Prop. 1978/79:111

Regeringens proposition
1978/79:111

om åtgärder mot krångel och onödig byråkrati m. m.;

beslutad den 22 februari 1979.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll för de åtgärder eller de ändamål som framgår av föredragandenas
hemställan.

På regeringens vägnar

OLA ULLSTEN

SVEN ROMANUS

Propositionens huvudsakliga innehåll

Uppgiften att motverka de negativa följderna av samhällets byråkratisering
kräver insatser på flera områden.

I propositionen redovisas ett stort antal åtgärder för att minska krångel och
onödig byråkrati i den offentliga förvaltningen. Bland dessa finns förslag till
åtgärder som underställs riksdagens prövning. Återstoden är åtgärder som
regeringen eller myndigheterna nyligen genomfört, f. n. genomför eller avser
att genomföra samt åtgärder som f. n. förbereds av offentliga utredningar.

De redovisade åtgärderna syftar till: (1) decentralisering och delegering av
beslut, (2) minskad statlig kontroll av kommuner och landsting, (3) förenkling
och minskning av myndigheternas uppgiftskrav,(4) förenklingar av lagar och
andra föreskrifter, (5) enklare språk, bättre information och utvidgad service
gentemot allmänheten samt (6) enklare administration.

De åtgärder som presenteras i propositionen spänner över samtliga
departements verksamhetsområden.

1 Riksdagen 1978/79. 1 sami. Nr 111

Prop. 1978/79:111

Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1979-02-22

Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven
Romanus, Mundebo, Wikström, Friggebo, Wirtén, Huss, Rodhe, Wahlberg,
Hansson, Enlund, Lindahl, Winther, De Geer, Blix, Cars, Gabriel Romanus,
Tham, Bondestam

Föredragande: statsministern, statsråden Sven Romanus, Mundebo,
Wikström, Friggebo, Wirtén, Huss, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, De
Geer, Blix, Cars, Gabriel Romanus, Bondestam

Propostion om åtgärder mot krångel och onödig byråkrati m. m.

Statsministern anför.

I ett gott samhälle skall den enskilde ha stor frihet att forma sitt eget liv. En
viktig politisk uppgift är att vidga denna frihet genom att motverka tvång och
stärka den enskildes resurser. Ett led i den ansträngningen är att ta itu med de
negativa följderna av samhällets tilltagande byråkratisering.

Tillvaron i en modern välfärdsstat är komplicerad. Det välstånd som vi
gemensamt byggt upp grundas på en långtgående specialisering. Den
internationella arbetsfördelningen har gjort oss till producenter av varor som
fraktas till alla delar av världen. I gengäld baseras vår egen förbrukning på
insatser av miljoner människor utanför våra gränser. Även inom landet har
näringslivet omgestaltats genom den tekniska utvecklingen. Hushållens
självförsörjning har drastiskt minskat, och vi har alla i allt större utsträckning
blivit beroende av marknadens och det allmännas tjänster.

Arbetsfördelningen har många positiva sidor. Den har givit oss en
levnadsstandard som tidigare generationer knappast kunnat drömma om.
För det övervägande flertalet har de tekniska framstegen och den yrkesmässiga
specialiseringen öppnat vägen till mer stimulerande och mindre fysiskt
ansträngande arbetsuppgifter. De allt tätare kontakterna mellan landsdelar
och länder har vidgat flödet av impulser och stärkt den sociala gemenskapen.
Men utvecklingen har också skapat ett växande beroende mellan människor
och samhällsgrupper. Med ett ökande utbyte av varor och tjänster följer en
känslighet för störningar som i sin tur föder krav på kontroller och
beredskapsinsatser. Det komplicerade samhället blir trögrörligt just därför att

Prop. 1978/79:111

så många människor med skiftande önskemål berörs av varje enskild
verksamhet. Det blir också svårt att överblicka genom att kunskaperna vidgas
och de verkliga besluten i många frågor läggs i händerna på experter.
Samtidigt som den materiella välfärden ökar blir vi alltmer utsatta för
skeenden utanför vår egen omedelbara kontroll.

Det tilltagande beroendet mellan människor och samhällsgrupper har
spelat en stor roll för framväxten av våra folkrörelser. Det har också bidragit
till den starka expansionen av den offentliga sektorn. När denna utveckling
beskrivs som en byråkratisering av samhället tänker man på uppkomsten av
stora och rikt förgrenade organisationer, på de invecklade regelsystemen, på
den allt stridare strömmen av papper. I negativ mening har byråkrati kommit
att betyda krångel, formalism, paragrafrytteri och överhetsspråk. Man klagar
över byråkratisk ineffektivitet men oroar sig också över en alltför effektiv
byråkrati som i kraft av sitt kunskapsmässiga övertag kan hota den enskilda
människans integritet och rättssäkerhet.

Byråkratiproblemen är inte begränsade till den offentliga sektorn. De
förekommer i alla organisationer, inte minst i de stora företagen. Ändå är det
naturligt att det främst är i staten och kommunerna som byråkratiseringens
effekter blivit uppmärksammade. Under vårt århundrade har den offentliga
sysselsättningen mer än fördubblats under varje kvartssekel. Med de senaste
decenniernas utbyggnad av den statliga verksamheten har vi fått flera hundra
nya myndigheter. Landstingens och kommunernas service har genomgått en
kraftig tillväxt samtidigt som regleringen av olika samhällsaktiviteter har
ökat. Behovet att samordna utvecklingen i skilda sektorer har drivit fram en
vidgad offentlig planering. Allmänheten och företagen har i allt större
utsträckning blivit berörda av de offentliga organens insatser och beslut.
Kontakterna mellan myndigheter och enskilda har vidgats.

Parallellt med denna utveckling har verksamhetsformer och arbetsmetoder
i den offentliga sektorn förändrats. Lagstiftningen har givit allt större
spelrum för avvägningar hos centrala, regionala och lokala myndigheter.
Stora datasystem har byggts upp. Kunskapsnivån i den offentliga förvaltningen
har höjts och nya yrkesgrupper har inlemmats i organisationen.
Statens och kommunernas service har blivit mer mångsidig och nått allt
vidare grupper i samhället.

Den offentliga expansionen har varit en väsentlig förutsättning för det
moderna välfärdssamhällets framväxt. Staten har tagit ett allt större ansvar
för sysselsättning och ekonomisk utveckling. Vi har skapat en hälsovård, ett
utbildningsväsen, ett socialt trygghetssystem och en transportapparat som
givit oss en hög levnadsstandard. Den offentliga sektorns utbyggnad har givit
oss ett bättre samhälle.

Vid en internationell jämförelse framstår denna utbyggnad också som
påtagligt framgångsrik och harmonisk. Det svenska förvaltningssystemet
präglas av saklighet, öppenhet och oväld. Under detta århundrade har det
förankrats i folkvalda institutioner och kommit att genomsyras av demokra -

Prop. 1978/79:111

tiska idéer. Den korruption som förlamar många länders administration är
praktiskt taget okänd hos oss. Den offentliga sektorns anställda - över 1,2
miljoner människor - åtnjuter högt anseende för kompetens och yrkesskicklighet.

I den allmänna debatten hävdas det ibland att den offentliga verksamheten
är en ”tärande” del av samhällsekonomin, som bärs upp av den privata
sektorn. Ett sådant synsätt är i grunden felaktigt. Statens och kommunernas
tjänster ger ett reellt tillskott till vår välfärd och är lika oundgängliga för det
moderna samhället som jordbruk, industriproduktion och privata servicenäringar.
Lika oriktig är föreställningen om att den offentliga sektorn inte skulle
kunna bidra till den produktivitetshöjning som är nödvändig för välfärdsutvecklingen.
Det står utom allt tvivel att många offentliga verksamhetsgrenar
under senare år lyckats höja sin produktivitet, bl. a. genom nya hjälpmedel
och arbetsmetoder. 1 ett samhälle med en växande sysselsättning inom
servicenäringarna ställs det efter hand ökade krav på att även tjänstesektorn
skall kunna bidra till en bättre hushållning med våra gemensamma
resurser.

Detta är en av orsakerna till att vi måste bemöda oss om att minska krångel
och onödig byråkrati i den offentliga förvaltningen. Det ställs stora anspråk på
de begränsade resurser som staten och kommunerna förfogar över. Många
önskemål och behov är ännu inte tillgodosedda. Skall vi även i framtiden
kunna förbättra den offentliga servicen är det väsentligt att kostnaderna
pressas, bl. a. genom förenklade rutiner. Handläggningen av ärenden kan i
många fall göras mindre omständlig och dyrbar. Åtskilliga frågor som nu
vandrar hela vägen upp till central nivå borde i framtiden kunna avgöras på
lokal eller regional nivå. Vi måste också kunna avveckla offentliga funktioner
som inte längre bedöms angelägna.

Ett komplicerat regelsystem är inte bara dyrbart att hantera för staten och
kommunerna, utan lägger också en tung börda på allmänheten och företagen.
Många kontakter med myndigheterna är så svåra att bemästra att den
enskilde känner sig tvungen att anlita hjälp hos särskilda rådgivare -deklarationsexperter, advokater etc. - eller hos sin intresseorganisation.
Företagens skyldigheter att lämna uppgifter och betala in avgifter och skatter
ställer stora anspråk på arbetsinsatser. De förenklingar som kan genomföras
leder därför inte enbart till en minskad belastning på statsbudgeten utan kan
också i övrigt medföra samhällsekonomiska besparingar.

I lagboken är mötet mellan myndighet och människa bara sval logik. I
verkligheten är detta möte ofta laddat med känslor. För den enskilde är det
ofta svårt att förstå vilka tankar som kan ha legat bakom olika regler och
rutiner. Ibland är dessa tankar heller inte särskilt vidsynta. Beslutsfattarna har
inte alltid lyckats tänka igenom de situationer som kan uppkomma och har
brytt sig alltför lite om den belastning som reglerna lägger på förvaltningen
och allmänheten. Det kan också uppstå problem när flera olika lagar krokar i
varandra eller när myndigheterna går in för sina uppgifter med så stort nit att

Prop. 1978/79:111

den enskilde snärjs i regler som han finner varken begripliga eller meningsfulla.

Några sidor av byråkratiproblemet kan angripas genom en bättre samhällsinformation.
Andra kan bemästras genom förändrade attityder och en mer
serviceorienterad inriktning hos myndigheter och förvaltningar. I en rutinmässig
hantering är det alldeles för lätt att reducera enskilda människor till
”ärenden” eller ”fall”. I ämbetsverkens förhållningssätt till allmänheten och
till underlydande instanser finns ännu rester av en översåtlighet som måste
bekämpas om vi skall nå fram till ett mjukare och mänskligare samhälle.

Men det finns också många utslag av byråkrati som inte kan bemästras på
dessa sätt. Mycket av den kritik som riktas mot byråkratin borde med större
rätt riktas mot de politiska beslutsfattarna. Det krångel som den enskilde
råkar ut för i sina kontakter med myndigheterna bottnar ofta i regler som
fastställts av riksdag och regering. I många fall har det också funnits goda skäl
till dessa krångliga bestämmelser. I ett komplicerat samhälle är det helt enkelt
omöjligt att bygga upp det offentliga systemet så att det i alla avseenden blir
enkelt och lätthanterligt. Men det innebär inte att vi måste ge tappt inför alla
invecklade regler som omger oss och försvårar vår tillvaro. Mycket kan göras
för att upphäva föråldrade lagar, modernisera obegripliga förordningar,
rationalisera omständliga rutiner, minska myndigheternas uppgiftskrav på
enskilda och företag, avskaffa påföljder som ändå aldrig utdöms och regler
som ändå aldrig följs, förkorta och påskynda handläggningen av skilda
ärenden och föra besluten närmare dem som ytterst berörs av dem.

Hur långt man kan nå i avbyråkratisering beror i stor utsträckning på det
värde som tillmäts andra, motstridande mål. Önskemålet om ett enkelt och
begripligt språk i myndigheternas informationsmaterial och blanketter måste
ibland vägas mot kravet på entydighet för rättstillämpningen. En snabbare
behandling av enskildas besvär kan i många fall åstadkommas genom att
rätten att fullfölja besvären till högre instans begränsas. Detta får vissa
positiva effekter - kortare handläggningstid för flertalet ärenden och
möjlighet för de högre instanserna att koncentrera sig på principiellt
betydelsefulla frågor - men kan också uppfattas som en försvagning av
rättssäkerheten. En tredje vanlig avvägningsfråga gäller omfattningen av det
allmännas kontrollinsatser. Ju större resurser som sätts in för att övervaka
laglydnaden, desto större blir också sannolikheten att medborgarna fogar sig i
de regler som givits. Samtidigt kan kontrollen från olika instanser uppfattas
som ett hot mot den egna integriteten och ett bevis för bristande förtroende
från myndigheternas sida.

En viktig målkonflikt gäller graden av detaljreglering. Myndigheter som
har att ge tillstånd, fördela förmåner, utöva kontroll eller utkräva avgifter och
skatter av medborgarna styrs ofta enligt invecklade bestämmelser. Syftet med
dessa regler är bl. a. att garantera en rättvis och likformig behandling i olika
delar av landet. Ju högre anspråk vi härpå likhet inför lagen, desto större krav
ställs det på att utfärdade regler och anvisningar är fullständiga och

Prop. 1978/79:111

heltäckande. Alternativet är att reglera mindre och låta lokala organ eller
enskilda tjänstemän fatta fler beslut på egen hand. Härigenom vinner man
ofta en smidigare och mindre byråkratisk hantering av de offentliga
funktionerna, men det blir inte lika lätt att i alla detaljer garantera
likformighet och rättvisa.

Liknande avvägningar uppkommer ibland vid våra strävanden att decentralisera
offentliga uppgifter och föra besluten närmare de omedelbart
berörda. Genom sådana förändringar ökar möjligheterna att välja ändamålsenliga
metoder och lösningar. Ansvaret läggs i händerna på personer som har
bättre lokalkännedom och en närmare kontakt med problemen. Samtidigt
kan det bli svårare att föra en enhetlig politik i hela landet och nå fram till en
rättfärdig fördelning av tillgängliga resurser.

Skall samhället fungera så som vi önskar kommer vi inte undan ett ganska
stort mått av detaljreglering. Också i framtiden kommer vi att få leva med en
komplicerad lagstiftning och en invecklad offentlig förvaltning. Men med en
klar viljeinriktning kan vi ändå arbeta på att rensa bland paragrafer och
blanketter, minska pappersflöden och förenkla administrativa rutiner, sprida
makt och ansvar. Vi måste vara beredda att ta upp gamla politiska beslut till
omprövning men också att spärra vägen för nya komplikationer genom en
skärpt uppmärksamhet i reformarbetet. På så vis kan vi bekämpa krånglet och
den onödiga byråkratin.

Insatser på olika områden

Uppgiften att motverka de negativa följderna av samhällets byråkratisering
kräver insatser på flera områden. Här vill jag i korta drag redovisa några
huvudlinjer i dessa strävanden och några åtgärder som redan vidtagits i syfte
att ge underlag för fortsatt avbyråkratisering.

1. Decentralisering och delegering

Decentralisering av den offentliga förvaltningen är viktig av flera skäl. Hos
många av medborgarna finns en stark vilja att vara med och påverka sin egen
miljö och sina levnadsvillkor i övrigt. Flyttar man ut ett ökat ansvar till
regional och lokal nivå kan flera vara med och bestämma. Närheten till
beslutsfattarna stimulerar även den enskildes intresse för samhällsarbetet.
Decentralisering är därför av vital betydelse för utvecklingen av en levande
demokrati.

Att flytta ut befogenheter är motiverat också av andra skäl. Att låta lokala
och regionala ärenden avgöras på central nivå är ofta slöseri med dyrbar tid
och arbetskraft. Centrala myndigheter bör huvudsakligen ägna sig åt frågor
av övergripande natur. Med alltför stark centralisering uppstår långa dröjsmål
innan beslut kan fattas. En decentraliserad handläggning underlättar samarbetet
mellan medborgare och myndigheter. Genom det närmare avståndet

Prop. 1978/79:111

kan de sökande personligen kontakta de tjänstemän som har hand om deras
ärenden. Lokal- och personkännedom kan användas i beslutsprocessen och
väntetiderna blir kortare.

Decentraliseringsutredningen (Kn 1975:01) tillkallades 1975 för att undersöka
möjligheterna till ökad decentralisering inom förvaltningen. Utredningen
har arbetat genom expertgrupper för regionalpolitik, arbetsmarknadspolitik,
miljöskydd och naturvård, vägplanering, trafikreglering och social
verksamhet samt hälso- och sjukvård. Nio delrapporter har avgivits om
decentralisering av statliga beslut. Flera åtgärder har redan genomförts i
enlighet med förslag från decentraliseringsutredningen. Beslut om regionalpolitisk!
stöd har förts ner till det regionala planet. Beslut om byggnadstillstånd
för s. k. prioriterade arbeten oavsett investeringens storlek har
överlämnats till länsarbetsnämnderna. Andra förslag från decentraliseringsutredningen
bereds f. n. inom regeringskansliet och ämbetsverken. År 1978
avlämnade decentraliseringsutredningen sitt betänkande (SOU 1978:52)
”Lägg besluten närmare människorna”, som behandlas i denna proposition
av chefen för kommundepartementet (bil. 14).

Sedan många år pågår i regeringskansliet ett delegeringsarbete. En särskild
bevaknings- och rådgivningsfunktion finns inom statsrådsberedningen.
Arbetet bedrivs i anslutning till statsrådsberedningens fortgående granskning
av propositioner, författningar m. m. och resulterar i förslag om ändringar
eller tillägg i huvudsakligt syfte att minska arbetsbelastningen i regeringskansliet.
Under den tioårsperiod som denna bevakning utförts har beslutanderätt
motsvarande ca 20 000 regeringsärenden om året överförts till
underlydande myndigheter. Det har härvid främst gällt grupper av ärenden
vilka tidigare prövades av regeringen i första instans.

2. Minskad statlig kontroll av kommuner och landsting

En grundprincip i den svenska folkstyrelsen är att kommuner och
landsting skall ha vidsträckt frihet att själva vårda sina angelägenheter.
Statens styrning av den kommunala förvaltningen får inte vara så långtgående
att möjligheterna till lokalt självbestämmande tunnas ut. Vissa motiv
till statlig tillsyn kan anses ha bortfallit i och med att vi genom kommunsammanslagningarna
och den kommunala expansionen under senare år har
fått ekonomiskt och personalmässigt väl rustade kommuner och landsting.
En strävan bör därför vara att inskränka den statliga detaljregleringen och
vidga utrymmet för lokal och regional självförvaltning.

Flera initiativ har tagits i detta syfte. År 1976 beslöt riksdagen med bifall till
prop. 1976/77:1 att minskaden statliga detaljregleringen inom ett stort antal
kommunala verksamhetsområden. År 1977 tillkallades statskontrollkommittén
(Kn 1976:06) med uppgift att göra en samlad översyn av statens
tillsyns- och kontrollfunktioner gentemot kommunerna. Kommittén har

Prop. 1978/79:111

avgivit betänkanden om minskad statskontroll av upplåning, brandväsen,
väghållning och barnomsorg. På grundval av de två förra betänkandena har
regeringen framlagt prop. 1978/79:53 om minskad statskontroll över
kommunerna och landstingskommunerna. Statskontrollkommitténs förslag
om ökat kommunalt ansvar för barnomsorgen bereds f. n. inom regeringskansliet.
Förslag om avveckling av en rad specialdestinerade bidrag till
kommunerna grundat på kommunalekonomiska utredningens betänkande
(SOU 1977:78) Kommunerna: utbyggnad, utjämning, finansiering kommer
inom kort att framläggas för riksdagen.

3. Åtgärder för att förenkla och minska myndigheternas uppgiftskrav

Många människor möter myndigheterna främst genom olika blanketter
som skall fyllas i. Det kan gälla deklarationer, ansökningar eller statistiska
uppgifter. De krav på upplysningar som ställs i de statliga formulären
uppfattas ofta som påträngande eller besvärliga att lämna. Många blanketter
är svåra att förstå. För vissa yrkesgrupper, t. ex. småföretagare, har uppgiftsbördan
blivit så tyngande att den kräver stora arbetsinsatser.

Politiskt beslutsfattande kräver kunskap om samhället. Ett visst uppgiftsinsamlande
är därför nödvändigt. En del frågor som myndigheterna ställer
kan emellertid uppfattas som intrång i den personliga integriteten. Kring flera
uppgiftsinsamlingar under senare tid har det förts en debatt om hur rimligt
det är att myndigheterna samlar och lagrar personliga uppgifter med hjälp av
datateknik. Behovet av överblick av skilda samhällsförhållanden får inte leda
till att den enskilde känner sig utlämnad och övervakad. Innan uppgiftskrav
riktas mot enskilda och företag måste det klarläggas att den information som
efterfrågas verkligen är behövlig och inte kan tas fram på enklare sätt.
Tydligare blanketter bör eftersträvas. Medborgarnas kontakter med myndigheterna
måste underlättas.

Flera utredningar har tillkallats för att begränsa och förenkla uppgiftslämnandet.
FoB-utredningen (E 1976:02) har under fjolåret avlämnat sitt
slutbetänkande (SOU 1978:79) med förslag om förenklad undersökning av
hushåll, bostäder och sysselsättning 1980. Utredningen (E 1977:01) angående
statistiska centralbyråns uppgiftsinsamling har 1978 avgivit ett delbetänkande
(Ds E 1978:2) med förslag till inskränkningar i centralbyråns framställning
av statistik.

Byråkratiutredningen (Kn 1976:05) undersöker hur allmänhetens kontakter
med myndigheterna skall kunna underlättas, bl. a. genom enklare och
klarare blanketter. Delegationen (B 1977:8) för företagens uppgiftslämnande
(DEFU) arbetar med att aktivt begränsa och förenkla myndigheternas
uppgiftskrav gentemot företag, kommuner och organisationer. Detta sker
dels genom att DEFU prövar nya uppgiftskrav och dels genom att befintliga
uppgiftskrav systematiskt undersöks. DEFU godkänner eller avslår anmälningar
om insamlingar. Godkännande kan också vara förknippat med villkor

Prop. 1978/79:111

för att förebygga krångel och omständliga rutiner i förvaltningen. Under 1978
har utredningens sekretariat utgivit skriften ”Krångla lagom!”, som avser att
bidra till en större vaksamhet inför framtida politiska och administrativa
beslut.

5. Enklare språk, bättre information och utvidgad service gentemot allmänheten Många

människor har svårt att meddela sig med myndigheterna. Det gäller
invandrare med otillräckliga kunskaper i svenska men också svenskar med
kort utbildning. 1965 års låginkomstutredning visade att miljoner människor
inte ansåg sig kunna författa enkla skrivelser till myndigheterna och att
hundratusentals människor inte heller kände någon som kunde hjälpa dem
med sådana kontakter.

Under 70-talet har mycket gjorts för att lindra verkningarna av denna sorts
”politiska fattigdom”. Myndigheterna har fått kraftigt ökade anslag för
samhällsinformation. Ett särskilt organ, nämnden för samhällsinformation
(NSI), inrättades 1971 för att samordna de offentliga organens informationsverksamhet
och ta initiativ till förbättringar. Tolkhjälpen till invandrare har
utvidgats. Inom vuxenutbildningen har särskilda åtgärder satts in för att
genom uppsökande verksamhet nå kontakt med grupper som tidigare inte
fått tillfälle att studera.

En viktig sida i kampen mot onödig byråkrati är strävandena att förenkla
det offentliga språket. Myndigheternas skrivelser präglas alltför ofta av
otympliga och svårgenomträngliga formuleringar och av ett fackbetonat
ordval. Man tar inte tillräcklig hänsyn till läsarnas förkunskaper. Särskilt höga
krav i fråga om enkelhet och klarhet måste ställas på material och blanketter
som är avsedda att nå många medborgare.

Åtskilliga ämbetsverk och kommuner har under senare år ansträngt sig för
att förenkla sitt språkbruk. Inom regeringskansliet arbetar statsrådsberedningens
språkexperter med att förbättra och normalisera departementens
språkvanor. Insatserna består i utbildning, rådgivning och översyn av
språkregler. Under år 1979 införs nya regler för språket i lagar och
förordningar.

I byråkratiutredningensfKn 1976:05)uppgifter ingår bättre information om
samhällsorganens verksamhet och ett klarare språkbruk i förvaltningens
kontakter med allmänheten. I ”Språkarbete, en rapport från byråkratiutredningen”
(Ds Kn 1979:1) ges en översikt av myndigheternas arbete med
språkutbildning och en redovisning av kommitténs egen försöksverksamhet
med språkförbättringar.

Tillgången på kompetenta krafter inom den offentliga språkvården är
knapp. Förutom Svenska språknämnden och statsrådsberedningen är det i
stort sett bara enstaka universitetsinstitutioner som gör insatser inom detta
fält. Av förvaltningsmyndigheterna har endast statskontoret och riksskatte -

Prop. 1978/79:111

för att insamlingen skall få genomföras. Under perioden februari-september
1978 godkändes 40 procent av myndigheternas anmälningar medan återstoden
avslogs eller förbands med villkor. På basis av uppgifter i anmälningarna
och DEFU:s egna beräkningar har nedskärningarna i planerade enkäter
uppskattats motsvara en besparing av 15-20 miljoner kronor i arbetstid hos
företag och kommuner.

Tidigare under 70-talet har Sverige som första land i världen antagit en
datalag till skydd för den enskildes integritet. En översyn av denna lag har
utförts av datalagstiftningskommittén (Ju 1976:05), vars delbetänkande (SOU
1978:54) Personregister-Datorer-Integritet ligger till grund för en proposition
som under våren kommer att avlämnas till riksdagen.

4. Minskning av krångel och onödig byråkrati genom enklare lagar, regler och
bestämmelser

Det finns omkring 3 000 lagar och förordningar som nu är i kraft. Därtill
kommer en oöverskådlig mängd föreskrifter, anvisningar och råd som
utfärdats av myndigheter, landsting och kommuner. Ingen vet hur många
offentliga regler vi har, men alla vet att de är många.

Ett utvecklat samhälle ger lätt upphov till en omfattande och svåröverskådlig
lagstiftning. Men det är inte självklart att vi skall försöka lösa alla
problemen genom en detaljrik reglering. Många uppgifter hanteras bättre i
mer obyråkratiska former. Krånglet i lagstiftningen är ofta en konsekvens av
höga ambitioner i samhällsbyggandet. Vi värnar om sådana värden som
rättssäkerhet, valfrihet, allmän laglydnad, likformighet och enhetlighet och
skapar därför regler och kontrollmekanismer som främjar dessa mål. Priset
kan emellertid bli högt - en tung arbetsprocess i myndigheterna och stora
påfrestningar för alla dem som har att sätta sig in i och följa de detaljerade
bestämmelserna.

Krångel i förvaltningen och i rättstillämpningen kan också ha sitt ursprung
i kollisioner mellan olika lagstiftningskomplex. I en samhällsutveckling som
präglats av successiva reformer är det naturligt att besluten lagrats på
varandra. I många situationer nödgas den enskilde söka ledning i flera olika
lagar eller ta kontakt med flera olika myndigheter för att få besked eller
bistånd. Specialiseringen i den offentliga sektorn ställer krav på samordning
och sammanjämkning av olika intressen.

Onödigt komplicerade regler måste undanröjas successivt allteftersom
problemen upptäcks. Men det är också viktigt att vi noga uppmärksammar
krångelaspekterna i det löpande reformarbetet. Hur mycket krångel som skall
accepteras är i grunden en avvägningsfråga, men frågan ställs ofta inte därför
att beslutsfattarna inte har skaffat sig tillräcklig kunskap om de
administrativa konsekvenserna av de åtgärder som föreslås. Många misstag i
lagstiftningsarbetet har sin grund i ett otillräckligt beslutsunderlag.

Förvaltningsutredningen(B 1977:01) har bl. a. i uppdraga» föreslå åtgärder

Prop. 1978/79:111

verket anställt egna språkvårdare. För att undanröja bristen på kunniga
språkvårdare började Stockholms universitet vårterminen 1978 en tvåårig
utbildning av språkkonsulter. Därigenom ökar möjligheterna för kommuner
och myndigheter att få sakkunnig hjälp i sitt språkvårdsarbete.

Det är mycket viktigt att dessa ansträngningar leder till resultat. Det är ett
grundläggande demokratiskt krav att medborgarna förstår vad myndigheterna
skriver. Var och en som är verksam i offentligt arbete har givetvis ett
eget ansvar för att det skrivna ordet blir så klart och enkelt som sakinnehållet
medger. Det krävs emellertid också systematiska ansträngningar inom
förvaltningen för att förbättra de allmänna språkmönstren.

6. Enklare administration och organisation

Den offentliga förvaltningen har vuxit kraftigt under senare år. Enbart
under den senaste tioårsperioden har något hundratal nya statliga myndigheter
inrättats. Samtidigt har något femtiotal myndigheter försvunnit men
huvudsakligen har administrationen expanderat starkt under det senaste
årtiondet. Parallellt med den växande förvaltningen har vi också fått en allt
ymnigare lagstiftning.

Med denna utveckling ökar behovet av samordning mellan olika organ.
Informationsflödena växer i omfång. För den enskilde blir det allt svårare att
orientera sig i ett förgrenat offentligt system. Även för de statligt och
kommunalt anställda uppstår nya problem när de egna organisationerna
sväller och spjälkas upp i olika nivåer och avdelningar. En växande del av
arbetstiden mäste anslås åt myndighetens inre funktioner.

Enligt gällande bestämmelser ankommer det på varje statlig myndighet att
ta till vara alla möjligheter till rationaliseringar och förenklingar i den egna
verksamheten. Det är angeläget att detta mål ges högre prioritet i framtiden.
Även om den svenska förvaltningen på det hela taget är effektiv finns det
alltid möjligheter till en bättre hushållning med knappa resurser. Riksrevisionsverket
och statskontoret har viktiga uppgifter att fylla i ansträngningarna
att rationalisera förvaltningen och eliminera överflödiga moment i
myndigheternas verksamhet.

Förvaltningsutredningen (B 1977:01) undersöker hur metoderna för
omprövning av offentliga åtaganden skall kunna förbättras. I uppdraget ingår
bl. a. att föreslå åtgärder för att stärka informationsunderlaget inför statsfinansiellt
viktiga beslut och ge utvärderingen av de offentliga insatserna en
sådan inriktning att den kan utnyttjas för omprioriteringar mellan olika
ändamål. Utredningen undersöker också hur bindningar och stelhet i
förvaltningssystemet skall kunna motverkas.

Prop. 1978/79:111

Redovisning av propositionens innehåll

I denna proposition redovisas 172 åtgärder för att minska krångel och
onödig byråkrati. 28 av dessa är förslag till åtgärder som underställs
riksdagens prövning. Återstoden utgörs av åtgärder som regeringen eller
myndigheterna nyligen genomfört, f. n. genomför eller inom kort avser att
genomföra samt av åtgärder som f. n. förbereds av offentliga utredningar. En
sammanställning av de åtgärder som redovisas i propositionen bör fogas till
protokollet som bihang.

De åtgärder som presenteras i propositionen spänner över samtliga
departementsområden (åtgärder som underställs riksdagens prövning i
parentes):

Justitiedepartementet	24	(3)
Utrikesdepartementet	6
Försvarsdepartementet	4
Socialdepartementet	20	(8)
Kommunikationsdepartementet	21	(7)
Ekonomidepartementet	6
Budgetdepartementet	19	(2)
Utbildningsdepartementet	13
Jordbruksdepartementet	12
Handelsdepartementet	9	(2)
Arbetsmarknadsdepartementet	11
Bostadsdepartementet	11	(5)
Industridepartementet	10
Kommundepartementet	6	(1)

Om man i stället grupperar de ändringar och åtgärder som redovisas i
propositionen efter deras huvudsakliga innebörd eller karaktär får man
följande redovisning:

1.	Decentralisering och delegering av beslut	30
2.	Mindre kontroll och styrning av kommunerna	13
3.	Åtgärder för att förenkla och minska myndigheternas
	uppgiftskrav	15
4.	Minskning av krångel och onödig byråkrati genom enklare
	lagar, regler och bestämmelser	82
5.	Enklare språk, bättre information, rådgivning och service
	åt allmänheten	15
6.	Enklare administration och organisation - (översyner och
	rationalisering)	18

Viktiga impulser till de åtgärder som här redovisas har kommit från de
ovan nämnda utredningarna, inte minst från DEFU och byråkratiutredningen
som haft omfattande kontakter med allmänheten. Många klagomål
över krångel och onödig byråkrati har varit koncentrerade till sådana

Prop. 1978/79:111

områden som bygglagfrågor, trafikfrågor, öl- och rusdrycksförsäljning, skattefrågor,
statistiska uppgiftskrav, svårbegripliga blanketter och långa handläggningstider.

Med denna proposition tar regeringen ett första samlat grepp på byråkratiproblemet.
Ytterligare åtgärder är att vänta. Genom årets anvisningar för
myndigheternas anslagsframställningar har samtliga myndigheter givits i
uppdrag att redovisa vilka insatser som gjorts för att främja decentralisering,
förenkling och minskad byråkrati. Fortsatta framsteg kräver framför allt ett
aktivt engagemang hos den personal som av egna erfarenheter känner
problemen och allmänhetens reaktioner. Det är min förhoppning att arbetet
för en enklare, effektivare och mindre krånglig förvaltning skall sprida sig till
hela den offentliga sektorn.

Statsråden Sven Romanus, Mundebo, Wikström, Friggebo, Wirtén, Huss,
Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, De Geer, Blix, Cars, Gabriel Romanus
och Bondestam anmäler sina förslag. Statsrådens anföranden och förslag
redovisas i underprotokollen för resp. departement.

Statsministern avslutar.

Med hänvisning till vad jag och övriga statsråd har anfört hemställer jag att
regeringen i en proposition
dels bereder riksdagen tillfälle att tadel av vad jag nu har anfört om åtgärder
mot krångel och onödig byråkrati m. m.,
dels förelägger riksdagen vad övriga föredragande har anfört för de åtgärder
som de har hemställt om.

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar att
genom proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har anfört för de
åtgärder eller ändamål som de har hemställt om.

Regeringen föreskriver att de anföranden och förslag som redovisas i
underprotokollen skall bifogas propositionen som bilagorna 1-14.

Regeringens proposition
1978/79:111

Justitiedepartementet

Regeringens proposition 1978/79:111

Bilaga 1

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde
1979-02-22

Föredragande: statsrådet Sven Romanus

Anmälan till proposition om åtgärder mot krångel och onödig
byråkrati m. m.

1 Inledning

Som ett led i regeringens arbete med att åstadkomma förenklingar i
kontakterna mellan medborgare och samhällsorgan har inom justitiedepartementet
upprättats vissa förslag som jag nu avser att ta upp. Jag avser också
att i sammanhanget lämna en redogörelse för förenklingar som redan har
genomförts eller som kommer att föreslås särskilt samt för vissa pågående
utredningar.

2 Förslag till förenklingar m. m.

2.1 Okad användning av tolk hos myndigheterna

I 9 § förvaltningslagen (1971:290) finns en bestämmelse som ger myndigheterna
rätt att i vissa fall anlita tolk. Enligt bestämmelsen fåren myndighet
vid behov anlita tolk, när den har att göra med någon som inte behärskar
svenska språket eller är allvarligt hörsel- eller talskadad.

Vid förvaltningslagens tillkomst uttalade föredragande departementschefen
bl. a. (prop. 1971:30 s. 381) att bestämmelsen skall ses som en
rekommendation till myndigheterna att anlita tolk när det behövs. Myndigheterna
behöver inte hysa någon tvekan om rätten att tillkalla tolk i
mellanhavanden med personer som inte talar svenska. Bestämmelsen avser
enligt uttalandet inte bara muntliga mellanhavanden utan också sådana fall
då en handling på främmande språk ges in till en myndighet eller då denna
skall meddela sig skriftligen med någon som inte förstår svenska. 1 samtliga
fall måste självfallet bedömas om det föreligger något verkligt behov av
muntlig eller skriftlig tolkning i ärendet. Någon slentrianmässig översättning
av alla inkommande handlingar på främmande språk bör enligt uttalandet
inte förekomma, utan hänsyn måste tas till ärendets beskaffenhet, omfattningen
och karaktären av det material som lämnas in samt kostnaden för

2 Riksdagen 1978/79. 1 sami. Nr lil

Prop. 1978/79:111

översättning sedd i förhållande till ärendets vikt för den som förebringar
materialet. Å andra sidan sägs att en inlaga inte får avvisas enbart av det skälet
att den inte är avfattad på svenska.

I samband med en av riksdagens revisorer under år 1975 företagen
granskning av förvaltningslagens effekter framhöll statens invandrarverk att
9 § förvaltningslagen inte tillämpades i den utsträckning som verket
bedömde nödvändigt. Enligt verket borde bestämmelsen ändras så att tolk
bör (i stället för får) anlitas vid behov.

Med skrivelse den 12 februari 1976 överlämnade riksdagens revisorer till
regeringen en inom revisorernas kansli upprättad promemoria ”Effekterna av
förvaltningslagen”. Enligt promemorian syntes rättssäkerhetskrav tala för
det av invandrarverket framförda förslaget i fråga om myndigheternas
skyldighet att anlita tolk. Det ifrågasattes emellertid om inte ordet ”får” i
bestämmelsen borde bytas ut mot ”skall”. JK hade i yttrande över
promemorian förklarat att han inte hade någon erinran mot förslaget. JO, som
också hade yttrat sig över promemorian, instämde i att en myndighet borde
vara skyldig att vid behov anlita tolk. JO påpekade emellertid att tillgången på
tolkar inte är så stor att denna tanke kan realiseras fullt ut i praktiken.
Däremot kunde man kraftigare betona rekommendationen att anlita tolk vid
behov genom att i 9 § förvaltningslagen byta ut ordet ”får” mot ”bör”. I
skrivelsen till regeringen anslöt sig revisorerna till den senare meningen och
förordade att bestämmelsen t. v. borde ändras i överensstämmelse med
invandrarverkets förslag.

Bestämmelsen i förvaltningslagen om tolk har också tagits upp av
byråkratiutredningen (Kn 1976:05) som har behandlat frågan i en promemoria
den 18 augusti 1978. I promemorian lämnas en redogörelse för frågans
behandling i lagens förarbeten, för synpunkter som därefter - bl. a. av
riksdagens revisorer- haranförts på bestämmelsen samt förolika utredningar
om tolkservice, tillgången på och utbildningen av tolkar m. m.

Som jag skall beröra närmare i fortsättningen (avsnitt 4) har en kommitté
för översyn av förvaltningslagen tillsatts. Byråkratiutredningen har med
skrivelse den 5 oktober 1978 översänt den nyss nämnda promemorian till den
nya kommittén. I skrivelsen framhåller kommittén att den fäster stort
avseende vid att en förbättring snarast sker för den som är i behov av tolk.
Kommittén förklarar att den under sitt arbete genom ett flertal brev och
kontakter i övrigt fått bekräftat att bestämmelsen i förvaltningslagen om tolk
har stor betydelse för många människor vid deras kontakter med myndigheterna.
Kommittén anser det därför angeläget att frågan om en skärpning av
bestämmelsen tas upp till behandling snarast.

För egen del anser jag att personer som av olika skäl är i behov av tolk vid
sina kontakter med myndigheterna bör få sådant bistånd i all rimlig
utsträckning. Huruvida önskemål om tolk alltid kan tillgodoses i praktiken
beror bl. a. på tillgången på tolkar. Utbildning av sådana pågår f. n. enligt
särskilda planer, och det finns enligt min mening anledning att räkna med att

Prop. 1978/79:111

antalet tolkar på sikt skall öka så att det bättre motsvarar behovet. Den
nuvarande bestämmelsen om tolk i förvaltningslagen ger emellertid
utrymme för myndigheterna att underlåta att tillkalla tolk, även om sådan
finns att tillgå och behov av tolkning föreligger. Detta är inte tillfredsställande.
Jag förordar därför att 9 § förvaltningslagen redan nu ändras så att det
klart framgår att myndighet vid behov bör anlita tolk.

Rörande tillämpningen av bestämmelsen vill jag, i likhet med vad min
företrädare gjorde vid tillkomsten av förvaltningslagen, framhålla att det
självfallet måste föreligga ett verkligt behov av muntlig eller skriftlig tolkning
i ärendet för att tolk skall anlitas. Jag ansluter mig också till min företrädares
uttalanden om översättning av inkommande handlingar på främmande språk
m. m. och om att inlagor inte får avvisas enbart av det skälet att de inte är
avfattade på svenska.

Huruvida ytterligare ändringar bör göras i förvaltningslagens regler om tolk
får övervägas av den nyss tillsatta kommittén.

2.2 Undantag från regeln om tillståndsplikt för TV-utrustnlng på fordon

Rätten att använda TV-kamera för övervakningsändamål regleras i lagen
(1977:20) om TV-övervakning. Vissa föreskrifter ges också i förordningen
(1977:21) om TV-övervakning.

Enligt lagen om TV-övervakning, som trädde i kraft den 1 juli 1977, krävs
särskilt tillstånd för övervakning av gator, torg och andra allmänna platser
med hjälp av TV-kamera. Fråga om tillstånd prövas av länsstyrelsen, som
även utövar tillsyn över bruket av kameror för övervakningsändamål. Lagen
är tillämplig på TV-kameror som är placerade så att de, utan att manövreras
på platsen, kan användas för personövervakning. Sådan apparatur kallas
övervakningskamera. Övervakningskameror som för skyddsändamål
används vid hemlig försvarsanläggning omfattas inte av lagens föreskrifter.

På senare tid har i allt större utsträckning TV-apparatur tagits i bruk för att
förbättra sikten från fordon, arbetsmaskiner och liknande. I samband därmed
har från olika håll den åsikten förts fram att denna typ av TV-utrustning
borde undantas från tillståndsplikt. Sålunda har länsstyrelsen i Stockholms
län i skrivelse till justitiedepartementet hävdat att TV-teknik av det här slaget
inte utgör något hot mot den personliga integriteten. Länsstyrelsen anser det
därför angeläget att regeringen snarast tar ställning till frågan om inte
apparaturen bör undantas från tillståndsplikt. Ett företag som marknadsför
apparater av det här slaget har i en framställning till departementet i denna
fråga gjort gällande att bruket av apparaterna inte kränker integriteten mer än
vad en vanlig backspegel gör. Samma företag har också anfört att kravet på
tillstånd med därvid åtföljande avgifter kommer att hindra spridningen av
dessa hjälpmedel.

Prop. 1978/79:111

Den TV-apparatur som det här är fråga om består normalt av en kamera
och en monitor som ibland kan vara försedd med en separat kontrollpanel.
För att täcka s. k. döda vinklar är kameran vanligen placerad baktill på
distributionsbilar, bussar, truckar, sopmaskiner och andra arbetsmaskiner
med begränsade siktmöjligheter. Monitorn finns uppställd eller upphängd i
förarhytten. Apparaturen kallas populärt för "TV-backspegel”. Kamerans
prestanda beror på dess placering varvid fordonets höjd och bredd har
avgörande betydelse. För en typ av ”TV-backspegel” anges synfältet vara ca
20 m bakåt och 15 m åt sidorna. Syftet med utrustningen är att minska
olycksrisken vid backning. Installationerna görs sålunda i första hand av
trafiksäkerhetsskäl.

Den beskrivna apparaturen anges också ha värde från arbetsmiljösynpunkt.
Det kan vara fråga om att t. ex. förbättra möjligheten för förare och
apparatskötare att övervaka speciella fordon eller andra anordningar, t. ex.
lyftgafflar, gräsklippare, lyftkranar eller målningsaggregat. På så sätt anses
många arbetsskador orsakade av huvud- eller kroppsvridningar kunna
undvikas.

TV-apparatur som används på det sätt som sist har beskrivits omfattas i
många fall inte av lagen om TV-övervakning. Kameror som används för
kontroll av ett instrument, en maskinfunktion eller tillverkningsprocess faller
sålunda inte under lagens tillämpningsområde. En förutsättning är dock att
installationen inte medger att också personer mera normalt kan komma in i
kamerans blickfång. Det kan i detta sammanhang också erinras om att endast
kameror med vars hjälp allmänna platser kan övervakas är tillståndspliktiga.

En del av de installationer som redovisats här måste dock bedömas vara av
den karaktären att de kräver tillstånd enligt lagen om TV-övervakning. Detta
får framför allt anses gälla i fråga om "TV-backspeglarna”. Syftet med dessa
är dock, lika litet som med övriga installationer av det här slaget, att
åstadkomma personövervakning. Brukandet av apparaturen kan inte heller i
övrigt sägas innebära att otillbörligt intrång görs i enskilds personliga
integritet. Slutsatsen blir att ”TV-backspeglar” och liknande installationer
inte bör omfattas av lagen om TV-övervakning. En föreskrift av sådan
innebörd föreslås bli intagen i lagen.

2.3 Delegering av vissa tillsättningsärenden

Enligt 3§ 1 mom. utsökningslagen (1877:31 s. 1, UL) utnämns eller
förordnas kronofogdar av regeringen eller, om regeringen bestämt så, av
länsstyrelsen. Ersättare för kronofogde förordnas enligt 2 mom. i paragrafen
av länsstyrelsen, om inte annat är stadgat.

Någon delegering till länsstyrelse av tillsättningsrätten gällande kronofogdetjänst
har inte skett. Samtliga tjänster som kronofogde - sammanlagt
omkring 180 stycken i lönegraderna F17-F25 - tillsätts alltså av rege -

Prop. 1978/79:111

ringen.

Som statsministern har nämnt tidigare denna dag pågår fortlöpande inom
regeringskansliet ett arbete med att i förenklingssyfte flytta beslutanderätten
beträffande olika grupper av löpande ärenden, däribland tillsättningsärenden,
från regeringen till underlydande myndigheter. Chefen för kommundepartementet
har vid samråd med mig uppgivit att man inom ramen för detta
decentraliseringsarbete i departementet överväger vilken myndighet som i
fortsättningen bör anförtros uppgiften att tillsätta vissa av kronofogdetjänsterna.
För en sådan delegering till annan myndighet än länsstyrelse krävs
emellertid att 3 § UL ändras eller upphävs.

Frågor om beslutanderättens fördelning vid tjänstetillsättning kräver inte
lagform. I det förslag till utsökningsbalk, som den 16 mars 1978 har
remitterats till lagrådet, finns det inte någon motsvarighet till 3 § UL. Målet är
att balken skall träda i kraft den 1 januari 1981, men den tiden kan komma att
förskjutas. Att vänta med delegeringarna på kronofogdeområdet synes därför
inte ändamålsenligt.

Jag föreslår att 3 § UL skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1979.
Som en följd härav bör hänvisningen i 5 § till 3 § 2 mom. utgå. Om riksdagen
godtar dessa förslag, torde chefen för kommundepartementet komma att
underställa regeringen förslag till de ändringar i kronofogdeinstruktionen
(1965:687) som detta påkallar.

2.4 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1. lag om ändring i förvaltningslagen (1971:290),

2. lag om ändring i lagen (1977:20) om TV-övervakning,

3. lag om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1).

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.1.

3 Förenklingar som redan har genomförts eller som kommer att
föreslås särskilt

3.1 Ny länsrättsorganisation

Under våren 1978 beslöt riksdagen om riktlinjer för en ny länsrättsorganisation
(prop. 1977/78:170, KU 1977/78:47, rskr 1977/78:308). Beslutet
innebär att de nuvarande länsdomstolarna, dvs. länsrätterna, länsskatterätterna
och fastighetstaxeringsrätterna, skall brytas ut från länsstyrelserna och
omvandlas till en fristående förvaltningsdomstol i varje län med namnet
länsrätt. Det nuvarande organisatoriska sambandet mellan förvaltning och
rättskipning på skatteområdet kan leda till missförstånd hos allmänheten.
Efter reformen, som föreslås träda i kraft den 1 juli 1979, kommer riskerna för

Prop. 1978/79:111

sådana missförstånd att minska avsevärt. I övrigt hänvisar jag till vad
kommunministern kommer att anföra om denna reform.

3.2 Ny utsökningslagstiftning

I remiss till lagrådet den 16 mars 1978 har regeringen lagt fram förslag till en
ny utsökningsbalk (UB). UB skall ersätta hela den nuvarande utsökningslagstiftningen,
som regleras i ett flertal lagar och som delvis är mycket
ålderdomlig.

Enligt förslaget skall överexekutorsinstitutionen avskaffas. Därigenom
kommer den exekutiva verksamheten i första instans att åvila endast en
myndighet, nämligen kronofogdemyndigheten. UB föreslås bli direkt
tillämplig inte endast på verkställighet för enskildas anspråk utan även bl. a.
på indrivning av böter, skatter o. d. (allmänna mål).

Förslaget innehåller åtskilliga nyheter i fråga om förfarandet i utsökningsmål
som kan väntas få stor praktisk betydelse. Detta gäller särskilt i
fråga om utmätning. Av viktigare nyheter kan nämnas att utmätningsgäldenär
föreslås vara skyldig att medverka i målet genom att lämna behövliga
uppgifter om sina tillgångar samt att kronofogdemyndigheten skall kunna
hålla förhör med utmätningsgäldenären. Den nuvarande ordningen med
rutinmässig förrättning i gäldenärens bostad skall inte längre tillämpas.
Utmätning av lösöre skall i viss utsträckning kunna ske utan att egendomen
är tillgänglig för kronofogdemyndigheten. Befogenheten för kronofogdemyndigheten
att själv rätta en felaktig utmätning vidgas. Härigenom undviks
att saken i klara fall skall behöva prövas av hovrätten efter besvär.

Förslaget till UB granskas f. n. av lagrådet. Proposition i ärendet beräknas
kunna bli beslutad under sommaren 1979.

3.3 Ny sekretesslag

Den 7 december 1978 beslöt regeringen att till lagrådet remittera förslag till
ny sekretesslag. Förslaget innebär att nuvarande regler om sekretess för
allmänna handlingar och om tystnadsplikt för offentliga tjänstemän
sammanförs i en enda lag. Sekretessregleringen kommer därigenom att bli
lättare att överblicka, samtidigt som över 200 bestämmelser om tystnadsplikt
i lagar och andra författningar kan upphävas.

Jag avser att anmäla frågan om proposition till riksdagen så snart som
lagrådsgranskningen är avslutad.

3.4 Minskad byråkrati kring datainspektionens verksamhet

F. n. övervägs inom justitiedepartementet det förslag till ändring i
datalagen (1973:289) som datalagstiftningskommittén har lagt fram i delbetänkandet
(SOU 1978:54). Betänkandet innehåller förslag som syftar till

Prop. 1978/79:111

förenklingar i kontakterna mellan enskilda och datainspektionen.

Jag avser att anmäla denna fråga inom den närmaste framtiden. Jag erinrar
om att kommittén under sitt fortsatta arbete också har att överväga hur
allmänhetens tillgång till myndigheternas ADB-material skal! förbättras.

3.5 Enklare regler om båtregistrering m. m.

Båtar som används för yrkesmässig sjöfart skall registreras i båtregistret.
Den nuvarande båtregistreringslagen (1975:604) är visserligen en förhållandevis
ny lagstiftningsprodukt. Reglerna om förfarandet vid registrering,
avregistrering och anteckning av förvärv av båt är emellertid invecklade och
har gett upphov till betydande tillämpningssvårigheter.

I prop. 1978/79:98 föreslås att den nuvarande lagen ersätts med en helt ny
lag, som innehåller bestämmelser om ett väsentligt enklare förfarande.
Vidare föreslås ändringar i sjölagen (1891:35 s. 1) som ger ökade möjligheter
för utländska medborgare, som har fast hemvist i Sverige, att få sina fartyg
betraktade som svenska. Slutligen föreslås förenklingar i reglerna om
namnskick för fartyg.

3.6 Åtgärder inom polisväsendet

I det nyligen avlämnade betänkandet (SOU 1979:6) Polisen har 1975 års
polisutredning lagt fram åtskilliga förslag i syfte att minska byråkratin på
polisväsendets område. Förslaget innebär att en omfattande decentralisering
sker från rikspolisstyrelsen till länsstyrelserna och de lokala polismyndigheterna.
Det gäller bl. a. befogenheten att förfoga över personal och resurser i
övrigt samt att tillsätta tjänster. Polisen bör enligt förslaget befrias från en del
av sina nuvarande uppgifter, t. ex. omhändertagande av dödsbos egendom
och efterforskning av underhållssky Idiga i vissa fall samt hundskatteärenden.
Tonvikten i polisarbetet läggs i högre grad än nu på service åt allmänheten
samt på en anpassning av verksamheten till de lokala förhållandena.

Förslaget är f. n. föremål för remiss. Enligt planerna skall proposition i
ämnet lämnas till 1979/80 års riksmöte.

3.7 Avskaffande av den utgående passkontrollen

Enligt den s. k. nordiska passkontrollöverenskommelsen (Sveriges överenskommelser
med främmande makter 1958:24) gäller bl. a. att passkontroll
av utresande skall företas vid de nordiska yttergränserna. Med nordisk
yttergrans i överenskommelsens mening förstås bl. a. en sådan i nordisk stat
belägen flygplats eller hamn som har regelmässig förbindelse med utomnordisk
stat. Den utgående kontrollen sker bl. a. för att avfordra vissa
utlänningar s. k. utresekort och för att efterspana personer som har efterlysts
e. d.

Prop. 1978/79:111

Statens invandrarverk har hos regeringen hemställt att skyldigheten för
vissa utlänningar att lämna utresekort vid utresa skall avskaffas. Antalet
anträffade utresande som efterlysts, efterspanats eller meddelats reseförbud
o. d. är helt obetydligt i förhållande till det stora antalet utresande. Sålunda
anträffades exempelvis på Arlanda flygplats under tiden 1 juli 1977 - 30 juni
1978 bland drygt 1,5 milj. utresande endast fyra personer som var efterlysta på
grund av brott. I ytterligare fyra fall konstaterades förfalskningar i svenska
pass bestående i att födelse-eller giltighetstid ändrats. lett fall kunde fader till
barn med svensk moder hindras att utan hennes medgivande föra ut barnet ur
landet.

Rikspolisstyrelsen har mot denna bakgrund i skrivelse den 31 augusti 1978
till regeringen hemställt att den reguljära passkontrollen av utresande från det
nordiska passkontrollområdet ersätts av en stickprovskontroll. Samma
förslag har lagts fram i det förut nämnda betänkandet Polisen.

Frågan övervägs f. n. inom arbetsmarknads-, justitie- och utrikesdepartementen,
och nordiska överläggningar i ämnet har inletts. Målsättningen är att
den aktuella kontrollen skall inskränkas radikalt i överensstämmelse med
vad rikspolisstyrelsen har föreslagit.

3.8 Ny passlag

En ny passlag (1978:302) har antagits (prop. 1977/78:156, JuU 1977/78:39,
rskr 1977/78:316). Lagen träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Enligt den nya lagstiftningen blir polisstyrelserna passmyndigheter i stället
för som f. n. länsstyrelserna. Detta innebär avsevärda administrativa förenklingar.
Bl. a. behöver handlingarna i ett passärende inte som nu passera två
myndigheter - länsstyrelse och polisstyrelse - innan pass kan utfärdas.
Allmänheten kommer att få sina ärenden handlagda vid 118 polismyndigheter
med ett stort antal stationeringar som ofta har längre expeditionstid än
som är möjlig att upprätthålla vid länsstyrelserna. Den som söker pass
kommer i princip att kunna vända sig till valfri polismyndighet med sin
ansökan.

Innan passlagen kan träda i kraft återstår visst administrativt arbete
beträffande bl. a. personal-, data- och utbildningsfrågor samt utfärdande av
verkställighetsföreskrifter. Arbete på dessa frågor pågår f. n. inom justitiedepartementet
och rikspolisstyrelsen. Därvid undersöks förutsättningarna att
expediera pass redan vid ansökningstillfället och att, i den mån detta inte är
möjligt, ge sökanden möjlighet att hämta det färdiga passet på posten.
Sökanden skulle i så fall inte behöva inställa sig personligen hos passmyndigheten
mer än en gång.

3.9 Förenklat förfarande för uppbörd av tingsrättsböter

F. n. sker indrivning av böter som utdöms av allmän domstol genom
kronofogdemyndigheten. Regeringen har under hösten 1978 föreslagit

Prop. 1978/79:111

riksdagen att ett förenklat uppbördsförfarande skall inforas i fråga om sådana
böter (prop. 1978/79:40). Förslaget innebär att den bötfällde ges tillfälle att
frivilligt betala böterna så snart som tingsrättens dom har meddelats.

3.10 Enhetligare avgifter för tillstånd att använda TV-kamera

Förordningen (1977:2Dorn TV-övervakning föreskriver bl. a. att en avgift
skall tas ut för handläggning hos länsstyrelsen av frågor om tillstånd att
inneha TV-kameror för övervakning av allmänna platser. Avgiften är 300 kr
för varje kamera för vilken tillstånd meddelas.Understiger handläggningstiden
uppenbarligen en timme per kamera eller föreligger annars särskilda
skäl, får avgiften nedsättas, dock till lägst 300 kr. Det har visat sig att
avgiftsdebiteringen varierar från län till län även i fall där omständigheterna
är identiska. Jag avser därför att under våren föreslå författningsändringar
som syftar till att avgifter av det här slaget i fortsättningen tas ut efter mera
enhetliga principer.

3.11 Ändrade bestämmelser om personundersökning

I brottmål skall enligt 1 § lagen (1964:542) om personundersökning i
brottmål vid behov personundersökning företas beträffande den misstänkte.
Enligt 2 § får ingen dömas till villkorlig dom, om inte personundersökning
har ägt rum. Rättspraxis har utvecklats i den riktningen att tidigare ostraffade
personer tämligen regelmässigt döms till villkorlig dom vid vissa brottstyper.

I många av dessa fall råder inte någon tvekan om påföljden. Domstolarnas
behov av information rörande den tilltalades personliga förhållanden kan ofta
i sådana fall tillgodoses genom de registerutdrag som finns tillgängliga i målet
sammantagna med den tilltalades egna uppgifter vid förhandlingen. I prop.
1978/79:76 har regeringen därför föreslagit att det generella kravet på
personundersökning för att villkorlig dom skall kunna meddelas upphävs.
Genom reformen vinns ej obetydliga förenklingar samtidigt som det blir
möjligt att i de aktuella fallen undvika det integritetsintrång som kan vara
förbundet med en personundersökning.

3.12 Förenklat delgivningsförfarande

Riksdagen har nyligen antagit ändringar i delgivningslagstiftningen (prop.
1978/79:11, JuU 1978/79:11, rskr 1978/79:36, SFS 1978:768-773). De nya
bestämmelserna träder i kraft den 1 juli 1979.

I propositionen förordas en ökad satsning på de enkla och billiga ordinära
delgivningsformerna, särskilt s. k. brevdelgivning, som innebär att handlingen
sänds med vanligt brev och mot delgivningskvitto till den som berörs.
Propositionen förutsätter också att stämningsmannadelgi vning används med
större återhållsamhet. Huvudmannaskapet för stämningsmannadelgivningarna
övertas av polisväsendet, som redan nu utför de flesta sådana

Prop. 1978/79:111

delgivningar genom särskilt anställd, icke-polisiär personal.

I propositionen understryks att brevdelgivningen i allmänhet är det
billigaste, snabbaste och effektivaste delgivningssättet. Särskilt framhålls att
brevdelgivningen är ett odramatiskt och diskret sätt för myndigheterna att få
kontakt med den som skall delges och att den också är bekväm för den
enskilde.

Stämningsmannadelgivning är enligt propositionen en i förhållande till
andra delgivningssätt dyrbar och ofta också tidsödande delgivningsform.
Från den enskildes synpunkt harden vissa nackdelar och kan väcka irritation
om den används omotiverat. Jag betonar att myndigheterna i möjligaste mån
bör lägga upp sitt arbete så att de hinner pröva enklare delgivningssätt och inte
onödigtvis belastar stämningsmannaorganisationen. För detta talar också
hänsynen till den enskilde och dennes intresse av diskretion.

3.13 Försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång

I prop. 1978/79:88 har regeringen föreslagit en lag som innebär att det vid
vissa domstolar kan anordnas försöksverksamhet med användning av s. k.
telekonferens vid rättegång.

Tvistemål och brottmål skall enligt rättegångsbalken normalt avgöras efter
en huvudförhandling vid vilken parterna skall inställa sig inför rätten. När det
gäller förberedelsestadiet i tvistemål kallas parterna i många fall till muntlig
förhandling. Vid rättegångsbalkens tillkomst har man uppenbarligen inte
räknat med möjligheten att kunna handlägga mål eller ärenden med
utnyttjande av telefon.

Skyldigheten att inställa sig personligen vid rättegång kan för parter,
vittnen och andra leda till kostnader, inkomstbortfall och andra olägenheter.
Förslaget syftar till att pröva möjligheten att genom användning av
telekonferens få till stånd ett billigare, enklare och snabbare domstolsförfarande
utan att rättssäkerheten åsidosätts. Förslaget innebär att parter och
vittnen m. fl. skall kunna delta per telefon i vissa förhandlingar i brottmål och
tvistemål. Försöksverksamheten avses bli anordnad vid högst tio tingsrätter
och två hovrätter. Verksamheten skall enligt förslaget ta sin början i april
1979.

3.14 Förenkling av handläggningen av rättshjälpsärenden

I prop. 1978/79:90 har regeringen föreslagit ändringar i rättshjälpslagen
(1972:429). Förslaget bygger på erfarenheter av rättshjälpssystemets tillämpning.

Det föreslås att beslutsbefogenheterna i stor omfattning skall flyttas från de
nuvarande sex rättshjälpsnämnderna dels till advokater och biträdande
jurister vid advokatbyråer, dels till ett stort antal myndigheter, främst
domstolar, som handlägger de mål eller ärenden i vilka rättshjälp är aktuell.
Det nuvarande rådgivningsinstitutet byggs ut. Advokat och biträdande jurist

Prop. 1978/79:111

föreslås få behörighet att bevilja allmän rättshjälp i vissa familjerättsliga
angelägenheter, t. ex. i mål om äktenskapsskillnad. Vidare blir alla domstolar
och vissa andra myndigheter behöriga att bevilja allmän rättshjälp. Dessa
organ skall enligt förslaget också bestämma ersättning till biträden i mål och
ärenden vid domstolen eller myndigheten och även i övrigt svara för
handläggningen av frågor som har samband med rättshjälpen.

Beslutanderätten när det gäller frågor om rättshjälp genom offentligt
biträde enligt rättshjälpslagen flyttas i princip till den myndighet som
handlägger det ärende i vilket frågan har uppkommit.

Rättshjälpssystemet kommer i många hänseenden att bli enklare och
effektivare närden föreslagna organisationsförändringen genomförs. För den
rättssökande allmänheten kommer den att innebära förenklingar. I fortsättningen
skall sålunda den rättssökande i flertalet fall inte behöva vända sig till
en särskild myndighet, rättshjälpsnämnden, för att få allmän rättshjälp eller
rättshjälp genom offentligt biträde. 1 stället skall han oftast kunna beviljas
rättshjälp av det biträde han anlitar eller av den myndighet som handlägger
hans rättsliga angelägenhet. Genom utvidgningen av rådgivningsinstitutet
skall den rättssökande i större utsträckning än f. n. direkt kunna få juridiska
råd av advokat och biträdande jurist på advokatbyrå utan att dessförinnan
behöva vända sig till en myndighet för att få ett särskilt beslut om
rättshjälp.

De föreslagna ändringarna i rättshjälpssystemet medför att antalet rättshjälpsnämnder
kan minskas från sex till två.

3.15 Förbättrade fullföljdshänvisningar

Byråkratiutredningen har i samarbete med riksskatteverket arbetat fram ett
förslag till en fullföljdshänvisning, som gäller för beslut där förvaltningslagen
är tillämplig. Arbetet har närmast haft två syften. För det första har gjorts en
språklig översyn för att mönstra ut ord och uttryck som kan vara svårbegripliga
eller främmande för många människor. Det andra ändamålet har varit att
komplettera fullföljdshänvisningen med praktiska anvisningar om hur man
överklagar ett beslut. Resultatet av arbetet har redovisats i en rapport (Ds Kn
1979:1) Språkarbete. I promemorian uttrycks förhoppningen att fler myndigheter
och domstolar skall hämta inspiration från promemorian och själva ta
initiativ till att se över sina fullföljdshänvisningar. Jag vill för min del
understryka vikten av att myndigheterna gör en sådan översyn. Den nämnda
promemorian kan därvid tjäna som förebild. På domstolsväsendets område
bör detta arbete göras samtidigt med översynen av domstolarnas blanketter
(se avsnitt 3.16).

3.16 Översyn av blanketter på domstolsväsendets område

I egenskap av central förvaltningsmyndighet på domstolsväsendets
område svarar domstolverket bl. a. för framställning och distribution av

Prop. 1978/79:111

blanketter för domstolarna. Domstolsverkets blanketthantering omfattar
cirka 800 olika blanketter. Av dessa riktar sig 150 mer eller mindre direkt till
allmänheten.

Det är en mycket angelägen uppgift att se över de blanketter som används i
domstolarna. Under 1977 genomförde domstolsverket en genomgripande
översyn av samtliga blanketter hos regeringsrätten och kammarrätterna.
Domstolsverket kommer inom kort att göra en motsvarande översyn för de
allmänna domstolarnas del. Syftet med översynen är dels att modernisera och
förenkla den språkliga och typografiska utformningen, dels att så långt
möjligt arbeta fram enhetliga blanketter. I den språkliga översynen deltar
särskild språklig expertis.

4 Vissa pågående utredningar

I februari 1977 tillsattes rättegångsutredningen (Ju 1977:06) som har till
huvudsaklig uppgift att se över rättegångsbalken (RB).

RB, som trädde i kraft 1948, vilar på grundsatserna om rättegångens
muntlighet, omedelbarhet och koncentration samt på principen om fri
bevisprövning. Förfarandet enligt RB har emellertid visat sig vara förenat
med vissa olägenheter. Ett problem är de höga rättegångskostnaderna. Det
har vidare sagts att RB inte ger tillräckligt utrymme för att anpassa förfarandet
efter vad det enskilda målet kräver. Långa handläggningstider medför också
svårigheter på en del håll.

Rättegångsutredningen har bi. a. till uppgift att söka komma till rätta med
de nu angivna problemen. Målet för översynen bör enligt kommitténs
direktiv vara att göra rättegångsförfarandet vid de allmänna domstolarna mer
flexibelt samt såvitt möjligt snabbare och billigare utan att befogade
rättssäkerhetskrav sätts åt sidan.

Kommittén skall bl. a. överväga möjligheterna att förenkla handläggningen
av tvistemål och brottmål. Detta kan ske t. ex. genom att man inför
möjlighet till helt skriftlig handläggning av mål där inställelse inte fyller
någon väsentlig funktion. Man kan också öka möjligheterna att avgöra mål
trots att någon part uteblivit från muntlig förhandling. En tredje väg är att
vidga möjligheterna att avgöra mål utan särskild huvudförhandling.

Kommittén skall vidare söka åstadkomma ett mer effektivt rättegångsförfarande,
t. ex. genom förbättrade processuella sanktioner i syfte att förmå
parter och andra att inställa sig inför rätta eller att i övrigt prestera något inom
rättegången.

En annan uppgift för kommittén av särskilt intresse i detta sammanhang är
att se över reglerna om fullföljd av talan i syfte att skapa en - både för parter
och domstolar - enklare ordning. Kommittén skall vidare överväga möjligheterna
att låta domstolarna själva rätta uppenbara fel i domar och beslut,
något som skulle göra överklaganden onödiga i sådana fall.

1 september 1978 fick chefen för justitiedepartementet regeringens bemyndigande
att tillkalla en kommittéJör översyn av förvaltningslagen. Kommittén,

Prop. 1978/79:111

som nu har tillsatts (Ju 1978:09), har enligt sina direktiv till uppgift att bl. a.
åstadkomma så enkla och lättbegripliga regler som möjligt om förvaltningsforfarandet
hos myndigheterna. De bestämmelser som kommittén föreslår
bör också syfta till att förbättra myndigheternas service gentemot allmänheten
och att även i övrigt underlätta och förbättra kontakterna mellan
myndigheterna och allmänheten. Möjligheter till förkortningar av handläggningstiderna
och förenklingar i förfärandet skall tas till vara. Samtidigt skall
tillses att förfarandereglerna får ett sådant innehåll att förutsättningarna för
förvaltningsmyndigheterna att träffa riktiga avgöranden blir de bästa
möjliga.

Gällande bestämmelser om hittegods och annan förlorad eller övergiven
egendom finns f. n. i skilda författningar. År 1978 tillkallades ./v«c//a^sr//i'-ningsutredningen (Ju 1978:05) för att se över lagstiftningen. Även frågor om
sjöfynd m. m. skall utredas i det sammanhanget.

Enligt direktiven (Dir 1978:27) bör utredaren tillen början ta upp frågan om
ett förenklat förfarande beträffande hittegods av ringa värde. Utredaren skall i
övrigt söka lösningar som om möjligt undanröjer brister och nackdelar i den
nuvarande lagstiftningen om hittegods. Han har också att undersöka om det
är möjligt att skapa en mer enhetlig och samordnad reglering i fråga om olika
fall då ett förlorat föremål upphittas eller tas till vara.

Utredaren väntas lägga fram sitt förslag under första halvåret 1980.

Under senare år har påtalats olägenheter som hänger samman med att
fastigheter ägs av dödsbon. Bl. a. har det visat sig att frånvaron av mer
generella regler om ställföreträdare för dödsbo ger upphov till praktiska
problem. Svårigheterna har främst märkts i samband med fastighetsbildningsförrättningar
och vid tillämpning av lagstiftningen om skogsvård och
naturvård.

Med anledning av de påtalade olägenheterna tillkallades år 1977 en särskild
utredare med uppdrag att utreda frågor om ställföreträdare för dödsbo i vissa
fall (Ju 1977:07). Syftet med uppdraget är bl. a. att underlätta kontakterna
mellan dödsbona och myndigheterna. Genom tilläggsdirektiv den 8 februari
1979 har utredaren fått i uppdrag att även pröva frågor om avveckling av
dödsbos innehav av jordbruksfastigheter m. m.

Inom justitiedepartementet förbereds en departementspromemoria som
innefattar en översyn av kreditupplysningslagen (1973:1173) och inkassolagen
(1974:182).

Kreditupplysningslagen har visat sig vara svår att tillämpa i en del
hänseenden, bl. a. på grund av den nuvarande gränsdragningen mellan s. k.
företagsupplysningar och personupplysningar. I promemorian kommer att
föreslås att denna gränsdragning görs enklare.

Vidare kan nämnas att lagen innehåller en bestämmelse av integritetsskyddande
karaktär som innebär att personupplysning inte får lämnas ut till
någon annan än den som har ett legitimt behov av upplysningen. Det har i
praktiken visat sig vara förenat med problem för den enskilde att kontrollera

Prop. 1978/79:111

om den nyss nämnda bestämmelsen har iakttagits. Bl. a. för att undvika
denna olägenhet kommer det att föreslås att den s. k. personupplysningskopian
i fortsättningen skall innehålla uppgift om vem som har begärt
upplysningen.

När det gäller inkassolagen kommer bl. a. att föreslås inskränkningar i
skyldigheten att hos datainspektionen ansöka om tillstånd för yrkesmässig
inkassoverksamhet. Den nuvarande tillståndsplikten synes vara onödigt
vidsträckt. Det gäller bl. a. skyldigheten för ideella organisationer - t. ex.
fackliga arbetstagarorganisationer - att ha tillstånd för inkassoverksamhet
som bedrivs för medlemmars räkning. Ett annat exempel utgör sådan
inkassoverksamhet som en kommun genom sitt kommunkansli bedriver för
kommunala bolags räkning.

Min avsikt är att promemorian efter remissbehandling skall kunna läggas
till grund för lagrådsremiss och proposition till riksdagen. Proposition
beräknas kunna avlämnas under hösten 1979.

1 en inom justitiedepartementet upprättad promemoria föreslås att handläggningen
av vapenärenden skall förenklas. Enligt en särskild föreskrift i
vapenkungörelsen(1974:123)skall yttrande inhämtas från länspolischefen då
någon söker tillstånd till innehav av enhandsvapen eller automatvapen.
Länspolischefens prövning avser endast sökandes personliga lämplighet från
säkerhetssynpunkt. När det gäller ärenden av detta slag har länspolischefen
inte rätt att få uppgifter ur registret vid säkerhetsavdelningen hos rikspolisstyrelsen.
Länspolischefens kontrollmöjligheter är därför ytterligt små och
inte nämnvärt större än tillståndsmyndighetens. Föreskriften fyller därför
inte någon egentlig funktion. 1 promemorian föreslås att bestämmelsen
upphävs. Promemorian, som också innehåller andra förslag till ändringar i
vapenlagstiftningen, kommer att remissbehandlas under våren 1979.

Enligt lagen (1886:84 s. 1) angående skyldighet för utländsk man att i
rättegång vid svensk domstol mot inländsk man ställa borgen för kostnad och
skada är en utländsk medborgare - varmed avses även utländsk juridisk
person -skyldig att i vissa fall ställa säkerhet för rättegångskostnader i process
mot en svensk medborgare eller svensk juridisk person. Detta gäller oavsett
om den utländska medborgaren är bosatt här i landet eller inte. En
förutsättning är dock att svaranden begär att säkerhet skall ställas.

I en inomjustitiedepartementet upprättad promemoria den 17januari 1979
föreslås att 1886 års lag upphävs. I promemorian anges att lagens tillämpningsområde
numera är ganska begränsat, främst på grund av överenskommelser
med andra stater om ömsesidig befrielse från kravet på säkerhet. Även
andra omständigheter gör att lagen inte längre fyller samma behov som förr. I
de fall där lagen alltjämt har betydelse kan den uppfattas som diskriminerande
mot utlänningar, särskilt som den anknyter till medborgarskapet och
inte till den faktiska bosättningen.

Promemorian remissbehandlas f. n. Om remissutfallet inte föranleder till
annat, torde proposition i ämnet kunna föreläggas riksdagen i mars 1979.

Prop. 1978/79:111

§ Hemställan

Jag hemställer att regeringen
dels föreslår riksdagen
att antaga förslagen till

1. lag om ändring i förvaltningslagen (1971:290),

2. lag om ändring i lagen (1977:20) om TV-övervakning,

3. lag om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1),
dels bereder riksdagen tillfälle

att ta del av vad jag har anfört om de förenklingar som redan har
genomförts eller som kommer att föreslås särskilt samt om vissa pågående
utredningar.

Prop. 1978/79:111

Bilaga l.l

1 Förslag till

Lag om ändring i förvaltningslagen (1971:290)

Härigenom föreskrivs att 9 § förvaltningslagen (1971:290) skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §

När myndighet har att göra med När myndighet har att göra med
någon som ej behärskar svenska någon som ej behärskar svenska

språket eller är allvarligt hörsel- eller språket eller är allvarligt hörsel- eller

talskadad,./ar myndigheten vid be- talskadad, bör myndigheten vid

hov anlita tolk. behov anlita tolk.

Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på
den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977:20) om TV-övervakning

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1977:20) om TV-övervakning skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag är tillämplig på TV-kamera som är anbringad så att den, utan att
manövreras på platsen, kan användas för personövervakning (övervaknings -

kamera).

Lagen gäller ej övervakningskamera
som för skyddsändamål användes
vid lokal, förvaringsutrymme
eller annan anläggning av betydelse
från totalförsvarssynpunkt.

Lagen gäller ej

1. övervakningskamera som för
skyddsändamål användes vid lokal,
förvaringsutrymme eller annan anläggning
av betydelse från totalförsvarssynpunkt,

2. öveivakningskamera som av trafiksäkerhetsskäl
eller för arbetarskydd
är anbringad på fordon, maskin eller
liknande för att förbättra sikten för
föraren eller brukaren.

Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på
den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Prop. 1978/79:111

3 Förslag till

Lag om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1)

Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningslagen (1877:31 s. I)1

dels att 3 § skall upphöra att gälla,

dels att 5 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Förordnande, som Konungens befallningshavande
givit enligt 1 § eller
3§ 2 morn., eller uppdrag, som
kronofogde givit enligt 4 §, må återkallas,
när skäl äro därtill.

Föreslagen lydelse
§2

Förordnande, som Konungens befallningshavande
givit enligt 1 §,
eller uppdrag, som kronofogde givit
enligt 4 §, må återkallas, när skäl äro
därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

1 Senaste lydelse av 3 § 1964:446.

2 Senaste lydelse 1964:446.

3 Riksdagen 1978/79. I sami. Nr III

Prop. 1978/79:111 18

Innehåll

1 Inledning 1

2 Förslag till förenklingar m. m 1

2.1 Ökad användning av tolk hos myndigheterna 1

2.2 Undantag från regeln om tillståndsplikt förTV-utrustning

på fordon 3

2.3 Delegering av vissa tillsättningsärenden 4

2.4 Upprättade lagförslag 5

3 Förenklingar som redan har genomförts eller som kommer att

föreslås särskilt 5

3.1 Ny länsrättsorganisation 5

3.2 Ny utsökningslagstiftning 6

3.3 Ny sekretesslag 6

3.4 Minskad byråkrati kring datainspektionens verksamhet. 6

3.5 Enklare regler om båtregistrering ni. m

3.6 Åtgärder inom polisväsendet

3.7 Avskaffande av den utgående passkontrollen 7

3.8 Ny passlag 8

3.9 Förenklat förfarande för uppbörd av tingsrättsböter .... 8

3.10 Enhetligare avgifter för tillstånd att använda TV-kaniera 9

3.11 Ändrade bestämmelser om personundersökning 9

3.12 Förenklat delgivningsförfarande 9

3.13 Försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång
10

3.14 Förenkling av handläggningen av rättshjälpsärenden ... 10

3.15 Förbättrade fullföljdshänvisningar 11

3.16 Översyn av blanketter på domstolsväsendets område ... 11

4 Vissa pågående utredningar 12

5 Flemställan 15

Bilaga 1.1 Lagförslag 16

Regeringens proposition
1978/79:111

Bilaga 2

Utrikesdepartementet

Regeringens proposition 1978/79:111

Bilaga 2

Utdrag

UTRIKESDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde
1979-02-22

Föredragande: statsrådet Blix

Anmälan till proposition om åtgärder mot krångel och onödig
byråkrati m. m.

1 Inledning

Inom utrikesdepartementet undersöks fortlöpande vilka möjligheter som
finns att åstadkomma förenklingar i kontakterna mellan medborgare och
samhällsorgan. Jag avser nu att lämna en redogörelse för vissa förenklingar
som har genomförts eller som övervägs.

2 Förenklingar som regeringen har genomfört eller som övervägs

Utrikesdepartementets verksamhetsområde omfattar ärenden som rör
förhållandet till och förhandlingar med andra stater, Sveriges deltagande i
internationella organisationer, internationellt utvecklingssamarbete, skydd
av svenska medborgares intressen i främmande länder, handelsfrämjande,
information om Sverige i utlandet m. m. Dessa ärenden spänner över
ämnesområden av allmänpolitisk, handelspolitisk, biståndspolitisk, ekonomisk,
kommersiell, rättslig, social, humanitär och kulturell natur.

Till utrikesdepartementet hör utrikesrepresentationen med 113 lönade
utlandsmyndigheter och omkring 450 olönade konsulat. Styrelsen för
internationell utveckling (SIDA), Svenska institutet samt vissa statsunderstödda
organ såsom Stockholms internationella fredsforskningsinstitut
(SIPRI)och utrikespolitiska institutet finansieras också över tredje huvudtiteln.

Det är huvudsakligen inom det konsulära verksamhetsområdet där
departementet eller utrikesrepresentationen har kontakter med allmänheten
och där förenklingar av här avsedd natur är att söka. Inom det konsulära
verksamhetsområdet inryms bistånd i form av lån till svenska medborgare i
nöd. Inom detta område har nyligen en förbättrad biståndsblankett tagits
fram som avsevärt förenklar för låntagaren att reglera sin skuld, samtidigt
som hanteringen inom departementet förenklas och påskyndas. Även vissa
andra funktioner inom samma verksamhetsområde ses för närvarande över i

4 Riksdagen 1978/79. 1 sami. Nr lil

Prop. 1978/79:111

syfte att nå förenklingar.

Den mellan utrikes- och handelsdepartementen pågående översynen av
exportfrämjandet torde leda till att utrikesdepartementet kan förbättra den
service som utlandsmyndigheterna ger besökande affärsmän.

Under 1970-talet har landprogrammeringens genomförande medfört betydande
förändringar i formerna för utvecklingssamarbetet. Avtalsförfarandet
har successivt förenklats, vilket också har verkat kapacitetsbesparande.
Delegeringsgraden mellan regeringen och SIDA och internt inom SIDA har
ökats. Ettåriga avtal har i ett flertal fall fr. o. m. budgetåret 1977/78 ersatts av
samarbetsavtal på två eller tre år. Samtidigt har insatsernas utformning
gradvis utvecklats mot en allt mindre grad av bindning på förhand till
bestämda ändamål. Sektorstöd och importstöd tar sålunda i anspråk en
växande andel av de finansiella resurserna. Insatsavtalen har blivit mindre
detaljerade.

Biståndspolitiska utredningen har på regeringens uppdrag gjort en grundlig
genomgång av biständs/örvaltningens organisation (,SOU 1978:61). I regeringens
proposition om riktlinjer för u-landsinformation och biståndets organisation
m. m., som kommer att föreläggas riksmötet i vår, föreslås en fortsatt
decentralisering av arbetsuppgifter och ansvar till biståndskontoren.

Departementets information i internationella frågor har nyligen utökats.

Därjämte övervägs att förstärka departementets npplysningstjänst för att
därigenom öka möjligheterna för allmänheten att få råd och upplysningar per
telefon.

Med stöd av regeringens bemyndigande den 22 juni 1978 har tillsatts
utredningen om utrikesrepresentationen (UD 1978:02). Utredningen bör enligt
sina direktiv (Dir 1978:70) framlägga sina överväganden etappvis. Enligt
direktiven skall utredningen särskilt inrikta sig på rationalisering och förslag
till bättre samordning och förenklade kontaktvägar mellan utlandsmyndigheterna
och hemmamyndigheterna, främst utrikesdepartementet.

3 Hemställan

Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag
anfört om de förenklingar som regeringen har genomfört eller som övervägs.

Regeringens proposition
1978/79:111

Bilaga 3
Försvarsdepartementet

Regeringens proposition 1978/79:111

Bilaga 3

Utdrag

FÖRSVARSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde
1979-02-22

Föredragande: statsrådet De Geer

Anmälan till proposition om åtgärder mot krångel och onödig
byråkrati m. m.
1 Inledning

I försvarsdepartementet undersöks fortlöpande vilka möjligheter som
finns att åstadkomma förenklingar i kontakterna mellan medborgare och
samhällsorgan. Jag avser nu att lämna en redogörelse för förenklingar som
regeringen har genomfört eller avser att genomföra.

2 Förenklingar som regeringen har genomfört eller avser att
genomföra

2.1 Förenklingar i administrationen av de värnpliktigas reseförmåner

Inledningsvis vill jag erinra om att jag i prop. 1978/79:100 (bil, 7 s. 80) i syfte
att förenkla administrationen av de värnpliktigas reseförmåner har förordat
att de värnpliktiga som enligt gällande bestämmelser är berättigade till fria
sovplatser vid vissa hemresor skall få sådana vid samtliga hemresor.

Jag har också anmält att det pågår en granskning inom försvarsdepartementet
av administrationen m. m. av värnpliktsresorna i syfte att förenkla
hanteringen och minska kostnaderna. Nuvarande resesystem ses över för att
undersöka om vissa blanketter och rutiner kan ändras eller tas bort. Också
informationen om systemet skall ses över.

Granskningen har hittills medfört att vissa rutiner har förenklats eller
kommer att förenklas inom en snar framtid. Övriga åtgärder som kan
aktualiseras i det fortsatta arbetet kan genomföras först på längre sikt efter
överläggningar med berörda myndigheter och trafikföretag eller genom
särskilda beslut.

Jag vill emellertid redan nu föreslå vissa förenklingar i resesystemet. Den
värnpliktige har f. n. en fri resa till och från hemorten eller annan plats inom
landet som kan nås med allmänt kommunikationsmedel per kalendermånad
under grundutbildningen. Jag förordar nu att den värnpliktige får ytterligare
en fri resa per kalendermånad under grundutbildningen och att de s. k.

5 Riksdagen 1978/79. 1 sami. Nr lil

Prop. 1978/79:111

rabattresorna tas bort. Detta medför bl. a. att vissa administrativa rutiner kan
slopas.

F. n. gäller att om restiden från förbandet till hemmet överstiger tio
timmar, utgår färdkostersättning vid fri resa men inte vid rabattresa.
Möjligheten att få fria sovplatser har medfört att denna ersättning har
minskat i betydelse. Jag förordar att hela systemet med färdkostersättning tas
bort i samband med införandet av en andra fri resa per kalendermånad.

De föreslagna förbättringarna för de värnpliktiga kommer att förenkla
administrationen av de värnpliktigas reseförmåner. Vissa biljetter och
blanketter kan tas bort eller förenklas. Kontrollåtgärderna både på resebyråerna
och vid förbanden kan minskas. Vidare kan informationen till de
värnpliktiga och till dem som administrerar resesystemet göras betydligt
enklare.

De förändringar av de värnpliktigas reseförmåner m. m. som jag har
föreslagit innebär att kostnaderna för reseförmånerna kan komma att öka
något. Åtgärden medför emellertid också påtagliga administrativa förenklingar.
Den föreslagna reformen ari första hand motiverad av önskemålet att
förenkla administrationen och därigenom uppnå besparingar. De föreslagna
ändringarna kräver bl. a. överläggningar med trafikföretag. Den tidpunkt från
vilken de nya reglerna skall tillämpas måste anpassas härtill. Ändringarna bör
i tillämpliga delar gälla också andra som avlönas enligt samma grunder som
de värnpliktiga. Jag avser att i annat sammanhang återkomma till frågan om
erforderliga författningsändringar.

2.2 Försvarets nya planerings- och ekonomisystem

I prop. 1977/78:63 om försvarsmaktens centrala ledning m. m. föreslog
min företrädare att försvarets planerings- och ekonomisystem skall vara det
övergripande ledningssystemet för att styra verksamheten i fred inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde. I systemet ingår som en
väsentlig del att beslutsbefogenheter skall decentraliseras i mycket hög grad
när det gäller att praktiskt genomföra de beslut som statsmakterna fattar. De
lokala myndigheterna skall få målen för sin verskamhet angivna. När det
gäller att nå målen skall de själva få avgöra vilka metoder som bör väljas inom
ramen för tilldelade resurser. Min företrädare anförde att försvarets lägre
regionala och lokala myndigheter mycket snart bör få väsentligt större ansvar
men också större befogenheter än vad de har kunnat ges hittills. Bl. a.
härigenom kan mängden av information till och från högre ledningsnivåer
minskas i det administrativa arbetet. En sådan omställning blir också
naturlig, eftersom personalstyrkan hos de centrala och högre regionala
myndigheterna i propositionen föreslogs minska med ca 1 850 anställda.
Riksdagen beslöt (FöU 1977/78:9, rskr 1977/78:174) vid 1977/78 års riksmöte
i enlighet med regeringens förslag.

Prop. 1978/79:111

Decentraliseringen av beslutsbefogenheter inom försvaret till de lokala
enheterna, förbanden, bör enligt min uppfattning leda till minskad byråkrati
inom organisationen. Detta bör i sin tur medföra att försvarets myndigheter i
sina löpande kontakter med andra myndigheter och med allmänheten bör ha
större förutsättningar än hittills att lösa aktuella problem på ett smidigt sätt.
Fler beslut måste fattas på lokal nivå. Efter hand kommer naturligen också de
lokala förhållandena att spela en allt större roll vid besluten. Jag är medveten
om att detta kan leda till olika lösningar på likartade problem men anser att
detta måste godtas om både effektiviteten och kravet på minskad byråkrati i
organisationen skall tillgodoses. Det finns emellertid vissa områden, där en
central samordning är nödvändig, trots de nackdelar som denna kan tora med
sig. I det decentraliseringsarbete som nu pågår ingår därför också som ett
väsentligt led att se över vilka regler som med hänsyn till bl. a. den enskildes
krav på rättssäkerhet eller av andra skäl måste utfärdas av regeringen och de
centrala myndigheterna.

2.3 Förbättring av myndigheternas möjligheter att arbeta rationellt

Försvarets rationaliseringsinstitut har undersökt de hinder som de lokala
försvarsmyndigheterna anser att de möter när det gäller att utnyttja
resurserna rationellt. Resultatet av undersökningen har redovisats under
våren 1978 (FRI rapport 2.78-7001). Av rapporten framgår att de lokala
myndigheterna upplever att deras arbete försvåras i hög grad genom en alltför
långtgående central styrning, framför allt inom byggnadsområdet men också i
fråga om organisation och personal.

Inom byggnadsområdet vill de lokala myndigheterna ha rätt att
besluta om underhållsåtgärder samt sådana smärre förändringar i byggnader
m. m. som behövs för att åstadkomma förbättringar i arbetsmiljön, spara
energi och rationalisera utbildningsarbetet utan en tidsödande och byråkratisk
handläggningsordning. När det gäller byggnadsområdet har riksrevisionsverket
den 29 juni 1978 fått regeringens uppdrag att utarbeta förslag till
en decentralisering av beslutsbefogenheter.

När det gäller förenklingar för de lokala myndigheterna i fråga om
organisation och personal anger försvarets rationaliseringsinstitut i
sin rapport att myndigheterna vill ha ökad handlingsfrihet att anpassa
detaljorganisationen till de personalresurser som finns och de uppgifter som
skall lösas. De lokala myndigheterna vill t. ex. återbesätta vakanta civila
tjänster utan att ett sådant ärende skall beredas av flera centrala instanser
(försvarsgrenschef, försvarets personalnämnd och statens personalnämnd),
vilket medför både tidsfördröjning och merarbete. I rappporten redovisas
(lera andra områden inom personaladministrationen, där de lokala förbanden
vill ha förenklingar.

Prop. 1978/79:111

2.4 Viss försöksverksamhet

För att få underlag för överväganden och åtgärder rörande decentralisering
av beslutsbefogenheter avser regeringen att påbörja försöksverksamhet
under budgetåret 1979/80 vid de fem arméförbanden inom Nedre Norrlands
militärområde. Avsikten är att förbanden skall få betydligt större befogenheter
att själva bestämma över den interna organisationen, fördelningen av
personal, utbildningens uppläggning, vissa materielinköp och den lokala
byggnadsverksamheten. Försöken läggs upp så att även förband ur marinen
och flygvapnet kan anslutas till försöksverksamheten.

Jag anser att det är nödvändigt att dessa försök bedrivs på ett sådant sätt att
de lokala myndigheternas ansvar snabbt ökar. Antalet handläggare på central
nivå minskar i hög grad under den närmaste femårsperioden. Detta medför
att åtskilliga uppgifter måste lösas lokalt. Härigenom kan besluten fattas
snabbare. Större hänsyn kan också tas till de lokala förutsättningarna. Detta
bör medföra ett ökat ansvarstagande och ett ökande engagemang, vilket i sin
tur bör leda både till ökad arbetstillfredsställelse och effektivitet. Det ökade
lokala ansvaret medför även att möjligheter skapas att förlägga tyngdpunkten
i personalens medbestämmande till lokal nivå.

2.5 Förenklingar i instruktionen m. m.

Man kan konstatera att det inom försvarsdepartementets verksamhetsområde
är framför allt två förhållanden som driver fram en långtgående
decentralisering av beslutsbefogenheter. Det ena är knutet till den grundidé i
det nya planeringssystemet, som jag nyss har berört, nämligen att det är mest
effektivt att besluten i det löpande arbetet fattas långt ned i organisationen.
Det andra förhållandet är att antalet anställda inom de centrala myndigheterna
av besparingsskäl måste minskas kraftigt. Ett omfattande arbete pågår
nu med att förbereda ändringar av organisation och arbetssätt och samtidigt
decentralisera beslutsbefogenheter.

I försvarets planeringssystem skall uppdragen till de lokala myndigheterna
samordnas av en enda central myndighet, försvarsgrenschefen. Det är denna
centrala myndighet som inför regeringen har ansvaret för att produktionen på
lokal nivå bedrivs rationellt och med de mål som regeringen har preciserat i
regleringsbrev. Men försvarsgrenschefen har inte all kompetens i sin stab för
att kunna bedöma förutsättningar eller konsekvenser för den lokala verksamheten,
t. ex. när det gäller mat och sjukvård. Försvarsgrenschefen är
främst inriktad på utbildning, mobilisering o. d. Vissa andra centrala
försvarsmyndigheter har specialistkompetens när det gäller t. ex. mat och
sjukvård. Om verksamheten inte samordnas centralt och om den lokala
chefen inte upplever sig ha ett tillräckligt ansvar för hela sitt verksamhetsområde,
kan den lokala verksamheten lätt komma att fungera så att

Prop. 1978/79:111

specialistområdena först tillgodoses, medan den primära verksamheten får
anpassa sig till dessa förhållanden. För att hindra detta finns nu bestämt att
centrala myndigheter som vill utfärda regler som är bindande för de lokala
myndigheterna får göra detta först sedan försvarsgrenschefen, som är primärt
ansvarig inför regeringen för hela den lokala produktionen, har gett sitt
samtycke.

Inom försvaret pågår f. n. en översyn av regelsystemet i samband med att
instruktioner, reglementen, förordningar m. m. omarbetas, så att först och
främst antalet regler minskas. De regler som behövs delas upp så att bindande
regler, anvisningar och allmänna råd skiljs från varandra. Som ett exempel på
hur dessa principer har omsatts vill jag nämna det arbete som har resulterat i
ett nytt materielförvaltningsreglemente för försvarsmakten. I detta reglemente
har samlats sjukvårdsstyrelsens, fortifikationsförvaltningens och
försvarets materielverks administrativa regler för materiel förvaltningen
nr. m. på regional och lokal nivå.

Nyligen genomförda redovisningsrevisioner har emellertid visat att det
fortfarande finns många regler inom försvaret där det inte framgår om de är av
bindande eller rådgivande natur. Jag finner det därför mycket angeläget att
det påbörjade arbetet med att förtydliga regelsystemet bedrivs med hög
prioritet hos de centrala myndigheterna inom försvaret.

De förändringar som jag nyss har berört måste ske fortlöpande och i takt
med att organisation, arbetsrutiner, kompetens m. m. anpassas till det nya
planeringssystemet. Utvecklingen i försvaret bör också stå i samklang med
motsvarande utveckling utanför försvaret. Många föreskrifter, anvisningar
m. m., t. ex. rörande personaladministrativa frågor, utfärdas av centrala
myndigheter utanför försvaret. Den försöksverksamhet som jag tidigare har
nämnt och som gäller decentralisering av beslutsbefogenheter inom bl. a.
organisations- och personalområdena kommer även att beröra de regler som
kommer från myndigheter utanför försvaret och som påverkar verksamheten
inom försvaret. Det är givetvis angeläget att motsvarande granskning och
förändring kommer till stånd vid sådana myndigheter utanför försvaret som
påverkar verksamheten inom försvaret genom regler av olika slag. I annat fall
försvåras decentraliseringsarbetet inom försvaret.

2.6 Förenkling av information till enskilda

Det huvudsakliga ändamålet med denna proposition är att förenkla
kontakterna mellan medborgarna och samhällsorganen m. m. Som jag redan
tidigare har berört, anser jag att en av de nödvändiga förutsättningarna för
förenklingar i de löpande kontakterna mellan försvarets myndigheter och
allmänheten är att dessa myndigheter inte i sin tur anser sig vara hårt låsta av
den centrala administrationen. Jag har beskrivit hur försvarets
administration och organisation f. n. ses över. Jag räknar med att försvarets

Prop. 1978/79:111

myndigheter genom detta arbete skall få bättre förutsättningar än hittills att
bl. a. förenkla sin egen verksamhet och även kontakterna med allmänheten.
Det finns emellertid flera områden där förenklingar kan ske utan att
översynen av den interna administrationen skall behöva avvaktas. Jag skall
ge några exempel.

Myndigheternas kontakter med allmänheten berör främst värnpliktiga och
civilförsvarspliktiga. Varje år kallas ca 200 000 värnpliktiga till inskrivning
och till tjänstgöring under grund- eller repetitionsutbildning. Härutöver har
många medborgare kontakt med både militära och andra myndigheter i frågor
som rör totalförsvaret. För att alla dessa kontakter skall underlättas och
fungera så rationellt som möjligt pågår dels ständigt förenklingar i rutiner,
blanketter m. m. hos berörda myndigheter, dels en förbättring av informationen
till allmänheten.

Jag vill något orientera om det arbete som pågår inom informationsområdet.
Målet är att de enskilda medborgarna skall få en lämplig mängd
information i begripliga former om dels grundläggande säkerhetspolitiska
frågor, dels vilka uppgifter den enskilde har i totalförsvaret. Det har därvid
ansetts betydelsefullt att den enskilde informeras om det som berör henne
eller honom i olika situationer.

Information i försvarsfrågor lämnas redan i skolan. Denna uppgift
ankommer på skolan själv, men försvaret understödjer skolan i detta arbete i
den mån skolan så önskar och försvarets resurser medger det. De värnpliktiga
får försvarsupplysning vid många tillfällen. Särskilt material har tagits fram
för information i samband med inskrivningen, under tiden närmast före
inryckningen till grundutbildning, under själva grundutbildningen, vid
utryckningen från grundutbildningen, vid krigsplaceringen, före och under
repetitionsutbildningen, vid ändrad krigsplacering samt vid värnpliktstidens
slut. Försvarsmaktens information samordnas av överbefälhavaren. 1
sammanhanget bör nämnas att en ny upplaga av häftet ”Om kriget kommer”
förbereds för framtida utdelning till allmänheten. Vidare kommer för olika
medborgargrupper anpassat undervisningsmateriel om folkrättens grunder
att sammanställas.

Jag anser att det systematiska arbete som läggs ned på en väl genomtänkt
information till berörda medborgare är mycket viktigt. Arbetet bidrar i hög
grad till att enskilda bättre kan förstå sin roll i systemet. Det underlättar
dessutom deras kontakter med myndigheterna och kan vara till hjälp i
krissituationer.

3 Hemställan

Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle

att ta del av vad jag har anfört om de förenklingar som regeringen
har genomfört eller avser att genomföra.

Regeringens proposition
1978/79:111

Bilaga 4
Socialdepartementet

Regeringens proposition 1978/79:111

Bilaga 4

Utdrag

SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde
1979-02-22

Föredragande: statsrådet Gabriel Romanus

Anmälan till proposition om åtgärder mot krångel och onödig
byråkrati m. m.

t Inledning

Som ett led i regeringens arbete med att åstadkomma förenklingar i
kontakterna mellan medborgare och samhällsorgan har inom socialdepartementet
upprättats vissa förslag som jag nu avseratt ta upp. Jag avser också att

1 sammanhanget lämna en redogörelse för förenklingar som redan har
genomförts eller som kommer att föreslås särskilt samt för vissa pågående
utredningar.

2 Förslag till förenklingar

2.1 Undantag från krav på att inhämta yttrande från socialstyrelsen
angående förstöring av beslagtagen narkotika

Enligt 7 § tredje stycket narkotikastrafflagen (1968:64) får beslagtagen
narkotika inte förstöras innan socialstyrelsen har underrättats och bestämt
hur det skall förfaras med narkotikan. Bakgrunden till bestämmelsen är dels
att socialstyrelsen i viss utsträckning skall tillhandahålla FN:s narkotikalaboratorium
prov på beslagtagen narkotika, dels att det är lämpligt att åklagar-,
polis- och tullmyndigheterna rådgör med socialstyrelsen om det bästa sättet
att förstöra narkotika. Vidare behöver styrelsen kunna disponera över viss
mängd narkotika för utbildnings- och forskningsändamål.

Det är emellertid sällan socialstyrelsen har anledning att disponera över
beslagtagen narkotika. Vidare har antalet beslag av mycket små mängder,
främst cannabisharts, ökat under senare år. Detta har medfört en motsvarande
ökning i antalet skrivelser till och från socialstyrelsen om förstörande
av narkotika. För såväl styrelsen som åklagar-, polis- och tullmyndigheterna
medför det nuvarande förfarandet onödigt arbete. Resultatet av socialstyrelsens
prövning blir i nästan samtliga fall att varan skall förstöras. Under år 1977

6 Riksdagen 1978/79. 1 sami. Nr lil

Prop. 1978/79:111

behandlades i socialstyrelsen 291 ärenden angående beslagtagen narkotika.

Socialstyrelsen har i skrivelse föreslagit att 7 § tredje stycket narkotikastrafflagen
ändras så att bestämmelsen om skyldighet att inhämta styrelsens
yttrande ersätts med ett bemyndigande för socialstyrelsen att meddela
närmare föreskrifter om förfarandet med beslagtagen narkotika.

Efter remiss har yttranden över förslaget avgetts av riksåklagaren,
rikspolisstyrelsen och generaltullstyrelsen. Rikspolisstyrelsen har inhämtat
yttrande från statens kriminaltekniska laboratorium. Remissinstanserna
tillstyrker socialstyrelsens förslag.

Även jag anser att socialstyrelsens förslag bör genomföras. Det leder till
förenklade rutiner som besparar polis-, åklagar- och tullmyndigheter samt
socialstyrelsen ett omfattande administrativt arbete. Ändringen bör ske på
det sättet att nuvarande bestämmelse om att yttrande i det enskilda fallet skall
inhämtas från socialstyrelsen ersätts med en bestämmelse om att närmare
föreskrifter om förfarandet med beslagtagen narkotika meddelas av regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer. Regeringen bör
därefter genom förordning överlämna åt socialstyrelsen att besluta sådana
föreskrifter. Styrelsen kan i sådana föreskrifter bestämma vilka typer av
narkotika och vilka mängder som kan förstöras utan att styrelsen kopplas in.
Föreskrifterna torde från tid till annan behöva anpassas med hänsyn till bl. a.
antalet och storleken av beslagen, anspråken från FN:s narkotikalaboratorium
och utbildningens och forskningens behov.

Det är naturligt att styrelsen skall samråda med övriga berörda myndigheter
innan föreskrifter meddelas.

Den föreslagna förenklingen kräver ändring i narkotikastrafflagen
(1968:64).

2.2 Avskaffande av skyldigheten för kronofogdemyndigheterna att föra
anställningsregister

Enligt 1 § lagen (1954:259)om skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift
rörande arbetsanställning skall arbetsgivare i regel lämna uppgift till allmän
försäkringskassa vid anställning av arbetstagare. Samma uppgiftsskyldighet
Finns i fråga om anställnings upphörande. Motsvarande gäller när någon
anlitar uppdragstagare. Sedan försäkringskassan tagit del av uppgiften som
ett led i kontrollen av arbetstagarens sjukpenninggrundande inkomst,
vidarebefordrar kassan uppgiften till kronofogdemyndigheten. Avsikten är
att uppgiften skall kunna ingå i underlaget för kronofogdemyndighetens
beslut om införsel resp. utmätning i lön om en sådan fråga skulle bli aktuell
hos myndigheten. I 5 § andra stycket nämnda lag åläggs det kronofogdemyndigheten
att förvara uppgifter rörande arbetsanställning i ett anställningsregister.
Enligt en undersökning utförd år 1968 använde kronofogde -

Prop. 1978/79:111

myndigheterna ca 33 årsarbetskrafter för registerhållningen.

Riksskatteverket har hemställt att lagen ändras så att kronofogdemyndighets
skyldighet att fora anställningsregister upphör.

Riksskatteverket framhåller att anställningsregistren är bristfälliga främst
till följd av att många arbetsgivare underlåter att fullgöra sin uppgiftsskyldighet.
Härtill kommer enligt verket att uppgifterna ofta hunnit bli inaktuella
när de når kronofogdemyndigheten. Kronofogdemyndigheterna har dessutom
svårigheter att praktiskt sköta registerhållningen. För att få den
information som behövs i ett införsel- eller utmätningsärende har kronofogdemyndigheterna
under senare år vanligen inhämtat ifrågavarande uppgifter
från de allmänna försäkringskassorna. Enligt riksskatteverkets bedömning
förfogar kassorna över de mest aktuella och kompletta uppgifterna i berörda
avseenden.

Viss försöksverksamhet har visat bl. a. att ett slopande av anställningsregistret
inte medför nämnvärt högre antal förfrågningar hos försäkringskassan.
En överenskommelse har därefter träffats mellan riksskatteverket och
riksförsäkringsverket som innebär att samtliga kronofogdemyndigheter skall
kunna få erforderliga uppgifter från försäkringskassa genom skriftliga
förfrågningar.

Remissyttranden över riksskatteverkets framställning har inhämtats från
riksförsäkringsverket, statens avtalsverk, arbetsmarknadsstyrelsen, statens
invandrarverk, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och
Svenska arbetsgivareföreningen. Samtliga remissinstanser förklarar sig inte
ha något att erinra mot riksskatteverkets framställning.

Även jag biträder riksskatteverkets förslag. Jag förordar således att lagen
(1954:269) om skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning
ändras så att kronofogdemyndigheternas skyldighet att föra
anställningsregister upphör. Jag föreslår följaktligen att 5 § i lagen upphävs
och att följdändringar görs i 3 och 4 §§. Bestämmelsen i 8 § kan upphävas som
överflödig med hänsyn till innehållet i 8 kap. 13 § regeringsformen.

I detta sammanhang vill jag nämna att frågan om det över huvud taget är
ändamålsenligt att ha en skyldighet för arbetsgivare att anmäla anställning
etc. till försäkringskassan har tagits upp under remissbehandlingen av
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och riksförsäkringsverket. SAF anser
att de uppgifter som behövs kan fås på enklare sätt och såväl verket som SAF
förordar att frågan utreds.

Den nu berörda frågan bör enligt min mening närmast bedömas i
anslutning till den översyn av sjukpenningförsäkringen som nu görs av
sjukpenningkommittén (S 1978:04). Jag avser därför att återkomma till
regeringen med förslag att denna fråga skall prövas av kommittén.

Prop. 1978/79:111

2.3 Ändringar i lagen (1977:293) om handel med drycker

2.3.1 Inledning

Den svenska alkoholpolitiken syftar till att begränsa den totala alkoholkonsumtionen
och därigenom tränga tillbaka alkoholmissbruket och
motverka alkoholskadorna. Särskilt angeläget är det att motverka alkoholkonsumtion
och missbruk bland barn och ungdom. För att komma till rätta
med missbruket är det bl. a. nödvändigt att upprätthålla restriktioner i
handeln med alkoholdrycker. Restriktionerna bör finnas främst som ett led i
skyddet av ungdomen. De bör dock enligt gällande principer för alkoholpolitiken
begränsas till sådana som av en bred allmänhet kan uppfattas som
meningsfulla.

Jag anser det viktigt att följa tillämpningen av den nya alkohollagstiftningen
och se till att lagreglerna inte leder till onödigt krångel. En positiv
inställning till lagstiftningen är nämligen en förutsättning för att samhällets
alkoholpolitiska strävanden skall vinna tilltro. För att åstadkomma förenklingar
lägger jag här fram vissa förslag till ändringar i lagen (1977:293) om
handel med drycker (LHD). Jag vill dock kraftigt understryka att förslagen på
intet sätt innebär ett frångående av de riktlinjer för alkoholpolitiken som
riksdagen fastställde år 1977. Syftet är istället att ändra vissa bestämmelser
som har visat sig svårförståeliga och lett till administrativa problem eller eljest
vara mindre ändamålsenligt utformade. Det är min förhoppning att dessa
förslag skall bidra till ökad förståelse för vår restriktiva och socialt ansvarsmedvetna
alkoholpolitik.

2.3.2 Partihandel med öl och starköl

Enligt 21 § LHD får partihandel med öl bedrivas av den som har tillstånd
till detaljhandel med öl. Efter särskilt tillstånd får partihandel även bedrivas
av den som yrkesmässigt bedriver partihandel med matvaror eller yrkesmässigt
importerar öl. Vidare gäller enligt 24 § tredje stycket LHD att endast
anställd personal får anlitas vid partihandel med alkoholdrycker.

Det har visat sig att de mindre bryggeriernas partihandel med öl försvåras
av dessa bestämmelser.

Partihandeln sker bl. a. genom s. k. nederlag. I flera fall driver föreståndarna
för nederlagen i egen rörelse försäljning av alkoholfria drycker
samtidigt som de sålunda måste vara anställda av bryggeriet för att kunna
handla med öl. Partihandeln skulle förenklas om nederlagsföreståndare fick
rätt att sköta även försäljningen av öl som egna företagare.

Jag föreslåratt problemet löses genom ett tillägg i 21 § som innebär att även
den som driver partihandel med alkoholfria drycker efter särskilt tillstånd får
driva partihandel med öl. Om ändringen på föreslaget sätt begränsas till
partihandel med öl bedöms någon alkoholpolitisk olägenhet inte
uppkomma.

Prop. 1978/79:111

Enligt 23 § första stycket LHD får den som enligt lagen (1977:292) om
tillverkning av drycker, m. m. har tillstånd att tillverka vin eller starköl sälja
av honom tillverkad vara för export och till partihandelsbolaget. Tillverkare
av starköl får även sälja sådan vara till detaljhandelsbolaget och till annan
tillverkare av starköl samt till den som har tillstånd att servera starköl.

Med stadgandet avsåg man att öppna möjligheter för tillverkare av starköl
att sälja sitt starköl till restauranger. Paragrafen bör ändras så att denna
försäljning kan omfatta även starköl av annans tillverkning.

2.3.3 Vissa seiveringsfrågor

a) Rätt att servera öl i personalmatsalar m. m.

Före år 1978 gällde i fråga om servering av annat öl än starköl att tillstånd i
vissa undantagsfall inte behövdes. Undantagen avsåg servering i samband
med heminackordering, i kollektivhusmatsal och i personalmatsal.

I LHD har undantagen inte behållits. Enligt 34 § gäller att servering av
alkoholdrycker får ske endast om tillstånd har meddelats. Enda undantaget
utgör servering i militär mäss på örlogsfartyg. I proposition(1976/77:108)om
alkoholpolitiken framhölls att de tidigare undantagen saknade större praktisk
betydelse. Vid en avvägning mot intresset att skapa enhetliga regler för
samtliga alkoholdrycker kunde undantagen inte heller anses motiverade.

Byråkratiutredningen (Kn 1976:05) tog upp tillståndsfrågorna i en skrivelse
den 8 februari 1978 till nämnden för alkoholfrågor vid socialstyrelsen.
Utredningen ifrågasatte om de administrativa konsekvenserna av tillståndstvånget
för t. ex. personalmatsalar motsvaras av en sådan alkoholpolitiskt
viktig princip att byråkratin kunde anses berättigad. Enligt utredningen fanns
det skäl att ompröva bestämmelserna om tillståndstvånget.

Med anledning av olika motioner behandlades frågan på nytt vid 1977/78
års riksdag. Skatteutskottet (SkU 1977/78:27) uttalade bl. a. att man var
medveten om att bestämmelserna lett till praktiska komplikationer och vållat
en del irritation bl. a. på grund av sen information om de ändrade reglerna och
i vissa fall onödigt formalistisk behandling. Utskottet ansåg emellertid inte att
det fanns anledning att ändra bestämmelserna eftersom praktiskt taget alla
personalmatsalar som ansökt fått tillstånd som gäller tills vidare. Att
uppehålla någon skillnad mellan personalmatsalar och andra lunchrestauranger
i övrigt ansåg utskottet inte vara motiverat, särskilt som personalmatsalar
ofta står öppna även för andra än de vid företaget eller institutionen
verksamma.

För egen del vill jag anföra följande. De tidigare undantagen för bl. a.
personalmatsalar i detta sammanhang medförde så länge de gällde att en stor
mängd serveringsställen slapp söka tillstånd till servering utan att detta -såvitt känt - medförde några alkoholpolitiska problem. De nya bestämmelserna
har dikterats av en i och för sig beaktansvärd strävan att få enhetliga
regler. Med hänsyn till de erfarenheter som vunnits i samband med LHD:s

Prop. 1978/79:111

ikraftträdande anser jag emellertid att nackdelarna med de nya bestämmelserna
i form av en ökad byråkrati överväger fördelarna av enhetliga
bestämmelser. Att befintliga personalmatsalar som behövt tillstånd redan fått
detta anser jag inte vara något skäl till att de nuvarande bestämmelserna
behålls. Servering av annat öl än starköl bör alltså - liksom enligt äldre
bestämmelser - utan tillstånd få ske i personalmatsal, i kollektivhusmatsal
och vid heminackordering. För att en restaurang skall kunna anses som
personalmatsal bör givetvis krävas att serveringen är avsedd för foretag eller
motsvarande och drivs av detta eller av annan efter avtal med företaget. Jag
vill vidare framhålla att undantaget endast gäller om i matsalen eller
inackorderingen serveras i huvudsak personer som arbetar i företaget resp.
bor i kollektivhuset eller inackorderingen och deras gäster. 34 § bör ändras i
enlighet härmed.

b) Rätt att servera alkoholdrycker i personalmatsalar till slutna sällskap

Med anledning av motioner behandlade 1977/78 års riksdag yrkanden om
slopande av kravet på tillstånd för servering av starkare alkoholdrycker än öl
vid slutna tillställningar i personalmatsalar. Skatteutskottet (SkU 1977/78:27)
framhöll att tillståndskravet främst är motiverat av önskemålet om enhetliga
regler för hela serveringsområdet. Utskottet fann det förståeligt att ändringar
av denna art kunde uppfattas som onödigt krångel just i samband med
ansökningsförfarandet. Å andra sidan torde bekymren vara ur världen i och
med att tillstånd erhållits. Utskottet erinrade om att alkoholpolitiska
utredningen föreslagit ett särskilt undantag för personalfester o. d. men att
regeringen med stöd av en praktiskt taget enig remissopinion, som avstyrkte
sådant undantag, inte ansett sig böra lägga fram något förslag härom.
Utskottet avstyrkte yrkandena. Riksdagen följde skatteutskottets förslag.

Nuvarande reglering har föranletts av en önskan att åstadkomma enhetliga
regler om tillståndstvång. För egen del anser jag att kravet på tillstånd för
servering av alkoholdrycker vid slutna tillställningar i personalmatsalar
medför ett ingalunda obetydligt besvär för dem som driver matsalarna
samtidigt som det knappast behövs från kontrollsynpunkt. Det leder också
lätt till oavsiktliga lagöverträdelser. Jag anser därför att sådan servering bör
undantas från kravet på tillstånd. Detta föranleder ändring i 34 § LHD.

Till skillnad från alkoholpolitiska utredningen anser jag att undantaget
enbart bör gälla servering i personalmatsal. En förutsättning för undantaget
bör vidare vara att gästerna i allt väsentligt arbetar i företaget eller
institutionen eller att serveringen ordnas av företaget eller institutionen för
dess gäster. Ändringen innebär också att förtärings- och förvaringsförbuden i
56 § inte gäller under angivna förutsättningar.

Prop. 1978/79:111

c) Vissa frågor om servering av alkoholfria drycker

Enligt 35 § LHD får alkoholfria drycker inte serveras i rörelsen utan
medgivande av länsstyrelsen om tidigare tillstånd att servera alkoholdrycker
återkallats. Den som serverar alkoholfria drycker i strid mot 35 § döms till
böter enligt 76 § LHD.

I propositionen 1976/77:108 anges som motiv till bestämmelsen att det
oftast finns anledning att vid sådan återkallelse överväga om olägenheter kan
uppstå även vid servering av enbart alkoholfria drycker.

Enligt 65 § skall den som driver försäljning med alkoholfria drycker
meddelas varning eller förbjudas att fortsätta verksamheten om försäljningen
föranleder olägenheter i fråga om ordning, nykterhet och trevnad.

Bakom de här återgivna bestämmelserna, som tar sikte på servering av
alkoholfria drycker, ligger farhågor för att det kan förekomma smygservering
eller smygförtäring av alkoholdrycker, i synnerhet i fall där ett tidigare
tillstånd att servera alkoholdrycker har återkallats på grund av missförhållanden.
Erfarenheterna visar emellertid att olägenheter kan vållas av att ett
förbud inträder utan föregående prövning. Ordnings- och nykterhetsproblem
som kan uppkomma i samband med servering av alkoholfria drycker kan
föranleda tillämpning av 65 §. Om olägenheterna föranleds av olovlig
servering av alkoholdrycker kan innehavaren dömas till ansvar enligt
72 §.

Jag förordar att 35 § upphävs. Detta medför följdändringar i 58 och 76 §§.
Bryter någon mot förbud som har meddelats med stöd av 65 § börén sanktion
finnas. Jag föreslår att den straffsanktion som finns i 76 § och riktar sig mot
överträdelse av 35 § ersätts av motsvarande sanktion för den som bryter mot
förbud enligt 65 §.

d) Inhämtande av yttrande från länsstyrelsen i visst fall

Enligt 39 § i lagen om handel med alkoholdrycker får tillstånd till servering
av alkoholdrycker på nöjesplats eller idrottsplats meddelas endast om
särskilda skäl föreligger. Stadgandet motsvarar en tidigare bestämmelse i 36 §
rusdrycksförsäljningslagen. För att få en enhetlig tillämpning förordade
beviljningsutskottet (BeU 1961:45) att den centrala alkoholmyndighetens
yttrande inhämtas innan den lokala myndigheten och länsstyrelsen tar
ställning i tillståndsfrågan. Lämpligheten av detta förfarande har ifrågasatts
från olika håll. Det har därvid anförts att förfarandet kan medföra att
handläggningen av dessa ärenden blir onödigt omständlig. Dessutom har det
av principiella skäl satts ifråga om socialstyrelsen, som är sista besvärsinstans,
skall ta ställning i ett enskilt ärende innan kommunen yttrat sig eller
länsstyrelsen såsom första instans fattat sitt beslut. För egen del anser jag att
tillräcklig enhetlighet numera kan vinnas utan remissförfarande i varje
enskilt fall.

Prop. 1978/79:111

Enligt vad jag har inhämtat är detta i överensstämmelse med socialstyrelsens
uppfattning.

2.3.4 Kommunfullmäktiges möjligheter att delegera rätten att yttra sig i
serveringsärenden

I ärende om tillstånd till servering av alkoholdrycker skall länsstyrelsen i
vissa fall inhämta yttrande från kommunfullmäktige i den kommun där
serveringen skall bedrivas. Kommunfullmäktige får enligt 60 § tredje stycket
LHD uppdra åt annat kommunalt organ eller åt särskilt utsedda personer att i
fullmäktiges ställe avge yttrande.

Frågan har nu uppkommit om inte kommunfullmäktige bör ha möjlighet
att delegera uppgiften att avge yttrande i serveringsärenden i samma
utsträckning som allmänt gäller för kommunstyrelse dvs. även till förtroendeman
eller tjänsteman i kommunen.

Jag anser att lagstiftningen inte bör lägga hinder i vägen för kommun som
önskar delegera ärenden om yttranden i serveringsfrågor till förtroendeman
eller tjänsteman i kommunen. Jag förordar därför en ändring i 60 § LHD.

2.4 Förenkling av statsbidragen inom barnomsorgen

2.4.1 Slopande av återbetalning av anordningsbidrag

Statsbidrag för anordnande av daghem och fritidshem har utgått under
1960- och första hälften av 1970-talet. Som villkor för bidragen har gällt att
lokalerna anordnades på visst sätt. Vidare har kommunerna vid erhållandet
av bidragen förbundit sig att återbetala statsbidragen i de fall lokalerna läggs
ned, avyttras, används för annat ändamål eller eljest används i strid mot
villkoren för bidraget.

Utbyggnaden av den allmänna förskolan för sexåringar, befolkningsomflyttningar
inom kommunen och i viss mån även förändrade arbetsmarknadsförhållanden
har medfört att regeringen efter ansökan från kommun i ett
flertal fall beviljat dispens från återbetalningsskyldigheten när daghems- eller
fritidshemslokaler används för annat ändamål, företrädesvis som deltidsförskola
eller för annat ändamål inom den sociala sektorn. I ett fåtal fall har
regeringen föreskrivit att anordningsbidraget skall återbetalas.

Svenska kommunförbundet har i skrivelse till regeringen framhållit att
återbetalningsregeln inte längre fyller någon funktion. Den kraftiga utbyggnaden
av daghem och fritidshem medför att någon reducering av det totala
antalet platser i praktiken inte är aktuell i någon kommun. Återbetalningsregeln
framstår därför endast som onödig byråkrati eftersom den försvårar en
anpassning till förändrade förutsättningar.

Det är viktigt att garantier finns för att de medel som i särskild ordning
ställs till förfogande för utbyggnaden av en viss verksamhet används på

Prop. 1978/79:111

avsett sätt. Återbetalningsregeln har därför i och för sig ett självklart
berättigande. Som Svenska kommunförbundet framhållit utgör emellertid
det stora intresset för barnomsorgsfrågorna bland såväl kommunalpolitiker
som personal och allmänhet en garanti för att lokaler som byggts och
utformats för barnomsorg inte onödigtvis används för andra ändamål. Jag
förordar därför att kommunerna fr. o. m. den 1 januari 1980 generellt befrias
från den återbetalningsskyldighet som enligt skilda författningar åvilar
kommunen i de fall barnstuga som anordnats med stöd av statsbidrag läggs
ned, avyttras eller används för annat ändamål.

2.4.2 Förenkling av beräkningen av statsbidrag för deltidsplatser

Enligt bestämmelserna i förordningen (1976:396) om statsbidrag till
daghem och fritidshem utgår bidrag till daghem för varje plats i avdelning
som är öppen under minst sju timmar per dag och där minst två tredjedelar av
platserna utnyttjas minst fem timmar per barn och dag. Detta innebär att i en
avdelning med 15 platser fem platser kan utnyttjas för barnomsorg mindre än
fem timmar. Regeln är generös i den meningen att fullt statsbidrag utgår för
upp till fem platser i en avdelning med 15 platser trots att dessa endast
utnyttjas för barnomsorg under en begränsad del av dagen. Den kraftiga
utbyggnaden av barnomsorgen i kombination med en stark ökning av antalet
deltidsarbetande har medverkat till en betydande efterfrågan i kommunerna
av deltidsplatser med en vistelsetid under fem timmar per dag. För många
kommuner har svårigheter uppstått att - med bibehållet statsbidrag -tillgodose denna efterfrågan. Framför allt gäller detta enskilda daghem
belägna i kommundelar med en större andel deltidsarbetande än normalt.

Ett slopande av tvåtredjedelsregeln skulle kunna medföra ett ökat
inrättande av s. k. halvdaghemsplatser vilka i och för sig kan vara bra för de
barn och föräldrar som kan utnyttja dess tjänster. Halvdaghemmen innebär
emellertid samtidigt att många barn med heltidsarbetande föräldrar i
praktiken utestängs från daghemmen. En sådan utveckling är självfallet inte
önskvärd. Det ärenligt min mening angeläget att även heltidsarbetandes barn
får tillgång till en kvalitativt väl fungerande kommunal barnomsorg.

Samtidigt är det uppenbart att utformningen av de nuvarande avgiftsreglerna
inom barnomsorgen har betydelse för efterfrågan på deltidsplatser
avseende en vistelsetid under fem timmar. Eftersom det normalt utgår halv
avgift vid en vistelsetid under fem timmar per dag kan det hos föräldrarna
finnas ett direkt ekonomiskt intresse av att anpassa barnens vistelsetid i
daghemmet till avgiftsreglerna. Mot den bakgrunden bör enligt min mening
en total översyn av ifrågavarande statsbidragsregler göras i anslutning till
frågan om ett nytt utbyggnadsprogram för barnomsorgen för 1981-1985.

Med hänsyn till den starka efterfrågan på deltidsplatser som råder i
kommunerna bör emellertid en viss uppmjukning av tvåtredjedelsregeln
göras redan nu. Jag förordar därför att regeln fr. o. m. kalenderåret 1979

Prop. 1978/79:111

ändras så att helt statsbidrag utgår under förutsättning att två tredjedelar av
antalet platser i kommunen som helhet utnyttjas minst fem timmar per barn
och dag. Detta ger möjlighet att vid vissa daghem i områden med stor
efterfrågan på deltidsomsorg i ökad utsträckning ta emot deltidsbarn mot att
andelen heltidsbarn i andra daghem och andra områden är högre. Den
föreslagna förändringen medför vidare en förenkling för kommunerna.

2.5 Undantag för livsmedelslagens tillämpning på kök i förskola m. m.

Statskontrollkommittén har i betänkandet (Ds Kn 1978:3) Ökat kommunalt
ansvar för barnomsorgen föreslagit att livsmedelslagen (1971:511) ändras
så att dess bestämmelser inte omfattar sådant kök i förskolor som betjänar
högst 25 barn.

Kommittén anför att måltiderna och aktiviteter förknippade med dem är
för de små barnen viktiga händelser som präglar och grundlägger framtida
vanor. Barnen har ofta ett naturligt intresse för aktiviteterna runt måltiden.
Att planera måltiden, inhandla råvaror, laga mat, duka och diska, är viktiga
sysslor-en del av vuxenrollen. Därför horbarn ges goda möjligheter att tidigt
delta i sådana göromål tillsammans med vuxna. I förskolan ingår detta i den
dagliga verksamheten. Livsmedelslagen kan i vissa fall vålla praktiska
problem dels ifråga om hälsokontroll av personal och förskolebarn, dels ifråga
om köksstandard och utrustning i förskolorna.

Införandet av arbetslag i förskolorna innebär att personalen deltar i alla
förekommande sysslor och således även i köksarbetet. När gränserna mellan
olika personalkategorier på detta sätt suddas ut torde formellt all personal
omfattas av de bestämmelser i livsmedelslagstiftningen som gäller för
kökspersonal. Detta får bl. a. till konsekvens att omfattande årliga hälsokontroller
måste ske av all personal i arbetslag vid barnstugor. Samma regler torde
i princip gälla för barnen om de skall hjälpa till i köket.

Jag förordar, efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet, att
statskontrollkommitténs förslag nu genomförs i avvaktan på en ytterligare
översyn av vissa verkställighetsföreskrifter på området. lett särskilt avseende
bör dock kommitténs förslag kompletteras.

Bestämmelserna i livsmedelslagen bör således enligt min mening inte
omfatta kök i sådana förskolor och fritidshem som omfattar högst 2
avdelningar. Samtidigt förordar jag att livsmedelsverket bemyndigas föreskriva
undantag i vissa avseenden från tillämpningen av livsmedelslagen på
övriga förskolor och fritidshem samt för barnkolonier eller lägergårdar.
Förenklingarna bör syfta till att barnen i normala fall skall kunna delta i
matlagning och annat köksarbete utan krav på hälsokontroll. Vidare bör
kraven på köksutrustning, hygienisk standard m. m. inte sättas högre än vad
som är nödvändigt med hänsyn till verksamhetens inriktning och omfattning.
Med en sådan anpassning av bestämmelserna bör också följa minskat
behov av myndighetskontroll. Självfallet är föreskrifter i hälsovårdsstadgan

Prop. 1978/79:111

om sanitär olägenhet fortfarande tillämpliga. Hälsovårdsstadgan utgör i sig en
garanti för att omsorgen om barnens hälsa respekteras.

Jag förordar att livsmedelslagen (1971:511) ändras i enlighet med vad jag
här har anfört.

2.6 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag har anfört har inom socialdepartementet upprättats
förslag till

1. lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64),

2. lag om ändring i lagen (1954:269) om skyldighet för arbetsgivare att
lämna uppgift rörande arbetsanställning,

3. lag om ändring i lagen (1977:293) om handel med drycker,

4. lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511).

Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga

4.1.

3 Förenklingar sorn redan har genomförts eller som kommer att
föreslås särskilt

3.1 Förenklingsförslag i andra propositioner

3.1.1 Ersättningsreglerna för föräldraförsäkringen

Föräldraförsäkringen infördesår 1974 och har sedan dess successivt byggts
ut och förbättrats. För föräldrar med barn födda efter den I januari 1978 har
införts en rätt till särskild föräldrapenning under sammanlagt tre månader för
varje barn. Den särskilda föräldrapenningen utgår med lägst 32 kr. per dag
eller det högre belopp som svarar mot sjukpenningen. Under den tredje
månaden utgår dock den särskilda föräldrapenningen med 32 kr. per dag för
alla.

Jag avser att föreslå regeringen att i en särskild familjepolitisk proposition
till riksdagen under våren 1979 lägga fram förslag om ändring av ersättningsreglerna
för föräldraförsäkringens nionde månad så att ersättningen också
denna månad skall utgå enligt samma regler som gäller för övriga ersättningsmånader,
dvs. med belopp som svarar mot sjukpenningen, dock lägst 32
kr. per dag. Utöver den förbättrade ersättningsnivån innebär detta en
betydelsefull förenkling av försäkringsreglerna.

3.1.2 Ny social vårdlagstiftning

En proposition förbereds som syftar till att genomgripande förändra den
sociala vårdlagstiftningen. Nuvarande barnavårdslag, nykterhetsvårdslag
och socialhjälpslag samt barnomsorgslag avses bli ersatta av en ny sammanhållen
socialtjänstlag, som skall vara gemensam för hela det primärkommu -

Prop. 1978/79:111

nala vårdområdet. Nuvarande lagstiftning innehåller i vissa avseenden
detaljerade regler för verksamheten ute i kommunerna och har därigenom
också en styrande verkan. 1 arbetet med den nya socialtjänstlagen eftersträvas
att ge lagstiftningen karaktären av en ramlag. Inom denna ram skall sedan
kommunerna så långt möjligt själva få ordna socialtjänsten efter egna
förutsättningar och behov.

Förutom genom de centrala vårdlagarna regleras det sociala vårdområdet
av ett flertal andra författningar. I arbetet med den nya sociallagstiftningen är
ambitionen att så långt möjligt begränsa såväl antalet sådana författningar
som detaljregleringen i dem.

3.1.3 Socialstyrelsens uppgifter oell organisation m. rn.

Kommande förändringar i social- och sjukvårdslagstiftningen påverkar
socialstyrelsens framtida uppgifter och organisation. Det pågående arbetet
med en anpassning av styrelsen och dess verksamhet till bl. a. den nya
lagstiftningen bedrivs med sikte på redovisning i en särskild proposition till
riksdagen senare i vår. Avsikten är därvid att i största möjliga utsträckning
rensa ut detaljreglering av den kommunala verksamheten.

3.1.4 Avveckling av nämnden för sjukvårds- och socialvdrdsbyggnader (MSB)

Enligt 8 § sjukvårdslagen (1962:242) skall sjukvårdshuvudmännens förslag
till byggnadsarbeten försjukvårdsändamål granskas av staten. Anläggning av
sjukhus får inte påbörjas förrän sjukhusets förläggning inom orten (valet av
byggnadstomt) och ritningar för sjukhuset har godkänts. Kravet på godkännande
gäller också större till- eller ombyggnad av sjukhus.

Den obligatoriska centrala granskningen omfattar sjukhus men inte
vårdcentraler. Nämnden för sjukvårds- och socialvårdsbyggnader (NSB)
prövar ärenden om förläggning av sjukhus och granskar ritningar för
arbetena. Om ett ärende innefattar medicinsk fråga av större principiell
räckvidd skall NSB med eget yttrande överlämna ärendet till socialstyrelsen
för avgörande. Besvär över NSBs beslut prövas av regeringen.

Decentraliseringsutredningen har i sitt delbetänkande (Ds Kn 1977:6) om
decentralisering av beslut om hälso- och sjukvårdens byggnadsinvesteringar
föreslagit att NSB avskaffas och att den nuvarande obligatoriska detaljgranskningen
av enskilda byggnadsobjekt upphör. Utredningen föreslår att
samrådet om byggnadernas utformning i fortsättningen skall vara frivilligt.
Utredningen anser att Spri som drivs gemensamt av staten och sjukvårdshuvudmännen
skall ha ansvaret för detta erfarenhetsutbyte.

Avsikten är att inom kort lägga fram förslag om avskaffande av NSB och
om ändring av 8 § i sjukvårdslagen i enlighet med dencentraliseringsutredningens
förslag.

Prop. 1978/79:111

3.1.5 Specialdestinerade livsmedel

Barn under 16 år med vissa sjukdoms- och bristtillstånd får f. n. enligt
praxis specialdestinerade livsmedel med prisnedsättning enligt lagen
(1954:519) om kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel m. m. Preparaten
expedieras på apotek efter medgivande av socialstyrelsen i varje enskilt fall.
Patienten betalar i dessa fall högst 25 kr. vid varje expeditionstillfälle som i
regel avpassas för 2-3 månaders förbrukning. Ny licensansökan krävs för
varje sådant tillfälle. Denna ordning har lett till att socialstyrelsens läkemedelsavdelning
f. n. har ca 15 000 sådana licensansökningar per år att
behandla.

Handläggningen av licensansökningar beträffande specialdestinerade livsmedel
tar följaktligen en stor del av läkemedelsavdelningens resurser i
anspråk. Avsikten är därför att inom kort föreslå regeringen att i anslutning
till vissa andra förslag till effektivering av läkemedelskontrollen lägga fram
förslag för riksdagen om förenklade regler för handläggningen av specialdestinerade
livsmedel. Därvid kommer att föreslås att sådant livsmedel får
försäljas på i huvudsak samma sätt som ett receptbelagt och prisnedsatt
läkemedel. Reglerna föreslås omfatta de sjukdoms- och bristtillstånd samt de
livsmedel för vilka licens f. n. beviljas. Sådana livsmedel bör med prisnedsättning
expedieras på apotek efter ordination av läkare med viss kompetens.

3.1.6 Förenklad statsbidragsgivning

Det administrativa arbetet med vissa statsbidrag till kommuner och
landsting står inte i rimlig proportion till den betydelse för verksamhetsområdet
som dessa bidrag numera har. Vid min anmälan till propositionen om
den kommunala ekonomin, som inom kort skall läggas fram för riksdagen,
kommer jag att föreslå att ett flertal specialdestinerade statsbidrag och därtill
knutna detaljregleringar inom socialdepartementets ansvarsområde skall
avvecklas i anslutning till översynen av skatteutjämningssystemet. Det gäller
främst statsbidragen till ferievistelse för barn, försöksvis anordnad familjerådgivning,
kommunernas hjälp till utländska medborgare m. fl., kostnaderna
för kommunala nykterhetsnämnder m. m. samt anordnande av vissa
institutioner för psykiskt utvecklingsstörda. En avveckling av dessa statsbidrag
innebär väsentliga administrativa förenklingar för både staten och
kommunerna utan att det kan antas få några negativa effekter på de
verksamhetsområden som berörs.

3.2 Förenklade regler inom omsorgsområdet

Genom förordningen (1978:975)om ändring i stadgan (1968:146) angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (omsorgsstadgan) har skett en

Prop. 1978/79:111

ytterligare samordning mellan stadgans bestämmelser för särskolan och
skolförordningens (1971:235) bestämmelser för grundskolan. Bl. a. har
föreskrivits att det efter medgivande av länsskolnämnden får inrättas extra
ordinarie och extra tjänster för lärarvikarier i särskolan (73 § omsorgsstadgan).
Sådana tjänster får tillsammans omfatta en tjänstgöring som motsvarar högst
3 % av det totala antalet veckotimmar som nämnden fastställer.

Den nya, förenklade bestämmelsen, som syftar till att trygga tillgången till
kompetenta vikarier vid lärares ledighet, motsvarar 15 kap. 8 § skolförordningen.
Inrättandet av tjänster som lärarvikarier öppnar även möjligheter att
väsentligt förenkla statsbidragsförfarandet för särskolans del. Bestämmelserna
finns i kungörelsen (1968:350) angående statsbidrag till omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda.

Kungörelsens bestämmelser om lönebidrag för särskolan är i huvudsak
enkla att administrera. De medger även en tämligen exakt beräkning av
statsbidraget till skolhuvudmännen. Dock är reglerna i 10 § tredje och fjärde
styckena om bidrag för vikarier både administrativt krångliga och kostnadskrävande
att tillämpa. Detta gäller såväl för bidragsrekvirenterna som förden
utbetalande myndigheten.

Genom den förenkling av bestämmelserna om lärarvikarier i särskolan
som har gjorts genom den nya bestämmelsen i 73 § omsorgsstadgan blir det
möjligt att införa ett schabloniserat statsbidrag till huvudmännens lönekostnader
för vikarier. Därvid kan de gällande invecklade stadgandena i 10 §
tredje och fjärde styckena statsbidragskungörelsen upphävas. Det är min
avsikt att föreslå regeringen att göra dessa ändringar, vilka bör träda i kraft
den 1 juli 1979. Ändringarna kommer att medföra en angelägen administrativ
förenkling men däremot ingen förändring av statens bidrag till huvudmännen
för denna verksamhet.

Samtidigt bör den ytterligare förenklingen göras att granskningen av
huvudmännens statsbidragsrekvisitioner flyttas från skolöverstyrelsen till
länsskolnämnderna. Dessa bör vidare få besluta om statsbidraget, medan
skolöverstyrelsen som f. n. bör betala ut bidraget. Denna administrativa
decentralisering är enligt min mening motiverad även därigenom, att
nämnderna bestämmer om antalet lärartjänster i särskolan och därför bäst
känner till skolornas organisation. De förordade reglerna medför dessutom en
harmonisering med bestämmelserna för grundskolan.

3.3 Begränsning av insamling av viss statistik

Delegationen för företagens uppgiftslämnande (DEFU) har efter samråd
med socialstyrelsen föreslagit att den rutinmässiga statistikrapporteringen
från sjuksköterskor i mödra-, distrikts- och barnavården skärs ned.

Enligt vad DEFU inhämtat föreligger bland berörd personal missnöje med
uppgiftslämnandets innehåll och omfattning. Som mått på uppgiftslämnandets
omfattning kan nämnas att antalet besök hos berörda mottagningsen -

Prop. 1978/79:111

heter kan beräknas till mellan fem och tio miljoner per år. Uppgiftslämnandet
beräknas ta i anspråk ca 60 000 arbetstimmar per år. DEFU föreslår att denna
rutinmässiga statistikinsamling begränsas genom övergång till urvalsundersökningar
eller undersökningar med längre mellanrum. Därmed skulle det bli
möjligt att göra djupare studier, omfattande t. ex. besöksorsak, samtidigt som
uppgiftslämnandet förenklas.

En förenkling av statistiken på det sätt som skisserats av DEFU och
socialstyrelsen skulle öka intresset för undersökningarna och därmed dess
kvalitet samtidigt som ökat utrymme skapas för den berörda personalen att
ägna sig åt vårduppgifterna.

Statsrådet Lindahl kommer senare att föreslå regeringen att uppdra åt
socialstyrelsen att genomföra en förenkling av statistiken med den inriktning
som DEFU föreslagit.

4 Vissa pågående utredningar

Jag vill här erinra om det arbete som pågår inom socialpolitiska samordningsulredningen
(S 1975:02), som har till syfte att utröna hur långt det
socialpolitiska bidragssystemet kan sammanföras i en allmän socialförsäkring.
1 detta ligger bl. a. att skapa ett bidragssystem som är överskådligare för
alla som kommer i kontakt med det och en enhetligare bidragsadministration.

Utredningen har redan lagt fram ett flertal förslag till förenklade och
enhetligare regler på socialförsäkringsområdet, senast i betänkandet (SOU
1979:1), Utbyggt skydd mot höga vård- och läkemedelskostnader. Förslaget
remissbehandlas f. n. Utredningen fortsätter sitt arbete.

I socialhjälpslagen regleras kommunernas rätt att hos länsstyrelsen
återsöka s. k. obligatorisk socialhjälp lill inländska medborgare. Genom
särskilda bemyndiganden som socialstyrelsen fått kan ersättning utges för
utgiven socialhjälp och andra sociala kostnader till flyktingar och vissa andra
grupper.

I det tidigare nämnda förslaget om förenklad statsbidragsgivning tas de
flesta av dessa särskilda ersättningar bort. Kommunerna avses dock även i
fortsättningen få ersättning för socialhjälp till utländska medborgare under
den tid deras ansökningarom uppehållstillstånd behandlas. Vidare kommer
de särskilda statsbidragen för hjälp till flyktingar och till vissa organiserat
överförda utländska medborgare att behållas.

Återsökningen av ersättningarna är idag tungrodd och administrativt
krånglig, i synnerhet för kommunerna, men också för länsstyrelserna och
socialstyrelsen. 1 samband med förändringarna av statsbidragssystemet
kommer därför hela administrationen av de återstående statsbidragen
avseende utländska medborgare och flyktingar att ses över. Jag har den 27
december 1978 tillsatt en särskild interdepartemental arbetsgrupp med

Prop. 1978/79:111

uppgift att bl. a. se över och förenkla ansökningsförfarandet. Gruppen skall
vidare pröva om administrationen av ansökningarna kan samordnas till en
statlig myndighet.

5 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att
dels antaga förslagen till

1. lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64),

2. lagom ändring i lagen (1954:269) om skyldighet för arbetsgivare
att lämna uppgift rörande arbetsanställning,

3. lag om ändring i lagen (1977:293) om handel med drycker,

4. lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511),

dets godkänna de riktlinjer för bidrag till kommunernas barnomsorg som
jag har förordat.

Jag hemställer vidare att regeringen bereder riksdagen

tillfälle att ta del av vad jag har anfört om de förenklingar som redan
har genomförts eller som kommer att föreslås särskilt samt om
vissa pågående utredningar.

Prop. 1978/79:111

Bilaga 4.1

1 Förslag till

Lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)

Härigenom föreskrivs att 7 § narkotikastrafflagen (1968:64) skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §

Angående beslag av egendom, som kan antagas vara förverkad enligt 6 §,
gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med följande avvikelser.

Bestämmelsen att åtal skall väckas inom viss tid gäller ej i annat fall än då
rätten utsatt sådan tid.

Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 samt Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 samt
3 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om 3 § lagen (1958:205) om förverkande

förverkande av alkoholhaltiga av alkoholhaltiga drycker m. m.

drycker m. m. skall äga motsvarande skall äga motsvarande tillämpning

tillämpning då beslag skett av narko- då beslag skett av narkotika, injek tika,

injektionsspruta eller kanyl. tionsspruta eller kanyl. Regeringen

Narkotika som tagits i beslag får dock eder myndighet som regeringen be ej

förstöras innan socialstyrelsen lin- stämmer meddelar närmare föreskrif derrättats

och bestämt hur det skall terom förfarandet med narkotika som

förfaras därmed. tagits i beslag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1954:269) om skyldighet för arbetsgivare att
lämna uppgift rörande arbetsanställning

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1954:269) om skyldighet för
arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning1
dels att 5 och 8 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 3 och 4 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Uppgift om arbetstagares anställande skall lämnas senast en vecka efter
anställningens början eller, i fall som avses i 1 § första stycket andra punkten,

1 Lagen omtryckt 1962:407. Senaste lydelse av lagens rubrik 1976:169.

7 Riksdagen 1978/79. 1 sami Nr lil

Prop. 1978/79:111

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

senast fyra veckor efter anställningens början. Uppgift om anställnings
upphörande skall lämnas senast en vecka efter det anställningen upphört.

Uppgift skall lämnas å särskild Uppgift skall lämnas på särskild
blankett, vanill formulär fastställes blankett enligt formulär som fastav
riksskattenämnden efter samråd ställes av regeringen eller myndighet

med riksförsäkringsverket. som regeringen bestämmer.

Uppgiftsblanketter tillhandahålles av postverket och befordras avgiftsfritt

med posten.

Har uppgift, som i 1 § avses,
lämnats till annan allmän försäkringskassa
än den, hos vilken arbetstagaren
är inskriven,

åligger det den försäkringskassa,
som mottagit uppgiften, att ofördröjligen
vidarebefordra densamma till
den kassa, hos vilken arbetstagaren
är inskriven. År arbetstagaren ej
inskriven hos allmän försäkringskassa,
skall uppgiften i stället vidarebefordras
till kronofogdemyndigheten i den ort
där arbetstagaren är bosatt eller, om
denne icke är bosatt här i landet, till
kronofogdemyndigheten i anställningsorten.

Försäkringskassa, som mottagit
uppgift avseende hos kassan inskriven
arbetstagare, skall, sedan den tagit det
av innehållet i uppgiften, ofördröjligen
vidarebefordra uppgiften till vederbörande
kronofogdemyndighet inom
kassans område.

§2

Har uppgift, som i 1 § avses,
lämnats till annan allmän försäkringskassa
än den, hos vilken arbetstagaren
är inskriven,
åligger det den försäkringskassa,
som mottagit uppgiften, att ofördröjligen
vidarebefordra densamma till
den kassa, hos vilken arbetstagaren
är inskriven.

Kronofogdemyndighet, som mottagit
uppgift avseende arbetstagare,
vilken är bosatt inom annat kronofögdedistrikt,
skall underrätta kronofog 2

Senaste lydelse 1969:155.

3 Senaste lydelse 1976:169.

Prop. 1978/79:111

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

demyndigheten i bosättningsorten om
uppgiften.

Uppgifter enligt denna lag rörande
arbetsanställning skall förvaras hos
kronofogdemyndigheten i ett anställningsregister.
Närmare föreskrifter om
sådant register meddelas av centralmyndigheten
för administration och
förvaltning av exekutionsväsendet.

8 §4

De närmare föreskrifter, sorn finnas
erforderliga för tillämpningen av denna
lag, meddelas i annat foll än sorn
avses i 5 § andra stycket av regeringen
eller av myndighet, som regeringen
bestämmer.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på
den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977:293) om handel med drycker

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1977:293) om handel med
drycker

dels att 35 § skall upphöra att gälla,

dels att 21, 23, 34. 58, 60 och 76 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 §

Partihandel med öl får bedrivas av Partihandel med öl får bedrivas av
den som har tillstånd enligt denna den som har tillstånd enligt denna

lag till detaljhandel med sådan lag till detaljhandel med sådan

dryck. Efter särskilt tillstånd får dryck. Efter särskilt tillstånd får

partihandel även bedrivas av den partihandel även bedrivas av den

som yrkesmässigt bedriver partihan- som yrkesmässigt bedriver partihan -

4 Senaste lydelse 1976:169.

Prop. 1978/79:111

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

del med matvaror eller yrkesmässigt del med matvaror eller alkoholfria

inför öl till landet. drycker eller yrkesmässigt inför öl till

landet.

Den som driver partihandel med öl får även sälja sådant öl för export.

23 §

Den som enligt lagen (1977:292)
om tillverkning av drycker, m. ni.
har tillstånd att tillverka vin eller
starköl får sälja av honom tillverkad
vara för export och till partihandelsbolaget.
Tillverkare av starköl får även
sälja sådan vara till detaljhandelsbolaget
och till annan tillverkare av
starköl samt till den sorn har tillstånd
att servera starköl.

Den som enligt lagen (1977:292)
om tillverkning av drycker, m. m.
har tillstånd att tillverka vin får sälja
av honom tillverkad vara för export
och till partihandelsbolaget.

Den sorn har tillstånd att tillverka
starköl får sälja sådan vara för export,
till partihandelsbolaget, till detalj handelsbolaget
och till annan tillverkare
av starköl samt till den som har rätt att

servera starköl.

Överföres tillstånd till serveri ng av alkoholdrycker enligt 36 § andra stycket
på annan, får överlåtaren sälja sitt lager av dessa drycker till sin efterträdare.

För konkursbo eller dödsbo får utan hinder av bestämmelserna i denna lag
spritdrycker, vin och starköl säljas till parti- eller detaljhandelsbolaget samt
starköl och öl säljas till tillverkare av sådan dryck enligt de föreskrifter som
meddelas av regeringen, eller efter regeringens bestämmande, socialstyrelsen.
Motsvarande gäller även i andra fall om särskilda omständigheter annars
visas föreligga.

34 §

Servering av alkoholdrycker får
ske endast om tillstånd har meddelats.
Utan tillstånd får dock alkoholdrycker
serveras i militär mäss
ombord på örlogsfartyg.

Servering av alkoholdrycker får
ske endast om tillstånd har meddelats.
Utan tillstånd får dock alkoholdrycker
serveras i personalmatsal till
slutet sällskap och i militär mäss
ombord på örlogsfartyg.

Öl får utan tillstånd serveras

1. i personalmatsal,

2. i kollektivhusmatsal,

3. vid heminackordering.

Prop. 1978/79:111

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

35 §

Har tillstånd att servera alkoholdrycker
återkallats, får alkoholfria
drycker ej serveras i rörelsen utan
särskilt medgivande.

58 §

Tillstånd till annan servering av
alkoholdrycker än trafikservering
meddelas av länsstyrelsen i det län
där serveringsstället är beläget.

Tillstånd till annan servering av
alkoholdrycker än trafikservering
meddelas av länsstyrelsen i det län
där serveringsstället är beläget. Detsamma
gäller medgivande till servering
av alkoholfria drycker enligt
351

Tillstånd till trafikservering meddelas av länsstyrelsen i det län, där det
företag som vill bedriva serveringen har sitt säte. Har företaget ej säte inom
landet, meddelas tillstånd av länsstyrelsen i Stockholms län.

60 §

I ärende om tillstånd till servering av alkoholdrycker enligt 37 § första
stycket 1 och 2 skall tillståndsmyndigheten alltid inhämta yttranden från
länsnykterhetsnämnd, polismyndighet och kommunfullmäktige i den
kommun där serveringen skall bedrivas.

I ärende om tillstånd till servering av alkoholdrycker inom eller invid
militärt område skall tillståndsmyndigheten, utöver vad som sägs i första
stycket, inhämta yttrande från vederbörande militära chef.

Kommunfullmäktige får uppdra- Kommunfullmäktige får uppdraga
åt kommunalt organ eller åt ga ål kommunalt organ eller åt en

särskilt utsedda personer att i fullmäktiges
ställe avgiva yttrande.

eller flera särskilt utsedda personer
att i fullmäktiges ställe avgiva
yttrande.

76 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet säljer eller utlämnar alkoholdrycker
i strid mot 11 § till någon som kan antagas ej ha uppnått föreskriven
ålder eller som är märkbart påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel,
eller vid partihandel underlåter att på sätt föreskrives i 24 § första stycket
förvissa sig om att köparen har rätt att återförsälja varan, dömes för o I o v 1 i g
dryckeshantering till böter.

Prop. 1978/79:111

Nuvarande lydelse

För olovlig dryckeshantering dömes
också den som serverar alkoholfria
drycker i strid mot 35 §, förvarar
drycker i strid mot 55 § eller tillåter
alkoholförtäring eller förvaring av
alkoholdrycker i strid mot 56 §.

Föreslagen lydelse

För olovlig dryckeshantering dömes
också den sorn försäljer alkoholfria
drycker i strid mot förbud som
meddelats enligt 65 §, förvarar drycker
i strid mot 55 § eller tillåter alkoholförtäring
eller förvaring av alkoholdrycker
i strid mot 56 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

4 Förslag till

Lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511)

Härigenom föreskrivs att 3§ livsmedelslagen (1971:511) skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §'

Lagen gäller ej hantering av livs- Lagen gäller ej hantering av livsmedel
i enskilt hushåll. medel i enskilt hushåll eller i kök i

förskola och fritidshem med högst 2
avdelningar.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan förordna om
undantag från lagens tillämpning i fråga om visst slag av livsmedel eller
livsmedelstillsats.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan förordna om
undantag från lagens tillämpning på krigsmakten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

1 Senaste lydelse 1975:733.

Prop. 1978/79:111 23

Innehåll

1 Inledning 1

2 Förslag till förenklingar 1

2.1 Undantag från krav på att inhämta yttrande från socialstyrelsen
angående förstöring av beslagtagen narkotika.... 1

2.2 Avskaffande av skyldigheten för kronofogdemyndigheterna
att föra anställningsregister 2

2.3 Ändringar i lagen (1977:293) om handel med drycker.. . 4

2.3.1 Inledning 4

2.3.2 Partihandel med öl och starköl 4

2.3.3 Vissa serveringsfrågor 5

2.3.4 Kommunfullmäktiges möjligheter att delegera

rätten att yttra sig i serveringsärenden 8

2.4 Förenkling av statsbidragen inom barnomsorgen 8

2.4.1 Slopande av återbetalning av anordningsbidrag . 8

2.4.2 Förenkling av beräkningen av statsbidrag för

deltidsplatser 9

2.5 Undantag för livsmedelslagens tillämpning på kök i

förskola m. m 10

2.6 Upprättade lagförslag 11

3 Förenklingar som redan har genomförts eller som kommer att

föreslås särskilt 11

3.1 Förenklingsförslag i andra propositioner 11

3.1.1 Ersättningsreglerna för föräldraförsäkringen .... 11

3.1.2 Ny social vårdlagstiftning 11

3.1.3 Socialstyrelsens uppgifter och organisation

m. m 12

3.1.4 Avveckling av nämnden för sjukvårds- och soci alvårdsbyggnader

(NSB) 12

3.1.5 Specialdestinerade livsmedel 13

3.1.6 Förenklad statsbidragsgivning 13

3.2 Förenklade regler inom omsorgsområdet 13

3.3 Begränsning av insamling av viss statistik 14

4 Vissa pågående utredningar 15

5 Hemställan 16

Bilaga 4.1 Lagförslag 17

Regeringens proposition
1978/79:111

Bilaga 5

Kommunikations departementet -

Regeringens proposition 1978/79:111

Bilaga 5

Utdrag

KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde
1979-02-22

Föredragande: statsrådet Bondestam

Anmälan till proposition om åtgärder mot krångel och onödig
byråkrati m. m.

1 Inledning

Verksamheten inom kommunikationsdepartementets ansvarsområde
präglas av en bred kontaktyta i förhållande till medborgarna. Detta gäller
t. ex. de affärsdrivande verken postverket, televerket, SJ och luftfartsverket
som dagligen betjänar en stor allmänhet. På trafiksäkerhetsområdet berör
trafikreglerna dagligdags nästan varje människa. Här finns också
administrativa regler som är av stort allmänt intresse, t. ex. om hur man får
körkort, får sin bil registrerad och besiktad m. m.

I det följande redovisar jag förslag och projekt som siktar till administrativa
förenklingar, decentralisering och ökad språklig begriplighet. I det sistnämnda
avseendet kan särskilt nämnas att yrkestrafiklagstiftningen har
arbetats om språkligt och disponerats på ett sätt som gör texten överskådligare
än den som finns nu. Bl. a. i detta sammanhang knyter jag också an till den
samlade trafikpolitiska proposition med förslag till en ny trafikpolitik som jag
avser att föreslå regeringen att lägga fram för riksdagen. För att man skall
kunna skapa en trafik i samverkan mellan olika trafikföretag och trafikmedel
är en av grundförutsättningarna att arbetet kan bedrivas i rationella former
utan bestämmelser och arbetsrutiner som är krångliga och onödiga. Allmänt
kan det konstateras att den fortgående rationaliseringen inom t. ex. de
affärsdrivande verken även får effekter i avbyråkratiserande riktning.
Exempel finns också på särskilda initiativ som har tagits i detta syfte.

På trafiksäkerhetsområdet behandlar jag bl. a. reglerna om ljussignaler för
gående (s. k. röd gubbe), kraven på cykelbelysning, bilbälteslagstiftningen,
körkortslagstiftningen, bilregistreringen och fordonsbesiktningen. Syftet är
framför allt att reglerna skall uppfattas som meningsfulla av allmänheten.
Även åtgärderna på trafiksäkerhetsområdet visar att man såväl i det löpande
arbetet som genom särskilda initiativ är inriktad på att förenkla rutiner,
språkbruk m. m.

8 Riksdagen 1978/79. 1 sami. Nr lil

Prop. 1978/79:111

2 Förslag till förenklingar

2.1 Språklig modernisering av yrkestrafiklagstiftningen

Förordningen (1940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. ni.
(omtryckt 1978:449)(YTF) trädde i kraft den 1 juli 1941 ochersattedå 1930års
motorfordonsförordning. Lagstiftningen utgjorde resultatet av de trafikutredningar
som hade arbetat under 1930-talet och gav uttryck för det
trafikpolitiska tänkande som var förhärskande under detta decennium.

I takt med det trafikpolitiska reformarbetet har YTF ändrats flera gånger.
Någon författningsteknisk modernisering har dock inte skett. En genomgripande
författningsreform har därför framstått som angelägen. I bl. a. prop.
1977/78:137 om vissa yrkestrafikfrågor som lades fram för riksdagen under
våren 1978 framhöll även min företrädare angelägenheten av en språklig
överarbetning.

Med anledning av propositionen väcktes en motion i frågan om den
språkliga utformningen av YTF (motion 1977/78:1875). I motionen påpekades
att YTF borde revideras fullständigt i syfte att förenkla författningstexten
och göra den mer lättfattlig.

Riksdagen (TU 1977/78:27) delade i och för sig motionärernas uppfattning
om behovet av att se över reglerna i det angivna syftet. BI. a. med hänvisning
till att regeringen hade sin uppmärksamhet riktad på problemet ansågs
emellertid någon åtgärd från riksdagens sida inte vara påkallad.

Jag delar de uppfattningar som i olika sammanhang har framförts om
behovet av en författningsmässig revision. Det är av väsentlig betydelse att
rättsreglerna utformas så att de inte blir svåra att tolka och tillämpa för
enskilda eller myndigheter.

Vissa frågor rörande taxitrafiken övervägs f. n. av den utredning
(K 1978:09) angående vissa taxifrågor som regeringen tillsatte under hösten
1978. Utredningen har till uppgift att se över taxitrafiken och dess roll i
transportsystemet. Utredningsarbetet skall också inriktas på frågor som rör
den författningsmässiga regleringen av taxitrafiken. Utredningen beräknar
enligt vad jag har erfarit att redovisa sina förslag under våren 1979. Man kan
därför överväga att avvakta resultatet av utredningsarbetet innan man gör en
språklig omarbetning av YTF. Vid en samlad bedömning har jag emellertid
kommit fram till att en författningsmässig revision framstår som så angelägen
att man inte bör avvakta den ändrade lagstiftning som kan föranledas av
taxiutredningens förslag.

Inom kommunikationsdepartementet har därför upprättats förslag till en
moderniserad lagstiftning. Förslagen har utarbetats i samråd med byråkratiutredningen
(Kn 1976:05).

De författningsförslag som jag presenterar i det följande innebär alltså en
språklig bearbetning av innehållet i YTF. På vissa punkter har jag emellertid
funnit det motiverat att föreslå vissa smärre ändringar i sak. Jag återkommer
senare härtill.

Prop. 1978/79:111

När det gäller det forfattningstekniska tillvägagångssättet vill jag anföra
följande.

Huvudinnehållet i YTF rörden egentliga yrkesmässiga trafiken. Härutöver
finns särskilda bestämmelser om uthyrningsrörelse (32 §) och transportförmedling
(33 §). Mot bakgrund av att bestämmelserna om uthyrningsrörelse
och transportförmedling är så artskilda från den yrkesmässiga trafiken
föreslår jag att dessa institut regleras i skilda författningar. Mitt förslag
innebär därför att de grundläggande bestämmelserna om yrkesmässig trafik,
uthyrningsrörelse resp. transportförmedling tas upp i en lag för resp.
verksamhetsform. Lagarna föreslås innehålla bemyndiganden för regeringen
att meddela föreskrifter i olika avseenden i förordningsform. Lagförslagen
presenteras i bilaga 5.1. Utkast till förordningar för resp. verksamhetsform
bifogas för riksdagens information som bilaga 5.2. Tabeller med hänvisningar
mellan de gällande och föreslagna bestämmelserna bör fogas till protokollet
som bilaga 5.3.

När det gäller dispositionen av författningarna vill jag inledningsvis nämna
att kapitelindelning har använts i lagförslagen och utkasten till förordningar.
Detta överensstämmer med modern forfattningsteknik och gör författningarna
överskådliga. Beträffande förslaget till yrkestrafiklag (YTL) består det
inledande kapitlet av bl. a. definitioner av de olika trafikslagen. I ett andra
kapitel behandlas frågor om tillståndsgivningen med bestämmelserom bl. a.
förutsättningarna för att tillstånd skall kunna meddelas, bestämmelser om
olika rättigheter och skyldigheter som är förknippade med ett tillstånd etc.
Kapitlet som utgör det centrala i lagen har också för överskådlighetens skull
rubrikindelats för att man lätt skall kunna se vilka bestämmelser som är
gemensamma för alla slag av trafik och vilka som har tillämpning endast på
ett visst trafikslag. Ett särskilt kapitel behandlar återkallelse av tillstånd och
inlösen av rörelse. Även detta kapitel har rubrikindelats på det sätt jag nyss
har nämnt. Slutligen behandlas i särskilda kapitel ansvarsfrågor och bemyndiganden.

När det gäller de båda övriga lagförslagen har samma systematik använts
som i fråga om YTL.

Också förordningarna avses bli kapitel- och rubrikindelade enligt den
teknik som har använts i fråga om lagförslagen. Användningen av denna
teknik gör att den som läser författningarna lätt kan följa de olika faserna av
tillståndsgivningen och handläggningsrutinerna.

När det gäller de mindre ändringar i sak som jag föreslår vill jag hänvisa till
de specialmotiveringar och kommentarer till resp. författning som finns
redovisade i avsnitten 2.5 och 2.6.

Jag vill emellertid i detta sammanhang något mera utförligt kommentera
vissa av de definitioner av de olika trafikbegreppen som finns intagna i YTL
och som i viss mån skiljer sig från dem som f. n. finns i YTF.

De nuvarande definitionerna i YTF av begreppen linjetrafik och beställningstrafik
skiljer sig åt beroende på om det är fråga om trafik med å ena sidan

Prop. 1978/79:111

personbil och lastbil och å den andra trafik med buss. I fråga om busstrafiken
finns dessutom en särskild definition av begreppet turisttrafik. Mina förslag
till ändringar i fråga om definitionerna innebär i huvudsak följande.
Uppbyggnaden av definitionerna av begreppen linjetrafik, beställningstrafik
och turisttrafik behålls i stort sett oförändrad. Däremot föreslår jag att den
anknytning till olika fordonsslag som f. n. gäller i definitionshänseende
slopas. Definitionerna av samtliga trafikbegrepp, oberoende av om det är
fråga om godstransporter eller persontransporter, bör vara tillämpliga på alla
fordonsslag. Det är t. ex. inte ovanligt i dag att godstransporter utförs med
fordon som är registrerade som personbilar. Detta förekommer inte minst i
den typ av transportverksamhet som inriktar sig på transporter av mindre
gods i tätorter. Genom den föreslagna ordningen anpassas definitionerna
bättre till den utveckling inom transportområdet som harskett. Vidare vinner
man större enhetlighet i fråga om bestämmelsernas utformning och tillämpning.

Mitt förslag till ändring av definitionerna rör vidare beställningstrafiken för
persontransporter, närmast det slag av trafik som man vanligen kallar
taxitrafik. Bestämmelserna i YTF förutsätter att denna trafik uteslutande
utförs med personbilar. Utvecklingen har emellertid gått därhän att taxitrafik,
framför allt på landsbygden, numera utförs med mindre bussar. Detta är
enligt min mening en positiv utveckling. Genom användning också av
mindre bussar i taxitrafik uppnår man en större flexibilitet när det gäller
möjligheterna till resursutnyttjande och samordning med annan trafik. Den
mindre bussens användningsområde är stort. Jag tänker då bl. a. på
skolskjutsning och den kompletteringstrafik som utgör ett viktigt komplement
till och ersättning för annan kollektiv trafik i glesbygderna. Mitt förslag i
denna del är därför att även beställningstrafik med mindre bussar skall fogas
in i definitionen av det begrepp som man vanligen kallar taxitrafik. För att
avgränsa denna typ av beställningstrafik mot sådan som utförs med större
bussar och som inte bör inrymmas i detta trafikslag föreslår jag att en
viktgräns införs. Jag har - med tanke på de fordonstyper som vanligen
används - funnit att denna bör sättas vid 3,5 ton.

I övrigt har jag inte funnit anledning att föreslå några ändringar beträffande
definitionerna.

De nya lagarna och förordningarna bör träda i kraft den 1 juli 1979.

2.2 Avskaffande av restavgift i samband med felparkeringsavgift

Enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift (ändrad 1976:1124) är den
som överträder vissa parkeringsbestämmelser skyldig att betala felparkeringsavgift.
Om avgiften trots påminnelser inte betalas inom föreskriven tid
drivs den in. Enligt 13 § lagen om felparkeringsavgift gäller för indrivningen i
princip reglerna i uppbördslagen (1953:272, omtryckt 1972:75, ändrad senast
1978:972). Detta innebär bl. a. att restavgift debiteras den betalningsskyldige i

Prop. 1978/79:111

samband med att indrivningsförfarandet inleds.

Restavgiften på felparkeringsavgift kan aldrig uppgå till mer än minimibeloppet,
tio kronor. Det finns därför ingen anledning anta att den har någon
nämnvärd betydelse som påtryckningsmedel mot den som åsidosätter
föreskrifterna om att betala i tid. Däremot leder reglerna om restavgift till
administrativt krångel i de fall då felparkeringsavgiften betalas "frivilligt”
efter det att ärendet har lämnats för indrivning men innan indrivningsmyndigheten
har hunnit vidta några åtgärder. Det framstår som omotiverat att
driva in endast restavgiften i dessa situationer. Som jag nyss nämnde utgör
restavgiften knappast något verkningsfullt påtryckningsmedel mot försumliga
betalare ens i de fall då indrivningsförfarandet avseräven felparkeringsavgiften.
För att nå administrativa förenklingar förordar jag därför att
bestämmelserna ändras så att restavgift inte i något fall skall debiteras för
restförda felparkeringsavgifter.

2.3 Decentralisering

2.3.1 Flyttning av fordon

Enligt lagen (1967:420) om flyttning av fordon i vissa fall (ändrad senast
1978:450) (LFF) får ett fordon flyttas om det är uppställt på ett sätt som
innebär fara eller hinder i trafiken. Detsamma gäller om fordonet är
felparkerat så att renhållning, snöröjning eller annat arbete på vägen
försvåras. Vidare får ett fordon flyttas om det måste anses övergivet.

Enligt 3 § LFF beslutas flyttning i det först nämnda fallet av polismyndigheten
eller - i kommun som har egen trafikövervakning - av en kommunal
myndighet. 1 övriga fall beslutas flyttning av polismyndigheten på begäran av
vägförvaltningen eller en kommunal myndighet och verkställs av den som
har begärt beslutet. Regeringen kan dock medge att en vägförvaltning eller en
kommunal myndighet själv får besluta om sådan flyttning.

Enligt min mening är det inte längre motiverat att förbehålla regeringen
rätten att bemyndiga en vägförvaltning eller en kommun att besluta om
flyttning av fordon som hindrar renhållning e. d. eller som är övergivet. Jag
förordar därför att LFF ändras så att en förvaltningsmyndighet får ge
vägförvaltningen eller kommunerna rätt att besluta om flyttning i dessa fall.
LFF bör i samband därmed kompletteras med en bestämmelse om att
förvaltningsmyndighetens beslut kan överklagas hos regeringen. För riksdagens
information vill jag nämna att jag avser att - under förutsättning av
riksdagens bifall till detta förslag - senare föreslå regeringen att överlåta åt
länsstyrelserna att handlägga dessa frågor.

2.3.2 Prövning av vissa ansökningar om registrering i luftfartygsregistret

I luftfartslagen (1957:297, ändrad senast 1978:132) regleras bl. a. vissa
frågor om registrering i luftfartygsregistret. Genom registreringen får luftfar -

Prop. 1978/79:111

tyget svensk nationalitet. Mot denna bakgrund har i 2 kap. 2 § luftfartslagen
tagits in en bestämmelse som innebär att luftfartyg i princip får antecknas i det
svenska registret bara om ägaren är svenska staten, svensk kommun eller
annan sådan menighet, svensk medborgare eller svenskt dödsbo eller bolag,
förening, annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning med svensk
nationalitet. Andra stycket i paragrafen öppnar emellertid en möjlighet för
regeringen att medge att även andra luftfartyg än sådana som är svenskägda
får föras in i registret. En förutsättning är dock att de i regel används med
utgångspunkt här i landet.

Det bör fortfarande finnas möjlighet att i vissa situationer ta in utlandsägda
flygplan eller andra luftfartyg i det svenska registret. Det framstår dock inte
som nödvändigt att dessa frågor prövas av regeringen. Det bör kunna leda till
förenklingar i det administrativa förfarandet om prövningen överlåts åt
luftfartsverket, som enligt redan gällande regler skall ta ställning till
registreringsfrågorna i övrigt. Jag förordar därför att 2 kap. 2 och 8 §§
luftfartslagen ändras. I samband därmed bör paragraferna också moderniseras
språkligt. I det syftet föreslår jag vissa ändringar som endast är av
redaktionell art.

Luftfartslagen har ändrats ett antal gånger utan att tryckas om i Svensk
författningssamling. Jag vill nämna att en omtryckning planeras i samband
med de ändringar som jag nu har förordat.

2.3.3 Avskiljande av järnvägsmark

Enligt 9§ lagen (1970:955) om införande av nya jordabalken (omtryckt
1971:1210) gäller bl. a. 2 § första stycket förordningen (1880:36 s. 1) innefattande
särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av
järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs (i
fortsättningen kallad 1880 års förordning) fortfarande i fråga om en enskild
järnväg som förordningen var tillämplig på när den nya jordabalken trädde i
kraft. Bestämmelsen innebär att en sådan enskild järnväg inte får delas och att
mark inte får avskiljas från den utan tillstånd av regeringen.

Ärenden om tillstånd enligt 2 § första stycket 1880 års förordning
handläggs inom kommunikationsdepartementet. Vanligen hardet varit fråga
om en försäljning av mark som numera inte behövs, t. ex. för en banvaktsstuga
eller ett markbyte vid en spåromläggning. Ärendena remitteras som
regel till statens vägverk, som är tillsynsmyndighet för enskilda järnvägar, för
att utreda om marken även i fortsättningen behövs för järnvägens drift. I
samband med att ärendet bereds kontrolleras också att järnvägsfastigheten är
fri från inteckningar. Handläggningen av dessa ärenden är tämligen enkel och
bereder vanligen inga svårigheter. Något skäl för att beslutanderätten även i
fortsättningen bör ligga kvar hos regeringen finns därför inte. Med hänsyn
härtill och till strävandena efter förenklingar i den administrativa hanteringen
genom bl. a. decentralisering föreslår jag i samråd med chefen för justitiede -

Prop. 1978/79:111

partementet att möjlighet öppnas att flytta beslutanderätten från regeringen
till vägverket. Verkets beslut skall kunna överklagas hos regeringen.

2.4 Upprättade lagförslag

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom kommunikationsdepartementet
upprättats föslag till

1. yrkestrafiklag,

2. lag om transportförmedling,

3. lag om biluthyrning,

4. lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,

5. lag om ändring i lagen (1967:420) om flyttning av fordon i vissa fall,

6. lag om ändring i luftfartslagen (1957:297),

7. lag om ändring i lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken.

Det under 7 angivna förslaget har upprättats i samråd med chefen för

justitiedepartementet.

Förslagen bör fogas lill regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga

5.1.

2.5 Specialmotivering till yrkestrafiklagen, lagen om transportförmedling
och lagen om biluthyrning

Till lagarna har överförts de grundläggande bestämmelserna i gällande
yrkestrafiklagstiftning (GYTF). 1 lagarna återfinns bl. a. definitionerna av de
olika begreppen, bestämmelser om förutsättningarna för att kunna få
tillstånd, återkallelse och inlösen samt bemyndiganden för regeringen i olika
avseenden. Som har framhållits i avsnitt 2.1 innebär den föreslagna
lagstiftningen en språklig bearbetning av innehållet i GYTF och givetvis vissa
preciseringar av nu gällande bestämmelser. Endast ett fåtal mindre ändringar
i sak har gjorts. Dessa kommenteras i de följande avsnitten.

När det gäller den föreslagna yrkestrafiklagstiftningen finns i bilaga 5.3 en
översikt som visar var motsvarigheten till de nya bestämmelserna kan
återfinnas i GYTF.

2.5.1 Yrkestrafiklagen (YTL)

1 kap.

3 §

1 den trafikpolitiska propositionen avser jag föreslå vissa åtgärder som tar
sikte på anpassning av bl. a. färdmedel till handikappades behov. Detta avses
komma till uttryck i en lag om handikappanpassad kollektivtrafik. Enligt
lagen skall bl. a. den som har tillsyn över kollektiv trafik se till att trafiken

Prop. 1978/79:111

anpassas till handikappade. Detta innebär att även tillståndsmyndigheterna
skall verka för att trafiken anordnas så att de handikappades särskilda behov
tillgodoses. Bl. a. bör tillståndsmyndigheterna se till att de fordon som
används i trafiken är lämpade för handikappade resenärer.

4 §

I paragrafen har uttryckligen angivits vilka fordonsslag som omfattas av
lagstiftningen. När det gäller frågan om vad som är att hänföra till det ena eller
andra fordonsslaget kan hänvisas till de definitioner som finns i fordonskungörelsen
(1972:595). Det har inte ansetts nödvändigt att i lagen uttryckligen
hänvisa till definitionerna i denna kungörelse eller motsvarande definitioner i
vägtrafiklagstiftningen i övrigt. Denna teknik överensstämmer med den som
används i trafikbrottslagen (1951:649) och i trafikskadelagen (1975:1410).
Självfallet gäller vad som sägs om yrkesmässig trafik också transporter med
dragfordon och tillkopplat släpfordon.

5 §

Beträffande definitionerna av de olika trafikbegreppen hänvisas till den
allmänna motiveringen under avsnitt 2.1.

6 §

I likhet med vad som gäller i dag skall bestämmelserna om yrkesmässig
trafik också tillämpas på transporter med terrängvagnar och traktortåg.

Till skillnad från GYTF kommer yrkesmässig trafik med terrängskoter inte
att omfattas av den föreslagna lagstiftningen. Något behov av att underkasta
sådan trafik tillståndskrav har- med hänsyn till dess sällsynthet - inte ansetts
föreligga.

1 likhet med vad som gäller yrkesmässig trafik med andra fordonsslag gäller
självfallet bestämmelserna också i fråga om trafik med terrängvagn och
tillkopplat terrängsläp.

2 kap.

3 §

Bestämmelser om ekonomisk lämplighetsprövning beträffande den som
söker eller innehar tillstånd till beställningstrafik för godstransporter finns i
förordningen (1978:690) om ekonomisk lämplighetsprövning i vissa ärenden
om yrkesmässig trafik.

Prop. 1978/79:111 9

6 §

På sätt som gäller f. n. kan enligt paragrafen ett trafiktillstånd begränsas till
bl. a. viss tid, om det finns särskilda skäl. Ett tillstånd till linjetrafik för sådan
huvudman som avses i lagen (1978:438) om huvudmannaskap för viss
kollektiv persontrafik kan enligt förevarande paragraf, i likhet med vad som
gäller f. n., ges för en viss kortare tid om det finns skäl för det. Jfr vad som
sagts om sådana tillstånd i prop. 1977/78:92 om åtgärder för att förbättra lokal
och regional kollektiv persontrafik.

5 kap.

1 §

Bemyndigandet motsvarar i allt väsentligt det som f. n. finns i 45 § GYTF. I
klargörande syfte har uttryckligen angivits att regeringen får utfärda föreskrifter
om s. k. utlandstrafik. Bestämmelser om sådan trafik fmns i
kungörelsen (1974:681) om internationella vägtransporter. Kungörelsen har
utfärdats med stöd av det bemyndigande som f. n. fmns i 2 § andra stycket
GYTF.

Vidare har uttryckligen angivits att regeringen får föreskriva avgifter för
den kontroll av den yrkesmässiga trafiken som behövs. Här syftas bl. a. på
sådana avgifter för beteckningsmärken som tas ut enligt 7 § förordningen
(1975:885) om utmärkning av buss i yrkesmässig trafik.

2.5.2 Lag om transportförmedling (TFL)

Till lagen har förts över de grundläggande bestämmelserna i 33 § GYTF.
När det gäller den språkliga utformningen och dispositionen av lagen har det
mönster och den systematik som finns i YTF följts.

2.5.3 Lagom biluthyrning (BUL)

Till lagen har förts över de grundläggande bestämmelserna i 32 § GYTF.
Också i denna lag följs det språkliga mönster och den systematik som har
använts beträffande YTL och TFL.

2.6 Kommentarer till utkasten till yrkestrafikförordning, förordning om
transportförmedling och förordning om biluthyrning

Till förordningarna har överförts de bestämmelser i GYTF som har
karaktären av tillämpningsföreskrifter och som främst rör handläggningsförfarandet
och de administrativa rutinerna. Liksom i fråga om lagarna innebär
utkasten en språklig bearbetning av de bestämmelser som f. n. finns i GYTF.
Endast på ett fåtal punkter har justeringar gjorts. Dessa har huvudsakligen

Prop. 1978/79:111

föranletts av de materiella ändringar som föreslås i YTL främst i fråga om
definitionerna och som har redovisats i avsnitten 2.1 och 2.5.1. De avvikelser
från GYTF som har gjorts redovisas i de följande avsnitten.

Det kan anmärkas att det inom statens trafiksäkerhetsverk pågår visst
utredningsarbete som bl. a. tar sikte på en indelning i storleksklasser av
bussar som används i yrkesmässig trafik. De bestämmelser som föranleds av
utredningsarbetet torde senare få arbetas in i YTF.

2.6.1 Yrkestrajikjorordningen (YTF)

/ kap.

2 §

Som framgår av avsnitt 3.10 avser jag att i den trafikpolitiska propositionen
föreslå att en ny trafikmyndighet, transportrådet, inrättas fr. o. m. den 1
januari 1980. Transportrådet föreslås bl. a. att få till uppgift att meddela
tillstånd till interregional linjetrafik, dvs. linjetrafik som rör mer än ett län.
Den föreslagna bestämmelsen innebär att vad som i samband med tiilståndsgivningen
och tillsynen över trafiken ankommer på länsstyrelsen som
tillståndsgivande myndighet skall gälla för transportrådet i fråga om tillstånd
till interregional linjetrafik.

2 kap.

1 §

1 paragrafen har transportrådet angivits som tillståndsgivande myndighet i
fråga om interregional linjetrafik, såväl buss- som lastbilstrafik. Jfr vad som
har sagts i kommentaren till 1 kap. 2 §.

När det gäller begreppet stationsort har någon närmare precisering inte
gjorts. Begreppet är alltså liktydigt med det som gäller enligt GYTF. Det bör
emellertid anmärkas att stationsortsbegreppet f. n. är under övervägande i
samband med taxiutredningens pågående arbete.

3 §

Enligt paragrafen skall ansökan som regel göras skriftligen hos tillståndsmyndigheten.
Möjlighet bör emellertid finnas att göra en ansökan muntligen
om det finns särskilda skäl för det. Ett sådant skäl kan vara att frågan om att
meddela ett tillstånd brådskar och att det är av väsentlig betydelse för
sökanden att få ett snabbt avgörande till stånd. Som exempel på ett sådant fall
angavs i prop. 1977/78:92 om åtgärder för att förbättra lokal och regional
kollektiv persontrafik att huvudmannen för trafiken söker tillstånd till
linjetrafik i avvaktan på att en avtalstvist mellan huvudmannen och en
entreprenör avgörs av kollektivtrafiknämnden.

Prop. 1978/79:111

3 kap.

4 §

Som framgår av avsnitt 3.10 föreslås transportrådet få vissa uppgifter i fråga
om den yrkesmässiga trafiken, bl. a. vad gäller taxorna. Med hänsyn till att
transportnämnden upphör med sin verksamhet när transportrådet inrättas är
det naturligt att nämndens uppgift att föreskriva de allmänna grunderna för
uppställning av taxor förs över till transportrådet. Detta har kommit till
uttryck i paragrafens första stycke.

Transportrådet avses också överta länsstyrelsernas uppgift att pröva frågor
om generella förändringar av tidigare fastställda taxor. F. n. prövar länsstyrelserna
frågan om fastställande av taxa för såväl nytillkommande buss- och
taxitrafik som förändringar, t. ex. höjning, av tidigare fastställda taxor. Som
jag redovisar under avsnitt 3.10 har det senare lett till vissa olägenheter
bestående bl. a. i en långdragen procedur, där taxans nivå, efter besvär,
vanligen avgörs slutligt av regeringen. Det är mot denna bakgrund som
förslaget rörande transportrådets befattning med generella förändringar i
gällande taxor får ses. Länsstyrelserna skall emellertid alltjämt fastställa taxa
för enskild trafikutövare, dock inom ramen för vad transportrådet har
bestämt. Paragrafens andra stycke har utformats i enlighet med vad nu har
sagts.

6 kap.

2 §

I likhet med vad som gäller f. n. skall ett beslut om återkallelse eller varning
delges den som beslutet gäller. Delgivning skall ske i den ordning som anges i
delgivningslagen (1970:428).

7 kap.

2 §

I paragrafen anges bl. a. att fordon får användas i yrkesmässig trafik utan
anmälan hos tillståndsmyndigheten, dock under en tid av högst fyra veckor
från den tidpunkt då fordonet förvärvades. F. n. gäller detta undantag endast
fordon som skall användas för godstransporter. Den föreslagna utformningen
innebär en utvidgning av möjligheterna att använda fordon utan anmälan.
Sådan möjlighet kommer i fortsättningen att gälla för alla slag av fordon som
skall användas i yrkesmässig trafik.

7 §

Statens trafiksäkerhetsverk överväger f. n., på uppdrag av regeringen,
frågor beträffande utmärkning av fordon i yrkesmässig trafik och inrättandet

Prop. 1978/79:111

av ett centralt yrkestrafikregister. Uppdragen kommer att redovisas under
våren 1979. Avsikten är att därefter utfärda de bestämmelser som behövs.

10 kap.

2 §

I paragrafen har uttryckligen angivits att länsstyrelserna skall anmäla
överträdelser som har skett i trafikutövningen till vederbörande polis- eller
åklagarmyndighet. En sådan skyldighet anses föreligga redan i dag i det
åliggande länsstyrelserna har enligt 3 § GYTF.

3§

Bestämmelser om uppgiftsskyldighet för domstol kommer att tas in i den
regeringsförfattning som utfärdas i samband med att ett centralt yrkestrafikregister
inrättas. Jfr vad som har sagts i kommentaren till 7 kap. 7 §.

12 kap.

1 §

Som framgår av avsnitt 3.10 avses transportrådet också få till uppgift att
utfärda föreskrifter för tillämpningen av yrkestrafiklagstiftningen. Paragrafen
har utformats mot bakgrund av detta förslag.

2 §

Paragrafen har utformats mot bakgrund av att transportrådet avses utgöra
besvärsinstans i fråga om ärenden rörande yrkesmässig trafik. En närmare
redovisning av förslaget finns i avsnitt 3.10. Transportrådets beslut i sådana
ärenden där rådet är tillståndsgivande myndighet liksom andra beslut som
meddelas av rådet överklagas hos regeringen.

Övergångsbestämmelserna

Den nya yrkestrafiklagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1979. Med
hänsyn bl. a. till att transportrådet börjar sin verksamhet den 1 januari 1980
måste vissa delar av yrkestrafiklagstiftningen följa de äldre bestämmelserna
till utgången av år 1979. Uppgiften att intill dess fastställa allmänna grunder
för uppställning av taxor skall således utföras av transportnämnden. Tillstånd
till interregional linjetrafik meddelas övergångsvis av länsstyrelsen i det län
där längsta delen av vägsträckan är belägen. Vidare sker överklagande av
länsstyrelses beslut enligt de äldre bestämmelserna, dvs. direkt hos regeringen.

Prop. 1978/79:111

Äldre bestämmelser kommer också övergångsvis att gälla i fråga om
registerföring och uppgiftsskyldighet.

2.6.2 Förordning om transportförmedling (TFF)

2 kap.

1 §

Forumregeln föreslås ändrad i överensstämmelse med vad som gäller för
beställningstrafik för godstransporter. Förändringen innebär en förenkling i
förhållande till nuvarande regel. Tveksamhet har rått om vilken länsstyrelse
som har haft att meddela tillståndet. Har det varit fråga om interregional
verksamhet har ofta två eller flera länsstyrelser meddelat tillstånd för samma
verksamhet. I fortsättningen kommer endast en länsstyrelse att vara
beslutande. Rör verksamheten flera län föreligger dock skyldighet att begära
yttranden från länsstyrelsen i annat berört län innan beslut fattas (se 4 §).

6 kap.

1 §

Jfr kommentaren till 7 kap. 7 § YTF under avsnitt 2.6.1.

7 kap.

2 §

Jfr kommentaren till 10 kap. 2 § YTF under avsnitt 2.6.1.

3 §

Jfr kommentaren till 10 kap. 3 § YTF under avsnitt 2.6.1.

9 kap.

1 §

Jfr kommentaren till 12 kap. 1 § YTF under avsnitt 2.6.1.

2 §

Paragrafen innehåller motsvarigheten till den befogenhet länsstyrelsen i
dag har att medge att bestämmelserna om transportförmedling inte skall
tillämpas eller tillämpas endast i vissa fall. Se 33 § 2 mom. andra stycket
GYTF. Transportrådet bör naturligen överta denna befogenhet mot

Prop. 1978/79:111

bakgrund av att rådet föreslås få till uppgift att utfärda tillämpningsföreskrifter
i fråga om lagstiftningen.

3 §

Jfr kommentaren till 12 kap. 2 § YTF under avsnitt 2.6.1.

Övergångsbestämmelserna

Jfr kommentarerna till övergångsbestämmelserna till YTF under avsnitt

2.6.1.

2.6.3 Förordning om biluthyrning (BUF)

6 kap.

3 §

Jfr kommentaren till 3 kap. 4 § YTF under avsnitt 2.6.1.

7 kap.

1 §

Jfr kommentaren till 7 kap. 7 § YTF under avsnitt 2.6.1.

S kap.

2 §

Jfr kommentaren till 10 kap. 2 § YTF under avsnitt 2.6.1.

3 §

Jfr kommentaren till 10 kap. 3 § YTF under avsnitt 2.6.1.

10 kap.

1 §

Jfr kommentaren till 12 kap. 1 § YTF under avsnitt 2.6,1.

2 §

Jfr kommentaren till 12 kap. 2 § YTF under avsnitt 2.6.1.

Prop. 1978/79:111

Övergångsbestämmelserna

Jfr kommentarerna till övergångsbestämmelserna till YTF under avsnitt

2.6.1.

3 Förenklingar sorn regeringen har genomfört eller avser att
genomföra

3.1 Trafiksignaler för gående

Regeringen har den 21 december 1978 beslutat en ny vägmärkesförordning.
Den nya författningen innebären förenklad utmärkning av olika regler
för trafiken och innehåller också olika trafiksäkerhetshöjande åtgärder,
såsom övergång till s. k. engelsk signalväxlingsföljd. Författningen beskrivs
närmare i avsnitt 3.3.

1 samband med beslutet om en ny vägmärkesförordning har regeringen
också uppdragit åt statens trafiksäkerhetsverk (TSV)att planera åtgärder som
är ägnade att förbättra signalregleringen vid övergångsställen m. m.
Bakgrunden är att signalsystemen i många fall har utformats utan att man har
tagit tillräcklig hänsyn till gångtrafiken. Detta har bl. a. lett till väntetider som
för de gående kan te sig omotiverat långa. Den dåliga respekten för den röda
gångsignalen torde också i stor utsträckning bero på dessa förhållanden.
Bland de åtgärder som är aktuella kan jag nämna förkortning av omloppstiden
i signalanläggningarna (dvs. uppsnabbning av signalväxlingen), ökad
användning av s. k. allrött ljus samt nedsläckning av signalanläggningar
under lågtrafiktid.

Det är i hög grad önskvärt att signalanläggningarna - bl. a. genom sådana
åtgärder som nu har angetts - anpassas så att signalregleringen upplevs som
meningsfull. Man måste emellertid beakta att åtgärder av detta slag - med
hänsyn till bl. a. kostnadsfaktorerna - kan få effekt först efter en relativt lång
tid. Mot bl. a. denna bakgrund har i en promemoria som har upprättats inom
kommunikationsdepartementet tagits upp frågan om den bristande
respekten för rött ljus i gångsignal.

Enligt gällande bestämmelser betyder rött sken ”stopp” i bl. a. särskild
trafiksignal för gående, s. k. röd gubbe. Straffsanktionen är böter. Enligt
riksåklagarens beslut om ordningsbot utgår sådan för ifrågavarande förseelse
med 25 kr.

I den nämnda promemorian konstateras att polisen endast undantagsvis
bedömer det som möjligt eller meningsfullt att ingripa mot överträdelser av
förbudet att gå mot rött ljus. Detta förhållande kan få negativa återverkningar
på den allmänna trafik moralen. Därför diskuteras olika sätt för hur man
skulle kunna komma tili rätta med detta problem. Ett tillvägagångssätt som
aktualiseras är att man ändrar innebörden av den röda signalen så att den inte
betyder obetingat stopp. Den möjligheten avvisas dock i promemorian, bl. a.

Prop. 1978/79:111

därför att en sådan regel innebär betydande svårigheter från informationssynpunkt,
en faktor som måste beaktas främst i samband med trafikundervisningen
för barn. En annan möjlighet som diskuteras är att ersätta den röda
signalen med en fast eller blinkande gul signal. Denna lösning medför i
princip samma informationsproblem som den tidigare nämnda. Dessutom
innebär den kostnader för väghållarna. Åtgärden avstyrks i promemorian.

En tredje möjlighet - som förordas i promemorian - innebär att man
upphäver den särskilda straffsanktionen för överträdelse av förbudet att gå
mot rött ljus. Till förmån för en sådan lösning talar enligt promemorian
främst att sanktionen som sådan knappast kan tillmätas någon avgörande
betydelse. De allvarligare fallen av överträdelser kan däremot bestraffas som
vårdslöshet i trafik.

Promemorian har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av riksåklagaren,
rikspolisstyrelsen, brottsförebyggande rådet, statens vägverk, TSV,
länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus och Jämtlands län, trafiksäkerhetsutredningen
(K 1973:07), Kungl. Automobil Klubben, Landsorganisationen i
Sverige, Motorförarnas helnykterhetsförbund, Motormännens riksförbund,
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, Svenska kommunförbundet,
Svenska transportarbetareförbundet, Sveriges trafikbilägares riksorganisation
och Trafikförsäkringsföreningen. Centralorganisationen SACO/
SR har avstått från att avge yttrande. Biltrafikens arbetsgivareförbund har
också avstått från att yttra sig och hänvisat till vad Sveriges trafikbilägares
riksorganisation har anfört i sitt remissyttrande. Tjänstemännens centralorganisation
har utan eget ställningstagande överlämnat ett av Svenska
polisförbundet utarbetat yttrande.

Förslaget att upphäva den särskilda straffsanktionen för överträdelse av
förbudet att gå mot rött ljus har tillstyrkts av riksåklagaren, rikspolisstyrelsen,
brottsförebyggande rådet, länsstyrelsen i Jämtlands län, Motormännens
riksförbund, Svenska transportarbetareförbundet och Svenska polisförbundet.
Förslaget har avstyrkts av statens vägverk, TSV, länsstyrelsen i
Malmöhus län, trafiksäkerhetsutredningens majoritet, Kungl. Automobil
Klubben, Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande och Trafikförsäkringsföreningen.
En avvaktande hållning intas av länsstyrelsen i Uppsala
län, Landsorganisationen i Sverige, Motorförarnas helnykterhetsförbund,
Svenska kommunförbundet och Sveriges trafikbilägares riksorganisation.

Under remissbehandlingen har från polishåll bekräftats att resurserna inte
medger en meningsfull övervakning av förbudet att gå mot rött ljus.
Rikspolisstyrelsen anför sålunda att den aktuella straffsanktionen i praktiken
endast kan tillämpas i obetydlig omfattning. Även om polisens övervakning
kunde inriktas mera på kontroll av att bestämmelsen efterlevs, skulle enligt
styrelsen antalet uppdagade fall ändå inte komma att öka i sådan grad att
straffsanktionen fick nämnvärd allmänpreventiv effekt. Till de instanser som
hälsar förslaget med tillfredsställelse hör också brottsförebyggande rådet.
Enligt rådets redan tidigare framförda mening kan straffbud som är svagt

Prop. 1978/79:111

förankrade hos medborgarna och som dessutom är svåra att övervaka leda till
att respekten minskar för strafflagarna över huvud taget. Rådet menar att
man i fråga om signal regleringen för gående i stället för straff skall satsa på en
ökad information och ökade ansträngningar från gatu- och vägmyndigheter
att åstadkomma en reglering som är trafikvänlig för de gående.

De remissinstanser som har avstyrkt förslaget befarar genomgående att
efterlevnaden blir ännu sämre om straffsanktionen tas bort, vilket skulle
kunna leda till allvarliga trafiksäkerhetsförsämringar. Allmänt anser dessa
instanser - bl. a. trafiksäkerhetsutredningens majoritet - att effekten av det
tidigare nämnda uppdraget till TSV bör avvaktas. Om förslaget genomförs,
förutsätts det att man effektivt och intensivt informerar om vad den nya
regeln innebär. Även risken för missförstånd och svårigheter i trafikundervisningen
framhålls. Sålunda anför NTF att i den omfattande upplysningsoch
utbildningsverksamhet som föreningen bedriver för barn intar reglerna
för fotgängarna vid gång över gata eller väg en framskjuten plats. Barn i
förskoleåldern och i de tidiga skolåren deltar aktivt i trafiken i huvudsak som
gående. En central punkt i trafiksäkerhetsbudskapet är förbudet att gå mot
”röd gubbe”. Den regeln är i sin nuvarande utformning enkel och entydig.
Den är lätt att lära ut och den är lätt för barnen att förstå. Om man tar bort
straffet kommer med stor sannolikhet följden att bli att trafikanterna
uppfattar det som att det är ”fritt fram” att gå mot rött. NTF frågar sig hur
man skall kunna lära barnen att det är både förbjudet och tillåtet att gå mot
”röd gubbe” och hur man skall kunna förklara skillnaden mellan förbud utan
straff och förbud med straff. NTF kan av redovisade skäl, av vilka barnens
säkerhet är bland de tyngst vägande, inte acceptera förslaget att slopa straffet
för överträdelse av förbudet att gå mot rött.

För egen del gör jag följande bedömning.

Förslaget i promemorian skall ses mot bakgrund av strävandena att
komma till rätta med de allvarliga olägenheter som är förenade med straffbud
som inte kan övervakas effektivt. Jag delar den mening som har framförts
härom i promemorian. Detta gör jag särskilt mot bakgrund av vad rikspolisstyrelsen
och brottsförebyggande rådet har uttalat. Förutom de negativa
återverkningar på efterlevnaden av andra viktiga trafikregler som uppstår
genom att ett straffbud inte kan övervakas, måste framhållas det betänkliga i
att informationen och trafikundervisningen försvåras. Jag tänker då på de
vanskligheter som f. n. ligger i att förklara dels att vi har ett straffsanktionerat
påbud att inte gå mot rött ljus, dels att straffsanktionen inte upprätthålls. För
stora grupper som trafiksäkerhetsinformationen riktar sig till torde den
motsättning som ligger häri vara svår att förstå. Flera remissinstanser har
uttalat sig om informationen och trafikundervisningen och befarat att
möjligheterna till effektiva insatser härvidlag skulle försämras om straffsanktionen
togs bort. Jag sympatiserar med dessa instansers strävanden. Mot
bakgrund av vad jag har anfört kan jag däremot inte dela de farhågor som de
har uttryckt. Innebörden av förslaget är att förbudet mot att gå mot rött ljus

9 Riksdagen 1978/79. I sami. Nr 111

Prop. 1978/79:111

fortfarande finns kvar, och informationen till bl. a. barnen kan därmed
utformas på samma sätt som hittills. Det är emellertid enligt min mening
angeläget att dra konsekvenserna av att straffbudet inte övervakas samtidigt
som man informerar om riskerna med att gå mot rött ljus och förbättrar
signalregleringen i mera fotgängarvänlig riktning.

I det föregående har framgått att regeringen har beslutat om åtgärder som
skall underlätta för gående vid signalreglerade övergångsställen och höja
säkerheten vid sådana. Såsom har framhållits i promemorian är det
ofrånkomligt att sådana åtgärder är tidskrävande. Man kan därför inte
avvakta utfallet härav. Med hänsyn härtill anser jag att den särskilda
straffsanktionen för överträdelse av förbudet att gå mot rött ljus bör upphävas
nu. Jag kommer att föreslå regeringen detta.

Flera remissinstanser har framhållit att det krävs en väl avvägd information
i samband med en ändring. Jag instämmer häri och vill betona
angelägenheten av att denna information, förutom att författningsändringen
klarläggas, inriktas mera generellt på fotgängarnas säkerhetssituation. Mot
denna bakgrund avser jag att i annat sammanhang ta upp frågan om
ytterligare medel till TSV för detta ändamål.

Det är också väsentligt att man utnyttjar ett tillfälle som detta för
undersökningar som kan ha mera principiellt och allmänt intresse. Jag anser
därför att statens väg- och trafikinstitut bör få i uppdrag att göra en sådan
undersökning i samband med att man studerar effekterna av att den aktuella
straffsanktionen tas bort. Även härtill återkommer jag senare.

3.2 Avskaffande av bestämmelsen om cykellykta under dagtid

Enligt 30 § fordonskungörelsen (1972:595) skall cykel vara utrustad med
dels lykta som kan visa vitt eller gult ljus framåt, dels lykta som kan visa rött
ljus bakåt. Fram till utgången av april 1974 gällde bestämmelsen endast vid
cykling i mörker. Bakgrunden till att bestämmelsen ändrades var främst att
man hade konstaterat att cyklar i relativt stor omfattning framfördes i mörker
utan tänd belysning. Genom beslutet avsåg man att åstadkomma dels att alla
cyklar redan vid försäljningen var utrustade med lykta, dels att det
utvecklades bättre belysningsanordningar.

Några radikalt bättre belysningar har emellertid inte kommit fram.
Bestämmelsen har också kritiserats vid olika tillfällen och från skilda
utgångspunkter. Från polishåll har man t. ex. ansett att det är mindre
meningsfullt att övervaka efterlevnaden. 1 flera sammanhang har det också
framförts att det inte är motiverat att kräva belysningsutrustning på cyklar
som inte används under mörker. Till bilden hör också att det straffsanktionerade
kravet på cykellykta under dagtid omfattar även vissa barncyklar trots
att barn inte kan straffas.

För egen del anser jag att det självfallet är väsentligt att den som cyklar i
mörker har tänd belysning. Det är emellertid enligt min mening inte

Prop. 1978/79:111

nödvändigt att i detta syfte kräva att samtliga cyklar skall vara försedda med
belysningsutrustning även om de aldrig används i mörker.

Jag vill med denna utgångspunkt ta upp frågan om cyklars synbarhet i ett
något vidare perspektiv. Erfarenheterna från både Sverige och andra länder
visar att ett krav på belysning i mörker inte löser problemen. Orsakerna till
detta förhållande är flera. En av dem är att cyklister i många fall inte använder
belysningen av bekvämlighetsskäl. En annan orsak är att belysningen inte
sällan är ur funktion. Båda dessa omständigheter hänger samman med
kvalitén och funktionssättet hos de nuvarande utrustningarna. Till detta kan
läggas att belysningen vid långsam färd ger dålig effekt och att den helt
upphöratt fungera när cykeln stannas. Jag har erfarit att en arbetsgrupp inom
Nordiskt trafiksäkerhetsråd f. n. undersöker möjligheterna au öka cyklarnas
synbarhet genom att vidareutveckla användningen av reflexer. Den materialinsamling
och de förstudier som arbetsgruppen har gjort tyder enligt
uppgift på att möjligheterna till det är goda. Det finns nya typer av
reflexanordningar och material med bättre reflexverkan m. m. Därigenom är
det exempelvis möjligt att på ett enkelt sätt öka cyklarnas synbarhet från
sidan, något som från säkerhetssynpunkt är särskilt angeläget. Jag har också
tagit del av uppgifter om utvecklingen i Finland, där man utan lagstiftning har
nått det resultatet att så gott som alla cyklar som marknadsförs är utrustade
enligt en frivillig standard. I den ingår bl. a. reflexer framtill, baktill och på
ekrarna, samtliga av hög kvalité.

Mot den bakgrund som jag nu har gett kommer jag att föreslå regeringen att
bestämmelserna om cykelbelysning ändras så att de återfår sin tidigare
innebörd, dvs. inget krav på belysningsutrustning under dagtid men väl
skyldighet att ha tänd belysning under mörker.

3.3 Förenklingar i fråga om vägmärken m. m.

Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 3.1) har regeringen den 21 december
1978 beslutat en ny vägmärkesförordning(1978:1001). Förordningen innebär
på betydelsefulla punkter väsentliga förenklingar i utmärkningssystemet. I
detta sammanhang vill jag särskilt nämna följande.

Kollektivkörfält kan genom de nya reglerna anges genom ett enda
vägmärke. Tidigare har man tvingats använda olika kombinationer av
märken, som har varit relativt svårförståeliga. Det kan också noteras att
praxis i detta hänseende har varierat mellan olika delar av landet.

Förutsättningar har också skapats för en enklare utmärkning av parkeringsrestriktioner
i de fall man måste ha olika regler för olika dagar eller olika
delar av dygnet.

Även utmärkningen av gång-, cykel- och mopedvägar har förenklats. Det
är numera ganska vanligt att en led upplåts för både gång- och cykeltrafik.
Hittills har man tvingats utmärka det med två skyltar, en som markerar
gångbana och en som markerar cykelbana. De nya bestämmelserna innebär

Prop. 1978/79:111

att dessa två märken ersätts av ett enda kombinationsmärke.

Det finns anledning att i detta sammanhang uppmärksamma att antalet
vägmärken vid gator och vägar till mycket stor del beror på hur trafiknämnder
och länsstyrelser utformar sina trafikföreskrifter. Särskilt viktigt är det att
man undviker alltför detaljerade föreskrifter. Giltighetsområdet för föreskrifterna
bör också avvägas så att man inte behöver göra flera utmärkningar på
samma plats eller på en kort vägsträcka. Sammanfattningsvis är det alltså
väsentligt att de myndigheter som meddelar olika typer av trafikföreskrifter
tänker på utmärkningsföljderna av sina beslut.

Avslutningsvis vill jag nämna att den nya förordningen språkligt har getts
en utformning som siktar till att göra den enkel och lättillgänglig.

3.4 Decentralisering av beslut om hastighetsbegränsning m. m.

Under våren 1978 beslöts vissa ändringar i fråga om lokala trafikföreskrifter
(prop. 1977/78:81, TU 1977/78:20, rskr 1977/78:226). Ändringarna harträtt i
kraft den 1 januari 1979. Beslutet innebär i sina huvuddrag att de statliga
trafiknämnderna har avskaffats och att kommunerna själva får besluta om
lokala trafikföreskrifter. Vissa typer av lokala trafikföreskrifter kommer dock
även i fortsättningen att beslutas av länsstyrelsen. Främst rör det sig om
sådana föreskrifter där en regional samordning framstår som nödvändig. I
propositionen framhölls emellertid att det är värdefullt om man kan
decentralisera beslutsfattandet ytterligare. Mot denna bakgrund uttalade
föredraganden att han avsåg att föreslå regeringen att uppdra åt statens
trafiksäkerhetsverk att bedriva en försöksverksamhet som innebär att vissa
kommuner får rätt att besluta om hastighetsbegränsning inom avgränsade
områden. Erfarenheterna från denna försöksverksamhet borde sedan ligga
till grund för ett slutligt ställningstagande. Genom ett beslut den 15 juni 1978
har regeringen meddelat trafiksäkerhetsverket det angivna uppdraget.

Trafiksäkerhetsverket har den 12 februari 1979 anmält att Borlänge,
Malmö, Varbergs och Västerås kommuner avses ingå i försöksverksamheten.
Jag kommer inom kort att föreslå regeringen att meddela de beslut som
behövs. Försöksverksamheten beräknas börja den 1 maj 1979.

I sammanhanget vill jag nämna att bland de ändringar i vägtrafiklagstiftningen
som beslöts under våren 1978 även ingick att handläggningen av vissa
dispensärenden rörande långsam körande trafik på motorväg och motortrafikled
decentraliserades från regeringen till vägverket och trafiksäkerhetsverket.

3.5 Utvidgade möjligheter att avlägga förarprov på automatväxlad bil

I prop. 1976/77:113 om körkortslag föreslogs att möjligheten att få avlägga
förarprov på automatväxlad bil - och därmed erhålla körkort som gäller bara
sådan bil - skulle öppnas även för andra än dem som till följd av fysiskt

Prop. 1978/79:111

handikapp har svårt att växla manuellt. För att hindra att denna möjlighet
skulle användas enbart i syfte att få körkort på ett enklare sätt förordades
emellertid den begränsningen att reformen skulle omfatta endast personer
med påtagliga svårigheter att handha växling och koppling. Denna begränsning
skulle komma till uttryck genom att statens trafiksäkerhetsverk i sina
föreskrifter om körkort föreskrev att sådant förarprov får avläggas endast av
den som enligt besked från trafikskola, gymnasieskola eller försvarsmakten
har påtagliga svårigheter att föra en manuellt växlad bil men inte en
automatväxlad.

Riksdagen (TU 1976/77:25, rskr 1976/77:334) tillstyrkte att reformen i vart
fall tills vidare skulle gälla med denna begränsning men förutsatte också att
regeringen och berörda myndigheter uppmärksamt följde utvecklingen och
vidtog behövliga åtgärder.

Trafiksäkerhetsverket har utfärdat föreskrifter (TSVFS 1977:73) om
körkort för automatväxlad bil i enlighet med riksdagens beslut. Föreskrifterna
gäller fr. o. ni. den 1 januari 1978.

I beslut den 1 september 1977 har regeringen givit trafiksäkerhetsverket i
uppdrag att följa utvecklingen på området och studera verkningarna av
reformen.

I skrivelse den 10 oktober 1978 till chefen för kommunikationsdepartementet
har trafiksäkerhetsverket redovisat uppdraget och därvid anfört att
den beslutade begränsningen i rätten att avlägga förarprov på automatväxlad
bil bör upphöra.

I sin skrivelse framhåller trafiksäkerhetsverket att personer med svårigheter
att handha manuell koppling och växling har klart bättre möjligheter att
på ett trafiksäkert sätt föra en automatväxlad bil än en manuellt växlad bil.
Vidare anser trafiksäkerhetsverket att en körkortssökande, som avser att köra
uteslutande automatväxlad bil, inte bör åsamkas onödiga kostnader genom
att anslå en betydande tid av utbildningen - ofta kanske på bekostnad av
utbildningen inom andra avsnitt - för att lära sig växla manuellt. Vid sina
kontakter med utbildarsidan har trafiksäkerhetsverket funnit att många har
avstått från möjligheten att avlägga förarprov på automatväxlad bil även där
det från trafiksäkerhetssynpunkt skulle ha varit en fördel. En orsak till detta
kan vara det omständliga urvalsförfarandet.

Trafikutskottet (TU 1978/79:4) har därefter med anledning av en motion
(1977/78:1595) i ämnet uttalat att utskottet delar trafiksäkerhetsverkets
uppfattning i sakfrågan och förutsatt att regeringen prövar framställningen i
positiv anda.

Efter remiss har yttranden över skrivelsen avgetts av rikspolisstyrelsen,
länsstyrelserna i Uppsala län, Malmöhus län och Västerbottens län, trafiksäkerhetsutredningen
(K 1973:07), Folkrörelsernas trafikskoleförbund,
Handelstjänstemannaförbundet, Kungl. Automobil Klubben, Motorförarnas
helnykterhetsförbund, Motormännens riksförbund, Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande. Svenska transportarbetareförbun -

Prop. 1978/79:111

det, Sveriges trafikbilägares riksorganisation och Sveriges trafikskolors
riksförbund.

Framställningen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga
remissinstanser utom länsstyrelsen i Uppsala län, länsstyrelsen i Västerbottens
län och Svenska transportarbetareförbundet.

De tillstyrkande instanserna framhåller främst de trafiksäkerhetsskäl som
talar för att förarprov i vissa fall bör få avläggas på automatväxlad bil. Vidare
anser de att det mot bakgrund av de hittillsvarande erfarenheterna inte finns
anledning anta att risken för missbruk och därmed sammanhängande
övervakningsproblem kommer att öka påtagligt om intygsförfarandet
slopas.

De remissinstanser som avstyrker bifall till framställningen anser bl. a. att
trafiksäkerhetsverket inte har lämnat tillräckligt underlag för ett ställningstagande
i frågan och att de befarade problemen med missbruk och övervakning
därför alltjämt bör tillmätas avgörande betydelse. Svenska transportarbetareförbundet
ifrågasätter dessutom huruvida en icke fysiskt handikappad
person, som inte kan lära sig manuell växling och koppling, över huvud taget
bör anförtros körkort.

För egen del vill jag anföra följande.

Enligt vad jag har inhämtat under hand från trafiksäkerhetsverket
lämnades under hela år 1978 ut endast 353 körkort för automatväxlad bil till
personer som inte åberopade fysiskt handikapp. Antalet körkort för automatväxlad
bil varierar dessutom mycket kraftigt mellan olika län. En faktor som
kan ha påverkat valet av utbildning kan givetvis vara att det nuvarande
intygsförfarandet anses som onödigt krångligt. Mot bakgrund av vad jag nu
har anfört ansluter jag mig till trafiksäkerhetsverkets och de tillstyrkande
remissinstansernas bedömning. Jag anser därför att man nu helt bör ta bort de
begränsningar som gäller för rätten att avlägga förarprov på automatväxlad
bil. Reformen avser givetvis liksom tidigare endast körkort med behörigheten
B och körkortet bör begränsas till att gälla automatväxlad bil.

Reformen föranleder inte några ändringar i körkortslagen (1977:477) eller
körkortsförordningen( 1977:722). Det ankommer på trafiksäkerhetsverket att
meddela de föreskrifter och övergångsbestämmelser som behövs med
anledning av reformen och att bestämma tidpunkten för ikraftträdandet.

3.6 Förbättrade möjligheter att få fordon avställt i bilregistret

Genom ändringar i bilregisterkungörelsen (1972:599) (SFS 1978:688)
förenklades nyligen tillvägagångssättet för fordonsägare, som vill få sitt
fordon avställt i bilregistret. Tidigare krävdes att man till länsstyrelsen
lämnade in antingen registreringsskylten med det gällande kontrollmärket
eller ett intyg från AB Svensk Bilprovning att kontrollmärket hade förstörts.
Genom ändringarna, som trädde i kraft den 17 oktober 1978, är det numera

Prop. 1978/79:111

möjligt att få fordonet avställt också genom att ge in enbart kontrollmärket
om det är i sådant skick att det går att läsa utan svårigheter. Samtidigt infördes
en bestämmelse som gör det möjligt för den fordonsägare som har blivit
frånstulen sitt fordon att snabbt få fordonet avställt.

De nu nämnda ändringarna innebär förenklingar för flertalet fordonsägare.
Det finns anledning att överväga ytterligare förenklingar. Jag tänker då på
företag med större fordonsparker som har anledning att vid återkommande
tillfällen göra anmälan om avställning av oftast ett flertal fordon. 1 beslut den
8 juni 1978 har därför uppdragits åt statens trafiksäkerhetsverk att överväga
vilka ytterligare förenklingar som kan göras i fråga om förutsättningarna för
avställning av fordon.

3.7 Avskaffande av vissa anmälningar till bilregistret

Enligt 12 och 57 §§ bilregisterkungörelsen (1972:599) skall en fordonsägare
till länsstyrelsen lämna sådan skriftlig uppgift om fordonets användningssätt
som påverkar beskattningen enligt vägtrafikskattelagen (1973:601) eller
kontrollbesiktningsplikten enligt fordonskungörelsen (1972:595) eller
terrängtrafikkungörelsen (1972:594).

I en framställning till regeringen har statens trafiksäkerhetsverk påtalat att
den omfattande uppdelningen på olika fordonsgrupper i beskattnings- och
besiktningshänseende har lett till att bestämmelserna om anmälningsskyldighet
har blivit svåra att tillämpa. Trafiksäkerhetsverket har därför föreslagit
att regelsystemet förenklas så att antalet anmälningar kan minskas.

Utgångspunkten i förslaget är att man vid registreringen presumerar att
fordonet skall användas på normalt sätt, dvs. det vanligast förekommande.
Anmälan skulle då behöva krävas bara vid avvikelse härifrån. Vid ägarbyte
förs eventuella uppgifter om särskilt användningssätt ut ur registret.
Anmälan om användningssätt från den nye ägaren behöver ske bara om
fordonet skall användas på särskilt sätt. Förutom att antalet anmälningar kan
minskas väsentligt bör enligt trafiksäkerhetsverket förslaget leda till färre fel i
bilregistret och därmed också mindre rättelsearbete.

Förslaget har remissbehandlats och därvid mottagits i huvudsak positivt.
Jag kommer att under våren förelägga regeringen förslag som innebär att
regelsystemet förenklas. Därvid får prövas vilka slag av fordon som bör
omfattas av ett förenklat förfarande.

3.8 Decentralisering av vissa dispenser enligt sjötrafikkungörelsen

Sjötrafikkungörelsen (1962:267) innehåller dels regler som knyter an till de
internationella sjövägsreglerna, dels särskilda regler för krigsförhållanden. De
internationella sjövägsreglerna innehåller bl. a. föreskrifter om ljusutrustning
och om placering av sådan. Enligt 4 § i kungörelsen får svenskt fartyg, om det
är nödvändigt med hänsyn till fartygets särskilda konstruktion eller använd -

Prop. 1978/79:111

ning, föra ljusen i fråga på lägre höjd än som föreskrivs i de internationella
sjövägsreglerna. Vidare kan fartyget få underlåta att föra visst ljus. Sjöfartsverket
har i kungörelsen bemyndigats att meddela de närmare föreskrifter
som behövs för tillämpningen av bestämmelsen. För örlogsfartyg eller annat
militärt fartyg har chefen för marinen i samråd med verket motsvarande
befogenheter. Detta bemyndigande kan inte anses innefatta möjlighet att
medge dispens i det enskilda fallet. Sådana ärenden har därför avgjorts av
regeringen.

Enligt min mening måste det anses vara lämpligare att sjöfartsverket resp.
chefen för marinen fattar beslut i förevarande ärenden. Jag avser att under
våren föreslå regeringen att ändra sjötrafikkungörelsen så att beslutsbefogenheten
flyttas över på det sätt som jag nu har angett.

3.9 Förenkling och modernisering av bestämmelserna om statsbidrag till
enskild och kommunal väghållning m. m.

Regeringen har i årets budgetproposition (prop. 1978/79:100 bil. 9)
föreslagit nya riktlinjer för statsbidragsgivningen till enskilda vägar. Riktlinjerna
baseras på de överväganden som har redovisats av en särskild
arbetsgrupp (ÖSEV) inom statens vägverk i december 1975 i betänkandet
Översyn av statsbidragssystemet för enskild väghållning.

De nya riktlinjerna innebär en förenkling och modernisering av de
bestämmelser som gäller sedan år 1952 enligt kungörelsen (1952:793)
angående statsbidrag till enskild väghållning och kungörelsen (1952:417)
angående statligt stöd till anskaffning av maskiner och redskap för rationalisering
av underhållsarbetet å vissa enskilda vägar. Sålunda föreslås bl. a. att
- i motsats till f. n. - samma regelsystem skall gälla oavsett om det är frågan
om byggande eller drift av väg. Vidare baseras bestämmelserna på den
enskilda vägens användningssätt, användare och belägenhet. Sammantaget
bör detta medföra en ökad förståelse av grunderna för bidragsverksamheten
hos de enskilda väghållarna.

Regeringens förslag innebär vidare att goda förutsättningar skapas för att
erhålla en ordnad väghållning av de enskilda vägarna. Kostnaden för den laga
förrättning som regelmässigt krävs i samband med att statsbidrag beviljas för
byggande av väg föreslås sålunda räknas in i kostnaden för vägobjektet och
därigenom bli bidragsberättigad. Även för erforderliga förrättningar i
samband med sammanslagning av mindre väghållningsenheter till större
väghållningsområden föreslås statsbidrag kunna utgå.

Som jag har angett i budgetpropositionen avser jag att föreslå regeringen att
utfärda en ny förordning om statsbidragsgivningen till enskild väghållning att
gälla från den 1 januari 1980. De riktlinjer som regeringen har förordat för
denna bidragsgivning möjliggör enligt min mening att den nya förordningen
kan ges en enkel och överskådlig utformning utan onödiga detaljbestämmelser.
Den statliga övervakningen av hur bidragsmedlen används torde även

Prop. 1978/79:111

kunna minska i omfattning i förhållande till vad som f. n. är fallet.

Regeringen har tidigare denna dag bemyndigat mig att tillkalla en särskild
utredare för att göra en översyn av det nuvarande statsbidragssystemet för
den kommunala väg- och gatuhållningen. Enligt min mening bör en allmän
utgångspunkt vid en sådan översyn vara att få till stånd ett ökat kommunalt
självbestämmande i väghållningsfrågor. Detta bör kunna leda till en minskad
byråkrati i hanteringen av bidragsfrågorna.

I sammanhanget vill jag nämna att jag i den trafikpolitiska propositionen
avser att beskriva riktlinjerna för den framtida vägpolitiken. Dessa riktlinjer
innebär ett stort steg framåt i strävandena att decentralisera statlig planering
och att få till stånd en samordning av vägplaneringen med övrig planering.
Detta har också kommit till uttryck i den förordning (VVFS 1978:01) om
flerårsplan och fördelningsplan rörande väg- och gatuhållning som utfärdades
i februari 1978.

3.10 Rationalisering av myndighetsorganisationen på transportområdet

I den trafikpolitiska propositionen avser jag att föreslå att en ny trafikmyndighet,
transportrådet, inrättas fr. o. m. den 1 januari 1980. Den nya
myndigheten kommer att bildas genom en sammanslagning av tre mindre
nämnder, nämligen transportnämnden, bussbidragsnämnden och fraktbidragsnämnden.
Till transportrådet fors också vissa uppgifter rörande den
yrkesmässiga trafiken och de kollektiva färdmedlens handikappanpassning.

Transportnämnden, bussbidragsnämnden och fraktbidragsnämnden representerar
tillsammans en mycket stor sakkunskap på områden som ligger
nära varandra. Om nämndernas uppgifter inordnas inom ramen för en
gemensam organisation medför detta stora fördelar. Vidare kommer olika
trafik- och regionalpolitisk! betingade insatser lättare att kunna genomföras
genom sammanslagningen. Den nya myndigheten kommer dessutom bättre
att kunna följa utvecklingen på transportområdet samt föreslå åtgärder som
är ägnade att förbättra förutsättningarna för t. ex. kollektivtrafiken.

Förslaget medför också betydande fördelar genom den ökade flexibilitet i
personal- och servicehänseende som följer med en gemensam rationellt
uppbyggd organisation. Härvid avser jag möjligheterna till utjämning av
arbetstopparoch till omdisposition vid sjukdom och andra formerav ledighet.
Härtill kommer rationaliseringsvinster inom bl. a. kontorsadministrationen
samt när det gäller administrationen av olika bidragssystem. Vidare kommer
gransknings- och utbetalningsrutiner att kunna rationaliseras.

Genom att vissa frågor rörande den yrkesmässiga trafiken - bl. a.
tillståndsgivningen i fråga om interregional busstrafik och fastställande av
taxor och turlistor för sådan trafik - förs över till transportrådet kommer
länsstyrelsernas arbetsbelastning att minska. Antalet besvärsärenden i
regeringskansliet beräknas också minska avsevärt genom att transportrådet

Prop. 1978/79:111

blir besvärsinstans i ärenden om yrkesmässig trafik. Till de uppgifter som
föreslås överförda till transportrådet hör vidare frågor om generella förändringar
av taxenivån i busslinje- och taxitrafiken. F. n. prövas sådana frågor av
länsstyrelserna, vilket har visat sig leda till vissa olägenheter. Det förekommer
bl. a. att olika länsstyrelser medger olika stora höjningar, vilket
medför att taxenivån för samma slag av trafik kommer att ligga olika. Detta
resulterar i att länsstyrelsernas beslut överklagas och att en utjämning av
taxorna sker först när regeringen prövar besvärsärendena. Den beskrivna
fastställelseprocessen tar därför lång tid.

Genom att frågan om generella förändringar av taxenivån skall prövas av
transportrådet avlastas länsstyrelserna ett inte obetydligt arbete. Hanteringen
av ärenden om t. ex. taxehöjningar kommer att gå betydligt snabbare, vilket
har betydelse inte minst för trafikföretagen. Vidare kan förutskickas att
regeringskansliet i betydligt mindre utsträckning än f. n. kommer att behöva
handlägga ärenden rörande besvär i taxefrågor.

3.11 Ändring av bestämmelser om fordons bruttovikt

1 vägtrafikkungörelsen (1972:603) anges vilken bruttovikt ett fordon får ha
för att få köras på svenska vägar. Bruttovikten är den vikt som vid ett visst
tillfälle bärs av ett fordons eller en fordonskombinations samtliga hjul.
Bestämmelserna har kommit till för att undvika de skador på vägnätet som
kan följa av att alltför tunga fordon körs där. Reglerna i vägtrafikkungörelsen
innebär att den tillåtna bruttovikten är beroende av avståndet mellan
fordonets eller fordonskombinationens första och sista axel. Den tillåtna
bruttovikten ökar alltså med ökande axelavstånd.

Det nuvarande sättet att beräkna tillåten bruttovikt har på senare tid
kommit att innebära problem för den gränsöverskridande trafiken. Som
exempel kan nämnas att vissa specialfordon för transport av kemikalier från
länder på kontinenten är utrustade med axelkombinationer som gör det
nödvändigt att lasta om vid ankomsten till Sverige.

Regeringen har bl. a. mot denna bakgrund ändrat den s. k. bruttoviktstabellen
i bilaga 1 till vägtrafikkungörelsen. Ändringarna medför att delar av
problemen har lösts. Vissa frågor återstår emellertid. Jag har erfarit att statens
vägverk arbetar med dessa med sikte på att harmonisera metoderna för
bruttoviktsberäkning till vad som gäller internationellt.

4 Vissa pågående och planerade utredningar

Föreskrifter omfordons utrustning och beskaffenhet finns i
första hand i fordonskungörelsen (1972:595). Detaljföreskrifterna utfärdas av
statens trafiksäkerhetsverk på grundval av bestämmelserna i fordonskungörelsen.
Utvecklingen har medfört att gällande bestämmelser har kommit att
uppfattas som onödigt restriktiva. Särskilt har detta visat sig i fråga om

Prop. 1978/79:111

ombyggnader av enstaka fordon. 1 dessa fall innebär kraven att även måttliga
ändringar ibland kommer att underkastas en kontroll som kan framstå som
alltför rigorös. Mot bl. a. denna bakgrund har regeringen genom tilläggsdirektiv
till typbesiktningsutredningen (K 1977:02) uppdragit åt utredningen att
se över de tekniska föreskrifterna med sikte på att förenkla dem. Utredningen
kommer också att undersöka möjligheterna att förenkla kontrollen av de
föreskrifter som är nödvändiga.

Trafiksäkerhetsverket meddelar också med stöd i vägtrafikförfattningarna
föreskrifter av annat slag. Bl. a. ger verket föreskrifter för länsstyrelsernas
prövning av ansökningar enligt 112 § tredje stycket fordonskungörelsen.
Denna bestämmelse - som har motsvarigheter i andra vägtrafikförfattningar
- innebär att länsstyrelsen kan medge att andra personer än de som normalt
har att företräda företaget får bära det ägaransvar i fråga om fordon som
företaget har. Verkets nu gällande föreskrifter innebär bl. a. att man inte
accepterar mer än en ansvarsbärare för varje filial som företaget har.

Frågor om undantag från bestämmelserna om skyldighet att använda
bilbälte prövas av trafiksäkerhetsverket. Med stöd av bemyndigandet har
verket medgett generella undantag för vissa typer av trafik. Som exempel kan
nämnas post- och tidningsutdelning och sophämtning. Bakgrunden är att
fordonet i dessa fall körs endast mycket korta sträckor mellan varje stopp. När
det gäller undantag i speciella fall har trafiksäkerhetsverket tillämpat en
praxis som kan sägas innebära en utveckling av den princip som ligger bakom
de generella undantagen.

För min del har jag funnit att föreskrifterna i de båda hänseenden som jag
nu har tagit upp bör ses över mot bakgrund av de erfarenheter om den
praktiska tillämpningen som man har vunnit. Jag avser därför att föreslå
regeringen att uppdra åt verket att göra en sådan översyn.

Under våren 1976 beslutade riksdagen om ett nytt sanktionssystem för
parke ringsöverträdelser på väg- och gatumark (prop. 1975/76:106,
TU 1975/76:16, rskr 1975/76:240). Systemet, som började tillämpas den 1
april 1977, innebär i korthet att de flesta av de tidigare parkeringsförseelserna
avkriminaliserades. Parkeringsboten ersattes med en avgift som fordonsägaren
är betalningsansvarig för. Man har på detta sätt lyckats komma bort
från onödigt utredande och onödig byråkrati utan att rättssäkerhetskraven
har eftersatts. När det gäller otillåten parkering på tomtmark står dock
problemen kvar. Straffrättsligt betraktas sådana överträdelser som egenmäktigt
förfarande och civilrättsligt gäller de vanliga avtals- och skadeståndsrättsliga
reglerna.

Frågan om sanktioner mot otillåten tomtmarksparkering har aktualiserats i
flera sammanhang. Bl. a. har lagutskottet i betänkandet LU 1977/78:31
understrukit vikten av att frågan snarast utreds. Mot denna bakgrund har jag
efter regeringens bemyndigande tillkallat en särskild utredare (K 1978:10)
med uppgift att se över bl. a. dessa frågor.

1 samråd med cheferna för jordbruks- och industridepartementen har jag

Prop. 1978/79:111

tidigare i år tillsatt en utredning (K 1979:01) med uppgift att överväga vissa
frågor rörande transport av farligt gods. Bland utredningens
uppgifter ingår att se över det regelsystem som gäller på området. Reglerna
om transport av farligt gods är f. n. uppsplittrade på ett flertal regelsamlingar,
vilket i betydande mån försvårar tillämpningen för såväl enskilda som
myndigheter. Enligt direktiven bör man därför överväga att samla reglerna, i
vart fall vad gäller vägtransporterna, i en gemensam lagstiftning. Vidare skall
frågorna om myndighets- och tillsynsansvaret ses över i syfte att effektivisera
och förenkla bl. a. kontrollen av transporter av farligt gods.

I samband med sitt yttrande över körkortsutredningens betänkande (SOU
1978:27) Fortsatt körkortsreform har trafiksäkerhetsverket i en särskild
framställning till regeringen tagit upp några frågor som inte har ingått i
körkortsutredningens uppdrag. Syftet med förslagen i framställningen är att
motverka en icke önskvärd b y rå k ra t i se r i n g av vissa
k ö rkort säre n de n . Trafiksäkerhetsverket föreslår bl. a. att giltighetstiden
för körkortstillstånd förlängs från ett år till tio år, att möjligheterna till
förnyelse av körkort utvidgas och att ett återkallat körkort åtminstone i vissa
fall skall kunna återställas efter spärrtidens utgång och utan att en ny ansökan
om körkortstillstånd behöver ges in.

Frågorna berör både körkortslagen (1977:477) och körkortsförordningen
(1977:722). Förslaget att återställa ett återkallat körkort utan ny ansökan om
körkortstillstånd bygger dessutom på förutsättningen att personer för vilka
spärrtid löper alltjämt skall registreras i körkortsregistret. Körkortsutredningen
har emellertid föreslagit att körkortsregistreringen begränsas bl. a.
genom att registreringen av personer för vilka spärrtid löper upphör. Vissa
förenklingar bör kunna åstadkommas i fråga om körkortstillstånden men den
närmare utformningen måste övervägas i samband med ställningstagandena
till körkortsutredningens betänkande. Jag återkommer därför till frågan i det
sammanhanget. Jag kommer då också att ta upp frågan om att inskränka det
straffbara området när det gäller förseelser mot skyldigheten att medföra
körkort under färd.

Den svenska luftfartslagstiftningen omfattar ett system av
ansvars- och straffbestämmelser för personer som överträder
olika regler på luftfartens område. Det rör sig om både mera formella
ordningsförseelser och mer eller mindre allvarliga brott. Påföljderna varierar
från penningböter till fängelse. Vid sidan därav finns ett system av
administrativa åtgärder mot försumliga certifikatinnehavare. Det gäller då
återkallelse av certifikat för längre eller kortare tid och varning.

Under senare tid har sanktionssystemet och tillämpningen av det kritiserats
i olika sammanhang. Inte minst har den straffrättsliga proceduren efter
förseelser av ordningskaraktär skapat irritation på pilothåll. Luftfartsverket
har därför under medverkan av de berörda pilotorganisationerna sett över
luftfartslagstiftningens sanktionssystem. Verket har nyligen redovisat sitt
arbete och det är min avsikt att återkomma till denna fråga sedan

Prop. 1978/79:111

redovisningen har remissbehandlats.

Inom kommunikationsdepartementet utarbetas direktiv för en utredning
som skall se över lagstiftningen om mönstring och registrering av
sjömän. Det är arbetsmarknadsstyrelsen och sjöfartsverket som gemensamt
har hemställt om en sådan översyn.

Enligt gällande mönstringsförordning (1961:87) skall huvuddelen av
svenskt sjöfolk vara inskriven i sjömansregistret, som förs vid sjömansförmedlingen
i Göteborg. Sjöman, som tjänstgör på fartyg som går i utrikes fart,
skall i regel påmönstra fartyget. När han frånträder sin befattning skall han
avmönstras. Mönstring utförs av mönstringsförrättare.

Mönstringsforordningen grundar sig på ett utredningsförslag från 1950-talet och har i flera stycken övertagit regler från äldre lagstiftning. Mot
bakgrund av de stora förändringar som har skett under de senaste årtiondena
och av den utveckling som tekniskt och organisatoriskt har ägt rum inom
sjöfarten undersamma tid framstår mycket i den nuvarande regleringen som
otidsenligt. Det finns ett reformbehov, som tar sig uttryck i önskemål om
förenklingar och effektivisering i syfte att utnyttja tillgängliga resurser på
bästa möjliga sätt. Bl. a. rymmer nuvarande mönstring många inslag av
formell granskning av olika handlingar utan att förhållandena i sak alltid
granskas på ett tillfredsställande sätt. Det är angeläget att de rationaliseringsvinster
som ett effektivt mönstrings- och registreringssystem kan erbjuda tas
till vara även för att förenkla hanteringen ombord i största möjliga
utsträckning.

Reglerna om påmönstringsförbud i mönstringsforordningen tillämpas inte
längre i så stor utsträckning och synes inte ha samma berättigande som
tidigare. Här kan i forsta hand övervägas om reglerna helt bör slopas.

Det bör också undersökas om det går att uppnå andra förenklingar i
anslutning till registrering och mönstring för att undvika onödiga byråkratieffekter.

Bestämmelser om förbud mot vattenförorening från fartyg,
fartygs konstruktion och utrustning, mottagnings- och behandlingsanordningar
för oljehaltigt barlast- och tankspolvatten m. m. finns i lagen
(1972:275) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg och i lagen (1976:6)
om åtgärder mot vattenförorening från fartyg inom Östersjöområdet samt i
en förordning i anslutning till resp. lag.

F. n. är frågan om ett svenskt tillträde till 1978 års protokoll till 1973 års
internationella konvention till förhindrande av förorening från fartyg (MARPOL-PROTOKOLLET)
under beredning inom kommunikationsdepartementet.
Ett svenskt tillträde till protokollet medför i och för sig vissa
ändringar i nämnda författningar som måste övervägas under beredningen av
ärendet. I samband med beredningen pågår emellertid också en mera allmän
översyn av gällande bestämmelser om åtgärder mot vattenförorening från
fartyg. Arbetet syftar till en samordning, förenkling och språklig överarbetning
av bestämmelserna. Avsikten är att dessa skall tas in i en ny lag och i en

Prop. 1978/79:111

ny förordning.

Sjöfartsverket har i samarbete med statskontoret sett över verkets
organisation. Resultatet av översynsarbetet har redovisats i en särskild
rapport ”Sjöfartsverkets organisation”, som överlämnades till regeringen
under hösten 1978. Förslaget syftar till att skapa en organisation som på ett
bättre sätt kan svara mot de förändringar som äger rum inom verkets
verksamhetsområde. Förslaget har varit på remiss och bereds f. n. inom
kommunikationsdepartementet.

Inom postverket pågår enligt vad jag har erfarit en översyn av krångliga
föreskrifter och rutiner. Översynen inriktas på sådant i kassatjänsten
och postbehandlingen som kunderna och personalen upplever som
onödigt besvärande och som försenar eller komplicerar postens tjänster.
Arbetet bedrivs med högsta prioritet och är helt förutsättningslöst. Det senare
innebär att föreskrifter och rutiner skall omprövas oavsett om de motiveras av
externa eller interna förhållanden. Om författningsändringar eller ändringar i
gällande avtal behövs kommer förslag om det att läggas fram.

Betydelsen av översynen som ett led i förenklingen av kontakterna mellan
medborgarna och samhällsorganen kan belysas med några sifferuppgifter.
Sålunda besöker dagligen ca 600 000 kunder postkontoren, och varje dag
postas 10,5 miljoner försändelser.

Sjöfartsverket förhandskontrollerar de allmänna hamnarnas taxor.
Det är bestämmelser i kommunallagarna som har gjort underställningsskyldighet
för sådana taxor obligatorisk. Bestämmelserna har också inneburit att
hamnmedel i princip får användas endast för hamnrörelsens direkta behov.
De närmare bestämmelserna finns i kungörelsen (1950:152) om fastställelse
av hamn- och grundpenningtaxor samt taxor å sluss-, kanal- och andra
farledsavgifter.

Flamnutredningen föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 1974:24) Förslag till
hamnlag att hamntaxekontrollen skulle upphöra. I förslaget till hamnlag som
avsåg också andra hamnfrågor tog utredningen in vissa grundläggande
bestämmelser, främst att hamninnehavare fick ta ut avgifter och att dessa
skulle bestämmas efter skälig och rättvis grund. Tvister mellan hamninnehavare
och trafikant föreslogs bli prövade av ett nyinrättat organ, statens
hamnnämnd. Denna skulle dock ha enbart en medlande uppgift. Part som
inte godtog nämndens bedömning var oförhindrad att hänskjuta tvisten till
domstols prövning. En reservant inom utredningen ville dock att nämnden
skulle vara dömande i första instans.

Utredningens förslag att slopa hamntaxekontrollen fick ett betydande stöd
vid remissbehandlingen av betänkandet, dock vanligen i kombination med
att remissinstanserna förordade en dömande hamnnämnd.

Kommunallagsutredningen anslöt sig i betänkandet (SOU 1974:99)
Enhetlig kommunallag till hamnutredningens förslag.

I prop. 1975/76:187 om kommunal demokrati, ny kommunallag m. m.
hänvisades till att hamnutredningens förslag övervägdes inom kommunika -

Prop. 1978/79:111

tionsdepartementet. Gällande bestämmelser om underställningsskyldighet
av hamntaxor hade i avvaktan på resultatet av dessa överväganden förts över
till den nya kommunallagen. Riksdagen (KU 1976/77:25, rskr 1976/77:148)
beslöt att bestämmelserna i stället skulle föras över till lagen om införande av
kommunallagen. Det stod enligt riksdagens mening inte i särskilt god
samklang med strävandena att på olika sätt minska underställningsskyldigheten
för kommunerna och landstingskommunerna att behålla detaljbestämmelser
av detta slag i den nya kommunallagen. Innan slutlig ställning togs till
bestämmelsernas sakliga innehåll borde dock, såsom framhållits i propositionen,
avvaktas resultatet av övervägandena inom kommunikationsdepartementet.

Jag beräknar att resultatet av dessa överväganden kan läggas fram i en
departementspromemoria innevarande vår. Jag vill nämna att övervägandena
inom departementet i huvudsak grundas på hamnutredningens förslag.
De bestämmelser som anses erforderliga för att också framdeles ta till vara
trafikanternas intressen förutsätts medföra snabbare administrativ hantering
jämfört med de regler som gäller i dag.

5 Hemställan

Jag hemställer att regeringen
dels föreslår riksdagen att antaga förslagen till

1. yrkestrafiklag,

2. lag om transportförmedling,

3. lag om biluthyrning,

4. lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,

5. lag om ändring i lagen (1967:420) om flyttning av fordon i vissa fall,

6. lag om ändring i luftfartslagen (1957:297),

7. lag om ändring i lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken,

dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om de

förenklingar som regeringen har genomfört eller avser att genomföra samt
om vissa pågående och planerade utredningar.

Prop. 1978/79:111

Bilaga 5.1

1 Förslag till
Yrkestrafiklag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller yrkesmässig trafik.

2 § De myndigheter som ger tillstånd till yrkesmässig trafik (trafiktillstånd)
skall genom tillståndsprövning, en fortlöpande tillsyn och andra lämpliga
åtgärder verka för att en tillfredsställande trafikförsörjning uppnås och att
kraven på trafiksäkerhet och arbetsmiljö uppfylls.

De tillståndsgivande myndigheterna skall också se till att de som har
tillstånd till yrkesmässig trafik driver verksamheten enligt gällande bestämmelser.

3 § Om de tillståndsgivande myndigheternas tillsyn över handikappanpassning
av kollektivtrafik finns bestämmelser i lagen (1979:000) om handikappanpassad
kollektivtrafik.

4 § Med yrkesmässig trafik avses trafik i vilken personbil, lastbil eller buss
med förare ställs till allmänhetens förfogande mot ersättning för transport av
personer eller gods.

5 § Med linjetrafik, beställningstrafik och turisttrafik avses följande.

Godstransporter

1. Linjetrafik

2. Beställningstrafik

Persontransporter

1. Beställningstrafik med
tyngre fordon

2. Beställningstrafik med
lättare fordon

Yrkesmässig trafik för regelbunden transport av gods på
en viss vägsträcka eller mellan vissa orter som sker utan
att någon beställare förfogar över fordonet.

Yrkesmässig trafik som inte är linjetrafik.

Yrkesmässig trafik för transport av personer och, i
förekommande fall, gods i vilken lastbilar eller bussar
med totalvikt över 3,5 ton ställs till beställarens förfogande
med förare på villkor att beställaren förfogar över
fordonet och att ersättningen bestäms med hänsyn till
transportsträckans längd och hur mycket fordonet
utnyttjas och inte för varje passagerare för sig.

Yrkesmässig trafik för transport av personer och, i
förekommande fall, gods i vilken personbilar, lastbilar
eller bussar med totalvikt av högst 3,5 ton ställs till
beställarens förfogande med förare på villkor att beställaren
förfogar över fordonet och att ersättningen bestäms

Prop. 1978/79:111

med hänsyn till transportsträckans längd och hur
mycket fordonet utnyttjas och inte för varje passagerare
för sig.

3. Turisttrafik

Sådan yrkesmässig trafik för transport av personer och, i
förekommande fall, gods som inte är beställningstrafik,
om transporten ingår som ett led i ett sammanhängande
arrangemang, där huvudsyftet är annat än själva transporten.

4. Linjetrafik

Sådan yrkesmässig trafik som inte är beställningstrafik
eller turisttrafik.

6 § Denna lag skall också tillämpas på yrkesmässig trafik med terrängvagnar
och traktorer med tillkopplade släpfordon (traktortåg).

7 § Denna lag gäller inte i fråga om följande transporter.

1. Transport av högst fyra passagerare till eller från deras arbetsplats när
bilinnehavaren kör till elier från sin egen arbetsplats. Med arbetsplats likställs
skola eller annan lokal för utbildning.

2. Transport med ambulans som ägs eller innehas av staten, landstingskommun,
kommun eller sjukvårdsanstalt.

3. Transport av snö och is i samband med snöröjning.

4. Transport som endast gäller renhållning.

5. Transport som endast gäller bärgning eller bogsering av fordon med
bilar som är särskilt inrättade för sådana ändamål.

6. Transport av mjölk, mjölkprodukter och ägg.

7. Transport av sockerbetor, potatis, grönsaker, frukt och bär till förädlingsindustrier
och transport från sådana industrier av betmassa, betfor,
melass, slamkalk, pulpa, drank och kokt foderpotatis.

8. Transport av slaktdjur till slakterier.

9. Transport med traktortåg i skogsbruket av runt, bilat, kluvet, flisat eller
kolat virke och i lantbruket av lantbruksprodukter eller förnödenheter för
lantbruket. För transport på väg gäller dock lagen om traktortåget framförs
längre sträcka än 15 kilometer.

8 § Bestämmelserna om trafiktillstånd i denna lag skall också tillämpas när
det gäller persontransporter och linjetrafik för godstransporter i följande
fall.

1. När antalet fordon i trafiken utökas.

2. När bilar eller släpfordon byts ut och utbytet innebär en höjning av den
största lastvikt eller det högsta antal passagerare som enligt tillståndet får
transporteras i trafiken.

Bestämmelserna skall också tillämpas i fråga om överlåtelse av tillstånd till
persontransporter.

10 Riksdagen 1978/79. 1 sam!. Nr lil

Prop. 1978/79:111

2 kap. Meddelande av trafiktillstånd

Gemensamma bestämmelser

1 § Yrkesmässig trafik får drivas endast av den som har trafiktillstånd. Taxa,
turlista och andra särskilda villkor får föreskrivas.

2 § I ett aktiebolag, en ekonomisk förening, ett handelsbolag eller ett
kommanditbolag som har fått trafiktillstånd skall det finnas en eller flera
personer som har utsetts att ha ansvaret för trafikutövningen.

3§ Trafiktillstånd får ges endast till den som med hänsyn till yrkeskunnande,
personliga och ekonomiska förhållanden samt andra omständigheter
av betydelse bedöms vara lämplig att driva verksamheten.

Hos sådana juridiska personer som anges i 2 § gäller kraven i fråga om
yrkeskunnande och personliga förhållanden den eller dem som skall ha
ansvaret för trafikutövningen. En prövning av dessas ekonomiska förhållanden
skall göras i den utsträckning som bestäms av regeringen eller den
myndighet som regeringen utser.

4 § I fråga om sådana juridiska personer som anges i 2 § skall tillståndsmyndigheten
pröva lämpligheten på nytt, om den eller de som skall ha ansvaret
för trafikutövningen byts ut.

5 § Frågan om trafiktillstånd eller om medgivande till överlåtelse av ett
tillstånd prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen utser.

6§ Trafiktillstånd gäller tills vidare. Om det finns särskilda skäl, kan
tillståndet begränsas till viss tid eller till vissa transporter.

7 § Om tillståndshavaren dör övergår tillståndet på dödsboet. Om tillståndshavaren
försätts i konkurs övergår tillståndet på konkursboet. Tillståndet
gäller under högst ett år räknat från dödsfallet eller konkursbeslutet. För
verksamheten skall det finnas en godkänd föreståndare. I fråga om denne
skall 3 § andra stycket tillämpas.

Särskilda bestämmelser för godstransporter

8 § Tillstånd till linjetrafik för godstransporter får ges endast om den avsedda
trafiken behövs och i övrigt är lämplig.

9 § Endast den som har körkort med behörigheten C kan få tillstånd till
beställningstrafik för godstransporter.

I fråga om sådana juridiska personer som anges i 2 § gäller detta villkor den

Prop. 1978/79:111

eller dem som skall ha ansvaret för trafikutövningen. I fråga om dödsbo eller
konkursbo gäller villkoret den som har anmälts som föreståndare.

10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen utser utfärdar bestämmelser
om ekonomisk lämplighetsprövning av den som söker eller har
tillstånd till beställningstrafik för godstransporter.

Särskilda bestämmelser för persontransporter dels i linjetra fik och turisttrafik,
dels i beställningstrafik med tyngre fordon

11 § Tillstånd får ges endast om den avsedda trafiken behövs och i övrigt är
lämplig.

12 § Har någon ansökt om tillstånd till sådan linjetrafik eller turisttrafik som
kan komma att konkurrera med redan etablerad linjetrafik eller med
järnvägs- eller spårvägstrafik och har även den som utövar denna trafik
ansökt om tillstånd, skall tillståndet ges till den senare om han kan antas vara
lämplig.

13 § En kommun, som söker tillstånd till linjetrafik har företräde framför
andra sökande om det görs sannolikt att trafikförsörjningen främjas av att
ansökningen bifalls. Samma företrädesrätt gäller för en landstingskommun,
ett kommunalt trafikföretag eller för sådant kommunalförbund eller aktiebolag
som avses i lagen (1978:438) om huvudmannaskap för viss kollektiv
persontrafik.

14 § En kommun, en landstingskommun eller ett kommunalt trafikföretag
som har tillstånd till linjetrafik får anlita någon som har tillstånd till
beställningstrafik för att utföra trafiken. I sådana fall får den som anlitas
utföra linjetrafiken med stöd av sitt tillstånd till beställningstrafik. Vad nu har
sagts gäller också sådant kommunalförbund eller aktiebolag som avses i lagen
(1978:438) om huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik.

Om ett sådant kommunalförbund eller aktiebolag som avses i lagen om
huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik, en kommun, en landstingskommun
eller ett kommunalt trafikföretag har fått linjetrafiktillstånd och
dessutom ett tillstånd att i anslutning till linjetrafiken driva turisttrafik, gäller
vad som nu har sagts även i fråga om turisttrafiken.

15 § Den som har tillstånd till linjetrafik är skyldig att på de villkor som gäller
för trafiken transportera personer och resgods (trafikeringsplikt).

16 § Om tillståndshavaren dör får tillståndet överlåtas på någon annan.
Tillståndet får också överlåtas på någon annan om tillståndshavaren har
försatts i konkurs eller om det finns andra skäl.

Prop. 1978/79:111

Särskilda bestämmelser för persontransporter i bcställningstra/ik med lättare
fordon

17 § Tillstånd får ges endast om den avsedda trafiken behövs och i övrigt är
lämplig.

18 § Tillstånd får ges till juridiska personer endast om det finns särskilda
skäl.

19 § Om det kan antas att trafikförsörjningen inom en viss kommun främjas
av att trafiken utövas av en viss juridisk person, får kommunen ansöka om
tillstånd för den juridiska personen eller om överlåtelse av tillstånd på
denne.

20 § Tillståndshavaren är skyldig att på de villkor som gäller för trafiken
transportera personer och resgods (trafikeringsplikt).

21 § Om tillståndshavaren dör får tillståndet överlåtas på någon annan.
Tillståndet får också överlåtas på någon annan om tillståndshavaren har
försatts i konkurs eller om det finns andra skäl.

22 § Om inte särskilda skäl talar emot det, får den tillståndsgivande
myndigheten medge att ett tillstånd att ta med passagerare vid färd för egen
räkning inte skall medföra skyldighet att följa bestämmelserna i denna lag
eller i föreskrifter som med stöd av lagen har meddelats om trafikeringsplikt,
anmälan av fordon och om taxor. Detsamma gäller de särskilda föreskrifter
som finns om lämplighetsbesiktning av fordon som används i yrkesmässig
persontrafik.

3 kap. Återkallelse av trafiktillstånd

Gemensamma bestämmelser

1 § Om det i den yrkesmässiga trafiken har förekommit sådana missförhållanden
att tillståndshavaren inte kan anses lämplig att fortsätta verksamheten,
skall tillståndet återkallas. Om missförhållandena inte är så allvarliga att
det finns skäl för återkallelse men det finns anledning att anta att frågan om
återkallelse kommer att tas upp till prövning om rättelse inte sker, skall
tillståndshavaren tilldelas en varning.

2 § Ett trafiktillstånd som inte används skall återkallas, om inte särskilda skäl
talar emot det.

3 § Ett trafiktillstånd kan återkallas om det vid en ny lämplighetsprövning
enligt 2 kap. 4 § framgår att den eller de som skall ha ansvaret för
trafikutövningen är olämpliga för uppgiften.

Prop. 1978/79:111

4 § Frågan om återkallelse av trafiktillstånd eller om varning prövas av
regeringen eller den myndighet som regeringen utser.

Särskilda bestämmelser för persontransporter

5 § Görs i samband med en ansökan om trafiktillstånd framställning om
återkallelse av ett tidigare givet tillstånd till sådan trafik som anges i ansökan,
får detta tillstånd återkallas, om det finns synnerliga skäl till det med hänsyn
till att trafiken skall kunna ordnas på ett så ändamålsenligt sätt som
möjligt.

Om en kommun söker tillstånd till linjetrafik och gör sannolikt att
trafikförsörjningen inom det område som är avsett att trafikeras kommer att
främjas genom att trafiken drivs av sökanden, skall tidigare givet tillstånd till
trafiken återkallas. Detsamma gäller en landstingskommun, ett kommunalt
trafikföretag eller sådant kommunalförbund eller aktiebolag som avses i
lagen (1978:438) om huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik.

6 § Har kollektivtrafiknämnden avgjort frågan om ersättning till ett trafikföretag
enligFlagen (1978:440) om kollektivtrafiknämnd, får kommunalförbundet
eller aktiebolaget inte göra gällande rätt till återkallelse enligt 5 §
under den tid för vilken nämnden har bestämt ersättningen om det inte finns
särskilda skäl för det. Vad som nu har sagts gäller också en sådan
landstingskommun eller kommun som ensam är huvudman enligt den
angivna lagen eller ett trafikföretag som ägs av den som utövar huvudmannaskapet.

7 § När ett tillstånd återkallas enligt 5 § är den nye tillståndshavaren skyldig
att på begäran av den vars tillstånd återkallas lösa in de fordon och andra
tillgångar som har använts i verksamheten. Om återkallelsen endast gäller en
viss del av verksamheten, gäller skyldigheten endast denna del.

8 § Dör en tillståndshavare, som har haft yrkesmässig persontrafik som
huvudsaklig sysselsättning, får den tillståndsgivande myndigheten på
begäran av dödsboet föreskriva att en ny tillståndshavare är skyldig att i viss
omfattning lösa in det eller de fordon som har använts i trafikrörelsen. I
samband med en sådan föreskrift får den tillståndsgivande myndigheten
också meddela de föreskrifter som behövs för att reglera skyldigheten.

9 § Om en kommun i samband med en ansökan enligt 2 kap. 19 § gör
sannolikt att trafikförsörjningen inom kommunen kommer att främjas
genom att trafiken drivs av en viss juridisk person, får regeringen eller den
myndighet som regeringen utser efter framställning av kommunen återkalla
ett tidigare givet tillstånd till sådan trafik som ansökningen gäller. När

Prop. 1978/79:111

tillståndet återkallas är kommunen skyldig att, på begäran av den som
tidigare har haft tillståndet, lösa in rörelsen.

4 kap. Ansvarsbestämmelser

1 § Den som driver yrkesmässig trafik utan tillstånd eller en tillståndshavare
som bryter mot taxa, turlista eller någon annan särskild föreskrift som har
meddelats i tillståndet döms till böter.

Den som bryter mot 2 kap. 15 eller 20 § döms till böter.

2 § Har beställningstrafik för godstransport drivits utan tillstånd, döms den
för vars räkning den otillåtna transporten har utförts till böter,

1. om han kände till att det fanns hinder mot att transporten fick utföras
eller

2. om han inte visar att han på det sätt som skäligen kan begäras av honom
har undersökt om det förelåg något hinder mot att transporten fick
utföras.

5 kap. Bemyndiganden

1 § Regeringen får föreskriva eller i enskilda fall medge undantag från denna
lag. När undantag medges får särskilda villkor föreskrivas. Regeringen får
också utfärda ytterligare föreskrifter i de avseenden som anges i denna lag och
föreskrifter för yrkesmässig trafik till och från Sverige. Detsamma gäller i
fråga om registrering av tillståndsinnehav och om avgifter för den kontroll
som behövs.

Regeringen får överlåta de nämnda befogenheterna åt förvaltningsmyndigheter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979, då förordningen (1940:910)
angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. skall upphöra att gälla.

Om det i en lag eller någon annan författning hänvisas till en föreskrift som
har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya
bestämmelsen. Detsamma gäller i fråga om särskilda beslut som har
meddelats av Kungl. Majit eller regeringen.

Regeringen får meddela de ytterligare övergångsbestämmelser som
behövs.

Prop. 1978/79:111

2 Förslag till

Lag om transportförmedling

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller förmedling av godstransporter med bilar.

2 § Med transportförmedling avses sådan verksamhet i vilken någon
yrkesmässigt åt allmänheten

1. samlar ihop eller tar emot gods till en eller flera upplagsplatser för
regelbundna transporter mellan vissa orter,

2. förmedlar anbud om regelbundna godstransporter mellan vissa orter
eller om tillhandahållande av gods för sådana transporter.

3 § Med regelbundna transporter avses sådana transporter som vanligen
utförs två eller flera gånger varje vecka i samma riktning.

4 § Denna lag gäller inte:

1. Sådan transportförmedling som drivs av utövare av yrkesmässig trafik
och som endast sker i den omfattning som behövs för att de fordon som
används i trafiken skall kunna utnyttjas.

2. Anordnande av uppsamlingsplatser vid hamnar eller järnvägsstationer
för sådant gods som efter fartygs- eller järnvägstransport skall transporteras
vidare med bil. Detsamma gäller förmedling av anbud om utförande av
transporter av sådant gods eller om tillhandahållande av sådant gods.

3. Sådan transportförmedling som drivs endast som en underordnad del av
en handelsrörelse eller därmed jämförlig rörelse, om förmedlingen genomsnittligt
inte omfattar transport av mer än 1 000 kilogram gods i veckan eller
med mer än en bil.

2 kap. Meddelande av tillstånd till transportförmedling

1 § Transportförmedling får drivas endast av den som har tillstånd till det.
Turlista får fastställas och särskilda villkor får föreskrivas.

2 § Tillstånd till transportförmedling får ges endast till den som med hänsyn
till personliga och ekonomiska förhållanden samt andra omständigheter av
betydelse bedöms vara lämplig att driva verksamheten.

3 § Tillstånd till transportförmedling får ges endast om den avsedda
verksamheten behövs och i övrigt är lämplig.

Prop. 1978/79:111

4 § Frågan om tillstånd till transportförmedling prövas av regeringen eller
den myndighet som regeringen utser.

5 § Tillstånd till transportförmedling gäller tills vidare. Om det finns
särskilda skäl, kan tillståndet begränsas till viss tid.

6 § Om tillståndshavaren dör övergår tillståndet på dödsboet. Om tillståndshavaren
försätts i konkurs övergår tillståndet på konkursboet. Tillståndet
gäller under högst ett år räknat från dödsfallet eller konkursbeslutet. För
verksamheten skall det finnas en godkänd föreståndare. I fråga om denne
skall 2 § tillämpas.

3 kap. Återkallelse av tillstånd

1 § Om det i transportförmedlingen har förekommit sådana missförhållanden
att tillståndshavaren inte kan anses lämplig att fortsätta verksamheten,
skall tillståndet återkallas. Om missförhållandena inte är så allvarliga att
det finns skäl för återkallelse men det finns anledning att anta att frågan om
återkallelse kommer att tas upp till prövning om rättelse inte sker, skall
tillståndshavaren tilldelas en varning.

2 § Ett tillstånd til! transportförmedling som inte används skall återkallas,
om inte särskilda skäl talar emot det.

3 § Frågan om återkallelse av tillstånd till transportförmedling eller om
varning prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen utser.

4 kap. Ansvarsbestämmelse

1 § Den som driver transportförmedling utan tillstånd eller en tillståndshavare
som bryter mot turlista eller någon särskild föreskrift som har meddelats
i tillståndet döms till böter.

5 kap. Bemyndiganden

1 § Regeringen får föreskriva eller i enskilda fall medge undantag från denna
lag. När undantag medges får särskilda villkor föreskrivas. Regeringen får
också utfärda ytterligare föreskrifter i de avseenden som anges i denna lag.
Detsamma gäller i fråga om registrering av tillståndsinnehav.

Regeringen får överlåta de nämnda befogenheterna åt förvaltningsmyndigheter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

Om det i en lag eller någon annan författning hänvisas till en föreskrift som

Prop. 1978/79:111

har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya
bestämmelsen. Detsamma gäller i fråga om särskilda beslut som har
meddelats av Kungl. Maj:t eller regeringen.

Regeringen får meddela de ytterligare övergångsbestämmelser som
behövs.

3 Förslag till
Lag om biluthyrning

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller yrkesmässig uthyrning av bilar.

2 § Med uthyrningsrörelse avses sådan yrkesmässig uthyrning av bilar utan
förare som gäller för en tid som understiger ett år.

3 § Bestämmelserna om uthyrningsrörelse i denna lag skall också tillämpas
på uthyrning av terrängmotorfordon.

2 kap. Meddelande av tillstånd till uthyrningsrörelse

1 § Uthyrningsrörelse får drivas endast av den som har tillstånd till det.
Särskilda villkor får föreskrivas.

2 § Tillstånd till uthyrningsrörelse får ges endast till den som med hänsyn till
personliga och ekonomiska förhållanden samt andra omständigheter av
betydelse bedöms vara lämplig att driva verksamheten.

3 § Tillstånd till uthyrning av bussar får ges endast om den avsedda
verksamheten behövs och i övrigt är lämplig.

4 § Frågan om tillstånd till uthyrningsrörelse prövas av regeringen eller den
myndighet som regeringen utser.

5 § Tillstånd till uthyrningsrörelse gäller tills vidare. Om det finns särskilda
skäi, kan tillståndet begränsas till viss tid.

6 § Om tillståndshavaren dör övergår tillståndet på dödsboet. Om tillståndshavaren
försätts i konkurs, övergår tillståndet på konkursboet. Tillståndet
gäller under högst ett år räknat från dödsfallet eller konkursbeslutet. För
verksamheten skall det finnas en godkänd föreståndare. I fråga om denne
skall 2 § tillämpas.

Prop. 1978/79:111

3 kap. Återkallelse av tillstånd

1 § Om det i uthyrningsrörelsen har förekommit sådana missförhållanden att
tillståndshavaren inte kan anses lämplig att fortsätta verksamheten, skall
tillståndet återkallas. Om missförhållandena inte är så allvarliga att det finns
skäl för återkallelse men det finns anledning anta att frågan om återkallelse
kommer att tas upp till prövning om rättelse inte sker, skall tillståndshavaren
tilldelas en varning.

2 § Ett tillstånd till uthyrningsrörelse som inte används skall återkallas, om
inte särskilda skäl talar emot det.

3 § Frågan om återkallelse av tillstånd till uthyrningsrörelse eller om varning
prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen utser.

4 kap. Ansvarsbestämmelse

1 § Den som driver uthyrningsrörelse utan tillstånd eller en tillståndshavare
som bryter mot någon särskild föreskrift som har meddelats i tillståndet döhis
till böter.

5 kap. Bemyndiganden

1 § Regeringen får föreskriva eller i enskilda fall medge undantag från denna
lag. När undantag medges får särskilda villkor föreskrivas. Regeringen får
också utfärda ytterligare föreskrifter i de avseenden som anges i denna lag.
Detsamma gäller i fråga om registrering av tillståndsinnehav.

Regeringen får överlåta de nämnda befogenheterna åt förvaltningsmyndigheter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

Regeringen får meddela de ytterligare övergångsbestämmelser som
behövs.

Prop. 1978/79:111

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

Härigenom föreskrivs att 13 § lagen(1976:206)om felparkeringsavgift skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

13 §'

Föreslagen lydelse

Om ej annat följer av denna lag
gäller uppbördslagen (1953:272) och
införsellagen (1968:621) i tillämpliga
delar i fråga om felparkeringsavgift.
Reglerna i uppbördslagen om restavgift
skall dock inte tillämpas. Regeringen
får föreskriva avvikelser från
de nämnda lagarna, när det gäller
avkortning, avskrivning och det
administrativa förfarandet i fråga om
felparkeringsavgift.

Åläggande enligt 6 § andra stycket får ej utfärdas senare än ett år efter den
dag då överträdelsen skedde.

Åtgärd för indrivning av felparkeringsavgift får ej vidtagas senare än fem år
efter den dag överträdelsen skedde.

Om ej annat följer av denna lag
gäller uppbördslagen (1953:272) och
införsellagen (1968:621) i tillämpliga
delar i fråga om felparkeringsavgift.
Regeringen får dock föreskriva avvikelse
därifrån, när det gäller avkortning,
avskrivning och förfarandet i
administrativt hänseende.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1979.

Restavgift som har debiterats men inte betalats när lagen träder i kraft skall
avkortas. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar
de föreskrifter som behövs om förfarandet i dessa fall.

1 Senaste lydelse 1976:1124.

Prop. 1978/79:111

5 Förslag lill

Lag om ändring i lagen (1967:420) om flyttning av fordon i vissa
fall

Härigenom föreskrivs att 3 och 10 §§ lagen (1967:420) om flyttning av
fordon i vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Beslut om.flyttning av fordon som
avses i 2 § 1 meddelas och verkställes
av polismyndigheten. I kommun
som svarar för trafikövervakning
enligt lagen (1964:321) om kommunal
trafikövervakning får sådant
beslut meddelas och verkställas av
kommunal myndighet.

Beslut om flyttning av fordon som
avses i 2 § 2 eller 3 meddelas av
polismyndigheten,om väg/örvaltning
eller kommunal myndighet begär
det, och verkställes av den som
påkallat beslutet. / den män regeringen
bestämmer får vägförvaltning
eller kommunal myndighet själv
besluta om sådan flyttning.

1 flyttningshcshit anges om fordonet
är fordonsvrak.

Föreslagen lydelse

Beslut om att flytta ett sådant
fordon som avses i 2 § första stycket 1
kan meddelas och verkställas av
polismyndigheten. I en kommun
som svarar för trafikövervakning
enligt lagen (1964:321) om kommunal
trafikövervakning får ett sådant
beslut meddelas och verkställas även
av en kommunal myndighet.

Beslut om att flytta ett sådant
fordon som avses i 2 § första stycket 2
eller 3 kan meddelas av polismyndigheten,
om vägförvaltn ingen eller en
kommunal myndighet begär det. Der
verkställs då av den som har begärt
beslutet. Regeringen eller myndighet
som regeringen utser får bestämma att
vägforvaltningen eller en kommunal
myndighet själv får besluta om
sådana flyttningar.

I flyttningsbeslutet skall det anges
om fördonet är ett fordonsvrak.

10 §

Mot beslut enligt denna lag får talan Beslut av en myndighet enligt 3 $

ej förås. andra stycket sista meningen över klagas

hos regeringen genom besvär.
Andra beslut enligt denna lag kan inte
överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

1 Senaste lydelse 1976:207.

Prop. 1978/79:111

6 Förslag till

Lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 och 8 §§ luftfartslagen (1957:297) skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

2 §'

Luftfartyg må registreras här i riket
endast om ägaren är svenska staten,
svensk kommun eller annan sådan
menighet, svensk medborgare eller
svenskt dödsbo eller ock bolag,
förening, annat samfund, stiftelse eller
annan sådan inrättning med svensk
nationalitet.

Regeringen äger, beträffande luftfartyg
som i regel nyttjas med utgångspunkt
här i riket, medgiva att det må
införas i registret utan hinder av vad i
första stycket sägs.

Föreslagen lydelse

Ett luftfartyg får registreras i Sverige
bara om det ägs av svenska staten,
svensk kommun eller landstingskommun,
svensk medborgare eller av
dödsbo, bolag, förening, samfällighet
eller stiftelse som har svensk nationalitet.

Luftfartsverket får medge att ett
luftfartyg får registreras i Sverige även
om nämnda krav inte är uppfyllda.
Sådant medgivande får bara lämnas
om luftfartyget i regel används med
utgångspunkt i Sverige.

Luftfartyg skall avföras ur registret,
om ägaren begär det.

Samma lag vare, om det i 2 § första
stycket för registrering uppställda villkoret
ej längre är uppfyllt och regeringen
icke jämlikt andra stycket i
samma paragraf medgiver att fartyget
det oaktat må kvarstå i registret eller
om medgivande, som regeringen lämnat
enligt sistnämnda stycke, återkallats
eller ockförfallit på den grund att i
medgivandet föreskrivet villkor icke
längre är uppfyllt, så ock om fartyget
förolyckats, upphuggits eller annorledes
förstörts eller om det efter
anträdd luftfärd ej avhörts under en tid
av tre månader. Har omständighet

1 Senaste lydelse 1976:11.

2 Senaste lydelse 1976:11.

Ett luftfartyg skall förås ur registret i
följande fall.

1. Om ägaren begär det.

2. Om kraven i 2 § inte är uppfyllda.

3. Om det har förolyckats eller
förstörts.

4. Om det efter en flygning inte hathörts
av pä tre månader.

5. Om det inte har haft giltigt luftvärdighetsbevis
eller miljövärdighetsbevis
pä tre är.

Agaren är skyldig att anmäla om
något har hänt som enligt första
stycket 2-4 medför att ett luftfartyg
skall avregistreras. När ett fall enligt
första stycket 5 inträffar, behöver luft -

Prop. 1978/79:111

Nuvarande lydelse

som nu sagts inträffat, åligger det
ägaren att ofördröjligen göra anmälan
därom till registret, såvida sådan ej
skett pä grund av vad i 7 § stadgas.

Har luftfartyg sedan tre är icke haft
gällande luftvärdighetsbevis eller miljövärdighetsbevis,
må fartyget avföras
ur registret, där ägaren ej inom tid,
som luftfartsverket bestämmer, visar
att fartyget är luftvärdigt och miljövärdigt.

Föreslagen lydelse

fartyget inte avregistreras om ägaren
inom en viss tid som bestäms av luftfartsverket
visar att luftfartyget är luftvärdigt
och miljövärdigt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken Härigenom

föreskrivs att 9§ lagen (1970:995) om införande av nya
jordabalken1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

I fråga om järnväg, på vilken
förordningen (1880:36), innefattande
särskilda föreskrifter angående lagfart,
inteckning och utmätning av
järnväg, så ock i fråga om förvaltning
av järnväg under konkurs är tillämplig
vid nya balkens ikraftträdande,
äger 1, 2, 4-7, 9, 11, 12 och 14 §§
nyssnämnda förordning fortfarande
tillämpning.

Inskrivningsärende angående
järnväg som avses i första stycket
handlägges av den inskrivnings -

Föreslagen lydelse

Inskrivningsärende angående
järnväg som avses i första stycket
handlägges av den inskrivnings -

1 Lagen omtryckt 1971:1210.

Prop. 1978/79:111

Nuvarande lydelse

myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

Föreslagen lydelse

myndighet som regeringen bestämmer.

1979.

Prop. 1978/79:111

Bilaga 5.2

1 Utkast till
Y rkestrafikförordning

Härigenom föreskrivs följande,
i kap. Inledande bestämmelser

1 § Denna förordning gäller i anslutning till yrkestrafiklagen (1979:000).

2 § Vad som sägs i denna förordning om länsstyrelse skall i fråga om tillstånd
till linjetrafik som rör mer än ett län i stället gälla transportrådet.

3 § Tillståndsgivning i fråga om internationell yrkesmässig trafik regleras i
kungörelsen (1974:681) om internationella vägtransporter.

2 kap. Tillståndsgivningen

Allmänna bestämmelser

1 § Tillstånd till yrkesmässig trafik (trafiktillstånd) meddelas av den
myndighet som anges nedan.

Slag av trafik	Den tillståndsgivande myndigheten
Beställningstrafik för godstransporter	Länsstyrelsen i det län där sökanden är kyrkobokförd eller, om sökanden är en juridisk person, där företagets ledning finns
Beställningstrafik för per-sontransporter	Länsstyrelsen i det län där stationsorten skall finnas
Linjetrafik som rör endast ett län	Länsstyrelsen i länet
Linjetrafik som rör mer än ett län	Transport rådet
Turisttrafik	Länsstyrelsen i det län där passagerare upp	först skall tas
Beställningstrafik för per-sontransporter med lätta-re fordon när en kommun har ansökt om tillstånd för en juridisk person	Regeringen

Har regeringen givit en juridisk person tillstånd till beställningstrafik för
persontransporter med lättare fordon skall länsstyrelsen i det län där
stationsorten skall finnas fullgöra de uppgifter i övrigt som ankommer på
tillståndsgivande myndighet.

Prop. 1978/79:111

2 § Vad som sägs i denna förordning om tillstånd till yrkesmässig persontrafik
gäller också när det är fråga om ett medgivande att överlåta ett tillstånd
som har meddelats tidigare.

3 § Ansökan om trafiktillstånd skall göras skriftligen hos tillståndsmyndigheten.
Finns det särskilda skäl kan ansökan göras muntligen.

Uppgifter som skall finnas i en ansökan om trafiktillstånd

4 § Ansökan om trafiktillstånd skall innehålla uppgifter om sökandens
namn, personnummer eller organisationsnummer, kyrkobokföringsort eller,
om sökanden är en juridisk person, den ort där företagets ledning finns.
Dessutom bör sökanden ge in sådana handlingar som kan visa att han är
lämplig att driva den trafik som ansökan gäller.

5 § Ansökan om trafiktillstånd för ett aktiebolag, en ekonomisk förening, ett
handelsbolag eller ett kommanditbolag skall innehålla uppgifter om den eller
de personer som skall ha ansvaret för trafikutövningen.

Ansvariga är följande personer.

1.1 ett aktiebolag: den verkställande direktören, om det finns en
sådan.

2. I ett aktiebolag utan verkställande direktör eller i en ekonomisk
förening: en styrelseledamot utsedd av bolaget eller föreningen.

3. I ett handelsbolag eller ett kommanditbolag: varje bolagsman.

Om det finns synnerliga skäl, får länsstyrelsen medge att en annan person
än den som nu har angivits skall ha ansvaret.

6 § Ansökan om tillstånd till linjetrafik skall innehålla följande uppgifter.

1. Linjesträckningen eller de orter mellan vilka trafiken skall drivas eller
det område som skall trafikeras.

2. Taxan.

3. Turlistan för trafiken.

I fråga om linjetrafik för persontransporter skall sökanden i förekommande
fall lämna uppgifter om i vad mån godstransporter avses komma att
utföras.

7 § Ansökan om tillstånd till beställningstrafik för persontransporter med
tyngre fordon eller till turisttrafik skall innehålla följande uppgifter.

1. Det antal motorfordon och i förekommande fall det antal släpfordon
som skall användas i rörelsen.

2. Det högsta antal passagerare som avses kunna transporteras i varje
fordon.

3. Det antal reservfordon som sökanden anser sig behöva för att ersätta de
fordon som kan komma att tas ur trafik på grund av reparation eller av

II Riksdagen 1978/79. I sami. Nr lil

Prop. 1978/79:111

liknande orsaker.

I fråga om beställningstrafik skall sökanden också föreslå stationsort för
trafiken.

8 § Ansökan om tillstånd till beställningstrafik för persontransporter med
lättare fordon skall innehålla följande uppgifter.

1. Det antal motorfordon och i förekommande fall det antal släpfordon
som skall användas i rörelsen.

2. Det högsta antal passagerare som avses kunna transporteras i varje
fordon.

3. Förslag om stationsort för trafiken.

9 § Om ett tillstånd till persontransporter skall överlåtas på en annan person,
skall det avtal som kan ha upprättats om överlåtelsen ges in tillsammans med
ansökan om medgivande till överlåtelsen.

TiHsi än ds myn (ligh etens behandling av en ansökan om trafiktillstånd

10 § Innan ett tillstånd till linjetrafik eller turisttrafik ges, skall länsstyrelsen
begära yttrande från polismyndigheten på sökandens kyrkobokföringsort
eller, om det gäller en juridisk person, på den ort där företagets ledning finns.
Yttrande behöver inte begäras om länsstyrelsen av särskilda skäl anser att det
inte behövs.

Länsstyrelsen skall vidare begära yttrande från sådana trafikföretag,
kommuner och sammanslutningar av utövare av yrkesmässig trafik som kan
komma att beröras av trafiken. Om trafiken rör mer än ett län, skall yttrande
också begäras från länsstyrelsen i annat berört län.

11 § Innan tillstånd till beställningstrafik för persontransporter ges, skall
länsstyrelsen begära yttrande från polismyndigheten i den kommun där
stationsorten skall finnas. Länsstyrelsen skall vidare genom kungörelse i
ortstidning ge trafikföretag, sammanslutningar av utövare av yrkesmässig
trafik och andra som kan beröras av ärendet tillfälle att yttra sig. Länsstyrelsen
får av sökanden ta ut en avgift som motsvarar kostnaden för
kungörandet.

12 § Innan tillstånd till beställningstrafik för godstransporter ges, skall
länsstyrelsen begära yttrande från polismyndigheten på sökandens kyrkobokföringsort
eller, om det gäller en juridisk person, på den ort där företagets
ledning finns. Yttrande behöver inte begäras om länsstyrelsen av särskilda
skäl anser att det inte behövs.

13 § Utöver vad som har angivits tidigare får länsstyrelsen begära de
ytterligare uppgifter som behövs för att pröva en ansökan om yrkesmässig
trafik.

Prop. 1978/79:111

14 § Länsstyrelsen får avslå en ansökan utan att ha begärt sådana yttranden

som har angivits tidigare om det är uppenbart att ett tillstånd inte bör

ges.

15 § Länsstyrelsen får avstå från att begära yttranden över ansökningar i
följande fall.

1. Transport av skolbarn och lärare till och från skolor.

2. Medförande av passagerare vid färd med fordon för egen räkning.

3. Tillfällig beställningstrafik för persontransport eller turisttrafik inom ett
visst begränsat område eller på en viss vägsträcka med bil som annars
används i linjetrafik.

4. Beställningstrafik för godstransport för en tid av högst sex månader.

5. Utökning av antalet fordon för en tid av högst sex månader.

6. Användande av släpfordon för en tid av högst sex månader.

7. Utbyte av fordon i beställningstrafik för persontransport eller i turisttrafik.

8. Utbyte av lastbil eller släpfordon som används i linjetrafik för godstransport
under förutsättning att lastökningen inte kommer att överstiga
femton procent av den största lastvikt som har angivits i tillståndet.

9. Transport av högst 500 kilogram gods i linjetrafik för persontransport.

10. Användande av släpfordon för godstransport i linjetrafik under
förutsättning att fordonets maximilast inte överstiger 500 kilogram.

Länsstyrelsen får också avstå från att begära yttranden, om ansökan gäller
tillstånd för ett sådant kommunalförbund eller aktiebolag som anges i lagen
(1978:438) om huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik att utföra
linjetrafik under en viss kortare tid. Detsamma gäller om ansökan görs av en
sådan landstingskommun eller kommun som ensam är huvudman enligt
lagen om huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik eller av ett sådant
trafikföretag som ägs av den som utövar huvudmannaskapet.

Tillståndsmyndighetens närmare prövning av en ansökan om trafiktillstånd

16 § När en sökandes lämplighet att driva yrkesmässig trafik prövas skall
särskild vikt läggas vid om han tidigare har gjort sig skyldig till upprepade
eller allvarligare överträdelser av bestämmelserna i yrkestrafiklagen
(1979:000) eller i denna förordning eller av någon föreskrift som har
meddelats med stöd av lagen eller förordningen. Detsamma gäller i fråga om
de bestämmelser som avser förarnas arbetstid och vilotid, fordonens eller
vägarnas belastning, fordonens hastighet eller andra bestämmelser som är
väsentliga för säkerheten eller om han i övrigt har brustit i allmän laglydnad i
sådan utsträckning att han kan antas vara olämplig som trafikutövare.

Är sökanden en juridisk person skall bestämmelserna om lämplighetsprövningen
gälla den eller dem som skall ha ansvaret för trafikutövningen.

Prop. 1978/79:111

17 § Länsstyrelsen får medge undantag från kravet på körkort med behörigheten
C i fråga om den som söker ett tillstånd till beställningstrafik för
godstransporter. Detta får dock ske endast om sökanden kan visa att han har
ett motsvarande yrkeskunnande eller om särskilda skäl för undantag
finns.

Är sökanden en juridisk person får undantag också medges, om det med
hänsyn till rörelsens storlek och organisation och vad som i övrigt är känt om
rörelsen får anses vara uppenbart att ett tillräckligt yrkeskunnande finns
representerat inom rörelsen.

Vad nu har sagts gäller också i fråga om den som har anmälts som
föreståndare för dödsbo eller konkursbo.

18 § Den ekonomiska lämplighetsprövningen av den som söker eller har ett
tillstånd till beställningstrafik för godstransport regleras i förordningen
(1978:690) om ekonomisk lämplighetsprövning i vissa ärenden om yrkesmässig
trafik.

19 § När frågan om medgivande till överlåtelse prövas, skall länsstyrelsen ta
hänsyn till skälen och villkoren för överlåtelsen. Vidare skall länsstyrelsen
pröva om den till vilken överlåtelsen skall göras kan antas vara lämplig att
driva verksamheten med hänsyn till yrkeskunnande, personliga och ekonomiska
förhållanden samt andra omständigheter av betydelse.

Innehållet i trafiktillståndet

20 § Av ett tillstånd till yrkesmässig trafik för en juridisk person skall det
framgå vem som har ansvaret för trafikutövningen. I tillståndet skall
länsstyrelsen också föreskriva att tillståndshavaren är skyldig att till länsstyrelsen
anmäla om det sker något utbyte av den eller dem som ha^ansvaret för
trafikutövningen.

21 § Ett tillstånd till linjetrafik för godstransporter, beställningstrafik för
persontransporter eller turisttrafik skall innehålla en föreskrift om det högsta
antal fordon som får användas i trafiken och den största lastvikt eller det
högsta antal passagerare som får transporteras med varje fordon.

22 § Ett tillstånd till beställningstrafik för persontransporter skall innehålla
uppgift om stationsort för trafiken.

23 § Ett tillstånd till linjetrafik skall innehålla en föreskrift om att trafiken
skall utföras på en viss vägsträcka, mellan vissa orter eller inom ett visst
område. Om det finns anledning till det får länsstyrelsen föreskriva
skyldighet att utföra samtrafik med trafikföretag som utför anslutande
järnvägs-, spårvägs- eller sjötrafik. Länsstyrelsen får också meddela de
föreskrifter som behövs för samtrafiken.

Prop. 1978/79:111

24 § Om förhållandena kräver det, får länsstyrelsen meddela ytterligare
föreskrifter utöver vad som tidigare har angivits,

25 § I tillståndshandlingen skall länsstyrelsen ta in en erinran om att
tillståndet kan återkallas, om en meddelad föreskrift har överträtts.

3 kap. Turlistor och taxor

1 § För persontransporter i linjetrafik och beställningstrafik för persontransporter
med lättare fordon skall det finnas en fastställd taxa. För linjetrafik
skall det dessutom finnas en fastställd turlista.

Frågan om fastställelse av taxan och turlistan prövas av den länsstyrelse
som skall pröva frågan om tillstånd till trafiken.

Skall trafiken utföras inom flera län skall länsstyrelsen, innan taxan och
turlistan fastställs, begära yttrande från länsstyrelsen i annat berört län.

2 § Den turlista som har fastställts för linjetrafiken skall följas. Tillfälliga
avvikelser får göras om de beror på omständigheter som inte har kunnat
förutses. Trafikutövaren är skyldig att hos den länsstyrelse som har fastställt
turlistan anmäla en sådan avvikelse. Länsstyrelsen bestämmer på vilket sätt
och i vilken omfattning anmälan skall göras.

3 § Taxan skall ange de högsta avgifter för persontransporter som får tas ut i
trafiken (maximiavgifter). Om särskilda förhållanden kräver det får länsstyrelsen
i stället bestämma fasta avgifter.

4 § Transportrådet skall föreskriva de allmänna grunderna för uppställning
av taxor.

Rådet prövar vidare frågan om förändring av nivån på taxan för visst
trafikslag. Om det finns anledning skall dessförinnan yttranden begäras från
sådana myndigheter och organisationer som ärendet kan angå.

5 § Föraren skall ha med sig den fastställda taxan och visa upp den på begäran
av trafikanter eller polis.

4 kap. Vissa rättigheter och inskränkningar sorn är knutna till tillståndsinnehavet 1

§ Ett tillstånd till linjetrafik för persontransporter innefattar rätt att
transportera också annat gods än sådant som passagerarna för med sig.
Länsstyrelsen i det län som skall ge tillståndet till trafiken bestämmer i vilken
omfattning godstransporter får utföras.

2 § Ett tillstånd till beställningstrafik för persontransporter med lättare
fordon innefattar rätt att transportera mindre gods med motorfordonet eller

Prop. 1978/79:111

med släpfordon som har kopplats till detta. Släpfordonets totalvikt får dock
inte överstiga 750 kilogram.

3 § Ett tillstånd till beställningstrafik för persontransporter med lättare
fordon innefattar också rätt att transportera enbart tidningar. Den transporterade
mängden får dock inte överstiga vad som motsvarar den sammanlagda
vikten av det högsta antal passagerare som får transporteras med fordonet
enligt tillståndet. Vikten av varje passagerare skall i detta sammanhang
beräknas till 70 kilogram.

4 § Länsstyrelsen får i samband med att tillstånd ges till linjetrafik för
persontransporter eller beställningstrafik för persontransporter med lättare
fordon närmare ange i vilken omfattning tillståndshavaren är skyldig att
transportera personer och det gods som de medför. Om det finns särskilda
skäl för det får länsstyrelsen helt eller delvis befria tillståndshavaren från
sådan skyldighet.

5 § Skyldighet förden som har tillstånd till linjetrafik att transportera gods för
postverkets räkning regleras i kungörelsen (1947:175) angående postverkets
ensamrätt till postbefordran m. m.

6 § Den som har tillstånd till beställningstrafik för persontransporter får
utföra trafiken inom stationsorten. Trafiken får utföras också utanför
stationsorten, om beställningen har tagits emot av eiler meddelats fordonets
förare inom stationsorten. Har fordonets förare meddelats beställningen
genom kommunikationsradio får körningen också utföras under förutsättning
att basradion finns på stationsorten.

7 § Har en beställd körning avslutats utanför stationsorten skall fordonet så
snart som möjligt föras tillbaka till stationsorten. Under färden tillbaka får
dock passagerare tas upp för transport till stationsorten eller till ort som
passeras på vägen till stationsorten.

8 § Om det behövs för att tillgodose ett tillfälligt behov av beställningstrafik
för persontransporter inom ett visst område, får undantag medges från
bestämmelserna om trafikens anknytning till stationsorten.

Frågan om undantag prövas av länsstyrelsen i det län där stationsorten
finns. Skall trafiken drivas även i något annat län, prövas frågan efter samråd
med länsstyrelsen i det länet.

9 § Den tillståndsgivande länsstyrelsen får bestämma att tillståndshavare
måste ansluta sig till en sådan förening som har godkänts av länsstyrelsen och
som har till syfte att hålla beställningskontor eller ha hand om gemensamma
uppgifter i övrigt i fråga om trafiken.

Prop. 1978/79:111

5 kap. Åtgärder när en tillståndshavare dör eller försätts i konkurs

1 § Har en tillståndshavare dött eller försatts i konkurs och vill dödsboet eller
konkursboet använda tillståndet, skall en skriftlig anmälan om en föreståndare
göras till den länsstyrelse som har meddelat tillståndet. Anmälan skall
göras inom två månader från dödsfallet eller konkursbeslutet.

Frågan om godkännande av föreståndare prövas av länsstyrelsen.

2 § Om föreståndaren inte godkänns, skall länsstyrelsen ge dödsboet eller
konkursboet tillfälle att inom en viss tid anmäla en annan föreståndare. Om
inte heller den föreståndaren godkänns, upphör tillståndet att gälla tre veckor
efter det att beslutet i ärendet har vunnit laga kraft.

3 § Om anmälan av en föreståndare inte har gjorts inom den tid som har
angivits i 1 § eller som länsstyrelsen har föreskrivit enligt 2 § upphör
tillståndet att gälla den dag då tiden för anmälan gick ut.

6 kap. Återkallelse av ett trafiktillstånd och inlösen av en rörelse

1 § Ett trafiktillstånd skall återkallas enligt 3 kap. 1 § yrkestrafiklagen
(1979:000) om det i trafiken har förekommit upprepade eller allvarligare
överträdelser av bestämmelserna i yrkestrafiklagen eller i denna förordning
eller av någon föreskrift som har meddelats med stöd av lagen eller
förordningen. Detsamma gäller i fråga om de bestämmelser som avser
förarnas arbetstid och vilotid, fordonens eller vägarnas belastning eller
fordonens hastighet eller andra bestämmelser som är väsentliga för säkerheten.

Ett trafiktillstånd skall också återkallas om tillståndshavaren på något
annat sätt i väsentlig mån har åsidosatt sina skyldigheter i fråga om
trafiken.

Att en varning kan meddelas i vissa fall, framgår av yrkestrafiklagen.

2 § Frågan om varning eller återkallelse prövas av den länsstyrelse som har
meddelat tillståndet. Ett beslut om återkallelse eller varning skall delges den
som beslutet gäller.

3 § Har ett trafiktillstånd återkallats enligt 3 kap. 5 § yrkestrafiklagen
(1979:000) och begär den tidigare tillståndshavaren att de tillgångar som har
använts i rörelsen skall lösas in, skall han ge in en framställning om detta till
den länsstyrelse som har prövat frågan om återkallelsen. Framställningen
skall göras skriftligen inom två månader från det att beslutet om återkallelsen
och det nya tillståndet har vunnit laga kraft.

Har regeringen prövat en fråga om återkallelse enligt 3 kap. 9 § yrkestrafiklagen
skall framställningen ges in till länsstyrelsen i det län där stationsorten
finns.

Prop. 1978/79:111

Är parterna överens i frågan om inlösen, kan de ge in överenskommelsen
till länsstyrelsen för att behandlas som en sådan framställning som nu har
nämnts.

4 § Närmare bestämmelserom prövningen av frågor om inlösen av trafikrörelser
finns i kungörelsen (1969:690) om buss- och taxivärderingsnämnd.

7 kap. Fordon som används i yrkesmässig trafik

1 § Lämplighetsbesiktning och kontrollbesiktning av fordon som används i
yrkesmässig trafik för persontransporter regleras i fordonskungörelsen
(1972:595) och terrängtrafikkungörelsen (1972:594).

2 § Ett fordon får inte användas i yrkesmässig trafik förrän det har anmälts
hos länsstyrelsen. Det får dock användas utan anmälan längst fyra veckor
från den tidpunkt då fordonet förvärvades.

Om det är fråga om ett fordon som skall användas för persontransporter,
skall tillståndshavaren tillsammans med anmälan ge in bevis om att fordonet
har godkänts vid lämplighetsbesiktning.

Anmälan behöver inte göras i fråga om släpvagnar, vars totalvikt inte
överstiger 750 kilogram.

3 § En anmälan av sådana fordon som skall användas i beställningstrafik för
persontransporter med tyngre fordon eller som skall användas i turisttrafik får
inte omfatta större antal än som enligt tillståndet samtidigt får användas i
trafiken. Utöver detta får dock anmälas det antal reservfordon som tillståndshavaren
har uppgivit sig behöva i rörelsen.

4 § En fordonsanmälan skall göras skriftligen till den länsstyrelse som har
givit tillståndet till trafiken. I fråga om ett registrerat fordon skall registreringsnumret
anges. I fråga om ett fordon som inte är registrerat eller som är
eller har varit registrerat endast i samband med avställning, skall anmälan
innehålla sådana uppgifter om fordonets beskaffenhet som enligt bilregisterkungörelsen
(1972:599) skall föras in i bilregistret när det gäller ett fordon som
är registrerat och inte avställt.

5 § Om det finns anledning till det, kan den länsstyrelse som har meddelat
trafiktillståndet återkalla ett sådant godkännande av lämpligheten som anges

i 2 §.

6 § Om det behövs får den länsstyrelse som har meddelat tillståndet
bestämma att en buss skall vara försedd med förbandslåda av en typ som har
föreskrivits av socialstyrelsen.

Prop. 1978/79:111

7 § Utmärkning av fordon som används i yrkesmässig trafik regleras i
förordningen (1979:000) om utmärkning av fordon i yrkesmässig trafik.

8 kap. Förarbehörighet

1 § Behörighet att föra fordon i yrkesmässig trafik regleras i körkortslagen
(1977:477), körkortsförordningen (1977:722) och kungörelsen (1972:605) om
införande av ny vägtrafiklagstiftning.

9 kap. Registerföring

1 § Om yrkestrafikregister finns det bestämmelser i förordningen (1979:000)
om yrkestrafikregister.

10 kap. Fppgiftsskyldighet

1 § Har länsstyrelsen givit ett annat trafiktillstånd än ett tillstånd till
beställningstrafik för godstransporter, skall beslutet kungöras i ortstidning.

Avskrift av ett beslut om trafiktillstånd skall sändas till den myndighet som
anges nedan.

Tillståndet gäller	Avskriften sänds till
Beställningstrafik	Polismyndigheten på den ort där sökanden är
för godstransporter	kyrkobokförd eller, om sökanden är en juri-disk person, den ort där företagets ledning finns
Beställningstrafik	Polismyndigheten i den kommun där
för persontransporter	stationsorten finns
Linjetrafik och	Den polismyndighet som länsstyrelsen anser
turisttrafik	bör underrättas samt länsstyrelsen i annat län som berörs av trafiken

Har regeringen givit en juridisk person tillstånd till beställningstrafik för
persontransporter med lättare fordon, skall en avskrift av beslutet sändas till
länsstyrelsen i det län där stationsorten finns.

Uppgiftsskyldigheten gäller också om beslutet avser en ändring av ett
tidigare meddelat tillstånd eller en återkallelse av trafiktillstånd.

2 § Anser en länsstyrelse eller en polismyndighet att det finns anledning att
tilldela en tillståndshavare en varning eller att återkalla tillståndet, skall
länsstyrelsen eller polismyndigheten anmäla detta till den länsstyrelse som
har givit tillståndet.

Länsstyrelse skall vidare anmäla överträdelser som har skett i trafikutöv -

Prop. 1978/79:111

ningen till vederbörande polis- eller åklagarmyndighet.

Anmälan skall innehålla uppgift om tillståndshavarens personnummer
eller organisationsnummer.

3 § Skyldighet för domstol att lämna uppgifter när någon har dömts för brott
mot yrkestrafiklagen (1979:000), denna förordning, någon föreskrift som har
utfärdats med stöd av lagen eller förordningen eller för vissa andra förseelser
som har skett i yrkesmässig trafik regleras i förordningen (1979:000) om
yrkestrafikregister.

11 kap. Ansvarsbestämmelse

1 § Om straff för tillståndshavare som bryter mot taxa, turlista eller någon
annan särskild föreskrift som har meddelats i tillståndet finns bestämmelser i
yrkestrafiklagen (1979:000).

Den som bryter mot 4 kap. 7 § eller en tillståndshavare som bryter mot 7
kap. 2 § första stycket döms till böter.

Den som bryter mot 3 kap. 5 § döms till böter, högst 500 kr.

12 kap. Övrigt

1 § Ytterligare föreskrifter i de avseenden som anges i yrkestrafiklagen
(1979:000) och denna förordning utfärdas av transportrådet.

2 § Länsstyrelsens beslut enligt denna förordning överklagas hos transportrådet
genom besvär. Beslut om varning får inte överklagas.

Transportrådets beslut överklagas hos regeringen genom besvär.

3 § Ett beslut av länsstyrelse eller transportrådet enligt denna förordning
gäller omedelbart, om inte annat anges i 4 eller 5 §.

4 § Ett beslut om meddelande av trafiktillstånd gäller inte förrän beslutet har
vunnit laga kraft, om inte länsstyrelsen har bestämt annat. Tiden för att
överklaga beslut om meddelande av ett annat tillstånd än ett tillstånd till
beställningstrafik för godstransporter skall räknas från den dag då beslutet har
kungjorts i ortstidning.

5 § Ett beslut om återkallelse av ett trafiktillstånd gäller inte förrän den som
beslutet rör har fått del av det.

6 § I ett beslut som innebär att ett trafiktillstånd återkallas enligt 3 kap. 5 eller
9 § yrkestrafiklagen (1979:000) och att ett nytt tillstånd ges skall den tidpunkt
anges från vilken återkallelsen och det nya tillståndet skall gälla. Tillstånds -

Prop. 1978/79:111

myndigheten får på begäran av en part ändra en tidpunkt som tidigare har
fastställts.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1979.

Till utgången av år 1979 gäller de äldre bestämmelserna i följande
avseenden.

1. Fastställande av taxor och allmänna grunder för uppställning av
taxor.

2. Tillstånd i fråga om linjetrafik som rör mer än ett län, såvitt avser
lillståndsgivande myndighet.

3. Registerföring och uppgiftsskyldighet för domstol.

De äldre bestämmelserna gäller också i fråga om överklagande av
länsstyrelses beslut som har meddelats före utgången av år 1979.

Om det i en förordning eller någon annan författning som har beslutats av
Kungl. Majit eller regeringen hänvisas till en föreskrift som harersatts genom
någon bestämmelse i denna förordning, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
Detsamma gäller i fråga om särskilda beslut som har meddelats av
Kungl. Majit eller regeringen.

2 Utkast till

Förordning om transportförmedling

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelse

1 § Denna förordning gäller i anslutning till lagen (1979:000) om transportförmedling.

2 kap. Tillståndsgivningen

Allmänna bestämmelser

1 § Tillstånd till transportförmedling meddelas av länsstyrelsen i det län där
sökanden är kyrkobokförd eller, om sökanden är en juridisk person, där
företagets ledning finns.

2 § Ansökan om tillstånd till transportförmedling skall göras skriftligen hos
länsstyrelsen.

Uppgifter som skall furnäs i en ansökan om ti Ils tänd

3 § Ansökan om tillstånd till transportförmedling skall innehålla uppgifter
om

1. sökandens namn,

Prop. 1978/79:111

2. sökandens personnummer eller organisationsnummer,

3. sökandens kyrkobokföringsort eller, om sökanden är en juridisk person,
den ort där företagets ledning finns,

4. den eller de orter där verksamheten skall drivas,

5. de orter mellan vilka regelbundna transporter skall utföras, och

6. i förekommande fall, den turlista för verksamheten som önskas
fastställd.

Dessutom bör sökanden ge in sådana handlingar som kan visa att han är
lämplig att driva den trafik som ansökan gäller.

Tillstdndsmyndighetens behandling av en ansökan om tillstånd

4 § Innan ett tillstånd till transportförmedling ges, skall länsstyrelsen begära
yttrande från polismyndigheten på sökandens kyrkobokföringsort eller, om
det gäller en juridisk person, på den ort där företagets ledning finns. Yttrande
behöver inte begäras om länsstyrelsen på grund av särskilda skäl anser att det
inte behövs.

Länsstyrelsen skall vidare begära yttranden från sådana trafikföretag,
sammanslutningar av utövare av yrkesmässig trafik och andra som kan
beröras av ärendet. Om verksamheten rör mer än ett län, skall yttrande också
begäras från länsstyrelsen i annat berört län.

5 § Utöver vad som har angivits tidigare får länsstyrelsen begära de ytterligare
uppgifter som behövs för att pröva en ansökan om transportförmedling.

6 § Länsstyrelsen får avslå en ansökan utan att ha begärt sådana yttranden
som har angivits tidigare, om det är uppenbart att ett tillstånd inte bör
ges.

Tillstdndsmyndighetens närmare prövning av en ansökan otti tillstånd

7 § När en sökandes lämplighet att driva transportförmedling prövas, skall
särskild vikt läggas vid om han tidigare har gjort sig skyldig till upprepade
eller allvarligare överträdelser av bestämmelserna i lagen (1979:000) om
transportförmedling eller i denna förordning eller av någon föreskrift som har
meddelats med stöd av lagen eller förordningen. Detsamma gäller i fråga om
de bestämmelser som avser förarnas arbetstid och vilotid, fordonens eller
vägarnas belastning, fordonens hastighet eller andra bestämmelser som är
väsentliga för säkerheten.

Innehållet i tillståndet

8 § Ett tillstånd till transportförmedling skall innehålla uppgifter om de orter
mellan vilka regelbundna transporter får utföras.

Prop. 1978/79:111

9 § Om förhållandena kräver det, får länsstyrelsen meddela de ytterligare
föreskrifter som behövs.

10 § I tillståndshandlingen skall länsstyrelsen ta in en erinran om att
tillståndet kan återkallas, om en meddelad föreskrift har överträtts.

3 kap. Turlistor

1 § Om sökanden begär det, skall en turlista för verksamheten fastställas.
Frågan om fastställelse av turlistan prövas av den länsstyrelse som skall

pröva frågan om tillstånd till transportförmedlingen.

2 § Den turlista som har fastställts för verksamheten skall följas. Tillfälliga
avvikelser får göras om de beror på omständigheter som inte har kunnat
förutses. Tillståndshavaren är skyldig att hos den länsstyrelse som har
fastställt turlistan anmäla en sådan avvikelse. Länsstyrelsen bestämmer på
vilket sätt och i vilken omfattning anmälan skall göras.

4 kap. Åtgärder när en tillståndshavare dör eller försätts i konkurs

Frågan om godkännande av föreståndare prövas av länsstyrelsen.

3 § Om anmälan av en föreståndare inte har gjorts inom den tid som har
angivits i 1 § eller som länsstyrelsen har föreskrivit enligt 2 §, upphör
tillståndet att gälla den dag då tiden för anmälan gick ut.

5 kap. Återkallelse av ett tillstånd

1 § Ett tillstånd skall återkallas enligt 3 kap. 1 § lagen (1979:000) om
transportförmedling om det i verksamheten har förekommit upprepade eller
allvarligare överträdelser av bestämmelserna i lagen om transportförmedling
eller i denna förordning eller av någon föreskrift som har meddelats med stöd
av lagen eller förordningen. Detsamma gäller i fråga om de bestämmelser som
avser förarnas arbetstid och vilotid, fordonens eller vägarnas belastning eller
fordonens hastighet eller andra bestämmelser som är väsentliga för säkerheten.

Prop. 1978/79:111

Ett tillstånd skall också återkallas om tillståndshavaren på något annat sätt i
väsentlig mån har åsidosatt sina skyldigheter i fråga om verksamheten.

Att en varning kan meddelas i vissa fall, framgår av lagen om transportförmedling.

2 § Frågan om varning eller återkallelse prövas av den länsstyrelse som har
meddelat tillståndet. Ett beslut om återkallelse eller varning skall delges den
som beslutet gäller.

6 kap. Registerföring

1 § Om register över innehavare av tillstånd till transportförmedling finns
bestämmelser i förordningen (1979:000) om yrkestrafikregister.

7 kap. Uppgiftsskyldighet

1 § Har länsstyrelsen givit tillstånd till transportförmedling, skall beslutet
kungöras i ortstidning. Vidare skall en avskrift av beslutet sändas till
polismyndigheten på den ort där sökanden är kyrkobokförd eller, om
sökanden är en juridisk person, den ort där företagets ledning finns.

Om verksamheten rör mer än ett län, sänds en avskrift också till
länsstyrelsen i annat berört län.

Uppgiftsskyldigheten gäller också om beslutet avser en ändring av ett
tidigare meddelat tillstånd eller en återkallelse av ett tillstånd till transportförmedling.

2 § Anser en länsstyrelse eller en polismyndighet att det finns anledning att
tilldela en tillståndshavare en varning eller återkalla tillståndet, skall
länsstyrelsen eller polismyndigheten anmäla detta till den länsstyrelse som
har givit tillståndet.

Länsstyrelse skall vidare anmäla överträdelser som har skett i verksamheten
till vederbörande polis- eller åklagarmyndighet.

Anmälan skall innehålla uppgift om tillståndshavarens personnummer
eller organisationsnummer.

3 § Skyldighet för domstol att lämna uppgifter när någon har dömts för brott
mot lagen (1979:000) om transportförmedling, denna förordning eller någon
föreskrift som har utfärdats med stöd av lagen eller förordningen eller för
vissa andra förseelser som har skett i verksamheten regleras i förordningen
(1979:000) om yrkestrafikregister.

8 kap. Ansvar

1 § Om straff för tillståndshavare som bryter mot turlista eller någon särskild

Prop, 1978/79:111

föreskrift som har meddelats i tillståndet finns bestämmelser i lagen
(1979:000) om transportförmedling.

9 kap. Övrigt

1 § Ytterligare föreskrifter i de avseenden som anges i lagen (1979:000) om
transportförmedling och denna förordning utfärdas av transportrådet.

2 § Transportrådet får föreskriva eller i enskilda fall medgiva att bestämmelserna
i lagen (1979:000) om transportförmedling och i denna förordning inte
skall tillämpas på sådana godstransporter som utförs endast inom ett visst
begränsat område eller på en viss vägsträcka.

3 § Länsstyrelsens beslut enligt denna förordning överklagas hos transportrådet
genom besvär. Beslut om varning får inte överklagas.

Transportrådets beslut överklagas hos regeringen genom besvär.

4 § Ett beslut av länsstyrelse eller transportrådet enligt denna förordning
gäller omedelbart, om inte annat anges i 5 eller 6 §.

5 § Et( beslut om meddelande av tillstånd till transportförmedling gäller inte
förrän beslutet har vunnit laga kraft, om inte länsstyrelsen har bestämt annat.
Tiden för att överklaga ett sådant beslut skall räknas från den dag då beslutet
har kungjorts i ortstidning.

6 § Ett beslut om återkallelse av ett tillstånd till transportförmedling gäller
inte förrän den som beslutet rör har fått del av det.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1979.

Föreskrifter eller medgivande som avses i 9 kap. 2 § beslutas till utgången
av år 1979 av den länsstyrelse som anges i 2 kap. 1 §.

1 fråga om överklagande av länsstyrelses beslut som har meddelats före
utgången av år 1979 tillämpas de äldre bestämmelserna. Till utgången av år
1979 tillämpas också de äldre bestämmelserna i fråga om registerföring och
uppgiftsskyldighet för domstol.

Om det i en förordning eller någon annan författning som har beslutats av
Kungl. Maj:t eller regeringen hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom
någon bestämmelse i denna förordning, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
Detsamma gäller i fråga om särskilda beslut som har meddelats av
Kungl. Maj:t eller regeringen.

Prop. 1978/79:111

3 Utkast till

Förordning om biluthyrning

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelse

1 § Denna förordning gäller i anslutning till lagen (1979:000) om biluthyrning.

2 kap. Tillståndsgivningen

Allmänna bestämmelser

1 § Tillstånd till uthyrningsrörelse meddelas av länsstyrelsen i det län där
sökanden är kyrkobokförd eller, om sökanden är en juridisk person, där
företagets ledning finns.

2 § Ansökan om tillstånd till uthyrningsrörelse skall göras skriftligen hos
länsstyrelsen.

Uppgifter sorn skall finnas i en ansökan om tillstånd

3 § Ansökan om tillstånd till uthyrningsrörelse skall innehålla uppgifter om
den ort där rörelsen skall drivas, sökandens namn, personnummer eller
organisationsnummer, kyrkobokföringsort eller, om sökanden är en juridisk
person, den ort där företagets ledning finns. Dessutom bör sökanden ge in
sådana handlingar som kan visa att han är lämplig att driva den rörelse som
ansökan gäller.

4 § Om ansökan gäller ett tillstånd till uthyrning av bussar skall uppgift
lämnas om det antal fordon som skall användas i rörelsen.

Tillståndsmyndighetens behandling av en ansökan om tillstånd

5 § Innan ett tillstånd till uthyrningsrörelse ges, skall länsstyrelsen begära
yttrande från polismyndigheten på sökandens kyrkobokföringsort eller, om
det gäller en juridisk person, på den ort där företagets ledning finns. Yttrande
behöver inte begäras om länsstyrelsen på grund av särskilda skäl anser att det
inte behövs.

6 § Innan ett tillstånd till uthyrning av bussar ges, skall länsstyrelsen genom
kungörelse i ortstidning ge trafikföretag, sammanslutningar av utövare av
yrkesmässig trafik och andra som kan beröras av ärendet tillfälle att yttra sig.
Länsstyrelsen får av sökanden ta ut en avgift som motsvarar kostnaden för

Prop. 1978/79:111

kungörandet.

Gäller en ansökan sådan uthyrning av bussar som rör mer än ett län, skall
länsstyrelsen också begära yttrande från länsstyrelsen i annat berört län.

7 § Utöver vad som har angetts tidigare får länsstyrelsen begära de ytterligare
uppgifter som behövs för att pröva en ansökan om uthyrningsrörelse.

8 § Länsstyrelsen får avslå en ansökan utan att ha begärt sådana yttranden
som har angetts tidigare om det är uppenbart att ett tillstånd inte bör ges.

Tillständsmyndighetens närmare prövning av en ansökan om tillstånd

9 § När en sökandes lämplighet att driva uthyrningsrörelse prövas, skall
särskild vikt läggas vid om han tidigare har gjort sig skyldig till upprepade
eller allvarligare överträdelser av bestämmelserna i lagen (1979:000) om
biluthyrning eller i denna förordning eller av någon föreskrift som har
meddelats med stöd av lagen eller förordningen. Detsamma gäller i fråga om
sådana bestämmelser som är väsentliga för trafiksäkerheten.

Innehållet i tillståndet

10 § Ett tillstånd till uthyrning av bussar skall innehålla en föreskrift om det
högsta antal fordon som får användas i rörelsen.

11 § Om förhållandena kräver det, får länsstyrelsen meddela de ytterligare
föreskrifter som behövs.

12 § 1 tillståndshandlingen skall länsstyrelsen ta in en erinran om att
tillståndet kan återkallas, om en meddelad föreskrift har överträtts.

3 kap. Åtgärder när en tillståndshavare dör eller försätts i konkurs

Frågan om godkännande av föreståndare prövas av länsstyrelsen.

12 Riksdagen 1978/79. 1 sami. Nr lil

Prop. 1978/79:111

4 kap. Återkallelse av ett tillstånd

1 § Ett tillstånd skall återkallas enligt 3 kap. 1 § lagen (1979:000) om
biluthyrning om det i verksamheten har förekommit upprepade eller
allvarligare överträdelser av bestämmelserna i lagen om biluthyrning eller i
denna förordning eller av någon föreskrift som har meddelats med stöd av
lagen eller förordningen. Detsamma gäller i fråga om sådana bestämmelser
som är väsentliga för trafiksäkerheten.

Ett tillstånd skall också återkallas om tillståndshavaren på något annat sätt i
väsentlig mån har åsidosatt sina skyldigheter i fråga om verksamheten.

Att en varning kan meddelas i vissa fall, framgår av lagen om biluthyrning.

2 § Frågan om varning eller återkallelse prövas av den länsstyrelse som har
meddelat tillståndet. Ett beslut om återkallelse eller varning skall delges den
som beslutet gäller.

5 kap. Fordon som används i uthyrningsrörelse

1 § Om kontrollbesiktning av fordon som används i uthyrningsrörelse finns
bestämmelser i fordonskungörelsen (1972:595) och terrängtrafikkungörelsen
(1972:594). Om lämplighetsbesiktningav terrängfordon som används i sådan
rörelse finns bestämmelser i terrängtrafikkungörelsen.

2 § Bussar får inte användas i uthyrningsrörelse förrän tillståndshavaren har
anmält hos länsstyrelsen att fordonet skall användas i rörelsen enligt
tillståndet.

I fråga om ett terrängfordon skall tillståndshavaren tillsammans med
anmälan ge in bevis om att fordonet har godkänts vid lämplighetsbesiktning.

3 § En fordonsanmälan skall göras skriftligen till den länsstyrelse som har
meddelat tillståndet till rörelsen. I fråga om ett registrerat fordon skall
registreringsnumret anges. I fråga om ett fordon som inte är registrerat eller
som är eller har varit registrerat endast i samband med avställning, skall
anmälan innehålla sådana uppgifter om fordonets beskaffenhet som enligt
bilregisterkungörelsen (1972:599) skall föras in i bilregistret när det gäller ett
fordon som är registrerat och inte avställt.

Prop. 1978/79:111

4 § Om det finns anledning till det, kan den länsstyrelse som har meddelat
tillståndet återkalla ett sådant godkännande av lämpligheten som anges i
2 §.

6 kap. Om vissa skyldigheter som är knutna till tiilståndsinnehavet

1 § I uthyrningsrörelse får ett fordon inte lämnas ut till någon annan person
som forare än den som kan visa att han har behörighet att föra fordonet.

2 § Den som innehar ett tillstånd till uthyrningsrörelse är skyldig att

1. föra anteckningar över de uthyrningar som sker,

2. föra de anteckningar om verksamheten i övrigt som länsstyrelsen
föreskriver,

3. på begäran av länsstyrelsen sända in sammandrag av anteckningarna,

4. hålla anteckningarna tillgängliga för granskning av länsstyrelsen eller
polismyndigheten,

5. lämna de övriga uppgifter om rörelsen som länsstyrelsen kan begära.

3 § Transportrådet skall föreskriva de allmänna grunderna för uppställningen
av sådana anteckningar som anges i 2 §.

7 kap. Registerföring

1 § Om register över innehavare av tillstånd till uthyrningsrörelse finns
bestämmelser i förordningen (1979:000) om yrkestrafikregister.

8 kap. Uppgiftsskyldighet

1 § Har länsstyrelsen givit tillstånd till uthyrningsrörelse, skall beslutet
kungöras i ortstidning. Vidare skall en avskrift av beslutet sändas till
polismyndigheten i den ort där sökanden är kyrkobokförd eller, om sökanden
är en juridisk person, den ort där företagets ledning finns.

Om tillståndet gäller uthyrning av bussar och verksamheten rör mer än ett
län, sänds en avskrift också till länsstyrelsen i annat berört län.

Uppgiftsskyldigheten gäller också om beslutet avser en ändring av ett
tidigare meddelat tillstånd eller en återkallelse av ett tillstånd till uthyrningsrörelse.

Länsstyrelse skall vidare anmäla överträdelser som har skett i verksamheten
till vederbörande polis- eller åklagarmyndighet.

Prop. 1978/79:111

Anmälan skall innehålla uppgift om tillståndshavarens personnummer
eller organisationsnummer.

3 § Skyldighet för domstol att lämna uppgifter när någon har dömts för brott
mot lagen (1979:000) om biluthyrning, denna förordning eller någon föreskrift
som har utfärdats med stöd av lagen eller förordningen eller för vissa andra
förseelser som harskett i verksamheten regleras i förordningen(1979:000)om
yrkestrafikregister.

9 kap. Ansvarsbestämmelse

1 § Om straff för tillståndshavare som bryter mot någon särskild föreskrift
som har meddelats i tillståndet finns bestämmelser i lagen (1979:000) om
biluthyrning.

En tillståndshavare som bryter mot 5 kap. 2 § eller 6 kap. 2 § döms till
böter.

Den som bryter mot 6 kap. 1 § döms till böter, om gärningen inte är belagd
med straff i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.

10 kap. Övrigt

1 § Ytterligare föreskrifter i de avseenden som anges i lagen (1979:000) om
biluthyrning och i denna förordning utfärdas av transportrådet.

2 § Länsstyrelsens beslut enligt denna förordning överklagas hos transportrådet
genom besvär. Beslut om varning får inte överklagas.

Transportrådets beslut överklagas hos regeringen genom besvär.

3 § Ett beslut av länsstyrelse eller transportrådet enligt denna förordning
gäller omedelbart, om inte annat anges i 4 eller 5 §.

4 § Ett beslut om meddelande av tillstånd till uthyrningsrörelse gäller inte
förrän beslutet har vunnit laga kraft, om inte länsstyrelsen har bestämt annat.
Tiden för att överklaga ett sådant beslut skall räknas från den dag då beslutet
har kungjorts i ortstidning.

5 § Ett beslut om återkallelse av ett tillstånd till uthyrningsrörelse gäller inte
förrän den som beslutet rör har fått del av det.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1979.

Till utgången av år 1979 gäller de äldre bestämmelserna i följande
avseenden.

1. Fastställande av allmänna grunder för uppställning av anteckningar över
uthyrningar m. m.

Prop. 1978/79:111

2. RegisterfÖring och uppgiftsskyldighet för domstol.

De äldre bestämmelserna gäller också i fråga om överklagande av
länsstyrelses beslut som har meddelats före utgången av år 1979.

Om det i en förordning eller någon annan författning som har beslutats av
Kungl. Maj:t eller regeringen hänvisas till en föreskrift som harersatts genom
någon bestämmelse i denna förordning, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
Detsamma gäller i fråga om särskilda beslut som har meddelats av
Kungl. Majit eller regeringen.

Bilaga 5.3

Jämförelsetabeller beträffande förslaget till yrkestrafiklag (YTL) och utkastet till yrkestrafikförordning
(YTF), ä ena sidan, och förordningen (1940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.(GYTF), åden
andra

YTL		GYTF	YTF		GYTF
1 kap.	1 §	_	1 kap.	1-3 §§	_
	2 §	3 §	2 kap.	1 §	5 § 4-7 och 9 st.
	3 §	-		2 §	5 § 8 st.
	4§	1 § 1 st.		3 §	-
	5 §	4 §		4§	7 § 1 mom. (del av)
	6 §	1 § 2 och 3 st.		5 §	7 § 1 mom. (del av)
	7 §	2 «		6 §	7 § 2 mom.
	8 § 1 st.	6 §		7 §	7 § 1 mom. (del av) och 3 mom.
	8 § 2 st.	18 § 1 mom. 3 st.		8 §	7 § 1 mom. (del av)
2 kap.	1 § 2 §	5 § 1 st. och 12 § 5 st. (del av) 5 b § 1 st.		9 §	och 3 mom. 18 § 1 mom. 2 st. (del av)
	3 §	12 § 2 st. (del av)		10 §	8 § 1 st.
	4 §	17 § 1 mom. 2 st.		11 §	9 § 1 mom. 1 st.
	5 §	-		12 §	9 § 1 mom. 2 st.
	6§	17 § 1 mom. 1 st. jämfört med 12 § 5 st. (del av)		13 § 14 §	10 §
	7 §	17 § 2 mom. 1 st.		15 §	11 §
	8 §	12 § 1 st.		16 §	12 § 2 st. (del av)
	9 §	12 § 2 st. (del av) och 17 § 2 mom. 3 st. (del av)		17 § 18 §	12 §3 st.
	10 §	-		19 §	18 § 1 mom. 3 st.
	11 §	12 § 1 st.		20 §	12 § 5 st. (del av)
	12 §	12 § 4 st. (del av)		21 §	5 § 2 st.
	13 §	12 § 4 st. (del av)		22 §	13 §
	14 §	5a §		23 §	12 § 5 st. (del av)
	15 §	23 § 1 mom. 1 st. (del av)		24 § 25 §	12 § 5 st. (del av) 12 § 5 st. (del av)
	16 §	18 § 1 mom.
		(del av)	3 kap.	1 §	14 §, 29 § 1 mom. och 29 § 5 mom. 2 st.
	17 §	12 § 1 st.		2 §	23 § 2 mom.
	18 §	12 § 5 st. (del av)		3 §	29 § 2 mom. och 3 mom.
	19 § 1 st.	5 § 3 st. (del av)		4 §	29 § 4 mom.
	20 §	23 § I mom. 1 st. (del av)		5 §	29 § 8 mom.
	21 §	18 § 1 mom. (del av)	4 kap.	1 § 2 §	20 § 1 st. och 3 st. 20 § 2 st. (del av)
	22 §	12 § 7 st.

3 §

20 § 2 st. (del av)

YTL		GYTF	YTF		GYTF
3 kap.	1 §	19 § 1 mom. 1 st.
		och 3 st. (del av)	4 kap.	4 §	20 5 2 st. (del av)
	2 §	19 § 1 mom. 5 st.		5 §	-
	3 §	19 § 1 mom. 4 st.		65	21 5 1 mom. 1 st.
					(del av)
	4 §	-
				75	21 5 1 mom. 2 st.
	55	19§2 mom. 1 st.
				8 5	21 5 3 mom. (del av)
	6 §	19 § 2 mom. 2 st.
				95	24 5 1 st.
	7 §	19 § 2 mom. 4 st.
		(del av)	5 kap.	1 §	17 5 2 mom. 2 st. och
					3 st.
	8 §	18 5 2 mom.
				2 §	17 5 2 mom. 4 st.
	95	19 5 2 mom. 6 st.
		(del av)		3 §	17 5 2 mom. 5 st.
4 kap.	1 5	34 5 1 mom. (del av)	6 kap.	1 §	19 5 1 mom. 2 st.
		och 2 mom. (del av)
	2 §	34 5 5 mom.		25	19 5 1 mom. 6 st.
5 kap.	1 §	45 §		35	19 5 2 mom. 4 st.
					(del av) och 6 st.
					(del av)
				45	-
			7 kap.	1 5	25 5 1 mom. och 4 mom.
				2 5	25 5 2 mom. 1 st. och
					4 st.
				3 5	25 5 2 mom. 2 st.
				45	25 5 2 mom. 3 st.
				5 5	25 5 2 mom. 5 st.
				65	25 5 6 mom.
				75	26 5
			8 kap.	l 5	27 5
			9 kap.	1 5	-
			10 kap.	1 5	15 5
				2 5	39 5
				35	-
			11 kap.	1 5	34 5 1-3 mom. (del av)
			12 kap.	1 5	- (jfr dock 45 5)
				2 5	44 5 1 mom.
				3 5	44 5 2 mom. 1 st.
				45	44 5 2 mom. 2 st.
				5 §	44 5 2 mom. 3 st.
				65	44 5 2 mom. 4 st.

Prop. 1978/79:111

Innehåll

1 Inledning 1

2 Förslag till Förenklingar 2

2.1 Språklig modernisering av yrkestrafiklagstiftningen 2

2.2 Avskaffande av restavgift i samband med felparkeringsav gift

2.3 Decentralisering 5

2.3.1 Flyttning av fordon 5

2.3.2 Prövning av vissa ansökningar om registrering i

luftfartygsregistret 5

2.3.3 Avskiljande av järnvägsmark 6

2.4 Upprättade lagförslag 7

2.5 Specialmotivering till yrkestrafiklagen, lagen om transportförmedling
och lagen om biluthyrning 7

2.5.1 Yrkestrafiklagen (YTL) 7

2.5.2 Lag om transportförmedling (TFL) 9

2.5.3 Lag om biluthyrning (BUL) 9

2.6 Kommentarer till utkasten till yrkestrafikförordning,

förordning om transportförmedling och förordning om
biluthyrning 9

2.6.1 Yrkestrafikförordningen (YTF) 10

2.6.2 Förordning om transportförmedling (TFF) 13

2.6.3 Förordning om biluthyrning (BUF) 14

3 Förenklingar som regeringen har genomfört eller avser att

genomföra 15

3.1 Trafiksignaler för gående 15

3.2 Avskaffande av bestämmelsen om cykellykta under

dagtid 18

3.3 Förenklingar i fråga om vägmärken m. m 19

3.4 Decentralisering av beslut om hastighetsbegränsning

m. m 20

3.5 Utvidgade möjligheter att avlägga förarprov på automat växlad

bil 20

3.6 Förbättrade möjligheter att få fordon avställt i bilregistret
22

3.7 Avskaffande av vissa anmälningar till bilregistret 23

3.8 Decentralisering av vissa dispenser enligt sjötrafikkungörelsen
23

3.9 Förenkling och modernisering av bestämmelserna om
statsbidrag till enskild och kommunal väghållning

m. m 24

3.10 Rationalisering av myndighetsorganisationen på transportområdet
25

Prop. 1978/79:111 73

3.11 Ändring av bestämmelser om fordons bruttovikt 26

4 Vissa pågående och planerade utredningar 26

5 Hemställan 31

Bilaga 5.1 1. Förslag till yrkestrafiklag 32

2. Förslag till lag om transportförmedling 39

3. Förslag till lag om biluthyrning 41

4. Förslag till lag om ändring i lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift 43

5. Förslag till lagom ändring i lagen (1967:420)om flyttning

av fordon i vissa fall 44

6. Förslag till lag om ändring i luftfartslagen (1957:297) . 45

7. Förslag till lag om ändring i lagen (1970:995) om
införande av nya jordabalken 46

Bilaga 5.2 1. Utkast till yrkestrafikförordning 48

2. Utkast till förordning om transportförmedling 59

3. Utkast till förordning om biluthyrning 64

Bilaga 5.3 Jämförelsetabeller beträffande förslaget till yrkestrafiklag
(YTL) och utkastet till yrkestrafikförordning (YTF), å ena
sidan, och förordningen (1940:910) angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m. (GYTF), å den andra 70

13 Riksdagen 1978/79. 1 sami. Nr lil

Regeringens proposition
1978/79:111

Bilaga 6
Ekonomidepartementet

Regeringens proposition 1978/79:111

Bilaga 6

Utdrag

EKONOMIDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde
1979-02-22

Föredragande: statsrådet Mundebo

Anmälan till proposition om åtgärder mot krångel och onödig
byråkrati m. m.
1 Inledning

I ekonomidepartementet undersöks fortlöpande vilka möjligheter som
finns att åstadkomma förenklingar i kontakterna mellan medborgare och
samhällsorgan. Jag avser nu att lämna en redogörelse för förenklingar som
regeringen redan har genomfört eller kommer att föreslå särskilt samt för
vissa pågående utredningar.

2 Förenklingar som regeringen redan har genomfört eller kommer
att föreslå särskilt samt vissa pågående utredningar

Ekonomidepartementets arbete mot krångel och onödig byråkrati har
koncentrerats till att begränsa allmänhetens och företagens uppgiftslämnande
i skilda sammanhang, särskilt på det statistiska området. Tillsättandet
av den s. k. FoB-utredningen (E 1976:02) med uppdrag att utreda behovet av
framtida folk- och bostadsräkningar och av utredningen(E 1977:01)angående
statistiska centralbyråns uppgiftsinsamling (SCB-utredningen) är viktiga
delar i detta arbete.

FoB-utredningen avslutade sitt arbete i december 1978 med att överlämna
betänkandet (SOU 1978:79) Förslag till undersökning om hushåll, bostäder och
sysselsättning 1980. Jag avser att föreslå regeringen att senare i särskild
proposition förelägga riksdagen förslag till en sådan undersökning. Beträffande
övervägandena i det ärendet hänvisas till den särskilda propositionen.
Redan nu kan dock sägas att förslaget innebär förenklingar för allmänheten
vid en jämförelse med tidigare folk- och bostadsräkningar utan att samhällets
tillgång till statistiskt underlag för planering eftersätts.

SCB-utredningen har till uppgift att granska SCB:s uppgiftsinsamling från
företag och enskilda. I direktiven (Dir 1977:46) framhölls bl. a. att frågan om
att underlätta uppgiftslämnandet för statistik borde ställas under debatt och
kritisk granskning. Möjligheterna att begränsa eller slopa vissa delar av
uppgiftslämnandet borde undersökas. Utredningen borde vidare klarlägga
om viss datainsamling helt eller till en del kunde utnyttja administrativa
källor eller samordnas med annan statistikproduktion. Därvid borde över -

14 Riksdagen 1978/79. 1 sami. Nr lil

Prop. 1978/79:111

vägas om ändrade krav på kvalitet, periodicitet, sakligt innehåll och tillämpad
teknik etc. kunde leda till förenklat uppgiftslämnande.

Med utgångspunkt i SCB-utredningens delbetänkande (Ds E 1978:02)
Minskade uppgiftskrav pä företag har regeringen i prop. 1978/79:100 Bilaga 10
föreslagit förenklingar i fråga om olika statistiska undersökningar. Bl. a.
föreslås en begränsning av den kortperiodiska sysselsättningsstatistiken för
byggnadsarbetare. Vidare har regeringen i det sammanhanget pekat på att det
nya uppbördsförfarande som avses träda i kraft den 1 januari 1980 kan öppna
goda möjligheter till alternativ datafångst för SCB:s s. k. lönesummestatistik.
SCB har fått i uppdrag att närmare undersöka hur man kan anpassa
lönesummestatistiken så att de uppgifter som lämnas i s. k. uppbördsdeklarationer
kan utnyttjas på ett rationellt sätt. En utgångspunkt bör därvid vara
att arbetsgivarna inte skall behöva redovisa lönesummor både till SCB och
skattemyndigheterna. Även i fråga om metallstatistiken föreslås vissa förenklingar.

SCB-utredningen planerar att inom den närmaste tiden överlämna ett
delbetänkande, vari behandlas bl. a. frågor om förenkling av den s. k.

industristatistiken.

Enligt vad jag har inhämtat från banklagsutredningen (Fi 1976:04)
övervägs inom utredningen möjligheterna att förenkla den etableringskontroll
som f. n. äger rum genom nämnden för bankkontorsetablering. Avsikten
är att resultatet av utredningens överväganden i denna fråga skall bli klart
under våren 1979.

I detta sammanhang kan också erinras om de tilläggsdirektiv som har
lämnats till utredningen (Fi 1970:70) rörande förhållandet mellan bankgiro
och postgiro. Översynen syftar till att nå bästa möjliga service åt allmänheten
genom en rationell girohantering.

Kommittén (E 1977:03) med uppdrag att utreda med valutaregleringen
sammanhängande spörsmål, den s. k. valutakommittén har fått i uppdrag att
värdera betydelsen av tillämpade valutarestriktioner och bedöma i vad mån det
går att undvara sådana restriktioner eller byta ut dem mot andra medel inom
den ekonomiska politiken (Dir 1977:85). Om kommittén finnér att en
valutareglering behövs, skall kommittén bl. a. pröva om lagtekniska förenklingar
kan göras, så att valutalagstiftningens regler blir lättare att tolka och
tillämpa än vad som hittills visat sig vara fallet.

Nyligen har tillsatts en utredning om försäkringsbolagens och försäkringsinspektionens
verksamhet m. m. Även i dessa direktiv (Dir 1978:105) har
framhållits vikten av att ta till vara olika möjligheter att förenkla lagstiftningen
och att bevaka att reglerna inte skapar krångel eller onödig
byråkrati.

Departementet har vidare verkat för att föråldrad lagstiftning inom dess
verksamhetsområde har mönstrats ut och ersatts av moderna mera lättillgängliga
regler. Ett exempel på åtgärder av detta slag utgör det förslag till ny

Prop. 1978/79:111

lagstiftning fot fondbörs- och fondkommissionsverksamhet (prop. 1978/79:09)
som f. n. är föremål för riksdagens behandling.

3 Hemställan

Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle

att ta del av vad jag har anfört om de förenklingar som regeringen
redan har genomfört eller kommer att föreslå särskilt samt vissa
pågående utredningar.

Regeringens proposition
1978/79:111

Bilaga 7
Budgetdepartementet

Regeringens proposition 1978/79:111

Bilaga 7

Utdrag

BUDGETDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde
1979-02-22

Föredragande: statsrådet Mundebo såvitt avser frågorna under punkterna
1-3.12, 4 och 5

statsrådet Wahlberg såvitt avser frågorna under punkten 3.13.

Anmälan till proposition om åtgärder mot krångel och onödig
byråkrati m. m.

1 Inledning

Som ett led i regeringens arbete med att åstadkomma förenklingar i
kontakterna mellan medborgare och samhällsorgan har inom budgetdepartementet
upprättats vissa förslag som nu torde fl tas upp. I sammanhanget
kommer också att lämnas en redogörelse för förenklingar som redan har
genomförts eller som kommer att föreslås särskilt samt för vissa pågående
utredningar. Vidare kommer att lämnas en redogörelse för verksamheten
inom delegationen för företagens uppgiftslämnande, DEFU.

2 Förslag till förenklingar

2.1 Höjning av deklarationspliktsgräns

Vanliga inkomsttagare är skyldiga att utan anmaning lämna självdeklaration
bl. a. om de har haft intäkter under beskattningsåret med minst 4 500 kr.
Har de betalat sjömansskatt är de deklarationsskyldiga om intäkterna utöver
sjömansinkomsten har uppgått till minst 100 kr. (22 § 1 mom. förstastycket 3)
taxeringslagen (1956:623), TL).

För folkpensionärer finns särskilda bestämmelser som inskränker skyldigheten
att avge självdeklaration. För flertalet pensionärer är deklarationspliktsgränsen
16 000 kr. för ogift och 13 800 kr. för gift pensionär vars make
har uppburit folkpension (22 § 3 mom. TL).

Den nuvarande deklarationspliktsgränsen 4 500 kr. är bestämd med
hänsyn till att man har rätt till grundavdrag med 4 500 kr. Vid inkomst på
högst detta belopp uppkommer sålunda ingen beskattningsbar inkomst. Med
hänsyn till att särskild skattereduktion enligt 2 § 5 mom. uppbördslagen
(1953:272) numera medges i princip alla inkomsttagare kommer emellertid
någon slutlig skatt inte att påföras även om en mindre beskattningsbar
15 Riksdagen 1978/79. 1 sami Nr lil

Prop. 1978/79:111

inkomst återstår efter grundavdrag. Den särskilda skattereduktionen är vid
1980 års taxering 560 kr. Det innebär att någon skatt normalt inte blir aktuell
vid bruttoinkomst under6 000 kr. Deklarationspliktsgränsen bör därför höjas
från 4 500 kr. till 6 000 kr. Höjningen innebär att ca 30 000 personer, som nu är
deklarationsskyldiga, befrias från skyldighet att avge självdeklaration. Jag
föreslåratt 22 § 1 mom. första stycket 3) TL ändras i enlighet med vad jag nu
har sagt. En följdändring bör ske i 68 § TL.

I det här sammanhanget aktualiseras frågan om höjning av den lägsta
inkomstnivå vid vilken sjukpenning i regel skall utgå. Denna nivå har
alltsedan den obligatoriska sjukpenningförsäkringen infördes tämligen nära
följt deklarationspliktsgränsen. Den senaste anpassningen skedde under år
1973 då nivån höjdes till 4 500 kr. (prop. 1973.46, SfU 1973:21, rskr 1973:197,
SFS 1973:465). Jag kommer efter samråd med chefen för socialdepartementet
att i ett senare sammanhang ta upp denna fråga.

2.2 Förenklat deklarationsförfarande

Den allmänna självdeklarationen skall enligt nuvarande regler innehålla
redovisning av alla förvärvskällor. Alla intäkter och avdrag som hänförs till
varje förvärvskälla skall anges liksom allmänna avdrag som den skattskyldige
vill tillgodoräkna sig. Vidare skall anges tillgångar och skulder, preliminär
skatt, m. m. (24 och 25 §§ TL). Deklarationsblanketten blir därför tämligen
omfattande. Många skattskyldiga har emellertid enkla inkomstförhållanden
och berörs inte av en mängd punkter i den allmänna deklarationsblanketten.
För deras del skulle det vara tillräckligt med en inkomst- och förmögenhetsredovisning
av mindre omfattande slag. Önskemål om en enklare deklarationsblankett
har också framförts från olika håll. Jag vill i sammanhanget
erinra om det förslag som lades fram redan av 1950 års skattelagssakkunniga i
betänkandet (SOU 1954:24) Förslag till effektivare taxering och om förslaget
till definitiv källskatt för löntagare i betänkandet (SOU 1972:11) Förenklad
löntagarbeskattning. Dessa förslag har dock inte lett till lagstiftning och
hittills har önskemålen om en enklare deklarationsblankett avvisats av
administrativa och kontrolltekniska skäl.

Enligt min mening är ett förenklat deklarationsförfarande för personer med
okomplicerade inkomstförhållanden en utomordentligt angelägen reform.
Härigenom kan dessa avlastas en årlig redovisning som ofta upplevs som
betungande. För myndigheterna innebär en förenkling av deklarationsblanketten
och ett ökat användande av redan befintliga inkomstregistreringar en
påtaglig rationalisering. Sammantaget medför en sådan reform en minskad
onödig byråkrati för både enskilda och myndigheter. Jag anser att tiden nu är
mogen att ånyo ta upp frågan om en förenklad deklarationsplikt för vissa
skattskyldiga. Förutsättningarna i detta hänseende är numera bättre än
tidigare. Bl. a. innefattar den nya taxeringsorganisationen i första instans en
registrering av kontrolluppgifter från arbetsgivarna som ger möjligheter till en

Prop. 1978/79:111

förenkling av de skattskyldigas uppgiftslämnande. Det förslag om förenkling
som jag lägger fram i det följande kan ses som ett första steg i denna riktning.
Om erfarenheterna blir goda bör man enligt min mening fortsätta på den
inslagna vägen och successivt utvidga kretsen av de inkomsttagare som får
använda förenklat deklarationsförfarande.

Förenklade deklarationsregler i den utsträckning som nu är aktuell torde
komma att omfatta omkring 550 000 inkomsttagare. Huvuddelen av dessa är
pensionärer.

Utformningen av ett förenklat deklarationsförfarande bör enligt min
mening ske enligt följande riktlinjer.

Utgångspunkten bör vara att den förenklade självdeklarationen innefattar
så få upplysningar som möjligt från den skattskyldige. I fråga om intäkter och
avdrag bör inga belopp anges. Uppgift om inkomsten utgör arbetsinkomst (Ainkomst)
eller annan inkomst (B-inkomst) behövs dock. Inte heller för
förmögenhetstillgångar och skulder bör belopp anges. Även upplysningarna
om civilstånd, barnförekomst m. m. bör inskränkas så långt möjligt. I
huvudsak bör blanketten kunna fyllas i genom kryssmarkering. Samtidigt
måste självfallet kontrollaspekten beaktas. Även den förenklade deklarationen
bör innehålla upplysningar som lämnas på heder och samvete och som
i princip utgör underlaget för taxeringsnämndens beslut. Skattskyldiga som
lämnar förenklad deklaration bör åsättas taxering på samma sätt som de som
lämnar den vanliga deklarationsblanketten.

Det är också väsentligt att reglerna om det förenklade systemet görs enkla
och lätta att förstå.

Förutsättningen för att förenklat deklarationsförfarande skall kunna
medges är att taxeringsmyndigheterna har kännedom om bruttointäkterna på
annat sätt än genom deklaration och om intäkternas karaktär av A- eller Binkomst.
Så är fallet i fråga om intäkt av tjänst där enbart kontant ersättning
utgått, om undantag görs för periodiskt understöd och liknande periodisk
intäkt. Arbetsgivare eller motsvarande är skyldiga att lämna kontrolluppgift
om utgivna skattepliktiga förmåner som utgått på grund av arbete. Personer
med enbart kontant intäkt av tjänst, dock ej periodiskt understöd och
liknande, kan därför i princip medges förenklad deklaration. Det krävs
emellertid också att inkomsttagaren inte gör anspråk på andra avdrag än
schablonavdraget på 100 kr. Yrkas avdrag med högre belopp behövs i regel
specificerade upplysningar från inkomsttagaren. I sådana fall bör den vanliga
deklarationsblanketten användas. I fråga om inkomstslaget kapital kan
taxering i vissa fall beslutas utan att myndigheterna exakt känner storleken av
bruttointäkten. Det gäller då bruttointäkten högst uppgår till belopp motsvarande
de extra avdrag som medges vid beräkning av kapitalinkomst.
Avdraget är 800 kr. för ensamstående och 1 600 kr. för makar tillsammans.
Det innebär att även personer med intäkter av kapital på högst detta belopp i
princip kan medges förenklat deklarationsförfarande.

Beträffande övriga inkomstslag saknas möjlighet att registrera inkom -

Prop. 1978/79:111

sterna så att förenklad deklaration kan medges. Det gäller inkomst av
jordbruksfastighet, annan fastighet, rörelse och tillfällig förvärvsverksamhet.
Detsamma gäller den som har större kapitalintäkt än 800/1 600 kr. Jag vill
emellertid förutskicka att det om något år kan bli möjligt att låta det
förenklade förfarandet omfatta också vissa schablontaxerade egnahemsfastigheter.
Jag återkommer till det i det följande.

Vid avgränsningen av den grupp inkomsttagare som kan medges avge
deklaration i förenklad form måste även förmögenhetsförhållandena beaktas.

I de fall tillgångarna uppgår till högst 200 000 kr. utgår inte någon
förmögenhetsskatt. Redan när tillgångarna överstiger 75 000 kr. kan emellertid
inkomsttaxeringen påverkas. Jag tänker då på den reduktion som sker
av extra avdrag för pensionärer då förmögenheten överstiger detta belopp.
Det förenklade deklarationsförfarandet bör därför komma i fråga bara då
förmögenhetstillgångarna uppgår till högst 75 000 kr. Om inkomsttagaren
beskattas som gift bör denna gräns gälla för makarna tillsammans. I enstaka
fall torde förekomma att den skattskyldige ensam eller tillsammans med
make inte har mer än 75 000 kr. i skattepliktiga tillgångar men tillsammans
med barn, med vilka sambeskattning skall ske, över 200 000 kr. i skattepliktiga
tillgångar. 1 sådana situationer kan förmögenhetsskatt komma att utgå.
För att dessa fall inte skall undgå beskattning bör gälla att självdeklarationen
lämnas på vanlig blankett.

De personer som berörs av de särskilda reglerna om beskattning av
fåmansföretag och deras ägare har ofta mer komplicerade inkomst- och
förmögenhetsförhållanden och bör därför inte omfattas av det förenklade
deklarationsförfarandet.

Inkomsttagare som taxeras på grundval av förenklad deklaration bör alltid
underrättas om taxeringsbeslutet. Underrättelsen bör anses som underrättelse
om påförd taxering enligt 69 §TL. Den kommer sålunda regelmässigt att
sändas ut i vanligt brev. Det ankommer på riksskatteverket, RSV, att utforma
en blankett för ändamålet.

Den som har rätt att lämna deklaration i förenklad form bör efter anmaning
vara skyldig att sända in deklaration enligt det fullständiga deklarationsformuläret.
Det kan nämligen ibland behövas en mera detaljerad redovisning av
inkomst- och förmögenhetsförhållanden som underlag för taxeringsnämndens
beslut även beträffande dessa fall.

1 fråga om de administrativa avgifterna vid oriktig deklaration gäller att
skattetillägg ytterst sällan torde bli aktuellt vid det förenklade förfarandet.
Flertalet uppgifter där felaktigheter kan föranleda skattetillägg är slopade i
den förenklade blanketten. Endast i de fall där den skattskyldige underlåter
att uppge arbetsgivare eller där oriktig uppgift lämnas om civilstånd,
barnförekomst m. m. kan skattetillägg ifrågakomma. Beträffande förseningsavgifter,
som uppgår till högst 300 kr. i normalfallet, torde man inte kunna
förutse någon skillnad mellan den förenklade blanketten och den allmänna
självdeklarationen. Det bör vara en uppgift för skattetilläggsutredningen (Fi

Prop. 1978/79:111

1975:06) att undersöka i vilken mån deklaration enligt förenklat formulär
aktualiserar särskilda regler för de administrativa avgifterna.

I författningstekniskt hänseende gäller att det förenklade deklarationsförfarandet
bör utformas som ett undantag från de regler om självdeklaration
som annars gäller. Förutsättningarna för rätten till förenklad deklaration bör
anges i TL liksom det huvudsakliga innehållet i deklarationsblanketten.
Detaljutformningen av blanketterna ankommer sedan på RSV.

1 detta sammanhang vill jag också framhålla att en taxering på grundval av
arbetsgivarens kontrolluppgifter bygger på att dessa uppgifter lämnas i
föreskriven ordning och innehåller korrekta upplysningar om de skattskyldiga.
Möjligheten att fortsätta på den inslagna vägen och ge möjlighet för
ytterligare grupper inkomsttagare att lämna förenklad deklaration blir till stor
del beroende av hur tillförlitligt kontrolluppgiftsmaterialet är. RSV torde
komma att följa upp utfallet av den nu aktuella reformen. Verket bör lämna
en rapport om det till regeringen. Det finns enligt min mening också
anledning för berörda myndigheter att i ökad utsträckning utföra kontrolluppgiftsrevisioner
hos arbetsgivare.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört vill jag föreslå att det förenklade
deklarationsförfarandet utformas på följande sätt.

Fysisk person som är skyldig lämna allmän självdeklaration får lämna
förenklad självdeklaration om han haft intäkt av tjänst, dock ej periodiskt
understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt enligt 31 § kommunalskattelagen
(1928:370), KL, och i förekommande fall av kapital. I fråga om
inkomst av tjänst skall intäkten ha utgått kontant. Avdrag tillgodoförs enbart
med schablonbeloppet 100 kr. I fråga om inkomst av kapital skall bruttointäkten
ha uppgått till högst 800 kr. för den som beskattas som ensamstående.
För den som beskattas som gift är högsta beloppet 1 600 kr. för makarna
gemensamt. Extra avdrag för folkpensionär medges enligt 50 § 2 mom. fjärde
stycket KL. Förmögenhetstillgångar får finnas men skall ha uppgått till högst
75 000 kr. Samma belopp gäller för den som beskattas som ensamstående och
för två personer som sambeskattas. Skall sambeskattning ske mellan föräldrar
och barn gäller därutöver att de sammanlagda tillgångarna inte får överstiga
200 000 kr. Finns inkomst av jordbruksfastighet, annan fastighet, rörelse eller
tillfällig förvärvsverksamhet medges inte förenklad deklaration. Detsamma
gäller om den skattskyldige har haft beskattningsbar inkomst ombord enligt
lagen (1958:295) om sjömansskatt. Den som har lämnat allmän självdeklaration
i förenklad form är efter anmaning skyldig att lämna allmän
självdeklaration enligt det fullständiga deklarationsformuläret.

Innehållet i den förenklade deklarationsblanketten bör innefatta personuppgifter
m. m. som avses i 25 § första stycket 1) TL i tillämpliga delar. Det
gäller uppgifter om namn, adress m. m. Vidare bör blanketten uppta
upplysningar om civilstånd, eventuella barn m. m. i den mån som behövs för
taxeringen. I detta hänseende kan taxeringsmyndigheterna i flertalet fall utgå
ifrån de uppgifter som finns i skatteregistren. 1 deklarationen torde vara

Prop. 1978/79:111

tillräckligt att ange förändringar som skett under beskattningsåret. Uppgifter
bör också finnas i blanketten om sådana intäkter och tillgångar som enligt
mitt förslag är förutsättningar för att få använda den förenklade blanketten.
Uppgift om beloppen bör dock inte krävas men väl uppgift om namn och
adress på arbetsgivare eller motsvarande som betalat ut beloppen. Uppgift om
yrkade avdrag vid taxeringen behövs inte. Yrkar skattskyldig avdrag under
inkomst av tjänst med mer än 100 kr. eller avdrag för underskott eller annat
allmänt avdrag m. m. skall han inte använda den förenklade blanketten utan
använda den vanliga blanketten. Har han ändå avgivit deklaration i förenklad
form bör han anmanas att avge allmän självdeklaration enligt det fullständiga
formuläret.

Jag föreslår att bestämmelser införs i TL enligt vad jag nu har angett.
Reglerna om den förenklade deklarationsblanketten bör tas in i 25 §.
Skyldigheten att underrätta den som taxerats på grundval av förenklad
deklarationsblankett bör anges i 69 §. En följdändring bör ske i 51 §.

2.3 Upprättat lagförslag

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom budgetdepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i taxeringslagen (1956:623).

Förslaget bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga
7.1.

3 Förenklingar som regeringen har genomfört eller avser att
genomföra

3.1 Förtryckning på deklarationsblanketter

Införande av förtryckta uppgifter i deklarationsblanketterna är en angelägen
service till skattebetalarna. Inom RSV pågår ett successivt arbete med
att öka omfattningen av sådana uppgifter. I proposition till 1977/78 års
riksmöte (prop. 1977/78:181) föreslog regeringen sålunda att uppgifter om
fastighetsinnehav skall förtryckas. Riksdagen antog förslaget (SkU 1977/
78:55, rskr 1977/78:362). Innan genomförande kan ske måste emellertid vissa
tekniska frågor lösas. Vid 1980 års taxering eller senast 1981 års taxering avses
förslaget komma att genomföras.

3.2 Slopande av de särskilda självdeklarationerna

Jag vill i detta sammanhang också beröra de särskilda självdeklarationer
som skall lämnas beträffande förvärvskällor i annan kommun än hemortskommunen.
Det vanligaste fallet är blankett 6 som lämnas beträffande bl. a.
sommarstugor i annan kommun än hemortskommunen. Som jag framhöll i
propositionen till 1978/79 års riksmöte (prop. 1977/78:181) kan betydande
lättnader vinnas både för de skattskyldiga och myndigheterna om taxerings -

Prop. 1978/79:111

nämnden i hemortskommunen handhar även taxeringen av skattskyldigs
förvärvskällor i annan kommun. I sådant fall kan de särskilda självdeklarationerna
slopas. Det fanns emellertid inte möjlighet att till 1979 års taxering
införa ett sådant system. Överväganden av denna fråga pågår emellertid inom
budgetdepartementet i syfte att finna en lösning som kan tillämpas fr. o. m.
1981 års taxering.

3.3 Insändande av självdeklarationer portofritt

Vid årets taxering har införts att portofria adresserade svarskuvert skall
bifogas när skattemyndighet begär in uppgifter från enskilda i samband med
deklarationsgranskning. Självdeklarationer får emellertid inte insändas
portofritt. Jag anser att det i detta sammanhang finns anledning att ta upp
denna fråga till behandling. Den nuvarande ordningen för avlämnande av
deklarationer fungerar i stort sett tillfredsställande såväl för de skattskyldiga
som för skattemyndigheterna. Jag anser emellertid att det skulle underlätta
för de skattskyldiga om de fick sända in deklarationer portofritt. En ändring i
detta hänseende avses att genomföras i administrativ ordning.

3.4 Förenklade beskattningsregler för ideella föreningar

Fr. o. m. 1979 års taxering gäller enklare beskattningsregler för ideella
föreningar. Ett stort antal allmännyttiga föreningar, som tidigare betalade
relativt obetydliga belopp i skatt, blir numera helt befriade från inkomst- och
förmögenhetsskatt. Vidare har taxeringsförfarandet rationaliserats. Tidigare
var granskningen av deklarationer och uppgifter från ideella föreningar
uppdelad mellan taxeringsnämnder och länsstyrelser. Numera har denna
granskning i sin helhet förlagts till taxeringsnämnderna. Nytt föråret är också
att särsilda blanketter utarbetats med tanke på ideella föreningarnas speciella
skatteförhållanden.

3.5 Beslut att investeringsfond för konjunkturutjämning får tas i
anspråk

Ett tillstånd att utnyttja framtida avsättningar till investeringsfond, dvs.
fondavsättningar som inte har prövats vid inkomsttaxeringen, gavs tidigare i
form av ett preliminärt beslut att medlen fick tas i anspråk. Arbetsmarknadsstyrelsen
skulle sedan bekräfta det preliminära beslutet genom ett slutligt
beslut. Detta kunde meddelas när uppgift inkommit från länsstyrelsen att
avdrag för avsättningen hade medgivits vid taxeringen. Först sedan slutligt
beslut meddelats, kunde företaget återfå de till riksbanken inbetalade
medlen.

Företagsskatteberedningen behandlade i sitt slutbetänkande lämpligheten
av att behålla indelningen i preliminära och slutliga beslut. Beredningen

Prop. 1978/79:111

ansåg att de slutliga besluten inte fyllde någon egentlig funktion och föreslog
därför att de skulle avskaffas.

På förslag av regeringen har nu i förenklingssyfte bestämmelsen om dubbla
beslut slopats (prop. 1978/79:50 bilaga 2, SkU 1978/79:19, rskr 1978/79:107,
SFS 1978:954). Det behövs sålunda bara ett beslut när medgivande ges att ta i
anspråk framtida avsättningar.

3.6 Företagens uppgiftsskyldighct beträffande investeringsfonder

Enligt lagen (1955:256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning
skulle företag som har investeringsfond till den allmänna självdeklarationen
tidigare bifoga tre exemplar av uppgift beträffande fonden enligt formulär.
Två exemplar skulle länsstyrelsen översända till arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS). Motsvarande bestämmelser fanns i den för vissa företag alltjämt
gällande förordningen (1947:174) om investeringsfonder. Förfarandet har av
både allmänheten och myndigheter uppfattats som onödigt krångligt.

DEFU påpekade i skrivelse till budgetdepartementet att AMS endast har
behov av ett exemplar av fonduppgifterna. DEFU föreslog därför efter
samråd med AMS att bestämmelserna skulle ändras så att företagen endast
skulle behöva bifoga fonduppgift i två exemplar och länsstyrelserna endast
vidarebefordra ett exemplar till AMS. DEFU:s förslag har numera genomförts
med verkan fr. o. m. 1979 års taxering (prop. 1978/79:50 bilaga 2, SkU
1978/79:19, rskr 1978/79:107, SFS 1978:953, 954).

3.7 Uppskov med beskattning av realisationsvinst vid fastighetsavyttring

Tidigare handlades frågor rörande uppskov med beskattning av realisationsvinst
vid fastighetsavyttring av flera olika myndigheter. Vinstens
storlek fastställdes av vederbörande taxeringsnämnd i samband med den
årliga taxeringen. Taxeringsnämnden kunde emellertid inte medge uppskov
med beskattning av vinsten utan för detta krävdes att den skattskyldige
gjorde en särskild ansökan hos länsskatterätten. Biföll länsskatterätten
ansökningen innebar detta att den av taxeringsnämnden åsätta taxeringen
sattes ned med det belopp varmed uppskov medgivits. Nedsättningen
föranledde i sin tur en omräkning av den ursprungligen påförda skatten.
Denna omräkning hann sällan göras i sådan tid att den kunde beaktas vid
debiteringen av slutlig skatt. Detta medförde ofta att den skattskyldige
påfördes en betydande kvarstående skatt. Den skattskyldige hade visserligen
möjlighet att ansöka om anstånd med betalning av den kvarstående skatten.
Rätten till anstånd med inbetalning av skatt kunde emellertid lätt förbises av
den skattskyldige och innebar i alla händelser ytterligare besvär.

För fastighetsavyttringar som görs efter utgången av år 1978 gäller att
taxeringsnämnd kan meddela beslut om uppskov (prop. 1978/79:54, SkU
1978/79:16, rskr 1978/79:86, SFS 1978:970). Prövningen av realisationsvin -

Prop. 1978/79:111

stens storlek och möjligheten till uppskov kommer sålunda att ske i ett
sammanhang. Den skattskyldige kan vidare framställa yrkandet om uppskov
direkt i sin deklaration i stället för att behöva skicka in en ansökan till
länsskatterätten. Dessutom har behovet av särskilda ansökningar om
anstånd med inbetalning av skatt bortfallit. Genom den nya ordningen har
vunnits betydande förenklingar i förfarandet för både den enskilde och
myndigheter.

3.8 Minskad uppgiftsskyldighct för skattskyldig till försäljningsskatt på
motorfordon

I samband med deklaration för försäljningsskatt på motorfordon skall den
skattskyldige lämna vissa uppgifter om fordonen. Genom en ändring i 5 §
förordningen (1978:86) om försäljningsskatt på motorfordon har i rationaliseringssyfte
uppgiftsskyldigheten begränsats på så sätt att uppgift om
totalvikt för personbilar slopats. Ändringen trädde i kraft i början av
december 1978.

3.9 Minskad deklarationsskyldighet för skattskyldiga till mervärdeskatt

1 prop. 1978/79:33 om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt, m. m.
föreslog regeringen bl. a. att skattskyldiga med en omsättning om högst
200 000 kr. per år skulle få redovisa mervärdeskatt endast en gång per år i
stället för 2,4 eller 6 gånger per år. Härigenom skulle antalet deklarationer per
år minska med ca 400 000. Riksdagen avslog förslagen till ändringar i
mervärdeskattelagen, således även detta förslag, och begärde att regeringen
skulle lägga fram en omarbetat proposition under innevarande riksmöte.

Arbetet med en ny proposition i fråga om mervärdeskatten pågår f. n. i
budgetdepartementet. Förslag i frågan torde komma att föreläggas riksdagen
senare i vår. Jag vill dock redan nu framhålla att enligt min mening starka
praktiska och administrativa skäl talar för en väsentlig utvidgning av rätten
till årsredovisning av mervärdeskatt. Ett förslag härom bör därför ingå i den
nya propositionen.

3.10 Nytt uppbördsförfarande

Jag kommer inom den närmaste tiden att lägga fram förslag till ett nytt
system för uppbörd av skatt enligt uppbördslagen. Det nya systemet innebär
förenklingar och rationalisering i åtskilliga avseenden. Uppbördsterminerna
slopas och ersätts med en gemensam sista inbetalningsdag i resp. uppbördsmånad
för både arbetsgivarna och de skattskyldiga. Nuvarande ordning med
de små och ohanterliga skatteanvisningama för inbetalning av skatt avskaffas
också. All inbetalning skall i stället ske med ett särskilt inbetalningskort.
Krediteringen av innehållen skatt skall ske på varje arbetstagare först efter

Prop. 1978/79:111

inkomstårets utgång på grundval av kontrolluppgifterna. Denna reform har i
sin tur gjort det möjligt att starkt begränsa uppgiftslämnandet om arbetstagarnas
namn och personnummer vid inbetalningen under uppbördsåret. En
annan rationalisering som också kan nämnas är sammanslagningen av
inkomstlängd, förmögenhetslängd och debiteringslängd till en handling,
kallad skattelängd.

3.11 Avveckling av vissa specialdcstinerade statsbidrag till kommuner och
landstingskommuner

Jag avser inom kort föreslå regeringen att för riksdagen lägga fram
proposition om den kommunala ekonomin. I denna proposition kommer jag
bl. a. att behandla principerna för statens bidragsgivning till kommuner och
landstingskommuner, samt i samråd med berörda statsråd föreslå att ett antal
speciella statsbidrag till kommunerna och landstingskommunerna helt eller
delvis slopas. Jag kommer därvid att förorda att en successiv förskjutning i
statsbidragsgivningen sker från specialdestinerade bidrag till det allmänna
skatteutjämningsbidraget.

Det finns tre huvudmotiv för en sådan ändrad inriktning av statsbidragsgivningen.

För det första ser jag en sådan utveckling som ett naturligt led i
prioriteringen av en förbättrad och utbyggd skatteutjämning. Genom att
avveckla ett antal speciella bidrag frigörs medel som kan användas för att
finansiera förstärkningar av skatteutjämningssystemet.

För det andra medför de speciella statsbidragen normalt en omfattande
administration såväl för staten som för de mottagande kommunerna och
landstingskommunerna. Den statliga administrationen av bidragen innebär
till helt dominerande del granskning och kontroll m. m. av de uppgifter som
lämnas i bidragsansökningarna. För bidragsmottagaren krävs ofta ett betydande
arbete i fråga om uppgiftsinsamling m. m. för att kraven på bidragsrekvisitionens
innehåll skall uppfyllas. I många fall är det fråga om uppgifter
som enbart är intressanta i samband med statsbidragsgivningen och inte för
verksamheten som sådan. Ett slopande av speciella statsbidrag bör därför
vara ett verksamt sätt att minska byråkrati och krångel såväl inom den statliga
administrationen som i de kommunala förvaltningarna.

I den nämnda propositionen kommer förslag att läggas fram om att ett
femtontal statsbidrag avvecklas helt eller delvis. Dessa förslag innebär även i
viss utsträckning att sfatsbidragsförordningar förenklas och görs enhetliga.
Jag skall här helt kort ange exempel på administrativa vinster som härvid bör
kunna uppnås.

Eftersamråd med statsrådet Rodhe kommerjagatt föreslå att ersättning till
kommunerna för deras kostnader för ersättning till skolledare och lärare för
förrättning, tjänsteresa, flyttningskostnader m. m. enligt förordningen
(1962:696) om bestridande av vissa kostnader på skolväsendets område

Prop. 1978/79:111

slopas. Statens kostnader för detta bidrag uppgår till knappt 7 milj. kr. Jag har
erfarit att bidraget är så administrativt betungande att kommunernas och
statens kostnader för rekvisition, granskning och utbetalning uppgår till nära
10 % av beviljade bidrag. Som exempel uppger länsskolnämnden i
Malmöhus län att underlaget för bidraget för Trelleborgs kommun ett år
uppgick till 45 bilagor om sammanlagt 1,5 kg medan det rekvirerade beloppet
var så lågt som 27 000 kr. En så stor arbetsinsats för ett så lågt bidrag är inte
förenligt med en effektiv administration.

På skolans område kommer också förslag att läggas fram om att bidraget till
bostäder för lärare, som är en kvarleva från den tiden då kommunerna höll
folkskolans lärare med bostad, slopas. Detta bidrag är för budgetåret 1977/78
beräknat till endast 18 000 kr. och således helt betydelselöst för kommunernas
ekonomi. Vidare föreslås också att enhetliga regler utarbetas för
statsbidrag till uppförande av elevhem. Sådana bidrag utgår f. n. enligt fem
olika statsbidragsförordningar. Dessa förordningar kommer att sammanföras
i en ny förordning.

Inom det sociala området kommer flera bidrag med en omfattande
administration att beröras av de kommande förslagen. Bl. a. kommer förslag
om att ersättningen till kommunerna för utbetald socialhjälp till icke svenska
medborgare, svenska och finska zigenare samt renskötande samer skall
upphöra. Här krävs f. n. en betydande statlig granskningsverksamhet för att
skilja ut statsbidragsberättigad socialhjälp från annan socialhjälp. Eftersläpningen
i de statliga utbetalningarna av bidrag är i vissa fall stor på grund av det
tidsödande granskningsarbetet.

Det tredje huvudmotivet för att slopa speciella statsbidrag är att detta kan
ses som ett led i arbetet med att minska statskontrollen och den statliga
regleringen av kommunal verksamhet. Den specialdestinerade statsbidragsgivningen
är nämligen i stor utsträckning förenad med en detaljerad reglering
av den bidragsberättigade verksamheten. En minskning av antalet speciella
bidrag bör öka förutsättningarna för att de kommunala insatserna anpassas
till lokala förhållanden och prioriteringar och inte styrs av statsbidragsreglerna.
Det är också angeläget att de kvarvarande speciella bidragen ses över
och onödiga detaljföreskrifter tas bort. Statskontrollkommittén arbetar bl. a.
med denna inriktning.

Jag vill i detta sammanhang avslutningsvis betona, dels att befintliga
statsbidrag löpande bör omprövas, t. ex. i samband med det årliga budgetarbetet,
dels att nya speciella bidrag till kommuner och landstingskommuner
bör införas endast i undantagsfall när mycket starka skäl föreligger. Därmed
bör en god grund läggas för att byråkrati och krångel i samband med
statsbidragsgivningen begränsas så långt som möjligt.

Prop. 1978/79:111

3.12 Budgetprocessen

Statsbudgeten är ett instrument för att styra användningen av tillgängliga
samhällsresurser i enlighet med statsmakternas långsiktiga viljeinriktning
och för att bedriva stabiliseringspolitik. Anslagsframställningen till regeringen
är myndighetens förslag till budget för det egna ansvarsområdet.
Anslagsframställningen utgör ett väsentligt underlag för regeringens budgetproposition
till riksdagen.

För att modernisera och förenkla anslagsframställningarna har en särskild
arbetsgrupp med representanter från budgetdepartementet och riksrevisionsverket
utarbetat nya anvisningar för hur myndigheterna skall utforma sina
anslagsframställningar. Anvisningarna syftar dels till att höja den ekonomiadministrativa
nivån i statsförvaltningen, dels till att anpassa anslagsframställningarna
till de enskilda myndigheternas situation och särprägel. Vissa
myndigheter kan ett visst år fl lämna en förenklad anslagsframställning
medan andra myndigheter måste uppfylla relativt avancerade krav. De nya
anvisningarna, som finns utgivna i en budgethandbok, gäller för myndigheternas
anslagsframställningar för budgetåret 1980/81.

1 regleringsbreven föreskriver regeringen hur myndigheterna får använda
de medel som anvisats av riksdagen. Inom regeringskansliet och riksrevisionsverket
pågår ett utvecklingsarbete som syftar till att utveckla normer och
anvisningar för en enhetlig utformning av regleringsbreven. Ett viktigt led i
detta arbete är att ta bort onödiga restriktioner och göra regleringsbreven så
lättöverskådliga och enkla som möjligt.

Vid sidan av budgethandboken utfärdar regeringen årliga anvisningar för
myndigheternas anslagsframställningar. I dessa anges de aktuella ekonomiska
och politiska förutsättningarna för budgetarbetet samt regler för
särskilda redovisningar. I de årliga anvisningarna förbudgetåret 1980/81 har
regeringen föreskrivit att myndigheterna till sina anslagsframställningar skall
foga en redogörelse för de åtgärder som myndigheterna vidtagit för att
förenkla i den egna verksamheten, delegera och decentralisera arbetsuppgifter,
underlätta allmänhetens kontakter med myndigheten, minska eller
förenkla uppgiftslämnandet för företag, kommuner, organisationer och
enskilda och på annat sätt motverka krångel och onödig byråkrati.

3.13 Enklare statliga kollektivavtal

Att förenkla myndigheternas språk är ett angeläget led i arbetet med att
minska krångel och onödig byråkrati i statsförvaltningen. Det är givetvis
viktigt att t. ex. lagar och andra offentligrättsliga föreskrifter blir så begripliga
som möjligt. Men utvecklingen av den offentliga arbetsrätten har medfört att
allt fler normer på statens område numera meddelas i form av kollektivavtal.

Antalet statliga kollektivavtal ökar starkt. Avtalen behandlar frågor om

Prop. 1978/79:111

anställnings- och arbetsvillkor, medbestämmande m. m. Avtalens regelsystem
är redan nu ofta svåra att överblicka förandra än avtalsexperter. Trots
den expertis som man har tillgång till och den kursverksamhet som pågår på
både arbetsgivar- och arbetstagarhåll torde även myndigheterna och de lokala
personalorganisationerna få allt större problem med att tillämpa en del avtal.
Och för den enskilde arbetstagaren kan det ofta vara svårt att själv ta reda på
vilka anställningsvillkor o. d. som gäller för honom eller henne.

De centrala avtalsparterna på statens område är statens arbetsgivarverk
(SAV, tidigare statens avtalsverk) samt Statsanställdas förbund, TCO:s
statstjänstemannasektion(TCO-S)och Centralorganisationen SACO/SR. De
har i en gemensam arbetsgrupp undersökt möjligheterna att förenkla avtalen.
Inom gruppen råder enighet om att förenklingar behövs - och att de går att
genomföra.

Den partssammansatta arbetsgruppen utgår bl. a. från att avtal bör vara
lätta att läsa och förstå och lätta att hitta i - inte bara för avtalsspecialister.
Avtalen bör vara systematiskt uppbyggda. Centrala begrepp bör vara
definierade. Tabeller och förenklande uppställningar bör användas där detta
är möjligt. Kanslisvenskan måste överges, liksom rädslan för att rent
språkliga förbättringar i äldre avtal skall tolkas som att sakinnehållet därmed
ändras.

Gruppen förordar att parterna på sikt bygger upp en enhetlig avtalsstruktur
för hela det gemensamma förhandlingsområdet. Avtalsbestämmelser kan
systematiseras på flera olika sätt -1, ex. efter myndighetsområde, kategori av
anställda eller ämnesområde. Gruppen föreslår att avtalsstrukturen baseras
på ämnesområden: ”Arbetstid och ledighet”, ”Lön”, ”Hälsa och trygghet”
etc. Bestämmelser som behandlar samma slag av anställningsvillkor bör
sålunda inte splittras på flera olika avtal.

På fackligt håll har man den senaste tiden förnyat och förstärkt kraven på
en bättre utformning av kollektivavtalen. ”Skriv avtal som man begriper”,
har det sagts i den fackliga pressen.

Även jag är övertygad om att parterna gemensamt kan åstadkomma
betydande förenklingar, om de är beredda att ge dessa frågor den prioritet de
förtjänar. Alla avtalsparter har intresse av att avtalen blir så begripliga som
möjligt.

Man får å andra sidan inte underskatta svårigheterna. Den uppkomna
situationen hänger samman med att den grundläggande arbetsrättsliga
lagstiftningen aldrig tidigare har förändrats så kraftigt under så kort tid, som
under de senaste tre eller fyra åren. Nya frågor inom statens område har
successivt öppnats föravtalsreglering. Det ligger också i sakens natur att avtal
är kompromissprodukter. Texterna och konstruktionerna blir därför inte
alltid så klara och entydiga som parterna var för sig skulle vilja ha dem. Därtill
kommer att avtalen ofta måste slutas under en viss tidspress.

Det krävs utan tvivel åtskilligt arbete med den redaktionella och språkliga
utformningen för att åstadkomma någon verklig förenkling av avtalen.

1 statsrådsberedningen arbetar två språkexperter med att förbättra den

Prop. 1978/79:111

offentliga svenskan. Statsrådsberedningen har också gett ut anvisningar om
hur författningaroch propositioner bör skrivas. Det finns anledning överväga
att till statens arbetsgivarverk knyta språkexpertis, som kan stå till de
avtalsslutande parternas förfogande. Att ställa sådana resurser till arbetsgivarverkets
och parternas förfogande kan utgöra ett visst bidrag till förenklingsverksamheten.

Skulle det visa sig att ytterligare åtgärder behöver vidtas, får detta
övervägas i senare sammanhang.

På arbetsgivarsidan bör frågorna följas i samarbete mellan regeringskansliet
- närmast statsrådsberedningen och dess språkexperter samt budgetdepartementets
rättssekretariat - och SAV.

4 Vissa pågående utredningar

Genom beslut den 27 april 1978 erhöll RSV regeringens uppdrag att lägga
fram förslag om försöksverksamhet med ett databaserat kontrollsystem för
försäljningsskatten på motorfordon m. m. Till grund för uppdraget låg en av
punktskatteutredningen (Fi 1970:57) i samarbete med trafiksäkerhetsverkets
registeravdelning utarbetad principskiss till ett sådant kontrollsystem. Enligt
kommittén skulle ett införande av systemet förenkla kontrollen av försäljningsskatten
samtidigt som en ökad effektivitet skulle uppnås. Med dessa
förenklingar, bl. a. minskade revisionsinsatser, skulle RSV, enligt kommittén
kunna minska sina personalkostnader.

RSV har under hand upplyst att man räknar med att ett förslag till
försöksverksamhet skall kunna föreligga i slutet av år 1979.

Vägtrafikskatteutredningen (B 1977:05) lade sommaren 1978 fram betänkandet
(Ds B 1978:5) Översyn av vägtrafikbeskattningen Del I Kilometerskatt.
I betänkandet lämnas förslag om bl. a. administrativa och praktiska
förenklingar i kilometerskattesystemet. Bland förenklingarna kan nämnas att
antalet ordinarie avstämplingar föreslås minska från 4 till 3 per år. Regeringen
har i den nyligen beslutade propositionen 1978/79:94 om ändringar i
vägtrafikbeskattningen, m. m., föreslagit ändringar i huvudsak i enlighet
med kommitténs förslag.

Vid remissbehandlingen av kommitténs betänkande framfördes från några
håll under hänvisning till praktiska och administrativa besvärligheter förslag
om att slopa kilometerskatten och ersätta den med en skatt direkt på
motorbrännoljan.

Med anledning härav har vägtrafikskatteutredningen i februari 1979
erhållit tilläggsdirektiv. Enligt dessa skall utredningen utvärdera kilometerskattesystemet
samtidigt som alternativa skatteformer bedöms. Utredningens
arbete bör enligt direktiven bedrivas skyndsamt.

Prop. 1978/79:111

5 Verksamheten inom DEFU

Delegationen för företagens uppgiftsliimnande, DEFU, inrättades under
hösten 1977. Sedan den 1 februari 1978 gäller förordningen (1978:11) om
prövning av myndighets uppgiftsinsamling från företag, kommuner och
organisationer. 1 denna regleras DEFU:s provningsverksamhet.

Delegationen har till uppgift att på olika sätt förenkla uppgiftslämnandet
till myndigheter från företag, kommuner och organisationer. Detta sker dels
genom att DEFU prövar nya och ändrade uppgiftskrav och dels genom att
befintliga uppgiftskrav systematiskt gås igenom. DEFU skall verka under en
3-årsperiod och på basis av gjorda erfarenheter föreslå åtgärder därefter för en
fortlöpande granskning av myndigheternas uppgiftskrav.

Delegationen består av elva ledamöter. I delegationens kansli tjänstgör f. n.
sju handläggare och 2 assistenter.

DEFU:s verksamhet har inriktats på konkreta frågor såväl i provningsverksamheten
som vid de systematiska genomgångarna av befintliga insamlingar.
DEFU:s uppgift är inte att ensidigt bevaka uppgiftslämnarnas -företagens, kommunernas och organisationernas - intressen. Såväl provningsverksamheten
som de systematiska genomgångarna skall bedrivas med
utgångspunkt från vad som från samhällets synpunkt kan bedömas vara det
mest ändamålsenliga tillvägagångssättet.

Under DEFU:s första verksamhetsår har inkommit ca 110 anmälningar
avseende nya eller ändrade uppgiftskrav. Vid prövningen har ca 40 % av
anmälningarna godkänts helt, medan 60 % förknippats med villkor eller
avslagits.

Under perioden februari-september 1978 har man på DEFU:s föranledande
avstått ifrån enkäter som skulle ha berört ca 17 000 uppgiftslämnare
inom företag, ca 700 uppgiftslämnare inom kommuner och ca 2 000 lärare.
Vidare har obligatoriska enkäter till ca 2 000 företag ändrats till att bli
frivilliga. I ett tjugotal enkäter har dessutom frågorna omformulerats,
förtydligats eller minskats i antal.

Några konkreta exempel på åtgärder för minskat uppgiftslämnande skall
här ges.

På skatteområdet har under år 1978 den systematiska granskningen
begränsat sig till fåmansföretagens och jordbrukarnas uppgiftslämnande för
direkt skatt. RSV har visat stort intresse för förenklingar i uppgiftslämnandet
och avsatt resurser fördetta. Inom RSV är sedan våren 1977 två tjänstemän
helt avdelade enbart för språkvård.

En fråga som har ägnats stor uppmärksamhet är omfattningen av
deklarationsblankett 10 "Uppgifter om ersättningar m. m. från fåmansföretag”.
Denna blankett har kritiserats starkt av de skattskyldiga. Blanketten
fylls i av ca 300 000 skattskyldiga varje år. DEFU:s och RSV:s arbete har
resulterat i att antalet uppgifter som skall lämnas på blanketten har kunnat
begränsas till hälften.

Prop. 1978/79:111

En översyn av deklarationsblanketterna för inkomst av jordbruk har lett
fram till förslag till nya blanketter med kraftigt minskade uppgiftskrav.
Förslagen har tagits fram efter överläggningar med länsstyrelser, lantbrukarnas
driftbyråer och revisorer. Förenklingarna kommer att genomföras till
1980 års taxering.

I samband med utvecklingen av ett nytt ADB-system för folkbokföring och
beskattning utformades en ny blankett för de kontrolluppgifter som arbetsgivarna
lämnar till ledning för de anställdas taxering. Härvid har man efter
kontakt med DEFU avstått ifrån en tilltänkt utökning av uppgiftskraven i
blanketten.

Den kontrolluppgiftsförteckning som samtidigt införs har på DEFU:s
initiativ gjorts frivillig i stället för obligatorisk som ursprungligen hade
planerats.

Statistiska centralbyrån, SCB, har för prövning anmält en undersökning
om de studerandes ålder som regelmässigt genomförs vart tredje år. Vid
prövningen fann DEFU att det fanns förutsättningar för att åtminstone för
grundskolan genomföra undersökningen på urvalsbasis. DEFU godtog
undersökningen med villkoret att ett begränsat urval gjordes för grundskolan.
Ett flertal enkäter riktade till landets samtliga kommuner har kunnat
begränsas till urvalsundersökningar.

DEFU har genomfört en förstudie av informationssystemet företag-samhälle,
som bl. a. innefattar en årlig enkät med uppgifter om ca 4 500
arbetsställen inom industrin och partihandeln. DEFU har i skrivelse till
budgetdepartementet föreslagit att systemet blir föremål för en genomgripande
översyn. Enligt vad jag har inhämtat avser chefen för industridepartementet
att inom kort begära regeringens bemyndigande att tillkalla en
särskild utredare med uppdrag att utvärdera vissa frågor rörande informationssystemet.

1 det övervägande antalet ärenden har DEFU och de uppgiftsinsamlande
myndigheterna kunnat komma överens om omfattning av och former för
uppgiftsinsamlandet. Endast i ett fall har DEFU hittills hänskjutit ett ärende
till regeringens prövning.

I syfte att underlätta kontakterna med myndigheterna och samtidigt pröva
om det är möjligt att åstadkomma en allsidig prövning av nytillkommande
uppgiftsinsamlingar inom de berörda myndigheterna har DEFU träffat
överenskommelser med några myndigheter att dessa själva svarar för
granskningen av vissa av sina insamlingar. De myndigheter som har deltagit i
sådan verksamhet är RSV, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för ekonomiskt
försvar och bostadsstyreisen. Försöken syftar till att pröva metoder som
innebär att myndigheterna i samarbete med uppgiftslämnarna svarar för att
uppgiftslämnandet avpassas med hänsyn till behov och kostnader. Vidare har
flera myndigheter vidtagit åtgärder för att på eget initiativ försöka begränsa
sina insamlingar. Exempel på detta finns t. ex. inom bostadssty reisen. SCB
har bl. a. genom effektivare urvalsmetoder kunnat minska antalet företag

Prop. 1978/79:111

som ingår i urval för olika insamlingar.

I det föregående har lämnats en redogörelse för delegationen för företagens
uppgiftslämnande och dess verksamhet. Delegationen har hittills varit
verksam under något mer än ett år och under den tiden har betydande
förenklingar kunnat genomföras. DEFU:s prövning av nya och ändrade
insamlingar har resulterat i att förenklingar och inskränkningar har kunnat
göras i ett flertal fall.

Även de systematiska genomgångar avseende befintliga uppgiftsinsamlingar
som DEFU har påbörjat har gett värdefulla resultat. Dessa genomgångar
bedrivs av naturliga skäl i nara samarbete med berörda myndigheter. I
direktiven till DEFU har jag betonat vikten av att myndigheterna biträder
DEFU med att ta fram erforderligt underlag för att ompröva befintliga system
för insamling av uppgifter och att sådant biträde prioriteras av myndigheterna.

Några myndigheter har på eget initiativ startat genomgångar av sina
blanketter och rutiner i sy fte att förenkla. Vid avvägningen mellan behov och
uppoffringar för att erhålla information är det väsentligt att förenklingsaspekten
beaktas. Så långt möjligt bör enligt min mening myndigheterna
själva svara för förenklingsarbetet. Jag ser mot den bakgrunden positivt på de
initiativ till översyn av den egna verksamheten som några myndigheter
påbörjat. Det är angeläget att flera myndigheter vidtar liknande åtgärder.
DEFU bör genom råd och förmedling av erfarenheter från andra myndigheter
stimulera till att myndigheternas eget förenklingsarbete ökar ytterligare.
Enligt min uppfattning bör ökade insatser på detta område inom myndigheterna
kunna leda till goda resultat. Bostadsstyrelsens och RSV:s insatser för
att åstadkomma förenklingar är ett exempel på detta. Verksamhet av detta
slag bör också ge underlag för att bedöma hur myndigheternas egna åtgärder
för att förenkla uppgiftslämnandet skall organiseras i ett längre tidsperspektiv.

Förordningen (1978:11) om prövning av myndighets uppgiftsinsamling
från företag, kommuner och organisationer är endast tillämplig på statliga
myndigheters uppgiftsinsamlingar. DEFU:s verksamhetsområde är också
begränsat härtill. Ibland kan det finnas anledning att också fästa uppmärksamhet
på de uppgiftsinsamlingar som görs av riksdagens verk. Som ett
exempel kan jag peka på att bankerna är skyldiga att lämna uppgifter till
bankinspektionen och SCB samt även i stor omfattning till riksbanken.
Uppgifterna, som delvis avser samma förhållanden, lämnas vid olika
tidpunkter och i olika rutiner. Jag förutsätter att det vid en genomgång av
bankinspektionens och SCB:s uppgiftsinhämtande från bankerna bör vara
möjligt att i samråd med riksbanken samordna bankernas uppgiftslämnande
till ifrågavarande organ så att bankernas arbete blir så lite betungande som
möjligt.

16 Riksdagen 1978/79. 1 sami Nr lil

Prop. 1978/79:111

6 Hemställan

Statsråden Mundebo och Wahlberg hemställer, var och en med avseende
på de avsnitt vederbörande har varit föredragande i, att regeringen
dels föreslår riksdagen att antaga förslaget till lag om ändring i taxeringslagen
(1956:623),

dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad som har anförts om de
förenklingar som regeringen har genomfört eller avser att genomföra, om
vissa pågående utredningar samt om verksamheten inom DEFU.

Prop. 1978/79:111

Bilaga 7.1

Förslag till

Lag om ändring i taxeringslagen (1956:623)

Härigenom föreskrivs att 22 § 1 morn., 25,51 och 68 §§ samt 69 § 1 mom.
taxeringslagen (1956:623)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §

1 morn.2 Nedannämnda skattskyldiga äro, där ej annat foijer av stadgandet
i 3 morn., skyldiga att utan anmaning till ledning för egen taxering avlämna
deklaration (självdeklaration), nämligen:

1) aktiebolag, ekonomisk förening och aktiefond ävensom sådan stiftelse,
fond eller inrättning som har till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss
familjs, vissa familjers eller bestämda personers ekonomiska intressen,

2) annan juridisk person, om dess bruttointäkter av en eller flera förvärvskällor
under beskattningsåret uppgått till sammanlagt minst 100 kronor,

3) fysisk person, vilkens bruttoin- 3) fysisk person, vilkens bruttointäkter
av en eller flera förvärvskällor täkter av en eller flera förvärvskällor

under beskattningsåret uppgått, om under beskattningsåret uppgått, om

han varit här i riket bosatt under hela han varit här i riket bosatt under hela

beskattningsåret och under denna beskattningsåret och under denna

tid icke erlagt sjömansskatt, till tid icke erlagt sjömansskatt, till

sammanlagt minst 4 500 kronor och sammanlagt minst 6 000 kronor och

eljest till sammanlagt minst 100 eljest till sammanlagt minst 100

kronor, kronor,

4) fysisk eller juridisk person, vilkens tillgångar av den art, som angives i
3 § 1 mom. lagen om statlig förmögenhetsskatt, vid beskattningsårets utgång
haft ett värde överstigande 200 000 kronor eller, såvitt angår sådan juridisk
person som avses i 6 § 1 mom. b) nämnda lag, 15 000 kronor, samt

5) fysisk eller juridisk person, för vilken garantibelopp för fastighet skall
upptagas såsom skattepliktig inkomst.

Vid bedömandet av fysisk eller juridisk persons deklarationsskyldighet
enligt punkterna 2)-4) skall hänsyn icke tagas till sådan inkomst eller
förmögenhet, för vilken den fysiska eller juridiska personen icke är skattskyldig
enligt kommunalskattelagen, lagen om statlig inkomstskatt eller
lagen om statlig förmögenhetsskatt.

Hava makar, som ingått äktenskap före ingången av beskattningsåret och
levt tillsammans under större delen därav, var för sig haft inkomst eller
förmögenhet, skall vardera makens deklarationsskyldighet bedömas med

1 Lagen omtryckt 1971:399. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:773.

2 Senaste lydelse 1978:928.

Prop. 1978/79:111

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

hänsyn till makarnas och boets sammanlagda inkomst och förmögenhet.

Skall skattskyldig enligt lagen om statlig förmögenhetsskatt taxeras för
förmögenhet, som tillhör barn eller annan, skall hänsyn därtill tagas vid
deklarationsskyldighetens bedömande.

Vid tillämpning av vad i första stycket vid 3) är stadgat, skall svensk
medborgare, som under beskattningsåret tillhört svensk beskickning hos
utländsk makt, svensk permanent delegation hos mellanstatlig organisation
eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens, delegationens eller konsulatets
betjäning och som på grund av sin tjänst varit bosatt utomlands, anses
ha varit bosatt här i riket. Detsamma skall gälla sådan persons make samt
barn under 18 år, om de har varit svenska medborgare och har bott hos
honom. Person, som under beskattningsåret tillhört främmande makts
härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller
konsulatets betjäning och som icke varit svensk medborgare, så ock sådan
persons make, barn under 18 år och enskilda tjänare, om de har bott hos
honom och icke har varit svenska medborgare, anses däremot vid tillämpningen
av vad i forsta stycket vid 3) är stadgat icke ha varit här i riket
bosatta.

I fråga om deklarationsskyldighet för oskift dödsbo efter skattskyldig, som
avlidit under beskattningsåret, skall tillämpas vad som skolat gälla för den
avlidne.

1) den skattskyldiges namn och postadress, hemortskommun, där sådan
finnes, och hemvist därstädes, personnummer samt nummer å för honom
utfärdad debetsedel å preliminär skatt för året näst före taxeringsåret
ävensom beträffande utlänning nationalitet, beträffande utländsk juridisk
person det land, där styrelsen haft sitt säte, samt beträffande skattskyldig,
som allenast under någon del av beskattningsåret varit i riket bosatt, uppgift
om den tid, han sålunda haft bostad härstädes,

2) alla förvärvskällor, beträffande vilka skattskyldighet för beskattningsåret
åligger den skattskyldige; och skall därvid i fråga om förvärvskäiia, i
vilken skattepliktig fastighet ingått, särskilt angivas dels beskaffenheten av
den skattskyldiges innehav av fastigheten, dels fastighetens taxeringsvärde
året näst före taxeringsåret eller, om sådant värde det året icke varit

fastigheten åsatt, dess eljest antagliga värde vid taxeringsårets ingång, dels
ock, därest fastigheten icke ingått i förvärvskällan under hela beskattnings -

25 §3

Allmän självdeklaration
skall upptaga:

1 mom. Allmän självdek
I a r a t i o n skall, om icke annar sägs
i 2 mom., upptaga:

3 Senaste lydelse 1976:86.

Prop. 1978/79:111

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

året eller fastigheten ingått däri endast till viss del, huru lång tid eller till
vilken del fastigheten sålunda ingått i förvärvskällan,

3) de intäkter och de avdrag, som äro att hänföra till varje förvärvskälla,
dock att ersättning, som enligt bestämmelserna i 37 § 1 mom. 1. g) icke
behöver upptagas i kontrolluppgift, ej heller behöver upptagas i deklarationen
såsom intäkt,

4) de allmänna avdrag, som den skattskyldige yrkar få tillgodonjuta vid
taxeringen,

5) den skattskyldiges tillgångar och skulder vid slutet av beskattningsåret,
ändå att förmögenheten icke uppgår till skattepliktigt belopp, dock endast om
och i den mån skattskyldighet för förmögenhet åligger honom,

6) beloppet av den preliminära skatt, som genom skatteavdrag erlagts för
året näst före taxeringsåret, ävensom

7) garantibelopp, vilket skall upptagas såsom skattepliktig inkomst förden
skattskyldige i dennes hemortskommun,

8) om deklarationen avser fåmansföretag, delägares eller honom närstående
persons namn, personnummer och adress och i förekommande fall
aktie- eller andelsinnehav tillika med angivande av röstvärde, om olika
röstvärden förekomma, dock att uppgifter icke behöva lämnas för närstående
person, som ej uppburit ersättning från, träffat avtal eller haft annat därmed
jämförligt förhållande med företaget.

Allmän självdeklaration skall därjämte innehålla de uppgifter, som för
särskilda fall föreskrivas i denna lag eller som erfordras för beräkning av
pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring.

Ha makar, som ingått äktenskap före ingången av beskattningsåret och
under detta år levt tillsammans, var för sig inkomst att taxera enligt lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt, skall vardera maken uppgiva huruvida
inkomst av förvärvskälla är A-inkomst eller B-inkomst enligt 9 § 3 mom.
nämnda lag. Vad nu sagts om makar skall i tillämpliga delar jämväl gälla i
fråga om skattskyldiga som avses i 65 § sista stycket kommunalskattelagen
(1928:370).

Har skattskyldig under beskattningsåret varit gift, skall han jämväl uppgiva
sådan boets eller andra makens inkomst och förmögenhet, över vilken
förvaltningen rättsligen tillkommit honom. Åligger skattskyldigheten andra
maken, skall uppgiften lämnas å särskild blankett. Då skattskyldig skall
taxeras för barns eller annans förmögenhet, skall uppgift lämnas jämväl om
sådan förmögenhet.

2 mom. Fysisk person, som skall
avge allmän självdeklaration enligt
24 § 3 morn., får lämna sådan i
förenklad form under förutsättning
att

Prop. 1978/79:111

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1) han under beskattningsåret har
haft kontant intäkt av tjänst dock ej
periodiskt understöd eller därmed
jämförlig periodisk intäkt enligt 31 §
kommunalskattelagen (1928:370),

2) han vid taxeringen inte önskar
åtnjuta annat avdrag än avdrag från
intäkt av tjänst med 100 kronor och
sådant extra avdrag som avses i 50 § 2
mom. förde stycket kommunalskattelagen
och som inte gäller speciella
kostnader,

3) han under beskattningsåret har
haft intäkt av kapital på högst 800
kronor eller, om han under beskattningsåret
har varit gift och har levt
tillsammans med andra maken, har
haft kapitalintäkt som tillsammans
med makens intäkt av samma slag har
uppgått till högst 1 600 kronor,

4) han vid utgången av beskattningsåret
har haft skattepliktiga tillgångar
enligt lagen (1947:577) om
statlig förmögenhetsskatt på högst
75 000 kronor eller, om han under
beskattningsåret har varit gift och har
levt tillsammans med maken, makarnas
sammanlagda tillgångar har uppgått
till högst detta belopp, och om
sambeskattning skall ske enligt 12 § 1
mom. andra och tredje styckena
nämnda lag, de sammanlagda tillgångarna
har uppgått till högst
200 000 kronor.

Allmän självdeklaration i förenklad
form får inte avges av person som avses
i 30§ 3 morn., av person som under
beskattningsåret har haft intäkt av
jordbruksfastighet, annan fastighet,
rörelse eller tillfällig förvärvsverksamhet,
eller av person som under beskattningsåret
har haft beskattningsbar

Prop. 1978/79:111

Nuvarande lydelse

Belopp, som upptagas i självdeklaration,
skola utföras i hela krontal, så
att överskjutande öretal bortfalla.

Anmaning som avses i 22 § 2
morn., 24 § 2 morn., 31 § 2 morn., 33
och 36 §§, 39 § 1 mom. samt 45 § får
utfärdas av chef för taxeringsenhet,
revisionsenhet eller lokal skattemyndighet,
taxeringsnämnd, taxeringsintendent
samt tjänsteman
som biträder taxeringsnämnden.
Samma rätt tillkommer den, som
verkställer taxeringsrevision, dock
att han icke får anmana någon att
avlämna självdeklaration.

Föreslagen lydelse

inkomst enligt lagen (1958:295) om
sjömansskatt.

Efter anmaning är den som har
avgett allmän självdeklaration i förenkladform
skyldig avge allmän självdeklaration
i den form som gäller
enligt 1 mom.

Allmän självdeklaration i förenklad
form skall upptaga:

1) den skattskyldiges namn och
postadress, hemortskommun, där sådan
finnes, och hemvist därstädes,
personnummer, beträffande utlänning
nationalitet, samt beträffande skattskyldig,
som endast under någon del av
beskattningsåret varit i riket bosatt,
uppgift om den tid, han sålunda haft
bostad härstädes,

2) uppgift om förhållanden som
avses i forsta stycket 1), 3) och 4) samt
andra stycket.

3 mom. Belopp, som upptagas i
självdeklaration, skola utföras i hela
krontal, så att överskjutande öretal
bortfalla.

§4

Anmaning som avses i 22 § 2
morn., 24 § 2 morn., 25 § 2 morn.,
31 § 2 morn., 33 och 36 §§, 39 § 1
mom. samt 45 § får utfördas av chef
för taxeringsenhet, revisionsenhet
eller lokal skattemyndighet, taxeringsnämnd,
taxeringsintendent
samt tjänsteman som biträder taxeringsnämnden.
Samma rätt tillkommer
den, som verkställer taxeringsrevision,
dock att han icke för
anmana någon att avlämna självdeklaration.

4 Senaste lydelse 1978:316.

Prop. 1978/79:111

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Anmaning som avses i 39 § 2 mom. utfärdas av skattechefen i det län, där
den uppgiftsskyldige är bosatt eller, efter skattechefens förordnande, av
annan tjänsteman.

I de fall som avses i 39 § 3 morn., 41 § samt 42 § 2 mom. får anmaning
utfärdas av chef för taxeringsenhet, revisionsenhet eller lokal skattemyndighet,
taxeringsintendent samt den som får meddela beslut om taxeringsrevision.

68 §5

Följande taxeringslängder skola föras, nämligen inkomstlängd och formögenhetslängd,
vari av taxeringsnämnd beslutade taxeringar skola införas med
angivande av taxeringens belopp och den skattskyldiges namn.

I inkomstlängden antecknas särskilt

dels i avseende å statlig inkomstskatt inkomst av olika förvärvskällor med
angivande tillika i fråga om skattskyldiga som avses i 9 § 3 mom. lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt huruvida inkomsten utgör A-inkomst
eller B-inkomst, medgivet avdrag för underskott å förvärvskälla, sammanräknad
nettoinkomst (summan av inkomsterna av olika förvärvskällor,
minskad med avdrag för underskott), medgivna allmänna avdrag som icke
avse underskott å förvärvskälla, taxerad och beskattningsbar inkomst,
dels beskattningsbar inkomst enligt 2 § lagen (1958:295) om sjömansskatt
och enligt 1 § 2 mom. nämnda lag skattepliktig dagpenning samt det antal
perioder om trettio dagar för vilka den skattskyldige uppburit sådan inkomst
under beskattningsåret, samt sjömansskattenämndens beslut om jämkning
enligt 12 § 4 mom. lagen (1958:295) om sjömansskatt,
dels i avseende å kommunal inkomstskatt taxerad och beskattningsbar
inkomst,

dels beslut i övrigt, som avser förutsättning för avdrag enligt 48 § 2 och 3
mom. kommunalskattelagen (1928:370) eller för skattereduktion enligt 2 § 4
och 5 mom. uppbördslagen (1953:272),
dels beslut, som avser förutsättning för sparskattereduktion enligt 2 § lagen
(1978:423) om skattelättnader för vissa sparformer,
dels ock uppgift om de värden å skogsmark och växande skog, varå
skogsvårdsavgift skall beräknas.

Uppgår den enligt lagen om statlig Uppgår den enligt lagen om statlig
inkomstskatt beräknade taxerade inkomstskatt beräknade taxerade

inkomsten till minst 4 500 kronor för inkomsten till minst 6 000 kronor för

ensamstående och till sammanlagt ensamstående och till sammanlagt

minst 4 500 kronor för makar, som minst 6 000 kronor för makar, som

varit gifta vid ingången av beskatt- varit gifta vid ingången av beskatt -

5 Senaste lydelse 1978:425.

Prop. 1978/79:111

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

ningsåret och under detta år levt
tillsammans, skall den beräknade
taxerade inkomsten införas, även
om beskattningsbar inkomst icke
uppkommer.

1 förmögenhetslängden antecknas den till statlig förmögenhetsskatt skattepliktiga
och beskattningsbara förmögenheten.

Närmare föreskrifter om taxeringslängds upprättande meddelas av regeringen.

Taxeringslängd underskrives av lokal skattemyndighet eller annan längdförare.
Taxeringslängd skall därefter anses innefatta taxeringsnämndens
beslut.

69 §

/ morn.6 Har självdeklaration icke blivit följd vid taxeringen, skall deklarationen
förses med uppgift om avvikelsen och skälen därför. Tillika skall till
den skattskyldige sändas underrättelse om i vilka hänseenden deklarationen
har frångåtts samt om skälen härför och om möjligheten till omprövning
enligt 3 mom. Vad nu har sagts skall också gälla beträffande avvikelse från
annan av skattskyldig till ledning för egen taxering lämnad uppgift eller
upplysning.

Har taxering för inkomst eller förmögenhet åsatts skattskyldig, som icke
avgivit deklaration, skall underrättelse om taxeringen sändas till den
skattskyldige, dock att sådan underrättelse icke är erforderlig, då den som i
fastighetslängden för året näst före taxeringsåret upptagits såsom ägare till
fastighet åsättes allenast taxering till kommunal inkomstskatt för garantibelopp
för fastigheten.

Har taxering åsatts skattskyldig som
har avgivit allmän självdeklaration i
förenklad form enligt 25 § 2 mom.
skall underrättelse om taxeringen
sändas till den skattskyldige.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979 och tillämpas första gången vid 1980
års taxering.

6 Senaste lydelse 1978:316.

17 Riksdagen 1978/79. I sami. Nr lil

Prop. 1978/79:111

Innehåll

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 22 februari 1979 1

1 Inledning 1

2 Förslag till förenklingar 1

2.1 Höjning av deklarationspliktsgräns 1

2.2 Förenklat deklarationsförfarande 2

2.3 Upprättat lagförslag 6

3 Förenklingar som regeringen har genomfört eller avser att

genomföra 6

3.1 Förtryckning på deklarationsblanketter 6

3.2 Slopande av de särskilda självdeklarationerna 6

3.3 Insändande av självdeklarationer portofritt 7

3.4 Förenklade beskattningsregler för ideella föreningar....

3.5 Beslut att investeringsfond för konjunkturutjämning får

tas i anspråk

3.6 Företagens uppgiftsskyldighet beträffande investeringsfonder
8

3.7 Uppskov med beskattning av realisationsvinst vid fastig hetsavyttring

3.8 Minskad uppgiftsskyldighet för skattskyldig till försäljningsskatt
på motorfordon 9

3.9 Minskad deklarationsskyldighet för skattskyldiga till

mervärdeskatt 9

3.10 Nytt uppbördsförfarande 9

3.11 Avveckling av vissa specialdestinerade statsbidrag till

kommuner och landstingskommuner 10

3.12 Budgetprocessen 12

3.13 Enklare statliga kollektivavtal 12

4 Vissa pågående utredningar 14

5 Verksamheten inom DEFU 15

6 Hemställan 18

Bilaga 7.1 Förslag till lag om ändring i taxeringslagen (1956:623)... 19

Regeringens proposition
1978/79:111

Regeringens proposition 1978/79:111

Bilaga 8

Utdrag

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde
1979-02-22

Föredragande: Statsrådet Wikström såvitt avser avsnitten 1, 2.2, 2.3 och
2.4.

Statsrådet Rodhe såvitt avser avsnittet 2.1.

Anmälan till proposition om åtgärder mot krångel och onödig
byråkrati, m. m.

1 Inledning

I utbildningsdepartementet undersöks fortlöpande vilka möjligheter som
finns att åstadkomma förenklingar i kontakterna mellan medborgare och
samhällsorgan.

Under de senaste åren har många åtgärder vidtagits på utbildningsdepartementets
verksamhetsområden för att främja decentralisering av beslutsbefogenheteroch
på andra sätt-t.ex. genom förenklade statsbidragsregler-öka
lokal och regional medverkan i planerings- och beslutsprocessen. I det
följande lämnas för utbildningsdepartementets verksamhetsområden kortfattade
redogörelser för aktuella förenklingar.

Ett kontinuerligt arbete med sikte på att lägga besluten närmare människorna,
att förenkla regelsystemen och minska statlig kontroll av sådan
verksamhet som bedrivs av annan huvudman pågår inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområden. I det följande redovisas dels förenklingar
som regeringen avser att genomföra inom kort, dels pågående eller planerat
berednings- och utredningsarbete med syfte att skapa ytterligare förutsättningar
för ökat lokalt och regionalt ansvarstagande.

2 Förenklingar som redan har genomförts eller som kommer att
föreslås särskilt samt förenklingar som övervägs

2.1 Skolväsendet

En av hörnstenarna i riksdagens beslut om skolans inre arbete m. m. var att
det lokala ansvarstagandet för skolans verksamhet borde öka (prop. 1975/
76:39, UbU 1975/76:30, rskr 1975/76:367). I beslutet slogs fast att skolans
nuvarande regelsystem måste förändras för att skolans arbete skall kunna
anpassas till elevernas olika förutsättningar och behov. Det bedömdes inte
lämpligt att i centralt utfärdade föreskrifter detaljerat ange skolinsatsernas art

18 Riksdagen 1978/79. I sami. Nr lil

Prop. 1978/79:111

och organisation. Ansvar och beslutanderätt borde i stället decentraliseras.

Riksdagen har sedermera våren 1978 fattat beslut om ett nytt statsbidragssystem
för grundskolan (prop. 1977/78:85, UbU 1977/78:21, rskr 1977/
78:260). Beslutet innebär ett väsentligt ökat lokalt inflytande över utformningen
av organisation och arbetsformer m. m. i skolan. Genom denna
reform har det avgörande ansvaret för grundskolans inre utveckling lagts på
kommunerna och de direkt berörda i varje skola.

1 detta sammanhang vill jag erinra om att nyssnämnda riksdagsbeslut om
nytt statsbidrag till grundskolan m. m. även innefattar vissa ändringar av
skolledarorganisationen i grundskolan. Enligt beslutet förfogar kommunen
fr. o. m. den 1 juli 1979 över den samlade resursen för grundskolans
pedagogiska och organisatoriska ledning. Kommunerna får härigenom en
betydande frihet att självständigt inrätta rektors- och studierektorstjänster
inom ramen för den s. k. omfattningspoängen för kommunen.

Det nya statsbidragssystemet för grundskolan innebär också förenklingar i
fråga om den administrativa handläggningen av rekvisition och redovisning
av statsbidragen. Inom den kommunala skoladministrationen kommer
således rekvisitionsförfarandet att bli betydligt enklare än förut. Kontroll- och
beräkningsarbetet vid länsskolnämnderna förutsätts samtidigt minska.

Såsom framgår av vad chefen för budgetdepartementet anfört tidigare
denna dag (bilaga 7 p. 3.11) torde regeringen inom kort komma att för
riksdagen lägga fram en proposition om den kommunala ekonomin. Avsikten
är att däri skall föreslås att vissa specialdestinerade bidrag till kommunerna
avlöses av skatteutjämningsbidrag. Härigenom kommer ett antal bidrag att
försvinna som är av ringa betydelse för den enskilda kommunens ekonomi
men som i vissa fall fordrat en omfattande administration såväl i de
kommunala förvaltningarna som hos statliga myndigheter. Som exempel kan
nämnas handläggningen av ersättning enligt förordningen (SFS 1962:696) om
bestridande av vissa kostnader på skolväsendets område. Underlaget för
Trelleborgs kommuns rekvisition av 27 000 kr. omfattade vid ett tillfälle 45
bilagor, som vägde 1,5 kg. De bidrag som således föreslås upphöra är
statsbidrag till kommunerna för vissa sjukvårdskostnader, kostnader för
ersättning i vissa fall för förättning, tjänsteresa och flyttningskostnader,
statsidrag till bostäder för vissa lärare, audivisuell utrustning, inventarier i
teknikverkstad i grundskolan samt i vissa fall statsbidrag till första uppsättningen
stadigvarande undervisningsmateriel. Vidare föreslås fr. o. m. den 1
juli 1979 enhetliga bestämmelser för statsbidrag till kostnader för uppförande
av elevhem m. m. Bidrag till detta ändamål utgår f. n. enligt fem olika
förordningar beroende på vilka linjer berörda elever har valt i gymnasieskolan.

Jag vill här vidare anmäla att jag har tillkallat en kommitté med uppdrag att
se över den statliga skoladministrationen. Denna skoladministrativa kommitté
(U 1978:17) härtill uppgift att se över uppgifts-och ansvarsfördelningen inom
den statliga skoladministrationen, t. ex. mellan skolöverstyrelsen och läns -

Prop. 1978/79:111

skolnämnderna. Som riktmärke för översynen gäller att uppgifter och ansvar
inte bör ligga på högre myndighetsnivå än vad som är nödvändigt för en
samordnad verksamhet och de berördas rättsäkerhet. Vid en översyn av den
centrala och regionala skoladministrationen skall kommittén pröva alla
möjligheter till decentralisering och förenkling samt avveckling av onödiga
detaljkontroller.

Under perioden från mitten av 1960-talet till mitten av 1970-talet ökade
antalet besvärsärenden hos regeringen från 2 000 till 7 000 per år. Detta
förhållande tog konstitutionsutskottet upp i sitt granskningsbetänkande
1975/76:50. Utskottet pekade (s. 6) på den ökade belastningen på departementen
och den risk som detta för med sig för längre handläggningstider och
mindre ingående behandling av ärendena. Utskottet förutsatte att man vidtar
åtgärder i regeringskansliet för att minska antalet besvärsärenden.

En betydande del av besvärsärendena inom utbildningsdepartementet
utgörs av besvär över beslut i ärenden om behörighetsförklaring, dispens från
behörighetsvillkor, tjänstetillsättning, tjänstledighet, vikariat, förflyttning
m. m. beträffande skolledare och lärare inom det allmänna skolväsendet.
Sålunda avgjordes omkring 210 sådana ärenden år 1976. År 1977 avgjordes
omkring 235 sådana ärenden.

Regeringens befattning med löpande ärenden av förvaltningsnatur på
skolområdet bör enligt min mening minskas i den utsträckning som är möjlig.
Utgångspunkten för en översyn av nuvarande principer bör vara, att den skall
ske inom ramen för nuvarande ansvarsfördelning mellan stat och kommun
beträffande tillsättning av arbetstagare med statligt reglerade tjänster. Mina
förslag i prop. 1978/79:100, bil. 12 beträffande regeringens befattning med
ärenden angående besvär över beslut om intagning till gymnasieskolan,
angående besvär över beslut om oavkortad lön m. m. till lärare under ledighet
för arbetslivsorientering m. m. och angående fastställande av tim- och
kursplaner för vissa specialkurser inom gymnasieskolan ger uttryck för
samma uppfattning.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att den tidigare nämnda skoladministrativa
kommittén har i uppdrag att se över den totala statliga skoladministrationen.
Kommittén har därvid också i uppgift att överväga handläggningen
av förvaltningsärenden på skolområdet såsom bl. a. tjänstetillsättning.

I syfte bl. a. att minska antalet regeringsärenden genom flyttning av
mindre betydelsefulla ärenden, däribland vissa besvärsärenden, från regeringen
till underlydande myndigheter för avgörande är det min avsikt att
under våren 1979 föreslå regeringen följande.

Besvär över länsskolnämnds beslut i tillsättningsärenden bör få anföras hos
skolöverstyrelsen. Detsamma bör också gälla när länsskolnämnd fattar beslut
om vikariat, dispens från behörighetsvillkor i enskilt tjänstetillsättningsärende
och tjänstledighet.

Beslut om generell behörighetsförklaring bör liksom hittills fattas av SÖ.

Prop. 1978/79:111

Någon rätt till besvär bör dock inte finnas. I dessa frågor har SÖ en samlad,
långvarig erfarenhet och regeringen foijer så gott som undantagslöst SÖ:s
bedömning i besvärsärenden. Det bör i detta sammanhang tilläggas att
enskild sökande som vid ansökan till viss tjänst saknar behörighet har
möjlighet att av tillsättningsmyndigheten eller, i fråga om icke-ordinarie
lärartjänst, av den myndighet som tillsätter motsvarande ordinarie tjänst
beviljas dispens från visst särskilt behörighetsvillkor.

I de fall SÖ är första beslutsinstans i t. ex. ärenden om tillsättning av tjänst,
skall självfallet talan mot SÖ:s beslut liksom hittills kunna föras hos
regeringen genom besvär.

De ändrade reglerna om handläggning av ärenden om behörighetsförklaring
m. fl. ärenden bör gälla beträffande samtliga skolformer under SÖ:s
tillsyn.

Vad jag har ange» kommer att medverka till att öka utrymmet i
utbildningsdepartementet för planering och handläggning av större frågor.
Förändringen medför också kortare handläggningstider i de aktuella ärendena.

De föreslagna nya handläggningsprinciperna bör äga giltighet fr. o. m. den
1 juli 1979 eller den senare tidpunkt regeringen bestämmer.

2.2 Högre utbildning och forskning

Genom beslut år 1975 och 1977 har högskolan grundligt reformerats (prop.
1975:9, UbU 1975:17, rskr 1975:179, prop. 1976/77:59, UbU 1976/77:20, rskr
1976/77:246). Ett viktigt inslag i reformen är den överföring av ansvar och
befogenheter som har skett från centrala till regionala och lokala organ inom
högskolesektorn. Högskolereformen framhålls också av decentraliseringsutredningen
som ett gott exempel på decentralisering (SOU 1978:52 s. 22).
Högskolan är en sådan del av den statliga förvaltningen som tidigare
utmärktes av en delvis mycket detaljerad central reglering.

Utgångspunkten för en ändrad ansvarsfördelning i fråga om högskolan har
varit att statsmakterna skall fatta beslut om resursramar, i övergripande
frågor om utbildningskapacitet, utbildningens inriktning och lokalisering
samt om huvuddragen i den institutionella organisationen. Beslut i övrigt
skall fattas så nära själva utbildningssituationen som möjligt med hänsyn till
förekommande samordnings-, effektivitets- och rättvisekrav. Dessa krav ger
vissa begränsningar i möjligheterna att lägga ansvar och befogenheter på
utbildningslinjen, institutionen eller arbetsenheten. Men strävan är att lägga
varje uppgift och beslutsrätt så nära den situation som berörs som möjligt.
Avsikten är att den ökade lokala friheten skall stimulera det lokala
engagemanget i planerings- och utvecklingsarbetet, öka effektiviteten och
främja en fortlöpande förnyelse av högskoleutbildningen. Flertalet detaljföreskrifter
i de tidigare författningarna för högskolan har tagits bort. Regleringsbrevens
omfattning efter reformen har halverats jämfört med tidigare.

Prop. 1978/79:111

Men givetvis är inte allt väl beställt ännu. En del människor upplever den
nya högskolan som mera byråkratisk än den gamla. Jag vill gentemot en
sådan uppfattning framhålla att övergången till det nya anslags- och
regelsystemet självfallet har medfört vissa svårigheter. Det kan ta flera år
innan alla som berörs anpassat sig till det nya systemet. Korrigeringar av
organisationen och regelsystemet kommer säkerligen att behöva vidtas under
lång tid framåt. Universitets- och högskoleämbetets (UHÄ) pågående arbete
med att utvärdera högskolereformen bör ge underlag för successiva förbättringar.
Det finns anledning att räkna med att UHÄ kommer att ägna stor
uppmärksamhet åt behörighets- och urvalsreglerna, vilka anses vara krångliga
och bl. a. därför utsatts för kritik.

Det skall i detta sammanhang tilläggas att jag i årets budgetproposition
(prop. 1978/79:100), efter förslag från UHÄ, har förordat att tillgodoräknandet
avföreningserfarenhet vid antagning till högskoleutbildning skall avskaffas som
meriteringsgrund fr. o. m. antagningen inför hösterminen 1980. Motivet är
att möjligheten att använda föreningserfarenhet som meriteringsgrund
försvårar strävan efter en jämnare könsfördelning inom högskolan.
Ändringen torde dessutom bidra till att göra urvalsreglerna mindre svåröverskådliga,
samtidigt som antalet besvär hos regeringen i antagningsärenden
kan väntas minska. För UHÄ, som ombesörjer den centrala antagningen,
kommer ändringen att underlätta den administrativa hanteringen.

Under våren 1977 tillkallade jag en sakkunnig för att se över befogenhetsfördelningen
mellan centrala, regionala och lokala organ inom den nya
högskolan. Den sakkunnige, som tillsammans med ett antal experter
arbetade under namnet decentraliseringsgruppen, har nyligen färdigställt sitt
betänkande ”En decentraliserad högskola” (DsU 1979:1).

Decentraliseringsgruppen redovisar i betänkandet synpunkter från olika
håll på den nya högskolans sätt att fungera. Principerna för uppgiftsfördelningen
mellan centrala, regionala och lokala myndigheter diskuteras ingående
och skilda organisationsmodeller för högskolan belyses. UHÄ föreslås
få i uppdrag att redovisa ett utvecklingsalternativ som innebären reducering
av de totala personalresurserna för verket med tre procent under vart och ett
av fem år. Gruppen för vidare fram konkreta förslag till förändringar syftande
till en förenklad och mer decentraliserad organisation. Betänkandet remissbehandlas
f. n.

För lokal- och utrustningsplaneringen inom högskoleområdet finns för
närvarande ett antal lokal- och utrustningsprogramkommittéer samt universitetsrestaurangkommittén,
vilka administrativt hör till utbildningsdepartementet.
I propositionen 1978/79:92 har regeringen föreslagit att nuvarande
kommittéorganisation avvecklas. Arbetet med lokal- och utrustningsplanering
förs i stället till stor del över på de enskilda högskoleenheterna. Vissa
funktioner föreslås ligga på byggnadsstyrelsen, UHÄ och regionstyrelserna.
Förslagen, som innebär en decentralisering av handläggningen av dessa
frågor, är en anpassning till den nya decentraliserade högskoleorganisationen.

Prop. 1978/79:111

2.3 Vuxenutbildningen

Enligt bestämmelserna i förordningen (1971:424 ändrad senast 1978:589)
om kommunal och statlig vuxenutbildning kan den som redan har betyg i ett
ämne från grundskolan, kommunal eller statlig vuxenutbildning eller
motsvarande ämne från en äldre skolform tas in i kurs i ämnet i kommunal
vuxenutbildning endast om det inte medför ökade kostnader för statsverket.

Alla som genomgått en kurs får efter beslut av riksdagen vid 1977/78 års
riksmöte (prop. 1977/78:100 bil. 12,UbU 1977/78:15, rskr 1977/78:180) betyg
vid slutet av kursen, dvs. också de som har ett äldre betyg i ämnet. Däremot
utfärdas enligt gällande bestämmelser inte nytt slutbetyg till den som tidigare
har ett sådant. Samma bestämmelser gäller för statlig vuxenutbildning.

Regeringen har sedan år 1973 genom särskilda beslut i vissa fall medgett
undantag från dessa bestämmelser. Besluten avser personer som av medicinska
eller sociala skäl hade speciella svårigheter att tillgodogöra sig
utbildningen i ungdomsskolan. Regeringen har också lämnat ett generellt
medgivande om undantag från dessa bestämmelser för den som beviljats
utbildningsbidrag enligt bestämmelserna för arbetsmarknadsutbildning för
att studera på grundskolenivå i kommunal vuxenutbildning.

Trots detta generella medgivande ökar antalet dispensansökningar till
regeringen. SÖ avger yttrande i dessa ärenden och handläggningen av dem är
ofta tidsödande. Särskilt om studiesvårigheterna i ungdomsskolan ligger
långt tillbaka i tiden kan det visa sig omöjligt att över huvud taget få fram
något underlag för beslut utöver den sökandes egna upplysningar. När
skolsvårigheterna ligger närmare i tiden kan intyg ofta skaffas från syokonsulenter,
f. d. klassföreståndare och studierektorer eller rektorer, kuratorer,
läkare och liknande personer som kände den sökande under högstadietiden.
I det stora flertalet fall är emellertid ansökningarna av den karaktären
att de - efter den beredning som görs av SÖ och inom utbildningsdepartementet
- kan bifallas.

Det står enligt min mening utom allt tvivel att den person, som genomgått
grundskolan eller motsvarande äldre skolform och ändå i vuxen ålder är
beredd att satsa tid och kraft på förnyade studier på grundskolenivå i
kommunal eller statlig vuxenutbildning, måste ha starka skäl för detta. Det
ligger i samhällets intresse att ta vara på detta studieintresse. Åtgärder bör
vidtas för att så långt det är möjligt minska krånglet för de blivande
vuxenstuderande det gäller. Den förenkling som i första hand bör genomföras
är att nytt slutbetyg får utfärdas utan dispens, dock tidigast fem år efter det
ursprungliga slutbetyget. Vidare bör det vara möjligt att decentralisera rätten
att medge undantag från en del av de begränsningar som fortfarande bör
kvarstå.

Frågan är emellertid nära förknippad med de förslag rörande betygsfrågan
som kommer att läggas fram senare under år 1979. Jag har för avsikt att på
nytt aktualisera frågan i detta sammanhang.

Prop. 1978/79:111

Viktiga områden inom vuxenutbildningen utreds f. n. av parlamentariska
utredningar. Jag vill erinra om folkbildningsutredningen (U 1975:19) med
uppgift att bl. a. göra en översyn dels av gränsdragningen mellan folkbildningsarbete
och annan vuxenutbildning, dels av formerna för stödet till
studiecirkelverksamheten. Under år 1978 tillsattes utredningen om
kommunal vuxenutbildning (U 1978:04) som har att se över den kommunala
vuxenutbildningen. Utredningarnas slutbetänkanden skall enligt planerna
lämnas under år 1979 resp. 1980.

Arbetet i båda utredningarna bedrivs med det självklara syftet att
underlätta för individen att få önskad utbildning, samtidigt som onödig
byråkrati skall motverkas.

2.4 Studiestödet

Det har ibland hävdats att de studiesociala stödformerna sedan sin
tillkomst under början av 1960-talet har blivit allt mer svåröverskådliga för
den enskilde och allt krångligare att tillämpa för de studiesociala myndigheterna.
När de nuvarande studiesociala systemen skapades eftersträvade man
enkla och enhetliga system med starkt schabloniserade regler. Sedan 1960-talet har emellertid såväl utbildningsväsendet som studerandegruppernas
ålderssammansättning genomgått stora förändringar. Dessa förändringar har
gjort det nödvändigt att söka anpassa regelsystemen till nya förhållanden.
Samtidigt har kravet på rättvisa i systemen samt statsfinansiella hänsynstaganden
varit svåra att förena med starkt schabloniserade regler. Efterhand har
regelsystemen således ändrats och byggts på.

Bl. a. mot denna bakgrund tillsattes den s. k. studiestödsutredningen (U
1975:16) med uppdrag att göra en total översyn över de studiesociala
systemen. 1 tilläggsdirektiv till utredningen (Dir. 1978:82) betonas att
vägledande för utredningens hela arbete bör vara att systemet blir enkelt och
lätt att förstå för den enskilda studiestödstagaren.

Jag vill i detta sammanhang nämna att studiestödsutredningen (U 1975:16)
i ett principbetänkande i juni 1977 har föreslagit att kommunerna skall ta över
det ekonomiska ansvaret för gymnasieskoleelevernas resor och inackordering.
1976 års kommunalekonomiska utredning (KEU 76) har i sitt slutbetänkande
tillstyrkt detta förslag. I augusti 1978 fick studiestödsutredningen i
tilläggsdirektiv i uppdrag att före utgången av år 1978 klarlägga återstående
praktiska och organisatoriska frågor m. m. Studiestödsutredningen överlämnade
den 5 januari 1979 sitt förslag i dessa delar till utbildningsdepartementet.
Frågan bereds f. n. inom regeringskansliet. Jag avser att återkomma i frågan i
sådan lid att ett eventuellt genomförande kan ske år 1981 i anslutning till det
fortsatta kommunalekonomiska reformarbetet. Jag vill här hänvisa till
regeringens förslag i den proposition om den kommunala ekonomin som
inom kort läggs fram för riksdagen.

Prop. 1978/79:111

3 Hemställan

Statsråden Wikström och Rodhe hemställer, var och en med avseende på
de avsnitt vari vederbörande varit föredragande, att regeringen bereder
riksdagen tillfälle

att ta del av vad som anförts om de förenklingar som genomförts
eller som kommer att föreslås särskilt samt om de förenklingar
som övervägs.

Regeringens proposition
1978/79:111

Bilaga 9

Jordbruksdepartementet

Regeringens proposition 1978/79:111

Bilaga 9

Utdrag

JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde
1979-02-22

Föredragande: statsrådet Enlund

Anmälan till proposition om åtgärder mot krångel och onödig
byråkrati m. m.

1 Inledning

I jordbruksdepartementet undersöks fortlöpande vilka möjligheter som
finns att åstadkomma förenklingar i kontakterna mellan medborgare och
samhällsorgan. Jag avser nu att lämna en redogörelse för dels förenklingar
som har genomförts eller som övervägs, dels vissa pågående och planerade
utredningar, dels åtgärder på miljövårdsområdet.

2 Förenklingar som har genomförts eller som övervägs

2.1 Delegering av beslut om indelning i veterinärdistrikt

1 prop. 1973:178 med förslag till ändring i distriktsveterinärorganisationen,
m. m. föreslogs en anpassning av organisationen till de förändringar som
skett i fråga om djurtillgång m. m. efter det att organisationen fastställdes år
1934.

I propositionen uttalade departementschefen bl. a. att landets indelning i
veterinärdistrikt även framdeles borde beslutas av regeringen. Det borde
även ankomma på regeringen att besluta om inrättande av veterinärstationer.
Upplysningsvis meddelade föredraganden att han räknade med att landet
skulle delas in i 92 veterinärdistrikt enligt en plan för distriktsindelningen
som upprättats i jordbruksdepartementet. För riksdagens information
fogades denna plan som bilaga till protokollet.

Jordbruksutskottet anslöt sig i sitt betänkande (JoU 1973:51) till föredragandens
överväganden och förslag i denna fråga. Riksdagen (rskr 1973:378)
biföll utskottets hemställan.

Den år 1973 beslutade nya veterinärorganisationen har nu tillämpats så
länge att det inte längre skall behöva ankomma på regeringen att dela in
landet i veterinärdistrikt. Prövningen bör i stället delegeras till lantbruksstyrelsen
som är den ansvariga myndigheten för distriktsveterinärväsendet. Det

19 Riksdagen 1978/79. 1 sami. Nr lil

Prop. 1978/79:111

bör även ankomma på lantbruksstyrelsen att medge att veterinärdistrikt får
samordnas i veterinärstationer. Härigenom bör den veterinära servicen
smidigare och snabbare kunna anpassas till de förändringar som sker i fråga
om djurhållningen i landet och en likartad service kunna upprätthållas på
skilda orter.

2.2 Ändring i älgavgiftskungörelsen

Enligt 2 § kungörelsen (1965:260) om älgavgift m. m. skall den som
bedriver jakt efter älg anmäla jaktresultatet till länsstyrelsen inom en vecka
efter jakttidens utgång. Anmälan skall ske oavsett om älg har fällts eller inte.
Den som underlåter att fullgöra anmälningsskyldigheten kan dömas till
böter. Anmälningsskyldigheten har tillkommit för att förbättra statistiken
över fällda älgar och vidga möjligheterna till kontroll av att älgavgift
erlagts.

Utformningen av bestämmelserna har i vissa fall förorsakat oklarhet om
vilka som omfattas av anmälningsskyldigheten. Bestämmelserna har tolkats
så att inte endast den som faktiskt jagat, utan även den som fått tillstånd att
jaga älg enligt 13 § jaktstadgan men inte jagat skall anmäla sitt jaktresultat till
länsstyrelsen. I vissa fall har utebliven anmälan föranlett strafföreläggande.

För egen del kan jag instämma i att bestämmelserna rörande älgjakten är
svåröverskådliga. Tillämpningen av vissa bestämmelser kan ge intryck av
onödig byråkrati. Detta har uppenbarligen varit fallet i fråga om anmälningsskyldigheten
enligt älgavgiftskungörelsen. För rättsmedvetandet kan ett
bötesstraff för utebliven anmälan te sig stötande, om det åläggs den som över
huvud taget inte jagat. Därför bör en ändring komma till stånd.

Det huvudsakliga skälet till att kräva anmälan om jaktresultatet är att
möjliggöra kontroll av att älgavgifter inbetalas. Behovet av att få en
fullständig statistik är inte ett så tungt vägande skäl att anmälningsskyldigheten
bör sträcka sig längre än vad som krävs för nämnda kontroll. För att få
behövligt underlag för prognoser, kunskap om älgstammens storlek m. m. får
andra metoder än en fullständig anmälningsskyldighet utnyttjas. Anmälningsskyldigheten
bör därför begränsas till att omfatta uppgifter på fällda
älgar. Den som inte fällt någon älg bör således inte vara skyldig att anmäla
detta. En författningsändring med denna innebörd avser jag att föreslå
regeringen inom kort.

2.3 Förenklingar inom lantbruksområdet

Efter förslag från lantbruksstyrelsen kommer jag senare att föreslå
regeringen en ändring av förordningen (1967:425, omtryckt 1978:289) med
instruktion för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna som innebär att
resp. lantbruksnämnd får avgöra om den s. k. länsprogramnämnden skall

Prop. 1978/79:111

finnas kvar som ett forum för information och samordning eller inte. De
nuvarande länsprogramnämnderna är sammansatta av representanter för
bl. a. lantbruksnämnden och lantbrukets organisationer i resp. län. De har till
uppgift att avge förslag till program för rådgivningen. Enligt lantbruksstyrelsens
förslag skall detta fortsättningsvis skötas av en särskild projektgrupp.
Denna ändring bör kunna medföra en förenklad och effektivare planering av
lantbruksnämndernas rådgivning.

Under budgetåret 1977/78 har lantbruksstyrelsen gjort en utvärdering av
erfarenheterna av 1974 årsfastighetsanvisningar till lantbruksnämnderna och
de i samband med dessa anvisningar utgivna blanketterna för köpekontrakt
m. m. Arbetet har lett till viss omarbetning av såväl anvisningar som
blanketter. I syfte att förenkla lantbruksnämndernas formella hantering av
köp- och försäljningsförfarandet har en exempelsamling utarbetats som
bilaga till fastighetsanvisningarna. En arbetsgrupp med företrädare för
lantbruksstyrelsen och statens lantmäteriverk har samtidigt utarbetat
normalformulär för fastighetsregleringsavtal samt vissa mallar och rutiner
med syfte att främja ett smidigt och enkelt samarbete mellan lantbruksnämnderna
och lantmäteriet i fastighetsbildningsfrågor. Detta arbete har lett till
förenklade kontakter mellan enskilda och berörda myndigheter.

Lantbruksstyrelsen har genom ändringar i bisjukdomskungörelsen förenklat
handläggningsrutinerna så att ärenden om ersättning för förintade bisamhällen
numera delvis avgörs av lantbruksnämnderna. Tidigare handlades
ersättningsärendena av lantbruksstyrelsen. Fr. o. m. år 1979 behöver vidare
den som har ett bisamhälle anmäla detta endast vart tredje år istället för
årligen. Vidare har kungörelse av smittförklaringar i anledning av amerikansk
yngelröta hos bin väsentligt förenklats och bringats i överensstämmelse
med förfarandet vid kungörandet av förekomst av bl. a. flyghavre.

Den nya lagstiftningen rörand g plantskolekontroll, som trädde i kraft den 1
januari 1978, har givits en sådan utformning att antalet löpande ärenden i
form av införseltillstånd minskats med ca 1 000 om året. Lantbruksstyrelsen
har i en kungörelse upptagit en förteckning över de sorter av frukt- och
bärväxter samt grundstammar som får införas i landet. Någon sortprövning
från fall till fall behöver därmed inte längre göras. Prövning av vilka sorter av
olika växtslag som är lämpliga för odling i Sverige kvarstår dock.

Vid statens jordbruksnämnd har man fr. o. m. budgetåret 1977/78 övergått
till kvartalsvis justering av belopp inom systemen för utjämning av råvarukostnader
för livsmedelsindustriprodukter. Tidigare har sådan justering skett
månadsvis. Dessutom använder man i ökad omfattning s. k. standardrecept
vid import av vissa varor som t. ex. mjukt matbröd, vilket innebär en
förenkling för både importörer och myndigheter eftersom s. k. avgiftsbesked
inte behöver utfärdas för sådana varor. Genom dessa åtgärder har man
minskat antalet avgiftsbesked högst väsentligt. Vidare ses jordbruksnämndens
samtliga blanketter över efter hand i förenklande syfte.

Prop. 1978/79:111

3 Vissa pågående och planerade utredningar

3.1 Förenklingar i livsmedelslagstiftningen

Hanteringen av livsmedel regleras av en rad föreskrifter, vilkas huvudsyfte
är att tillförsäkra konsumenterna så bra livsmedel som möjligt. Inom handeln
och restaurangnäringen har emellertid vissa delar av livsmedelslagstiftningen
uppfattats som onödigt byråkratisk. I detta sammanhang finns anledning att
lämna en redogörelse för det arbete som pågår hos statens livsmedelsverk i
syfte att förenkla kontakterna mellan medborgare och de organ som utövar
tillsyn på livsmedelsområdet. Jag vill i sammanhanget understryka att det
därvid inte är fråga om någon sänkning av den offentliga livsmedelskontrollens
krav på livsmedlens hantering och beskaffenhet.

Livsmedelsverket arbetar sålunda fortlöpande med att förenkla och
förbättra livsmedelslagstiftningen. Under år 1978 har detta, i förekommande
fall efter medverkan av regeringen, resulterat i bl. a. följande åtgärder. En
livsmedelslokal som skall godkännas av hälsovårdsnämnden och som är
färdig i fråga om inredning och utrustning kan numera få tas i bruk i avvaktan
på nämndens godkännande efter beslut av ledamot eller tjänsteman, till
vilken delegerats att lämna ett sådant medgivande. Verkets särskilda
tillståndsgivning i fråga om barnmat har ersatts med generella föreskrifter.
Hälsokontrollen av personal som kommer i kontakt med oförpackade
livsmedel har förenklats. Obligatoriskt salmonellaprov som tidigare skulle
lämnas av många som är sysselsatta med livsmedelshantering kommer i
fortsättningen endast att tas på den som rest utanför Norden fem dagar eller
längre tid.

Flera arbetsgrupper inom livsmedelsverket arbetar f. n. med att ytterligare
förenkla och förbättra livsmedelslagstiftningen. Bl. a. övervägs att ta bort
tillståndstvånget för försäljning av färdigpackade konfektyrvaror i tobaksaffärer
och bensinstationer, förenkla vissa bestämmelser om godkännande av
livsmedelslokaler samt ändra formerna för provtagning på livsmedel i
samband med livsmedelskontroll. Vidare pågår en undersökning av möjligheterna
att ytterligare decentralisera arbetsuppgifter från livsmedelsverket till
kommuner och länsstyrelser.

3.2 Utredningar inom lantbruksområdet

Jag har för avsikt att senare i vår föreslå regeringen att låta utreda bl. a. det
statliga engagemanget inom hästaveln och därmed sammanhängande frågor.
F. n. är staten huvudman för hästaveln. Regler för bl. a. stambokföring,
hingstpremiering och prövning av hingsts lämplighet som beskällare finns i
kungörelsen (1966:560) om stöd åt hästaveln, m. m. Lantbruksverket har
tillagts ett flertal uppgifter på detta område. Vissa beslut kan överklagas till
regeringen. Regeringen har sålunda t. ex. att årligen ta ställning till ett 50-tal
ärenden, som gäller hingstars lämplighet som beskällare. Enligt min mening

Prop. 1978/79:111

börden typen av frågor inte prövas av regeringen. I denna och i andra frågor
bör den kommande utredningens arbete sikta till att minska den statliga
byråkratin.

Statistiska centralbyrån (SCB) undersöker inom ramen för det löpande
planeringsarbetet på lantbruksstatistikens område möjligheterna att begränsa
uppgiftslämnandet för de enskilda företagarna. SCB lämnade sålunda under
hösten 1978 en rapport, Utvecklingslinjer i SCB:s lantbruksstatistik, i vilken
bl. a. behandlas möjligheterna att begränsa uppgiftslämnandet i samband
med lantbruksräkningarna genom att man utnyttjar materialet för de
allmänna fastighetstaxeringarna. Rapporten har remissbehandlats. Under år
1979 kommer flera andra frågor och förslag rörande SCB:s lantbruksstatistik
att bli aktuella. Bl. a. kommer ett utredningsförslag rörande skördeskadeskyddets
framtida utformning att läggas fram.

Jag vill också nämna att jag enligt regeringens bemyndigande nyligen har
tillkallat en utredning med uppgift att se över de olika systemen för industrins
lavan/kostnadsutjämning (Jo 1978:07). Nuvarande ordning med flera olika
utjämnings- och finansieringssystem har byggts upp successivt, vilket
medfört att utjämningen blivit svåröverskådlig och administrativt komplicerad.
En av uppgifterna för utredningen blir sålunda att föreslå förenklingar i
dessa system.

4 Åtgärder på miljövårdsområdet

4.1 Inledning

Under de sista tio åren har omfattande insatser gjorts för att effektivisera
miljövårdsarbetet. Stora insatser kommer emellertid att krävas på miljövårdsområdet
också i framtiden. Fortsatta minskningar av utsläppen av föroreningar
är nödvändiga när det gäller industrin men också beträffande bl. a.
energiproduktionen och transportsektorn. Fortsatta insatser behövs också
inom avfalls- och återvinningsområdet och för att få till stånd en bättre
hushållning med naturresurserna. Ökad hänsyn till miljövården behöver tas
inom de areella näringarna. Produktkontrollen måste skärpas. Inom den
fortsatta fysiska riksplaneringen behöver naturvårdens intressen beaktas i
ökad grad.

Bedömningen av frågor om åtgärder inom detta område för att minska
byråkratin måste enligt min uppfattning ses mot bakgrund av den stora
betydelse ett effektivt miljövårdsarbete har för att främja en samhällsutveckling
där ekologiska hänsyn och kraven på livskvalitet kan tillgodoses.
Åtgärder inom miljövårdsområdet innebär ofta kontroll och granskning från
myndigheternas sida av den verksamhet ett företag eller en enskild
bedriver.

Syftet med kontrollen är t. ex. att bevaka att en kemisk produkt inte har
egenskaper eller att en industriell verksamhet inte medför föroreningsutsläpp

Prop. 1978/79:111

som är skadliga för människor eller miljön eller att väsentliga miljöskyddseller
naturvårdsintressen inte äventyras på något annat sätt genom den
verksamhet som bedrivs. Kontrollen kan ske i olika former, t. ex. genom krav
på tillståndsprövning innan en verksamhet får påbörjas, genom tillsynsåtgärder
av olika slag eller genom föreskrifter om uppgiftsskyldighet rörande
verksamheten. Kontrollåtgärder av nu berört slag kan ofta upplevas som
negativa av den som berörs av dem. Detta gäller framför allt i sådana fall där
den enskilde kan ha svårt att se syftet med åtgärden. Myndigheternas
ingripanden och föreskrifter uppfattas då såsom utslag av krångel och onödig
byråkrati.

Enligt min uppfattning är det mycket angeläget att de nu berörda
förhållandena fortlöpande uppmärksammas i miljövårdsarbetet. Ett framgångsrikt
miljövårdsarbete förutsätter en stark lagstiftning och en effektiv
administration. Det är samtidigt uppenbart att bestående resultat av miljövårdspolitiken
endast kan uppnås om den är förankrad hos breda grupper av
befolkningen och åtnjuter förståelse hos dem som berörs av olika åtgärder. En
bred och saklig informationsverksamhet rörande miljöproblemen och om
behovet av åtgärder av olika slag är av utomordentligt stor betydelse i
sammanhanget.

Härutöver är det emellertid nödvändigt - inom miljövårdsområdet liksom
inom många andra områden - att olika slag av föreskrifter och administrativa
rutiner m. m. fortlöpande ses över i syfte att förenkla och effektivisera arbetet
för såväl myndigheterna som för enskilda och företag. Ett sådant översynsarbete
behöver bedrivas både på central, regional och lokal nivå. Åtgärder
som därvid bl. a. bör övervägas är möjligheterna att delegera och decentralisera
beslut utan att överblick och effektivitet förloras. Andra viktiga
åtgärder i sammanhanget är att säkerställa en god samordning och klar
ansvarsfördelning mellan olika myndigheter så att bl. a. onödigt dubbelarbete
kan undvikas. Möjligheter att på olika sätt förenkla föreskrifter eller att slopa
föreskrifter som inte längre är aktuella bör självfallet också uppmärksammas.

Insatser av det slag jag nu berört i syfte att förenkla och effektivisera
miljövårdsarbetet görs f. n. i olika former. Vissa resultat har redan uppnåtts. I
andra frågor föreligger förslag till åtgärder eller pågår utredningsarbete. Jag
kommer i det följande att översiktligt redovisa några av de frågor som f. n. är
aktuella inom de olika delarna av miljövårdsområdet, nämligen miljöskyddet,
produktkontrollen och den allmänna naturvården. De frågor jag tar upp
är inte av den karaktären att de i detta sammanhang kräver beslut av
riksdagen.

4.2 Miljöskydd

Den centrala lagstiftningen inom miljöskyddsområdet är miljöskyddslagen.
Denna lag, som trädde i kraft år 1969 och som innehåller regler om bl. a.

Prop. 1978/79:111

tillståndsprövning och tillsyn av miljöfarlig verksamhet, ses f. n. över av en
särskild utredning, miljöskyddsutredningen (Jo 1976:06). Utredningen har i
december 1978 avlämnat ett delbetänkande (SOU 1978:80) Bättre miljöskydd
I. Betänkandet innehåller bl. a. förslag till förändringar när det gäller
formerna för tillståndsprövningen och tillsynen. Vad avser tillståndsprövningen
föreslår utredningen att koncessionsnämnden för miljöskydd skall
vara prövningsmyndighet i större ärenden och länsstyrelserna i övriga
ärenden medan den nuvarandes, k. dispensprövningen vid naturvårdsverket
upphör. I fråga om tillsynen föreslår utredningen bl.a. att hälsovårdsnämnderna
nu formellt görs till tillsynsmyndigheter enligt miljöskyddslagen. Såväl
när det gäller tillståndsprövningen som tillsynen innebär utredningens
förslag således en viss decentralisering av uppgifter. Utredningens förslag
remissbehandlas f. n. Avsikten är att proposition efter lagrådsremiss skall
kunna föreläggas riksdagen senare under år 1979.

Riksdagen beslutade år 1975 om en rad åtgärder för omhändertagande och
återvinning av avfall (prop. 1975:32, JoU 1975:10, rskr 1975:161). Besluten
berörde bl. a. omhändertagande av skrotbilar och miljöfarligt avfall. I fråga
om bilskrotningen innebar riksdagens beslut bl. a. att auktorisation av
bilskrotare infördes och att ett s. k. premiesystem skapades i syfte att
stimulera bilägare med skrotfärdiga bilar att lämna bilarna till auktoriserade
bilskrotare för slutskrotning under kontrollerade former. Vidare infördes en
möjlighet för kommuner att få statsbidrag för omhändertagande av övergivna
bilvrak och skrotbilsupplag. Naturvårdsverket och trafiksäkerhetsverket har
på regeringens uppdrag studerat effekterna av vidtagna åtgärder och därvid
pekat på att vissa frågor rörande bilskrotningssystemet kan behöva ses över.
Verkens förslag övervägs f. n. inom jordbruksdepartementet.

Vad avser det miljöfarliga avfallet innebar riksdagens beslut bl. a. krav på
auktorisation av den som transporterar miljöfarligt avfall samt tillståndsprövning
vad avser slutligt omhändertagande av sådant avfall. Vidare fattades
principbeslut om att kommunerna skulle ta ansvaret för insamlingen av det
miljöfarliga avfallet och att ett samhällsägt företag skulle bildas för det slutliga
omhändertagandet av avfallet. För att bl. a. underlätta tillsynen och planeringen
av uppbyggnaden av insamlings- och behandlingsresurser beslutades
vidare om skyldighet för den hos vilken miljöfarligt avfall uppkommer att
årligen lämna uppgifter om detta miljöfarliga avfall. En första sådan
rikstäckande s. k. avfallsdeklaration genomfördes under år 1976. Därefter har
en begränsad deklaration genomförts under år 1978. Regeringen har
uppdragit åt naturvårdsverket att med utgångspunkt i gjorda erfarenheter och
med beaktande av vad jordbruksutskottet anfört i frågan (JoU 1978/79:12)
planera för en ny fullständig deklaration år 1980. Jag vill i detta sammanhang
framhålla att det hittillsvarande arbetet med avfallsdeklarationema visat att
betydande problem föreligger att på ett effektivt sätt genomföra en uppgiftsinsamling
av den omfattning som det här är fråga om. Det är samtidigt
uppenbart att stora insatser återstår att göra innan ett tillfredsställande

Prop. 1978/79:111

omhändertagande kan ske av det miljöfarliga avfallet i vårt land. Det är därför
angeläget att arbetet med en ny avfallsdeklaration nu genomförs på
effektivast möjliga sätt. På sikt är det enligt min uppfattning angeläget att
bl. a. möjligheterna till samordning med annan uppgiftsinsamling på miljövårdsområdet
närmare studeras i syfte att förenkla denna. Jag avser därvid
såväl det arbete som nu påbörjats med att utnyttja ADB i tillsynen enligt
miljöskyddslagen som det produktregister som nu är under uppbyggnad och
som jag i det följande kommer att beröra.

En av de frågor inom miljövårdsområdet som har väckt mest debatt under
de senaste åren är tillämpningen av den kommunala renhållningslagen.
Lagen, som tillkom år 1970, innebaren skyldighet för kommunen att ta hand
om hushållsavfallet från i princip alla fastigheter inom kommunen. Genom
vissa författningsändringar år 1975 gavs kommunerna större möjlighet att
anpassa insamlingsverksamheten till de lokala förhållandena. Till följd av
fortsatt kritik mot lagstiftningens tillämpning tillsattes i början av år 1977 en
utredning, renhållningskommittén, med uppgift att se över lagstiftningen.
Kommittén har redovisat sina förslag i betänkandet (SOU 1978:24) Ny
renhållningslag. Betänkandet har remissbehandlats. Avsikten är att senare
under år 1979 förelägga riksdagen förslag i frågan.

Vid sidan av lagstiftning har statsbidrag under framför allt den förra hälften
av 1970-talet varit ett mycket viktigt inslag i miljövårdspolitiken. F. n. utgår
statsbidrag dels för byggande av kommunala avloppsreningsverk, dels för
vissa avfallsanläggningar och anläggningar i övrigt som innebär utprovning
av nya tekniska metoder att lösa miljöproblemen. Vad gäller statsbidragen till
kommunala avloppsreningsverk föreslår jag i propositionen om den kommunala
ekonomin att bidragsgivningen i sin nuvarande form avvecklas den 1
januari 1981 och att statens stöd till finansieringen av sådana anläggningar i
fortsättningen skall ske genom skatteutjämningssystemet. Frågan om vissa
bidrag också i fortsättningen skall kunna utgå för avloppsanläggningar i
sådana fall då det från miljövårdssynpunkt framstår som särskilt angeläget att
stimulera kommunerna att vidta långtgående åtgärder bereds f. n. i regeringskansliet.
I detta sammanhang övervägs även om det är möjligt att i större
utsträckning än f. n. låta naturvårdsverket meddela beslut om statsbidrag
genom ändring i de bestämmelser som reglerar detta stöd. Med hänsyn till att
bidragen, såväl på avfallsområdet som när det gäller det framtida stöd för
avloppsanläggningar som f. n. övervägs, har karaktären av stimulansbidrag
där en övergripande prioritering från miljövårdssynpunkt måste ske av
bidragsanslagens användning anser jag det däremot inte möjligt att nu
överföra beslutanderätten i dessa bidragsärenden till länsstyrelserna.

4.3 Produktkontroll

Med produktkontroll avser jag här frågor om kontroll av sådana produkter
som regleras enligt lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor från år

Prop. 1978/79:111

1973, dvs. i första hand kemiska produkter. Lagen om hälso- och miljöfarliga
varor lägger det primära ansvaret för bedömningar om en produkt är att anse
som hälso- eller miljöfarlig på tillverkaren eller importören av varan. Endast
för vissa grupper av de produkter som omfattas av lagen finns föreskrifter om
förhandsprövning eller andra bestämmelser som reglerar användningen av
produkterna. För att bl. a. få ett bättre underlag för den framtida planeringen
av produktkontrollen och för att möjliggöra en effektivare tillsyn föreslog
produktkontrollnämnden år 1975 att ett register över alla kemiska varor
skulle upprättas. Sedan regering och riksdag ställt resurser till nämndens
förfogande för arbetet med att upprätta produktregistret har detta arbete
fortsatt i samarbete med bl. a. företrädare för berörda myndigheter samt
fackföreningsrörelsen och näringslivet. Under år 1978 har registrets
uppbyggnad påbörjats genom att tillverkare och importörer av kemiska
produkter ålagts att anmäla dessa produkter till produktkontrollnämnden.
Därvid har anmälningar avseende ca 100 000 produkter kommit in. Produktkontrollnämnden
har därefter redovisat förslag i fråga om registrets fortsatta
uppbyggnad innebärande att s. k. deklarationer med närmare uppgifter om
produkterna skall krävas in. Avsikten är därvid att deklarationsfasen skall ske
etappvis varigenom olika produktgrupper successivt tas in i registret.
Produktkontrollnämndens förslag prövas f. n. av regeringen.

Riksdagen har i olika sammanhang framhållit angelägenheten av att ett
fungerande produktregister så snart som möjligt kan komma till stånd. Som
jag tidigare berört utgår gällande produktkontrollagstiftning från att det i
första hand är tillverkaren eller importören av en produkt som har att göra en
bedömning av om den produkt han för in på marknaden kan medföra risk för
skada på människor eller i miljön. Tillgängliga resurser hos berörda
myndigheter gör det inte f. n. praktiskt möjligt att genomföra en förhandsgranskning
eller annan prövning av mer än begränsade produktgrupper. Det
är emellertid nödvändigt att de ansvariga myndigheterna kan få en bättre
överblick över hela det kemiska produktområdet, bl. a. som underlag för
prioriteringar av de fortsatta insatserna på produktkontrollområdet och för att
tillsynen skall kunna effektiviseras.

Vad avser produktkontrollfrågorna i övrigt vill jag i detta sammanhang
erinra om att produktkontrollens organisation f. n. ses över av en särskild
utredning (Jo 1978:06). En utgångspunkt för översynen är att klara
ansvarsförhållanden och bättre samordning mellan berörda myndigheter
inom produktkontrollområdet skall eftersträvas.

4.4 Naturvård

Jag vill i detta sammanhang redovisa min bedömning av vissa förslag som
decentraliseringsutredningen lagt fram i betänkandet (Ds Kn 1977:4) Decentralisering
av beslut inom naturvården. Som jag tidigare framhållit kräver
dessa bedömningar inte beslut av riksdagen. Utredningens förslag berör bl. a.

20 Riksdagen 1978/79. 1 samt. Nr lil

Prop. 1978/79:111

dispositionen av de anslag som står till förfogande för säkerställande av mark
för naturvårdsändamål. Utredningen föreslår därvid dels att anslagen
Ersättningar vid bildande av naturreservat m. m. och Markförvärv för
naturvårdsändamål, m. m. skall slås samman, dels att dispositionsrätten vad
avser anslagen skall flyttas från regeringen till naturvårdsverket i de fall
beloppen för ett objekt inte överstiger 1 milj. kr., dels också att dispositionsrätten
till viss del skall flyttas från naturvårdsverket till länsstyrelserna.
Utredningen föreslår också att föreskrifter meddelas om att en s. k. naturvårdsplan
skall upprättas och antas i samtliga län som underlag för
ställningstaganden i bl. a. frågor om dispositionen av berörda anslag.
Utredningen föreslår vidare att en ytterligare delegering från länsstyrelserna
till kommunerna av vissa beslut enligt naturvårdslagen genomförs.

Vid remissbehandlingen har remissinstanserna i allmänhet delat utredningens
bedömning att ett bättre underlag behövs för att prioriteringar skall
kunna göras i olika naturvårdsfrågor. Flera remissinstanser är emellertid
tveksamma till begreppet naturvårdsplan med hänsyn till att det här inte är
fråga om någon plan i byggnadslagstiftningens mening. Vad gäller utredningens
förslag om dispositionsrätten till berörda anslag framförs från flera
håll att ett system med fördelning av anslaget till länsstyrelserna förutsätter
väsentligt större anslagsramar än f. n.

För egen del vill jag framhålla att jag anser det angeläget att de möjligheter
som finns att decentralisera och delegera beslut i naturvårdsfrågor tas till vara.
Samtidigt är det angeläget att arbetet med naturvårdsplaneringen intensifieras
i länen. Med naturvårdsplanering avser jag därvid det inventerings- och
planeringsarbete på naturvårdens område som behövs för att få fram ett bättre
underlag för ställningstaganden i naturvårdsfrågor. Naturvårdsplaneringen
häri vissa län resulterat i antagandet av en s. k. naturvårdsplan. Med hänsyn
till de invändningar vissa remissinstanser anfört mot ordet naturvårdsplan är
det enligt min uppfattning lämpligare att här använda beteckningen Handlingsprogram
för naturvården. Sådana handlingsprogram, grundade på översiktliga
naturinventeringar, bör under de närmaste åren utarbetas och antas
av länsstyrelserna också i de län där så ännu inte skett. Därigenom skapas
bättre underlag för ställningstaganden dels när det gäller säkerställande enligt
naturvårdslagen av särskilt värdefulla områden, dels för bedömningen i
allmänhet av naturvårdsfrågor i planeringsarbetet i län och kommuner.

När det gäller frågan om rätten att disponera de anslag som står till
förfogande för säkerställande av värdefulla naturområden är det enligt min
mening nödvändigt att en övergripande prioritering kan göras av anslagens
användning. Det bör i första hand vara naturvårdsverket som gör en sådan
prioritering. Jag anser det därför inte nu möjligt att genomföra ett system med
årliga länsvisa medelsramar. Det är dock angeläget att sådana rutiner
utarbetas att ett smidigt samarbete mellan naturvårdsverket och länsstyrelserna
i dessa ärenden kan ske. Vad avser frågan om beloppsgränsen för
ärenden som bör underställas regeringen kan jag nämna att numera, i

Prop. 1978/79:111

enlighet med utredningens förslag, beslut av regeringen endast krävs i fråga
om ärenden där beloppet överstiger 1 milj. kr. Den av utredningen berörda
frågan om sammanslagning av anslag kommer att tas upp när det nya
budgetsystemet genomförs. Jag vill i detta sammanhang också redovisa att
rutinerna i fråga om det anslag som står till förfogande för att bestrida
kostnader för vård och förvaltning av naturreservat m. m. har ändrats under
de senaste åren på så sätt att beslut om anslagets användning har decentraliserats
från naturvårdsverket till länsstyrelserna.

Som jag tidigare nämnt har decentraliseringsutredningen också lämnat
vissa förslag om delegering av beslut enligt naturvårdslagen från länsstyrelserna
till kommunerna. Möjligheten till delegering infördes genom de ändringar i
naturvårdslagen som riksdagen beslutade om år 1974. Under de senaste åren
har sådan delegering skett i ökad utsträckning, bl. a. i takt med att
översiktsplaner redovisats för markanvändningen i kommunerna. De förslag
till ytterligare delegeringsmöjligheter som utredningen lagt fram bör enligt
min mening prövas i anslutning till de förslag om ändringar i övrigt i
naturvårdslagen som naturvårdskommittén (Jo 1970:28) inom kort lägger
fram.

5 Sammanfattning

Jag har nu redogjort för en rad förenklingar inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde som har beslutats eller som torde komma att beslutas
mycket snart samt förslag till förenklingar vars handläggning inte har kommit
så långt att beslut kan tas inom den närmaste tiden. Sålunda är avsikten att
lantbruksstyrelsen fortsättningsvis skall pröva frågor om att dela in landet i
veterinärdistrikt m. m. Vidare avses anmälningsskyldigheten enligt älgavgiftskungörelsen
i fortsättningen endast gälla för den som har fällt älg.
Kontakten med myndigheterna har förenklats vid fastighetsbildningar och
import av frukt- och bärväxter. Livsmedelslagstiftningen ses över av
livsmedelsverket. Vidare har jag för avsikt att låta utreda stödet till hästaveln
och hithörande frågor. Lantbruksstatistiken och hithörande frågor prövas
f. n. i olika sammanhang. Slutligen har jag nyligen tillsatt en utredning för
översyn av utjämningen av råvarukostnaderna för livsmedelsindustrin.

Beträffande miljövårdsområdet har jag inledningsvis konstaterat att ett
framgångsrikt miljövårdsarbete förutsätter en stark lagstiftning och en
effektiv administration. Utöver information om miljöproblemen och om
behovet av olika åtgärder är en fortlöpande översyn av föreskrifter och
administrativa rutiner nödvändig i syfte att förenkla och effektivisera arbetet
för såväl myndigheter som för enskilda och företag. En sådan översyn
genomförs också i olika former. Sålunda kommer miljöskyddsutredningens
förslag om förändringar i miljöskyddslagstiftningen att föreläggas riksdagen
senare under år 1979. Förslag till förändringar i bilskrotningssystemet
övervägs f. n. i jordbruksdepartementet. Möjligheterna att samordna arbetet

Prop. 1978/79:111

med avfallsdeklarationer med annan uppgiftsinsamling bör studeras. Förslag
till ändringar i den kommunala renhållningslagen kommer att föreläggas
riksdagen senare under år 1979. Förenklingar av handläggningen av bidrag till
kommunala renhållningsverk övervägs f. n. av regeringen, liksom produktkontrollnämndens
förslag om den fortsatta uppbyggnaden av ett produktregister.
Viss delegering av beslut om disposition av anslag för naturvården har
genomförts. Slutligen kommer vissa av decentraliseringsutredningens
förslag om delegering av beslut enligt naturvårdslagen att prövas samtidigt
som naturvårdskommitténs förslag till förändringar i denna lag.

6 Hemställan

Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag
har anfört om

dels förenklingar som har genomförts eller som övervägs,
dels vissa pågående och planerade utredningar,
dels åtgärder på miljövårdsområdet.

Regeringens proposition
1978/79:111

Bilaga 10

Handelsdepartementet

Regeringens proposition 1978/79:111

Bilaga 10

Utdrag

HANDELSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde
1979-02-22

Föredragande: statsrådet Cars

Anmälan till proposition om åtgärder mot krångel och onödig
byråkrati m.m.

1 Inledning

Som ett led i regeringens arbete med att åstadkomma förenklingar i
kontakterna mellan medborgare och samhällsorgan har inom handelsdepartementet
upprättats vissa förslag som jag nu avser att ta upp. Jag kommer
också att lämna en redogörelse för förenklingar som redan har genomförts
och för vissa pågående utredningar.

Först vill jag emellertid erinra om att inom handelsdepartementets område
vissa förslag, som syftar till att undvika onödiga byråkratiska ingrepp, redan
har förelagts riksdagen. Regeringen har t.ex. genom prop den 20 november
1978 (1978/79:79) föreslagit vissa lättnader i tillämpningen av lagen
(1976:296) om kriskoppling. Kriskopplingslagen innehåller bestämmelserom
att vissa byggnader skall utrustas med anordningar som möjliggör tillförsel av
källvatten i varmvattensystemet i samband med ransonering av varmvattnet.
Förslaget innebär bl.a. att generella undantag från kraven på sådan utrustning
skall kunna föreskrivas och att ärenden enligt lagen skall kunna delegeras till
byggnadsnämnderna. 1 detta sammanhang vill jag också peka på att
regeringens beslut att inte föreslå någon ny afTärstidsreglering är ett uttryck
för denna strävan att undvika byråkrati.

Jag vill också framhålla att möjligheterna att minska onödigt krångel ingår
som ett väsentligt led i flera andra åtgärder som f.n. förbereds inom
departementet och vissa myndigheter. Ett exempel är den verksamhet som
pågår inom överstyrelsen för ekonomiskt försvar för att förenkla de rutiner
som tillämpas gentemot företag i samband med produktionsplanläggning.
Synpunkter i frågan kommer under våren att inhämtas från olika myndigheter
och organisationer. Vidare pågår f.n. inom kommerskollegium en
undersökning av möjligheterna att förenkla handläggningen av ärenden om
användande av officiell beteckning. Slutligen pågåren översyn av den statliga
organisationen för exportfrämjande, som bl.a. syftar til! att bättre tillvarata de

21 Riksdagen 1978/79. 1 sam!. Nr lil

Prop. 1978/79:111

samlade resurserna för exportfrämjande och därigenom ge företagen en bättre
service.

2 Förslag till förenklingar

2.1 Avskaffande av respitränta på mervärdeskatt i samband med import

Enligt tullagen (1973:670) skall den som har att betala tull eller annan
införselavgift i vissa fall erlägga ränta på hela beloppet eller del därav, s.k.
respitränta. En sådan avgift är mervärdeskatt som hänför sig til! import. I en
inom handelsdepartementet upprättad promemoria har berörts bl.a. möjligheten
av att avskaffa skyldigheten att erlägga respitränta i fråga om viss
mervärdeskatt. F.n. får en skattskyldig betala ränta också för tid efter det att
skattebeloppet har betalats in till statsverket. Den skattskyldige kan alltså inte
göra någon räntevinst på beloppet som kan motivera att respiträntan tas
ut.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av riksskatteverket
(RSV), kommerskollegium, generaltullstyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms
län, Svenska handelskammarförbundet, Sveriges grossistförbund. Sveriges
industriförbund, Kooperativa förbundet och Sveriges speditörförbund.

Enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt (omtryckt 1969:237) skall
mervärdeskatt erläggas till tullmyndighet när det är fråga om import.
Tullagen gäller härvid i fråga om skatten, som baseras på varans värde. Den
som är skattskyldig enligt lagen om mervärdeskatt får, med vissa begränsningar,
enligt 17 § lagen (17 § ändrad senast 1973:928) vid redovisning av skatt
till länsstyrelse dra av ingående skatt, bl.a. sådan som hänför sig till import.
När länsstyrelse debiterar mervärdeskatt beräknas denna på vederlaget vid
omsättningen. Redovisningen sker löpande för bestämda tidsperioder,
normalt två månader.

Enligt 20 § tullagen (20 § ändrad senast 1974:982) utgår respitränta bl.a. på
den tull eller annan införselavgift som skall betalas på grund av omtulltaxering
eller eftertulltaxering eller enligt beslut av generaltullstyrelsen, kammarrätt
eller regeringsrätten. Också när tull eiler annan införselavgift enligt
preliminärt beslut har erlagts med lägre belopp än som slutligt har fastställts
utgår respitränta på det överskjutande beloppet. Enligt 20 a § tullagen (införd
1974:982) gäller vid beräkning av ränta i dessa fall bl.a. att räntan utgår från
utgången av den andra månaden efter den då varan angavs till förtullning.

Respiträntan på överskjutande tull eller annan införselavgift motsvaras av
den tullskyldiges rätt till ränta enligt 22 § tullagen (22 § ändrad senast
1974:982) vid återbetalning av för mycket betalda avgifter. Dock återbetalas
inte belopp som den tullskyldige kan dra av enligt lagen om mervärdeskatt.
Vidare finns det i mervärdeskattelagen inte föreskrivet någon möjlighet att
betala ut ränta till skattskyldig som har påförts för hög mervärdeskatt vid

Prop. 1978/79:111

import och som får tillbaka det överskjutande beloppet inom ramen för
mervärdeskatteredovisningen.

En effekt av de redovisade reglerna blir följande. Om tullmyndighet
debiterar mervärdeskatt vid import med för lågt belopp finns vid redovisningen
till länsstyrelsen avdragsrätt bara för detta belopp. Därigenom ökar
också den mervärdeskatt som skall erläggas till länsstyrelsen beräknad på
omsättningen. Trots att den skattskyldige sålunda erlägger mervärdeskatt till
länsstyrelsen med ett belopp som är förhöjt till följd av för låg debitering vid
viss import åligger det tullverket enligt 20 a § tullagen att vid rättelse av
tulltaxeringsbeslutet påföra respitränta för det överskjutande beloppet också
för den tid statsverket har disponerat detta belopp genom betalningen till
länsstyrelsen.

Generaltullstyrelsen har i yttrande till handelsdepartementet avseende en
särskild ansökan om befrielse från respitränta anfört att om rätt mervärdeskattebelopp
hade debiterats från början kunde detta belopp ha lyfts av i
mervärdeskatteredovisningen till länsstyrelsen. Något motiv för räntedebitering
för tid efter det att beloppet skulle ha kunnat tas upp i redovisningen
föreligger inte. Det skulle enligt styrelsens mening emellertid vara
administrativt betungande eller rent av omöjligt att i varje enskilt fall
undersöka vilken respitränta som med en sådan beräkningsgrund skall
debiteras. Förhållandena varierar för enskilda företag och enskilda importsändningar
beroende på bl.a. importtider, redovisningsmetod, redovisningsperioder
m.m. Enligt styrelsens mening finns det dock skäl att begränsa
uttagandet av respitränta för underdebiterad mervärdeskatt till att avse högst
två månader i fråga om registrerad tullskyldig. Styrelsen föreslog att tullagen
skulle ändras i enlighet med detta.

I den inom handelsdepartementet upprättade promemorian harangetts två
alternativa lösningar för att undanröja de berörda effekterna av räntebestämmelserna.
En möjlighet skulle vara att som generaltullstyrelsen har föreslagit
schablonmässigt fastställa en tid för uttagandet av respitränta. En annan
möjlighet har angetts vara att ändra tullagen så att respitränta inte tas ut på
mervärdeskatt.

Flertalet remissinstanser, däribland kommerskollegium och generaltullstyrelsen,
har förordat att tullagen ändras så att respitränta inte tas ut på
mervärdeskatt. Generaltullstyrelsen har låtit göra vissa undersökningar i
syfte att belysa ränteeffekterna m.m. i fall då mervärdeskatt vid införseln till
Sverige har påförts med för lågt belopp eller vid senare tidpunkt än som har
bort ske. Enligt remissyttrandet har styrelsen härvid funnit att det vid en
totalbedömning inte finns några egentliga ekonomiska motiv för att ta ut
respitränta i fall som här avses. Statsverkets räntevinster och ränteförluster
torde enligt generaltullstyrelsen nämligen väga jämnt sett över en längre
tidsperiod. Ett slopande av räntan medför också vissa administrativa fördelar
för tullverket. Styrelsen anser att riskerna för att en räntebefrielse skulle
utnyttjas till importörens egen fördel inte får överdrivas. Enligt styrelsens

Prop. 1978/79:111

bedömning är riskerna i detta avseende så små att de inte bör tas till intäkt för
att bibehålla en räntedebitering som från ekonomiska utgångspunkter inte är
motiverad och som medför en administrativ belastning för tullverket.

RSV anser det mindre lämpligt att endast mervärdeskatten undantas från
respitränta. Vidare menar RSV att de skäl som finns för att särbehandla
mervärdeskatt vid räntedebitering enligt tullagen inte kan åberopas för all
införsel. RSV har här tänkt på dels det fall då den tullskyldige inte är
redovisningsskyldig och därför saknar avdrags rätt för ingående skatt, dels när
redovisningsskyldig har tilldelats sådan redovisningsperiod för skatten, t.ex.
helt kalenderår, att något avdrag för av tullmyndighet debiterad mervärdeskatt
inte har kunnat göras innan omtulltaxering eller motsvarande sker. Om
bestämmelser införs med innebörd att räntedebiteringar enligt tullagen skall
ske endast när den debiterade mervärdeskatten inte har varit avdragsgill,
kommer detta enligt RSV att innebära en administrativt betungande
undersökningsplikt för tull- och beskattningsmyndigheterna. Verket avstår
dock från att ta ställning till om tullagens bestämmelserom respitränta skall
ändras.

Handelskammarförbundel har tillstyrkt att tullagen ändras, så att respitränta
inte tas ut på mervärdeskatt. Förbundet har dock anfört att det inte finns
skäl att i detta sammanhang särbehandla den som inte kan göra avdrag för
mervärdeskatt i redovisningen till länsstyrelse, dvs. huvudsakligen privatpersoner
och statliga institutioner. Förbundet har dessutom pekat på
svårigheten att vid en debitering bestämma om registrering föreligger.

Föredraganden

För egen del anser jag i likhet med generaltullstyrelsen och flertalet andra
remissinstanser att det behövs en ändring av tullagen så att respitränta inte tas
ut på mervärdeskatt som kan dras av inom ramen för mervärdeskatteredovisningen.
Tillräcklig anledning att slopa respiträntan även i det fall
avdragsmöjlighet inte föreligger finns enligt min uppfattning ej.

Ett par remissinstanser har hävdat att det kommer att bli administrativt
betungande för myndigheterna att skilja de som är registrerade från de som
inte är registrerade för mervärdeskatt. De fördelar som ett slopande av
respiträntan på avdragbar mervärdeskatt skulle medföra får emellertid
bedömas uppväga eventuella administrativa nackdelar.

Ändringen i tullagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1979.

2.2 Förenklad tullklarering av småförsändeiser

Generaltullstyrelsen har i skrivelse till handelsdepartementet föreslagit att
tullmyndighet får befogenhet att underlåta debitering av tull och andra
införselavgifter, såsom mervärdeskatt, när det är fråga om lägre avgiftsbelopp.
Därvid har styrelsen åberopat bl. a. de kostnader som tulltaxeringen för
med sig för tullverket och postverket. Styrelsen har närmast tänkt på

Prop. 1978/79:111

postförsändelser för vilka det sammanlagda avgiftsbeloppet per försändelse
uppgår till högst 50 kr. Avgiftsbefrielsen skulle enligt förslaget inte gälla
försändelser med spritdrycker, vin, starköl, tobaksvaror, cigarettpapper eller
cigaretthylsor.

Om en gräns fastställs så att tull och andra införselavgifter upp till 50 kr. per
försändelse ej debiteras, bortfaller enligt generaltullstyrelsen behovet av
tulltaxering för ca en fjärdedel av antalet postförsändelser som i dag
avgiftsbeläggs. Tullverkets kostnader för förtullning av dessa har beräknats
till ca 0,5 milj. kr. Största delen av denna kostnad för tullverket bortfaller om
en avgiftsgräns införs. I avgifter bortfaller ungefär lika mycket. Vidare slipper
mottagarna visst besvär med förfrågningar om innehåll, betalning m. m.

Styrelsen anför vidare bl. a. att det emellertid finns risk för att en regel om
att avgifter under ett visst belopp inte skall debiteras kan medföra att vissa
branscher drabbas av otillbörlig konkurrens, exempelvis butiker som säljer
böcker, grammofonskivor och kassettband. Styrelsen menar därför att
tullmyndigheten i fall av denna art bör ges möjlighet att trots allt ta ut tull och
andra införselavgifter även på småförsändelser.

Yttranden över generaltullstyrelsens förslag har avgetts av postverket,
statistiska centralbyrån, riksskatteverket, statens jordbruksnämnd, kommerskollegium,
Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Svenska
handelskammarförbundet, Svenska postorderföreningen och Svenska
köpmannaförbundet.

Statistiska centralbyrån, postverket, riksskatteverket och statens jordbruksnämnd
har inga erinringar mot eller tillstyrker generaltullstyrelsens förslag.
Postverket framhåller att verket f. n. inte har någon möjlighet att avgiftsmässigt
täcka de kostnader som förtullningen medför. Med hänsyn till såväl
tullverkets som postverkets kostnader för förtullning av postförsändelser
föreslår postverket därför att gränsen för debitering sätts högre än 50 kr.,
förslagsvis 60 kr., samt att tullverket bemyndigas att årsvis justera gränsen i
takt med den allmänna prisutvecklingen.

Kommerskollegium tillstyrker den föreslagna avgiftsbefrielsen för postförsändelser.
Det torde enligt kollegiet endast vara i fråga om postförsändelser
som förhållandena är sådana att ett förfarande i enlighet med förslaget är
påkallat. Risken för oacceptabla effekter framstår enligt kollegiets mening
som en kärnfråga i sammanhanget. Hur stora riskerna är för ett otillbörligt
utnyttjande av den nya ordningen, t. ex. av utländska postorderföretag, torde
inte med någon säkerhet låta sig bedömas. Kollegiet menar att riskerna dock
ej bör överdrivas. Om utvecklingen trots tullmyndigheternas övervakning
skulle göra särskilda korrigeringsåtgärder påkallade får man enligt kollegiets
mening vara beredd att vidta sådana.

Sveriges grossistförbund anser att den föreslagna minimigränsen för avgiftsdebitering
bör genomföras och pekar på att problem har konstaterats i
samband med tullklarering av postförsändelser. Förbundet finner det dock
angeläget att kontroll utövas och att vid behov en sådan anordning tillämpas

Prop. 1978/79:111

att den reguljära handeln inte skadas.

Sveriges köpmannaförbund ställer sig positivt till förslaget samt tillägger
bl. a. att det finns möjligheter att ompröva det med hänsyn till utvecklingen.

Sveriges industriförbund förklarar att man är mycket tveksam till generaltullstyrelsens
förslag men att man inte vill motsätta sig det med hänsyn till
det förhållandevis lilla avgiftsbortfallet.Förbundet anger som en förutsättning
för ett bifall att tullverket åtar sig att noggrant följa importen av
ifrågavarande sändningar och att man ser till att missbruk inte förekommer.
Enligt förbundet synes möjligheterna till besparingar för tullverket vara
mycket begränsade.

Svenska postorderföreningen har avstyrkt förslaget med anledning av att det
i förslaget saknas uppgift om hur missbruk skall kunna efterhållas.
Föreningen anför att förslaget skulle innebära att import genom postorderförsäljning
direkt till enskild konsument i stor utsträckning dels skulle befrias
från mervärdeskatt, dels skulle lättare passera utan kontroll av varor för vilka
importlicens krävs. Detta skulle enligt föreningen leda till osund konkurrens
med inhemsk detaljhandel.

Svenska handelskammarförbundel betonar att vissa branscher skulle kunna
utsättas för otillbörlig konkurrens om förslaget genomförs och anser sig inte
kunna överblicka omfattningen av sådan konkurrenssnedvridning. Förbundet
pekar på att försändelser med värde upp till ca 240 kr. från postorderföretag
inom EFTA och EG skulle undgå införselavgifter. Utvecklingen av
annan verksamhet i utlandet som skulle kunna operera utan pålägg av
mervärdeskatt i Sverige, t. ex. bok- och skivklubbar, filmframkallning etc.,
torde enligt förbundet vara svår att förutsäga. Förbundet bedömer tullmyndigheternas
möjlighet att konstatera otillbörlig konkurrens och därvid ta ut
avgifter även för småförsändelser som ringa och anför att sådan debitering
skulle uppfattas som godtycklig av försändelsens mottagare. Handelskammarförbundet
finner inte att förslaget på något sätt skulle gynna svenska
företag och avstyrker generaltullstyrelsens förslag.

Föredraganden

När varor införs till Sverige har tullverket att uppbära tull samt vissa skatter
och andra avgifter. För att detta skall kunna ske åligger det i princip den som
för in en vara att anmäla varan till förtullning. Anmälan görs genom att en av
importören ifylld blankett (importanmälan) lämnas till tullmyndighet.
Importanmälan är i de flesta fall förenad med en tulldeklaration. Tullmyndigheten
fastställer med ledning av tulldeklaration eller motsvarande uppgift
den tull eller annan införselavgift som skall erläggas.

När det gäller import med post och i vissa fall på järnväg anges varorna till
förtullning genom postverkets resp. järnvägens försorg. I dessa fall uppbär
postverket resp. järnvägen de avgifter som skall utgå.

Prop. 1978/79:111

Denna procedur tillämpas i princip för all import, alltså även när det gäller
import av försändelser med lågt värde, t. ex. till privatpersoner. I viss
utsträckning tillämpas ett förenklat förfarande bl. a. när det rör sig om
avgiftsfria varor som kommer med post.

Av särskilt intresse i detta sammanhang är att tull- och avgiftsfrihet gäller
för enstaka gåvor till enskilda personer, om försändelsens värde är högst 200
kr. och varan är avsedd endast för mottagarens eller hans familjs personliga
bruk. Tull- och avgiftsfriheten gäller dock inte för spritdrycker, vin, starköl,
tobaksvaror, cigarettpapper eller cigaretthylsor. För böcker som är tullfria
enligt tulltaxan gäller frihet från mervärdeskatt om böckerna förs in som gåva
eller utan vederlag.

Generaltullstyrelsens förslag innebär att tull och andra införselavgifter inte
skall debiteras när det är fråga om lägre avgiftsbelopp. De kostnader som
tulltaxeringen av småförsändelser i dag medför gör enligt styrelsens uppfattning
att det varken av ekonomiska skäl eller från effektivitetssynpunkt ter sig
meningsfullt att debitera avgifter av den storlek det här är fråga om.

Styrelsens förslag har tillstyrkts av vissa remissinstanser. Andra remissinstanser
har avstyrkt förslaget eller ställt sig tveksamma till detta, främst med
tanke på de konsekvenser som avgiftsbefrielsen kan få när det gäller
konkurrensläget för svenska företag, bl. a. postorderföretagen.

Generaltullstyrelsens förslag skulle innebära en möjlighet till ytterligare
förenkling av förfarandet vid import av småförsändelser. Detta gäller inte
minst för privatpersoner som många gånger upplever tullklareringen som
besvärande. Jag finnér det därför angeläget att förslaget genomförs.

Jag föreslår mot denna bakgrund att regeringen hos riksdagen begär
bemyndigande att utfärda bestämmelser om befrielse från tull och andra
införselavgifter när det är fråga om visst belopp. Bestämmelser om detta kan
ges i tullförordningen (1973:979), förordningen (1973:981) om frihet från
införselavgift, lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets område, lagen
(1974:226) om prisreglering på fiskets område och lagen (1973:37) om avgift på
vissa dryckesförpackningar. Avgiftsbefrielsen bör dock ej användas i fråga
om spritdrycker, vin, starköl, tobaksvaror, cigarettpapper eller cigaretthylsor.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1979.

Med anledning av vad vissa remissinstanser har anfört rörande tänkbara
negativa följder av avgiftsbefrielsen för svenska företag vill jag framhålla att
de avsedda bestämmelserna måste ha generell verkan. Undantag från
avgiftsbefrielsen kan således inte göras av hänsyn till konkurrensskäl. Om
emellertid tillämpningen skulle leda till en besvärlig konkurrenssituation för
den reguljära handeln får systemet med befrielse omprövas. Jag förutsätter att
generaltullstyrelsen följer utvecklingen och lägger fram förslag till lösning av
de problem som eventuellt uppstår i detta avseende.

Härutöver föreslås en redaktionell ändring i tullförordningen.

Prop. 1978/79:111

2.3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfort har inom handelsdepartementet
upprättats förslag till

1. lag om ändring i tullagen (1973:670),

2. lag om ändring i tullförordningen (1973:979),

3. lag om ändring i lagen (1973:981) om frihet från införselsavgift,

4. lag om ändring i lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets
område,

5. lag om ändring i lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets område,

6. lag om ändring i lagen (1973:37) om avgift på vissa dryckesförpack ningar.

Förslagen under 4 och 5 har upprättats i samråd med chefen för
jordbruksdepartementet och förslaget under 6 i samråd med chefen för
budgetdepartementet.

Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga
10.1.

3 Förenklingar som redan har genomförts m. m.

3.1 Vissa åtgärder på distributionsområdet

Riksdagen fattade i december 1977 beslut om åtgärder på distributionsområdet(prop.
1977/78:8, NU 1977/78:14, rskr 1977/78:43). Propositionen, som
lades fram av den dåvarande trepartiregeringen, syftade till att trygga
medborgarnas tillgång till väsentlig service. Detta sker genom bl.a. åtgärder
för att förstärka den egna livskraften hos den handel som svarar för närservice
och glesbygdsservice.

Propositionen utgick från att vi skall ha en social marknadsekonomi där
man genom enskilt initiativ och decentraliserat beslutsfattande snarare än
genom regleringar skall få ett funktionsdugligt system för förmedling av
varor och tjänster. Grundläggande för propositionen var att undvika dels
onödiga regleringar och byråkrati, dels nya ekonomiskt betungande uppgifter
för kommunerna. Därför avvisades bl.a. förslag om en detaljerad och varje år
reviderad kommunal varuförsörjningsplanering, om särskild tillståndsgivning
för etableringar av dagligvarubutiker och om etableringsavgifter.

3.2 Delegering av vissa handelsbolagsfrågor

Regeringen har tidigare denna dag beslutat om förenklingar i handläggningen
av vissa handelsbolagsfrågor. Beslutet innebär att prövningen av vissa
tillståndsärenden enligt lagen (1968:557) om vissa inskränkningar i rätten att
sluta svenskt handelsbolag m.m. överförs från kommerskollegium till
länsstyrelse. Länsstyrelserna har även tidigare svarat för stor del av

Prop. 1978/79:111

handläggningen av dessa ärenden. Genom beslutet forenklas myndigheternas
befattning med frågorna och handläggningstiderna kan förkortas.

3.3 Förenklade rutiner vid patent- och registreringsverkets aktiebolagsbyrå
m.m

Statskontoret genomför f.n. tillsammans med patent- och registreringsverket
en översyn av bolagsbyråns organisation och arbetsrutiner. Projektets
syfte är att förenkla handläggningen och minska pappershanteringen bl.a.
genom datorisering av vissa rutiner. Bolagsbyrån skall därigenom kunna ge
sina kunder bättre service på kortare tid. Enligt planerna skall de nya
arbetsrutinerna kunna införas successivt och vara slutligt genomförda under
år 1980.

Enligt nuvarande regler måste bolag som önskar registreringsbevis särskilt
beställa detta hos patent- och registreringsverket. Förenklade rutiner för
hanteringen av registreringsbevis för aktiebolag kommer på verkets förslag
att genomföras under våren 1979. Bevisen kommer sålunda att expedieras
automatiskt i samband med bl.a. registrering av bolag och ändring i
bolagsordning. En följd av förändringen blir kortare väntetider för aktiebolagen
och allmänheten.

Enligt 18 § iaktiebolagsförordningen (1975:1387) krävdes tidigare att bolag,
i samband med att årsredovisning lämnades till patent- och registreringsverket,
också på särskild blankett lämnade vissa uppgifter om sin finansiella
ställning m.m. Då det emellertid visade sig att blanketten inte underlättade
granskningen så som man hade trott och uppgifterna dessutom framgick av
annat material som företagen skulle lämna till verket avskaffades bestämmelsen
fr.om. oktober 1978 (SFS 1978:667).

3.4 Bibehållande av fria affärstider

Regeringen har i december 1978 tillkännagivit att man inte avseratt föreslå
någon reglering av affärstiderna. Öppettiderna har sedan år 1972 varit fria.
1975 års affärstidskommitté fick i uppdrag att pröva frågan om behovet av en
reglering. Kommittén blev inte enig. I betänkandet (SOU 1977:72) Affärstiderna
lades fram fyra olika förslag, varav tre innebar en reglering. En klar
majoritet av remissinstanserna var för fortsatta fria affärstider.

Regeringens ställningstagande gru/.dade sig naturligtvis till stor del på
bedömningen att de fria affärstiderna medför fördelar för konsumenterna. Av
stor vikt var emellertid också ambitionen att undvika de mycket svåra
gränsdragningsproblem och den krångliga byråkrati som varje reglering av
affärstiderna måste föra med sig.

Prop. 1978/79:111

3.5 Fortsatt frihet för insamlingar

Frågan om insamlingar bör vara underkastade kontroll från samhällets sida
har övervägts av en särskild utredare. I betänkandet (SOU 1977:95) Måste
insamlare kontrolleras? tar utredaren avstånd från tanken på en sådan
kontroll. Så gott som samtliga remissinstanser delar denna uppfattning.
Några instanser menar dock att frågan bör övervägas närmare.

Jag avser för min del inte att föreslå någon kontroll från samhällets sida av
insamlingar och ej heller att ta initiativ till någon ytterligare utredning av
frågan. Det frivilliga kontrollsystemet som hittills har upprätthållits av
Näringslivets granskningsnämnd har fungerat tillfredsställande. Det bör
även i fortsättningen vara möjligt att bygga på kontroll i sådan form.

4 Vissa pågående utredningar

Resegarantilagen (1972:204) innehåller regler om ställande av säkerhet bl.a.
för den som anordnar sällskapsresor. Systemet har kritiserats bl.a. på den
grunden, att reseföretagen har måst ställa allt större summor i säkerhet
samtidigt som utbetalningarna av medel har minskat. För att finna en
konstruktion för resegarantier, som inte har det nuvarande systemets
olägenheter, tillsatte den tidigare regeringen den s.k. resegarantilagutredningen
(H 1977:07). 1 direktiven framhölls bl.a. att ett villkor för det system
som kan komma att föreslås måste vara att detta är smidigt att administrera
och kontrollera.

För att ersätta den nu existerande import- och exportregleringen med ett
enklare och mera överskådligt regelsystem som samtidigt är effektivt har
regeringen beslutat tillsätta en särskild utredare med uppdrag att göra en
genomgripande översyn av de allmänna import- och exportförfattningarna
(Dir 1978:96). Enligt direktiven är översynen påkallad dels för att bringa
regelsystemet i överensstämmelse med den nya regeringsformens bestämmelser,
dels för att förenkla tillämpningen av reglerna som idag är svåröverskådliga.
Detta har ansetts vara av särskilt värde för dem som berörs av regleringen,
däribland de mindre och medelstora företagen.

Prop. 1978/79:111

5 Hemställan

Jag hemställer att regeringen

dels föreslår riksdagen

att antaga förslagen till

1. lag om ändring i tullagen (1973:670),

2. lag om ändring i tullförordningen (1973:979),

3. lag om ändring i lagen (1973:981) om frihet från införselav gift,

4. lag om ändring i lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets
område,

5. lag om ändring i lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets
område,

6. lag om ändring i lagen (1973:37) om avgift på vissa dryckesförpackningar,

dels bereder riksdagen tillfälle

att ta del av vad jag har anfört om de förenklingar som redan har
genomförts, om vissa pågående utredningar samt om åtgärder i
övrigt mot krångel och onödig byråkrati.

Prop. 1978/79:111

Bilaga 10.1

1 Förslag till

Lag om ändring i tullagcn (1973:670)

Härigenom föreskrivs att 20 och 20 a §§ tullagen (1973:670) skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §'

Ränta utgår på tull eller annan införselavgift som skall betalas

1. på grund av omtulltaxering eller eftertulltaxering.

2. enligt beslut av generaltullstyrelsen, kammarrätt eller regeringsrätten,

3. i fall som avses i 20 § första eller tredje stycket tullförordningen
(1973:979).

Har tull eller annan införselavgift enligt preliminärt besluterlagts med lägre
belopp än som slutligt fastställts utgår ränta på det överskjutande beloppet.

Ränta enligt /örsta eder andra
stycket utgår dock ej på belopp sorn /åldras
av vid redovisning av skatt enligt
lagen (1968:430) om mervärdeskatt.

Fördröjes utfärdande av särskild tullräkning till följd av att den som tagit
hand om vara efter medgivande enligt 3 § andra stycket icke angett varan till
förtullning inom föreskriven tid utgår ränta.

20 a §2

Ränta enligt 20 § utgår för visst kalenderår efter den högre av de räntesatser
som gäller vid beräkning av ränta för det året enligt 69 § 1 mom. andra stycket
uppbördslagen (1953:272). För tid som infaller efter utgången av det år då
införselavgiften slutligt fastställes tillämpas dock den räntesats som gäller för
det året. Räntebelopp som understiger femtio kronor påföres ej.

Vid beräkning av ränta enligt 20 § första eller andra stycket gäller att ränta
utgår

från utgången av den andra månaden efter den då varan angavs till
förtullning, dock att ränta på avgift, som motsvarar tidigare återbetalat
avgiftsbelopp, utgår från utgången av den månad då beloppet återbetalades,

till och med den månad då beloppet skall erläggas.

1 Senaste lydelse 1974:982.

2 Senaste lydelse 1974:982.

Prop. 1978/79:111

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Ränta enligt andra stycket utgår ej för längre tid än två år utom i fall som

avses i 20 § första stycket 3.

Ränta enligt 20 § tredje stycket Ränta enligt 20 § fjärde stycket
utgår för den tid fördröjningen utgår för den tid fördröjningen
omfattar. omfattar.

Har beslut, som föranlett ränta, ändrats på sådant sätt att ränta icke skulle

ha utgått eller skulle ha utgått med lägre belopp, skall ny beräkning av ränta
göras och för mycket påförd ränta återbetalas. Ränta utgår ej på räntebelopp
som tullskyldig ålägges betala enligt 20 § utöver tidigare erlagd ränta.

Bestämmelserna i denna lag om tull och annan inforselavgift äger
motsvarande tillämpning beträffande ränta enligt denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

2 Förslag till

Lag «m ändring i tullförordningen (1973:979)

Härigenom föreskrivs i fråga om tullförordningen (1973:979)’
dels att i 9 § orden ”tulltaxan (1971:920)” skall bytas ut mot ”tulltaxan
(1977:975)”,

dels att i förordningen skall inforas en ny paragraf, 5 a §, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 a §

Regeringen eller, ejler regeringens
bemyndigande, generaltullstyrelsen
får föreskriva att tull inte skall tas ut
för varuförsändelse. när tullen neli
övriga införsela vgifter förförsändelsen
sammanlagt understiger visst belopp.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

3 Senaste lydelse av 9 5 1975:94.

Prop. 1978/79:111

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:981) om frihet från införselavgift

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1973:981) om frihet från införselavgift4
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Sker förtullning av vara under
sådana omständigheter som för
tullpliktig vara medför tullfrihet
enligt 7,8,11 eller 12 §, 13 § leiler 14
§ tullförordningen (1973:979) skall, i
den mån regeringen förordnar, ej
heller utgå skatt eller annan införselavgift
för varan.

1 §5

Föreslagen lydelse

Sker förtullning av vara under
sådana omständigheter som för
tullpliktig vara medför tullfrihet
enligt 5 a, 7, 8, 11 eller 12 §, 13 § 1
eller 14 § tullförordningen (1973:979)
skall, i den mån regeringen förordnar,
ej heller utgå skatt eller annan
införselavgift för varan.

Bestämmelser om frihet från införselavgift som avses i lagen (1973:37) om
avgift på vissa dryckesförpackningar finns i nämnda lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets
område

Härigenom föreskrivs att 15 § lagen (1967:340) om prisreglering på
jordbrukets område6 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 §

Avgift som avses i 14 § erlägges Avgift som avses i 14 § erlägges

icke, när vara föres in under sådana icke, när vara föres in under sådana

omständigheter som för tillstånds- omständigheter som för tillstånds pliktig

vara medför rätt till införsel pliktig vara medför rätt till införsel

utan tillstånd enligt 3 § första styck- utan tillstånd enligt 3 § första stycket.
et. Sådan avgift erlägges inte heller när

vara fores in under sådana omständig -

4 Senaste lydelse av lagens rubrik 1978:70.

5 Senaste lydelse 1978:70.

6 Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:865.

Prop. 1978/79:111

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

heter sorn för tullpliktig vara medför
befrielse frän tull enligt 5 a § tullförordningen
(1973:979).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets
område

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets
område skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

12 §

För importfisk skall erläggas införselavgift
motsvarande tillämpning.

Införselavgift utgår ej, om varan
införes under sådana omständigheter
som för tillståndspliktig vara
medför rätt till införsel utan tillstånd
enligt 3 §.

I fråga om sådan avgift äger 11 §

Införselavgift utgår ej, om varan
införes under sådana omständigheter
som för tillståndspliktig vara
medför rätt till införsel utan tillstånd
enligt 3 §. Sådan avgift utgår inte
heller om vara fores in linder sådana
omständigheter som medför befrielse
frän tull enligt 5 a § tallförordningen
(1973:979).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

Prop. 1978/79:111

6 Förslag till

Fag om ändring i lagen (1973:37)oni avgift på vissa dryckesförpackningar Härigenom

föreskrivs att 4 § lagen (1973:37) om avgift på vissa dryckesförpackningar7
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §8

Avgiftsskyldighet föreligger icke

1. när förpackning utan dryck inköpes inom eller införes till landet av
avgiftsskyldig som avses i 3 §,

2. när förpackning införes till lan- 2. när förpackning införes till landet
under omständigheter som med- det under omständigheter som medför
tullfrihet enligt 7, 8, 11 eller 12 § för tullfrihet enligt 5 a, 7, 8, 11 eller

tullförordningen (1973:979) eller för- 12 § tullförordningen (1973:979)eller

ordningen (1966:394) om rätt för förordningen (1966:394) om rätt för

resande m. fl. att införa varor tull- resande m. fl. att införa varor tull och

skattefritt. och skattefritt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

7 Senaste lydelse av lagens rubrik 1975:144.

8 Senaste lydelse 1975:144.

Prop. 1978/79:111 17

Innehåll

1 Inledning 1

2 Förslag till förenklingar 2

2.1 Avskaffande av respitränta på mervärdeskatt i samband

med import 2

2.2 Förenklad tullklarering av småförsändelser 4

2.3 Upprättade lagförslag 8

3 Förenklingar som redan har genomförts m. m 8

3.1 Vissa åtgärder på distributionsområdet 8

3.2 Delegering av vissa handelsbolagsfrågor 8

3.3 Förenklade rutiner vid patent- och registreringsverkets

aktiebolagsbyrå m. m 9

3.4 Bibehållande av fria affärstider 9

3.5 Fortsatt frihet för insamlingar 10

4 Vissa pågående utredningar 10

5 Hemställan 11

Bilaga 10.1 12

1 Förslag till lag om ändring i tullagen (1973:670) 12

2 Förslag till lag om ändring i tullförordningen (1973:979) 13

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:981) om frihet från

införselavgift 14

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1967:340) om prisreglering på

jordbrukets område 14

5 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:226) om prisreglering på

fiskets område 15

6 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:37) om avgift på vissa

dryckesförpackningar 16

22 Riksdagen 1978/79. I sami. Nr lil

Regeringens proposition
1978/79:111

Bilaga 11
Arbetsmarknadsdepartementet -

Regeringens proposition 1978/79:111

Bilaga 11

Utdrag

ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde
1979-02-22

Föredragande: statsrådet Wirtén

Anmälan till proposition om åtgärder mot krångel och onödig
byråkrati m. m.

1 Inledning

I arbetsmarknadsdepartementet undersöks fortlöpande vilka möjligheter
som finns att åstadkomma förenklingar i kontakterna mellan medborgare och
samhällsorgan. Jag avser nu att lämna en redogörelse för dels förenklingar
som regeringen har genomfört eller avser att genomföra, dels vissa pågående
och planerade utredningar.

2 Förenklingar som regeringen har genomfört eller avser att
genomföra

2.1 Förbättrad information om arbetsskador

T. o. m. år 1978 gav den dåvarande yrkesskadestatistiken inte möjlighet till
särskilda uttag annat än i begränsad omfattning och då genom en tidskrävande
manuell bearbetning. Fr. o. m. år 1979 kommer enligt riksdagens
beslut (prop. 1977/78:74, SoU 1977/78:24, rskr 1977/78:147) en förbättrad
arbetsskadestatistik att kunna tas fram genom det nya informationssystemet
om arbetsskador. Statistiken bedöms bli av stort värde i såväl arbetsmiljöforskningen
och arbetarskyddsstyrelsens föreskriftsarbete som för den
fältverksamhet som utförs av yrkesinspektionen.

Genom det nya informationssystemet kommer den officiella årsstatistiken
jämte analyser och kommentarer att kunna publiceras betydligt snabbare än
tidigare. Dessutom kommer en kvartalsstatistik att tas fram som skall ge en
översiktlig bild av skadeutvecklingen. Systemet kommer också att byggas
upp på ett sådant sätt att myndigheters, organisationers, företags och
forskares behov av specialstatistik bättre och snabbare kan tillgodoses.

23 Riksdagen 1978/79. 1 sami. Nr lil

Prop. 1978/79:111

2.2 Enhetligt jämställdhetsbidrag

Sedan några år utgår bidrag till arbetsgivare som anställer och utbildar
kvinnor resp. män till vissa yrken som domineras av motsatt kön. Bidraget,
det s. k. jämställdhetsbidraget, utgår försöksvis dels med 14 kr per timme i
åtta län, dels med 8 kr per timme i övriga län. Avsikten med de olika beloppen
är att få belyst vilken betydelse bidragets storlek har för att främja en jämnare
personalrekrytering. Jämställdhetsbidraget har totalt sett haft en begränsad
omfattning. Verksamheten har hävdat sig bättre i de län där det högre
bidraget har utgått. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) har föreslagit förbättringar
av bidraget. 1 1979 års budgetproposition (prop. 1978/79:100, bil. 15, s.
66) har jag anfört att det är angeläget att den verksamhet som bidraget skall
stimulera ökar i omfattning. Jag har också nämnt att frågan om en höjning av
jämställdhetsbidraget och en översyn av reglerna för beviljande av sådant
bidrag kommer att behandlas i samband med att regeringen lägger fram en
proposition med förslag till jämställdhetslag. I anslutning härtill räknar jag
med ett enhetligt bidragsbelopp och att hanteringen av jämställdhetsbidraget
skall kunna förenklas. I den här frågan har jag samrått med statsrådet
Winther.

2.3 Enhetligt bidrag vid företagsutbildning

Inom arbetsmarknadsutbildningens ram sker olika former av utbildning i
företagen. Statsbidragen vid arbetsmarknadsutbildning i företag har varierat
betydligt. Under budgetåret 1977/78 har 120 000 personer utbildats i
företagen med hjälp av det bidrag, den s. k. 25-kronan, som syftar till att
förhindra permittering. I vissa fall kunde bidrag med samma syfte utgå med
antingen 10 eller 15 kr per timme. Regelsystemet rörande företagsutbildning
har av många uppfattats som komplicerat. Enligt min uppfattning, som jag
tidigare redovisat i 1979 års budgetproposition (prop. 1978/79:100, bil. 15, s.
63-65), måste det åstadkommas administrativa förenklingar vilket också
AMS har föreslagit. Under första halvåret 1979 utgår enligt riksdagens beslut
(AU 1978/79:15, rskr 1978/79:111) bidraget vid utbildning av permitteringshotad
personal med ett enhetligt belopp om 20 kr per timme. I budgetpropositionen
har regeringen föreslagit att bidraget permanentas från den 1 juli
1979 och att det från samma tidpunkt skall utgå med det nämnda beloppet.
Samma belopp föreslås också utgå vid utbildning av anställda i kombination
med fast anställning av ersättare. Genom dessa åtgärder bör handläggningen
av bidrag vid företagsutbildning kunna förenklas.

3 Vissa pågående och planerade utredningar

Förslag till decentralisering av beslut om arbetsmarknadsutbildningens (AMU)
administration har utarbetats av en samverkansutredning (den s. k. decentra -

Prop. 1978/79:111

liseringsgruppen) mellan skolöverstyrelsen (SÖ) och AMS. Enligt detta
förslag kan planeringen och genomförandet av AMU-kurserna effektiviseras
genom att beslut som nu fattas av SÖ och AMS till väsentlig del decentraliseras
till länsarbetsnämnder och kursstyrelser. Decentraliseringsgruppen
ansluter sig därmed till det principiella förslag som decentraliseringsutredningen
(Kn 1975:01) redovisade år 1976 i rapporten (Ds Kn 1976:10)
Decentralisering av AMU-verksamhetens administration. Decentraliseringsgruppens
förslag innebär bl. a. att planeringen av AMU och beställning
av AMU-kurser till stora delar kan flyttas från AMS till länsarbetsnämnderna.
Vissa beslut om lokaler, utrustning, personal och kursstarter bör
kunna flyttas från SÖ till kursstyrelserna. Vidare menar decentraliseringsgruppen
att effektiviteten i service- och utvecklingsarbetet kan höjas genom
att arbetet i större utsträckning utförs inom fältorganisationen.

De åtgärder som decentraliseringsgruppen föreslagit och som innebär att
beslutanderätt flyttas från SÖ och AMS till länsarbetsnämnderna och
kursstyrelserna medför enligt min mening en förenkling och i flera fall höjd
effektivitet i AMU-verksamhetens administration. En delegering av beslutanderätten
i den omfattning som arbetsgruppen har föreslagit bör enligt min
mening genomföras snarast. Som jag anförde i 1979 års budgetproposition
(prop. 1978/79:100, bil. 15, s. 64) anser jag att en översyn bör ske av
arbetsmarknadsutbildningen, bl. a. av dess organisation och administration. I
det sammanhanget kommer även frågor om decentralisering av AMUverksamhetens
administration att behandlas närmare. Denna översyn får
visa i vad mån det är möjligt att decentralisera ytterligare verksamheter och
befogenheter. Jag förutsätter att SÖ i samband med sin anslagsframställning
för budgetåret 1980/81 lämnar en närmare redogörelse för omfattningen av
decentraliseringsåtgärderna och kostnaderna härför.

En delegering av vissa besvärsärenden rörande vapenfria tjänstepliktiga bör
enligt min mening övervägas. Ärenden rörande bl. a. tjänstledighet och vissa
bidrag för vapenfria tjänstepliktiga handläggs i första instans av AMS och i
andra och sista instans av regeringen. Frågan har aktualiserats om en
delegering av beslutanderätten i sådana ärenden från AMS till länsarbetsnämnderna
varigenom AMS skulle kunna göras till sista instans i behandlingsordningen.
Inom kort kommer jag att föreslå att vapenfriverksamhetens
organisation ses över i särskild ordning. I det sammanhanget kommer att
övervägas frågan om delegering av beslutanderätten i bl. a. ifrågavarande
ärenden.

En översyn har nyligen gjorts som bl. a. lett till förenkling av hanteringen av
ansökningar om beredskapsarbeten. Ett nytt bidragssystem för kommunala
och enskilda beredskapsarbeten infördes den 1 juli 1978 efter beslut av
riksdagen (prop. 1977/78:100, bil. 15, AU 1977/78:21, rskr 1977/78:189).
Bidragssystemet är ägnat att främja tillkomsten av s. k. dagsverksbilliga
arbeten och förenkla hanteringen av ansökningar om beredskapsarbeten.

Prop. 1978/79:111

Detta kan antas få återverkningar på den nuvarande organisatoriska uppdelningen
av behandlingen av ansökningar om beredskapsarbeten på länsarbetsnämnder
och AMS sju s. k. regionkontor. I prop. 1978/79:100, bil. 15, s.
83 aviseras ett uppdrag till AMS att i samråd med statskontoret göra en
översyn av region kontoren. Översynen bör ge besked om i vilken utsträckning
det nya förenklade bidragssystemet får återverkningar på regionkontorens
organisation.

En annan fråga gäller delegering av beslut från länsarbetsnämnd till
distriktsarbetsnämnd. Distriktsarbetsnämnderna är f. n. ett huvudsakligen
rådgivande organ med viss beslutanderätt i enskilda ärenden. En arbetsgrupp
inom AMS har följt upp och utvärderat försöksverksamheten med distriktsarbetsnämnder.
Arbetsgruppens rapport har remitterats till länsarbetsnämnderna
och behandlats av AMS styrelse i februari 1979 och därefter överlämnats
till regeringen. I rapporten föreslås bl. a. att organisationen med
distriktsarbetsnämnder blir permanent och inordnas i arbetsmarknadsverkets
reguljära organisation. Om så blir fallet förenklas i betydande grad den
nuvarande beslutsordningen och bestämmelserna som rör denna. Frågor
härom behandlas i en proposition med förslag avseende ADB inom
arbetsförmedlingarna m. m. som jag inom kort kommer att föreslå regeringen
att förelägga riksdagen.

Ytterligare förenkling av vissa arbetsformer och rutiner vid arbetarskyddsstyrelsen
bör övervägas. I årets budgetproposition (prop. 1978/79:100, bil. 15,
s. lil) har jag anfört att det är angeläget att den översyn av vissa
organisationsfrågor vid arbetarskyddsstyrelsen som inletts genom en
förstudie i samarbete med statskontoret fullföljs. Inom kort avser jag att efter
samråd med budget- och ekonomiministern föreslå regeringen att uppdra åt
arbetarskyddsstyrelsen att i samarbete med statskontoret genomföra denna
organisationsöversyn. Bl. a. bör frågan om att decentralisera ekonomi- och
personalärenden från den administrativa avdelningen studeras noga.

I december 1977 tillsattes en utredning om översyn av yrkesinspektionens
distriktsindelning. Utredningen har till uppgift att utvärdera erfarenheterna
av nuvarande distriktsindelning och att avge de förslag som utvärderingen
ger anledning till. Enligt utredningens direktiv bör distriktsindelningen ge
yrkesinspektionen och arbetslivet goda möjligheter till kontakt. Samtidigt är det
angeläget att sträva efter en organisation som ger underlag för en tillräckligt
allsidig personalsammansättning och hög effektivitet. Utredningen väntas
lägga fram förslag under innevarande år.

Frågan om delegering av beslut i arbetstidsärenden övervägs f. n. Ärenden
om tillämpningen av bl. a. allmänna arbetstidslagen och vissa arbetstidsregler
i arbetsmiljölagen handläggs centralt hos arbetarskyddsstyrelsen. Antalet
arbetstidsärenden som årligen handläggs uppgår till ca 9 000.1 uppdraget för
utredningen (A 1978:03) av vissa frågor på arbetstidsområdet, som tillsattes år
1978, ingår därför bl. a. att utreda de praktiska möjligheterna att inom

Prop. 1978/79:111

yrkesinspektionen samla handläggningen i första instans av arbetstidsärendena.
Härvid bör enligt direktiven för utredningen beaktas att handläggningen
vid arbetarskyddsstyrelsen bör förbehållas sådana ärenden där
parterna har olika uppfattning i frågan om avsteg bör ske från arbetstidsbestämmelserna.

En förenkling av hanteringen av bidragsärenden avseende motorfordon för
handikappade bör enligt min mening övervägas. Bidrag eller lån för att skaffa
motorfordon kan utgå till handikappad, som är beroende av ett sådant
fortskaffningsmedel för att fl sin utkomst av arbete eller förvärva yrkesutbildning.
Bidraget utgår från arbetsmarknadsverket. Kontantbelopp för inköp
av bil, s. k. mopedbidrag, kan utgå från sjukvårdshuvudmannen om den
handikappade ordinerats moped men hellre vill ha bil. Handikappade som
behöver bil för sin förvärvsverksamhet eller utbildning kan befrias från
fordonsskatt. De som befriats från fordonsskatt kan också få accis återbetald.
Vidare utgår bidrag med ett belopp som motsvarar skatten på 700 liter
bensin.

Förmåner utgår således från olika huvudmän. Ett betydande remissförfarande
och samråd sker mellan de olika huvudmännen i de enskilda ärendena.
Det måste upplevas som påfrestande av handikappade att behöva söka olika
slags bidrag hos skilda myndigheter, särskilt som villkoren i flera fall är
likartade för de olika bidragen. Länsarbetsnämndernas handläggning av
bilärenden innefattar införskaffande av en mängd uppgifter - som regel två
läkarutlåtanden, uppgifter från trafiksäkerhetsverket och landstinget
förutom de inkomstuppgifter, ansökningshandlingar m. m. som den sökande
inger till nämnden.

Enligt min mening bör möjligheterna att bättre samordna de olika
bidragsformerna prövas. En förenkling av rutinerna bör också kunna ske.
Inom socialdepartementet förbereds f. n. en översyn av frågan om bilstöd till
handikappade, vilket bl. a. begärts av riksdagen. Jag har efter samråd med
chefen för ekonomi- och budgetdepartementen överenskommit med statsrådet
Lindahl att man i översynen också skall beakta möjligheterna till
samordning och förenkling av de olika bidragen.

4 Hemställan

Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag
har anfört om

dels de förenklingar som regeringen har genomfört eller avser att
genomföra,

dels vissa pågående och planerade utredningar.

Regeringens proposition
1978/79:111

Bilaga 12

Bostadsdepartementet

Regeringens proposition 1978/79:111

Bilaga 12

Utdrag

BOSTADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde
1979-02-22

Föredragande: statsrådet Friggebo

Anmälan till proposition om åtgärder mot krångel och onödig
byråkrati m. m.

1 Inledning

Som ett led i regeringens arbete med att åstadkomma förenklingar i
kontakterna mellan medborgare och samhällsorgan har inom bostdsdepartementet
upprättats vissa förslag som gäller byggnadsstadgan m. m., vilka jag
nu avseratt ta upp. Jag avser också att i sammanhanget lämna en redogörelse
för förenklingar som redan har genomförts eller som övervägs samt för visst
utredningsarbete.

2 Förenkling av bestämmelserna om byggnadslov m. m.

2.1 Inledning

Byråkratiutredningen1 (Kn 1976:05) tillkallades i december 1976 för att göra
en översyn av kontakterna mellan medborgare och samhällsorgan. Utredningen
har bl. a. till uppgift att pröva om ändringar kan göras i sådana
författningsbestämmelser som allmänheten uppfattar som omotiverade eller
onödigt komplicerade. I en skrivelse, som kom in till bostadsdepartementet
den 2 januari 1978, har utredningen tagit upp frågan om ett förenklat
byggnadslovsförfarande. Tillsammans med skrivelsen har utredningen överlämnat
brev m. m. från allmänheten.

Byggnadslovsfrågan har tagits upp även av statens planverk. I en
cirkulärskrivelse i juni 1978 till byggnadsnämnderna har verket bl. a. gett
exempel på förenklingar av byggnadslovsförfarandet som kan genomföras
med stöd av nu gällande bestämmelser. Även en av kommunstyrelsen i

1 Riksdagsledamoten Christina Rogestam, ordförande, riksdagsledamöterna Axel
Andersson, Britta Hammarbacken, landstingsrådet Kjell-Åke Hemstrand, riksdagsledamoten
Kerstin Nilsson, expeditionschefen Elisabeth Palm, landstingsrådet Stig
Rindborg och riksdagsledamoten Lena Uhrsvik.

24 Riksdagen 1978/79. 1 sami. Nr lil

Prop. 1978/79:111

Stockholm tillsatt utredning har belyst byråkratin kring byggnadslov
m. m.

Dåvarande bostadsministern tillkallade under våren 1978 en arbetsgrupp
med uppdrag att skyndsamt lägga fram förslag till förenkling av bestämmelserna
om byggnadslov. Arbetsgruppen överlämnade i oktober 1978 promemorian
(Ds Bo 1978:3) Förenklad byggnadslovsprövning. Promemorian -som också innehåller en redogörelse för gällande ordning på området - bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 12.1.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av kammarrätten i
Stockholm, statens vägverk, riksantikvarieämbetet och statens historiska
museer, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk, konsumentverket,
arbetarskyddsstyrelsen, bostadsstyrelsen, statens institut för
byggnadsforskning, statens planverk, statens lantmäteriverk, statens provningsanstalt,
statens brandnämnd, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar,
Gotlands, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs,
Jämtlands samt Norrbottens län, byråkratiutredningen, fritidsboendekommittén,
HSB:s riksförbund, Hyresgästernas riksförbund, SABO, Svenska
riksbyggen, Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Näringslivets byggnadsdelegation,
Svenska kommunförbundet, Sveriges fastighetsägareförbund,
Sveriges villaägareförbund, Föreningen Sveriges byggnadsinspektörer,
Föreningen Sveriges byggnadsnämndssekreterare, Föreningen Sveriges
stadsarkitekter samt följande kommuner, nämligen Borgholms, Båstads,
Gotlands, Göteborgs, Haninge, Helsingborgs, Härryda, Kinda, Köpings,
Malmö, Mora, Norrköpings, Stockholms, Storumans, Tidaholms, Umeå och
Uppsala.

Efter underremiss har yttranden över promemorian avgetts av länsmuseerna
i Jämtlands, Gotlands, Göteborgs och Bohus, Norrbottens samt Örebro
län, stadsmuseet i Stockholm, Kalmar länsavdelning av Svenska kommunförbundet,
Högsby och Kalmar kommuner, byggnadsnämnderna i Borlänge,
Falu, Härjedalens, Kalix, Kiruna, Kristianstads, Leksands, Ludvika,
Malungs, Piteå, Sigtuna, Strömsunds, Södertälje, Vaxholms och Värmdö
kommuner samt Stadsarkitekterna i Göteborgs förorters medlemskommuner.

Yttranden över promemorian har vidare avgetts av byggnadsnämnden i
Nacka kommun, Arkitektförbundet, Föreningen Sveriges landsantikvarier,
Föreningen Sveriges länsantikvarier, Handikappförbundens centralkommitté
(HCK), Lantbrukarnas riksförbund, Svenska arkitekters riksförbund,
Sveriges kommunaljuridiska förening, Trulsabyggets villaservice aktiebolag
och en privatperson.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta
ärende som bilaga 12.2.

I detta sammanhang bör tas upp också ett förslag om ändring i 75 §
byggnadsstadgan (1959:612, omtryckt 1972:776, ändrad senst 1978:369), BS,
som statens planverk har lagt fram i sin rapport nr 41 Energihushållning i

Prop. 1978/79:111

befintlig bebyggelse. Förslaget har remissbehandlats. En redogörelse för
förslaget, en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av
remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 12.3.

2.2 Reformbehovet m. m.

Bestämmelser om byggande och om byggnadslov finns i 5 kap. BS. De
åtgärder som kräver byggnadslov finns uppräknade i 54 § BS. Lov behövs
t. ex. närén helt ny byggnad skall uppföras, närén befintlig skall byggas om
och när sådana ingrepp skall göras som berör byggnads bärande delar eller
som avsevärt påverkar dess planlösning eller yttre utseende. Även andra
åtgärder än sådana som rör byggnader kräver emellertid byggnadslov. Som
exempel kan här nämnas uppförande eller väsentlig ändring av mur och plank
samt schaktning och fyllning i vissa fall.

Inom område med stadsplan är byggnadslovsplikten mera vidsträckt än i
andra områden. Inom stadsplaneområde krävs sålunda lov även för exempelvis
omfärgning av fasad i vissa fall och för utbyte av taktäckningsmaterial.

Generellt undantagna från byggnadslovsplikten är statens och landstingens
byggnader (54 § 2 mom. tredje stycket BS). Byggnadslov behövs inte
heller för jordbrukets m. fl. näringars ekonomibyggnader, om de ligger
utanför område med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan (35 §
BS).

För en- och tvåfamiljshus gäller vissa lättnader i byggnadslovsplikten (54 §
2 mom. första och andra styckena BS). Motivet till detta är att den som bygger
ett hus uteslutande för eget bruk inte bör vara bunden av alltför stränga krav
på byggnadens inre utformning.

Byggnadslovsprövningen är en bedömning i förväg av att den planerade
åtgärden inte strider mot vissa i 56 § 1 mom. BS angivna författningar eller
mot föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa författningar. Det
innebär att hänsyn måste tas till vitt skilda intressen vid byggnadslovsprövningen.
Här kan nämnas markhushållning, energihushållning, god miljö,
arbetarskydd, brandskydd, sundhet, estetisk utformning samt säkerhet ur
byggnadsteknisk synpunkt. Ytterligare ett viktigt inslag i prövningen är att
den planerade åtgärden måste vägas också mot grannars intressen. I många
fall är naturligtvis endast något eller några av dessa intressen aktuella.

Det är väl känt att byggnadslagstiftningen i dag uppfattas som krånglig och
att bestämmelserna om byggnadslov - inbegripet förfarandereglerna - anses
ge upphov till en onödig byråkrati. Det framgår inte minst av de brev och
telefonsamtal som byråkratiutredningen har fått från allmänheten. Det
förslag till förenklingar som arbetsgruppen har lagt fram är i allt väsentligt
inriktat på att åstadkomma begränsningar i skyldigheten att söka byggnadslov.
Lättnaderna gäller i huvudsak åtgärder på fastigheter med en- och
tvåfamiljshus.

Prop. 1978/79:111

Alla remissinstanser hälsar med tillfredsställelse strävandena att förenkla
byggnadslovsprövningen. När det gäller de enskilda förslagen har dock stark
kritik förts fram på flera punkter. En del remissinstanser-däribland statens
planverk - sätter också i fråga om det är lämpligt att genomföra en delreform,
när arbetet med en ny byggnadslagstiftning väntas bli slutfört inom en nära
framtid.

Det förslag till en ny byggnadslagstiftning som nu arbetas fram kommer att
sändas ut på en bred remiss. Eftersom förslaget rör många och komplicerade
frågor, måste sannolikt en förhållandevis lång tid sättas av för remissinstansernas
arbete och för den därefter följande beredningen i regeringskansliet.
Bl. a. på grund härav kan en ny lagstiftning på området knappast träda i kraft
förrän några år in på 1980-talet. Mot den bakgrunden och med hänsyn till den
kritiska inställning som allmänheten har till dagens bestämmelser är det
enligt min mening nödvändigt att nu överväga vilka lättnader som kan
genomföras. Man måste emellertid hålla i minnet att reformmöjligheterna i
viss utsträckning begränsas av det pågående bygglagarbetet. Det bör
nämligen inte komma i fråga att nu genomföra ändringar som kan föregripa
eller på annat sätt försvåra detta arbete. De förslag som jag kommer att lägga
fram i det följande bör ses som ett första steg i förenklingsarbetet på detta
område.

2.3 Reformens inriktning m. m.

Som jag nämnde inledningsvis har statens planverk i en cirkulärskrivelse
till byggnadsnämnderna gett exempel på förenklingar av byggnadslovsförfarandet
som kan ske inom ramen för gällande bestämmelser. I skrivelsen
pekar verket på att resurserna är begränsade och att alla möjligheter till
rationalisering av byggnadsnämndernas arbete måste tas till vara. Enligt
verket bör byggnadsnämnderna därför i större utsträckning utnyttja de
möjligheter som BS geratt förenkla handläggningen av byggnadslovsärenden
m. m.

När det gäller åtgärder av mindre omfattning anger verket följande
exempel på arbeten som bör kunna handläggas enligt förenklade rutiner:

• Uppförande av okomplicerad, mindre komplementbyggnad till småhus,
såsom garage, förrådsbyggnad och växthus.

• Uppförande av enstaka, okomplicerad, mindre fritidsbyggnad som är
avsedd att företrädesvis användas under den varma årstiden.

• Reparation och förebyggande underhåll som kan innebära nybyggnad,
enligt 75 § BS, eller komma att beröra konstruktion av bärande delar, t. ex.
reparation av balkong och förbättring av värmeisolering och täthet hos
yttervägg och bjälklag.

Byggnadslovsrutinerna kan enligt verket förenklas när material med
erkänt goda egenskaper och enkla konstruktionslösningar används och vid
okomplicerade grundförhållanden. Därvid bör följande vara tillräckligt:

Prop. 1978/79:111

• Ansökan med översiktlig beskrivning.

• Enkel situationsplan.

• Enkel skiss (”Befrielse från skyldigheten att ingiva ritning”) med kortfattad
teknisk beskrivning.

• Medgivande från berörda grannar när så krävs enligt gällande bestämmelser.

• Utstakning av byggnad genom ett enkelt förfarande, eventuellt genom den
byggandes egen försorg.

Verket rekommenderar vidare byggnadsnämnderna att utnyttja möjligheterna
enligt 3 § BS att till befattningshavare delegera befogenhet att bl. a.
meddela beslut om byggnadslov för dessa åtgärder och att medge befrielse
från att inge ritningar.

Jag vill i likhet med planverket stryka under att det är angeläget att
byggnadsnämnderna i så stor utsträckning som möjligt utnyttjar de möjligheter
till förenklingar som dagens regler medger. De exempel som verket
lämnar i sitt cirkulär ger enligt min mening en god ledning för nämnderna i
detta arbete.

Arbetsgruppen har haft i uppdrag att i första hand undersöka möjligheterna
att begränsa omfattningen av byggnadslovsplikten och att förenkla förfarandet
vid ansökan om byggnadslov. Gruppens förslag är som jag redan har
nämnt i allt väsentligt inriktat på att åstadkomma begränsningar i byggnadslovsplikten.
Härutöver ger gruppen exempel på administrativa åtgärder som
bör kunna påskynda handläggningen av enklare byggnadslovsärenden.

Flera remissinstanser riktar kritik mot förslaget och framhåller att det har
brister bl. a. från rättssäkerhetssynpunkt. De föreslagna förenklingarna,
menar man, innebär att byggnadsnämndens ansvar blir mera oklart och att
man försätter den enskilde i en komplicerad bedömningssituation och vältrar
över på honom att själv beakta en rad bestämmelser vars närmare innebörd
han ofta inte känner till. Man pekar också på att förslaget förutsätter
omfattande informationsinsatser och kan leda till en resurskrävande tillsyn i
efterhand.

Några remissinstanser föreslår att byggnadslovsplikten genom kommunala
beslut skall kunna utvidgas eller inskränkas för olika delar av kommunen.
Många instanser har tagit upp tanken på ett förenklat förfarande i
byggnadslovsärenden i stället för befrielse från lovplikten. Förslag har rests
såväl om ett anmälningsförfarande som att ansökan om lov skall kunna ske
muntligt.

Jag kommer i det följande att närmare gå in på arbetsgruppens olika förslag.
Redan nu vill jag emellertid redovisa min uppfattning i stort om förslagen.

Gruppen, som inte har haft några formella direktiv, har arbetat under viss
tidspress. På grund härav har arbetet i första hand inriktats på att
åstadkomma lättnader för ägare av en- och tvåfamiljshus samt fritidshus.
Inriktningen av förslagen på åtgärder av förhållandevis enkel beskaffenhet är
i huvudsak väl avvägd. Det är många gånger regleringen av denna typ av

Prop. 1978/79:111

åtgärder som allmänheten uppfattar som onödigt omständlig. I likhet med en
del remissinstanser anser jag emellertid att gruppens förslag på några punkter
innebär att byggnadsnämndens ansvar för att berörda intressen blir beaktade
flyttas över på den byggande. Med tanke bl. a. på att en felaktig bedömning i
fråga om byggnadsföretagets tillåtlighet kan leda till att byggnadsnämnden i
efterhand måste ingripa med stöd av lagen (1976:666) om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande m. m. (LPI), anser jag det nödvändigt att
modifiera gruppens förslag så att effekter av denna typ så långt möjligt
undviks.

Ett viktigt inslag i förenklingsarbetet är givetvis att som gruppen har gjort
begränsa omfattningen av de åtgärder som skall kräva byggnadslov. Det är
emellertid inte bara byggnadslovskravet för enklare åtgärder som allmänheten
uppfattar som onödigt betungande. I många fall är det kanske främst
förfarandet med krav på skriftlig ansökan och ritningar samt långa handlägg -ningstider som är irriterande. Gruppen har visserligen gett exempel på
rationaliseringar som kan råda bot på en del av dessa problem. För egen del
anser jag emellertid dessa frågor så väsentliga att jag avser att föreslå en
ändring i BS sorn öppnar möjlighet till ett mindre formbundet förfarande än
som föreskrivs i dag.

Jag skall strax återkomma till detta ändringsförslag men vill först beröra det
förslag som några remissinstanser har fört fram om att byggnadslovsplikten
genom kommunala beslut skall kunna vidgas eller begränsas för skilda
områden i kommunen. Som jag nämnde inledningsvis är byggnadslovsplikten
redan i dag differentierad. Den är sålunda mera omfattande inom
stadsplaneområden än inom andra områden. Den av remissinstanserna
väckta frågan övervägs enligt vad jag har erfarit i arbetet på en ny
byggnadslagstiftning. Att nu vidga möjligheterna att differentiera byggnadslovsplikten
förutsätter betydande ingrepp i dagens plansystem och skulle
dessutom föregripa pågående arbete med frågan. Jag är därför inte beredd att
ansluta mig till remissinstansernas förslag på denna punkt.

2.4 Förfarandet hos byggnadsnämnden

Enligt 55 § 1 mom. BS skall ansökan om byggnadslov göras skriftligt hos
byggnadsnämnden. En ansökan som avser uppförande av en nybyggnad eller
tillbyggnad av en befintlig byggnad skall åtföljas av en situationsplan över
tomten samt ritningar rörande byggnadsarbetet med erforderlig beskrivning.
Vid ansökan om lov för någon annan åtgärd skall fogas erforderliga ritningar
och beskrivningar. Om ytterligare utredning behövs kan byggnadsnämnden
förelägga sökanden att ge in denna inom viss tid (55 § 2 morn.). Byggnadsnämnden
kan medge befrielse från skyldigheten att lämna in ritningar, om
ansökan avser ett arbete av mindre omfattning. Nämnden kan också medge
att ritningar och beskrivningar lämnas in allt eftersom arbetet fortskrider (55 §
3 mom. första stycket). Utöver vad nu har angetts gäller för särskilda fall

Prop. 1978/79:111

ytterligare krav på ansökningshandlingar.

När byggnadsnämnden prövar en ansökan om byggnadslov skall nämnden,
som redan har påpekats, se till att den ansökta åtgärden inte strider mot
vissa i 56 § 1 mom. forsta stycket BS uppräknade författningar m. m. Kräver
åtgärden tillstånd också av någon annan myndighet, skall nämnden hänvisa
den byggande att söka sådant tillstånd (57 § BS).

Regler finns också om innehållet i beslut i byggnadslovsärenden och om
underrättelser till sakägare (58 § BS). Byggnadsnämndens beslut skall
meddelas sökanden skriftligt. I sådant beslut skall också bl. a. meddelas
erforderliga föreskrifter rörande arbetets utförande. Om byggnadslov beviljas
skall genom nämndens försorg underrättelser om beslutet delges sakägare,
som nämnden har hört i ärendet.

Enligt arbetsgruppen torde dessa bestämmelser vara väl avvägda för
byggherrar som är vana vid stora objekt och har kontinuerlig kontakt med
byggnadsnämnden. För privatpersoner som skall vidta byggnadsåtgärder på
en egen villa- eller fritidsfastighet och som kommer i kontakt med
byggnadsnämnden endast vid ett fåtal tillfällen kan situationen vara
annorlunda. Gruppen anser det därför angeläget att nämnderna begagnar sig
av sina möjligheter att mildra kraven på handlingar vid enklare arbeten och
att tillhandahålla eller anvisa enkla projekteringshjälpmedel.

När det gäller handläggningstiderna pekar gruppen bl. a. på att dessa
många gånger kan förkortas om nämnderna utnyttjar sin möjlighet att
delegera beslutsrätten till exempelvis en byggnadsinspektör. Mot bakgrund
av att frågan om en snabb handläggning av byggnadslovsärenden i stor
utsträckning berör byggnadsnämndens resurser och organisation har
gruppen inte funnit det möjligt eller lämpligt att föreslå några ändringar i
byggnadslagstiftningen för att förkorta handläggningstiderna. Inom ramen
för den kommunala självstyrelsen är det kommunernas ansvar att fördela
sina resurser så att de kommunala målsättningarna uppfylls på bästa sätt.

Inom gruppen har övervägts att ersätta byggnadslovsprövningen med ett
anmälningsförfarande vid mindre byggnadsåtgärder. Gruppen har dock
funnit att detta skulle medföra nya administrativa rutiner hos byggnadsnämnderna,
medan själva sakprövningen knappast skulle skilja sig från
byggnadslovshanteringen. Inte heller har gruppen haft möjlighet att närmare
analysera rättsverkningarna av ett sådant institut.

En ledamot i arbetsgruppen har i ett särskilt yttrande föreslagit att ett
anmälningsförfarande införs. Enligt detta förslag skall vissa åtgärder
undantas från byggnadslovskravet men i stället omfattas av en anmälningsskyldighet.
Den som skall utföra en sådan åtgärd skall ha skyldighet att
anmäla åtgärden till byggnadsnämnden. Om nämnden anser att byggnadslovsprövning
eller särskilt tillstånd behövs eller om ytterligare precisering
krävs, skall nämnden ge skriftligt besked inom tre veckor från registrering av
anmälan hos nämnden. Om byggaren inte får något sådant besked inom den
angivna tiden, skall han ha rätt att utföra den anmälda åtgärden.

Prop. 1978/79:111

Som jag redan har nämnt har remissinstanserna över lag hälsat alla åtgärder
som förenklar byggnadslovsprövningen med tillfredsställelse. En del
instanser föreslår att ett anmälningsförfarande införs i enlighet med det nyss
berörda förslaget.

För egen del anser jag att följderna av ett anmälningsförfarande enligt det
nyss nämnda förslaget inte kan överblickas med tillräcklig säkerhet. Jag är
därför inte beredd att ansluta mig till det. Däremot anserjag att det förslag om
muntligt ansökningsförfarande som bl. a. Föreningen Sveriges stadsarkitekter
förespråkar ligger väl i linje med dagens system och utan svårighet bör
kunna genomföras.

Föreningen påpekar inledningsvis att fastighetsägare, som tänker vidta
någon byggnadslovspliktig åtgärd, ofta kontaktar stadsarkitekten per telefon
eller vid personligt besök för att diskutera åtgärden och få råd. Föreningen
föreslår att kravet på skriftlig ansökan nu tas bort så att ansökan om mindre
åtgärder kan handläggas på ett enklare sätt. Beslutet om byggnadslov bör få
grundas på de uppgifter som den byggande lämnar muntligt. Förslaget
innebär att stadsarkitekten med ledning av dessa uppgifter på en blankett
fyller i fastighetsbeteckning, vad åtgärden avser, avstånd till tomtgräns då det
gällert, ex. ett uthus och annat som är av betydelse i ärendet. Stadsarkitekten,
som i flertalet kommuner har rätt att bevilja byggnadslov för denna typ av
åtgärder, undertecknar därefter blanketten och sänder den till sökanden som
bevis på att denne fått byggnadslov. En kopia av blanketten arkiveras hos
nämnden. Föreningen anser att ett sådant förfarande, som också kan
betraktas som ett önskvärt samråd, i många fall kan förhindra att kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse förvanskas eller att åtgärder vidtas, som är
olämpliga med hänsyn till stads- eller landskapsbilden.

Föreningens förslag, som innebär bl. a. att den byggande kan ansöka om
lov per telefon, har enligt min uppfattning flera fördelar. Samtidigt som det
medger en smidig hantering av okomplicerade ärenden skapas - som
föreningen också framhåller - den kontakt mellan den byggande och
nämnden som enligt många remissinstanser är så betydelsefull. Den enskilde
kan då få viktig information och vägledning förden åtgärd han skall vidta. Jag
föreslår därför att BS ändras så att ansökan om byggnadslov får göras
muntligt.

Muntlig ansökan kommer sannolikt till användning främst när det är fråga
om enklare åtgärder som inte kräver några ritningar i egentlig mening. Att i
BS närmare precisera dessa åtgärder är inte möjligt. Det bör i stället ankomma
på byggnadsnämnden att närmare ange när muntlig ansökan kan användas.
Det innebär alltså att den enskilde inte får någon ovillkorlig rätt att göra sin
ansökan muntligt. Eftersom det ligger också i byggnadsnämndens intresse att
åstadkomma förenklingar, kan man emellertid enligt min mening på goda
grunder utgå från att nämnderna så långt det är möjligt kommer att ta till vara
detta tillfälle att rationalisera verksamheten.

Mitt förslag om muntlig byggnadslovsansökan föranleder ändring i 55 §

Prop. 1978/79:111

BS. Ändringen kommenteras närmare i specialmotiveringen.

Det är naturligtvis inte nödvändigt att ansökan antecknas på en särskild
blankett. Huvudsaken är att det av en handling framgår dels vilken åtgärd det
är fråga om och var den skall vidtas, dels att byggnadslov - med eller utan
föreskrifter - beviljas och datum för beslutet. Dessutom skall beslutet
undertecknas av stadsarkitekten eller någon annan som enligt delegationsbeslut
har befogenhet att bevilja byggnadslov.

En annan fråga som är av betydelse för den enskilde i detta sammanhang är
de avgifter som byggnadsnämnderna tar ut när byggnadslov beviljas. Statens
planverk har i den förut nämnda cirkulärskrivelsen angett att frågan om
reduktion eller slopande av byggnadslovsavgiften för några av de åtgärder
som anges i cirkuläret kommer att tas upp med berörda parter. Kommunförbundet
har därefter i en skrivelse den 28 november 1978 till kommunstyrelserna
anfort bl. a. att en översyn av förbundets normalförslag till byggnadslovstaxa
inte synes böra ske förrän de i arbetsgruppens promemoria
föreslagna förenklingarna har behandlats i riksdagen.

Det ankommer på kommunfullmäktige att besluta om byggnadslovstaxa
(8 § BS). Jag förutsätter att taxorna ses över i den mån det förenklade
förfarande som jag nu har föreslagit ger anledning till det.

2.5 Begränsningar av byggnadslovsplikten

Mindre komplementbvKgnader

Enligt 54 § 1 mom. BS krävs byggnadslov även för mindre byggnader
såsom förråd, lekstuga, växthus för hobbybruk och s. k. car-port.

Arbetsgruppen föreslår att det inte skall krävas byggnadslov för att på en
tomt med en bostadsbyggnad för en- eller tvåfamiljshus uppföra högst två
uthus som komplement till bostadsbyggnaden. Förutsättningarna är flera.
Uthuset eller uthusen skall inte vara avsedda för boendeändamål. De får
sammanlagt ta upp en yta av högst 10 m2och får inte vara högre än 2,5 meter.
Vidare skall de placeras minst 4,5 meter från tomtgräns eller på det avstånd
från tomtgräns som föreskrivs i fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan
eller i utomplansbestämmelser.

Förslaget har fått ett blandat mottagande. Kritiken spänner över ett vitt
falt. Sammanfattad innebär den följande. Miljön inom såväl kulturhistoriskt
värdefulla områden som i övrigt kan påverkas negativt av uthusbyggnader.
För detaljplanelagda områden ger oftast stads- eller byggnadsplanen uttryck
för en lämplig omfattning av bebyggelsen. Det gäller i synnerhet hårt
exploaterade småhusområden. Bl. a. statens planverk har föreslagit att
lättnader i byggnadslovsplikten skall medges endast utanför detaljplanelagt
område. Flertalet remissinstanser påpekar att förslaget innebär att den
byggande själv måste bevaka om dispens behövs t. ex. från naturvårdslagens
bestämmelser till skydd för friluftsliv och naturmiljö, från väglagstiftningens

Prop. 1978/79:111

bestämmelser om avstånd till väg och från fornminneslagens regler till skydd
för fast fornlämning. Flera remissinstanser anser att förslaget kan medföra att
grannars intressen, säkerhetsaspekter samt olika krav på standard och
kvalitet inte blir tillräckligt beaktade.

För egen del anser jag det angeläget att byggnadslovsplikten för mindre
komplementbyggnader så långt möjligt begränsas. Det kan gälla växthus för
hobbybruk, förråd, lekstugor eller liknande byggnader. De är som regel av så
enkel beskaffenhet ur byggnadsteknisk synpunkt att få eller inga bekymmer
möter att konstruera och bygga dem. De begränsningar i fråga om antalet
byggnader och byggnadsyta som gruppen föreslår är enligt min mening väl
avvägda.

När det gäller placeringen på tomten av dessa byggnader anser som jag nyss
nämnde flera remissinstanserattdet kan uppstå problem såväl inom områden
med detaljplan som utanför sådant område. De farhågor som dessa instanser
uttrycker kan jag inte dela. Arbetsgruppens förslag innebär för områden med
detaljplan att den som utan byggnadslov tänker bygga en komplementbyggnad
måste placera den minst 4,5 meter från tomtgränsen eller på det
avstånd från gränsen som anges i planen. Det torde normalt kräva att den
byggande tar kontakt med byggnadsnämnden och tar reda på vad planbestämmelserna
innebär för hans fastighet. Det blir ett naturligt tillfälle för den
byggande och för byggnadsnämndens tjänstemän att diskutera både
konstruktionen och placeringen av den tilltänkta byggnaden. Jag är övertygad
om att det helt övervägande antalet fastighetsägare tar till vara de
sakkunniga råd som de kan få hos byggnadsnämnden. Det ligger ju i
fastighetsägarens eget intresse att den byggnad som han skall uppföra får
bästa möjliga placering och utformning. För egen del känner jag alltså ingen
tvekan om att fastighetsägare i allmänhet klarar av att utföra och placera de
byggnader som det här är fråga om på ett omdömesgillt sätt. Givetvis är jag
medveten om att misstag kommer att göras. Olägenheterna av detta måste
emellertid anses vara så små att de inte bör få hindra en reform som från den
enskildes synpunkt måste uppfattas som betydelsefull.

När det gäller förslagets effekter inom områden utanför detaljplan är det
oftast kulturhistoriska och miljömässiga hänsyn som ligger bakom den
kritiska inställning som flera remissinstanser har. En del instanser pekar
emellertid som jag nyss nämnde också på att förslaget innebär att den
enskilde själv måste tänka på att tillstånd kan behövas på grund av
strandskyddsbestämmelser, särskilda förordnanden enligt byggnadslagen
(1947:385) eller naturvårdslagen (1964:822) till skydd för värdefulla natureller
kulturlandskap eller till skydd för försvarsanläggning.

Jag är medveten om att förslaget får sådana effekter men gör samma
bedömning här som jag nyss gjorde beträffande byggande inom detaljplan.
Ägarna till sådana fastigheter för vilka särskilda hänsynsregler gäller är enligt
min uppfattning normalt medvetna om dessa och tar kontakt med byggnadsnämnden
för att få råd och upplysningar om hur komplementbyggnaden bör

Prop. 1978/79:111

placeras och utformas. Om byggnadslovsskyldigheten slopas, krävs det som
arbetsgruppen påpekar en effektiv information från samhällets sida om de
riktlinjer som bör iakttas för att man skall få ett godtagbart byggande. När det
gäller den kommunala informationen bör de inventeringar som har gjorts
under arbetet med den fysiska riksplaneringen kunna tjäna som underlag för
riktlinjer om byggande bl. a. inom områden där särskilda hänsyn måste
tas.

Sammanfattningsvis anser jag således att arbetsgruppens förslag beträffande
komplementbyggnader bör genomföras. Jag återkommer närmare till
förslaget i specialmotiveringen.

När en komplementbyggnad uppförs är detta enligt 75 § BS att hänföra till
nybyggnad. Det medför bl. a. att dispens krävs om byggnaden skall förläggas
inom område där nybyggnadsförbud råder. Jag kommer i det följande att
föreslå sådan ändring i dessa bestämmelser att dispens inte skall behövas för
byggnader som undantas från kravet på byggnadslov.

Ändring av byggnads yttre

F. n. krävs byggnadslov bl. a. för en sådan ändring av en byggnad som
berör konstruktionen av dess bärande delar eller som avsevärt påverkar
byggnadens yttre utseende. Inom område med stadsplan krävs vidare
byggnadslov för omfärgning av fasad som inte vetter mot kringbyggd gård
eller annan sådan plats samt för utbyte av taktäckningsmaterial (54 § 1 mom.
BS).

Av förarbetena till BS och av praxis framgår enligt arbetsgruppen att byte av
fasadmaterial, väsentlig ändring av befintliga fönster eller upptagande av nya
fönster, anbringande av ett skärmtak över en uteplats eller entré är bland de
åtgärder som betraktas som så väsentliga ändringar att de fordrar byggnadslov
enligt 54 § BS.

Arbetsgruppen föreslår att byggnadslovsplikten upphävs för utvändiga
ändringar av en- och tvåfamiljshus i vissa fall, nämligen dels sådana
ändringar som inte ökar den inredningsbara ytan, dels omfärgning av fasader,
dels utbyte av taktäckningsmaterial. Som förutsättning för detta skall dock
gälla att åtgärden inte väsentligt påverkar byggnadens karaktär. Som exempel
på åtgärder som även i fortsättningen bör kräva byggnadslov anför gruppen
bl. a. byte till tungt fasadmaterial och ändringar som i väsentlig mån berör
byggnadens bärande konstruktion. Gruppen förutsätter att byggnadsnämnden
informerar allmänheten om hur arbeten som befrias från lovplikten
bör utföras och bevakar att byggnader av kulturhistoriskt intresse inte
förvanskas.

Förslaget har vid remissbehandlingen fått övervägande negativ kritik.
Flera remissinstanser påpekar att en mycket stor del av landets kulturhistoriskt
värdefulla bebyggelseområden utgörs av en- och tvåfamiljshus och att
förslaget leder till att nuvarande möjligheter att påverka bebyggelsens yttre

Prop. 1978/79:111

utformning allvarligt försvagas. Många instanser finner förslaget otillfredsställande
ur rättssäkerhetssynpunkt. Det lämnar till den enskilde att med
ledning av en vag beskrivning bedöma om en viss åtgärd är byggnadslovspliktig
eller inte. Om han gör en felaktig bedömning, kan han råka ut för
påföljder och ingripanden som kan bli mycket kännbara.

Jag delar i viss utsträckning remissinstansernas kritiska inställning till
arbetsgruppens förslag. Det tar till en del sikte på åtgärder som kan innebära
mer eller minder oåterkalleliga ändringar av byggnader. Jag tänker främst på
ingrepp i fasaderna, t. ex. byte av fasadmaterial, och byte av taktäckningsmaterial.
Särskilt allvarliga blir sådana åtgärder när de utförs på kulturhistoriskt
eller miljömässigt värdefull bebyggelse. Att här överlämna åt den
byggande att bedöma om den åtgärd som han tänker utföra väsentligt
påverkar byggnadens karaktär eller inte kan knappast anses lämpligt. Det kan
inte heller anses innebära någon förenkling för den byggande. Jag är därför
inte beredd att ansluta mig till arbetsgruppens förslag på dessa punkter. Jag är
medveten om att ingrepp i fasader många gånger kan vara av okomplicerat
slag som i och för sig borde kunna undantas från kravet på byggnadslov. Att
på ett tillfredsställande sätt särskilja denna typ av ingrepp från andra, mera
komplicerade, är emellertid inte möjligt. I dessa enklare fall torde det dock
många gånger vara möjligt att klara av byggnadslovet i de enklare former som
jag tidigare har föreslagit, dvs. efter muntlig ansökan.

Bl. a. Svenska kommunförbundet och statens planverk har tillstyrkt att
mindre ändringar av byggnads yttre för att avskärma en uteplats från solljus
och nederbörd skall få ske utan byggnadslov. Även jag anser att byggnadslovsplikten
kan begränsas i detta fall. Här är det fråga om åtgärder av så enkelt
och begränsat slag att förhandskontrollen kan släppas. Jag återkommer till
denna fråga när jag behandlar arbetsgruppens förslag om att murar och plank
skall undantas från kravet på byggnadslov.

Bland de yttre åtgärder som arbetsgruppen har föreslagit skall undantas
från byggnadslovsplikten återstår omfärgning av fasad, dvs. byte av kulör på
fasaden. Förslaget har i den delen tillstyrkts av bl. a. Svenska kommunförbundet.
Förhandskontrollen, som bara gäller inom stadsplanelagt område,
har till syfte att tillgodose estetiska krav. Jag anser även i detta fall att den
enskilde fastighetsägaren kan anförtros att utan förhandskontroll göra den
nödvändiga bedömningen. I dag lär byggnadslov för omfärgning ofta
meddelas efter ett muntligt samråd mellan fastighetsägaren och en tjänsteman
hos byggnadsnämnden. Det är självfallet angeläget att de fastighetsägare
som behöver råd vid färgvalet också i fortsättningen utnyttjar den sakkunskap
som byggnadsnämnden har. Om det för ett område har ställts upp
specifika miljökrav torde den enskilde fastighetsägaren oftast vara medveten
om miljöns särskilda skyddsvärde och iaktta de krav som gäller.

Som har framgått av det förut anförda skall enligt förslaget även här gälla
att befrielsen från byggnadslov föreligger bara när omfärgningen inte
väsentligt påverkar byggnadens karaktär. Enligt min mening är det i

Prop. 1978/79:111

omfärgningsfallen betydligt mindre vanskligt för den enskilde att göra den
bedömningen än när det gäller direkta ingrepp i byggnaden. Jag anser därför
att man här inte behöver ha några betänkligheter mot att ställa det nämnda
kravet som förutsättning för befrielse från byggnadslov. Jag ansluter mig
således till arbetsgruppens förslag beträffande omfärgning av fasad.

I detta sammanhang vill jag också anmäla att riksantikvarieämbetet och
statens historiska museer, Svenska kommunförbundet m. fl. i sina remissvar
har hemställt om ändring i 38 § BS. En förstärkning av kraven i 38 § är enligt
dessa instanser nödvändig bl. a. för att kommunerna skall kunna slå vakt om
värdefulla kulturmiljöer. I första stycket av 38 § föreskrivs att en byggnads
yttre skall ges sådan utformning och färg som stads- eller landskapsbilden
fordrar och som är lämplig såväl för byggnaden i och för sig som för en god
helhetsverkan. Enligt paragrafens andra stycke fåren byggnad av större värde
ur historisk, kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt inte förvanskas vare
sig genom arbeten på själva byggnaden eller genom bebyggelse i grannskapet.
Frågan om vilka krav som i praktiken kan ställas med stöd av stadgandet är
oklar främst vad avser dess första stycke. Vid tvist är denna oklarhet också till
nackdel förden byggande. Ett förtydligande och en förstärkning av kraven i
38 § är enligt dessa nämnda instanser nödvändig bl. a. för att kommunerna
skall kunna slå vakt om värdefulla kulturmiljöer. Inte minst behöver man
genom planläggning kunna skapa klarhet i vad bevarandebeslut skall
innebära.

Även jag anser att frågan om det allmännas möjligheter att värna om
befintliga kultur- och miljövärden är viktig liksom även möjligheterna att
verka för att nyskapad bebyggelse skall få sådana värden. Jag har i årets
budgetproposition (prop. 1978/79:100 bil. 16, s. 11) anmält att det inom
bostadsdepartementet pågår arbete med en analys av de frågor som rör
förnyelseverksamheten inom befintliga bebyggelsemiljöer. Behovet av
ändring i 38 § BS bör övervägas i detta arbete. Frågan torde övervägas också
inom ramen för det pågående arbetet med en ny byggnadslagstiftning. Mot
denna bakgrund är jag inte beredd att nu lägga fram något ändringsförslag.

Mur, plank, m. m.

Byggnadslov krävs i dag när någon skall uppföra eller väsentligt ändra en
mur, ett plank eller någon därmed jämförlig anordning. Ett vanligt staket eller
stängsel kräver däremot inte byggnadslov.

1 promemorian föreslås att murar, plank, m. m. skall få uppföras utan
byggnadslov på tomter med bostadsbyggnad för en- eller tvåfamiljshus. Om
en sådan anordning skall vara högre än 0,8 meter och placeras mellan en
tomtgräns och mark som får bebyggas skall dock byggnadslov krävas.

Förslaget har fått ett i huvudsak positivt mottagande av remissinstanserna.

Prop. 1978/79:111

Bl. a. riksantikvarieämbetet och statens historiska museer avstyrker emellertid
förslaget och framhåller att murar och plank ofta har mycket stor
betydelse inom bevarandeområden. Bl. a. Göteborgs kommun befarar att
fastighetsägare i hårt exploaterade småhusområden kommer att som insynsskydd
kringgärda den för bebyggelse tillåtna marken med ett högt plank.
Några remissinstanser påpekar att grannars och trafiksäkerhetens intressen
kan trädas för när genom förslaget.

För egen del bedömer jag att betydelsen av att inte miljön inom
bevarandeområden äventyras har en bred förankring hos allmänheten. Det
kan därför inte befaras att en lättnad i byggnadslovsplikten för murar, plank
eller liknande skall missbrukas i ett sådant område. Den övriga kritiken har
enligt min mening större tyngd. Murar, plank eller liknande anordningar nära
en tomtgräns eller fristående från en bostadsbyggnad kan många gånger
beröra grannars intressen eller påverka trafiksäkerheten eller miljön i större
utsträckning än t. ex. en mindre komplementbyggnad. Enligt min mening
bör man på denna punkt därför begränsa reformen till sådana åtgärder som
den enskilde kan ha ett påtagligt intresse av att kunna utföra utan
byggnadslov och som kan ske utan att det behöver uppstå någon konflikt med
de nyss angivna intressena. Jag har därvid funnit att åtgärder som innebär att
man avskärmar solljus eller nederbörd bör få ske utan byggnadslov. Jag
förordar därför att man utan byggnadslov skall få uppföra en mur eller ett
plank för att avgränsa en uteplats samt förse en sådan med ett skärmtak. I
enlighet med arbetsgruppens förslag tar detta sikte enbart på en- elier
tvåfamiljsfastigheter. Det bör också vara tillåtet att sätta upp ett mindre
skärmtak, t. ex. över en entré.

Av hänsyn främst till grannars intresse måste begränsningar ställas upp när
det gäller både uteplatsens storlek och minsta avstånd till tomtgräns. Jag
återkommer till detta i specialmotiveringen.

Invändiga ändringar i andra byggnader än en- och tvåfamiljshus

Inre ändring som utgör ombyggnad och ändring av konstruktionen av en
byggnads bärande delar eller av eldstäder m. m. kräver byggnadslov både i
en- eller tvåfamiljshus och i andra byggnader. För andra byggnader än eneller
tvåfamiljshus med tillhörande uthus krävs vidare alltid byggnadslov för
ändringar som avsevärt påverkar byggnadens planlösning.

Arbetsgruppen föreslår att byggnadslovskravet för ändring av planlösningen
i andra byggnader än en- och tvåfamiljshus tas bort när åtgärderna
vidtas inom bostads- och kontorslägenheter. Åtgärder som bryter brandcellsbegränsningar
eller som utförs i utrymningsvägar skulle enligt gruppen
däremot fortfarande fordra byggnadslov. I motiven till förslaget framhåller
gruppen bl. a. att väsentliga förändringar har skett på de arbets- och
hyresrättsliga områdena, vilket har medfört att arbetstagares och hyresgästers
möjligheter att påverka sin vistelsemiljö har förbättrats. Mot denna bakgrund

Prop. 1978/79:111

anser gruppen att argumenten för byggnadsnämndens bevakning av de
aktuella åtgärderna har försvagats.

Förslaget har fått ett blandat mottagande. Bl. a. statens planverk, bostadsstyrelsen,
Hyresgästernas riksförbund och Handikappförbundens centralkommitté
kritiserar förslaget. De framhåller att förslaget medger att relativt
omfattande ombyggnader kan genomföras utan byggnadslovsprövning. Det
innebär att de krav på säkerhet, handikappanpassning, god värmehushållning,
trevnad, god hygien och godtagbar avfallshantering som för närvarande
kan ställas vid ombyggnad kan komma att falla bort. Hyresgästernas
riksförbund framhåller bl. a. att de boende med stöd av 2 a § bostadssaneringslagen
(1973:531) har bättre möjligheter att öva inflytande på åtgärder
som kräver byggnadslov än på sådana som får utföras utan lov. Förslaget
innebär således att de boendes inflytande försvagas. Förbundet motsätter sig
därför bestämt att förslaget genomförs. Arbetarskyddsstyrelsen anser att
begränsningen av byggnadslovskravet är motiverad men att man bör
överväga att införa regler om skyldighet för arbetsgivare att anmäla till
yrkesinspektionen innan en lokal tas i bruk efter ombyggnad. Bl. a.
riksantikvarieämbetet och statens historiska museer framhåller att äldre
bostads- och kontorshus i vissa fall har interiörer som är värda att bevara.

Remisskritiken innebär ett påpekande att förslaget i denna del aktualiserar
grundläggande frågor angående förutsättningarna för ombyggnadsverksamheten.
Som jag tidigare har nämnt pågår överväganden i dessa frågor. Jag är
inte beredd att föregripa resultatet av dessa överväganden och vill därför inte
förorda att förslaget genomförs.

2.6 Nybyggnadsbegreppets omfattning

Enligt 75 § första stycket BS hänförs till nybyggnad bl. a.

1. uppförande av helt ny byggnad;

2. till- eller påbyggnad av förut befintlig byggnad;

3. ombyggnad eller annan ändring med avseende å byggnads yttre eller inre
utförande av så genomgripande beskaffenhet, att den kan anses jämförlig
med ombyggnad;

4. sådan förändring av byggnad, som medför att byggnaden kommer att
strida mot fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser;
samt

5. annan förändring av byggnad, vilken i befintligt skick strider mot plan eller
bestämmelser som nyss sagts, såvida ej fråga är om bostadsbyggnad med
högst två bostadslägenheter eller därtill hörande uthus.

Enligt flera bestämmelser i byggnadslagen (1947:385, omtryckt 1972:775,
ändrad senast 1978:932), BL, gäller förbud mot nybyggnad utan tillstånd i
vissa fall. Som exempel kan nämnas 13 och 34 §§ samt 110 § första stycket
som förbjuder nybyggnad i strid mot plan inom områden med fastställd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Nybyggnadsförbud kan också
beslutas med stöd av BL. Som exempel på detta kan nämnas 86 § BL som ger
länsstyrelsen möjlighet att till skydd för värdefull bebyggelse m. m. förordna
att nybyggnad inom visst område inte får företas utan styrelsens tillstånd.

Prop. 1978/79:111

Sådant förordnande kan meddelas även till skydd för befästningar m. ni. (82 §
BL).

Även uppförande av mindre byggnader hänförs som regel till nybyggnad.
Detsamma kan i vissa fall gälla också uppförande av sol-, vind- och
regnskydd. Arbetsgruppen föreslår nu att de åtgärder som undantas från
kravet på byggnadslov inte heller skall hänföras till nybyggnad. Förslagen har
kommenterats närmare bara av ett fåtal remissinstanser. Därvid har bl. a.
påpekats att förordnanden med stöd av bl. a. 86 § BL till skydd för bebyggelse
som är värdefull från historisk eller konstnärlig synpunkt m. ni. inte kommer
att gälla åtgärder som undantas från byggnadslovspbkten.

För egen del anser jag i likhet med arbetsgruppen att nybyggnadsbegreppets
omfattning bör ändras så att de åtgärder som befrias från byggnadslovsplikten
också skall kunna vidtas utan dispens från gällande nybyggnadsförbud.
Jag korner att i specialmotiveringen ta upp frågan om tillämpningen av
vissa kravbestämmelser i BS på dessa åtgärder.

Som jag nämnde inledningsvis bör nu tas upp också ett förslag till ändring i
75 § BSsorn statens planverk har lagt fram isin rapport 41 Energihushållning i
befintlig bebyggelse. Rapporten utgjorde underlag för den dåvarande regeringens
proposition med energisparplan för befintlig bebyggelse (prop. 1977/
78:76, CU 1977/78:31, rskr 1977/78:345).

Enligt planverket är det sannolikt att nybyggnadsförbud råder för åtskilliga
områden med byggnader i vilka energisparande åtgärder bör vidtas. För dessa
byggnader fordras dispens från nybyggnadsförbudet, om energisparåtgärder
som enligt 75 § BS är hänförliga till nybyggnad skall kunna genomföras.
Verket framhåller att förfarandet med dispensprövning är omständligt och att
det är angeläget att inte i onödan hindra att byggnader förbättras så att
tillfredsställande energihushållning erhålls. För att underlätta för fastighetsägare
och byggnadsnämnd att få till stånd en godtagbar energihushållning i
befintliga byggnader har planverket därför föreslagit att 75 § andra stycket BS
ändras. Ändringen innebär att som nybyggnad inte skall anses anordnande av
tillfredsställande energihushållning i befintlig byggnad, som måste antas
komma att stå kvar under längre tid, även om åtgärderna inte vidtas.

Remissinstanserna har i allmänhet tillstyrkt förslaget. Även jag finner
förslaget ändamålsenligt och förordar därför att det genomförs.

2.7 Tidsbegränsade dispenser m. m.

Av vad jag förut har anfört framgår att dispens kan medges från
nybyggnadsförbud. Byggnadslov för begränsad tid kan enligt 56 § 2 mom.
andra stycket BS under vissa förutsättningar meddelas för en tillfällig
byggnad, även om byggnaden strider mot t. ex. en fastställd plan.

Det är enligt arbetsgruppen inte helt klart om gällande rätt ger möjlighet lill
tidsbegränsad dispens. Gruppen anser att dispenser och lov för begränsad tid
kan vara lämpliga för att medge t. ex. mindre lill- eller ombyggnader inom
områden som omfattas av nybyggnadsförbud. Gruppen föreslår därför att en
bestämmelse som medger tidsbegränsade dispenser tas in i BS. Samtidigt

Prop. 1978/79:111

föreslås en ny bestämmelse i 56 § 2 mom. fjärde stycket BS av innebörd att
byggnadslov skall avse samma tid som en för åtgärden medgiven tidsbegränsad
dispens.

Promemorieförslaget har fått ett blandat mottagande. Det tillstyrks av bl. a.
riksantikvarieämbetet och statens historiska museer samt statens planverk.
Planverket finner det lämpligt att möjligheten att meddela tidsbegränsade
dispenser kommer till klart uttryck i BS. Ämbetet framhåller att byggnader
kan tas till vara bättre med tidsbegränsade dispenser. Svenska kommunförbundet
avstyrker förslaget. Bl. a. kammarrätten i Stockholm, bostadsstyrelsen
och byråkratiutredningen har mött det med tveksamhet. De remissinstanser
som erinrar mot förslaget anser att saken bort utredas ytterligare.
Vidare framhålls att byggnadslov i princip skall vara definitivt när det inte är
fråga om en tillfällig byggnad. Därvid har åberopats ett uttalande av
riksdagens justitieombudsman. Många remissinstanser, däribland byråkratiutredningen,
framhåller också att bevakning och omprövning av tidsbegränsade
dispenser kommer att medföra merarbete för byggnadsnämnderna.
Även ekonomiska, sociala och psykologiska skäl anses tala mot tidsbegränsade
dispenser. Flera remissinstanser betonar att möjligheten till tidsbegränsade
dispenser och byggnadslov i vart fall skall utnyttjas mycket restriktivt.

En av de angelägna uppgifterna vid översynen av byggnadslagstiftningen
är att komma till rätta med de långvariga nybyggnadsförbuden. Även
fritidsboendekommittén arbetar med frågor som har samband med förslaget.
Jag är medveten om att tidsbegränsade dispenser någon gång kan vara en
lämplig lösning. Gällande rätt synes också medge att sådana dispenser lämnas
i vissa fall. Mot bakgrund av det pågående utredningsarbetet och med hänsyn
till de invändningar av principiell art som har förts fram är jag emellertid inte
beredd att ansluta mig till arbetsgruppens förslag att ge generell möjlighet till
sådana dispenser.

2.8 Delegation av dispensbefogenhet

Länsstyrelsen kan där så prövas lämpligt delegera sin befogenhet att
meddela undantag från byggnadsförbud till byggnadsnämnd (67 § 2 mom.
första stycket BS). Ett sådant förordnande kan återkallas. Som villkor för
förordnande skall gälla att byggnadsnämnden har tillgång till personal med
den utbildning och erfarenhet som kan anses erforderlig (67 § 2 mom. andra
stycket BS). Flertalet av landets byggnadsnämnder har ett sådant förordnande.

Arbetsgruppen föreslår att villkoren för beslut om delegation skall lindras.
Länsstyrelsen skall enligt förslaget få delegera beslutanderätten med beaktande
av att nämnden har tillgång till personal med den utbildning och
erfarenhet som kan anses erforderlig.

Få av remissinstanserna berör närmare arbetsgruppens förslag. Statens
planverk konstaterar att innebörden av den föreslagna ändringen inte
25 Riksdagen 1978/79. I sami. Nr 111

Prop. 1978/79:111

närmare har kommenterats i promemorian och anser att den i sak knappast
torde innebära någon skillnad mot vad som gäller i dag. Planverket avstyrker
därfdr förslaget. Jag har samma uppfattning som planverket. Förslaget bör
således inte leda till någon ändring i 67 § 2 mom. andra stycket BS.

Enligt 16 § naturvårdslagen (1964:822) (NVL) kan länsstyrelsen medge
undantag från bestämmelserna om förbud mot att uppfora ny byggnad m. m.
inom strandskyddsområde. Arbetsgruppen och flera remissinstanser har
berört frågan om byggnadsnämnds befogenhet att lämna sådan dispens.
Även nämndens befogenhet att medge dispens från andra bestämmelser i
NVL har tagits upp under remissbehandlingen. Decentraliseringsutredningen
har i betänkandet (Ds Kn 1972:4) Decentralisering av beslut inom
naturvårdslagen också berört dessa frågor. Chefen för jordbruksdepartementet
har i bilaga 9 till denna proposition anfört att frågorna bör prövas i
anslutning till de förslag om ändringar i övrigt i naturvårdslagen som
naturvårdskommittén (Jo 1970:28) inom kort lägger fram. Frågan bör därför
inte tas upp i detta sammanhang.

2.9 Typgodkännande m. m.

Med stöd av 4 § förordningen (1967:329) med instruktion för statens
planverk (omtryckt 1978:848) utfärdar verket typgodkännande av konstruktion
eller utförande i övrigt av byggnader eller andra anordningar om vilka
bestämmelser ges i BS. Typgodkännande av förtillverkade bygg- och
installationskomponenter kombineras med tillverkningskontroll, varigenom
egenskaper och kvalitet hos produkterna fortlöpande kontrolleras hos
tillverkaren. Syftet med verksamheten är bl. a. att underlätta byggnadslovsprövningen
och tillsynen av byggnadsarbetet.

Arbetsgruppen föreslår dels att bestämmelsen i 4 § instruktionen för
statens planverk skall tas in i BS, dels att BS kompletteras med en
bestämmelse som anger hur byggnadsnämnden skall förfara vid granskning
av en typgodkänd konstruktion eller produkt.

Remissinstanserna har mottagit förslaget positivt. Statens planverk finner
det angeläget att typgodkännandeverksamheten får förankring i byggnadslagstiftningen.
Bl. a. länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att byggnadsnämnderna
redan nu godtar typgodkända produkter och anser därför att
förslaget inte påkallar några ändringar i BS.

På de skäl planverket anför förordar jag att bestämmelser med den
innebörd arbetsgruppen föreslår tas in i BS. Det föranleder ändring i 56 § 1
mom. och i 76 § BS. Ändringarna tas upp i specialmotiveringen.

Prop. 1978/79:111

2.10 Övriga frågor

Lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.

Lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande
m. m.(LPI) trädde i kraft den 1 januari 1977 och ersatte då bl. a. bestämmelser
om straff, handräckning och föreläggande i BL och BS. LPI kan sägas i stort
innehålla bestämmelser om dels påföljder - huvudsakligen avgifter - vid
överträdelser av sådana föreskrifter om byggande som har meddelats i eller
med stöd av BL eller BS, dels ingripanden i form av handräckning och
föreläggande vid sådana överträdelser, dels ingripanden i samma former när
vissa skyldigheter enligt BS inte har iakttagits, utan att det därmed är fråga om
någon överträdelse i egentlig mening.

1 LPI:s avgiftssystem ingår tre olika avgifter, nämligen byggnadsavgift,
särskild avgift och tilläggsavgift. Byggnadsavgift tas ut när någon vidtar en
åtgärd, som kräver byggnadslov, utan sådant lov (4 g). Särskild avgift utgår för
sådana överträdelser som inte utgör olovligt byggande (6 §). Tilläggsavgift
utgår tillsammans med byggnadsavgift vid sådana former av olovligt
byggande som anses särskilt angelägna att motverka (7 §). Tilläggsavgift tas
ut när det olovliga byggandet består i att

1. en helt ny byggnad uppförs,

2. en befintlig byggnad till- eller påbyggs,

3. en byggnad inreds helt eller delvis till väsentligen annat ändamål än det till
vilket byggnaden förut har varit använd,

4. en byggnad eller del av en byggnad tas i anspråk för väsentligen annat
ändamål än det till vilket byggnaden förut har varit använd eller som finns
angivet på en godkänd ritning eller

5. en byggnad rivs.

Byggnadsavgift tas ut med ett belopp som motsvarar fyra gånger den avgift
som enligt kommunens byggnadslovstaxa skulle ha tagits ut om byggnadslov
hade sökts och beviljats innan åtgärden utfördes. Minimibeloppet är 500 kr.
Särskild avgift tas ut med minst 200 och högst 500 kr. Tilläggsavgift utgår med
belopp som motsvarar 500 kr för varje m2 våningsyta som den olovliga
åtgärden har omfattat. I särskilda fall kan dessa avgifter nedsättas eller helt
efterges.

När olovligt byggande har skett och tilläggsavgift skall beräknas skall från
den framräknade våningsytan dras 3 m2 utom när den olovliga åtgärden
består i att en ny byggnad har uppförts. Det medför t. ex. att någon
tilläggsavgift inte utgår för en tillbyggnad på 3 m2 men däremot för en lika stor
fristående byggnad.

Mitt förslag i det föregående att en komplementbyggnad med en största
byggnadsyta av 10 m2 skall få uppföras utan byggnadslov måste rimligen
föranleda att den nyss nämnda ytgränsen ändras så att ingen åtgärd som
omfattar 10 m2 eller mindre träffas av tilläggsavgift.

Prop. 1978/79:111

Det är i och för sig möjligt att behålla nuvarande regler för sådana
byggnader som inte är av komplementtyp. En sådan ordning skulle
emellertid göra systemet svåröverskådligt och bör därför undvikas, om det
kan ske utan att syftet med tilläggsavgiften äventyras. För egen del anser jag
att risken för detta inte är särskilt stor på grund av dels att det vid alla former
av olovligt byggande tas ut byggnadsavgift, dels att byggnadsnämnden kan
förelägga ägaren att ta bort det olovligt byggda eller på annat sätt rätta det.
Nämnden kan också vända sig till överexekutor med begäran om rättelse av
det utförda. Särskilt nämndens möjlighet att tvinga fram rättelse måste vara
en faktor som i betydande mån avhåller från olovligt byggande. Rättelsemöjligheten
torde visserligen inte ha någon avhållande effekt på den som tänker
riva en byggnad utan lov. För dessa fall kan alltså en ändring av ytgränsen
tänkas få en negativ effekt. Rivning av så små byggnader som det här kan bli
fråga om torde dock enligt min mening normalt inte vara så allvarlig att
tilläggsavgift behöver utgå.

På grund av det nu anförda föreslår jag att bestämmelserna i 7 § LPI ändras
så att ytgränsen höjs från 3 till 10 m2 och att några särregler inte skall gälla för
sådana fall då en helt ny byggnad uppförs. Det innebär bl. a. att ingen åtgärd
som omfattar 10 m2 eller mindre träffas av tilläggsavgift utan att övriga
möjligheter till påföljder och ingripanden enligt LPI här får anses tillräckliga.
Jag återkommer till förslaget i specialmotiveringen. Till belysning av förslaget
kan emellertid redan nu anföras följande exempel.

Om det olovligt byggda är ett hus om 20 m2 skall tilläggsavgift tas ut med
(20- 10)x 500 =5 000 kr. Haren tillbyggnad om 15 m2 utförts utan lov, blir
tilläggsavgiften (15 - 10) x 500 = 2 500 kr. Dessutom skall i dessa fall betalas
byggnadsavgift samt avgift för byggnadslov enligt kommunens byggnadslovstaxa.

Det bör i detta sammanhang erinras om att tilläggsavgiften får nedsättas
eller helt efterges bl. a. om det olovligt byggda måste tas bort därför att
byggnadslov i efterhand inte kan beviljas.

Vissa under remissbehandlingen väckta frågor

Remissinstanserna har föreslagit flera ändringar i byggnadslagstiftningen
utöver dem som arbetsgruppen har fört fram. Förslagen gäller bl. a. översyn
av besvärsreglerna, förhållandet när en del av ett en- eller tvåfamiljshus tas i
anspråk som kontor samt frågan om begränsad giltighetstid för dispensbeslut.
Dessa frågor hör naturligen samman med bygglagarbetet. Eftersom de inte är
av den arten att någon särlösning nu är påkallad, tar jag inte upp
remissinstansernas förslag i dessa delar.

Prop. 1978/79:111

Ikraftträdande m. m.

Det är naturligtvis angeläget att de ändringar i BS som jag nu har föreslagit
träder i kraft så snart som möjligt. Det är emellertid också angeläget att en
omfattande och effektiv informationsverksamhet kommer till stånd före
ikraftträdandet och att byggnadsnämnderna får tillräcklig tid till att anpassa
nämndens rutiner till de nya bestämmelserna.

Mot denna bakgrund föreslår jag att ändringarna i BS och LP1 träder i kraft
den 1 januari 1980.

Jag vill i detta sammanhang anmäla att det enligt vad jag har erfarit pågår
arbete i statens planverk med att förbereda nödvändig information.

2.11 Upprättade lagförslag

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom bostadsdepartementet
upprättats förslag lill

1. lag om ändring i byggnadsstadgan (1959:612),

2. lag om ändring i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid
olovligt byggande m. m.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 12.4.

2.12 Specialmotivering

2.12.1 Förslaget till lag om ändring i byggnadsstadgan (1959:612)

54 § 2 mom.

De åtgärder som enligt förslagen i den allmänna motiveringen skall
undantas från kravet på byggnadslov har tagits in i 54 § 2 morn., där det redan
finns vissa undantagsregler beträffande en- och tvåfamiljshus. De nuvarande
första och andra styckena har ersatts av en uppräkning i punkter av de
åtgärder som f. n. och enligt mitt förslag inte skall kräva byggnadslov. Språket
i dessa punkter har getts en utformning som ganska markant skiljer sig från
övriga mom. i 54 § och även från BS i övrigt. Jag anser det emellertid
angeläget att bestämmelserna utformas så att de blir mera lättlästa än f. n.

Punkterna 1 och 2 tillsammans med den inledande meningen i 2 mom.
stämmer i sak överens med de nuvarande första och andra styckena. 1
punkterna 3-6 anges de åtgärder som enligt förslagen i den allmänna
motiveringen inte skall kräva byggnadslov.

Beträffande punkt 3 -omfärgning av fasad - får jag hänvisa till vad jag har
anfört i den allmänna motiveringen. Om en bestämmelse i en stads- eller
byggnadsplan innehåller specifika miljökrav, torde ett påtagligt avsteg från
dessa ofta få anses innebära att åtgärden väsentligt ändrar byggnadens
karaktär. Förekommer det annars att särskild aktsamhet bör iakttas vid
omfärgning, t. ex. i bebyggelsemiljöer med stort bevarandevärde, är det
givetvis angeläget att kommunen på ett effektivt sätt informerar berörda
ägare om detta.

1 punkt 4 har tagits in bestämmelser om murar och plank (uteplats) i

Prop. 1978/79:111

anslutning till bostadsbyggnaden. Som jag anförde i den allmänna motiveringen
behöver begränsningar ställas upp när det gäller uteplatsens storlek
och avstånd till gräns. I enlighet härmed har föreskrivits att uteplatsen måste
placeras minst 4,5 meter från tomtgränsen och att muren eller planket inte får
vara högre än 1,80 meter eller sträcka sig mer än 3 meter ut från huset. Det
innebär bl. a. att ett plank som byggs i vinkel kan ha en längd av 3 meter
räknat från husväggen och därefter fortsätta parallellt med husväggen på ett
största avstånd av 3 meter från denna. Det bör strykas under att åtgärderna
skall syfta till att åstadkomma en uteplats. Kompletterande byggnadsåtgärder
för att med dörrar eller glaspartier åstadkomma en tät klimatskärm mellan
uteplatsen och omgivningen så att uteplatsen övergår till att bli ett tillbyggt
rum bör därför kräva byggnadslov.

I punkt 5 anges i vilka fall skärmtak får sättas upp utan byggnadslov.
Storleksgränsen 12 m2 har valts främst med tanke på att större tak kan bli
utsatta för sådana belastningar av snö att det av säkerhetsskäl kan krävas
särskilda hänsyn vid utformningen.

I bestämmelser som hör till stads- eller byggnadsplan kan ges föreskrift att
bebyggelse på tomt inte får ta upp större area än visst angivet mått. Uteplats
eller skärmtak skall inte räknas in i sådan area.

Befrielsen i vissa fall från skyldigheten att söka byggnadslov för ett uthus
eller en annan mindre byggnad har kommit till uttryck i punkt 6. Det bör
klargöras att någon ändring av det innehåll begreppet byggnad fått i
rättspraxis inte åsyftas. Av lagtexten framgår att det skall vara fråga om en
byggnad som kompletterar bostadsbyggnaden och att den inte skall vara
avsedd som bostad. För att ytterligare markera avsikten med förslaget har
angetts att uthusbyggnaden skall uppföras i omedelbar närhet av bostadsbyggnaden.
En bastubyggnad eller en sjöbod som uppförts vid strand kan inte
hänföras under bestämmelsen med mindre bostadsbyggnaden på fastigheten
finns helt nära stranden.

Den möjlighet som bestämmelsen ger att komplettera med uthusbyggnader
gäller oavsett om det redan finns sådana byggnader på fastigheten eller
inte. För varje fastighet kan självfallet den byggnadslovsfria kvoten bara
utnyttjas en gång. Bildas en ny fastighet genom delning finns möjlighet att på
denna uppföra uthus utan lov under de villkor som anges i bestämmelsen.
Om två eller flera fastigheter där den byggnadslovsfria kvoten har utnyttjats
slås samman, härleds uthusbyggnaderna alltjämt till förhållandena då de
uppfördes. Detsamma gäller om bostadsbyggnaden övergår till annat ändamål.

I lagtexten har i fråga om uthusbyggnadernas storlek använts begreppet
byggnadsarea enligt numera gällande Svensk standard (SS 02 10 50). Byggnadsarea
motsvarar i allt väsentligt det förut använda begreppet byggnadsyta.

Enligt arbetsgruppens förslag skall uthusbyggnaderna inte få vara högre än

2,5 meter. Några remissinstanser har påpekat att detta kan leda till att de får
en ansenlig taknockshöjd. På grund härav har nu föreskrivits att byggnadens

Prop. 1978/79:111

taknockshöjd inte får överstiga 3,0 meter. Vid pulpettak bör med taknock
förstås den högsta kanten av taket.

Det ligger i sakens natura» byggnadslov inte skall krävas om de nu berörda
byggnaderna och anordningarna ändras inom ramen för de begränsningar
som har ställts upp.

Det nuvarande tredje stycket i 2 mom. om befrielse från kravet på
byggnadslov för statens och landstingets byggnader har ändrats redaktionellt.
Dessutom har ordet kronan bytts ut mot ordet staten.

55 § 1 och 3 mom.

I 55 § 1 mom. första stycket har tagits in en bestämmelse om att
byggnadslovsansökan beträffande enklare åtgärder får göras muntligt.
Momentet har dessutom ändrats språkligt.

Som en följd av ändringen i 1 mom. har i 3 mom. öppnats möjlighet för
byggnadsnämnden att befria sökanden från att ge in situationsplan eller
beskrivning. Också detta mom. har ändrats språkligt.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen har det överlämnats åt
byggnadsnämnden att, eventuellt genom riktlinjer för olika åtgärder och
områden i kommunen, avgöra om byggnadslov kan beviljas utan ansökningshandlingar.
Beslut att vägra byggnadslov torde som regel komma att
fattas av nämnden och föregås av en skriftlig ansökan. Kan en ansökan av
något skäl inte prövas utan handlingar, bör sökanden hänvisas att komplettera
ansökningen. Bestämmelsen i 55 § 2 mom. BS om föreläggande är då
tillämplig. Om de uppgifter som sökanden lämnar muntligt behöver undersökas
närmare, kan handläggaren efter kontroll i nämndens arkiv, hos någon
annan nämnd eller vid besök på platsen fatta beslut om lov eller komplettering
av ansökningen. Råder någon oklarhet i fråga om den sökta åtgärden, bör
givetvis samråd ske med sökanden.

En särskild fråga är hur sakägare skall höras. Här kan inte någon generell
handlingslinje anges. Det kan emellertid i vissa fall vara lämpligt att
medgivande från granne kan företes av sökanden eller lämnas i samband med
att en tjänsteman besöker platsen. Bestämmelserna i 58 § 1 mom. BS om
underrättelse om beslut och dess innehåll gäller även beslut efter muntlig
ansökan. För många av de enklare byggnadsåtgärder som nu avses torde
nämnden med stöd av 61 § 1 mom. BS kunna efterge kravet att en ansvarig
arbetsledare skall utses. Likaså torde nämnden med stöd av 62 § 1 mom.
tredje stycket BS kunna befria från anmälningsskyldigheten i samband med
byggnadsarbetets början m. m. Erfordras förutom lov även tillstånd av någon
annan myndighet bör den som beviljas lov i beslutet hänvisas att söka detta
tillstånd.

Prop. 1978/79:111

56 § 1 mom.

I 56 § 1 mom. forsta och tredje styckena förekommer hänvisningar till
arbetarskyddslagen. Den har ersatts av arbetsmiljölagen (1977:1160) och
arbetsmiljöförordningen (1977:1166). Hänvisningarna har ändrats i enlighet
härmed.

I andra och fjärde styckena har gjorts endast språkliga ändringar.

I ett nytt femte stycke har tagits in bestämmelser om hur typgodkännande
skall beaktas vid prövning av ansökan om byggnadslov. Bestämmelsen
stämmer i sak överens med arbetsgruppens förslag.

75 §

1 paragrafens första stycke har gjorts endast språkliga ändringar.

I enlighet med förslaget i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6) har i
andra stycket tagits in bestämmelserom tillfredsställande energihushållning.
Stycket har dessutom ändrats språkligt. Bestämmelsen i det nya tredje stycket
har sin motsvarighet i promemorieförslaget. Den har där avfattats på ett annat
sätt. Som har framgått av den allmänna motiveringen är det - bortsett från
energibesparande åtgärder - inte avsikten att ändra nybyggnadsbegreppets
omfattning för andra åtgärder än dem som undantas från byggnadslovsplikten.
Bestämmelsen har därför getts en utformning som tydligt anger
detta.

1 promemorians förslag till författningstext har i 75 § tagits in ett stadgande
som angeratt bestämmelserna i 38^*8 a §§ BS i tillämpliga delar gäller för icke
byggnadslovspliktiga uthus. För egen del anser jag att en sådan bestämmelse i
klarhetens intresse bör avse samtliga åtgärder som nu undantas från
byggnadslov. När det gäller hänvisningen till 39 § anser jag dessutom att den
bara bör avse första meningen. Bestämmelserna om byggnads placering i
gatulinje eller inre förgårdslinje blir annars tillämpliga liksom reglerna om att
avståndet mellan byggnader på samma tomt inte får vara mindre än som
anges av högsta tillåtna höjd. I många fall leder dessa bestämmelser till
olämpliga placeringar av de uthusbyggnader som det nu är fråga om.

En bestämmelse med en sådan hänvisning har tagits in i det nya tredje
stycket. Där har dessutom föreskrivits att kraven i bestämmelserna skall
tillämpas i skälig omfattning. Med uttrycket skälig omfattning avses att något
strikt hävdande av kraven inte är avsett utan att mindre avvikelser bör kunna
tolereras.

76 §

1 ett nytt 3 mom. har tagits in bestämmelsen om planverkets befogenhet att
typgodkänna konstruktion eller utförande i övrigt av byggnader eller

Prop. 1978/79:111

anordningar. Jag har kommenterat detta i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.9).

2.12.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:666) om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande m. m.

I enlighet med förslaget i den allmänna motiveringen har i 7 § andra och
tredje styckena gjorts ändringar som innebär dels att tilläggsavgift aldrig skall
tas ut närden olovliga åtgärden inte haren våningsyta som är större än 10 m2,
dels att våningsytan skall minskas med 10 m2 när avgiften skall beräknas.
Eftersom avgift skall tas ut bara för varje hel m2, måste våningsytan uppgå till
minst 11 m2 för att någon tilläggsavgift skall utgå. 1 54 § 2 mom. har som jag
nyss anmärkte byggnadsarea använts i stället för byggnadsyta. Även i LPI bör
göras en ändring i överensstämmelse med nu gällande Svensk standard.
Våningsyta har därför ersatts med bruttoarea. Detta innebär i princip ingen
ändring i sak.

Den föreslagna ändringen skall träda i kraft den 1 januari 1980. Starka skäl
talar för att de nya bestämmelserna bör tillämpas också på överträdelser som
har begåtts före ikraftträdandet, eftersom de leder till lindrigare påföljd Gfr 5 §
lagen om införande av brottsbalken). En föreskrift med denna innebörd har
därför tagits in i övergångsbestämmelserna.

3 Förenklingar som redan har genomförts eller som övervägs

3.1 Decentralisering av beslutanderätt

1 prop. 1977/78:93 om riktlinjer för ansvarsfördelning inom bostadsförsörjningen
m. m. lämnade jag en redogörelse (s. 185-191) för hur jag såg på
möjligheterna till en vidgad decentralisering inom den statliga bostadspolitiska
organisationen. Vad jag därvid uttalade grundade sig på decentraliseringsförslag
som hade lagts fram av dels byggadministrationsutredningen i
dess slutbetänkande (SOU 1976:26) Bostadsverket, Samordning - decentralisering,
dels bostadsstyrelsen i dess anslagsframställning för budgetåret
1978/79. Propositionen föranledde i den här delen inte någon erinran från
riksdagens sida. Regeringen har sedermera beslutat om decentralisering av
beslutanderätt inom den statliga bostadspolitiska organisationen i överensstämmelse
med mina uttalanden i propositionen.

De decentraliseringar som sålunda genomförts har framför allt inneburit
att beslutanderätt flyttas från central till regional nivå. Detta gäller exempelvis
lån till ändrad lägenhetssammansättning, dispens från markvillkor i
saneringsområden, bidrag till förbättring av boendemiljön, förskott på
hyresförlustlån m. m.

Genom de av regeringen beslutade åtgärderna har effektiviteten inom den
bostadspolitiska organisationen ökat och servicen till allmänheten förbätt -

Prop. 1978/79:111

rats. Den sammanlagda handläggningstiden har nedbringats och medborgarna
har fått lättare att få kontakt med dem som fattar besluten. De regionala
myndigheterna känner dessutom ofta bättre till bakomliggande förhållanden
i enskilda ärenden än centrala myndigheter. Decentraliseringen av beslutanderätten
ger också möjligheter till en samordnad bedömning av olika låneoch
bidragsfrågor på regional nivå. Jag kommer självfallet att även fortlöpande
bevaka möjligheterna till ytterligare decentralisering.

3.2 Säkerhet för bostadslån

Säkerhet för bostadslån utgörs enligt huvudregeln av panträtt i fastigheten.
Pantbrevet skall ha ett visst läge inom det fastställda pantvärdet för
fastigheten och nominellt gälla på samma belopp som bostadslånet. Vidare
gäller att pantbrev med bättre förmånsrätt skall pantsättas i andra hand till
förmån för länsbostadsnämnden som kompletterande säkerhet.

Bostadsstyrelsen har föreslagit att krav på säkerhet i form av andrahandspantsättning
av inteckningar med bättre rätt skall ställas endast när det
bedöms vara erforderligt främst med hänsyn till risken för förlust på
bostadslånet. I 1979 års budgetproposition (prop. 1978/79:100 bil. 16, s. 139)
har jag biträtt styrelsens förslag. Beträffande effekterna av denna förenkling,
som riksdagen har att besluta om, vill jag nämna följande. F. n. är ca 2/3 av
länsbostadsnämndernas personal eller 325 tjänstemän placerade på nämndernas
administrativa avdelningar där man i samband med utbetalning av
bostadslån och förvaltning av redan utbetalade lån handlägger frågor rörande
pantsättning i andra hand. Enligt styrelsens uppskattningar åtgår ca 25 000
arbetstimmar per år till denna arbetsuppgift. Även om merparten av
arbetsbelastningen ligger på förmedlingsorgan och kreditgivare kan en
avsevärd arbetsbesparing förväntas även vid länsbostadsnämnderna.
Förslaget innebär dessutom en betydande förenkling för lånesökandena
genom att lån kan betalas ut snabbare och att antalet utbetalningshandlingar
minskar. Härigenom skapas också förutsättningar för personalen att ägna sig
åt andra viktiga uppgifter.

3.3 Säkerhet för förskott på lån och bidrag

Möjlighet att betala ut lån och/eller bidrag i förskott finns f. n. enligt fem
författningar, bl. a. bostadsfinansieringsförordningen (1974:946) och förordningen
(1977:332)om statligt stöd till energibesparande åtgärder i bostadshus
m. m. Förutsättningarna för att bevilja förskott är i stort sett identiska för de
olika stödformerna. En förutsättning är att säkerhet för förskottet lämnas i
form av kommunal proprieborgen. En annan är att låntagaren på begäran av
kommunen skall ställa säkerhet som kommunen har godkänt. Detta medför
regelmässigt att låntagaren måste lämna pantbrev till kommunen som
undersäkerhet även i de fall där pantbrev ej krävs som säkerhet för det slutliga

Prop. 1978/79:111

lånet. Gällande bestämmelser innebär dessutom att kommunens uppfattning
om i vilken omfattning den skall åta sig borgensansvar kan vara avgörande för
vilka låntagare som kan få förskott.

Bostadsstyrelsen har föreslagit att bestämmelserna om kommunal borgen
vid förskott tas bort,eftersom de upplevs som krångliga och arbetskrävande. I
1979 års budgetproposition (prop. 1978/79:100 bil. 16, s. 129) anförde jag att
jag delar styrelsens uppfattning att nuvarande ordning att bevilja förskott är
krånglig och arbetskrävande. Vidare anförde jag att det enligt min mening är
otillfredsställande att låntagarens möjlighet att få förskott är beroende av
kommunernas uppfattning i denna fråga. Jag framhöll också att avgörande
för om förskott skall beviljas bör vara, utöver att behov av förskott föreligger,
att godtagbar säkerhet kan ställas i de fall det föreligger betydande förlustrisk.
Mot denna bakgrund anslöt jag mig till bostadsstyrelsens förslag att
bestämmelserna om kommunal borgen vid förskott tas bort. Om riksdagen
beslutar i enlighet härmed kommer det att bli avsevärt lättare för låntagarna
att få förskott beviljade och utbetalade.

4 Visst utredningsarbete

Bostadsstyrelsens verksledning beslutade i augusti 1977 att tillsätta en
utredning, Bostadsstyrelsens förenklingsutredning (BFU), inom bostadsverket
om förenkling av bostadslåne- och bidragsbestämmelser, effektivare
handläggningsförfarande m. m. 1 direktiven sägs att varje paragraf, bestämmelse,
anvisning och föreskrift i låneförfattningarna skall prövas förutsättningslöst
och att onödigt och eventuellt dubbelarbete mellan kommuner och
länsbostadsnämnder utmönstras.

BFU har under utredningstidens gång lämnat ett antal förslag till
bostadsstyrelsen. Vissa förslag har prövats och genomförts av styrelsen. Ett
förslag om förenklad låneberäkningsmetod för styckebyggda småhus har i allt
väsentligt genomförts genom ändring av gällande föreskrifter till bostadsfinansieringsförordningen.
Vidare har man genomfört BFU:s förslag, att
bostadslånebeslutet i s. k. kombinationsärenden skall kunna fattas även om
brist på medel för energisparstöd gör att det ingte går att besluta om sådant
stöd. Andra av utredningens förslag, såsom slopande av kommunal borgen
vid förskott, har som jag tidigare anmält beaktats i årets budgetproposition.
Utredningens övriga delförslag behandlas f. n. av bostadsstyrelsen. Bland
dessa finns förslag om genomgripande förändringar i kungörelserna om
bostadsanpassningsbidrag och förbättringslån.

Förenklingsutredningens slutrapport avlämnades i januari 1979 till
bostadsstyrelsen. Rapporten är nu föremål för remissbehandling hos länsbostadsnämnder,
vissa kommuner och organisationer. Enligt vad jag erfarit
kommer de förslag som kräver ställningstaganden av regeringen att framläggas
i samband med bostadsstyrelsens anslagsframställning för budgetåret
1980/81.

Prop. 1978/79:111

I sin slutrapport behandlar utredningen vissa frågor som direkt berör
förhållandet mellan lånemy ndigheterna och allmänheten. Detta gäller exempelvis
förslaget om ett informationsmaterial som i kronologisk ordning
beskriver bygg- och låneprocessen. I andra avseenden berör de allmänheten
mer indirekt genom att förslagen syftar till att förenkla handläggning och
administration inom kommuner och länsbostadsnämnder. Genom dessa
förslag kan förutsättningar skapas för en mer rationell ärendebehandling.

De förslag som utredningen lägger fram om förändringar i bostadsfinansieringsförordningen
är till största delen av detaljkaraktär. Förutom ett
förslag om att räntesubventioner till småhus skall utgå i form av ett räntefritt
stående lån lämnas inga konkreta förslag till förändringar i grundprinciperna
för den statliga bostadslångivningen.

I slutrapporten föreslår utredningen även nya rutiner för utbetalningsförfarandet
och förvaltningen av redan utbetalda lån. En minsta gemensam
nämnare för utredningens förslag kan sägas vara att man strävar efter att
minska den statliga kontrollen över kommuner, allmännyttiga företag och
övriga inblandade i låneprocessen. Uttryck för denna strävan är bland andra
förslagen att slopa länsbostadsnämndernas kontroll över allmännyttiga
bostadsföretag i samband med beviljande av bostadslån och ansökan om s. k.
dubbelbelåning samt att låta den lånesökande själv intyga att arbetena inte är
påbörjade. Utredningen lämnar också förslag om översyn av de blanketter
som används inom bostadsverket. Syftet med översynen är dels att underlätta
för lånesökanden att fylla i blanketterna, dels att underlätta den interna
administrationen.

5 Hemställan

Jag hemställer att regeringen

'dels föreslår riksdagen att antaga förslaget till

1. lag om ändring i byggnadsstadgan (1959:612),

2. lag om ändring i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden
vid olovligt byggande m. m.,

dels bereder riksdagen tillfälle

att ta del av vad jag har anfört om de förenklingar som redan har
genomförts eller som övervägs samt om visst utredningsarbete.

Prop. 1978/79:111

Bilaga 12.1

Till Statsrådet och chefen för bostadsdepartementet

Bostadsdepartementet tillkallade den 13 juni 1978 en arbetsgrupp med
uppdrag att lägga fram förslag till förenkling av reglerna om byggnadslov.
Gruppen har arbetat fristående i förhållande till bygglaggruppen som för
närvarande arbetar med en reform av byggnadslagstiftningen.

Arbetsgruppen har bestått av Ulf Thunberg, ordförande, Elsa Krantz,
expert och Leif Lundberg, sekreterare, statens planverk. Vidare har i
arbetsgruppen ingått Göran Berggren, byggnadsnämnden, Piteå-Pajala,
Bengt Bjurstam,byggnadsinspektionen, Eskilstuna, Ragnar Blomberg, byggnadsinspektionen,
Borås, Per Jacobsson, stadsbyggnadskontoret, Västerås,
Nils Lindqvist, Sveriges Villaägareförbund, Sven Månsson, stadsarkitektkontoret,
Täby, Odd Rolander, Sveriges Fastighetsägareförbund, Rolf
Romson, Svenska kommunförbundet samt Tege Thulin, byggnadsinspektionen,
Lerum.

Arbetsgruppn har nu slutfört sitt uppdrag och får härmed överlämna sin
promemoria Förenklad byggnadslovsprövning, som innehåller överväganden
och förslag till lag om ändring i byggnadsstadgan. Förslagen syftar till
en förenkling av gällande regler om byggnadslov m. m.

Ledamoten Lindqvist har avgivit särskilt yttrande, vilket återges i Bilaga

Stockholm i september 1978
På arbetsgruppens vägnar:

Ulf Thunberg /Leif Lundberg

Prop. 1978/79:111

FÖRENKLAD

BYGGNADSLOVS PRÖVNING Ds

Bo 1978:3

1 Inledning

Inom bostadsdepartementet bedrivs för närvarande arbete med en reform
av byggnadslagstiftningen. Arbetet utförs av den s. k. bygglaggruppen.
Departementsledningen beslöt under våren 1978 att i avvakten på förslaget
till ny byggnadslagstiftning förbereda en delreform beträffande byggnadslovsbestämmelserna.
Bostadsdepartementet tillsatte därför en arbetsgrupp,
som skulle arbeta fristående i förhållande till bygglaggruppen, med uppdrag
att lägga fram förslag till förenkling av reglerna om byggnadslov.

1.1 Direktiv

Arbetsgruppen, som började utföra sitt uppdrag den 13 juni 1978, fick inga
formella direktiv för hur arbetet skulle genomföras. Tillsammans med
företrädare för bostadsdepartementet diskuterade gruppen samma dag vissa
avgränsningsfrågor. Därvid framhölls från departementet att reformen i
första hand skulle gå ut på att begränsa omfattningen av byggnadslovsplikten
och att förenkla förfarandet vid ansökan om byggnadslov. I mån av tid stod
det gruppen fritt att bl. a. även gå in på förenklingar i tillsyns- och
kontrollfrågor samt på förenklingar som kan åstadkommas genom en
utvidgning av statens planverks typgodkännandeverksamhet.

Utredningsuppdraget, som skulle vara slutfört i sådan tid att en departementspromemoria
kunde remitteras under september 1978, skulle resultera i
förslag till sådana författningsändringar i byggnadsstadgan som medförde
förenklingar i ovan berörda hänseenden.

Samma dag som arbetsgruppen diskuterade avgränsningsfrågorna med
företrädare för bostadsdepartementet yttrade departementschefen vid
SABO:s kongress i Norrköping bl. a.:

”Den enskilda som står i begrepp att bygga måste få en större frihet än idag
och bättre kunna överblicka sina rättigheter och skyldigheter. Jag tänker då
på: En förenkling av kraven för byggnadslovsgivning måste ske. En vidgad
säkerhet för den enskilda att verkligen få bygga där inte särskilda krav på
planering eller bevarande finns måste skapas. Reformen måste innebära att
nybyggnadsförbudsproblematiken löses.”

Prop. 1978/79:111

1.2 Reformbehov

Byggnadslagstiftningen, dvs. byggnadslagen (BL) och byggnadsstadgan
(BS), har ändrats vid åtskilliga tillfällen sedan lagen och stadgan trädde i kraft
1948 respektive 1960. Till följd härav är lagstiftningen för närvarande mycket
svåröverskådlig.

Behov av reformer på byggnadslagstiftningens område aktualiseras fortlöpande.
Behoven kan avse lindring i eller slopande av samhälleliga krav liksom
även en skärpning av regleringen.

Det vore utan tvivel önskvärt att en särskilt tillsatt permanent grupp
kontinuerligt kunde arbeta med översyn av byggnadslagstiftningen.

1 den mån lättnader i byggnadslovsplikten införs, i första hand för enklare
åtgärder, vilka idag är byggnadslovspliktiga, avlastas byggnadsnämnderna
arbetet med dessa ofta tidsödande ärenden. I den arbetssituation som många
byggnadsnämnder idag befinner sig, innebär detta att nämndernas resurser
bättre kan inriktas på väsentliga ärenden.

Reformer i detta avseende kan ifrågasättas beträffande t. ex.

byggnadslovsplikten
nybyggnadsförbuden
handläggningen hos byggnadsnämnden
handläggningen hos länsstyrelsen
besvärs rätten.

1.3 Avgränsning av utredningsuppdraget

Med hänsyn till den mycket korta tid som stått till gruppens förfogande, har
gruppen funnit det nödvändigt att prioritera sitt arbete till sådana åtgärder
som medför lättnader för ägare av småhus, t ex egnahem och fritidshus, och
av bostadsbyggnader med högst två lägenheter.

Förenklingar för byggande, som tillhör dessa kategorier, kan åstadkommas
genom att gällande byggnadslagstiftning kompletteras eller ändras i flera
avseenden. Som exempel på tänkbara åtgärder kan nämnas
befrielse från byggnadslovsplikt för uppförande eller ändring av vissa
objekt och vidtagande av vissa åtgärder
förenklat förfarande vid ansökan om byggnadslov
utvidgad delegation till byggnadsnämnden
lagfäst rätt för myndighet att meddela dispens för viss tid
utvidgad typgodkännandeverksamhet vid statens planverk med åtföljande
lindrad granskningsskyldighet hos byggnadsnämnd.

Det finns skäl att förenkla byggnadslovsbestämmelserna även för flerbostadshus.
Problematiken i samband härmed är dock betydligt mer komplex
än när det gäller småhusen. Arbetsgruppen har därför begränsat sig till att
undersöka huruvida lättnader bör medges för vissa smärre inre ändringsåtgärder
i bostads- och kontorslägenheter.

I promemorian behandlas de ovan angivna tänkbara åtgärderna.

Prop. 1978/79:111

2 Gällande ordning

2.1 Byggnadslov

I 54 § byggnadsstadgan (BS) anges vilka åtgärder som kräver byggnadslov.
Byggnadslovspliktiga åtgärder är dels sådana som är hänförliga till nybyggnad,
dels ett antal andra i paragrafen uppräknade åtgärder.

Vad som skall hänföras till nybyggnad anges i 75 § BS. Hit räknas
a uppförande av helt ny byggnad
b till- eller påbyggnad av förut befintlig byggnad

c ombyggnad eller annan ändring med avseende på byggnads yttre eller
inre utförande av så genomgripande beskaffenhet, att den kan anses jämförlig
med ombyggnad

d byggnads inredande helt eller delvis till väsentligen annat ändamål än
det vartill byggnaden förut varit använd
e sådan förändring av byggnad, som medför att byggnaden kommer att
strida mot fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,
samt
f annan förändring av byggnad, vilken i befintligt skick strider mot plan
eller bestämmelser som nyss sagts, såvida ej fråga är om bostadsbyggnad med
högst två bostadslägenheter eller därtill hörande uthus.

Det anges dock att som nybyggnad inte skall räknas anordnande av
godtagbar avfallshantering eller av värmeledning eller vattenklosett eller
andra hygieniska förbättringar i befintlig byggnad som, även utan sådan
anordning, måste antas komma att stå kvar under längre tid.

Övriga byggnadslovspliktiga åtgärder enligt 54 § 1 mom. BS är
sådan till nybyggnad ej hänförlig ändring av byggnad, som berör konstruktionen
av dess bärande delar eller av eldstäder, rök- eller ventilationskanaler
eller som avsevärt påverkar dess planlösning eller yttre utseende
sådan till nybyggnad ej hänförlig ändring av byggnad, som innefattar
inrättande av ledningar för vattenförsörjning eller avlopp samt därmed
förbundna anordningar, så ock mera väsentlig ändring av befintlig sådan
ledning eller anordning
ianspråktagande av byggnad eller del därav för väsentligen annat ändamål
än det, vartill byggnaden förut varit använd eller som finnes angivet på
godkänd ritning

uppförande eller väsentlig ändring av mur, plank eller därmed jämförlig
anordning

schaktning, fyllning eller annan liknande åtgärd inom tomt, såvida
åtgärden innebär avsevärd ändring av höjdläget för tomten eller del därav
inrättande av fast cistern eller annan fast anordning för hantering eller
förvaring av brännbara vätskor, såvida åtgärden ej avser allenast att tillgodose
viss fastighets husbehov, samt
inrättande av upplag.

Inom område med stadsplan erfordras härutöver byggnadslov för omfärg 26

Riksdagen 1978/79. 1 sami. Nr lil

Prop. 1978/79:111

ning av fasad som inte vetter mot kringbyggd gård eller annan sådan plats, för
utbyte av taktäckningsmaterial, för rivning av byggnad samt för uppsättande
eller väsentlig ändring av skylt eller ljusanordning.

Vissa undantag görs i 54 § 2 mom. från dessa allmänna bestämmelser om
byggnadslovspliktensomfattning. Sålunda Ilrutan byggnadslov va-installationer
göras i bostadsbyggnad med högst två lägenheter eller i därtill hörande
mindre byggnad av annat slag, såvida byggnaden eller byggnaderna skall vara
anslutna till egen va-anläggning. Utan byggnadslov får företas även annan
invändig ändring av bostadsbyggnad som inte innehåller fler än två
bostadslägenheter eller av därtill hörande uthus, såvida åtgärden inte består i
inredande av ytterligare bostadslägenhet eller av lokal för handelsrörelse,
hantverk eller industri och inte heller berör konstruktionen av byggnadens
bärande delar, eldstäder eller rökkanaler.

Byggnadsstadgan innehåller (56 § 1 mom.) vidare regler för byggnadsnämndens
prövning av byggnadslovsansökan.

Nämnden för bl. a. enligt 56 § 2 mom. BS meddela lov till anordningar och
mindre byggnader, som avser att tillgodose den allmänna nyttan och
trevnaden även om de skulle strida mot fastställd plan eller utomplansbestämmelser
eller innefatta tätbebyggelse, såvida de inte försvårar markens
användning för avsett ändamål. Nämnden kan också meddela ett till högst tre
år begränsat lov för tillfällig byggnad även om den strider mot plan eller
bestämmelser, dock endast under förutsättning att den inte avsevärt
motverkar det med planen eller bestämmelserna avsedda syftet.

Behövs även annat tillstånd för åtgärd som avses med byggnadslovsansökan,
åligger det byggnadsnämnden att hänvisa vederbörande att söka sådant
tillstånd (57 § BS).

158 § BS föreskrivs att beslut i ärende rörande byggnadslov skall meddelas
sökanden skriftligen. Beviljas byggnadslov, skall underrättelse om beslutet
ofördröjligen i rekommenderat brev eller eljest bevisligen tillställas markägare
eller annan sakägare, som av byggnadsnämnden hörts i ärendet. I beslut,
varigenom byggnadslov beviljas, skall meddelas erforderliga föreskrifter
rörande arbetets utförande samt rörande de anmälningar, som skall göras hos
nämnden. Erfordras tillstånd av annan myndighet än nämnden, bör i beslutet
intagas erinran därom, såvida nämnden inte förmedlat ansökan om sådant
tillstånd. I beslutet skall därjämte intas anmaning till sökanden att om
beslutet bevisligen underrätta grannar och andra, vilka kan beröras därav.

2.2 Byggnads läge på tomt, yttre utformning och färg

Enligt 39 § BS skall byggnad förläggas till sådant ställe på tomten som är
lämpligt med hänsyn till landskapsbilden och så att den på lämpligt sätt
ansluter till övrig bebyggelse på tomten och på närbelägen mark. Inom
område med stadsplan eller byggnadsplan gäller att byggnad skall läggas i
gatulinjen eller, om förgård finns, i inre förgårdslinjen, såvida annat inte har

Prop. 1978/79:111

föreskrivits i planen eller medges av byggnadsnämnden.

I övrigt skall, där inte annat föreskrivits, vid val av plats förbyggnad iakttas
att byggnad, som inte sammanbyggs eller kan förväntas komma att
sammanbyggas med byggnad på granntomt, inte får placeras på mindre
avstånd från gränsen än 4,5 meter. Avståndet mellan byggnader på samma
tomt får inte vara mindre än den för någon av byggnaderna tillåtna största
höjden.

Byggnadsnämnden får meddela dispens från bestämmelserna om avstånd
till granntomt och mellan byggnader, om det finnes påkallat av särskilda skäl
och kan ske utan men för granne eller fara för sundhet, brand- eller
trafiksäkerhet samt utan att ett lämpligt bebyggande försvåras. Kan åtgärden
inverka på förhållandena på angränsande tomt skall dess ägare höras i
ärendet.

Åt byggnads yttre skall enligt 38 § BS ges sådan utformning och färg, som
stads- eller landskapsbilden fordrar och som befinnes lämplig såväl för
byggnaden i och för sig som för en god helhetsverkan. Paragrafen är i första
hand tillämplig endast vid nybyggnad men har enligt 49 § motsvarande
tillämpning vid sådan ändring av byggnad, som inte är att hänföra till
nybyggnad.

2.3 Undantag från gällande föreskrifter i byggnadslagstiftningen

I 67 § BS finns bestämmelser om länsstyrelsernas dispensbefogenhet från
gällande föreskrifter i byggnadslagen och byggnadsstadgan. Föreligger
särskilda skäl för tillstånd till nybyggnad som skulle innefatta tätbebyggelse
inom område som inte ingår i stadsplan eller byggnadsplan, får länsstyrelsen
lämna sådant tillstånd. Vidare får länsstyrelsen med avseende på visst
byggnadsföretag medge mindre avvikelse från föreskrifterna i byggnadsstadgan
eller i statens planverks tillämpningsbestämmelser till stadgan, dvs. i
Svensk byggnorm (SBN 1975), om byggnads yttre och inre anordnande,
såvida företaget bedöms vara tekniskt tillfredsställande och inte medför
avsevärd olägenhet från annan synpunkt. Länsstyrelsen har också befogenhet
att medge dispens från förbud mot nybyggnad enligt 13,14,15,34,35,
37, 38 och 109 §§ samt 110 § första och andra styckena BL.

67 § 2 mom. BS innehåller regler om delegation av länsstyrelsens
dispensbefogenheter till byggnadsnämnden. Där så prövas lämpligt får
länsstyrelsen förordna, att de dispensbefogenheter som tillkommer länsstyrelsen
även skall tillkomma viss byggnadsnämnd. Som villkor härför gäller
att byggnadsnämnden har tillgång till personal med den utbildning och
erfarenhet, som kan anses erforderlig för uppgiftens behöriga fullgörande.
Meddelar länsstyrelsen inte sådant förordnande, skall länsstyrelsen inhämta
byggnadsnämndens mening innan dispens lämnas.

Där åtgärd, vartill länsstyrelsen eller byggnadsnämnden får meddela
dispens, kan inverka på grannes rätt, skall denne få tillfälle att yttra sig innan
dispens lämnas (67 § 3 morn.).

Prop. 1978/79:111

2.4 Tillämpningsbestämmelser till byggnadsstadgan

Med stöd av 76 § BS meddelar statens planverk tillämpningsbestämmelser
till byggnadsstadgan. Dessa återfinns i Svensk byggnorm (SBN 1975), som
innehåller bindande föreskrifter och icke bindande råd och anvisningar. Med
stöd av 4 § instruktionen för statens planverk kan planverket utfärda
typgodkännanden. Efter ansökan, som är frivillig, kan byggprodukter och
metoder för dimensionering och utförande av byggprodukter typgodkännas
efter prövning i förhållande till kraven i byggnadsstadgan och SBN 1975.

3 Överväganden och förslag

3.1 Byggnadslov och tillsyn - allmänt

För en rad olika byggnadsåtgärder och arbeten på tomtmark fordras enligt
byggnadsstadgan (BS) byggnadslov. Vid prövningen av ansökningar om
byggnadslov och efterföljande tillsyn kontrolleras att gällande bestämmelser
följts. Att byggnadslov krävs för de i BS angivna åtgärderna innebär inte att
stadgans byggbestämmelser saknar tillämpning för andra åtgärder än de
byggnadslovspliktiga. Byggnadslovsskyldigheten innebär endast att samhället
bedömt en förhandsprövning nödvändig.

Arbeten, för vilka byggnadslov krävs, får inte påbörjas innan byggnadslov
meddelats och erforderliga handlingar fastställts. Vid två eller flera tillfällen
under byggnadsskedet skall normalt anmälan göras till byggnadsnämnden,
vars tjänstemän med ledning av anmälningarna utövar stickprovsmässig
tillsyn över arbetena. Efter dessas avslutande utför byggnadsnämnden i regel
slutbesiktning, varefter nämnden skiljer sig från byggnadsärendet.

Byggnadslovsplikten gäller i princip i hela riket, dvs. såväl inom planlagd
som på annan mark. För vissa kategorier av byggnadsföretag är dock
byggnadslovsplikten slopad eller reducerad. Detta gäller för ekonomibyggnader
inom jordbruket m. fl. näringar, statens och landstingets byggnader,
industribebyggelse under vissa förutsättningar samt bostadsbyggnader med
högst två lägenheter.

Modernäringarnas bedrivande utan försvårande procedur får anses ha
motiverat befrielsen vad gäller ekonomibyggnader för jordbruket m. m. För
statens och landstingets byggnader ersätts tillståndsplikten med en anmälningsskyldighet,
vilket ansetts tillfyllest med hänsyn till den erfarenhet och
kapacitet som dessa myndigheter besitter och som gör den kommunala
prövningen överflödig. Liknande motiv ligger till grund för den befrielse från
byggnadsiovsplikt som vissa industrier enligt 54 § 3 mom. BS kan erhålla.

Vad gäller en- och tvåfamiljshus genomfördes i 1959 års BS vissa lättnader i
byggnadslovsplikten med motiveringen att den som uppförde en byggnad
uteslutande för eget bruk icke borde vara bunden av alltför restriktiva
föreskrifter med avseende på dess utformning. Det borde i princip vara
ägarens privatsak hur utrymmet i bostaden disponerades och inredningen

Prop. 1978/79:111

ordnades, så länge byggnaden överensstämde med gällande plan och fyllde
skäliga anspråk på snygghet, hållfasthet, hygien och trygghet mot brand. Man
ansåg sig knappast ha skäl att befara att en uppmjukning av byggbestämmelserna
skulle leda till försämring av byggbeståndet bl. a. genom att
kreditgivarna genomgående ställde höga krav på byggnadernas beskaffenhet.

De sistnämnda motiven ligger delvis också till grund även för de föreslagna
ytterligare lättnader i byggnadslovsplikten som arbetsgruppen redovisar.
Hittillsvarande praxis med delegering till tjänstemän av mindre ärenden
synes i regel ha medfört en viss tidsvinst men ej den förenkling av
ärendehanteringen som varit avsedd. I stället kan i en del fall alltför stor vikt
ha kommit att fästas vid sådana ärenden, något som hos allmänheten kan ha
uppfattats som onödigt omständligt.

3.2 Mindre byggnader

Arbetsgruppen har övervägt omfattningen av en lindring av byggnadsstadgans
föreskrifter beträffande byggnadslovsplikt för uppförande av mindre
byggnader på tomt med bostadsbyggnad som inte innehåller fler än två
lägenheter.

Enligt 54 § BS fordras byggnadslov för åtgärder som enligt 75 § BS är
hänförliga till nybyggnad. Till nybyggnad hänförs bl. a. uppförande av ny
byggnad. Vad som avses med byggnad definieras ej i lagstiftningen. Tveklöst
är att ordinära hus för bostads- eller annat ändamål är byggnad i byggnadsstadgans
mening. Rättspraxis har utvisat att som byggnad även räknas
mindre uthus, t. ex. lekstugor, hobby växthus o. d., skärmtak för bil, öppen
paviljong, campingvagn m. m. Sådana smärre byggnadsföretag bör i regel
hållfasthetstekniskt, brandtekniskt och - placerade med sunt omdöme -utseendemässigt inte erbjuda större problem vid uppförandet, som kan ske
utan större förarbeten. Lika enkelt kan ett bortförande ske. Ytterst få av
Svensk byggnorms tekniska bestämmelser har någon aktualitet för dessa
byggnader, som ej torde kunna nyttjas för boendeändamål annat än möjligen
rent tillfälligt.

Eftersom även så enkla byggnader som de ovannämnda är hänförliga till
nybyggnad enligt 75 § BS, krävs dispens om de är belägna inom område med
byggnadsförbud. För den mindre initierade kan den administrativa processen
framstå som orimligt omständlig med hänsyn till objektets ringa omfattning
och miljöpåverkan. Det kan normalt förväntas att en lekman - även utan
kontakt med myndighet - på ett omdömesgillt sätt kan placera de mindre
byggnader varom fråga är utan att vare sig grannars eller samhällets intresse
av en lämplig och störningsfri bebyggelse kommer i fara. Om byggnadslovsskyldigheten
i dessa fall slopas, krävs en effektiv information från samhällets
sida beträffande riktlinjer som normalt bör följas för ett bra byggande.

Prop. 1978/79:111

Därjämte bör byggnadsnämnden kunna beivra uppenbara fall av missbruk.

Gruppen föreslår därför att som komplement till en- och tvåfamiljshus
utan byggnadslov skall få uppföras högst två friliggande byggnader, som inte
är avsedda för boendeändamål, på ett minsta avstånd av 4,5 meter från
tomtgräns eller det avstånd som anges i fastställd plan. Den sammanlagda
byggnadsytan har maximerats till 10 m2 och höjden till 2,5 meter. Gruppen
har diskuterat såväl större som mindre yta och höjd men stannat för den
nämnda storleken, bl. a. för att undvika att byggnaden inreds för bostadseller
garageändamål och att störningar uppstår för närboende. Tillfälliga
övernattningar i komplementbyggnader torde vare sig i dagens läge eller
enligt förslaget kunna förbjudas eller förhindras. Om byggnaden används för
mer stadigvarande bostadsändamål kan dock byggnadsnämnden ingripa och
beivra förhållandet. Att kunna uppföra garage är ej heller meningen och torde
knappast kunna ske inom ramen för den föreslagna storleken. De ytterligare
förutsättningarna för befrielsen framgår av specialmotiveringarna.

3.3 Ändring av byggnads yttre

De lättnader som infördes i 1959 års byggnadsstadga beträffande byggnadslovsplikten
för invändiga ändringar i en- och tvåfamiljshus innebar
förenklingar för såväl fastighetsägare som byggnadsnämnden. De senare
slapp befatta sig med småärenden och kunde ägna sig åt väsentligare
arbetsuppgifter. Motiven för förenklingarna var - som ovan nämnts - att det
för mindre byggnader borde vara ägarens avgörande hur inredningen
ordnades, om byggnaden i övrigt var lämplig samt att byggmyndigheterna
saknade resurser att övervaka efterlevnaden av alltför detaljerade bestämmelser.
Enligt arbetsgruppens mening bör en vidare utveckling på denna linje
kunna ske, innebärande att även utvändiga ändringar på en- och tvåfamiljshusen
undantas från byggnadslovsplikten, förutsatt att stads- eller landskapsbilden
eller grannars behov av oförändrade insynsförhållande inte väsentligt
äventyras.

De byggnadslovspliktiga åtgärder som berör byggnads yttre i 54 § byggnadsstadgan
anges dels vara sådana ändringar som avsevärt påverkar
byggnads yttre utseende, dels - inom område med stadsplan -omfärgning av
fasad och utbyte av taktäckningsmaterial. Av förarbetena till stadgan och av
praxis framgår att byte av fasadmaterial, väsentlig ändring av befintligt
fönster eller upptagande av nytt fönster, anbringande av skärmtak över
uteplats eller entré är bland de åtgärder som betraktas som så väsentliga
ändringar att de fordrar byggnadslov enligt 54 § BS. I några fall av utvändig
ändring synes även dispens kunna krävas i den mån åtgärderna anses
hänförliga till nybyggnad enligt 75 § BS, varvid kostnaderna för åtgärden och
byggnadens värde samt saneringsbehovet kan spela in.

Nedan kommenteras några typfall av utvändiga åtgärder mer i detalj.

Prop. 1978/79:111

Byggnadslovsplikten beträffande omfärgning av fasad, byle av taktäckningsmaterial
inom stadsplanelagt område är uppenbarligen avsedd att tillgodose
anspråken på en god stadsbild. Inom tät stadsbebyggelse kan dock takens
material vara av betydelse även från brandrisksynpunkt.

Krav på att byggnad skall ha en sådan utformning och färg att den är
estetiskt lämplig ställs i 38 § byggnadsstadgan och beträffande ändringsarbeten
är enligt 49 § BS nämnda bestämmelse också tillämplig. Föreskrifterna
går tillbaka på äldre bestämmelser i de första byggnadsordningarna för
städerna, men har sedermera utvidgats till att även gälla landskapsbilden i
mera glest bebyggda områden. Inom stadsplanelagt område har särskilt stor
vikt ansetts böra fastas vid att helhetsverkan hos bebyggelsen blir god.

Byggnadslovsprövningen av de aktuella åtgärderna synes tillgå så att
tjänsteman hos byggnadsnämnden - i princip stadsarkitekten - med stöd av
delegationsbeslut behandlar ärendena och att godkännandet med eventuella
föreskrifter meddelas i resolution av denne. Prövningen torde ofta ha formen
av samråd mellan den sökande och stadsarkitekten, varvid positivt besked
om tillstånd att utföra omfärgningen omgående kan lämnas muntligt.
Resolutionen översänds som bekräftelse senare. Vid ett sådant samråd har
även stadsarkitekten möjlighet att lämna den sökande råd och upplysningar
om materialval, färgsättning m. m.

Mot bakgrund av att prövningen av färgsättningen lämpligast sker på det
informella vis som ovan beskrivits bör enligt gruppens mening serviceinslaget
i byggnadsnämndens kontakt med dessa frågor ytterligare kunna
framhävas, varför byggnadslovspliktens slopande för en- och tvåfamiljshus
kan vara motiverad.

Genom ökad information från byggnadsnämnden om bestämmelserna i
38 § BS och genom råd om färg- och materialval i områden av mer enhetlig
karaktär bör olämpliga utföranden i stor utsträckning kunna undvikas. För
bebyggelse av grupphustyp bör, genom vissa riktlinjer från byggnadsnämnderna
och interna regler i bostadsförening eller motsvarande, tillräcklig
enhetlighet kunna bibehållas.

För äldre bebyggelse har byle av fasadmaterial under de senaste decennierna
i allt högre grad aktualiserats genom att puts eller trä ersätts eller täcks
över med mer underhållsfria material såsom stenmaterial eller lackerad plåt.
Förutom den färgändring ett sådant materialbyte kan innebära, medför bytet
att byggnadens karaktär förändras -1, ex. att trähus blir stenhus - vilket för
vissa äldre byggnader kan innebära disharmoni mellan fasadmaterialet och
byggnadsstilen hos själva huset och kan bryta av mot utseendet hos
omgivande bebyggelse.

138 § andra stycket BS föreskrivs att byggnad av större värde från historisk,
kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt inte får förvanskas vare sig genom
arbeten på själva byggnaden eller genom bebyggelse i grannskapet. Av
betydelse kan även vara hållfasthetsaspekten om det nya fasadmaterialet är
tungt stenmaterial. Erfarenheterna från uppförandet av fasadskikt av sten -

Prop. 1978/79:111

material, s. k. skalmurar, inom nybebyggelsen har visat att risker för nedfall
finns om inte det tekniska utförandet av t. ex. upplag och förankringar till
bakomvarande stomme är fullgott. Infästning till äldre husstommar erbjuder
ytterligare problem,sammanhängande bl. a. med svårigheten att fl tillräcklig
kännedom om konditionen hos de befintliga materialen. Hus grundlagda på
sättningsbenägen mark kan vidare skadas av att fasadmaterialet ökar
belastningen på denna.

I samband med byte av fasadmaterial aktualiseras ofta tilläggsisolering av
fasaden. Tilläggsisolering som utförs samtidigt med byte av fasadmaterial
kan ofta göras lönsam genom liten extra kostnad för själva isoleringen och
innebära förbättrad energihushållning. Frågan om byggnadslovsprövning av
väsentlig ändring av fasadisolering prövas f. n. i annat sammanhang.

Gruppen anser således att ett slopande av byggnadslovsplikten för byte av
fasadmaterial är motiverat om inte utseendet och stilen väsentligt påverkas i
negativ riktning. Byte till ett tungt fasadmaterial som kan medföra risk för
framtida nedfall eller sättningsskador bör dock även i fortsättningen prövas
av byggnadsnämnden. Beträffande byggnadsnämndernas utökade information
och rådgivning i utseendefrågorna gäller vad ovan sagts beträffande
färgsättningen.

Av olika skäl aktualiseras ofta byte av fönster i bostadshus, framförallt
småhus och fritidshus. Upptagande av ny fönsteröppning i yttervägg eller tak
förekommer också, då disponering av inneutrymmen förändras. Ett skäl kan
även vara att skapa bättre dagsljusförhållanden i hus som byggts under tider
med energiknappare villkor. Dessa åtgärder prövas i dag i regel enligt 54 § BS,
beträffande byte av fönster dock endast om detta medför förändring av
byggnads utseende. Exempel härpå kan vara då äldre fönster med mittstolpe
utbyts mot bredare perspektivfönster. Enligt 54 § BS prövas emellertid även
sådana åtgärder som berör bärande konstruktionsdelar. Vid breddning eller
upptagande av fönsteröppning i vägg som utgör stöd för takkonstruktioner
berörs ofta väggens bärande konstruktion.

På yttervägg som placeras närmare tomtgräns än 4,5 meter ställs ofta
brandtekniska krav. För fönsteröppning i sådan vägg gäller motsvarande
krav.

Vidare kan från energihushållningssynpunkt väsentligt förstorad eller ny
fönsteröppning innebära ökade transmissionsförluster samt ökad otäthet och
ofrivillig ventilation. Upptagande av fönsteröppning kan slutligen beröra
granneintressen genom att insynsförhållandena ändras till grannens nackdel.

I många fall är det emellertid enligt gruppens mening uppenbart att dessa
olägenheter ej uppstår eller är försumbara vid byte eller upptagande av nytt
fönster. Exempel på sådana fall är åtgärder vidtagna på fritidshus, som har
kort uppvärmningssäsong, som har relativt små upplagslaster från tak och
som kanske har stommar av timmer samt där grannintressen inte berörs.
Även upptagande av fönsteröppningar i permanent nyttjade bostadshus

Prop. 1978/79:111

borde ofta kunna göras utan att i väsentlig mån någon av ovan redovisade
begränsningar är aktuella, t. ex. då fråga är om fönsteröppningar som kan
utföras mellan befintligt stolpverk eller ramverk i tak - eller i övrigt utan att
särskilda avväxlingar erfordras - och som inte väsentligen förändrar karaktären
hos byggnaden.

Den föreslagna ändringen synes således kunna ske utan större olägenhet
vad gäller fönsterändringar.

Komplettering av befintliga byggnader med skärmtak förekommer ofta vid
såväl nya som äldre hus. Vid byggandet av småhus framkommer exempelvis
ibland nya eller förändrade synpunkter på utnyttjandet av tomten sedan
byggnaden färdigställts. Dagsljus- och inneklimatförhållandena kan även
visa sig vara besvärligare under sommartid än som förutsetts. Båda dessa
förhållanden kan leda till behov av avskärmningsåtgärder mot solljuset, vilka
åtgärder inte redovisats i byggnadslovshandlingarna. För äldre bostadshus
kan också uppstå behov av att med tak avskärma uteplats från solljus och
nederbörd. För fritidshus kan dessa åtgärder anses bli aktualiserade i minst
lika stor utsträckning som för permanent utnyttjade bostadshus.

Vid prövning eligt 54 § BS beaktar byggnadsnämnderna för detta slag av
åtgärder förutom utseendet även säkerheten. Påverkan av snö-och vindlaster
gör att lätta och smäckra skärmtak kan brista eller slitas loss om inte
tillräckliga hänsyn till erforderliga dimensioner och kvaliteter på bärverk och
förankringar tas. Upplagskrafter från snölast på skärmtak kan även påverka
befintliga konstruktioner på ett oförmånligt sätt, vilket kan kräva särskilda
hänsyn vid konstruktionsutformningen.

Gruppen har dock funnit att skärmtak med hänsyn till nyttjandet och de
blygsamma spännvidderna innebär relativt ringa säkerhetsrisker, varför en
myndighetsprövning av desamma ej synes nödvändig. Byggnadsnämnderna
bör, liksom beträffande tidigare diskuterade åtgärder, kunna informera om
lämpligt utförande från utseende- och säkerhetssynpunkt.

Sammanfattningsvis vill gruppen beträffande de yttre åtgärderna på enoch
tvåfamiljshus anföra följande.

Konflikten mellan samhällets reglerings intresse och förenklingsintresset
torde vara särskilt svår att lösa med generellt verkande regler för denna typ av
åtgärder. Även om lagstiftningen innehåller måttbegränsningar och detaljuppräkningar
av tekniska åtgärder m. m., avsedda att skilja ut de åtgärder
som skall prövas av samhället från sådana som är befriade från prövning, kan i
enskilda fall kritik riktas mot överdrivna krav på prövning, något som kostar
tid och pengar för både samhället och den enskilde utan att främja någonderas
intresse. Om å andra sidan lagreglerna utformas så att byggnadsnämnden
själv får avgöra om byggnadslov fordras, kan kritik riktas mot varierande
praxis hos olika nämnder.

Arbetsgruppen föreslår därför att utvändiga ändringar i en- och tvåfamiljshus
befrias från byggnadslovsskyldighet under vissa förutsättningar.
Dessa är att man ej ökar den inredningsbara byggnadsytan eller väsentligt

Prop. 1978/79:111

ändrar byggnadens karaktär. En altan får t. ex. inte byggas in och användas
för ökning av bostadsutrymmet, vilket skulle bli liktydigt med tillbyggnad.
Byggnader av kulturhistoriskt intresse får givetvis ej förvanskas genom
okontrollerade åtgärder. Det förutsätts att byggnadsnämnden noggrant
utövar inseende över hur kommunens område bebyggs i enlighet med 1 § BS
och informerar allmänheten i enlighet med vad som ovan berörts.

3.4 Mur och plank

Enligt byggnadsstadgans 54 § fordras byggnadslov för uppförande eller
väsentlig ändring av mur, plank eller därmed jämförlig anordning. För vanligt
staket och häck fordras inte byggnadslov, men bestämmelser i byggnadsstadgans
52 § ställer krav på prydlighet och utformning med hänsyn till
trafiksäkerheten. Byggnadsstadgans bestämmelserom mur och plank torde
föranledas av att dessa anordningar i de flesta fall används för att avsluta tomt
mot granne, gata, väg eller allmänning där en från utseende- eller siktsynpunkt
mindre lämplig utformning kan medföra olägenheter för granne eller
allmänheten. Även mur och plank inne på tomt kan givetvis utföras på ett
sätt som från olika synpunkter ej är lämpligt, men sannolikheten härför synes
mindre. Gruppen föreslår att mur och plank inne på tomtmark befrias från
kravet på byggnadslovsprövning. Befrielsen bör dock begränsas till tomter
med en- och tvåfamiljshus, eftersom antalet berörda här måste bli mer
begränsat än vid större byggnader. Behovet av att hålla brandvägar fria inne
på gärdsmark kan också anses motivera att byggnadslov även i fortsättningen
skall fordras för anordningar inom flerbostads-, industri- och kontorsfastigheter
m. m.

För område mellan tomtgräns och bebyggbar mark på tomten har
föreslagits att mur och plank m. m. får uppföras utan byggnadslov till en höjd
av 0,8 meter.

3.5 Invändiga ändringar i andra byggnader än en- och tvåfamiljshus

I 1959 års byggnadsstadga infördes som nämnts lättnader i byggnadslovsplikten
för invändiga ändringar i en- och tvåfamiljshus. För andra byggnader
än en- och tvåfamiljshus innebär byggnadslovsskyldigheten enligt 54 § BS att
bl. a. flyttning av icke bärande väggar skall förhandsprövas, då den avsevärt
påverkar planlösningen. Sådana väggar kan, förutom att ha rent rumsbildande
funktion, tjäna brandskyddande syften genom att avgränsa brandceller.
Dörrar i väggarna kan vidare fordras för att möjliggöra utrymning vid
brand. Oavsett om dessa byggnader nyttjas som arbetsplatser eller bostäder
(flerfamiljshus) är ofta avsikten med en ändring av innerväggarna en
förändrad rumsbildning, föranledd av t. ex. behov av ökat antal rum inom
begränsad yta. Synpunkter på tillräckliga ytor, tillgång till dagsljus och andra
rumsklimatfrågor behöver därvid vägas in i bedömningen av om åtgärden är

Prop. 1978/79:111

genomförbar. Eftersom fastighetsägaren och brukaren i regel inte är samma
person har det ansetts att byggnadsnämndens prövning av den ändrade
rumsindelningen skall tillvarata brukarens intressen av en skälig bostadseller
arbetsmiljö enligt byggnadsstadgans och arbetsmiljölagens bestämmelser.
Sedan nuvarande byggnadsstadgas tillkomst har emellertid väsentliga
forändringar skett på de arbets- och hyresrättsliga områdena, vilka medfört
att arbetstagares och hyresgästers möjligheter att påverka sin vistelsemiljö
förbättras. Mot denna bakgrund har argumenten för byggnadsnämndens
bevakning av de aktuella åtgärderna försvagats.

Med hänsyn till ovanstående föreslås att byggnadslovstvånget för ändring
av planlösningen rörande andra byggnader än en- och tvåfamiljshus borttas
när åtgärderna vidtas inom flerbostads-och kontorslägenheter. Åtgärder som
bryter brandcellsbegränsningar eller som utförs i utrymningsvägar skulle
därmed fortfarande fordra byggnadslov.

I den mån brandskydds- eller arbetsmiljökrav aktualiseras vid planlösningsförändringarna
bör dessa krav kunna tillgodoses genom informella
samråd mellan brukare resp. fastighetsägare och brandförsvar/yrkesinspektion.
I de fall ändringar konstateras, vilka inte kan accepteras av brandskyddseller
arbetsmiljöskäl, torde de möjligheter till förelägganden om rättelse som
ges i de aktuella lagstiftningarna vara tillfyllest för att erforderliga krav slutligt
skall kunna tillgodoses.

För industribyggnader kompliceras frågan om ändring av väggar av att
brandcellsbegreppet är mera svårdefinierat, åtminstone för nyttjarna, och av
att brandtekniska byten kan ha skett mellan t. ex. brandavskiljande åtgärder
och automatiska larm- eller släckningsanordningar. Vidare kan vid ändring
a-v planlösningen för att förvara brandfarliga eller explosiva ämnen bl. a.
brandtekniska krav på omslutningsväggar och -tak i sådant förråd aktualiseras.
Från utrymningssynpunkt medför slutligen också planlösningsändringar
i industrier att komplicerade överväganden måste göras, vilka motiverar en
byggnadslovsprövning.

3.6 Dispenser

Arbetsgruppen har övervägt olika möjligheter att på något sätt - intill dess
frågan får sin slutliga lösning - lindra verkningarna av de långvariga
byggnadsförbuden, såväl de särskilt förordnade som de enligt lag gällande,
vilka hårt kan drabba bl. a. småhusägare. Den omständigheten att sådana
förbud finns torde vara ett tecken på att samhällets beredskap inte är
tillfredsställande. Det kan av olika skäl finnas behov av en planändring. Fråga
kan vara om ett område som i en framtid skall utnyttjas för bebyggelse och
förses med detaljplan eller om ett redan bebyggt område, som bör planläggas
men där detta ej kan ske, eftersom nödvändiga tekniska anordningar som
t. ex. vatten och avlopp saknas eller är otillfredsställande. För en småhusägare
uppstår ofta ett behov att få höja bostadsstandarden, t. ex. genom

Prop. 1978/79:111

inrättande av ett extra sovrum eller ett hygienutrymme. En sådan förbättringsåtgärd
kan - särskilt för den permanentboende - vara avgörande för
möjligheten att i fortsättningen bebo huset.

Meddelande av dispens för begränsad tid - under förutsättning att
byggnadsobjektet tas bort när det visar sig nödvändigt - har av arbetsgruppen
bedömts som lämpligt och möjligt. Även om rätten att meddela tidsbegränsade
dispenser skulle vara förhanden enligt gällande lag synes denna
möjlighet inte ha utnyttjats av byggnadsnämnderna. Bestämmelsen bör
kunna användas när det gäller såväl mindre till- eller ombyggnader som
ändring av del av byggnad till annat ändamål sammanhörande med
bostadsändamålet. Skillnad synes därvid inte böra göras mellan fritidshus och
byggnader för permanentboende. Förslaget innehåller också att byggnadsnämnden
får ökad möjlighet att erhålla delegation för dispensgivning.

Det synes knappast rimligt att byggnadsförbuden skall få hindra all
byggnadsverksamhet under lång tid. Å andra sidan är det angeläget att inte på
ett olämpligt sätt föregripa kommande planer eller försvåra en inlösen av
fastigheten. Som ett medel för att i någon mån tillgodose de nämnda
motstridiga intressena har arbetsgruppen funnit den föreslagna konstruktionen
användbar. Byggnadsnämnden bör därvid i samråd med den sökande
få avgöra giltighetstiden för och omfattningen av åtgärden. Efter tillståndstidens
utgång skall tillståndet omprövas och eventuellt förlängas. Om
förlängning ej bedömes kunna ske, kommer byggnadsdelen ifråga att stå utan
byggnadslov. Föreläggande om borttagande kan då meddelas, till följd varav
byggnadsdelen vid fastighetens inlösen ej torde komma att påverka fastighetsvärdet.

Med den föreslagna konstruktionen skulle man vinna att en husägare och
hans familj kunde få sitt byggproblem löst under den begränsade tid som
behovet härav är aktuellt. För husägaren torde det i varje fall vara bättre att
byggnadsdelen ej kan garanteras bli bestående än att den överhuvud ej får bli
av. Bygget kan med tanke härpå utformas enklare och billigare. Å andra sidan
skulle kommunen ej behöva riskera att binda sig för byggnadsföretag, som
skulle motverka genomförandet av blivande planer. En förutsättning är att de
sanitära anordningarna godtas av hälsovårdsnämnden. Avsaknaden av
kommunalt va har ofta bedömts som ett hinder såväl mot uppgörande av
planer och avlösande av byggnadsförbud som mot medgivande av dispens för
nybyggnadsåtgärder. I vissa fall torde dock godtagbar sanitär utrustning vara
möjlig att åstadkomma.

För en långsiktig lösning av problemen kring funktionsomvandling av
fritidshus och permanenthus har regeringen tillkallat en kommitté med
huvudsakligt uppdrag att utreda frågan om fritidsboendets framtida utveckling.
Arbetsgruppens avsikt med det ifrågavarande förslaget är att temporärt
lätta trycket från de långvariga byggnadsförbuden, där dessa drabbar orättvist
och de samhälleliga konsekvenserna kan överblickas. Byggnadsmyndigheterna
kan genom ändringsförslaget få lättare att tillmötesgå en sökandes

Prop. 1978/79:111

önskemål, då byggnadsåtgärden inte behöver uppfattas som ett oåterkalleligt
försvårande av en framtida markplanering.

Arbetsgruppen har även övervägt andra frågor beträffande dispenser och
därvid funnit att det generella förbudet mot nybyggnad inom byggnadskvarter
på icke tomtindelad mark eller där fråga väckts om ändring av
tomtindelning kan medföra vissa olägenheter och att bestämmelserna härom
borde ändras.

3 kap 2 § fastighetsbildningslagen - FBL - innehåller regler för fastighetsbildning
inom område där fastställd plan eller andra bestämmelser för
bebyggelse eller markanvändning gäller. Där anges att fastighetsbildningen
skall ske i överensstämmelse med planen. Härmed avses inte bara att
fastställda planlinjer skall följas utan också att indelningen av marken skall
vara ändamålsenlig från de synpunkter som ligger till grund för planen.

I proposition nr 128 år 1969 anförde departementschefen (sid. B 125)
beträffande förhållandet mellan fastighetsbildning och tomtindelning.

”Fastighetsbildning inom byggnadskvarter kan äga rum utan stöd av
tomtindelning och det är givetvis angeläget att fastighetsbildning inom
kvarter som skall tomtindelas inte sker så att tomindelningens genomförande
försvåras. Samverkan mellan fastighetsbildningsmyndighet och byggnadsnämnd
måste här bli av stor betydelse. Om det visar sig att tomtindelningen
behöver göras innan fastighetsbildning sker, bör fastighetsbildningen i
allmänhet få anstå tills tomtindelningen fastställts. Initiativrätt till tomtindelning
tillkommer byggnadsnämnden enligt 30 och 31 §§ BL. Om byggnadsnämnden
anser tomtindelning behövlig och tar initiativ till sådan, bör
förrättningen vila tills tomtindelningen har fastställts eller i samråd med
byggnadsnämnden ske så, att den förväntas överensstämma med den
blivande tomtindelningen. Någon uttrycklig föreskrift härom anser jag inte
påkallad.”

Då dispenskravet således ej längre torde ha samma funktion att fylla som
tidigare har gruppen funnit en ändring härvidlag i förenklande syfte böra
övervägas av bygglaggruppen.

I övrigt har gruppen övervägt möjligheter att öka säkerheten och snabbheten
vid hanteringen av dispensärenden enligt 67 § BS. Detta har dock ej lett
till något lagändringsförslag. De problem som diskuterats är bl a följande.

a) Vid hörande av grannar före dispensgivning bör byggnadsnämnden - ej
den byggande - ombesörja grannkontakten för att undvika personlig
påverkan. Omvänt synes det önskvärt att den sökande ombesörjer remisser
till t. ex. hyresgästorganisation eller yrkesinspektion för att vinna tid och lätt
kunna ge kompletterande upplysningar.

b) Om flera dispenser behövs och byggnadsnämnden kan ge alla utom
t. ex. en bör länsstyrelsens befattning med ärendet inskränkas till att pröva
den felande dispensen. Länsstyrelsen bör således ej behandla samtliga
erforderliga dispenser på nytt, något som kan försena ärendets handläggning.
Länsstyrelsens prövning bör ske före byggnadsnämndens ställningstagande

Prop. 1978/79:111

och ingivna handlingar skall bara behöva redovisa det som erfordras för
länsstyrelsens definitiva beslut.

c) Byggnadsnämndens befogenhet att dispensera enligt naturvårdslagen
bör ytterligare breddas. Därjämte bör byggnadsnämnden få möjlighet att helt
eller delvis medge dispenser från bestämmelserna i 86 § byggnadslagen. Vid
meddelande av dispenser bör byggnadsnämnden kunna ge föreskrifter
rörande företagets konstruktion.

d) Meddelad dispens bör utnyttjas inom viss tid, efter vilken tid dispensbeslutet
förlorar sin giltighet.

e) Om de särskilda skälen för en dispens varit av mer personlig art bör
dispensen vara giltig endast så länge de särskilda skälen föreligger och
dispensen bör ej kunna överlåtas på annan person.

0 Grannes hörande före dispens bör kunna slopas om byggnadsnämnden
bedömer att hans rätt ej trädes för nära.

1 detta sammanhang må även påpekas att det är önskvärt att byggnadsnämnderna
i högre grad än hittills begagnar sig av möjligheten att medge
mindre avvikelser från byggnadsstadgans föreskrifter om byggnads yttre och
inre anordnande.

3.7 Typgodkännande och tillverkningskontroll

Vid ansökan om byggnadslov sker prövningen hos byggnadsnämnden på
underlag av ansökningshandlingen, en översiktlig beskrivning och huvudritningar.
Arbetena kan påbörjas när byggnadslov meddelats. Vissa objekt
fordrar även konstruktionshandlingar, t. ex. grundkonstruktioner som skall
bära betydande laster eller byggnadsföretag med laster från tak och med
väsentliga spännvidder. Enligt 55 § 3 mom. BS ges möjlighet att inge sådana
handlingar i mån av arbetets fortgång. Granskningen av konstruktionshandlingarna
utförs ofta av byggnadsinspektören efter delegation. Denna ordning
har den fördelen att den byggande först kan få besked om tillåtligheten av
byggprojektet innan han behöver prestera de ofta kostnadskrävande
konstruktionshandlingarna. Därtill kommer att handläggningstiden för
projektet blir kortare. För att fungera tillfredsställande kräver dock arrangemanget
icke obetydlig precision från båda parter. Om handlingarna ej inges i
god tid före de olika byggnadsetappernas påbörjande eller om själva
granskningen på grund av dess svårighetsgrad drar ut på tiden kan irritation
uppstå mellan tjänstemannen och den byggande. Tjänstemannens uppgift är
grannlaga eftersom kvaliteten av granskningen kan bli avgörande för
byggnadsföretagets tekniska utförande. Därtill kommer det ansvar som kan
drabba såväl tjänstemannen som kommunen om fel eller försummelse kan
konstateras.

En liknande ordning gäller för installationshandlingar, där granskningsuppgiften
kan vara delegerad till tjänsteman utanför byggnadsnämnden,

Prop. 1978/79:111

t. ex. va-inspektör anställd hos kommunens tekniska verk.

Det får anses önskvärt att prövningen av konstruktionshandlingarna inte
försenar byggnadsarbetenas fortskridande. Å andra sidan måste prövningen
fylla vissa kvalitetskrav. En central engångsprövning av konstruktioner -typgodkännande - måste därför framstå som ett medel för rationalisering.
Typgodkännandet skall avse samtliga normkrav som gäller för en viss
konstruktion. Under förutsättning att typgodkännandehanteringen fullföljs
på avsett sätt av samtliga berörda i byggprocessen bör byggnadsnämndens
tekniska granskning kunna reduceras väsentligt.

Typgodkännande av viss konstruktion, normalt serietillverkad på fabrik,
prövas av statens planverk. I det bevis om godkännande som producenten
erhåller anges förutsättningarna för tillämpningen. Otillbörligt nyttjande av
typgodkänd konstruktion eller felaktiga upplysningar av producent t. ex. i
reklam om godkännandets omfattning förutsätts kunna beivras på effektivt
sätt.

Typgodkännande av konstruktioner såsom t. ex. öppna spisar eller kaminer,
vilka kan köpas kompletta i handeln och monteras av icke sakkunnig
person, bör väsentligt minska risken för felaktigt utförande, i de fall arbetena
ej prövas och kontrolleras i samband med byggandet. För somliga andra
konstruktionereller produkter kan ifrågasättas om byggnadsinspektören i sin
konstruktionsgranskning har reell möjlighet att göra en bedömning av
anordningens funktionsförmåga och om därför inte typgodkännande alltid
skulle erfordras. Exempel på sådana produkter är anordningar med funktioner
av betydelse från säkerhetssynpunkt eller med relativt komplicerade
processer beträffande inneklimat eller energihushållning och där tekniken
inte inryms inom vad som normalt menas med bygg- eller installationsteknik.
Från allmänhetens synpunkt skulle en sådan ordning motiveras av att en
prövning av aktuell produkt en gång för alla genom producentens försorg
befriar den byggande från en tidsödande prövning i varje särskilt fall.
Samtidigt skulle kvalitetsegenskaperna genom det obligatoriska typgodkännandet
inte kunna sättas i fara genom t. ex. illojal konkurrens.

Med frågan om typgodkännande sammanhänger också frågan om
tillverkningskontroll av konstruktioner.

Den kontroll under byggskedet av byggnadslovspliktiga arbeten som
byggnadsstadgan ålägger byggnadsnämnderna utgörs dels av prövning av
ansvariga arbetsledares lämplighet för aktuella arbeten, dels viss stickprovsmässig
tillsyn genom besiktningar av byggnadsinspektör.

Tillsynen genom besiktningar förutsätter att den ansvarige arbetsledaren
påkallat besiktningen hos byggnadsnämnden genom anmälan. För att
besiktningen skall kunna bli effektiv fordras att de kvaliteter som skall
kontrolleras är besiktningsbara. För t. ex. bärande konstruktioner, värmeisolering
och fuktskydd innebär detta att de ej är intäckta, för andra, t. ex.
installationer, att deras funktion kan prövas på platsen. Med det alltmer
industrialiserade byggandet har dessa självklara krav blivit svårare att

Prop. 1978/79:111

tillgodose än tidigare. Stomelement levereras ofta till byggnadsplatsen med
såväl bärverk, fukt- och värmeisolering samt vissa installationer inbyggda
och dolda bakom ytmaterial. Installationskomponenter, tillverkade under
seriemässiga förhållanden, monteras utan praktisk eller teknisk möjlighet för
ansvarige arbetsledaren eller byggnadsnämndens tjänstemän att kontrollera
de inbyggda kvaliteterna. För provning av de relativt enkla stomelementen
finns teoretiskt möjligheten att man som stickprov uttar något element ur ett
parti som anländer till byggnadsplatsen. Därvid borttas ytterskikten för
okulär kontroll av de inbyggda materialen. Denna möjlighet, som innebär ett
förstörande av elementet, utnyttjas dock sällan och är för installationskomponenterna
ej realiserbar.

Av ovanstående beskrivning framgår att många bygg- och installationsprodukter,
som levereras till byggnadsplatserna, i själva verket inte blir
föremål för annan kontroll med avseende på aktuella normkrav och prestanda
än den interna kontroll som producenten underkastar produkterna i samband
med tillverkningen. Mot denna bakgrund synes det vara rationellt att
samhället ställer sådana krav på tillverkarens egen kontroll, att denna från
formella och tekniska utgångspunkter fyller vissa minimikrav, och knyter
den till officiell provningsinstitution. Sedan flera år har planverket förordat en
sådan officiell tillverkningskontroll på olika produktområden, i första hand i
samband med typgodkända produkter. Även för icke typgodkända produkter,
t. ex. betongelement med för varje enskilt objekt upprättade konstruktionshandlingar,
tillämpas officiell tillverkningskontroll.

Systemet innebär att genom ansvarig driftsledare på fabriken, journalföring,
internkontroll och officiell övervakning genom regelbundna kontrollbesök
från provningsinstitution producenten svarar för att tillverkningen på
fabriken kontrollerats. Ansvarige arbetsledaren på byggnadsplatsen löser sig
från sitt ansvar för denna del av byggandet genom att vid leveransen till
byggnadsplatsen tillse att de ifrågavarande delarna har särskilt (skyddat)
kontrollmärke. Han ansvarar sedan för inmontering av komponenterna på
rätt sätt. För byggherre och nyttjare av byggnaden innebär systemet med
officiell tillverkningskontroll en trygghet genom att de olika komponenterna
och funktionerna i byggnadsföretaget undergått en objektiv och allsidig
kontroll. En viktig förutsättning för rimlig kvalitet på det färdiga huset är
därmed uppfylld.

Arbetsgruppen föreslår att planverkets möjlighet att utfärda typgodkännande
efter frivillig ansökan skrivs in i 76 § BS. Vidare bör 56 § 1 mom BS
kompletteras med en föreskrift som anger hur byggnadsnämnden skall
förfara vid granskning av typgodkänd konstruktion eller produkt.

3.8 Byggnadsnämndens serviceskyldighet m. m.

Byggnadsnämnden eller dess tjänstemän kan utöva service till allmänheten
i princip enligt två huvudlinjer. Den ena hänger samman med

Prop. 1978/79:111

nämndens uppgift enligt 1 § BS att lämna allmänheten råd och upplysningar i
planläggnings-, fastighetsbildnings- och byggnadsfrågor. Den andra innebär
krav på smidig och rationell ärendehantering. Häri ligger en snabb och
objektiv behandling av en sökandes framställning, oavsett vilket beslut
byggnadsnämndens prövning leder fram till.

Råd och upplysningar kan av byggnadsnämnden lämnas genom annonser i
dagspressen och genom målinriktade informationskampanjer m. m. Den
rådgivning som dock synes mest angelägen för den enskilde, som avser att
utföra byggnadsarbeten, är givetvis den individuella informationen lämnad
av byggnadsnämndens tjänstemän. Allmänheten kan ibland ställa sig kritisk
till denna information. Enskild rådgivning med alternativförslag till lösningar
av byggproblemen torde för allmänheten vara viktigare än generella upplysningar
om tekniska krav och gällande bestämmelser.

Byggherrar, som själva avser att utföra enklare byggnadsarbeten, vänder
sig ofta till tjänstemän hos byggnadsnämnden för att få hjälp med uppgifter
om lämpliga konstruktionslösningar och enkla beräkningar av dimensioner
hos bjälkar osv. Tjänstemannen kan dock oftast av tidsbrist inte tillmötesgå
kraven på enklare projekteringshjälp. Att sådan inte avsetts med 1 § BS
framgår f. ö. klart av lagkommentaren. Ett korrekt handlande av tjänstemannen
i denna situation torde vara att hänvisa till gällande bestämmelser
eller sakkunnig konsulthjälp. Denne bör även påpeka att erforderliga
konstruktionsritningar över lämplig lösning skall inlämnas till byggnadsnämnden
för prövning. Detta kan dock av allmänheten uppfattas som mindre
serviceinriktat.

Det är emellertid möjligt för byggnadsnämnderna att tillhandahålla olika
hjälpmedel som för den sökande kan underlätta den nödvändiga redovisningen
för nämnden i dessa fall. Exempelvis bör lämpliga lathundar för olika
enklare konstruktionselement finnas att tillgå med konstruktionsritningar
som enkelt kan kopieras. Sådana kan finnas framtagna centralt som
specialbestämmelser av SBN med enkla godtagna lösningar-SBN Småhus är
ett exempel härpå - eller informationsmaterial av handbokskaraktär, eventuellt
typgodkänt av planverket. Det förekommer även att byggnadsnämnder
själva låter utarbeta och sammanställa principblad över konstruktionslösningar
på ofta förekommande problem i samband med mindre byggnadsarbeten.
Från ansvarighetssynpunkt torde dock detta förfarande innebära vissa
olägenheter för byggnadsnämnderna, samtidigt som risker finns att lösningarna
ifråga kan komma att betraktas som tvingande bestämmelser.

1 55 § BS ställs vissa krav på byggnadslovshandlingar. Enligt paragrafen kan
byggnadsnämnden förelägga sökande att komma in med ytterligare utredningar
inom viss tid, med risk att ansökningen förfaller. Denna bestämmelse
markerar byggnadsnämndens starka ställning gentemot den sökande om
denne hävdar att tillräckligt material presterats för att byggnadslov skall
kunna beviljas. Å andra sidan finns i 55 § inskrivet möjligheter för
byggnadsnämnden att efterge krav på handlingar. Kompletterande hand 27

Riksdagen 1978/79. 1 sami. Nr II1

Prop. 1978/79:111

lingar kan inlämnas efter det byggnadslov meddelats allt eftersom arbetena
forsätter. Vidare kan byggnadsnämnden för arbeten av mindre omfattning
efterge kravet på att ritning skall redovisas. För andra arbeten än uppförande
av nybyggnad eller tillbyggnad skall inges erforderliga ritningar och beskrivningar.

För byggherrar som är vana vid stora objekt och kontinuerlig kontakt med
byggnadsnämnden torde de aktuella bestämmelserna vara väl avvägda.
Dessa byggherrar har ofta goda ekonomiska resurser och anlitar mestadels
expertkunskap. I de fall motsättningar uppstår mellan byggherren och
byggnadsnämnden om erforderlig redovisning vid byggnadslovsansökan
torde parterna snabbt komma till samförstånd genom att deras tekniska och
juridiska kompetens är väl balanserad.

För privatpersoner som önskar vidta byggnadsåtgärder på egen villa- eller
fritidsfastighet och som kommer i kontakt med byggnadsnämnden endast
vid ett fåtal tillfällen kan situationen vara annorlunda. Det är därför angeläget
att byggnadsnämnderna begagnar sig av sina möjligheter att mildra kraven på
handlingar vid enklare arbeten och att tillhandahålla eller anvisa enkla
projekteringshjälpmedel av det slag som tidigare sagts.

Att byggnadsnämndernas ärendehantering skall ske på ett rättvist, effektivt
och smidigt sätt hänger intimt samman med de allmänna krav på offentliga
myndigheters handläggning av ärenden som uttrycks i förvaltningslagen.

Många av de problem som förvaltningslagen reglerar är givetvis generella
och inte begränsade till byggnadsnämnderna och deras kontakter med
allmänheten. Exempel härpå är olägenheter sammanhängande med att
allmänheten inte genast får entydiga och fullständiga upplysningar om
gällande bestämmelser eller att myndigheten ofta har tidsmässigt, ekonomiskt
och juridiskt övertag över den enskilde vid hantering av ärenden.
Dessa frågor behandlas i den sittande byråkratiutredningen, som kan komma
att föreslå ändringar i förvaltningslagen. I vissa avseenden kan dessa frågor
vålla stora olägenheter då de aktualiseras i byggnadsnämndens arbete. Ofta
uppstår även problem som är speciella för byggnadsnämndsområdet. Nedan
diskuteras frågor sammanhängande med byggnadsnämndens handläggningstid,
något som gruppen funnit angeläget att närmare belysa.

För en byggnadslovssökande kan en utdragen hantering av byggnadsärendet
vålla väsentlig olägenhet. Byggnadsmaterial kan vara beställt eller
upplagt på platsen, arbetskraft kan ha vidtalats, tidplaner ha uppgjorts etc.
Anledningarna till dröjsmål med beslut kan givetvis vara flera, bl. a. att
handlingar som inlämnats inte visat sig vara kompletta, att dispenssituationer
är förhanden, som fordrar kontakt med andra berörda, att handlingarna
inlämnats då byggnadsnämnden har särskilt stor arbetsbelastning eller
personalbrist eller att byggnadsnämnden har en administration som missgynnar
hanteringen av enkla, okomplicerade ärenden. Exempel på det
sistnämnda kan vara att ärende som fordrar förbesiktning samlas ihop
områdesvis för att minska restiderna för besiktningarna. Detta kan medföra

Prop. 1978/79:111

att glesbygdsärenden som bedömts ha ringa vikt kan få lång handläggningstid.
En bestämmelse om tidsbegränsad handläggningstid eller ”skyndsam”
handläggning av byggnadslovs- och dispensärenden torde lika litet för
byggnadsnämnder som för andra myndigheter innebära någon lösning,
eftersom i individuella fall lång handläggningstid inte kan undvikas.
Arbetsgruppens förslag att befria vissa åtgärder från byggnadslovsskyldighet
är givetvis ett led i försöken att minska problemet. Vidare torde vissa
administrativa åtgärder kunna vidtas hos byggnadsnämnderna för att
genomsnittligt påskynda handläggningen av enklare byggnadslovsärenden
enligt exemplifieringen nedan.

Av väsentlig betydelse för att ärenden skall kunna behandlas på kort tid är
att förvaltningen är organiserad så att ärendet snabbt når berörd handläggare
för sakbehandling. Lika viktigt är dock att formella kompletteringar av
ärendet kan göras så tidigt som möjligt, och helst av den person som mottar
handlingarna. Byggnadsnämnderna kan genom lämplig avvägning av de
olika personalkategoriernas storlek och kvalifikationer undvika att skapa
flaskhalsar och avdela åt sluthandläggarna, dvs. arkitekter och byggnadsinspektörer,
att ägna sig åt sakprövningen enligt de materiella kraven i
byggnadslagstiftningen och dess detalj bestämmelser. Den motsatta principen
har dock tillämpats i mindre kommuner, företrädesvis med mindre
byggnadsobjekt, varvid en och samma tjänsteman efter registrering av
ärendet tillsett att detta blivit komplett, beräknat byggnadslovsavgiften,
utfört teknisk granskning efter underhandskontakter med t. ex. gatukontoret
och - sedan byggnadslovsbeslutet fattats - även stakat ut byggnaden och
kontrollerat arbetena. Fördelarna med att en och samma person är väl insatt i
ett ärende i dess helhet torde vara så stor att principen synes böra prövas för
enklare ärenden även i en stor byggnadsnämnd. Sådana ärenden torde kunna
handläggas av tjänsteman med något lägre teknisk kompetens.

Som tidigare nämnts medger byggnadsstadgan och kommunallagen att
byggnadsnämnderna delegerar beslutsrätten i vissa grupper av ärenden till
tjänsteman. Denna möjlighet har i stor utsträckning utnyttjats av byggnadsnämnderna
för att förenkla beslutsrutinen i mindre ärenden. Möjligheten att
delegera beslutsrätten i dess helhet för mindre byggnadslovsärenden till
byggnadsinspektör, även där utseendefrågor berörs, utnyttjas dock sällan.
Byggnadsinspektören har genom sin besiktningserfarenhet möjlighet att
direkt på platsen fatta beslut i vissa fall på samma sätt som han formulerar och
undertecknar slutbesiktningsbevis. I de fall mer väsentliga gestaltnings- och
boendefunktionsaspekter berörs, bör givetvis alltid möjligheter finnas att
hänskjuta avgörandet till stadsarkitekten.

Olämpliga rutiner för remissbehandling av byggnadslovsärenden inom
kommunen torde många gånger medverka till att ärendena fördröjs,
exempelvis genom att ärendeakterna sänds runt till berörda förvaltningar.
Den inom flera kommuner tillämpade principen med ett centralt granskningsrum,
dit de olika berörda kommunala förvaltningarnas tjänstemän får

Prop. 1978/79:111

komma för att gå igenom ansökningsakterna, torde vara den lösning som ger
största möjligheten till en sammanhållen och snabb remissbehandling.
Härigenom undviks risken att en utsänd akt blir liggande hos en annan
förvaltning av misstag eller för långvarig beredning, utan möjlighet för andra
remissorgan att granska den under tiden. Bevakningen av att ärendena
handläggs inom skälig tid underlättas också på detta sätt. Likaså kan skilda
kompletteringar av ett ärende samordnas rationellt.

Beträffande speciellt större ärenden bör också understrykas att visst
utomkommunalt remissförfarande ofta blir aktuellt, med de risker för
utdragen handläggningstid detta medför.

Vidare har på senare år tillkommen lagstiftning beträffande hyresgästers
och arbetstagares medbestämmande förlängt handläggningstiden i många
fall. Exempelvis skall enligt bostadssaneringslagen hyresgästorganisation
höras innan bostadslägenhet ändras till annat ändamål. Facklig organisation
skall även få yttra sig när hus med arbetslokal skall uppföras. Då dispenser är
aktuella skall ofta grannar höras, vilket kan medföra fördröjd handläggning.
Att vissa dispenser måste prövas av länsstyrelsen liksom att vissa tillstånd ges
av denna myndighet, kan givetvis också i många fall försena ärenden,
eftersom handläggningen där kan ta avsevärd tid och ej kan påverkas av
byggnadsnämnden.

Mot bakgrund av att frågan om en snabb handläggning av byggnadslovsärenden
hos byggnadsämnden i stor utsträckning berör byggnadsnämndens
resurser och organisation har gruppen inte funnit det möjligt eller lämpligt att
föreslå några lagändringar i byggnadslagstiftningen för att förkorta handläggningstiderna.
Inom ramen för den kommunala självstyrelsen är det kommunernas
ansvar att fördela sina resurser så att de kommunala målsättningarna
uppfylls på bästa sätt. Inom gruppen har dock framförts meningar om att de
många nya bestämmelser som införts på byggandets område under de senaste
åren och som ökat byggnadsnämndernas arbetsuppgifter, riskerar att bli
verkningslösa om inte nämndernas resurser kan ökas i motsvarande grad.
Minskningen av bostadsbyggandet har inte medfört någon avlastning på
byggnadsnämnderna, eftersom samtidigt småhus- och glesbygdsprojekten
ökat på de stora och rationella projektens bekostnad.

Frågan om att ersätta byggnadslovsprövningen med anmälningsförfarande
i vissa fall vid mindre byggnadsåtgärder har diskuterats inom gruppen. En
sådan förenklad hantering skulle i förekommande fall förutsätta grannes
medgivande. För den byggande skulle denna ordning innebära att han kunde
påbörja byggnadsarbetena viss kort tid efter anmälningens ingivande, om
någon reaktion från byggnadsnämnden ej kommit honom tillhanda. Vidare
skulle byggnadslovsavgift ej utgå.

Gruppen har dock funnit att ett anmälningsförfarande skulle medföra nya
administrativa rutiner hos byggnadsnämnderna medan själva sakprövningen
knappast skulle skilja sig från byggnadslovshanteringen. Ej heller har

Prop. 1978/79:111

gruppen haft möjlighet att närmare analysera rättsverkningarna av ett sådant
institut. Möjligheten att inom ramen för ett system med minskad byggnadslovsplikt
i planbestämmelser införa ett anmälningsförfarande bör kunna
prövas men detta har inte ingått i arbetsgruppens uppdrag. Ett motiv för
anmälningsförfarande kan vara en byggherres önskan att - under trycket av
en grannes negativa inställning till projektet - få klartecken från byggnadsnämnden
för de aktuella arbetena. Häremot kan påpekas att det finns
möjligheter att söka byggnadslov även för åtgärder som ej kräver sådant lov
(54 § 4 mom. BS).

4 Specialmotiveringar

4.1 54 § 2 mom. och 75 § BS

Arbetsgruppens förslag - 54 § 2 mom. andra stycket - innebär i huvudsak
ingen ändring beträffande byggnadslovsbefrielse för invändiga ändringsåtgärder
i en-och tvåfamiljshus. Nytt är att även utvändig ändring under
vissa förutsättningar enligt förslaget omfattas av befrielsen. Under denna
punkt torde huvudsakligen falla sådana mindre åtgärder, för vilka byggnadslov
krävs utan att nybyggnad bedöms föreligga. Förslaget inkluderar
dock även sådana åtgärder, som i praxis kan ha behandlats som nybyggnad.
Exempel på aktuella utvändiga ändringsåtgärder kan vara anordnande av
skärmtak i anslutning till byggnad över uteplats, tak över entrédörr,
takfönster, altan och veranda, upptagande av enstaka nytt fönster och ny
dörr, byte av lättare fasadmaterial etc. Om åtgärden i väsentlig mån berör
byggnadens bärande konstruktioner får den anses medföra väsentlig ändring
av byggnadens karaktär och således falla utanför ändringsförslaget.

Redan gällande bestämmelse i 54 § 2 mom. BS om befrielse från
byggnadslovsplikt för invändiga ändringar i en- och tvåfamiljshus har avsett
åtgärder, som dels är att hänföra till nybyggnad, dels består av andra
ändringar. I förarbetena till bestämmelsen ifråga påpekades att den byggande
emellertid inte skulle vara frikallad från skyldigheten att iaktta de materiella
bestämmelserna om byggnads utförande i 35-51 §§ BS samt att byggnadsnämnden
kunde besiktiga även sådana byggnadsarbeten, som avsågs med
bestämmelsen. Om åtgärden förutsatte dispens från gällande föreskrifter i
något hänseende skulle den byggande ansöka om sådan hos behörig
myndighet. Eftersom 75 § 0 BS i visst fall fritar inre förändring av byggnad
från nybyggnadsbegreppet, om byggnaden i befintligt skick strider mot plan
eller utomplansbestämmelser, synes i dessa fall dispens ej erfordras från
byggnadsförbud eller planbestämmelser. Övriga fall av nybyggnad vad gäller
invändiga ändringar, som här avses och som alltså alltjämt fordrar dispens,
torde vara mer sällsynta.

Arbetsgruppen har dock särskilt uppmärksammat att det i praktiken

Prop. 1978/79:111

förekommit fall där inredning för kontorisering skett inom villaområden i
strid mot gällande plan. Eftersom byggnadslov ej krävs i andra fall av
invändig ändring än om det inreds lokal för handelsrörelse, hantverk eller
industri m. m. i byggnaden synes - för det fall att kontoriseringen ej kan
rubriceras som handelsrörelse - detta vara ett exempel på fall, för vilket
byggnadslov ej behöver sökas men dispens krävs enligt 75 § e) BS.
Arbetsgruppen hade helst sett att den otympliga formen med bibehållet
dispenskrav trots slopad byggnadslovsplikt hade kunnat utrensas. Inom
gruppen har dock påpekats att man bör se allvarligt på sådana fall av inredning
för kontorisering som här nämnts, varför ett fullständigt frisläppande från
prövning ej vore att rekommendera. Ett sätt att lösa frågan hade varit att
jämställa kontorsdrift med handelsrörelse, hantverk och industri och införa
ett tillägg härom i 54 § 2 mom. BS. Ett sådant förfaringssätt skulle dock
innebära en skärpning av byggnadslovskraven och således strida mot
gruppens direktiv. Med hänsyn härtill har gruppen sett sig nödsakad att
utesluta sådan åtgärd som medför att byggnaden kommer att strida mot plan
- 75 § e) BS- från den önskvärda principen att alla åtgärder, som befriats från
byggnadslovsskyldighet även bör befrias från dispenskrav.

1 detta sammanhang må påpekas att en kontorisering ofta sker enbart
genom att byggnaden helt eller delvis utan särskild inredningsåtgärd tas i
anspråk som kontor. För sådant fall torde byggnadslov alltid krävas men ej
dispens, enär åtgärden ej torde vara hänförlig till nybyggnad.

De nu föreslagna bestämmelserna angående utvändig ändring av byggnad
synes i huvudsak kunna betraktas på samma sätt som gällande regler om
invändig ändring. Åtgärderna skall enligt förslaget ej anses som nybyggnad
utom i sådant fall som avses i 75 § e) BS i analogi med vad som skall gälla för
invändig ändring. Resonemanget leder till att bestämmelsen i nuvarande 75 §
0 BS kan förenklas och det däri stadgade undantaget för en- och tvåfamiljshus
slopas. Resultatet blir att samtliga ifrågavarande in- och utvändiga åtgärder
kommer att vara fritagna från såväl dispens- som byggnadslovsskyldighet,
såvida de ej medför att byggnaden kommer att strida mot fastställd plan eller
utomplansbestämmelser.

Beträffande utvändig ändring kan konsekvensen härav bli att en husägare
ej behöver söka byggnadslov men väl dispens, om åtgärden skulle komma att
påverka byggnadens överensstämmelse med plan. I sådana fall synes dock
avvikelserna från planen bli så små att man torde kunna bortse därifrån.

En annan konsekvens av den föreslagna konstruktionen blir att om den ineller
utvändiga ändringen utförs på byggnad, som ligger i strid mot plan, kan
åtgärden utföras utan vare sig lov eller dispens, medan däremot dispens -men inte lov - krävs, om åtgärden medför att byggnaden kommer i strid mot
plan. Vad ovan nämnts komplicerar i viss mån gruppens föreslagna lösning.
Enligt gruppens mening hade det varit bättre att införa byggnadslovsskyldighet
för kontorisering samt befria samtliga in- och utvändiga ändringar av
förevarande slag från karaktären av nybyggnad.

Prop. 1978/79:111

Genom att de materiella bestämmelserna angående byggnads egenskaper i
BS enligt 49 § blir gällande även för sådana utvändiga ändringar, som ej är
hänförliga till nybyggnad, kommer bl. a. reglerna i 39 § BS att bli tillämpliga.
Dessa reglerar byggnads läge på tomt både inom och utanför detaljplanelagt
område. Om avvikande regler finns i detaljplan skall dessa enligt bestämmelsen
i stället gälla. Planens lägesbestämmelser kommer således under alla
förhållanden att behöva iakttas.

Förslaget innebär också att o m färg n i n g av fasad och utbyte av
taktäckningsmaterial skall få utföras utan byggnadslov när det gäller
en- och tvåfamiljshus. Utanför stadsplanelagt område krävs ej enligt gällande
bestämmelser byggnadslov för sagda åtgärder. Den föreslagna lättnaden kan
komma att betyda en del för en småhusägare, som - utan tidsödande kontakt
med byggnadsnämnden-vill utnyttjaen semestervecka föratt utföraarbetet.
Risken för förvanskning av byggnaden torde vara liten. Om det gäller
byggnad av kulturhistorisk betydelse eller i övrigt av större värde, torde det
kunna förväntas att husägaren rådfrågar stadsarkitekten eller begär prövning
av åtgärden. Arbetsgruppens förslag kan komma att ställa vissa krav på
byggnadsnämndens tjänstemän att följa förekommande byggnadsarbeten
inom kommunen med större uppmärksamhet än hittills. Beträffande omfärgning
av byggnad har hittills bestämmelserna i 49 § BS ansetts analogt
tillämpliga, varför kraven i bl. a. 38 § BS skall uppfyllas även vid åtgärd utan
byggnadslovsprövning. Vid fall av missbruk synes byggnadsnämnden kunna
ingripa. Arbetsgruppen har övervägt att föreslå att byggnadslov dock skulle
sökas, om fastställd plan innehöll bestämmelser om färg eller taktäckningsmaterial.
Gruppen har dock utgått från att miljöbestämmelser i plan normalt
kan tillgodoses med stöd av 38 § andra stycket BS och därför avstått från ett
sådant krav. Om planbestämmelserna innehåller specifika miljökrav torde ett
frångående av dessa innebära en väsentlig ändring av byggnadens karaktär
och således falla utanför förslaget.

Arbetsgruppen föreslår även - 54 § 2 mom. tredje stycket - att högst två
friliggande uthus på tomt inrymmande bostadsbyggnad med högst två
lägenheter skall kunna få uppföras utan byggnadslov. Det skall röra sig om ett
komplement till bostadsbyggnaden. För att undanröja alla tvivel om att det
skall röra sig om uthus i närheten av bostaden har utsagts att placeringen skall
ske på tomt. Exempel på avsedda uthus är bastu, lekstuga, hobbyväxthus,
förrådsbyggnad och mindre skärmtak för bil. Det finns otvivelaktigt ett behov
för ägare till småhus att - utan krav på byggnadslov - få tillskapa sådana
komplement till huvudbyggnaden. Genom maximeringen av byggnadsytan
till 10 m2 har undantagits vanliga garage och större gästhus m. m. Den ringa
storleken gör att det kan undvikas att byggnaden inreds för bostadsändamål.
Uthusens höjd har begränsats till 2,5 m med tanke på risken för brand och
störning för närboende. Lättnaden gäller endast om uthusen förläggs minst

4,5 m från tomtgräns eller på det avstånd som fastställd plan eller utomplansbestämmelser
anger. För alla byggnader, som ej håller den storlek och höjd

Prop. 1978/79:111

eller det avstånd som angivits, skall således byggnadslov sökas. Om två
byggnader uppförs måste den sammanlagda byggnadsytan hålla sig inom
föreskrivet mått.

Genom ändring i 75 § BS (nytt tredje stycke) har de ifrågavarande uthusen
undantagits från karaktären av nybyggnad. Detta innebär att husen kan
uppföras utan dispens även om en gällande detaljplan eller ett byggnadsförbud
lägger hinder i vägen. Även om uthusen ifråga således inte har
karaktären av nybyggnad enligt 75 § BS är det dock alltjämt fråga om
byggnader, för vilka byggnadsstadgans bestämmelser härom är gällande.
Regeln ifråga har i förtydligande syfte redovisat att 38-48 a §§ BS om
nybyggnad i tillämpliga delar är gällande. Därutöver gäl ler självfallet samtliga
tillämpliga regler i byggnadsstadgan angående byggande liksom även samtliga
övriga tillämpliga författningar. Byggnadsnämnden kan alltså ingripa om
det byggs i strid mot stadgans bestämmelser. När det gäller t. ex. grupphusbebyggelse
kan exploateringen redan från början vara så hård att utrymme
inte finns för ytterligare komplement.

Som ovan närmare diskuterats rörande ändring av byggnad blir 39 § BS
eller - vid avvikande lägesbestämmelser - fastställd detaljplan bestämmande
för byggnadens läge. 1 analogi härmed har arbetsgruppen funnit att ett sådant
tillägg till 4,5-metersregeln bör göras att föreskrifter om byggnads läge i
fastställd plan eller utomplansbestämmelser - i den mån dessa anger annat
mått än 4,5 m - bör bli avgörande för möjligheten att uppföra byggnaden utan
lov. Tillägget får den betydelsen att en byggnad, som uppförs utan
byggnadslov och visserligen förläggs på rätt sida om 4,5-metersgränsen men
strider mot det minsta mått som krävs i en plan eller i utomplansbestämmelser,
kan komma att bli betraktad som en olovlig byggnad, för vilken
reglerna i lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. -LPI - om byggnadsavgift och handräckning m. m. (4 §, 13 § punkt 1) kan
komma att tillämpas. Därest tillägget i stället slopades skulle den nämnda
byggnaden väl komma i strid med 39 § BS - för vilket fall särskild avgift enligt
6 § LPI skall utgå - men den vore dock inte direkt att betrakta som en
olovligen uppförd byggnad. Därför skulle ett ingripande mot byggnaden
kunna ske endast om husägaren underlåtit att efter föreläggande vidta nödig
åtgärd (13 § punkt 4 LPI). Arbetsgruppens föreslagna tillägg innebär alltså en
något hårdare inställning till avvikelse från fastställd plan vad gäller
byggnadens läge än vad som blivit fallet om tillägget utgått. Skillnaden i sak
synes dock ej vara av större betydelse.

Det kan ej uteslutas att en granne av olika skäl kan resa invändningar mot
sådana uthus varom här är fråga. Grannen kan då givetvis vända sig till
byggnadsnämnden och framföra sina synpunkter. Om skäl finns har
byggnadsnämnden möjlighet att ingripa och åstadkomma rättelse.

Arbetsgruppen hade gärna sett att den föreslagna bestämmelsen i 54 § 2
mom .fjärde stycket beträffande mur och plank m. m. hade omfattat
varje typ av hägnad och ej endast de nämnda. Eftersom detta skulle bli en

Prop. 1978/79:111

skärpning vad beträffar vanliga stängsel, typ trådstängsel, har gruppen funnit
attén sådan ändring skulle strida mot direktiven. Följaktligen harendast mur
och plank m. m. här berörts. Gruppen har ansett att mur, plank och därmed
jämförlig anordning kan släppas utan byggnadslovsprövning inom tomts
byggbara område, dock med iakttagande av kraven i 52 § BS. I utrymmet
mellan sagda område och tomtgränsen bör dock höjden begränsas till 0,8 m
för undvikande av störningar för trafiken samt med hänsyn till grannars
intressen m. m.

Beträffande det föreslagna,/emiestycket i förevarande moment må påpekas
att med de skiftande behov av utrymmen inom kontorslägenheter, som kan
förekomma, det kan vara praktiskt att snabbt kunna omdisponera
lokalerna. Sådana ändringar bör kunna företagas utan byggnadslovsprövning,
om bärande väggar eller brandcellsindelningen ej berörs. I flerfamiljshus
kan likaledes behov finnas att ändra befintlig planlösning. Yrkesinspektionen
och lokal arbetstagarorganisation torde i förekommande fall
kunna öva tillsyn över arbetslokalernas utformning, oberoende av det
slopade byggnadslovstvånget.

Arbetsgruppen har övervägt att placera den sistnämnda bestämmelsen i ett
separat moment med hänsyn till att andra momentet i övrigt avser en- och
tvåfamiljshus. Av redaktionella skäl har gruppen dock stannat för att foga in
regeln i andra momentet, då även momentets sista stycke beträffande statens
och landstingens byggnader avviker från nämnda mönster.

4.2 67 § och 56 § 2 morn. BS

Arbetsgruppen har diskuterat alternativa förslag till lagkonstruktion för att
nå syftet med förslaget om meddelande av dispens för begränsad tid. En
möjlighet hade kunnat vara att genom ett tillägg till 56 § 2 mom. BS jämställa
de aktuella åtgärderna med dem som rör tillfällig byggnad, för vilken
byggnadslov för tre år i sänder kan medges, även om byggnaden strider mot
vissa bestämmelser. Gruppen har dock funnit att en ändring av 67 § jämte
56 § BS enklast och bäst uttrycker vad som åsyftas.

67 § 2 mom. BS föreslås således kompletteras med en bestämmelse av
innebörd att undantag från byggnadsförbud, som av länsstyrelsen kan
delegeras till byggnadsnämnden, må meddelas för viss tid. Korresponderande
ändring sker i 56 § 2 mom. i ett nytt fjärde stycke av innebörd att i den
mån dispens meddelats för viss tid, byggnadslov skall avse samma tid.

1 kommentaren till 56 § BS (Bexelius m. fl.) har gjorts ett uttalande, som
kan tyda på att dispenser skall kunna göras tidsbegränsade redan enligt
gällande rätt. Något rättsfall som styrker att så skulle vara fallet torde dock
inte finnas. Under alla förhållanden är det ej klart dokumenterat att
möjligheten i dag finns och byggnadsnämnderna synes ej i någon större
omfattning ha varit inne på tanken att pröva en sådan konstruktion. Möjligen
har vissa länsstyrelser varit mera öppna härför.

Prop. 1978/79:111

Den föreslagna ändringen i 67 § BS har den begränsningen att endast de
byggnadsnämnder, som beviljats delegationsrätt, kan begagna sig därav.
Arbetsgruppen har funnit att tiden nu kan vara mogen att låta kommunerna
överta dispensgivningen och skulle därför helst ha velat föreslå den
ändringen att byggnadsnämnden i normalfallet - utan särskilt förordnande
från länsstyrelsen - blir den dispensgivande myndigheten med möjlighet för
länsstyrelsen att upphäva befogenheten om det för särskilt fall skulle visa sig
nödvändigt. Företrädare inom gruppen för denna mening har kraftigt velat
understryka angelägenheten av en sådan reform. Till följd av de konsekvenser
detta skulle medföra i form av följdändringar i författningar och med
den knappa tid som stått till buds har gruppens majoritet dock stannat för att
föreslå en mindre uppmjukning i 67 § 2 mom. BS i avsikt att underlätta att
delegation meddelas till byggnadsnämnden.

4.3 76 § och 56 § 1 mom. BS

Byggprodukter och metoder för dimensionering och utförande av byggprodukter
kan efter ansökan hos planverket prövas i förhållande till kraven i
byggnadsstadgan och Svensk byggnorm (SBN 1975). Om gällande krav
bedöms vara uppfyllda, kan planverket utfärda typgodkännanden. Dessa
utfärdas med stöd av 4§ instruktionen (1967:329) för statens planverk.
Typgodkännande av produkter kombineras i vissa fall med en av planverket
godkänd tillverkningskontroll. Ansökan om typgodkännande är frivillig.

Syftet med planverkets typgodkännandeverksamhet är att underlätta
utveckling och användande av nya produkter och metoder samt att främja
serietillverkning och industriell produktion. Genom typgodkännandeverksamheten
underlättas såväl byggnadsnämndernas granskning och tillsyn
som den ansvarige arbetsledarens fortlöpande tillsyn på byggarbetsplatsen.

Innebörden av ett typgodkännande är att konstruktion eller utförande i
övrigt av byggnad eller annan anordning med utförande som typgodkänts av
planverket skall godtas av byggnadsnämnd i de avseenden som anges i
typgodkännandebeviset.

I regeringens proposition 1977/78:93 om riktlinjer för ansvarsfördelning
inom bostadsförsörjningen m. m. diskuteras planverkets typgodkännandeverksamhet
i samband med strävandena att stärka småhusköpamas ställning.
Föredragande departementschef anförde bl. a. följande (sid. 203):

”Statens planverk utfärdar i dag typgodkännanden av produkter, metoder
och lösningar och i samband härmed tillämpas tillverkningskontroll när
produkterna färdigställs på fabrik. Utredningen (dvs byggadministrationsutredningen
i sitt betänkande, SOU 1976:26, Bostadsverket, Samordning -decentralisering) har föreslagit en obligatorisk tillverkningskontroll som
förutsättning för statliga lån till fabrikstillverkade småhus och sammansatta
komponenter som är svåra att kontrollera på byggnadsplatsen.

Prop. 1978/79:111

Jag vill efter samråd med chefen för bostadsdepartementet stryka under
värdet av att ett ökat antal produkter och metoder typgodkänns och i
anslutning härtill blir föremål för tillverkningskontroll. Härigenom underlättas
såväl byggnadsnämndens granskning och tillsyn som den ansvarige
arbetsledarens fortlöpande tillsyn på byggnadsplatsen liksom även beställarkontrollen.
Huruvida tillverkningskontrollen bör göras obligatorisk erfordrar
emellertid fortsatta överväganden. Jag är därför f. n. inte beredd att föreslå att
en tillverkningskontroll blir obligatorisk.”

Arbetsgruppen har funnit det angeläget att byggnadsstadgan kompletteras
i 76 § med ett nytt tredje moment, i vilket planverkets typgodkännandeverksamhet
- framförallt för att verksamheten i enlighet med departementschefens
ovannämnda anförande skall få önskad utvidgad omfattning - inskrivs.
Den föreslagna lydelsen överensstämmer i tillämpliga delar med 4 § instruktionen
för statens planverk. Vad beträffar frågan om obligatorisk tillverkningskontroll
har gruppen bedömt denna ligga utanför uppdraget och därför
avstått från att gå in härpå.

Arbetsgruppen har även bedömt det angeläget från förenklingssynpunkt
att innebörden av ett typgodkännande föreskrivs i byggnadsstadgan.
Gruppen föreslår därför att ett tillägg görs i 56 § 1 mom. med ett nytt andra
stycke, vari föreskrivs att konstruktion eller utförande i övrigt av byggnad
eller anordning med av statens planverk typgodkänt utförande skall godtas av
byggnadsnämnd i de avseenden och under de förutsättningar som anges i
typgodkännandebeviset.

Prop. 1978/79:111

5 Författningsförslag
Förslag till

Lag om ändring i byggnadsstadgan (1959:612)

Härigenom föreskrivs i fråga om byggnadsstadgan (1959:612),
dels att 54 § 2 morn., 56 § 1 och 2 morn., 67 § 2 mom. och 75 § skall ha
nedan angivna lydelse,
dels att i 76 § skall införas ett nytt moment, 3 morn., av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

54 § 2 mom.

Utan hinder av vad i 1 mom. är stadgat må utan byggnadslov inrättande
eller ändring ske av ledningar för vattenförsörjning eller avlopp samt därmed
förbundna anordningar i bostadsbyggnad med högst två lägenheter eller i
därtill hörande mindre byggnad av annat slag, såvida byggnaden eller
byggnaderna skola vara anslutna till egen anläggning för vattenförsörjning

eller avlopp.

Utan hinder av 1 mom. må vidare
utan byggnadslov företagas annan
invändig ändring av bostadsbyggnad
som ej innehåller flera än två
bostadslägenheter eller av därtill
hörande uthus, såvida digärden icke
består i inredande av ytterligare
bostadslägenhet eller av lokal för
handelsrörelse, hantverk eller industri
och ej heller berör konstruktionen av
byggnadens bärande delar, eldstäder
eller rökkanaler.

Utan hinder av 1 mom. må vidare
utan byggnadslov beträffande bostadsbyggnad
som ej innehåller flera
än två bostadslägenheter och därtill
hörande uthus företagas följande
åtgärder, nämligen
invändig ändring, som ej består i
inredande av ytterligare bostadslägenhet
eller av lokal för handelsrörelse,
hantverk eller industri och ej
heller berör konstruktionen av byggnadens
bärande delar, eldstäder eller
rökkanaler,

utvändig ändring, som ej ökar den
inredningsbara ytan, samt omfärgning
av fasad och utbyte av taktäckningsmaterial,
såvida åtgärderna ej väsentligt
ändra byggnadens karaktär.

Utan hinder av 1 mom. må
därjämte utan byggnadslov på tomt
inrymmande bostadsbyggnad med
högst två lägenheter som komplement
till sådan byggnad uppföras högst två
friliggande uthus under förutsättning
att de ej äro avsedda för boendeändamål; -

Prop. 1978/79:111

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

all de förläggas på ett minsta
avstånd av 4,5 meter frän tomtgräns
eller på det avstånd som föreskrivs i
fastställd generalplan, stadsplan,
byggnadsplan eller utomplansbestämm
el ser;

att de uppta en sammanlagd byggnadsyta
av högst 10 m2; samt

att byggnadernas höjd ej överstiger

2,5 meter.

Utan hinder av 1 mom. må även
utan byggnadslov på tomt, inrymmande
bostadsbyggnad som ovan
nämnts, uppföras eller ändras mur,
plank eller därmed jämförlig anordning,
dock att höjden ej får överstiga
0,8 m om anordningen placeras
mellan tomtgräns och för bebyggelse
tilläten mark.

Utan hinder av I mom. må
dessutom utan byggnadslov inom bostads-
och kontorslägenhet företagas
ändring, även om denna påverkatlägenhetens
planlösning.

Stadgandena i 1 mom. äga ej tillämpning i fråga om byggnad, som tillhör
kronan eller landsting.

56 § 1 mom.

Vid prövning av ansökan om byggnadslov skall byggnadsnämnden tillse,
att det tillämnade företaget ej strider mot byggnadslagen (1947:385), väglagen
(1971:948), lagen (1939:608) om enskilda vägar, naturvårdslagen (1964:822),
miljöskyddslagen (1969:387), arbetarskyddslagen (1949:1), bostadssaneringslagen
(1973:531), lagen (1976:296) om kriskoppling m. m., denna stadga eller
med stöd av nämnda författningar meddelade föreskrifter. Är tomtens ägare
enligt byggnadslagen skyldig att gälda bidrag till kostnad för gata eller att
anordna utfartsväg eller avlopp från tomten, må byggnadslov för nybyggnad
ej beviljas innan skyldigheten fullgjorts eller nöjaktig säkerhet ställts.

Vid prövning av ansökan om byggnadslov
skall byggnadsnämnden godta
konstruktion eller utförande i övrigt av
byggnad eller anordning med av
statens planverk typgodkänt utförande

Prop. 1978/79:111

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

i de avseenden och under de förutsättningar
som anges i typgodkännandebeviset.

Byggnadslov för byggnadsföretag som avses i 55 § 4 mom. får beviljas
endast om utlåtande föreligger från yrkesinspektionen och av detta framgår
att skyddsombud, skyddskommitté eller organisation som företräder arbetstagarna
fått tillfälle att yttra sig över byggnadsföretaget. Vad nu sagts gäller
dock icke om det ej är känt för vilket slag av verksamhet arbetslokalen är
avsedd.

Har i utlåtande från yrkesinspektionen angivits att erforderlig prövning ej
kunnat ske i arbetarskyddshänseende, skall i beslut om byggnadslov erinras
om skyldigheten att göra anmälan enligt 8 a § andra stycket arbetarskyddslagen.

Inom område, som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan, må lov ej
givas till nybyggnad som skulle innefatta tätbebyggelse. Vad nu sagts gäller
dock ej när fråga är om

1. nybyggnad för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns
eller därmed jämförligt behov eller

2. tätbebyggelse av mindre omfattning som avses i 5 § andra stycket
byggnadslagen (1947:385).

56 § 2 mom.

Utan hinder av vad i 1 mom. sägs må byggnadsnämnden meddela lov till
anordningar och mindre byggnader, som avse att tillgodose den allmänna
nyttan och trevnaden, även om de skulle strida mot fastställd generalplan,
stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller innefatta tätbebyggelse,
såframt de prövas ej avsevärt försvåra markens användning för
avsett ändamål.

Byggnadsnämnden må ock meddela lov till uppförandet av tillfällig
byggnad, oaktat företaget strider mot plan eller bestämmelser som nu sagts
eller mot bestämmelserna i 37 § första eller andra stycket byggnadslagen,
såframt företaget prövas ej avsevärt motverka det med planen eller bestämmelserna
avsedda syftet. Sådant byggnadslov må avse rätt att låta byggnaden
kvarstå högst tre år från det byggnadslovet meddelades, nämnden dock
obetaget att sedermera på ansökan medgiva förlängning av tiden med högst
tre år i sänder.

Angående befogenhet i vissa fall för byggnadsnämnd att medgiva
undantag från gällande planer, bestämmelser och förbud i vidare mån än nu
sagts stadgas i 67 §.

/ den män sådant undantag meddelats
för viss tid skall byggnadslovet avse
samma tid.