Prop 1978/79:119 Regeringens proposition

1978/79:119

om vissa frågor rörande forskning och forskarutbildning;

beslutad den 22 februari 1979.

Regeringen föreslär riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll denna dag.

På regeringens vägnar OLA ULLSTEN

JAN-ERIK WIKSTRÖM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås på grundval av forskningsrådsutredningens betänkande (SOU 1977: 52) Forskningspolitik vissa åtgärder för att förbättra planeringen inom forskningsområdet.

Vidare föreslås att resurserna för samhällsriklad forskningsinformation förstärks med 4 milj. kr.

Arbetstagarorganisationerna föreslås få ökat inflytande över beslul i forskningsfrågor. Arbetstagarorganisationerna skall således vara förelrädda inom bl. a. styrelsen för teknisk utveckling (STU) och i styrelsema för instituten för kollektiv forskning (branschforskningsinstituten). Arbetstagarorganisationernas möjligheter att ta initiativ till forskning skall förbättras genom atl högsl 5 milj. kr. ur arbetarskyddsfonden får disponeras för stöd till detta.

Sekretariatets för framtidsstudier anknytning till regeringskansliet föreslås upphöra. Framtidsstudieverksamheten föreslås i stället anknytas till FRN.

Vidare läggs i propositionen fram vissa förslag på gmndval av forskarutbildningsutredningens belänkande (SOU 1977:63) Fortsatt högskoleutbildning.

Behörigheten till forskamtbildning föreslås delas in i allmän behörighet och särskild behörighet. Gmndläggande högskoleutbildning omfattande minst 80 poäng skall ge allmän behörighet för tillträde till forskarutbildning. Kraven för särskild behörighet skall fastställas av fakultetsnämnd. Utbildningsutbudet på nivån ovanför grundläggande högskoleutbildning föreslås breddas genom att påbyggnadsutbildningar inrättas. För utveckling och drift av överbryggande kurser för dem som har allmän men inte 1 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 119

Prop. 1978/79:119 3

Lagförslag

Förslag till

Lag om ändring i högskolelagen (1977:218)

Härigenom föreskrives att 16, 23 och 24 §§ högskolelagen (1977:218) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 § Verksamheten inom högskolan skall ledas av lokala styrelser, rektorsämbeten, linjenämnder, fakultetsnämnder, sektionsnämnder saml styrelser för institutioner och andra arbetsenheter.

Vid högskoleenheten inom jord- I stället för fakultetsnämnder och

bruksdepartementets verksamhets- sektionsnämnder får finnas andra

område får i stället för fakultets- organ enUgt vad som föreskrivs i 23

nämnder och sektionsnämnder fm- § fjärde stycket och 25 §.
nas andra organ enligt vad som för
eskrives i 25 §.

23 §

För forskarutbildningen och forskningen vid högskolan inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde skall finnas fakultetsnämnder och sektionsnämnder.

Fakulletsnämnds verksamhei skall avse ett särskilt vetenskapsområde (fakultet) i en högskoleregion. Sektionsnämnds verksamhet skall avse en del av en fakultet (sektion) i en högskoleregion.

Fakultetsnämnd och sektionsnämnd skall inom sitt verksamhetsområde

1. planera forskarutbildningen,

2. handlägga övriga frågor om vad forskarutbildningen skall innehålla och om hur forskarutbildningen skall organiseras, samt

3. handlägga vissa frågor om planering av forskningen.

För sådan forskning och forskarutbildning som ej avser ett särskilt vetenskapsområde får finnas andra organ än fakultetsnämnder och sektionsnämnder. Föreskrifter om dessa andra organ meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen utser.

24 §

I fakultetsnämnd och sektions- I fakultetsnämnd och sektions
nämnd skall ingå företrädare för nämnd skall ingå företrädare för
verksamheten inom nämndens verksamheten inom nämndens
verksamhetsområde. Företrädare verksamhelsområde. Förelrädare
för de anställda och de studerande för de anställda och de studerande
inom fakultetsnämnds och sek- inom fakultetsnämnds och sek
tionsnämnds verksamhetsområde tionsnämnds verksamhelsområde
har räll att ingå i nämnden. har rätt att ingå i nämnden.

Prop. 1978/79:119 5

Uldrag
UTBILDNINGSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1979-02-22

Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Romanus, Mundebo, Wikström, Friggebo, Wirtén, Huss, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, Winther, De Geer, Blix, Cars, Gabriel Romanus, Tham, Bondeslam

Föredragande: slalsrådel Wikslröm

Proposition om vissa frågor rörande forsknings och forskarutbildning

1 Inledning

Med slöd av Kungl. Maj:ls bemyndigande tillkallade dåvarande statsrådet Moberg den 30 maj 1972 sakkunniga' för all utreda frågor rörande forskningsråden inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde. De sakkunniga antog benämningen forskningsrådsutredningen (FRU, U 1972:02).

FRU överlämnade i april 1975 betänkandet (SOU 1975:26) Forskningsråd.

FRU fick genom tilläggsdirektiv ijuni 1974 och i april 1975 i uppdrag atl bl. a. utreda formerna för stöd till långsiktsmotiverad forskning och undersöka och bedöma förutsättningarna för en långsiktig forskningsplanering.

FRU överlämnade i november 1977 betänkandet (SOU 1977:52) Forskningspolitikjämte bilagor (SOU 1977:53-55). En nulägesbeskrivning bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I. En sammanfattning av FRU:s betänkande bör fogas till protokollet i delta ärende som bilaga 2.

Efter remiss har yuranden över FRU:s betänkande avgells av brottsförebyggande rådet, datainspektionen, styrelsen för internationell utveckling, beredningen för u-landsforskning, överbefälhavaren, försvarels materielverk, försvarets forskningsanstalt (FOA), socialstyrelsen, sjukvårdens och socialvårdens planerings- och ralionaliseringsinslilui (Spri),

' Riksdagsledamoten Ulla Ekelund, professorn Bengt Gustafsson, riksdagsledamoten Lars Gustafsson, professorn Lars Ingelstam, dåvarande riksdagsledamoten redaktören Kerstin Jordan, professorn Kerstin Lindahl-Kiessling, riksdagsledamoten Ove Nordstrandh, riksdagsledamoten Gunnar Richardson, f.d. universitetskanslern Nils Gustav Rosén (ordförande), professorn Torgny Segerstedt samt riksdagsledamoten Roland Sundgren.

Prop. 1978/79:119

televerket, transportforskningsdelegationen, Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut, statistiska centralbyrån (SCB), konjutiklurinslitutel,
statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), nämnden för sarhhällsinforma-
tion, riksarkivel, riksantikvarieämbetet och statens hisloriska museer, na
turhistoriska riksmuseet, universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), som
överlämnat yttranden från lokala och regionala högskolemyndigheter,
utrustningsnämnden för universitet och högskolor (UUH), skolöverstyrel
sen (SÖ), svenska unescorådel, slyrelsen för sekretariatet för framlidsstu
dier, statens livsmedelsverk, fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk,
Sveriges lantbruksuniversitet, konsumentverket, patent-och registrerings
verket, arbetsmarknadsstyrelsen, styrelsen för arbelarskyddsfonden,
centrum för arbetslivsfrågor, statens råd för byggnadsforskning, statens
insiitui för byggnadsforskning, statens planverk, statens industriverk, Sve
riges geologiska undersökning, nämnden för energiproduktionsforskning,
statens kärnkraftsinspektion, styrelsen för teknisk utvecklirig (STU), sta
tens råd för vetenskaplig information och dokumentation i(SINFDOK),
statens delegation för rymdverksamhet, forskningsrådsnämnden (FRN),
medicinska forskningsrådet (MFR), humanistisk-samhällsyelenskapliga
forskningsrådet (HSFR), naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR),
forskningsbiblioteksrådet, statens råd för skogs- och jordbruksforskning
(SJFR), lärartjänslutredningen, delegationen för energiforskning, decen
traliseringsutredningen, statens väg- och trafikinstitut, statens geotekniska
institut. Svenska handelskammareförbundet, Vetenskapsakademien, Ing
enjörsvetenskapsakademien (IVA), Nordforsk, Riksföreningen mot can
cer. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Svenska läkare
sällskapet, Sveriges industriförbund, Sveriges Radio AB, Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Landsor
ganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),
Svensk uppfinnareförening och Centerns ungdomsförbund |(CUF). Här
jämte Tiar inkommit ett antal skrivelser med anledning av betänkandet. En
sammanställning av remissyttrandena över FRU:s belänkande bör fogas
till protokollet i detta ärende som bilaga 3. I

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade dåvarande statsrå
det Zachrisson den 19 juni 1974 sakkunniga ' med uppdrag att utreda vissa
frågor rörande forskarutbildningen m. m. De sakkunniga antog benämning-
en forskarutbildningsutredningen (FUN, U 1974:06). ]

FUN avgav ijuni 1975 delbetänkande! (Ds U 1975: II) Utbildningsbi
drag för doktorander. j

Genom beslut den 14 augusti 1975 erhöll FUN tilläggsdirektiv med utgångspunkt i riksdagens beslut om reformering av högskoleutbildningen.

FUN överlämnade i november 1977 betänkandet (SOU 1977:63) Fort-

i ' Riksdagsledamoten Anna Eliasson, riksdagsledamoten Arne Gadd (ordförande), riksdagsledamoten Anita Gradin, professorn Kerstin Lindahl-Kiessling, professorn David Magnusson, docenten Bengt Karlberg och professorn Rune Lagneborg.

Prop. 1978/79:119 7

satt högskoleutbildning. En sammanfattning av betänkandet bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 4.

Efter remiss har yttranden över FUN:s belänkande avgetts av brottsförebyggande rådet, beredningen för u-landsforskning, försvarets materielverk, försvarels forskningsanslall (FOA), socialstyrelsen, som hört nämnden för läkares vidareutbildning, sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri), transportforskningsdelega-tionen, statistiska centralbyrån (SCB), konjunkturinstitutet, staiskonioret, riksrevisionsverket (RRV), statens personalnämnd, riksarkivet, riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, naturhistoriska riksmuseet, universilels- och högskoleämbetet (UHÄ), som överlämnat yttranden från lokala och regionala högskolemyndigheter, utmslningsnämnden för universitet och högskolor (UUH), cenlrala studieslödsnämnden (CSN), skolöverstyrelsen (SÖ), styrelsen för sekretariatet för framlidsstudier, statens livsmedelsverk, fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, Sveriges lantbruksuniversitet, konsumentverket, patent- och registreringsverket, arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, styrelsen för arbetarskyddsfonden, centrum för arbetslivsfrågor, statens råd för byggnadsforskning, statens institut för byggnadsforskning, statens planverk, statens industriverk, Sveriges geologiska undersökning, nämnden för energiproduktionsforskning, slyrelsen för teknisk utveckling (STU), statens räd för vetenskaplig information och dokumentation (SINFDOK), statens delegation för rymdverksamhet, forskningsrådsnämnden (FRN), medicinska forskningsrådet (MFR), humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR), naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR), statens råd för skogs- och jordbruksforskning (SJFR), siudiesiödsulredningen, lärartjänslutredningen. Vård 77, expertgruppen för regional utredningsverksamhet, delegationen för energiforskning, statens bakteriologiska laboratorium, statens väg- och trafikinstitut, statens geotekniska institut. Handelshögskolan i Stockholm, Svenska handelskammareförbundet. Vetenskapsakademien, Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), Riksföreningen mot cancer. Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundei, Svenska läkaresällskapet, Sveriges industriförbund. Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges förenade studentkårer (SFS), Centerns ungdomsförbund (CUF) och Moderata ungdomsförbundet. Härjämte har inkommit ett antal skrivelser med anledning av betänkandet. En sammanställning av remissyttrandena över FUN:s betänkande bör fogas till protokollet i detla ärende som bUaga 5. Vidare har Vetenskapsakademien, Vitterhetsakademien och Ingenjörsakademien inkommit med en skrivelse om behovet av en översyn av det velenskapliga arbetets ställning i Sverige.

För överblickens och sammanhangets skull behandlar jag i det följande åtskilliga frägor i vilka del ankommer på regeringen eller berörda myndigheter all besluta.

Prop. 1978/79:119 8

Föredragandens överväganden 1. Allmänt

Forskning och utvecklingsarbete (FoU) bedrivs i olika miljöer och under skilda förutsättningar. Det svenska FoU-systemet kan i stora drag sägas bestå av

universitet och högskolor, forskningsrådsorganisationen, den sektoriella FoU-organisationen samt näringslivet.

Finansieringen av FoU-verksamheten sker också på flera olika sätt: genom direkta statsanslag till organ som har utförande av FoU som huvuduppgift eller som ett led i sin myndighetsfunktion inom en viss samhällssektor, genom statsbidrag till organ av forskningsrådstyp som i sin tur fördelar en stor del av anslagen till de enheter som utför forskningen och genom bidrag och uppdrag till de FoU-utförande enheterna från fonder och stiftelser eller från bl. a. företag.

Ungefär hälften av all FoU-verksamhet och större delen av forskningen i landet finansieras över statsbudgeten. På uppdrag av styrelsen för teknisk utveckling (STU) och statens råd för byggnadsforskning har statistiska centralbyrån (SCB) analyserat 1978 års budgetproposition med avseende på anslagen till FoU (statliga anslag till forskning och utveckling 1978/79 och aktuella trender under de senaste åren. En analys av 1978 års budgetproposition och vissa jämförelser med motsvarande analyser avseende 1975 och 1977 års budgetpropositioner. SCB 1978-11-15). 1 denna undersökning, som f. n. är den mest aktuella, anges de statliga utgifterna för FoU för budgetåret 1978/79 till 5,055 miljarder kr., vilket är 3,2 % av de totala budgeterade statsutgifterna för detta budgetår.

Nära tre fjärdedelar av FoU-anslagen kanaliseras genom tre departement, nämligen utbildningsdepartementet (32 %), försvarsdepartementet (20 %) och industridepartementet (20 %). Den närmare fördelningen på departement framgår av följande tabell.

Tabell 1. Beräknade anslag i 1978 års budgetproposition. Fördelning på departement.

Departement	Milj. kr.	%
Justitie	6,9	0,1
Utrikes	136,1	2,7
Försvars	985,5	19,5
Social	327,5	6,4
Kommunikations (inkl. affärsverk)	150,6	3,0
Ekonomi	18,6	0,4
Budget	118,4	2,3
Utbildnings	1 608,4	31,8
Jordbruks	431,4	8,5
Handels	4,1	0,1

(forts.)

Andamål______________________ Milj, kr.____ %_

71,0	1,4
134,9	2,7
1 025,2	20,3
1,1	0,2
28,0	0,6

Arbetsmarknads

Bostads

Industri (inkl. affärsverk)

Kommun

Övrigt

Totalt_______________________ 5 054,4____ 100,0______

SCB har även gjort en ändamålsindelning av anslagen och dä funnit att den största andelen eller 38 % anvisades för att främja allmän vetenskaplig utveckling, framför allt forskning vid universitet och högskolor och forskning stödd av forskningsråd. Den närmare fördelningen pä ändamål framgår av följande tabell.

Tabell 2. Beräknade FoU-anslag i 1978 ärs budgetproposition. Fördelning pä ändamål.

Ändamål	Milj. kr.	%
/. Näringslivets utveckling	382,2	7,6
1. Jordbruk, skogsbruk, jakt, fiske	94,9	1,9
2. Industriell verksamhei m. m.	287,8	5,7
//. Offentlig service m. m.	1 562,5	30,9
3. Energi- och vattenförsörjning	464,9	9,2
4. Transport och kommunikationer	166,3	3,3
5. Boendemiljö, samhällsplanering	91,7	1,8
6. Fysisk miljö, naturvård	86,3	1,7
7. Hälso- och sjukvård	313,8	6,2
8. Socialvård, social miljö, trygghet	91,6	1,8
9. Kultur, massmedia, fritid	15,3	0,3
10. Undervisning	73,0	1,4
11. Arbetsmiljö, personalskydd	107,1	2,1
12. Offentlig förvaltning, samhällsservice	133,6	2,6
13. Utforskning av jorden och atmosfären	18,9	0,4
///. Allmän vetenskaplig utveckling	1 925,1	38,1
14. Allmän vetenskaplig utveckling	1 925,1	38,1
IV. Rymdforskning och försvar	1 184,7	23,4
15. Rymdforskning	87,6	1,7
16. Försvar	1 097,1	21,7
Samtliga ändamål	5 054,4	100,0

Den FoU-verksamhet som finansieras av det svenska näringslivet är sannolikt minst lika omfattande som den som får medel över statsbudgeten men har sin tyngdpunkt i utvecklingsarbete. Vidare finansieras FoU av privata fonder och stiftelser av olika slag och av kommuner och landsting.

FoU-verksamhetens stora omfattning är redan den skäl för att forskningsfrågor skall ägnas stor uppmärksamhet och intresse. Också andra faktorer bidrar till att intresset för forskningsfrågor är stort. En orsak är otvivelaktigt oron för den ekonomiska och samhälleliga utvecklingen. Många har stora förhoppningar att forskningen skall kunna bidra till lösningen av olika problem som har samband härmed. Det ökade intresset för "livskvalitet" har också kommit att omfatta de intellektuella och kulturella aktiviteter som forskning innebär och ger upphov till.

Finansiering av FoU år 1975 inklusive FoU utförd i utlandet (Mkr.)

Finansieringskälla	Teknisk och	Samhällsve-	Totalt
	naturveten-	tenskaplig
	skaplig FoU	och humanistisk FoU
Näringslivet	2 991,4	13,5	3 004,9
Den offentliga sektorn (FoU
som finansieras över stats-
budgeten)	2 385,7	215,1	2 600,8
Privata, ideella organisatio-
ner, vetenskapliga samman-
slutningar, medicinska, hu-
manitära hjälporgan m. m.	102,3	45,0	147,3
Totalt	5 479,4	273,6	5 753,0

Källa: SCB (Internalional Survey of the Resources Devoted to Research and Experimental Development in 1975).

Liksom det finns många olika motiv för forskning och för intresset för forskning finns det mänga olika former för forskning. Många har försökt sig på olika slag av klassificeringar eller systematiseringar av forskning eller forskningspolitik. 1 bl. a. forskningsrådsutredningens (U 1972:02, FRU) betänkande (SOU 1977:52) Forskningspolitik diskuteras detta. Resonemang kring indelningsgrunder, klassificering etc. förekommer också i många av remissyttrandena över FRU:s betänkande och forskarutbildningsutredningens (U 1974:06, FUN) betänkande (SOU 1977:63) Fortsatt högskoleutbildning. Det finns inte anledning att här ta ställning för den ena eller andra principen. Däremot är det viktigt att peka på forskningens mångfald och variationsrikedom när det gäller syfte, innehall, verksamhetsformer och metoder.

Vad som ocksä bör uppmärksammas är att vi ännu har rätt liten kunskap om forskning: hur den påverkas av olika organisationsformer, vad som påverkar möjligheterna till framgångsrik forskning etc. För den fortsatta utbyggnaden av forskningsverksamheten behövs otvetydigt mer forskning om forskning. En viss sådan verksamhet bedrivs redan. Inom forskningsrådsnämnden (FRN) arbetar en delegation för studier av forskning och forskningsorganisation. 1 sammanhanget kan nämnas att användningsområdet för resurserna för forskning och utvecklingsarbete för högskolan numera innefattar ocksä området forskning och forskarutbildning och inte som tidigare endast grundläggande högskoleutbildning.

FRU och FUN avlämnade sina betänkanden ungefär samtidigt, hösten 1977. Båda betänkandena har varit föremål för en omfattande remissbehandling. FRU:s förslag gäller främst den övergripande forskningsplaneringen och förutsättningama för denna. Vidare behandlar FRU bl. a. frågor som allmän och samhällsinriktad information om forskning och forskningsresultat, löntagarorganisationernas representation i sektoriella FoU-organ och deras möjligheter att initiera forskning samt den fortsatta

Prop. 1978/79:119 11

framtidsstudieverksamhetens organisation. FUN lägger fram förslag om bl. a. nya regler för behörighet till forskarutbildning, studiefinansiering inom forskarutbildning och breddat utbildningsutbud över grundutbildningsnivån. FUN tar därutöver upp frågor som gäller högskolans samverkan med forskning och utvecklingsarbete utanför högskolan. Vidare behandlar FUN utformningen av tjänsteorganisationen samt planerings- och ledningsorganisationen för högskolans forskning och forskarutbildning.

I FUN:s betänkande tas ocksä upp frägor om samspelet mellan forskning och grundläggande högskoleutbildning.

De förslag som presenterats av FRU och FUN gäller stora och väsentliga frågor, däribland riksdagens och regeringens möjligheter att ange riktlinjer för planeringen av forskningen och att fördela resurser till denna. Förslagen är dock i så måtto begränsade att de, i enlighet med direktiven för utredningarna, dels främst gäller offentligt finansierad FoU, dels i första hand avser organisatoriska frågor i vid bemärkelse och inte forskningens omfattning och inriktning. Jag kommer i det följande att redovisa mina ställningstaganden till FRU:s och FUN:s förslag. Dessa förslag bör kunna bilda utgångspunkter för vidareutvecklingen av forskning och forskarutbildning i Sverige. Som jag kommer att närmare belysa i det följande återstår dock vissa viktiga frägor, som mäste behandlas i annat sammanhang. Jag vill här endast peka på lärartjänstutredningens (U 1977:04) pågående arbete. Likaså arbetar forskningssamverkanskommittén (U 1978: 01, FOSAM) med frågor som är centrala både ur allmän forskningspolitisk synvinkel och för högskolan.

De förslag som lagts fram i årets budgetproposition är ett uttryck för regeringens vilja att öka stödet till forskning och utvecklingsarbete. Jag vill här erinra om att dessa förslag med avseende pä utbildningsdepartementets verksamhetsområde innebär en ökning av resurserna för forskning och forskarutbildning med ca 56 milj. kr.

Vidare kommer i proposition om byggnadsarbeten m. m. inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde att föresläs bl. a. att 15 milj. kr. anvisas för finansiering av dyrbar vetenskaphg utrustning.

1 proposition om ett centralt organ för informationsförsörjning kommer att föreslås att 7 milj. kr. anvisas för informations- och dokumentationsverksamhet. Det gäller här ätgärder som i hög grad kommer forskningen till godo.

Jag avser att i det följande föreslå att sammanlagt ca 19 milj. kr. anvisas för vissa åtgärder för förbättrad forskningsplanering och forskarutbildning m. m.

Anslagen till forskning och forskarutbildning inom utbildningsdepartementets område kommer således enligt förslagen för budgetåret 1979/80 alt öka med sammanlagt ca 100 milj. kr. Detta är en medelsförstärkning som till helt övervägande del gär direkt till forskningen.

Vidare kommer jag i det följande att förorda att högst 5 milj. kr.

Prop. 1978/79:119 12

ställs till förfogande för stöd till arbetstagarorganisationernas initiering av forskning.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att regeringen i proposition om vissa åtgärder för att främja sysselsättningen i Norrbotten föreslagit en förstärkning med 6 milj. kr. av resurserna för forskning och forskarutbildning vid högskolan i Luleå.

Jag gär nu över till att behandla vissa allmänna frågor som aktualiserats av FRU.

FRU anser att sektorsprincipen, dvs. systemet att olika sektorsmyndigheter finansierar forsknings- och utvecklingsarbete inom sina resp. områden, bör bibehållas. FRU redovisar vissa synpunkter på den sektoriella FoU-organisationen. FRU förordar bl. a. att den sektoriella FoU-verksamheten knyts till ansvariga myndigheter och inte till departementen. Vidare framhåller FRU att fristående sektoriella FoU-organ normalt bör undvikas med hänsyn till de nackdelar som ligger i en sämre kontakt mellan forskning och sektorsplanering, splittringen av forsknings- och utvecklingsresurser och den mer svåröverskådliga organisation som blir följden av en satsning på nya och ofta små fristående enheter för FoU. FRU påpekar ocksä att det är viktigt att den FoU-planerande och initierande verksamheten vid myndigheterna tillförs kompetens utifrän och inte ensidigt präglas av den ansvariga organisationens föreställningsramar och dagliga verksamhet.

I likhet med remissinstanserna delar jag FRU:s uppfattning att sektorsprincipen bör bibehållas och utvecklas. De synpunkter på den sektoriella FoU-verksamhetens organisation som FRU fört fram är, vilket utredningen också påpekat, av den karaktären att de inte kan tas till utgångspunkt för omedelbara åtgärder av typ förändringar i existerande organisation, ny lagstiftning etc. Frågan om den sektorsanknutna forskningens organisation kan givetvis inte lösas en gång för alla. Det bör inom en viss samhällssektor ankomma på för sektom ansvariga departement och myndigheter att föreslå och svara för konkreta förändringar av FoU-organisationen. Sädana förändringar måste med största sannolikhet föregås av detaljerade studier av sektoms behov och olika förutsättningar för FoU-verksamheten inom sektom. De resonemang som förs i FRU:s betänkande bör kunna tjäna som ledning för sädana utredningsinsatser och visar även pä problem som bör kunna beaktas i det fortsatta arbetet.

Jag vill i detta sammanhang beröra några frågor som ett bibehållande av sektorsprincipen kan ge anledning till. För det första förtjänar det att på nytt erinras om att forskning som finansieras av sektorsorgan till sin vetenskapliga natur inte i någon väsentlig utsträckning skiljer sig eller bör skilja sig från annan forskning inom högskoleorganisationen. Jag syftar då på att sektorsforskningen självfallet bör vara underkastad samma vetenskapliga kriterier och ha likartade behov av metodutveckling och teoribildning. Kraven på dess vetenskapliga nivå och dess kritiska

Prop. 1978/79:119 13

granskningsförmåga måste vara lika starka som för annan forskning. En grundförutsättning för sektorsfinansierad forskning är vidare att den forskande personalen utbildas inom högskolan. Det är först under sådana omständigheter som sektorsforskningen blir av särskilt värde för den sektors utveckling som den skall tjäna och den koppling till utvecklingsarbete som är naturlig. Det som ger den sektoriellt finansierade forskningen inom högskoleorganisationema en särskild karaktär är främst valet av problemområden. Sektorsforskningen måste styras av de problem som skall lösas för att sektorn skall kunna utvecklas. Självfallet kan det dock även ulan att sektoriella myndigheter är engagerade i finansieringen förekomma att forskning inom högskolan organiseras med utgångspunkt i samhällssektorer och samhällsproblem.

Av vad jag här har anfört följer att planeringen av sektorsforskningens utveckling och utbyggnad måste ske på ett sådant sätt att nära samverkan kan åstadkommas mellan denna och högskolans internt initierade forskning både för att säkerställa den vetenskapliga halten i forskningen och för att dimensionering och inriktning av forskarutbildning och annan kunskapsutveckling samt uppbyggnad av övriga forskningsresurser skall kunna ske på ett för helheten tillfredsställande sätt.

Jag har i årets budgetproposition framhållit att Sverige är ett ur forskningssynpunkt litet land. Det är därför i högsta grad angeläget att de resurser — personella och andra — som finns tillgängliga för forskning och utvecklingsarbete utnyttjas så rationellt som möjligt. I de flesta fall torde det därför, som FRU framhåller, vara lämpligt att även den forskning som finansieras av sektorsorgan utförs inom högskolan. Denna väg att genomföra sektorsforskning bör säledes i allmänhet väljas framför t. ex. att inrätta särskilda forskningsinstitut.

Samarbetet mellan högskolans forskning och sektorsforskning kan försväras om sektorsforskning bedrivs i särskilda institut. Ett svagt utvecklat samarbete med högskolans forskning kan leda till att instituten efter en viss tid hamnar i en isolerad forskningsmiljö som hämmar metodutveckling och teoribildning. Man mäste även beakta att det är svårare att avveckla en viss forskningsverksamhet inom ramen för en fristående organisation.

När särskilda institut i framtiden inrättas bör det därför vara institut som har en betydande bredd i sin forskningsverksamhet och en nära samverkan med högskolans forskning både när det gäller utnyttjande av resurser och utbyte av forskande personal. Särskilt viktigt är att vägarna för idéutbyte och ömsesidig granskning av forskningsresultat hålls öppna.

Det förhållningssätt till sektorsforskningen som jag här har redovisat ställer ocksä vissa krav på utvecklingen av högskolans forskning. En av högskolans huvuduppgifter är självfallet att utveckla den disciplinoriente-rande forskningen. Denna är i många avseenden grundläggande för ut-

Prop. 1978/79:119 14

vecklingen av ny kunskap. Samtidigt med att ny kunskap vinns utvecklas givetvis också indelningen i discipliner. Det är också angeläget att utveckla forskningsområden där företrädare för skilda discipliner samverkar, dvs. mångvetenskaplig forskning. En sådan ordning kan i många fall vara nödvändig för att i högskolans forskning kunna ta upp och belysa samhällsproblem av skilda slag.

För att sektorsforskningen med framgång skall kunna utnyttja högskolans forskningsresurser är en förstärkning av den sistnämnda utvecklingen nödvändig. Den kan ske på skilda sätt. Jag vill här som exempel erinra om den temaorienterade forskningsorganisationen vid universitetet i Linköping som regeringen har lagt fram förslag om i budgetpropositionen och inrättandet av professurer i socialt arbete och inom arbetsvetenskap-ligt inriktad forskning. Det är således angeläget att högskolan strävar efter att stödja framväxten av problemorienlerad forskning säväl i form av forskningsgrupper av typ centmm för tvärvetenskap i Göteborg och det forskningspolitiska programmet i Lund som temaorienterade forskningsprogram och forskartjänster med anknytning till olika problemområden. Därigenom skapar den bättre fömtsättningar att bära upp och samverka med sektorsforskningen. Det är heller knappast någon tillfällighet att samverkan mellan sektorsforskning och högskolans forskning har nått betydande omfattning på områden där forskningsorganisationen är förhållandevis problemorienlerad. Det gäller bl. a. de medicinska och tekruska fakulteterna. Avvägningen mellan disciplinorienlerad och problemorienlerad forskning blir därmed en viktig fråga i såväl den övergripande som den lokala forskningsplaneringen.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att en utbyggnad av den sektoriella forskningen måste gmndas pä ett bättre planeringsunderlag än vad vi i regel har i dag. Detta gäller framför allt samordningen mellan den sektoriella forskningen och den allmänna kunskapsutvecklande forskningen inom högskolan samt inte minst forskamtbildningen. Det är enligt min mening mycket viktigt att ett sådant beslutsunderlag tas fram. Jag kommer i det följande att förorda åtgärder med detta syfte.

Jag har nyss nämnt att högskolans uppgifter inom det svenska FoU-systemet är flerfaldiga. Högskolan skall svara för allmänt kunskapsutvecklande forskning. Vidare skall inom högskolan utföras forskning som initieras och finansieras av sektorsorgan, näringslivet eller andra uppdragsgivare. Högskolan har ocksä ansvaret för forskarutbildningen. Jag har vidare framhållit att Sverige ur forskningssynvinkel är ett litet land. Det är därför nödvändigt, som jag har betonat i budgetpropositionen (prop. 1978/79: 100 bil. 12), att de resurser som står och kan komma att ställas till förfogande för högskolans forskning underkastas en sådan planering och prioritering att splittring av dem undviks. En viktig utgångspunkt för denna planering är enligt min mening att fasta resurser för forskning inom högskolan även under den tid som nu är överblickbar bör vara koncentre-

Prop. 1978/79:119 15

rade till de sju högskoleorter som f. n. har enheter med fast forskningsorganisation. Dessa är de sex universitetsorterna — Stockhoini, Uppsala, Linköping, Lund, Göteborg och Umeå — samt Luleå. En geografisk koncentration av fasta forskningsresurser skall inle på något sätt uppfattas som ett hinder för all forskningsverksamhet mera tillfälligt bedrivs också på andra högskoleorter än dessa sju. Jag vill vidare framhålla att forskningsanknytning av grundläggande högskoleutbildning kan utvecklas på flera olika sätt även om den inte kan byggas på direkt samband med fasta forskningsresurser.

Flera skäl talar för att samtliga vetenskapsområden inte kan vara företrädda på alla sju högskoleorterna med fast forskningsorganisation. Högskoleenhetemas forskningsverksamhet måste profileras. Det finns f. n. en rad ämnen som har så fä forskarstuderande och lärare/forskare att det kan ifrågasättas om de varaktigt förmår fylla minimiförutsättningarna för en fast forskningsorganisation. Jag utgår från att universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) i sitt planeringsarbete prövar möjligheterna att koncentrera de fasta resurserna för forskning och forskarutbildning i sådana ämnen till färre högskoleenheter.

1 både FRU:s och FUN:s betänkanden samt i mänga av remissyttrandena diskuteras balansen mellan rörliga och fasta resurser för forskning inom högskolan.

Jag har i arets budgetproposition föreslagit avsevärda förstärkningar av högskolans fasta forskningsorganisation. Förslagen innebär bl. a. att 23 nya tjänster som professor inrättas, att vissa professurer som nu är personliga görs permanenta och att vissa lärartjänster omvandlas till professurer. Vidare har jag i budgetpropositionen beräknat medel för förstärkning av basresurserna, dvs. resurserna för biträdespersonal, materiel, bibliotek m. m.

Jag har i årets budgetproposition även framhållit att forskningsråds-organisationens verksamhet är av utomordentlig betydelse för förnyelse av den vetenskapliga verksamheten. Detta förutsätter att forskningsråden kan behålla och helst öka rörligheten i användrungen av sina resurser. I budgetpropositionen föreslås därför att en rad verksamheter som nu bekostas av forskningsrådsmedel förs över till högskoleorganisationen. Det rör sig här om verksamheter som har byggts upp under en lång följd av år och som kan bedömas vara av sädan kvalitet och tillgodose sådana stadigvarande behov att de bör införlivas med den fasta forskningsorganisationen. I budgetpropositionen har jag vidare räknat med en betydande förstärkning av forskningsrådens medel.

Riksdagen beslöt vid 1975/76 ärs riksmöte om en reformerad forskningsrådsorganisation inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde från den 1 mars 1977. Flertalet ledamöter i forskningsråden utses av forskare inom högskolan. De första valen till den nya forskningsråds-organisationen genomfördes vintern 1976/77 under stark tidspress. BI. a.

Prop. 1978/79:119 16

till följd härav blev de administrativa svårigheterna på några håll påtagliga. Organisationskommittén (U 1976:07) för forskningsråden, som hade till uppgift att förbereda den nya forskningsrådsorganisationen, har på gmndval av erfarenheterna frän den första valomgången och med hänsyn till de förändrade förutsättningar som den nya högskoleorganisationen ger lagt fram förslag om bestämmelser för valen till forskningsråden. Förslaget har remissbehandlats. Det ankommer på regeringen att meddela behövliga bestämmelser om dessa val. Jag återkommer därför i armat sammanhang till regeringen i denna fräga. Min strävan kommer givetvis därvid att vara att åstadkomma regler som är både enkla och möjliggör medverkan av breda gmpper i valen av rädsledamöter. Nästa val kommer att äga mm våren 1980.

1 samband med reformeringen av forskningsråden inrättades forskningsrådsnämnden (FRN). Genom FRN har ett organ av helt nytt slag tillförts det svenska FoU-systemet. Nämnden kommer att behöva tid för att utveckla lämpliga arbetsformer. FRN har i förslag till anslagsframställning för budgetåret 1979/80 redovisat en omfattande planeringsverksamhet. De insatser som nämnden planerar eller redan har inlett gäller enligt min mening angelägna områden. De visar också att värdefullt samarbete inletts över sektors- och ämnesgränserna.

FRU konstaterar i sitt betänkande att de privata stiftelsernas och fondemas anslagsgivning endast i något fall är av den storleksordningen att ett mer avgörande inflytande på FoU-systemet kan utövas av en enskild stiftelse. Tillsammantagna betyder dock tillskotten från stiftelser och fonder, vars medel till övervägande del går till mottagare inom högskolan, ett inte oväsentligt bidrag till högskoleforskningen, särskilt den medicinska. Eftersom stiftelserna endast i ringa mån ägnar sig ät aktiv marknadsföring är det sannolikt att de endast kommer i kontakt med en mindre del av de forskare som planerar eller bedriver från stiftelsens synpunkt angelägna projekt. Både stiftelsema och de aktiva forskarna har således intresse av bättre information om stiftelsernas möjligheter att finansiera FoU. Enligt min mening bör det ankomma på FRN att försöka förbättra informationen i detta avseende.

Det internationella FoU-samarbetet griper in i all slags forskning. En rad motiv för organiserat FoU-samarbete på internationell bas kan framhållas. Det finns t. ex. forskning som är extremt dyrbar och som ett enskilt land har svårt att bygga upp egna resurser för. Unika resurser för viss typ av forskning kan finnas i ett visst land och flera länder har intresse av att utnyttja dessa resurser. Flera länder kan ha gemensamma problem eller gemensamma förhållanden som lämpar sig för samordnade eller gemensamma forskningsinsatser.

Ett genomgående problem vid alla större insatser i internationellt FoU-samarbete är avvägningen mellan internationella och nationella insatser. Ytterst bör denna avvägning, enligt min mening, göras av dem som har till

Prop. 1978/79: 119 17

uppgift att göra motsvarande avvägningar mellan olika forskningsinsatser inom landet.

En viktig forskningspolitisk fräga gäller inflytandet över forskningen. Vem eller vilka skall få vara med och påverka vilka beslut. Diskussionen om inflytande över forskningen för olika grupper har ofta vävts samman med diskussion om "forskningens frihet". Enligt min mening bör man i en diskussion om inflytandet över forskningen skilja mellan å ena sidan val av vetenskaplig metod, teoriutveckling, resultatredovisning m. m. och å andra sidan val av problemområde som bör belysas. Det första ledet bör, enligt min mening, förbehållas en inomvetenskaplig prövning. Den vetenskapliga kompetensen måste där få vara avgörande. I det andra ledet, som ju ytterst rör resursfördelningen, är det angeläget att stärka inflytandet frän andra grupper än forskarna själva. Detta är naturligt inom sektorsforskningen. Denna distinktion blir inte lika lätt att till-lämpa på högskolans forskning. Där vävs de båda leden ibland samman på ett sådant sätt att det är svårt att särskilja dem.

Jag vill här erinra om att jag nyss har framhållit att en av högskolans viktigaste uppgifter är att utveckla ny kunskap. Detta är med mitt synsätt, såvitt gäller kunskap som utvecklas genom forskning, ett område där de inom vetenskapliga aspekterna måste få stor tyngd. Inflytandet över forskningen från allmänintresset bör därför på detta omräde sättas in framför allt på mera övergripande nivåer än när det gäller sektorsforskningen. Det sker i dag genom att riksdagen beslutar om resurser till fakulteter och forskningsrådsomräden samt om fasta resurser säsom professurer, investeringar i byggnader m. m. Högskolestyrelserna, i vilka allmänintressena är företrädda, yttrar sig över fakultetsnämndernas förslag till anslagsframställningar och väger därvid samman olika fakultetsnämnders önskemål. Enligt min mening bör denna ordning i huvudsak bestå. Vad jag nu har anfört utesluter självfallet inte att man inom högskolan strävar efter att utveckla nya kunskaper inom forskningsområden som har betydelse för lösningen av aktuella samhällsproblem. Mina förslag i de senaste budgetpropositionerna och vad jag i det föregående har anfört om behovet av närmare samverkan mellan högskolan och sektorsforskningen visar att jag fäster stor vikt vid detta. Den styrning av resurser och den vidgning av högskolans kontakter med omvärlden som fordras härför bör åstadkommas med andra ätgärder än sädana som kan uppfattas som en begränstung av den vetenskapliga kompetensen hos organ vars främsta uppgift är att prioritera utifrån vetenskapliga kriterier. Jag återkommer senare till dessa frågor.

När det gäller forskningsrådsorganisationen vill jag erinra om att riksdagen 1976 beslutade om hur avvägning mellan forskarnas och allmänintressenas inflytande skulle ske. Jag anser inte att de hittillsvarande erfarenheterna ger någon grund för att nu ändra denna avvägning. Såväl högskoleorganen som forskningsråden har möjligheter att till sig knyta

2 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 119

Prop. 1978/79:119 18

arbetsgrupper och experter som företräder även externa intressen. Jag anser att denna väg bör prövas i större utsträckning för att därigenom forskarna skall få bredare underlag för avvägningar om forskningsområdens omfattning och inriktning.

När det gäller sektorsforskningen är förhällandet som jag nyss har antytt ett annat. Syftet med denna forskiung är ju att utveckla sektorn. Denna forskning mäste därför styras utifrån sektorns behov. Det är därför enligt min mening angeläget att andra grupper än forskarna där får en stark ställning när det gäller prioriteringsfrågor, val av forskningsområden etc.

Jag kommer i det följande att förorda ökad representation för arbetstagarorganisationerna i vissa sektoriella FoU-organ. Jag kommer även att föreslå vissa åtgärder till stöd för dessa organisationers möjligheter att bl. a. initiera forskning.

En viktig förutsättning för att andra än forskarna själva skall få reella möjligheter att utöva inflytande över forskningens omfattning och inriktning är information till olika grupper om forskning och forskningsresultat. Informationen om forskning har också en vidare aspekt. Vår samhällsutveckling bygger i betydande utsträckning på resultat av tidigare forskning. Vi har tagit i bruk och kommer att ta i bmk allt mer komplicerade tekniker på skilda områden. Detta leder lätt till att de demokratiska beslutsprocesserna indirekt kommer att styras av högt kvalificerade specialister med kunskap om teknik och forskningsresultat som inte har gjorts förståeliga för en bredare allmänhet. Därigenom riskeras i första hand att en allt djupare kunskapsklyfta uppstår mellan beslutande instanser och den allmänhet, som besluten rör, och i förlängningen givetvis en förtroendeklyfta mellan beslutsfattare och allmänhet. Den kritik som de senaste åren har riktats mot teknik och naturvetenskap har troligen delvis sin grund i en sådan utveckling. Enligt min mening bör denna kritik inte uppfattas som antiintellektuell, vilket ibland har förekommit, utan som uttryck för ett ur demokratisk synvinkel riktigt krav pä att få en bättre information om forskningsresultat och deras tänkbara tillämpningar. Jag anser därför att en förbättrad forskningsinformation är ytterst angelägen både för att skapa förståelse för forskningens villkor och möjligheter och för att få en insiktsfull debatt om och ett demokratiskt infly-tan över forskningen. Jag kommer därför i det följande att föreslå att 4 milj. kr. anvisas för förbättrad forskningsinformation.

Jag gär nu över till att behandla vissa allmänna frågor med anledning av FUN:s förslag.

I flera av remissyttrandena över FUN:s förslag uttrycks oro över den minskande rekryteringen till fördjupningsstudier.

När FUN tillkallades är 1974 var det bl. a. av det skälet att antalet studerande inom forskarutbildningen ansågs överstiga vad som kunde bedömas rimligt med hänsyn till möjligheterna under avsevärd tid framöver

Prop. 1978/79:119 19

för forskarutbildade att få anställningar som svarade mot utbildningen. Bäde det dåvarande universitetskanslersämbetet och Centralorganisationen SACO/SR hade i skrivelser till regeringen redovisat farhågor angäende detta.

Inom flertalet fakulteter — t. ex. teknisk, medicinsk och lantbruksvetenskaplig — var antalet nybörjare i forskarutbildning högre läsåret 1977/78 än läsåret 1970/71. Inom de filosofiska fakulteternn. har tillströmningen till forskarutbildning dock minskat.

FUN:s förslag rörande dimensioneringen av forskarutbildningen och remissyttrandena över detta visar hur svårt det är att avgöra vilken omfattning forskarutbildningen bör ha. Enligt min mening har vi f. n. knappast underlag för att bedöma om antalet doktorander i dag generellt är för litet, lagom eller för högt. Det förefaller dock sannolikt att rekryteringen till vissa ämnen är alltför begränsad och att det därför på längre sikt kan uppstå brist på personer med forskarutbildning inom vissa områden.

Antalet studerande i kurser pä den nivån att de leder till behörighet för forskamtbildning är för de filosofiska fakulteternas del en av de faktorer som påverkar rekryteringen till forskarutbildning. Den minskande tillströmningen till sådana kurser är oroande. Även för andra verksamhetsområden än forskningen behövs personer med fördjupad utbildning inom något ämnesområde. Jag har i budgetpropositionen framhållit angelägenheten av att utbudet av grundläggande utbildning planeras så att bättre möjligheter erbjuds de studerande att nå sädan ämnesfördjupning som fordras för tillträde till forskarutbildning. Av särskild betydelse i detta sammanhang är de allmänna utbildningslinjerna. Syftet med dessa är i huvudsak att ge förberedelse för yrkesverksamhet inom skilda yrken och yrkesområden. Det är viktigt att linjerna ges en utformning som stimulerar de studerande att söka till dem. Enligt min mening skulle en förbättring av många linjer i denna riktning kunna åstadkommas om de studerande inom linjen kunde erbjudas möjlighet till en ämnesfördjupning som också täcker eventuella särskilda förkunskapskrav för tillträde till forskarutbildning. Förutom att detta sannolikt skulle innebära en generell kvalitetshöjning av utbildningen skulle det också förbättra de studerandes möjligheter att efter utbildningen välja mellan att gä ut i arbetslivet och att fortsätta med forskarutbildning. Jag utgär mot denna bakgrund frän att UHÄ i sitt utbildningsplanearbete noga prövar möjligheterna att i ökad utsträckning låta fördjupningsstudier ingå i allmänna utbildningslinjer.

Rekryteringen till forskarutbildning påverkas givetvis också av arbetsvillkoren för doktorander och i forskarkarriären. Jag vill här framhålla att en attraktiv uppläggning av forskarutbildningen och en gynnsam forskningsmiljö främst åstadkoms genom åtgärder som de lokala högskolemyndigheterna råder över.

Prop. 1978/79:119 20

2. Forskningsplanering

FRU:s huvudförslag innebär att regeringen en gäng per valperiod skall lägga fram en principproposition om den samlade FoU-poUtiken, ett regeringens FoU-program, för riksdagen. Programmet skall avse en femårsperiod och planeringen alltsä göras rullande.

FRU betonar att ambitionsnivån i planeringen kommer att vara beroende av de politiska bedömningarna i regering och riksdag, av den allmänna debatten, av möjligheterna att fä fram relevant information liksom av de erfarenheter som planeringsarbetet successivt ger.

Som exempel på de huvuddelar som en principproposition om FoU-politiken bör kunna innehålla anger FRU ställningstaganden i aktuella forskningspolitiska frägor av principiell räckvidd och förslag till riksdagen i konkreta frägor som är aktuella vid tidpunkten för proposirionens avgivande. Vidare föresläs att propositionen innehåller redogörelser för aktuella utredningsarbeten inom området och en fyllig redovisning för FoU-arbetets omfång och inriktning i Sverige i forskningspolitiskl relevanta termer.

Ett principiellt viktigt inslag i ett regeringens FoU-program är enhgt FRU en samlad redogörelse för den anslagsutveckling inom olika områden som regeringen räknar med under den period programmet avser. I tillämpliga fall bör redogörelsen också redovisa vilken inriktning regeringen anser önskvärd inom viktigare områden. Genom att prioriteringar för olika områden görs synliga, jämförbara och motiverade underlättas enligt FRU den forskningspolitiska diskussionen och stimuleras de FoU-ansvariga myndigheternas flerårsplanering.

FRU:s grundläggande uppfattning är alltså att sektorsprincipen inom FoU-systemet inte bör överges men att den sektoriella FoU-poIitiken mäste kompletteras med i ordets egentliga mening övergripande FoU-politiska beslut. Remissinstanserna delar FRU:s uppfattning att sektorsprincipen bör bibehållas och majoriteten tillstyrker också att regeringen regelbundet skall lägga fram FoU-program för riksdagen. Remissinstanserna diskuterar endast i ringa män innehållet i FoU-programmet. 1 den mån så sker understryks ofta att det bör avse övergripande frägor och inte bör bli alltför detaljerat. Värdet av den av FRU föreslagna redovisningen av beräknad anslagsutveckling under en kommande femårsperiod understryks dock frän mänga häll. Flera remissinstanser understryker också att FoU-programmen bör innehålla analyser av sambanden mellan forskning inom olika områden och behovet av forskarutbildade.

För egen del fär jag anföra följande.

1 ett FoU-system byggt på sektorsprincipen är definitionsmässigt en totalt sammanhållen och centraliserad FoU-politik omöjlig. Den komplettering av den sektoriella FoU-poIitiken som regelbundna, sammanhållande FoU-propositioner enligt FRU:s förslag innebär kan dä inte heller drivas så långt att sektorsprincipen överges.

Prop. 1978/79: 119 21

Som också FRU betonar måste konstateras att samordningsbehovet inte på något sätt är totalt. Ansvar och förmåga att ta vara pä nya och oförutsedda möjligheter och att angripa nya problem måste även fortsättningsvis spridas i hela FoU-systemet. Sektorsvis gjorda bedömningar måste alltjämt utgöra hörnstenar i FoU-politiken också om forskningspolitiken kompletteras med mer seklorsövergripande bedömningar.

Obestridligt och av central betydelse är att alla beslutsfattare inom forskningsområdet, däribland riksdag och regering, behöver en bättre överblick och information om avslutad, pågående och planerad forskning än de i dag har. Innehållet i en sädan förbättrad information om forskning kan givetvis skifta mellan olika organ och nivåer. Även om den nu aktuella frägan gäller informationsbehovet hos regering och riksdag är det givetvis sä att ett förbättrat informationsflöde till dessa nivåer i skiftande grad kan utnyttjas av forskningsråd och sektorsorgan liksom av näringslivet i dess FoU-pIanering. De olika slag av beslut i FoU-frägor som i dag normalt fattas av regering och riksdag ger en utgängspunkt för informationsbehoven på statsmaktsnivå. Det gäller i huvudsak följande kategorier.

Det viktigaste instrumentet för statsmakternas styming av FoU är att anvisa medel. I det svenska systemet sker detta mestadels i mycket grova termer och de ansvariga myndigheterna fördelar på eget ansvar medel till t. ex. projekt. Som exempel kan nämnas att forskningsrådsorganisationen inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde anvisas endast fyra anslag: till medicinsk, naturvetenskaplig och humanistisk-samhällsveten-skaplig forskning samt till forskningsrådsnämnden.

Informationen är även pä denna nivä i dag knappast tillräcklig och framför allt inte tillräckligt överblickbar. Proportionerna mellan forskning och utvecklingsarbete är ofta svåra att fä fram och först pä senare år har det genom särskilda analyser i efterhand varit möjligt att efter nägot sånär enhetliga principer få fram någorlunda säkra uppgifter om de totala statliga satsningarna på FoU i statsbudgeten.

Vidare fattar riksdag och regering vissa beslut om investeringar i byggnader och utrustning, som är av stor betydelse för möjligheterna att bedriva olika slag av forskning.

Regering och riksdag fattar även en rad beslut om organisation och verksamhetsformer när det gäller statligt finansierad forskning. Information om olika verksamhets- och organisationsformer och deras konsekvenser, framför allt inom den sektoriellt organiserade delen av FoU-systemet, när det gäller samarbete och gränsdragning mellan olika organ, möjligheterna till kvalitetsbedömningar och relevansprövning liksom kopplingen mellan FoU och verksamheten är viktig för alla avgöranden av detta slag. Det nu existerande FoU-systemet har växt fram utan långsiktig och samordnad planering. FoU-stmkturen är därför i hög grad oenhetlig. Systematisk utvärdering och en i ökad grad överblickbar struktur bör ge förbättrade möjligheter till väl avvägda beslut rörande t. ex. graden av sekiorisering och myndighetsanknytning etc.

Prop. 1978/79:119 22

Riksdag och regering påverkar också FoU-verksamhetens inriktning genom att inrätta tjänster som professor i högskolan. Även om dessa tjänsters ämnesbenämningar ofta görs ganska vida och kan täcka skiftande forskningsinriktningar, påverkas härigenom för mycket läng tid forskningens allmänna inriktning och inte minst forskarutbildningen i avsevärd grad. ökad kunskap om inte minst de sektoriellt motiverade behoven av forskarutbildad personal vore här av stort värde.

Riksdag och regering påverkar FoU-verksamhetens omfattning och inriktning ocksä genom direkta viljeyttringar i mer konkreta frägor — t. ex. genom att ange att vissa belopp skall gå till viss slags forskning eller genom att peka ut områden där forskningen bör intensifieras eller projekt som bör genomföras. Sädana uttalanden har när det gäller forskningsråden under utbildningsdepartementet hittills gjorts i relativt liten omfattning men är naturligt nog vanligare när det gäller sektoriell FoU, t. ex. inom energiforskningen. Viktiga områden för direkta viljeyttringar gäller vidare samarbetsavtal med andra länder pä forskningens område och deltagande i internationella samarbetsprojekt. Beroende på omfattningen får de specificerade prioriteringar som görs effekter av i princip samma karaktär som de medelsanvisningar som jag nyss har berört. Även i detta sammanhang gäller alltså att omfattande och långsiktiga satsningar inom t. ex. ett sektoriellt område inverkar på behovet av forskning inom andra närliggande sektoriella områden eller området grundforskning. Den information som behövs kan alltså gälla både den aktuella prioriteringen själv och dess konsekvenser pä andra FoU-områden.

Forskningsfrågornas mångskiftande karaktär gör det knappast möjligt att i detalj ange vad som fordras för att riksdag och regering skall fä ett bättre beslutsunderlag i de forskningsfrågor där de har att besluta. Det beror — förutom på de sakfrågor som aktualiseras, t. ex. via högskolans, forskningsrådens och sektorsorganens eget planeringsarbete samt internationellt — i hög grad pä ambitionsnivån i det planeringsarbete i integrerande syfte som regeringen anser önskvärt och möjligt att bedriva. Informationsbehovet måste alltsä fortlöpande analyseras och ambitionsnivån stegvis anpassas till planeringskapacitet och informationsmöjligheter.

Inte minst möjlighetema att få fram efterfrågad information kan visa sig vara en begränsande faktor. Jag vill återigen betona att samordningsbehovet inte pä nägot sätt är totalt; såväl kraven på utrymme för en helt fri och i dominerande grad forskarstyrd forskning som kraven pä sektoriella initiativ och problemdefinitioner gör en centralisering och hård planering orimlig.

En annan faktor av stor betydelse gäller tidpunkten för information, analys, planering och beslut. FRU:s förslag om samlade FoU-propositioner en gång per valperiod innebär att riksdagen och regeringen skulle kunna fatta långsiktigare beslut än vad som nu normalt sker i det årliga

Prop. 1978/79: 119 23

budgetarbetet. En rad beslut skulle naturligtvis även fortsättningsvis behöva fattas i anslutning härtill men dä mot bakgrund av de mer långsiktiga och principiella beslut som en FoU-proposition enligt FRU:s modell skulle kunna ge upphov till.

Även i detta sammanhang finns enligt min mening vissa problem som behöver övervägas ytterligare mot bakgrund av erfarenheterna av ett utökat planeringsarbete. Hit hör t. ex. karaktären av myndigheternas anslagsframställningar under de är då ett regeringens FoU-program löper. En annan fråga gäller möjlighetema att snabbt fånga upp och fatta beslut om nya eller tidigare obeaktade problem; att planeringen görs rullande underlättar dock väsentligt möjlighetema härtill. En bundenhet för regering och riksdag i detta avseende mäste emellertid undvikas. En planering som finge sädana effekter skulle i själva verket motverka sitt eget syfte.

Enligt min mening bör riksdag och regering rikta ökad uppmärksamhet mot de långsiktiga och övergripande FoU-frågorna för att skapa förbättrad överbhck och sammanhang i det långt sektoriserade svenska FoU-systemet. Det bör ske i full medvetenhet om de svårigheter som faktiskt föreligger när det gäller informationsinhämtande och analys av samband, konsekvenser etc. i ett så vitt förgrenat system. FRU:s förslag om regeringsprogram för FoU anser jag vara i huvudsak väl avvägt. Det bör därför prövas och successivt ge erfarenheter till ledtiing för ett fortsatt arbete. Ambitionsnivån måste dock anpassas inte bara till kravet på balans mellan sektorisering och överblick utan ocksä till föreliggande informations- och analysmöjligheter. Det finns inte anledning att redan nu närmare fixera den lämpliga ambitionsnivån i dessa avseenden — erfarenheten av ett första FoU-program måste bli vägledande för den fortsatta utvecklingen.

FRU har föreslagit att regeringen i de av utredningen förordade FoU-programmen skall lägga fram samlade redogörelser för den anslagsutveckling för olika områden som regeringen räknar med för en femårsperiod. Ettärsbudgetering är regel för statligt finansierad verksamhet. Detta bör dock inte hindra att regeringen, t. ex. i en forskningsproposition av det slag jag här har skisserat, redovisar vissa långsiktiga överväganden avseende forskningen utan att för den skull precisera anslagsbelopp för längre perioder.

En viktig effekt av regelbundna FoU-program, utöver förbättrade planeringsmöjligheter för myndigheter med ansvar för FoU, bör enligt min mening bli en intensifierad politisk och allmän debatt om forskningsfrågor bäde i riksdagen och annorstädes. En insiktsfull, kontinuerlig och allmän diskussion i dessa frågor är av avgörande betydelse för FoU-sy-stemets vitalitet.

En annan viktig effekt är att de sektoriella organens satsning på mera långsiktigt syftande projekt ökar — erfarenheten har i många fall visat behovet härav. En ytterligare viktig effekt blir att systemet ökar möjligheterna för Sverige att bedöma intresset av att delta i internationellt orga-

Prop, 1978/79: 119 24

niserat samarbete. Man kan räkna med att sådant samarbete blir allt vanligare i fortsättningen, både på ett nordiskt och på ett vidare intemationellt plan.

2.1 Arbetet inom regeringskansliet m. m.

FRU diskuterar formerna för samordning m. m. av forskningsfrågor inom regeringskansliet. FRU avvisar tanken på ett särskilt departement för forskningsfrågor och föreslår att en interdepartemental arbetsgrupp, bestående av tjänstemän i ansvarig ställning skall leda arbetet med att utarbeta det av utredningen föreslagna FoU-programmet.

Jag delar FRU:s uppfatttung att ett särskilt departement för forskningsfrågor inte är lämpligt. Forskningsfrågorna bör som hittills höra till de departement som svarar för de olika verksamhetsområden som forskningen ägnas. Till utbildningsdepartementets roll återkorruner jag i det följande.

Med hänsyn till den förbättrade redovisning av beslutsunderlag i forskningsfrågor m. m. och de regelbundet återkommande forskningspropositioner som jag förordal i det föregående behöver formerna för samarbete i forskningsfrågor inom regeringskansliet ses över. Det ankommer pä regeringen att besluta om arbetsformerna i regeringskansUet. FRU:s förslag och remissinstansernas synpunkter på detta har enligt min mening gett värdefulla uppslag för fortsatt diskussion om arbetsformerna. Det är naturligt att de återkommande forskningspropositionema förbereds i samarbete med berörda myndigheter och organisationer.

FRU framhåller att ett planeringsarbete som syftar till de av utredningen föreslagna regelbundna FoU-programmen måste bedrivas kontinuerligt och att ansvaret för att häUa samman planeringsarbetet och utan avbrott följa samordningsaspektema på FoU-frågorna måste ges en organisatorisk bas inom regeringskansliet. FRU anser att utbildningsdepartementet bör utgöra administrativ bas för planeringsarbetet.

De remissinstanser som yttrar sig i frägan tillstyrker i regel FRU:s förslag.

1 enlighet med FRU:s förslag bör utbildningsdepartementet svara bl. a. för att samordningen i forskningsfrågorna förbättras och för att åtgärder vidtas för att ta fram bättre underlag för regeringens och riksdagens beslut i forskningsfrågor.

Eventuella förändringar i organisationen på myndighetsnivå måste bli beroende av hur pass omfattande myndigheternas medverkan i arbetet med att ta fram underlag för regeringens och riksdagens beslut kan komma att bli. Den närmare utformningen av detta arbete mäste avvaktas innan man kan ta ställning till sådana förändringar. Jag utgår dock från att eventuella förändringar kan ske inom ramen för befintliga resurser.

Forskningsrådsnämnden kommer vid bifall till mina förslag i det följande att fä ansvaret för flera nya uppgifter. I nämnden ingår nu före-

Prop. 1978/79: 119 25

trädare för bl. a. de politiska partierna och arbetstagarorganisationerna. Antalet ledamöter i nämnden bör enligt min mening utökas och företrädare för Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), kommuner och landsting ingå i nämnden.

Enligt FRU:s bedömning kan ett bevarande av forskningsberedningen i dess nuvarande form inte grundas pä uppgiften att vara samordningsinstrument för FoU-poIitiken eller rådgivare till regeringen i FoU-politiska frågor. Ett bevarande av forskningsberedningen kan dock, framhäller FRU, motiveras av andra skäl, t. ex. ett fortsatt behov av informella diskussioner mellan berörda statsråd och företrädare för forskningen i samhället.

Ett mycket litet antal remissinstanser nämner forskningsberedningen i sina yttranden.

Regeringen har enligt min mening även i fortsättningen behov av kontaktorgan mellan regeringen och forskarna. Forskningsberedningen bör kunna fylla rollen som ett sådant kontaktorgan och vara ett forum för informella diskussioner i forskningsfrågor. Genom denna direktkontakt kan synpunkter och förslag frän forskarhåll oförmedlat delges regeringen. Forskningsfrågor av skilda slag aktualiseras inom så gott som samtliga departements verksamhetsområden. Med hänsyn bl. a. härtill är det enligt min mening lämpligt att forskningsberedningen knyts till regeringens samordnande organ, statsrådsberedningen, och att statsministern är ordförande i forskningsberedningen. Jag har i denna fråga samrått med statsministern. Ledamöterna i beredningen bör utses för begränsad tid, t. ex. tre år, och det normala bör vara att ledamöterna inte omförordnas. Det ankommer på regeringen att besluta i dessa frägor.

2.2 Riksdagen och FoU-frågorna

FRU konstaterar att riksdagens arbete genom författningsreformen och den därvid införda utskottsorganisationen blivit starkt sektoriserat och att till följd härav FoU-frågor kommit att behandlas i flera olika utskott. Möjlighetema till överblick över FoU-frågorna är enligt utredningens bedömning inte tillräckliga. Även möjligheterna att få fram kvalificerad men bearbetad forskningsinformation som rör sakfrågor är begränsade. Det kan f. ö. noteras att det var på riksdagens initiativ som FRU i tilläggsdirektiv fick uppdraget att undersöka förutsättningarna för en långsiktig forskningsplanering.

FRU föreslår att nya insatser görs för att förbättra möjligheterna till både forskningspolitisk information och forskningsbaserad sakinformation för de enskilda riksdagsledamöterna och för partigmppema. Riksdagens upplysningstjänst bör fä ökad möjlighet att förse riksdagens ledamöter med bearbetad information om aktuellt forskningsläge inom olika områden genom översikter, granskning av forskningsrapporter etc. FRU föreslär att 0,5 milj. kr. anvisas upplysningstjänsten för denna serviceverksam-

Prop. 1978/79:119 26

het, varav även utskotten och riksdagens inre förvaltning i övrigt kan dra nytta. FRU anser vidare att en ökning av partigruppsstödet är befogad för atl ge partigrupperna och särskilt de av stödets konstruktion gynnade oppositionspartierna möjligheter att inhämta kvalificerad information om forskning. FRU anser sig inle böra föreslå det belopp med vilket stödet bör öka. Denna avvägning bör göras av riksdagens egna organ.

FRU:s förslag rörande riksdagen och FoU-frågorna behandlas endast i ett mindre antal remissyttranden. 1 flertalet av dessa tillstyrks den föreslagna förstärkningen av riksdagens upplysningstjänst. Den föreslagna ökningen av partigmppsstödet tillstyrks också av flera remissinstanser men i denna fråga redovisar ocksä flera instanser tveksamma eller kritiska synpunkter.

De förslag som FRU fört fram rörande riksdagen och FoU-frågorna gäller frågor i vilka riksdagen beslutar utan förslag från regeringen. En av riksdagen tillsatt utredning rörande riksdagens arbetsformer har nyligen lagt fram förslag som rör bl. a. de frågor som FRU aktualiserat. Riksdagen kommer säledes att fä ta ställning till de berörda frågorna i samband med behandlingen av förslag från utredningen om riksdagens arbetsformer.

3. FoU-statistik

FRU föreslår att ökade insatser görs för att skapa en heltäckande FoU-statistik. Särskilt viktigt anser FRU det vara att en reguljär och löpande FoU-statistik över forskningen inom högskolan kommer till stånd.

FRU förordar att den interdepartementala arbetsgrupp, som av utredningen har föreslagits få ansvar för samordningsarbetet för regeringens FoU-program, får ett samordnande ansvar även för utveckling av den reguljära svenska FoU-statistiken.

Flertalet remissinstanser anser det värdefullt med en förbättrad FoU-statistik. Ett antal remissinstanser avstyrker dock FRU:s förslag, bl. a. med motiveringen att de stora insatser som mäste göras för att en sådan statistik skall bli meningsfylld inte skulle ge ett utbyte som stär i rimlig proportion till insatta medel. I några remissyttranden föresläs att FRN — i stället för den interdepartementala arbetsgruppen — får ansvar för FoU-statistikens omfattning och inriktning. "Driftansvaret" för statistiken föreslås åvila statistiska centralbyrån (SCB). Flera organ inom högskolan befarar att en utvidgad FoU-statistik kommer att öka institutionemas administrativa belastning och kritiserar utredningen för att den inte har uppskattat institutionernas kostnader i samband med uppgiftslämnandet. Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) är tveksamt till om den av FRU skisserade ambitionsnivån för FoU-statistiken ryms inom den av FRU angivna kostnadsramen (0,7 milj. kr.). UHÄ anser också att

Prop. 1978/79: 119 27

kostnaderna för att utveckla system för FoU-statisliken skulle vara betydande.

Redan i dag svarar SCB för en ganska omfattande statistikproduktion avseende FoU.

För ställningstagande till frågan om omfattning, inriktning och utformning av FoU-statistik är det, enligt min mening, angeläget att ha ett bättre underlag än vad FRU redovisat om behovet av FoU-statistik av olika slag.

FRU:s betänkande redovisar befintligt utbud av FoU-statistik, men diskuterar inte närmare vilken efterfrågan pä eller vilket behov av FoU-statistik som finns. Jag avser atl i annat sammanhang föreslå regeringen att uppdra åt FRN att tillsammans med SCB undersöka vilket statistiskt material olika tänkbara användare behöver. Viktiga frägor som mäste klarläggas är också vid vilka tidpunkter uppgifterna behövs och hur pass aktuella uppgiftema mäste vara för att vara av intresse för användarna. På grundval av dessa uppgifter om behovet och efterfrägan på FoU-statistik bör FRN i samråd med bl. a. SCB och UHÄ utarbeta förslag till omfattning, inriktning och utformning av den samlade FoU-statistiken.

Som FRU har framhållit saknas egentlig FoU-statistik för högskolan. Det torde stå klart att åtgärder för att förbättra FoU-statistiken bör sättas in här. 1 samband med högskolereformen infördes för högskolan ett nytt anslagssystem som bl. a. innebär att medel för grundläggande högskoleutbildning och medel för forskning/forskarutbildning anvisas under skilda anslag. I detta nya anslagssystem borde del finnas goda möjligheler att ur befintlig ekonomisk redovisning eller med hjälp av anpassningar i denna sammanställa statistik över FoU inom högskolan. Jag kommer i annal sammanhang att föreslå regeringen att uppdra åt UHÄ att i samråd med bl. a. riksrevisionsverket (RRV) och SCB utreda möjligheterna att med hjälp av högskolans ekonomi-administrativa rutiner erhålla statistik över FoU inom högskolan.

FRU har föreslagit att den av utredningen förordade interdepartementala arbetsgruppen skall ha ansvaret för FoU-statistiken. Enligt min mening gäller det dock här uppgifter av en sädan karaktär att de snarare bör ligga pä någon myndighet än på regeringsnivå. Det ovannämnda utredningsarbetet bör ge underlag för ställningstagande till frågan hur samordning m. m. av FoU-statistiken organisatoriskt skall utformas. Jag delar den uppfattning som flera remissinstanser redovisat att de lösningar som bör eftersträvas inte fär medföra en onödig administrativ belastning för institutionerna inom högskolan.

4. Forskningsregistrering

FRU föreslår att ett sammanhållet datoriserat register över FoU-projekt skapas, vilket bör innefatta alla statligt stödda FoU-projekt och så längt

Prop, 1978/79:119 28

det visar sig möjligt även FoU-projekt som det privata eller offentligt ägda näringslivet stöder och bedriver.

Ansvaret för registrets uppbyggnad och löpande anpassning till nya krav, programansvaret, föreslås ligga på ett organ med centralt ansvar för planering av FoU, t. ex. den av FRU föreslagna interdepartementala arbetsgruppen, UHÄ eller FRN. Även anknytning till ett centralt biblioteksorgan anser FRU tänkbar. Driftansvaret kan, enligt FRU, eventuellt läggas pä miljödatanämnden. Det slutUga valet av teknik och organisation föreslås ske först efter en försöksverksamhet. FRU föreslär att en sädan inleds. FRU beräknar de årUga kostnaderna för driften av ett FoU-register tilll,5—2milj. kr.

Ett stort antal remissinstanser tillstyrker FRU:s förslag om registrering av pågående FoU, men det är också många som avvisar förslaget. De som tillstyrker förslaget gör det oftast med allmänna motiveringar: ett sådant register skulle vara "värdefullt", "av stor vikt för forskningen" etc. De som avstyrker anger ofta mer specifika skäl. Som exempel på argument som förts fram kan nämnas följande: det är tveksamt om strategisk planering är bäst betjänt av register över projekt, många av dem små — någon överblick skapas inte automatiskt på det sättet; det är svart att förutse vilka uppgifter om forskning som kan komma att behövas i skilda sammanhang och som därför borde finnas i registret; det är svårt att hitta ändamälsenUg klassificering; risken är stor att uppgiftsinsamlandet skulle ta sädan tid att registret alltid var föråldrat eller i varje fall att man aldrig kunde vara säker pä att registret var aktuellt; registrering av forskningsprojekt som skulle omfatta ett någorlunda stort antal uppgifter skulle innebära merarbete för dem som skall lämna uppgifterna — FRU har inte uppskattat kostnaderna för detta; det administrativa arbetet blir inte obetydligt, centralt och för uppgiftslämnarna; det är tveksamt om de stora insatser som krävs för att inrätta och vidmakthåUa ett rapporteringssystem motsvaras av nyttan av ett sådant system.

Register över pågående FoU-projekt fyller flera funktioner: de kan bl. a. bidra till att "dubbelforskning" undviks och de kan ge information om forskning till ohka myndigheter och grupper, däribland dem som skall planera och fatta beslut om forskning. Det finns således skäl som talar för registrering av FoU-projekt. Vissa av de svårigheter och risker — t. ex. för onödig och dyrbar byråkratisering — med FoU-registre-ring, som många remissinstanser pekat på, är dock enligt min mening i högsta grad reella och måste beaktas när förslag om FoU-registrering prövas.

I FRU:s betänkande och framför allt i expertbilagan (SOU 1977: 54) till betänkandet om forskningsregistrering (Information om pågående forskning) redovisas hur omfattande utbudet av information i register-form om FoU-projekt redan i dag är. En inventering som FRU gjort avseende FoU-verksamhet med statUgt stöd visade på existensen av närmare

Prop. 1978/79: 119 29

200 kataloger och listor sammanstäUda efter skiftande principer. Det finns dock f. n. ingen motsvarande kartläggning av behovet av och efterfrågan på information i registerform om FoU-projekt. Det är enligt min mening knappast rimligt att ta ställning till frågan om register över FoU-projekt utan uppgifter om vilka behov olika tänkbara användare har av information ur ett sådant register: vilka uppgifter behöver de eller skulle i varje fall vara av intresse för dem, vilka indelningsgrunder/klassificeringssystem är de intresserade av, hur pass aktuella måste uppgifterna vara, vid vilka tidpunkter behöver de uppgifterna, i vilken form vill de ha dem etc.

Riksdagen beslöt hösten 1978 att en delegation för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning skall inrättas. Delegationen skall ha som huvuduppgift att svara för dels övergripande samordning och planering av informationsförsörjningen, dels forsknings- och utvecklingsarbete inom denna. En organisationskommitté (U 1978: 10) har tillkallats för all förbereda inrättandet av delegationen. Det fortsatta utredningsarbete jag här har skisserat har nära samband med arbetel inom organisationskommittén och delegationen. Jag kommer i annal sammanhang atl föreslå regeringen att uppdra åt organisationskommittén för vissa åtgärder på informationsförsörjningsområdet atl i samräd med FRN kartlägga behovet hos olika tänkbara användare av registeruppgifter om forskningsprojekt.

FRU redovisar att ett sammanhållet register skulle bU mycket omfattande. Det skulle uppskattningsvis innehålla 20 000—25 000 registreringsposter (projekt eller avhandlingsämnen). I den till FRU:s betänkande fogade expertbilagan om forskningsregistrering framhälls att en heltäckande samkatalog för svensk FoU skulle dels vara ohanterlig att använda, dels bli mycket kostsam att framställa. I expertbilagan pekas bl. a. pä ett alternativ med flera samverkande FoU-register. Detta alternativ utgår från existerande register med kompletteringar för vissa ämnesområden eller sektorer som i dag inte omfattas av något registreringssystem. Nägon form av fördelningsplan föreslås upprättas varigenom ansvariga organ enligt frivillig överenskommelse utses för insamlings- och registreringsarbete avseende bestämt avgränsade ämnes/sektorsomräden. En central myndighet föreslås följa den löpande utvecklingen på området och föreslår ansvariga institutioner inom nya ämnesområden. Utformningen och innehållet i registren samordnas.

En sådan lösning är enligt min mening tilltalande. I det nyssnämnda utredningsuppdraget bör ingå att pröva i vad mån redovisade behov kan tillgodoses genom befintliga register, som samordnas — bl. a. sä att de alla innehåller ett visst minimum av information om enskilda projekt — och eventuellt kompletteras.

Informationen om befintliga register behöver sannolikt förbättras och registren göras lättillgängliga. En tänkbar möjUghet är att det pä universitetsbiblioteken och t. ex. riksdagsbiblioteket finns förteckningar över alla

Prop. 1978/79:119 30

FoU-register och kopior av i varje fall vissa register av mer allmänt intresse. Hur resultaten av redan utfört och kommande registreringsarbete skall kunna utnyttjas bättre och av fler mäste vara en väsentlig fråga i det nyssnämnda utredningsarbetet.

En fräga som uppmärksammats av många remissinstanser är om ett eventuellt FoU-register ocksä skall omfatta uppgifter om den forskning som inte finansieras med offentliga medel. De allmänna motiv som hittiUs anförts för FoU-registrering — behovet av information till skilda gmpper, angelägenheten att försöka undvika dubbelarbete — talar för att en FoU-registrering bör vara så fuUständig som möjligt. En rad särskilda problem — bl. a. i fräga om sekretessen — är dock förknippade med att försöka fä en eventuell FoU-registrering fullständig även i vad avser privatfinansie-rad forskning. Hur pass angeläget det är att lösa dessa problem och vilka åtgärder som skall sättas in för att4örsöka göra det är enligt min mening beroende av vilket behov av uppgifter för skilda ändamål som olika tänkbara registeranvändare kan ha. Ett slutligt ställningstagande till frågan om hur pass fullständig FoU-registrering som skall eftersträvas i detta avseende bör därför anstå tiU den nyss nämnda kartläggningen av efterfrägan på uppgifter i registerform om FoU-projekt är klar.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att frägan om ett register över nordiska forskningsprojekt har diskuterats av de nordiska utbildningsministrarna.

5. Samhällsriktad forskningsinformation

FRU konstaterar att det inom flera olika sektorer har kunnat utvecklas en effektiv nyttjarinformation om forskning men att den allmänna forskningsinformatlonen inte är väl tillgodosedd.

FRU föreslär att FRN ges ett ansvar för och resurser till stöd för informationsprojekt, populärvetenskapliga publikationer, stipendier etc. inom detta område. Det fömtsätts att ansvar för forskningsinformation Uksom hittiUs vilar på en rad olika organ som FRN kan stödja och samarbeta med.

Inledningsvis bör, enUgt utredningen, 4 milj. kr. årUgen ställas till FRN:s förfogande för detta ändamål. FRN föresläs inrätta en delegation för att behandla dessa frägor i vilken skall ingå representanter för olika intressen inom området.

De remissinstanser, som berör frågan, är positiva till ätgärder för att förbättra den samhällsriktade forskningsinformationen. Man pekar på att formema för forskningsinformation är — och bör vara — mänga. En rad remissinstanser framhåller den egna verksamhetens betydelse i detta avseende. Riksarkivet, riksantikvarieämbetet och statens historiska museer samt forskningsbibUoteksrådet framhåller resp. arkivens, museernas och bibUotekens betydelse för spridning av forskningsinformation. Styrelsen

Prop. 1978/79: 119 31

för teknisk utveckUng (STU) erinrar om sina kontaktsekretariat. Kommunförbundet anser att förbundets kurs- och konferensverksamhet samt förbundets tidskrift Kommunaktuellt spelar en betydelsefull roll när det gäller information om pågående forskning etc. Flertalet rillstyrker att FRN får ett ansvar för att samordna och initiera samhällsinriktad fosknings-information samt att det inom FRN inrättas en särskild delegation för detta ändamål. Några instanser avslyrker dock — de förordar all de FoU-finansierande och -utförande organen själva fävara för informationen om den egna FoU-verksamheten.

Frägan om resurser för forskningsinformation berörs framför allt i yttranden från organ inom högskolan. 1 ett stort antal yttranden framhålls således att medelstillskott behövs till högskolenheterna om de skall kunna fylla sin uppgift i informationssammanhang. Enligt UHÄ bör de av utredningen föreslagna resurserna för forskningsinformation inledningsvis fördelas dels på FRN, dels pä universiteten och vissa högskolor.

Mänga olika grupper behöver och har intresse av information om forskning. Det gäller givetvis dem som pä olika sätt direkt skall använda sig av forskningens resultat. Information till sädana grupper — nyttjarinformation enligt FRU:s benämning — omfattas inte av FRU:s förslag. FRU framhåller att det redan finns väl fungerande system för nyttjarinformation. Jag kan dela uppfattningen att nyttjarinformationen fungerar tillfredsställande inom flera områden, t. ex. jordbruksområdet och byggnadsområdet. Andra områden förefaller dock mindre väl tillgodosedda. Det gäller t. ex. en stor del av den forskning som bedrivs inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde. En svårighet när det gäller denna forskning är att hitta avgränsade målgrupper för nyttjarinformation. Jag kommer i annat sammanhang att föreslå regeringen att uppdra åt FRN att i samarbete med bl. a. UHÄ undersöka vilka behov av nyttjarinformation som inte är tillfredsställande tillgodosedda och att lämna förslag i fräga om hur de problem som eventuellt kan vara förknippade med utökad nyttjarinformation skall lösas. FRN bör i anslutning till detta uppdrag även kunna ta initiativ till t. ex. försöksverksamhet med utvidgad nyttjarinformation eller initiera andra åtgärder i syfte att sprida nyttjarinformation om forskning. Kostnaderna för dessa ändamål bör bestridas inom ramen för det belopp för forskningsinformation som jag kommer att föreslå i det följande.

FRU:s förslag avseende forskningsinformation gäller vad som utredningen kallar samhällsriktad forskningsinformation. Sådan information har många mottagare, såsom politiker, administratörer, lärare, folkbildningsorganisationer, journalister m. fl. och sist men inte minst aUmänheten.

I alltför många fall fär endast forskaren själv och en ytterst begränsad grupp personer del av resultaten av ett forskningsarbete. Flera skäl talar för en utbyggnad av den allmänna samhäUsriktade forskningsinformationen. Den nya kunskap som forskningen frambringar kan — oavsett den

Prop. 1978/79:119 32

direkta användbarheten och nyttan av forskningsresultaten — ge de enskilda kulturell och intellektuell stimulans.

Forskningen är till stor del finansierad med offentliga medel. Medborgarna har därför rätt att fortlöpande fä information om FoU-verksamheten. Forskningsresultat kan på kort eller lång sikt påverka olika delar av samhällslivet. Det är rimUgt att de som direkt eller indirekt kommer att beröras av dessa konsekvenser ocksä har möjligheter att fä information om orsakerna. Ocksä sett ur forskningens synvinkel är en förbättrad samhällsriktad allmän forskningsinformation angelägen. Sädan information är en förutsättning för utveckUng av kontakter med olika grupper, varigenom synpunkter på verksamheten kan komma fram och aktueUa forskningsbehov redovisas.

Det finns exempel på mycket fina insatser för att sprida information om forskning och forskningsresultat. Jag vill här nämna tidskriften Forskning och framsteg. Radio och TV har understundom utomordentliga populärvetenskapliga inslag, vissa tidningar Ukasä. Vid universitetet i Uppsala har man haft goda erfarenheter av den s. k. SAMSUS-verksamheten. Universitetet i Göteborg har tillsammans med Vetenskapsakademien och UHÄ genomfört bl. a. en omfattande informationsinsats avseende havsforskning, riktad till skolelever, journaUster och andra opinionsbildande grupper samt allmänheten. Med anledning av FN:s barnår har universiteten och berörda högskolor tagit initiativ för att sammanställa och publicera information om all pågående barnforskning. Dessa forskningskataloger kommer att utnyttjas för utstäUningar, föreläsningsserier, konferenser för forskare och andra berörda grupper, seminarier för journaUster m. fl. Forskningsinformation i form av popuIärvetenskapUga föreläsningsserier har under senare år prövats med gott resultat, bl. a. av universitetet i Stockholm i samarbete med studieförbund. Flera av universiteten och några högskolor har vidare haft mycket uppskattad och framgångsrik s. k. "öppet hus"-verksamhet, bl. a. med stöd av UHÄ. Mycket återstår dock att göra. Den samhäUsriktade forskningsinformationen har länge varit eftersatt. Det är enligt min mening mycket viktigt att denna informationsverksamhet utvidgas. Jag kommer i det följande att föreslå att för budgetåret 1979/80 4 milj. kr. anvisas för information om forskning. Medlen bör användas för stöd till informationsprojekt, popuIärvetenskapUga publikationer etc.

Det torde knappast vara möjligt att utan direkt kontakt med forskningen veta vad det finns att informera om och vad informationen bör innehåUa. En stor del av informationen om forskning mäste — som bl. a. UHÄ framhållit — framställas i direkt kontakt med den miljö där forskningen bedrivs och under aktiv medverkan av de berörda forskama.

Alla berörda myndigheter och organ inom FoU-området måste ha ansvar för att det informeras om den verksamhet de bedriver. Jag vill i detta sammanhang erinra om att enUgt högskolelagen (1977:218) skaU högsko-

Prop. 1978/79:119 33

lan sprida kännedom om forskning och utveckUngsarbete. Högskolan skall enligt högskolelagen också sprida kännedom om vilka erfarenheter och kunskaper som har vunnits och om hur dessa erfarenheter och kunskaper skall kunna tillämpas. Jag anser det angeläget att förstärka högskolemyndigheternas resurser för forskningsinformation. En del av den förstärkning för forskningsinformation jag nu beräknar bör därför komma högskoleenheterna till del.

Det är samtidigt nödvändigt att något organ fär ett särskilt samordningsansvar för information om forskning. Detta organ skall svara bl. a. för UtveckUng och spridning av informationsmetoder, samordning av större informationsprojekt, utvärdering samt initiering av nya informationsinsatser. Jag delar FRU:s uppfattning att FRN bör fä ett sådant ansvar. FRN har redan i dag enligt sin instruktion tiU uppgift att verka för att information om forskning och forskningsresultat sprids. FRN:s verksamhetsområde spänner över alla vetenskapsområden och sektorer. Vidare har FRN kontakter och samarbete med ett mycket stort antal myndigheter och organ inom FoU-området. FRN bör disponera de särskilda medlen för forskningsinformation.

Jag har nyss nämnt att det enligt högskolelagen åvilar högskoleenheterna att bedriva informaiion om forskning. Del är angeläget atl denna verksamhet stimuleras ytterligare. Jag förordar därför att av de medel som anvisas FRN för forskningsinformation för budgetåret 1979/80 2 milj. kr. avsätts för stöd tiU högskoleenheternas information om forskning. Stödet bör gälla information om särskilt omfattande forskningsprojekt eller forskning som kan bedömas ha speciellt allmänintresse eller avse utveckling av nya former för forskningsinformation. Medlen bör efter ansökan fördelas av FRN.

Jag återkommer senare till regeringen med förslag om att uppdra åt FRN att genomföra den nu berörda verksamheten. Frågor om forskningsinformation bör inom FRN beredas i nära kontakt med såväl forskare som informatörer och mottagare av forskningsinformation, t. ex. genom en särskild delegation som nämnden inrättar.

Inom naturvetenskapliga forskningsrådet finns en redaktionstjänst, som bl. a. svarar för vissa uppgifter i samband med spridning av vetenskapliga tidskrifter. Jag kommer i annat sammanhang att föreslå regeringen att uppdra åt FRN att i samräd med forskningsråden pröva frägan hur dessa arbetsuppgifter bäst utförs för rådsorganisationen som helhet.

Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet har i sitt remissyttrande över FRU:s förslag påpekat att kunskaperna om bästa sättet att informera om forskning alltjämt är fragmentariska och att experiment och skiftande ansatser därför bör uppmuntras. I Sveriges radios remissyttrande framhålls vikten av att forska kring för- och nackdelar hos skilda kanaler som förmedlare av forskningsinformation, förutom massmedia även t. ex. utbildningsväsendet, intresseorganisationer och folkrörelser.

3 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 119

Prop. 1978/79:119 34

I några länder — t. ex. Norge och Frankrike — har undersökningar gjorts om allmänhetens önskemål i fräga om information om forskning. Dessa undersökningar har visat på ett stort intresse för lättförståelig information om bl. a. medicinsk forskning. Nägon motsvarande undersökning har inte gjorts i Sverige. Eftersom det säledes råder viss osäkerhet både om lämpliga former för forskningsinformation och om vilka områden som är mest angelägna att informera om är det lämpligt att medlen för forskningsinformation ocksä kan användas för att bekosta undersökningar rörande dessa frågor.

Det stär dock klart att alla gmppers behov och önskemål i fråga om forskningsinformation inte kan tillgodoses på samma sätt. Mänga olika former av information måste prövas. Jag vill här särskilt betona vikten av att åtgärder vidtas för att få fram lättillgänglig information om forskning och vetenskap till barn och ungdom. Jag kommer att föreslå regeringen att uppdra åt FRN att i samråd med andra berörda myndigheter undersöka möjlighetema att ge ut en populärvetenskaplig tidskrift för bam och ungdom och överväga andra insatser riktade till dessa.

Sedan några år ges med statUgt stod försöksvis ut framför allt skönlitteratur i upplagor som är mycket billiga, de s. k. f emkronorsböckerna i serien "En bok för alla". Litteraturfrämjandet har låtit utvärdera utgivningen de två första åren och överlämnat en rapport därom till utbildningsdepartementet. Rapporten remissbehandlas f. n. FRN bör fä i uppdrag ocksä att i samräd med statens kulturråd undersöka möjUgheterna att på motsvarande sätt ge ut populärvetenskapUg Utteratur. Resultatet av FRN:s överväganden bör föreligga i sådan tid att det kan behandlas i samband med ställningstagande till utvärderingen av den skönlitterära utgivningen och frägan om de permanenta formerna för denna.

Mycket stora belopp stäUs årligen till forskningens förfogande genom forskningsråden. FRN bör tillsammans med forskningsråden komma fram till lämpliga former för att till olika intressenier sprida kännedom om den rädsfinansierade forskningen.

6. Arbetstagarinflytande och arbetstagarorganisationernas möjligheter att initiera forskning

Mot bakgrund av en redovisning av arbetstagarorganisationernas representation i FoU-ansvariga organ föreslår FRU att dessa skall ges ökat inflytande i sektoriella FoU-organ. Forskningsråden bör i ökad utsträckning låta intressenter utanför fackmännens krets delta i beredningen av forskningsärenden.

FRU föreslår vidare att centrum för arbetsUvsfrågor, numera arbetslivscentrum, ges ett samlat ansvar för att förmedla stöd till arbetstagarorganisationernas initiering av FoU och att medel ställs till förfogande härför. De insatser som utredningen föreslär skall kunna Fansieras via dessa

Prop. 1978/79: 119 35

medel är bl. a. engagemang av forskare för utarbetande av forskningsprogram, kunskapsöversikter, kursverksamhet, kontaktforskare till disposition för organisationerna, remissarbete inom områden som rör vetenskapliga frågor och stöd till förberedelser för ställningstaganden i FoU-organ. Insatserna bör bekostas av medel som ställs till centrums förfogande antingen via arbetarskyddsfonden eller genom en separat anvisning till centrum. Kostnaderna beräknar FRU till 1,5—2 milj. kr. i ett inledningsskede.

Mänga remissinstanser — däribland LO, TCO och SACO/SR — anser att arbetstagarinflytandet generellt bör stärkas inom det svenska FoU-arbetet genom representation i olika FoU-organ. Andra anser att en sädan ökning av arbetstagarorganisationernas inflytande bör begränsas till arbetslivsfrågor. Det framhålls också att andra intressen med lika stor rätt skulle kunna ställa krav pä representarion, vilket skulle kunna leda till att antalet ledamöter i olika FoU-organ blev ohanterligt stort.

Förslaget att tilldela arbetstagarorganisationerna ett särskilt stöd för att initiera forskning, vilket skall fördelas genom arbetslivscentrum, mottas i allmänhet positivt. FRN menar all ett sådant stöd även kan ges åt en rad andra organisationer. LO och TCO föreslär atl de medel som anslås för detta ändamål i stället skall fördelas mellan huvudorganisationerna och all dessa sedan fördelar medlen på medlemsorganisationer och aktiviteter. LO och TCO föreslår vidare att stödel ges en omfattning av minst 5 milj. kr. för att sedermera ökas. Sveriges industriförbund, SAF och Svenska handelskammarförbundet anser att eventuellt nödvändigt särslöd för arbetstagarinitierad forskning väl ryms inom FRN:s nuvarande ansvarsområde.

Det ökade intresset för forskningsfrågor har även kommit till uttryck i arbetstagarorganisationernas verksamhet. Förutom att företrädare för organisationerna har deltagit i den forskningspoUtiska diskussionen har t. ex. LO gett ut en skrift: Forskningen — en fråga för fackföreningsrörelsen. Vidare har en av TCO tillsatt forskningsnämnd utarbetat en rapport. Forskningen och tjänstemännen, vilken skall behandlas på TCO:s kommande kongress. Även inom Centralorganisationen SACO/ SR förbereds ett forskningspolitiskl program.

Arbetstagarorganisationerna är i dag representerade i ett stort antal, men långt ifrån alla, myndigheter och organ inom FoU-området.

Som exempel pä organ där arbetstagarorganisationerna är representerade kan nämnas arbetarskyddsfonden, arbetarskyddsstyrelsen, brottsförebyggande rädet, delegationen för energiforskning, expertgruppen för regional utredningsverksamhet, expertgruppen för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor, konsumentverket, statens arbetsklinik, statens industriverk, statens kulturråd, statens livsmedelsverk, statens nämnd för arbetstagares uppflnningar, statens räd för skogs- och jordbruksforskning, Sveriges geologiska undersökning, SÖ:s pedagogiska nämnd, transport-forskningsdelegationen, institutet för social forskning, jordbrukstekniska

Prop. 1978/79: 119 36

institutet, nämnden för skogsteknisk forskning, statens institut för byggnadsforskning, grafiska forskningslaboratoriet, institutet för vatten- och luftvårdsforskning, institutet för verkstadsteknisk forskning, möbelinstitu-let och svenska träforskningsinstitutet.

Vidare ingär företrädare för arbetstagarorganisationerna i vissa organ inom högskolan, t. ex. UHÄ:s styrelse och planeringsberedningar. Företrädare för de anställda har rätt att inga i aUa beslutande organ inom högskoleenheterna.

Arbetstagarorganisationerna har också andra möjligheter att påverka beslut i FoU-frågor än genom direkt deltagande i beslutande organ. Jag vill här peka pä remissförfarandet. Med hänsyn till det intresse varmed forskningsfrågor möts inom organisationerna och det kunnande som där börjat byggas upp i sädana frågor är det naturligt att arbetstagarorganisationernas yttranden inhämtas i en rad frågor inom FoU-omrädet.

Många grupper är mer eller mindre berörda av forskningsfrågor och det säger sig självt att alla inte kan få vara företrädda i de myndigheter och organ som beslutar i forskningsfrågor. Arbetstagarorganisationerna är således inte de enda som skulle kunna göra anspråk på representation i dessa sammanhang. Flera skäl talar dock för att av intressenter utanför forskarsamhället arbetstagarorganisationerna i mänga fall kan resa särskilda anspråk pä representation. Arbetstagarorganisationerna företräder mycket breda intressegrupper. Deras medverkan i oUka FoU-organ torde komma att tillföra behandlingen av FoU-frägor många värdefulla synpunkter. Samtidigt kan denna medverkan göra det möjligt för organisationerna att bland sina medlemmar skapa större förståelse för forskningens villkor. Organisationemas motparter — arbetsgivarna — råder över en mycket stor del av den samlade FoU-verksamhetens omfattning och inriktning.

Jag har förståelse för önskemålen om utökad arbetstagarrepresentation. Det är dock knappast rimligt att arbetstagarorganisationerna skall vara företrädda i alla myndigheter och organ inom FoU-området. Det är viktigt att representanter i myndighetsstyrelser och andra organ utväljs sä att de med sin kunskap och erfarenhet får möjlighet att på ett aktivt sätt bidra till verksamhetens måluppfyllelse. I vissa av dessa organ förefaller arbetstagarrepresentation inte att vara mer angelägen eller naturlig än representation för andra grupper. Frägan om arbetstagarrepresentation måste bedömas frän fall till fall. Eftersom mänga organ är sammansatta utifrån en princip om balans mellan olika intressen kan en ökad representation för löntagarna i vissa fall kräva att representationen för andra grupper ocksä prövas eller att hela sammansättningen ses över. Hänsyn måste också tas till mandatperioderna för dem som sitter i olika organ. Åtgärderna för att i rimlig utsträckning öka arbetstagarorganisationernas representation i FoU-organ måste därför vidtas successivt.

Ett av de organ som nämnts i diskussionen om utökad arbetstagarrepresentation är styrelsen för teknisk utveckling (STU). Det är otvivelaktigt sä

Prop. 1978/79: 119 37

att många aspekter på den tekniska utvecklingen i företagen och samhället som helhet är av stor betydelse för de fackliga organisationerna. Jag finner det vara naturligt att den arbetstagarrepresentation som sedan länge finns i ett antal nämnder och grupper för olika teknikområden inom STU utvidgas till central nivå inom verket. Det är därför med tillfredsställelse jag konstaterar att arbetstagarintressen fått en bred representation i två centrala policyskapande råd som helt nyligen har tillsatts inom STU, nämligen det tekniskt-industriella rädet och det tekniskt-vetenskapUga rädet.

Som jag tidigare har redovisat finns det arbetstagarrepresentanter i några av de kollektiva forskningsinstitut, vars verksamhet finansieras gemensamt av näringslivet och staten. Jag anser att det finns skäl för en utvidgad arbetstagarrepresentation i denna grupp av institut, främst i de institut som har anknytning till industribranschen. Sådana representanter bör kunna ingå bland de statliga representanter i institutens styrelser som varje år utses av STU. Det ankommer pä regeringen att vidta de åtgärder som kan vara erforderliga i detta avseende. Jag har i dessa frågor samrått med chefen för industridepartementet.

Det kan självfallet vara motiverat att arbetstagarorganisationerna blir representerade ocksä i andra sammanhang. Genom att låta företrädare för arbetstagarorganisationerna delta i behandlingen av FoU-frägor kan berörda myndigheter sä längt möjligt tillgodogöra sig de kunskaper och erfarenheter och det intresse för forskningsfrågor som finns inom arbetstagarorganisationerna. Verksamheten torde härigenom i många fall kunna tillföras nya idéer och synsätt till nytta inte bara för arbetstagarorganisationerna.

Jag övergår nu till att behandla frågan om arbetstagarorganisationernas möjligheter att initiera forskning. Även med en utökad arbetstagarrepresentation i olika organ inom FoU-området kommer organisationerna att ha begränsade möjligheter att ta initiativ till forskning inom för dem angelägna områden. Organisationerna bör ha reella möjligheter att komma in i den forskningsplanerande processen på ett tidigare stadium än det där det gäller att prioritera olika av forskare föreslagna projekt.

Arbetstagarorganisationerna bör därför få ett särskilt stöd för att initiera forskning. FRU har föreslagit att ett sådant stöd i initialskedet skall vara av storleksordningen 1,5—2 milj. kr. samt att de skall förmedlas av arbetslivscentrum. Etdigt min mening är dock arbetarskyddsfonden bättre lämpad att svara för fördelningen av medel för denna typ av verksamhet. Jag föreslår därför efter samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet att fonden lillförs denna uppgift samt att ett belopp om högsl 5 milj. kr. får disponeras ur fondens kapitalbehållning för denna verksamhet under budgetåret 1979/80. Medlen bör, i överensstämmelse med FRU:s förslag, kunna användas för utarbetande av forskningsprogram, kunskapsöversikter, kursverksamhet, remissarbete inom områden som rör vetenskapliga frågor, stöd till förberedelser för ställningstaganden i FoU-organ

Prop. 1978/79: 119 38

m.m. Ingen begränsning i fråga om ämnesval, forskningsinriktning etc. bör gälla för den arbetstagarinitierade forskningen.

Jag är inte nu beredd att ta ställning till hur dessa medel bör fördelas mellan berörda arbetstagarorganisationer för användning i ovan angivna system. Principen för fördelning mellan berörda arbetstagarorganisationer bör övervägas ytterligare av styrelsen för arbetarskyddsfonden tillsammans med organisationerna. Det är enligt min mening viktigt att verksamheten kan bedrivas utan överdriven byråkrati och detaljgranskning. Det centrala är alt genom arbetstagarorganisationema kunna upptäcka och stimulera forskning kring frågor som är angelägna för dessa. Det bör ankomma på styrelsen, som redan har erfarenhet av medelsfördelning mellan berörda organisationer, att ange de riktUnjer för medelsdisposition som fordras. Jag utgår från att dessa skall innebära bl. a. att organisationerna i efterhand skall redovisa hur medlen använts.

Framtidsstudier

Framtidsstudier började introduceras och debatteras pä allvar i Sverige under 1960-talets senare hälft. Är 1971 tillsattes en arbetsgmpp, knuten till forskningsberedningen, för att behandla frågan om framtidsforskning. Arbetsgruppen presenterade sina överväganden i betänkandet (SOU 1972:59) Att välja framtid. Efter remissbehandling av arbelsgmppens betänkande inrättades år 1973 ett tillfälligt sekretariat för framtidsstudier, knutet till statsrådsberedningen. Formellt utgjorde sekretariatet en kommitté under justitiedepartementet. Till arbetet knöts en parlamentariskt sammansatt ref erensgmpp. Referensgruppen ombildades år 1975 tiU en styrelse för sekretariatet för framtidsstudier. Styrelsen blev formellt en kommitté under utbildningsdepartementet. Sekretariatet har genomfört ett flertal såväl större som mindre framtidsstudier. Budgetåret 1978/79 har över statsbudgeten anvisats 3 672 000 kr. för framtidsstudier.

FRU diskuterar olika altemativ i fräga om den organisatoriska utformningen av den fortsatta framtidsstudieverksamheten. Utredningen föreslår att en delegation för framtidsstudier inrättas med i huvudsak den ställning och de uppgifter som sekretariatet för framtidsstudier erhöll efter omorganisationen 1975.

I en reservation till FRU:s betänkande föreslås att delegationen för framtidsstudier fär ställning som myndighet med en styrelse med bred parlamentarisk representation.

De remissinstanser som uttalar sig generellt om framtidsstudieverksamheten ser i allmänhet positivt pä denna och vill att den skall fortsätta. I fråga om den organisatoriska formen för verksamheten — kommitté eller myndighet — är opinionen splittrad. En knapp majoritet föredrar myndighetsalternativet.

Som argument för detta anförs främst vikten av att verksamheten

Prop. 1978/79:119 39

garanteras stor självständighet. Styrelsen för sekretariatet för framtidsstudier diskuterar för- och nackdelar med båda lösningarna. Fördelen med myndighetsformen är enligt sekretariatet att den ger en klarare stäUning främst i statsrättsligt hänseende. Myndighetslösningen medför dock, enligt sekretariatet, vissa praktiska och ekonomiska nackdelar. Styrelsen förordar därför kommittéformen. Styrelsen önskar bibehålla namnet "sekretariatet för framtidsstudier".

Jag delar FRU:s och remissinstansernas uppfattning att framtidsstudieverksamheten bör fortsätta. Sekretariatet för framtidsstudier har i praktiken arbetat mycket självständigt även om det formellt varit knutet till regeringskansliet. Sekretariatet har knappast fungerat som direkt rådgivare till regeringen. Det har framför allt haft betydelse som idégivare för den allmänna debatten. Det är också i fortsättningen främst denna roll framtidsstudierna bör spela. Verksamheten bör då både formellt och reellt ha en så självständig ställning som möjligt. Den nuvarande kommittéformen kan inte sägas uppfylla alla krav i dessa hänseenden.

Det är lämpligt att också den fortsatta verksamheten leds av ett organ i vilket ingår parlamentariker inte bara från regerings- utan också från oppositionspartier. Det är en mindre lämpUg konstruktion att en permanent verksamhet under en sådan parlamentarisk ledning bedrivs inom ramen för regeringskansliet, t. ex. i kommittéform. Den fortsatta framtidsstudieverksamheten bör säledes organiseras fristående frän regeringskansUet.

FRN har i dag ansvaret för bl. a. långsiktsmotiverad forskning. En delegation för sådan forskning är knuien till FRN. FRN svarar även för del svenska medlemskapet i Internationella institutet för tillämpad systemanalys (HASA). Båda dessa verksamheter är näraliggande framtidsstudie-verksamheten.

Jag har i det föregående redovisat min syn på frågan om ökad representation för arbetstagarorganisationerna i myndigheter och organ inom FoU-området. Framtidsstudieverksamheten är av sådant intresse för arbetstagarna att arbetstagarorganisationerna bör vara förelrädda i del organ som ansvarar för verksamheten. Jag har tidigare påpekat alt parlamentariker bör ingå i ledningen för framtidsstudieverksamheten. Bland ledamölerna i FRN finns såväl parlamentariker som företrädare för arbetstagamas huvudorganisationer. FRN har således en sammansättning som gör den väl lämpad att svara för framtidsstudieverksamheten.

FRN bör enligt min mening i fortsättningen ansvara även för den verksamhet som idag bedrivs av sekretariatet för framtidsstudier. Därigenom ökar möjligheterna att samordna framtidsstudierna med verksamheten inom angränsande områden och att effektivt utnyttja tillgängUga resurser. Jag utgår från att framtidsstudieverksamheten också skall kunna bibehålla och vidareutveckla de inhemska och intemationella kontakter som det nuvarande sekretariatet byggt upp. Nu pågående projekt i framtidsstudie-

Prop. 1978/79: 119 40

sekretariatets regi skall givetvis fuUföljas utan hinder av förändringen i framtidsstudieverksamhetens organisatoriska stäUning.

Som sekretariatet för framtidsstudier redovisat i sitt remissyttrande är vissa praktiska problem förknippade med att den studieprocess och det kontaktnät som nu finns förs över till ny huvudman. Inför en anknytning av verksamheten till FRN bör också bl. a. formerna för samordning med den långsiktsmotiverade forskningen prövas närmare. Som FRN har anfört är framtidsstudier "inte i sig själv forskning och kan inte ersätta eller ersättas av forskning". Jag delar detta synsätt. EnUgt min mening kan mot denna bakgrund speciella hänsyn behöva tas vid framtidsstudiernas samordnande med FRN:s övriga verksamhet. För att dessa problem skall hinna lösas bör en förändring av sekretariatets organisatoriska ställning inte träda i kraft förrän den 1 juli 1980. Jag kommer senare att föreslå regeringen att uppdra åt FRN att i samråd med sekretariatet för framtidsstudier förbereda framtidsstudieverksamhetens inordnande i FRN och att senast i samband med förslag till anslagsframställning för budgetaret 1980/81 redovisa de förslag som kan behöva underställas regering och riksdag.

Teknikvärderingl konsekvensanalys

Insikten har vuxit det senaste decenniet om att många beslut inom främst de tekniska och teknologiska områdena har träffats utan att konsekvenserna i andra och tredje led tillräckligt uppmärksammats. Denna insikt i förening med oron för att teknik och teknologiska system i vid mening inte längre kan kontrolleras och att konsekvensema av dem inte längre är övervägande positiva har lett till önskemål om förbättrade metoder att förutse konsekvenser av nya system/teknikvärdering.

FRU har haft i uppdrag bl. a. att överväga frägor rörande teknikvärdering. Området är svåravgränsat och metodiskt instabilt och utredningen diskuterar bl. a. avgränsningsfrågan; utredningen förordar att termen konsekvensanalys används som svensk benämning och markerar därmed att den avser en strävan att

— tidigt identifiera och varna för negativa följder av tekniska och sam-hällsorganisatoriska system

— identifiera och beskriva konsekvenserna även i andra och tredje led av sädana system inom alla samhällsområden och för alla grupper i samhället.

Utredningens förslag och rekommendationer när det rör konsekvensanalys innebär att

— ökade insatser bör göras i fräga om utbildtiing och forskning om förhållandet mellan teknik och samhälle

— konsekvensanalys bör ske såväl inom näringsUvet som inom den offentUga sektorns olika grenar. Konsekvensanalys inom näringslivet bör offentUggöras

Prop. 1978/79: 119 41

— när det gäller statliga myndigheter m. fl. remissväsendet bör kunna utgöra en bas för ökade insatser — konsekvensanalys bör prövas genom att aktuella frägor remitteras till flera remissorgan frän olika samhällssektorer med uppdrag åt dess organ att gemensamt avge utlåtande (storremisser)

— nägot institut för konsekvensanalys inte bör inrättas. Den föreslagna delegationen för framtidsstudier bör ha ett allmänt ansvar för att bevaka och ta initiativ till konsekvensanalyser fristående frän sektorsorganen.

Remissinstanserna är i allmänhet positiva till FRU:s förslag om konsekvensanalys.

Konsekvensanalys skall, som FRU framhållit, skapa bättre underlag för beslut. Svärigheterna att åstadkomma en konsekvensanalys som tjänar detta syfte är uppenbara. Jag vill dock också beröra vissa andra svårigheter.

En svårighet är att en stor del av den utveckling som skapat behovet av konsekvensanalys sker utan att samhällsorganen aUs fattar några beslut. Vid sidan av stora reformer på t. ex. det sociala området eller när det gäller stora beslut om investeringar från samhällets sida i tekniska system sker en successiv utveckling genom en rad små beslut fattade av enskilda människor som konsumenter eller enskilda företag som importörer och fabrikanter, genom utvecklingen av administrativa rutiner inom enskilda myndigheter och företag och inle minsl genom en internationell utveckling opåverkbar på ett nationellt plan. Vad del här gäller är alltså inte bara att identifiera långsikliga konsekvenser av olika system utan också att skapa beslutspunkter och beslutsmekanismer så alt åtgärder kan vidtas om konsekvensanalys ger anledning härtill. Det är sig en första rangens politisk fråga som rör grundläggande ideologiska och samhällsor-ganisatoriska problem. Några generella åtgärder kan knappast vidtas för alt skapa nya "belysningspunkter". Sådana måste skapas av regering och riksdag i varje särskilt fall och under hänsynstagande till förhållandena inom de områden som berörs.

Andra svårigheter hänger samman med att målkonflikter eller oUka bedömningar av konsekvensanalysens resultat kan komma att mer eller mindre omöjliggöra ett bestämt och långtgående beslutsfattande.

Det finns anledning att varna för en övertro på effekterna av konsekvensanalys. Det självklara faktum att konsekvensanalys i sig inte löser frägan om hur resultaten skall kunna omsättas i beslut är dock inget skäl att inte åtminstone försöka ta fram det beslutsunderlag som konsekvensanalys avses utgöra. Jag delar remissinstansernas uppfattning att FRU med sina förslag angäende konsekvensanalys pekat på angelägna ätgärder. Förslagen är dock av den karaktären att de inte nu kräver något beslut av riksdagen. Enligt min mening bör de utgöra riktlinjer för fortsatt arbete såväl inom regeringskansUet som inom berörda myndigheter. Jag

har i det föregående förordat att FRN fär ansvar för den fortsatta verksamheten med framtidsstudier. FRU har pekat på atl konsekvensanalyserna har nära samband med framtidsstudierna. FRN bör även få ett allmänt ansvar för att bevaka och ta initiativ till konsekvensanalyser frislående från sektorsorganen.

Jag vill i detla sammanhang erinra om att det vid universitetet i Linköping byggs upp en temaorienlerad forskningsorganisation. Ett av dessa teman gäller teknik och social förändring. Enligt det program som utarbetats för forskningen inom temat skall där eftersträvas en ökad kunskap om vilka metoder som kan användas vid bedömningar av teknikutvecklingen och vari deras begränsningar består. Forskningsinsatserna skall även avse konsekvensstudier av teknik, varvid uppmärksamhelen ocksä skall riktas på frågor kring möjUgheterna att fömtsäga nya tekniker. 1 programmet för temat framhålls att en viktig uppgift är att ge information om forskning inom temat. Medel för den temaorienterade forskningen i Linköping har beräknats i årets budgetproposition.

Jag går nu över till att behandla de frågor rörande forskarutbildning m. m. som tagits upp av FUN. Mina förslag i det följande läggs fram efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet och bör i tillämpliga delar gälla även Sveriges lantbruksuniversitet.

7. Rekrytering till forskarutbildning

Rekryteringen till" forskamtbildning ökade kraftigt under senare hälften av 1960-talet och i början av 1970-talet. TiUströmningen tiU olika fakultetsområden under 1970-talet framgår av följande tabeU.

Nybörjare i forskarutbildning kalenderåren 1970 och 1971 samt läsåren 1972/73—1977/78

Fakultet (motsv.)	1970	1971	1972/73	1973/74	1974/75	1975/76	1976/77	1977/78
Teologisk	23	23	31	37	31	34	30	57
Juridisk	14	27	15	46	29	39	30	51
Medicinsk	302	348	333	623	567	456	557	597
Odontologisk	51	43	52	36	28	41	51	45
Humanistisk	396	457	498	498	431	438	346	412
Samhällsvetenskaplig'	847	806	579	530	440	463	497	526
Matematisk-naturveten-
skaplig	446	399	406	390	403	385	391	402
Teknisk	378	346	428	440	468	541	453	447
Handelshögskola	44	20	18	20	25	20	43	20
Skogshögskola	10	13	8	9	17	13	16	12
Veterinärhögskola	14	19	8	19	16	17	20	22
Lantbrukshögskola	38	17	21	28	50	49	48	30
Farmaceuiisk	19	32	32	24	20	20	24	27
Summa	2 582	2 550	2 429	2 700	2 525	2 516	2 506	2 648

' Exklusive nybörjare i psykologutbildning (skattat antal för år 1970 och 1971).

Källor: SCB, SM U 1974:22 och 37,1975:17, 31 och 34, 1976:17 och 33, 1977:33,1978:25 och opublicerat

material.

Prop. 1978/79: 119 43

Tillströmningen har under 1970-talet legat på i stort sett oförändrad nivå. De senasi tillgängliga siffrorna visar att totalt sett tillströmningen nu är nägot högre än 1970.

Antalet närvarande studerande var höstterminen 1969 drygt 9 000. Sedan höstterminen 1971 har antalet närvarande legat relativt stabilt på 11000—12 000. Antalet närvarande forskarstuderande inom olika fa-kultelsområden framgår av följande labell. Det bör dock beakias att dessa siffror avser närvarande individer och inte tar hänsyn till dessas mycket varierande grad av studieaktivitet.

Antal närvarande studerande i forskarutbildning höstterminerna 1960, 1963, 1966, 1969, 1971. 1973, 1975, 1977 och 1978.

Fakultet (motsv.)	1960	1963	1966	1969	1971	1973	1975	1977	1978"
Teologisk	108	127	86	83	103	135	143	141	169
Juridisk	20	32	48	57	75	94	114	147	166
Medicinsk	416	638	683	988	1 306	1 509	1 701	1 926	1 934
Odontologisk	17	35	45	77	153	191	181	193	188
Humanistisk	1 205	1 812	1 284	1 642	2 040	2 116	2 260	2 326	2 357
Samhällsveten-
skaplig'"	—	—	1 119	2 261	4 273	2 344	2414	2 554	2 659
Matematisk-na-
turvetenskaplig	842	1 237	1 778	2 285	2 356	2 571	2 505	2 401	2 366
Teknisk	429	640	847	I 288	1 554	1 641	1 782	1 950	2 004
Handelshögskola	43	72	98	122	97	94	78	83	35
Skogshögskola	7	14	32	67	85	65	68	71	76
Veterinärhögskola	17	24	30	47	62	53	46	66	72
Lantbriikshögskola	62	84	88	151	187	179	208	231	219
Farmaceuiisk	11	23	31	71	96	118	109	108	111
Summa	3 177	4 738	6 169	9 139	12 387	n 110	11609	12 120	12 293

" Exklusive studerande för psykologexamen.

b Anm. ht 1978 preliminära siffror.

Källor: SCB. PM 1974:3, SM U 1976:42, 1977:7 och 10, 1978:25 och opublicerat material.

Den kraftiga expansionen av antalet forskarstuderande borde vid mitten av 1970-talet ha resulterat i en ökning av examinationen. Någon sådan ökning har dock inte inträffat. Antalet avlagda forskarexamina redovisas i följande tabell.

Teologisk	19	30	21	13	17	7	7	16
Juridisk	15	9	10	8	15	4	6	4
Medicinsk	133	139	172	174	318	165	189	183
Odontologisk	6	7	2	11	25	11	10	24
Humanistisk	158	201	193	154	130	108	74	87
Samhällsvetenskapliga	142	239	294	233	164	138	118	106
Matematisk-naturve-
tenskaplig	355	461	365	285	263	200	163	185
Teknisk	177	239	196	202	218	116	145	108
Handelshögskola	11	8	10	14	11	13	8	10
Skogshögskola	5	7	10	9	3	11	6	7
Veterinärhögskola	7	7	4	10	12	14	7	1
Lantbrukshögskola	22	31	19	19	13	18	15	11
Farmaceuiisk	8	32	13	10	4	13	12	10
Summa	1058	1410	1309	1 142	1193	818	760	752

" Exklusive psykologexamina.

6 Anm. läsåret 1976/77 preliminära siffror.

Källor: SCB, SM U 1975:31, 1976.42, 1977:10 och 38 och opublicerat material.

Stora skiUnader föreUgger meUan fakulteterna i fråga om antalet studerande i forskarutbildning. Mycket få forskarstuderande finns exempelvis inom juridisk fakultet. Inom samhällsvetenskapUg fakultet har skett en kraftig ökning av antalet studerande efter gmndexamen, främst beroende på att antalet studerande för psykologexamen stigit betydligt. (Studerande för psykologexamen ingår inte i här redovisade tabeller.)

Antalet forskarstuderande vid medicinsk fakultet motsvarar ungefär en femtedel av antalet studerande på läkarlinjen. Inom denna fakultet har också ökningen i antalet avlagda examina varit betydande och i stort motsvarat den ökade tillströmningen. Även matematisk-naturvelenskap-1ig fakultet har en i förhållande till omfattningen av den grundläggande utbildningen omfattande forskamtbildning.

Forskarutbildningen inom de skilda fakulteterna domineras i flera fall av ett fåtal ämnen. Inom humanistisk fakultet har ämnen som historia, engelska, konstvetenskap och litteraturvetenskap mycket stora andelar av det totala antalet regisirerade forskarstuderande. Ämnena sociologi, psykologi och pedagogik vid samhällsvetenskaplig fakultet studeras av sammanlagt ca 50 procent av samtliga närvarande forskarstuderande inom fakulteten. Om studerande för psykologexamen inkluderas blir beteendevetenskapernas dominans än mer markerad.

Tillströmningen tiU vissa ämnen i forskarutbildningen är mycket Uten och har i nägra fall nära nog upphört. Detta är en följd bl. a. av att en vikande andel av de studerande i grundutbildningen läser de högre kurser som ger behörighet för forskarutbUdning.

Den snedfördelning vad gäller kön och social bakgrund som kan konsta-

Prop. 1978/79: 119 45

teras för den grundläggande utbildningen återfinns också inom forskarutbildningen. Färre kvinnor än män fortsätter med forskarutbildning efter avslutad grundutbildning. Drygt en tredjedel av de studerande inom grundutbildningen är kvinnor medan endast en fjärdedel av de forskarstuderande är kvinnor. Ökningen i snedfördelningen mellan könen mellan grundutbildning och forskarutbildning varierar emellertid mellan oUka delar av högskolan. I ämnen där kvinnoma har liten representation pä grundläggande nivå, t. ex. naturvetenskapliga och tekniska, minskar andelen pä forskarutbildningsnivå mindre än inom ämnen där kvinnorna är väl representerade pä grundläggande nivä. Proportionellt sett färre kvinnor än män har försörjning under studietiden i form av tjänst i projekt, som universitetslärare eller som assistent eller amanuens.

Snedfördelningen vad gäller social bakgrund är svårare att fastställa. Det sedan länge kända faktum att varje utbildningsval i en lång utbildningskedja tenderar att förstärka snedfördelningen gäller även forskar-utbUdningen. Förändringarna i fråga om socialgruppstUlhörighet är emellertid mindre mellan grundutbildning och forskarutbildning än t. ex. mellan gymnasieskola och högskola. Här föreligger emellertid stora variationer, såväl inom grundutbildning som inom forskarutbildning.

Åldersfördelningen hos de forskarstuderande har ändrats under senare år. Genomsnittsåldern har ökat, bl. a. till följd av att genomsnittsåldern ökat för de studerande inom grundläggande högskoleutbildning. Genomsnittsåldern varierar något mellan olika fakulteter. Genomsnittligt yngst är forskarstuderande vid farmaceuiisk fakultet och genomsnittligt äldst studerande vid teologisk fakultet.

De förändringar i forskarutbildningens omfattning och inriktning samt andra strukturella förändringar som har redovisats översiktligt i det föregående har inte relaterats till förändringar i samhällets samlade FoU-insatser. Även om det faktiska sambandet är svårt att fastställa, är det uppenbart att den ökade satsningen på FoU under hela efterkrigstiden har haft en stor betydelse för tillväxten av forskarutbildningen. FoU-verksamheten har också verkat styrande på tillströmningen till och inriktningen av forskarutbildning.

Möjlighetema att finansiera forskarutbildning liksom framtidsutsikterna för dem som gått igenom forskarutbildning torde för de flesta studerande ha en avgörande betydelse för beslut att övergå till forskarutbildning. De ekonomiska villkoren under utbildningen torde också pä ett avgörande sätt påverka studieintensiteten. Åtta procent av de forskarstuderande har lärartjänst inom högskolan. Drygt tio procent av samtliga aktiva forskarstuderande har f. n. utbildningsbidrag (tidigare doktorandstipendium). Knappt var fjärde forskarstuderande har tjänst som assistent eller amanuens och en mindre del bedriver sina studier parallellt med tjänstgöring i externfinansierade projekt. 1 vissa fall innebär anställning • i projekt att de studerande kan bedriva sin forskamtbildning på heltid.

Prop. 1978/79:119 46

Några exakta bedömningar av de olika finansieringsformernas belydelse för studieintensiteten kan inte göras.

Förändringar pä arbetsmarknaden har ocksä påverkat forskarutbildningens kvantitativa tillväxt. Under vissa perioder, särskilt under 1970-talets första är, var arbetslösheten bland universitets- och högskoleutbildad arbetskraft relativt hög. Det finns anledning att förmoda att vissa forskarstuderande i brist pä vad de ansett vara adekvat sysselsättning sökt sig till forskarutbildning.

FUN diskuterar i sitt betänkande olika faktorer som skulle kunna bidra till en vidgad rekrytering till forskarutbildning. FUN föreslår bl. a. följande. Forskningsförberedande moment införs i gmndläggande utbildning som f. n. saknar sådana. Högskolans forskning och forskarutbildning breddas disciplinärt och tematiskt till områden som har särskild relevans för utbildningslinjer som hiltills saknat eller haft svag anknytning till högskolans forskningsorganisation. Studieplaner och studieorganisation utvecklas i syfte att definiera etappavgångar inom forskarutbildning och påbyggnadsutbildning samt att underlätta deltidsstudier. Statliga myndigheter med sektoriellt ansvar för FoU fär skyldighet att medverka lill deltidsarbete för tjänstemän som önskar gå igenom forskarutbildning.

FUN framhåller vidare bl. a. att en väsentUg faktor när det gäller rekrytering till forskamtbildningen är arbetsmarknadens formella och reella värdering av utbildningen.

FUN pekar även på att kön och social bakgrund verkar styrande också pä rekryteringen till forskamtbildningen. Vidare erinrar FUN om att förändringar i rekryteringen till den grundläggande utbildningen har medfört att forskarutbildningens traditionella rekryteringsunderlag minskat främst vid de filosofiska fakulteterna.

FUN:s huvudförslag i fråga om rekryteringen till forskarutbildning gäller behörigheten till sädan utbildning. FUN förordar att reglerna för behörighet skall avse dels allmän behörighet, dels särskild behörighet. Allmän utbildningsUnje omfattande minst 80 poäng skall ge allmän behörighet för tillträde till forskarutbildning. Kraven för särskild behörighet i form av förkunskaper i ämne eller ämnen, erfarenheter och andra förutsättningar skall fastställas särskilt för varje ämne och högskoleenhet i forskarutbildningen. Vid utformningen av de särskilda förkunskapskraven för forskarutbildningen skall stort avseende fästas vid att upprätthålla nuvarande kvalitetsnivå.

Erfarenhet av yrkesverksamhet av betydelse för den aktuella utbildningen skall enligt FUN kunna krävas om detta är motiverat av utbildningens inriktning. Yrkeserfarenhet skall kunna tiUmätas betydelse också vid urval mellan sökande.

AUmänna riktlinjer för utformningen av de särskilda förkunskapskraven inom en fakultet skall, enUgt utredningen, anges av UHÄ i utbildningsplan för forskamtbildningen inom fakulteten. Kraven för särskild behörig-

Prop. 1978/79: 119 47

het skall anges i studieplan som fastställs av en av FUN föreslagen forskarutbildningsnämnd.

FUN framhåller att skillnaden mellan allmän och särskild behörighet många gånger kommer att vara stor. Omfattande åtgärder måste därför, enligt utredningen, sättas in för att göra övergäng till forskarutbildning till en realistisk möjlighet för studerande inom hela högskolan. För utveckling och i vissa fall drift av "överbryggande kurser" m. m. förordar FUN att 10 milj. kr. anvisas.

Frägor om urval mellan sökande och antagning till forskarutbildning föreslås åvila en antagningsnämnd pä varje institution.

Remissinstansema intar i aUmänhet en positiv inställning till en breddad rekrytering till forskarutbildning. Det framhälls i remissyttrandena bl. a. att en breddning kan ge forskning och forskarutbildning nya impulser. Det betonas vidare att även den traditionella rekryteringen mäste förbättras. Några remissinstanser påpekar att det är angeläget att fler kvinnor genomgår forskarutbildning. 1 några remissvar redovisas farhågor för sviktande underlag för rekrytering till forskamtbildning genom att antalet studerande som bedriver fördjupningsstudier minskar och att andelen äldre och deltidsstuderande i grundutbildningen ökar.

Ett antal remissinstanser anser att forskarutbildningen bör tillmätas större värde bäde formeUt och reeUt vid tillsättning av tjänster. Detta föresläs gälla "tjänster i allmänhet", "statUga tjänster", "tjänster vid statliga forskningsinstitutioner utanför högskolan", "tjänster som överläkare och biträdande överläkare" samt "tjänster som övertandläkare och biträdande övertandläkare". Landstingsförbundet redovisar dock farhågor för ökade kostnader till följd av höjda krav för oUka tjänster.

Förslaget om etappavgångar stöds av bl. a. UHÄ och flera organ inom högskolan. TCO ansluter sig till ett i en reservation till FUN:s betänkande framfört förslag om ett inledande är efter vilket beslut om fortsatt högskoleutbildning fattas.

Flertalet remissinstanser accepterar förslaget att behörigheten skall avse dels allmän behörighet, dels särskild behörighet. Några anser att studier motsvarande 80 poäng inom lokala och individueUa linjer samt enstaka kurser ocksä bör ge allmän behörighet. Vidare påpekas att det inom högskolan finns varianter av utbildningslinjer, som bygger på yrkeserfarenhet eller pä utbildning utanför högskolan och därför är nägot kortare än den reguljära allmänna utbildningslinjen, och att dessa varianter bör bedömas pä samma sätt som den "normala" varianten av resp. linje. Centerns ungdomsförbund menar att arbetslivserfarenhet måste vara ett krav för allmän behörighet tiU forskarutbUdning.

Flera av de remissinstanser som accepterar FUN:s förslag poängterar att den särskilda behörigheten måste utformas så att det inte blir någon kvalitetssänkning inom forskarutbildningen. Detta framhålls av bl. a. FRN, STU, Ingenjörsvetenskapsakademien och SACO/SR.

Prop. 1978/79:119 48

FUN:s förslag om allmän och särskild behörighet avstyrks av vissa remissinstanser. Några anser att den aUmänna behörighetsnivån blir för låg. Andra uppehäller sig vid att skillnaden mellan den allmänna och den särskilda behörigheten i mänga fall skulle bli stor och anser av denna anledning att den aUmänna behörigheten är meningslös.

Beträffande de av FUN förordade "överbryggande kurserna" påpekar några remissinstanser, däribland statskontoret, RRV och Sveriges lantbruksuniversitet, att de skuUe bli svärgenomförbara och resurskrävande. Det anses bl. a. att behovet av sädan utbildning bör tillgodoses inom befintligt kursutbud.

FUN:s förslag i fräga om antagning avstyrks av de flesta remissinstanserna, vanUgen med motiveringen att institutionsstyrelsen eller prefekten som hittills bör kunna ansvara för antagningen. Några av dem som tillstyrker vill att i den föreslagna antagningsnämnden utöver handledarna skall ingå "allmänrepresentanter", "studeranderepresentanter", "representanter för sjukvårdshuvudmännen" etc.

För egen del vill jag anföra följande.

Stor enighet råder om forskningens betydelse för vårt samhälle. För att forskningen skall kunna uppfylla de krav och förväntningar som ställs på den är det angeläget att de för forskning mest lämpade kan rekryteras tUl forskningsarbete. Det är enligt min mening i högsta grad angeläget alt forskarbegävningarna kan tas till vara. De studerande i forskarutbildningen rekryteras f. n. sä gott som uteslutande från dem som gätt igenom de traditionella universitets- och högskoleutbildningarna. Inom många områden rekryteras alltför få kvinnor till forskarutbildning. Vidare är siuderande med viss social bakgrund underrepresenterade bland doktoranderna. Att rekryteringen till forskarutbildning på detta sätt är mer eller mindre starkt begränsad till vissa kategorier innebär alt många individer som väl skulle lämpa sig för forskningsarbete och som skulle kunna ha mycket att tillföra forskningen går förlorade för forskningen. Det är ett slöseri med begåvningsresurser som vi inte har råd med.

Jag delar FUN:s och remissinstansernas uppfattning att rekryteringen till forskarutbildning bör breddas. Genom ett bredare rekryteringsunderlag ökar möjlighetema att i forskarutbildning få in dem som bäst lämpar sig för forskning.

Forskningens probleminriktning bestäms i stor utsträckning av forskarna själva. Brister i rekryteringen kan innebära att många angelägna frågor inte uppmärksammas alls eller inte uppmärksammas i tid inom forskningen. En breddad rekrytering tiU forskarutbildning kan bidra tiU att det i forskningsarbetet kommer in individer med andra erfarenheter, egenskaper, kontakter etc. än huvuddelen av dagens forskare. Detta bör kunna få betydelse för val och behandling av forskningsproblem.

En naturlig följd av att vissa yrkesgrupper har utbildats inom universitet och högskolor har varit att forskningsverksamhet har utvecklats i an-

Prop, 1978/79:119 49

slutning till dessa utbildningar. Jag ser del som en fördel för forskningen atl högskolan nu har fått en vidare omfallning. Del är sålunda enligt min mening angeläget att del sker en kunskapsutveckling även i direkt anslutning lill de nya högskoleutbildningarna. Jag vill här erinra om de åtgärder som har vidtagits för atl utveckla forskning inom områdena socialt arbete och vårdarbete.

En breddad rekrytering till forskarutbildning åstadkoms givetvis inte med ett enda beslut. Myndigheter och organ på alla nivåer mäste arbeta för att förverkliga detta.

Flera av de förslag som FUN fört fram gäUer åtgärder som beslutas på myndighetsnivå. Det gäller bl. a. de olika förslagen om forskningsanknytning och studieorganisation etc. Jag anser att FUN pekat på angelägna ätgärder. Jag utgår frän att berörda myndigheter beaktar FUN:s förslag i sitt fortsatta arbete.

Innan jag behandlar FUN:s huvudförslag avseende rekryteringen till forskarutbildning, dvs. förslaget om nya behörighetsregler, vill jag kommentera nägra av de övriga förslag som FUN för fram.

FUN har föreslagit att studieplaner och studieorganisation för forskarutbildning utvecklas i syfte att definiera etappavgängar inom forskarutbildning. Detta tillstyrks av remissinstanserna. Jag finner det sannolikt att nya kategorier lättare kan komma att delta i forskarutbildning om denna inte upplevs som ett stort och långsiktigt åtagande och om det finns möjlighet att tillgodoräkna sig studier pä forskarutbildningsnivå även om de inte omfattar en hel forskarutbildning. Detta är enligt min mening ett starkt argument för att försöka utveckla etappavgångar inom forskarutbildning. Det är knappast troligt att lämpliga etappavgångar kan identifieras inom alla områden. Etappavgängarna måste utformas sä att de passar både forskarutbildningen och arbetsmarknaden. De måste således dels utgöra naturUga, avslutande moment inom forskarutbildningen, dels ge en utbildning som svarar mot ett arbetsmarknadsbehov. Jag kommer att i annat sammanhang föreslå regeringen att uppdra åt berörda myndigheter att utreda inom vilka områden etappavgångar skulle vara lämpUga samt utarbeta förslag till sädana etappavgångar. Frågan om särskilda examensbenämningar skall knytas till sådana etapputbildningar som här kan bli aktueUa bör prövas i detta sammanhang.

FUN har vidare föreslagit atl studieorganisationen i forskarutbildningen utvecklas i syfte atl underlätta deltidssludier. Sannolikt skulle även goda möjligheter till deltidsstudier kunna bidra till ökad rekrytering till forskarutbildning. Redan i dag studerar en stor del av doktoranderna i praktiken på dellid. Utbildningen är dock oftast inte organiserad för deltidsstudier. Jag anser att det är viktigt att FUN:s förslag beaktas av berörda myndigheter. Möjligheter för den enskUde att fä ledigt från sitt arbete för att delta i forskarutbildning ges bl. a. genom lagen (1974:981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning. Denna

4 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 119

Prop. 1978/79:119 50

är ett slöd för både dem i offentlig tjänst och dem i enskild tjänst som vill ta ledigt för att studera. Jag vill i detta sammanhang också erinra om att lärare har viss rält till tjänstledighet för fördjupningsstudier.

FUN föreslår att forskarutbildning formellt och reellt skall ges ökat meritvärde. FUN har med rätta påpekat att de kunskaper som forskarutbildning ger inte bara gäUer ett oftast mycket specifikt ämnesområde. Forskarutbildning ger också kritisk skolning, förmåga att förstå och kommunicera FoU, förmåga tiU självständigt arbete m. m., aUt färdigheter som kan användas och vara till nytta inom mänga områden. Det kan därför finnas anledning att förutsättningslöst pröva om det med hänsyn till säväl värdet av genomgången forskamtbildning för tjänsten och verksamheten i fräga som stimulanseffekten på rekryteringen till forskarutbildning kan vara berättigat att för vissa typer av statliga och kommunala tjänster kräva forskamtbildning eller ge sådan utbildning särskilt meritvärde. Denna prövning måste dock beakta de allmänna strävandena inom yrkeslivet att inte ställa upp högre krav för en befattning än arbetet motiverar. Dessa frågor är enligt min mening angelägna framför allt för arbetsmarknadens parter.

Jag går nu över till att behandla FUN:s huvudförslag avseende rekrytering till forskarutbildning, dvs. förslaget om nya regler för behörighet till sädan utbildning.

Jag anser i Ukhet med flertalet remissinstanser att det av FUN föreslagna systemet med dels aUmän behörighet, dels särskild behörighet bör genomföras. Motsvarande konstmktion tiUämpas i fråga om reglerna för behörighet till grundläggande högskoleutbildning.

FUN har föreslagit att endast allmän Unje inom grundläggande högskoleutbildning skall ge behörighet. Hera remissinstanser, däribland UHÄ. förordar dock att allmän behörighet skall nås också på lokal och individuell linje. Jag delar remissinstansernas uppfattning. Kravet för albnän behörighet bör vara studier motsvarande 80 poäng inom allmän, lokal eller individuell utbildningslinje. Variant av allmän linje där de studerande på grund av sina förkunskaper ges en kortare utbildning än vad som är regel bör bedömas pä samma sätt som den normala utformningen av linjen; ger denna 80 poäng eller mer skall även variant ge aUmän behörighet till forskarutbildning även om studiernas omfattning motsvarar lägre poängtal än 80. Självfallet skall när särskilda skäl föreligger dispens kunna ges från de behörighetsregler jag nu har förordat.

I likhet med UHÄ viU jag framhålla värdet av möjUgheten att inrätta individuella utbUdningsUnjer för studerande som siktar pä forskamtbildning i ämnen som inte normalt förekommer i aUmänna Unjer.

I fräga om allmän behörighet till forskarutbUdningen för dem som gått igenom enstaka kurser vill jag också i likhet med UHÄ framhålla att behörigheten bör grundas på den grundläggande utbildningens totala omfattning och innehåll. Kravet på viss bredd i förutbildningen Uksom på

Prop. 1978/79:119 51

viss fördjupning inom omrädel för forskarutbildningen måste upprätthållas. Vederbörande fakulieisnämnd bör — inom ramen för riktlinjer som kan komma all anges av UHÄ — kunna faslställa riktlinjer för tillgodoräknande av bl. a. enstaka kurser.

Med den nu tillstyrkta ordningen kommer flertalet av de Unjer som genom högskolereformen kommit att tillhöra högskolan att ge allmän behörighel för forskarutbildning.

Den allmänna behörigheten innebär behörighet till forskarutbildning inom samtliga fakulteter oberoende av området för den behörighelsgivande grundutbildningen.

En speciell fräga som diskuterats av FUN och i några remissyttranden är huruvida viss yrkeserfarenhet skall krävas för allmän behörighet. Jag instämmer i FUN:s slutsats att det inte är rimUgt att generellt kräva yrkeserfarenhet före forskarutbildning. Det bör dock framhållas att det för vissa utbildningar antagUgen kan vara av stort värde med sådan erfarenhet. Yrkeserfarenhet bör där det bedöms lämpligt kunna krävas för att ge särskild behörighet för forskarutbildning. Yrkeserfarenhet av betydelse för forskarutbildningen bör ocksä kunna tillgodoräknas vid urval till forskarutbildning.

Det är självfallet viktigt att behörighetskraven utformas sä att kvaUtet i forskarutbildningen garanteras. De särskilda behörighetskraven kommer här att spela en viktig roll. Det är enligt min mening önskvärt att undvika formalism vid precisering av de särskilda behörighetskraven. Det viktigaste måste sålunda vara att en forskarstuderande uppfyller kraven i vad avser förkunskapernas innehåll och inte i fråga om en viss formell dokumentation av kunskaperna. Givetvis bör endast nödvändiga förkunskaper krävas.

De särskilda behörighetskraven bör liksom regler för urval mellan sökande till forskarutbildning fastställas av berörd fakultetsnämnd. UHÄ bör svara för allmänna riktlinjer bäde för de särskilda behörighetskraven och för urvalsreglerna. Vid utformningen av de särskilda behörighetskraven och urvalsreglema bör en strävan vara att beakta sådana kunskaper och erfarenheter som skulle kunna underlätta för kvinnor och andra i dag underrepresenterade gmpper att få tillträde till forskarutbildning.

Jag vill i detta sammanhang erinra om vad jag har anfört i årets budgetproposition. Jag framhöll där att utbudet av enstaka kurser i större utsträckning än nu borde planeras sä att kurser inom ett visst område bygger på varandra eller kompletterar varandra. Det är önskvärt att den som börjar med en kortare kurs också skall kunna fördjupa eller bredda sina kunskaper inom det område den inledande kursen tillhör. Detta skulle bl. a. kunna bredda vägen för studerande att nä sädan ämnesfördjupning som krävs för tillträde till forskarutbildning.

Ett problem för rekryteringen till forskarutbildning inom de filosofiska fakulteterna utgörs i dag av den låga tillströmningen till fördjupnings-

Prop. 1978/79: 119 52

studier,, dvs. lill kurser på vad som lidigare betecknades som 60-poängs-nivå. Inom vissa ämnen har härigenom rekryteringsunderlaget för forskarutbildning drastiskt minskat. Det är enligt min mening högst sannolikt att ökade fördjupningsstudier skulle vara av värde inle bara för möjligheterna att rekrytera doktorander utan ocksä för den grundläggande högskoleutbildningen i sig och för de studerandes kommande yrkesverksamhet. Som jag förut framhållit utgår jag från att UHÄ noga prövar möjlighetema att i ökad utsträckning inrymma fördjupningsstudier i de allmänna utbildningsUnjerna.

Flertalet remissinstanser anser den av FUN föreslagna antagningsnämnden onödig. Jag finner det angeläget att inte inom högskolan skapa nya organ, av vilka behovet inte är klart dokumenterat. Jag kommer i det följande vid min behandling av frägor om planerings- och ledningsorganisation även att ta upp frägan om organisation för antagningen till forskarutbildning. Jag vill här endast framhålla att jag anser att handledarnas bedömning måste tillmätas stor vikt och att de måste ges tillfälle att delta i antagningsproceduren.

De nya reglerna för behörighet till forskarutbildning kan inte genomföras utan vissa förberedelser vid bl. a. berörda högskolemyndigheter. Också ur de studerandes synvinkel är det angeläget att förändringar i behörighetsreglerna inte genomförs alltför snabbt. Det är enligt min mening rimligt att de nya reglerna för behörighet till forskarutbildning börjar tiU-lämpas den 1 juli 1980.

SkUlnaden meUan allmän och särskild behörighet till forskamtbildning kommer i många fall att vara stor. FUN har föreslagit att särskilda "överbryggande" kurser skall komma till ständ för att göra övergång till forskarutbildning till en realistisk möjlighet för dem som har allmän men inte särskild behörighet. Det utbildningsbehov det här är fråga om kommer att bli ytterst mångskiftande. Behovet av kompletterande utbildning för att nå särskild behörighet för forskarutbildning inom ett visst ämne kommer i många fall att kunna tillgodoses inom ramen för utbudet av enstaka "kurser eller genom att den studerande t. ex. bereds möjlighet att gä igenom en del av en utbildningslinje. Jag utgär från att berörda högskolemyndigheter sä långt möjligt kommer att bistå de studerande bl. a. vid uppläggningen av de studier det här kan bli fråga om. För vissa grupper av studerande kan det vara lämpligt att man anordnar särskilda kurser som leder till behörighet för forskarutbildning inom ett visst ämne. Jag kommer i annat sammanhang att föreslå regeringen att uppdra ät UHÄ att analysera frägan om för vilka grupper det kan finnas klart definierade utbildningsbehov av detta slag som är av en sådan storleksordning att de bör mötas genom att särskilda kurser anordnas. Jag kommer i det följande att beräkna medel för utveckling och försöksvis drift av sådana kurser. Pä sikt bör emellertid detta slag av kurser ingå i högskolans normala utbud av utbildning och medel härför räknas inom de reguljära anslagen.

Prop. 1978/79:119 53

8. Breddat utbildningsutbud

Forskari:lbildningen förberedde länge främst för verksamhet inom forskning och undervisning. Samhällsutvecklingen har medfört ökade behov av personer med högt kvalificerad utbildning även för verksamhet som ligger utanför den traditionella arbelsmarknaden för forskarutbildade. Dessa behov har i viss ulsiräckning läckts med forskamlbildade. Samtidigt har det emellerlid vuxit fram krav på att högskolan skall ge en mer differentierad högre utbildning som är bätire anpassad till verksamhet utanför högskolan. I dag finns inom några områden utbildning som bygger på grundläggande högskoleutbildning utan att vara forskarutbildning. Som exempel kan nämnas psykologutbildning efter grundutbildningen, samhäUsekonomisk päbyggnadsutbildning och speciaUstutbildning vid teknisk fakultet. Härutöver finns inom den grundläggande högskoleutbildningen påbyggnadslinjer, vilka bygger på genomgängen allmän utbildningslinje eller motsvarande.

FUN föreslår att fortsatt högskoleutbildning som inte är forskarutbildning benämns päbyggnadsutbildning. FUN ger inte konkreta förslag om nya utbildningar utan anger förslag till riktUnjer och ramar för ett utveckUngsarbete. Dessa riktUnjer innebär att påbyggnadsutbildning skaU

— bygga pä grundläggande utbildning om minst 80 poäng

— ha ett klart definierat utbildningsmål med inriktning mot kvalificerad yrkesverksamhet i en viss funktion eller ett visst område

— utformas som en sammanhängande utbildning med i förväg angiven omfattning

— omfatta minst ett och ett halvt ärs heltidsstudier eller deltidsstudier av motsvarande omfattning

— inrättas med utgångspunkt i arbetsmarknadens behov

— inrättas endast om utbildningsbehovet kan antas ha sådan varaktighet och omfattning att ett inte alltför litet antal studerande kan utbildas under en följd av år.

FUN framhäller att utbildningen i vissa fall kommer att ha stark anknytning till den grundläggande utbildningen och i andra fall till forskarutbildningen. FUN föreslår därför att det i varje enskilt fall skall beslutas om den grundläggande utbildningens eller forskarutbildningens regelsystem i tillämpliga delar skall gälla för päbyggnadsutbildningen.

Ansvaret för initiering och övergripande planering av päbyggnadsutbildning föreslår utredningen skall åvila regionstyrelserna. Ansvaret för detaljplanering och genomförande skall av regionstyrelsen överlämnas till antingen linjenämnd eller av FUN föreslagen forskarutbildningsnämnd. Regionstyrelsernas verksamhet bör, enligt FUN, bedrivas i nära koniaki med UHÄ, som också föreslås få möjlighet att i undantagsfall upphäva beslut om att starta viss päbyggnadsutbildning.

För utveckling av och försöksverksamhet med påbyggnadsutbildningar

Prop. 1978/79:119 54

föreslår FUN en förstärkning av medlen till regionslyrelserna och lill pedagogiskt utvecklingsarbete med sammanlagt 4 milj. kr.

Så gott som samtliga remissinstanser framhåller det angelägna i att påbyggnadsutbildningar kommer till stånd. De pekar dock även pä vissa problem: det krävs resurser för att få igång sådana utbildningar. Del kan vara svårt att åstadkomma "lämpliga utbildningspaket". FUN:s förslag innebär enligt somliga remissinstanser aUtför oklara avgränsningar mellan grundutbildning, päbyggnadsutbildning och forskaratbUdning. Vissa av dem som tillstyrker FUN:s förslag betonar att päbyggnadsutbildningen inte fär inrättas pä den grundläggande högskoleutbildningens eller forskarutbildningens bekostnad.

De riktlinjer för påbyggnadsutbildningarna som FUN har angett tillstyrks i allmänhet. Nägra remissinstanser anser det dock vara onödigt att föreskriva en minimilängd på 80 poäng.

1 nägra yttranden framhålls att päbyggnadsutbildning bör kunna utgöra en etapp inom forskamtbildning.

Ett fåtal remissinstanser tar upp frågan om studiefinansiering: några anser att den bör ske som för grundutbildningen, dvs. med studiemedel, medan nägra förordar utbildningsbidrag som för forskarutbildningen.

FUN:s förslag att regionstyrelserna skall äläggas ansvar för planering och inrättande av päbyggnadsutbildningar kritiseras av ett stort antal remissinstanser. I stället föreslås att UHÄ och/eller högskolestyrelserna fär detta ansvar.

UHÄ anser att påbyggnadsutbildning organisatoriskt bör vara en del av den grundläggande utbildningen och att det nuvarande systemet med påbyggnadslinjer i stort sett är ändamålsenligt. Medel för verksamheten bör, enligt UHÄ, anvisas under anslagen till grundläggande högskoleutbildning.

Flera motiv finns enhgt min mening för en breddning av utbildnings utbudet ovanför den nuvarande grundläggande högskoleutbildningen Arbetsmarknaden har behov av kvalificerad personal för sådan verksam het där den egentliga forskarutbildningens inriktning mot forskningsverk samhet inte är helt ändamålsenlig, men där utbildning utöver nuvarande grundläggande högskoleutbildning krävs. Det finns vidare behov av utbildning som bygger på utbildningslinjer som genom högskolereformen förts till högskolan och som f. n. saknar naturlig fortsättning över gmndutbUd-ningsnivån. Det är säledes angeläget att fler sädana utbildningar kommer tiU stånd. Jag utgår från att den mycket positiva instäUning till FUN:s förslag om påbyggnadsutbildning som har kommit till uttryck i remissyttranden också innebär att konkreta förslag till nya utbildningar kommer att utarbetas.

Jag delar UHÄ:s uppfattning att de nuvarande reglerna för påbyggnadslinjer är ändamålsenliga även för utbildning av detta slag. Högskoleutbildning som bygger pä genomgången utbildningslinje, inte är forskarutbild-

Prop. 1978/79: 119 55

ning och har en omfattning av minst 20 poäng bör betecknas som påbyggnadslinje. För dessa linjer bör de nuvarande bestämmelserna i högskoleförordningen gäUa. TiU påbyggnadslinjer kommer säledes att höra såväl de av FUN diskuterade längre och i vissa avseenden mera kvalificerade påbyggnadsutbildningarna som kortare — däribland vissa befintliga — påbyggnadsUnjer. Något behov av en terminologisk eller organisatorisk åtskillnad mellan dessa utbildningar finns enligt min mening inte.

Utbildningsbidragen för doktorander bör, enligt min mening, förbehållas dem som deltar i forskarutbildning. Finansieringen av studierna inom päbyggnadsutbildning bör ske på samma sätt som normalt för grundutbildningen, dvs. med studiemedel. Mänga som deltar i denna typ av utbildning kommer sannolikt att studera pä deltid, parallellt med yrkesarbete.

Jag delar UHÄ:s uppfattning att det med hänsyn till påbyggnadslinjernas karaklär framstår som naturligt att de planeras i anslutning till den grundläggande utbildningen, vars planerings- och ledningsorgan bl. a. innehåller företrädare för yrkeslivet och för allmänna intressen. Det normala bör därför vara att påbyggnadsUnjer liksom nu ses som en del av grundläggande högskoleutbildning. I enlighet med UHÄ:s förslag bör påbyggnadslinjer också kunna vara lokala. Möjligheten till lokala Unjer innebär att de lokala högskoleorganen fär ansvar också för initiering av nya påbyggnadsutbildningar.

De principer för päbyggnadsutbildningarnas inordnande i högskolans studieorganisation som jag här har förordat leder bl. a. till att psykologutbildningen efter grundutbildningen bör bli en påbyggnadsUnje och att medel för denna linje fortsättningsvis bör anvisas under anslaget till Utbildning för administrativa, ekonomiska och sociala yrken. Jag utgär från att UHÄ återkommer med de förslag som erfordras i samband med sina förslag till anslagsframställning för budgetåret 1980/81. En överföring av medlen för psykologutbildningen efter grundutbildningen tiU sektorsanslaget ger möjUgheter till en samplanering av denna utbildning och psykologlinjen. Jag utgär från att UHÄ med stöd av det bemyndigande jag förordat i årets budgetproposition för budgetåret 1979/80 gör de omfördelningar av utbildningskapacitet och resurser mellan dessa båda linjer som kan vara påkallade.

Jag kommer i det följande att beräkna medel för planering av och försöksverksamhet med påbyggnadsutbildning av det slag som FUN har behandlat. Medel för reguljär verksamhet med sädan utbildning bör, i överensstämmelse med vad UHÄ har förordat, anvisas under berörda anslag till grundläggande högskoleutbildning. Jag vill i detta sammanhang erinra om vad jag i årets budgetproposition har anfört om behovet av omprioriteringar inom ramen för redan givna resurser. Vid utformningen av nya påbyggnadslinjer bör givetvis noggrant prövas möjUgheterna att finansiera dessa genom sädana omprioriteringar.

Prop. 1978/79:119 56

9. Studiefinansiering

Studiestöd inom forskamtbildning ulgår f. n. i form av utbildningsbidrag för doktorander, stipendiering inom ramen för assistent- och amanuensljänster samt studiemedel. Innevarande budgetår finns 1 306 utbildningsbidrag för doktorander. Utbildningsbidrag ansluter beloppsmässigt till utbildningsbidragen inom arbetsmarknadsutbildningen. Tjänster som assistent och amanuens inrättas genom lokala beslut inom ramen för de reguljära anslagen till högskolan. FUN redovisar i sitt betänkande att antalet sådana tjänster i febmari 1975 uppgick till 4 000. FUN beräknar all det motsvarar ca 2 860 heltidstjänster som assistent. Studiemedel utnyttjas enligt undersökningar som gjorts av FUN endast i obelydlig utsträckning av studerande inom forskarutbildning.

Tjänsterna som assistent och amanuens inrättas med hänsyn till den grundläggande högskoleutbildningens behov. Antalet tjänster och deras ämnesinriktning är säledes beroende av grundutbildningen. Tjänsterna är avsedda främst för studerande som bedriver forskarutbildning. Tjänstgöringen för assistenter och amanuenser skall läggas upp sä att de dels får möjlighet att bedriva aktiva studier i sådan omfattning att de kan avlägga doktorsexamen inom fem år, dels kan medverka i resp. institutions utbildnings- och forskningsverksamhet. Tjänstgöringsskyldigheten uppgår för assistent tiU 1 000 timmar per år, för förste amanuens till 600 timmar per år och för andra och tredje amanuens tiU 400 timmar per år. Assistenttjänsten anses vara heltidstjänst, förste amanuenstjänsten halvtidstjänst och andre och tredje amanuenstjänsterna deltidstjänster.

Såväl assistent- som amanuenstjänsterna innehåller ett stipendiemoment. Det studiestöd som innehavare av assistent- och amanuenstjänst erhåller varierar dock med typ av tjänst. Amanuenserna har avsevärt mindre stipendiedel (280, 186 resp. 40 timmar per läsår) i sina tjänster än innehavare av assistenttjänst (760 timmar per läsår).

Assistent- och amanuenstjänsterna fömtsätter deltidsstudier. Som en följd av att en stor del av resursema för studiestöd inom forskarutbildningen är läst till dessa tjänster saknar mänga forskarstuderande i realiteten möjUgheter att välja mellan heltids- och deltidsstudier.

FUN förordar att samhällets särskilda studiestöd för studerande i forskarutbildning utformas som utbildningsbidrag för doktorander. Utbildningsbidragen skall kunna utgå vid såväl heltids- som deltidsstudier. Studiestöd utgår därvid i proportion till den tid som ägnas åt utbildningen. Utbildningsbidrag skall kunna utgå för en tid som motsvarar fyra ärs heltidsstudier, dock längst åtta år.

Den resurs för studiefinansiering som nu är bunden till assistent- och amanuenstjänsterna bör enUgt FUN föras samman med befintliga medel för utbildningsbidrag för doktorander. FUN förutsätter att medel för återstående del av assistent- och amanuenstjänstema anvisas för samma ändamål som i nuvarande system.

Prop. 1978/79: 119 57

FUN föreslår atl assistent- och amanuenstjänsterna i nuvarande form avvecklas. I stället bör tjänsteorganisationen inom högskolan kompletteras med en ny typ av tjänst, som kopplas tiU studiefinansieringssystemet inom forskarutbildningen. Tjänsten föresläs vara en halvtidstjänst, som — i Ukhet med nuvarande assistent- och amanuenstjänster — förenas med tjänstgöringsskyldighet i form av undervisning, forskning eller allmänt institutionsarbete. Tjänsten skall enUgt utredningen, förenas med utbildningsbidrag för doktorander, vilket därvid skall utgä med hälften av fullt bidrag. FUN föreslår att den nya tjänsten benämns assistenttjänst. Förordnandetidens längd för innehavare av den nya assistenttjänsten föreslås bli reglerad i lag.

Medel för utbildningsbidrag bör enUgt utredningen inledningsvis anvisas under ett särskilt anslag i stadsbudgeten. Fördelningen mellan fakulteter förutsätts samordnas med beslut om dimensionering av forskarutbildning. Inom fakulteterna skall utbildningsbidragen, enligt FUN:s förslag, fördelas mellan ämnen och institutioner av den av FUN föreslagna forskarutbildningsnämnden. Fördelningen mellan sökande föreslås åläggas en av FUN föreslagen antagningsnämnd för forskarutbildning vid varje institution.

Övergängen till det nya systemet bör, enligt utredningen, ske på ett sädan sätt att studiestödets volym beräknad som hela bidragsår behålls oförändrad. Härutöver föreslås antalet utbildningsbidrag öka med 250 under en treårsperiod. Kostnaderna för denna ökning uppgår med nu gällande bidragsbelopp till sammanlagt ca 10 milj. kr. FUN beräknar att omvandlingen av stipendiedelen inom assistent- och amanuenstjänstema till utbildningsbidrag för doktorander kommer att medföra en kostnadsökning på ca 7 milj. kr.

FUN:s förslag har mötts av en blandad remissopinion. Framför allt har den föreslagna nya assistenttjänsten väckt invändningar. Många remissinstanser vill att nuvarande assistent- och amanuenstjänster skall finnas kvar. Andra poängterar att den icke stipendierade delen av assistent- och amanuenstjänsterna bör användas för olika arbetsuppgifter utan koppling till studiefinansieringen av forskarutbildningen.

I flera remissyttranden — bl. a. de från UHÄ, SACO/SR och TCO — förordas att nuvarande system med utbildningsbidrag ersätts av ett system med doktorandtjänster.

Studiefinansieringen är en faktor av stor betydelse för rekryteringen till forskarutbildning. En förutsättning för att studiestödet skall kunna utnyttjas för att stimulera tillströmningen är givetvis att det ger de studerande ekonomisk trygghet pä en i förhällande till andra grupper i samhället realistisk nivå. En alltför låg nivä pä studiestödet medför att stora uppoffringar i privat konsumtion och levnadsstandard krävs av den studerande under utbildningstiden. Detta kan påverka urvalet av forskarstuderande negativt.

Prop. 1978/79:119 58

En godtagbar ekonomisk standard är ocksä en förutsättning för att den studerande skall kunna koncentrera sig på sina studier.

Flera remissinstanser har förordat olika slag av förbättringar i det nuvarande systemet med utbildningsbidrag för doktorander. Bl. a. har doktorandtjänster i olika former föreslagits ersätta utbildningsbidragen. Jag anser att denna fråga bör utredas ytterligare innan ställning tas. Jag har med stöd av regeringens bemyndigande uppdragit åt lärartjänstutredningen (U 1977:04) att bl. a. belysa de effekter olika sätt att finansiera forskarutbildningen har när det gäller rekryteringen till utbildningen och studiernas bedrivande. Därvid skall jämförelser göras mellan bl. a. de nuvarande utbildningsbidragen och de föreslagna doktorandtjänsterna. Utredningen skall föreslå lämplig form för studiefinansiering.

Tills vidare bör det nuvarande systemet med utbildningsbidrag för doktorander bestå. Endast en mindre del av de forskarstuderande kan i dag finansiera sina studier med utbildningsbidrag. Det är enligt min mening angeläget att antalet utbildningsbidrag ökar. Jag kommer i det följande att föreslå att för budgetåret 1979/80 medel beräknas för ytterligare 75 utbildningsbidrag. Kostnaderna för dessa uppgår med nuvarande bidragsbelopp till ca 3,4 milj. kr.

FUN har föreslagit att utbildningsbidragen mer direkt än vad som f. n. sker skaU användas som ett instrument för dimensioneringen av forskarutbildningen inom olika områden. Detta skulle ske genom att berörda fakultetsorgan inte som f. n. fördelar utbildningsbidragen mellan individer efter ansökan från dessa utan i stäUet fördelar utbildningsbidragen på institutioner. Innehavare av utbildningsbidrag skall därefter utses inom institutionen. Enligt min bedömning saknas f. n. underlag för den typ av beslut som FUN avser. Antalet utbildningsbidrag är också än så länge så litet i förhållande till det stora antalet ämnen inom flera fakulteter att en fördelning ämnesvis skulle kunna leda till stora orättvisor mellan de forskarstuderande. Syftet med utbildningsbidragen bör i första hand vara att rekrytera och ta till vara forskarbegåvningar oavsett inrikining, inte att styra forskningen till vissa ämnen. Jag anser därför att utbildningsbidragen även i fortsättningen bör fördelas av fakultets/sektionsnämnderna mellan doktorander.

Vissa förändringar i de regler som gäUer för utbildningsbidragen för doktorander bör enligt min mening genomföras. Det ankommer på regeringen att besluta om dessa förändringar. För överblickens skull redovisar jag dock mina överväganden i detta sammanhang.

För en del forskarstuderande kan under hela eller delar av utbildningstiden deltidsarbete inom eller utom högskolan parallellt med doktorandstudierna vara att föredra framför heltidsstudier.

Utbildningsbidrag för doktorander bör kunna utgä under hela normalstudietiden för doktorsexamen, dvs. fyra år. Studerande som bedriver deltidsstudier bör kunna uppbära del av utbildningsbidrag. Utbildningsbidrag

Prop. 1978/79:119 59

bör i sådana fall kunna utgå under den tid som motsvarar fyra års heltidsstudier. För att motverka en stark splittring av resurserna och orimligt långa studietider bör dock utbildningsbidrag aldrig kunna utgå under längre tid än åtta år, dvs. för vad som motsvarar halvtidsstudier. Det bör dock vara möjligt för en studerande att under en del av utbildningen uppbära lägst 25 procent av helt utbildningsbidrag.

Enligt nu gällande bestämmelser får studerande som uppbär utbildningsbidrag fullgöra högst 100 timmar schemalagd lärartjänstgöring eller högst 200 timmar annat arbete under ett läsår, om inle särskilda skäl föreligger. Även fortsättningsvis bör gälla att studerande som innehar helt utbildningsbidrag skall bedriva studierna på heltid. MöjUgheterna att ha arbete vid sidan av studierna bör därför, enUgt min mening, begränsas. Studerande med helt utbildningsbidrag bör sålunda endast i undantagsfall medges fullgöra undervisning eller annat arbete som överstiger 10 procent av full tjänst. Denna begränsning bör gälla oavsett arbetets karaktär. För en sådan skärpning i förhållande till nu gällande bestämmelser talar atl tvingande ekonomiska skäl endast undantagsvis torde kunna anföras för mer omfattande förvärvsarbete.

Erfarenheterna sedan utbildningsbidragen infördes den 1 juli 1976 har visat att tillämpningen av sjuk- och föräldraförsäkringen för studerande som uppburit utbildningsbidrag inte fungerat tillfredsställande. På grund av regelsystemets utformning och det förhällandet att mänga forskarstuderande haft ingen eller endast liten inkomst året före det första stipendieåret har sjuk- och föräldrapenning utgått med lägsta belopp.

De bestämmelser angående sjuk- och föräldrapenning som gäller för innehavarna av utbildningsbidrag för doktorander är desamma som gäller för innehavare av vissa andra former av studiestöd, t. ex. utbildningsbidragen inom arbetsmarknadsutbildningen. Det är en omfattande fråga att ändra reglerna för sjuk- och föräldraförsäkringen med avseende på samtliga kategorier som det här gäller. Enligt bestämmelserna för utbildningsbidrag för doktorander får utbildningsbidrag utgå utan hinder av att den studerande fullgör militärtjänstgöring eller är ledig för barnsbörd. Detta gäller dock endast om tjänstgöringen eller ledigheten omfattar högst 60 dagar under ett bidragsår.

Som jag har nämnt är reglerna för sjuk- och föräldrapenning desamma för dem som uppbär utbildningsbidrag för doktorander som för dem som har utbildningsbidrag inom arbetsmarknadsutbildningen. En ändring av reglema för en av dessa grupper kan därför få konsekvenser också för den andra gruppen. Mot denna bakgrund är jag inte nu beredd att förorda nägon ändring av reglerna för sjuk- och föräldrapenning för dem som uppbär utbildningsbidrag för doktorander. Jag vill dock betona att jag anser alt del är angeläget att finna en lösning pä de problem jag här har berört. Genom det nyssnämnda uppdraget till lärartjänslutredningen har denna till uppgift atl pröva ocksä denna fråga.

10. Dimensionering av forskarutbildningen

FUN framhäller att de avgörande besluten om forskarutbildningens dimensionering bör fattas på politisk nivå. FUN föreslår att ett dimensioneringssystem införs där dimensioneringsbesluten skall avse dels resursramar, dels intervall för antalet examinerade — alltså inte antalet forskarstuderande — under en längre tidsperiod, förslagsvis fem år.

Miniminivån föreslås bestämmas av det antal forskarutbildade som krävs för att besätta ämnesspecifika befattningar inom dels högskolan, gymnasieskolan och vissa forskningsinstitutioner, dels den övriga offentliga och — i viss utsträckning — den privata FoU-verksamheten. Miniminivån skall anges för varje ämne eller gmpp av ämnen inom en fakultet. Maximinivån bestäms, enUgt utredningen, ytterst av de tillgängliga resurserna och skall anges för varje fakultet. Inom den ram som anges av mi-nimi- och maximiniväerna skall den av FUN föreslagna forskarutbildningsnämnden — med beaktande av de studerandes önskemål, tillgängUga handledarresurser och föreliggande möjligheter att omfördela resurser — varje år fastställa antalet tillgängliga utbildningsplatser.

FUN föreslår att fakultets- och forskarutbtldningsnämnderna, på grundval av institutionernas förslag, skall utarbeta underlag för beslut om minimi- och maximinivåer. Fakultetsorganens bedömningar skall redovisas i förslagen till ansIagsframstäUning. Med utgångspunkt i detta material och i en långsiktig forsknings- och forskarutbildningsplanering skall UHÄ utarbeta underlag för statsmakternas dimensioneringsbeslut.

Mänga remissinstanser avvisar FUN:s förslag till dimensionerings-system. Systemet anses vara "en typisk skrivbordskonstruktion,»som enbart skulle leda till administrativt merarbete" och det sägs vara "mycket kompUcerat och svårt att överbUcka". Det arbete som måste läggas ned för att komma fram tiU minimi- och maximiniväerna anses inte kunna korrmia att stå i rimlig proportion tiU vinster i form av ett något bättre planeringsunderlag.

Andra kritiska synpunkter som redovisas är följande: risken med mini-miberäkningarna är att behovet underskattas eftersom endast helt kända faktorer tas med i beräkningen; samtidigt är det möjligt att institutionernas tillgängUga resurser i vissa stora undervisningsämnen sätter alltför höga maximigränser. Fem är är vidare en alltför kort planeringsperiod.

Många remissinstanser förordar dagens system med möjligheter att begränsa antagningen på grund av bristande handledarresurser. Flera framhåller ocksä att det är mer angeläget att med positiva åtgärder stimulera rekryteringen inom bristområden än att i detalj dimensionera forskarutbildningen inom högskolan.

UHÄ föreslår en femårig försöksperiod, först därefter bör beslut fattas om metoder och ambitionsnivå för arbetet med dimensioneringsfrägor.

Dagens förhållanden när det gäUer dimensioneringen av forskarutbild-

Prop. 1978/79: 119 61

ningen är enligt min mening ingalunda idealiska. Det torde stå klart att en bättre planering av forskarutbildningen skulle vara högst angelägen. Del gäller här långa och dyrbara utbildningar, och ur bäde individernas och samhällets synpunkt är det viktigt att undvika felsatsningar.

FUN har i fråga om dimensioneringen av forskarutbildningen oveder-sägligen haft en mycket svär arbetsuppgift. FUN:s förslag i fråga om dimensioneringen av forskarutbildning har som nämnts blivit hårt kritiserat av remissinstanserna. Förslaget har också enligt min mening vissa brister.

En särskild svårighet vid utformning av ett dimensioneringssystem för forskarutbildning — och i viss män ocksä annan högskoleutbildning — är hur ett sektorsbestämt behov av arbetskraft skall översättas till ett disciplinindelat utbildningssystem. Den modeU FUN har använt för dimensionering av forskarutbildning påminner starkt om den modell som tillämpas inom den grundläggande högskoleutbildningen. Det finns emellertid i detta avseende en avgörande skillnad mellan grundläggande utbildning och forskarutbildning. Den består i att de allmänna utbildningslinjerna utformas utifrån förhållandevis bestämda yrkesfunktioner inom en arbetsmarknadssektor. Därigenom ges också en någorlunda fast grund för att bestämma arbetsmarknadens behov av utbildade. Detta skall sedan vägas samman med efterfrågan från de studerande. Utbildningarna kommer genom sin utformning att täcka var och en ett flertal discipliner. Forskarutbildningen har däremot för det första inte samma klara mäl pä arbetsmarknaden i form av yrkesfunktioner. Själva utbildningen är vidare ytterst sällan mångdiscipUnär utan innebär fördjupning i en enda disci-pUn. Detta ger upphov till vissa problem. Hur skaU t. ex. industrins behov av forskarutbildade fördelas på utbildning inom det stora antal forskarutbildningsämnen som flnns vid teknisk fakultet? Eller för att ta ett annat exempel: hur skall museernas behov av forskamtbildad personal fördelas på den rad ämnen som är tänkbara här: etnografi, arkeologi, egyptologi, historia, historisk osteologi, konstvetenskap, musikvetenskap, socialantropologi m. fl.?

Eftersom varje vetenskapUg disciplin har ringa eller liten utbytbarhet är det således mycket viktigt att behovet av forskarutbildade kan tolkas per discipUn.

Av vad jag har anfört framgår att det föreligger betydande svårigheter att beräkna eller ens överslagsmässigt bedöma såväl en miniminivå som en maximinivä. Jag vill här endast erinra om de svårigheter som har varit förknippade med dimensioneringen av lärarutbildningen trots att arbetsmarknaden för lärare är förhållandevis väl kartlagd. Till detta vill jag slutligen foga ytterligare en aspekt. Både miniminivån och maximinivån skall beräknas för hela landet för olika ämnen av mycket skiftande storlek och dessutom fördelas på de orter där forskarutbildning inom ämnena sker. Någon analys av hur detta praktiskt skall gå till och vad konsekvenserna

Prop. 1978/79:119 62

blir för såväl rekrytering av studerande som utbud av forskarutbildade har utredningen inte redovisat.

UHÄ har i sitt remissyttrande framhålUt att beslut om metoder m. m. för dimensionering av forskarutbUdning bör föregås av en relativt omfattande försöksverksamhet. Jag delar helt denna uppfattning. Jag kommer i annat sammanhang att föreslå regeringen att uppdra ät UHÄ att belysa möjlighelerna att genom olika modeller förbättra planeringen av forskarutbildningens dimensionering. UHÄ bör som en första etapp av uppdraget redovisa vilken eller vilka olika modeUer som bör prövas och hur en försöksverksamhet bör utformas. Försöksverksamheten bör sikta till att klarlägga dels samarbetsformer och planeringsmetoder, dels vilket underlag som behövs för en aktiv planering för att tillgodose såväl arbetslivets som samhäUets behov i övrigt av forskning inom skilda områden. Försöken bör helst omfatta ett helt forskningsområde (en eller flera fakulteter). Samtidigt måste ett studium göras av arbetsmarknaden för oUka typer av forskarutbildade i landet.

I uppdraget till UHÄ bör ingå att i samråd med andra berörda myndigheter komma med förslag om hur bl. a. sektorsorganens behov av forskarutbildad personal bäst skall kunna beaktas vid planeringen av forskning och forskarutbildning inom högskolan.

En väsentlig del av beslutsunderlaget när det gäUer forskarutbildningens dimensionering är uppgifter om rekryteringsunderlaget för forskarutbildningen, dvs. bl. a. uppgifter om hur många studerande som går igenom fördjupningsstudier inom olika ämnen. Detta måste beaktas vid utformningen av den framtida högskolestatistiken såvitt avser grundläggande utbildning. Utredningen (U 1975:14) om studiedokumentation och statistik för högskolan (STUDOK) utarbetar förslag angående denna. Tills vidare måste det i första hand ankomma på högskoleenheterna att göra vad de kan för att det inom den grundläggande högskoleutbildningen skall kunna utbildas ett tillräckUgt antal studerande för att forskarrekryteringen skall säkras. Jag vill här erinra om vad jag i det föregående har anfört beträffande möjligheterna att låta fördjupade studier inom ett eller flera ämnen ingå i allmänna utbildningslinjer. Jag vill i detta sammanhang anmäla att jag ser en översyn av högskolestatistiken såvitt avser studerande i forskarutbildning som naturlig mot bakgmnd av dels mina ställningstaganden i det föregående, dels nyssnämnda utredningsarbete med statistik rörande den grundläggande utbildningen. Jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen att uppdra åt SCB och UHÄ att i samräd göra en sådan översyn.

11. Samverkan med FoU utanför högskolan

Jag har inledningsvis framhållit att många skäl talar för att forskningsoch utvecklingsarbete i Sverige, oavsett finansieringskälla, så långt möjligt bör förläggas till högskolan. En sådan samordning mellan FoU inom och

Prop. 1978/79:119 63

utom högskolan bidrar till ett effektivt utnyttjande av landets samlade personella, ekonomiska och materiella resurser för forskning. Därigenom breddas också forskningens inriktning inom högskolan och skapas fömtsättningar för ett vidgat ämnes- och problemurval inom forskarutbildningen.

Högskolan samverkar redan idag med FoU utanför högskolan genom externt finansierade forskningsprojekt som förläggs till högskolan, genom forskarutbildning i samarbete med institutioner som bedriver forskning samt genom deltids- eller korttidsanställning av forskare som huvudsakligen är verksamma utanför högskolan. Intensifiering och vidareutveckling av dessa kontakter främjas inte i första hand genom föreskrifter från riksdag och regering. Det är enligt min mening angeläget att berörda myndigheter så långt möjUgt försöker stimulera olika former av samverkan mellan forskning och forskarutbildning inom högskolan och forskningsoch utvecklingsarbete utanför högskolan.

Genom forskningssamverkan skaU högskolans egen verksamhet tillföras nya verksamhetsområden, nya forskningsinriktningar. Det behöver knappast sägas att detta inte får leda till att externa FoU-intressen får ett avgörande inflytande över inriktning och utförande av forskningen och forskarutbildningen inom högskolan. Det är bl. a. ur denna synpunkt viktigt att högskolan själv förfogar över tillräckUgt stora resurser för forskning och forskarutbildning. Jag vill här framhåUa den kraftiga förstärkning av dessa resurser som förslagen i årets budgetproposition kommer att medföra.

FUN har redovisat en rad förslag som syftar till utökade kontakter mellan högskolan och skilda delar av samhället. Det övervägande antalet remissinstanser ser mycket positivt på ökad samverkan med FoU utanför högskolan. Många remissinstanser betonar att högskolans basresurser måste förstärkas dels för att garantera en rimlig balans mellan grundforskning och tillämpad forskning, dels för att möjliggöra en effektiv samverkan med sektorsorgan. Många förslag som FUN har fört fram har dock i remissyttrandena blivit föremål för kritiska synpunkter. I fråga om flera av de förslag som FUN har lämnat är det av olika skäl olämpligt att fatta beslut nu. Andra förslag gäller åtgärder vilka det inte ankommer på riksdag och regering att besluta om. För överblickens skull redovisar jag dock i det följande samtliga FUN:s förslag rörande samverkan med FoU utanför högskolan.

För forskningsprojekt som utförs pä uppdrag av utomstående skall högskolan, liksom idag, kräva full kostnadstäckning. FUN föreslår att avtal om forskningssamarbete skall kunna innehålla föreskrift om tidsbegränsad sekretess. Fakultetsnämnden föresläs få vetorätt i frågor om avtal om forskningssamarbete.

FUN lämnar förslag till regler som skall gälla vid extern finansiering av projekt inom högskolan. De föreslagna reglerna innebär bl. a. att avtal

Prop. 1978/79:119 64

upprättas mellan högskolestyrelsen och den utomstående parten under medverkan av den eller de forskare som skall utföra arbetet.

I fräga om vem som skall sluta avtal är meningarna delade i remissyttrandena. Bl. a. UHÄ förordar en trepartskonstruktion, dvs. avtal mellan finansiären, högskolestyrelsen och forskaren. Andra tycker att avtal borde kunna slutas på institutionsnivå. Några remissinstanser kommenterar fakultetsnämndens vetorätt i de fall institutioner slutit avtal; både till- och avstyrkanden förekommer. Flertalet av de remissinstanser som berör frågan om sekretess tillstyrker en tidsbegränsad sådan. Några avvisar dock helt möjUgheten till sekretess.

FUN:s förslag om regler för uppdragsforskning berör centrala delar av FOSAM:s utredningsuppdrag. Enligt min mening är det angeläget att frågan om vilka regler som bör gälla för uppdragsforskningen får den ytterligare genomlysning som FOSAM:s arbete kommer att leda till. Beslut rörande sädana regler bör således inte fattas förrän resultatet av FOSAM:s arbete föreligger.

Enligt vad jag har inhämtat kommer chefen för jusUtiedepartementet alt i annal sammanhang föreslå regeringen att för riksdagen lägga fram förslag om ny sekretesslag. 1 det sammanhanget kommer även frågan om sekretess för uppdragsverksamhet inom statliga myndigheter, däribland högskolemyndigheterna, att behandlas.

FUN har vidare lämnat förslag rörande arbetstagares rätt till uppfinningar. F. n. har lärare vid universitet och högskolor rätt till sina uppfinningar och forskningsresultat. För övriga anställda inom högskolan samt för anställda inom annan offentlig eller privat verksamhet gäller att arbetsgivaren har rätt till s. k. tjänsteuppfinningar samt viss rätt även till uppfinningar som faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde men som inte är tjänsteuppfinningar. De anställda har härvid rätt till skälig ersättning för sitt arbete.

FUN föreslår bl. a. att den rätt tUl egna uppfinningar och forskningsresultat som f. n. tUlkommer lärare inom högskolan utsträcks till att omfatta också övriga högskoleanställda samt studerande.

De remissinstanser som har yttrat sig i frägan om rätten till uppfinningar förordar enhetliga regler för skilda arbetstagare inom högskolan. Flertalet tillstyrker utredningens förslag att även andra än lärare skall kunna fä egen exklusiv rätt till forskningsresultaten.

Hästen 1977 tillkaUade chefen för justitiedepartementet efter regeringens bemyndigande en utredare med uppdrag att utreda frägor rörande rätten tiU arbetstagares uppfinningar (Ju 1977:15). Enligt sina direktiv skall denna utredning bl. a. behandla förhållandena inom högskolan. Frågan om rätt till uppfinningar m. m. för anställda inom högskolan kommer alltsä att behandlas i samband med att ställning tas till de förslag som denna utredning lägger fram.

FUN föreslår även att högskolan ges ökade resurser för att inrätta

Prop. 1978/79: 119 65

tjänster som adjungerad professor. Mänga remissinstanser stöder detta förslag. Bl. a. STU framhåller dock att den hittillsvarande verksamheten bör utvärderas innan verksamheten byggs ut.

I FOSAM :s uppdrag ingår ocksä att utvärdera verksamheten med adjungerade professorer och lägga fram de förslag utvärderingen kan föranleda. Jag är inte beredd att förorda förändringar i verksamheten innan FOSAM:s förslag föreligger.

Vidare föreslär FUN att högskoleanställda lärare skall kunna beviljas tjänstledighet under begränsad tid för verksamhet i forskning utanför högskolan. Förslaget tillstyrks av de remissinstanser som berör frågan.

Jag vill här erinra om att regeringen har utfärdat vissa bestämmelser om tjänstledighet som gäller för alla statligt anställda /KCirk (1970:388, omtryckt 1974:1018) om tjänstledighet med G-avdrag m.m./. Däri anges normer för vissa slag av tjänstledigheter. Tjänstledighet för att inneha enskild tjänst — t. ex. inom FoU-verksamhet utanför högskolan — skall normall medges för 180 dagar. Detta antal dagar får dock överskridas bl. a. om önskemål om längre ledighet sammanfaller med myndighetens intresse. I den mån det Ugger i högskolemyndigheternas intresse att forskarna under viss tid deltar i FoU-verksamhet utanför högskolan är således FUN:s syfte tillgodosett genom de generella bestämmelserna om tjänstledighet.

FUN förordar också dels att forskarstuderande engageras i FoU utanför högskolan, dels att forskare som är verksamma utanför högskolan i ökad utsträckning anUtas som handledare inom forskarutbildningen. Båda dessa förslag tillstyrks av de remissinstanser som yttrat sig i detta hänseende.

Inga formella hinder finns för de av FUN föreslagna åtgärderna. Det är inte helt ovanUgt att forskarstuderande under sitt avhandlingsarbete deltar i FoU utanför högskolan. Mer sällsynt är det troligen att externa handledare utnyttjas inom forskarutbildningen. Mycket talar dock för att båda dessa kontaktformer kan verka stimulerande för forskarutbildningen. Samarbetet bör bygga på positivt intresse från alla berörda. Sådant intresse kan knappast manas fram genom påbud från regering och riksdag.

Jag utgår från att den positiva inställning till förslagen som kommit till uttryck i remissyttrandena innebär att berörda myndigheter på alla sätt försöker stimulera samarbete i dessa frågor.

På grundval av riksdagsbeslut med anledning av prop. 1968:68 har STU, med början är 1969, inrättat ett antal kontaktsekretariat vid vissa högskolor. Kontaktsekretariaten skaU främja kontakterna meUan högskoleforskningen och näringslivet till gagn för båda parter. Det innebär att näringslivet, särskilt småföretagen och uppfinnarna, skall stimuleras att i sin produktutveckling använda de resurser som finns vid högskoleenheter och andra forskningsinstitut. Kontaktsekretariaten skall också-medverka till att resultaten frän högskoleforskningen ges en praktisk till-

5 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 119

Prop. 1978/79:119 66

lämpning i näringsUvet. Sekretariaten är knutna till resp. högskolas eller universitets centrala administration. Budgetåret 1978/79 har STU beräknat ca 1,7 milj. kr. för basverksamheten vid samtUga sekretariat. HärtiU kommer planerad förstärkning av sekretariaten för en produktutvecklingsservice.

FUN föreslår att kontaktsekretariaten förs över till högskolan och knyts till regionslyrelserna. Sekretariatens verksamhet föresläs omfatta hela högskolan och rikta sig till alla delar av samhällslivet. Vidare föreslås att sekretariaten tillförs ytterUgare resurser.

Flertalet remissinstanser förordar att den av STU initierade kontaktverksamheten förs över till högskolan och byggs ut så att den kan avse all verksamhet inom högskolan. Remissinstanserna avvisar så gott som en-hälUgt förslaget att kontaktsekretariaten knyts till regionstyrelserna. Det poängteras att verksamheten mäste förläggas sä nära forskarna och den verksamhet som berörs som möjligt. BI. a. UHÄ och FRN förordar att kontaktverksamheten förläggs till de högskoleenheter där det bedrivs forskning.

Forskning får inte vara någon exklusiv verksamhet. Den måste bedrivas i nära kontakt med dem som på olika sätt har behov av den. Forskningens resultat måste spridas bl. a. tiU dem som kan använda dem och dra nytta av dem.

STU bedriver genom kontaktsekretariaten inom det tekniska området en verksamhet som enligt min mening behövs för all forskning inom högskolan. Kontaktsekretariatet finns idag vid universiteten i Uppsala, Linköping, Lund och Umeå, tekniska högskolan i Stockholm, Chalmers tekniska högskola och högskolan i Luleå. Efter samråd med chefen för industridepartementet biträder jag i princip FUN:s förslag och föreslår att kontaktsekretariatens basorganisation förs över till högskolan. Häri inbegriper jag dä inte den verksamhet som avser ren produktutvecklingsservice. Denna bör även fortsättningsvis finansieras via STU:s anslag. Kontaktsekretariatens verksamhet bör kunna omfatta all verksamhet inom högskolan.

Det är väsentUgt att kontaktsekretariaten även i fortsätttungen har till huvuduppgift att koppla samman de resurser som finns inom högskolan med de behov som finns inom näringsUvet och andra avnämarkategorier liksom att göra högskolan uppmärksam på de utvecklingstendenser som finns ute i samhället. Även fortsättningsvis bör kontaktsekretariaten beträffande teknisk och matematisk-naturvetenskaplig fakultet hålla en nära kontakt med STU och de regionala utvecklingsfonderna när det gäller planering av verksamheten och kontakter med företag. Tillsättning av sådana kontaktsekreterartjänster bör också ske efter samråd med dessa organ.

I likhet med remissinstanserna anser jag det mindre lämpligt att kontaktsekretariaten knyts tiU regionslyrelserna. Kontaktsekretariaten bör ha

Prop. 1978/79: 119 67

sä nära kontakt som möjUgt med organ som direkt svarar för forskning. De bör därför knytas till högskoleenheter med fast forskningsorganisation. Jag kommer i annat sammanhang att föreslå regeringen att uppdra ät STU och UHÄ att i samråd behandla de organisatoriska och praktiska frågor m. m. som är förknippade med att kontaktsekretariaten förs över till högskolan. Jag förutsätter att myndigheterna lägger fram de förslag som kan erfordras i sådan tid att överföringen av verksamheten till högskolan kan äga rum budgetåret 1980/81.

FUN har också föreslagit att forskare/lärare vid vissa institutioner skall kunna ges partiell befrielse från övriga tjänsteåligganden för informalionsoch kontaktverksamhet. Medel för detta ändamål bör, enligt utredningen, disponeras av regionstyrelserna.

Många remissinstanser stöder detta förslag, men betonar att högskolestyrelserna, inte regionslyrelserna, bör ha ansvaret för verksamheten. Några remissinstanser anser att förslaget är alltför byråkratiskt.

Informations- och kontaktverksamhet är, som jag tidigare framhållit, en viktig del av arbetet inom högskolan. Jag vill erinra om att högskolan enligt högskolelagen har till uppgift bl. a. att sprida kännedom om arbetet inom högskolan och resultatet av detta arbete. Jag utgår frän att de som har det direkta ansvaret för högskolans samlade verksamhet — ytterst högskolestyrelsema — disponerar tiUgängliga resurser, däribland forskares och lärares tjänstetid, pä ett sådant sätt att också detta åliggande fullgörs på ett tillfredsstäUande sätt. Formerna för högskolans informations- och kontaktverksamhet kan komma att påverkas av resultaten av det arbete som f. n. bedrivs inom två utredningar. Lärartjänstutredningen behandlar bl. a. frägor om arbetsuppgifter m. m. för innehavare av lärartjänster inom högskolan. FOSAM har i uppdrag att bedriva försöksverksamhet med näringslivskontakt för forskare.

FUN har slutUgen föreslagit att FRN skall tillhandahålla organisationer och företag, som saknar egen kompetens och egna resurser för att beställa forskning, viss service när det gäller problemanalys, kontakter med lämpliga forskningsinstitutioner samt ansökningar och anslag till projekt.

FRN bör, enUgt utredningen, ges resurser för att svara för kostnaderna för problemanalyser och — efter sedvanlig prövning av ansökan om anslag — att finansiera projekt som kan komma att initieras.

Endast ett mindre antal remissinstanser har yttrat sig om detta. De flesta av dem är tveksamma till förslaget. Bl. a. Sveriges industriförbund. Svenska handelskammareförbundet och SAF anser förslaget alltför byråkratiskt.

Jag har i det föregående föreslagit att de nuvarande av STU finansierade kontaktsekretariaten förs över till högskolan och att deras verksamhet utvidgas till att omfatta hela högskolan. Dessa kontaktsekretariat bör kunna tiUgodose stora delar av de servicebehov för organisationer och företag som FUN pekar på. I det föregående har jag även föreslagit att

Prop. 1978/79:119 68

medel ställs lill förfogande för stöd till arbetstagarorganisationernas initiering av forskning. Även detla torde i högsta grad bidra till att uppnå syfiet med FUN:s förslag.

Den försöksverksamhet med näringslivskontakt för forskare som f. n. bedrivs genom FOSAM bör enligt min mening kunna ge värdefuUa erfarenheter i fråga om lämpUg omfattning och inriktning av samt former för de av FUN åsyftade kontakterna och samverkan mellan forskare och företag.

12. Tjänsteorganisation

Forskningens vikligaste resurs är självfallet den personal som arbetar inom forskningen. Det är av stor belydelse att dessa är de för forskningsarbete mest lämpade och atl de arbeiar under förhållanden som i så hög grad som möjligl stimulerar och underlättar deras verksamhet. En betydelsefull faktor både för rekryteringen till forskningsarbete och för arbetsvillkoren för forskarna är de anställningsvillkor i vid bemärkelse som erbjuds dem som arbetar inom forskning. Utformningen av tjänsteorganisationen för forskarna — forskarkarriären — är således en myckel vikiig fråga.

FUN:s förslag till tjänsteorganisation innebär i korthet följande.

Tjänsteorganisationen föreslås omfatta tre tjänstekategorier nämUgen professor, docent och forskarassistent. Därutöver föreslås att fasta tjänster skall tillkomma för högskolans uppdragsverksamhet inom områden där denna verksamhet kontinuerUgt har en betydande omfattning. Någon förändring av professorstjänsternas innehåU föreslås inte.

Nuvarande tjänster som universitetslektor och docent skall, enUgt förslaget, föras samman till en ny tjänst, benämnd docent. Den nya tjänsten skall ha huvudsaklig inriktning mot den grundläggande utbildningen. Innehavare av tjänst som docent skall efter prövning i varje enskilt fall ges särskild tid för forskning inom ramen för sin tjänst. Resurser för ändamålet skall disponeras av fakultetsnämnden och fördelas mellan sökande på grundval av en vetenskapUg prövning av föreslagna projekt. Innehavare, som bereds tid för forskning, befrias helt eller delvis från undervisningsskyldigheten. Vid fördelningen av den givna resursen skall fakultetsnämnden prioritera långsiktigt planerad och genomförd forskning av det slag som präglat de nuvarande tjänsterna som docent.

Med hänsyn till den nya docenttjänstens inriktning föreslås att befordringsgrunderna utformas så att lika vikt fästs vid vetenskapUg och pedagogisk meritering.

Tjänsterna som forskarassistent föreslås bibehåUas med oförändrat innehåll. För att ytterUgare markera tjänstens karaktär av genomgångstjänst föreslås en fyraårig förordnandeperiod utaii möjlighet till omför-ordnande.

Prop. 1978/79:119 69

Kostnaderna för de föreslagna förändringarna av tjänsteorganisationen beräknar FUN till ca 8 milj. kr. Därutöver föreslås resursförstärkningar i form av ökat antal tjänster som forskarassistent och ytterligare resurser för att bereda innehavare av docenttjänst tillfälle tiU forskning med sammanlagt ca 17 milj. kr.

FUN:s förslag till tjänsteorganisation har i hög grad uppmärksammats av remissinstanserna. Meningarna om förslaget har varit delade. Många instanser anser atl frågan om tjänsteorganisation för forskning och forskarutbildning inom högskolan måste ses i samband med tjänsteorganisationen för den grundläggande högskoleutbildningen.

Jag vill först redovisa min allmänna syn på lärartjänsteorganisationen.

Den utbildning som ges på högskolenivå måste ha anknytning tiU forskning. Frägan om forskningsanknytning och olika former för att få sädan anknytning har diskuterats i samband med högskolereformen. I prop. 1975:9 om reformering av högskoleutbildningen m.m. framhölls att universitetslektorer (motsv.) borde ges tillfälle att inom ramen för tillgängliga resurser deltaga i forskning och forskarutbUdning.

Enligt min mening bör lärartjänsteorganisationen i sig medverka till ett starkt samband mellan forskning och utbildning. Den kategoriindelning som idag gäller, med tjänster som är avsedda företrädesvis för forskning/ forskarutbildning resp. företrädesvis eller enbart för gmndläggande utbildning, måste därför ifrågasättas.

En huvudprincip vid utformningen av den framtida tjänsteorganisationen bör vara att forskning/forskarutbildning och grundläggande utbildning — i varierande omfattning — skaU kunna ingå i arbetsuppgifterna för alla innehavare av lärartjänst inom högskolan. Den mångsidiga verksamheten inom högskolan kräver en flexibel tjänsteorganisation, där utformningen av tjänsterna kan anpassas efter lokala förhållanden.

De regler för anställningstrygghet m. m. som normalt gäller på arbetsmarknaden tillämpas i dag för fierlalel anstäUda inom högskolan. En annan huvudprincip vid utformningen av tjänsteorganisationen bör vara att dessa regler så långt möjligt skall gälla för samtliga anslällda inom högskolan.

En förbättrad anställningstrygghet inom högskolan skuUe sannolikt förbättra möjUghetema att rekrytera kvalificerad personal tiU högskolan. Trygga anställningsförhållanden bör vara mer attraktiva än de mindre trygga anställningsformer som idag gäller för vissa tjänster inom högskolan.

Det har ofta pekats på en konflikt mellan individens önskemål om trygghet i anställningen och den nu gällande utökade anställningstryggheten ä ena sidan och forskningens behov av förnyelse och flexibilitet å andra sidan. Jag vill kommentera detta motsatsförhållande något.

Vi måste först fråga oss vad vi menar med forskningens behov av förnyelse. Enligt min mening måste i detta inbegripas såväl fömyelse av verk-

samhetens inriktning — uppslag till nya forskningsområden, nya forskningsprojekt, arbetsformer och nya forskningsmetoder — som fömyelse i form av nya infaUsvinklar på etablerade områden och metoder.

Förnyelse av forskningen har ansetts böra ske genom att möjlighet öppnas för unga forskare, ofta representerande nya inriktningar och meioder, att koncentrerat och under en inte alltför kort tid ägna sig åt egen forskning. Innehavarna av vissa tjänster — t. ex. docenttjänsterna — har endast kunnat förordnas för viss begränsad tid. Det finns givetvis skäl för denna form av förnyelse. Det är ocksä viktigt att nyutexaminerade forskare fär möjlighet att pröva sina krafter pä egna självständiga uppgifter. 1 mänga fall är forskning och undervisning inom högskolan en lämpUg verksamhet mellan studier och annat yrkesarbete. Jag har därför viss förståelse för de motiv som har legat bakom den tjänstestruktur som finns f. n. och som utvecklats ur ett stipendiesystem. Det finns dock också starka skäl som talar däremot. Det är enligt min mening tveksamt om en verksamhets behov av fömyelse behöver tillgodoses enbart genom tvångsmässigt utbyte av personal. AII verksamhet torde i större eller mindre grad ha motsvarande behov av förnyelse som forskningen. Det är dock enbart inom forskningsområdet som behovet av förnyelse ansetts kunna tUlgodoses endast genom utbyte av personer som är verksamma inom området. Andra möjligheter tiU förnyelse är t. ex. personalutveckling och arbetsbyte, s. k. job rotation.

Forskning organiseras i dag alltmer på samma sätt som verksamhet inom arbetslivet i övrigt. Det är nu länge sedan forskningen uteslutande bedrevs av ensamma forskare. Forskningen bedrivs i allt större utsträckning i projekt, där "forskaren" bara är en av många anställda. Detta talar för att andra möjligheter till fömyelse än utbyte av forskarens person bör kunna fungera också inom forskningen.

Forskningen bör givetvis inte för sin förnyelse vara hänvisad enbart till de enskilda anställdas uppslagsrikedom utan också utnyttja möjligheterna att få idéer och impulser från andra än dem som är direkt verksamma inom forskningen. Jag vill i sammanhanget peka på att bäde högskoleorganen och organen inom forskningsrädsorganisationen de senaste åren fått ändrad sammansättning. Bl. a. denna samverkan med företrädare för olika intressen i samhälls- och arbetslivet bör kunna ge utgångspunkier för en förnyelse ocksä av forskningen. Som ytterligare exempel vill jag peka på de adjungerade professorerna vUka bör kunna bidra med idéer till ny inriktning av forskning vid högskolan.

Möjligheterna för dem som arbetar inom forskning att växla mellan forskningsarbete och annat arbete bör ökas. Övergång från forskning till annan verksamhet inom eller utom högskolan bör underlättas. Detta bör gälla för alla nivåer inom högskolan. Det är enligt min mening olyckligt att t. ex. professorstjänsterna inom högskolan i så stor utsträckning som nu är fallet upplevs som i ordets egenlliga mening sluttjänsler. De stora kunskaper och erfarenheter som innehavarna av dessa tjänster besitter borde

i större omfattning kunna komma andra verksamheter utanför högskolan lill del genom alt professorerna erbjuds attraktiva tjänster inom t. ex. näringslivet, den offentliga förvaltningen och organisationerna.

Det förslag som FUN lagt fram stämmer i vissa delar väl överens med de huvudprinciper för tjänsteorganisation och den syn på förnyelse inom forskningen som jag har redovisat ovan. Den av FUN föreslagna nya docenttjänsten omfattar både utbildning och forskning. Docenterna skall kunna växla mellan verksamhet av oUka slag. Tjänsterna som docent skall innehas med tillsvidareförordnande. Det förslag som FUN lagt fram om forskarassistenttjänsterna inger dock farhågor att det s. k. docenteländet flyttas till ett "forskarassistentelände".

EnUgt min mening finns det mycket som talar för en mera enhetlig tjänstekonstruktion inom högskolan. En oundgänglig förutsättning för en "enhetstjänst" är dock att den utformas så att variationer med hänsyn till verksamhetens karaktär inom oUka utbildnings- och forskningsområden bUr möjUga.

Eftersom forskning/forskarutbildning och grundläggande utbildning — i varierande omfattning skall kunna ingå i arbetsuppgifterna för alla innehavare av lärartjänst inom högskolan bör tjänsteorganisationen för alla arbetsuppgifter inom högskolan som bör ankomma pä lärare behandlas i ett sammanhang. Många remissinstanser har också, som jag nämnt, framhållit att det vore olyckligt att ta ställning till den närmare utformningen av tjänsteorganisationen för forskning/forskarutbildning inom högskolan innan del finns underlag ocksä för ställningstagande till tjänsteorganisationens utformning, den grundläggande högskoleutbildningens utgångspunkier.

Lärartjänslutredningen arbetar sedan år 1977 med tjänsteorganisatoriska frågor som främst rör den grundläggande högskoleutbildningen. Enligt min mening är del angeläget atl de ijänsteorganisatoriska frågorna får en lösning inom rimlig tid. Regeringen har därför nyligen pä mitt förslag gett utredningen tilläggsuppdrag att med utgångspunkt i de ovan redovisade huvudprinciperna för tjänsteorganisation samt i FUN:s förslag och remissyttrandena över detta redovisa ett samlat förslag tUl tjänsteorganisation för utbildning och forskning inom högskolan.

Vissa åtgärder inom det tjänsteorganisatoriska området bör dock vidtas redan nu.

Det har länge varit ett starkt önskemål att innehavarna av tjänster som universitetslektor och motsvarande tjänster som lektor skaU erbjudas reella möjligheter att ägna sig åt forskning. Enligt min uppfattning finns bland dessa lärare många höga kvaUficerade personer som skulle vara utomordentligt väl lämpade för att forska. I princip finns inget som hindrar dessa från att hos t. ex. forskningsråden ansöka om medel för forskningsprojekt. I praktiken är det dock svårare för universitetslektorerna än för flera andra grupper inom högskolan att göra detta. Lektorerna har på grund av sin mer omfattande undervisningsskyldighet säledes inte samma

Prop. 1978/79: 119 72

möjligheter som t. ex. docenterna att utarbeta projektplaner m. m. som skulle kunna konkurrera vid forskningsrådens anslagsutdelningar. Lektorernas möjligheter att utarbeta bl. a. kvaUficerade projektplaner skulle underlättas om de kunde få tjänstledighet för detta. I dag finns inte resurser för sådana tjänstledigheter. Särskilda medel bör enligt min mening anvisas för de merkostnader som är förknippade med sådan tjänstledighet för universitetslektorer. Lektorerna har ofta även av kostnadsskäl ett ogynnsammare läge i konkurrensen hos forskningsråden. En lektor som söker anslag hos ett forskningsråd måste begära medel också för sin egen lön — lämpUgen pä en inom högskoleenheten särskilt inrättad forskartjänst — under den tid han är tjänstledig för projektet. En docent kan utföra projektet inom ramen för sin docenttjänst och med sin reguljära lön. Ett och samma projekt skulle alltså bU dyrare för forskningsrådet om det utfördes av en lektor än om det utfördes av en docent. Denna skillnad skulle försvinna om lektorn kunde få tjänstledigheten bekostad med särskilda medel. Jag kommer i det följande att föreslå att 7,5 milj. kr. anvisas för stöd till universitetslektorernas (motsv.) forskning. Medlen bör med hänsyn till bl. a. vad jag nyss har anfört användas för att bestrida de merkostnader som är förknippade med att lektorer beviljas tjänstledighet för atl bedriva forskning. Givetvis bör medlen kunna användas för sådana kostnader även för universitetslektorer vid högskoleenheter som saknar fast forskningsorganisation. Medlen bör enligt min mening disponeras av högskolesyrelserna vid högskoleenheter med fast forskningsorganisation. Regionstyrelserna bör disponera ett belopp avsett för dem som har tjänster vid högskoleenheter ulan fast forskningsorganisation.

Universitetslektorer bör i större utsträckning än vad som nu sker utnyttjas i forskarutbildningen. Forskarassistenterna bör i gengäld kunna delta i undervisningen inom den grundläggande högskoleutbildningen. Med de färska erfarenheter av eget forskningsarbete som innehavama av forskarassistenttjänster oftast har bör de kunna medverka till en förbättrad forskningsanknytning av grundutbildningen. Jag kommer i annat sammanhang att föreslå regeringen att utfärda de ändringar i nuvarande, övergångsvis gällande bestämmelser som kan erfordras för att möjliggöra dessa förändringar i tjänstgöringen för universitetslektorer och forskarassistenter. Berörda myndigheter bör så längt möjUgt stimulera till att sådana nya möjligheter ocksä kommer att utnyttjas.

Innehavare av docenttjänst, vars förordnandetid har gått ut, har i dag möjlighet att erhålla tjänst som förste assistent inom högskolan. Kostnaderna för tjänst som förste assistent bestrids med medel som högskolan disponerar för grundläggande högskoleutbildning. Enligt nu gäUande bestämmelser får tjänster som förste assistent inte bekostas med medel avsedda för forskning och forskarutbildning. Innehavare av tjänster som förste assistent får i enlighet härmed inte i tjänsten ägna sig ät forskning. Detta kan enligt min bedömning ofta innebära ett stort slöseri med personella resurser. De personer som det här är fråga om har ofta sina

Prop. 1978/79: 119 73

främsta erfarenheter från och förtjänster inom forskning. Det är dä knappast rimligt med ett generellt förbud mot att utnyttja dem för de arbetsuppgifter de ofta är bäst ägnade för. Reglerna för tjänsterna som förste assistent bör därför ändras sä att innehavare av dessa tjänster även kan fä ägna sig ät forskning. Beslut om för vilket slags verksamhet en viss tjänst som förste assistent skall vara avsedd, bör som hittills fattas av berörd högskolestyrelse och kostnaderna för tjänsten bestridas inom ramen för medel som disponeras av högskoleenheten. Jag kommer i annat sammanhang atl föreslå regeringen alt ulfärda de bestämmelser som erfordras.

Jag vill här erinra om att jag i årets budgetproposition under fakultetsanslagen har beräknat medel för förstärkning av de rörliga resurserna för forskning och forskarutbildning vilket bl. a. ger ökade möjligheter att inrätta extra tjänster för forskande personal. I budgetpropositionen har jag även beräknat en kraftig förstärkning av medlen för forskningsanknytning. Dessa medel kan bl. a. nyttjas för att ge lärare inom utbildningar utan anknytning till fast forskningsorganisation möjligheter till kontakt med aktuellt forskningsarbete.

Jag kommer i det följande att föreslå att ytterligare 2 milj. kr. anvisas för förstärkning av högskolans forskningsorganisation. Dessa medel bör ge ökade möjligheter att inrätta extra tjänster för forskande personal. Medlen bör framför allt få disponeras av högskoleenheter där forskningsorganisationen är under uppbyggnad.

Vidare vill jag i detta sammanhang erinra om att regeringen i är utfärdat ändring av högskoleförordningen (1977:263) av innebörd att tjänstekategorierna professor och biträdande professor båda benämns professor.

FUN har i fråga om de tjänster som finansieras med medel från forskningsråd anfört att råden måste ta det fulla ekonomiska ansvaret för de beslut de fattar. FUN vill inte acceptera nu gällande ordning där arbetsgivaransvaret även för forskningsrådsfinansierade tjänster åvilar högskolan. Jag vill beträffande detta endast erinra om att FOSAM har till uppgift att se över frågan om ansvars- och kostnadsfördelning mellan högskolan och forskningsråden.

13. Planerings- och ledningsorganisation

FUN:s förslag avseende planerings- och ledningsorganisation för forskning och forskarutbildning inom högskolan berör såväl indelningen av verksamhetsområdet som ekonomiadministration och redovisning samt institutionell organisation.

FUN:s förslag i fråga om indelningen av verksamhetsområdet forskning och forskarutbildning innebär att indelningsgrunden skall kunna vara såväl vetenskaplig samhörighet som teman samt att indelningen skall kunna förändras över tiden och variera mellan högskoleenheterna. Beslut om fakultetsindelning som inte kräver omläggning av anslagssystemet och

Prop. 1978/79:119 74

därmed beslut av riksdagen föreslår utredningen skall fattas av UHÄ efter förslag från eller hörande av berörda institutioner och högskolestyrelser. Nuvarande sektioner bör, enUgt FUN, inledningsvis kunna utgöra grund för fakultetsindelningen.

Det saknas inte positiva remissyttranden över FUN:s förslag till fakultetsindelning. Kritiska synpunkter förs dock fram, främst från företrädare för de medicinska, samhällsvetenskapliga och tekniska fakulteterna.

Fakultetsindelningen fyller framför allt två funktioner. För det första är fakultetsindelningen ett viktigt instrument för riksdagens och regeringens planering av forskningen och forskarutbildningen inom högskolan. Medel lill forskning och forskarutbildning inom högskolan anvisas ju per fakultetsomräde. För det andra avgör fakulletsindelningen omfattningen och inriktningen av verksamhetsområdena för de organ inom fakulteterna som på det lokala planet bl. a. har att besluta i vissa frågor, fördela resurser m. m.

I dag finns nio fakultetsomräden och nio anslag till forskning och forskarutbildning inom högskolan, nämUgen humanistiska, teologiska, juridiska, samhällsvetenskapUga, medicinska, odontologiska, farmaceutiska, matematisk-naturvetenskapliga och tekniska fakultetema.

Anslagssystemet för forskning och forskamtbildning inom högskolan innebär därmed en mer specificerad uppdelning av medlen än anslagssystemet för forskningsrådsorganisationen. För forskningsrådsorganisationen anvisas medel under ett anslag till vart och ett av de tre forskningsråden — humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet, medicinska forskningsrådet och naturvetenskapliga forskningsrådet — samt ett anslag till forskningsrådsnämnden. Medel för teknisk forskning anvisas under det under industridepartementets huvudtitel uppförda anslaget till styrelsen för teknisk utveckling.

Det finns enUgt min mening skäl som talar för att anslagssystemet bör vara mer detaljerat för högskolan än för forskningsrådsorganisationen. Högskolans anslag avser uppbyggnad och drift av en fast organisation och det är inte orimligt att regering och riksdag har ett mer ingående inflytande däröver än över områdesfördelningen av de i princip rörliga forskningsmedel som anvisas via forskningsrädsorganisationen.

En anslagsindelning i enUghet med FUN:s förslag skulle leda till betydUgt fler anslag tiU forskning och forskarutbildning inom högskolan. EnUgt min bedömning har riksdagen och regeringen f. n. inte behov av en än mer ingående anslagsuppdelning avseende forskning och forskarutbildning inom högskolan. Eftersom den nuvarande fakultets- och sektionsindelningen också i huvudsak fungerat tillfredsställande med avseende på de uppgifter som fullgörs av lokala fakultetsorgan finns det, enligt min mening, inte f. n. skäl att besluta om en genereUt ändrad sådan indelning.

Vid universitetet i Linköping förbereds f. n. en temaorienlerad forskningsorganisation. Denna forskning står utanför den sedvanliga disci-

Prop. 1978/79:119 75

plinindelade fakulietsorganisationen. De uppgifter som ankommer på fakulletsorgan fullgörs av bl. a. temaråd. Ett bibehållande av den nuvarande fakulletsindelningen i stort bör, enligt min mening, inte innebära något hinder för en särskild organisation för t. ex. temaorienlerad forskning. Den temaorienterade forskningen i Linköping bör hänföras till en särskild fakultet.

Jag övergår nu till att i korthet kommentera FUN:s förslag avseende ekonomiadministration och redovisning för forskning och forskarutbildning inom högskolan. FUN har här föreslagit att ekonomiadministration och redovisning skall omfatta samtliga resursströmmar inom högskolan. Högskolans ekonomiadministration och redovisning föreslås vidare vara baserad på projekt, där varje projekt hänförs till ämne och — då så är möjligt — till problemområde, som definieras med utgångspunkt i samhällsintresset. Utredningen vill också att ekonomiadministration och redovisning skall utformas så att det blir möjUgt att lägga samman uppgifterna ämnesvis, fakultetsvis och problemomrädesvis för hela högskolan.

Flera remissinstanser anser att FUN har föreslagit en onödigt hög ambitionsnivå för högskolans ekonomiadministration och redovisning. Bl. a. RRV tillstyrker införande av projektredovisning. En sädan redovisning förutsätter emeUertid, framhåller verket, en fördelning av bl. a. lönekostnaderna på de olika projekten. UHÄ föreslär en försöksverksamhet med projektredovisning.

FUN:s förslag avseende ekonomiadministration och redovisning gäller i huvudsak frågor i vilka det ankommer på berörda myndigheter att besluta. För statlig verksamhet finns ett under 1970-talet infört ekonomi-administrativt system, statens ekonomiadministrativa system (SEA). På förslag av regeringen i prop. 1976/77:130 har riksdagen antagit riktlinjer för modernisering av det statUga budgetsystemet (FiU 1977/78:1, rskr 1977/78:19). Dessa innebär bl.a. att ekonomiadministrationen inom den civila statsförvaltningen skall förbättras genom successiv, myndighetsan-passad UtveckUng av SEA-systemet. Endast vissa av rutinerna i SEA-syste-met är obUgatoriska för alla statliga myndigheter. 1 systemet ingår dock en rad frivilliga rutiner, som troligen skulle kunna tillgodose en stor del av FUN:s önskemål om förbättringar i ekonomiadministration och redovisning. Jag har tidigare angett att UHÄ och RRV bör fä i uppdrag att studera möjligheterna att ur systemen för ekonomiadministration och redovisning få fram uppgifter som kan tillgodose behov av FoU-statistik. De berörda myndigheterna bör även pröva möjligheterna att tillgodose de av FUN framförda förslagen om förbättringar i högskolans ekonomiadministration och redovisning.

En förbättrad redovisning av kostnaderna per forskningsprojekt är enligt min mening angelägen. Det är dock samtidigt viktigt att de olika rutiner som krävs i detta sammanhang utformas så att de inte ökar den administrativa bördan på institutionsnivå. Jag anser att en försöksverksamhet med projektredovisning bör inledas vid någon eller några fakulteter och hög-

Prop.1978/79:119 76

skoleenheter. Till grund för försöksverksamheten bör ligga den till FUN:s betänkande fogade rapporten frän RRV angående ekonomisk redovisning. Jag kommer i annat sammanhang att föreslå regeringen att uppdra ät UHÄ och RRV att svara för en sådan försöksverksamhet.

Jag tar nu upp FUN:s förslag rörande högskolans institutionella organisation. FUN har här lagt fram förslag som berör institutionerna, fakultets/ sektionsnivån och UHÄ. FUN:s förslag innebär att vissa nya organ skulle inrättas. FUN lämnar ocksä förslag tiU sammansättning av organen. FUN utgår här ifrån en principiell uppfattning att det finns en gräns för vilka frågor inom forskningsområdet som företrädare för samhällsintressen bör engageras i. Företrädare för samhäUsintressen bör främst återfinnas i högskolestyrelsen och pä de regionala och centrala nivåerna inom högskole-området. På institutions- och fakultetsnivåerna är, enligt FUN, de beslut som fattas av en sådan karaktär att de bör överlåtas till företrädare för forskarna.

FUN:s förslag i fräga om den institutioneUa organisationen har blivit föremål för många kommentarer i remissyttrandena. Vissa allmänna övergripande synpunkter återkommer i flera yttranden. En sådan synpunkt, som återfinns i yttranden bäde frän organ inom högskolan och frän andra remissinstanser, är att FUN gör en alltför sträng åtskillnad mellan frägor som "samhällsintressena" skall få vara med och påverka och frågor som skaU avgöras utifrän "vetenskapens intressen". FUN drar här en ganska skarp gräns vid fakultetsnivän — många remissinstanser anser detta vara en konstlad gräns. En annan vanlig synpunkt i remissyttrandena är att det finns mer än nog av organ av skilda slag inom högskolan och att man bör akta sig för att inrätta nya. De nya organ som FUN föreslär möts av mycket ringa entusiasm.

Högskolans institutionella organisation är redan i dag mycket differentierad och uppbyggd på ett stort antal organ. I linje med den allmänna strävan att minska byråkratiseringen inom det statliga verksamhetsområdet som kommit till uttryck bl. a. i den antibyråkratiproposition som regeringen nyligen lagt fram bör det endast under mycket tvingande omständigheter inrättas ytterUgare organ inom högskolan. Jag vill i detta sammanhang erinra om de förslag som i betänkandet (DsU 1979: 1) En decentraliserad högskola lagts fram av en inom utbildningsdepartementet tillkallad sakkunnig som gjort en översyn av befogenhetsfördelningen mellan olika myndigheter och organ inom högskolan. Förslagen remissbehandlas för närvarande.

Jag vill erinra om vad jag inledningsvis har anfört om allmänintressenas inflytande i forskningsfrågor inom högskolan. I likhet med många remissinstanser anser jag att nägon skarp gräns inte gär att dra mellan nivåer inom högskolans beslutshierarki som behandlar frågor med forskningspoU-tisk innebörd eller eljesl är av sådan karaktär att representanter för allmänna intressen bör delta i behandlingen och nivåer som behandlar frågor som kan bedömas endast utifrån inomvetenskapliga kriterier.

Prop. 1978/79:119 77

Enligt min mening är emellertid arbetsuppgifterna på fakultetsnivån i huvudsak sådana att bedömningar utifrån inomvetenskapliga krilerier här bör väga tyngst. Detla synsätt ligger till grund för de förslag angående sammansättningen av fakultets/sektionsnämnd, som jag kommer att redovisa i del följande.

FUN föreslår, som jag berört i det föregående, i fråga om organisationen pä institutionsnivå att ansvaret för antagning av studerande till forskarutbildning läggs på en antagningsnämnd vid varje institution. Antagningsnämnden skall, enligt utredningen, beslå av handledarna vid institutionen. Vidare föreslås att antagningsbesluten skall fastställas av de av FUN föreslagna forskarutbildningsnämnderna.

Flertalet remissinstanser avvisar förslaget om en antagningsnämnd för forskarutbildning. De anser att i första hand institutionsstyrelsen bör kunna klara antagningen.

Enligt min bedömning föreligger inte tillräckliga skäl för att gå ifrån nuvarande ordning för antagning av studerande tUl forskamtbildning. Denna innebär att för varje institution högskolestyrelsen efter samräd med företrädare för dem som är verksamma vid institutionen beslutar vilken av tvä modeller — antagning genom institutionsstyrelsen eller genom prefekten — som skall tillämpas. Handledarna vid institutionen bör självfallet delta i beredningen av frågor som rör antagning av forskarstuderande. Hur detta skall organiseras bör emellertid avgöras lokall.

Huvuddelen av FUN:s förslag rörande den institutionella organisationen gäller fakultetsnivån.

FUN:s förslag innebär i korthet följande. Indelningen av fakulteter i sektioner avskaffas.

Fakultetskollegiet bevaras med oförändrade uppgifter och oförändrad sammansättning.

En liten, forskardominerad fakultetsnämnd skapas. Fakultetsnämnden skall bestå av dekanus och prodekanus, som väljs av fakultetskollegiet, en, tre eller fem andra ledamöter som väljs av kollegiet, en företrädare för de forskarstuderande och en för teknisk och administrativ personal inom fakulteten samt, om regionstyrelsen sä beslutar, en företrädare för grundläggande högskoleutbildning, som saknar eller har liten representation i fakultetskollegiet. Av de ledamöter som väljs av fakultetskollegiet skall två, fyra resp. fem vara professor. Efter förslag från kollegiet och beslut av högskolestyrelsen skall en av de ledamöter som utses av kollegiet i stället kunna vara förelrädare för FoU uianför högskolan.

Fakultetsnämnden skall ha övergripande planeringsuppgifter inom sitt verksamhetsområde samt avge petita till UHÄ angående forskningen och forskarutbildningen inom fakulteten.

En forskarutbildningsnämnd med självständigt ansvar för forskarutbildningen inrättas inom varje fakultet. Forskarutbildningsnämnden skall bestå av dekanus, som är ordförande, samt två, tre eller fyra före-

Prop. 1978/79:119 78

trädare för vardera fakultetskollegiet och de forskarstuderande.

Forskarutbildningsnämndens uppgifter skall vara att planera forskarutbildningen och inom givna ramar besluta om dess innehåll, organisation och dimensionering samt att till fakultetsnämnden avge förslag till petita rörande forskarutbildningen.

Några remissinstanser berör fakultetskollegiet och framhåller vikten av att man inom berörda högskoleenheter vidtar åtgärder för att få kollegierna att fungera som fora för vetenskapUga kontakter och diskussioner.

Flertalet remissinstanser avstyrker förslaget att inrätta en särskild forskarutbildningsnämnd. I stäUet föreslås att forskarstuderande och gruppen övrig personal får vidgat inflytande i fakultetsnämnden. Det mindre antal remissinstanser som är någorlunda positiva till förslaget om en forskamtbildningsnämnd anser i regel att en sädan nämnd skall vara underställd fakultetsnämnden eller fungera som ett beredningsorgan till fakultetsnämnden.

Några remissinstanser berör frågan om fakultetsnämndens storlek; de befarar att nämnden skall bU för Uten för att kunna rymma representanter för alla tunga vetenskapsområden.

I frågan om fakultetsnämndens sammansättning redovisas i remissyttrandena en rad synpunkter. UHÄ förordar att andra gmpper än professorsgruppen ges en starkare ställning i fakultetsnämnden än enUgt FUN:s förslag. EnUgt UHÄ:s mening bör ytterligare erfarenheter av nuvarande ordning (dvs. en fakultetsnämnd bestående av dekanus, prodekanus, fem ytterUgare ledamöter av fakultetskollegiet, två anställda, två studerande) avvaktas innan sammansättningen ändras. Möjligheter bör dock öppnas för atl låta en ledamot ingå i nämnden som företrädare för gruppen "övriga lärare", dvs. lärare som inte ingår i fakultetskollegiet och som tjänstgör i utbildning som saknar institutionell anknytning till forskning. Vidare bör med hänsyn till den inom vissa fakulteter betydande samverkan med intressenter utanför högskolan möjlighet öppnas för representation i fakultetsnämnden också för allmänna intressen.

TCO anser att representation för allmänna intressen i fakultetsnämnderna skall vara regel och att denna kategori bör företrädas av två personer.

LO föreslär att i fakultelsnämnderna skall ingå representation för yrkeslivet genom löntagarorganisationerna.

Statens råd för byggnadsforskning m. fl. anser att fakultetsnämnden obligatoriskt skall innehålla företrädare för relevanta samhällssektorer.

Flera remissinstanser, bl. a. regionstyrelser och vissa mindre högskoleenheter, vill att en företrädare för grundläggande högskoleutbildning, som saknar representation i fakultetskoUegiet, skall ingå i nämnden.

Jag delar den uppfattning som kommit till uttryck i flertalet remissyttranden, att planerings- och ledningsuppgifterna för forskning och forskarutbildning inom en fakultet/sektion i en högskoleregion måste hållas samman och bör anförtros en nämnd, fakultets/sektionsnämnden. Fördel-

Prop. 1978/79:119 79

ningen av uppgifter mellan fakultets- och sektionsorgan bör göras enligt nuvarande principer.

Fakultets/sektionsnämnden består f. n. av dekanus, prodekanus, fem ytterligare ledamöter av fakultets/sektionskollegiet, två företrädare för de anställda och två för de studerande. En av de fem ledamöter som väljs av fakultets/sektionskollegiet kan ersättas med en företrädare för FoU utanför högskolan med anknytning till nämndens verksamhet. På motsvarande sätt kan en av företrädama för de anställda ersättas med en företrädare för FoU utanför högskolan. De nuvarande reglerna för fakultets/sektionsnämnds sammansättning har gällt sedan år 1977. Ytterligare erfarenheter bör enligt min mening avvaktas innan principerna för sammansättningen ändras. Jag förordar dock, i överensstämmelse med vad UHÄ förordat, att viss möjUghet att komplettera fakultets/sektionsnämnden införs.

I enUghet med FUN:s förslag bör möjUghet öppnas att i nämnden låta ingå en ledamot företrädande gruppen "övriga lärare" dvs. lärare som inte ingär i fakultetskollegiet och som tjänstgör i utbildning som saknar institutionell anknyining till forskning. Det bör ankomma på högskolestyrelsen att för resp. fakultet/sektion bedöma behovei av sädan representation och efter samråd med regionstyrelsen utse ledamoten i fråga.

Vidare bör — med hänsyn till den betydande samverkan med intressenter utanför högskolan som finns inom vissa fakulteter — möjlighet öppnas för en representation i fakultets/sektionsnämnden också för allmänna intressen. Detta kan enligt min mening ha flera fördelar: förtroendet mellan allmänheten och forskningen ökar och kommunikationerna underlättas samtidigt som ny kompetens tillförs. Efter vad jag har erfarit är erfarenheterna av representation för allmänna intressen inom den interimistiska forskningsorganisationen vid universitetet i Linköping enbart positiva. Såväl företrädare för arbetslivet som företrädare för seklorsmyndigheter etc. bör i detta sammanhang kunna ses som allmänrepresentanter. Representation för sjukvårdshuvudmannen i fakultetsnämnd med uppgifter på vårdområdet har förordats av vissa remissinstanser. Också på det tekniska området torde i vissa fall starkt intresse finnas för en representation för det omgivande samhället i fakultets/sektionsnämnd. Högskolestyrelsen bör, efter förslag av fakultets/sektionsnämnd, kunna besluta att en företrädare för allmänna inlressen skall ingå i nämnden. Högskolestyrelsen bör också utse denna ledamot sedan förslag inhämtats i lämplig ordning. I den mån önskemål finns om större representation för allmänna intressen bör regeringen efter särskUd framställning kunna medge detta i fråga om viss fakultets/sektionsnämnd.

Fakultets/sektionsnämnd kommer säledes enUgt vad jag nyss har förordat att få följande sammansättning.

Ordinarie sammansättning

dekanus prodekanus

Prop. 1978/79:119 80

5 ytterligare ledamöter av fakultets/sektionskollegiet

av dessa skall, i överensstämmelse med nuvarande regler fyra vara professor,

två vara professor, docent eller forskarassistent och en vara universitetslektor

2 företrädare för de anställda

2 företrädare för de studerande

Möjliga kompletteringar

1 av de 5 ledamöter som utses av fakultets/sektionskollegiet kan ersättas

med en företrädare för FoU utanför högskolan

1 företrädare för de anställda kan ersättas med en företrädare för FoU

utanför högskolan

1 företrädare för lärare som inte ingår i fakultets/sektionskollegiet och som

tjänstgör i utbildning som saknar institutioneU anknytning tUl forskning

1 företrädare för allmänna intressen

För forskning och forskarutbildning som byggs upp med utgångspunkt i samhällsproblem eller samhällssektorer, t. ex. den temaorienterade forskningen i Linköping, kan det vara motiverat med ett annorlunda sammansatt lednings- och planeringsorgan än fakultets- och sektionsnämnden. Regeringen bör därför få möjlighet att i sådana fall ge särskilda regler om organ för ledning och planering av verksamheten. Förslag om dylika organ bör komma från vederbörande högskoleenhet och UHÄ.

Vad jag har anfört om fakultets- och sektionsnämnds sammansättning samt om möjligheten för regeringen att ge föreskrifter om andra organ för ledning och planering föranleder ändring i 16, 23 och 24 §§ högskolelagen (1977:218). Förslag tiU ändring bör fogas tiU detta protokoU.

Det kan eventuellt finnas anledning att återkomma till frägan om fakultetsnämndens sammansättning när ytterligare erfarenheter vunnits av denna ordning.

Även med de möjhgheter till komplettering av fakultets/sektionsnämnden som jag här förordat kommer ledamöterna normalt att vara hämtade endast från en mindre del av samtliga ämnen m. m. inom nämndens verksamhetsområde. Eftersom detta är ett förhällande som beklagats av mänga remissinstanser vill jag i detta sammanhang framhålla att fakultets/sektionsnämnderna givetvis har möjlighet att inrätta oUka slag av beredningsorgan i vilka ingår representanter för ämnen etc. som inte är direkt företrädda i nämnden.

I dag avger fakultets/sektionsnämnden till UHÄ förslag till anslagsframställning avseende forskning och forskarutbildning inom sina resp. verksamhetsområden. Berörda högskolestyrelser avger yttrande över dessa förslag. För övriga delar av verksamheten inom högskolan avger högskolestyrelsen förslag tUl ansIagsframstäUning. Högskolestyrelsen har det övergripande ansvaret för all verksamhet inom högskolan.

Jag ansluter mig till FUN:s förslag att högskolestyrelsen alltjämt — i motsats till vad som gäller i fräga om grundläggande högskoleutbildning — inte skall avge petita för forskning och forskarutbildning utan här yttra sig över fakultets/sektionsnämndernas förslag. I Ukhet med UHÄ vill jag emellertid framhålla att också detta yttrande måste ses som ett led i plane-

Prop. 1978/79:119 81

ringsprocessen. Högskolestyrelsen bör vara ett väsentligt organ när det gäller att väga olika förslag rörande forskning och forskarutbildning mot varandra, dels från den grundläggande utbildningens och forskningsanknytningens synpunkt, dels också frän mera allmänna synpunkier på högskoleenhetens profil och samspelet mellan enhetens forskning och det omgivande samhället.

FUN föreslår att UHÄ fär i uppgift att svara för långsiktig forskningsplanering och sammanställning av underlaget för statsmakternas beslut rörande högskolans forskning och forskarutbildning. Dessa uppgifter förutsätter, framhåller utredningen, ett omfatlande och nära samarbete framför allt med seklorsorgan, forskningsråd och FRN. Enligt FUN bör de nya uppgifterna få konsekvenser för UHÄ:s lednings- och kansliorganisation.

Remissinstanserna redovisar i fråga om förslagen rörande den centrala verksnivån vissa farhågor för utökad byråkrati. Samtidigt har remissinstanserna dock förståelse för behovet av ökad samordning, överblick m. m. UHÄ framhåller i sitt remissyttrande att verket efter riksdagsbeslut med anledning av förslagen i FUN:s och FRU:s betänkanden bör få i uppdrag att utarbeta konkreta förslag till förändringar i UHÄ:s organisation och resurser. Det ankommer pä UHÄ att inom ramen för befintliga resurser aktualisera de förändringar i den permanenia organisationen som kan behövas.

FUN föreslär vidare bl. a. att regeringen och riksdagen skall ange riktlinjer för forskning och forskarutbildning genom forskningspoUtiska program som fastställs per fakultet. Till grund för programmen skall ligga förslag och bedömningar frän högskolemyndigheterna. FUN menar att med en sådan ordning riksdagen och regeringen inte längre skulle behöva styra forskningsverksamhetens inriktning genom att fastställa ämnesinnehåll för högre tjänster.

FUN:s förslag rörande delta planerings- och styrinstrument har behandlats endast i ett litet antal remissyttranden. UHÄ ser den av FUN skisserade ordningen som ett viktigt led i de på senare tid markerade strävandena att åsiadkomma en dialog meUan de poUtiska instanserna och högskolans organ. UHÄ förklarar sig berett atl medverka i en fortsatt diskussion om utformningen av sädana styrinstrument.

Statskontoret däremot anser att skäl talar för att regeringen och riksdagen behåller möjligheterna att påverka forskningens inriktning genom ämnesbenämningar på professurer. Inriktningen inom ett visst vetenskapsområde har, enligt statskontoret, många gånger betydande konsekvenser i form av särskilda krav på teknisk personal, lokaler och utrustning. Sådana frågor bör därför inte avgöras på den lokala nivå inom högskolan som fakultetsnämnden representerar.

Som jag tidigare har framhållit har riksdagen och regeringen endast ett begränsat antal instmment till förfogande för planering och styming av forskning och forskarutbildning inom högskolan. Oftast medger dessa in-

6 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 119

Prop. 1978/79: 119 82

strument endast planering och styrning i mycket grova termer. FUN har, enligt min mening, pekat på en intressant möjlighet att vidareutveckla formerna för riksdagens och regeringens planering och styrning av forskning och forskarutbildning inom högskolan. De av FUN förordade dokumenten med mål och riktlinjer måste dock konkretiseras närmare. De för riksdagen nyligen redovisade förslagen till program för den temaorienterade forskningen i Linköping är ett exempel på sådana mer konkreta måldokument. Jag kommer i annat sammanhang att föreslå regeringen att uppdra åt UHÄ att på försök för nägra discipUnorienterade fakulteter utarbeta förslag till sådana dokument med mål och riktUnjer för verksamheten som FUN föreslår. Först när resultatet av några sådana försök föreligger och det finns underlag för att bedöma möjligheterna att utforma meningsfulla sädana dokument även inom en disciplinorienlerad fakultetsorganisation kan ställning tas till frågan om ett system bör införas där forsknings- och forskarutbildningsverksamheten mera generellt styrs med hjälp av mål och riktlinjer som anges av riksdagen och regeringen.

14. Samspel forskning—grundutbildning

FUN för fram en rad förslag som syftar tiU att förverkliga ett samspel mellan forskningen och all grundläggande högskoleutbildning. Förslagen innebär bl. a.

— att forskare inom högskolan medverkar vid utveckUng av studieplaner och utbildningsutbudet

— att självständigt arbete förs in i den grundläggande utbildningen i ökad utsträckning

— att lärarlag bildas för den grundläggande utbildningen med lärare från enheter med och enheter utan fast forskningsorganisation

— att utbudet av enstaka kurser planeras så att det tillgodoser behoven hos dem som behöver komplettera sina förkunskaper i ett eller flera ämnen inför studier inom forskarutbildning

— att UHÄ ges i uppdrag att planera och genomföra ett program för fortbildning av högskolelärare som i sin utbildning saknar forskningsan-knytande moment av det slag som förutsätts komma till inom all grundläggande utbildning

— att undervisningsskyldigheten för universitetslektorer (den nya tjänsten som docent) minskas med minst 36 timmar

— att samtliga lärare inom högskolan ges administrativ anknytning till närmast berörda institution med fasta resurser för forskning

— att forskningsprojekt, som förläggs till orter utan fast forskningsorganisation, utformas på ett sådant sätt, att även lärare utan forskarutbildning ges tillf alle att medverka

— att informella referensgmpper med anknytning till den grundläggande utbildningen och yrkesUvet inrättas i anslutning till forskningsprojekt

— att regionslyrelserna tilldelas ytterUgare resurser för att främja kontak-

Prop. 1978/79: 119 83

ter mellan lärare och studerande vid enheter ulan fast forskningsorganisation och enheter med sådan.

Flertalet remissinstanser är positiva till FUN:s förslag rörande samspel forskning—grundutbildning. Några anser dock att FUN:s utgångspunkter i alltför hög grad har varit det traditionella universitetsområdet. TCO påpekar t. ex. att FUN föreslår en generell nedskärning i undervisningsskyldigheten för universitetslektorer om 36 timmar (läsår) för vilket kostnadema beräknas till 17 milj. kr. För de andra lärargrupper som genom hög-skolerefonpen förts till högskolan föresläs endast 2,5 milj. kr. avsättas för fortbildning som skall främja forskningsanknytningen. TCO framhåller att de båda grupperna är ungefär Uka stora och att lärarna i den senare regelmässigt har betydligt större undervisningsskyldighet än universitetslektorerna.

Flertalet av FUN:s förslag rörande samspelet mellan forskning och grundutbildning gäller ätgärder som beslutas av berörda myndigheter själva. Förslagen visar enligt min mening på angelägna åtgärder och jag kommer i annat sammanhang att föreslå regeringen att uppdra åt berörda myndigheter att i sin fortsatta verksamhet beakta FUN:s förslag.

Nägra av förslagen gäller dock frågor i vilka det ankommer på regeringen och riksdagen att fatta beslut.

FUN har föreslagit att undervisningsskyldigheten för universitetslektorer minskas. Utredningen har också föreslagit att UHÄ ges i uppdrag att planera och genomföra ett program för fortbildning av högskolelärare som i sin utbildning saknar forskningsanknytande moment. Lärartjänstutredningen har i uppdrag att behandla frågor om både lärarnas arbetsuppgifter och fortbildning och vidareutbildning av lärare. I dessa frågor bör således beslut fattas först när lärartjänstutredningens förslag föreligger.

FUN har vidare föreslagit att regionstyrelserna tilldelas ytterligare resurser för att främja kontakter mellan lärare och studerande vid enheter utan fast forskningsorganisation och enheter med sådan. Jag vill här erinra om att jag i årets budgetproposition föreslagit en kraftig förstärkning av de medel för forskningsanknytning som disponeras av regionstyrelserna.

15. Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag, att regeringen föreslår riksdagen att

1. aniaga ett inom utbildningsdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i högskolelagen (1977: 218),

2. bemyndiga regeringen alt i vissa fall besluta om särskild sammansättning av fakultets- eUer sektionsnämnd,

3. godkänna de riktUnjer för forskningsplanering, forskningsinformation, forskarutbUdning m. m. som jag har förordat.

Prop. 1978/79: 119 84

16. Anslagsberäkning för budgetåret 1979/80

16.1 Vissa kostnader i samband med forsknings/forskarutbildnings-reform

Nytt anslag förslag 18 953 000

I statsbudgeten för budgetåret 1979/80 bör under nionde huvudtiteln föras upp ett reservationsanslag benämnt Vissa kostnader i samband med forsknings/forskarutbildningsreform. Under detta anslag beräknar jag i överensstämmelse med vad jag tidigare anfört medel för följande ändamål.

Ändamål Belopp 1979/80

Samhällsriktad forskningsinformation 4 000 000

Utveckling och försöksvis drift av "över
bryggande" kurser för studerande som söker
sig lill forskarutbildning och påbyggnads
utbildning från yrkesverksamhet och frän I ~ „„„
utbildningslinjer som inte ger full '
särskild behörighet för tillträde
Utveckling och försöksvis drift av påbyggnads-
utbildningar

Ytterligare 75 utbildningsbidrag för 3 366 000

doktorander

Förstärkning av högskolans forskningsorganisation 2 000 000

Finansiering av universitetslektorers tjänstledighet
för forskning 7 500 000

Till regeringens disposition 87 000

18 953 000

Kostnaderna för de nya utbildningsbidragen bör bestridas från anslaget Utbildningsbidrag för doktorander som härigenom kommer att belastas med högre belopp än som beräknats i årets budgetproposition. Förevarande anslag bör med avseende på dessa kostnader fungera som täckningsanslag för statsbudgeten.

De förslag jag redovisat i det föregående innebär ökade krav på utbildningsdepartementet när det gäller behandUng av forskningsfrågor. För vissa förstärkningsätgärder beräknar jag 87 000 kr.

FRN kommer vid bifall till mina förslag i det föregående att fä ansvaret för flera nya uppgifter. Nämndens kansUresurser bör därför ökas. Jag kommer i annat sammanhang att föreslå regeringen åtgärder i syfte att förstärka tjänsteorganisationen vid nämndens kansli.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

till Vissa kostnader i samband med forsknings/forskarutbildningsreform för budgetåret 1979/80 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 18 953 000 kr.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1978/79:119 85

Bilaga I

Nuläge

Den svenska FoU-organisationen kan, starkt förenklad, åskådliggöras som i figur 1. Längst ned de FoU-utförande institutionerna: universitet och högskolor, forskningsinstitut, forskningsavdelningar vid olika myndigheter och utvecklingsenheter inom induslrin. Högre upp på bilden myndigheler och andra organisationer som har viktiga roller i fråga om samordning, planering eller finansiering av FoU-aktivileter. Forskningsrädsutredningen har främst intresserat sig för de senare funktionerna och mindre för själva utförandet av forskning och utveckling. Nägra skarpa gränser kan dock inte heller här dras vare sig mellan olika lyper av organisaiioner eller olika aktörer - en och samma organisation har ofta både FoU-planerande uppgifter och en egen FoU-verksamhet och de som är verksamma på den FoU-utförande nivån bidrar i hög grad till planeringen genom att initiativen tUl framtida FoU-verksamhet i praktiken ofta kommer från dem.

I det större FoU-systemet kan fyra vikliga delsystem med särskilda karakleristika urskiljas, nämUgen

universitet och högskolor med en ceniral planerande myndighet, universitets- och högskoleämbetet, UHÄ

forskningsrädsorganisationen, som efter omorganisation 1977 beslår av ett medicinskt, ett naturvetenskapligt och ett humanistisk-samhällsveten-skapligl forskningsråd samt en samordnande, sidoställd myndighei, Forskningsrådsnämnden, FRN, med uppgift att också aklivi initiera och samfinansiera forskning

den sektoriella FoU-organisationen, dvs. myndigheler med uppgifter inom olika samhällssektorer som agerar för alt få till stånd FoU som har relevans för respektive sektor, ofta med stöd av särskilt tilldelade resurser för FoU (hit räknas också kommunala myndigheter) samt

näringslivet (affärssektorn), som lägger ned stora resurser på ulveck-lingsanslrängningar och med stöd av tillgänglig statistik kan uppskattas finansiera hälften av den samlade FoU-verksamheten i landet.

Vid sidan härav gör bl. a. akademier, privata stiftelser och intresseorganisationer av olika slag kompletterande insatser.

Sammanhållande och styrande krafter i detla system utgör dels myndigheter med planerande och samordnande uppgifter av lyp UHÄ, FRN och STU, dels de olika departementen och särskilda delegationer (mer eller mindre permanenta kommittéer) som knutits till vissa departement. Större FoU-politiska beslut måste självfallet fallas av riksdagen.

Riksdagens roll

Riksdagen fattar årligen beslut om statens utgifter och fastställer alltså även budgeten för sådan forskning och utveckUng som finansieras via särskilda statsanslag. Den helt övervägande delen av resurserna för forskning (men inte utveckling, eftersom utvecklingsresurserna till sin del finns inom den privata industrin) blir därför varje år föremål för riksdagens prövning. Det sker dock inte samlat utan i samband med atl budgeten för respektive samhällssektor prövas (försvarsforskning behandlas således för sig, transportforskning för sig, social forskning för sig etc). Frågorna bereds i riksdagen av de olika utskotten, som är organiserade på sakområden enligt följande och i stort speglar regeringens departement:

Prop. 1978/79:119 87

Konstitutionsutskottet Socialutskottet

Finansutskottet Kulturutskottet

Skatteutskottet Utbildningsutskottet

Justitieutskottet Trafikutskottet

Lagutskottet Jordbmksulskotlel

Utrikesulskottel Näringsulskottet

Försvarsutskottet Arbetsmarknadsutskottet

Socialförsäkringsutskottel Civilulskottel

För alt behandla komplexa frågor har riksdagen möjlighet att bilda sammansatta utskott, men den möjligheten utnyttjas sällan. Den forskningspolitiska debatten i riksdagen blir av dessa skäl lält splittrad, vilket ocksä påtalats i flera motioner till riksdagen.

Tidigare har forskningsfrågorna normalt inte varit partiskiljande i särskilt hög grad, men under senare år har bl.a. miljövärdsdebatten, arbetsmiljöfrågorna och energikrisen fört fram forskningsfrågorna i främsta ledet i den politiska debatten och lett till en ökad insikl om att forskning har sociala konsekvenser. Också framtidsforskningen har varit ett kontroversiellt ämne.

Med den ökade insikten av forskningens betydelse har följt ökade krav på information från riksdagsmännens sida. Dessa krav har behandlats i en intern utredning inom riksdagen (riksdagens informalionsutredning) och resulterat i ett särskilt slöd ät de politiska partiernas riksdagsgrupper för utredningsarbete m. m. och ett ökat stöd åt ett fristående sällskap (RIFO) som verkar för bätire kontakter mellan riksdagsmän och forskare.

Riksdagen har en egen upplysningstjänst, som huvudsakligen anlitas av enskilda riksdagsmän, särskilt från oppositionspartierna. Däremot anlitas den mera sällan av de olika utskotten. Dessa har andra sätt att inhämla information, bl.a. hearings.

FoU-frågornas behandling i regeringen

Regeringen har en initiativtagande roll gentemot riksdagen och styr därigenom riksdagens arbete med olika frågor. Det gäller också forskningspolitiska frågor, som inom regeringen huvudsakligen ses som en angelägenhet för respektive departement. Det stora antalet ärenden omöjliggör i de flesta fall realdiskussioner inom regeringen. Självfallet konsulterar de olika departementen vid behov varandra under beredningen.

När det gäller viktigare frågor av utpräglat politisk karaktär fungerar statsministern som samordningsminister.

När det gäller frågor om forskning och utveckling av särskild betydelse för olika samhällssektorer har dessa fördelats på respektive departement (sektorisering). I själva verket har nästan varje fackdepartement inom sitt ansvarsområde ett antal myndigheter eller andra organ med särskilda FoU-planerande eller FoU-utförande uppgifter. Särskilt betydelsefulla FoU-departemenl är, förutom utbildningsdepartementet, som har ansvar för universilel och högskolor samt de allmänna forskningsråden, industridepartementet (med bl. a. STU) och jordbmksdepartemenlet (jord- och skogsbruksforskning samt miljövårdsforskning).

Vid sidan av det ordinarie departementsarbetet finns andra former för beredning av forskningsfrågor, där samordningsmotivet i vissa fall spelar en viktig roll. Redan år 1962 inrättades ett organ för information i forskningsfrågor till regeringen i form av forskningsberedningen.

Forskningsberedningen är numera knuten till ett fackdepartement, utbildningsdepartementet, i stället för som tidigare tiU statsrådsberedningen.

Prop. 1978/79:119 88

Beredningen tjänar framför allt som ett forum för informella diskussioner i forskningsfrågor.

Den sektoriella FoU-organisationen

Samhället har i allt större ulsiräckning lagit forskning och utveckling i sin tjänst för olika slag av angelägen verksamhet och för atl lösa olika samhällsproblem. Ofta har forskningen kopplats till verksamheten inom en viss samhällssektor, vilket lett lill uppkomsten av begreppet sektoriell forskning. Sektorsanknulen forskning syftar till att

- ge underlag för formulering av mäl inom en samhällssektor

- identifiera och analysera alternativa vägar atl uppnå målen samt

- ulveckla de metoder och redskap som behövs för all nå målen.

Den svenska FoU-organisationen präglas vid en internationell jämförelse av en ovanligt långtgående sektorisering. Del finns särskilda organ för planering och/eller finansiering av bl.a. brottsförebyggande forskning, u-landsforskning, säkerhetspolitiska studier, fredsforskning, social forskning, forskning kring sjukvård, transporlforskning, trafikforskning, miljö-värdsforskning, arbetsmarknadsforskning, invandrarforskning, forskning kring fysisk planering och regional utveckling, energiforskning, rymdforskning, byggnadsforskning, industrieU utveckUng, skogs- och jordbruksforskning, arbetarskyddsforskning (arbetsmiljöforskning), försvarsforskning, konsumentforskning m. m.

Inom varje sådani område finns ibland en rad organ med FoU-uppgifter, och ibland finns särskilda FoU-medel för relativt små, snävt avgränsade forskningsuppgifter. I en del fall finns särskilda organ för samordning av forskning och utveckling inom en sädan sektor, i andra fall samordnas verksamheten genom respektive departemeni.

Olikheterna i organisation m. m. förklaras dels med att verksamheten inom de olika sektorerna ställer särskilda krav, dels med att en sektorsan-knuten forskning växt fram vid olika tidpunkter inom de olika sektorerna och att organisationen påverkats av tillkomstperiodens forskningspolitiska synsätt och administrativa teorier.

Som exempel kan nämnas att ansvaret för den sektorsanknutna forskningen och utvecklingen ibland blivit en uppgift för den dominerande administrativa myndigheten inom sektorn. Sä är fallet inom bl. a. skolsektorn. I andra fall har särskilda forskningsmyndigheter skapals, t. ex. inom försvarssektom. Ibland fördelas forskningsplaneringsuppgifterna på flera myndigheter, samtidigt som en existerande myndighei eller en särskild forskningsplaneringsmyndighet ges ett sammanhållande ansvar. Så är fallet inom transportforskningsområdel.

Del finns ett behov av samordning mellan de statliga sektorsorganen och de kommunala myndigheterna (kommuner och landsting) i fråga om forskning och utveckling av intresse för alla parter. Kommuner och landsting har i Sverige vikliga samhällsuppgifter. Så t.ex. är sjukvården till siörre delen ett ansvar för landstingen, medan kommunerna har hand om socialvård, barnomsorg, det gmndläggande skolväsendet, renhållning, kommunala transporter m. m. Samtidigt finns inom flera av dessa områden statliga organ med övervakande, planerande och utvecklande uppgifter. Enligt sektorsprincipen bör emellertid utvecklingsarbete bedrivas i nära anslutning lill den egentliga verksamheten, varför behov av samarbete och samordning uppstår. Än så länge är dock de kommunala myndigheiernas engagemang i forskning blygsamt jämfört med de statliga insatserna.

Ett uttryck härför är att kommuner och landsiing i relativt blygsam

Prop. 1978/79:119 89

utsträckning bidrar till finansiering av forskning och utveckUng över sina budgetar. I slället är finansieringen av den sektorsanknutna forskningen sä gott som helt en angelägenhet för staten, varvid den helt dominerande principen är all forskningen finansieras över den statsbudget som varje är godkänns av riksdagen.

Inle heller här är bilden dock entydig. I vissa fall, t. ex inom byggforskningsområdet och arbetarskyddsforskningen, spelar avgiftsfinansiering och en därtill kopplad fondbildning en dominerande roll. De forskningsre-surer som går till detta slags forskning blir alltså inte regelbundet utsatta för riksdagens prövning utan varierar med t. ex. efterfrågan på arbetskraft inom näringslivet. När lönesumman inom byggnadsbranschen ökar till följd av ökad sysselsättning eller höjda avialsenliga löner ökar också anslagen till byggnadsforskning aulomatiskl. Samtidigt har de betalande beställarna/arbetsgivarna, och, när del gäller arbetarskyddsforskningen, även arbetsmarknadens organisaiioner i egenskap av intressenter beretts inflytande över hur resurser används.

Forskningsrådsorganisationen

De första forskningsråden i Sverige inrättades på 1940-talel. Därmed skapades rörliga resurser, en "andra budget", för den typ av forskning som universitet och högskolor traditionellt ägnat sig ät, dvs. inomveten-skapligt betydelsefull forskning utan nägon särskild anknytning till en viss samhällssektor. Del senare utesluter naturligtvis inte att forskningens resultat finner användning i en eller flera samhällssektorer genom konkrela tillämpningar.

Forskningsråden introducerades under visst motstånd från dem som fmktade att universitetens inflytande pä forskningsinriktning och forskningsresurser skulle minska och atl samhället skulle använda sig av de nya råden för atl på ett otillbörligt sätl söka styra forskningen vid universitetet. Dessa farhågor har dock knappast besannats. I stället har råden tillvunnit sig forskarnas förtroende i hög grad.

Forskningsråden är formeUt myndigheter och beteckningen används också för vissa organ som snarasi lillhör den sektoriella FoU-organisationen som t. ex. jord- och skogsbruksforskningsområdet. De allmänna forskningsråden, som tillhör utbildningsdepartementets område, var fram lill 1977 fem till antalet. Genom den reform som detta år genomfördes reducerades deras antal tiU tre, nämligen

humanistisk-samhällsvetenskapUga forskningsrådet (HSFR)

medicinska forskningsrådet (MFR)

naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR).

Samtidigt inrättades en särskild nämnd, forskningsrådsnämnden (FRN), för att i den p.g.a. den tilltagande specialiseringen alltmer komplexa och svåröverblickade forskningsmiljön knyta samman intressen och la initiativ lill forskning inom nya ur samhäUssynpunkt angelägna områden som inte klart faller inom ett visst organs ansvarsområde. FRN har också medel för finansiering av projeki främst avsedda för samfinansiering av huvudsakligen större projekt tillsammans med en eUer flera andra intressenter. Det kan vara något av forskningsråden men också ett eller flera sektorsorgan -en viktig uppgift för FRN är att förmedla kontakter mellan forskningsrådsorganisationen och den sektoriella FoU-organisationen. FRN fömtsätts ocksä göra viktiga insatser inom del internationella FoU-samarbetet och inom områdel allmän (samhällsriktad) information av forskning.

Prop. 1978/79:119 90

I renl administrativa angelägenheter skall FRN också ha en samordnande roll gentemot råden och verka för enhetliga rutiner m. m.

För forskningsråden innebar reformen, förutom sammanslagningen, att råden i fortsättningen utses genom val bland aktiva forskare vid universiiet och högskolor, varigenom dessa gruppers inflytande i råden väsentligt breddats. Genom särskilda rådskonferenser i anslutning till valen skall ocksä debatten kring forskningsrådens verksamhet stimuleras och policy-förklaringar avges.

Högskolan

Huvuddelen av den allmänna, kunskapsutvecklande forskningen uiförs inom högskolan, som också svarar för forskarutbildningen. Högskoleenheter med fasl forskningsorganisation finns på sju orter: Stockholm, Uppsala, Linköping, Lund, Göteborg, Umeå och Luleå.

Högskolans forsknings- och forskarutbildningsverksamhet är indelad i fakulteter. För närvarande finns humanistiska, teologiska, juridiska, samhällsvetenskapliga, medicinska, odonlologiska, farmaceuiisk, matematisk-naturvetenskapliga och tekniska fakulteter. Vid lantbruksuniversitetet finns lanlbruksvetenskaplig, veterinärmedicinsk och skogsvelenskaplig fakultet.

Antalet forskartjänster vid universitet och högskolor har under perioden 1970-75 ökal med ca 200% och uppgick år 1975 till 2 150. Antaletforskar-studerande har under perioden 1950-1970 ökat med 15% per år. Det har således skett en kraftig expansion av forskningen inom högskolan. Under senare år har dock en tendens till nedgång märkts. År 1976 fanns ca 12600 forskarstuderande, vilket motsvarar ungefär 12% av samtliga studerande vid högskolan.

Expansionen har gjort det möjligl för universiteten att i stigande utsträckning åta sig FoU-uppdrag från näringslivet och den sektoriella FoU-organisationen, som i hög grad anlitar högskolan som forskningsutförande organisation. Genom den sektorsanknutna forskningens tillväxt ställs stora krav på forskningsresurser vid universitet och högskolor, som i det svenska systemet förutsätts kunna utföra aUa typer av kvalificerad forskning. Från universiteten fristående forskningsinstitut har endast inräitats i begränsad omfattning, eftersom landets forskningsresurer inle onödigtvis bör splittras genom inrättande av mindre, frän högskolan fristående forskningsenheter.

Vid universitetet i Linköping införs ny, temainriktad forskningsorganisation. Den nya forskningsorganisationen är i administrativt hänseende uppbyggd på nästan samma sätl som den traditionella. Olika samhällsintressen ges dock ett större inflytande över forskningen. I Linköping skall bedrivas forskning kring större teman, som faststäUs av riksdagen. Dessa leman bryts ner i subteman i den långsiktiga planeringen och ett forskningsprogram inom subtemal arbetas fram av forskare och forskarstuderande och fastställs av högskolans styrelse.

Vid sidan av högskolan under utbildningsdepartementet finns en särskild högskola för jordbrukssektorns behov som sorterar under jordbruksdepartementet. Organisatoriskt är denna uppbyggd på ett likartat sätt som högskolan under utbildningsdepartementet. En skiUnad är dock att lantbmksuniversiletet sorterar direkt under departementet, medan det för den övriga högskolan finns en ceniral myndighet, UHÄ. UHÄ har framför allt samordnande och planerande arbetsuppgifter. Många av de uppgifter som ålåg det tidigare centrala verket, universitetskanslersämbetet, har genom

Prop. 1978/79:119 9,

högskolereformen delegerats lill de i samband med denna reform inrättade regionstyrelserna eller till högskoleenheterna.

Akademier och stiftelser

De velenskapliga akademierna. Vetenskapsakademien, Vitterhetsakademien och Ingenjörsvetenskapsakademien har vikliga uppgifier som stimulerande, kontaktskapande och informerande organ. Ingenjörsvetenskapsakademien har ansvarei för den svenska organisalionen av veten-skapligt-lekniska attachéer i ullandel i samarbete med bl. a. STU. Ingen av akademierna spelar någon nämnvärd roll för finansiering av forskning.

Det gör däremot ett mindre antal stora privala stiftelser, varav Wallen-bergsstiftelsen står i särklass med en årlig utdelning av ca 20 milj. kr. Utdelningen går ofta till finansiering av särskilt dyrbar utrustning, som ibland samfinansieras med staien.

Del finns också ell stort antal mindre stiftelser (bortåt 700), som delar ut pengar lill forskning. Särskilt vanUgt är stöd till medicinsk forskning.

Forskning och utveckling inom näringslivet

Siörre delen av utvecklingsarbetet i Sverige utförs inom induslrin. Av FoU-verksamheten inom industrin kan 10% betecknas som forskning medan resten är ulvecklingsarbele. Verksamheten finansieras till 85% med egna medel. Karakteristisk är koncentrationen av FoU-verksamheten lill större förelag och lill vissa industribranscher.

IntemationeUt samarbete

Del fmns ett rikt utvecklat nät av kontakter mellan svenska FoU-organ och deras motsvarigheter i andra länder. I synnerhet samarbetet med de övriga nordiska länderna är livligt. Sverige deltar i FoU-samarbete inom ramen för FN och dess fackorgan, OECD och i någon mån de europeiska gemenskaperna liksom i samarbetsorganisationer som den europeiska kärnforskningsorganisationen (CERN), den europeiska organisalionen för astronomisk forskning rörande södra stjärnhimlen (ESO), den europeiska konferensens för molekylärbiologi allmänna program (CEBM) och dess program för ett europeiskt laboratorium för molekylärbiologi (EMBL). De svenska forskningsråden och akademierna är medlemmar i internationella velenskapliga unioner (ICSU) och forskningsrådens europeiska samarbetsorganisation (ESF). Dessutom finns bilaterala forskningsföreningar och forskningsstiftelser, ibland med anknytning till näringslivet. Universitetens forskare har ofta personkontakter med forskare vid inslilulioner i andra länder, ett informellt samarbete som utgör en viktig bas för del mer organiserade samarbele som förekommer.

Det mer organiserade intemationella forskningssamarbetet kan gälla enskilda projeki eller större forskningsprogram, samordning av forskningsinsatser, samarbele i fråga om forskarutbildning, gemensam finansiering och gemensamma forskningsinstitutioner. Den största salsningen av della slag är del svenska deltagandel i CERN. Härutöver finns det ett antal medelstora internationellt organiserade samarbetsprojeki inom främst det naturvetenskapliga området (EISCAT, EMBO m. fl.). Det nordiska samarbetet har gett upphov lill ett belydande antal gemensamma nordiska institutioner för FoU. Det förekommer också alt de nordiska forskningsråden samordnar sina aktiviteter.

Prop. 1978/79:119 92

Bilaga 2

Forskningsrådsutredningen

Utgångspunkter

Forskningsrädsutredningen (FRU) anger i sitl belänkande (SOU 1977:52) Forskningspolitik vissa grundläggande förutsättningar för en långsiktig forskningsplanering. I en kortfattad genomgång av begreppen forskning och utveckling beionar FRU - i nära anslutning lill vad som framfördes i ulredningens första betänkande (SOU 1975:26) Forskningsråd - att all forskning så längt möjligt bör bedömas både med hänsyn till sin inomvetenskapliga betydelse och sin samhällsrelevans - egenskaper som all forskning har i varierande grad. Begreppskedjan grundforskning — riktad grundforskning - tillämpad forskning är enligt utredningens uppfattning inle särskilt klargörande. Siarka skäl talar emellertid för att hålla samman begreppsparet forskning och utveckling, FoU. Detla är, enligt FRU, viktigt som en markering av all ulvecklingsarbete bör ske på hög kunskapsnivå, för att via utvecklingsarbete kunna identifiera kunskapsbehov som måste mötas med forskningsinsatser elc. Utredningen beionar slarkl att försök till avgränsningar av FoU bör göras med stor försiktighet. Det intuitiva inslaget i all forskning, skapandet av kunskap på andra vägar än enbart intellektuella och ocksä andra faktorer gör alla avgränsningsför-sök vanskliga.

Utredningen diskuterar också begreppet forskningspolitik och konstaterar atl samhällets ökande forskningsberoende och forskningens volymtillväxt under liden efter andra världskriget skapat behov av en genomtänkt och sammanhängande grundval för alla de beslut som måsle fattas av skilda samhällsorgan om forskningens finansiering, dess organisation, forskarutbildning, överförande av forskningsresultat till näringsliv och samhälle etc. Summan av alla faktiska förhållanden på detta område kan, enligt utredningen, naturligtvis också - men då i mer inskränkt mening -belecknas som samhällets forskningspolitik.

I Sverige har en viss utveckUng mot en helhetssyn på FoU-politiken ägt rum, ehuru förhållandevis sakta. Som utgångspunkt för analys av FoU-systemet i Sverige pekar ulredningen på två grunduppfattningar - doktriner - om förhållandet mellan forskningen och samhället. Dessa synsätt är analysredskap - de påverkar FoU-systemels uppbyggnad men kan knappast tänkas helt renodlade i det verkliga livet.

Den ena grunduppfattningen betonar forskningens egenvärde. Forskningen ses som angelägen i sig själv och även om den är betydelsefull för samhällel bör den inte styras annat än inifrån.

Den motsatta doktrinen ser forskningen som medel, ett bland andra för alt nå samhällsmål inom de sociala, ekonomiska och kulturella områdena etc.

Dessa båda doktriner påverkar i olika blandningar och i skiftande grad FoU-systemels utformning men knappast någonsin med fulll genomslag. Den svenska situationen under de senaste decennierna präglas, enligt FRU, allmänt av en utveckling mot en forskningen-som-medel-syn. Den sektorsanknutna FoU-organisationen - dvs. den FoU-organisation som anknyter till samhällsorganen inom olika områden och den planering för samhällsverksamheten som där sker - är präglad av denna syn men har inslag också av del andra synsättet. Utredningen påpekar atl den nya

Prop. 1978/79:119 93

rådsorganisationen genom forskningsrådsnämnden präglas av ökad tonvikt på "forskningen som medel" men framhåller att båda synsätten utnyttjas i svensk FoU-politik.

Som ett avgörande problem i sammanhanget framhåller utredningen inflytandefrågorna, som får ett väsentligt olika innehåll beroende på vilken doktrin som präglar synsättet.

FRU päpekar att ulredningens frågeställningar i hög grad varit akluella även i andra länder. Exempel anförs från några OECD-länder där diskussionen på senare tid varil livlig i dessa frågor. På mänga häll arbetar man med problemen att finna avvägningar mellan en mer sammanhållen och en mer sekloriserad FoU-politik och med frågorna om hur forskningen skall inriklas mol viktiga samhällsområden.

Lösningarna och formerna skiftar. FRU betonar att det är omöjligt att överföra färdiga mönsier från utlandet till Sverige - förutsättningarna politiskt, konstilulionellt och kulturellt är starkt skiftande och det svenska administrativa systemet unikt.

Det svenska FoU-systemet

FRU redovisar en genomgång av det svenska FoU-systemet i syfte atl inom olika områden peka på problem som har betydelse ur planeringssyn-punkt.

Utredningen diskuterar bl. a. hur riksdagen behandlar FoU-frågoma och riksdagens möjligheter dels all skapa sig överblick över forskningspolitiska problem, dels att få tillgång till forskningsbaserad sakinformation.

Ulredningen konstaterar att riksdagens arbete genom förfaltningsrefor-men och den därvid införda utskotlsorganisationen blivit starkt sektoriserat och alt lill följd härav FoU-frägor kommii att behandlas i flera olika utskott. Möjlighetema till överblick över FoU-frågorna är enligt utredningens bedömning inte tillräckliga. Även möjlighelerna atl få fram kvalificerad men bearbetad forskningsinformation som rör sakfrågor är begränsade. Ulredningen beionar att riksdagens roll i det parlamentariska systemet gör det nödvändigt att rikta kraven på tiUräcklig information inte bara mot riksdagens egna organ ulan även mot regeringen och regeringskansliet. I sammanhanget måste, enligt FRU, ocksä uppmärksammas de enskilda ledamöternas och oppositionens särskilda behov.

För att belysa regeringens och regeringskansliets FoU-planering diskuterar ulredningen främst det löpande samarbetet mellan departementen, budgetprocessen och forskningsberedningens roll.

FRU framhåller alt utvecklingen av en sektoriell FoU-organisation har inneburit atl flertalet departement inom sitt område har ett eller flera organ för FoU och i motsvarande mån har att hanlera frågor av delta slag. Ulredningen anser sig kunna konstatera atl den sektoriella forskningens utveckling medfört starkt minskade möjligheter för regeringen att för hela FoU-området fora en sammanhållen politik där de olika sektorernas FoU-frågor kan passas in i ett sammanhängande mönster. Det finns knappasl en enhetlig uppfattning om de grundläggande viUkoren och principema för det sektoriella FoU-arbetet och om vilka skillnader mellan olika områden som är motiverade, t. ex. av olikheter i den administrativa strukturen.

Forskningsberedningen tillkom 1962 och sågs då som ett instrument för samordning och långsiktig inriktning av forskningspolitiken. Den har dock inte utvecklats i denna riktning och utredningen anser att den med den konstruktion den fått inte heller har förutsättningar för en sådan roll.

Redskap för atl skapa en överblick och samsyn som är grundläggande

Prop. 1978/79:119 94

för långsiktigt syftande forskningspolitik på statsmaktsnivå måsle, enligt FRU:s uppfattning, skapas inom regeringsapparaten.

Med utgångspunkt i en diskussion av begreppet sektoriell FoU - dvs. sädan FoU som tar sin utgängspunkt i samhällsbehov inom olika områden - ger utredningen en kort översikl av den sektoriella FoU-organisalionens framväxt och en överblick över dagens organisation.

Utredningen lar vidare upp en del långsiktigt betydelsefulla problem till behandling, nämligen sektoriell FoU i förhållande till myndigheter och departement, samordningen mellan och inom sektorer, ansvarsfördelningen stat-kommun-landsting, kopplingen mellan sektoriell FoU och sektoriell planering samt finansieringen av sektorsanknulen forskning.

Enligt utredningen bör sektorsprincipen inie överges. Till ledning för arbetet inom sektorerna bör emellerlid finnas klarare principer för den samlade FoU-organisationen vad gäller t. ex. myndigheternas och departementens roll, formerna för finansiering m. m.

FRU anser atl en anknyining av sektoriell FoU till ansvariga myndigheter bör eftersträvas i första hand. Härigenom ges en säkrare koppling till planering och utnyttjande än om de sektoriella FoU-organen är fristående.

Ett alternativ lili myndighelsanknytning är en anknytning lill fackdepar-lement. Enligt utredningens uppfattning kan dock inte behovet av en praktiskt förankrad sektoriell FoU tillgodoses utan myndighetsmedverkan.

1 frågan om finansiering anser utredningen atl budgetfinansiering av statens utgifter bör vara det normala även för sektoriell FoU. Även kommuner och landsiing bör koUektivi kunna finansiera FoU.

Ulredningen understryker forskningsrådsnämndens (FRN) samordnande roll och ser energiforskningsmodellen som en intressant lösning på samordningsbehoven över deparlementsgränserna. Bl.a. med hänsyn till de svårigheter som tycks följa med lösningen önskar utredningen en uppföljning och utvärdering av denna modell.

FRU anser alt både kommunala och statliga myndigheler i ökad utsträckning bör samarbeta inbördes och med näringslivet (det statliga och privata) för atl utveckla ny teknik och ny utrustning.

Utredningen framhåller även alt beslut i t.ex. planerings- och organisationsfrågor vad gäller sektoriell FoU i konkreta fall måste föregås av noggrann analys av de speciella förhållandena. De principer utredningen talar för måste kunna omprövas efterhand som nya organisationsmodeller utvecklas och kunskapen om existerande modeller förbättras.

Som en separat expertpromemoria har publicerats sex fallstudier frän den undersökning Statskonsult AB utfört för utredningens räkning (SOU 1977:53).

Forskningsrådsorganisationen behandlar FRU endast kortfattat eftersom den ingående genomlysts i utredningens första betänkande (SOU 1975:26) och efter omorganisationen nu slår inför ett nytt utvecklingsskede. Huvuddrag och huvudprinciper i organisationen redovisas men främst läggs vikt vid långsiktigt betydelsefulla planeringsproblem som den nya rådsorganisationen kommer atl möla. Utredningen pekar på vissa problem som inle lösts i samband med omorganisationen och som alllså ärvs. Del gäller bl. a. finansieringen av dyrbar vetenskaplig utrustning och frågan om täckning av under budgetåret stegrade lönekostnader.

Av de planeringsproblem som betingas av den nya organisationen pekar FRU på tvä. Det ena gäller inflytandefrågorna, dvs. hur del nya systemet för atl utse vetenskapliga ledamöier i råden skall utvecklas till att bli det

Prop. 1978/79:119 95

avsedda instrumentet för nära kontakt med forskarna vid universiteten. Det andra gäller FRN:s ställning.

FRU anser det vikligl att observera den fastlagda huvudprincipen atl FRN så långt möjligt skall samfinansiera sina insatser med andra FoU-organ; risken - om detta inte lyckas - är atl FRN endasl blir ett nytt självständigt forskningsråd för samhällsrelevanl forskning. Samtidigt vill utredningen uppmärksamma del problem som kan uppslå om till FRN knyts ett ansvar för vissa forskningsområden på så säll all vissa preciserade belopp för insaiser läggs fast av statsmakterna. Nämnden måsle kunna avväga storleken av sina insatser under fri samverkan med andra organ.

Utredningen tar även upp problem som berör universitetens och högskolornas planeringsförutsättningar.

Forskningsrådsutredningen diskuterar i detla sammanhang tre problemområden:

- utvecklingen av de fasta resurserna för forskning inom högskolan

- avvägningen mellan fasta och rörliga resurser och högskoleorganisationen som bas för sektorsanknulen FoU

- systemet för styrning av högskolans forskning.

Ulredningen utgär från all även fortsättningsvis stora insaiser av forskning och utveckling måsle ske inom flera viktiga nya områden för alt tillgodose människornas krav. Ett successivi ökande forskningsberoende kommer då i tecknet av rådande och förutsebar resursknapphel alt ställa ökade krav på forskningsorganen att inom ramen för befintliga resurser tillgodose nya forskningsbehov. De redskap som i dag finns för denna omprioritering och nyorientering utan stimulans av ökade resurser - främst den s.k. §69-prövningen - är, enligt FRU:s bedömning knappast lillräckliga. En viktig uppgift i en långsiktig forskningsplanering är alt finna posiliva incitament för denna förändring.

Oavsett hur förnyelsen av högskolans forskning skall ske aktualiseras frågan om hur olika intressen samspelar i denna process. Utredningen betonar vid diskussionen av denna fråga atl ett brett samarbele med intressenter utanför högskolan kring frägor som rör basorganisalionens utveckling måste främjas. Del måsle dock i detta samspel betonas alt universitetsforskningens uppgift också är att vara en bas för och ulveckla inomvelenskapligt betydelsefull forskning. Det balansproblem som föreligger här är viktigt att uppmärksamma, men det får inle förväxlas med en motsättning mellan "universitetens" och "samhällets" intressen. Genom inlressebildens sammansalthel och de långsikliga konsekvenserna blir ulformningen av högskolans fasta organisation för forskning en i högsia grad forskningspoUtisk fråga.

Den andra huvudfrågan som berörs gäller också den ell balansproblem. Genom forskningsråden och via de sektorsanknutna forskningsfinansierande organen tillförs högskolan lillfälliga projektanslag som kompletterar basresurserna och ofta är nödvändiga för all effekliv forskning skall kunna bedrivas. Avvägningen mellan fasta och rörliga resurser totalt och inom skilda områden är ett problem som aktualiseras i takt med all andelen rörliga resurser ökar. Ulredningen finner det angelägel atl detla problem uppmärksammas men konstaterar bl. a. atl del förutsätter förbättrad redovisning av forskningsvolym och forskningsfinansiering inom högskolan. Ulredningen upprepar sitt i del tidigare belänkandet framförda förslag att överföringen från rörlig till fast finansiering skall prövas samlal - förslagsvis vart tredje år — genom gemensamma förslag av forskningsråden och högskolan.

En annan aspekt av balansproblemel fasta-rörliga resurser uppmärksammar utredningen också. Del gäller hur kosinaderna skall fördelas mellan högskolan och de externa finansierande FoU-organen. Läget är på detta område oklart och FRU understryker behovet av en samlad utredning av dessa frågor. Därvid bör både forskningsrådens och den sektorsanknutna forskningens speciella roller i samband med universitetsforskningen uppmärksammas.

Utredningen kommer också in på frågan om när särskilda forskningsinstitut bör inrättas respektive när högskolesystemet skall utnyttjas för att lillgodose nya eller speciella forskningsbehov. Trots alt en viss enighet tycks råda om att institutsbildning bör undvikas och högskolan så långl möjligl utnyttjas inrättas då och då nya institut. Utredningen efterlyser krilerier för bedömningen av dessa frågor.

Även om en slrävan bör vara alt även fortsättningsvis utnyttja högskolan bör också institutens möjligheler alt bedriva en vital forskning uppmärksammas. Särskilt understryker ulredningen möjligheten att genom att skapa tillräckligt stora enheter få till stånd den rörlighet som anses vara ett av inslilulsforskningens mer svårbemästrade problem.

Utredningen konsiaterar alt de privata stiftelsernas och fondernas anslagsgivning endasl i något faU är av den storleksordningen atl ett mer avgörande inflytande på FoU-systemet kan utövas av en enskild stiftelse. Tillsammanlagna belyder dock tUlskotten från stiftelser och fonder, vars medel lill övervägande del går till mottagare inom högskolan, ett inte oväsentligt bidrag till universitetsforskningen, särskilt den medicinska. Informationen om stiftelsernas forskningsslödjande verksamhei är enligt ulredningens bedömning knappast tillräcklig; både stiftelserna själva och forskarna lorde ha intresse av en förbättrad information om deras möjUgheter och intresseprofil.

Av de offentliga eller officiösa organen av stiftelsekaraklär eller liknande tar FRU bl.a. upp Riksföreningen mot cancer. Ulredningen understryker sin tidigare redovisade uppfattning att huvudansvaret för cancerforskningen bör ligga hos forskningsrådsorganisationen.

De vetenskapliga akademiernas viktiga uppgifter som stimulerande, kontaktskapande och informerande organ och deras betydelsefulla roll som internationella samarbetsorgan betonas av utredningen.

1 detta sammanhang berör utredningen också den forskning för ideella folkrörelser som sedan år 1975 får slöd via en särskild delegation, vilken från år 1977 administrativt knutits till FRN. Ulredningen framhåller all en låsning av medel i smä ekonomiska ramar såsom skett inom detta område bör undvikas.

FRU lämnar även en på befintlig statistik baserad beskrivning av FoU-insatserna inom industrin, som förutom att de är de statistiskt bäst kartlagda också är de mest betydande. FRU framhåller utveckUngsarbelets totala dominans över forskningen och del förhållandet att FoU-arbetet i hög grad är koncenterat till de stora företagen.

Ulredningen diskuterar vidare företagens behov av sekretess kring FoU-arbetet. Avgörande är, enligt FRU, här den konkurrenssituation företagen arbetar i — olika ägarförhållanden innebär därvid knappast någon avgörande skillnad. Frågan har emellertid stor principiell betydelse både för möjligheterna att påverka inriktningen av företagens FoU, för företagens möjligheter att lägga ut FoU-uppdrag till universitet och högskolor och inte minst för uppbyggnaden av det offentliga FoU-systemet.

Utredningen pekar på ett antal områden där näringslivets - främst

Prop. 1978/79:119 97

industrins - FoU-problemalik har nära samband med allmänna forskningspolitiska problem. Det gäller bl.a. industrin och forskamtbildningen, gemensami bruk av avancerad utrustning, branschforskningsinstituten samt forskningsuppdrag till högskolan. En gmndfräga när det gäller näringslivets FoU är dess betydelse för ekonomisk tillväxt och företagsutveckling.

Utredningen diskuterar dessa frågor bl.a. i anslutning till en studie av Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) om försvaret och den tekniska utvecklingen (IVA-rapport 97). En viktig tes i IVA:s rapport är atl försvarets materielanskaffning när den innefattar utvecklingsuppdrag lill näringslivet har en stark pådrivande effeki i utvecklingen av teknisk och annan kompetens inom företagen.

Försvarets materielanskaffning innebär i allmänhet att studier och utveckling beställs separat eller i ett paket inkluderat serieproduktion. Det är i allt väsentligt försvarets myndigheler som gör riskbedömningen och står för riskerna. Ofta elimineras härigenom den slörsla risken - marknadsrisken. Här finns en väsenilig skillnad gentemot utvecklingsarbete för civila ändamål.

Vid beställningar av försvarsmateriel kan en avsättning för produkter garanteras och utvecklingsinsatser som annars inte skulle kommii till stånd har därigenom kunnat genomföras.

IVA har framhållit att en liknande leknisk kompetensutveckling är möjlig även vid motsvarande civila beställningar. FRU understryker att satsningar på avancerad civil teknologi är en av de vägar som bör prövas när del gäller all främja den tekniska utvecklingen. I sammanhanget pekas på den betydelse som potentiella bestäUare som kommuner och landsiing har. Näringslivets FoU mäste enligt utredningen ses i sitt samband med de insatser som görs på det offentUga omrädel. Information om företagens FoU-ansträngningar och behov av kompetens inom det offentliga FoU-området är nödvändig för alt en planering och rimlig rollfördelning skall kunna komma lill ständ.

Inflytandet frän samhällets sida och från de anställda pä företagens FoU både när del gäller volym och inriktning är frågor vars långsiktiga betydelse utredningen framhåller.

Del internationella FoU-samarbetet griper in i all slags forskning och på alla de områden som FRU behandlar. Ulredningen uppmärksammar de speciella villkor under vilka en stor del av detta samarbete sker och de problem som kan vara förknippade därmed. FRU betonar att grunden för internationellt vetenskapligt samarbete är ett fritt informationsflöde och informella personliga kontakter mellan forskare.

Ulredningen belyser det organiserade inlernationella FoU-arbetets former och problem.

I samband därmed diskuterar utredningen bl. a. planeringsproblem inom del internationella forskningssamarbetet.

Ett sådant problem gäller finansieringsprinciperna.

När det gäUer stora internationella FoU-projekt - Ofta i samband med investeringar i tung utmstning - uppkommer bl. a. frågan om sådana kan och bör finansieras inom ramen för de forskningsfinansierande organens normala anslag eller om särskilda medel skall ställas till förfogande. FRU anser att strävan bör vara att de FoU-ansvariga organen skall göra avvägningen meUan deltagande i internationeUa FoU-projekt om inhemsk forskning. Utredningen anser dock atl denna princip inte kommer att kunna genomföras hell; det kommer regelbundet att aktualiseras projekt som inte 7 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 119

Prop. 1978/79:119 98

rimligen kan finansieras på delta säll ulan alt en alllför radikal nedskärning på andra områden sker.

Ett samarbete måste även i dessa frågor ske mellan olika svenska organ med ansvar inom området, och ulredningen uppmärksammar FRN:s roll i sammanhanget.

Överväganden och huvudförslag

FRU konsiaterar att den sektoriserade FoU-organisationen och forskningsfrågornas belydelse inom alla samhällsområden kan medföra en splittring av resurser och gränsdragningsproblem som måste uppmärksammas och motverkas.

De sektoriella FoU-principerna bör enligt utredningens uppfattning inte överges men det är utredningens bestämda slutsats att den sektoriella FoU-politiken måsle kompletteras med i ordets egentliga mening övergripande FoU-politiska beslut. Ett nyckelbegrepp är ökad överblick och utredningen exemplifierar med följande områden där sådan är nödvändig för insiktsfulla beslut:

- fördelningen av FoU-resurser pä olika områden

- forskarutbildningens inriktning och dimensionering

- avvägningen av FoU-organens ansvarsområden och FoU-organisalionens uppbyggnad

- inflytandefrägorna.

Denna överbUck och samordning måste åstadkommas pä politisk nivå och utredningen framhäller att uppgiften i första hand är regeringens ansvar. Frågan om förutsättningarna för långsiktig forskningsplanering leder, enligt FRU, oundvikligen in på frågan om regeringsarbetets organisation och utredningen behandlar i detta sammanhang såväl frågan om ett forskningsdepartement som forskningsberedningens roll.

Ett forskningsdepartement i den meningen atl alla FoU-frägor skulle brytas ut ur de olika fackdepartementen betraktar utredningen som en orealistisk tanke och inte heller andra varianter av forskningsdepartement anser sig utredningen kunna rekommendera.

Forskningsberedningen i dess nuvarande form kan enligt utredningens bedömning inte tjäna som samordningsinstrument för FoU-politiken eller som rådgivare till regeringen i forskningspolitiska frägor - om den bevaras bör andra motiv ligga till gmnd härför.

Uppmärksamheten bör, enligt FRU, i försia hand riktas mot processer och information som skapar större överblick. Utredningens huvudförslag är därför att regeringen regelbundet lägger fram princippropositioner för riksdagen om den samlade FoU-politiken. Dessa propositioner, regeringens FoU-program, kan innehålla t. ex.

- ställningstagande i aktuella principfrågor,

- förslag till konkreta åtgärder och beslut,

- redovisning av aktuellt utredningsarbete,

- bearbetad statistisk redovisning av svensk FoU,

- samlad redogörelse för den framtida anslagsutvecklingen inom det statliga FoU-området i form av planeringsramar utan bindningar till exakta belopp.

Regeringens FoU-program bör, enligt utredningen, avges en gång per valperiod - varje nyvald riksdag fär därigenom tillfälle att diskutera FoU-politiken i dess helhet. Programmen bör avse en femårsperiod, varigenom planeringen blir rullande. Ulredningen understryker att planeringsarbetet måsle ske med stor flexibilitet och att samordningsbehovet inte på något

Prop. 1978/79:119 99

säll är totalt. Ansvar och inilieringsförmåga måsle alltfort spridas på djupet i FoU-systemel om detla skall fungera väl.

FRU anser att det inom regeringskansliet mäsle byggas upp ett kunnande för denna nya uppgift. Utredningen framhåller atl fackdepartementen i flera fall behöver tillgång till ökad expertis inom sina respektive FoU-områden.

Ett sammanhållande ansvar för planeringsarbetet inom regeringskansliel anser ulredningen i försia hand bör åläggas utbildningsdepartementet som bör bygga upp kompetens härför. Utredningen fö re slår att en interdepartemental arbetsgrupp av tjänstemän i ansvarig ställning följer och leder det löpande arbetet med regeringens FoU-program.

Ulredningen lägger även fram vissa förslag rörande riksdagen och FoU-frågorna. Utredningen avvisar tanken på ett särskilt forskningsutskott och ett forskningssekretariat med uppgifi att betjäna samtliga utskott i forskningsfrågor. Ulredningen föreslår dock att nya insaiser görs för alt förbäura möjligheten till både forskningspolitisk informaiion och forskningsbaserad sakinformation för de enskilda riksdagsledamöterna och för partigrupperna. Riksdagens upplysningstjänsl föresläs få ökad möjlighel alt förse riksdagens ledamöier med bearbetad information om aktuellt forskningsläge inom olika områden genom översikter, granskning av forskningsrapporter elc. Utredningen föreslår alt 0,5 milj. kr. anvisas upplysnings-tjänsten för denna serviceverksamhet, varav även utskotten och riksdagens inre förvaltning i övrigt kan dra nytta.

Den förstärkning av regeringskansliets planeringskapacitet på ett strategiskt område som ulredningens förslag skulle medföra aklualiserar, enligt FRU, frågan om oppositionspartiemas behov av särskilt stöd för atl fullgöra sina uppgifter i den politiska processen. Utredningen anser atl en ökning av partigmppstödel är befogad för alt ge partigrupperna och särskih de av stödets konstruktion gynnade oppositionspartierna möjligheler att inhämta kvalificerad informaiion av del slag som här diskuteras. Utredning anser sig dock inte böra föreslå del belopp med vilket stödel bör öka. Denna avvägning bör, enligt FRU, göras av riksdagens egna organ. Vid avvägningen bör bl.a. prövas om proportionen mellan slödel till regerings-respeklive oppositionspartierna är den rimliga.

FoU-statistik är av gmndläggande belydelse för möjlighelerna att upptäcka förändringar i utvecklingen inom FoU-området. FRU föreslår alt ökade insaiser görs för alt skapa en heltäckande FoU-statistik. Särskilt viktigt anser utredningen det vara att en reguljär (löpande) FoU-statistik över forskningen inom högskolan kommer till stånd.

Ulredningen förordar alt den interdepartementala arbetsgrupp som föreslagits få ansvar för samordningsarbetet för regeringens FoU-program får ett samordnande ansvar även för utveckling av den reguljära svenska FoU-sladsliken. Detta motiveras, enligt FRU, av att FoU-statistik är ett redskap av avgörande vikt vid de forskningspolitiska övervägandena som måste ske inom regeringen. Olika myndigheter bör som nu bevaka sina speciella intresseområden, medverka med sin kompetens vid utformningen av statistiken, beställa speciella undersökningar för sina egna behov etc. Statistiska centralbyrån bör som hittills medverka i utredningsarbetet och svara för insamlingsarbete och teknisk bearbetning.

Registrering av pågående forskning framstår, enligt FRU, som ett allt vikligare redskap för atl skapa överbUck över FoU-området. Utredningen framhåller atl uppgifier om pågående forskningsprojekts inriktning, omfattning, finansiering etc. är av belydelse både för forskarna själva och för

specialister inom förvaltning och forskningsplanerande organ. För en allmän forskningspolitisk debait och för initiering av forskning är det nödvändigt atl kunna få veiskap om var kompetens inom olika områden finns. Redan i dag görs belydande insatser på en rad håll för registrering av forskning men i brist på samordning finns ingen överblick över områdel. Ulredningen föreslår att ett sammanhållet datoriserat register över pågående FoU skapas som bör innefatta i princip all statligt stödd FoU och så långl del visar sig möjligl även FoU som del privata och offentligt ägda näringslivet stöder och bedriver.

FRU föreslår atl ansvarei för registrets uppbyggnad och löpande anpassning till nya krav (programansvaret) skall ligga på ett organ med centralt ansvar för planering av FoU, t. ex. den av utredningen föreslagna interdepartementala arbetsgmppen, UHÄ eller FRN. Ulredningen anser även att en anknytning till ett centralt biblioteksorgan är tänkbar. Det slutliga valet av leknik och organisation bör, enligt FRU, ske först efter en försöksverksamhet. Ulredningen föreslår atl en sådan inleds. Som underlag för ställningstagandet beträffande regislrering av forskning har utredningen kunnat utnyttja en expertrapport (SOU 1977:54) som publiceras samtidigt med FRU:s betänkande.

Del krav på vidgat inflylande över forskningens inrikining, som samhällets forskningsberoende medför och som tar sig utiryck i breddad forskningspolitisk debatt och ökad uppmärksamhet på forskningsfrågor över huvud t.ex. inom intresseorganisationer och ideella folkrörelser, innebär också belydande behov av information lill mycket breda grupper av mottagare.

Inom flera olika sektorer har en effektiv nyttjarinformation kunnat utvecklas men utredningen konstaterar att den aUmänna forskningsinformationen inte är väl tillgodosedd.

FRU erinrar om atl till den nya högskolans uppgifter nu uttryckligen har lagts att informera om forskning och utvecklingsarbete och resultaten härav. Utredningen anser dock atl resurser mäste lill för alt denna uppgift skall kunna fuUgöras.

FRU:s förslag tar sikte på att för allmän och samhällsriktad forskningsinformation få tiU stånd ett system av samma slag som gäller för forskningsrådens stöd till forskning.

Ulredningen föreslår att FRN ges ett ansvar för och resurser till stöd för informationsprojekt, populärvetenskapliga publikationer, stipendier etc. inom detla område. FRU fömtsätter att ansvar för forskningsinformation Uksom hittills vilar på en rad olika organ som FRN kan stödja och samarbeta med.

FRU föreslår att inledningsvis 4 milj. kr. årligen ställs till FRN:s förfogande för detta ändamål. FRN bör, enligt utredningen, inrätta en delegation för alt hantera dessa frågor med representation från olika intressenter inom området. Som underlag för sitt stäUningstagande i denna fråga har utredningen en samtidigt med betänkandet publicerad expertrapport (SOU 1977:55).

Utredningen har bl.a. haft i uppdrag att behandla arbetstagarorganisationernas möjligheter all initiera forskning. Utredningen konstalerar att arbetstagarorganisationernas intresse för forskningsfrågor ökat starkt under senare år. Utredningen har vid överläggningar med företrädare för de tre stora arbetstagarorganisationerna dock funnil alt dessa har svårigheter alt formulera sina forskningsbehov och initiera forskningsinsatser.

Utredningen föreslår att arbetstagarorganisationerna skall ges ökat infly-

Prop. 1978/79:119 lOi

tände i de sektoriella FoU-organen. Ulredningen framhåller också att forskningsråden i ökad utsträckning bör låta intressenier utanför fackmännens krets delta i beredningen av forskningsärenden.

Representation i FoU-organ är emellertid, enligt FRU, inte tillräckligt för att skapa goda möjligheler att initiera forskning. Ulredningen föreslår därför särskilda åtgärder för atl skapa förbättrade konlakler mellan arbetstagarorganisationerna och forskningen. Det nyinrättade Centrum för arbetslivsfrågor bör, enligt FRU, få ett samlat ansvar för alt förmedla stöd till arbetstagarorganisationernas initiering av FoU och medel bör ställas lill förfogande för detta. Bland de insatser ulredningen föreslär skall kunna finansieras via dessa medel är:

- kontaktforskare lill disposiiion för organisalionerna,

- engagemang av forskare för ularbelande av forskningsprogram,

- kunskapsöversikter, kursverksamhet,

- remissarbete inom områden som rör vetenskapliga frågor,

- stöd lill förberedelser för ställningstaganden i FoU-organ. Insatserna bör, enligt FRU, bekostas av staismedel som slälls till Centrums förfogande antingen via arbetarskyddsfonden eller genom särskild medelsanvisning till Centrum. Kostnaderna beräknar utredningen till 1,5-2 milj. kr. i ett inledningsskede.

Framtidsstudier och konsekvensanalys

I ell separat avsnitt behandlar utredningen frågorna om framtidsstudiernas organisation och s. k. teknikvärdering. En koppling mellan dessa båda frägor finner utredningen vara sakligt motiverad: teknikvärdering eller, med den benämningen utredningen föreslår, konsekvensanalys är närmast en del av framtidsstudierna.

Utredningen beskriver framväxten av framtidsstudier och karakieriserar dem som ett medel atl minska den osäkerhet som präglar långsiktig planering och medvetandegöra de målkonflikter och andra restriktioner som påverkar möjligheten att fatta långsikliga beslut.

Den centrala frägan i ulredningens uppdrag angäende framtidsstudier gäller sekretariatets för framtidsstudier ställning. Utredningen redogör för dess tillkomst och verksamhet och berör den debatt som förts om sekretariatet i riksdagen.

FRU diskuterar tre huvudalternativ för sekretariatets ställning. Två av dem innebär alt sekretariatet bevaras i någon form, ett att sekretariatet avskaffas och helt andra lösningar söks.

Utredningen föreslår all en delegation för framtidsstudier inrättas med i huvudsak den ställning och de uppgifier som sekretariatet för framtidsstudier erhöll efter omorganisationen 1975.

Utredningen förordar att termen konsekvensanalys används som svensk benämning för metoder atl fömtse konsekvenser av nya system (technology assessment eller teknikvärdering).

Utredningen föreslår i fråga om konsekvensanalys att

- ökade insaiser bör göras i fråga om utbildning och forskning om förhållandel mellan teknik och samhälle

- konsekvensanalys bör ske såväl inom näringslivet som inom den offentliga sektorns olika grenar. Konsekvensanalyser inom näringslivet bör offentUggöras

- när det gäller statliga myndigheter m.fl. remissväsendet bör kunna uigöra en bas för ökade insaiser - konsekvensanalys bör prövas genom a« aktuella frågor remitteras till flera remissorgan frän olika samhälls-

Prop. 1978/79:119 ,03

Bilaga 3

Remissyttrandena

Forskningsrådsutredningens betänkande (SOU 1977:52) Forskningspolitik

Många remissinsianser har i sina remissyllranden över forskningsrådsutredningens (FRU) betänkande (SOU 1977: 52) Forskningspolitik framhållit forskningens stora belydelse saml behovet av ökade resurser för och insaiser inom forskningen. Flera instanser beskriver också den egna FoU-verksamheten.

FRU beröms av flertalet remissinstanser för all dess betänkande ger en ulföriig och bra bild av forskningssituationen i Sverige. Endast ett fålal remissinstanser riklar någon krilik - och då inle särskilt slark - mot FRU:s arbete.

Brottsförebyggande rådet anser att FRU analyserat förutsättningarna för en långsiktig forskningsplanering huvudsakligen med uigångspunki i administrativa förhållanden och formella beslulsregler och mindre med hänsyn till möjlighetema all realisera de planer som görs upp. Brottsförebyggande rådet pekar pä den minskade tillströmningen till forskarutbildning. Den cenlrala frågan är, enligt rådel i vilken grad forskning blir planerbar och möjlig atl slyra med poUtiska beslut om forskarna blir få i förhållande till efierfrågan och därför i slark position att ställa villkor.

Bl. a. LO beklagar atl forskningen i företagen, framför allt i industriföretagen har fåll en begränsad behandling i FRU: s betänkande.

De resonemang som FRU för och de rekommendalioner som utredningen lägger fram i betänkandets inledande, i huvudsak beskrivande kapitel, accepleras i allmänhet.

Störst uppmärksamhet ägnas i delta sammanhang vad FRU skrivit om den sektoriella FoU-organisalionen. Remissinstanserna delar FRU: s uppfattning att den s. k. sektorsprincipen bör bibehållas. De flesta remissinstanser anser atl ansvarei för sektoriell FoU bör ligga hos berörda myndigheter. Detla framförs av bl.a. beredningen för u-landsforskning, FOA, statskontoret, naturvårdsverket, konsumentverket och styrelsen för arbetarskyddsfonden .

Nägra remissinstanser talar dock mot att knyta sektoriell FoU lill myndigheter.

Lantbruksstyrelsen anser en sådan anknytning olämplig. Enligt styrelsen visar erfarenheterna all del under sådana förhållanden kan bli svårt atl bygga in inomvetenskaplig kompelens och kreativitet i verksamheien. Även SJFR avstyrker myndighelsanknytning. Statens väg- och trafikinstitut menar atl ansvarei för sektoriell FoU inte bör läggas på verksnivå inom seklorer med många små myndigheter.

Enligt statens råd för byggnadsforskning lägger FRU alltför stor vikt vid den sektoriella FoU-verksamhetens myndighelsanknytning. Denna är, enligt rådet, självfallel av stor betydelse men får inte undanskymma att den sektoriella FoU-verksamheten också skall bidra till del konkreta, praktiska genomförandet av verksamheter inom sektorn. Byggnadsforskning har t.ex. som en viktig uppgift att förse planverket och bostadsstyrelsen med kunskapsunderlag för normering m. m. Men den skall också ge byggbranschen kunskaper för det rationella genomförandel av byggnadsverksamheten och de planerande kommunerna kunskap och metoder för att

Prop. 1978/79:119 104

verkställa planering. En direkl myndighelsanknytning är knappast lämplig om alla dessa intressenter skall lillgodoses.

Bl. a. centralorganisationen SACOISR anser atl organisationsformerna för sektoriell FoU bör ses över. Enligt organisationen bör FRN ges huvudansvaret för att se över den sektoriella forskningens inriktning, villkor och möjligheler.

Flertalet av de remissinstanser som tar upp frågan om att inrätta frislående forskningsinstitut avslyrker sådana. Det gäller bl. a. UHÅ, lantbruksuniversitetet, TCO ochCenterns ungdomsförbund.

Några remissinstanser finner dock skäl tala för fristående forskningsinstitut.

LO betonar värdet av särskilda forskningsinstitut. Enligt LO har dessa stora fördelar när det gäller målinriktning, smidig organisation och närhet till användarna.

Även arbetslivscentrum, statens institut för byggnadsforskning och Vetenskapsakademien talar för fristående forskningsinstitut.

Andra frågor som inledningsvis behandlas i vissa remissyttranden gäller - ulöver "seklorsprincipen" - internationellt forskningssamarbete, lung utrustning, överföringar från forskningsråd till högskolan, "täckningsanslag" för forskningsrådsfinansierad verksamhet, forskningsrådens sammansättning, finansiering av cancerforskning, vissa stiftelsers ställning.

I fråga om inlernalionellt forskningssamarbete understryker FÄ/V vikten av att FoU-finansierande organ själva prioriterar eventuella insaiser i internationella samarbetsprojeki. I de fall där politiska beslut om deltagande i internationella samarbetsprojekt fattas måste sådana antingen ha föregåtts av diskussioner med FoU-finansierande organ, där dessa visat sig villiga att deltaga vid finansiering av ett samarbele, eller måsle medel anvisas för ett samarbete utöver de ordinarie anslagen.

Enligt STU kan myckel stora internationella FoU-projekt inle finansieras på forskningsråds- eller myndighetsnivå utan bör bli föremål för regeringsförslag.

Svenska Unescorådel poängterar atl en inlernationell satsning måste följas av ett engagemang för motsvarande forskning inom landet.

Enligt centralorganisationen SACOISR bör FRN stödja och medverka till svenskt deltagande i internationell forskning samt särskilt verka för atl former och villkor för internationellt kunskapsutbyte utvecklas. STU delar FRU: s uppfattning atl FRN kan tjäna som bas för den analys som måsle föregå engagemang i internationella storprojekt.

I fråga om s. k. tung utrustning framhåller utrustningsnämnden för universitet och högskolor alt forskningsinstitutionerna måste ha tillgång till inle bara kvalificerad velenskaplig personal utan också erforderlig forsk-ningsutmstning. Nämnden föreslår i fråga om tung utmstning att regeringen - efter förslag av FRN eller berörda forskningsråd - av det budgetutrymme som forskningsråden ärligen tilldelas avsätter medel för dyrbar forskningsapparatur genom alt i utrustningsplanen för högskoleenheterna m. m. föra upp kostnadsramar för respektive forskningsråd.

Vetenskapsakademien förordar att större belopp ställs till förfogande för dyrbar utrustning för atl senare återbetalas ur berörda myndigheters årliga anslag.

Naturhistoriska riksmuseet menar atl forskningsrådens trängda an-slagssitualion gör atl löneanslag prioriteras pä bekostnad av bl. a. utmstning. Museet understryker behovet av utmstningsansl för tung apparatur.

Prop. 1978/79:119 105

Staiskonioret anser att forskningsråden och högskolemyndigheterna gemensamt bör ularbeta förslag om överföring av projektfinansierad FoU-verksamhet från råden till högskolans basorganisalion för forskning.

HSFR släller sig positivt till tanken atl vart Iredje år göra en samlad översyn av behovet av överflyttningar av verksamheien från råd till högskola.

NFR erinrar om all forskningsråden till skillnad från det helt övervägande flertalet statliga myndigheler inle är garanterade kompensation för merkoslnader till följd av centralt träffade löneavtal. Härigenom försvåras enligt NFR rådens planering avsevärt. NFR anser att forskningsråden på samma sätt som t. ex. högskolan bör få kompensation för avialsenliga löneökningar från det s. k. täckningsanslagel.

Enligt TCO borde forskningsråden ha en majoritet av allmänna intressen som fattar beslut om prioriteringar och besluten förberedas genom expertbedömningar.

MFR framhåller all de resurser som lillförs cancerforskningen måste avvägas inom MFR mol resursbehoven för andra delar av den medicinska forskningen. Riksföreningen mol cancer bör, enligt rådel, inte får statligt slöd endast för föreningens upplysningsarbete.

Enligt MFR har de resurser som lillförts den medicinska forskningen genom stiftelser utgjort ett värdefullt tillskott bl. a. för anskaffning av dyrbar apparatur och resestipendier. MFR förordar mol bakgrund härav atl FRN får i uppdrag all svara för en ökad och samlad information om stiftelsernas finansiering av forskning.

TCO finner det otillfredsställande att privata intressen genom olika stiftelser fått ett mycket stort inflytande över forskningen. FRU:s förslag om förbättrat samarbete mellan stiftelserna och forskningsråden samt om bälire överblick över stiftelsernas verksamhet är, enligt TCO, alltför begränsade.

Regeringens FoU-program

Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker FRU:s förslag att regeringen regelbundet skall lägga fram princippropositioner för riksdagen om den samlade FoU-politiken, FoU-program. Förslaget förordas således av bl. a. överbefälhavaren, försvarets materielverk, FOA, transportforskningsdele-gationen, konjunkturinstitutet, statskontoret, RRV, riksarkivet, riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, skolöverstyrelsen, lantbruksuniversitetet, konsumentverket, AMS, statens råd för byggnadsforskning, statens industriverk, statens kärnkraftinspektion, STU, UHÄ, flenalet organ inom högskolan, FRN, MFR, SJFR, Sveriges industriförbund. Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska handelskammareförbundet, Vetenskapsakademien, Ingenjörsvetenskapsakademien, Riksföreningen mot cancer. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, TCO, centralorganisationen SACOISR och Centerns ungdomsförbund.

Några exempel på de motiveringar som ges för stöd till FRU:s förslag.

FOA anser att det föreslagna FoU-programmet bör kunna bli ett lämpligt instrument för strategisk överblick och slyrning av forskningen från regeringens och riksdagens sida.

Statskontoret tillstyrker förslaget om en principproposition i forskningsfrågor, förslagsvis vart Iredje år, som ell instmment för en långsiktig planering och samordning av samhällets FoU-insatser på olika områden.

Prop. 1978/79:119 106

Härigenom skulle, enligt statskontoret, bättre förutsättningar skapas för en samlad bedömning redan på beredningsstadiet inom regeringskansliel samtidigt som dess kunskaper om aktuella FoU-projekt inom olika seklorer skulle främjas.

Lantbruksuniversitetet tillstyrker förslaget dels av de skäl som utredningen framför, dels därför atl ett slällningslagande från riksdagen i forskningsfrågor pä längre sikl i hög grad främjar universitetens och forskningsrådens planering i forskningsfrågor.

Enligt STU:s mening är FoU-programmet ett nödvändigt instrument för alt skapa överblick på politisk nivå över forskningsområdet. Det kan ses som en komplettering av den sektoriella FoU-politiken men samtidigt som en garanii för att riksdagen och dess utskott tillförsäkras erforderligt beredningsunderlag.

Riksföreningen mot cancer framhåller atl en regelbunden redovisning av regeringens syn på de forskningspoliliska frågorna och en redogörelse för den väntade anslagsutvecklingen också är väsentlig för de forskningsfinansierande och forskningsutförande organen.

TCO ser det som myckel värdefullt atl den samlade FoU-verksamheten i samhället, dess förutsättningar och belydelse förs upp lill debatt på högsta politiska nivå och tillstyrker därför förstaget om FoU-program.

Centralorganisationen SACOISR delar FRU:s uppfattning att framläggande av FoU-program från regeringen bör leda tiU en bätire planering i FoU-frågor från berörda myndigheter. SACO/SR beionar att nya yttre former kan bidra till atl öka engagemanget för forskningsfrågor. Sammanställningen över olika sektorers FoU, regeringens FoU-program, kan därför fä betydelse genom att väcka och hålla vid liv ett allmänt intresse för forskningsfrågor.

Några remissinstanser kringgärdar sin tillstyrkan av det av FRU föreslagna FoU-programmet med vissa reservaiioner.

FRN tillstyrker det föreslagna FoU-programmet, men framhåller att detta inte bara får innebära en formalisering utan måste ses som rekommendalioner som syftar till en effektiv arbetsordning. Av detta följer, enligt FRN, alt en fömtsättning för att förslaget skall medföra den samordning och långsiktiga planering som i hög grad är nödvändig är att det finns intresse och politisk vilja atl genomföra en aktiv forskningspolitik.

HSFR finner del rimligt att möjligheterna till långsiktig forskningsplanering på slatsmaktsnivå förbättras. Enligt rådets mening är den lösning som FRN stannat för i princip förtjänstfull. Mycket kommer dock att bero på den närmare utformningen av relalionerna mellan å ena sidan departementen och å andra sidan de FoU-utförande organen liksom mellan de senare inbördes. Enligt HSFR: s mening kräver hithörande problem ytterligare noggrant övervägande.

Statens råd för byggnadsforskning är berett atl tillstyrka FoU-programmet under förutsättning att det byggs upp med det konkreta huvudsyftet att överblicka samhällssektorernas samlade FoU-planer och atl samordna högskolesystemets utveckling och forskarutbildningen med sektorverksamheten.

NFR framhåller alt det för rådets arbele och planering skulle vara av slort värde all känna till vilka resurser NFR kommer att disponera under en längre tid än ett budgetår. Ur NFR: s synpunkt skulle en redovisning av den kommande anslagsutvecklingen vara det mest värdefulla inslaget i ett FoU-program och det är framför aUt FRU: s förslag om detta inslag som gör atl NFR viU tillstyrka förslaget om FoU-program.

Prop. 1978/79:119 107

Förslaget om FoU-program avstyrks endast av ett fåtal remissinstanser, bl.a. fakullelsnämnden vid tekniska högskolan, teologiska fakuhetsnämnden i Uppsala samt naturvårdsverket.

Naturvårdsverket anser alt syftet med den föreslagna forskningspropositionen torde kunna uppnås på ett bätire sätt genom ett inlerdepartemenlall samarbele, eventuellt i form av en interdepartemental arbetsgrupp.

Enda.st ett mindre antal remissinstanser går närmare in på innehållet i eventuella FoU-program.

FOA menar alt FoU-programmen bör innehålla förslag om den långsiktiga utvecklingen av landels samlade forskningsresurser mol bakgrund av en analys av styrka och svagheter i den befintliga organisalionen och förväntade framtida behov av kvalificerad forsknings-, utvecklings- och utredningskompetens inom olika områden i samhället. FOA nämner som exempel dels inrikining och dimensionering av högskolornas och forskningsrådens grundläggande forskning och forskarutbildning, dels fördelning av den sektoriella forskningen på olika forskningsutförande organ. Däremoi bör FoU-programmen inle närmare gå in på inriktningen och dimensioneringen av den målinriktade forskningen inom olika samhällssektorer.

Överbefälhavaren, försvarets materielverk, Sveriges industriförbund. Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska handelskammareförbundet poängterar atl FoU-programmet endast skall avse övergripande frågor och inte får bli för detaljerat.

FoU-programmet bör, enligt statskontorets mening, i huvudsak begränsas till informaiion om och överblick över aktuella och planerade FoU-program. Större beslut om forskningsinrikting eller utbyggnad av forskningskapacitet inom ett vissl område är däremot ofta förknippade med annat reformarbeie och bör därför, framhåller statskontoret, även i fortsättningen föreläggas riksdagen i budgetproposition eller särproposition. En eventuell strävan alt samla upp forskningspolitiska beslut i treårsinter-valler finner statskontoret helt orealistisk med hänsyn lill den långa tid som normalt krävs för atl verkslälla mer genomgripande förändringar på FoU-området.

RRV tycker att ett FoU-program bör innehålla alternativa överväganden och ställningstaganden till framlida forskningssatsningar inom olika sektorer och ämnesområden. Bl.a. bör programmel innehåUa analyser av forskningsbeslulens koppling till och konsekvenser för forskarutbildning och näringspolitik.

NFR konsiaterar alt övervägande delen av det innehåll FRU föreslagit för FoU-programmet är faktasammanslällningar och beskrivningar och inte förslag till beslut av riksdagen. NFR pekar på att det vid FRU:s konlakler med förelrädare för riksdagen framkommit atl en förutsättning för all tid skall kunna avsättas för reell behandling av ett dokument är alt del innehåller ställningstaganden som kräver riksdagens beslut.

De flesta remissinstanser kommenterar inte den föreslagna periodicite-ten - en gång per valperiod, dvs. treårsintervall - för FoU-programmen. FoU-programmen skaU, enligt FRU, avse en femårsperiod. De som berör denna fråga anser i allmänhet att tre är är för kort tid meUan FoU-programmen.

Överbefälhavaren, försvarels materielverk och Vetenskapsakademien anser au FoU-program bör läggas fram vart femte år. FOA menar atl det bör vara tre-sex år mellan FoU-programmen.

Även Ingenjörsvetenskapsakademien anser att det bör vara längre mellan programmen än FRU föreslagit dock utan att ange något antal år.

Prop. 1978/79:119 108

Enligt UHÄ vore det olyckligt om de ofta långsiktiga FoU-frågoma alllför ensidigt skulle knytas lill den politiska utgången av varje riksdagsval. Resultatet kan, om det råder politiskt labila styrkeförhållanden, i sämsta fall bli en ökad ryckighel i prioriteringarna eller främst verbala nysatsningar vart Iredje år pä vad som just dä råkar vara i debalicentrum.

FRN tillslyrker treårsintervall och femårsperiod, men framhåller alt hastiga omläggningar av forskningspolitiken även i ett femårsperspektiv kan få starkt negativa konsekvenser.

Av de remissinsianser som tar upp frågan om ett forskningsdepartement och en forskningsminister delar så gott som samtliga FRU: s negaliva inslällning. Del gäller bl.a. konjunkturinstitutet, STU och många organ inom högskolan.

Enligt universitetsstyrelsen i Stockholm bör man däremot allvarligl överväga att inrätta en slatsrådsposl, vars innehavare skulle vara särskilt ansvarig för forskningsfrågorna. Dessa frågor skulle härigenom få ökad politisk tyngd. Humanistiska och juridiska fakultetsnämnderna i Uppsala förespråkar en konsultaliv slalsrådspost för forskningsfrågor atl inrättas inom utbildningsdepartementet.

Ell mycket litel antal remissinstanser, t.ex. Vetenskapsakademien, TCO och LO nämner forskningsberedningen i sina yttranden. Ingen förordar att beredningen finns kvar i nuvarande form.

Förslaget att inrätta interdepartemental arbetsgrupp som skall leda och samordna arbetet med regeringens FoU-program tillstyrks uttryckligen av bl.a. FOA, SCB, konjunkturinstitutet, statskontoret, riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, lantbruksuniversitetet, konsumentverket, UHÄ och flertalet organ inom högskolan samt centralorganisationen SACOISR.

UHÄ anser atl tillkomsten av en interdepartemental arbetsgrupp skapar vissa förutsättningar för en mer konsistent behandling av FoU-frågorna. Det är angeläget att det inom ramen för strävandena att ge ökad tyngd åt FoU-frågorna verkligen kommer tiU stånd ett aktivt informationsutbyte mellan departementen bl. a. för att skapa bättre insikt om samhällets FoU-behov och befintlig forskningskapacitet inom och ulom högskolan, allt i syfte att åstadkomma en bättre ceniral planering och framförhållning. Här kan arbetsgruppen spela en viktig roll. Däremot är del - om sektorsprincipen skall bestå - inte möjligl atl ge arbelsgruppen en reellt styrande och överordnat samordnande uppgift, t.ex. beträffande resursavvägningar mellan olika sektorers och departementsområdens FoU-satsningar.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer menar atl erfarenheterna av en motsvarande samordning inom ramen för den fysiska riksplaneringen har varil myckel gynnsamma.

Enligt FOA bör syftet med den interdepartementala arbetsgmppen främst vara atl skapa överblick över forskningsprogram och forskningsresurser. Därigenom kan en gemensam referensram etableras för beredning av de forskningsfrågor som enligt seklorsprincipen åvilar olika fackdepartement. Gruppen bör därvid fungera som kontakt och samordningsorgan bl. a. vid den årliga budgetbehandlingen av forskningsfrågor.

Även statskontoret anser att den interdepartementala gruppens samordning inte bör begränsas till enbart en principproposition vart tredje år utan även gälla den årliga budgelproposilionen och övriga regeringsärenden som kan kräva forskningspolitiska överväganden av principieU betydelse. Däremoi anser statskontoret - i motsats till FRU - att gruppen inte bör tUldelas några verkställande uppgifter I.ex. i samband med reguljär FoU-statistik eller registrering av forskningsprojekt.

Flera remissinstanser som tillstyrker en interdepartemental arbetsgrupp anser att denna bör kompletteras med någon form av referensgrupp eller rådgivande expertgrupp.

MFR anser det angeläget alt den interdepartementala arbetsgruppen till sig knyter en referensgrupp eller referensgrupper bestående av framstående forskare för atl få synpunkter på avvägningar mellan olika forskningsområden. Sådana åtgärder är, enligt MFR, mer effektiva än atl låsa resurser för fast anställning av expertis inom regeringskansliet.

Sveriges industriförbund. Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska handelskammareförbundet föreslår alt den interdepartementala arbetsgruppen förstärks med en rådgivande expertgrupp med personer med god forskningserfarenhet från skilda delar av samhällel. Särskilt bör industriforskningen, som representerar mer än hälften av samhällets lolala forskning ges en bred represenlalion.

Ingenjörsvetenskapsakademien föreslår att till gruppen knyts ett rådgivande expertorgan, bestående av framstående företrädare för forskning inom högskola, sektorsorgan och industri.

Enligt LO:s mening innebär ulredningens förslag alt departementstjänstemännens inflytande pä den övergripande FoU-planeringen blir alltför slorl. LO föreslår all ett forskningsberedande organ knyts till departe-menlsgruppen. I detta organ bör representanter för samhällel och löntagarorganisationerna ingå. Det forskningsberedande organei skall enligt LO, ha samma ställning och funlgtion som en utredning. Dess förslag bör efter sedvanlig remissbehandling bilda underlag för den forskningsproposition som enligt FRU: s förslag skall utarbetas av departemenlsgmppen.

Några remissinstanser är tveksamma till den föreslagna interdeparlementala arbelsgruppen. SCB anser del oklart vilken roll gruppen skall spela och att dess uppgifter är knapphändigt beskrivna.

Vetenskapsakademien är inte övertygad om att FRU: s förslag väsentligt skulle förbättra den nuvarande planeringssituationen utan föreslår alt frågan om den övergripande forskningsplaneringen på departementsnivå blir föremål för ytterligare överväganden.

RRV föreslår att ett första FoU-program utarbetas inom en särskild forskningsprogramkommitté. Erfarenhelerna av en sådan kommittés arbete bör därefier få avgöra forskningsplaneringens framlida organisatoriska utformning. Den av FRU föreslagna interdepartementala arbelsgruppen med utbildningsdepartementet som organisatorisk bas för planeringsarbetet kan vara en form, men även andra lösningar bör vara möjliga.

Ett fåtal remissinsianser, bl. a. några organ inom högskolan och TCO, avslyrker en interdepartemental arbetsgrupp.

Enligt TCO finns del en betydande risk alt den allmänna debatten om FoU-politiken blir lidande med den föreslagna ordningen. TCO föreslår i stället alt arbetet med FoU-programmet skall bedrivas i form av en rullande utredning med representation för breda samhällsintressen, däribland löntagarna, och remissbehandling av förslagen.

FRU: s förslag atl ett sammmanhållande ansvar för planeringsarbetet inom regeringskansliet skall åläggas utbildningsdepartementet tillstyrks av bl. a. försvarels materielverk, FOA, konjunkturinstitutet, lantbruksuniversitetet, konsumentverket, STU och UHÄ.

UHÄ framhåller att det för FoU-planeringen på statsmaktsnivå också krävs en samlad ÖverbUck över forskarutbildningen. Av detta skäl och med hänsyn till den nyckelroll högskolan trots allt spelar i den samlade forskningsorganisationen är det, enligt UHÄ:s bedömning, rimligt atl ul-

Prop. 1978/79:119 110

bildningsdepartementet har det sammanhållande ansvaret för FoU-planeringen inom regeringskansliet.

Även för STU är sambandet forskning-forskarutbildning det avgörande argumentet för att förorda att utbildningsdepartementet ges planeringsansvar i enlighet med FRU: s förslag.

Några alternativ till FRU: s förslag om utbildningsdepartementet förordas dock också i remissyttrandena.

Bl. a. transportforskningsdelegationen, Sveriges industriförbund. Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska handelskammareförbundet föreslår att den interdepartementala arbetsgruppen knyls lill statsrådsberedningen. Att utbildningsdepartementet har det dominerande ansvaret för den statliga forskningen och forskarutbildningen talar, enligt Sveriges industriförbund. Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska handelskammareförbundet, snarast för en annan anknyining så att gruppen friare kan framföra andra departements synpunkier, inklusive kritik av forskningsorganisationen vid högskolan.

Ingenjörsvetenskapsakademien framhåller all den ekonomiskt tunga forskning, som är nära knuten till materiell förnyelse i samhället hör till andra departemeni än utbildningsdepartementet, t. ex. indusirideparlementel. Handläggningen av propositionsarbetet bör, enligt akademien, ske inom statsrådsberedningen, ekonomi- eller budgetdepartementen.

Den typ av FoU-planering som kan bli aktuell på regeringsnivå vill statskontoret betrakta som ett led i en övergipande långsiktig samhällsplanering. Statskontoret finner därför en administrativ anknytning tUl ekonomidepartementet vara naturlig.

1 några remissyttranden berörs myndigheiernas medverkan i utarbetandet av ett FoU-program.

STU understryker att regeringen vid arbetet med ett FoU-program kommer alt vara starkt beroende av den planering som sker inom myndigheter och organ med ansvar för FoU. En följd måste bli alt myndigheternas planering förstärks liksom kontakterna mellan dem och fackdepartementen.

FRN framhäller att del är nödvändigi alt regeringskansliets planering tidsmässigt blir en riktlinje för samtliga FoU-organs planering. En sådan samordning underlättar regeringskansliets arbete med FoU-proposilionen men kommer även att underlätta överblicken över hela FoU-sektorn.

Enligt HSFR bör sektoriella organ, UHÄ och forskningsråden ges sen jämbördig position i planeringsprocessen och den nödvändiga samordningen dem emellan ske i inliml samband med verksamheten inom regeringskansliet.

Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska handelskammareförbundet anser det viktigt all arbetet med FoU-programmet inte kommer att innebära ytterligare krav på högskolan som, enligt dessa organisationer, redan idag belastas med oproportionerligt myckel adminisirativi arbete till följd av högskolereformen.

För FoU-planeringen på statsmaktsnivå kommer, enligt UHÄ, bl.a. vissa ämbetsverk atl f en viktig roll i fråga om framtagning och strukturering av underlagsmaterial. Det måste vara naturligt att UHÄ fär ett överordnat ansvar för forsknings- och forskarutbildningsstatistik.

Vetenskapsakademien menar att FRU skulle gjort grundligare studier av arbete med forskningspolitiska frågor i andra länder. Med hänsyn till alt forskningen är intemationeU med breda inlernationella kontaktmönster anser akademien att mer än vad FRU velal acceptera finns att lära om forskningsadministration i andra länder med avancerad forskning.

Riksdagen och FoU-frågorna

FRU:s resonemang och förslag rörande riksdagen och dess behandling av FoU-frägor kommenteras endast av ett fåtal remissinstanser.

Minsl uppmärksamhei ägnas vad FRU skriver om utskottsbehandlingen och beredningen i övrigt inom riksdagen av FoU-frågor.

I likhel med ulredningen anser STU alt om regeringsprogram läggs fram detta kommer all i tillräcklig grad underlätta riksdagens arbete med FoU-frågor i de olika fackutskotten m. m. Det är därför, enligt STU, följdriktigt alt utredningen avvisar tanken på ett särskilt forskningsutskolt liksom förslaget om ett forskningssekretariat som skulle betjäna samtliga utskott i forskningsärenden.

Ingenjörsvetenskapsakademien betonar viklen av alt i ökad utsträckning knyta personer med kvalificerad teknisk-naturvetenskaplig utbildning till utskottens kanslier.

Något siörre uppmärksamhet ägnas FRU:s förslag om förstärkning av riksdagens upplysningstjänsl. Detta tillslyrks av bl. a. försvarets materielverk, FOA, riksarkivet, lantbruksuniversitetet, STU, UHÄ, medicinska fakullelsnämnden vid karolinska institutet, konsistoriet vid universitetet i Uppsala, universitetsstyrelsen i Linköping, styrelsen för universitetet i Lund, FRN, MFR, Sveriges industriförbund. Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska handelskammareförbundet, Ingenjörsvetenskapsakademien, centralorganisationen SACOISR och Centerns ungdomsförbund.

FOA anser den föreslagna resursförstärkningen - 0,5 milj. kr. - blygsam med hänsyn till arbetsområdets omfattning.

Ingenjörsvetenskapsakademien framhåller att RIFO fyller en viktig uppgift, men akademien anser likväl att huvudansvaret för de enskilda riksdagsledamöternas tillgång tUl kvalificerad forskningsinformation bör läggas på riksdagens upplysningstjänst, som måsle ges resurser för detla.

Centralorganisationen SACOISR tillslyrker förslaget om ökade resurser till riksdagens upplysningstjänst, men ser detta endast som komplement till den huvudsakliga kanalen för forskningsinformation nämligen forskarnas eget informationsarbete. Forskarna bör, betonar SACO/SR, ges bättre resurser alt föra ut sina resultat. Del är mer fundamentalt för en bättre allmän FoU-information än ökade resurser till riksdagen och partierna.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer anser alt insatser för att förbättra forskningsinformationen till de enskilda riksdagsledamöterna och till partigrupperna inle kan ses isolerade frän forskningsinformationen i samhällel som helhet. En allmän förstärkning av denna är angelägen.

Det kan, enligt naturvårdsverkels uppfattning, vara motiverat atl förstärka riksdagens upplysningstjänst. Huvudansvaret för att forskningsresultat sammanställs och utvärderas bör emellertid ligga hos berörda an-slagsbeviljande organ. Kompetens för atl klara sådana uppgifier bör således inte i första hand finnas hos riksdagens upplysningstjänsl.

Konjunkturinstitutet ställer sig tveksamt till förslaget rörande riksdagens upplysningstjänst. Det skulle medföra en verksamhet av så annorlunda art än den riksdagens upplysningstjänst nu svarar för att del skulle fordra helt andra personalresurser och ett helt annal sätt att arbeta.

En ökning av partigmppstödel atl användas för information om forskning tillstyrks av bl. a. lantbruksuniversitetet, konsumentverket, UHÄ, FRN och Centerns ungdomsförbund. Enligt UHÄ:s bedömning är det av

Prop. 1978/79:119 112

utomordentlig belydelse att riksdagen får praktiska möjligheter att i högre grad engagera sig i en bred diskussion om FoU-frågor särskilt med hänsyn till atl regeringen genom sina FoU-propositioner annars riskerar att få en ensidigt styrande roll. Alla partier, inte minst de som befinner sig i opposition måste fä realistiska möjligheter atl lägga fram konstruktiva ändringsförslag och alternativ.

FRN understryker vikten av alt partigruppstödel ökas för att på så sätt förbättra partiernas möjligheter till egen långsiktig forskningsplanering.

Ett par remissinstanser redovisar en avvaktande inslällning till förslaget om ökat partigruppstöd.

STU menar att riksdagens egna organ bör pröva frågan om ökning av partigruppstödet för att förbättra möjligheterna att inhämta kvalificerad information i FoU-frågor.

Centralorganisationen SACOISR framhåller att utredningen inte beskrivit hur ökat partigruppstöd skulle kunna förbättra partiernas kunskaper i forskningsfrågor. Innan riksdagen beslutar om ökat slöd Ull partierna bör man se över med vilka konkreta åtgärder man kan fä avsedd verkan.

Sveriges industriförbund. Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska handelskammareförbundet avstyrker en öronmärkning av partigruppstödel. En sädan detaljreglering är, enligt dessa organisationer, vare sig önskvärd eller praktiskt möjlig.

FoU-statistik

Många remissinstanser, däribland många organ inom högskolan,- framhåller behovet av en förbätirad FoU-statistik. FRU:s förslag angående ökade insatser för att skapa en heltäckande FoU-statistik tillslyrks av överbefälhavaren, FOA, SCB, konjunkturinstitutet, statskontoret, RRV, riksarkivet, lantbruksuniversitetet, UHÄ samt flertalet organ inom högskolan, konsumentverket, arbetarskyddsstyrelsen, styrelsen för arbetarskyddsfonden, statens råd för byggnadsforskning, STU, delegationen för rymdverksamhet, FRN, MFR, HSFR, SJFR, Sveriges industriförbund. Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska handelskammareförbundet. Ingenjörsvetenskapsakademien, TCO m.fl.

Arbetarskyddsstyrelsen framhåller alt en FoU-statistik som också inkluderar industrins FoU-projekt skulle vara utomordentligt värdefull bl. a. för de miljövårdande myndigheternas möjligheter all planera sin egen forskning. ■ Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska handelskammareförbundet anser atl del inte minsl ur förelagens synpunki är väsentligt att man fortlöpande kan fastställa om internationellt sett rimliga resurser avsatts för grundläggande kunskaps- och metodutveckling, dvs. verksamheter som är nödvändiga för industrins produktutveckling saml för att upprätthålla våra vetenskapliga kontakter med omvärlden.

Ingenjörsvetenskapsakademien framhåller att en fömtsättning för att näringslivet och staten på bästa sätt skall kunna fördela resurser lill forskning och ulvecklingsarbete är tillgång tUl beslutsunderlag i form av statistik över nuvarande resurser och deras fördelning på olika ändamål.

Konjunkturinstitutet hör visserligen till dem som vitsordar behovet att ökade insaiser görs för att åstadkomma en heltäckande forskningsstatistik, men institutet pekar samtidigt på vissa problem, bl. a. i fråga om definitioner och gränsdragningar, som är förknippade med detta.

Tveksamma till FRU:s förslag rörande FoU-statistik är bl. a. riksantikvarieämbetet och naturvårdsverket.

Prop. 1978/79:119 113

Riksantikvarieämbetet menar att utvecklingen av en mer heltäckande forskningsregislrering måsle ställas i relation till användningen. Enligt ämbelel visar erfarenheler atl befintligt material inte utnyttjas i den grad som kunde väntas.

FRU:s förslag avstyrks av bl. a. odontologiska fakultetsnämnden vid karolinska institutet, fakultetsnämnden vid tekniska högskolan i Stockholm, styrelsenför högskolan i Luleå och NFR.

NFR anser atl någon ulvidgning av den svenska FoU-statistiken inte bör göras med mindre all del redovisas för vilka konkrela ändamål statistiken behövs. Enligt rådet är ett allmänt hänvisande lill värdel av FoU-stalistik inte tillräcklig grund för att avdela ytterligare resurser för sådan slatislik.

1 några remissyttranden anförs skilda synpunkter på utformningen av och innehållet i FoU-statisliken.

Konjunkturinstitutet underslryker FRU:s uttalande att en förutsäitning för att statistiken skall byggas ut är alt en godtagbar kvalitet kan uppnäs Samt att det är vikligare alt få en helhetsbild än atl försöka uppnå ökad precision på delområden. Institutets erfarenhet är att ambitionen att t. ex. försöka läcka företag i alla storleksgrupper ibland endast ger ell falskt intryck av precision pä grund av de stora slumpfel man därvidlag riskerar erhälla. Institutet vill atl belydligt siörre möda än hiltills läggs ned på en god presentation av statistiken.

Styrelsenför Umeå högskoleregion menarall statistikproduktionen bör ges en sådan uiformning alt så många myndigheter som möjligt kan ha nytta av den.

UHÄ delar FRU:s bedömning av vikten av ökade insatser för att skapa en heltäckande FoU-statistik. 1 likhet med utredningen anser UHÄ det särskilt väsentligt att en reguljär statistik över forskningen inom högskolan kommer till stånd.

SCB vill fästa uppmärksamheten på den diskussion av informationsbehoven som förs i forskamlbildningsulredningens (FUN) betänkande. SCB anser att del förslag till ekonomiadminislralivt syslem för högskolan, som diskuleras av FUN, skulle uigöra ett väsentUgt förbättrat underlag för resursstalistik för högskolan.

Försvarets materielverk anser all konkurrens- och sekretesskäl lalar för alt återhållsamhet bör iakttas när det gäller ulökal statistiskt malerial från industrin.

Enligt statskontoret bör vid uppbyggnaden av FoU-statisiiken särskild uppmärksamhei ägnas ål dels möjligheterna atl förenkla uppgiftslämnandet, dels nödvändigheten av att motivera statistikbehoven med konkreta ändamälsbeskrivningar.

Konsistoriet vid universitetet i Uppsala, juridiska fakultetsnämnden i Uppsala, odontologiska fakultetsnämnden i Umeå m.fl. anser atl ulformningen av statistiken måste ske i nära kontakt med forskningens organ och forskarna själva.

Förslagen om viss periodicitet i insamlandet av FoU-statistik kommen-leras i några yttranden från organ inom högskolan. Farmaceutiska och matematisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnderna i Uppsala förespråkar en insamling av forskningsstatistik en gång per år. Förvaltningsnämnd I vid universitetet i Lund och matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund anser däremot att insamlingen bör ske vartannat år.

Några remissinstanser anger den de anser bör ha ansvaret för FoU-statistiken. FOA, lantbruksuniversitetet, STU och Landstingsförbundet anser all den av FRU föreslagna interdepartementala arbetsgruppen bör ha 8 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 119

Prop. 1978/79:119 114

programansvaret för FoU-statistiken. Om en interdepartemental arbetsgrupp för övergripande samordning av regeringens FoU-program skapas bör denna grupp, enligt UHÄ, också fä ansvar för FoU-statistikens omfattning och inrikining. TCO har inle tillstyrkt en interdepartemental arbetsgrupp med de befogenheter ulredningen avsetl, men anser dock att det sannolikt är lämpligt att en sådan grupp får ansvar för utveckling av den svenska FoU-stalistiken.

Statskontoret förordar alt FRN får det övergripande ansvarei för en fortsalt utveckling av svensk FoU-statistik.

EnUgt LO:s mening bör ansvaret för vilken typ av statistik som skall tas fram falla på både regeringen och FRN.

Riksarkivet menar att samma organ bör ha hand om FoU-statistiken och det föreslagna forskningsregistret.

FRN anser det tveksamt om ansvaret för FoU-statistiken och forsk-ningsregislreringen bör läggas på skilda huvudmän. Ulredningen föreslår atl den interdepartementala arbetsgruppen får övergripande ansvar för FoU-stalistiken medan frågan om ansvaret för forskningsregistreringen görs beroende av erfarenheterna från den föreslagna försöksverksamheten. I avvaklan på dessa erfarenheler kan FRN nu biträda utredningens förslag.

Frågan om driftansvaret för FoU-stalistiken berörs endast av ett mycket lilet antal remissinstanser. FOA, statskontoret, lantbruksuniversitetet och UHÄ framhåller att detta ansvar bör åvila statistiska centralbyrån.

SJFR anser alt ansvarei för FoU-statisliken liksom för forskningsregistreringen bör ligga på den myndighet som har uppgifterna mest tillgängliga i sitt ordinarie arbete.

Några organ inom högskolan befarar att införandet av en heltäckande FoU-statistik kommer alt öka institutionernas administrativa belastning. Sädana synpunkter redovisas av bl.a. matematisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnderna i Stockholm och Uppsala, universitetsstyrelsen i Stockholm och tekniska fakultetsnämnden i Lund.

Delegationen för rymdverksamhet framhåller att de aktiva forskarna bör belastas så lilet som möjUgt med statistikarbelet. Enligt delegationen har under mänga år improduktiva arbetsuppgifter av liknande slag i allt större utsträckning ålagts de arbetande forskarna till men för deras insaiser inom det direkta forskningsarbetet.

Behovei av samordning meUan den svenska FoU-statistiken och intemationeU statistik poängteras av bl. a. UHÄ och NORDFORSK. UHÄ erinrar om att Sverige inom såväl OECD som UNESCO och NORDFORSK aktivt deltagit i ansträngningarna atl skapa en systematisk och internationellt jämförbar FoU-statistik.

NORDFORSK vill fästa uppmärksamheten på de fördelar som kan uppnås genom nordiskt samarbele om FoU-statistikens teknik och terminologi.

De av FRU beräknade kostnaderna för FoU-statisliken kommenteras i flera yttranden från organ inom högskolan. Matematisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden i Stockholm kritiserar utredningen för alt den inte uppskattat institutionernas kostnader i samband med uppgiftslämnandet. Bl.a. odontologiska fakultetsnåmnden vid karolinska institutet understryker att medel avsedda för forskning inte får bekosta forskningsstatistiken.

UHÄ ställer sig tveksamt till om den av FRU skisserade ambitionsnivån ryms inom den angivna kostnadsramen. UHÄ framhåUer även de betydande utvecklingskostnader som det föreslagna statistiksystemet medför, inte

Prop. 1978/79:119 115

minst om man skall kunna förverkliga kraven på flexibilitet och användar-anpassad presentation av resultaten elc.

Forskningsregistrering

Transportforskningsdelegationen, RRV, nämnden för samhällsforskning, riksarkivel, naturvårdsverket, Sveriges lantbruksuniversitet, konsumentverket, patentverket, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), arbetarskyddsstyrelsen, styrelsen för arbetarskyddsfonden, Sveriges geologiska undersökning, SINFDOK, UHÄ samt flertalet organ inom högskolan, forskningsrådsnämnden, MFR, SJFR, statens väg- och trafikinstitut, statens geotekniska institut, forskningsnämnden inom Riksföreningen mot cancer, TCO och Centerns ungdomsförbund m.fl. slöder utredningens förslag om en sammanhållen datoriserad registrering av pågående forskning och utvecklingsarbete.

Överbefälhavaren har inget att erinra mot utredningens förslag förulsatt att i projektet för forskningsregistrering beakias de sekretesskrav försvarsmakten ställer.

RRV förordar alt en av verket föreslagen forskningsprogramkommilté fär del övergripande ansvaret för utvecklings- och försöksverksamhet rörande forskningsregistrering. Forskningsprogramkommittén skall samräda med bl. a. statistiska cenlralbyrån, universitets- och högskoleämbetet och forskningsrådsnämnden. Del slutliga ställningstagandet till omfattningen och inriktningen av forskningsregistreringen samt till hur lednings-och driftansvaret bör fördelas, bör kunna anstå lill dess att forskningsprogramkommittén avslutat sitt arbete.

Som exempel pä de motiveringar som ges för slöd lill forskningsregistrering kan nämnas följande.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser att det för säväl ulformningen av de forskningspoliliska programmen som nyttiggörandet av forskningsresultaten är vikligl att en heltäckande redovisning av pågående FoU-verksamhet kan göras. Förbätirad redovisning av och information om den forskning som bedrivs skapar inte bara förutsättningar för en bättre förankring av de forskningspolitiska besluten ulan kan sannoUkt också förbättra enskilda myndigheters och förelags möjligheler all själva ta forskningsinitiativ och bedriva samarbete sinsemellan.

Sveriges geologiska undersökning påpekar att det i nuvarande läge finns en uppenbar risk för dubbelarbeten, särskilt på forskarutbildningsnivän.

SINFDOK anser atl ett forskningsregister skulle ge värdefull information lill användare av forskningsresultat och underlätta bevakning av speciella områden.

Enligt patentverkets mening bör ett register vara värdefullt för dem som söker information om tekniskt utvecklingsarbete. Registret skulle sålunda kunna tjäna som ett nyttigt komplement till den information som patent-verket kan tillhandahälla om vunna resultat av forsknings- och utvecklingsarbete.

Nämnden för samhällsinformation anser regislrering vara av största vikt för forskningen inom samhällskommunikalionsområdet. På grund av att denna forskning kan förekomma vid många olika institutioner är en överblickbar regislrering nödvändig för NSI som erfarenhetsinsamlande, erfa-renhelsförmedlande och samordnande organ.

Vissa remissinstanser förordar en mer ambitiös uppläggning av registret än FRU föreslagit.

Prop. 1978/79:119 116

Transportforskningsddegationen säger all, då det blir allt vanligare all forskningsprojekt föregås av en programskrivningsfas kan principerna för registrering måhända behöva utsträckas till att omfatia även program-skri vningsakliviteter.

Flera remissinstanser, däribland konsumentverket, Sveriges geologiska undersökning, SINFDOK, forskningsnämnden inom Riksföreningen mot cancer, TCO och Centerns ungdomsförbund, mer eller mindre kräver att ett forskningsregister skall omfatta också den privalfinansierade forskningen inom näringslivet.

Endast ett fåtal remissinstanser redovisar några synpunkier på registreringens utformning.

Naturvårdsverket anser att registreringen bör förankras sektorieUt, dvs. register bör byggas upp för miljövårdsforskning, energiforskning, elc. Detta bör ske efter enhetliga principer så att ett seklorsövergripande utnyttjande kan ske. Olika avnämare, inklusive sektorsmyndigheter, måste snabbt och på ett smidigt sätt kunna få information av olika slag från del nationella registret, t.ex. via terminal. Det nationella registret bör inte i försia hand leda till atl kataloger publiceras - sådana används sannolikt i mycket liten utsträckning - utan till ett ADB-baserat sökregister.

Lantbruksuniversitetet finner det angeläget med en sektoriell indelning av registret.

Några remissinsianser, däribland SJFR, statens geotekniska institut och Sveriges radio, framhåller alt befinlliga regisier bör tas tiUvara och införlivas i en fortlöpande och utvidgad registrering av pågående forskning.

Även i fråga om hur arbetet med registreringen skall gå till och vem/vilka som skall ha ansvaret för registreringen är det endasl ell fålal remissinstanser som redovisar några synpunkter.

För att undvika atl uppgiftslämnama, som ändå kommer atl besväras med många blanketter, skall behöva lämna samma uppgifter flera gånger, bör enligt riksarkivets mening uppgifierna lill FoU-statistiken och till forskningsregistrel i görligaste mån samordnas. Praktiska skäl lalar därför för alt samma organ har hand om såväl FoU-statistiken som forskningsregistret.

Forskningsnämnden inom Riksföreningen mot cancer menar att antalet registeruppgifter bör anpassas så att insamlandet ej kompliceras och vad gäller högskolan bör vederbörande projektledare ansvara för uppgiftslämnandet och den lokala förvaltningen för insamlandet.

Lantbruksuniversitetet anser det lämpligt att varje myndighet och motsvarande organ får ett inrapporleringsansvar för sin forskning.

SJFR anser atl ansvarei för forskningsregistrel bör ligga på den myndighet som har uppgifterna mest tillgängliga i sitl ordinarie arbete.

Sveriges geologiska undersökning omtalar atl den under senare år har byggt upp goda basresurser inom datasektorn och anser att den därför vore en lämplig central för forskningsregistrering inom del geovetenskapliga området.

Nämnden för samhällsinformation påpekar att det inom dess kansli pågår en uppbyggnad av ett system för erfarenhetsinsamling, lagring, bearbetning och förmedling inom området. Detla arbete förutses ske i nära samråd med det organ som ska svara för uppbyggnaden av FoU-registret.

Enligt arbetarskyddsstyrelsen synes FRN vara den lämpligaste instansen för programansvaret vad gäUer FoU-iegistret med hänsyn till atl utredningen föreslår alt FRN ges ett ansvar för och resurser till stöd för information, stipendier, m.m. kring FoU. Den instans som ger stöd för informa-

Prop. 1978/79:119 117

tionsprojekt m. m. lorde ha största möjligheten till planering av sin stödverksamhet om den har snabb tillgäng lill informaiion om pågående projekt och projektledare.

Även MFR föreslär att FRN får "programansvaret" för forskningsregistret.

Knappast nägra av dem som tillstyrker ett forskningsregister diskuterar kostnaderna för delta. Lantbruksuniversitetet anser dock de av FRN beräknade kostnaderna alllför lågl tilltagna. Sveriges geologiska undersökning framhåller atl särskilda resurser bör tillföras såväl för löpande regi-slreringsverksamhet som för den engångsinsats som krävs för registrering av befintligt material.

UHÄ och vissa organ inom högskolan redovisar farhågor för atl en utbyggd registrering kan komma att dra resurser från forskning och forskarutbildning.

Några remissinsianser har vissa invändningar mot den föreslagna forskningsregistreringen men tillslyrker den ändå. Det gäller t. ex. statens institut för byggnadsforskning, statens planverk och delegationen för energiforskning.

Statens institut för byggnadsforskning anser att de svårigheter och lekniska problem som måsle lösas för atl ett registreringssystem skall fungera frän såväl inpul- som outpulsidan inte får underskallas. Ett eventuellt system måsle byggas upp i direkl anslutning lill registreringsprin-ciper som tillämpas i andra länder. Endast som länk i en internationell utbyleskedja på detta område kan ett nationellt regisier tänkas göra nytta.

Planverket förordar atl man inledningsvis strävar efter atl bygga upp och förbättra avnämarorienterade delsystem.

Delegationen för energiforskning påpekar atl de hittillsvarande erfarenheterna i såväl Sverige (t.ex. miljöområdet) som utomlands leder till all man bör vara myckel försiktig med uppbyggnaden av stora och allmängiltiga system.

Några remissinstanser — I.ex. statens råd för byggnadsforskning och STU - vill endast tillstyrka försöksverksamhel med forskningsregistrering.

Byggforskningsrådet och STU anser båda att FRN bör svara för försöksverksamheten.

Enligt STU bör vidare beslut om en systematisk forskningsregistrering fattas först sedan den av FRU föreslagna interdepartementala arbetsgruppen fåll tillfälle att överväga behovet och framlägga slutligt förslag i ett regeringsprogram för FoU.

Frågan om forskningsregistrering behöver utredas ytterligare hävdar bl.a. försvarets materielverk, FOA, SCB, och SES.

SCB anser det helt nödvändigt att en mera ingående behovsanalys och en omfattande försöksverksamhet genomförs innan beslul fattas om uppbyggnaden av och innehåUet i ett register. Med hänsyn till registrets potentiella betydelse som underlag för FoU-statistiken bör SC B medverka i ett sådani ulvecklingsarbete. I sammanhanget bör även den organisatoriska ramen närmare utredas.

SFS ställer sig i princip positiva till det tänkta registret. Däremot betvivlar SFS alt detta register kan upprättas och kontinuerligt kompletteras med en rimlig ekonomisk och administrativ insats. Detta bör undersökas ytterligare innan beslut fattas.

Brottsförebyggande rådet, datainspektionen, Spri, flera organ inom högskolan, NFR, centralorganisationen SACOISR, statens provningsan-

Prop. 1978/79:119 118

stalt. Handelshögskolan i Stockholm, statens strålskyddsinsiitui och Sveriges civilingenjörsförbund avvisar förslaget om central forskningsregistrering.

Fakuhetsnämnden vid KTH kan inte finna något rimligt behov av atl inrätta ett centralt register för slyrning av forskningen och det är osäkert om detta gagnar någon myndighet eller organisation.

Brottsförebyggande rådet menar atl erfarenhelerna från dalabanker inte är odelat gynnsamma om man inte har specifika och väl kartlagda användningar för dem. Administrationsarbetet blir inte obetydligt, centralt och för de uppgiftslämnande organen. Det är tveksamt om strategisk planering är bäsl betjänt med omfattande, eventuellt datorbaserade register över projekt, många av dem små. Någon överblick skapas inte automatiskt pä del sättet. Rådet föreslår atl man ulgår från exisierande register eller projekt-kataloger, med vissa samordningsregler för atl garantera täckning och ett visst minimum av information om enskilda projekt.

NFR pekar på svårigheterna atl förutse vilka uppgifter om forskning som kan komma att behövas i skilda sammanhang och som därför lorde finnas i registrei. Vidare mäsle det, enligt NFR, vara myckel svårt alt hitta ändamålsenligt klassificeringssystem för de uppgifter som eventueUt skulle ingå i ell register. Risken är stor att uppgiftsinsamlandet skulle ta sädan tid att registret alltid var föråldrat eller i varje fall att man aldrig kunde vara säker pä atl registret var aktuellt. Registrering av forskningsprojekt som skulle omfatia ett någorlunda stort antal uppgifier skulle innebära merarbete för dem som ska lämna uppgifterna. FRN har inte uppskattat kostnaderna för detta, men enligt NFR:s mening skulle de uppgå till inte negliger-bara belopp.

Centralorganisationen SACOISR och Sveriges civilingenjörsförbund anser alt det är tveksamt om de stora resursinsatser som krävs för att inrätta och vidmakthålla ett rapporteringssystem motsvaras av nyttan av ett sådant system. Även statens provningsanstalt är tveksam till om en så omfatlande organisation som behövs, särskilt för att hålla registret aktuellt, är värd sitt pris.

Handelshögskolan i Stockholm sammanfattar sina skäl mot det av FRU föreslagna forskningsregistret sålunda:

a. Standardiserade statistiska uppgifier om forskningens omfattning -
om än aldrig så heltäckande — är f. n. inte adekvata som underlag för
beslut om övergripande prioritering av forskningsområden.

b. Samordning mellan anslagsgivare blir meningsfuH endast om den kan
följas upp med åtminstone informeUa överenskommelser om principerna
för anslagstilldelning. 1 den utsträckning dylika överenskommelser behö
ver baseras på analys av data om forskningsinriktning och liknande förhål
landen kan parterna självfallel framstäUa materialet om sin egen verksam
het.

c. Planering av stora satsningar kräver ett varierat och synnerligen
intrikat datamaterial som bäst framtages för varje aktuellt problem.

Enligt statens strålskyddsinstitut har FRU starkt överdrivit svårigheterna att fä överblick över den svenska forskningen inom ett forskningsområde eller en sektor. I de allra flesta fall är insatserna relativt små och begränsade till ett fåtal institutioner och det system av forskningsöversikter, projektkataloger osv. som nu utges av forskningsråd och sektoriellt ansvariga organ gör det normalt möjligt att snabbt få den överblick som ell centraU register skulle ge. FRU har, enligt institutet, inte kunnat redovisa några påtagliga vinster med ett centralt register.

Prop. 1978/79:119 119

SamhåUsriktad forskningsinformation

De remissinstanser, som berör frägan, är positiva till åtgärder för att förbättra den samhäUsriktade forskningsinformationen.

FRU:s förslag rörande sådan informaiion tillstyrks av bl. a. överbefälhavaren, försvarets materielverk, FOA, Spri, statskontoret, riksarkivet, naturhistoriska riksmuseet, patentverket, arbetarskyddsstyrelsen, statens råd för byggnadsforskning, Sveriges geologiska undersökning, STU, UHÄ och många organ inom högskolan, FRN, MFR, HSFR, NFR, Vetenskapsakademien, Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet och TCO.

UHÄ vill med krafl understryka behovet av en förbättrad forskningsinformation, bedriven i nära samarbele mellan universitet och högskolor å ena sidan och centrala organ som FRN, forskningsråden och UHÄ å andra sidan. UHÄ anför vidare: "Den centrala roll som FoU spelar och än mer kommer atl spela för samhällets utveckling, ställer betydande krav på en öppen kommunikation mellan olika grupper och organ i samhällel och forskningens företrädare. Frågor om forskningens inriktning och arbetsformer kan förutses stå i mittfältet för samhällsdebatten".

Några remissinstanser gär närmare in på vissa olika slag av forskningsinformation. Datainspektionen behandlar således frågan om information till personer som direkt berörs av viss forskning och framhåller att inspektionen funnil ett klart behov av ökad upplysning lill dessa personer.

Arbetarskyddsstyrelsen anser att det inom arbetsmiljöområdel föreligger ett särskilt stort behov av läsbar information om komplicerade vetenskapliga frågeställningar och nya fynd om hälsorisker m. m.

Sveriges geologiska undersökning tycker att de största informations-bristerna finns inom del naturvetenskapliga området.

Enligt STU har näringslivets och då främst de små och medelstora företagens behov av information i alltför ringa utsträckning uppmärksammats av FRU. Även SINFDOK pekar på de små och medelstora företagens behov av information.

Bl.a. livsmedelsverket framhäller forskarnas behov av information om och dialog med det omgivande samhället.

Formerna för informaiion om forskning diskuleras i flera remissyttranden.

Riksarkivet, riksantikvarieämbetet och statens historiska museer samt forskningsbiblioteksrådet framhåller resp. arkivens, museernas och bibliotekens belydelse för spridning av forskningsinformation.

Sveriges geologiska undersökning anser atl FRU borde ha diskuterat åtgärder för atl öka tillgången på naturvetenskapligt skolade informa-tionsspridare inom massmedia. En kvotering vid biblioteks- och journalisthögskolorna skulle kunna komma i fråga.

STU erinrar om den informationsverksamhet på regional nivå som STU bedriver genom sina konlaklsekreterare. STU framhäller behovei av ett ökat utbyte av information på regional nivå också på andra områden än det lekniska.

Svenska kommunförbundet framhåller all förbundets kurs- och konferensverksamhet samt förbundets lidskrift Kommunaktuelll spelar en betydelsefull roll när del gäller informaiion om pågående forskning. Ett utvidgat samarbete mellan forskningsorganen och förbundets informations- och utbildningsenheter bör eftersträvas.

Vetenskapsakademien understryker behovet av rörlighet i informa-

Prop. 1978/79:119 120

lionsspridningen. Mycket bör byggas upp på fasta rutiner, planering och långsiklighet. Detta bör framför allt gälla servicefunktionerna i informationshanteringen. Därigenom får man utrymme för en nödvändig flexibilitet när det gäller själva innehållet i informationen. En flexibilitet och variation som naturligtvis mäste kombineras med en kontinuerlig verksamhet som täcker hela forskningsfältet och inte bara de för tillfället aktuella frågorna.

Beredningen för u-landsforskning beklagar att FRU inte ser informalionen som en del av forskningsprocessen. Beredningen anser alt vissa av de syften FRU vill uppnå - kommunikation mellan forskare och olika grupper - troligen inle kan uppnås enbart med information och spridning av resultat. Det fömlsäiier ofta en aktiv samverkan för att fastställa forskningsuppgifter och ibland även i forskningsarbetet.

HSFR framhåller att kunskaperna om bästa sättet all informera om forskning alltjämt är fragmentariska och alt experiment och skiftande ansatser därför bör uppmuntras.

Sveriges radio anser att det är lätt att vara alltför optimistisk beträffande massmedias och särskilt etermedias effektivitet som kanaler för information av olika slag. Del är viktigt alt forska kring för- och nackdelar hos skilda kanaler som förmedlare av forskningsinformation, förutom massmedia även t.ex. utbildningsväsendet, intresseorganisationer och folkrörelser.

I fråga om ansvaret för den allmänna, samhällsriktade forskningsinformationen anser bl. a. riksarkivet, statens råd för byggnadsforskning, FRN, MFR, TCO och flera organ inom högskolan att detta, i enlighel med FRU:s förslag, bör vila på FRN och att FRN för detla ändamål skaU inrätta en särskild delegation.

UHÄ tillslyrker att en delegation inrättas, men betonar atl delegationens och FRN:s roll inle bör vara att slyra eller avgränsa arbetet med forskningsinformation ulan i stället samordna och underlätta större och mer kostnadskrävande informationsprojekt. Delegationen bör även ha till uppgift att främja metodutveckling inom forskningsinformationen.

Flera remissinstanser - t. ex. beredningen för u-landsforskning, Spri, lantbruksuniversitetet, STU, Vetenskapsakademien och forskningsnämnden inom Riksföreningen mot cancer — beionar, i likhel med UHÄ, att FRN och dess delegation bör få ett med andra berörda myndigheter delat ansvar för forskningsinformationen.

Enligt delegationen för energiforskning ligger del en risk i att centralisera ansvarei för forskningsinformationen. FRN bör därför främst stödja utbildning m. m. för atl bygga upp kompetens för alt informera lättbegripligt om forskning och dess resultat.

FRU:s förslag rörande FRN:s ansvar för forskningsinformation avstyrks av bl. a. RRV och centralorganisationen SACOISR.

RRV erinrar om att FRU konstaterat atl forskningsfrågor har svårt att göra sig gällande i massmedia. Enligt RRV:s mening har FRU dock inle övertygande visat hur en delegation för forskningsinformation vid FRN skulle kunna ändra på delta förhållande. RRV avstyrker därför en sådan delegation och förordar att de finansierande och utförande organen även framgent själva får svara för informationen lill allmänheten.

Centralorganisationen SACOISR menaratt informationsfrågor och initierande verksamhet av det slag som FRU föreslår inte är huvuduppgifter för FRN. Det bör i stället åligga initierande, stödjande och ulförande organ för FoU att föra ut information om den egna FoU-verksamheten. Det

Prop. 1978/79:119 12i

saknas därför, enligt organisalionen SACO/SR, skäl atl inrätta en särskild delegation inom FRN.

En speciell organisaiorisk fråga, den orh den s. k. redaktionsljänsten - i dag knuten till NFR - uppmärksammas i några yttranden.

Vetenskapsakademien anser det lämpligt atl redaktionsljänsten förs över till FRN och där får utökade resurser för att ge service åt olika forskningsorgan.

Enligt NFR bör de kunskaper och erfarenheter som finns hos redaktionstjänsten med fördel kunna utnyttjas av hela rådsorganisationen genom FRN.

FRN anger i sitt yttrande att nämnden ännu inte tagil ställning till förslaget om alt inrätta en för rådsorganisationen gemensam redaktions-tjänst vid FRN.

Frågan om resurser för forskningsinformation berörs framför allt i yttranden från organ inom högskolan. I ett stort antal yttranden framhälls säledes atl medelstillskoll behövs lill högskolorna om de skall kunna fylla sin uppgift i informationssammanhang.

UHÄ påpekar atl huvuddelen av forskningsinformationen av naturliga skäl mäste framslällas i direkt kontakt med den miljö där forskningen bedrivs. Enligt UHÄ:s uppfattning är del därför angelägel alt de föreslagna resurserna för forskningsinformation inledningsvis fördelas dels på FRN, dels pä universiteten och vissa högskolor. Därmed vinner man bl.a. bredare och mer aktivt engagemang från forskare och andra berörda på olika nivåer inom högskolan.

Vetenskapsakademien finner skäl att ge väsentligt ökal stöd till forskningsinformation.

MFR framhåller alt det bör ankomma på FRN atl i sedvanlig ordning äska medel för forskningsinformation. FRN bör vidare inom ramen för tillgängliga resurser avsätta erforderliga medel för denna verksamhet. Ökade resurser för informalionsändamål bör säledes byggas upp stegvis och i konkurrens med andra aktiviteter inom FRN.

Arbetstagarinflytande och arbetstagarorganisationernas möjUgheter att initiera forskning

Ett antal remissinstanser vill utan att ta ställning till utredningens förslag i detalj underslryka utredningens bedömning all arbetstagarorganisationernas möjligheler alt initiera forskning bör förbättras. Arbetsmarknadsstyrelsen päpekar i detta sammanhang de förändringar som under senare år skett inom arbetsmarknadspolitiken och lagstiftningen på arbetsmarknadens omräde. Enligt arbetsmarknadsstyrelsen har behovet av forskning här ökat kraftigt och ökade forskningsinsatser bör kunna bidraga lill en effektivisering av arbetsmarknadspolitiken.

Skolöverstyrelsen, SCB, socialstyrelsen, statskontoret, RRV, naturvårdsverket, delegationen för energiforskning, statens väg- och trafikinstitut, konsumentverket och svenska skogsarbetareförbundet delar utredningens uppfattning all arbetstagarinflytandet generellt bör stärkas inom del svenska FoU-arbetet. Socialstyrelsen framhåller samtidigt viklen av att socialsektorns personal i större utsträckning än hiltills engageras i olika FoU-verksamheter. Konsumentverket vill ocksä understryka hur viktigt det är all förmedla konlakler mellan forskare och organisalionernas medlemmar, som ofta har bäst kännedom om problemen. Konsumentverket anger sin satsning på utbildning bl. a. inom studieförbunden som ett led i denna kunskapsuppbyggande och problemintensifierande process på det

122

konsumentpoliliska området. Även Riksföreningen mot cancer, som är positivt inställd till utredningens förslag, vill understryka alt det för att initiera forskning fordras kännedom om forskningens medel och villkor varför det är angeläget med ökade kontakter mellan de fackliga organisationerna och forskarna vid universitet och högskolor.

Vetenskapsakademien finner det värdefullt atl arbetstagarorganisationernas intresse för utvecklings- och forskningsfrågor ökat under senare år, och den delar ulredningens grundsyn all dessa organisaiioner bör beredas ökade möjligheler att initiera forskning. Detta intresse syns dock enligt akademien mindre beröra egenilig grundforskning. Akademien anser att den forskning som kan komma lill ständ på grund av initiativ från arbetstagarorganisationerna naturligtvis inte kan ersätta och därför inte får tränga lillbaka den grundforskning för vilken akademien har pläderat. Forsk-ningsreslutat skall i möjligaste mån vara objektiva fakta och faktaredovisningen får inte påverkas av den ena eller andra parlens inlressen, framhåller akademien vidare och del är därför enligt akademien av största vikt, atl partsintressen eller andra för forskningen ovidkommande hänsyn inte tillåts influera på hur forskaren löser den förelagda forskningsuppgiften eller på den forskningsmetodik han använder.

Konjunkturinstitutet och Handelshögskolan i Stockholm intar en kritisk hållning till FRU:s förslag. Konjunkturinstitutet anser med hänsyn till alt forskningsrädsutredningen betraktar frågan om arbetstagarorganisationernas inflylande på forskning och utveckling som ett av sina huvudproblem att utredningen har ägnat förhållandevis litet utrymme åt frågan och att argumentationen inte är särskilt väl utvecklad. Då utredningen menar att ett ökal inflytande för arbetstagarorganisationerna genom representation i de sektoriella FoU-organen är angelägen borde utredningen enligt institutet ha utformat ett preciserat förslag. Handelshögskolan påpekar att utredningen i avsikt alt förmedla en bild av arbetstagarorganisationers initiativmöjligheter i dagsläget uppställer i huvudsak ett par tabelleringar över antalet (andel) representanter för arbetstagarorganisationer i sektoriella organ och kollektiva forskningsinstitut. Utredningens slutsats av dessa begränsade beskrivningar är enligt handelshögskolan alt det är angelägel att öka inflytandet av arbetstagarorganisationerna genom fler representanter för desamma i de sektoriella organens styrelser. Denna slutsats dras utan diskussion av den totala sammansättningen av dessa organs styrelser; vilka intressen som därvid företräds och varför, hävdar handelshögskolan. Utredningens slutsats på denna punkt har ett visst intuitivt värde, men är en obestyrkt konsekvens av en anmärkningsvärt begränsad beskrivning och analys hävdar handelshögskolan.

Några remissinstanser tar upp frågan om vilka områden arbetstagarinflytandet bör gälla. Således anser styrelsen vid tekniska högskolan i Stockholm och styrelsen vid högskotan i Luleå att arbetstagarorganisationerna bör få ökat inflytande inte bara beträffande arbetslivsforskning utan även avseende andra forskningsområden. Humanistiska fakultetsnämnden i Umeå påpekar atl del inte är så säkert atl forskning rörande arbetsmiljöfrågor är det enda som arbetstagarorganisationerna upplever som betydelsefullt - även åtskillig forskning inom t.ex. det humanistiska området kan vara av intresse för organisationerna.

Fakultetsnämnden vid lekniska högskolan i Stockholm, rektorsämbetet och medicinska fakultetsnämnden i Uppsala, tekniska fakultetsnämnden i Linköping samt tekniska fakultetsnämnden i Luleå anser i Ukhet med STU, ■ Centerns ungdomsförbund och konjunkturinstitutet däremot att en ökning

Prop. 1978/79:119 123

av arbetstagarorganisationernas inflytande bör begränsas till frågor avseende arbetslivsforskning. På övriga områden anser man atl arbetstagarna inte bör ha mera inflytande än andra intressegrupper i samhället. Tekniska fakultetsnåmnden i Luleå anser dessulom atl lokala arbetstagarorganisationer redan är väl representerade i olika högskoleorgan och alt medbestämmandelagen också medfört ell ökal reellt inflylande för arbetstagarna.

UHÄ understryker behovet av all en vidgad representation för arbetstagarorganisationerna förenas med ätgärder för information och utbildning av berörda ledamöier. Samma utbildningsbehov gäller för samtliga "icke forskande" ledamöier i olika FoU-organ. UHÄ avser att ta initiativ till överläggningar om högskolans möjligheler alt inom ramen för sitt kursutbud erbjuda viss metodinriktad och FoU-orienterande utbildning för ledamöter i FoU-organ.

Arbetstagamas huvudorganisationer LO, TCO och centralorganisationen SACOISR är positivt inslällda till utredningens förslag om ökad representation för arbetstagarorganisationerna i FoU-organ. LO påpekar all ulredningen redovisar ett förhållande som sällan uppmärksammas, nämligen alt arbetstagarorganisationerna är myckel svagt representerade i anslagsfördelande organ. Detla är fallel i bl.a. de branschforskningsinstitul som arbetar med forskning av väsenilig belydelse för arbetslivet och arbetstagarna, framhäller LO, och det gäller även de berednings- och granskningsgrupper som förbereder ärenden som skall behandlas i forskningsråden och i sektoriella organ.

LO tar inte i delta sammanhang ställning lill vilka organ som borde breddas genom arbelstagarmedverkan eftersom kravet har generalitet. LO vill dock erinra om -betydelsen av att arbetstagarna bereds tillfälle all representeras i säväl forskningsråden som i styrelsen för teknisk utveckling. TCO delar FRU:s bedömning all arbetstagarorganisationerna inte är representerade i sektoriella FoU-organ i rimlig utsträckning. Särskilt anmärkningsvärt anser TCO del vara att arbetstagarorganisationerna saknar representation i slyrelsen för leknisk utveckling. TCO anser också att FRU överskattat representationen genom att ta med företrädarna för personalen vid de olika myndigheterna. Detla är enligt TCO:s uppfattning principiellt felaktigt. Alt pålägga personalrepresentanterna uppgiften att företräda breda arbetstagarintressen är i princip oförenligt med del mandal de har från sina arbetskamrater atl bevaka de anslälldas inlressen och situationen vid arbetsplatsen.

TCO framhåller vidare all företrädare för allmänna intressen bör utgöra majoriteten i forskningsråden.

Spri och NFR tillstyrker utredningens förslag. Spri vill dock betona atl styrelserepresentaiion i FoU-organ ofta inle är tillräckligt för atl påverka forskningsinriktningen. Ell mer långtgående inflytande kan enligt Spri i regel bätire säkras på projektnivå genom representation i ledningsgrupper, arbetsgrupper och dylikt. Även NFR anser att det måste vara viktigast för organisationema att komma in i den forskningsplanerande processen på ett tidigare stadium än när det gäller att prioritera mellan olika av forskare föreslagna projekt. Arbetstagarorganisationerna bör således ha möjlighet att initiera forskning kring de problem som de själva upplever som angelägna anser NFR.

Statens råd för byggnadsforskning instämmer i att arbetstagarorganisationerna bör ges bättre representation i sektororganens styrelser. Bl. a. gäller detta rådets egen styrelse. Rådet vill särskilt framhålla att förbättringar behövs när det gäller de LO-organiserade. Delta sammanhänger

Prop. 1978/79:119 124

enligt rådet med att de övriga stora personalorganisationerna åtminstone indirekt företräds i FoU-systemet genom att praktiskt taget alla som i andra roller ingår i styrelser och andra organ tillhör antingen TCO eller SACO/SR.

Några remissinstanser ställer sig tveksamma till förslaget om ökad arbetstagarrepresentation i FoU-organ.

Ett stort antal andra intresseorganisationer av skilda slag skulle enligt konjunkturinstitutet med lika rätt kunna slälla krav på representation, vilket skulle kunna leda till att ledamöterna i olika FoU-organ växte till ett ohanterligt antal med starkt nedsatt effektivitet och även i övrigt negativa effekier som följd.

Centems ungdomsförbund anser atl ell ökat inflytande över den sektoriella forskningen från arbetstagarorganisationernas sida inte kan vara ett mål i sig. Förbundet menar att arbetstagarna har inflytande på samma vis som andra medborgare genom de politiskt valda representanterna. Även enligt MFR:s mening bör företrädare för arbetstagarorganisationer och dylikl verka i mera övergripande forskningspolitiska sammanhang.

Sveriges lantbruksuniversitet framhäller att balansen mellan olika intressenters inflylande mäsle uppmärksammas.

Några organ inom högskolan ställer sig också tveksamma till förslaget om ökad arbetstagarrepresentation. Juridiska fakultetsnämnden i Uppsala hävdar alt en utökad representation inle bör ske förrän man utvärderat erfarenheterna av fackliga företrädares medverkan i olika organ inom högskoleområdet. SamhällsvetenskapUga fakultetsnåmnden i Umeå anser att arbetstagarinflytandet bör kanaliseras via den redan befintliga organisationen och alt arbetstagarorganisationerna bör uppmuntras atl ta direkt kontakt med forskarna.

Överbefälhavaren anser att medbestämmandeavtalet inrymmer erforderliga möjligheler för organisationerna att initiera forskning vid försvarels forskningsorgan.

Ulredningens förslag om särskilda ålgärder för all skapa förbättrade kontakter mellan arbetstagarorganisationerna och forskningen och öka kunskaperna om forskningens möjligheler och arbetsvillkor och om de problem som organisationerna behöver få belysta med forskningsinsatser har explicit berörts av endast ett mindre antal remissinstanser.

UHÄ framhåller att samspelet mellan organisationerna och forskarsamhället förutsätter all arbetstagarorganisationerna inom sig kan följa upp sin forskningspolitiska viljeinriktning med åtgärder för alt kanalisera FoU-behov och samordna sina insatser beiräffande FoU. På molsvarande sätt är det enligt UHÄ angelägel atl FoU-organ, universitet och högskolor vidtar åtgärder för alt underiätta samarbelel. Ett exempel pä direkt samverkan mellan en arbetstagarorganisation och högskolan utgör det sedan två och ett halvt är pågående samarbetet mellan LO-distriktet i Skåne och universitetet i Lund. Med början i en samverkan för att utveckla kurser svarande mot behov hos fackligt aktiva har arbetet nu utvidgats tUl att även omfatta forskningsfrågor. Erfarenheterna beskrivs på båda sidor som mycket goda. Denna form av direkl kontaktverksamhet bör enligt UHÄ:s uppfattning byggas ut och ses som ett nalurligl inslag i kontakterna mellan högskolevärlden och de fackliga organisalionerna. Initiativ bör kunna tas såväl av olika högskoleenheter som av organisationerna. UHÄ är berett alt i mån av resurser stödja utvecklingen av sådant samarbele.

Arbetarskyddsfonden anser att del självklart kan finnas behov av kontaktskapande verksamhet på det sätl utredningen föreslår. Organisationer-

Prop. 1978/79:119 , I25

na är emellertid, enligt fonden, samtidigt i behov av medel för att själva -tillsammans med de experter de från fall lill fall önskar anlita - planera forskningsprojekt. Arbelarskyddsfonden har redan inorh sitl område diskuterat humvida medel för ifrågavarande ändamål skulle kunna tilldelas ett enskilt fackförbund eller motsvarande men också utnyttjas av branschgemensamma organ, exempelvis de arbetsmiljökommiltéer och molsvarande som finns inom olika branschomräden. Härigenom skulle förutsättningar skapas för organisalionerna atl erhälla medel för planering av projekt inom det område fonden företräder, anser fonden. Möjligheter bör enligt arbetarskyddsfondens uppfattning skapas för att på det säll ulredningen föreslagit ge organisalionerna bidrag inom andra områden som de är intresserade av. Valet av forskningsinstitution i sädana sammanhang mäste emellertid enligt fonden alltid ligga hos organisalionerna själva.

FRU:s förslag att arbetstagarorganisationerna skall fä ett särskilt stöd för att initiera forskning vilket skall fördelas genom Centrum för arbelslivsfrågor har mottagits positivt av näslan samtliga remissinsianser.

Skolöverstyrelsen, statskontoret, delegationen för energiforskning, centralorganisationen SACOISR, NFR, Spri, STU och Riksföreningen mot cancer tillstyrker förslaget alt centrum för arbelslivsfrågor ges ett samlat ansvar för alt förmedla slöd lill arbetstagarorganisationernas initiering av FoU och att medel ställs till förfogande härför.

FRN ser det som naturligt alt Centrum ges del ansvar som föreslås. FRN menar dock alt ett slöd som här föreslås även kan ges åt en rad andra myndigheler och organisationer. FRN anser det viktigt atl speciella insatser görs för att åstadkomma en samverkan mellan arbetslivsforskning och andra forskningsområden efiersom resurserna för arbetslivsforskning till stor del kommer all beröra den direkia arbetssituationen och lämna frågor om sambandet mellan arbetslivet och andra samhällssektorer i bakgrunden.

RRV, medicinska fakultetsnämnden i Lund och Sveriges läkarförbund har inget atl erinra mol förslaget. De anser atl verksamheten bör finansieras inom ramen för arbetarskyddsfondens medel. Centerns ungdomsförbund är också positivt inställd, men vill påpeka vikten av atl inte enbarl de stora organisationerna får del av stödet. Även mindre fackliga organisationer, som Hamnarbelarförbundel och SAC bör kunna fä anslag från Centrum.

UHÄ tillstyrker utredningens förslag och stryker under värdet av att pä detla sätt ett system byggs upp för kontakter mellan arbetstagarorganisationerna och forskarsamhället.

Flertalet av de organ inom högskolan, som tagit ställning till förslaget har uttalat sig övervägande positivt. Detla gäller styrelsen för Umeå högskoleregion, universitetsstyrelsen och samhällsvetenskapUga fakultetsnämnden vid universitetet i Stockholm, konsistoriet och medicinska fakultetsnämnden vid karolinska institutet, medicinska fakultetsnämnderna i Uppsala, Lund och Umeå, styrelsenför högskolan i Växjö, linjenämnden för AES-sektorn vid högskolan i Luleå saml styrelsen för högskolan i Östersund.

LO hälsar med tillfredsställelse förslaget om att arbetstagarorganisationerna skall lilldelas resurser för arbete på det forskningspolitiska området och finner de tekniska lösningarna lämpliga under vissa förutsättningar. Även TCO har vissa invändningar beträffande stödets närmare utformning. Båda organisationema anser det inle vara meningsfulll all arbetstagarorganisationerna för varje projekt eller uppdrag, anställning av forskare

Prop. 1978/79:119 126

eller kursverksamhet i forskningsfrågor, måste vända sig till Arbetslivscentrum, som då måste göra avvägningar mellan olika arbetstagarintressen. LO och TCO föreslår istället atl de medel som anslås för detla ändamål fördelas mellan huvudorganisationerna och atl organisationerna sedan, med redovisningsplikt per budgetår, fördelar medlen på medlemsorganisationer och aktiviteter.

Organisationerna påminner om all liknande arrangemang förekommer när det gäller samhällets stöd till facklig utbildning, anslaget till SIDA:s u-information eller facklig biståndsverksamhet. Det är organisationerna själva som bäst känner möjligheler och svagheter, varför de själva skall avgöra hur medlen skall disponeras. Detta ger den bästa effekten för både organisationer och forskning, framhäller LO och TCO. Organisationerna anser vidare att omfattningen av det föreslagna stödel är heh otillräcklig. LO och TCO föreslår att stödet ges en omfattning av minst 5 milj. kr. för alt sedermera successivt öka. LO framhåller att detta belopp lämpligen kan jämföras med att de totala kostnaderna för forskning 1976/77 uppgick till 3,6 miljarder kr.

Några andra remissinstanser har också vissa invändningar mol ulredningens förslag till finansiering av forskningsstödet.

Sålunda finner arbetarskyddsfonden det tveksamt att anförtro enbart en institution denna särskilda uppgift. Som fonden anser och utredningen själv antyder, innebär detla en risk att andra forskningsslödjande och forskningsplanerande organ känner sig fritagna från ansvaret alt inom sina områden främja forskningsfrågor som intresserar arbetstagarorganisationerna.

Juridiska, farmaceutiska och matematisk-naturvetenskapUga fakultetsnämnderna i Uppsala samt universitetsstyrelsen i Linköping anser det också tveksamt och väl ensidigt att i så hög utsträckning som ulredningen föreslär låta stöd till arbetstagarorganisationerna kanaliseras vid Centrum för arbetslivsfrågor.

Statens råd för byggnadsforskning anser alt Centrum för arbetslivsfrågor inte bör få som uppgift att ge finansiellt stöd lill FoU-initiering. Rådet menar att Centrums uppgift bör vara att ge stöd främst genom att ställa kompetent personal till förfogande för medverkan i initiering när det gäller FoU inom arbetslivsområdel.

Medicinska fakuhetsnämnden i Uppsala föreslår atl arbetstagarorganisationerna själva hell bekostar den forskning som de önskar genomföra. Ett skäl till detta är enligt fakultetsnämnden att arbetstagarorganisationerna idag kanske är den största ekonomiska maktfaktorn i samhäUet.

Sveriges industriförbund. Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska handelskammareförbundet finner det knappast rimligt att genom en utvidgning av nuvarande uppgifter för Centrum för arbetslivsfrågor dubblera FRN. Enligt organisationernas mening bör stödel till arbetstagarinitierad forskning i huvudsak kanaliseras via bl.a. forskningsråden på samma sätl som stöd till övrig FoU. Att splittra ansvaret efter olika avnämargrupper innebär, enligt organisationerna, pålagliga risker för att forskningens kvalitet sjunker. Organisationerna anser att eventuellt nödvändigt särslöd för arbetstagarinitierad forskning väl ryms inom FRN:s nuvarande ansvarsområde.

Handelshögskolan i Stockholm anser det vara ett ganska ovanligt förfarande alt en om forskningsmedel med universitet och högskolor konkurrerande organisation utses alt fungera som huvudman för de resurser som skall förbättra kontakterna mellan i huvudsak universitet/högskolor (for-

Prop. 1978/79:119 127

skarsamhället) och arbetstagarorganisationer. Det torde enligt handelshögskolan vara mer adekvat atl kanalisera dessa medel lill de samverkans- och referensorgan som börjal byggas upp i form av en reviderad basorganisation inom högskolan.

Juridiska fakultetsnämnden i Uppsala slulligen anseratt redan inrättandet av Centrum för arbetslivsfrågor innebar en tvivelaktig lösning av forskningens samordnings- och integrationsbehov. Centrums verksamhet betecknas av fakullelsnämnden som en specialverksamhet utan garantier för alt tillräcklig kontakt etableras med forskningsverksamheien inom högskolan.

Framtidsstudier och teknikvärdering

Bland de remissorgan som uttalat sig om sekretariatets för framlidsstudier forlsatta verksamhet och organisaiion finns en klar majorilel för fortsalt verksamhet; många är också positiva till ulredningens förslag om alt en delegation för framtidsstudier inrättas. Bl.a. Ingenjörsvetenskapsakademien anser dock att frågan om formerna och ansvaret för initierande av framtidsstudier och konsekvensanalys bör utredas ytterligare med inriktning på siörre bredd och mångfald.

När del gäller delegationens ställning som kommitté eller särskild myndighet är bilden splittrad, men en allmän åsikt är atl sekretariatet bör få arbeta under stor självständighel. UHÄ anser alt det möjligen kan behövas en ulvärdering av sekretariatets verksamhet innan man beslutar om den organisaioriska ställningen. Läkarförbundet för fram liknande tankar. Centralorganisationen SACOISR anser att de organisatoriska formerna är av underordnad betydelse i förhållande till hur arbetet inriktas och resultaten utnyttjas. Förslaget atl nuvarande sekretariat för framtidsstudier i princip bibehålles tillstyrks, men organisationen anser all olika projekt för framtidsstudier och konsekvensanalyser i stor utsträckning bör läggas ut som uppdrag på institutioner och tvärvetenskapliga grupper vid högskolorna.

Utredningens organisationsförslag, dvs. att sekretariatet fortsätter som en delegation med kommitléslatus, biträds a\ RRV, STU, delegationen för energiforskning, FOA, försvarets materielverk, konjunkturinstitutet, Sveriges civilingenjörsförbund, universitetsstyrelsen i Linköping, Sveriges industriförbund. Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska handelskammareförbundet biträder också förslaget i ett gemensamt remissvar.

Bland de organ inom högskolan som tillstyrker ulredningens förslag finns historisk-filosofiska och språkvetenskapliga sektionsnämnderna i Stockholm, juridiska, medicinska och matematisk-naturvetenskapUga fakultetsnämnderna i Uppsala, styrelsen för universitetet i Linköping, matematisknaturvetenskapliga fakultetsnåmnden i Göteborg, odontologiska fakultetsnämnden i Umeå samtinstitutionen för arbetsvetenskap vid högskolan i Luleå.

Styrelsenför sekretariatet för framtidsstudier diskuterar de två aktueUa lösningarna på organisationsfrågan i kommitté eUer självständig myndighet. En tungt vägande fördel med den första lösningen är enligt styrelsen atl erfarenhelerna av denna hittills varit övervägande goda.

Fördelen med myndighetsformen är, att sekretariatet skuUe få en klarare ställning främsi i statsrättsligt hänseende. Myndighetslösningen medför dock vissa praktiska och ekonomiska nackdelar. Styrelsen har därför kommit fram till atl sekretariatets verksamhei bör fortsätta enligt de ursprungligen gmndläggande idéerna och i minsl oförändrad omfattning.

Prop. 1978/79:119 128

Slyrelsen tar också upp namnfrågan. "Sekretariatet för framtidsstudier" har enligt styrelsens mening blivit ett etablerat begrepp och det vore därför olyckligt all ändra namnet. Speciellt olyckUgl anser styrelsen det vore att kalla verksamheten för "Delegationen för framtidsstudier", eftersom namnet lätt kan förväxlas med systerorganisationen "Delegationen för långsiktsmotiverad forskning" vid forskningsrådsnämnden.

I knapp majoritet är de remissinstanser som anser att myndighetsformen är lämpligare än kommittéformen för den fortsatta framtidsstudieverksamheten. De som klarl har uttalat sig för myndighet är: FRN, Sveriges lantbruksuniversitet, statens råd för byggnadsforskning, statskontoret, naturvårdsverket, konsumentverket, TCO, LO, CUF och SFS samt ett stort antal organ inom högskolan bl.a. styrelsen för samt samhällsvetenskapliga fakuhetsnämnden vid universitetet i Stockholm, studie- och yrkesorienteringslinjen vid högskolan för lärarutbildning i Stockholm, konsistoriet vid universitetet i Uppsala, styrelsen för universitetet i Lund, sektionsnämnden för maskinteknik och teologiska fakultetsnåmnden i Lund, styrelserna för högskolorna i Växjö och Kalmar, samhällsvetenskapliga fakultetsnåmnden i Göteborg samt humanistiska fakultetsnämnden I Umeå.

FRN anser det viktigt att sekretariatet inte bara blir ell regeringens beredningsorgan. En nära kontakt med övriga delar av den offentliga seklorn måsle också finnas. Därför anser majoriteten av FRN;s ledamöter alt myndighetsslällning är att föredraga.

Statskontoret anser atl verksamheten nu är normaliserad och atl myndighetsformen därför är atl föredraga. Enligt statskontoret bör man också överväga att inordna myndigheten under ekonomidepartementet.

Lantbruksuniversitetet bedömer del som viktigt atl organisationsformen garanlerar stor självständighet och pluralism i arbetet. En sädan självständighel garanteras bäsl om delegationen fär myndighetsslällning.

Universitetsstyrelserna i Uppsala och Stockholm anser atl företrädare för forskningen bör ingå i myndighetens styrelse.

TCO anser att myndighetens styrelse bör ha en bred representation för skilda samhällsintressen, däribland arbetstagarintressen.

LO tror också atl självsländighet för sekretariatet bäst garanteras genom myndighetsställning utanför regeringskansliet. LO betonar att ett engagemang från breda samhällsintressen är viktigt i framlidsstudiearbetet.

Sekretariatets uppgift är att vara ett självständigt organ som kompletterar de framtidsstudier och konsekvensanalyser som bör ingå som ett naturiigi inslag i den sektoriella planeringen och forskningen, anser FOA.

Sveriges lantbruksuniversitet anser atl delegationen för framtidsstudier i stort bör få den struktur och de uppgifter som det nuvarande sekretariatet har, dvs. en liten personalstab som främst ansvarar för initiering, planläggning och information om framtidsstudier, fördelning av finansiella resurser och service tiU projekten.

FRU föreslår all lermen konsekvensanalys används för metoder för att förutse konsekvenser av nya system. FRU föreslår bl. a. atl sekretariatet för framtidsstudier får ansvar för att bevaka och ta initiativ till konsekvensanalyser fristående från sektor. Delta förslag tillstyrks i allmänhet. Statskontoret påpekar bl. a att sekretariatet behöver få särskUda resurser för denna verksamhet. Centerns ungdomsförbund framhåller att det är viktigt att konsekvensanalys inte enbart sker i offentliga organ ulan också inom näringslivet saml atl alla konsekvensanalyser bör vara offentliga. Vetenskapsakademien hävdar att konsekvensbedömningar av olika beslut och åtgärder bör ske genom befintliga sakkunniga organ.

Prop. 1978/79:119 129

Många remissinstanser betonar starkt sektorsorganens ansvar för konsekvensanalys och teknikvärdering. STU aviserar sin avsikl att stärka de egna resurserna på området. Statens råd för byggnadsforskning framhåller att sekretariatels ansvar för konsekvensanalys inte får innebära en försvagning av sektorernas ansvar i sammanhanget. Televerket anser att en större bredd bör eftersträvas och föreslår att formema och ansvarei för konsekvensanalys ytterligare utreds.

FRU:s diskussion kring teknikvärdering och konsekvensanalys präglas enligt FOA.-s uppfattning aUtför mycket av hur dessa verksamheter historiskt växt fram. Teknikvärdering har, enligt FOA, huvudsakligen kommit aft förknippas med analyser av de negativa konsekvensema av olika handlingslinjer, framför allt när del gäller salsningar på stora och tekniskt komplicerade system. FOA vill framhålla att en allsidig konsekvensanalys innefattande såväl positiva som negaliva följdverkningar pä läng och kort sikt alltid bör eftersträvas i den systemanalys - innefattande erforderiig forskning - som är en nödvändig del i all långsiktsplanering med anspråk på kvalitet. Ansvaret för sådana analyser åvilar, anser FOA, i första hand de myndigheter som ansvarar för planeringen inom olika samhällssektorer. Det ligger samtidigt ett värde framhåller FOA i att t.ex. olika seklorsor-gans vanligen specifikt beslulsinriktade studier kan kompletteras med mer långsiktiga och seklorsövergripande konsekvensanalyser - varvid inte minst universitels- och högskoleforskare bör kunna spela en roll.

Utredningen för vidare fram förslag om s.k. storremisser som en form för konsekvensanalys. Remissinsianserna visar intresse för att pröva meloden. Flera förutsätter dock i likhet med t.ex. naturvårdsverket och Vetenskapsakademien alt särskilda resurser ställs till sektorsorganens förfogande för detta ändamål. En del remissinsianser förutspår dock betydande svårigheter för sådana storremisser. Till dem som är tveksamma till tanken på storremisser hör bl. a. statskontoret.

9 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 119

Prop. 1978/79:119 130

Bilaga 4

Forskarutbildningsutredningen

Utredningens grundsyn

Forskarutbildningsutredningen (FUN) framhäller i sitl betänkande (SOU 1977:63) Fortsalt högskoleutbildning alt två av högskolans uppgifter är kompetensuppbyggnad och kunskapsgenerering. Dessa två verksamhetsgrenar är myckel intimt sammankopplade med varandra. Ulbildningen av nya forskare sker i inte ringa utsträckning genom dellagande i forskningsprojekt eller genom egen forskning under handledning. Inom den fasta organisationen är det därför inte rimligt eller praktiskt möjligt, atl anslagsmässigt skilja verksamhetsgrenarna ål. Inom vissa vetenskapsområden utförs i själva verket huvuddelen av forskningen inom ramen för forskamtbildningen.

Forskning inom högskolan kan i mänga fall inte bedrivas utan tillskott av resurser från externa finansieringskällor. Detla gäller även sädan forskning som sker som ett led i forskamtbildningen. Anslag från forskningsråd och seklorsorgan samt uppdrag från näringslivet spelar inom flera fakulteter en avgörande roll för utbildningskapaciteten inom forskamtbildningen. Detta innebär, atl forskningsrådens, sektorsorganens och näringslivets möjligheter lill och intresse av atl finansiera FoU inom högskolan och de externa medlens fördelning mellan institutionerna på ett avgörande säll påverkar tillgången på forskamtbildad arbetskraft under lång tid framöver. FUN beionar att det emeUertid inle lorde finnas något omedelbart, enkelt samband mellan sektorsorganens eller näringslivets efterfrågan på FoU-insatser inom högskolan vid en viss tidpunkt och behovet av forskamtbildad arbetskraft på kort eller lång sikt. Planeringen och dimensioneringen av forskamtbildningen måste sålunda trots den nära kopplingen till forskningen kunna särskiljas från planeringen av denna.

Inflödet av externa medel är en nödvändig och värdefull del av finansieringen och styrningen av högskolans FoU-verksamhet. Som styrfaktor behöver del emellertid, framhåUer ulredningen, kompletteras bl. a. med mer långsiktiga bedömningar av utvecklingen av forskningen och forskningsbehovet. Det ligger, enligt FUN, i sakens natur, atl sådana bedömningar inte kan få prognosens karaktär. Man rör sig här med utvecklingen av fakiorer som i hög grad påverkas av politiska beslul men som också själva påverkar de politiska besluten. Inom högskoleorganisationen bör därför centralt finnas erforderlig kompetens och kapacitet för atl i form av framtidsstudier, som belyser konsekvensema av alternativa handlingsvägar, ta fram underlag för statsmakternas prioriteringar.

Forskamtbildningen skall, enligt de riktlinjer som lades fasl vid 1969 års forskamtbildningsreform, utformas för att tiUgodose både behovei av forskare i inskränkt mening och behovet av högt kvalificerad arbetskraft utanför undervisningsväsendet och ren forskningsverksamhet.

FUN framhåller att det i ett tidigare skede där en karriär som forskare eUer lärare inom utbildningsväsendet var den naturliga fortsättningen på en fullbordad forskarutbildning, också var naturligt att forskamtbildningens innehåll och inriktning präglades av de värderingar som styr meritvärderingen vid tillsättning av forskartjänster inom högskolan.

Utvecklingen inom och utom högskolan förändrar emeUertid kraven på högskolans utbildning. I fråga om sådan utbildning som bygger på avslutad gmndläggande högskoleutbildning, dvs. för närvarande främst förskämt-

Prop. 1978/79:119 131

bildningen, är det främsi forskningens förändrade ställning i samhället och en alltmer komplicerad samhällsprocess som medför ändrade förutsättningar. FUN betonar atl det är nödvändigt atl utgå från atl endasl en del av dem som gått igenom forskamtbildning kommer att fortsätta med yrkesverksamhet inom högskolan eller skolväsendel. Högskolan har också att tillgodose behoven inom skilda delar av arbetsmarknaden av kvalificerade analytiker och specialister. Del sektorsfmansierade FoU-arbetet inom och utom högskolan släller andra krav pä formerna för forskningsarbetet än vad som varit vanligt inom högskolan. Högskolereformen släller krav på all ytteriigare samhällssektorer samt nya lärare- och studerandegrupper skall ha lillgång lill och delaktighet i högskolans forskning och forskarutbildning.

Det är mot denna bakgmnd viktigt att föra vidare den breddning av utbildningen efter grundexamen som inleddes genom 1969 års forskamtbildningsreform. En sädan breddning bör, enligt ulredningen, komma lill stånd dels genom förändringar som rör den egentliga forskarutbildningens innehåll och verksamhetsformer, dels genom en breddning av det utbildningsutbud, som bygger på gmndläggande högskoleutbildning. Som en samlande benämning på egendig forskarutbildning, dvs. utbildning till doktorsexamen, och annan utbildning som bygger på gmndläggande högskoleutbildning använder FUN begreppei fortsatt högskoleutbildning.

FUN poängterar alt forskarutbildningen ger varje siuderande en dubbel kompelens. Den forskamlbildade har dels en specialistkompetens, dels en allmänkompelens eller snarare generalistkompetens. Specialistkompetensen består i ämnesmässig djupkunskap, kännedom om avancerade tekniker, metoder m. m. som är knutna till ett small vetenskapsområde. Gene-ralislkompetensen är kunskap och färdigheter som inte är unika för de forskarutbildade men som alla forskarutbildade i varierande grad liUgodo-gör sig oberoende av ämnesområdet för utbildningen. Till generalistkom-petensen kan föras bl. a. krilisk skolning, förmåga alt förstå och kommunicera FoU, förmåga till självständigt arbete m. m. Andra färdigheter av mer generell natur är förmåga alt överblicka, planera och hålla samman ett större arbele, uthållighet, "arbetsmoral" etc. Färdigheter av detta slag är gemensamma för dem som på ett framgångsrikt sätl gåll igenom forskamtbildning.

FUN förordar att forskamtbildningen utformas så alt den forskamlbildade så länge som möjligt har möjlighet att välja mellan en verksamhet där han utnyttjar sin specialistkompetens och en verksamhet där främst de mer generella färdigheterna kan utnyttjas.

Rekrytering

FUN anger vissa mål för en reformering av rekrytering lill forskamtbildning, nämUgen

alt vidga rekryteringsbasen till atl omfatta så stor del av den gmndläggande utbildningens utbildningslinjer som möjligt,

alt i ökad utsträckning rekrytera personer med erfarenhet av yrkesverksamhet lill fortsalt högskoleutbildning,

atl vidmakthålla den traditionella rekryteringsbasen för forskamtbildningen på en hög nivå,

att motverka snedrekrytering på grundval av kön, bostadsort eller social bakgmnd.

Prop. 1978/79:119 132

I syfte att förverkliga dessa mål för FUN fram förslag bl. a. om

nya behörighetsregler för forskamtbildning och påbyggnadsutbildning,

forskningsförberedande moment i grundläggande utbildning som f. n. saknar sådana,

ett brett ulbud av överbryggande kurser för siuderande, som söker sig lill forskamtbildning och päbyggnadsutbildning från yrkesverksamhet och från utbildningslinjer, som inte ger fuU behörighet för tillträde,

breddning av utbildningsutbudet efter gmndexamen främst i form av påbyggnadsutbildningar,

breddning av högskolans forskning och forskamtbildning disciplinärt och tematiskt till områden, som har särskild relevans för utbildningslinjer, som hittills saknat eller haft svag anknytning till högskolans forskningsorganisation,

vidgade kontakter mellan högskolan och FoU utanför denna,

utveckling av studieplaner och studieorganisationen i syfte att definiera etappavgångar inom forskamtbildning och påbyggnadsutbildning,

utveckling av studieorganisationen i syfte att underlätta deltidssludier,

skyldighet för statliga myndigheter med sektoriellt ansvar för FoU att medverka till deltidsarbete för tjänstemän, som önskar gå igenom fortsatt högskoleutbildning.

FUN:s förslag till nya behörighetsbestämmelser innebär, att kraven för behörighet delas in i allmän behörighet och särskild behörighet.

För allmän behörighet skall krävas att den studerande gått igenom allmän utbildningslinje omfattande minst 80 poäng. Detta krav för allmän behörighel avses gälla all fortsatt högskoleutbildning.

Kraven för särskild behörighel i form av krav på förkunskaper i ämne eller ämnen, erfarenheler och andra fömtsättningar skaH enligt FUN:s förslag fastställas för varje ämne i forskamtbildningen och för varje påbyggnadsutbildning särskilt. FUN framhåller att vid utformningen av de särskilda förkunskapskraven för forskamtbildningen stort avseende skall fästas vid att upprätthålla nuvarande kvalitetsnivå.

Tillsammans utgör allmän och särskild behörighet för varje utbildning en helhet som definierar förkunskapskraven.

FUN betonar, att en fömtsättning för att en vidgad rekrytering skall kunna förverkligas är, att man individuellt prövar varje sökandes fömtsättningar för den sökta ulbildningen och att stor vikt läggs vid kunskaper och färdigheter, som inhämtats på annat sätt än genom studier inom högskolan, t. ex. genom yrkesverksamhet.

FUN menar att erfarenhet av yrkesverksamhet av betydelse för den aktuella utbildningen normalt skall utgöra krav för särskild behörighet för påbyggnadsutbildningar och i övrigt kunna krävas, om detta är motiverat av utbildningens inriktning. Yrkeserfarenhet föreslås kunna tillmätas betydelse också vid urval mellan sökande.

Allmänna riktlinjer för utformningen av de särskilda förkunskapskraven inom en fakultet skaU, enligt FUN:s förslag, anges av UHÄ i utbildningsplan för forskarutbildningen inom fakulteten. Kraven för särskild behörighet skall anges i studieplan, som fastställs av forskamtbildningsnämnden.

FUN framhåller att skillnaden mellan allmän och särskild behörighet många gånger kommer att vara stor. Omfattande åtgärder måsle därför, enligt utredningen, sättas in för att göra övergång till fortsatt högskoleutbildning till en realistisk möjlighet för studerande inom hela högskolan. För utveckling och i vissa fall drifl av överbryggande kurser m. m. föreslår FUN att 10 milj. kr. anvisas.

Prop. 1978/79:119 133

Frågor om urval mellan sökande och antagning lill forskarutbildning och i vissa fall päbyggnadsutbildning föreslås åvila en antagningsnämnd på varje institution.

Breddat utbildningsutbud

FUN anger atl motiven för en breddning av utbildningsutbudet är

dels atl tillgodose arbetsmarknadens behov av kvalificerad personal för sådan verksamhet där den egenlliga forskarutbildningens inriktning mot forskningsverksamhet inle är helt ändamålsenlig, men där utbildning utöver grundläggande högskoleutbildning krävs,

dels atl tillgodose behovei av utbildning som bygger på utbildningslinjer, som genom högskolereformen förts till högskolan och som f. n. saknar naturlig fortsättning över gmndulbildningsnivån.

För sädan fortsatt högskoleutbildning som inte är egenilig forskarutbildning använder FUN begreppei påbyggnadsutbildning.

FUN lämnar inga förslag om nya utbildningar utan anger endast riktlinjer och ramar för ett ulvecklingsarbele, som redan inletts.

FUN framhåller, alt del varken är möjligt eller önskvärt att söka ange innehållsmässiga kriterier för att avgränsa påbyggnadsutbildning från grundläggande utbildning resp. forskarutbildning. De krilerier som anges är därför av praklisk administrativ natur.

FUN föreslär sålunda att päbyggnadsutbildning skall

bygga på grundläggande utbildning om minst 80 poäng,

ha ett klart definierat utbildningsmål med inriktning mot kvalificerad yrkesverksamhet i en viss funktion eller inom ett vissl område,

ulformas som en sammanhängande utbildning med i förväg angiven omfattning,

omfatta minsl ett och ett halvt års heltidsstudier eller deltidssludier av molsvarande omfattning,

inrättas med utgångspunkt i arbetsmarknadens behov,

inrättas endast om utbildningsbehovet kan antas ha sädan varaktighet och omfattning, att ett inte alltför litet antal studerande kan utbildas under en följd av år.

FUN beionar alt principen om återkommande utbildning bör beaktas vid uppläggningen av utbildningen. Utbildningen bör kunna organiseras i etapper där varje etapp har ett klart angivet utbildningsmål. Utbildningen bör bestå dels av en kursdel, dels av en lillämpningsuppgifl.

Inom de föreslagna ramarna kommer, framhåller FUN, utbildning av starkt varierande karaktär all kunna anordnas. I vissa fall kommer anknytningen atl vara slark till den grundläggande utbildningen, i andra till forskarutbildningen. FUN föreslår därför att efter beslul i varje enskilt fall anlingen den grundläggande utbildningens eller forskarutbildningens regelsyslem - i tillämpliga delar - skall kunna gälla påbyggnadsutbUdning.

Ansvarei för initiering och övergripande planering av päbyggnadsutbildning skall enligt FUN:s förslag åvila regionstyrelserna. Ansvaret för detaljplanering och genomförande skall av regionsiyrelsen överlämnas till antingen linjenämnd eller forskarutbildningsnämnd, beroende på utbildningens karaktär. FUN anser au regionsiyrelsernas verksamhet bör bedrivas i nära kontakt med UHÄ, som också föreslås få möjUghet, att i undanlagsfall upphäva beslul om att starta viss utbildning.

För utveckling av och försöksverksamhel med påbyggnadsutbildningar

Prop. 1978/79:119 134

föreslår FUN en förstärkning av medlen till regionstyrelserna och till pedagogiskt ulvecklingsarbete med sammanlagt 4 milj. kr.

Studiefinansiering

Vägledande principer vid utformningen av FUN:s förslag om studiefinansiering har varit, att studiestödet inom forskarutbildningen skall

ge ekonomisk och social trygghet, som är likvärdig den som gäller för andra jämförbara grupper i samhället,

främja effektiva studier på heltid eller dellid och därvid kunna förenas med yrkesverksamhet inom eller utom högskolan,

utgå med samma belopp per tidsenhet lill alla studerande som kommer i åtnjutande av det,

kunna användas i rektyleringsfrämjande syfte samt

kunna samordnas med dimensioneringsbesluten.

FUN:s förslag innebär all samhällets särskilda studiestöd inom forskarutbildningen i sin helhet utformas som utbildningsbidrag för doktorander av del slag som infördes den 1 juli 1976. Dessa utbildningsbidrag ansluter beloppsmässigt lill utbildningsbidragen inom arbetsmarknadsutbildningen och utgär f.n. med 44 880 kr. per är. De är vidare förenade med vissa sociala förmåner.

FUN förordar alt utbildningsbidragen skall kunna utgå vid såväl heltids-som deltidssludier. Studiestöd skall därvid utgå i proportion till den tid som ägnas åt utbildningen. Utbildningsbidrag skall kunna utgå för en tid som motsvarar fyra ärs heltidsstudier, dock längst åtta år.

Utredningens förslag innebär att den resurs för sludiefinansiering som nu är bunden till assistent- och amanuenstjänster förs samman med befintliga medel för utbildningsbidrag för doktorander. Assistent- och amanuenstjänsterna i nuvarande form avvecklas. I stället kompletteras tjänsteorganisationen inom högskolan med en ny tjänst, som kopplas till studiefinansieringssystemet inom forskarutbildningen. Tjänsten är en halvtidstjänst, som - i likhel med nuvarande assistent- och amanuensljänster -förenas med tjänstgöringsskyldighet i form av undervisning, forskning eller allmänt institutionsarbete. Tjänsten är avsedd all förenas med utbildningsbidrag för doktorander, som därvid skall utgå med 50 procent av fullt bidrag. FUN föreslår atl tjänsten benämns assistenttjänsl.

Frägan om förordnandelidens längd för innehavare av den nya assistent-tjänsten föreslås bli reglerad i lag.

Utredningen avser att medel för utbildningsbidrag inledningsvis bör anvisas under ett särskilt anslag i statsbudgeten. Fördelningen mellan fakulteter förutsätts samordnas med dimensioneringsbesluten. Inom fakulteterna skall, enligt FUN:s förslag, utbildningsbidragen fördelas mellan ämnen/institutioner av den av FUN föreslagna forskarutbildningsnämnden. Fördelningen mellan sökande åläggs antagningsnämnden för forskarutbildning vid varje institution.

FUN förutsätter alt övergången tiil del nya systemet sker pä ett sådant sätl, att studiestödets volym beräknad som hela bidragsår behålls oförändrad, dvs. räknai på förhåUandena år 1975 ca 2450 utbildningsbidrag. Härutöver föreslär utredningen att antalet utbildningsbidrag ökar med 250 under en treårsperiod. Kostnadema för denna ökning uppgår, med nu gällande bidragsbelopp, lill ca 10 milj. kr. Kostnadsökningen för systemomläggningen beräknar FUN till ca 7 milj. kr.

Prop. 1978/79:119 135

Dimensionering

FUN anger att syftei med en dimensionering av forskarutbildningen är all söka skapa balans mellan lillgång på forskarutbildad arbetskraft, arbetsmarknadens och samhällets behov av sådan personal samt de studerandes önskemål all genomgå forskarutbildning. En lotal överensstämmelse förutses därvid inle kunna uppnås, men ett system för planerad dimensionering bör, enligt utredningen, införas för atl åstadkomma en bättre balans mellan tillgång och efterfrågan på forskamlbildade.

FUN:s förslag bygger bl. a. på alt samhällets efierfrågan på forskarutbildad personal kan delas in med utgångspunkt i de funktioner de forskarutbildade nu fyller pä arbelsmarknaden. Följande indelning föreslär utredningen skall ligga till grund för bedömningar av behovet av forskarutbildad arbetskraft:

1. högskolans, gymnasieskolans och vissa forskningsinstitutioners efterfrågan på forskarutbildade för befattningar för vilka forskarutbildning i visst ämne är ett behörigheiskrav,

2. den offentliga och - i viss utsträckning - den privata FoU-verksamhetens efterfrågan på arbetskraft för funklioner som nära ansluter lill verksamheten inom den disciplinbaserade forskningen inom högskolan,

3. samhällets behov av personal för funktioner inom bl.a. utbildningsväsendet och FoU, vilka kräver vetenskaplig skolning och erfarenhet men som inte innebär krav på ämnesspecifik kompetens,

4. samhällets behov av kvalificerad arbetskraft för funktioner där analytisk förmåga, erfarenhel av forskning och vetenskapligt arbetssätt är av värde.

Bedömningar av behovet av forskamlbildade inom delområdena 1 och 2 föreslår FUN skall ligga lill grund för beslul om minimigränser för forskarutbildningens omfattning inom skilda ämnen eller grupper av ämnen. Behoven inom dessa områden kan enligt FUN beräknas relalivi väl. Till dessa beräkningar bör fogas mera allmänna bedömningar av behoven inom delområdena 3 och 4. Dessa bedömningar bör dock, enligt ulredningen, snarare avse riklningen av eventuella förändringar än absoluta tal.

Utredningen konstaterar, atl beslul om forskarutbildningens omfattning och inriktning inte kan fattas frikopplade från beslul om forskningspolitiken i stort, kulturpolitik, näringspolitik etc. De avgörande besluten om forskarutbildningens dimensionering bör därför fattas på politisk nivå. Med hänsyn till verksamhetens karaklär föreslår FUN atl beslulen skaU avse dels resursramar, dels intervall för antalet examinerade under en längre tidsperiod, förslagsvis fem år.

Miniminivån i della intervall föreslås bestämmas av del antal forskamlbildade som krävs för att besätta de ämnesspecifika befattningarna inom delområdena 1 och 2. Miniminivån bör, enligt FUN, anges för varje ämne eller grupp av ämnen inom en fakultet. Maximinivån bestäms ytterst av de tillgängliga resurserna. FUN förordar all den anges för varje fakultet. Inom den ram som anges av minimi- och maximiniväerna skall den av FUN föreslagna forskamtbildningsnämnden - med beakiande av de studerandes önskemål, tillgängliga handledarresurser och föreliggande möjligheter atl omfördela resurser - varje år faslställa antalet tillgängliga utbildningsplatser.

FUN föreslär att underlag för de bedömningar, som skall ligga till grund för beslut om minimi- och maximinivåer, utarbetas av fakultets- och fors-kamtbildningsnämnderna på gmndval av institutionernas förslag. Fakul-

Prop. 1978/79:119 136

tetsorganens bedömningar skall enligt förslaget redovisas i petita. På grundval av detta material och med utgångspunkt i en långsiktig forsknings- och forskarulbildningsplanering, skall UHÄ ularbeta underlag för statsmakternas dimensioneringsbeslul.

Samverkan med forskning och utvecklingsarbete utanför högskolan

FUN beionar, alt en utökad samverkan mellan högskolan och andra organ som driver eller finansierar forskning kräver, alt skärpt uppmärksamhet ägnas balansen mellan inomvelenskapligt motiverad forskning och forskning som initieras med utgångspunkt i bl.a. sektorsorganens behov. En alltför stor dominans av endera forskningsinriktningen inom ett ämne under längre tidsperioder kan, enligt utredningen, pä lång sikt påverka forskningen negativt och bör motverkas. FUN föreslår att fakullelsnämnden fär särskilt ansvar för att denna balans upprätthålls och atl den skall ange riktlinjer för omfattningen och inriktningen av forskningssamverkan inom sitt område.

FUN föreslår all vissa regler skall gälla vid extern finansiering av projekt i form av uppdrag eller anslag. Dessa innebär bl.a. att avtal skall upprättas mellan högskolestyrelsen och den utomstående parten under medverkan av den eller de forskare som skall utföra arbetet.

Utredningen föreslår vidare att avtal om forskningssamarbete skall kunna innehålla föreskrift om tidsbegränsad sekretess.

För forskningsprojekt, som utförs på uppdrag av utomstående part, föreslår FUN att principen om full kostnadsläckning fortfarande skall gälla.

1 fråga om arbetstagares räll till uppfinningar föreslår utredningen bl. a. atl den rätt som f.n. lillkommer lärare vid högskolor utsträcks lill att omfatta också övriga anställda samt studerande.

För att främja ett vidgat samarbete inom forskarutbildningen föreslår utredningen ocksä alt ökade resurser avsätts för alt inrätta tjänsier som adjungerad professor. FUN förordar även all högskoleanställda lärare beviljas tjänstledighet under begränsad tid för verksamhet i forskning utanför högskolan.

Vidare framhäller utredningen vikten av att forskarstuderande engageras i FoU utanför högskolan och alt forskare, som är verksamma uianför högskolan, i ökad utsträckning anlitas som handledare inom forskarutbildningen.

FUN betonar att åtgärder som syftar till atl öka utbytet av information och underlätta kontakter är av stor betydelse för ett ökat samarbele. I detta syfte föreslär FUN atl de av STU finansierade kontaktsekretariaten förs över till högskolan och knyts till regionstyrelserna. Sekretariatens verksamhei bör, enligt ulredningen, omfatta hela högskolan och rikta sig till alla delar av samhällslivet. FUN föreslår även att sekretariaten tillförs ytterligare resurser.

De regionala sekretariatens verksamhet föreslås få en inslitulionsba-serad motsvarighet genom atl forskare/lärare vid vissa institutioner ges partiell befrielse från övriga ijänsleåligganden för informations- och kontaktverksamhet. Utredningen föreslår att medel för delta ändamål slälls till regionsiyrelsernas förfogande.

För alt vidga inflytandet över initieringen av forskning till organisaiioner och företag, som saknar egen kompetens och egna resurser för atl beställa forskning, förordar utredningen atl FRN skall tillhandahålla viss service

Prop. 1978/79:119 137

när det gäller problemanalys, kontakter med lämpliga forskningsinstitutioner samt ansökningar om anslag lill projeki. FRN föreslås även fä resurser för att svara för kostnaderna för problemanalyser och - efter sedvanlig prövning av ansökan om anslag — atl finansiera projeki, som kan komma atl initieras.

FUN beräknar kosinaderna för förslagen om utökad forskningssamverkan till närmare 10 milj. kr. Härav avser 3,4 milj. kr. de regionala konlakl-och informationssekretariaten och 5 milj. kr. medel, som stäUs lill FRN:s disposition.

Tjänsteorganisation

FUN betonar att tjänsteorganisationen skall bidra till goda förutsättningar för forskning och utbildning inom högskolan.

Utredningen framhåller också att tjänsteorganisationen har avgörande betydelse för högskolans möjligheler att samiidigi svara för kompetensuppbyggnad och kunskapsgenerering, utgöra bas för samhällsfmansierad FoU samt förse arbelsmarknaden med arbetskraft med erfarenhet av egen forskning.

FUN konstaterar att högskolans krav på en flexibel tjänsteorganisation i vissa fall kommer i konfliki med de anställdas krav på trygghet i anställningen. Behovet av en inom högskolan rörlig forskningsresurs undersiryks av ulredningen.

FUN föreslår att tjänsteorganisationen skall omfatta tre tjänstekategorier: professor, docent och forskarassistent. Därutöver föreslås all fasta tjänster skall tillkomma för högskolans uppdragsverksamhet inom områden där denna verksamhei kontinuerligt har en belydande omfattning.

Nuvarande tjänster som professor och biträdande professor föreslås bli ersätta av en tjänst, benämnd professor. Några förändringar av tjänstens innehåll föreslär FUN inle.

FUN föreslär all nuvarande tjänster som universitetslektor och docent förs samman till en ny tjänst, benämnd docent. Den nya tjänsten skall ha huvudsaklig inriktning mol den grundläggande utbildningen. Innehavare av tjänst som docent skall efter prövning i varje särskilt fall kunna ges särskild tid för forskning inom ramen för sin tjänst. Resurser för ändamålet skall enligt FUN:s förslag disponeras av fakultetsnämnden, och fördelas mellan sökande på grundval av en vetenskapUg prövning av föreslagna projekt. Innehavare av docenttjänst, som bereds tid för forskning, befrias helt eller delvis frän undervisningsskyldigheten. Vid fördelningen av den givna resursen skall fakultetsnämnden prioritera långsiktigt planerad och genomförd forskning av det slag som präglat de nuvarande tjänsterna som docent.

Med hänsyn till den nya docenttjänstens inrikining föreslår FUN, att befordringsgrunderna utformas så atl lika vikt fästs vid vetenskaplig och pedagogisk meritering.

FUN:s förslag innebär, att tjänsterna som forskarassistent behålls med oförändrat innehåll. För alt ytterligare markera tjänstens karaktär av genomgångstjänst föreslår FUN en fyraårig förordnandeperiod utan möjlighet till omförordnande. Förordnandelidens längd för innehavare av tjänst som forskarassistent föreslås bli reglerad i lag.

Som ett led i strävandena alt underlätta en breddning av forskning och forskarutbildning föreslår utredningen att högskolan får vidgade möjligheter att till sig knyla ulländska forskare för viss tid. Ulökad verksamhet med

Prop. 1978/79:119 138

gästforskare och kontraktsanställning anger FUN som länkbara vägar.

FUN behandlar även forskningsrådens möjUgheter all inrätta tjänster för forskare. Därvid förordar ulredningen atl forskningsråden ges stor frihet alt själva välja formerna för sitt stöd till forskningen. FUN beionar dock all råden måsle ta det fulla ekonomiska ansvarei för de beslul de fattar. Nuvarande ordning där arbetsgivaransvaret vid förordnandetidens utgång förs över på högskolan kan, enligt utredningen, inle accepteras. FUN anser alt frågan om ansvars- och kostnadsfördelning mellan högskolan och forskningsråden bör ses över.

Kosinaderna för de föreslagna förändringarna av tjänsteorganisationen beräknar utredningen till ca 8 milj. kr. Däruiöver föreslår FUN resursförstärkningar i form av ökal antal tjänster som forskarassistent och ytterligare resurser för att bereda innehavare av docenttjänst tillfälle till forskning med sammanlagt ca 17 milj. kr.

Planerings- och ledningsorganisation

FUN föreslår att fakulletsindelningen skall kunna förändras över tiden och variera mellan högskoleenheterna. Indelningsgmnden skall kunna vara såväl vetenskaplig samhörighet som teman. Beslut om fakultetsindelning, som inle kräver omläggning av anslagssystemel och därmed fattas av riksdagen, bör, enligt FUN, kunna fattas av UHÄ efter förslag från eller hörande av berörda institutioner och högskolestyrelser. FUN föreslår att nuvarande sektioner inledningsvis får uigöra gmnd för indelningen.

I fråga om ekonomiadministration och redovisning föreslår FUN bl. a. att dessa skall omfatta samtliga resursströmmar inom högskolan och vara baserade på projekt, där varje projekt hänförs till ämne och - då sä är möjligl - lill problemområde, som definieras med utgångspunkt i samhällsintresse.

Den löpande planeringen och ledningen av högskolans forskning och forskamtbildning föreslås bygga på den årliga budgetprocessen. Inom ramen för denna anser FUN att riksdag och regering skall fastställa mål och riktlinjer för verksamheien inom varje fakultet. Vidare betonar ulredningen belydelsen av att verksamhetsplan upprältas och av atl dispositionen av tilldelade resurser för forskning, utbildning och studiefinansiering följs upp på alla nivåer.

FUN föreslår atl UHÄ för forskarutbildningen inom varje fakultet fastsläller utbildningsplan; för varje ämne skaU den av FUN föreslagna forskamtbildningsnämnden faslställa studieplan.

1 fråga om beslutande organ på institutionsnivå föreslår FUN att ansvaret för antagning av siuderande förs över till en antagningsnämnd för forskamtbildning vid varje institution. Antagningsnämnden skall bestå av handledarna vid institutionen.

I fråga om de beslutande organen på fakullelsnivå föreslår FUN bl. a. atl en lilen, forskardominerad fakultetsnämnd skapas och alt en forskamtbildningsnämnd med självständigt ansvar för forskamtbildningen bildas inom varje fakultet. Vidare förespråkar FUN alt fakultetskoUegiet bevaras med oförändrade uppgifter och oförändrad sammansättning.

Fakultetsnämndens huvuduppgifter föreslås vara

att planera forskningen inom sitl verksamhetsområde och därvid redovisa de vetenskapliga kriterier som ligger till gmnd för nämndens beslut,

att ange riktlinjer för omfattningen och inriktningen av forskningssamverkan med organ utanför högskolan.

Prop. 1978/79:119 139

alt ta inilialiv till forskning inom nya områden i samarbele med företrädare för den grundläggande utbildningen,

alt samordna forskningen och forskarutbildningen,

att avge petita lill UHÄ angående forskningen och forskarutbildningen inom fakulteten.

Fakullelsnämnden föreslås beslå av dekanus och prodekanus saml en, tre eller fem andra ledamöier som väljs av fakultetskollegiet, en företrädare för de forskarstuderande och en för teknisk och administrativ personal inom fakulteten samt en företrädare för gmndläggande högskoleutbildning, som saknar eller har lilen representation i fakultetskoUegiet, om regionstyrelsen så beslutar.

Av de ledamöter som väljs av fakultetskoUegiet skall två, fyra resp. fem vara professor. Efter förslag från fakultetskollegiet och beslut av högskolestyrelsen skall en av de ledamöier som ulses av kollegiet i slället kunna vara förelrädare för FoU uianför högskolan.

Forskamlbildningsnämndens huvuduppgifter föreslås vara att planera forskamtbildningen och inom givna ramar besluta om dess innehåll, organisation och dimensionering samt all till fakullelsnämnden avge förslag till petita rörande forskamtbildningen.

Forskamtbildningsnämnden föreslås bestå av dekanus, som är ordförande, saml två, tre eller fyra förelrädare för vardera fakultetskoUegiet och de forskarstuderande.

FUN betonar högskolestyrelsens samlade ansvar för all verksamhet inom högskoleenheten. UHÄ föresläs få i uppgifi, atl svara för en långsiktig forskningsplanering och sammanslällning av underiaget för statsmakternas beslut rörande högskolans forskning och forskamtbildning. FUN framhåller att dessa uppgifter fömtsätter ett omfattande och nära samarbete, framför allt med sektorsorgan, forskningsråd och FRN. Ulredningen fömiser atl de nya uppgifierna kan få konsekvenser för UHÄ:s lednings-och kansliorganisation.

Samspel forskning-grundutbildning

FUN lägger fram en rad förslag som syftar lill alt försöka förverkliga ett samspel mellan forskningen och all grundläggande högskoleutbildning. Till dessa förslag hör bl. a. följande.

Förändringar av den gmndläggande utbildningens innehåll och organisation bör åstadkommas genom

att forskare inom högskolan medverkar vid utveckling av studieplaner och utbildningsutbudet,

att självständigt arbete förs in i den gmndläggande utbildningen i ökad utsträckning,

att lärarlag bildas för den gmndläggande utbildningen med lärare frän enheier med och enheier utan fast forskningsorganisation,

att utbudet av enstaka kurser breddas.

För att skapa fömtsättningar för en direkt kontakt med forskning inom relevanta områden och för att höja den gmndläggande utbildningens kvalitet föreslår utredningen

att UHÄ ges i uppdrag att planera och genomföra ett program för fortbildning av högskolelärare som i sin utbildning saknar forskningsanknytande moment av det slag som fömtsätts komma till inom all gmndläggande utbildning,

att undervisningsskyldigheten för universitetslektor (den av FUN före-

Prop. 1978/79:119 141

Bilaga 5

Remissyttrandena

Forskarutbiidningsutredningens betänkande (SOU 1977:63) Fortsatt högskoleutbildning

Några remissinstanser, främsi UHÄ, redovisar inledningsvis vissa allmänna synpunkier på forskamtbildningen och forskningen inom högskolan saml på forskarutbildningsutredningens (FUN) förslag.

UHÄ framhåller värdet av att landels forskningsresurser även i fortsättningen koncentreras till högskolan. Denna bör alltsä tas i anspråk även för den starkt expanderande sektoriella forskningen och därigenom få en angelägen kontakt med olika samhällsproblem.

Arbetslivscentrum anser däremot alt institutsbildningar och liknande sektoriella organ har en viktig uppgift även i del framtida FoU-systemet. De bör ges en fristående stäUning och breda arbetsområden.

Enligt Svenska läkaresällskapet måste en långsiktig nationell forskningspolitik syfta till atl få en rimlig balans dels mellan högskolans forskning och samhällets övriga forskning, dels mellan fri forskning och uppdragsforskning inom högskolan.

UHÄ betonar att del är viktigt atl uppnå balans mellan olika finansieringskällor för forskning inom högskolan. Den extemt finansierade forskningen har kraftigt ökat i omfattning på senare tid. UHÄ stryker under att det är nödvändigt atl högskolan har en tillräcklig egen basorganisalion för forskning och forskarutbildning.

Lantbruksuniversitetet anser det vara av största vikt atl en fri och obunden basforskning inom alla ämnesområden får lillräckliga resurser.

Enligt Sveriges geologiska undersökning borde en målsättning för forskningsfinansieringen vara att basresurserna för forskning står i rimlig proportion lill antalet Ijänsler.

FRN anser del ytterst väsentligt att det finns en rörlig resurs för inomvelenskapligt motiverad forskning vid universitet och högskolor.

En koncentration av högskoleforskningen till de sju orter som f. n. har fasta forskningsresurser är enligt UHÄ:s mening välmotiverad. En viss profilering i ämnesuppsättningen mellan olika universitetsorter är naiurlig för att störsla möjliga mångfald i den samlade forskningsorganisationen inom högskolan skall uppnås.

Mänga remissinstanser gör den bedömningen av FUN:s förslag atl de är alllför begränsade lill organisatoriska och administrativa förändringar.

HSFR anser att de föreslagna lösningarna bygger på ett i huvudsak organisalionscentrerat länkande. Endast obetydliga försök görs atl närmare analysera forskamtbildningens och forskningens karaktär inom skilda vetenskapsområden för att därifrån föreslå åtgärder, anpassade till de särskilda omständigheterna. HSFR är tveksamt om värdet av den valda ansatsen. Det kan ifrågasättas om inte önskemål om administrativ likformighet och enkelhel i alltför hög grad fått styra utformningen av den högre utbildningen i vårt land. FUN borde enligt HSFR:s mening ha tagit större hänsyn till befintliga olikheter mellan ämnen, ämnesgmpper och fakulteter.

Vetenskapsakademien anser att FUN :s förslag inte kan genomföras utan väsentlig överarbetning. Utredningen har inte behandlat substansen i problemen ulan i realiteten endast administrativa mliner.

Prop. 1978/79:119 142

Ur Ingenjörsveienskapsakademiens synpunkt gör FUN ett intryck av massiv detaljreglering. En detaljstyrning med paragrafer främjar inte väsentliga mäl med forskarutbildningen.

Även Sveriges industriförbund. Svenska handelskammareförhundet och Svenska arbetsgivareföreningen anser att FUN:s belänkande i alllför stor utsträckning kommit atl gälla administrativa detaljregleringar.

TCO anser FUN:s förslag präglas av föreställningen alt man kan åstadkomma förbättrade förhällanden för forskarutbildningen ulan all beröra utbildningens innehåll.

Enligt centralorganisationen SACOISR bör FUN:s betänkande kompletteras med en utvärdering av kvalitet på och effektivitet i högskolans forskamtbildning och forskning.

Enligt SFS:s uppfattning är det en självklarhet att frågorna om dimensionering, mellanexamen, breddad rekrytering, forskningsanknytning, forskarkarriären, studiefinansieringen etc. inte kan behandlas tillfredsställande utan atl en grundlig analys gjorts av hur forskamtbildningen bedrivs idag och av de skilda fömtsättningar disciplinerna erbjuder vid utformningen av forskarutbildningen.

Flera remissinstanser, bl.a. MFR, Vetenskapsakademien, Sveriges industriförbund. Svenska handelskammareförbundet och Svenska arbetsgivareföreningen, beklagar att internationella utblickar näslan hell saknas i FUN:s betänkande.

Utgångspunkten för FUN:s arbete synes, enligt TCO, i alltför hög grad ha varit det traditionella universitetsområdet. Delta illustreras bl. a. av över 80 procent av del resurstillskott som föreslås är atl hänföra lill detla område.

Enligt skolöverstyrelsen har frägor som anknyter till den kommunala högskolan inte fått en tillfredsställande belysning i betänkandet.

Rekrytering

Remissinstansema är genomgående positiva lill en breddad rekrytering till forskarutbildning. Många framhåller dock att kvalitetskraven på forskarutbildningen inte får sänkas.

Några exempel på vad remissistanserna skriver om breddad rekrytering:

UHÄ framhåller alt forskning och forskamtbildning genom all de studerande kan ha rikt varierad erfarenhetsbakgmnd, bör tillföras nya idéer och få en mer mångsidig inriktning. Enligt UHÄ:s uppfattning är detta att se som en kvalitetsdimension. Nya infallsvinklar och utgångspunkter vid val öch bearbetning av forskningsuppgifter bör verka vitaliserande såväl för forskning som för utbildning.

UHÄ diskuterar också kvinnornas underrepresentation i forskamtbildningen. Enligt UHÄ:s uppfattning måste hilhörande problem analyseras mer noggranl och systematiskt och analysen måste knytas an lill aktuellt utvecklingsarbele. Detla borde ge underiag för åtgärder från både statsmakternas och utbildningsmyndighelernas sida när del gäller alt komma till rätta med ett av de allvarligaste problemen inom forskarutbildningen.

Även Ingenjörsvetenskapsakademien anser att ökad extern rekrytering till forskamtbildningen vid de tekniska fakulteterna skulle kunna ge forskningen och de forskarstuderande nya viktiga impulser.

VÅRD 77 tror att problemvalet i högskolans "forskning kan breddas genom atl siuderande med arbetslivserfarenhet rekryteras till förskämt-

Prop. 1978/79:119 143

bildningen. En förutsättning härför är, atl de inom ramen för sin forskarutbildning får tillfälle all bearbeta problem de ställts inför i arbetslivet.

Lokaliseringen av högskoleutbildning och forskamtbildning är, framhäller VÅRD 77, av stor betydelse för rekryteringen. Genom decentraliseringen av högskoleutbildningen har fler människor och nya grupper fått möjlighet till högskolestudier. Detla mäste följas upp med en decentralisering av forskarorganisalionen och forskamtbildningen. En strävan bör vara att fasta resurser för forskning decentraliseras åtminstone lill de f. d. universitetsfilialerna. För övriga högskoleorter måsle andra former av forskningsanknytning finnas. Arbelslivsanknylning i forskningen är också viktig för att bredda rekryteringen till forskarutbildning. Därigenom kan personer med yrkeserfarenhet och med målinriktade studier bedriva forskarutbildning med anknytning till sin yrkesverksamhet. Undervisningsformerna har också betydelse för rekryteringen.

Enligt arbetslivscentrum finns del ett slort behov av ålgärder för all underiätta rekryteringen av kvinnliga forskare. Olika typer av åtgärder måste härvid övervägas. En möjlig väg vore t. ex. särskilda stipendier och utbildningsbidrag för kvinnliga forskarstuderande, specielll inom områden, där kvinnor är särskilt underrepresenterade. Arbetslivscenimm anser det ocksä tänkbart all inrättandet av forskar- och lärartjänster vid högskolorna med inrikining på jämställdhejsforskning inom vissa traditionella discipliner skulle kunna fä posiliva effekter i detla avseende. Särskilda utredningar bör göras om orsakerna lill den i stort sett lolala brislen på kvinnliga forskare med avlagd doktorsexamen inom vissa ämnen bl. a. nationalekonomi och statistik.

Flera remissinstanser betonar alt även den traditionella rekryteringen lill forskamtbildningen måsle förbättras.

STU inslämmer i målsättningen atl i ökad utsträckning rekrytera personer med erfarenhel av yrkesverksamhet lill fortsatt högskoleutbildning samt molverka snedrekrytering. Emellerlid måsle enligt STU:s mening lyngdpunklen i reformarbetet avse vidmakthållandet och förstärkandet av den traditionella rekryteringsbasen för forskarutbildningen. Detla är på lång sikl den väsentliga garantin för en lillgång inom landet av forskare med tillräckling kompelens för atl åstadkomma den kunskapsutveckling vad gäller avancerad teknisk forskning och utvecklingsarbete, som erfordras för att nå nödvändiga, konkreta och kvalificerade resultat inom induslri och samhällssektorer.

MFR finner det angeläget att en breddad rekrytering inte sker pä bekostnad av den traditionella rekryteringen till forskarutbildningen ulan utgör ett komplement.

Försvarets materielverk anser atl det centrala problemet när del gäller all fä en tillräckligt vid rekryteringsbas för teknisk naturvetenskaplig forskarutbildning är den allmänt vikande tillströmningen lill teknisk naturvetenskapliga linjer redan på gymnasienivån. FMV beklagar atl förslag till kraftfulla ålgärder för att råda bot på denna situation fallit utanför forskarutbiidningsutredningens uppdrag.

Moderata ungdomsförbundet vill påpeka de negaliva konsekvenser för rekryteringen som det nya antagningssystemet för den gmndläggande högskoleutbildningen, enligt förbundet, med all sannolikhet kornmer att medföra. Medianåldern för de studerande inom gmndutbildningen har för många utbildningar höjts drastiskt. Ungdomsförbundet a:iser atl en omedelbar översyn av antagningssystemet lill den gmndläggande högskoleutbildningen är av nöden.

Prop. 1978/79:119 144

Centralorganisationen SACOISR anser att den mest angelägna insatsen i syfte alt öka rekryteringsbasen för forskamtbildning bör vara att stimulera ungdomsstuderande att genomgå längre, sammanhållna studier. Den föreslagna vidgningen av behörighetsgruppen kommer, enligt organisationen, sannolikt endasl alt ge margineUa tillskott till rekryteringsbasen inom överskådlig tid. Väsentligt är därför att åstadkomma en mer posiliv attityd på såväl arbetsmarknaden som samhället i övrigt lill forskning och forskar-kompetent personal, så atl de för forskamtbildning mest lämpade finner det meningsfullt att påbörja och genomföra sådan utbildning.

Enligt Svenska läkaresällskapet får inte den breddade rekryteringen medföra en försämring av den traditionella rekryteringen av forskarstuderande från läkarutbildningen. Den breddade rekryteringen kräver därför ökade resurser. Dels behövs medel för lilläggsulbildning i form av extra kurser eller dellagande i vissa kurser i läkarlinjen och dels behövs ytterligare forskamtbildningsbidrag hos de medicinska fakulteterna för att möjliggöra för de nya gmpperna av forskarstuderande att delta i denna utbildning.

FUN framhåller att rekryteringen till forskamtbildning försväras av atl utbildningens meritvärde är inget eller ringa inom andra områden än den direkta forskarkarriären, utbildningsområdet och sjukvården. Enligt UHÄ:s mening måste forskamtbildningen få bättre attraktionskraft genom alt öppna vägar inte bara mot uppgifter som forskare och i yrken inom utbildningssektom utan också mot verksamhet i andra kvalificerade yrken.

Statens bakteriologiska laboratorium anser också atl det är troligt att rekryteringen lill forskamtbildningen och forskning i hög grad påverkas av det värde som vetenskapliga meriter har vid tillsättningen av tjänster också utanför forskarkarriären. Det är t. ex. motiverat att vetenskapliga meriter tillmäts belydelse vid tillsättningen av tjänster vid statliga forskningsinstitutioner uianför universitet och högskolor.

FRN tycker att meritvärdet av en forskarutbildningsexamen bör beaktas inom en lång rad samhällssektorer.

Styrelsen för universitetet i Lund ser det som ett självklart krav att åtminstone statens anställda "på ett vettigt sätt" får tillgodoräkna sin forskarutbildning.

Konsistoriet vid universitetet i Uppsala behandlar frågan om formeU kompetens för vissa tjänster och säger: "Skälet till atl krav pä formeU kompetens för befordran utöver en viss nivå i många grenar av offentlig tjänst under senare tid successivt avskaffats torde bl. a. ha varit att dylika behörighetsvillkor uppfattals som orättvisa då den behörighelsgivande utbildningen för stora gmpper av medborgare i samhället i praktiken varil omöjlig eller svår att uppnå av ekonomiska och sociala skäl. Med numera radikalt vidgade utbildningsmöjligheter för alla" bör det "vara möjligt att anlägga en ny - för både forskarrekryteringen och den allmänna kompen-lensnivån och kvaliteten mera gynnsam — syn på problemet". Konsistoriet exemplifierar bl.a. med alt man inte behöver vara med. dr för alt inneha överläkartjänst eller biträdande överläkartjänst, trots att tjänsterna är förenade med undervisningsskyldighet.

Fakultetsnämnden vid odontologiska fakulteten och linjenämnden för tandläkarutbildning vid karolinska institutet anser att vetenskapliga meriter bör tillmätas betydelse vid tillsättning av tjänster som övertandläkare och biträdande övertandläkare.

Landstingsförbundet befarar att kraven på tjänsleuppflytlning för nya

Prop. 1978/79:119 145

kaiegorier forskamlbildade skulle medföra avsevärda kostnadsökningar för sjukvårdshuvudmannen om de tillgodoses. Konsekvenserna av del förda resonemanget behöver enligt förbundets mening analyseras ytterligare bl. a. i sjukvårdsmässig utgångspunkt.

FUN föreslår all studieplaner om studieorganisation utvecklas i syfte all definiera etappavgången inom forskarutbildning samt att underlätta deltidssludier.

Det är enligt UHÄ:s uppfattning viktigt atl forskarutbildningen läggs upp sä all studierna underlättas för de nya sluderandegmpperna. Stor flexibilitet bör eftersträvas vad gäller arbetsformer. Studiema bör enligt UHÄ kunna anordnas i etapper. Dessa mäste emellerlid ulformas sä all inle helheten i utbildningen förloras. En elappindelning som exempelvis omfattar litleralursludier och kurser av olika slag, direkt avhandlingsförbere-dande moment och slulligen själva avhandlingsarbetet bör i mänga fall kunna göras. Etapperna bör dokumenteras pä ett säll som gör del möjligl för den studerande alt i olika sammanhang åberopa dem som meriter. UHÄ tycker även att deltidssludier bör underiättas.

Flera organ inom högskolan, däribland rektorsämbetet vid högskolan för lärarutbildning i Stockholm, matematisk-naturvetenskapUga fakultetsnämnden i Stockholm och styrelsen för högskolan I Jönköping, stöder förslaget om möjligheler till etappavgängar.

TCO stöder Kerstin Lindahl-Kiesslings i en reservation framförda förslag om att forskarutbildningen skall inledas med ett år efter vilket den siuderande i samråd med handledare skall ta ställning till fortsatt utbildning. En sådan etappvis upplagd utbildning borde bli mer attraktiv för gmpper som nu är underrepresenterade i forskamtbildningen, inte minst kvinnor, anser TCO. Den försia etappen skall både kunna uigöra en självständig enhet och början på en fullständig forskamtbildning.

MFR anser det svårt att på ell rimligt sätt definiera etappavgångar och mellanexamen inom medicinsk forskarutbildning. Experimentellt arbele eller arbete av liknande slag utgör den dominerande delen av forskamtbildningen och de till forskamtbildningen hörande formella kurserna är i allmänhet utspridda under hela forskarutbildningsperioden.

FUN:s huvudförslag avseende rekryteringen lill forskamtbildning gäller ändrade regler för behörighet till forskarutbildning.

UHÄ, flertalet organ inom högskolan, lantbruksuniversitetet, RRV, arbetarskyddsstyrelsen, NFR, LO, TCO m. fl. biträder FUN:s förslag om en ordning med dels allmän, dels särskild behörighel.

TCO tillstyrker utredningens förslag om principer för tilllräde med följande tillägg. Inle bara allmänna linjer ulan också lokala och individueUa (i den mån de förekommer) bör ge allmän behörighel. TCO förutsätter att utredningens snäva förslag är ell rent förbiseende eftersom argumentation mot atl la med lokal och individuell linje saknas. Vidare bör den särskilda behörigheten ej omfatia mer än 60 poäng i ämnen av direkl betydelse för forskarutbildningen.

Även UHÄ, RRV m. fl. anser alt det bör vara möjligl för personer som genomgått lokala eller individuella utbildningslinjer eller enstaka kurser i molsvarande omfattning alt antas lill forskamtbildning.

UHÅ vill likhet med flera remissinstanser - däribland VÅRD 77, TCO, Landstingsförbundet - fästa uppmärksamhelen på atl det inom högskolan finns varianter av utbildningslinjer, som bygger på yrkeserfarenhet eller på utbildning utanför högskolan och därför är något kortare än den reguljära allmänna utbildningslinjen. Enligt UHÄ:s uppfattning bör dessa vad gäller 10 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 119

behörighet för forskarulbildning i princip bedömas på samma sätt som den "normala" varianten av resp. linje.

Centerns ungdomsförbund menar alt arbetslivserfarenhet måsle vara ett krav för allmän behörighel till forskarutbildning.

Flera av dem som accepterar FUN:s förslag poängterar alt den särskilda behörigheten måste utformas så att del inte blir någon kvalitetssänkning inom forskarutbildningen.

FRN underslryker att den allmänna behörigheten generellt ej ger en sådan kunskap alt forskamtbildningen i egentlig mening kan påbörjas, och stora krav kommer att ställas på alt behovet av särskild behörighel analyseras ulfrån ett kvalitetsperspektiv.

STU framhåller att stort avseende måste fästas vid utformningen av de särskilda förkunskapskraven för forskamtbildningen för att nuvarande kvalitetsnivå skall kunna upprätthällas. Detta är likväl enligt STU:s mening inle tillräckligt som slutsals med hänvisning till de negativa erfarenhelerna under de senasle åren som ulredningen pekat på. I stället bör kraven för särskild behörighet utformas så alt kvalitetsnivån höjs och den negaliva trenden bryls vad gäller studietid, avbroll saml examinationsfrekvens. Detta kan på läng sikt uigöra en fömtsättning för att sektororgan skall finna det ändamålsenligt att vidmakthålla och öka sin samverkan med universitet och högskolor för alt nå uppsatta mål för sina FoU-insatser inom angivna tids- och kostnadsramar.

Ingenjörsvetenskapsakademien instämmer i utredningens synpunki att större vikt än hittills bör läggas pä kunskaper och färdigheter som inhämtas på annal sätt än genom högskolestudier, t. ex. genom yrkesverksamhet. Dessa faktorer bör vägas in vid bedömning av behörighet för forskarstudier. Beträffande sänkningen från 120 till 80 poäng som minimum för allmän behörighet anser akademien dock atl, för tillträde till forskamtbildningen vid leknisk fakultet, behörigheten i stort sett skall motsvara genomgången civilingenjörsutbildning vid den mot ämnesområdet svarande linjen.

Centralorganisationen SACOISR framhåller atl när det gäller forskamtbildning vid juridisk fakultet bör denna, vad avser juridiska karaktärsämnen, t.ex. processrätt, civilrätt och straffrätt, bygga på juris kandidatexamen. Del måste krävas av dessa forskarstuderande att de har överblick över hela rättsordningen, varför annan bakgmnd än juris kanditatexamen inte kan godtas som behörighelsgivande. I de flesta ämnen är det även fortsättningsvis en nödvändig förutsäitning, för atl kvaliteten i forskamtbildningen skall kunna upprätthållas, att den särskilda behörigheten innefattar krav om ämnesfördjupning motsvarande 60 poäng inom ämnesområdet för forskarulbildning. Erhållande av likformighet i förkunskapskrav bör uppnås genom au UHÄ, på gmndval av förslag frän fakultelsnämnderna, i utbildningsplanerna för forskarutbildning anger erforderliga riktlinjer.

FUN:s förslag om allmän och särskild behörighet avstyrks av bl.a. några organ inom högskolan, naturhistoriska riksmuseet, Sveriges industriförbund. Svenska handelskammareförbundet och Svenska arbetsgivareföreningen, Vitterhetsakademien, SFS och Moderata ungdomsförbundet.

Enligt naturhistoriska riksmuseets mening bör för forskarstudier i de ämnen museet representerar, den allmänna behörigheten i biologi omfatta minst 3 års studier (120 poäng) och den särskilda behörigheten omfatta vidareulbildningskurser om sammanlagt minst 60 poäng (I 1/2 års studier).

Prop. 1978/79:119 - . 147

Därvid är atl märka atl denna forskningsförberedande vidareutbildning ingalunda bör koncentreras till enbart botanisk och zoologisk morfologi och systematik ulan bör omfatta även fysiologiska, ekologiska, etologiska, biogeografiska och genetiska moment, vilka alla är av utomordentlig betydelse för modern systematisk forskning.

Sveriges industriförbund. Svenska handelskammareförbundet och Svenska arbetsgivareföreningen ser inga fördelar med FUN:s förslag lill ett förändrat behörighetssyslem med dels allmän behörighet, dels särskild behörighel. Den allmänna behörighelen (i princip utbildningslinje om minsl 80 poäng) kommer i flertalet fall alt behöva kompletteras med omfattande särskilda behörigheiskrav för all uppnå behörighel för forskarstudier. Men reellt kommer denna allmänna behörighel inle att kunna ge tillträde till forskarstudier i något ämne. Detla kan knappasl uppfattas som positivt för den enskilde och inte heller tjäna någon informativ funktion. Till skillnad från den grundläggande utbildningen står den siuderande sällan inför ett val mellan forskarulbildning inom vill skilda områden, vilkel gör atl del inle föreligger ett behov av ett enhetligt behörighetssystem för all forskarulbildning.

Vitterhetsakademien framhäller atl inom humaniora och samhällsvetenskap är en bred kunskapsbas av vital belydelse för en framgångsrik forskarinsats, och i del inlernationella perspektivet framstår redan nuvarande fordringar som anmärkningsvärt låga. Akademien avvisar sålunda förslaget om 80 poäng som allmän behörighet.

SFS avstyrker förslaget att dela upp behörigheten i en allmän och en särskild del. I stället bör för varje ämne respektive institutionsstyrelse ställa upp ett antal behörighetskrav. Dessa skall fastställas av fakultetsnämnden. Behörighelskraven bör delas upp i tre delar nämligen fördjupning, kommunikationsämnen och stödämnen och uttryckas i poäng. SFS förordar atl kravel på fördjupning som regel skall vara 60 poäng eller motsvarande.

Moderata ungdomsförbundet avstyrker besläml FUN:s förslag till förändrat behörighetssyslem med dels allmän, dels särskild behörighet. MUF kan inte på något sätl inse fördelarna med ett sådant system. Den allmänna behörigheten (i princip utbildningslinje om minsl 80 poäng) kommer i flertalet fall att behöva kompletteras med omfatlande särskilda behörighetskrav, vilket leder lill alt den allmänna behörigheten i stort sett saknar värde. Atl uppnå allmän behörighel för forskarstudier men samtidigt inle vara reellt behörig för forskarstudier i något ämne kan knappast uppfattas som positivt från den enskildes utgångspunkt och del tjänar inte heller någon informativ funktion. Från informationssynpunkt kommer systemet att bli synnerligen otympligt. Förbundet förordar ett behörighetssyslem som utformas så likartal som möjligt inom skilda ämnesgmpper. Till skillnad från den grundläggande utbildningen står, framhåller förbundet, den presumtive forskarstuderanden sällan inför ett val mellan forskamtbildning inom vitl skilda ämnesområden, varför ett enhetligt behörighetssyslem för all forskamtbildning inte behövs.

FUN:s förslag om särskilda kurser för atl uppnå särskild behörighet för siuderande från linjer som i dag saknar forskningsanknyining, överbryggande kurser, berörs endast i ett mindre antal yttranden.

Bl. a. FRN, centralorganisationen SACOISR och TCO poängterar atl särskilda medel bör anslås för sådana kurser.

Statskontoret framhåller alt denna kursverksamhet måste koncentreras till en eller ett fåtal orter för att erhålla ett tillräckligt studerandeunderlag.

Prop. 1978/79:119 148

Enligt RRV torde den övervägande delen av sädan komplettering som de forskningsförberedande kurserna avser kunna ske inom ramen för befinlligt kursutbud.

LantbruksuniversUetet påpekar att kurser för erhållande av särskild behörighet för nya kategorier forskarstuderande kan komma att bli svårgenomförbara och resurskrävande.

Bl.a. NFR och centralorganisationen SACOISR tillstyrker FUN:s förslag alt urval och antagning till forskarutbildning skall behandlas av antagningsnämnd på institutionsnivå.

VÅRD 77 anser att det skulle vara av värde om i en sådan antagningsnämnd ingick också allmänrepresentanler och företrädare för de studerande.

Lantbruksuniversitetet förordar att FUN :s förslag nyanseras. I de fall en institution är så stor att det verkligen är fråga om atl anta ett antal forskarstuderande varje år fyller säkert en antagningsnämnd en vikiig funklion. Inom lanlbmksuniversilelel finns många institutioner som antar endast någon eller ett par forskarstuderande per läsår. Denna antagning bör lika gärna kunna ske enligt nuvarande bestämmelser av institutionsstyrelsen. Det bör därvid föreskrivas att samråd skall ske med handledarna inom institutionen. Nuvarande förordning medger dämtöver alt institutionsnämnder kan inrättas. De institutioner som så önskar skulle därmed redan idag ha möjlighel atl införa antagningsnämnd.

Sveriges industriförbund. Svenska handelskammareförbundet och Svenska arbetsgivareföreningen tycker att en särskild antagningsnämnd för forskarutbildning bör avvisas. Del är fullt tillräckligt att institutionsstyrelserna handhar antagningsfrågorna.

TCO anser alt UHÄ bör utfärda anvisningar för den lokala antagningen som betonar viklen av nytänkande och okonventionell bedömning av de sökandes meriter.

VÅRD 77 vill atl forskamtbildningsnämnden meddelar riktlinjer för antagningsnämndens verksamhet.

Landstingsförbundet föreslår att sjukvårdshuvudmännen får yttranderätt beträffande urval och antagning till forskamtbildning och påbyggnadsutbildning vid antagningsnämnd/motsvarande.

Breddat utbildningsutbud

De flesta remissinstanser som har uttalat sig om FUN:s förslag avseende breddal utbildningsutbud anser atl det är angeläget att påbyggnadsutbildningar kommer lill stånd. Dit hör UHÄ, lantbruksuniversitetet, Handelshögskolan i Stockholm, arbetarskyddsstyrelsen, riksarkivet, planverket, socialstyrelsen, delegationen för energiforskning, NFR, VÅRD 77, LO, centralorganisationen SACOISR och Svenska läkaresällskapet.

Flera remissinstanser pekar på problem i sammanhanget. Lantbruksuniversitetet framhåller alt möjlighelerna att genomföra påbyggnadsutbildning beror på i vilken utsträckning resurser kan tillföras. Naturvårdsverket anser alt påbyggnadsutbildningar är lämpliga för miljövårdsområdet, men ett problem är svårigheten atl åstadkomma lämpliga utbildningspakel. En lösning är att skapa ett system av frislående kurser.

TCO, Centerns ungdomsförbund och Sveriges läkarförbund anser att förslaget är oklart. TCO menar alt detta särskilt gäller gränsdragningen till grundutbildning och forskamtbildning, men alt även utredningens tankar beträffande mål, innehåll och form är svåra att följa. TCO tillstyrker dock

Prop. 1978/79:119 149

att en försöksverksamhet med utveckling av päbyggnadsutbildning kommer till ständ. Centerns ungdomsförbund anser atl i ett system med återkommande utbildning kan påbyggnadsutbildning utgöra värdefulla komplement till grundläggande utbildning. Sveriges läkarförbund anser atl skillnaden mellan enstaka kurser, överbryggande kurser och påbyggnadsutbildning är oklar. SCB framhåller att det för analysändamål är önskvärt med en klar gränsdragning såväl mellan grundläggande utbildning och päbyggnadsutbildning som mellan päbyggnadsutbildning och forskarutbildning.

SFS föreslår en differentiering av påbyggnadsutbildningarna i två olika typer, dels påbyggnadslinjer som skall knyta an till genomgången grundläggande högskoleutbildning och ses som vidareutbildning eller specialisering, dels specialistutbildning, som läses parallellt med forskamtbildningen, men är tidsmässigt kortare och inriktad mot en specifik arbetsmarknad.

Vissa remissinsianser tillstyrker all päbyggnadsutbildningar anordnas, men framhäver att de inte får bedrivas på bekostnad av resurser för forskarutbildning eller grundutbildning. Dil hör arbetsmarknadsstyrelsen, MFR, centralorganisationen SACOISR, Svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund, Soclologförbundet samt Riksföreningen mot cancer.

Civilingenjörsförbundet framhåller att päbyggnadsutbildning bör bygga på en stabil efterfrågan från arbetsmarknaden. Sociologförbundet menar all päbyggnadsutbildning kan vara en lösning på arbetsmarknadens behov, där det är möjligt atl definiera ell sädanl. Risken är dock alt man skapar utbildningar som efter en tid är omoderna och inte ger arbete.

FOA är Iveksam till påbyggnadsutbildning: "Gränsen mellan päbyggnadsutbildning och doktorandulbildning kan i många fall bli flytande när del gäller utbildningens användbarhet för framlida yrkesverksamhet och del kan då diskuteras om man för de befattningar som avses bör eftersätta kraven på vetenskaplig skolning och ett självständigt forskningsarbete. FOA ifrågasätter om man därför inte i första hand bör satsa på doktorandprogram som är inriktade på yrkesverksamhet utanför högskolan utan alt för den skull kompromissa med utbildningens vetenskapliga kvalitetskrav."

De mål och kriterier som ulredningen har ställt upp för påbyggnadsutbildningarna accepteras av de flesta remissinsianserna. Den lägre tidsgränsen om 1,5 år anses dock onödig av flera instanser, t. ex. UHÄ, VÅRD 77, Landstingsförbundet, LO och centralorganisationen SACOISR. VÅRD 77 pekar på atl vårdutbildningarna ofta är kortare än 1,5 år. Landstingsförbundet och LO anser alt längden bör styras av samhällets behov och utbildningens mäl. Centralorganisationen SACOISR menar att man undantagsvis bör acceplera utbildningar som inte är längre än ett år på hellid eller motsvarande deltidsstudier.

Många remissinstanser har behandlat sambandet mellan påbyggnadsutbildning och forskamtbildning. Handelshögskolan i Stockholm och centralorganisationen SACOISR anser att vissa kurser bör kunna vara gemensamma för forskarutbildning och påbyggnadsutbildning. Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund och Svenska handelskammareförbundet anser att behörighetskraven skall vara desamma som för forskamtbildning.

Lantbruksuniversitetet, Sveriges geologiska undersökning och statsve-tarförbundet föreslår att påbyggnadsutbildningen skall kunna avslutas av en mellanexamen eller maslersexamen. Industriverket ser ingen invänd-

Prop. 1978/79:119 150

ning mot atl viss påbyggnadsutbildning skall kunna uigöra en mellanexamen i forskarutbildningen. Även IVÄ anser atl påbyggnadsutbildningen skall kunna uigöra en etapp på väg mol doktorsexamen. Vitterhetsakademien föreslår att någon form av päbyggnadsutbildning kan fungera som meriigivande avlänkning för dem som misslyckas med forskarutbildning.

Av de remissinstanser som har yitral sig om studiefinansieringen för päbyggnadsutbildningar anser RRV och Centerns ungdomsförbund atl samma regler bör gälla som för gmndutbildningen, nämligen alt studiemedel skall utgå. VÅRD 77 anser däremot atl päbyggnadsutbildningen i della hänseende bör jämställas med forskamtbildningen. Naturvårdsverket framhåller att arbetsgivarens villighet att bevilja ledighet för studier med lön kommer atl bli avgörande för möjligheten atl genomgå påbyggnadsutbildning.

FUN:s förslag alt regionstyrelserna skall åläggas del övergripande ansvaret för planering och inrättande av päbyggnadsutbildningar har kriliserals av ell stort antal remissinsianser. Det enda remissorgan som uttryckligen tillstyrker förslaget är socialstyrelsen, som ser regionstyrelserna som en garanii för alt sektorsansvariga organ ges stor möjlighet att påverka innehållet i utbildningarna.

UHÄ anser atl päbyggnadsutbildningen organisatoriskt bör vara en del av den gmndläggande utbildningen och att det nuvarande systemet med påbyggnadsUnjer i stort sett är ändamålsenligt. UHÄ föreslår i konsekvens härmed att de lokala högskoleorganen, främst högskolestyrelserna får ansvar för initiering av nya påbyggnadslinjer. Mer bestående utbildningsbehov av rikskaraktär bör enligt UHÄ tillgodoses genom inrättande av allmänna påbyggnadslinjer.

Även RRV, statskontoret, MFR och Svenska läkaresällskapet anser att högskoleslyrelsen bör ha del övergripande ansvarei för påbyggnadsutbildningarna. Centralorganisationen SACOISR och Civilingenjörsförbundet föreslår atl UHÄ får det övergripande ansvaret medan högskoleenheterna skall vara förslagsslällande. SFS och Moderata ungdomsförbundet föreslår alt UHÄ får ansvar för samordningen av päbyggnadsutbildningen medan övriga uppgifier skall åligga linjenämnder respektive fakultetsnämnder, beroende på om ulbildningen är anknuten till grundutbildning eller forskarutbildning.

FUN:s förslag om ett särskilt anslag för påbyggnadsutbildning tiUstyrks av centralorganisationen SACOISR. UHÄ:s förslag till organisation av päbyggnadsutbildningen innebär att det nuvarande anslagssystemet bUr tillämpligt även för påbyggnadslinjer. Medel för dessa kommer dä att anvisas under sektorsanslagen saml under anslagen för lokala och individuella linjer och enstaka kurser. Under en övergångsperiod bör, enligt UHÄ, under respektive anslag medel specialdestineras för utveckling och drifl av nya påbyggnadslinjer. TCO anser alt frågan om anslagskonstmk-tionen bör övervägas ytterligare.

FUN föreslår atl samhällets särskilda studiestöd inom forskarutbildningen i sin helhet ulformas som utbildningsbidrag för doktorander. Assistent-och amanuenstjänstema i nuvarande form avvecklas. I stället kompletteras tjänsteorganisationen inom högskolan med en ny halvtidstjänst som assistent, som kopplas till studiefinansieringssyslemet inom forskamtbildningen. FUN:s förslag tillstyrks av skolöverstyrelsen, RRV, SCB, centrala studiestödsnämnden, arbetsmarknadsstyrelsen, LO, Sveriges lantbruksuniversnet, Handelshögskolan i Stockholm, NFR, statens råd för byggnadsforskning, försvarets materielverk, riksantikvarieämbetet och statens

Prop. 1978/79:119 151

historiska museer, VÅRD 77, Arkitektförbundet och Centerns ungdomsförbund.

Centrala studiestödsnämnden kan utifrån ett prioriteringsresonemang ansluta sig till alt det särskilda studiestödet för forskarstuderande tills vidare i princip endast skall kunna utgå för forskarulbildning. CSN utgår från att i ell framtida studiefinansieringssyslem kommer alla som antagits till forskarutbildning att erhålla det särskilda studiestödet till forskarstuderande. Vidare anser studieslödsnämnden alt nuvarande beloppsnivån på utbildningsbidraget för doktorander är relativt väl avpassad och att en beloppsmässig differentiering av det särskilda studiestödet till forskarstuderande är olämplig. Förslaget atl omvandla hittillsvarande assistent- och amanuenstjänster till en ny form av ijänsl avsedd att kopplas lill finansieringssystemet bör enligt studiestödsnämnden genomföras.

SCB vill i likhel med utredningen understryka belydelsen av sludiefinan-sieringen. Nya studier av SCB:s register över studerande i forskarutbildning visar att till exempel examinerade läsåret 1975/76 i siörre ulsiräckning än samtUga siuderande haft stipendium/utbildningsbidrag och någon typ av tjänst vid universitetet/högskolan under flera år före examen. Skillnaderna varierar mellan fakulteterna, de är lägsl vid medicinsk fakultet och högst vid humanistisk fakultet. Samtidigt har examinerade 1975/76 under åren närmasi före examen i lägre utsträckning haft så kallad övrig förvärvsverksamhet, det vill säga tjänst utanför universiiet och högskolor. Studiefinansieringen har således stor belydelse som styrfaktor både ur rekryterings- och studielidssynpunkt framhåller SCB. Liknande synpunkter framförs av arbetsmarknadsstyrelsen, VÅRD 77, statens råd för byggnadsforskning och försvarets materielverk.

VÅRD 77 vill stryka under möjlighelerna alt använda studiestödet i rekryleringsfrämjande syfte, inte bara när det gäller all slimulera rekryteringen till vissa områden, utan också för all slimulera nya grupper av studerande alt söka sig till fortsatt högskoleutbildning.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer delar utredningens uppfattning att studiestödet skall ge ekonomisk och social trygghet, som är likvärdig den som gäller för andra jämförbara gmpper och all stödel skall kunna förenas med yrkesverksamhet utom högskolan. Många yrkesverksamma inom samhällssektom kulturminnesvård - museer saknar möjlighel att fä ekonomiskt slöd för forskarutbildning från arbelsgivaren. En fömtsättning för att fortsatt utbildning av tillräcklig omfattning skall komma till stånd inom sektorn är därför alt studiestöd kan erhållas. Möjligheten att kunna bedriva studiema helt eller delvis på deltid bör underlätta en rekrytering av redan yrkesverksamma. Tillgången på forskarutbildade har under del nuvarande expansionsskedet för kulturminnesvården inle svarat mot efterfrågan. Inom sektom finns därför ett uppdämt behov av utbildning på forskarnivå. Hänsyn bör, enligt riksantikvarieämbetet, tas till detta förhållande vid dimensionering av studiestödet.

NFR anser att med det föreslagna systemet kan klarare gränser dras mellan forskarutbildning och instilulionemas övriga verksamhet. NFR anser det mycket angeläget att fortbildningen av doktorerna utöver föreslagna ålgärder stärks genom inrättande av tidsbegränsade stipendier av typen "post doctor fellowships" för studier vid andra högskolor framför allt i andra länder.

Centerns ungdomsförbund kan i huvudsak tillstyrka utredningens förslag till studiefinansiering men anser att studielön i ell längre perspektiv skall införas. De föreslagna assislentljänslema kan innebära värdefulla

Prop. 1978/79:119 152

komplement till utbildningsbidragen samtidigt som tjänsterna är nyttiga tillskott i tjänsteorganisationen.

RRV tillstyrker i princip utredningens förslag. RRV vill emellertid samtidigt understryka de nuvarande assisienttjänsternas betydelse för den löpande adminislralionen vid framför allt större institutioner. Assislentljänslema utgör vid sidan av sludievägledarijänsterna och uppdragsbefattningarna prefekt och studierektor oftast de enda administrativa tjänsterna pä institutionsnivå. För att institutionernas ekonomiadministrativa uppgifter skall kunna fullgöras på ett ändamålsenligt sätl, kan det därför, enligt RRV, vara rimligt att vid större institutioner undanta vissa resurser från kravet pä anknytning lill utbildningsbidrag.

Förslaget all samhällets särskilda studiestöd inom forskarutbildningen i sin helhet utformas som utbildningsbidrag tillstyrks ocksä av lanibuksuni-versitetet. En klarare uppdelning av de olika uppgiftema som åligger en assistent - forskning och undervisning - är nödvändig. Möjligheten att skapa assistentljänster ulan knytning lill utbildningsbidrag för doktorander måste dock finnas kvar, anser lantbruksuniversitetet.

Handelshögskolan I Stockholm finner utredningens förslag i huvudsak vara väl avvägda. Det kan dock råda viss tveksamhet om förslaget atl amanuens- och assislenltjänster skall vara högst halvtid och förbehållas forskarstuderande som tilldelats utbildningsbidrag. Därigenom kan i vissa fall tjänsterna låsas i onödan.

Landstingsförbundet anser att den tjänstgöringsform som utredningen föreslagit i kombinalion med utbildningsbidrag för doktorander har alltför liten sjukvårdsanknytning för all kunna användas inom klinisk forskamtbildning. Förbundet finner del svårt atl för närvarande överblicka konsekvenserna för sjukvärdens del av föreslagna förändringar för studiefinansieringen och för studiestödets användning säsom dimensionerings- och rekryleringsinstrumenl för forskarutbildningen. Härför fordras en genomgång av förhållandena pä varje särskild sjukvårdsklinik.

Lärartjänstutredningen finner att de dimensioneringsproblem som förslaget lill koppling mellan innehav av utbildningsbidrag och innehav av tjänst ger upphov till för såväl forskarulbildning som gmndutbildning inte är tillfredsställande behandlade.

Vetenskapsakademien är tveksam inför utredningens konstmktion av studiefinansieringen. Utbildningsbidragen kommer all fördelas på ämnen i stället för på individer, vilkel starkt försämrar möjligheterna all satsa medlen på de bästa forskarbegävningarna och att använda resurserna där de bäst behövs. Akademien understryker också betydelsen av att institutionerna kan anställa siuderande på arvodesbasis före antagning lill forskarutbildning för arbete inom gmndutbildningen. Detta har visat sig vara av betydelse bl. a. inom den medicinska fakulteten. De speciella förhållandena mellan preklinisk och klinisk utbildning inom den medicinska fakulteten torde kräva ytterligare utredning, framhåller akademien.

Negativa till FUN:s förslag om studiefinansiering är MFR, centralorganisationen SACOISR, TCO, Sveriges läkarförbund, Soclologförbundet, Sveriges civilingenjörsförbund, Sveriges industriförbund. Svenska handelskammareförbundet. Svenska arbetsgivareföreningen. Riksföreningen mot cancer, statskontoret, Sveriges geologiska undersökning. Moderata ungdomsförbundet, m.fl.

Den koppling utredningen gör av systemet med assistentljänster och det nyligen införda systemet med utbildningsbidrag finner statskontoret ej tillräckligt underbyggd för atl kunna bedöma värdet och konsekvenserna

Prop. 1978/79:119 > 153

av FUN:s förslag. De studiesociala och studierekrylerande motiv som tidigare funnits för ett system med assislenltjänster knuina lill den gmndläggande utbildningens dimensionering synes rimligen bortfalla vid en utbyggnad av det nya systemet med särskilda utbildningsbidrag inom forskarutbildningen. Ulredningens förslag lill ijänstekonstmktion för assistenter innebär även ändrade villkor för institutionerna inom sädana funktioner som nu bmkar ulföras av assistenter med heltidsförordnande, framför allt allmänt institutionsarbete. Behovei av denna tjänstetyp som ett kompletterande, extra studiestöd inom forskarutbildningen diskuterar utredningen mer i förbigående. Dess förslag om en ny typ av halvtidsljänstgörande assistenter med utbildningsbidrag innebär en form av särskilt studiestöd för deltidsstudier, vars mer långsiktiga konsekvenser för dimensionering av forskarulbildning och forskarkarriär hade varil värda siörre uppmärksamhet.

Sveriges industriförbund, Svenska handelskammareförbundet och Svenska arbetsgivareföreningen påpekar atl förändringar av dagens assistentljänster och skärpta villkor för bisyssla för dem som uppbär helt utbildningsbidrag i enlighet med FUN:s förslag skulle medföra kraftigt sänkta inkomsler och ökad arbetsbelastning för forskarstuderandena och därmed försämrade möjligheter all rekrytera dugliga studerande lill forskarulbildning. En sädan minskad tillströmning skulle i sin tur få allvarliga effekier på grundutbildningen, framför allt vid de lekniska och medicinska högskolorna där huvuddelen av övningsmomenten leds av assistenter.

MFR päpekar att det inom medicinsk fakultet är regel att presumtiva doktorander prövar pä forskningsarbele innan frågan om registrering som doktorand aktualiseras. Amanuens- och assistenttjänster har här varit en utomordentlig lillgång.

Vid de prekliniska institutionerna har inlresserade siuderande förordnats på amanuenstjänster och kunnat arbeta på deltid med forsknings- och undervisningsarbete parallellt med studiema. Först efter några terminer har frågan om registrering som doktorand blivit aktuell. Fördelarna med ell sådant system är enligt MFR uppenbara. Den presumtive doktoranden har kunnat bilda sig en uppfattning om vad forskarutbildning och forskning innebär och län känna arbetsmiljön. En annan väsentlig fördel med det nuvarande sysiemel är alt doktorander medverkar i grundutbildningen. Kopplingen mellan gmndutbildning och forskning är slark inom den medicinska seklorn.

MFR avstyrker sälunda FUN:s förslag alt avskaffa nuvarande amanuens- och assistenttjänster. När det gäller utbildningsbidrag anser MFR det angeläget alt liberalare regler för kombinalion av dessa med annan verksamhet införes.

Statens bakteriologiska laboratorium anser att möjligheter för forskarstuderande alt kombinera deltidstjänster med tjänstgöring vid statliga eller privata forskningsinstitutioner uianför universiteten hittills har fungerat mycket väl. Ulredningens förslag att omvandla amanuens- och assistentljänster till tidsbegränsade assistentljänster för regisirerade doktorander och lill utbildningsbidrag leder till all ell väsentligt mindre antal personer kommer atl engageras.

Även Sveriges geologiska undersökning avstyrker förslaget till studiefinansiering. Den föreslagna ordningen beträffande utbildningstjänsterna skulle skapa problem särskilt vid små institutioner inom geosektom genom brislen på flexibilitet.

Några remissinstanser - bl.a. UHÄ, TCO, SFS, Moderata ungdoms-

Prop. 1978/79:119 154

förbundet — föreslår att doktorandtjänster inrättas.

UHÄ anser i likhet med FUN atl nuvarande amanuens- och assislenltjänster bör avskaffas. Ett bevarande av dessa tjänsier synes i försia hand moliveras av behovet av arbetskraft för vissa arbetsuppgifter främsi inom de laborativa ämnesområdena. UHÄ delar vidare ulredningens uppfattning att studiestödet beloppsmässigt bör vara odifferentierat men vill i likhet med flera remissinstanser ifrågasätta om den föreslagna storleken av studiestödet är tillräckligt för att nå angivna syften. UHÄ gör dock för sin del bedömningen att del både är möjligt och lämpligt alt studiestödet utformas som doktorandtjänster och förordar en sädan lösning. Tjänsterna bör enligt UHÄ inte vara förenade med andra uppgifter än forskarstudier. Däremot bör stor frihet finnas att förena deltidstjänstgöring på doktorand-tjänst med annat arbele, inom eller utom högskolan.

När det gäller förslaget om deltidstjänst som assistent i kombinalion med utbildningsbidrag har flera av organen inom högskolan framhållit att denna tjänstetyp inte kan ersätta nuvarande amanuens- och assistentljänster när det gäller att fullgöra viktiga uppgifier främsi inom den grundläggande utbildningen. Enligt UHÄ kan frägan om ersättning för amanuens- och assistenttjänster inte lösas förrän lärartjänstutredningen avgivit sina förslag. I avvaktan härpå bör tjänsteorganisationen inom högskolan inte förändras.

En acceptabel lösning på sludiefinansieringen kan inte bygga pä ett syslem med dels en tjänstgöringsskyldighet inom ramen för en deltidstjänst, dels en utbildningsdel uianför tjänsten, anser centralorganisationen SACOISR och föreslår att det för varje forskarstuderande som erhållit utbildningsbidrag inrättas en tjänst i vilken forskamtbildning och tjänstgöringsskyldighet i form av undervisning, forskning och allmänt institutionsarbete ingår. En sådan tjänstekonstruktion skulle aulomatiskt ge de förmåner som är förenade med tjänsteinnehav samtidigt som den gmndar rätt till ersättning från arbetslöshetskassa. Samtidigt måste de problem som sammanhänger med den alllför omfattande tjänstgöringsskyldigheten angripas. Del bör vara möjligt alt inrätta tjänst med tjänstgöringsskyldighet ned tUl 25 procent av en arbetstid. Likaså skall studerande kunna kombinera forskamlbildningstjänst med förvärvsarbete på deltid inom och utom högskolan. Organisationen framhåller också vikten av att studiestödets konstmktion får en sådan flexibilitet atl det kan anpassas efter de speciella förhållanden som råder vid olika fakulteter. Som exempel anförs förhållandena vid medicinsk, juridisk och teknisk fakultet samt vissa ämnen vid filosofisk fakultet. Om speciella skäl föreligger bör deltidstjänst kunna inrättas för studerande som ej är anlagen till forskamtbildning.

TCO avvisar FUN:s förslag till studiefinansiering. Enligt TCO:s uppfattning bör forskarutbildning normalt ske inom ramen för tidsbegränsad anslällning, doklorandtjänster. Sädana tjänster bör enligt TCO:s mening ersätta såväl utbildningsbidragen som de nuvarande assistent- och amanuenstjänsterna. Högskolestyrelsen bör ha möjlighet alt inrätta doktorandtjänster på externa medel, t. ex från forskningsråd.

Moderaia ungdomsförbundet menar att utredningens förslag inte är tillräckligt uiredda. MUF förordar ett system med särskilda doktorandtjänster, inom vilka ryms viss skyldighet att undervisa och att sköta administrativa göromål. I andra hand bör antalet utbildningsbidrag utökas och frikopplas från innehav av de föreslagna assislentljänslema.

SFS föreslår ett nytt studiefinansieringssyslem för de forskarstuderande. Utbildningsbidragen och nuvarande assistent- och amanuenstjäns-

Prop. 1978/79:119 ' *' 155

ter bör avskaffas i den mån tjänsterna inte är nödvändiga för grundutbildningens behov. I slället bör forskarutbildnings- och doklorandtjänster inrättas. Dessa bör konstrueras så att 1/3 av tjänstgöringstiden fullgöres genom undervisning eller annat institutionsarbete medan 2/3 av tjänstgöringstiden fullgöres genom egna siudier. Tjänsten bör normalt inle få innehas under en längre lid än sex år. Arbetel skall kunna koncentreras tidsmässigt och sysiemel bör generellt användas flexibell. Framför allt för laborativa ämnen är det, enligt SFS, nödvändigt att tjänstgöringsskyldigheten går att förena med sammanhängande perioder av forskarstudier. Uppläggningen av t. ex. experimentella serier kan kräva en kontinuerlig bevakning.

RRV delar ulredningens uppfattning alt fördelningen av studiestödet inte alltid bör vara proportionell mol antalet utbildningsplatser inom olika fakulteter. Möjlighet bör finnas all styra resurser lill områden som är angelägna atl priorilera.

RRV pekar på alt anslaget lill utbildningsbidrag för doktorander idag endasl omfattar själva utbildningsbidraget. Efiersom detla är förenal med sociala förmåner bör enligt RRV under anslagel även beräknas medel molsvarande lönekostnadspälägg.

NFR är positivt lill tanken att eventuellt bidra lill sludiefinansieringen men kommer inte alt låla della ske genom alt stäUa klumpsummor lill fakulteternas förfogande utan kommer atl i överensstämmelse med rådels allmänna policy förbehålla sig rälten atl själv värdera de sökande och inom projeklramarna utvälja dem som skall få bidrag.

NFR ansluter sig också till förslaget att urvalet mellan sökande av utbildningsbidrag skall åligga institutionernas antagningsnämnder.

UHÄ delar uppfattningen atl även forskningsråd och seklorsorgan skall kunna ställa medel lill förfogande för studiestöd. Riksdagen bör ge riktlinjer för del lolala antalet doktorandtjänster och medlen för studiestöd bör i fortsättningen anvisas under anslagen för forskning och forskamtbildning. UHÄ anser atl del lokala ansvaret för tillsättning av doktorandtjänster och andra Ijänsler bör läggas på högskoleslyrelsen.

UHÄ pekar även på vissa särskilda problem inom den kliniska forskarutbildningen och anser att utredningen inte ger underlag för förändringar. UHÄ framhäller vikten av all dessa frågor tas upp lill konkret behandling i samband med beredningen av ulredningens förslag.

Centrala studieslödsnämnden har ingenting att erinra mot förslaget rörande ansvarsfördelning för studiestödet inom forskamtbildningen. Om utbildningsbidragen i framtiden blir en generell stödform kommer nämnden att aktualisera frågan om huvudmannaskapet för denna studiestödsform.

Beiräffande utredningens förslag om atl forskningsråden och sektorsorganen skall ges möjlighet att bidra till sludiefinansieringen vill STU hävda alt ett syslem för planerad dimensionering i huvudsak skall kunna tillgodose sektorsorganens behov av kompetensuppbyggnad inom landet. 1 de fall detta ej kan ske av speciella skäl skall självfallel möjlighet finnas för seklorsorgan att ge medel till sludiefinansiering pä forskamtbildningsnivå inom eller ulom landet.

Något generellt ansvar för finansiering av doktorandulbildning bör inte läggas på sektorsanknutna FoU-finansierande organ, anser statens råd för byggnadsforskning. Direkt statligt stöd i form av tjänster och utbildningsbidrag bör i slället ökas.

Prop. 1978/79:119 156

Dimensionering

FUN anger att målet för en dimensionering av forskamtbildningen skall vara atl söka skapa balans mellan tillgången på forskamtbildad arbetskraft, samhällets behov av dylik arbetskraft och de studerandes önskemål att genomgå forskarulbildning. Denna allmänna målsättning stöds i princip av flertalet remissorgan. UHÄ framhåller dock all det är svårt atl ulifrån utredningens förslag bedöma de olika problem som är förknippade med att nå delta mål.

Även enligt TCO:s uppfattning är del angelägel atl få en planerad dimensionering av forskarutbildningen. Detta är motiverat inte bara av kravet att skapa balans i förhållande till arbetsmarknadens behov av forskamlbildade. Forskarutbildningen får också ses som ett mycket betydelsefullt instmment i en sammanhållen forskningspolitik, dels genom all forskare med kompetens för vissa områden utbildas, dels pä gmnd av den forskning som uiförs i samband med utbildningen. TCO ser med stor oro på den minskade tillströmningen till forskarutbildning framför allt inom den tekniska och naturvetenskapliga sektorn. Mot denna bakgrund framstår utredningens förslag som alltför passivi. TCO kan sålunda inte acceptera förslaget som en verklig lösning av dimensioneringsfrågorna.

Många remissinsianser är tveksamma inför FUN:s förslag till dimen-sioneringssyslem.

Något behov av en allmän begränsning av antalet forskarstuderande kommer enligt SFS:s bedömning inte alt vara aktuellt inom överskådlig tid. Visserligen kan tillfälliga överskott uppstå inom enskilda ämnen, men SFS anser atl del är bättre att stimulera rekryteringen inom bristområden än atl i detalj dimensionera forskamtbildningen inom högskolan och på vaga grunder göra stora omfördelningar av resurser. Hittillsvarande försök till prognoser av behovet av högskoleutbildning borde enligt SFS:s mening ha avskräckt FUN från att bygga en dimensionering av forskarutbildningen på uppskattningar av samhällets framlida behov av kvalificerad arbetskraft. Processen för atl skaffa fram underlag för dimensioneringen är både lids- och resurskrävande och osäkerheten i uppskattningarna är stora. Del är vidare inte självklart att marknadens behov av viss utbildad arbetskraft alltid överenssiämmer med olika ämnesteoretiska behov. Den enskilde studerandes behovssilualion, sä som den uttrycks i efterfrågan av viss utbildning, tycks FUN, anser SFS, helt ha bortsett från. SFS förordar aU det idag rådande systemet består. Inom det finns möjligheter att begränsa antagningen lill viss forskamtbildning på gmnd av brisiande handledarresurser.

Cenierns ungdomsförbund tycker att ulredningens förslag lill dimensioneringssystem verkar mycket komplicerat och svårt att överblicka. Det är därför nödvändigt all finna andra grunder för dimensioneringen. Behovet av forskarstuderande är mycket svårt alt bedöma. Den indelning som utredningen gör har endast ell begränsal värde. Forskamtbildning har ett belydande egenvärde som är svårt alt mäta i framlida yrkesverksamhet. En långsiktig planering av dimensioneringen är angelägen både för samhällets och för de studerandes planeringsmöjligheter.

FUN:s förslag till dimensioneringssystem för forskamtbildningen med en minimi- och en maximinivå förefaller för Moderata ungdomsförbundet vara en typisk skrivbordskonstmktion, som enbart skulle leda till administrativt merarbete. Problemet för de flesta ämnen är en vikande rekrytering. Ett laborerande med minimi- och maximinivå för antagningen skulle

Prop. 1978/79:119 ,y 157

för dessa ämnen knappasl förändra verkligheten. Förbundet anser del väsentligt för forskamtbildningens kvalitet och för de forskarstuderande själva att samtliga som antagits lill forskarutbildning skall ha rätl att kräva en fullgod handledning. Eventuella antagningsbegränsningar bör beslutas om lokalt i samräd mellan fakulieisnämnd och berörd institution.

Sveriges indusiriförbund. Svenska handelskammareförbundet och Svenska arbetsgivareföreningen kan inte finna atl del arbele som måste läggas ned för alt komma fram lill maximi- och miniminivåerna kan komma att stå i rimlig proportion till vinster i form av det eventuellt något bättre planeringsunderiaget. Ett fastställande av en miniminivå för examination inom ell visst ämne är skäligen ointressant efiersom ett sådani faslslällande i sig inle förbättrar rekryteringen av forskarstuderande lill detla ämne. Då den föreslagna miniminivån dessutom är kopplad enbarl lill vad som krävs för atl återbesätta tjänsier med behörighetskrav på doktorsexamen inom högskolan, gymnasieskolan och vissa forskningsinstitut, kan detta synsätt lätt leda till en konservering av synen på forskarutbildning som enbart en utbildning för blivande universitetslärare, gymnasieleklorer och forskare inom högskoleväriden. Samhällel måste stimulera intresset för forskamtbildning, i synnerhet utbildningar med dålig rekrytering, via politiska beslul och underlaget för dessa kan tas fram inom ramen för del årliga petita- och budgetarbetet. Maximiantalet forskarstuderande inom ett visst ämne är självfallel beroende av lillgängliga resurser, framför allt i form av disponibla handledare. Organisationerna vill ånyo framhåUa atl kvaliteten inom forskamtbildningen inle får eftersättas och alt del bör ankomma på lokala högskolemyndigheter all begränsa lilllrädet till viss forskamtbildning om det visar sig all lillgängliga handledare och övriga resurser inle förslår för alt ta emot samtliga som önskar forskamtbildning samtidigt med bibehållen standard pä utbildning.

Ingenjörsvetenskapsakademien anser atl dimensioneringen av forskarutbildningen i huvudsak skall styras via resurstilldelningen. Den metod som FUN skisserar förefaller dock varken nödvändig eller praktisk. Akademien anser att dimensioneringen av forskamtbildningen bör göras genom övergripande bedömningar från år till år, utan låsningar lill vissa beräkningsmetoder.

Även RRV menar att de av FUN förordade beräkningarna av minimi-och maximinivåer för examinationen skulle ha ett begränsal värde för planeringen.

Vitterhetsakademien anser del uppenbart atl den avgörande fömlsättningen för en framgångsrik forskarkarriär är den studerandes begåvning och iniresse för sitt ämne, och följaktligen måste myndigheternas väsentliga insats bestå i att erbjuda den lilla gmppen genuint forskarbegåvade gynnsamma villkor för alt träffa sill egel fria val. Samiidigi är del självfallet ell samhällsintresse alt stimulera forskning inom nya eller föga uppodlade problemområden. Även della blir dock, framhåller akademien, i realiteten främst avhängigt av lillgången på kreativa begåvningar.

I egenskap av sektorsorgan finner transportforskningsddegationen det angelägel betona atl del på kort sikt inte finns något givet samband mellan samhällets efterfrågan på forskningsinsatser och behovet av forskarutbildad arbetskraft inom ett visst område. Plötsligt uppkomna behov av forskningsinsatser inom ett område behöver inle alltid innebära ett långsiktigt behov av forskarutbildad arbetskraft inom della område. Ett system för långsiktig dimensionering av forskarutbildning måste kunna särskiljas frän mer kortsiktig planering av FoU-insalser. De övergripande bedöm-

Prop. 1978/79:119 158

ningar som görs rörande dimensioneringen av forskarutbildningen får därför, enligt delegationens uppfattning, inte innebära en begränsning av sektorsorganens m.fl. möjligheler att prioritera och vid högskolorna beställa forskning inom angelägna forskningsfält.

Statens råd för byggnadsforskning och riksantikvarieämbetet och statens hisloriska museer understryker vikten av atl hela den sektorsanknutna FoU-verksamhetens behov beakias i dimensioneringsprocessen.

Siaiens livsmedelsverk saknar konkrela förslag för alt minska lillslrömningen inom sådana områden där det slår klart alt möjligheter till sysselsättning inom forskningsanknuten verksamhet för forskamlbildade varit små. Verkei anser atl del finns en betydande risk för all misstag vid hanteringen av dimensioneringsfrågorna kan leda lill att alltför många forskarutbildade i framtiden kommer atl sakna adekvat arbete.

SCB menar atl 5 år är i kortaste laget som basperiod för den årliga, mllande planeringen. Del gäller ju lill exempel inte enbart att kunna öka antagningen på ell område utan ocksä atl se till att rekryteringsunderlaget ökar inom samma område, en process som både tar tid och kräver ingripande på ell tidigt siadium. Planeringsunderlag kommer att behövas både på central och lokal nivå.

. Försvarets materielverk ifrågasätter om den av FUN förordade miniminivån är lillräcklig för samhällets behov av arbetskraft med t. ex kvalificerad leknisk naturvetenskaplig utbildning. Maximinivån är ä andra sidan starkt knuten till den befinlliga inslitutionsstmkturen, vilkel inte nödvändigtvis överensstämmer med samhällets långsiktiga behov av forskamlbildade inom olika områden.

NFR anser att risken med minimiberäkningarna är att behovet underskattas eftersom endast hell kända faktorer tas med i beräkningen. Omvänt är det väl hell möjligl atl institutionernas tillgängliga resurser i vissa stora undervisningsämnen sätter alltför höga maximigränser. NFR kan emellertid inle föreslå några bättre beräkningsmetoder utan viU snarare varna för alt fästa alltför stort avseende vid gränser beräknade på detta sätt. Liknande synpunkter anförs av Riksföreningen mot cancer.

Sveriges lantbruksuniversnet har inte några principiella invändningar mol atl man försöker åstadkomma bättre balans mellan tillgång och efterfrågan på forskarutbildade. Vid dimensionering av en miniminivå bör man fömtom behoven för att återbesätta existerande tjänster samt nybesätta tjänsier som kan antas inrättas, ta hänsyn till en på många områden expanderande efterfrågan på experter med kvalificerad utbildning bland annat för utlandsuppdrag. Inom lantbruksuniversitetet uppnås idag inom flera ämnesområden dock inte ens en önskvärd miniminivå när det gäller antalet forskarstuderande. Definitionen av en maximinivå är avhängig av vilka resurser som kommer atl ställas till förfogande för påbyggnadsutbildning och den mastersutbildning som bedrivs. Beslämning av maximinivån försvåras också av att handledarbehovet för enskilda forskarstuderande är svårt att fastställa.

Endast ett mindre antal remissinstanser är positiva till FUN:s förslag.

Centralorganisationen SACOISR tillstyrker FUN:s förslag till dimensioneringssystem med föreslagna indelningsgmnder för beräkning av maximi- och miniminivåer. Organisationen framhåller dock att det i rådande läge inte är begränsningar i tillströmningen utan positiva åtgärder för att främja rekryteringen som framstår som mest angelägna.

STU biträder förslaget att ett system för planerad dimensionering införs och anser all den av utredningen föreslagna indelningen av fyra funktions-

Prop. 1978/79:119 ,1; 159

områden kan ligga till gmnd för bedömningar av behovei av forskamtbildad arbelskrafl. Beiräffande beslul om minimigränser inom skilda ämnen eller gmpper av ämnen för funktionsområdena I och 2 måsle beaktas erforderlig kompetensnivå inom landet och den beredskap som krävs för atl möla nya krav. Del är därför enligt STU:s mening nödvändigi all redan för fastställande av miniminivåer UHÄ har nära kontakt med bl. a. forskningsråd, FRN, i vilken STU ingår, samt seklororgan. I fräga om maximinivåer och utrymmet mellan maximi- och miniminivåerna kan inle enligt STU:s mening beslut fattas frikopplade från beslut om forskningspolitiken i stort. Därför mäste beslut om forskamtbildningens dimensionering i stort fattas på politisk nivå och statsmakternas dimensioneringsbeslul måste integreras i regeringens bedömning av FoU-politiken i dess helhet, förslagsvis i samband med framläggandet av det regeringsprogram för FoU som FRU föreslagil. Vad gäller högskoleseklom är del enligt STU:s mening av stor vikt att FUN:s förslag om en väsenilig höjning av ambitionsnivån på den långsiktiga forskamlbildningsplanering, som bör åvila UHÄ, kommer till stånd.

I nägra remissyttranden förordas försöksverksamhet med planerad dimensionering av forskamtbildning. Det förslag till dimensioneringssystem FUN presenterar karakteriserar statskontoret närmast som en administrativ modell för tillvägagångssättet vid framtagning av beslutsunderlag om forskarutbildningens dimensionering. Statskontoret har förståelse för alt FUN vid tolkningen av utredningsdirektiven valt att göra denna begränsning av sitt utredningsuppdrag. Den speciella arbetsmarknad som möter forskamtbildad arbetskraft karakteriseras nämligen av att varje disciplin-orienterat vetenskapsområde har ringa eller ingen utbytbarhet annat än mellan mycket "närliggande" ämnesområden. Möjligheterna atl beräkna variationer i efierfrågan pä denna typ av ytterligt specialiserad arbetskraft är bl. a. av det skälet mycket begränsade, i varje fall på ämnesområdesnivå. Den av FUN skisserade modellen för en fortlöpande dimensionering av forskamtbildningen är sålunda inte till någon del prövad, varför ingen som helsl garanti finns för alt den kan visa sig vara av praklisk betydelse. Statskontoret vill ändock inte motsätta sig alt man prövar den i praktisk tillämpning. Härvid bör dock ambitionen i dimensioneringsbesluten sättas klart lägre än FUN gjort. De övergripande dimensioneringsbeslut som regering och riksdag skall göra i syfte alt styra resurserna mellan och inom olika fakulteter - ämnesområde för ämnesområde — bör emellertid till en början begränsas till allmänna riktlinjer samt tiU särskilda ålgärder inom speciella behovsområden.

UHÄ ställer sig positivt till en övergång till en mera planerad utveckling av forskamtbildningens omfattning och inriktning. Av hänsyn till de många och f. n. svåröverskådliga problemen i samband härmed är del emellertid enligt UHÄ:s mening lämpligt med en inledande försöksperiod omfattande förslagsvis fem år. Under denna lid bör erfarenheter kunna erhållas av de metoder som skisserats av FUN. Försl därefter bör ett slulligl ställningstagande göras beträffande metoder och ambilionsnivå för arbetet med di-mensioneringsfrågoma. Försöksverksamheten bör sikta till atl klarlägga dels samarbetsformer och planeringsmetoder, dels de fakiiska underlagen för en aktiv planering. Försöken bör helst omfatta ett helt forskningsområde (en eller flera fakulteter). Samtidigt måste ett studium göras av arbetsmarknaden för alla typer av forskamlbildade i landet.

UHÄ anser också alt frågan om samverkan mellan UHÄ och olika organ vid beräkning av behov av forskamlbildade kräver fortsatta övervägan-

Prop. 1978/79:119 160

den. Verket konstaterar vidare all uppbyggnaden inom UHÄ av det tänkta planeringssystemet kommer att kräva insatser dels av personal med vetenskaplig kompetens, dels av personal med erfarenhel av kvantitativ högskoleplanering och av arbetsmarknadsfrågor. Medel kommer därutöver atl behövas för ulredningar, statistiska bearbetningar elc. för att kartlägga samhällets behov av forskamlbildade. Sådana kartläggningar är det endast undantagsvis meningsfullt att göra lokalt ulan de bör göras centralt. Antingen måsle UHÄ få resurser för detta eller också måsle SCB:s prognosin-slilut ges i uppdrag atl fortlöpande framslälla planeringsunderlag avseende samhällets behov av personal med olika slag av forskamtbildning.

Samverkan med forskning och utveckUngsarbete uianför högskolan

FUN:s förslag om en ökad samverkan med forskning och utvecklingsarbete utanför högskolan har i huvudsak mottagits positivt av del övervägande flertalet remissinstanser. I fråga om detaljerna i utredningens förslag har emellertid många och i några delar mycket kritiska synpunkter framförts. Flera inslanser har även i remissvaren lämnat mer eller mindre ingående redovisning över sin samverkan med högskolan.

Några exempel på remissinstansernas allmänna synpunkter på förslagen ökad samverkan med forskning och ulvecklingsarbete uianför högskolan:

Landstingsförbundet framhåller att sjukvårdshuvudmännen inle kan anse all den hittillsvarande samverkan varit tillfredsställande ulan finner det nödvändigt att alla möjligheter till förbättrat samarbele mellan sjukvårdsorganisation och högskolans forskningsorganisation beakias i fortsättningen.

Expertgruppen för regional utredningsverksamhet anseratt FUN vid sin genomgång av olika samarbelsformer alllför ensidigt uppmärksammai teknik och naturvetenskap. FUN lar som centrala problem t. ex. upp rätten lill uppfinningar och sekretessfrågor, vilka rör vissa forskares relalioner till näringslivet. FUN tar däremot inte upp t.ex. humanvetenskapers relationer lill förvaltningen, sektorsforskningen och de stora organisationerna. Det är enligt expertgmppen angelägel alt även dessa frågor blir belysta.

Enligt STU har FUN inte tillräckligt analyserat de sammanlagda konsekvenserna av sina olika förslag beträffande bl.a. organisalionen av och kostnadsfördelningen vid uppdragsforskning vilka förslag visserligen i sina enskildheter är rimliga och kan tillstyrkas. STU anser emellertid all ställning till dessa frågor inte bör tas förrän efter ytterligare utredning.

Sveriges industriförbund. Svenska handelskammareförbundet och Svenska arbetsgivareföreningen framhåller att när del gäller näringslivets möjligheler att utnyttja högskolan för uppdragsforskning är ulredningens förslag delvis motsägande. Å ena sidan uppskattar organisalionerna ambitionen att förenkla handläggningen, t. ex. att beslutanderätten för mindre uppdrag skall kunna delegeras till enskild institution. Jusl enkelheten och snabbhelen i den administrativa handläggningen är myckel viktig för den stora mängd uppdragsprojekt som har "frägakaraktär". Å andra sidan innebär utredningens förslag att beslut om sekretess endast skall kunna träffas av högskolestyrelsen, vilkel innebär avsevärt fördröjd handläggningslid.

Enligt Spri ger ulredningen en mycket snäv och motsägelsefull syn på forsknings- och utvecklingssamverkan när man hävdar att sektoriell forskning i stort skall bedrivas inom högskolans ram. Vidare vänder sig Spri mot att utredningen överbetonat de sektoriella organens roll som beställare och finansiärer av forskning vid högskolan. I stället borde utredningen ha

Prop. 1978/79:119 Ti 16i

diskuterat prakliska former för forskningssamverkan (samarbetsprojeki o. d.) mellan högskolan och de sektoriella FoU-organen.

Konsumentverket kan inte förorda atl samhällsfinansierad forskning ensidigt förläggs till högskolan. Möjligheterna för organisationer och enskilda utanför högskolan att göra forskningsinsatser bör enligt verkei las tillvara av sektorsorganen, inte minst på del konsumentpoliliska områdel.

FOA efterlyser detaljerade dimensioneringsresonemang angående högskoleorganisationens faktiska möjligheter att lillgodose olika sektoriella forskningsbehov och understryker nödvändigheten av närmare siudier rörande hur den sektoriella forskningen skall fördelas mellan högskoleinstitutioner och fristående forskningsinstitut.

STU anser alt utredningen inte analyserat frågan om en från högskolan fristående men lokalmässigl förenad organisation för uppdragsforskning.

Enligt centralorganisationen SACOISR och Sveriges civiUngenjörsför-bund bör fristående forskningsinstitut med egna personella och materiella resurser undvikas.

Flera remissinstanser lar - delvis från skilda utgångspunkter - upp frågan om ökade basresurser vid högskolorna.

Enligt lantbruksuniversitetet underskattar utredningen betydelsen av en tillräckligt stor fri obunden basforskning för atl samverkan på olika nivåer skall bli meningsfull.

Skolöverstyrelsen framhåller atl del är angeläget all högskolans basorganisation dimensioneras så atl samverkan med sektorsorgan kan fördjupas. Enligt skolöverstyrelsen råder det inom de delar av högskolan som verket främst anlitat en påtaglig obalans mellan basresurser och externt motiverad forskning. Det synes skolöverstyrelsen finnas stora regionala skillnader i detla avseende. Skolöverstyrelsen har svårt all se hur utredningens förslag i nämnvärd utsträckning kan leda lill atl dessa olägenheter minskas.

Enligt Moderata ungdomsförbundet måste varje institution lillförsäkras så stora resurser alt den egna gmndforskningen inte holas.

Sveriges industriförbund. Svenska handelskammareförbundet och Svenska arbetsgivareföreningen underslryker atl orsaken lill att externa uppdrag i dag kan komma all la för stor andel av högskolans resurser i anspråk främsi måste sökas i statsmakternas brisiande ansvar när del gällt all bevilja tillräckligt mycket "fria" medel lill de enskilda institutionerna. Om inte väsentligt större, av de fasta tjänsterna obundna, anslag ställs lill högskolans förfogande kommer alllid en stor andel exierna bidrag att vara nödvändiga för atl man ska kunna bedriva forskning av rimlig omfattning. Del bästa sättet alt undvika den nämnda obalansen lorde, enligt organisationerna, vara att öka institutionernas basanslag för gmndforskning. Organisationerna anser dock atl några schablonregler inte kan uppställas för hur stor andel av en institutions verksamhet som skall kunna gälla uppdragsforskning innan obalans anses föreligga. Särskilt vid mänga tekniska inslilulioner måste uppdragsforskningen med nödvändighet utgöra en stor del av verksamheten för atl institutionen skall kunna vidmakthålla och ulveckla sin industriella kompelens.

Enligt statens institut för byggnadsforskning måste högskolan vara beredd atl slälla sin seminarieverksamhet och metodiska handledarkompe-tens till de sektoriella forskningsorganens förfogande för atl därigenom medverka till all de vid dessa organ fasl anställda forskarnas kompetens kan upprätthållas. Samverkan mellan högskolan och organ utanför denna bör således utformas på ett sådant sätt, att den leder till ömsesidig kompetensuppbyggnad och kunskap. 11 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 119

Prop. 1978/79:119 162

Några instanser lar upp personalpolitiska synpunkter med anledning av forskningssamverkan.

Centralorganisationen SACOISR, Sveriges civiUngenjörsförbund m.fl. framhåller att anställningstryggheten för projektanslälld personal sä långl möjligl bör säkras.

NFR underslryker alt en verklig ökning av samhällets forskningsverksamhet endast kan ske om högskolorna svarar för forskamas anställningstrygghet.

TCO finner det angelägel alt fasta tjänster för samverkan mellan högskolan och intressenterna uianför denna inrättas i så stor utsträckning som möjligt.

Sveriges civilingenjörsförbund förordar även ett särskilt lönetillägg -uppdragstillägg - för de forskande vid högskolan.

1 fräga om vilka regler som bör gälla vid intern finansiering av projeki i form av uppdrag eller anslag är meningarna delade.

UHÄ förordar en trepartskonstmktion, dvs. ett avtal mellan fiansiären, högskolestyrelsen och forskaren. Enligt UHÄ bör - såsom utredningen föreslagit - styrelsens beslutanderätt kunna delegeras. UHÄ anför som ytterligare skäl för en trepartskonstmktion frågor sammanhängande med reglering av olika immateriella rättigheter. Enligt UHÄ är det naturligt all den som skall ulföra uppdraget deliar som jämställd avtalspart vid reglering av dessa frågor. Deltar flera forskare i uppdraget bör uppdragets projektledare vara avtalspart och övriga skriftligen godkänna alt medverka på de villkor som anges i avtalet.

Även delegationen för energiforskning förespråkar trepartsavial eller ett avtal mellan fiansiären och högskolan med högskolans överenskommelse med forskaren som bilaga - i de fall sådan särskild överenskommelse erfordras för uppdragets genomförande.

Ingenjörsvetenskapsakademien framhåller att FUN:s förslag om atl avtal om uppdragsforskning skall slutas mellan finansiären och högskolans styrelse knappast är ägnat atl underlätta denna verksamhet och anser att styrelsen som part möjligtvis kan moliveras om ett flertal institutioner blir engagerade.

Transportforskningsddegationen och NFR finner de av FUN föreslagna reglerna om avtal onödigt komplicerade och byråkratiska och ifrågasätter om de kan verka som underlag för ökad samverkan.

SFS anser atl högskolestyrelsen skall behandla samarbetsavtal och sålunda inle som utredningen föreslagit ett nytt organ.

RRV framhåller att velorält endast bör tillkomma organ i vilka samhäUs-representanler ingår varför sådan inte skall ges till fakullelsnämnden om inte denna får en ändrad sammansättning.

Statens råd för byggnadsforskning anser del viktigt att det av FUN föreslagna utskoitet för behandling av samarbetsavtal ges omfatlande befogenheler atl slula avtal.

Enligt Sveriges industriförbund. Svenska handelskammareförbundet och Svenska arbetsgivareföreningen kan det synas rimligt atl fakultetsnämnderna får i uppdrag all bevaka balansen mellan gmndläggande forskning och tillämpad forskning/externa uppdrag. Med hänsyn till de relativa nackdelar det alltid innebär för ett företag all förlägga delar av sitl forskningsarbete utanför företaget anser organisationerna dock att ulredningen överdriver riskerna för obalans i högskolans arbele p. g. a. uppdragsbeställningar från näringslivet. Om man ser lill totalbeloppen torde riskerna för snedvridning vara betydligt siörre till följd av sektorsforskningsuppdrag.

Prop. 1978/79:119 ' 163

Landstingsförbundet framhåller atl i den mån samarbetsavtal även påverkar sjukvårdsorganisationens kliniska verksamhet har givelvis sjukvårdshuvudmannen flera inlressen att bevaka. Tankegången om direkt styrning av samhällets resurser gäller enligt förbundel sjukvårdsorganisationens resurser lika mycket som högskolans. Vissa sjukvårdshuvudmän avvisar företagserbjudanden om avlöningsersättning mot viss insats med hänvisning lill all man inte anser sådan verksamhet vara förenligt med innehav av offentlig tjänst. Vidare konstalerar förbundel alt större företagsbindningar inom teoretisk medicinsk forskning på längre sikl får effekter även för sjukvårdshuvudmännen som därför bör informeras om sådana bindningar. Ömsesidig information och information i avtal om uppdragsforskning förefaller önskvärt. Formerna härför bör bli föremål för lokala diskussioner.

MFR känner oro för FUN:s formuleringar rörande uppdrag och anslag och finner det ytterst angeläget atl uppdragsforskning definieras mycket strikt så all universitetens forskningsverksamhet inte hämmas av en rad diskussioner och beslutsprocesser om en forskare/forskargrupp får mottaga ett sökl anslag från annan källa än forskningsråden.

Flertalet remissinstanser ansluler sig lill förslaget om atl full kostnadsläckning skall bibehållas för forskningsprojekt som utförs pä uppdrag av utomstående part.

Moderata ungdomsförbundet anser härvid all principen om full kostnadstäckning inte får ruckas på medan SFS menar att tillåtelse till undantag bör ges mycket restriktivt.

Lantbruksuniversitetet har inle något att erinra mol principen om full kostnadstäckning men betonar alt om möjlighel till dispens inte finns kommer man atl gå misle om yllersl värdefull kunskapsgenerering.

Naturvårdsverket tycker att del är angelägel all frägan om ansvars- och kostnadsfördelning mellan högskolan och forskningsfinansierade organ klargörs. Rådande oklara situation har sålunda avhållit verket atl sluta avtal om fasta forskargmpper eller tjänster.

FOA tillstyrker principen om full kostnadstäckning och anser det viktigt all man kommer fram till ett syslem som ger möjlighel till konkurrens på lika villkor mellan högskoleinstitutionerna och fristående forskningsinstitut.

Statens väg- och trafikinstUut framhåller att det är klart konkurrenshämmande att statliga och privata forskningsinstitut alllid mäste la ut full kostnadstäckning medan detta endasl i undantagsfall sker vid universitet och högskolor.

Delegationen för energiforskning, som ansluler sig till principen om full kostnadstäckning, lar upp frågan om hur denna princip skall tillämpas för sociala kostnader avseende bl.a. sjukledighet och annan ledighet samt anställningstrygghet.

Förslaget om sekretess vid uppdragsforskning har lagils upp av flera remissinsianser. I några yttranden avvisas hell möjlighelen lill sekretess medan i flertalet förordas en begränsad sådan. Mycket varierande förslag framförs emellerlid om var gränsen skall dras mellan offentlighet och sekreless.

UHÄ anser i likhet med FUN all möjlighet till sekreless i fräga om högskolans uppdragshandlingar bör införas. Sekretesskydd bör dock endasl gälla då uppdragsgivaren och högskoleenheten särskilt har enats därom i avlalel rörande uppdraget. Sekretess bör begränsas till de fall där en sådan framstår som nödvändig och också förenlig med högskolans intres-

Prop. 1978/79:119 164

sen i övrigt. UHÄ erinrar om att det inom jusliliedeparlemenlet pågår arbete med att förbereda en proposition om en ny sekretesslag, som bygger på flera tidigare utredningar i ämnet. UHÄ anser att om förslaget till ny sekretesslagstiftning antas bör lagens generella regler om sekretesskydd för uppdragshandlingar kunna tillämpas även för högskolan.

FOA, som delar FUN:s uppfattning att offentlighetsprincipen är av stor betydelse inom all forskning, finner det angelägel att offenllighetsbestäm-melser inte ges en så strikt tillämpning alt de försvårar en önskvärd cirkulation av högt kvalificerade forskare mellan FOA och högskoleinstitutionerna. Enligt FOA bör det inle möla svårigheler att få ett sekrelessbe-lagt arbele inräknat i en avhandling när del visar sig nödvändigi atl sekretessbelägga forskningsresultaten under avhandlingsarbetets gång. Likartade regler bör gälla för kommersiell och annan sekretess.

STU, TCO och delegationen för energiforskning tillstyrker tidsbegränsad sekretess. Arbetsmarknadsstyrelsen anser atl möjlighelen lill tidsbegränsad sekreless bör utnyttjas mycket restriktivt. SFS framhåller att sekretessbeläggning normalt inte bör förekomma men alt en "viss-tidssekretess" kan regleras i avtal.

Centerns ungdomsförbund anser att en utveckling mot ökad sekretessbeläggning av forskning inom högskolan inte är önskvärd.

Flera remissinstanser bl. a. Vetenskapsakademien och MFR instämmer i utredningens uppfattning att sekrelessbelagda projeki inle bör utföras inom ramen för avhandlingsarbete. Enligt centralorganisationen SACOI SR bör alla forskningsresultat som inle berör rikets säkerhet vara offentliga. Arbetslivscentrum finner inte skäl atl öka möjligheterna till sekretess-belagd forskning. Sveriges sociologförbund menar atl högskolan inte skall åta sig uppdrag, vilka kräver atl resultat skall sekretessbeläggas.

1 fråga om organ vid högskolan som skall besluta i frågor om sekretess anser Ingenjörsvetenskapsakademien alt högskolestyrelsen inte skall behandla dessa frågor. Sveriges industriförbund. Svenska handelskammareförbundet och Svenska arbetsgivareföreningen förordar att beslul om sekreless skall kunna delegeras från högskolestyrelsen till rektorsämbetet eller till del utskott inom högskolestyrelsen som enligt FUN:s förslag skall fatta beslut om avtal om uppdragsforskning.

De remissinstanser som yttrat sig i frågan om rätlen till uppfinningar förordar enhetliga regler för skilda arbetstagare vid högskolan. Flertalet tillstyrker utredningens förslag om alt även andra än lärare skall ha exklusiv rätt till forskningsresultaten. Delade meningar framförs i frägan om att avvakta resultatet av pågående översyn om arbetstagares rält lill uppfinningar.

UHÄ erinrar om att dåvarande universitelskanslersämbetei år 1975 förordal all samma räll till uppfinningar skulle gälla för all i forskning engagerad personal inom högskolan och att de skäl som legat lill grund för att undanta lärarna från arbetsgivarens rätt till arbetstagares uppfinningar kunde åberopas för övrig berörd personal. Enligt UHÄ bör rälten lill uppfinningar i enlighet med FUN:s förslag utsträckas till samtliga anställda. Enhetliga regler är särskilt angeläget då innovationer inom högskolan i allt större utsträckning kommer att bygga på lagarbete inom projektgmp-pen.

TCO, centralorganisationen SACOISR, Sveriges civilingenjörsförbund. Ingenjörsvetenskapsakademien, Sveriges industriförbund. Svenska handelskammareförbundet och Svenska arbetsgivareföreningen m. fl. tillstyr-' ker FUN:s förslag om rätl till uppfinningar.

Prop. 1978/79:119 ■ 165

Även delegationen för energiforskning tillstyrker förslaget men betonar att vid uppdragsforskning med full kostnadsläckning bör rätten till forskningsresultat (uppfinningar) tillkomma uppdragsgivaren.

Patentverket och STU tillstyrker likaså förslaget men anser att resultatet av pågående översyn bör avvaklas innan beslut fattas i frågan. Patentverket beionar i delta sammanhang behovei av rådgivning i patentfrågor.

RRV och Centerns ungdomsförbund anser att ställningstagande i frågan bör anstå i avvaklan på resultatet av pågående utredningsarbete.

TCO tillstyrker förslaget att möjligheten skall öppnas för återföring lill högskolan av inkomster från licenser, patent m. m. som kan bli resultatet av forskningsarbeten inom högskolan. Ingenjörsvetenskapsakademien däremoi anser della förslag föga genomtänkt. Önskar en lärare utan ersättning överlämna patenträttigheter lill högskolan finns redan det gängse donalionsförfarandet, varvid donator beslutar om disposition. Enligt akademien är emellertid förslaget om att intäkter som återförs till högskolan skall undantas från beskattning värt allt instämmande.

Förslaget om ökade resurser för tjänster som adjungerad professor slöds av bl.a. FOA, statens personalnämnd, centralorganisationen SACOISR, Sveriges industriförbund. Svenska handelskammareförbundet och Svenska arbetsgivareföreningen saml Sveriges läkarförbund.

En utvidgad verksamhet med även adjungerad lektor och större möjligheter att engagera gästföreläsare föreslås av statens personalnämnd medan Spri förordar ökade möjligheler att inrätta tjänster på lägre nivåer, t.ex. extra lärartjänster och assistenttjänster, kombinerade med utbildningsmöjligheter för dessa.

STU, redovisar positiva synpunkter på verksamheien med adjungerad professor men framhåller dock alt då denna form av samarbete utökades väsenUigt så sent som år 1976 verksamheien först bör utvärderas innan ökade resurser avsätts för den.

Bl.a. FOA, STU, brottsförebyggande rådet och Centerns ungdomsförbund är positiva lill FUN:s förslag all underlätta utbytestjänstgöring mellan forskare vid universitet, högskola, frislående forskningsinstitut och induslrin.

UHÅ understryker behovet av förbäitrad forskningsinformation bedriven i nära samarbete mellan universitet och högskolor, å ena sidan, och centrala organ, såsom FRN, forskningsråden och UHÄ å den andra.

Enligt NFR ger förslagen om informations- och kontaktverksamhetens organisation ett överbyräkratiskt intryck och bortser frän atl även i fortsättningen säkert huvuddelen av all värdefull samverkan kommer att ske genom direktkontakter mellan berörda parter. Rådet tillstyrker emellertid att extra medel ställs till förfogande för ändamålei enligt FUN:s förslag.

Naturvårdsverket anser att direkta konlakler mellan forskare och forskningsfinansierade organ är väsentliga för ett smidigt samarbete mellan sektorsorgan och högskola. Enligt verkets uppfattning ligger det därför en fara i att bygga upp en alltför stor organisaiorisk apparat kring forskningsplanering och forskningsverksamhet. Utredningens förslag i detta avseende förefaller leda till atl ett allt större antal högst kvalificerade forskare kommer att ägna en allt siörre del av sin tid till annat än forskning.

Förslaget om en utvidgad informationsorganisation pä institutionsnivå stöds av bl. a. UHÅ, skolöverstyrelsen, riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, brottsförebyggande rådet, SFS, centralorganisationen SACOISR, arbetarskyddsfondens styrelse och Sveriges civilingenjörsförbund.

Enligt UHÄ är del dock tveksamt om varje institution aulomatiskl bör få del av resurser för detta ändamål. Samordnings- och effektivitetsskäl lalar snarare för alt det i många fall kan vara lämpligt med arrangemang gemensamma för flera institutioner. Med hänsyn härtill bör högskolestyrelsen ha ansvaret för den närmare fördelningen.

FRN anser att man bör pröva förslaget men atl det, i det svårt ansträngda personalläge som många institutioner i dag befinner sig i, finns stor risk att den föreslagna verksamheien på institutionsnivå blir en andrahandsuppgifl.

Sveriges civiUngenjörsförbund framhäller att institutionerna vid de lekniska högskolorna är många och nära sammanhängande varför kontaktsekretariaten vid de tekniska fakulteterna väl tillgodoser behoven av information och kontakt.

Sveriges indusiriförbund. Svenska handelskammareförbundet och Svenska arbetsgivareföreningen är mycket tveksamma lill värdel att inrätta Ijänsler för särskilda kontaktpersoner på institutionerna. Möjligheten bör finnas för enskild institution att göra detla om t. ex. kontaktvolymen väntas bli mycket stor.

Remissyttrandena är nästan enhälligt negativa till FUN:s förslag atl kontaktsekretariat knyls till regionsstyrelserna. Förslaget avvisas säledes av t.ex. UHÄ, lantbruksuniversitetet, STU, NFR, SFS, centralorganisaiionen SACOISR, Ingenjörsvetenskapsakademien, Sveriges industriförbund. Svenska handelskammareförbundet, Sven.ska arbetsgivareföreningen, Sveriges civilingenjörsförbund. Moderata ungdomsförbundet och Sveriges sociologförbund.

UHÄ anser att de nu av STU finansierade kontaktsekretariaten bör föras över till högskoleorganisationen. De bör emellertid enligt UHÄ ingå i kontakt- och servicesekretariaten vid berörda högskoleenheter. Därmed vinner man en samordning med högskoleenheternas övriga informalionsoch kontaktverksamhet, något som bl. a. erfarenheterna från universitetet i Lund visar värdet av.

Lantbruksuniversitetet poängterar alt sekretariaten för forskningsinformation bör förläggas så nära forskarna och den verksamhet som berörs som möjligl. Först därigenom är del möjligl atl verkligen föra ut nägon forskningsinformation.

STU framhåller att kontaktsekretariatens främsla arbetsuppgift är atl söka sådana problemställningar bland de mindre och medelstora företagen som högskoleforskarna kan angripa. Detta etablerar bl. a. genom samarbete med förelagsföreningarna (fr.o.m. 1978-07-01 utvecklingsfonderna). Konlakler med forskarna vid de lekniska högskoloma/fakulleterna är naturligtvis av vital betydelse. Den av FUN föreslagna anknytningen lill regionslyrelserna skulle på ett drastiskt sätt Qärma sekretariaten från de personer som skall arbela med och lösa problemen.

FRN föreslår en decentralisering av de planerade informationssekretariaten så att ett organ med övergripande informationsansvar förläggs till varje enhet där väsenilig forskning bedrivs. Del är väsentligt alt ekonomiska resurser tillförs, så atl det kan genomföras snarast möjligl.

Styrelsenför arbetarskyddsfonden tillstyrker all särskilda kontaktorgan för samverkan lillskapas inom regionerna. Styrelsen äremellerlid iveksam lill den föreslagna konstruktionen med en uppbyggnad av dessa organ kring STU:s nuvarande kontaktsekretariat. Även RRV ifrågasätter den föreslagna utbyggnaden av de nuvarande kontaktsekretariaten.

ArbetsUvscentrum anser alt ulredningen inle trängt djupare in i de myc-

Prop. 1978/79:119 v 167

ket komplicerade problem som gäller kontakter mellan forskning och praktik och förordar att man väntar med att fatta bindande beslut.

Brottsförebyggande rådet släller sig bakom utredningens förslag om sekretariat på regional nivå.

Enligt skolöverstyrelsen är del angeläget med en regional samordning av informations- och kontaklsekrelariat enligt ulredningens förslag. Verksamheten bör emellertid även omfatta rådgivnings- och fortbildningsverksamhet rikiad lill de utbildningslinjer som f. n. saknar egen forskning.

Beträffande informations- och kontaktverksamhet på central nivå understryker konsumentverket betydelsen av FRN för tvärvetenskapliga projekt, som ofta är nödvändiga i konsumentpolitisk forskning.

Enligt STU pekar FUN på behov av informations- och kontaktverksamhet på ceniral nivå i en tyvärr oklar skrivning. Efter en redovisning av sådana behov anser sig STU kunna tillstyrka att kompetens byggs upp inom FRN och alt vissa resurser för allmän, samhällsinriktad informaiion slälls till FRN:s disposition. FRN bör efter problemidentifiering av det slag som skett som ett resultat av FRN:s enkätinvenlering emellertid också överiämna frågeställningarna för problemanalys lill STU och andra liknande seklorsorgan som redan har en uppbyggd kompetens för sådan verksamhet.

FRN finner det iveksaml om den service nämnden skall ge bör ankomma på den delegation som anses bära ansvar för atl stimulera den starkt eftersatta forskningsinformationen.

Ingenjörsvetenskapsakademien avvisar förslaget om informations- och kontaktverksamhet vid FRN. Sveriges industriförbund. Svenska handelskammareförbundet och Svenska arbetsgivareföreningen anser förslaget alltför byråkratiskt.

MFR avvisar bestämt förslaget att tillföra FRN särskilda medel för service när det gäller problemanalys, kontakter med lämpliga forskningsinstitutioner samt ansökningar om anslag lill projeki. Enligt MFR bör det ankomma på FRN att inom ramen för sina anslagsframställningar framföra och priorilera ett sådant resursbehov.

Tjänsteorganisationen

Flertalet remissinstanser är positiva till atl bibehåUa tjänstetypen/orj-karassistent med nuvarande karaktär av rekryteringstjänst. FUN:s förslag om viss medverkan frän forskarassistenterna i gmndläggande utbildning har icke närmare kommenterats i remissyttrandena. Flertalet remissinstanser anser den av FUN föreslagna förordnandetiden alltför kort och förordar att den nuvarande förordnandetiden bibehålls. Många remissinstanser ifrågasätter möjligheten för en forskarassistent att med undervisningsskyl-dighel molsvarande den nuvarande slutföra en forskningsuppgift under den av FUN föreslagna förordnandeperioden. Skulle förordnandetiden förkortas kräver därför bl. a. NFR, SFS och centralorganisationen SACOI SR all undervisningsskyldigheten minskas. SFS pekar också på den risk för ökad diskonlinuitel vid handledning av forskarstuderande som skulle bli följden av en förkortad förordnandetid.

Flera remissinsianser menar att det s.k. docenleländet med FUN:s förslag i slället kommer att falla på forskarassistenlnivå. TCO avstyrker därför lidsbegränsningen av forskarassistenttjänsten. Centralorganisationen SACOISR menar all en anställningsgaranti i slallig tjänst är en

Prop. 1978/79:119 168

absolut förutsättning för bibehållande av tjänsterna som forskarassistent. Vissa organ inom högskolan menar att anställningstryggheten för forskarassistenter bör förslärkas t.ex. genom atl de får viss förtur till andra tjänster. UHÄ anser att tryggheten för forskarassistenterna bör utredas närmare. Centralorganisationen SACOISR motsätter sig också det inledande ettåriga förordnandet som enligt FUN skulle utgöra provijänstgö-ring på tjänsten.

En förutsättning för att forskarassistenttjänsten verkligen skall kunna tjäna som rekryteringstjänst är enligt SFS att antalet Ijänsler utökas lill atl bli markant fler än docenttjänsterna. Flera organ inom högskolan tillstyrker en fyraårig förordnandeperiod under fömtsättning atl antalet tjänsier kraftigt ökas.

Majoriteten av remissinstansema är negativa till den av FUN föreslagna nya ijänslen som docent. UHÄ kan inle tillstyrka förslaget om ny docenttjänst främst avsedd förden gmndläggande utbildningen. TCO vill bibehålla två kategorier av ijänsler, en huvudsakligen inriklad på forskning och en huvudsakligen på undervisning.

Flera instanser anser alt forskning bör göras till ett direkl åliggande för innehavare av en ny typ av tjänst. Centralorganisationen SACOISR menar att ett principbeslul om detta bör tas redan vid reformens genomförande. Många remissinstanser menar alt undervisningsskyldigheten generellt bör sättas lägre än vad som föreslagits av FUN. Centralorganisationen SACO/ SR föreslår att den maximalt bör motsvara 330 lektorstimmar och genomsnittligt uppgå till 264 lektorstimmar för samtliga tjänsteinnehavare totalt. MFR förordar en undervisningsskyldighet molsvarande 3/4 av de nuvarande universitetslektorernas. Naturhistoriska riksmuseet och Sveriges sociologförbund föreslår alt undervisningsskyldigheten skall uppgå till hälfien av vad som nu gäller för universitetslektorema.

Ett slort antal remissinstanser har uppmärksammat problem som är förknippade med fördelningen av den resurs för forskning som enligt FUN:s förslag skall ersätta de nuvarande tjänsterna som docent. Flera instanser förutser en minskad forskningspotential om FUN:s förslag skulle genomföras. Arbetslivscenlrum menar t. ex. alt så jämn fördelning som möjligt av resurserna över samtliga tjänsteinnehavare skulle leda lill all längt färre personer än idag kan engageras i ett koncentrerat och målmedvetet forskningsarbele. På samma säll skulle ett rättviselänkande där varje universitetslektor bör få en sabbatstermin reducera forskningspotentialen.

Centralorganisationen SACOISR betonar att möjligheten till en fri forskningsperiod motsvarande nuvarande docenlforskning bör kunna komma i fråga exempelvis för att en ny forskare skall kunna visa vad han eller hon går för.

SFS menar att den docent som en gång getts möjlighel till forskning därmed också meriterar sig mer än sina undervisande koUeger inför en framlida konkurrens om tid till forskning. Statens delegation för rymdverksamhet menar atl den som får en ny tjänst som docent inte i förväg vet i vilken utsträckning han kan komma atl få forska.

Fakulietsnämndens forskningsresurs bör enligt statens råd för byggnadsforskning, kunna användas för att ge forskningsmöjligheter även för den som avser atl bedriva uppdragsforskning. Naturvårdsverket befarar atl forskningsinriktningen inom högskolan i alltför stor utsträckning kan komma att styras av sektorsorganens behov med minskad gmndforsk-ningsandel som följd. Ett sätl alt motverka detta är, enligt verket, alt även inrätta tjänster avsedda uteslutande för grundforskning och forskarutbildning.

Prop. 1978/79:119 I69

Flera remissinsianser påpekar att fördelningen av forskningsresurser genom nedsättning av undervisningsskyldigheten blir en grannlaga uppgift för fakullelsnämnden. UHÄ menar alt risk föreligger för atl mekaniskt verkande regler uppstår vid forskningsprojektens prioritering. Styrelserna för universiteten i Uppsala och Stockholm anser antalet ledamöter i fakullelsnämnden för lågt för atl nämnderna på ett rättvisande säll skall kunna bedöma de här akluella ansökningarna. SFS anför likartade synpunkier och befarar atl den velenskapliga synen hos fakulietsnämndens medlemmar kan komma atl alltför mycket prägla bedömningen.

SFS pekar vidare på de motstridiga intressen som kan uppstå mellan linjenämnd och fakultetsnämnd när del gäller docenten i dennes undervisande resp. forskande kapacitet. UHÄ fömiser svårigheler i planeringen av den gmndläggande ulbildningen exempelvis i de fall som fakulietsnämndens beslul medför besvärsärenden.

De föreslagna befordringsgmnderna för den nya docenttjänsten med lika vikt för pedagogisk och velenskaplig skicklighet skulle om de tillämpats antagligen ha gallrat bort många nuvarande docenter med utpräglad forskningsbegåvning. Enhetligheten hos den nya tjänsten kan väntas medföra en icke önskvärd likriktning anser bl. a. styrelserna för universitetet i Göteborg resp. tekniska högskolan i Stockholm samt slutens delegation för rymdverksamhet.

De av FUN förordade befordringsgrunderna kräver all pedagogisk och vetenskaplig skicklighet är mätbara, inte bara var för sig utan även i förhållande lill varandra. Naturhistoriska riksmuseet menar atl normer för en sådan vägning är svära att fastställa och understryker vikten av att pedagogiskt och populärvetenskapligt informationsarbete värderas högre än vad som nu är fallet. Lantbruksuniversitetet påpekar alt befordringsgmnderna bör kunna anpassas till fördelningen mellan forskning och undervisning vid den akluella högskoleenheten. Vetenskapsakademien tycker att de velenskapliga merilema bör ges större vikt än de mer svårdefinierbara pedagogiska.

Flera remissinstanser har uppmärksammat att FUN lämnal frågan om de exlra universitetslektorernas framlida ställning öppen.

NFR visar atl en jämn fördelning av nuvarande forskningsresurser inom matematisk-naturvetenskaplig fakultet inkl. rimlig andel av föreslagna förstärkningar fördelade på samtliga föreslagna nya docenter skulle ge möjlighet till forskning och forskamtbildning till ca 50% av liden. Skulle resurserna även fördelas på de exlra universitetslektorerna inom fakulteten skulle forsknings- och forskamtbildningsdelen sjunka till 35 %.

Centralorganisationen SACOISR menar att nuvarande extra universitetslektorer bör förordnas på nya extra docenttjänster. De bör även ges möjlighet att konkurrera om forskningsulrymme inom den av FUN föreslagna resursramen.

Lärartjänstutredningen framhåller att FUN:s förslag dessutom inle omfattar ca 300 tjänster som lektor med Ijänslgöring företrädesvis inom sektorn för undervisningsyrken. Dessa skulle därmed vara uleslutna från den villkoriiga möjligheten alt forska. Lärartjänslutredningen anser vidare atl FUN:s förslag innebär att aUa nuvarande extra universitetslektorer - i molsats lill de ordinarie - måste söka de nya docenttjänsterna i konkurrens med andra, t. ex. forskarassistenter.

Ett antal remissinsianser menar att säriösningar erfordras för atl anpassa FUN :s modell lill behoven vid olika fakulteter eller högskoleenheter. NFR anser atl FUN:s modell vore orimlig vid teknisk fakultet. Styrelsen för

Prop. 1978/79:119 170

karolinska institutet påpekar att tjänstekonslmklionen vid de medicinska fakulteterna och särskilt de kliniska ämnena där skulle påverkas drastiskt om FUN:s förslag genomförs. Sveriges läkarförbund menar att extra lidsbegränsade tjänster för forskning bör inrättas vid medicinsk fakultet. Svenska Läkaresällskapet anser att frågan om tjänsteorganisationen för de medicinska fakulteterna bör prövas av en ny utredning. Landstingsförbundet anser att konsekvenserna av förslag kan vara betydande för sjukvårdshuvudmännens tjänsteorganisation. Dessa konsekvenser måste, enligt förbundet, analyseras närmare.

Ett antal remissinsianser har påpekat atl ulredningsförslagel inle beaktat förhållandena vid de institutioner som idag saknar forskning.

Vissa remissinstanser redovisar länkbara konsekvenser av alt införa den av FUN föreslagna tjänsteorganisationen:

FUN:s förslag torde enligt flera instansers uppfattning leda lill en minskad rörlighet. Statens personalnämnd anser åtgärder för att öka flödet av personal mellan högskolan och verksamhet utanför denna önskvärda. Riksanlikvarieämbetet och statens historiska museer menar att förslaget innebär en uppenbar risk för att högskolans arbetsmarknad får en mer sluten karaktär än idag. Detla borde motverkas bl. a. genom förbättrade resurser för tjänsier som adjungerade professorer. Lantbruksuniversitetet betonar atl ytterligare tjänsier måsle inrättas eftersom rörligheten blir mindre med de nya tjänsterna. SFS anför atl den nya docenttjänsten kommer all innebära minskade resurser för forskarhandledningen. Vetenskapsakademien anför liknande synpunkter och framhåller även alt karaktären av den nya tjänsten kommer atl innebära bortfall av ett steg i forskarkarriären och att detta skulle få en ogynnsam effekt i fråga om rekryteringsunderlaget för professurer.

SFS pekar på den stora osäkerhet som kommer att råda för den kår av docentvikarier vars existens FUN förutsätter. När en docent går tillbaka till sin undervisning efter att ha forskat är det inte säkert alt den nedsättning i undervisningsskyldighelen docenten har går tillbaka lill samma institution och därför är det ytterst osäkert om vikarien kan beredas fortsall arbete vid institutionen.

Statens bakteriologiska laboratorium anför att om FUN:s förslag om tre tjänstekategorier - professor, docent och forskarassistent - genomförs bör en motsvarande förändring ske inom statliga institutioner uianför högskolan.

RRV ifrågasätter FUN:s förslag om särskilda tjänster för uppdragsforskning. FUN har enligt verkets mening inte preciserat tjänsternas roll och ställning i högskoleorganisationen tillräckligt. Delegationen för energiforskning anser det olämpligt atl inrätta särskilda tjänsier för uppdragsforskning inom högskolan under hänvisning till risken alt dessa Ijänsler kommer att betraktas som en andra klassens tjänster. Transportforskningsddegationen finner å andra sidan förslaget om inrättande av tjänster för uppdragsforskning välmotiverat. Innehavarna av dessa tjänster bör dock enligt delegationens mening växla sä all inle uppdragsforskning blir en permanent syssla för en liten grupp forskare. Sveriges industriförbund. Svenska handelskammareförbundet och Svenska arbetsgivareföreningen anför i sitt gemensamma yttrande att det normalt inle kan vara acceptabelt atl alla uppdragsprojekt vid en viss institution hänvisas till en speciell uppdragsforskare. Ett eventuellt syslem med uppdragsforskare bör endast komma i fråga om efierfrågan på dennes specieUa kompelens är så stor alt uppdragen inte kan förenas med personens normala tjänst som lärare eUer högskoleforskare.

Prop. 1978/79:119 - 171

Skolöverstyrelsen anser att den resursförstärkning som enligt FUN:s förslag krävs för alt åstadkomma den generella nedsättningen med 36 undervisningstimmar för de nuvarande lektorerna bättre skulle tjäna sitt syfte om den i stället användes för atl delvis finansiera fasta tjänster för uppdragsforskning.

FUN:s förslag om en tjänst som professor i stället för tjänsterna som bilrädande professor och professor möter inga invändningar av remissinstanserna.

FUN:s förslag om ökad undervisningsskyldighet för forskningsrådens särskilda forskartjänster tillstyrkes av Svenska civilingenjörsförbundet. Förslaget avvisas emellertid bestämt av MFR. Delegationen för rymdverksamhet anser alt undervisningsskyldighelen motsvarande 25 limmar skall bibehållas.

En majoritet av remissinsianserna anser all frågorna rörande tjänsteorganisationen bör prövas i ett samlal perspektiv när lärartjänstutredningens förslag föreligger.

Lärartjänstutredningen anser alt det vore olyckligt om statsmakterna tog beslut rörande tjänsteorganisationen inom högskolan av sådan räckvidd som FUN:s förslag förutsätier innan man även genom lärartjänst-utredningens arbete har fåll en helhetsbild av förändringsbehoven i dessa avseenden inom högskolan. Utredningen pekar på praktiska problem som skulle uppstå om FUN;s förslag genomfördes.

Enligt UHÄ:s uppfattning bör inle någon genomgripande förändring av tjänsteorganisationen på den aktuella nivån genomföras i avvaklan på lärartjänstutredningens förslag.

Tills vidare förordar UHÄ atl de nuvarande docenttjänsterna bevaras men görs icke tidsbegränsande. Delta fömtsätter, om ungefär oförändrat tillflöde till forskarkarriären skall bibehållas, alt ett antal nya ijänsler av detta slag inrättas under en följd av år. UHÄ förordar vidare att ocksä nuvarande universitetslektorstjänsler bevaras men atl de förenas med skyldighet att följa och medverka i forskning och med möjlighet atl inom ramen för tjänsten bedriva självständig forskning.

På längre sikt bör docent- och universitelsleklorstjänslerna enligt UHÄ:s uppfattning ersättas med en ny tjänstetyp. Den nya ijänslen bör i princip avse såväl forskning/forskamtbildning som gmndläggande utbildning. Befordringsgmnderna bör emellertid kunna varieras i del enskilda fallel så atl en ijänsl avses antingen främst för den ena eller främst för den andra verksamhetsgrenen. Oavsett befordringsgmnderna räknar UHÄ med all det i framtiden skall finnas stor lokal frihet atl fördela de enskilda lärarnas tjänstgöring på olika delar av verksamheten.

Vissa remissinstanser redovisar mer ulföriigl altemativ till FUN:s förslag. Som exempel på sådana alternativ kan anföras följande.

NFR föreslår all de forskarstuderande sex år efter påbörjad forskamtbildning skall kunna få besked om de har någon framlid inom högskolans verksamhelsområde. Dessa sex år kan ha använis på olika sätt: utbildningsbidrag i alla kombinationer med den nya assislenltjänsten eller i kombination med annan institutionstjänstgöring 1. ex. som forskningsassistent.

All verksamhei inom högskolan bör fördelas emellan alla tillsvidareanställda befattningshavare på det mest ändamålsenliga sättet utan alltför myckel detaljföreskrifter om tjänstgöringens art i de olika fallen.

Idag finns del myckel små möjligheler för högskolan atl anställa en person annat än om en tjänst är ledig just då personen i fråga blir tillgäng-

Prop. 1978/79:119 172

lig, t. ex. vid uigången av ett förordnande som forskarassistent. Tjänsteorganisationen måste ha inbyggd någon slags rörlig pott som gör atl verkligt duktigt folk alltid anställs.

SFS anser all professurer, docenturer och lektorat bör slås ihop till en enhetsljänst benämnd professur. Med den forskningsresurs professurerna för med sig i potten ökas andelen forskning i enhetstjänslen betydligt jämfört med FUN :s förslag. Med ytteriigare ett resurstillskott boren sådan enhetsljänst få en delad tjänstgöringsskyldighet mellan forskning och un-dervisning/forskarhandledning. Denna delning bör kunna variera mellan enskilda tjänster. Dock skall endast i undantagsfall andelen forskning resp. utbildning/forskarhandledning kunna undersliga 20—25%. Funktionen "ämnesföreträdare" som nu professorn har bör bli ett arvoderal uppdrag av samma typ som prefekt eller studierektor. Med en enhetsljänst i reglerad befordringsgång skulle lönesättningen bli hell beroende av antalet tjänsteår och antalet uppdrag (t. ex. prefekt).

TCO föreslår två slag av tjänster, en kalegori med huvudsaklig inriktning pä forskning och en med huvudsaklig inriktning på undervisning. TCO tar inte ställning till hur många karriärsteg del bör finnas på de båda karriärvägarna men menar att benämningen bör vara lika på båda. Enligt TCO är del angeläget alt man skall kunna fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet inom såväl forskning och forskamtbildning som gmndutbildning oberoende av på vilka meriter man fåll sin tjänst. Fördelningen av arbetsuppgifter på olika personer bör ske lokall.

Statens personalnämnd framhåller alt de motstridiga kraven på flexibilitet och trygghet inte kan lösas enbart med en tjänstekonstruktion. Med olika meioder måsle man slimulera lill ökad frivillig rörlighet till även andra uppgifier än undervisning och forskning. Ett sätt är enligt nämnden, all satsa på en "utslussningskanal" genom alt skapa en personaladministrativ funktion med omplaneringsuppgifler i vidaste bemärkelse.

Planerings- och ledningsorganisation

FUN:s förslag rörande planerings- och ledningsorganisation har berörts i flertalet remissvar ur mera principiell synpunkt. Många remissinsianser har också berört detaljema i förslagen och i många fall gett alternativa förslag.

RRV tillstyrker i huvudsak ulredningens förslag beträffande planerings-och ledningsorganisationen. Verket ser särskiU positivt på utredningens helhetssyn när det gäller en sammanhållen planering och ledning av all FoU-verksamhet inom högskolan.

LO finner den sammanvägda lösningen för planering och ledning av högskolans verksamhet väl moiiverad. De föreslagna systemen kompletterar varandra. LO föreslår därför atl planerings- och ledningsorganisationen lillsammans med mål och riktlinjer kommer till ulförande och all de styrinstrument som föreslagits inte tunnas ut. Sammantaget ulgör systemet en fömtsättning för att högskolans egna organ, fakulieisnämnder och forskarutbildningsnämnder och institutioner, skall kunna ansvara för genomförande av forskning och forskamtbildning. Den främsta förutsättningen är ändå högskolans vilja till medverkan, något som ingel syslem kan skapa.

UHÄ framhåller att en betydande del av forskningen och forskarutbildningen inom högskolan finansieras på annat sätt än över fakulletsanslagen till högskoleenheterna. Till FUN:s förtjänster hör enligt UHÄ:s mening att

Prop. 1978/79:119 173

utredningen belyst vad delta förhållande innebär för högskoleorganisationen. Därmed har FUN bl. a. skapat goda fömtsättningar alt behandla frågor om högskolans organisaiion för forskning och forskarutbildning i ljuset av de frågor om forskningspolitik och forskningsorganisation i stort som FRU behandlat. UHÄ ansluter sig mot denna bakgrund lill den helhetssyn på högskolans forskning och forskarutbildning som FUN utgått från och till utredningens syfte all skapa förulsältningar för en samlad planering och ledning av all FoU-verksamhet inom högskolan oavsett finansieringskälla.

En annan huvudtanke hos FUN är, framhåller UHÄ, alt man genom ulformningen av planerings- och ledningsorganisationen skall skapa balans mellan å ena sidan samhällsinflytande, å andra sidan frihet för forskningen att utvecklas på grundval av inomvelenskapliga krilerier. Också detla syfte ansluter sig UHÄ principielll lill. UHÄ menar dock alt FUN alltför myckel renodlat den berörda balansfrågan vid utformningen av sitt organisationsförslag.

Spänningen mellan samhällsrelevans och forskningens frihet kan enligt UHÄ:s mening visserligen sägas ge inflytandefrågorna en särskild karaklär när det gäller organisalionen för forskning och forskamtbildning. Enligt UHÄ:s uppfattning behöver detta emellertid inte leda till att organisationen i denna del ges en i förhållande till organisationen för den grundläggande utbildningen så avvikande uiformning som enligt FUN:s förslag.

Vetenskapsakademien molsäller sig principiellt varje förändring av organisationen som leder lill en ökning av den redan myckel omfatlande administrativa överbyggnaden av högskolan. Den av FUN betonade risken för skadliga effekter av läla och genomgripande organisatoriska förändringar för utbildning och forskning måste enligt akademiens mening understrykas.

Landstingsförbundet anser all ulredningens förslag i fråga om planerings- och ledningsorganisation kännetecknas av en starkt generell gmndsyn. Denna generella inriktning har inte medgivit genomgång av de speciella förhållanden som råder i samarbetet mellan högskoleorganisation och sjukvårdsorganisation. Invändningar och frågor ur sjukvårdshuvudmännens synpunkter är enligt förbundet så pass många alt förbundsstyrelsen avstår från en detaljerad genomgång härav. De principiella och allmänna invändningarna är bl. a. följande.

Bristerna inom statlig översiktsplanering av medicinsk FoU-verksamhet börjar bli alltmer besvärande. Representation inom UHÄ:s planeringsberedning lämnar enligt förbundels mening inga möjligheler för den speciella önskvärda bearbeiningen från sjukvårdspolitiska målsättningar lill hanierbara och klarl angivna delproblem inorn medicinska och vårdmässiga områden.

Forskningens två särdrag ur planeringssynpunkl - inslaget av ofömtse-barhel, effekter av tilltagande inomvetenskaplig specialisering - leder, framhåller förbundet, till atl sjukvårdshuvudmännen måste bygga upp en egen balanserande kompetens ur samhällssynpunkt på planeringsområdet. En sådan planeringskompelens kan inle bygga pä projeklkataloger. I slället erfordras särskilda bearbeiningar till ämnesområden och problemområden där projekten infogas i sitt större sammanhang lids- och värderings-mässigt. För avvägningen mellan värdinlresse, sjukvårdsekonomi och medicinsk forskning har sjukvårdshuvudmännen ett myckel stort ansvar, anser förbundel.

FUN:s förslag präglas enligt statskontoret stundom av en väl abstrakt

Prop. 1978/79:119 174

syn på beslulsvillkoren både inom och utom högskolan. Den begrepps-mässigt intressanta distinktionen mellan samhällsrelevanta och inomvetenskapliga beslutskriterier på forskning och forskarutbildning kan enligt statskontorets mening inte drivas så långt att denna utgångspunkt helt får bestämma utformningen av en planerings- och ledningsorganisation för dessa uppgifier inom högskolan.

Statens råd för byggnadsforskning säger sig i flera sammanhang ha betonat vikten av bred samhällsrepresentation i FoU-verksamhetens ledningsorgan. FoU-verksamhetens avnämare bör enligt rådet ha inflylande på problemval i verksamheten. Det är då också enligt rådet nödvändigt alt avnämarna ulvecklar sin kompelens alt della i FoU-arbetet. Bl. a. bör del ske genom att FoU-frågoma ägnas större uppmärksamhet i avnämarnas egna organisationer och genom all deras företrädare får tid och möjlighel att på allvar tränga in i och lära sig förstå FoU-arbetels möjligheter och begränsningar.

FOA anser det angeläget med en mer ingående prövning av hur högskoleinstitutioner och olika statliga forskningsinstitut bör utnyttjas i framtiden för olika sektoriella forskningsprogram. Om universilel och högskolor i ökad utsträckning skall utnyttjas för sektoriell forskning är del enligt FOA också väsentligt atl olika sektororgan får ett däremot svarande inflytande i högskoleväsendets planerings- och ledningsorganisation. Dessa inflytandefrågor behöver enligt FOA:s mening ägnas ingående uppmärksamhei i del fortsatta organisationsarbetet. Försvarets materielverk anför liknande synpunkier.

I fräga om FUN:s förslag om verksamhetsområdets indelning säger sig UHÄ dela uppfattningen alt en flexibel indelning på fakultetsnivå är nödvändig för all underlätta en fortlöpande utveckling av högskoleforskningens organisation och arbetsformer. Enligt UHÄ:s uppfattning bör därför pä slatsmaktsnivå endast beslutas vilka fakulteter som skall finnas vid resp. högskoleenhel, medan högskolestyrelsen efter samråd med de berörda bör beslula om den närmare avgränsningen av fakulteterna. UHÄ säger sig vara berett att efter ett principbeslul av statsmakterna ta initiativ liU en diskussion, enhet för enhet, om den framtida fakulletsindelningen. Någon centralt föreskriven sektionsindelning av fakulteter synes enligt UHÄ knappast nödvändig.

En flexibilitet i fråga om fakultetsindelning går enligt UHÄ:s mening inte ihop med den av FUN samtidigt hävdade principen atl riksdagens medelsanvisning skall ske fakulletsvis. Såvitt UHÄ kan bedöma måsle, så länge denna princip skall gälla, variationer i indelningen mellan högskoleenheterna leda lill en belydande detaljgrad i statsmakternas medelsberäkning. UHÄ anser alltså, i motsats till FUN, inle alt de fördelar som del av utredningen föreslagna anslagssystemet ger uppväger de nackdelar som är förenade med ell ökal antal anslag. I stäUet ser UHÄ uppenbara risker för ett anslagsberäkningsmässigt och regleringsbrevslekniskt "plottrande", som inte är utiryck för någon övergripande forskningspolitisk styrning.

UHÄ förordar mot denna bakgmnd att medelsanvisningen till forskningen och forskarutbildningen sker på ett sätl som å ena sidan ger möjlighet för statsmakterna atl beräkna medel för enskilda fakulteter eller gmpper av likartade fakulteter, å andra sidan inte innebär att statsmakterna också i detalj måsle besluta vilken verksamhet och vilka lärartjänster m. m. som hänförs lill resp. fakultet. En väg kunde här enligt UHÄ vara att medelsanvisningen på riksdagsnivå sker i termer av anslag omfaitande flera fakulteter, t.ex. i enUghet med indelningen av forskningsrådsorganisalionen

Prop. 1978/79:119 175

och dess anslag. Regeringen kan sedan - givetvis efter att ha redovisat sina överväganden för riksdagen - göra en preciserad fördelning på anslagsposter för fakulteter/grupper av fakulteter och högskoleenheter, varvid dock resp. högskolestyrelse enligt UHÄ:s mening bör ges räll att göra sådana omföringar mellan anslagsposter som betingas av den lokala fakultetsindelningen. Oavsett anslagsindelningen i övrigt anser UHÄ det motiverat med ett särskilt anslag för tematiskt orienterade fakulteter, lills vidare avseende enbart universiletet i Linköping.

Även statskontoret förordar alt anslagen till forskning och forskamtbildning inom högskolan indelas efter samma principer som gäller för medelsanvisning till forskningsråden.

Högskolans ansvar för långsiktig grundläggande forskning motiverar enligt centralorganisationen SACOISR atl nuvarande fakullelsindelning bibehålls och övergång till problembaserad totalorganisation inle sker. Man bör däremot enligt organisationen i; ökad omfattning bilda cenlra av flera inslilulioner, organisera forskning i projekt av skilda slag och samverka med fristående institut och liknande. Organisationen framhåller vidare atl en förändrad fakultetsindelning skall bygga på inilialiv från berörda högskolor och forskare och att behov av en förändrad fakullelsindelning för närvarande ej torde föreligga.

Många organ inom högskolan, främsi ide som förelräder tekniska och medicinska fakulteter, är kritiska lill FUN:s förslag om ändrad fakullelsindelning.

Även Sveriges civiUngenjörsförbund, Ingenjörsvetenskapsakademien, Vetenskapsakademien, MFR, centralorganisationen SACOISR, SFS m. fl. är kritiska till FUN:s förslag om fakullelsindelning.

Det är enligt RRV:s uppfattning väsentligt att förslag till organisatorisk indelning inte leder lill särlösningar för olika anslagsområden beiräffande utformningen av de ekonomiadministrativa systemen.

Indelningen av verksamheten i fakulteter skall enligt ulredningen kunna förändras över liden. Centerns ungdomsförbund vill starkt understryka all detta bör kunna ske. Förändringar efter tiya förhållanden är enligt förbundel väsentliga för att undvika fastlåsning ii institutionella lösningar, som har blivit ofunktionella.

TCO finner det angeläget att forskningsorganisationen blir smidig och ger möjlighel att anpassas lill ett tematiskt eller från andra utgångspunkier projektorienteral arbetssätt. Del är ocksä viktigt att den medger alt forskningspoliliska prioriteringar kan få genomslag i högskolans FoU-verksamhet. Dessa aspekter synes enligt TCO bli tillgodosedda genom FUN:s förslag.

Indelningen i fakulteter bör enligt statskontorets mening vara en lokal angelägenhet för resp. högskolestyrelse och inte styras av de krav slals-budgettekniken kan komma att slälla på anslagsindelningen för högskolan.

Svenska handelskammareförbundet, Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen understryker i ett gemensamt remissvar atl indelningen av verksamhetsområdet forskning/forskamtbildning är en lång process som inte får hämmas av krav på lotal enighet och enhetlighet.

Sveriges civiUngenjörsförbund anser att en resursmässig indelning av forskningen i problemområden, som i sin tur indelas i projekt, inte är ändamålsenlig för högskolan i dess helhet. Högskolomas ansvar för långsiktig, gmndläggande kunskapsuppbyggnad är enligt förbundet oförenligt med en resurstilldelning i huvudsak i enlighel med utredningens förslag.

SCB anser atl kravet på flexibilitet i indelningen ställer stora krav på ett

Prop. 1978/79:119 176

informaiionssysieni. För alt göra det möjligt all förändra indelningen fordras enligt verkei all all information kan hänföras till så detaljerad nivå som möjligt. 1 SCB:s nuvarande statistik över studerande i forskamtbildning hänförs all informaiion till ämnesområde. Av vad som redovisas i ulredningen drar SCB dock slutsatsen atl ingel talar för atl ämnesindelningen skulle slopas. Enligt SCB:s bedömning, bör möjligheten lill ämnesindelning bibehållas, även om möjligheler skapas atl redovisa bland annat statistiken i nya indelningar.

I fråga om utredningens förslag rörande ekonomiadministration och redovisning anser UHÄ den helhetssyn FUN anlagt på högskolans resurser för forskning och forskarutbildning myckel väsentlig. Ett instrument för att uppnå en sådan helhetssyn hos de planerande och resursförde-lande högskoleorganen är ett ekonomiadminislralivt system som ger relevant information om de olika penningströmmarna till forsknings- och fors-karutbildningsverksamhelen och om deras fördelning och relativa betydelse. Denna information behövs, enligt UHÄ, i delvis oUka tappning, på alla nivåer i organisationen: på institutionsnivå, fakultetsnivå, högskolestyrelsenivå och centralt inom UHÄ och utbildningsdepartemenlet.

Flera av organen inom högskolan som behandlat förslaget anser atl en mera realistisk ambitionsnivå än FUN:s är nödvändig för atl inle institutionernas arbetsbelastning skall bli för stor.

RRV anser att utredningens förslag beträffande ekonomiadministration och redovisning innebär en kraftig ambitionshöjning jämfört med nuvarande utformning. RRV vill betona all del arbete som krävs för atl möjliggöra de informationsuttag som utredningen föreslår kommer all fordra utbildnings- och utvecklingsarbete under relalivi lång lid. I likhet med utredningen anser RRV atl den information om forskning och forskamtbildning som krävs för en tillräcklig uppföljning av verksamheten och som underlag för beslut på olika nivåer inle går alt ta fram ur högskolans nuvarande informationssystem. RRV vill särskilt påpeka de svårigheter som kan uppstå lill följd av alt ökade krav ställs på summerad information efter alternativa indelningsgrunder.

Införandet av ett över hela högskoleområdet enhelligt utformat ekonomiskt redovisningssystem av föreslagen typ skulle, anser SCB, ge ett jämfört med nuläget avsevärt förbättrat underiag för bland annat SCB:s resursstalistik - den utbyggnadsdel av forskningsstatistiken som forskningsrådsutredningen efterlyser i sitt betänkande, utan atl personalen vid institutionerna behöver belastas med omfattande merarbete till följd av denna statistikgren.

Med hänvisning dels till de kostnader som varje utvidgning av det redan tyngande administrativa systemet medför, dels till de negativa effekier på forskningsmiljö som ell detaljerat ekonomiadminislralivt system kan medföra, vill centralorganisationen SACOISR starkt understryka vikten av alt beslul i enlighel med utredningens förslag inte fattas utan ytterligare noggranna överväganden. Enligt SACO/SR:s mening bör därvid uppmärksamheten inriktas mera mot en innehållsmässigt motiverad planering och uppföljning än på syslem för ekonomisk slyrning och planering.

FUN:s förslag om redovisning av högskolans forskning per projeki har kommenterats av flera remissinsianser. Några ställer sig avvisande. Styrelsenför universitetet i Linköping och några ytterligare myndigheler inom högskoleområdet anser att uppgifter om institutionens totalkostnader är minsl lika viktiga som uppgifter om projektkostnader.

Fakultetsnämnden vid Chalmers lekniska högskola förespråkar ett sy-

Prop. 1978/79:119 177

slem där bokföringen inom System-S ger basinformation, vilken får kompletteras med olika manuella specialrutiner.

Styrelserna för universiteten i Stockholm och Göteborg intar en mera avvaktande hållning lill FUN:s förslag. Den förslnämnda förordar för sin del en försöksverksamhel med projeklredovisning. MFR anser alt utredningens förslag rörande ekonomisk redovisning på institutionsnivå inte fyller nägra väsentliga funklioner utan innebär ökad och onödig belastning pä institutionerna. Inom medicinen bedrivs inte vissa projekt på driflkosl-nadsanslag och andra på externa anslag, framhåller rådet. Det är därför föga meningsfullt atl göra analyser av fördelningen av driflkostnadsan-slagsresurser på olika projeki. Vidare skulle det, enligt rådels mening, bli frågan om antingen grova skattningar och gissningar eller införande av tidkort o.d.

RRV tillstyrker införandet av projektredovisning. En sådan redovisning kräver emellerlid, enligt RRV, en fördelning av bl.a. lönekostnaderna på de olika projekten, för att det skall vara möjligl alt beräkna externa intressenters kostnadsandelar i verksamheten och för alt åstadkomma en rimlig intern kostnadsuppföljning och resultatvärdering.

UHÄ bedömer att den av FUN föreslagna projeklinriktade redovisningen av högskolans forskning och forskarutbildning är av stor belydelse. Det är samtidigt viktigt alt de olika mliner som krävs i delta sammanhang utformas så att de inle ökar den administrativa bördan på institutionsnivå. Enligt UHÄ:s mening är det lämpligt atl inledningsvis bedriva en försöksverksamhet med projeklredovisning vid någon eller ett par fakulteter och högskoleenheter med den lill FUN:s belänkande fogade RRV-rapporten som gmnd. UHÄ är berett att i samverkan med RRV leda en sådan försöksverksamhet under fömtsättning att erforderliga medel ställs till förfogande.

FUN:s förslag rörande planerings- och styrinstrument har behandlats i endast ett fålal remissvar. UHÄ ser den av FUN skisserade ordningen med mål och riktlinjer fakulletsvis eUer fakulletsgmppvis, fastställda av statsmakiema på grundval av förslag och bedömningar av högskolemyndigheterna, som ett viktigt led i de på senare tid markerade strävandena att åsiadkomma en dialog mellan de politiska instanserna och högskolans organ. UHÄ har principiell sympali för FUN:s förslag atl med en sådan ordning statsmakterna inte längre skall behöva styra forskningsverksamhetens inriktning genom alt fastställa ämnesinnehåll för högre lärartjänster. Om detta förslag skall kunna förverkligas synes emellerlid något konkretare mäl och riktlinjer krävas än i FUN:s exempel. UHÄ är berett alt medverka i en fortsatt diskussion om utformningen av sådana styrin-stmment.

Statskontoret däremoi anser alt skäl talar för att regering och riksdag behåller möjlighelema att påverka forskningens inriktning genom ämnesbenämningar på professurer. Inriktningen inom ett vissl vetenskapsområde har, enligt statskontoret, många gånger belydande konsekvenser i form av särskilda krav på teknisk personal, lokaler och utmstning. Sådana frågor bör därför inte avgöras på den lokala nivå inom högskolan som fakultetsnämnden representerar.

UHÄ tillstyrker också den ordning med planeringsdokumenl som FUN förordar och vill här särskilt framhålla verksamhetsberättelsernas betydelse för den löpande uppföljningen av verksamheten i förhållande till givna riktlinjer såväl lokall som centralt. UHÄ delar FUN:s uppfattning atl del är viktigt atl den kassamässiga redovisningen kompletteras med en mera 12 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 119

Prop. 1978/79:119 178

värderande och förklarande redovisning av detta slag, i första hand från fakulietsnämndens sida.

UHÄ är inle övertygat om behovet av en cenlralt fastställd utbildningsplan för forskarutbildningen vid varje fakultet. I den mån de av statsmakterna angivna målen och riktlinjerna för forskarutbildningen behöver konkretiseras på ett sätt som inte bara berör en enskild fakultet bör det dock ankomma på UHÄ atl göra detta. Ett exempel på behovet av centrala riktlinjer gäller, framhåller UHÄ, de särskilda förkunskapskraven. UHÄ delar FUN:s uppfattning atl det behövs riktlinjer för utformningen av dessa krav för fakulteter av likartade slag men vill peka på svårigheten atl med den nya studieorganisationen för den grundläggande utbildningen centralt utforma lätt överblickbara sådana riktlinjer. Studieplaner för forskarutbildningen i olika ämnen bör liksom i nuvarande ordning faststäUas av resp. fakultetsnämnd.

UHÄ lar i della sammanhang upp ytteriigare en fråga, där UHÄ gäma hade sett en mera konkret belysning av den av FUN tänkta ordningen. Det gäller frågan om fakultetsnämndens möjligheter alt - såväl i förhållande lill forskarna inom högskoleenheten som i förhållande lill externa forskningsfinansiärer - påverka de resursströmmar till forskningen inom fakulteten som inle kanaliseras via de reguljära högskoleanslagen.

UHÄ framhåller att överblick över och information om dessa finansieringskällor är en fömtsättning för fakultetsnämdens möjligheler att åstadkomma den eftersträvade balansen mellan inomvelenskapligt motiverad och samhälleligt moiiverad, mellan internt finansierad och externt finansierad forskning. Att ha information och överblick är emellertid, framhåller UHÄ, inte detsamma som atl planera och leda. Fakultetsnämnden måste, anser UHÄ, också ha effektiva styrmedel. Det enda styrmedel som FUN antyder är en befogenhet för nämnden atl motsätta sig att ett planerat samarbetsprojeki kommer lill stånd. UHÄ är för sin del tveksam om detta lokala styrinstrument i sig kan ge den önskvärda utvecklingen av högskoleforskningens samverkan med extema finansiärer. FUN anger visserligen att fakullelsnämnden också skall utfärda riktlinjer av positiv art för omfattningen och inriktningen av forskningssamverkan. UHÄ vill emellertid varna för en alltför stor optimism i frågan om fakullelsnämnden verkligen kommer atl kunna genom sädana riktlinjer påverka de enskilda institutionernas och forskarnas beleende på det sätt FUN synes förutsätta. Del finns, framhåller UHÄ, anledning atl vid ett genomförande av den föreslagna organisalionen följa erfarenheterna på denna punkt med uppmärksamhet.

I fråga om den institutionella organisationen har vissa remissinstanser inskränkt sig till allmänna omdömen. Andra har tagit ställning för eller mot förslagen medan några har gett alternativa förslag. Remissopinionen får därför anses vara ganska splittrad i dessa frågor.

Sveriges geologiska undersökning anser det befogat, mot bakgmnd av universitelsadministralionens tillväxt under den senaste tioårsperioden, all förespråka en viss restriktivitet vid inrättandet av nya organ.

Moderata ungdomsförbundet säger sig inte dela utredningens tro på administration. Förbundel anser att förslagen innebär en omfattande utökning av byråkratin.

LO framhåller att FUN:s förslag innebär atl myckel viktiga planeringsuppgifter skall utföras i organ som saknar kompetent representation från samhälle och arbetsliv. LO betonar betydelsen av att man redan när underlaget för planering tas fram, har lillgång lill erfarenhet från breda

Prop. 1978/79:119 179

samhäUsintressen. LO anser alt det inte bara är en sak för forskare ulan en angelägenhet för alla vilka problem som skall ställas och vilka värden som skall analyseras.

UHÄ delar FUN:s uppfattning atl de lärargmpper som i försia hand har ansvaret för forskningen och forskamtbildningen skall ha en stark ställning i de lokala planerings- och ledningsorganen. Härigenom garanteras ulrymme i organisationen för bedömningar och prioriteringar som utgär från forskningens egen utveckling och dess egna behov. Detta förhällande bör enligt UHÄ:s mening vara tillräckligt för alt de syften som ligger lill gmnd för FUN:s förslag skall kunna uppnäs.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer erinrar om alt FUN:s förslag till planerings- och ledningsorganisation syftar till all i organisationen som helhet och inle i varje organ för sig tillgodose behovet av inflytande - politiskt och inomvelenskapligt - över forskningsprioriteringarna och forskningsarbetet. Fördelningen av ansvar på fakultets-, högskole- och regionnivå måsle emellertid, enligt ämbetsverkels mening, ses mot bakgrunden av ett allmänt ansvar för all högskolans forskningplanering sker under en fortlöpande dialog också med sektorsorgan.

FOA anser att FUN ej tillräckligt ingående belyst de sektoriella forskningsorganens behov av inflylande på olika nivåer i den föreslagna planerings- och ledningsorganisationen.

NFR anser all den administrativa överbyggnaden skall hållas så begränsad som möjligt och att så mycket som möjligl av beslutsprocesserna skall ske på institutionsnivå.

Även Vetenskapsakademien framhäller, alt det är viktigt atl så myckel av beslutsprocessen som möjligl beträffande forskning och forskamtbildning sker på institutionsnivå. Della är den nivå, där hänsyn bäst kan tas till den enskilda disciplinens särart, lokala förhållanden och enskilda individers fömtsättningar och kvalifikationer.

FUN:s förslag rörande organisalionen på institutionsnivå, i försia hand förslaget om ny antagningsnämnd för forskamtbildning, godtas endast av HSFR, rektorsämbetet vid universitetet i Uppsala, Statsvetenskapliga förbundet och Sveriges läkarförbund medan övriga som har yttrat sig har avvisat förslaget, ställt sig tveksamma eller krävt modifieringar.

UHÄ anser inle lillräckliga skäl föreligga för att gå ifrån nuvarande ordning, som innebär alt högskoleslyrelsen efter samråd med företrädare för de vid en institution verksamma beslutar vilken av tvä modeller som skall lillämpas: antagning anlingen genom institutionsstyrelsen eller genom prefekten.

Det bör dock enligt UHÄ:s uppfattning vid varje berörd institution finnas ett beredande organ i antagningsfrägor sammansatt på samma sätt som den av FUN föreslagna antagningsnämnden. I den mån högskolestyrelsen så beslutar bör också till denna "antagningsberedning" kunna delegeras beslutanderätt i antagningsfrågor.

Övervägande flertalet organ inom högskolan avslyrker FUN:s förslag med moiiveringen alt institutionsstyrelsen själv bör kunna klara antagningsarbetet. Bl. a. RRV och TCO framför liknande synpunkter.

Lantbruksuniversitetet förordar atl utredningens förslag om antagningsnämnd nyanseras. I de fall en institution är så stor alt det verkligen är fråga om att anta ett antal forskarstuderande varje år fyller, enligt lanlbmksuniversitetets mening, en antagningsnämnd en viktig funktion. Många institutioner antar endast någon eller ett par forskarstuderande per läsår. Denna antagning bör, anser universitetet, lika gäma kunna ske enligt

Prop. 1978/79:119 180

nuvarande bestämmelser av institutionsstyrelsen. Del bör därvid föreskrivas atl samråd skall ske med handledarna inom institutionen. Nuvarande förordning medger dämtöver atl institutionsnämnder kan inrättas. De institutioner som så önskar skulle därmed redan idag ha möjlighet alt införa antagningsnämnd.

VÅRD 77 anser all det skulle vara av värde, om antagningsnämdens sammansättning kan vidgas till all omfatia ocksä förelrädare för allmänna intressen och för de studerande.

Även några organ inom högskolan framhåller att representanter för de forskarstuderande, yrkeslivet och/eller utbildningar ulan etablerad forskning också bör ingå i en eventuell antagningsnämnd.

Remissinstanserna har ägnat frågan om organisation av forskning och forskamtbildning på fakultetsnivå stor uppmärksamhet. I centmm för inlresset har stått frågoma om antalet organ och deras sammansättning.

Några remissinsianser har berört frågan om fakultetskollegierna. UHÄ fömtsätter i likhet med FUN inte några förändringar med avseende på fakultetskoUegierna. I anslutning till vad som anförts av bl. a. rektorsämbetet vid universitetet i Uppsala framhåller UHÄ vikten av alt man inom berörda högskoleenheter vidtar de ålgärder som kan vara ändamålsenliga antingen för att få kollegierna själva att fungera som fora för vetenskapliga kontakter och diskussioner eller för atl på annal sätt säkerställa den lyp av kontakter och diskussioner på bredare bas inom resp. fakultet som de fömtvarande fakultets/sektionsförsamlingama utgjorde en plattform för.

Arbetarskyddsstyrelsen anser atl del är av mindre belydelse om professorer och laboratorer vid arbelsmedicinska avdelningen inle fåll säte i nägot kollegium, då kollegiet enligt styrelsen har ganska få uppgifier och sällan sammanträder. Centralorganisationen SACOISR anser atl erfarenheterna av fakultetskoUegierna är så negativa atl de bör ses över i sin helhet beträffande sammansättning och funktion. En sådan översyn bör enligt organisationen uppmärksamma eventuell represenlalion från ämnen som idag saknar forskamtbildad personal.

Humanistiska fakultetsnämnden i Umeå anser atl del föreligger svårigheler att aktivera fakultetskollegiet och föreslår atl dess sammansäitning, funklioner och arbetssätt tas upp lill prövning.

Linjenämnden för gymnastik och idrottslärarlinjen vid högskolan för lärarutbildning i Stockholm hävdar att fakultetskollegiet bör utökas med innehavare av ijänsler för vilka forskamtbildning ej uppställls som behörighetskrav, därför alt forskamtbildning inom tjänstemas ämnesområde inte funnits i Sverige. Hit hör bl.a. vissa företrädare för gymnastik-, musik-, bild- och formämnen.

När det gäller FUN:s förslag rörandefakultetsnämnd och forskarutbildningsnämnd anser åtskUliga remissinsianser atl de av utredningen angivna uppgifterna bör handhas av en nämnd.

RRV ifrågasätter förslaget om att inrätta en särskild forskamtbildningsnämnd. En uppdelning på två skilda fakultetsorgan av forsknings- och forskamlbildningsfrågor kan mot bakgmnd av det starka sambandet mellan dessa områden komma att skapa samordningsproblem.

Statskontoret finner inte FUN:s skäl för separata forskamtbildnings-nämnder knutna tiU fakultetema tillräckligt övertygande. En dylik ansvars-och uppgiftsfördelning mellan fakulieisnämnd och forskamtbildningsnämnd är enligt statskontorets mening ägnad att skapa administrativa svårigheter och ökad byråkrati inom fakulteten.

Centralorganisationen SACOISR avstyrker förslaget om inrättande av

Prop. 1978/79:119 181

forskamtbildningsnämnd. De arbetsuppgifter och befogenheler som föreslås åligga detta organ bör överföras till fakullelsnämnden. De krav på insyn och inflytande för forskarstuderande, vilka ej i någon större utsträckning är representerade i fakullelsnämnden bör lillgodoses genom atl beredande organ lill fakullelsnämnden inrättas. Sammansättningen bör ske i enlighet med FUN:s förslag till sammansäitning av forskamtbildningsnämnden, dvs. lika antal förelrädare för lärare och siuderande.

TCO ser en risk för atl en forskarutbildningsnämnd hell kommer att domineras av fakullelsnämnden. En bättre lösning är, enligt TCO, atl vidga inflytandet i fakullelsnämnden för forskarstuderande och övrig berörd personal.

Svenska handelskammareförbundet, Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen betonar atl man inte kan göra boskillnad mellan forsknings- och forskamlbildningsfrågor och avvisar därför förslaget om en speciell forskarutbildningsnämnd. Fakullelsnämnden bör i slället handha dessa frågor. Organisalionerna menar som FUN att nämnderna bör fä allsidigare sammansättning. De inomvetenskapliga kriterierna bör, enligt organisationerna, vara avgörande för vem som skall sitta i nämnderna. Inslaget av forskarpersonal kan utökas med representanter för docenter, forskarassistenter samt forskarstuderanden. Samhällsinflytande bör, anser organisationerna, i första hand utövas genom riktlinjer och prioriteringar av riksdag och regering.

STU anser att en forskamtbildningsnämnd med självständigt ansvar kan behövas inom varje fakultet. Möjligen tyder, enligt STU, analysen i utredningen beträffande ansvarsfördelningen mellan fakultetsnämnd och forskamtbildningsnämnd på atl ett alternativ kan vara att komplettera nuvarande fakulletsnämnders sammansättning och närmare precisera ett ansvar för dessa beiräffande frågor som rör forskamtbildning.

MFR anser atl del i många fall kan vara behövligt med en forskamtbildningsnämnd. Denna bör då vara underställd fakullelsnämnden men ges beslutanderätt i lämpliga ärenden genom delegation frän fakultetsnämnden.

SFS avvisar säledes förslaget om en forskamtbildningsnämnd och en fakultetsnämnd. En nämnd, lämpligtvis kallad fakulieisnämnd, bör ha det samlade ansvarei för forskning och forskamtbildning. Denna nämnd bör vara sammansatt med ett lika antal lärare och siuderande jämte dekanus. För att inte ändamåsenliga lokala varianter skall omöjliggöras föreslår SFS att forskamlbildningsnämnder i enlighet med FUN:s modell får inrättas efter lokala beslut.

Ungefär en tredjedel av organen inom högskolan ställer sig mer eller mindre positiva till atl forskamtbildningsnämnden inrättas - dock anser flertalet att forskamtbildningsnämnderna bör bli underställda fakultets-nämderna. Härigenom undviks en enligt remissmyndigheterna olycklig splittring av ledningsorganisationen för forskning och forskamtbildning.

Flertalet högskoleorgan avstyrker FUN:s förslag då detta anses komma att försvåra samordningen av forsknings- och forskamlbildningsfrågor. I stället föreslås atl fakultetsnämnden även bör behandla forskarutbildningsfrågor och atl fakuhetsnämnden därför bör få en sådan sammansättning att den väl kan tillgodose även de studerandes m. fl. intressen.

Några remissinstanser berör frågan om fakultetsnämndens storlek.

MFR anser atl den enligt förslaget blir för lilen för atl på ett någorlunda rimligt säll kunna representera de många och tunga vetenskapsområden som finns inom medicinen.

Prop. 1978/79:119 182

Sveriges läkarförbund framhåller alt de medicinska fakulteterna kommer alt även i fortsättningen vara numerärt stora och representera ett slort antal vetenskapliga områden. Det är därför, enligt förbundels mening, nödvändigt atl fakuhetsnämnden är tillräckligt stor för att dels hinna med alla arbetsuppgifierna, dels besitta en allsidig velenskaplig kompetens, både vad gäller grundvetenskaperna och den kliniska forskningen.

UHÄ anser alt för fakulteter som byggts upp med utgångspunkt i samhällsproblem eller samhällssektorer, t. ex. för den tematiskt orienterade forskningen i Linköping, avvikelser från den angivna gmndmodellen om 11 ledamöter kan vara motiverade, i första hand för att bereda utrymme för en större extern representation. Regeringen bör, enligt UHÄ:s mening, inhämla riksdagens bemyndigande att i sädana fall, efter förslag av vederbörande högskoleenhet och UHÄ, besluta om särskild sammansäitning av fakullelsnämnden.

FUN:s förslag rörande fakultetsnämndens sammansättning behandlas i ett stort antal remissyttranden. Några remissinstanser stöder i huvudsak förslagen med vissa modifikationer. Andra kräver representation från andra gmpper eller från en gmpp i större utsträckning än FUN har föreslagil.

Centralorganisationen SACOISR delar FUN:s uppfattning att fakultetsnämnden skall vara ett expertorgan för inomvelenskapligt gmndade värderingar. Organisalionen delar uppfattningen att ett begränsal antal ledamöter är en förutsättning för att effektivt kunna handlägga de arbetsuppgifter som åligger fakullelsnämnden och för att stärka ledamöternas integritet. Organisationen anser all suppleanter skaU finnas för ledamötema i nämnden.

UHÄ anser del nalurligt atl i fråga om fakultetsnämndens sammansättning utgå från vad som f. n. gäller för fakulieisnämnd (dvs. dekanus, prodekanus, 5 ytterligare ledamöter av fakultetskoUegiet, 2 anslällda, 2 studerande). Enligt UHÄ:s mening bör ytterligare erfarenheter av denna år 1977 införda ordning avvaktas innan sammansättningsprinciperna förändras. UHÄ förordar att vissa möjligheter alt komplettera fakultetsnämnden införs.

Många högskoleorgan anser att utredningsförslaget medför uppenbar risk för alltför stort inflylande för en alltför begränsad krets.

TCO:s uppfattning är alt man för alt åstadkomma så breda kontaktytor som möjligt mellan forskning och samhälle bör ha representation för allmänna samhällsinlressen på samtliga nivåer i den beslutande organisationen. TCO anser att representation för aUmänna intressen i fakultetsnämnderna skall vara regel och att denna kategori bör företrädas av två personer. TCO fömtsätter atl de stora löntagarorganisationerna får tillfälle att nominera representanter.

LO föreslår atl fakultelsnämnderna kompletteras med representation från yrkeslivet genom löntagarorganisationema. Denna representation skulle framför allt ge en annan kunskap till organen på fakultetema och fungera som förmedlare av forskningsbehov i arbets- och samhällsliv. Gränslinjen mellan politiskt beslutsfattande och forskningens frihet har, anser LO, genom en sådan lösning inte mbbats.

Med hänsyn till de inlressen som VÅRD 77 har att bevaka föreslår kommittén att fakuttetsnämnden skall kunna utökas med en representant för allmänna inlressen. Enligt kommitténs uppfattning ger ett sådant arrangemang ökade förutsättningar för ett fördjupat samspel mellan högskolan och dess forskningsorganisation å den ena sidan och samhällslivet utanför högskolan å den andra.

Prop. 1978/79:119 183

Statens råd för byggnadsforskning föreslär all fakullelsnämnden obligatoriskt skall innehålla förelrädare för relevanta samhällssektorer. Fakullelsnämnden måsle också, enligt rådets mening, ha ett ullalat ansvar för att fakultetens FoU-resurser i form av organisationsenheter och människor motsvarar sektorsbehoven.

FOA anser all det bör föreskrivas att en vetenskapligl skolad förelrädare för sektoriell forskning obligatoriskt skall ingå i fakulieisnämnd.

Flera remissinstanser, bland dem regionstyrelserna för Stockholms, Uppsala och LundlMalmö högskoleregioner saml en förelrädare för vissa mindre högskoleenheter, är positiva till ulredningens förslag om all en företrädare för grundläggande högskoleutbildning, som saknar representation i fakultetskoUegiet, skall ingå i nämnden.

Några remissinsianser hävdar atl ocksä linjeorganen inom högskolan bör ha ledamöier i fakultelsnämnderna.

Vissa remissinstanser tar upp även andra frågor som rör de föreslagna organen på fakultetsnivå.

LO framhåller atl FUN föreslår atl fakultelsnämnderna skall vara små expertbeionade organ. LO vill påpeka risken för atl ämnen och institutioner med lilen attraktionskraft men stor betydelse för utvecklingen inom vissa samhällssektorer missgynnas. UHÄ bör få i uppdrag alt arbela fram förslag lill hur problemen skall bemästras.

I fråga om fakulietsnämndens uppgifter framhåller MFR atl rådet inte kan acceplera atl en fakulieisnämnd skulle ha möjlighet atl ändra pä MFR:s och andra anslagsbeviljande organs prioriteringar. MFR utnyttjar i sitt arbete med prioriteringar av anslag ett 70-lal experter inom 14 priorile-ringskommittéer. MFR säger sig ha anledning anta atl priorilerings-kommiltéerna i sina granskningar av ansökningar från hela landet kan göra de lämpligaste avvägningama. MFR finner alt flera av förslagen rörande fakulletsnämnds uppgifter och åligganden är mer avpassade till forskningsråd och anser att nu gällande förordningar är rimliga och lämpliga.

UHÄ vill framhålla vikten av den av FUN föreslagna ordningen innebärande att dekanus kan befrias från en större del av sin reguljära tjänstgöringsskyldighet för att fullgöra uppdraget som ordförande i fakultets-nämnd. UHÄ ulgår från att lärartjänslutredningens arbele kommer alt ge underlag för att införa en ordning där planerings- och ledningsuppgifter av detta slag ingår i vederbörande lärares tjänstgöring.

Mot bakgrund av behoven att samordna utbyggnaden av forskning och forskamtbildning kan del enligt RRV:s mening vara lämpligt atl avvakta med att överlåta åt resp. fakultet alt beslula om inriktning av professors-tjänsterna. Enskilda fakulteters beslul kan, enligt RRV:s mening, leda till en splittring av forskningsresurser inom angelägna områden där sammanhållna resurser vid någon eller några läroanstalter kan vara mera ändamålsenligt. En delegering av beslutanderätten bör införas när en mera långsiktig planering för utbyggnad av forskningsorganisationen föreligger.

RRV erinrar om alt enligt utredningens förslag tyngdpunkten i administration och planering av forskning och forskamtbildning skall förläggas till fakultetsnivån. Utredningen har, framhåller RRV, emellertid inte uiformat något förslag till kansliorganisation för fakultets- eller sektionsnivån. Såvitt RRV kan bedöma kommer de i betänkandet redovisade uppgifterna i form av planering och löpande administration, vilka ankommer på fakultetens beslutande organ, att ställa betydande krav på beredning och leknisk service. Del är därför enligt RRV:s mening angeläget atl organisationen för dessa uppgifier närmare övervägs. Det bör särskilt beaktas hur samord-

Prop. 1978/79:119 184

ningen med grundutbildningens kansliorganisation skall utformas.

I fråga om organisationen på högskoleenhetsnivå är den främsla invändningen mot FUN:s förslag i flertalet remissvar alt detta skulle ge högskolestyrelsen för lilet inflytande. UHÄ anser alt FUN alltför starkt reducerat högskolestyrelsens roll. Med sitt ansvar för högskoleenhetens samlade resurser, av vilka i förekommande fall är en stor del gemensamma för grundläggande utbildnings och forskning/forskamtbildning, för utvecklingen av enhetens verksamhet i slort och för den gmndläggande utbildningens forskningsansknytning måste högskoleslyrelsen, enligt UHÄ:s mening, alllid spela en roll i planerings- och resursfördelningsprocessen också i fråga om forskning och forskamtbildning.

RRV framhåller att i det nuvarande anslags- och budgetsystemet fakul-lelsnämnder/seklionsnämnder avger anslagsframställning till UHÄ avseende forskningen och forskamtbildningen. Denna ordning kan, enligt RRV, försvåra en samordning av resp. högskoleenhels resurser. Anslagsframställningarna beträffande gmndutbildning och forskning/forskamtbildning bör därför enligt RRV:s mening samordnas av högskolestyrelsen som har del totala ekonomiska ansvaret.

LO föreslär att ansvaret för allt petilaarbele inom högskoleenheten och därmed också prioriteringarna inom forskning och forskarutbildning läggs på högskolestyrelsen, efter planering och beredning i fakulletsorgan.

UHÄ ansluter sig lill FUN:s förslag alt högskolestyrelsen - i motsats tiU vad som gäller beiräffande gmndläggande utbildning — inte formellt skall vara pelitamyndighel i fråga om forskning/forskamtbildning utan här yttra sig över fakultelsnämndemas förslag. UHÄ vill emellertid framhålla att också detta yttrande måste ses som ett led i planeringsprocessen.

I fråga om regionstyrelsernas ställning i detta sammanhang har i huvudsak högskoleorganen yttrat sig.

UHÄ anser det inle, mot bakgmnd av moliven för regionstyrelsernas tillkomst, motiverat att förstärka deras uppgifter när det gäller forskning eller annan utbildning än gmndläggande högskoleutbildning.

Linjenämnden för AES-sektorn i Umeå anser att de stora möjligheter till styrning av forskning/forskamtbildning som regionstyrelsen får enligt FUN:s förslag inger tveksamhet med tanke på styrelsernas nuvarande sammansäitning.

Matematisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden i Göteborg motsätter sig bestämt att regionstyrelserna ges några nya uppgifter som gäller forskning såsom administration, informaiion etc.

Frågan om organisationen på central nivå har behandlats i ganska få yllranden. Därvid har man främst diskuterat UHÄ:s framtida roll.

Flera organ inom högskolan avstyrker ökade resurser till central administration.

Styrelsen för universUetet i Stockholm anser att särskilda expertorgan inom UHÄ skulle innebära en omotiverad dubblering av forskningsrådens verksamhet. För övrigt anser styrelsen liksom matematisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden vid nämnda universitet att arbetet med långsiktiga och samordnande forskningsfrågor bör bedrivas inom regeringskansliet.

Tekniska fakultetsnämnden i Luleå anser det vara orealistiskt att ålägga UHÄ för stort ansvar för forskning och forskningsplanering. Såväl fakulteter och institutioner som forskningsråd och sektcursorgan måste ges möjlighet att agera självständigt inom de ramar som UHÄ, främst genom professurernas inrikining, drar upp.

Prop. 1978/79:119 185

MFR vill underslryka att — om ökade uppgifier läggs på UHÄ - ämbetet i så fall måsle knyta till sig avgjort mycket mer velenskaplig expertis för dessa uppgifier än vad UHÄ förfogar över i dagens läge. Detta bör emellerlid, enligt MFR, inle innebära behov av resursförstärkningar för UHÄ.

Odontologiska fakuhetsnämnden och linjenämnden för tandläkarlinjen i Umeå anser liksom FUN atl den cenlrala samordningsverksamheten bör ankomma på UHÄ och förordar utredningens altemativa förslag om att UHÄ:s planeringsberedningar kompletteras med allsidigt sammansatta ex-pertgmpper.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, centralorganisationen SACOISR saml Sveriges civilingenjörsförbund anför liknande synpunkter. Sistnämnda organisation anser att det inom de tekniska och naturvetenskapliga vetenskaperna finns ett naturiigi och starkt behov av all cenlralt kunna urskilja utvecklingstendenser och reformbehov så tidigt som möjligt.

Statens råd för byggnadsforskning framhåller alt UHÄ bör åläggas samrådsskyldighet med seklorknutna FoU-finansierande organ i frågor som har med högskolans utbyggnad och förändring som FoU-bedrivande organ att göra.

UHÄ slulligen delar bedömningen all en planering av forskningen och forskarutbildningen inom högskolan på FUN:s ambilionsnivå släller ökade krav på ceniral samordning, överblick och samverkan med andra forskningsintressenter. Denna uppgifi bör enligt verkei nalurligen ankomma på UHÄ och i så fall få effekier både för verkets berednings- och för dess kansliorganisation. UHÄ tillstyrker FUN :s förslag alt UHÄ efter riksdagsbeslut i principfrågorna skall ges i uppdrag att utarbeta konkreta förslag till erforderliga förändringar beträffande UHÄ:s organisaiion och resurser. UHÄ framhåller alt det härvid är viktigt atl la tillvara också de erfarenheler som vunnils av den nuvarande verksorganisationens funktionssätt.

Samspel forskning — grundutbildning

FUN:s allmänna tankegångar rörande samspel meUan forskning och gmndutbildning överensstämmer med de principer för forskningsanknytning som har beslutats i samband med högskolereformen. Flertalet remissinstanser som har yttrat sig över FUN:s resonemang är positiva till dessa.

Några inslanser framhäller dock att resonemangen är alltför allmänna och att konkreta förslag saknas. Dit hör UHÄ, SFS och Moderata ungdomsförbundet.

UHÄ menar att behovet av forskningsanknytning inom en utbildning kan lillgodoses antingen genom att man skapar en överbyggnad i form av en organisaiion för forskning och forskamtbildning eller också på annat sätt i form av icke permanenia resurser. Det är enligt UHÄ angeläget att till de utbildningsområden som i dag saknar för den gmndläggande utbildningen relevant forskning efter hand knyta en permanenl överbyggnad av resurser för FoU och forskamtbildning eller annan påbyggnadsutbildning av fördjupningskaraktär.

UHÄ konstaterar att FUN inte har berört frågan om användningen av hittills anvisade medel för forskningsankylning och ger vissa allmänna synpunkter på detta.

UHÄ påpekar vidare att FUN endast mycket kortfattat har behandlat frågor om anknytning av utbildningen inom det konstnärliga området till konstnärligt utvecklingsarbete och framhåller att det är av avgörande

Prop. 1978/79:119 186

belydelse för den konstnärliga gmndulbildningens kvalitet och långsiktiga utveckling att resurser för konstnäriigl utvecklingsarbele knyls till dessa utbildningar.

RRV, TCO, centralorganisationen SACOISR och SFS anser att forskningsanknytning främsi mäste uppnås genom lärarna.

TCO framhåller att FUN:s utgångspunkier i aUtför hög grad har varit det traditionella universitetsområdet. Detla framgår enligt TCO tydligt i utredningens resonemang om samspelet mellan forskning och grundutbildning. FUN föreslår en generell nedsättning i undervisningsskyldighelen för universitetslektorer om 36 timmar/läsår. Kostnaden härför beräknas till 17 milj. kr. För de lärargrupper som genom högskolereformen förts till högskolan föreslås endast 2,5 milj. kr. avsättas för fortbildning, som skall främja forskningsanknytningen. TCO poängterar alt de båda grupperna är ungefär lika stora och att lärarna i den senare regelmässigt har betydligt större undervisningsskyldighel än 396 limmar.

TCO avstyrker förslaget om nedsättning av undervisningsskyldigheten för universitetslektorer, men framhåller att betydande resurser behöver avsättas för att skapa bättre fömtsättningar för forskningsanknyining för högskolan som helhet. TCO föreslår all högskoleregionerna inom ramen för forskningsanknytningsanslagel får särskilda lönemedel avsedda för i princip samtliga lärare. Medlen skall användas till all ge lärare tjänstledigt för forskarutbildning, pedagogisk utbildning samt forsknings- och utvecklingsarbele under en termin eller ett läsår i taget.

Centralorganisationen SACOISR, som också anser att den enda effektiva vägen lill att säkra en forskningsanknytning är en forskningsakliv lärare, fäster uppmärksamheten på de icke forskamlbildade lärarnas förhållanden. Organisationen poängterar all nuvarande medel för forskningsanknytning som disponeras av regionstyrelserna inte är tillräckligt stora, samt att de icke forskarutbildade lärarnas undervisningsskyldighet är så omfatlande alt del är förenat med stora svårigheter att åstadkomma önskvärd forskningsanknytning.

Även SFS anser att utredningen har ägnal alltför litet intresse ål lärare inom gmndläggande utbildning, som inle är forskamlbildade eller upprätthållit tjänster för vilka genomgången forskamtbildning inle är ett krav.

Handelshögskolan i Stockholm framhåller betydelsen av att forskningen upplevs som relevant av eleverna och lärarna.

MFR anser visserligen att det är angeläget med forskningsanknyining men beionar samtidigt att det snarare vore till skada om man i dagens läge skulle tunna ut de begränsade forskningsresurserna genom att bygga ut forskning på institutioner och platser som saknar forskningstradition och forskningsutrustning. MFR är positivt tiU ökad information om forskning och forskningsmetodik till lärare och studerande i utbildningar inom högskolan som saknar forskning. Formerna för sådan information bör, enligt rådel, prövas i olika slag av försöksverksamhet.

Bl. a. VÅRD 77, Landstingsförbundet och Svenska läkaresällskapet yttrar sig speciellt om forskningsanknytningen av de medellånga vårdutbildningarna.

Enligt VÅRD 77:s uppfattning måste avsevärda resurser satsas på vidareutbildning av i första hand de lärare inom dessa utbildningar som saknar eller har svag anknytning till forskningen.

Landstingsförbundet framhåller atl frågan om forskningsanknytning för de medellånga vårdutbildningarna berörs av bl. a. arbetet inom VÄRD 77 och lärartjänstutredningen.

Prop. 1978/79:119 187

Innan resultatet av dessa ulredningar föreligger är Landstingsförbundet inle berett alt la ställning till frågorna rörande forskningsanknyining vid de medellånga vårdyrkesulbildningarna.

FUN:s förslag alt samtliga lärare inom högskolan ges administrativ anknytning lill närmasi berörda institution med fasta resurser för forskning är, enligt Svenska läkaresällskapet, av särskild betydelse för bl. a. kommunal vårdyrkesulbildning som hittills ej haft forskningsanknyining. Läkaresällskapet anser det även vara viktigt atl inom vårdyrkesulbildningen inrätta lärarljänler med kombinerade utbildnings- och vårduppgifter.

Resurser och genomförande

Endast ett mindre antal remissinsianser berör kostnaderna för FUN:s förslag.

UHÄ ställer sig bakom de av FUN framlagda kostnadsberäkningarna i de delar UHÄ tillstyrkt utredningens förslag. På följande punkter medför UHÄ:s ställningstaganden andra kostnadskonsekvenser än de av FUN beräknade: Koslnader för omläggningen av studiefinansieringssyslemet bör senareläggas i avvaktan på lärartjänslutredningens förslag. Medlen till regionstyrelsernas disposiiion för kontaktverksamhet bör utgå. Som följd av UHÄ:s ställningstagande för tillsvidareförordnande för innehavare av nuvarande docenttjänst beräknas ett medelsbehov för nya sådana tjänster om ca 7 milj. kr. per budgetår under ett antal år. I stället bortfaller de av FUN beräknade kosinaderna för den av UHÄ avstyrkta nya docenttjänsten.

Enligt centralorganisationen SACOISR framstår FUN:s förslag lill förstärkningar av resurserna för forskning och forskamtbildning som relativt begränsade mol bakgrund av de ackumulerade behoven på läroanstalterna. Det är dock ur samhällsintressets synpunki mycket viktigt att statsmaklerna ger ulredningens förslag sitt fulla stöd och likaså alt ytterligare forskningsfrämjande ålgärder övervägs och genomförs.

Enligt MFR:s bedömning bör resurstillskott för forskning huvudsakligen kanaliseras genom forskningsrådsorganisationen. MFR har uppfattningen all forskningsråden har större möjligheter att på ell nyanserat och för forskningens främjande mer ändamålsenligt sätt fördela resurser för forskning än vad universitetsorganisationen har. MFR avslyrker FUN:s förslag om 10 milj. kr. lill överbryggande kurser, om förstärkning av kontaktverksamheten, FRN:s anslag till projektanslag, högskolans förvaltningar, UHÄ och forskningsanknytningen och om allmän förstärkning av forskningsresurserna vid universiteten.

Forskningsnämnden inom Riksföreningen mot cancer förordar att den allmänna försiärkning av forskningsresurserna som föreslås av FUN skall utgå till forskningsråden. Det är enligt forskningsnämnden ytterst väsentligt atl forskningsresursernas rörlighet bibehålls så långl möjligl. Forskningsråden har därvid de slörsla möjligheterna att göra de väsenlliga velenskapliga prioriteringarna och bör få utökade möjligheter att också initiera forskning.

Vid ett genomförande av reformer för högskolans forskning och forskarutbildning måste, enligt riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, den aktuella situationen inom olika forskningsområden beaktas liksom de skiftande behoven av resurser för planering och samspel med seklorsorganen.

Prop. 1978/79:119 188

SCB anser att FUN:s kostnadsberäkningar inte täcker kostnaderna för uppbyggnaden och driften av erforderliga informationssystem.

Landstingsförbundei gör reservationer mot FUN:s kostnadsberäkningar med anledning av bl. a. all ingenting idag är känt om de kostnadsramar som stalsmaklerna kommer att föreskriva för sjukvårdshuvudmännen i kommande LUA-förhandlingar om medel för medicinsk forskning/forskamtbildning.

RRV ifrågasätter förslaget om en allmän förstärkningsresurs som inle binds i tjänsier och som disponeras av innehavaren av tjänst som professor och biträdande professor. Det är enligt RRV:s mening nalurligt atl en eventuell förstärkningsresurs tillförs högskolan i form av ökade programanslag och att fördelningen mellan fakulteterna sker selektivt med hänsyn till statsmakternas uttalade forskningspoliliska strävanden.

Statskontoret förordar som ett alternativ lill FUN:s generella medelsuppräkning alt önskemål om resursförstärkningar inom ett delområde av högskolan får tillgodoses genom överföring från något annat delområde. Konkrela förslag härom bör utarbetas av de lokala högskolemyndigheterna och berörda regionstyrelser.

Tidpunkten och formema för genomförande av FUN:s förslag behandlas endast i ett fåtal remissyttranden. UHÄ anser del mol bakgmnd av erfarenheterna av högskolereformen viktigt all denna gång ge de berörda inom högskolan tiUräcklig lid för förberedelse och planering. UHÄ förordar därför atl förändringar på gmndval av FUN:s förslag genomförs med början den 1 juli 1980. Härvid förutsätter UHÄ beslut av statsmaklerna höslen 1978, vilkel ger högskolemyndigheterna möjlighet att i anslagsframställningarna för budgelårel 1980/81 lägga fram de konkrela förslag som kan föranledas av statsmakternas ställningstaganden.

Centralorganisationen SACOISR utgår från att generösa övergångsbestämmelser kommer atl tillämpas där sådana erfordras.

Landstingsförbundet anser att om sjukvårdshuvudmännens synpunkter kommer all beaktas och bearbetas till reviderade förslag dessa varken kan börja tillämpas från 1 juli 1979 eller genomföras inom treårsperioden därefter.

Prop. 1978/79:119 189

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................. 1

Lagförslag ........................................................................ 3

1 Inledning ..................................................................... 5

Föredragandens överväganden ...................................... 8

1 Allmänt ........................................................................ 8

2 Forskningsplanering ................................................... 20

2.1 Arbetet inom regeringskansliet m.m......................... 24

2.2 Riksdagen och FoU-frågorna .................................. .. 25

3 FoU-statistik.................................................................. .. 26

4 Forskningsregistrering ................................................ .. 27

5 Samhällsinriktad forskningsinformation ...................... .. 30

6 Arbetstagarinflytande och arbetstagarorganisationernas möjligheler att initiera forskning 34

7 Rekrytering lill forskarutbildning .................................. .. 42

8 Breddat utbildningsutbud ............................................. .. 53

9 Studiefinansiering ....................................................... .. 56

10 Dimensionering av forskarutbildningen ........................ .. 60

11 Samverkan med FoU uianför högskolan ........................ .. 62

12 Tjänsteorganisationer ................................................ .. 68

13 Planerings- och ledningsorganisation .......................... .. 73

14 Samspel forskning-grundutbildning ............................ .. 82

15 Hemställan .................................................................. .. 83

16 Anslagsberäkning för budgelårel 1979/80 .................. .. 84

16.1 Vissa kostnader i samband med forsknings/forskamlbildningsre-

form ......................................................................... .. 84

Bilaga 1. Nuläge ................................................................ .. 85

Bilaga 2. Forskningsrädsutredningen ............................... .. 92

Bilaga 3. Remissyttrandena. Forskningsrådsulredningens betänkan
de (SOU 1977: 52) Forskningspolitik ............................... 103

Bilaga 4. Forskarutbildningsutredningen ........................... 130

Bilaga 5. Remissyttrandena. Forskamlbildningsulredningens belän
kande (SOU 1977: 63) Fortsalt högskoleutbildning ........ 141

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979