläget komma att anpassas så att dessa förutsättningar inte blir rådande på lång sikt.

SAF vill således med skärpa avvisa tankama på att ytterligare öka fjärde AP-fondens utbud av riskvilligt kapital. Att försöka en sådan lösning är atl gå fel väg. I stället bör lönsamheten successivt förbättras till en sådan nivä, att en tillräcklig ökning av det i näringslivet arbetande riskvilliga kapitalet kan åstadkommas genom en ökning av kvarhållna medel i förening med ett ökat intresse för nyemissioner bland hushållen. Den lönsamhetsnivå som krävs för atl en långsiktig utveckling av detta slag skall bli möjlig kan vid nuvarande skattesystem inte för någon te sig stötande ur fördelningssyn­punkt. En ersättning till del riskvilliga kapitalet i näringslivet, som möjlig­gör en avkastning för personer i genomsnittliga inkomstlägen, vilka för­värvar aklier, av storleksordningen 3 ä 4 % per år kan icke anses oskälig. För större förmögenhetsägare blir den reala avkastningen vid samma nivå för lönsamheten i företagen efter beaktande även av förmögenhets- och arvsskatt ett par procentenheter lägre. Detta gäller om aktieposten belå­nats lill 50 %. Utan belåning blir avkastningen ännu lägre. Någon tillväxt av de större förmögenhelsägamas andel i företagens aktiekapital kan det således trots lönsamhetsförbättringen icke bli, snarare en utveckling i mot­satt riklning.

AP-fondens målsättning

Kapitalmarknadsulredningens förslag om ett tilläggsuttalande till väg­ledning för AP-fondemas placeringspolitik vill SAF bestärat avstyrka. AP-fonden är inte ett organ för den allmänna ekonomiska politiken. Stats­makternas ansvar för denna måsle vara odelat. AP-fonden skall uppträda som en privat kapitalplacerare.

I och med att AP-fondens enda målsättning är att uppnå högsta möjliga avkastning blir dess beteende förutsebart för Riksbanken. AP-fonden rea­gerar konsistent på Riksbankens penningpolitiska åtgärder. Om man emel­lerlid genom del föreslagna tillägget gör AP-fondens målsättning mer kom­plex, blir beteendet mindre förutsebart. De penningpolitiska medlens ef­fektivitet reduceras.

Återlänesystemet

Den kritik mot återlånesystemel, som baserats på den teoretiska upp­fattningen atl återlånen skulle snedvrida den totala kreditgivningen till oli­ka typer av företag i näringslivet, arbetsintensiva och kapitalintensiva, ex­panderande och stagnerande etc, har inte bekräftats genom några empiris­ka undersökningar. Kapitalmarknadsutredningen framlägger inte något så­dant material. Ur de avgiftsbeialande arbetsgivamas synpunkt har återiå-ningen fungerat i stort sett väl. Återlånen har spelat en stor roll i företagens finansiella planering. Återlånen har utgjort en form för medelfristig kredit­givning till större såväl som mindre företag, vilken för många företag inte låter sig ersättas med någon annan etablerad form av banklån. En brist som upplevts i återlånesystemel är dock för korta amorteringstider och frånvaro av ackumuleringsrätt för mindre arbetsgivare.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                188

Föreningen måste bestämt avstyrka utredningens förslag att begränsa återlånerälten. I stället bör amorteringstiden utsträckas till 15 år och en tioårig ackumuleringsrätt införas upp till en beloppsgräns ora 2 miljoner i stället för av utredningen föreslagna 500.000 kronor. I övrigt bör återlåne­systemel bibehållas i sin nuvarande utformning. Ett system som fungerat väl och spelat en stor roll i företagens finansiella planering bör icke avskaf­fas på så lösa grunder som kapitalmarknadsutredningen anför. Förslaget alt avskaffa lånerätten är särskilt olyckligt i en period när näringslivet ge­nomgår den största krisen under del senaste seklet.

Begränsningsregeln

Skulle AP-fondemas möjligheter att placera i aklier ändock ökas, anser föreningen det självfallet att samma regler skall gälla för AP-fonderna som för ett försäkringsbolag, nämligen att innehavet i ett och samma aktiebolag icke får överstiga 5 %. Begränsningsregeln skall gälla AP-fondsystemet i dess helhet.

AP-fonden i övrigt

Ulredningen föreslår alt bankerna skall få rätt att ge ut bl. a. egna obliga­tioner men att AP-fonden inte skall ha rätt atl förvärva dessa. Motivet för förbudet är att hindra att AP-fondens långfrisiiga kapitalutbud styrs över till mer kortfristig utlåning. Föreningen kan inte finna något avgörande skäl varför kapitalmarknadens dominerande placerare skulle åläggas della förbud. Kapitalplacerare bör inle äläggas onödiga restriktioner i sina val mellan olika placeringsalternativ. En väl fungerande kapitalmarknad förut­sätter ett minimum av restriktioner. Föreningen avstyrker därför utred­ningens förslag om förbud för AP-fonden att förvärva bankobligalioner men avstår från all kommentera förslaget atl AP-fonden förbjuds alt för­värva bankcertifikat som är av mera kortfristig natur.

Föreningen tillstyrker vidare atl AP-fonderna I -3 får rätt att köpa kon­vertibla skuldebrev och s. k. warrants men ej rätt att konvertera dessa till aktier.

5.21 LRF

AP-fonden har en stor belydelse för kapitalbildningen i samhällel. Dess uppgift att tillföra kreditmarknaden långfristigt kapital är enligt förbundets mening av utomordentligt samhällsekonomiskt värde. Det inger därför be­kymmer att kapitalbildningen enligt utredningens analys kraftigt kommer att avla. Därvid kommer under 1980-talet AP-fondens relativa betydelse som källa för den långfristiga finansieringen att minska, vilkel enligt LRFs mening kan få allvarliga samhällsekonomiska konsekvenser, Problemel sammanhänger i sin helhet med sparandebnsten i samhällel. Utredningen har understrukit viklen av att den framtida politiken ifråga om pensions­åtaganden och avgiftsuttagen utformas så atl en sådan försvagning av AP-sparandet förebyggs. Antalet ålderspensionärer med ATP kommer att kraftigt öka. För att möla de kommande pensionsåtagandena krävs ett kraftigt avgiftsuttag. Enligt beräkningarna från Riksförsäkringsverket kan en ökning av arbetsgivaravgifterna från 1980 med ca 1/4 procent per år bli erforderlig. ATP-avgifterna skulle därmed år 2000 uigöra mellan 16-18 procent, AP-fondernas dubbla funktion att svara för pensionsåtagandena och att tillföra kapitalmarknaden ett stabilt utbud av långfristigt kapital får enligt LRFs mening ej ifrågasättas. Emellerlid är denna dubbla funktion

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               189

förbunden med frågan om vilka avkastningskrav som fonden kan rikta. Ge­nom kreditpolitiska beslut har AP-fondens placeringar fått en relativt hög andel lågavkastande obligationer. Dessulom betonas ofta AP-fondernas betydelse att tillföra näringslivet riskvilligt kapital, vilket även markeras av 4:e AP-fondens tillkomst. Den fjärde AP-fonden föreslås av utredning­en få begränsa placeringarna till 10 procent av röstetalet för alla aktier i resp. företag.

Enligt LRFs uppfattning bör AP-fondernas placeringar präglas av flexi­bilitet. Samtidigt bör mellanhandsinstitutens funktion ej förändras som en länk mellan AP-fonden och kapitalmarknaden. Därigenom kan en bred an­passning ske till olika låntagarkategoriers kapitalbehov. De flexibla insla­gen i placeringspolitiken bör innefatta traditionella placeringar som aktier, obligationer och reverslån. Enligt LRFs uppfattning är de flexibla inslagen beroende på ulformningen av respektive låneforms delmarknad. Obliga­tionsmarknaden kan exempelvis behöva differentieras eller få en utform­ning som ej ger den stelhet som ofta förekommer p. g. a. kreditpoliliska åt­gärder. Genom en differentiering kan AP-fonden förbättra möjligheterna atl vid placeringsbesluten inväga avkastningskraven. Dock vill LRF be­träffande placeringsreglementet § 4 understryka det principiella värdet av det föreslagna: "inom ramen för vad som är förenligl med allmänna ekono­miska politiken och med beaktande av kreditmarknadens funktionssätt".

Första, andra och tredje AP-fonderna föreslås i likhet med fjärde fonden få möjlighel att förvärva konvertibla skuldebrev och warrants, LRF ser i förlängningen av detta förslag en tveksam uppluckring av fondernas funk­tion gentemot kapitalmarknaden. Marknaden för konvertibla skuldebrev är starkt växande. Dess värde som låneform vill LRF ej ifrågasätta utan ser med lillfredsställelse på sådana innovaliva förändringar på kapital­marknaden. LRF anser emellertid alt fjärde AP-fonden med liden ej i till­räcklig grad kan fånga upp denna marknad. Av flera skäl anser LRF att ett utökat fondantal i stället bör tillförsäkra AP-fonden möjlighelen att förvär­va konvertibla skuldebrev och warrants. I denna riktning pekar flera av LRFs överväganden enligt ovan. En ökad kapitalbildning bör följas av en spridning av placeringarna. Eventuellt tänkbara negaliva effekter genom fondernas dominerande ställning kan därvid reduceras. Tillförseln av risk­villigt kapital till näringslivet bör även förbättras. DeUa bör leda lill att ett utökat fondanlal kan få likvärdiga uppgifter. Utredningen anför att på sikt bör övervägas atl inrätta en femte fondstyrelse. LRF delar säledes denna uppfattning och vill betona att flera skäl föreligger för att ej uppskjuta en sädan prövning. LRF vill ej föreslå ett bestämt fondantal, utan anser att även denna fråga bör prövas. Grundprincipen i LRFs uppfattning är härvid att fondantalet kan på ett avgörande sätt spela en roll för kapitalmarkna­dens funktioner.

Utredningen förelär ett avskaftande av återlånesystemel i dess nuvaran­de form. LRF tillslyrker detta förslag men vill framhålla vikten av att AP-fondemas placeringsinriktning får molsvarande revidering, så alt mellan­handsinstitutens krediigivningsmöjligheter ulvidgas för alt tillgodose nä­ringslivels krediiförsörjning. Det system som föreslås ersätta det nuvaran­de skall anpassas till de mindre förelagens behov. Föreslagen utformning innefattar dels en övre beloppsgräns om 500.000 kronor dels en 5-ärig ac­kumuleringsrätt. LRF vill uttrycka sin tillfredsställelse med inriktningen på de mindre företagen, men vill inle acceplera de begränsningar som be­loppsgränsen 500.000 kronor och en 5-årig ackumuleringsrätt medför. LRF vill därför föreslå att beloppsgränsen höjs till I mkr och en lO-årig ackumu-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                190

leringsrätt införs. Detta bör av flera skäl vara en betydelsefull strukturan­passning, då mindre förelag i utveckling kan ges hjälp till ökade salsningar. En investering i ett mindre företag skall därvid ses i relation till verksam­hetens omfattning och dess betydelse för företagels utveckling. En lO-årig ackumuleringsrätt lorde medföra att flera företag får möjlighet att utnyttja återlånen, vilket bör bidra till atl underlätta finansieringen av småförelag. För att systemet ej skall belastas med allt för många mindre lån, bör minsta lånebeloppet fastställas lill 50.000 kronor.

Ulredningen förordar vidare att AP-fonden inte skall ha rätt all förvärva obligationer utgivna av bank och s. k. bankcertifikat. LRF vill härvid in­stämma i utredningens uppfattning.

LRF tillstyrker ulredningens förslag alt beträffande tredje AP-fonden gränsen justeras från 20 till 50 anställda för storleken på de företag, vilkas avgifter lillförs fonden. LRF föruisätter att tredje fondens placeringsinrikt­ning bibehålles.

5.22     KF

Utredningen anser att den fjärde AP-fonden bör tillföras ökade resurser och att på sikt en fristående femle AP-fond ev. bör inrättas. KF delar den­na uppfattning men anser att även kooperativt ägda bolag skall få möjlighet alt lillföras kapital ur dessa källor. Kooperativa förelag bör här inte ha konkurrensnackdelar gentemol privatägda börsföretag. Ett specialinriktat utredningsarbete bör genomföras med syfte att utforraa ett sådant place­ringsreglemente för fjärde AP-fonden, och motsvarande för en ev, femte fond, så att akiieplaceringar i kooperativt ägda bolag blir möjligt.

Äteriånesystemet i AP-fonden bör - enligt utredningens uppfattning -
avskaffas i sin nuvarande form och ersättas med en utlåning anpassad till
de mindre företagens behov.

Trots att vissa brister uppenbarligen föreligger i ålerlånesystemet anser dock KF alt gällande regler på ett betydelsefullt sätt bidragit till att under­lätta konsumentkooperationens kapitalförsörjning. Ett slopande av det nu­varande systemet skulle försvåra den finansiella planeringen och försämra utsikterna att skaffa erforderligt kapital i ett läge där konsumentkoopera­tionens möjligheter att utnyttja kapitalmarknaden redan är begränsade. KF avslyrker därför ulredningens förslag att avskaffa de nuvarande for­merna för återlån från AP-fonden.

5.23    Sveriges industriförbund och Svenska handelskammarförbundet

Återlånesystemel

I kapitalmarknadsulredningen liksom i 1957 års pensionskommitté kan i argumenteringen i fråga om återlånerälten urskiljas en målkonflikt. Mot behovet av att kompensera företagen för den finansiella belastning som pensionsutgifterna ulgör står önskan att skapa institutionella fömtsättning­ar för en samhällsekonomiskt effektiv allokering av kapitalresurserna. Konflikten kan också uttryckas så atl mot statsmakternas ekonomisk-poli­tiska intention slår företagens ambitioner att säkra sin långsiktiga finansiel­la planering. Den här målkonflikten avgjorde pensionskommittén till före­lagens fördel genom återlåneräilens införande medan kapitalmarknads-utredningen med disciplinen på kapitalmarknaden som huvudargument vill avskaffa den utom för småföretagen.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               191

Den argumentering som bygger upp kapitalmarknadsulredningens ställ­ningstagande är enligt vår uppfattning ofullständig och grundad på i hu­vudsak teorier som gäller i ekonomier med någorlunda perfekt fungerande kapital- och kreditmarknader. Så är ju som bekant långt ifrån fallel i Sveri­ge. Härtill kommer intentionerna hos de lidigare politiska makthavarna atl på olika sätt pressa ner den genomsnittliga vinstnivån och därmed sparan­det inom företagen. Detta har haft tvä syften - att göra dessa mer mottag­liga för den ekonomiska politikens redskap och att minska det interna före­tagssparandel för alt därmed reducera ägarnas förmögenhetsbildning. De successivt upptrappade arbetsgivaravgifterna har sannolikt medverkat till denna politik.

1 det här läget har förelagens tillgång pä långfristigt kapital utifrån kom­mit att spela en allt viktigare roll i den finansiella planeringen. Förelagen har här i Sverige inte som sina utländska konkurrenter tillgång lill inhems­ka marknader där i huvudsak priset är avgörande för att kapital skall stäl­las till förfogande. I stället är de underkastade emisssionskoniroll.

I den här situationen tillmäts återlånen betydande vikt av de större före­tagen. De utgör ju en av de få finansieringsformer som företagen med sä­kerhet vel är disponibla.

Utredningen säger sig med förslaget inte vilja reducera de större företa­gens totala lillgång på långfristigt kapital. De stora företagen sägs ha goda institutionella förutsättningar att tillgodose sitt kapitalbehov på obliga­lionsmarknaden. Så har emellertid hittills inte varil fallet och utredningen ställer inga uttryckligare förslag i riklning mol en förändring på den här punkten.

Härtill kommer att ingen hänsyn tas till de medelstora förelagen för vilka obligationsmarknaden åtminstone hittills inte varit öppen. Sammanfatt­ningsvis vill vi alltså hävda att på grund av de nu rådande institutionella förhållandena på den svenska kapitalmarknaden en förändring av återlåne­rälten i enlighet med kapitalmarknadsutredningens förslag skulle vara till stor nackdel för många företag. Vi avstyrker därför återlånesystemets av­skaffande för de större företagen men tillstyrker samtidigt den ackumule­ringsrätt och utökning av bindningsrätten till 15 år som föreslås.

Fjärde AP-fonden

Utredningen föreslår att fjärde AP-fonden tillföres ökade resurser för aktieförvärv "i takt med utvecklingen". Vidare att en eventuell femte fond senare inrättas. Mot bakgmnd av de argument som presenteras i inledning­en till delta yttrande vill vi uttrycka följande: Brisl på riskvilligt kapital från marknaden uppkomraer normalt om avkastningen på ägarkapitalet i företa­gen faller under en nivå där alternativa investeringar ger bättre avkastning. Om i en sådan bristsituation riskkapital tillföres företagen på andra än strikt ekonomiska gmnder leder detla till en mindre effektiv resursfördel­ning och därmed till ett mindre ulrymme för reallöneförbältringar.

Frestelsen att i vissa lägen låta utbudet av riskkapital från AP-fondsyste­met ske på andra grunder än rent ekonomiska, dvs. vad som kan betraktas som varande i försäkringstagarnas intresse, måste av naturliga skäl vara mycket stark. Det är därför viktigt att utbudet av riskkapital från AP-fondsystemel begränsas och omgärdas med sådana restriktioner all fonden inte får ett dorainerande inflytande på marknaden för riskvilligt ägarkapi­tal.

Vid en återgång till normala avkastningsförhållanden på aktiemarknaden kommer med all sannolikhet behovet av ökat riskkapital genom nyemissio-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                192

ner atl tillgodoses genom ökat utbud från hushåll och andra institutioner än AP-fonden.

Vi tillslyrker därför utredningens förslag om samma regler för AP-fon­dens aktieinnehav som för försäkringsbolagen, dvs. att innehavet i varje företag maximeras till 10 proceni av röstetalet.Detla skall gälla AP-fonden i dess helhet, dvs. oavsett hur många fonder som i framliden får rätt att in­neha aktier. Samtidigt avstyrker vi den av majoriteten föreslagna dispens­möjligheten från denna regel.

Vi vill i det här avseendet också påtala två för fjärde AP-fonden i förhål­lande till övriga avvikande regler. Avkastningen på i fjärde AP-fonden för­valtade medel tillgodoräknas fonden som investeringsmedel. Enligt vår uppfattning skall dessa medel i slället användas för läckande av pensions­utfästelser. Vidare upprätthålls inte den parilelsregel mellan näringslivets organisationer som gäller för fonderna 1 -3 i fjärde AP-fonden.

AP-fonden - övrigt

Den institutionetia strukturen på den svenska kapitalmarknaden karak­teriseras av en stark koncentration till ett fåtal institutioner inriktade på speciella grupper av låntagare. Ett sätt att minska denna koncentration är att öka bankernas möjligheter lill en mer differentierad och långsiktig kre­ditgivning. Ett led i detta är, som ulredningen föreslår, att ge bankema rätl till utgivning av obligationer. Vi kan inle finna något skäl mot att bankerna på detta sätl deliar i kanaliseringen av AP-fondens medel. Däremot kan det vara mindre lämpligt för AP-fonden alt förvärva bankcertifikat på grund av dessas mer kortsiktiga natur. Vi avstyrker därför kapitalmarknadsutred­ningens förslag om förbud för AP-fonden atl förvärva bankaktier men ac­cepterar att AP-fonden förbjuds att förvärva bankcertifikat. Vi tillslyrker vidare all AP-fonderna 1-3 får rätt att köpa konvertibla skuldebrev och warrants men ej konvertera dem.

5.24 SHIO och Familjeföretagens förening

AP-fondens organisation

Utredningen föreslår att gränsen för de medel, som skall tillföras tredje fondstyrelsens förvaltning, sätts vid företag med 50 anslällda. Fonden till­förs nu egenavgifter och avgifter från företag med färre än 20 anställda. Ef­tersom tredje fondens andel har sjunkit från ursprungligen 20 till 16 %, är del enligt utredningen motiverat alt höja gränsen för antalet anställda. Or­ganisationerna har ingen erinran mot detta förslag.

Lån via bankinstiluten

Ulredningen föreslår alt Allmänna pensionsfonden skall få rätl atl för­värva bankobligalioner och bankcertifikat, bl. a. i syfte atl förstärka ban­kernas kapitalbas. Förslaget tillstyrkes.

Fjärde AP-fondens verksamhetsbetingelser

Fjärde AP-fonden hade vid utgången av 1976 av sina totala placeringar på 730 mkr investerat 185 mkr i nyemissioner på aktiemarknaden. Fondens aktieinnehav motsvarade 1,7 % av de börsnoterade företagens samman­lagda börsvärde. Enligt utredningens egen bedömning har aktieförvärven verkat stimulerande på aktiemarknaden och också verkat marknadsvid­gande. Utredningen föreslår därför atl Qärde AP-fonden skall få rätt atl in-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               193

neha aklier upp lill 10 % av röstetalet i ett bolag. Del noterades samtidigt alt fonden redan idag i några fall har aktier lill mer än 10 % av röstetalet.

Organisationerna anser alt man för överskådlig framtid bör vara restrik­tiv när det gäller fjärde fondens aktieförvärv, så att fonden inle får ett för dominerande inflylande i vissa bolag. Med denna reservation tillstyrkes ul­redningens förslag, att fjärde AP-fonden skall äga räll alt inneha aktier upp till 10 % av röstetalet i svenska aktiebolag.

I detta sammanhang vill organisationerna aktualisera frågan om sam­mansättningen av fondstyrelserna. Sveriges hantverks-och industriorgani­salion är för närvarande representerad av en ledamot jämte suppleant i Iredje fondstyrelsen. I Ijärde fondstyrelsen är näringlivels representation begränsad till en av SAF och en av Sveriges industriförbund nominerad le­damot jämte en av SHIO nominerad suppleant. Med hänsyn till aktiemark­nadens vidgade betydelse för de mindre och medelstora företagen hemstäl­ler organisationerna om alt fjärde fondens slyrelse förändras så att närings­livet kommer att företrädas av, förutom de av SAF och Industriförbundet föreslagna ledamöterna, en ledamot och en suppleant representerande Sveriges Hantverks- och Industriorganisation - Familjeföretagen.

1 avsnittet om lån via bankinstituten (betänkandet 8.4.45, s. 473) om­nämns avslutningsvis en "i diskussionen framförd tanke att långfristiga räniebundna krediter till de mindre föietagen skulle förmedlas via bankin­stituten inom ramen för en refinansiering hos AP-fonden"". Utredningen nöjer sig dock med alt nämna denna fråga (även på s. 477) och anser atl dessa företags krediiförsörjning bör kunna förbättras genom utnyttjande av bankinstiluten i ett reviderat återlånesystem.

Organisationerna återkommer nedan till återiånesystemels utformning men anser alt frågan om långfristiga räntebundna krediter enligt det före­slagna systemet inte bör släppas så enkelt som utredningen gjort.

Som ledamoten Sjönell framhåller i sill särskilda yttrande (s. 763-764) är reglerna för lån till industrifastigheter olillfredsställande. För industri­byggnader gäller nu 15 års kreditlängd mot upp till 40 år och mer för lån till bostadshus via bostadsmarknadens kreditinstitut. Vi föreslår därför ett särskilt studium av möjlighetema att förbättra finansieringen av enskilda industrifastigheter och kollektiva verksladshus genom att medge såväl för­längda lånetider som föriängd avskrivningstid.

Återlänesystemet

Ett av utredningens förde mindre företagens del viktigaste förslag gäller införande av räll lill ackumulerade åleriån. Organisationerna har länge verkat för att en rätt till ackumulerade återlån skall finnas och vi tillstyrker därför med stor tillfredsställelse utredningens förslag att en ackumulerad åierlånerätt avseende de senaste fem åren skall införas och all 50 % av in­betalda avgifter skall kunna återlånas. Vi instämmer ocksä i ulredningens synpunki att härigenom även små förelag skall kunna uppnå ett rimligt återlånbart belopp. Av värde är också utredningens påpekande att de mindre företagen genom det föreslagna äteriånesystemet till en del skyd­das mot en kredilåtstramning, vilket av utredningen inte uppfattas som en nackdel ur kreditpolitisk synvinkel.

I sin argumentering för förslaget om ackumulerad åierlånerätt hänvisar utredningen till överläggningar med representanter för mindre förelag, var­vid konstateras att de belopp som hittills kunnat återiånas ofta varil allt för små för alt motivera ett årligen återkommande ansökningsförfarande. Del­ta har särskilt gällt arbetsintensiva mindre företag med brist på rörelseka-

13    Riksdagen 1978179. I saml. Nr 165. Bilaga 3

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               194

pital. Dessa synpunkter kan vitsordas av organisationema, som är överty­gade om att rälten till ackumulerade återlån kommer alt innebära ett ökat utnyttjande av denna låneform bland de mindre och medelstora företagen.

Organisationerna delar däremot inte utredningens förslag att det totala belopp som vid varje lidpunki skall få utestå som återlån, bör begränsas till 500.000 kronor. Detta motiveras av att denna låneform skulle avgränsas till mindre företag. Det relativt ringa beloppet sägs göra låneformen ointres­sant för medelstora eller större företag.

Ulredningens motivering är på denna punkt inte övertygande. Återlåne­rätlen bör också ses i del hisloriska perspektivet atl möjligheterna till åter­lån infördes i och med alt företagen generellt ålades att inbetala pensions­avgifter till Allmänna pensionsfonden. Därigenom försämrades företagens egen soliditet och deras möjligheter atl inom företagen eller i särskilda ge­mensamma pensionsinrättningar fondera medlen med relativt vid disposi-tionsräil. Särskilt för de medelstora företagen skulle den av utredningen föreslagna gränsen medföra en allvarlig begränsning av möjligheten atl ut­nyttja återlånen hos en planenlig låneform. Organisationerna avstyrker så­ledes en så lågt satt gräns som 500.000 kronor.

Utredningen pekar på möjligheten alt koppla återlån till industrigaranti­lån, vilka beviljas av bankerna med statlig garanti. Dessa låneärenden har hittills beretts av företagareföreningarna, en uppgift som vid halvårsskiftet överföres till de regionala utvecklingsfonderna. Organisationerna anser det värdefullt om ett smidigt system för kombination av återlån och indu­strigarantilån kan ulnylljas. I detta sammanhang kan också med tillfreds­ställelse noteras alt de direktlån, som kommer att beslutas av de regionala utvecklingsfonderna, har fått höjda gränsvärden. Enligt organisationernas uppfattning är det emellertid angeläget att dessa maximalt får följa pen­ningvärdet och att såväl beloppen som låneramarna höjs snabbare än hit­tills med hänsyn till all denna låneform visat sig attraktiv för många mindre och medelstora förelag.

5.25 Svensk industriförening

Närdet gäller återlånen i AP-fonden, beträffande vilka utredningen före­slär genomgripande förändringar har dessa varit en utmärkt illustration till riktigheten i föreningens många gånger upprepade påpekande att de mind­re företagen varit diskriminerade på kapitalmarknaden i förhållande till de stora företagen. Återlånen har - och detta visar utredningen med statistik - till den allt övervägande delen utnyttjats av storföretagen vilka skulle ha kunnat la upp lån på den ordinarie kapitalmarknaden. Småföretagen där­emot har med de regler som hittills gällt för återlånen varit i praktiken ute­stängda från möjlighelerna att tillgodogöra sig AP-medel som krediter. Föreningen hälsar därför ulredningens förslag om ändrade regler för åter­lån ur AP-fonden med lillfredsställelse som ett steg i rätt riktning. De nya reglerna innebär att maximibeloppet för återlån fastslälles till 500,000 kro­nor per låntagare. Femtio (50) procent av inbetalda avgifter får återlånas och en ackumulerad åierlånerätt avseende de fem senaste åren införs. Lå­nen binds formellt på högst 15 år med lika amorteringar varje år och fast ränta tillämpas med omprövning vart femte år med hänsyn till ränteutveck­lingen, I fråga om utredningens förslag alt avskaffa återlånen i AP-fonden för de större företagen godtager föreningen de skäl som utredningen anfört som grund för detta förslag.

 

Prop. 1978/79:165   Bilaga 3                                                195

5.26     Svenska företagares riksförbund

Återlånerälten för fåmansföretagen har ända sedan systemets tillkomst varit något av en chimär för dessa företag beroende på reglemas utform­ning. Förbundet hälsar därför med tillfredsställelse att återlånerälten nu skall kunna ackumuleras under en 5-års period. Förslaget atl binda återlå­nen upp till 15 år är ett steg i rätt riktning men förslaget är ändock inte till­räckligt för fåmansföretagens behov av medel för invesleringar i maskiner och fasligheter. Förbundet tillstyrker därför det förslag som ledamoten Bengt Sjönell anfört i sill särskilda yttrande.

Förbundel är tveksamt till utredningens förslag att maximera lånebelop­pets storiek till 500.000 kronor och därmed slälla ett antal medelstora och större företag uianför möjligheten att utnyttja återlånen i förhållande till in­betalda avgifter.

Självklart borde större förelag ha möjlighel all åsiadkomma en långfris­tig finansiering av sin verksamhet via obligationsmarknaden men verklig­heten är annorlunda, dels beroende på rädslan för penningvärdels utveck­ling, dels beroende på den emissionskontroll som fortfarande föreligger.

Eftersom dessa företags avgifter ändå avses att kanaliseras till de störte företagen via andra vägar finns det inte någon anledning att försvåra för dessa förelag att återlåna avgifter ur AP-fonden genom att maximera låne­beloppet lill 500.000 kronor.

Fjärde AP-fonden

Utredningens uttalande att 4:e AP-fonden bör tillföras ökade resurser för aktieförvärv '"i takt med utvecklingen"" är oroande. Som Förbundet in­ledningsvis anfört bör del riskvilliga kapitalet ställas till förfogande genom den fria marknadens försorg dvs. från hushåll och andra institutioner utan­för Allmänna Pensionsfonden.

Ulredningens förslag om maximering av AP-fondens aktieinnehav utgör eU korrektiv härvidlag som Förbundet sålunda helt ställer sig bakom men Förbundet finner inte anledning att acceptera förslaget om en särskild dis­pensmöjlighet beträffande maximeringen till högst 10 % av röstetalet.

5.27     Styrelsen för Stockholms fondbörs

Styrelsen har inte någon erinran mot förslaget att reglementet för AP-fondens första, andra och iredje styrelse ändras så att fonden uppmanas att ta hänsyn till penningpolitiska och samhällsekonomiska synpunkier i sin placeringspolitik.

Utredningen har föreslagit att ålerlånesystemet för större förelag av­skaffas och kvarstår endast för småföretag med möjlighet att accumulera fem års premieinbelalningar. Börsstyrelsen anmärker i denna fråga all börsföretagen dominerar som återiånare och att en säker finansieringskälla för dem byts mot en osäker plats i obligationskön. Slopas ålerlånesyste­met, bör även emissionskontrollen slopas.

Börsstyrelsen går emot förslaget att AP-fonden skall förbjudas förvärva bankobligationer och bankcertifikat. Styrelsen anser atl AP-fondens bi­drag på marknaden för bankobligationer blir nödvändigt, särskilt om åter­lånesystemel avskaffas. Bankcertifikaten ger AP-fonden möjlighet att för­ränta likvida medel. Fondens roll som placerare på denna marknad kan po­sitivt bidra till dess utveckling och funktion, även om fonden endast tem­porärt uppträder som placerare. Styrelsen tillstyrker att AP-fonden får

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               196

rält att köpa konvertibla skuldebrev och warrants men ej att konvertera dem.

Utredningen har vad gäller fiärde AP-fonden föreslagit alt denna skall tillföras ökade resurser för aktieförvärv "i takt med utvecklingen" och atl eventuellt även en femte fond inrättas senare. Börsstyrelsen anser alt i försia hand åtgärder bör vidlas för att förbättra den ordinarie aktiemarkna­dens funktionsmöjligheter. Om ytterligare medel för aktieförvärv skall till­föras AP-systemet bör delta ske genom en femte fond.

Vad gäller maximering av fjärde AP-fondens aktieinnehav i varje före­tag, hänvisar börsslyrelsen till de synpunkter som framförts om motsva­rande begränsning för försäkringsföretagens del (se 6.23). Även i fråga om förvaltning av AP-fondens aktieinnehav under aklivi ägaransvar hänvisar styrelsen till vad den anfört beträffande försäkringsbolagens aklieförvalt-ning.

5.28 Sveriges fondhandlareförening

Föreningen anser att i första hand bör åtgärder vidtas för att förbättra den ordinarie aktiemarknadens funktionssätt. Om detta inte bedöms som tillräckligt, bör en femte fristående fond bildas hellre än alt fjärde fonden tillförs ökade resurser för aktieförvärv. Föreningen tillstyrker att fjärde AP-fondens aktieinnehav i varie företag begränsas till föreslagna 10 % av röstetalet.

Förslaget atl AP-fonden (1-3) får rätt att köpa konvertibla skuldebrev och warrants men ej rätt all konvertera dem tillstyrks. Fondhandlareför­eningen anser varje reform som kan underlätta industrins anskaffning av riskvilligt kapital som betydelsefull. Detta förslag som innebär att markna­den för främst konvertibla skuldebrev breddas är en sådan reform. För­eningen är dock tveksam till om förslaget är praktiskt genomförbart. AP-fonderna I -3 skulle ej erhålla rätten att konvertera, vilkel kan innebära att fonderna måste sälja ut innan lånet löper ut. Om AP-fonderna blir stora placerare i konvertibla skuldebrev kan denna utförsäljning bli svår att ge­nomföra.

5.29 Sveriges aktiesparares riksförbund

Utredningen framhåller vikten av att tillräckligt riskvilligt kapital ställs till näringslivets förfogande med lanke på de betydande behov som indu­strin väntas få i framtiden. Aktiespararna är eniga med ulredningen om denna beskrivning liksom de farhågor man allmänt hyser, nämligen att ökat institutionellt ägande också skulle kunna innebära ökad koncentra­tion från de källor som i framtiden bidrar med riskvilligt kapital. Pä denna punkt föreslår Aktiesparama alt en uiredning görs i syfte alt hitta former för rösträttsbegränsning för all undvika ytterligare maktkoncentration i nä­ringslivet. Det förslag till begränsning av 4:e AP-fondens aktieinnehav till 10 procent av rösterna i varie enskilt förelag kan mot bakgrund av de syn­punkter som framförs av utredningen förefalla riktigt. Risken för maktkon­centration föreligger dock, varför Aktiesparama finner en utvidgning av fondens verksamhet till en femte fondstyrelse redan nu - oberoende av den fjärde - som en mera attraktiv lösning. En begränsning av ägarande­len i varje förelag skulle därvid sättas lill högst 5 procent. Nägon dispens­möjlighet bör ej medges för att överskrida denna gräns. Om ytteriigare ak-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               197

tiefonder skapas inom AP-fondernas ram, bör inte röstetalet i något före­tag överstiga 10 proceni i alla fonderna tillsammans.

Aktiesparama instämmer i reservation i frågan lämnad av Lars Wohlin.

5.30    Föreningen auktoriserade revisorer (FAR)

1 slort sett synes de nuvarande reglema för återlån fungera väl och FAR har inte heller funnit att utredningen presenterat lillräckliga skäl för före­slagna ändringar. Om ändring ändock skulle komma att beslutas enligt för­slaget, ärdet enligt FARs uppfattning ytterst angeläget att finansieringssi­tuationen ej försämras för någon kategori av företag. En femårig ackumu­leringsrätt bör under alla omständigheter införas.

5.31    Sveriges flnansanalytikers förening (SFF)

Om Riksdagen beslutar att tilldela AP-fonderna ytteriigare kapital för aktieköp finner SFF, utredningens tanke att det på sikl bör inrättas en 5:e AP-fond. vara förenlig med kriierierna för en väl fungerande aktiemark­nad. En koncentration till en enda institution (fond) av ett så stort utbud som det här är fråga om lorde inte vara lämpligt ulan bör i möjligaste mån spridas på flera helt självständiga fonder.

5.32    Svenska civilekonomföreningen

Utredningens förslag om tillägg i fondreglementet för AP-fonden synes på ett värdefullt sätt kodifiera nuvarande praxis ifråga om fondens infly­tande pä länevillkoren på den svenska kapitalmarknaden. Den hittillsva­rande utvecklingen ger även stöd för uppfattningen att placeringsregle­menlet i huvudsak bör vara oförändrat med påpekandet att fonden ej bör ha rätt att köpa bankobligalioner eller de s. k. bankcertifikat som föreslås bli medgivna.

Det av ulredningen skissade förslaget för återlån från AP-fonden kan vänlas medföra en avsevärd förbättring för de mindre och medelstora före­tagen vars kreditbehov idag kan få slå tillbaka förde större företagen.

5.33    Företagareföreningarnas förbund

Företagareföreningarnas Förbund noterar med tillfredsställelse utred­ningens förslag atl återlånesystemel ur AP-fonden bör få en ny konstruk­tion som är mera anpassad till de mindre och medelstora företagens behov. Nykonslruklionen föreslås ske med den uttalade förutsättningen att de siörre företagens totala finansieringssituation inte därigenom försämras.

Det föreslagna återiåningssysiemet bygger på att det totala utestående beloppet begränsas till 500.000 kronor för varje låntagare. Dessutom gäller bestämmelsen atl 50 % av inbetalda avgifter får återlånas och en femårig ackumuleringsrätt införs. Lånen binds på högst 15 år med fasl ränla.

Kanaliseringen av fondmedlen skall i huvudsak ske genom utnyttjande av mellanhandsinslilut eller genom obligationsförvärv. Instituten och AP-fonden kan därför betraktas som delar av ett och samma system. Mellan­handsinstituten är starkt specialiserade. För mer konventionell långivning bör institutens verksamhei inle vara specialdestinerad. Såväl effektivitets-hänsyn som mer allmänna värderingar talar för att låntagama bör ha möj­lighet alt få sina projekt prövade av flera av varandra oberoende kreditbe­dömare.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                198

Återlånesystemel bör kunna knytas till industrigarantilånen så att även företag med brist pä fullvärdiga säkerheter kan komma i fråga. Förbundet instämmer i denna av utredningen framförda mening.

5.34    HSB:s riksförbund

Rält lill återlån av erlagda AP-avgifter finns nu. Utredningen föreslåratt denna åierlånerätt i princip skall upphöra. Det kapital som nu återlånas av företagen bör i stället disponeras av fondstyrelsema för användning i insti­tutionella former. Förslaget är måhända riktigt utifrån AP-fondstyrelser-nas synpunkt.

Kooperationen utgör en stor sektor i näringslivet och har samma kapital­behov som övriga sektorer. Kooperationens möjligheter att erhålla rörel­sekapital från AP-fonderna är emellertid ytterst begränsade. Den rätt till återlån som för närvarande finns har ulgjorl ell väsentligt undanlag i denna begränsning. Äterlånerätten bör således icke avskaffas. I vart fall bör den kooperativa sektorn i näringslivet ha samma rätt lill återlån som nu. Några inskränkningar i denna åierlånerätt för den kooperativa sektorn kan icke godtagas utan att i en fömyad utredning lagts förslag om hur den koopera­tiva seklorn skall kunna få en minst motsvarande kapitaltilldelning från AP-fonderna.

5.35    Stockholms kooperativa bostadsförening ek. för. (SKB)

En begränsning av möjlighetema till återlån från AP-fonden borde kun­na accepteras för bostadsföretagens del mot bakgrund av den gynnade ställning de har på kapitalmarknaden. Begränsningen förefaller dock väl kraftig. SKB, som ändå är ell relativt litet förelag, har för närvarande åter­lån utestående för 1,200.000 kronor, Återlånen fyller en betydelsefull upp­gift för finansierande av oprioriterade mindre ombyggnads- och renove­ringsarbeten och bidrar lill sådan likviditetsförstärkning som erfordras för låneamorteringar i snabbare takt än avskrivningar. SKB föreslår att utestå­ende återlån får uppgå lill åtminstone 1.000.000 kronor.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               199

6    Försäkringsbolagen

Remissinstansema tillstyrker i allmänhet eller vill inte motsätta sig ut­redningens förslag att den fria sektom av försäkringsfonden utvidgas frän to lill 20 % av fonden. Flertalet av dem godtar också utredningens förslag om atl förbudet mot aktieplacering inom fria sektorn avskaffas och att för­säkringsbolagens andel av aktierna i ett och samma bolag skall få motsvara 10 %■ (mol f. n. 5 %) av antalet aktier eller, om del finns aktier med olika röstvärde, av röstetalet. En del remissinstanser är dock negaliva eller tveksamma lill de föreslagna utvidgningarna av försäkringsbolagens möj­ligheter att inneha aktier.

Remissinstansema tillstyrker att taxeringsvärdet ersätls med ett upp­skattningsvärde, fastställt efter expert värdering i varje särskilt läll, i fråga om reglema om redovisning av inteckningslån i försäkringsfonden. Vissa invändningar görs när det gäller vilka procenttal som bör gälla. Utredning­en har föreslagit att 60% av uppskattningsvärdet för samtliga slag av fas­tigheter skall gälla som övre gräns. Några remissinstanser anser, atl 50% av uppskattningsvärdel bör gälla som övre gräns för industrifastighet, medan andra förordar att samma andelstal som f, n. behälls. Ett annal för­slag är all inteckning i jordbruks-, bostads-, kontors- och affärsfastigheter får godtas, om den ligger inom 75% av uppskattningsvärdet.

Övriga förslag beträffande försäkringsbolagen biträds i slort sett av re­missinstansema.

6.1 Bankinspektionen

Del kan noteras att enligt de föreslagna placeringsreglema för försäk­ringsbolagen (274 § lagen om försäkringsrörelse) placering mot inteckning inom 60 % av fastighets uppskattade värde är fondgill oavsett om det är fråga om jordbruks-, bostads-, kontors-, affärs- eller industrifastighet. Ut­redningen konsiaterar, alt man därmed frångår riskkriterierna i 57 § bank-tagen, man menar att de för bankema gällande kapitaltäckningsreglerna haren annan funklion än försäkringsbolagens placeringsregler.

Utredningens förslag utgår från förutsättningen att värderingen av fas­tighet skall ge en tillförlitlig grund för belåningen även betr industrifastig­het. Enligt utredningen får i vissa fall värderingen ta sikte på vederbörande företags bärighet medan i andra fall värderingen i större utsträckning får grundas på själva fastighetens beskaffenhei. Placerarens värdering av lån-lagarens ställning skall också kunna komma till uttryck i ett för fastigheten fastställt belåningsvärde.

Vad som här kan förtjäna att särskilt understrykas är föränderiigheten av de förutsättningar varpå lån till industriföretag i allmänhet grundas och därav följande osäkerhet. Del är inle fråga om realbelåning såsom vid belå­ning av bostads- och jordbruksfastigheter utan snarare om belåning av fö-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               200

relags möjligheter till posiliv utveckling. Detta ställer stora krav på organi­sationen för kreditgivning och lör krediluppföljning. Betydelsen av den se­nare bör starkt framhållas.

Vad här anförts leder inspektionen fram lill den uppfattningen, att i vart fall lån mot säkerhet av inleckning i industrifastighet bör beviljas med stör­re försiktighet än utredningen tänkt sig.

Eftersom försäkringsbolagen knappast bör skaffa sig någon särskild or­ganisation för bevakning av sädana krediter, bör högsta gränsen i fråga om dessa sällas vid 50% av uppskattningsvärdet.

Enligt utredningen lår inle försäkringsbolag utan försäkringsinspektio­nens medgivande äga andel i akiiefond. Bestämmelsen är påkallad av far­hågor från utredningens sida om att försäkringsbolag genom förvärv av sä­dana andelar skulle kunna ulöva inflytande över aktiebolag utöver vad som eljest är möjligl med hänsyn till restriktionerna i 336 § lagen om för­säkringsrörelse. För lörsäkringsinspektionens medgivande föreskrivs i specialmotiveringen till 336 § visst villkor (s. 33). Föreskriften beaktar även det fall att försäkringsbolaget skulle äga aklier i del fondbolag som förvaltar fonden. Väsentligt i sammanhanget är atl 17 § akliefondslagen tillägger företrädare för fondandelsägarna i fondbolagels slyrelse särskild befogenhet vad gäller utövande av rösträtt tör aktier i förvaltad aktiefond. Det torde få förutsättas atl inte försäkringsbolag på grundval av andelsin­nehav dikterar tillsättandet i londbolaget av ledamöier som avses i 17 § (7 § andra stycket) aktiefondslagen sä att bolaget den vägen kan öka sitt in­flylande över aktiebolag i vilket fonden och försäkringsbolaget har aktier. I de av inspektionen godkända fondbestämmelserna för aktiefond är möjlig­heten att i kraft av stort andelsinnehav besiämma över tillsättande av ifrå­gavarande ledamöter begränsad. Genomgående får nämligen inle rösträtt utövas för mer än högst 10% av antalet på fondandelsägarslämma före­lrädda andelar. Utredningen anlyder i den allmänna motiveringen före­komsten av viss kontrollmöjlighet lör bankinspekiionen. Inspektionen ut­går frän atl den i förekommande fall också kan ingripa mot sådant val av styrelseledamol i fondbolag som uppenbarligen vore ägnat att skänka otill­börligt inflytande över fondbolagets förvaltning, särskilt då i vad gäller be­gagnandet av rösträtten för aktiefonds aktieinnehav.

6.2 Försäkringsinspektionen

Inspekiionen har med de undantag som nedan anges tillstyrkt utredning­ens förslag vad avser försäkringsbolagen och har i sitt yllrande anfört:

Försäkringsinspektionen delar utredningens mening att en liberalisering av försäkringsrörelselagens kapitalplaceringsregler bör komma till stånd. Därigenom skapas ett ulrymme för förbättrad räntabilitet. Det helt avgö­rande för nivån på den reala avkastningen av försäkringsbolagens place­ringar är givelvis det allmänna ränteläget och prisstegringstakten. Det är emellerlid ett intresse för försäkringstagarna särskilt i en ekonomi med in­flationstryck att möjlighelerna till även en marginell förbättring av räntabi­liteten genom en liberalisering av lagens placeringsregler tillvaratages. -Redan i ett yllrande år 1965 över förslag från försäkringsbolagens sida om lättnader i placeringsreglerna tillstyrkte inspektionen en friare placering av medel för redovisning av försäkringsfond, som dock i huvudsak avvisades av statsmaktema.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               201

I en skrivelse lill regeringen år 1972, som överlämnades till kapitalmark­nadsulredningen, föreslog Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam avsevärda ändringar i försäkringsbolagens placeringsregler. Bl. a. skulle enligt förslaget samtliga försäkringsbolagens tillgångar tilldelas kvo­ter i omvänd proportion till placeringarnas riskgrad och sättas i relation till försäkringsfonden och vissa andra fonder. Därigenom skulle en större flexibilitet åstadkommas i kapitalförvaltningen. - Enligt kapitalmarknads­utredningens bedömning är det föreslagna systemet komplicerat då det ar­betar med en stor mängd redovisningskvoter som dessulom är svära att av­väga. Del är också svårt att bedöma konsekvenserna för placeringsinrikt­ningen. Utredningen förordar därför att det nuvarande systemet med en uppdelning av tillgängama på fondgilla och icke fondgilla placeringar bibe­hålles med vissa modifieringar. - Försäkringsinspekiionen delar kapital­marknadsulredningens uppfattning i denna huvudfråga och förutsätter där­vid alt gällande pantsätlningsregler kvarstår.

I anslutning till------ (förslaget att reverslän skall vara fondgilla) vill in­
spektionen erinra om att inspektionen genom cirkulär 1976-11-23 till för­
säkringsbolagen meddelat att reverslån till kreditaktiebolagen utan pröv­
ning i varie särskilt fall godkänns som värdehandling i vilken bunden sek­
tor av försäkringsfonden får redovisas.

Redovisningsgränsema för inteckningslån

Inspektionen kan inte godkänna utredningens förslag i dess helhet på denna punkt. Allmänt setl är säkerhelen i jordbruks-, bostads-, kontors-och affärsfastigheter större än i industrifastigheter, vilket kommit till ut­tryck såväl i gällande försäkringsrörelselag (274 §) som i banklagen (57 §). Som utredningen själv påpekar bör säkerheten i den bundna sektorn ej i nägon nämnvärd utsträckning reduceras, inte minst med tanke på den vidgning av den fria seklorn som samtidigt föreslås. I gällande lag är redo­visningsgränsen för lån med säkerhei genom inteckning i industrifastighet eller tomträtt till sådan fastighet 66 2/3 procent av taxeringsvärdet. Inspek­tionen föreslår att i samband med den av inspektionen tillstyrkta anknyt­ningen till uppskattningsvärden denna gräns ersätls med 50 procent av uppskattningsvärdel. När det gäller lån med säkerhet genom inleckning i jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfastighel eller tomträtt till sådan fastighet tillstyrker inspektionen utredningens förslag till redovisnings­gränser.

Den fria sektorn

Inspektionen tillstyrker utredningens förslag atl den fria sektorn (av för­säkringsfonden för tvä försäkringar) vidgas från 10 proceni till 20 procent. 1 yttrandet år 1965 över ett förslag från försäkringsbolagens sida om friare placeringsregler tillstyrkte inspektionen ett motsvarande förslag. Inspek­tionen anförde att vid en liberalisering av försäkringsrörelselagens kapital­placeringsregler del är lämpligt att gå fram på den vägen all man - med bi-behällande av stränga soliditetskrav inom en stor bunden sektor - ökar den fria sektom och skaffar sig erfarenhet härav.

Försäkringsbolagens faktiska placeringspolitik har varit mer restriktiv än vad placeringsreglerna föreskriver. Den fria sektom har endast utnytt­jats till drygt en tredjedel. Resten av utrymmet i den fria sektom utgörs så­lunda av sådana lillgångar som är föreskrivna för den bundna sektorn. Av-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3

202

vikelserna mellan bolagen är dock stora och det finns bolag som utnyttjat fri sektor till nära 80% och mer.

De värdehandlingar som motsvarar försäkringsfonden för livförsäkring­ar och för vilken försäkringsrörelselagens kapitalplaceringsbestämmelser gäller, skall vara pantsatta lör försäkringstagarnas räkning. Vid sidan om försäkringsfonden för livförsäkringar har livförsäkringsbolagen även andra fonder frärast överskottsfonder, de s. k. fria fonderna. Dessa andra fonder, lör vilka panlsättningsskyldighet ej föreligger, får placeras fritt, sålunda även i aktier. Den fria sektom av försäkringsfonden för fivförsäkringar har hittills inte fått placeras i aktier.

En konsekvens av en vidgning av den fria seklorn från 10 proceni lill 20 procent är att bolagens möjligheter lill placeringar i fastigheter och lån till den del den formella säkerheten inle uppfyller kraven för placering i bun­den sektor ökar utan atl konkurrensen med aklier i de fria fonderna behö­ver skärpas. Genom den avlastning av de fria fonderna som därmed möjlig­göres skapas sålunda en avsevärd lättnad för bolagen vad gäller aktieplace­ring. Della är fallet även om den fria sektorn av försäkringsfonden ej skulle öppnas för aktier.

Möjligheten att placera de fria fondema m. m. i aktier har hiltills utnytt­jats i relativt begränsad omfattning. Detta visas i nedanstående tablå som visar läget ultimo 1976:

Liv-och sjukförsäkringsbolagen ull 1976

 

 

(1)

(2)

(3)

(4)

 

Erfordedig

Tillgångar,

Härav

(3)1

 

pantsättning

för vilka.

aktier

%av

 

mkr.

pantsättnings-skyldighet ej föreligger mkr.

mkr

(2)

Skandia Liv

8 300

2235

512

23

Trygg

6652

1367

480

35

Valand

1640

537

81

15

Folksam liv

1149

SS

0

0

Liv-Göta

644

102

17

17

SPP

\3 591

3620

479

13

Samtliga liv-

 

 

 

 

och sjukför-

 

 

 

 

säkringsbolag

36 397

8 751

1656

19

Av tablån ovan framgår atl ett mycket stort kvarstående utrymme för aktieplacering finns inom del område, för vilket panlsättningsskyldighet ej föreligger. Utrymmet för aktieplacering hade i genomsnitt utnyttjats till c:a en femtedel (19%). Bokförda värdel av liv- och sjukförsäkringsbolagens aktier var 1,7 miljarder kronor. Försäkringsrörelselagens regler hade så­lunda teoretiskt medgivit aktieplacering med ytteriigare c:a 7 miljarder kronor. 1 praktiken hardock denna placeringsmöjlighet varil beskuren ge­nom riksbankens kraftigt verkande placeringsrekommendationer.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               203

Av tablån framgår även att 20 procent av erforderiig pantsätining (den föreslagna nya fria seklorn) motsvarade ett värde av 7,3 miljarder kronor ull 1976.

Mellan de säkerhetssynpunkter som följer av försäkringsrörelselagens soliditetsprincip och de synpunkter kapitalmarknadsulredningen främsi haft att företräda finner inspektionen en rimlig kompromiss vara, alt man vidgar den fria sektom frän 10 procent lill 20 procent utan atl samtidigt som en nyhet införa aktieplacering i denna sektor. Som framgår av vad ovan sagts kommer redan vidgningen av den fria sektorn att medföra lätt­nader för bolagen även vad avser aktieplaceringen. Med hänsyn till det ut­rymme för aktieplaceringar som enligt ovan de fria fondema erbjuder kom­mer även med denna lösning under överskådlig tid bolagens önskemål om aktieplacering att kunna tillgodoses utan hinder av kapitalplaceringsreg­lerna i FL274§.

Skulle mol inspektionens avstyrkande den fria sektorn av försäkrings­fonden öppnas för aktier bör en begränsning ske lill sådana aktier som är föremål för notering på fondbörs inom riket. För den praktiska kontrollen av redovisningen av försäkringsfond måste fortlöpande tillgång till mark­nadsvärden finnas. Detta kräver ett tillägg till utredningens förslag till lag­text.

Höjningen av andels- och rösteialsgränsen från 5 proceni till 10 procent (FL336§).

Utredningen anser att med en ökning av tillätet aktieinnehav i ett och samma aktiebolag bör förenas ett aktivt ägaransvar till skydd även av för­säkringsbolagets intressen. Försäkringsbolagen bör icke uppfatta sig en­dast som passiva kapitalplacerare.

Vad beträffar tillämpningen av en begränsningsregel av detta slag erinrar ulredningen om stadgandet i FL 336 § att om ett försäkringsbolag tillhör koncern begränsningsregeln skall gälla koncernen. Alla försäkringsbolag som är med varandra sålunda förenade att de inbördes är moder- och dot­terbolag eller dotterbolag till samma moderbolag belecknas i FL 333 § som koncernbolag. - Inspektionen vill i detta sammanhang också erinra om atl en kommitté bestående av företrädare för inspektionen och försäkringsbo­lagen i november 1975 lagt fram förslag till ny försäkringsredovisning m.m, (överlämnat av inspektionen 1976-10-13 till finansdepartementet). Kommittén har därvid föreslagit ett nytt koncernbegrepp (jämför FL 333 S) innebärande att inte endast svenska försäkringsbolag utan också all­männa aktiebolag, ekonomiska föreningar, utländska försäkringsbolag och andra svenska eller utländska företag omfattas av koncernbegreppet.

Härutöver vill inspektionen i sammanhanget framhålla atl inspektionen vid lillämpningen av FL 336 § hittills som koncembolag betraktat även för­säkringsbolag ingående i företagsgrupp som utan att vara koncern i lagens mening har gemensam administration och företagsledning (exempelvis Trygg och Hansa, resp. Folksam liv och Folksam sak). Inspektionen förut­sätter att detsamma bör gälla även vid en eventuell ändring av fempro­centsregeln. Inspekiionen föreslår inte i detta sammanhang någon lagänd­ring men anser all del vore önskvärl med ell ullalande från statsmakternas sida till slöd för denna tillämpning.

Vad beträffar själva huvudfrågan, nämligen utredningens förslag atl höja den gällande andels- och rösteialsgränsen från 5 procent lill 10 proceni vill inspektionen understryka, att de synpunkier som i denna fråga utvecklas

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                204

av ledamolen Lars Wohlin i en reservation mot förslaget på sid. 761 och 762
måste tillmätas stor tyngd.- .

Inspektionen, som starkt vill understryka behovet av riskspridning när försäkringstagarnas sparmedel placeras, finner atl de synpunkter som an­förts i Wohfins reservation mot förslaget sammanfaller med de synpunkter inspekiionen främsi har alt förelräda. Inspektionen anser sålunda all nå­gon höjning av andels- och röstetalsgränsen i FL 336 § ej bör ske och åbe­ropar därvid främst utredningens eget uttalande att ett ökat engagemang i annan verksamhet bör vara en konsekvens för försäkringsbolagen av ett ökal aktieinnehav.

Om man emellertid tillmäter de av utredningen framförda synpunkterna till förmån för förslaget störte betydelse bör höjningen av andels- och rös­teialsgränsen enligt inspektionens mening vara avsevärt mindre än i ulred­ningens förslag.

Inspektionen vill betona vikten av att ledningama för försäkringsbola­gen koncentrerar sig på den i dagens hårda marknad svåra uppgiften att driva försäkringsrörelse med beaktande av högt ställda krav på soliditet och skälighet, produktutformning, skadereglering och konsumentinforma­tion. 1 detla läge framstår det inte som önskvärt att försäkringsbolagen skulle behöva bygga upp en organisation för att bevaka och engagera sig i den verksamhet som företag pä helt andra områden bedriver.

Sammanfattning

Försäkringsinspektionen tillstyrker utredningens förslag till ändringar i försäkringsrörelselagen, FL, med följande undantag:

1   När det i 274 § gäller redovisningsgränsen för placering inom den bundna sektom av försäkringsfonden av lån med säkerhet genom inteck­ning i industrifastighet eller tomträtt till sådan fastighet bör gränsen vara 50 proceni av del uppskattade värdet.

2   Försäkringsinspektionen tillstyrker en vidgning i 274 § av den fria sek­torn av försäkringsfonden från 10 procent till 20 procent, men anser att gäl­lande restriktion beträffande placering i aktier bör kvarstå. Om den fria sektorn skall öppnas för aktier, bör en begränsning ske till aklier noterade på svensk fondbörs.

3   Försäkringsinspektionen anser atl en höjning av andels- och röstetals-gränsen i 336 § ej bör göras. Om en höjning görs bör den vara avsevärt mindre än i utredningens förslag.

6.3 Länsstyrelsen i Östergötlands län (reservation)

Två ledamöter (Strindberg och Thermaenius) inom länsstyrelsen i Ös­tergötlands län, som har förklarat sig genereUt inte ha några invändningar mot utredningens förslag, reserverade sig till förmån för utredningsleda­moten Wohlins reservation att försäkringsbolagens rätt till aklieplacering bör ligga kvar på högst 5% av röstetalet i varje enskilt bolag.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               205

6.4 Länsstyrelsen i Kalmar län

Länsstyrelsen vill---- avstyrka utredningens förslag om vidgad rätl

för försäkringsbolagen att förvärva aktier. Näringslivets behov av riskvil­ligt kapital bör tillgodoses i andra former än genom ökad koncentration av aklieägandel till de stora försäkringsbolagen.

6.5 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Länsstyrelsen anser, att det finns skäl atl vidga ramen för försäkringsbo­lagens placeringar i aktier och obligationer. Länsstyrelsen tillstyrker där­för utredningens förslag i dessa hänseenden.

6.6 Länsstyrelsen i Västerbottens län

För försäkringsbolagens del föreslås en liberalisering av lagstiftningen, som ger bolagen ökade möjligheter alt utnyttja sina fonder för aktieplace­ringar. Samtidigt föreslås alt maximigränsen för innehav av aktier i ett fö­retag höjs från 5% till 10% av röstetalet.

Enligt företrädare för länets näringsliv kan den föreslagna höjningen av maximigränsen leda till en icke önskvärd maktkoncentration, då en aktie­ägare, som kontrollerar 10% av röstetalet i ett börsnoterat förelag, kan ut­öva ett avgörande inflytande på verksamheten. Vid sin analys av försäk­ringsbolagens verksamhet har emellertid ulredningen ej funnit att dessa på ett otillbörligt sätt skulle ha utnyttjat sitt redan nu stora inflytande. Med hänsyn härtill och de uppenbara fördelama i övrigt vill länsstyrelsen ej motsätta sig all utredningens förslag genomförs. Dock förutsätts att effek­terna noggrant följs upp.

6.7 Fullmäktige i Sveriges riksbank

Fullmäktige delar utredningens synpunkter vad belräffar försäkringsbo­lagens placeringsmöjligheter. Fullmäktige vill dock här erinra om att för­säkringsrörelselagen främsi tillgodoser krav beträffande placeringars sä­kerhet medan kredilallokeringsaspekler visserligen berörs men inle får nå­gon framträdande plats. Försäkringsbolagens möjligheter att placera i bankobligationer utgör ett exempel. Obligationernas säkerhet berättigar att de skall få räknas som fondgilla placeringar enligt lagen. Ur kreditallo-keringssynpunkt framstår det däremot som ingalunda givet att bankema skall svara för förmedlingen av försäkringsbolagens kreditulbud.

I enlighet med försäkringsbolagens önskemål förordar utredningen en övergäng från taxeringsvärden till uppskatlningsvärden som underlag för redovisning av tillgångar i den bundna resp, den fria sektorn av ett bolags placeringar, Fullmäklige instämmer med de argument som framförts i för­slaget, innebärande att tillgångar redovisas enligt mera realistiska och av marknaden accepterade principer. Utredningen föreslåralt lån mot inieck-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                206

ning i såväl industrifastigheter som bostads-, kontors- och affärsfastigheler skall fä redovisas i bundna sektorn upp lill 60% av uppskattningsvärdet -med en specialregel för objekt lill statligt bostadslån - mot tidigare 2/3 resp. 4/5 av taxeringsvärdet.

Enligt fullmäktiges bedömning innebär en övergång till uppskattnings­värden som redovisningsunderlag och de av utredningen föreslagna säker­hetslägen grundade på dessa uppskatlningsvärden att soliditelskravet blir väl tillgodosett. Fullmäktige förutsätter dock att del större risklagande som är förenal med belåning av industrifastigheter, i synnerhet sådana som på grund av sitl läge eller beskaffenhet saknar alternativa användningsmöj­ligheter, kommer alt återspeglas när uppskattningsvärdena för dessa fas­tigheter fastslälles.

Fullmäklige tillstyrker utredningens förslag all vidga den fria sektorn till alt omfatta ell belopp motsvarande 1/5 av försäkringsfonden. Minskningen i den formella soliditeten som denna ändring innebär motsvaras med all sannolikhet, som utredningen ocksä framhåller, inte av någon lika omfat­lande sänkning av den reella soliditeten. Det vidgade utrymmet ger försäk­ringsbolagen i princip möjligheter att öka avkastningen. Fullmäktige vill dock erinra orn alt möjlighelerna för försäkringsbolagen att uinyttja det ut­rymme som föreligger enligt lagen om försäkringsrörelse kan behöva be­gränsas med kreditpolitiska medel.

Utredningen har också klart visat att tillförseln av riskvilligt kapital till företagen behöver öka. I en aktiemarknad som huvudsakligen utgörs av in­stitutionella placerare kan försäkringsbolagen komma att svara för en be­tydande andel av utbudet och utredningen anger tre olika vägar för att främja bolagens möjligheter att placera i aklier.

Genom vidgningen av den fria sektom, som tillsammans med den bund­na sektorn motsvarar försäkringsfonden, ökas bolagens möjligheter att ut­nyttja de s. k. överskottsfondema lill placering i bl. a. aktier. Detta innebär en icke oväsentlig ökning av placeringsutryramet för detta tillgångsslag.

Därtill kommer att utredningen föreslår avskaffande av förbudet atl låta aktier, som enda i lagen angivna lillgångsslag, ingå i den fria sektorn. Ut­redningen menar att det knappast är befogat all betrakta aklier som ett till­gångsslag förenat med väsentligt större risker än övriga placeringar. Full­mäktige inslämmer med utredningens bedömning att sett i ett längre tids­perspektiv, och med den bredd och differentiering som försäkringsbolag som stora placerare kan åstadkomma, kan aktier visa sig vara en placering som kombinerar god avkastning med god säkerhet. Man bör dock upp­märksamma en annan konsekvens av all aktier inkluderas i den fria sek­lorn. Det skulle nämligen enligt fullmäktige leda till en mycket mer bety­dande ökning av försäkringsbolagens aklieplaceringsutrymrae än vad som torde erfordras med hänsyn lill utvecklingen under överskådlig tid. Det kan däriör vara befogat alt uppskjuta en ändring av lagen på denna punkt till dess erfarenheter har vunnits av den större aktieförvaltning som försäk­ringsbolagen, även ulan denna ändring, kan komraa att svara för.

Utredningens iredje förslag i syfte att fräraja försäkringsbolagens aktie-placeringar är att vidga rösträttsgränsen från 5 till 10%. Begränsningen har införts i lagen med hänsyn lill det risktagande som är förenat raed aktiepla­ceringar, men har även sammanfallit med en förhållandevis passiv aktie­förvaltning från försäkringsbolagens sida. Utredningen har enligt fullmäk­tiges mening anfört vägande argument för en vidgning av röslrättsgränsen.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               207

Om försäkringsbolagen skall svara för en stor del av de framtida aktieför­värven är del av vikt att deras förmåga att deltaga i framtida nyemissioner inte begränsas lill vad som är förenligt med de nuvarande rösträttsbestäm-melsema.

Fullmäktige är sålunda beredda atl acceptera en vidgning av rösträtts­gränsen även om en av konsekvenserna, som utredningen också nämner, skulle vara den att ett större aktieinnehav i ett bolag inte bara kan utan även bör ge försäkringsbolagen ett ökat inflytande. Utredningen ser ett så­dant inflytande som en naturiig och nödvändig konsekvens av ett ökat ägaransvar. Fullmäklige förutsätter att tillsynsmyndigheten får vaka över atl försäkringsbofagens totala engagemang i de bolag vars aktier de äger står i rimlig proportion till deras totala resurser.

6.8 Fullmäktige i riksgäldskontoret

Fullmäktige tillslyrker de av ulredningen föreslagna förändringama i placeringsreglerna för försäkringsinrättningar.

6.9 Svenska bankföreningen

Utredningen föreslår beträffande försäkringsbolagens placeringsregler aU den s. k. fria sektom utvidgas frän för närvarande 10 till 20 procent av försäkringsfonden, alt restriktionen beträffande aklieplaceringama inom den fria sektorn avskaffas, atl försäkringsbolagens rätt att placera i aktier vidgas till en andels- och rösietalsgräns av 10 procent och att försäkrings­bolagen också får rätt att förvärva obligationer utgivna av andra företag än industriföretag.

Bankföreningen tillstyrker förslagen. Beträffande försäkringsbolagens rält atl placera i aktier anser bankföreningen att en liknande dispensmöjlig­het, som ovan diskuterats beträffande fjärde AP-fonden, borde övervägas.

Utredningen föreslår, att försäkringsbolagens rätt att förvärva andelar i akiiefond skall vara beroende av försäkringsinspektionens tillstånd. Bank­föreningen kan instämma i detta men vill tillägga, att sådana tillstånd nor­mall bör kunna ges i synnerhei för mindre försäkringsbolag. För denna ka­tegori kan det nämligen vara av intresse att kunna göra sådana placeringar.

6.10 Svenska sparbanksföreningen m.fl.

Vi har inget att erinra mol de förslag som ulredningen har om föränd­ringar av försäkringsbolagens bestämmelser.

6.11 Sveriges föreningsbankers förbund

Förbundel tillstyrker utredningens förslag att försäkringsbolagens aktie­innehav sätts lill högst 10% av röstetalet i varje enskilt bolag.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                208

6.12 Svenska försäkring,sbolags riksförbund

Livförsäkringssparandet har sedan flera decennier engagerats för fram­för allt bostadsmarknadens och statens kapitalförsörjning. Visserligen har livförsäkringsbolagen av tradilion och långt före den styrning Riksbanken numera regelmässigt utövar haft bostadsmarknaden som sin främsta och naturliga placeringsseklor. Genom tvånget för försäkringsbolagen atl förse bostadssektorn och staten med vissl angivel kapital har emellertid ränle-strukturen kommit alt påverkas i en för livförsäkringsspararna negativ riktning. Allt nominellt sparande drabbas av inflationsförlusier.

Livförsäkringsspararna har emeilertid genom nämnda administrativa reglering drabbats extra hårt genom att bolagen inle kunnat erhålla mark­nadsmässig ränta på sina placeringar. Inflationsförluster blir givetvis ytter­ligare kännbara när det är fråga om ett långsiktigt och bundet sparande. Ål­ders- och efterlevandeförmäner kan visa sig vara av väsentligt lägre värde än vad spararna borde ha haft rätt atl förvänta sig.

1 detta sammanhang finner riksförbundet angeläget framhålla att vad riksförbundet i denna del av sitt yllrande diskuterar i fräga om livförsäk­ringsbolagen även har betydelse för skadeförsäkringsbolagen. Den icke marknadsmässiga räntestrukturen och inflationsutvecklingen har ett starkt inflytande på dessa försäkringsbolags och deras försäkringstagares ekono­mi. Framför allt är skadekostnaderna, som är dominerande på skadeför­säkringsbolagens utgiftssida, dels inflalionss'yrda, dels påverkade av en under vissa tider starkt ökande skadevolym. Skadeförsäkringsbolagen be­höver för att möta utvecklingen såväl pä skadevolymsidan som på infla­tionssidan en tillräcklig konsolideringsgrad. Konsolideringsutvecklingen har under senare år inte varit tillfredsställande. Om inte bolagen skall be­höva höja premiema till för försäkringstagarna oacceptabel nivä, måste de kunna handha sina placeringar så alt däri ingår realvärden såsom fastighe­ter och aklier och atl placeringama även i övrigi sker mot marknadsmässi­ga villkor.

För atl återgå till livförsäkringssparandet så är vad riksförbundet ovan anförl om inflationsförlusier för livförsäkringsspararna som bekant på in­tet sätl teori utan i högsta grad praktik. Det enskilda livförsäkringssparan­det har härigenom blivit relativt sett mindre attraktivt än tidigare. Den ök­ning som livförsäkringspremierna lotalt visat under senare år faller helt på arbetsmarknadsförsäkringar. Det enskilda livförsäkringssparandet har minskat t.o.m. i absoluta tal. Följaktligen har en mindre kapitalbildning uppkommit än som annars torde ha blivit fallet. Mot detta brukar anföras aU AP-fonden kompenserar bortfallet i del frivilliga sparandet. Detta häv­das också, om än med viss försiktighet, av kapitalmarknadsulredningen.

Ulredningen framhåller att AP-fondens totaleffekt på kapitalbildningen beror på i vilken utsträckning konsumtionen kunnat hållas tillbaka genom medelsindragningen. Att bedöma AP-fondens verkliga effekt i det hänse­endet är svårt, eftersom variablerna är många och deras inbördes förhål­lande komplext. Sett från de enskilda medborgamas synpunkt torde dock inle uppbyggandet av AP-fonden uppfattas som en del av deras inkomster. För de enskilda inkomstlagama framslår nettolönens storlek som viktigast och den styr alltmer kraven på inkomstökningar. 1 det hänseendet har upp­byggandet av AP-fonden inte i nämnvärd grad inneburit att konsumtionen hållits tillbaka. Snarare kan del finnas risk föratt avgiftema lill AP-fonden

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                        209

bidragit lill sådana kostnadsökningar som i sin tur framkallat krav på öka­de bruttoinkomster.

Under alla omständigheter är det enligt riksförbundets mening så att sparande av den typ, som AP-fonden utgör, aldrig kan kompensera bortfall i det enskilda, frivilliga sparandel. Detla frivilliga sparande ger nämligen aldrig upphov till kompensationskrav från spararnas sida utan medför en direkt minskning av konsumtionen och ökar därmed utrymmei för invesle­ringar ulan alt samtidigt ge inflalionseffekter. Det borde däriör vara för samhället högsl angelägel atl slimulera kapitalbildningen denna väg. säväl genom direkta sparstimulansätgärder som genom att ge det samlade spa­randet rält till bästa möjliga avkastning.

1 avsnittet "Allokeringspolitiken" har ulredningen bl.a. diskuterat rå­
dande teknik för beskattning av kapitalinkomster. Vad där sägs förtjänar
au starkt understrykas. Beskattningen av kapitalinkomster och förmögen­
het beaktar inle den samhällsnytta det sparande gör som bygger upp en ka­
pitalmarknad. 1 åtminstone ett decennium har man varit medveten om det­
ta och om det mindre tillfiedssiällande i att det improduktiva sparandet i
form av köp av t.ex. diamanter, konst och anlikviteter alltmer breder ut
sig. En väg ut ur detta är av många skäl knappast alt söka beskatta sådana
förvärv. 1 stället bör man stimulera del samhällsnytiiga sparandet eller i
vart läll inle successivt försämra dess villkor. Tvärtemot detta har i stället
inte minsl livförsäkringsspaiandei just under de senasle tio åren begrän­
sats genom åtstramade skatteregler. Detta blir så mycket mera framträdan­
de vid tanke på att det för stimulans av livförsäkringssparandet avsedda
försäkringsavdraget varit olörändrat (250 kr. för ensamstående och 500 kr.
för gifta och därmed jämslällda) alltsedan 1963. Riksförbundet har närmare
kommenterat det otillfredsställande häri i remissyttrande över lönspar­
utredningens betänkande ""Ökat lönsparande'" (DsE 1978:1). Bl. a. av vad
som uttalats angående försäkringsavdragei i proposition 1977/78:165 om
värdesäkert lönsparande utgår riksförbundei från att frågan om justering
av försäkringsavdragei i en nära framtid kommer upp till övervägande i
samband med behandlingen av 1972 års skatleutrednings belänkande
""Översyn av skattesystemet"" (SOU 1977:91).
------ (Se avsnitt 1.10)

1 avsnitt ""Försäkringsbolagen och enskilda försäkringssystem"" föreslår utredningen i huvudsak sådan ändring i 274 S lagen om försäkringsrörelse (FL)all den s. k. fria sektom vidgas frän 10 till 20% av försäkringsfonden, all redovisning av aklier får ske inom den fria seklorn, (irr reverslån till kreditaktiebolag och obligationer utgivna av alla slags företag får anses fondgilla samt alt placering i inleckningslån skall ske med ledning av upp­skatlningsvärden i stället för taxeringsvärden.

Riksförbundet tillstyrker de föreslagna ändringarna i 274 § FL men mås­te dock konstatera att dessa liberaliseringar i mycket blir verkningslösa så länge försäkringsbolagen åläggs att uppfylla omfattande placeringskvoler.

Riksförbundet tillstyrker ändringen i 336 § FL. I fråga om begreppei ""aktivt ägaransvar" lår riksförbundet anföra följande, varvid förbundet anser, att huvudsakligen samma synpunkter gör sig gällande beträffande den fjärde AP-londen.

Det förtjänar i della sammanhang påpekas, atl försäkringsbolagen har atl driva sin placeringsverksamhet med beaktande av försäkringstagarnas intressen. Om därvid placering sker i aktier, är det självklart att försäk­ringsbolagen med stor uppmärksamhet skall följa utvecklingen av de före-

14    Riksdagen 1978179. I saml. Nr 165. Bilaga 3

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               210

lag i vilka aktier innehas. Ä andra sidan skall försäkringsbolag enligt lagen om försäkringsrörelse i princip inte driva annan verksamhei än försäk­ringsrörelse. Riksförbundet anseremellertid inte, att ett bevakande av för­säkringstagarnas inlressen i egenskap av aktieägare behöver kollidera med försäkringslagens nyss angivna princip. Vad som är bra för de företag där aktier innehas, är sannolikt regelmässigt också bra för försäkringslagama och vice versa.

Ett utökat aktieägande medför givelvis också ett utökat ansvar i förhål­lande såväl till försäkringstagarna som lill de berörda aktiebolagen. Det an­kommer därför på försäkringsbolagen att noga uppmärksamma i vilken mån ett vidgat aktieinnehav kräver en anpassning av deras arbetsformer.

Utredningen har avstått från alt ta ställning till frågan om avskaffande av regeln om pantsättning av säkerheter för lån redovisade inom försäkrings­fonden.

Riksförbundei vidhåller emellerlid sin önskan om atl panisäiiningen av­skaffas. Som förbundel och Folksam i sin av utredningen åberopade skri­velse 1972 till regeringen med utförlig motivering framhållit skapar pant­sättningen endast administrativa besvär och kostnader utan att ha någon reell betydelse för försäkringslagama.

Kapitalmarknadsulredningen konsiaterar (sid. 530) alt försäkringsbola­gen gör en betydande insats vid förvaltningen av egna fastigheter. Samti­digt uttalar utredningen atl den betraktar det sora en viktig uppgift för bola­gen alt verkställa sina placeringar i finansiella tillgångsslag snarare än i eg­na fastigheter. I anslutning härtill anför utredningen: "Försäkringsbola­gens placeringspreferenser inom ramen för liberalare placeringsregler mås­te sålunda avvägas mot önskemålet alt försäkringsbolagens kapital även i fortsättningen kommer att bli disponibelt för placeringar av huvudsakligen långfristig karaktär, exempelvis i obligationer och inteckningslån till före­tag med fullgod säkerhet, men även i aktier."

Riksförbundei vill i della sammanhang understryka atl försäkringsbola­gen i sin placeringsverksamhet har att förvalta försäkringssparamas medel på för dem bästa sätt inom ramen för de placeringsregler som anges i lagen om försäkringsrörelse. Spararnas intressen främjas härvid genom en ba­lansering av placeringarna mellan skilda typer av tillgångar, dvs. mellan sådana som äger ett visst drag av värdebeständighet, främst fastigheter men också i någon mån aktier, och finansiella lillgångar såsom lån och ob­ligationer. Utredningens uppfattning att det är angeläget att placeringama sker i finansiella lillgångar snarare än i egna fastigheter strider uppenbarli­gen mol försäkringssparamas behov av och önskemål om en differentierad placering av sina sparmedel. Skulle utredningens tankegång fuUföljas i prakiiken skulle den leda lill all den redan nu blygsamma, relativa andelen av försäkringsbolagens placeringar, som utgörs av fastigheter, skulle sjun­ka ytterligare. På sikt skulle därmed försäkringssparamas medel i realite­ten komma att vara placerade i en portfölj huvudsakligen bestående av fi­nansiella tillgångar. Vilka påtagliga risker detta innebär i synnerhet i lider av inflation är allmänt känt. Härtill kan den reflektionen knytas att det ur de inlressen som kapitalmarknadsutredningen haft atl tillgodose inte torde ha någon som helst betydelse om försäkringsbolagen årligen placerar ett visst antal millioner i egna fastigheter eller om försäkringsbolagen dispone­rar motsvarande belopp för köp av obligationer i hypoteksinstilut. Hypo­teksinstituten lånar ju i sin lur ul dessa belopp för finansiering av fastighe­ter som då försäkringsbolagen lika gäma kunde förvärva direkt för egen

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               211

räkning och därmed kunde tillgodogöra försäkringstagarna värdestegring­en. På denna punkt kan riksförbundet ej inse logiken i utredningens reso­nemang.

6.13 Folksam

Under senare år har beskattningsreglerna för livsförsäkringssparande skärpts. Försäkringsavdraget (500 kr. för gifta och 250 kr. för ensamslåen­de) har varit oförändrat sedan 1963. Tiden borde nu vara inne för all dessa beskattningsregler mjukas upp, vilkel utan tvekan skulle bidra till ett ökat långfristigt livförsäkringssparande. Folksam uttrycker den förhoppningen att då 1972 års skatteutrednings betänkande ""Översyn av skattesystemet"" behandlas uppmärksamhelen riktas på ovan nämnda förhållande, så att be­skattningsreglerna utformas inte bara utifrån fördelningspolitiska avvägan­den utan också utifrän nödvändigheten av ett ökal försäkringssparande.

Utredningen föreslår vissa modifieringar i bestämmelsema i 274 §. För­slaget innebär en liberalisering av placeringsreglerna. Utredningen anser för sin del atl denna liberalisering inte behöver innebära att kravel pä för­säkringsbolagens soliditet eftersattes. Folksam kan instämma i denna upp­fattning.

Folksam ser de föreslagna förändringarna som steg i rätt riktning dvs. mot en liberalisering som ger möjligheter till högsta möjliga avkastning utan att kraven pä säkerhet äventyras. Under förutsättning att vid nuva­rande styrning genom placeringskvoter lill prioriterade områden hänsyn tas till en fri marknadsprisbildning kan den föreslagna liberaliseringen av placeringsreglema leda till en högre avkaslning av försäkringstagarnas sparmedel.

Karaktären av ränterekommendationen som i stor utsträckning får sin prägel av Riksbankens tolkningar borde kanske ändras mot en större rörel­sefrihet där marknadskrafterna från tid till annan kunde tillåtas påverka räntan mera än nu.

Utredningens molivering lill alt redovisningsgränsen för lån inom den bundna sektorn av försäkringsfonden fastställes till 60 % av uppskattnings­värdet på grund av alt detta uppskaltningsvärde ligger över taxeringsvär­det är inkonsekvent. Eftersom uppskattningsvärdel återspeglar kredilvär­digheten dvs. förmågan att betala amortering och ränta bättre än taxerings­värdet kan nuvarande gräns på 75% inle innebära en siörre kreditrisk än när taxeringsvärdet användes som bas för beräkningen av säkerhetsläget. I principen att använda uppskatlningsvärdet ligger nämligen möjlighelen och kravet att i varje enskilt fall fastställa ett belåningsvärde som kan kom­ma att ligga antingen över eller under taxeringsvärdet. Allt beror på fastig-helens avkastning och skick.

Folksam hälsar med tillfredsställelse det vidgade placeringsulrymmet för placering i aktier som förslaget innebär. Folksam delar inte den av ut­redningen framförda åsikten aU del är viktigt att försäkringsbolagen place­rar i finansiella tillgångar snarare än i egna fastigheter. Med ett sådani be­traktelsesätt har man inle satt försäkringssparamas preferenser i högsätet. En förstärkning av kapitalmarknaden till fördel för andra fastighetsägare än försäkringsföretagen sättes då framför ambitionen att söka högsta möjli­ga förräntning av del av försäkringsföretagen förvaltade kapitalel. Del är

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               212

svårt all se föidelarnii i all försäkringsföretagen enbart skall förse andra fastighetsägare med län i stället för atl själva placera pengar i egna fastig­heter. En kombinalion av olika krcdilslag i vilken bl. a. ingår egna fastighe­ter är nödvändig i ett försäkringsbolags placeringsverksamhel.

6.14     LO

LO ställer sig avvisande till förslaget atl utöka försäkringsbolagens rätt att placera i aklier. Försäkringsbolagens aktieplaceringar har hiltills varit av främst passiv kapilalplacerande karaktär. Utredningen förutsätter nu atl en utvidgad rätt att placera upp till 10% av röstetalet i varje bolag bör följas av ell mer aklivi ägaransvar frän bolagens sida. LO ifrågasätter om det kan vara rimligt att försäkringsbolagen som har till huvudsakligt syfte att driva försäkringsrörelse vid sidan om detta skall bygga upp en särskild förelagsförvaltande verksamhet. Detta kan inte anses ligga inom ramen för försäkringsbolagens huvudsakliga syfte. Till detla kommer som lidigare påpekats all utredningens bedömningar på detta avsnitt liksom i övrigt helt bortser fiån krav som bör ställas pä kreditmarknaden ulifrån ekonomisk-demokialiska ulgångspunkier.

Som tidigare framhållits hade del varit angeläget att ulredningens förslag pä olika punkter även hade varil ägnade att bidra till en breddad insyn och inflytande pä kapitalmarknaden. Närdet gäller förslaget om försäkringsbo­lagens utökade räll lill placeringar i varje enskilt företag är det dock sna­rast fråga om motsatta effekter.

6.15    TCO

En väsentlig uigångspunki för en diskussion om försäkringsbolagen på kapitalmarknaden är att det privala försäkringssparandets betydelse för kapitalmarknaden kan förväntas öka, medan AP-fondens minskar. De be­stämmelser som reglerar försäkringsbolagens placeringsinriktning fårdär­för en central betydelse för utvecklingen på kapitalmarknaden.

Försäkringsbolagens placeringspolilik bestäms i väsentlig utsträckning dels av försäkringsrörelselagen, som kan sägas betona säkerheten i bola­gens placeringar till skydd för försäkringstagarna, dels av kreditpolitisk lagstiftning och de kreditpoliliska riktlinjer och rekommendationer, som utfärdas av riksbanken. Dessa senare rekommendationer har bl. a. tagit sig uuryck i att försäkringsbolagen åtagit sig atl i väsentlig utsträckning för­värva statsobligationer och bostadsobligationer. Inom ramen för gällande säkerhetskrav - som bl. a. innebär att lillgångar som motsvarar förpliktel­ser av specificerat slag skall tillhöra den s.k. försäkringsfonden - och statsmakternas prioriteringsrekommendationer söker försäkringsbolagen maximera avkastningen.

Enligt kapitalmarknadsutredningens bedömning torde gällande bestäm­melser avseende försäkringsbolagens placeringsinrikining ha inneburit en onödigi hög säkerhetsnivå för försäkringstagarna, samtidigt som försäk­ringsbolagens räntabilitet har pressals ned till följd härav. Med utgångs­punkt från denna principinställning diskuteras några tänkbara metoder att liberalisera placeringsbestämmelsema, dock utan avsteg från ett högt ställt säkerhetskrav. De föreslagna liberaliseringarna avses också bidra till en stärkning av marknaden för långfristiga finansiella placeringar.

TCO vill återigen underslryka att utredningen förutsätter att en förstärk­ning av marknaden för långfristigt kapital måsle utformas inom nuvarande

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               213

institutionella ram. Med denna grundläggande förutsättning, som över hu­vud inte tas upp till diskussion, har utredningen inte tagit fasta på den aktu­ella diskussionen om nya former för kapitalförsäkringen. Med beaktande av denna allvariiga brist i betänkandet vill TCO likväl ge sina synpunkier pä vissa av de liberaliseringsåtgärder, som diskuteras i utredningens betän­kande.

Utredningen drar den slutsatsen att försäkringsbolagen i praktiken en­dast delvis har utnyttjat de möjligheter att placera i fasligheter och aklier, som gäller för placeringar inom den fria sektorn och i de fria fonderna. Om placeringsbestämmelserna liberaliseras behöver detta därför inte i sig inne­bära att placeringspolitiken ges en annan inriktning.

Försäkringsbolagen har föreslagit att en sådan liberalisering skulle kun­na nås genom en övergång lill ell s. k. kvolsyslem. Enligt delta system vär­deras olika tillgångsslag alltefter riskens art. Tillgångar med ett litet inslag av risk får, inom ramen för försäkringsfonden, tas upp till ett värde som ligger nära det verkliga värdet, medan för mer riskfyllda placeringar endast en mindre del skulle fä tas upp inom försäkringsfonden. TCO delar utred­ningens uppfattning att någon mer genomgripande förändring av place­ringsbestämmelsema i enlighet med försäkringsbolagens förslag ej bör ske.

TCO förordar i stället, liksom utredningen, alt liberaliseringsåtgärder sökes genom förändringar inom ramen för gällande struktur. Denna inne­bär att försäkringsbolagen mäsle placera medel upp till visst belopp - som beräknas med hänsyn till bolagels förväntade förpliktelser - i särskilt an­givna tillgångsslag (den s. k. försäkringsfonden). Ell belopp motsvarande 10 procent av försäkringsfonden ulgör dock en s. k. fri sektor, där kraven på formella säkerheter inte är fullt sä strikta. Överskottsmedel - de s. k. fria fonderna - får placeras fritt. Endasl medel i de fria fonderna får place­ras i aktier.

Utredningen förordar att den fria sektorn vidgas, från 10 till 20 procent av försäkringsfonden. Delta innebär atl försäkringsbolagens möjligheter till kapitalplacering i enlighet med de krav som ställs pä kapitalmarknaden stärks, utan atl kraven på formell säkerhet åsidosätts i otillbörlig omfatt­ning. Del har också visat sig att de formella säkerhetskrav, som gäller för placeringen inom försäkringsfonden, i praktiken inte varit förenade med större säkerhet i reell mening än för placeringar inom den fria sektorn. En större flexibilitet i försäkringsbolagens placeringspolilik underlättas, vilkel bidrar till en önskvärd differentiering av kreditutbudet. Genom all den fria sektorn vidgas kan en avlastning ske frän de fria fonderna, och den vägen medverka lill ökade möjligheter för försäkringsbolagen att bidra till nä­ringslivets försörjning med riskvilligt kapital. Det är önskvärt att, som ut­redningen understryker, de frigjorda resurserna placeras i finansiella lill­gångar och inte i egna fastigheter, som i icke oväsentlig ulsiräckning skett hittills. TCO tillstyrker därför ulredningens förslag på denna punkt.

TCO delar vidare utredningens uppfattning alt en övergång bör ske från taxeringsvärden till uppskattningsvärden vid fastställande av den gräns till vilken lån mot inleckning i fastighet får redovisas i försäkringsfonden. Ef­tersom uppskatlningsvärden genomsnittligt ligger högre än taxeringsvär­den är det också rimligt att den gräns till vilka lån får redovisas i försäk­ringsfonden sänks. Härigenom åsidosätts icke heller kraven på en tillfreds­ställande säkerhet för placering av tillgångar inom försäkringsfonden. Det kan dock ifrågasättas om uppskattningsvärden tillfredsställande kan göras i fråga om industrifastigheter, då dessa värden i väl sä stor utsträckning be­stäms av den industriella verksamheten och företagets finansiella ställning.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                214

Ulredningen diskuterar frågan om nuvarande begränsningsregel för ak­tieinnehav i enskilt företag, innebärande ett maximall innehav pä 5 proceni av röstvärdet för samtliga aklier bör höjas eller avskaffas. Utredningen förordar att gränsen höjs från 5 lill 10 proceni. Två ledamöter har i separa­ta reservationer uttryckt den uppfattningen att nuvarande femprocents-gräns bör bibehållas. TCO delar av skäl som redovisas nedan reservanter­nas uppfattning.

Utredningen visar all försäkringsbolagen intar en myckel slark ställning som dominerande ägare i flera större börsnoterade banker, investmentbo­lag och produktionsföretag. En dominerande ägarställning synes, enligt ut­redningen, inte ha utnyttjats föratt aktivt påverka företagens skötsel. För­säkringsföretagen har ägnat sig åt passiv kapitalförvaltning.

Det kan inte anses önskvärl atl mer dominerande aklieägare söker un­dandra sig ett aktivt ansvar för företagens ledning. Ett dominerande ägan­de bör följas av ett aktivt ägaransvar. 1 den mån större aktieägare undan­drar sig ett sådant ansvar blir den naturliga konsekvensen att inflytandet för minoritelsposter ökar i motsvarande grad. Del går då icke heller att klarl urskilja de grupperingar, som bör ställas till ansvar för företagets övergripande politik.

Samtidigt kan det dock diskuteras om försäkringsbolag, även vid mer betydande aktieinnehav, aktivt bör söka påverka företagens skötsel. En­ligt TCOs uppfattning är det naturligt att försäkringsbolagen endasl ägnar sig åt passiv kapitalförvaltning. Som påpekas av en av reservanterna gäller enligt försäkringsrörelselagen atl försäkringsbolagen i princip inte färdriva annan rörelse än försäkringsrörelse. Del kan starkt ifrägasätlas om inte en utveckling där försäkringsbolagen påtar sig ett sådant aklivi ägaransvar skulle strida mot gällande grundsatser i lagstiftningen. En olycklig sam­manblandning av försäkringsrörelse med annan verksamhet med lojalitets­konflikter som en länkbar konsekvens skulle kunna bli följden. En höjning till 10 procent skulle innebära all konflikten mellan de krav den passiva ka­pitalförvaltningen ställer och de krav som bör ställas på större aktieägare accentueras.

En höjning av gränsen skulle ytterligare kunna bidra till alt anonymisera ägandel i större förelag. Utredningen framhåller visserligen att en höjning av gränsen lorde förutsätta atl försäkringsbolagen påtar sig ett aktivt ägar­ansvar. Några klara indikationer på alt så skulle bli fallet ges dock inte. TCO finner icke heller att en sådan förändring i försäkringsbolagens age­rande skulle vara önskvärd.

Det kan förefalla mindre lämpligt att å ena sidan avstyrka en begräns­ningsregel för fjärde AP-fonden och å den andra ha den uppfattningen alt en begränsningsregel på nuvarande nivå bör bibehållas för försäkringsbo­lagen. Men med hänsyn till att en passiv kapitalförvaltning måste anses mer ändamålsenlig för försäkringsbolagen, medan AP-fondens aktieinne­hav bör vara förenade med ett aktivt ägaransvar blir bilden en annan.

Frågan om en begränsningsregel för försäkringsbolagen måste anses in­rymma betydligt fler dimensioner än tänkta kapitalmarknadseffekter av en sådan utvidgning. Den berör frågor som gäller den framtida ägarstrukturen inom svenskl näringsliv. Frågor av denna karaktär behandlas inom den Mehrska kommittén. Frågor om nuvarande och eventuellt nytillkomman­de institutioners ägande av svenskt näringsliv bör behandlas i ell samman­hang. En eventuell höjning av begränsningsregeln bör därför åtminstone anslå i avvaktan på att nu pågående diskussion om kapitalbildning och for­merna för denna kapitalbildning fullföljts.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               215

En av utgångspunktema för utredningens förslag angående begräns­ningsregeln är att utbudet av riskvilligt kapital behöver höjas. Men della är enligt TCOs uppfattning alltså inte tillräckligt för att en höjning av begräns­ningsregeln skall kunna betraktas som ändamålsenlig. Det förhåller sig också så att försäkringsbolagens utrymme för aktieplaceringar synes vara relativt stort, även inom ramen fören oförändrad begränsningsregel. TCO vill däremot tillstyrka förslaget att aktieinnehav framdeles skall fä räknas som fondgilla placeringar inom den fria sektorn.

Det är väsentligt att svenskt näringsliv karakteriseras av att ägargrupper med olika bakomliggande intressen kan balansera varandra. Frågan om hur denna balans bör utformas, och vilka krav detta släller på olika intres­segruppers aktieinnehav bör behandlas i ett sammanhang. Kapitalmark­nadsutredningen har överhuvud inte behandlal frågan om nya former för kapitalbildning, och med denna uppenbara brisl i belänkandet vore det principielll betänkligt all som isolerad åtgärd föreslå en höjning av be­gränsningsregeln för försäkringsbolag.

TCO delar slutligen utredningens uppfattning alt försäkringsbolagen en­dast med försäkringsinspektionens medgivande får inneha andel i aktie­fond. Dessa fonder fyller genom riskspridning en funktion för småspararna och bör inle utnyttjas av institutionella ägare. Dessa har också genom sin bättre överblick större möjlighel att genom en lämpligt sammansatt aktie­portfölj nå en sådan riskspridning.

6.16    SACO/SR

SACO/SR tillstyrker ulredningens förslag att öka försäkringsbolagens placeringsmöjligheler i aktier genom att den s. k. fria sektorn vidgas frän 10 procent till 20 procent av försäkringsfonden och genom alt restriktio­nerna för akiieplaceringar inom den fria seklorn avskaffas. Även förslaget alt öka gränsen för placering i ett och samma aktiebolag från 5 proceni till högst 10 procent av vinslvärdel tillstyrkes.

SACO/SR instämmer vidare i utredningens konstaterande att ett ökat aktieinnehav hos försäkringsbolagen säväl som hos fjärde AP-fonden även bör medföra ett ökat direkt ansvarstagande som aktieägare. Vissa försikti­ga exempel på detta finns även inom nuvarande ram i frågor som ansetls vara av principielll intresse. Det förtjänar härvid noteras att försäkringsbo­lag, aktiefonder m.fl. institutionella ägare ulomlands ofta framträder be­tydligt öppnare på bolagsstämmorna och inte bara agerar genom köp och försäljning.

6.17     Svenska arbetsgivareföreningen

Det är inte ett otillräckligt sparande eller alt hushållens samlade förmö­genheter skulle vara för små, som utgör den väsentliga grunden till svårig­heterna att placera nyemissioner och den härav föranledda diskussionen om en vidgad rält för försäkringsbolagen att förvärva aktier. Hushållens tillgångar i form av fasligheter -egnahem, fritidshus och andra fasligheter - är omkring tio gånger så stora som hushållens innehav av aklier. Härtill kommer hushållens lillgångar i bankkonton, obligationer m. m. En begrän­sad förändring av hushållens placeringsinriktning skulle innebära en vä­sentlig ökning av näringslivets tillgång på riskvilligt kapital.

En ökning av försäkringsbolagens roll som aktieägare borde således kunna undvikas. Betänkligheterna mot en sådan väg att underlätta närings-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               216

livets försörjning med riskbärande kapital är, mol bakgrund av de syn­punkter på institutionellt och enskilt ägande som framförts inledningsvis, mycket stora.

Som Lars Wohlin framhåller i sin reservation har man - om gränsen för aktieinnehavet i ell och samma bolag höjs från fem lill tio procent - att räkna med att försäkringsbolagen kommer att få ta på sig ett aktivt ägar­ansvar för de berörda bolagen. Försäkringsbolagen skulle Ivingas bygga upp en t)rganisation för att bevaka och engagera sig i de berörda bolagens verksamhet. Det är lämpligare att försäkringsbolagen som hittills är speci­aliserade på försäkringsrörelse och atl kapitalförvaltningen har passiv ka­raktär.

Beskattningens utformning spelar en avgörande roll för hushållens och försäkringsbolagens placeringsinrikining. Ju starkare inflationen är, desto mer framträdande blir skattesystemets brisl på neutralitet.

Vid nuvarande skattesystem kommer, som ovan visats, en utomordent­ligt liten del av den totala ersättningen till det riskbärande kapitalet i före­tagen att utgöra inkomst efter skatt för det enskilda hushållet. Denna effekt dämpas, om det även i Sverige införs ett avräkningssystem av det slag, som alla EG-länder utom ett nu övergått till vid beskattningen av kapitaler­sättningar i näringslivet. Det är dock alt märka alt vid de nuvarande höga svenska marginalskatterna blir verkningama inte lika gynnsamma som i EG-länderna.

De snedvridande effekterna av inflation och beskattning i kombination tenderar alt leda lill ur allmänna synpunkter mindre önskvärd forisaii insti­tutionalisering av aklieägandel, även efter en förbättring av lönsamheten i näringslivet. Ett avräkningssystem av EG-typ i enlighet med Svenska Ar­betsgivareföreningens yrkande i sitl remissvar på förelagsskatlebered­ningens slutbetänkande '"Beskattning av företag"" är ell första nödvändigt villkor för att föreningen skall kunna överväga alt bilräda en höjning av nu gällande femprocentsgräns för försäkringsbolags rätt alt förvärva aklier i ett och samma aktiebolag.

Föreningen tillstyrker förslagen att försäkringsbolagens s. k. fria sektor vidgas från 10% till 20% av försäkringsfonden, atl även aktier får förvär­vas inom denna sektor, samt att försäkringsbolagen också får förvärva andra obligationer än industriobligationer.

6.18 LRF

LRF vill särskilt underslryka vikten av utredningens förslag beträffande de fondgilla placeringarna. Genom förslagen bör även placeringsinrikt­ningen mol fastigheter kunna bytas ut mot flnansiella placeringar, vilket LRF finner betydelsefulla. LRF ställer sig emellertid tveksam till ökningen av fria sektorns placeringar och att restriktionerna beträffande aktieplace­ringar avskaffas. Det bör vara en väsentlig uppgift för försäkringsbolagen atl i likhet med AP-fonden slärka obligationsmarknaden. LRF anser att ut­redningen ej i lillräcklig grad behandlat evenluella konsekvenser för obli­gationsmarknaden genom den föreslagna förändringen, I den händelse att bankobligalioner införs förutsätts att sådana obligationer i likhet med vad belräffar AP-fonden ej kommer all omfatta försäkringsbolagens placering­ar. LRF vill framhålla betydelsen av Riksbankens placeringsrekommenda­tioner, vilket medför att kapitalmarknadsutredningens förslag och övervä­gande beträffande försäkringsbolagens placeringar blir lämligen verknings­lösa.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               217

6.19    KF

KF anser det angeläget att försäkringsbolagen i ökad utsträckning kan bidra lill näringslivets försörjning med riskkapital och tillstyrker därför ut­redningens förslag på denna punkt.

6.20    Sveriges industriförbund och Svenska handelskammarförbundet

Enligt vår mening bör behovet av kapital för placering i aktier i första hand täckas genom utbud från de enskilda hushållen. Utredningen pekar på de förändringar i den rådande skattelagstiftningen och i avkaslningsför-hållandena som måste ske föratt detta utbud skall stimuleras. I andra hand bör privala institutioner och dä bl. a. försäkringsbolagen ges ökade möjlig­heter lill aktieinnehav. Vi anser liksom utredningsmajoriteten att försäk­ringsbolagen har både vilja och kompetens alt åta sig del med ett utökat aktieinnehav ökade ägaransvaret.

Vi tillstyrker därför atl den fria sektorn vidgas från 10% lill 20% av för­säkringsfonden saml att inom denna sektor även aktier får förvärvas. Vidare tillstyrker vi att maximigränsen för aktieinnehav inom varje förelag höjs frän 5% till 10% av röstetalet. Även andra obligationer än industriob­ligationer bör fä förvärvas av försäkringsbolagen.

6.21    SHIO och Familjeföretagens förening

Utredningen har----- bl. a. behandlat framställningar från försäkrings­
bolagen om en vidgning av den s. k. fria sektor, som infördes 1948 som ett
medel att ge försäkringsbolagen möjligheter att förbättra sin räntabilitet
utan att frångå kravet alt huvuddelen av försäkringsfonderna skulle ha
fondgill säkerhet. Organisationerna tillstyrker utredningens förslag atl den
fria sektorn skall vidgas frän 10 lill 20% av försäkringsfonden. Därigenom
bör försäkringsbolagen fä bätire möjligheter att anpassa sina placeringar
lill efterfrägan på kapitalmarknaden.

Organisationema tillstyrker även att försäknngsbolagen skall få öka sitt aktieinnehav inom den fria sektorn från nuvarande rösietalsgräns 5 till 10%. Den föreslagna liberaliseringen ligger i linje med det tidigare till­styrkta förslaget att även tjärde fondstyrelsens aktieinnehav skall kunna uppgå till 10% av röstetalet.

Organisationerna tillstyrker utredningens förslag om en övergång från taxeringsvärden till beskattningsvärden vid redovisning av inteckningar i fasiigheier i försäkringsfonden. Ulredningens förslag om till 60% höjd gräns vid redovisning av industrifastigheter bör stimulera till ökad långiv­ning till induslrin.

6.22    Svenska företagares riksförbund

Behovet av kapital för utveckling och expansion av näringslivet bör i första hand täckas genom sparande i aktier frän de enskilda medborgamas sida. Därefter bör privata institutioner kunna stimuleras till insatser på det­ta omräde. Förbundet noterar därtör med tillfredsslällelse utredningens förslag att medge rätt för försäkringsbolagen att utöka den s. k. fria sektorn från 10 till 20% av försäkringsfonden saml alt denna sektor även får inne­hålla aktier. Dessutom tillslyrker Förbundel att gränsen för aktieinnehavet i varje enskilt förelag höjs från 5 till 10% av röstetalet.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               218

6.23    Styrelsen för Stockholms fondbörs

Styrelsen tillstyrker att fria sektom vidgas från 10%. till 20% av försäk­ringsfonden, att aktier får redovisas även inom fria sektom, och att även andra förelagsobligalioner än industriobligationer får förvärvas. Vidare tillslyrker slyrelsen utredningsmajoritetens förslag att maximigränsen för aktieinnehav i varje företag höjs frän 5% till 10% av röstetalet.

Med anledning av utredningens uttalande att ett ökal aktieinnehav för försäkringsbolagens del bör förenas med eU aktivt ägaransvar anför styrel­sen: Försäkringsbolagens primära uppgift är att förvalta försäkringstagar­nas medel på ett sådant sätl att dessa medel, enligt vad som föieskrivs i la­gen om försäkringsrörelse, erhåller bästa möjliga avkastning. För all full­göra denna uppgift mäsle bolagen även fortsättningsvis kunna göra de pla­ceringar och omplaceringar, som ur rent ekonomiska synpunkter bedöms som lämpliga och rikliga. Om ett ""aktivt ägaransvar"" skulle innebära en begränsning i möjlighetema att göra ekonomiskt lämpliga dispositioner i aktieportföljen, finns risk för all portföljförvaltningen blir inaktiv. En sä­dan förvallning kan negativt påverka börshandeln och minska börsens ef­fektivitet som instrument lör kapitalfördelning.

6.24    Svenska fondhandlareföreningen

Föreningen tillstyrker förslagen att fria sektorn vidgas från 10%'till 20% av försäkringsfonden, alt aklier får förvärvas även inom fria sektorn. Fondhandlareföreningen anser att varje åtgärd som är avsedd att bredda och bevara aktiemarknaden är av stor betydelse. Vidare tillstyrks att maxi­migränsen för aktieinnehav i varje företag höjs frän 5% till 10% av rösteta­let och att även andra företagsobligationer än industriobligationer får för­värvas.

6.25    Sveriges aktiesparares riksförbund

Utförliga skäl lill en ökning av försäkringsbolagens placeringsräll finns redovisade av utredningen. De maktpolitiska aspekier som beskrivs finner Aktiespararna liksom utredningen allvarliga. Risken för missbruk fär dock bedömas som begränsad. Från koncentrationssynpunkt kan det dock ifrå­gasättas om försäkringsbolagen, som redan idag är dominerande ägare i åt­skilliga börsbolag, skall ges vidgade möjligheter till aktieplaceringar. Det tillskott av riskkapital som försäkringsbolagen avses komma alt bidra med i framtiden föresläs i stället ske via aktiesparfonder, t. ex. i samband med det nya lönsparandet. Därvid erhålles också en viss spridning av det insti­tutionella ägandel. Helst ser Aktiespararna att förutsättningarna för aktie­sparandet kunde förbättras markant så atl del ökande behovet av riskkapi­tal i än högre grad kunde tillgodoses via ökat hushällssparande. Aktiespa­rarna föreslär säledes att nuvarande gräns vid högst 5 procents ägarandel i varje bolag bibehålles.

Aktiespararna instämmer i reservation i frågan lämnad av Lars Wohlin.

6.26    Sveriges flnansanalytikers förening

Utredningens förslag atl låta försäkringsbolag placera i aktier i ett och samma företag intill ell belopp motsvarande 10% av rösieialei finner SFF vara välmotiverat. Det främsta skälet härtill äratt många försäkringsbolag

 

Prop. 1978/79:165   Bilaga 3                                                219

är i det närmasle fullplacerade i de attraktivaste papperen vid nu gällande 5%-spärr. Denna begränsning av försäkringsbolagens placeringsregler motverkar en effekliv resursallokering. SFF har förståelse för att olika skäl kan tala för att försäkringsbolagens röstinnehav bör begränsas. Från principiella utgångspunkter (bl. a. krav på välfungerande marknad) fram­står det dock som tveksamt att bara vissa institutionella placerares hand­lingsfrihet skall begränsas speciellt som dessa placerare svarar fören myc­ket stor del av det potenliella utbudet av riskvilligt kapital.

6.27    Svenska kommunförbundet

Bland utredningens uppgifter har ingått atl överväga i vilka former den kommunala upplåningen bör äga rum. Utredningen ftamhåller att del är en vanlig uppfattning bland företrädare för kommunerna att kommunlän för kreditinstituten framslår som mindre attraktiva än lån till förelag. Det finns, enligt styrelsen, en viss risk för att nuvarande svårigheter alt placera kommunlån blir siörre om nedanstående av utredningens förslag genom­förs.

Utiedningen föreslår att försäkringsbolagens s. k. fria sektor vidgas från 10 lill 20 procent av försäkringsfonden och att restriktionen beträffande ak­tieplaceringar inom den fria sektorn avskaffas. Dessa ändringar antas ge försäkringsbolagen bätire möjligheter att anpassa sina placeringar till efter­frågan på kapitalmarknaden och skapar dessutom ett visst utrymme för förbättrad räntabilitet.

Dessa förslag kan, enligt styrelsen, leda till att försäkringsbolagens re­
versutlåning till kommunerna och dess förvärv av kommunobligationer
blir mindre i framliden.---

6.28    Svenska civilekonomröreningen

Vi inslämmer i ulredningens förslag att vidga försäkringsbolagens place­ringsram till att omfatta högst 10% av röstvärdet i ett bolag i stället för lidi­gare endast 5%.

Vi inslämmer vidare i utredningens konstaterande att ett ökat aktiein­nehav hos försäkringsbolagen även bör medföra ett ökat direkt ansvarsta­gande som aktieägare. Vissa försiktiga exempel på detta finns även inom nuvarande ram i frågor som ansetts vara av principiellt intresse. Det förtjä­nar härvid noteras atl försäkringsbolag, aktiefonder m, fl, institutionella ägare utomlands ofta framträder betydligt öppnare på bolagsstämmorna och inte bara agerar genom köp och försäljning,

6.29    Konsumentkooperationens pensionskassa, försäkringsförening (KP)

KP har yttrat sig över de utredningsförslag som gäller understödsför­eningar. I yttrandet berörs i viss mån även allmänna villkor för försäk­ringsverksamhet, se vidare avsniu 9.4.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               220

7   Bankerna

Remissinstanserna släller sig positiva till ulredningens förslag att ban­kerna skall få rätt att ge ut s. k. bankcertifikat - dvs. obligationer med en löptid av högst ett år - och att de nuvarande inskränkningama i bankemas rätt att inneha förlagsbevis skall slopas. Däremot är reaktionen blandad in­för utredningens förslag att bankema bör få rätt att ge ut vanliga långfristi­ga obligationer. En del remissinstanser tillstyrker förslaget medan andra ställer sig tveksamma eller avvisande.

7.1 Bankinspektionen

Utredningen diskuterar frågor om krediters bindning, löptider m. m. mot bakgmnden av bl.a. vissa strukturförhållanden i kreditväsendel. Det är riktigt all bankernas kreditgivning till helt övervägande del är kortfristig i den meningen all länen löper på högsl ell år i sänder eller kan sägas upp lill återbetalning inom denna lid (kortfristiga lån). Belysande för delta är föl­jande uppgifter ull 1977 avseende affärsbankerna. Lån som formellt bun­dits för längre tid än ett år uppgick till 16603 mkr. Lån för vilka den fria sektorn enligt 63 § andra stycket 2, banklagen logs i anspråk utgjorde 9149 mkr. (tillåten volym 39323 mkr.). Bankernas totala utlåning uppgick vid samma tidpunkt till 119000 mkr. (beviljat bei.). Det kan förutsättas att den helt övervägande delen härav är utlåning som reellt sett har längre varak­tighet än ett år. 1 många fall har länen lämnats under förutsättande av löpti­der (t. ex. genom upprättad amorteringsplan) som svarar raot dem som ka­pilalmarknadsinslitut tillämpar. Enligt inspeklionens uppfattning kan nor­malt - bortsett från uppsägning för reglering av amorteringsvillkoren -dessa lån inte sägas upp ensidigt från kreditgivarens sida utan är realiter bundna. Utredningen gör samma konstaterande (s. 589). I den mån lånen lämnals bokföringsskyldiga personer brukar de också redovisas som lång­fristiga lån i boksluten. Att den fria sektom för tidsbundna lån är förhållan­devis ringa utnyttjad tyder på all formelll tidsbundna lån inte skulle nämn­värt efterfrågas inom företagssektorn. Det kan emellertid bero på all lånta­garen i gemen inte känner till skillnaden i formelll avseende mellan de olika slagen av lån. Ytteriigare bör framhållas all formelll korla checkräknings­krediter och revolverande krediter - mer eller mindre utnyttjade - i själva verket i stora delar har permanenl karaktär. Att utlåningen i bankerna i stor utsträckning realiter är tidsbunden möjliggörs av att inlåningen till en betydande del är stabil. Möjlighet alt beakta variationer i inlåningen och likviditetsbehovet finns när del gäller dispositionen av de medel som flyter in i amorteringar.

Man skulle av de här lämnade uppgiftema kunna dra slutsatsen att något behov ej skulle föreligga för bankema av atl kunna i ökad utsträckning ge tidsbundna lån. De nu föreslagna medelsanskaffningsformema (särskilt obligationslånen) ökar emeUertid fömtsättningama alt tidsmässigt balanse­ra in- och utlåning och är också motiverade av ett önskemål att kunna läm­na räntebundna krediter.

Det anförda kan ge anledning väcka frågan om inte bestämmelserna om att bankemas utlåning skall vara kortfristig bör ses över i ljuset av de för­hållanden sora de facto råder. Att en kredit enligt upprättat kreditavtal be­traktas som kortfristig i banklagstiftningens mening men å andra sidan ge-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               221

nom t.ex. upprättad amorteringsplan förutsätts vara långfristig underfor­mer som kan vara rättsligt förpliktande synes inte tilUredsslällande. (Jfr generalklausulen i 36 § avtalslagen.)

Vilka marknadseffekter som en rätt för bankema att ge ut obligationer och bankcertifikat kan medföra kan inte fömtses. Meningen är naturligtvis inte att bankerna skall ta över mellanhandsinslitutens roll och förändra sin verksamhet pä sätt som kan orsaka stömingar institutionellt setl. Angelä­genheten av en balanserad utveckling härvidlag bör understrykas. Givetvis bor inte de av bankema utgivna obligaiionema användas för att finansiera bankernas egna obligationsförvärv. I sammanhanget bör även kostnads­aspekten framhållas. Mellanhandsinstituten kan till skillnad från bankema arbeta med mycket små räntemarginaler. Bankema har stora kapilalan-skaffningskoslnader (kostnader för inlåningsadministration m. m.) och det har hittills inle varit möjligl att relatera räntesatsen för viss utlåning till kostnaden för en motsvarande inlåning/upplåning. Utlåningsräntoma byg­ger på genomsnittliga koslnader för kapitalanskaffningen. Det torde få för­utsättas alt räntan på sådan utläning i bankema som baseras på obliga­tionsuppläning anpassas till kostnaden för jusl denna upplåning och där­med ocksä till kapitalmarknadsinstitutens räntenivåer.

Förlagsbevis

Bankema föreslås få rätl att förvärva förlagsbevis utan begränsning. Som utredningen päpekar är placering i förlagsbevis förenad med stöne risk än blancokredit. I själva verket är förvärv av förlagsbevis detsamma som tillskott av riskkapital till del ifrågavarande företaget och riskmässigt jämförbart med aktieförvärv, medan betr. blancokredit gäller att trygghet för förbindelsens infriande skall föreligga fastän särskild säkerhet ej ställs. En inkonsekvens skulle uppenbarligen komma all föreligga såtillvida som att en lill ett företag lämnad blancokredit belastar det begränsade utrym­met för sådan kredit medan köp av samma företags föriagsbevis skulle kunna ske utan sädan begränsning. Ett liknande förhållande är för handen i dag då kredit mot säkerhet av börsnoterat förlagsbevis i kapitalläcknings­hänseende enligt banklagen betraktas såsom förenad med mindre risk än t. ex. kredit mot borgen av den som givil ut förlagsbevisen. Det äremeller­lid viktigt notera alt del enligt kapitalläckningsbesiämmelserna skall vara fråga om börsnoterat förlagsbevis.

Av det sagda torde följa att vid genomförande av utredningens förslag bankerna själva måste ålägga sig stor restriktivitet när det gäller förvärv av förlagsbevis och att i stort selt endast börsnoterade förlagsbevis bör för­värvas. Tillsynen fär naturligtvis också riktas härpå.

Författningsförslagen

I 54 § slopas förbudet mot förvärv av förlagsbevis. Undanlag från rälten alt förvärva förlagsbevis skall dock gälla enligt 55 § om utgivare är förelag vilkas aktier får förvärvas efter tillstånd av regeringen. Anledningen är att alla slag av tillskott av riskkapital till sådant företag ansetts böra kräva re­geringens medgivande. I och för sig är den uppfattningen välgrundad. Å andra sidan innebär lagförslaget att bank kan förvärva förlagsbevis utgivna av vilkel förelag som helsl utom av sådant företag som avses i 55 § 5., dvs. förelag vars ändamål kan anses gagneligl för bankväsendel eller det all­männa. Tolkat efter orden innebär detta att bank finge före alla förvärv av förlagsbevis förvissa sig om att utgivaren inte är företag av sistnämnt slag.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                222

Punklen 5 bör naturligtvis ges innebörden att där avsett tillståndstvång betr. förlagsbevis endast gäller om banken på grund av regeringens till­stånd förvärvat aktier i det ifrågavarande företagel (utgivaren).

Förslag lill lagtext:

5. efter tillstånd------ saml garantifondbevis, utfärdat av bolag eller fö­
retag som nu nämnts.

Har regeringen lämnal tillstånd till förvärv enligt första stycket erfordras
sådant tillstånd även för förvärv av--- (förlagsbevis).

Motsvarande ändring bör ske i sparbankslagen och jordbrukskassela­gen.

7.2 Banklagsutredningen

Med hänsyn till att banklagsutredningens ledamöter - med undantag av ordföranden - har medverkal i riksbankens, bankinspektionens resp. bankinstitutens remissvar över rubr. betänkande, begränsar utredningen sin granskning till alt avse tekniska frågor.

Förslaget till ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse (BL) föranleder följande påpekande.

Kapitalmarknadsulredningen föreslår att förbudet för bankema att för­värva föriagsbevis slopas. För affärsbankema föreslås dock — i enlighet med vad som f. n. gäller - att förvärv av förlagsbevis som har utgivits av sådant företag som avses i 55 § 5 BL får göras endast med regeringens till­stånd. Bestämmelse härom föreslås intagen i 55 § BL. Från systematiska utgångspunkter synes det riktigare att ta in denna begränsning i rätten till förvärv av förlagsbevis i 54 § BL (bifogat förslag till lagtext uteslutet här).

7.3       Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Utredningens förslag beträffande bankema synes ganska långtgående. Detta gäller särskilt förslaget, att bankema skall få rätt att utge egna obli­gationer och s, k, bankcertifikat. Länsstyrelsen tillstyrker utredningens förslag i dessa hänseenden men vill framhålla angelägenheten av att de nya inlåningsmöjlighetema får en begränsad omfattning, innan erfarenheter vunnits om systemels effeki på kreditmarknaden,

7.4 Fullmäktige i Sveriges riksbank

Fullmäktige instämmer i utredningens förslag att förbudet för bankema
att utge eller garantera obligationer och andra masspapper bör slopas. Olä­
genheter av detla förbud har visat sig vid bankemas deltagande i utlands­
upplåningen. Riksbanken har redan tidigare sökt uppmuntra bankema till
alt ta inifialiv lill en marknad i s. k. bankcerfifikat. 1 fråga om emission av
bankobligalioner på den svenska marknaden viU fullraäktige dock tillägga
följande. I sin diskussion om emission av bankobligationer säger utred­
ningen: ---- (se betänkandet s. 596 fjärde stycket - s, 597 första styc­
ket).

Enligt fullmäktiges mening skulle denna analys ha kunnat drivas något längre. Bankobligationer kan vara ett sätt att binda hushållssparandet på längre tid, och har sålunda uppenbara kreditpolitiska fördelar. Däremot är det osannolikt att det är en effektiv kanal för att i marknadsmässiga former föra medlen vidare till låntagama.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               223

Mera allmänt kan hushållens medel kanaliseras lill kapitalmarknaden på två säll. Dels kan de (vilkel hiuills varit fallet i Sverige) i huvudsak place­ras som bankinlåning. Bankernas placeringar måste sedan anpassas till vad efterfrågestrukturen kräver. Della kan tänkas ske genom bankernas fria val, men svårigheten är i sä fall atl mellan- och långfrisiiga obligationer måste vara lika attraktiva som placeringar för bankerna som dessas egen utlåning. Kanaliseringen genom bankerna passar därför väl om man har en reglerad kredilmarknad där bankernas placeringar styrs av myndighetema föratt åstadkomma ett tillräckligt utbud av långfristig kredit.

Alternativet är en marknad där allmänheten i större utsträckning place­rar direkl i obligationer utgivna av staten, företag eller mellanhandsinsli­lut. Om en marknad av detta slag vunnit mark konkurrerar villkoren på de mera långfrisiiga värdepappersplaceringama med bankemas inlåningsrän­tor. En sådan marknad kan inte styras genom reglering av allmänhetens placeringar utan dessa kommer att påverkas av marknadsmässiga faktorer, t.ex. räntedifferensen mellan placeringar av olika slag.

Det är uppenbariigen kapitalmarknadsulredningens huvudlinje atl en ut­veckling mol den sistnämnda lypen av kanalisering bör stimuleras. Del är inte alldeles lätt alt se hur emissioner av bankobligationer skulle bidraga härtill, något som förklarar ulredningens försiktighet i denna fråga. Även om fullmäktige som ovan framgått tillstyrker avskaffandet av förbudel i banklagen mot bl.a. emission av obligationer står det icke klart atl dessa skulle kunna bidraga lill en utveckling mot bättre fungerande kapitalmark­nad.

I anslutning till vad som ovan sades om lönsparandet erinrade fullmäkti­ge om sitt förslag om lill lönsparandet anknutna obligationssparfonder. Även om man bortser från hur lönsparandet skall utformas synes inrättan­det av värdepappersfonder med inriktning på obligationsplaceringar kunna bli ett gotl instrument för alt leda hushållssparande till obligationsmarkna­den. Förutsättningar bör finnas för att andelar i obligationsfonder skall bli ett attraktivt placeringsalternativ för hushållen och för att fonderna på nå­gon sikt bidrar till en sekundärmarknad i obligationer. Initiativet lill obliga­tionsfonder bör naturligen tas av bankema, som då kan erbjuda ett kom­plement till de bankanknutna aktiefonder som redan finns.

7.5 Fullmäktige i riksgäldskontoret

När det gäller bankemas utgivning av obligationer och bankcertifikat kommer denna att riktas mot delvis samma placerargrupper som nu bidrar . med väsentliga tillskott i den statliga upplåningen. Utredningen uttrycker förhoppningen atl bankobligationerna skall "visa sig vara ett mer näralig­gande substitut till gängse inlåningsläkningar än vanliga obligationer och därmed vara marknadsvidgande". Härigenom kan statens egen upplå­ningsverksamhet genom obligationer utsättas för direkt konkurrens. Detta gäller speciellt de upplåningsformer som vänder sig till privatpersoner, nämligen sparobligationer och premieobligationer. Denna konkurrens skärps ytterligare av bankemas överlägsna institutionella marknadsorgani­sation.

Samma förhållanden gäller för de kortare bankcertifikaten, som kan komma att uppfattas som substitut till de statliga skattkammarväxlarna. Emission av bankcertifikat kan antas komma atl ske endast i perioder med förhållandevis lätt penningmarknad dvs. i situationer där den icke organi-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                224

serade kreditmarknaden utgörett naturligt expansionsfält för direkia statli­ga insatser.

Införande av bankobligationer och bankcertifikat medför således att sta­tens utrymme såväl ulom som inom banksystemet iroligen kommer alt minska. Effektiviteten i den förda kreditpolitiken kan - vad gäller utform­ningen av den statliga upplåningsverksamheten - antas komma atl mins­ka. ' Fullmäklige vill för sin del inle motsätta sig atl förbudet för bankerna all utge egna obligationer och certifikai upphävs, men vill samtidigt uttrycka stark tveksamhet beträffande nettoresultatet för kredilpolilikens del av en betydande emissionsverksamhel av bankobligationer och ceriifikat.

Skulle en bättre anpassning av bankemas inlåning i förhållande lill den bundna utlåningen bedömas angelägen bör detta enligt fullmäktiges me­ning ocksä kunna ske genom en ökad flexibilitet vid utformningen av låne­villkoren efter långivarnas och låntagarnas preferenser.

Fullmäktige förutsätter atl utvecklingen sedan förbudet upphävts noga följes av vederbörande myndigheter.

7.6       AP-fonden, första—tredje fondstyrelserna

Av vad kapitalmarknadsutredningen behandlat i detla kapitel, har fond­styrelsema endast funnit anledning att kommentera förslagen om alt ban­kerna skall få rätt alt ge ut egna obligationer resp. s. k. bankcertifikat.

----- Fondstyrelserna bedömer utifrån sina utgångspunkter dessa förslag

positivt, och tillstyrker alt de genomförs.

Kapitalmarknadsutredningen har stannat för att AP-fonden inte skulle ges rätt att förvärva bankobligationer och bankcertifikat. Fondstyrelserna har svårl att förstå detta ställningstagande. För fondstyrelsema framstår det som en viktig princip, att AP-fonden bör ha rätt alt kunna agera på samma marknadsmässiga villkor som andra institutioner på kapitalmark­naden. Som fondstyrelsema framhöll i det tidigare avsnittet skulle ett för­bud för fonden att köpa och sälja sådana papper vara olyckligt. Fondsty­relsema förutser inte atl placering i bankobligationer skulle bli någon mer omfattande placeringsform. Men vid skilda tillfällen kan bankobligationer framstå som ett naturligt komplement till fondens övriga utlåning till nä­ringslivet. Möjlighelen bör alltså finnas för fondstyrelsema att besluta om sädana placeringar. Delsamma gäller köp av korla bankpapper. Av likvidi­telsskäl måste AP-fonden praktiskt taget kontinuerligt arbeta på den korta marknaden. Beroende bl.a. på rådande ränteläge lånar fonden härvid ut kort eller lånar upp kort. Om bankcertifikat introduceras som ett instru­ment på den korta marknaden i Sverige, ser fondstyrelserna det som en självklarhet alt AP-fonden inte diskrimineras utan ges rätt att utnyttja det­ta.

7.7       Svenska bankföreningen

Bankemas räntestruktur

I avsnittet 10.3.2.4 i KMU diskuteras bankemas räntestruktur. Mer i förbigående nämner KMU "'riksbankens övervakning av räntestrukturen pä kreditmarknaden" och att ""i de fall ränteglidningar kunnat konstateras utöver dem som motiverats av diskonloändringar eller medgivits av andra skäl, har förhandlingar tagils upp i syfte att återanpassa räntorna"".

Utredningen gör säledes ingen närmare analys av fördelar och nackdelar

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               225

av riksbankens nuvarande ränteregleringsysiem eller någon grundlig jäm­förelse med ett system av friare räntesättning i bankerna. Utredningen hävdar dock all en full frihet vid fastställandet av räntevillkoren i bankerna knappast skulle medföra att bankema vore beredda att öka sitt risktagande i nägon högre grad lill all omfatta rena "våghalsprojekl"". Bankföreningen vill inle bestrida all påslåendet med denna formulering är rikligt. Del mås­te dock betonas, alt den stelhet i räntestrukturen på bäde den korta och långa marknaden i Sverige, som riksbankens räntepolitik medfört, innehål­ler en inbyggd tendens att försvåra för nya låntagarkategorier eller nya projekt att få erforderligl utrymme. Olika kvalitet pä säkerhelema och oli­ka risknivå på projekten bör enligt bankföreningens uppfattning ta sig ut­tryck i en mer differentierad räntesältning. Om det är ett samhälleligt öns­kemål att krediter i större utsträckning skall styras över i projekt med hög risknivå, måste sädana krediter göras kommersiellt mera attraktiva på bå­de den korla och långa marknaden genom större frihet för låntagarna att offerera konkurrenskraftiga räntesatser och övriga villkor. Det kan i sam­manhanget päpekas, atl en fri räntesättning spelat en viktig roll för pro­duktutvecklingen inom finansieringsbolagens verksamhet.

Bankföreningen anser att den reglering av bankemas utläningsräntor som riksbanken tillämpat i en följd av år medför allvarliga nackdelar både för bankema och för kreditmarknadens funktionssätt. Bankföreningen har närmare utvecklat sina synpunkter beträffande regleringen av utlånings­räntoma i sina remissyttranden 1974 och 1977 beiräffande lagen om kredit­politiska medel. Nackdelama blir speciellt påtagliga när regleringen tilläm­pats under så lång tid som nu är fallet. Enligt lagen om kreditpolitiska me­del får förordnande av räntereglering ske endast om synnerliga skäl förelig­ger och skall då begränsas till viss tid, högst ett år. Riksbankens hittillsva­rande reglering av bankernas utläningsräntor har dock skett utan att rege­ringen meddelat förordnande enligt lagen om kreditpoliliska medel.

Bankemas roll i industrins kreditförsörjning

Utredningen påpekar beträffande induslrins skuldstruktur att bankkre­diternas relativa lillbakagång har balanserats av en molsvarande lillväxt för mellanhandsinstitutens del. Bankemas andel av industrins lån på den organiserade kreditmarknaden, inklusive återlån, har således minskat från 47% år 1966 till 36% år 1974, och mellanhandsinslitutens andel ökal från 7 lill 21%.

Bankföreningen finner det angeläget att framhålla, att mellanhandsinsti­tutens relativa lillväxt inte återspeglar brisler i bankemas produktsorti­ment utan snarare är en följd av hur kreditmarknadens totala resurser styrs. En viktig förklaring lill utvecklingen är det ökade kravet pä banker­na att köpa obligationer, speciellt bostadsobligationer, vilkel allvarligt har begränsal bankemas möjligheler alt della i näringslivels finansiering. Den­na utveckling skulle oundvikligen accentueras ytterligare, om företagens åierlånerätt avskaffades och AP-fonden förhindrades att förvärva bank­obligationer.

Bankkrediternas löptider

Bankföreningen kan inte instämma i KMU:s bedömning, att det finns en allvarlig lucka i bankemas sortiment beslående i att bankema i alltför liten utsträckning ger långfristiga fån. Utredningen hävdar, att motivet bakom införandet är 1965 av en ökad rätt för bankema att ge lidsbundna län bl. a. var att banklånen därmed i siörre ulsiräckning skulle kunna utnyttjas som

15    Riksdagen 1978179. I saml. Nr 165. Bilaga 3

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               226

investeringskrediter. Intentionerna bakom lagändringama har emellertid knappast alls fyllts, enligt KMU. Alltjämt är bankkrediterna till helt över­vägande del av kortfristig karaktär i den meningen att länen löper pä högst ett är i sänder. Man måste emellertid klarl skilja pä de formella och de reel­la löptiderna.

Av många formuleringar i KMU framgår det att ulredningen är hell klar
över den reellt långfristiga karaktären av bankemas utlåning.            (hän­
visningar till betänkandet s. 566-567 och 589).

Bankföreningen vill dessutom tillägga att en banks självklara hänsyn till kundernas intressen och bankens eget intresse av att få behålla sina kunder gör atl plötsliga uppsägningar av t.ex. förelagskrediter inte ifrågakommer under den förutsatta totala löptiden med mindre banken i undantagsfall tvingas därtill på grund av riksbankens ätgärder eller genom atl låntagaren inle fullgör betalning av räntor och amorteringar eller fått sin ekonomi så försämrad att återbetalningen av lånet äventyras.

Mot detta åberopar KMU atl representanter för näringslivet skulle ha gi­vit utiryck för uppfattningen, att företagen är synnerligen angelägna alt sä­kerställa kreditförsörjningen på lång sikt och inom rimliga gränser är be­redda all acceptera högre ränlor för låneformer som minimerar risken för uppsägning av kredilema. Bankkrediter förefaller inte betraktas som full­värdiga substitut för lån på kapitalmarknaden, enligt ulredningen. Även kommunerna uppges hysa liknande synpunkter. Ulredningen tillfogar, att bankemas behov av beredskap inför ändrade kreditpolitiska riktlinjer inte skulle vara något motiv för att undvika lidsbundna lån. I den mån amorte­ringstakten för de bundna lånen vore någorlunda hög, dvs. om lånen inte löper på mer än 5-8 år, skulle ändå de inflytande amorteringama vid be­hov medge antingen en omfördelning av låneportföljen eller en ökning av likviditeten, hävdar ulredningen.

Bankföreningen vill dock påpeka, att det torde vara en öppen fråga, om flertalet företagskunder skulle föredra en lämligen snabb amorteringsplan framför en årligen eller oftare omsatt kredil. Föreningens medlemmar har självfallet ingenting emot att pröva nya låneformer, om della verkligen skulle vara ett önskemål från bankemas lånekunder. Bankföreningen vill framhålla all kapitalmarknadens attraktion för de lånlagande förelagen in­te bara har berott på de långa löptiderna utan i avgörande grad har sam­manhängt med att räntenivån på kapitalmarknaden länge framstått som fördelaktig.

Enligt utredningen föreligger det ett relativt klart demonstrerat behov från lånlagarnas sida att sortimentet av bankkrediter utökas med bundna lån både vad gäller amortering och ränta. Utredningen anser, atl om ban­kerna kom att engagera sig i medelfristig finansiering, skulle en lucka fyllas i sortimentet av låneinstrument på kreditmarknaden. Bankföreningen be­strider som framgått, alt någon sådan för kunderna besvärande lucka i kre­ditsortimentet skulle finnas. Låntagarnas totala likviditetsplanering lorde endasl i obetydlig grad påverkas av om lånet ges till fast eller rörlig ränta. Om emellertid KMU vill förorda att bankema i större utsträckning ger tids- och räntebundna lån, framstår inle utredningens förslag om alt av­skaffa återiånerälten som logiskt. De i AP-fonden refinansierade äterlänen har näraligen den medelfristiga karaktär, som KMU finner värdefull.

Bankemas köp av obligationer

Bankföreningen noterar KMU:s uppfattning att vare sig den allmäneko­nomiska utvecklingen i Sverige kännetecknas av en satsning på industrin

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               227

eller en satsning på den offenlliga sektorn, kan bankerna knappast emotse några lättnader i kraven på obligationsförvärv jämfört med nuvarande för­hållande.

Som framhållits ovan, anser dock bankföreningen atl affärsbankernas särskilda erfarenhet och kompetens i fråga om näringslivets finansiering gör det olämpligt att tvinga dem att avdela en växande del av kreditresur­serna till den länga bostadsfinansieringen genom köp av bostadsobligatio­ner, samtidigt som man i stället måste öka mellanhandsinstitutens förmåga alt ge näringslivskrediier. För affärsbankerna är köp av industriobligatio­ner naturiigare än köp av bostadsobligationer. Bankföreningen anser, med hänsyn till induslrins angelägna finansieringsbehov, att även industriobli­gationer bör fä ingå i bankemas likviditetskvoter när riksbankens likvidi­tetskrav tillämpas.

Emission av bankobligationer

Bankföreningen tillstyrker förslaget all slopa den regel i banklagen som förbjuder bankerna att emittera exempelvis bankobligationer. Frånsett möjligheten att sådana obligationer skulle kunna utnyttjas för utlandsupp­låning, är det möjligl att obligationerna skulle kunna bidra lill atl transfor­mera allmänhetens bankinlåning till mera långfristig placering.

Som bankföreningen belonal i avsnittet om AP-fonden, framstår del som ett oundgängligt krav. alt fonden inte åläggs några restriktioner i fråga om rätten att förvärva bankobligationer. En obligationslikvid kan hell eller delvis transformeras till långfristig utlåning i banken. 1 konsekvens med den ovan redovisade synen pä affärsbankemas normala kreditgivning, kan bankföreningen emellertid inte se del som oundgängligen nödvändigt all obligationslikviderna förvandlas till en formellt lika långfristig utlåning.

Emission av bankcertifikat

Om man slopar den ovan berörda regeln i banklagen, som förbjuder ban­kerna atl emittera obligationer, innebär detta att bankema också fär rätt att emittera s, k. bankcertifikat. Bankföreningen ansluter sig till utredningens argumentation till förmån för atl denna rätt införs. Specialinlåningen har nått en sådan storlek att bankföreningen finner del motiverat att söka ge den en mer institutionell karaklär. Bankföreningen finner det inte nödvän­digt alt här närmare gå in på de olika förulsältningar som troligen måsle uppfyllas för att en marknad för bankcertifikat skall fungera väl. Uppen­barligen kan det krävas en medverkan från bl. a. riksbanken, för atl en andrahandsmarknad skall kunna upprätthållas. Vidare torde det ligga i åt­minstone en del av specialinlåningens karaktär, att den inte ulan svårighet låter sig formaliseras.

Emissionsstämpel- och fondstämpelavgift

Bankföreningen tillstyrker utredningens förslag att såväl emissionsstäm-pelavgift som fondstämpelavgift för obligationer m, m. avskaffas. Detsam­ma bör ske även för aklier enligt vad bankföreningen yrkal, senasi i skri­velse till budgetdepartementet 1977-01-26 och till riksdagens skatteutskott 1976-04-20.

Bankernas köp av förlagsbevis

Bankföreningen tillstyrker förslaget all bankema bör få rält all förvärva förlagsbevis. Bankföreningen vill framhålla, att kapitaltäckningskravet för börsnoterade förlagsbevis bör vara detsamma som för industriobligatio-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               228

ner. Delta är motiverat genom den prövning av dessa lån, som deras börs­regislrering innebär.

Bankemas köp av aktier

Bankföreningen förordar att bankemas rätt alt inneha aktier i förelag i samband med emission ulsträckes från den nuvarande tidsgränsen ett år till förslagsvis tre år. En sådan förändring skulle öka bankemas möjlighe­ter att effektivt understödja en emission.

Bankemas rätt att ställa garanti

Bankföreningen tillstyrker utredningens förslag att bankema skall få rätt att ställa garanti för obligationer som ges ul av annan låntagare.

7.8 Svenska sparbanksföreningen m.fl.

Vi instämmer i ulredningens förslag om att förbudet för bankema att för­värva föriagsbevis avskaffas. Detta är bl.a. väsentligt för att underlätta amorteringama av utelöpande förlagslån.

Ulredningen föreslår också en rätt för bankerna att ge ul egna obligatio­ner. Vi anser del väsentligt att den nuvarande förbudsregeln avskaffas och inslämmer i ulredningens förslag. Ett slarkl motiv är all bankema genom sådan kapitalanskaftning skulle kunna öka sina möjligheler alt lämna läng­re krediter. Dessulom lorde bankerna kunna bidra till att bredda kapital­marknaden. Vi förtitsätter atl myndighelerna vid ett genomförande av för­slaget om bankobligalioner beaktar de olika bankgruppemas skilda stmk­lur och all kapitalanskaffningen via bankobligationer får konkurrensneul-rala former. Således är det av stor vikt att sparbankerna på samma sätt som man tidigare gjort i liknande frågor har möjlighet alt handha denna frå­ga i samverkan genom del gemensamt ägda Sparbankernas Bank.

Utredningen konstaterar i belänkandet atl bankernas s. k. specialinlå­ning ökat belydligt under senare år. Denna inlåning kommer huvudsakli­gen från företag, organisaiioner och kommuner. För alt stabilisera denna växande marknad och för att också ge bankema möjligheter att konkurrera om medlen på den icke organiserade kreditmarknaden föreslår utredning­en en rätt för bankema att ge ut kortfristiga papper, s. k. bankcertifikat. Dessa certifikai kan sannolikt fä en positiv effekt på marknaden. På sam­ma sätt som för bankobligationerna anser vi dock att det är viktigt att verk­samheten får en konkurrensneutral utformning. Vi vill även i detta sam­manhang poänglera betydelsen av att möjligheter öppnas för en samverkan inom sparbankssektorn där det för ett flertal sparbanker kan vara svårt att själva marknadsföra bankcertifikat. Dä en sådan samverkan traditionellt skett via Sparbankemas Bank är det viktigt atl följdändringar i den kredit­poliliska lagstiftningen beaktas, bl. a. avseende likviditetskvotslagen.

På den marknad där bankcertifikaten avses introduceras är det inte bara bankema som deltar. Bland annat har mellanhandsinstituten en betydande kortfristig upplåning på samma marknad. Ett exempel på detta är bostads­institutens finansiering av bostadsbyggnadskreditgivningen. Utredningen har för mellanhandsinstitutens del konstaterat att behov av en flexiblare upplåningspolitik i framtiden bl. a. därför alt AP-fondens stagnation mins­kar deras traditionella upplåningsbas. Med detta i bakgrunden anser vi det viktigt atl mellanhandsinstiluten inte utestängs ifrån en eventuell marknad för bankcertifikat. Det skulle annars bli svårt för mellanhandsinstiluten att genomföra de uppgifter som man idag har.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               229

Ett införande av bankcertifikat ställer krav pä en fungerande andra-liandsmaikiiad. Del är säledes av stor vikt atl den likvida karaktären pä de utelöpande bankcertifikaten kan behällas. Detta skulle underlättas om bankema själva tilläts inneha bankcertifikat.

7.9 Sveriges föreningsbankers förbund

Bankcertifikat och bankobligationer

Ulredningen föreslår att bankerna ska lå rält atl ge ut egna s. k. bankcer­tifikat och obligationer. Bankcertifikaten skall vara ett alternativ lill ban­kemas spccialinläning medan bankobligationerna är avsedda att bilda un­derlag för tids- och ränlebunden utläning från bankema.

Bankcertifikat innebär ur bankemas synpunkt en välkommen stabilise­ring jämfört med nuvarande former av specialinlåning. Även för placerar­na medför certifikaten fördelar, t.ex. i form av ökad likviditet och större sortiment av placeringsmöjligheler varför de kan länkas attrahera medel från den grå marknaden.

Behovei av medelfristig bunden utlåning för finansiering av bl.a. ma­skininvesteringar är stort, inle minst inom lantbruket. Bankema har dock sett sig förhindrade atl bevilja bunden utläning till fasl ränta dä deras kapi­talanskaftning huvudsakligen består av inlåning med röriig ränta. Upplå­ning mot bankobligationer till fast ränta skapar därför reella förutsättning­ar för tids- och ränlebunden utlåning från bankema. Medelfristiga bank­obligationer innebär ocksä alt sortimentet av placeringsmöjligheter komp­letteras på ett välbehövligt sätt.

Risken för att medelfristiga bankobligationer skulle dra medel från pla­cering i långfrisiiga obligationer bör inle överdrivas. Genom alt räntan på långfristiga obligationer numera justeras vart femte är minskas skälen för de institutionella placerare som normalt förvärvar långfristiga obligationer att övergå till placeringar i medelfristiga bankpapper.

Förbundet tillslyrker sålunda utredningens förslag att bankerna fär ge ut bankcertifikat och obligationer.

Bankernas medverkan i förlagslåneemissioner

Utiedningen förordar alt restriktionerna för bank att inneha förlagsbevis avskaffas för alla tre kategoriema av bankinstitut vilkel förbundet tillslyr­ker. Förbundet finner del dock omotiverat atl regionala föreningsbanker och sparbanker till skillnad från affärsbanker måste inhämta bankinspek­tionens tillstånd för att få medverka vid emissioner av förlagsbevis. Även om den praktiska betydelsen av detta tillslåndskrav är liten anser förbun­det all principen om likabehandling av affärsbanker, sparbanker och för­eningsbanker bör vara vägledande även i detta fall.

7.10    Svenska försäkringsbolags riksförbund

Riksförbundet har intet att erinra mot förslaget i avsnittet ""Bankerna och kapitalmarknaden"" all bankema skall kunna utge egna obligationer och s.k. bankcertifikat. För försäkringsbolagen kan bankcertifikaten bli intressanta komplement till nuvarande typer av inlåniiigsräkningar hos bankema. Bankcertifikaiens attraktivitet förutsätter dock att en marknad för handel med dessa papper etableras. Prissättningen på denna marknad bör få utvecklas fritt och helt bestämmas av tillgång och efterfrågan.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               230

7.11    Folksam

Folksam har inget att erinra emot atl bankema ges rätt all ge ut även ob­ligationer och bankcertifikat. Tillkomsten av dylika papper kan bli intres­sant. Man lär förutsätta att marknaden för dessa papper får utvecklas fritt där prissättningen beslämmes av lillgång och efterfrågan.

7.12     LO

Ökad tillgång på långfristiga lån

Vad gäller industrins finansiella problem drar utredningen slutsatsen att en ökad tillgång på långfristiga lån utgör en viktig faktor för atl företagen skall öka sina investeringar trots sjunkande soliditet. Detla är bakgrunden lill utredningens förslag att öka bankemas möjligheler alt ge lån som har karaktären av kapiialmarknadslån. dvs. lån med längre tidsmässig bind­ning, med eller utan bunden ränta. I detta syfte föreslår utredningen refor­mer som skall medverka till att skapa en mer långsiktig bindning av ban­kemas inlåning och därmed utgöra ett incitament till en mer kapilalmark-nadsbelonad utlåning.

LO instämmer som lidigare framhållits i utredningens bedömning all ett ökal utbud av riskvilligt kapital utgör en väsentlig del i sirävandena att åstadkomma en gynnsam utveckling av industriinvesteringama. Även ut­redningens slutsats atl ökad tillgång på långfrisiiga lån bör ha en positiv ef­fekt på förelagens benägenhet alt acceplera ökad skuldsättning inslämmer LO i. De skäl som anförs för förslagen alt öka bankemas betydelse som fi­nansieringsinstitut pä den längre marknaden är därför enligt LO av stor vikt och förslagen synes därför ur ren finansieringssynpunkt vara väl moti­verade.

Trots detta ställer sig LO avvisande till utredningens förslag att banker­na skall ges rätt att ge ut obligationer med syfte alt de skall kunna spela en större roll pä kapitalmarknaden. Ulredningen pekar på atl bankernas bety­delse för näringslivels långsiktiga kapitalförsörjning inte är särskilt stor varken direkt eller indirekt. Den har dessutom minskat under en lång följd av år sedan mitten av 1960-talet. Bankernas relativa tillbakagång har mot­svarats av en tillväxt av de s. k. mellanhandsinstituten som lill stor del byggt upp sin verksamhet med AP-medel. Av utredningen framgår att dessa insiitui 1971 svarade för 7% av industrins län på den organiserade kreditmarknaden mol 21 % är 1974. Även olika typer av specialkrediler via olika statliga engagemang (t. ex. lokaliseringsstöd) har ökal sin andel.

Vi är nu inne i en utveckling med ett stagnerande utbud av långfristigt kapital via AP-lönderna. Detta skulle i kombination med reformer som ökar bankernas möjligheter och incitament till långfristig finansiering leda lill alt trenden vänder så att bankemas betydelse för industrins långfristiga finansiering ökar. Besluten om fördelning av finansiella resurser för fasta investeringar skulle i förhållande till nuläget i ökad utsträckning således förläggas lill bankerna. Detta skulle förstärka den privata maktkoncentra­tionen och della slrider direkl mot de sirävanden lill breddad insyn och ökad ekonomisk demokrati som för närvarande intar en framträdande plats i svensk politik. Här återkommer således brister i utredningen som sammanhänger med dess begränsade utgångspunkter. Utredningen är dock inte omedeveten om riskema med sitt förslag: "'Samtidigt står det klart att övervägandena också måste innefatta de tänkbara effektema av en mer betydande koncentration lill bankerna av beslulen om fördelning av utbudet på kapitalmarknaden."

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               231

Utredningen föreläller också själv vara nägot tveksam lill sitt eget för­slag och förordar en försiktig introduktion av bankobligationer.

LO har------ pekat pä alt en översyn av kreditmarknaden och särskilt

affärsbankerna med utgångspunkt från dagens krav på insyn och ekono­misk demokrati bör göras som komplement till KMU. Även omett ökat ut­bud av långfristiga krediter redan under de närmaste åren kan behövas av­visar LO i avvaktan pä denna översyn utredningens förslag med de motiv som här har anförts. Ett ökat behov av långfrisiiga krediter under de när­masle åren bör kunna tillgodoses via en ökning av AP-sparandet, förstärk­ning av mellanhandsinstituten och de regionala utvecklingsfondema. LO vill med detta inte utesluta att bankerna kan komma att spela en växande roll på kapitalmarknaden på längre sikt men menar alt detla i så fall kan ske först sedan ålgärder vidtagits föratt "'demokratisera" bankväsendet.

Utredningens förslag att bankema skall ges rätt att ge ut kortfrisiiga s. k. bankcertifikat med löptider på upp till lolv månader tillslyrks av LO. Som framhålls av utredningen skulle detla bl.a. kunna öka möjlighelerna för bankema att konkurrera med den s. k. grå marknaden. Det är naturligtvis eftersträvansvärt att denna kan reduceras bl. a. med hänsyn till kredilpoli­likens effektivitet.

7.13 TCO

Bankernas kreditgivning är formellt av kortfristig art, dock med undan­tag för deras obligationsförvärv. En längsta bindningstid på 1 år gäller nor­malt. De formellt kortfristiga lånen löper ofta med amorteringsplaner på 5 lill 12 är, med en tendens mol förkortning av amorteringstiden under sena­re år. Enligt banklagen har dock bankema möjlighel att ge tidsbundna lån upp till 10 år upp till en viss specificerad ram. Denna möjlighet har utnytt­jats endasl i ringa utsträckning.

Bankemas kortfristiga inlåning - med bindningslider på upp till ett år -kan ställas mol deras långfristiga utlåning i form av förvärv av bostads- och statsobligationer. Dessa obligationsförvärv är kreditpolitiskt betingande. Obligationer i annan form, exempelvis näringslivsobligationer utgör en mycket liten del (ca 5 procent) av bankernas obligationsportföljer. Ulred­ningen konstaterar att i såväl ett industriexpansivt som ett otfentligexpan-sivt alternativ måste kreditpolitiken inriktas på att säkra avsättningen av en förhållandevis stor volym obligationer i banksystemet. 1 del förra fallet måsle bankemas utlåningskapacitet inriktas pä förvärv av en förhållande­vis stor andel bostadsobligationer, medan i det offentligexpansiva alterna­tivet statens finansieringsanspråk ställer ökade krav på banksystemet. Dessa förhållanden accentuerar de problem som är förenade med kombi­nationen av en relativt kortfristig infåning och en långfristig utlåning i form av obligationsförvärv (dessa svarar för ca 30 procent av affärsbankemas totala utlåning). Förekomsten av stora obligationsförvärv försvårar också bankernas möjligheter atl bidra till näringslivels finansiering i form av tids-bunden långfristig utlåning. Med utgångspunkt från nämnda framtidsper­spektiv diskuterar ulredningen olika möjligheter att åstadkomma en högre grad av bindning på inlåningssidan.

Enligt ulredningens mening har den betydande stock bostadsobligatio­ner som bankema varit tvungna atl förvärva inneburit en belastning för dem. Denna belastning är i första hand en följd av inflationsutvecklingen och den trendmässigt stigande långa räntan. Med den förkortning av ränte­bindningstiden till 5 år som genomfördes under 1977 kan dock risken för stora ränteföriuster reduceras väsentligt enligt utredningen.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               232

Förstärkta möjligheter för bankema att ge långfrisiiga lån är motiverade dels med hänsyn till krav pa förvärv av stats- och bostadsobligationer som kan lörvänias dels av atl en ökad tillgång till långfristigt kapital efterfrågats frän näringslivshåll. Föietagen är enligt utredningen beredda acceplera högre ränta på långfrisiiga lån, om bara tillgången till sådana krediter kan tryggas. Samtidigt upplevs en tidsmässig bindning av lånen som mer bety­delsefull än en ränlebindning. Av dessa skäl kunde det förefalla ändamåls­enligt att bankerna gavs rätt atl själva ge ut obligationer, varigenom en åt­minstone medelfristig bindning pä inlåningssidan skulle kunna säkerstäl­las.

Kapiialmarknadsutredningen presenterar de skäl som talar för respekti­ve mot att bankema skulle ges rätt alt ge ut sådana obligationer. Efter, som det synes, stor tveksamhet kommer ulredningen lill den slutsatsen atl en försiktig introduktion av bankobligalioner bör genomföras, varefter en successiv vidgning av verksamheien kan ske om erfarenheterna visar sig goda. TCO delar utredningens uppfattning att bankema ges en sådan rätt, men vill samtidigt peka på skäl som motiverar all en sådan introduktion sker successivt.

En väsenilig utgångspunkt för att en sådan rält skulle ges bankema, måste vara att tillgången på långfristigt kapital stärks. Detta kräver först och främsi all de medel som binds långfristigt i bankerna, förs vidare som formellt långfristig utlåning, dvs. att bankema fungerar som renodlade mellanhandsinslilut pä kapitalmarknaden. Även om så blir fallet, är del långtifrån självklart atl denna utlåning representerar ett tillskott till kapital­marknaden. Om således, som utredningen påpekar, de som nu normalt för­värvar långfristiga obligationer gär över till placeringar i bankpapper, blir nettoeffekten på kapilalutbudel ringa. Det kan t. o. m. följa en förkortning av löptiderna, eftersom bankemas utlåning kan förväntas bli medelfristig. Om däremot nya placerare, exempelvis nuvarande bankinsällare, finner bankobligalioner vara en attraktiv placeringsform kan en förlängning av den långa marknaden ske. Men ett sådant tillskott av långfristigt kapital kan från bankernas sida tas till intäkt för att skapa en ökad balans i bind­ningstiderna mellan in- och utlåning. Det ärenligt TCOs mening väsentligt alt garantier skapas för att en ökad bindning på inlåningssidan används för en expansion av den långfristiga utlåningen.

En ökad andel för bankerna på kapitalmarknaden innebär alt bankemas inflylande över den långfristiga kreditgivningen ökar. TCO vill understry­ka det nödvändiga i alt olika institutioner med olika bakomliggande inlres­sen utnyttjas för den långfristiga kapitalförmedlingen. Detta är väsentligt med hänsyn till den långfrisiiga kreditgivningens betydelse förden framli­da produktionsstrukturen och därmed för sysselsättningen. TCO vill där­för understryka all en eventuell introduktion av bankobligalioner bör ske successivt, inte minsl mol bakgrund av all formerna för långfristig kapital­förmedling nu är föremål för omfattande diskussion,

Kapitalmarknadsulredningen föreslår vidare att bankema ges rätl alt ge ut kortfristiga bankpapper, s. k. bankcertifikat. TCO tillstyrker utredning­ens förslag på denna punkt. Genom utgivande av sådana bankpapper kan bankerna effektivare konkurrera med den gråa marknaden, en konkurrens som i dagens läge bedrivs med specialinlåningen. Denna svarar för en icke oväsentlig andel av bankernas totala inlåning. Till skillnad från specialinlå­ningen är bankcertifikaten omsättningsbara och följaktligen att betrakta som en likvid tillgång. Ålgärder som innebär en minskning av den grå marknaden bör hälsas med tillfredsställelse. Effektiviteten i kreditpoliti­ken kan därigenom också stärkas.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                        233

TCO tillstyrker slulligen att de gällande restriktionerna för bankinstitu­ten all inneha fiiriagsbevis avskaflas.

7.14    SACO/SR

Ulredningen förulser inte några väsentliga lättnader för bankernas obfi-galionsinnehav. Detla härledes ur bankernas funktion att kanalisera inte minst htishållsseklorns sparande till mera långfristiga placeringar. Vi vill understryka att omfattningen av delta krav lorde vara relaterat lill i vilken grad litishållen kan erbjudas konkurienskraftiga inlåningsformer.

I dagsläget finns ingen nominell inlåning, vare sig på räkning eller i obli­gationer, som för fysiska personer och efter skall ger en avkastning som kommer i närheten av inflationstakten. Hushällens långfristiga kapitalbild­ning Ivingas därmed söka sig till andra placeringar än bankräkningar och obligationer.

Inte minst ur fördelningspolitisk synpunki är det allvarligt alt personer som av ett eller annal skäl ej önskar investera i hus, konst, antikviteter osv. ej skall kunna erbjudas värdesäkring på den reguljära kapitalmarkna­den. 1 eti lidigare avsnilt har SACO/SR redovisal sin uppfaUning om beho­vet av en omprövning av skattesystemet.

Ulredningen föreslår att bankema skall få rätt atl utge bankcertifikat och bankobligationer. Motivet för bankerna att utge de kortfristiga bankcertifi­katen skulle vara atl stabilisera den räntekänsliga och lättnyktiga special­inlåningen. Bankobligalioner (med längre löptid än 12 månader) skulle främst syfta till att formellt binda en del av allmänhetens i praktiken stabila inlåning. Genom att bankema kan väntas siödja sekundärmarknaden för bankobligationer skulle sådana obligationer kunna bli av intresse som ett alternativ för hushållssparandel pä ett annat sätt än vad fallet nu är med in­dustriobligationer. SACO/SR tillstyrker dessa förslag liksom följdförsla-gen att emissions- och fondstämpelskatten för obligationer avskaffas samt att bankerna ges räll alt förvärva förlagsbevis.

7.15     Svenska arbetsgivareföreningen

Ett säu alt öka rörligheten på den svenska kapitalmarknaden vore all öka bankemas möjligheter till en långsiktig kreditgivning. Föreningen till­styrker därför förslaget att bankema får rält att ge ut egna obligationer. Vidare tillstyrkes förslaget att bankerna får rätt att emittera s. k. bankcerti­fikat liksom rätl all förvärva förlagsbevis.

7.16    LRF

LRF vill rikta uppmärksamhei pä ulredningens övervägande beträffande dessa obligationers (= bankernas egna obligationers) löptid. Utredningen har anseit atl bankobligationer skulle lä en medellång löptid. Ulredningens motivering för införandel av bankobligationer är dels en breddning av obli­gationsmarknaden genom att hushällen bör öka sina köp och dels att me­dellänga löplider skulle fylla ett tomrum på krediimarknaden. Enligt LRFs uppfattning kan delta lä lill följd en avkortning av långa kapitalmarknaden. Genom Riksbankens prioriteringar har utrymmet på obligationsmarknaden starkt beskurits. För lantbrukets vidkommande ulgör som lidigare påpe­kats lånekön vid Hypoteksbanken en allvarlig följd därav. LRF vill därför framhålla vikten av att ensidiga förändringar undviks som överflyttar pro­blem frän en sektor/institiit - lill en annan sektor/institut.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               234

Beträffande föreslagna bankcertifikat finner LRF det angeläget att ban­kerna kan suga upp pengar på den grå marknaden så att de förs in under den organiserade kreditmarknaden.

Belräflande bankemas kreditgivning vill LRF fästa uppmärksamhet på det förhållandel att en lantbrukares kredilansökan ofta behandlas som en konsumtionskredit. Särskilt affärsbankema har vid strama krediilägen av­slagit lantbrukares kreditansökan med nämnda motivering. LRF finner denna handläggning hell sakna rimlighel. LRF vill därför förorda att snara åtgärder vidtages, så att handläggningen ändras i konsekvens med resp. kreditansökans ändamäl.

7.17    Sveriges industriförbund och Svenska handelskammarförbundet

Vi tillstyrker att bankerna lår rätl att ge ut egna obligationer och vidare att bankema får rätt atl ge ut s. k. bankcertifikat liksom rält att förvärva förlagsbevis.

7.18    SHIO och Familjeföretagens förening

Organisalionerna tillslyrker all banklagarna ändras så all bankema ges rätt att ge ul obligationer och bankcertifikat. Som utredningen framhåller bör detta kunna slärka bankernas ställning vid konkurrens om medlen på den grå marknaden och över huvud tagel vidga den organiserade penning­marknaden. Organisationema tillstyrker i övrigt utredningens förslag, som syfiar till en liberalisering av kreditväsendet.

7.19    Svenska företagares riksförbund

Förbundet delar utredningens uppfattning, att bankerna fär rätt atl ge ul egna obligationer och dessutom rätt atl förvärva förlagsbevis.

7.20    Styrelsen för Stockholms fondbörs

Slyrelsen tillstyrker att bankema får räll alt ge ul egna obligationer och s. k. bankcertifikat liksom att bankema får räll att förvärva förlagsbevis. Styrelsen har vidare anfört alt en utsträckning av bankemas rätt att inneha aklier i företag i samband med emission från den nuvarande tidsgränsen av ett år till förslagsvis tre år skulle öka bankemas möjligheler att effektivt understödja aktieemissioner.

7.21    Föreningen auktoriserade revisorer (FAR)

Föreningen tillstyrker utredningens förslag om rätt för bankerna att ge ut bankobligationer och bankcertifikat.

7.22    Sveriges allmänna hypoleksbank

Motiveringen för införande av bankcertifikat - med bindningstider på högst 12 månader - ter sig övertygande, och bankstyrelsen har icke något att erinra mot förslaget i detta hänseende. Närdet däremoi gäller rälien för bank att emittera obligationer synes motiveringen inte vara lika övertygan­de.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               235

Enligt bankstyrelsens mening kan del- befaras att en intensiv

marknadsföring av bankobligationer icke blott skulle bid'a till att transfor­mera hushållssparandet till obligationer ulan även fä den konsekvensen att placerare som normalt köper långa obligationer skulle gå över till place­ringar i bankobligationer. De farhågor om en sådan utveckling, som kapi­talmarknadsulredningen uttalat i tidigare sammanhang, delar bankstyrel­sen i hög grad med utredningen,

Bankslyrelsen anser sålunda atl det skulle vara olyckligt för lantbrukets finansiering om införandet av bankobligationer skulle leda till en förkort­ning av marknaden. Behovet av långfristigt kapital är mycket framträdande inom lantbruket. 1 hypoteksföreningama finns f n. en kö av låneansök­ningar molsvarande ett sammanlagl belopp av drygl 4 miljarder, vilkel med nuvarande limitering av hypoteksbankens räll alt emittera obligatio­ner innebär väntetider på 5-6 år för nytillkommande lånesökande. Hypo­teksbanken har under en lång följd av år varit underkastad en mycket stark begränsning av den årliga emissionsrätt, som Riksbanken lämnar tillstånd till. Erfarenhetema ger vid handen att kapitalmarknadens resurser särskilt närdet gäller att tillgodose långfristig upplåning varil ytterst knappa förde sektorer, som legat utanför Riksbankens prioritering. Knappheten kan be­räknas bestå under överskådlig tid. Varje åtgärd som ytterligare kan be­gränsa utrymmet på den långa marknaden anser bankstyrelsen böra undvi­kas. Ett eventuellt tillskott av medelfrisligl kapital via bankobligationer skulle knappast inom lantbruket uppfattas som någon fördel om detta till­skott skulle skapas till priset av minskad lillgång till långfristigt kapital. Ur de synpunkter, som bankstyrelsen har all förelräda, anser sig slyrelsen därför icke kunna tillstyrka utredningens förslag om rätt för bankerna att ulge obligationer.

Om förslaget beträffande bankobligalioner likväl skulle genomföras, an­ser slyrelsen att lagtexten bör innehålla en bestämmelse, som begränsar sådana obligationers löptid. Därest skäl skulle anses ha anförts för att ge bankerna rätt att utge medelfristiga värdepapper så har utredningen dock inte framlagt någon motivering för att bankema skulle ges rätt att utge långfristiga obligationer av den typ som mellanhandsinstituten och de bo­sladsfinansierande instituten emitterar. Bankstyrelsen föreslår därför -under förutsättning att förslaget beträffande bankobligalioner genomförs — att 66 § i lagen om bankrörelse samt motsvarande paragrafer i lagen om sparbanker och lagen om jordbrukskasserörelsen kompletteras med en be­stämmelse att bankobligationerna får ha en löptid på högsl sju år.-

7.23 Svenska kommunförbundet

Förbundel tar inle direkl ställning till förslaget om nya bankpapper på den korta och medellånga krediimarknaden men framhåller följande: Ut­redningen föreslår att bankema skall få rätt att ge ut egna obligationer men förordar en försiktig introduktion av bankobligalioner inom ramen för emissionskontrollen. Uredningens förhoppning är att bankobligationerna skall få en marknadsvidgande effeki. Om så inle skulle bli fallet kommer konkurrensen om utrymmet på den befintliga kapitalmarknaden att öka för de nuvarande emittentema, däribland kommunlåneinsliiuten och de störs­ta kommunerna. Kommer, å andra sidan, en vidgning av marknaden till stånd kan detta, enligt styrelsens bedömning, leda till ökade möjligheter för kommunema att ta upp långa och medellånga lån.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                236

7,74 h.oriunga ,nei ,>.»..igcs siudshypoicksKassa

:•■;;, i.:isc;: h\r ingen crir.ian mot förslaget ail ban! erna !:aii f.crs lail atl ge lii k ort;'; i:-; I ■;',;: b.-uikceiM.ifikai. Däremot synes det styielsei" tveksamt om utredningens rorsiag avseende ijankobligalioner böi genomföras. Bit sä-UuLii rörsiug iu.uwj ..ven liaiu ■ r.,Cc,;iiibiiiUiUiredningens betänkande: Samordnad banklagstiftning (SOU 1967:64). 1 sitt remissyttrande över !:::-iinda bcl;i!ikar :'; ivsiyrk;-; kasiyielscii at! bankinstituten skulle fä rätl till obligationsupplåning bl. a. av det skälet att det inte kan vara ratio-nelll att ytterligare öka trängseln på kapitalmarknaden. Kassaslyrelsen an-liirde även beiäiiklii.,! eter avseende fnnktionsfördelningen mellan bankin­stiluten och mellan 'kreditinsiituien samt avseende kapitaltäckningsregler-r,:. ;,' '.\liiir; :!' . '.lii. jningens lörsljg i ;:euna del kom för det dåvarande inte att föranleda någon statsmakternas åtgärd.

SJivill styreisen förstår kvarstår fortfarande de betänkligheter som sly­relsen uttalade i sitt yttrande över kreditinstilututredningens lörslag. Det ar iiamtor aiil iragcU' om en tiiiiiedssiaiiande iunktionsfördelning och be-var;id koiikurrenssiu.L;tion på kapiiai- och krediimarknaden som måste beakias. Pa cn vai lungeranue kapitalmarknad torde det vara till klar fördel alt i första hund Je nuvarande melianhandsinsiituien har hand om den långfristiga långivning som det här är fråga om. Dessa institut är genom sin specialisering organiserade sä atl upp- och utlåning skall kunna handhas på

enklaste och billigaste sätt.- Det är vidare väsentligt att både staien

och andra låntagare fär tillfälle att vidga sin upplåning uianför banksyste­met, nägot som försvåras om ulredningens förslag genomföres. Från all­män synpunkt synes del därtör vara ett intresse atl nuvarande funktions­fördelning upprätthälls även i fortsätiningen.

Del bör även noleras att ulredningens resonemang på denna punkt byg­ger på den förutsättningen atl nuvarande lyp av obligationer med i princip fast ränta skall utgöra grunden för bankernas obligationsupplåning. LJtred-ningen har inle kunnat analysera de ändrade förutsäuningar som kan kom­ma att föreligga om obligationer med årsvis rörlig ränta kommer att införas pä marknaden. Utredningen har heller inte kunnat ta hänsyn till den nya form av skattefritt lönsparande som introducerats sedan utredningen lagt tram sitt betänkande.

Det kvarstår säfedes på åtskilliga punkler en stor tveksamhet till försla­gets ändamålsenlighet. Under alla förhållanden kan ställning inte tas till del föreliggande förslagei utan ytteriigare analys och utredning. Styrelsen har därför inlc funnit anledning att frångå sin tidigare ståndpunkt och av­slyrker säledes förslaget i denna del. Skulle likväl förslaget komma att ge­nomföras synes del erforderligt att obligalionsulgivningen förenas med vissa begränsningar såvitt gäller obligationernas löptid. Det uttryckliga syftet med en sådan obligationsutgivning måsle vara atl bredda obliga­tionsmarknaden genom konvertering av i realiteten långfristig bankinlå­ning och inte alt bereda kapitaimarknadsinstitulen en ny place rings möj I ig-tiei.

7.25 Svenska civilekonomföreningen

Utredningen fömiser inte några väsentliga lättnader för bankemas obli­gationsinnehav. Delta häriedes ur bankernas funktion att kanalisera inte minst tiushällssektoms sparande till mera långfristiga placeringar. Vi vill iindeistryka att omfattningen av detta krav torde vara relaterat till i vilken grad hushallen k.in e,bjui'ai konkur:, enskraftiga inlåningsformer.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               237

1 dagsläget finns ingen nominell inlåning, vare sig på räkning eller i obli­gationer, som för fysiska personer och efter skall ger en avkastning som kommer i närheten av inflationslakten. Hushållens långfristiga kapitalbild­ning tvingas därmed söka sig till andra placeringar än bankräkningar och obligationer.

Inle minst ur fördelningspolitisk synpunki är det allvarligt alt personer som av ett eller annal skäl ej önskar investera i hus, konst, antikviteter osv. ej skall kunna erbjudas värdesäkring på den reguljära kapitalmarkna­den. Under lörutsältning alt vi ånyo fär positiva realräntor på lång inlå­ning, 1. ex. i obligationslån, skulle inflationsskydd kunna garanteras genom all läntaii på vissa obligationslän eller räkningsformer var skattefri för fy­siska personer. En sådan reform skulle enligt vår uppfattning även på ell värdefullt sätt nägot uppväga del konsumtions- och importlryck som idag bl. a. följer av omöjligheten att värdesäkra hushållens sparande.

För att på ett motsvarande sätt attrahera dagens lätiflyktiga specialinlå­ning föresläs av utredningen att bankema skall få utge egna obligationer och s.k. bankcertifikat. Vi instämmer i dessa lörslag liksom i följdförsla-gen att emissions- och fondstämpelskalten för obligationer avskaffas, saml all bankerna ges rätt alt förvärva förlagsbevis.

8    Mellanhandsinstituten

Remissinstansema delar i allmänhet utredningens allmänna synpunkter på mellanhandsinslitutens verksamhetsinriktning, finansiering och kredit­givning. Företrädare från lantbruksnäringen godtar dock inte utredningens uppfattning atl Lantbrukskredit ger för litet krediter utanför lantbrukssek­torn och atl större företag alltför mycket gynnas vid kreditgivningen.

Remissinstanserna tillstyrker eller vill inte motsätta sig utredningens förslag att slå samman Industrikredit med Förelagskredit, Lantbruksnä­ringamas primärkredit med sekundärkreditbolaget samt Svenska skepps­hypotekskassan med Skeppsfartens sekundärlånekassa. Företrädare för lantbruksnäringen biträder förslaget att slå samman Lantbruksnäringamas primärkredit och sekundärkredit endast under förutsättning alt upplå­ningsrätten inte försämras.

Remissinstansema har i allmänhet inte något att erinra mot vad utred­ningen har föreslagit i fråga om aktiekapital, garantikapital, upplåningsrätt och säkerhetskrav i de sammanslagna instituten. Från vissa håll anser man dock att om soliditeten i det sammanslagna institutet Förelagskredit måsle förslärkas bör i första hand garantikapilalel höjas och möjlighetema att öka fonderingen genom siörre rörelseöverskotl beaktas mera. Även i fråga om uppläningsrätten i de sammanslagna instituten har några remissinstan­ser skiljaktiga meningar.

Förslaget att AB Svensk Exportkredit skall få ge krediter utan säkerhei intill eu belopp motsvarande 25% av aktiekapitalet har i allmänhet till­styrkts. Från en del håll har man velat gå längre genom att sätta gränsen för blancokrediter vid 50% av aktiekapitalet.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               238

8.1 Bankinspektionen

Del föreslås att nuvarande AB Industrikredit (primärkredit) och AB Fö­retagskredit (sekundärkredit) skall slås samman till ett institut. Samma föreslås betr dels Lantbruksnäringamas primärkredit AB och Lantbruks­näringamas sekundärkredil AB, dels Skeppshypotekskassan (primärkre­dii) och Skeppsfartens sekundärlånekassa. Anledning finns ej längre atl kreditgivning för samma ändamål skall vara uppdelad på primär- resp. se-kundärinstiiut. En sammanslagning innebär rationalisering i flera avseen­den och tillstyrkes därför. I fråga om de två sistnämnda instituten föreslog varvskreditutredningen (SOU 1975:101) alt avveckling av verksamheten skulle ske och ett nytt institut inrättas. De två existerande instituten skulle dock kvarstå. Viss oklarhet förelåg om den tänkta organisationen med tre institut. Naturligtvis är del en mer rationell ordning om de befintliga insti­tuten sammangår till ett institut. De praktiska problem i samband med en sammanslagning som har sin grund i låntagamas i viss mån solidariska an­svar för kassornas förbindelser i händelse av likvidation synes eliminerade genom förslaget atl staten skall svara gentemot obiigalionsinnehavarna för förluster som kan uppkomma på grund av fusionen.

I sammanhanget bör erinras om atl inspekiionen i sitt yttrande över varvskreditutredningen har aktualiserat frågan om tillsyn över skeppshy­poteksinslituten. Det skall också nämnas att inspektionen även aktualise­rade tillsynsfrågan betr Sveriges Investeringsbank i sitt yttrande över den inom industridepartementet upprättade promeraorian Ds 1 1978:4 angåen­de banken. 1 båda fallen fann inspektionen skäl för att dessa institut ställ­des under tillsyn på motsvarande sätt som andra kreditinstitut och övriga till bankväsendet eller fondhandeln knutna organ.

Fördel sammanslagna Induslrikredit och Företagskredit - benämnt Fö­retagskredit - föreslås en rätt att lämna blancokredit intill ett sammanlagt belopp motsvarande halva aktiekapitalet. Upplåningsrätten - nu bestämd av multipeln 20 resp. 10 - föreslås fastställd till 15 ggr det upplåningsgrun­dande kapitalet. Det motsvarar i banklagstermer en kapitaltäckning på 6-7% och torde i grova drag motsvara täckningen av motsvarande slag av krediter i bankerna, vilka krediter kräver täckning med 4 eller 8% beroen­de på om inteckning i industrifastighet ligger inom eller över 50% av det uppskattade värdel; blancokredit kräver 8% täckning. En blancokreditgiv­ning intill halva aktiekapitalets belopp blir obetydlig i förhållande till bola­gets omslutning, I dagens läge skulle den för Industrikredit kunna uppgå till 16 mkr, vilket endast är ca 0,25% av omslutningen.

Anledningen lill erinran mol förslaget i nu nämnt hänseende finns därför ej.

För Exportkredit föreslås en blancokreditvolym på högst 25% av aktie­kapitalet. Detta motsvarar ca 2% av institutets omslutning. Även det för­slaget synes kunna godtas, Blancokreditvolymen i bank får utgöra högsl 5% av omslutningen i slort sett. Framhållas bör emellertid vikten av att tillfredsställande spridning av kredilema sker inom det medgivna utrym­met.

Vad utredningen föreslagit beträffande upplåningsrätten/kapi­taltäckningen för ett sammanslaget Industrikredit/Företagskredil synes bygga på en i stort setl säkerhetsmässigl oförändrad uflåning. Emellertid anför utredningen också att det för nämnda institut borde vara möjligt att fästa något mindre avseende vid säkerheternas art, om instituten erhåller kapitaltillskott och därtill anpassar räntemarginalerna något.  Vad som

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               239

åsyftas torde vara en förskjutning mot kreditvillkor som tillämpas av In­vesleringsbanken, Det synes enligt inspektionens uppfattning erforderligt att kapitaltillskott i syfte atl förbättra soliditeten och möjlighetema att ta risker förenas med bestämmelser i bolagsordningen om en högre grad av kapitaltäckning, dvs. en lägre upplåningsmullipel.

Utredningen har övervägt möjligheten att inrätta ytteriigare ett institut av typen Industrikredit/Företagskredit för att öka konkurrensen. Av skäl som utredningen redovisar har den dragil slulsatsen att ett nytl sådant in­stitut inte kan bildas f n. men att möjlighetema bör prövas på nytt vid en senare tidpunkt. Del kan enligt inspektionens uppfattning ifrågasättas om kapitalmarknadens rationalitet verkligen skulle öka om denna tanke reali­seras. De lillgängliga medlen ökar inte och en ökad konkurrens om det be­gränsade utrymmet på kapitalmarknaden synes i och för sig inte ägnad att förbättra villkoren för låntagama. Del skall också hållas i minnet att kredit­givningen från nuvarande institut av detta slag - hälftenägda av staien -har karaktären av kreditstöd. Verksamhetens villkor är därmed inte vad man i allmänhet förknippar med principen om fri konkurrens.

8.2 Riksskatteverket

Utredningen hänvisar när det gäller samgåendet mellan Svenska skepps­hypotekskassan och Skeppsfartens sekundärlånekassa lill den fusion som år 1968 skedde mellan Stadshypotekskassan och Svenska bostadskredit­kassan. Dåvarande riksskattenämnden avgav yttrande över förslaget om sammanslagning av de sistnämnda kreditinstituten. Riksskattenämnden föreslog i sitt yttrande att, för att förebygga tvekan, ett uttryckligt stadgan­de borde meddelas av innebörd att skatteplikt inte skulle uppkomma för någon av de berörda inrättningarna på grund av sammanslagningen. Ge­nom förordningen (1969:744) om befrielse från skattskyldighet vid fusion inom stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionema, m. m. infördes ock­så bestämmelser av sådan innebörd. Departementschefen uttalade i förar­betena som motivering till den särskilda förordningen (prop, 1969:99 sid. 30) att det var onödigt att belasta gällande beskattningsregler med bestäm­melser om att fusionen inte skulle föranleda beskattning. Till skillnad från Stadshypoteks- och Svenska bostadskreditkassan är emellertid Svenska skeppshypotekskassan och Skeppsfartens sekundärlånekassa enligt 53 § 1 mom. första stycket d) kommunalskattelagen (KL) och 7 § första stycket e) lagen om statlig inkomstskatt (SI) endast begränsat skattskyldiga. Skat­temässigt torde den nu föreslagna fusionen, såsom utredningen påpekat, således inte innebära särskilda problem om någon reglering molsvarande förordningen (1969: 744) om befrielse från skallskyldighet vid fusion inom Stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionema, m. m. krävs därför inte. Däremot medför förslaget, om det genomförs, bl. a. att 53 § 1 mom. försia stycket d. KL, 7 § första stycket e. SI och 22 § stämpelskattelagen (1964:308) redaktionellt mäste ändras.

De föreslagna fusionema mellan AB Industrikredit och AB Företagskre­dit respektive Lantbruksnäringamas primärkredit AB och Lantbruksnä­ringamas sekundärkredit AB medför emellertid vissa verkningar i skatte­hänseende. Företagsskatteberedningens nu framlagda slutbetänkande (SOU 1977: 86), Beskattning av företag, innehåller inte något förslag som medför någon ändring härvidlag. De föreslagna sammanslagningama är emellertid skattetekniskt relativt lika den fusion varigenom Skandinaviska Enskilda Banken bildades. De skattetekniska problemen löstes beträffande

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                240

sistnämnda fusion genom att riksdagen bemyndigade Kungl. Maj:l att medge befrielse från skyldighet att erlägga statlig och kommunal inkomst­skatt samt titskiftningsskatt i fall, då ett bankaktiebolag överlåter hela sin rörelse till ett annal bankakliebolag och i samband därmed upplöses (prop, 1971: 166, SkU 1971: 72 och rskr 1971:323), Riksdagens beslul från år 1971 hade dock redan år 1969 föregåtts av viss lindring av beskattningen vid fu­sion av affärsbanker genom ändring av punklen 5 av anvisningama till 35 § KL (SFS 1969:741) samt 2 § andra stycket och 4 § I mom. fjärde siycket SI (SFS 1969: 742). Ora skattelättnader är önskvärda även vid de nu före­slagna fusionerna erfordras en reglering motsvarande den som skedde när Skandinaviska Enskilda Banken bildades. Enligt RSVs mening bör en så­dan reglering numera ske i form av lag. Om skattelättnader motsvarande de som gäller för sparbanker, affärsbanker och försäkringsbolag även åsyf­tas, krävs dessutom att del i denna lag inarbetas regler molsvarande 2 § tjärde stycket och 4 § 1 mom, femte siycket SI samt punkten 5 av anvis­ningama till 35 S KL i den mån denna bestämmelse kan vara aktuell. En sådan ordning lillämpades i förordningen (1969:744) om befrielse från skattskyldighet vid fusion inom Stadshypoteks- och bostadskreditinstitu­tionema. m. m.

8.3       Statens industriverk

I utredningen föreslås också föiändringar inom ramen för de s. k. mel­lanhandsinstitutens (Industrikredit, Förelagskredit, Företagskapital m.fl,) verksamhet. Förändringama går i stort ut på all Industrikredit och Före­tagskredil slås samman till ett institut med ett aktiekapital på 100 mkr. och ett garantikapilal på 300 rakr., vilkel motsvarar ungefär en fördubbling av vad som idag gäller för instituten sammantagna. Enligt industriverkels uppfattning bör dessa förändringar tillsammans med den föreslagna an­passningen av kraven på formella säkerheter kunna medföra ett ökat risk­tagande i den utlåningsverksamhet som riktas mol de mindre förelagen, vilket enligt verkets uppfattning vore önskvärt.

8.4       Länsstyrelsen i Östergötlands län

Utredningen anser att mellanhandsinstituten väl fyller sin uppgift att slussa ut främst AP-fondsmedel på kreditmarknaden. Deras roll är kanske något okänd. Det finns enligt länsstyrelsens mening därför anledning atl se över den marknadsföring som görs av mellanhandsinstitutens tjänster. Det finns också skäl att överväga om inte en bättre beteckning kan skapas. Ut­trycket mellanhand ger en bild av passivi förmedlande vilkel ingalunda stämmer med verkligheten. Instituten i fråga driver en påtagligt aktiv kre­ditverksamhel.

8.5       Länsstyrelsen i Jämtlands län

Utredningen föreslår att Industrikredit och Företagskredit slås samman till ett nytl kreditinstitut benämnt Företagskredit. Länsstyrelsen anser att del nya Förelagskredit bör kunna spela en siörre roll inom länels närings­liv än vad Induslrikredit hittills gjort. Det borde t. ex. vara möjligt för Fö­retagskredit atl gå in i turistprojekt i vidgad utsträckning. Lånevillkoren måste dock i sädana fall ändras på samma sätt som nyss angivits beträffan­de lokaliseringslån.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               241

8.6 Länsstyrelsen i Västerbottens län

Vid sin handläggning av ansökningar om lokaliseringsstöd har länssty­relsen erfarit atl mellanhandsinstituten har behov av ökad utläningskapaci­tet. Detta framgår även av utredningens analys av respektive instituts verksamhet. Länsstyrelsen får därför tillstyrka utredningens förslag om ökad utlåningskapacitet. 1 detta sammanhang vill länsstyrelsen även fram­hälla vikten av atl det nyligen inledda samarbetet mellan företagareför­eningama och Investeringsbanken fortsätter och vidareutvecklas.

Mängden av kreditinstitut orsakar en viss förvirring bland företagare. Länsstyrelsen förordar därför en fortsatt uiredning om sammanläggning av mellanhandsinstitut.

8.7      Länsstyrelsen i Kalmar län

Länsstyrelsen kan i stort ansluta sig till de förslag utredningen framläg­ger beiräffande bankemas och mellanhandsinslitutens verksamhet. Läns­styrelsen anser dock atl de nya regionala utvecklingsfondema på samma sätt som Industrikredit och Företagskredil bör fä ta upp reverslån i AP-fondema. Detta kan ske genom att regeringen anger en ram för fondernas reverslånerätt. Med tanke på att det blir fråga om riskvilligt kapital förut­sätter länsstyrelsen all staten ställer garaniier för dessa reverslån.

8.8 Fullmäktige i Sveriges riksbank

Utredningens förslag beträffande ändringar i de företagsfinansierande mellanhandsinstiluten utgår från institutens funktioner på kapitalmarkna­den såsom utredningen, och även fullmäktige, ser dessa. Instituten skall sälunda åsiadkomma en decentralisering av kreditbesluten, vara riskbuf­fertar för långivarna saml transformera medel till krediter med för lånta­gama väl anpassade villkor. Utredningen framhåller, som nämnts, att en konsekvent genomförd decentralisering av kreditbesluten på kapitalmark­naden förutsätter att institutens verksamhetsområde i hög grad samman­faller så att instituten därigenom kan konkurrera, men konstalerar all detta förhållande för närvarande inte föreligger.

Fullmäktige instämmer med utredningens bedömning att institutens ut­låning skulle kunna ske till mer varierande villkor beträffande säkerhet, löptider, återbetalning och räntesatser. De sammanslagningar av primär-och sekundärinstitul som ulredningen förordar ingår som ett nalurligt led i en marknadsorienterad utveckling av institutens upplåning och utlåning. Fullmäktige ansluter sig sålunda till ulredningens förslag om sammanslag­ning av Induslrikredit och Företagskredit, och tillstyrker även samman­slagningen av primär- och sekundärinstituten i Lantbrukskredit enligt de av ulredningen angivna linjerna.

Utredningen föreslår även en sammanslagning av Skeppshypotekskas­san och Skeppsfartens sekundärlånekassa. Fullmäktige vill hänvisa till de nämnda institutens betydande roll vid finansiering av den mindre skepps­farten. De svårigheter som varvsindustrin och rederinäringarna för närva­rande genomgår och som gör det sannolikt att finansieringsfrågoma kan få en definitiv utformning först på någon sikl utgör därför enligt fullmäktiges mening inte något vägande skäl för att uppskjuta en sammanslagning av de två instituten enligt den av utredningen angivna modellen. Fullmäktige för­utsätter att de nuvarande borgenärema vid samtliga sammanslagningar av primär- och sekundärinstituten erhåller betryggande säkerhet.

16    Riksdagen 1978179. I saml. Nr 165. Bilaga 3

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               242

Fullmäktige har lämnat synpunkier på Sveriges invesleringsbanks funk­tion och ställning på kapitalmarknaden i ett remissyttrande lill industride­partementet den 22 februari 1978. Synpunkter på Svensk Exportkredits verksamhet har redovisats i ett remissyttrande till handelsdepartementet den 2 mars 1978.

Angående riksbanksfullmäktiges övriga synpunkter på mellanhandinsli-luten, se avsnitt 1: 5,

8.9 Fullmäktige i riksgäldskontoret

De i betänkandet framförda förslagen avser huvudsakligen dels renl or­ganisatoriska förändringar för vissa kreditinstitut och dels förändringar i placeringsreglema för bl.a. försäkringsinrättningar. Förslagen är enligt fullmäktiges mening ägnade att höja den institutionella effektiviteten och bidra till en ökad flexibilitet pä kapitalmarknaden. Fullmäktige tillstyrker således ulredningens förslag i dessa delar.

8.10     AP-fonden, första—tredje fondstyrelserna

Tillskapandet av särskilda mellanhandsinstitut på kapitalmarknaden har avsetls tjäna tre huvudsyften: all decentralisera kreditbesluten, att vara riskbuffertar för långivarna samt att transformera upplånade medel till kre­diter med för låntagama väl anpassade villkor. Kapitalmarknadsutred­ningen har gjort en grundlig genomgång av institutens verksamhet. Enligt utredningens mening är del inle befogat att företa några genomgripande förändringar vad gäller stmkturen av mellanhandsinstitut. Fondstyrelser­na kan å sin sida konstatera att mellanhandsinstituten i stort väl har upp­fyllt de uppställda målen.

När det gäller finansieringen av mellanhandsinstitutens verksamhei för­ulser kapitalmarknadsutredningen att instituten måste räkna med att i väx­ande omfattning finansiera sin verksamhet på marknaden utanför AP-fon­den. Fondstyrelsema inslämmer häri. Oavsett AP-fondens utveckling måste det vara riktigt att instituten har en bredare långivarkrels. Utred­ningens konstaterande alt institutens upplåningskostnader härigenom kommer all variera mer, såväl vad avser löptider som kostnader, finner fondstyrelsema naturligt. Utredningen uttalar vidare att önskemålen om ökat utbud av krediter med en mer varierande sammansättning skulle kun­na tillgodoses också genom en motsvarande anpassning av AP-fondens villkor vid utlåningen till instituten. Fondstyrelserna delar uppfattningen alt delta kan visa sig erforderiigt och rikligt, Fondstyrelsema instämmer även i utredningens resonemang vad gäller institutens utlåningsvillkor. En­ligt utredningen är institutens strävan i dag att minimera uflåningsräntoma (ulom Investeringsbanken och i viss mån Svensk Exportkredit). Denna strävan grundas enligt utredningen på ett delvis förenklat synsätt. Utred­ningen redovisar att överläggningar med olika intressenter har gett vid handen att företagen i allmänhet är beredda att erlägga en något högre rän­la om delta är prisel för mer flexibla och behovsanpassade kreditvillkor. Strävan att minimera räntemarginalerna bör därför balanseras mot andra önskemål beträffande lånens utformning.

För tre av mellanhandsinstituten gäller att de är uppdelade i samförval­tade primär- resp. sekundärkreditinstitut, vilket möjliggjort atl kreditvill­koren har kunnat varieras något med avseende på de erbjudna säkerheter­nas art. (AB Industrikredit resp, AB Företagskredit, Lantbruksnäringarnas

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               243

primärkredit AB resp. Lantbruksnäringamas sekundärkredit AB samt Svenska skeppshypotekskassan resp. Skeppsfartens sekundärlånekassa), Kapitalmarknadsulredningen föreslår att resp. primär- och sekundärinsti­tul slås samman. Ett skäl härför är att sekundärkreditgivningen inte visat sig medföra ett högre risktagande. Ett annat skäl är att del torde vara en föruisättning för att instituten skall anpassas till de flexiblare upplånings-och utlåningsformer som utredningen förordar, all de slrikta mallar som tillämpas i primär- och sekundärinstituten upplöses. Vid en sammanslag­ning kan en något varierande ränta tillämpas beroende på riskbedömning­en. Fondstyrelserna har gjort den bedömningen, atl skäl inle föreligger för styrelsema att motsätta sig detta förslag.

Beträffande Industrikredit/Företagskredil innebär kapitalmarknads­
utredningens förslag sammanfattningsvis följande.   

Fondstyrelsema har i princip inget att erinra mot vad utredningen sålun­da föreslagit. Styrelsema konstaterar att upplåningsrätten, som i dag upp­går till 9,2 miljarder kr., enligt förslaget vidgas till 12,4 miljarder kr.

Beträffande Lantbrukskredit föreslår utredningen likartade regler. Den kreditavgift som instituten i dag tar ut på 5 000 kr./lån bör avskaffas. Aktie­kapitalet (20 milj. kr.) och garantifonden (75 milj. kr.) behöver enligt utred­ningen inte ökas förrän en vidgning av institutels verksamhetsområde kommer lill stånd. Ulredningen ullalar sig för atl en sådan breddning av verksamheten kommer till stånd.

Inte heller mot utredningens förslag rörande Lantbrukskredit har fond­styrelserna i princip någon erinran. Styrelsema konslalerar dock atl upplå­ningsrätten enligt nuvarande regler uppgår till ca 3,5 miljarder kr. - av vil­ken mindre än hälften hiltills lagits i anspråk - men skulle enligt de före­slagna reglema begränsas till 2,9 miljarder kr. En ökning av garantifonden med 30 milj. kr. skulle ge en oförändrad upplåningsrätt.

Särskilt yttrande inom tredje fondstyrelsen av suppleanten Andersson:

Lantbrukskredils verksamhetsområde har efter förhandlingar fasflagts av statsmaktema (prop. 1964:117). Departementschefen anförde beträf­fande institutets ändamål att rationaliseringar är angelägna från såväl pro­ducenternas som konsumenternas synpunki inom de företag som bygger sin verksamhet på produkter från jordbruket och skogsbruket eller binä­ringar från dessa och som med ett gemensamt namn kan betecknas som lantbruksnäringama. Särskilt understryks att någon formeU branschav­gränsning icke skall gälla. Lantbrukskredits verksamhet har varit av oer­hört stor betydelse för att tillföra lantbruksnäringama långfristigt kapital. Institutet hardärvid väl fyllt sina uppgifter i enlighet med bolagsordningen.

Jag kan därför ej i detta avseende dela utredningens uppfattning, vilken lämnals ulan erinran av fondstyrelserna, beträffande institutets verksam­het.

8.11 Svenska bankföreningen

I resonemangen om del eventuellt önskvärda i atl etablera flera hel- eller halvslatliga kreditinstitut synes KMU bortse från att bankema i många fall fyller en funktion som är likartad mellanhandsinstitutens. Utredningens

tendens att nedvärdera nyttan av formelll kortfristiga bankkrediter 

leder enligt bankföreningens uppfattning till en överdriven betoning av be­tydelsen av den formellt långfristiga utlåningen i raellanhandsinstituten.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                244

Bankföreningen är angelägen att betona, att de facto långfristiga bank­krediter för ett företag i allmänhet är ett fullgott substitut för eventuella lån

i mellanhandsinstituten. Denna uppfattning får också stöd     på sidan

657 i betänkandet.--

Industrikredit/Företagskredil

Bankföreningen tillstyrker utredningens förslag att slå samman Indu­strikredit och Företagskredit och godtar också den föreslagna upplånings­multipeln på 15.

Om det bedöms nödvändigt med en förstärkning av institutets soliditet anser bankföreningen att i försia hand garantikapitalet bör höjas. Störte hänsyn bör också tas till möjlighetema att öka fonderingen genom störte rörelseöverskotl.

Svensk Exportkredit

Utredningen har föreslagit atl Svensk Exportkredit skall få rätt att ge lån utan särskild säkerhet för belopp motsvarande 25 procent av aktiekapita­let.

Bankföreningen är positiv till förslaget men vill förorda att man går något längie genora att sälta gränsen för blancokrediter vid 50 procent av aktie­kapitalet. Detta skulle vara till nytta särskilt för mindre företag med brist på lämpliga säkerheter, och endast i obetydlig mån höja den genomsnittliga risknivån för SEK:s totala utlåning.

8.12    Svenska sparbanksföreningen m.fl.

Utredningen har föreslagit en sammanslagning av dels lantbruksnäring­amas kreditinstitut, dels skeppsfartens kreditinstitut och dels Induslrikre­dit samt Företagskredit. Vi tillstyrker dessa förslag.

Med hänvisning bl, a, till vad vi sagt under avsnittet om bankcertifikat vill vi understryka utredningens slutsats att det bör skapas utrymme för en flexiblare upplåningspolitik hos mellanhandsinstituten. Dessa institut bör således ha möjlighet att transferera kapital från såväl de svenska och inter­nationella kapitalmarknaderna som från den kortfristiga svenska markna­den. Det är i detta sammanhang väsentligt att mellanhandsinstituten får möjlighet att pröva olika former av upplåningsinstrument.

8.13    Sveriges föreningsbankers förbund

Förbundet tillstyrker utredningens förslag ora sammanslagning av Lant­brukamas primär- och sekundärkredit AB under förutsättning att multipeln för upplåningsrätten sätts så att det sammanslagna institutets kreditkapaci­let inte minskar. Utredningens föreslagna raultipel om 15 innebär en minskning av upplåningsrätten. En oförändrad upplåningsrätl innebär att multipeln raåste sättas till 18, vilket föreslås av förbundet.

8.14     LO

Mot de av KMU föreslagna förändringama av mellanhandsinstiluten inom näringslivssektorn har LO inget att invända.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               245

8.15     TCO

Utredningen konstaterar alt mellanhandsinstiluten fyller en myckel vik­tig funktion för näringslivets kapitalförsörjning. 1 synnerhei gäller detla för mindre företag, vilka inte har tillgång till obligationsmarknaden för lång­fristig finansiering. Deras roll är också betydande för sådana finansierings-ändamål, där obligationsmarknaden inte kan komma i fråga.

Utredningens förslag innebär inga störte förändringar i mellanhandsin­stitutens verksamhet. Den specialisering som gäller för vissa institut anses ändamålsenlig (exportkreditgivning, farlygsfinansiering), medan för mer konventionell kreditgivning institutens verksamhei inte bör vara special­destinerad, TCO delar denna uppfattning och biträder förslaget att Lant­brukskredits kreditgivning breddas.

Instituten bör i större utsträckning än vad hiltills varit fallet ge lån lill små företag. TCO delar ulredningens uppfattning på denna punkl.

Utredningen föreslår vidare alt instituten bör erbjuda mer varierande lå­nevillkor, anpassade till de individuella låntagamas behov, och även ta siörre risker i verksamheien. Behovei av en sådan siörre flexibilitet i kre­ditgivningen framstår enligt TCOs uppfattning som nödvändig med hänsyn lill näringslivets framlida kapitalbehov. TCO har i andra sammanhang pe­kat pä nödvändigheten härav, bl. a. i samband med ett yttrande över en de­partementspromemoria om investeringsbankens framtida verksamhet.

Vid beslutet om inrättande av AP-fondssystemet förutsattes att ett lön­tagarinflytande skulle kunna göras gällande över AP-fondens placerings-politik. Della tog sig bl. a. uttryck i atl löntagarorganisationerna gavs stark representation i AP-fondens styrelser. Då fondmedel kanaliseras tillbaka lill näringslivet, sä har dock löntagarinflytandet i väsenflig utsträckning gått förlorad. I mellanhandsinstituten är nämligen de fackliga organisatio­nerna inte representerade. TCO vill därför understryka att en representa­tion i mellanhandsinstituten är nödvändig, för att i linje med intentionerna vid AP-fondens tillkomst säkerställa ett löntagarinflytande.

Förslaget om sammanslagningar av de parvis samförvaltade primär- och sekundärinstituten biträds av TCO.

8.16    SACO/SR

I fråga om mellanhandsinstituten vill SACO/SR betona värdet av en ak­tiv pluralism innebärande atl verksamheten icke specialinriktas mer än nödvändigt. Det ligger ett betydande värde i att låntagare har möjlighet att få sina projekt prövade på flera håll. Inte minst gäller detta för de mindre företagen som annars i brist på formella säkerheter etc. kan ha svårt att fin­na erforderligt kapital.

SACO/SR instämmer i ulredningens argumentering och förslag för att sammanlägga de parvis samförvaltade instituten så all Industrikredit och Föreiagskredil sammanläggs till "Företagskredit" samt Lantbruksnäring­amas primärkredii och sekundärkredit på motsvarande sätt sammanförs. Motsvarande gäller även Svenska skeppshypoiekskassan och Skeppsfar­tens sekundäriånekassa.

8.17 Svenska arbetsgivareföreningen

Föreningen har inga invändningar mot förslaget att slå samman Indu­slrikredit och Företagskredit eller den föreslagna upplåningsmultipeln på 15.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                246

Föreningen tillstyrker också en ökning av aktiekapitalet. Det erforderii­ga beloppet får diskuteras mellan aktieägarna. Hänsyn bör härvid tas till alt fonderingen bör öka genom större rörelseöverskott. Föreningen till­styrker också förslaget att institutet skall få ge lån utan särskild säkerhet inlill ett belopp motsvarande halva aktiekapitalet. Förslaget att Svensk Exportkredit skall fä rätt atl ge lån utan särskild säkerhet till belopp mot­svarande 25% av aktiekapitalet vill föreningen också tillstyrka.

8.18 LRF

Utredningen har inte ansett att något behov föreligger av ytterligare mel­lanhandsinstitut. Industrikredit och Företagskredit föreslås istället bli sammanslagna till ett institut. Det sammanlagna institutet föreslås få möj­lighet att erbjuda mera varierande lånevillkor anpassade till individuella låntagares behov. Särskilt har ett ökat risktagande poängterats. Vidare har utredningen anseti att institutet bör eftersträva att ge lån till mindre be­lopp. LRF tillslyrker i allt väsenUigt utredningens förslag.

Beiräffande Lantbrukskredit har utredningen bedömt verksamheten vid institutet som otillfredsställande. LRF vill framföra motsatt uppfattning och understryka vad Lantbrukskredit anfört i sitt remissyttrande.

Lantbrukskredit inrätiades som ett resultat av jordbruksprisförhand­lingar i början av 1960-talet. Institutets verksamhet blev fastlagd i bolags­ordningen. Departementschefen anförde beträffande institutets ändamål att det är väsentligt att en inriktning sker mot lantbruksnäringen, även om ändamålet inte innebär någon formell branschavgränsning, Lantbrukskre­dils verksamhet har varit av oerhört stor betydelse för att tiUföra lant­brukskooperationen långfristiga lån. Institutet har därvid väl fyllt sina upp­gifter i enlighet med bolagsordningen. De ekonomiska föreningama har ej samma möjlighet som aktiebolag att tillföras långfristigt kapital. LRF kan därför ej dela ulredningens uppfattning beträffande institutets verksamhet. Utredningen synes härvid, enligt LRFs uppfattning, ha gjort misstaget att bedöma verksamheten med utgångspunkt från alltför generella antagan­den. Detta rör särskilt uppfattningen om bolagets ändamål. Utredningen har även riktat kritik mot inriktningen mot större företag. LRF vill här fäs­ta uppmärksamheten på att någon kategoriindelning ej återfinns i den av regeringen fastställda bolagsordningen, vilket är fallet i fråga om Industri­kredit. Det bör framhållas att även om lånen har en hög genomsnittlig stor­lek har institutet en väsentlig uppgifi att kanalisera krediter till företag som ej själva kan utge obligationslån p. g, a. den rekommenderade gränsen 20 mkr. De mindre lantbrukskooperativa föreningama är med andra ord helt beroende av Lantbrukskredits kreditgivning, LRF vill också framhålla att de större föreningama redan nu utnyttjar obligationsmarknaden.

Den översyn av problemen på obligationsmarknaden för vissa sektorer som förordas av utredningen finner LRF väsentlig. Därvid förutsätts att de problem sora här påpekats beträffande lantbruksseklorn får erforderiig översyn. Del är emellerlid ej möjligl all därav dra den slutsatsen atl ell flertal av låntagama vid Lantbrukskredit skulle kunna utnyttja obligations­marknaden, LRF kan sammanfattningsvis ej se något skäl i att ändra insti­tutets verksamhet,

Ulredningen föreslår att de nuvarande primär- och sekundärkreditinsti­tuten sammanslås till ett institut. Som utlåningsmullipel föreslås 15.

LRF anser att en sammanslagning bör innebära administrativa fördelar, men som utredningens förslag utformats medför samraanslagningen en

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                    247

minskad upplåningsrätt. LRF vill därför endast tillstyrka en sammanslag­ning under förutsäitning all upplåningsrätten hålls oförändrad. Enligt Lantbrukskredits och LRFs beräkningar bör multipeln bestämmas till 18.

Vid eventuell övergång lill ett nytt återiånesyslem måste Lantbrukskre­dits utlåningsmöjligheter stärkas för att mindre och medelstora lanlbruks­kooperativa föreningar ej skall missgynnas.

För det sammanslagna institutet Industrikredit - Företagskredit har ut­redningen föreslagit en kraftig höjning av aktiekapitalet och garantifonden. Lantbrukskredils uflåningsmöjligheler har försämrals genom den förelag­na sänkningen av kreditramen 1978 från 325 till 300 mkr. Lånekön vid in­stitutet överstiger f n. 400 mkr. LRF vill påtala vikten av en stärkt upplå­ningsrätt mol bakgrunden av de kapitalbehov som föreligger hos berörda låniagarkalegorier. Som utredningen konstaterat (sid. 620) kan reversupp­låning ske i Lantbrukskredit genom att respektive enhet inom lantbruksko­operationen pantförskriver säkerheter. Detla understryker det angelägna i att verksamheten vid Lantbrukskredit förstärks då andra av utredningen föreslagna förändringar av kapitalmarknadens funktionssätt med all sanno­likhet ej förbättrar upplåningsmöjlighetema för lanlbrukskooperativa före­tag. LRF tillstyrker förslaget att den särskilda kreditavgiften vid Lant­brukskredit avskaffas.

LRF vill även som framgått av föregående avsnitt framhålla sin oro för den begränsning som utvecklingen i kapitalbildningen vid AP-fonden kom­mer alt medföra om en ändring eventuellt åstadkommes. Utredningen an­för att mellanhandsinstiluten alltmer bör få en inriktning mot andra finan­siärer. I detta hänseende vill LRF framhålla vikten av att förbundets för­slag beträffande försäkringsbolagen beaktas. Förslaget atl ge bankema möjligheter all utge egna obligationer bör enligt LRFs mening bedömas med hänsyn lill obligationsmarknaden i övrigt. LRF vill också underslryka belydelsen av atl mellanhandsinstiluten deltar i uppgiften atl kanalisera kapilal från utlandsmarknader till företagen. Industrikredii-Förelagskredit är därvid av betydelse för de mindre företag som ej själva har möjlighet att ta del av denna kapitalmarknad. Lantbrukskredit bör likaledes få möjlighet till upplåning på utlandsmarknaden.

LRF har noterat att utredningen ej funnit anledning att föreslå någon ändring i Sveriges Allmänna Hypoteksbanks eller Landshypoteksförening-amas verksamhet. Även om denna bedömning är av institutionell karak­tär, bör som påtalats ovan, lånekön vid institutet ses som en brist i kapital­marknadens funktionssätt. LRF hemställer att institutet medges emis­sionstillstånd som geren väsentlig förbättring av utlåningen.

8.19 KF

Utredningen anser att Industrikredit och Företagskredit bör slås sam­man till ett institut, som tillförs ytterligare resurser. Det nya institutet, kal­lat Företagskredil för att markera en bredare inriktning än på renodlad in­dustri, föreslås också kunna erbjuda mer varierade lånevillkor, anpassade till de individuella låntagamas behov, och även ta något större risker i sin verksamhet, KF tillslyrker här utredningens förslag.

Utredningen förordar också att övriga s, k. mellanhandsinslilut, lant­bruksnäringens primärkredit och sekundärkredit saml Svenska skeppshy­potekskassan och Skeppsfartens sekundäriånekassa parvis slås samman. KF delar denna uppfattning.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                248

8.20 Sveriges industriförbund ocb Svenska handelskammarförbundet

Vi tillstyrker sammanslagningen av Industrikredit och Företagskredit under benämningen Företagskredit.

Vi tillslyrker också en ökning av aktiekapitalet i det nya institutet. Det erforderliga beloppet får diskuteras mellan aklieägama. Hänsyn bör härvid tas till möjligheterna att genom större rörelseöverskotl öka fonderingsmöj-ligheterna. Vi tillstyrker vidare de av utredningen föreslagna åtgärderna för att öka det nya institutets möjligheter att i sin utlåning ta större risker.

8.21 SHIO och Familjeföretagens förening

AB Induslrikredit och AB Föreiagskredil

Organisationerna tillslyrker ulredningens förslag om en sammanlägg­ning av AB Industrikredit och AB Företagskredit till ett institut, kallat AB Företagskredit. Likaså tillstyrkes en ökning av aktiekapitalet och att upp­låningsmultipeln fastställes till 15. Det ärenligt organisationernas uppfatt­ning önskvärt alt det sammanslagna kreditinstitutet skall vidga sin låne­krets från nuvarande grupp av medelstora företag till att även i ökad ut­sträckning omfatta mindre företag.

Företagskapital AB

Förelagskapital AB har endast verkat fem år och det är därför som också utredningen frarahåller för lidigt atl ullala sig besläml om dess effektivitet. Enligt organisationernas bedömning bör detta speciella kreditbolag ges möjligheter alt utvecklas och vidga sin verksamhei bl.a. i samband med generationsskiften. Som också utredningen framhåller är möjligheten att trygga de mindre företagens försöijning med ägarkapital i försia hand av­hängiga av beskattningsreglernas utformning. De förslag om förbättringar i dessa avseenden, som framförts i samband med remissen av företagsskat­teberedningens betänkande, måste därför snarast realiseras. Om så sker bör Företagskapital AB kunna spela en aktivare roll och enligt ulredning­ens förslag medverka till att få till stånd en godtagbar kapitalstruktur i de företag, där institutet engagerar sig.

AB Svensk exportkredit

Ulredningen förordar atl AB Svensk exportkredit ges vissl utrymme för kreditgivning utan särskild säkerhet. Denna blancokreditgivning föreslås molsvara 25% av aktiekapitalet. Organisationerna tillstyrker utredningens förslag dock med den ändringen att kreditgivningen bör kunna uppgå till 50% av aktiekapitalet, vilket för närvarande är 400 miljoner kronor. Ökad kreditgivning via AB Svensk exportkredit är av speciell betydelse för de mindre och medelstora företag som i ökad utsträckning söker gå ut på nya intemationella marknader.

Sveriges investeringsbank AB

Sveriges investeringsbank AB bedriver en differentierad verksamhei, som omfattar såväl myckel stora krediter som lån till små företag, rörel­sekrediter, krediter för investeringsändamål, exportkrediter samt garanti­givning. Det samarbete, som sedan 1974 har inletts med företagareför­eningarna och som har gett möjligheler atl kombinera direktlån från företa­gareföreningama med kompletterande lån via Investeringsbanken, har varit till nytta för många expansiva mindre och niedelstora företag. Det är

 

Prop. 1978/79:165   Bilaga 3                                                249

av värde om denna finansieringsform kan bibehållas mellan de regionala utvecklingsfondema och Invesleringsbanken. Enligt organisationemas uppfattning borde Investeringsbankens samverkan med de regionala ut­vecklingsfonderna kunna uigöra ett föredöme för affärsbanker och andra kreditinstitut.

8.22 Svenska företagares riksförbund

Förbundet släller sig tveksamt till raden av mellanhandsinstitut för olika kreditändamål. Förekomsten av dessa mellanhandsinslilut innebär risker fören icke marknadsmässig kanalisering av kredilema och Förbundet hy­ser den förhoppningen atl de mellanhandsinslilut som ägs av det aUmänna efterhand kan bringas atl upphöra med sin verksamhet.

Utredningens förslag om sammanslagning av vissa institut tillstyrkes av Förbundet.

8.23    Föreningen auktoriserade revisorer (FAR)

Utredningen föreslår att de f n. starkt specialiserade mellanhandsinsti­tuten bör erbjuda mer varierade lånevillkor, anpassade till de individuella lånlagarnas behov, och även ta något siörre risker i sin verksamhet. De parvis samförvallade instituten föreslås slås samman, FAR tillstyrker ut­redningens förslag.

I detta sammanhang vill FAR yrka på att möjligheter skapas för mindre och medelstora företag att få lån med längre amorteringstid än 15 år och som bätire molsvarar avskrivningstiden för de belånade tillgångarna. En ändring företogs i april 1975, då Industrikredit reducerade längsta amorte­ringstiden på sina lån från 20 till 15 år. FAR anser inte detta rimligt när det gäller bottenkrediter i industri- och andra rörelsefastigheter med beräknad livslängd på minst 20-25 år.

8.24     Sveriges investeringsbank AB

Invesleringsbankens verksamhet, sådan den utvecklats underde mer än 10 år som banken varit i funktion, har ingående behandlats i en inom Indu­stridepartementet utarbetad promemoria (Ds I 1978: 4), vari även framläg­ges förslag rörande bankens framtida verksamhet. Över promemorian har banken avgivit bifogade yttrande 1978-03-28 tili vilket banken vill hänvisa (delvis intaget nedan).

Utredningen har framhållit (sid 656) att det är önskvärt när det gäUer långfristig kreditgivning av mer konventionell natur, att verksaraheten hos mellanhandsinstituten - dit Investeringsbanken räknas av utredningen -inte är specialdestinerad utan riktas mot en vid krets av låntagare och att låntagarkategoriema i hög grad är gemensamma för instituten. Utredning­en konstaterar alt Investeringsbanken tillgodoser dessa önskemål men att detta endast delvis gäller för övriga mellanhandsinstitut. Även Invester­ingsbanken vill betona angelägenheten av att de olika institutens kundkrets i största möjliga utsträckning sammanfaller så att konkurtens upprätthålles instituten emellan lill låntagamas fromma.

Utredningen har inte några förslag till ändringar vad gäUer Investerings­bankens verksamhet. Det ligger enligt utredningens mening i bankens na­tur, att bindande riktlinjer inte bör fastställas. Bankens verksamhet bör så­ledes enligt utredningen anpassas successivt till förändringar på kredit-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               250

marknadens utbuds- och efterfrågesidor så all dess utlåning även i framli­den kommer atl inriktas på sådana ändamål som inte kan tillgodoses av öv­riga kreditinstitut. Investeringsbankens styrelse kan hell ansluta sig till dessa lankegångar. Della gäller också utredningens förmodan att näringsli­vels behov av krediter i ett högt riskläge kommer att successivt göra sig gällande med ökad styrka under den framtid som kan överblickas.

Det förhållandevis höga risktagande som utmärker Investeringsbankens verksamhei - delta gäller även den del av refinansieringen som skett utomlands - har som utredningen framhållit möjliggjorts genom att ban­ken utrustats med stort egel kapital. Utredningen anser mot denna bak­grund att del är önskvärt alt banken på sikt tillförs ytterligare egna medel genom ökning av aktiekapitalet. All detta önskemål överensstämmer med bankens framgår av atl banken i sitt yttrande över den förenämnda prome­morian Ds 1 1978:4 uttalar att en ökning av aktiekapitalet/reservfonden med 800 mkr bör ske under en tväärsperiod.

Genom en sådan åtgärd skulle bankens möjligheter att fylla sina uppgif­ter väsentligt förbättras. Men en ytterligare föruisättning är att bankens övriga medelsbehov kan tillgodoses på rimliga villkor. De för bankens verksamhet nödvändiga medlen har banken erhållit eller anskaffat på tre olika vägar. För det första har banken kunnat förfoga över det kapital på I 000 mkr. som staten tillskjutil i form av aktiekapital och reservfond och de reserver om ca 500 mkr. som banken uppsamlat under de gångna verk­samhetsåren. Vidare har banken inom landet, främst hos AP-fonden, upp­lånat närmare 1 700 mkr. och ulomlands har banken upptagit lån på sam­manlagt ca I 400 mkr. Till följd av den svenska kronans försvagade ställ­ning i förhållande till flertalet av de valutor i vilka upplåningen skett har banken förorsakats belydande förluster. Utredningen har emellertid förut­satt (sid 660) att banken även i fortsättningen skall klara en väsenilig del av sin refinansiering genom upplåning utomlands. I sitt förenämnda yttrande över promemorian Ds 1 1978:4 har banken redovisal sina synpunkter här­om, därvid banken framhållit angelägenhelen av atl medelsbehovet fram­deles tillgodoses på den svenska kapitalmarknaden, Ulredningen konstate­rar visserligen (sid 458) all AP-fondens relativa betydelse som källa för långfristig finansiering kommer att minska. Mot bakgrund av en förutsedd växande efterfrågan på långfristig kreditgivning från bankens sida synes det emellertid angeläget att bankens möjligheter att repliera på AP-fonden uiökas, SkuUe nämligen banken nödgas reducera den utländska upplåning­en på grund av kursrisker och lånemöjlighelerna hos AP-fonden bli lika be­gränsade som hittills, lorde det bli nödvändigt för banken att inskränka sin utlåning.

Sammanfattningsvis kan sägas, atl Investeringsbanken delar de syn­punkter på mellanhandsinslitutens och då främst bankens framtida verk­samhet som framläggs i det remitterade betänkandet.

I yttrandet 1978-03-28 anförde investeringsbanken:

Vid de överväganden som göres i proraemorian rörande bankens framti­da verksamhet tas som utgångspunkt nödvändigheten av en ökning av in­vesteringama inom industrin bl. a. syftande till en överföring av produk­tionsresurser till expansiva branscher. I anslutning härtill framhålles vik­ten av ökade satsningar på produktutveckling och marknadsföring. Med hänsyn till att näringslivets förmåga att självt finansiera erforderliga inves­teringar minskat avsevärt, kommer ökade krav att ställas på kapitalmark­naden för att förse näringslivet med erforderliga medel för önskvärda in-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               251

vesteringar. Banken är medveten om dessa förhållanden och att en med­verkan från bankens sida vid finansieringen av långsiktiga och riskfyllda investeringar kan komma att behöva utökas.

1 fräga om bankens engagemang i samband med exportkreditgivning er­
inrar promemorian om det nyligen avgivna betänkandet (Ds H 1978: I) om
exportkrediifinansieringen. Om de i betänkandet framfagda förslagen ge­
nomföres räknar man i promemorian med att bankens befallning med ex­
portkrediter kommer att inriktas pä finansieringen av "större exportaffä­
rer". 1 annat sammanhang framhålles i promemorian angelägenheten av
att banken också ägnar sig åt de mindre företagens exportfinansiering. En
föruisättning för atl banken skall på avseit sätt kunna fullgöra sina uppgif­
ter i nämnda hänseenden äremellerlid, att banken kan erbjuda sina kunder
de förmåner som kan tillkomma exportförelag inom ramen för det föreslag­
na SEK-systemet. Exportkreditstödet synes därför behöva ulformas att
gälla jämväl de exportaffärer i vilka banken fömtsattes komma att medver­
ka. -----

f promemorian diskuteras bankens samarbete med landets företagare­
föreningar. Det konstateras atl de lån som banken lämnat inom ramen för
delta samarbete utgör en mycket liten del av bankens utlåning men att lå­
nen snabbi vuxit i antal sedan samarbetet inleddes under 1974. Från början
ställde banken 300000 kr. till förfogande och vederbörande förening
200000 kr. I samband med atl föreningama fick möjlighet att låna ut
300000 kr. utökade banken sin limit till 500000 kr. Från och med den 1 juli
1978 skall företagareföreningarna upphöra och ersättas av de regionala ut­
vecklingsfonderna. Dessa avses få utökade möjligheter att siödja de mind­
re förelagen. Maximibeloppet kommer att öka till 500000 kr. Kreditgiv­
ningen skall inle begränsas enbart till tillverkande företag utan även före­
lag med annan inrikining skall kunna erhålla lån från fondema. Lånen skall
även kunna avse finansiering av produktutveckling, marknadsföring och
mindre exportaflärer. Utvecklingsfonderna avses även ta över den verk­
samhet som Statens Utvecklingsfond nu bedriver. Det fömtsattes att fon­
derna skall kunna utnyttja det kunnande som finns hos Investeringsbanken
i frägor som gäller utvecklingsprojekt och exportfinansiering.

Med anledning av atl de regionala utvecklingsfonderna skall kunna iklä­da sig engagemang intill 500.000 kr. kan nämnas, atl bankens styrelse i syf­te att bättre tillgodose de mindre företagens behov av krediter beslutat hö­ja bankens limit i de s, k. kombinationslånen till I mkr. Banken är också be­redd atl i övrigt utveckla samarbetet med de regionala utvecklingsfonder­na.

För att banken skall kunna fylla sin funktion och tillgodose de krav som slälls och kommer att ställas är det i högsta grad angelägel att den tillförs ytterligare medel. Vid bankens tillkomst ställdes i utsikt att banken årligen skulle kunna erhålla 500 miljoner kronor på den inhemska kapitalmarkna­den. Detta har emellertid icke varit möjligt. Banken har därför varil nödsa­kad alt i stor utsträckning företa upplåning på ufiändska kapitalmarknader. De medel som banken använi i sin utlåningsverksamhet fördelar sig i stort selt till lika delar på eget kapital, upplåning i Sverige och ufländsk upplå­ning. Med hänsyn lill de kursförändringar som inträffat mellan den svens­ka kronan och de valutor, i vilka bankens utländska upplåning företagils, har banken fåll vidkännas betydande kursförluster. Vid utgången av år 1977 uppgick dessa till ca 427 miljoner kronor. 1 tidigare bokslut har av­satts 85 miljoner kronor till läckning av kursförluster. 1 bokslutet för verk­samhetsåret 1977 kommer sannolikt hela det redovisade nettot på ca 130 miljoner kronor atl avsällas för samma ändamäl.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               252

De uppkomna kursförlusterna är visserligen icke realiserade men de på­verkar i negativt hänseende bankens soliditet. Mot bakgmnden av kursför­ändringarna är det däriör angelägel all så stor del som möjligl av bankens medelsbehov i fortsättningen tillgodoses på den svenska kapitalmarkna­den. Dä utrymmet på denna marknad är begränsat och även framdeles kan antas bli begränsat tvingas banken för att kunna fylla sina uppgifter, söka anskaffa medel på utländsk marknad. För att öka möjlighetema till sådan upplåning pä förmånliga villkor bör banken såsom i promemorian framhål­lits erhälla ökat aktiekapital. 1 sin förenämnda skrivelse 1976-10-25 hem­ställde banken om en ökning av aktiekapitalet med 500 miljoner kronor. Vid tidpunklen för nämnda hemslällan utgick banken från behovet av pengar för sin verksamhet enligt då gällande riktlinjer. Med hänsyn till de ökade krav som enligt promemorian kommer att riktas mot banken - kre­ditbehovet enbart för strukturförändringarna inom vissa branscher upp­skattas i promemorian lill I å 2 miljarder kronor under ett vart av åren 1978 - 1980 - lorde 500 miljoner kronor inle vara tillfyllest. I promemorian namnes nu 800 miljoner kronor. Detta belopp synes böra ställas till ban­kens förfogande i form av aktiekapital under en tvåårsperiod, varav 500 miljoner kronor under innevarande år. Som förut nämnts aren ökning av aktiekapitalet angelägen med hänsyn till behovet av en fortsatt utrikes upplåning. På grund av de betydande kursrisker som är förenade med en sådan upplåning, torde banken, om inle täckning erhålles för kursförluster, i fortsätiningen endast komma att ta utlandsmarknaden i anspråk i de fall bankens utlåning kan ske i den upplånade valutan, I promemorian väckt förslag till någon form av statlig garanti för kursföriusler skulle emellertid möjliggöra för banken att även fortsättningsvis omvandla den ulländska valulan lill svenska kronor alt användas i utlåningsverksamheten. En re­troaktiv garanti vore i detla sammanhang av värde. 1 avsikl att begränsa omfattningen av den statliga garantin föreslås i proraemorian att banken skulle avsätta vissa belopp till en särskild kursregleringsfond.

Banken har inget all erinra mol en avsältning utgörande skillnaden mel­lan den faktiska upplåningsräntan och den samtidigt gällande AP-fondsrän-tan. Atl därutöver som namnes i promemorian avsätta 1 procentenhet av räntemarginalen på bankens utlåning skulle emellertid raer eller mindre förta verkan av den statliga garantin och innebära att banken får avsätta praktiskt taget hela sin räntemarginal. Detta medför i sin lur atl banken kan komma atl sakna möjligheter till erforderliga avsättningar till sitt vär­deregleringskonto för utlåningen.

Banken har under sin hittillsvarande verksamhet icke utnyttjat sin möj­lighet att lämna blancokrediter i någon större utsträckning. Möjligheten att lämna sådana krediter eller ikläda sig andra i bolagsordningen uppräknade åtaganden, i bolagsordningen begränsad till halva aktiekapitalet, vidgas gi­vetvis vid en ökning av delta kapital. För närvarande överväger banken att lillsammans med andra banker utställa garantier för företags exportford­ringar i de fall sådana garantier inte erhålles av Exportkreditnämnden. Ban­ken har redan tecknat sådan garanii. En dylik verksamhet kan medföra ett behov av ökat utrymme för blancokrediter. Banken vill därför föreslå att rätten att lämna blancokrediter ulvidgas till att gälla ett belopp motsvaran­de hela aktiekapitalet.

8.25 Aktiebolaget Industrikredit och Aktiebolaget Företagskredit

Utredningen har definierat huvuduppgiftema för mellanhandsinstituten så­lunda:

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                253

a)    transformera upplånade medel till de slutliga låntagama pä bästa möj­liga villkor och lillse att krediterna är väl anpassade lill respeklive låntaga­res behov. Verksamhetsinriktningen skall vara sådan, att olika företagska­tegorier har godtagbara institutionella förutsättningar alt uppbringa lång­fristiga krediter för skilda ändamål

b)   decentralisera kreditbesluten pä kapitalmarknaden

c)    utgöra riskbuffert för långivaren

Utredningen har granskat respektive mellanhandsinstitut utifrån ovan­nämnda huvudmålsättningar. Bedömningen av hur Industrikredit/Före­tagskredil kunnai uppfylla dessa målsättningar överenstämmer relativt väl med våregen uppfattning. Vissa nyanseringar och förtydliganden bedömer vi dock som angelägna att framhålla. En redogörelse för utvecklingen un­der 1977 och 1978 aktualiserar även framställningen.

I fråga om Industrikredits/Företagskredits hittillsvarande utveckling kan man konstatera, att bolagens begränsade egna kapital samt låga räntemar­ginaler varit starkt hämmade faktorer vad avser möjligheterna atl åstad­komma flexibilitet i säväl upplånings- som utlåningssammanhang. Det bör dock framhållas, atl trots detla har en successiv omstrukturering och ul­vidgning av verksamheien ägt rum under 1970-lalel avseende såväl mål­grupp som kreditändamål och risktagande.

1 samband med Induslrikredits/Företagskredits kraftiga expansion un­der senare är har en del organisatoriska förändringar genomförls. som bi­dragit lill att effeklivisera verksamheten och skapa bättre marknadskon­takt. Bolagen ärf. n. organisatoriskt uppdelade i fyra regioner. Under 1978 har en ytteriigare decentralisering av verksamheten ägt rum genom alt kre-dilbeslui upp till 1 500 tkr i Industrikredit och 500 tkr i Företagskredit dele­gerats till regionala kreditkommittéer. Detta har medfört att beslut i ca 2/3-delarav samtliga låneärenden kan träffas på regional nivå. Regionalise­ringen och beslutsdelegeringen har bidragit till en förbättrad när- och marknadskontakt med både lånesökande företag och med andra långivare såsom banker, företagareföreningar m. fl., som vi samarbetar med. Fram­förallt är det angeläget att understryka den förbättring som beslutsdelege­ringen inneburit för de minsta företagen i form av smidigare och snabbare handläggning av dessa företags kredilpropåer.

Industrikredits/Företagskredits verksamhetsinriktning skall enligt bo­lagsordningen avse målgruppen ""företrädesvis mindre och medelstora nä­ringsförelag här i riket"". Hur institutens kreditgivning motsvarat dessa in­lenlioner torde bäsl belysas av den statistik, som redovisas i bilaga 1. Där­av framgår bl. a. att kreditgivningen till de minsta företagen ökal påtagligt under senare år. Av antalet nybeviljade lån under 1977 föll inte mindre än 55 % på företag med mindre än 20 anställda. Beloppsmässigt rörde sig kre­diterna till denna företagsgrupp om 35 %.

Det förtjänar i detta sammanhang nämnas, att en viss långivning till de allra minsta företagen sker i samarbete med institut av typen AB Handels­kredit, AB Jämhandelskredit och AB Kioskkredit, som i sin tur fördelar upplånade belopp på ett antal småföretagare efter sin egen projektbedöm­ning. På detla sätt finansierade projekt rör sig om ca 18 mkr.

Institutens verksamhetsinriktning har blivit mycket bred genom att de svarar för kreditgivning till all slags näringsverksamhet. Någon begräns­ning till vissa branscher förekommer sålunda ej. Industrins procentuella andel av utlåningen har under senare år minskal. Däremoi har handels-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                254

och servicenäringama varil expanderade seklorer. Det kan även vara an­geläget att framhålla, atl vi under senare år kommit att svara för en ökande andel av jordbrukels finansiering, Investeringama inom denna sektor har skiftat karaktär. Anskaffningen av anläggningstillgångar såsom slallaroch inredning har i fråga om investeringsbelopp och karaktären i övrigi närmat sig industri- och handelsföretagens investeringssituation. Enligt vär upp­fattning hårde traditionella kreditgivarna inom jordbrukssektorn ej kunnat fylla detta behov. Mot den bakgrunden har vi funnit del naturligt atl efter sedvanlig projektbedömning medverka även i dessa fall. Ett fortsatt och ökat finansieringsbehov inom detta område är att förvänla.

Utvecklingen under senare år har inneburit, att Industrikredit/Före­tagskredit kommit att medverka vid finansieringen av alltmer skiftande ka-pitafbehov. Tidigare fungerade bolagen oftast som rena avlyftsinstitut för bankema i samband med ny-, till- eller ombyggnad av företags produk­tionslokaler. Idag kan låneändamålet vara såväl finansiering av ett företags lokalbehov och/eller maskinivesteringar som del av ett ökat rörelsekapital-behov. Ansökningar om avlyft av tidigare internfinansierade projekt har också ökat i omfattning. Från att tidigare ha fäll lånepropåema försl nären inveslering blivit slutförd säller sig förelagen numera i förbindelse med vå­ra institut redan på projektstadiet för en investering. Detta ger förelagen möjligheter att erhålla bindande låneuifästelser innan investeringar påbör­jas. Sammanfattningsvis kan konstateras, att vi kunnat tillgodose finansie­ringen av skiftande långfrisiiga kapitalbehov hos en mycket vid krets av låntagare inom olika branscher.

Utlåningsvillkoren avseende ränta och amortering har, som inlednings­vis nämnts, starkt begränsats av litet eget kapital och låg räntemarginal. En större flexibilitet i dessa villkor framstår som önskvärd om resurser härför kan skapas. För de mindre företagen med betungade expansionsin­vesteringar skulle en långfristig upplåning med amorteringstider på 20-25 år, eventuellt i kombination med amorteringsfrihel under de försia åren ef­ter en investering, innebära väsentliga likviditetslättnader. Önskvärt vore också om amorteringama i möjligasle mån kunde anpassas lill de skatte­mässiga avskrivningsmöjligheterna. En flexibilitet i amorteringshänseende kommer givetvis också atl medföra ett behov av varierande utlåningsrän­tor.

En flexibel räntesältning skulle även öppna möjligheter till bundna lån mot i formellt hänseende mindre förstklassiga säkerheter. Utredningens förslag atl instituten skulle få ge lån utan formella säkerheter intill ett be­lopp av halva aktiekapitalet är intressant och kommer sannolikt att bidraga till förbättrade lånemöjligheter förde minsta företagen. Även andra teknis­ka lösningar för ramen av dessa krediter är tänkbara.

Risktagandet vid kreditgivningen har hittills begränsats genom de for­mella föreskrifterna i institutens bolagsordning. Historiskt redovisas där­för helt följdriktigt mycket obelydliga kreditförluster.

I fråga om risk- och säkerhetsproblematiken vill vi fästa uppmärksamhe­ten på den utveckling, som ägt rum under senare år. Tidigare begränsades säkerhetsbedömningen i Induslrikredit lill en belåningsvärdering av den lå­nesökandes fasta egendom. Med hänsyn lill den snabba utveckling och omstrukturering, som sker inom näringslivet i dag, har det blivit nödvän­digt att vid säkerhetsbedömningen beakta företagens samtliga lillgångar, dvs. säkerheter grundade på såväl pantbrev som företagsinteckningar. I åt­skilliga fall, t, ex, vid finansiering av specialanläggningar, blir det från sä­kerhetssynpunkt föga meningsfullt att försöka göra en isolerad bedömning

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               255

av värdet på företagets fasta egendom. I stället kan man konstatera, att en väl fungerande långfristig kreditgivning till näringslivet mol goda säkerhe­ter förtitsätter viss flexibilitet vid val av säkerhet. Mot denna bakgrund an­ser vi att kreditgivningen från mellanhandsinslilut av vår typ visserligen i princip kan baseras på en viss procentsats - lämpligen 75 % - av beräk­nat värde på lånesökandens fasta egendom men atl frihet måste finnas att ta emot även företagsinieckningar eller annan betryggande säkerhet som kompletterande säkerhet eller som enda säkerhet vid finansiering t. ex. av specialanläggningar.

Utredningens förslag alt Industrikredit/Företagskredil bör slås samman till ett institut benämnt Företagskredil för atl markera den bredare inrikt­ningen av verksamheten anser vi vara rationellt och kommer att förenkla det administrativa arbetet.

Den kraftiga expansion Induslrikredits/Företagskredits utlåningsverk­samhet tindergåit efter omorganisationen år 1960 har skett parallellt med uppbyggnaden av Allmänna Pensionsfonden, som kommii att bli den helt dominerande långivaren till dessa båda mellanhandsinstitut. Utvecklingen har stagnerat och förväntas i framtiden bli negativ på grund av ökade pen­sionsutbetalningar om inte avgiftsökningar genomföres.

För Industrikredits/Företagskredits del kommer delta förhållande att re­ducera upplåningsmöjlighetema i Allmänna Pensionsfonden, Vi förväntar oss dock att den förändring av återlänesystemet, som föreslås av ulred­ningen, kommer alt slälla en del av de medel, vilka härigenom blir dispo­nibla, till vårt förfogande för kanalisering till avsedd företagskategori, I öv­rigt måste andra finansieringskällor anlilas. En viss upplåning har redan nu kunnat ske från försäkringsbolag, vilka emellerlid haft svårt atl acceptera den räntenivå, som riksbanken rekommenderat och som tillämpats av All­männa Pensionsfonden för lån till oss. Vid en flexibel räntesättning med anpassning lill marknaden lorde man emellerlid kunna räkna med ett ökat kapitalutbud från försäkringsbolagen. Även från olika försäkringskassor, pensionskassor och underslödsfonder är under sådana förhållanden ett placeringsintresse atl påräkna även om utbudet inte kan bli stort.

När del gäller upplåning av siörre belopp uianför Allmänna Pensions­fonden förefaller den internationella kapitalmarknaden vara den naturii­gasie finansieringskällan. De planer på utlandsupplåning, som förelåg för några år sedan, skrinlades efter samtal med riksbanken, som i dåvarande läge ansäg det olämpligt säväl att erbjuda småföretagarna lån i utlandsvalu­ta med åtföljande kursrisker som att våra institut - om de skulle bära kurs­riskerna - skulle nödgas genomföra marginalökningar som en följd av öka­de kostnader. 1 stället ställdes vid det tillfället resurser till förfogande på den inhemska kapitalmarknaden.

I dag när läget försämrats genom Allmänna Pensionsfondens minskade placeringskapacitel kan en upplåning ulomlands bli nödvändig inom en nä­ra framtid för att vi som mellanhandsinstitut skall kunna tillfredställa de ökade kreditanspråken frän den mindre företagsamheten. Del bör dock framhållas att efierfrågan även från de mindre företagen av krediter i ut­ländsk valuta hittills tiUgodosetts direkt genom affärsbankema. Vid en eventuell upplåning ulomlands av Industrikredit/Företagskredil aktualise­ras frågan om man helt skall befria de slutliga låntagarna från kursriskerna eller på vilket sätt man skall kunna begränsa dem. I våra nordiska grann­länder har man valt att gentemot låntagarna hos mellanhandsinstituten till-lämpa förmånliga räntor och låta staten gentemot mellanhandsinstituten svara för kursriskerna på deras lån. Motsvarande princip har i vårt land

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3

256

kommit till användning inom AB Svensk Exportkredits refinansiering av lämnade exportkrediter enligt det nyligen tillkomna exportstödet. Om man inte vill sträcka sig så långt som all subventionera evenfuella kursföriusler kan man begränsa dem hos de slutliga låntagarna genom att mellanhands­instituten betalar ut exempelvis 1/3-del av beviljade lån i utlandsvaluta med lämplig fördelning på olika valutor, för alt även på detla sätt minimera valutariskema, samt resterande 2/3-delar i svenska kronor. Vi anser oss ej böra taga ställning i denna fråga utan har endast velat redovisa alternativa lösningar.

Upplåning på den internationella kapitalmarknaden släller naturligtvis särskilda krav på låntagarens soliditet. Utredningen har med hänsyn härtill föreslagit en ökning av aktiekapitalet till 100 mkr efter fusion av de båda in­stituten. Samtidigt föresläs en ökning av garantiförbindelserna till 300 mkr.

Den soliditet som Industrikredit/Företagskredil f. n. har är en produkt av den upplåningsregel som gäller för företagen. Denna soliditet måste med hänsyn till den hypoteksbundna utlåningen, de minimala förlusterna och ägarsidans sammansättning bedömas som tillfredsställande i dagslä­get. Inora Industrikredit/Företagskredil har möjlighelerna diskuterats att förstärka soliditeten ytterligare genom en snabbare uppbyggnad av reser­veringarna. Huruvida denna soliditetsbild, ev förstärkt med ytteriigare re­serveringar, kan komma att accepteras av internationella långivare är svårt att på förhand veta. Ett lillföriilligt svar på en sådan fråga torde ges först vid en framtida verkliga länediskussion. Däremot anser vi att kapitalbasen i de sararaanslagna instituten måste inom en snar framtid ökas för att åstadkomma en efter den växande utlåningsvolymen anpassad soliditet.

Det omorganiserade insiilulets multipel föreslås lill femton mot en upp­låningsrätt f n. begränsad lill tjugo gånger i Induslrikredit och lio gånger i Företagskredil av del i bolagsordningen fastställda belåningsunderiaget. I betraktande av att institutens hittillsvarande upplåning fördelar sig med 85 % på priraärkrediter och med 15 % på sekundärkrediter samt den för­stärkning av det egna kapitalet som avses genomföras föreslår vi, att multi­peln bibehålles på Industrikredits nuvarande nivå, dvs, tjugo.

Bilaga:

Nybeviijningen av lån 1976 och 1977 i Industrikredit och Företagskredit samt utestående lån den 31.12.1977 Tör-

delade på företagsstorlek (antal anställda).

 

Företags-

Nybev

■iljade lån

 

 

 

 

 

Utestående lån 31.12.1977

storlek

 

 

Procentuell

 

 

 

 

 

 

 

 

(antal)

Antal

 

fördelning

tkr

 

fördelning

 

Belopp

 

anställda)

1976

1977

1976

1977

1976

1977

1976

1977

Antal

%

mkr

%

00-  19

576

769

47.1

54,5

431.7

556.3

29,0

34,8

5 826

46,5

2 485.1

37,2

20- 49

331

337

27,1

23,9

353.0

372.7

23,6

23,3

2 844

22,7

1 105.1

16,5

50- 99

155

171

12,7

12,1

245.5

295.3

16,4

18,5

1771

14,1

1051.0

15,8

100-149

61

58

5,0

4,1

132.1

142.5

8,8

8,9

677

5,4

547.0

8,1

150-199

27

31

2,2

2,2

66.0

98.3

4,4

6,1

385

3,1

328.0

4,9

200-

72

44

5,9

3,2

266.1

134,0

17,8

8,4

1.024

8,2

1 172.3

17.5

 

1222

1410

100,0

100,0

1 494.4

1 599.1

100,0

100,0

12527

100,0

6688.5

100,0

8.26 Lantbrukskredit

(Andersson, Boo, Olof Nilsson, Strömberg, Toll, Holm, Lindgren och Renlund)

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               257

Den av kapitalmarknadsulredningen uttalade principiella uppfattningen all kiedilinslituiens verksamhet bör ha en vid och generell inriktning, som ger utrymme för konkurrens till låntagarens båtnad, men alt samtidigt en specialisering framslår som naturiig för vissa ändamål eller låntagarkatego­rier delar Lantbrukskredils styrelse helt med utredningen. Detla är grund­salser. som varit vägledande längt före det utredningen framlagt dem i sitt betänkande. En av banklagstiftningens grundförutsättningar vilar på en så­dan principiell uppfattning om konkurrensens fördelar. Vid den senaste mera genomgripande översynen av bankemas kreditverksamhet var ctl grundmotiv konkurrens under lika villkor. Att en viss specialisering av verksamheten ändå kan och l.o. m. bör förekomma visar också banklag­stiftningen exempel på i fråga om löreningsbankerna där målinriktningen för verksamheten enligt den lör dessa banker gällande författningen är jordbruket. Kapitalmarknadsulredningen pekar även själv på en form av kreditgivning som den ftinnit "naturlig" för specialisering, nämligen den långfrisiiga utlåningen till de mänga enskilda jordbrukarna. Denna form av kreditgivning "lär"" enligt utredningen handhas bäst inom hypoteksbanken med tillhörande föreningar. Särskilt kreditverksamheten inom bankomrä­det utvisar att bada synpunklema dvs. både en viss specialisering och sam­tidigt en så vid konkurrens som möjligt kan inrymmas i en och samma verksamhet. Skälen för en viss specialisering kan var skiftande, men bör givetvis vara lillräckliga för att motivera en viss målinriktning av kredit-verksamheten.

Lantbrukskredils slyrelse menar att sådan motivering för en särskild in­riktning av kreditgivningen legal till grund för tillkomsten av Lantbruks­kredit. Fmellertid beaktades även konkurrensaspekten i hög grad när vill­koren för Lantbrukskredils verksamhet utformades och senare fastställdes av statsmaktema (prop 1964: nr 117).

De förhandlingsdelegationer, som utarbetade riktlinjer för Lantbruks­kredits verksamhet och som å ena sidan företrädde staten och ä andra si­dan jordbrukets föreningsrörelse. Handelns samarbetsorgan i jordbruks­frågor och Kooperativa förbundet, fastslog, att syftet med det framlagda förslaget var ""att åstadkomma en vidgning av de instiluiionella betingel­serna för den mera långfristiga kreditgivningen lill företag, som baserar sin verksamhet på jordbrukets eller skogsbrukets produkler eller eljest har anknytning till dessa näringar". Härigenom skulle skapas ökade möjlighe­ter lill en rationalisering av förädlingen och distributionen av produkterna fördessa näringsgrenar. Atl syftet med Lantbrukskredits tillkomst väl lill­godosetts utvisar verksamheten under de mer än tretton år som inslilulel varil kreditgivare till ett flertal branscher inom berörda näringsområden. Vid utgången av 1977 uppgick Lantbrukskredils utlåning till dessa bran­scher till sammanlagl 1.723 mkr. Efierfrågan på lån har hela tiden varil stor och överstigit tillgängen på upplänade medel, vilket visar att rationalise-ringsbehovei sländigi ökat. Kön av beviljade men ännu icke utbetalade lån överstiger f n. 400 mkr och inneliggande låneansökningar, som avser in­vesteringar under 1978-1980, uppgår till 513 mkr, Lantbrukskredils sly­relse delar icke Kapitalmarknadsutredningens uppfattning atl "Lantbruks­kredits specialisering pä en bransch framstått som mindre funktionell"".

Beträffande konkurrensaspekten uttalade förhandlingsdelegationerna i sitt förslag lill inrättandet av Lantbrukskredit, atl den omständigheten att verksamheten naturiigen kunde väntas bli inriktad på vissa typer av före­tag inte innebar någon formell branschavgränsning. Något hinder för Lant­brukskredit atl lämna lån även lill andra näringsförelag förelåg alllså inte.

17    Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 165. Bilaga 3

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               258

Nära till hands låg t. ex. företag, som hade anknytning lill de nämnda ty­perna av näringsföretag. Det fick därför enligt delegationemas mening bli Lantbrukskredits styrelse som i den praktiska tillämpningen fick bedöma i vilka fall krediter skulle lämnas. 1 propositionen angående Lantbrukskre­dits inrättande fann även departementschefen konkurrenssynpunkten vara väsentlig. Visserligen skulle tyngdpunkten i Lanbrukskredits långivning ligga på andra låntagarkategorier än hos Industrikredit/Företagskredil, men genom alt strikta branschgränser inte drogs mellan institutens verk­samhetsområden skulle instituten ändå delvis verka i konkurrens med var­andra. Förekomsten av en sådan konkurrens borde verka nedpressande på institutens marginaler och till gagn för låntagama hålla lånekostnadema på lägsia möjliga nivå. Med hänsyn till det anförda förordade departements­chefen i likhet med förhandlingsdelegationerna och det övervägande anta­let remissinstanser, att Lantbrukskredit inrättades. Departementschefen ville dock starkt understryka att den angivna ändamålsbeslämningen för institutet inte innebar någon formell branschavgränsning vid institutels val av låntagare. Även andra företag än sådana som direkt ingick i de uttryck­ligen omnämnda branscherna borde alltså kunna komma i fråga för långiv­ning.

All motiven till Lantbrukskredits inrättande så utförligt refererats har slyrelsen ansell nödvändigt, eftersom Kapitalmarknadsutredningen inte i sin redogörelse för institutet tillräckligt beaktat eller lagil del av de riktlin­jer för Lantbrukskredils verksamhei som uppdrogs av Regering och Riks­dag vid inrättandet. Utredningen har följaktligen inte heller anseti sig böra närmare undersöka om Lantbrukskredit i sin verksamhet följt de uppdrag­na riktlinjerna och om dessa varit ändamålsenliga och inte inneburit några problem vid tillämpningen. Lantbrukskredits styrelse kan emellertid nu vitsorda att erfarenheterna av hittillsvarande verksamhet varit goda. En­ligt bolagsordningen är Lantbrukskredit oförhindrad att "medverka vid fi­nansieringen av varje närings företag här i riket" även om tyngdpunkten i utlåningen är inriktad på de företrädesvis angivna branscherna inom livs­medels- och skogssektorerna av näringslivet. Någon formell eller strikt branschavgränsning förekommer inte i praktiken. Såsom förutsatts i de uppdragna riktlinjerna for verksamheten förekoramer det konkurrens. Ti­digare låntagare hos Industrikredit/Företagskredil har exempelvis övergått till Lantbrukskredit; liksom del omvända förhållandet varit fallet. Institu­ten verkar således i konkurrens med varandra. Emellertid utesluter inte delta att instituten samarbetar med varandra vid finansieringen av vissa fö­retag. En sådan samverkan har utvecklats särskilt under senare lid i fråga om finansiering av större projekt, som faller inom båda institutens verk­samhelsområde och där gemensami risklagande och säkerhelsutnyttjande ansetts vara lämpligt.

Lantbrukskredils styrelse kan inle instämraa i de slutsatser utredningen drar av atl Lantbrukskredils utlåningsverksarahet är inriktad även på stör­re förelag och icke enbart på mindre och medelstora företag. 1 riktlinjerna för verksamheten ingår som belysts av det föregående inte någon kategori­indelning av de lånande företagen i mindre, medelstora och stora. En så­dan uppdelning återfinns inte heller i den av Regeringen fastställda bolags­ordningen, vilket däremot är fallet i fråga ora Industrikredit. Det har alltse­dan inrättandet ansetts som en självklarhet, att företag med organisations­tillhörighet hos någon av de som ägare vid sidan av staten godkända grup­pema inom näringslivet också skulle få använda institutet som låntagare.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               259

Utredningens påstående att det skulle finnas några allmänna principer för inrättandet av mellanhandsinstitut som icke är förenliga med Lantbruks­kredils utlåningsverksamhet har Lantbrukskredits styrelse inle funnit be­lägg för. Tväriom nämner ulredningen själv i annat sammanhang atl en specialisering kan framstå som naturlig för vissa ändamål och låniagarka­legorier.

Lantbrukskredits styrelse kan inte heller acceptera utredningens påstå­ende att institutet sällan ger mindre lån. Av utredningens tabell 11.8, som utvisar utestående lån, framgår all av det totala antalet låntagare 30 % va­rit län pä mindre än 1 miljon. Enligt vad som erfarits har Industrikredit/Fö­relagskredit, som lämnar lån till mindre och medelstora företag, satt en högstlånegräns för medelstora förelag vid 15-20 mkr. Antalet låntagare inom denna gräns utgör hos Lantbrukskredit enligt tabellen 89 % av det to­tala. Om lånegränsen sättes väsentligt lägre eller vid 10 mkr, dominerar även antalet sådana låntagare hos Lantbrukskredit enligt tabellen med 75 % av det totala. Alt gränsdragningar av detta slag ständigt måsle upp­justeras pä grund av penningvärdeförändringen och de därigenom ökade investeringskostnadema är självklart. Både hos Industrikredit/Före­tagskredil och Lantbrukskredit har på grund härav särskilt under de senas­te åren beloppen i de enskilda lånefallen starkt stegrats.

Såsom Kapiialmarknadsutredningen uppmärksammat har vid förhand­lingama angående inrättandet av Lantbrukskredit förulsalls alt sådana krediter, som med hänsyn till sin storlek och omständigheterna i övrigt lämpligen bör placeras på obligationsmarknaden, inte skall beviljas hos Lantbrukskredit, I första hand torde härvid ha åsyftats långivning till börs­noterade företag. Lantbrukskredits styrelse har också beaktat detta. Lån till sådana förelag har endast förekommit i undantagsfall och då har sär­skilda omständigheter förelegat såsom svårigheter att utnyttja förekom­mande säkerheter för obligationslån på gmnd av tidigare ianspråktagande av dessa för andra lån. Att av lånebeloppens storlek dra någon slutsats att långivningen a priori hör hemma på obligationsmarknaden kan endast låta sig göras i fråga om myckel stora lånebelopp. Som tidigare påpekats har lå­nebeloppen i de enskilda fallen tenderat att öka starkt under de senaste åren pä grund av kostnadsökningama, vilket också gäller obligationslånen. Under 1977 emitterades 37 obligations- och förlagslån för företag om till­hopa 2.885 mkr. Genomsniitssiorieken på lånen uigjorde 78 mkr. Av anta­let lån låg 7 st under 30 mkr, varav ett på 10 mkr och ett på 15 mkr och övri­ga fyra pä 20-25 mkr. I övrigt är spridningen på lånebeloppen mycket stor från 150 mkr och nedåt. Som framgår av tabell 11.8 har endast 6 % av tota­la antalet läntagare hos Lantbrukskredit (eller 12 st) lånebelopp som över­stigit 30 mkr. Alt som låntagare hos Lantbrukskredit skulle förekomma också stora företag särskilt inom producent- och konsumentkooperatio­nerna har förulsatls redan vid Lantbrukskredits tillkomst. Utredningen har också påpekat, att Lantbrukskredils långivning i stora poster till vissa så­dana företag icke ansetls onaturlig, eftersom institutet i hög grad tjänat syf­tet att uppväga de brister i obligationsmarknadens funktionssätt, som sam­manhängt med praktiska problem atl skaffa säkerheter liksom med klassi­ficeringen enligt ratingsystemet. I detta sammanhang förtjänar dock att framhållas att vissa kooperativa föreningar redan nu även direkt anlitat ob­ligationsmarknaden, vilkel självfallet inneburit en däremoi svarande minskning i låneefterfrågan hos Lantbrukskredit. Om såsom Kapitalmark­nadsutredningen räknar med berörda problem på marknaden för vissa fö­retag inom angivna sektorer kan lösas, bör man kunna förvänta sig ett stör-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                260

re ianspråktagande av marknaden från dessa företag genom egna emissio­ner. Härav följer självfallet att en viss ytterligare minskning i dessa sekto­rers efterfrågan på lån hos Lantbrukskredit uppkommer. Kapitalmark­nadsutredningen drar emellertid för långlgående slutsatser av en sådan ut­veckling. Det verkar som om utredningen ulgår från att flertalet av de hos Lantbrukskredit låntagande förelagen skulle kunna försvinna genom en övergång lill egna obligationslån. Utredningen uttrycker del på detta sätt: "1 den mån de nuvarande dominerande låntagama i Lantbrukskredit ut­nyttjar obligationsmarknaden, föreligger enligt utredningens mening inga skäl varför institutets branschinriktning skall bestå"". Denna slutsats är fel­aktig, eftersom de läntagare som skulle kunna ifrågakomma för obliga­lionsmarknaden inte är dominerande vare sig till antal eller beloppsmäs­sigt.

Frågan om vilken storlek ett obligationslån lämpligen bör ha har belysis av Kapiialmarknadsutredningen under avsnittet Obligationsmarknaden 12.7.2. Ulredningen uttalar där, att företagens upplåning kan normalt ske på obligationsmarknaden så snart lånebehoven är tillräckligt stora, ätmins­tone 20 mkr, för att motivera individuella lån. 1 övriga fall kan mellan­handsinstiluten enligt utredningen i allmänhet tillgodose kreditefterfrägan på villkor som är minsl lika förmånliga och även något bättre än lån på ob­ligationsmarknaden. Någon anledning alt förorda en minskning av storle­ken på de lån som normalt lanseras pä obligationsmarknaden föreligger in­te enligt utredningens mening. Om detta uttalande av Kapitalmarknads­utredningen skulle vara vägledande för Lantbrukskredils utlåning kan konstaleras att det övervägande antalet lån hos Lantbrukskredit icke skul­le lämpa sig för obligalionsmarknaden.

Kapitalmarknadsutredningen har under avsnittet 11.4.5 pröval två vägar för att i stället för Lantbrukskredit inrätta ett institut med samma inrikt­ning som Industrikredit/Företagskredil. 1 båda fallen föruisätter utredning­en en upplösning av nuvarande ägarstrukturen. Ett nytt institut skulle i ena fallet bildas av staten och vissa ägargrupper inom banksystemet, varvid de senare fömtsattes avyttra sina andelar i Industrikredit/Företagskredil. Ul­redningen har emellertid dragit slutsatsen att ett nytt institut inte kan bil­das för närvarande bl. a. på grund av konsekvenser för kundslrukluren i in­stituten. Utredningen har även i det andra fallel skissat en lösning som krä­ver att ägarstrukturen ändras. Utredningen anger inle konkret vilka nya ägaregrupper som kan tänkas vid sidan om staten. Man anger endasl prin­cipen som skall följas, ""nämligen alt grupper som också är låntagare i in­stitutet inle skall ingå bland delägarna"". Båda varianterna harenligt ulred­ningen avvisats av de icke stafliga delägarna i Lantbrukskredit med hän­visning till den överenskommelse som träffades med staten när institutet bildades.

Lantbrukskredils styrelse kan inte finna alt Kapitalmarknadsutred­ningen framfört nägra bärande skäl till att Lantbrukskredit skall upphöra med sin verksamhet och ersättas av ett med Industrikredit/Företagskredil hell likartat institut. Utredningen har icke kunnat i något fall finna och än­nu mindre återge en konkret beskriven anledning till att nackdelar i något som helst avseende uppkommit för låntagare eller presumtiva lånesökande under den tid av mer än tretton år som Lantbrukskredit verkat. Utredning­en har i stället hänvisat till att Lantbrukskredits verksarahet skulle strida mol vissa av utredningen angivna principer som getts generell innebörd. Styrelsen har i del föregående utförligt redogjort för de vid Lantbrukskre­dils inrättande uppdragna riktlinjerna för verksamheten. Enligt styrelsens

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               261

mening framstår del som helt klart alt de allmänna principer som utred­ningen använi sig av i sin kritik av Lantbrukskredit inle varit främmande eller okända för statsmaklerna vid uppdragandet av riktiinjema. Tvärtom har man tagit särskild hänsyn till olika med dessa principer sammanhäng­ande fakiorer såsom konkurrensaspekten, behovei av specialisering och den därmed sammanhängande ägarstrukturen samt lånens storlek och av­gränsning till obligationsmarknaden. Statsmaktema log också ställning till om i stället för inrättandet av Lantbrukskredit borde ske en ulvidgning av industrikredit/Företagskredit eller en eventuell dubblering av dess verk­samhet. Vissa remissinstanser uppmärksammade denna frågeställning och utredningen nämner detta särskilt. Däremoi återger inte ulredningen att det övervägande antalet remissinsianser tillstyrkte att Lantbrukskredit in­rättades som mellanhandsinstitut. Styrelsen kan inte finna, att förhållande­na på kapitalmarknaden ändrats på sådant sätt under den tid Lantbruks­kredit verkat att anledning till en omprövning föreligger. Sammanfatt­ningsvis anser styrelsen att erfarenheterna ger vid handen att institutets kreditverksamhel bedrivits på ett rationellt och effeklivi sätt och till en mycket låg kosinad i enlighet med de intentioner och angivna riktlinjer som uppställts vid bildandet. Någon anledning att ändra på ägarstrukturen eller institutets branschinrikining finns således inte. Utredningens initiativ till atl vissa kooperativa företag får bättre möjligheter och skäligare villkor att ge ut län pä obligalionsmarknaden hälsar styrelsen med tillfredsställel­se.

Utredningen föreslår (s 667) att de nuvarande primär- och sekundärlåne-inslituien bör slås samman till ett institut av samma skäl som Industrikre­dit och Företagskredit. Samma uflåningsmultipel, femton, bör ocksä till-lämpas. Likaså bör säkerhetskraven för utlåningen överensstämma. Län bör alltså ges inom 75 procent av pantens uppskattade värde. Lån utan sär­skild säkerhet bör få ges intill ett belopp som raotsvarar institutets halva aktiekaptial.

I anslutning till dessa förslag får styrelsen anföra följande. Erfarenheten har visat, atl utlåningen från primärbolaget - och därmed behovet av upp­låning - fått en betydligt större orafattning än utlåningen från sekundärbo­laget. Sålunda uppgick utlåningen från primärbolaget vid 1977 års utgång till I 397 mkr och från sekundärbolaget till 326 mkr. Därvid är att märka, att säkerheten för sekundärlånen vanligen utgöres av inteckning med för­månsrätt närmast efter inteckningen för primärlånet i samma fastighei. Ge­nom amorteringarna på primärlånen kommer inteckningssäkerheten för sekundärlånen i ett bättre förmånsrättsläge, så att en avsevärd del av se­kundärlånen numera skulle kunna rymmas inom primärlånegränsen.

Såsom utredningen framhållit är nuvarande multipel för utlåningsrätten 20 i primärbolaget och 10 i sekundärbolaget. Utredningens förslag innebär att multipeln skall vara 15. Med hänsyn till att underlaget för upplånings­rättens beräknande i primärbolaget är så mycket störte än i sekundärbola­get innebär utredningens förslag en väsentlig reducering av den nuvarande upplåningsrätten. Den höjning av aktiekapital och garantifond i primärbo-lagel, som beslutades 1977, skulle härigenom delvis bli verkningslös. Un­der förutsättning atl rätten att ulge förlagsbevis maximalt utnyttjas utgör upplåningsrätten i de båda bolagen raed nuvarande raultiplar tillsammans 3 485 mkr. 1 ett sammanslaget institut med ändrad muhipel skulle upplä­ningsrätten under sararaa förutsättning endast uppgå till 2932,5 mkr.

Också i ett sammanslaget institut skulle lån inom den nuvarande primär­lånegränsen med all sannolikhet komma alt kraftigt dominera under över-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                262

skadlig lid framöver, även om ett visst ökat risktagande förutsattes. Styrel­sen anser därför, att multipeln i ett sammanslaget institut bör sältas högre än enligt utredningens förslag. Styrelsen föreslår, att multipeln för ett sam­manslaget Lanlbrukskrediiinstitut bestämmes till 18. Endasl underdenna förutsättning anser sig styrelsen kunna tillstyrka en sammanslagning på de av utredningen i övrigt angivna villkoren. Visserligen skulle en samman­slagning medföra administrativa fördelar, men dessa fördelar får vägas mol den nackdel, som den minskade upplåningsrätlen enligt utredningens för­slag skulle innebära.

Härvid vill styrelsen också påpeka, att utredningen i fråga om del insti­tut, som avses skola bildas efter sammanslagning av Induslrikredit och Fö­retagskredil, förutsatt en kraftig ökning av aktiekapital och garantifond, varigenom upplåningsrätten vidgas avsevärt, I fråga om Lantbrukskredit däremot bör enligt ulredningens mening en ytterligare ökning av kapitalin­satserna kunna anstå tills en vidgning av institutels verksamhetsområde kommer till stånd såvida icke delägarna själva dessförinnan tar initiativ till en sådan. 1 likhet med vad som förutsatts beträffande Industrikredit/Före­tagskredil torde emellertid - om en vidgad läneverksamhet ger anledning därlill - förhandlingar kunna upplagas mellan partema, d. v. s. staten och övriga delägare i Lantbrukskredit, om en ökning av aktiekapital och garan­tifond och om fördelningen av insalsema.

Styrelsen vill slutligen anföra, att styrelsen icke har något att erinra mot förslaget att den särskilda kreditavgifien pä 5 000 kr. avskaffas.

Särskilt yttrande av ledamolen Karlsson:

1 remissvaret läggs tonvikten vid frågan om Lantbrukskredit följt de rikt­linjer, som drogs upp vid dess bildande, och det anses närmast anmärk­ningsvärt, att Kapitalmarknadsulredningen inte ansett sig böra undersöka, om Lantbrukskredit verkat i enlighet med de ursprungliga intentionerna. Utredningen har i stället angivit vissa principer för mellanhandsinslitutens verksamhet och fört sin diskussion mot bakgrund av dessa. Till dessa prin­ciper hör bl.a. att små och medelstora företag bör uigöra institutens vä­sentliga kundkrets.

Jag bedömer Kapitalmarknadsulredningens arbetsmetoder och slutsat­ser på ett annat sätl än det som kommer till uttryck i remissvaret. Det har inte varil en central uppgift för Kapitalmarknadsutredningen att se efter om mellanhandsinstituten följt tidigare uppdragna riktlinjer men väl atl ul­forma sådana riktlinjer som den finner rationella. Jag delar dessutom Kapi­talmarknadsulredningens allmänna grundsyn i frågan om dessa instituts uppgifter, även vad gäller Lantbrukskredit. För att i högre grad än hiltills bereda små och medelstora företag tillgång till långa lån raed fasl ränta, an­ser jag i likhet med utredningen, atl låntagare med omfattande lånebehov också bör utnyttja obligationsmarknaden,

8.27 Svenska skeppshypotekskassan och Skeppsfartens sekundärlånekassa

Kassorna, som begränsar sitt yttrande till att avse utredningens övervä­ganden och förslag avseende kassoma, får härmed tillstyrka den föreslag­na lagändringen innebärande fusion mellan kassoma varigenom Sekundär­lånekassan upplöses utan likvidation och dess tillgångar och skulder över­tages av Skeppshypotekskassan,

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               263

8.28 AB Svensk exportkredit (SEK)

Mot utredningens ingående beskrivning av vårt bolag och dess verksam­het har vi inget att invända. Vi önskar förordningens skull i detla samman­hang endast som komplettering upplysa om siffroma avseende verksamhe­ten under 1977 och ställningen vid 1977 års utgång. Under 1977 lämnades lill kunderna kredilofferter lill ell belopp av I 925 mkr och tecknades bin­dande kreditavtal för 475 mkr. Nyulläningen, huvudsakligen i svenska kro­nor, uppgick till I 442 mkr, varav till varvsindustrin 656 mkr (45%). Kun­ders amorteringar under året uppgick liil 532 mkr. Av vid årsskiftet utestå­ende krediter, 3 571 mkr, utgjorde 1 948 mkr (55 %) lån till varvsindustrin. Upplåning skedde under året med sammanlagl I 184 mkr, varav 917 mkr lånats på den svenska kaptialmarknaden i form av dels 300 mkr obliga­tionslån och dels 617 mkr reverslån från AP-fonden. På den internationella kapitalmarknaden lånades moivärdel i utländsk valuta av 267 mkr. Bola­gels totala amorteringar under året uppgick till 342 mkr. Vid årsskiftet ute­stående lån uppgick till 3 254 mkr, varav 714 mkr (22%) utgjordes av ut­ländsk upplåning. Vid utgången av 1977 motsvarade bolagels egna kapilal och avsättningar till värderegleringskonto 11,5% av balansomslutningen, alltså ungefär samma procenlsiffra som vid utgången av 1976, trots ökning­en under året av aktiekapitalet med 100 mkr.

Styrelsen delar och vill också underslryka ulredningens uppfattning, alt det är angelaget för SEK att erhålla förhandslöflen för egen del om finan­siering till fast ränla, i första hand frän AP-fonden. Bl. a. torde del stora be­loppet lämnade kreditofferter under 1977 motivera della. De av regeringen i proposition till riksdagen nyligen gjorda förslagen till ändring och utvidg­ning av SEK:s verksamhet minskar inte SEK:s behov av förhandslöften om kredit utan torde snarare medföra ökade anspråk på förhandslöften fiån SEK:s kunder. AP-fonden har i sitt remissyttrande på exportkrcdit-uliedningen angivit, atl fondens målsättning kommer att vara all söka medverka till en refinansiering av exportkrediter i minst samma omfattning som för närvarande.

Utredningen förordar att SEK:s bolagsordning jämkas i ett hänseende, nämligen med avseende på kraven på fullgoda säkerheter för utlåningen. Kapitalmarknadsulredningen förordar alt SEK ges ett visst utrymme för kreditgivning utan särskild säkerhet. Styrelsen delar denna åsikt och är överens med förslaget, men anser alt en kreditgivning utan särskild säker­het motsvarande 50% av aktiekapitalet bör medges i likhet med vad som gäller för Sveriges Investeringsbank AB. Beloppet, 200 mkr, är relativt litet i törhällande till SEK:s utlåning, 3 571 mkr vid 1977 års slut, och kan inle anses innebära, att säkerheten för SEK:s långivare nämnvärt försvagas så att upplåningsmöjlighetema försämras, Å andra sidan torde ändringen än­då kunna bidra till en bättre flexibilitet vid kreditgivning till särskilt sådana mindre företag, som har svårighet ställa extra säkerhet för bl, a. själv­riskandelen under EKN-garanli. 1 någon mån kan ändringen också under­läua för SEK alt överta exportfordringar ulan regress på exportören.

Styrelsen hälsar med tillfredsställelse utredningens förslag att emis­sionsstämpel och fondstämpel skall avskaffas för obligationer och liknande skuldebrev. Som utredningen framhållit betyder för SEK, som utger rela­tivt kortlristiga lån med löptider på genomsnittligt 5-5 1/2 år, ett bortta­gande av emissionsstämpel ett väsentligt förbilligande av upplåningen på den svenska obligationsmarknaden. Också ett borttagande av fondstämpel är av betydelse, säväl för köpare av våra svenka obligationer som för SEK

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                264

själv, eftersom svensk fondstämpel utgåräven vid placering av obligatio­ner pä den internationella marknaden,

8,27 Exportkreditnämnden (EKN)

EKN tillstyrker utredningens förslag rörande AB Svensk Exportkredit (SEK) och anför: I regeringens proposition 1977/78: 155 om exportkreditfi­nansiering m. m. föreslås alt två system för statligt exportkreditstöd skall lillämpas parallellt. Finansiering av exportkrediter skall kunna ske dels i SEK med statligt stöd och dels med utnyttjande av andra kreditinstitut, varvid räntestöd lämnas genom avdrag vid inkomsttaxering eller i vissa fall genom direkl slatligt bidrag. Det förutsätts att huvuddelen av exportkredit­finansieringen skall ske genom SEK-systemet. I den mån andra kreditinsli­lul har större formella och institutionella möjligheter atl refinansiera ex­portkrediter utan att kräva realsäkerhet av exportörerna kan detta verka återhållande på utnyttjandet av SEK-systemet. Enligt EKN:s mening finns därför ytterligare ett starkt motiv att, såsom Kapitalmarknadsulredningen förordar, ge SEK visst utrymme för kreditgivning utan särskild säkerhet och därigenom göra SEK:s utlåningsregler mer lika dem som gäller för andra kreditinstitut.

Av utredningen framgår att företrädare för kreditinstituten framfört öns­kemål om revideringar av villkoren för EKN:s garantier, eftersom sådana förbehåll i vissa avseenden gäller beträffande nämndens garantiåtaganden, att EKN-garantierna inte utan vidare kan godtas som bankmässiga säker­heter. EKN förutsälteratt önskemålen, som inte närmare redovisas, kom­mer atl lillgodoses genom de förändringar i EKN-garantiema som föreslås i den nämnda propositionen om exportkreditfinansiering m. m.

8.30     Sveriges Exportråd

Exportrådet anför synpunkter som i allt väsentligt ansluter till EKN:s.

8.31    Sveriges allmänna hypoleksbank

Bankstyrelsen har haft lillfälle atl ta del av det remissyttrande, som Lant­brukskredils Slyrelse avgivit i ärendei, och kan ansluta sig till de synpunk­ter, som därvid framkommit. Bankstyrelsen kan vitsorda att samarbetet mellan banken och Lantbrukskredit fungerat väl, och att samförvaltningen varit till ömsesidig båtnad för de båda företagen.

8.32    Företagareföreningarnas förbund

Utredningen förordar inte inrättande av nya institut men föreslår mins­kad specialisering hos mellanhandsinstituten. För Företagareföreningar­nas förbunds del är särskilt förslaget att i ökad utsträckning ge lån även till mindre belopp av specieUt intresse. Förbundet tiUstyrker detta, ävensom förslaget att Industrikredit och Företagskredit slås samman till ett institut under namnet Företagskredit. I bolagsordningen anges atl säkerheten vid utlåning skall ligga inom 75%) av pantens beräknade värde. Dessutom bör institutet få ge lån utan särskild säkerhet intill ett belopp motsvarande halva aktiekapitalet.

En anpassning av utlåningsräntoma föreslås äga rum lill en högre ge­nomsnittlig risknivå. Detta torde få anses rimligt då de nuvarande räntoma

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                   265

för lån i institutet är lägre än de lånekostnader som industriföretag idag får erlägga på obligationsmarknaden.

Beträffande Invesleringsbankens rörelseinriklning har utredningen inga förslag till ändringar. Enligt utredningens bedömning tillämpar banken strikt principen att endast ge lån till sådana ändamål där kredit inte kunnat erhållas vid annat kreditinstitut. Samarbetet mellan företagareföreningar­na och Investeringsbanken har baserats på samma princip.

8.33 Svenska civilekonomföreningen

1 fråga om mellanhandsinstiluten vill vi betona värdet av en aktiv pluralism innebärande att verksamheten icke specialinriktas mer än nödvändigt. Det ligger ell belydande värde i all låntagare har möjlighet all få sina projeki prövade på flera håll. Inte minsl gäller detta för de mindre företagen som annars i brist på formella säkerheter etc. kan ha svårt atl finna erforderligl kapilal.

Vi instämmer i utredningens argumentering och förslag för att samman­lägga de parvis samförvaltade instituten så att Industrikredit och Företags­kredil sammanläggs till "Förelagskredit"", samt Lantbruksnäringamas pri­märkredit och sekundärkredit på motsvarande sätt sammanförs. Motsva­rande gäller även Svenska skeppshypoiekskassan och Skeppsfartens se­kundärlånekassa.

9    Understödsföreningar

Remissinstansema tillstyrker i allmänhet ulredningens förslag att reglerna om kapilalplacering för de understödsföreningar, som enligt försäkrings­inspektionens bedömning har tillräckliga administrativa resurser, utvidgas på samma sätt som utredningen har föreslagit beiräffande försäkringsbola­gen. Några remissinstanser anser att ifrågavarande utvidgningar av place­ringsreglema bör kunna ske utan annan prövning av försäkringsinspektio­nen än som följer av nu gäUande lag.

Samtliga remissinstanser godtar utredningens förslag att den fria sektorn utvidgas från 10 till 20 % av försäkringsfonden. Vidare är remissinstanser­na - med undanlag av försäkringsinspektionen - positiva till förslaget att förbudet mot aktieplacering inom fria sektom upphävs. Merparten av re­missinstansema godtar också utredningens förslag att understödsförenings andel av aktiema i ett och samma bolag skall fä motsvara 10 % av antalet aktier, eller, om del finns aktier med olika röstvärde, av röstetalet.

Mot utredningens förslag att ersätta taxeringsvärdet med uppskattnings­värde i reglema om godtagbar inteckningssäkerhet görs från några håll in­vändningar bl, a. beträffande det procenttal som bör gälla,

9.1 Försäkringsinspektionen

Vad gäller utredningsförslagen om understödsföreningar tillstyrker in­spektionen dessa med följande undantag.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               266

Enligt UFL skall en understödsförenings stadgar innehålla bestämmel­ser om hur lillgångama skall vara placerade. Detta gäller även placeringar inom den fria sektom. Stadgama skall godkännas och registreras av in­spektionen. Med hänsyn till dessa förhållanden (jämför proposition 1972: 69 sid. 95) vill inspekiionen föreslå en från utredningsförslaget avvi­kande formulering av UFL 24 §, fjärde stycket enligt följande.

Utan hinder av första och andra styckena får i den omfattning som för­säkringsinspektionen medger ett belopp, som svarar mot högst en femtedel av förenings försäkringsfonder, redovisas i andra värdehandlingar än som förul sagls, dock ej i aktier eller andelar i aktiefond, och i tillgångar som nämnts i försia stycket 9 utöver där angiven gräns,

1 inspektionens förslag ovan har även beaktats inspektionens synpunkt att fri sektor ej bör öppnas för aklier. Ulredningen har föreslagit all en ny bestämmelse intages i FL 336 § om atl försäkringsbolag icke ulan försäk­ringsinspektionens medgivande får äga andel i aktiefond. En motsvarande bestämmelse bör inlagas i UFL 25 §.

9.2 Aktiespararnas riksförbund

Aktiespararna tillstyrker utredningens förslag om understödsför­
eningar med undantag för ägarandelen i varje enskilt företag. I likhel med
synpunkterna om 4:e AP-fonden och försäkringsbolagen anser Aktiespa­
rarna att en begränsning bör ske så att högst 5 procent av rösterna ägs i ett
enskilt företag.

9.3 Svenska livförsäkringsföreningars riksförbund

Vårt förbund är en sammanslutning av föreningar med kapitalförsäkring, som utbetalas vid dödsfall eller vid uppnådd viss ålder. Den 31 december 1977 var antalet anslutna föreningar 38. Det sammanlagda medlemsantalet var i runt tal 438.000 och det tillförsäkrade försäkringsbeloppet tillhopa ca 300 mkr. Föreningarnas sammanlagda lillgångar utgjorde samtidigt i runt tal 300 mkr.

Vi finner det önskvärt och riktigt att de föreslagna ändrade placerings­reglema för försäkringsbolagen skall kunna tillämpas även av understöds­föreningarna. Intresset för aktieköp är litel inom de föreningar vi represen­terar.

Föreningamas inleckningslån torde i allmänhet avse fastigheter i större städer eller i kommuner där föreningsstyrelsen har god lokal kännedom. Inteckningssäkerheterna torde nu normalt ligga långt under uppskattnings­värdet. Oftast ställer låntagaren eller låneförmedlande bank värderingsin-slrument till föreningamas förfogande.

Flertalet av våra föreningar föredrager därför den nuvarande schablon­regeln med taxeringsvärdet som grund för godtagbar inteckningssäkerhet. Denna regel är dessutom administrativt enklare än den föreslagna regeln med ett uppskattningsvärde.

Ulformningen av ändrad § 24 UFL

Liksom utredningen anser vi att i praktiken skilda placeringsregler bör gälla för föreningar av olika storlek eller kalegori. Den av ulredningen fö­reslagna lydelsen av 24 § UFL anser vi dock principiellt icke lämplig. På samma sätt som nu gäller bör enligt vårt förmenande 24 § UFL även i fort­sättningen vara utformad i nära anslutning till 274 § FL och sålunda utan

 

Prop. 1978/79:165   Bilaga 3

267

hänvisning lill detla lagrum. Som slöd för denna åsikt vill vi åberopa Nä­ringsutskotlels betänkande 1976/77: 51 med anledning av en motion om en översyn av lagen av understödsföreningar. Ulskollei åberopar där en skri­velse som vi tillsammans med andra intressenter för understödsföreningar under år 1976 tillställt Justitiedepartementet med hemställan om att hän­visningarna till lagen om ekonomiska föreningar skulle tas bort från UFL och att gällande bestämmelser helt inarbetas i sistnämnda lag. Motionärer­nas hemställan, som avsåg samma önskemål, ansåg utskottet vara befogad och anförde bl. a. ""Strävan bör vara att även om detla inle är helt okompli­cerat, åsiadkomma en självsiändig lag för regleringen av understödsför­eningarnas verksamhei. En översyn med detla syfte bör alltså verkstäl­las"". Utskottets hemställan har vunnil Riksdagens godkännande.

Beträffande den lagtekniska utformningen av 24 § UFL fär vi vidare an­föra följande. Enligt 11 § UFL prövar Försäkringsinspekiionen vid stadge­ändring om bestämmelserna är godtagbara ur skälighets- och soliditetssyn-punkt. med beaktande av föreningamas storlek och förhållandena i övrigt. En allmän prövningsrätt för Försäkringsinspektionen finns sålunda redan i gällande lag. Några särskilda bestämmelser beträffande prövning av en­skild förenings förutsättningar för att tillämpa ifrågavarande nya place­ringsregler är sålunda obehövliga och bör därför utgå ur lagförslaget.

Valfrihet för enskilda föreningar

Såsom framgår av ovanslående tror vi att endast ett fätal av de förening­ar som vi representerar kommer att ha intresse av de nya bestämmelserna vad belräffar uppskattningsvärdet för inteckningslån. Med hänsyn härtill finner vi det angeläget atl lagstiftningen - såsom även är innebörden av ut­redningens förslag - medger föreningama atl efter eget val tillämpa de gamla bestämmelsema. Denna valfrihet bör även kvarstå om § 24 i UFL utformas, såsom vi föreslagit, i nära anslutning till 274 § FL, En lösning i angivna hänseende kan uppnås genom antingen en övergångsbestämmelse i lagen eller de tillämpningsföreskrifter som Försäkringsinspektionen en­ligt förslag i ulredningen bör meddela beträffande reglema för uppskatt­ningsvärdet.

Försäkringsinspektionens tillämpningsföreskrifter för uppskattningsvärdet Det är önskvärt att dessa föreskrifter utformas mindre restriktivt för un­derstödsföreningarna än för försäkringsbolagen särskilt med tanke på den enklare administration, som är en förutsättning för våra föreningars verk­samhet.

Behovsprincipen enligt 4 § UFL

Utredningen anför följande i slutet av avsnitt 14.7 "Som framgått av an-snittet 14.2 har många kassor i dag verksamheter vilkas mening i dag kan ifrågasättas och där utfallande belopp är av mycket liten betydelse för den enskilde. Enligt ulredningens mening kan det därför vara befogat alt pröv­ning enligt 4 § UFL sker vid regelbundet återkommande tillfällen".

Angivna lagrum gäller endast prövning vid nyregistrering av understöds­förening och kan därför ej åberopas i del syfte ulredningen avser. Enligt vår mening finns ej heller anledning till ingrepp från Försäkringsinspektio­nens sida mot registrerad förening av del skälet att utfallande belopp är av liten belydelse för den enskilde. Vi utgår ifrån att det citerade uttalandet inte föranleder någon lagändring.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               268

Sammanfattning

Vi tillstyrker i sak de utvidgningar av placeringsreglema som utredning­en föreslär i kapitel 14. Vi anser dock.

atl det får ankomma i försia hand på enskild förening om de nya reglema skall tillämpas eller ej,

alt 24 § UFL alltjämt bör ulformas i nära anslutning till 274 § FL och utan hänvisning lill delta lagrum,

att ifrågavarande utvidgningar av placeringsreglema bör kunna ske utan annan prövning av Försäkringsinspekiionen än som följer av nu gällande UFL, samt

att Försäkringsinspektionens tillämpningsföreskrifter för uppskattnings­värdet för understödsföreningarnas del bör göras så enkla som möjligt.

9.4 Konsumentkooperationens pensionskassa, försäkringsförening (KP)

Pensionskassan har med hänvisning till atl flera KP närstående organisa­tioner avgivit särskilda yttranden över utredningen, begränsat sitl eget lill alt omfatta endasl de förslag som direkl gäller understödsföreningar. KP anför:

Inledningsvis instämmer KP i utredningens uttalande om en likformighet i placeringsreglema för försäkringsbolag och understödsföreningar.

När det gäller förslaget om övergång från taxeringsvärden lill av särskild expertis beräknade uppskatlningsvärden vill KP biträda detta förslag, Er­farenhetema under senare år verkar ha bestyrkt vad som i utredningen an­förts i denna fråga. I åtskilliga fall har det visat sig att taxeringsvärdena i rätt betydande grad understiger uppskattningsvärdena, medan i enstaka fall taxeringsvärdet visal sig vara alldeles för högl. Enligt KP:s mening tor­de större rättvisa uppnås vid belåning av fastigheter om uppskattningsvär­den används.

Vad beträffar värderingen av s. k. annan fastighet, vanligen industrifas­tighet, kan först blott konstateras, att fastställandet av ett uppskattnings­värde är en komplicerad uppgift. Värdet av en fastighet använd och be­byggd för industriändamål är höggradigt kopplat till bl. a. vederbörande fö­retags och/andra branschföretags förmåga all på fasligheten bedriva en lönsam industriell verksamhet. Som exempel kan här nämnas fastställan­det av ett uppskaltningsvärde för en varvsanläggning och en skogsindustri. Oberoende av faktiskt nedlagda kostnader och av beräknade återanskaff-ningskostnader torde uppskattningsvärdet för sådana fastigheter som här nämnts kunna fastställas först efter rätt ingående överväganden, som bl. a. innefattar en bedöming av konjunkturutsikler och branschutsikter saml av alternativa användningsområden för fastigheterna.

KP vill med det just sagda endast peka på det vanskliga i bedömningar av industrifastigheter. KP biträder emellertid att även dessa s. k. andra fas­tigheter belånas med uppskattningsvärden som grund. Den konkrela inne­börden av att 60%-gränsen föreslås gälla även för dessa fastigheter torde vara, genomsnittligt sett. att dessa objekl lidigare genom taxeringsvärdena värderats lägre än bl. a. bostads- och kontorsfastigheter. Ulan en närmare uiredning är del enligt KP:s mening omöjligt att säga om ändringen för in­dustrifastigheterna frän 67 % av taxeringsvärdena till 60 % av uppskatt­ningsvärdena är förenlig och "'i balans med" ändringen för övriga fastighe­ter från 80 % av taxeringsvärdet till 60 % av uppskattningsvärdet. Den se­nare ändringen kanske lika väl borde vara till 65 eller 70 % av uppskatt­ningsvärdel ulan att förden skull säkerheten på något vis äventyras. Enligt

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               269

KP:s mening mäste man vara klar över de avsevärt svårare bedömningar - och därmed sannolikheter för oenighet mellan olika bedömare - som beräkning av annan fastighets värde utgör.

KP vill med det ovan förda resonemanget som grund ifrågasätta om 60 '/f-gränsen för jordbruks-, bostads-, kontors- och affärsfastighet är rätl avvägd. KP får för sin del förorda 75 % av uppskattningsvärdet. Enligt KP:s mening är risken för urholkning av belåningsvärdet för annan fastig­het avsevärt större än för övriga fastigheter. Detla moiiverar en gräns av 75 % för jordbruks-, bostads-, kontors- och affärsfastigheler. För annan fastighet bör en lägre gräns gälla, enligt KP:s mening 60 %>.

KMU:s förslag om höjning av den fria sektom till 20 % och hävande av förbudet mot inläggning i fria sektorn av aktier samt höjningar av högsta godkända röstetalet till 10 % i ett akiiebolag är en avsevärd utökning av placeringsmöjligheterna i aktier.

KP kan från sina utgångspunkter tillstyrka detla. KP förmodar därvid att aktieplacering för att ge ell bättre utfall än placeringar i utlåning förutsätter en mycket aktiv portföljförvaltning. Denna torde i så fall innefatta syste­matiska försäljningar av aktier för att inkassera kursvinster, vilka krävs ovanpå direktavkastningen för alt motivera sådan placering i stället för no-minalplaceringar.

Utredningen har föreslagil att skilda regler bör gälla för understöds­föreningar av olika sioriek. Försäkringsinspekiionen föreslås få bedöma frän fall lill fall vem som skall få placera efter de reviderade reglema.

Understödsföreningarna är i kraft av främst 3, 11 och 71 §§ UFL under­kastade Försäkringsinspektionens tillsyn. KP kan därför inte finna en yt­terligare prövning motiverad, vilken i sig torde vara rätt svår alt göra, KP föreslär i stället en automatiskt gällande regel, knuten till beloppet förval­tal kapital. KP anser att en understödsförening vid ett kapilal av mer än 50 mkr bör få rätt alt placera efter de enligt KMU föreslagna ändringarna i 24 § UFL. Skulle någon förening inle visa sig klara av delta torde Försäk­ringsinspektionen genom nämnda paragrafer ha stora möjligheter att ingri­pa.

9.5      Sjöbefälets pensionskassa försäkringsförening

Pensionskassan tillstyrker huvudtankarna i kapitel 14 i belänkandet och föreslär att lagen om understödsföreningar ändras att gälla i överensstäm­melse härmed.

9.6      Sparinstitutens pensionskassa, försäkringsförening (SPK)

SPK har till uppgift att administrera de avialsbundna tilläggspensionerna för spar- och föreningsbankerna. Antalet anslutna arbetsgivare är c:a 200 med drygt 15000 anställda. Huvuddelen av de medel som SPK förvaltar (c:a 425 milj kr.) är placerade på inlåningsräkningar i resp. medlemsföre­tag, medan en mindre del är placerad dels i obligationer dels i räntebärande skuldebrev,

SPK anser all den likformighet som hittills har funnits mellan de place­ringsregler som gällt försäkringsbolag och understödsföreningar är värde­full, SPK upplever därför det olyckligt att man inte har bibehåUit denna lik­formighet ulan inskränkningar och det av följande skäl. Det förslag om särskilt godkännande av försäkringsinspektionen för att en understöds­förening skall få tillämpa de nya reglema anser SPK vara överflödigt. SPK är i och för sig medveten om atl under begreppet understödsföreningar

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                270

ryms såväl stora föreningar, som mindre med begränsade administrativa resurser. SPK anser att den prövning som eventuellt behöver göras av för­säkringsinspektionen, när det gäller föreningarnas verksamhet enklast görs i samband med den obligatoriska granskningen av resp, förenings stadgar. SPK är något förvånad över att man i utredningens betänkande först påpekar de möjligheter försäkringsinspektionen har atl i samband med godkännandet av stadgar pröva vilka placeringsformer, som kan an­ses lämpliga för resp. förening bl.a. med hänsyn till tillgången av place­ringsexpertis (sid. 736). På sid. 738-9 för raan sedan ett liknande resone­mang som utmynnar i att det behövs ett särskilt godkännande för vilka pla­ceringsmöjligheler en förening skall få. SPK upplever detla som en onödig byråkratisering.

För övrigt tillstyrker SPK utredningens förslag, som medför bättre möj­ligheler för föreningamas placering att förvalla medel på sådant sätl atl riskspridning av inflationsskydd uppnås så långt som är möjligt utan atl hänsyn till soliditeten eftersattes.

Sammanfattningsvis anser SPK

atl likformigheten i placeringsreglerna mellan försäkringsbolag och un­derstödsföreningar bör bibehållas

att utredningens förslag om ändrade placeringsregler för understöds­föreningar kan tillstyrkas

att utredningens förslag om en särskild prövning av försäkringsinspek­tionen av vilka understödsföreningar som skall få tillämpa de vidgade pla­ceringsreglerna bör avstyrkas.

9.7 Pensionskassan SHB, försäkringsförening

Vår pensionskassa är avsedd för anställda i Svenska Handelsbanken. Vid slutet av år 1977 utgjorde

antalet medlemmar                     5 338

mkr

försäkringsfondema tillhopa         175

fria fondema tillhopa                      62
tillgångamas placeringar i

aktier och konvertibla reverser   32

inteckningslån                             29

kommunlån                                 56

obligationer och förlagsbevis      46

andra värdehandlingar               16

bank                                            56

balanserade räntor                       2

Vi finner det önskvärt och riktigt att de föreslagna ändrade placerings­reglema skall gälla för vår pensionskassa liksora förändra större pensions­kassor. De vidgade ramama i placeringsreglema torde dock f. n. inte i nå­gon störte utsträckning medföra ändring i inriktningen i vår kassas place­ringar.

Utformningen av ändrad § 24 UFL

Liksom utredningen anser vi att i praktiken skilda placeringsregler bör gälla för föreningar av olika storlek eller kalegori. Den av ulredningen fö­reslagna lydelsen av 24 § UFL anser vi dock principiellt icke lämplig. Så

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               271

som nu är fallet bör enligt vår mening 24 § UFL även i fortsättningen vara utformad i nära anslutning lill 274 § FL och sålunda ulan hänvisning till delta lagrum. Härigenom vinnes större klarhet i lagtexten.

Vi vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på Näringsutskotlels hemställan i betänkande 1976/77:51 ang. borttagande av hänvisningar i UFL till lagen om ekonomiska föreningar, vilken hemställan har godlagils av Riksdagen.

Vi får vidaie framhälla följande. Med slöd av 11 § UFL prövar Försäk­ringsinspekiionen före registrering av stadgeändring rörande placering av tillgångarna om reglema härför är godtagbara ur skälighets- och soliditets-synpunkl med beakiande av föreningens storlek och förhållandena i övrigt. (Se även 71 § UFL, som avser tillsynen.)

Särskilda regler om prövningsrätt för Försäkringsinspektionen säsom föreslagits av ulredningen synes oss därför icke påkallade eller lämpliga. Sådana regler synes dessutom kunna leda till att olika principer kommer all gälla ifråga om prövningen av placeringsregler föra ena sidan en fri sek­tor på 10 % och å andra sidan en fri sektor på 20 %.

Övergångsregler

Enligt utredningens förslag kan understödsförening, som så önskar, be­hålla gällande regler om taxeringsvärdet som grund för fondgill inieck­ningssäkerhei. Nuvarande regler i 24 § UFL kan vara att föredra för flera föreningar, sä som t. ex. smärre föreningar eller föreningar med förhållan­devis ringa utlåning mol säkerhet i inteckningar. Önskemål av detta slag kan ej bli tillgodosedda genom den av oss ovan föreslagna utformningen av 24

Försäkringsinspektionens föreskrifter för uppskaliningsreglema

Det är önskvärt atl dessa föreskrifter utformas enklare för understöds­föreningarna än för försäkringsbolagen, eftersom för understödsförening­arna inte gäller någon pantsätining med åtföljande inlåsning. Dessa regler bör ej heller innebära krav pä omprövning av uppskattningsvärdet oftare än när tvekan kan föreligga om föreningen kan redovisa erforderligt belopp i fondgilla objekt. Det bör i sammanhanget observeras att en omprövning av uppskattningsvärdel för ett lämnat inteckningslån kan antas medföra kostnader, som inte kan belastas låntagaren.

Största andel aktier i samma bolag

Utredningen har föreslagil höjning av den andel aktier i samma bolag som ett försäkringsbolag ulan Försäkringsinspektionens medgivande högst får äga från 5 till 10 % av Försäkringsinspektionen för större aktieandel i samma bolag än 5 %. Av motsvarande skäl som ovan anförts beträffande 24 § UFL anser vi att 25 S UFL bör ändras genom att orden ""en tjugon­del"" ersätts med "" 10 procent".

Sammanfattning

Vi tillstyrker i sak de utvidgningar av placeringsreglerna, som utredning­en föreslår i kapilel 14. Vi anser dock

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               272

alt 24 § UFL allljämt bör utformas i nära anslutning lill 274 § FL och utan hänvisning till della lagrum,

att ifrågavarande utvidgningar av placeringsreglerna för understöds­förening bör kunna ske utan annan prövning av Försäkringsinspektionen än som följer av nu gällande UFL, samt

att Försäkringsinspektionens tillämpningsföreskrifter för uppskattnings­reglerna för understödsföreningarna bör göras enkla.

9.8       Sveriges köpmannaförbunds pensionskassa, försäkringsförening

Kassan har under sin trettioåriga verksamhei strikt följl de bestämmel­ser som gäller för försäkringsföreningar att placera sina tillgångar. Med hänsyn till de relativt snäva gränser som föreligger har några kapitalförlus­ter inle uppstått beroende på felaktiga placeringar. Kassan har funnit det adminisiraiivt tillfredsställande och tillräckligt säkert all utföra sina place­ringar endast med hänsyn taget till taxeringsvärdena. En övergång lill för­säkringsbolagens placeringsbeslämmelser skulle innebära alt hänsyn alltid skall tas till uppskattningsvärden och att man vid varje lånetillfälle nödvän­digtvis måste få tillgång till nägon form av värdering av det föreslagna fas-tighelsobjektel. Med hänsyn till att övervägande delen av kassans medel är placerade inom 80 % av taxeringsvärdena och till marknadsmässiga räntor finner kassan det inte vara av intresse att övergå till bolagens placerings­regler.

Kassan finner av skrivningen all om man övergår till uppskattningsvär­den av fastigheter har man inte möjligheter att även då belryggande säker­heter finnes hålla sig till de traditionella taxeringsvärdena, vilket måste an­ses vara felaktigt. 1 många fall - inte minst med lågt liggande pantbrev — kan det vara tillräckligt att följa de gällande taxeringsvärdena medan det för något mera riskvillig placering uppskattningsvärdena skulle få komma till användning. Systemet med att låsa en försäkringsförening lill antingen det ena eller det andra systemet finner kassan felaktigt då en övergång till uppskattningsvärden måste medföra ökade kostnader från låntagamas sida bl. a. genom koslnadema för värderingsinslrument. Kassan förordar där­för att en övergång till uppskattningsvärden inte skall förhindra en försäk­ringsförening atl altemativt nöja sig med de traditionella taxeringsvärdena om detta kan anses tillförlitligt. Med hänsyn till den ingående regislrering som sker av lånehandlingama kan tillsynsmyndigheten få kännedom om vilket av de båda beräkningsunderlagen som använts i del enskilda fallet.

9.9       Sveriges kommunalanställdas pensionskassa, försäkringsförening

De föreslagna ändringama i lagen om understödsföreningar ger försäk­ringsinspektionen möjlighet att medge sådan understödsförening, som har tillräckliga administrativa och andra resurser att placera fondmedel enligt samma regler, som enligt utredningens förslag till ändring i lagen om för­säkringsrörelse skall gälla för livbolag.

SKP:s styrelse instäramer i ulredningens bedömning, all samma place­ringsregler bör gälla för de större understödsföreningarna som för livbola­gen, och tillstyrker sålunda förslaget till ändring i lagen om understöds­föreningar.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               273

10    Obligationsmarknaden

Flertalet av de remissinstanser som redovisas i detta avsnitt är av annan mening än utredningen när det gäller frågan om bibehållande av emissions­kontrollen. Bl.a. föreslås alt kontrollen i huvudsak skall utövas endasl i form av en ramstyming. Flera uttalar sig för atl obligationsmarknaden bör stimuleras pä olika sätt.

Ulredningens förslag att emissionsstämpeln och fondstämpeln på obliga­tioner och liknande skuldebrev skall tas bort tillstyrks överlag. Någon re­missinstans påpekar dock att viss inkonsekvens i skattelagstiftningen kvarstår, även om emissionsstämpeln på obligationer och liknande skulde­brev slopas, och ifrågasätter också om denna stämpelskall har den bely­delse föl länemöjligheterna som utredningen anser.

10.1    Bankinspektionen

Ulredningen förordar att såväl emissionsstämpeln (stämpelskattelagen 1964: 308) som fondstämpeln (fondslämpelförordningen 1908:129) skall av­skaffas. Förslaget ligger i linje med en uppfattning inspektionen tidigare gett uttryck för i denna fråga. Redan i yttrandet över betänkandet Stämpel-och expeditionsavgifter (SOU 1961: 37) förordade inspekiionen en under­sökning av om inte fondstämpeln kunde slopas. Därefter har inspektionen anslutit sig till aktiefondsutredningens förslag (SOU 1969:16) att avskaffa emissionsslämpeln beträffande obligationer samt fondstämpeln. Kapital­marknadsutredningens förslag motiveras liksom tidigare förslag av att den budgetmässiga effekten av stämpeluppbörden är relativt obetydlig och att avskaffande av de ifrågavarande stämpelpliktema skulle väsentligt under­lätta kapitalanskaffningen för företag och handeln med värdepapper. Vida­re har framhållits alt kontrollen över atl stämpel erläggs inte kan bli full­ständig men ändå kräver betydande arbetsinsatser. Inspektionen kan till­styrka att slämpelplikien avskaffas i fråga om obligationer och därmed jämförliga värdepapper. Eftersom fondslämpeln beträffande aktier ger in­spektionen särskilda möjligheter till insyn i handeln med aktier anser emel­lertid inspektionen att fondstämpeln bör bibehållas på detla område.

I framställning till regeringen 1976-10-05 har inspektionen föratt möjlig­göra förenkling av stämpelredovisningen och kontrollen däröver föreslagit vissa ändringar i fondslämpelförordningen.

10.2    Rikskatteverket (RSV)

RSV är beskallningsmyndighet vad avser stämpelskatt för bl. a. obliga­
tioner och andra skuldebrev.- I betänkandet "Stämpel- och expedi­
tionsavgifter"" (SOU 1961:37) som utgör förarbete till stämpelskattelagen
berördes frågan om utvidgning eller begränsning av avgiftspliktens omfatt­
ning relativt lite. Enligt direktiven var utredningens uppdrag främst att
verkställa en översyn i tekniskt hänseende av stämpelförordningens be­
stämmelser om enskilda handlingar. Vissa förslag om ändringar i fråga om
avgiftsområdet lämnades dock i syfte att ""undanröja den brist på konse­
kvens" som fanns i de då gällande bestämmelsema (sid. 88-89). Utred­
ningen framhöll rent allmänt (sid. 142) att "kraven på konsekvens och lik-

18   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 165. Bilaga 3

 

Prop. 1978/79:165   Bilaga 3                                                274

ställighet synas - därest någon radikal begränsning av ifrågavarande be­skattning, exempelvis lill allenast fall då inteckning sökes för skuldebrev, icke vidtages - påkalla alt avgifisskyldighet ulsträckes till alt i princip gäl­la alla slag av förbindelser och avhandlingar, vilka innefatta utfästelse all eriägga betalning"". Något förslag med sådan innebörd lämnades dock inle,

I prop. 1964: 75 med förslag till stämpelskalteförordning uttalar departe­mentschefen i specialmotiveringen till 21 §, som innehåller bestämmelser om stämpelskatt pä bl. a. obligationer och andra skuldebrev, följande (sid. 180-181): Skuldebrevslagens definition av de nu berörda förskrivningarna innehåller dels att de ulges i siörre antal, dels atl de uppenbarligen är av­sedda för den allmänna rörelsen. Statskontoret har ifrågasatt, om man inte kan borlse från båda dessa rekvisit och la ut stämpelskatt på all kapitalom­sättning. Denna fråga är inle ny utan har behandlats vid ett flertal lillfällen, bl.a. dä den allmänna stämpelplikten för växel slopades. Det har därvid rätl enighet om atl en allmän stämpelskalleplikt för skuldebrev inte är praktiskt genomförbar, eftersom kontrollmöjligheter saknas. Man har där­för begränsal skatteplikten för andra skuldebrev än obligationer och nu be­rörda förskrivningar till fall. då skuldebrev företetts inför offentlig myndig­het för vinnande av inteckning eller betalning för fordran. Fortfarande sy­nes det inte vara realistiskt att genomföra en allmän stämpelskatleplikt för kapitalomsättning. Jag ärdärför inte beredd atl förorda en sådan. Tväriom harjag. som tidigare anförts, av praktiska skäl nu föreslagit ett slopande av skatteplikten, då belalning söks för fordran.

Det kan tilläggas atl departementschefen längre fram i specialmotive­ringen föreslår en bestämmelse om skatteplikt för vissa typer av certifikai. Det sägs om dessa ceriifikat att det, närde ulfärdas, sker en förmögenhets-omsättning av i princip samma art som när obligationer emitteras.

I belänkandet "Lagstiftning om värdepappersfonder m. m. och om stämpelskaU på värdepapper" (SOU 1969:16) föreslog aktiefondsutred­ningen (sid. 179-180) aU emissionsstämpeln för obligationer och därmed jämförliga skuldebrev skulle slopas. Som skäl anfördes bl.a. att näringsli­vet för sin finansiering blivit betydligt mer beroende av upplåning än tidi­gare och att det fanns behov av atl slippa extra pålagor vid kapitalanskaff­ningen. Vidare påpekades att olikformighet i stämpelskattehänseende förelåg genom alt ett företag som upptog lån mot en vanlig revers slapp be­tala stämpelskatt.

I prop. 1974:128 med förslag till aktiefondslag , m.m. uttalade departe­mentschefen (sid. 19) aU han, utan att i propositionen ta ställning lill aktie­fondsutredningens förslag såvitt rörde frågan om stämpelskatt m. m. på värdepapper, ansåg det lämpligt atl förslaget i dessa hänseenden ytterliga­re skulle övervägas. Frågan föranledde därför inte något förslag från de­partementschefens sida.

Två förhandsbeskedsärenden som berör det skattepliktiga området och som kan vara av intresse i detta sammanhang har handlagts av RSVs rätts­nämnd (se RSV/FB Ip 1977:1 och 1977: 2).

Stämpelskatten har karaktär av en kapitalomsättningsskatt. Av förarbe­tena till stämpelskattelagen får anses framgå atl lagstiftaren strävat efter atl åstadkomma en rättvis och likformig beskattning på områdel inom ra­men för vad som ansetts praktiskt genomförbart. Kapitalmarknadsutred­ningen påpekar att beskattningen av obligationer och andra skuldebrev, fömtom att utgöra ett hinder för en utveckling på obligationsmarknaden mot flexiblare lånevillkor, också utgör en inkonsekvens i skattelagstift­ningen genom den olika behandlingen av obligationer och reverslån. Det

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               275

påpekas att stämpelskallen får ett relativt sett större kostnadsgenomslag på obligationer med kortare löptid. Mot bakgrund härav föreslår utred­ningen att stämpelskatten avskaffas för obligationer och andra skuldebrev. Enligt RSVs mening skulle emellerlid även ett avskaffande av skatten på sådana värdepapper innebära viss inkonsekvens i skatlelagsliflningen, ef­tersom beskattningen av dessa får anses utgöra en naiurlig del i en skatt med karaklär av kapitalomsättningsskatt. Det kan för övrigt ifrågasättas om stämpelskallen - i princip 0,6 % av emissionens nominella belopp -verkligen har den betydelse för lånemöjligheterna som utredningen gör gäl­lande. Frågan om ett avskaffande bedömer RSV dock närmast som en po­litisk fråga. Skulle beslul fattas om avskaffande bör i konsekvens härmed även stämpelskatten på utländska värdepapper av motsvarande slag av­skaffas.

Skatteadministrationen avseende stämpelskatten pä obligationer och andra skuldebrev kräver en relativt ringa resursinsats från RSVs sida. Vad stämpelbeläggningen beträffar (23 §) låler flertalet skattskyldiga denna ske på en s. k. globalobligation, som omfattar hela lånet. Därvid förses varje obligation med en påskrift av låntagaren alt slämpelbeläggning företagits i vederbörlig ordning på annan handling. Vill den skallskyldige all varje ob­ligation skall förses med stämpelmärke sker stärapelbeläggningen - om fräga är om en siörre mängd - genom maskinellt påtryck direkt på hand­lingarna. RSVs bestyr med skatten på ifrågavarande värdepapper kräver ca en femtedels årsarbetskraft.

Inkomsten av stämpelskatten pä nu aktuella värdepapper uppgick bud­getåret 1976/77 till ca 24 milj. kr. och på utländska värdepapper (huvudsak­ligen pä aktier) till ca 0,1 milj. kr. Utredningen föreslår att fondstämpelav­giften avskaffas för obligationer och liknande skuldebrev. RSV svarar i fråga om denna avgift uteslutande för uppbörden, medan bankinspektio­nen svarar för lillsynen m. m. Det torde därför inte ankomma pä RSV att yllra sig över ulredningens förslag i denna del.

10.3 Statens industriverk

Tillgång till obligationsmarknaden bör enligt kapitalmarknadsutred­ningens mening beredas även andra kategorier av förelag än sådana som tillhör industrisektom t.ex. handels- och dislribulionsföretag. Detta moti­veras bl. a. av utredningens förslag att avskaffa återlänesystemet i AP-fon­den i sin nuvarande gestaltning, vilket utnyttjas av sådana personalintensi-' va företag. Ändringen i försäkringsbolagens placeringsregler så alt dessa får förvärva andra näringslivsobligationer än industriobligationer är också en följd av utredningens ställningstagande i denna fråga. Behovet alt trans­formera hushållssparandet till långfristiga placeringar ökar när AP-fondens placeringskapacitet stagnerar, Detla gör det enligt utredningens mening önskvärl att även allmänheten ökar sitl sparande i obligationer. Obliga­tionsmarknaden har hittills, om man bortser från statliga premieobligatio­ner dominerats av institutionella placerare. Föratt förmå allmänheten att i ökad ulsiräckning göra placeringar i obligationer krävs dock enligt indu­striverkels uppfattning sannolikt att en tillräcklig marginal upprätthålls mellan räntan på bankdepositioner och obligationsräntan. Därtill krävs en breddad andrahandsmarknad för obligationer. Transaktionerna sker i da­gens läge till största delen direkt mellan olika institutioner och inte över fondbörsen. Intresset för allmänheten alt förvärva obligationer påverkas sannolikt vidare i hög grad av skattesystemets utformning. För detta talar

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                276

allmänhetens stora iniresse för premieobligationer, vilkas vinst beskallas förmånligt.

10.4    Stämpelskatteutredningen (B 1977:06)

Tekniskt föreligger inte hinder mol att avskaffa emissionsslämpeln på obligationer och liknande värdepapper. Som en konsekvens av ett sådant beslut bör även stämpelskatten för ufländska värdepapper av motsvarande slag slopas,

I sammanhanget kan erinras om alt emissionsstämpeln för obligationer och liknande värdepapper endast ulgör en ringa del av de totala stämpel-skatteintäkterna (24 mkr, jämfört med ca 570 mkr, under budgetåret 1976/77).

10.5    Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Länsstyrelsen tar inle ställning lill frågan om emissionsstämpeln bör av­skaffas eller inte. Som skäl för ett bibehållande kan dock anföras, att stäm­peln tillförde statskassan omkring 24 miljoner kronor under budgetåret 1976/77 och att kostnadema för att administrera denna stämpelskatt är myckel låga. När det gäller fondstämpeln finns inte någon särredovisning för obligationsmarknaden. Totalt gav fondstämpeln orakring 37 miljoner kronor under budgetåret 1976/77, Ser man på emissions- och fondstämpel­skatterna för obligationer enbart som skatteintäkter för det allmänna, fin­ner man att det är fråga om skatter som ger ett betydande överskott i för­hållandena till vad det kostar all administrera desamma. Mot de skäl som kapitalmarknadsutredningen anfört för ett avskaffande kan således ställas andra skäl för ett bibehållande,

10.6    Fullmäktige i Sveriges riksbank

Se fullmäktiges yttrande under 1.5

10.7    Fullmäktige i riksgäldskontoret

När det gäller att via obligationsmarknaden så effektivt sora möjligt till­godose olika behov av kapital bör enligt fullmäktiges raening här beaktas atl ett ökat utrymme för nya obligationsemittenter kan minska utrymmet för andra angelägna behov, I den mån obligationsmarknaden inte tillförs nytt kapital eller nya obligationsformer verkar marknadsulvidgande upp­står risker för en skärpt konkurrens och press uppåt på räntoma. En ut­vidgning av kretsen av låntagare på obligationsmarknaden bör därför enligt fullmäktiges mening ske mycket försiktigt inom ramen för eraissionskon-trollen och med beaktande av möjlighetema till marknadsvidgning,

10.8   AP-fonden, första—tredje fondstyrelserna

I avsnittet "Obligationsvillkoren och prioriteringssystemet" har kapital­
marknadsulredningen berört frågor om fördelningsmekanisraen på kapital­
marknaden, däribland riksbankens emissionskontroll,           Utredningen

har för sin del stannat för att emissionskontrollen måste bibehållas. Skälen
härför är----- (se betänkandet s, 709 ff),

Fondstyrelsema vill kommentera detta på följande sätt, Styrelsema in-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               277

stämmer i atl fömtsättningama för en perfekt fungerande marknad resp. prisbildning inle föreligger på den svenska obligalionsmarknaden. Enligt fondstyrelsemas förmenande är dock därmed inte sagt atl en emissions­kontroll erfordras i alla lägen. Stymingen av den prioriterade sektom sker i och för sig inte genom emissionskontiollen, utan genom andra kreditpoli­liska medel. Inte heller räntebildningen på jusl obligationsmarknaden tor­de förutsätta utövandet av en emissionskontroll; riksbanken övervakar ju räntebildningen på hela kreditmarknaden, till största delen utan emissions­kontroll. Dessa skäl gör att fondstyrelserna ifrågasätter ulredningens fast­hållande vid emissionskontrollen som ett varaktigt inslag i kreditpoliliken.

Fondstyrelsema vill peka på atl ett altemativ till emissionskontrollen i dess nuvarande tillämpning t.ex. skulle kunna utgöras av en ramstyming från riksbanken. Härvid skulle riksbanken ange ramar för näringslivets ob­ligationsupplåning. På molsvarande sätt skulle riksbanken om så bedöms erforderiigt kunna ange det ränteintervall inom vilket sådana obligationer får emitteras.

För den andra oprioriterade seklorn, kommunema, är antalet obliga-lionslån sä få, att en sådan ramstyming kanske inte skulle vara naturiig. Det kan dock ifrågasättas om inte de tre å fyra kommuner som i dag emitte­rar egna obligationslån i likhet med övriga kommuner även skulle kunna utnyttja reverslån. De båda kommunfinansierande institutens obligations­upplåning torde det inte föreligga några svårigheter atl inpassa i en friare och mer marknadsanpassad ordning.

1 detta avsnitt framhåller utredningen vidare att inget talar för att AP-fonden och försäkringsbolagen skulle ha speciella preferenser för lån med given löptid. Bl. a. bör inte minst från försäkringsbolagen intresse finnas atl placera i medelfristiga obligationer. Fondstyrelserna vill bekräfta att utred­ningens förmodan är riktig för såvitt avser AP-fonden.

Kapitalmarknadsutredningen ställer sig vidare bakom ett krav som framförts vid upprepade tillfällen, nämligen att emissionsstämpel för nya obligationslån samt fondstämpel vid köp och byte av fondpapper avskaf­fas. Utredningens argumentation varför dessa stämpelavgifter försvårar en effektiv marknad är helt övertygande. Fondstyrelserna tillstyrker utred­ningens förslag.

10.9 Svenska bankföreningen

I avsnittet ""Nackdelarna med en reglerad kapitalmarknad'" (se avsnitt 1.7), har bankföreningen anfört sina huvudargument för en friare kapital­marknad i Sverige. Bankföreningen har påpekat, att en obligationsmarknad med fri räntebildning och utan emissionskontroll inte hindrar en priorite­ring av vissa sektorers kreditbehov. Med en fri obligationsmarknad kan denna prioritering ske till en lägre samhällsekonomisk kostnad genom en effektivare fördelning av kapitalmarknadens resurser. Bankföreningen granskar i detta avsnitt närmare KMU:s argument för en fortsatt emis­sionskontroll.

För det första hävdar utredningen, att ""inflationens snedvridande effek­ter i kombination med skattereglerna medför att olika kategorier av lånta­gare har skilda möjligheter all dra fördel av prisstegringarna". Bankför­eningen bestrider inle alt detla kan vara riktigt för t.ex. allmänhelens ef­terfrågan pä konsumtionskrediter. Utredningens argumentation i detla hänseende skulle därför rent teoretiskt kunna vara relevant för t.ex. upp­läggande av obligationslån för ett institut som bl. a. bedriver konsumtions-

 

Prop, 1978/79:165    Bilaga 3                                                278

kreditgivning. Att sådana institut skulle uppträda på obligationsmarknaden i någon större omfattning framstår däremot som mindre sannolikt.

Beträffande det vanligare fallet, lillverkningsföretags rätt att få tillträde till obligationsmarknaden, för ulredningen ett resonemang som bankför­eningen finner svårbegripligt: "'Vid en ren räntepolitik kan det hända att de lånesökande huvudsakligen utgörs av företag med låg riskaversion och stora förväntningar om all kunna göra kapilalvinsler vid en stark inflalion, medan andra företag, äter, med hög riskaversion och förväntningar om en svagare prisutveckling, helt avstår från att söka lån trots att de synes ha väl så goda investeringsprojekt. En lägre räntenivå raed inslag av kredit­ransonering kan locka fram även de senare företagen som lånesökande. Kreditbedömningen kan då göras mer enhetlig för ett större urval av pro­jekt och därmed förhoppningsvis leda till en mer effekliv kreditfördel­ning."'

Bankföreningen noterar ulredningens egen komraenlar att detta argu­ment inte bör hårdras. Bankföreningen vill tillägga, att ora ett företag i ett visst läge har en starkare prisutveckling för sina produkter och därför kan betala högre ränla på kapitalmarknaden, bör självfallet inte företaget hind­ras att göra detta. Del är osannolikt, alt riksbanken skulle kunna göra en distinktion mellan olika typer av lönsamhet, varigenom den inflationsbase-rade lönsamheten skulle kunna särskiljas från annan lönsamhet och ute­stängas från obligalionsmarknaden.

Ulredningens andra huvudargument gäller hänsynen lill bostadssek­torns planering och kreditförsörjning. 1 betänkandet framhålls dock samti­digt att hänsyn till en viss sektor inte bör hindra en marknadsmässig kapi-talmarknadsränta. Denna inställning, som bankföreningen delar, kommer till uttryck i exempelvis följande citat: ""Kapitalmarknadsutredningen vill dock understryka viklen av atl räntenivån relativt väl anpassar sig till den stramhet som råder på kreditmarknaden. Svängningarna i ränian bördär­för inte hämmas av krav på låga lånekostnader på vissa prioriterade pro­jekt.""

Bankföreningen vill framhålla att en marknadsmässig ränta är nödvändig för alt bostadsobligalionema skall fä avsättning utan tvångsmässiga regle­ringar. Det är just myndighetemas ovilja att acceptera en marknadsränta för bostadsobligalionema som varit en huvudorsak till regleringarna och problemen på kapitalmarknaden. Inte minst med hänsyn lill värdeutveck­lingen i fastighetsbeståndet framslår det inle som orimligt att en sådan rän­ta uttas. Delta skulle kunna öka även allmänhetens intresse att förvärva bosladsobligalioner.

Utredningens tredje argument för emissionskontroll äratt "ett lilet antal stora placerare skulle ha ett dominerande inflytande över utformningen av villkoren på obligationslån och andra långfristiga finansieringsinstru­ment"". Bortsett från atl institutionella förändringar är möjliga, som ökar antalet kapilalplacerande institut, vill bankföreningen peka på att den svenska kapitalmarknadens ökade integration med den intemationella ka­pitalmarknaden under senare år gör att ett fåtal stora kapitalplacerares do­minans för svenska låntagare inte längre är lika självklar som tidigare. Bankföreningen anser att siarka skäl talar för atl låntagare i Sverige även i fortsättningen får tillträde till utländska kapitalmarknader. Detta skulle bl. a. bidra till den ökade konkurrens som utredningen efterlyser. Mot ut­redningens föreställning om låntagamas svaga ställning inför slorplacerar-nas dominans vill bankföreningen också peka på det självklara sambandet mellan de korta räntesatsema, över vilka riksbanken har en detaljerad

 

Prop. 1978/79:165   Bilaga 3                                     279

kontroll, och de långsiktigare räntevillkor som låntagarna kan tänkas vilja acceptera på kapitalmarknaden. Det har vidare visat sig, alt mera mark­nadsmässiga räntor lockar fram nya placerarkategorier. Bankföreningen anser det helt klart, att emissionskontrollen är en viktig orsak till den rela­tivt snäva utbudssidan.

Utredningens Qärde argument för bibehållen kontroll är kravet att upp­rätthålla en viss storleksordning på den utländska upplåningen. Var företa­gen önskar lägga sin upplåning bestäms emellertid av villkoren för lånen samt deras bedömning av valutakursutvecklingen. Bankföreningen anser att en realistisk valutapolitik och en friare kapitalmarknad torde tillsam­mantagna göra detta problem hanterbart. Även den statliga upplåningen utomlands gör att emissionskontrollens bevarande för detta speciella syfte inle förefaller motiverad.

Mol bakgrund av vad som ovan framhållits anser bankföreningen att mycket starka skäl motiverar att den nuvarande emissionskontrollen av­skaffas. En sådan åtgärd ser föreningen som det viktigaste steget mot en ökning av kapitalmarknadens effektivitet och kapacitet. Bankföreningen anserdet felaktigt att riksbanken permanent - oavsett konjunkturläge, va­lutaläge m, m, - skall behöva detaljgranska och detaljstyra varje indivi­duell låneansökan på obligationsmarknaden.

Om riksbanken i vissa speciella lägen anser det nödvändigt med en "ran­sonering" på obligationsmarknaden, förordar bankföreningen all riksban­kens roll inskränker sig till att i samråd med kapitalmarknadens parter be­stämma de kapital volymer som bedöms stå till marknadens förfogande. Så sker i vissa andra länder. Riksbankens granskning av potentiella obliga-tionsutgivares "låneansökningar" bör således helt upphöra. Som jämförel­se kan nämnas alt riksbanken inte granskar företagens individuella kredit­ansökningar i bankerna, rangordnar dem i en kö eller skär ned de ansökta beloppen ens under tider med kredilreslriklioner. Riksbanken nöjer sig då med att ange ramar för den lolala ullåningsökningen.

Bankföreningens rekommendation om en friare kapitalmarknad innebär inte, atl föreningen fömekar att ett behov kvarstår av en viss samordning på marknaden. Hur denna skall utformas praktiskt, bör diskuleras närma­re mellan kapitalmarknadens parter.

Breddning av obligationsmarknaden

Den nödvändiga ökningen av särskilt del långfristiga sparandel motive­rar att åtgärder vidtas för att öka hushållens vilja att spara även i obligatio­ner och förlagsbevis.

Bankföreningen delar utredningens uppfattning om skattesystemets åter­
hållande effeki på obligalionsförvärven och vill här hänvisa till del i        

detta remissyttrande framförda kravet på en kraftig höjning av det s, k. sparavdraget, Intäklsökningen efter skall vid övergång från banksparande till obligationer skulle då bli störte och en omplacering till längre sparande mera attraktiv, En höjning av avdraget skulle kunna ge god effekt åt ökade ansträngningar att marknadsföra obligationer, och bidra till att skapa en bätire fungerande sekundärmarknad, vilken i sin lur krävs för en fortsatt breddning av obligationsmarknaden.

Om härtill läggs attraktiva obligationsvillkor, vilka skulle bli en naturlig följd av en friare marknad, borde det vara möjligt att öka hushållens intres­se för obligationsköp som ett komplement till bl, a. bank sparandet. Delta visar bl, a. erfarenhetema från slutet av 1975 och början av 1976, då gapet mellan den långa räntan och riksbankens diskonto ökade som mest med

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                280

2,5 procentenheter. De icke-instilutionella placerarna köpte dä ca 20 pro­cent av den totala emissionsvolymen.

Obligationsmarknadens utbudssida har sålunda redan under rådande omständigheter visat en relativt hög ränteelasticitet, dvs. när räntoma när­mat sig en nivå som troligtvis legat i närheten av var en fri ränta skulle ha legat har antalet placerare ökat väsentligt.

Bankföreningen vill insiämma i ulredningens slutsals, att om en ökning av obligationsmarknadens kapacitet skall komma till stånd måste allmän­helens obligationsköp ökas väsentligt. Föreningen tror dock, att ett nöd­vändigt villkor för obligationsmarknadens breddning är en betydligt större differentiering av emissionsvillkoren (ränlesättning, löplider m. m.). Den­na differentiering kan knappast komma till stånd med nuvarande emis­sionskontroll.

10.10 TCO

Från placeringssidan domineras obligalionsmarknaden av AP-fonden, försäkringsbolagen samt bankema, vilka förvärvar betydande volymer stals- och bostadsobligationer. 1 fråga om utgivningen av obligationer do­minerar staten och bostadssektorn med en sammanlagd andel av obliga­tionsmarknaden på ca 80 procent.

Utredningen konsiaterar all en mer betydande relativ ökning av markna­den för räntebärande obligationer endasl kan komma lill stånd om andra än de nu aktiva institutionella placerarna stimuleras till att förvärva obligatio­ner. Ulredningen har närmast i åtanke åtgärder som stimulerar allmänhe­ten lill innehav av andra obligationer än spar- och premieobligationer. Där­emot förs här ingen diskussion om möjligheten att genom nya institutionel­la bindningar förstärka marknaden för långfristigt kapital. Diskussionen om kapitalbildning och löntagarfonder har icke heller hargetl nägra resul­tat vad avser utredningens resonemang.

Utredningen betraktar exempelvis som en självklarhet att behovet atl transferera hushållssparande till långfristiga placeringar ökar när AP-fon­dens placeringskapacitet stagnerar. Utredningen har här inle beaktat de möjligheler som föreligger att genom exempelvis lönebaserade löntagar­fonder erhålla ett ökat långfristigt sparande och den vägen stärka markna­den för långfristigt kapital.

Den högre inflationstakten under 70-talet har inneburil vissa strukturella förändringar på obligationsmarknaden. Obligationemas löptid har succes­sivt förkortats liksom även räntebindningstidema. En minskning av ränte­bindningstiden synes ha eftersträvats från såväl långivar- som lånlagarhåll. Utredningen framhåller att lendensen mol korlare ränlebindningstider måste anses angelägen för alt ytterligare förhindra en sänkning av löptider­na. TCO delar emellertid utredningens uppfattning alt syflel med en för­kortning av räntebindningstidema bör vara att hålla parternas ränterisker inom vissa gränser, inte att eliminera dem. En eliminering av dessa risker genom indexanknytning av obligationernas värde bör följaktligen avvisas. Som påpekas av utredningen visar erfarenheter ulomlands alt en index­anknytning på en begränsad del av kreditmarknaden tenderar alt få åter­verkningar på hela samhällsekonomin.

TCO delar vidare utredningens uppfattning att emissionskontrollen bör bibehållas. En sådan kontroll krävs för att marknaden för långfristigt kapi­tal skall utvecklas i enlighet med ekonomisk-politiska intentioner.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               281

10.11  Svenska sparbanksföreningen m.fl.

Föreningen inslämmer i ulredningens förslag att emissions- och fond­stämpelavgiften avskaffas.

10.12  LRF

Enligt LRFs uppfattning ärdet, med hänsyn tagen lill ulredningens am­bition alt bidra till ett effektivare resursutnyttjande, särskilt viktigt för samhällsekonomin att beakta obligationsvillkoren och prioritetssyslemel. I flera hänseenden har utredningen härvid hemfallit ät en alltför statisk syn. LRF finner det beklagligt att utredningens i andra avseenden vällovli­ga syften ej får samma karaktär när utredningen behandlar emissionskon­trollen. Det är även väsentligt att frågan om emissionskontrollen blir belyst i ett siörre sammanhang, vilket varit kapitalmarknadsutredningens upp­gift. Den 1974 införda lagen om kreditpoliliska medel har uppfattals som provisorisk i avvaklan på kapitalmarknadsutredningens behandling av frå­gan. Den nyligen behandlade propositionen 1977/78:33 har i avvaktan på kapitalmarknadsulredningens överväganden endast föreslagit en förläng­ning med ett år av lagens giltighet.

LRF finner att avvägningen mellan kreditpolitik och allokeringspolitik är avgörande för kapitalmarknadens funktionssätt. Ulredningen har i sitt ställningstagande funnil atl emissionskontrollen bör bibehållas men att detla samtidigt ej bör vara ett hinder för att en ökad flexibilitet vid lånevill-korsgivningen kommer till stånd. LRF har svårt att dela utredningens upp­fattning pä denna punkt då handläggningen vid Riksbanken av olika lå­neansökningar kommer au ytterst avgöras av den kreditpolilik som om­satts i emissionskontrollen. Utredningen har som skäl för sitt ställningsta­gande särskilt pekat på räntebindningen och svärigheten p. g. a. inflationen att.utnyttja en jämviktskapande räntebindning. Dessutom anförs bostads­sektoms kapitalbehov, vilket ej skulle tillfredsställas pä en kreditmarknad helt utan reglering,

LRF vill betona att flera möjligheter föreligger för Riksbanken atl såväl tillgodose kreditpolitiska motiv för en räntereglering som atl styra kapilal till bostadssektom. Behovet av en ökad flexibilitet pä kapitalmarknaden bör därvid, enligt LRFs uppfattning, ej underordnas en alltför institutiona­liserad verksamhei. LRF vill peka på möjlighelen lill en ökad statlig bo­stadsfinansiering och att emissionskontrollen ej är det väsenlliga styrmed­let för alt tillgodose den prioriterade sektorn.

Den snedvridning som den inflationsslimulerande kreditefterfrägan kan medföra hänger, enligt LRFs uppfattning, främst samman med emissions­kontrollen. Det kan konstateras att den inflationsslimulerande kreditefter­frågan främst kan hänföras till bostadssektorn.

LRF vill därför föreslå en omprövning av emissionskontrollen i syfte atl medge en friare kapitalmarknad, vilket enligt LRFs mening bör leda till ett effektivare utnyttjande av kapitalmarknaden.

Ulredningen föreslår alt emissionsslämpel för nya obligationslån saml fondstämpel vid köp och byte av fondpapper avskaffas. Emissionsstäm­peln utgör enligt utredningen ett hinder för en utveckling mot flexiblare lä­nevillkor. Bl. a. medelfristig finansiering framstår som mindre förmånlig än långfristig genom stämpelskattens relativt siörre kostnadsgenomslag på obligationer med kortare löptid. Liksom utredningen finner LRF det an­märkningsvärt att en låntagare som tar upp lån på obligationsmarknaden 19   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 165. Bilaga 3

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                282

belastas med högre äilig totalkostnad än låntagare som är hänvisade till In­duslrikredit och Lantbrukskredit. LRF finner utredningens överväganden väl motiverade och tillslyrker förslaget.

Ulredningen har hävdat betydelsen av såväl ett ökat sparande i samhäl­let som en breddning av antalet långivarkategorier på obligationsmarkna­den. LRF vill kraftigt underslryka dessa frågors betydelse. Hushållen har därvid en väsevMlig framlida uppgift all kanalisera sitt sparande till obliga­lionsmarknaden. Enligt LRFs uppfattning kan i detta samraanhang ett ökat lönesparande där en förbättrad positiv realränta medges löntagaren/förela­garen vara väsentligt. I proposiiion 1977/78:165 om värdesäkert lönsparan­de föresläs förbättringar för ett sparande genom bl. a. skattesubventioner. LRF finner det beklagligt att detta sparsystem ej kommit att omfatia obli­gationer ulan begränsats till akiiesparande och bankinlåning. LRF vill där­för föreslå, vid behandlingen av kapitalmarknadsulredningens belänkan­de, att denna fråga aktualiseras på nytt. Obligationer bör kunna utgöra ett alternativ vid lönspatande.

10.13   Svenska arbetsgivareföreningen (SAF)

Enligt Svenska Arbetsgivareföreningens uppfattning borde emissions­kontrollen nu kunna avskaffas. Vad som synes ha avhållit Kapitalmark­nadsutredningen från att föreslå en sådan liberalisering är att räntoma på bostadslån i så fall skulle stiga. Fördelningspolitiska betänkligheter mot detta torde emellertid vara grundade på förhållanden som inte längre rå­der. Vad gäller egnahemsägama torde fördelningspolitiska skäl knappast kunna åberopas för alt långsiktigt hålla nere deras räntekostnader under de marknadsmässiga. Så mycket mindre befogade är räntesubventioner till denna kategori. Vad gäller hyreshus fungerar den statliga bostadssubven­tioneringen så att marknadsräntorna får föga inflylande över bostadskost-nadema. Hänsynen (ill hyresgästema kan således icke motivera att man genom reglering av kapitalmarknaden upprätthåller lägre räntor än de marknadsmässiga.

Realräntan har under 1960-talet varit positiv men inte högre än 1 å 2%, Under 1970-lalet har den varit negativ. Det kan inte vara något allmänt in­tresse att genom regleringar, bl, a, emissionskontroll, långsiktigt vidmakt­hålla så låga realräntor. Är realräntan för låg, ökar efterfrågan på lån från hushållen för finansiering av t.ex. fastigheter, konsumtionskapitalvaror m. m,, på ett sätt som skapar samhällsekonomiska balansproblem. Samti­digt sjunker sparbenägenheten. Detta ger i sin tur upphov till åtgärder vilka som bieffekter har snedvridningar och effektivitetsföriuster.

10.14 Sveriges industriförbund och Svenska handelskammarförbundet

Medan man i utlandet alltmer böljat övergå lill att med traditionella ge­nerella penningpolitiska medel kontrollera kredit- och kapitalflödena har den svenska Riksbanken tillgripit alltfler selekliva medel och använder dem allt oftare. Detta är så myckel mer anmärkningsvärt som senare års forskning inom penningteorin visat på de generella medlens större effekti­vitet när det gällt all nå de önskade målen.

De generella medlen - diskontopolitik och öppna marknadsoperationer - påverkar ekonomin genom förändringar av den allmänna räntenivån och av tillgången på pengar och krediter av alla slag. De vänder sig aldrig mot någon speciell kreditform eller någon särskild del av marknaden. De över­låter åt kredit- och kapitalmarknademas egna mekanismer att avgöra rän-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               283

testruktur och fördelning. De är således allokeringsneutrala, dvs. de för­hindrar inte den fördelning av resurserna i samhället som utbud och efter­frågeförhållandena lett fram till. Med generella medel uppnår man därför vanligen en samhällsekonomiskt mer effektiv fördelning av kapitaltillgång­arna.

Utredningen diskuterar förutsättningama för en ökad marknadsmässig­het på den svenska kredil- och kapitalmarknaden. Med utgångspunkt i tra­ditionell ekonomisk teori konstalerar man att fördelarna med friare kredit-och kapitalmarknader bygger på förutsättningar som inte kan uppfyllas i den svenska ekonomin. Dels önskar politikerna prioritera vissa aktiviteter t.ex. bostadsbyggandet, dels kan villkoren för perfekt konkurrens aldrig hell uppfyllas. I detta sammanhang framföres också att räntan inte är avgö­rande för raånga investeringsbeslut.

Vi delar inle utredningens uppfattning att man av dessa skäl mäste avvi­sa en marknadsmässig lösning av kapitalmarknadens funklion. Enligt vår mening borde kostnadema för politiskt prioriterade krediter tillgodoses över budgeten. Vidare anser vi att fördelarna med att låta räntan avspegla den samhällsekonomiska kosinaden för de olika ekonomiska akliviieteraa kan uppnås även under mindre ideala förhållanden än perfekt konkurrens. Genom att låta varje lånetransaktion ske till en marknadsmässig ränta får vi möjlighet alt avgöra den samhällsekonomiska kostnaden. Det är på del­ta vis vi på ett rationellt sätt kan fä en uppfattning om kostnaden för olika prioriteringar.

Mot bakgrund av ovanstående argumentering avslyrker vi utredningens förslag om bibehållandet av emissionskontrollen på obligationsmarknaden i sin nuvarande restriktiva uiformning. Inte minsl med hänsyn lill den in­temationella utvecklingen mot mer marknadsmässiga förhållanden på ka­pitalmarknaderna bör man enligt vår mening sikta mot friare syslem på den svenska obligalionsmarknaden. 1 linje med en sådan utveckling ligger den av utredningen föreslagna rätten att ge ut obligationer för andra än indu­striföretag liksom avskaffandet av emissions- och fondstärapelavgiften för obligationer och liknande skuldebrev.

10.15 Svenska företagares riksförbund

Utredningens försiktighet beträffande förutsättningama för en ökad marknadsmässighet på den svenska kredil- och kapitalmarknaden är oro­ande.

Det finns enligt Förbundets uppfattning inget skäl att hindra en mark­nadsmässig utveckling av kapitalmarknaden. De ev. politiskt betingade prioriteringama kan åstadkommas genom gängse politiska beslut.

Förbundet finner del därför väsentligt att obligalionsmarknaden får ut­vecklas på ett friare sätt och Förbundet finner ingen anledning att emis­sionskontrollen bibehålles med sin nuvarande restriktivitet.

10.16 Styrelsen för Stockholms fondbörs

Börsstyrelsen tillslyrker att lån på obligationsmarknaden och lån från kreditinstituten med amorteringsplaner avpassas efter investeringsprojek­tens tidsmässiga avkastningsprofil. Börsstyrelsen tillägger dock, att detla inte löser problemet med låg soliditet på del sätt som utredningen tror.

Börsstyrelsen anser vidare att emissionskontrollen skall upphöra efter­som ett friare system som filialer mera differentierade emissionsvillkor.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                284

bl. a. i avseende på räntesältningen, skulle bidra till att bredda obligations­marknaden. Börsstyrelsen tillstyrker att rälten alt utge obligationer ut­sträcks till andra än industriföretag och atl emissions- och fondstämpelav­gifterna avskaffas för obligationer och liknande skuldebrev. Börsslyrelsen tillägger att motsvarande avgifter bör avskaffas även för aklier.

10.17 Svenska fondhandlareföreningen

Fondhandlareföreningen tillstyrker ulredningens förslag att såväl emis­sionsstämpelavgift som fondstämpelavgifl för obligationer avskaffas. Fondhandlareföreningen anser vidare att detsamma bör ske även för ak­lier.

Beträffande emissionskontrollen anför fondhandlareföreningen att en av de mest angelägna ålgärderna vad gäller den svenska kapitalmarknaden är att försöka bredda obligationsmarknaden. Föreningen vill ifrågasätta om inte emissionskontrollen och den därmed förenade ränteregleringen är en av orsakema till dagens snäva obligationsmarknad. Föreningen tror att ett nödvändigt villkor för obligationsmarknadens breddning är en betydligt större differentiering av emissionsvillkoren. Fondhandlareföreningen an­ser, alt den nuvarande emissionskontrollen bör ändras så att en större dif­ferentiering av villkoren kan erhållas.

10.18  Föreningen auktoriserade revisorer (FAR)

Föreningen tillstyrker alt andra än industriföretag får ge ut obligationer samt att emissions- och fondstämpelavgifterna borttas. Enligt FAR:s me­ning kan den nuvarande emissionskontrollen med fördel upphöra så atl ob­ligationsmarknaden blir mindre reglerad.

10.19  Sveriges finansanalytikers förening

SFFs grundläggande önskemål beträffande obligationsmarknaden är att åtgärder vidlas i syfte att få en bättre fungerande marknad. En bättre fun­gerande marknad (såväl primär- som sekundärmarknad), skulle sannolikt medföra all fler placerare, än som i dag är fallet, skulle få intresse av att placera i obligationer. Mot bakgrund av att AP-fondemas tillväxt kommer att avta i framtiden framstår det som mycket angeläget att intresset för ob­ligationer ökar hos andra placerare. Ulredningen pekar själv på det stora potenliella utbud, som hushållen representerar. Obligationer med högre avkastning än banksparande, relativt låg risk saml fördelaktiga skattevill­kor för realisationsvinster borde kunna utgöra en attraktiv sparform för hushållen.

SFF anser all man genom en mer flexibel emissionskontroll kan skapa förutsättningar för en bättre fungerande marknad och därmed också bred­da basen av långivare. 1 första hand anser SFF att emissionskontrollen helt bör slopas. 1 andra hand anser SFF att det inom ramen för nuvarande emissionskontrollverksamhet bör vara fullt möjligt att låta låntagamas möjligheter att upptaga lån saml lånevillkoren bestämmas utifrån mer marknadsmässiga krav än som i dag är fallet.

Ett ytterligare steg i riktning mot en bättre fungerande marknad vore om Riksbanken inom vissa givna ramar (som skulle vara vidare än dagens) överlät på emissionsbankerna alt bestämma låntagare och lånevillkor.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               285

Varje emissionsbank skulle då av Riksbanken tilldelas en viss lånevolym att emitteras under t. ex. ett kvartal. Detla skulle också leda till ett decent­raliserat beslutsfattande vad avser obligationsemissioner, vilket SFF anser skulle vara värdefullt i sig.

Sammanfattningsvis delar SFF utredningens äsikl att man bör söka dif­ferentiera lånevillkoren i högre grad än i dag. Vidare anser SFF det vara riktigt att även andra företag än industriförelag ges tillträde till obligations­marknaden, likaså atl man avskaffar nuvarande emissionsstämpel och fondstämpel.

11    Övriga frågor

Under denna rubrik berörs frägor om de statligt reglerade fondemas för­valtning och placeringsregler saml vissa andra frågor som har lagits upp av remissinstanserna, bl.a. skattefrågor, hushållens aktiesparande, utlän­ningars aktieförvärv, regionala kreditinstitut m. m.

11.1 Kammarkollegiet

Kammarkollegiet förvaltar, såsom framgår av kapitel 13 i kapitalmark­nadsulredningens huvudbetänkande, ett stort antal fonder av olika slag. Vissa av dessa fonder utgör delar av statens förmögenhet, det s. k. statska­pitalet. Till denna kategori hör ett antal statliga utlåningsfonder, kollegiets delfond av fonden för låneunderstöd, tre statliga pensionsfonder samt fon­den för statens aktier. Från kapitalmarknadssynpunkt lorde endast pen­sionsfonderna ha något intresse. Dessa är nämligen de enda av kollegiet förvaltade statliga fonder som har medel placerade på denna marknad.

Förutom en del fonder som alltså ingår i statskapitalet förvaltar kollegiet även ett betydande antal donations- och andra fonder redovisade under den gemensamma beteckningen övriga diverse medel. Hit hör bl.a, all­männa arvsfonden, kyrkofonden, handelsflottans pensionsanstalts place­ringsfond och samefonden. Till övervägande del beslår dessa fonders tiU­gångar av investeringar på kapitalmarknaden. Av väsentlig betydelse äratt vad som redovisas såsom övriga diverse medel inle ingår i statsförmögen­heten. Dessa medel kan därför inte fritt förfogas över från statens sida. In­nebörden av det statliga ansvaret för medlen i placeringshänseende har närmare analyserats av 1956 års fondutredning i betänkandet (SOU . 1959:29) Donationsfonder och övriga diverse medel inom statsförvaltning­en, sid 15:

"Genom mottagandet av donationsfonder och gävomedel kan staten sä­gas ha påtagit sig ett förvaltaransvar, vilket till sin innebörd närmast är att jämföra med det ansvar som åvilar en förmyndare eller god man. Liksom en sådan förtroendeman bör staten vid fullgörande av sitt förvaltningsupp­drag tillse, att de anförtrodda medlen såvitt möjligt placeras på ett sätt, som medger irygghet för deras bestånd. Härav följer att staten vid valet av placeringsobjekt icke kan nöja sig med atl fästa avseende vid endasl vissa risker men bortse från andra. En allsidig prövning av riskmomenten bör ske, och härvid måste skälig hänsyn tagas till de förändringar som inträtt under senare årtionden. Från alt tidigare den nominella föriuslrisken an­setts vara den väsentligaste placeringsrisken, framstår sålunda i dag värde-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                286

försämringsrisken såsom den allvarligaste. Uppenbarligen finnes del i och för sig icke något skäl att värdera en förlusl uppkommen genom värdeför­sämring under en inflationsperiod annorlunda än en nominell förlust. Då allmänt vedertagna regler om riskfördelning vid placering av fondkapital bör tiUämpas även beiräffande donationsmedlen, måste en anpassning av placeringsreglerna ske till utvecklingen, så atl större valfrihet erhålles.

Fondutredningens uttalande avser formellt endast förvaltaransvaret för donationsfonder. Enligt kollegiets uppfattning är dock ett likartat synsätt naturiigi även på flertalet andra såsom övriga diverse medel redovisade fonder."

Mot bakgmnd av statens sålunda preciserade förvaltaransvar kan del vara av intresse atl närmare granska hur detta ansvar axlats under senare årtionden. Fondutredningen avgav sitt förut nämnda betänkande i septem­ber 1959. Betänkandet innehöll bl.a. förslag att en fjärdedel av kapitalbe­hållningen i de donationsfonder som numera kollegiet förvallar skulle få placeras i aklier noterade på Stockholms fondbörs. Någon omedelbar verkställighet ledde dock inte detta förslag till. Först vid halvårsskiftet 1968 - alltså nästan nio år senare - erhölls placeringsregler för donalions-fondema i allt väsentligt överensstämmande med förslaget. Motsvarande bestämmelser fastställdes för arvsfonden år 1969 och för kyrkofonden 1971.

Sistnämnda år hemställde den dåvarande fondförvaltaren statskontoret att andelen börsnoterade aklier i donationsfonderna och arvsfonden skulle få höjas från 25 till 50 procent av respektive fonds behållning. Sedan fond­förvaltningen överförts till kollegiet kompletterade delta år 1974 statskon­torets framställning och utsträckte samtidigt yrkandet om störte aktieandel till kyrkofonden. 1974 hemställde också styrelsen för handelsflottans pen­sionsanstalt (HPA) om en 50-procentig aktieplaceringsrält för sin av kolle­giet förvaltade placeringsfond. En ansökan av huvudsakligen samma inne­börd avgavs vidare under våren 1977 styrelsen för samefonden efter sam­råd med kollegiet som även förvaltar denna fond. Samtliga här uppräknade ansökningar - utom såvitt avser donationsfonderna - vilar t. v, i avvaktan på det nu remitterade betänkandet.

Vad innehåller dä Kapitalmarknadsutredningens slutbetänkande av in­tresse i sammanhanget? Till att börja med kan noteras alt utredningen i sin sammanfaltning av kapilel 13 bl. a. anför alt de fonder, som finns vid sidan av AP-fonden och vars placeringsregler fastställts av staien, har ett så be­gränsat neitoplaceringsbehov att deras betydelse från kapitalmarknads-synpunkt är ringa. Det är därför knappast — konstalerar utredningen -dess uppgifi all genomföra en översyn av angivna regler. Kollegiet delar denna uppfattning som f. ö. framförts under hand till dåvarande finansde­partementet efter remissbehandlingen av verkets komplelterande fram­ställningar 1974,

Föruiom en konsekvensändring i reglema för HPA:s placeringsfond framlägger kapitalmarknadsulredningen inte några förslag till ändringar i bestämmelsema om de fonder kollegiet förvaltar. I stället förordar utred­ningen en särskild översyn av placeringsreglema för bl. a. dessa fonder.

Kollegiet hälsar med lillfredsställelse det visserligen otillräckliga, men klart positiva förslaget till justering av stadgama för HPA-fonden. Verket finner det emellertid beklagligt att en mera definitiv lösning av reglerna om placering för arvsfonden, kyrkofonden, HPA:s placeringsfond och same­fonden - efter alla års utredande och övervägande — nu mäste skjutas yt­teriigare på framtiden. Hanteringen av detta spörsmål synes kollegiet då-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                         287

Iigl stämma överens med det förvaltaransvar som här åvilar staten enligt vad tidigare framhållits. Det är främsi mol denna bakgrund man skall se kollegiets nyligen företagna åtgärd atl med slöd av permutationslagen (1972:205) ge i varje fall av verket förvaltade donationsfonder tidsenligt adekvata placeringsregler.

Även om alltså kapitalmarknadsulredningen i princip inte ansett sig böra presentera några nya regler om fondernas placeringar, har utredningen än­dock framfört en del synpunkter på hur fondmedlen lämpligen bör investe­ras. Enligt utredningens mening talar goda skäl för att placeringsmöjlighe­lerna för flertalet fonder begränsas lill obligationer, kommunlån och andra värdehandlingar av sådant slag som inte kräver särskild säkerhelsprövning i det enskilda fallet. Härigenom kan fondförvaltningen bedrivas i organisa­toriskt enkla former och onödigt vidlyftig administration undvikes.

Kollegiet delar uppfattningen att investeringar i obligationer, kommun­lån och dylikt är förenade med vissa administrativa fördelar, inte minst för den lyp av institutionella placerare som verket representerar. Denna syn­punkt kan dock rimligen inte få vara utslagsgivande för placeringspolili-ken. 1 stället bör givetvis avgörande vikt lillmälas vilka investeringar som från avkastnings-, värdesäkrings-, likviditets- och risksynpunklcr framstår säsom på sikt mest fördelaktig. Vid en sådan bedömning har fullständig enighet rått inom kollegiet och dess expertråd för frågor om medelsplace­ring m. m. atl invesleringar i aklier samt intecknings- och övriga reverslän skall prioriteras. Samtidigt med att sistnämnda placeringar ökals har kolle­giets redan tunga engagemang i obligationer, kommunlån och liknande successivt dragils ned.

I anslutning till kapitalmarknadsulredningens ullalande om önskvärdhe­len att bedriva fondförvaltningen i organisaioriski enkla förmer vill kollegi­et framhålla alt verket för sin del inle byggt upp någon särskild funktion för kreditbedömning och aktieanalys. Verkei replierar i dessa hänseenden pä sill expertråd och de kvalificerade tjänster som bankema erbjuder. All kol­legiets nyuilåning ulom till gamla och välkända kunder sker exempelvis ge­nom förmedling av någon bank med vilken verket kontinuerligt stär i af­färsförbindelse. Därvid torde banken i princip få anses ha samma ansvar som vid emission av t. ex. ett obligationslån. Även likviditetsmässigt sy­nes skillnaden mellan börsnoterade värdepapper såsom obligationer, å ena, samt intecknings- och övriga reverslån, å andra sidan, inte vara så stor som ibland antas. Genom bankemas förmedlingsverksamhet kan näm­ligen ocksä lån, som inte är börsnoterade men av god kvalitet, köpas och säljas i viss utsträckning.

Om kapitalmarknadsulredningens förslag till ändrad placeringsinrikt­ning genomfördes, skulle visserligen någon förenkling i kollegiets fondför­valtning kunna uppnås. Vinslen härav bedömer verkei emellerlid vara så marginell att man skäligen kan borlse från densamma. Vad som däremot inte bör negligeras är att en sådan omläggning minskar möjligheterna att skydda fondkapitalet mol den fortgående penningvärdeförsämringen ge­nom investeringar i aktier samt att direktavkastningen på de räntebärande placeringama blir lägre. Enligt kollegiets uppskattning har den genomsnitt­liga effektiva avkastningen (utdelningar-t-kursförändringar) på den av fondbyrån förvaltade aktieportföljen sedan slutet av 1960-talet med ell par, tre procent överstigit ränian på nyemitterade obligationer under samma period. Även ränian på de intecknings- och övriga reverslän som kollegiet beviljat har i allmänhet överstigit såväl obligations- som kommunlånerän-torna.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                                288

Trots atl alltså kollegiet fört en ur fondemas synvinkel mer aktiv och fördelaktig placeringspolilik än den kapitalmarknadsutredningen förordar har under den hittills gångna delen av 1970-talet genomsnittlig direktav­kastning på investerat kapital avsevärt understigit denna periods infla­tionstakt. En ändrad inriktning av placeringama i överensstämmelse med utredningens intentioner skulle - mot denna bakgrund samt med hänsyn till fondemas allmännyttiga karaktär och statens förvaltaransvar - inle va­ra försvarlig. Måhända skulle någon vilja hävda att en dylik politik ändock vore motiverad, nämligen utifrån intresset atl vidga obligationsmarknaden respektive underlätta komraunemas långfristiga upplåning. Mol en sädan uppfattning talar emellertid att fondema - såsom utredningen konstaterat - har ett så begränsat neitoplaceringsbehov att de är ointressanta i sam­manhanget. Det kan vidare ifrågasättas om inte ett främjande på detta sätt av angivna intressen vore en "détoumemenl de pouvoir"; statens förvalt­ning av dessa anförtrodda medel har lill enda uppgift alt tillgodose fonder­nas räu och bästa.

Om kollegiet alllså har invändningar mot kapitalmarknadsutredningens synpunkter på investeringspolitiken, vill verket inte motsätta sig utred­ningens förslag om en översyn av de statligt reglerade fondemas place­ringsbestämmelser. Översynen kan lämpligen - i varje fall i en första om­gång - begränsa sig till de statliga kapitalfonder och fonder av diverseme-delsnalur, som förvaltas av riksförsäkringsverket och kollegiet, medan do­nationsfonder på vilka permutationslagen är lillämplig bör hållas utanför. För att inte på nytl begrava ärendet i en stor utredning under avsevärd tid framöver föreslås att kollegiet, riksförsäkringsverket och riksrevisionsver­ket fär i uppdrag alt gemensamt verkställa översynen och framlägga härpå grundade förslag. Myndigheter bör vara oförhindrade all - om så prövas lämpligt - även lägga fram förslag om samarbete dem emellan för att främ­ja en ökad effektivitet i fondförvaltningen. Riksförsäkringsverket och riks­revisionsverket har vid underhandskontakt ställt sig positiva till det här framlagda förslaget.

11.2 Riksförsäkringsverket

I slutbelänkandets kapitel 13 behandlas vissa fonder bl. a. de av riksför­säkringsverket förvaltade. Utredningen framför att för sådana fonder är en detaljerad översyn av placeringsreglerna påkallad. Fondmedel kan nämli­gen nu placeras på en mängd olika sätt som endast synes vara ägnade att skapa en onödigt vidlyftig administration. Utredningen ifrågasätter särskilt om fondmedel bör få placeras i fastigheter och inteckningslån. Utredning­en menar atl istället goda skäl talar för atl placeringsmöjlighetema begrän­sas till obligationer, kommunlån och andra värdehandlingar av sådani slag som inte kräver särskild säkerhetsprövning i de enskilda fallen.

Riksförsäkringsverket har samma mening som kapitalmarknadsutred­ningen att möjligheterna att placera fondmedel i fastigheter och inteck­ningslån bör upphöra. Verket har f. n. ca 73 mkr placerade i inteckningslån och söker sedan lång tid tillbaka avveckla denna lånestock. Några nypla-ceringar i inleckningslån förekoramer inle.

Riksförsäkringsverket vill i detta sammanhang ta upp frågan om ytterli­gare förenklingar av verkets fondförvaltning. Som framgår av kapitalmark­nadsutredningens betänkande förvaltar verken ca 3 700 mkr huvudsakligen placerade i kommunlån och obligationer. Beslut i placeringsfrågor fattas av särskilda av regeringen utsedda fondfullmäktige: verkets generaldirektör

 

Prop. 1978/79:165    BUaga 3                                              289

och överdirektör, riksbankschefen, VD för 4:e AP-fonden, två bankdirek­törer från affärsbanker samt en riksdagsman. Riksförsäkringsverket hand­har dessulom fonder - allmänna sjukförsäkringsfonden och arbetslöshets­fonden saml arbelarskyddsfonden - där medlen är placerade på räkning hos riksgäldskonloret resp. insatt på bankräkning. Det är alltså här fråga om en enkel hantering och fondema förvaltas ej heller av fondfullmäktige.

Efiersom medelsförvaltning inte är riksförsäkringsverkets uppgift finns det anledning att undersöka om motsvarande placeringar även kunde gälla de av fondfullmäktige förvaltade medlen. Genom atl placera medel hos riksgäldskontoret eller bankinsiitutet skulle riksförsäkringsverket överlåta sin medelsförvaltning till andra organ. Samtidigt skulle verket ändå på ett enkell sätl ha tillgång till medlen för de utbetalningar (t. ex. arbetsskadeer­sättningar) till vilka de är avsedda.

Eu alternativ är atl överföra verkels nuvarande placeringar till annat or­gan som sysslar med medelsförvaltning, t. ex. AP-fonden eller kammarkol­legiel.

Riksförsäkringsverket anser att frågan om förvaltningen av verkets fon­der bör utredas.

11.3    LRF

Utredningen har ansett att placeringsreglerna för fonder som bl. a. Riks­försäkringsverket och Kommerskollegium förvaltar bör ses över. Särskilt framför utredningen att goda skäl lalar för alt placeringsmöjligheler för fle­ra fonder bör begränsas till obligations-, kommunlån och andra värdehand­lingar som inle kräver särskild säkerhelsprövning i det enskilda fallet. LRF vill underslryka betydelsen av att en sådan översyn kommer till stånd och att utredningens synpunkter beaktas.

11.4     Styrelsen för Stockholms fondbörs

Styrelsen tar i det följande upp ett antal frågor, som utredningen inte ta­git ställning till i sitt huvudbetänkande men som enligt styrelsens uppfatt­ning bör uppmärksammas. Vissa av dessa frågor behandlas i ulredningens bilaga 3.

Hushållen

Det finns fler skäl än de som tidigare nämnts att söka få större bidrag från hushållen i utbudet på aktiemarknaden. Ett sådant är atl en fungeran­de marknad förutsätter att det finns många oberoende beslutsfattare. Det finns en risk att antalet sådana blir för litet med den tilltagande instiluliona­liseringen av aklieägandel. Eftersom institutionerna sannolikt kommer att fortsätta att växa, en utveckling som det för övrigt inle finns anledning att motarbeta, måste gruppen övriga placerare växa fortare för att pluralismen skall upprätthållas. Antalet aktieägare har vuxit avsevärt underde senaste tio åren. Antalet uppskattas enligt SIFO för närvarande till närraare 750000, vilket skulle innebära en fördubbling på tio år. De nya placerama är emellertid i hell dominerande grad småsparare med var för sig små pos­ter av aktier eller andelar i aktiefonder. Ökningen av antalet har där inte kunnat hindra atl det totala beståndet av aktier i privata händer sjunkit ge­nom aU stora förmögenheter minskats genom dödsfall eller på annat sätt.

Genom den utbyggnad av socialförsäkringarna, som ägt rum under ef­terkrigstiden, antas en rad traditionella motiv för enskilt sparande ha fallit

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               290

bort. ATP-reformen och de förbättrade sjukförsäkringarna har minskat be­hovet av sparande för sådana ändamål. Utbildningsreformerna har mins­kal föräldrars behov av sparande för alt säkra bamens uppfostran etc. Lik­väl har hushållens sparkvot efter ett fall under 1960-talel åler ökat och lig­ger nu på förhållandevis hög nivå. En stor del av denna består av försäk­rings- och egnahemssparande, men del kunde likväl göras gällande atl, se­dan traditionella behov av sparande bortfallit, utrymme finns för placering i aktier och att det vore möjligt att få till stånd ett ökat utbud, om såsom ti­digare framhållits dels avkastningskraven kunde mötas, dels skatteregler­na ändrades så alt icke placeringar i aktier diskriminerades såsom nu sker.

Realisationsvinstbeskattningen

Realisationsvinstbeskattningen skärptes i mitten av 1960-talet och har sedan ytterligare skärpts. Dessa åtgärder vidlogs mot bakgrunden av en lång period av trendmässig kursuppgång för så gott som alla papper. Sedan dess har kursutvecklingen varit betydligt mera splittrad med stora skillna­der företag emellan och siörre amplituder i kurssvängningama. Företagen hade tidigare en stabil uldelningspolilik. Utdelningshöjningar gjordes med relativt lång eftersläpning i förhållande lill vinstutvecklingen. Utdelnings-sänkningar var sällsynta. Under trycket av ett ökal intresse, främst från in­stitutionernas sida, för direktavkastning har under de senaste tio åren ut­delningshöjningar blivit frekventare men samtidigt också utdelningssänk­ningar vanligare. Under de senaste åren har, som lidigare framhållits, ett antal företag helt fått inställa utdelningen. Svåra förluster i några av börs-företagen har föranlett drastiska kursfall. Sannolikheten för att förlora på en aktieplacering är därför numera betydligt högre än för tio ä tjugo år se­dan.

Mot denna bakgrund är det motiverat att slopa realisationsvinstbe­skattningen på aktier. Om detta icke är genomförbart, bör man överväga alt förändra realisationsvinstbeskattningen så att aktier i detta avseende blir jämställda med fastigheter, dvs, att endasl reala realisationsvinster be­skattas. Regler som innebär att endast nettoförsäljningar, icke omplace­ringar av aklier, drabbades av realisationsvinst skulle också förbättra ak­tiernas ställning som placeringsinstrument.

En annan tänkbar åtgärd vore atl vid inkomstbeskattningen öka schab­lonavdraget för kapitalinkomster, eventuellt alt införa särskilda och mera favorabla skattetaxor för aktieinkomster - allt i syfte atl locka fram ökat utbud av riskvilligt kapilal,

EU mera radikalt sätt att skapa förutsättningar för enskilda hushålls ut­bud genom att förstärka deras kapacitet för sparande vore att införa inves­teringsfonder för hushåll (se bilaga 3 till utredningen, sid. 79).

Utlänningars förvärv av svenska aktier

Del är angelägel att svenska företag har kanalerna till de internationella kapitalmarknaderna öppna - inte bara för lånekapital utan även för risk­villigt sådant. Utlänningar har under en lång följd av år netto varit säljare av svenska aktier på den svenska marknaden. Ett bidrag från utlandet till den svenska kapitalförsörjningen kräver således atl denna ström vänder. En första förutsättning härför är givetvis att svenska företag framstår som attraktiva investeringsobjekt. Valutaregleringen förbjuder i princip valuta­utlänningar att köpa och sälja svenska värdepapper i Sverige, S, k, switch­affärer tillåts emellertid, och Riksbanken ställer sig sedan ett antal år regel­mässigt välvillig till framställningar från valutautlänningar om tillstånd för

 

Prop. 1978/79:165   Bilaga 3                                                291

återköp. En utvecklad handel föruisätter emellertid att utlänningar fritt kan köpa och sälja svenska aktier på den svenska marknaden. I en långsik­tig strategi för att förkovra den svenska aktiemarknaden ingår en liberali­sering och leknisk förenkling av valularegleringen i vad gäller handel med värdepapper. Någon risk för att utlänningar skulle genom en friare handel kunna dominera svenska börsföretag finns icke, då flertalet börsbolag i si­na bolagsordningar infört s. k. utlänningsklausul, som begränsar utländska ägares aktieinnehav till högst två femtedelar av totala aktiekapitalet och dessutom högst en femtedel av röstetalet för samtliga aklier. Enligt de un­dersökningar, som redovisas i bilaga 3, låg det utländska innehavet i så gotl som samtliga undersökta börsförelag långl under det högsta medgiv-

11.5     Svenska civilekonomföreningen

I bilagan till KMU nämns ett antal förslag som avser atl stimulera inves­teringar i aktier hos hushållen. Vi anser att dessa förslag bör bli föremål för närmare uiredning i avsikt all utöka denna typ av sparande. Med hänsyn till aktiemas funktion som bevis pä andel i väsentligen reala tillgångar syns oss en övergång till real reavinstbeskatlning, som för egnahem, vara väl motiverad.

Sparande i aktiefonder har föreslagils som ett alternativ i det nyligen framlagda lönsparprogrammet. Detta skulle inom de begränsade ramar som programmet medger sannolikt garantera värdebeständigheten hos det­ta sparande. För att medge en mer rimlig dimension på det långfristiga spa­randet anser vi dock att ett nysparande på åtminstone ett basbelopp per år och person bör kunna medges värdebeständig placering på inlåningsräk­ning eller i särskilda aktiefonder.

Nuvarande sparavdrag på 800 kr brukar ibland användas som motiv för att ytterligare åtgärder ej skall erfordras. Det är dock vår uppfattning att nämnda avdrag endasl avser gynna förekomsten av en begränsad likvidi­tetsreserv och är helt otillräckligt inom ramen för ett långsiktigt sparande. Även i det korta perspektivet bör noteras att avdraget borde höjas ca 50% för att m, h, t. ränteläge och inflation motsvara samma bakomliggande ka­pital som då avdraget fastställdes till 800 kr.

11.6     Länsstyrelsen i Östergötlands län

Länsstyrelsen lar upp frågan om regionala kreditinstitut och anför där­vid följande:

En fördel med betalningsmedel i en penningekonomi är att de kan för­flyttas i rummet utan svårighet. Kapitalet känner i den meningen inga geo­grafiska barriärer. Ett objekt kan finansieras lika lätt oavsett var det är be­läget. Från den utgångspunkten spelar del ingen roll var någonstans kredit­instituten är lokaliserade.

En mer verklighetsanknuten beskrivning ger en annan värdering av be­lydelsen av kreditinstitutens placering. Ett beslut om lån till viss verksam­het föregås alltid av en ingående prövning av det objekt som skall finansie­ras och av den eller de personer som skall svara för att objektet ger pengar­na tillbaka. I det perspektivet är det rimligen av stor vikt att kreditinstitu­ten har en sådan regional och lokal förankring att de rätt kan avgöra om ett objekt skall finansieras eller inte. Situationen i Östergötland är i detta av­seende tillfredsställande. Här finns flera enheter som har hela sin verksam-

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                               292

het baserad i regionen. Kunskaper om lokala förhållanden underlättar samarbetet med andra organ som arbeiar för utveckling av regionens nä­ringsliv. Minst lika vikligl är att avståndet till beslut i kredilfrågor är kort. Ärenden kan hanteras snabbare jämfört med det läge där beslul måsle tas på en nivå vars befattningshavare finns på annal håll i landet. De privala instituten har under senare år på ett märkbart sätt delegerat beslutsförmå­ga lill region- och distriktskonlor. Den statliga finansieringen av näringsli­vets investeringar sköts däremoi fortfarande i alltför stor utsträckning på central nivå. Ärendehandläggningen blir mycket ofta tungrodd och dubbel­arbete förekommer inte sällan. Olika statliga myndigheler ägnar mycken tid åt att kontrollera varandra. För det kreditbehövande företaget är detta knappasl en önskesitualion. Särskilt den långdragna handläggningen också i beloppsmässigt små ärenden upplevs som mycket besvärande. Det finns anledning att den statliga kreditorganisalionen följer den privala sidan och fördelar beslutsbefogenhet i ökad utsträckning till regionala organ.

 

Prop. 1978/79:165    Bilaga 3                                    293

Innehållsförteckning

1. Allmän bakgrund och problembild   ......................      I

2.    Företagens finansiering  ................................... .. 41

3.    Bostadssektorns finansiering   ........................... .. 80

4.    Den offentliga sektoms finansiering   ................... 143

5.    Allmänna pensionsfonden (AP-fonden)   ............... 156

6.    Försäkringsbolagen   ........................................ 198

7.    Bankerna   ..................................................... 220

8.    Mellanhandsinstituten   .................................... 237

9.    Understödsföreningar........................................ 265

10..................................................................... Obligationsmarknaden              273

11..................................................................... Övriga frågor                285