Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1978/79:163 Regeringens proposition

1978/79:163

med förslag till lag om skötsel av jordbruksmark;

beslutad den 22 mars 1979.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upp­tagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll denna dag.

På regeringens vägnar

OLA ULLSTEN

ERIC ENLUND

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att 1969 års jordhävdslag ersätts av en lag om skötsel av jordbruksmark. Den nya lagen har anpassats till de rikt­linjer för jordbrukspolitiken som antogs av riksdagen i december 1977. Brukningen av åkermark och kultiverad betesmark (jordbruksmark) skall enligt förslaget uppfylla viss minimistandard. Jordbruksmark, som med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga förutsättningar är lämp­lig för jordbruksproduktion, skall sålunda brukas så att markens pro­duktionsförmåga tas till vara på ett ändamålsenligt sätt. Lantbruks­nämnden avses få befogenhet att ingripa om brukningen inte uppfyller föreskrivna krav. Staten blir i vissa fall skyldig att lösa in fastigheter som blivit föremål för ingripanden.

För att molverka att brukningsvärd mark tas ur jordbruksproduktion införs med vissa undantag tillslåndstvång för nedläggning av jordbruk och för takt av matjord på sådan mark. Tillstånd avses få lämnas endast när marken på grund av särskilda omständigheter inle bör behållas för jordbruksproduktion.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1979. Har jordbruket på jordbruksmark lagts ned före ikraftträdandet, föreslås atl lantbruks­nämnden under vissa förutsättningar skall kunna förelägga ägaren att åter ta marken i bruk.

1    Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 163

 

Prop. 1978/79:163                                                                2

Förslag till

Lag om skötsel av jordbruksmark

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1    § Med jordbruksmark avses i denna lag sådan åkermark och kulti­verad betesmark som ingår i fastighet, som är taxerad som jordbmks­fastighel.

2    §    Lagen är inte tillämplig på jordbmksmark

 

1.    som ingår i fastighet, som har bildats för annat ändamål än jord­bmk och som därefter inte har taxerats,

2.    som ingår i stadsplan eller som enligt byggnadsplan, fastställd ef­ter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbmk.

Brukning m. m.

3    § Jordbmksmark, som med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga omständigheter är lämplig för jordbmksproduklion, skall bmkas så att markens produktionsförmåga tas till vara på ett ändamålsenligt sätt.

4    § Jordbmksmark som avses i 3 § får inte tas ur jordbmksproduklion utan tillstånd. Tillstånd behövs dock inte när åtgärden uppenbarligen saknar betydelse för jordbmkel på brukningsenheten eller när marken tas i anspråk för företag vars tillåtlighet prövas i särskild ordning.

På jordbmksmark som är lämplig för jordbruksproduktion får läkt av matjord för annat ändamål än markinnehavarens husbehov inte ske utan tillstånd.

5    § Tillstånd enligt 4 § får lämnas endast när marken på grund av särskilda omständigheter inte bör behållas för jordbmksproduklion.

6    § Fråga om tillstånd prövas av lantbmksnämnden, om inte regering­en föreskriver att prövningen skall göras av lantbmksstyrelsen.

Tillsyn

7 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag utövas av lantbruksnämn­
den.

8    § Ägare eller bmkare av jordbruksmark är skyldig att på begäran tillhandahålla lantbruksnämnden de upplysningar och handlingar röran­de marken som behövs för tillsynen enligt denna lag. Den som inte efterkommer sådan begäran kan av nämnden föreläggas vid vite att fullgöra sin skyldighet.

9    § Om det uppenbart behövs för att 3 § skall efterlevas, får lant­bmksnämnden förelägga innehavaren att åter la mark i jordbrukspro­duktion, att sätta i stånd mark eller markanläggning eller att ge växt­odlingen ändrad inriklning. Innehas marken -med nyttjanderätt, får föreläggande i stället riktas mot ägaren.

 

Prop. 1978/79: 163                                                                  3

När lantbruksnämnden meddelar föreläggande, skall nämnden ange de åtgärder som behövs för ändamålet. Nämnden kan sätta ut vite.

Ägare eller brukare är skyldig att tåla att föreskriven åtgärd vidtas även om föreläggandet riktas mot annan.

Inlösen

10    § Har föreläggande meddelats med slöd av 9 S, är slaten skyldig att helt eller delvis lösa den fastighet som berörs av föreläggandet, om ägaren begär det och föreläggandet inte avser åtgärd av endast ringa omfattning. Kan det antas att inlösen medför olägenhet av någon be­tydelse för brukningsenhet i vilken fastigheten eller fastighetsdelen ingår, är staten skyldig att på begäran lösa brukningsenheten.

11    § Begäran om inlösen skall framställas hos lantbruksnämnden inom tre månader efter det att nämndens beslut om föreläggande vunnit laga kraft. Talan om inlösen skall väckas vid den fastighetsdomstol inom vars område egendomen är belägen inom sex månader från nämnda tidpunkt. Har ägaren fått del av beslutet först sedan detta vunnit laga kraft, räknas dock tidsfristerna från dagen för delfåendet. Iakttar inte ägaren vad som nu har sagts, förlorar han sin talan.

1 fråga om talan om inlösen gäller i övrigt expropriationslagen (1972: 719) i tillämpliga delar. Bestämmelsema i 4 kap. 3 § expropriationsla­gen skall tillämpas i fråga om värdeökning som har ägt rum under ti­den från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

Ansvar m. m.

12 §    Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1.    far jordbruksmark ur produktion i strid mot 4 § första stycket.

2.    utfört läkt i strid mot 4 § andra stycket,

3.    bryter mot föreläggande som har meddelats med stöd av 9 §, om inte föreläggandet har förenats med vite.

Utbyte av brott som avses i första stycket 2 skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart obilligi.

13 § Talan mot lantbruksnämndens beslut enligt denna lag förs hos
lanthruksstyrelsen genom besvär. Mot lantbruksstyrelsens beslut förs
talan hos regeringen genom besvär.

1.   Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979, då jordhävdslagen (1969: 698) skall upphöra att gälla.

2.   Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

3.   Har jordbruket på jordbruksmark, som är lämplig för jordbruks­produktion, lagts ned före nya lagens ikraftlrädande, får lantbruks­nämnden förelägga ägaren alt åter ta marken i bmk, om det finns sär­skilda skäl till det och marken inte används för annat godtagbart ända­mål. Har förklaring som avses i 7 § jordhävdslagen meddelats, får så­dant föreläggande inle meddelas belräffande marken.

När lantbmksnämnden meddelar föreläggande, skall nämnden ange

 

Prop. 1978/79:163                                                    4

de åtgärder som behövs för ändamålet. Nämnden kan sätta ut vite. Be­stämmelsema i 10 och 11 §§ samt 5 övergångsbestämmelserna gäller i tillämpliga delar i fråga om föreläggande som nu har sagls.

4.    Förelägganden om återställande av hävd som har meddelats enligt 3 § jordhävdslagen skall anses meddelade med stöd av 9 § nya lagen.

5.    Bestämmelsen i 11 § andra stycket om fillämpning av 4 kap. 3 § expropriationslagen (1972: 719) gäller inte i fråga om värdeökning som har ägt mm före utgången av juni 1971.

 

Prop.1978/79:163

Utdrag JORDBRUKSDEPARTEMENTET        PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1979-02-01

Närvarande: statsministern Ullslen, ordförande, och statsråden Sven Ro­manus, Mundebo, Wikström, Friggebo, Wirtén, Huss, Rodhe, Wahl­berg, Hansson, Enlund, Lindahl, Winther, De Geer, Gabriel Romanus, Tham, Bondestam

Föredragande: statsrådet Enlund

Lagrådsremiss med förslag till lag om skötsel av jordbruksmark

1    Inledning

Jordhävdslagen (1969: 698) trädde i kraft den 1 januari 1970.

Med stöd av regeringens bemyndigande den 28 juni 1974 tillkallade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet sakkunniga' för att se över bl. a. jordhävdslagen. De sakkunniga, som antog namnet jordför­värvsutredningen (Jo 1974: 07), avlämnade i januari 1978 delbetänkan­det (Ds Jo 1978: 6) Lag om skötsel av jordbruksmark. Betänkandet — som också innehåller en redogörelse för nuvarande förhållanden — bör fogas till protokollet som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk, lantmäteriverket, domänverket, länsstyrelserna i Gotlands, Gävleborgs, Jämtlands, Jönköpings, Kopparbergs, Norrbot­tens, Skaraborgs, Värmlands, Västerbottens och Västernorrlands län. Hushållningssällskapens förbund, Lantbmkarnas riksförbund (LRF), Skogsindustriernas samarbelsutskott. Svenska kommunförbundet och Svenska lantarbetareförbundet.

Flera av remissinstansema har överlämnat av dem inhämtade yttran­den.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

* Generaldirektören Ingvar Widén, ordförande, riksdagsledamöterna Filip Johansson, Gunnar Johansson, John Johnsson, Einar Larsson, Sven Lindberg, Ingrid Ludvigsson och landstingsmannen Henry Stjerna.

 

Prop. 1978/79:163

2    Allmän motivering

2.1 AUmänna utgångspunkter

Sedan gammalt har i svensk lagstiftning funnits bestämmelser som syftat till att motverka att jordbruk läggs ned eller vanhävdas. Ar 1909 infördes således en lag angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarna, Lagen ersattes år 1927 av en uppsiktslag för hela landet. Nya uppsiktslagar har därefter tillkommit åren 1942 och 1947.

Den nu gällande jordhävdslagen trädde i kraft den 1 januari 1970. Lagen har anpassats till 1967 års jordbrukspolitiska beslut, som utgick från att det var möjligt att uppnå betydande samhällsekonomiska vins­ter genom att lösgöra produktionsresurser från jordbmk med svaga för­utsättningar för rationalisering och överföra dem till andra sektorer med högre produktivitet. Till skillnad från tidigare uppsiktslagar, som byggde på principen att den odlade jorden bör hållas i hävd, utgår jord­hävdslagen såiimda från att det i regel skall vara tillåtet att lägga ned jordbruk. Jordhävdslagens syfte är i huvudsak endast att främja jord­brukets rationalisering och alt skydda resultatet av denna.

Åkerarealen i landet var som störst omkring år 1920 och uppgick då till 3,8 milj. ha. Därefter minskade arealen mycket långsamt fram till omkring år 1950 då nedläggningstakten ökade.

Under 1960-talet togs ärligen omkring 33 000 ha åker ur produktion. Den största delen därav avsåg sämre åkermark i skogsbygderna och i norra Sverige. I södra Sverige har åkermark främst tagits i anspråk för tätorternas expansion, vägbyggen m. m. F. n. beräknas åkerarealen upp­gå till omkring 3 milj. ha.

Skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen och statens naturvårdsverk har gjort en undersökning rörande omfattningen av nedläggningen av jord­bruksmark under åren 1968—1974. Undersökningen visar att den ned­lagda, ej skogsodlade arealen under denna period uppgick till 212 000 ha.

Riksdagen antog år 1972 riktlinjer för hushållningen med mark och vatten (prop. 1972: 111, CU 1972: 35, rskr 1972: 348). I beslutet fast­slogs att högvärdig jordbruksmark inte bör tas i anspråk för tätbebyggel­se om likvärdiga lösningar kan åstadkommas på annat sätt. I anslutning till redovisningen av den fysiska riksplaneringens programskede (prop. 1975/76: 1, CU 1975/76: 1, rskr 1975/76: 45) godkände riksdagen de preciseringar av riktlinjerna som regeringens beslut med anledning av kommunernas program m. m. inneburit. Därvid angavs bl. a. att begrep­pet högvärdig jordbmksmark bör definieras med utgångspunkt i de för­hållanden som råder i skilda delar av landet.

Inför regeringens beslut län för län med anledning av fidlföljandet av riksplaneringens planeringsskede har regeringen i en promemoria, date-

 

Prop. 1978/79:163                                                     7

rad den 7 september 1978, angett vissa utgångspunkter för det fortsatta arbetet när det gäller jordbruksmarken. Bl. a. anges alt brukningsvärd jordbruksmark i fortsättningen inte får tas i anspråk för andra ändamål med mindre än att alternativa möjligheter till tälortsutbyggnad har ut­retts och dessa utredningar visar att andra väsentliga samhällsintressen därvid inte kan tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Riksdagen har sedermera uttalat sitt stöd för dessa utgångspunkter (CU 1978/79: 1).

Jordförvärvsutredningen framhäller att en revidering av jordhävds­lagen är påkallad av flera skäl. De vid 1977 års riksmöte beslutade nya jordbrukspolitiska riktlinjerna innebär att jordbruksmark, som är lämp­lig för fortsatt jordbruksproduktion, bör behållas för sådan produktion. Detta överensstämmer också med statsmakternas uttalanden om grun-dema för den pågående fysiska riksplaneringen. I de utpräglade gles­bygderna är det vidare ett starkt allmänt intresse att de sysselsättnings­möjligheter som finns inom jordbruket tas till vara i enlighet med grun­derna för regionalpolitiken. Enligt utredningen föreligger således skäl för att det allmänna med hjälp av en reviderad jordhävdslag ges möj­ligheter att ingripa såväl mot nedläggning av jordbruk som är lämpligt för fortsatt produktion som mot sådan brukning som med hänsyn till ortens förhållanden inte fyller skäliga krav på intensitet. Sistnämnda möjlighet till ingripande anser utredningen vara nödvändig för alt i vissa bygder kunna motverka följdema av ett passivt ägande av jordbruks­fastigheter.

Under remissbehandlingen har behovet av en reform av jordhävdsla­gen strukits under från flera håll. Särskilt framhålls angelägenheten av att åkerjordens produktionsresurser tas till vara på ett ändamålsenligt sätt. Nedläggningen av jordbruksmark har i vissa delar av landet med­fört vikande produktionsunderlag och fått regionalpolitiska konsekven­ser. Den föreslagna lagen bör ses som ett led i strävandena att tillvarata landets produktionsresurser på ett ändamålsenligt sätt. Vidare framhålls av flera remissinstanser att kravet på att brukningen skall uppfylla skä­liga anspråk på intensitet torde komma att bidra till att motverka det passiva jordägandet och därmed främja strukturrationaliseringen.

För egen del vill jag anföra följande. Den lagstiftning som reglerar skötseln av jordbruksmark bör givetvis stå i överensstämmelse med gäl­lande jordbrukspolitiska riktlinjer. 1977 års jordbrukspolitiska beslut bygger på grundsatsen att jordbrukspolitiken skall främja ett rationellt utnyttjande av landets naturliga resurser för jordbruksproduktion. Det innebär bl. a. att den brukningsvärda åkerarealen skall behållas i unge­fär nuvarande omfattning och att den skall brukas pä ett ändamålsen­ligt sätt. Vidare markeras i beslutet jordbrukets regionalpolitiska bety­delse. Jordbrukspolitiken skall sålunda ges en sådan inriktning att sys­selsättningen främjas genom att en väl differentierad jordbruksproduk­tion upprätthälls inom områden med mindre goda förutsättningar för

 

Prop. 1978/79:163                                                     8

annat näringsliv. Dessa syften tillgodoses inte av den nu gällande jord­hävdslagen, som utgår från att det i princip är tillåtet att lägga ned jord­bmk på odlad jord.

I likhet med utredningen och remissinstanserna anser jag därför att den nuvarande jordhävdslagstiftningen behöver omarbetas så att den står i samklang med gällande jordbrukspolifiska riktlinjer. Utredning­ens förslag bygger på grundtanken att den brukningsvärda jordbruks­marken skall brukas och att bmkningen skall ske så att produkUons-förutsättningama hos denna mark tas till vara på ett ändamålsenligt sätt. Endast när brukningsvärd mark på gmnd av särskilda omständig­heter inte bör behållas för sitt ändamål får den tas ur produktion. Des­sa gmndsatser står i överensstämmelse med gällande riktlinjer för jord-bmkspoliliken och med de av statsmaktema antagna riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen beträffande hushållningen med jordbmksmark. I likhet med remissinstansema ansluter jag mig till dessa huvudprinciper för en revidering av jordhävdslagen. Reformer efter de huvudlinjer som nu antytts kräver tämligen omfattande lagändringar. I likhet med utred­ningen anser jag det lämpligast att jordhävdslagen ersätts med en ny lag, kallad lag om skötsel av jordbruksmark.

Jag vill i detta sammanhang nämna att naturvårdsverket i sitt re­missyttrande föreslår alt i den nya lagen också skall föras in bestäm­melser om jordbrukets hänsyn till naturvården. Liknande synpunkler har av riksantikvarieämbetet framförts i ämbetets yttrande över den fysiska riksplaneringens planeringsskede. Naturvårdsverket anför att den föreslagna lagstiftningen stärker skyddet av odlingsjorden och dess nytt­jande för jordbruksproduktion men framhåller samtidigt att jordbruks­marken också är av stor betydelse från naturvårdssynpunkt, särskilt i landets skogs- och mellanbygder. Jag vill understryka att det numera inte råder det minsta tvivel om att ett hänsynstagande till naturvårds-, kulturminnesvårds- och de övriga miljövårdsintressena måste ingå som ett nödvändigt led i all verksamhet som avser utnyttjande av naturresur­ser. Detta gäller självfallet även i fråga om ingrepp inom jordbmksom-råden liksom inom andra områden som påtagligt fått sin prägel av män­niskans åtgärder. Det får numera anses vara en allmänt accepterad upp­fattning att markägare inte har frihet att använda sin egendom på ett sätt som skulle vara till skada för andra människor och för samhället. Den skärpning i samhällets inställning som har inträtt härvidlag har bl. a. kommit till uttryck i den allmärma regeln i 1 § naturvårdslagen (1964: 822) och i lagens bestämmelser till skydd för naturmiljön (prop. 1974: 166, JoU 1974: 52, rskr 1974: 405). I begreppet naturmiljö inbegrips landformer, vegetation och alltså även t. ex. kultur- och odlingsland­skapet. Jordförvärvsutredningen har för sin del ansett att naturvårds­intressena inom jordbmket liksom hittills bör tillvaratas med stöd av naturvårdslagen. Jag ansluter mig till utredningens uppfattning. På sam-

 

Prop. 1978/79:163                                                    9

ma säll bör kulturminnesvårdsintressena och övriga allmänna inlressen tillvaratas med stöd av lagstiftningen inom berörda områden.. Önskemå­let om att naturvårdens inlressen liksom för övrigl även kulturminnes­vårds- och övriga miljövårdsintressen skall beaktas inom jordbruket till­godoses sålunda redan. Jag anser således att del i detla sammanhang inte finns skäl alt vid sidan av de bestämmelser som finns i annan lagsliftning föra in någon allmän regel om hänsyn lill naturvården och kulturminnesvården i den nu föreslagna lagen. Det finns emellertid an­ledning att ytterligare överväga bl. a. hur samarbetet mellan lantbruks-nämndema och länsstyrelsema i dessa frågor skall kunna effektiviseras. Jag avser att ta upp denna fråga i annat sammanhang.

2.2 BrukningspUkt och förbud mot nedläggning av jordbruk

Enligt jordhävdslagen kan lantbruksnämnden förelägga innehavaren av odlad jord på vilket jordbruket har lagts ned att återställa hävden i två fall. Det ena är när jorden ingår i en brukningsenhet som är, eller genom tekniskt och ekonomiskt rimliga åtgärder kan bli, lämpad för ra­tionell jordbruksdrift och som lider skada genom nedläggningen. Det andra är om jorden med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga om­ständigheter bör hållas i odlat skick för att underlätta bildandet av ratio­nell brukningsenhet. Med odlad jord förstås åker och kultiverad betes­mark. Åker är mark som har plöjts och som används för växtodling el­ler fältmässig odling av köksväxter, frukt och bär. Som åker räknas däremot inte mångåriga slätter- och betesvallar som utnyttjas endast undantagsvis eller som inte väntas bli plöjda pä nytt. Med kultiverad be­tesmark avses sådan gräsbärande mark som används för bete och som har förbättrats genom röjning, bearbetning med redskap, gödsling eller sådd med vallväxter samt sådan gräsbärande mark som tidigare har va­rit åker och som utnyttjas som bete.

Ingripande enligt jordhävdslagen får ske om jordbruket är nedlagt. Detta skall enligt lagen anses vara fallet om odlad jord under mer än två år i följd inte har bearbetats eller utnyttjats för slätter eller betesgång eller om skog planteras på jorden. Har jordbruket redan varit nedlagt under tre år får dock något ingripande inte ske.

Utredningen föreslår på skäl som tidigare angivits att jord som är brukningsvärd som åker eller kultiverad betesmark skall bmkas och att brukningen skall ske på ett rationellt sätt. Mot bakgrund härav föreslås att i den nya lagen införs bestämmelser som ger det allmänna möjlighe­ter att dels ingripa när brukningsvärd åkermark och kultiverad betes­mark utnyttjas så dåligt att markens produktionsförmåga inte tas till vara rationellt, dels i förväg pröva om det skall vara tillåtet att ta sådan mark ur produktion. Takt av matjord på jordbmksmark bör enligt ut­redningen likställas med att jordbruksmark tas ur produktion.

 

Prop. 1978/79:163                                                    10

I begreppen åkermark och kultiverad betesmark bör enligt utredning­en läggas in samma innebörd som enligt nuvarande lagstiftning. Utred­ningen förordar alt uttrycket odlad jord byts ut mot ordet jordbruks­mark som samlingsbeteckning för åkermark och kultiverad betesmark.

Utredningen anför att all jordbruksmark uppenbarligen inte behöver bli föremål för brukning. Icke brukningsvärd jordbmksmark, som sak­nar intresse från jordpolitisk synpunkt, kan lämnas därhän. Enligt utredningen bör lagen i materiellt hänseende avse endast sådan jord­bmksmark som med hänsyn till belägenhet, omfång och övriga förut­sättningar är lämplig för jordbruksproduktion. För att anses lämplig för jordbruksproduktion bör marken inga (1) i ett utvecklat eller utveck­lingsbart jordbruksföretag, (2) i ett företag som inte är utvecklat eller utvecklingsbart men som behövs för jordbrukets rationalisering eller (3) i ett företag som inte är utvecklat eller utvecklingsbart men som från regionalpolilisk synpunkt behövs för att stärka annat sådant jordbruks­företag på orten eller för att främja sysselsättningen för någon som är bosatt på orten.

Utredningen erinrar om att jordbruksföretagen enligt de nya riktlin­jerna för jordbrukspolitiken indelas i tre olika kategorier, nämligen ut­vecklade och utvecklingsbara, begränsat utvecklingsbara och ej utveck­lingsbara företag. Till utvecklade och utvecklingsbara företag räknas företag som har eller förväntas få en sådan kombination av resur­ser, att vid en forfiöpande tillämpning av känd teknik jordbrukspro­dukter kan produceras till lägsta möjliga kostnad, samtidigt som in­komstmålet för i jordbruket sysselsatta kan uppnås. Begränsat utveck­lingsbara företag har definierats som företag som har förutsättningar att bli bestående under viss tid, men som har så begränsade utveck­lingsmöjligheter att de inte ens efter lämplig investering kan anses vara utvecklingsbara, övriga företag, som inte är utvecklingsbara, har be­skrivits som företag som inte har eller efter lämplig investering inte kan anses få en sådan omfattning och kombination av produktiva resurser, att de kan hänföras varken till gruppen utvecklade och utvecklingsbara företag eller till gruppen begränsat utvecklingsbara företag.

I fråga om de närmare förutsättningarna och formerna för ingripan­den mot sådan bmkning som inte uppfyller godtagbar standard anför ut­redningen i huvudsak följande. För ingripande bör krävas att brukning­en har upphört eller sker på ett sätt som med hänsyn till ortens förhål­landen inte kan anses som rationellt. Det bör ankomma på lantbruks­nämnden som tillsynsmyndighet att kontrollera att brukningen uppfyl­ler föreskrivna krav. Lantbruksnänmden bör därvid ha möjlighet att besluta om de åtgärder som behöver vidtas för att marken eller en mark­anläggning skall sättas i sådant skick att en rationell produktion kan upprätthållas. Som exempel på tänkbara åtgärder anger utredningen bl. a. rensning, fördjupning eller igenläggning av öppna diken och avlopp

 

Prop. 1978/79:163                                                   11

samt täckdikning och buskröjning. Lantbruksnämnden bör enligt utred­ningen vid behov också kunna föreskriva att växtodlingen ges en inrikt­ning som är lämplig med hänsyn till de förhållanden som råder på or­ten. I samband härmed bör nämnden ocksä kunna ge föreskrifter om bl. a. grundkalkning, grundgödsling och ogräsbekämpning. Utredningen understryker särskilt att endast sädana åtgärder bör kunna föreskrivas som är företagsekonomiskt och/eller samhällsekonomiskt försvarliga och att de företagsekonomiska övervägandena bör göras med hänsyn till de framtida brukningsförhållandena.

Enhgt utredningen bör beslut om föreläggande inte kunna avse före­skrifter om viss djurhållning. Sådana föreskrifter skulle innebära alltför långtgående ingrepp i den enskildes bmkningsförhållanden. Utredning­en anför vidare att något behov inte torde finnas att införa bestämmel­ser som gör del möjligt att ingripa mol vanskötsel av byggnader som behövs för jordbruket. Intresset att underhålla de byggnader som be­hövs för att på ett ekonomiskt sätt utnyttja företagets produktionsfbrut-sältningar bedöms av utredningen vara så väsentliga för ägaren att så­dana tvångsingripanden kan undvaras.

Utredningen förutsätter att beslut om föreläggande kommer att före­gås av överläggningar mellan lantbruksnämnden och innehavaren av marken. Är denne ägare till marken, bör som ett alternativ till föreläg­gande kunna godtas att han åtar sig att utarrendera marken på ett lämpligt sätt. Föreläggande om utarrendering bör däremot enligt utred­ningen inte kunna komma i fråga. Ulredningen räknar med att en fri­villig utarrendering kommer att fä en rationaliseringsbefrämjande ef­fekt. Framför allt kan passiva ägare, som låter marken ligga obrukad eller utnyttjar den extensivt, antas komma att välja utarrendering i stäl­let för att själva utföra de åtgärder som behövs.

För att tillgodose det allmänna intresset att kunna kontrollera att brukningsvärd jordbruksmark inte utan starka skäl tas ur produktion föreslär utredningen att anmälningsskyldighet införs för markägare som avser att ta sådan mark ur produktion. Anmälningsskyldigheten bör dock enligt utredningen inte avse helt obetydliga åtgärder såsom uträt-ning av en brukningsgräns, anläggande av en brukningsväg eller upp­förande av en ekonomibyggnad på jordbruksmark. Utredningen föreslår också att från lagens tillämpning undantas fall då jordbruksmark tas i anspråk för företag vars tillåtlighet prövas i särskild ordning. Anmälan föreslås ske hos lantbmksnämnden senast två månader före den till-ämnade nedläggningen. Det bör härvid ankomma på lantbruksnämnden att om möjUgt fatta beslut i ärendet inom den angivna tiden. Vid pröv­ningen bör lantbruksnämnden i första hand ta ställning till om marken är brukningsvärd eller inte. Finner lantbruksnämnden all nedläggningen avser .jordbruksmark som med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga förutsättningar inte är lämplig för jordbruksproduktion, bör nämnden

 

Prop. 1978/79:163                                                    12

enligt utredningen inte motsätta sig att marken i fråga tas ur produk­tion. Är marken däremot lämplig för fortsatt jordbmksproduklion, bör jordbruket få läggas ned endast om marken på grund av särskilda om­ständigheter inte bör behällas för sitt ändamål. Som exempel pä sådana omständigheter nämner utredningen att det i vissa fall bör vara tillåtligt att använda för jordbruk lämpad mark för golfbana, campingplats, marknadsplats och andra godtagbara ändamål.

I enlighet med vad jag tidigare har anfört bör den föreslagna lagen utgå från att brukningsvärd åkermark och kultiverad betesmark skall bmkas och att bmkningen skall ske så att markens produktionsförmå­ga tas till vara. Endast när brukningsvärd mark på grund av särskilda omständigheter inte bör behållas för jordbruksproduktion bör den få tas ur produktion. I lagen bör således slällas upp krav på att brukningen skall uppfylla viss minimistandard. Vidare bör i lagen tas in beslämmel­ser som gör det möjligt att pröva om jordbruksmark skall få tas ur pro­duktion. I likhet med flertalet remissinstanser godtar jag förslaget att fö­reskrifterna i överensstämmelse med vad som gäller enligt jordhävdsla­gen bör vara tillämpliga på åker och kultiverad betesmark med den in­nebörd dessa begrepp har enligt jordhävdslagen. Begreppet kultiverad betesmark är som bl. a. lantbruksstyrelsen anför visserligen ett hetero­gent begrepp och avgränsningen av sådan mark gentemot andra ägoslag kan ibland vara svår. Den praktiska tillämpningen av den förordade nya lagen får visa om begreppet eventuellt behöver ändras eller förtydligas. Som en sammanfallande benämning i lagen på de angivna båda katego­rierna mark kan det vara lämpligt att som utredningen föreslår använda ordet jordbmksmark.

Eftersom syftet med den föreslagna lagstiftningen är inskränkt till att säkerställa att den brukningsvärda jordbruksmarken kommer att bru­kas, måste bestämmelsernas räckvidd begränsas och avpassas till syftet. Det är alltså önskvärt att så långt möjligt precisera var gränsen skall gå mellan brukningsvärd och icke brukningsvärd mark. Som utredningen föreslår bör bestämmelsema begränsas till att avse endast sådan jord­bruksmark som med hänsyn till läge, omfång, beskaffenhet och övriga omständigheter är lämplig för jordbruksproduktion.

Hänsyn måste alltså bl. a, tas till markens geografiska läge. Vid be­dömningen av markens lämplighet för jordbruksproduktion måste stor vikt fästas vid beskaffenheten av det jordbruksföretag till vilket marken hör eller kan komma att höra. För att anses som lämplig för jordbruks­produktion bör jordbruksmarken som utredningen anför sälimda ingå i ett utvecklat eller utvecklingsbart jordbruksföretag. Vidare bör ett markområde anses lämpligt för jordbmksproduklion, om det behövs för att bygga upp sådana rationella företag. Även jordbruksmark som av regionalpolitiska skäl behövs för att stärka ett icke utvecklingsbart jord­bruksföretag eller för att på annat sätt främja sysselsättningen i gles-

 

Prop. 1978/79:163                                                    13

bygd bör anses som lämplig för fortsatt jordbruksproduktion. När det gäller regionalpolitiska hänsynstaganden bör de uttalanden tjäna som vägledning som gjorts i frågan i propositionen (1978/79: 85) med för­slag till jordförvärvslag. Självfallet måste intresset av att använda etl markområde för jordbrukets rationalisering eller för att av regional­politiska skäl främja sysselsällningen vägas mot den nytta ägaren kan ha av att behålla marken inom brukningsenheten och använda den för annat ändamål, t. ex. som skogsmark. Jag vill i sammanhanget fram­hålla att bestämmelsema inte är avsedda att säkerställa att jordbrukspro­duktionen upprätthålls på marker där sådan produktion saknar eller en­dast har ringa betydelse från jordbrukssynpunkt eller regionalpolilisk synpunkl.

Utredningens förslag till bestämmelser om att brukningen skall upp­fylla viss minimistandard har i stort lämnats utan erinran av remissin­stansema. Några av dem anser dock att kravet på att markens produk­tionsförmåga skall tas tiU vara rationellt är oklart och bör preciseras. För egen del delar jag såtillvida utredningens uppfattning att det möter svårigheter att närmare ange de krav som skall gälla för att brukningen skall anses godtagbar. Som utredningen anför måste delta bedömas bl. a. med hänsyn lill förhållandena på orten, markens beskaffenhei och från ekonomiska och andra synpunkter. Som exempel på fall då brukningen inle är godtagbar kan nämnas alt åkrar lämnas ulan sköt­sel eller atl kultiverad betesmark inte utnyttjas för betesgång. Andra exempel är alt diken och avlopp vansköls eller att god åkerjord inte används annal än som extensivt utnyttjad betesmark. Det kan emeller­tid sättas i fråga om inte utredningens förslag, enligt vilket markens avkastningsförmåga skall tas till vara rationellt, tillsynes ställer högre krav på brukning än vad utredningen i själva verket har avsett. Som jag tidigare framhållit är det endast fråga om att kräva en viss minimi­standard. Jag förordar att bestämmelsen i stället ges den lydelsen att markens avkastningsförmåga skall tas till vara på ett ändamålsenligt sätt.

De av utredningen föreslagna formerna för ingripande mot bristfäl­lig brukning godtas i allmänhet av remissinstansema. I likhet med ut­redningen anser jag att det bör ankomma på lantbruksnämnden att kontrollera att brukningen uppfyller nyss angivna krav. Nämnden bör ges möjlighet att vid behov förelägga ägare eller brukare av marken att vidta sådana förbättringsåtgärder som behövs för att marken eller markanläggning kommer i sådant skick att marken kan bmkas på ett ändamålsenligt sätt. Om växtodlingen har givits en olämplig inriktning, bör nämnden också kunna föreskriva en ändrad inriktning, som med hänsyn till ortsförhållandena gör det möjligt att tillvarata markens pro­duktionsförmåga på elt ändamålsenligt sätt. Så bör t. ex. omläggning av vall kunna föreskrivas. Föreläggande om viss djurhållning eller om iståndsättning av vanskötta byggnader bör som utredningen anför inte

 

Prop. 1978/79:163                                                    14

kunna meddelas. I likhet med ulredningen är jag angelägen alt fram­hålla att endast sådana åtgärder får föreskrivas som är försvarliga från ekonomisk synpunkt och som behövs för att markens produktionsför­måga skall kunna las till vara på etl ändamålsenligt sätt. För att mar­kera att möjligheten att meddela förelägganden bör användas med ur-skillning bör som någon remissinstans framhåller anges att dessa får med­delas endast om det uppenbart behövs för att skyldigheten att bruka marken skall efterlevas.

När det sedan gäller uiredningens förslag till bestämmelser om kon­troll av nedläggning av jordbmksmark godtar remissinstanserna för­slaget om att i lagen bör tas in en föreskrift om att mark som är lämp­lig för jordbruksproduktion får tas ur produktion endast när marken på grund av särskilda omständigheter inte bör behållas för sitt ändamål. Några remissinstanser, bland dem lanthruksstyrelsen, kritiserar förslaget alt bestämmelsen skall kombineras med föreskrifter om att anmälan skall göras senast två månader före den lillämnade nedläggningen så att lantbruksnämnden skall få rådrum att fatta beslut. De kriiiska instan­serna anför alt skillnaden mellan det föreslagna anmälnings- och pröv­ningsförfarandet och elt tillståndsförfarande är ringa och ifrågasätter om inle en ttllståndsreglering är all föredra.

Som jag tidigare har anfört behövs bestämmelser som tillgodoser det jordpolitiska intresset att bmkningsvärd jordbruksmark inte tas ur pro­duktion utan godtagbara skäl. I lagen bör därför tas in bestämmelser som gör det möjligt att i förväg pröva om det kan tillåtas att jordbruks­mark tas ur produktion. I likhet med vissa remissinstanser anser jag emellertid att det av utredningen föreslagna prövningsförfarandet har stora likheter med en reglering genom tillståndstvång och att övervä­gande skäl talar för att det utformas som ett tillståndsförfarande. För den enskilde torde ett tillståndstvång inte vara mera betungande än den föreslagna regleringen och för prövningsmyndigheten innebär ett till­slåndstvång vissa fördelar. Jag förordar därför att som allmän regel ställs upp att jordbruksmark som enligt vad jag nyss har anfört är att anse som lämplig för jordbruksproduktion inte får tas ur produktion utan sär­skilt tillstånd. Marken kan givetvis las ur produktion på många sätt. Det kan t. ex. ske genom underlåtenhet alt bearbeta jorden eller genom att skog planteras. Det kan också ske genom att matjorden förs bort. Till frågan om matjordsläkl återkommer jag i nästa avsnitt.

Från tillståndsprövningen bör i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag göras undantag för helt obetydliga åtgärder, var­med bör avses åtgärder som uppenbarligen saknar betydelse för jord­bruket på brukningsenheten. Som exempel på sådana åtgärder anger ut­redningen uträtning av brukningsgräns, anläggande av brukningsväg eller uppförande av ekonomibyggnad. Undantag bör också göras för fall då jordbmksmark tas i anspråk för företag vars tillåtlighet prövas i sär-

 

Prop. 1978/79:163                                                    15

skild ordning såsom enligt väglagen, byggnadslagen, vattenlagen eller miljöskyddslagen.

I likhet med flertalet remissinslanser ansluter jag mig till förslaget att mark som är lämplig för jordbruksproduktion bör få tas ur bruk endast när marken på grund av särskilda förhållanden inte bör behållas för jordbmksproduklion. Som jag inledningsvis erinrat om har regeringen med anledning av kommunernas och länsstyrelsernas redovisning av ar­betet att fullfölja de av riksdagen fastlagda riktlinjerna för hushållning med mark och vatten (PM 1978-09-07) uttalat bl. a. aU brukningsvärd jordbruksmark inte bör få tas i anspråk för andra ändamål, om det inte är utrett atl andra väsentliga samhällsintressen inte kan tillgodoses på elt tillfredsställande sätt. Jordbruksmark bör således i regel inte få tas i anspråk för andra ändamål än sådana som anses värdefulla från allmän eller enskild synpunkt. Givetvis måste en avvägning ske mellan olika intressen. Hänsyn bör således tas till å ena sidan den inverkan det kan ha på ett jordbruksföretag eller från rationaliseringssynpunkt att viss mark tas ur produktion och å andra sidan nyttan av att marken används t. ex. som upplagsplats, golfbana, campingplats eller för andra ändamål som utredningen ger exempel på. Vidare bör beaktas om det är fråga om sådan användning som gör det relativt enkelt att åter­ställa marken för jordbruksproduktion.

2.3 Matjordstäkt

Enligt jordhävdslagen kan lantbruksnämnden beträffande odlad jord, som faller under lagens tillämpningsområde, förordna att takt av mat­jord inte får ske utan nämndens tillstånd. Förordnande får meddelas för högst fem år åt gången och gäller omedelbart. Också naturvårdslagen (1964: 822) innehåller bestämmelser om takt av matjord. Enligt 18 § i denna lag får således av hänsyn till behovet av skydd för naturmiljön takt av jord för annat ändamål än markinnehavarens husbehov inte ske utan tillstånd av länsstyrelsen. Med husbehovstäkt avses enligt förarbe­tena till naturvårdslagen den förbrukning som krävs för skötseln av en jordbruks- eller skogsbruksfastighet.

Som tidigare har nämnts bör enligt utredningen takt av matjord lik­ställas med att jordbruksmark tas ur produktion. Takt av matjord inne­bär i regel att marken i fortsättningen inte går att använda för jord-bruksprodidction. Utredningen föreslår därför att i den nya lagen förs in regler om takt av matjord som motsvarar de föreslagna reglerna om nedläggning av jordbruksmark. Som huvudregel bör enligt utredningen gälla att jordbruksmark, som är lämplig för jordbruksproduktion, får användas för takt av matjord endast när marken på grund av särskilda omständigheter inte bör behållas för sitt ändamål.

Frågan huruvida jordbruksmarken är lämplig för jordbruksproduk-

 

Prop. 1978/79:163                                                    16

tion liksom frågan huruvida sådana särskilda omständigheter föreligger att marken får användas för takt trots att den är lämplig för fortsatt jordbruksproduktion får enligt utredningen avgöras efter samma grun­der som förordats när det gäller frågan om jordbmksmark skall få tas ur produktion.

I likhet med vad som gäller enligt naturvårdslagen bör enligt utred­ningen undantag från huvudregeln göras för husbehovstäkt. Med hus­behovstäkt bör avses sådan läkt som är normal för skötseln av tomt­marken till markinnehavarens och anställdas bostäder. Matjordstäkt för försäljning eller för iordningställande av sommarstugetomter bör såle­des inte anses som husbehovstäkt.

På samma sätt som föreslås gälla då jordbruksmark tas ur produktion bör enligt utredningen markägaren åläggas skyldighet att viss tid i för­väg anmäla tillämnad takt av matjord av någon betydelse till lantbruks­nämnden.

Utredningens förslag beträffande matjordstäkt tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. En länsstyrelse anser att undantag inte bör göras för husbehovstäkt. Från flera håll framhålls alt del är viktigt att det sker en samordning av prövningsförfarandet enligt den föreslagna lagen och naturvårdslagen. Några remissinstanser ifrågasät­ter om inte bestämmelserna om takt av matjord i naturvårdslagen lämp­ligen bör flyttas över till den nya lagen.

Jag delar utredningens uppfattning att det behövs bestämmelser som förhindrar att brukningsvärd jordbruksmark tas ur produktion genom matjordstäkt. Till takt hänförs företag som primärt syftar till att nyttig­göra det uttagna materialet antingen genom försäljning eller inom före­tagarens övriga verksamhet. Till takt lorde inte räknas helt obetydliga uttag. Jag ansluter mig lill förslaget atl undantag bör göras för täkl som är avsedd till markinnehavarens husbehov på sätt utredningen föreslår. På motsvarande sätt som föreslagits beträffande mark som tas ur pro­duktion bör bestämmelsema gälla brukningsvärd mark, dvs. mark som med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga omständigheter är lämplig för jordbruksproduktion. Av skäl som anförts i föregående avsnitt bör emellertid utredningens förslag att täktverksamhet skall kontrolleras ge­nom anmälningsskyldighet för markägaren kombinerad med förprövning av lantbruksnämnden ersättas med en reglering genom tillståndspröv­ning. Jordbruksmark, som med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga omständigheter är lämplig för jordbmksproduktion, bör således inte utan särskilt tillstånd få användas för takt av matjord för annat ändamål än markinnehavarens husbehov. Eftersom till takt inte räknas uttag av material som huvudsakligen sker för att bereda plats för annan verk­samhet, behöver undantag inte göras för det fall mark tas i anspråk för företag vartill tillstånd lämnats i särskild ordning.

Bestämmelserna om matjordstäkt i naturvårdslagen till skydd för na-

 

Prop. 1978/79: 163                                                   17

turmiljön bör givetvis behållas. För alt undvika att sökandena skall be­höva vända sig till olika myndigheter i ärenden om matjordstäkt bör prövningsförfarandet enligt naturvårdslagen och den föreslagna lagen så långt möjligl samordnas. Det ankommer på regeringen att meddela be­stämmelser om detta.

2.4 Undantag från lagens tillämpningsområde

Jordhävdslagen är som tidigare nämnts tillämphg på åker och kulti­verad betesmark. Från lagens tillämpning undantas bl. a. mark (1) som lillhör slaten, (2) som ingår i faslighet vilken är taxerad som annan fas­tighet eller vilken genom avstyckning har bildats för annat ändamål än jordbruk och som inle därefter har undergått taxering eller (3) som in­går i stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk.

Utredningen erinrar om att den enligt sina direktiv har att överväga bestämmelser varigenom alla kategorier markägare åläggs att bruka marken på ett ändamålsenligt sätt. Detta för enligt utredningen med sig att undantaget för mark som tillhör staten bör utgå. Genom atl även statens mark kommer att omfattas av den nya lagen får lantbruks­nämnderna kontroll över all den mark som skall användas för jord­bruksproduktion.

Enligt utredningens mening bör den nya lagen liksom jordhävdslagen inte vara tillämplig på åker eller kultiverad betesmark som ingår i fas­tighet som är taxerad som annan fastighet. Detta bör emellertid i den nya lagen komma till uttryck på så sätt att till jordbruksmark defini-tionsmässigt räknas endast mark som ingår i fastighet som är taxerad som jordbruksfastighet. Undanlag bör enligt utredningen även i fortsätt­ningen göras för mark som ingår i fastighet som har bildats för annat ändamål än jordbruk och som därefter inte har taxerats och för mark som ingår i stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd efter den

1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk. Uiöver dessa
undantag föreslår utredningen att i lagen tas in en uttrycklig bestämmel­
se om undantag för företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ord­
ning, exempelvis enligt vattenlagen, väglagen eller byggnadslagstift­
ningen.

Den föreslagna avgränsningen av lagens tillämpningsområde tillstyrks eller lämnas utan erinran av de allra flesta remissinstansema. Några re­missinstanser anser dock att det vore en fördel om även viss åkermark med beskattningsnaturen annan fastighet omfattades av lagen. Jag kan i huvudsak biträda utredningens förslag. Lagen bör enligt min mening avse endast sådan åkermark och kultiverad betesmark som ingår i fas­tigheter som taxerats som jordbruksfastighet. Något undantag för mark som ingår i fastighet som är taxerad som annan fastighet behöver där-

2  Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 163

 

Prop. 1978/79:163                                                    18

igenom inte göras. Från lagens tillämpningsområde bör liksom enligt jordhävdslagen undantas detaljplanerad mark och mark som ingår i fas­tighet som har bildats för annat ändamål än jordbruk men som därefter inte har undergått taxering.

Jordhävdslagen ä- tillämplig på alla ägarkategorier utom staten. Jag tillstyrker förslaget att den nya lagen görs tillämplig också på statens mark. Från brukningssynpunkt bör samma krav ställas på staten som på enskilda ägare och brukare av jord.

Utredningens förslag innehåller vidare en uttrycklig regel om undan­tag för lagens tillämpning på mark som tas i anspråk för företag vars tillåtlighet prövas i särskild ordning. Därmed avses bl. a. företag som prövas enligt väglagen, vattenlagen eller byggnadslagen. Den avsedda in­nebörden av denna undantagsregel torde vara att hinder inte skall före­ligga att ta marken i anspråk för sådana förelag. Enligt min mening är det tillräckligt att den åsyftade begränsningen får komma till uttryck i anslutning till den bestämmelse som närmare anger under vilka förutsätt­ningar bmkningsvärd jordbruksmark får tas ur produktion. Någon skyl­dighet att söka tillstånd för att få la jordbruksmark ur produklion bör således som jag tidigare har berört inte föreligga för de fall marken skall tas i anspråk för förelag vars tillåtlighet har prövats i särskild ordning.

2.5 Inlösen

Enligt 5 § jordhävdslagen är staten i vissa fall skyldig att på begäran av ägaren lösa in sådan jord som berörs av ett föreläggande om att åter­ställa dess hävd. Sådan skyldighet föreligger om ett föreläggande om att återställa hävden grundas på att jorden bör behållas i odlat skick för alt kunna sammanföras med annan jord till en rationell brukningsenhet. Inlösningsyrkandet skall göras hos lantbruksnämnden inom två månader från det att beslutet om föreläggande har vunnit laga kraft. I händelse av tvist skall frägan prövas av den fastighetsdomstol inom vars område egendomen är belägen.

Enligt utredningen bör även i den nya lagen föreskrivas inlösenskyl­dighet för staten. Skyldigheten föreslås inträda på begäran av ägaren, om en fastighet helt eller delvis har berörts av föreläggande enligt la­gen. Utredningen föreslår att statens inlösningsskyldighet skall utvidgas till att avse hela den fastighet till vilken marken i fråga hör. Vid till-lämpningen av jordhävdslagen har det nämligen enligt utredningen visat sig att bestämmelserna i fastighetsbildningslagen ibland lägger hinder i vägen för ett avskiljande av den del som berörs av ett föreläggande, ef­tersom detta oftast avser endast en mindre del av en fastighet. Om det äi lämpligare i det enskilda fallel, bör dock enligt utredningen inlösen i stället kunna avse del av fastighet. När särskilda skäl föranleder det bör inlösenskyldighet inte föreligga.  Som ett exempel på sådana särskil-

 

Prop. 1978/79:163                                                    19

da skäl anför utredningen att del berörda området utgör en så liten del av fastigheten att det inte kan anses skäligt att inlösen sker. Enligl utredningens mening synes talan i händelse av tvist böra väckas vid fas­tighetsdomstolen. I fråga om förfarandet i övrigt vid inlösen bör ex­propriationslagens regler gälla i tillämpliga delar. Utredningen erinrar om att den i sitt betänkande (SOU 1977: 93) Ny jordförvärvslag har föreslagit alt lösenbeloppet i jämförbara fall skall bestämmas med till-lämpning av expropriationslagens värderingsregler.

Den av utredningen föreslagna inlösningsskyldigheten för staten till­styrks i allmänhet av remissinstanserna: Likaså tillstyrks förslaget att expropriationslagens regler görs tillämpliga i fråga om talan om inlö­sen. Några remissinstanser, bland dem lantbruksstyrelsen, har emeller­tid pekat på att förslaget kan medföra vissa olägenheter när fastigheten ingår i en brukningsenhet som består av flera fastigheter. Ligger den aktuella fastigheten som en enklav inom brukningsenheten kan således ett frånskiljande av fastigheten vara till olägenhet för brukningsenheten och försvåra för lantbruksnämnden att avyttra fastigheten. Inlösen­skyldigheten bör därför enligt dessa remissinstanser utformas så att den i sädana fall kommer att avse hela brukningsenheten.

Jag ansluter mig till förslaget att staten skall vara skyldig att helt el­ler delvis lösa fastighet som berörs av föreläggande atl vidta åtgärder som behövs för att den bmkningsplikl som jag tidigare har förordat skall efterlevas. En viss motsvarighel till denna inlösenskyldighet finns som nämnts i jordhävdslagen. Jag ansluter mig också till utredningens förslag all inlösenskyldighelen inle skall vara undantagslös. Bestäm­melserna bör således innehålla en undanlagsregel för det fall föreläg­gandet avser ålgärd av endast ringa omfattning. I likhet med några remissinstanser anser jag atl inlösenskyldighelen bör kunna avse en bmkningsenhet i dess helhet, om inlösen av endast en del av denna medför olägenhet av någon betydelse.

Jag biträder utredningens förslag att fråga om inlösen i första hand bör prövas av lantbruksnämnden. I händelse av tvist bör lalan om inlö­sen väckas vid fastighetsdomstol. Därvid bör expropriationslagen gälla i tillämpliga delar.

2.6 övergångsbestämmelser

Utredningen anför att det vid lagens ikraftlrädande kommer att fin­nas jordbruksmark som tidigare har brukats, men där jordbruket lagts ned utan prövning enligt gällande lag. I sådan mark kan ingå områden där det från jordpolitisk synpunkt är mycket angeläget att jorden åter tas i bruk. Som ett exempel härpå pekar utredningen på de skiften av nedlagd åker som finns på många håll i de nordligaste länen. Dessa

 

Prop. 1978/79:163                                                    20

skiften består ofta av god jordbruksmark och gränsar ibland mot eller är omgivna av brukad åker vars innehavare ofta har stort behov av tillskottsmark för att kunna utveckla sina jordbruksföretag. Det kan en­ligt utredningen vara av stor vikt att sådana skiften åter odlas upp för att man därigenom skall få till stånd lämpligare arrondering eller stor­leksrationalisering. Ett annat exempel är mark som det från regional­polilisk synpunkt kan vara särskilt angeläget att använda som förstärk­ning till jordbruksföretag på orten.

Enligt utredningens mening bör det därför finnas möjligheter att, om särskilda skäl föreligger, tillämpa den nya lagen också på mark på vil­ken jordbruket vid lagens ikraftlrädande redan är nedlagt under för­utsättning att marken inte används för annat godtagbart ändamål. Ett sådant särskilt skäl bör enligt utredningens mening vara att jordbruks­marken ligger omsluten av annan mark som brukas och vars ägare be­höver mark för rationalisering av sitt företag. Ett annat sådant skäl bör vara att regionalpolitiska överväganden leder till att marken åter bör tas i bruk. De särskilda skälen bör enligt utredningen vara siarkare ju längre tid som har förflutit sedan nedläggningen. Enligl utredningen bör ingripande inte kunna komma i fråga om lantbruksnämnden enligt 7 § jordhävdslagen har avgivit förklaring att jordbrukels nedläggande inte skall medföra ingripande enligt lagen. En förutsättning för att marken åter skall behöva tas i bruk bör enligl ulredningen vidare vara alt della är företagsekonomiskt eller samhällsekonomiskt motiverat. De förelagsekonomiska övervägandena bör göras med hänsyn fill de fram­tida brukningsförhållandena.

Remissinstanserna godtar i allmänhet utredningens förslag. Någon re­missinstans ställer sig dock tveksam med hänsyn till att det f. n. i all­mänhet är tillåtet att lägga ned åkermark. För egen del är jag beredd att i princip godta förslaget. Det bör sålunda finnas vissa möjligheter att ingripa även mot sådan nedläggning av jordbruksmark som har skett före ikraftträdandet av den nu föreslagna lagen. Jag vill i det samman­hanget erinra om att jordbruket enligt jordhävdslagen anses nedlagt, bl. a. om jorden under mer än två år i följd inte har bearbetats eller ut­nyttjats för slätter eller betesgång.

Ingripande bör i regel endasi kunna ske i fråga om mark som har an­vänts som åker. Annan jordbruksmark torde sakna större iniresse i sammanhanget. Med hänsyn till all det i vissa fall kan vara svårt att avgöra vad marken före nedläggningen har använts lill bör beslämmel­sen dock avse även kultiverad betesmark. En förutsättning för ingri­pande bör givetvis vara att marken är lämplig för jordbruksproduk­tion och att den inle används för annat godtagbart ändamål. Finns plantskog eller ungskog av godtagbar beskaffenhet på marken bör be­stämmelsen inte vara tillämplig. Detsamma bör gälla om marken ut­nyttjas för annat ändamål som ter sig förnuftigt och rimligt. Bestäm-

 

Prop. 1978/79:163                                                   21

melsen bör inte heller vara tillämplig om lantbruksnämnden har avgivit förklaring att jordbruket får läggas ned. Slutligen bör krävas att sär­skilda skäl föreligger för att marken åter skall behöva tas i bruk. Skä­len bör som utredningen anför vara starkare ju längre tillbaka i tiden som nedläggningen har skett. Ett särskilt skäl för ingripande kan vara att det finns ett påtagligt behov att främja strukturrationaliseringen inom elt visst område och att marken ingår i brukningsenhet som ge­nom tekniskt och ekonomiskt rimliga åtgärder kan bli lämpad för ra­tionell jordbruksdrift eller med hänsyn till läge, beskaffenhet och öv­riga omständigheter behövs för att underiätla bildandet av rationella brukningsenheter inom området. Jag är emellertid angelägen alt fram­hålla att bestämmelsen inte får ses som någon expropriationsbestäm-melse avsedd att ersätta den numera upphävda bestämmelsen i expro­priationslagen om expropriation för stärkande av ofullständiga jord­bruk.

Om de förutsättningar som jag nu har angivit är uppfyllda bör lant­bruksnämnden vid vite kunna förelägga markägaren att äter ta marken i bruk. Slaten bör på motsvarande sätt som gäller i fråga om andra fö­relägganden enligt den föreslagna lagen vara skyldig att lösa marken, om ägaren begär det.

3    Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom jordbruksdepartemen­tet upprättats ett förslag till lag om skötsel av jordbruksmark. Förslagel bör fogas till protokollet i detla ärende som bilaga 3.

4    Specialmotivering

1 § Med jordbruksmark avses i deima lag sådan åkermark och kulti­verad betesmark som ingår i faslighet, som är taxerad som jordbruks­fastighet.

Paragrafen, som motsvarar 1 § i utredningens förslag och 1 § första stycket, jämfört med 2 § 2 jordhävdslagen, innebär ingen ändring i sak i förhållande till vad som gäller enligl jordhävdslagen.

Begreppen åkermark och kultiverad betesmark har samma innebörd som motsvarande begrepp i 1 § första stycket jordhävdslagen. Med åker avses mark som har plöjts och som används för växtodling och fältmäs­sig odling av köksväxter, frukt och bär. Mångåriga slätter- och betes­vallar som utnyttjas endast undantagsvis eller som inte väntas bli plöjda på nytt räknas däremot inte till åkermark. Av det sagda framgår att lagen är tillämplig även på mark som används för trädgårdsodling, om denna sker pä åkermark.

 

Prop. 1978/79:163                                                    22

Med kultiverad betesmark avses gräsbärande mark som används för bete och som har förbättrats genom röjning, bearbetning med redskap eller sådd med vallväxter. Härmed avses också sådan gräsbärande mark som tidigare varit åker och som utnyttjas som bete.

2 §    Lagen är inte tillämplig på jordbruksmark

1.   som ingår i fastighet, som har bildats för annat ändamål än jord­bmk och som därefter inte har taxerats,

2.   som ingår i stadsplan eller som enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk.

Paragrafen motsvarar 2 § 1 och 2 i utredningens förslag och 2 § 2 och 3 jordhävdslagen.

Som framgår av den allmänna motiveringen bör den nya lagen i mot­sats till vad som gäller nu vara tillämplig också på mark som ägs av sta­ten. Enligt definitionen av begreppet jordbruksmark i 1 § avses med så­dan mark endast mark som ingår i fastighet som är taxerad som jord­bmksfastighel. Någon motsvarighet till undantaget i 2 § 2 jordhävds­lagen för mark som ingår i fastighet taxerad som annan fastighet har därför inte tagits med i lagförslaget. Med hänsyn till den föreslagna lagens ändrade inriklning har inte heller medtagits någon motsvarighet till 2 § 4 jordhävdslagen, vari undantas mark på vilket jordbruket varit nedlagt under tre år.

I punkt 1 har, som förordats av bl. a. lantmäteriverket, det av utred­ningen föreslagna ordet "nybildats" ersatts med "bildats". Härigenom blir undantagsregeln tillämplig inte bara om fastigheten har nybildats utan även i det fall den har ombildats för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk.

3 § Jordbruksmark, som med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga
omständigheter är lämplig för jordbruksproduktion, skall brukas så att
markens produktionsförmåga tas till vara pä ett ändamålsenligt sätt.

Paragrafen motsvarar 3 § i utredningens förslag.

I paragrafen har tagits in de regler om skötsel av brukningsvärd jord­bruksmark som föreslagils i den allmänna motiveringen (2.2). Har till­stånd lämnats enligt 4 och 5 §§ att ta marken ur produktion, behöver marken givetvis inte brukas på sätt som föreskrivs i denna paragraf.

4 § Jordbruksmark, som med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga
omständigheter är lämplig för jordbmksproduktion, får inte tas ur pro­
duktion utan tillstånd. Tillstånd behövs dock inte när åtgärden uppen­
barligen saknar betydelse för jordbruket på bmkningsenheten eller när
marken tas i anspråk för företag vars tillåtlighet prövas i särskild ord­
ning.

På jordbmksmark som är lämplig för jordbruksproduktion får takt av matjord för annat ändamål än markinnehavarens husbehov inle ske utan tillstånd.

 

Prop. 1978/79:163                                                   23

Paragrafen motsvarar 4 och 5 §§ i utredningens förslag.

I paragrafen föreskrivs tillståndsplikt när brukningsvärd jordbruks­mark skall tas ur produktion eller användas för täkl av matjord i vissa fall. Jag har behandlat dessa frågor i den allmänna motiveringen (av­snitt 2.2 och 2.3).

Med brukningsenhet i första slyckel avses den eller de fastigheter eller faslighetsdelar som ingår i etl jordbruksföretag.

I första stycket görs undanlag för det fall marken las i anspråk för förelag vars tillåtlighet prövas i särskild ordning. Härigenom undantas från lillståndsplikten företag vartill tillstånd har lämnats bl. a. enligt väg­lagen (1971:948), vattenlagen (1918:523), byggnadslagen (1947:385) eller miljöskyddslagen (1969: 387).

Enligt andra stycket krävs tillstånd för läkt av matjord för annat än­damål än markinnehavarens husbehov. Med husbehovstäkt avses så­dan läkt som är normal för skötseln av tomtmarken till markinnehava­rens och anställdas bostäder. Markinnehavare är ägaren, eller om mar­ken är upplåten med nyttjanderätt, brukaren. Jag kan i övrigt hänvisa till vad jag anfört i frågan i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3).

5    §    Tillstånd enhgt 4 § får länmas endasi när marken på grund av sär­skilda omständigheter inte bör behållas för jordbruksproduktion.

6    §    Fråga om tillstånd prövas av lantbruksnämnden, om inte regering­en föreskriver alt prövningen skall göras av lantbruksstyrelsen.

Paragraferna motsvaras närmasl av 4 § första punkten och 5 § i ut­redningens förslag.

Som jag tidigare anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2) bör brukningsvärd jordbruksmark i regel inte få tas i anspråk för andra ändamål än som får anses värdefulla från allmän eller enskild synpunkt. Härvid måste en avvägning ske mellan å ena sidan åtgärdens inverkan på jordbruksföretaget eller från rationaliseringssynpunkt och å andra sidan nyllan av att marken används t. ex. som upplagsplats, golfbana eller campingplats, eller för andra godtagbara ändamål. Vidare bör be­aktas om det är frågan om sådan användning som gör det relativt en­kelt att återställa marken för jordbruksproduktion.

Jag avser att senare föreslå regeringen att utfärda en särskild förord­ning med vissa verkställighetsföreskrifter till lagen. Förordningen skall ersätta jordhävdskungörelsen (1969: 700). I denna bör närmare före­skrivas när frågor om tillstånd skall prövas av lantbruksnämnden eller av lantbruksstyrelsen.

7    §   Tillsyn  över  efterlevnaden  av  denna  lag  utövas av  lantbmks­nämnden.

8    §    Lantbruksnämnden har rätt att på begäran erhålla upplysning­ar och handlingar som behövs för tillsynen enligt denna lag.

 

Prop. 1978/79: 163                                                   24

Paragraferna molsvarar 7 § första styckel och 8 § i utredningens för­slag.

De handlingar som lantbruksnämnden kan behöva ta del av för till­synen kan vara arrendekontrakt, täckdikningsplaner och handlingar an­gående markkartering, m. m.

9 § Om det uppenbart behövs för att 3 § skall efterlevas, får lant­
bruksnämnden förelägga innehavaren alt sätta i stånd mark eller mark­
anläggning eller alt ge växtodlingen ändrad inriktning. Innehas marken
med nyttjanderätt, får föreläggande i stället riktas mot ägaren.

När lantbruksnämnden meddelar föreläggande, skall nämnden ange de åtgärder som behövs för ändamålet. Nämnden kan sätta ut vite.

Ägare eller brukare är skyldig att tåla alt föreskriven åtgärd vidlas även om föreläggandet riktas mot annan.

Paragrafen, som motsvarar 9 och 10 §§ i utredningens förslag, har viss molsvarighet i 3 § första och Iredje styckena och 4 § jordhävdslagen.

Som framgår av paragrafen utgör det en förutsättning för ingripande att det är uppenbart att föreläggande behövs. Härigenom avses före­läggande i princip komma att tillgripas endast i klara fall av överträ­delser av 3 §. I försia hand bör lantbmksnämnden söka nå rättelse på frivillig väg genom råd och anvisningar. Vilka förelägganden som kan bli aktuella har jag närmare berört i den allmänna motiveringen (av­snitt 2.2).

Enligt första stycket kan föreläggande riktas mot innehavaren, som kan vara ägare eller bmkare. Även i de fall marken är upplåten med nyttjanderätt kan emellertid föreläggandet riktas mot ägaren. Som väg­ledning för vem föreläggandet skall rikias mol, kan i viss utsträckning tjäna de regler i arrendelagstiftningen efter vilka avgörs om jordägaren eller arrendatorn bär ansvaret för att en åtgärd utförs. Sålunda torde det ligga närmast till hands att förelägga bmkaren exempelvis att av­hjälpa smärre brister på en täckdikning. Är dessa mera omfattande, bör dock föreläggandet riktas mot markens ägare. Vidare bör föreläggandet riktas mot ägaren, om bmkarens återstående besittningstid är kort eller kostnaderna för åtgärden uppgår till större belopp. Den av utredningen föreslagna möjligheten att samtidigt förelägga ägaren och brukaren att utföra en åtgärd skulle leda till svårigheter i tillämpningen och fyller enligt min mening inte heller något praktiskt behov. Någon sådan be­stämmelse har därför inte tagits in i paragrafen.

Med markanläggning i första stycket avses täckdikning, stängsel och andra anläggningar som anbragts i eller ovan jord för stadigvarande bmk.

10 § Har föreläggande meddelats med stöd av 9 §, är staten skyldig att
helt eller delvis lösa den fastighet som berörs av föreläggandet, om äga­
ren begär det och föreläggandet inte avser åtgärd av endast ringa om­
fattning. Kan det antas att inlösen medför olägenhet av någon betydelse

 

Prop. 1978/79: 163                                                  25

för brukningsenhet i vilken fastigheten eller fastighetsdelen ingår, är sta­ten skyldig att på begäran lösa brukningsenheten.

11 § Begäran om inlösen skall framställas hos lantbruksnämnden inom
tre månader efter det atl nämndens beslut om föreläggande vunnit laga
kraft. Talan om inlösen skall väckas vid den fastighetsdomstol inom
vars område egendomen är belägen inom sex månader från nämnda tid­
punkl. Har ägaren fått del av beslutet först sedan detta vunnit laga kraft,
räknas dock tidsfristerna från dagen för delfåendet. Iakttar inte ägaren
vad som nu har sagts, förlorar han sin talan.

1 fråga om talan om inlösen gäller i övrigl expropriationslagen (1972: 719) i tillämpliga delar. Bestämmelserna i 4 kap. 3 § expropriationslagen skall tillämpas i fråga om värdeökning som har ägt mm under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

Paragraferna motsvarar 11 och 12 §§ i utredningens förslag och har viss motsvarighet i 5 § jordhävdslagen.

Den tid inom vilken begäran om inlösen skall framställas eller talan senasi får väckas har i förhållande till gällande lag förlängts till tre respektive sex månader efter del beslutet om föreläggande vunnit laga kraft. Vidare skall bestämmelserna i expropriationslagen gälla i tillämp­liga delar i händelse att talan om inlösen väcks.

Bestämmelserna om inlösenskyldighet av bmkningsenhet i 10 § är mer långtgående än bestämmelserna om utvidgning av expropriation i 3 kap. 8 § expropriationslagen såtillvida att det inte krävs att synnerligt men uppstår.

I 11 § andra stycket har vidare tagits in en bestämmelse om att den s. k. presumtionsregeln i expropriationslagen skall avse värdeökning som har ägt mm under tiden från dagen tio år före del talan väcktes vid domstol. Övergångsvis gäller viss begränsning enligt punkt 5 övergångs­bestämmelserna.

Jag kan i övrigt hänvisa till vad jag anfört i den allmänna motive­ringen (avsnitt 2.5).

12 §    Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1.    tar jordbruksmark ur produktion i strid mot 4 § första stycket,

2.    utför takt i strid mot 4 § andra stycket,

3.    bryter mot föreläggande som har meddelats med stöd av 9 §, om inte föreläggandet har förenats med vite.

Utbyte av brott som avses i första stycket 2 skall förklaras förverkat, om det inte är upp)enbart obilligt.

Paragrafen motsvarar 13 § i utredningens förslag och 9 § jordhävds­lagen.

I paragrafen straffbeläggs överträdelser av skyldigheten att söka till­stånd enligt 4 § och av föreläggande enligt 9 §. I andra stycket har, i en­lighet med vad som gäller enhgt naturvärdslagen, tagits in en bestäm­melse att ulbyte av brott genom olovlig matjordstäkt skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart obilligt.

 

Prop. 1978/79:163                                                    26

13 § Talan mot lantbruksnämndens beslut enligt denna lag förs hos lantbruksstyrelsen genom besvär. Mot lantbruksstyrelsens beslut förs talan hos regeringen genom besvär.

Paragrafen motsvarar 14 § i utredningens förslag och 9 a § i jord­hävdslagen.

övergångsbestämmelser

1.    Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979, då jordhävdslagen (1969: 698) skall upphöra att gälla.

2.    Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

3.    Har jordbruket på jordbruksmark, som är lämplig för jordbruks­produktion, lagts ned före nya lagens ikraftträdande, får lantbruks­nämnden förelägga ägaren att åter ta marken i bruk, om det finns sär­skilda skäl till det och marken inte används för annat godtagbart ända­ mål. Har förklaring som avses i 7 § jordhävdslagen meddelats, får så­dant föreläggande inte meddelas beträffande marken.

När lantbruksnämnden meddelar föreläggande, skall nämnden ange de åtgärder som behövs för ändamålet. Nämnden kan sätta ut vite. Be­stämmelserna i 10 och 11 §§ samt 5 övergångsbestämmelserna gäller i tillämpliga delar i fråga om föreläggande som nu har sagls.

4.    Förelägganden om återställande av hävd som har meddelats en­ligt 3 § jordhävdslagen skall anses meddelade med stöd av 9 § nya lagen.

5.    Bestämmelsen i 11 § andra stycket om tillämpning av 4 kap. 3 § expropriationslagen (1972: 719) gäller inte i fråga om värdeökning som har ägt rum före utgången av juni 1971.

Punkt 2 saknar motsvarighel i utredningens förslag.

Ftmkt 3 har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6) till vil­ken jag kan hänvisa. Uttrycket "lämplig för jordbruksproduktion" i första stycket har samma innebörd som i 3 och 4 §§. De åtgärder som kan föreläggas med stöd av punkten kan exempelvis vara bearbetning av marken, dikning eller täckdikning och andra tekniskt och ekono­miskt rimliga åtgärder som behövs för att marken åter skall kunna tas i bruk för jordbmksproduktion på ett ändamålsenligt sätl.

Punkt 4 motsvarar punkt 3 i utredningens förslag.

Punkt 5 motsvarar punkt 4 i utredningens förslag.

I överensstämmelse med vad som föreskrivs i punkt 13 i övergångs­bestämmelserna till expropriationslagen (1972: 719) föreskrivs i punkt 5 att bestämmelsema om tillämpning av den s. k. presumtionsregeln i 11 § andra stycket inte skall gälla värdeökning som har inträffat före ut­gången av juni 1971.

 

Prop. 1978/79:163                                                  27

5    Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till lag om skötsel av jordbmksmark.

6   Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

 

Prop. 1978/79: 163                                                   28

Utdrag
LAGRÅDET                                               PROTOKOLL

vid sammanlräde 1979-03-19

Närvarande: f. d. regeringsrådet Martenius, regeringsrådet Petrén, jusli­tierådei Sven Nyman, juslitierådei Knutsson.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 1 februari 1979 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen for jordbruksdeparte­mentet Enlund beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om skötsel av jordbmksmark.

Förslaget har föredragits inför lagrådet av hovrättsassessorn Gunnar Holmgren.

Förslaget föranleder följande yttranden.

Peirén:

En allmän lagstiftning rörande vanhävd av jordbruksmark har gällt i Sverige sedan den 1 juli 1942, då lagen (1942: 515) om åtgärder mot vanhävd av jordbruk trädde i kraft. Enligt denna lag som var av provi­sorisk nalur skulle det allmänna hålla uppsikt över att varje bruknings-del odlad jord om mer än ett hektar ej vanhävdades vare sig genom att jorden vansköttes så att dess avkastningsförmåga äventyrades eller genom att byggnaderna därå bortfördes eller i viss omfattning försum­mades. Lagstiftningen var föranledd av de under andra världskriget föreliggande försörjningspolitiska omständigheterna. Departementsche­fen framhöll i motiven (prop. 1942: 275 s. 34), att med rådande krav på största möjliga produktion av inhemska jordbruksalster den odlade jor­den måste utnyttjas till det yttersta. Lagen, vars huvudregel återgiviis ovan, ansåg departementschefen innefalta en tillfredsställande intres-seawägning mellan å ena sidan del allmännas önskan atl i dåvarande krisläge få all tillgänglig jord bmkad i behörig ordning och å andra si­dan den enskildes intresse alt icke onödigt betungas med åtgärder i angi­vet syfte och den enskilde odlarens behov av rörelsefrihet vid drivande av sitt jordbruk. Vid bedömande av frågan om vanhävd förelåg av jor­den måste enligt departementschefen hänsyn tas till bl. a. jordens be­skaffenhet, de klimatiska förhållandena och avsättningsmöjlighetema.

Denna allmänna intresseavvägning som enligt vad nyss sagts företogs 1942 har — om än de yttre förhållandena liksom den jordbrukspolitiska målsättningen växlat — i slort sett bibehållits vad beträffar de hittillsva­rande uppsikts- och jordhävdslagarna. Mot ett allmänt intresse att jord-

 

Prop. 1978/79: 163                                                  29

bruksmarkens produktionsförmåga blir vederbörligen utnyttjad har ställts den enskilde ägarens intresse av att själv få beslämma om sin mark. Det allmänna intresse, som i gällande jordhävdslag skjuts i för­grunden, är strävan alt skapa och upprätthålla rationella brukningsenhe­ter inom jordbruket.

Hittillsvarande lagsliftning har verkat med något växlande medel. Nu­varande jordhävdslag, som syftar till atl förhindra nedläggandet av od­lad jord under vissa omständigheter, ger lantbruksnämnden rätt att före­lägga markens brukare "att återställa hävden". Föreläggande härom får förenas med vite.

Som redan namnet på den nu föreslagna lagen anger, har denna en mer vittsyftande målsättning. Den riktar sig ej längre enbart mot ned­läggning av jordbruk eller — som det heter — markens lagande ur jord­bruksproduktion, utan del allmännas möjligheler alt ingripa vidgas i 3 § till ett principielll nytt område: lantbruksnämndens tillsyn skall gå ut på att jordbruksmarken brukas så att dennas produktionsförmåga tas till­vara på ell ändamålsenligt sätt. Tvångsmedlen är enligt 9 § dock begrän­sade till två slag av förelägganden, dels föreläggande all sätta i slånd marken eller markanläggning, vilket icke innebär något nytt, dels före­läggande för ägare eller brukare att ge växtodlingen ändrad inriklning. Däremot vill lagstiftaren icke betro lanlbmksnämnderna med befogen­het att genom förelägganden styra djurhållningen på de olika bruknings-enhelerna.

Med den föreslagna lagstiftningen tas ett rättssyslematiskt viktigt steg i riktning mot att lägga jordbruksnäringen under en offentligrätlslig de-taljdirigering. Det blir i princip lantbruksnämndens och ej brukarnas be­dömning som avgör då det gäller att beträffande varje särskild bruk­ningsenhet bestämma om tillvaratagandel av markens produktionsför­måga på ett ändamålsenligt sätl. Lantbruksnämnden ges makt att driva genom sin uppfattning med hjälp av direktiv i form av vites- eller straffsanklionerade förelägganden om hur växtodlingen på brukningsen­heten skall skötas. Lagsliftaren finner sig sålunda nu kunna släppa efter . på hänsynen till vad som ännu i 1942 års kristid ansågs vara ett beak-tansvärl iniresse, nämligen den enskilde odlarens behov av rörelsefrihet vid drivande av sitt jordbruk. Hur stor frihet denne skall få behålla blir beroende av lantbruksnämndens uttolkning av ändamålsenlighetskrite­riet i fråga om varje jordbruksenhet. Anser nämnden alt produktions­förmågan kan tillvaratas genom två eller måhända flera olika slag av växtodlingar, får brukaren givelvis fritt välja mellan dessa. Om någon rättslig prövning är det ej fråga. Vilka växtodlingar varje jordbruk i vårt land kan tillåtas driva blir elt spörsmål som lantbruksnämnden och i sista hand efter besvär regeringen besvarar i administrativ väg.

I 9 § föreslås atl lantbruksnämndens befogenhet att ingripa med före­läggande skall vara beroende av att del är uppenbart att ett ingripande

 

Prop. 1978/79:163                                                   30

behövs för efterlevnaden av 3 §. Detta kriterium synes vara uppfyllt så snart det råder delade meningar mellan lantbruksnämnden och den en­skilde brukaren om en viss växtodlings ändamålsenlighet. Böjer sig icke brukaren för nämndens uppfattning atl en viss av brukaren förordad växtodling ej är ändamålsenlig, fordras uppenbarligen ett föreläggande för att tvinga brukaren att följa nämndens mening.

I lagrådsremissen beaktas i ringa utsträckning de ekonomiska aspek­terna av det allmännas ingripande i jordbruksdriften. Om det allmänna tillägger sig rätt alt fastställa vilka växtodlingar som skall förekomma för att markens produktionsförmåga skall anses tillvaratagen på ett än­damålsenligt säll, synes det allmänna också böra påta sig ett ekonomiskt ansvar för att den produktion, som nämnden anser vara ändamålsenlig, också ger markens brukare elt rimligt ekonomiskl ulbyte av hans insat­ser. Det synes mig stå i dålig överensstämmelse med de grundtankar, som bär upp reglerna i 2 kap. 18 § regeringsformen, atl en bmkare av jordbruksmark skall av det allmänna kunna år efter år åläggas atl i det allmännas intresse genomföra en produktion av jordbruksalster som t. ex. på grund av prisförhållandena för honom innebär direkt ekono­misk förlust. Man snuddar vid denna fråga i vissa remissyttranden. Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter t. ex. om långtgående åtgär­der som innefattar stora utgifter skall kunna föreläggas en markägare, även om åtgärdema kan vara erforderliga för ett rationellt brukande. Även hushållningssällskapens förbund drar fram företagsekonomiska aspekter, om ock i annat sammanhang.

Givelvis kan man svara att den enskilde ägarens intressen är tillgodo­sedda genom att han kan begära inlösen av jorden, om det ställs krav på honom som han av ekonomiska skäl icke orkar med. I många fall synes dock ett avstående av marken genom dennas inlösande av slaten knap­past vara den lösning som ligger närmast till hands i ett samhälle vilket bygger på enskild äganderätt. Den som icke förmår fylla ekonomiskt kanske mycket betungande allmänna krav borde, om denna synpunkt anses förtjäna beaktande, även erbjudas alternativet att behålla marken och bruka den på ett ekonomiskt lönsamt sätt efter sin egen linje.

Lagförslaget kan också sättas in i elt större sammanhang och illust­rera den pågående rättsutvecklingen. Lagstiftaren har otvivelaktigt efter­hand visat en ökad benägenhet att betrakta enskilt ägande av vissa från samhällets synpunkt viktiga produktionsfaktorer icke som ett ägande i mera traditionell mening utan snarare som ett uppdrag till ägaren att på egen ekonomisk risk förvalta det ägda för det allmännas räkning med plikt alt följa de anvisningar som samhället genom sina offentliga organ utfärdar för honom. Längst torde denna utveckling ha gått vad gäller skogen som produktionsfaktor. Enligt det förslag till ny skogsvårdslag, som den 11 januari 1979 remitterades till lagrådet för yttrande, har all­männa organ att ge anvisningar till skogsägaren om vad han skall före-

 

Prop. 1978/79:163                                                    31

taga med sin skog nära nog år för år och utrustas den övervakande myndigheten med effektiva tvångsmedel för att återföra skogsägare som avvikit från den rätta vägen lill denna. Med hänsyn till skogens bety­delse i folkhushållet underordnas skogsägaren den skogspolitik som all­männa organ beslutar. Även här får skogsägaren bära det ekonomiska ansvaret för de åtgärder han ålägges vidta. Liknande principer bär upp bostadssaneringslagen (1973: 531). Ägaren till fastighet, på vilken finns bostadslägenheter som regelmässigt uthyrs till fast boende, har all vid utövandet av silt ägande följa regler som syftar till atl i allmänt iniresse erbjuda bostadsbehövande elt bostadsalternativ av godtagbar standard.

Det är icke oväsenfiigt att förevarande lagförslag inplaceras på sin rätta plats i den pågående omvandlingen av vår rättsordning. Ägandet av för samhällel vikliga produktionsfaktorer blir efterhand något som närmasl kan karaktäriseras som ett förvaltningsuppdrag för det allmän­nas räkning. Nydaningen har del särskilda rättsliga intresset att den ge­nomförs i stort selt vid sidan av de mönster som 1974 års regeringsform normerar.

3 § Peirén:

Som framgår av vad jag inledningsvis anfört, införes nu i svensk nä-ringsrätt, såvitt gäller skötsel av jordbruk, ett nylt grundläggande krite­rium. Det har i paragrafen beskrivits som att markens produktionsför­måga skall tas till vara på ett ändamålsenligt sätt.

Då kriteriet blir normgivande för allt framtida jordbruk i vårt land, förtjänar del en mera ingående analys än det beslås i lagrådsremissen. Läst efter bokslaven skall vid bedömningen av vad som är ändamålsen­ligt hänsyn las endast till vad marken förmår producera. Därmed synes avses den kvantitativt och kvalitativt mätbara avkastningen med kalori­mängd m. fl. mätbara fakiorer som jämförelsegrund. Om variationer i avkastningen beroende på fillskott av gödsel m. m. skall beaktas är ej klart. Huruvida avkastningens stegring genom ålgärder som dikning och ogräsbekämpning också skall las med i beräkningen är ovisst. Möjligen är kriteriet avsett att lägga fast den minimigräns, vid vilken ändamåls­enlighet uppnås från avkastningssynpunkl. I vart fall förefaller meningen vara att ekonomiska faktorer ej skall få inverka. Frågan om ändamåls­enlighet uppnås eller ej får icke besvaras med hänsyn lill prissättningen på olika jordbruksprodukter, som kan göra odlingen av en sorts gröda mer lönsam än odlingen av en annan.

Paragrafen jämte därtill hörande tvångsmedel i 9 § blir alt tillämpa jämväl i del fall att marken tas ur jordbruksproduktion på sätt närmare anges i lagrådsremissens 4 §. Vad som behöver regleras härvid är att det undantagsvis skall vara tillåtet att taga jordbruksmark ur produklion (se 5 § lagförslaget). Jag föreslår i anslutning till 4 § i jordförvärvsutred-

 

Prop. 1978/79:163                                                    32

ningens lagförslag att etl andra stycke läggs lill förevarande paragraf av följande lydelse:

"Jordbruksmark, som avses i första stycket, får dock tas ur jordbruks­produktion, när marken på grund av särskilda omständigheter inte bör behållas för sådan produktion."

4 §

Martenius, Sven Nyman och Knuisson:

Del förefaller oklart när jordbruksmark skall anses vara tagen ur pro­duktion. Departementschefen uttalar i remissen att detta kan ske på många sätt, t. ex. genom underlåtenhet atl bearbeta jorden eller genom alt skog planteras. Atl jordbruksmark tas ur produktion torde få anses innebära att markens produktionsförmåga för jordbruksändamål ej på något vis tas till vara.

Vi föreslår atl paragrafens försia mening ges följande lydelse: "Jord­bmksmark som avses i 3 § får inte tas ur jordbruksproduktion ulan till­stånd."

Peirén:

I paragrafen har sammanförts vad jordförvärvsutredningen i sitt lag­förslag behandlade i två olika paragrafer (4 och 5 §§), nämligen en be­stämmelse om tagande av jordbruksmark ur jordbruksproduktion, inklu­sive bortförande av matjord, och ett stadgande om ett anmälningsförfa­rande, syftande till att trygga lantbruksnämndernas kännedom om ned­läggningsåtgärder.

Som följer av vad jag anfört vid 3 § erfordras icke en särskild regel om förbud mot tagande av mark ur jordbruksproduktion, enär en sådan åtgärd är otillåten redan enligt 3 §. Vad som erfordras är ett undantag till 3 §, som anger att det är tillåtet under vissa bestämda förutsättningar all laga jordbruksmark ur jordbruksproduktion. En regel härom föreslås som nämnts fogad som ett andra stycke till 3 §.

Under sådana omständigheter bör förevarande paragraf innehålla en föreskrift om skyldighet alt omedelbart anmäla att mark tagits ur pro­duktion. För att bestämmelsen skall bli effektiv, torde den böra gälla all jordbruksmark enligt 1 §. Den mottagande lantbruksnämnden får där­efter själv avgöra när den vill låta en inkommen anmälan utlösa kontroll eller andra åtgärder från dess sida.

Beträffande frågan vad som skall förslås med att mark tas ur jord­bruksproduktion kan jag ansluta mig till vad lagrådets övriga ledamöter anfört därom vid denna paragraf. Ylterligare precisering synes dock önskvärd med hänsyn till att underlåtenhet att göra anmälan föreslås kriminaliserad. Skall redan underlåtenheten att beså en åker utan att marken bearbetas som träda anses innefatta ett tagande ur produktion eller måste åkern lämnas obmkad en hel vegetationsperiod? Om fråga

 

Prop. 1978/79: 163                                                                33

är om kultiverad betesmark reses andra problem. Har betesmark tagils ur produktion om del på marken växande betet ej tagits i bruk som fo­der till inom jordbruket förekommande djur? Om jordbruksenheten drivs utan någon djurbesättning och det ej finns annan som är villig alt utnyttja betel som djurfoder, har betesmarken då lagils ur produklion? Frågor av denna art synes böra besvaras.

Om vad här förordats godtages kan paragrafen ges följande lydelse: "Ägare eller brukare av jordbruksmark som tar denna ur jordbruks­produktion skall omedelbart göra anmälan härom fill lantbruksnämn­den."

5  §
Petrén:

Till denna paragraf kan samlas beslämmelserna om matjordstäkt. Den skulle kunna erhålla följande lydelse:

"För läkt av matjord på jordbruksmark, som är lämplig för jordbruks­produktion, för annat ändamål än markinnehavarens husbehov fordras tillstånd. Sådani får lämnas endasi när marken inte bör bibehållas för jordbruksproduktion."

6  §
Petrén:

Paragrafen lorde, om vad jag förordat vid 5 § godtages, böra inledas sålunda: "Fråga om tillstånd enligt 5 § prövas av ..."

8 § Lagrådet:

Enligt denna paragraf är var och en skyldig att på lantbruksnämnds begäran lämna nämnden de upplysningar och handlingar som denna kan behöva för tillsynen. Lagrådet ifrågasätter om inte denna skyldighet utan olägenhet kan inskränkas till ägare och brukare av den jordbmks­mark tillsynen gäller. Till skillnad från vad som föreskrives i annan till-synslagsliflning — och enligl utredningsförslaget; jfr dess 9 § — har nämnden enligt det remitterade förslaget inte tillgång till några tvångs­medel för den händelse dess begäran om medverkan inte efterkom-mes. En möjlighet att framtvinga begärd utredning genom vitesföreläg­gande torde emellertid böra stå nämnden till buds.

På grund av det nu anförda föreslås att paragrafen ges följande av­fallning:

"Ägare eller brukare av jordbruksmark är skyldig att på begäran till­handahålla lantbruksnämnden de upplysningar och handlingar rörande marken som behövs för tillsynen enligt denna lag. Den som inte efter­kommer sådan begäran kan av nämnden föreläggas vid vite att fullgöra sin skyldighet."

3    Riksdagen 1978/79. 1 samt. Nr 163

 

Prop. 1978/79:163                                                    34

9 § Lagrådet:

Försia stycket torde böra kompletteras med stadgande om att föreläg­gande kan gälla även atl åter taga mark i jordbruksproduktion.

12 § Peirén:

Enligt lagrådsremissens lagförslag finns två huvudförpliktelser för in­nehavare av jordbruksmark, som med hänsyn till läge, beskaffenhei och övriga omständigheter är lämplig för jordbruksproduktion. Enligl 3 § skall sådan mark brukas så, atl dess produktionsförmåga las till vara på ett ändamålsenligt sätt, och enligt 4 § får marken icke tas ur produktion ulan tillstånd av lantbruksnämnden, ev. lantbmksstyrelsen.

Sanktionerna är utformade på olika sätt i de två fallen. Vad gäller den första förpliktelsen får enligt 9 § lantbruksnämnden meddela inne­havaren föreläggande att sätta mark eller markanläggning i stånd eller att ge växtodlingen ändrad inriktning. I föreläggandet skall nämnden ange de åtgärder som behövs för ändamålet. Tillsynsmyndigheten har valel mellan alt i föreläggandel sätta ut vite för den händelse föreläg­gandet icke efterkommes och att underlåta detta, i vilket senare fall brott mot föreläggandet har kriminaliserats i förevarande paragraf.

Vad gäller den andra förpliktelsen är ett tagande av mark ur produk­tionen ulan tillstånd direkt kriminaliserat i paragrafen.

Jag har i det föregående förordal delvis andra lösningar än dem som anvisas i lagrådsremissen. Även om man ej godtar dennas uppläggning, synes det mig kunna ifrågasättas om en så omfattande kriminalisering som föreslås är en på detta område lämplig sanktion. Bostadssanerings­lagen (1973: 531), som har föreskrifter om tvång i motsvarande situatio­ner vid brister i skötseln av bostadsfastigheter, stadgar som sanktioner huvudsakligen vilen och tvångsinlösen.

Ett omedelbart kriminaliserande av att utan lov ta jordbruksmark ur produklion reser många tillämpningssvårigheter med den utformning lagförslaget givits i lagrådsremissen. Det blir i många lägen svårt att av­göra när elt sådant brott föreligger. Till atl börja med måste konstateras att fråga är om åkermark eller kultiverad betesmark. Det stycke mark, varom är fråga, skall vidare vara lämpligt för jordbruksproduktion med hänsyn lill olika faktorer bl. a. läge och beskaffenhet. Vidare får det icke förhålla sig så atl det uppenbarligen saknar betydelse för jordbruket på brukningsenheten att just detta markstycke ej används för jordbruks­produktion. Viss oklarhet måste alltid kvarstå rörande vad som skall fordras för att ett uttagande ur produktionen skall anses som fullbordad gäming.

Området för detta brott kommer att omges av vaga gränser. På en straffbestämmelse bör man emellertid ställa kravet att vad som är bröt-

 

Prop. 1978/79: 163                                                                 35

tet anges med sådan skärpa all medborgarna vet när de kommer in på det straffbara området. I lagrådsremissen är della krav icke tillgodosett på ett tillfredsställande sätt i detta fall. Kriminaliseringen av brott mot 4 § enligt lagrådsremissens förslag kan jag därför icke tillstyrka.

Alt kriminalisera underlåtenhet alt efterkomma föreläggande t. ex. om atl ge växtodling viss inriktning inger betänkligheter. Det kan knap­past anses stå i överensstämmelse med allmänna rättsmedvetandet att bestraffa en jordbrukare därför atl han odlat någol annat än det lant­bruksnämnden ålagt honom att odla. Gränsen mellan del tillåtna och del straffbara kan för övrigl även i dessa fall bli svår att draga. Enligt gängse lagstiftningsteknik bör tvångsmedlet i fall som dessa vara icke straffhol ulan vitessanklion. Enligl min mening bör därför, oavsett vil­ken lösning man i övrigt väljer, stadgandet om straff vid brott mot elt enligl 9 § meddelat föreläggande utgå.

Om vad jag föreslagil godtages, erfordras straffsanktionen allenast i två fall, nämligen för matjordsläkt ulan tillstånd och underlåtenhet att göra anmälan enligt 4 § mitt förslag.

Paragrafen föreslås få följande lydelse:

"Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet utför läkt i strid mol 5 §. Utbyte av sådani brott skall förklaras förverkat om det inte är uppenbart obilligt.

Till böter döms även den som ej gjorl i 4 § föreskriven anmälan."

13 §

Martenius och Petrén:

Huvuddelen av de beslut som lantbruksnämnderna skall fatta enligl lagen lorde vara av den art att regeringen blir den naturliga slutinstan­sen vid besvärsprövningen, låt vara atl i åtskilliga fall fråga av rättslig karaktär kommer atl föreligga till avgörande, t. ex. spörsmål om vad som är all anse som jordbruksmark enligl 1 §. Dock torde vitesföreläg­ganden enligt 8 § i lagrådets förslag vara av beskaffenhet att böra prö­vas av förvaltningsdomstol. Om vad lagrådet föreslagil under 8 § godtas, bör förevarande paragraf erhålla följande lydelse:

"Talan mot lantbruksnämndens beslut enligt 8 § förs hos kammarrätt genom besvär. Talan mol annal beslut av lantbruksnämnd enligt denna lag förs hos lantbmksstyrelsen genom besvär. Mot lantbruksstyrelsens beslut förs talan hos regeringen genom besvär."

Övergångsbestämmelserna Petrén:

Som framgår av det statistiska materialet i lagrådsremissen, har under de senaste decennierna jordbruket nedlagts på betydande arealer jord­bmksmark. Jordförvärvsutredningen beräknar alt under tiden från 1968 fram till 1970-talels slut arealen outnyttjad före della jordbruks-

 

Prop. 1978/79:163                                                    36

mark ökats med 188 000 hektar. Genom övergångsbestämmelsen 3 skall möjlighet öppnas alt tvinga ägare av sådan mark att ånyo ta marken i produktion för jordbruksändamål. Undantagen är dock sådan mark, be­träffande vilken lantbruksnämnden enligl 7 § jordhävdslagen godkänt nedläggningen av jordbruket. Som framgår av jordförvärvsutredningens betänkande (Ds Jo 1978: 6 Tabell 3) har sådant godkännande under li­den 1970—1976 lämnats i 1163 fall. Det synes dock oklart hur slor del av de 188 000 hektaren som nu används för annat godtagbart ändamål. Huvuddelen lorde, av de upplysningar som lämnas av ulredningen att döma, ha tagils i anspråk som skogsmark och för bebyggelse. Gissnings­vis kan dock cirka 20 % alltjämt förmodas vara outnyttjad.

Det är främst mark tillhörande denna grupp som är avsedd att bli föremål för det tvångsförfarande som föreslås i punkt 3. Enligt förslaget sägs alt det, föruiom den allmänna förutsättningen att marken skall vara lämplig för jordbruksproduktion, skall föreligga särskilda skäl för att ett tvångsförfarande skall få inledas. Ett sådant särskilt skäl kan vara t. ex. atl marken behövs för att främja jordbrukets rationalisering inom ett visst område.

Enligt förslaget skall icke finnas någon bakre tidsgräns. All mark som en gång i tiden varit åker och som alltjämt kan antas vara använd­bar som sådan kan, även om den sedan många årtionden icke brukats som åker eller betesmark, träffas av elt tvångsförfarande enligt 3.

Enligl 2 § jordhävdslagen gäller att nämnda lag ej är tillämplig å mark vara jordbruket varit nedlagt under tre år. Jordhävdslagen, som varil i kraft sedan den 1 januari 1970, avlöste lagen (1947: 288) om upp­sikt å jordbruk, vilken under sin giltighetstid tillät nedläggande av jord­bmk å bmkningsdel eller del därav där det måste anses olämpligt att driva varaktigt jordbruk. En stor del av den jordbmksmark, som faller in under beskrivningen i förevarande punkt 3 — dvs. jordbruksmark som är lämplig för jordbruksproduktion men som lagts ned före den 1 juli 1979, då den föreslagna lagen avses skola träda i kraft — har så­lunda tagits ur jordbruksproduktion i överensstämmelse med den vid ti­den för nedläggningen gällande lagstiftningen. Marken kan ha överlåtits till ny ägare under förutsätlningen att jordbrukets nedläggande skett lag­enligt och den får anlas överhuvud ha hanterats under denna förutsätt­ning.

Under angivna omständigheter synes mig en retroaktiv regel av före­slaget slag från rättssäkerhetssynpunkt dubiös. Man kan ställa frågan om de för vår rättsordning gmndläggande principerna medger att ägare och brukare tvångsvis åläggs att återta sådan mark i bruk för jord-bmksändamål på vilken jordbruket på sin tid lagenligt nedlagts. Marken brukas kanske numera för annat ändamål, vilket dock inte är godtagbart i den mening detta begrepp erhållit i övergångsbestämmelsen. Den ekonomiska aspekten kommer in i bilden. I remissyttrandena

 

Prop. 1978/79: 163                                                  37

framhålls all, om marken sedan länge är tagen ur jordbruksproduktio­nen, det ofta kan vara förenat med investeringar som är större än vad som är företagsekonomiskt försvarligt att åtemppta jordbruksdriften. Lantbrukarnas riksförbund påpekar atl i vissa fall av denna art kost­nadsansvaret för återupptagandet måste åläggas staten. Markägaren kan i dessa fall i stället begära markens inlösen. Förfarandet leder då i själva verket till ett tvångsmässigt avstående av marken. Departementschefen uttalar visserligen i lagrådsremissen alt den nu ifrågavarande bestäm­melsen inte får ses som en expropriationsbestämmelse, men det är up­penbart att den i åtskilliga fall kommer att verka som en sådan. Av jord­förvärvsutredningens betänkande framgår också att tanken är atl i så­dana lägen, där en av lantbmksnämnden föreskriven åtgärd framstår som betungande för den nuvarande ägaren, denne förmås att avhända sig marken lill någon som genom sitt tidigare markinnehav har bäitre förut­sättningar att genomföra erforderliga åtgärder och ta till vara markens produktionsförmåga.

Bestämmelsens verkliga innebörd kan bli atl vid dess tillämpning si­tuationer skapas som leder till tvångsinlösen eller tvångsförsäljning. Det är lantbruksnämndens sak atl i sina förelägganden alltefter behoven ange de åtgärder som skall vidtas. Nämndens krav beträffande mark som länge varil ur jordbruksdrift kan befaras ofta bli mycket betung­ande. Marken kan i själva verket få etl negativt värde, om de marken ålagda förpliktelsema drar större kostnader än vad som kan finansieras genom avkastningen vid en blivande jordbmksanvändning. Det bör också observeras att, om det blir fråga om inlösen av marken, det enligt 4 kap. 1 § expropriationslagen är fastighetens marknadsvärde som blir bestämmande. Saknar marken marknadsvärde, måste inlösenbeloppet bli lågt.

Man kan icke heller förbise bestämmelsernas inverkan på fastighets­krediten. Ett föreläggande av lantbmksnämnden, som sänker markvär­det, får betydelse i detta sammanhang.

Enligt min mening har i lagrådsremissen de ekonomiska rättsverk­ningarna av retroaktiva ingrepp från lantbruksnämndemas sida enligt punkt 3 icke blivit tillräckligt klarlagda. Mycket talar för att, i de fall då nedlagd jordbmksmark behövs för rationaliseringsändamål och lagstif­taren anser att tvång bör få brukas för markens återinsättande i jord­bruksdrift, det ur rättslig synpunkt lämpliga förfaringssättet är atl gå ex-proprialionsvägen. Elt ställningstagande härvidlag kräver dock mera ut­redning än vad som nu är tillgänglig. Jag anser att de här berörda frå­gorna bör bli närmare klarlagda, innan riksdagen inbjudes att ta ställ­ning till de i punkterna 3 och 5 upptagna föreskrifterna.

 

Prop. 1978/79:163                                                    38

Utdrag
JORDBRUKSDEPARTEMENTET              PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1979-03-22

Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Romanus, Mundebo, Wikström, Wirtén, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, Winther, De Geer, Cars, Gabriel Romanus

Föredragande: statsrådet Enlund

Proposition med förslag till lag om skötsel av jordbruksmark

Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag lill lag om skötsel av jordbruksmark.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har i anslutning till 4 § uttalat att innebörden av att jord­bruksmark tas ur produktion torde få anses vara att markens produk­tionsförmåga för jordbruksändamål inle på något vis tas till vara. För att inte någon tveksamhet skall föreligga vill jag bekräfta atl avsikten är att uttrycket skall ges denna innebörd. Jag vill tillägga att detta givet­vis inte innebär att mark skall anses vara tagen ur produktion om den av biologiska skäl har fått vila under någon vegetationsperiod. Enligt min mening lorde det i praktiken inte innebära några svårigheter att med ledning av omständigheterna i det enskilda fallet avgöra om marken har tagils ur produktion. Jag biträder del förslag till redaktionell ändring av 4 § som lagrådels majoritet har lagt fram.

Jag ansluter mig till lagrådels förslag till ändring av 8 § och till komplettering av 9 §.

Två av lagrådels ledamöter anser att talan mot lantbruksnämnds beslut om vite enligt 8 § i lagrådets förslag bör prövas av förvaltningsdomstol. Enligt min mening saknas anledning att beträffande nämnda beslut göra undantag från den generella regeln alt beslut enligt den föreslagna lagen skall prövas av förvaltningsmyndighet.

En ledamot av lagrådet har riktat kritik bl. a. mot förslaget att i lagstiftningen ställa upp krav på alt jordbruksmark skall brukas på

1 Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den  1   februari 1979.

 

Prop. 1978/79: 163                                                  39

ett ändamålsenligt sätl. Ledamoten kritiserar också förslaget att jord­bruksmark, som har tagits ur produktion före ikraftträdandet av den föreslagna lagen, under vissa förutsättningar åter skall las i bruk. Frå­gorna har utförligt behandlats i remissprotokollel. Jag finner inte anled­ning all frångå de ståndpunkter som jag där har gett uttryck för. Vad ledamoten har anfört om utformningen av 3—6 saml 12 §§ föranleder mig inte alt föreslå ändring i det remitterade förslaget.

Hemställan

Med hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag att rege­ringen föreslår riksdagen

att antaga det av lagrådet granskade lagförslaget med vidtagna änd­ringar.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar atl genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som före­draganden har lagt fram.

 

 

 

JORDBRUKS-            Bita,al

DEPARTEMENTET

LAG OM SKÖTSEL AV JORDBRUKSMARK

Betänkande avgivet av jordförvärvsutredningen

Ds Jo 1978:6

 

 

 

Prop. 1978/79:163

Till Statarådet ooh cljefen för j ordbruksdepart ement et

Kungl. Maj:t bemyndigade den 28 juni 1974 chefen för Jord­brukadepartementet att tillkalla sakkunniga fSr att se över jordförvärvslagatlftningen. Enligt direktiven till utredningen skall denna översyn även omfatta jordhävds­lagen (1969:698).

Med stöd av bemyndigandet tillkallades som sakkunniga gene­raldirektören Ingvar Widén, tillika ordförande, riksdags­ledamöterna Filip Johansson (c), Gunnar Johanason (m), John Johnsson (s), Einar Larsson (c), Sven Lindberg (s), Ingrid Ludvigsson (3) och landstingsmannen Henry Stjema (fp). Soffl experter 4t de sakkunniga förordnades förbunds­sekreteraren Albin Agebro, utredningssekreteraxen Osvald Andreasson, överingenjören Tor Gunsell, departementsrådet Rune Henriksson, faatighetadirektören Harald Jansson, läns­jägmästaren Ame Johansson, rättschefen Olof Köhl, ombuds­mannen Birger Lindh, generaldirektören Ingvar Lindström, tekniske direktören Olle Millgård, lantbrukaren Thorsten Nilsson, direktören Rolf Romaon, förbundsordföranden Börje Svensson, agronomen Vilhelm Vessén ssmt överdirektören Håkan Åkerman.

Förbundsordföranden Börje Svensson entledigades på egen begäran fr.o.m. den Jl oktober 1976.

Till sekreterare .It de sakkunniga förordnades byråchefen Folke Warenajö och till biträdande sekreterare hovrätts­assessorn Gunnar Holmgren.

 

Prop. 1978/79:163

De sakkunniga har antagit namnet jordförvärvsutredningen.

Utredningen har i december 1977 avgett delbetänkande (SOU 1977:93) Ny jordförvärvslag.

Ti får härmed överlämna delbetänkande med föralag till lag om skötsel av jordbruksmark. Vi avser att senare i särskilt betänkande redovisa övriga till oss överlämnade frågor.

Stockholm den 15 juni 1978.

Ingvar Widén

Filip Johanason Einar Larason Henry Stjema

Gunnar Johansson    John Johnason

Sven Lindberg

Ingrid Ludvigason

/Folke Warenajö Gunnar Holmgren

 

Prop. 1978/79:163

T  N N R H Ä   T,  L

Diaposition

Sid.

1              Sammanfattning                                             4

2              Förslag till lag ora skötsel av jordbruksmark  7

5       Utredningens direktiv                                     11

4    Gällande ordning m.m.                                      12

4.1       Tidigare lagstiftning                                       12

4.2       Jordhävdslagen (1969:698)                           14

4.3                                                                   Aktuella bestämmelser i skogsväxdslagen och
naturvårdslagen                                             16

4.3.1Skogsvårdslagen (1948:237)                         16

4.5.1Naturvårdslagen (1964:822)                          19

3       Lagstiftning i de övriga nordiska ländema    23

5.1       Norge                                                              23

5.2       Danmark                                                         23

5.3       Finland                                                            24

6                                                                      Motioner och framställningar från lantbruks­
nämnder                                                          25

6.1       Motioner                                                          25

6.2       Fraoatällningax från lantbruksnämnder       25

7       Allmänna överväganden                                27

7.1       Hittillsvarande utveckling                              27

7.2       Den framtida jordbrukspolitiken ooh det

enskilda stödet till vissa glesbygder             29

7.3    Behovet av reviderad lagstiftning                 34

8       Huvudfrågor i reviderad lagstiftning             38

8.1       Lagens räckvidd                                             38

8.2       Undantag från lagens bestämmelser             43

8.3       Skötsel och ingripande                                   44

8.4       Matjordstäkt                                                   49

8.5       Inlösen                                                            50

8.6          Förhållandet till annan lagstiftning                50

9       Speoialmotivering                                          53

 

Prop. 1978/79:163

1    Sammanfattning

Lagstiftning som uppställer akötaelkrav i fråga om jord­brukamark har funnits sedan början av 1900-talet. Den nu gällande jordhävdslagen trädde i kraft den 1 januari 1970. Dess syfte

är i huvudsak att främja jordbrukets rationalisering och att akydda reaultatet av denna. Grundprincipen i lagen är att det i regel är tillåtet att lägga ner jordbruk. Endast om nedläggningen strider mot vissa allmänna intressen kan det allmänna gripa in med föreläggande att återställa hävden.

Lägena tillämpningsområde har gjorts så snävt att lagen har kommit till användning endast i liten omfattning.

Utredningen föreslår att en ny lag, som utredningen valt att kalla "lag om skötsel av jordbruksmark", skall ersätta den nuvarande lagen. Den nya lagen skall kunna tillämpas på all åkermark och kultiverad betesmark som ingår i fastig­het vilken är taxerad som jordbruksfastighet. Undantag föreslås för sådan jordbruksmark som ingår i fastighet som har nybildats för annat ändamål än jordbruk eller som ingår i planområden. Vidare föreslås undantag för det fall jord­brukamark taa i anapråk för företag vara tillåtlighet prövas i annan ordning. Ifårigenom kommer bl.a. mark för väg- och bebyggelseändamål att falla utanför lagen.

Enligt utredningens förslag akall jordbrukamark som är lämplig för jordbruksproduktion brukas så att markens pro­duktionaförmåga tas till vara rationellt för jordbrukspro­duktion. Den mark sora härvid åsyftas är sådan jordbruks­mark som med hänsyn till belägenhet, omfång och övriga förut­sättningar är lämplig för jordbruksproduktion. Endast när särskilda oraständighter föreligger bör sådan jordbruksmark enligt föralaget få taa ur produktion. Motavarande regler

 

Prop. 1978/79:163                                                '

förRslån ffälla .tvpn i fr:\ga on matJordntäkt för annat iindamål än huabehov.

Ägare av maxken föreslås skyldig att aenaat två månader i förväg anmäla ora jordbruksmark skall taa ur produktion eller om takt av matjord skall ske för annat ändamål än för hus­behov. Denna anmälningaskyldighet föreslås gälla inte endast jordbruksmark som är lämplig för jordbruksproduktion utan all jordbruksmark. Anmälningsskyldighet skall dock inte föreligga om endast en obetydlig del av marken är berörd. Anmälningsskyldigheten har därför begränsats till jord­brukamark "av någon betydelse".

Enligt utredningena förslag får tillsynamyndigheten, lant­brukanämnden ooh lantbrukastyrelsen, meddela de förelägganden eller förbud som behövs för att lagen skall kunna efterlevas. Dessa kan avse bl.a. åläggande om viss växtodling eller iständsättande av mark eller markanläggning. Utredningens föralag innebär att ingripande skall kunna ske även om marken brukas men detta inte sker på ett rationellt sätt.

Besluten skall allt efter omständigheterna kunna riktas mot ägaren eller nyttjanderättainnehavaren eller mot båda.

Beatämmelsema föreslås också kunna tillämpas i fråga om mark som vid lagens ikraftträdande redan tagits ur pro­duktlon  och som inte används för annat godtagbart ända­mål. En förutsättning i sådant fall föreslås vara att det föreligger särskilda skäl att marken åter tas i bruk för jordbruksproduktion. Utredningen förutsätter att lagen 1 dessa fall kommer att tillämpas endast när företagsekono­miska och/eller samhälIsekonomiaka skäl talar för detta.

Har fastighet helt eller delvia varit föremål för ingripande enligt lagen förealåa staten skyldig att inlösa fastigheten om ägaren begär det inom tre månader och särskilda skäl

 

Prop. 1978/79:163

inte föranleder annat. Expropriationslagens regler föreslås gälla vid fastställandet av lösenbeloppets storlek.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1979.

 

Prop. 1978/79:163

2    Förslag till

Lag om skötsel av .iordbrukamark

Härigenom föreakriva följande. Inledande bestämmelser

1 § Med jordbruksmark avaes i denna lag sådan åkermark och
kultiverad beteamark aom ingår i fastighet vilken är taxerad
aom jordbrukafaatighet.

2 § Lagen äger ej tillämpning i fråga om jordbruksmark

1.  som ingår i fastighet vilken har nybildats för annat
ändamål än jordbruk och som därefter ej har undergått
taxering,

2.  aom ingår 1 stadsplan eller aom enligt byggnadsplan, faatatälld efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk,

3.  som taa i anapråk för företag vars tillåtliet prövas i aärskild ordning.

Skötsel m.m.

 § Jordbruksmark, som med hänsyn till belägenhet, omfång och övriga förutsättningar är lämplig för jordbruksproduk­tion, skall brukas så att markens produktionsförmåga taa till vara rationellt för sådan produktion.

4 § Jordbruksmark, som är lämplig för jordbruksproduktion, får tas ur produktion endast när marken på grund av sär­skilda onaländigheter ej bör behållas för sitt ändamål. Vad som sagts nu gäller även i fråga om takt av matjord för annat ändamål än till markinnehavarens husbehov. 4 Riksdagen 1978179. 1 saml. 163

 

Prop. 1978/79:163                                              °

5  Innan åtgärd aom avaea i 4 § vidtas i fråga om jord­brukamark av någon betydelae, är ägaren av marken akyldig att aenaat två månader i förväg anmäla det till lantbruka-näonden.

6_§ Regeringen meddelar föreskrifter om akyldiet för lantbrukanämnden att meddela bealut, huruvida åtgärd som avsaa i 4 § får vidtas.

Tillsyn

7 '? Lantbruksatyrelsen utövar den centrala tillsynen över
efterlevnaden av denna lag.

Lantbrukanämnden utövar den närmare tillsynen inom länet.

8 § Tlllaynamyndigheten har rätt att efter anfordran erhålla
de upplyaningar och handlingar aom behöva för tillaynen enligt
denna lag.

? § Tlllaynamyndigheten får meddela föreläggande eller förbud aom behövs för att denna lag akall efterlevas. Sådant föreläggande eller förbud kan avse vlaa växtodling eller användning eller iatåndaättande av mark eller markanläggning.

10 § Fdreläggande eller förbud aom tvaes i 9 § får allt efter omatändighetema riktaa mot ägare eller nyttjande-rättahavare av egendomen eller mot båda. Tlllaynamyndigheten får bestämma att sådant beslut skall lända till efterrättelse omedelbart.

I bealut om föreläggande eller förbud kan tlllaynamyndig­heten utaätta vite.

Inlösen

11 § Har fastighet helt eller delvia berörta av åtgärd som

 

Prop. 1978/79:163                                               

avses i 9 §, är staten skyldig att lösa fastigheten, om ägaren begär det inom tre månader från det beslutet vunnit laga kraft och särskilda skäl ej föranleder annat.

12 § Talan om inlösen enligt 11 ? skall väckas vid faatig-hetadomatolen. I fråga om inlösen gäller expropriationslagen (1972:719) i tillämpliga delar. Beatämmelaema i 4 kap. 3 § expropriationalagen har tillämpning i fråga om värdeökning som har ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

Ansvar m.m.

13  § Den aom uppaåtligen eller av oaktaamhet överträder föreläggande eller förbud aom har meddelata med stöd av denna lag eller bryter mot 5 § döma till böter. Vad som sagts nu gäller ej, om föreläggandet eller förbudet har förenats med vite.

14  § Talan mot lantbrukanämnda bealut enligt denna lag föra hoa lantbrukaatyrelaen genom beavär.

Talan mot lantbrukastyrelaens beslut enligt laigen förs hoa regeringen genom beavär.

1.  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979, då jordhävdslagen (1969:698) akall upphöra att gälla.

2.  I fråga om mark aom har använts för jordbruksproduktion och som vid lagens ifraftträdande ej används för annat godtagbart ändamål, äger lagen tillämpning om det föreligger särskilda skäl att marken tas i bruk för Jordbruksproduktion.

3.  Föreskrifter i förelägganden eller förbud som har med-

 

Prop. 1978/79:163                                                    1°

delats med stöd av äldre bestämmelser skall anses meddelade med stöd av motsvarande bestämmelse i denna lag, om ej regeringen eller myndighet aom regeringen bestämmer förord­nar annat.

4. Beatämmelsen i 12 § om tilämpningen av 4 kap. 5 § expropriationslagen (1972:719) gäller ej i fråga om värde­ökning som har ägt rum före utgången av juni 1971.

 

Prop. 1978/79:163                                                    11

Utredningens direktiv

I de ursprungliga direktiven, som finns intagna i stats­rådsprotokollet den 28 juni 1974 då översyn av jordförvärvs­lagen anmäldes, ges inga anvisningar för arbetets bedrivande. Det konstateras endast att denna överayn också bör omfatta jordhävdslagen (1969:698).

Den 9 december 1976 fick utredningen tilläggsdirektiv. Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Dahlgren, anförde enligt atatarådaprotokollet, såvitt nu är av in­tresse, följande:

"En jordhävdslag bör ha till ayfte att hindra att mark aom är lämpad för jordbruksproduktion lämnas obrukad. Vid över­synen av jordhävdslagen bör övervägas bestämmelser varigenom alla kategorier markägare kan åläggas tillse att marken brukas 1 enlighet med ortens förhållanden. Vidare bör ut­redningen särskilt uppmärksamma ansvarsfördelningen mellan olika myndigheter exempelvis vid prövning av tillstånd att plantera akog på åkerjord och kulturbete."

 

Prop. 1978/79:163                                                  12

Gällande ordning m.m.

4.1  Tidigare lagstiftning

Den tidigare jordhävdslagstiftningen har utförligt redo­visats i flera tidigare betänkanden. Här kan hänvisas bl.a. till 1944 års vanhävdsutrednings betänkande (SOU 1946:64). I betänkande av lantbrukastyrelaen (SOU 1956:62) finns huvud­dragen av den jordhävdslagatiftning i mera modem mening som 1947 åra lag om uppsikt å jordbruk utgjorde.

Framatällningen har mot bakgrund härav begränsats till några väsentliga huvuddrag i utvecklingen.

De uppsiktslagar som har funnits sedan börjam av 1900-talet är följande. 1909 års uppsiktalag aom omfattade i huvudaak Norrland och Dalarna, men aom 1917 utaträcktea till att omfatta även Värmland. Denna eraattes av 1927 åra uppaiktslag, som visserligen gällde till 1947, men som i realiteten under 1942 - 1947 var ersatt av en provi-aoriak lag, 1942 års lag om åtgärder mot vanhävd av jord­bruk. Den senare eraattea i sin tur av 1947 åra lag som gällde till den 1 januari 1970, när den nu gällande jord­hävdslagen trädde i kraft.

Det kan finnas skäl att närmare beröra 1947 års lag som innehöll i huvudsak följande.

Enligt denna skulle lantbruksnämnderna ha uppsikt över att brukningsdelar med mer än 2 ha odlad jord inte van-hävdades. Inom vlsaa områden kunde uppsikten utsträckas även till mindre brukningsdelar.

Vanhävd ansågs föreligga dels då jordbruket vanaköttes så att vidmakthållandet äventyrades, ooh dela då byggnader

 

Prop. 1978/79:163                                                   '

som var nödvändiga för jordbruket bortfördes eller lämnades utan nödigt underhåll.

tian gjorde alltaå skillnad mellan vanhävd av jord och vanhävd av byggnader. Vad förat beträffar vanhävd av jord, skulle sådan anaes föreligga om jordbrukets vidmakthållande äventyrades. Enligt den förut gällande vanhävdslagen från 1942 förelåg vanhävd så snart jordens avkastningsförmåga äventyrades. Han hade alltaå två alaga vanhävd. Den lind­rigare graden reaulterade i en nedsättning av jordans av­kastningsförmåga. Den grövre graden däremot resulterade i att odlad jord så småningom återgick till naturtillståndet. I lagens förarbeten nämndes som exempel, att åkrar och ängar lämnades utan skötsel så att skogsåterväzt inställde sig eller att jorden utsögs genom att inga, näringsämnen till­fördes denna. Att åker fick växa igen till vallar som skördades kunde däremot inte hänföras till denna grövre grad. I 1947 års lag ansågs endast den grövre graden som vanhävd.

Vanhävd av byggnader förelåg om de byggnader aom var nöd­vändiga för jordbruket fördes bort eller lämnades utan nödvändigt underhåll. Typiska tecken på försummat under­håll ansågs i praxis vara att taken var så dåliga att byggnader och inventarier utsattes för väta, vidare om dörrar och fönster m.m. saknades.

Det fanns dock visaa undantagafall, då vanhävd inte skulle anaes föreligga trots att de vanliga tecknen på sådan fanns, rör det första fick jordbruket läggas ned helt, om bruk-ningadelen med hänayn till jordmån, belägenhet etc. var olämplig för varaktigt Jordbruk. För det andra fick bygg­naderna dessutom förstöras om de blivit obehövliga till följd av varaktig rationalisering av driften eller sådan aammanalagning av brukningsdelar, aom skedde i cver-enastämmelse med jordbrukets yttre rationalisering. Huru­vida detta sistnämnda fall skulle anses föreligga, bestäm­des ju ytterst genom lantbruksnämndens planeringar.

 

Prop. 1978/79:163                                                  "

Ansvarig för vanhävdens avhjälpande var i första hand äga­ren. Dock ålåg det arrandator att avhjälpa vanhävd av jord.

I förata hand skulle lantbrukanämnden söka få till atånd en överenakommelae. Miaslyckades det eller fullgjordes inte avtalet, skulle ärendet anmälas för länsstyrelsen, aom föreakrev de åtgärder, som erfordrades för vanhävdena avhjälpande, samt förelade vite. Hela tvångsmedelsför­farandet inställdes emellertid om den för vanhävden an­svarige var medellös.

Uppaiktalagen kompletteradea med an aärakild lag av år 1947 om tvångainlösen av vanhävdad jordbruksegendom (lex Bogesund). Enligt  denna kunde konungen med rika­dagens samtycka förordna att jordbrukaegendom, aom var synnerligen grovt vanhävdad akulle avstås till kronan. Inlöaen akulle i aå fall ake efter axpropriationsreglema. Lagen var avsedd att användaa huvudsakligan i de fall, då vanhävden och egendomen hade ator omfattning. Den aäkraate garantin mot mlaabruk hax ansetts ligga i riksdagens med­verkan till beslut om inlöaen.

4.2   Jordhävdslagen (1969:698)

Jordhävdslagen trädde i kraft den 1 Januari 1970. Lägena syfte är i huvudsak endast att främja jordbrukets rationa­lisering och akydda reaultatet av denna. Grundprincipen i lagen är att det aom regel skall vara tillåtet att lägga ned jordbruk. Endast i sådana fall då nedläggningen strider mot viaaa allmänna intreaaen kan det allmänna gripa in.

Lagen är tillämplig på odlad jord. Med odlad jord avsea åker och kultiverad beteamark (I §). Undantagen från lagen är mark (2 §)

1. som tillhör staten,

 

Prop. 1978/79:163                                                  5

2.  aom ingår i fastiet, vilken är taxerad som annan fastighet eller vilken genom avstyckning bildata för annat ändamål än jordbruk och därefter ej undergått taxering,

3.  aom ingår i atadaplan eller aom enligt byggnadsplan, faatatälld after den 1 januari 1948, är avaedd för annat ändamål än Jordbruk, eller

4.  på vilken jordbruket varit nedlagt under tre år.

Jordbruket anaea nedlagt (i §), om odlad jord under mer än två är i följd inte har bearbetata eller utnyttjata för slåtter eller beteagång eller om akog planterata på Jorden. Beatämmelaema innebär att lantbruksnämnden kan ingripa först sedan två är förflutit efter brukningena upphörande. Sedan sammanlagt fem år förflutit kan ingripande inte ske.

Grunder för ingripande anges i 3 § och innebär att om jordbruket på odlad jord varit nedlagt under högst tre är kan lantbruksnämnden förelägga innehavaren att återställa hävden om Jorden

1.  ingår i brukningsenhet, som är eller genom tekniskt
och ekonomiskt rimliga åtgärder kan bli lämpad för ratio­
nell jordrukadrift och aom lider akada genom nedläggning.-
en eller

2.  med hänayn till läge, beakaffenhst och övriga omständig­
heter bör hållas i odlat skick för att underlätta bildandet
av rationell brukningsenhet.

Har jordbruket på odlad jord lagts ned kan lantbrukanänn-den förelägga innehavaren att återatälla hävden. Härvid akall de åtgärder angea aom behövs. Vite kan utsättas (3 § sista stycket).

 

Prop. 1978/79:163                                                   16

Beträffande jord som innehas med nyttjanderätt akall före­läggandet riktas mot ägaren, om nyttJanderättainnehavaren är medellöa eller hans återstående besittningatid inte är tillräcklig för hävdens återställande.

Ägare eller brukare av jord är akyldig tåla att före­skriven åtgärd vidtas även om föreläggandet är riktat mot annan.

Lantbruksnämnden kan vidare beträffande visa odlad jord för­ordna att matjordstäkt inte får ska. Sådant förordnande får meddelaa under högat fem år åt gången och gäller omedel­bart. Den som överträder sådant förordnande kan dömaa till böter.

På begäran av ägaren av odlad Jord kan lantbruksnämnden avge förklaring att jordbrukets nedläggande inte kommer att medföra åtgärd (7 §).

Har föreläggande om återställande av hävden meddelats för att underlätta bildandet av rationell brukningsenhet är staten skyldig att lösa jorden om ägaren b«gär det. Yrkande om inlöaen får framatällaa hos lantbrukanäainden inom två månader från dess bealut. Bifallas inte yrkandet får talan föras vid fastighatadomstol inom aamma tid (5 §).

4.3   Aktuella beatämmelaer i akoeavärdalagen och natur­vårdalagen

4.3.1 Skogavårdslagen (1948:237)

Enligt akogBvårdalagen skall skogsmark med därå växande skog genom utnyttjande på lämpligt sätt av skogsmarkens virkesalstrande förmåga skötas aå att tillfredsställande ekonomiakt utbyte vinns och, aåvitt möjligt, i huvudaak jämn avkastning erhålla.

 

Prop. 1978/79:163                                                  17

Uppaikt över att lagen efterleva utövaa av akogsvårda-atyrelaema och deras verksamhet övervakas av akogsatyrel-aen. Skogsatyrelaen utfärdar anvisningar som skall tjäna till ledning vid lagens tillämpning.

Med skogsmark avaes enligt skogsvårdslagen mark som är lämplig för skogsproduktion och som inte i väsentlig ut­sträckning används för annat ändamål. Mark aom är lämplig för skogsproduktion skall dock inta räknas aom akogamark, om marken i väsentlig utaträcknlng använda för annat ända­mål. Ett markutnyttjande aom innebär annan användning än akogsproduktion måste nämligen enligt förarbetena även från aamfaälleta aynpunkt i regel betraktas aom den lämp­ligaste användningen eller i vart fall som en godtagbar användning. Bedömningen bör därför inte ske enbart efter rent ekonomiska synpunkter. Hänayn måste även tas till aociala och ideella intreaaen.

Enligt akogaatyrelaens anvisningar till lagen skall det faktiska användningssättet som regel godtas, om det ter aig rimligt och förnuftigt. Väaentlighetskravet bör enligt anvianingama prövas gneom en bedömning av intenaiteten i markutnyttjandet. Om markens användning påtagligt illa avarar mot normala krav på rationellt nyttjande bör om­rådet hänföras till akogamark. Som exempel anförs dåligt utnyttjade eller dåligt underhållna beteamarker med obe­tydlig gräaproduktion.

I lagen angea aärakilt att outnyttjad mark i viaaa fall inte akall betraktaa aom akogamark. Det konstateras i förarbetena att det akulle föra för långt att räkna all outnyttjad ooh för akogsproduktion lämplig mark till skogs­mark. I visaa fall kan marken med atörre fördel rent eko­nomiskt sett användas till annat ändamål. Hänsyn bör vidare tas till vissa sociala och ideella intressen.

 

Prop. 1978/79:163                                                  18

Av betydelae för skogsvårdslagena tillämpningsområde är vidare de bestämmelser som reglerar ianapråktagande av akogamark för annan användning än skogsproduktion. Genom en exemplifiering i lagen angea de ändamål för vilka en omläggning av akogamark får ska utan hinder av lagens övriga beatämmelaer. För omläggning till trädgård, åker, byggnadatomt, väg eller annat liknande ändamål gäller ingen annan inakränknlng än att skogsvärdsstyrelsens tillstånd krävs om omläggningen berör svårföryngrad akog eller akydda-akog. Skogavårdaatyrelaen har dock rätt att avkräva mark­ägaren en förbindelae att inom visa tid vidta för omlägg­ningen nödvändiga åtgärder eller bestämma en tid inom vilken aådana åtgärder akall vara verkställda om sådan förbindelae inte ges. Omläggning till äng eller betaamark för varaktigt betaabruk får endast ske om marken är lämplig för detta ändamål och inte är av atörra ytvidd än som kan anaea akäligt.  Skogsvärdastyrelsens tillstånd krävs alltid för sådan omläggning. I förarbetena anföra att en omlägg­ning till trädgård, åker, byggnadstomt, väg eller annat liknande ändamål i regel torde representera ett avsevärt mera intensivt utnyttjande av marken än om den fortsätt­ningsvis använda för akogsproduktion medan förhållandet när det gäller omläggning till äng eller beteamark i visa mån är ett annat. För en överföring av akogamark till annat användnlngaaätt än de nu nämnda, i lagen uppräknade, kräva akogsvårdaatyrelaens tillstånd.

Om det efter avverkning inte har lämnats kvar skog av sådan täthet och beskaffenhet att den med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig, skall sädana åtgärder vidtas som fordras för att det inom skälig tid akall finnas nöjaktig återväxt på det av­verkade området. Kravet på återväxtåtgärder gäller även efter akada på akog ooh - vilket framför allt är av intresse i detta sammanhang - om akogstillatåndet i andra fall är uppenbarligen otlllfredsatällande. I dessa senare fall begränsas emellertid kraven till den koatnad aom

 

Prop. 1978/79:163                                                  19

motavarar värdet av de träd aom bör fällas i samband med åtgärden, såvida inte skäligt bidrag till täckande av koatnadema kan erhållas av allmänna medel. Skogs­vårdsstyrelsen får träffa skriftlig överenskommelse med markägaren om vilka och inom vilken tid åtgärder skall vara verkställda. Om överenskommelse inte kan träffas får skogsvårdsstyrelsan påkalla undersökning av en sakkunnig och två gode män. Om det efter denna syn fortfarande finns skäl för det skall frågan om överenskommelse åter aktualiseras. Om överenskommelse inte kan träffas skall skogsvårdsstyrelsen väcka talan hos domstol som fär föreskriva vilka åtgärder som skall vidtas. Om överenskomna eller föreskrivna åtgärder in­te har vidtagits inom fastställd tid skall skogavårds-styrelsen utföra en besiktning av området. Det ankom­mer på skogavårdsstyrelaen att på markägarena bekoat-nad föranatalta om åtgärd aom är efteraatt.

1973 åra akogsutredning (Jo 1973:6) har i januari 1978 avgett betänkandet (SOU 1978:6) "Skog för framtid" med föralag till ny akogsvårdalag.

4.3.2  Naturvårdslagen (1964:822)

De bestämmelser i naturvårdslagen som är av intresse i detta aammanhang är främst reglema om takt, samråd, naturvärdsområds och naturreservat.

Takt av grus och andra jordarter för annat ändamål än markinnehavarena husbehov, dvs. den förbrukning aom krävs för skötaeln av en jordbruks- eller akogsfastlg-het, får inte ske utan tillstånd av länsstyrelsen. Bestämmelsen är tillämplig,på takt av sten, grus, sand, lera, jord, torv eller andra jordarter. Med jord avses inte endast det översta mat Jordslagret utan också övriga förekommande jordlager som exempelvis morän, I samband med tillstånd kan länsstyrelsen meddela sådana

 

Prop. 1978/79:163                                                  20

föreskrifter att företagets menliga inverkan på natur­miljön begränsas eller motverkas.

I samband med 1974 åra ändringar i naturvårdslagan, då en generell tillständspllkt för takt av jord infördes i naturvärdalagen, erinradea i förarbetena om att Jord-hävdalagen innehåller en baatämmelae som reglerar takt av matjord och att denna lag är föramål för övarsyn av jordförvärvautredningen. Efteraom regleringen 1 jord­hävdslagen sker från andra utgångspunkter än hänsyn till natsrvårdslntressen behölls dock bestämmelsen i av­vaktan på resTiltatet av jordförvärvButrednlngena arbete. Nödvändiga snmnrdningaföreakrifter för tillatändapröv- ningen borde dock enligt föredraganden utfärdas i administrativ ordning, I naturvärdsförordningen (1976:484) har med anledning härav intagits en baatämmelae av inne­börd att länsatyrelaen akall hänvisa vederbörande att begära tillstånd i de fall sådant behövs också enligt jordhävdslagen.

Beträffande viaaa företag, aom inta avaer täktverksamhet och aom kan ändra naturmiljön väsentligt, föreligger en generell skyldighet för markägaren eller företagaren att saoråda med länsatyrelaen innan företaget utTöra. Hage-ringen eller länsatyrelaen kan vidare förordna att aamråd alltid akall ake beträffande viaat eller viaaa slag av arbetsföretag. Regeringen har aåledaa med giltighet för hela landet förordnat att bl.a. msrkbe'rednlng genom hyggea­plöjning alltid akall föregås av aamråd. Inom länet an­kommer det på länaatyrelaen att avgöra vilka slag av före­tag aoo akall anmälas för aamråd ooh inom vilket område aådan anmälan akall göras. Som exempel på arbetaföretag som avsea med beatämmelaen kan nämnas utföranda av vägar, atörre achaktnlngar och dräneringar och förvandling av åkermark till akogamark m.m.

 

Prop. 1978/79:163                                                 21

När ett arbetaföretag har anmälts för aamråd har länsstyrel­sen möjliet att utöver råd och anvisningar ge föreläg­ganden om att åtgärder skall vidtas för att begränsa eller motverka skada på naturmiljön. Däremot torde inte det till­tänkta företaget kunna förbjudas. Föreläggandena, som kan vltessanktloneras, fär heller inte innebära så långtgående inskränkningar att pågående markanvändning avsevärt för­svåras.

Institutet naturvårdsområde ger länsstyrelsen möjlighet att i samråd med naturvårdsverket meddela föreskrifter som inte endast rör en fastighets användning utan även innebär ålägganda för ägaren att tåla att naturvårdande åtgärder utföra på hans fastighet. Bet förutsätts att akyddabehovet inte är större än att det kan tillgodoaaa genom värd- och kontrollföreakrifter aom vanligen kan förenaa med ett normalt Jordbruk och akogsbruk. Förord­nande om naturvårdsområde får inte ake om de föreafcrifter aom behöva är aå ingripande att pågående markanvändning avsevärt föravåras. I sådant fall akall området i stället avsättas aom naturreaervat.

Inatitutet naturreservat är förbehållet särskilt skydda-värda objekt för vara aäkerställande det kräva mera inten­aiva vårdåtgärder och betydande ingrepp i pågående mark­användning. Länsatyrelaen förordnar om bildande av nat'ur-reaervat och meddelar i aamråd med naturvårdaverkat da föreakrifter som akall gälla för att trygga reaeiTTatets ändamål. Föreskrifterna kan innebära förbud mot bl.a. bebyggelse, uppföranda av atängael, täktverksamhet, upp­odling, dikning, plantering och användning av bekämpnings­medel. Vidare kan ägaren förpliktas tåla att det inom området anläggs vägar, parkeringsplatser, vandringsleder och lilaiande anordninar samt att det företas exempelvis gallring, röjning och plantering. Om föreskrifterna är så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåraa

 

Prop. 1978/79:163                                                 22

eller om mark tas i anspråk, har markägaren rätt till er­sättning. Ersättningsfrågan avgörs, om överenakommelae inte kan träffaa med länaatyrelaen, av faatighetadorastol. Den som bryter mot utfärdade föreakrifter enligt natur­vårdslagen riskerar straffansvar.

Endaat föreakrifter aom innebär att pågående markanvänd­ning avsevärt försvåras grundar, aom framgår av det före­gående, rätt till ersättning enligt naturvårdslagen. I förarbetena till 1974 års ändringar i denna har före­draganden uttalat att begreppet pågående markanvändning bör ges en relativt generös tillämpning. Markägare som genom föreskrifter eller beslut  enligt naturvårdslagen hindras att vidta an normal och naturlig rationalisering av pågående markanvändning bör således få ersättning härför. Bedömningen av frägan när ändring i pågåande mark­användning skall anses föreligga måste ske från fall till fall och med utgångspunkt i vad som vid varje tidpunkt framstår som en naturlig fortsättning av den pågående markanvändningen. Härvid är enligt förarbetena att beakta bl.a. samhällets syn på lämpliga bruknlngs- ooh rationall-seringametoder sådan denna kommer till uttryck i bl.a. den Jord- och skogsbrukspolitiska lagstiftningen eller på annat aätt.

För att eraättning skall utgå förutsätts vidare att på­gående markanvändning "avsevärt försvåras". Det krävs således att det är fråga om ett någorlunda kvalificerat inträng. Ett bagatellaxtat inträng grundar däremot inte någon ersättingarätt mot det allmänna.

I fråga om ersättningen gäller axproprlationalagena (1972:719) beatämmelaer såvida inte avvikande bestäm-fflelser meddelas i naturvårdslagen.

 

Prop. 1978/79:163                                              23

5    Lagstiftning i de övriga nordiska ländema

5.1    Norge

Bestämmelser om vanhävd finns i 1955 års jordlov som emeller­tid har ändrats väsentligt 1975-

Enligt jordloven skall all odlad jord hållas hävd.

Det åligger Jordstyret att uppmärksamma om odlad jord van-hävdas eller lämnas obrukad och varje år rapportera detta till fylkealandbruksstyret. Fylkeslandbruksatyret kan sedan efter förslag från jordstyret förelägga jordägaren att vidta de åtgärder som behöva för att den odlade jorden akall ge en allt efter förhållandena godtagbar avkastning.

Ägaren till Jorden kan också åläggas att utarrendera den vanhävdade Jorden för en tid som inte får vara kortare än fem år.

Pylkeslandbruksstyret kan på ägarens bekostnad vidta nöd­vändiga åtgärder om gjorda förelägganden inte följta eller också lägga fram förslag om expropriation.

Syftet med dessa lagregler är att säkra ett aktivt utnytt­jande av de jordbruksmarker som det År  ekonomiakt lönsamt att utnyttja för Jordbruksproduktion.

5.2    Danmark

Bestämmelserna finns i Lov om landbruksejendomme av 1967 som har ändrats 1973-

Enligt lagen är Jordbruksegendomama underkastade jordbruks­plikt innebärande bl.a. att marken skall användas på ett för jordbruk ändamålsenligt sätt. Jordbruksplikten kan upp-5 Riksdagen 1978179. 1 saml. 163

 

Prop. 1978/79:163                                                      24

hävas endast om marken akall anv.indas för allmanna ändamål, bostads- eller industriutveclcling eller liknande eller om särskilda skäl föreligger.

Mark aom är mindre lämpad för jordbrukadrift kan skoga­planteras i mindre omfattning.

Ägaren kan för eget bruk i mindre omfattning utnyttja före­komster av grus, sand etc.

En jordbruksegendom skall upprätthållas som självständig enhet, vara försedd med bostadsbyggnad och brukas av den som bor på fastigheten.

Överträdelse av lagen rapporteras till jordbruksministern och kan bestraffas med böter.

5.3  Finland

I Finland finns inte någon motsvarighet till den svenska Jordhävdslagen.

 

Prop. 1978/79:163                                                25

Motioner och framställningar från lantbrukanämnder

6.1    Motioner

I den till utredningen överlämnade motionen 1975/76:817 yrkas aådan ändring i jordhävdalagen att tidsbegränsningen slopas.

I motionen anförs bl.a. följande:

"Jordbruk anses nedlagt:

1.om odlad jord under mer än två år i följd inte har bear­betats eller utnyttjats för alåtter eller beteagång,

2. om akog har planterata på jorden.

I deaaa fall kan alltaå föreläggande meddelaa att återatälla hävden.

I lagens 2 § angea de fall när lagen inte är tillämplig. Sä är bl.a. fallet om Jordbruket varit nedlagt under tre år (punkt 4). Detta innebär aåledea att föreläggande enligt jordhävdslagen endaat kan meddelaa beträffande mark aom varit nedlagd under mer än två år men inte om den varit nedlagd under tre år.

Detta betyder att nedlsigda akiften, aom kan vara väl lämpade att ingå i bestående åkerområden kan förbli vanhävdade eller förstöras genom matjordstäkt utan att detta kan för­hindras. Begränsningen i lagens tillämpning (2 § punkt 4) är ett hinder i försöken att få fram bärkraftiga jord­bruk. Dessutom ger den möjlighet till rovdrift av åkermark, som används som matjordstäkt. Tidsbegränsningens slopande skulle göra det möjligt att tillföra mark till det bestående jordbruket."

6.2    Framställningar från lantbruksnämnder

I skrivelse den 10 oktober 1973 till lantbruksstyrelsen föreslog lantbruksnämnden i Norrobottms län att den tidsgräns aom gäller för lantbruksnämndens rätt att ingripa i jord-hävdafall akulle slopaa. Efter remiaa anförde styrelsen i mars 1974 att en översyn av hela jordlaigstiftningen snart

 

Prop. 1978/79:163                                                 26

kunde bli aktuell varför frågan om en eventuell ändring i Jordhävdslagen borde anatå tllla vidare.

I skrivelse den 2 november 1976 till regeringen föreslog samma läntbrukanämnd att ändring av Jordhävdslagen snarast akulle vidtagas, så att 2 § punkt 4 borttogs ur lagen. Skrivelsen jämte inkomna remisavar överlämnades i mars 1977 till jordförvärvsutredningen.

 

Prop. 1978/79:163                                                     27

7   Allmänna överväganden

7.1  Hittillsvarande utveckling

Den svenska åkerarealen var som störst omkring 1920 med 3,8 milj. ha. Arealen minskade därefter mycket långsamt fram till omkring 1950 då nedläggningstakten ökade. Under 1960-talet togs betydande åkerarealer ur produktion. Den årliga -nedläggningen omfattade då 33 000 ha. Den största delen av nedläggningen avsåg sämre åkermark i skogsbygderna och i norra Sverige. Minskningen i aödra Sverige har främst avsett mark för tätortemas expansion, vägbyggen m.m. Ned­läggningen av åker minskade i början av 1970-talet och har de senaste åren i stort sett upphört. Nedläggningen under åren 1961-1976 framgår av nedanstående tabell.

Tabell 1 Åkerareal inom naturliga jordbruksområden 1961, 1970, 1975 och 1976. Brukningsenheter med mer än 2 ha åker

Produktions-  Åkerareal, 1 000 ha    irlig förändring, fo område*

 

1961

1970

1975

1976

1961-1970

1970-1975

Gas

373

362

360

358

-0,7

-0,1

Gmb

343

334

333

332

-0.7

-0,1

Gns

474

469

469

468

-0.3

-0,0

Sa

732

689

681

681

-1.5

-0,2

Gsk

676

598

582

582

-3,0

-0,5

Ssk

271

228

224

225

-4,4

-0,4

Nn

223

189

182

185

-4.1

-0.8

Nö

204

163

149

149

-5,5

-1,8

Riket

3 296

3 032

2 980 2 980

-2,1

-0,5

Tjen officiella jordbruksstatistikens åtta produktionsom­råden är Götalands södra slättbygder (Gss), Götalands mellan­bygder (Gmb), Götalands norra slättbygder (Gns), Svealands slättbygder (Ss), Götalands skogsbygder (Gsk), Mellersta Sveriges skogabygder (Ssk), Nedre Norrland (Nn) och Övre Norrland (Nö) Källa: Statistiska centralbyrån

 

Prop. 1978/79:163                                                28

Sammanslagning av brukningsenheter har ägt rum framför allt i slättbygderna och har där lett till att en allt större del av den totala åkerarealen numera finns inom de atörre storleksgruppema. I skogsbygderna har samtidigt jordbrukadriften helt upphört på ett betydande antal mindre egendomar och åkerarealen på deaaa har i många fall taglta ur produktion. Under 1970-talet har de nedlagda före­tagens åker nästan helt använts till storleksrationali­sering av andra företag. Denna utveckling har fört med sig en fortsatt minskning av antalet sysselsatta i Jordbruket. Tabell 2 visar förändringen i antalet företag efter 196O.

Tabell 2 Antalet Jordbruksföretag fördelade på storleks­grupper 1961, 1970, 1975 och 1976. Brukningsenheter med mer än 2 ha åker

 

Storleksgrupp, ha åker

Antal företag

 

 

Ärlig fSr-ändrimr *

 

1961   1970

1975

-1976

1961-1970

1970-1975

2,1- 5,0 5,1- 10,0 10,1- 20,0 20,1- 30,0 30,1- 50,0 50,1-100,0 100,1-

47 301  32 122 55 025 41 417 43 754 38 309 18 433 18 254 13 231 14 791 6 280  7 895 2 243  2 576

23 884

31       357

32       385
16 784
15 384

9 180 2 975

24 804

30       322

31       388
16 551
15 497

9 360 3 033

-9

-7 -3 -0 +3 +6 +4

-6 -5 -3 -2

+1 +3 +3

ouonDä

186 267 155 364

131 949

130 955

-4

-3

Källa: Statistiska centralbyrån

Skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen och statens naturvårda­verk lämnade i maj 1977 en rapport till regeringen avseende nedlagd Jordbruksmark under tiden 1968 - 1974. Enligt rap­porten uppgick under denna period den nedlagda och ännu inte skogsodlade arealen till 212 000 ha. Av denna areal beräknas 59 400 ha ha fått följande användning.

 

Prop. 1978/79:163                                                29

Självföryngrad skog Vägar m.m. Bebyggelse Naturreservat Priluftsområden Annan användning

Summa

 

22

200 ha

4

800 "

18

300 "

i

000 "

4

300 "

6

800 "

59 400 ha

Vid utgången av 1974 återstod således ca 153 000 ha outnytt­jad före detta jordbruksmark. Denna areal bedöms komma att användas.för följande ändamål:

 

Lämplig för skogsodling

63 700 ha

Självföryngring

10 300 "

TUgar m.m.

1 400 "

Bebyggelse

6 100 "

Naturreservat

4 700 "

Friluftsområden

5 000 "

itergår till inägomark

27 800 "

Annan användning

2 800 "

Fortfarande outnyttjad

50 900 "

Summa

153 200 ha

I rapporten utgår man ifrån en årlig nedläggning av 7 000 ha jordbruksmark under senare hälften av 1970-talet vilket tlllaammanB med ovan redovisade 155 200 ha skulle innebära totalt 188 200 ha nedlagd jordbruksmark. Av denr.a areal anses högst 115 000 ha kunna komma 1 fråga för aktiva jord- och skogsbrukainaataer. Hur stor del av deaaa 15 000 ha aom i verkligheten kommer att återföras till normal jordbruksproduktlon kan enligt rapporten inte när­mare angea.

7.2  Den framtida jordbrukspolitiken och det särskilda stödet till vissa glesbygder m.m.

Riksdagen har i december 1977 fattat beslut om nya rikt­linjer rör jordbrukspolitiken, m.m. (prop. 1977/78:19, JoU 10, rskr 103). I propositionen framhåller föredraganden (s. 163 och 204 ff) bl.a. särskilt att den statliga ratio-

 

Prop. 1978/79:163                                                 '°

naliseringspolitiken bör ha som utgångspunkt att familje­lantbruket skall vara den dominerande företagsformen och att ett huvudsyfte med den statliga rationaliseringapoli-tiken därför bör vara att främja uppbyggandet och vidmakt­hållandet av rationella familjeföretag. Härigenom skapas förutsättningar för att framställa jordbruksprodukter till en acceptabelt låg produktionskostnad och aamtidlgt uppnå inkofflstmålet Tdr de i Jordbruket yrkesverksamma (jordbrukspolitikens rationaliseringsmål).

Beträffande det statliga finansieringsstödet enligt förord­ningen om statligt stöd till Jordbrukets rationalisering, som träder i kraft den 1 juli 1978, gäller att stödet riktas till de i jordbruket yrkesverksamma med huvudsaklig syssel­sättning i Jordbruk och skogsbruk. Stödet utgår således endaat till peraoner aom kan bedömas få aln huvudaakllga ayaaelaättnlng på och ta aln huvudaakllga inkomst från den brukningaenhet aom atödet avaer.

Som allmänna villkor för stödet gäller vidare att bruknlngs-enhetema akall ha förutsättningar att på lång eller kort sikt uppfylla Jordbrukspolitikens rationaliseringsmål.

Pinansieringsatädet utgår i förata hand tiil utvecklings­bara företag men även begränsat utvecklingsbara företag kan i vissa fall få stöd till begränaade åtgärder. Utvecklade företag kan få atöd bl.a. om åtgärden i fråga innebär en rationeliaerlng inom ramen för befintliga reauraer. Till företag aom inte är utvecklingabara utgår i princip inget stöd. Beträffande definition av utvecklade företag etc, ae nedan under avsnitt 8,1 a. 41 f.

Det atatliga flnanaieringsstödet delas in 1 dela ett allmänt rationaliaeringsatöd aom utgår i hela landet och utgör grunden för det atatliga atödet till jordbruketa ratlonall-aering och dela ett regionalt rationaliaeringastöd. Det allmänna stödet består huvudsakligen av kreditgarantier

 

Prop. 1978/79:163                                                 51

men även .statsbidrag till yttre och i vissa fall till inre rationalisering kan utgå. Som komplement till det allmänna rationaliseringsstödet utgår ett regionalt rationaliserings-stöd till Jordbruket i norra Sverige i form av bidrag till inre rationalisering.

Som framgått ovan utgår i princip inget rationaliseringsstöd till gruppen icke utvecklingsbara företag. Denna grupp om­fattar framför allt mindre jord- ooh akogsbruksföretaig. I områden med allmänt svaga förutsättningar för jordbruk dominerar ofta sådana företag. Bet kombinerade jord- och skogsbruksföretaget utgör i sådana glesbygder en naturlig bas för aysaelaättningen. Enligt 1972 åra jordbrukautredning (SOU 1977:17) kan ett stöd till deaaa företag i visaa fall vara motiverat av både ayaselaättninga- och reglonalpo-litiaka skal.

Enligt förordningen om särskilt stöd till lantbruksföretag i visaa glesbygder aom träder i kraft den 1 juli 1978, kommer ett aärakilt atöd att införas till investeringar 1 lantbruksföretag och verkaamheter som kan ingå som en del i en yrkeakombination vid aådana företag. Stödet kommer att utgå inom aådana delar av inre atödområdet där det inte finna tillräcklig ayaaelaättnlng inom rimligt pendlingsav­stånd. Även företag i områden utanför inre stödområdet skall kunna komma i fiå för atöd. Detta kommer att utgå i form av atatsbidrag och kredtigarantier.

I propoaition 1972:111, bilaga 2, ladea fram färalag till riktlinjer för hushållning med mark och vatten och förslag till viaaa lagändringar i aamband med den fyaiaka rikapla­neringen. Hikadagen antog i huvudaak förslagen i proposi­tionen (CU 1972:35. rskr 348). De riktlinjer som därvid lades fast anger i grova drag hur marken skall användas vid kusterna, vid de större sjöarna, i älvdalarna och i fjällområdena. Riktlinjerna berör också hur frltidsbebyggel-

 

Prop. 1978/79:163                                                '

sen, jordbruket, skogsbruket och viss industri bör be­handlas i den kommunala planeringen. Viktigare områden för friluftsliv och turism samt områden av stort kultur­historiskt och naturvetenskapligt värde anges också.""

Riktlinjerna från 1972 betonar angelägenheten av att jord­bruket och skogsbruket ägnas stor uppmärksamhet i den fysiska planeringen. Största möjliga hänsyn till deaaa näringar bör eftersträvas. Högvärdig jordbrukamark är enligt rikt­linjerna en reaurs, som med ator restriktivitet ooh endaat efter noggrann prövning får taa i anspråk för andra ända­mål än jordbruk.

Riktlinjerna understryker också behovet av planmässiga av­vägningar i fråga om skogsmarkens användning med avseende på bl.a. skogabrukets, friluftslivets och fritidsbebyggelsens utveckling.

Kommunerna har under 1973 - 1974 upprättat program för sådana åtgärder, dom bör vidtagas med anledning av de fast­lagda riktlinjerna, dvs. angett hur riktlinjerna skall om­sättas 1 praktisk handling inom kommunen. Regeringen har genom bealut under tiden den 20 februari - den 24 april 1975 tagit atällnlng till deaaa program. I regeringsbesluten anges bl.a. län fSr län ytterligare utgångspunkter för den fortsatta planeringen.

Regeringsbesluten har tillaammans med en redovlaning av programakedeta insataer förelagta riksdagen i prop. 1975/76:1. Riksdagen har i behandlingen av denna proposition uttalat sitt stöd för regeringens ställningstaganden.

I regeringsbesluten uttalas också att för expansiva tät­orter inom redovisade primära intresseområden för jordbruket bör översiktliga planer för markanvändningen aom beaktar jordbrukaintreaaena utarbetas aom grund för överväganden om

 

Prop. 1978/79:163                                                    '

lämpliga utbyggnadariktningar. I regeringens länsvisa bealut anges ett 100-tal Kommuner för vilka krav ställs på aådana planer. Inom övriga primära intresseområden för jordbruket bör riktlinjer för bebyggelse som beaktar Jordbruksintressena taa in i kommunöversikt.

Inom landets viktiga jordbruksbygder bör kommunerna samarbeta med varandra och samräda med bl.a. länsstyrelse och lant­bruksnämnd i ayfte att utarbeta program för hushållning med jordbruksmarken. I dessa program bör i regional skala amges vilka områden som långsiktigt bör kunna utnyttjas för jord­bruksändamål och vilka restriktioner gentemot andra markan­vändningsintressen detta föranleder. Kommuner i tio län be­rörs av dessa beslut.

I regeringabesluten underströks att jordbrukets intressen inte alltid kan ges företräde framför andra intressen. Där sägs att självfallet måste en avvägning i förhållande till andra intreaaen och mål för samhällsutveckling ske. Detta kan gälla t.ex. behovet av att få väl fungerande tätorter eller att tillgodose behovet av rekreationsområden. Under en övergångstid måste man också ta hänsyn till att nya riktlinjer för planeringen inte omedelbart kan praktiseras. Det är emellertid angeläget att kommunerna strävar efter att finna de lösningar, som innebär minst skada för jordbruket.

Under såväl programskedet som planeringsskedet har lantbruks­nämnderna i samråd med länsstyrelsema biträtt kommunerna i deras bedömningar av jordbruketa intreaaen. Det är därvid betydelaefullt att Jordbruketa intreaaen kan redovisas på ett åskådligt sätt. Lantbruksnämnderna har därför försett de fleata kommunerna med en kartmässig inventering av åker­marken ooh en klassificering av denna. Råd ooh anvisningar för detta arbete har utfärdats av lanthruksstyrelsen i sam­råd med statens planverk. Lantbruksnämnderna har därutöver haft överläggningar med kommunernas planersure och därvid redovisat Jordbrukets Intressen. I remiaayttranden över

 

Prop. 1978/79:163                                                34

olika planärenden och bygglovsärenden har lantbruks­nämnderna också haft möjlighet att bevaka jordbruketa intreaaen.

7.3  Behovet av reviderad lagstiftning

Enligt de prognoser om åkerarealens - onifattnlng som framlagts av 1972 åra jordbrukautredning (SOU 1977:17 s. 95, 97) be­räknas åkerarealen 1985 omfatta ca 2,9 milj. ha. Minskningen fram till 1985 bedöms bli långsam och framat ake genom ned­läggning av marginella Jordar 1 akogsbygdema ooh genom att arealer 1 begränsad omfattning tas i anspråk för be-byggelae m.m. Jordbrukautredningen fann också vid aina över­väganden att det inte fanns akäl för aamhället att vare aig utöka eller minska åkerarealen.

I proposition 1977/78:19 om nya riktlinjer för jordbruka­politiken, m.m. har föredraganden i huvudaak inatämt i Jordbrukaiirednlngens ovannämnda bedömning. Föredraganden framhåller i propositionen (a. 1978) bl.a. följande:

"För egen del fäster jag också stort avseende vid de all­varliga följdverkningar av samhällsekonomisk art, som skulle uppstå vid en omfattande nedläggning av åkermark i vårt land. £h sådan nedläggning akulle ofrånkomligen drabba redan avaga bygder. Eftersom deaaa konaekvenaer inte beaktas 1 kalkylerna kan de enligt min mening inte direkt läggas till grund för aeohällaekonomiaka bedömningar av olika altemativ. Jag anser att ett program för nedläggning av åker ovill­korligen måste åtföljas av föralag till konkreta åtgärder för att kompenaera berörda bygder. Enligt min mening talar aåledea äten aamhällaekonomlaka skäl för den av utredningen angivna inriktningen av produktionamålaättnlngen i fråga om åkerarealen".

Vidare framhåller föredraganden "Vad jag här anfört innebär att våra naturliga reauraer i fråga om Jordbrukajord i framtiden bör utnyttjas för jordbruksproduktion och den brukningsvärda åkerjorden skyddas från exploatering för andra ändamål".

Som framhållits i början av detta avsnitt togs under 196O-talet betydande arealer åker ur produktlon. Den då gällande

 

Prop. 1978/79:163                                                 55

uppsiktalagen (lagen den 30 juni 1947 om uppsikt ,1 jordbruk) kunde endast 1 begränsad omfattning p.iverka denna nedläggning. Orsakerna härtill var dels att det rådde en viss oklarhet rörande de allmänna riktlinjer aom skulle vara vägledande vid tillämpningen och dels att den konkreta tillämpningen av lagen medförde vissa svårigheter. Till det sistnämnda hörde frägan i vad mån lantbruksnämnderna vid sina prövningar av nedläggning av jordbruks borde ta hänsyn till andra faktorer än sådana som hade samband med brukningsenhetens bärkraft.

Den 1 januari 1970 ersattes uppsiktslagen av jordhävdslagen (1969:698). Lagen anslöt sig till 1967 års Jordbrukspolitiska beslut som utgick från att det var möjligt att uppnå bety­dande samhällsekonomiska vinster genom att lösgöra produk­tionsresurser från Jordbruk med svaga förutsättningar för rationalsering och överföra dem till andra sektorer med högre produktivitet. Jordhävdslagens syfte blev därför i huvudsak endast att främja jordbrukets rationalisering ooh skydda resultatet av denna. Grundprincipen 1 lagen är att det skall vara tillåtet att lägga ned jordbruk. Endast i sådana fall då nedläggningen strider mot vissa allmänna Intressen kan det allmänna gripa in.

Jordhävdslagen utformades aå att deaa räckvidd blev be-gränaad. Detta torde vara huvudorsaken till att lantbruks­nämndernas ingripande med förbud och föreläggande varit förhållandevis få. Som framgår av tabell 3 har under perioden 1970 - 1976 avgjorts drygt 1 500 ärenden enligt Jordhävds­lagen vilket innebär i medeltal 2l8 per år. Av dessa utgör 3/4 förklaringar enligt 7 § aom innebär att nedläggning tillåta.

 

Prop. 1978/79:163

3

m s

 

f3 0£ O

I—t

1-3

pa

 

 

 

 

 

 

 

 

c!>E

 

 

 

TJ    C

 

 

 

åä"*-

 

 

 

♦> rt r-

3 M

-- :0   «)

 

 

 

VO       -   cj   CO    in   -

KN      ifN

 

rr   TT   KN  NO    K\   »r   ctn

NO     VO

 

d <« -1

cu    OJ    ,-.-.-    .-

.—      

 

*>           r-(

 

 

 

C   0)   C ■5 T3    «)

 

 

 

t

tT

 

 

 

•o

o

 

 

 

u o

 

 

 

 

f-nOi

 

,-      in     NO      NO       r-      ON      -.T

CVJ      CVJ

 

*

I-*

,-      oo      o      ■»     1-      NO      KN

NO    in

 

d \o

d

in   in   .-          CN4

in   vo

 

a

»

m

TT

 

*3-&

M d

-< .C

 

 

 

o -<

 

 

 

 

B rt

 

 

 

 

C

 

 

 

 

T)   (D

 

 

 

 

3

p-<

CO    o    KN   KN   t*-   in   in

t-      CJ

 

Ä fJ

d

CM     t-     .-               .-     r-

ON      TT

 

•.O ä

 

CM

CVJ

 

ft,   4.)

■<

 

 

 

d   1    1

 

 

 

■a u -.otc 5 >»rt

 

 

 

d       c in

 

 

 

(-4 -o   »H

 

 

 

•O   B         +•

 

 

 

 

 

 

£    c         rH

»-    CNj    OJ    r-    in   ■««■     1

in   c\j

 

O    C   C

 

 

KN

rH   -Ö     4»     «

 

 

 

d  C -O

 

 

 

*'    (B    C   C c   h   d   (B ■3 :« J

 

 

rH

 

 

 

 

 

 

 

 

 

..J

c

.M

 

 

.

o

o

 

 

NO

■o

 

 

 

r-

s

d

 

 

1 o

t»

a

 

 

r-

to

U CM

r-   \o   vo    •v   c-   00    r-

ON   r~

ffv

a)

:o

.-

•«r

*-

 

Cm .

 

 

 

u

:0

-1

 

 

c

s

(..

KN   O.

 

 

 

o

 

 

 

•ö

 

 

 

•<-(

d

+.

 

 

+4

(M

O

 

 

O

01

 

 

 

•ri

■o

d

 

 

•

-o

-.j

 

 

d

o

o

 

 

 

E

u .-

1       ,-     CVJ        1       •v     .-      T-

ON      ,-

03

-■&

•e

 

 

 

d •

 

 

 

d)

•t l-t

KN   Q,

 

 

 

5g

 

 

m

 

 

 

.s

 

 

 

h

 

 

 

ffi

 

 

0

> 

 

 

•o

 

 

 

u

o

 

 

:d

 

 

 

4J         >

2

 

 

.H      iH

iJ

 

O      .-      CNJ      KN     •»r      l/N     NO

d    o

 

 

r   -   p—   r-   r—   t*-   r«-

*»   -o

 

5

ON      ON                  CTN      ON     

o    g>

d

r-l r-» Ml

u:

56

 

Prop. 1978/79:163                                                  37

Jordförvärvautredningen finner för aln del att en revi­dering av jordhävdalagen är påkallad. Flera skäl talar härför. De av 1977 åra riksdag beslutade jordbrukspolitiska riktlinjerna innebär att Jordbrukamark, som är lämplig för fortsatt Jordbruksproduktion, bör behållas för aådan produk­tion. Detta överenaatämmer ockaå med atatsmaktemas uttalanden om grunderna för den pågående fyaiaka riksplaneringen. I de utpräglade glesbygderna är det vidare ett starkt allmänt intresse att bl.a. de aysselaättningamöjligheter aom finns inom jordbruket taa till vara i enlighet med grunderna för regionalpolitiken. Enligt Jordförvärvsutredningens mening föreligger således skäl för att det all manna med hjälp av en reviderad Jordhävdslag skall kunna ingripa mot såväl nedläggning av Jordbruk aom är lämplig för fbrt-aatt produktion aom mot aådan brukning som med hänayn till ortens förhållanden inte fyller skäliga krav pä intensitet. Sistnämnda möjllet att ingripa anser utredningen vara nöd­vändig för att i vissa bygder kunna motverka följdema av ett passivt ägande av Jordbrukafaatighater.. En reviderad jordhävdalagstiftning bör i detta hänseende även i övrigt see aom en jordbrukspoltlskt nödvändig komplettering v Jordförvärvslagatlftningen.

 

Prop. 1978/79:163                                                  '8

8    Huvudfrågor i en reviderad lagstiftning

8.1  Lägena räckvidd

Nu gällande lag är tilläapllg på odlad Jord som Ingår i fastlet aom är taxerad aom jordbruksfastighet.

Enligt 7 § kommTinalakattelagen (i928:370) är det använd­ningasättet som är avgörande för om en fastighet skall taxeras abm jordbrukafaatighet eller aom annan fastighet. Används fastigheten för Jordbruk eller skogsbruk, skall den aåledea taxeras aom jordbrukafastighet. Betsamma gäller för fastiet som ligger oanvänd, aävlda det inte är påtagligt att den är avaedd att användas för annat ända­mål. Med jordbruk avsea även binäring till jordbruk.

I riksskatteverkets anvianlngar för den allmänna fastighets­taxeringen 1975 rekommenderas att taxeringsenhet med bo­stadsbyggnad skall taxeras som jordbruksfastighet, om den produktiva marken uppgår till minst fem hektar eller åker­arealen till mlnat två hekar. Taxeringaenhet, som inte är bebyggd med boatadabyggnad, bär enligt anvianingama taxeras soB Jordbruksfaatiet.

Det finns enligt utredningens mening inte anledning att ändra på att lagen endaat akall kunna tillämpas på egen­dom som är taxerad som jordbruksfastighet. Den nuvarande ordningen har motavarande begränsning som Jordförvärvs lagen och har inte gett upphov till några tolkningasvårigheter.

Med begreppet odlad Jord i nuvarande lag föratåa åker och kultiverad beteanark. Jlker är mark aom plöjts och som an­vänds för växtodling (även fältmässiga odlingar av köks­växter, fruk och bär), däremot inte mångåriga slåtter-och betesvallar, som utnyttjas endast undantagsvis eller som inte väntas bli plöjda på nytt. Hed kultiverad betesmark avses gräsbärande mark som används för bete och förbättrats

 

Prop. 1978/79:163                                                     39

genom röjnin,, bearbetning med redskap, gödsling eller s-ldd med vallväxter samt .lådan grksbiirande mark aom tidigare varit .iker och utnyttjas aom bete (jfr prop. 1969:134 s. 24 f).

Ingripande enligt nu gällande lag kan ske endast när jord­bruket varit nedlagt under mindre tid än tre år. Jord­bruket anses härvid nedlagt om odlad jord under ner än två år i följd inte bearbetats eller utnyttjats för alåtter eller betesgång eller om skog planterats på Jorden. Be­stämmelsen innebär att lantbruksnämnden kan ingripa först sedan två år förflutit efter det brukningen har upphört. Har fem år förflutit kan ingripande således inte ake. Mot pågående brukning, även om denna är kvalitetsmäaaigt mycket undermålig, kan några åtgärder över huvud taget inte vidtas. Nuvarande bestämmelser medför svårigheter att fastställa den verkliga tidpunkten för brukningens upphörande, vilken tidpunkt är avgörande för såväl när ingripande får ske som när det är för sent att vidta några åtgärder.

Svårigheter kan också föreligga att avgöra om den odlade jorden varit föremål för bearbetning, utnyttjats för slåtter eller betesgäng. Framför allt är beteagängen, som ofta utgör sista stadiet vid en nedläggning, svårbedömbar. Det har visat sig att man i praxis ställt mycket låga krav på betesgång. Det har således ansetts tillräckligt att exempelvis en häst fått gå på bete en kortare tid för att lagens krav på betesgång skall anses uppfyllt.

Som framgår av lantbruksnämndens i Norrbottens län fram­ställning (ae avsnitt 6) har tidsbegränsningen i lagen medfört att det i praktiken blivit svårt att ingripa med åtgärder mot nedlagd åker.

Rår att komma ifrån nuvarande svårigheter vid bedömningen ooh göra lagen mer effektiv föreslår utredningen att lagens räckvidd vidgas. Lagen bör således utan särskilt angiven 6 Riksdagen 1978179. 1 saml. 163

 

Prop. 1978/79:163                                                 '10

tidsbegränsning vara tillämplig på jordbruksmark som brukas för jordhruksändamål.  I begreppet Jordbruksmark bör härvid läggas in sajimia innebörd som i begreppet odlad jord i nu­varande lagstiftni.ig. Utredningen anaer emellertid att jordbruksmark utgör en bättre benämning på den mark som bör falla inom lagens tillämpningsområde än odlad jord. Utredningen ansluter aig vidare till den definition på åker och kultiverad betesmark som getts i den ovan nämnda propositionen.

Förslaget innebär att Ingripande skall kunna ake såväl mot jordbruksmark där brukningen pågår men där denna är kvali­tetsmäaaigt dålig, exempelvis genom underlåtenhet att under­hålla markanläggningar, som mot mark där brukningen har upphört.

Vid lagens ikraftträdande kommer det att finnas jordbruks­mark som tidigare har brukats men som har lagts ned utan prövning enligt gällande lag. I denna mark kan ingå områden där det från Jordpolitisk synpunkt är mycket angeläget att marken åter tas i bruk för jordbruksproduktion. Som ett exempel härpå kan nämnas de skiften av nedlagd åker som finna pä många håll i de nordligaste länens åkerområden. Desaa akiften består ofta av god jordbrukamark och kan gränaa mot eller vara omgivna av brukad åker yars inne­havare ofta har atort behov av ytterligare åker för att kunna utveckla aina jordbruksföretag. Det kan här i vissa fall såväl frän arronderingssynpunkt aom från förstärkninga-aynpunkt vara av stor vikt att deasa skiften åter uppodlas. Ett annat exempel är mark aom det från regionalpoltisk synpunkt är särskilt angeläget att den kan användas som förstärkning till i orten bosatt brukare.

Enligt utredningens mening bör det finnas möjligheter att tillämpa lagen ocksä på sådan mark. Detta bör emellertid gälla endast om särskilda skäl föreligger. Ett sådant

 

Prop. 1978/79:163                                                 41

aärakilt akäl är enligt utredningena mening det tidigare anförda exemplet att jordbruksmark ligger insprängd i annan mark som brukas och vars ägare behöver mark för ratio­nalisering av sina företag. Regionalpolitiska bedömningar kan också utgöra aådana särskilda skäl.

En förutsättning för att mark som är nedlagd åter skall odlas upp är givetvis att åtgärden bedöms som företags­ekonomiskt och/eller samhällsekonomiskt motiverad. De företagsekonomiska övervägandena skall härvid göras med hänsyn till de framtida brukningsförhållandena.

Utredningens ställningstagande innebär att lagen i viss mån kommer att bli retroaktiv. Utredningen vill emellertid erinra om att redan nuvarande lag ger visa möjlighet att ingripa i efterhand och det saknas anledning att ta bort denna möjlighet. Eftersom utredningen inte föreslår någon tidabegränaning för ingripande bör dock de aärskilda skälen för att ingripa mot redan nedlagd mark vara starkare ju längre tid aom förflutit aedan nedläggningen. Själv­fallet får ingripande inte heller ake om tillstånd till nedläggningen har meddelata enligt nu gällande eller enligt äldre lag.

Betänkligheterna mot borttagandet av den nuvarande tids­begränsningen minskas också av de möjligheter som konmer att föreligga att' lämna statligt scöd till iordningaatällande av Jordbrukamark enligt ovan angivna atödförfattningar ooh av de inlösemöjligheter som föreslås i det följande.

All jordbruksmark behöver uppenbarligen inte bli föremål för brukning. En lämplig grund för avgränsningen av den Jordbruksmark aom bör omfattas av lagen är enligt ut­redningens mening den indelningsgrund som jordbruksutred-niJigenföreslagit (SOU 1977:17 a. 331) vid sin bedömning av vilka brukningsenheter som har förutsättningar att upp­fylla målet för rationaliaeringapolitiken på lång resp. kort sikt:

 

Prop. 1978/79:163                                                    42

"Till utvecklade och utvecklingsbara företag har ut­redningen räknat företag aom har respektive förväntas få en sådan kombination av resurser, att vid en fortlöpande tillämpning av känd teknik jordbruksprodukter kan produce­ras till lägsta möjliga koatnad, samtidigt som inkomatmålet för i jordbruket sysselsatta kan uppnäs. Deasa företag har förutsättningar att uppfylla målet för rationali­aeringapolitiken på såväl läng som kort sikt.

Till begränsat utvecklingabara företag har utredningen räknat företag som inte har eller efter lämplig investering kan anses fä en sådan omfattning ooh kombination av re­surser, att de kan hänföras till gruppen utvecklade och utvecklingsbara företag. Däremot kan de anses bestående och även ha vissa utvecklingsmöjligheter under en begränsad period. Som regel rör det sig om företag som under en be­gränsad tid - nuvarande brukares återstående yrkesverksamma tid - utnyttjar produktionsresurser med lågt alternativ-värde.

Till företag som inte är utvecklingsbara har utredningen räknat företag som inte har eller efter lämplig investering kan anses få en sådan omfattning och kombination av produk­tiva resurser att de varken kan hänföras till gruppen ut­vecklade och utvecklingsbara företag eller till gruppen begränsat utvecklingsbara företag."

Jordförvärvsutredningen har i sitt förslag (SOU 1977:93) till ny Jordförvärvslag anslutit sig till denna bedömning och använt samma indelning ooh benämningar.

Utredningens ställningstagande Innebär sammanfattningsvis att lagen bör tillämpas på mark som

i) ingår i ett utvecklat eller utvecklingsbart företag,

2) ingår i ett sådant företag som avses i 8 § 2 i utred­ningens förslag till ny jordförvärvslag eller

5) är användbar för rationaliseringsändamål enligt 5 § 1 eller 8 § 1 utredningens förslag till ny Jordförvärvslag.

Mot denna bakgrund anser utredningen att lagen i materiellt hänseende bör avse sådan Jordbruksmark aom med hänsyn till belägenhet, omfång och övriga förutsättningar är lämplig för jordbruksproduktion.

 

Prop. 1978/79:163                                                43

8.2  Undantag frr\n lagens bestämmelser

Nu gällande lag är inte tillämplig pä mark som tillhör staten, ingår 1 fastighet med akattenaturen annan fastighet, ingår i fastighet gom genom avstyckning bildats för annat ändamål än jordbruk och som därefter inte har undergått taxering eller sådan mark på vilken jordbruket har varit nedlagt i tre år.

Enligt'tilläggsdirektiven bör utredningen eftersträva sådana bestämmelser j.tt alla kategorier markägare kan åläggas tillse att mark-en brukas i enlighet med ortens förhållanden. Detta för med sig att även undantaget för ataten bör utgå. Genom att även statens mark kommer att omfattas av lagen får lantbruksnämnderna kontroll över all den mark aom även i fortsättningen akall användas för 'jordbruksproduktion. I sammanhanget bör erinras om att utredningen i aitt förslag till ny jordförvärvslag har föreslagit att statliga förvärv ooh överlåtelser skall om­fattas av tillståndsplikten enligt den nya jordförvärvs­lagen.

Övriga undantag bör enligt utredningens mening finnas kvar. Detta innebär att även i fortsättningen undantag bör göras för mark, som ingår i fastighet med skattenaturen annan fastighet, som ingår i fastighet som har nybildats för annat ändamål än jordbruk ooh aom därefter ej har undergått taxering samt sådan mark som ingår i stadsplan eller som enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk. Be­träffande skattenaturen vill utredningen framhålla att det är av vikt att vid kommande allmänna fastighetstaxeringar inte sådana förändringar i bestämmelsema görs att ytter­ligare Jordbruksnark kommer att ingå i fastighet som är taxerad som annan fastighet.

Utredningen vill i sammanhanget framhålla att det kan

 

Prop. 1978/79:163                                                 44

finnas 3tad.'5p'laner och byggnadsplaner som numera är inaktuella, enligt utredningena mening är det angeläget att sädana planer revideras, vilket man ocksä betonat i samband med den fysiska riksplaneringen. Det är vidare angeläget att jordbruksmark som inte tagits i anspråk för i plan avsedda ändamål aköts väl. Det fär i detta fall anses åligga exploatören, som kan vara kommun eller annan, att svara för att marken brukas. Utredningen har d"irför inte ansett det nödvändigt att införa någon bestämmelse om hur sådan mark skall brukas i avvaktan på exploateringens fullföljande. Det bör emellertid stå lantbruksnämnden fritt att göra de påpekanden om brukningen av aådan mark som är befogade.

Utöver nu angivna undantag bor den nya lagen vidare inne-.hålla en uttrycklig bestämmelse om undantag för företag vars tillåtlighet prövas i särskild ordning, exempelvis enligt vattenlagn, väglagen eller byggnadslagstiftningen.

8.3  Skötsel ooh ingripande

Nu gällande lag syftar i huvudsak endast till att främja Jordbrukets rationalisering och skydda resultatet av denna. Grundprincipen i lagen är att det i och för sig är tillåtet att lägga ned jordbruk. Endast i sådana fall då nedläggningen strider mot vissa allmänna intressen kan lagen tillämpas och ingripande ske. Lantbruksnämnden kan härvid förelägga innehavaren att återställa hävden under förutsättning att den odlade jorden antingen ingår i brukningaenhet, som är eller genom teknlakt ooh ekonomiakt rimliga åtgärder kan bli lämpad för rationell jordbruksdrift och aom lider skada genom nedläggningen eller som med hänsyn till läge, be­skaffenhet och övriga omständigheter finnes böra hällas i odlat skick för att underlätta bildandet av rationell brukningsenhet.

Nuvarande bestämmelser omfattar sålunda inte all åkerjord

 

Prop. 1978/79:163                                                45

och det .-ir onda.nt mot. nedlagd .\kerjord 3om ingripande

kan ako. M.'i/jot kvalitetakrav pA brukningen uppställa inte.

Fnligt utredningens mening bör åtgärder kunna vidtas och ingripande kunna ske mot jordbruksmark som inte brukas eller som inte används sä att markens produktionsförmåga tas till vara för rationell Jordbruksproduktion.

All åker och kultiverad betesmark bör således brukas med undanlag av sådan mark som från jordpolitisk synpunkt saknar intresse. Kortfattat kan utredningens ståndpunkt uttryckas så: "den jord som är brukningsvärd som åker eller kultiverad betesmark skall brukaa rationellt".

Ingripande skall härvid kunna ske såväl mot mark där bruk­ningen upphört som där brukningen är kvalitetsmäasigt dålig. Naturvärdsintressen bör däremot inte kunna ligga till grund för att åtgärder skall kunna vidtas med stöd av bestämmelserna i lagen om skötsel av Jordbruksmark. Detta fär i stället ske med stöd av bestämmelserna i naturvärdslagstiftningen.

En av anledningarna till att nuvarande lags räckvidd är begränsad är att lantbruksnämnderna ofta fär kännedom om att brukningen upphört först sedan sä långt tid förflutit därefter att ingripande inte får ake. Även om tidsbegräns­ningen taa bort är detta enligt utredningena mening inte tillräckligt. Utredningen förealär därför även att en anmälningsskyldighet införs för ägare som avser att ta jord­bruksmark ur produktion. Självfallet bör inte denna an­mälningsskyldighet föreligga om det är fråga om en helt obetydlig åtgärd. Exempel pä sådan åtgärd som inte bör omfattas av anmälningsskyldigheten kan vara uträtning av en brukningsgräns, anläggning av en brukningsväg eller uppförande av en ekonomibyggnad på Jordbrruksmark. Den föreslagna anmälningsplikten medför att lantbruks-

 

Prop. 1978/79:163                                                46

nämnden på ett tidigt stadium får kännedom om planerade åtgärder. Utredningen anser det därmed inte befogat att gä sä långt att en direkt tillatåndspllkt införs. Ett anmälningaförfarande är enligt utredningena mening ett smidigt inatrument för att uppnå det avaedda syftet.

Anmälan bör göras skriftligen hoa lantbruksnämnden senast tvä månader innan den tilltänkta ändringen skall äga rum. Det bör härvid ankomma på lantbrukanämnden att om möjligt inom angi'en tid fatta bealut i ärendet. Närmare före­skrifter härom bör utfärdas av regeringen. Finner lanbruks-nämndan att anmälan avaer sådan jordbruksmark som med hänsyn till belägenhat, omfång och övriga förutsättningar inte är lämplig för jordbruksproduktion bör nämnden inte motsätta sig att marken i fråga tas ur produktion. Även om marken är lämplig för jordbruksproduktion bör den dock i vissa fall få användas för annat godtagbart ändamål, «xem-pelvls för golfbana, oaaplngplats eller marknadsplats.

Har brukningen upphört eller sker denna pä ett sätt aom med hänayn till ortens förhållande inte kan anses som rationellt bör lantbruksnämnden kunna ingripa och föreskriva vilka åtgärder aom akall vldtaa.

Lantbruksnämnden bör härvid bl.a. kunna föreskriva de åt­gärder som behövs för att sätta marken eller markanlägg­ningarna i sådant skick att en rationell produktlon skall kunna upprätthällas samt lämna föreakrifter om viss växt­odling.

Som exempel pä aådana åtgärder kan nämnas renaning, för­djupning eller igenläggning av öppna diken och avlopp, täckdikning, atenröjning, buskröjning aamt alla de åt­gärder aoo kan erfordras för att nedlagd Jordbruksmark åter akall kunna brukaa rationellt.

 

Prop. 1978/79:163                                                 47

Lantbruksnämnden bör vidare kunna föreskriva viss in­riktning av företagets växtodling så att produktionsin­riktningen blir lämplig med hänsyn till de förhållanden aom råder på orten. I aamband härmed bör nämnden ocksä kunna lämna föreskrifter om markkartering, grundkalkning och grundgödaling, ogräabekämpnlng och omläggning av betea-maxk.

Utredningen har övervägt att fSrealä möjlighet för tillayhs-myndleten att meddela föreläggande om viss djurhållning men har avatått härifrän. Ett sådant föreläggande skulle innebära ett mycket långtgående Ingrepp 1 den enskildes bruknlngafärhållanden. Vidare kan det uppstå betydande praktiaka svårigheter att genomföra en föreskrift om djur­hållning. Bör jordbruksmarken i:aln helhet eller till visa del användaa för produktion av vallväxter, bör lantbruka-nämnden emellertid kunna förelägga innehavaren att ha aådan produktion även om denne inte har eller är beredd att skaffa djur.

I nuvarande lag finns inga beatämmelaer aom gäller Jordr brukets byggnader. Utredningen har inte heller funnit behov av att införa sådana beatämmelaer. Även om ingripandet begränsas till fall där investeringen är lönaam blir konse­kvenserna av ett ingripande i fråga om byggnaderna regel­mässigt så mycket större än konsekvenserna av ett ingripande i fråga om Jordbruksmarken. Intresset för att underhålla de byggnader som behövs för att på ett ekonomiskt sätt utnyttja företagets produktlonafönitsättnlngar bedöma också vara aå väaentligt för ägaren att aärskilda beatäm­melaer med hänayn till det allmännaa intreaae inte akall behövas.

I viaaa fall torde det räcka med enbart ett föreläggande att vidta viaa åtgärd för att rättelae akall ake. Erfaren­heten av tidigare lagstiftning visar emellertid att före-

 

48 Prop. 1978/79:163

läggandena ofta bör kombineras med vite för att ge mera tyngd ät detta. Viteabeloppet bör härvid bestämmaa i förhållande till åtgärden så att det utgör ett effektivt påtryckningsmedel.

Innan beslut om föreläggande fattas bör detta föregås av överläggningar mellan lantbruksnämnden och innehavaren. Är denne markägare bör i stället för ett föreläggande att vidta vissa åtgärder kuniMi godtas att marken i fråga ut­arrenderas. Detta bör dä ake på ett aätt aom lantbruks­nämnden kan godkänna. Arrendet bör härvid vara aå lång­siktigt och arrendeeumman sä avpassad, att arrendatorn kan genomföra de åtgärder aom markägaren annars akulle förelagta utföra. Föreläggande om uttarrendering bör däremot inte kunna ske.

Enligt utredningens mening blir en frivillig utarrendering i atället för ett föreläggande om vlaa åtgärd också rationaliaerlngabefrämjande. Framför allt torde passiva ägare, som låter marken ligga obrukad eller utnyttjar den extensivt, kunna förväntas välja utarrendering 1 stället för att själv vidta erforderliga åtgärder. Lantbruksnämnden får härigenom möjlighet till viaa atymlng genom att på­verka valet av arrendator.

Som tidigare framhållits bör de Investeringar aom före­skrivs vara företagsekonomiskt och/eller samhällsekonomiskt försvarliga. De företagaekonomiska övervägandena bör härvid ake med hänsyn till de framtida brukningsförhållandena. En föreskriven åtgärd kan därför ur den passive markägarens synvinkel framstå aom betungande och kanske medverka till att denne avhänder sig marken till någon som genom sitt tidigare markinnehav har bättre förutaättnlngar att genom­föra erforderliga åtgärder och ta till vara markens pro­duktionsförmåga. Även kvalitetakravet pä brukningen bedöms bli rationaliseringsbefrämjande. Som tidigare nämnts kommer

 

Prop. 1978/79:163                                                 49

det att finnas möjligheter till statligt stöd för iord­ningställande av jordbruksmark.

8.4  Mat.iordstäkt

Enligt 18 § naturvärdslagen (1964:822) får takt av jord för annat ändamål än markinnehavarena huabehov inte ake utan länastyrelsens tillstånd. Med husbehovstäkt avses i naturvårdslagen (prop. 1964:148 a. 75) den förbrukning aom kräva för akötaeln av en Jordbruka- eller akogabruka-faatlghet. Enligt utredningena mening behöva alltjämt en beatämmelae om matjordatäkt 1 en reviderad jordhävdalag-atlftnlng. Det är nämligen inte aäkert att en prövning en­bart enligt naturvåralagen akulle tillgodoae det Jordbruka-plltiaka intreaae aom finna att förhindra att fastigheten föraämraa genom att matjord boirtförs. I likhet med vad som nu gäller enligt naturvärdslagen bör husbehovstäkt vara undantagen.

Enligt utredningens mening bör dock med husbehovstäkt avaea aådan takt aom är normal för akötaeln av tomtmarken till innehavarens och de anställdaa bostäder. Härav följer att matjordstäkt för iordnlngsatällandet av aommarstugetomter eller för försäljning Inte bör bedömas som husbehovstäkt.

Beatämmelaema om matjordstäkt bör därför i förhållande till nu .gällande lag ändras så att all annan matjordstäkt på jordbruksmark än husbehovstäkt skall föregås av an­mälan pä samma sätt aom när jordbruksmark annars tas ur produktion enligt vad utredningen tidigare föreslagit. Ora lantbruksnämnden skall Ingripa mot takt fär avgöras efter samma grunder som utredningen tidigare förordat när det gäller fråga om nedläggning av jordbruksmark. Föralaget ger lantbrukanämnema en bättre och mera full-atändlg kontroll över den jordbrukamark aom även fram-delea-akall användas för Jordbruksproduktlon.

 

Prop. 1978/79:163                                               50

8.5    Inlöaen

Enligt nuvarande lag kan ataten bil akyldig inlöaa den jord aom beröra av ett föreläggande. Då föreläggande om att återställa hävden oftast berör endast del av fastighet kan det förhällandet uppkomma att inlösen inte kan äga rum till följd av att beatämmelaema i faatighetablldnlngalagen förhindrar ett avskiljande av aktuellt markområde frän atamfaatlgheten. Utredningen föreslär att statens skyldig­het till .inlösen skall gälla hela den fastighet som Ifråga­varande markområde tillhör, om detta inta är av aä ringa omfattning att det kan anaes obllllgt att aå åker. Inlösen bör emllertid efter överenskommelse även kunna avse bara del av fastighet om sä bedöma lämpligt i det enskilda fallet.

Utredningen har i sitt förslag till ny jordförvärvslag för motsvarande fall föreslagit att löaenbeloppet skall bestämmas med tillämpning av expropriationslagens värderings­regler. Detta bör även gälla inlöaen enligt lagen om skötsel av jordbruksmark.

8.6    Förhållandet till annan lagstiftning

En lag, aom ålägger ägare eller innehavare av aådan mark att använda marken för Jordbrukaproduktion, kan i en del fall komma att atrida mot amnan lagstiftning eller före­akrifter aom meddelaa med atöd av aådan. Så kan t.ex. bli fallet i fråga om byggnadalagatiftningen, naturvårdslagen och skogsvårdslagen. I den män företagets tillåtlighet prövas i aåirsklld ordning bör sådan ändring av markan­vändningen inte falla in under lagen om akötael av jord­bruksmark .

Som framgår av avsnitt 4.3.2 kan markens innehavare med atöd av naturvärdalagen i flera fall åläggas Inskränkningar i förfoganderätten över mairken. I den män aådana föreskrifter

 

Prop. 1978/79:163                                                51

innebär att den pågående markanvändningen avsevärt för­sväras skall ersättning utgå. I övriga fall förutsätts föreskrifterna inte vara mer ingripande än som kan förenas med ett normalt Jordbruk.

Som tidigare anförts har utredningen, eftersom regleringen i naturvårdslagen och jordhävdslagen sker från olika ut­gångspunkter, funnit lämpligt att bestämmelsen i jordhävds­lagen om takt av matjord överförs till den nya lagen. Lydelsen bör emellertid enligt det anförda ändras. Bestäm­melsema i de båda lagarna nödvändiggör vidare samordnings-föreskrifter för tillständaglvningen aom lämpligen tas in i naturvärdsförordningen (1976:484) ooh tillämpningaför­ordning till lagen om akötael av jordbruksmark.

Förhållandet till skogavårdslagen påkallar uppmärksamhet endast i den mån madcen ligger oanvänd och därför även skogsvårdslagen kan komma att bli tillämplig. Om jordbruks­mark har övergått till att bli skogsmark och används för virkesproduktion talar nämligen samhällsekonomiska skäl för att marken även fortsättningsvis får användas för sådant ändamål. Annorlunda ställer det sig emellertid om marken ligger helt oanvänd. Det är ofrånkomligt att aåväl akogavärdalagen aom den nya lagen om skötael av jordbrukamark i princip blir tillämpliga i fråga om aådan mark. Det är dock enligt utredningens mening inte möjligt att ställa upp någon generell regel för deaaa fall utan frågan om markens framtida användning måste avgöras med ledning av omständigheterna i det aktuella fallet. Härvid bör de ansvariga myndighetema (lantbruksnämnden och skogavårdaatyrelaen) aamräda innan bealut fattas.

Det bör i sammanhanget nämnas att 1973 åra akogautrednlng (SOU 1978:6 a.9) funnit att det inte kan anses nödvändigt att behålla den regel som innebär att outnyttjad mark, aom i och för alg äf lämplig för virkeaproduktion under viaaa omständigheter akall falla utanför akogsvårdalagens till-

 

Prop. 1978/79:163                                              52

lämpningsomräde..Det bör i atället enligt denna ut­redning prövas i varje enskilt fall om mark, som inte är föremål för någon form av utnyttjande, akall undantaa frän akogavärdalagen.

 

Prop. 1978/79:163                                                   53

Speoialmotivering

Inledande beatämmelaer 1 och 2 §§

I paragraferna angea den mark på vilken lagen är tillämplig. Punkterna 1 och 2 i 2 § har motsvarighet 1 nuvarande lag. I punkt 3 undantas mark vara tillåtlighet prövas 1 aärakild ordning, exempelvia enligt väglagen, vattenlagen eller byggnadalatiftningen. Efteraom det nuvarande undantaget för ataten förealäa avskaffat faller ocksä lantbruksnämn­dens mark i princip under lagen. Utredningen har .utgått frän att sådan mark mäste skötas. Skulle mot förmodan fråga uppkomma om ingripande fär denna fråga självfallet avgöras av lantbrukaatyrelaen.

Skötael m.m.

y

Enligt paragrafen akall aådan Jord'bruksmark som med hänsyn till angivna egenskaper är lämplig för jordbruksproduktion brukaa, aå att markans produktionsförmåga tas till vara rationellt för sådan produktion. Bestämmelsen ger uttryck för grundtanken att den brukningsvärda Jordbrukamarken akall brukas. Vilken denna mark är framgår av avsnitt 8.1. Brukningen skall vidare vara rationell. Veul som kan anses rationellt får avgöras med ledning av förhållandena pä orten.

I paragrafen ges undantag frän huvudregeln i 3 §. För att avsteg skall få göras från denna förutsätts att det före­ligger aärakllda akäl. Exempel pä sådana skäl har angetts i huvudmotiveringen. Detta gäller även vid matjordatäkt fdr annat ändamål än husbehov. Innebörden av uttrycket huabehov har angetta i avsnitt 8.4.

 

Prop. 1978/79:163                                                   54

Enligt denna paragraf är markägaren akyldig att inom an­given tid göra anmälan innan jordbrukamark taa ur produktion eller takt av matjord åker för annat ändamål än husbehov. Anmälningsskyldigheten har inte begränaata "till Jordbruka­mark som är lämplig för jordbruksproduktion utan förelig­ger aå anart jordbrukamark, oavaett beskaffenhet, är be­rörd. Denna konstruktion har välta efteraom anmälnlngs-akyldlgheten inte bör göraa beroende av den enaklldea upp­fattning om vad aom är lämpligt för Jordbrukaproduktion. Marken mäs1:e dock vara aådan aom angea i 1 §. Om åtgärden endaat 'berör en obetydlig del föreligger dock inte anmäl -ningaakyldlghet. Detta To"!jer av uttrycket jordbruksmark "av någon betydelae".

Lå

utredningen har förutaatt att regeringen skall meddela adminiatrativa beatämmelaer med närmare föreakrifter om skyldighet för lantbruksnämnden att meddela beslut 1 fråga om tillåtligheten av en aktuell åtgärd som avsea 1 4 §•

Tillsyn 7 - o m

I paragraferna åläggs lantbruksnämnden och lantbruksstyrel­sen ansvaret för övervakningen av lagens efterlevnad. De får i sådant syfte meddela de förbud cch förelägganden aom behöva, exempelvia föreakrifter om viaa växtodling eller latåndsättnlng av mark eller markanläggning. Åtgär­der som kan komma i fråga anges i 9 §. Uppräkningen där är dock inte uttömmande. Även annan liknande åtgärd kan således komma i fråga.

 

Prop. 1978/79:163                                                  55

Föreläggande eller förbud fär riktas mot markens ägare eller nyttJanderättshavare eller mot båda. Om nyttjande-rättahavarena äteratående beaittningstid är kort eller koatnaden för den ifrågasatta åtgärden avsevärd och det därför framatår aom obilligt att ålägga nyttjanderätts-havaren ansvaret, bör föreläggandet i allmänhet riktaa mot Jordägaren ensam.

Tillaynsmyndigheten kan bestämma att förbud eller före­läggande omedelbart länder till efterrättelse. Denna be­atämmelae är i första hand avsedd för matjordstäkt.

Inlösen

11        - 12 §§

I paragraferna ges ägaren av fastighet, som halt allar delvis varit föremål för ingripande med stöd av lagen, möjlighet att begära inlösen. Till skillnad från nuvarande lag avser inlöaenskyldlgheten hela fastigheten. Scm fram­hållits i avsnitt 8.5 föreligger dock inte hinder mot fri­villig överenskommelse att endast en dal skall lösas in, om så anses lämpligare. On särskilda akäl föranleder annat föreligger inte någon inlöaenskyldighet för staten. Sädana skäl kan vara att endaat en obetydlig del av fastigheten varit berörd av åtgärden och det därför framstår aom obll­llgt att hela fastigheten skall löaaa.

I fråga om löaenbeloppets storlek har expropriationslagen gjorts tillämplig. Kan överenskommelse inte nås fär enligt

12        § talan instämmas till fastighetsdomstolen.

Övergångsbestämmelser

Punkt 2

Som framhållits  i den allmänna motiveringan har utredningen förutsatt att  bestämmelsema i denna punkt får tillämpas endast om företageekonomiska och/eller samhällsekonomiska skäl talar för detta. 7   Riksdagen 1978179. 1 saml. 163

 

 

 

Prop. 1978/79:163

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden

1    Allmänna överväganden

Remissinstanserna instämmer i huvudsak i utredningens allmänna överväganden eller lämnar dessa utan erinran.

Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten vill---- ifrågasätta om

inte, i stället för att en helt ny lag tillskapas, samma resultat kan upp­nås genom ändringar i nu gällande jordhävdslag. Hovrätten vill emeller­tid inte motsätta sig att jordhävdslagen ersattes av en helt ny lag, vari de nya riktlinjerna för jordbrukspolitiken får sin uppföljning i en mer effektiv lagstiftning. Den av utredningen föreslagna lagen synes kunna ge de ramföreskrifter för brukandet av jorden som erfordras med tanke på de mål som uppställes.

Lantbrukssiyrelsen: 1977 års jordbrukspolitiska beslut bygger på grundsatsen att jordbrukspolitiken skall främja rationellt utnyttjande av landets naturliga resurser för jordbruksproduktion, vilket bl. a. innebär att åkerjorden bör utnyttjas för detta ändamål. Den skötselmålsättning som kommer till uttryck i förslagets 3 § ser lantbruksstyrelsen som ett lagfästande av denna grundsats. Målsättningen innebär en väsentligt ut­ökad räckvidd för jordhävdslagstiftningen och hälsas med tillfredsstäl­lelse inom lantbruksverket.

Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen biträder jordförvärvsutredningens upp­fattning att en revidering av jordhävdslagen är påkallad. Det är ange­läget för såväl samhället som berörda näringar att markresurserna ut­nyttjas så rationellt som möjligt. Nuvarande jordhävdslags begränsade räckvidd, viss osäkerhet om den lämpligaste markanvändningen samt svårigheter med och otillräckliga resurser för skogsodling av nedlagd jordbruksmark torde vara de främsta orsakerna till att omfattande arealer för närvarande ligger helt eller delvis outnyttjade. Den av ut­redningen föreslagna lagen om skötsel av jordbruksmark, innebärande en  kraftig skärpning av   1970  års  jordhävdslag  är  därför  befogad.

Slalens naturvårdsverk: Naturvårdsverket finner att förslaget till lag om skötsel av jordbruksmark stärker skyddet av odlingsjorden och dess nyttjande inom jordbruksproduktionen. Jordbruksmarken är emellertid också av stor betydelse från naturvårdssynpunkt, särskilt i landets skogs-och mellanbygder. Naturvårdsverket föreslår att det i en lag om skötsel av jordbruksmark eller jordhävdslag införs en allmän hänsynsregel till naturvårdens intressen i likhet med vad som stadgas i skogsvårdslagen.

Lantmäteriverket: En skötsellag med föreslaget innehåll torde bl. a. bidra till att motverka passivt jordägande och därmed främja struktur­rationaliseringen. Lantmäteriverket tillstyrker från denna utgångspunkt förslaget.

Länsslyrelsen i Gävleborgs län: Enligt länsstyrelsens mening är ned­läggningen av åkermark i länet f. n. mycket obetydlig. Det förekommer dock fall då mindre åkerskiften insprängda i samlade områden blir obrukade. Med den utformning med bland annat en tidsbegränsning av

 

Prop. 1978/79:163                                                     2

möjligheten att ingripa, som nuvarande lagstiftning innehåller, är möj­ligheterna att påverka nedläggningen f. n. många gånger starkt begrän­sade. Länsstyrelsen tillstyrker därför att lagstiftningen revideras.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Den skärpning av nuvarande jord­hävdslag som utredningens förslag till ny lag innebär anser länsstyrelsen väl underbyggd. Lagen utgör ett nödvändigt komplement till utredning­ens tidigare förslag till ny jordförvärvslag.

Länsstyrelsen i Norrbollens län: Länsstyrelsen delar i huvudsak ut­redningens syn på vilken målsättning som bör vara vägledande för en ny jordhävdslag.

Behov föreligger dock av en nyanserad tillämpning som anpassas till
de i skilda delar av landet rådande olika förutsättningama. För Norr­
bottens del är det angeläget att den nya lagen dels ger möjlighet att åter­
föra åkerjord i produktion och dels kan medverka till att få till stånd en
betydligt effektivare brukning än hittills på stora arealer av den nu od­
lade marken. Från rationell synpunkt är den ökning av produktionen
som därigenom åstadkommes endast marginell. En motsvarande till-
lämpning av lagstiftningen i södra och mellersta Sverige skulle däremot
kunna skapa överskotts- och avsättningsproblem och samtidigt motver­
ka den avsedda regionalpolitiska målsättningen.   

Länsstyrelsen vill mot skisserad bakgrund starkt understryka att lag­text- och tillämpningsföreskrifter bör utformas så att en differentierad tillämpning möjliggöres utifrån respektive regions skilda förutsättningar.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Enligt länsstyrelsens mening skulle en effektivare förvärvslagstiftning i hög grad förhindra den ned­läggning eller vanhävd av jordbruksmark som nu sker på goda marker. Men givetvis är det värdefullt att också jordhävdsreglema blir effektiva­re och länsstyrelsen är därför tillfredsställd över att förslag nu lämnas i detta avseende. Samtidigt vill länsstyrelsen emellertid framhålla att restriktioner av detta slag naturiigen blir besvärliga i tillämpningen. Till­synsresurserna torde aldrig bli helt tillräckliga, administrationen blir överhuvudtaget tyngande och gränsfallen blir talrika och besvärliga. Det är därför viktigt att misskötseln av jordbruksmark också kraftfullt mot­verkas med positiva medel t. ex. information och propaganda i samver­kan mellan staten och jordbrukets egna organisationer. De passiva jord­ägarna bör på detta sätt påverkas att överlåta marken till aktiva bruka­re i företag som kan bestå.

------ Vid tillämpningen av en restriktiv skötsellagstiftning måste

alltså inriktningen i första hand vara att få ägaren att antingen bruka jorden själv eller att överlåta den till en brukare. Därigenom kan sköt­selreglerna bli ett betydelsefullt hjälpmedel både för att främja jordbru­kets kvalitet och för att underlätta strukturrationaliseringen.

I remissbehandlingen av skogsutredningens betänkande höjdes röster för en bredare syn på lagens innehåll och kompetensområde. Istället för en lag för skogsnäringens produktionsintressen talades det för en skogs­lag som tillvaratar och samordnar olika samhällsintressens berättigade anspråk på skogsmarkens utnyttjande. Samma synsätt kan säkerligen anbringas på jordbrukslagstiftningen och det kunde ha varit värdefullt med en närmare analys av möjligheterna till koordinering av jordbru­kets skötselintressen och natur-kultur-minnesvårdens intressen i en ge­mensam lagstiftning.

Lantbrukarnas riksförbund:------ Nedläggningen av jordbruks­
mark har i många delar av landet medfört vikande produktionsunderlag

 

Prop. 1978/79:163                                                    3

och fått regionalpolitiska konsekvenser. Enligt LRFs mening bör lagen om skötsel av jordbruksmark ses som ett led i strävandena att tillvarata landets produktionsresurser på ett ändamålsenligt sätt.

2    Lagens räckvidd

Flertalet av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det utan erinran.

Lantbrukssiyrelsen: Lantbruksstyrelsen är medveten om problemet med s. k. annan fastighet som omfattar jordbruksmark av intresse för lantbrukets strukturrationalisering och som faller utanför tillämpnings­området för såväl nuvarande jordhävdslag som den föreslagna skötsel­lagen. Lösningen ligger emellertid enligt styrelsens mening inte i att vidga lagens tillämpningsområde i vad avser taxeringsnaturen. En an­knytning av skötsellagens regelsystem till taxeringsnaturen jordbruks­fastighet är självklar i sammanhanget och bör inte ändras (jfr annan lagstiftning som berör jordbruksfastigheter, t ex jordförvärvslagen). Däremot är det — som påpekats av flera lantbruksnämnder — angelä­get att frågan om en striktare gränsdragning mellan annan fastighet och jordbruksfastighet uppmärksammas när riktlinjer utarbetas för kom­mande fastighetstaxering.

Jordbruksmark är en bättre sammanfattande benämning än odlad jord för den mark som skötsellagen skall omfatta. Det är också till för­del vid lagens användning att jordbruksmarkens uppdelning på huvud­grupperna åkermark och kultiverad betesmark anges redan i lagtexten. Av utredningens exemplifiering, hämtad ur förarbetena (prop. 1969: 134 s. 24 f) till jordhävdslagen, framgår att kultiverad betesmark är ett heterogent begrepp. Avgränsningen av sådan mark gentemot andra ägo­slag kan ibland vara svår, särskilt om såväl ökning av den betade area­len som nedläggning av produktionen ofta sker gradvis efter hand som vegetationen förändras, med eller utan kulturåtgärder. Någon precise­ring utöver den som gjorts i betänkandet av vad som skall anses vara kultiverad betesmark anser lantbruksstyrelsen emellertid inte vara möj­lig nu. Den praktiska tillämpningen av lagen får visa om förtydliganden måste göras senare, vilket i så fall bör kunna ske i anvisningsform.

Skogsstyrelsen: Det är angeläget att den av utredningen föreslagna begreppsdefinitionen tillsammans med formuleringen i lagförslagets 3 § inte förhindrar eller försvårar anläggning av fröplantager och skogs­plantskolor på mark som är lämplig för jordbruksproduktion.

Enligt utredningens förslag skall lagen kunna tillämpas även på re­dan nedlagd jordbruksmark om särskilda skäl föreligger. Detta innebär att såväl lagen om skötsel av jordbruksmark som skogsvårdslagen kan vara tillämplig på mark som ligger oanvänd. Utredningen har också konstaterat detta och säger vidare att "om jordbruksmark övergått till skogsmark och används för virkesproduktion talar samhällsekonomiska skäl för att marken även fortsättningsvis får användas för sådant ända­mål". Skogsstyrelsen vill understryka vikten av att ägaren av jordbruks­mark, som skogsplanterats med stöd av statsbidrag, inte åläggs att åter­föra sådan mark till jordbruksmark med stöd av den föreslagna lagen, om inte synnerliga skäl föreligger. Ett sådant synnerligt skäl kan vara att inom ett jordbruksområde finns enstaka tegar som skogsplanterats och dessa därigenom utgör ett hinder i en rationell jordbruksdrift. Mark-

 

Prop. 1978/79: 163                                                    4

ägaren bör i sädana fall hållas skadeslös med hänsyn till att myndighet tidigare accepterat omläggning till skogsmark.

Det är angeläget att outnyttjad mark beskogas där detta bedöms som mera rationellt än att söka bibehålla eller återställa en jordbrukspro­duktion. I sammanhanget kan erinras om de förslag till åtgärder på ned­lagd jordbruksmark som på uppdrag av regeringen har utarbetats av skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen och statens naturvårdsverk. I den år 1977 framlagda rapporten föreslås att skogsodling på nedlagd jord­bruksmark ökas från nuvarande 4 500 ha per år till 7 000 ha per år un­der en lO-årsperiod.

Gränsdragningsproblem kan uppkomma då det gäller igenväxande hagmarker, som tidigare inrymts i begreppet "odlad jord". I de fall des­sa marker är lämpliga för jordbruksproduktion torde de komma att om­fattas av den nya lagen och krav kan ställas att markens produktions­förmåga skall tas tillvara rationellt för bete. Däremot i de fall där hag-markens beskaffenhet är sådan att den inte klassas som mark lämplig för jordbruksproduktion, men ändå utnyttjas för viss betning kan inte krav ställas på rationell brukning. Markens ägare torde ofta betrakta sådan mark som jordbruksmark och önskar fortsätta med extensivt be­tesbruk. Fråga uppstår då när skogsvårdsstyrelsen med stöd av skogs­vårdslagen kan hävda att marken är att anse som skogsmark även om anmälan om nedläggning ej har skett. Detta gränsdragningsproblem an­gående hagmarkernas utnyttjande bör bli föremål för samråd mellan berörda myndigheter.

Domänverket: Enligt förslaget skall all mark som kallas åkermark och kultiverad betesmark omfattas av lagen. Domänverket instämmer i förslaget med följande synpunkter. Det är önskvärt, att det anges vilken "kulturnivå" som lagen avser i betydelsen kultiverad betesmark, då det läggs olika innebörd i ordet kultiverad betesmark i olika delar av lan­det.

Utredningens förslag innebär att lagen i viss mån görs retroaktiv. Det är enligt domänverkets mening viktigt, att retroaktiviteten inte utsträcks till att gälla nedlagd jordbruksmark som redan ianspräktagits för annan produktion, när lagen träder ikraft. En så långtgående retroaktiv till-lämpning av lagen skulle vara oförsvarbar från såväl samhällsekono­misk som företagsekonomisk synpunkt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län:-- Det skulle säkerligen vara en

fördel från jordbrukssynpunkt och tillika från fastighetsindelningssyn­punkt om även smärre åkerarealer — med beskattningsnaturen "annan fastighet" — omfattades av brukningsplikt. Hur urvalet av dylika smär­re åkerarealer skall ske kan inte anges i detta sammanhang utan måste ytterligare utredas. Det torde även i stor utsträckning vara från jord­bruksekonomisk synpunkt fördelaktigt om brukningsplikt omfattar även exploateringsfastigheter.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Lagförslagets definition av jordbruks­mark aktualiserar gränsdragningen mot vad som skall utgöra skogsmark enligt nyligen avgivet förslag till ny skogsvårdslag. Länsstyrelsen anser att mångåriga slåtter- och betesvallar samt ängs- och hagmarker som utnyttjas till bete skall anses som mark ingående i jordbruksproduktio­nen och inte mot ägarens bestridande skall kunna överföras till skogs­mark med tillämpning av den nya skogsvårdslagen. Det synes även an­geläget ur jordbrukssynpunkt att nämnda vallar m. m., även om de en­dast i relativt ringa mån användes för betesproduktion, ändå skall an-

 

Prop. 1978/79:163                                                     5

ses som område ingående i jordbruksproduktionen och inte klassas som skogsmark. Beträffande sådan mark är det angeläget att det i tveksam­ma fall sker ett intimt samspel mellan lantbruksnämnd och skogsvårds­styrelse innan klassning sker till skogsmark.

Utredningen har inte funnit behov av att i lagförslaget införa några bestämmelser om jordbrukets byggnader (sid. 47). Länsstyrelsen vill emellertid ifrågasätta om inte en regel motsvarande den som fanns i 1 § i 1947 års lag om uppsikt å jordbruk borde införas och som förhind­rar att byggnader som är nödvändiga för jordbruket bortföres eller läm­nas utan nödigt underhåll. Särskilt bör detta gälla utvecklade eller ut­vecklingsbara jordbruk. I de fall byggnaderna anses nödvändiga för jordbruket bör tillstånd föreligga för bortförande av desamma och inte bara anmälningsplikt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: 1 länsstyrelsens yttrande över för­slaget till ny jordförvärvslag framhöll länsstyrelsen att med gällande fas­tighetstaxeringsbestämmelser betydande arealer mark av stort värde för jord- och skogsbruket är taxerade som annan fastighet. Länsstyrelsen föreslog att sådana ändringar av dessa bestämmelser borde övervägas så att all för jord- och skogsbruket användbar mark skulle komma att om­fattas av jordförvärvslagens regler. Intresset av att för jordbruksända­mål kunna tillvarata all mark som med hänsyn till belägenhet och öv­riga förutsättningar är lämplig härför, talar för att motsvarande över­vägande bör ske beträffande det nu aktuella lagförslaget. Inte minst i ett län som Kopparbergs län med dess splittrade ägarförhållanden är det i många fall nödvändigt att även de smärre åkerarealerna tillvara­tas.

Lantbrukarnas riksförbund: Lagförslaget omfattar inte mark taxerad som annan fastighet. LRF vill understryka vad jordförvärvsutredningen framhållit, nämligen att taxeringsanvisningama ej utformas på sådant sätt att jordbruksmark lämplig för jordbruksproduktion kommer att taxeras som annan fastighet. LRF delar jordförvärvsutredningens upp­fattning att byggnader ej bör omfattas av lag om skötsel av jordbruks­mark.

Beträffande övergångsreglerna vill LRF rikta kritik mot punkten 2. Enligt LRFs mening bör lagens retroaktiva verkan omfatta all jord­bruksmark som tidigare tagits ur produktion, således även sådan mark vilken tagits ur produktion efter tillstånd (jordhävdslagen § 7). LRF be­dömer denna fråga mot bakgrund av att meddelade tillstånd tillkommit i enlighet med tidigare förd jordbrukspolitik. Emellertid vill LRF som ett villkor framhålla att kostnadsansvaret måste åligga staten i dessa fall.

Skogsindustriernas samarbelsutskott: Den för närvarande parallellt pågående översynen av lagstiftningen för jordbruket och skogsbruket kan sägas ha det gemensamt att syfta till ett mera rationellt utnyttjande av marken för respektive ändamål. Utredningen har berört — men en­ligt vår uppfattning ej tillräckligt analyserat — att i vissa fall kommer båda de ifrågavarande lagrummen att bli tillämpliga beträffande mark som ligger oanvänd för jordbruk. Att frågan inte saknar areell betydel­se belyses av en rapport utarbetad år 1977 av Skogsstyrelsen, Lant­bruksstyrelsen och Statens Naturvårdsverk och som refereras i betän­kandet.

Det måste ligga i alla parters intressen att sådan outnyttjad mark sna­rast möjligt överföres till skogsproduktion där detta bedömes vara mer

 

Prop. 1978/79:163                                                     6

rationellt än att bibehålla eller återställa ett jordbruk. I dessa fall bör, enhgt vår uppfattning, marken följdriktigt betraktas som skogsmark. Den nya lagen får ej utformas så att en överföring försvåras.

3    Undantag från lagens bestämmelser

Utredningens förslag tillstyrks i huvudsak eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten tillstyrker att lagen görs tillämplig även på jordbruksmark som tillhör staten, enär samma krav ur brukningssynpunkt bör ställas på staten och enskilda ägare och bru­kare av jord.

I paragrafens första punkt anges att lagen inte äger tillämpning i frå­ga om jordbruksmark som ingår i fastighet, vilken har nybildats för an­nat ändamål än jordbruk och som därefter ej har undergått taxering. Det är emellertid vanligt att vid fastighetsreglering all mark med un­dantag för en tomtplats överförs från en jordbruksfastighet till en an­nan i stället för att tomtplatsen först avstyckas och återstoden av fas­tigheten sammanläggs med den andra jordbruksfastigheten. Hovrätten föreslår därför att undantaget i första punkten även bör gälla för fas­tighet, som i samband med annan fastighetsbildningsåtgärd ombildats för annat ändamål än jordbruk (jfr 3 kap. 1 § fastighetsbildningslagen).

Lanthruksstyrelsen: Ansvaret för bebyggelseplaneringen vilar primärt på kommunerna. Till följd av uttalanden och andra åtgärder från stats­makternas sida har under senare år hos såväl planansvariga som hos all­mänheten vuxit fram ett starkt medvetande om nödvändigheten att hus­hålla med landets jordbruksmark. Lantbruksstyrelsen utgår från att kommunerna i större utsträckning än tidigare beaktar jordbrukets in­tressen även inom planer som inte är aktuella att genomföra och att er­forderliga åtgärder för att upphäva sådana planer — såväl på kommun-ägd som enskilt ägd mark — vidtas med skyndsamhet.

Det förhåller sig vidare så att lantbruksnämndernas engagemang i planeringsprocessen på senare år har ökat väsentligt. Därmed har nämn­derna fått bättre kontakt än tidigare med kommunerna och ökade möj­ligheter att föreslå erforderliga åtgärder beträffande jordbruksmark inom planer som antingen är inaktuella eller där exploatering inte är omedelbart förestående. Styrelsen anser därför i likhet med utredningen att jordhävdslagens undantag för jordbruksmark inom fastställd detalj­plan i oförändrat skick kan föras över till skötsellagen. Styrelsen har inte heller i övrigt något att erinra emot de i 2 § föreslagna undantagen från lagens tillämpningsområde. Det finns dock anledning att under­stryka vikten av att samråd sker med lantbruksnämnderna när jord­bruksmark tas i anspråk för företag vars tillåtlighet prövas i särskild ordning.

Lantmäteriverket: Uttrycket "nybildats" i 2 § 1 synes böra ändras till "bildats". Man täcker därigenom in också det fallet att en jordbruks­fastighet har förändrats till fastighet för annat ändamål genom fastig­hetsreglering, ett fall som kan uppkomma t. ex. då fastighets jordbruks­mark har förts över till annan jordbruksfastighet medan återstoden skall utgöra bostadsfastighet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Utredningen föreslår att statligt ägd mark till skillnad från gällande jordhävdslag, skall omfattas av den nya

 

Prop. 1978/79: 163                                                    7

lagen. Länsstyrelsen finner förslaget betänkligt från principiell syn­punkt. Jordbrukets intresse bör enligt länsstyrelsens mening i erforder­lig utsträckning beaktas genom samråd med lantbruksnämnden och for­merna härför regleras i verksinstruktioner. Vid dessa samråd kan na­turligtvis delade meningar uppkomma om lämpligheten att ta i anspråk viss jordbruksmark för andra verksamheter som de statliga verken och myndigheterna har att ombesörja. Om denna intressekonflikt ej kan bi-läggas vid samrådet bör frågan hänskjutas till länsstyrelsen som utifrån en samlad regionalpolitisk bedömning bör göra intresseavvägningen. Länsstyrelsen motsätter sig dock inte att all kyrklig mark — oberoen­de av om den är att anse som statlig eller församlingsägd — omfattas av lagen.

Hushållningssällskapens förbund: Den jordbruksmark som kommu­nerna förfogar över för framtida exploateringsåtgärder bör enligt för­bundet ställas till förfogande för rationell brukning. Enligt utredningen bör det stå lantbruksnämnden fritt att göra påpekanden om brukning av sådan mark som är befogad. Från förbundet vill vi att en skärpning in­förs där det åligger lantbruksnämnden att tillse att jordbruksmarken som skall användas vid en framtida tänkt samhällsutbyggnad brukas ra­tionellt.

Lanibrukarnas riksförbund: — — — Det är enligt LRFs mening önskvärt att all produktiv mark täcks av ifrågavarande lagstiftningar. Enligt LRFs mening bör lagen även omfatta kommunägd jordbruks­mark, då markområdet endast på lång sikt avser att få annan använd­ning.

4    Skötsel och ingripande

Flertalet remissinstanser tillstyrker i huvudsak utredningens förslag eller lämnar det utan erinran. Några remissinstanser, bl. a. lantbrukssty­relsen, anser dock att tillståndsplikt bör införas istället för anmälnings­skyldighet innan jordbruksmark tas ur produktion. Från några håll an­förs vidare att kravet på att markens produktionsförmåga skall tas till vara rationellt är oklart och bör preciseras.

Hovrätten för Nedre Norrtand: Uttrycket "Lämplig för jordbruks­produktion" i 3 § den föreslagna lagtexten bör även innefatta att det finns förutsättningar att uppnå tillfredsställande ekonomiskt utbyte. Hovrätten ifrågasätter om inte detta bör komma till uttryck i lagtexten (jmfr 1 § skogsvårdslagen).

Uttrycket "av någon betydelse" i 5 § i utredningens förslag bör när­mare preciseras så att det klart framgår om därmed avses viss areal oberoende av brukningsenhetens storlek eller om begreppet skall ställas i förhållande till berörd fastighet eller brukningsenhet. Det bör vidare tillses att det inte blir möjligt att kringgå anmälningsskyldigheten genom att successivt ta mindre områden ur produktion.

Utredningen har föreslagit att anmälan skall göras två månader före en planerad åtgärd, så att tillsynsmyndigheten skall få rådrum att fatta beslut. Hovrätten anser att lagen och blivande tillämpningsföreskrifter bör ges en sådan utformning, att markinnehavaren, om inte besked lämnats inom tvä månader om åtgärdens tillåtlighet, får företa den pla­nerade åtgärden. Det är betydelsefullt att förfarandet klart åtskiljs från ett ansökningsförfarande.

8    Riksdagen 1978/79. I saml.

 

Prop. 1978/79:163                                                     g

Markägaren är enligt förslaget ensam skyldig att göra anmälan till lantbruksnämnden. Detta synes vara lämpligt i de flesta fall. Emellertid' kan det även finnas tillfällen då annan än markägaren bör svara för an­mälningsskyldigheten, t. ex. då marken är upplåten med nyttjanderätt.

Lantbrukssiyrelsen: Även om — som utredningen anfört — vad som kan anses vara rationell brukning får avgöras med ledning av förhållan­dena på orten kan lantbruksnämnderna komma att ställas inför svår­bedömbara situationer. En sådan kan vara när högvärdig åkermark an­vänds som betesmark för hästar. En annan situation är den ovan under rubriken Begreppet jordbruksmark påtalade gradvisa förändringen av kultiverad betesmark. Lantbruksnämnderna torde också komma att få ta ställning till situationer, där brukaren på grund av ålder eller sjuk­dom brukar sin jord alltmer extensivt. Om skötsellagens målsättning skall kunna uppfyllas måste den nu antydda problematiken beaktas vid utarbetande av tillämpningsanvisningar till lagen.

Kan lantbruksnämnden inte godta den åtgärd som anmälningen avser mäste nämnden meddela beslut inom den tidsfrist som gäller, enligt för­slaget två månader. Meddelas inget beslut inom den tiden är markäga­ren oförhindrad att vidta åtgärden. Frågan är dock om ett anmälnings­förfarande är att föredra framför ett tillståndsförfarande. En lantbruks­nämnd har i detta avseende gjort jämförelse mellan skötsellagen och naturvårdslagen när det gäller att ta jordbruksmark ur produktion. Skötsellagen stadgar anmälningsplikt, naturvårdslagen tillståndsplikt. Nämnden anser att det är otillfredsställande — inte minst ur den enskil­des synpunkt — med skilda regelsystem i olika lagar. Lantbruksstyrel­sen är av samma mening och anser dessutom att skillnaden är ringa mellan anmälningsplikt i skötsellagens mening och tillståndsplikt. Det finns således flera omständigheter som talar till förmån för tillstånds­plikt. Styrelsen vill dock inte motsätta sig att ett anmälningsförfarande införs.

Möjligheten att föreskriva viss växtodling eller användning motiveras av utredningen med att lantbruksnämnd bör "kunna föreskriva viss in­riktning av företagets växtodling så att produktionsinriktningen blir lämplig med hänsyn till de förhållanden som råder på orten". Lant­bruksstyrelsen har inget att erinra emot möjligheten att föreskriva viss växtodling men anser att det bättre bör klarläggas vilka typer av före­lägganden om växtodlingsåtgärder som skall få förekomma. Utgångs­punkten bör därvid vara att ingripanden endast skall få ske i sådana fall dä åtgärder erfordras för att en meningsfull växtodling skall kunna bedrivas. Man bör vidare vara medveten om det stora arbete med över­vakning som blir följden av alltför flitig användning av möjligheten att föreskriva växtodlingsåtgärder.

1 fråga om ogräsbekämpning bör slås fast, huruvida kemisk ogräsbe­kämpning skall kunna föreskrivas eller ej. Med hänsyn till att alterna­tiva bekämpningsmetoder i ■vissa fall saknas bör även kemisk bekämp­ning komma i fråga. Om odlaren har invändningar mot sådana metoder bör han vara skyldig att lösa problemet på annat sätt även om det skul­le visa sig dra avsevärt större kostnader.

Ett specialfall av ogräsbekämpning är flyghavrebekämpning för vilket den särskilda lagen (1970: 299) om skydd mot flyghavre gäller. Flyghav-relagen har visat sig vara ett otillräckligt instrument för att tillfreds­ställande komma till rätta med flyghavreplantor innanför de skydds-zoner som omfattas av en s. k. allmän bekämpningsplan. Det kan inom

 

Prop. 1978/79: 163                                                                  9

sådana inre områden vara fråga om att åkermark är så bemängd med flyghavre att denna utgör en väsentlig del av grödan. Under sådana för­hållanden kan det inte anses att markens produktionsförmåga tas till vara rationellt för jordbruksproduktion. Skötsellagen bör därför kunna tillämpas och blir då ett komplement till flyghavrelagen. Lantbrukssty­relsen har för avsikt att se över behovet av en revidering av flyghavre-lagstiftningen mot bakgrund av förslaget till skötsellag.

Huvuddelen av lantbruksnämnderna har inte berört jordbrukets bygg­nader, vilket torde få ses som ett uttryck för att det totalt sett inte an­ses föreligga något angeläget behov av att göra skötsellagen tillämplig på byggnader. Lantbruksstyrelsen är för sin del av uppfattningen att det hör till undantagen att ägare till utvecklat eller utvecklingsbart jord­bruksföretag låter sitt byggnadskapital förstöras och att det i vart fall inte för närvarande finns behov av att låta skötsellagen även omfatta byggnaderna vid jordbruket.

Skogsstyrelsen:-------- Vid anmälan om nedläggning, som ej föran­
leder åtgärd från lantbruksnämndens sida, bör dock anmälan vidarebe­
fordras till skogsvårdsstyrelsen. Åtgärder kan då snabbt vidtagas för att
beskoga marken innan denna förvildas. Det är ur skogsbrukssynpunkt
angeläget att det i anvisningarna till lagen preciseras vad som är att an­
se som nedläggning. Om ett sporadiskt och alltför extensivt brukande
godtas innebär detta att marken förvildas före den slutliga nedläggning­
en, innebärande stora problem vid den efterföljande skogsodlingen.

Statens naturvårdsverk: I 3 § anges att jordbruksmark skall brukas så att markens produktionsförmåga tas till vara rationellt. I utredningens specialmotivering (sid. 53) skrivs följande: "Vad som kan anses ratio­nellt får avgöras med ledning av förhållandena på orten."

Verket anser att denna formulering är oklar och bör preciseras eller utgå. Texten i lagförslaget kan tolkas så att exempelvis brukningshinder i form av rosen, diken etc, skall tas bort för att möjliggöra en ratio­nell jordbruksproduktion. Vidare kan extensiva produktionsformer, som betesdrift, missgynnas i förhållande till mer intensiv spannmålsproduk­tion. Formuleringen i 3 § innebär att jordbruket blir överordnat alla andra intressen, vilket enligt verkets mening inte är rimligt. För jord­bruksnäringen gäller liksom för alla andra näringar att verksamheten skall bedrivas med utgångspunkt från den ekologiska grundsynen. Na­turvårdsverket har bl. a. i samband med yttrandet över den fysiska riks­planeringens planeringsskede framhållit att jordbruket såväl som andra näringar måste ta sin del av ansvaret för naturmiljön. Verket har också anfört att jordbruket självfallet skall följa naturvårdslagens allmänna paragraf om hänsynstagande till naturen. Att avstå från jordbrukspro­duktion inom mindre områden av särskilt värde för flora och fauna, fri­luftslivet etc. bör sålunda ingå i varje markägares skyldighet.

Sista satsen i 3 § bör med hänsyn till vad som anförts inledningsvis och enligt ovan få följande formulering: "skall med hänsyn lagen titt naturmiljön brukas så, att markens produktionsförmåga tas till vara för sådan produktion".

Från naturvårdssynpunkt är det vidare angeläget att tillämpningsfö­reskrifterna ges en sådan utformning att olika produktionsformer och ägoslag kan accepteras inom ett område. Verket anser att utarbetandet av dessa föreskrifter bör ske efter samråd med naturvårdsverket.

Domänverket: Nedläggning bör även i fortsättningen kunna ske av marginell jordbruksmark för överföring till exempelvis skogsproduktion

 

Prop. 1978/79:163                                                                  10

när så är motiverat från bl. a. företagsekonomisk synpunkt. Domänver­ket instämmer i förslaget med tillägg av följande:

Nedläggning och överföring bör tillåtas, inte enbart av ej utveckhngs-hara företag eller delar därav utan även av begränsat utvecklingsbara företag i samband med att sittande arrendator eller brukare upphör med brukningen och naturvårdsskäl ej hindrar nedläggning.

Verket förutsätter vidare att tillämpningsföreskrifter utformas så, att överföring av i och för sig lämplig jordbruksmark till annan produktion fillåts, när överföringen är motiverad från samhällsekonomisk och/eller företagsekonomisk synpunkt. Det bör sålunda även i fortsättningen ges möjlighet att använda jordbruksmark för odling av exempelvis park­träd, pyntegrönt, campingplats, fritidsanläggning osv.

Länsslyrelsen i Gävleborgs län: Länsstyrelsen har inte något att er­inra mot de föreslagna bestämmelserna. Den tid om två månader som vederbörande myndighet har att avgöra ärenden syns dock vara väl kort tilltagen. Länsstyrelsen föreslår att anmälningsplikten skall gälla minst tre månader före planerad åtgärd.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Bl. a. lantbruksnämnden är kritisk till det föreslagna instrumentet anmälningsplikt vid avsikt att ta jordbruks­mark ur produktion och vid kommersiell matjordstäkt. Länsstyrelsen in­stämmer i kritiken och anser att en tillståndsprövning är att föredra.

Länsslyrelsen i Jönköpings län: Som skett i flera andra lagar synes kunna ifrågasättas om inte en allmän hänsynsregel till naturvårdens in­tressen bör inskrivas i lagen. Detta synes i så fall böra ske som en kom­plettering till 3 § i lagförslaget (jfr 1 § nuvarande skogsvårdslag och 22 § i förslaget till ny skogsvårdslag).

Länsslyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsen stöder utredningens för­slag att den jord som är brukningsvärd som åker eller kultiverad betes­mark skall brukas rationellt och också förslaget att ingripande kan ske både när brukningen upphört och om brukningen är mycket extensiv.

Länsstyrelsen vill dock understryka betydelsen av att tillämpningen sker med en anpassning till de lokala och regionala förutsättningarna. Uttrycket rationell får således icke hindra ingripande med stöd av lagen i sådana bygder i inlandet där jordbruket kommer att utgöra ett kom­plement till annan sysselsättning och där förutsättningar inte finns att skapa bärkraftiga lantbruksföretag baserade enbart på jordbrukspro­duktion.

I anslutning till .det särskilda undantaget från kravet på brukning som återfinns i § 4 vill länsstyrelsen framhålla att varken av lagtexten eller förarbeten framgår hur awägningen skall ske mellan jordbruksin­tresset och andra intressen, när åkermark föreslås att tas ur produktion. Den nya lagstiftningens förhållande till den översiktliga planläggningen och det kommunala ansvaret härför är inte tillräckligt klarlagt. Denna fråga bör uppmärksammas i anvisningar och tillämpningsföreskrifter. Det bör klart framgå att avvägning skall ske i samma former som gäl­ler i fråga om övriga om marken konkurrerande intressen, dvs. inord­nas inom planlagstiftningens regelsystem.

Länsslyrelsen i Skaraborgs län: Innan jordbruksmark av någon bety­delse, som är lämplig för jordbruksproduktion, får tas ur produktion skall markägaren anmäla detta till lantbruksnämnden. Utredningen har i motiven angett vissa exempel då anmälningsplikt ej behöver föreligga. Det torde åtminstone vid stora och medelstora företag finnas exempel på nedläggning av större areal än som angetts i motiven, då markägaren

 

Prop. 1978/79:163                                                                 1 j

kan anse att det inte är fråga om jordbruksmark av någon betydelse. Begreppet "jordbruksmark av någon betydelse" bör därför belysas och exemplifieras närmare.

Enhgt utredningen skall jordbruksmark brukas så att markens pro­duktionsförmåga tas till vara rationellt för jordbruksproduktion. Om så inte sker får lantbruksnämnden ingripa och föreskriva vilka åtgärder som skall vidtas. I betänkandet har på sid. 46 och 47 angivits vissa exempel på sådana åtgärder bl. a. dikning, rensning, stenröjning, busk­röjning och andra tekniska åtgärder på jordbruksmark. Lantbruks­nämnden bör vidare enhgt utredningen lämna föreskrifter om inriktning av företagets växtodling och grundgödsling, ogräsbekämpning m. m. Länsstyrelsen ifrågasätter om så långtgående åtgärder skall kunna före­skrivas även om de kan vara erforderliga för ett rationellt brukande. Ett föreläggande bör under alla förhållanden inte innefatta mer långtgåen­de åtgärder än vad som kan anses normalt i trakten. Det är viktigt att frågan belyses ytterligare i det fortsatta lagstiftningsarbetet och i anvis­ningar och tillämpningsföreskrifter.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Utredningen föreslår också anmäl­ningsskyldighet för markägare som avser att nedlägga jordbruksmark, som inte omfattar endast obetydliga arealer. För att undvika onödigt krångel för kommunerna bör man från sådan anmälningsskyldighet, ut­över mark inom stads- och byggnadsplaneområde, även undantaga mark som ingår i av kommunfullmäktige eller byggnadsnämnd antagna stads-eller byggnadsplaner vilka ännu ej fastställts. Då lantbruksnämnderna numera regelmässigt yttrar sig i planfrågor där åkermark av någon be­tydenhet ingår, kan man förutsätta att erforderligt samråd om åkerned­läggning kommer till stånd utan att anmälningsskyldighet föreligger.

Hushållningssällskapens förbund: Det framlagda förslaget till ny lag­stiftning omfattar all åker och kultiverad betesmark med undantag av sådan mark som från jordpolitisk synpunkt saknar intresse. Förbundet anser att vissa tolkningssvårigheter kan uppstå var gränsen går för mark som ur jordpolitisk synpunkt saknar intresse. En starkare precisering av var gränsen skall gå mellan brukningsvärd jordbruksmark och ej bruk­ningsvärd vore önskvärd. Från förbundet vill vi föreslå att företagseko­nomiska aspekter införs i detta sammanhang. En jordbruksmark kan, om den ses separat, vara olönsam eller omöjlig att använda för rationell brukning men kan i samband med strukturrationalisering bli både före­tagsekonomisk och rationell. Brukningsskyldigheten bör därför inte be­gränsas till nuvarande förhållanden utan även till en framtida möjlig strukturrationalisering. En sådan bedömning av lagstiftningen kan i vissa lägen främja ett tidigareläggande av en önskvärd strukturrationa­lisering.

Förbundet vill vidare peka på behovet av att, vid utarbetandet av till-lämpningsföreskrifterna till den nya lagen, begreppet rationell produk­tion noggrannare preciseras. Härvid är det önskvärt att kravet på sådan kan göras relativt flexibelt.

Lanibrukarnas riksförbund: Enligt lagförslaget skall jordbruksmark som med hänsyn till belägenhet, omfång och övriga förutsättningar är lämpUg för jordbruksproduktion, brukas så att markens produktionsför­måga tas tillvara rationellt för sådan produktion. LRF vill peka på oklarheten i begreppet "rationell produktion". Förslaget kan t. ex. tol­kas så att man inte får ha betesmark på god åkermark. Målsättningen måste vara att oavsett växtslag, markens produktionsförmåga utnyttjas

 

Prop. 1978/79:163                                                    12

rationellt och får en ändamålsenlig ekonomisk användning.

LRF konstaterar att jordbruksmark som är lämplig för jordbruks­produktion enligt lagförslaget får tas ur produktion endast när särskilda omständigheter föreligger. Ett särskilt skäl är användning för annat god­tagbart ändamål, exempelvis golfbana, campingplats eller marknads­plats. LRF accepterar att andra godtagbara ändamål föranleder att jordbruksmark tas ur produktion men känner för sin del oro över ut­redningens exemplifiering. LRF vill hävda betydelsen av entydiga reg­ler där jordbruksmark tillvaratas för den i bygden yrkesverksamma be­folkningen.

Enligt § 9 i lagförslaget får tillsynsmyndigheterna meddela föreläg­gande eller förbud som behövs för lagens efterlevnad, vilket avgör la­gens omfattning. Som exempel nämns i lagförslaget viss växtodling eller markanvändning. Enligt LRFs mening innefattar lagförslaget en möj­lighet för tillsynsmyndigheterna att föreskriva viss odling, t. ex. vall. LRF har uppfattningen att den enskildes ekonomiska ansvar för sitt lantbruksföretag bör vara avgörande vid handläggningen av dylika ären­den. För ingripande skall krävas att det är uppenbart att skötseln av jordbruksmark är orationell i den mening som anges i lagförslagets 3 §. LRF vill understryka att lagen bör ha en lämplig balans mellan vad som kan betraktas som samhällsekonomiskt och företagsekonomiskt. För att komma tillrätta med passiva ägoförhållanden är det emellertid nöd­vändigt med ett samhällsekonomiskt synsätt. Som exempel på fall där samhällsekonomiska värderingar bör väga tungt vill LRF peka på pas­sivt ägda brukningsenheter, där långtgående investeringar erfordras för att jordbruket skall bli rationellt. Investeringar i dessa företag är i regel ej företagsekonomiskt lönsamma. I stället bör en sådan effekt åsyfta att dylika brukningsenheter blir tillgängliga för jordbrukets yttre rationali­sering. Utredningen föreslår som alternativ till försäljningen frivillig ut­arrendering i vilket LRF instämmer. LRF förutsätter att skriftliga kon­trakt upprättas, som följer arrendelagens bestämmelser och omfattar minst 5 år.

LRF finner det angeläget att övergripande åtgärder som har betydel­se för ett flertal lantbrukare ej hindras av passiva ägoförhållanden. Som exempel kan nämnas vattenavledningsföretag som ofta är en förutsätt­ning för att uppnå väsentliga markförbättringar. Enligt LRFs mening bör utformningen av tillämpningsanvisningar ge lantbruksnämnderna möjlighet att ingripa mot markägare som uppenbart förhindrar sådana angelägna gemensamma grundförbättringsåtgärder.

Enligt lagförslaget skall föreläggande och förbud allt efter omstän­digheterna riktas mot ägaren eller nyttjanderättshavaren eller mot bå­da. De fall där föreläggande och förbud riktas mot arrendatorn bör vara föranledda av särskilda omständigheter. Huvudregeln bör enligt LRFs mening vara att förelägganden riktas mot markägare.

Svenska tantarbetareförbundet: Utredningen föreslår också att lant­bruksnämnden bör kunna föreskriva en viss inriktning av företagets växtodling. Detta synes vara klokt inte minst ur rådgivningssynpunkt. I vissa fall anser utredningen också att föreskrifter skall kunna ges att brukaren skall ha djurhållning. Det måste dock i sådana fall krävas en mycket noggrann bedömning inte bara av just ekonomin på det enskilda företaget utan av hela infrastrukturen.

Utredningen föreslår att det även skall vara möjligt att ingripa mot mark som tidigare nedlagts utan prövning enligt gällande lag. Eftersom

 

Prop. 1978/79:163

13

det tidigare inte erfordrades tillstånd för nedläggning av åkermark, kan det antagas att en sådan åtgärd skett med ett speciellt motiv. Det synes då vara något tveksamt att med stöd av en ny lagstiftning åter kräva att marken sätts in i produktionen. Även om ett passivt ägande av åker­mark i de flesta fall är av specifikt intresse enbart för markägaren kan ett ingripande som till slut leder till expropriation förefalla vara ett hår­dare ingrepp i det personliga handlandet än vad som vanligtvis brukar tillämpas i det svenska näringsHvet.

5   Matjordstäkt

Utredningens förslag om en utvidgad kontroll över matjordstäkter möter inga invändningar från remissinstansema. Från flera håll fram­förs dock synpunkter på samordningen av täktreglerna i en reviderad jordhävdslagstiftning och naturvårdslagen.

Hovrätten för Nedre Norrtand: Enligt utredningen skall takt av mat­jord på jordbruksmark för annat ändamål än till markinnehavarens husbehov likställas med att jordbruksmark tas ur produktion. Paragra­fens andra mening bör omformuleras så att därav tydligt framgår att jordbruksmark, som är lämplig för jordbruksproduktion, inte får an­vändas för takt av matjord för annat ändamål än till markinnehavarens husbehov såvida inte den i första meningen angivna särskilda förutsätt­ningen är för handen.

Lantbrukssiyrelsen: Lantbruksstyrelsen är medveten om att redan nu­varande regler om matjordstäkt inneburit vissa problem, som emellertid ur myndigheternas (länsstyrelsens och lantbruksnämndens) synpunkter hittills har kunnat bemästras tillfredsställande samordningsvägen. Önsk­värt vore emellertid att samtliga regler rörande tillstånd till matjordstäkt kunde samlas i en lag. Matjordstäkt är primärt en fråga om att se till att jordbruksmark inte förändras så att dess produktionsförmåga inte tas till vara rationellt för jordbruksproduktion, alltså en prövning mot den målsättning som slås fast i skötsellagens 3 §. Denna prövning ankommer på det regionala fackorganet på lantbrukets område, näm­ligen lantbruksnämnden. Täktverksamhet rörande sten, grus, sand o. dyl. är däremot frågor som hänger samman med skyddet av naturmiljön i allmänhet och som därför faller inom länsstyrelsens tillsynsområde. Reglema för prövning av tillstånd till matjordstäkt skulle enligt lant­bruksstyrelsens mening med fördel kunna samlas i en reviderad jord­hävdslagstiftning. Skall emellertid tillståndsplikt enligt naturvårdslagen kvarstå anser styrelsen i likhet med utredningen att bestämmelser häronrt även bör finnas i skötsellagen. Samordningen mellan lantbruksnämnd och länsstyrelse torde liksom hittills få regleras genom tillämpningsföre­skrifter.

Lantbruksstyrelsen ansluter sig till den av utredningen föreslagna de­finitionen av husbehovstäkt, nämligen takt som är normal för skötsel av tomtmarken till innehavarens och de anställdas bostäder. Begreppet husbehovstäkt i naturvårdslagen bör ges samma snäva innebörd.

Slalens naturvårdsverk: Den avgränsning som görs i betänkandet av vad som är att betrakta som husbehovstäkt av matjord överensstämmer i allt väsentligt med den avgränsning som görs enligt NVL. Detta inne­bär att samma takter som kräver tillstånd enligt NVL också är anmäl-

 

Prop. 1978/79:163                                                    14

ningspliktiga enligt den föreslagna lagen. Förutsättningar för att undvi­ka att sökanden skall behöva vända sig till två myndigheter i samma fråga bör därmed förehgga. Ett förenklat handläggningsförfarande skul­le kunna uppnås, om länsstyrelsen, när ansökan om matjordstäkt in­kommer, underrättar lantbruksnämnden härom. Härigenom skulle sö­kandens anmälningsskyldighet till lantbruksnämnden anses fullgjord. Skulle länsstyrelsen innan två månader gått sedan lantbruksnämnden underrättats, medge täkttillstånd bör detta innehålla föreskrift om att takten ej får påbörjas före visst datum. Detta datum utgör den tidpunkt då två månader gått sedan lantbruksnämnden underrättats. Ett sådart förfarande som det ovannämnda tillämpas i dag för skogsavverkning för vilken föreligger anmälningsplikt enligt 8 a § SVL. Anmälan för sararåd med länsstyrelsen enligt 20 § NVL anses ha gjorts när anmälan enligt 8 a § SVL ingivits till skogsvårdsstyrelsen.

Länsslyrelsen i Jönköpings län: Det kan enligt länsstyrelsens uppfatt­ning övervägas att införa tillståndsplikt i stället för anmälningsplikt vid genomgripande fysisk förändring av jordbruksmark exempelvis vid mat­jordstäkt för annat ändamål än till markinnehavarens husbehov.

Länsslyrelsen i Norrbottens län: Enligt länsstyrelsens uppfattning bör all matjordstäkt omfattas av lagen. Något behov av generellt undantag för husbehovstäkt synes inte föreligga. Detta torde för markägarna inte innebära några olägenheter då marginella takter generellt är undan­tagna enligt 5 §.

Länsstyrelsen ifrågasätter huruvida det inte från såväl allmänhetens som lantbruksnämndens synpunkt vore mera praktiskt att införa en ge­nerell tillståndsplikt för matjordstäkt i stället för anmälningsskyldighet kombinerat med eventuella beslut om förbud. Länsstyrelsen förutsätter att en samordning kan åstadkommas mellan tillståndsplikt enligt natur­vårdslagen och lagen om skötsel av jordbruksmark så att sökanden en­dast behöver lämna en ansökan om täkttillstånd.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Länsstyrelsen delar utredningens upp­fattning att prövning av matjordstäkt skall ske såväl enligt den före­slagna skötsellagen som enligt naturvårdslagen. Det är därvid viktigt att det sker en samordning av prövningsförfarandet. Ett sätt att förenkla handläggningen kan vara att båda ansökningarna inges till länsstyrel­sen, som därefter översänder ansökningarna till lantbruksnämnden för yttrande i täktärendet, varefter länsstyrelsen beslutar i täktärendet och lantbruksnämnden beslutar i nedläggningsärendet.

Naturvårdsförordningen föreslås ändrad och motsvarande förordning till lagen om skötsel av jordbruksmark föreslås utformad så att ovan­stående synpunkter tillgodoses.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: I ett speciellt avseende bör sam­ordningsmöjligheterna i vart fall studeras ytterligare. Det gäller pröv­ningen av matjordstäkter. Den föreslagna anmälningsskyldigheten till lantbruksnämnden kommer att gälla vid sidan om tillständsplikten en­ligt naturvårdslagen. För sökanden måste en sådan ordning framstå som ett förvirrande och onödigt krångel. En bättre samordning måste ske. För länsstyrelsens del vore det värt att övervägas att tillståndsplikten för matjordstäkt i naturvårdslagen överflyttas till den nya lagen om skötsel av jordbruksmark samt kompletteras med motsvarande prövning ur jordbrukssynpunkt. Det skulle innebära att i stort sett samma krav på myndighetskontakt som gäller f. n. skulle ställas på exploatören och jordbruks- och natur/kulturvårdsintressen  vägs samman  i samhällets

 

Prop. 1978/79: 163                                                                 15

prövning av det aktuella företaget. Att på detta sätt flytta över ett visst naturvårdsansvar från länsstyrelsen till lantbruksnämnden skulle stäm­ma väl med det av naturvårdsverket uttalade kravet att varje näring skall bära sitt eget natur- och miljövårdsansvar.

Från naturvårdshåll finns inget att förlora på det föreslagna förfa­randet eftersom jordbruks- och naturvårdsintressen måste överensstäm­ma i täktregleringen för att den ska få avsedd verkan på längre sikt. Utan ett uttalat intresse hos lantbruksnämnden för att i framtiden ver­ka för fortsatt hävd av ett tilltänkt täktområde torde ett avslag av läns­styrelsen på en täktansökan i de flesta fall enbart leda till igenbuskning och vanskötsel av det aktuella området.

6    Inlösen

Remissinstanserna tillstyrker i huvudsak utredningens förslag eller lämnar det utan erinran. Ett par remissinstanser anser dock att inlösen-bestämmelserna bör utvidgas till att i vissa fall kunna omfatta en hel brukningsenhet.

Hovrätten för Nedre Norrland: Utredningen har föreslagit att staten i princip är skyldig att lösa hela fastigheten, om denna helt eller delvis berörts av föreläggande eller förbud. I fråga om inlösen skall vidare ex­propriationslagen gälla i tillämphga delar. Utvidgningen av skyldigheten för staten att lösa berörda markområden måste anses vara till gagn för markinnehavaren och främja tillskapandet av mer rationella bruknings­enheter. Hovrätten anser att bestämmelsen skall kunna avse hela bruk­ningsenheten eller ekonomiska enheten om denna omfattar flera register­fastigheter. Därigenom anpassas reglerna till den expropriationsrättsliga lagstiftningen.

Lantbrukssiyrelsen: Svårigheten att i vissa fall fastighetsbildningsmäs-sigt kunna bryta ut mark är en stor nackdel vid tillämpningen av nu gällande jordhävdslag. Möjlighet att kunna inlösa hel fastighet (register­fastighet) är därför nödvändig. Med den föreslagna konstruktionen av inlösenreglerna kan emellertid uppstå situationer som den följande. Skyldighet föreligger för staten att lösa in en av flera registerfastigheter inom en brukningsenhet. Inlösenfastigheten ligger som en enklav inom enhetens övriga fastigheter. Inlösen får i sådant fall en olycklig effekt på den avstående brukningsenheten. Det kan dessutom bli svårt för lantbruksnämnden att sälja fastigheten. Jnlösenbestämmelsema bör ut­formas så att dylika effekter kan undvikas, förslagsvis genom att göra det möjligt att under vissa omständigheter kunna lösa en hel bruk­ningsenhet eller i vart fall flera registerfastigheter inom en enhet.

Länsslyrelsen i Gävleborgs län: Enligt länsstyrelsens mening kan det vara en fördel att vid inlösen anknyta värderingsreglerna till tidigare lagstiftning. Det kan dock ifrågasättas om lösningsskyldigheten behöver omfatta mer än den del av en fastighet som föreläggandet avser under förutsättning att området kan avstyckas, vilket i de flesta fallen torde kunna ske. Expropriationslagens värderingsregler kan befaras komma att medföra att dåligt hävdade marker åsätts ett pris som inte står i rimlig proportion till vad värdefullare marker betingar. Vissa förluster i samband med inlösenförfarandet torde sannolikt inte kunna undvikas.

Länsslyrelsen i Kopparbergs län: Beträffande inlösen av fastighet el­ler fastighetsdel bör som utredningen föreslår i första hand överens-

 

Prop. 1978/79:163                                                    16

kommelse om värde och intrångsersättning eftersträvas. Avses fastighe­ter eller fastighetsdelar direkt nyttjas som förstärkning av annat eller andra företag kan ifrågasättas om icke reglerna i fastighetsbildningsla­gen om inlösen bör vara ett smidigt förfarande.

Länsslyrelsen i Norrbottens län: Enligt länsstyrelsens mening bör la­gen kompletteras med regler om rätt för staten att inlösa vanhävdad mark. Länsstyrelsen har redan i samband med det regionala handlings­programmets utarbetande bedömt att behov av en sådan rätt föreligger. En sådan rätt skulle ge staten möjlighet att på ett mer aktivt sätt verka för att rationaliseringsmålen uppnås.

7    Förhållandet till annan lagstiftning

Flertalet av remissinstanserna lämnar utan erinran vad utredningen anfört om den föreslagna lagens förhållande till annan lagstiftning. Skogsstyrelsen och länsstyrelsen i Jämtlands län understryker emellertid vikten av samordning mellan den föreslagna skötsellagen och skogs­vårdslagen.

Skogsstyrelsen: Enligt utredningen är det ofrånkomligt att såväl
skogsvårdslagen som den nya lagen om skötsel av jordbruksmark i prin­
cip blir tillämpliga på mark som ligger oanvänd. Enligt skogsstyrelsens
uppfattning kan även osäkerhet i bedömningen av vissa jordbruksmar­
ker som utnyttjas extensivt innebära problem.     

Vid utformningen av anvisningarna till den nya lagen om skötsel av jordbruksmark bör, med hänsyn till vad som ovan sagts, viss samord­ning ske med anvisningarna till den nya skogsvårdslagen. I anvisning­arna bör ansvarsfördelningen mellan myndigheterna, om möjligt, när­mare anges. Samråd mellan lantbruksnämnderna och skogsvårdsstyrel-sema vid den praktiska tillämpningen av lagstiftningarna blir dessutom erforderlig.

Länsstyrelsen i Jämtlands län:- Samordningen mellan skogs­
vårdslagen och det nu framlagda lagförslaget bör emellertid uppmärk­
sammas. En ytterligare översyn av förhållandena i gränsskiktet mellan
skogsvårdslagen och den föreslagna lagen om skötsel av jordbruksmark
anser länsstyrelsen nödvändig.-


 

Prop. 1978/79: 163

Bilaga 3 (Det remitterade lagförslaget)

Förslag till

Lag om skötsel av jordbruksmark

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1    § Med jordbruksmark avses i denna lag sådan åkermark och kulti­verad betesmark som ingår i fastighet, som är taxerad' som jordbruks­fastighet.

2    §    Lagen är inte tillämplig på jordbruksmark

 

1.    som ingår i fastighet, som har bildats för annat ändamål än jord­bruk och som därefter inte har taxerats,

2.    som ingår i stadsplan eller som enligt byggnadsplan, fastställd ef­ter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk.

Brukning m. m.

3    § Jordbruksmark, som med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga omständigheter är lämplig för jordbruksproduktion, skall brukas så att markens produktionsförmåga tas till vara på ett ändamålsenligt sätt.

4    § Jordbruksmark, som med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga omständigheter är lämplig för jordbruksproduktion, får inte tas ur pro­duktion utan tillstånd. Tillstånd behövs dock inte när åtgärden uppen­barligen saknar betydelse för jordbruket på brukningsenheten eller när marken tas i anspråk för företag vars tillåtlighet prövas i särskild ord­ning.

På jordbruksmark som är lämplig för jordbruksproduktion får takt av matjord för annat ändamål än markinnehavarens husbehov inte ske utan tillstånd.

5 § Tillstånd enligt 4 § får lämnas endast när marken på grund av
särskilda omständigheter inte bör behållas för jordbruksproduktion.

6 § Fråga om tillstånd prövas av lantbruksnämnden, om inte regering­
en föreskriver att prövningen skall göras av lantbruksstyrelsen.

Tillsyn

7    §    Tillsyn över efterlevnaden av denna lag utövas av lantbruksnämn­den.

8    §    Lantbruksnämnden har rätt att på begäran erhålla upplysning­ar och handlingar som behövs för tillsynen enligt denna lag.

9    §    Om det uppenbart behövs för att 3 § skall efterlevas, får lantbruks­nämnden förelägga innehavaren att sätta i stånd mark eller markan-

 

Prop. 1978/79:163                                                                    2

läggning eller att ge växtodlingen ändrad inriktning. Innehas marken med nyttjanderätt, får föreläggande i stället riktas mot ägaren.

När lantbruksnämnden meddelar föreläggande, skall nämnden ange de åtgärder som behövs för ändamålet. Nämnden kan s"ätta ut vite.

Ägare eller brukare är skyldig att tåla att föreskriven åtgärd vidtas även om föreläggandet riktas mot annan.

Inlösen

10    § Har föreläggande meddelats med stöd av 9 §, är staten skyldig att helt eller delvis lösa den fastighet som berörs av föreläggandet, om äga­ren begär det och föreläggandet inte avser åtgärd av endast ringa om­fattning. Kan det antas att inlösen medför olägenhet av någon betydelse för brukningsenhet i vilken fastigheten eller fastighetsdelen ingår, är staten skyldig att på begäran lösa brukningsenheten.

11    § Begäran om inlösen skall framställas hos lantbruksnämnden inom tre månader efter det att nämndens beslut om föreläggande vunnit laga kraft. Talan om inlösen skall väckas vid den fastighetsdomstol inom vars område egendomen är belägen inom sex månader från nämnda tidpunkt. Har ägaren fått del av beslutet först sedan detta vunnit laga kraft, räknas dock tidsfristerna från dagen för delfåendet. Iakttar inte ägaren vad som nu har sagts, förlorar han sin talan.

I fråga om talan om inlösen gäller i övrigt expropriationslagen (1972: 719) i tillämpliga delar. Bestämmelserna i 4 kap. 3 § expropriationsla­gen skall tillämpas i fråga om värdeökning som har ägt rum under ti­den från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

Ansvar m. m.

12 §    Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1.    tar jordbruksmark ur produktion i strid mot 4 § första stycket,

2.    utför takt i strid mot 4 § andra stycket,

3.    bryter mot föreläggande som har meddelats med stöd av 9 §, om inte föreläggandet har förenats med vite.

Utbyte av brott som avses i första stycket 2 skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart obilligt.

13 § Talan mot lantbruksnämndens beslut enligt denna lag förs hos
lantbruksstyrelsen genom besvär. Mot lantbruksstyrelsens beslut förs
talan hos regeringen genom besvär.

1.  Denna lag träder i kraft den I juli 1979, då jordhävdslagen (1969: 698) skall upphöra att gälla.

2.  Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

3.  .Har jordbruket på jordbruksmark, som är lämplig för jordbruks­produktion, lagts ned före nya lagens ikraftträdande, får lantbruks­nämnden förelägga ägaren att åter ta marken i bruk, om det finns sär­skilda skäl till det och marken inte används för annat godtagbart ända­mål. Har förklaring som avses i 7 § jordhävdslagen meddelats, får så­dant föreläggande inte meddelas beträffande marken.

 

När lantbruksnämnden meddelar föreläggande, skall nämnden ange de åtgärder som behövs för ändamålet. Nämnden kan sätta ut vite. Be­stämmelserna i 10 och 11 §§ samt 5 övergångsbestämmelserna gäller i tillämpliga delar i fråga om föreläggande som nu har sagts.

4.    Förelägganden om återställande av hävd som har meddelats enligt 3 § jordhävdslagen skall anses meddelade med stöd av 9 § nya lagen.

5.    Bestämmelsen i 11 § andra stycket om tillämpning av 4 kap. 3 § expropriationslagen (1972: 719) gäller inte i fråga om värdeökning som har ägt rum före utgången av juni 1971.

 

Prop. 1978/79:163

Innehåll

Sid.

Proposition med förslag till lag om skötsel av jordbruksmark ....    1

Propositionens huvudsakliga innehåll   ..................... .... 1

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 1 februari 1979

1    Inledning   ...................................................... .... 5

2    Allmän motivering.............................................. .... 6

 

2.1    Allmänna utgångspunkter   ............................ .... 6

2.2    Brukningsplikt och förbud mot nedläggning av jordbruk ..     9

2.3    Matjordstäkt  .............................................. .. 15

2.4    Undantag från lagens tillämpningsområde   ........ .. 17

2.5    Inlösen    ................................................... .. 18

2.6    övergångsbestämmelser   .............................. .. 19

 

3    Upprättat  lagförslag  ........................................    21

4    Specialmotivering............................................... .. 21

5    Hemställan    ....................................................    27

6    Beslut    ..........................................................    27

Utdrag av lagrådets protokoll den 19 mars 1979.........    28

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 22 mars 1979 ..       38

Anmälan av lagrådsyttrande................................... .. 38

Hemställan   ...................................................... .. 39

Beslut   ............................................................. .. 39

Bilaga 1 Bilaga 2 Bilaga 3

NORSTEDTS TRYCHER)   STOCKHOLM H7»     710153