Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1978/79:112

Regeringens proposition

1978/79:112

om regionaljpolitik;

beslutad den 22 mars 1979.

Regeringen föreslår riksdagen atl antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsproiokoll.

På regeringens vägnar

OLA ULLSTEN

ROLF WIRTÉN

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 proposilionen föreslås riktlinjer för regionalpolitiken, som i stort byg­ger på de principer riksdagen lade fast år 1976.

På grundval av bl.a. förslag från sysselsättningsulredningen, expert­gruppens för regional utredningsverksamhet utvärdering av del regional­politiska stödet och förslag från glesbygdsdelegationen föreslås förslärkta regionalpoliliska medel. Förslagen omfattar både den regionalpolitiska planeringen och de särskilda medlen för att påverka sysselsättning och ser­vice i enlighel med planema. Målel för regionalpolitiken skall vara att ge människor i alla delar av landet tillgång till arbete, service och god miljö.

1 propositionen konstateras att det alltjämt råder betydande skillnader mellan landets olika delar då det gäller befolkningens lillgång till arbete, service och god miljö. Länsplaneringens prognoser för den framtida sys­selsättningen tyder på att skillnaderna mellan olika regioner kan väntas be­stå med den nuvarande utvecklingen.

1 proposilionen framhålls att arbetets värde för individen måste vara en viktig utgångspunkt för regionalpolitiken. Samtidigt är full sysselsättning en förutsättning för att effektivt kunna utnyttja landets resurser. Regional­politiken måste inriktas på atl undanröja förvärvshinder och fördela ar­betstillfällena inom landet så att en rimlig regional balans uppnås.

En förutsättning för regional balans är bl. a. att ingen del av landet växer på ett sådant sätt att regioner i andra delar av landet påverkas negativt. En balanserad utveckling i bl. a. Stockholmsregionen är därför ett viktigt mål i regionalpolitiken.

En god ekonomisk utveckling är en förutsättning för all kunna driva re­gionalpolitiken med kraft. Näringslivets konkurrenskrafi måsle förbättras. I    Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 112

 

Prop. 1978/79:112                                                     2

Därför måste erforderiigt ekonomiskt utrymme reserveras för den investe­ringsökning som krävs för att öka den industriella kapaciteten och export­förmågan, en aktiv lokaliseringspolitik bör enligt propositionen kunna bi­dra till detta.

Goda valmöjligheter på den lokala arbelsmarknaden - dvs. den arbets­marknad som kan nås inom ell rimligt pendlingsavstånd - ökar enligt pro­positionen människornas möjligheter atl bo kvar i en region även vid byte av anställning. Del är dock inte möjligt att göra alla lokala arbetsmarkna­der jämbördiga. Del går därför inle alltid alt erbjuda människorna önskvärt arbete i den egna regionen. Individen måste vara beredd att ibland byla yr­ke eller flytta. En röriig arbetsmarknad underlättar också inträdel på ar­betsmarknaden för arbetssökande som av olika anledning är lokall bund­na. Det måsle emellertid vara en angelägen uppgifi för sysselsättnings- och regionalpolitiken att motverka en sädan ensidig geografisk rörlighet från skogslänen som präglade omflyttningen under 1950- och 1960-talen. Den geografiska rörligheten mellan olika delar av landet bör enligt propositio­nen vara balanserad.

Nuvarande riktlinjer för länsplaneringen föreslås i slort bli oförändrade. Starkare än tidigare betonas dock vikten av att planeringen inriktas på konkreta åtgärder och samordnas med annan planering. 1 fråga om förfa­randel aviseras vissa förenklingar. För att genomföra länsplaneringen före­slås ett särskilt anslag på 35 milj. kr. Länsdemokratikommitténs förslag lill ändrad beslutsordning för länsplaneringen berörs. Därvid förordas att ställningstagandet till kommitténs förslag skjuts upp.

För att kunna förverkliga regionalpolitikens mål behövs planeringsin­strument som gör det möjligt att få över landet enhetliga riktlinjer för hur de olika regionernas problem skall lösas. Ortsplanens betydelse för priori­teringar slås fast samtidigt som vissa kompletteringar och preciseringar föreslås. Bl. a. bör områden mellan vilka pendlingen är omfattande eller där pendlingsavstånden är rimliga behandlas sammantagna. Sädana pendlings­regioner bör avgränsas inom länsplaneringen. Inga förändringar föreslås i fråga om planeringstalen för länens folkmängd. Ett förslag till ny stödom-rådeslnddnlng lämnas. Landet delas därvid in i sex stödområden. Försla­get grundas på de riktlinjer som sysselsättningsutredningen har föreslagit och länsslyrelsernas förslag lill stödområdesindelning. De viktigaste be­dömningsgrunderna är sysselsättningsgraden och befolkningsutvecklingen i resp. region saml den allmänna sysselsältningssituationen i länen. En kraftig förstärkning av del regionalpolitiska stödet i de sysselsättningsmäs­sigt sämst ställda kommunema sker.

Det regionalpoliliska stödet till näringslivet förstärks. En ram om 7400 milj. kr. föreslås för femårsperioden 1979/80-1983/84. I första hand för­stärks sysselsättningsstödet. Detta stöd skall som mest kunna utgå med to­talt 130000 kr. per årsarbetare under sju år. Lokaliseringslån skall kunna ges, föruiom till investeringar i byggnader och maskiner, även till bl.a.

 

Prop. 1978/79:112                                                     3

marknadsföring och produktutveckling. En ny typ av avskrivningslån före­slås som ersättning för nuvarande lokaliseringsbidrag och avskrivningslån. Vidgade möjligheler all använda offerlprincipen i de fall då övriga stöd-möjligheter inte är tillämpliga föreslås.

Industricentra föreslås i Ange och Vilhelmina.

Systemet med lokaliseringssamråd föreslås kvarstå och en utvidgning lill den privala tjänstesektorn ske. Lagen om lokaliseringssamråd föreslås bli upphävd.

Den offentliga sektorn har fått en allt större betydelse för sysselsättning­en och därmed också för den regionala utvecklingen. 1 proposilionen fram­hålls därvid att den offentliga seklorn i ökad utsträckning bör planeras från regionalpoliliska utgångspunkier. Administrativa ålgärder föreslås som bör ge möjligheler till en effektivt fungerande regionalpolitik inom den statliga verksamheien.

En fortsalt satsning pä glesbygdsområdena föreslås. Därvid förordas en samordning och intensifiering av de statliga insatserna för sysselsättning och service i glesbygderna. Ett nytt och förstärkt glesbygdsstöd föreslås, där nuvarande stödformer slås samman och besluten så långt möjligt de­centraliseras. För budgetåret 1979/80 föreslås 82 milj. kr. för ålgärder i glesbygd.

Slutligen redovisas en ändrad organisation för den regionalpoUtiska forskningen. Regionala samverkansgrupper med företrädare för de intres­sen som medverkar i den regionala planeringen bildas i de sex högskolere­gionerna. Riktlinjer anges för ett nytt forskningsprogram.

 

Prop. 1978/79:112                                                               4

Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1970:725) om lokaliseringssamråd

Härigenom föreskrivs all lagen (1970: 725) om lokaliseringssamråd skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1979.

 

Prop. 1978/79:112

Utdrag
INDUSTRIDEPARTEMENTET               PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1979-03-22

Närvarande: statministem Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Ro­manus, Mundebo, Wikström, Wirtén, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, Winther, De Geer, Cars, Gabriel Romanus

Föredragande: statsrådet Wirtén

Proposition om regionalpolitik

1    Inledning

I riksdagens beslut år 1964 om riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik (prop. 1964:185, BaU 1964:48, rskr 1964:408) angavs för första gången målen för regionalpolitiken. De kan sammanfattas på följande sätt. Lokali­seringspolitiken bör syfta till att främja en sådan lokalisering av näringsli­vet att landets tillgångar av kapital och arbetskraft blir fullt utnyttjade och fördelade på ett sådant sätt att ett snabbt ekonomiskt framåtskridande främjas. Välståndet bör fördelas så att människoma i olika delar av landet erbjuds en tillfredsställande social och kulturell service, att stmkturom­vandlingen och den ekonomiska expansionen sker i sådana former och i en sådan takt att de enskilda individemas trygghet värnas och att rikets för­svar underlättas. Vid senare riksdagsbehandling har målen utvecklats och preciserats. I riksdagens beslut om regionalpolitiken år 1972 (prop. 1972:111, InU 1972:28, rskr 1972: 347) angavs bl. a. aU de tre välfärdsfak-torema - arbete, service och miljö - skall bli tillgängliga inom räckhåll för alla människor.

Riksdagen beslutade år 1976 (prop. 1975/76:211, AU 1976/77:7, rskr 1976/77: 79) om en samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik. Riksda­gen betonade därvid att ett väsentligt regionalpoliliskl mål är all ge arbete åt alla. Därför kan sysselsättnings- och regionalpolitiken inte ses skilda från varandra. 1 beslutet underströks vidare betydelsen av att den statliga verksamheten inom olika sektorer i ökad utsträckning planeras utifrån re­gionalpolitiska utgångspunkter.

Den ekonomiska ram, som riksdagen år 1973 angav för lokaliseringspoli­tiken har efter beslut av riksdagen förlängts till att omfatta även budgetåret 1978/79. Det är nu aktuellt att förelägga riksdagen förslag om ny ram.

Fömlsältningarna för regionalpolitiken ändras hela tiden. Det finns där-

 

Prop. 1978/79:112                                                     6

för ell behov av all fortlöpande följa och ulvärdera regionalpolitiken och anpassa medel och resurser efter de förutsättningar och behov av insatser, som föreligger. Det fortlöpande uppföljningsarbetet sker främst i länspla-neringsarbelel. Regeringen beslutade ijuni 1978 atl starta en ny fullständig länsplaneringsomgång - länsplanering 1980. Ett flertal utredningar om re­gionalpolitiken har nyligen slutförts och förslag har redovisals för regering­en.

Genom beslut den 22 mars 1974 bemyndigade Kungl. Maj:l chefen för arbetsmarknadsdepartementet alt tillkalla sakkunniga med uppgifi alt utre­da den långsiktiga sysselsättningspolitiken. Kommittén (A 1974:02) har antagit namnet sysselsättningsulredningen. Regeringen gav den 13 maj 1976 kommittén lilläggsdirekliv om regionalpolitiken. Där framhölls all kommittén borde överväga bl. a. indelningen i nuvarande stödområden samt frågan om stödberältigad verksamhet, slödunderlag och stödformer.

Sysselsäliningsutredningen avlämnade i september 1978 delbetänkandet (SOU 1978:62) Regionalpoliliska stödformer och styrmedel.

En sammanfattning av kommitténs belänkande, vilken också innehåller en redogörelse för nuvarande förhållanden samt en sammanfattning över inkomna remissyttranden, bör fogas till protokollet i detta ärende som bi­laga 1 och 2.

Genom beslut den 30 juni 1965 bemyndigade Kungl. Maj:l chefen för in­rikesdepartementet att inrätta ett expertorgan (In 1967: 24) - benämnt ex­pertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU) - för att bl. a. sam­la informaiion om och föreslå samordning av forskningsverksamheien samt definiera forskningsbehov i regionalpolitiska frågor.

ERU avlämnade ijuni 1978 delbetänkandet (SOU 1978:46 och 47) AU främja regional utveckling.

En sammanfattning av ERU:s betänkande och inkomna remissyttranden bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3 och 4.

Genom beslut den 17 februari 1977 bemyndigade regeringen chefen för industridepartementet att tillkalla ledamöter jämte sakkunniga, experter och sekreterare med uppgift att bereda, samordna och intensifiera rege­ringens glesbygdsinsatser. Kommittén (I 1977:02) har antagit namnet gles­bygdsdelegationen. Delegationen avlämnade hösten 1978 rapporten (Ds 1 1978:37) Sysselsättning och service i glesbygd.

En sammanfattning av delegationens rapport, som också innehåller en redogörelse för nuvarande förhållanden samt en sammanfattning av in­komna remissyttranden, bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5 och 6.

Den 13 april 1978 uppdrog regeringen (Dir 1978:35) åt ERU alt lämna förslag till dels hur det framtida samarbetet mellan forskning och planering på det regionalpolitiska områdel bör organiseras, dels ett program för den regionalpolitiska forskningen. ERU avlämnade höslen 1978 betänkandet (Ds 1 1978:40) Förslag till ERU:s framtida organisation och i början av det-

 

Prop. 1978/79:112                                                                   7

ta år betänkandet (Ds 1 1979:03) Regionalpolilisk forskning på 1980-talet.

En sammanfaltning av betänkandena, vilka också innehåller redogörel­ser för nuvarande förhållanden, bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 7 och 8.

På regeringens uppdrag har länsstyrelserna i samtliga län fullföljl läns­planering 1974 och i samband med länsrapporl 1978 analyserat konsekven­serna för det egna länel av ortsplanen som instrument i den regionala ul-vecklingsplaneringen. Länsstyrelsernas analyser är avsedda att uigöra un­derlag för en utvärdering av ortsplanens framtida roll i samhällsplanering­en.

En sammanfattning av länsslyrelsernas synpunkier på ortsplanen bör fo­gas till protokollet i detta ärende som bilaga 9.

Inom industridepartementet har en utvärdering gjorts av de hittillsvaran­de erfarenheterna av systemet för lokaliseringssamråd. Denna ulvärdering bör fogas lill protokollet i delta ärende som bilaga 10.

1 skrivelse den 20 december 1978 har riksdagen anmäll sina beslut med anledning av delar av bl. a. propositionen 1978/79:25 med förslag om me­delsanvisning på tilläggsbudget 1 för budgetårel 1978/79, jämte motioner (prop. 1978/79:25, AU 1978/79:16, rskr 1978/79:123). Beslulen innebär bl.a. alt riksdagen har gett regeringen lill känna vad arbetsmarknadsut­skottet i nämnda belänkande anförl om förslag till riksdagen om rikels in­delning i stödområden. Utskottet har i denna del anfört atl riksdagen under våren 1979 bör ta ställning till inte endast principer för stödområdesindel­ning utan även förslag lill faktisk indelning av rikel i samband med behand­lingen av en aviserad proposition i dessa frågor. Regeringen bör därvid till gmnd för sitt ställningstagande inhämta synpunkter från länen.

Länsstyrelserna har på regeringens uppdrag lämnat förslag till inplace­ring av kommuner i stödområde.

En sammanfattning av länsstyrelsernas förslag bör fogas till protokollet i detla ärende som bilaga 11.

1 frågor som jag kommer atl behandla i anslutning till sysselsättnings­utredningens belänkande har inkommii skrivelser från bl. a. länsstyrelser, landstingskommuner, kommuner samt politiska och fackliga organisatio­ner.

1 prop. 1978/79:100 (bil. 13 s. 35, bil. 14 s. 76 och 147 samt bil. 17 s. 79 och 209) har regeringen föreslagil riksdagen att, i avvaktan på särskild pro­position i ämnet, för budgetåret 1979/80 beräkna

1.    till Slöd tiU skärgårdsföretag ell förslagsanslag av 3 milj. kr.,

2.    till Särskilt stöd till lantbruksföretag m. m. i vissa glesbygder ett för­slagsanslag av 10 milj. kr.,

3.    lill Bidrag till kommersieU service ett förslagsanslag av 2,5 milj. kr.,

4.    till Lån till investeringar för kommersiell service ett investeringsan­slag av 6 milj. kr.,

5.    till Regionalpolniskt stöd: Bidragsverksamhet ett förslagsanslag av 273,3 milj. kr..

 

Prop. 1978/79:112                                                                   8

6.    lill Särskilda stödåtgärder i glesbygder ett reservationsanslag av 21 milj. kr.,

7.    till Bidrag till kommunala Industrilokaler ett reservationsanslag av 30 milj. kr.,

8.    till Regionalpoliliskl stöd: Lokaliseringslån ett investeringsanslag av 600 milj. kr.

Jag anhåller nu om att få ta upp dessa frågor.

2   Allmänna utgångspunkter

2.1       Regionalpolitikens förutsättningar

Regionalpolitiken syftar till att åstadkomma en jämn fördelning av väl­färden mellan landets olika delar. Arbetets värde för individen är därvid en viktig utgångspunkt. Samtidigt är full sysselsättning en förutsättning för att landels resurser skall ulnylljas på bästa sätt.

En effekliv sysselsättningspolitik kan inte bedrivas ulan atl hänsyn tas till de skiftande förutsättningarna för olika regioner. Arbetsmarknads- och regionalpolitiken syftar till alt skapa balans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft på både kort och lång sikt. Den ekonomiska politikens mål om full sysselsättning och effektivt utnyttjande av landets resurser kan inte uppnås utan sådan balans. Samtidigt ställer den ekonomiska utvecklingen krav på en omvandling av näringslivets stmklur, som ofta får negativa konsekvenser för regionala arbetsmarknader. Del är därför angeläget att regionalpolitiken inriktas på att de olika regionemas näringsliv får en struktur som tål att branschema omvandlas. Det krävs också att man i t. ex. industripolitiken tar hänsyn till de regionala konsekvenserna av olika ålgärder.

Den offentliga sektorn svarar för en stor del av den totala sysselsättning­en och dessutom för viktiga delar av människornas behov av service. Vid planeringen av verksamhei inom denna sektor bör även de regionala kon­sekvenserna för sysselsättning och service beaktas. Detta är särskilt vik­tigt eftersom den största ökningen av sysselsättningen bedöms ske inom delta område.

Redan denna översiktliga genomgång visar att regionalpolitiken hör in­timt samman med andra områden. I det förslag om den framtida regional­politiken som jag nu föreslår att regeringen förelägger riksdagen tarjag upp alla delar av regionalpoliliken. De riktlinjer som jag fortsättningsvis före­slår bygger dock i huvudsak på den hittills förda politiken.

2.2       Den regionala utvecklingen

Under början av 1970-talet skedde en regional utjämning av befolknings­utvecklingen, som i stort sett har bestått under de senaste åren. Stock-

 

Prop. 1978/79:112                                                     9

holmsregionen har dock sedan år 1977 åter börjat växa snabbt och i Norr­bottens län har den tidigare inflyttningen nu förbytts i utflyttning. Vidare finns det, främst inom inre stödområdet men också i vissa andra delar av landet, regioner där befolkningen fortsätter alt minska.

Trots den stabilisering som har skett ifråga om länens befolkning kvar­står stora skillnader både mellan stödområdena och övriga delar av landet samt inom de olika länen, då det gäller hur stor del av befolkningen som förvärvsarbetar. Detta är främst ett problem som rör kvinnornas möjlighe­ler till sysselsättning. Men även bland männen finns i vissa delar av landet stora gmpper som saknar arbete. Det gäller i första hand de äldre männen inom stödområdet. Länsplaneringens prognoser tyder inte på atl någon nämnvärd utjämning kommer att ske mellan regioner vad gäller möjlighe­terna till sysselsättning.

Industrins utveckling inom olika regioner har bidragit till en utjämning av efterfrågan på arbetskraft. Det gäller både mellan stödområdena och resten av landet och inom de olika länen. Den offentliga sektorn har däre­mot allt mer koncentrerats till vissa orter inom länen. Sysselsättnings­utredningens malerial, liksom länsplaneringens prognoser, tyder på att denna utveckling kommer att fortsätta. Det gäller såväl den statliga som den landstingskommunala sysselsättningen. Jag återkommer med en fylli­gare beskrivning av den regionala befolknings- och sysselsättningsutveck­lingen.

2.3 Nu gäUande mål och riktlinjer för regionalpolitiken

Målen för regionalpolitiken har behandlats av riksdagen vid flera tillfäl­len under de senaste decenniema. Under denna tid har regionalpolitiken utvecklats från en lokaliseringspolitik som främst syftade lill att påverka industrins utbyggnad till en edlmän välfärdspolitik. Regionalpolitikens mål kan sammanfattningsvis sägas vara att ge alla tillgång till arbete, service och en god miljö oavsett var de bor i landet. I riksdagens senaste beslut be­tonades särskilt regionalpolitikens inriktning mot förbättrad inomregional balans. De allmänna mål som riksdagen därvid har godkänt har fått allmänt politiskt stöd och bör ligga till gmnd även för den fortsatta regionalpoliti­ken. Genom att regionalpolitiken bidrar till ett effektivt utnyttjande av re­sursema i olika delar av landet medverkar den till att skapa förutsättningar för en fortsalt välfärdsutveckling.

2.4 Nuvarande regionalpolitiska medel

För att påverka den regionala sysselsättnings- och befolkningsutveck­lingen sker en planering som syftar till att åsiadkomma balans mellan och inom olika regioner. För att förverkliga de riktlinjer som dras upp i plane-

 

Prop. 1978/79:112                                                    10

ringen används ortsplan, planeringstal och stödområden samt administrati­va och ekonomiska medel.

Länsplanering bedrivs i varje län och utarbetas på regional nivå av läns­styrelsen i samarbete med landstingskommunen, kommunerna, fackliga organisaiioner, näringslivsorganisationer, statliga sektorsmyndigheter m.fl. Planeringen utförs som mer omfaitande program ungefär vart femle år och med årlig uppföljning av dessa och som ett fortlöpande genomföran­de av planer och program. Resultaten av länsplaneringen ställs samman och utvärderas på central nivå.

Länsplaneringen innehåller bl.a. analyser av regionala sysselsättnings-och befolkningsförhållanden samt regionalpoliliska mål och program. Den ulgör ett samlal underiag för planering och beslut inom samhällssektorer­na. Ett av länsplaneringens huvudsyften är alt tjäna som underlag för sam­ordnande regionalpoliliska åtgärder inom den statliga verksamheten i olika sektorer, exempelvis vägar, bostäder och skolor.

För att uppnå de regionalpolitiska målen krävs att främst statliga organ, kommuner och landstingskommuner inom sitt verksamhetsområde följer länsplaneringens riktlinjer. Statsmyndighetema har genom särskilt cirku­lär (1973:24, ändrat senast 1977: 2) ålagts skyldighet aU följa de riktlinjer för regionalpolitiken som riksdagen har godkänt och verka för att uppnå de regionalpolitiska mål som riksdagen har uttalat sig för. Därutöver skall statliga myndigheter enligt förordningen (1977: 88) om länsplanering lägga resultatet av länsplaneringen ull grund för sin planering.

Länsplaneringen inrymmer såväl krav på samordning av olika samhälls­sektorers planering som konkreta förslag lill investeringar, utredningar m. m.

Ortsplan, planeringstal och stödområdesindelningar gmndas på enhetli­ga analyser av de olika regionernas problem beträffande sysselsäuning, service m.m. och anger långsiktiga prioriteringar av var regionalpolitiska insatser bäst behövs. De visar också hur regional politiska medel skall an­vändas för alt lösa problemen.

1 ortsplanen, som riksdagen har lagt fast, är kommunerna indelade i centra inom storstadsområden, primära centra, regionala centra, kommun­centra och kommundelscentra. Ortsplanen har sin största betydelse när del gäller planeringen av skilda servicefunktioner.

Riksdagen har begärt all en utvärdering av ortsplanen skall redovisas (AU 1976/77:7, rskr 1976/77:79).

Som ett underlag för planeringen av utvecklingen i de olika länen lade riksdagen år 1976 fast planeringstal för varje län i form av befolkningsra­mar för år 1985. Befolkningsramen för varje län har därvid angetts som ett högsta resp. lägsta antal invånare. 1 beslutet angav riksdagen att planering­en i storstadslänen i första hand skall inriklas på ett befolkningsunderlag i den undre delen av ramen, i skogslänen på ett befolkningsunderlag i den övre delen och i övriga län på ett befolkningsunderlag i mellandelen av be­folkningsramen.

 

Prop. 1978/79:112                                                    11

Planeringstal och ortsplan framgår av del lidigare nämnda cirkuläret (1973: 24) till statsmyndigheterna.

För regionalpoliliskl stöd lill näringslivet finns en indelning av landet i tre stödområden, nämligen det allmänna stödområdet, det inre stödområ­det och den s. k. grå zonen. Områdesindelningen skall spegla bl.a. syssel­sättnings- och befolkningsförhållanden och vara grund för atl differentiera slödel efter problemen i olika områden.

Bestämmelser om siödet finns i förordningen (1970:180) om slatligt re­gionalpoliliskl slöd. Siödet ges för atl påverka företagens lokalisering till orter och regioner där en förstärkning av näringsliv och sysselsättning är önskvärd. Del kan utgå som lokaliseringsstöd, investeringsstöd vid utflytt­ning av prival förvaltning från storstadsområdena, introduktionsstöd, ut-bildningsslöd, sysselsättningsstöd eller flyttningsstöd till arbetskraft med kvalificerad yrkesutbildning. Vidare lämnas transportstöd för att minska transportkostnaderna för förelag i allmänna stödområdet.

Efter beslut av regeringen i varje särskilt fall kan stöd också utgå enligt det s. k. offertsystemet (jfr prop. 1976/77:100, bil. 17 s. 88), som bl. a. inne­bär all slalen efter offert från ett företag kan utge särskild ersättning för vissa motprestationer från företaget.

Sedan år 1973 pågår i det inre stödområdet en försöksverksamhet med statliga industricentra, där industrilokaler finns alt hyra till förmånliga vill­kor. Huvudman för verksamheten är Stiftelsen Industricentra. Industri-cenleranläggningar har i en första etapp uppförts i Strömsund och Lyckse­le. 1 en andra etapp ingår anläggningar i Ljusdal och Haparanda. Från ett särskilt anslag kan bidrag utgå till kommunala industrilokaler. 1 första hand lämnas bidrag lill kommuner inom det inre stödområdet.

Förutom dessa stödformer, som är direkt inriktade på näringslivet, har flera andra statliga åtgärder regionalpolilisk betydelse. Som exempel kan nämnas de kommunala skatteutjämningsbidragen, glesbygdsstöd, skär­gårdsstöd, stöd till jordbruket i landels norra delar, närings- och arbets­marknadspolitiska insatser, utvecklingsfondernas verksamhei och an­vändning av investeringsfonder för regionalpoliliskl motiverade investe­ringar. Vidare fördelas ramar för investeringar i olika samhällssektorer med beaktande av regionalpoliliska aspekter. Vid lokalisering av nya stat­liga organ eller omorganisation av befintliga sådana görs också regionalpo­liliska bedömningar.

Vid sidan av de regionalpolitiska medel som jag nu har redogjort för finns också ett system för lokaliseringssamråd. Enligt lagen (1970:725) om lokaliseringssamråd har regeringen bemyndigande att föreskriva skyldig­het för företag som planerar viss byggnadsåtgärd att samråda med myndig­het om lokaliseringen av den verksamhei som byggnaderna är avsedda för. Bemyndigandet har utnyttjats för vissa branscher till den Ijuli 1978. Sedan år 1976 sker lokaliseringssamråd i huvudsak i annan ordning. Regeringen träffade då en överenskommelse med Sveriges industriförbund om samråd

 

Prop. 1978/79:112                                                    12

i lokaliseringspolitiska frågor med större industriföretag. Under år 1977 träffades överenskommelser om motsvarande samråd med Kooperativa förbundet (KF) och Lantbrukamas riksförbund (LRF). Riksdagen har god­tagit att systemet med lokaliseringssamråd bedrivs på försök och utvärde­ras efter någon tid (prop. 1975/76:211, AU 1976/77:7, rskr 1976/77:79).

För vissa regioner med särskilda sysselsättningsproblem har regeringen tillsatt eller uppdragit ål länsstyrelsen all tillsätta delegationer eller liknan­de organ, som har till uppgift bl. a. att föreslå konkreta sysselsättningsska­pande åtgärder för att förbättra situationen.

Regionalpolitisk forskning initieras och samordnas av expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU).

3   Allmänna överväganden

3.1 Regionalpolitikens beroende av den ekonomiska utvecklingen

Det behövs en god ekonomisk utveckling för att regionalpolitiken skall kunna drivas med kraft. Målen för den ekonomiska politiken är att bereda arbete åt alla, främja en rättvis inkomstfördelning, förbättra den regionala balansen, dämpa inflationen, uppnå jämvikt i betalningsbalansen och främ­ja tillväxten i ekonomin. Den ekonomiska politiken är därför också av grundläggande belydelse för regionalpolitiken. Genom att förutsättningar skapas för tillväxt läggs gmnden för att föra vidare en socialt inriktad re­formpolitik och en fortsatt välståndsutveckling. Dessa övergripande mål måste, som framhålls i den av regeringen nyligen framlagda finansplanen (prop. 1978/79:100, bil. 7), ligga till grund för planeringen inom olika sekto­rer av vår ekonomi.

En central ambition för regeringspolitiken under de närmaste åren bör vara att ytterligare förbättra näringslivets konkurrenskraft och därmed trygga basen för sysselsättnings- och välståndsutvecklingen. För att detta skall lyckas måste erforderligt ekonomiskt utrymme reserveras för den in­vesteringsökning som krävs för att öka den industriella kapaciteten och ex­portförmågan. En aktiv lokaliseringspolitik bör enligt min uppfattning kun­na bidra till den angelägna ökningen i industrins investeringar.

I den industripolitiska proposition som regeringen nyligen har lagt fram (prop. 1978/79:123) framhålls att det är av väsentlig betydelse för svensk ekonomi att under de närmasle åren få till stånd en industriell tillväxt. Den nödvändiga tillväxten fömtsätter stmkturförändringar i industrin. Produk­tion och sysselsättning inom flera centrala branscher behöver anpassas till ändrade förhållanden. Tyngdpunkten i industripolitiken föreslås bli lagd på att stimulera tillväxten i de sektorer där Sverige kan bedömas ha långsikti­ga konkurtensfördelar. Vidare betonas vikten av att stödja små och medel­stora företag. Det gäller både de som producerar exportvaror och de som avsätter sin produktion inom landet.

 

Prop. 1978/79:112                                                    13

I propositionen framhålls vidare att den svenska ekonomin av tradition bygger på marknadsekonomins principer. Detta system har betydande för­delar, bl. a. genom all det främjar ett effektivt utnyttjande av resurser sam­tidigt som en anpassning av produktionen kan ske efter konsumenternas önskemål. Marknadsekonomin ger vidare möjlighet till decentralisering av beslut och ansvar. Genom marknadsmekanismerna sker en fortlöpande anpassning till ändrade produktions- och eflerfrågeförhållanden. Staten måste i en sådan anpassningsprocess la på sig ansvaret att underlätta för de enskilda människor som berörs. Genom bl.a. en aktiv regionalpolitik läggs vidare betydande resurser på åtgärder alt korrigera marknadskrafter­na, när dessa bedöms komma i konflikt med andra politiska mål.

Det står klart att omfattningen och lokaliseringen av kommande syssel­sättningsökningar kommer att vara avhängig den allmänna ekonomiska ut­vecklingen. Endast en snabbt expanderande ekonomi kan ge utrymme för ökning av sysselsättningen också i underförsöijda områden. I långtidsut­redningens (LU 78) belänkande (SOU 1978:78) presenteras ett huvudalter­nativ för den ekonomiska utvecklingen för de närmaste fem åren innebä­rande en ökning av bruttonationalprodukten med ca 4 % per år. Det fram­hålls att denna tillväxttakt inte representerar någon spontan utveckling utan kräver en bestämd inriktning av den ekonomiska politiken. En sådan ökning kräver en tidig och snabb uppgång i industrins investeringar och en ökad röriighet på arbetsmarknaden.

Enligt vad jag har erfarit avser chefen för budget- och ekonomideparte­menten att efter remissbehandling föredra för regeringen vissa av de frågor som tas upp i betänkandet. Det kan dock redan nu konstateras att balansen i våra utrikes affärer successivt måste återställas. Detta ställer stora krav på solidariteten i vårt samhälle. Som regeringen vid flera tillfällen har framhållit kan nya statliga utgifter endast komma ifråga för strängt priorite­rade områden och i första hand avse eftersatta gmpper. Inriktningen av de regionalpolitiska medlen måste anpassas till detta samtidigt som de bör främja ett ökat utnyttjande av våra produktiva resurser.

Under senare år har industripoliliskt stöd beslutats eller aviserats för mycket stora belopp. En stor del av detta slöd har ett uttalat regionalpoli­liskl syfte eller får klara regionalpoliliska effekter. När samhällets insatser inom det regionalpolitiska området skall bedömas räcker det sålunda inte att la hänsyn enbart till de anslag som anvisas för direkl regionalpolitiska åtgärder.

Betydande resurser har även anvisats i annan form. 1 riksdagens beslut med anledning av den s.k. småföretagspropositionen (prop. 1977/78:40, NU 1977/78: 34, rskr 1977/78:110) om åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling anvisades betydande belopp som till stor del har kommit det nuvarande stödområdet tillgodo. De insatser till tekoin­dustrin som riksdagen vid flera tillfällen under senare år beslutat har i bely­dande utsträckning avlastat det regionalpolitiska stödsystemet. I riksda-

 

Prop. 1978/79:112                                                                  14

gens beslut (prop. 1978/79:49, NU 1978/79:17, rskr 1978/79:115) om vissa varvsfrågor anvisas 300 milj. kr. i särskilt regionalpoliliskl stöd. Slutligen kan erinras om de större insatser som gjorts för företag i krissituationer, där sysselsättningen hotats på speciellt utsatta arbetsmarknader. Hit hör t. ex. siödet till Uddeholms AB, SSAB Svenskt Stål AB, AB Järnförädling, AB Statens Skogsindustrier, Karlsborg och Luossavaara-Kiirunavaara AB.

3.2 De regionalpolitiska målen

Den regionala fördelningen av människor och verksamheier påverkar möjlighelerna att nå en rad cenlrala samhällsmål. Så är t. ex. en regional utjämning av kvinnornas möjligheter till arbete en fömtsättning för både ekonomisk utjämning och jämställdhet mellan könen. De regionala skillna­derna har belydelse också för målel om ekonomisk tillväxt. Denna tillväxt måste i stor utsträckning ske med utgångspunkt i den befinlliga regionala strukturen och denna kan endast förändras successivt.

De mål för regionalpolitiken som stegvis har utvecklats och som senast behandlades i 1976 års riksdagsbeslut bör, somjag tidigare nämnde, i stort sett ligga fast. Jag skall nu i några avseenden närmare utveckla min syn på dessa och på de grundläggande förutsättningarna för regionalpolitiken. Mi­na överväganden stämmer i allt väsentligt överens med sysselsättningsut­redningens uttalanden om gmnderna för regionalpolitiken. Dessa har vun­nil slöd i remissbehandlingen.

Regional balans

Jag skall inledningsvis beröra frågan om regional balans. Den regionala balansen gäller förhållandet mellan olika regioner men också förhållandet inom regionerna. 1976 års riksdagsbeslut innebär att stor vikt bör läggas vid en inomregional uljämning av möjligheterna till sysselsättning. De se­nasle årens erfarenheter av slmkturomvandlingens regionala konsekven­ser ger anledning all ytterligare ulveckla de krav på regionalpolitiken som tryggheten för sysselsättningen ställer.

Atl balansen upprätthålls mellan landets olika delar har betydelse även från en annan synpunkt. Invesleringar i samhällen och kommunikationsle­der represenlerar ofta stora värden. Snabba och stora regionala omfördel­ningar av befolkning och verksamheter riskerar därför atl leda till stora ka­pitalföriuster. Det ligger också ett värde i att i alla delar av landet för fram­tiden värna om regioner med väl fungerande sociala och ekonomiska sy­slem. Vi har med andra ord ett kapital all förvalla i den befinlliga regionala strukturen. Jag vill samtidigt understryka att befolkningens storlek i de flesta regioner kan variera inom ganska vida ramar utan att därför regio­nens funktionsduglighet äventyras. Däremot är, som också sysselsätt­ningsulredningen påpekar, takten i dessa förändringar av väsentlig bety­delse.  Kommittén räknar med vissa befolkningsförskjutningar också i

 

Prop. 1978/79:112                                                                 15

framtiden men anser att dessa bör kunna ske i balanserade former. Detla förutsätier dock en väsenilig höjning av sysselsättningsgraden i regioner där den i dag är låg. Det anförda lalar enligt min mening för alt del med re­gionalpoliliska ålgärder bör vara möjligl att skapa en god befolkningsmäs-sig balans mellan regioner.

Landets låga befolkningstäthet och det stora antalet lokala arbetsmark­nader, dvs. de arbetsmarknader som kan nås inom ett rimligt pendlings-avstånd, gör atl brister i servicenivå och i arbetsmarknadens differentie­ring endast undantagsvis kan lösas genom insatser som syftar till att öka befolkningen i regionen. De låga födelsetalen och den dämpade invand­ringen gör all landels folkmängd i slorl sett stagnerar. Delta innebär alt lill­växt i en region i regel alltid motsvaras av tillbakagång i andra regioner.

Arbete åt alla

Jag vill nu ta upp en av de viktigaste utgångspunkterna för regionalpoliti­ken, nämligen att ge arbete ål alla.

Arbetets värde för individen måste vara en viktig uigångspunki för re­gionalpoliliken. Samiidigi är full sysselsättning även en förutsättning för all effektivt kunna utnyttja landets resurser. Undersysselsätlning och ar­betslöshet är ett slöseri med mänskligt kapital.

Full sysselsättning har sedan länge och under bred parlamentarisk enig­het varit ett cenlralt mål för den ekonomiska politiken. Del har vid uppre­pade tillfällen konstaterats att del inte är möjligt att enbart med allmänna ekonomisk-politiska medel åstadkomma låg arbetslöshet i landets alla de­lar utan en inflalionistisk utveckling. En allmän ekonomisk politik måsle därför kompletteras med mer riktade åtgärder inom sysselsättnings- och regionalpolitiken om det skall vara möjligt att uppnå full sysselsättning i landets alla regioner. Del är därvid viktigt att ha i minnet alt samtidigt som regionalpoliliska insatser innebär kostnader för samhällel så är de också medel atl totalt sett öka produktion och sysselsättning. Därigenom med­verkar regionalpoliliken till atl de övergripande ekonomisk-politiska målen kan realiseras.

Riksdagen uttalade år 1976 att regionalpolitiken bör förstärkas så att människor i olika landsdelar ges allsidig sysselsättning. Strävan bör vara att stödja bygder och orter med en negativ utveckling så alt del skapas en bättre balans inom länen. Detta mål bör gälla också i fortsätiningen. Jag ser det emellertid som nödvändigt att med kraft också fortsätta arbelel med all åstadkomma en regional utjämning mellan olika delar av landet. Full sysselsättning i hela landet kräver insatser inom såväl arbetsmark­nads- som regionalpolitiken.

Skillnaderna i möjlighetema att få arbete gäller dels mellan olika delar av landet, dels mellan olika delar inom varje län. 1 det nuvarande allmänna'

 

Prop. 1978/79:112                                                    16

stödområdet är sysselsättningsgraden nästan genomgående lägre än i övri­ga Sverige. Bland kvinnoma är emellertid sysselsättningsgraden även låg i vissa delar av de län där den genomsnittligt sett är hög. 1 1976 års riksdags­beslut betonades vikten av att undanröja olika slag av förvärvshinder vad gäller bl. a. brister i barnomsorg och allmänna kommunikationer.

Under det senaste decenniet har andelen sysselsatta utvecklats på ett i stort sett likartat sätt i alla lyper av regioner. För kvinnornas del innebär det att möjligheterna till arbete visseriigen har ökat i de regioner där sys­selsättningsgraden tidigare har varil låg, men att ökningen har varit i stort sett lika stor även i resten av landet. Denna utveckling av kvinnomas sys­selsättningsgrad är glädjande, men visar samtidigt att ytteriigare insatser kommer alt behövas för att öka förvärvsmöjlighetema i vissa delar av lan­det. För att åstadkomma den önskade regionala utjämningen krävs det en­ligt min mening ökade och regionalt mera riktade insatser än f. n. inom bå­de industri och service. Likaså måste jordbmkets och skogsbrukets bety­delse uppmärksammas.

Det räcker emellertid inte med enbart regionalpolitiska insatser för all påverka utvecklingen i befintliga verksamheter och lokaliseringen av nya verksamheter. Det krävs också atl människorna väljer arbete mindre köns-bundet. Förvärvshinder av skilda slag måste undanröjas. De lokala och re­gionala arbetsmarknaderna måste vidgas för att öka möjligheterna till val mellan olika typer av sysselsättning.

Goda valmöjligheter på den lokala arbelsmarknaden ökar också män­niskornas möjligheler att bo kvar i en region även vid byte av anställning. En väl differentierad arbetsmarknad minskar vidare riskerna för att befolk­ningen blir socialt ensidigt sammansatt. Både omflyttning och social segre­gering minskar människornas möjligheter lill förankring och hemhörighet i en region. Detta upplevs av många människor som avgörande välfärdsfrå­gor. Sociala effekter av olika planeringsaltemativ måste sålunda prövas och utvärderas.

Jag ser strävandena efter goda valmöjligheter och förbättrad trygghet i arbetet som centrala delar av regionalpolitiken. Det är dock inte möjligt att göra alla lokala arbetsmarknader jämbördiga i dessa avseenden. Därför bör i de skilda länen byggas upp väl differentierade arbetsmarknader som har betydelse för länen i sin helhet. De senaste årens ekonomiska problem har tydligt visat att kravet på orter med väl differentierade arbetsmarkna­der och en god motståndskraft mot stmkturförändringar är angelägnare än någonsin.

Även om det sålunda alltid kommer att kvarstå skillnader mellan stora och små regioner ifråga om valmöjligheter på lokala arbetsmarknader mås­te det, som sysselsättningsutredningen påpekar, vara en ständig strävan att i skilda lokaliseringsbeslut söka bidra till atl differentiera arbetsmark­naden också i de mindre och medelstora regionema. Jag ser detta som na­turliga utgångspunkter för den regionalpolitiska planeringen.

 

Prop. 1978/79:112                                                                 17

En ökad yrkesmässig rörlighet, med bl. a. ett utbildningsväsende bättre anpassat lill återkommande utbildning, minskar behovei av flyttningar. Arbetsmarknadsutbildningen härden dubbla uppgiften atl göra del möjligt för individen bäde att ta de arbetstillfällen som finns i regionen och atl söka arbete i andra regioner. Det krävs också systematiska insatser för att vidga de lokala arbetsmarknaderna. Del rör sig här främsi om att förbättra kom­munikationer och alt planera lokalisering av bosläder och arbetsplatser med tanke på människornas möjligheler alt ta sig till de arbetsplatser som finns inom resp. arbetsmarknad, dvs. pä olika sätt undanröja förvärvshin­der.

Del är emellerlid inte alltid möjligt att erbjuda människorna det arbete de önskar i den egna regionen. Individen måste därför vara beredd att ibland byla yrke eller flytta. Del är arbetsmarknadspolitikens uppgift att underiätta den röriighet som krävs. Flera siudier har visat all geografisk och yrkesmässig rörlighet leder lill stora samhällsekonomiska vinsler. Del är därför enligt min uppfattning väl motiverat att samhället aktivt söker hjälpa dem som måste byta yrke eller arbetsort. En rörlig arbetsmarknad underiättar för arbetssökande som av olika anledning är lokalt bimdna atl komma in på arbelsmarknaden. Del bör emellerlid vara en angelägen upp­gift för sysselsättnings- och regionalpolitiken all molverka en sådan ensi­dig geografisk rörlighet från skogslänen som präglade omflyttningen under 1950- och 1960-talen. En balanserad geografisk rörlighet mellan olika delar av landet måste eftersträvas.

Tryggheten för sysselsättningen är ett grundläggande krav i regionalpoli­liken. Riksdagen har vid flera tillfällen uttalat atl samhället måsle ta ett an­svar för alt strukturomvandlingen och den ekonomiska tillväxten sker på ell sådant sätt atl den enskilda människans trygghet värnas. Denna ambi­tion bör fortfarande gälla. Ekonomisk utveckling förutsätter en successiv omvandling av näringslivets struktur. Denna omvandling påverkar ofta vissa regioner särskilt slarkl i form av tillväxt eller tillbakagång. Del måsle enligt min mening vara en mycket vikiig uppgifi all ulforma regionalpoliti­ken, liksom arbetsmarknads- och näringspolitiken, så alt denna omvand­ling sker i sociall acceptabla former. En slark regionalpolitik med ell långl utvecklat ansvar för människors sysselsättning är en nödvändig förutsätt­ning för alt Sverige med bibehållet socialt ansvar skall kunna åstadkomma de omfattande förändringar i produktionsstrukturen som vi står inför.

De senasle årens erfarenheler pekar på atl kosinaderna för att ge indivi­den irygghet i strukturomvandlingen kan bli avsevärda. Eftersom hela samhället vinner på den höjda produktivitet som strukturomvandlingen le­der fram till, måsle samhället så långt möjligl kompensera de människor som drabbas av förändringarna. Denna inrikining har präglat de senaste årens närings- och regionalpolitik och jag anser det vara nödvändigt att den bibehålls. Samtidigt måste man emellertid sträva efter all sänka de sam­hällsekonomiska kosinaderna för strukturomvandlingen. Detta bör ske ge-2   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 112

 

Prop. 1978/79:112                                                                  18

nom atl de regionala konsekvenserna av olika förändringar uppmärksam­mas i näringspolitiken så tidigt som möjligl och genom alt den regionala strukturen görs så robust som möjligt. De resurser samhället kan avsätta för all från regionalpolitiska utgångspunkter påverka lokaliseringen av oli­ka verksamheter är f i vel vis begränsade. Det är därför viktigt atl en riklig prioritering kan ske av vilka områden som är mesi angelägna all stödja och av vilka former stödet bör få.

Serviceförsörjningen

Jag lar nu upp det regionalpolitiska målel all ge en god serviceförsörj­ning åt alla.

1 1972 års regionalpoliliska beslut uttalades alt alla människor skall ha tillgäng lill en tillfredsställande serviceförsörjning i hemorten eller inom räckhåll från denna.

Riksdagen ullalade år 1976 att människorna i olika landsdelar bör ges en allsidig service. Dessa ambitioner ställer krav på förstärkta samhällsinsat­ser bl. a. när del gäller att upprätthålla servicen i glesbygder. Vidare påpe­kades i uttalandet atl även andra orter än kommundelscentra har och kom­mer att ha viktiga servicefunktioner. Liksom när det gäller planeringen av servicen har lokala och regionala organ de bästa möjligheterna alt avgöra var stödinsatser bör sättas in.

Dessa riksdagsutlalanden anger enligt min uppfattning väl de allmänna mål som kan ställas upp för serviceförsörjningen.

Den offenlliga sektorns roll har i ökad utsträckning kommit i centrum för de regionalpolitiska diskussionerna under senare år. Della sammanhänger inle minst med industrisektorns stagnerande roll som sysselsältningsska­pande sektor. Härtill kommer, vilket likaledes är av betydelse för regional­politikens utformning, att tendenserna till en koncentration till färre och större enheter kan antas fortsätla. Den offenlliga sektorns utveckling är enligt min mening självfallel av stor vikt för sysselsättningsutvecklingen i landets olika delar. 1 takt med den offentliga seklorns ökade relativa stor­lek har det blivit allt viktigare med en framsynt regionalpolitisk planering inom della område. Del är därför angelägel att - som sysselsättningsut­redningen framhåller - sysselsättningsaspekterna systematiskt vägs in i planeringen av främsi nytillkommande aktiviteter inom den offenlliga verksamheien. Kraven på atl den offenlliga seklorn arbeiar effektivt måsle samtidigt ställas högt. Detta är nödvändigt bl. a. med tanke på de finansie­ringsproblem för den offentliga sektorn som kan förutses för kommande år.

Samhällets skyldigheter att ge medborgarna en regionall väl fördelad service förutsätter att de regionalpolitiska synpunkterna beaktas på ett ti­digt siadium då olika seklorer av samhällslivet planeras. Del är därför nöd­vändigt att i den regionalpolitiska planeringen klart presentera de skilda re­gionernas krav på sektorerna. Jag vill här erinra om att länsplaneringen re-

 

Prop. 1978/79:112                                                    19

dan nu i ökande ulsiräckning riklas in på konkreta åtgärder. De skilda kra­ven måsle sedan vägas mot varandra då de politiska fördelningsbesluten skall fattas. Jag kommer i det följande vid behandlingen av glesbygdsfrå-goma atl förorda att översiktlig planering för och beslut om glesbygdsstöd flyttas över till länsstyrelsema. Mina förslag innebär att det blir en viktig uppgift för länsstyrelsema atl i länsplaneringen i samarbele med berörda kommuner, landstingskommuner och statliga länsorgan arbeta fram rikt­linjer för stöd till service och sysselsättning i glesbygd.

God miljö

1 de regionalpolitiska mälen ingår också att ge människoma en god mil­jö. Jag vill här beröra också den betydelse som användningen av naturre­surserna har för den regionala utvecklingen. 1 1976 års riksdagsbeslut mar­kerades all det finns påtagliga samband mellan den regionalpolitiska plane­ringen och miljö- och markanvändningsfrågoma. Länsplaneringen ger vik­liga utgångspunkter för den fysiska planeringen på skilda administrativa nivåer. Riksdagens beslut om riktlinjer för hushållningen med mark och vatten (prop. 1972:111. CU 1972: 35, rskr 1972: 348) ger i sin tur förutsätt­ningar för den regionala ulvecklingsplaneringen. En rad konkreta plane­ringsproblem måste lösas med utgångspunkt i både den fysiska och den re­gionalpolitiska planeringen. Riksdagen underströk också vikten av att mil-jöaspektema beaktas på ett tidigt stadium i det fortsatta länsplaneringsar-belet.

Jag vill för egen del framhålla att del är angeläget atl miljöfrågorna på ell bättre sätt än hittills kan beakias i länsplaneringen. Jag vill i detta samman­hang nämna alt nalurvårdsverkel enligi vad jag erfaril avser alt i samarbete med ett par länsstyrelser genomföra ett försök atl ta fram alternativ för hur miljöfrågorna skall kunna behandlas i länsplaneringen. En sådan försöks­verksamhel bör kunna ge ett bättre underlag för den framtida planeringen.

Det är väsentligt atl planeringen av miljön - i vid bemärkelse - och den regionalpoliliska planeringen sker i samverkan. Det är därvid viktigt att ta ställning till hur naturresurserna skall användas utifrån ett myckel långsik­tigt perspektiv. Särskilt gäller detta beslul som för lång lid låser mark­användningen och den regionala sirukturen.

Avvägningen mellan de regionalpoliliska kraven och miljö- och markan­vändningsfrågorna kan i de flesta fall bäst behandlas i kommunernas plane­ring. Della gäller särskilt den mer konkret inriktade planeringen. Det kan dock finnas fall då oförenliga krav ställs på kommunerna. Det måste då va­ra en väsentlig del i kommunernas medverkan i länsplaneringen och den fysiska riksplaneringen att påvisa sådana konflikter. Länsstyrelserna skall i länsplaneringen ange inom vilka områden konflikter finns och även beak­la hur den regionala utvecklingen slår i överensstämmelse med riktlinjerna för hushållning med mark, vallen och andra naturresurser.

En central uppgift för kommunerna inom regionalpolitiken är atl genom den fysiska planeringen åsiadkomma en bebyggelsestmklur som är fören-

 

Prop. 1978/79:112                                                                  20

lig med kraven pä goda lokala arbelsmarknader. Skyddet av jordbruks­mark är ocksä en fräga av stor belydelse. Efiersom lätorlsiitbyggnaden i vissa regioner kan komma all ske pä jordbruksmark, är del väsentligt ait kommunerna i planeringen av tälorlsuibyggnaden väger önskemålet om hiishällning med jordbruksmarken mol behovet av väl fimgerande lokala arbelsmarknader.

Jag har här berörl endast regionalpolitikens samspel med användningen av nalurresurser som finns inom landet. Den regionala sirukturen och dess utveckling är emellerlid ocksä beroende av naturresurser som vi behöver importera. I en period dä den framlida tillförseln av vissa råvaror är osä­ker, är det inte självklart vilken inrikining regionalpolitiken skall ges för alt anpassas till lillgången på lång sikt. En uppgifi för regionalpoliliken är all på läng sikl anpassa den regionala sirukturen lill lillgången pä råvaror och andra resurser. Del är därför vikligl alt i den långsiktiga samhällsplane­ringen beakta den osäkerhet som gäller om den framtida tillgängen pä olika slag av resurser. 1 den pågående länsplaneringen 1980 kommer delta slag av långsikliga frägor all särskilt uppmärksammas.

Regionalpoliliken i ell nordiskl perspekliv

Jag vill slutligen också nämna något om regionalpolitiken i ett nordiskl perspektiv.

Sedan år 1973 har nordiskt regionalpoliliskl samarbele förekommit inom ramen för del Nordiska ministerrådet. Hiltills har samarbetet i huvudsak bestått i informationsutbyte, ulbyggt samarbete i gränsregionerna saml vissa gemensamma ulredningar.

Sverige är beroende av den inlernationella utvecklingen. Eftersom Nor­den utvecklas lill en huvudmarknad för många förelag och produktions­samverkan blir allt vanligare, kan strukturomvandlingen inom vissa bran­scher komma att ske inom en nordisk ram. Del nordiska perspektivet kan därmed vänlas få ökad belydelse för regionalpoliliken i de berörda länder­na. Ett nytt nordiskl regionalpoliliskl handlingsprogram (NU A 1978:11) Nordiskt regionalpoliliskl samarbete, som bygger på dessa förutsättning­ar, har nyligen lagls fram av Nordiska ministerrådet. Nordiska rådel beslöl rekommendera ministerrådei atl anta ett program i huvudsaklig överens­stämmelse med förslaget (rek. nr. 1/1979). Vissa delar av delta är av intres­se för utformningen av den framtida regionalpoliliken.

Eu mål för det nordiska regionalpolitiska samarbelel är att verka för en regionall balanserad utveckling i Norden bl.a. i fråga om sysselsättnings­möjligheter och inkomslförhållanden, tillgången till service samt boende-och friiidsmiljö. Gmndläggande i dessa hänseenden är ett befolkningsun­derlag med en rimlig regional fördelning både inom och mellan länderna. En nettoflyttning länder emellan kan på sikt komma att minska befolk­ningsunderlaget i vissa regioner så mycket att en rimlig regional fördelning inle längre kan upprätthållas. En förutsättning för all del i programmel for-

 

Prop. 1978/79:112                                                                 21

miilerade allmänna mälel skall kimna näs är säledes atl nettoflyiiningen mellan länderna ligger pä en låg nivä. Detta stär i samklang även med må­len förden svenska regionalpoliliken. som ju bl.a. syfiar lill all molverka långväga ofrivilliga flyttningar. Jag anser det vara väsentligt all Sverige i den nationella regionalpolitiken tar hänsyn till förhållandena i och konse­kvenserna för övriga nordiska länder.

3.3 De regionalpolitiska medlen

Somjag lidigare redovisal. har i ett flertal betänkanden och rapporter lagls fram förslag lill ulvecklade och förslärkta regionalpolitiska insatser.

Jag ämnar här göra en kort sammanfattning av mina ställningstaganden till huvudpunkterna i de framlagda förslagen. Jag återkommer senare (av­snitten 5-11) med en detaljplanerad behandling av de olika frågorna.

Länsplaneringen

I fräga om länsplaneringen föreslär jag atl nuvarande riktlinjer i stora drag blir oförändrade. Jag beionar dock starkare än lidigare viklen av all planeringen inriktas pä konkrela åtgärder och samordnas med annan pla­nering. Jag anmäler också att jag ämnar föreslå regeringen en förenkling av planeringsprocessen pä det sättet atl remissbehandlingen av planeringsun­derlag och länsprogram slås samman. 1 de årliga länsrapporlerna har läns­styrelserna möjligheter all föra fram förslag lill åtgärder som kan behand­las i den statliga, landslingskommunala och kommunala budgetprocessen. Jag förordar vidare atl länsstyrelserna fär förslärkta resurser för all bl. a. genomföra länsplaneringen.

1 samband med länsplaneringen berör jag ocksä länsdemokratikom­mitténs förslag till ändrad beslutsordning för länsplaneringen i belänkandet (SOU 1978: 35) Regional utvecklingsplanering - länsplanering m. m. Efter samråd med chefen för kommundepartementet förordarjag att ställnings­tagandet till kommitténs förslag skjuts upp.

Ortsplanen

Länsstyrelserna har utvärderat ortsplanen. Näslan samtliga understry­ker svårighelerna all efter kort lid ulvärdera ett så långsiktigt planeringsin­strument som ortsplanen. De flesta av dem förordar att orlsplanen bibe­hålls som medel i planeringen. Några länsstyrelser anser att orlsplanen är ett alltför grovt planeringsinstrument och önskar att den kompletteras med en mer detaljerad och exakt beskrivning av vad olika centra bör innehålla av service m. m.

Beträffande orlsplanen innebär mill förslag att dess roll som ett betydel­sefullt planeringsinstrument i regionalpoliliken slås fast. Orlsplanen bör kompletteras med att pendlingsregioner avgränsas inom ramen för länspla-neringsarbelel.

 

Prop. 1978/79:112                                                    22

Planeringslalen

I frågan om planeringslalen innebär förslaget inga förändringar i förhål­lande lill vad som nu gäller. Jag anser sålunda all gällande planeringslal för år 1985 fortfarande kan tjäna som utgångspunkt för planeringen. Jag fram­håller dock att län där avvikelser från fastlagda planeringstal bedöms kun­na inträffa, bör hålla en planeringsberedskap, som kan molverka en felak­tig inrikining av planeringen.

Det regionalpolitiska stödet

1 fråga om det regionalpolitiska stödet innebär förslaget följande.

Sysselsättningsulredningen har föreslagil en utvidgning av den regional­politiska stödverksamheten, som innebär bl.a. atl sysselsätiningsslödet byggs ul kraftigt. Kommittén har vidare förordat en ändrad stödområdes­indelning med en övergång lill sex stödområden. Kommittén har också lagt fram en rad förslag som syftar till att i ökad utsträckning påverka statlig verksamhei all anpassa sin verksamhet ulifrån regionalpoliliska mål och riktlinjer.

ERU har gjort en utvärdering av det regionalpolitiska stödet till indu­strin, som delvis ligger till grund för sysselsältningsutredningens förslag. ERU beräknar alt nettoökningen av antalet sysselsatta i förelag som erhål­lit regionalpoliliskl stöd i stödområdena ulgör mellan 10000 och 20000 under perioden 1965-1975. ERU:s studier visar all de selektivt verkande medlen lån och bidrag hittills varil mer effektiva stödformer än de generellt verkande medlen transport- och sysselsätiningssiöd.

Sysselsättningsutredningens förslag har fått en posiliv behandling i re­missvaren. Även jag anser att förslagen är väl underbyggda och att de i si­na huvuddrag bör genomföras. 1 vissa detaljer harjag dock en annan upp­fattning än kommittén. Jag förordar i denna del i huvudsak följande.

En ny indelning i stödområden införs, som innebär att de stödda delarna av landet delas in i sex stödområden med beteckningarna inre stödområ­de 5 och 6, allmänt stödområde 3 och 4 samt övrigt stödområde I och 2. Siffrorna anger behovet av stöd i stigande ordning. 1 enlighet med riksda­gens begäran lämnas också förslag till inplacering av kommuner i de olika stödområdena.

Förslaget bygger på de bedömningsgrunder som sysselsättningsutred­ningen har redovisal och de förslag till indelning som länsstyrelserna har avgelt. De viktigaste bedömningsgrunderna utgörs av den långsiktiga sys­selsättningssituationen och befolkningsutvecklingen i kommunerna samt den allmänna sysselsättningssitualionen i länen.

Nuvarande stödområdesindelning bildar utgångspunkt för den nya indel­ningen. Tyngdpunkten i stödinsatserna kommer därmed att ligga på skogs­länen. Genom den möjlighet till all bättre variera siödet som förslaget in­nebär kan stödinsatserna mera inriklas på de från sysselsätlningssynpunkl allra sämst ställda kommunerna.

 

Prop. 1978/79:112                                                                 23

Det regionalpolitiska slödel till induslrin och den privata service- och tjänstesektorn föreslås få belydande försiärkning. Siödet ulformas så att del särskilt främjar utvecklingen av näringslivet i sysselsättningssvaga re­gioner. Slöd till investeringar och sysselsätiningssiöd blir även i forlsäll­ningen de viktigaste stödformerna. Förstärkningen avser i försia hand sys-selsättningsslödet. Slödel koncenireras lill lokaliseringslån. avskrivnings­lån, sysselsätiningssiöd, utbildningsstöd och offerlprincipen, vilkel inne­bär förenklingar och ger möjligheler till bättre överblick över befintliga stödmöjligheter. Lokaliseringslån skall kunna ges förutom till inveslering­ar i byggnader och maskiner även till invesleringar i marknadsföring, pro­duktutveckling och liknande åtgärder. En ny typ av avskrivningslän före­slås ersätta nuvarande lokaliseringsbidrag och avskrivningslån. Länel är ränte- och amorieringsfriti och skrivs av med hälften efter tre är och resten efter sju år om de villkor som uppställdes i samband med stödels beviljan­de har uppfyllts av företaget. För sysselsätiningsslödet föreslårjag en kraf­tig höjning i de sysselsättningssvagasle områdena. Stöd skall som mest kunna utgå med sammanlagt 130000 kr. under sju år för varje årsarbetare som sysselsättningen ökar med. Nuvarande utbildningsstöd bibehålls med vissa förbättringar.

Offerlprincipen föreslås kunna användas även i fortsällningen men en­dasl i undantagsfall då övriga stödmöjligheter inte passar. Regionalpoli­liskl stöd föreslås kunna lämnas till enskilt, statligt eller kooperativt ägt fö­retag. Kommuner eller kommunalt bolag skall kunna få slöd för verksam­het inom turistnäringen. Vidare föreslås kommuner i vissa delar av stöd­området kunna få slöd för att uppföra mindre industrilokaler.

Lokaliseringssamråd

Systemet för lokaliseringssamråd har behandlats i en inom industride­partementet upprättad promemoria. Verksamheten har också berörts av sysselsättningsulredningen. Ingen remissinstans är negativ till verksamhe­ten. 1 kommitténs belänkande föreslås alt verksamheien utvidgas till den privata tjänstesektorn, vilket vunnit stöd i remissbehandlingen. Mitt för­slag är att systemet för lokaliseringssamråd fortsätter på i princip samma sätt som hittills. Den föreslagna utvidgningen av lokaliseringssamrådet till större företag inom den privala tjänste- och servicesektorn bör dock ske. En sådan utvidgning bör ge vissa förutsättningar för omlokalisering av så­dana verksamheter från bl. a. Stockholmsregionen till andra delar av lan­det. Den verksamhet inom industridepartementet som går ul på all söka produkter för förelag i vissa regioner kommer alt fortsälla.

Jag förordar också atl lagen om lokaliseringssamråd upphör.

Industricentra

Jag förordar att industricentra uppförs i Ange och Vilhelmina. Nuvaran­de krav på förhandsulhyrning slopas samtidigt.

 

Prop. 1978/79:112                                                                 24

Den offenlliga seklorn

Sysselsäuningsiuredningen har tagit upp utnyltjandel av den offenlliga sektorn i regionalpoliliken och föreslagit en rad åtgärder av administrativ art i delta syfte. Förslagen slöds i huvudsak av remissinstanserna.

Jag ansluter mig lill kommiiiéns synpunkter pä viklen av att uinyttja den offenlliga seklorn i regionalpoliliken. Den framlida sysselsättningsökning­en beräknas ske främsi inom denna sektor. För den regionala sysselsäii-ninpsulvecklingen och serviceförsörjningen blir del enligi min mening av slörsla belydelse all ha medel för all påverka lokaliseringen av den offent­liga seklorn. Jag avser all med utgångspunkt frän kommitténs förslag före­slå regeringen en rad åtgärder av administrativ karaktär, somjag nu bere­der riksdagen lillfälle atl la del av. Åtgärderna innebär bl.a. all ställiga myndigheter kommer alt åläggas atl i sin verksamhet verka i enlighet med de regionalpolitiska målen och fortlöpande pröva förutsättningarna för att decentralisera verksamheter.

Glesbygdssiödei

Glesbygdsdelegationen föreslår en förstärkning av glesbygdsstödet och atl de olika anslag som f. n. finns för all siödja service och sysselsäuning i glesbygd förs ihop till ett anslag, som länsstyrelserna i län med utpräglade glesbygdsområden får fördela. Delegaiionen har också utrett frågan om statlig servicegaranti för glesbygder och därvid funnil del vara svårt all gö­ra utfästelser om att garantera viss typ av service.

Förslagen om glesbygdsstödet har fått en övervägande positiv remissbe­handling och jag anser att de i huvudsak bör genomföras. Jag förordar såle­des krafiigl förstärkta åtgärder för alt förbättra sysselsättning och service i glesbygdsområdena. Förslaget innebär all ell nytt och utökat glesbygds­stöd införs, där nuvarande stödformer samordnas.

Jag lämnar också en redogörelse för den beslutsordning för glesbygds­stödet, som jag ämnar föreslå regeringen. Denna innebär atl besluten i största möjliga utsträckning kommer att fattas av länsstyrelserna och vissa fackorgan pä länsnivån.

Den regionalpolitiska forskningen

Jag bereder slulligen riksdagen tillfälle att la del av vad jag anser om in­riktningen av den regionalpolitiska forskningen.

ERU har lämnat förslag om organisalionen av den regionalpolitiska forskningen och ell förslag lill regionalpoliliskl forskningsprogram för 1980-lalel. Den viktigaste förändringen av organisationen är förslaget alt inrätta regionala samverkansgrupper med representanter för forskning och planering i de sex högskoleregionerna.

När del gäller forskningsprogram föreslår ERU att detta skall omfatia bl.a. frägor om arbeiskrafisslrömmar, ulvärdering av den regionalpolilis­ka beslutsprocessen och planeringen samt de regionala effekterna på före-

 

Prop. 1978/79:112                                                                  25

lagens lokalisering och sysselsättning av specialisering, arbetsfördelning och teknikval.

Jag ansluler mig i huvudsak lill de redovisade förslagen. När det gäller organisationen föreslårjag all erfarenhelerna av de regionala samverkans­grupperna utvärderas inom två år och all den centralt initierade forskning­en genomförs av forskningsgrupper med forskare från olika ämnesområ­den.

Forskningsprogrammet bör bl.a. inriklas på forskning om regionalpoli­liska ålgärder, yrkesmässig och geografisk rörlighet, beslutsprocesser i den regionala planeringen, regionala effekter av förändrad arbetsfördel­ning och specialisering i varu- och tjänsteproduktionen saml utvärdering av för regionalpoliliken betydelsefull framiidssludieforskning.

För atl förstärka den regionalpoliliska forskningen förordar jag efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet att en tjänst som profes­sor i regionalekonomi inrättas vid universitetet i Umeå.

4    Den regionala befolknings- och sysselsättningsutvecklingen

4.1       Inledning

Jag vill här mol bakgrund av näringslivels utveckling och befolkningsut­vecklingen i skilda regioner peka på några regionala ulvecklingsdrag av be­lydelse för regionalpolitikens utformning. Den översiktliga beskrivningen av den regionala utvecklingen som här följer bygger i allt väsentligt på ma­lerial frän länsplaneringen. Den mer nyanserade analys av de regionala problemen som behövs för ålgärder på regional och lokal nivå framgår i länsplaneringen.

4.2       Befolkningsutvecklingen

Prognoser för befolkningsutvecklingen är av stor belydelse för den re­gionalpolitiska planeringen. Beslul om utbyggnad inom skilda sektorer lik­som kommunernas ekonomi är i hög grad beroende av befolkningens stor­lek och sammansättning. Stora och snabba förändringar i folkmängden kan innebära påfrestningar både för samhället och för enskilda människor.

Under 1970-talel har de regionala förskjutningama i befolkningens för­delning minskat i förhällande lill läget under 1960-talet. Denna stabilisering har med några undantag skett på alla regionala nivåer. Under 1960-talet förlorade skogslänen genom omflyttning ca 10000 personer om året och storstäderna tillväxte snabbi. Under 1970-talel har skogslänen kunnai upp­visa en mindre nettoinflyitning och i storstadslänen har omflyttningen i stort sett vägt jämnt. Stockholms län har dock under de allra senasle åren återigen kunnat visa flytlningsvinster och länsstyrelsens senaste prognos tyder på en fortsatt förhållandevis stor nettoinflyttning. De senasle årens flytlningsvinster utgörs helt av en ökad nettoinvandring från utlandet.

 

Prop. 1978/79:112                                                                  26

Även inom länen har i de flesta fall skett en påtaglig omsvängning i be­folkningsutvecklingen. Della har särskilt gällt länen utanför stödområdet där folkmängden i regionala centra och kommuncentra genomsnittligt sett har utvecklats lika snabbt som i länens primära centra. Regionala centra och kommuncenira inom stödområdet uppvisar fortfarande en svag folk­mängdsutveckling även om en påtaglig stabilisering skett inom stödområ­det.

Att fördelningen av befolkningstillväxten inom dessa län har varit jämn motsvaras dock inte av någon jämnhet om man ser till hur efterfrågan på arbetskraft har utvecklats. Skillnaderna förklaras främst av en ökad in-pendling till primära centra.

Arbetspendlingen över nuvarande kommungränser har ökal kraftigt se­dan 1960-talet. År 1965 pendlade loiall ca 375000 personer lill och frän ar­betel över nuvarande kommungränser. År 1970 hade detta antal ökat till näslan 500000 för att år 1975 nå ca 675 000 personer.

En påtaglig förändring har skett även i glesbygdens befolkningsutveck­ling. Från atl under 1960-talet ha minskat med i genomsniii ca 15% per femårsperiod minskade befolkningen under perioden 1971 — 1975 endast med ca 6%. På grund av glesbygdsområdenas myckel sneda åldersslmklur motsvarar denna utveckling i stort sett skillnaden mellan födelse- och dödstalen. Det har alllså knappast skett någon nettoutflyllning.

En molsvarande omsvängning har skell vad gäller tätorter av olika stor­lek. Under den senaste femårsperioden har det varit de minsta tätorterna som har utvecklats snabbast.

Det finns naturligtvis flera undantag från den allmänna bild jag här ger av den regionala befolkningsutvecklingen. Allmänt sett synes dock för­bättrade sysselsättningsmöjligheter och en kraftigt ökad arbelspendling ha lett till en bättre befolkningsmässig stabilitet. Så har t.ex. under den hit­tillsvarande delen av 1970-lalel de två nordligaste länen haft den snabbaste folkmängdstillväxten.

Enligt länsstyrelsernas prognoser för perioden 1978-1985 skulle åter­igen ske en omsvängning i folkmängdsuivecklingen. Övre Norrland skulle enligt prognosen få en mindre minskning medan Siockholm är det enda riksområde som kan uppvisa någon nämnvärd ökning. Stockholms län skulle enligt prognosen få mer än hälfien av den totala ökningen i landets befolkning.

Uppdelat på län framträder särskilt den genomgående positiva utveck­lingen i Hallands och Uppsala län. De båda storstadslänen Malmöhus och Göleborgs och Bohus län uppvisar en myckel kraftig omsvängning från snabb tillväxt under perioden 1966-1970 till stagnation under 1970-talet. Länsplaneringens prognoser tyder på en fortsatt svag utveckling. För prognosperioden 1978-1985 bedöms Goflands, Blekinge och Norrbottens län få den största minskningen av folkmängden.

Den här visade förbättrade befolkningsbalansen sammanhänger främst

 

Prop. 1978/79:112                                                                  27

med en minskad netloflyttning. Folkmängdens utveckling påverkas emel­lertid också av förhållandet mellan födelse- och dödstalen, den s. k. natur­liga befolkningsförändringen. Kommuner och län med en hög medelålder i befolkningen kan genom höga dödstal och låga födelsetal få en förhållande­vis snabb minskning av den totala folkmängden även utan någon nettout­flyllning.

Genom alt fruktsamheten har minskal starkt under senare år har allt fler kommuner och län en naturlig folkminskning. Under åren 1976 och 1977 hade 140 kommuner en naturlig folkminskning. Under prognosperioden 1978- 1985 beräknas hälften av länen få fler döda än födda. Det är enligt dessa bedömningar endast Stockholms, Uppsala, Göleborgs och Bohus, Västmanlands och Norrbottens län som kan få någon större naturlig folk­ökning. Dessa är - med undantag för Norrbottens län - län där befolk­ningen genom en tidigare omfattande nettoinflyitning har en förhållandevis låg genomsnittsålder.

Totalt sett för hela landet skulle nuvarande nivå på födelse- och dödstal ge ett födelseöverskott på endast ca 40000 personer under perioden 1978-1985, dvs. ca 5000 personer perår. Eftersom det i de flesta regioner inte kommer att finnas något födelseöverskott kan det i en sådan situation lätt bli så att nettoinflyttning till en region måste motsvaras av minskande folkmängd i andra regioner om inte folkmängdstillskotl sker genom in­vandring från utlandet. Denna nya situation, där naturlig folkmängds­minskning i en region snarare är regel än undantag, aktualiserar även frå­gan om vilken form av regional befolkningsbalans som bör eftersträvas. En oförändrad befolkning i alla län ställer krav på en förhållandevis omfattan­de nettoutflyttning från de regioner som fortfarande har födelseöverskott.

4.3 Efterfrågan på arbetskraft

Den tidigare beskrivna regionala utjämningen i befolkningsutvecklingen motsvaras under perioden 1966- 1975 av en regional stabilisering i den lo-tala sysselsättningen. Skogslänen minskade under perioden 1966- 1970 sin sysselsättning i snabb takt medan under perioden 1971- 1975 och prognos­perioden 1976- 1985 inget av dessa län uppvisar eller väntas uppvisa någon minskning i sysselsättningen. Stockholms län har under alla de tre perio­derna en ökning av sysselsättningen som ligger över riksgenomsnittet. Un­der perioden 1971 -1975 skedde nästan en tredjedel av den totala ökningen av sysselsättningen i detta län och under prognosperioden 1976-1985 be­räknas denna andel öka till nästan 40%.

Den omsvängning i utvecklingen som skedde mellan 1960- och 1970-lalet gäller också utvecklingen inom stödområdena. Från att under perioden 1966-1970 ha haft en snabbt minskande sysselsättning fick båda stödom­rådena under perioden 1971-1975 en snabbare tillväxt än övriga delar av landet.

 

Prop. 1978/79:112                                                                  28

Under prognosperioden 1976-1985 bedöms Hallands, Uppsala, Stock­holms och Kristianstads län fä den snabbaste ökningen av efterfrågan pä arbetskraft. Del senare länel är lillsammans med Kalmar län del enda där efierfrågan under prognosperioden bedöms öka mer än under början av 1970-talel.

Förändringen av sysselsättningsutvecklingen mellan slutet av 1960-talel och början av 1970-talet är tydlig också när det gäller den inomregionala balansen. Under perioden 1971-1975 fanns det inte någon ortstyp varken inom eller utanför stödområdet där efterfrågan på arbetskraft minskade. Detla representerade för kommunerna inom stödområdet en markanl om­svängning i förhållande till slulel av 1960-lalet.

Även om del således skell en förbättring i den inomregionala balansen också vad gäller sysselsättningen villjag dock påpeka att efterfrågeulveck­lingen under perioden 1971-1975 fortfarande genomsnittligt sett är svaga­re i kommuncentra än i regionala centra och svagare där än i primära cent­ra. Detta utvecklingsmönster bedöms kvarstå under prognosperioden 1976-1985. Som tidigare har framhållits finns det därvid anledning att upp­märksamma skillnaden mellan kommuncentra i södra och mellersta Sveri­ge och sådana i norra Sverige vad gäller möjlighetema att pendla till nära­liggande större kommuner. Dessutom, vilkel kommeratt beröras i det föl­jande, är skillnaderna i sysselsättningsgrad fortfarande mycket stora och visar inte heller några tendenser att minska.

Det har varit sysselsättningsutvecklingen inom jordbruk och skogbruk som under de senaste decennierna varit den dominerande orsaken till re­gional obalans mellan lillgång och efterfrågan på arbelskrafl. Minskningen från ca 600000 sysselsatta i dessa näringsgrenar år 1960 till ca 225 000 år 1975 har regionall fördelats myckel ojämnl. Avgränsningen av del allmän­na stödområdet omfattar i slorl sett de delar av landet där jordbruket och skogsbruket i början av 1960-lalel hade den relativt sett slörsla omfattning­en.

Takten i minskningen av antalet sysselsatta inom dessa näringar var un­der 1960-talet högre i skogslänen än i övriga delar av landet. Under perio­den 1971-1975 har en påtaglig utjämning skett i denna utveckling. Det finns under denna period inga nämnvärda skillnader i utvecklingstakt mel­lan stödområdena och övriga landet. Denna likhet i uivecklingen mellan regioner förulses i stort sett bestå under prognosperioden 1976- 1985.

Antalet sysselsatta i de areella näringarna har nu minskat så mycket atl i stora delar av landet forlsatta förändringar endast marginellt kan påverka den allmänna sysselsättningssitualionen. Den ändrade jordbrukspolitiken har bidragit till att takten i minskningen av sysselsättningen har dämpats. Det finns dock delar av landet där de areella näringarna fortfarande spelar en avgörande roll för den totala sysselsättningen. Detla gäller för ett stort antal av landets kommuncentra men är särskilt framträdande i kommun-centra inom stödområdet, där år 1975 ca en femtedefav den totala syssel-

 

Prop. 1978/79:112                                                    29

sättningen fanns inom dessa näringar. Det finns även hela län med många som arbetar i de areella näringarna. Det gäller främst Jämtlands och Got­lands län. Även Kronobergs, Kalmar. Kristianstads, Hallands, Skaraborgs och Västerbottens län hade år 1975 mer än 10% av den totala sysselsätt­ningen inom jordbruk och skogsbmk.

Det bör observeras att det här beskrivna stora beroendet av de areella näringarna har olika innebörd i skilda delar av landet. 1 södra och mellersta Sverige har under 1970-talet den utökade pendlingen och den mera spridda fördelningen av bostadsbyggandet lett till en förbättrad folkmängdsutveck­ling i de jord- och skogsbmksdominerade kommuner som ligger inom pendlingsavstånd från större arbetsplatscentra. 1 norra Sverige har oftast bortfallet av arbetstillfällen i de mindre kommunerna behövt kompenseras inom resp. kommun. Det finns dock även i södra och mellersta Sverige kommuner som domineras av areella näringar och från vilka det är svårt att tänka sig en mera omfattande pendling. Denna typ av kommuncentra skall enligt både 1972 och 1976 års regionalpolitiska beslut särskilt upp­märksammas i planeringen.

Under perioden 1966-1970 minskade antalet sysselsatta inom tillverk­ningsindustrin med näslan 5 %. 1 absoluta tal betydde detla att ca 50000 ar­betstillfällen försvann. Denna utveckling byttes i en svag tillväxt under 1970-talels första hälft då antalet sysselsatta ökade med ca 25000 perso­ner. Enligt arbetskraftsundersökningarna för åren 1976, 1977 och 1978 har sysselsättningen inom tillverkningsindustrin under dessa år minskat med ca 60000 arbetstillfällen. Länsstyrelsernas prognoser för perioden 1976-1985 innebär sammantagna att sysselsättningen inom denna sektor skulle minska med ca 75000 personer. Detta överensstämmer ganska väl med 1978 års långtidsutrednings bedömning. Siörre delen av denna minsk­ning har dock redan inträffat, varför prognoserna räknat från år 1978 sna­rast pekar på en oförändrad sysselsättning.

Under perioden 1966-1970 var det i Stockholms län och i Västsverige som industrisysselsättningen minskade mest. Den förhållandevis bästa ut­vecklingen fanns underdenna period i de fyra nordligaste länen. Denna ut­veckling förstärktes under perioden 1971-1975 då dessa län ökade sin in-dustrisysselsätlning med mer än 10%. Denna positiva utveckling har varit särskilt stark i det inre stödområdet.

Länsstyrelsernas prognoser för industrisysselsätlningens utveckling i lä­nen under perioden 1976-1985 innebär alt utvecklingen blir mer negativ än som var fallet under 1970-lalets försia hälft. Länen i väsira Sverige be­räknas få ett bortfall av närmare 30000 arbetstillfällen. Nedgången inom detla område svarar för drygt en tredjedel av den minskning som progno-serats för industrin i hela landet. Del är därvid särskilt Göteborgs och Bo­hus samt Älvsborgs län som svarar för denna snabba minskning.

Del bör observeras att i Stockholms län minskar indusirisysselsättning­en under alla tre tidsperioderna. För perioden 1966-1985 innebär denna

 

Prop. 1978/79:112                                                                  30

minskning ett bortfall av ca 20% av det antal industriarbetsplatser som fanns år 1965.

Induslrin har under de senasle tio åren bidragit till en förbättring av sys­selsättningssituationen i de kommuner som har haft den totalt sett sämsta sysselsättningsutvecklingen. Under perioden 1971-1975 ökade sysselsäU-ningen inom industrin med ca 1 % per år i regionala centra och kommun­centra, medan sysselsättningen var i stort sett oförändrad i primära centra och i storstadsregionerna. Detta förhållande mellan ortstyper kvarstår un­der prognosperioden.

Inom resp. ortstyp har industrisysselsättningen under perioden 1971-1975 ökat starkast inom stödområdena. Särskilt snabb harökningen varit inom det inre stödområdet. Dessa förhållanden väntas bestå under prognosperioden, även om ökningstaklen minskas någoi. Induslrisyssel-säitningens andel av den lolala sysselsättningen är förhållandevis låg i storstadsområden och i primära centra. Detta sammanhänger främst med att den nationella och regionala servicen spelar en förhållandevis stor roll för sysselsättningen i dessa regioner. Inom resp. ortstyp finns det stora skillnader beroende på om kommunerna är belägna inom eller utanför stödområde.

Kommunerna inom det inre stödområdet har genomgående ca 10 pro­cenlenheler lägre indusiriandel än genomsnittet för resp. ortstyp. Detla hänger främsi samman med den stora sysselsättningen inom jord- och skogsbruk samt med det relativt sett stora antalet sysselsatta inom offent­lig sektor inom stödområdet. Skillnaderna mellan ortstyperna i industrian­del har under det senaste decenniet snarasi ökat. dvs. i de redan industri-fattiga storstadsregionerna och primära centra har denna andel minskat, medan i regionala centra och framför allt kommuncentra en redan hög an­del ytterligare har ökat. Vad gäller olikheterna mellan kommuner i stödom­rådena och övriga landet har skillnaderna i näringsstruktur minskat under samma period.

De här lämnade uppgifierna gäller den genomsnittliga utvecklingen inom resp. stödområde, län eller ortstyp. Det finns naturligtvis många avvikel­ser från detla genomsnitt. Mera kända äldre exempel på stora induslriom-vandlingar finns i utvecklingen inom skoindusirin i Örebro och inom den tyngre textilindustrin i Norrköping. F. n. finns flera exempel på regionalt koncentrerade förändringar av industristrukturen. Det räcker i detta sam­manhang att peka på de problem som har följt på utvecklingen inom varvs-, textil- och stålindustrin.

En fortsalt - och eventuellt påskyndad - omvandling av den industriel­la strukturen kommer i de flesta fall att slå olika kraftigt i olika regioner. De regioner som är särskilt påverkade - både positivt och negativt - kom­mer att skifta från tid till annan. Omvandlingen kan vad gäller vissa bran­scher samtidigt påverka vidsträckta sammanhängande regioner, medan för andra branscher förändringarna är koncentrerade till ett fåtal icke sam­manhängande regioner.

 

Prop. 1978/79:112                                                   31

Sysselsättningen inom offentlig tjänst har ökat myckel snabbt. Under perioden 1966- 1970 ökade sysselsättningen med drygt 6% per år för att under nästa femårsperiod öka något långsammare eller med ca 5% per år. Detta motsvarar per femårsperiod ca 165 000 resp. 185000 personer.

Enligt arbetskraftsundersökningarna för åren 1976 och 1977 har syssel­sättningen inom sektorn fortsatt att öka, men takten i uppgången har i det närmaste halverats. Länsstyrelsernas prognoser för perioden 1976-1985 pekar på en fortsall ökning av sysselsättningen inom den offenlliga sektorn men i lägre takt än under 1970-talels första hälft. Detla innebär att man kal­kylerar med all ytterligare ca 250000 personer skall sysselsättas inom den­na sektor under tioårsperioden. Dessa bedömningar gmndas på bl. a. upp­gifter från kommuner, landstingskommuner och statliga myndigheter. Del kan i sammanhanget observeras atl den utvecklingstakt som länsstyrelser­na kalkylerar med ligger något under den som långtidsutredningen bedö­mer vara möjlig om det ekonomiska utrymme skapas som krävs för en ökad offentlig sektor.

Denna mycket snabba ökning motsvaras av en relativt sett lika stor ök­ning i de flesta län. Detta gäller för både perioderna 1966-1970 och 1971-1975 samt för prognosperioden 1976—1985. Genom alt andelen sys­selsatta inom den offentliga seklorn varierar mellan de olika länen, belyder emellertid dessa likartade ökningstal olika myckel för den totala syssel­sättningsutvecklingen inom resp. län.

Den mellan regioner likartade utvecklingslakten slår igenom också när det gäller den inomregionala utvecklingen. Skillnadema mellan ortstyper är emellertid mycket stora vad gäller andelen sysselsatta inom offentliga tjänster. 1 storstadsområdena och i primära centra är ca 25% av de syssel­satta verksamma inom den offentliga sektom mot ca 20% i regionala cent­ra och 15% i kommuncentra. Sedan år 1965 har dessa andelstal ökal med fem, fyra resp. tre procentenheter. Det förtjänar därför alt understrykas att den mellan regioner likartade relativa utvecklingen inom den offentliga sektorn har lett till att de redan stora skillnadema mellan regioner i arbets­marknadens struktur har ökal. Som tidigare har redovisats kan samma ten­dens iakttas vad gäller industrins fördelning mellan ortstyper. Länsstyrel­sernas prognoser lyder på atl denna utveckling kommer att fortsätta under prognosperioden.

1 sysselsättningsutredningens betänkande anges antalet offentligt an­ställda per 1 000 invånare i resp. region. Fördelningen på län visar för år 1976 en spännvidd på mellan högst 180 och lägst 105 anställda per 1 000 in­vånare. Den relativt högsta sysselsättningen finns i Stockholms, Uppsala och Gotlands län samt i de tre nordligaste länen. Värden över riksgenom­snittet visar även Göteborgs och Bohus samt Örebro län. De lägsta andels­talen återfinns i främsi Älvsborgs, Hallands och Kalmar län. Även i Kris­tianstads och Kopparbergs län är andelen offentligt sysselsatta betydligt mindre än genomsnittligt i landet.

 

Prop. 1978/79:112                                                                  32

1 Stockholms, Uppsala, Gollands och Norrbottens län är det främst den stora statliga sektorn som gör att den offentliga sektom totalt sett är siörre än riksgenomsnittet. I Västerbottens och Örebro län - vilka båda har centra för regionsjukvård - svarar landstingens sysselsättning för en stor del av den höga andelen, medan i Jämtlands och Göteborgs och Bohus län en omfattande primärkommunal sysselsättning ger en total sysselsättning inom offentlig sektor över riksgenomsnittet.

I tabell 4:1 lämnas uppgifterom antalet sysselsatta inom offentliga tjäns­ter per 1 000 invånare i landets kommuner indelade efter ortsplanen. Stor­stadsområdena och primära centra visar sig därvid ha ca 160 anställda per 1 000 invånare mot ca 120 i regionala centra och ca 85 i kommuncentra.

Tabell4:1 Antal sysselsatta inom offenlliga tjänster per l(X)0 invånare år 1976 och utvecklingen perioderna 1971- 1976 och 1977- 1981 uppdelat på ortstyper

Ortstyp                                    Antal 1976      Utveckling     Utveckling

1971-1976      1977-1981

168

■1-40

-20

160

-1-36

-f24

119

-25

+ 15

85

-20

+ 14

141

-32

+ 19

Storstadsområden Primära centra Regionala centra Kommuncentra Hela landet

Av tabellen framgår vidare atl denna koncentration av den offenlliga sysselsättningen lill större orter inom länen kraftigt har förstärkts under perioden 1971-1976 och att även planerna för perioden 1977-1981 pekar på en ökad koncentration. Sysselsättningsutredningen konstaterar i detla sammanhang att de största ökningarna erhålls där man redan i utgångsläget hade relativt sett många anställda per 1 000 invånare.

Denna fördelning av den nytillkommande offentliga sysselsättningen un­der perioden 1971-1976 beror främst påen koncentrerad utbyggnad inom de statliga och landstingskommunala sektorerna. Men även inom den pri­märkommunala delen har sysselsättningen ökat snabbasl i primära centra. Förhållandena är i stort sett likartade för perioden 1977- 1981.

Det är i första rummet den mycket omfattande statliga sysselsättningen som gör att storstadsområdena kan visa denna stora offentliga sektor. Det bör då beaktas att Stockholmsregionen drar upp medelvärdet för de tre re­gionerna. För primära cenlra ärdet i lika mån den statliga och landslings­kommunala sysscisällningen som svarar för den posiliva avvikelsen från riksgenomsnittet. För kommuncentra spelar dessa sektorer en molsvaran­de negaliv roll. För regionala cenlra är det främsi den obetydliga statliga sektorn som gör atl den offentliga sysselsättningen ligger under den riksge­nomsnittliga nivån.

Variationerna i omfatiningen av den primärkommunala sysselsättning­en spelar alllså en underordnad roll i förhållande lill motsvarande variaiio-

 

Prop. 1978/79:112                                                                 33

ner i den statliga och landslingskommunala sysselsättningen. Detla åter­speglar naturligtvis del förhållandel all service lill de egna invånarna er­bjuds inom resp. kommun. Del är dock i sammanhanget anmärkningsvärt att antalet sysselsatta i primärkommunal service räknat per 1 000 invånare i kommuncenira i södra och mellersta Sverige är näslan 25% lägre än ge­nomsnittet för hela landet. För kommuncentra inom stödområdena och därvid främsi inom del inre stödområdet finns, lack vare den kommunala skalleuljämningen, ingen molsvarande eftersläpning.

Del finns sammanfattningsvis myckel stora regionala variationer då del gäller antalet sysselsatta inom den offenlliga seklorn. Dessa variationer är siörre inom länen än mellan län. Skillnaderna har under senare år ökat och tillgängliga prognoser pekar på alt skillnadema fortsätter all öka. För va­riationerna mellan län är del främsi den statliga sektorn som inverkar, medan landslingskommunala sektorn spelar en lika stor roll som den statli­ga för variationerna inom resp. län.

Byggnadsverksamheten har efter en i stort sett stabil utveckling under slulel pä 1960-lalel minskal i snabb takt under perioden 1971-1975. Minskningen har varit särskilt snabb i storstadsområdena och förhållande­vis minsl i kommuncenira. Sysselsättningen har inom stödområdena kun­nat hällas uppe nägot bättre än inom övriga delar av landet. Denna bild ändras för prognosperioden 1976- 1985, då i stödområdena antalet syssel­satta inom byggnadsverksamhet förutses minska något snabbare än i övri­ga landet. Byggnadsverksamheten haren förhållandevis jämn regional för­delning. Det enda siörre undanlaget gäller stödområdena, där särskilt kommunerna i det inre stödområdet har en högre andel av totalantalet sys­selsatta inom byggnadsindustrin. Detla avspeglar delvis de tidigare omfat­tande utbyggnaderna av vattenkraften.

Varuhandeln, som i detla sammanhang omfattar både detalj- och parti­handeln, har i motsats till byggnadsverksamheten haft en förhållandevis jämn utveckling under både perioderna 1966-1970 och 1971-1975 samt under prognosperioden. Variationerna i utvecklingstakt mellan regioner har varil små. Under perioden 1971-1975 utvecklades sysselsättningen något snabbare inom de båda stödområdena, medan den under prognospe­rioden förutses i slorl selt anknyta lill riksulvecklingen. Andelen syssel­satta inom varuhandeln är betydligt högre i storstadsområdena än i landet i dess helhet. Detta sammanhänger hell med partihandelns stora omfattning i dessa delar av landet. Inom länen finns en koncentration till de större kommunerna. Primära cenlra har i genomsnitt ca 13 % av den totala syssel­sättningen inom varuhandeln mot ca 11 % i regionala cenlra och 8 % i kom­muncentra. Detta mönster upprepas i alla län.

Samfärdselsektorn, som även innefattar post- och televerk, visar liksom varuhandeln på riksnivån en i stort sett stabil sysselsättning under alla de tre analyserade perioderna. Utvecklingen inom stödområdena är genom­gående något sämre än i övriga landet. Särskilt negativt utvecklas syssel­sättningen inom det inre stödområdet. 3   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 112

 

Prop. 1978/79:112                                                                  34

Liksom varuhandeln är samfärdselsektorn mera utbyggd i slorstadsom­rädena och primära cenlra. Under båda perioderna 1966-1970 och 1971- 1975 har denna koncentration ökat. År 1975 svarade samfärdselsek­iorn för ca 9% av den lolala sysselsältningen i storstadsregionerna mot ca 5% i kommuncenira.

Näringsgrenen/)ri>'(j/(i ijänsler beslär av delbranscher av myckel olikar­tad karaktär och lokaliseringsmönster. Inom branscherna bank- och för-säkringsverksamhei samt uppdragsverksamhet svarade de tre storstadslä­nen år 1975 för över 60%. av landets totala sysselsättning. Dessa regioner har en näslan lika stor andel av sysselsältningen inom intresseorganisatio­ner och ideella organisationer medan andelarna inom branscherna hotell, reparationsverksamheler och fastighetsförvaltning, städning m. m. närma­re sammanfaller med regionernas andelar av den totala sysselsättningen i landet. Det är främst Stockholmsregionen som svarar för storstädernas överrepresentation. Mer än 40% av den totala sysselsättningen i landet inom branscherna bank- och försäkringsverksamhei, uppdragsverksamhei och intresseorganisationer finns i denna region.

Koncentrationen inom landet till Stockholmsregionen, motsvaras inom länen av en koncentration till primära centra där ca 11 % av den lolala sys­selsättningen finns inom privala tjänster, mol ca 8 % i regionala centra och 7% i kommuncentra.

Utvecklingen under perioderna 1966-1970 och 1971-1975 har förstärkt den här beskrivna regionall koncentrerade lokaliseringen. Så har t. ex. sys­selsättningen i Siockholms län ökal med mer än 25% under hela perioden 1966- 1975 mol ca 5 % i övriga landet.

Tillsammans svarade servicenäringarna, dvs. offentliga tjänster, varu­handel, samfärdsel och privata tjänsier är 1975 för ca 55% av den totala sysselsältningen i landet. Som framgått av den tidigare genomgången av olika näringsgrenar, är arbetstillfällena inom dessa näringar koncentrerade dels inom landet till Stockholmsregionen, dels inom de olika länen lill vissa orter, särskili länens primära centra.

Kvinnorna svarar för nästan 70% av den totala sysselsättningen inom offenlliga tjänster. Även varuhandeln har en hög andel kvinnor sysselsat­ta. Tolali för hela servicesektorn svarar kvinnorna för mer än hälften av sysselsättningen. Del finns eti klart samband mellan servicenäringarnas belydelse för sysselsättningen i en ort eller region och antalet kvinnor i för­värvsarbete.

1 labell 4:2 redovisas andelen sysselsatta uppdelade på ortslyper dels inom de privala servicenäringarna, dels inom den offentliga servicen. Av tabellen framgår servicesektorns avgörande belydelse för storstadsområ­denas sysselsättning. Med nästan 70 % av den totala sysselsättningen inom dessa näringar har storstadsområdena dubbelt så hög andel som kommun­centra och ligger även 15 procentenheter högre än riksgenomsnittet. Stockholmsregionen med nästan 80% av regionens sysselsättning inom

 

Prop. 1978/79:112                                                                 35

servicenäringarna svarar för en stor del av siorsiadsomrädenas höga an­delstal. Del är främsi den privala servicen som ger storstadsområdena höga värden.

Tabell4:2 Andel sysselsatta år 1975 inom privat och offentlig service inom ortstyper

Ortstyp                                   Andel av totalantal sysselsatta år

1975 inom

privat        offentliga        summa

service      tjänster    service

%             %             %

 

S;. rstadsområden

 

43.0

26,4

69,4

Primära centra

 

30.3

26.2

.56,5

Regionala centra

 

24,3

21,2

45,5

Kommuncentra

 

19.8

15.5

35.3

Hela riket

 

31,6

23,6

55,2

därav inre stödom

rådet

26,8

23,7

50,5

yttre stödom

rådet

27,2

23,4

50,6

övriga riket

 

32,5

23,6

56,1

Vad gäller offenlliga tjänster ligger storstadsområdena endast tre pro­centenheter över riksgenomsnittet mol tolv procentenheter för den privala servicen. Detta gäller även Stockholmsregionen. Del förtjänar atl sär­skilt understrykas alt del, trots den centrala statliga förvaltningens stora omfattning där, främsi är den privala servicen som ger den myckel höga servicesysselsättningen i Stockholmsområdet. Den privata servicen spelar inte samma dominerande roll för den ojämnt fördelade servicesys-selsältningen inom de olika länen. För både offentlig och prival service har primära cenlra ca lio procentenheter högre andelslal än kommuncentra. Snarast är den offentliga servicen något mera koncentrerad inom länen än den privata servicen.

Vid en analys av servicens fördelning mellan stödområdena och övriga riket framgår att spridningen mellan ortstyper är långt större än mellan stödområden. Det bör observeras att kommuner inom stödområdena jäm­fört med genomsnittet för resp. ortslyp nästan undantaglöst härden högsia andelen servicesysselsalla. Delta gäller både den privata och offentliga sektorn.

4.4 Möjligheter till sysselsättning

De regionala skillnaderna i möjligheterna lill sysselsättning framgår lyd­ligl av uppgifterna om hur stor del av befolkningen som förvärvsarbetar. År 1975 var t. ex. 60% av kvinnorna i Stockholmsregionen förvärvsarbe­tande mer än 20 timmar per vecka mot mindre än 40 % genomsnittligt inom inre stödområdet.

Betydande är också de regionala skillnaderna i antalet arbetslösa och för­tidspensionerade. Under de senaste åren har den regisirerade arbetslöshe-'

 

Prop. 1978/79:112                                                    36

ten i t.ex. Norrbottens län varit två till tre gånger större än i riket i dess helhet och andelen förtidspensionerade är ca 70% högre än riksgenomsnit­tet i Jämtlands län medan den är ca 30% lägre i t. ex. Skaraborgs län.

En omfattande omflyttning mellan lokala arbetsmarknader sker hela li­den och berör ca 200000 personer per år eller något mer än 100000 för­värvsarbetande. En stor del av denna omflyttning torde främsi ha alt göra med antingen brist på arbele totalt sett eller alt individens yrkesinriktning inte är anpassad lill efierfrågan på arbelskrafl. Man bör dock uppmärk­samma att det naturligtvis även finns andra skäl till flyttning än förhållan­dena på arbetsmarknaden.

Sysselsättningsgraden varierar regionall för både män och kvinnor. För män är skillnaderna mellan stödområdena och övriga delar av landet myc­ket stora medan variationerna mellan ortslyper är små. För kvinnor ligger sysselsättningsgraden lägre inom stödområdena, och särskilt inom det in­re stödområdet. Dessa skillnader är emellertid mindre än variationerna mellan ortslyper. Som framgår av tabell 4: 3 hade kvinnorna år 1975 ca 13 procentenheter lägre sysselsättningsgrad i kommuncentra än i storstads­områdena. För männen är förhållandel det omvända. Män i storstadsområ­dena har något lägre sysselsättningsgrad än i kommuncentra.

De regionala skillnaderna i männens sysselsättning är särskilt stora för män i de högre åldersgrupperna. Så hade t.ex. i de fyra nordligaste länen endasl ca 65% av männen i åldersgruppen 55-64 år sysselsättning mot närmare 80% i södra och mellersta Sverige. Molsvarande skillnader, om än mindre, finns också för åldersgruppen 45-54 år medan i åldersgruppen 25-44 år männen i samtliga län har i slorl sett samma sysselsättningsgrad.

TabeU 4:3 Sysselsättningsgrad åren 1970, 1975 och 1985 för män och kvinnor i ål­dern 15-64 år i %

Män                           Kvinnor

1970       1975        1985        1970        1975        1985

Storstadsomr.              77,5        78,3        76,9        51,6        58,3        64,4

 

Primära centra därav i inre stödomr. därav i yttre stödomr. därav övriga riket

79,9 76,6 77,7 80,6

79,8 75,4 78,6 80,2

77,9 75,0 76.5 78,4

46.1

47,3 42.0 47,6

52,5 52,7 49,8 53,2

59,6 62.0 56,9 60,3

Regionala centra därav i inre stödomr. därav i yttre stödomr. därav övriga riket

80,5

72,7 77,4 82,7

80,9 74,4 79,2 82,6

78,9 74,2 78.3 79,8

41,2 33,5 38,9 43.2

48,4 42,6 47.2 49,6

55,7 50,4 53,7 57,0

Kommuncentra därav i inre stödomr. därav i yttre stödomr. därav i övriga riket

81,0 71.4 79,4 83,1

81,3

72,7 79.4 83,0

79,4 73,5 78.4 80,5

37,9 29,2 36,2 39,8

44,8 39,1 43,6 46,0

52,3 47,5 50,3 53,4

Hela riket

79,5

79,8

78,0

45,5

52,2

59,1

 

Prop. 1978/79:112                                                   37

I labell 4: 3 lämnas uppgifier om sysselsättningsgrad för åren 1970, 1975 och 1985. Det framgår där alt andelen sysselsatta för både män och kvin­nor har utvecklats i stort sett parallellt i de olika ortstyperna under perio­den 1971-1975 och atl länsstyrelsernas prognoser för år 1985 förutser en motsvarande utveckling under perioden 1976-1985. Detla innebär alt de olikheler mellan regioner som fanns år 1970 i stort sett kommer att kvarstå år 1985. Den enda tydliga avvikelsen från denna bild finns i regionala cenl­ra och kommuncentra inom stödområdena där sysselsättningsgraden räk­nat i procentenheter har ökat något snabbare än i övriga landet.

Sysselsättningsulredningen har i sitt betänkande gjort beräkningar av tillgängen på arbetskraft i olika avseenden. Kommittén finner därvid alt den största andelen av ej ianspråktagna arbetskraftslillgångar finns i kom­muncenira och regionala centra. 1 kommuncentra och regionala centra skulle sysselsältningen behöva öka med ungefär 15% för att komma i nivå med de regioner som har de högsia sysselsättningsgraderna. Kommittén påpekar att det även inom resp. ortslyp finns stora variationer. Spännvid­den mellan kommunerna med de högsia och lägsia värdena på andelen sys­selsatta kan räknas i flera tiotal procent. Det bör enligt kommittén upp­märksammas att de nya arbetstillfällen som behövs föratt åsiadkomma en uljämning, inle med nödvändighet mäsle lokaliseras lill resp. ortslyp efter­som pendlingen kan utgöra en utjämnande faktor.

Den lokala arbetsmarknadens bredd i fråga om yrken påverkar indivi­dernas möjligheter all få ett arbele som stämmer med utbildning och yrkes­inriktning. Den som inte kan finna den sökta typen av arbete flyttar till en annan arbetsmarknad, tar ett arbete utanför del yrkesområde som han el­ler hon är utbildad för eller stannar kvar i regionen utan nytt förvärvsarbe­te.

Den geografiska rörligheten är belydande. Mellan kommuner flyttar var­je år ca 400 000 personer och mellan lokala arbetsmarknader flyttar ca 200000 personer varje år. Som redan berörts har en del av denna rörlighet direkt med förhållandena på arbetsmarknaden att göra. Det finns klara be­lägg för att denna andel är förhållandevis stor. ERU har i en flytlningsstu-die tagit fram uppgifter som visar alt flyttningens omfattning inom skilda yrkesområden är större ju mindre den lokala arbetsmarknaden är. Detla sammanhänger enligt flyttningsstudien främst med en obalans mellan till­gång och efterfrågan inom olika yrken i små lokala arbelsmarknader. En stor del av den geografiska rörligheten är således förknippad med den loka­la arbetsmarknadens storlek. Eftersom en stor del av landels befolkning finns i förhållandevis små lokala arbelsmarknader. kommer således beho­vet av röriighet allt framgent alt vara stort.

Det finns naturligtvis ell starkt samband mellan graden av yrkesmässig specialisering i olika arbelsmarknader och det här beskrivna anpassnings­problemet. Ju mer arbetstillfällen och utbildning tenderar atl specialiseras och ju svårare det blir att ta arbete i andra yrkesområden än dem man har utbildning för, desto färre blir antalet tillgängliga arbetstillfällen inom de

 

Prop. 1978/79:112                                                                  38

olika yrkesområdena. Detta gör i sin tur anpassningen mellan individ och arbete svårare. Omflyilningen inom smä yrkesgrupper ärockså siörre än inom stora. 1 södra och mellersta Sverige är cll ensidigt näringsliv i en kommim oftast inte avgörande för om den lokala arbelsmarknaden är ensi­dig eller ej. Genom all pendlingsmöjlighelerna är goda är del möjligt atl nå arbelslillfällen inom angränsande kommuner.

1978 ärs längiidsuiredning bedömer all en forisaii sirukiuromvandling är nödvändig. En sädan omvandling innebär lillväxl och lillbakagång i skilda branscher och slår krafiigl igenom i de individuella företagens utveckling. En tillbakagång i en bransch koncentreras ofta till en del av branschens fö­retag. Del förhållandevis stora antalet ensidiga lokala arbetsmarknader i främst mellersta och norra Sverige gör alt sådana förändringar ofta drab­bar lokala arbelsmarknader. där möjligheter alt få annat arbele är liten. Kommuner som ensidigt är beroende av ell företag finns särskilt i Väsl­manlands län men ocksä i Norrbottens. Kopparbergs, Östergötlands och Örebro län. Riskerna med en sådan ensidighet för människorna i berörd kommun måste bedömas utifrån möjligheterna all kunna få arbete i an­gränsande kommuner inom pendlingsavstånd.

5    Länsplanering

5.1 Länsplaneringens syfte och uppläggning

Huvudansvaret för samordningen inom regionalpolitiken lades pä läns­nivån redan genom 1964 års riksdagsbeslut om en aktiv lokaliseringspoli­tik. Del främsla motivet till detta var att detaljkunskap och överblick bäsl kan förenas pä den regionala nivån. Regionalpolitiken har byggts upp kring en regional utvecklingsplanering-länsplanering.

Genom riksdagens beslut år 1976 betonades länsplaneringens uppgifter i ett system för sysselsältningsplanering. Eit väseniligi regionalpoliliskl mål är atl ge arbele åt alla. Därigenom kan sysselsättnings- och regionalpolili­ken inte behandlas skilda från varandra efiersom sysselsättningspolitiken alltid har en regionalpolitisk dimension. I riksdagsbeslutet underströks vidare länsplaneringens roll som samordningsinslrument för den statliga sektorsplaneringen. Därvid anfördes all det ärav störsla vikt alt den siatli­ga verksamheien inom olika seklorer i ökad utsträckning planeras från re­gionalpoliliska utgångspunkter.

Länsplaneringen har bedrivits sedan mitten av 1960-talet och har hittills genomförts i tre riksomfattande omgångar, nämligen länsplanering 1967, länsprogram 1970 och länsplanering 1974. Regeringen beslutade ijuni 1978 att starta en ny fullständig länsplaneringsomgång - länsplanering 1980.

Enligi de riktlinjer för länsplanering 1980 som regeringen utfärdat skall i länsplaneringen de allmänna regionalpolitiska målen preciseras för resp.

 

Prop. 1978/79:112                                                                 39

län. Vidare skall anges de problem som måste lösas och vilka åtgärder som behövs för detla. På grundval härav utformas förslag till riktlinjer och handlingsprogram för regionalpoliliken i länel. Länsplaneringen är därmed el! vikligl led i ulformningen och genomförandel av regionalpoliliken.

Länsplaneringen regleras fn. av en särskild förordning (1977:88) om länsplanering.

Länsstyrelsen svarar för länsplanering, som skall bedrivas dels som full­siändig länsplanering ungefär vart femte år, dels som en årlig uppföljning och Ulvärdering av länsplaneringen.

Arbetsgången vid fullständig länsplanering beslår i att länsstyrelsen i samverkan med statliga sektorsorgan, kommuner, landstingskommun, fackliga organisationer, näringsliv m.fl. utarbetar det underlag som be­hövs för planeringen. Detta underlag består bl. a. av nulägesbeskrivningar, prognoser och problembeskrivningar när det gäller befolknings- och sys­selsättningsutveckling samt sammanställningar av sektorsplaner m. m. Av della underlag skall framgå också hur riktlinjerna förden fysiska riksplane­ringen påverkar förutsättningarna för befolknings- och sysselsättningsut­vecklingen.

Kommuner, landstingskommun, fackliga organisaiioner, näringslivs­organisationer m. fl. ges tillfälle att framföra synpunkter på och komplette­ra underlaget. 1 detta stadium av länsplaneringen ges informaiion tili all­mänheten om den regionalpolitiska planeringen för all åsiadkomma en vid­gad politisk deball kring dessa frågor.

Länsstyrelsen utformar därefier förslag lill program för utvecklingen i länet-länsprogram. Förslaget sänds på remiss lill kommuner, landstings­kommun, statliga seklorsorgan och regionala organisationer som represen­terar näringslivet och arbetsmarknadens parter. Sedan länsstyrelsen gjort de tillägg och ändringar som remissbehandlingen föranleder skall länssty­relsen redovisa länsprogrammet och planeringsunderlaget till regeringen.

Arbetsgången vid fortlöpande uppföljning och utvärdering av länsplane­ringen kan sammanfattas på följande sätt.

Det underlag i form av nulägesbeskrivningar, problemanalyser och prognoser över befolknings- och sysselsättningsutvecklingen m. m. som har lagits fram vid en fullständig länsplaneringsomgång hålls aktuellt ge­nom successiv översyn. Översynens omfattning blir beroende av de pro­blem som förekommer och av lillgången på aktuell informaiion. Revisio­nen av prognoser skall främst avse tidsperspektivet upp lill fem år.

Med utgångspunkt i det aktualiserade planeringsunderlaget lar länssty­relsen fortlöpande ställning till vilka ålgärder som behövs för all lösa regio­nalpolitiska problem. I detla arbete ingår en avstämning mellan ålgärder inom skilda statliga sektorer och åtgärder som del ankommer på kommu­ner och landsiingskommun atl vidta.

Resultatet av länsstyrelsens fortlöpande uppföljning och utvärdering sammanställs i en ärlig rapport. Rapporten utarbetas i samverkan med

 

Prop. 1978/79:112                                                   40

statliga länsorgan, kommuner, landstingskommun, fackliga organisationer och regionala näringslivsorganisationer.

Sysselsättningsutredningen anser att det är av särskild betydelse att göra länsplaneringen mer prakliskl ålgärdsinriklad och då också finna vägar för den offentliga sektorns medverkan i regionalpoliliskl motiverade åtgärder. Kommittén framhåller atl de statliga myndigheterna genom sin samlade kunskap och erfarenhel bör kunna medverka till konstruktiva lösningar inom resp. verksamhelsområde även då del gäller regionalpoliliska frågor. Kommittén anser därför all de statliga myndigheternas verksamhetsplane­ring bör inrymma ett systematiskt hänsynstagande till regionalpolitiska fakiorer. Della förutsätter en samverkan med länsplaneringen, när det gäl­ler både atl skapa underlag för planeringen och då planerna skall genomfö­ras. Kommittén föreslåralt samordningen mellan den centrala sekiorspla­neringen och länsplaneringen utvecklas vidare och all en konstruktiv sam­verkan kommer lill stånd mellan seklorsmyndighelerna och länsstyrelser­na.

Remissinstanserna ansluter sig allmänt till sysselsättningsutredningens förslag att samordna sektorsplaneringen och länsplaneringen bättre. Fler­talet remissinsianser framhåller all en aktiv regionalpolitik fömtsätter alt statliga, kommunala och landstingskommunala organ verkar i samma rikt­ning. Samiidigi framhålls också alt en samverkan släller krav på den regio­nalpolitiska planeringens innehåll och utformning. Vidare anför ell flertal remissinsianser all en siörre tonvikt bör läggas vid alt genomföra de för­slag till åtgärder som lämnas i länsplaneringen.

1 likhel med sysselsättningsulredningen och flertalet remissinstanseran-ser jag att samordningen mellan länsplaneringen och verksamheten inom skilda samhällssektorer bör utvecklas vidare. Ett samspel bör ske med myndigheternas planering så att deras verksamhet med sina skilda förut­sättningar vägs in i den regionalpolitiska planeringen och att regionalpoli­liska hänsyn sedan las i sektorernas planering.

De decentraliserade formerna för länsplaneringen har ökal länens möj­ligheter atl själva bestämma planeringens uppläggning och innehåll. En fri­het för länen i detla avseende gör del möjligt alt la till vara erfarenheterna och kunskaperna i länen. Många frågor är speciella för resp. län och priori­teringar och riktlinjer för verksamheier inom länen torde i allmänhet bäst utformas på den regionala nivån. Men det yttersta ansvarei för regionalpo­litiken vilar på riksdag och regering. Fördelning av resurser mellan större regioner och län måsle beslutas centralt. Det är därför nödvändigt att riks­dag och regering har ett bra planeringsunderlag som grund för sina regio­nalpolitiska beslut.

Länsplaneringens syfte är att klargöra hur de regionalpolitiska målen för arbete, service och miljö skall uppnås. Länsplaneringen skall därför omfat­ta alla sektorer som har belydelse för dessa mål. Enligt 1976 års riksdags­beslut skall länsplaneringen också uigöra den långsiktiga sysselsättnings-planeringen på länsnivå.

 

Prop. 1978/79:112                                                                 41

De principer för länsplaneringens utformning som riksdagen då godkän­de bör enligt min mening gälla även i fortsättningen.

För att länsplaneringen skall bli ett effektivare regional- och sysselsätt-ningspoliliskt samordningsinslrument bör emellertid vissa förändringar gö­ras av länsplaneringens uppläggning. Jag lägger stor vikt vid atl planering­en fungerar effektivt och ulan onödig byråkrati. Det finns enligt min me­ning möjligheter alt förenkla den nuvarande uppläggningen av länsplane­ringen genom att slå samman behandlingen av planeringsunderlaget och länsprogrammet.

Jag avser därför föreslå regeringen att remissbehandlingen i länen av planeringsunderlag och länsprogram slås samman redan i den nu pågående länsplanering 1980. Länsplaneringen är sedan flera år ett permanent inslag i samhällsplaneringen och planeringsarbetet genomförs i bred samverkan mellan länssiyrelsen och statliga länsorgan, kommuner, landstingskom­mun, samt arbetsmarknadens parter. Den omfattande behandlingen av pla­neringsunderlaget som har skett i tidigare länsplaneringsomgångar behövs därför enligt min uppfattning inte framöver. Jag bedömer atl länsplanering­en vinner i slagkraft och styrka om behandlingen i länen kan koncentreras kring de riktlinjer för planeringen och förslag till åtgärder som skall redovi­sas i länsprogrammel. Planeringsunderlaget bör betraktas som ett bak­grundsmaterial och ett underlag för programmet. Självfallet skall plane­ringsunderlaget liksom nu vara tillgängligt för dem som önskar ta del av in­nehållet.

När det gäller den årliga länsrapporten måste enligt min uppfattning dess inriktning på åtgärder förslärkas. Rapportens åtgärdsförslag bör därvid re­dovisas så atl de liksom hittills kan behandlas i budgetprocessen på kom­munal, landstingskommunal och statlig nivå. Förslagen bör gälla konkrela ålgärder som överenssiämmer med länsprogrammets riktlinjer.

Jag kommer senare (avsnilt 7) atl ingående behandla de förslag lill en ak­tivare medverkan från den offentliga seklorn i regionalpoliliken som läm­nats av sysselsättningsutredningen.

5.2 Samordning med annan planering

De flesta verksamheier - såväl varuproduktion som service - har bety­delse för atl uppfylla regionalpolitikens mål om sysselsättning, service och miljö. Olika verksamheters roller i regionalpolitiken mäste bedömas uti­från deras särskilda förutsättningar. Enligt sysselsättningsutredningen är den nationella servicen och lillverkningsinduslrin minsl bundna lill någon bestämd del av landet. Verksamhei av sådant slag kan således enligt kom­mittén bäsl utnyttjas för uljämning av sysselsättningsmöjligheterna mellan länen.

En förskjutning i andelen sysselsatta från induslrin mot den offentliga sektorn har ägt rum under en följd av år och kan väntas fortsätta framöver.

 

Prop. 1978/79:112                                                                 42

Den kommimala och landslingskommunala verksamheien vänlas svara för större delen av den framtida expansionen inom offentlig sektor. Siora de­lar av den offentliga seklorn är inriklad på service lill en lokal befolkning och däriör bunden vad gäller lokaliseringen medan andra delar har andra krav på befolkningsunderiag och tillgänglighet. Jag bedömer all del ändå bör finnas möjligheler all lokalisera verksamheier inom den offenlliga sek­lorn så all del bidrar lill alt lösa inomregionala problem.

Industrins sjunkande sysselsältningsandel får emellertid enligt min me­ning ime medföra all induslrins regionalpoliliska belydelse lönas ned. Samhällsiniresse! blir alli siörre av all åsiadkomma en regionalpoliliskl önskvärd lokalisering av de induslriprojekt som framöver kommer atl vara lokaliseringsbara.

Huvudansvaret för au genomföra industripolitiken måsle ligga på cen­tral nivå. Men för att de sysselsältningspoliliska målen skall kunna uppnås i alla delar av landet är det nödvändigi all det samspel mellan industripoli­tik och regionalpolitik som har vuxit fram under senare år inom länsplane­ringen utvecklas vidare.

En samlad behandling av den regionala näringspolitiken bör enligt min mening ingå i länsplaneringen. En viktig uppgifi för länsstyrelserna är där­vid all Ulvärdera de regionala konsekvenserna av branschulredningar o. d. som las fram centralt. Del malerial som utarbetas på regional nivä bör lig­ga till grund för länsvisa riktlinjer för den regionala utvecklingsfondens ar­bete, för prioriteringar av det regionalpoliliska siödet och för förslag till centrala insaiser för all bl. a. komplettera industristrukturen i länet. Målet bör vara alt i varje län åstadkomma en på sikl gynnsam industristruktur.

Vissa sektorer t.ex. bosläder och kommunikationer har avgörande in­verkan på den regionala strukturen. Kopplingen till länsplaneringen är i dessa fall naturlig efiersom länsstyrelsen är direkt engagerad i beslutspro­cessen. Länsstyrelsen fastställer således de kommunala bostadsförsörj­ningsprogrammen och fördelar de av statsmaklerna beslutade ramarna för bostadsbyggandet mellan länets kommuner med vissa undanlag i stor­stadslänen. Del system för vägplanering som tillämpas fr. o. m. är 1978 in­nebär bl. a. all länsstyrelsen fastställer planerna för länsvägnäiel. Samord­ningen av vägplaneringen och länsplaneringen har därmed väsentligt för­bättrats. Vad gäller persontrafikplaneringen kommer länsstyrelsens upp­gifter, sedan en gemensam huvudman etablerats för den lokala och regio­nala trafiken i länel, främsi atl omfatta utformning av övergripande riktlin­jer för trafikplaneringsarbelet i länet mot bakgrund av fastställda regional­politiska mål. Vidare kommer länsstyrelsen all tillhandahålla visst plane­ringsunderlag. Planeringen inom dessa sektorer kräver som underlag bl. a. uppgifier om befolkning och näringsliv.

Ulbildningsseklorn kan vidare las som exempel på ell område där inte bara sioriek och lokalisering utan också inriktningen har regional belydel­se. Förutom alt denna sektor ger ett slort antal arbetstillfällen och tillhan-

 

Prop. 1978/79:112                                                                 43

dahåller utbildning som service, har även fördelningen på olika ulbild­ningsvägar och yrkesvägledningens inrikining sior regionalpolilisk bely­delse genom atl påverka anpassningen på regionernas arbetsmarknader.

Det regionala och lokala inflytandet på utbildningens inriktning har suc­cessivt förstärkts. Inom grundskolan har kommunernas frihet att dispone­ra sina resurser ökat genom del nya bidragssystem som infördes den 1 juli 1978. För gymnasieskolan skall gymnasieutredningen (U 1976:10) siudera bl.a. hur man kan decentralisera planeringen och öka samordningen mel­lan gymnasial yrkesutbildning, arbetsmarknadsutbildning och kommunal vuxenutbildning. För arbetsmarknadsutbildningen har arbetsmarknadssty­relsen och skolöverstyrelsen utarbetat ett förslag lill omorganisation, som leder bl.a. till en decentraliserad planering. Förslaget bereds f.n. inom verken. Den nya högskoleorganisationen innebär också ett väsentligt ökat regionalt inflytande pä planeringen.

1 della sammanhang vill jag stryka under behovet av atl sysselsättnings-planeringen utvecklas lill en planering i yrkestermer. Därigenom erhålls en naturlig koppling till bl. a. ulbildningssektorns planering. Bl. a. i de regiona­la planeringsråden bör man kunna diskutera behovei av anpassning mellan utbildningens inrikining och arbetsmarknadens behov. I budgetpropositio­nen 1979 anvisas medel under utbildningsdepartementets huvudlitel för all inrätta sådana råd i flera län.

Vad gäller sambandet med arbetsmarknadspolitiken finns redan nu en utvecklad planeringssamverkan mellan länsslyrelse och länsarbetsnämnd. Nämnden finns företrädd i den beredningsgrupp för länsplaneringen som länsstyrelsen utser. Vidare sker direkl samverkan när det gäller t.ex. del regionalpoliliska slödel och beredskapsarbelen av invesleringskaraklär. Den kartläggning av lokala arbetsmarknader som länsstyrelsen på rege­ringens uppdrag skall göra sker vidare i samverkan med länsarbetsnämn­den. Samverkan mellan länsstyrelse och länsarbetsnämnd bör kunna ut­vecklas ytterligare. 1 den mån arbelsmarknadspoliliska ålgärder har regio­nalpolitiska effekter bör de så långt möjligt ges en regionalpoliliskl önsk­värd inrikining. Självfallet får inte arbetsmarknadspolitikens inrikining på individen åsidosättas. Samtidigt bör den kunskap om arbelsmarknaden som de arbetsmarknadspolitiska organen besitter mera systematiskt ul­nylljas som underlag i länsplaneringen.

När del gäller samverkan mellan länsplaneringen och annan planering vill jag slulligen framhålla all en väsenilig del av arbetet med de regional­poliliska frågorna är att i den fysiska planeringen åsiadkomma en bebyg­gelsestruktur som ger goda lokala arbelsmarknader. Länsstyrelsen skall i dialog med kommunerna verka för att dessa bedriver en fysisk planering som leder lill atl lokaliseringen av bostäder, service och arbetsområden slår i överensstämmelse med de övergripande regionalpoliliska målen. Länsstyrelsen bör ytterligare förstärka samverkan mellan länsplaneringen och den kommunala planeringen.

 

Prop. 1978/79:112                                                                  44

Jag har velal peka på dessa exempel för att stryka under bredden i regio­nalpolitikens uppgifter och de olika former av samordning som kan behö­vas mellan den regionalpolitiska planeringen och olika sektorer. De skilda sektorerna behöver många olika typer av riktlinjer och underlag för sin medverkan i regionalpolitiken. Delta ställer i sin tur krav på flexibilitet i länsplaneringen med möjligheler lill ömsesidig anpassning för atl samver­kan med annan planering skall bli meningsfull och verklighetsförankrad. Bl. a. bör länsplaneringen sä långt möjligt utnyttja underlag från såväl stat­liga myndigheler som kommuner och landslingskommuner.

5.3 Länsplaneringens genomförande

För att nå de regionalpoliliska målen behövs en aktiv medverkan från främsi statliga organ, kommuner och landslingskommuner. Genomföran­det av länsplaneringen består i att resp. organ inom sitt verksamhetsområ­de följer länsplaneringens riktlinjer. 1 många fall torde de riktlinjer som anges i länsprogrammel vara tillräckligt konkreta för alt tjäna som utgångs­punkt för arbelel inom skilda verksamheier. 1 andra fall kan ytterligare preciseringar av vissa förslag behövas.

I många län har därför projektarbete bedrivits i syfte all konkretisera de allmänna krav som har aktualiserats i länsplaneringen. De förslag till åtgär­der som redovisades i arbelel med länsprogrammet behövde utvecklas och föras fram till mera konkrela åtgärder. De akliviieier som bedrivs i pro-jeklgrupper i främst skogslänen har många likheter. En gemensam bak­grund är all stora delar av berörda län har belydande långsiktiga sysselsätt­ningsproblem. Ett syfte med projektarbetet har varil alt bredda underlaget för länsprogramarbetei genom att åsiadkomma en bred samverkan och engagera regionala myndigheler, kommuner och landstingskommun samt övriga organ som har att svara för verkställighet och uppföljning av för­slagen i länsprogrammet. Ett genomgående drag är att länsstyrelsen svarar för en samordnande roll samtidigt som beslut fallas av resp. organ i enlig­het med gällande ansvarsfördelning. Projektorganen har undvikit att ägna sig ål allmän utredningsverksamhet av del slag som normalt bedrivs av de regionala organen. Arbetet har så långt möjligt förlagts inom det regionala organ där det normalt hör hemma. Därmed har personalen i de särskilda projektsekretariaten kunnat användas till antingen sådana "udda" projekt som inte har passat in i den ordinarie organisationen eller lill att förslärka arbetet med vissa projeki inom befinlliga regionala organ. 1 alla berörda län har därför regionala myndigheter varil representerade i lednings- och arbelsgmpper m.m.

För att samordna de regionalpolitiska och sysselsättningspolitiska åtgär­derna på orter som drabbas av sysselsättningsproblem till följd av struktur­omvandlingen inom stål-, teko- och varvsindustrierna har berörda länssty­relser fält i uppdrag att tillsätta särskilda arbetsgrupper med representan-

 

Prop. 1978/79:112                                                                 45

ler för olika länsorgan. På olika säll har förelrädare för berörda kommu­ner, förelag och de anställda knutits till dessa grupper. Vidare fullgör Norrbotten- och Göteborgsdelegationerna samt den av länsstyrelsen i Värmlands län lillkallade Värmlandsdelegaiionen motsvarande uppgifier. Arbetel i dessa grupper går bl. a. ul på atl kartlägga expansionsmöjligheter i länet hos förelag som inle lillhör de angivna branscherna och all ularbela konkrela förslag lill sysselsällningsskapande ålgärder.

Sysselsäliningsuiredningen har föreslagit alt medel anvisas under sär­skilt anslag för alt genomföra länsplaneringen. Enligt förslaget bör länssty­relserna få ekonomiska resurser för att genomföra ett utrednings- och ini-lialivarbele som inle i detaljerna är bundet till i förväg beslämda ändamål. Medlen skall kunna variera i storlek efter de regionala problemens svårig­heler i olika delar av landet.

De remissinsianser som har behandlal förslaget ansluter sig till del. Riksrevisionsverkei menar dock att eventuellt ökade resurser bör ges till klart angivna uppgifter med anknyining till länsprogrammen. Övriga re­missinstanser, i första hand länsstyrelserna och vissa landslingskommu­ner, ser genom förslaget ökade möjligheter att genomföra länsplaneringens intentioner. Länsstyrelsen i Norrbottens län hänvisar till Norrbottendele­gationens arbele och framhåller därvid att det tidigare länsprogramarbetei för Norrbottens läns del nu kan upplevas som meningsfullt i och med att man på den regionala nivån fått möjligheler alt föra idéer och program vidare i konkret projektarbete. Enligt länsstyrelsen visar delegationens ar­bele också att länsprogramtanken är riklig om behovsinventering och pro­gram kan kompletteras med resurser för genomförande. En annan mycket viktig erfarenhel av delegationens arbete är enligt länsstyrelsen atl de sär­skilda resurser som har tillförts länet har aktiverat den regionala nivån i be­tydande omfattning.

1 likhet med flertalet remissinstanser anser jag att länsstyrelserna bör kunna ges vissa egna resurser för all genomföra initiativ och projekt i lä­nen. Jag ser della som ett sätt att följa upp förslag i länsplaneringen.

Del arbete som hittills har bedrivits i form av projekt har enligt min be­dömning givit vissa positiva resultat. Till en del kan sysselsättningseffek­ter påvisas, även om del ofta kan vara svårt alt hänföra effekierna just lill projektorganens verksamhet. Det bredare samarbete i länen för atl lösa problemen är emellertid enligt min bedömning ett väsentligt resultat. Del finns ell starkt intresse inom olika regionala organ all medverka i denna typ av verksamhei. Det gäller även kommuner och landstingskommuner som i betydande utsträckning har engagerat sig i del hittillsvarande arbe­tel.

När sysselsättningsproblem uppstår i regioner med svåra strukturpro­blem inom näringslivet måste tyngdpunkten i arbetet med au lösa dem bygga på initiativ från företag, kommuner och länsorgan. Delta har med­fört att utredningsresurserna i vissa län tillfälligt har förstärkts. Så har

 

Prop. 1978/79:112                                                                  46

skett i län som berörs av nedskärningar inom slål-, teko- och varvsindu­strin. Delegationer eller arbetsgrupper med uppgifi atl inom länet samord­na regional- och sysselsältningspoliliska åtgärder har hittills inrättats i 14 län. Dessa grupper har lilldelals delvis myckel belydande resurser för all ktmna bearbeta projeki av skilda slag.

Erfarenhelerna av denna typ av verksamhet är goda och har inneburit påtagligt ökade förutsäliningar att ulveckla och genomföra projekt av vä­sentlig belydelse för sysselsältningen i berörda regioner. Erfarenhelerna av de arbetsgrupper (s.k. problemorisgrupper) eller delegationer som ar­betar i dessa län är även i övrigi goda. En molsvarande samordning bör därlor eftersträvas i övriga län.

Jag förordar därför atl länsstyrelserna skall kunna tilldelas särskilda re­surser för bl.a. den lyp av verksamhei som bedrivs inom delegationer, problemorisgrupper eller molsvarande.

Länsstyrelserna bör få disponera dessa resurser för alt genomföra eller vidareulveckla förslag som redovisas i länsplaneringen. Länsstyrelserna bör enligt min mening härmed få utrymme för egna inilialiv. Jag vill dock stryka under alt della inle får ändra den nuvarande ansvarsfördelningen mellan myndigheterna på länsplanel. Resurserna skall användas för atl i lä­nen skapa ulrymme för en samordnad och effeklivare verksamhet. Det in­nebär även en decentralisering av ansvar och befogenheler till länsnivån. Av regeringen särskilt lillsalta delegationer och grupper med uppgift all behandla sysselsättningsproblem lill följd av strukturförändringar bör där­med kunna avsluta sitt arbete under budgetåret 1979/80.

Jag vill i del här sammanhängd siryka under att genomförande av läns­planeringen måsle ges en vid innebörd, beroende på varierande förutsätt­ningar att i länsprogrammet och länsrapporlen konkretisera förslag till åt­gärder inom alla de seklorer som har betydelse för den regionala utveck­lingen. Åtgärder i anslutning till länsplanering kan därvid avse såväl sek­torssamordning som konkreta investeringsprojekt, utredningar m. m.

En uppföljning av länsprogrammets riktlinjer kan ske i de årliga länsrap­porterna. Där bör förslag lill ålgärder redovisas som kan behandlas i den statliga, landstingskommunala och kommunala budgetprocessen. Detta förutsätter emellertid atl förslagen är väl genomarbetade.

F. n. finns medel under flera olika anslag som efter framställning kan dis­poneras av länsstyrelserna för vissa typer av ålgärder. Dessa medel bör samordnas och förstärkas. Della bör bl.a. möjliggöra en bälire överblick och underlätta en prioritering mellan olika angelägna projekt. Tillgängliga medel kan därmed utnyttjas effektivare än tidigare. Jag ålerkommer i del följande vid min behandling av anslagsfrågorna för näsla budgelår lill me­delsfrågan. Inom de resurser som anvisas bör bl. a. den typ av verksamhei som nu bedrivs inom problemorisgrupper eller molsvarande priorileras. Medlen bör liksom hittills disponeras för projektarbete och bör fördelas ef­ter sysselsättningsproblemens svårighetsgrad.

 

Prop. 1978/79:112                                                              47

5.4 Länsplaneringens demokratiska förankring

En grundläggande demokratisk värdering är all länens invånare skall kunna ulöva ett belydande inflylande över den regionala utvecklingen. Ut­byggnaden av den regionala samhällsförvaltningen under senare årtionden har gett ökad lyngd ål kravet på en vidgad länsdemokrali. Med den utveck­ling av länsplaneringen som föreslås i denna proposition accentueras också behovei av alt ge länsplaneringen en demokratisk förankring.

Frågan om formerna för ell ökal folkligt inflytande i länen övervägs f n. av länsdemokratikommittén. 1 ell första delbetänkande (SOU 1978: 35) Re­gional utvecklingsplanering - länsplanering m.m. har kommittén lämnat förslag till utformning av den framtida länsplaneringen. En huvudlinje för kommittén har varil atl stärka landsiingskommunernas inflytande. 1 betän­kandet behandlas den översiktliga regionala samhällsplaneringen. Kom­mittén har granskal den regionala utvecklingsplaneringen - länsplanering­en, den fysiska riksplaneringen, nalurvårdsplaneringen och den regionala trafikplaneringen. 1 denna utredningsetapp behandlas dock främst länspla­neringen.

Länsdemokratikommittén har förordal principer för den framlida läns­planeringen som väsentligen överensstämmer med dem jag har förordat i della avsnitt. Enligt kommittén bör länsplaneringen sålunda bedrivas dels som en fullständig länsplanering, som bör ske med vissa intervaller, dels som en fortlöpande översyn av planeringen med en årlig redovisning. Kommittén menar bl. a. att arbetet med den fullständiga länsplaneringsom-gången skall vara inriktat på all upprätta dels ett planeringsunderlag, dels eit länsprogram. Vidare bör den årliga översynen av de fullständiga läns­planeringsomgångarna vara mera ålgärdsinrikiade och ges en direkt an­knytning till den statliga budgetprocessen. Kommittén föreslår atl detta sker med utgångspunkt i en ärlig rapporl som direkt inriktas på de väsenlli­ga problemen i resp. län. Rapporten bör färdigställas i sådan lid atl den kan beaktas i de statliga myndigheiernas anslagsframställningar.

En väsenilig punkl i kommiiiéns förslag är att landstingskommunen skall anta länsprogram resp. rapport med anledning av översynen av full­ständig länsplanering och att landstingskommunen skall redovisa de antag­na programmet resp. rapporten för regeringen. Kommittén föreslär en sär­skild lag om länsplanering, efiersom föreskrifier som innebär åläggande för kommun eller landsiingskommun enligt 8 kap. 5 § regeringsformen skall ges i lag. I lagförslaget regleras planeringsprocessen ingående.

Kommitténs förslag har remissbehandlats. I fräga om landstingskommu­nernas förstärkta medverkan i den regionala samhällsplaneringen är re­missopinionen splittrad. Vissa remissinstanser riklar kritik mol alt regel­systemet för planeringen är onödigi kompliceral.

Eftersamråd med kommunministern villjag för egen del anföra följande. Jag är inte främmande för att utvecklingen mot en vidgad länsdemokrati .

 

Prop. 1978/79:112                                                    48

kan främjas genom partiella reformer. Viktiga steg i denna riktning har ta­gits tidigare bl. a. genom förändringarna i sammansättningen av länsstyrel­sernas styrelser. På ett så stort och komplicerat område som den regionala samhällsförvaltningen kan kravet på helhetslösningar knappast få stå i vä­gen för väl avvägda delreformer.

Det förslag som länsdemokratikommittén framlagt har också betydande förtjänster. Del ger en vidgad roll åt landsiingskommunerna i länsplane­ringen och ökar därmed möjligheterna för en offenilig debait kring väsenl­liga regionala avvägningsfrågor. Flera av de invändningar som rests mot förslaget finner jag inte heller väga så tungt. Hit hör bl. a. de principiella betänkligheterna mot en sammanblandning av statliga och landstingskom­munala funklioner, liksom farhågorna för att förändringen skulle lägga hin­der i vägen för en fortsatt decentralisering av offentliga uppgifter.

Andra synpunkter talar emellertid för att en partiell reform av del slag som kommittén förordat f n. inle bör aktualiseras. En konsekvens av den föreslagna lösningen synes kunna bli att det hos landstingskommunerna växer upp en särskild förvaltningsorganisation för att bereda de beslul som landstingskommunerna enligt förslaget skall fatta. Ett annat problem utgör kopplingen lill de andra planeringssystem som länsdemokratikommittén nu undersöker. Vissa av de förändringar i länsplaneringen somjag föreslär kräver jämkningar i kommitténs förslag. Slutligen kan del finnas vissa skäl att avvakta erfarenhelerna av jusl dessa förändringar innan beslutssyste­met utvecklas.

Mol denna bakgrund harjag kommii till slutsatsen all tiden ännu inte är mogen för ell slutgiltigt ställningstagande lill det förslag som kommittén framlagt i sitt försia delbetänkande. Innan så sker är det angeläget att olika vägar mol en vidgad länsdemokrati undersöks. Del är inte säkert att en successiv överflyttning av funklioner från länsstyrelserna till landstings­kommunerna härvidlag kommer all visa sig vara den bästa meloden att ga­rantera ell folkligt inflytande över den regionala samhällsförvaltningen. En annan möjlighel är all vidga de regionalt valda förtroendemännens med­verkan i de statliga länsorganen och på så vis fullfölja den "demokratise­ring" av den statliga länsförvaltningen som redan inletts.

Den tidigare skarpa gränslinjen mellan länsslyrelse och landstingskom­mun har försvagats under senare år. Landstingskommunernas verksamhet har i avsevärd utsträckning kommii att regleras av statliga normer. I läns­styrelserna är nu samtliga ledamöier utom ordföranden utsedda av lands­tingskommunen, och regionalt valda förtroendemän har också fått ett be­tydande inflylande i andra statliga länsorgan. På sikl kan den historiskt be­tingade klyvningen i en slallig och en kommunal regional förvaltningsappa­rat komma all te sig konstlad. På den primärkommunala nivån har den di­rekta statliga kontrollen av vissa funktioner efter hand inskränkts och mju­kats upp. Även på länsnivå kan utvecklingen efter hand leda fram till en in­tegrerad regional samhällsförvaltning med inslag såväl av statlig reglering som av ett vidgai regionalt självbestämmande.

 

Prop. 1978/79:112                                                                  49

Det är angeläget atl olika modeller för ett vidgat folkligt inflytande på den regionala nivån studeras inom ramen för länsdemokratikommitténs ar­bete. Enligt vad jag erfarit avser chefen för kommundepartementet atl ge kommittén tilläggsdirektiv.

5.5 Nordiskt samarbete kring regional planering

En av punklerna i del regionalpolitiska handlingsprogram, som Nordis­ka ministerrådet anlog år 1972, behandlade önskemålel om en ökad enhet­lighet i planeringsunderlag och metoder m. m. i den regionalpolitiska pla­neringen i Norden. Jag vill framhålla betydelsen av ett nordiskl samarbete i dessa frågor. Samarbetet bör därvid ske kring länsplaneringen och mot­svarande verksamheter i våra nordiska grannländer. Det bör gälla dels in­nehållet i länsplanering och länsprogram, dels informationsutbyte om me­todutveckling när det gäller planeringens utformning.

6   Ortsplan, planeringstal och stödområden som samordnings- och fördelningsinstrument

6.1 Inledning

För att kunna förverkliga regionalpolitikens övergripande mål är det vik­tigt att ha planeringsinstrument som gör det möjligt att få över landet en-helliga riktlinjer för hur de olika regionernas problem skall lösas i fråga om sysselsättning, service m. m. Först då blir det möjligl alt prioritera och an­vända regionalpoliliska medel på bästa sätl för alt lösa problemen. Därige­nom kan också den planering som äger rum inom skilda samhällssektorer bättre anpassas lill de regionalpolitiska målen. För att det skall vara möj­ligt att uppställa dessa gemensamma riktlinjer krävs en i sina grunddrag jämförbar analys av de regionalpolitiska problemen. En sådan analys av regionernas problem ger också förutsättningar för en rättvis fördelning av de regionalpoliliska insatserna. Ett krav som också bör ställas på de statli­ga planeringsinstrumenten är att de skall göra det möjligt all tydligt redovi­sa den statliga planeringen. Detla är av stort värde för inriktningen av kommunal och enskild planering.

En utgångspunkt för valet av planeringsinstrument är all den regionalpo­liliska planeringen bör bedrivas och genomföras i så decentraliserade for­mer som möjligl. Samtidigt måste det finnas en enhetlighet i politiken på riksnivå.

De nuvarande regionalpoliliska planeringsinstrumenten är ortsplan, pla­neringstal och indelning av landet i stödområden. De syftar till atl påverka den regionala utvecklingen dels direkt genom all statliga organ åläggs att lägga dem till grund för sin verksamhet, dels indirekt genom all kommu-4   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 112

 

Prop. 1978/79:112                                                                  50

ner. landstingskommuner och enskilt näringsliv i sin planering och verk­samhet utnyttjar dessa instrument. Jag kommer att i det följande behandla dem i olika avsnitt, där jag redogör för hittillsvarande erfarenheler och de modifieringar somjag anser bör komma till stånd. Dessa frågor har delvis berörts av sysselsäliningsutredningen. Mina överväganden i dessa delar överensstämmer i allt väsentligt med kommitténs och remissinstansernas.

6.2 Ortsplan

Nuvarande ordning och länsstyrelsernas ulvärdering

Orlsplanen syftar till alt översiklligl ange regionalpolitikens inrikining för landets samtliga kommuner. Varje kommun tillmäts i orlsplanen en roll i en regional struktur, där orter med olika funklioner kompletterar varand­ra vad gäller service och sysselsättning. Skillnaderna i funklioner återspeg­lar huvudsakligen det förhållandet att servicen är koncentrerad till orter som är lätt åtkomliga för en större regions invånare.

Orlsslrukturfrågorna logs upp i riksdagsbeslut år 1970 ulifrån behovei att skapa storstadsaliernativ lill vilka en del av tillväxten i storstäderna kunde länkas. Uppdrag lämnades till länsstyrelserna alt inom ramen för länsprogram 1970 lämna förslag till en ortsklassificering som omfattade samtliga kommuner.

Vid riksdagens behandling av regionalpolitiken år 1972 antog riksdagen en ortsplan. Riksdagen uttalade i detta sammanhang atl storstädernas till­växt måste dämpas. Den snabba ökningen av folkmängden i storstadsre­gionerna sågs i 1972 års ortsplan som ett hinder för balans i övriga delar av landet och som en orsak till miljöproblem i regionerna. I primära centra, av vilka del enligt orlsplanen i regel finns ell i varje län, är arbelsmarknaden oftasl förhållandevis väl differentierad. Riksdagen förutsatte att en ökande del av ofrånkomliga befolkningsomflyttningar skulle kunna gå till sådana centra i stället för till storstadsområdena. Den beslutade omlokaliseringen av ceniral statlig förvaltning sågs som en första åtgärd för alt stärka primä­ra centra.

Med regionala centra avsågs i ortsplanen orter som har betydelse i fråga om sysselsättning och service inle bara för den egna kommunen ulan ock­så för en eller flera omgivande kommuner. Riksdagen påpekade all det fanns siörre förutsättningar all åsiadkomma likartade förhållanden mellan regionala cenlra i fråga om serviceutbud än i fråga om sysselsättning.

För kommuncentra borde enligt riksdagsbeslutet beaktas skillnaden i förutsättningar mellan ensamliggande kommuner och sådana som ligger nära primära eller regionala centra och därmed ingår i dessas arbelsmark­nader. Den närmare planeringen inom sådana lokala arbelsmarknader skulle främst ske på länsplanet. Särskild uppmärksamhet borde ägnas kommuncentra med mera isolerade lägen i glest befolkade delar av landet.

1 riksdagsbeslut år 1976 kompletterades 1972 års ortsplan med alt ett an-

 

Prop. 1978/79:112                                                                  51

tal kommundelscentra utpekades inom ett antal ytslora kommuner inom del inre siödområdet. Planens långsiktiga karaktär markerades. Åtgärder skulle Ulan hinder av ortsplanen kunna vidlas inom områden med akuta problem. Riksdagen uttalade all del visserligen är riktigt att varje län bör ha minst en väl differentierad arbetsmarknad av det slag som i allmänhet finns i primära cenlra, men atl della inle får leda lill all de lillgängliga re­surserna fördelas på ett sådant sätl alt utvecklingen i mindre och medel­stora orter hämmas. En av regionalpolitikens viktigaste uppgifter de kom­mande åren angavs vara alt förbättra den inomregionala balansen.

Riksdagen uttalade vidare au orlsplanen har sin störsla betydelse för planeringen av servicefunktioner. Vid lillämpningen av orlsplanen för del­la ändamål borde man välja så decentraliserade lösningar som var prak­liskl och ekonomiski möjliga.

1 fråga om arbetsmarknaden uttalade riksdagen att de dittills gällande principerna för ortsplanen inte ger tillräcklig vägledning vid fördelning av sysselsältningspoliliska insaiser och att planeringen på della område borde utgå från redan existerande och väntade problem inom länen.

Riksdagen ansåg del vidare vara nödvändigt med en grundläggande be­dömning av orlsplanens framlida roll och förordade all regeringen utvärde­rade systemet. Därvid borde självfallet regionala och kommunala inslan­ser della. Våren 1977 gav regeringen länsstyrelserna i uppdrag att göra en sådan utvärdering. Denna redovisades i 1978 års länsrapport.

De flesta länsstyrelser anser all ortsplanen bör bibehållas som ett hjälp­medel i planeringen. Nästan alla länsstyrelser understryker svårighelerna atl efter kort tid utvärdera ett så långsiktigt planeringsinstrument som orts­planen. Vidare pekas på problemel att renodla effekierna av ortsplanen. Flera länsstyrelser anser all de beskrivningar som finns i orlsplanen är otillräckliga och att dess målbeskrivning är diffus, vilket försvårar utvärde­ringen.

En mer exakt beskrivning av vad olika centra bör innehålla av service m. m. efteriyses av flera länsstyrelser. Några anser vidare att ortsplanen är ell alllför grovt planeringsinsimmenl och vill därför atl den skall komplet­teras med en mera detaljerad beskrivning av de olika orterna, där det efter­strävade sysselsättnings- och befolkningsläget tydligare påvisas.

De flesta länsstyrelser anser atl ortsplanen har haft en viss styrande ef­fekt vad gäller lokalisering av service. 1 några län anser man att ortsplanen inte bör ha en sådan styrande funktion och atl ortsplanen endast bör utgöra en beskrivningsmodell. Någon större effekt av ortsplanen för att påverka lokaliseringen av sysselsättning har inte kunnai iakttas av länsstyrelserna. Servicelokaliseringens direkta och indirekta effekt på sysselsältningen på­pekas dock av flera länsstyrelser.

För all ortsplanen skall kunna fungera som styrinstrument krävs, enligt flera länsstyrelser, att konkreta medel knyls till planen. Meningarna är dock delade om huruvida regionalpoliliskl slöd bör knylas närmare lill orlsplanen eller inte.

 

Prop. 1978/79:112                                                                  52

Några länsstyrelser diskuterar mera ingående olika sätl atl systemaliski komplellera och nyansera orlsplanens problembeskrivning. Länssiyrelser­na i Stockholms och Väslmanlands län ställer sig. efier en analys av skilda kriieriesyslem. kritiska llll regionalpolitiska prioriteringar som baseras pä schematiska kvaniiiaiiva meioder och målningar. Del krävs i slället mera kvalitativa beskrivningar av förutsättningarna i olika orter. Länssiyrelsen i Norrbollens län ger exempel på variabler som skulle kunna ingå i ell kriie­riesyslem. Därvid tillmäts förvärvsfrekvenserna för man och kvinnor stor betydelse liksom befolkningens åldersstruktur och utveckling.

Orlsplanens funklion

För egen dei anser jag atl orlsplanen, efter vissa komplelleringar och preciseringar, bör finnas kvar som ell planeringsinslrumeni i regionalpoli­liken.

Jag ulvecklar i del följande min syn på vilka förändringar som behövs.

Orlsplanen bör vara ctl planeringsinslrumeni som är neulrali i förhållan­de till de mål som ställs upp för de olika orisiyperna. Del är således möjligl att ha en ortsplan som främst främjar utvecklingen i länens cenlrala delar, men del är också möjligt all använda orlsplanen som eil insirumeni för all uppnå inomregional balans.

För atl på ett rättvisande säll ålerspegla de mellan regioner varierande förhållandena måste orlsplanen kompletteras med de mera detaljerade problembeskrivningar som lämnas inom ramen för länsplaneringssyste­met. Vidare bör ortsplanen ses mol bakgrund av de beslut som fattas vad gäller planeringslal och skilda typer av stödområdesindelningar. Dessa planeringsinstrument kan sammantagna ge underiag för en regionalt nyan­serad men ändå målinriktad regionalpolitik. De bör kunna ge den problem-inriktade siyrningen av regionalpolitiken som har legat bakom krav på att knyta särskilda kriterier till ortsplanen. Dessa krav bör därmed kunna vara tillgodosedda.

Orlsplanen bör ha sin främsla belydelse för statens och länsorganens planering inom resp. län. Den är ell viktigt instrument för att få till stånd inomregional balans. För avvägningar mellan landets olika delar skall främsi stödområdesindelningen användas, även om denna naiurliglvis måste återspegla också förhållandena inom länen. För storstadsregionerna har dock ortsplanen även belydelse för regionalpolitiken i stort. Landels primära centra kan utgöra realistiska alternativ för verksamheter som an­nars skulle lokaliseras till Stockholmsregionen.

I den regionalpolitiska planeringen måsle regioner med samma förutsätt­ningar behandlas på ett likartat sätl från statens sida vad gäller tillgång lill service och skilda regionalpolitiska åtgärder. 1 orlsplanen anges översikt­ligt de för alla län gemensamma målen för servicens lokalisering och ar­betsmarknadens kvalitet. Behovei av ett dylikl översiktligt vägledande pla-

 

Prop. 1978/79:112                                                                 53

neringsinstrument ökar i samma mån som beslul deceniraliseras. Somjag redan har anfört behövs sådana rikilinjer för all planering och beslut inom Slailiga, kommunala och privala organisaiioner skall kimna anpassas lill de rcgionalpoliliska målen.

Regionalpoliliken måste informas med hänsynslagande till både lång-och kortsiktiga mål. Lösningarna av de jusl nu aktuella problemen påver­kar den framlida utvecklingen och man måsle hela liden uppmärksamma riskerna för alt skapa en regional struktur som inle kan fungera under änd­rade framlida förhållanden. Orlsplanen är ett lämpligt instrument för atl hålla de långsiktiga frågorna akluella. Behovei av långsikliga bedömningar betonas i riktlinjerna för den nu pågående länsplanering 1980. Orlsplanen måste liksom regionalpolitiken över huvud successivt kunna ges ett ändrai innehåll allt eftersom bedömningarna av framliden förändras.

Den mängd ålgärder som måsle knylas lill orlsplanen avgörs av de ambi­tioner för orissysteniel som slälls upp och hur väl dessa ambilioner slår i samklang med politiken inom skilda seklorer. I samma mån som man har ambitioner atl med hjälp av orlsplanen åsiadkomma ökad regional balans måsie krafligare medel användas för all slyra verksamheier bort från de lo­kaliseringar som väljs spontant.

Somjag redan har nämnl ullalade riksdagen år 1976 all orlsplanen forl­sällningsvis bör ha sin slörsla användning för planeringen av serviceutbu­det. Flera länsstyrelser påpekar i 1978 års länsrapporl alt servicens effek­ier på sysselsättningen bör uppmärksammas. Med hänsyn till viklen av all inom regionerna uijämna möjlighelerna lill arbele bör sysselsällningseffek-lerna av serviceutbudet noga beaktas när beslul fallas om lokalisering av service. Det gäller främsi den statliga servicen men också landstingskom­munernas verksamhet måsle enligt min uppfattning i ökad utsträckning planeras med utgångspunkt i önskvärdhelen av alt utjämna lillgången på arbele inom länen. Även primärkommunernas planering bör bedrivas på ett sådant säu alt den bidrar till att väl fungerande lokala arbetsmarknader kan skapas. 1 vilken utsträckning som detla kan komma lill stånd blir be­roende av beslut i de politiskt ansvariga organen, där avvägningar måste ske mellan olika angelägna behov inom ramen för del resursulrymme som Slår lill buds.

Inomregional balans

En förbättrad balans inom länen är ett centralt mål för regionalpolitiken. Främsi gäller del all få lill stånd en uljämning av möjlighelerna till arbele mellan länens primära centra och övriga kommuner. En sådan uljämning är, som sysselsättningsulredningen påpekar, också en förulsäiining för atl befolkningsförskjutningarna inom länen skall kunna ske i balanserade for­mer.

Sysselsättningslägel är nästan alltid bätire i de regioner dit offenilig och prival service i första hand har lokaliserats. För all uppnå del mål om en

 

Prop. 1978/79:112                                                                  54

regional uljämning somjag vill slälla upp ärdet nödvändigt atl eftersiräva en balanserad utveckling i slorsiadsområdena. Vidare kan en avlänkning av eventuell expansion behöva ske från primära cenlra lill regionala cenlra och kommuncenira. Nödvändigheten av alt åstadkomma en utjämning mellan främsi siödområdet och övriga delar av landet måste beaktas i delta sammanhang. Vid omlokaliseringar till primära cenlra måste, liksom hit­tills, de län priorileras som allmänt selt hårde största problemen.

Strävan all i varje län åstadkomma åtminstone en väl differentierad lokal arbetsmarknad är ell viktigt syfte med orlsplanen. Della betonas också av sysselsäliningsuiredningen. Om delta syfte förverkligas ökas människor­nas möjligheter all stanna kvar i sin hemtrakt och den omflyttning som Irots allt blir nödvändig kan ske över korlare avstånd. Detla måste fortfa­rande vara en väsentlig del av ambitionerna för orlssystemets utveckling och måsle ses som ett medel atl minska de påtvingade flyllningarnas om­fattning och längd. En sådan differentiering kan enligt sysselsättningsul­redningen uppnås också på mindre lokala arbelsmarknader. Della bör en­ligt kommittén kunna ske genom en höjning av den allmänna sysselsätl­ningsnivån liksom genom en fortsatt utbyggnad av service- och tjänstesek­torn. Enligt kommittén bör en del förbättringar kunna nås också genom en medveten slyrning av de ny- och omlokaliseringar som hela tiden sker på både industri- och servicesidan.

Självfallel måsle dessa möjligheler las lill vara. Vid lokalisering av servi­ce måsle emellertid alltid vägas in både servicens åtkomlighet och effek­terna på sysselsättningen. Vad gäller de flesta former av sådan service som riktar sig till hela länet har länets primära centrum den bästa åtkomlighe­ten. Det bör dock i flera fall vara möjligt att i länets regionala centra åstad­komma den bästa avvägningen mellan servicens och sysselsättningens krav på lokaliseringen.

Strävandena efter inomregional balans fiir enligt min mening inle minska primära centras möjligheter att fungera som nödvändiga centra för länets ekonomi. Detla är särskilt nödvändigt alt beakta i de län som släpar efter i ekonomisk aktivitet. Uljämning inom länen måsle därför ske i sådana for­mer att det nödvändiga samspelet mellan centra med olika funktioner inte försvåras. Avvägningen mellan den nödvändiga förstärkningen av syssel­sättning och service i regionala cenlra och kommuncenira och behovet av starka och väl utrustade primära centra i länen måste därför bli en väsent­lig fråga för den fortsalla regionalpolitiska planeringen. Tyngdpunkten i denna avvägning kan naturligtvis behöva variera från län till län beroende på bl.a. befolkningsfördelning och näringslivets sammansättning. Den ökade självständigheten för länen i den regionalpoliliska planeringen ger ökade möjligheter att beakta sådana skillnader mellan län.

En balanserad utveckUng i storstadsområdena

Regional balans förutsätter bl. a. alt ingen del av landet växer på ett så-

 

Prop. 1978/79:112                                                                 55

dant sätt att regioner i andra delar av landet påverkas negativt. Det finns därför anledning alt behandla avvägningen mellan storstadsregionema och övriga landet. Delta var en väsentlig del av 1972 års riksdagsbeslut om orlsplanen där en positiv utveckling i primära cenlra sågs som en motvikt lill en alllför snabb lillväxl i storstadsområdena.

En balanserad utveckling i storstadsregionema bör säledes vara ett cen­tralt mål i ortsplanen. Somjag redan har visal finns del pålagliga skillnader mellan förhållandena i å ena sidan Stockholmsregionen och å andra sidan Göteborgs- och Malmöregionerna. Sysselsättningsmöjligheterna är avse­värt bättre i Stockholmsregionen och det finns enligt bedömningar av läns­styrelsen i Stockholms län stor risk för alt efterfrågan på arbetskraft i re­gionen blir större än den lillgång som finns inom regionen. Efierfrågan på arbetskraft för främst lokal och regional service väntas öka i snabb takt. Del sammanhänger särskih med atl antalet äldre ökar snabbare i regionen än i övriga delar av landet. I övriga delar av landet finns siörre möjligheler än i Stockholmsregionen atl möla en ökad efterfrågan på arbetskraft med atl öka sysselsättningsgraden bland kvinnoma. 1 Stockholmsregionen är andelen sysselsatta kvinnor redan myckel hög. Frågan om en ytterligare höjning av kvinnomas sysselsättningsgrad är också nära sammankopplad med fortsatt utbyggnad av bamomsorgen.

Som framgått kan det bli nödvändigi all söka dämpa ökningen av efter­frågan på arbetskraft i Stockholmsregionen. Det behövs enligt min mening medel som gör det möjligt att bättre styra den centrala statliga förvaltning­ens utveckling i Stockholmsregionen och påverka den privata servicens omfattning. Jag ålerkommer i det följande till formema för hur detla skall kunna ske.

De tre storstadsregionerna ger genom sin storlek speciella förutsättning­ar för den inomregionala fördelningen av boende och arbetsplatser. Riks­dagen uttalade år 1976 att man i Stockholms-, Göteborgs- och Malmöregio-nema, för atl något minska behovet av arbelspendling, borde planera för s.k. regionala arbelsplalsområden. Regeringen fullföljde detta i de beslut som år 1977 fattades för varje län med anledning av länsplanering 1974. De berörda länsstyrelserna fick i uppdrag att avgränsa storstadsregionerna. För all bl. a. samordna en sådan planering i Göteborgsregionen - där tre länsstyrelser berörs - liUsalles Göteborgsdelegationen (I 1977:03). Inom dessa regioner finns stora skillnader främst i fråga om kvinnomas för­värvsmöjligheter. Planeringen av arbetsplatsområden bör därför fortsätla. Del är vidare väsentligt atl berörda länsstyrelser och kommunala plane­ringsorgan uppmärksammar riskema för atl storstadsregionema genom en utsträckt långpendling fortsätter att öka i omfattning. En decentralisering av arbetstillfällena inom regionerna kan utan medvetna planeringsinsalser få till följd atl de ytterområden från vilken pendling sker ytterligare vidgas.

 

Prop. 1978/79:112                                                                  .56

Pendlingsregioner

Orlsplanen bör anpassas till den lokala arbetsmarknadens sätl att funge­ru för de berörda människorna. 1 ortsplanen är mestadels enskilda kommu­ner de minsta enheterna. Undantag finns i storstadsregionerna och vissa primära centra, där en grupp av kommuner bedöms utgöra en funktionell enhel. Detta gäller även vissa primära centra, t.ex. Kalmar-Nybro och Sundsvall-Timrå, där den faktiska samhörigheten inellan de ingående kommunerna vad gäller bl.a. arbetsmarknaden har fält slå igenom i orts­planen. Vissa andra cenlra, t.ex. Halmstad. Skövde och Karlslad. hör på liknande sätl samman med kringliggande kommuner utan all del beaklals i orlsplanen.

Jag har tidigare betonat att regionalpolitiken måste utgå ifrån människor­nas faktiska möjligheter all nå sysselsättning och service. Detta har varit en viktiK utgångspunkt i länsstyrelsemas pågående arbete med alt kartläg­ga lokala arbelsmarknader inom vilka pendling kan ske mellan bostadsort och arbetsplats. Hänsyn måsle därvid naturligtvis las lill all möjlighelerna lill pendling varierar mellan individer och regioner.

Regionalpolitiken bör syfta till att i första hand hjälpa de människor som bor i områden där man inte kan nå några alternativa sysselsättningstillfäl­len inom rimligt pendlingsavstånd. Finns det arbele inom pendlingsav-ständ från en ort måste arbelspendling ses som ett viktigt medel föratt lösa sysselsättningsproblem på denna ort. 1 ortsplanen bör därför göras en komplettering med den innebörden all områden mellan vilka pendlingen är omfattande, eller där pendlingsavstånden är rimliga bör behandlas sam­mantagna. Sådana pendlingsregioner gör enligt min uppfattning ortsplanen lill ett bätire instrument föratt mera rättvist fördela regionalpolitiska insat­ser.

En avgränsning av pendlingsregioner får olika innebörd för kommuner­na i skilda delar av landet. 1 Norrland bör del i vissa till ytan stora kommu­ner ofta vara möjligt alt utskilja flera pendlingsregioner. Det är där ofta knappast möjligt att arbetspendla från den ena delen av kommunen till den andra. De kommundelscentra som finns ulpekade i vissa kommuner i inre stödområdet kan ses som en uppdelning i pendlings- och serviceområden. I de delar av landet där kommunema till ytan är förhållandevis små, dvs. främst i södra och mellersta Sverige, kan pendlingsregionerna ha en sådan uibredning atl flera kommuner bör uigöra en sådan region. Det bör vara en väsentlig fråga inom länsplaneringen att avgränsa sådana pendlingsregio­ner som kan uigöra naturliga utgångspunkier för planeringen på olika nivå­er.

Enligt sysselsättningsulredningen bör möjligheterna atl få arbete beak­tas bättre i den fysiska planeringen. Detsamma gäller möjlighetema att an­passa kollektivtrafiken för arbelspendling. 1 riktlinjerna för länsplanering 1980 uttalas atl del är en ceniral del av arbetet med de regionalpoliliska frå­goma alt i den fysiska planeringen åstadkomma en bebyggelsestruktur

 

Prop. 1978/79:112                                                                 57

som svarar mot högt ställda krav på goda lokala arbetsmarknader. Läns­styrelsen skall därvid arbeta med all ytterligare förstärka samverkan mel­lan länsplaneringen och den kommunala planeringen.

Arbetsplatsers och bostäders lokalisering avgörs i den kommunala fysis­ka planeringen. Den kommunala planeringen har byggts ul under senare år. 1 många kommuner har gjorts överväganden om fördelningen av arbets­platser och bosläder i olika orter i kommunen. 1 regeringens beslut i sam­band med planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen (PM 1978-09-07) har ullalats alt planeringsarbelel för enskilda tätorter där konflikt förelig­ger med intresset alt bevara jordbruksmark bör innefatta överväganden om fördelningen av byggandet mellan olika orter inom resp. kommun. En sådan vidareutveckling av den översiktliga kommunala fysiska planering­en bör vara lill fördel för de regionalpoliliska ambitionerna atl öka tillgäng­ligheten till arbetstillfällena inom olika pendlingsregioner. Vidare innebär uppdraget lill länsstyrelsema att kartlägga lokala arbetsmarknader, som jag tidigare nämnt, en service åt kommunerna i arbetet med dessa frågor.

De överväganden som görs i den kommunala fysiska planeringen om fördelningen av arbetsplatser och bostäder i olika kommundelar bör kunna uigöra en väsentlig del i kommunernas medverkan i länsplaneringen. Länsstyrelserna bör i samband med länsplaneringen peka på behovet av samordning av den kommunala planeringen inom pendlingsregioner där fler kommuner ingår. De kommuner som ingår i en pendlingsregion bör själva överväga i vilka former ett interkommunalt samarbete t.ex. i sam­band med bebyggelseplaneringen bör bedrivas.

Enligt min mening är del angelägel med en klarare ansvarsfördelning mellan olika administrativa nivåer när det gäller sysselsättnings- och regio­nalpoliliska insaiser av olika slag. 1 princip skall staten ha ansvarei för ba­lansen mellan pendlingsregioner medan ansvarei för balansen inom dessa regioner vilar på berörda kommuner och statliga länsorgan. Denna an­svarsfördelning får emellertid inte hårdras. Riktlinjerna för länens plane­ring måsle fortfarande arbetas fram i samarbele mellan de olika nivåerna. Det måste finnas en ömsesidig påverkan mellan kommunal, regional och central statlig planering. Staten har centralt tillgång lill många av de medel som krävs för att förbättra situationen inom en pendlingsregion. Den an­svarsfördelning jag här förordar innebär alt kommunema i sin planering bör ta ett ökal ansvar för sysselsättningsfrågorna.

Enligt sysselsättningsulredningen kommer pendlingen inle atl öka lika kraftigt framöver som under de senasle årtiondena. Antalet personbilar vänlas inte öka i samma takt som lidigare och det kommer antagligen att bli avsevärt dyrare att köra bil pä grund av höjda drivmedelspriser m. m. Del kan därför finnas anledning atl redan nu se på hur en stagnerande och i framliden t. o. m. minskande bilpendling kan påverka sysselsältningen. Jag ämnar i annat sammanhang föreslå regeringen all uppdra ål länsstyrelserna att i länsplanering 1980 behandla bl. a. denna fråga då de prövar olika lång-

 

Prop. 1978/79:112                                                   58

siktiga framlidsaliernativ. Jag ämnar också föreslå all länsstyrelsema i det­ta arbele skall beakta de förslag om vår framlida energiförsörjning som ny­ligen har förelagts riksdagen (prop. 1978/79:115).

6.3 Planeringstal

Riksdagen har genom beslut år 1972 och år 1976 fastlagt planeringstal i form av befolkningsramar för länen som ett underlag för den regiona­la utvecklingsplaneringen. Dessa ramar, som innehåller antaganden om befolkningsutvecklingen t. o. m. utgången av år 1985, skall statlig myndig­het enligt cirkuläret (1973:24) lill statsmyndighetema om iakttagande av beslutet om den regionala utvecklingen (ändrai senast 1977:2), lägga till grund för planeringen inom sitt verksamhetsområde och för beslut av bety­delse för samhällsutvecklingen.

Riksdagen uttalade år 1972 att befolkningsramama skulle utformas med beaktande av utvecklingsmöjligheter och utvecklingstendenser i de skilda regionerna och med hänsyn till tillgängliga regionalpolitiska medel. I be­folkningsramarna skulle finnas en inbyggd flexibilitet som medgav en pla­neringsberedskap för att möta de problem som uppstod om utvecklingen gick åt annat håll än vad man hade räknat med.

I riksdagens beslut år 1976 betonades att en utgångspunkt för planering­en bör vara att utvecklingsambitionerna för län och kommuner ansluter till de för landet som helhet gällande förutsättningarna. Planeringen för syssel­sättning och serviceförsörjning skall därför utgå från vad som resp. år är ett realistiskt befolkningstal för hela riket.

Enligt cirkuläret skall, i enlighet med uttalanden från riksdagen, plane­ringen i resp. län i första hand inriktas på en viss del av ramen. För stor­stadslänen skall planeringen primärt inriktas på den undre delen av ramen. Planeringen i skogslänen och Gotland skall primärt inriktas på den övre de­len av planeringsramen. För övriga län skall planeringen i första hand in­riktas mol mellandelen av resp. befolkningsram.

År 1977 behandlade riksdagen (AU 1976/77:23, rskr 1976/77:295) en motion där del begärdes all riksdagen skulle undanröja de problem som skapades genom atl fasta befolkningstal infördes i den regionala planering­en. Riksdagen framhöll därvid all riksdagens uttalande om vilken del av ra­men som primärt skall ligga till gmnd för planeringen inte innebär att tekni­ken med ramar övergivits.

Planeringslal i form av befolkningsramar är enligt min mening en god grund för fördelnings- och dimensioneringsbeslut av belydelse för regio­nalpolitiken.

Ett av länsplaneringens vikligaste syften är atl åstadkomma en samord­ning av planeringen inom olika samhällssektorer. För all nå de regionalpo­litiska målen måsle vissa gemensamma riktlinjer för sådan planering läggas fasl. Somjag tidigare har framhållit är delta till en del en förutsättning för

 

Prop. 1978/79:112                                                   59

atl kunna decentralisera beslutsfattandet. Folkmängdens storlek, struktur och utveckling har stor belydelse för planering inom såväl offentlig som enskild verksamhet. Detta är givna utgångspunkter för planering av t. ex, bostadsbyggandet, utbildning, vägar och sjukvård.

Självklart måsle även andra förhållanden än folkmängdens storlek på­verka den översiktliga planeringen och dimensioneringen av service m. m. Dit hör exempelvis styrkan av människornas krav på god service och sam­hällets resurser och ambitioner alt uppfylla kraven.

Arbetet med att i länsplaneringen ta fram planeringstal för länens befolk­ning sker genom kontakter mellan organ på central, regional och lokal ni­vå. Eftersom bedömningarna i de flesta fall grundas på gemensamma vär­deringar av förutsättningarna för demografiska förändringar, näringslivsut­veckling m. m., kan man normalt enas om den sannolika framtida utveck­lingen. Planeringslalen för länen måsle som nämnls utgå från befolknings­utvecklingen i rikel. Denna påverkas främsi av variationerna i födelsetalen och invandringen. Födelsetalen har under de senasle åren fortsatt atl mins­ka, vilket har inneburil att den naturliga befolkningstillväxten i landet har gåtl ner.

Netloinvandringen till Sverige har också minskat. Den har till mycket stor del kommit från Finland. Antalet invandrare från utomnordiska länder tenderar dock alt öka. Invandringen från Finland har minskal från de ex­tremt höga tal som nåddes åren 1969 och 1970. Trots den låga efterfrågan på arbetskraft i Sverige har emellertid netloinvandringen därifrån såväl år 1976 som år 1977 överstigit 9000 personer. År 1978 var netloinvandringen från Finland ca 8000 personer. Man måste räkna med all Finland kommer atl försöka begränsa utvandringen lill Sverige. Som har framgått är del också ell grundläggande mål för del nordiska regionalpoliliska samarbetet att verka för en i regionalt hänseende balanserad utveckling i Norden. En förutsättning för att detta mål skall nås är att nettoflyttningen mellan län­derna kommer ned på en låg nivå.

Del finns således för landet som helhet flera vikliga fakiorer som gör del svårt att exakt bedöma befolkningsförändringarna, Närdet gäller all bedö­ma utvecklingen för län och kommuner ökar svårighelerna genom att bely­dande regionala variationer finns i flyttningarna men också i födelsetal och dödstal.

Med hänsyn till svårighelerna all ange exakta planeringslal anserjag atl dessa liksom hittills bör uttryckas i form av befolkningsramar. Eftersom den planering som de skall ligga lill grund för avses bli mer inriklad på kon­krela ålgärder, bör de dock vara så snäva som möjligl. Det är viktigt atl planeringstal grundas på realistiska antaganden om de utvecklingstenden­ser och utvecklingsmöjligheter som gäller för regionerna. Vidare mäste hänsyn tas lill de regionalpoliliska medel som finns tillgängliga.

När det gäller de mer långsikliga regionalpolitiska målen för befolk­ningsutvecklingen är det enligt min mening rimligt atl som riktpunkt ha en

 

Prop. 1978/79:112                                                                  60

så långt möjligl oförändrad andel av rikets folkmängd i de olika länen. Vis­sa förändringar är dock svåra att undvika. En del län har en åldersamman-sälining som kräver en stor netloinflytlning för all ett negativt födelsenelto skall vägas upp. 1 många av dessa län är dessutom förvärvsverksamheten sä läg alt det kan vara svårt atl få tillräckligt många arbelslillfällen för all åstadkomma både en höjd förvärvsverksamhet och en neiloinflyllning. 1 andra regioner är förhållandel del motsatta. Förvärvsverksamheten är där så hög alt det kommer all behövas inflyllad arbetskraft för atl klara grund­läggande servicebehov för den befolkning som redan bor där.

Under 1970-talel har, som jag lidigare har redovisal, befolkningsför­skjutningarna mellan och inom länen blivii mindre. En starkt bidragande orsak till detta har varit pendlingen, som har ökat både vad gäller antalet pendlare och pendlingsavståndens längd. Därigenom har sådana områden som ligger inom rimligt restidsavstånd från orter med ökat behov av ar­belskrafl kunnai behålla eller öka sin folkmängd.

Även med omfatlande regionalpoliliska ålgärder måsle del enligt min mening också i framliden ske vissa befolkningsförskjutningar inom och mellan länen. Befolkningsutvecklingen påverkas av förändringar i antal ar­belslillfällen och typ av arbete som erbjuds. Målel för framliden måste va­ra att förändringar i folkmängdens storlek inle sker i en sådan takt och om­fattning att konsekvenserna av dem inle kan överblickas.

Del är viktigt all planeringstalen ger utiryck för hur stor folkmängd som behövs och vilken ålderssammansättning som bör eftersträvas för atl del skall vara möjligt alt bibehålla eller uppnå en viss serviceförsörjning. Jag vill i della sammanhang erinra om alt regeringen i riktlinjer för länsplane­ring 1980 har angett bl. a. att länsstyrelserna vid behandlingen av sina för­slag lill planeringstal skall diskulera konsekvenserna för olika samhälls­sektorer av förändringar i befolkningens sammansättning, främst i de lägre och högre åldersgrupperna.

Länsstyrelserna har fått i uppdrag alt i länsplanering 1980 lämna förslag lill planeringstal för år 1990. Många samhällsektorer arbetar även med längre planeringsperioder. Länsstyrelserna kommer därför i länsplanering 1980 att bedöma den totala folkmängden och arbetskraftsefterfrågan i kommuner och län även för år 2000. Det är givelvis svårt all bedöma ut­vecklingen för en så lång period. Enligt min mening är det emellertid ange­läget att länsstyrelserna inom länsplaneringens ram försöker belysa de re­gionala konsekvenserna av de beslul med långsikliga bindningar som fallas i dag.

Förändringar kan inträffa som leder lill så stora avvikelser från faslsläll­da planeringslal alt dessa i fortsällningen inle kan läggas lill grund för pla­neringen. Del måsle därför vara möjligt atl ompröva fastlagda planerings­tal.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Skaraborgs län har begärt all få höj­da planeringstal förår 1985. Som skäl anges att folkrtiängden redan nu är så

 

Prop. 1978/79:112                                                                 61

hög alt man närmar sig del övre ramvärdel i den av riksdagen faslslällda ramen.

Planeringstalen anger långsiktiga ambitioner för den regionala utveck­lingen. Det bör visserligen vara möjligl atl ändra fastlagda planeringslal, men så bör inle ske annat än när de visar sig orealistiska atl lägga lill grund för planeringen. Tekniken med ramar gör alt man kan beakta osäkerheten i den regionala utvecklingen. Riksdagens beslut år 1976 grundades på anla­ganden om fruktsamhet och invandring som resulterar i en tolalfolkmängd för riket som ligger ca 80000 personer högre än statistiska centralbyråns senaste prognos för riket.

Befolkningen beräknas nu öka myckel svagt lill år 1985 och della skulle lala för en måttlig nedjuslering av ramarna för samtliga län. Önskemålen från Kristianstads och Skaraborgs län innebär en befolkningsutveckling som i bada länen skulle kräva en ärlig netloinflytlning, som med den be­folkningsutveckling som kan väntas för riket i huvudsak måste komma ge­nom neliouiflyltning från andra län. Jag kan mot denna bakgrund inte bi­träda de tvä länsstyrelsernas önskemål om förändrade planeringstal.

Jag är inte heller beredd all föreslå riksdagen allmänna nedjusleringar av de tidigare fastställda ramarna utan vill erinra om att regeringen i det nyss nämnda cirkuläret (1973: 24) föreskrivit att dessa skall hålla en planerings­beredskap för att möta de problem som kan uppstå om utvecklingen avvi­ker från vad som har förulsetls. Planeringen måste exempelvis la hänsyn till atl det sannolikt kommer att födas ett väsentligt mindre antal barn un­der de kommande åren än vad vid har varil vana vid.

Också vissa av länsstyrelserna i skogslänen har berört planeringstalen i sina länsrapporter. De har konstaterat atl utvecklingen knappasl kan bli så gynnsam som planeringslalen förutsätter och alt de därför i praktiska be­slut väljer atl utgå från något lägre värden. De största'skillnaderna mellan befolkningsutvecklingen i aktuella prognoser och riksdagens ställningsta­gande föreligger för Norrbottens län. Regeringen har nyligen föreslagil riksdagen åtgärder för alt främja sysselsättningen i Norrbotten (prop. 1978/79:127). Effekterna av dessa och andra insaiser som regeringen vidta­git bör enligt min mening leda till atl skillnaden mellan utvecklingstenden­serna och de av riksdagen antagna planeringstalen minskar.

Mot bakgrund av vad jag här redovisat finner jag således ingen anledning atl föreslå någon ändring i de av riksdagen beslutade planeringstalen för li­den t. o.m. år 1985.

6.4 Stödområdesindelning

Det försia beslutet om en geografisk avgränsning av ell stödområde för den lokaliseringspoliiiska stödverksamheten fattades av riksdagen år 1964. Siödområdet har därefter utvidgats och differentierats vid flera tillfällen. För stödverksamheten finns idag ett allmänt stödområde, ett inre slödom-

 

Prop. 1978/79:112                                                                  62

rade och en s. k. grå zon. Det allmänna siödområdet omfattar Norrbottens, Västerbottens. Jämtlands. Västemorrlands och Gotlands län samt delar av Gävleborgs. Kopparbergs, Värmlands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Kalmar län. Inre siödområdet omfattar Jämtlands län samt delar av Norrbollens, Västerbottens, Västemorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län. Den s. k. grå zonen, slutligen, omfattar delar av Gävle­borgs, Kopparbergs, Väslmanlands, Örebro, Värmlands, Göteborgs och Bohus samt Uppsala län. Dessulom finns ell antal kommuner i Östergöt­lands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Älvsborgs län som t,o.m. den 30 juni 1979 i stödhänseende skall jämställas med kommunema i den grå zonen. Nuvarande stödområdesindelning framgår av förordningen (1970:180) om statligt regionalpoliliskl slöd. Det börockså nämnas atl ef­ter beslut av riksdagen hösten 1978 i anledning av prop. 1978/79:49 särskilt regionalpoliliskl stöd temporärt utgår i varvsregionerna (Nu 1978/79:17, rskr 1978/79:115).

Sysselsättningsutredningen föreslår riktlinjer och bedömningsgrunder för en mer differentierad stödområdesindelning än den som gäller f.n. Kommitténs förslag innebär en indelning i inre stödområde 5 och 6, all­mänt stödområde 3 och 4 saml övrigt stödområde I och 2. Den högre siff­ran i resp, stödområde markerar ell större behov av stödinsatser.

Kommittén framhåller att förhållandena hela tiden ändras och att det därför inte går att en gång för alla peka ut vilka regioner som skall räknas som problemområden. Ändringar i siödområdesindelningen bör dock inte ske alltför ofta, eftersom det är nödvändigt med en viss stabilitet i verk­samheten. Sysselsättningssvårigheter som bedöms vara av övergående na­lur skall inte påverka beslut om ett områdes inplacering i stödområde.

Enligt sysselsättningsulredningen fungerar den nuvarande stödområdes-indelningen i sina huvuddrag tillfredsställande. Den speglar i slorl de skill­nader som råder mellan olika regioner och ger också betydande möjlighe­ler att särbehandla dem. Någon större förändring av den stödområdesin­delning som har vuxit fram under drygt tio års praktiskt regionalpoliliskl arbete är inte motiverad. Enligt kommittén kan dock stödområdessyste­met utvecklas vidare och kommittén anger vissa principer för della. Dessa är i korthet följande.

Tyngdpunkten i stödinsatserna bör liksom hittills ligga på de s. k. skogs­länen. Del finns dock även i södra och mellersta Sverige regioner med ett utsatt sysselsättningsläge som bör kunna hänföras till stödområdet. Del är väsentligt all siödområdessystemet ger ökat ulrymme all påverka arbets­tillfällenas lokalisering också inom länen. Inom en och samma kommun bör reglerna för det regionalpoliliska stödet i princip vara lika. Det finns emellertid ett antal vidsträckta kommuner vars delar skiljer sig åt så myc­ket att del är nödvändigt alt kunna göra en mer nyanserad bedömning av behovet av slöd.

Stödbehovet börenligt kommittén bedömas efter sysselsättningsgraden.

 

Prop. 1978/79:112                                                                 63

arbetslöshetssiffrorna över en längre period, befolkningsutvecklingen, det geografiska lägel saml den allmänna sysselsättningsbilden i länet. Att en kommun i ett län med en allmänt sett låg sysselsättning har en i och för sig bra sysselsältningssituation bör inte hindra alt den kan placeras i något av stödområdena.

Remissinstanserna godiar i stort de riktlinjer och bedömningsgrunder som kommittén föreslår för siödområdesindelningen. Remissinstanser, som företräder länen i Syd- och Mellansverige, anser atl även regioner i dessa län bör kunna komma ifråga för regionalpoliliskl stöd medan de som förelräder länen i norra Sverige anseratt siödet måste koncenireras mer än tidigare till skogslänen. En koncentration av stödinsatserna förespråkar också AMS, LO, SAF och Sveriges industriförbund. De allra flesta re­missinstansema ansluter sig lill kommitténs förslag om bedömningsgrun­der för stödområdesindelningen. Några remissinstanser vill komplettera med bedömningsgrunder utöver dem som kommittén föreslagit.

För egen del ansluter jag mig i likhet med flertalet remissinstanser till förslagen om riktlinjer och bedömningsgrunder för siödområdesindelning­en. Innan jag övergår lill att redovisa ett förslag lill inplacering av kommu­nerna i olika stödområden vill jag särskilt beröra några principiella frågor som kommittén lagil upp.

Behovei av nya arbetstillfällen för atl utjämna sysselsättningsgraden måste enligt min mening ges stor lyngd vid en bedömning av vilka regional­politiska insaiser som bör komma ifråga i olika regioner. Den viktigaste ut­gångspunkten för en sådan bedömning bör vara nuvarande och framlida behov av arbete förde människor som bor i regionen,

Sysselsättningssitualionen i en kommun kan givetvis inle bedömas isole­rad från läget i närbelägna kommuner och i länel som helhet. En kommuns geografiska läge, pendlingsmöjligheterna och den allmänna sysselsätt­ningsbilden i den större region där kommunen ingår måste därför också be­aktas vid indelningen i stödområden.

Befolkningsutvecklingen är en annan viktig faktor när det gäller atl be­döma behovei av insatser i skilda kommuner. Folkmängdens storlek och struktur som underiag för service måste bedömas när man anger behovei av insaiser för atl öka antalet arbetstillfällen och därmed påverka befolk­ningsutvecklingen i en region. Snabba och omfatlande befolkningsföränd­ringar innebär också påfrestningar både för de människor som direkt be­rörs och för kommunernas inplacering i stödområden. Befolkningsutveck­lingen - både bakåt och framåt i liden - måsle därför beaktas när behovet av regionalpoliliska stödinsatser skall bedömas.

Kommuner med en i och för sig god sysselsältningssituation men som ligger i län med en låg sysselsättningsnivå bör som sysselsättningsulred­ningen föreslår kunna komma ifråga för slöd. Därvid blir inte problemen på den egna orten, ulan behovei av en allmän försiärkning av sysselsätt­ningen i länel avgörande. Situationen uppkommer främst i de län som nu

 

Prop. 1978/79:112                                                                  64

ligger inom stödområdet eller den s. k. grå zonen. Det finns också kommu­ner med låg sysselsättningsgrad belägna i från sysselsättningssynpunkt för­hållandevis bra län. Behovei av stödinsatser kan då vara mindre än för lik­nande kommuner som ligger i län med allmänna sysselsättningssvårig­heter. Situationen är inte ovanlig i landets södra och mellersta delar.

Bedömningsgrunderna för stödområdesindelningen kommer att kräva underlag som gör det möjligt att skapa en riktig och rättvis indelning med utgångspunkt i situationen i olika delar av landet. Det är nalurligl all så­dant malerial redovisas i länsplaneringen. Genom anknytningen till läns­planeringen uppnår man att problembeskrivningar och målformuleringar bättre kopplas till förslag lill ålgärder. Del blir vidare möjligt att avstämma det regionalpolitiska stödet med planeringen inom andra samhällsområ­den. Del kan som några remissinstanser har framfört vara önskvärl att vid inplacering i stödområde ibland tillämpa fler bedömningsgrunder än dem som jag har angivit här. Genom kopplingen till länsplaneringen bör dock goda möjligheter finnas att få fram fler omständigheter alt beakla vid be­dömningen.

Jag övergår så till frågan om inplaceringen av kommuner i stödområden.

Även om del i dag finns endast tre stödområden, har i den prakliska lill-lämpningen av systemet stöd meddelats efter en mer nyanserad bedöm­ning. Delta är en naturlig utveckling med hänsyn till de skiftande förhållan­den som råder i olika områden. Stödområdessystemet måste avpassas härefter. Jag kommer atl i det följande förorda en kraftig förstärkning av det regionalpolitiska stödet i de sysselsättningsmässigt sämst ställda kom­munema. Della förutsätter en annan och mer differentierad indelning av kommunerna än den nuvarande. Det kräver också klart avgränsade stöd­områden. Viktigt är att stödområdesindelningen gör det lätt för myndighe­ler och företag att orientera sig om de faktiska stödmöjligheterna i olika kommuner. En preciserad stödområdesindelning ger också siörre möjlig­heter att decentralisera beslutsfattandet i stödärenden.

Jag förordar således i likhet med kommittén och mot bakgrund av den praxis som utvecklats alt landet delas in i sex stödområden med de benäm­ningar som kommittén föreslår.

Den nuvarande siödområdesindelningen bör vara utgångspunkt för in­delningen också i fortsättningen. Tyngdpunklen i stödinsatserna bör där­för liksom hiuills ligga på skogslänen. Även uianför skogslänen kan del finnas kommuner som det finns skäl all placera in i något stödområde. Det skall då gälla sammanhängande områden av kommuner - närmasi länsde­lar - med uttalade och långsiktiga sysselsättningsproblem. Däruiöver an­ser jag all regionalpoliliskl slöd liksom hittills varil fallel bör kunna ges även utanför stödområdena enligt nu gällande regler. Sådan slödgivning bör således kunna ske när avsevärda sysselsätiningssvårigheler finns el­ler förulses till följd av industrinedläggning i samband med omfattande branschrationalisering eller av liknande orsak. Slöd bör kunna ges också

 

Prop. 1978/79:112                                                                 65

när särskilda skäl talar för att områden med ensidigt näringsliv eller isole­rat läge bör tillföras industriell eller induslriliknande verksamhet.

Vid indelningen i stödområden bör kommun bedömas som en enhet. Det finns emellertid ett mindre antal till ytan stora kommuner med mycket be­tydande skillnader inom sig, där del kan finnas skäl all differentiera slödel. I det förslag till stödområden som lämnas i det följande föreslårjag en upp­delning av Skellefteå, Vännäs och Örnsköldsviks kommuner. I dessa kom­muner görs redan i dag i den praktiska handläggningen av stödärenden en differentiering mellan olika delar av resp. kommun. Utöver dessa kommu­ner föreslås inga andra uppdelningar.

För atl få stadga i den regionalpolitiska stödverksamheten bör stödom­rådesindelningen i sina huvuddrag vara oförändrad över en längre tidspe­riod. Utvecklingen i de skilda regionema följs kontinuerligt upp inom läns­planeringen och förändringar i stödinsatserna bör naturligtvis anpassas till behoven. Ändringar i stödområdesindelningen bör göras endast när förhål­landena förändras på ett för regionen avgörande sätt.

Länsstyrelserna har haft i uppdrag att utifrån sysselsätlningsulred­ningens bedömningsgrunder föreslå inplacering av kommuner i stödområ­den. I de avlämnade förslagen har länsstyrelserna avvägl olika kommuners behov efter nuvarande befolknings- och sysselsältningssituation saml den beräknade utvecklingen fram till år 1985. Sammantaget innebär länsstyrel­sernas förslag en väsenilig utvidgning av stödområdet.

En alllför kraftig utvidgning strider mot de principer somjag tidigare re­dogjort för bl.a. genom att tyngdpunklen i stödinsatsema skulle förskju­tas. Jag föreslår därför en stödområdesindelning som ligger ganska nära den nuvarande. Däremot har länsstyrelsemas prioriteringar inom länen haft stor betydelse för mitt förslag till gränsdragning mellan olika stödom­råden.

Det stöd som utgår enligt förordningen (1979: 59) om särskilt regionalpo­liliskl stöd inom vissa varvsregioner avses gälla oberoende av den nu före­slagna stödområdesindelningen. Detta stöd är temporärt och utgår till följd av den svenska varvsindustrins omställningsproblem. Det bör därför inte jämföras med stödet till de föreslagna stödområdena.

Jag föreslår följande inplacering av kommuner inom de sex stödområde­na. Kommunema redovisas länsvis.

Uppsala län

Kommun                                     Stödområde

Tierp                                           Övrigt stödområde                 2

Älvkarleby                                  Övrigt stödområde                 2

Östhammar                                Övrigi stödområde                  2

5   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 112

 

Prop. 1978/79:112

66

 

Ösiergöllands län Kommun

Kinda

Ydre

Stödområde Övrigi stödområde Övrigi stödområde

 

Kronobergs län Kommun

Uppvidinge

Stödområde Övrigt stödområde

 

Kalmar län Kommun

Borgholm

Mörbylånga

Högsby

Stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde

 

Gollands län Kommun

Gotland

Stödområde Allmänt stödområde

 

Göleborgs och Bohus län Kommun

Munkedal

Sotenäs

Strömstad

Tanum

Stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde

 

Ålvsborgs län Kommun

Bengtsfors

Dals-Ed

Färgelanda

Mellemd

Åmål

Borås

Mark

Svenljunga

Tranemo

Ulricehamn

Stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde

 

Värmlands län Kommun

Torsby

Eda

Filipstad

Hagfors

Munkfors

Stödområde Inre stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde

 

Prop. 1978/79:112

67

 

Storfors

Sunne

Arvika

Säffle

Årjäng

Forshaga

Grums

Hammarö

Karistad

Kil

Kristinehamn

Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde

 

Örebro lån Kommun

Hällefors

Ljusnarsberg

Degerfors

Karlskoga

Lindesberg

Nora

Stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde Övrigi stödområde

 

Väslmanlands län Kommun

Fagersta

Heby

Norberg

Sala

Skinnskatteberg

Stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde Övrigt stödområde

 

Kopparbergs län Kommun

Malung

Vansbro

Älvdalen

Mora

Orsa

Avesta

Boriänge

Falun

Gagnef

Hedemora

Leksand

Ludvika

Rättvik

Smedjebacken

Säter

Stödområde Inre stödområde Inre stödområde Inre stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde Allmänt stödområde

 

Prop. 1978/79:112

68

 

Gävleborgs län Kommun

 

 

Stödområde

Ljusdal

 

 

Inre stödområde

Bollnäs

 

 

Allmänt stödområde

H ofors

 

 

Allmänt stödområde

Hudiksvall

 

 

Allmänt stödområde

Nordanstig

 

 

Allmänt stödområde

Ockelbo

 

 

Allmänt stödområde

Ovanåker

 

 

Allmänt stödområde

Söderhamn

 

 

Allmänt stödområde

Gävle

 

 

Övrigt stödområde

Sandviken

 

 

Övrigt stödområde

Väsiernorriands län Kommun

 

 

Stödområde

Sollefteå

 

 

Inre stödområde

Ange

 

 

Inre stödområde

Örnsköldsvik

 

 

 

Anundsjö, Bjöma,

Skorpeds

 

och TrehÖmingsjö

församlingar

Inre stödområde

Kramfors

 

 

Allmänt stödområde

Härnösand

 

 

Allmänt stödområde

Sundsvall

 

 

Allmänt stödområde

Timrå

 

 

Allmänt stödområde

Örnsköldsvik

 

 

 

Arnäs, Gideå, Grundsi

jnda. Mo.

 

Nätra, Sidensjö, Själevads och

 

Örnsköldsviks församl

ingar

Allmänt stödområde

Jämtlands län Kommun

 

 

Stödområde

Strömsund

 

 

Inre stödområde

Berg

 

 

Inre stödområde

Bråcke

 

 

Inre stödområde

Härjedalen

 

 

Inre stödområde

Krokom

 

 

Inre stödområde

Ragunda

 

 

Inre stödområde

Åre

 

 

Inre stödområde

Östersund

 

 

Allmänt stödområde

Västerbottens län Kommun

 

 

Stödområde

Sorsele

 

 

Inre stödområde

Sloruman

 

 

Inre stödområde

Vilhelmina

 

 

Inre stödområde

5 3 3

3 3 3 3 3 2 2

6

5 5 5 5 5 5 4

6 6 6

 

Prop. 1978/79:112

69

 

Åsele

 

Inre stödområde

Lycksele

 

Inre stödområde

Norsjö

 

Inre stödområde

Skellefteå

 

 

Fällfors. Jöms och Kalvträsks

 

församlingar

 

Inre stödområde

Vindeln

 

Inre stödområde

Vännäs

 

 

Bjurholms församlii

Ig

Inre stödområde

Robertsfors

 

Allmänt stödområde

Skellefteå

 

 

Bolidens, Bureå, Bi

jrträsks.

 

Byske, Kågedalens

, Lövångers,

 

Sankt Olovs, Sankt Örjans och

 

Skellefteå landsförsamlings

 

församlingar

 

Allmänt stödområde

Nordmaling

 

Allmänt stödområde

Umeå

 

Allmänt stödområde

Vännäs

 

 

Vännäs församling

 

Allmänt stödområde

Norrbottens län

 

 

Kommun

 

Stödområde

Arjeplog

 

Inre stödområde

Gällivare

 

Inre stödområde

Haparanda

 

Inre stödområde

Jokkmokk

 

Inre stödområde

Kalix

 

Inre stödområde

Kiruna

 

Inre stödområde

Pajala

 

Inre stödområde

Överkalix

 

Inre stödområde

Övertomeå

 

Inre stödområde

Arvidsjaur

 

Inre stödområde

Älvsbyn

 

Inre stödområde

Boden

 

Allmänt stödområde

Luleå

 

Allmänt stödområde

Piteå

 

Allmänt stödområde

6 6 6 6 6 6 6 6 6 5 5 4 4 4

7    Den offentliga sektorn och regionalpolitiken

7.1  Nuvarande förhållanden

Antalet anslällda inom den offentliga sektom har fördubblats under den senasle tioårsperioden och uppgick år 1976 till i runda tal 1,2 milj. Av

 

Prop. 1978/79:112                                                                  70

dessa var ca 540000 anställda av staten eller i statsunderstödd verksamhet och ca 670000 hos kommuner och landslingskommuner. Under tioårspe­rioden har antalet anslällda i statlig och statsunderstödd verksamhet ökat med nära 100000 medan antalet anställda i kommuner och landstingskom­muner ökat med närmare 50000.

Den regionala fördelningen av antalet anställda inom den offentliga sek­torn visar på betydande variationer i serviceutbud och sysselsättning inom olika ortstyper. Storstadsområdena och primära centra har en större andel offentligt anställda än regionala centra som i sin tur har en större andel än kommuncenira.

Två tredjedelar av de anställda inom den offentliga seklorn är kvinnor. Av de statligt anslällda är andelen kvinnor 47 %. Motsvarande andel av dem som arbeiar för landslingskommuner och kommuner är 85 % resp. 75 %. Regionalt är andelen kvinnor anställda inom statlig verksamhet hög­re i storstadsområdena än i övriga ortslyper. Inom landstingskommuner och kommuner är förhållandet det omvända.

Den framtida sysselsättningsökningen kommer enligt 1978 års långtids­utredning lill stor del alt återfinnas inom den offentliga sektorn. Sysselsätt­ningsökningen hos kommuner och landstingskommuner fram lill år 1983 beräknas lill 238000 personer. För den statliga sektorn beräknas en syssel­sättningsökning med 29000 personer under samma period.

De regionalpolitiska målen och den offentliga sektorns roll i regionalpo­litiken behandlades senast i samband med riksdagens beslut om samord­nad sysselsättnings- och regionalpolitik hösten 1976. Därvid angavs bl.a. att det är av störstajvikt för all kunna uppfylla de uppställda målen om en hög sysselsättning i alla delar av landet alt den statliga verksamheien inom olika sektorer i ökad utsträckning planeras med beaktande av regionalpoli­liska krav.

Regeringen har vidtagit ell flertal åtgärder för alt statliga myndigheler skall väga in regionalpoliliska aspekter i sin planering. Cirkuläret (1973: 24) till statsmyndigheterna om iakttagande av beslut om den regionala utveck­lingen innebär atl statlig myndighet inom sitt verksamhetsområde skall följa riktiinjema för regionalpolitiken och verka för alt de regionalpolitiska målen nås. Vidare har i förordningen (1977: 88) om länsplanering föreskri­vits alt statlig myndighet är skyldig att lägga resultatet av länsplaneringen till grund för sin planering. Myndighet skall vaije år lämna länsstyrelsen redovisning av planering inom myndighelens verksamhetsområde som kan påverka utvecklingen i länet. De statliga myndighetema har härvid ålagts att till berörda länsstyrelser redovisa uppgifterom myndighetens regionala sysselsättning och indirekia sysselsättningseffekter av myndighetens verk­samhet. Uppgifter skall även lämnas om verksamhetens betydelse för bl. a. den regionala servicens utveckling.

De statliga myndigheterna skall i ett särskilt avsnitt i sina anslcsfram-ställningar till regeringen redovisa sådan planerirfg som kan påverka den

 

Prop. 1978/79:112                                                                 71

regionala utvecklingen. Myndighelerna skall därvid beakta de förslag till åtgärder som länsstyrelserna redovisar i de årliga länsrapportema. Som ti­digare har nämnts följs länsplaneringen upp och utvärderas i årliga länsrap-porler. Länsrapporterna skall redovisa sådana ställningstaganden och prioriteringar som länsstyrelsema gjort för att uppfylla länsprogrammets mer långsikliga riktlinjer. Härigenom kan de förslag till åtgärder som ak­lualiseras pä regional nivå beredas i den statliga budgetprocessen och en samlad beskrivning av den regionala utvecklingen redovisas varje år i bud­gelproposilionen.

Länsstyrelsen kan enligt 38 § länsstyrelseinstruktionen (1971:460) på­kalla all regeringen omprövar vissa beslul av central myndighei om läns­styrelsen finner att beslutet strider mol de regionalpolitiska målen för lä­nel. Bestämmelsen avser beslut i frågor som rör lokalisering av anläggning eller fördelning av resurser inom länet. Den omfattar inte partsärenden och inle heller beslul av affärsdrivande verk.

Decentralisering i olika former har medverkat lill atl sprida statlig verk­samhet till fler orter i enlighel med regionalpolitikens mål. Som medel har använis såväl omlokaliseringar som decentralisering av funktioner, dvs. uppgifter har överförts till administrativa organ på lägre nivå.

I regeringens beslut den 3 mars 1977 med föreskrifter och riktlinjer för länsstyrelsemas fullföljande av länsplanering 1974 anges att länsstyrelser­na i samverkan med landstingskommunema och berörda statliga myndig­heter bör överväga möjlighetema till decentraliserad förläggning av arbets­uppgifter inom offenilig sektor i länel. Arbetet med della har påbörjats i lä­nen och en första redovisning har lämnals i 1978 års länsrapport.

7.2 Regionaipofitiska medel i statlig verksamhet

Sysselsättningsutredningen har föreslagit en rad åtgärder för att förstär­ka den offentliga sektorns medverkan i regionalpoliliken. Kommittén an­ser att statsmaktema här liksom för regionalpolitiken i övrigt måste ha ett övergripande ansvar. Vidare framhålls atl länsstyrelserna bör ges ökade möjligheler att aktivt bevaka de regionalpolitiska intressena i den regionala statliga verksamheten.

Sysselsättningsulredningen framhåller atl de regionalpoliliska frågoma i den statliga verksamheten behöver tas upp redan i myndigheternas verk­samhetsplanering. Kommittén anser därför att myndighetema vid denna planering systematiskt bör ta hänsyn till de regionalpolitiska målen. Däri­genom kan de statliga myndigheterna redan från börian aktivt medverka i regionalpoliliskl motiverade ätgärder.

1 betänkandet understryks all de cenlrala statliga myndighelerna måste samverka med länsplaneringen för alt kunna ta hänsyn till de regionalpoli­liska faktorerna i sin planering. Det gäller både när underlaget för plane-

 

Prop. 1978/79:112                                                                  72

ringen skall tas fram och vid genomförandet. Som tidigare har nämnts finns f. n. vissa regler som syftar lill en samordning mellan planeringen hos statliga myndigheter och den regionalpoliliskl inriktade länsplaneringen. Sysselsättningsulredningen föreslår att dessa samband utvecklas vidare och ges ett mera konkret innehåll.

Kommittén betonar att de affärsdrivande verkens verksamhet i hög grad påverkar förutsättningarna för näringslivets utveckling regionall och lo­kall. Sysselsättningsulredningen framhåller atl det från dessa utgångs­punkter är väsentligt att de affärsdrivande verkens verksamhet inte ensi­digt får styras av hänsyn lill den egna verksamheten utan att denna också måste anpassas efter övergripande regionalpoliliska mål. Som redan har nämnts finns f. n. administrativa regler som gör del möjligt för länsstyrel­sema att på regionalpoliliska grunder hos regeringen begära omprövning av beslul av annan ceniral myndighei än affärsverken. Sysselsättnings­ulredningen föreslår atl denna bestämmelse skall tillämpas även på beslut av affärsdrivande verk.

Den statliga länsförvaltningen är enligt sysselsättningsulredningen en av förutsättningarna för att statlig verksamhet skall kunna bedrivas i decen­traliserade former. Länsstyrelsema bör enligt kommittén ges ökade möj­ligheler all på grundval av det fastlagda länsprogrammel ta lill vara de re­gionalpolitiska intressena i den statliga verksamheten. Kommittén föreslår att länsstyrelserna i detta syfte, på grundval av länsplaneringen, skall kun­na meddela regionalpoliliskl moiiverade anvisningar Jill statliga länsorgan.

Sysselsättningsutredningen framhåller atl det från regionalpolitiska ut­gångspunkter finns särskild anledning att understryka all en decentralise­ring av statlig verksamhei kan medverka till en ökad regional utjämning. Lokaliseringen av offentlig service och sysselsättning blir därmed ett me­del i regionalpolitiken. Decentralisering av statliga verksamheter på länsni­vå bör enligt kommittén ske i samhällsekonomiskt försvarbara former ulan att servicen till allmänheten försämras. Kommittén betonar att vid bedöm­ningen mäste hänsyn tas till arbelsmarknaden både i den region som behö­ver sysselsätlningslillskoll och i den region som skall avstå från sysselsätt­ningstillfällen. Kommittén anser atl del bör vara en uppgift för de inom varje sektor ansvariga myndighetema atl, med länsplaneringen som ut­gångspunkt, beakta möjlighelerna lill decentralisering i den fortlöpande planeringen.

Sysselsättningsutredningen framhåller vidare att det måste finnas ett samspel mellan de olika sektoremas krav och de regionalpoliliska kraven för att de regionalpolitiska målen skall kunna uppnås. Kommittén anser att delta samspel bör utökas och att det därför torde vara ofrånkomligt att vid sidan av de administrativa och planeringsmässiga styrmedlen också skapa ekonomiska styrmedel. En framkomlig väg är härvid att ta till vara den na­luriiga anknytning till budgetprocessen som länsplaneringens årliga läns-

 

Prop. 1978/79:112                                                   73

rapporter möjliggör. Kommittén föreslår att detta sker genom att de regio­nalpoliliska aspekterna på ell systematiskt och samordnat sätt förs in i den statliga budgetbehandlingen.

Enligt kommittén skulle en sådan utformning av budgetprocessen inne­bära atl man då budgeten fastställs kan la de allmänna hänsyn lill de regio­nalpoliliska faktorerna som kommittén förordar. Även vid ell sådani mera allmänt regionalpoliliskl hänsynstagande i budgetbehandlingen måste man räkna med atl del i många fall kommer att kvarstå ett behov av mera rikta­de regionalpolitiska åtgärder. Kommittén föreslår därför alt ett anslag slälls till regeringens förfogande för särskilda regionalpoliliska åtgärder i slallig verksamhet.

Jag delar sysselsältningsutredningens uppfattning alt den offenlliga sek­torn i ökad utsträckning bör planeras från regionalpolitiska utgångspunk­ter. Denna uppfattning delas också av en bred remissopinion. Den offenlli­ga sektoms starka samband med samhällsutvecklingen är enligt min me­ning ett tillräckligt motiv för en närmare samordning mellan den offentliga verksamheien och regionalpolitiken. Härtill kommer att den offentliga sek­torn har fått en allt större belydelse för sysselsättningen och därmed också för den regionala utvecklingen. Det framstår därför som angeläget att i ökad utsträckning än tidigare föra in ett regionalpoliliskl tänkesätt i den of­fentliga verksamheien.

Jag har redan tidigare behandlat hur planeringen inom skilda samhälls­sektorer bör ske i samspel med länsplaneringen. 1 del sammanhanget har jag också uttalat mig för en mera ålgärdsinriklad länsplanering.

Det ankommer på regeringen att besluta om de administrativa styrmöj­ligheterna att påverka den statliga verksamheten i regionalpoliliskl syfte och alt ulfärda riktlinjer så alt de regionalpolitiska aspekterna tillgodoses i den statliga budgetprocessen. Jag anser emellertid att riksdagen bör la del av mina överväganden i anledning av kommitténs förslag i dessa delar.

Jag delar kommitténs uppfattning all statliga myndigheter bör beakta de regionalpolitiska faktorerna redan i sin verksamhetsplanering. Flertalet re­missinstanser understryker delta krav. F. n. fmns i cirkuläret (1973:24) till statsmyndigheterna om iakttagande av beslutet om den regionala utveck­lingen och i förordningen (1977: 88) om länsplanering, vissa bestämmelser om skyldighet för de statliga myndighelerna att följa de av riksdagen god­kända riktiinjema för regionalpoliliken och alt lägga resultatet av länspla­neringen till grund för sin planering. Jag avser atl föreslå regeringen all 1973 års cirkulär ersätts av en ny författning där bestämmelsema om de statliga myndigheternas skyldigheler med anledning av gällande riktlinjer för regionalpolitiken samlas och där tydligare än tidigare slås fasl att myn­dighet inom sitt verksamhelsområde skall verka i enlighet med de regional­politiska målen för arbete, service och miljö. Del finns flera sätt för de stat­liga myndighetema att mera aktivt väga in regionalpolitiska faktorer i sin planering. Bl. a. bör de beakta verksamhetens betydelse för den regionala

 

Prop. 1978/79:112                                                    74

sysselsättningen och servicen samt fortlöpande och systematiskt gå ige­nom möjligheterna till decentralisering av verksamheten.

Hänsynstagande till regionalpolitiska faktorer i planeringen av slallig verksamhet förutsätter en samverkan med länsplaneringen både när det gäller planering och genomförande. Jag har redan lidigare understrukit all länsstyrelsema härvid har en aktiv roll och alt denna planering i ökad ut­sträckning måste göras ålgärdsinriklad. Det räcker emellertid inte med att länsstyrelsema på delta sätl strävar efter en förbättrad samverkan med myndigheiernas planering. I många fall fordras regionalpoliliska avväg­ningar mellan krav från olika län. Övergripande avvägningar mellan verk­samheter och mellan län måste göras av regering och riksdag.

Det är enligt min mening av stor vikt att alla statliga myndigheler efter sina fömtsättningar medverkar i regionalpolitiken. Det gäller också de statliga affärsverken. Flera av de stora affärsverken har på senare år omor­ganiserats med sikte på en väsentligt ökad decentralisering av verksamhe­ten saml delegering av beslutsbefogenheter, marknads- och serviceinsal-ser. Således kan kunderna nu på det regionala planet samarbeta direkt med exempelvis teleområdenas och postområdenas personal i frågor som rör service, nya produkter o. dyl. som är av regionalpolitisk betydelse. På te­leområdet har vidare nyligen beslutats om åtgärder som syfiar till en ökad regional utjämning av taxorna. På postverkets område sker en fortlöpande ulvidgning av lanlbrevbärarservicen med därmed förknippade nya tjäns­ter, vilkel likaledes har belydelse för den enskildes välfärd främsi på lands­bygden. Inom luftfarten har en regional utjämning av flygtaxorna genom­förts, liksom en omfördelning av luftfartsverkels avgifter till förmån för in­rikestrafikanterna.

Del finns således många exempel på hur affärsverken redan i dag har an­passat verksamheten efter de regionala förulsällningama men samspelet med regionalpolitiken kan ytterligare utvecklas. Jag anser emellertid inte att det är en lämplig metod atl, som sysselsättningsutredningen föreslår, ge länsstyrelsema möjlighet att begära omprövning av beslut som verken har fattal. De regionalpoliliskl önskvärda resultaten bör för affärsverkens del kunna åstadkommas genom den tidigare omnämnda skyldigheten atl verka i enlighel med de regionalpoliliska målen som skall gälla för alla myndighe­ter.

Som jag tidigare har framhållil ligger huvudansvaret för den löpande samordningen inom regionalpolitiken på länsnivån. Förslaget all ge läns­styrelserna ökade möjligheter alt ta tillvara de regionalpoliliska intressena i den statliga verksamheten tillstyrks av flertalet remissinstanser. Enligt min mening bör ansvar och befogenheler inom regionalpolitiken ökas för länsnivån. Länsstyrelseinstruklionen ger redan idag länsstyrelsema möj­ligheter att påverka den statliga sekloms utveckling i länet. Enligt instruk­tionen har länsstyrelsen bl. a. i uppgift att verka för att statlig, kommunal och landstingskommunal verksamhet i länel samordnas och anpassas efter

 

Prop. 1978/79:112                                                                 75

de regionalpoliliska målen för länet. Genom den tydligare markeringen av de ställiga myndigheternas skyldighet att verka i enlighel med de regional­politiska målen och anpassa sin planering efter länsplaneringen bör läns­styrelsema få bätire förutsättningar atl driva de regionalpolitiska frågoma i länet.

Jag ansluter mig i likhet med flertalet remissinsianser till sysselsältnings­ulredningens uppfattning att decentralisering av statlig verksamhei många gånger kan vara ett verksamt medel i regionalpoliliken. Jag avser därvid decentralisering av såväl beslutsfattande som verksamheter.

Enligt min uppfattning kan en decentralisering i den statliga verksamhe­ten från regionalpolitiska utgångspunkter omfatta både den centrala och den regionala statsförvaltningen. Decentralisering i den regionala statsför­valtningen kan på länsplanet innebära att arbetstillfällen i offentlig verk­samhet överförs från primära centra till regionala centra och från regionala centra till kommuncenira. Primära cenlra kan i sin tur tillföras mera syssel­sättning i offentlig verksamhet genom decentralisering av den centrala statsförvaltningen.

Decentraliseringsfrågoma behandlas i bil. 14 till prop. 1978/79:111 om åtgärder mol krångel och onödig byråkrati m.m. som nyligen förelagts riksdagen. Chefen för kommundepartementet anför där bl.a. att det bör övervägas alt ge ett antal myndigheter i uppdrag att pröva möjligheterna all flytta ut beslutanderätt i ärendegrupper inom resp. myndighels verk­samhelsområde. Enligt min mening är detla även från regionalpolitiska ut­gångspunkter väsentligt.

Jag har tidigare redovisat min uppfattning att en beredskap måste finnas för att kunna dämpa en alltför snabb tillväxt i Stockholmsregionen. 1 enlig­hel med vad jag lidigare anfört bör sådana åtgärder i första hand avse tjäns-tesektom. Efter samråd med chefen för budgetdepartementet villjag fram­hålla att någon ny omlokaliseringsetapp av statlig förvaltning inte är ak­tuell. Däremoi bör regionalpolitiska aspekter vägas in då behovet av nya verksamheier prövas och i samband med omorganisationer eller utökning­ar av verksamheier.

Däruiöver är det nödvändigt alt målmedvetet bevaka möjligheterna till decentralisering i den fortlöpande planeringen av de statliga myndigheter­nas organisaiion och verksamhei. Somjag nämnt har länsstyrelserna fått i uppdrag all, i samverkan med landstingskommunema och berörda statliga myndigheter, överväga möjlighelema all decentralisera arbetsuppgifter inom offenilig sektor i länet. Jag finner det angeläget att detta arbete fort­sätter och intensifieras och atl dessa frågor bevakas och avrapporteras inom länsplaneringen. 1 detta sammanhang bör konkreta förslag till ökat samarbete mellan myndigheterna kunna aktualiseras.

Budgeten är ell viktigt styrinslrumenl i myndighetemas verksamhets­utövning vilket också ett slort antal remissinstanser pekal på. 1 budgetbe­sluten har regering och riksdag möjlighet att åstadkomma den nödvändiga

 

Prop. 1978/79:112                                                                  76

regionalpolitiska inriktningen på myndighetemas verksamhet. Det är na­luriigtvis nödvändigt att avvägningama mellan myndighetemas intressen och de regionalpoliliska kraven sker i ett sammanhang där dessa avväg­ningar kan grundas på politiska bedömningar.

Hösten 1977 fattade riksdagen beslut om en modemisering av det statli­ga budgetsystemet (prop. 1976/77:130, FiU 1977/78:1, rskr 1977/78:19). Detta beslut innebär bl. a. att en budgetteknisk omläggning skall genomfö­ras den 1 juli 1980 och att den ekonomiadministrativa nivån allmänt skall höjas i statsförvaltningen. Arbetet härmed har inletts. Förbättrade anvis­ningar för anslagsframställningar har utfärdats. Redovisningen och resul­tatanalysen i statlig verksamhet förbättras härigenom. Sammantaget med­för dessa åtgärder att statsmaktema får ett bättre beslutsunderlag, vilket innebär att även de regionalpolitiska aspektema kan beaktas bättre.

Detta förutsätier emellertid att länsplaneringen är konkret ulformad och att den även tidsmässigt ger de statliga myndighetema möjlighel all efter avstämning med sina länsorgan i anslagsframställningarna anknyta till den del av åtgärdsprogrammet i länsplaneringen som berör deras verksamhei. Sysselsättningsutredningen anser alt ett särskilt anslag för regionalpoli­tiska åtgärder inom statlig verksamhet bör ställas till regeringens förfogan­de. Jag är dock inte beredd att föreslå ett allmänt anslag för detta ändamål. Enligt min mening bör även fortsättningsvis sådana frågor underställas riksdagen för prövning i varje särskilt fall. Koslnader som förorsakas av regionalpoliliskl motiverade åtgärder kan om särskilda skäl föreligger er­sättas i särskild ordning. Exempel härpå är det statliga stödet till SJ:s olön­samma linjer och ersätiningen för flygtrafiken på Gotland. Dessa beslut underställs alltid riksdagen. Enligt min mening bör ett sådant tillväga­gångssätt fortsättningsvis kunna användas och även omfatta verksamheter som hittills inte har använis i regionalpoliliskl syfte.

Statliga stödinsatser administreras av en rad olika verk och myndigheter och det är i dag svårt atl fä klarhel i hur insalsema fördelas geografiskt och på sektorer. Jag avser föreslå regeringen all denna fråga utreds. Den typ av kunskaper som därigenom erhålls fordras enligt min mening för att kunna göra ralionella avvägningar mellan olika stödåtgärder.

Mina förslag om den statliga seklorns infogande i regionalpoliliken för­utsätter, liksom regionalpolitiken i övrigt, all regering och riksdag har ett övergripande ansvar för samhällsutvecklingen. Ett regionalpoliliskl åt­gärdssystem av del innehåll som jag nu har förordal bör sammanlaget ge möjligheter lill en effektivt fungerande regionalpolitik inom den statliga verksamheien.

7.3 Regionalpolitiska medel i kommunernas och landstingskommunernas verksamhet

Tidigare har beskrivits hur viktigt det är atl de statliga myndigheterna i sin planering tar större hänsyn lill de regionalpolitiska faktorema. Syssel-

 

Prop. 1978/79:112                                                                 77

sätlningsulredningen framhåller alt detta i tillämpliga delar bör gälla även när man från regionalpolitiska utgångspunkter kommer in på kommuner­nas och landstingskommunernas verksamhet. De uppgifier som redan har lämnats beträffande den hittillsvarande och väntade sysselsättningsut­vecklingen inom den offentliga sektorn visar all de flesta nya arbetstillfäl­lena kommer att finnas i kommunemas och landstingskommunemas verk­samheter. Detla understryker enligt kommittén behovei av alt i större ut­sträckning föra in de regionalpolitiska faktorerna i kommunernas och landstingskommunernas planering. En utvecklad sysselsältningsplanering för kommunemas och landstingskommunemas verksamhet kan skapa öka­de förutsättningar för atl ge den regionalpolitiska planeringen ell mer kon­kret innehåll och göra regionalpolitiken mer ålgärdsinriklad.

Sysselsättningsulredningen framhåller alt det från regionalpolitiska ut­gångspunkter är av stor belydelse att kommunema kan medverka till en fy­sisk planering som leder till korta avstånd mellan bostäder och arbetsplat­ser, bättre irafiklösningar och till att förvärvshinder undanröjs. Kom­mittén framhåller att åtgärder måste sättas in för att underlätta för männi­skorna atl nå de arbeten som finns inom den egna regionen. Av största be­tydelse är härvid att sysselsättningsfrågorna beaktas bättre i den fysiska planeringen och atl en kollektivtrafik byggs ut som också passar för resor till och från arbetet.

Kommittén ägnar särskild uppmärksamhet åt den regionalpolitiska bety­delsen av att undanröja förvärvshinder. Kommittén framhåller bl. a. ut­byggnaden av bamomsorgen, eftersom bristen på platser fortfarande är ett stort hinder för jämställdhet och valfrihet på arbetsmarknaden. Kom­mittén anser att statsbidragen till bamomsorgen i lämpligt sammanhang bör förslärkas med beaktande av kommunernas kostnader och möjligheter alt åsiadkomma lokall anpassade lösningar.

Den från sysselsättnings- och servicesynpunkt dominerande verksamhe­ten hos landstingskommunema är hälso- och sjukvården. Sysselsättnings­utredningen framhåller att den sjukvårdspolitiskt fastlagda inriktningen med en utbyggnad och omstrukturering av hälso- och sjukvården i riklning mot mera decentraliserade vårdformer, främsi långtidssjukvården med lo­kalt belägna sjukhem och distriktssjukvården med lokalt föriagda vårdcen­traler, står i överensstämmelse med de regionalpolitiska målen. Kom­mittén anser därför atl det från regionalpolitiska utgångspunkter är av stort intresse att en utbyggnad och omstrukturering av hälso- och sjukvården med detla innehåll blir förverkligad och föreslår att det inom landstings­kommunernas verksamhetsområde skapas effektivt fungerande styrmedel för all förverkliga dessa planer.

Utbyggnaden av landstingskommunernas verksamhet inkl. långtidsvår­den torde enligt sysselsättningsulredningen förutsätta ett statligt ekono­miskt stöd. Kommittén föreslår all ell slatligt stöd lill landstingskommu­nernas verksamhet kombineras med regionalpoliliskl moiiverade villkor

 

Prop. 1978/79:112                                                                  78

som tar sikte på alt i huvudsak förlägga långtidssjukvården till lokalt beläg­na sjukhem inte bara på de nuvarande sjukhusorterna ulan också på mind­re orter med tillräckligt befolkningsunderlag.

Kommittén betonar vikten av att i kommunal och landstingskommunal verksamhet liksom i statlig verksamhet i första hand söka beakta de regio­nalpolitiska faktorema redan i verksamhetsplaneringen. Del kan därför också finnas anledning all i vissa fall knyla regionalpoliliskl moiiverade villkor lill ett statsbidrag t. ex. på det sätl som angivits ifråga om långtids­sjukvården.

Kommittén anser vidare att det finns anledning atl betona den stora be­lydelse som det statliga skattesystemet har för alt ge kommunerna och landstingskommunema mer likvärdiga möjligheter all bedriva sin verk­samhet. Enligt sysselsättningsutredningens mening är därtör genomföran­det av en sådan förstärkning av skatteutjämningsbidragen till kommunema och landstingskommunena, som redovisas i kommunalekonomiska utred­ningens betänkande (SOU 1977:78) Kommunerna - utbyggnad, uljäm­ning, finansiering, angelägel även från regionalpolitiska utgångspunkter. Kommittén framhåller vidare atl det är av stor belydelse att sådana fakto­rer som geografiskt läge, bebyggelsestruktur, åldersstruktur och befolk­ningsminskning inarbetas i det föreslagna nya skatteutjämningssystemet. Härigenom kommer skatteutjämningsbidragen att mer konsekvent anpas­sas till kommunemas strukturella olikheter både i olika delar av landet och inom samma län.

Den kommunalekonomiska utredningens förslag ligger till grund för det förslag om förstärkning av skatteutjämningsbidragen till kommunema och landstingskommunema som regeringen nyligen har förelagt riksdagen (prop. 1978/79:95). Förslaget innebär bl.a. all skatteutjämningsbidragen kommer all innefatta ell mera konsekvent hänsynstagande till kommuner­nas strukturella olikheter. Förslaget i proposilionen innebär vidare all möj­lighetema till extra skatteutjämningsbidrag behålls. Vid prövning av extra skatleutjämningsbidrag till en kommun skall man liksom hittills även kun­na beakta regionalpolitiska faktorer. Skalteutjämningssystemet anses dock inte i försia hand vara något regionalpoliliskl styrmedel. Regionalpo­liliskl stöd bör även fortsättningsvis främst ges i form av olika insaiser vid sidan av skatteutjämningen.

Liksom flertalet remissinstanser delar jag sysselsältningsutredningens uppfattning att ett ökat hänsynstagande till de regionalpoliliska faktorerna i tillämpliga delar även bör gälla kommunemas och landstingskommuner­nas verksamhetsplanering. Jag anser också att en utvecklad sysselsält­ningsplanering för kommunemas och landstingskommunemas verksamhei skapar ökade förutsättningar för att göra regionalpolitiken mer ålgärdsin­riklad även på dessa områden.

Jag delar också kommitténs uppfattning att det från regionalpolitiska ut­gångspunkter är av stor betydelse atl kommunema genom sin decenlralise-

 

Prop. 1978/79:112                                                                 79

rade verksamhet kan medverka till atl undanröja förvärvshinder bl.a. ge­nom en fortsatt planmässig utbyggnad av barnomsorgen och en fysisk pla­nering som leder till så kort avstånd som möjligt mellan bostäder och ar­betsplatser. Vidare skall kommuner och landstingskommuner enligt riks­dagens beslut (prop. 1977/78:92. TU 1977/78:28. rskr 1977/78:364) sam­verka för atl skapa goda irafiklösningar.

Hälso- och sjukvården är den från sysselsättnings- och servicesynpunkl dominerande verksamheten i landstingskommunema. F. n. pågår en ut­byggnad och omstrukturering av hälso- och sjukvården som är starkt inrik­lad på den decentraliserade öppna hälso- och sjukvården med lokall föriag­da vårdcentraler och på långtidssjukvården med lokall belägna sjukhem. Socialstyrelsen har i olika sammanhang under senare år ullalat sig för alt den helt övervägande delen av långtidssjukvårdens platsresurser bör till­godoses genom lokall förlagda sjukhem, anknutna till primärvården. Vid de nyligen slutförda förhandlingama mellan staten och sjukvårdshuvud­männen har ett väsentligt resurstillskott avdelats för utbyggnad av lång­tidssjukvården. Genom att i enlighet med socialstyrelsens riktlinjer förläg­ga en belydande del av långtidssjukvårdens utbyggnad till lokalt belägna sjukhem ges möjligheter att tillföra orter med svaga lokala arbetsmarkna­der ett betydelsefullt tillskott av arbetstillfällen. Vidare bör betydande be­sparingar kunna åstadkommas vid utbyggnaden av långtidssjukvården ge­nom en samlokalisering av vårdcentraler inom distrikssjukvården med där­till knutna resurser för hemsjukvården. Jag vill därför betona att del från regionalpoliliska utgångspunkier är av stor vikt att landstingskommunema känner sitt ansvar för att de regionalpoliliska aspektema vägs in i sjuk­vårdsplaneringen vid valet av lokaliseringsort för olika lyper av sjukvårds­inrättningar.

8    Regionalpolitiskt stöd till näringslivet

8.1 Allmänna utgångspunkter

År 1964 beslöts om statligt lokaliseringsstöd som ett medel all påverka förelagens lokalisering till orter och regioner där en förstärkning av nä­ringsliv och sysselsättning ansågs önskvärd (prop. 1964:185. BaU 1964: 48, rskr 1964: 408). Därefter har stödet förstärkts och vidareutvecklats genom beslut år 1970 och år 1973 (prop. 1970:75, SU 1970:103, BaU 1970:40, rskr 1970:270 och 304 samt prop. 1973: 50, InU 1973:7, rskr 1973: 248).

F.n. lämnas stöd i följande former enligt förordningen (1970:180) om

slatligt regionalpolitiskt stöd.

-     lokaliseringsbidrag vid byggnadsinvesteringar,

-     avskrivningslån vid byggnadsinvesteringar och i vissa fall maskininves­teringar,

-     lokaliseringslån vid byggnads- och maskininvesteringar,

-     flyttningsersättning för maskiner m. m.,

 

Prop. 1978/79:112                                                                  80

-    lånegaranti för anskaffning av omsättningslillgångar m. m..

-    introduktionssiöd vid nyanställning av personal i del allmänna stödom­rådet,

-    sysselsätiningssiöd vid nyanställning av personal i främsi del inre stöd­området,

-    utbildningssiöd för utbildning av nyanställd personal,

-  flyttningsslöd till personal med kvalificerad yrkesutbildning.

Vidare lämnar regeringen efter beslut i varje särskilt fall slöd enligt den s.k. offerlprincipen saml bidrag llll kommunala industrilokaler (prop. 1976/77:100 bil. 17, AU 1976/77:23, rskr 1976/77:295).

Jag tar i del följande upp samiliga dessa stödformer utom flyiiningssiöd till personal. Ulöver vad jag nu har nämnl finns statliga stödåtgärder som riktas till näringslivet och har stor belydelse för den regionala utveckling­en. Jag länker närmasi på iransporislödel, som nyligen har behandlals av chefen för kommunikationsdepartemenlet (prop. 1978/79:152), och upp­byggnaden av de regionala utvecklingsfonderna (prop. 1977/78:40 bil. 1, NU 1977/78:34. rskr 1977/78:110).

Sysselsättningsutredningen anger följande ulgångspunkier för sina för­slag lill uiformning av del regionalpoliliska stödet lill näringslivet. En försia utgångspunkt är all stödsystemet skall vara enkell och knyta an lill nuvarande stödformer. En andra uigångspunki är alt stödmedlen skall slå i samklang med andra ålgärder för att skapa en på sikt konkurrenskraftig in­dustristruktur. En tredje uigångspunki är att stödmedlen skall utformas så atl de bidrar lill all undanröja olika hinder för näringslivets utveckling i sysselsätlningssvaga regioner.

Kommittén föreslår mot denna bakgrund alt stödet koncentreras till föl­jande stödformer.

Sysselsätiningssiöd bör lämnas för att bidra till att täcka allmänna inkör­ningskostnader i nystartad eller utvidgad verksamhet. Det nuvarande in-troduklionsstödel. som har i huvudsak samma syfte som sysselsätinings­slödet. bör enligt kommittén slopas.

Uibildningssiöd bör lämnas, efiersom brist på utbildad personal är ett allvarligt hinder för utvecklingen inom stödområdena.

Avskrivningslån för invesleringar främsi i byggnader bör lämnas framför allt av del skälet all aliernalivvärdel av lokaler för industriell eller annan stödberältigad verksamhet ofta är lågt inom stödområdena. Nuvarande system med lokaliseringsbidrag för samma ändamål föreslås upphöra.

Lokaliseringslån bör lämnas för att bidra till att lösa lokaliseringsförela-gens kapitalförsörjningsproblem i slorl, varvid den nuvarande bindningen till invesleringar i byggnader och maskiner föreslås upphöra. Något starkt motiv all behålla nuvarande system med lånegarantier i lokaliseringssyfte för anskaffning av omsättningstillgångar finns inle med en sådan ulvidg­ning av ändamålei med lokaliseringslån. Kommittén föreslår därför all del­ta system avskaffas.

Stöd bör vidare kunna lämnas enligt offerlprincipen.

 

Prop. 1978/79:112                                                                 81

Kommittén föreslår vidare att nuvarande system med flytlningsersätl-ning för alt täcka kostnader för nedmontering, transport och uppmontering av maskiner, arbetsredskap och verklyg vid flyllning av verksamhei lill stödområdet slopas. För all finansiera sådana ålgärder kan enligt kom­mittén lokaliseringslån i stället användas.

Liksom de flesta remissinstanserna bedömer jag alt kommitténs ut­gångspunkter kan ligga lill grund för utformningen av det regionalpolitiska stödet till näringslivet. De nuvarande regionalpolitiska styrmedlen är i hu­vudsak ekonomiska stimulansmedel, dvs. bidrag och lån som varierar re­gionalt och därmed påverkar förelagens ekonomiska kalkyler. Jag anser all denna inriktning av styrmedlen bör behållas. När det gäller frågan om stödets varaktighet anser jag i likhet med sysselsättningsulredningen och flerialel remissinsianser alt huvuddelen av siödet liksom f. n. bör ha karak­tären av inledningsstöd.

Del har i olika sammanhang hävdats att regionalpolitiskt slöd som inrik­las på kapitalkostnaderna skulle vara olämpligt, därför att det leder till atl alltför kapiialintensiva produktionsmetoder används och därmed färre ar­betstillfällen skapas. Å andra sidan har farhågor framförts för att ell stöd som inriktas på personalkostnaderna leder till en alltför personalintensiv och i vissa fall föråldrad produktionsstruktur. Gjorda utvärderingar lyder dock på all ulformningen av stödet i delta avseende inte påverkar utform­ningen av företagens produktionsteknik. Liksom sysselsättningsulred­ningen och flertalet remissinstanser anserjag mot denna bakgrund alt ni­vån på det slöd som inriklas på företagens investeringar bör behållas, sam­iidigi som en viss ökning av personalkostnadsstödet bör ske.

I likhet med kommittén finner jag vidare atl huvuddelen av det regional­poliliska slödel liksom hiuills bör lämnas efter en individuell prövning i de enskilda stödärendena. Enligt min mening är detla en förutsättning för atl stödet skall kunna inriktas mot verksamheter som bedöms vara på lång sikl konkurrenskraftiga. Jag kommer senare att förorda att stödet liksom hittills i dessa fall skall lämnas endast till verksamhet som bedöms få till­fredsställande lönsamhet och ge varakiig sysselsättning åt de anställda. Vidare kommer jag atl förorda all del sammanlagda stödet inte skall vara större än vad som behövs för att verksamheten i fråga skall komma till stånd. Del ankommer på berörda myndigheter alt göra en sådan prövning i varie stödärende.

Liksom huvuddelen av remissinsianserna anser jag del angelägel all stödsystemet görs mer läiiöverskådligt. Kommitténs förslag alt koncentre­ra stödet till fem stödformer finner jag därför välgmndat. Jag förordar så­lunda alt kommitténs förslag till principiell utformning av stödsystemet ge­nomförs och återkommer i del följande med mer detaljerade förslag beträf­fande de olika stödformerna.

Jag vill vidare nämna atl sysselsättningsulredningen har lämnal vissa förslag om användningen av investeringsfonder i regionalpolitiskt syfte. 6   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 112

 

Prop. 1978/79:112                                                                  82

Del ankommer på regeringen all beslula i dessa frågor. Jag kommer därför inle all i det följande behandla dessa förslag.

8.2 Vissa gemensamma frågor för samtliga stödformer

Slödherålligad verksumhei

Jag övergår nu lill atl behandla vissa frågor som är gemensamma för samtliga slödformer. Försl lar jag upp frågan om stödberältigad verksam­het. Lokuliseriiigssiöd i form av bidrag och lån vid investeringar kan f. n. lämnas lill den som utövar eller ämnar utöva industriell eller induslrilik­nande verksamhei. induslriserviceverksamhet, viss partihandel och upp­dragsverksamhet som har mer än lokal betydelse saml verksamhet inom lurislnäringen. Lokaliseringsstöd kan dessutom lämnas till den som flyttar ut ceniral prival förvaltningsenhet från storstadsområdena. Uianför kret­sen av slödberätligade verksamheier har lidigare varil bl. a. gruvindustrin. Under våren 1978 beslutades emellertid alt gruvföretag t. o. m. den 30 juni 1979 skulle jämställas med tillverkande industriföretag i frågaom möjlighe­ler all fä lokaliseringssiöd (prop. 1977/78:172. AU 1977/78:35, rskr 1977/78: 306). Ärenden om slöd lill gruvföretag skall prövas av regeringen. För sysselsätiningssiöd gäller samma avgränsningar som för lokaliserings­stöd utom när det gäller verksamhet inom turistnäringen, som är undanta­gen från sysselsätiningssiöd. F. n. pågår dock en försöksverksamhet med möjlighel för regeringen att efter prövning i varje enskilt fall bevilja syssel-säitnigsstöd lill turistföretag. Inte heller lämnas sysselsätiningssiöd vid ut­flyttning av ceniral prival förvalinlngsenhei från storstadsområdena. För inirodiikiions- och uibildningssiöd finns däremoi f. n. inga begränsningar i fråga om stödberältigad verksamhei.

Sysselsättningsutredningen anser alt det knappast finns någon verksam­het av lokaliseringspoliliskt iniresse som inle formelll omfaiias av den re­gionalpolitiska stödverksamheten. Det kan dock enligt kommittén finnas enstaka projeki inom formellt icke stödberältigad verksamhet vilka genom stöd kan påverkas i sådan riktning att de bidrar till att uppfylla de regional­politiska målen. Kommittén föreslår därför att regeringen bör få medge stöd lill verksamhei som vid en strikt bedömning inle faller inom ramen för stödberältigad verksamhet. En sådan undanlagsregel skulle innebära bl. a. all verksamhei inom gruvnäringen även i fortsättningen kan ges regional­poliliskl slöd efter prövning av regeringen i varje enskilt fall. När del gäller uibildningssiöd anser kommittén att det är olämpligt att splittra resurserna för den regionalpolitiska stödverksamheten genom att ge stöd till verksam­heter med enbart lokal betydelse. Kommittén föreslår därför att samma begränsning som f n. gäller för lokaliseringsstöd i fortsättningen skall gälla för alla former av regionalpolitiskt slöd.

Förslaget får i huvudsak stöd av remissinstansema. Några remissinstan­ser anser dock att vissa verksamheier med anknytning till jord- och skogs- ■ bruk i större utsträckning skall kunna vara siödberättigade.

 

Prop. 1978/79:112                                                                  83

Enligt min uppfattning bör en avgränsning av vilka typer av verksamhei som skall kunna få regionalpolitiskt slöd grunda sig på en bedömning av om verksamheien ifråga kan påverkas i fräga om lokalisering eller omfall­ning genom eit stöd. Endast sådana verksamheter som kan påverkas i så­dant avseende bör kunna få regionalpolilisk slöd. Från denna utgångs­punkt anserjag sysselsättningsutredningens förslag väiavvägt. De allmän­na reglerna för stödberältigad verksamhet har efter hand kommit atl om­fatta de olika typer av verksamheier som kan anses påverkbara från lokali-s, ingspolilisk utgångspunkt. En sådan undanlagsbestämmelse som kom­mittén föreslår innebär vidare möjlighet att ge stöd ål de projeki som kan bedömas ha regionalpolitisk betydelse, men som vid en strikt prövning fal­ler uianför ramen för stödberältigad verksamhet. Mot bakgrund av vad jag nu har anförl förordarjag att samma avgränsningar i fråga om stödberälti­gad verksamhet som f n. gäller för lokaliseringsstöd i fortsättningen skall gälla för alla former av regionalpolitiskt stöd, dvs. sysselsättningsstöd, ui­bildningssiöd, lokaliseringslån, avskrivningslån och stöd enligt offerlprin­cipen. Därutöver bör regeringen ha möjlighel att efter prövning i varje en­skilt fall beslula om stöd till förelag med annan verksamhet, om verksam­heten har eller beräknas få särskild belydelse för näringslivet i regionen el­ler annars bedöms vara av särskild regionalpolitisk betydelse.

Förhandsbesked

F. n. finns möjlighel atl hos regeringen begära förhandsbesked om en viss typ av verksamhei är stödberältigad eller ej. Endast verksamhetens art prövas i sådana ärenden. Ett positivt förhandsbesked innebär således ingel löfte om slöd. utan bara atl en eventuell ansökan om stöd inle skall avslås på grund av verksamhetens art.

Liksom sysselsättningsulredningen anser jag atl ordningen med för­handsbesked bör bestå. Jag förordade nyss att regeringen skall få möjlighet att i undanlagsfall besluta om stöd till verksamhei som inle normalt är be­rättigad till slöd. Förhandsbesked bör kunna ges också om arten av viss verksamhet är sådan atl stöd kan lämnas enligt undantagsregeln.

Slödmollagare

F. n. gäller att regionalpolitiskt stöd kan lämnas till svenska och utländ­ska fysiska och juridiska personer som bedriver stödberältigad verksam­het inom del enskilda näringslivet. Stöd kan i vissa fall lämnas också till fastighetsförvaltande företag som hyr ul lokaler till förelag med stödberäl­tigad verksamhei. Ett villkor är i sådana fall att äganderätten till förvalt­ningsföretaget skall ligga hos samma fysiska eller juridiska intressekrets som dominerar industriförelaget. Vidare kan slöd lämnas lill statliga före­lag, dvs. svenska juridiska personer som staien har beslämmande inflylan­de i. Stöd kan däremot inle lämnas lill statliga myndigheter eller affärsdri­vande verk.

 

Prop. 1978/79:112                                                                  84

Kommuner kan f n. inte annal än i undantagsfall få lokaliseringsstöd. Undantagen gäller dels invesleringar i lurislanläggningar, dels att kommun kan få överta betalningsansvaret för lokaliseringslån om kommunen, när ell stödförelag råkar i svårigheler, ser sig nödsakad all överta förelagels fastighet. Vad jag nu har sagt om kommun gäller också kommunägl bolag och kommunal stiftelse. 1 de fall kommun direkl eller indirekt har ägt mi-noritelsposter i stödsökande aktiebolag, har det enligt praxis inte ansetts förhindra statligt slöd.

Frågan om kommunernas roll inom regionalpolitiken har behandlats av riksdagen både år 1964 och år 1972. Därvid uttalades atl det måsle vara en Slallig uppgift all på olika säll främja en lokalisering lill de områden där be­hovet är störst. Sysselsättningsutredningen ansluter sig till denna bedöm­ning och förordar alt i huvudsak samma begränsningar som f. n. skall gälla beträffande mottagare av regionalpoliliskl stöd. På en punkl föreslår dock kommittén en förändring av reglerna. Del gäller i del fall en kommun söker stöd för att bygga lokaler för uthyrning till stödberältigad verksamhei. F. n. finns på statsbudgeten under induslrideparlemenlels huvudtitel upp­laget ell särskilt anslag för bidrag till kommunala industrilokaler. Från det­la anslag kan bidrag lämnas till kommun i det allmänna siödområdet för ny-, till- eller ombyggnad av lokaler som är avsedda för uthyrning till in­dustri- eller industriserviceföretag. I första hand lämnas bidrag till kom­mun inom del inre siödområdet. Sysselsättningsulredningen föreslår all denna slalsbidragsform avskaffas. 1 stället börenligt kommittén en möjlig­het öppnas att lämna kommuner inom allmänt stödområde 4 och inre stöd­område 5 och 6 stöd i form av lokaliserings- och avskrivningslån.

Kommitténs förslag stöds av de flesta remissinsianserna. 1 fråga om stöd till kommunala industrilokaler framhåller dock AMS alt det är angeläget alt denna verksamhei bedrivs resirikiivi. Vidare framhåller AMS all det är angeläget alt fastställa enhetliga riktlinjer för hyressättningen i industrihu­sen.

1 likhet med sysselsäliningsutredningen anser jag att någon allmän ut­vidgning av kretsen av slödmollagare inte är motiverad. Liksom f. n. bör slöd kunna lämnas lill svenska och ulländska fysiska och juridiska perso­ner som bedriver stödberältigad verksamhet inom del enskilda näringslivet samt till statliga företag. Jag vill något utveckla frågan om möjlighet all ge stöd till fastighetsförvaltande bolag som hyr ut lokalerna till företag med stödberältigad verksamhei. Liksom f.n. bör sådani fastighetsbolag kunna få stöd om äganderätten till det ligger hos samma fysiska eller juridiska in­tressekrets som dominerar industriföretaget. Det kan också finnas fall där flera förelag vill bygga en gemensam lokal. En sådan lokallösning kan vara rationell för främst mindre företag. De kan på så sätt gemensamt utnyttja t.ex. personalutrymmen och uppvärmningsanläggning och därigenom få en lägre lokalkostnad än om företagen hade byggt var sin anläggning. En­ligt min mening bör regionalpoliliskl slöd kunna lämnas för au bygga såda-

 

Prop. 1978/79:112                                                                  85

na gemensamma lokaler både i del fall de rörelsedrivande förelagen direkl äger lokalen och när ägandel utövas indirekt genom ett särskilt fastighets­förvaltande bolag.

När det gäller kommunernas roll i regionalpoliliken finner jag del inte moliverai all förorda någon ändring av nuvarande principer. Della hindrar dock inie all jag liksom sysselsättningsulredningen anser a(( slöd även i fortsällningen bör kunna lämnas till vissa kommuner för atl de skall kunna bygga industrilokaler för uthyrning. Kommitténs förslag all sådant stöd skall ges i form av avskrivnings- och lokaliseringslån i stället för i form av särskilda statsbidrag är enligt min mening väl ägnat all förenkla slödgiv­ningen. Jag förordar därför all den särskilda stödformen med bidrag till kommunala industrilokaler avskaffas och att i stället avskrivnings- och lo­kaliseringslån får lämnas till kommuner inom allmänt stödområde 4 och in­re stödområde 5 och 6. Liksom f. n. bör stödet avse främst mindre industri­lokaler på mindre orter.

Samtidigt vill jag framhålla all denna ordning bör utnyttjas sparsamt tills ytierligare erfarenheter har vunnits av verksamheten med stöd till kommu­nala industrilokaler. Det finns flera skäl lill delta. Ett omfattande byggande av sådana lokaler kan leda lill atl lokaler blir outhyrda under längre lid, vil­kel innebär koslnader för både stal och kommun. Vidare kan ell överskott av lokaler leda lill konkurrens mellan kommunerna om företagens utbygg­nader och etableringar. Della kan i sin tur leda lill atl kommunerna lockas att hyra ut lokaler lill verksamhet som under andra omständigheter inte skulle komma till stånd och som har små möjligheler all ge varaktig syssel­sättning ål de anslällda. Mol denna bakgrund förordarjag alt regionalpoli­tiskt stöd till kommunala industrilokaler normalt lämnas endasl om preli­minärt hyresavtal finns tecknat ålminsione för en del av lokalen. Möjlighe­lerna för tilltänkta hyresgäster att själva bygga lokaler bör prövas innan stöd beviljas till den kommunala industrilokalen. Vidare bör det ankomma på lokaliseringsmyndigheten att fastställa enhetliga riktlinjer för hyressätt­ningen i industrihuset.

Sysselsättnin'gsulredningen har tagil upp också frågan om att som villkor för statligt regionalpolitiskt stöd skall gälla alt förhållandet mellan del stöd-mollagande förelagel och dess anslällda är reglerat genom kollektivavtal. Enligt kommitténs bör inriktningen vara atl kollektivavtal skall finnas på de arbetsplatser där regionalpolitiskt stöd utnyttjas. Vissa problem kan dock uppkomma om ett ovillkorligt krav ställs på atl kollektivavtal skall finnas för att ell företag skall få ålnjuta regionalpoliliskl stöd. Kommittén föreslår därför all del bör ankomma på beslutande myndighei alt i de en­skilda fallen avgöra vilka krav som i delta avseende skall ställas.

Av remissinstanserna stödjer bl.a. LO och TCO kommitténs förslag. Däremoi avvisar bl.a. SAF, Induslriförbundetj Svenska handelskammar­förbundet och LRF uppfattningen alt kollektivavtal skall vara en förutsätt­ning för alt regionalpoliliskl slöd skall lämnas.

 

Prop. 1978/79:112                                                                  86

För egen del villjag i denna fråga erinra om vad jag anförde vid min an­mälan (prop. 1978/79: 73) om åtgärder för arbetshandikappade. Enligt min mening skulle del innebära krav på organisationstillhörighet atl föreskriva atl den anställde skulle omfattas av kollektivavtal. Ell sådani krav kan inle ställas. Däremot anserjag, all de anslällda i företag som åtnjuter regional­poliliskl slöd givelvis bör uppbära lön och andra anställningsförmåner som är jämförbara med dem som ulgär enligt kollektivavtal inom branschen. 1 de fall kollektivavtal inle finns tecknat får det ankomma på det stödsökan­de företaget alt styrka atl så är fallel.

Könskvolering

F. n. pågår en försöksverksamhet med könskvotering vid vissa former av regionalpolitiskt stöd. Som villkor för lokaliseringsstöd, introduktions-stöd och uibildningssiöd gäller atl minsl 40% av del antal arbetsplatser som lillkommer hos den som beviljas sådant stöd skall förbehållas vartdera könet. Till ansökan om slöd skall fogas rekryleringsplan, som visar yrkes­fördelning och möjligheler att sysselsätta både män och kvinnor i den ny­startade eller utvidgade verksamheten. Planen skall utarbetas i samverkan mellan sökanden, länsarbetsnämnden samt berörda arbelsgivar- och ar­betstagarorganisationer. Befrielse helt eller delvis från villkoret om köns­kvolering kan beviljas, t.ex. om den nystartade eller utvidgade verksam­heten ersätter verksamhet vid nedlagt företag eller företag som har in­skränkt driften. Vid dispensgivning las möjlighelerna lill vara så långl det går att närma könsfördelningen till den eftersträvade 40%-regeln.

Sysselsäliningsutredningen redovisar en undersökning som har gjorts inom AMS om hur försöksverksamheten med könskvotering har utfallit. Allmänt konstateras atl andelen kvinnor har ökal i de företag som har fått stöd efter del atl kvoieringsreglerna infördes. Även om det är svårt att exakt ange effekierna av könskvoleringen. råder del enligt AMS ingen tve­kan om att den har bidragit till atl öka sysselsättningen för kvinnor och minska den könsmässiga uppdelningen av arbelsmarknaden. Mot denna bakgrund förordar sysselsättningsulredningen all systemet med könskvo­lering skall permanentas och byggas ut, så atl även sysselsätiningsslödet omfattas av kvoieringsreglerna. Könskvoteringskravel för sysselsättnings-stöd behöver dock enligt kommittén endasl avse de fall då sysselsättnings­stöd lämnas ulan samband med avskrivnings- eller lokaliseringslån. Om sådant samband finns blir sysselsättningsökningen ändå underkastad könskvoieringskrav genom villkoren för avskrivnings- eller lokaliserings­lånet. Kommittén framhåller vidare de prakliska svårigheterna att knyta könskvoieringskrav till sysselsättningsstödet, men menar atl värdel av kvoteringen mer än väl uppväger svårigheterna.

Liksom huvuddelen av remissinstanserna anserjag atl erfarenheterna av försöksverksamheten med könskvotering är så goda att systemet bör be­stå. När det gäller den föreslagna utvidgningen till sysselsättningsstöd de-

 

Prop. 1978/79:112                                                                  87

lar jag åsikten all de prakliska svårigheterna inle är så stora att man av del skälet bör avslå från all knyta könskvoieringskrav även till den stödfor­men. Jag kommer i det följande att förorda att sysselsätiningsslödet ökas väsentligt. Även av den anledningen är del rimligi atl ställa sådana krav på mottagaren av stödet all alla möjligheter tas lill vara all öka jämställdheten mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden. Jag vill också framhålla atl behovei av ytterligare arbetstillfällen för kvinnor är särskilt stort i de om­råden där sysselsätiningssiöd kan lämnas. Detsamma gäller för stöd enligt offerlprincipen. Jag förordar sälunda att som villkor för alla former av re­gionalpolitiskt stöd skall föreskrivas atl minst 40% av det antal arbetsplat­ser som lillkommer hos stödmollagaren skall förbehållas vartdera könei. Samma möjligheler lill befrielse från könskvoteringskravel som finns f n. bör finnas även i fortsättningen. Det ankommer på regeringen all närmare ulforma reglerna för könskvoteringen och hur uppföljningen och kontrol­len skall ske. Det kan därvid av prakliska skäl komma att bli nödvändigi att utforma kvoieringsreglerna annorlunda för sysselsätiningssiöd än för övriga slödformer.

8.3 Sysselsättningsstöd

Bidragsregler

Jag har tidigare redovisat moliven för atl med regionalpolitiskt slöd bi­dra till all läcka allmänna inkörningskoslnader och därvid föreslagil alt de nuvarande sysselsättnings- och introduklionssiöden slås samman lill en ny stödform med detla ändamål. 1 del följande behandlar jag mer i detalj reg­lerna för del nya sysselsätiningsslödet.

Sysselsättningsulredningen anser att det är viktigt atl del vid en vidgad användning av sysselsätiningsslödet skapas tillfredsställande garantier för att stödet används till sitt avsedda syfte. Samtidigt är det viktigt alt admini­strationen av stödformen inte blir belungande för företag och myndigheler. Mol denna bakgrund föreslår kommittén följande ordning.

Liksom f n. bör både företag som nyetablerar verksamhei och befintliga företag som bygger ut sin verksamhet kunna få stöd. Stödet bör på samma sätt som del nuvarande sysselsätiningsslödet lämnas i form av dels första-årssiöd, dels fortsatt slöd. Det bör enbart omfatta ökningar av personalen och grunda sig på den genomsnittliga sysselsättningen under ett år. Första-årsslöd bör lämnas för den ökning av sysselsättningen som har skell i för­hållande till den högstaårssysselsäitningen underde tre närmasi föregåen­de åren. På sä sätt undviks att företag fär stöd för tillfälliga sysselsättnings­ökningar till följd av konjunktursvängningar. Fortsatt stöd bör ges för kvarslående sysselsättningsökning som har berättigat lill försiaårsstöd. Stödet bör differentieras mellan olika områden både i fråga om belopp och tid under vilken slöd lämnas.

Kommittén förordar vidare att prövningen om stöd skall lämnas eller ej

 

Prop. 1978/79:112                                                                  88

görs mer ingående än vad som gäller för det nuvarande sysselsättningsstö-det. En förutsättning för att stöd skall lämnas bör vara alt den utökning av företagels verksamhei som ligger till grund för sysselsättningsökningen kan väntas bli beslående. Konjunkturbetingade variationer i sysselsätt­ningen eller nyanställningar till följd av lillfälliga leveranstoppar bör alllså inte föranleda sysselsätiningssiöd. Del bör vidare vara möjligt för beslu­tande myndighet att göra näringspolitiska bedömningar så alt stödel inle leder lill överflyllning av sysselsättningsproblem från en ort till en annan, t.ex. på grund av överetablering inom en bransch. Av dessa skäl anser kommittén del nödvändigi all en förhandsprövning görs. När ett förelag ansöker om avskrivnings- eller lokaliseringslån för ell projekt bör samti­digt en anmälan göras om företaget avser att också söka sysselsättnings­stöd. 1 det samlade beslutet lämnas besked om företaget är berättigat lill sysselsätiningssiöd och vilka villkor som i så fall gäller för slöd. I dessa fall sker alllså en total prövning av förelagets förutsättningar i samband med prövningen av stöd till investeringarna. Om ett företag önskar ulnyllja sys­selsättningsstöd utan samband med stöd lill invesleringar bör en molsva­rande förhandsgranskning ske. Del slutliga beslutet om stöd fallas i båda fallen i efterhand. Förelaget har då att dokumentera alt villkoren är upp­fyllda.

Kommitténs förslag till utformning av bidragsregler slöds av flertalet re­missinstanser. Några remissinstanser anser dock att systemet med för­handsgranskning i samtliga sysselsäitningsstödärenden innebär en sä krånglig ordning atl syftet med stödet delvis kommer att gå förlorat. Bl. a. framhålls att särskilt mindre företag med smärre utvidgningar kommer att missgynnas av ett sådant system.

Jag kommer i det följande atl förorda alt sysselsätiningssiöd lämnas med betydande belopp i vissa områden. Inte minst av det skälet finner jag sys­selsättningsutredningens förslag om förhandsprövning välgrundat. Samti­digt instämmer jag i att en obligatorisk förhandsgranskning kan innebära en så omfattande och belungande administration att syfiet med stödet ris­kerar gå förlorat. Därför avser jag att senare föreslå regeringen följande ordning. Om ansökning gäller försiaårsstöd för högst tio årsarbetskrafter lillämpas nuvarande beslutsordning. Del innebär att beslut om stöd fallas i efterhand. Om ansökning om försiaårsstöd gäller mer än tio årsarbetskraf­ter blir stödbeloppet så slort och omfattningen av utbyggnads- eller nyela-bleringsprojeklet så betydande atl en särskild prövning bör göras. Pröv­ningen bör kunna ske såväl i förväg som i samband med det slulliga beslu­tet om stöd. Beslutet bör avse om ell elablerings- eller utvidgningsprojekl berättigar till sysselsättningsstöd. Samma krav bör därvid ställas på lön­samhet och varaktig sysselsättning som vid stöd till invesleringar. Jag åter­kommer i del följande till detta. Vidare bör i della sammanhang kunna gö­ras näringspolitiska bedömningar av del slag som kommittén pekar på. Del slutliga beslutet om sysselsättningsstöd bör liksom f n. fattas i efterhand när den faktiska sysselsättningsökningen kan bestämmas.

 

Prop. 1978/79:112                                                                 89

Jag tillstyrker kommitténs förslag alt förslaårsstödel skall grunda sig på en jämförelse mellan sysselsätlningsnivån under kvalifikationsåret och del av de tre närmast föregående åren som visar den högsta sysselsätlningsni­vån. Därigenom undviks att förelag får slöd för kortvariga sysselsättnings­ökningar till följd av konjunktursvängningar.

Däremot är jag inte beredd alt tillstyrka förslaget om förskottsutbetal­ning av sysselsätiningssiöd i vissa fall. Behovet av likvidiletstillskott redan under kvalifikalionsårel för sysselsätiningssiöd bör kunna lillgodoses ge­nom banklån eller lokaliseringslån. Jag vill här framhålla att jag i del följan­de avser alt förorda atl stödunderlagel för lokaliseringslån vidgas lill att omfatta även behov av rörelsekapital.

När det gäller övriga regler för sysselsättningsstödet bör kommitténs förslag genomföras.

Sedan år 1976 kan sysselsätiningssiöd lämnas i samband med lokalise­ringsstöd vid invesleringar lill förelag i skärgårdsområde där sysselsätt­ningsstöd normalt inle lämnas. Sådani ärende skall prövas av regeringen. Hittills har ingen ansökan om sådant stöd gjorts. Stödformen har sålunda inte visat sig vara lämpad för atl främja sysselsältningen i skärgårdarna. Jag förordar därför att denna ordning upphör. 1 stället vill jag hänvisa lill de särskilda stödformer för sysselsättning i glesbygd som jag kommer att behandla i det följande.

Slödels storlek

Kommittén föreslår att sysselsätiningssiöd skall kunna lämnas i allmänt stödområde 4 saml inre stödområde 5 och 6.

I allmänt stödområde 4 föreslås sysselsätiningssiöd under tre år med sammanlagt 40000 kr. för varje bestående ökad årsarbetskraft, varav 15000 kr. i försiaårsstöd, 15000 kr. i andraårsslöd och 10000 kr. i tredje-årsstöd.

1 inre stödområde 5 föreslås sysselsätiningssiöd under fem år med sam­manlagt 80000 kr. för varje bestående ökad årsarbetskraft, varav 20000 kr. i försiaårsstöd, 20000 kr. i andraårsslöd, 15000 kr. i tredjeårsstöd, 15000 kr. i fjärdeårsslöd och 10000 kr. i femleårsstöd.

I inre stödområde 6 föreslås sysselsättningsstöd under sju år med sam­manlagl 130000 kr. för varje bestående ökad årsarbetskraft, varav 25 000 kr. i försiaårsstöd, 25000 kr. i andraårsslöd, 20000 kr. i tredjeårsstöd, 20000 kr. i fjärdeårsslöd, 15 000 kr. i femleårsstöd, 15000 kr. i sjätleårs-stöd och 10000 kr. i sjundeårsslöd.

Förslaget att särskilt i de inre stödområdena kraftigt utöka sysselsäti­ningsslödet får stöd av de flesta remissinstanserna. Några remissinsianser är dock tveksamma eller avvisande till en så stor ökning av siödet. Sålunda föreslår t.ex. SAF och Industriförbundet att nuvarande sysselsättnings­stöd behålls lill såväl omfallning som uiformning, eftersom organisationer­na bedömer att risken för missbmk och konkunrenssnedvridande effekter

 

Prop. 1978/79:112                                                                  90

blir för stor med de belopp som kommittén föreslår. Av de remissinstan­ser, som i övrigi är positiva till utredningsförslaget, finns några som anser att stödet bör fördelas på högst fem år.

För egen del bedömer jag att en ökning av det sammanlagda regionalpo­litiska stödet bör ske inom de områden som har de största sysselsättnings­problemen. Ökningen bör ske i form av höjt sysselsätiningssiöd, efiersom inkömingskostnaderna är särskilt stora i dessa områden. Jag delar inte de farhågor som några remissinsianser framför om konkunrenssnedvridande effekter av ell så stort stöd som kommittén föreslår. Eftersom stödet är be­gränsat lill viss tid och en särskild prövning skall ske i de fall stöd söks med större belopp, bör sädana effekter kunna undvikas. Liksom huvuddelen av remissinstansema anserjag kommitténs förslag om sysselsättningsstödets storlek väiavvägt. Jag förordar sålunda atl förslaget genomförs.

Övergångsregler

Del bör ankomma på regeringen alt beslula om vilken ordning som skall tillämpas vid övergången till det nya systemet för sysselsätiningssiöd. Jag avser därvid att föreslå i huvudsak följande.

De nya reglema för sysselsätiningsslödet bör lillämpas försia gången för kvalifikationsåret 1980. Förden som beviljas eller har beviljats sysselsätt­ningsstöd enligt nuvarande regler i form av försiaårsstöd för år 1978 eller år 1979 bör fortsatt stöd enligt nuvarande regler lämnas för år 1980 resp. åren 1980 och 1981.

Det nuvarande introduktionsstödel bör upphöra i och med utgången av första halvåret 1979. Stöd som har beviljats dessförinnan bör belalas ut även för tid därefter, dock längsi t. o. m. juni månad 1980.

8.4 Utbildningsstöd

Bidragsregler

Regionalpolitiskt uibildningssiöd kan f n. lämnas till företag som nyan­ställer personal i samband med nyelablering eller utvidgning av verksam­heten. Del krävs alt verksamheten bedöms medföra varaktig sysselsätt­ning för de anställda och få tillfredsställande lönsamhet. Stöd lämnas för det antal personer som nyanställts, dock högst för det antal som arbets­styrkan ökar med. Vidare skall det finnas behov av särskilt kvalificerad ut­bildning.

Sysselsättningsulredningen förordar all reglema för utbildningsstöd kvarslår oförändrade ulom på tre punkler. För del försia vill kommittén öppna en möjlighet att i undantagsfall lämna uibildningssiöd för redan an­ställd personal. Det bör i så fall vara fråga om ett behov alt utbilda perso­nalen för nya arbetsuppgifter i samband med omstrukturering eller ändrad inriktning av verksamheien. För det andra bör det enligt kommittén i un­dantagsfall kunna lämnas uibildningssiöd vid ersättningsrekrytering, t.ex.

 

Prop. 1978/79:112                                                                  91

om en person som nyligen har utbildats inom företaget slutar sin anställ­ning. För det tredje menar kommittén att stöd i undantagsfall bör kunna ges under längre tid än ell år, om det moliveras av en utbildningsplan som avser en längre period.

Liksom kommittén och det övervägande antalet remissinstanser anser jag alt reglema för ulbildningsstödei bör vara i huvudsak oförändrade. Förslaget alt uibildningssiöd i undanlagsfall skall kunna lämnas för redan anställd personal innebär enligt min mening att stödet i vissa fall kan ut­nyttjas på ell smidigare sätl än f. n. när det gäller alt ge de anställda i stöd­företagen ökad utbildning. Jag tillstyrker därför detta förslag. Däremot är jag inle beredd all tillstyrka kommitténs övriga förslag om utvidgning av stödmöjligheterna. Jag förordar således att reglema för ulbildningsstödei behålls och kompletteras så atl slöd också kan ges i undanlagsfall för ut­bildning av redan anslälld personal. 1 detta sammanhang villjag framhålla atl det är viktigt atl utbildningsstödet inte används för att ge ett allmänt ekonomiskt tillskott till regionalpolitiskt angelägna projekt. Fördel ända­målet bör användas andra stödformer, såsom sysselsätiningssiöd och stöd enligt offerlprincipen.

Stödets storlek

P. n. bestäms ulbildningsstödei som ell belopp per elev och arbetstimme och fastställs av beslutande myndighei från fall till fall med hänsyn lill bl.a. utbildningskoslnadema och del regionalpoliliska iniressei av att ul­bildningen genomförs. Liksom sysselsättningsulredningen och de remiss­instanser som har tagit upp frågan anserjag att stödel bör bestämmas på delta sätl även i fortsätiningen.

8.5 Avskrivningslån

Slödunderlag m. m.

Som jag tidigare har förordat bör de nuvarande stödformerna lokalise­ringsbidrag och avskrivningslån slås samman till en ny typ av avskriv­ningslån.

F.n. kan lokaliseringsbidrag/avskrivningslån lämnas för ny-, till- eller ombyggnad av lokal eller annan anläggning som är nödvändig för verksam­heten. Vid bedömning om en viss anordning är att betrakta som byggnad lillämpas i princip skattelagstiftningens avskrivningsregler. Vidare kan in­dustriföretag inom det inre siödområdet i vissa fall få avskrivningslån för invesleringar i maskiner, arbetsredskap och verktyg med beräknad av­skrivningstid av mer än tre år. Del skall då vara fråga om att sådana inves­leringar ulgör en belydande del av de totala investeringama och alt de le­der lill påtagligt ökad sysselsättning. Ofta är del fråga om större, fasl mon­terade maskiner som inte utan svårighet kan flyttas. Som allmän förutsätt­ning för att lokaliseringsbidrag/avskrivningsläii skall beviljas gäller vidare

 

Prop. 1978/79:112                                                                  92

all verksamheten bedöms få tillfredsställande lönsamhet och ge varaktig sysselsättning för de anslällda.

Varken sysselsättningsulredningen eller remissinsianserna har föreslagil några förändringar ifråga om slödunderlag för de nya avskrivningslånen. Kommiuén föreslår att avskrivningslån skall kunna lämnas för vissa ma­skininvesteringar i samtliga stödområden.

Jag anser atl avskrivningslån bör kunna lämnas för ny-, lill- eller om­byggnad av lokal som är nödvändig för verksamheten. Beträffande möjlig­heterna att få avskrivningslån även för investeringar i maskiner, arbetsred­skap och verktyg villjag anföra följande. När denna möjlighet infördes var molivet att bidrag/avskrivningslån enbart till byggnadsinvesteringarna ibland framstår som otillräckligt för all kompensera de inledningskostna­der som är förbundna med en nyetablering eller betydande utbyggnad i det inre stödområdet. Delta ansågs i synnerhei vara fallel när investeringama i maskiner, arbetsredskap och verklyg utgör en betydande del av de totala investeringarna, medan investeringarna i byggnader är begränsade eller inga alls på grund av att företaget hyr lokaler. Jag har nyss förordat atl sys­selsätiningssiöd skall kunna lämnas med belydande belopp i de nya stöd­områden som motsvarar det nuvarande inre stödområdet. Även med ett sådant förhöjt sysselsätiningssiöd anserjag dock att det finns anledning atl ytterligare slimulera sysselsältningsskapande investeringar i dessa områ­den. Jag kommer i del följande atl förorda all systemet med ränlebefrielse på lokaliseringslån avskaffas. För att inte helt utesluta möjlighelen till sub­vention vid maskininvesteringar i övriga stödområden bör i stället avskriv­ningslån med måttliga belopp kunna ges för sådana investeringar. Jag för­ordar därför att avskrivningslån skall kunna lämnas även för investeringar i maskiner, arbetsredskap och verktyg i samtliga stödområden. Någon be­gränsning i fråga om verksamheter som bör kunna få stöd finner jag därvid inle vara moiiverad. I övrigi bör samma förutsättningar och begränsningar som f. n. gälla för avskrivningslån vid investeringar i maskiner, arbetsred­skap och verktyg. Del ankommer på beslutande myndigheter alt vid pröv­ningen av dessa ärenden bl, a. uppmärksamma konkurrenssituationen inom den bransch, som det sökande förelaget tillhör.

Liksom kommittén och remissinstansema anserjag atl som allmän för­utsättning för avskrivningslån skall gälla att verksamheten bedöms få till­fredsställande lönsamhet och ge varaktig sysselsättning för de anslällda.

Avskrivningsregler

De nuvarande avskrivningslånen är ränte- och amorteringsfria och skrivs regelmässigt av med en femtedel årligen. Något särskilt beslul om avskrivning behövs inte. Låntagaren skall i sina räkenskaper årligen skriva av tillgångar, som har anskaffats med stöd av lånet, med belopp som mot­svarar minst den årliga avskrivningen av lånet.

Förde nya avskrivningslånen föreslår sysselsättningsulredningen följan-

 

Prop. 1978/79:112                                                                  93

de regler. Lånen iir ränte- och amorieringsfria. Avskrivning sker normalt med halva lånebeloppet efter tre år och med återstoden efter sju år. För atl avskrivning skall ske krävs beslut av myndighei i varje särskilt fall. Beslu­tande myndighei skall därvid la hänsyn till hur syftet med stödel har upp­fyllts, t.ex. i fråga om sysselsällningsulveckling. Det skall dock enligt kommittén inte vara fräga om någon strikt prövning där avskrivning sker endasl om den faktiska sysselsältningsnivån överenssiämmer med eller överträffar den planerade. Avskrivning bör således kunna ske även om planerade sysselsäiiningsmål inte har uppfyllts, t.ex. på grund av orsaker som ligger utanför företagels kontroll. Om avskrivning inte sker omvand­las lånet lill lokaliseringslån.

Kommitténs förslag får slöd av de flesta remissinsianserna. TCO anser dock att avskrivning skall ske strikt i proportion till hur de utfästa syssel­sättningsmålen uppfylls. Flera remissinsianser varnar dock för en alllför rigorös kontroll i detta avseende.

För egen del anserjag all sysselsätlningsulredningens förslag lillgodoser kraven på ökade möjligheler lill kontroll av hur syfiet med stödet uppfylls, samtidigt som hänsyn kan tas lill förhållandena i del enskilda fallel. Med en sådan ordning kan del stödmottagande förelagel räkna med att avskriv­ning skall ske under förutsättning atl företagel gör vad del kan för alt syftet med stödet skall uppfyllas. Jag förordar sålunda atl kommitténs förslag till avskrivningsregler antas.

Slödels sioriek

Storleken av nuvarande lokaliseringsbidrag/avskrivningslån anges som en högsia andel av stödunderlaget i form av kostnadema för godkända in­vesleringar. Vidare anges i beslämmelserna all det sammanlagda stödet in­le fSr vara siörre än vad som behövs för atl den verksamhei som stödet rik­las till skall komma till stånd. Därvid skall hänsyn las till sådana faktorer som investeringarnas omfattning och inriktning, företagets egna resurser och finansieringsmöjligheter i övrigt samt inte minsl angelägenheten från samhällssynpunkt av att investeringen kommer till stånd på viss plats.

Efter hand har praxis utvecklats så atl en differentiering av stödet sker efter företagets lokaliseringsort. Vidare härden planerade sysselsättnings­ökningen fåll allt större betydelse när stödets storlek bestäms. Subvention i form av sammanlagt värde av lokaliseringsbidrag, avskrivningslån och räntebefrielse på lokaliseringslån per nytt arbetstillfälle beräknas i varje stödärende. Enligt praxis krävs särskilda skäl för all subventionen per nytt arbetstillfälle skall överstiga det riktvärde som lokaliseringsmyndigheten har beräknat för resp. stödområde.

Sysselsättningsutredningen anser att de nuvarande beslämmelserna och den praxis som har utvecklats har visat sig lämplig för att bestämma storle­ken av stödel vid investeringar och förordar atl i huvudsak samma regler bör gälla för de nya avskrivningslånen. Kommittén anser dock all en preci-

 

Prop. 1978/79:112                                                                  94

sering bör göras, så att högsta möjliga slöd i resp, stödområde anges i reg­lema för stödel. Liksom f n. bör storleken av stödet anges i form av en högsia andel av investeringskostnadema. Inom denna ram får beslutande myndighet efter prövning i varje enskilt fall bestämma storleken av stödet.

Kommitténs förslag stöds av ett flertal remissinstanser. Några länssty­relser och utvecklingsfonder kritiserar dock den praxis som innebär att subvention per nytt arbetstillfälle beräknas i varje stödärende. Enligt dessa remissinstanser innebär meloden en risk att beslutande myndigheter över­betonar betydelsen av en kortsiktig direkt sysselsättningseffekt, medan det i många fall är av lika stort samhällsintresse att bevara sysselsättningstill­fällen som att skapa nya.

För egen del anserjag att nuvarande regler och praxis för alt bestämma stödels storlek i huvudsak bör behållas. Liksom kommittén anserjag all slödel bör differentieras mellan de olika stödområdena och all klara regler om högsta möjliga stöd bör anges för resp. område. Del får sedan ankom­ma på beslulsmyndigheten all i varje enskilt fall besiämma storleken av stödet. Hänsyn kan då tas lill sådana faktorer som investeringarnas storlek och inriktning, subventionen per nyll arbetstillfälle saml lill hur angelägel del är från samhällssynpunkt atl de genomförs. Liksom f. n. bör del sam­manlagda stödet inte vara större än vad som behövs för atl projektet skall komma till stånd.

Jag vill också beröra frågan om företagets egna resurser och övriga fi­nansieringsmöjligheter, som skall påverka möjlighelen lill stöd. Enligt min mening är det en styrka för regionalpolitiken om sysselsättningsskapande projekt genomförs av lönsamma och finansiellt siarka företag. Sådana fö­retag bör därför inte undantas från möjlighetema att genomföra regional­politiskt angelägna investeringar med stöd av avskrivningslån. Avskriv­ningslån bör sålunda kunna lämnas även till företag med goda finansiella resurser om detta är en föruisättning för att en angelägen investering skall genomföras.

Jag delar den bedömning som några remissinsianser gör atl del i många fall är av lika stort samhällsintresse all bevara sysselsättningstillfällen som atl skapa nya. Mot denna bakgrund villjag något nännare behandla frågan om avskrivningslån vid investeringar som inte leder till ökad sysselsätt­ning. Kraven på lönsamhet för atl stöd skall ges innebär all stödföretagen normalt skall kunna genomföra ersättningsinvesteringar ulan särskilt stat­ligt stöd. Vid sådana investeringar och vid andra lyperav rationaliserings­investeringar bör liksom f. n. stöd lämnas endast i undantagsfall. En annan typ av investeringar ulan sysselsättningsökning i förelagel är sådana som innebär att en väsentlig omläggning sker av verksamheten. Altemativet är då ofta nedläggning helt eller delvis av den tidigare verksamheten. 1 sådana fall bör investeringen kunna jämställas med en utbyggnadsinveslering när det gäller möjligheter till avskrivningslån. Vad jag nu har anfört bör i till­lämpliga delar gälla också för lokaliseringslån.

 

Prop. 1978/79:112                                                                 95

Jag förordar i likhet med kommittén följande övre gränser för avskriv­ningslån i de olika stödområdena, 1 övrigi stödområde I högst 10% av god­kända byggnads- och maskinanskaffningskostnader. 1 övrigt stödområde 2 högsl 25% av godkända byggnadskostnader och högst W% av godkända maskinanskaffningskostnader. 1 allmänt stödområde 3 och 4 högsl 40% av godkända byggnadskostnader och högst 15% av godkända maskinanskaff­ningskostnader. 1 inre stödområde 5 högst 55% av godkända byggnads­kostnader och högst 30% av godkända maskinanskaffningskosinader. 1 in­re stödområde 6 högst 70% av godkända byggnadskostnader och högst 60% av godkända maskinanskaffningskostnader. Det bör också finnas en möjlighet att i undantagsfall besluta om högre stöd. Siödet bör dock i inget fall överstiga vad jag nyss angav som övre gräns för inre stödområde 6. Be­slul om förhöjt stöd bör fattas av regeringen.

8.6 Lokaliseringslän

Slödunderlag m. m.

F. n. kan lokaliseringslån lämnas för ny-, till- eller ombyggnad av lokal eller annan anläggning som är nödvändig för verksamheten. Lokaliserings­lån kan lämnas också för förvärv av fabriksbyggnad eller annan byggnad av motsvarande slag som är avsedd för verksamheien samt för anskaffning av maskiner, arbetsredskap och verktyg med beräknad användningstid av mer än tre år.

Sysselsättningsutredningen ser denna låneform som ett medel atl lösa lokaliseringsföretagens behov av kapitalförsörjning i stort och inte enbart som en metod att stödja investeringar i byggnader och maskiner. Kom­mittén föreslår därför alt lokaliseringslån skall kunna lämnas för syssel­sättningsskapande och i vissa fall sysselsätlningsbevarande projekt, oav­sett om de innebär investeringar i anläggningstillgångar, marknadsföring, produktutveckling eller andra liknande åtgärder. Det avgörande vid be­dömningen bör enligt kommittén vara om projektet ger varaktig sysselsätt­ning och om lånet behövs för alt ge företaget en totalt sett lämplig finansie­ring.

Förslaget får starkt stöd av de flesta remissinstanserna. Särskilt fram­hålls värdet av att på detta sätt kunna finansiera marknadsföringsinsatser.

Även jag anser atl stödformen lokaliseringslän bör kunna användas med del vidare syftet att bidra lill att ge företag som nyetablerar, bygger ut eller strukturerar om verksamheten en totalt selt lämplig finansiering. Många från regionalpolitisk synpunkt viktiga företag har svårt att finna finansie­ringsformer med tillräckligt högt risktagande. Lokaliseringslånen bör kun­na fylla en sådan funklion inle bara vid projekt som medför investeringar i byggnader och maskiner. 1 framtiden lorde det bli allt vanligare att andra kostnadsposter än fysiska investeringar blir betydande i utbyggnads- och omstruktureringsprojekl. Jag förordar således att lokaliseringslån skall

 

Prop. 1978/79:112                                                                  96

kunna lämnas för anskaffning av anläggnings- eller omsättningstillgångar eller för att främja verksamhetens utveckling på annal sätt. Detla innebär givetvis inte alt lokaliseringslån kan lämnas för att täcka förluster eller för liknande ändamål.

Låneregler

Lokaliseringslån skall enligt nuvarande regler genom regelbunden avbe­talning betalas åler inom viss tid, dock högsl tio år efter ulbelalningen. Om särskilda skäl finns får låntagaren medges längre amorteringstid, dock högst 20 år. Den genomsnittliga lånetiden för beviljade lokaliseringslån är ca 13 år. Regeringen fastställer räntan på lokaliseringslånen. Samtliga lo­kaliseringslån löper med samma ränta. F. n. uppgår räntan till det officiella diskontot ökat med 3.75 procentenheter. Om särskilda skäl finns kan f. n. ränlefrihel beviljas för högsl tre år. Vidare kan amorteringsanslånd under högsl fem år medges. Som allmän förutsättning för alt lån skall beviljas gäl­ler, liksom för avskrivningslån, atl verksamheien skall bedömas få till­fredsställande lönsamhet och ge varaktig sysselsättning för de anslällda.

Sysselsättningsulredningen anser att kravel på särskilda skäl för längre lånetid än tio år bör slopas. I stället bör stor hänsyn tas till låneobjektets ekonomiska livslängd och liknande förhållanden när lånetiden bestäms, så all t.ex. lån för finansiering av rörelsekapital betalas åter under mycket kort tid. medan däremot lån till byggnadsinvesteringar kan motivera en lång lånelid. Vidare anser kommittén atl systemet med räntebefrielse på lokaliseringslån bör slopas. För att minska likviditetspåfrestningarna i in­ledningsskedet av nystartad eller utvidgad verksamhei föreslår kommittén all i stället anstånd med såväl räntebetalning som amortering får medges under högst fem år. Under anståndsliden ackumuleras räntebeloppel och läggs till kapitalskulden för att sedan amorteras i samma takt som lånet i övrigt. Övriga regler för lokaliseringslån bör enligt kommittén vara oför­ändrade.

Kommitténs förslag får stöd av de flesta remissinstanserna. Statsföretag framhåller dock atl sysiemel med anstånd med ränlebelalningjämföri med nuvarande möjligheler till räntebefrielse innebär ökade resultatmässiga på­frestningar under de första åren.

Jag är medveten om att sysselsättningsutredningens förslag alt slopa sysiemel med räntebefrielse på lokaliseringslån innebär ökade kostnader för företagen. Detta kompenseras dock av de ökade möjlighetema lill av­skrivningslån och sysselsättingsstöd som nu införs. Jag delar sålunda kom­mitténs uppfattning atl en förenkling av slödgivningen bör ske så atl ingen direkt subvention ges i samband med lokaliseringslån. En sådan ordningar enligt min mening en föruisättning för att den vidgning av stödunderlaget för lokaliseringslån somjag nyss förordade skall kunna genomföras. Även i fråga om lånelider och övriga låneregler instämmer jag i kommitténs be­dömning. Den längsta låneliden bör liksom hittills vara 20 år. Jag förordar sålunda atl kommitténs förslag lill regler för lokaliseringslån genomförs.

 

Prop. 1978/79:112                                                                 97

Stödets storlek

F. n. lämnas lokaliseringslån med så stort belopp att det tillsammans med eventuellt lokaliseringsbidrag/avskrivningslån uppgår till högst två tredjedelar av stödunderlaget. Om det finns särskilda skäl kan denna gräns överskridas.

Varken sysselsättningsulredningen eller remissinstansema har föreslagil några förändringar av principema för all besiämma lokaliseringslånens storlek. Kommittén har dock föreslagit en mindre justering så att den övre gränsen sätts till 70% av stödunderlagel i stället för som nu två tredjedelar.

Jag förordar alt lokaliseringslån lämnas med så stort belopp att det till­sammans med eventuellt avskrivningslån uppgår lill högsl 70% av del god­kända stödunderlagel. Regeringen bör liksom f n. ha möjlighel att i undan­tagsfall överskrida detta belopp. Vidare villjag framhålla följande. Praxis har utvecklats så alt lån och lokaliseringsbidrag/avskrivningslån i de flesta fall lämnas med två tredjedelar av stödunderlagel, dvs. med maximalt be­lopp. Som kommittén och flera remissinstanser har påpekat kan utökning­en av stödunderlagel medföra kontrollproblem och svårigheler all avgrän­sa och beräkna stödunderiaget. En anledning lill att lokaliseringslån f n. lämnas endast för byggnads- och maskininvesleringar är alt del statliga stödet anses skapa förutsättningar för en bankmässig finansiering av övri­ga kreditbehov, efiersom säkerhetsutrymme i regel skapas genom investe­ringama. Del fömisätts också att den lolala kredilprövningen av ett pro­jekt sker i ett sammanhang och i samråd mellan företagaren, dennes bank­förbindelse och lokaliseringsorganen. Ulvidgning av stödunderlagel för lo­kaliseringslån medför enligt min mening alt möjlighelema till bankfinansie­ring noga bör prövas i alla ärenden om lokaliseringslån. Endasl lill den del projektet, till följd av exempelvis brist på bankmässiga säkerheter, inte kan finansieras på den gängse kreditmarknaden bör lokaliseringslån läm­nas. Jag räknar sålunda med att lokaliseringslän med lägre än maximalt be­lopp i fortsättningen kommer att lämnas i det övervägande antalet ären­den. En sådan ordning ligger i linje med vad jag tidigare har anfört om atl lokaliseringslåneformen bör användas som ett finansiellt stöd, medan det direkta investeringsstödet ges i form av avskrivningslån.

8.7 Offertprincipen

År 1977 beslöl riksdagen att lokaliseringsstöd skulle kunna lämnas enligt offertprincipen (prop. 1976/77:100 bil 17 s. 88, AU 1976/77:23, rskr 1976/77:295). Den innebär alt det företagsekonomiska intresset förenas med det samhällsekonomiska genom att staien på offert från ett förelag -privat, statligt eller kooperativt - betalar särskild ersättning till förelagel för att del vidtar ålgärder som staten i regionalpolitiskt syfte önskar att fö­retagel skall göra. Beslutet innebar att metoden fick användas i samband med ansträngningarna atl förbättra sysselsättningsmöjlighetema i Norr-7   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 112

 

Prop. 1978/79:112                                                   98

botten och vid nyetableringar i skogslänens inre delar. Verksamheten fick bedrivas intill ett totalt belopp av 40 milj. kr. och uppnådda resultat skulle redovisas och utvärderas.

Slöd enligt offertprincipen har hiltills lämnals endast i fyra fall. Genom stödet har investerirgar kunnat genomföras som har inneburit alt en pro­duktionskedja har kompletterats eller alt nya branscher med ny teknik har etablerats i Norrbottens län. Stödel har i nägot fall utformats så alt speciel­la inkörningskoslnader har täckts. 1 några fall har det varit fråga om att ge avskrivningslån vid maskininvesteringar uianför del inre stödområdet.

Sysselsättningsutredningen anser atl offertprincipen bör användas även i fortsättningen som en regionalpolilisk stödform. Metoden bör dock enligt kommittén användas endast i undantagsfall och när övriga stödformer inte är tillämpliga. Utformningen av slödel bör avgöras av regeringen från fall lill fall och ta formen av ett särskilt avtal mellan slalen och det berörda fö­retagel. Kommittén anser att stödet bör kunna ges även i form av drifts­stöd under en begränsad tid, högsl fem år. Vidare förordar kommittén en geografisk begränsning av stödformen till inre stödområde 6. För projekt inom den privala Ijänste- och servicesektorn, riksorganisationer och för administrativa funktioner inom större industriföretag bör dock enligt kom­mittén stödformen kunna användas i samtliga stödområden.

Enligt min mening är del ännu för tidigt all dra några bestämda slutsatser av den begränsade försöksverksamhet med stöd enligt offertprincipen som har bedrivits under de senaste åren. I likhet med sysselsättningsulred­ningen och flertalet remissinsianser anser jag att offertprincipen bör an­vändas även i fortsättningen som regionalpolitisk stödform. E)e regler som jag lidigare har förordat för övriga stödformer innebär attoffertprincipen inle längre behövs för all kunna ge ell förhöjt investeringsstöd. Liksom kommittén anser jag därför atl metoden bör användas endast när det visar sig all övriga slödformer inte är tillämpliga. Jag delar också kommitténs mening att stödet bör kunna ha formen ay ett allmänt inkörningsstöd under högst fem år. En fömlsättning bör då vara att verksamheten bedöms kunna drivas vidare därefier ulan sådani slöd. Liksom kommittén anserjag alt ut­formningen av stödet bör avgöras av regeringen från fall till fall och så långl möjligl knylas lill vissa klart angivna motprestationer av stödmolla­garen. Jag länker då i första hand på nya arbetstillfällen. En annan lyp av motprestation kan vara atl m förelag vidtar ålgärder som inte är förelags­ekonomiskl motiverade men som kan utnyttjas av andra företag och bidra till utvecklingen av den industriella miljön i området.

Liksom kommittén anserjag aU offerlprincipen bör kunna användas i samtliga stödområden när det gäller projeki inom den privala tjänste- och servicesektorn, riksorganisationer och för administrativa funklioner inom större industriförelag.

Kommitténs förslag till geografisk begränsning av användningen av of­fertprincipen för övriga lyper av stödberältigad verksamhei är jag inle be-

 

Prop. 1978/79:112                                                   99

redd att godta. Särskilt för åtgärder som är avsedda att utveckla den indu­striella miljön bedömer jag begränsningen till inre stödområde 6 som alllför snäv. Jag förordar i stället en begränsning till allmänt stödområde 4 samt inre stödområde 5 och 6. 1 det sammanhanget villjag påpeka att stöd enligt offertprincipen inle behöver vara högre än enligt de övriga stödformema. Skilln; len är endast att stödet ges på ett sätt som i det särskilda fallet be­döms vara lämpligare.

8.8 Stöd till företag inom turistnäringen

F. n. kan regionalpolitiskt stöd lämnas till företag inom turistnäringen. Vissa begränsningar gäller dock. Lokaliseringsstöd vid investeringar läm­nas lill sådana företag främst i områden där det inte finns förutsättningar för industriell expansion men väl för turism, dvs. i mer utpräglade glesbyg­der såsom fjällregionerna. 1 fråga om stödunderlag gäller för lurislanlägg­ningar, alt lokaliseringsstöd inte kan lämnas vid investeringar i maskiner och inventarier eller vid förvärv av anläggning. Vidare gäller särskilda be­gränsningar för den försöksverksamhet som pågår med sysselsätiningssiöd till turistföretag.

Erfarenheterna visar att den direkia sysselsättningseffekten av del re­gionalpolitiska stöd som har lämnals lill turistnäringen har blivit jämförel­sevis liten. Sådant slöd har dock lämnals främst i områden där allernaliva sysselsättningsmöjligheter nästan helt saknas.

Sysselsättningsulredningen anser all det regionalpolitiska stödet till verksamhet inom lurislnäringen så långt som möjligt bör lämnas enligt samma regler som gäller för andra stödberättigade verksamheier. Princi­pen att stöd lämnas i första hand i områden där del inle finns förutsättning­ar för industriell expansion bör därför slopas. Däremot bör, enligt kom­mittén, slöd till turistnäringen normalt lämnas endast i inre stödområde 5 och 6 samt allmänt stödområde 4. Vid fråga om stöd i övriga stödområden bör regeringen beslula. På en punkt föreslår dock kommittén att särskilda regler skall gälla för stöd till turistföretag. Med hänvisning till atl den eko­nomiska livslängden hos turistanläggningar i de flesta fall är längre än för industribyggnader föreslår kommittén att den längsta lånetiden för lokali­seringslån utsträcks till 25 år.

Förslaget om ökade slödmöjligheter för företag inom turistnäringen får stöd av flertalet remissinstanser. Viss tveksamhet redovisas dock av bl. a. AMS och LO. Några remissinsianser, bl. a. vissa länsstyrelser, är kritiska mot kommitténs förslag att samma principer för stödets storlek med hän­syn till beräknad sysselsättningsökning skall gälla för turistföretag som för t. ex. industriföretag. De menar att högre bidrag kan vara befogat för verk­samhet i turistnäringen.

Jag instämmer i kommitténs uppfattning att samma regler som för annan

 

Prop. 1978/79:112                                                   100

stödberältigad verksamhei bör gälla för slöd till turistförelag. Det innebär att skillnaderna i stödunderlag bör upphöra. De regler som jag tidigare har förordat för sysselsätiningssiöd, utbildningsstöd, avskrivningslån och lo­kaliseringslån bör sålunda gälla också för företag inom turistnäringen. Det gäller också stödets storiek. Att, såsom några remissinstanser föreslår, all­mänt medge högre bidrag i förhållande till sysselsättningsökningen vid stöd till turistföretag finner jag inte befogat. 1 fråga om geografisk avgräns­ning av slödels användning bör kommitténs förslag genomföras. För att uppnå bättre överensstämmelse mellan skattemässig avskrivningslid för turistanläggningar och amorteringstid för lån lill sådana anläggningar för­ordarjag att lokaliseringslån skall kunna lämnas med upp till 25 års löptid till företag inom turistnäringen.

8.9 Stöd till företag inom den privata service- och tjänstesektorn

Som framgår av vad jag tidigare har anfört bör ökade ansträngningar gö­ras atl påverka den privala service- och tjänstesektorn med regionalpolilis­ka ålgärder. Inom de närmaste åren kommer, som framgår av 1978 års långtidsutredning, en belydande del av sysselsättningsökningen uianför den offenlliga verksamheten all ske inom denna sektor. Mina lidigare för­slag på olika punkler innebär ökade möjligheter till regionalpolilisk på­verkan av förelag inom den privata service- och tjänstesektorn. Jag vill nu göra en sammanfattning av vad förslagen innebär i detla avseende.

Det regionalpolitiska stödet har hittills i myckel liten utsträckning läm­nats lill privata service- och tjänsteföretag. Detla beror lill stor del på atl bestämmelserna om stödberältigad verksamhet helt undantar verksamhei med enbart lokal betydelse. På denna punkt är jag inle beredd all förorda några ändringar. Möjligheterna att varaktigt bedriva lokal serviceverksam­het är helt beroende av den lokala marknaden och därmed befolkningsun­derlaget. Att direkt påverka lokaliseringen av sådana företag till orter där underlaget för verksamheien är svagt är därför inle meningsfulll. Däremoi kan andra regionalpolitiska åtgärder bidra till atl upprätthålla den lokala marknaden för serviceföretag och därigenom indirekt påverka tjänstesek­torn. Mitt förslag om möjlighet för regeringen att besluta om undantag från de allmänna beslämmelserna om stödberältigad verksamhei innebär vida­re all sådana tjänste- och serviceföretag som är av regionalpolitisk betydel­se på ett smidigl säll kan infogas i det regionalpolitiska stödsystemet.

En annan anledning till att så lilen del av det regionalpoliliska slödel har lämnals till privala tjänste- och serviceförelag är sannolikt ulformningen av stödformerna. Samma slödformer används för serviceföretagen och för industriföretagen. Stödformerna har dock utformats främst med tanke på industriföretag. Inriktningen på stöd vid investeringar är ett exempel på delta. Eftersom en uigångspunki för mina förslag är att stödsystemet skall förenklas, är jag inte beredd att föreslå särskilda stödformer för tjänste-

 

Prop. 1978/79:112                                                   101

och serviceförelag. 1 stället anpassas stödformerna till en vidare krels av företag. De föreslagna ändringarna av stödformerna innebär atl tjänste-och serviceförelag i högre grad än hittills kan utnyttja del regionalpoliliska siödet. Jag tänker bl.a. på det nya sysselsättningsstödei och på möjlighe­lerna atl lämna lokaliseringslån utan samband med investeringar i byggna­der och maskiner.

Stöd lill större lokaliseringsprojekl som avser privata tjänste- och servi­ceföretag eller administrativa funktioner inom stora industriföretag måste troligen specialutformas för varje särskilt fall, om en alternativ lokalisering skall komma lill stånd. Slöd enligt offerlprincipen bör kunna användas i så­dana fall. Jag vill framhålla att stöd enligt offertprincipen bör kunna använ­das också för all påverka lokaliseringen inom ett län av enheter inom den privata tjänste- och servicesektorn. Hittills har sådan verksamhet främst lokaliserats lill primära centra. Del finns dock fall där en lokalisering till mindre orter bör kunna övervägas.

För alt de förbättrade möjligheterna till regionalpolitiskt slöd till den pri­vala tjänste- och servicesektorn skall las till vara på bästa sätt kommer jag i det följande att förorda att systemet med lokaliseringssamråd vidgas lill att omfatta stora förelag inom denna sektor. Del innebär alt överläggning­ar kan tas upp genom delegationen för elableringsfrågor inom industride­partementet med dessa företag och med intresse- och ideella organisatio­ner om möjligheler att förlägga viss verksamhei till stödområdena. Delega­tionen kan vidare vid sina överläggningar med industriföretag systematiskt ta upp fräga om att förlägga administrativa funktioner lill dessa områden.

8.10 Säkerheter, bevakning m. m.

Enligt gällande bestämmelser för statligt regionalpoliliskl slöd skall för avskrivnings- och lokaliseringslån finnas säkerhet. Denna skall anges i be­slutet om lånet. När säkerhet fastställs tas hänsyn lill låntagarens ekono­miska ställning och behov av rimlig ekonomisk rörelsefrihet.

Efiersom avskrivnings- och lokaliseringslån är avsedda atl vara utpräg­lade riskkrediter, har del ftJr beslutet om lån skall lämnas i regel ingen be­tydelse vilka lånesäkerheler som kan erbjudas. Prövningen sker efter and­ra grunder, somjag tidigare har redogjort för. Om lån beviljas får dock lån-lagaren i regel slälla säkerheter i form av både pantbrev i den fasiighel där verksamheien bedrivs och inteckningar i näringsverksamheten på fulla lå­nebeloppet. I lånebeslutet fastställs förmånslägen för dessa panibrev och inteckningar direkl efter tidigare lämnade krediter och efter de säkerheter som krävs av andra kreditgivare i samband med invesleringar. Att utrym­me reserveras för säkerheter för framtida krediter godtas i regel inte. Även överhypoteken i panibrev och inteckningar med bättre rätl las i regel som säkerhei för avskrivnings- och lokaliseringslånen. Om,'ytterligare säker­hetsutrymme efter en lid behövs för ökade bankkrediter) brukar i regel

 

Prop. 1978/79:112                                                                 102

medges att säkerheterna för avskrivnings- och lokaliseringslån ändras så all banken kan erbjudas panibrev och inteckningar med bälire räll. Däre­mot ändras i regel inte säkerheterna för att bereda andra riskkreditgivare, t. ex. utvecklingsfonderna, bälire säkerheter än de som har lämnats för av­skrivnings- och lokaliseringslån.

Om låntagaren är aktiebolag eller annan juridisk person, där delägarna inte är personligt ansvariga, föreskrivs i regel borgen av ägarna. 1 fråga om akiiebolag las borgen av de aklieägare som innehar belydande aktieposter eller har ledande funklioner i bolaget eller uppbär lön från bolaget. Om det förelag som får stöd ägs av juridisk person eller har betydande ekonomiska mellanhavanden med närstående förelag krävs i regel borgen även av dessa. Borgen av make till betydande aklieägare las i regel inle, om det inle finns särskild anledning, såsom alt maken också innehar betydande aktie­post i bolaget eller uppbär ersättning från bolaget med siörre belopp. När flera skall teckna borgen föreskrivs i regel solidarisk borgen såsom för egen skuld till dess full betalning sker. Begränsningar av borgensbeloppet sker ibland, t. ex. för minoritetsägare eller vid mycket stora lånebelopp.

Sysselsättningsutredningen anser atl nuvarande praxis väl lillgodoser de anspråk som kan ställas på säkerheter för avskrivnings- och lokaliserings­lån. Kommittén framhåller vidare att systemet med begränsal borgensan­svar i många fall framstår som skäligt och realistiskt med lanke på borgens­mannens ekonomiska situation. Syftet med personlig borgen är inte i första hand atl förslärka realsäkerheterna ulan all bidra till att borgensmannen gör ökade ansträngningar för att skydda kapitalet och därmed trygga en gynnsam utveckling för förelaget. Efiersom detla syfte torde nås även med begränsat borgensansvar, förordar kommittén att den metoden används i ökad utsträckning.

Kommitténs förslag möler i stort inga invändningar från remissinstan­serna. Några utvecklingsfonder anser dock att lån från utvecklingsfonder regelmässigt bör placeras med bättre säkerheter än avskrivnings- och loka­liseringslån. Flera remissinsianser framhåller fördelarna med att i ökad ut­sträckning föreskriva begränsad borgen.

Även jag anser all nuvarande ordning beiräffande säkerheter för av­skrivnings- och lokaliseringslån i huvudsak bör bestå. Jag anser sålunda in­le alt utvecklingsfondernas lån generellt bör säkerhetsmässigl placeras med bätire rätt än avskrivnings- och lokaliseringslån, eftersom det i båda fallen rör sig om utpräglade riskkrediter som i sista hand finansieras av sta­ten. Av samma skäl som kommittén anserjag atl systemet med begränsal borgensansvar bör kunna komma till ökad användning.

Sedan år 1973 arbeiar en expertgrupp (EFSU) inom regeringskansliet med atl som försöksverksamhet centralt samordna uppföljning och bevak­ning av statens fordringar i förelag som har fått statUgt stöd. Företagsobe­ståndskommittén (Fi 1976:03), som har till uppgift alt uireda frågan om samordning av statliga ålgärder vid företags obestånd, skall enligt sina di-

 

Prop. 1978/79:112                                                   103

rekliv pröva bl. a. om verksamheten vid expertgmppen kan samordnas med bevakningen av skatte- och avgiftsfordringar m. m. Kommittén beräk­nar lägga fram sina förslag senare under år 1979. 1 avvaktan på detta bör enligt min mening inga förändringar vidtas i fråga om organisalionen av uppföljningen och bevakningen av statens fordringar i förelag som har fått regionalpolitiskt stöd.

Sysselsättningsutredningen har lämnal några förslag som syftar lill att förstärka bevakningen av företag som har fått statligt slöd. F. n. skall stöd-förelagen ulan anmaning redovisa sin verksamhet till länsstyrelsen och ut­vecklingsfonden i länet och underrätta dessa organ om viktigare föränd­ringar av verksamheien. Kommittén föreslår all de förelag som får regio­nalpoliliskl slöd i fortsällningen måsle förbinda sig atl låla sina revisorer årligen till uppföljningsmyndigheten lämna en särskild granskningsrapporl om humvida stödet har använts för avsetl ändamål. Slödföretagel skall också medge att revisorerna till uppföljningsmyndigheien lämnar all infor­mation som de har fåll i sin egenskap av revisorer och som behövs för att pröva om slödel har använis på avsetl säll. Vidare föreslår kommittén all samtliga förelag som utnyttjar regionalpolitiskt stöd skall ha av kommers­kollegiet auktoriserade eller godkända revisorer.

Förslaget om särskild granskningsrapport möts av en delad remissopi­nion. Bland de remissinstanser som principielll tillstyrker kommitténs för­slag märks Föreningen auktoriserade revisorer (FAR), som dock påpekar atl reglerna måsle ulformas så alt revisoms uppgift i sammanhanget klarl kan anges och ansvarsområdet avgränsas.

Även förslaget om atl alla slödföretag skall ha auktoriserad eller god­känd revisor möts av en delad remissopinion. Bl.a. utvecklingsfondema i de nordligaste länen påpekar all det finns få personer med sådan formell kompelens i dessa län.

För egen del delar jag kommitténs uppfattning att förslaget om revisors­rapport inte ensamt på något avgörande sätt förändrar möjlighelerna till bevakning av det statliga stödet. Jag anser dock liksom kommittén att för­slaget bör genomföras som ett komplement till övriga uppföljningsåtgär­der. Liksom kommittén anserjag vidare att de anslälldas fackliga organisa­tioner skall få tillfälle atl ta del av granskningsrapporten och i anslutning därtill lämna sina synpunkter. Det ankommer på regeringen all närmare besluta om vad rapporten skall innehålla och handläggningen av den.

Jag anser vidare liksom kommittén all auktoriserad eller godkänd revi­sor skall finnas i företag som får regionalpolitiskt stöd. Bl.a. av praktiska skäl bör dock undanlag från regeln kunna medges, t, ex, i mycket små före­lag som har fått begränsat stöd, och när det är svårt att inom rimligt av­stånd finna en revisor med den föreskrivna formella kompetensen. En för­utsättning bör i så fall vara att förelaget har annan revisor som av beslutan­de myndighet bedöms vara lämplig. Del ankommer på regeringen alt be­sluta om vilka villkor om revisor som skall knylas lill siödet.

 

Prop. 1978/79:112                                                   104

8.11    Regler för återkrav av lämnat stöd

F. n. gäller att avskrivningslån och utbildningsstöd kan krävas åter inom tio år från utbetalningen om stödmottagaren genom oriktig eller vilseledan­de uppgift har föranlett all slöd har beviljals. Vidare kan den del av av­skrivningslån som inle har skrivits av samt lokaliseringslån sägas upp till omedelbar betalning i vissa särskilt angivna fall, som innebär att stödel in­le används på avsetl sätt. I sådana fall kan också utbildningsstöd krävas åter inom två år från det utbildningen påbörjades.

Varken sysselsättningsutredningen eller remissinsianserna har förordat någon ändring av riktlinjerna för återkrav av beviljal slöd. Inte heller jag anser några förändringar i detta avseende påkallade.

Kommittén har i detta sammanhang tagit upp frågan om överlåtelser av företag som har fått regionalpolitiskt stöd. Gällande regler innebär all av­skrivnings- och lokaliseringslån kan sägas upp till omedelbar betalning, om väsentlig ändring sker i äganderätten till stödföretaget. Kommittén konsta­terar all ca 15 % av de företag som sedan år 1965 har fått lokaliseringsstöd har anmält ägandeförändring av väsentlig belydelse. Ofta har del varil frå­ga om generationsskiften i familjeförelag eller att företag som har råkat i svårigheler har tagits över av någon med bättre fömtsättningar atl driva verksamheten vidare. Enbarl en överlåtelse av aktiema i ett bolag som har fåll regionalpolitiskt stöd är därför, enligt kommittén, inte anledning att kräva stödel åter. Kommittén anser dock att vid varje större ägareföränd­ring bör prövas hur överlåtelsen påverkar företagets möjligheter till fort­satt drifl och därmed sysselsättning för personalen. En sädan prövning bör ligga till grund för bedömningen om företaget skall få åtnjuta stöd i fortsätt­ningen. Därför förordar kommittén en ordning, som innebär att avskriv­ningslån automatiskt omvandlas lill lokaliseringslån om väsenilig ändring sker i äganderätten direkt eller indirekt till stödföretaget. På ansökan av bolaget bör sedan berörd myndighei kunna besluta aif åter omvandla lånet till avskrivningslån under fömtsättning att bolaget på ell godtagbart sätt styrker alt syfiet med siödet inte förfelas genom överlåtelsen. En sådan prövning bör helst ske i god tid före överlåtelsen, så att del redan vid över­lålelselillfället är klariagi om avskrivningslånet skall omvandlas lill lokali­seringslån eller ej. Liksom f n. bör möjlighet också finnas alt helt kräva åter stödet vid en överlåtelse.

Förslaget får slöd av de remissinsianser som har behandlat frågan.

Även jag anser all återkravsreglerna bör ulformas i huvudsak på del sätt som kommittén angivit. Det ankommer på regeringen alt besluta om den närmare utformningen av dessa.

8.12    Handläggnings- och beslutsordning i ärenden om regionalpolitiskt stöd

Det ankommer på regeringen atl besluta om handläggnings- och besluts­ordning i ärenden om regionalpolitiskt stöd. För kännedom vill jag dock

 

Prop. 1978/79:112                                                   105

här redogöra för hur handläggnings- och beslutsordningen enligt min me­ning i fortsällningen bör se ul i sina huvuddrag. Jag avser att i annat sam­manhang åierkomma till regeringen med förslag till beslutsordning.

AMS är ceniral myndighei i ärenden om regionalpolitiskt slöd och skall enligt sin instruktion bl.a. leda verksamheien ifråga om sådant stöd. På länsnivå har länsslyrelse, länsarbetsnämnd och utvecklingsfond viktiga Uppgifier i den regionalpolitiska stödverksamheten. Länsstyrelsen har del samlade ansvaret för handläggningen på regional nivå av ärenden om loka­liseringsstöd vid invesleringar. Länsarbetsnämnden har huvudansvaret för handläggningen av ärenden om utbildnings- och sysselsättningsstöd. Ut­vecklingsfonden medverkar främst i samband med den ekonomiska be­dömningen i ärenden om regionalpolitiskt stöd. Vidare har fonden uppgif­ter i samband med tillsynen och uppföljningen av slödföretagens verksam­het.

Varken sysselsättningsulredningen eller remissinsianserna har föreslagit några förändringar av handläggningsordningen. Inte heller jag anser att några principiella ändringar behöver vidtas.

F. n. beslutar AMS om lokaliseringsstöd vid invesleringar, utbildnings-stöd och sysselsätiningssiöd. I vissa ärenden om sådani slöd beslutar dock regeringen. Vidare pågår en försöksverksamhet med beslutanderätt för länsstyrelse i fråga om vissa ärenden om lokaliseringsstöd vid investering­ar och för länsarbetsnämnd i vissa ärenden om sysselsätiningssiöd.

Huvudregeln för avgränsning av beslutanderätt mellan länsstyrelse, AMS och regeringen i ärenden om lokaliseringsstöd bygger på investe­ringskostnadens storlek. Beloppsgränsen är f. n. 3 milj. kr. för länsstyrelse och 8 milj. kr. för AMS. Vid större investeringar beslutar regeringen. För­utom genom beloppsgränsen inskränks länsstyrelsemas beslutanderätt ge­nom att vissa industribranscher undantas från beslut på regional nivå, lik­som ärenden som avser annan stödberältigad verksamhet än industri. Vidare skall alla ärenden som avser flyttning av verksamhet mellan orter i olika län beslutas centralt. Likaså skall beslut fattas centralt i ärenden om slöd vid etablering av nytt frislående arbetsställe i ort utanför del län där förelaget bedriver sin huvudsakliga verksamhet. Däremoi får länsslyrelse avgöra ärende om slöd, när ett förelag vill etablera nytt fristående arbets­ställe inom det län där det redan bedriver huvuddelen av sin verksamhet.

AMS får besluta om uibildningssiöd med högst 15 kr. per arbetstimme. Finner AMS att stöd bör lämnas med högre belopp, skall ärendet hänskju­tas lill regeringen.

Länsarbetsnämnderna får besluta i ärenden om sysselsätiningssiöd om ansökningen gäller stöd till industriförelag.

Sysselsättningsulredningen anser alt beslut bör fattas på länsnivå, om siödet påverkar förutsättningarna för sysselsättning m.m. endasl inom ett län. Ålgärder som påverkar förhållanden i flera län bör däremoi fattas på central nivå.

 

Prop. 1978/79:112                                                                 106

Enligt kommittén kan den hittillsvarande försökverksamheten ligga till grund för en permanent uppdelning av beslutsbefogenheterna mellan re­gional och ceniral nivå i ärenden om regionalpolitiskt slöd. De ändringar av stödformerna som föreslås bygger på den tidigare verksamheien och har karaktären av en fortsatt stegvis utbyggnad av stödverksamheten. Av främst praktiska skäl bör avgränsningen av beslutsbefogenheter liksom f n. göras i form av beloppsgränser med undanlag av samma typ som i den nuvarande försöksverksamheten. Fördelarna i form av enkla och entydiga regler anser kommittén överväga riskerna atl vissa beslut hamnar på fel ni­vå som finns med ett sådant schabloniseral syslem.

Erfarenheterna av försöksverksamhelen liksom penningvärdesföränd­ringen motiverar enligt kommittén en höjning av beloppsgränserna för be­slul om avskrivnings- och lokaliseringslån på länsnivå. Vidare anser kom­mittén alt AMS bör besluta i huvuddelen av de slödärenden som skall av­göras på central nivå. Kommittén föreslår följande uppdelning av besluts­befogenheter i ärenden om regionalpolitiskt slöd.

Beslut av länsstyrelse:

Avskrivnings- och lokaliseringslån vid stödunderiag upp lill sammanlagl 5 milj. kr. under fömtsättning atl ärendei avser

-    industriell eller induslriliknande verksamhet inom bransch som inle ge­nom särskilt beslut av regeringen undantas från länsstyrelsens prövning,

-    utvidgning av befintlig verksamhet på den ort där verksamheien ulövas eller etablering av nytt fristående arbetsställe på ort i länet av förelag som bedriver sin huvudsakliga verksamhet inom länet,

-    åtgärd som inle innebär överflyttning av verksamhet mellan olika län,

-    stöd till förelag som inte är, nyligen har varit eller inom kort kan väntas bli föremål för bevaknings- eller uppföljningsåtgärd,

-    företag som inte omfattas av systemet för lokaliseringssamråd. Beslut av länsarbetsnämnd:

Sysselsätiningssiöd till förelag som har fält avskrivnings- eller lokalise­ringslån under den senaste femårsperioden eller har fått förhandsbesked alt del är berättigat till sysselsältningsstöd under fömtsättning att ärendet inte avser

-    förelag som bedriver verksamhet i flera län,

-    företag som bedriver olika stödberättigade verksamheter,

-    förelag som har obetalda förfallna ränte-, amorterings- eller återkravs­belopp avseende utgivet lokaliseringsstöd,

-    sysselsättningsökning beträffande vilken det råder tveksamhet om den är hänförlig till nyetablerad eller fortsatt verksamhei.

Beslut av A A/5:

1.    Avskrivnings- och lokaliseringslån vid stödunderlag upp till samman­
lagl 15 milj. kr. under förutsäuning atl

-    ärendet inte faller under länsstyrelsens beslutanderätt enligt det föregå­ende,

-    ärendet inte avser företag som omfattas av systemet för lokaliserings-samråd.

2.    Sysselsättningsstöd i de fall ärendet inte skall avgöras av länsarbets­
nämnd enligt det föregående. Förhandsgranskning i ärenden om sysselsäti­
ningssiöd till förelag som inte samtidigt ansöker om avskrivnings- eller lo­
kaliseringslån.

 

Prop. 1978/79:112                                                   107

3. Uibildningssiöd med belopp som inle överstiger 20 kr. per person och uibildningslimme. Beslut av regeringen:

1.    Avskrivnings- och lokaliseringslån vid stödunderlag som sammanlagt överskrider 15 milj. kr. saml övriga ärenden som avser företag som omfat­tas av verksamheten med samråd i lokaliseringsfrågor med industriföretag m.fl. Vidare bör regeringen ha möjlighet alt avgöra sådana ärenden som normalt skulle ha beslutals av länsslyrelse eller AMS om ärendei ges di­rekl lill regeringen.

2.    Uibildningssiöd med belopp som överstiger 20 kr. per person och ar­betstimme.

3.    Slöd enligt offertprincipen.

4.    Förhandsbesked om verksamheten är stödberältigad.

5.    Ärenden om stöd uianför de faslslällda stödområdena.

Liksom de flesta remissinsianserna anserjag alt kommitténs förslag till avgränsning av beslutsbefogenheterna är väl avvägl. Den påbörjade de­centraliseringen av beslulanderält bör sålunda bli permanenl och utvidgad. Några justeringar av kommitténs förslag är dock nödvändiga bl. a. med hänsyn till vad jag tidigare har förordat om prövning av ärenden om syssel­sätiningssiöd. Vidare finns del skäl all göra vissa inskränkningar i beslu­tanderätten för länsstyrelserna när det gäller dels slöd till kommunala in­dustrilokaler, dels lokaliseringslån utan samband med invesleringar. Jag återkommer senare i vår till regeringen med förslag i dessa frågor.

AMS påpekar i detta sammanhang, all kommitténs förslag att ärenden som aktualiseras inom ramen för verksamheten med samråd i lokalise­ringsfrågor med industriföretag m.fl., skall avgöras av regeringen kan få vittgående konsekvenser för styrelsens möjligheler all som centralt organ påverka lokaliseringsärendenas handläggning. När det gäller beslutsord­ningen villjag framhålla atl ärenden som aklualiseras genom samrådsverk­samheten liksom hittills i många fall kommer all beredas och avgöras enligt gängse ordning. Regeringen bör ha möjlighel men inte skyldighet att beslu­ta i ärenden som avser förelag som omfattas av samrådsverksamhelen.

Jag vill i detla sammanhang också la upp frågan om inflytande för de an­ställdas fackliga organisationer i samband med alt ärenden om statligt re­gionalpolitiskt stöd beslutas av myndighei. I ärenden som avgörs av AMS eller länsarbetsnämnd finns möjlighel till sådant inflytande genom den representation som parterna på arbetsmarknaden har i dessa organ. I fråga om ärenden som beslutas av länsslyrelse finns ingel molsvarande fackligt inflytande. Enligt gällande bestämmelser skall länsstyrelsen efter samråd med bl.a. länsarbetsnämnd och regional utvecklingsfond göra den utred­ning som behövs i ärendei. Kommillén,'föreslår alt samrådel formaliseras och sker i den beredningsgmpp för samverkan mellan nämnda organ som skall finnas enligt förordningen (1977:88) om länsplanering. Enligt kom­mittén bör representanter för arbetsmarknadens parter knytas till gmppen när ärenden om regionalpolitiskt stöd behandlas. Vidare föreslår kom­mittén atl det av ansökningshandlingarna skall framgå att information har lämnats lill fackliga förtroendemän om att ansökan om stöd ges in.

 

Prop. 1978/79:112                                                   108

Kommitténs förslag får stöd av flera remissinstanser, bl. a. AMS, LO och TCO. Andra remissinstanser, bl. a. flera länsstyrelser, anser atl en for­mell ordning med beredningsgmpp skulle fördröja handläggningstiderna och pekar pä att arbetsmarknadens parter genom länsarbetsnämnden har möjlighet att ge sina synpunkter till känna.

Föregen del instämmer jag i kommitténs bedömning. Redan nu fungerar i regel ett smidigt samrådsförfarande mellan de berörda organen. Enligt min mening kan arbetsformerna även i en formell beredningsgrupp göras så flexibla atl de inte behöver medföra längre handläggningstider. Vidare bedömer jag att de synpunkter från arbetsmarknadens parter som på delta sätt inhämtas, är av stort värde i ärendeberedningen. Jag avser all senare föreslå regeringen atl meddela bestämmelser som reglerar dessa bered­ningsfrågor.

8.13 System för lokaliseringssamråd

Regeringen träffade i april 1976 en överenskommelse med Sveriges indu­striförbund om samråd i lokaliseringspolitiska frågor med koncerner/före­lag, som inom landet sysselsätter minst 500 industrianställda. Syftet med samrådet är att skapa fömtsättningar för alt regionalpolitiska och syssel­sältningspoliliska synpunkter beaktas på ett tidigt stadium vid planeringen av investeringar inom industrin. Under år 1976 undertecknade ca 150 indu­strikoncerner/förelag en skrifilig förbindelse att delta i samrådet. Samti­digt inrätiades inom regeringskansliel en särskild delegation för elable­ringsfrågor för att handlägga samrådsverksamheten.

Verksamheten startade under hösten 1976 i samband med att en skriftlig enkät om sysselsättnings- och investeringsplaner för den närmaste femårs­perioden sändes ut lill samrådsförelagen. Huvudmomentet i samrådet är dock muntliga överläggningar mellan företrädare för etableringsdelegalio-nen och de enskilda företagen. 1 samband med dessa personliga kontakter har företagen möjligheter att informera om sina planer, speciellt sådana som rör investeringar och sysselsättning. I verksamheien ingår atl infor­mera förelagen om samhällets regionalpoliliska mål och de statliga stödåt­gärder som slår till förfogande. Arbetet följs inom regeringskansliel av en arbetsgrupp med representanter för budget-, bostads-, arbelsmarknads-och industridepartementen. Vidare följs verksamheten av en referens-gmpp med förelrädare för fackliga organisarioner, intresseorganisationer, vissa sammanslutningar inom näringslivet och berörda statliga myndighe­ter.

Riksdagen har godtagit atl systemet för lokaliseringssamråd prövas men har uttalat att verksamheten bör bedrivas på försök och utvärderas efter någon tid. 1 samband därmed får bedömas om systemet skall bestå eller eventuellt förändras (prop. 1975/76:211, AU 1976/77:7, rskr 1976/77:79).

Under hösten 1977 utvidgades samrådsverksamheten genom att rege-

 

Prop. 1978/79:112                                                   109

ringen träffade överenskommelser om molsvarande samråd med KF och LRF. Överenskommelserna omfattar sammanlagt ca 50 företag inom dessa organisationer.

Sysselsättningsulredningen framhåller alt de direkt påvisbara resultaten av elableringsdelegationens verksamhei är små, vilket dock bör ses mol bakgrund av alt konjunkturläget har hållit tillbaka investeringarna. Kom­mittén bedömer att etableringsdelegalionen har goda fömtsättningar atl på ett tidigt siadium komma in i diskussion med förelagen om lokaliseringen av utbyggnader, eftersom delegaiionen har byggt upp goda kontakter med företagen. Kommittén anser därför all verksamheien bör fortsätta.

F. n. omfattar samrådsverksamhelen större industriföretag och -koncer­ner inom den privata, kooperativa och statliga sektorn. Kommittén fram­håller viklen av atl den privala tjänste- och servicesektorn nås av den re­gionalpoliliska verksamheten. Verksamheien bör därför enligt kommittén byggas ul lill att omfatta också siörre förelag inom denna sektor samt stör­re riksorganisationer. Vidare anser kommittén att särskilt bör prövas möj­lighelerna lill alternativ lokalisering av administrativa funktioner inom de stora industriföretagen.

Även de flesta remissinstanserna betonar svårigheterna att bedöma sam­rådsverksamheten, eftersom den har bedrivits under kort tid och i ett så­dant konjunkturläge att få utbyggnadsprojekt har varit aktuella. Ingen re­missinstans är negaliv till den nuvarande samrådsverksamheten. Flera re­missinstanser anser dock all den bör ses över och utvärderas. LO erinrar i detla sammanhang om alt organisalionen lidigare har förordal all en full­maktslag om etableringskontroll skall kopplas lill verksamheien för den händelse den frivilliga överenskommelsen om samråd visar sig ineffektiv.

Förslaget om utvidgning av samrådsverksamhelen lill att omfatta också större företag inom den privata tjänstesektorn får stöd av de remissinstan­ser som har behandlat frågan.

Jag anser alt det ännu är för tidigt att redovisa någon definitiv uppfatt­ning om det system för lokaliseringssamråd som infördes år 1976. Erfaren­hetema hittills tyder dock på att informationsutbytet i lokaliseringsfrågor mellan samhällel och de siörre industriföretagen avsevärt har förbättrats genom systemet. Del förbättrade informationsutbytet bör i sin lur kunna ge ökade möjligheler atl från regionalpolitisk synpunkt påverka expansiva investeringar inom industrin. Systemet för lokaliseringssamråd med indu­striförelag bör därför fortsätta med i huvudsak samma utformning och in­riktning som f. n.

Liksom kommittén och de remissinstanser som har tagit upp frågan, an­serjag alt systemet för lokaliseringssamråd nu'också bör prövas inom den privata tjänste- och servicesektom. Jag har lidigare närmare berört moti­vet för detta. Jag avser sålunda atl la upp överläggningar i syfte att sträcka ut systemet för lokaliseringssamråd till att omfatta också större företag inom den privala tjänste- och servicesektom.

 

Prop. 1978/79:112                                                                 110

8.14 Lagen (1970:725) om lokaliseringssamråd

Efter beslut av riksdagen (prop. 1970:154, BaU 1970:69, rskr 1970:446) infördes lagen (1970:725) om lokaliseringssamråd. Det innebär att rege­ringen har bemyndigande att föreskriva skyldighet för företag, som plane­rar viss byggnadsåtgärd, att samräda med lokaliseringsmyndighel i fråga om lokalisering av den verksamhet som lokalerna är avsedda för. Lagen lillämpades under perioden den 1 april 1971-den 30 juni 1978 i Stock­holms-, Göteborgs- och Malmöregionerna. Lokaliseringssamrådet hade lill syfte all garanlera alt förelag, som övervägde all etablera eller uividga viss verksamhet i de mest expansiva regionerna, fick ingående information om samhällets regionalpolitik, det statliga regionalpolitiska stödel och övriga lokaliseringsförutsättningar i olika delar av landet. Härigenom skulle före­tagen få underlag för en nyanserad bedömning av lokaliseringsfrågan. Me­ningen var atl de skulle få denna information innan de fattade definitivt be­slut om lokaliseringen av den nya eller utvidgade verksamheien. Avsiklen var att företagen genom samrådsförfarandet skulle förmås att frivilligt gå med på en lokalisering utanför berörda regioner. Samrådsskyldighet före­låg så snarl den tilltänkta byggnadsåtgärden medförde ett lokaltillskolt av minsl 500 m våningsyla och lokalerna var avsedda alt helt eller till hu­vudsaklig del användas för verksamhei inom partihandel, varuhandelsfbr-medling, bank- och annan finansieringsverksamhet, försäkringsverksam­het, fastighetsverksamhet och -förmedling samt uppdragsverksamhei. Till den 1 juli 1974 omfattades även tillverkningsindustrin av samrådsskyldig­heten.

Jag vill erinra om de uttalanden som gjordes när det nya systemet för lo­kaliseringssamråd infördes år 1976 (prop. 1975/76: 211, AU 1976/77: 7, rskr 1976/77:79). Det förutsattes då att systemet med lokaliseringssamråd en­ligt 1970 års lag skulle fortsätta för förelag inom service och handel i av­vaklan på slällningslagande lill frågan om det nya systemet för lokalise­ringssamråd skulle utsträckas till större företag av denna typ. På förslag av AMS beslöt regeringen att redan den 1 juli 1978 avskaffa samrådsskyldig­heten för alla typer av företag, eftersom samrådsverksamhelen bedömdes vara av ringa värde. Lagen om lokaliseringssamråd gäller dock alltjämt. Mot bakgrund av mina förslag atl utvidga systemet för lokaliseringssamråd anserjag att tiden nu är mogen för all upphäva denna. Om en lagsiiftning i dessa frågor i framliden skulle bli aktuell, måste den utformas på ett annat sätt än den nuvarande lagenJag förordar sålunda atl lagen om lokalise­ringssamråd upphävs.

8.15 Produktsökning i regionalpolitiskt syfte

Till följd av strukturförändringarna inom slål-, teko- och varvsindustrin har bl. a. på regeringens uppdrag, som jag tidigare har nämnl, arbetsgrup-

 

Prop. 1978/79:112                                                   111

per/delegationer tillsatts i 14 län med uppgifi alt föreslå konkreta insatser för all skapa sysselsättning inom resp. region och samordna åtgärder med regional- och sysselsättningspolitiskt syfte. En viktig uppgift för arbets­gruppema är att söka produkter för befintliga företag.

Produktsökning för företag i regioner med sysselsättningsproblem har pågått några år, främst på länsnivå. Norrbotiendelegalionen (I 1976:04) har sedan sin tillkomst höslen 1976 använt medel för delta ändamål. Även en del andra liknande delegationer och arbelsgmpper har i egen regi sökl produkter. För alt söka alternativ produklion till varven har en särskild ut­redare (I 1978: 05) tillkallats. För stöd till sådan produktion vid Svenska Varv AB har riksdagen anvisat 200 milj. kr. (prop. 1978/79:49, NU 1978/79:17, rskr 1978/79:115). Statsföretag AB har Ulldelals särskilda me­del för att söka nya produkler till de regioner i Norrland och Västsverige där väsentliga sysselsältningsminskningar väntas inom den statliga lexlil-och konfektionsinduslrin.

För alt stödja och samordna arbetel på länsnivå har viss produktsökning organiserats centralt. Denna verksamhet samordnas av en arbetsgmpp inom den inom industridepartementet verksamma etableringsdelegalio­nen. Med hjälp av särskilda experter söks i utlandet produkter som kan till­verkas i Sverige för en marknad i Norden eller Västeuropa.

En mångfald sysselsättningspolitiskt moiiverade aklivitetei" pågår sålun­da i syfte all hitta nya produkter, som kan tillverkas av svenska företag. Sökning efter produkler i utlandet är en gemensam angelägenhet för ell flertal statliga organ. Samordning sker genom den nämnda arbetsgmppen.

Produktsökningen pä central nivå har följande uppläggning. Sökandel bygger på företagens önskemål. Dessa karlläggs av de lidigare nämnda ar-belsgmpperna i länen. Del prakliska arbelel handhas i flertalet län av ut­vecklingsfonden. Önskemål om nya produkler har anmälts av ca 500 före­tag i de 14 län som omfattas av verksamheten. Ett genomgående drag är att både stora och små förelag har svårt att klart beskriva hurdana produkter de söker. Främsta skälet lill detta är förmodligen atl de inte har tillräcklig överblick över den lekniska utvecklingen inom sitt egel eller angränsande verksamhetsområden. Sökandet har därför till en början måst ges en jäm­förelsevis bred uppläggning.

Företagens önskemål har bearbetats och gmpperals i s. k. förelagsprofi-ler efter deras nuvarande produkler och önskemål om nya produkter. En företagsprofil omfattar företag med likartad produklion och likartade pro-duklönskemål. På gmndval av förelagsprofilerna bedrivs produklsökning i bl.a. Förenta Staterna, Japan, Förbundsrepubliken Tyskland, Frankrike, Australien och Canada.

De produklförslag som kommer in genom detla sökande eller genom an­nan kontakt stäms av mot önskemål. Med ledning av resultatet fördelas produklförslagen på länen. Arbetsgmpperna i länen har därefier tre veckor på sig för att undersöka företagens intresse för förslagen. Produklförslag

 

Prop. 1978/79:112                                                   112

som förelagen bedömer sakna intresse sänds tillbaka varefter de efter av­stämning mot andra företags önskemål eventuellt kan sändas vidare till ett nyu län osv.

Centralt granskas produktförslagen översiktligt i samarbete bl.a. med slyrelsen för leknisk utveckling och patent- och registreringsverket. Del är emellertid företaget som har atl med hjälp av utvecklingsfonden eller be­hövlig expertis avgöra om det finns marknad och andra förutsättningar för produktion.

Som framgår av min redogörelse ligger lyngdpunklen i verksamheien i länen. Det är på länsnivån som den närmasle kontakten med och den störs­ta kännedomen om de mindre och medelstora företagen och deras utveck­lingsförutsättningar finns. En viktig roll i sammanhanget spelar de regiona­la utvecklingsfonderna, som också har egna medel för alt siödja införandet av nya produkler i förelagen. Jag har tidigare (avsniii 5.3) förordat all sär­skilda medel skall kunna tilldelas länsstyrelserna för alt fullfölja länsplane­ringen. Dessa medel bör kunna användas bl. a. för fortsall produklförmed-ling på länsnivå.

Försöksverksamhelen har pågått knappt ell år och några säkra slutsal-ser om resultatet kan ännu inte dras. Stor möda läggs ned på atl dokumen­tera olika moment för atl göra en senare utvärdering möjlig. 1 proposition 1978/79:123 om riktlinjer för industripolitiken m.m. har regeringen före­slagit all verksamheten ulvidgas i industripoliliskt syfte. Förslaget syftar till att utveckla former för atl siödja import av ny leknik. Särskilda sakkun­niga avses bli tillkallade för att leda denna verksamhet.

Jag ålerkommer i det följande med förslag om medel för produktsök-ningsverksamheten under budgetåret 1979/80.

8.16 Industricentra

År 1973 påbörjades en försöksverksamhet med statliga industricentra i regionala centra i det inre stödområdet (prop. 1973:50, InU 1973:7, rskr 1973: 248). Syftet med verksamheien är alt uppföra industrilokaler för ul­hyrning. Huvudman är Stiftelsen Industricentra, som har lill uppgifi atl planera, uppföra, äga och förvalla induslricenteranläggningar samt i övrigt verka för att skapa goda fömlsättnigar för verksamheten i anläggningarna. Stiftelsens förvaltning är lokaliserad till Skellefteå.

Hyran i industricenteranläggningarna skall ligga på en nivå som motsva­rar de kostnader som företagen kan räkna med om de bygger egna lokaler med statligt lokaliseringsstöd. Finansieringen av byggnadsinvesteringarna har därför ordnats på ell sätl som ungefär molsvarar del statliga lokalise­ringsstödet enligt de maximiregler som gäller för del inre stödområdet. Så­lunda har lokaliseringsbidrag lämnats med 65 % av byggnadskostnaderna. Vidare har lån lämnats från anslaget för lokaliseringslån med ca 13% av byggnadskostnaderna. Till skillnad från vanliga Icrkaliseringslån har dessa

 

Prop. 1978/79:112                                                                113

lån lämnals i form av annuitetslån med de tre försia åren ränte- och amor­ieringsfria. Återstoden av byggnadskostnaderna har täckts med egel kapi­tal. Stiftelsen har inom ramen för den regionalpolitiska bidragsverksamhe­ten hittills tillförts sammanlagt ca 21 milj. kr. i stiftelsekapital.

Stiftelsens administrationskostnader läcks delvis genom statsbidrag. Statsbidraget skall täcka de regionalpolitiskt moiiverade kostnaderna för stiftelsens verksamhet, dvs. sådana kostnader som inte rimligen kan belas­ta hyresgästerna. De förvaltningskostnader som direkt hänför sig lill an­läggningarna kalkyleras däremoi in i hyrorna. För budgetåret 1978/79 upp­går det statliga administralionsbidraget till 935000 kr. Stiftelsen hardess­utom sedan budgetåret 1975/76 fått statsbidrag för all läcka driftsunder­skott till följd av oulhyrda lokaler.

I det kommittéförslag som iåg till grund för beslutet om industricentra förordades alt ett fulll utbyggt industricentrum skulle omfatta lokaler för ca 300 arbetsplatser, vilkel bedömdes molsvara ca 12000 m'' lokalyta. Kommittén förordade dock en stegvis utbyggnad och att en första etapp borde omfatta halva lokalytan. Statsmakterna anslöt sig till kommitténs förslag om stegvis utbyggnad och beslöl år 1973 om all bygga etapp 1 i Strömsund och Lycksele. Är 1976 beslöts att båda dessa anläggningar skulle byggas ut till full storiek (prop. 1975/76:87, InU 1975/76:27, rskr 1975/76:167). Senare under år 1976 beslutades att bygga en första etapp av induslricenteranläggningar i Haparanda och Ljusdal (prop. 1975/76:185, InU 1975/76:43, rskr 1975/76:369). Svårigheler alt i rådande konjunktur finna hyresgäster har medfört all av de år 1976 beslutade investeringarna endast etapp 2 i Strömsund och etapp I i Ljusdal påbörjades under år 1977.

De induslricenteranläggningar som hittills har byggls beslår i huvudsak av standardiserade lokaler på ca 2 500-3000 m per byggnad. I den försia etappen byggdes lokalerna utan att hyresgäster hade knutits till lokalerna redan i byggnadsskédet. Det uttalade syftet var också att genom ändamåls­enliga, redan färdigställda lokaler utöva dragningskraft på expanderande industrier med akut lokalbehov. Erfarenhelerna visade dock alt lokalerna kom att stå oulhyrda under ganska lång tid efter det atl de hade blivit färdi­ga. För de följande .utbyggnadsetapperna infördes därför en ordning som innebär atl principbeslut försl fattas om atl en anläggning skall byggas. Därefier söker stiftelsen skaffa hyresgäster lill ungefär hälften av de plane­rade lokalerna. Först när så här skett påbörjas investeringarna. Del har dock visat sig all denna ordning avsevärt försvårar stiftelsens möjligheler atl iräffa hyresöverenskommelser med intresserade förelag, efiersom stif­telsen har svårt alt ge definitiva ridsangivelser för byggstart och färdigstäl­lande av lokalerna. Med hänsyn till dessa svårigheter beslöl regeringen med slöd av riksdagens bemyndigande våren 1978 atl uppföra anläggning­en i Haparanda utan hinder av kravel på förhandsuthyrning (prop. 1977/78:125 bil. 11, AU 1977/78:34, rskr 1977/78:305}.

Sysselsättningsutredningen föreslår alt verksamheien med industricen­tra byggs ul och atl reglerna för verksamheien ändras i vissa avseenden. 8   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 112

 

Prop. 1978/79:112                                                   114

Vid utbyggnad av induslricenierverksamhet lill nya orter gäller f. n. att riksdagen beslutar om varje enskilt projekt. Kommittén förordar en smidi­gare ordning som innebär atl riksdagen beslutar om allmänna riktlinjer för verksamheien och i samband med budgetbehandlingen fastställer en ram för kapitaltillskott til' stiftelsen för det kommande budgetåret. Enligt kom­mittén bör del därefier ankomma på regeringen all efter framställning från stiftelsen beslula om de olika byggnadsprojekten.

Som geografisk avgränsning av verksamheten föreslår kommittén inre stödområde 5 och 6, vilket i slort motsvarar nuvarande verksamhetsområ­de.

Finansiering av stiftelsens anläggningar bör enligt kommittén ske med avskrivnings- och lokaliseringslån enligt gängse regler. Del innebär med de stödregler som jag lidigare har förordal alt högsl 70% av investeringskost­naderna kan finansieras på del sättet. Ålersloden får enligt kommitténs förslag finansieras genom stiftelsens egna kapital. Kommittén föreslår vidare atl sysiemel med annuitetslån lill stiftelsen avskaffas. I slället bör enligt kommittén lokaliseringslån på vanliga villkor lämnas.

Värdet av att som regionalpolitiskt medel kunna erbjuda förhandsbygg-da lokaler anser kommittén vara så slort all kravel på förhandsulhyrning bör slopas.

Kommittén anser slutligen att en möjlighel bör finnas atl efter viss tid överlåta lokaler lill hyresgäster om de så önskar. En sådan möjlighel bör dock enligt kommittén utnyttjas sparsamt.

Kommitténs förslag får slöd av de flesta av det fåtal remissinsianser som tar upp frågan. Stiftelsen Industricentra godtar förslaget i huvudsak och lägger fram ytterligare förslag om hur en utbyggd verksamhet kan under­lättas. Sålunda föreslår stiftelsen all hyresfrihel i Ire år skall kunna beviljas företag som nyetableras i stiftelsens anläggningar. Vidare vill stiftelsen ha möjlighet att i vissa fall hyra ut lokaler även till sådana serviceföretag som inte är berättigade till regionalpolitiskt stöd. Stiftelsen anser också atl verksamhetsområdet bör utsträckas till att omfatta även orter inom all­mänt stödområde 4. När del gäller finansieringen föreslår stiftelsen alt av­skrivningslån med maximall belopp enligt reglema för inre stödområde 6 skall kunna lämnas för alla induslricenteranläggningar inom inre stödområ­de 5 och 6. Vidare pekar stiftelsen på atl en övergång från annuitetslån till lokaliseringslån med vanliga villkor innebär försämring av möjligheterna för stiftelsen alt erbjuda lokaler till konkurrenskraftig hyra.

För egen del vill jag anföra följande. Verksamheten med industricentra har två huvudsyften. För det försia skall ändamålsenliga lokaler för ulhyr­ning erbjudas sådana förelag som vill bygga ul eller etablera verksamhei på regionalpolitiskt prioriterade orter utan att själva äga lokalerna. För det andra kan kraven på en god industriell miljö med olika former av företags­service tillgodoses snabbare i induslricenteranläggningar än vid en spridd lokalisering av enstaka företag. Mot denna bakgmnd bedömer jag, liksom

 

Prop. 1978/79:112                                                   115

kommittén och den övervägande remissopinionen, all verksamheien med industricentra bör fortsätta.

1 fråga om beslutsordning förordarjag atl riksdagen liksom f n. bör be­sluta om i vilka orter induslricenteranläggningar skall byggas. Det får se­dan ankomma på regeringen att besluta när bygget skall påbörjas och i samband därmed besluta om kapitaltillskott till stiftelsen samt övrigi regio­nalpolitiskt stöd lill projektet.

Jag vill i detta sammanhang också ta upp frågan om vilka lyper av orter och vilken storlek av anläggningar som skall komma i fråga för industri­centra. I likhet med stiftelsen anserjag atl induslricenteranläggningar bör komma till stånd på orter, som är av strategisk betydelse för utveckling av den regionala strukturen och där behov följaktligen finns av större insat­ser. Enligt riksdagens beslul (InU 1975/76:43. rskr 1975/76: 369) skall nya anläggningar byggas i försia hand i Ange och Vilhelmina vid en kommande utbyggnad av verksamheten. Beslul bör nu fattas om att nya anläggningar skall byggas i Ange och Vilhelmina samt all insatserna i Lycksele, Ström­sund, Ljusdal och Haparanda skall fullföljas med sikle på att nå målel ca 300 arbetsplatser i varje anläggning.

Jag bedömer atl induslricenteranläggningar bör dimensioneras för ca 300 arbetsplatser. Fördelen med den samlade lokaliseringen av arbetsplatser riskerar annars att gå förlorad. Hur stor lokalyta som behövs bör bedömas med utgångspunkt från företagens behov. Behovet av mindre industribygg­nader för uthyrning kan enligt min mening tillgodoses genom att, som jag tidigare har förordal, kommuner skall kunna få avskrivnings- och lokalise­ringslån vid sådana investeringar.

Liksom kommittén och de remissinstanser som har yttrat sig i frågan an­ser jag att något krav på förhandsulhyrning av lokaler inte bör ställas för att induslricenteranläggningar skall få börja byggas. Det bör ankomma på regeringen att efter förslag från stiftelsen besluta om storlek och utform­ning av de lokaler som byggs utan alt hyresgäster finns kontrakterade. Jag räknar med all stiftelsen därvid i göriigasle mån karllägger och dokumen­terar vilka företag som är seriöst inlresserade av all hyra lokalerna.

1 fråga om finansiering av stiftelsens verksamhei tillstyrker jag kom­mitténs förslag. Enligt min mening bör samma statliga slöd i form av av­skrivnings- och lokaliseringslån slå till förfogande oavsell om ett företag bygger egna lokaler eller om stiftelsen bygger lokaler för ulhyrning. Av vad jag nu har sagt följer attjag inte kan förorda stiftelsens förslag om sub­vention i form av hyresfrihel i stiftelsens anläggningar under de försia åren. Jag vill i detta sammanhang erinra om att företag som hyr lokaler i in­duslricenteranläggningar givetvis själva kan utnyttja övriga regionalpolitis­ka stödformer såsom avskrivnings- och lokaliseringslån saml sysselsäti­ningssiöd och utbildningsstöd.

Liksom hittills bör lokalerna hyras ut lill företag med sådan verksamhet som är berättigad till regionalpoliliskl slöd. Del kan dock, som stiftelsen

 

Prop. 1978/79:112                                                                 116

påpekar, finnas vissa serviceförelag ulan rätl till regionalpoliliskl slöd som skulle kunna bidra till utbudet av induslriservice i vid mening inom anlägg­ningarna. Jag anser att stiftelsen i undantagsfall bör kunna få hyra ut loka­ler till sädana företag. Denna möjlighet bör dock utnyttjas restriktivt, efter­som den innebär en fara för snedvridning av konkurrensen inom servicenä­ringar med utpräglad lokal marknad.

Liksom kommittén finner jag att möjlighel bör finnas att i undantagsfall överlåta lokal lill en hyresgäst, om det inte innebär någon nackdel för verk­samheten inom den återstående delen av anläggningen.

9    Särskilda åtgärder för glesbygder

9.1 Nuvarande ordning och utredningsförslag

Under 1960-talel uppmärksammades alltmer den brisiande balansen mellan landets regioner ifråga om befolkning och sysselsättning. 1 sam­band härmed ägnades också ett betydande intresse ål dem som bor i gles­befolkade områden. Den negativa befolkningsutvecklingen i vissa delar av rikel kom i särskild grad all påverka förhållandena i de flesta glesbygder­na. Antalet arbetstillfällen minskade och servicen blev sämre. Två arbets­grupper för glesbygdsfrågor och en pariamentariski sammansatl kommitté, glesbygdsutredningen, har sedan mitten av 1960-talet arbetat fram en rad förslag till åtgärder för att förbättra levnadsförhållandena för befolkningen i glesbygder.

Riksdagen har vid ett flertal tillfällen beslutat om särskilda åtgärder för glesbygderna. Senast riksdagen tog ställning till glesbygdspolitiken i ett övergripande sammanhang var år 1976 i samband méd'beslutet om sam­ordnad sysselsättnings- och regionalpolitik. Sysselsättningsulredningen har därefier i delbeiänkandel (SOU 1978:62) Regionalpoliliska stödformer och styrmedel förordat en utveckling och utvidgning av nuvarande former för stöd till glesbygder. Den är 1977 inrättade glesbygdsdelegationen har till uppgifi att bereda, samordna och intensifiera regeringens glesbygdsin­salser. Delegaiionen har föreslagit fortsatta insatser för att förbättra för­hållandena för befolkningen i glesbygderna. Delegaiionen har utarbetat si­na förslag i anslutning lill sysselsättningsutredningens betänkande och länsstyrelsernas länsrapporter år 1978. Delegationens förslag överens­stämmer i stort med sysselsätlningsulredningens. Endasl på ett par punk­ter skiljer sig förslagen åt.

Stödet till glesbygderna är en del av det regionalpoliliska slödel. De re­gional- och sysselsältningspoliliska insatser som görs, både när det gäller stöd till näringslivet och beslut inom den offentliga sektorn har dock an­setts behöva kompletteras för de mest glesbefolkade områdena. De slöd-

 

Prop. 1978/79:112                                                                117

former som är särskilt inriktade på service och sysselsättning i glesbygder­na spänner över ett stort område.

Enligt förordningen (1973:608, omiryckt 1978:186) om statligt slöd lill kommersiell service 1 glesbygd utgår stöd för atl upprätthålla en tillfreds­ställande försörjning med dagligvaror och drivmedel i glesbygd, skärgårdar och andra liknande områden. Stödel utgår i form av investerings- och driftsstöd till dagligvaruhandel och hemsändningsbidrag till kommuner. Konsumentverket har den övergripande tillsynen över stödverksamheten och beviljar stöd till dagligvaruhandeln och drivmedelshandeln sedan läns­styrelsen efter samråd med berörd kommun avgivit yttrande. En särskild glesbygdsnämnd bistår verket vid prövning av ärenden. Länsstyrelsen be­viljar hemsändningsbidrag.

En särskild försöksverksamhet beträffande samhällelig service i gles­bygdsområden lar sikte främst på ålgärder för vård och service åt äldre och handikappade saml aktiviteter för barn och ungdom. Verksamheten har pågått sedan år 1968. Stödel utgår främst lill kommuner och landsting för särskilda insatser. Avsikten är bl.a. att underlätta för kommunerna i glesbygdsområden att säkerställa en rimlig vård- och servicenivå. För­söksverksamheten har gällt bl.a. förskoleverksamhet, snöröjning, färd­tjänst, rehabilileringsålgärder, decentraliserad fritidsverksamhet för såväl äldre som barn och ungdom samt frågor om organisaiion av äldreomsorgen i glesbygdsområden. Socialstyrelsens glesbygdskonsulenler biträder kom­munerna vid initiering av nya försöksprojekt. Regeringen beviljar kommun medel för visst projekt efter förslag från socialstyrelsen.

Särskilda stödåtgärder i glesbygder vidlas genom dels försöksverksam­hel i form av stöd till hemarbete, dels bidrag lill de regionala utvecklings­fonderna för genomförande av speciella projekt i syfte att främja företag­samhet i glesbygder och skärgårdar. Från anslaget bekostas vidare bidrag till vissa kommuner för inventering av lokall tillgängliga arbetsobjekt samt planering och genomförande av sysselsättningsinsatser, s. k. intensifierade kommunala sysselsätlningsinsalser i glesbygd (IKS).

Bidrag till hemarbete utgår för att täcka kostnader som föranleds av att arbetel bedrivs som hemarbete, t. ex. kostnader för instmklion av hemar­betare, för transporter av arbetsmaterial och arbetsprodukter samt för ar­betsverktyg och annan enklare utmstning för hemarbetet. Fråga om bidrag prövas av utvecklingsfonden i länet i samarbete med länsarbetsnämnden. Försöksverksamheten bedrivs inom Värmlands, Kopparbergs, Gävle­borgs, Västemorrlands, Jämtlands, Västerbollens och Norrbottens län. Statens indusiriverk fördelar anslagsmedlen i form av ramar för de olika lä­nen.

Bidrag till de regionala utvecklingsfonderna för att genom speciella pro­jekt främja företagsamhet i glesbygder beviljas av regeringen efter beslul i varje särskilt fall.

Bidrag till intensifierade kommunala sysselsätlningsinsalser (IKS) bevil-

 

Prop. 1978/79:112                                                                 118

jas av regeringen efter beslut i varje särskilt fall efter ansökan av kommun.

Enligt förordningen (1978:465) om särskili stöd till lantbruksföretag rn. m. i vissa glesbygder lämnas stöd till lantbruksföretag och verksamhet som kan bedrivas i kombinalion med sådana förelag. Slöd lämnas i form av krediigarantier och statsbidrag. Lantbruksnämnderna beslutar om stöd och lantbruksstyrelsen utfärdar föreskrifter för verksamheten. Inom inre stödområdet anger länsstyrelsema de områden som bör omfattas av stö­del. Inom landet i övrigt avgör regeringen efter förslag av länsstyrelserna inom vilka områden stöd kan utgå.

Enligt förordningen (1976:208) om statUgt stöd IiU skärgårdsföretag lämnas stöd för atl främja tillkomsten och utvecklingen av företag i skär­gårdarna. Stöd lämnas i form av kreditgarantier och statsbidrag. Bestäm­melserna överenssiämmer i slort med vad som gäller för del nyss nämnda särskilda stödet till lantbmksföretag. Lantbmksnämndema beslutar om slöd. 1 frågor som inle rör jordbmk, skogsbmk, trädgårdsnäring eller fiske skall samråd ske med resp. utvecklingsfond och i frågor av siörre vikt med länsstyrelsen. Lantbmksstyrelsen utfärdar föreskrifter.

Utöver stöd i de här nämnda formerna görs en rad andra insatser för glesbygderna t. ex. ifråga om skolan och poslens service genom lanlbrev-bärning.

Ansvaret för de skilda stödformema är, som har framgått av min be­skrivning, utspritt på flera huvudmän och beslutsfattandet sker på såväl re­gional som ceniral nivå. Sysselsättningsulredningen har förordal en bälire samordning av stödel till glesbygderna. Glesbygdsdelegalionen framför liknande synpunkter och föreslår att de anslag som är avsedda all siödja sysselsättning och service i glesbygd, förs samman lill ett anslag under det departement som har ansvarei för regionalpoliliken. Delegaiionen föreslår också alt besluten rörande glesbygdsinsatserna så långt som möjligt decen­traliseras till regional nivå.

Delegationens förslag innebär i övrigi att riksdagen godkänner riktlinjer för glesbygdsstödet och anvisar medel, som regeringen sedan fördelar i form av ramar för de olika länen. Besluten om stöd decentraliseras så långl möjligl till regional nivå, där länsstyrelsen får det samordnande ansvaret. Stöd bör kunna utgå till i huvudsak samma ändamål som sker f. n., men fördelningen mellan de skilda ändamålen bör göras med ledning av de rikt­linjer för utveckligen som fastställts inom länsplaneringen. Stödel bör reg­leras genom en särskild förordning. Glesbygdsdelegationen skall enligt för­slaget lämna underlag lill regeringen för beslul om medelsfördelning och utfärda föreskrifier för verkställighet av förordningen. Enligt förslaget skall delegaiionen vidare i samverkan med de cenlrala myndigheter som i dag har ansvaret för de skilda stödformema ansvara för den centrala upp­följningen av slödel. Delegaiionen framhåller alt seklorsmyndighelerna även i fortsättningen måste handlägga glesbygdsfrågor inom sitt område, t. ex. ifråga om utvecklingsarbete, forskning, beredskapsarbeten och råd­givning lill jordbruket m. m.

 

Prop. 1978/79:112                                                  119

Delegationens förslag bygger på ett samspel mellan kommunal, regional och central nivå. Sålunda har kommunen i förslaget ansvaret för den kom­munala serviceplaneringen och planering av sysselsättning inom kommu­nens egen administration. I den kommunala serviceplaneringen bör enligt delegaiionen redovisas de problem som finns och anges behov av ålgärder för såväl den kommersiella som den offentliga servicen.

Delegationen föreslår vissa ändringar i stödbeslämmelsema. Stödet lill lantbruksförelag och skärgårdsförelag förs samman i en stödform som om­fattar också andra småföretag, hemslöjd, hantverk, småvarv m. m. Siödet avses kunna utgå även till dem som i egen regi bedriver mindre verksamhet i form av hemarbete. Bidraget får enligt förslaget lämnas med högst 125000 kr. för varje investeringstillfälle. Detta motsvarar vad som nu gäller för stödel till lantbruksföretag.

De intensifierade kommunala sysselsättningsinsatserna (IKS) bör enligt såväl sysselsättningsulredningen som delegaiionen utvidgas till fler kom­muner med motsvarande förhållanden som dem som ingått i försöksverk­samhelen. Vidare föreslås att reglerna för bidrag anpassas till de regler som gäller för kommunala beredskapsarbelen. Bidrag bör sålunda utgå med högsl 90% av del godkända bidragsunderlagel. 1 bidragsunderlaget bör kunna inräknas även resekostnader.

Sysselsättningsulredningen föreslår beträffande IKS-verksamheten atl del skall ankomma på länsarbetsnämnderna atl innan arbelena sätts igång godkänna arbetsobjekten. Den geografiska fördelningen av medlen på län för IKS bör i fortsättningen göras av AMS. Del fär sedan enligt kommittén ankomma på länsarbetsnämnden att efter samråd med länsstyrelsen och på grundval av länsplaneringen göra fördelningen av medlen på kommunerna inom resp. län. Delegaiionen menar däremoi atl länsstyrelsen skall god­känna de utvalda arbetsobjekten och bevilja bidrag till verksamheten efter samråd med länsarbetsnämnden. Möjlighet att delegera godkännandet till länsarbetsnämnden bör enligt delegationen finnas.

Del särskilda stödet till de regionala utvecklingsfondema för insatser i glesbygd bör enligt sysselsättningsulredningen upphöra. Behovet av medel för fondema till insatser i glesbygder bör istället beaktas vid den vanliga medelstilldelningen lill utvecklingsfondema i landets norra delar.

Glesbygdsdelegalionen föreslår vidare att försöksverksamhelen med so­cial service i glesbygd avslutas. Utvecklings- och forskningsverksamheten föreslås drivas vidare av socialstyrelsen medan medel för direkia insaiser för social service föreslås anvisade under glesbygdsanslaget.

Glesbygdsdelegalionen har också tagit upp frågan om servicegaranli som aktualiserades vid riksdagens behandling av regionalpdJiliken år 1976 (prop. 1975/76:211, AU 1976/77:7, rskr 1976/77:79). Delegaiionen anser därvid alt den geografiska avgränsningen kan diskuteras ur två aspekter. Det försia synsättet utgår ifrån ett ortsresonemang där service garanteras för vissa orter. Frågan är dock vilken storlek på orten som skall vara ut-

 

Prop. 1978/79:112                                                   120

gångspunkt. Skall det vara kommundelscentrum med service som apotek, systembolag, verkstäder och kemisk/tekniska butiker eller orter med t. ex. 200 invånare och service som livsmedelsbutik och låg- och mellanstadie­skola? Delegationen anser att en ordning av nämnt slag är olämplig och hävdar istället att serviceproblemen skall lösas där de finns "oavsett" boende eller servicens belägenhet. Delegationen anser vidare att centralt utarbetade generella kriterier är ett olämpligt system för atl irygga service­försörjningen i glesbygd. Riksdagens intentioner tillgodoses enligt delega­tionen bäsl genom alt beslulen om vilka åtgärder som skall vidtas läggs på lokal och regional nivå.

Enligt delegationen bör det i första hand vara kommunerna som ansva­rar för att invånarna i kommunerna får en god service i olika avseenden. I vissa fall kan det dock vara nödvändigt att staten stöder kommunerna eko­nomiskt för atl de skall kunna uppfylla sill ansvar. Beslul om statligt stöd bör enligt förslaget kunna fattas av resp. länsstyrelse inom ramen för tillde­lade medel. En förutsäitning för atl statligt stöd skall kunna utgå bör bl. a. vara att kommunen har upprättat en plan för serviceförsörjningen.

Flertalet remissinstanser tillstyrker såväl sysselsätlningsulredningens som glesbygdsdelegationens förslag om en bättre samordning av regering­ens glesbygdsinsalser. I fråga om handläggningen av glesbygdsstödet har några remissinstanser redovisal kompletterande synpunkier somjag åler­kommer lill i del följande.

9.2 Det framtida glesbygdsstödet

För egen del anser jag i likhet med sysselsättningsutredningen, gles­bygdsdelegationen och flertalet remissinstanser att en fortsatt satsning på glesbygdsområdena är angelägen. Det gäller också att effektivisera de stödformer som redan finns efiersom dessa ofta måste anpassas lill de re­gionala och lokala förhållandena. En samordning av de statliga insatserna i glesbygderna är därför nödvändig.

Glesbygdspolitiken ingår som en del av regionalpolitiken. De allmänna regional- och sysselsältningspoliliska åtgärdema är av grundläggande be­lydelse också för möjlighelerna till arbete och service för dem som bor i glesbygd. De större orterna fungerar som stödjepunkter för kringliggande områden. Möjligheterna lill pendling mellan och inom kommuner har för­bättrats för både arbets- och serviceresor. Del fmns dock områden som lig­ger utanför rimligt pendlingsavstånd till större orter. Det är åtgärder i dessa områden jag här kommer all behandla.

Glesbygdsinsatserna bör enligt min mening grundas på en samordnad kommunal och regional planering. Besluten bör fattas så nära de berörda människorna som möjligt. Det innebär atl beslut så långt möjligt bör de­centraliseras lill regional nivå. Länsstyrelsen har det samordnande ansva­ret för statliga insatser på regional nivå och det är därför enligt min mening

 

Prop. 1978/79:112                                                  121

lämpligt atl ytterligare decentralisera besluten till länsnivå i de ärenden som gäller glesbygdsstödet inom en av regeringen anvisad ram. Stödel bör som f. n. vara inriktat på olika ändamål. Länsstyrelsen bör fördela medlen mellan de skilda ändamålen mot bakgrund av de riktlinjer för utvecklingen i länel som fastställts i länsplaneringen. En sådan decentralisering bör en­ligt min bedömning leda till att det statliga glesbygdsstödet får bättre ef­fekt. Prövningen av ärenden sker nära de berörda människorna, och där­med bör engagemanget för glesbygdsfrågoma öka i länen. Glesbygdsfrå­gorna bör på detta sätt få ökad lyngd i de regionala och kommunala orga­nen. Vad jag här anförl innebär all jag i allt väsentligt ansluler mig lill vad sysselsättningsulredningen och glesbygdsdelegalionen har anfört i dessa frågor.

Innan jag går närmare in på glesbygdsstödets uiformning villjag redovi­sa min syn på frågan om statlig garanti för att upprätthålla servicen på vis­sa orter i de geografiskt större glesbygdskommunerna.

Jag ansluter mig i likhet med glesbygdsdelegationen och flertalet remiss­instanser till uppfattningen att serviceproblemen i glesbygden inle alltid kan knytas till en ort och en viss befolkningsstorlek. Bedömningen av hur serviceproblemen skall lösas måsle i stället ske från fall till fall och insat­serna måste anpassas efter skilda lokala förutsättningar.

Servicefrågornas lösning knyts därmed till specifika serviceproblem snarare än till vissa serviceorters problem. Det innebäratt enskilda männi­skors eller vissa befolkningsgmppers möjligheler att fä service så långt möjligt bör beakias. Det finns dock naluriigtvis en gräns för vad som är rimliga samhällsinsatser.

De medel som finns för serviceförsörjningen i glesbygd bör enligt min mening förbehållas stora sammanhängande områden där gles bebyggelse och långa avstånd försvårar möjlighelerna atl bibehålla en rimlig service-försörining. Hänsyn bör tas även lill hur stora de gmpper av befolkningen är som berörs av en viss del av servicen, t. ex. åldringar och bam i skolål­dern. Jag vill dock betona att områden måste ses som en helhet, där tätort och glesbygd inle slår i motsats lill varandra. Den statliga glesbygdspoliti­ken ifråga om service bör, enligt min mening, liksom nu inriktas på de mest utpräglade glesbygdsområdena utanför rimligt pendlingsavslånd lill större orter. Sådana områden finns företrädesvis i skogslänens inre delar och i skärgårdama. I den mån jämförliga förhållanden och problem finns i andra delar av landet bör insatser liksom nu också kunna göras där.

Den nu angivna ordningen innebär ingen förändring i förhållande lill de beslul riksdagen tidigare har faltal. Slöd till serviceförsörjningen bör i första hand syfta till att behålla befintlig service.

Jag vill i sammanhanget framhålla betydelsen av utvecklingsprojekt och försöksverksamhel i syfte alt finna altemativa vägar all tillförsäkra befolk­ningen i glesbygdsområden bästa möjliga service och social omvårdnad.

Det arbete som konsumentverket har inlett för atl åsiadkomma en kom-

 

Prop. 1978/79:112                                                   122

plettering av dagligvarubutikemas service i glesbygd är enligt min mening mycket angelägel. Insaiser för alt trygga serviceförsörjningen skulle såle­des fömtom butiken kunna omfatta även servicefunktionen. Om en butik saknas bör motsvarande servicefunktion kunna etableras vid något annal fasl serviceställe. En stor flexibilitet är enligt min uppfattning nödvändig för att lösa serviceproblemen. Servicen måsle dock stå i relalion lill be­folkningsunderlaget och dess sammansättning i berört område. Någon ga­ranterad omfattning eller lidsperiod för glesbygdsstöd för viss service kan därför inle anges.

Jag anser i likhet med delegationen att ett system med preciserade, cen­tralt utarbetade kriterier för när statligt stöd till service i glesbygd skall ut­gå är olämpligt.

Befolkningen i glesbygd bör så långt möjligt ha tillgång lill olika fonner av kommersiell och samhällelig service. Sådan service kan antingen finnas på orten eller flyttas mellan orter så all den åtminstone tidvis är tillgänglig för alla. Ett annal sätt att öka tillgängligheten är att förbättra transportmöj-lighetema till servicen. Följaktligen måste lösningama på problemen an­passas lill lokala förhållanden och till enskilda människors situation.

1 serviceförsörjningen spelar givetvis ortema där de stationära enheter­na är lokaliserade stor roll inle bara för ortens invånare utan även för den omgivande bygdens befolkning. Vilken roll en viss ort spelar är beroende av en mängd faktorer, såsom ortens storlek, dess läge i förhållande till and­ra orter, omlandels befolkningstäthet, åldersstrukturen m, m. Förändring­ar i åldersstrukturen ger nya behov beträffande åldringsvård och skolor, liksom lillkomslen av en ny industri eller en nedläggning påverkar servi­cens storlek och bredd. Det måste därför finnas möjlighet att anpassa ser­vicen till ändrade förhållanden. Att ort för ort eller område,för område ange vilka slags serviceenheler som skall finnas är alllså inte möjligl.

Bedömningen av problemen och behoven av insatser för glesbygdsstödet bör göras på lokal och regional nivå. Det är där man har den bästa känne­domen om förhållandena och problemen. Del gäller också frågan om vilka åtgärder som skall sättas in. Det bör framför allt ankomma på kommunen att bedöma de lokala serviceförhållandena. De statliga organen har emel­lertid också ett ansvar. Det bör främsi utövas av länsstyrelsen som har det regionalpolitiska ansvaret i länet. Länsstyrelsen bör tillsammans med kommunerna noga följa utvecklingen av serviceförsörjningen och göra de bedömningar och prioriteringar som behövs. Inte minst viktig är samord­ningen av olika kommunala och statliga insatser.

Slödel lill service i glesbygd, dvs. stöd till kommersiell service och stöd lill social service och omvårdnad är inriktat på särskilda ändamål. För att fä fram den mest effektiva användningen av medlen anser jag i enlighet med vad jag redan har anfört atl det är nödvändigt att flexibiliteten i an­vändningen ökas och att samordningen av insatserna förbättras.

Serviceproblem i glesbygd har ett nära samband med sysselsättningsut-

 

Prop. 1978/79:112                                                   123

vecklingen. En utbyggd service ger arbetstillfällen som gör det möjligl för människoma att bo kvar i bygden. Delegationens förslag att samordna stö­den till service och sysselsättning och atl decentralisera beslutanderätten bör kunna ge större möjligheter att behandla dessa frågor i ett samman­hang. Samtidigt är det uppenbart att det möter särskilda svårigheter och koslnader för kommunema atl organisera en social service och omvårdnad i utpräglade glesbygdsområden. Det är därför angelägel alt behovet av sär­skilda insatser i sådana områden för de äldre samt för bam och ungdom lik­som f. n. beaktas.

Jag ansluter mig sålunda till förslaget all föra samman de anslag som f n. är inriktade på att stödja sysselsättning, service och social omvårdnad i glesbygd, och atl regeringen fördelar medlen i form av ramar för de berör­da länen. Möjlighelema alt samordna och intensifiera glesbygdsinsatsema bör därmed öka. Jag kommer i det följande vid min behandling av anslags-frågoma för nästa budgetår föreslå att huvuddelen av de nuvarande ansla­gen för glesbygdsstöd förs samman till ett nytt anslag.

Stödet bör som delegationen föreslagil utgå i huvudsak i samma former som f n. Nuvarande bestämmelser bör i huvudsak gälla även i fortsätt­ningen. Vissa ändringar bör dock göras. Sålunda bör, som delegationen och flertalet remissinsianser anser, det regionalpolitiska jordbruksstödet, skär-gårdsslödel och den del av stöd till hemarbete som inte inordnas i stiflel­sema för skyddai arbete (prop. 1977/78:30, AU 1977/78:16, rskr 1977/78: 74) slås samman till en stödform. Stödel bör därmed kunna läm­nas lill olika former av s. k. kombinationssysselsättning. Bidrag bör, i enlig­het med delegationens förslag, lämnas med högst 125000 kr. Det bör an­komma på regeringen att med utgångspunkt i gällande bestämmelser för de tre stödformerna ulforma enhetliga regler för den nya stödformen, som bör benämnas stöd till företag i glesbygder.

Enligt min uppfattning bör liksom f. n. bidrag kunna utgå till de regionala utvecklingsfonderna för genomförande av speciella projekt för att främja förelag i glesbygder. Jag delar således inle sysselsätlningsulredningens uppfattning i denna del.

IKS-verksamheten har givit mycket positiva erfarenheter. Jag förordar därför att verksamheten som sysselsättningsutredningen har föreslagit bör kunna utvidgas lill kommuner med liknande förhållanden som de som har ingått i försöksverksamheten. Riktlinjer om avgränsning av stödområden och stödobjeki bör utarbetas inom ramen för länsplaneringen. På detta sätt erhålls också en naturlig samordning med andra stödformer som är riktade till glesbygderna.

För att åstadkomma en bättre samordning mellan IKS-verksamheten och de kommunala beredskapsarbetena förordarjag att IKS-verksamheten i bidragshänseende jämställs med beredskapsarbeten för vilka normalt 75 % bidrag av lönekostnadema utgår. Vidare bör resekostnaderna för de sysselsatta kunna räknas in i bidragsunderlaget. Jag vill dock understryka att detta inte får leda till att arbetena i ökad omfattning förläggs till kommu-

 

Prop. 1978/79:112                                                                 124

nernas större orter. De måsle allljämt i första hand förbehållas befolkning­en i glesbygdsområdena.

Del är av stor vikt att arbetsobjekt väljs med utgångspunkt från de ar­betssökandes yrkesbakgrund och förutsättningar i övrigi. Länsslyrelser­nas arbete med kartläggningen av lokala arbetsmarknader i glesbygd kan i detta sammanhang vara ett värdefullt underlag föratt få ökade kunskaper om människornas fömtsättningar och önskemål.

Stödel lill kommersieU service bör liksom f n. utgå som investeringar och driftstöd till dagligvaruhandeln och som hemsändningsbidrag till kom­muner. Investeringsstödet bör liksom f n. utgöras av avskrivningslån, in­vesteringslån och kreditgaranti. Stödet till social service och omvårdnad bör liksom f. n. utgå till kommun för visst projekt.

Del ankommer på regeringen att besluta om slödels administration. För riksdagens informaiion villjag dock mol bakgrund av synpunkter som har kommii fram vid remissbehandlingen i det följande något beröra vissa frå­gor rörande handläggningsordningen.

Den handläggningsordning för glesbygdsstödet som glesbygdsdelegalio­nen har föreslagit finner jag i sina huvuddrag väl avvägd. Förslaget bygger på ett samspel mellan kommuner, länsorgan och cenlrala organ och är en­ligt min mening en föruisättning för att glesbygdsinsatserna skall ge största möjliga effeki. Jag vill i sammanhanget särskilt peka på behovei av en ål­gärdsinriklad kommunal serviceplanering som ett värdefullt beslutsunder­lag för servicestödet. De karlläggningar av lokala arbetsmarknader som görs inom länsplaneringen är vidare ett viktigt underlag för att bedöma be­hovet av sysselsätlningsinsalser i glesbygderna.

Länsstyrelsen bör som jag tidigare har framhållit ha det samordnande ansvaret för glesbygdsstödet och besluta om hur den av regeringen anvisa­de medelsramen för länet skall fördelas geografiskt och på de olika ända­målen. Genom all riktlinjer för glesbygdspoliliken läggs fasl i länsprogram­met garanteras kopplingen till den regionalpolitiska verksamheten i övrigt.

Fördelningen av medlen på län bör ske efter framställning från resp. länsstyrelse. 1 regleringsbrev och genom ställningstagande till länsprogram har regeringen möjlighel alt ge riktlinjer för hur glesbygdsstödet bör förde­las.

Glesbygdsdelegationen föreslår att delegationen skall lämna underlag lill regeringen för beslutet om medelsfördelningen och utfärda anvisningar för glesbygdsstödet. Vidare bör delegaiionen, enligt förslaget, i samverkan med de cenlrala myndigheter som idag har ansvaret för de skilda stödfor­merna, ansvara för den centrala uppföljningen av siödet. Jag är emellertid inle beredd att ge glesbygdsdelegationen denna utökade roll. Det bör an­komma på regeringen att utfärda närmare föreskrifter. Jag vill emellerlid understryka viklen av att de kunskaper och erfarenheler som byggts upp vid de centrala verken las till vara vid utformningen av anvisningar för glesbygdsstödet. Vidare bör verken även i fortsätiningen ha ansvaret för

 

Prop. 1978/79:112                                                                125

forsknings- och utvecklingsarbete t.ex. ifråga om att utveckla servicepla­neringen, saml för uppföljning av glesbygdsstödet.

Glesbygdsdelegalionens förslag går, som jag förut har nämnt, ut på all länsstyrelserna efter samråd med berörda länsorgan skall besluta i de en­skilda slödärendena. Länsstyrelserna skall enligi förslaget också ha möj­lighel atl delegera ärenden eller grupp av ärenden. Lantbruksstyrelsen, vissa länsstyrelser och LRF anser atl lantbruksnämndema bör besluta i så­dana stödärenden som rör lantbruksföretag. Som skäl härför anges behov av samordning med bl.a. andra slödformer till jordbruk och trädgårdsnä­ring samt med jordförvärvslagsiifiningen. Vidare framhålls all problem kan uppslå för förelagarna all avgöra vilken myndighei de skall vända sig till, efiersom man först efter prövning av del enskilda ärendei kan avgöra vilken stödform som är lillämplig och mest fördelaktig.

Föregen del finner jag i enlighet med vad jag förut sagt att länsstyrelser­nas primära uppgift bör vara att inom ramen för länsplaneringen ange inom vilka områden stöd bör lämnas, fördela den ram som ställs till förfogande på de olika stödformerna och i övrigi ange regionala riktlinjer för hur med­len skall användas. Besluten i enskilda ärenden bör givetvis fattas på ett så­dant sätt att handläggningen inte onödigtvis kompliceras och så att medlen får bästa effekt.

Siödet lill företag i glesbygder lorde lill övervägande del komma all avse areella näringar. Likartal slöd till dessa näringar handhas av lantbruks­nämnderna. Lantbruksnämnderna har stor erfarenhel av rådgivning och stöd lill ensamföretagare med små företag. Nämndema har vidare bl. a. ge­nom sina ortsombud god lokal kännedom och förankring. Genom den sats­ning på lokalrådgivare i de bygder där glesbygdsstöd kommer atl lämnas, som föreslås i budgetpropositionen 1979, kommer denna förankring all öka. Efter samråd med jordbruksministem avser jag atl föreslå regeringen att ärenden rörande det nya stödet normalt prövas av lantbruksnämnden. Härigenom säkerställs samordningen med jordbrukspolitiken. Liksom nu skall nämndema ha erforderligt samråd med olika organ och myndigheler i ärenden som inte berör jordbruk, trädgårdsnäring eller rennäring. Om i nå­got län en stor mängd ärenden har anknytning lill verksamheien vid ett an­nal länsorgan, t.ex. den regionala utvecklingsfonden, bör ärenden som in­te berör jordbruksfastigheter kunna handläggas där.

Övriga slödärenden bör prövas av länsstyrelsen. Ansökningar om slöd till kommersiell service bör remitteras lill en representativ köpmannaorga-nisalion och lill konsumdislriktel i länel. Vad gäller IKS-verksamheten bör länsarbetsnämnderna beslula om godkännande av arbetsobjekt.

Stödel till glesbygden är riktal lill glesbygdsområden. Del ankommer på länsstyrelsen att avgöra vilka områden inom länel som stöd kan utgå lill. Della bör göras mot bakgrund av riktlinjerna i länsprogrammet. Givetvis gör regeringen en molsvarande bedömning för hela rikel då medlen förde­las på de olika länen efter glesbygdsproblemens omfattning. Glesbygdsde­legationens karaktäristik av ett glesbygdsområde med framför allt långa

 

Prop. 1978/79:112                                                   126

avstånd till service och sysselsättning saml gles bebyggelse både vad gäller enskild bebyggelse och ett ringa antal tätorter anser jag vara tillräckligt vägledande för styrningen av glesbygdsinsatsema. Det bör understrykas att några skarpa gränser mellan glesbygdsområden och andra områden inte finns. De största glesbygdsproblemen finns fortfarande i skogslänens inre delar och i vissa skärgårdsområden. Det ärockså viktigt atl se större områ­den som enheier, där glesbygd och tätort inte står i motsats till varandra.

1 del utredningsarbete som har föregått det nyligen presenterade försla­get till nytt nordiskt regionalpoliliskl handlingsprogram har pekats på an­gelägenhelen av riktade nationella insatser för alt stödja nordiskt samarbe­le i gränsregioner och gränskommunala samarbelsområden. Tillräckliga insatser i dessa hänseenden kan inte alllid beräknas komma till stånd med stöd av nordiska ekonomiska medel, bl. a. med hänsyn till att de nordiska länderna är i olika omfattning engagerade i sådant gränssamarbete. Gles­bygdsstödet bör kunna användas även för projeki som innebär samarbete över riksgräns.

10   Regionalpolitisk forskning

10.1 Organisationen av den regionalpolitiska forskningen

Expertgmppen (In 1967:24) för regional utredningsverksamhet (ERU) är en med stöd av regeringens bemyndigande tillkallad kommitté, i vilken företrädare för departement, myndigheter, centrala fackliga organisaiioner och forskningen ingår.

ERU inrättades den I juli 1965 för att dels biträda lokaliseringsbered­ningen vid uppläggningen av den regionala utredningsverksamheten, dels bilräda forskningsberedningen med att samla information om och föreslå koordinering av forskningsverksamheten.

Med åren har ERU:s arbele alltmer inriklats på forskningsfrågor medan arbetet atl ulveckla metoder för det regionalpoliliska planeringsarbetet i allt siörre utsträckning har kommit att bedrivas inom det departement, där regionalpoliliska frågor handläggs.

ERU:s forskningsinriklade verksamhet består i att initiera och samord­na forskning. ERU samverkar därvid med forskare vid universilel och högskolor. ERU har endasl i begränsad omfattning fmansieral forskning. Verksamheien har i stället varil inriktad på alt samordna den forskning som bedrivs. ERU har därvid kring olika delprogram bildat arbelsgmpper med forskare från olika ämnen. De forskningsprojekt inom ERU:s pro­gram som bedrivits vid universitet och högskolor har huvudsakligen finan­sierats genom anslag från Riksbankens Jubileumsfond och forskningsrå­den.

 

Prop. 1978/79:112                                                                127

Sedan sin tillkomst har ERU arbetat även med uppföljning och utvärde­ring av det regionalpolitiska stödet till industrin.

ERU:s verksamhet har hittills organiserats i etapper om 4-5 år. Varje etapp har avrapporterats i ett belänkande till vilkel bidrag har fogats från enskilda forskare och gmpper av forskare och planerare. Därutöver har lä­gesrapporter från den pågående verksamheten publicerats. Vid två lillfäl­len har publicerats s. k. jrofessorsböcker där forskare redovisat sin syn på regionalpoliliska frågor.

Den forskningsetapp som ERU nu arbetar med skall i huvudsak vara av­slutad vid utgången av budgetåret 1978/79.

ERU har överiämnal promemoriorna (Ds I 1978:40) Förslag till ERU:s framtida organisation och (Ds 1 1979:3) Regionalpolitisk forskning på 1980-talel.

Under arbetet med översynen av organisationen har ERU haft samråd med bl.a. förelrädare för forskningsråd, forskningsfonder, forsknings-koordinerande organ, centrala myndigheter och organisationer. Organisa­tionsförslagel har diskuterats också i regionalpolitiska rådel.

ERU har föreslagil aU kommitténs huvuduppgift i framtiden skall vara alt initiera, samordna, utvärdera och preseniera forskning på det regional­politiska området. Vidare bör kommittén även fortsättningsvis medverka i del internationella forskningsarbetet på del regionalpolitiska området, men också åta sig ett ökat nationellt ansvar för sådan verksamhet saml svara för den svenska medverkan i den nordiska arbelsgmppen för regionalpoli­lisk forskning (NordREFO). Kommittén skall också ularbela förslag till forskningsprogram och svara för den övergripande samordningen och sammanhållningen av forskningsprogrammet. Slutligen blir enligt förslaget en ny och vikiig uppgift för kommittén all bistå de s. k. regionala samverk-ansgruppema med information om pågående forskning m. m.

Enligt ERU:s uppfattning fmns för den fortsatta verksamheten inte an­ledning att föreslå annan verksamhetsform än kommitléformen.

För atl svara för kontakt- och informationsutbytet mellan forskning, pla­nering och beslutsfattande på regional och lokal nivå, samt för alt föra fram förslag till lämpliga forskningsprojekt, föreslår kommittén att regio­nala samverkansgrupper bildas med företrädare för forskning, länsstyrel­ser, kommuner, landstingskommuner, fackliga organisationer och närings­livsorganisationer. Vatje samverkansgrupp föreslås få en heltidsanställd sekreterare. Tillgängliga resurser, gruppernas verksamhetsinriktning och kopplingen lill forskningen innebär alt högskoleregionema enligt kom­mittén kan uigöra en lämplig regionindelning för dessa gmpper. Kom­mittén föreslår därför atl sex samverkansgrupper bildas - en i varje hög­skoleregion.

Kommittén föreslår att ett forskningsprogram byggs upp så att huvudde­len av forskningen kan samordnas i ett antal delprogram över olika leman. Kring vaije sådant delprogram bör ERU liksom hittills bilda särskilda

 

Prop. 1978/79:112                                                   128

forskningsgrupper. 1 dessa bör i försia hand ingå forskare från olika regio­ner som medverkar i de projekt som ingår i resp. delprogram.

Med anledning av ERU:s förslag villjag anföra följande.

ERU har verkat under en lång period och enligt min mening spelat en viktig roll för atl initiera och samordna den regionalpoliliska forskningen och utvärdera effekterna av den regionalpoliliska stödverksamheten. ERU har genom sill arbete medverkal lill att för regionalpolitiken vikliga forsk­ningsresultat har kunnat utnyttjas vid utformningen av regionalpolitiken. I samband med att ERU:s pågående forskningsetapp avslutas underår 1979 finner jag det lämpligt att överväga formerna för den framtida regionalpoli­tiska forskningen. Förutsättningarna och formerna för regionalpolitiken har ändrats sedan ERU inrätiades i millen av 1960-talel. Vidare har erfa­renheler vunnits under den långa period som ERU har verkat. Del finns skäl att ta hänsyn till detla och göra vissa förändringar av ERU:s verksam­het. Enligt min mening skulle det därvid vara av slort värde, om ERU:s verksamhet kan ges en mer permanent karaklär än tidigare.

De organ som har ansvarei för den regionalpoliliska planeringen har un­der den senaste tioårsperioden ökat sina kunskaper om de regionala pro­blemen och även fått förbättrade möjligheter att omsätta forskningsresul­tat i praklisk planering. Ett arbete med att utveckla metoder på regionalpo­litikens område bedrivs i nära samverkan mellan industridepartementet och i första hand länsstyrelserna. Den organisation som finns för det regio­nalpolitiska arbetet ger goda möjligheler atl förmedla forskningsresultat på regionalpolitikens område lill dem som praktiskt arbetar med regionalpoli­liska frågor. Vidare vill jag peka på alt det regionalpolitiska forsknings­program som jag i det följande redovisar fortlöpande skall kunna komplet­teras. Därigenom finns goda möjligheter att initiera ny forskning av intres­se för regionalpoliliken.

Regeringen avser, somjag tidigare har redovisat, att förbättra möjlighe­terna att få en fortlöpande systematisk redovisning av hur olika lyper av regionalpolitiska insatser fördelas geografiskt och på sektorer.

De förhållanden jag här har pekal på måste enligt min mening påverka ERU:s framtida arbetsuppgifter och organisation.

ERU har verkat som kommitté sedan år 1965. Denna organisalionsform har visat sig ge förutsättningar för flexibilitet i arbetets uppläggning och in­riktning. ERU har dock inte de utredande uppgifter som normalt gäller en kommitté. Organisationsformen bör därför anpassas härtill. Del är dock viktigt alt behålla den flexibilitet som präglat ERU :s hittillsvarande arbete. Det ankommer på regeringen all beslula i dessa frågor. Kosinaderna för verksamheien bör dock även i fortsätiningen bestridas från fjortonde hu­vudtitelns anslag Kommittéer m. m.

Kommitténs viktigaste uppgifier skall vara att initiera och samordna forskning på regionalpolitikens område samt se lill att forskningsresultaten blir kända och lillgängliga för beslutsfattare, planerare och andra intres-

 

Prop. 1978/79:112                                                                129

senter. Kommiuén skall därvid lämna förslag till kompletteringar av forsk­ningsprogrammet. Vidare bör en viktig uppgift för kommittén vara att kon­tinueriigt följa det forskningsarbete som bedrivs i de forskningsgrupper kommittén tillsätter, liksom att initiera en successiv avrapportering av forskningsprogrammen.

ERU bör hålla nära kontakt med forskningsrådsnämnden, som har all initiera forskningsprojekt av såväl inomvetenskaplig som samhällelig rele­vans. Kontakter med forskningsorgan inom angränsande forskningsområ­den, såsom social- och arbetsmarknadsområdena, bör kontinueriigt hållas för utbyte av erfarenheter och forskningsrön.

En väsentlig uppgift för ERU blir också att hålla kontakten med de re­gionala samverkansgmpperna och ge dem service och informaiion om bl. a. pågående forskning inom andra regioner.

Regionalpolitiken bedrivs i decentraliserade former och regionernas problem varierar mellan olika delar av landet. Jag anser därför atl en ut­byggnad av ERU:s organisation med regionala samverkansgrupper - en i var och en av landets sex högskoleregioner - blir en mycket betydelsefull länk mellan forskare och planerare på regional nivå. En av samverkans­gruppernas viktigaste uppgifier inom ERU:s verksamhet blir att för regio­nens del peka ut viktiga forskningsområden och forskningsprojekt. Del finns ett ömsesidigt behov av kontakter mellan beslutsfattare och planera­re på det regionalpoliliska området och forskare inom för regionalpolitiken intressanta områden. De regionala samverkansgrupperna bör därför verka för ett kontinuerligt informations- och kontaktutbyte mellan forskare och planerare. Därutöver bör de var och en för sig utveckla de former och det innehall i verksamheten som de regionala intressenterna anser passar dem bäsl. Jag har lidigare (avsniii 5.3) förordat atl särskilda projektmedel anvi­sas för genomförandet av länsplaneringen. Dessa bör länsstyrelserna i sär­skilda fall kunna använda bl. a. för att genomföra angelägna utrednings­uppgifter som har en direkt anknytning till genomförandel av länsplane­ringen.

1 samverkansgrupperna avses ingå bl.a. forskare, planerare från såväl statlig som landstings- och primärkommunal verksamhet samt förelrädare för arbetstagarnas och näringslivets organisationer. Enligt min mening kommer dessa grupper att bli en viktig del i ERU:s organisation.

Samverkansgruppemas verksamhet bör utvärderas efter en tvåårspe­riod.

Erfarenhelerna av de arbetsgrupper med i första hand forskare som ERU tidigare har bildal kring olika delforskningsprogram är mycket goda. Enligt min mening är det viktigt att ERU även i det fortsatta arbelel lar ini­tiativ till att sådana forskningsgrupper bildas. De kan fylla flera vikliga funktioner i ERU:s verksamhet. 1 arbetet med initiering av forskning kan de, som ERU föreslår, ularbeta "paraplyprogram" under vilka flera forsk­ningsprojekt kan samlas när ansökningar om medel från forskningsråd och 9   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 112

 

Prop. 1978/79:112                                                                 130

fonder görs. Den löpande samordningen av pågående forskning kan också ske i grupperna. Forskningsgruppernas sammansättning och verksamhets­inriktning gör att en betydande del av den ulvärdering av forskningen och utvecklingen av nya synsätt som är ett av de väsentligaste inslagen i ERU:s verksamhet kan ske i dessa grupper.

Jag ser del som vikligl all forskningsgrupperna i genomförandel av forskningsprogram ges en belydande frihel i själva forskningsarbetet. Forskningens inriktning bör påverkas genom de forskningsprogram som läggs fast och genom atl ERU följer arbetet i forskningsgrupperna. Även med oförändrade resurser bör ERU kunna anslå en stor del av sina ekono­miska resurser till forskare. Dessa medel skall bl. a. kunna användas för all utveckla mera detaljerade program för delar av forskningsprogrammet samt alt ta fram projektbeskrivningar som underlag för ansökningar till skilda medelsbeviljande organ. Jag vill framhålla atl den regionalpoliliska forskningen bör bedrivas inom högskolans ram. Del är viktigt att universi­teten kan fungera som de centrala forskningsorganisationerna för den re­gionalpolitiska forskningen.

Del ankommer på regeringen all beslula om hur ERU;s verksamhei skall bedrivas. Jag avser att föreslå regeringen att organisera verksamhe­ten i huvudsak på del sätt somjag här har redovisal.

Kostnadema för ERU bör bestridas från kommittéanslaget. Jag beräk­nar medelsbehovel till 2,9 milj. kr.

10.2 Regionalpolitiskt forskningsprogram

Som nämnts har den forskning vid universitet och högskolor som ERU har initierat inom ramen för sitt forskningsprogram, i huvudsak finansie­rats genom anslag från Riksbankens Jubileumsfond och forskningsråden.

ERU:s nu pågående forskningsetapp, som skall avslutas under år 1979, omfattar forskning om ortsbundna levnadsvillkor och hushållens värde­ringar, den offentliga sektorns roll samt de regionala struktursambandens betydelse i regionala utvecklingsförlopp.

Del av ERU framlagda förslaget lill regionalpolitiskt forskningsprogram för 1980-talet bygger på förslag som kommii fram i de provisoriska regio­nala samverkansgrupper med forskare och planerare, som ERU i enlighet med tilläggsdirekliv (dir. 1978:35) lagit initiativ till i de sex högskoleregio­nerna (Umeå, Uppsala, Stockholm, Lund, Linköping och Göteborg), ERU:s förslag lill forskningsprogram baseras också på tankar och idéer, som har kommit fram vid diskussioner med arbetsmarknadens parter saml vissa ämbetsverk och forskningsorganisationer. ERU:s nuvarande arbets­grupper har också bidragit med förslag. Som underlag för förslaget har där­utöver tjänat ett av NordREFO under år 1978 utarbetat förslag till nordiskt forskningsprogram på regionalpolitikens område (NU A 1978:2). ERU:s förslag har vidare diskuterats i regionalpoliliska rådel.

 

Prop. 1978/79:112                                                                131

ERU föreslår att ett nytt forskningsprogram skall omfatia två huvudom­råden:

-    Effekter av regionalpolitiska åtgärder och regional planering.

-    Regionala konsekvenser av ändrad specialisering, arbetsfördelning och teknikval.

Det försia huvudområdet omfattar enligt ERU:s förslag forskning inom ett antal projektområden om

-    det regionalpoliliska stödets effekier på arbetskraftsslrömmarna,

-    samhällsekonomiska bedömningar av regionalpolitiska insaiser,

-    forskning om beslutsprocesser och den regionala planeringen.

Till detta huvudområde kan föras projekt om effekier av regionalpolili­ken och av olika regionala planeringssystem. Flera samverkansgrupper har lämnat förslag lill forskning inom området. Forskning om medborgar­nas medverkan i den regionala planeringen kan nämnas som exempel.

Del andra huvudområdet omfattar forskning inom projektområdena

-    effekterna på företagssektorns lokalisering och sysselsättning av fort­salt specialisering, arbetsfördelning och teknikval,

-    den offentliga seklorns verksamheier i skilda orter och regioner vid för­ändrad arbetsfördelning,

-    utvecklingen av välfärden i skilda orter och regioner i samband med för­ändrad arbetsfördelning och specialisering i produktion av varor och tjänster.

Della huvudområde kan enligt ERU, liksom del försia, omfaUa många delprojekt. En vikiig utgångspunkt för forskningen bör vara all studera strukturomvandlingen som ett resultat av förändringar i den internationella arbetsfördelningen. Specialisering inom produktion, ökad arbetsfördelning mellan samhällets sektorer och teknikval utgör här viktiga delkomponen­ter. Det gäller att se hur dessa faktorer påverkar hushållens levnadsförhål­landen, företagens produktionsmiljö, den offentliga sektorns utveckling i skilda regioner och den totala sysselsättningens fördelning på olika sam­hällssektorer.

ERU:s förslag till forskningsprogram återspeglar önskemål och syn­punkter inom ett ganska brett fäll av samhället. Allmänt sett finner jag att förslaget är en lämplig ram för ERU:s forlsatta arbete. Jag utvecklar i det följande mina synpunkter på programmets olika delar. Jag kommer därvid att ange ytterligare ell projektområde, där de regionala aspekterna på skil­da framtidsalternativ bör belysas.

När jag nu går över till atl behandla del regionalpolitiska forskningspro­gram, som bör vara utgångspunkten för ERU:s arbele under de närmasle åren finner jag det lämpligt all anknyta lill den av ERU angivna indelning­en.

ERU:s förslag till forskningsprogram omfattar sex delprojekt. Vart och ett av dessa bör bedrivas under ledning av en sådan forskningsgrupp som jag tidigare har redogjort för. Min bedömning av förslaget i denna del grundas på följande överväganden. Somjag redan har anfört bör i fortsätt­ningen forskningsprogrammet successivt kompletteras. Eftersom ERU skall arbeta inom ramen för oförändrade resurser, finns del både admini-

 

Prop. 1978/79:112                                                                132

strativa men främsi ekonomiska gränser för hur många forskningsgrupper som bör startas. Del är enligt min mening inle möjligl alt under budgetåret 1979/80 sätta igång mef än en del av dessa projekt. Del är inie heller möj­ligt atl göra en klar prioritering mellan de olika projekten. Del beror bl. a. på de förutsättningar som gäller för ERU:s forskningsinitiering. Eftersom ERU endasl i begränsad utsträckning har tillgång till egna medel för all be­kosta forskningsprojekt, måste ERU finna forskare vid universitet och högskolor som är intresserade av atl medverka i forskningsprogrammen. Det är därför svårt att på förhand ta ställning till hur ett forskningsprogram bör avgränsas i detta skede. ERU bör därför utarbeta mera detaljerade forskningsprogram för delprojekten. Detla bör, somjag tidigare har redo­visal, ske genom all ERU anslår medel lill forskare, vars uppgifier blir alt utarbeta detaljerade projektbeskrivningar inom ramen för den forsknings­inriktningjag förordar i det följande.

Forskningsprogrammet bör också, somjag tidigare har framhållit, suc­cessivt kompletteras. Förslag till sådana kompletteringar bör utarbetas i nära samverkan med de regionala samverkansgrupperna saml arbetsmark­nadens parter, vissa ämbetsverk, forskningsorganisationer och forsknings­rådsnämnden. Förslagen skall föreläggas regeringen.

Jag övergår nu till alt lämna synpunkier pä ERU :s förslag till forsknings­program.

Delprogrammet om del regionalpoliliska stödets effekier på arbets­kraftsslrömmarna återspeglar bl.a. att vissa regioner som erhåller regio­nalpoliliskl slöd kan ha en inte oväsentlig nettoinflyitning, samtidigt som många människor är arbetslösa eller förtidspensionerade och sysselsätt­ningsgraden för kvinnor fortfarande är låg. De regionalpolitiska ätgärderna för atl förbättra förhållandena i dessa avseenden måsle således vara bätire avpassade till de människor man vill hjälpa — ofta lokalt bundna personer - och samordnas med sysselsättningspolitiska ålgärder för att bryta ner förvärvshinder. Med denna uppläggning kan projektet ge ett förbättrat un­derlag för samverkan mellan lokaliseringspolitiska och sysselsäiiningspoli-liska ålgärder.

Forskning kring beslutsprocessen och den regionala planeringen ankny­ter till en central del av regionalpolitiken. Länsplaneringen har under sena­re år allt mer inriktats mot att påverka verksamheter inom skilda delar av den offentliga sektorn att la regionalpolitiska hänsyn. Det föreslagna pro­grammel rör delvis frågan om sättet att presentera de regionalpoliliska kra­ven för atl dessa skall kunna vägas in i olika samhällssektorers beslul. Del rör alltså utformningen av den regionalpolitiska planeringen. En annan väl så vikiig fråga gäller vilka meioder som kan användas inom resp. sektor för att väga sektormålen mot de regionalpoliliska målen så att en anpassning kan ske lill såväl seklorns som regionalpolitikens krav. Erfarenhetsmässigt är sådana anpassningar svåra att göra på kort sikt, medan möjligheterna lill anpassning ökar om de regionalpolitiska kraven beakias redan på ett tidigt

 

Prop. 1978/79:112                                                                133

siadium i seklorns utveckling av nya organisationssystem, program elc. Tekniken för denna typ av planering är dock bristfällig både vad gäller det material som länsplaneringen kan slälla lill förfogande och den analys som bör ske inom resp. sektor. Forskning inom området bör lämpligen ske med uigångspunki i de förhållanden och förutsäliningar som gäller för varje sektor. Vård- och utbildningssektorerna är därvid särskilt inlressanta. Vis­sa delar av delprojektet rörande den offentliga seklorn kan aktualiseras i delta sammanhang.

Delprogrammet som behandlar specialiseringens, arbetsfördelningens och teknikvalets belydelse för företagssektorns lokalisering och sysselsätt­ning får sill alldeles särskilda intresse genom den förutsedda forlsatta strukturomvandlingen inom svensk induslri. För alt skapa möjligheter lill en ökad framförhållning i planeringen är det enligt min uppfattning mycket angeläge! att få fram meioder med vars hjälp del kan vara möjligt att tidiga­re och mera säkert än nu peka ut framtida problembranscher.

Erfarenhelerna visar att det inom en bransch med allmänt sett dålig ut­veckling oftast finns mycket stora skillnader mellan företagen. Även här krävs ett underlag för att mera exakt än f n. kunna bedöma vad det är för faktorer hos företag och regioner som skapar dessa skillnader.

Tendenser mot ökad specialisering och arbetsfördelning finns även vad gäller den offentliga sektorn. Somjag redan har påpekal finns del anled­ning all i della sammanhang observera anknytningen lill forskningen kring beslutsprocessen.

Delprogrammet om utvecklingen av välfärden i skilda orter berör flera väsentliga frågor. Jag vill särskilt peka på en sak som ERU framhåller, nämligen den att det vid regionala välfärdsjämförelser mellan regioner måste uppmärksammas all likartade krilerier vid mätningen av välfärd kan ha helt olika innebörd i olika typer av regioner. Man kan med andra ord ha en jämförbar välfärdsnivå totalt sett samtidigt som välfärdsprofilen varie­rar mellan regioner. I ERU:s förslag till program markeras på denna punkl också vikten av social förankring för människorna i form av stabila sociala kontaktmönster. Specialisering och arbetsdelning i arbetslivet och samhäl­let påverkar både den geografiska och yrkesmässiga rörligheten. Rörlighe­tens omfattning skiftar mellan lokala arbetsmarknader av olika storlek. Det är mycket angeläget att ERU försöker initiera en fördjupad forskning kring rörlighetsfrågoma. Uppläggningen av programmel i denna del bör ske efter samråd med andra forskningsorgan inom arbetsmarknadsområ­det, t.ex. expertgruppen (In 1968:14) för utredningsverksamhet i arbets­marknadsfrågor (EFA).

Somjag redan har anfört finns del ell forskningsområde, som ERU inle berört, men som bör ges hög prioritet i det fortsatta arbetet. Det rör pro­jekt där de regionala effektema av skilda framtidsstudier behandlas. Bak­grunden lill alt jag vill ge sådana projeki särskild vikt är dels all regionalpo­litiken mäste vara långsiktig om den skall kunna påverka de förutsättningar

 

Prop. 1978/79:112                                                   134

som ytterst styr den regionala utvecklingen, dels att studier som har ge­nomförts vid sekretariatet för framtidsstudier endast i begränsad utsträck­ning har kunnat beakla den regionala aspekten. Uppläggningen av ett så­dant projekt bör ske i nära samarbete med sekretariatet.

Jag har för avsikt att i annat sammanhang föreslå regeringen alt ge ERU lill uppgifi all initiera och samordna forskning inom de områden som jag här har redogjort för.

10.3 Tjänst som professor i regionalekonomi

1 Sverige finns inga högre forskartjänster i regionalekonomi vid universi­teten. Sverige skiljer sig därvid från andra europeiska länder där sådan forskning redan är etablerad. Som jag lidigare har redovisat finns del en rad angelägna forskningsområden inom regionalpoliliken. ERU har där en betydelsefull uppgifi i att initiera och samordna för regionalpolitiken in­tressant och vikiig forskning vid universitet och högskolor. Jag anser det också vara vikligl atl slärka den regionalekonomiska forskningen i landet. En tjänst som professor i regionalekonomi bör därför inrättas. Vid univer­sitetet i Umeå har sedan många år bedrivits regional forskning bl. a. i sam­arbete med ERU.

Universitetet i Umeå har hemställt att en Ijänsl som professor i regional­ekonomi inrättas vid universitetet den 1 juli 1979. Universitetet har i sin framställning anfört all inrättandet av nämnda ijänsl skulle göra det möjligt att till den svenska regionalpolitiska forskningen knyta docenten Åke E. Andersson.

En tjänst som professor i regionalekonomi vid universitetet i Umeå skul­le stärka den regionalekonomiska forskningen i landet och medföra en be­tydelsefull breddning av universitetets nuvarande regionalpolitiska forsk­ningsverksamhet. Det skulle dessulom innebära en värdefull förstärkning av forskningen kring de regionala problemen i Norrland. Efter samråd med chefen för utbildningsdepartemenlet förordarjag med hänsyn till del anför­da att en tjänst som professor i regionalekonomi inrättas vid universitetet i Umeå den 1 juli 1979. Förslaget innebär alt nionde huvudtitelns anslag Samhällsvetenskapliga fakulteterna bör tillföras 300000 kr. ulöver vad som har angivits i budgetpropositionen 1979 (prop. 1978/79:100 bilaga 12, s. 547). Vid bifall lill förslaget avser chefen för utbildningsdepartementet i annat sammanhang föreslå regeringen att utnämna docenten Äke E. An­dersson till förste innehavare av tjänsten.

11    Tjänster för regionalpolitisk verksamhet

Jag har tidigare redovisat förslag till åtgärder för att uppnå de regional­politiska målen. För att kunna bedriva en målmedveten och effektiv regio­nalpolitik krävs enligt min mening även förstärkta personella resurser.

 

Prop. 1978/79:112                                                                135

Riksdagen har vid flera tillfällen lidigare konstaterat att kraven på över­siktlighet och detaljkunskaper bäsl kan förenas på länsnivån och jag har ti­digare redovisat min uppfattning all tyngdpunkten i den regionalpolitiska verksamheten även i fortsättningen måste ligga på länsstyrelserna. De skall svara för länsplaneringen och den nödvändiga sektorssamordningen på regional nivå.

Under de senasle åren har resurserna på den regionala nivån förstärkts och arbetsuppgifterna har ökat. Företagareföreningarna i resp. län har om­bildats till regionala utvecklingsfonder, länsarbetsnämnderna och lant­bmksnämndema har fått siörre resurser lill sitt förfogande. Inom del all­männa stödområdet har länsstyrelserna givits ökade befogenheler på del regionalpoliliska fältet. Jag har tidigare förordat att länsstyrelserna ges ökade uppgifter när det gäller del regionalpoliliska siödet och glesbygds­stödet. Jag har också ullalat mig för en mera ålgärdsinriklad länsptanering. Jag är införstådd med att detta kan komma att medföra ett behov av ytterli­gare resurser vid länsstyrelsernas regionalekonomiska enheier. Denna frå­ga torde få prövas närmare i höstens budgetarbete.

12   Upprättat lagförslag

Som framgår av mina överväganden i avsniii 8,14 förordarjag all lagen (1970:725) om lokaliseringssamråd skall upphävas, I enlighel därmed har inom industridepartementet upprättats förslag till lag om upphävande av nämnda lag.

13   Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställerjag alt regeringen dels föreslår riksdagen att anta förslaget till

1. lag om upphävande av lagen (1970:725) om lokaliseringssam­
råd,

dels föreslår riksdagen att godkänna

2. de allmänna riktlinjer för regionalpolitiken som jag har föror­
dat,

3.  del förslag till rikels indelning i stödområden som jag har för­ordal,

4.  de ändrade gmnderna för regionalpolitiskt slöd som jag har förordal att lillämpas fr, o, m. budgetåret 1979/80,

5.  de ändrade riktlinjerna för verksamheten med induslricenter­anläggningar som jag har förordat,

6.    de riktlinjer för ålgärder i glesbygder somjag har förordal,
dels föreslår riksdagen alt bemyndiga regeringen att

 

Prop. 1978/79:112                                                                 136

7.    besluta om uppförande av induslricenteranläggningar i Ange och Vilhelmina.

8.    inrätta en tjänst som professor i regionalekonomi i enlighet med vad jag har förordat.

dels föreslär riksdagen alt

9.           lill Samhällsvelenskapllga fakulieiernu för budgetårel 1979/80
under nionde huvudtiteln anvisa ett i förhållande till prop.
1978/79:100 med 300000 kr. förhöjt reservationsanslag av
106 911000 kr.,

dels ock bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anförl om

10.   den offenlliga seklorns belydelse i regionalpolitiken,

11.   orlsplanen i anledning av riksdagens beslut om utvärdering av ortsplansystemet,

12.   ordningen med lokaliseringssamråd i anledning av riksdagens beslul alt utvärdera densamma efter någon lid,

13.        inriktningen av den regionalpoliliska forskningen.
Ärendet bör behandlas under innevarande riksmöte.

14    Anslagsfrågor för budgetåret 1979/80 DRIFTBUDGETEN

FJORTONDE HUVUDTITELN A. Industridepartementet m. m.

A 6. Åtgärder I etableringsfrämjande syfte i vissa lan

1977/78 Utgift                 -               Reservalion 13000000

1978/79 Anslag      5 500000'

1979/80 Förslag   12 600000

' Anvisat på lilläggsbudgel \.

Från anslagel bestrids f. n. kostnaderna för atl samordna de regionalpo­liliska och sysselsältningspoliliska insatserna på orter som drabbas av sys­selsättningsproblem lill följd av strukturförändringar i slål-, teko- och varvsindustriema. En redovisning för omkostnaderna har lämnats tidigare (avsnitt 8.15).

Vissa kostnader som f. n. bestrids från della anslag bör näsla budgelår anvisas under anslagel Åtgärder m. m. i anslutning till länsplanering. Un­der förevarande anslag bör anvisas medel för sökande efter produkter på

 

Prop. 1978/79:112

137

central nivå m. m. och för viss administration. Jag beräknar medelsbeho­vet för budgetårel 1979/80 lill 12,6 milj. kr. Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Åtgärder i etableringsfrämjande syfte i vissa län för budget­året 1979/80 anvisa eU reservationsanslag av 12 600000 kr.

C.    Regional utveckling

C 1. Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhet

1977/78 Utgift 1978/79 Anslag 1979/80 Förslag

190654 796 273 300000 423 300000

Från anslaget bestrids f. n. utgiftema för de i programbudgeten för AMS under programmel Regionalpolitiska stödåtgärder upptagna delprogram­men Lokaliseringsbidrag (inkl. avskrivningslån och infriande av statliga garaniier för lån i lokaliseringssyfie till rörelsekapital och marknadsfö­ringsåtgärder). Utbildningsstöd. Introduktionsstöd och Sysselsättnings­stöd. Verksamheten regleras av förordningen (1970:180) om statligt regio­nalpolitiskt stöd (omiryckt 1978:573, ändrad senasi 1978:977).

 

 

 

 

1977/78

1978/79

1979/80

 

 

Utgift

Anslag

Beräknad ändring

 

AMS

Föredra-

 

 

 

 

ganden

Lokaliserings-

 

 

 

 

bidrag/avskriv-

 

 

 

 

ningslån

132 %7 000

174000000

-t-10000000

-1-122300000

Utbildningsstöd

18057 (XX)

35000000

-

-

Introduktionsstöd

10888000

23000000

-

-  13000000

Sysselsättningsstöd

18004 (XX)

35000000

-

-

Offertprincipen

-

-

-

-1- 40000000

Infriande av statlig garanti

 

 

 

 

för lån i lokaliseringssyfte

 

 

 

 

till rörelsekapital m. m.

5 300000

1000000

—

—

Förvaltningskostnader

5439000

5 300000

-h    600000

-1-      700000

 

190 655 000

273300000

-«-10600000

-1-150000000

Riksdagen beslutade år 1978 att regionalpolitiskt stöd under budgetåren 1973/74-1978/79 fick beviljas - ulöver outnyttjat ulrymme av de ramar för beslut om regionalpolitiskt stöd som har fastställts för treårsperioden 1970/71-1972/73 - inom en ram av 4800 milj. kr. (prop. 1977/78:100 bil. 17 s. 97 och 102, AU 1977/78: 23, rskr 1977/78: 304). Av ramen beräknades

 

Prop. 1978/79:112                                                                138

1 000 milj. kr. för lokaliseringsbidrag/avskrivningslån. 380 milj. kr. för ut­bildnings- och introduktionssiöd, 180 milj. kr. för sysselsättningsstöd, 40 milj. kr. för bidrag till Norrlandsfonden och 3 200 milj. kr. för lokaliserings­lån.

Beslut om lokaliseringsbidrag/avskrivningslån har under budgetåret 1977/78 fattats för 139 milj. kr. Dessutom har beslutsramen belastats med 6,9 milj. kr, för kapitaltillskott och administrationskostnader till Stiftelsen Industricentra,

Under budgetårel 1977/78 dehog 2400 personer i utbildning med utbild­ningsstöd. Beslut har under budgetåret fattats om utbildning av 700 perso­ner till en kostnad av sammanlagt 10 milj. kr.

Ca 3 000 nyanställda deltog under budgetårel 1977/78 i introduktion och inträning för vilken introduktionsstöd har beviljats. Beslul om introduk­tionsstöd har under budgetåret fattats för 21 milj. kr., vilket motsvarar in­träning av 2 400 personer.

Följande sammanställning visar det beviljade sysselsätiningsslödet för kalenderåren 1974-1977.

Beviljat sysselsätt-             Antal årsarbets-

ningsstöd (milj. kr.)            krafter

1974

26,8

1975

27,8

1976

23.5

1977

15.6'

4314 4652 4 123 2680

' Beviljat t. o. m. den 30 juni 1978

Sysselsättningsstöd kan i vissa fall utgå till företag i skärgård utanför det inre stödområdet. Inget sådant stöd har dock utgått för år 1977.

Garantier för lån i lokaliseringssyfie lill rörelsekapital har infriats till ett belopp av 5,3 milj. kr. under budgetårel 1977/78. Beslut om garaniier för lån till rörelsekapital har under samma tid fattals med 7,3 milj. kr. Inga ga­rantier för lån till marknadsföringsåtgärder har beviljats.

Beslut om bidrag till kommunala industrilokaler fattades under budget­året 1977/78 i fyra ärenden med totalt 6,6 milj. kr.

Arbetsmarknadsstyrelsen

Lokaliseringsbidrag. Vid oförändrad utformning av stöden beräk­nar AMS för budgetåret 1979/80 medelsbehovet för lokaliseringsbidrag till 185 milj. kr. Härav avser 1 milj. kr. infriande av statlig garanti för lån i lo­kaliseringssyfte till rörelsekapital m. m. och 4 milj. kr. bankavgifter.

Utbildningsstöd. AMS räknar med att antalet personer i utbildning för vilken uibildningssiöd beviljas kommer alt öka till 3 000 under budget­årel 1979/80. Utbetalningama beräknas under samma tid uppgå till 35 milj. kr.

 

Prop. 1978/79:112                                                                139

Introduktionssiöd. AMS räknar med atl introduktionssiöd kom­mer atl beviljas under budgetåret 1979/80 för 5 800 personer. Medelsbeho­vet under budgetåret beräknas under denna förutsättning till 23 milj. kr.

Sysselsätiningssiöd. Medelsbehovet för budgetåret 1979/80 be­räknas till oförändrat 35 milj. kr.

Det totala medelsbehovet för anslaget - inkl. förvaltningskostnader 5,9 milj. kr. - beräknar AMS i anslagsframställningen till 283,9 milj. kr. för budgetåret 1979/80.

Bidrag till kommunala industrilokaler. AMS föreslår i avvak­lan på resultat av pågående översyner av verksamheien för budgetåret 1979/80 en oförändrad medelstilldelning för della anslag om 30 milj. kr.

Föredraganden

Jag har tidigare (avsnitt 8.1) förordat atl det regionalpolitiska stödet skall koncentreras till fem stödformer. Med hänsyn lill vad jag har anfört i den­na fråga förordarjag att en ny beslulsram på sammanlagl 7400 milj. kr. fastställes för dessa stödformer för femårsperioden 1979/80-1983/84. Av den nya ramen beräknar jag I 500 milj. kr. för avskrivningslån, 200 milj. kr. för uibildningssiöd, I 000 milj. kr. för sysselsältningsstöd, 200 milj. kr. för offertprincipen och 4500 milj. kr. för lokaliseringslån. Vid beräkningen har jag tagit hänsyn till dels att outnyttjat utrymme av nuvarande flerårsram fär tas i anspråk, dels att beslut om slöd som inte inom föreskriven tid tas i anspråk får återföras till ramen, varvid motsvarande belopp kan användas för nya beslut.

Från föreliggande an.slag bör under budgetåret 1979/80 bestridas ulgifter för stödformerna avskrivningslän, uibildningssiöd, introduktionsstöd, sys­selsältningsstöd och offertprincipen. Dessulom bör medel las upp för infri­ande av garantier för lån i lokaliseringssyfte till rörelsekapital och mark­nadsföringsåtgärder samt för förvaltningskostnader.

Jag har lidigare (avsnitt 8.2) förordat alt slöd till kommuner för atl upp­föra industrilokaler för uthyrning skall kunna lämnas i form av avskriv­nings- och lokaliseringslån. Medel för ändamålei behöver därför i fortsätt­ningen inte anvisas under ett särskilt anslag. Behållningen vid utgången av budgetåret 1978/79 på reservationsanslaget Bidrag till kommunala industri­lokaler bör disponeras för atl betala ul bidrag som dessförinnan har beslu­lals.

De medel som tas upp för avskrivningslån bör utnyttjas för dels utbetal­ning av avskrivningslån, inkl. lokaliseringsbidrag och avskrivningslån be­viljade enligt förordningen (1970:180) om regionalpolitiskt stöd, dels er­sättning till banker för deras administrering av beviljat lokaliseringsstöd, inkl. lokaliseringsstöd beviljal enligt förordningen (1979: 59) om särskilt re­gionalpolitiskt stöd inom vissa varvsregioner, dels kapitaltillskott och ad­ministrationskostnader m. m. för Stiftelsen Industricentra. Jag beräknar

 

Prop. 1978/79:112                                                                 140

292.3 milj. kr. för utbetalning av avskrivningslån m. m. under budgetåret 1979/80. För ersättning till banker beräknar jag 4 milj. kr. Totalt beräknar jag medelsbehovet för de angivna ändamålen till 296,3 milj. kr. nästa bud­getår.

Till utbildningsstöd beräknar jag i enlighet med AMS bedömning oförän­drat 35 milj. kr. för budgetåret 1979/80.

Jag har tidigare (avsnitt 8.3) föreslagit att introduktionsstödet skall upp­höra i och med utgången av första halvåret 1979. För slöd som har beviljats dessförinnan beräknar jag medelsbehovet för budgetåret 1979/80 till 10 milj. kr.

Sysselsättningsstödet harjag tidigare (avsnitt 8.3) förordat skall kraftigt förstärkas i vissa delar av landet. Jag räknar med att medelsbehovet på grund av stödets konstruktion kommer atl stegvis öka under en sjuårspe­riod. Jag kommer att föreslå att de nya reglerna för stödel skall tillämpas första gången för sysselsättningsökningar under år 1980. Ökat medelsbe­hov beräknar jag därför kommer att uppstå först för budgetåret 1980/81. För budgetåret 1979/80 beräknar jag ell oförändrat medelsbehov av 35 milj. kr.

Stöd enligt offertprincipen har jag tidigare (avsnitt 8.7) förordat skall kunna utgå i ökad utsträckning beträffande både branscher och geografis­ka områden. Jag beräknar här ett medelsbehov av 40 milj. kr. för nästa budgetår.

Systemet med statliga garaniier för lån i lokaliseringssyfte till rörelseka­pital och marknadsföringsinsatser harjag tidigare (avsnitt 8.1) förordat skall avskaffas. För alt täcka förluster som kan uppkomma på grund av ti­digare utfärdade garantier för dessa ändamål beräknar jag liksom AMS för budgetåret 1979/80 eU medelsbehov av 1 milj. kr.

För förvalt ningskostnader vid AMS beräknar jag 6 milj. kr.

Med hänvisning till vad jag har anfört och till sammanställningen hem­ställerjag att regeringen föreslår riksdagen att

1.    medge atl under budgetåren 1979/80-1983/84 regionalpolitiskt stöd får beviljas - utöver outnyttjat utrymme av den ram för be­slut om regionalpolitiskt stöd som har fastställts för perioden 1973/74-1978/79 - med sammanlagt högsl 7400000000 kr. med den huvudsakliga fördelning somjag har angeti i det föregående,

2.    medge regeringen atl från anslaget Regionalpolitiskt stöd: Bi­dragsverksamhet avsätta medel för kapitaltillskott till Stiftelsen Industricentra och atl ta i anspråk medel för alt täcka stiftelsens administrationskostnader,

3.    lill Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhet för budgetåret 1979/80 anvisa eU förslagsanslag av 423 300000 kr.

 

Prop. 1978/79:112

141

C 2. Åtgärder i glesbygder

Nyu anslag (förslag)   74 000000

F. n. utgår medel för sysselsättning och service i glesbygder från följan­de anslag.

Huvudtitel/    Anslag fond

1977/78 Utgift

1978/79 Anslag

 

X X

XII XIV

Fonden för låneunder­stöd

A 3 Forsknings- och ut­vecklingsarbete samt för­söksverksamhet' B 15 Stöd till skärgårds­företag

B 16 Särskilt stöd till lantbruksföretag m. m. i vissa glesbygder D 7 Bidrag till kommersiell service

C 2 Särskilda stödåtgärder i glesbygder därav för

1   Hemarbete m. m.

2   Stöd till regionala ut­vecklingsfonder

3   Kommunala sysselsättnings­insatser

4   Särskilda sysselsättnings­insatser

V 8 Lån till investeringar för kommersiell service

 

6000000

6000000

3 529922

3 000000=

-

10000000

420739

2 500000

18 847 587 (5 726 587)

21000000 (5000000)

(2000000)

(10698000)

(12000000)

(2423000)

(2000000)

28798248

42500000

3 674 754

6000000

32473002

48500000

' Del av anslaget för särskilda stödinsatser för värd och service i glesbygdsområden.

 Ram för statsbidrag till skärgårdsföretag högst 4000000 kr.

' Ram för statsbidrag till skärgårdsföretag högst 6000000 kr.

■* Ram för statsbidrag till lantbruksföretag m. m. i vissa glesbygder högst 10000000

kr.

En redovisning för nuvarande slödformer, för vilka medel anvisas under de angivna anslagen, och för gällande regler har lämnats tidigare (avsnitt 9.1). 1 del följande lämnas en redovisning av myndigheternas förslag be­träffande anslagen m. m. för budgetåret 1979/80.

Lantbruksstyrelsen

Anslagel Stöd lill skärgårdsföretag bör föras upp med 5 milj. kr. och ramen för statsbidrag till skärgårdsföretag höjas med I milj. kr. till 7 milj. kr.

Anslaget Särskilt stöd till lantbruksförelag m. m. i vissa glesbygder föreslås bli uppfört med oförändrat 10 milj. kr. Ramen för statsbidrag bör höjas med 5 milj. kr. till 15 milj. kr.

 

Prop. 1978/79:112                                                                 142

Konsumentverket

Anslaget Bidrag till kommersiell service föreslås bli uppfört med oförändrat belopp.

Under anslagel Lån lill invesleringar för kommersiell ser­vice föreslås bli anvisade 11 milj. kr.

Särskilda slödålgärder i glesbygder

Statens industriverk

Hemarbete m.m. Industriverket bedömer att utbetalningarna under budgetåret 1978/79 kommer att uppgå till 6,4 milj. kr. Med hänsyn till att ingående reservation under anslagsposten därmed bedöms vara hell för­bmkad beräknar industriverket medelsbehovet för budgetåret 1979/80 till 7 milj. kr.

Stöd till regionala utvecklingsfonder. Industriverket bedö­mer att utbetalningama under budgetåret 1978/79 kommer alt uppgå till 3 milj. kr. Reservationen vid utgången av budgetåret 1978/79 beräknas upp­gå till 0,8 milj. kr. För budgetårel 1979/80 beräknas medelsbehovel lill 3 milj. kr.

Arbetsmarknadsstyrelsen

Kommunala sysselsätlningsinsalser. 1 avvaktan på resultatet av sysselsättningsutredningens översyn av verksamheien föreslår AMS oförändrad medelstilldelning nästa budgetår.

Särskilda sysselsätlningsinsalser. AMS föreslår oförändrad medelstilldelning.

Föredraganden

Jag har tidigare (avsnitt 9.2) förordat att insatser för sysselsättning och service i glesbygd bör samordnas och förstärkas. Samtidigt harjag redovi­sat vilka principer och villkor som bör gälla för bidragsgivning och hand­läggning av glesbygdsstödet i fortsätiningen.

Efter samråd med cheferna för jordbruks-, handels- och socialdeparte­menten förordarjag att medlen för verksamheten förs samman och anvisas över ett särskilt reservationsanslag benämnt Åtgärder i glesbygder. Med­len under detta anslag bör disponeras för följande ändamål.

-    Stöd till företag i glesbygder,

-    slöd till regionala utvecklingsfonder för speciella projeki som främjar företagsamhet i glesbygder och skärgårdar,

-    stöd till kommun för intensifierade kommunala sysselsätlningsinsalser (IKS),

-    hemsändningsbidrag lill kommun  som  subventionerar hemsändning av dagligvaror.

 

Prop. 1978/79:112                                                   143

-    driftstöd till försäljningsställen för dagligvaror och drivmedel.

-    stöd till kommun för social service och omvårdnad. Medelsbehovet för dessa ändamål harjag för nästa budgetår beräknat till

sammanlagt 74 milj. kr. Den behållning som vid utgången av juni 1979 kan finnas på del nuvarande reservationsanslaget Särskilda stödåtgärder i gles­bygder bör - med undantag av den behållning som hänför sig till särskilda sysselsätlningsinsalser - föras över lill förevarande anslag.

Från den under anslagel Särskilda stödåtgärder i glesbygder uppförda anslagsposten Särskilda sysselsättningsinsatser bekostas åtgärder i syfte atl skapa ökad sysselsättning i glesbygder. Dessa medel bör i fortsättning­en anvisas under ell särskilt anslag. Jag ålerkommer härtill i det följande.

För lån till investeringar för kommersiell service beräknar jag nästa bud­getår 8 milj. kr. Dessa medel bör liksom hittills anvisas under ett särskilt investeringsanslag. Jag ålerkommer härtill i det följande.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag atl regeringen föreslår riksdagen

alt lill Åtgärder i glesbygder för budgetåret 1979/80 anvisa ett reser­vationsanslag av 74000000 kr.

C 3. Täckande av förluster på grund av kreditgarantier till företag i glesbyg­der m. m.

Nytt anslag (förslag)  1 000

F. n. utgår stöd i form av statlig garanti för lån till skärgårdsföretag enligt förordning (1976:208, ändrad senast 1977:169) och till lantbruksföretag m. m. i vissa glesbygder enligt förordning (1978:465). Vidare utgår statlig garanti för lån lill anskaffning av varulager enligt förordning (1973:608, omtryckt 1978:186).

Lantbruksstyrelsen föreslår att ramen för statlig kreditgaranti för lån till skärgårdsföretag nästa budgelår höjs med 3 milj. kr. till 9 milj. kr. och ramen för statlig kreditgaranti för lån lill lantbruks­företag m. m. i vissa glesbygder med 5 milj. kr. till 15 milj. kr.

/Lonsttmen/ver/te/föreslår atl statlig kreditgaranti för lån lill an­skaffning av varulager näsla budgelår får lämnas med oförändrat högst 2 milj. kr.

Föredraganden

Med hänvisning till vad jag nyss har anfört vid min anmälan av anslaget Åtgärder i glesbygder och vad jag tidigare har förordat (avsnitt 9.2) bör en särskild ram för statlig kreditgaranti för lån till företag i glesbygder och för lån till anskaffning av varulager tas upp. Jag förordar för nästa budgetår en ram av sammanlagt högst 26 milj. kr.

 

Prop. 1978/79:112                                                                 144

Ett särskilt förslagsanslag, benämnt Täckande av förluster på gmnd av kreditgarantier till företag i glesbygder m. m., bör föras upp på statsbudge­ten för budgetåret 1979/80. Från anslagel bör bestridas utgifter för att infria garantier som har lämnals till företag i glesbygder och till lån för anskaff­ning av varulager. Med hänsyn till osäkerheten beträffande förlusterna bör anslagel näsla budgelår las upp med ett belopp av 1 000 kr.

Jag hemställer all regeringen föreslår riksdagen all

1.   medge att under budgetåret 1979/80 statlig kreditgaranti för lån till företag i glesbygder och för län till anskaffning av varulager beviljas med sammanlagl högsl 26000000 kr.,

2.   till Täckande av förluster på grund av kreditgarantier lill företag I glesbygder m. m. för budgetårel 1979/80 anvisa ett förslagsan­slag av 1 000 kr.

C 4. Åtgärder m. m. i anslutning till länsplanering

Nytt anslag (förslag)   35000000

Jag har tidigare (avsnilt 5.3) förordat att länsstyrelserna erhåller särskil­da medel för åtgärder i anslutning lill länsplaneringen. Jag har angivii även vissa riktlinjer för denna verksamhet.

F. n. utgår medel från fjortonde huvudtitelns anslag Kommittéer m. m. och Ålgärder i etableringsfrämjande syfte i vissa län saml från femtonde huvudtitelns anslag Länsstyrelserna m.m. lill bl.a. vissa projekt och kostnader för arbetsgrupper med uppgift all behandla sysselsättningsfrå­gor. Från anslagsposten Särskilda sysselsättningsinsatser under Qortonde huvudtitelns anslag Särskilda stödåtgärder i glesbygder betalas vidare åt­gärder för atl skapa ökad sysselsättning i glesbygder. Under budgetåret 1978/79 har sammanlagt 22,9 milj. kr. disponerats för dessa ändamål från de angivna anslagen.

Efter samråd med chefen för kommundepartementet förordarjag att ett särskilt reservationsanslag Åtgärder m. m. i anslutning till länsplanering, las upp för dessa ändamål på statsbudgeten för budgetårel 1979/80. Me­delsbehovel under anslagel beräknar jag lill 35 milj. kr. Verksamheten bör utvärderas under budgetåret 1980/81.

Behållningen vid utgången av budgetåret 1978/79 på den under anslaget Särskilda stödåtgärder i glesbygder uppförda anslagsposten Särskilda sys­selsättningsinsatser bör tillföras förevarande anslag.

Jag hemsläller all regeringen föreslår riksdagen

att till Åtgärder m. m. i anslutning tiU länsplanering för budgetåret 1979/80 anvisa ett reservationsanslag av 35000000 kr.

 

Prop. 1978/79:112                                                                145

KAPITALBUDGETEN

V. FONDEN FÖR LÅNEUNDERSTÖD

V: 13. Regionalpolitiskt stöd: Lokaliseringslån

1977/78 Utgift     478773444         Behållning            377763 484

1978/79 Anslag   600000000

1979/80 Förslag      1050000000

Från anslaget bestrids utgifterna för del i programbudgelen för AMS un­der programmel Regionalpoliliska stödåtgärder upplagna delprogrammet Lokaliseringslån som lämnas enligt förordningen (1970:180) om statligt re­gionalpolitiskt slöd (omiryckt 1978:573, ändrad senasi 1978:977).

För sexårsperioden 1973/74- 1978/79 har fastställts en beslulsram för lo­kaliseringslån av 3 200 milj. kr. Dessutom får outnyttjat utrymme av den beslutsram som fastställdes för treårsperioden 1970/71 - 1972/73 - 79 milj. kr. - saml beslul som inle tas i anspråk inom föreskriven tid ulnylljas. Un­der budgelårel 1977/78 har beslul om lokaliseringslån fattats med 512 milj. kr.

För lokaliseringslånen har under budgelårel i genomsnitt beviljals 1,5 års ränlefrihel och 2,2 års amorteringsfrihet. Den beviljade räntefrihelen molsvarar en statlig subvention om drygt 70 milj. kr. 1 räntor och avbetal­ningar har under budgetåret 1977/78 inbetalats 158 resp. 134,5 milj. kr. Uteslående fordringar på lokaliseringslån uppgick den 30 juni 1978 till 2813,5 milj. kr.

Arbetsmarknadsstyrelsen

Medelsbehovet för budgetåret 1979/80 beräknas till 700 milj. kr.

Föredraganden

Beträffande ny beslulsram för del regionalpolitiska stödet hänvisar jag lill vad jag har anfört under anslaget Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverk­samhet. Jag har därvid beräknat en delram för lokaliseringslån om 4 500 milj. kr. för femårsperioden 1979/80-1983/84.

Jag har tidigare (avsnitt 8.6) beiräffande verksamheien med lokalise­ringslån förordat å ena sidan alt ändamålen lill vilka sådana lån kan utgå skall utvidgas, å andra sidan en skärpning av nuvarande praxis beiräffande lånens storlek.

För budgetåret 1979/80 beräknar jag medelsbehovel för lokaliseringslån till 1050 milj. kr.

Jag hemsläller att regeringen föreslår riksdagen

alt   till  Regionalpolitiskt  stöd:   Lokaliseringslån   för  budgetårel 1979/80 anvisa ett investeringsanslag av I 050000000 kr. 10   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 112

 

Prop. 1978/79:112                                                                 146

Lån till investeringar för kommersiell service

1977/78 Utgift        3 674 754'         Behållning              3053 745'

1978/79 Anslag      6000000

1979/80 Förslag     8000000

' Anslaget Lån lill investeringar för kommersiell service i glesbygd

Med hänvisning till vad jag nyss har anförl vid anmälan av anslagel Åt­gärder i glesbygder hemställerjag att regeringen föreslår riksdagen

att lill Lån till investeringar för kommersieU service för budgetåret 1979/80 anvisa ett invesleringsanslag av 8000000 kr.

15    Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar atl genom proposiiion föreslå riksdagen atl aniaga de förslag som föredra­ganden har lagl fram.

 

BILAGOR

 

Prop. 1978/79:112                                                                 148

Bilaga 1

Sammanfattning av sysselsättningsutredningens delbetänkande (SOU 1978:62) Regionalpolitiska stödfor­mer och styrmedel

1 Bakgrund

Sysselsätlningsulredningens huvuduppgift är att utreda frågan om den framtida sysselsättningspolitiken. Enligt direktiven skall utredningen be­döma bl.a. vilka krav som riksdagens mål och riktlinjer för regionalpolili­ken ställer på den allmänna sysselsättningspolitiken.

Sysselsättningsulredningen fick våren 1976 tilläggsdirektiv om en över­syn av den regionalpolitiska stödverksamheten. 1 tilläggsdirektiven beto­nas att de nuvarande stödformerna även i framtiden bör bilda stommen i verksamheten och att ulredningen därför främst bör undersöka möjlighe­lema all effektivisera dessa medel.

Ulredningen skall lägga fram sitt slutbetänkande vid årsskiftet 1978/79. Av flera skäl har del varit nödvändigi all lägga ett särskilt delbetänkande om de regionalpolitiska medlen redan nu. Det skall framhållas de begräns­ningar som ligger i ett sådant förfarande med tanke på de samband som finns med insatser på andra områden vilka kommer att behandlas försl i slutbelänkandet.

I belänkandet pekas på de många kopplingar som finns lill andra politik­områden. Vilka förslag utredningen där kan komma med går emellertid nu inte att ange eftersom diskussionen på dessa områden fortfarande pågår inom utredningen.

2 Regionalpolitikens förutsättningar

Förutsättningama för regionalpolitiken har förändrats under de senaste åren - på flera punkler i negativ riktning. Sysselsättningsminskningen och den snabba strukturomvandlingen inom induslrin liksom den svaga lillväx­len i ekonomin innebär begränsningar på många områden och det gäller också för regionalpolitiken.

1 början av 1970-talet uppnåddes en förbättrad regional balans vad gäller befolkningsutvecklingen. Förbättringen har dock stannat av och i många fall förbyns i flyllningsförlusler. Prognoser tyder på ökade spänningar mellan landels olika delar.

Det räcker inte med balans pä befolkningssidan. En utjämning är också nödvändig av sysselsättningsmöjlighetema mellan olika delar av landet. Annars finns risken att man återigen kommer i en situation med stor om­flyttning och stora neltoförskjutningar mellan landels olika delar.

 

Prop. 1978/79:112                                                                149

Vissa berolkningsförskjutningar mellan och inom länen lorde man ha atl räkna med också i framtiden. Dessa förskjutningar bör dock kunna ske i balanserade former, men då är en förutsättning att man får till stånd en vä­sentlig höjning av sysselsättningsgraden i regioner där den idag ligger lågt.

Det gäller emellerlid inte bara alt skapa fier sysselsältningstilirällen. Människor släller t)ckså kvalitativa krav vad gäller valfrihet, trygghet m. m. Mycket lalar för atl dessa krav kommer att bli än mer uttalade i framliden.

Många av de små och isolerade arbelsmarknader som finns i landet kom­mer även efter en förbättring vara så begränsade och dåligt differentierade atl många människor framför allt beroende på sin yrkesinriktning sannolikt kommer att föredra arbetsmarknader med bredare yrkesulbud. Å andra si­dan finns del också människor som väljer sill yrke och arbele så all de kan få sin utkomst på en mindre orl som de vill bo kvar på eller flytta lill.

Några möjligheler att göra alla orler lika vad gäller arbetsmarknadens sammansäitning och storlek finns inte. Arbetel måste därför inriklas på alt i de skilda länen bygga upp väl differentierade arbelsmarknader som kan tillgodose människors krav på valmöjligheter m. m.

Därmed ökas människornas möjligheler alt stanna kvar i sin hemtrakt och den omflyttning som trots allt blir nödvändig kan ske över kortare av­stånd och i huvudsak inom det egna länel. Större orters arbetsmarknader kan genom förbättrade kommunikationer fungera som stödjepunkter för kringliggande mindre orler. En ökad differentiering kan allmänt sett också uppnås på mindre orters arbelsmarknader genom höjningar av den allmän­na sysselsättningsnivån, en fortsatt utbyggnad av service- och ijänslesek­iorn och en medveten styming av de ny- och omlokaliseringar som hela li­den sker både på industri- och servicesidan.

Mycket stora insaiser kommer att krävas för all klara de mål som ställts upp om regional balans och utjämnade sysselsättningsmöjligheter regio­nerna emellan. En kraftig förstärkning av samhällets medel är nödvändig. Det gäller de regionalpolitiska medlen men också inom näringspolitiken, arbetsmarknadspolitiken etc.

I detta delbetänkande begränsas diskussionen till en förstärkning av de regionalpolitiska medlen: den regionalpolitiska stödverksamheten till nä­ringslivet och regionalpolitisk påverkan av den offentliga sektorn. Men det skall kraftigt understrykas att en förstärkning även på andra områden är en lörutsältning för en aktiv och kraftfull regionalpolitik.

Regionalpoliliken är en del av den ekonomiska politiken och den samla­de sysselsättningspolitiken. Samtidigt som regionalpoliliska insaiser inne­bär kostnader för samhällel måste man också se regionalpolitiken som ett medel att totalt sett öka sysselsättningen och produktionen i samhället.

Regionalpoliliken innefattar avvägningar mellan olika delar av landet. Detta ställer krav på en för hela landet av de cenlrala statsmakterna sam­manhållen sysselsättningspolitik.

 

Prop. 1978/79:112                                                                 150

3 Det regionalpolitiska stödet till industrin och den privata service-och tjänstesektorn

Detta kapitel behandlar den regionalpolitiska stödverksamheten till nä­ringslivet. Ledorden är förslärka, förenkla och rikta. Det gäller både ut­formningen av de olika stödmedlen och stödområdesindelningen.

Betänkandet är direkt inriklal på slutsatser och förslag om slödel i fram­liden. När det gäller beskrivningar och analyser av den hittillsvarande stödverksamheten hänvisas till det av Expertgruppen för regional utred­ningsverksamhet (ERU) nyligen presenterade betänkandet Att främja re­gional utveckling (SOU 1978:46 och 47).

Stödmedlen

Översynen av de regionalpoliliska stödmedlen har gjorts ulifrån följande utgångspunkter:

•      Slödel skall vara enkell och knyla an lill nuvarande slödformer

•      Stödmedlen skall slå i samklang med andra ålgärder för atl på sikl ska­pa en konkurrenskraftig industristruktur

•      Medlen skall utformas så att de bidrar till att undanröja olika hinder för näringslivets utveckling i sysselsättningssvaga regioner

•      Huvuddelen av del regionalpolitiska stödet bör som hittills ha karaktä­ren av inledningsstöd

•      Slödel inriklas också i fortsättningen både på kapilalsiöd och arbels-kraftsstöd. Den föreslagna förstärkningen av stödel läggs dock i hu­vudsak på arbetskraftsstödet

•      Huvuddelen av det regionalpolitiska stödet bör som hittills lämnas efter en individuell prövning i de enskilda stödärendena.

En förstärkning och vidareutveckling av den regionalpolitiska stödverk­samheten förordas. Stödet föreslås koncentrerat till följande stödformer:

•      lokaliseringslån

•      avskrivningslån

•      sysselsältningsstöd

•      uibildningssiöd

•      offerlprincipen

Förslaget innebär att följande stödformer slopas:

lokaliseringsbidrag (ersätts av avskrivningslån)

flyttningsersättning för flyttning av maskiner (ersätts av lokaliseringslån)

lånegaranti (ersätls av lokaliseringslån)

introduktionsstöd (ersätts av sysselsättningsstöd)

•     Lokaliseringslånen, som för närvarande lämnas endast för investering­
ar i byggnader och maskiner, utvidgas alt gälla också marknadsförings­
åtgärder, produktutveckling och andra liknande åtgärder. Räntan bör

 

Prop. 1978/79:112                                                                151

som hiltills vara marknadsanpassad. Möjlighelen till ränlebefrielse slo­pas. Däremot kan anstånd med räntebetalning liksom med amortering medges under upp till fem år. Ränteskulden läggs då till lånet och amor­teras sedan i samma takt som lånet i övrigt. Lånetidema bör variera och bestämmas med utgångspunkt i ändamålet med lånet. Längsta lånetid blir 20 år (för turistanläggningar 25 år).

•      En ny typ av avskrivningslån för investeringar främst i byggnader införs i slället för nuvarande lokaliseringsbidrag och avskrivningslån. Det nya avskrivningslånet är ränte- och amorieringsfriti och skrivs av med hälf­ten efter tre år och återstoden efter sju år efter prövning bl. a. med hän­syn lill uppnådd sysselsättningseffekt,

•      Sysselsättningsstödet höjs kraftigt i de sysselsättningssvagasle delarna av landet. En differentiering av stödet mellan olika områden föreslås. Förelag i svagaste områdena skall sammanlagt på sju år kunna få upp till 130 000 kr. för varje årsarbetare varmed sysselsättningen ökar. Stö­det gäller ökning av sysselsättningen i förhållandet till högsia antalet sysselsatta under de tre närmaste föregående åren. En ny typ av pröv­ning införs. Bl.a. skall en näringspolitisk bedömning göras vid en för­handsgranskning sä att t.ex. stödet inte leder till en överflyttning av sysselsättningsproblem från en ort lill en annan. Sysselsättningsökning­en måste vidare bedömas som varaktig. Förskoilsutbelalning av stöd skall i vissa fall kunna ske.

•      Utbildningsstödet föreslås lämnas enligt i huvudsak oförändrade regler. På några punkter föreslås dock förändringar. Del gäller atl slöd i vissa fall skall kunna lämnas också för utbildning av redan anslälld personal och vid ersätlningsrekrytering. Vidare att stöd också skall kunna läm­nas under längre lid än ett år.

•      Offertsystemet innebär alt staten på offert från ett förelag betalar sär­skild ersättning till ett företag för att det genomför sådana åtgärder som staten önskar att bolaget skall göra. Det skall användas endast i undan­tagsfall och när övriga slödformer inte är tillämpliga. Ulformningen av stödet beslutas av regeringen från fall till fall och regleras i särskilt avtal mellan staten och det berörda företaget. Stödet bör så längl möjligt kny­tas till vissa klart angivna motprestationer t. ex. vad gäller antal arbets­tillfällen.

För samtliga stödformer föreslås gemensamma regler om vad som skall räknas som stödberältigad verksamhet. Slöd skall kunna lämnas till före­lag inom följande verksamheisområden:

industri

induslriliknande verksamhet

industriservice

viss partihandel

viss uppdragsverksamhet

lurislnäringen.

 

Prop. 1978/79:112                                                                 152

Därutöver bör införas en möjlighet lör regeringen all i enskilda lall be­sluta om stöd till verksamhet som vid en strikt bedömning inte faller inom ramen för vad som räknas som stödberältigad verksamhei.

Regionalpolitiskt slöd kan för närvarande lämnas till enskili. slatligt el­ler kooperativt ägda förelag och närdet gäller viss verksamhei inom lurisl­näringen även till kommun eller kommunall bolag. Här föreslås atl lokali­seringslån och avskrivningslån enligt samma regler som för företag i vissa områden ocksä skall kunna ges till kommuner för uppförande av industri­lokaler för ulhyrning.

Stödet lill turistnäringen ulvidgas så alt samma regler skall gälla som för annan stödberältigad verksamhet. Detta gäller med den slödområdesindel-ning vi föreslår i inre stödområde 5 och 6 saml allmänt stödområde 4. I öv­riga stödområden kan stöd lämnas efter prövning av regeringen i varje en­skilt fall. Möjlighel skall finnas alt kombinera det regionalpolitiska stödet med ett eventuellt kommande rekreationspoliiiskl slöd.

Könskvolering bör i forlsällningen lillämpas på allt regionalpolitiskt stöd.

Verksamheten med Indusiricenira byggs ut. En smidigare ordning in­förs, där riksdagen anger de allmänna riktlinjerna för verksamheten bl.a. om vilka orter som kan komma i fråga och där utbyggnadstakten och del slulliga orlsvalel får sedan beslutas av regerigen. Kravet på förhandsulhyr­ning slopas.

Även om lnvestering.\fönderna i första hand är ett konjunkiurpoliliski insirumeni bör de som hittills också kunna användas i regionalpolitiskt syf­te. Möjlighet införs alt samtidigt använda investeringsfondsmedel och re­gionalpolitiskt stöd. Regional differentiering av reglerna lör fondernas an­vändande förordas på så sätt att frisläpp medges generellt i de sysselsätt­ningsmässigt sämst ställda kommunerna.

Godsiransportsiödei är ett annat regionalpolitiskt medel. En utvärde­ring pågår för närvarande inom kommunikationsdepartementet med sikte på en proposition till riksdagen under våren 1979 om detta stöds framtida utformning. Därvid kommer också frågan om ett ev. särskilt persontrans-porlstöd att prövas. Mot denna bakgrund avstår utredningen nu från en närmare behandling av dessa frågor liksom när det gäller taxorna lör tele­förbindelserna över långa avstånd. Detta är frågor som kommer att tas upp i utredningens slutbetänkande.

Aktiva och uppsökande insatser från lokaliseringsmyndigheternas sida är en vikiig förutsättning för positiva resultat av stödverksamheten. I della arbele har den s. k. eiableringsddegalionen inom industridepartementet en vikiig funklion. Dess verksamhei bör fortsälla och ulvidgas all också omfatia siörre förelag inom den privala Ijänste- och servicesektorn samt siörre riksorganisationer. Det intensifierade arbelel med lokaliseringspä-verkan börockså fullföljas på länsplanet.

 

Prop. 1978/79:112                                                                153

Stödområdesindelningen

Del finns en koppling mellan stödmedlens och stödområdessystemets utformning. Den förordade förstärkningen av det regionalpolitiska siödet släller också skärpta krav på stödområdesindelningen. Kraven kan sam­manfattas i följande punkler:

•      Siödområdessystemet skall vara så utformat att stödet kan förstärkas och ytterligare differentieras mellan olika regioner.

•      Stödområdesindelningen skall underlätta för myndigheter och företag alt orieniera sig om slödmöjlighelerna i olika kommuner.

•      Siödområdessystemet skall medge en indelning av kommunerna med hänsyn till sysselsättnings- och befolkningsförhållandena såsom de re­dovisas bl.a. i länsplaneringen.

•      Det skall vidare vara möjligt alt inom systemet göra ändringar i stödom­rådesindelningen när förhållandena så påkallar.

Mot denna bakgrund föreslås en övergång till ett system med sex stöd­områden, benämnda:

inre stödområde    6

inre stödområde    5

allmänt stödområde     4 allmänt stödområde     3

övrigt stödområde       2 övrigt stödområde        1

Tyngdpunkten av stödinsatserna bör som hittills ligga på de s. k. skogs­länen och den nuvarande siödområdesindelningen bör därför bilda ut­gångspunkt för indelningen också i fortsättningen. Samtidigt bör stödet förstärkas och då främst i de sysselsättningsmässigt sämst ställda kommu­nema. Föratt lillgodose dessa två krav - ett bibehållande av den nuvaran­de avvägningen mellan olika landsdelar och mellan länen samtidigt som man ökar möjlighelema alt differentiera stödel inom dessa siörre områden - föreslås följande allmänna riktlinjer för indelningen i stödområdesgrup­per:

•      Kommunema inom del nuvarande inre stödområdet placeras huvud­saklingen i inre stödområde 5 och 6 där område 6 förbehålls de sämst ställda kommunerna. Del kan här finnas ett mindre antal kommuner där en placering i allmäni stödområde 3 och 4 bör övervägas.

•      Kommunerna inom det nuvarande aUmänna siödområdet placeras hu­vudsakligen i aUmänt stödområde 3 och 4 där kommuner med begrän­sad och ensidig arbetsmarknad hänförs till område 4. Enstaka kommun eller del av kommun med uttalade sysselsättningssvårigheter och grän­sande mol inre stödområde kan placeras i inre stödområde 5. Del kan här också finnas kommuner där en placering i övrigt stödområde I eller 2 bör övervägas.

 

Prop. 1978/79:112                                                                154

•      Kommunerna (/;(>w åen ursprungliga grå zonen placeras huvudsakligen i övrigi stödområde I och 2. 1 vissa fall kan det vara motiverat med en inplacering i allmänt stödområde 3 och 4 liksom det i andra fall kan vara rikligl atl placera kommuner inom den nuvarande grå zonen uianför grundindelningen i stödområden.

•      Kommuner i landet i övrigi kan där speciella skäl föreligger placeras i öTigf stödområde I. Del skall då gälla sammanhängande områden av kommuner — närmast länsdelar - med uttalade och långsiktiga syssel­sättningsproblem.

•      Möjlighet skall liksom nu finnas för regeringen alt gå in med regio­nalpolitiskt stöd även utanför stödområdena. Likaså skall finnas möjlig­hel all i enskilda slödärenden kunna göra avsteg från grundsyslemet där särskilda skäl föreligger, t.ex. vad gäller stödels storlek.

Kommunema bildar enligt huvudregeln minsla byggstenar i del regional­poliliska arbetel, vilkel också gäller indelningen i stödområden. Möjlighe­ter skall dock finnas all differentiera siödet i ytmässigt stora kommuner om förhållandena så påkallar.

Inplaceringen i stödområden skall ske med hänsyn till den allmänna sys­selsättningssitualionen som normall råder i respeklive kommun. Indel­ningen i stödområden bör för atl få stabilitet i verksamheien ligga fast mel­lan de stora länsplaneringsomgångarna. Ändringar däremellan bör ske en­dast i undantagsfall när förhållandena i en region förändrats högsl påtag­ligt.

Bedömningsgrunder vid indelningen i stödområden

Del föreslagna systemet för siödområdesindelningen kommer alt ställa krav på ett underlag som gördel möjligt lill en riklig och rättvis stödområ­desindelning utifrån situationen i olika delar av landet. Ett sådant material bör som tidigare antytts ingå som en del i en rullande ålgärdsinriklad läns­planering.

Del är svårl all mer precist ange vilka faktorer som bör belysas i en dis­kussion om stödområdesindelningen. För jämförbarhelens skull är del nödvändigi att man i länsrapportema för diskussion om stödområdesindel­ningen utifrån ett enhetligt sätt att beskriva och analysera situationen i de enskilda kommunema. Det viktiga är att det finns en gemensam bas för be­skrivningen av de olika kommunema. 1 övrigt måsle del finnas en belydan­de frihel för länen vad gäller såväl problembeskrivningar som mål och åt­gärdsdiskussioner. Del skall i detla sammanhang betonas att bedömningen av vilka stödåtgärder som bör sättas in i skilda regioner till sist är en poli­tisk fråga, där del gäller att väga samman och värdera olika faktorer.

 

Prop. 1978/79:112                                                                155

Detta är några väsentliga bedömningsgrunder vid indelningen i stödom­råden:

•      Behovei av nya arbetstillfällen i en region för att nå den eftersträvade långtgående utjämningen av sysselsättningsgraden. Delta beräknas på basis av en för varje kommun uppställd befolkningsram och en målsätt­ning beträffande sysselsättningsgraden för de människor som bor i kommunen och med hänsyn också lill förhållandena i kringliggande kommuner och pendlingsutbytet kommunerna emellan. En redovisning bör också göras av vad som behöver åstadkommas inom de verksamhe­ter till vilka det regionalpolitiska slödel lämnas dvs. industrin, turismen och den privata tjänstesektorn.

•      Arbetslöshetsnivån sedd över en längre period och i relation lill antalet lediga platser.

•      Befolkningsutvecklingen.

•      En kommuns geografiska läge i förhållande till andra orter och syssel­sättningssituationen i dessa.

•      Den allmänna syssdsättnlngsbllden 1 länet.

Orter som drabbas av akuta sysselsättningssvårigheter, t. ex. i samband med strukturförändring inom industrin, men som allmänt sett har en för­hållandevis bra sysselsältningssituation bör inte placeras in i stödområdes­systemet. Möjlighet skall finnas att där gå in med regionalpolitiskt stöd men problemen bör i första hand mötas med arbetsmarknads- och närings­politiska medel. Del skall understrykas att ocksä dessa medel mäsle för­stärkas. Förslag härom kommeratt redovisas i utredningens slutbetänkan­de. Stödet i de olika stödområdena

•      Övrigt stödområde 1. Avskrivningslån med upp till 10 9c av byggnads­kostnaderna och 10% av vissa maskinanskaffningskostnader. Lokalise­ringslån jämte i förekommande fall avskrivningslån på upp till 70 % av kapitalbehovet. Uibildningssiöd.

•      Övrigi stödområde 2. Samma regler som ovan men avskrivningslån med upp till 25 Vr av byggnadskostnaderna.

•      AUmänt stödområde 3. Samma regler som ovan men 40 % av byggnads-kostnaderna i avskrivningslån, 15 9f för vissa maskinanskaffningskosi­nader.

•      AUmänt stödområde 4. Samma regler som ovan plus ett sysselsätt­ningsstöd med totalt 40000 kr. på tre år för varje bestående nettoökning av antalet årsarbetare.

•      Inre stödområde 5. Samma regler som ovan men avskrivningslån med upp till 55 9c av byggnadskostnaderna och 20 % av vissa maskinanskaff­ningskostnader. Sysselsältningsstöd med totalt 80000 kr. på fem år för varje bestående neltoökning av antalet årsarbetare.

•      Inre stödområde 6. Samma regler som ovan men avskrivningslån upp lill 70 Ve av byggnadskostnadema och 60% av maskinanskaffningskost-

 

Prop. 1978/79:112                                                                156

naderna. Sysselsäiiningsslöd med totalt 130000 kr. pä sju år för varje beslående neltoökning av antalet årsarbetare.

Offerlprincipen skall när det gäller industrin kunna användas som regio­nalpoliliskl medel i stödområde 6. För projeki inom den privala tjänste-och servicesektorn, vissa riksorganisationer och för administrativa funk­lioner inom större industriföretag/koncerner skall den dock kunna ulnyll­jas i samtliga stödområden.

Slailiga indusiricenira skall kunna byggas på orter i stödområdena 5 och 6.

Regionalpoliliskl stöd skall i vissa fall kunna lämnas till kommuner för att bygga kommunala Induslrllokuler för ulhyrning i stödområdena 4, 5 och 6.

Generellt frisläpp av invesiering.riöndernu för investeringar i stödområ­de 6. 1 övriga stödområden bör frisläpp vidare kunna medges efter pröv­ning av regeringen i varje enskilt fall. Möjlighet att kombinera investe­ringsfondsmedel och lokaliseringsstöd i första hand i stödområdena 4. 5 och 6.

För iransporislödel gäller en särskild stödområdesindelning.

Beslutsordning för regionalpolitiskt stöd

Systemet med decentraliserad beslutsrätt föreslås permanentat och ut­vidgat. Avgränsningen vad som skall avgöras av regeringen. AMS och länsnivån bör som hittills göras i form av beloppsgränser kompletterade med vissa branschundantag och inskränkningar när det gäller verksamhet som påverkar förhållanden i mer än ett län.

•      Länsstyrelse beslutar - med vissa undantag - om avskrivningslån och lokaliseringslån vid invesleringar upp till 5 milj. kr.

•      Länsarbetsnämnd beslutar - med vissa undantag - om sysselsätt­ningsstöd.

•      AMS beslutar - med vissa undantag — om avskrivnings- och lokalise­ringslån vid investeringar upp till 15 milj. kr., utbildningsstöd pä upp till 20 kr. per person och arbetstimme samt sysselsättningsstöd i de fall länsarbetsnämnden inte beslutar.

•      Regeringen beslutar om avskrivnings- och lokaliseringslån vid investe­ringar som överskrider 15 milj. kr. liksom ärenden som aklualiseras ge­nom elableringsdelegationens verksamhet, uibildningssiöd på över 20 kr. per person och arbetstimme, stöd enligt offertprincipen. förhands­besked om en verksamhei är stödberältigad samt ärenden om stöd utan­för stödområdena.

Uppföljning av företag som fått regionalpolitiskt stöd

För avskrivnings- och lokaliseringslån bör som hittills tas säkerheter i form av pantbrev, förelagsinteckningar och borgen. Begränsat borgensan-. svar bör dock kunna användas i ökad ulsiräckning.

 

Prop. 1978/79:112                                                                157

Förslag läggs om atl revisorerna årligen i de företag som får stöd skall lämna en särskild granskningsrapport till uppföljningsmyndigheten. 1 rap­porten skall anges om slödel har använts för avsell ändamål. De anställdas fackliga organisationer skall ges möjlighet all la del av denna gransknings­rapporl och i anslutning dänill framföra sina synpunkter. Krav på auktori­serade eller godkända revisorer i samtliga förelag som får regionalpolitiskt stöd. Vid överlåtelse av företag som fått slöd förordas ett syslem där ev. erhållna avskrivningslån automatiskt omvandlas till lokaliseringslån. Möj­lighel skall sedan finnas alt efter ansökan från bolaget äter omvandla detla lån till avskrivningslån. Bolaget får då siyrka alt överlåtelsen inle är till nackdel för sysselsättningen i företaget.

Insyn och inflytande för de anställda i företag som får/har fått regionalpoli­tiskt stöd

Kruven på informaiion om utvecklingen av verksamheien bör ställas högt för företag som har fått regionalpolitiskt stöd. Förstärkningar föreslås här på följande punkter:

•      I samband med alt stöd prövas skall även vid länsstyrelsernas prövning de fackliga organisationerna della i beredningen av ärendena.

•      I samband med uppföljningen av lämnat stöd skall de anställdas repre­sentanter ha möjlighel all la del av och ge synpunkier i anslutning till den revisorsrapport som skall lämnas till uppföljningsmyndigheten.

•      Kollektivavtal bör finnas vid de företag som får regionalpolitiskt slöd.

•      Facklig förtroendeman bör få information om viktiga kontakter mellan förelag och myndigheler i frågor som avser regionalpoliliskl stöd. Av ansökningshandlingama bör framgå atl sådan informaiion om ansök­ningen har lämnats.

Frågan om facklig insyn m. m. berör också formerna för informaiion till de anställda om företag och branschförhållanden vilkel kommer alt be­handlas i slutbetänkandet i anslutning lill den näringspolitiska planeringen.

Krav på personella resurser

Det räcker inte med atl se på de stödmedel med vilka regionalpolitiken skall bedrivas. En förutsättning för ett effektivt arbete är också atl det finns tillräckliga personella resurser pä de organ som skall handha dessa medel. Då det i slutbetänkandet kommer atl läggas förslag om förstärkta insatser också på andra områden, bl, a. vad gäller näringspolitiken, som berör samma organ görs nu inle nägon isolerad bedömning av behovet av personalförslärkningar för den regionalpolitiska stödverksamheten. En samlad bedömning av denna fråga kommer i stället att göras i slutbelän­kandet.

 

Prop. 1978/79:112                                                                 158

Utvärdering av den regionalpolitiska stödverksamheten

En bätire samordning bör ske när det gäller uppföljningen och ulvärde­ringen av den regionalpoliliska stödverksamheten. Det övergripande an­svaret för detta ligger på de enheter inom industridepartementet som hand­lägger de regionalpolitiska frågoma. Uppföljningen och utvärderingen bör i övrigt ses som en naturlig del i arbetel med dessa frågor på AMS. på läns­arbetsnämnderna och länsstyrelserna.

4 Den offentliga sektorn och regionalpolitiken

Den offentliga sektorns sysselsättning har sedan mitten av 1960-lalet för­dubblats och uppgick 1976 till omkring I 200000 anslällda. Del molsvarar ca 30% av det totala antalet sysselsatta i landet.

Hittills under 1970-talet har ökningen av de anställda inom den offentliga seklorn varil siörre än neitoökningen av den totala sysselsättningen i lan­det. Även den framtida sysselsättningsökningen kommer till stor del att återfinnas inom den offentliga sektorn, främst hos kommunema och lands­tingen.

Genom den offenlliga sekloms ökade belydelse för sysselsättningen ökar också skälen för atl förslärka den offentliga sektorns samband med regionalpolitiken. Liksom för regionalpoliliken i övrigi måsle statsmakter­na här ha ett övergripande ansvar. Grundläggande beslut måste fattas cen­tralt av statsmakterna. Länsstyrelsen bör på länsplanet ges ökade möjlig­heter alt aktivt bevaka de regionalpolitiska inlressena i den regionala statli­ga verksamheten.

Förslagen beträffande den statliga verksamheten kan sammanfattas i följande punkter:

•      Statliga myndigheler blir skyldiga alt beakla de regionalpoliliska fakto­rerna redan i sin verksamhetsplanering.

•      Myndigheternas planering samordnas med den regionalpolitiskt inrikta­de länsplaneringen, som görs mera ålgärdsinriklad,

•      Länsstyrelsens möjligheter att på regionalpolitiska grunder i vissa fall begära regeringens omprövning av statlig myndighels beslut utvidgas.

•      Regionalpolitiskt motiverade anvisningar till statliga länsorgan skall kunna meddelas på grundval av del lill länsplaneringen knuina läns­programmet. Planeringen av den regionala kollektivtrafiken får ökad betydelse.

•      Den statliga budgeten används som ett medel för att få de regionalpo­liliska aspekterna beaktade i myndighetemas verksamhei. Delta för­utsätter bl.a. ett samband mellan länsplaneringen och budgelbehand­lingen.

•      1 den åriiga budgetpropositionen lämnas en konkret redovisning av de olika samhällsfunktionemas betydelse för den regionala utvecklingen.

 

Prop. 1978/79:112                                                                159

Vid realfördelningen av stalsulgiflerna belyses även de totala statsutgif­ternas regionala fördelning.

•      För atl även över sektorsgränserna kunna bedriva en ålgärdsinriklad regionalpolitik i den statliga verksamheten ställs ett särskilt regionalpo­litiskt anslag i statsbudgeten på inledningsvis 100 milj. kr. per år till re­geringens disposiiion. Syfiet med dessa medel skall vara att siödja så­dana åtgärder i statlig verksamhet och annan verksamhei som enligt den regionalpolitiska planeringen är av särskild belydelse för all för­bättra den regionala utvecklingen och levnadsbetingelsema för befolk­ningen. Vid medelsdispositionen ställs en viss del av anslaget direkt till länsslyrelsemas förfogande med ell decentraliserat ansvar för priorite­ringen av de ändamål som anses mest angelägna inom länen.

•      Ett handlingsprogram för decentralisering i den centrala och regionala statsförvaltningen kombineras med ell åtgärdssyslem som knyts till den årliga budgetprövningen och samordnas med den regionalpoliliska pla­neringen. Ett decentraliseringsmål skrivs också in i verksstadgan. En­ligt en inom statskontoret gjord genomgång av verksamhetsstrukturen hos olika centrala statliga myndigheter lorde decenlraliseringsmöj-lighetema där grovt kunna uppskattas lill omkring 10000 årsverken med successivt genomförda åtgärder under 5-10 år. Härtill kommer ganska betydande möjligheter lill en decentraliserad föriäggning inom länen av arbetstillfällena inom den regionala statsförvaltningen. Decen­traliseringen måste genomföras i former som tillgodoser de anställdas krav pä trygghet och utvecklingsmöjligheter.

Förslagen beträffande kommunernas och landstingens verksamhet kan sammanfattas i följande punkter:

•      Genom en utvecklad sysselsältningsplanering för kommunemas och landstingens verksamhet skapas ökade förutsättningar för att göra re­gionalpolitiken mera ålgärdsinriklad även på dessa områden.

•      På det kommunala området ägnas de regionalpolitiska faktorerna sär­skild uppmärksamhei i den verksamhet som är av belydelse för att un­danröja förvärvshinder. Delta gäller bl.a. utbyggnaden av bamomsor­gen, där bristen på platser fortfarande är ett slorl hinder för jämställd­het och valfrihet på arbetsmarknaden. Statsbidragen lill bamomsorgen bör därför i lämpligt sammanhang förstärkas med beakiande av kom­munernas koslnader och möjligheler atl åstadkomma lokall anpassade lösningar.

•      Inom landstingens verksamhetsområde skapas effektivt fungerande styrmedel för att förverkliga planerna på en även från regionalpolitiska utgångspunkter önskvärd utbyggnad och omstrukturering av hälso- och sjukvården i riklning mol mera decentraliserade vårdformer. Detta gäl­ler framför allt långtidssjukvården med lokalt belägna sjukhem och di­striktssjukvården med lokalt förlagda vårdcentraler.

 

Prop. 1978/79:112                                                                 160

•      Statligt slöd till landstingens verksamhet kombineras med regionalpoli­liskl motiverade regler som tar sikte på att i huvudsak förlägga långtids­sjukvården lill lokalt belägna sjukhem inle bara på de nuvarande .sjuk-husorlcrna utan även på mindre orler med erforderligt befolkningsun­derlag.

•      De statliga skatteutjämningsbidragen lill kommunerna och landstingen har utöver sin kommunalekonomiska betydelse också stor regionalpoli­tisk belydelse. Skalleutjämningssystemet utformas på ett sådant säll alt det innefattar ell hänsynslagande lill kommunernas strukturella olikhe­ter både i olika delar av landet och inom samma län.

•      De exlra skatteutjämningsbidragen - som kompletterar den ordinarie bidragsgivningen till kommunerna och landstingen - skall efter pröv­ning i varje enskilt fall kunna utgå även för speciella åtgärder som enligt den regionalpolitiska planeringen är av särskild betydelse. Därigenom tillskapas inom ramen för ett befinlligt bidragssystem en smidig form för alt genomföra på särskilda ändamål inriktade regionalpolitiska ål­gärder i kommunernas och landstingens verksamhet.

5 Särskilda sysselsättningsinsatser i glesbygd

De regionalpoliliska insatser som diskuterats i kapitel 3 och 4 når i all­mänhet inle ul till de mest glesbefolkade områdena. Där är del nödvändigt att vidta särskilda åtgärder. Det gäller både den långsiktiga sysselsättning­en och arbeten av beredskapskaraktär.

En utvidgning och vidareutveckling av stödet för särskilda sysselsätl­ningsinsalser i glesbygden förordas:

•     Det särskilda stödet till lantbruksföretag m.m. i vissa glesbygder -
som syftar till atl underlätta olika former av kombinationssysselsällning
i dessa områden och som handhas av lantbrukssiyrelsen/lanl-
bruksnämnderna — föreslås faen vidgad användning. Begränsningen alt
en del av verksamheten skulle ha anknytning till jord- och skogsbruk
föreslås slopad. Stödformen kan med en sådan förändring slås samman
med det s. k. skärgårdsstödet till ett enhetligt stöd till lantbruksJÖrelug
och andra näringar i vissa glesbygder. Därvid bör också övervägas en
överflyttning av administrationen av stödet till organ som har ett mer
seklorsövergripande arbetsområde.

#     Huvuddelen av det regionalpoliliska stödet till hemarbele 1 glesbygd
överförs till de nya stiflelsema för den skyddade verksamheten. Den
del av detta stöd som lämnas lill personer som i egen regi bedriver
mindre industriverksamhet och hantverk, hemslöjd o. dyl. bör kunna
täckas upp med del ovannämnda utvidgade stödet till företag i gles­
bygd.

 

Prop. 1978/79:112                                                                161

•     Det särskilda stödet till de regionala utvecklingsjonderna JÖr insatser i glesbygd - service till småföretag m. m.  bör vägas in i den allmänna medelstilldelningen till fonderna.

•     Det särskilda stödet till utredningar rörande glesbygder bör kunna fö­ras in i ett allmänt anslag till länsstyrelsema för olika lyper av special­utredningar o. dyl. av det slag som decentraliseringsutredningen före­slagit.

•     Verksamheten med intensifierade kommunala sysselsättningsinsatser för ortsbunden arbetskraft i glesbygd (IKS) utvidgas till andra kommu­ner med liknande förhållanden som de som ingått i försöksverksamhe­ten. En bättre samordning bör ske med de kommunala beredskapsarbe­tena. Vidare förordas återgång lill del tidigare system där bidrag lämnas endast för lönekostnader och där materialkostnaderna betalas av den som får stödel. Bidraget föreslås bli 90% av lönekostnaden. Ökade an­strängningar mäste göras för att få fram arbetsuppgifter som svarar mot arbetskraftens krav och förutsättningar så att t. ex. också kvinnor ulan större arbetslivserfarenhet skall kunna ta ett arbele. En geografisk av­gränsning bör ske så all stödet inriktas på glesbygdsområden på bety­dande avstånd från kommunemas centralorter. Samordningen med de kommunala beredskapsarbetena gör atl stödet i fortsättningen bör ad­ministreras av länsarbetsnämnderna och AMS.

6 Kostnader för en förstärkt regionalpolitik

Förstärkta regionalpolitiska insaiser kommer alt ställa krav på ökade ekonomiska resurser i statsbudgeten. Som tidigare betonats skall regional­politiken emellertid inte enbart ses som en kostnad för samhället ulan ock­så som ett aktivt medel för att öka sysselsältningen och den samlade pro­duktionen i landet. Fler människor i arbele - bl. a. genom en utbyggd re­gionalpolitik - innebär också ökade inkomster för stat och kommun. Det skall därför strykas under att de utgiftsökningar i statsbudgeten som redo­visas i det följande endasl visar den ena sidan av de statsfinansiella effek­tema av den förslärkta regionalpolitik som här föreslås.

De föreslagna förslärkningama och förändringarna av det regionalpoli­tiska stödel till näringslivet kommer att påverka anslagsbehovet på två sätl. Ändringama av regier och belopp kommer i sig att ställa ökade an­språk på vissa anslag medan andra anslagsposter kan minskas eller helt slopas. Detla sker även vid en hell oförändrad volym av stödverksamhe­ten. Nu är naturligtvis syftet med förslagen all åstadkomma fler utbyggna­der och nylokaliseringar. Förslagen bör sålunda medföra ökad efierfrågan på regionalpoliliskl slöd och därmed en volymökning av stödverksamhe­ten.

Förslagen för atl i ökad utsträckning fä in de regionalpolitiska aspekter­na även i den offentliga sektorns verksamhet ställer också krav på ekono­miska insaiser från staten. 11    Riksdagen 1978179. I saml. Nr 112

 

Prop. 1978/79:112

162

Följande tablå visar en schematisk beräkning av anslagsbehoven per år för de olika stödformerna jämfört med anslagen för budgetåret 1978/79. I tablån har summeringar gjorts av anslag på stödformer som i det nya syste­met kommer atl sammanföras, t.ex. lokaliseringsbidrag och avskrivnings­lån liksom introduktionssiöd och sysselsältningsstöd.

 

Ändamål

Nuv.

anslag

Beräknat anslags-

 

(milj.

kr. per

behov (milj. kr. per

 

budgetår)

budgetår)

Avskrivningslån

245

 

345

Utbildningsstöd

35

 

45

Sysselsältningsstöd

60

 

200

Offenprincipen

—

 

25

Stiftelsen Industricentra

—

 

6

IKS

12

 

60

Glesbygdsföretag

15

 

20

Särskilda glesbygdsinsatser

4

 

4

Offentlig sektor, statlig verks.

—

 

100

Räntebefrielse på lokaliseringslån

80

 

—

Delsumma bidrag

451

 

805

Lokaliseringslån

533

 

815

Summa

984

 

1620

Beloppet för offenilig sektor avser förslaget om ett särskilt anslag över sektorsgränsema för statlig verksamhei. Därtill kommer andra för den of­fenlliga sektorn regionalpolitiskt motiverade kostnader i statsbudgeten dels för ställiga myndigheler, dels för kommunemas och landstingens verksamhei.

Här skall också nämnas länsorganens behov av ekonomiska resurser för utrednings- och utvecklingsarbeten i anslutning till regionalpolitiken. Det förslag som decenlraliseringsulredningen nyligen lagt fram innebär att var­je länsstyrelse skall lillföras 1 -5 milj. kr. per år för sådan verksamhei.

7 Reservation

Till betänkandet har fogats reservationer av ledamöterna Karl-Olof Faxén. Erik Ransemar. Sten Svensson och Margareta af Ugglas saml sär­skilda yttranden av ledamölerna Gösta Rehn, Sten Svensson och Marga­retha af Ugglas.

 

Prop. 1978/79:112                                                                163

Bilaga 2

Remissyttranden över sysselsättningsutredningens delbetänkande (SOU 1978:62). Regionalpolitiska stödformer och styrmedel

1 Inledning

Sysselsättningsutredningens delbetänkande (1978:62) Regionalpolitiska slödformer och styrmedel remissbehandlades höslen 1978.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgells av arbetsmarknads­styrelsen (AMS), arbelarskyddslyrelsen, bosiadsslyrelsen, domänverkei, konjunkturinstitutet, konsumentverket, lantbruksstyrelsen, samtliga läns­styrelser, postverket, riksrevisionsverket (RRV), sjöfartsverket, skogssty­relsen, skolöverstyrelsen (SÖ), socialstyrelsen, statens indusiriverk, sta­tens invandrarverk, statens jäm vägar (SJ), statens naturvårdsverk, statens personalnämnd (SPN), statens planverk, statens vattenfallsverk, statens vägverk, statistiska cenlralbyrån (SCB), statskontoret, leleverkel, överbe­fälhavaren (ÖB), överstyrelseri för ekonomiski försvar, Stockholms, Norr­tälje, Enköpings, Tierps, Eskilstuna. Katrineholms, Norrköpings, Jönkö­pings. Vetlanda. Ljungby, Uppvidinge, Gotlands, Karlskrona, Olof­ströms, Hässleholms. Höörs, Malmö, Kungsbacka, Göteborgs, Borås, Åmåls, Gullspångs, Karlstads, Arvika, Örebro, Köpings, Sala, Borlänge, Ljusdals, Sundsvalls, Kramfors, Östersunds, Skellefteå, Storumans och Luleå kommuner, samtliga landstingskommuner, Cenierns kvinnoför­bund, Centems ungdomsförbund. Centralorganisationen SACO/SR, de­centraliseringsutredningen, expertgruppen för forskning om fysisk plane­ring och bebyggelse, expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU). Folkpartiets kvinnoförbund. Folkpartiets ungdomsförbund (FPU), Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Lands­tingsförbundet, Lantbrukamas riksförbund (LRF), Moderaia ungdomsför­bundet (MUF), Staisföretag AB, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska handelskammarförbundet. Svenska kommunförbundet, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisalion - Famil­jeföretagen (SHIO-Familjeföretagen), Sveriges indusiriförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Stiftelsen Industricentra, Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR), ulvecklingdsfondema i Stockholms, Södermanlands, Östergöt­lands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristian­stads, Göteborg och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Väslmanlands, Koppar­bergs, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Nombottens län samt

 

Prop. 1978/79:112                                                                 164

Sveriges Grossistförbund, Svenska Sparbanksföreningen och Svenska Bankföreningen. Dessutom har yttrande inkommit från göteborgsdelega­tionen.

2 Regionalpolitikens förutsättningar

Regionalpolitikens mål

Behandlingen av regionalpolitikens mål och förutsättningar är i utred­ningen - i enlighet med direktiven - förhållandevis kort. Några remissin­stanser, bl. a, LO och 7CO ser della som en brisl. LO menar för sin del att del med hänsyn till de senasle årens ekonomiska utveckling hade varil be­fogat med en ordentlig genomgång av regionalpolitikens förutsättningar och mål. TCO ser ett behov av principdiskussioner beträffande regionalpo­litiken och dess koppling till samhällets utveckling i slort.

Ulredningen konslalerar all en kraftig försiärkning av samhällets medel är nödvändig för atl klara de mål som slälls upp om regional balans och ut­jämnade sysselsättningsmöjligheter regionerna emellan. Flertalet remiss­instanser — främst de lokala och regionala - som tar upp denna övergri­pande fråga, inslämmer i ulredningens konstaterande. Länsstyrelsen i Ös­tergötlands län anser det nödvändigt att kraftigt förstärka medlen för re­gionalpolitiken och att utvidga medlen till att omfatta även den offentliga sektorn. Länsstyrelsen konsiaterar vidare att utredningens förslag innebär en sådan förstärkning och ulvidgning men anser att man bör gå längre, främst vad avser medlens effekt för den inomregionala balansen. Länssty­relsen i Västernorrlands län finner att regionalpolitiken bör ges en större del av det totala ekonomiska utrymmei. Även Svenska kommunförbundet konsiaterar att den hittillsvarande regionalpolitiken inte i önskad utsträck­ning har lyckats utjämna skillnadema mellan olika regioner och kommu­ner. Förbundet delar utredningens uppfattning att det krävs betydande in­satser för all klara målen om regional balans och utjämning.

Några länsstyrelser, bl. a. länsstyrelserna i Norrbottens, Jämtlands och Gävleborgs län anser atl det finns ett gap mellan mål och medel i regional­politiken. Länsstyrelsen 1 Norrbottens lån anför därvid all de av ulredning­en framlagda förslagen inle kommer att avsevärt förbättra möjligheterna att uppnå de uppsatta regionalpoliliska målen. SAF och Sveriges Industri-JÖrbund uttalar i sill gemensamma yllrande en skepsis beträffande möjlig­helerna att nä alla de mål som formulerats för regionalpoliliken och ifråga­sätter del ändamålsenliga i alt skapa förvänlningar, som del saknas ekono­miska förutsättningar att uppfylla. De båda organisationerna menar att målsättningen är överambitiös vad gäller sysselsättningens regionala och inomregionala fördelning och att lendensen under senare år har varit atl i uttolkningen ytteriigare öka ambitionerna. Dessa ambitioner kan endast tillfredsställas vid en kraftigt posiliv utveckling vad gäller såväl effektivitet och sysselsättning inom det svenska näringslivet.

 

Prop. 1978/79:112                                                                 165

Utredningen uttalar att ekonomisk tillväxt är en viktig förutsättning för en kraftfull regionalpolitik. Flera näringslivsorganisationer, liksom några länsstyrelser, understryker betydelsen av generellt verkande åtgärder med syfte att slärka den allmänna lillväxlen för att därigenom ge utrymme för regionalpoliliska salsningar. De regionalpoliliskl moiiverade insatserna måsle enligt Svenska handelskammarförbundet kombineras med en all­män stimuleringspo/itik för näringslivet i hela Iandel. Selektiva slödålgär­der bör därför ses som komplement till en sådan generell politik. Bl. a. SAF och Sveriges indusiriförbund anför liknande synpunkier. Länssiyrelsen i Malmöhus län konstaterar att en väsentlig förutsättning för en framgångs­rik regionalpolitik är atl de generella villkoren för företagande ges en sådan uiformning att en hög tillväxttakt främjas och en hög sysselsättning där­med kan uppnäs. KF delar utredningens uppfattning alt vad som kan upp­nås på det regionalpolitiska områdel är starkt beroende av det totala eko­nomiska utrymmet i landet. Enligt socialstyrelsen innebär betonandet av ekonomisk lillväxt som en förutsättning för en kraftfull regionalpolitik en tolkning av de regionalpoliliska målen som ej är självklar. Del allmänna målet om att människorna i olika regioner skall erbjudas bl. a. likvärdiga sysselsäliningsmöjligheler måsle, enligt styrelsen, anses gälla även i tider av ringa eller ingen tillväxt i samhällel. Med delta synsätt är behovet av en kraftfull regionalpolitik siörre vid svag än vid stark regionalekonomisk lill­växl.

Länssiyrelsen i Norrbottens län anser alt utredningen inte är entydig när det gäller frägan om "regionalpolitiken skall ses som ett av medlen atl åstadkomma ett, i vid mening, rationellt utnyttjande av landets samlade lillgångar eller om regionalpolitiken skall upplevas som motstridig andra nationella mål, ekonomiska osv. Del senare synsättet är enligt länsstyrel­sens mening alllför vanligt."" Enligt länsstyrelsen skall de regionalpolitiska stödformerna ses som hjälpmedel i en sammanhållen och konsekvent ut­vecklingspolitik mot övergripande samhällsmål. SAF och Sveriges indu­striförbund lar upp samma fråga som länsstyrelsen och anför att kostna­derna för regionalpolitiken bör motsvaras av en intäktssida som tidsmäs­sigt förskjuten väl motsvararde resurser som tagils i anspråk. En fömlsätt­ning för detla är enligt de två organisationerna dock "atl man tar tillvara och utvecklar de expansiva regioner som finns inom stödområdet genom att kanalisera insatserna pä ett samlat och målinriktat sätl till de områden som har de bästa förulsäuningarna för en expansion"".

AMS ifrågasätter lämpligheten av alt använda länsvisa befolkningsramar i planeringen. De allmänna mälen med avseende på sysselsättning, service och miljö är i förhållandevis ringa grad kopplade lill invånarantalet i resp. län. Befolkningsramar kan enligt slyrelsen i själva verket befaras dra upp­märksamhelen från de egentliga problemen. Sysselsättningsgraden för män och kvinnor utgör inom arbetsmarknadsstyrelsens verksamhelsområ­de den väsenlliga mätaren på hur de regionalpolitiska målen uppfylls.

 

Prop. 1978/79:112                                                                 166

Även SAF och Sveriges indusirijörbund berör denna avvägningsfråga och organisalionerna "'kan inte acceplera alt den nuvarande befolkningsfördel­ningen inom landet skulle vara i någon mening optimal och all förändringar i förhållande till denna beskrivs som obalans"". KF anför liknande syn­punkter, men understryker liksom ulredningen atl befolkningsförskjut­ningar inom och mellan länen bör ske i balanserade former.

Behovei av geografisk och yrkesmässig rörlighet berörs av några verk och organisationer på central nivå. SAF och Sveriges industriförbund me­nar ""all de snabba strukturförändringarna inom svenskl näringsliv har sina huvudsakliga orsaker uianför landels gränser och i allmänhet inle kan på­verkas. För att minska effekterna i form av slörningar i sysselsättnings­mönstret är det nödvändigt atl på olika sätl vidga arbetsmarknaderna, vil­kel också släller krav på ökad säväl yrkesmässig som regional rörlighet. Även om de regionalpolitiska medel som syftar till en ökad rörlighet av ka­pitalel förbättras torde enligt organisationerna dessa inte vara tillräckliga för atl ensamma klara sysselsättningsproblemen om inte den tröghet som i dag präglar arbelsmarknaden kan överbryggas. Organisalionerna menar att den rörlighetsstimulerande politiken måste ägnas stor uppmärksam­het.""

SACOISR" framhåller att en förstärkt regionalpolitik inte enbarl kan väntas få positiva produktionseffekter. 1 den mån som rörligheten på ar­betsmarknaden minskar blir det också fråga om negativa effekter på pro­duktionsresultatet. Det är angeläget atl söka klarlägga båda dessa effekter för att möjliggöra mer fullständig avvägning mellan för- och nackdelar av en förstärkt regionalpolitik."" Enligt SÖ underlättas både yrkesmässig och geografisk rörlighet om de individer som kan beröras av omställningskrav har en bred grundutbildning. Della talar alltså emot all man alllför snävt skall inrikta utbildningsutbudet mot en begränsad lokal arbetsmarknad. Socialstyrelsen anför i detta sammanhang att det är angeläget alt ta hänsyn till de sociala kostnadema på kort och lång sikt för den oönskade omflytt­ningen. Flera regionala remissorgan, bl. a. landstinget i Skaraborgs län un­derslryker behovet av en planering som innebär ökade möjligheler för länsinvånarna atl stanna kvar i sin hemtrakt och som medför att den pend­ling, som trots allt blir nödvändig, kan ske över kortare avstånd.

De flesta remissinstanser understryker behovet av en samordning mel­lan regionalpoliliken och näringspolitiken. Några remissinstanser kritise­rar därvid den uppdelning i delbetänkande och huvudbetänkande som ul­redningen varit nödsakad atl göra. SHlO-Famlljeföretagen menar att den­na uppdelning av utredningens arbele har lett till alt de regionalpoliliska frågorna och förslagen inte får sin naluriiga plats inom den totala syssel­sättningspolitiken. Statens industriverk anför liknande kritik. MLF "un­derstryker atl saisningarna på små företag och på jord- och skogsbruk har stor regionalpolitisk belydelse. Här har regeringen sedan 1976 gjort bety­dande insatser som torde ge regionala effekter utan att insalsema som så­dana rubricerats som regionalpolitik."

 

Prop. 1978/79:112                                                                167

Länsstyrelserna är genomgående positiva till ulredningens principiella ställningslagande om behovet av samverkan med näringspolitiken och ar­betsmarknadspolitiken. Länssiyrelsen i Älvsborgs län betonar starkt ""sys­selsättningsutredningens slutsals atl en försiärkning av de regionalpolitis­ka medlen inle ensamt kan klara en utjämning av sysselsättningen mellan olika regioner. Stora insaiser kommer också atl krävas på arbelsmark­nadspolitikens område. Av stor belydelse för utvecklingen i skilda regio­ner blir också näringspolitiska ålgärder av olika slag."" Länsstyrelserna i bl. a. Väslmanlands, Gävleborgs och Väsiernorrlands lån framför molsva­rande synpunkier. Flera länsstyrelser berör i detta sammanhang behovet av regionala näringspolitiska program och lånsslyrelsen i Uppsala lån an­för att "de regionala näringslivsprogrammen inte bara skall vara en ned­brytning av den på riksnivå framtagna näringspolitiken utan även innehålla riktlinjer för hur olika näringsgrenar och branscher bör utvecklas för alt de regionalpolitiska målen för länel skall kunna förverkligas"".

Kl lar i detla sammanhang upp frågan om planeringsunderiaget räcker till förden föreslagna samordningen. Föratt det regionalpolitiska ""siödet skall kunna fogas in i en allmän näringspolitik, där de regionala effekierna beaktas"', skulle man - enligt institutet - "behöva lillgång lill en regional inpui-output-statistlk. Trots de stora ambitionerna vad avser regionalpoli­tik har man i Sverige inte ens börjat planera någon sådan statistik."

Ortsplanen

Flera remissinsianser inslämmer i utredningens konstaterande all del in­le går att göra alla arbelsmarknader lika vad del gäller arbetsmarknadens sammansättning. Några av dessa, som t. ex. landsilngel i Jönköpings län, underslryker samtidigt vikten av att strävandena inriklas på all bygga upp väl differentierade lokala arbetsmarknader i alla delar av länet. Land.s-tingsförbundet uttalar att det måsle vara en slrävan att bygga upp eller vid­makthålla ett nät av sinsemellan kompletterande orter. Genom att bygga upp ett antal väl differentierade arbelsmarknader kan större orter fungera som stödjepunkter för mindre.

LO behandlar i sill yttrande utförligt ortssyslempolitiken, som organisa­tionen i olika sammanhang har stött och anför att "tyngre regionalpolitiska insatser måste koncentreras lill vissa orter som kan tjäna som stödjepunk­ter för andra orter både vad gäller sysselsättning och service. LO finner att utredningen helt har avstått från att diskutera den s. k. ortsplanen. Del är enligt organisalionen svårl alt avgöra huruvida delta skall ses som ullryck för en vilja att ändra inriktning pä regionalpolitiken mot ökad geografisk spridning av resursema. Om så är fallet så förefaller det enligt LO uppen­bart all det på längre sikt kommer atl få allvariiga effekier vad gäller be­folkningsutveckling och sysselsättningsmöjligheter i de sysselsätlnings­svaga länen. De senaste årens ekonomiska problem och de förändrade för-

 

Prop. 1978/79:112                                                                 168

utsättningar för regionalpolitiken lorde innebära att kravet atl bygga upp differeniierade och robusla orter med motståndskraft mot strukturföränd­ringar är angelägnare än någonsin."

Några länsstyrelser och kommuner, bl. a. länsstyrelsen i Skaraborgs lån och Karlskrona kommun finner att ortsplanen hittills i myckel ringa ut­sträckning varit vägledande för regionalpolitiska ställningstaganden. Karlskrona kommun påpekar att del borde varit självklart att samtliga pri­mära centra skulle ha getts sådana resurser att de kunnat fungera på avseit sätl. LRF finner all den lillämpade orlsklassificeringen på ett olyckligt säll har bidragit till avfolkning av de mindre orterna och lett till koncentration framför allt till primära centra. Liknande synpunkter framförs av bl.a. Norrtälje kommun och Centerns kvinnoförbund. LRF lar även upp frågan om regionalpolitikens utformning inom till yian stora kommuner. Enligt förbundel bör regionalpolitiken inriktas på att skapa fungerande lokala ar­betsmarknader. Arbelslillfällen skall alltså kunna erbjudas inom rimligt pendlingsavslånd. De stora kommunerna måsle enligt LRF i dessa sam­manhang delas upp i flera lokala arbelsmarknader.

Länsstyrelsen i Kalmar län pekar på '"de svårigheter, som föreligger att kombinera mål i fråga om arbetsmarknadens differentiering med höjda yr­kesverksamhetsgrader och atl skapa fler nya arbetstillfällen. I många fall kan enligt länsstyrelsen en etablering eller utvidgning leda till ökad syssel­sättning men minskad differentiering. Del är då myckel svårt och ev. felak­tigt all i ell korlare perspekliv verka för en annan lokaliseringsort, där ock­så differentieringsmålel skulle kunna uppfyllas. Den för en hel region bästa lösningen ligger enligt länsstyrelsens uppfattning i att försöka åsiadkomma relativt stora robusta arbetsmarknader, som inom sig kan klara omställ­ningar både mellan branscher och mellan geografiska delområden.""

Några remissinstanser, främst inom stödområdet, framför farhågor för en urholkning av stödel till norra Sverige. Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner atl regionalpolitiken allt mer har utvidgats uianför de områden som ursprungligen skulle stödjas med regionalpoliliska insatser. Landstinget i Väsiernorrlands län konstaterar med oro atl medel lill strukturella föränd­ringar inom olika branscher i södra och mellersta Sverige vida överstigit de regionalpolitiska insatserna. 1 molsats lill dessa synpunkier anför länssty­relsen i Skaraborgs län atl ""de läng- och kortsiktiga problemen rörande sysselsältningen som uppkommer i kommuner uianför del hiuillsvarande stödområdet regelmässigt borde behandlas på samma sätl som i kommuner inom siödområdet. För hela landet huvudsakligen likartade kriterier borde sålunda gälla när det gäller regionalpoliliska insatser."

Vad gäller utvecklingen i Stockholmsområdet finner LRF atl beslutet om utlokalisering av vissa statliga verk endasl har fåll temporär belydelse eftersom kvarvarande institutioner tillåtits atl expandera. "'Någon egenilig utjämning av sysselsättningsgraderna mellan olika regioner för resten av 70- och 80-ialel förulses inle med de regionalpolitiska medel som finns för

 

Prop. 1978/79:112                                                                169

närvarande." Mot denna bakgrund finner LRF det nödvändigi alt stats­makterna även fortsättningsvis har det övergripande ansvaret för den mel-lanregionala fördelningen. Socialstyrelsen finner i detla sammanhang all "svårigheler kan komma att uppslå i storstadsområden och primära cenlra när del gäller atl rekrytera personal lill av samhällel prioriterade service­områden, dvs. framförallt barnomsorg, äldreomsorg och långtidssjukvård. Del är, eniigt socialstyrelsens uppfattning, nödvändigi att beakta denna ut­veckling när del gäller ulformningen av den framtida regionalpoliliken."

Länsplanering

Bland remissinstansema finns en markant uppslutning kring sysselsätl­ningsulredningens förslag till en bätire samordning mellan sektorsplane­ringen och länsplaneringen. En lika stor enighel finns om kravel på en mer ålgärdsinriklad länsplanering.

Sålunda vill Folkpartiets kvinnoförbund "underslryka vikten av en ef­fektiv regionplanering med målmedvetna insaiser från samhällets sida. Därvid måste myndigheiernas planering samordnas med den regionalpoli­tiskt inriktade länsplaneringen. Genom en utvecklad sysselsältningsplane­ring för kommunemas och landstingens verksamhet skapas ökade förut­sättningar för att göra regionalpolitiken mera ålgärdsinriklad på dessa om­råden." Likaså ullalar sig Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund för "all planeringen liksom själva regionalpolitiken måste göras mera åtgärds-inriktad".

Landstinget 1 Gävleborgs län framhåller "att länsplaneringen får en an­nan inriktning än hittills. Planeringen under de senasle lio åren har lett till atl kartlägga och systematisera de olika regionala förutsättningama i lan­det. En rad åtgärder har också presenterats för atl omsätta planema. Arbe­tet med plangenomförandet har dock inte givit de önskvärda resultaten. Enligt förvaltningsutskottets uppfattning är det därför angelägel att den fortsatta länsplaneringen får en delvis annan inriktning. Planeringen måste övergå från alltför myckel beskrivande lill att bli mera ålgärdsinriklad för ökad sysselsättning."" Liknande uttalanden har gjorts av ett fiertal lands­tingskommuner och lånsstyrelser saml många kommuner. Samtidigt som man som t. ex, länsstyrelsen i Jämtlands län har pekat "på ett stort gap mellan de mål som angivits för regionalpolitiken och viljan atl avsätta till­räckliga medel i syfte att nå dessa mål" beionar man kravel på en ålgärds­inriklad länsplanering. Lånsstyrelsen i Västernorrlands län vill därvid ""starkt understryka vikten av alt länsplaneringen och insatserna i övrigt på länsplanet ges en alltmer ålgärdsinriklad betoning".

Bl. a. Uppvidinge kommun delar "ulredningens uppfattning om den of­fentliga verksamhetens roll i regionalpoliliken. Stor vikt måste dock läggas vid de regionala myndighetemas (länsstyrelsens och landstingets) plane­ringsansvar. Genom sektorssamverkan, lokaliseringsprövning och decen-

 

Prop. 1978/79:112                                                                 '70

tralisering av beslutsfunktioner bör förulsältningar kunna skapas för en omfördelning av den offentliga verksamheten."

Landstinget i Uppsala län anför alt "en aktiv regionalpolitik i första hand fömtsätter all olika samhällsorgan verkar i samma riklning."

""Alt bryta den ensidiga sektorsplaneringen är sannolikt en process som kommer alt ta avsevärd tid'" framhåller länsstyrelsen i Norrbottens län och fortsätter att det gäller ""att finna former för detta som är praktiskt hanierbara så att ansträngningarna i denna riklning inte resulterar i en by­råkratins rundgäng. En betydande risk för delta finns om den samverkan som eftersträvas byggs upp i huvudsak genom skriftväxling mellan myn­digheter och genom ruiiniserade informationssystem. Överläggningar myndigheler emellan och diskussioner där sakfrågorna behandlas och man lär känna varandras argument kan antas vara att föredra i många samman­hang."'

Flera statliga myndigheter har också behandlal samma tema. Bl. a. anför konsumentverket att ""en samordning mellan främst sektorsmyndigheter­nas planering och den regionalpolitiskt inriktade länsplaneringen bör vara naturlig. Detta förutsätier dock alt länsplaneringen - som utredningen föreslår - får en mer ålgärdsinriklad uiformning." Lantbruksstyrelsen "välkomnar den lyngdpunklsförskjulning som skett i länsplanering 1980 jämfört med tidigare planeringsomgångar. Sammanfattningsvis är enligt lantbruksstyrelsens bedömning förutsättningarna för regionalpolitiskt mo­tiverad samordning mellan lantbruksverkets och andra statliga myndighe­ters planering och verksamheter goda."

Naturvårdsverket anser ""att miljöfrågorna endasl fått ell obetydligt ul­rymme i den hittills genomförda länsplaneringen. En ändring härvidlag - i enlighel med länsplaneringsförordningens 1 § - är en föruisättning för en ökad samordning mellan verkets sektorplanering och länsplaneringen. Det är som utredningen framhåller också angeläget att länsplaneringen blir mer ålgärdsinriklad och därmed lättare att ta ställning till."

Statskontoret menaratt "'länsstyrelsernas uppgift att utöva sin samord­nande roll och tillvarata länsintressena har varit önskvärd. Statskontoret anser att de regionala samordningsinlressena nu är väl tillgodosedda och vill därför ifrågasätta lämplighelen i all ytterligare koncentrera beslul lill länsstyrelserna. Della kan leda lill all cenlrala seklorsmyndigheter blir ovilliga all decentralisera verksamhei till regional nivå då alternalivet lill eget beslutsfattande är att en annan självsiändig myndighet får beslutsan­svaret."

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar uttalar att "lokalisering från be­redskapssynpunkt av befolkning, näringsliv och annan samhällsverksam­het behöver vägas mol olika samhällsinlressen. En sådan avvägning bör med fördel kunna göras, när de regionalpoliliska målen och medlen disku­leras."

RRV anför alt "det ligger i sakens natur all det kan förekomma motstri-

 

Prop. 1978/79:112                                                                171

diga krav mellan seklorintressen och regionala intressen. Därför är det an­gelägel att sådana motsättningar klarläggs och redovisas. Detla bör ske un­der arbetet med länsplaneringen."

1 detla sammanhang vill landstingsförbundei ""peka på vikten av sam­verkan kring planeringsfrågorna. Såväl regionalpolitiken som hälso- och sjukvårdspolitiken har allt alt vinna på en strävan lill ömsesidighel. Styr­ningen får inte enbart vara inriklad på atl få sjukvårdsplanerarna alt beakla regionalpolitiska mål. Även de som ansvarar för andra seklorer bör i högre grad vara beredda att i sin planering ta del av och beakla hälso- och sjuk­vårdens erfarenheler och synpunkter för atl begränsa behovet av vård och omsorg.""

AMS konstaterar, när det gäller den landstingskommunala verksamhe­ten, ""alt denna under lång lid har undergåll en stark centralisering till stör­re länscenlra. Slyrelsen har del inlryckel atl denna utveckling mindre har varit ekonomiski beiingad och mera har styrts av allmänna attityder till stordrlfisfördelar i vårdarbetet. Redan en ökad medvetenhet om de regio­nalpoliliska målsällningama i landslingens planering lorde belyda mycket för alt vända den hittillsvarande utvecklingen. Del bör naturligen ankom­ma på länsstyrelserna att överlägga med landstingen i dessa frågor."'

Olika aspekier på sysselsättningsfrågorna behandlas av så gotl som samtliga remissinstanser. Bl. a. vill länsstyrelsen 1 Kalmar län "peka på de svårigheter, som föreligger att kombinera mål i fråga om arbetsmarkna­dens differentiering med höjda yrkesverksamhetsgrader och all skapa fler nya arbetstillfällen. 1 många fall kan en etablering eller utvidgning leda till ökad sysselsättning men minskad differentiering. Det är då mycket svårt och kanske också i ett korlare perspekliv felaktigt alt verka för en annan lokaliseringsort, där också differentieringsmålel skulle kunna uppfyllas. Den för en hel region bästa lösningen ligger enligt länsslyrelsens uppfatt­ning i att försöka åstadkomma relativt stora robusla arbelsmarknader, som inom sig kan klara omställningar både mellan branscher och mellan geo­grafiska delområden."

Länsstyrelsen i Västmanlands län menar att sysselsättningsulredningen . "i betänkandet kanske glömt bort regionbegreppel. Man talar till exempel om länet som helhet och att siödområdesindelningen skall vara knuien lill kommunbegreppet. Med region avser då länsstyrelsen i första hand de A-regioner som är uppbyggda kring regionala cenlra. I Västmanlands län har man i såväl planeringssammanhang som i konkret handlande ell ut­präglat regionall tänkande. Regionen och dess betydelse som lokal arbets­marknad m. m. får därför inte glömmas bort, inle minst från kvinnomas och ungdomamas synpunkt. Varje region i länel skall erbjuda en stabil och allsidig arbetsmarknad."

Även länsstyrelsen i Värmlands lån påpekar A-regionens lämplighet som planeringsområde.

Socialstyrelsen  "stöder utredningens krav på differentierade arbets-

 

Prop. 1978/79:112                                                                172

marknader. En viktig del i en differentierad arbetsmarknad - en del som ofta glöms bort - är, enligt socialstyrelsens uppfattning, de arbeten som inte släller särskilda utbildnings- och/eller erfarenhelskrav på de sökan­de.""

SPN ""delar utredningens uppfattning om viklen av alt man ökar syssel­sättningstillfällena och skapar differentierade arbelsmarknader på orter med låg och/eller ensidig sysselsättning."' SPN anför vidare "att en viss rörlighet på arbetstagarsidan är nödvändig i en fungerande arbetsmarknad. SPN är emellertid inte säker på all utredningens slutsats alt den gmpp människor som är beredda att flytta för alt få ett visst arbete tenderar öka. SPN:s erfarenheler från sill arbele med personalrörlighetsfrågor pekar snarare på en motsatt utveckling, i vart fall för statsförvaltningens del."

SÖ vill "betona betydelsen av att planeringen för lokala arbetsmarkna­der ges stor vikt. En liten och odifferentierad arbetsmarknad ger inte lill­räckliga valmöjligheter, vilket ofta leder till utflyttning. Jämsides med ar­betel att skapa fungerande lokala arbetsmarknader är del således nödvän­digt att vidta åtgärder som underlättar yrkesmässig och geografisk rörlig­het.""

Invandrarverket betonar "'vikten av att den regionala planeringen tar hänsyn till de invandrare och minoriteter som finns i landet samt till de nya invandrare som kan väntas lill olika regioner. Inte minst gäller det att följa situationen på arbetsmarknaden och vidta de ålgärder som krävs för att in­le invandrarna och minoriteterna skall bli den regulator som i försia hand får bära bördan av de omställningar som väntar."

ÖB vill "framhålla den ur försvarspolitisk synvinkel stora vikt som mås­ie tillmätas en aktiv regionalpolitik syftande lill en jämnare fördelning av arbelskrafl och arbelslillfällen. Sett mol den bakgrunden är ÖB posiliv lill belänkandels inrikining och delar i slorl målsättningen utan all för den skull la ställning i enskilda sakfrågor."'

Åtskilliga remissinsianser tar upp näringspolitikens roll för den regiona­la utvecklingen. Sålunda vill länsstyrelsen i Kopparbergs län "i likhet med utredningen framhålla behovet av en ökad samordning mellan regional-och näringspolitiken. Samordningen skulle bland annat kunna förbättras genom en utbyggd näringspolitisk planering i länet enligt den modell som skisseras av utredningen. Planeringen bör uttryckas i näringspolitiska pro­gram i länen."

Landsilngel 1 Uppsala län anser atl ""regionalpoliliska och näringspoli­tiska åtgärder måsie lillsammans med arbetsmarknadspolitiska åtgärder samordnas och inriklas på en ökad uljämning mellan och inom regioner"'. Flera remissinstanser behandlar därvid de regionala utvecklingsfondernas roll. däribland landstinget i Västernorrlands län: "De regionala utveck­lingsfonderna har här en stor uppgift atl fylla. Landstinget anser atl ut­vecklingsfonden är ett organ som på regional nivå har myckel goda förut­sättningar atl stimulera de mindre och medelstora företagen. Utvecklings-

 

Prop. 1978/79:112                                                                173

fonderna bör också enligt landstinget vara ett lämpligt organ för en vidare­utveckling av regionalpolitiken."

Lantbruksstyrelsen "delar utredningens slutsats att sysselsättnings-minskningen i jord- och skogsbruket har varit en förutsättning för den eko­nomiska och sociala välfärdsutvecklingen i landet. Däremot anser styrel­sen all en fortsaU minskning i de utpräglade glesbygderna inle innebär någ­ra samhällsekonomiska fördelar. Det skulle nämligen i dessa områden krä­vas mycket belydande samhälleliga stödåtgärder för att kompensera de brisler i sysselsättning och service som uppstår vid en för låg befolknings­täthet på landsbygden.'"

Skogsstyrelsen menar att ""planeringen för skogsbruket måste vara väl samordnad med den regionalpolitiska planeringen i övrigt. 1 några län har utvecklingsprojekt startats i syfte atl skapa program för skogsbrukssek-lorn."

Flera remissinstanser framhåller i likhel med statens vägverk "kommu­nikationsledernas stora betydelse för sysselsättnings- och regionalpoliti­ken"". Bl.a. menar landstinget i Västmanlands län att "kommunikationer­na måsle planeras med hänsyn till atl allt fler medlemmar i samma hushåll ofta arbetar på olika håll'".

I försia hand länsstyrelserna och några landsting har behandlal och ställt sig bakom sysselsättningsutredningens förslag om alt bevilja särskilda medel för genomförande av länsplaneringen. RRV anser "atl man i första hand bör söka bereda utrymme för utrednings- och initiativarbete genom omfördelning av de resurser som redan nu slår lill förfogande. I den mån ökade resurser anses behövas, bör de inom ramen för den årliga budget­processen ställas lill förfogande för klart angivna uppgifter med anknyt­ning till länsprogrammen."

Landstinget i Västmanlands län menar att "förslaget om ett fritt dispo­nibelt anslag till länen för vissa regionalpolitiska insatser får ses som ett steg i rätt riktning, när det gäller att uppfylla länsplaneringens intentio­ner". Landstinget i Östergötlands län anser att "allra viktigast i detta sam­manhang är utredningens förslag om att särskilda medel anvisas till läns­styrelsema för planering och genomförande av regionalpolitiskt betingan­de åtgärder av sysselsättningsfrämjande art."

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför: "Mot bakgrund av erfarenhe­ten av Utveckling AC:s verksamhet tillstyrker länsstyrelsen sysselsätl­ningsulredningens förslag om alt landets länsstyrelser skall beviljas sär­skilda medel för planering och genomförande av angelägna projekt. På grund av sysselsättningsproblemen förordas en prioritering av skogslänen vid fördelning av anslag.

Ålgärdsinriklad regional planering är ej endast en angelägenhet för lan­dets länsstyrelser. Erforderliga resurser bör därför stå till förfogande för liknande verksamhei på central nivå."

Länsstyrelsen i Norrbottens län har utförligt behandlat della förslag:

 

Prop. 1978/79:112                                                   174

"Nästa sleg i den regionala utvecklingsplaneringen måste därför från sam­hällets sida vara all ge den regionala nivån vissa årliga resurser för konkret projektarbete. En sådan åtgärd innebären ytterligare förverkligande av de intentioner som låg bakom 1964 års beslut om en utbyggd samhällsplane­ring. Med denna grundsyn på hela planeringssystemet ärdet med stor till­fredsställelse som länsstyrelsen kan konstatera att såväl decentraliserings­utredningen som sysselsättningsutredningen pekat på sådana regionala ut­vecklingsresurser som intressanta medel för samhället att uppnå övergri­pande mål."" Länsstyrelsen föreslår all "'storleken av de utvecklingsmedel som slälls till en regions förfogande bör relateras lill regionens behov av konkreta åtgärder. Del synes därvid vara logiskt att den statliga insatsen för arbelsmarknadspoliliska åtgärder i en region är den indikator som speglar dessa behov." Det bör, enligt länsstyrelsens uppfattning, åvila länsstyrelsen atl "årsvis utifrån länsprogrammet fördela de erhållna med­len på sådana projekt som länsstyrelsen bedömer befrämja utvecklingen i länel i enlighet med aniagna mål. Projektansvaret kan i den mån det inte lämpligen handhas direkl av länsstyrelsen anförtros andra länsorgan så­som den regionala utvecklingsfonden, lantbruksnämnden, skogsvårdssiy­relsen, länsarbetsnämnden, turisttrafikförbundet elc."

3 Det regionalpolitiska stödet till industrin och den privata service-och tjänstesektorn

Stödmedlen

Översynen av de regionalpolitiska stödmedlen har gjorts utifrån sex ut­gångspunkter. Beträffande dessa anför AM5: "'Styrelsen kan allmänt an­sluta sig till förslagen att begränsa antalet stödformer och starkare knyta stödet till sysselsättningen. Det är de konkreta resultaten i det sistnämnda hänseendet som utgör det primära inlresset i den regionalpolitiska verk­samheten och del är viktigt all della kommer lill uttryck i stödels utform­ning. Mol den bakgrunden tillstyrker styrelsen i huvudsak utredningens förslag beträffande stödmedlens framtida utformning."

Även LO yttrar sig om några av utgångspunktema och anför att "LO kan således i stort bilräda förslagen men vill särskilt understryka belydel­sen av att stödel utformas så all det på lång sikt bidrar till en konkurrens­kraftig induslri. Delta innebär bl. a. att stödel som hittills endast bör ges till verksamhet som kan bedömas bli lönsam och ge varaktig sysselsättning. Del innebär vidare alt siödet i huvudsak bör ges i former av inlednings­stöd, liksom atl stödet i huvudsak bör ges efter individuell prövning."

SAF och Sveriges industriförbund framför i sitt gemensamma yllrande "atl det regionalpolitiska siödet principiellt skall motsvara den merkost­nad som blir följden av en lokalisering som inte är företagsekonomiskt mo­tiverad. Säväl kapilalsiöd som sysselsältningsstöd innebär risker för en

 

Prop. 1978/79:112                                                                175

alltför hög subventionsgrad och snedvridningseffekler. ERU:s ulvärdering anger att hittillsvarande kapitalstöd inte lett till en befarad överkapitalise-ring av stödföretag och alt kapitalstödel varit effektivare än sysselsätt­ningsstödet när det gäller att skapa sysselsättning. Mot denna bakgrund menar organisalionerna alt tyngdpunklen i del regionalpolitiska siödet även fortsättningsvis bör ligga på kapitalstödel. En rimlig föruisättning för stöd är all varje projekt måste vara lönsamt i den meningen alt del genom ökad produktiv sysselsättning genererar tillräckliga skatteintäkter för att efter en övergångstid vara mer än självbärande för stal och kommun. I princip bör därför enligt organisationernas mening huvuddelen av stödet ha karaktären av iniiialslöd och vara klart avgränsat såväl till belopp som lill den lid under vilken det skall utgä. En fortgående subventionering av enskilda företag kan fördröja den nödvändiga anpassningen lill ell föränd­rat konkurrensläge och bygger på sikl upp strukturproblem som kan vara svårare atl komma lill rätta med än den situation i vilkel siödet tillkom."

Att den föreslagna förstärkningen av stödet i huvudsak läggs på arbets-kraftsstödel finner annars slort gensvar bland övriga remissinstanser.

Beträffande utgångspunkten, alt huvuddelen av slödel - liksom hiuills - bör lämnas efter en individuell prövning i de enskilda slödärendena, är åsikterna inte så entydiga. TCO är positiv och framhåller att "ERU visar med all önskvärd tydlighet atl de posiliva regionalpolitiska effekterna åstadkommits genom framför allt selektiva åtgärder. Därför är del av vikt att betona betydelsen av all regionalpolitiska salsningar i framliden till do­minerande del kommer att vara selektiva.""

Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Södermanlands län och landstingen i Jönköpings och Örebro län. Att både generella och selektiva åtgärder måste komma till användning menar dock länsstyrelsen i Väster­norrlands län och KF medan exempelvis utvecklingsfonden i Kronobergs län anser att "Vad gäller det riktade stödet bör man från berörda myndig­heter vara medvetna om de negativa effekter som ett omfattande bruk av selektiva riktade insaiser kan få."

Beiräffande övriga utgångspunkter är så gotl som samUiga remissin­stanser som yitral sig posiUva. Vissa, exempelvis länsstyrelsen och lands­tinget i Västernorrlands län samt SkeUefteå och Östersunds kommuner, ifrågasätter dock om de föreslagna stödformema och de beräknade ansla­gen kommer att visa sig lillräckliga för alt stödinsatsema skall få tillräcklig effeki.

Möjligheten alt kunna siödja omflyUning av förelag betonas exempelvis av lånsstyrelsen i Västernorrland: "Dessutom krävs att de regionalpolitis­ka stödmedlen konsekvent utnyttjas för att underiäUa omflyttningar av fö­relag, även under lågkonjunkturer och i tider då den totala indusirisyssel­sättningen minskar i landet. De negaliva konsekvenserna för de mer sys­selsättningsstarka områdena måste accepteras om regionalpolitiken ska kunna ge verkliga resultat."

 

Prop. 1978/79:112                                                                 176

Liknande synpunkter framförs av länsstyrelserna i Jämtlands och Norr­bottens län.

Förslaget alt lokaliseringsstödet skall utvidgas lill alt gälla också inves­teringar i marknadsföringsåtgärder, produktutveckling och andra liknande åtgärder mottas positivt av samtliga remissinsianser som yttrat sig. Ett flertal inslanser beionar vikten av atl reglerna för avgränsning och beräk­ning av stödunderlagel klargörs och inte görs för snäva. Ett utbrett önske­mål är vidare atl lånetiden inle blir för kort. FAR tillstyrker också förslaget men påpekar all god redovisningssed kan innebära svårigheler för vissa fö­retag, eftersom de investeringar som utgör stödunderlag för dessa lån i re­gel måsle kostnadsföras.

Beträffande lånetiderna anser exempelvis SAF och Sveriges industriför­bund att ""det allvariigt bör övervägas att ange vissa hållpunkter för fast­ställande av amorteringstidens längd" medan SHIO-Familjeföretagen an­ser att lånetiden vid lokaliseringslån bör vara 30 år.

Slopandet av räniebefrielsen godias av de flesta remissinstanser, dock inle av länsstyrelsen i Västernorrlands län som bl.a. anser all ""Del bör dessutom noga övervägas om inie ränlebefrielse skall kunna beviljas under de första fem åren av ett lokaliseringslåns löplid om temporära lönsam­hets- och likviditelsproblem uppkommer."

SAF och Sveriges industriförbund föreslår att möjligheten all erhålla an­stånd med räntebetalning och amortering begränsas lill högst tre år. An­stånd med räntebetalning kan enligt Statsföretag AB - jämfört med nuva­rande praxis - innebära ökade resultatmässiga påfrestningar under de första åren, eftersom dessa ränteutgifter bör kostnadsföras.

LRF befarar atl kapitaltillgången kommer att vara otillräcklig även fram­över och anser del därför angelägel atl möjlighelerna till kreditgaranti bi­behålles.

En ny typ av avskrivningslån skall enligt ulredningens förslag ersätta nu­varande bidrag och avskrivningslån. Lånet skall vara ränte- och amorte-ringsfritt och avskrivas efter tre år med hälften och efter sju år med åter­stoden efter prövning bl. a. med hänsyn till sysselsättningseffekten.

Remissinstansema är i allmänhet posiliva till detta förslag eftersom det innebär dels en förenkling, dels en ökad möjlighet att följa upp stödels ef­fekt.

TCO anser all "avskrivning skall ske i proportion lill hur de utfästa sys-selsätlningsmålen uppfylls. Enligt TCO:s mening bör denna prövning vara strikt och i de fall sysselsättningsmålen inte uppfylls bör avskrivningslånen överföras till lokaliseringslån."

Denna uppfattning delas inte av KF, länsstyrelsen i Västernorrlands län m.fl. Exempelvis anför SAF och Sveriges industriförbund: "Det finns emellertid anledning vama för en alllför rigorös kontroll av alt stödvillko­ren uppfyllts. Vi vill därvid särskilt peka på de utfästelser som företaget lämnar om en viss sysselsättningsutveckling. Del är allmänt känt att det är

 

Prop. 1978/79:112                                                                177

utomordentligt svårl all förutsäga sysselsättningen under ett antal år fram­åt, framför allt i ett nystartat företag. Har antalet anställda i företaget ökat i långsammare takt än vad som förulsalls på grund av svårigheler all finna avsättning för produktema eller lönsamhetsproblem är det knappasl sär­skilt rationellt atl lägga sten på börda genom atl påföra företagel koslnader för ränta och amortering. Har sysselsättningsökningen blivit mindre än be­räknat på grund av att företagel tvingats rationalisera i snabbare takt än vad man räknade rned vid ansökningstillfället kan det också vara tveksamt aU förvandla bidraget till ell lån."

Förslaget om en kraftig höjning av sysselsättningsstödei i vissa delar av landet mottas olika av remissinstansema. Positiva till förslaget i stort är exempelvis domänverket. KF. länsstyrelserna I Gotlands. Värmlands. Väsiernorrlands och Jämtlands län samt Skellefteå kommun.

SAF och Sveriges industriförbund anser all stödformen är enkel och har en generell karaklär vilkel är positivt men menar däremoi alt "risken för missbruk och överkompensationer med konkurrenssnedvridande effekier blir betydande om stödet når den storiek som föreslagits av utredningen. Organisalionerna avstyrker därför förslaget och föreslår i stället all nuva­rande sysselsältningsstöd bibehålls till såväl uiformning som omfallning."

Inte heller SHIO-Familjeföretagen är beredd all godta utredningens långtgående förslag.

Lånsstyrelsen i Norrbottens lån betraktar sysselsätiningsslödet som ett alllför passivi stödmedel. Man anser visseriigen att man i dag inle kan und­vara stödåtgärden men vänder sig mot "en systematisk överflyttning av budgetmedel till defensiva åtgärder på bekostnad av offensiva satsningar".

Förslaget om förhandsgranskning via AMS av sysselsätiningsslödet bi­trädes av länsstyrelsen i Älvsborgs län. utvecklingsfonden i Gävleborgs län och Norrköpings kommun. Förslaget avslyrks dock av länsstyrelsen 1 Västerbonens län, utvecklingsfonden i Kopparbergs län och Borlänge kommun. Likartade synpunkter anförs av länsstyrelsen, landstinget och uiveckUngsfonden i Jämtlands län. Sistnämnda instans menar exempelvis all "den ökade byråkratisering som en förhandsprövning innebär medför med stor sannolikhet atl mindre förelag kommer all få svårare all erhålla sysselsältningsstöd. De mindre förelagens sätl alt fungera medför att en ordning med förhandsansökan passar dessa företag dåligt. Härmed kan ifrågasällas om ulredningens förslag totalt sett kommer alt ge de starkt för­bättrade slödmöjligheter för de sysselsättningssvagasle områdena, som är utredningens avsikl. Mot angiven bakgrund bedömer utvecklingsfonden alt en förutsättning för alt det kraftigt förbättrade sysselsättningsstödei skäH ge avsedd effekt är att stödet lämnas mera generellt efter prövning i efterhand, i huvudsak enligt de nu gällande reglerna." Utvecklingsfonden anser vidare all slödel bör fördelas på högst fyra lill fem år.

Beträffande förslaget om möjlighel till förskoilsutbelalning anför AMS: ""Styrelsen kan ansluta sig lill systemet med förskoilsutbelalning av sys-12   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 112

 

Prop. 1978/79:112                                                                178

selsättningsstöd. Förfarandet är dock inte problemfritt, eftersom den fak­tiska sysselsättningsutvecklingen i enskilda fall radikalt kan understiga den förväntade. Utfallet av rörelsen kan exempelvis ha blivit sämre än väntat och det är i sådana fall uppenbara svårigheter att återfå utgivna förskott. Utgivandet av förskoll bör därför begränsas till de fall där sysselsättnings­utvecklingen med någorlunda säkerhet kan överblickas."

Förslaget lill utbildningsslödets framlida utformning tillstyrkes av så gott som samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan. Endast länssty­relsen i Östergötlands län vänder sig mot den föreslagna skärpningen av praxis så atl endast särskilt kvalificerad utbildning skall stödjas. Enligt ut­vecklingsfonden 1 Skaraborgs län bör stödet inte utgå generellt, utan vara målinriktat mol s. k. bristyrken.

Förslaget om offertsystemet accepteras av de flesta remissinstanser. Några, exempelvis A A/5, SAF och Sveriges Industriförbund samt Statsfö­retag AB kan tänka sig en utvidgning av den geografiska begränsning ut­över inre stödområde (6) som ulredningen föreslår när det gäller industri­projekl. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser förslaget atl offertmeto-den skall kunna användas när det gäller vissa projekt inom den privata tjänstesektom särskilt intressant och att det bör kunna medverka till att decentralisera besluts- och styrfunktioner.

För samtliga stödformer föreslår utredningen gemensamma regler om vad som skall räknas till stödberältigad verksamhet. Utredningens förslag biträdes i stort av remissinstansema. Landstinget i Västmanlands län för­ordar alt reglerna för vad som är stödberältigad verksamhei skall lillämpas lika i alla stödområden. Skogsstyrelsen, länsstyrelsen i Gotlands län och LRF anser att verksamheter inom jord- och skogsbruk i större utsträck­ning skall kunna vara stödberättigade.

Förslaget om utvidgat stöd till turistnäringen mottas positivt av de flesta remissinstanser, däribland länsstyrelserna i Gotlands och Värmlands län, utvecklingsfonden i Gotlands lån samt Skellefteå och Åmåls kommuner. Delvis avvikande synpunkier anförs av LO som "främst på principiella grunder känner en viss tveksamhet mol förslaget att utvidga stödmöjlighe­terna till turistnäringen". Även AMS framför liknande synpunkier och "ser för sin del risker för en påtaglig skärpning av konkurrensproblemen som följd av en sådan breddning. Den föreslagna kombinationen av regio­nalpolitiskt och rekreationspoliiiskl motiverat slöd liksom fortsatt möjlig­het till kommunalt engagemang kan i den förutsatta omfattningen komma all mycket hårdhänt beröra de företag som inte blir delaktiga av stödet."

Övriga remissinstanser, som yttrar sig i denna fråga, är i huvudsak kri­tiska mot utredningens förslag att praxis för stödets storlek med hänsyn till beräknad sysselsättningsökning bör gälla även för turistföretag. Bland dessa kan nämnas länsstyrelserna i Jämtlands, Västernorrlands och Väs­terbottens län, landstinget i Västerbottens län samt Storumans kommun. A\en Svenska handelskammarförbundet anför liknande synpunkter: "För

 

Prop. 1978/79:112                                                                179

turistförelag i del inre stödområdet kan en alltför snäv tillämpning av sub-ventionsberäkningama innebära risker för att investeringama över huvud tagel inte kommer till stånd."'

Beträffande förslaget om att könskvotering i fortsättningen skall tilläm­pas på allt regionalpoliliskl slöd har remissinstanserna en delad uppfatt­ning. Förslaget stöds av bl.a. AMS. TCO, socialstyrelsen, SÖ, Centerns kvinnoförbund. Folkpartiets kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund saml ett flertal landstingskommuner. Däremot avvisar5AF och Sveriges indusiriförbund. Svenska handelskammarförbundet. Mode­rata ungdomsförbundet, Borlänge och Höörs kommuner förslaget. Ett an­tal instanser är tveksamma lill antingen den administration som könskvo­lering för sysselsätlningslödet kan komma att innebära eller till alt uppnå­endet av sysselsätlningsmålen försvåras genom en för sirikl tillämpad kvo­tering. Bland de instanser som hyser sådan tveksamhet fmns domänverket. konjunkturinstitutet, länsstyrelserna i Gävleborgs och Västernorrlands lån samt ell flertal utvecklingsfonder. Länsstyrelsen i Västmanlands län före­slår i sammanhanget införandet av någon form av "ungdomskvol" med tanke på den stora ungdomsarbetslösheten.

Ulredningen föreslår all verksamheien med industricentra byggs ut. Den enda instans bland det fåtal som yttrat sig över detla förslag som är negaliv är LRF som anför bl.a. atl "förbundel släller sig tveksamt lill en utbyggnad av verksamheten vid Stiftelsen Industricentra, framför allt då stiftelsens verksamhet inriktar sig på stora anläggningar. Det är enligt för­bundets uppfattning mest angeläget atl salsningar görs på många små an­läggningar eftersom dessa lättare kan ges en tillräcklig geografisk sprid­ning. Dessulom anser LRF att utredningens förslag om aU slöd skall kunna utgå till kommuner för all bygga mindre lokaler i sysselsätlningssvaga kommuner bör kunna täcka in området under förutsättning all lokalerna inte enbart förläggs till kommunernas huvudorter."

Stiftelsen Industricentra lägger själv i ett detaljerat yttrande fram ett flertal förslag om hur verksamheien i fortsättningen bör bedrivas. Stiftel­sen utgår därvid från att verksamheten inle längre skall ha försökskaraktär utan utgöra ett permanent regionalpolitiskt medel. Man noterar vidare med tillfredsslällelse att kravet på förhandsuthyming av lokalerna föreslås slo­pat och framför ett antal ytterligare förslag om hur en utbyggd verksamhet kan underlättas. Det beräknade anslaget för verksamheten anser stiftelsen därvid bör höjas väsentligt. Slutligen finner stiftelsen del angelägel atl verksamheten kan profileras i relation lill siödet till kommuner för uppfö­rande av industrilokaler och efterlyser bl, a, riktlinjer om vilken typ av or­ter som kan komma ifråga för de olika slagen av anläggningar.

Beträffande del ovannämnda stödel till kommunala industrilokaler anför AMS: ""Möjligheten att erbjuda färdiga industrilokaler utgör otvivelaktigt ett bra argument när del gäller all intressera företag för atl etablera sig på en viss ort. Med den utveckling som redan har skett på detla område synes

 

Prop. 1978/79:112                                                                 180

det också nödvändigt atl fortsätta stödja uppbyggnaden av kommunala in­dustrihus. Det är dock enligt styrelsens mening angeläget att denna verk­samhet bedrivs med betydande restriktivitet. Möjligheten att bygga sådana industrihus bör begränsas till kommuner och orler med mycket allvarliga sysselsällningsproblem.

Valel av orter där stöd skall utgå till kommunala industrihus bör också bedömas ulifrån möjlighelerna att på ortema ifråga på sikt irygga syssel­sättningen. Invesleringar i näringslivet medför ofta krav på utbyggnader av bostäder och service av minst samma storleksordning. Sådana engage­mang bör skäligen förutsätta en godtagbar omfattning och stabilitet av det lokala näringslivet.

Del är slulligen angelägel alt fastlägga enhetliga riktlinjer för hyressätt­ningen i industrihusen. En tillämpning som i praktiken ger stora hyressub-ventioner utöver vad som uppnås genom de statliga subventionerna med­verkar till den konkurtens mellan kommunerna som enligt ulredningen bör undvikas.""

LO är tveksam till detla slöd till kommunema. SAF och Sveriges indu­striförbund anser sig kunna acceptera förslaget med hänvisning till den stora roll för en lokaliserings tillkomst som lillgången på lediga lokaler re­dan före etableringen visat sig spela. Förslaget tillstyrks vidare av bl.a. SHIO-Familjeföretagen, Svenska kommunförbundet saml ett slorl antal länsstyrelser, landstingskommuner, utvecklingsfonder och kommuner. Många av dessa anser det viktigt att det krav på förhandsuthyrning av lo­kalerna, som föreslås slopat för Stiftelsen Industricentra, inle heller skall gälla för kommunala industrilokaler. Länsstyrelsen i Jämtlands län och några kommuner, Borlänge, Norrtälje och Uppvidinge, anseratt ytterliga­re satsningar bör göras på denna stödform.

Angående utredningens förslag om investeringsfondemas forlsatta an­vändning i regionalpoliliskl syfte delar AMS: utredningens uppfattning "att den resurs som investeringsfonderna utgör bör kunna användas för re­gionalpolitiska satsningar och tillstyrker förslaget i detta hänseende. Det bör då särskilt betonas, att förutsättningarna och villkoren för investe­ringsfondsanvändningen blir sådana atl man så långt möjligt uppnår den re­gionalpolitiska styreffekten. Härvid utgår dock styrelsen från att investe­ringsfonderna även fortsättningsvis i främsta rummet skall användas som ett konjunkiurpoliliski medel."

Endasl ett fålal andra remissinstanser har yttrat sig över denna fråga. Dessa är lill övervägande del positiva.

Beträffande systemet med lokaliseringspåverkan betonar de flesta re­missinstanser den korta tid och det konjunkturläge under vilket det har be­drivits. Ingen instans är negaliv lill den samrådsverksamhel som förekom­mer. Ett flertal inslanser önskar däremot att samrådet skall bli föremål för översyn och samhällets styrmedel utökas. LO erinrar exempelvis om att man tidigare förordat alt en fullmaktslag skall kopplas till verksamheten

 

Prop. 1978/79:112                                                                 181

för den händelse den frivilliga överenskommelse som samrådet bygger på visade sig ineffektiv. Utvidgningen av samrådet till att omfatta även större företag inom den privata tjänstesektom m. m. anses värdefull av de som yttrat sig om delta.

Stödområdesindelningen

Flertalet remissinstanser tillstyrker i slorl utredningens krav på slödom-rådesindelning. Det gäller den större geografiska differentieringen av det regionalpolitiska stödet, kopplingen mellan stödverksamheten och länspla­neringen samt att siödområdesindelningen bör ligga fast mellan de stora länsplaneringsomgångarna. Meningarna är däremoi delade beiräffande fördelningen av del regionalpolitiska siödet mellan nuvarande stödområde och områden utanför detta. 1 huvudsak anser länsstyrelser och landslings­kommuner i Syd- och Mellansverige alt regionalpolitiskt stöd också skall kunna utgå i dessa delar av landet medan länsstyrelser och landstingskom­muner i norra Sverige anser all slödel skall koncentreras mer till denna del av landet. AMS, LO. SAF och Sveriges industriförbund förordar också att utredningens förslag inte får leda lill en mer generell geografisk spridning av stödet. Av de remissinstanser som förespråkar alt stöd skall kunna utgå även uianför de avgränsade stödområdena understryker länsstyrelsen i Jönköpings län vad sysselsättningsutredningen säger om "atl del även fortsättningsvis måste finnas möjligheter atl gå in med regionalpolitiskt slöd även uianför de avgränsade stödområdena, exempelvis vid etablering av en ersättningsindustri på en ort som drabbats av sysselsättningsminsk­ning".

Lånsstyrelsen 1 Blekinge län "betraktar indelningen i sex stödområden som ett steg i den riklning länsstyrelsen lidigare har förespråkat". Läns­styrelsen vill samtidigt med skärpa understryka "att utredningens förslag inte får stanna vid atl det nuvarande stödområdessystemet bibehålls men med andra beteckningar. I så fall kan länsstyrelsen inle tillstyrka försla­get."

Länsstyrelsen framhåller vidare att i de regioner där regionalpolitiskt stöd kan påräknas "används dock stödet ofta för att lösa strukturellt be­tingade sysselsättningsproblem" och alt "det regionalpolitiska stödet idag fungerar både som ett regionalpolitiskt och eU näringspolitiskt instmment. Della förhållande förstärker ytterligare gränsen mellan stödområden och utanför liggande områden."

Avvägningen mellan den ursprungliga och den temporära grå zonen tas upp av länssiyrelsen i Älvsborgs län som anser att utredningen inte "angi­vit något bärande argument för all göra åtskillnad mellan den ursprungliga och den temporära grå zonen. Siluaiionen i den temporära grå zonen är väl så allvarlig som situationen i många av de kommuner som ingår i den ur­sprungliga grå zonen."

 

Prop. 1978/79:112                                                                 182

Länsstyrelsen framhåller vikten av atl även fortsättningsvis i särskilda
fall kunna ge regionalpoliliskl slöd utanför stödområdena men all del i så
fall sker i form av koncentrerade insatser i regioner med svåra strukturpro­
blem.                                                                      I

Landstinget i Stockholms län anser att del i princip är självklart alt stöd­områdena, för det regionalpolitiska stödets effektivitet, inte omfattar en för stor del av landet. Mycket talar därför fören stark begränsning av anta­let kommuner som hänförs till stödområdena. Landstinget fortsätter emel­lertid och säger all "I praktiken är en sådan begränsning emellertid inte möjlig. Det finns goda skäl för regionalpoliliskl slöd i olika former även uianför skogslänen och de hittillsvarande stödområdena. Även i Stock­holms län finns glesbygd och regionalpoliliska problem."

Köpings kommun anser att ulredningens förslag beträffande stödområ­desindelningen är relativt stelbent uppbyggt samt "ger i huvudsak endast hjälp åt de kommuner som har blivit placerade inom ett stödområde. Fort­farande föreligger dock behov av hjälp åt orter som både enligt del nuva­rande och det nya föreslagna systemet har hamnat utanför någon av de angivna typema av stödområden.""

Av de remissinsianser som förordar all stödinsatserna koncenireras lill skogslänen undstrykerlänsstyrelsen i Värmlands län ""att den framtida re­gionalpolitiken liksom den hittillsvarande måste inriktas på skogslänen. Del är därför med stor tillfredsställelse som länsstyrelsen noterar SU:s slutsats atl tyngdpunkten av stödinsatsema som hittills bör ligga på dessa län.""

Utredningens förslag om ett syslem med sex stödområden innebär enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län "en konfirmering av det alltför utvid­gade slödområdesbegreppet".

Även länsstyrelsen i Västerbottens län är kritisk lill del säll på vilket stödet fördelats och framhåller: "Regionalpoliliskl stöd har, som framgår av ERU:s betänkande, under senare år i allt större utsträckning beviljats företag utanför stödområdet. Länsstyrelsen har i olika sammanhang fram­hållit att denna utveckling innebär en klar försvagning av regionalpolili­ken. För skogslänens del påverkas antalet nyetableringar negativt, då det nuvarande siödområdet ej upplevs som klart prioriterat i stödhänseende."

Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län "bör den nuvarande grå zonen ut­gå som stödområde för atl en bälire balans än för närvarande skall åstad­kommas och en fortsatt indelning i sex områden bli meningsfull". Oro för den utveckling som inneburit att alltfler regioner inordnats i stödområdet uttrycker landstinget i Jämtlands län. som menar att den geografiska av­gränsningen av stödområdena borde vara striktare och endast omfatta lan­dets norra del.

AMS anför följande: "Slyrelsen har i princip ingenting att invända mol den föreslagna indelningen i sex stödområden. 1 praktiken hardei, som ul­redningen framhåller, visal sig befogal atl i vissa regioner sträcka sig myc-

 

Prop. 1978/79:112                                                                183

ket långt för att få lill stånd angelägna sysselsättningsskapande investe­ringar, och del är till fördel om insatserna kan schabloniseras. Beträffande frågan om förhållandena i primärkommunen skall utgöra utgångspunkt för inplacering i stödområde finns dock skäl all framhålla de myckel stora skillnaderna mellan norra Sverige resp. Syd- och Mellansverige vad gäller den kommunala strukturen. Skillnader i fråga om sioriek och avstånd mel­lan befolkningscentra gör, alt vanligen förekommande statistiska jämförel­ser inte alltid blir meningsfulla. Erfarenhelerna visar, alt förhållandena av­seende exempelvis förvärvsverksamhet och arbetslöshet i lämligen be­gränsade områden i Syd- och Mellansverige tas till intäkt för anspråk pä en utvidgning av stödområdet, som i sista hand beskär möjligheterna att för­bättra förhållandena i de värst ulsalla regionerna. Slyrelsen kan ansluia sig lill vad ulredningen har anförl i dessa hänseenden men vill särskili fram­hålla, atl uppdelningen i ett större antal stödområden inte får leda till en mera generell spridning av stödmöjligheterna,"

LO anseratt det regionalpoliliska stödel måsle koncenireras. ""Innebör­den av LO:s inställning är att det, försiktigt uttryckt, ingalunda är själv­klart atl den på längre sikl bästa sysselsättningsutvecklingen och regionala balansen uppnås om subventionsgraden står i direkl proportion endasl lill de akluella problemen ulan hänsynslagande till långsikliga utvecklings­möjligheter. Ett kraftfullt regionalpolitiskt stöd lill de större orter i skogs­länen där förutsättningarna atl skapa väldifferenlierad och robust arbets­marknad är goda framslår som kanske nödvändigare än någonsin."

SAF och Sveriges industriförbund har också uppfattningen alt stödel måste koncenireras och organisationerna anser "all en översyn av stöd-områdesindelningen bör leda till all del regionalpoliliska stödet kan kon­centreras hårdare till de regioner där behovei är slörsi och inom dessa till de orler där förutsättningarna är bäsl. Områdesindelningen bör periodiskt omprövas."

Organisationerna som också är tveksamma till utredningens förslag atl låla kommunen vara den minsta enheten i stödomrädessystemet framhål­ler att kommunernas "storlek och struktur varierar alltför mycket mellan olika delar av landet för att det skall vara meningsfullt atl göra jämförelser mellan dem när del gäller arbetslöshet etc. Kommungränsen torde sällan uigöra någon naiurlig gräns mellan olika arbelsmarknader, som hade varil den naluriiga indelningsgrunden."

Organisalionerna avslutar med atl framhålla all utredningens förslag om en uppdelning i ett större antal stödområden inle får leda lill atl stödmöjlig­heterna ges en vidare geografisk spridning.

Flera kommuner har i sina remissvar lagit upp sysselsätlningsulred­ningens förslag till stödområdesindelning. I de flesta fall har kommunerna därvid lagl synpunkter på den egna kommunens inplacering.

FPU anför i sitt yttrande all man "'skulle vilja förorda en enklare indel­ning, t. ex. i enbart tre områden, där kommunerna indelas efter vissa fasl-

 

Prop. 1978/79:112                                                                 184

slagna krilerier, beroende på arbetslöshet och befolkningsläge i försia hand".

Cenierns kvinnoförbund "som anser atl nuvarande stödområdesindel­ning inle är ändamålsenlig, tillstyrker ulredningens förslag och förutsätter all en kontinuerlig uppföljning och ulvärdering sker i samband med läns­planeringen".

Förbundet anför vidare alt bedömningen av stödinsatser i skilda regio­ner ytterst är "'en politisk fråga, där del gäller att lägga samman och värde­ra olika faktorer. De stödåtgärder som föreslås bör framför allt förbehållas de områden som klassas som 6 och 5, då dessa områden är i störst behov av stöd."

Bedömningsgrunder vid indelningen i stödområden

De föreslagna bedömningsgrunderna för siödområdesindelningen till­styrks av flertalet remissinstanser. Några av dessa föreslår emellertid vissa komplelleringar och preciseringar. Exempelvis anser länsstyrelsen i Upp­sala lån att ulredningens förslag till bedömningsgrunder för inplacering av kommunerna i siödområdessystemet är riktiga men knapphändiga. "Läns­styrelsen vill i detla sammanhang peka på en av många vikliga faktorer i analysarbetet, nämligen målsättningen beträffande sysselsättningsgraden. För all länsslyrelsernas beräkningar inle skall bli vilseledande borde ulred­ningen ha angivit ell antal alternativa målsättningar beträffande sysselsätt­ningsgraden för män och kvinnor. Exempelvis kunde målsättningen sättas lika med den högsta sysselsättningsgraden för män respeklive kvinnor i lä­net eller i riket eller utgä från principen arbete åt alla."

Länsstyrelsen i Kalmar län anser att ytterligare bedömningsgrunder ul­över de som utredningen anger bör beaktas. Till dessa hör industriinveste­ringarnas storlek och lönenivån i olika industribranscher.

Flera remissinstanser framhåller att indelningen i stödområden måste bygga på objektiva grunder. Länsstyrelsen i Norrbottens län uttrycker det på följande sätt: "'Det är därför av avgörande betydelse för hur det nya re­gionalpolitiska stödel skall utfalla all noggranna bedömningar görs vid val av de krilerier som skall ligga lill grund för indelning av kommuner i de sex föreslagna stödområdena. Indelningen måsle verkligen göras på objektiva grunder. Som utgångspunkt bör gälla atl arbetslöshetstal, yrkesverksam-hetsgrader och befolkningsförändringar skall vara självklara som krite­rier."

LO framhåller nödvändigheten av att siödområdesindelningen måste grundas på långsikliga bedömningar och menar "atl det är hell nödvändigt att klara riktlinjer utformas på central nivå för länsstyrelsernas arbete med alt ta fram underlag för placeringen av kommunerna i stödområdena. In­delning i stödområden och differentiering av stödmedlen måsle ske ulifrån grunder som kombinerar en bedömning av olika orters problem med en be-

 

Prop. 1978/79:112                                                                185

dömning av både utvecklingsmöjligheter och funktion i orissysiemet på lång sikl. Alt enbarl göra en bedömning av problemen och bortse från de senare aspeklerna skulle föra regionalpoliliken tio år bakåt och sannolikt leda lill en på längre sikt förödande fördelning av de knappa regionalpoli­liska resurserna."

Jönköpings kommun lar upp möjligheterna för kommuner utanför stöd­området atl få del av det regionalpolitiska stödet. Följande synpunkier uttrycker vad flera kommuner lagil upp i sina yttranden: "Nuvarande system ger mycket små möjligheler för kommuner utanför stödområdet att få del av stödet. På samma sätl som föreslagits då det gäller skatleutjäm­ningsbidrag bör i hög grad strukturella olikheter och förutsättningar få bli avgörande. Befolkningsstrukturen, behovet av arbetstillfällen föratt utjäm­na sysselsättningsgraden, näringslivsslmklur och djupgående försämring av sysselsättningsläget inom skilda sektorer bör tillmätas stor vikt dä det gäller alt avgöra om en kommun skall bli delaktig av regionalpoliliskl stöd."

Stödet i de olika stödområdena

Ulredningens förslag som innebär atl de s. k. skogslänen även fortsätt­ningsvis prioriteras biträdes i slorl av de remissinsianser som yttrat sig. Svenska handelskammarförbundel delar uppfattningen "att det regional­politiska stödet har lunnats ul och spritts över för stor del av landet" och anför att: "De regionalpolitiska medlen får inte användas som ett medel för all hjälpa orter med akuta strukturproblem," Liknande åsikt har även exempelvis länsstyrelsen i Jämtlands län som "känner en betydande oro inför all del regionalpolitiska stödel kommer att ställas till förfogande för företag i större delen av landet".

Gentemot dessa synpunkter anför exempelvis länsstyrelserna i Öster­götlands och Jönköpings län att de stödvillkor som föreslås för de lägst prioriterade stödområdena måste förstärkas för all inomregional utjämning skall kunna bedrivas.

Remissorganens synpunkter på förslaget om offertprincipen har tidigare redovisals liksom förslaget atl principen skall kunna lillämpas även ulan-för del av ulredningen föreslagna stödområde 6 när det gäller industrin. Liknande önskemål om utökning av de föreslagna användningsområdena för statliga industricentra, kommunala industrilokaler för ulhyrning och slöd till turistnäringen föreslås av ell slort antal remissinstanser. Lånssty­relsen i Västmanlands län föreslår beträffande turistnäringen att en kopp­ling till de primära rekreationsområdena bör övervägas.

Enligt praxis beräknas i varje slödärende subvention per nyanställd, och subventionens storlek avvägs efter i vilkel stödområde investeringen sker. Utredningen förordar all denna praxis behålls. Förslaget kritiseras av ett antal remissinstanser exempelvis/önii/yre/ie/! / Väsiernorrlands län, som

 

Prop. 1978/79:112                                                                 186

anser att stödets storlek måste "bestämmas utifrån omständigheterna i varje enskilt fall och med beaktande av fler aspekter än den kortsiktiga, di­rekta sysselsättningseffekten. Del kan i många fall vara av lika stort sam­hällsintresse all bevara sysselsättningstillfällen som atl lillskapa nya. Då subvention per nytt arbetstillfälle som mått på stödets storlek har visat sig ge effekter som omintetgör investeringsplaner och försvårar lokaliserings­politiken anser länsstyrelsen del olämpligt att använda beräkningsmetoden i forlsällningen och avslyrker besläml ulredningens förslag.'"

Liknande synpunkter anförs av länsstyrelserna i Värmlands och Väster-hoitens län samt utvecklingsfonden i Jämtlands län.

Beslutsordning för regionalpolitiskt stöd

Systemet med decentraliserad beslutsrätt föreslås permanentat och ut­vidgat. Utredningens förslag biträdes av de flesta remissinstanser, exem­pelvis landstingsförbundet, statskontoret, deccniraliseringsutredningen, FAR samt ett stort antal länsstyrelser.

Ytterligare delegering av beslutsrätten lill framförallt länsstyrelsen före­slår bl.a. domänverket, LRF, länsstyrelserna I Ösiergöllands, Göleborgs och Bohus, Västernorrlands och Västerbottens län, utvecklingsfonden i Östergötlands län saml Ljusdals kommun. Länsstyrelsen 1 Göleborgs och Bohus län föreslår att även i fråga om de s. k. branschundantagen bör läns­styrelsen kunna besluta efter all ha remitterat ärendet till statens industri­verk. Länsstyrelsen i Västernorrlandes län anseratt samrådsplikl med del cenlrala verkei kan ersätta cenlrala beslul.

Några utveckUngsfonder exempelvis Stockholms läns anser all länssty­relsema bör fä möjlighel all delegera beslutsfattandet i viss utsträckning till utvecklingsfonderna då dessa i många avseenden är bättre rustade att handha ifrågavarande slödärenden. Åmåls kommun finner del mycket märkligt alt ulredningen inte beaktat frågan om samräd med kommunerna i slödärenden.

Del saknas emellerlid inte negativa synpunkter på decentraliseringen. Statens industriverk menar all förslagen i vissa avseenden kan få olyckliga konsekvenser från industripolitisk synpunki.

Industriverket drar vidare, mol bakgrund av förslagen, den slutsatsen att "'utredningen funnit att försöksverksamheten givit positiva resultat. En väseniligi mer utförlig utvärdering av försöksverksamhelen borde enligt verkets mening ha redovisats i belänkandei. Enligt ulredningen kan man emellerlid räkna med att behovei av branschundantag för länsstyrelsernas beslutanderätt blir mindre om ell syslem med regionala näringslivspro­gram byggs ut. Så länge ell sådani syslem saknas menar verkei all ytterli­gare utvidgning av länsstyrelsernas beslutanderätt inte bör övervägas,"'

SAF och Sveriges industriförbund "är tveksamma till utvidgningen av länsslyrelsemas beslutanderätt bl.a, med hänsyn till svårighetema för eU

 

Prop. 1978/79:112                                                                187

länsorgan att, när det t. ex. gäller branscher med överetablering eller andra svårigheler, beakla konsekvenserna för sysselsättningen inom andra län. Det bör under alla omständigheter finnas möjligheter alt frågor om lokali­seringsstöd för vissa branscher direkl prövas av arbetsmarknadsstyrelsen som första instans.""

En del utvecklingsfonder har också avvikande ståndpunkt. Utvecklings­fonden i Jönköpings län föreslår att beslut om regionalpolitiskt slöd sker lägsl hos arbetsmarknadsslyrelsen.

AMS anser att förslaget om att "ärenden som aklualiseras genom elable­ringsdelegationens verksamhet skall avgöras av regeringen kan få vittgåen­de konsekvenser för arbetsmarknadsstyrelsens möjligheter att som cent­ralt ansvarigi organ över huvud laget påverka lokaliseringsärendenas handläggning. Della gäller så myckel mer som kontakterna med företagen i lokaliseringsfrågan kommer atl ske inom ramen för delegationens arbele. Mot den bakgrunden kan del enligt styrelsens mening finnas skäl atl när­mare överväga elableringsdelegationens arbetssätt och inplacering i den statliga administrationen,"

LO anför i detta sammanhang att något slag av remissförfarande till AMS bör tillämpas så atl även arbetsmarknadsorganisationerna ges en möjlighel atl delta i prövningen.

Uppföljning av företag som fått regionalpolitiskt stöd

Utredningens förslag all begränsal borgensansvar bör kunna användas i ökad utsträckning tillstyrks av samtliga remissinsianser, som yttrat sig i frågan. Några utvecklingsfonder anser att utvecklingsfondemas krediter regelmässigt bör prioriteras i säkerhelsavseende gentemol säkerheterna för avskrivnings- och lokaliseringslån.

Vidare förslag läggs om att revisorerna i de företag som får slöd skall lämna en särskild granskningsrapport till uppföljningsmyndigheien. Delta förslag mottas synnerligen delat av remissinstanserna. LO tillstyrker ut­redningens förslag om skärpt uppföljning av förelag som beviljats regional­politiskt stöd och anser att en bätire uppföljning är nödvändig. Ytterligare en rad remissinstanser ställer sig positiva till förslaget om särskild gransk­ningsrapport, bl.a. 7CO, RRV, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Blekinge, Malmöhus, Västernorrlands och Västerbottens län samt utveck­lingsfonderna i Kalmar, Örebro och Norrbottens län. Även FAR tillstyr­ker förslaget under förutsättning atl reglerna utformas så atl revisoms upp­gift i sammanhanget klart kan anges och ansvarsområdet avgränsas.

Avvisande eller tveksamma till värdet av granskningsrapporten ställer sig däremot bl.a. SAF och Sveriges industriförbund. Svenska handels­kammarförbundet, domänverket. Statsföretag AB, länsstyrelsen I Kop­parbergs län samt utvecklingsfonderna i Kronobergs, Kopparbergs, Jämt­lands och Västerbottens län.

 

Prop. 1978/79:112                                                                 188

Kravel på aukloriserade eller godkända revisorer i förelag som får regio­nalpoliliskl slöd anser FA/? inle bör omfatta de allra minsla förelagen som ej drivs i aktiebolagsform. Bl.a utvecklingsfonderna i Västerbottens och Norrbottens län finner kravet svårl atl genomföra då antalet personer med denna formella kompetens är begränsal, SHIO-Familjeföretagen avstyr­ker förslaget. Utvecklingsfonden i Gävleborgs län och Borlänge kommun hälsar däremot förslaget med tillfredsställelse,

Beiräffande bevakning och möjligheler lill återkrävande av slöd förordar vidare länsstyrelsen i Norrbottens län generellt alt hårdare krav än för när­varande skall kunna ställas i de fall företag medvetet använder stödel i strid med de regionalpolitiska målen.

Landstingsförbundet anser att länsorganen bör tilldelas resurser för bl. a, självständigt agerande i samband med rekonstruktioner av förelag.

Insyn och inflytande för de anställda i företag som får/har fått regionalpoli­tiskt stöd

AMS "vill starkt understryka betydelsen av utredningens förslag atl i ökad ulsiräckning utnyttja de anställdas kunskaper och erfarenheter i sam­band med uppföljningen av lokaliseringsföreiagen. De anställda kan med fog sägas vara den viktigaste intressenten i den regionalpoliliska verksam­heten, som primärt syfiar lill all förbättra förhållandena jusl för dem. Del är därför synnerligen angeläget all garaniier skapas för de anslällda alt inle bara få information om stödels omfattning och användning samt villkoren för siödet utan också möjlighel atl aktivt bevaka att syftet med stödet blir tillgodosett. 1 detta sammanhang bör bl.a. beaktas vad utredningen anfört beträffande kravel på kollektivavtal vid de arbetsplatser där regionalpoli­liskl stöd utnyttjas."

Positiva lill ett ulökal inflylande för de anställda i företag som får regio­nalpoliliskl slöd är vidare bl.a. socialstyrelsen, domänverket, LRF, läns­styrelserna 1 Östergötlands, Jämtlands och Västerbottens län samt utveck­lingsfonderna i Östergötlands och Jönköpings län. SAF och Sveriges indu­striförbund samt landstinget och uiveckUngsfonden i Kronobergs lån an­ser dock att nuvarande lagstiftning tillförsäkrar arbetslagarna tillräcklig in­syn,

Remissinsianserna har delade meningar om huruvida kollektivavtal bör eller skall finnas i förelag som får slöd. All ell sådani villkor skaU finnas tillstyrks av LO, TCO, länsstyrelsen i Östergötlands län samt Skellefteå kommun. Att kollektivavtal bör finnas anser bl. a. länsstyrelserna i Stock­holms och Kopparbergs län.

Avvisande till atl kollektivavtal skall vara villkor för stöd är SAF och Sveriges industriförbund, SHIO-Familjeföretagen, Svenska handelskam­marförbundet, LRF, Kronobergs läns landsiing och MUF.

AMS påpekar beträffande förslaget all de fackliga organisalionerna skall

 

Prop. 1978/79:112                                                                189

delta i beredningen av ärendena att "i siyrelsens egen handläggning av lo-kaliseringsslödsärenden tar båda parterna på arbetsmarknaden aktiv del, vilkel styrelsen för sin del bedömer som mycket betydelsefullt. Mol den bakgmnden vill slyrelsen starkt tillstyrka förslagei all lill länsslyrelsens beredningsgrupp knyla representanter för arbeismarknadsparterna för handläggningen av ärenden om regionalpolitiskt stöd."

Även LO och 7CO tillslyrker att de fackliga organisationerna bereds till­fälle atl delta i besluten i enlighet med utredningens förslag.

Ett antal remissinstanser, bl.a. länsstyrelserna 1 Östergötlands, Kal­mar, Ålvsborgs, Väsiernorrlands och Västerbottens län är kritiska lill ul­formningen av ulredningens förslag främsi därför all del skulle öka hand­läggningstidema och därför att inflytandet redan nu anses tillfredsställande genom bl.a. remissförfaranden och medbeslämmandelagstiflning.

Personella resurser

Sysselsältningsulredningens uppfattning atl del inte räcker med atl se på de stödmedel med vilka regionalpolitiken skall bedrivas utan att en förut­sättning för ett effektivt arbele är att det finns tillräckliga personella resur­ser på de organ som skall handha dessa medel, delas av de länsstyrelser som behandlar resursfrågorna. Länsstyrelsen i Västerbottens län menar all "behovei av personella resurser emellertid måste prövas i samband med ett eventuellt genomförande av ulredningens förslag och framhåller följande:

-   Länsstyrelsens regionalekonomiska enhet har under 1970-talel succes­sivt erhållil ökade arbetsuppgifter utan att några nya tjänster inrättats.

-   Antalet beslutsärenden ifråga om regionalpolitiskt slöd kan väntas öka väsentligt lill följd av ulredningens förslag. Dessa ärenden kräver regel­mässigt längre handläggningstid. Dessulom kan en allmän ökning av an­talet ansökningar väntas på grund av de förslag som presenteras.

-   Tilldelning av medel för planering och genomförande av angelägna pro­jekt måste rimligen ställa krav på personella resurser, om dessa medel skall kunna utnyttjas på ett riktigt sätt.

-   Arbetsuppgifter i anslutning lill glesbygdsstödet kan väntas öka väsent­ligt dels till följd av sysselsättningsutredningens förslag, dels till följd av förslag som presenieras av glesbygdsdelegalionen. 1 della sammanhang erinrar länsstyrelsen om alt glesbygdsdelegalionen föreslår inrättandet av en särskild tjänst för dessa arbetsuppgifter.

Det är ingen överdrift att påstå att regionalekonomiska enhetens arbets­situation kommer att bli ohållbar, om samtliga förslag genomförs utan per­sonaiförsiärkning.

Lånsstyrelsen i Stockholms län påpekar all "efiersom utredningen avser aU komma med förslag även på andra områden, bl. a. vad gäller näringspo-

 

Prop. 1978/79:112                                                   190

litiken, som berör samma organ, vill ulredningen inte göra någon isolerad
bedömning nu. Länsstyrelsen delar denna uppfattning men kan redan nu
konstatera atl resursema för den redan existerande verksamheten är otill­
räckliga."                                                   1

Även/?/? V och SPN tar upp personalresursema och behandlar möjlighe­tema och problemen vid omfördelning av personella resurser. RRV "för­utsätter all man i della sammanhang prövar i vilken ulsiräckning en verti­kal omfördelning av personalresurser kan äga rum med hänsyn till den de­centraliserade beslutsordning som utredningen föreslår"".

4 Den offentliga sektorn och regionalpolitiken

Bland remissinsianserna finns en stor uppslutning kring utredningens gmndläggande förslag om en förstärkt och till den offenlliga seklorn utvid­gad regionalpolitik och flertalet remissinsianser framhåller all den offenlli­ga seklorns verksamhet måste ges en mer aktiv roll i en ålgärdsinriklad re­gionalpolitik.

Statlig verksamhet

Flertalet remissinstanser biträder utredningens förslag att regionalpoli­tiska faktorer skall beaktas i de statliga myndighetemas verksamhetspla­nering. Flera remissinstanser framhåller alt en fömtsättning för att regio­nalpoliliken skall kunna bli effektiv inom slallig förvallning är atl regional­politiska synpunkter vägs in i den löpande verksamheten. Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller atl "en gmndfömtsättning för att man inom den offentliga förvaltningen skall kunna lägga regionalpoliliska hänsyn på sin planering är att de regionalpolitiska mälen är så preciserade och uttryckta i sådana termer att de kan läggas till grund för ställningstaganden inom olika sektorer". Några remissinsianser är tveksamma till förslaget att i verk­stadgan och i myndigheternas instruktioner ta in en föreskrift om ett syste­matiskt hänsynstagande till de regionalpoliliska faktorema, SÖ anför atl "innan man för in sådana föreskrifier borde man överväga vilka andra hän­synstaganden, av samma karaklär som de föreslagna, som borde skrivas in för atl en balanserad samhällsplanering skall nås". SJ avstyrker förslaget och framhåller att "under förutsättning atl utredningens förslag till budget­mässig styming genomförs och SJ får tillämpa offertprincipen blir också utredningens förslag att införa bestämmelser i SJ-instruktionen om regio­nalpoliliska hänsyn i verksamhetsplaneringen obehövligt".

Flertalet remissinstanser biträder ulredningens förslag att nu gällande regler för länsstyrelsema alt på regionalpolitiska grunder hos regeringen begära omprövning av central myndighels beslul ulvidgas lill alt även om­fatta affärsverken. Länsstyrelsen 1 Västerbottens län framhåller atl "det

 

Prop. 1978/79:112                                                                191

emellertid är mindre tillfredsställande atl denna möjlighet begränsas till en anmälan för affärsverkens del. Länsstyrelsen vill för sin del förorda befo­genhet all begära en reell omprövning även av affärsverkens beslut."

Ett fåtal myndigheter avstyrker förslaget. Postverket anför all verket ""garanterar alla en postal basservice som inom ramen för vad statsmakter­na ålagt Postverket uppfyller de krav i fråga om den egentliga postservicen som kan ställas ur regionalpolitisk synpunki. Skäl saknas därför för en omprövningsmöjlighet för länsstyrelsema då del gäller Postverkets verk­samhet.""

Statens vatienfallsverk framhåller att ""verket redan idag har ett omfat­lande samarbele med regionala och lokala organ av skilda slag vid lokalise­ring av anläggningar inom sill ansvarsområde. Statsmakterna har dess­utom på olika vägar många möjligheter alt påverka lokaliseringen av ver­kets anläggningsobjekt. På grund härav anser Vattenfall att motiv för ver­kets del saknas för en föreskrift, som gör det möjligt för länsstyrelse alt på regionalpolitiska grunder hos regeringen begära omprövning av Vattenfalls beslut. Enligt verkets uppfattning skulle en föreskrift med angiven inne­börd innebära en formalisering och byråkratisering av beslutsprocessen som i sina praktiska konsekvenser även skulle kunna begränsa verkels handlingsfrihet och försvåra dess möjligheler att uppfylla kraven på affärs­mässig verksamhei."

Flertalet remissinsianser ansluter sig till förslaget all länsstyrelserna bör få ökade möjligheter all i överensstämmelse med länsprogrammet kunna meddela regionalpolitiskt motiverade anvisningar till de statliga länsorga­nen. SÖ framhåller dock att "det fömtsätts att dessa anvisningar blir för­enliga med övriga bestämmelser som styr skolans verksamhet och nödvän­dig övergripande planering samt all de ej tillåts slrida mot de grundläggan­de utbildningspoliliska målen"".

RRV ""finner det oklart vilken status utredningen anser att sådana anvis­ningar skall få. RRV förutsätter att eventuella anvisningar inte skall vara bindande för sektorsmyndigheterna utan att i händelse av olika uppfatt­ningar mellan sektormyndigheten och länsstyrelsen frågan skall understäl­las regeringens prövning.""

Lantbruksslyrelsen understryker att ""detta inte får innebära att ett re­gionalt seklorsorgan får lill vissa delar motstridiga anvisningar från sin centrala chefsmyndighet å ena sidan och från länsstyrelsen å andra sidan"'.

En bred remissopinion ansluter sig till förslaget att statsbudgeten mer aktivt används som ett instrument för all få de regionalpolitiska aspeklerna beaktade i myndighelemas verksamhei. Vissa remissinstanser framhåller atl ett samband mellan länsplaneringen och del statliga budgetarbetet är nödvändigt för att få garantier för atl myndigheterna i sin verksamhet tar regionalpolitiska hänsyn, I flera yttranden framhålls att detla kräver atl de förslag till ålgärder som inom länsplaneringens ram förs fram lill myndig­hetema måste vara konkret utformade och väl motiverade.

 

Prop. 1978/79:112                                                                 192

Lanlbruksstyrelsen poängterar "atl det är särskilt viktigt alt de årliga länsrapportema i framliden begränsas till några för den regionala utveck­lingen väsenlliga problem inom länet"".

Arbeiarskyddssiyrelsen ifrågasätter "införande av generella redovis­ningsregler, utformade ulan hänsyn till olika verks uppgifter, efiersom det kan medföra ett improduktivt merarbete. Lämpligt avpassade anvisningar för akluella myndighelers regionalpoliliska redovisning bör i slället kunna ges i de särskilda anvisningar lill enskilda myndigheler som utfärdas för dessas budgetarbete."

ÖB framhåller att ""de skyldigheter, utredningen vill ålägga statliga myn­digheler i samband med anslagsframslällningama, vad avser redovisning av planerings- och beslutsunderlag för regionalpoliliska beslut, kan från olika utgångspunkier te sig rimliga. Sett utifrån försvarsmaktens organisa­tion och villkor ter det sig dock svårt atl tillgodose de av ulredningen ställ­da kraven."

Enligt landstinget 1 Västmanlands län "'börden statliga budgeten utnytt­jas för regionalpolitisk styming. Meioder för detta behöver utvecklas i samband med försök, som följs av en noggrann utvärdering och ompröv­ning. Del finns annars påtagliga risker för att del som varil en god idé redu­ceras till en betydelselös formalitet."

Endast ett fåtal remissinstanser behandlar särskilt utredningens förslag om en regionalisering av statsbudgeten.

Planverket framför följande uppfattning; ""En regionalisering av stats­budgeten är enligt planverkets uppfattning ett intressant förslag. Verket är medvetet om de många svårigheler som kommeratt vara förknippade med förslagets genomförande. För många verksamheter kommer det atl inne­bära krav på långt gående samarbele mellan länen saml metodutveckling i fråga om kostnadsfördelning. Planverkel anser att en regionalisering av statsbudgeten närmare bör studeras för lämpliga regioner, t. ex. beslående av grupper av län.""

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att ""utredningen redovisar en mycket detaljerad sludie av den offenlliga sysselsättningens regionala fördelning. Denna underslryker behovei av de åtgärder som föreslås. Det behövs enligt länsstyrelsens uppfattning emellertid också en sammanställning av hur de totala ekonomiska resursema inom den statliga seklorn fördelats. Ell sådant underlag är myckel angeläget dels för att göra en avvägning av hur stor del av del föreslagna anslagel som resp. länssty­relse bör lilldelas, dels för atl ge en utgångspunkt för den regionala åt­gärdsdiskussionen.""

En stor majoritet av remissinsianserna slöder i princip förslaget om sär­skilda regionalpoliliska budgetmedel. 1 många yllranden framhålls all stör­re delen av dessa medel bör kunna ställas lill länsstyrelsemas förfogande.

Svenska kommunförbundet anför atl '"det särskilda regionalpolitiska an­slaget i statsbudgeten ger länsstyrelsema vissa möjligheler att genomföra

 

Prop. 1978/79:112                                                                193

konkreta ålgärder över sektorsgränsema. Enligt styrelsens mening vore del önskvärl att avsätta större resurser för detla ändamål."

Staiskonioret framhållei' all '"försl när en myndighet gjort vad som kan anses ankomma pä den för alt uppfylla det regionalpoliliska målel kan den tilldelas medel via del särskilda anslaget. Statskontoret vill peka på risken att myndigheler kan komma att begära medel från delta anslag för verk­samhet som normall borde åvila den. Statskontoret ansluter sig ändå i princip lill uppfattningen atl medel bör ställas lill myndigheternas förfo­gande för atl de regionalpolitiska målsällningama skall kunna förverkligas. Della kräver dock en annan handläggningsordning än den som ulredningen föreslagil.

En samordning måsle ske mellan det av sysselsättningsutredningen före­slagna stödel och de medel som skulle siällas till länsstyrelsernas förfogan­de för utvecklings- och utredningsinsatser i enlighet med decentraliserings­utredningens förslag. Del bör finnas en klar knytning mellan handläggning­en av de olika stöden eftersom de utredningsinsatser som vidtas regionalt kan leda till konkrela åtgärder."

SJ anser ""all en viss precisering och utveckling av förslaget är erforder­ligl för ett genomförande"" och RRV "finner del inte klarl hur utredningen tänker sig att dessa medel skall disponeras och hur avgränsningen skall gö­ras gentemot regionalpolitiskt betingade åtgärder som finansieras av myn­dighetemas ordinarie anslag. 1 den mån sådana medel skall anvisas bör de enligt RRV;s mening avse konkreta ätgärdsprogram på grundval av ge­nomförda uppföljnings- och utvärderingssludier eller eget initierat utred­ningsarbete. RRV är därför inte berett att f. n. tillstyrka utredningens för­slag."

Bland remissinstanserna finns en stor uppslutning kring förslaget om de­centralisering. Flera centrala myndigheter framhåller att de förslag som ut­redningen framlagl sammanfaller med den grundsyn och tillämpning av formema för decentralisering som myndigheter driver som en kontinuerlig process. Länsstyrelsema framhåller all det föreslagna handlingsprogram­met för decentralisering inom den statliga sektorn ulgör en viktig regional­politisk åtgärd.

Svenska kommunförbundei framhåller att ""det finns betydande decen­traliseringsmöjligheter i den centrala och regionala statsförvaltningen. En decentralisering kan medverka lill en önskvärd regional utjämning.""

Statskontoret understryker atl ""koslnadema för decentralisering kan bli höga - åtminstone relativt andra stödformer lill den offentliga sektom -och anser därför "'att det noga bör övervägas från fall till fall om inte en bätire regionalpolitisk effeki kan nås om medlen används på något altema­tivt sätt." Enligt statskontoret bör de föreslagna författningsändringama inte ske ulan decentralisering bör främjas genom anvisningar och andra se­lektiva åtgärder som berör vissa myndigheter.""

SJ framhåller ""att en lämpligt avvägd decentralisering som ett viktigt 13    Riksdagen 1978179. I saml. Nr 112

 

Prop. 1978/79:112                                                                 194

medel i sirävandena atl effeklivisera verksamheten mer att decentralise­ring som motverkar dessa sirävanden inte i sig bör anges som mål för före­tag och förvaltningar".

Vägverket ""är tveksamt lill förslaget all ett deceniraliseringsmål skrivs in i verksstadgan och myndighetens instruktion"".

Bosiadsslyrelsen ""anser del vara tveksamt om decentraliseringen inom statsförvaltningen i nämnvärd grad kommer att främjas av ett av statsmak­terna fastlagt handlingsprogram för decentralisering"".

Kommunal och landstingskommunal verksamhet

Sysselsättningsulredningen underslryker viklen av all de regionalpoli­tiska faktorerna beakias redan i den primär- och landstingskommunala verksamhetsplaneringen. Vidare framhåller utredningen att det på den kommunala och landslingskommunala sidan finns anledning att ytterligare utveckla metoder för en sysselsältningsplanering. Flertalet remissinstan­ser ansluter sig till dessa ståndpunklstaganden men avvaktar sysselsätt­ningsutredningens slutbetänkande innan man i detalj yttrar sig över för­slagen.

Landstingsjörbundei framhåller all ""den inrikining mol en ökad decen­tralisering av hälso- och sjukvården som finns verkar således i en riktning som ur regionalpolitisk synpunkt bör kunna ge positiva effekter. Delta gäl­ler främsi om man ser till möjlighelerna att nå en bättre balans inom varje län.""

Landstinget i Väslmanlands lån anser att det ""på den kommunala och landstingskommunala sidan finns anledning atl ytterligare utveckla meto­der för sysselsättningsplanering. En sådan kan tjäna tvä viktiga syften. Dels all ge underlag för sysselsättnings- och utbildningsplanering på läsni-vå, dels att vara eti led i den egna långsiktiga verksamhetsplaneringen. Den försöksverksamhet som sysselsättningsulredningen beskrivit i SOU 1978:42 bör i samarbete med kommun- och landstingsförbunden kompletteras med rekommendationer och mer utförliga melodbeskrivning-ar för hur planeringen kan utformas."

Landsilngel i Ålvsborgs lån framhåller alt ""hänsynen till de regionalpo­liliska effekterna får emellerlid enligt förvaltningsutskottets uppfattning in­te tillmätas helt avgörande belydelse vid lokaliseringen av landslingsinsti-tulioner i länet. Eftersom de ekonomiska möjligheterna är begränsade måste landstinget prioritera utbyggnadsprogrammet. Vid dessa övervägan­den måste de behovsmässiga aspeklema av sjukvårds- och annan service tillmätas avgörande belydelse. Endasl då behovei av service är likvärdigt bör sysselsäitningsmässiga skäl få betydelse.""

Utredningens förslag att slatligt stöd för kommunal verksamhet kombi­neras med regionalpolitiskt motiverade anvisningar tillstyrks av flera re­missinstanser, som framhåller angelägenheten av atl kommunalekonomis-

 

Prop. 1978/79:112                                                                195

ka utredningens förslag om en förstärkning av skalteuljämningsbidragel snarast genomförs.

Landsilngel i Uppsala lån framhåller att ""landstinget i olika samman­hang har riktat krilik mot alt det nuvarande skatteutjämningssystemel är onyanserat och tar för lite hänsyn lill strukturella olikheter mellan kommu­nerna - som exempelvis i Uppsala län - saml atl den lägsta skattekrafts-garantin är för låg. Det är därför väsentligt att kommunalekonomiska ut­redningens lorslag snarast genomförs och alt skalteutjämningssystemet ger mer individuell rättvisa åt primärkommuner och landsting.""

Landsilng.sförbundcl anser alt ""eftersom det rimligen bör ligga i huvud­männens intresse att fördela tillgängliga resurser för primärvård så jämnt som möjligl i relation till behovei på olika orter borde ett ekonomiski slöd. som är inriktat på att generellt skapa bättre ekonomiska förutsätlningnar för att förverkliga den planerade utbyggnaden av de lokala sjukhemmen och den övriga primärvärden vara tillräckligt som regionalpolitiskt styrme­del."

Flertalet remissinstanser delar i princip utredningens uppfattning att det extra skalteuljämningsbidragel även skall kunna fungera som ett effektivt instrument då det gäller att genomföra på särskilda ändamål inriktade re­gionalpoliliska åtgärder i kommunernas och landstingens verksamhei.

Svenska konnnunjörbundei hänvisar lill sitt yllrande över kommunal­ekonomiska utredningens slutbetänkande och anför att "den kommunala sektorns möjlighel till finansiering av sin verksamhet är av stor betydelse för möjlighelerna all bedriva en aktiv regionalpolitik".

Skellejleå komniun framhåller att ""till ytan stora kommuner som Skel­lefteå, där enbarl en kommundel motsvarar hela kommuner i andra delar av landet, skulle ett sådant syslem kunna vara myckel värdefulli. Syste­met skulle t.ex. kunna ge utrymme för kompensation för merkostnader som kan sammanhänga med eventuell spridning av kommunal verksamhet och förvaltning. Ett sådant bidrag borde givetvis omfatta såväl primär-som landstingskommuner.""

Karlskrona kommun är däremot tveksam beträffande förslaget att ""ext­ra skatteutjämningsbidrag skall kunna utgå även till särskilda regionalpoli­tiska åtgärder. 1 princip bör skatteutjämning och regionalpolitik hållas isär. 1 stället kan en höjning ske av de anslag som föreslås ställas till länsstyrel­sernas förfogande. Kommunen förordar därför atl nämnda anslag ges en sädan storlek att länsstyrelserna kan göra effektiva insat.ser."'

Landsilngel 1 Norrbottens lån anser att förslaget kommer alt "fä ytterst marginella effekter. Vad som istället behövs är ett skatteuljämningssystem som tar större hänsyn lill regionala olikheter i form av exempelvis varie­rande bebyggelsetäthel och avstånd. I glesbygder med långa avstånd löser begränsade extra skatteutjämningsbidrag inga problem på sjukvårds- och trafikområdet."

 

Prop. 1978/79:112                                                                196

5 Särskilda sysselsättningsinsatser i glesbygd

Flertalet remissinstanser har även yttrat sig över glesbygdsdelegalio­nens promemoria (Ds I 1978:37) Sysselsättning och Service i glesbygd, och hänvisar till dessa yttranden. Däruiöver har några remissinsianser be­handlat sysselsältningsutredningens förslag till särskilda sysselsätlningsin­salser.

MUF inslämmer i atl bidragen lill hemarbete, regionala utvecklingsfon­der och länsslyrclser ersälls av de andra insaiser ulredningen omnämner.

MUF släller sig mycket tveksam till en kostnadsmässig utökning av IKS av den omfattning som här föreslås. Om sysselsättningen i IKS-arbeten blir omfattande är risken uppenbar att vanliga företag i glesbygden - där lillgången på ytterligare arbetskraft även vanligtvis är slarkl begränsad -har svårigheter all utöka sin verksamhei. Arbeten av detta slag bör enligt MUF förbehållas olika typer av handikappade. Friska människor bör kun­na flytta till en annan orl för atl få arbete när den reguljära arbetsmarkna­den inte kan erbjuda arbele i glesbygd.

Folkpartiets kvinnoförbund underslryker särskilt viklen av att kvinnor­na i glesbygden och stödområdena får samma möjlighel som männen lill meningsfulla sysselsättningar. Enligi förbundel kan del slarkl ifrågasällas om inte speciella slöd bör utgå till sådan verksamhet i glesbygden, som rik­tar sig lill kvinnlig arbetskraft.

Enligt SHIO-Familjeföretagen bör huvudansvaret för de åtgärder som omfattar hantverk, hemslöjd och hemarbele saml slöd till verksamheier, som kan kombineras med lantbruks- och skogsföretag och andra näringar åvila de omorganiserade utvecklingsfonderna.

 

Prop. 1978/79:112                                                                 197

Bilaga 3

Sammanfattning av expertgruppens för regional utred­ningsverksamhet delbetänkanden (SOU 1978:46 och 47) Att främja regional utveckling

Politiken har givil klarl positiva effekier beiräffande sysselsättning, pro­duklion och lönebildning.

Trots slödeffekterna kvarslår stora skillnader i sysselsäuning och väl­färd mellan stödområdena och andra delar av landet.

I framtiden kan del krävas ytterligare ökningar av stödinsatserna om en fortsall uljämning mellan de nuvarande stödområdena och övriga landet skall uppnås.

ERU:s siudier visar att de selektivt prövade medlen län och bidrag hil­tills varil effeklivare än de generellt verkande medlen transport- och sys-selsiiiiningsstöd.

Transport- och sysselsältningsstöd kan göras mer selekliva att till exem­pel vissa branscher inom råvarubaserad induslri utesluts från stödformen.

För all frigöra resurser vid handläggningen skulle en sammanslagning av vissa stödformer kunna övervägas.

1.   Då den moderna regionalpoliliska slödverksamheten introducerades år 1965 höll skogslänen på att minska sina andelar av den totala indusiri­sysselsättningen i landet. Under hela perioden 1965-1977 har däremot skogslänen ökal sina sysselsäiiningsandelar. ERU:s uppföljning av stödets effekier syfiar lill all visa i vilken ulsiräckning som de regionalpolitiska stödmedlen bidragit till denna utveckling.

2.   Eftersom de regionalpolitiska medlen kraftigt förstärktes år 1970, är del nalurligl alt särskilja de två femårsperioderna 1965-1970 och 1970-1975 från varandra i effektstudierna. En tudelning motiveras också av att de regionalpoliliska målen i början av 1970-lalel fick en någoi annan och mer välfärdsorienlerad inriktning. Den stora utflyttningen frän Norrland hade bromsals upp och en grund för en ambitiösare och mer långsiktig po-lilik kunde byggas upp. De nya medel som introducerades hade också främst en långsiktig inriktning på atl nå en effeklivare fördelning av landets resurser och en bälire välfärd för den enskilde. Samtidigt har del hela tiden varil aktuellt att sälla in regionalpolitiska medel för all uppnå kortsiktiga siabiliseringspoliiiska mål. Del senasle årels insaiser i många krisorler bär vittnesbörd om della.

3.   Inför ställningstaganden om den framlida regionalpolitiken är del vik­ligl alt hålla i minnet alt den för regionalpolitiken gynnsamma perioden 1970- 1975 präglades av en ökning av indusirisysselsättningen i landet som helhet. Samtidigt bör betonas atl den ekonomiska tillväxten i landet var snabbare i slulel av 1960-lalel än under 1970-lalel, även om induslrisyssel-sätlningen då minskade. Del nuvarande stödsystemet med lån och bidrag

 

Prop. 1978/79:112                                                                 198

lill enskilda förelag har alllså funniis i tidsperioder med viu skilda ekono­miska förulsältningar.

4.    Under hela perioden 1965-1975 har ell nettotillskott på mellan 10000 och 20OOO induslriarbelslillfällen skapals i slödområdena. Slödförelagen själva har enligi induslrislatisliken ökal sin sysselsättning med över 36000. En del av denna arbelskrafl har rekryierais från äldre förelag som minskat sin sysselsättning. En del av slödel har därmed gälll en förnyelse av stöd­områdenas induslri. Induslrin i hela landet hade i slorl seil samma syssel­säuning år 1965 som år 1975. En klar omfördelning av sysselsältningen inom landet har alltså ägt rum. T rots slödeffekterna kvarslår dock stora skillnader i sysselsätlningslägel och välfärden mellan stödområdena och andra delar av landet. De senasle årens branschkriser som skapat syssel­sällningsproblem i orler uianför stödområdena har inle på ell väseniligi säll ändrai dessa förhållanden.

5.    För del inre stödområdel regislreras en sysselsättningsökning frän 15000 år 1965 lill 24000 år 1975. Under den första femårsperioden, då det inre stödområdel ännu inle var avgränsa! med speciella stödmedel, ökade sysselsättningen med 3600. Under 1970-talets försia hälft var molsvarande ökning 5 600. Omkring hälfien av dessa ökningstal kan hänföras till del re­gionalpoliliska siödet.

6.    En förklaring lill all inre siödområdet upplevde en siörre expansion än övriga slödområden redan under slulel av 1960-lalel är all lokaliserings­bidrag hela tiden har uigåit. Det är framför allt bidraget som ger förelagen en subvention vid etablering i inre siödområdet. För ett nystartat förelag som gör en inveslering gäller all av den lolala möjliga subventionen på 62 9? svarar lokaliseringsbidraget för 39 9r och sysselsättnings- och intro­duktionssiöd lillsammans för 16 9(. För existerande förelag med längre planeringshorisonler väger de två stödformerna jämnt. Samma förhållande gäller de lolala bidragssummor som utgåu.

 

7.    Del regionalpoliliska siödet medför inle samma subvenlion för alla förelag. Låg lönsamhet kan ge siörre subvenlion än god lönsamhet. Efter­som lokaliseringsbidragei minskar företagens avskrivningsunderlag, ökar beskauningen av vinstgivande förelag då de fär bidrag. Ett företag med låg lönsamhet i inre stödområdet kan sålunda få sina inierna koslnader (löner och kapilalkoslnader) sänkta med maximall 19%, medan ett mycket lön­samt företag får kosinaderna sänkia med 15%. För övriga delar av allmän­na stödområdel (i undersökningen benämnl yiire siödområdet) är motsva­rande siffror 12 resp. 9%. Om allt annal var lika skulle slödförelagen kun­na sälja sina varor till ell pris som var upp lill 10%, lägre än konkurrenter­nas. Delta gäller förelag med låg lönsamhet i inre stödområdet. Del lön­samma förelagel kan sänka sina priser med omkring 7 %.

8.    Moi bakgrund av dagens lönsamheisproblem inom svensk induslri är del vikligl all känna till hur slödförelagen klarat sig. Allmänt kan konstate­ras alt mer än två tredjedelar av netlolillskoltet av sysselsättningstillfällen

 

Prop. 1978/79:112                                                                199

lillfallit den delen av den konkurrensulsalta induslrin som inle är råvaruba­serad. Huvudparlen av sysselsättningen har också lillkt)mniil i förelag som förbättrat sin konkurrenskrafi genlemoi utlandet.

9.    De meioder som använts för fördelning av lokaliseringsslödei har
medfört all en stor del av slödel gått lill branscher med goda framlidsulsik-
ler. Delta ålerspeglas också i slödföreiagens produkliviielsulvecklinj;
(män som produktion per sysselsatt). 1 stort scll har slödförelagen följl
med i den allmänna produklivitetsstegringen mellan åren 1965 och 1975.
även om en viss nedgång i relalion lill induslrin som helhei kan konstaleras
för den senare delen av perioden.

10.    Även om lokaliseringsstödet är så konslruerul all del slinnilerar fö­
retagen atl salsa på en produktionsteknik med stora insaiser av maskiner
och andra anläggningar, kan någon sådan tendens inte spåras. Inle heller
har de förelag som fått sysselsätiningssiöd ökal sin andel arbelskrafl.
Företagen är bundna vid en internationellt utvecklad teknik som är in­
byggd i maskinparken. Den av mänga framförda farhågan all de förelag
som får lokaliseringsstöd skall bli myckel mekaniserade har alltså hiuills
inle bekräflais.

11.    Som speciella problemgrupper bland slödförelagen kan följande om­
nämnas: Små och medelstora förelag i inre siödområdet, nyetablerade fö­
relag som enbarl fått sysselsätiningssiöd, men ej lokaliseringssiöd. De har
låg lönsamhet. Andra problemgrupper utgör de råvarubaserade förelagen
och de förelag som erhållit transportstöd. De senare tillhör ofta den råva­
rubaserade industrin, som inle har haft någon posiliv sysselsällningsul­
veckling.

12.   Lönerna i stödföretagen ligger numera i nivå med riksgenomsnillel för industrin. 1 yttre stödområdel och grå zonen ligger man över genom­snittsnivån och i inre siödområdet under. Särskilt låg är lönenivån i förelag som enbarl fåll sysselsätiningssiöd.

13.   I slödundersökningen har ett antal kommuner iniensivstuderals. Bland de undersökta orterna har Ragunda och Älvsbyn den lägsta syssel­sättningsgraden, dvs. få sysselsatta bland befolkningen. 1 dessa orter har också slödföretagen rekryterat många arbetslösa och personer i arbels-marknadsulbildning. Totalt omkring 20% av de sysselsatta har rekryterats från dessa grupper. Del kan jämföras med Lessebos och Borlänges 7% och Luleås 12%. 1 Borlänge, Ragunda och Piteå utgör de hemarbetande kvin­norna 12%, av befolkningen i åldern 16 lill 64 år. I stödföretagen arbetar en­dasl omkring 1 % som rekryterats från denna grupp.

14.   De flesta av dem som nyanställts vid slödförelagen har tidigare varil sysselsatta i andra företag (drygt 60%). Delta visar atl regionalpoliliska .stödet startat en omfattande rekryteringsprocess. Mångdubbelt ller än de som arbeiar i stödförelag har varil inblandade i denna process. Vakanser uppslår i andra förelag då arbetskraft flyttar över till slödförelagen. Della betyder bland annat atl om en lolal bild av regionalpolitikens effekier på

 

Prop. 1978/79:112                                                                 200

arbelslöshelen skall erhållas, måsle. lill de arbetslösa som rekryierais di­rekt lill slödförelagen, läggas de arbetslösa som fåll fylla de vakanser som uppslån i andra förelag än slödföretag. Del här förhållandel bör påverka bedömningen av könskvoleringen. Även om få slödförelag levi upp till all anställa minsl 40% kvinnor har många kvinnor fåll anslällning i nägot led i rekryleringskedjan.

15.   Molsvarande resonemang måsle föras då del gäller stödels effekier på flytlningsrörelserna. Nio av tio av de sysselsatta har rekryterats lokalt och drygl 4% har flyital längre siräckor för atl få arbele i slödförelagen. Även här har emellerlid vakanser uppsiåll i andra förelag på orlen. varför den lolala arbelskraftsomflytlningen blir siörre.

16.   De långväga flyllarna lillhör en grupp arbeisiagare med goda yrkes­kunskaper och god uibildning. Arbelel i slödförelagen kan ses som en led i karriären för denna grupp.

17.   För den forlsalia regionalpolitiken kan följande allmänna slutsatser om den hiltills bedrivna verksamheien anföras:

a.    Politiken har i sin helhet givit klart posiliva effekier beiräffande sys­
selsättning, produktion och lönebildning.

b.    Den förda politiken hade god draghjälp av den allmänna sysselsäll-
ningsexpansion som inträffade under 1970-lalels försia hälft. Stödverk­
samheten har dock efter hand blivit allt dyrare. Effekien per siödkrona har
sjunkil i takt med all siörre resurser satts in.

c.     Under en framtida sysselsättningsnedgång för industrin är ertarenhe-
terna under 1960-talets senare hälft av speciellt intresse. Då vann stödom­
rådet andelar av indusirisysselsättningen. Sysselsättningsökningen där
blev dock mycket måttlig, men effekten per stödkrona var stor,

18.    ERU:s slutsats är att det i framtiden kan krävas ytterligare ökningar
av stödinsatsema om en fortsall utjämning mellan de nuvarande stödområ­
dena och övriga landet skall uppnås. Specielll gäller della om de gängse
bedömningarna atl industrisysselsättningen i landet som helhet kommer
atl minska är riktiga.

19.    Till det stöd som givit relativt sett liten direkt sysselsättningseffekt
kan främst transportstöd och sysselsättningsstöd räknas. ERU:s siudier
visar alt de selektivt prövade medlen lån och bidrag hittills varit effektiva­
re än de generellt verkande medlen transport- och sysselsättningsstöd. Ell
undanlag finns dock och del är lokaliseringsstödet till den råvarubaserade
induslrin.

Allmänt kan konstateras alt man här står inför ell val mellan atl satsa på generella medel, vilka som regel är lälta atl administrera, och atl satsa på selektiva medel, som kräver större personella insatser vid handläggningen. Det måste ocksä hållas i minnet att ERU:s slutsatser endasl gäller den hit­tillsvarande verksamheten. Som exempel kan nämnas att en mycket kraf­tig satsning på sysselsättningsstöd i hela det allmänna stödområdet skulle kunna medföra atl mer expansiva förelag kom atl utnyttja siödet. Träns-

 

Prop. 1978/79:112                                                                201

port- och sysselsätiningssiöd kan görus något mer selektiva genom ati vis­sa branscher till exempel viss råvarubaserad induslri utesluts från stödfor­men.

20.    En vikiig slutsats är atl siödet leder till omfattande omflyttningar av
arbetskraft mellan förelag. Med lanke på atl slödförelagen ökat sin syssel­
sättning mer än vad sysselsättningen ökar i stödområdena i sin helhet, lor­
de rekryteringen lill stödföretagen ofta ske från andra företug som läggs
ned eller rationaliserar bort arbetskraft.

21.    För atl frigöra resurser vid handläggningen av stödärenden skulle en
sammanslagning av vissa stödformer kunna övervägas. Dagens regional­
poliliska medelsarsenal är så splittrad atl den kan vara svår att överblicka
för de enskilda stödföretagen. Mycket lalar dessutom för att företagen är
bundna vid en viss teknik oavsell i vilken form stödet utgår.

 

Prop. 1978/79:112                                                                 202

Bilaga 4

Remissyttranden över expertgruppens för regional utred­ningsverksamhet delbetänkanden (SOU 1978:46 och 47) Att främja regional utveckling

1  Inledning

Expertgruppens för regional utredningsverksamhet delbetänkande (SOU 1978:46 och 47) Att främja regional utveckling remissbehandlades hösslen 1978.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetls av arbetsmarknads­styrelsen (AMS), arbeiarskyddssiyrelsen. bosiadsslyrelsen, domänverkei, konjunkiurinslilutet. konsumeniverkei, lanlbmksslyrelsen, lufifarisver-kei, samtliga länsstyrelser, postverket, riksrevisionsverkei (RRV), sjö­fartsverket, skogsstyrelsen, skolöverstyrelsen (SÖ), socialstyrelsen, sta­tens industriverk, statens invandrarverk, statens järnvägar (SJ), statens naturvårdsverk, siaiens personalverk (SPN), stålens planverk, statens vattenfallsverk, statens vägverk, statistiska centralbyrån (SCB), siaiskon­iorei, leleverkel, överbefälhavaren (ÖB), Siockholms, Norrtälje, Enkö­pings, Eskilsluna, Norrköpings, Jönköpings, Ljungby, Gollands, Karls­krona, Olofslröms, Hässleholms, Höörs, Malmö, Kungsbacka, Mölndals, Göleborgs. Gullspångs. Karlstads, Arvika, Örebro, Ljusdals, Sundsvalls, Kramfors, Östersunds, Skellefteå och Luleå kommuner, Stockholms läns, Uppsala läns, Södermanlands läns, Östergötlands läns, Jönköpings län, Kronobergs läns, Kalmar läns, Blekinge läns. Kristianstads läns. Malmö­hus läns, Hallands läns, Göteborgs och Bohus läns, Skaraborgs läns, Kop­parbergs läns, Gävleborgs läns. Västernorrlands läns, Jämtlands läns, Västerbottens läns och Norrbollens läns landsiing, Cenierns kvinnoför­bund. Centerns ungdomsförbund. Centralorganisationen SACO/SR, ex­pertgruppen för forskning och fysisk planering och bebyggelse. Folkpar­tiets ungdomsförbund (FPU), Institutet för social forskning (SOFI), Landsorganisationen i Sverige (LO), Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Moderata ungdomsförbundet (MUF). Statsförelag AB, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska handelskammarförbun­del. Svenska kommunförbundei, Sveriges köpmannaförbund, SHIO-Familjeföretagen, Sveriges industriförbund och Tjänsiemännens central­organisation (TCO). Dessutom har yttrande inkommii från Svenska civil­ekonomföreningen.

2 Allmänna synpunkter

De flesta remissinsianser är positiva till ulredningen och anser del vär­defullt att de olika regionalpolitiska stödformerna utvärderas med jämna

 

Prop. 1978/79:112                                                                203

mellanrum. Sä I. ex. anser LO ""del som myckel värdefulli med denna mer eller mindre löpande ulvärdering som sker genom ERU:s verksamhet"" och menarall ""ERU bör fortsälla alt söka klariägga de lolala samhällseko­nomiska effekterna av slödpolitiken"".

Flera remissinsianser anser emellerlid all ERU:s ulvärdering varit alll­för begränsad.

Exempelvis anser länsstyrelsen 1 Jönköpings län att det hade ""varil önskvärt om ERU också analyserat i vilken omfattning län utanför siöd­området förlorat arbetstillfällen som en direkt följd av del regionalpolitiska siödet".

Svenska handdskammarförbundel finner all "'expertgruppen i myckel sior Ulsiräckning använi slödföreiagens sysselsällningsulveckling som kri­ierium på del regionalpolitiska stödets effekter". Förbundet hävdar att ""det hade varil av minst lika stort intresse om expertgruppen sökt utvärde­ra huruvida del regionalpoliliska siödet förbättrat möjlighelerna för förelag i siödområdet atl överleva och om slödel främjat företagens utvecklings­förmåga på lång sikl. Expertgruppens fixering vid sysselsättningseffek­terna har, enligt förbundets uppfattning, begränsat utredningens värde som underlag för en bedömning av behovet av en förändrad regionalpoli­tik".

Länssiyrelsen i StockluUms län har invändningar mot alt ERU:s sludie "omfattar enbart det regionalpolitiska siödet lill industrin. Hur denna ef­fekt står i förhållande till exempelvis effekten av den kraftiga utbyggnad av den offenlliga sektorn som skett under samma tidsperiod behandlas inte."

Betänkandet utgör enligt Skaraborgs läns landsting inte "någon egentlig utvärdering av regionalpolitikens effekter. Vad ERU i stället redovisar är lokaliseringspolitikens effekter."" Vidare framhåller landstinget atl ""del är omöjligt att efter en studie av främst lokaliseringsbidrag, lokaliseringslån, sysselsättningsstöd och transportstöd uttala sig om regionalpolitikens ef­fekter. Eftersom regionalpoliliken till sitt innehåll är betydligt mer omfat­tande borde siudier av andra ekonomiska/politiska, näringspolitiska, ar­betsmarknadspolitiska och socialpolitiska åtgärders betydelse förden re­gionala utvecklingen behandlats i belänkandet. Delta gäller även ortspla­nen och planeringstalen för länens och de regionala statliga organens verk­samhet.""

3 Den regionala utvecklingen från 1965

Utvecklingen på arbetsmarknaden

Flera remissorgan finner det tillfredsställande atl storstadslänens andel av indusirisysselsättningen minskat till förmån för bl. a. en sysselsätt­ningsökning i del inre stödområdel.

Länsstyrelsen i Ösiergöllands län anser dock att det egentligen ligger

 

Prop. 1978/79:112                                                                 204

""nära lill hands alt med viss oro la del av resultatet för perioden 1970-1975. Trots allmän lillväxl i induslrisysselsällningen hardei regional­poliliska slödel givil ett sämre resultat än tidigare.""

Några remissinstanser påpekar all den industriella utvecklingen under perioden efter 1975 har inneburit problem för mänga förelag med nedlägg­ning och inskränkning som följd. ERU borde därför ha studerat åven ut­vecklingen efter år 1975.

Vidare behandlas den offenlliga sektorn av flera remissinsianser.

Länssiyrelsen i Kalmar län vill erinra om att ""tillväxten av den offenlli­ga seklorn under de senasle åren svarat för huvuddelen av de nya arbets­tilirällen som tillskapats i länet. Mol denna bakgrund vore det värdefullt om ERU i sitt fortsatta arbete i siörre ulsiräckning än hittills skulle kunna ägna sina resurser åt en ulvärdering av den offentliga seklorns roll i regio­nalpolitiken."'

Lundstingel i Kopparbergs län pekar på ""all en ensidig satsning på den offenlliga sektorn i stödområdet inte är önskvärd. Snarare måste regional-och näringspolitiken inriktas på att intensifiera och fördjupa möjligheterna till industrieiableringar i dessa områden. Endast om satsningar från offent­lig servicesektor går parallelll med industrieiableringar kan varaktiga posi­tiva effekter förväntas.""

Länssiyrelsen 1 Värmlands län menar att ""en utvärdering av den förda regionalpolitiken borde i högre grad än vad som gäller för ERU:s ha för­sökt atl mer systematiskt kartlägga sådana förändringar som avsiktligt el­ler oavsiktligt stått i samklang med de regionalpolitiska sirävandena. Det ökade medvetandet och den livliga debatten om de regionala problem som bl. a. länsplaneringen lett till har enligt länsstyrelsens mening haft en vä­sentlig inverkan i dessa sammanhang.""

Flera remissinsianser instämmer i detta.

Vad beträffar förändringar i arbetskraften framhåller Centerns kvinno-Jörhund atl ""utredningen visar att en ökning skell i förvärvsfrekvensen bland kvinnor inom det inre stödområdet. Trots detta är andelen kvinnor i förvärvsarbete där avsevärt lägre än i övriga delar av landet. Ökade möjlig­heter bör specielll ges kvinnor i dessa områden, då den helt övervägande delen av deltidsarbetande är kvinnor. En bättre balans måsle skapas så all både män och kvinnor arbeiar på lika villkor. 1 del inre stödområdet är lö­nenivån i de företag som enbart fått sysselsältningsstöd låg. En fråga in­ställer sig då - hur har della påverkal kvinnomas sysselsättning. CKF ifrågasätter om inte den ökning som kunnat påvisas av kvinnlig arbetskraft är att hänföra lill att det rör sig om lågavlönade traditionella kvinnoyr­ken.""

Befolkningsutvecklingen

Vad beträffar ERU:s redovisning av befolkningsutvecklingen säger Cen­terns kvinnoförbund atl ""även om flyltningarna från glesbygdsområdena

 

Prop. 1978/79:112                                                                205

minskal lill IVamlör allt slorsiädeina, sker en alltmer markanl omnytlning inom regionema till täuirlerna. (3ckså en inomregional omflyilning medför uiarnining av kullurbygder och skapar sociala omställningsproblem. De ojänilikheler som förekommer inom regionen vad beträffar service i olika former har kommimcr och landsting stora möjligheler att motverka."

Flera remissinstanser, framför allt länsstyrelser i de nordliga länen, är oroliga över befolkningsulvccklingen i skogslänen.

Löiissiyrdsen 1 Gävleborgs län "vill starkt understryka utredningens farhågor beträffande riskema för ökade regionala obalanser. Visserligen har befolkningsantalet hållits uppe men om man titlar på bl.a. åldersför­delningen, valmöjligheter, sysselsättningsmöjligheter för olika grupper inom arbetsmarknaden m.m. upptäcks ganska snart alt förhållandena är olika inom olika delar av landet. "

Länsstyrelsen framhåller vidare all "skogslänen sammanlagel uppvisar en befolkningsökning men förskjutningarna mellan olika åldersgrupper har varil myckel kraftiga. Den starka förskjutningen mol en allt siörre andel äldre människor kommer att medföra stora problem på många områden."

Laudsllng.sförbuudei understryker atl de regionala och inomregionala obalanserna i riket fortfarande är stora "trots de regionalpolitiska insatser­na och trots atl slödel haft positiva sysselsättningseffekter, är befolknings-situationen inom fiämst kommunerna i de inre delarna av Norrland kanske allvariigare än någonsin. Mönstret återkommer i andra landsändar."

4 Mål och medel i regionalpolitiken

Flertalet remissinsianser hävdar all det är viktigt alt ERU:s rapport läggs lill grund för en samlad bedömning av behovet av regionalpolitiska och näringspolitiska medel innan delreformer genomförs. Beslul om ett komplicerat och finfördelai slödområdessysiem kan visserligen leda till klara regler för lånemöjligheter och villkor i olika delar av Iandel men bris­tande flexibiliiet och faran för eti svårtillgängligt system riskerar all elimi­nera dessa fördelar.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län påpekar också "de långsiktigt posiliva effekter som regionalpoliliskl slöd haft då del vid enstaka tillfällen satts in utanlbr stödområdet i krisdrabbade orler eller i orter med långsiktiga struktiupioblem. Möjlighelema till detta bör på intet vis försämras. ERU har i sin rapporl inte diskuterat eller mätt effektema av all regionalpolitis­ka insatser görs vid rätt tidpunkt dvs. innan obalanserna blivit allt för om­fatlande. Länsstyrelsen vill betona vikten alt de regionalpoliliska medlen ges en utformning som medger sådana förebyggande insaiser."

TCO framhåller all "regionalpolitikens stödåtgärder för utveckling av industrin i de olika stödområdena icke får medföra att industrins utveck­ling och uppiätthållandet av sysselsättningsgraden försvåras inom andra

 

Prop. 1978/79:112                                                                 206

delar av landet. En sådan effekt av regionalpoliliska åtgärder kan knappasl någon del av Iandel ha fördel av.""

Flera remissinstanser är av samma åsikt.

Några norrlandslän framhåller atl del är väsentligt att tyngdpunkten i de regionalpolitiska och glesbygdspolitiska insalsema, bör ligga i skogslänen och all en förstärkning av stödet främst bör avse de sysselsätlningsmiissigl sämst ställda kommunerna.

FPU anseratt "den ortsklassificering som finns i dag bör avskaffas, och ersättas med ell nät av statligt garanterade serviceorter. Koncentrationen lill vissa centra skulle därmed minska. Den indelning som nu finns i olika stödområden måste också förändras. Nu sedan arbetsgivareavgifterna för­svunnit och stödområdena utökats så att större delen av Sverige ingår i dessa och de som inte ingår dessulom får stora selektiva stöd. så har denna indelning hell förlorat sill syfte. Avtappningsregionerna bör på något sätl klart favoriseras.""

Väsiernorrlands läns lundsting poängterar belydelsen av all regionalpo­liliska slödålgärder är kopplade till orlsslrukturen. En koncentration av de samlade resinserna är enligt landstinget en förutsättning för inlandels fort­levnad.

LRF konsiaterar atl ERU vidhåller sina tidigare synpunkter på värdet av orlsklassificeringen och framhåller alt "della förefaller minsl sagt förvå­nande i relation lill de skillnader i främst sysselsättningsmöjligheterna mel­lan olika delar av Iandel, som ERU:s eget malerial visar på. Ortsklassifice­ringen avser styra sysselsättnings- och befolkningsutvecklingen mot en ökad koncentration i länen. Enligt LRF:s mening behövs alla tillgängliga resurser på regionalpolitikens område till att utjämna sysselsättningsmöj­ligheterna mellan landsdelar, mellan länsdelar och mellan kommundelar. Några resurser för att påskynda koncentrationen i orlsklassificeringens syfte lorde inle kunna anslås. Av dessa konkreta förhållanden drar LRF slutsatsen att ortsklassificeringen bör avskaffas.""

Länsstyrelsen i Kalmur län ifrågasätter om utvecklingen motsvarat de uppställda regionalpoliliska målen och framhåller att ""det är väsentligt att del regionalpolitiska stödet ges en sådan inriktning att sysselsättningskri­ser löses utan att därför medverka lill att en föråldrad industristruktur kon­serveras"".

Länssivrelseu i Narrhotieiis län konslalerar alt "ERU framför allt uppe­håller sig vid orlsplanen. På del säliei blir regionalpolitikens mål rätl obe­stämt och därmed blir också utvärderingen obestämd."

Beiräffande de regionalpoliliska stödmedlen framhåller länssiyrelsen i Väsiernorrlands län "all de regionalpolitiska stödmedlen måste användas mera i enlighel med grundlankarna bakom dem än som varil fallet särskilt under de senasle åren"". Länsstyrelsen anser all regionalpoliliken "allt mer fått stå tillbaka för andra hänsyn, inte minsl näringspolitiska".

Länssiyrelsen i Örebro län anser ""all de regionalpoliliska medlen måsle

 

Prop. 1978/79:112                                                                207

kombineras med ytterligare satsningar på sysselsättningsfrämjande åtgär­der. Vidare bör företagen stimuleras atl utveckla nya produkter. Sådana salsningar är för de små och medelstora företagen sä resurskrävande alt in­satser från centrala organ är påkallade.""

De flesta remissinsianserna biiräder expertgruppens rekommendalion all vissa slödformer slås samman. Bl.a. framhåller 5\£';(.sA« handdskam-niarförbundei all "den flora av olika regionalpoliliska medel som finns i dag iir svår alt överblicka för det enskilda företagel. En förenkling är där­för myckel önskvärd."

5 Det regionalpolitiska stödets effekter på sysselsättning och ekono­mi

ERU säger i sitt be länkande bl. a. att sysselsättningsökningen inle är nå­got mått på stödeffekten. Man vet inte vad som skulle ha hänt med stödfö­retagen, om stöd inte hade utgått. Det kan dock konstateras alt sysselsätt­ningsexpansionen blivit extra kraftig några år efter det atl stödet utgått. 1 flera fall hade sannolikt en nedläggning varit altemativet.

Flera remissinstanser instämmer i detta. Utvecklingsfonden 1 Västerbot­tens län framhåller exempelvis att "sysselsättningsökningen i områdel har varit klart positiv jämfört med landet i övrigt. Även om åtskilliga andra fakiorer kan ha medverkal lill den omfördelning av arbetskraft som kom­mit till stånd, anser fonden alt lokaliseringsstödet varit en av de starkasl bidragande orsakema till denna utveckling,"

AMS framhåller all ""ERU-forskama har funnit, atl stödel leder till om-fallande omflyttningar av arbetskraft mellan företag, Detla innebär att det i sisla hand är belydligt fler personer ulan arbele som berörs av stödinsatsen än vad som framgår av rekryteringen till stödföretagen. För att få en sam­lad bild av regionalpolitikens sysselsättningseffekter för olika grupper måste, enligt styrelsens mening, samtliga led i rekryteringskedjan stude­ras. Enligt styrelsens uppfattning är del också viktigt att beakta de effekter av den regionalpolitiska stödverksamheten som ligger utanför de direkta sysselsättningseffektema, bl.a, genom att lidigare sysselsatt arbetskraft genom rekryteringsprocessen har förbättrat sin ställning på arbetsmarkna­den,""

Några remissinstanser menaratt ERU använt stödföretagens sysselsätt­ningseffekter som huvudkriterium vid utvärderingen av det regionalpolilis­ka stödets eflekter. Så t. ex, framhäller länsstyrelsen i Södermanlands lån all ""en projektorienlerad analys hade varit mera motiverad än en schema­tisk och grov beskrivning av företagets/arbetsställets totala sysselsält-ningsförändring".

ERU konsiaterar, att omläggningen av stödpolitiken efter år 1970 i syfte att premiera sysselsättningsmålet pä bekostnad av tillväxtmålet, inneburit en lägre grad av måluppfyllelse när det gäller sysselsättningseffekten per

 

Prop. 1978/79:112                                                                 208

stödkrona. De gynnsammaste sysselsättningseffektema har erhållits i de verksamheier där en expansion är fördelaktigast med hänsyn till Sveriges roll i den intemationella arbetsfördelningen. SIND inslämmer i slutsatsen "att den bästa regionalpolitiken äralt satsa på branscher som kan konkur­rera framgångsrikt med import och/eller export. På så sätt vinner man sys­selsättningseffekter på längre sikl. Detta torde också medföra största möj­liga bidrag till landets nationella tillväxt. ERU:s analyser visar atl det framlorallt är lokaliseringsstödet som bidragit lill en strukturomvandling i denna riktning.""

Flera remissinstanser instämmer i della.

En del remissinstanser bl.a. Stockholms läns landsiing anser alt det är sannolikt all "utvecklingen inom den offentliga sektorn varit en bidragan­de orsak till den sysselsättningsökning inom industrin som skett. Om så är lallei skulle de uppgifter om industristödels sysselsättningseffekter som betänkandet redovisar vara en överskailning av de verkliga effekierna -en del av dem borde i stället ses som effekter av den offentliga seklorns ut­veckling.""

I utredningen framkommer atl regionalpolitikens sysselsättningseffekter varil negaliva inom den råvarubaserade industrisektorn, trots att beräk­ningama har inkluderat de indirekta och inducerade sysselsättningseffek­terna. Med hänvisning till de regionalpolitiska målen om snabb ekonomisk lillväxt, ifrågasattes ett rortsatt stöd till denna sektor.

Örnsköldsviks kommun motsätter sig en sådan förändring och framhåller atl "en inskränkning av stödet till den råvarubaserade industrin skulle starkt kunna försämra denna sektors konkurrenskraft och i vissa fall kunna få katastrt)l'ala följder i form av industrinedläggningar'.

ERU:s kartläggning visar alt sammanlagt 72 lokaliseringsföretag hade lagls ned t. o. m. år 1975. Av dessa hade 52 företag gått i konkurs. Av ny­etablerade företag som fått sysselsältningsstöd hade 24 av 93 förelag som fåll stöd mellan 1970 och 1975 lagls ned./?/? V "anser del angelägel atl man närmare söker belysa orsakema till sådana nedläggningar med hänsyn till de statliga bidrag som utgått"".

Liknande synpunkter har framförts i flera yttranden.

Länsstyrelsen i Norrbollens län framhåller att det hade varit "intressant om ERU närmare än vad nu har skell gåll in i diskussionen om företagens benägenhei all bygga ut och nyelablera"".

Enligt betänkandet påverkas förelag inle i sill val av produktionsprocess av att lokaliseringsstödet främst ulgår i form av en kapitalsubventionering. Enligt gmndläggande ekonomisk teori leder kapitalsubvenlion däremoi lill alt ett förelag väljer en mer kapilalintensiv produktionsmetod än det skulle ha gjort om stödel inle funnits men företaget ändå investerat. Studierna vi­sar att lokaliseringsstödföretag inte tenderar att bli mer kapitalintensiva än icke stödtöreiag. Del kan enligt Skaraborgs läns landsting ifrågasättas om ""ERU:s modeller är tillräckligt finkänsliga för all ge underlag för den slut-

 

Prop. 1978/79:112

209

sats man drar. Studier som gjorts inom ramen för energikommissionens arbele visar exempelvis alt förelagen har en betydande känslighet för för­ändrade relativa priser.""

Beträffande lokaliseringsstödets effekter på hela ekonomins tillväxttakt sker i bilagedelen (SOU 1978: 47) en genomgång av vilken informaiion som skulle behövas. Slutsatsen blir att de valda utvärderingsmetoderna inle ger tillräckligt underlag för en bedömning av stödets effekter på tillväxttakten. Stockholms läns landsting påpekaratt ""i huvudtexten drar ERU emeller­tid slutsatsen att regionalpolitiken givit klarl positiva effekter på syssel­sättning ulan tecken på kostnader i form av lägre ekonomisk tillväxt. Den senare delen av detla påstående är uppenbarligen svagt underbyggd."" Fle­ra remissinsianser har påpekat denna brist på överensstämmelse.

ERU finner anledning att ifrågasätta om lokaliseringsstöd i framliden skall utgå till rationaliseringsinvesteringar, eftersom kapitalfömyelsebe-hov numera finns främst i stagnerande företag och förelag med stagneran­de marknader och ogynnsam utveckling av den inlernationella konkur­rensförmågan. SIND instämmer häri och menar alt "om det behövs insat­ser för della ändamål bör sådana åtgärder vidlas inom ramen för den natio­nella näringspolitiken"".

6. Utvärdering av välfärdsefTekter av den regionalpolitiska stöd­verksamheten

Fierlalel remissinsianser inslämmer i ERU:s slutsatser all även om de flesta av dem som anställs i stödföretagen lidigare har varit sysselsatta i andra företag har del startat en omfatlande rekryteringsprocess vilket re­sulterat i att även de arbetslösa har fåll fylla de vakanser som uppstått i andra förelag än stödförelag.

Stockholms läns landsting säger dock att "'en anmärkningsvärt stor an­del (50 procent) av de tidigare sysselsatta har bytt yrkesområde i samband med anställningsbytet. 1 betäkandet tolkas delta som alt många har bytt av nödvändighetsskäl, dvs, för att upprätthålla en tillfredsställande syssel­sättning. Detta skulle kunna tyda på att många människor föredrar att byta yrke framför atl få arbete inom samma yrke på en annan ort och då tvingas flytta."

Utvärderingen av det regionalpolitiska stödels välfärdseffekter pekar enligt lånsstyrelsen i Värmlands lån på "'att lokaliseringsstödet i hög grad kommii den lokala arbetskraften till del. Viss rekrytering av kvalificerad arbetskraft från andra kommuner torde i många fall vara nödvändig. En ökad anställning av personer som befinner sig uianför arbetsmarknaden bör dock enligt länsstyrelsens mening eftersträvas. Delta ställer dock krav på samordnade utbildningsinsatser inom bl.a. arbetsmarknadspolitikens ram." 14    Riksdagen 1978179. I saml. Nr 112

 

Prop. 1978/79:112                                                                 210

Flera remissinstanser konstaterar atl det inte i första hand är de arbets­lösa som berörs av expansionen i stödföretagen. Länsstyrelsen 1 Norrbot­tens län framhåller att ""de som har svårigheter alt finna arbete i vanliga fall (t.ex. medelålders, äldre, ungdomar) har givetvis även svårigheter i detta fall. Det regionalpolitiska stödet löser därför inte sysselsättnings­problemen i dessa grupper.""

TCO framhåller att det mot denna bakgmnd är av största vikt att ""slöd­företagen i god tid gör upp rekryteringsplaner lillsammans med arbetsför­medlingen och att rekryteringen i första hand sker genom denna"".

Länsstyrelsen I Stockholms län anser ""att den beskrivning av välfärds-effektema som presenteras är mycket intressant. Vidare anser länsstyrel­sen alt "studier av denna karaktär måste få ökat utrymme i ERU:s framti­da verksamhet. Studiema bör då även utvidgas till de som endasl indirekt berörs av effekterna av det regionalpoliliska stödet.""

Flera remissinstanser påpekar att ERU:s ""välfärdslandskap"" omfattar ganska kvalificerade servicefunktioner som kräver ett relativt stort befolk­ningsunderlag inom ett vissl avstånd.

Konsumentverket vill särskilt framhålla betydelsen av alt "befolkning­ens tillgång till olika former av kommersiell och offentlig service vägs in i värderingen av regionalpolitikens effekter. En fortlöpande bevakning av dessa frågor måste ske bl. a. i samband med den fortsatta länsplaneringen. Verket anser det också vara angeläget att ERU inom ramen för sitt fortsat­ta arbele ägnar frågan om förändringar i tillgången till olika slags service ökad uppmärksamhet."

Enligt SOFLs mening är det grundläggande felet i resonemanget atl "man inte ser välfärden som en helhet, sammansatt av ett antal olika kom­ponenter. I bilagedelen förs visserligen en diskussion om betydelsen av att se välfärd i ett helhetsperspektiv, men detta resonemang är inte relaterat till slutsatsen i huvudtexten."" SOFI anser vidare att "man vid en utvärde­ring av regionalpoliliken bör jämföra välfärden i dess helhet i olika regio­ner. Därigenom kan man undersöka i vilken utsträckning oacceptabla skill­nader kvarstår och om nya uppkommit.""

 

Prop. 1978/79:112                                                               211

Bilaga 5

Sammanfattning av glesbygdsdelegationens promemoria (Ds I 1978:37) Sysselsättning och service i glesbygd

1 Serviceförsörjning

Glesbygdsdelegationen som enligt sina direkliv haft att behandla den av riksdagen aktualiserade frågan om en servicegaranli för glesbygderna. De­legationen anser att riksdagens inlenlioner bäst tillgodoses genom att be­sluten om vilka åtgärder som skall vidtas läggs på lokal- och regional nivå.

1 den mån statliga insaiser behövs, bör medel avsedda alt upprätthålla
kommersiell och samhällelig service i områden där denna inte utan sådant
stöd kan leva vidare, så långt möjligl beslutas av länsstyrelsen.

Befolkningen i glesbygden måste enligt delegationen ha tillgång till olika former av kommersiell och samhällelig service. Denna service skall kunna göras tillgänglig dels genom stationära enheter, dels genom flyttbar service och dels genom transportmöjligheter till servicen. Följaktligen måste lös­ningarna på problemen avpassas lill lokala förhållanden och lill enskilda människors siiuaiion.

1 en sädan serviceförsörjning som här avses spelar givelvis orterna där de stationära enheterna är lokaliserade stor roll inte bara för dessa orters egna invånare utan även för den omgivande bygdens befolkning. Vilken roll en viss orl spelar är beroende av en mängd fakiorer såsom ortens stor­lek, dess läge i förhållande till andra orter, omlandels befolkningsläthei, ål­dersstrukturen m.m. Vidare måsle möjlighel finnas alt anpassa servicen lill förändrade förhållanden. Förändringar i åldersstrukturen ger nya be­hov beträffande åldringsvård och skolor, tillkomsten av en ny industri eller en nedläggning, påverkar servicens storlek och bredd osv.

Det är under här angivna förhällanden inte möjligt att ort för ort eller område för område ange vilka slags serviceenheler som där skall finnas.

För alt glesbygdens folk skall kunna tillförsäkras en god service är del nödvändigt att besluten om vilka åtgärder som skall vidtas ligger så nära berörda människor som möjligl nämligen på kommunal och regional nivå.

1 första hand ligger ansvaret hos kommunerna. 1 vissa fall kan det dock vara nödvändigi all staten går in med ekonomiska slödålgärder. Beslul om statligt stöd bör kunna fattas av respeklive länsstyrelse inom ramen för till­delade medel. En förutsäitning för alt statligt slöd skall kunna utgå bör bl. a. vara atl kommunen upprällal en plan för serviceförsörjningen.

2 Stöd till glesbygder

Delegaiionen anser all de nuvarande anslagen för insaiser i glesbygder­na samordnas för atl på så säu skapa en bälire sammanhållen glesbygdspo­litik.

 

Prop. 1978/79:112                                                                212

Ansvarei för de skilda stödformerna är utspritt på flera huvudmän och beslutsfattandet sker på säväl regional som central nivå. För all på ell bäli­re säll än för närvarande kunna samordna. Intensifiera och effeklivisera regeringens glesbygdsinsalser föreslär delegationen att de berörda ansla­gen sammanförs till ett anslag under industridepartementets huvudtitel. Delegaiionen föreslår också all beslulen så långl möjligl deceniraliseras till regional nivå.

En ökad samordning är nödvändig för att de olika åtgärderna skall passa in i ell gemensami mönsier. Utgångspunkten för insatserna är en samord­nad planering på såväl kommunal som regional nivå. Därmed blir insatser­na också effeklivare. Länssiyrelsen hardei samordnande ansvaret för stat­liga insaiser inom skilda samhällssektorer. Beslulen bör fallas så nära be­rörda människor som möjligt. Det är därför enligt delegationen lämpligt alt länsstyrelsen fattar beslut i de ärenden som gäller glesbygdsstödet inom en av regeringen tilldelad ram. Slödel bör som för närvarande vara inriklal på olika ändamål, men fördelning av medlen mellan de skilda ändamålen bör ske mot bakgrund av de riktlinjer för utvecklingen i länet som fastställts inom ramen för länsplaneringen i länel. En decentralisering enligt denna modell förenklar administrationen och förkortar handläggningstiden. Gles­bygdsfrågorna får pä detla sätt ökad tyngd i de regionala och kommunala organen och insatserna blir effektivare än för närvarande.

Delegationens förslag innebär inte att statliga organ som idag har ansvar för någon del av glesbygdsfrågorna helt fråntas detta. 1 de delar som del finns sektorssynpunkler att bevaka inom glesbygdspoliliken måste natur­ligtvis arbetet i resp. seklorsorgan fortsätta på samma sätt som hiltills i form av ulvecklingsarbele och forskning och genom den ordinarie verk­samheten t.ex. beredskapsarbelen, rådgivning m.m. lill jordbruket och konsumentupplysning.

Glesbygdsuirednlngen underströk i sitl betänkande (SOU 1972:56) Glesbygder och glesbygdspoliiik, vikten av all man, då del gäller atl kom­ma tillrätta med glesbygdens problem samordnar olika samhällsinsatser. Bl. a. föreslog utredningen all besluten i fråga om stöd lill kommersiell ser­vice skulle fallas av länsstyrelsen i allmänna stödområdet och av regering­en i övriga landet. Utredningen föreslog vidare alt försöksverksamheten med social service i glesbygd skulle upphöra och all medel skulle ställas till länsstyrelsens förfogande i form av medelsramar för sociala insatser i gles­bygd.

Utgångspunkten för delegationens förslag atl inrätta ett särskilt gles­bygdsstöd är de anslag som för närvarande är speciellt inriktade på alt stödja sysselsättning och service i glesbygd. De anslag som berörs av dele­gationens förslag framgår av tabell 1 i avsnitt 4.

3 Handläggningsordning

Anslagen som enligt delegationen bör ingå i glesbygdsstödet handläggs

 

Prop. 1978/79:112                                                                213

av en rad olika myndigheler. Delegationens förslag innebären samordning och decentralisering av besluten.

Kommunen har ansvarei för den kommunala serviceplaneringen och planering av sysselsättning inom kommunens egen administration. 1 den kommunala serviceplaneringen bör anges problem, behov och ålgärder för såväl den kommersiella som den offenlliga servicen. Serviceplaneringen blir på del sättet ett effektivt beslutsunderlag. Kommun och/eller landsting ansöker om hemsändningsbidrag, social service samt om slöd lill intensi­fierade kommunala sysselsätlningsinsalser (IKS). Länsstyrelsens avgräns­ning av de områden inom vilka glesbygdsstöd kan utgå sker i samråd med kommunen.

På den regionala nivån är det länsstyrelsen som har del samordnande an­svaret för insatser inom den statliga verksamheten och ansvaret för läns­planeringen. Mot bakgmnd av de riktlinjer som fastställts inom ramen för länsplaneringen skall länsstyrelsen enligt delegationens förslag, efter sam­råd med berörd sektorsmyndighel, intresseorganisation, landsiing och kommun i länel, fatta beslul i ärenden om glesbygdsstöd, inom den ram som regeringen bestämmer. 1 länsrapporten skall länsstyrelsen varje år lämna en redogörelse till regeringen för hur den tilldelade ramen har an­vänts.

Regeringen utfärdar författning för glesbygdsstödet och fördelar huvud­parten av medlen i form av ramar på län. Glesbygdsdelegalionen bör svara för den cenlrala uppföljningen av verksamheten riktad till glesbygdema i samverkan med de cenlrala verk som idag har ansvaret för de skilda stöd­formema. Delegaiionen bör vidare lämna underlag till regeringens fördel­ning av medelsramar på län. För de närmare föreskrifier och anvisningar som behövs i anslutning till författningen ansvarar glesbygdsdelegationen. Centrala myndigheter kan härvid även komma att spela en stor roll.

4 Bestämmelser för glesbygdsstöd

De förordningar och regleringsbrev som idag gäller för de skilda stödfor­merna bör enligt delegationens förslag föras ihop till en förordning. De be­stämmelser som gäller för de olika anslagen bör i stort sett även kunna till-lämpas i fortsättningen. Vissa förändringar bör emellertid göras.

Del särskilda slödel llll lanlbmksförelag i vissa glesbygder, förordning (1978:465) föreslås ulvidgas till atl gälla verksamheter som inte enbarl om­fattar verksamheter som har direkt anknytning till lantbruksföretag. Stöd bör även kunna utgå lill andra förelag såsom småindustri, hanlverk, varvs­rörelse m. m. Med denna förändring är det lämpligt alt föra samman skår-gårdssiödei. (SFS 1976:203) och del särskilda slödel till lanlbmksförelag lill en stödform. Med denna förändring i bestämmelserna kan även den del av stöd till hemarbele under industridepartementets anslag, särskilda stöd-

 

Prop. 1978/79:112                                                                214

ålgärder i glesbygder, som har gått till personer som i egen regi bedrivit mindre verksamhet, hantverk och hemslöjd m.m. omfattas av siödet. Länsstyrelsen fattar beslul efier samråd med lantbruksnämnd och andra berörda regionala organ, och mot bakgrund av de riktlinjer som fastställts inom länsplaneringen.

Enligt de bestämmelser som gäller för del särskilda siödet lill lantbruks­företag utgår för närvarande statsbidrag för investeringar i byggnad eller annan anläggning med högst 50% av godkänd kostnad. Bidraget är begrän­sal till 75 000 kr. för varje invesleringslillfälle. Om särskilda skäl föreligger fär bidrag lämnas med högsl 125 000 kr. Bidrag till invesleringar i byggnad som är avsedd att uthyras genom korllidsupplåtelse får uppgå lill högst 20000 kr.

Beträffande skärgårdsslödet är bidraget begränsal till 75000 kr. för varje invesleringslillfälle. Delegationen föreslår atl bidraget i särskilda fall får lämnas med högst 125 000 kr. I samband med den årliga uppföljningen av glesbygdsstödet bör beloppsgränserna ses över.

De iniensijlerade kommunala syssdsäiiningsinsatserna (IKS) utvidgas lill fler kommuner med molsvarande förhållanden som de som ingåtl i för­söksverksamheten. IKS-verksamheten blir på det sättet ett permanent in­slag i glesbygdsstödet. Reglerna för bidrag anpassas till de regler som gäl­ler för de kommunala beredskapsarbetena. Bidrag bör sälunda utgå med 90%. av del godkända bidragsunderlaget. 1 bidragsunderlagel bör även kunna inräknas resekostnader. Länsstyrelsen, skall godkänna de utvalda arbetsobjekten och bevilja bidrag till verksamheten efter samråd med läns­arbetsnämnden. Möjlighel atl delegera godkännandet lill länsarbetsnämn­den bör finnas.

Slöd till de regionala utvecklingsjonderna för att genomföra vissa pro­jekt i syfte att främja företagsamheten i glesbygden och skärgården, som för närvarande beslutas av regeringen, skall enligt delegaiionen ingå som en del i glesbygdsstödet. Bidrag beviljas av länsstyrelsen mot bakgrund av de riktlinjer som fastställs inom länsplaneringen.

Stöd lill kommersiell service i glesbygd (SFS 1973:608 omtryckt 1978: 186) består av investeringsstöd, driftsstöd och hemsändningsbidrag. För närvarande beslutar konsumeniverkei om investeringsstöd och drifts­stöd och länsstyrelsen om hemsändningsbidrag. Decenlraliseringsulred­ningen har i bilaga lill principbetänkandet (SOU 1978:52) Lägg besluten närmare människorna, lämnal exempel på områden där decentralisering av beslutsfatlandet är lämpligi. Beiräffande stödet till kommersiell service i glesbygd anser ulredningen att en överföring av beslutanderätten till regio­nal nivå bör övervägas. OPAL-utredningen (organisationsöversyn av pla­neringsavdelningar och administrativa enheter vid länsstyrelserna) före­slår i sitl betänkande (SOU 1978: 58) Organisatoriska frågor inom länssty­relserna, atl hemkonsulenterna bör - under förutsättning alt förslagen i

 

Prop. 1978/79:112                                                                215

betänkandet (SOU 1978: 16) Regional konsumentpolitisk verksamhet, an­ias av slaismakierna - bilda en konsumenipoliiisk grupp inom regional­ekonomiska enheten på länsstyrelsen. Därigenom kan hemkonsuleniernas kunskaper enligi ulredningen. utnyttjas i länsstyrelsernas arbeie bl.a. när det gäller stöd till kommersiell service i glesbygd och kontakter med kom­munerna i samband med varuförsörjningsplanering m. m.

Delegaiionen föreslår all länsstyrelsen skall besluta i samtliga stödären­den efter samråd med en representativ köpmannaorganisation och kon-sumdisirikt. Den rådgivande nämnden för glesbygdsfrågor som är knuien till konsumentverket och som har lill uppgifi all bistå verket vid prövning av ärenden om buliksslöd bör avskaffas.

Försöksverksamhelen med social service i glesbygd har bedriviis sedan år 1968. Försöksverksamhelen har enligt delegationens mening varit av slort värde för såväl berörda kommuner som för cenlrala myndigheter. Försöksverksamheten har gett möjlighel alt pröva och utveckla former för sociala serviceålgärder i glesbygdsområden samiidigi som berörda kom­muner fåll ekonomiski slöd för vissa insaiser. Glesbygdsdelegalionen an­ser emellerlid all försöksverksamhelen bör avslutas. Det utvecklings- och forskningsarbele som bedrivs i socialstyrelsen berörs inte av förslaget. Medel lill direkia insaiser för alt siödja social service i glesbygder bör lill­föras glesbygdsanslagel. Länsstyrelsen skall besluta efter samråd med kommunförbundets länsavdelning och i förekommande fall landstinget. Slöd ulgår endasl om berörd kommun har genomfört en serviceplanering så all behov av slöd kan bedömas. Som en följd av delegationens förslag avvecklas socialstyrelsens glesbygdsgrupp. OPAL-utredningen föreslår i betänkande (SOU 1978:58) Organisaioriska frågor inom länsstyrelserna, all någon del av socialstyrelsens regionala personal bör inordnas i länssty­relsen med hänsyn lill länsslyrelsens behov av social och miljöteknisk ex­pertis. Delegationen föreslär att glesbygdskonsulenternas verksamhet, som bl.a. har medverkat lill alt sätta igång försöksverksamheten för att finna lösningar på olika serviceproblem i glesbygderna, knyts till länssty­relsen.

5 Administration m. m.

De behandlade anslagen sammanförs lill ett anslag under industridepar­tementets huvudtitel. Del kan vara lämpligt att fördela anslaget på två pos­ter. Den ena anslagsposten inriktas på stöd till serviceförsörjning, den andra på sysselsätlningsinsalser. Delegationen anser alt huvuddelen av glesbygdsstödet skall fördelas på Norrlandslänen, Värmlands, Koppar­bergs och Älvsborgs län samt skärgårdsområdena eftersom de största gles­bygdsproblemen enligt delegationens mening fortfarande finns i dessa områden. Medlen bör i princip endasl användas utanför kommunernas

 

Prop. 1978/79:112

!16

centralorter. Glesbygdsdelegalionen lämnar ell underlag för regeringens fördelning av ramar på län. Under budgetåret 1979/80 bör förslagsvis halva anslagel inledningsvis fördelas. Resten fördelas under året och avses även för andra delar av Iandel än de av delegaiionen prioriterade. Beslul i län som inle tilldelas ram fallas av regeringen.

Glesbygdsstödet uppgick under budgelårel 1978/79 lill 43,5 milj. kr. i bi­drag och 6 milj. kr. i lån. Kreditgarantin uppgick till 18 milj. kr.

Mol bakgrund av anslagsframställningarna för budgelårel 1979/80 och sysselsältningsutredningens beräkningar kommer glesbygdsstödet atl upp­gå till 94 milj. kr. i bidrag och 11 milj. kr. i lån samt 26 milj. kr. i kreditga­ranti. Glesbygdsdelegationen föreslår att dels ett förslagsanslag inrättas på driftbudgeten, dels ell anslag på kapilalbudgeten under industrideparte­mentets huvudtitel med motsvarande belopp under 1979/80.

Länsstyrelserna bör lillföras exlra resurser för handläggning av gles­bygdsstödet. Behovei av personalförslärkningar kommer att variera från län lill län. Delegationen har beräknat att det erfordras ett personaltillskott molsvarande lolv handläggartjänster.

För alt de skilda stödformerna verkligen skall utnyttjas är det väsentligt att kommuner och andra berörda får kännedom om de medel som slår till buds. Informationsfrågorna bör därför ägnas särskild uppmärksamhet när glesbygdsstödet inrättas.

Tabell 1. Glesbygdsstödet

Huvudtitel   Anslag

Belopp för budgetår (milj. kr.)

78/79        kredit-    79/80     kredit-

Bidrag    lån    garanti    Bidrag    lån    garanti

 

Jordbruk Jordbruk

Induslri Handel

Social

B 15       Stöd till skärgårdsförelag

B 16       Särskilt stöd till lantbruksföretag

m. m. i vissa glesbygder
C 2      Särskilda stödåtgärder i glesbygder

D 7      Bidrag till kommersiell service

V 9      Lån lill investeringar för kommersiell

service
A 3      Forsknings- och utvecklingsarbete

saml försöksverksamhel

Summa

 

 

 

6

—

6

7

—

9

10 19"

2.5"

6

10

2

15 63,5"

2,5

11

15

2

b'

 

6

 

43,5

6

18

94

11

26

" Anslagets totala belopp = 21 milj. kr. därav IKS 12 milj. kr., hemarbete 5 milj. kr., regionala utvecklingsfonden 2 milj. kr., särskilda utredningar 2 milj. kr.

" Därav hemsändningsbidrag 1,8 milj. kr., driftstöd 0,5 milj. kr. samt in­friande av statlig garanti 0,2 milj. kr.

" Anslagets totala belopp = 18 milj. kr. därav 6 milj. kr. för glesbygd. ■' Därav 60 milj. kr. till IKS enligt sysselsättningsutredningens beräkning-

 

Prop. 1978/79:112                                                               217

Bilaga 6

Remissyttranden över glesbygdsdelegationens promemo­ria (Ds 11978:37) Sysselsättning och service i glesbygd

1 Inledning

Glesbygdsdelegationens promemoria (Ds 1 1978:37) Sysselsättning och service i glesbygd remissbehandlades hösten 1978.

Efter remiss har yttranden över rapporten avgells av arbetsmarknads­styrelsen (AMS), konsumentverket, lantbruksslyrelsen. samtliga länssty­relser, riksrevisionsverkei (RRV), socialstyrelsen, statens industriverk, statskontoret, decenlraliseringsulredningen, Kooperativa förbundet (KF), landstingsförbundet, Lanibrukarnas riksförbund (LRF), Svenska kom­munförbundet, Sveriges köpmannaförbund. Dessutom har yllranden in­kommit frän Svenska samernas riksförbund, Handelsanställdas förbund. ICA-förbundei, Sveriges livsmedelshandlareförbund samt Enköpings kommun.

Flertalet remissinstanser, däribland samtliga länsstyrelser, tillslyrker glesbygdsdelegationens förslag om att samordna, decentralisera och effek­tivisera regeringens glesbygdsinsatser.

Länssiyrelsen i Norrbottens län hänvisar till sill yttrande över gles-
bygdsuiredningens betänkande där länsstyrelsen framhöll bl.a. att "läns­
organ och kommuner bör ges erforderliga resurser alt följa upp glesbygds­
utredningens allmänna inventering med mer detaljerade planer som direkl
är anpassade till lokala förhållanden. Rådande problem är nämligen så all­
varliga alt lösningen av dem inte medger några längre dröjsmål.      

Glesbygdsproblemen lorde inte kunna lösas sektor för sektor. Problemen kräver att berörda myndigheter skaffar sig en helhetsbild och utifrån en sä­dan presenterar samlade åtgärdspaket."

Sysselsättningen måsle enligi länssiyrelsen vara del grundläggande med nära koppling lill överväganden om service i glesbygd. Detta kräver ett samlat grepp. Delegationens överväganden ligger enligt länsstyrelsen bätt­re i nivå med länsstyrelsens intentioner sedan flera år lillbaka, än vad nu­varande handläggningsstruktur innebär.

Vidare menar länsstyrelsen alt glesbygdsdelegationens allmänna syn är lilllalande och kan befrämja bätire överblick, lokalkännedom vid problem­lösningar saml minskad byråkrati vid handläggning av de s. k. glesbygds­frågoma.

Länsstyrelsen 1 Kronobergs lån och i Östergötlands lån menar alt de­legationens förslag ökar möjligheterna att förverkliga vissa av länsplane­ringens intentioner. En mer ålgärdsinriklad länsplanering som läggs till grund för de statliga sektorsorganens agerande måste därför enligt länssty­relsen på Gotland bli det seklorsövergripande styrinstrument som bildar ramen föroch knyter samman glesbygdsinsatsema.

 

Prop. 1978/79:112                                                                218

Enligt LRF:s uppfaUning måste de särskilda stödåtgärdema till kombi­nationssysselsättning i glesbygd förslärkas. Del behövs en samordnad glesbygdspolitik med inriktningen från avveckling till utveckling. LRF me­nar därför alt de flesta förslag, som framförts av sysselsättningsutred­ningen i betänkandet om regionalpolitiken och i glesbygdsdelegationens promemoria om sysselsättning och service i glesbygd, passar in i en sådan ram,

Decenlraliseringsulredningen framhåller all förslaget på flera punkler il­lustrerar de principer som bör prägla den offentliga verksamhetens sätl att fungera.

Svenska kommunförbundet redovisar sin principiella uppfattning all statliga punktbidrag av stimulanskaraktär bör undvikas och så långt möj­ligt ges som generella bidrag, huvudsakligen genom skatteutjämningssys­temel.

Socialstyrelsen delar delegationens tankegångar att glesbygdsinsalser ifråga om service och sysselsättning måste grunda sig på lokala behov och förhållanden och att stor flexibilitet och uppslagsrikedom fordras föratt in­salsema ska bli effektiva. Det är också enligt styrelsens mening angeläget att erforderliga åtgärder kan sältas in snabbt och utan alltför krånglig byrå­krati i beslutsfattandet.

Länsstyrelsen 1 Jämtlands län anser all delegaiionen har vall en riklig väg när man föreslår ökad flexibilitet i stödhanteringen samtidigt som an­svaret och beslutsfattandet i hög grad föreslås bli decentraliserat till den regionala nivån, som även får ökat ansvar för samordningen av olika insat­ser. Dessa förenklingar av stödhanteringen ligger helt i linje med en önskan om en aktivare glesbygdspolitik. Länsstyrelsen är dock inte helt övertygad om all de förslag delegaiionen lämnar räcker för alt lösa glesbygdsproble­men.

Lanlbruksstyrelsen är principiellt tveksam till förslaget efiersom det en­ligt lantbruksslyrelsen bygger på synen alt regionalpolitik är något från öv­rig näringspolitik fristående.

Konsumeniverkei avslyrker glesbygdsdelegalionens förslag av föränd­ringar av stödverksamheten beiräffande kommersiell service. För all de regionalpoliliska åtgärderna och därmed också samhällsinsatserna i gles­bygd, skall bli effektiva fordras enligt konsumentverkets uppfattning all de regionalpolitiska utgångspunkterna vägs in i verksamheien inom de olika sektorerna av den offentliga förvaltningen. Det måsle därför vara naturligt all ansvarei för samhälleis konsumentpoliliska verksamhei, även då det gäller all siödja konsumentgrupper som på grund av sin bosättning har sär­skilda problem med tillgängligheten till olika former av kommersiell ser­vice, åvilar konsumentverket. Detta borde enligt verket vara en självklar­het, inte minst mot bakgrund av att de regionalpolitiska och konsumentpo­liliska strävandena på denna punkl hell sammanfaller.

 

Prop. 1978/79:112                                                                219

2 Serviceförsörjning

Servicegaranti

Glesbygdsdelegationens uppfattning att serviceproblemen i glesbygder måste lösas där de uppstår delas hell av flera remissinstanser. Lånsstyrel­sen i Jämtlands län menar att samhällets insatser i dessa avseenden måste präglas av stor flexibilitet och anpassningsförmåga efter de skilda lokala fömlsältningarna. Länsstyrelsen delar även uppfattningen all del främst bör ankomma på den kommunala nivån atl göra de bedömningar av de lo­kala serviceförhållandena. Delegationens förslag atl även de statliga med­len för servicen samordnas på den regionala nivån ger goda förutsättningar härför. Länsstyrelsen vill här peka på den stora belydelse det statliga stö­del till kommersiell service i glesbygder haft för möjlighelema all upprätt­hålla en godlagbar service i glesbygdsområdena.

Länsstyrelsen i Västmanlands län ställer sig bakom delegationens för­slag, som enligt länsstyrelsen kan ge ökade möjligheler även åt icke gles-bygdsdominerade landsändar att få slöd lill service. Länsstyrelsen anser vidare att garanterad service styrd till enbart vissa orter inte ger erforderlig flexibilitet.

KF instämmer i glesbygdsdelegationens syn på hur serviceproblemen i glesbygd bör lösas och ansluter sig också till delegationens prioriteringar i stort. Det är enligt KF:s mening angelägel all man kan bevara fasta ser­viceställen på strategiskt belägna platser även inom utpräglade glesbygds­områden. Inriktningen bör vara atl till sådana fasta serviceställen knyta så många servicefunktioner som möjligt. Därigenom kan underlaget för servi­cestället vidgas och fömtsättningama öka atl bevara servicefunktionema med förhållandevis små stödinsatser eller utan att stöd behöver tillgripas.

KF m.ft. remissinstanser vill i sammanhanget fästa uppmärksamheten på del arbele som konsumentverket inlett för atl åstadkomma en komplet­tering av dagligvambutikemas service i glesbygd.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län delar delegationens uppfattning när det gäller mindre orter och service av typ livsmedelsaffär och låg- och mellan­stadieskola. När det gäller dessa typer av serviceproblem är det viktigt att man utgår från ett individorienterat synsätt och att problemen kan lösas från fall till fall. När det däremot gäller den typ av service som kan behö­vas i kommundelscentra anser länsstyrelsen atl man bör föra ett resone­mang med utgångspunkt från orten och även kunna ange vilken typ av ser­vice som bör finnas i dessa orter. Det är enligt länsstyrelserna i Gävle­borgs, Kopparbergs och Värmlands län angeläget att precisera målen för kommundelscentra och de medel som skall användas för att där upprätt­hålla en viss grundservice.

Några remissinstanser har varil tveksamma till delegationens behand­ling av frågan om servicegaranlin. Enligt RRV måste det närmare definie­ras vad som menas med basservice.

 

Prop. 1978/79:112                                                                220

Syftet med en eventuell samhällelig servicegaranti måste enligt konsu­mentverkets uppfattning bl. a. vara atl befolkningen i glesbygd på förhand kan identifiera vilken miniminivå beträffande tillgängligheten till viss ser­vice som samhället utfäster sig att säkerställa. För den kommersiella servi­cens vidkommande, där samhällets påverkansmöjligheter är begränsade, skulle detla innebära lämligen vittgående utfästelser som skulle medföra stora krav på samhälleliga stöd- och styrmöjligheter. Sannolikt skulle del innebära att stat eller kommun i vissa fall skulle tvingas bedriva såväl för­säljning som hemtransporl av varor i egen regi.

Kraven på ett system för servicegaranti går enligt kommunförbundets mening inte att infria. Sveriges köpmannaförbund beionar atl frågan om fastställandet av en s.k. servicegaranti är utomordentligt komplicerat. Dels är både de regionala och ortsmässiga avvikelserna betydande, dels är individemas behovtillfredsställelse icke något enhetligt begrepp. Samtidigt skall emellertid understrykas att de grundläggande tankegångar och värde­ringar, som ligger bakom kravel på denna servicegaranli, är utomordent­ligt sociall tilltalande och nödvändiga som ell inslag i en seriös och framål­syftande glesbygdspolitik. Utformandet av en sådan samhällsutveckling är enligt köpmannaförbundet ell betydande socialt ansvar för statsmakiema.

Serviceplanering

Flera remissinstanser, däribland länsstyrelserna i Blekinge, Skaraborgs och Västerbottens län anser på samma sätt som delegationen atl en förut­sättning för att slöd till service i glesbygd skall kunna utgå är att kommu­nema upprättar en plan för serviceförsörjning. Länssiyrelsen i Västernorr­lands län menar atl serviceplaneringen bör kompletteras så snabbi som planeringsresursema i kommunema tillåter med planer över befolknings­utveckling, sysselsättning, boende, drivmedelsförsörjning m. m. för att åstadkomma en så total planering som möjligt.

KF anser det mycket viktigt atl en utvecklad kommunal serviceplane­ring kommer till stånd. Enligt KF;s uppfattning bör varuförsörjningsplane­ring bedrivas i alla kommuner. KF anser att det arbele med kommunala varuförsörjningsplaner som har genomförts eller nyligen påbörjats i många kommuner, bör vidareutvecklas och att utgångspunkten kan vara den pla­nering som bedrivits i Enköpings kommun.

EnUgt LRF bör serviceplaneringen göras enkel. Liknande synpunkier framförs från bl. a. länsstyrelsen 1 Gävleborgs län som menar atl planen bör i första hand inriktas på kommunens glesbygdsområden.

Svenska kommunförbundet erinrar om alt i den kommunplaneringsmo-dell, som flertalet kommuner tillämpar, ingår planering av de olika verk­samheterna. 1 denna s, k. verksamhetsplanering behandlas glesbygdsfrå­goma som en vikiig del. När del gäller den kommersiella servicen har de flesta glesbygdskommunerna upprättat särskilda varuförsöriningsplaner.

 

Prop. 1978/79:112                                                                221

Enligt länsstyrelsen i Värmlands län bör begreppet planering i detla fall tolkas med flexibilitet. Vad som enligt länsstyrelsen behövs är ett besluts­underlag anpassat för ärendena ifråga. Krav på regelmässiga serviceplaner skulle enligt länsstyrelsens mening kraftigt kunna försena förverkligandet av glesbygdsdelegationens intentioner. De statliga stödåtgärdema får en­ligt länsstyrelsen inte kräva stora kommunala administrativa och andra re­surser.

Administration m.m.

Med hänsyn lill atl konsumentverket har i uppdrag atl under år 1979 i samråd med decenlraliseringsulredningen överväga hur en decentralise­ring av butiksstödel skulle kunna åsladkommas, anser bl. a. Svenska kom­munförbundei atl beslutsfunktionen när det gäller investerings- och drift­stödet tills vidare skall ligga kvar på konsumentverket. Kommunförbundet förutsätier all den prövning som senare skall ske bör kunna leda till en ef­fektivare decentralisering än vad nu föreliggande förslag innebär.

Enköpings kommun avstyrker delegationens förslag i de delar som rör kommersiell service och föreslår att konsumentverket bör handha dessa frågor.

Konsumentverket, Handelsanställdas förbund. Svenska köpmannaför­bundet, ICA, Sveriges livsmeddshandlareförbund och KF avstyrker för­slaget att den till konsumentverket knutna glesbygdsnämnden skal! avskaf­fas.

Flera remissinstanser har påtalat den stora betydelsen för glesbygdshan­deln som konsumentverkets projekt "Butiksulveckling i glesbygd" kan få.

Några remissinstanser, bl. a. KF. framhåller nödvändigheten av atl nu­varande anslag för stöd lill kommersiell service i glesbygd väsentligt höjs.

1 fråga om driftsstöd framhäller länsstyrelsen i Norrbottens län atl det är hög lid att driftstödet mer regelmässigt kommer ifråga än som för närva­rande. Länsstyrelsen anser vidare alt procentsatsen för avskrivningslån vid stöd till butiksinvesteringar bör höjas till förslagsvis maximall 75 %. Altemativet lill förbättrade stödformer är enligt länsstyrelsen sociall oac­ceptabla nedläggelser.

Socialsiyrelsen anser att den sociala servicen och omvårdnaden i gles­bygden skall utvecklas. Den lokala kunskapen, dvs. kommunemas behov och önskemål, har hittills varit helt styrande. Fackkunskapema har tillhan­dahållits av socialstyrelsens glesbygdskonsulenter och fackbyråer. Genom denna uppläggning har enligt socialstyrelsen erfarenhetema från verksam­heten på ett direkl och naturligt sätt kommit andra glesbygdskommuner i hela landet lill del.

I promemorian saknas enligt socialstyrelsen en närmare analys av vad den sociala servicen i glesbygd skall innehålla och hur del statliga stödet skall utformas. Några bärande motiv för att sammanföra det staUiga stödel

 

Prop. 1978/79:112                                                                222

till kommersiell och social service i glesbygd till ett anslag finns enligt soci­alstyrelsen inte, utöver att man på så sätt vill uppnå flexibilitet och öka samordningen. En sådan sammanföring är enligt socialstyrelsen iveksam med hänsyn lill all behovei av insaiser inom de båda serviceområdena är olika.

Några remissinstanser bl.a. Svenska kommunförbundet och länsstyrel­sen i Väsiernorrlands lån har föreslagit all försöksverksamheten med soci­al service avslutas. Enligt/?/?V kan ett altemativt tillvägagångssätt vara att vid behov stödja sådan verksamhei genom extra skatteutjämningsbidrag eller genom ordinarie anslag till motsvarande verksamhet.

3 Sysselsättning

De flesta remissinstanser ser positivt på förslaget om en sammanslag­ning av det särskilda regionalpolitiska jordbruksstödet, skärgårdsstödet och stöd till hemarbete för sysselsättning i glesbygd. Enligt länsstyrelsen i Värmland m. fl. kan en sådan samordning öka förutsättningama för mer ef­fektiva insatser.

Enligt LRF bör del nya slödel lill kombinationssysselsällning ses som ett försia led i en utbyggd landsbygdspolilik där målsättningen är all på sikl utvidga och förstärka glesbygdemas näringsliv.

Socialstyrelsen vill i delta sammanhang instämma i delegationens upp­fattning och starkt understryka behovet av särskilda insatser för fysiskt och psykiskt handikappade.

Några remissinstanser har berört storleken på bidraget lill kombina­tionssysselsättning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län menar såle­des all möjlighelema alt föra en handlingskraftig regionalpolitik i länets skärgårdsområde försvåras av att bidraget är maximerat till 75000 kr. per investeringstillfälle. Delegationens förslag om höjning av bidraget lill 125 000 kr. i särskilda fall ärdärför bra men inte tillräckligt.

Länsstyrelsen föreslår att glesbygdsbidrag i särskilda fall kan ulgä med 200000 kr.

Länsstyrelsen 1 Östergötlands lån anser alt den övre gränsen bör höjas lill 150000 kr. Vidare bör enligt länsstyrelsen begränsningen i bidraget till 20000 kr. för investering i byggnad för uthyming höjas till 50000 kr.

Enligt delegationens förslag bör IKS-bidraget anpassas till de regler som gäller för de kommunala beredskapsarbetena och således utgå med 90 % av lönekostnadema. Lånsstyrelsen i Västerbottens lån förordar emellertid en återgång till de ursprungliga bidragsbestämmelserna med 100 % bidrag till lönekostnaderna.

Landstingsförbundet är Iveksaml lill atl länsstyrelsen skall godkänna de utvalda arbetsobjekten i IKS.

Enligt länsstyrelsen i Värmlands lån borde glesbygdsdelegalionen när-

 

Prop. 1978/79:112                                                                223

mare ha klargjort på vilket sätt en utvidgning av IKS-verksamhelen kan komma lill stånd.

AMS understryker att den föreslagna samordningen mellan IKS och de kommunala beredskapsarbetena av praktiska skäl bör innebära all stödfor­men IKS administreras på central nivå av AMS och på regional nivå av länsarbetsnämnderna. Liknande synpunkter framförs från konsumentver­ket.

Landstingsjörbundei är tveksam till om del särskilda siödet till de regio­nala utvecklingsfonderna skall föras ihop med de övriga stödformerna och fördelas av länsstyrelsen. RRV. LRF och Svenska kommunförbundei framför liknande synpunkier.

4 Handläggning

Flertalet remissinstanser tillstyrker delegationens förslag om atl länssty­relsen skall fatta beslut i ärenden om glesbygdsstöd.

Siaiskoniorei finner den beskrivna handläggningsordningen acceptabel. Modellen som tillämpas för glesbygdsstödet bör enligt statskontoret till stora delar kunna appliceras även på övriga regionalpolitiska stödformer.

Länsstyrelsen i Jämtlands län understryker kommunernas utomordent­ligt betydelsefulla roll närdet gäller genomförande av glesbygdsdelegalio­nens förslag. Enligt länsstyrelsen är det kommunema som har den bästa kännedomen om de varierande lokala förhållandena och del är även kom­munema som ytterst har ansvaret for glesbygdsbefolkningens välfärd.

Statens industriverk har i olika sammanhang framfört att glesbygdsfrå­gorna ligger uianför verkels verksamhelsområde och att glesbygdsärenden därför inle bör handläggas vid industriverket. Induslriverkel anser mot den bakgrunden alt ärenden som rör det nya glesbygdsstödet inte bör handläggas vid verket.

RRV ifrågasätter om del är möjligl att hell slyra glesbygdsverksamheten genom medelsramar som tilldelas varje länsstyrelse. Det torde vara nöd­vändigt all utfärda generella riktlinjer för glesbygdsstödet och alt komplet­tera dessa med riktlinjer för varje länsstyrelse i samband med länsplane­ringen.

Flera länsstyrelser påtalar behovet av alt delegera vissa berednings- och beslutsfunktioner lill fackmyndighelema.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att det av praktiska skäl därför är motiverat att låta lantbruksnämnden svara för handläggning och beslut i normala och okomplicerade ärenden.

För atl ytterligare förstärka samordningen bör enligt länsstyrelsen en samrådsgrupp inrättas med representanter för länsstyrelse, lantbruks­nämnd, utvecklingsfond och andra länsorgan beroende på frågans art. Större ärenden bör beslutas av länsstyrelsen efter förslag från lantbruks­nämnden.

 

Prop. 1978/79:112                                                                 224

Enligt bl. a. länsstyrelsen i Jönköpings län bör lantbruksnämnden svara för beredning och föredragning av slödärenden inför länsstyielsen.

Länsstyrelsen i Siockholms län förutsätter att rutiner för handläggning och beslut av stödärenden på länsnivå helt och hållet får fastställas av läns­styrelsema själva. Länsstyrelsens styrelse bör enligt länsstyrelsen - se­dan de nya siödreglerna fastställts av riksdagen - själv beslula på vilken nivå och av vilket organ grupper av ärenden skall avgöras.

Rör investeringama till övervägande del de areella näringama börenligt lånsstyrelsen i Väsiernorrlands lån beslut fattas av lantbruksnämnden ef­ter atl länsstyrelsen givits tillfälle atl lämna synpunkier på de regionalpoli­tiska aspeklema. 1 båda fallen bör ansökningama ställas till lantbruks­nämnden eftersom övervägande delen avser lantbruksföretag.

Decenlraliseringsulredningen framhåller att beslutanderätt i vissa en­skilda ärenden sannolikt också kan läggas på lokal nivå - hos kommuner­na. Erfarenhelen får visa vilka ärendegrupper det kan komma att gälla och vilken avvägning mellan kommunema som blir nödvändig i ett sådani mer decentraliserat system. Möjligheterna att på det här sättet gå ell steg läng­re i decentralisering blir beroende av vilket underlag för beslulen som olika kommuner kommer all bidra med och hur dialogen mellan lokal och regio­nal nivå utvecklas.

Sveriges livsmedelshandlareförbund har i princip ingen erinran mol all vissa beslut decentraliseras till länsstyrelserna och kommunerna och där­med komma närmare de objekt stödet avser. Trots detta måste det enligt vad Sveriges Livsmedelshandlareförbund förstår finnas vissa centrala di­rektiv och föreskrifter och dessa bör allljäml kunna ulformas och få upp­följning i konsumentverket.

KF avstyrker förslaget att glesbygdsdelegalionen skall svara för den centrala uppföljningen av stödet till kommersiell service och föreslår att konsumentverket får behålla den övergripande tillsynen över stödet.

Enligt länssiyrelsen i Skaraborgs län förefaller det mindre rationellt atl regeringen beslutar i områden uianför de län som tilldelats ram. Länssiy­relserna i Malmöhus och Jönköpings län framför liknande synpunkter.

Ett närmare klargörande av de regler som gäller för län utanför det pri­mära glesbygdsområdet hade enligt länsstyrelsen i Väslmanlands län varit önskvärl.

Landstingsförbundet anser att länsstyrelsema bör kunna ha ett övergri­pande inflylande vad avser stödet till sysselsättning i glesbygd, dock som nämnts med undantag fördel särskilda stödel till de regionala utvecklings­fondema. Dessa medel bör fördelas inom ramen för de ordinarie medels­tilldelningarna lill de regionala utvecklingsfonderna. Vidare är en finansie­ring av serviceinsatserna via extra skatteutjämningsbidrag enligt styrelsen att föredra.

Glesbygdsfrågoma bör enligt Svenska kommunförbundet handläggas inom den ordinarie verksamheten för berörda statliga organ.

 

Prop. 1978/79:112                                                                225

Frågan om hos vilken eller vilka instanser besvär skall få anföras i ären­den om glesbygdsstöd vid den föreslagna beslutsordningen har enligt lant­bruksstyrelsen inle berörts men behöver närmare övervägas.

De flesta remissinsianser, som har tillstyrkt delegationens förslag, utta­lar som en förutsättning för alt klara denna handläggning i länet alt länssty­relsen tillförs ytteriigare resurser på handläggarsidan.

En förutsäuning för att länsstyrelserna, enligt socialsiyrelsen. ska kunna överta ansvarei all fördela glesbygdsmedel är dock all de lillförs kunska­per och resurser för atl kunna bedöma sociala serviceinsalser i glesbyg­den. Glesbygdskonsulentverksamhelen bör inordnas i den framtida social-konsulentorganisalionen inom länsstyrelsen.

Socialstyrelsen menar vidare, att slyrelsen fortfarande har ell centralt ansvar för utvecklingsarbete och planering inom socialpolitikens område. Statsmakterna har bl. a. att genom sina centrala verk främja en rättvis och jämn reformutveckling mellan regioner.

Stödet till kommersiell service är enligt konsumentverket i sin nuvaran­de utformning väl avgränsat mol andra statliga stödformer. En avgräns­ning i förhållande till socialstyrelsens försöksverksamhel har funniis redan tidigare. Verket har inle erfarit atl vare sig avgränsnings- eller koordine­ringsproblem funnits på denna punkl.

Glesbygdsdelegationen har inte, enligi verket, framfört några sakargu­ment som visar att nuvarande ordning vare sig i sina huvuddrag eller olika enskildheter inte skulle vara ändamålsenliga. Verket kan inte finna att för­slaget på någon punkt skulle innebära alt regeringens glesbygdsinsatser bättre skulle samordnas eller effektiviseras.

Beträffande decentraliseringen av beslutsrätten till länsstyrelserna i ärenden om statligt stöd lill kommersiell service hänvisar konsumentver­ket till alt regeringen uppdragit åt verket atl lämna förslag i frågan före ut­gången av år 1979.

Lantbruksstyrelsen avslyrker utredningens förslag om all handläggning
av glesbygdstöd till lantbruksföretag förs över från lantbruksnämndema
till länsstyrelsema mot bakgrund av bl.a. följande: "Rationaliseringsstöd
lämnas, förutom till s. k. begränsat utvecklingsbara företag och har därför
även karaktär av sysselsättningsstöd. 1 vissa fall kan det vara tveksamt om
glesbygdsstöd eller regionall rationaliseringsslöd skall utgå lill ell förelag.
Detta kan bedömas först efter uiredning och ingående prövning.     

Enligt det till lagrådet remitterade förslaget lill ny jordförvärvslag införs en särskild bestämmelse enligt vilken förvärv i vissa fall får vägras till för­mån för den ortsbundna befolkningens sysselsättning om det är av särskild betydelse från regionalpolilisk synpunkt. Detla förutsätter att glesbygds­stöd till lantbruksföretag samordnas med jordförvärvsprövningen. En så­dan samordning torde kräva att besluten sker hos samma myndighet. 1 an­nal fall måsle samrådet förankras genom beslut i lantbruksnämndens ple­num eller delegation, vilket skulle medföra en otymplig handläggning." 15    Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 112

 

Prop. 1978/79:112                                                                226

Den överordnade planeringen av glesbygdsstödet bör enligt lantbruks­slyrelsen handhas av länsstyrelsen som därför bör vara den myndighet som fastställer områdesgränser för glesbygdsstöd. Detta hindrar enligt lantbruksstyrelsens uppfattning inle att beslut i enskilda stödärenden fal­las av sektorsmyndighel t. ex. lantbruksnämnden. Länsstyrelsens samord­ningsfunktion borde kunna fyllas genom avgränsning av områden, fördel­ning av ramar och utfärdande av regionala anvisningar.

Några remissinstanser däribland lånsstyrelsen i Siockholms län menar att en sammanslagning av olika stödformer inte får innebära att utrymmet för de specifika behovsområdena försämras.

Medlen skall bl. a. användas lill direkta insatser för atl siödja social ser­vice i glesbygd. Enligt Svenska kommunförbundets uppfattning inför man här ett nytt stimulansstalsbidrag, vilkel kommunförbundet inte kan till­styrka.

Behovet av ytteriigare resurser, däribland lolv tjänsier, föraU handlägga glesbygdsfrågor inom länsstyrelserna anser RRV sig inle kunna ta ställning lill ulifrån del underiag som presenteras av delegationen. RRV förordar att resursbehovet successivt prövas inom ramen för den årliga budgetproces­sen.

För alt det skall bli möjligt alt upprätthålla en viss grundservice i kom­mundelscentra behövs enligt länsstyrelsen i Gävleborgs län anslag även för della ändamål.

Enligt LRF skall länsslyrelsens befattning med stödformen inskränka sig till atl inom länsplaneringens ram fastställa de områden där stöd kan utgå. Handläggningen av de konkreta stödärendena skall därefter regelmässigl överlåtas åt regionala utvecklingsfonden, lantbruksnämnden eller annal länsorgan. Länsstyrelserna bör därför inte lillföras några resurser för handläggning av glesbygdsstödet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län menar atl en uppdelning av anslaget i två poster - en för slöd till service och en för sysselsätlningsinsalser - in­te bör göras.

Delegationens benämning av de sammanslagna stöden, stöd för kom­pletteringssysselsättning, är enligt länsstyrelsen 1 Stockholms län och lanl­bruksstyrelsen inte relevant, särskilt vad gäller skärgården. En tänkbar benämning skulle enligt länsstyrelsen kunna vara "stöd lill förelag i gles­bygder och skärgårdar".

Enligt länsstyrelsen i Kalmar län får bestämmelserna för del nya gles­bygdsstödet inte knylas så fast vid nu gällande slödformer atl del också i framtiden får begränsad användning. Delegaiionen bör enligt länsstyrelsen försöka finna en form för ett friare uinyttjande av detta anslag.

 

Prop. 1978/79:112                                                               227

5 Glesbygdsbegreppet och avgränsning av glesbygd

Flertalet remissinstanser ansluter sig till delegationens syn på glesbygds-begreppet. Enligt flera länsslyrclser, LRF, KF och RRV är det nalurligl att avgränsningen av glesbygdsområden, där särskilda insatser kan komma ifråga, görs av länsstyrelsema med länsplaneringen som grund. Några re­missinstanser, däribland länsstyrelsen i Kalmar län har funnit del väsent­ligt med en klarare precisering när de särskilda insatserna kan komma ifrå­ga-

LRF vill starkt understryka delegationens slutsats att ett glesbygdsom­råde skall ses som en enhet där glesbygd och tätort inte stär i motsatsför­hållande lill varandra utan i slället komplellerar varandra.

Svenska kommunJÖrbundel finner del svårt att geografiskt avgränsa in­satsområdet ytterligare. En områdesbedömning bör också göras utifrån vad insatsen avser.

Flertalet remissinstanser delar delegationens uppfattning att de mest ut­präglade glesbygdsområdena finns i Norrlands inland. De flesta länsstyrel­serna, i län utanför de av delegationen prioriterade länen när det gäller glesbygdsinsatser, understryker dock att glesbygdsområden och gles­bygdsproblem även finns i andra delar av landet. Detta motiverar enligt dessa länsstyrelser att de även tilldelas en ram.

Länssiyrelsen i Jämilands län understryker vikten av att glesbygdsmed­len i första hand reserveras för de områden i landet som har de största pro­blemen.

Flera länsstyrelser anser att delegationens och sysselsättningsutred­ningens föreslagna anslag för olika typer av specialutredningar är myckel värdefullt. Särskilt om det kan användas till viss försöksverksamhet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs lån påpekar atl del är vikligl atl informa­tionsfrågorna uppmärksammas. 1 informationen om stödformema bör en­ligt länsstyrelsen särskilt redovisas vilka skillnader i reglema för slödgiv­ning som gäller mellan mer utpräglade glesbygdsområden i främst Norr­land och områden med glesbygdsproblem i södra och mellersta delarna av landet.

Svenska samernas riksförbund förutsätter att lantbruksnämndemas an­svar för de samiska sysselsättningsfrågorna inle kommer alt förändras i och med det nu föreslagna.

 

Prop. 1978/79:112                                                  228

BUaga 7

Sammanfattning av expertgruppens för regional utred­ningsverksamhet betänkande (Ds I 1978:40) Förslag till ERU:s framtida organisation.

1    Inledning

De motiv för en ny organisaiion som direktiven anger innebär, enligt ERU:s uppfattning, atl det ökade planerings- och genomförandeansvar, som lagls på regionala och lokala myndigheter, bör återspeglas också i forskningens inriktning. Enligt ERU:s uppfattning innebär emellertid den delvis förändrade rollfördelningen mellan central och regional nivå inte atl den centrala nivåns roll blivit mindre betydelsefull. ERU:s mening är atl det framtida samarbetet mellan forskning och planering på det regionalpo­litiska området skall organiseras så att behoven på såväl ceniral som regio­nal nivå i möjligaste mån tillgodoses.

ERU:s tolkning av direktivens formulering av ERU:s uppgifter leder till slutsatsen all del fortsättningsvis bör bli fråga om en utvidgad verksamhei på regional nivå, medan verksamheten på central nivå bör bedrivas i oför­ändrad omfattning.

I direktiven nämns följande organisationsdelar

-     kommittén

-     sekretariat

-     arbetsgrupper som bildas kring delprogram

-     regionala samverkansgrupper.

I förhållande till den nuvarande organisalionen markeras således Ull­komsten av regionala samverkansgrupper.

Vad gäller den framtida verksamhetsformen tolkar ERU direktiven så all den hiuillsvarande kommitléformen skall utvärderas och prövas mot andra verksamhetsformer.

Direkliven anger slutligen alt förslag lill ny organisation skall ha sin ut­gångspunkt i oförändrade personella och ekonomiska resurser. Det förslag som presenteras i rapporten svarar mot detla krav. Del har emellertid från en rad intressenter framhållits alt tillkomsten av regionala samverkans­grupper inte fär innebära minskade resurser för den cenlralt bedrivna verk­samheten,

ERU:s tillkomst — ett led i regionalpolitiken

ERU:s tillkomst år l%5 uigjorde ett led i den lokaliseringspoliiiska verksamhei som samtidigt påbörjades. Det ansågs angeläget alt förbättra kunskapsunderiagel beiräffande den regionala Utvecklingens orsaker och

 

Prop. 1978/79:112                                                               229

möjligheter att påverka och slyra utvecklingen. ERU fick i uppgift atl dels biträda vid uppläggningen av den regionalpolitiska utredningsverksamhe­ten, dels samla informaiion och föreslå koordinering av forskningsverk­samheten saml definiera forskningsbehov i lokaliseringsfrågor. Efterhand som länsplaneringen fåll en fastare organisaiion och departementets egna utvecklings- och samordningsresurser utökats har ERU:s verksamhet för­skjutits i riklning mol forskningsfrågorna.

Rent konkret har ERU:s uppgifter medfört all ERU kommit att spela ell antal roller av dels användarinriklad karaklär, dels forskningsinriktad ka­raktär. Med den användarinriktade rollen avses i försia hand den påverkan på samhällsutvecklingen som kan åstadkommas genom att förbättra plane­rings- och beslutsunderlaget. Den roll ERU har i delta avseende är att föra över forskningsresultat direkt och indirekl till den centrala politiska nivån, dvs. Ijänslemän, regering och riksdag. Till den funklionen kan också föras den del av ERU:s verksamhei, som riktar sig lill en bredare krels av främst planerare på olika nivåer. Här är del också fråga om all dels skapa en all­män förståelse för forskningens möjligheler, men också alt på ell tidigt sta­dium informera om pågående forskning, att successivt redovisa preliminä­ra resultat och att sammanfatta och utvärdera de olika färdiga forsknings-resultalen.

ERU:s verksamhei på del forskningsinriklade området kan sammanfat­tas med begreppenforskningsinitiering och forskningssamordning.

1 de primära rollerna ingår, utöver vad som här har nämnls, vissa mer speciella funktioner. Den forskningsanknutna utredningsverksamheten hör lill dem. ERU har vid skilda lillfällen på uppdrag av andra utredningar utarbetat särskilda rapporter, där man visat hur resultat från forskningen kan utnyttjas när förslag lill reformer på skilda områden skall tas fram. ERU har också alltsedan starten haft som särskilt uppdrag atl bedriva upp­följning och utvärdering av den förda regionalpolitiken.

ERU:s hittillsvarande verksamhet

I detla kapilel redovisas uppläggning, genomförande och resultat av ar­betet i de hittillsvarande etapperna.

ERU:s nuvarande organisation

ERU har alltsedan starten år 1%5 varit organiserad som kommitté. Le­damöterna, som för närvarande är tio, ulgörs av förelrädare för departe­ment, cenlrala myndigheler, cenlrala fackliga organisaiioner samt forsk­ningen. Till kommittén hör ett kansli, som för närvarande består av en hu­vudsekreterare, nio biträdande sekrelerare saml två kontorister.

Den verksamhei som hittills redovisats inom ERU :s ram har finansierats från två håll. De forskningsprojekt inom ERU;s program, som bedrivits

 

Prop. 1978/79:112                                                                230

vid universitet och högskolor, har huvudsakligen finansierats genom an­slag från Riksbankens Jubileumsfond och forskningsråden. Under den se­nasle etappen har medel tilldelats ca tio projekt och uppgått lill i genom­sniii 2-2,5 milj. kr. per år. 1 övrigt har verksamheten finansierats direkl från industrideparlemeniels (lidigare inrikes- respeklive arbetsmarknads­departementens) huvudtitel. För budgetårel 1977/78 uppgick dessa medel till ca 2,6 milj, kr.

2    Förutsättningar för ERU:s framtida verksamhet

De allmänna belingelser under vilka ERU har all bedriva sin verksamhei förändras successivt. Sådana förändringar släller i sin tur krav pä föränd­ringar i verksamhetens inriktning, omfattning och form, I rapporten be­handlas vissa förändringar i instiluiionella förhållanden av betydelse för den forlsalia verksamheten.

Sirävandena mol ell ökal regionall och lokall inflytande i planerings-och beslutssystemen uppmärksammas liksom nya gruppers ökade med­verkan i planeringen. Vidare konsialeras atl kommunernas agerande i framliden får en alli siörre belydelse för den regionala utvecklingen.

Forskningens roll i samhällsutvecklingen och den allt påtagligare sam­verkan mellan forskning och reformarbete som sker diskuteras.

Med utgångspunkt i en redovisning av förändringar i forskningsrådens organisaiion och arbelssäil dras följande slutsatser:

-        forskningen inom ERU:s program skall forlsällningsvis bedrivas vid
universitetet och högskolor. ERU skall inte utvecklas i riktning mol ett
forskningsinsiitul.

-    hiuills lillämpade finansieringsformer bör kunna lillämpas också forl­sällningsvis. ERU bör inte ha funklionen som forskningsråd. Ökad sam­verkan mellan ERU och forskningsråd kan däremoi bli akluell.

-    den begränsade lillgången lill forskare gör all omfailningen och inrikt­ningen av den regionalpolitiska forskningen kan förutsättas variera mel­lan de skilda högskoleregionerna. ERU:s organisation bör ha sådan flexibilitet all de lillgängliga resurserna kan ulnylljas på ell effektivt sätl.

ERU:s huvuduppgifter

ERU:s huvuduppgift är att på regionalpolitikens område svara för atl samverkan mellan forskning och reformarbeie kan ske på ell effektivt sätl. ERU skall aktivt medverka vid initiering av forskning på detta område saml svara för samordning av forskningen. ERU skall vidare genom sin or­ganisation på samtliga nivåer svara för att resultaten från forskningen blir tillgängliga för planerare, beslutsfattare, organisationer elc.

 

Prop. 1978/79:112                                                                231

Vad gäller forskningsinitiering skall ERU i samverkan mellan forsk­ningsföreträdare och samhället i övrigt medverka till atl forskning med hög grad av samhällsrelevans kommer till stånd inom del regionalpolitiska om­rådel. Med utgångspunkt från de forskningsbehov och forskningsmöjlighe-ler som kan formuleras genom ett kontinuerligt idéutbyte mellan berörda intressen skall E!RU upprätta forskningsprogram.

ERU skall svara för att behovet av samordning inom del uppräitade forskningsprogrammet lillgodoses saml följa och samverka med annan forskning av intresse för verksamheten.

ERU:s medverkan i arbetet med överföring av forskningens resultat skall vara brett upplagd och ske i flera former, Slimulering lill direkl kon-taktubyte mellan forskare och planerare är ett sätl, publicering av rappor­ter är ett annal. ERU skall också systematisera forskningsresultat och sät­ta in dem i ett vidare sammanhang. De bör utvärderas mot resultat som kommii fram i annan forskning, svensk såväl som internationell. ERU:s presentation av forskningsresultaten skall underlätta den politiska utvär­deringen och tillämpningen av dessa resultat.

ERU skall även fortsättningsvis siödja utredningsverksamhet både cen­tralt och regionalt genom att medverka till atl såväl forskningsresultat som metoder kan utnyttjas i ulredningar av olika slag.

För att snabbt få del av de nya idéer och resultat som kommer fram i in­ternationell forskning bör ERU även fortsättningsvis medverka i det inter­nationella forskningssamarbetet på det regionalpoliliska områdel.

Organisation av verksamheten

Under utredningsarbetet har sammanträden hållits med en rad intressen­ter, såväl forskare som förelrädare för myndigheter och organisationer, för att höra deras synpunkter.

En allmänt posiliv inslällning till ERU som organisaiion har redovisats, ERU har uppfattats som en delvis unik företeelse som varil framgångsrik i sin verksamhet. Närheten till det politiska beslutsfattandet och ett obyrå­kratiskt arbetssätt har betraktats som positiva faktorer av de forskare som medverkal i ERU:s verksamhei. Kommittéformen som verksamhetsform har upplevts bidra lill detla.

Förslaget att inrätta regionala samverkansgrupper har man reageral po­sitivt på. Informations- och kontaktutbyte har i allmänhet betraktats som naturliga uppgifter för sådana grupper. 1 övrigt har uppfallningen om vil­ken roll de bör spela varierat. Från de flesta håll har hävdats att de regiona­la samverkansgrupperna skall ses som ett komplement och inte som ett al­temativ till den nuvarande organisationen.

Från forskarhåll har framhållits de fördelar gentemot t.ex, forsknings­institut, som arbetsgrupper av den lyp ERU hittills arbetat med ger. Såda­na fördelar är bl. a, flexibilitet och möjlighet att genom samverkan mellan regioner samla den kompetens man i vaije särskilt fall eftersträvar.

 

Prop. 1978/79:112                                                                 232

Med utgångspunkt dels i direktiven, dels i vad som redovisats i det före­gående, föreslås en uppbyggnad av ERU:s organisaiion enligt följande:

-    kommittén

-    kansliresurser centralt och regionalt

-    regionala samverkansgrupper

-    forskningsgrupper.

Genomförandet av ERU:s uppgifier skall ske av organisalionen betrak­tad som en helhet. Den föreslagna organisalionen ulgår från nuvarande förhållanden vad gäller administration av regionalpolitiken på central nivå, men bör på ett enkelt sätt kunna anpassas till eventuella framtida föränd­ringar i detta avseende. ERU har funnit att det för närvarande inte finns anledning att övergå från den nuvarande kommitléformen till annan verk­samhetsform. I kommittén bör i slorl sett samma inlressen som hittills fin­nas representerade. Det innebär personer verksamma inom departement, centrala myndigheter, fackliga organisationer samt forskning. Men hänsyn till tillkomsten av de regionala samverkansgruppema bör antalet ledamö­ter utökas från nuvarande tio till tolv. ERU vill också framhålla det ange­lägna i atl även kvinnliga ledamöter utses i kommittén.

De uppgifter som gäller ERU:s samlade verksamhei handläggs av ett centralt kansli. Det centrala kansliets arbetsuppgifter innefattar bl. a.

-    atl med utgångspunkt från förslag från de regionala samverkansgrupper­na m. fl. utarbeta förslag till ERU:s forskningsprogram

-    alt upprätta förslag till ERU:s budget

-    alt svara förden övergripande samordningen av forskningsprogrammet i dess helhet. Häri ingår att svara för den integrativa samordningen och utvärderingen av framkomna forskningsresultat

-    att göra de kompletteringar som kan behövas för att nå fram till en hel­hetsbild

-    atl svara för kontakt- och informationsutbyte med centrala myndigheter och organisationer

-    alt administrera och samordna ERU:s medverkan i det internationella forskningssamarbetet.

Genomförandet av dessa arbetsuppgifter släller krav på att personer med forskarkompetens ingår i ERU:s centrala kansli.

För atl svara för kontakt- och informationsulbyle mellan forskning, pla­nering och beslutsfattande på regional och lokal nivå, bildas regionala sam­verkansgrupper inom de skilda högskoleregionema. I dessa grupper skall ingå företrädare för forskning, länsstyrelser, kommuner, landsting, fackli­ga organisationer och näringslivsorganisalioner. Ledamöterna föreslås bli förordnade som experter i kommittén. Varje samverkansgrupp har en hel­tidsanställd sekreterare. Sekreterarens uppgifier är atl dels samordna sam­verkansgruppens verksamhet, dels medverka i forskning.

 

Prop. 1978/79:112                                                                233

Samverkansgruppernas uppgifier är, föruiom att svara för informalions­och koniaktulbyte. bl.a.

-    all medverka i utarbetandet av ERU:s forskningsprogram

-    alt fungera som referensgrupper eller all verka för att referensgrupper med planerare m.fl. knyls lill olika forskningsprojekt.

Föruiom dessa uppgifier bör grupperna utveckla de former för och del innehåll i sin verksamhei som svarar mot deras förutsättningar. De bör bl. a. kunna initiera forskning som inle ingår i ERU:s forskningsprogram.

ERU:s forskningsprogram bör byggas upp i form av ett antal tematiska forskningsprogram. Kring varje delprogram bildas liksom hittills särskilda forskningsgrupper sammansatta av forskare från olika ämnesområden och olika universilel och högskolor. Den löpande samordningen av forskning­en sker i dessa grupper. En belydande del av den forskningsutvärdering och utveckling av nya synsäll som är ell av de väsentligaste inslagen i ERU:s verksamhet kan också ske i forskningsgrupperna. Sekrelerare i forskningsgrupperna bör liksom hittills i försia hand utgöras av personer som ingår i ERU:s cenlrala kansli.

För att nå den flexibilitet och den bredd i ERU:s verksamhei som bör ef­tersträvas, krävs ett väl fungerande samspel mellan organisationens olika delar.

Vad gäller finansieringen av ERU:s verksamhet bör de finansieringsfor­mer som hiltills lillämpals kunna tillämpas också fortsättningsvis. 1 den forlsalia verksamheien bör emellerlid de förändringar som skett i forsk­ningsrådens organisation och verksamhetssätt beakias. Detta gäller främst forskningsrådens ökade insaiser för forskningsinitiering. ERU:s verksam­het lorde dock i allt väsentligt belraklas som kompletterande och inte kon­kurrerande i förhållande till forskningsrådens verksamhet. På längre sikl kan ökade krav på samfinansiering av projekt mellan ERU och ett eller fle­ra forskningsråd bli akluella.

När del gäller den del av ERU:s verksamhet som finansieras över ERU:s budget skall, enligt direkliven, förslag till ändringar i organisatio­nen ha sin utgångspunkt i oförändrade personella och ekonomiska resur­ser. 1 bilaga I redovisas hur budgetramen för år 1978/79 kan anpassas till den föreslagna organisationen.

 

Prop. 1978/79:112                                                  234

Bilaga 8

Sammanfattning av expertgruppens för regional utredningsverksamhet betänkande (Ds I 1979:3) Regionalpolitisk forskning på 1980-taIet

1   Inledning

Det förslag till nytt forskningsprogram för ERU, som här presenieras, har vuxit fram i diskussioner med skilda forskningsintressenler. Under vå­ren 1978 bildades särskilda provisoriska samverkansgmpper med forskare och planerare i de sex högskoleregionerna. De har liksom arbetsmarkna­dens parter och andra intresseorganisationer, centrala myndigheler och in­stanser saml forskningsorganisationer lämnal väsentliga bidrag till pro­grammets innehåll. ERU:s nu verksamma arbetsgrupper har också bidra­git till förslaget. Uppläggningen av forskningsprogrammet har diskuterats i del regionalpolitiska rådet.

Programförslaget har sitt ursprung i de tilläggsdirektiv som ERU erhöll under våren 1978 (Dir. 1978:35). Enligt dessa avser regeringen att ta upp programmel i den regionalpoliliska propostion, som kommer all föreläggas riksdagen under våren 1979. I propositionen kommer ställning också att tas lill det förslag till ny organisaiion för ERU som redovisats i en särskild rapporl (Ds I 1978:40). Programförslaget har utformats på ett sådant sätt alt det skall passa in i den nya organisalionen. Det innebär bl. a. att detaljer i forskningsprogrammei kommer alt utformas i de särskilda forsknings­grupper, som kommeratt bildas. Eftersom forskningen alltjämt i huvudsak skall finansieras av forskningsråden. Riksbankens Jubileumsfond och and­ra forskningsfinansiärer, är det en uppgift för enskilda forskare atl svara för ulformningen av konkrela projeki. Del är ERU:s förhoppning all lik­som tidigare kunna siödja forskarna i detta initialskede av forskningsarbe­tet.

Programmet kan successivt kompletteras. Enligt förslaget i organisa­tionsrapporten kommer de regionala samverkansgrupper, som föreslås bli bildade i de sex högskoleregionerna, alt spela en vikiig roll i programut­vecklingen.

2   Förslag till forskningsprogram

En slutsats från de diskussioner som förts med skilda forskningsintres­senler är. alt de förslag som ERU lägger fram bör inriktas mot två huvud­områden. De är

a)   Effekter av regionalpolitiska åtgärder och regional planering.

b)   Regionala konsekvenser av förändrad specialisering, arbetsfördel­ning och teknikval.

 

Prop. 1978/79:112                                                                235

Till del Jörsia områdel kan föras projeki om effekter av regionalpolitiken och av olika regionala planeringssystem. Några exempel lämnas också på hur en sådan forskning skulle kunna utformas. Ett exempel är del regional­poliliska stödets effekier på strömmarna på arbelsmarknaden. Där betonas vikten av en vidareutveckling av ERU:s lidigare genomförda siudier av rekryteringen av arbelskrafl lill slödföretagen. Det är väsentligt atl siudera förklaringar till att stödföretagen rekryterar anslällda från andra företag. Sludierna bör bland annat inriklas på analyser av utbildningsnivån hos de anställda och specialiseringstendenser inom företagen.

Ett annai exempel gäller samhällsekonomiska bedömningar av regional­politiska insatser. Bakom detla ligger en önskan om alt förbättra underlaget för bedömningar av hur slark målkonflikten är mellan bl.a. kravet pä ell effeklivi resursutnyttjande och önskan all skapa arbele ål alla på de orter där de bor. Forskningen borde också klargöra kort- och långsiktiga effek­ter i olika avseenden. En del av denna forskning bör kunna ses som en fort­sättning på ERU:s tidigare arbele med meioder för samhällsekonomiska bedömningar.

Ytterligare ett exempel på forskning om effekterna av regionalpolitiken och av olika regionala planeringssysiem gäller beslutsprocesserna i plane­ringen. Samspelet mellan den centrala ekonomiska långtidsplaneringen och planeringen på läns- och kommunnivå ger exempel pä brister som finns i samordningen av den nationella, regionala och lokala planeringen.

Ett forskningsprojekt på detta område skulle kunna la upp de mekanis­mer som skapar den starka specialiseringen inom och mellan olika delar av den offenlliga sektorn. En specialisering som kan leda till brister i den sam­hällsekonomiska effeklivitelen. 1 ell sådant projeki skulle också som ett andra steg las upp, vilka lämpliga åtgärder som kan genomföras i framli­den. För alt avgränsa ämnesområdet skulle forskningen kunna gälla läns­planeringssystemets effekter på beslutsfattandet inom statlig, landstings­kommunal, primärkommunal och enskild verksamhet.

Till del andra områdel har förts projekt som gäller strukturomvandling­en i samhället. Tonvikt bör läggas vid specialisering inom produklion av varor och tjänster, ökad arbetsfördelning inom och mellan samhällets sek­torer och av teknikval.

En typ av frågor, som bör bli föremål för forskning, gäller hur företags­sektorns lokalisering påverkas av teknikvalet. Sådan forskning skulle kun­na bygga vidare på de resultat, som kommer fram inom ramen för ERU:s verksamhei om den regionala arbetsfördelningen inom industrin. Den kan också baseras på resulta! av de siudier som Ingeniörsveienskapsaka-demien (IVA) och styrelsen för teknisk utveckling (STU) på regeringens uppdrag, genomför om Sveriges tekniskt industriella kompetens. I rappor­ten lämnas olika exempel pä vad man skulle kunna ta upp inom forskning på områdel. Ell exempel gäller utnyttjande av dalateknik vid lagerhåll­ning. Andra exempel gäller styrningen av industriella produktionsproces-

 

Prop. 1978/79:112                                                                236

ser ("Robotiseringen") med olika konsekvenser för arbelskrafisbehovel inom induslrin. Forskning om leleieknikens uiveckling kan också las upp. 1 vissa fall kan man förvänla sig all den nya lekniken försvårar möjligheler­na all nå regional balans, i andra fall kan man förvänla sig förbällringar i delta avseende.

En annan typ av forskning inom områdel gäller offenlliga seklorns verk­samheter och hur dessa förändras i skilda orter och regioner, då arbetsför­delningen och specialiseringen förändras.

Flera områden skulle kunna las upp. Ell sådani gäller samband mellan demografisk utveckling och behov av offentlig service. 1 ell samhälle med en ökad andel äldre ökar behovei av länglidsvård, hemsjukvård och annan äldreomsorg.

Ytierligare en typ av exempel av forskning som tas upp gäller hur männi­skornas välfärd påverkas av den regionala utvecklingen. Med utgångs­punkt från några fundamentala aspekier på välfärden, nämligen resurser, sociala relalioner och samhällets organisation, formuleras ell antal vikliga frågeställningar för fortsatt forskning.

En grundläggande forskning om fördelningspolitiska frågor i ell regio­nalt perspektiv bör bedrivas t.ex.: Hur sker utvecklingen av välfärden i skilda regioner? Vilka effekter får den regionala utvecklingen på fördel­ningen av välfärden mellan olika sociala grupper? Är den regionala och so­ciala utjämningen förenliga mål?

En fortsättning av det utvecklingsarbele som påbörjats av ERU med all skapa förslåelse för lokala och nationella arbetsmarknaders sätt att funge­ra är angelägel. Man bör inte endasl se på arbetskraftens motiv, preferen­ser och handlingssäti, ulan ocksä se molsvarande variabler vid förelagens rekrytering av personal. På della sätl kan man skapa förslåelse för, förut­säga eller visa inom vilka restriktioner olika lyper av förändringar, t.ex. flyttning och annan rörlighet eller arbetskraflsomsättning. kan ske. För­ändringarnas konsekvenser bör analyseras i termer av välfärdseffekternas fördelning.

Programmet föreslås enligi ovan bestå av två huvudområden. De omfat­tar tillsammans sex projektområden. Dessa områden kan sammanfallas på följande sätt:

1.   Del regionalpoliliska stödets effekier på strömmarna på arbelsmark­naden.

2.   Samhällsekonomiska bedömningar av regionalpoliliska insaiser.

3.   Forskning om beslutsprocessen och den regionala planeringen.

4.   Specialiseringens, arbetsfördelningens och teknikvalets belydelse för förelagssektorns lokalisering och sysselsättning.

5.   Den offentliga sektorns verksamheter i skilda orter och regioner vid förändrad arbetsfördelning.

6.   Utvecklingen av välfärden i skilda orler och regioner av förändrad ar­betsfördelning och specialisering i produkiionen av varor och tjänster.

Område I -3 ingår i det första huvudområdet och 4-6 i det andra.

 

Prop. 1978/79:112                                                                237

Bilaga 9 Länsstyrelsernas utvärdering av ortsplanen

I Inledning

Riksdagen uttalade år 1976 (prop. 1975/76:211, AU 1976/77:7. rskr 1976/77:79) att det var nödvändigt med en grundläggande bedömning av orlsplanens framtida roll och förordade all regeringen föranstaltade om ut­värdering av systemet. Därvid borde enligt riksdagens mening självfallet regionala och kommunala instanser kopplas in. Regeringen har uppdragit (1977-03-03) åt länsstyrelsema aU göra en sådan utvärdering. Denna redo­visades i 1978 års länsrapporter.

1 det följande redovisas länsstyrelsemas ulvärdering.

2 Ortsplanens framtida roll

Nästan samtliga länsstyrelser anser au ortsplanen bör bibehållas som ell instrument för den regionalpolitiska planeringen. Innebörden i detta ställ­ningstagande skiftar dock mellan län. Vissa länsstyrelser anser alt orlspla­nen på ett rättvisande sätl anger den långsiktiga inriktningen på regional­politiken medan andra främst ser till dess användning som beskrivnings­modell.

Länsstyrelsen i Värmlands län betonar att man lidigare lagt stor vikt vid ortsplanen och anser att den bör kunna bedömas som i stora drag ända­målsenlig för den regionalpolitiska planeringens långsikliga inriktning. Länsstyrelsen uttalar i detta sammanhang att "ortsplanen och befolknings­ramarna även i framtiden måsle utgöra de centrala samordningsinstrumen­ten i regionalpolitiken"". Motsvarande synpunkter framförs av bl, a, läns­styrelserna i Västerbottens och Uppsala lån. Även länsstyrelsen i Jämt­lands län uttalar sig för ett bibehållande av ortsplanen men anför därvid att del är '"nödvändigt att planen kompletteras med andra lyper av mål som är mera knutna till de regionala obalansema när del gäller främst sysselsätt­ningen"". Länsstyrelsen anser vidare att en "plan för den regionala struk­turen är en garanti för atl inte kortsiktiga förhållanden tillåls få ett för do­minerande inflytande vid fördelningen av samhällets begränsade resur­ser"".

Några länsstyrelser lägger särskild vikt vid ortsplanens roll för fördel­ningen av resurser mellan olika delar av landet. Länsstyrelsen i Kalmar lån anser "'alt ortsplanen ulgör en väsentlig tillgång som planeringsinstrument när del gäller all långsiktigt fördela resurser mellan rikets olika delar". Länsstyrelsen uppfattar å andra sidan "inte ortsplanen som en regulator

 

Prop. 1978/79:112                                                                238

av kvalitativa och kvantitativa resurser inom länet. Länsstyrelsen har här som riktmärke de mål som återfinns i länsplaneringen". Länsstyrelserna 1 bl. a. Jönköpings, Skaraborgs och Västernorrlands län lägger motsvaran­de synpunkter på ortsplanens användningsområde.

Vissa länsstyrelser lägger särskild vikt vid ortsplanens användning i samband med servicens planering. Länsstyrelsen i Östergötlands län utta­lar att "orlsplanen bör beslå i den del som gäller servicens lokalisering men planen bör därvid kompletteras med krav på viss minimistandard vad gäller service i olika ortslyper". Del finns samtidigt några länsstyrelser som snarare lägger särskild vikt vid ortsplanens funklion i samband med sysselsättningsfrågomas behandling. Länsstyrelsen i Västmanlands län ut­gör ett exempel på detla när den uttalar att "planen visar på en naturlig in­delning i arbetsmarknadsområden. Som sådan är ortsplanen användbar i planeringssammanhang"". Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uppehåller sig vid det regiontänkande som har introducerats via ortspla­nen. Länsstyrelsen anseratt '"förutsättningarna att samordna planeringen vad gäller arbele, service och miljö har förbättrats genom den indelning i fyra planeringsregioner som gjorts med utgångspunkt från ortsplanen'".

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser all orlsplanen "i första hand speg­lar den regionala servicens fördelning i länel. Länsstyrelsen ser därför orlsplanen främsi som ell beskrivningssystem och bara till en del som ett sätt att ange den långsikliga inriktningen av samhällets regionalpolitiska strävanden". Även länsstyrelsen i Gävleborgs län ser orlsplanen främst som ett beskrivningssystem. All den hittills saknat betydelse som medel i regionalpolitiken beror enligt länsstyrelsen på "att det i stort sett inte fun­nits några preciserade mål och framför allt inga medel knutna till den".

3 Mål knutna till ortsplanen

Några länsstyrelser anser att målbeskrivningen i ortsplanen är alllför otydlig. Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar att ""ortsplanen har haft en myckel diffus funklion" men anför all del "i och för sig borde vara fulll möjligl all differentiera olika regionalpolitiskt vikliga åtgärder efter orts­typ. Det förutsätter emellertid alt man har siörre klarhet när det gäller må­len för de ortslyper som ingår i systemet".

Flera länsstyrelser tar fasta på riksdagens uppfattning att en av regional­politikens viktigaste uppgifter de närmaste åren är atl förbättra den inom­regionala balansen. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser därvid all ortsplanen behöver kompletteras med andra medel för alt det skall bli möj­ligt att uppnå en sådan balans. Ortsplanen börenligt länsstyrelsen "ges en sådan utformning att den stimulerar såväl centrala och regionala organ att vid ulformningen av sina verksamheter bidra lill en bättre inomregional ba­lans". Länsstyrelsen 1 Västernorrlands län markerar i della sammanhang

 

Prop. 1978/79:112                                                                239

"att kraven på en differentiering av arbelsmarknaden bör få slå lillbaka tills en utjämning av yrkesverksamhetsgraderna har skett". Andra länssty­relser ser ett stärkande av länets primära centrum som en väsentlig uppgift för regionalpolitiken. Länsstyretsen i Norrbottens län betonar att "en po­siliv näringsutveckling inom Fyrkanten är en nödvändig förutsättning för en gynnsam utveckling i länel. Ofrånkomliga flyttningar riktas vid en så­dan utveckling mot Fyrkanten istället för ut ur länet". Länet behöver en­ligt länsstyrelsen "ett primärt centrum som i fråga om arbetsmarknadens storlek och differentiering kan mäta sig med andra primära centra i lan­det".

Länsstyrelsen i Värmlands lån ser i ortsplanen "en regionalpolilisk am­bition att även på lång sikt bevara en ortsstruktur som i väsentliga avseen­den överensstämmer med dagens". Länsstyrelsen i Jönköpings lån anför liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Stockholms län understryker att den "varit och fortfa­rande är starkt kritisk mot en ortsplan som innebär en negativ och restrik­tiv syn pä storstaden". Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län upprepar lidigare framförda krav på att Göteborgs- och Malmöregionema i ortspla­nen bör ses skilda från Stockholmsregionen.

4 Positiva och negativa effekter av ortsplanen

Nästan samtliga länsstyrelser betonar att det är svårt all efter så kort lid som nu gått sedan ortsplanen antogs, bedöma vilka effekter ortsplanen har haft på den regionala utvecklingen.

Knappast någon länsstyrelse anser sig kunna ge några konkrela exempel på större effekter av orlsplanen. Även bland de länsstyrelser som redovi­sar positiva värderingar ser man ett behov av att fler medel knyts till orts­planen. Länsstyrelsen i Värmlands län anser att ortsplanen fungeral väl vad gäller bl.a. omlokaliseringen av central statlig förvallning, för upp­byggnaden av högskolan och för väg- och trafikplaneringen. Länsstyrelsen beionar dock "att ortsplanen i flera fall inte har fått den styrande effeki som länsstyrelsen utgått ifrån att den borde ha haft". Länsstyrelsen hänvi­sar i detta sammanhang till förordningen om länsplaneringen och vad som där sägs om sektorsplaneringen. Bland länsstyrelser som redovisar positiva effekter märks länsstyrelsen i Kalmar län som pekar på exempel där orts­planen har haft en viss styrande effekt hos statliga organ.

Bland del fåtal länsstyrelser som redovisar direkt negativa effekier av ortsplanen märks lånsstyrelsen 1 Västernorrlands län där svårighetema att få en förbätirad flygstandard i Örnsköldsviks kommun delvis anses bero på ortsplanens klassificering av kommunen.

Flera länsstyrelser tror inte all ortsplanen har haft någon nämnvärd ef­fekt. Så anför t.ex. länsstyrelsen i Norrbottens län att del är "Iveksaml

 

Prop. 1978/79:112                                                                 240

om ortsplanen har haft några som helst stymingseffekter". Inte heller läns­styrelsen i Östergötlands län tror "att någon lokalisering av arbetstillfällen har skett med motiveringen att någon ort har haft en viss funktion i orlspla­nen". Länssiyrelsen i Gävleborgs län uttalar i detta sammanhang att ""det är sannolikt alt bedömningama i flertalet fall blivit desamma ulan ortspla­nen".

5 Andra prioriteringsgrunder

Flertalet länsstyrelser uttrycker tveksamhet inför tanken att komplette­ra orlsplanen med olika typer av schematiskt framtagna krilerier. Länssty­relsen i Väsiernorrlands län avvisar "en plan för utvecklingen av den re­gionala strukturen baserad på ett system där komponenterna är av kortsik­tig natur". Även lånsslyrelsen i Göleborgs och Bohus län drar, efter en ge­nomgång av några olika kriterier för alternativa sätt att prioritera, den slut­satsen "att det inle är speciellt lämpligt att göra prioriteringar utifrån schablonartade kvantitativa meioder. Länsstyrelsen anser all länsplane-ringssyslemet redan i sin nuvarande uiformning ger tillfredsställande möj­ligheler att prioritera och beräkna de lång- och kortsiktiga konsekvenserna av en viss åtgärd".

Länsstyrelsen i Norrbottens län går i länsrapporten igenom några va-i"iabler som man anser bör vara av särskild vikt vid den regionalpolitiska prioriteringen. Härvid tillmäts bl.a. sysselsättningsgraden och befolk­ningsutvecklingen särskild vikt. Del är enligt länsstyrelsen inte möjligl alt av ortsplanen utläsa förhållandena i enskilda kommuner. "En komplette­ring av ortsplanen med en beskrivning utifrån vissa nyckelvariabler skulle därför kunna vara av visst värde för framför allt beslutsfattandet på central nivå". Länsstyrelsen i Östergötlands lån uttalar att "insatser bör. för atl balans skall uppnås, göras i de kommuner där de behövs, oberoende av hur kommunerna är klassificerade".

6 Ortsplanens servicenivåer

De flesta länsstyrelser menar att ortsplanens indelning i slort sett ger en riktig bild av serviceutbudels organisation. Länsstyrelsen 1 Jämtlands län anser att de "funktioner som de olika ortstypema enligt planen för den re­gionala strukturen bör fullgöra i servicesammanhang är ändamålsenliga och bör kunna läggas till grund för åtgärder inom serviceområdet". Flera länsstyrelser, bl. a. länsstyrelsen i Älvsborgs län, anserdet väsentligt atl få en mera ingående beskrivning av vad olika orter bör innehålla av service. Länsstyrelsen i Värmlands län anser att "statsmaktema bör skapa de stöd­möjligheter som behövs för alt man skall kunna ha kvar den service som finns i oförändrad omfattning".

 

Prop. 1978/79:112                                                                241

De länsstyrelser som har erfarenheter av kommundelscentra redovisar en förhållandevis positiv värdering av denna del av orlsplanen. Delta gäl­ler särskilt effektema för kollektivtrafiken. Länsstyrelsen 1 Västernorr­lands län anser ""all staten bör visa ett särskilt ansvar för service och sys­selsättning i till ytan stora och glest befolkade kommuner"". 1 dessa centra bör staien enligt länsstyrelsen ""lämna garantier för att en viss servicenivå skall kunna upprätthållas'".

16   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 112

 

Prop. 1978/79:112                                                                242

BUaga 10

Erfarenheterna av systemet med lokaliseringssamråd Utvärdering gjord inom industridepartementet

1 Bakgrund till lokaliseringssamrådet

Under en period i slutet av 1960- och början av 1970-talet framfördes i olika sammanhang krav på ökade möjligheter för statsmakterna all påver­ka företagens val av lokaliseringsort. Utredningen om regionalpoliliska styrmedel föreslog i betänkandet (SOU 1974:82) Samverkan för regional utveckling atl dittillsvarande regionalpolitiska styrmedel skulle komplette­ras med en tillståndsprövning. Prövningen skulle, enligt utredningen, avse etablering, expansion eller ändrade dispositioner som fömtsätter nybygg­nad, förvärv eller förhyming av lokaler, eller att lokaler tas i anspråk för annat ändamål än tidigare. Fabrikslokaler och lagerlokaler med större yta än 1000 m saml kontors-, förvallnings- och forskningslokaler större än 500 m borde omfattas av tillslåndsskyldighet och prövningen skulle gälla generellt inom hela landet för företag, organisationer, myndigheler och en­skilda personer. Utredningen föreslog dock vissa undantag från tillstånds-kravet. Undantagen avsåg bl. a. ralionaliseringsinvesleringar, arbetsmiljö­åtgärder, lokaler för kommunal förvaltning och åtgärder som genom annan lagstiftning prövas av regeringen. Tillståndsprövningen borde enligt utred­ningen handhas av ett nytt organ, statens lokaliseringsdelegation. Delega­tionen föreslogs få ett från andra myndigheler frislående sekretariat.

Bland remissinstanserna rådde en tämligen bred enighet om atl det fanns behov av effektivare medel än vad som dittills stått till buds för all påverka förelagens beslut om var investeringar skall ske. Remissopinionen var dock starkt delad när det gällde utredningens förslag om tillståndspröv­ning. En grupp av remissinstanser ville som försöksverksamhet pröva ett sådant system som utredningen förordat. Samtidigt framhöll dessa remiss­instanser att tillståndsprövningen inte ensam kunde lösa de regionala pro­blemen, utan atl prövning måsle ses som ett komplement till posiliva stöd­åtgärder. Från flera håll påpekades att värdet av en tillståndsprövning sna­rast ligger i atl samhällets organ får bätire insyn i företagens utbyggnads­planer. En annan grupp av remissinstanser befarade alt en etableringskon­troll skulle innebära en alllför byråkralisk ordning i förhållande lill de re­sultat som kan väntas. Vidare betonades att systemet sannolikt skulle minska de mindre och medelstora företagens expansionsvilja. Nästan alla remissinsianser avstyrkte förslaget att inrätta en statens lokaliseringsdele-galion.

Mol bakgrund av remissinstansernas synpunkter redovisades i rappor­ten (SOU 1975: 91) Politik för regional balans ett altemativt förslag till lo­kaliseringspåverkan. Förslaget syftade till all ge samhället effektivare styr-

 

Prop. 1978/79:112                                                                243

medel än tidigare och att samtidigt tillgodose kraven på enkel utformning och snabb handläggning. En avgörande förutsättning fören effektiv lokali­seringspåverkan var. enligt rapporten, att de regionalpolitiska bedömning­ama kommer in så tidigt i företagens planering att företagen själva inte har hunnit binda sig för ett visst lokaliseringsalternativ. Ett avtal borde därför träffas mellan staten och näringslivet om insyn i företagens investerings­planer och överläggningar om förelagens val av lokaliseringsorl.

Vid remissbehandlingen av rapporten Politik för regional balans fick för­slaget till system för lokaliseringspåverkan stöd av de flesta remissinstan­serna. Regeringen anmälde (prop. 1975/76: 211) för riksdagen alt man träf­fat en överenskommelse med Sveriges indusiriförbund om samräd i loka­liseringspolitiska frågor och alt man avsåg atl uppta överläggningar med företrädare för olika slag av kooperaiiv verksamhei för att få till stånd lik­nande överenskommelser. Dåvarande chefen för arbetsmarknadsdeparte­mentet anförde i samband därmed, att om del föreslagna sysiemel för loka­liseringspåverkan skulle visa sig otillräckligt borde starkare styrmedel kunna tillgripas i form av etableringskontroll. Han beskrev också kortfat­tat riktlinjer för hur en sådan kontroll skulle kunna utformas.

Riksdagen uttalade (AU 1976/77:7, rskr 1976/77:79) aU det för dagen inle fanns anledning au ta ställning lill behovet av lagsiiftning och hur en sådan borde utformas om frågan blev aktuell.

2 Lokaliseringssamrådets syfte och utformning

Regeringens överenskommelse med Sveriges industriförbund (SI) om samråd i lokaliseringspolitiska frågor träffades i april 1976 och omfattar fö­retag som inom landet sysselsätter minst 500 industrianställda. Under år 1976 undertecknade ca 150 industrikoncerner/företag en skriftlig förbindel­se att delta i samrådet. Samtidigt inrättades inom regeringskansliel en sär­skild delegation för elableringsfrågor (vanligen kallad etableringsdelegalio­nen, i fortsätiningen benämnd ED) för alt handlägga samrådsverksamhe­ten. Under höslen 1977 träffade regeringen liknande överenskommelser med Kooperativa förbundel (KF) och Lanlbrukamas Riksförbund (LRF) som innebar att industrisektorema i de båda organisationerna inkluderades i samrådet.

Regeringens överenskommelser med SI, KF och LRF innebär i huvud­sak följande i fråga om lokaliseringssamrådets syfte och former.

1.    Syftet med samrådel skall vara att skapa förutsättningar för atl de av
statsmakiema fastställda riktiinjema för regionalpolitiken och sysselsätt­
ningspolitiken beakias på ett lidigt siadium vid planeringen av investering­
ar inom induslrin.

2.    Samrådet bör vara så enkell som möjligt och i stor utsträckning bygga
på muntliga överläggningar om förelagens investeringsplaner mellan ED

 

Prop. 1978/79:112                                                                244

och de enskilda förelagen. Initiativet till överläggningar skall kunna tas så­väl av ED som av förelagen. Som underlag för samrådet skall tjäna de skriftliga och översiktliga uppgifter om förelagens investeringsplaner m. m. på längre sikl som anges i överenskommelsen. Dessa uppgifter skall företagen årligen redovisa lill ED. Mera omfattande förändringar i företa­gens lokaliseringsplaner som uppkommer mellan redovisningstillfällena skall på företagens inilialiv meddelas lill ED.

3. Berörda koncerner/förelag skall årligen till ED dels inge verksamhels-berättelser, dels redovisa följande översiktliga uppgifter avseende plane­ringen i ett femårsperspektiv:

a)    Etablering av arbetsställen/driftsställen i Sverige eller ulomlands.

b)    större förändringar i verksamheten såsom flyttning, nedläggning, driftsinskränkningar m. m.,

c)    produktionens saluvärde altemativt produktionsvolym.

d) invesleringar, fördelade på maskin- och byggnadsinvesteringar, samt

e) sysselsättning, fördelad på tjänstemän/arbetare samt män/kvinnor.
Härutöver skall anges:

O Hinder för expansion såsom miljövårdsproblem, brist på tomtmark, lokaler, transportmöjligheter, arbetskraft, kommersiell service och sam­hällsservice.

Av överenskommelsen framgår vidare, att de skriftliga uppgifier som inges till ED skall ges ett särskilt sekretesskydd, som innebär att de endasl får delges statsråd och statssekreterare på berört departement förutom be­fattningshavarna inom ED.

Överenskommelsen har undertecknats av en representant vardera för regeringen och Sveriges industriförbund. Förbundel har sedan verkat för att vart och ett av de berörda förelagen gentemot förbundet undertecknat en skriftlig utfästelse all delta i samrådet.

3 Lokaliseringssamrådets organisation

Genom beslut av regeringen ijuni 1976 bildades etableringsdelegalionen inom arbetsmarknadsdepartementet. 1 samband med att de regionalpolilis­ka frågoma efter regeringsskiftet 1976 överfördes till industridepartemen­tet överflyttades även ED lill delta departemeni. ED:s personella resurser beslår av en chef. tre handläggare saml en assistent.

1 seplember 1976 tillsattes en arbetsgrupp for elableringsfrågor med representanter för berörda departement inom regeringskansliet, med upp­gift att nära följa ED:s arbele.

1 februari 1978 tillkallades en referensgrupp för elableringsfrågor. 1 den­na ingår representanter för LO, TCO. SAF, KF, LRF. Sveriges industri­förbund, AMS och SIND samt de departemeni som även deliar i arbels­gruppen. Referensgruppen skall följa ED:s arbete samt ges möjlighet att påverka dess allmänna inriktning.

 

Prop. 1978/79:112                                                                245

Sedan december 1977 har en särskild grupp inom ED bildals för samord­ning av sysselsättningsskapande åtgärder på s. k. problemorler. Dess verk­samhet berörs inle i fortsätiningen av denna rapport.

4 Samrådsföretagens roll i den svenska industrin

Samrådsöverenskommelserna med Sveriges industriförbund, KF och LRF omfattar som tidigare nämnts företag/koncemer med minsl 500 in­dustrianställda. Sammanlagt deltar f. n. ca 200 företag/koncemer i samrå­det, varav ca 150 faller under överenskommelsen med industriförbundet.

År 1975 sysselsatte samrådsföretagen ca 550000 personer varav ca 500 000 i företag som är knutna till överenskommelsen med industriförbun­det. Totalt omfattar samrådet drygt hälften av alla industrisysselsalta i lan­det.'

En regional uppdelning av sysselsättningen hos de förelag som är knutna till samrådet genom uppgörelsen med industriförbundet visar all samråds­förelagen svarar för en markanl siörre del av industrisysselsättningen i det allmänna stödområdet än vad de gör i del inre stödområdet, grå zonen och genomsnittligt i hela riket (nära 70% resp, ca 50%),

5 Utvecklingen av sysselsättning och investeringar inom industrin åren 1976-78

Den ekonomiska tillväxttakten under den period som lokaliseringssam­rådet hittills har pågått har varit lägre än någonsin tidigare under efter­krigstiden.

Den svenska industrin har sedan år 1975 arbetat med ett mycket lågt ka­pacitetsutnyttjande. För att så långt som möjligt behålla personal och ka­pacitet inför en tidigare allmänt väntad konjunkturförbättring ökade före­lagen i många branscher sina lager under åren 1975-76, bl. a. beroende på stimulanser i form av slatligt lagerstöd. Sedermera har särskilda statliga stödformer införts under åren 1976-77 för all undvika friställningar inom industrin, säsom t.ex. särskilt uibildningssiöd (25-kronan) och sysselsält­ningsstöd. Syftei med dessa stödformer har varil atl underlätta för förela­gen att temporärt behålla arbetskraften i avvaktan på en konjunkturför-bältring.

' Samrådsföretagens sysselsättning av ca 550000 personer är i princip beräknad en­ligt industristatistikens definitioner. Det totalt antalet industrisysselsalta (SNI 2-h3) år 1975 var enligi induslrislatisliken ca 940000 personer, och samrådsföretagens an­del av denna sysselsättning utgjorde således ca 58%. Vid den redovisning av indu­strisysselsättningens utveckling som följer nedan kommer emellertid Arbetskrafts-undersökningamas (AKU) material för SNl-näringama 2-4 att ligga till grund, ef­tersom detta publiceras med mindre fördröjning.

 

Prop. 1978/79:112                                                                 246

Den svaga konjunkturen och det låga kapacitelsuinyttjandet i nästan alla betydande industriländer under perioden har medverkat till uppkomsten av allvarliga struklurkriser i flera branscher. I den svenska induslrin har akuta sirukuirella problem under perioden 1976-78 uppkommil i bl.a. slålindusirin, vid varven och inom gruvnäringen. Tekoinduslrin har sedan tidigare haft stora problem. Skogsindustrin har under perioden drabbats av allvarliga ekonomiska påkänningar.

Till följd av de nyss nämnda statliga slimulansåtgärdema har företagen behållit sina anställda i större utsträckning än som har varit motiverat av direkta produklionshänsyn. Trots detta har industrisysselsättningen under den period som lokaliseringssamrådet hittills har pågått minskat med 71 000 personer, vilkel motsvarar ca 6 % av de som var anställda inom in­dustrin i slutet av år 1976. Den största minskningen av antal sysselsatta har ägt rum i verkstadsindustrin, som minskal med ca 21 000 anställda. Den re­lativa minskningen har dock varit störst i krisbranscher såsom teko (-15,7%), trävaruindustri (-12,7%) samt jäm-, stål- och metallverk (-18,4%).

Något material som gör det möjligt att fastställa samrådsföretagens an­del av den minskade indusirisysselsättningen finns inte tillgängligt. Om man i brist på annat underlag antar alt de svarar för en del av minskningen som är proportionell mot deras totala andel av sysselsättningen, sä skulle ungefär hälften av den total minskningen, eller ca 35000 personer, ha skett inom denna grupp av företag.

För industrin i sin helhet har sysselsättningen kontinuerligt minskal se­dan år 1975. T.o.m. andra kvartalet år 1978 uppgick minskningen sam­manlagt till 114000 personer. Trots denna betydande nedgång fanns det ännu år 1977 enligt Långtidsutredningens (LU 78) bedömning fortfarande en betydande "översysselsättning" i form av en outnyttjad produktivitets-reserv. Sysselsättningsutvecklingen under de senaste tre åren åskådliggörs i tabell I.

Den ekonomiska utvecklingen under de senaste åren har haft en ännu starkare negativ effekt på investeringsvolymen än på sysselsättningen. 1 tabell 2 åskådliggörs industrins investeringar under perioden 1970-77 om­räknade till fasta priser (1975 års priser). Av tabellen framgåratt industrins investeringar under perioden 1975-77 minskal med 17,4% i volym.

Den största relativa investeringsminskningen uppvisar tekoindustrin som dock svarar för en relativt liten del av industrins totala investeringsvo­lym. Bland de tunga branschema i invesleringshänseende uppvisar verk­städer (-29,3%) samtjärn-, stål-och metallverk (-39,2%) betydligt större relativa minskningar än industrin i genomsnitt under perioden 1975-77, Till dem som under perioden har ökat sin investeringsvolym hör bl, a, livs­medels- och dryckesvaruindustrin (-1-10,9%),

 

Prop. 1978/79:112                                                                247

Tabell 1. Antal sysselsatta (i 1000-tal) inom industrin (SNI 2-4). Källa: SCB, AKII

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Diff.

 

 

 

 

 

 

 

 

78:2-

Kvartal

76:4

77:1

77:2

77:3

77:4

78:1

78:2

76:4

Sysselsatta inom

 

 

 

 

 

 

 

 

industri (SNI 2-4)

1 144

1 128

1 119

1 108

1086

1071

1073

-71

Därav inom:

 

 

 

 

 

 

 

 

- livsmedels- o.

 

 

 

 

 

 

 

 

dryckesvaruind.

 

 

 

 

 

 

 

 

(SNI 31)

90

87

89

93

89

88

89

-  1

- textil- o. bekläd-

 

 

 

 

 

 

 

 

nadsind, (SNI 32)

70

68

66

62

62

60

59

-II

- trävaruind.

 

 

 

 

 

 

 

 

(SNI 33)

102

99

99

94

93

90

89

-13

- massa-, pappers- o.

 

 

 

 

 

 

 

 

pappersvamind.

 

 

 

 

 

 

 

 

(SNI 341)

71

71

73

73

72

70

71

0

- kemisk ind.

 

 

 

 

 

 

 

 

(SN! 35)

74

73

71

70

69

70

71

- 3

-jäm-, stål- o.

 

 

 

 

 

 

 

 

metallverk (SNI 37)

76

75

74

73

71

62

62

-14

- verkstadsind.

 

 

 

 

 

 

 

 

(SNI 38)

494

488

480

476

467

473

473

-21

Tabell 2. investeringar inom industrin verkställda åren 1970-1977, miljoner kr, 1975 års priser. Källa: SCB, in­vesteringsenkäterna, SM-F 1978:9

Diff. % 1975-1970     1971     1972     1973     1974     1975     1976     1977     -1977

Industrin totalt           SNI 2-3    10993   11148   11535   12741   14071   14359  14286  11858   -17,4

Därav inom:

- livsmedels- o.

dryckesvaruind.       SNI 31    1151       973      953      978    1055      985    1053    1092+10.9

- textil- o. bekläd-

nadsind.                   SNI 32      300      238      257      320      330      334      268       192  -42,5

- massa-, pappers-

o. pappersvamind., SNI 34   2285 2379 2410 2005  2547 2653 3397 2725  ■+ 2.7

grafisk ind.

-kemiskind.                SNI 35   1214 1236 1345 1955  1644 1331 1306   1276-4,1
-jäm-, stål- o.

metallverk               SNI 37   1367 1083 1327 1412  1278 1626 1492 988  -39,2

-verkstadsind.           SNI 38  3 193 3741 3478 3899  4711 5041 4639 3566-29,3

Även när del gäller investeringsvolymen saknas material som gör det möjligt atl fastställa samrådsföretagens andel av den totala minskningen. 1 SCB:s redovisning kan man dock skilja mellan företag av olika sioriek. Fö­relag i storleksgruppen 200—499 anställda har minskat investeringsvoly-

 

Prop. 1978/79:112                                                                248

men relativt allra mest mellan åren 1975-77. Minskningen uppgår till nära 34% . Bland företagen i denna grupp, som svarar för endast ca 10 % av in­dustrins invesleringar. kan endast en mindre del väntas höra till gruppen av samrådsföretag. Majoriteten av samrådsförelagen är företag med minst 500 anslällda, som svarar för ca 2/3 av industrins totala investeringar. 1 denna grupp har investeringsvolymen mellan åren 1975/77 minskal med ca 15%. vilkel nära molsvarar genomsnillet för hela induslrin (-17,4%).

Trots de betydande minskningarna av industrins invesleringar mellan åren 1975-77, har Långtidsutredningen (LU 78) gjort bedömningen atl del i industrin år 1977 fortfarande fanns en betydande ledig kapacitet i produk­tionsapparaten i storleksordningen 20%,

Det kan samtidigt konstateras, att de svenska direkiinvesteringama i ut­landet har ökat starkt under perioden 1975- 1977, Till en del tycks emeller­tid speciella omständigheter ha bidragit lill ökningen under denna period.

6 Uppläggning och genomförande av systemet med lokaliseringspå­verkan

1 samband med att ED inledde sin verksamhet hösten 1976 sändes en en­kät till de företag som då omfattades av samrådet, i vilken företagen bl. a. tillfrågades om sina planer rörande sysselsättning och investeringar under den kommande femårsperioden. I enkätsvaren, som flertalet av de 150 fö­retagen inlämnade i slulel av år 1976, redovisades dels planer på ökning av sysselsättningen med ca 10000 personer vid ca 180 arbetstillfällen, dels planer på minskning av sysselsättningen med ca 12 000 anställda vid ca 150 arbetsställen under perioden 1977-1979/80, 1 enkätsvaren redovisades också betydande investeringsplaner,

Ijanuari månad 1977 inledde ED sina kontakter med besök hos samråds­företagen. Redan i ett tidigt skede av dessa överläggningar stod det klart att företagsledningamas bedömningar av marknads- och konjunkturut­vecklingen i det stora flertalet fall hade justerats ned kraftigt från enkättill­fället hösten 1976 lill de muntliga överläggningama underår 1977,1 del un­derår 1977 rådande konjunkturiäget hade de planer på expansions-och ny­investeringar som uppgivits i enkälsvaren med några enstaka undantag skjulils på framliden samtidigt som nytillkomna planer på investeringar av denna karaklär i slorl sett hell saknades. Planerna bland samrådsförelagen på att minska sin sysselsättning, såväl genom kortlidspermilleringar, na­turiig avgång som i vissa fall genom uppsägning, hade däremot ökat jäm­fört med enkätresultaten från år 1976.

De muntliga överläggningarna med samrådsförelagen har i allmänhet lagts upp så att en eller två personer från ED besökt den aktuella koncer­nen/företaget och därvid sammanträffat med någon eller några represen­tanter för koncern-/företagsledningen. Vid detta slag av besök, som i fort-

 

Prop. 1978/79:112                                                                249

sättningen kommer att kallas rutinbesök, har initiativet till besöket regel­mässigt lagits av ED.

Under åren 1977 och 1978 har de ca 150 koncemer/företag som omfattas av samrådsöverenskommelsen med Sveriges industriförbund i allmänhet besökts vid minst ett och i flertalet fall två tillfällen. 1 ett fätal fall där vissa enskilda företag eller branscher har varit föremål för direkta åtgärder eller utredningar från statens sida, som varil fallet i fråga om t, ex. varven, vissa leko-förelag m.fl.. har besök inle gjorts under den aktuella tidsperioden. Bland de företag som omfattas av samrådsöverenskommelsema med KF och LRF från år 1977 hade flertalet vid uigången av år 1978 hunnit besökas vid minsl ett lillfälle.

De regelbundna rutinbesöken har utgjort en stor del av ED:s verksam­het. Tidsmässigt har dock sannolikt en störte del av ED:s totalt lillgängliga tid ägnats åt uppföljningsarbete i anslutning lill rutinbesöken eller i andra sammanhang, vid vilka samrådsförelagens situation aktualiserats. Med uppföljningsarbete avses här de aktiviteter som ED har ulfört vid sidan av rutinbesök för att följa utvecklingen i sådana fall där samrådsföretag plane­rat och/eller genomfört sysselsätlningsförändringar, invesleringar, omlo-kaliseringar/flyttningar m. m. Uppföljningsarbete har ofta initierats i sam­band med rutinbesök och genom den information som erhållits vid dessa tillfällen. 1 många fall har emellertid andra förhållanden verkat utlösande, t. ex. direkta konlakler från samrådsföretags sida, kontakter från kommu­ner, länsmyndigheter, fackliga organisationer samt inkommande ansök­ningar om lokaliseringsstöd.

1 tabell 3 redovisas en sammanställning av samtliga fall av planer på sys­selsättningsförändringar vid enskilda arbetsställen som har redovisals vid ED:s kontakter med samrådsföretag under perioden januari 1977—augusti 1978. Underlag för tabellen utgör en sammanställning av samtliga sådana fall som internt har upprättats inom ED.

Tabell 3. Redovisning av samUiga fall av planerade sysselsättningsförändringar som har redovisats vid ED:s kontakter med samrådsföretag under perioden januari 1977-augusti 1978.

 

 

Slag av sysselsättningsförändring som

Antal

Antal arbetstillfällen berörda

samrådsföretag aktualiserat vid kontakt med ED

fall

 

 

 

Ökning

Minskning

Nyetableringar av arbetsställen

9

220

_

Ut- och ombyggnader på befintliga

 

 

 

verksamhetsorter

34

1 170

1000

Omlokaliseringar

21

-

435

Större inskränkningar av syssel-

 

 

 

sättning på befintliga arbetsställen

27

-

4450

Nedläggning av arbetsställen

33

-

5 165

Summa

124

1390

11140

I tabellen har de fall av sysselsätlningsförändringar som aktualiserats

 

Prop. 1978/79:112                                                  250

vid ED:s kontakter med samrådsföretag gmpperals med avseende på vil­ket slag av sysselsättningsförändring som respektive företag uppgivit vara aktuell eller planerad vid tidpunkten för samrådstillfället.

1 det stora flertalet av ovannämnda fall har ED varit engagerad i större eller mindre omfattning med uppföljningsarbete som kan ha bestått av fort­satta kontakter med respektive samrådsföretag, kontakter med kommu­ner, länsmyndigheter, fackföreningar, cenlrala statliga myndigheter, andra enheier inom industridepartementet och del övriga regeringskansliel. and­ra förelag elc. Under uppföljningsarbetets gång har det i många fall inträf­fat all de ålgärder eller planer från förelagens sida som ursprungligen har varil akluella blivit ändrade till sin karaktär, omfattning, tidpunkt och ge­nomförande etc.

7 Försök till utvärdering

Vid ett försök till utvärdering av de hittillsvarande resultaten av ED:s verksamhet bör lokaliseringssamrådels syfte tjäna som utgångpunkt. Detta syfte innefattar tre skilda delmålsättningar, nämligen

a)   informationsgivning lill samrådsföretagen rörande regional- och sys­selsättningspolitiska målsättningar.

b)   informationsinsamling från samrådsförelagen rörande planerade för­ändringar i framliden av verksamheien som kan påverka dels den to­tala sysselsältningen, dels sysselsättningens regionala fördelning,

c)   påverkan på samrådsförelagens beteende så alt de beaktar samhällets regional- och sysselsältningspoliliska målsättningar.

Av de nämnda delmålsättningarna kan a) och b) betraktas som under­ordnade c) i det avseendet att de förstnämnda snarast skall ses som medel för att uppnå huvudmålet c).

Vid ett försök till utvärdering av ED:s arbete bör huvudkriteriet vara att försöka fastställa om de nämnda delmålsättningarna har uppfyllts i en så­dan omfattning och på ett sådant sätt som inte skulle ha blivit fallel om lo­kaliseringssamrådet hade saknats.

1 det följande kommer vissa av de erfarenheter av lokaliseringssamrådet som hittills har vunnits alt sammanfattas.

Informationsgivning till samrådsföretagen

Information om den statliga regionalpolitiken liksom om sysselsättnings-politiska stimulansåtgärder förekommer i första hand i skriftlig form (för­ordningar, informationsmaterial m,m.). Vidare har företagen möjligheler att på egen hand ta initiativ till kontakt med olika myndigheter på riks-, läns- och kommunal nivå för all erhålla sådan informaiion. Speciellt på läns- och kommunnivå förekommer också uppsökande verksamhet från olika myndigheter.

Genom lokaliseringssamrådet har information av detta slag också kom--

 

Prop. 1978/79:112                                                               251

mil alt föras ut direkt till koncern/företagsledningar i samrådsföretagen ge­nom personliga kontakter. Erfarenhetema visar att information av detta slag i många fall rönt intresse hos kontaktpersonerna i samrådsföretagen. Det har inte heller varit ovanligt atl dessa i belydande ulsiräckning saknat kunskap om statliga regionalpolitiska åtgärders innebörd, utformning m. m.

Det har även varit ganska vanligt atl företagen i samband med de s. k. rutinbesöken önskat informaiion rörande speciella statliga åtgärder av sys­selsättningspolitisk eller regionalpolitisk natur, t.ex. utbildningsbidrag, sysselsättningsbidrag, investeringsfonder, investcringsavdrag elc. 1 de fall när ED:s handläggare inte har kunnai lämna ett omedelbart svar har man sett till alt förelagen så snarl som möjligl fåll sina frågor besvarade. I några fall har också förelag bett om hjälp att erhålla mer omfattande material ge­nom ED:s försorg rörande den regionala utvecklingen dels på orter där man redan haft verksamhet och dels för orler eller områden där man över­vägt alt utlokalisera verksamhei. 1 dessa fall har ED bidragit genom alt för­medla informaiion från industridepartementets RU-enhet.

Sammanfattningsvis kan man konstatera, all det föreligger ett behov av atl genom personliga kontakter kunna föra ut information lill samrådsföre­lagen dels om statliga regional- och sysselsältningspoliliska ålgärder, dels om andra förhållanden som berör relationema mellan samhälle och före­lag. De hittillsvarande erfarenhetema tyder på att lokaliseringssamrådel har kunnat tillgodose ett sådani behov.

Infurmationsinsamiing från samrådsföretagen

Någon etablerad kontaktväg mellan de aktuella samrådsföretagen och regeringen eller centrala myndigheter, där de förra haft möjlighel att på ett lidigi stadium informera om planer på förändringar av verksamheten med sysselsäilningsanknytning har tidigare saknats. 1 enskilda fall av större be­tydelse har det tidigare ibland förekommit atl enskilda företagsledare på eget inilialiv direkt kontaktat något av statsråden.

På länsplanel föreligger numera en skyldighet för de flesta företag alt rapportera planerade förändringar inom ramen för informationssystemet företag-samhälle (DlS-syslemel). Eftersom denna rapportering sker skriftligt kan man emellertid misstänka att den främsi beslår av sådana för­ändringar som redan är beslutade. Uppgifier om enskilda företag i DIS-systemel är enligt riksdagens beslut inle heller lillgängliga for cenlrala myndigheler.

I tabell 3 ovan har ca 125 fall redovisats där samrådsföretag har lämnal upplysningar lill ED om planerade förändringar i verksamheien med sys­selsäilningsanknytning (investeringar, ökning eller större minskning av sysselsättningen, nedläggningar, omflyttningar).

Vidare har samrådsföretagen i ett stort antal fall i kontakter med ED lämnat information av annal slag, som indirekt kan komma att få belydelse

 

Prop. 1978/79:112                                                                252

för sysselsättningsutvecklingen. Bland sådana förhållanden som man har informerat om märks planer på eller intresse för

-     alt sälja delar av egna förelagel

-     att köpa annat företag

-     att avyttra egna produkler eller produktidéer

-     all köpa produkler eller produklidéer

-     att upplåta lediga lokaler

-     all genomföra investeringar ulomlands.

1 de fall där berörda företag inle haft något alt invända har ED försökt att förmedla sådan information vidare till lämpliga partners.

Man kan konstatera, all ED genom sin systematiska insamling av upp­gifter om samrådsföretagens planer på förändringar av sin verksamhei med möjliga sysselsättningskonsekvenser har kunnai sammanställa och till re­geringen förmedla information av ett slag som lidigare inle har funniis till­gänglig. Med den växande betydelse näringspolitiken har fått, är systema­tisk insamling av della slag av informaiion från företag med riksomfattande verksamhet vikiig för att regeringen skall kunna följa utvecklingen saml initiera åtgärder för alt påverka och samordna den regionala utvecklingen.

Erfarenhelerna visar att även förelagen har behov av en kontaktväg av delta slag där man kan lämna informaiion om planerade förändringar.

1 samband med ED:s rutinbesök har praktiskt laget samtliga förelag läm­nat öppenhjärtig och korrekt information om planerade förändringar och utvecklingslinjer inför framtiden.

I många fall har också förelagen på egel initiativ kontaktat ED när nya planer på förändringar av verksamheten har uppkommit efter det att man har haft en rutinkontakt med ED. Vid en granskning av samrådsavtalets ly­delse finner man, all samrådsföretagen ålagts en skyldighet alt på egel ini­tiativ meddela ED större förändringar i planema som uppkommer mellan de regelbundna kontakttillfällena endast vad avser planerade investering­ar. Någon skyldighet att fortlöpande informera ED om nytillkomna planer på större sysselsättningsminskningar finns inte klart uttalad i avtalet.

Även om många förelag på egel initiativ kontaktat ED även för att rap­portera om nytillkomna planer på större sysselsättningsminskningar, har detta inte varit fallel beiräffande alla samrådsföretag. Då en sådan rappor­tering måste anses betydelsefull för alt göra ED:s informaiion om utveck­lingen i samrådsföretagen så aktuell och fullständig som möjligl, bör del övervägas om man genom en revidering eller ett förtydligande av samråds­överenskommelserna tillsammans med respektive parter kan uppnå ett så­dant resultat.

Påverkan på samrådsföretagens beteende från regional- och sysselsättnings­politiska utgångspunkter

Som tidigare framhållits, har huvudsyftet vid skapandet av lokaliserings­samrådet varit att söka påverka lokaliseringen av nyetableringar och ex-

 

Prop. 1978/79:112                                                                253

pansionsinvesteringar i enlighel med samhällets regional- och sysselsätt­ningspolitiska målsättningar. Samtidigt som detla bör vara den vikligaste faktorn vid en utvärdering av lokaliseringssamrådets resultat, ärdet också den som är svårast att mäta.

I den nuvarande situationen försvåras eller omöjliggörs också en sådan utvärdering av det förhållandet atl några mer belydande. expansiva nyin­vesteringar förenade med sysselsättningsökning inte har ägt rum bland samrådsförelagen under den lid som samrådet hittills har prövats.

Som underlag för en allmän bedömning redovisas emellerlid i det följan­de på vilkel säll ED engagerat sig i konlakler med företagen i de fall då dessa rapporterat planer på sysselsätlningsförändringar.

Nyetableringar av arbetsställen

1 några av de nio fall som förekommit har ED tagit upp diskussioner med företagen om lokaliseringsort och möjligheter till lokaliseringsstöd. 1 åtta av fallen har projekten endera inställts eller skjutits på framtiden. 1 ett fall har projektet genomförts. Denna etablering, som beräknas medföra ca 40 nya arbetstillfällen, avsåg i huvudsak distribulionsverksamhel, och den var därför inle i nämnvärd grad påverkbar ur lokaliseringssynpunkt.

Ut- eller ombyggnader på befintliga verksamhetsorter

Bland de 34 fall av planer på utbyggnads- och ombyggnadsinvesteringar på sammanlagt ca 50 olika orter som rapporterats har genomförandel av in­vesteringama hell eller delvis påbörjats eller avslutats i 14 fall på 19 orter, I nio av dessa fall har företagen erhållil lokaliseringsstöd för investeringarna efter diskussioner med ED. Av de 14 fall där invesleringar har påböriats beräknas tre fall leda till en sysselsättningsökning av sammanlagl 475 per­soner, tre fall väntas leda till en sysselsättningsminskning om sammanlagt 900 personer medan övriga åtta fall inte väntas påverka den tidigare syssel­sättningen. De tre fall där investeringama väntas medföra betydande sys­selsättningsminskning har anknytning till strukturrationaliseringsåtgärder i krisbranscher. 1 20 av de 34 fall som rapporterats har planerade investe­ringar inställts eller uppskjutits. I ungefär hälften av dessa har ED haft dis­kussioner med företagen om förutsättningarna för lokaliseringsstöd eller andra statliga stödformer i samband med investeringarna.

Vad gäller företagens planer på investeringar utomlands har ED i första hand noterat förekomsten av sådana planer och endasl i begränsad ut­sträckning diskuterat med företagen möjlighetema till alternativa investe­ringar i Sverige. 1 ett mindre antal fall. i vilka lokaliseringsstöd diskuterats i anslutning lill planerade investeringar, hardock frågan om val mellan in­vesleringar utomlands eller i Sverige spelat en viktig roll och varit föremål för direkta diskussioner mellan företagen och ED.

 

Prop. 1978/79:112                                                                254

Omlokaliseringar

Bland de sammanlagt 21 fall av planer på omlokaliseringar av befintliga verksamheier som rapporterats till ED har hiuills endast ivå genomförls. I flera av de övriga fallen har ED deltagit i diskussioner med företagen om val av ny lokaliseringsort.

Större inskränkningar av sysselsättning på befintliga arbetsställen

Sammanlagt har samrådsföretagen rapporterat 27 fall av planer på siörre sysselsättningsminskningar omfatlande ca 4 500 personer. 1 fyra av dessa fall har de planerade åtgärderna helt kunnat undvikas sedan ED har med­verkat till att slatligt stöd i olika former har utgått till respektive företag el­ler ny intressent som har övertagit rörelsen. 1 åtta av fallen pågår eller har diskussioner pågått mellan ED och berörda företag rörande föruisätining­arna för olika former av statligt slöd för att undvika eller begränsa syssel-sättningsminskningama utan att ännu ha resulterat i statligt stöd. Hur stor den faktiska sysselsältningsminskningen i de berörda fallen hittills har va­ril kan i nuläget inte fastställas.

Nedläggningar av arbetsställen

Sammanlagt har 33 fall av planer på nedläggningar som sammanlagl be­rör ca 40 orter rapporterats till ED. 1 fyra av dessa fall har ED lagit upp dis­kussioner med företagen om förutsättningama för överlåtelse av verksam­heten lill annat förelag, och i två av dessa har ansträngningama hittills krönts med framgång. 1 två fall har ED upptagit diskussioner med företa­gen om möjligheterna atl skapa ersättningssysselsättning, och i det ena har dessa ansträngningar redan hunnit bli framgångsrika, medan försöken fort­farande pågår i det andra fallet. 1 ett fall har nedläggningens effekter kun­nat mildras sedan lokaliseringsstöd utgått för ersällningssysselsätlning i företagets egen regi.

1 fyra av de övriga fallen pågår eller har diskussioner pågått med berörda företag rörande förutsättningarna för atl med olika former av statligt stöd kunna undvika eller mildra konsekvenserna av de planerade åtgärderna.

Flertalet av de rapporterade planerna på nedläggning har ännu inte hun­nit genomföras. Del är i dagsläget ej möjligt att bedöma hur många ansläll­da som hittills berörts av genomförda nedläggningar.

8   Sammanfattning

Lokaliseringssamrådet tillkom med målsättningen alt skapa förutsätt­ningar för all de av statsmakterna fastställda riktlinjerna för regional- och sysselsättningspolitiken skulle beaktas på ell tidigt siadium vid planering­en av investeringar inom industrin.

 

Prop. 1978/79:112                                                                255

Efter de två inledande år som samrådet har pågått kan konstateras, att den allmänna ekonomiska utvecklingen har varit sådan att nyetableringar och expansiva utbyggnadsinvesteringar i obetydlig ulsiräckning har före­kommit bland de företag som ingår i samrådet. De inledande årens erfaren­heler ger därför inle tillräckligt underlag för atl man skall kunna bedöma hur effektivt ett lokaliseringssamråd av detla slag är när det gäller att på­verka förelagens lokaliseringsbeslul.

En belydande del av samrådel har upptagits av diskussioner kring olika förutsättningar för alt undvika eller reducera effektema av de planer på omlokaliseringar. nedläggningar eller reduceringar av sysselsältningen som förekommit hos samrådsförelagen. Denna inriktning av samrådel ha­de inte fömtselts när verksamheten ursprungligen planerades. Enligt de er­farenheter som hittills har gjorts, förefaller samrådel atl kunna spela en viktig roll ur regional- och sysselsättningspolitisk synpunkt även när detta slag av frågor aktualiseras under en sådan period av konjunktumedgång och struklurkriser som förekommit de båda senaste åren.

Erfarenhelerna har också visat att samrådet har spelat en vikiig roll när det gälll dels alt föra ut informaiion till företagen om statliga regional-, sys-selsätiningspolitiska och andra ätgärder av betydelse för förelagen, dels att samla in informaiion om förelagens planerade förändringar av verksamhe­ten. Erfarenhelen har visal att det tycks föreligga ett behov av en kontakt­funktion av delta slag mellan de största industriföretagen och regerings­kansliel.

Innan några mer definitiva slutsatser kan dras rörande förutsättningarna för atl ell lokaliseringssamråd av det slag som hittills har prövats skall kun­na bidra lill atl påverka de större industriföretagens lokaliseringsbeslut i samband med investeringar, måste ytterligare erfarenheter insamlas under en period som kännetecknas av en mer expansiv utveckling inom den indu­striella sektorn.

Genom de erfarenheter som hittills har vunnits och de goda kontakter som har byggts upp mellan ED och samrådsförelagen, bör förutsättningar­na vara goda för att avsedda resultat skall kunna uppnås under en period när industrins investeringsvilja tilltar.

 

Prop. 1978/79:112                                                                 256

Bilaga 11

Sammanfattning av länsstyrelsernas förslag till inplace­ring av kommuner i stödområde.

Länsstyrelserna härav regeringen fåll i uppdrag att lämna förslag om in­placering av kommuner i stödområde. Med utgångspunkt från de principer för indelning i stödområden som redovisas i sysselsättningsutredningens delbetänkande (SOU 1978:62) skulle inplaceringsförslagen göras enligt följande:

inre stödområde     6         inre stödområde     5

alllmänt stödområde    4   allmänt stödområde     3

övrigi stödområde       2    övrigt stödområde        1

I sammanställningen nedan har stödområdena betecknats med siffror 1-6.

1 Länsstyrelsen i Stockholms län

Nuvarande stödområdesindelning

Kommun                                      Siödområde

Länsstyrelsernas förslag till inplacering i stödområde

Kommun                                     Stödområde

Norrtälje                                     3

Länsstyrelsen har jämfört förhållandena i Stockholms läns kommuner med situationen inom det nuvarande inre och allmänna stödområdet samt den fasta och den tillfälliga grå zonen.

1 denna analys framgår all Norrtälje har problem som väl kan jämföras med dem i nuvarande slödområden. Specielll har förhållandena i angrän­sande delar av norra Uppland framhållits. Arbetsmarknadsproblemen i bå­de Norrtäljes fastlandsdel och skärgårdsdel, kommunens egenskap av re­gionall centrum och nödvändigheten av all få lill stånd en gynnsammare ål­dersstruktur är fakiorer som motiverar all Norrtälje hänförs till allmänt siödområde 3.

Vidare framhåller länsstyrelsen alt skärgården - funktionellt avgränsad oberoende av kommungränser - bör bedömas och behandlas på samma sätt som glesbygdema i skogslänen. Stöd bör därför kunna utgå enligt sam­ma normer som för inre stödområdet, dvs. molsvarande siödområde 5 el­ler 6.

 

Prop. 1978/79:112                                                                257

2 Länsstyrelsen i Uppsala län

Nuvarande stödområdesindelning

Kommun                                     Stödområde

Tierp                                          Grå zonen

Älvkarleby                                  Grå zonen

Östhammar                                Grå zonen

Länsstyrelsens förslag till inplacering i stödområde

 

Komniun

Stödområde

Tierp

4

Östhammar (Österby-

 

bruk-/Dannemoraområdet)

4

Älvkarleby

3

Östhammar (övriga delar)

3

Det finns enligt länsstyrelsen en rad motiv till att förstärka det regional­politiska stödel till Norduppland. Sysselsättningen i regionen är i hög grad beroende av basnäringarna jord- och skogsbruk saml induslri. Under 1970-lalets försia hälft har del skell en stor sysselsättningsminskning inom jord- och skogsbruket men även indusirisysselsättningen har minskal dras­tiskt. Della har framför allt drabbai länels bruksorter. Tierps och Älvkar­leby kommuner har f. n. en efterfrågan på arbetskraft som väsentligen un­derstiger utbudet. Östhammar har f.n. en i stort sett balanserad arbets­marknad. Fram till 1985 väntas efterfrågan av arbetskraft i regionen vä­sentligt understiga utbudet. Länsstyrelsen pekar vidare på den stora ande­len äldre personer i kommunema i Norduppland saml den minskande folk­mängden. Länet har ett flertal orter som domineras av ett eller ett par stora industriföretag vilkel medför en samhällsbildning som är mycket känslig för struktur- och konjunkturförändringar. Pendlingsavstånden till större och mer differentierade arbetsmarknader är dessutom stora. Kärnkrafts­byggandet i Forsmark i Östhammars kommun har medfört en avsevärd in­flyttning till kommunen. Länsstyrelsen pekar på de problem som uppslår när kämkraftsbyggandet är avslutat och framhåller vikten av att redan nu tillskapa nya arbetstillfällen.

17   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 112

 

Prop. 1978/79:112                                                   258

3 Länsstyrelsen i Södermanlands län

Nuvarande stödområdesindelning

Kommun                              Stödområde

Länsstyrelsens förslag till inplacering i stödområde

Kommun               Stödområde

Eskilstuna                            3

Flen                                    3

Katrineholm                          3

Vingåker                              3

Nyköping                             2

Oxelösund                            2

Strängnäs                            1

Länsstyrelsen framhåller i sin motivering att Södermanlands län genom sin näringsstruktur har drabbats hårdare än flertalet andra län av de nuva­rande problemen inom svensk industri. Detta beror främst på ett betydan­de inslag av de tre stora krisbranschema handelsstål, specialstål samt tex­til- och konfektionsindustri. Utvecklingen i Eskilstuna kommun har under de senaste åren varit negativ. Det är framför allt metallmanufakturindu­strin som haft strukturproblem men även för specialstålindustrin och gjute-rinäringen har problemen varit betydande. Den negativa näringslivsut­vecklingen har lett till en betydande folkmängdsminskning under 1970-talel.

Flens, Katrineholms och Vingåkers kommuner har samtliga höga ande­lar industrisysselsalta samt få arbetstillfällen inom offentlig sektor. Inom dessa kommuners industrisektor finns en betydande representation av branscher med långsiktiga problem.

När det gäller Nyköpings och Oxelösunds kommuner framhåller läns­styrelsen dessa kommuners ökade problem. En väsentlig sysselsättnings­minskning har ägt rum i Nyköpings kommun under 1970-talet främst inom textil- och träindustri. 1 Oxelösunds kommun har Oxelösunds jämverk f n. stora strukturproblem till följd av minskade beställningar från varven. Sirängnäs kommun har en positiv utveckling vad avser såväl sysselsätt­nings- som befolkningsutveckling men behovet av en allmän förstärkning av sysselsättningen i länet motiverar enligt länsstyrelsen en stödområdes­inplacering även för Strängnäs kommun.

 

Prop. 1978/79:112                                                                259

4 Länsstyrelsen i Östergötlands län

Nuvarande stödområdesindelning

Kommun                                     Stödområde

Ydre                                            Grå zonen

Kinda                                           Grå zonen

Länsstyrelsens förslag till inplacering i stödområde

Kommun                      Stödområde

Skärgårdsområdet                      6

Kinda                                           4

Ydre                                            4

Boxholm                                      3

Valdemarsvik                               3

Åtvidaberg                                  3

Ödeshög                                     3

Länsstyrelsen finner vid en genomgång av förhållanden och utvecklings­tendenser i länel all kommunema Valdemarsvik. Åtvidaberg. Kinda, Yd­re, Boxholm och Ödeshög skiljer sig från länets övriga kommuner och bör komma i fråga när det gäller inplacering i siödområde. Ydre och Kinda kommuner uppvisar specielll låga förvärvsfrekvenser. Dessutom har kom­munema haft en mycket negativ befolknings- och sysselsällningsulveck­ling. De sex föreslagna kommunema kan enligt länsstyrelsen ur såväl nu­varande befolknings- och näringslivsslruklur som utvecklingstendenser jämföras med genomsnittet för kommunerna i inre och allmänna stödområ­det. Det bättre geografiska läget for länets kommuner i förhållande till kommunema i inre och allmänna stödområdet påverkar förutsättningarna atl arbetspendla till angränsande arbelsmarknader. Denna faktor motive­rar enligt länsstyrelsen en inplacering av länets kommuner i intervallet 3-4. 1 skärgårdsområdet kan enligt länsstyrelsen förhållandena jämföras med vad som råder i de kommuner som befinner sig i del inre siödområdet. Krafttag måste därför lill för atl vända utvecklingen, vilkel moiiverar atl skärgården i Östergötlands län inplaceras i stödområde 6.

 

Prop. 1978/79:112                                                                260

5 Länsstyrelsen i Jönköpings län

Nuvarande stödområdesindelning

Kommun                                     Stödområde

Nässjö                                        Grå zonen (tidsbegränsat)

Länsstyrelsens förslag till inplacering i stödområde

Kommun                                      Stödområde

Länsstyrelsen i Jönköpings län förordar all ingen av länets kommuner hänförs lill stödområde bl.a. mot bakgrund av att regionalpolitiskt stöd kan erhållas oavsell indelningen i slödområden och att en klassning som slödkommun kan vara negaliv för utvecklingen. Samiidigi gör dock läns­styrelsen del förbehållel alt om angränsande kommuner inom Östergöt­lands och Kalmar län av riksdagen inplaceras i slödområden bör även kommunema inom den östra länsdelen (Tranås, Aneby, Nässjö, Eksjö, Vetlanda och Sävsjö kommuner) anslutas till dessa områden. Del är då öv­rigt siödområde 1 som främsi kan bli aktuellt för länet. Länsstyrelsen gör ytterligare ett förbehåll genom att fastslå all om riksdagen finner skäl atl inplacera angränsande kommuner i övrigt siödområde 2 bör Tranås och Nässjö kommuner föras lill denna stödområdeslyp.

6 Länsstyrelsen i Kronobergs län

Nuvarande stödområdesindelning

Kommun                                      Stödområde

Uppvidinge                                  Grå zonen (tidsbegränsat)

Länsstyrelsens förslag till inplacering i stödområde

Kommun                                     Stödområde

Uppvidinge                                 2

Lessebo                                     1

Tingsryd                                     1

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller bl. a. att de tre kommunerna i länets östra del, Uppvidinge, Tingsryds och Lessebo kommuner har en förväntad sysselsättningsutveckling som är så dålig atl förhållandena är fullt jämförbara med situationen inom de etablerade stödområdena. När det gäller Uppvidinge kommun framhåller länsstyrelsen att befolknings-och sysselsättningsutvecklingen under 1970-talet varit minst lika ogynn­sam som utvecklingen i inre stödområdets kommuncentra. Della exempli­fieras med arbetslösheten underår 1978 och den höga andelen ålderspen­sionärer i kommunen.

 

Prop. 1978/79:112                                                  261

7 Länsstyrelsen i Kalmar län

Nuvarande stödområdesindelning

Kommun                            Stödområde

Borgholm                            Allmänna stödområdel

Mörbylånga                         Allmänna stödområdel

Högsby                              Grå zonen (tidsbegränsat)

Länsstyrelsens förslag till inplacering i stödområde

 

Kommun

Stödområde

Borgholm

 

Alböke, Borgholms,

 

Bredsälra, Boda, Egby,

 

Föra, Gärdslösa, Högby

 

Källa, Köpings, Lots,

 

Persnäs och Räpplinge

 

församlingar

4

Högsby

4

Mörbylånga

 

Gräsgårds, Hulterstads,

 

Kastlösa, Mörbylånga,

 

Resmo, Segerstads,

 

Smedby, Stenåsa,

 

Södra Möckleby, Venflinge

 

och Ås församlingar

4

Hultsfred

3

Torsås

3

Vimmerby

3

Borgholm

 

Högrums, Långlöts och

 

Runstens församlingar

2

Emmaboda

2

Kalmar

2

Mönsterås

2

Mörbylånga

 

Algutsrums, Glömminge,

 

Gårdby, Norra Möckleby,

 

Sandby, Torslunda och

 

Vickelby församlingar

2

Nybro

2

Oskarshamn

2

Västervik

2

 

Prop. 1978/79:112                                                                262

Dessulom bör länets skärgårdsområde inpassas i stödsystemet för ut­byggnad av turistnäringen och härvid jämställas med stödområde 5-6,

Länsstyrelsen framhåller i motiveringen till förslaget om inplacering i stödområde all länel som helhet haft en långvarig slagnationsperiod beträf­fande befolknings- och sysselsättningsutvecklingen. Det finns inom länet ändå betydande skillnader mellan länets olika kommuner. Öland har under en längre tid haft en negativ befolkningsutveckling som dock avbrutits som en följd av ölandsbrons tillkomst. Den ökade bosättningen är en del av Kalmars expansion. De regionalpoliliska insalsema måste därför främst göras i de delar av Borgholms och Mörbylånga kommuner som ligger ulan-för Kalmars pendlingsomland.

Länets inlandskommuner dvs. Högsby, Hultsfreds och Vimmerby kom­muner ulgör ett sammanhängande område med likartade problem i fråga om sysselsättnings- och befolkningsutveckling. Näringslivsstrukturen in­nehåller vissa svagheter främst genom en stor dominans av träindustri. Slödel måsle därvidlag inriklas på alt bygga upp industriverksamhet i kompletterande branscher. Högsby kommun uppvisaren sämre utveckling än Hultsfred och Vimmerby, vilket enligt länsstyrelsen moiiverar inplace­ring i stödområde 4. Den negativa utvecklingen och den nuvarande svaga näringslivsstrukturen motiverar att Torsås kommun inplaceras i stödområ­de 3,

 

Prop. 1978/79:112                                                  263

8 Länsstyrelsen i Gotlands län

Nuvarande stödområdesindelning

Kommun                                       Stödområde

Golland                                Allmänna stödområdet

Länsstyrelsens förslag till inplacering i stödområde

Kommun                                       Stödområde

Gotland                                        5

Länsstyrelsen i Gollands län moiiverar sill förslag med bl, a. den nuva­rande undersysselsältningen, det isolerade lägel och den speciella närings­strukturen med en lilen industriandel och stor jordbrukssektor. Man beto­nar också att sysselsättningsutvecklingen varit svag och att framtidsutsik­terna är ogynnsamma beiräffande sysselsättning och folkmängd i förhål­lande till jämförbara centra och regioner. Länsstyrelsen påpekar också att det relativa behovei av nya arbetstillfällen är myckel stort och då särskilt inom de norra och södra lokala arbetsmarknadema.

 

Prop. 1978/79:112                                                                 264

9 Länsstyrelsen i Blekinge län

Nuvarande stödområdesindelning

Kommun                                      Stödområde

Länsstyrelsens förslag till inplacering i stödområde

Kommun                                     Stödområde

Skärgårdsområdet                     6

Karlskrona                                  3

Olofström                                   3

Karishamn                                  2

Ronneby                                     2

Sölvesborg                                 2

Länet har till följd av olika problem inom näringslivet under en längre tid haft en negaliv befolkningsutveckling. Enligt länsstyrelsen är länet mer än de flesta andra län känsligt för struktur- och konjunkturförändringar efter­som ett fåtal stora industriföretag dominerar sysselsättningen.

Det är enligt länsstyrelsen av stor belydelse alt länels primära centrum utvecklas i likhet med övriga primära centra i landet. Den osäkerhei som råder på arbelsmarknaden och de problembranscher, bl, a, varv och käm-kraftsindusiri, som finns i Karlskrona kommun motiverar enligt länsstyrel­sen en inplacering i siödområde 3,

Olofströms kommun har under de senaste åren haft en betydande be­folkningsminskning. Del ärenligt länsstyrelsen även synnerligen angeläget all näringslivet differentieras då ett enda företag svarar för över hälften av kommunens sysselsättning,

1 länets övriga kommuner råder ett allmänt dåligt sysselsättningsläge och det finns ett flertal företag vars framtida sysselsättning är myckel osäker. Länsstyrelsen framhåller även skärgårdens problem, som i många avseenden påminner om de nuvarande stödområdenas glesbygd. Detta motiverar en inplacering i stödområde 6,

 

Prop. 1978/79:112                                                  265

10 Länsstyrelsen i Kristianstads län

Nuvarande stödområdesindelning

Kommun                              Stödområde

Länsstyrelsens förslag till inplacering i stödområde

Kommun                             Stödområde

Osby                                  2

Simrishamn                          2

Tomelilla                             2

Östra Göinge                       2

Länsstyrelsen i Kristianstads län anger som motiv för siU förslag bl, a, den negativa utvecklingen av sysselsättningen på Österlen och i Östra Gö­inge kommun samt atl problemen är av långsiktig karaktär. När det gäller Östra Göinge kommun framhåller länsstyrelsen de senaste årens utveck­ling på arbetsmarknaden, vilken medför atl problemen där är av akut ka­raktär.

 

Prop. 1978/79:112

266

 

11 Länsstyrelsen i Malmöhus län

Nuvarande stödområdesindelning

Kommun Burlöv

Kävlinge

Landskrona

Lomma

Malmö

Staffanstorp

Svalöv

Svedala

Vellinge

Siödområde

Särskilt regionalpolitiskt stöd inom vissa varvsregioner Särskilt regionalpolitiskt stöd inom vissa varvsregioner Särskilt regionalpolitiskt stöd inom vissa varvsregioner Särskilt regionalpolitiskt stöd inom vissa varvsregioner Särskilt regionalpolitiskt stöd inom vissa varvsregioner Särskilt regionalpolitiskt stöd inom vissa varvsregioner Särskilt regionalpoliliskl stöd inom vissa varvsregioner Särskilt regionalpolitiskt stöd inom vissa varvsregioner Särskilt regionalpolitiskt stöd inom vissa varvsregioner

Länsstyrelsens förslag till inplacering i stödområde

Stödområde

2 ->

Kommun

Sjöbo

Skurup

Trelleborg                                    2

Ystad                                           2

Eslöv                                            1

Hörby                                           I

Höör                                            1

Länsstyrelsen i Malmöhus län moiiverar sitt förslag med att det är nöd­vändigt alt slärka näringslivsutvecklingen inom Ystadsregionen (Skurups, Ystads och Sjöbo kommuner), Eslövsregionen (Eslövs, Hörby och Höörs kommuner) och Trelleborgsregionen (Trelleborgs kommun). Enligt läns­styrelsens prognoser förväntas dessa tre regioner på lång sikt få en sämre befolknings-, näringslivs- och sysselsänningsutveckling än andra delar av länet. Effektiva åtgärder måste därför vidlas i syfte all hindra en sådan ut­veckling. Länsstyrelsen framhåller atl då situationen är särskilt allvarlig i Ystads- och Trelleborgsregionen även i ett långsiktigt perspekliv, bör re­gionalpolitiskt slöd kunna ges i störte omfattning till förelag i dessa regio­ner.

 

Prop. 1978/79:112

267

12 Länsstyrelsen i Hallands län

Nuvarande stödområdesindelning

Kommun                                      Siödområde

Kungsbacka                                Särskilt regionalpolitiskt stöd

inom vissa varvsregioner

Länsstyrelsens förslag till inplacering i stödområde

Kommun

Siödområde

Länsstyrelsen i Hallands län har för länets kommuner gjort en bedöm­ning enligt de krilerier som sysselsättningsutredningen angivit och därvid inte funnil anledning atl för närvarande begära all någon kommun inplace­ras i stödområde. 1 sitl yttrande framhåller dock länsstyrelsen att i den mån till länet angränsande kommuner med likartade problem som de hal­ländska kommunema genom riksdagens beslut hänförs till stödområde kommer länsstyrelsen att ompröva sitl ställningstagande i frågan.

13 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Nuvarande stödområdesindelning

Konimun

Munkedal

Strömstad

Tanum

Sotenäs

Göteborg

Härryda

Kungälv

Lysekil

Mölndal

Partille

Uddevalla

Öckerö

Stödområde Allmänna siödområdet Allmänna stödområdet Allmänna stödområdet Grå zonen

Särskilt regionalpolitiskt stöd inom vissa varvsregioner Särskilt regionalpolitiskt stöd inom vissa varvsregioner Särskilt regionalpolitiskt stöd inom vissa varvsregioner Särskilt regionalpolitiskt stöd inom vissa varvsregioner Särskilt regionalpolitiskt stöd inom vissa varvsregioner Särskilt regionalpolitiskt stöd inom vissa varvsregioner Särskilt regionalpolitiskt stöd inom vissa varvsregioner Särskilt regionalpolitiskt stöd inom vissa varvsregioner

 

Prop. 1978/79:112                                                                268

Länsstyrelsens förslag till inplacering i stödområde

Kommun                                     Stödområde

Munkedal                                   4

Sotenäs                                     4

Strömstad                                  4

Tanum                                        4

Uddevalla                                   2

Lysekil                                        2

Länsstyrelsen föreslåratt det särskilda regionalpolitiska stödet bör utgå även fortsättningsvis lill samtliga kommuner utom de fyra nordligaste. Vidare föreslås att lokaliseringsstöd i skärgårdsområdet utgår som i all­mänt stödområde 4.

Länsstyrelsen motiverar en inplacering i stödområde 4 för Strömstads och Tanums kommuner bl. a. med alt hittillsvarande insatser inte varit till­räckliga för all kompensera en långvarig tillbakagång inom de lidigare bas­näringarna fiske, jordbruk, stenindustri och konservinduslri. Detta har bi­dragit till en omfatlande utflyttning, vilken i sin tur medfört all andelen personer över 65 år ökal till närmare en fjärdedel. Även den höga under­sysselsättningen i förhållande till målsättningarna för befolkning och sys­selsättningsgrad framhålls. Vidare erinras om den höga arbetslösheten i Strömstads kommun. Länsstyrelsen framhåller norra Bohusläns isolerade läge där en industriell expansion i viss mån begränsats genom den fysiska riksplaneringen. Turistnäringen kan i dessa delar av länel få en större bety­delse. För Solenäs kommun har utvecklingen varit lika besvärande som i norra Bohuslän med bl. a. en lika hög andel äldre personer. Även Munke­dals kommun har haft en ogynnsam utveckling vilket motiverar en inplace­ring i stödområde 4. Samtidigt erinras om Munkedals stora beroende av Uddevallas arbetsmarknad med dess osäkra framtidsutsikter. När det gäl­ler Uddevalla framhåller länsstyrelsen de senaste årens negativa närings­livs- och sysselsättningsutveckling. För Lysekils kommun är det särskilt den negativa prognosen för industrisysselsättningen och kommunens isolerade läge som enligt länsstyrelsen motiverar en inplacering i stödom­råde 2.

 

Prop. 1978/79:112

269

14 Länsstyrelsen i Älvsborgs län

Nuvarande stödområdesindelning

Kommun

Bengtsfors

Dals-Ed

Färgelanda

Mellemd

Åmål

Borås

Mark

Ulricehamn

Ale

Lerum

Stödområde Allmänna stödområdet Allmänna stödområdet Allmänna stödområdet Allmänna stödområdet Allmänna stödområdel Grå zonen (tidsbegränsat) Grå zonen (tidsbegränsat) Grå zonen (tidsbegränsat) Särskilt regionalpolitiskt stöd inom vissa varvsregioner Särskilt regionalpolitiskt stöd inom vissa varvsregioner

Länsstyrelsens förslag till inplacering i stödområde

Kommun

Bengtsfors

Borås

Dals-Ed

Färgelanda

Herrljunga

Mark

Mellemd

Svenljunga

Tranemo

Ulricehamn

Åmål

Lilla Edet

Stödområde

4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 2

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller vikten av att det inom norra och södra länsdelen tillskapas två var för sig sammanhållna stödregioner, Dalsland och Sjuhäradsbygden, Sysselsättningsproblemens svårighetsgrad inom dessa båda regioner gör enligt länsstyrelsens mening att lokalise­ringsstödet också bör inrymma möjlighet till visst sysselsättningsstöd vil­ket bl.a, motiverar en inplacering i allmänt stödområde 4. När det gäller Lilla Edets kommun framhåller länsstyrelsen särskilt ensidigheten i kom­munens näringsliv.

Ett av länsstyrelsens motiv för att hänföra kommunema inom Dalsland lill allmänt stödområde 4 äratt arbetsmarknadens omfattning i norra Dals­land är otillräcklig för att på sikt kunna garantera människoma önskvärd

 

Prop. 1978/79:112                                                                270

valfrihet och trygghet i sysselsättningen. I Färgelanda och Mellemd är in­dustrisysselsättningen i hög grad koncentrerad till ett fåtal företag. Lilla Edets kommun uppvisar också ell ensidigt näringsliv med problem inom de dominerande industribranschema.

Ett av de främsta motiven för all placera kommunerna i Sjuhäradsbyg­den i allmänt stödområde 4 är enligt länsstyrelsen regionens ensidiga nä­ringsliv med en under 1970-lalet särskilt kraftig lillbakagång inom den sys­selsättningsmässigt betydelsefulla teko-industrin. Denna tillbakagång vän­las dessutom fortgå om inte omedelbara åtgärder vidtas. Länsstyrelsen framhåller också atl avståndet till och sysselsättningsläget i angränsande arbetsmarknader är sådana att en ökad utpendling inte är någon lösning på regionens näringslivs- och sysselsättningsproblem.

IS Länsstyrelsen i Skaraborgs län Nuvarande stödområdesindelning

Kommun                                      Stödområde

Länsstyrelsens förslag till inplacering i stödområde

Kommun                                     Siödområde

Falköping                                   2

GuUspång                                  2

Karlsborg                                   2

Töreboda                                    I

Falköping som är ett av länets tre regionala centra måste tillförsäkras en utveckling som medger att kommunen fungerar som en stödjepunkt för arbetsmarknaden i södra länsdelen. Problemen i Falköping sammanhänger enligt länsstyrelsen med utvecklingen i Sjuhäradsbygden dvs. en kraftig sysselsättningsminskning inom främst textil- och konfektionsindustri och jordbruk. Sysselsättningsläget i nordöstra länsdelen med dess skogs- och glesbygder har allvariigt försämrats vilkel framgår av de stigande arbets­löshetstalen. Länsstyrelsen framhåller, som skäl för att Gullspångs kom­mun förs lill stödområde 2, de höga arbetslöshetstalen, den negativa be­folkningsutvecklingen, den låga förvärvsfrekvensen för kvinnor och kom­munens isolerade läge.

Karlsborgs kommun har liksom Falköping haft negaliv sysselsättnings-och befolkningsutveckling under hela 1970-talel, Kommunen är ensidigt beroende av sysselsättning inom försvarel saml inom Förenade Fabriks­verken, Det är enligt länsstyrelsen därför väsentligt med åtgärder som le­der till en differentiering av kommunens näringsliv. Även arbetsmarkna­den i Töreboda kommun kännetecknas av siigande arbetslöshet och dåliga sysselsättningsmöjligheter för kvinnor. De bättre pendlingsmöjlighetema till större arbelsmarknader motiverar placering i "stödområde 1.

 

Prop. 1978/79:112

16 Länsstyrelsen i Värmlands län

Nuvarande stödområdesindelning

Kommun

Torsby

Arvika

Eda

Filipstad

Hagfors

Munkfors

Sunne

Säffle

Åriäng

Forshaga

Grums

Hammarö

Karlstad

Kil

Kristinehamn

Storfors

Siödområde Inre siödområdet Allmänna stödområdet Allmänna stödområdet Allmänna stödområdel Allmänna stödområdet Allmänna stödområdel Allmänna stödområdet Allmänna stödområdet Allmänna stödområdet Grå zonen Grå zonen Grå zonen Grå zonen Grå zonen Grå zonen Grå zonen

271

Länsstyrelsens förslag till inplacering i stödområde

Kommun

Torsby

Filipslad

Hagfors

Munkfors

Storfors

Sunne

Arvika

Eda

Kristinehamn

Säffle

Åriäng

Forshaga

Grums

Hammarö

Karistad

Kil

Stödområde 6

5 5 5 5 5 4 4 4 4 4 3 3 3 3 3

 

Prop. 1978/79:112

->72

Länsstyrelsen i Värmlands län utgår i sitt förslag från det inom ramen för länsplanering 1974 framförda kravel att hela länet bör inplaceras i stödom­rådet. Därvid bör enligt länsstyrelsen särskild uppmärksamhet ägnas bruksoriskommunema men även de industrisvaga kommunema måsle äg­nas fortsaU uppmärksamhei. Förslaget lill stödområdesindelning utgår från de ståndpunkter som tidigare framförts av den s. k. Värmlandsdelega­tionen. Denna har bl.a. försökt att beskriva och sammanfatta problemen inom länet i förhållande till andra län. Därvid har särskild tonvikt lagts vid ett stort födelseunderskott, en mycket kraftig nedgång av industrisyssel­sättningen under den senaste treårsperioden, kvarvarande strukturpro­blem inom skogs- och stålindustrin samt gruvhanteringen, låg investerings­verksamhet och ell slorl antal personer uianför den traditionella arbels­marknaden.

17 Länsstyrelsen i Örebro län

Nuvarande stödområdesindelning

Kommun

Hällefors

Lindesberg

Ljusnarsberg

Nora

Stödområde Grå zonen Grå zonen Grå zonen Grå zonen

Länsstyrelsens förslag till inplacering i stödområde

 

Kommun

Stödområde

Hällefors

5

Lindesberg

 

Guldsmedshyllans och

 

Ramsbergs församlingar

5

Ljusnarsberg

5

Degerfors

3

Kariskoga

3

Laxå

3

Nora

3

Lindesberg

 

Fellingsbro, Fellingsbro norra,

 

Lindesbergs och Näsby

 

församlingar

2

Askersund

1

 

Prop. 1978/79:112                                                                273

Länsstyrelsen har vid ett flertal tillfällen framhållit de speciella problem som föreligger i länets kommuner. Flertalet kommuner har under en längre lid drabbats av en negaliv befolkningsutveckling. Denna utveckling har under de senaste åren förstärkts genom de strukturproblem som drabbat länels basnäringar. Hällefors, Ljusnarsbergs och delar av Lindesbergs kommuner har förutom en negativ befolkningsutveckling ett ensidigt nä­ringsliv med en mycket hög andel industrisysselsalta. Genom de långa pendlingsavstånden ivingas de friställda flytta om de inle finner ny syssel­sättning i kommunen. Länsstyrelsen framhåller vikten av en differentie­ring och komplettering av näringslivet i dessa kommuner med hänsyn lill befolknings- och sysselsättningsutvecklingen. Även kommunerna Nora, Kariskoga, Degerfors och Laxå har en negativ befolkningsutveckling och hög andel industrisysselsalta. Det är främst stål- och gruvindustri som do­minerar. Mot bakgrund av de långsiktiga sysselsättningsproblemen i dessa kommuner föreslår länsstyrelsen inplacering i stödområde 3.

18 Länsstyrelsen i Västmanlands län

Nuvarande stödområdesindelning

Kommun                                    Stödområde

Fagersta                                    Grå zonen

Heby                                          Grå zonen

Norberg                                     Grå zonen

Sala                                           Grå zonen

Skinnskatteberg                        Grå zonen

Länsstyrelsens förslag till inplacering i stödområde

 

Kommun

 

 

Siödområde

Fagersta

 

 

4

Norberg

 

 

4

Skinnskatteberg

 

 

4

Heby

 

 

3

Sala

 

 

3

Hallslahammar

 

 

2

Surahammar

 

 

2

Köping

 

 

1

18   Riksdagen 1978179.

1 saml.

Nr 112

 

 

Prop. 1978/79:112                                                  274

Länsstyrelsen i Västmanlands län motiverar förslaget till inplacering av kommunerna i Fagerstaregionen (Fagersta, Norberg och Skinnskatteberg) i allmänt siödområde 4 med bl. a. de problem som hänger samman med den pågående omstmktureringen inom de dominerande branschema stål- och skogsindustri. Denna regions problem är i flera avseenden likartade dem som förekommer inom del nuvarande inre siödområdet. Länsstyrelsen framhåller också all vikliga delar av såväl allmän som privat service är di­mensionerade för ett högre befolkningstal än vad regionen har i dagslä­gel. En ytterligare befolkningsminskning som följd av en vikande syssel­sättning skulle medföra ökade svårigheter att upprätthålla nuvarande ser­vicenivå.

När det gäller förslaget rörande kommunema Sala och Heby i Salaregio­nen framhåller länsstyrelsen denna regions långsiktiga strukturella pro­blem. Det är bl, a, en krympande jordbrukssektor, en svagt utvecklad in­dustrisektor, hög genomsnittsålder saml utflyttning av ungdomar.

Länsstyrelsens motiv atl placera kommunema Hallslahammar och Su­rahammar i övrigt stödområde 2 är de problem som finns i bruksorter dvs. ett ensidigt näringsliv och beroendet av ett fätal dominerande företag. Hallsiahammars kommun har de senaste åren haft betydande sysselsält­ningsminskningar och i Surahammars kommun är dominansen av ell fåtal industriföretag markant. Näringslivet i dessa kommuner behöver därför enligt länsstyrelsen kompletteras med andra industrier av olika slag.

Beträffande Köpings kommun anför länsstyrelsen som motiv bl.a. atl sysselsättningen inom kommunens basindustrier minskat successivt under 1970-talet och atl framtidsutsiklema för dessa industrier är osäkra. Del har även skett en betydande utflyttning från kommunen.

 

Prop. 1978/79:112

275

19 Länsstyrelsen i Kopparbergs län

Nuvarande stödområdesindelning

Kommun

Malung

Mora

Orsa

Vansbro

Älvdalen

Avesta

Boriänge

Falun

Gagnef

Hedemora

Leksand

Rättvik

Säter

Ludvika

Smedjebacken

Stödområde Inre siödområdet Inre stödområdel Inre siödområdet Inre stödområdel Inre stödområdet Allmänna stödområdet Allmänna stödområdel Allmänna stödområdet Allmänna stödområdet Allmänna stödområdel Allmänna stödområdet Allmänna siödområdet Allmänna stödområdel Grå zonen Grå zonen

Länsstyrelsens förslag till inplacering i stödområde

 

Kommun

 

 

Siödområde

Avesta

 

 

 

By församling

(Homdalsområdet)

6 (tidsbegränsat)

Malung

 

 

6

Vansbro

 

 

6

Älvdalen

 

 

6

Avesta

 

 

 

Avesta, Folkärna och

 

 

Grytnäs församlingar

 

5

Ludvika

 

 

5 (tidsbegränsat)

Mora

 

 

5

Orsa

 

 

5

Räuvik

 

 

5

Smedjebacken

 

 

s

Leksand

 

 

4

Borlänge

 

 

3

Falun

 

 

3

Gagnef

 

 

3

Hedemora

 

 

3

Säter

 

 

3

 

Prop. 1978/79:112                                                                276

Länsstyrelsens förslag att placera Vansbro, Älvdalens samt Malungs kommuner inom inre stödområde 6 motiveras bl.a. av en fortgående be­folkningsminskning och nedgång av antalet sysselsatta inom främst jord-och skogsbruk och induslri. Denna negaliva utveckling vänlas bestå även under de närmaste åren. Även åldersstrukturen med födelseunderskott och en förhållandevis hög andel åldringar framhålls som ett problem.

Förslaget att temporärt placera By församling (Homdalsområdet) i Avesta kommun och Ludvika kommun inom inre siödområde 6 bygger för­utom på samma negaliva utvecklingstendenser som i förut nämnda tre kommuner främst på ogynnsamma framtidsutsikter för vissa särskilt bety­delsefulla industribranscher.

Länsslyrelsens förslag all placera Mora, Orsa, Rättviks samt Smedje­backens kommuner inom inre stödområde 5 bygger på ett flertal motiv. 1 Moras fall hänvisar man särskilt lill denna kommuns stora betydelse som stödjepunkt för sysselsättningen i den norra länsdelen. För Orsa kommuns del framhålls de låga sysselsättningsgraderna, särskilt för män, saml den ogynnsamma åldersfördelningen hos befolkningen. För Rättviks kommun hänvisas till en mindre gynnsam åldersstruktur, de negativa prognosema för sysselsättningsutvecklingen och till arbetsmarknadens geografiskt iso­lerade läge. För Smedjebackens del framhålls industrisekloms struktur­problem samt det siarka beroendet av utvecklingen på arbetsmarknaden i Ludvika kommun.

Förslaget att placera Leksands kommun i allmänt stödområde 4 grundar sig främst på atl länsstyrelsen anser alt kommunens egen industrisektor är för svagt utvecklad vilkel bl. a. har bidragit till en ständigt ökande utpend­ling till arbetsmarknaden i Borlänge kommun.

Beträffande Falu och Borlänge kommuner hänvisar länsstyrelsen särskilt till att arbetsmarknadema i dessa båda kommuner tillsammans bildar lä­nels dominerande arbetsmarknadsområde och att främst omkringliggande kommuner är starkt beroende av utvecklingen inom detta område. För Gagnefs del betonar länsstyrelsen beroendet till Falun/Borlänge och den lå­ga sysselsättningsgraden för kvinnor.

I Hedemora kommun vill länsstyrelsen fästa uppmärksamheten vid en ensidig industristruktur där specialståls- och gruvindustrin dominerar. Vad Säters kommun belräffar så ger länsstyrelsen en förhållandevis ljus bild av situationen i kommunen men beionar samiidigi det starka beroendet av ut­vecklingen på arbetsmarknaden i Borlänge kommun.

 

Prop. 1978/79:112                                                  277

20 Länsstyrelsen i Gävleborgs län Nuvarande stödområdesindelning

 

Kommun

Siödområde

Ljusdal

Inre stödområdet

Bollnäs

Allmänna siödområdet

Hudiksvall

Allmänna stödområdet

Nordansiig

Allmänna stödområdet

Ovanåker

Allmänna stödområdet

Söderhamn

Allmänna siödområdet

Gävle

Grå zonen

Hofors

Grå zonen

Ockelbo

Grå zonen

Sandviken

Grå zonen

Länsstyrelsens förslag till inplacering

i stödområde

Kommun

Stödområde

Ljusdal

6

Hudiksvall

 

Bjuråkers och Delsbo

 

församlingar

5

Nordanstig

 

Hassela församling

5

Ovanåker

 

Voxna församling

5

Bollnäs

4

Hofors

4

Hudiksvall

 

Enångers, Forsa,

 

Hudiksvalls, Hälsingtuna,

 

Högs, Idenors,

 

Nianfors, Njutångers.

 

Norrbo och Rogsla

 

församlingar

4

Nordanstig

 

Bergsjö. Gnarps.

 

Harmångers, llsbo och

 

Jätlendals församlingar

4

Ockelbo

4

Ovanåker

 

Alfta och Ovanåkers

 

församlingar

4

Söderhamn

4

Gävle

3

Sandviken

3

19    Rik.idapen 1978/79. 1 .

 

 

Prop. 1978/79:112                                                                278

Länsstyrelsen påpekar med utgångspunkt från sysselsättningsutred­ningens bedömningsgrunder atl länet mycket tack vare lokalisering av stat­liga verk i Gävle kunnai behålla sin befolkning under 1970-talet. Däremot har antalet peisoner under 65 år minskat medan andelen över 65 år ökat under perioden. Del finns inom länet ett flertal kommuner som uppvisat både en befolknings- och sysselsältningsminskning. Della gäller främsi Hofors. Sandvikens. Ljusdals och Nordanstigs kommuner. Del är framför alli förändringar inom lanels basnäringar stål- och skogsindustri som bidra­git lill den negativa utvecklingen inom kommunema. Länsstyrelsens prog­nos fram till år 1985 pekar på en fortsatt negativ sysselsättningsutveckling i ell flertal av länets kommuner. Sysselsättningen inom industrisektorn vän­tas minska i samtliga kommuner ulom i Ovanåkers kommun. 1 Gävle kom­mun väntas sysselsättningen minska med ca 900 arbetstillfällen, i Hofors kommun med ca 700, i Sandvikens kommun med ca 600 och i Söderhamns kommun med med ca 450.

 

Prop. 1978/79:112                                                                279

21 Länsstyrelsen i Västernorrlands län

Nuvarande stödområdesindelning

Kommun                                     Siödområde

Sollefteå                                     Inre stödområdet

Ange                                          Inre stödområdel

Härnösand                                 Allmänna stödområdet

Kramfors                                    Allmänna stödområdet

Sundsvall                                   Allmänna stödområdet

Timrå                                          Allmänna stödområdet

Örnsköldsvik                              Allmänna stödområdet

Länsstyrelsens förslag till inplacering i stödområde

Kommun                                      Stödområde

Sollefteå

Junsele. Ramsele och

Edsele församlingar                 6

Ange                                           6

Kramfors                                     5

Sollefteå

Boteå, Eds. Graninge,

Helgums. Långsele,

Mullra, Resele, Sollefteå,

Songa. Ådals-Lidens och

Överlännas församlingar          5

Sundsvall

Lidens och Holms försam­
lingar                                           5
Örnsköldsvik

Anundsjö, Bjöma,

Skorpeds och Tre­
hÖmingsjö församlingar              5
Härnösand                                               4
Sundsvall

Alnö. Altmars. Gustav

Adolfs, Indals, Njumnda,

Selångers, Sköns,

Skönsmons, Stöde, Sältna

och Tuna församlingar              4

Timrå                                           4

Örnsköldsvik

Arnäs, Gideå, Grundsunda,

Mo, Nätra, Sidensjö,

Själevads och Örnskölds­
viks församlingar                      4

 

Prop. 1978/79:112                                                                280

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har som utgångspunkt för förslaget till inplacering haft atl ingen av länets kommuner skall fä försämrade stöd-möjligheter jämfört med nuvarande situation. När det gäller förslaget rö­rande Ange kommun visar länsstyrelsens underlagsmaterial att denna kommun genomgående ligger sämst till bland länets kommuner och att den haft den mest ogynnsamma befolkningsutvecklingen och lägsta förvärvs­frekvensen av samtliga. Även del geografiska läget framhålls som en nega­liv faktor. Näsl Ange har Sollefteå, Kramfors och inlandsdelen av Örn­sköldsviks kommun haft den mest ogynnsamma befolkningsutvecklingen och den lägsta förvärvsfrekvensen. Även övriga kriterier talar enligt läns­styrelsen föl- all dessa områden måste prioriteras högt. När det gäller Sol­lefteå kommun framhåller länsstyrelsen att utvecklingen varit särskilt ogynnsam i de västra delarna av kommunen med befolkningsminskning, hög medelålder och allt färre i arbetsför ålder, stark anknytning till basnä­ringarna jord- och skogsbruk samt en fortsall kraftig ulflyllning. Del isole­rade läget i förhållande till tätorterna Sollefteå och Långsele. där merpar­ten av kommunens induslri ålerfinns, anges också som en negaliv fakior. När del gäller Kramfors kommun framhåller länsstyrelsen den svåra sys-selsättningssituatiorien och att någon förbättring av arbetsmarknadsläget inte kan förutses. Beträffande förslaget rörande inlandet i Örnsköldsviks kommun hänvisar länsstyrelsen till att man länge hävdat att detta område borde tillföras det nuvarande inre stödområdel. Inplaceringen av Lidens och Holms församlingar motiveras med atl denna del av Sundsvalls kom­mun utgör ett glesbygdsområde jämförbart med angränsande områden i grannkommunerna. När det gäller Härnösands kommun betonas alt ar­betsmarknaden är alltför ensidig med en förhållandevis stor offentlig sek­tor och liten industrisektor.

 

Prop. 1978/79:112                                                                281

22 Länsstyrelsen i Jämtlands län

Nuvarande stödområdesindelning

Kommun                                      Stödområde

Berg                                            Inre stödområdel

Bräcke                                         Inre stödområdel

Härjedalen                                 Inre stödområdet

Krokom                                       Inre stödområdet

Ragunda                                     Inre stödområdel

Strömsund                                  Inre stödområdet

Åre                                              Inre stödområdet

Östersund                                   Inre stödområdel

Länsstyrelsens förslag till inplacering i stödområde

Konimun                                     Stödområde

Berg                                            6

Bräcke                                        6

Härjedalen                                  6

Krokom                                       6

Ragunda                                     6

Strömsund                                  6

Åre                                              6

Östersund                                  5

Länsstyrelsen understryker nödvändigheten av atl det regionalpolitiska stödet förbehålls de s.k. skogslänen. En spridning av den regionalpolitis­ka stödverksamheten över siörre delen av landet har urholkat dessa slöd­former som ett medel alt lösa de långvariga arbetslöshets- och undersys­selsättningsproblemen som är karaktäristiska för norrlandslänen. Hela lä­nel tillhör f. n. det inre stödområdet men fördelningen av lokaliseringsstöd har varit mycket ojämnt fördelat över länets kommuner. Mest framträdan­de är att 40% av stödet till industrin gått till företag i Östersunds kommun. Länsstyrelsen anser denna fördelning naturlig eftersom Östersundsområ­det har länets största och mest väl differentierade arbetsmarknad samtidigt som det kan konstateras att behovet av sysselsättningstillfällen i länet är störst utanför Östersundsområdet. Länsstyrelsen påpekar atl stödverk­samheten dock inte kan riktas enbart till andra delar av länel då del finns klara samband mellan utvecklingen i Östersunds kommun och länels övri­ga kommuner.

 

Prop. 1978/79:112                                                                282

23 Länsstyrelsen i Västerbottens län

Nuvarande stödområdesindelning

Komniun                                     Siödområde

Lycksele                                     Inre stödområdet

Norsjö                                        Inre stödområdet

Sorsele                                      Inre stödområdet

Sloruman                                   Inre stödområdet

Vilhelmina                                  Inre stödområdet

Vindeln                                       Inre stödområdet

Åsele                                          Inre stödområdet

Nordmaling                                Allmänna stödområdet

Robertsfors                                Allmänna stödområdel

Skellefteå                                   Allmänna stödområdet

Umeå                                         Allmänna stödområdet

Vännäs                                      Allmänna stödområdet

Länsstyrelsens förslag till inplacering i stödområde

 

Kommun

 

Stödområde

Sorsele

 

6

Sloruman

 

6

Vilhelmina

 

6

Åsele

 

6

Lycksele

 

5

Nordmaling

 

5

Norsjö

 

5

Robertsfors

 

5

Skellefteå

 

 

Fällfors, Jörns och

 

Kalvträsk;

> församlingar

5

Vännäs

 

5

Vindeln

 

5

Skellefteå

 

 

Bolidens,

Bureå,

 

Burträsks,

, Byske,

 

Kågedalens, Lövångers,

 

Sankt Olovs, Sankt Örjans

 

och Skelle

:fteå lands-

 

församlings församlingar

4

 

Prop. 1978/79:112                                                                2S3

Länsstyrelsen anser all en stödområdesindelning klart skall priorilera de norra delarna av landet där nätet av lokala arbetsmarknader är sämst ul­vecklade.

Länet har under de senaste åren haft en befolkningsmässigt positiv ut­veckling. Detta beror enligt länsstyrelsen snarare pä en dämpad expansion i tidigare tillväxtområden i södra Sverige än på atl de regionalpolitiska pro­blemen är lösta i länet. Tendenser till ökad utflyttning kan f.n. skönjas i samband med industrins förbättrade utveckling i södra Sverige.

För all erhålla en klarare avgränsning i stödhänseende mot de södra de­larna av landet föreslår länsstyrelsen atl siödområde 3 ulgår samt att Umeå och Skellefteå (med undanlag för Fällfors, Jörns och Kalvträsks försam­lingar som föreslås en placering i siödområde 5) kommuner placeras i stöd­område 4.

När del gäller fjällkommunerna Sorsele. Sloruman, Vilhelmina och Åse­le bör dessa med tanke på de svaga arbetsmarknadema, invånarnas ålders­struktur och den stora arbetslösheten placeras i stödområde 6, Länsstyrel­sen vill framför allt framhålla Sorsele kommun som är i slort behov av snabba och kraftfulla insatser för att överhuvudlaget kunna existera på sikl.

Länets övriga kommuner Lycksele, Norsjö, Vindeln, Vännäs, Nordma­ling och Robertsfors bör med hänsyn till de problem som föreligger hänfö­ras till stödområde 5,

 

Prop. 1978/79:112                                                                284

24 Länsstyrelsen i Norrbottens län

Nuvarande stödområdesindelning

Kommun                                           Stödområde

Arjeplog                                       Inre stödområdet

Arvidsjaur                                    Inre stödområdet

Gällivare                                      Inre stödområdet

Haparanda                                  Inre stödområdet

Jokkmokk                                     Inre stödområdet

Kalix                                            Inre stödområdet

Kiruna                                          Inre stödområdet

Pajala                                         Inre stödområdet

Överkalix                                     Inre stödområdet

Övertomeå                                  Inre siödområdet

Boden                                      Allmänna stödområdet

Luleå                                       Allmänna stödområdet

Piteå                                        Allmänna stödområdet

Älvsbyn                                   Allmänna siödområdet

Länsstyrelsens förslag till inplacering i stödområde

Kommun                                          Siödområde

Arjeplog                                                   6

Arvidsjaur                                                6

Gällivare                                                  6

Haparanda                                              6

Jokkmokk                                                 6

Kalix                                                        6

Kiruna                                                     6

Pajala                                                      6

Älvsbyn                                                   6

Överkalix                                                 6

Övertomeå                                              6

Boden                                                     5

Luleå                                                      5

Piteå                                                       5

Länsstyrelsen i Norrbottens län har avgetl sitt förslag till inplacering av länets kommuner i stödområden med förbehållet att

-    en återgång sker lill 1965 års stödområdesavgränsning innebärande att regionalpoliliskl slöd endasl ulgår i della ursprungliga siödområde, dvs, i 69 kommuner

-    offertprincipen endast används i de lån som får sina samfliga kommuner placerade i grupperna 5 och 6,

 

Prop. 1978/79:112                                                               285

Om dessa förutsättningar inle uppfylls hemsläller länsstyrelsen alt ett sjunde stödområde inrättas till vilket skall föras de kommuner i landet som är svårast drabbade av arbetslöshet och som har de sämsta framtidsutsik­terna.

Länsstyrelsen har som bakgrund till ovannämnda förslag lill inplacering jämfört Norrbottens län med vissa andra delar av landet. Man har därvid gjort ett urval av kommuner som idag erhåller regionalpolitiskt stöd och ta­git med samtliga län som berörs av detta stöd. Jämförelsen har skell utifrån faktiska förhållanden och grundats på en rad kriterier som finns omnämn­da i sysselsättningsutredningens förslag till ny stödområdesindelning.

Del kriierium länsstyrelsen fäster störst uppmärksamhet vid och anser vara det mest giltiga som grund för en inplacering är situationen på arbels­marknaden. Man jämför därvid den andel av den totala arbetskraften som befann sig utanför den ordinarie arbetsmarknaden under maj månad 1978 inom samtliga län. Denna jämförelse visar enligt länsstyrelsen på ell enty-_ digt sätt att i fråga om brisl på sysselsätlningstilfällen intar Norrbottens län en särställning jämfört med övriga län. Länsstyrelsen visar också att denna särställning i varierande grad också gäller vid en jämförelse enligt de övriga kriteriema även om vissa av länets kommuner avviker något här­vidlag.

 

Prop. 1978/79:112                                                                286

Innehåll

Propositionen..................................................................... ...... I

Proposilionens huvudsakliga innehåll ................................       I

Förslag lill lag om upphävande av lagen (1970: 725) om

lokaliseringssamråd......................................................... ..... 4

Uldrag ur regeringsprotokoll den 22 mars 1979................. ..... 5

1      Inledning........................................................................ ..... 5

2      Allmänna utgångspunkter ............................................. ..... 8

 

2.1       Regionalpolitikens förutsättningar .........................      8

2.2       Den regionala utvecklingen ................................... ..... 8

2.3       Nu gällande mål och riktlinjer för regionalpolitiken  .......          9

2.4       Nuvarande regionalpolitiska medel   ......................      9

3   Allmänna överväganden................................................    12

3.1       Regionalpolitikens beroende av den ekonomiska utvecklingen                12

3.2       De regionalpolitiska målen......................................    14

3.3       De regionalpolitiska medlen.................................... .. 21

4   Den regionala befolkningens- och sysselsättningsutvecklingen  ...            25

4.1       Inledning................................................................    25

4.2       Befolkningsutvecklingen.........................................    25

4.3       Efierfrågan på arbetskraft   ...................................    27

4.4       Möjligheter till sysselsättning  ...............................    35

5   Länsplanering ...............................................................    38

5.1       Länsplaneringens syfte och uppläggning................ .. 38

5.2       Samordning med annan planering..........................    41

5.3       Länsplaneringens genomförande...........................    44

5.4       Länsplaneringens demokraiiska förankring  ...........    47

5.5       Nordiskt samarbete kring regional planering ......... .. 49

6.................................................................................... Ortsplan, planeringstal och slödområden som samordnings- och
fördelningsinstrument....................................................    49

6.1       Inledning.................................................................    49

6.2       Ortsplan.................................................................. .. 50

6.3       Planeringstal........................................................... .. 58

6.4       Stödområdesindelning............................................ .. 61

7   Den offentliga seklorn och regionalpolitiken..................    69

7.1       Nuvarande förhållanden......................................... .. 69

7.2       Regionalpoliliska medel i statlig verksamhet ..........    71

7.3       Regionalpoliliska medel i kommunernas och landstings­kommunernas verksamhet                     76

8   Regionalpolitiskt slöd lill näringslivet..............................    79

8.1       Allmänna utgångspunkter.......................................    79

8.2       Vissa gemensamma frågor för samtliga slödformer    82

8.3       Sysselsältningsstöd ...............................................    87

8.4       Uibildningssiöd  ...................................................... .. 90

8.5       Avskrivningslån....................................................... .. 91

8.6       Lokaliseringslån......................................................    95

8.7       Offertprincipen........................................................   97

8.8       Slöd lill förelag inom turistnäringen.........................   99

8.9       Stöd till företag inom den privala service- och tjänstesektorn            100

8.10    Säkerheter, bevakning m.m.................................... 101

8.11    Regler för återkrav av lämnat slöd.......................... 104

 

Prop. 1978/79:112                                                                287

8.12    Handläggnings- och beslutsordning i ärenden om regional­politiskt stöd              104

8.13    System för lokaliseringssamråd............................... . 108

8.14    Lagen (1970:725) om lokaliseringssamråd............. . 110

8.15    Produklsökning i regionalpoliliskl syfte.................... . 110

8.16    Industricentra......................................................... . 112

9   Särskilda åtgärder för glesbygder..................................   116

9.1       Nuvarande ordning och utredningsförslag.............. . 116

9.2       Del framtida glesbygdsstödet................................. . 120

10 Regionalpolitisk forskning..............................................   126

10.1   Organisationen av den regionalpolitiska forskningen                          126

10.2   Regionalpoliliskl forskningsprogram .......................   130

10.3   Tjänst som professor i regionalekonomi  ............... . 134

 

11   Tjänster för regionalpolitisk verksamhet........................ . 134

12   Upprällal lagförslag ....................................................... . 135

13   Hemställan..................................................................... . 135

14   Anslagsfrågor inför budgetåret 1979/80........................ . 136

15   Beslut  ...........................................................................   146

Bilaga I

Sammanfaltning av sysselsättningsutredningens delbetänkande

(SOU 1978:62) Regionalpoliliska stödformer och styrmedel                         148

1   Bakgrund   ...................................................................... . 148

2   Regionalpolitikens förutsättningar................................... 148

3   Det regionalpolitiska stödet till industrin och den privata service-

och tjänstesektorn.......................................................... 150

4   Den offentliga seklorn och regionalpolitiken.................... 158

5   Särskilda sysselsätlningsinsalser i glesbygd.................... 160

6   Kostnader för en förstärkt regionalpolitik  ...................... 161

7   Reservation   .................................................................. 162

Bilaga 2

Remissyllranden över sysselsättningsutredningens delbetänkande

(SOU 1978: 62) Regionalpoliliska slödformer och styrmedel                         163

1   Inledning......................................................................... 163

2   Regionalpolitikens förutsättningar................................... 164

3   Det regionalpolitiska stödet till industrin och den privala service-

och tjänstesektorn.......................................................... 174

4   Den offentliga sektorn och regionalpolitiken ................... 190

5   Särskilda sysselsätlningsinsalser i glesbygd.................... 196

Bilaga 3

Sammanfattning av expertgruppens för regional utredningsverksam­
het delbeiänkande (SOU 1978: 46 och 47) AU främja regional ut­
veckling .......................................................................... 197

Bilaga 4

Remissyttranden över expertgruppens för regional utredningsverk­
samhet delbetänkande (SOU 1978: 46 och 47) Atl främja regional ut­
veckling .......................................................................... 202

1   Inledning......................................................................... 202

2   Allmänna synpunkter....................................................... 202

3   Den regionala utvecklingen frän 1965 ............................ 203

 

Prop. 1978/79:112                                                                288

4   Mäl och medel i regionalpolitiken   .................................. 205

5   Del regionalpolitiska stödels effekter på sysselsättning och eko­nomi        207

6   Utvärdering av välfärdseffekter av den regionalpolitiska stödverk­samheten         209

Bilaga 5

Sammanfattning av glesbygdsdelegationens promemoria (Ds 1 1978:
37) Sysselsättning och service i glesbygd........................ 211

1   Serviceförsörjning............................................................ 211

2   Slöd lill glesbygder........................................................... 211

3   Handläggningsordning .................................................... 212

4   Bestämmelser för glesbygdsstöd  ................................... 213

5   Administration m.m........................................................... 215

Bilaga 6

Remissyttranden över glesbygdsdelegationens promemoria (Ds

1 1978: 37)Sysselsättning och service i glesbygd  ......... 217

1   Inledning......................................................................... 217

2   Serviceförsörjning............................................................ 219

3   Sysselsättning  ...............................................................  222

4   Handläggning................................................................... 223

5   Glesbygdsbegreppet och avgränsning av glesbygd......... 227

Bilaga 7

Sammanfattning av expertgruppens för regional utredningsverksam­
het belänkande (Ds 1 1978:40) Förslag lill ERU:s framlida organisa­
tion ................................................................................. 228

1   Inledning.......................................................................... 228

2   Förutsättningar för ERU:s framtida verksamhet............... 230

Bilaga 8

Sammanfaltning av expertgruppens för regional utredningsverksam­
het betänkande (Ds 1 1979: 3) Regionalpolitisk forskning på 1980-
taIet ................................................................................ 234

1   Inledning.......................................................................... 234

2   Förslag lill forskningsprogram ......................................... 234

Bilaga 9

Länsslyrelsemas ulvärdering av ortsplanen........................ 237

1   Inledning.......................................................................... 237

2   Ortsplanens framtida roll................................................. 237

3   Mål knuina till orlsplanen ................................................. 238

4   Positiva och negativa effekter av ortsplanen .................. 239

5   Andra prioriteringsgrunder ..............................................  240

6   Ortsplanens servicenivåer............................................... 240

Bilaga 10

Erfarenhetema av systemet med lokaliseringssamråd. Utvärdering
gjord inom industridepartementet  ................................. 242

1   Bakgrund till lokaliseringssamrådel.................................. 242

2   Lokaliseringssamrådels syfte och uiformning................... 243

3   Lokaliseringssamrådets organisation.............................. 244

 

Prop. 1978/79:112                                                                289

4   Samrådsförelagens roll i den svenska industrin.............. 245

5   Utvecklingen av sysselsättning och investeringar inom induslrin

åren 1976-78.................................................................. 245

6   Uppläggning och genomförande av systemet med lokaliseringssam­råd     248

7   Försök till utvärdering..................................................... 250

8   Sammanfattning.............................................................. 254

Bilaga 11

Sammanfattning av länsstyrelsemas förslag till inplacering av kommu­
ner i stödområde............................................................ 256

1   Stockholms län  ............................................................  256

2   Uppsala län................................................................... 257

3   Södermanlands län ....................................................... 258

4   Östergöflands län.......................................................... 259

5   Jönköpings län............................................................... 260

6   Kronobergs län  ............................................................  260

7   Kalmar län ....................................................................  261

8   Gotlands län.................................................................. 263

9   Blekinge län................................................................... 264

 

10   Kristianstads län............................................................ 265

11   Malmöhus län................................................................ 266

12   Hallands län................................................................... 267

13   Göteborgs och Bohus län.............................................. 267

14   Älvsborgs län................................................................. 269

15   Skaraborgs län.............................................................. 270

16   Värmlands län ...............................................................  271

17   Örebro län..................................................................... 272

18   Väslmanlands län .........................................................  273

19   Kopparbergs län ...........................................................  275

20   Gävleborgs län.............................................................. 277

21   Västernorrlands län....................................................... 279

22   Jämtlands län................................................................. 281

23   Västerbottens län  ........................................................  282

24   Norrbottens län............................................................. 284

Innehållsförteckning.......................................................... 286

Kartor över gällande stödområdesindelning och över förslag lill ny
stödområdesindelning.................................................... 291

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979

 

 

 

Prop. 1978/79:112                                                           291

Kartor

 

 

 

Inplacering av kommuner i nya stödområden 1—6

Nuvarande slödomrädesindelning anges inom parentes. (I) = inre siödområdet, (A) = allmänna stödområdet, (G) =

'grå zonen" eller område jämslällt därmed

 

Uppsala län

 

 

Örebro län

 

Jämilands län

 

Tierp

2

(G)

Hällefors

3 (G)

Strömsund

6 (1)

Älvkarleby

2

(G)

Ljusnarsberg

3 (G)

Berg

5 (1)

Östhammar

2

(G)

Degerfors

2   -

Bräcke

5 (1)

 

 

 

Karlskoga

2   -

Härjedalen

5 (1)

Ösiergöllands län

 

 

Lindesberg

2 (G)

Krokom

5 (1)

Kinda

1

(G)

Nora

2 (G)

Ragunda

5 11)

Ydre

1

(G)

Väslmanlands län

 

Åre Ösiersund

5 (1) 4 (1)

Kronobergs län

 

 

Fagersta

2 (G)

 

 

Uppvidinge

1

(G)

Heby

2 (G)

Väsierbonens län

 

 

 

 

Norberg

2 (G)

Sorsele

6 (1)

Kalmar län

 

 

Sala

2 (G)

Storuman

6 (1)

Borgholm

2

(A)

Skinnskatteberg

2 (G)

Vilhelmina

6 (I)

Mörbylånga

2

(A)

 

 

Åsele

6 (1)

Högsby

1

(G)

Kopparbergs län

 

Lycksele

5 (i)

 

 

 

Malung

5 (1)

N örsjö

5 (1)

Gotlands län

 

 

Vansbro

5 (1)

Skellefteå

 

Gotland

4

(A)

Älvdalen

5 (I)

Fällfors, Jörns och

 

 

 

 

Mora

4 (1)

Kalvträsks förs.

5 (A)

Göleborgs och Bohus län

 

Orsa

4 (I)

Vindeln

5 (1)

Munkedal

3

(A)

Avesla

3 (A)'

Vännäs

 

Sotenäs

3 (G)

Borlänge

3 (A)

Bjurholms förs.

5 (A)

Strömstad

3

(A)

Falun

3 (A)

Robertsfors

4 (A)

Tanum

3

(A)

Gagnef Hedemora

3 (A) 3 (A)

Skellefteå Bolidens, Bureå,

 

Ålvsborgs län

 

 

Leksand

3 (A)

Burträsks, Byske,

 

Bengtsfors

3

(A)

Ludvika

3 (G)

Kågedalens, Lövångei

rs.

Dals-Ed

3

(A)

Rättvik

3 (A)

Sankt Olovs, Sankl

 

Färgelanda

3

(A)

Smedjebacken

3 (G)

Örians och Skellefteå

 

Mellerud

3

(A)

Säter

3 (A)

landsförsamlings

 

Åmål

3

(A)

 

 

förs.

4 (A)

Borås

 

(G)

Gävleborgs län

 

Nordmaling

3 (A)

Mark

 

(G)

Ljusdal

5 (I)

Umeå

3 (A)

Svenljunga

 

-

Bollnäs

3 (A)

Vännäs

 

Tranemo

 

-

Hofors

3 (G)

Vännäs förs.

3 (A)

Ulricehamn

 

(G)

Hudiksvall Nordanstig

3 (A) 3 (A)

Norrbottens län

 

Värmlands län

 

 

Ockelbo

3 (G)

Arieplog

6 (1)

Torsby

5

(I)

Ovanåker

3 (A)

Gällivare

6 (I)

Eda

4

(A)

Söderhamn

3 (A)

Haparanda

6 (1)

Filipslad

4

(A)

Gävle

2 (G)

Jokkmokk

6 (1)

Hagfors

4

(A)

Sandviken

2 (G)

Kalix

6 (1)

Munkfors

4

(A)

 

 

Kiruna

6 (1)

Storfors

4

(G)

Väsiernorrlands län

 

Pajala

6 (I)

Sunne

4

(A)

Sollefteå

5 (I)

Överkalix

6 (I)

Arvika

3

(A)

Ange

5 (I)

Övertomeå

6 (1)

Säffle

3

(A)

Örnsköldsvik

 

Arvidsjaur

5 (I)

Åriäng

3

(A)

Anundsjö, Björna,

 

Älvsbyn

5 (A)

Forshaga

2

(G)

Skorpeds och Tre-

 

Boden

4 (A)

Grums

2

(G)

hÖmingsjö förs.

5 (A)

Luleå

4 (A)

Hammarö

2

(G)

Kramfors

4 (A)

Piteå

4 (A)

Karistad

2

(G)

Härnösand

3 (A)

 

 

Kil

2

(G)

Sundsvall

3 (A)

 

 

Kristinehamn

2

(G)

Timrå

3 (A)

 

 

Örnsköldsvik Arnäs, Gideå, Grund­sunda, Mo, Nätra, Sidensjö, Själevads och Örnsköldsviks förs.

3 (A)

 

Nuvarande stödområdesind Ininq

 

Teckenförklaring

Inre stödområdet

Allmänna stödområdet

Gränsomr. t. det

allm. stödomr. (grå zon)

Omr. jämnställt med s. k. grå zon

Vissa varvsregioner där särskilt regionalpolitiskt stöd utgår.

 

Förslag till ny stödområdesindelning

 

Teckenförklaring

Inre stödområde       6

Inre stödområde       5

=Eså    Allmänt stödområde 4

Allmänt stödområde 3 Övrigt stödområde 2 Övrigt stödområde   1